2

Kungl. Maj:ts proposition nr 187 .

Förslag

till

lag om ändring i kommunalskattelagen den 28 september

1928 (370).

Härigenom förordnas, att 24 § och 25 § 1 mom. kommunalskattelagen den

28 september 1928 samt anvisningarna till 24 § punkt 2, till 25 § punkterna

1—4, till 29 § punkt 1 och till 36 § punkt 1 samma lag1 skola erhålla ändrad

lydelse på sätt i det följande angives samt att till 25 § nämnda lag skall fo­

gas ett nytt moment, betecknat 3 inom., och till anvisningarna till 24 § sam­

ma lag en ny punkt, betecknad 6, av följande lydelse.

24 §.

1 mom. Till intäkt av annan fastighet skall, där ej annat föranledes av

vad nedan i andra stycket eller 2 mom. stadgas, hänföras vad av fastighet här

i riket, som taxerats såsom annan fastighet, kommit ägaren till godo, såsom:

hyresvärdet av------------- frälseränta.

Har fastighet ---------—• av 30 § 2 mom.

Förmån av------------- särskilt redovisas.

Där fastighet-------------såsom kapitaltillskott.

2 mom. Är annan fastighet inrättad till bostad åt en familj jämte per­

sonliga tjänare (enfamiljsfastigjhet) eller två familjer jämte personliga

tjänare (tvåfamiljsfastighet) och föreligger ej fall, som avses nedan i sista

stycket, skall såsom intäkt av fastigheten upptagas ett belopp motsvarande

för helt år räknat tre procent av fastighetens taxeringsvärde året näst före

taxeringsåret. Finnes ej taxeringsvärde åsatt för året näst före taxerings­

året, beräknas intäkten på grundval av fastighetens värde, uppskattat en­

ligt de grunder, som gällt för åsättande av taxeringsvärde för året näst före

taxeringsåret.

Vad i nästföregående stycke sagts skall gälla jämväl fastighet, som delvis

använts i ägarens egen rörelse, därest fastigheten i övrigt är inrättad för

ändamål som i nämnda stycke avses. I sådant fall skall till grund för be­

räkningen av intäkten av fastigheten läggas i nästföregående stycke avsed­

da värde å fastigheten minskat med den del av samma värde, som kan

anses belöpa på den i rörelsen använda fastighetsdelen.

Har fastighet, som i första eller andra stycket sägs och som är avsedd för

användning under hela året, på grund av eldsvåda eller därmed jämförlig

händelse eller till följd av ägarens avflyttning från orten eller annan sådan

särskild omständighet icke kunnat utnyttjas under viss tid eller har i så­

dan fastighet för uthyrning avsedd lägenhet icke kunnat uthyras, må den

enligt första eller andra stycket beräknade intäkten nedsättas med hänsyn

till den omfattning, vari fastigheten icke kunnat användas eller uthyras.

Har så varit fallet under endast kortare tid av beskattningsåret, skall nå­

gon nedsättning dock icke ske.

1 Senaste lydelse av 24 § se 1950:308, av 25 § 1 mom. se 1938:368, av anvisningarna till 25 §

2. se 1951:790, av anvisningarna till 25 § 3. och till 36 § 1. se 1938: 36», samt av anvisningarna

till 29 § 1. se 1937: 662.

4

Kungl. Maj:ts proposition nr 1S7.

till 25 §.

1. Bestämmelsen om------------ fri bostad.

Vad i föregående stycke är stadgat äger icke tillämpning i de fall, då in­

täkten av fastigheten beräknas enligt 24 § 2 mom.

2. Avdrag enligt 25 § 1 mom. medgives för —---------- under beskattnings­

året.

3. Avdrag enligt 25 § 1 mom. för värdeminskning------------- för inventa­

rier.

4. Därest brandförsäkring tagits för nll framtid, må avdrag enligt 25 §

1 mom. för under —---------en gång.

Därest premien för försäkring för all framtid enligt försäkringsavtalet er­

lägges under ett bestämt antal år med lika belopp för år räknat, må för vart

och ett av dessa år avdrag enligt 25 § 1 mom. ske med — — ■— 40 %.

till 29 §.

1. Har annan----------- av rörelseinkomsten.

Har den skattskyldige i rörelse, som av honom utövats, för förädling eller

förbrukning tillgodogjort sig produkter från eget jordbruk eller någon dess

binäring eller från eget skogsbruk eller råämnen från egen eller av honom

brukad, i rörelsen ej använd fastighet, skall, såsom av 21 och 24 §§ framgår,

värdet av sådana produkter eller råämnen i vissa fall upptagas såsom intäkt

av fastigheten. Sker så, får samma värde avföras såsom omkostnad i rörel­

sen. Detsamma gäller, om han i rörelsen tillgodogjort sig produkter av an­

nan rörelse, som han utövat och som, efter ty i 18 § sägs, är att anse som

särskild förvärvskälla.

till 36 §.

1. Vid beräkning av realisationsvinst upptages såsom intäkt vad som er­

hållits för den avyttrade egendomen. Avdrag får ske för alla omkostnader

för förvärvet och avyttringen, således för erlagd köpeskilling, för vad som

nedlagts på förbättring av egendomen, för inköps- och försäljningsprovi­

sion, för stämpelkostnader m. m. Hit räknas jämväl kostnad, som under

tid, då intäkt av avyttrad annan fastighet eller del därav beräknats enligt

24 § 2 mom., nedlagts på reparation och underhåll av fastigheten eller fas­

tighetsdelen, i den män den avyttrade egendomen på grund därav vid av­

yttringen befunnit sig i bättre skick än vid förvärvet. Har den skattskyldige

tidigare fått åtnjuta avdrag för värdeminskning av den avyttrade egendo­

men eller dyl., skall å andra sidan, i den mån ej vad som vid avyttringen

återbekommits av de avskrivna beloppen inräknas i intäkt av rörelse, om-

kostnadsbeloppet minskas med detta avdrag. Vidare får vid vinstberäkning­

en den skattskyldige åtnjuta avdrag för under beskattningsåret utbetalda

förvaltningskostnader och räntor, därest dessa ej böra hänföras till annan

förvärvskälla.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1954; dock att äldre bestämmelser

fortfarande skola gälla i fråga om 1954 års taxering samt i fråga om efter-

taxering för år 1954 eller tidigare år.

6

Iiungl. Maj.ts proposition nr 187.

för helt år räknat, fem procent av fastighetens taxeringsvärde. Vad som där­

efter återstår utgör inkomst av annan fastighet, vilken inkomst tages i be­

räkning vid taxeringen till kommunal inkomstskatt.

Vid inkomstberäkningen skola till intäkt hänföras såväl kontanta in­

komster från fastigheten som hyresvärdet av lägenhet, som ägaren använt

för sin, sin familjs och sina personliga tjänares räkning. Värdet av bostads­

förmån skall beräknas med ledning av i orten gällande hyrespris eller, i

saknad av sådan jämförelse, efter annan grund som må finnas lämplig.

Förmån av plantering eller trädgårdsland, som är att anse som tillbehör

till bostadslägenhet och som är avsedd för ägarens personliga trevnad, skall

beaktas vid bostadsvärdets bestämmande och avkastningen därav behöver

för sådant fall icke särskilt redovisas.

Från bruttointäkten må vid inkomstberäkningen avdrag göras för om­

kostnader. I 25 § 1 mom. kommunalskattelagen uppräknas följande slag av

kostnader för annan fastighet såsom exempel på vad som får avdragas,

nämligen kostnader för:

brandförsäkring, reparation och underhåll av byggnader;

vicevärd, portvakt, gårdskarl, vattenförbrukning, renhållning och belys­

ning, förbrukningsartiklar med mera dylikt, i den mån dessa kostnader

kunna anses åligga fastighetsägaren såsom sådan;

pensioner, periodiska understöd eller därmed jämförliga periodiska utbe­

talningar på grund av förutvarande anställning å fastigheten;

värdeminskning, som byggnad är underkastad;

värdeminskning genom slitning, utrangering eller eljest av fastighets­

ägaren tillhöriga maskiner och andra inventarier, som höra till fastigheten;

ränta å lånat, i fastigheten nedlagt kapital.

I 2 mom. av sistnämnda paragraf föreskrives, att avdrag icke får göras

för kostnad för ny-, till- eller ombyggnad eller dänned jämförlig förbättring

å fastigheten liksom ej heller för kostnad för underhåll av plantering och

trädgårdsland, i den mån dessa äro att anse som tillbehör till egen bostads­

lägenhet och användas företrädesvis för ägarens personliga trevnad. I den

mån plantering eller trädgårdsland är av annan beskaffenhet, få kostna­

derna därför avdragas, dock icke till högre belopp än som motsvarar de

uppgivna intäkterna därav.

Genom förordningen den 13 mars 1953 (nr 79) om skattefrihet för vissa

bidrag till nedbringande av bostadskostnader har meddelats särskilda be­

stämmelser, som påverka beräkningen av bl. a. inkomst av annan lastig-

het. I förordningen föreskrives, att statliga bidrag, som utgått för ned­

bringande av hyra eller annan årskostnad för bostadslägenhet eller egna-

hemsfastighet och som direkt tillgodoförts hyresgäst genom hyresavdrag

eller egnahemsägare genom nedsättning av amortering, ränta eller annan

kapitalkostnad eller tomträttsavgäld eller ock bostadsrättsinnehavare ge­

nom nedsättning av årlig avgift till bostadsrättsföreningen, skola vid tillämp­

ning av kommunalskattelagen och förordningen om statlig inkomstskatt

icke för hyresgästen, egnahemsägaren eller bostadsrättsinnehavaren utgöra

8

Kungl. Maj:ts proposition nr 187.

2. Allmän motivering för förslaget beträffande en- och

tvåfamiljsfastigheterna.

De sakkunniga. I sin promemoria lämna de sakkunniga först en redo­

görelse för de svårigheter, som möta vid tillämpningen av gällande bestäm­

melser. De sakkunniga framhålla, att berörda svårigheter hänförde sig så­

väl till beräkningen av bruttointäkten som till kontrollen av avdragen för

omkostnader.

Beträffande bruttointäkten konstatera de sakkunniga, att denna icke —

såsom fallet i regel vore beträffande förvärvskällor i allmänhet — utgjordes

av penningar eller förmåner, som jämförelsevis lätt kunde värderas i pen­

ningar, utan i huvudsak av värdet av ägarens nyttjande av fastigheten för

sin, sin familjs och sina personliga tjänares räkning. Uppskattningen av

detta värde skulle beräknas med ledning av i orten gällande hyrespris, eller,

i saknad av tillfälle till sådan jämförelse, efter annan grund som finge anses

skälig. En egentlig hyresmarknad i fråga om fastigheter, avsedda för bostad

åt endast en familj, saknades emellertid ofta. Fastigheter av ifrågavarande

art bleve endast undantagsvis föremål för uthyrning. I de enstaka fall, då

så skedde, kunde därvid avtalad hyra svårligen läggas till grund för be­

stämmande av ortens pris, då uthyrningen icke skedde enligt samma normer

eller av samma skäl, som gällde för uthyrning av lägenheter i hyreshus. Där

uthyrning ägde rum, skedde den oftast tillfälligt i avvaktan på att ägaren

själv skulle kunna taga fastigheten i bruk, och hyrespriset påverkades av

så olika omständigheter, att detsamma icke utan vidare kunde läggas till

grund för en undersökning rörande ortens pris.

Vidare anföra de sakkunniga, att i brist på ortspris, som kunnat läggas

till grund för beräkning av hyresvärdet av enfamiljshus, hade schablonme­

toder i stor omfattning använts för uppskattning därav. I regel hade därvid

förfarits på det sättet, att hyresvärdet ansetts motsvara viss procent av

fastighetens taxeringsvärde. På vissa håll hade värdet dock plägat bestäm­

mas till visst belopp per rum. Genom dessa metoder hade en viss jämnhet i

värderingen uppnåtts, varjämte beskattningsnämnderna besparats ett tids­

ödande arbete med att i varje särskilt fall söka uppskatta ett värde å för­

månerna från fastigheten.

I bilaga till promemorian ha de sakkunniga lämnat en uppställning över

inom olika län förekommande beräkningsgrunder för uppskattning av hy­

resvärdet av enfamiljsfastigheter. I anslutning härtill ha de sakkunniga

anfört följande.

Såsom framgår av uppställningen föreligga de olika länen emellan skilj­

aktigheter såväl vad angår procentens storlek som beträffande de förmåner,

som förutsättas ingå i bostadsförmånen. De angivna procentsatserna torde i

allmänhet ha grundats allenast på bedömanden. Enligt vad de sakkunniga

inhämtat gjordes emellertid i början av 1930-talet en undersökning beträf­

fande uthyrda villor inom vissa villasamhällen i Stockholm. Undersökning­

en, som grundade sig på mantalslängdens uppgifter angående av hyresgäst

erlagd hyra, utvisade att erlagda hyror genomsnittligt uppgingo till mellan

10

Kungl. Maj:ts proposition nr 187.

skilja avdragsgilla omkostnader från icke avdragsgilla utgifter. Kontroll­

svårigheterna sammanhängde framför allt därmed, att utgifterna för eu

enfamiljsfastighet för ägaren vanligen framstode såsom och bestredes till­

sammans med levnadskostnader i allmänhet. När deklaration skulle upp­

rättas, hade den skattskyldige ofta icke några fortlöpande anteckningar att

lägga till grund därför, varför deklarationen kunde bli mindre tillförlitlig.

Verifikationer saknades ej sällan helt eller delvis, och det vore ibland svårt

för den skattsskyldige att avgöra, vilka utgifter som finge avdragas, särskilt

som frågan härom i viss omfattning sammanhängde med sättet för brutto­

intäktens uppskattning.

De sakkunniga påpeka, att det av naturliga skäl visat sig vara särskilt

vanskligt att skilja mellan å ena sidan avdragsgilla omkostnader för under­

håll av byggnad och å andra sidan icke avdragsgilla kostnader för ny-, till-

eller ombyggnad å fastighet. Härom anföres följande.

Särskilt vanskligt har det av naturliga skäl visat sig vara att skilja mellan

å ena sidan avdragsgilla omkostnader för underhåll av byggnad och å andra

sidan icke avdragsgilla kostnader för ny-, till- eller ombyggnad å fastighet.

Svårigheterna att kontrollera och bedöma avdrag av denna art ha medfört,

att skattskyldiga ofta medgivits avdrag, som bort förvägras, under det att

andra skattskyldiga icke fått tillgodonjuta i och för sig befogade avdrag.

Såsom ett exempel på det mindre tillfredsställande resultat, som kan bli

följden av de nuvarande reglerna, kan nämnas det icke så sällan förekom­

mande fallet att skattskyldig, som förvärvat en gammal mer eller mindre

förfallen villafastighet, under en följd av år medgivits rätt att från sina

övriga inkomster åtnjuta avdrag för stora underskott, uppkomna på grund

av omkostnader för fastighetens försättande i samma skick som ny fastighet

eller måhända med utnyttjande av teknikens utveckling inom byggnads-

branschen i betydligt bättre skick än den utvisade vid uppförandet.

På enstaka håll har man sökt komma till rätta med svårigheterna att rätt

bedöma ifrågavarande avdrag genom att bestämma hyresvärdet till sådant

(lägre) belopp, som förutsatte att avdrag för underhåll skulle vägras. Detta

förfaringssätt kan dock näppeligen anses stå i överensstämmelse med gällan­

de lagstiftning, och skattedomstolarna ha även, då besvär anförts, icke ansett

sig kunna vägra avdrag för sådana underhållskostnader, mot vilka i och

för sig någon erinran icke kunnat framställas.

De i promemorian antydda svårigheterna vid tillämpningen medförde,

framhålla de sakkunniga vidare, att beträffande enfamiljsfastigheterna såväl

deklarationsbestyret för fastighetsägarna som taxeringsgöromålen för be-

skattningsmyndigheterna tedde sig såsom oproportionerligt betungande med

hänsyn till de jämförelsevis ringa nettointäkter, som av helt naturliga skäl

kunde uppstå för dessa fastigheter. I detta sammanhang anmärka de sak­

kunniga, att antalet såsom annan fastighet taxerade en- och tvåfamiljs-

fastigheter kunde uppskattas till ungefär 350 000. Med hänsyn till att in­

komstberäkningen innefattade så många bedömanden, beträffande vilka

objektiva och oomtvistliga bedömningsgrunder icke läte sig uppställas, hade

de taxeringsspörsmål, som avsåge förevarande fastigheter, erfarenhetsmäs­

sigt visat sig bli föremål för betydande meningsskiljaktigheter. I följd härav

hade taxeringsorganens avgöranden i dessa frågor i jämförelsevis stor om­

12

Reparationskostnaderna växla mellan 2,8 procent av taxeringsvärdet ä

Ljusterö och 1 procent i Fagersta. Till procenttalet 0,3 för Malmö bör hän­

syn ej tagas, då avdrag för reparationskostnader såSom ovan anmärkts i

regel där ej medges. Den höga siffran för Ljusterö torde bero på att de där

förekommande sommarvillorna äro jämförelsevis lågt taxerade, varför repa­

rationskostnaderna i förhållande till taxeringsvärdena uppvisa relativt höga

tal. Även siffran för Bromma är tämligen hög, vilket kan bero på alt vissa

fastigheter påkostats jämförelsevis omfattande reparationer med hänsyn till

rätten till avdrag för därvid uppkomna underskott. Såsom skäl för ett så­

dant antagande kan anföras, att procenttalet sjunker från 2,6 till 1,8, om

fastigheter med reparationskostnader å mer än 10 procent av taxerings­

värdet frånräknas.

S. k. småkostnader, d. v. s. utgifter för vatten, renhållning, försäkrings­

premier o. d., variera mellan

0,8

och 0,4 (Malmö

0,i)

procent av taxerings­

värdet. Siffran

0,8

gäller för Njurunda socken; enligt under hand inhämtad

uPPS*ft torde den höga siffran för detta område bero på att till ifråga­

varande kostnader hänförts även vissa utgifter, som egentligen bort hänföras

till underhållskostnader.

Ränteutgifterna för lånat i fastigheterna nedlagt kapital ha uppgått till

3,i—3,6 procent av skuldbeloppen.

Underskott å fastigheterna ha uppkommit i betydande omfattning. I tre

av de sju områdena uppgår summan av underskotten till högre belopp än

summan av nettointäkterna. Variationerna i taxeringsutfallet giva anledning

till antagande, att inkomstberäkningen skett efter ganska skiftande grunder

och att resultatet icke tillgodoser fordringarna på likformighet och rättvisa

i taxeringarna. En viss förbättring torde dock kunna förväntas, då siffrorna

från 1952 års allmänna fastighetstaxering kunna läggas till grund för taxe­

ringarna.

I promemorian lämnas härefter en redogörelse för de principer, som en­

ligt de sakkunnigas uppfattning borde tillämpas för beskattning av inkomst

av enfamiljsfastigheter.

De sakkunniga erinra till eu början om sin här tidigare återgivna upp­

fattning, att de med tillämpningen av nu gällande bestämmelser förbundna

olägenheterna och svårigheterna till väsentlig del hänförde sig till skilj­

aktigheterna mellan enfamilj sfastigheterna och förvärvskällor i allmänhet.

Enfamilj sfastigheterna innehades av sina ägare icke för att förvärva in­

komst utan för att tillfredsställa behovet av bostad. Ägaren av sådan fastig­

het kunde därför i viss mån likställas med den, som förhyrde bostad. De

omkostnader, som innehavet av enfamilj sfastigheten medförde för ägaren,

vore i stort sett av samma natur som den hyra, som erlades av den som för­

hyrde bostad.

De sakkunniga framhålla emellertid därefter att det förelåge en väsentlig

skillnad, som hindrade att enfamilj sfastigheterna helt uteslötes från in­

komstberäkning enligt kommunalskattelagens bestämmelser. Denna skill­

nad bestode däri, att ägaren av enfamilj sfastighet i regel hade ett större eller

mindre eget kapital placerat i fastigheten. En hyresgäst i ett hyreshus ägde

icke någon del av det kapital, som kunde anses nedlagt i den del av hyres­

huset, som hans nyttjanderätt omfattade, och den hyra han betalade finge

Kungl. Maj.ts proposition nr 187.

14

Kungl. Maj:ts proposition nr 187.

ning enligt schablon. Även med användande av schablon skulle emellertid

beräkningen vålla de skattskyldiga besvär vid upprättande av självdeklara-

tioncrna samt komplicera taxeringsförfarandet. Än vidare må framhållas

att man enligt det nu diskuterade alternativet — för att nå ett materiellt

riktigt resultat — skulle vara tvungen att behandla den del av fastighetens

värde, som motsvarades av räntefritt lån, såsom fastighetsägarens egna

kapital; ett dylikt betraktelsesätt skulle emellertid med ganska stor visshet

te sig främmande för många skattskyldiga och därför ge upphör- till felak­

tigheter och skattetvister.

Vad anginge det andra alternativet framhålla de sakkunniga, att detta i

princip skulle innebära, att man å inkomstsidan beräknade ränta å fastig­

hetens värde i dess helhet men medgåve avdrag för erlagd ränta å gäld,

som hänförde sig till fastigheten. Överskottet motsvarade därvid den ränta å

eget i fastigheten nedlagt kapital, vilket skulle anses såsom ägarens netto­

intäkt av fastigheten. Detta beräkningssätt grundade sig i själva verket på

samma förutsättningar som det förstnämnda alternativet, men medförde

den fördelen, att problemet med gäldfördelningen eliminerades och att ett

rättvisare taxeringsresultat erhölles. Emellertid finge vid detta alternativ

förutsättas, att det procenttal, efter vilket bruttointäkten skulle beräknas,

gjordes rörligt, då detsamma i högre grad än som gällde vid det förstnämnda

alternativet borde vara beroende av det allmänna ränteläget. Emellertid

skulle detta icke behöva innebära någon egentlig olägenhet. Procenttalet

syntes lämpligen böra fastställas av Kungl. Maj :t efter förslag av riksskatte­

nämnden. Med den kontakt, som riksskattenämnden förutsattes hålla med

taxeringsväsendet, och med nämndens möjligheter att kontinuerligt följa

taxeringsresultaten, borde nämnden äga goda förutsättningar att i sina för­

slag avväga procenttalet så, att ett ur olika synpunkter rimligt och rättvist

resultat erhölles. Därtill komme att procenttalet icke skulle behöva bli före­

mål för täta växlingar; i detta sammanhang finge erinras om att för Stock­

holms vidkommande procenttalet enligt den i praxis tillämpade schablon­

metoden ändrats endast en gång under de mer än 15 år, under vilka nämnda

schablon varit i bruk.

De sakkunniga tillägga, att vid ett val mellan de båda alternativen borde

även beaktas, att det senare alternativet närmare anslöte sig till den scha­

blonmetod för taxering av inkomst av enfamiljsfastigheter, som i praxis

utvecklats. En dylik anslutning finge i och för sig betraktas som en fördel.

Av skäl, som framgå av den nu lämnade redogörelsen för de sakkunnigas

överväganden, ha de sakkunniga förklarat sig vilja förorda, att den tilltänkta

lagstiftningen utformades enligt det senare alternativet.

I detta sammanhang anmärka de sakkunniga, att man senare borde upp­

taga till prövning frågan om att utsträcka den föreslagna lagstiftningen till

att gälla även beträffande taxering av medlemmar i bostadsrättsföreningar.

Remissyttrandena. Förslaget om införande av nya bestämmelser för taxe­

ring av inkomst av enfamiljsfastigheter tillstijrkes av flertalet remissinstan­

ser. I några av de remissyttranden, däri förslaget tillstyrkts, ha dock erin­

16

nadskostnader, varför förslaget till begränsning av avdragsrätten kunde

anses väl motiverat. Som en följd härav kunde även förväntas, att denna

kategori fastighetsägare koinme att iakttaga viss återhållsamhet vid ned­

läggande av kostnader av denna art på sina fastigheter, vilket särskilt un­

der nuvarande förhållanden vore önskvärt. — Även ur skatteteknisk syn­

punkt finge den föreslagna reformen hälsas med tillfredsställelse.

Länsstyrelsen i Gävleborgs län anför, att det mot förslaget kunde invän­

das att slopandet av avdragsrätten för underhållsarbetena vid viss tidpunkt

koinme att framstå som orättvis särskilt mot dem, som av nödtvång upp­

skjutit reparationerna. Denna invändning komme alltid att kunna göras

vid en övergång till schablonmetod. Skulle en sådan invändning vara av­

görande, syntes den direkta beskattningen för all framtid bliva fastlåst vid

nu gällande i tillämpningen synnerligen arbetskrävande detaljregelsystem.

För länsstyrelsen framstode det som alltmer ofrånkomligt att förenkla

skattelagar och taxeringsförfarande. Taxeringsorganisationen sviktade un­

der trycket av nya bestämmelser och arbetsuppgifter och deklarationsplik-

tens fullgörande medförde undan för undan för de skattskyldiga ökade

bekymmer och svårigheter samt i många fall kostnader. De sakkunnigas

förslag innebure ett försök att på ett låt vara begränsat område åstad­

komma förenkling både för deklaranter och myndigheter. Det gällde att

väga fördelarna härav mot nackdelarna av de avsteg från principen skatt

efter förmåga och de olikformigheter i övergångsskedet, som förslagets ge­

nomförande skulle medföra. Länsstyrelsen hade, ehuru med någon tvekan,

funnit fördelarna i nuvarande läge väga tyngre och ville därför icke mot­

sätta sig de sakkunnigas förslag.

Länsstyrelsen i Jämtlands län påpekar, att förslaget utan tvivel vore äg­

nat att i ej ringa grad förenkla den taxeringsmässiga beräkningen av av­

kastningen av en- och tvåfamilj sfastigheter. Dess genomförande skulle så­

lunda komma att utgöra cn välkommen motvikt mot de ständigt ökade ar­

betsuppgifter, som under senare år oavbrutet pålagts taxeringsmyndighe­

terna. Lättnaden skulle framför allt komma taxeringsnämnderna tillgodo

men även nedbringa antalet besvär till prövningsnämnden och skattedom-

stolarna. Större invändningar mot de förordade metoderna från de skatt­

skyldiga, vilkas deklarationsbekymmer komme att lättas, syntes ej heller

skäligen kunna framställas. Förslaget finge sålunda anses medföra en mer

jämn och rättvis taxering än den, vartill de nu i allmänhet tillämpade taxe­

ringsreglerna ledde.

Länsstyrelsen i Västerbottens län framhåller, efter att ha erinrat om nu­

varande svårigheter att åstadkomma riktiga värden å bostad i enfamiljs­

hus och kontrollera riktigheten av i deklarationerna upptagna avdragsbe-

lopp, att den snabba prisstegringen inom byggnadsbranschen ytterligare

komplicerat problemet med taxeringen av inkomsten av enfamiljshus. Svå­

righeten att lösa problemet på ett för alla parter godtagbart sätt hade ac­

centuerats ytterligare av massbesvär till vissa prövningsnämnder över hy-

resvärderingen vid 1951 års inkomsttaxering.

Kungl. Maj:ts proposition nr 1S7.

18

för att den ansåge det lämpligt, att förslagets ikraftträdande uppskötes till

dess förhållandena på fastighets- och hyresmarknaden hleve mera normala.

Landsorganisationen i Sverige framhåller, att de föreslagna reglerna i allt

väsentligt syntes medföra den förenkling i taxeringsarbetet och befrämja

den enhetlighet i taxeringsreglerna som finge anses önskvärd och efter­

strävansvärd. I rådande läge kunde det också anses vara en fördel att re­

parationsarbeten och smärre omändringsarbeten icke gåves en alltför kraf­

tig stimulans, vilket nuvarande avdragsregier kunde anses medföra. Lands­

organisationen önskade emellertid understryka att i annat konjunkturläge

kunde det ur sysselsätlningss3rnpunkt vara ett betydande intresse att upp­

muntra dylika arbeten, varför lagstiftningen syntes böra så utformas att

gällande regler utan svårighet kunde återinföras.

Tjänstemannens centralorganisation uttalar, att organisationen för sin

del ville instämma i vad de sakkunniga anfört rörande bristerna i den nu­

varande utformningen av skattebestämmelserna på ifrågavarande område.

Dessa syntes i många fall medföra en alltför gynnsam beskattning för ägare

av fastigheter av ifrågavarande slag jämfört med andra personer, vilka

förhyrde sin bostad. Likaså syntes det centralorganisationen som om de

stora olikheterna i beräkningssätt in. in. inom olika geografiska områden

icke hörde samman med den rättvisa som skattesystemet borde ge.

Taxeringsnämndsordförandenas riksförbund framhåller, att förbundet

principiellt delade den i promemorian uttalade uppfattningen, att deklara­

tion och taxering av inkomst av annan fastighet av egnahems- och likar­

tad karaktär vore onödigt invecklad och besvärlig. I motsats till de sak­

kunniga ansåge emellertid förbundet, att en ny lagstiftning på området bor­

de utformas enligt det av de sakkunniga såsom alternativ I betecknade för­

slaget.

Svenska bostadskreditkassan framhåller, att den ur kreditvärdesynpunkt

ville uttrycka vissa farhågor att schablonförfarandet kunde leda till efter­

satta reparationer. När förr eller senare mera omfattande underhållskost­

nader ej längre kunde undvikas — såsom exempelvis vid ofrånkomligt be­

hov att utbyta taktäckning, värmepannor, etc. — kunde fastighetskrediten

komma i ett utsatt läge.

Svenska sparbanksföreningen uttalar, att den hyste starka principiella

tvivel om lämpligheten av en för hela landet enhetlig schablonbeskattning.

Att de nuvarande formerna för beskattning av en- och tvåfamilj sfastighe­

ter i förening med den stora arbetsbörda, som nya skatteformer lagt på

taxeringsmyndigheterna, hos dessa medfört en naturlig önskan att få mera

lättillämpade beskattningsregler kunde visserligen i och för sig vara för­

ståeligt. Lättillämpade skatteregler — d. v. s. i allmänhet någon form av

beskattningsschablon — medförde emellertid i praktiken ofta orättvisa

resultat. När det gällde egnahem, drabbade sådana konsekvenser av schab­

lonbeskattning dessutom en ofta i ekonomiskt hänseende ansträngd grupp

av medborgare.

Kammarrätten, länsstyrelserna i Kalmar, Blekinge och Älvsborgs län, Sve­

Kungl. Maj:ts proposition nr 187.

20

Kangl. Maj:ts proposition nr 187.

komme till uttryck i beskattningsårets inkomst. Det syntes rimligt och rätt­

vist att avdrag erhölles för nedlagda verkliga reparationskostnader, detta

med hänsyn jämväl till det allmännas intresse av att stimulera till fastig­

hetsbeståndets hjälpliga underhållande.

Länsstyrelsen i Älvsborgs län uttalar som sin mening, alt så länge an­

nan fastighet betraktades som förvärvskälla i inkomstskattehänseende, bor­

de det i skattelagarna införda inkomstbegreppet upprätthållas.

Sveriges fastighetsägareförbund framhåller, att förslaget onekligen inne-

bure en förenkling av deklarations- och taxeringsförfarandet. Däremot upp­

nåddes icke syftet att giva rättvisa i taxeringen. Fråga vore om de förde­

lar, som vunnes genom en schablontaxering, vore så stora att rättvisekra­

vet borde uppoffras. Vid eu granskning av vad de sakkunniga anfört an­

gående de svårigheter, som uppstode vid tillämpningen av gällande bestäm­

melser, kunde konstateras, att uppskattningen av hyresvärdet icke berett

taxeringsmyndigheterna större besvär. Vad anginge omkostnadsavdragen

vore det givetvis riktigt, att vissa svårigheter ibland uppstått för taxe­

ringsmyndigheterna, då det gällt att skilja mellan avdragsgilla och icke

avdragsgilla omkostnader. Detta hade måhända i enstaka fall kunnat med­

föra mindre tillfredsställande resultat. Bedömningsfrågor av samma och

mycket högre svårighetsgrad vore dock talrikt förekommande vid tillämp­

ningen av andra delar av skattelagarna. Med den föreslagna schablonmeto­

den komme man ifrån dessa svårigheter. Betydande olägenheter kvarstode

emellertid. Det verkade sålunda i hög grad stötande, att den fastighetsägare,

som kostade på reparationer för att hålla sin fastighet i gott stånd, i skatte­

hänseende likställdes med den som misskötte sin fastighet genom att un­

derlåta att reparera. Medan den förre kanske icke finge helt avdrag för de

faktiska kostnaderna, erhölle den senare avdrag för kostnader, som han

icke haft. Som ett annat exempel kunde nämnas det dåliga läge, i vilket en

ägare av en äldre fastighet, som krävde omfattande reparationer, komme

i jämförelse med ägaren av en ny fastighet. Ville man undanröja de svå­

righeter, som enligt de sakkunnigas mening förelåge vid tillämpning av de

nuvarande reglerna, torde eu begränsad lagstiftning, i vilken kontroll- och

avdragsreglerna förenklades, vara till fyllest. Genom bestämmelser av exem­

pelvis den innebörden, att av den skattskyldige uppgivna reparationskost­

nader av taxeringsmyndigheten godtoges till ett visst i relation till taxe­

ringsvärdet bestämt belopp utan särskilda kontrollåtgärder, medan, om

detta belopp överskredes, verifikationer måste företes, skulle lättnader i

detta hänseende uppnås. Den nuvarande huvudprincipen, att varje skatt­

skyldig skattade med hänsyn till hans särskilda förhållanden, borde under

alla omständigheter bibehållas.

Kommitterade för ett Sveriges villaägareförbund framhålla beträffande

den praktiska tillämpningen av gällande bestämmelser, att de i promemo­

rian framförda betänkligheterna finge anses vara i hög grad överdrivna. I

fråga om de av de sakkunniga angivna principerna för beskattning av in­

komst av enfamiljsfastigheter anföra kommitterade följande.

22

Kungl. Maj:ts proposition nr 187.

värvskällan jordbruksfastighet beträffande hyresvärdet för egen bostad

samt för reparationskostnader å byggnader. I Norrbottens län förekomme

nämligen vid taxeringen åtskilligt flera tvister om värden å bostadsförmån

och reparationsavdrag för byggnader å jordbruksfastighet än å annan

fastighet. Om vid allmänna fastighetstaxeringen beräknades särskilt bygg­

nadsvärde för jordbruksfastighet — vilket nu skett i Norrbottens län —

skulle en scliablonmetod vara möjlig att tillämpa för värdering av bostads­

förmånen och beträffande reparations- och underhållskostnaderna för bygg­

naderna.

Tjänstemännens centralorganisation påpekar, att de som ägde jordbruks­

fastighet alltjämt kunde utnyttja de i många fall mycket fördelaktiga av-

dragsreglerna för reparationer och dylikt och sålunda komme i ett gynn­

samt läge i förhållande till ägare av en- och tvåfamilj sfastigheter. En så­

dan konsekvens av den föreslagna reformen kunde centralorganisationen

icke godtaga, varför organisationen förutsatte att om reformen genomfördes

den även komme att gälla för ägare av jordbruksfastighet.

Taxeringsnämndsordförandenas riksförbund framhåller, att det efter ge­

nomförande av de sakkunnigas förslag vore inkonsekvent att medgiva av­

drag för ofta mycket betydande underskott å sommarnöje eller i vart fall

»hobbyjordbruk» endast därför att fastigheten vore uppförd i annan kolumn

i fastighetstaxeringslängden.

Även länsstyrelsen i Hallands län påtalar som en brist i förslaget, att

detta icke omfattade sådana — ifråga om gagnet liknande sommarvillor —-

för ägaren avsedda bostäder, vilka ofta funnes å jordbruk och som ut­

nyttjades större eller mindre del av året av ägare, som hade sin huvudsak­

liga utkomst från annat håll. Dessa byggnader vore oftast taxerade som

mangårdsbyggnader tillhörande jordbruksfastigheter och finge därigenom

eif lägre taxeringsvärde än om de vore taxerade som annan fastighet. Stora

kostnader nedlades ofta flera år i följd å sådana byggnader, och skatteöom-

stolarna hade godkänt avsevärda underskott, som föranletts av sådan upp­

rustning.

Länsstyrelsen i Jämtlands län framhåller, att med taxeringen av avkast­

ning av enfamilj sfastigheter hade taxeringen av värdet av förmånen av

tjänstebostad eller av s. k. hyresbillig bostad vissa beröringspunkter, i syn­

nerhet då bostaden utgjordes av enfamiljshus. Uppskattningen av sådant

bostadsvärde hörde till taxeringsspörsmål, som vållade taxeringsmyndig­

heterna och därmed även vederbörande skattskyldiga stora besvärligheter.

De sakkunniga hade emellertid icke gått in på dessa spörsmål, vilket emel­

lertid syntes ha varit lämpligt med hänsyn till den relation, dessa taxerings-

frågor stode till varandra.

Departementschefen. Enligt kommunalskattelagen skall i regel varje fastig­

het av annan fastighets natur betraktas såsom särskild förvärvskälla, i den

mån den icke ingår i rörelse. Såsom förvärvskälla kommer sålunda att betrak­

tas icke blott hyreshus och andra för upplåtelse avsedda fastigheter, vilka

24

Kungl. Maj:ts proposition nr 1S7.

de är uthyrda för bedrivande av rörelse, är det uppenbart, att inkomsten

av en- och tvåfamiljshusen är endast en mindre del av den uppskattade in­

komsten av annan fastighet. För kommunerna är denna inkomst av mindre

betydelse, då gjorda undersökningar visat, att för en- och tvåfamilj sfastighe-

ter endast i sällsynta undantagsfall uppkommer någon till kommunal in­

komstskatt skattepliktig inkomst.

Utgångspunkten för de sakkunnigas förslag beträffande enfamiljsfastig-

heter är att ägaren till en sådan fastighet i regel har ett eget kapital, större

eller mindre, placerat i fastigheten, vilket kapital eljest skulle kunna göras

räntebärande. Värdet av den förmån av det egna kapitalet, vilken fastig­

hetsägaren åtnjuter genom nyttjandet av fastigheten eller möjligheten att

nyttja densamma, bör enligt förslaget beskattas såsom inkomst av fastighe­

ten. Av tekniska skäl föreslår de sakkunniga att värdet faslställes på det

sättet, att på inkomstsidan upptages ränta — beräknad efter viss av Kungl.

Maj :t bestämd procentsats — å hela kapitalet, d. v. s. fastighetens värde,

samt därefter avdrag sker för erlagd ränta å lånat, i fastigheten nedlagt ka­

pital.

Det förtjänar understrykas att de sålunda föreslagna taxeringsgrunderna

i så måtto icke innebär någon nyhet, att taxeringsmyndigheterna sedan lång

tid tillbaka i stor utsträckning nödgas arbeta med schabloner i olika avseen­

den vid taxering av enfamiljshus. På visst sätt ansluter sålunda förslaget till

den föregående utvecklingen.

I den mån invändningar av principiell natur mot de sakkunnigas förslag

framställts, har dessa i huvudsak motiverats med att förslaget skulle inne­

bära ett avsteg från eljest gällande regler för uppskattning av inkomst eller

att taxering enligt den föreslagna metoden icke skulle befordra rättvisa i

taxeringen eller leda till resultat, som icke överensstämde med grundsatsen

om skatt efter förmåga. Vid dessa invändningars framställande synes emel­

lertid icke tillräckligt ha beaktats den särskilda beskaffenheten av enfa­

miljshusen, som leder till att en inkomstberäkning för dessa enligt reglerna

för egentliga förvärvskällor ur principiell synpunkt måste anses mycket

diskutabel. Och det förhåller sig ingalunda så, att man med de nuvarande

beskattningsgrunderna har garanti för att likformighet och rättvisa uppnås

beträffande beskattning av enfamiljshus. Tvärtom torde vad de sakkunniga

anfört och även i åtskilliga remissyttranden understrukits visa att olägen­

heterna i detta avseende varit betydande. Det finns all anledning antaga

att ett system, upplagt i princip i enlighet med de sakkunnigas förslag, kom­

mer att medföra ett riktigare och jämnare taxeringsresultat.

Den av de sakkunniga föreslagna metoden skulle erbjuda mycket stora

fördelar framför det nuvarande systemet i fråga om enkelhet i tillämpning­

en på ett område där f. n. tillämpningssvårigheterna är betydande. Metoden

skulle komma att avse ett förhållandevis stort antal skattskyldiga. De prak­

tiska vinsterna av förslaget för såväl allmänheten som taxeringsmyndighe­

terna är sålunda uppenbara. Metoden skulle vidare leda till större enhetlig­

het olika skattskyldiga emellan och därigenom befordra rättvisesynpunkten.

26

Kanyl. Maj:Is proposition nr 187.

lämpas även beträffande sommarvillor liksom beträffande sport- och jakt­

stugor och liknande fastigheter, vilka måhända användas endast vissa år

och då under korta perioder. Schablonmetoden borde vidare användas även

i det fall, då en villabyggnad stått oanvänd visst år, t. ex. därför att ägaren

befunnit sig utomlands. En dylik utformning av reglerna överensstämde

bäst med förslagets syfte, d. v. s. att uppnå en beskattning av det i fastig­

heten nedlagda egna kapitalet.

De sakkunniga konstatera härefter, att fastighet, som uppfördes för att

bereda bostad åt ägaren och hans familj, i regel inrymde endast ägarens

egen bostadslägenhet. Icke sällan förckomme emellertid egnahemsfastighet

i form av s. k. tvåfamilj shus, vanligen i den formen att ägaren själv bebodde

den ena lägenheten och hyrde ut den andra. Från bostadsstyrelsen hade in­

hämtats, att av samtliga under åren 1943—1948 uppförda egnahemsfastig-

heter omkring 18 procent utgjordes av tvåfamiljshus. Under därpå följande

år hade tvåfamiljshusens procentuella andel sjunkit till ungefär 10 procent

men visade för närvarande åter tendens att stiga.

De sakkunniga framhålla, att de svårigheter, som vore förbundna med

beskatlningsnämndernas prövning av skäligheten av yrkade avdrag för om­

kostnader — särskilt vad anginge utgifter för reparation och underhåll —

förelåge jämväl beträffande tvåfamiljshus. Sådana fastigheter företedde ock­

så den likheten med enfamiljshus att de icke utgjorde förvärvskälla i egent­

lig bemärkelse. Syftet med uppförande av tvåfamiljshus vore i allmänhet

att därigenom förbilliga hyran å egen bostad.

Enligt de sakkunnigas uppfattning skulle värdet av det framlagda för­

slaget avsevärt minska, därest tvåfamiljshusen lämnades utanför det för­

ordade beskattningssystemet. Emellertid lämpade sig den föreslagna scha­

blonen för intäktsberäkning icke för tvåfamiljshus, enär den uppburna

hyran för den uthyrda delen av sådant hus kunde vara förhållandevis

betydande. Å andra sidan funnes intet hinder för att i fråga om tvåfamiljs­

hus tillämpa schablonberäkning för omkostnaderna. Enligt de sakkunnigas

mening skulle det därför vara en framkomlig väg att arbeta med två olika

schablonberäkningar: den fullständiga schablonberäkningen skulle komma

till användning beträffande enfamilj sfastigheter i allmänhet, medan den

partiella schablonberäkningen — där schablonen gällde allenast i fråga om

beräkning av omkostnadsavdragen — skulle komma till användning beträf­

fande tvåfamiljshus och sådana enfamiljsfastigheter, som med hänsyn till

förekomsten av hyresintäkter m. in. vore att jämställa med tvåfamiljshus.

De sakkunniga förklara sig vara väl medvetna om att det innebure en

viss komplicering av förfarandet att på antytt sätt arbeta med två olika

schabloner och anföra vidare.

Emellertid skulle man genom en dylik lösning vinna betydande praktiska

fördelar dels genom att man kunde tillämpa schablontaxering även i fråga

om de talrika tvåfamiljshusen och dels genom att man på ett enkelt sätt

kunde komma till rätta med de ofta förekommande fall, då en enfamilj s-

fastighet är helt eller delvis uthyrd. Härvid bör särskilt understrykas att,

28

Kungl. Maj.ts proposition nr 187.

lägenhet i tvåfamilj shus, beträffande vilka beviljats statliga räntefria lån,

bestämmes av det länegivande organet.

Kan sålunda konstateras, alt uthyrning av eu- eller tvåfamilj sfastigheter

ofta lämnar en allenast obetydlig vinst, torde likväl å andra sidan före­

komma många fall, där ifrågavarande alternativ skulle innebära en avse­

värd skattelättnad i jämförelse med nu gällande beskattningsregler. Detta

gäller icke minst i fråga om mera tillfällig uthyrning såsom åt sommar­

gäster.

II. Utöver den enligt schablonberäkningen framkomna inkomsten kunde

till beskattning upptagas ett till viss procent av uppburen hyra beräknat

belopp. Svårigheter föreligga emellertid att bestämma procentsatsens stor­

lek. Det torde vara ogenomförbart alt genom statistiska undersökningar få

fram en lämplig procentsats, varför denna finge fastställas på ett tämligen

godtyckligt sätt. För övrigt skulle för uppnående av ett riktigt resultat er­

fordras skilda procentsatser för olika uthyrningsformer. Reglerna bleve så­

lunda tämligen komplicerade.

III. Fastighetsvärdet kunde tänkas fördelat å den för eget behov utnytt­

jade och den uthyrda delen av fastigheten. Bruttointäkten av den för eget

behov utnyttjade fastighetsdelen beräknades till viss procent av den på

denna del belöpande andelen av fastighetens värde, varjämte som brutto­

intäkt för återstående del av fastigheten upptoges den faktiskt uppburna

hyran. Avdrag borde enligt detta alternativ medgivas, utom för gäldränta,

med ett belopp beräknat efter viss procent av den på den uthyrda delen

belöpande andelen av fastighetens värde ävensom, i den mån i hyran ingår

ersättning för uppvärmning och belysning, för på den uthyrda delen belö­

pande andel av kostnaderna för bränsle och lyse. Detta alternativ torde

medföra en tillfredsställande schablonberäkning av inkomst av tvåfamiljs-

fastighet men är å andra sidan mindre väl lämpat för beskattning av in­

komst genom uthyrning av enstaka rum eller genom tillfällig uthyrning

såsom åt sommargäster. Olägenheterna med nu ifrågavarande alternativ

sammanhänga bl. a. med svårigheterna för de skattskyldiga att verkställa

och för taxeringsmyndigheterna att kontrollera riktigheten av fördelningen

av fastighetens värde.

IV. Som bruttointäkt kunde upptagas uppburen hyra samt enligt vanliga

regler beräknat hyresvärde för den del av fastigheten, som ägaren själv ut­

nyttjat, varefter avdrag medgåves — utom för gäldränta och i förekomman­

de fall utgifter för uppvärmning och belysning —- med ett schablonmässigt

bestämt belopp, upptaget till viss procent av det totala fastighetsvärdet.

Vid övervägande av vilket av ovan angivna alternativ som borde väljas

för beskattning av en- eller tvåfamilj sfastighet, som helt eller delvis varit

föremål för uthyrning, ha de sakkunniga ansett alternativ II och III icke

böra ifrågakomma. Beträffande alternativ II anföra de sakkunniga, att här

mötte uppenbara svårigheter att fastställa lämpliga procentsatser för be­

räkning av behållen inkomst av uthyrningen, varjämte förfarandet bleve

komplicerat till följd av att flera procentsatser finge användas. Vad åler

anginge alternativ III talade mot detta alternativ de med fördelning av fas­

tighetsvärdet förbundna svårigheterna. Återstode således alternativ I och

IV. Vid uthyrning av en allenast oväsentlig del av fastigheten ansåge de

sakkunniga övervägande skäl tala för beskattning enligt alternativ I. Den

obetydliga skattelättnad, som detta alternativ innebure vid uthyrning av

något enstaka rum, garage eller liknande utrymme, finge anses vara av

30

Kungl. Maj.ts proposition nr 187.

ligen ske så, att sedan nettointäkten beräknats enligt schablonen, såsom

intäkt av annan fastighet upptages allenast den kvotdel av den beräknade

nettointäkten, som efter förhållandet mellan den till bostad använda delen

av fastigheten och hela fastigheten belöper å den till bostad använda delen

därav. Den återstående delen av nettointäkten förutsättes komma till synes

som en del av rörelseinkomsten.

Den nyss föreslagna regeln beträffande fastighet, som till obetydlig del

användes i ägarens egen rörelse, innebär att omkostnaderna helt behandlas

enligt schablonregeln d. v. s. även till den del omkostnaderna belöpa å den

i rörelsen använda delen av fastigheten. Strängt principiellt är detta icke

tillfredsställande. De sakkunniga anse emellertid, att man i enkelhetens

intresse kan bortse från denna invändning, eftersom regeln överhuvud avses

allenast för de fall, då fastigheten i ringa omfattning användes i rörelsen,

och frågan alltså har mycket liten praktisk betydelse.

Enligt gällande bestämmelser skall värdet av förmån av plante­

ring eller trädgårdsland, som är att anse endast såsom tillbehör

till egen bostadslägenhet och som användes företrädesvis för ägarens person­

liga trevnad, tagas i beräkning vid bostadsvärdets bestämmande. Har förmån

av plantering eller trädgårdsland sålunda beaktats, skall den icke särskilt

redovisas, men får å andra sidan avdrag icke ske för underhållskostnader.

Äger försäljning av produkter från plantering eller trädgårdsland rum i

större utsträckning eller tillgodogör sig ägaren för eget eller sin familjs

behov i mera avsevärd omfattning sådana produkter, skola intäkterna härav

redovisas och får avdrag göras för underhåll, dock ej med högre belopp

än som motsvarar de uppgivna intäkterna.

De sakkunniga framhålla, att deras förslag icke innebure någon ändring

i sak av de bestämmelser, för vilka nyss redogjorts. I den mån plantering

eller trädgårdsland vore av sådan beskaffenhet, alt förmån därav enligt be­

rörda bestämmelser skulle beaktas vid hyresvärdets bestämmande, skulle

beträffande fastighet, varav intäkten enligt förslaget skulle beräknas efter

viss procent av fastighetens värde, förmånen anses ingå i den sålunda be­

räknade intäkten. Ägde däremot försäljning eller eget uttag av produkter

rum i sådan omfattning, att intäkterna därav enligt gällande lag skulle

särskilt redovisas, skulle så ske även enligt förslaget. Intäkt av försäljning

eller eget uttag av produkter hade emellertid icke ansetts kunna upptagas

till beskattning vid sidan av ett till viss procent av fastighetens värde be­

räknat intäktsbelopp. Ett sådant förfaringssätt skulle i viss mån innebära

dubbelbeskattning. Förekomsten av plantering eller trädgårdsland toges i

beaktande vid åsättande av värde å fastigheten och i en till viss procent av

värdet beräknad intäkt inginge därför åtminstone till viss del värdet av

tillgodogörande av planteringen eller trädgårdslandet. Med hänsyn härtill

löresloge de sakkunniga, att den för enfamilj sfastighet gällande schablon­

mässiga inkomstberäkningen icke skulle tillämpas, därest försäljning av

produkter från plantering eller trädgårdsland ägt rum i större utsträckning

eller ägaren för eget eller sin familjs behov i mera avsevärd omfattning

tillgodogjort sig sådana produkter. I sådana fall skulle i stället de bestäm­

melser vinna tillämpning, som föreslagits beträffande tvåfamiljsfastigheter

32

Kungl. Maj.ts proposition nr 187.

Beträffande enfamiljshus bör korrigering ske om bostaden icke utnytt­

jats större delen av beskattningsåret och beträffande sommarvillor m. in.

om de ej alls utnyttjats under beskattningsåret. Länsstyrelsen anser en

sådan korrigering ofrånkomlig om man med taxeringen avser att träffa

icke kapitalet som sådant utan avkastningen av kapitalet. De sakkunniga

ha ock i annat sammanhang utgått från, att grundtanken vid taxeringen

bör vara att beskatta ägaren för ett belopp motsvarande skälig ränta å eget

i fastigheten investerat kapital. Utnyttjar fastighetsägaren icke alls fastighe­

ten, är kapitalet för den tiden räntelöst, likaväl som det blir för en ägare

av hyreshus, om detta står outhyrt. Utnyttjas fastigheten till ringa del

t. ex. endast för förvaring av möbler under den tid ägaren mera långvarigt

vistas å annan ort, bör givetvis vid korrigeringen hänsyn tagas till detta för­

hållande och till den inbesparing i kostnader fastighetsägaren gör genom

att han icke behöver erlägga magasinshyra för förvaring av möblerna.

Länsstyrelsen i Örebro län framhåller, att förslaget i denna del syntes stå

i strid med gällande rättsuppfattning och hittills tillämpad praxis. Läns­

styrelsen anför vidare.

Intäkten av en egnahems- eller sommarvilla, som icke är uthyrd, utgöres

av den egna bostadsförmånen. Tillgodogör ägaren sig icke denna förmån,

synes den lika litet böra inkomstbeskattas som den hyra, som skulle hava

uppburits för en outhyrd hyreslägenhet om den varit uthyrd, eller den

ränteinkomst, som skulle hava åtnjutits därest ett hos den skattskyldige

inneliggande kontant penningbelopp varit föremål för räntebärande place­

ring. Icke heller en jordbruksfastighet, som varit obebodd och från vilken

icke uttagits någon som helst avkastning, kan komma ifråga till inkomst­

beskattning. Att beskatta en icke åtnjuten inkomst står knappast i överens­

stämmelse med inkomstbeskattningens allmänna grunder. De sakkunnigas

synpunkt, varigenom en fingerad inkomst skulle bliva föremål för beskatt­

ning, finner länsstyrelsen sig sålunda icke kunna dela. Givetvis bör likväl

inkomstbeskattning äga rum i sådana fall, då den skattskyldige med familj

t. ex. till följd av utlandsvistelse icke under någon del av beskattningsåret

bebott denne tillhörig villafastighet, som utgör hans hem och inrymmer

hans bohag. Har den skattskyldige eljest tillgodogjort sig bostaden endast

under en del av beskattningsåret, synes den schablonmässigt framräknade

nettointäkten böra reduceras med hänsyn härtill.

Länsstyrelsen i Örebro län anser också, i likhet med länsstyrelsen i Väst­

manlands län, att det borde beaktas, att sommarvillor, sportstugor o. dyl.

byggnader vore underkastade snabbare värdeminskning än stadigvarande

utnyttjade byggnader.

Svenska sparbanksföreningen framhåller, att de sakkunnigas förslag

syntes innebära, att ägaren av sommarstuga el. dyl. komme att beskattas

på samma sätt som om han bodde i stugan hela året, d. v. s. att han, om han

bodde i eget hem på vintern, ansågs ha full bruttointäkt av två fastigheter.

Under förutsättning att taxeringen av sommarstugan icke vore gjord efter

väsentligt andra grunder än taxeringen av ett vanligt eget hem, syntes de

sakkunnigas förslag i berörda hänseende vara för långtgående. Sparbanks­

föreningen hade sig också bekant att 1952 års taxeringsvärden på sommar­

stugor o. dyl. kunde väntas bli så höga, att man väl närmast hade att räkna

med en taxering efter samma grunder som för egentliga bostäder. Bleve så

34

Kungl. Maj:ts proposition nr 187.

ringen vinnas till båtnad för såväl de skattskyldiga som taxeringsmyndig­

heterna. Den skattelättnad, som i några fall kunde vinnas, bleve sannolikt

icke betydande; man borde nämligen icke bortse från att en uthyrd fastig­

het som regel krävde större underhållskostnader än en fastighet, som be­

boddes av endast ägaren.

Enligt länsstyrelsens i Stockholms län förmenande behövde några större

betänkligheter icke hysas mot att låta de för enfamiljsfastighet föreslagna

reglerna gälla även tvåfamiljsfastigheter. Inkomstbortfallet bleve icke be­

tydande och komme att kompenseras av förenklingen i taxeringsförfaran-

det.

Länsstyrelsen i Norrbottens län påpekar, att det vore mycket vanligt att

i tvåfamiljshusen en våning beboddes av husets ägare och den andra av

honom närstående personer (föräldrar, gifta barn). Då förekommande

hyresintäkt i regel betydligt understege normal hyra för lägenheten, kunde

man ifrågasätta, huruvida icke i berörda fall den fullständiga schablon­

metoden skulle lämna ett rättvisare resultat än den partiella schablonmeto­

den samt underlätta taxeringsarbetet.

Länsstyrelsen i Gotlands län ifrågasätter, huruvida det vore nödvändigt

att införa undantag från tillämpningen av reglerna för intäktsberäkning

för det fall, att fastighet blivit fäfdigställd under året. Även i dessa fall

syntes schablonberäkning kunna ifrågakomma och intäkter respektive kost­

nader bestämmas till viss kvotdel av angivna procentsatser i förhållande till

den tid fastigheten varit i bruk under beskattningsåret.

Länsstyrelsen i Västmanlands län erinrar att, enligt de sakkunnigas för­

slag, skall beträffande fastighet, som icke varit i den skattskyldiges ägo

under hela beskattningsåret, såsom intäkt upptagas vad som belöper å den

del av beskattningsåret, under vilken fastigheten varit i den skattskyldiges

ägo. Länsstyrelsen framhåller i anslutning härtill, att vid försäljning av

fastighet torde äganderätten principiellt anses övergå från säljaren till

köparen i och med undertecknande av giltigt köpekontrakt. Regelmässigt

tillträddes emellertid icke fastigheten förrän vid en senare tidpunkt. Enligt

länsstyrelsens mening vore i fråga om fördelningen av beskattningen mel­

lan säljare och köpare tillträdesdagen ur åtskilliga synpunkter lämpligare

än dagen för köpekontraktet.

Även länsstyrelsen i Kronobergs län anser, att inkomsten borde räknas

från tillträdesdagen eller annan tidpunkt då fastigheten kunnat tagas i

bruk.

Departementschefen. De sakkunniga har föreslagit olika behandling av å

ena sidan enfamiljshus, som helt eller så gott som helt använts som bostad

för ägaren, samt å andra sidan övriga enfamiljshus, d. v. s. i regel helt eller

delvis uthyrda sådana fastigheter, och tvåfamiljshusen. Beträffande de av

ägaren nyttjade enfamiljshusen föreslås såsom i tidigare sammanhang be­

rörts att den vanliga inkomstberäkningen helt skall slopas och att beskatt­

ningen i princip endast skall avse beräknad ränta å det egna kapitalet i

36

Kungl. Maj.ts proposition nr 187.

1 vissa remissyttranden har ifrågasatts, huruvida icke sommarställen och

andra därmed jämförliga fastigheter, som användes blott viss del av året,

borde vid inkomstberäkningen behandlas enligt särskilda regler. Detta skulle

emellertid strida mot grunderna för den föreslagna metoden. Denna innebär

ju i själva verket, att man för ifrågavarande fastigheters vidkommande av­

står från uppskattning av intäkter och avdrag för att i stället efter ett i viss

anslutning till det allmänna ränteläget bestämt procenttal uppskatta värdet

av den förmån, fastighetsägaren kan anses åtnjuta av det egna kapitalet i

fastigheten. Även beräkningen av själva kapitalets storlek blir i viss mån

schabloniserad. Som jag i senare sammanhang skall närmare angiva skall

det egna kapitalet icke upptagas högre än fastighetens taxeringsvärde, alltså

dess allmänna saluvärde, minskat med den gäld, som åvilar fastigheten.

Beskattningen kommer sålunda icke att avse sådant i fastigheten nedlagt

eget kapital, som överstiger fastighetens saluvärde. Att söka differentiera

avkastningens storlek med hänsyn till den tid under året, som exempelvis

en sommarvilla användes, synes under sådana förhållanden icke böra ifrå-

gakomma.

Jag förordar sålunda med hänsyn till det anförda att samtliga en- och

tvåfamilj sfastigheter i princip skall beskattas enligt den fullständiga scha­

blonmetoden.

En- och tvåfamiljsfastigheter som till mera väsentlig del användes i äga­

rens rörelse skall enligt de sakkunnigas förslag falla utanför schablonmeto­

den. Erinran har framställts häremot vid remissförfarandet. Enligt min

mening bär utan större svårigheter de nuvarande reglerna om uppdelning

av fastigheten på en bostadsdel och en rörelsedel i princip kunna vinna till-

lämpning även vid beskattning enligt schablonmetoden. Denna bör alltså

avse den del av en- eller tvåfamilj sfastigheten, som användes till bostad,

medan man för de lokaler, som användes i ägarens rörelse, tillämpar gängse

regler för beskattning av rörelse. En uppdelning av taxeringsvärdet liksom

av omkostnaderna får då ske. Räntan å den del av taxeringsvärdet, som

belöper på bostadsdelen, minskad med motsvarande del av erlagd gäldränta

blir avkastningen av ägarens egna kapital i bostadsdelen. Med dessa regler

saknas anledning att såsom de sakkunniga förordat införa speciella bestäm­

melser för sådana fall då endast en obetydlig del av fastigheten använts i

ägarens rörelse; dessa fall bör i princip behandlas på samma sätt som då en

mera väsentlig del av fastigheten ingår i rörelsen. Jag förordar sålunda, att

beskattningsreglerna utformas i överensstämmelse med det nu anförda.

Om sålunda den förordade schablonmetoden i princip bör få generell till-

lämpning på en- och tvåfamiljsfastigheter, finns likväl fall då jämkningar

bör kunna ske. Jag syftar i första hand på vissa fall, då en fastighet av sär­

skild anledning icke kunnat utnyttjas. Till denna fråga återkommer jag i

ett senare sammanhang.

Vidare synes beträffande en art av en- och tvåfamiljsfastigheter anledning

föreligga att stadga undantag från tillämpningen av schablonmetoden, näm­

ligen för fastigheter som — bortsett från användning i ägarens egen rörelse

— i icke allenast ringa omfattning brukar i förvärvssyfte utnyttjas för an-

38

Kungl. Maj.ts proposition nr 187.

De sakkunniga föreslå emellertid taxeringsvärdet såsom för alla fall

normgivande. Vid sitt ställningstagande härutinnan säga sig de sakkunniga

ha beaktat dels att taxeringsvärdet låge till grund ej blott för fastighets­

skatten utan även för arvs- och gåvobeskattningen samt förmögenhetsbe­

skattningen, varför man icke i förevarande sammanhang borde utan tving­

ande skäl välja en annan värdeberäkning, dels ock att schablonberäkningcns

anknytning till ett särskilt uppskattningsvärde kunde medföra skattepro-

cesser av sådan omfattning, att värdet av den förenkling, vartill de före­

slagna reglerna syftade, komme att minska.

Vidare framhålla de sakkunniga, att de förutsatte att en bättre och jäm­

nare taxering av ifrågavarande fastigheter skulle kunna åstadkommas vid

1952 års allmänna fastighetstaxering. Skulle de värden, som vid nämnda

taxering åsattes enfamiljsfastigheterna, befinnas icke kunna med tillfreds­

ställande resultat läggas till grund för schablonberäkningen, kunde såsom

ett korrektiv tänkas införande av ökade möjligheter att vid den årliga taxe­

ringen beträffande fastigheter av förevarande art åsätta nya taxeringsvärden

i stället för de vid allmän fastighetstaxering åsatta. Tänkbart vore vidare

att, om så befunnes erforderligt, medgiva omtaxering även i sådana fall, då

fastighetens taxeringsvärde befunnes uppenbarligen avvika från det värde,

som med hänsyn bl. a. till taxeringsvärdena å likartade, närbelägna fastig­

heter finge anses motsvara det allmänna saluvärdet.

Beträffande de fastigheter, för vilka den partiella schablonberäkningen

skulle gälla, framhålla de sakkunniga, att motsvarande problem icke torde

uppkomma, då taxeringsvärdena å dessa fastigheter i allmänhet komme att

bättre överensstämma med allmänna saluvärdet. Ägarna av dessa fastig­

heter finge nämligen, om de föreslagna reglerna genomfördes, intresse av

att taxeringsvärdena icke sattes lägre än de verkliga saluvärdena. Detta

komme sannolikt att bidraga till en riktig taxering av fastigheterna i fråga.

De sakkunniga erinra om att deras förslag grundade sig på tanken att

ägare av enfamiljsfastighet borde beskattas för ett belopp motsvarande skä­

lig ränta å eget, i fastigheten investerat kapital. Huvudsakligen av praktiska

skäl men även med hänsyn till rättvisesynpunkter hade de sakkunniga

emellertid ansett, att inkomstberäkningen borde ske på så sätt att såsom

bruttointäkt upptoges ett belopp, motsvarande viss procent av fastighetens

taxeringsvärde, varefter avdrag medgåves för crlagd gäldränla (varmed

tomträttsavgäld eller liknande avgäld vore likställd). De sakkunniga fram­

hålla vidare, att det föreslagna sättet för beräkning av inkomst av enfamiljs­

fastighet sett ur annan synvinkel innebure att såväl hyresvärdet som av­

drag för andra omkostnader än gäldränta bestämdes enligt schablonmässiga

grunder. För att komma fram till den procentsats, som betecknade brutto­

intäkten, borde man nämligen utgå från hyresvärdet (uttryckt i procent av

taxeringsvärdet) samt därefter reducera detta procenttal med hänsyn till

omkostnader utöver gäldränta. Då förslaget i princip icke åsyftade någon

ändring av beskattningsnivån, borde man uppenbarligen såväl i fråga om

40

Kungl. Maj:ts proposition nr JS7.

heten. För tvåfamiljshus och sådana enfamiljsfastigheter, som vore uthyrda

till ej blott obetydlig del, skulle bruttointäkten beräknas enligt vanliga

regler och avdrag för värdeminskning, reparation och underhåll, vattenför­

brukning, renhållning, sotning, försäkring o. d. medgivas med 2,5 procent

av taxeringsvärdet.

Efter att ha lämnat denna resumé av förslagets innebörd ha de sakkun­

niga redovisat vissa utredningar till belysning av frågan om skäligheten av

ett till 2,5 procent av taxeringsvärdet beräknat omkostnadsavdrag.

Remissyttrandena. Frågan om taxeringsvärdet som grundval för inkoms­

tens beräkning enligt schablonmetoden har berörts i några av remissyttran­

dena. De flesta av de remissinstanser, som helt avstyrka förslaget, ha som

skäl härför anfört bl. a., att bristfälligheterna i fråga om fastighetstaxe­

ringen skulle omöjliggöra en rättvis beskattning enligt de sakkunnigas för­

slag. Jämväl i vissa andra remissyttranden ha betänkligheter framförts mot

att anknyta schablonberäkningen till taxeringsvärdet.

Följande torde här få återgivas från remissyttrandena.

Kammarrätten framhåller, att även om en bättre och jämnare taxering

av en- och tvåfamilj sfastigheter skulle kunna åstadkommas vid 1952 års

allmänna fastighetstaxering, kunde man utgå från att på sina håll betydande

brister kunde komma att vidlåda även de nya taxeringsvärdena. I praktiken

torde nämligen svårigheter att åstadkomma en riktig och likformig taxering

alltjämt yppa sig, även om förbättrade metoder för fastighetstaxeringen

skulle införas i större utsträckning än förut.

Härefter anföres följande.

Dylika svårigheter kunna exempelvis ha sin orsak i de med årens lopp

starkt stegrade byggnadskostnaderna. Till följd av kostnadsstegringen torde

i regel ett väsentligt större kapital ha nedlagts i ett nybyggt hus än i ett

äldre hus av motsvarande storlek. Detta i sin tur torde ha skapat ett större

lånebehov för de nybyggda fastigheterna. För lånebehovets tillgodoseende

blir taxeringsvärdets storlek av väsentlig betydelse. Dessa omständigheter

äro ägnade att skapa stora spänningar mellan taxeringsvärdena å äldre och

nyare fastigheter. Skola taxeringsvärdena därjämte bestämmas med beak­

tande av eventuell hyresavkastning, vilket i detta sammanhang kan vara

av betydelse särskilt för tvåfamiljsfastigheterna, tillkomma de särskilda

svårigheter som betingas av de föreliggande, allmänt kända förhållandena

å hyresmarknaden. Därigenom måste spänningen mellan taxeringsvärdena

å äldre och nyare fastigheter öka ytterligare. Därtill kommer att hyrornas

storlek oftast är beroende av särskilda myndigheters bestämmande och för

såväl de skattskyldiga fastighetsägarna som taxeringsmyndigheterna kan

det vara svårt att på förhand bedöma den slutliga utgången av myndig­

heternas avgörande. Taxeringsvärdets bestämmande måste därför många

gånger till sist bliva beroende på skönsmässiga uppskattningar, vilka även i

sinsemellan likartade fall kunna utfalla olika. Även inom lokalt begränsade

områden kunna ojämna och oriktiga taxeringsvärden uppkomma av sådana

eller andra orsaker.

Kammarrätten anför härefter, alt enligt det gällande beskattningssystemet

ojämnheter i taxeringsvärdena huvudsakligen påverkat endast fastighets­

42

det föreslagna systemet icke helt undgår olägenheterna av de schablonupp-

skattningar som gjorts vid tillämpningen av det gällande systemet. Fråga

är, om icke följderna måste anses bliva mera otillfredsställande i det fall in­

täkten beräknas efter en fix schablon på grundval av ett måhända felberäk-

nat byggnadsvärde som är avsett att bestå under en hel fastighetstaxerings-

period än om intäkten (hyresvärdet) direkt uppskattas efter en schablon,

som kan justeras vid den årliga inkomsttaxeringen.

Länsstyrelsen i Blekinge län framhåller att, därest hyresvärdet beräkna­

des till viss procent av taxeringsvärdet, värdet av förmån av hyresfri bostad

i egen fastighet ej sällan komme att avsevärt avvika från förmånens verk­

liga värde. Om endast en mindre del av tomtmarken vore bebyggd eller om

markvärdet av annan anledning vore särskilt stort i förhållande till fastig­

hetens hela taxeringsvärde komme tydligen ett på föreslaget sätt beräknat

hyresvärde att bli för högt. Rent orimliga värden skulle uppkomma för

många välbelägna en- eller tvåfamiljsfastigheter där byggnaderna vore brist­

fälliga och tomtmarkens värde kanske många gånger överstege byggnadens

värde. Om förändringar i fastighets värde ej beaktades av beskattnings-

nämnderna på grund av bestämmelserna i 12 § kommunalskattelagen eller

på grund av att särskild fastighetsdeklaration ej lämnades, kunde de scha­

blonmässigt bestämda hvresvärdena även komma att avsevärt avvika från

de värden, som rätteligen bort fastställas.

Länsstyrelsen i Kalmar län framhåller, att taxeringsvärdet av taxerings­

nämnderna bestämdes efter avkastningen, varvid det ingalunda vore säkert,

att taxeringsnämnderna till grund för sin uppskattning lade den avkast­

ning, varmed de sakkunniga räknat. Ett fullföljande av de sakkunnigas

förslag borde leda därhän, att i lagstiftningen fastsloges den procentsats,

efter vilken avkastningen borde kapitaliseras. Under andra förhållanden

kunde icke den erforderliga korrespondensen mellan taxeringsvärdet och

det framräknade hyresvärdet uppnås. Men därmed frånginge man den nu­

varande regeln, att taxeringsvärdet skulle beräknas efter den köpeskilling,

som en förståndig köpare ville betala för fastigheten, och detta torde också

medföra ändrade regler för beräkningen av värdet av andra rättigheter, som

vore föremål för förmögenhetsbeskattning.

Länsstyrelsen i Västernorrlands län omtalar, att höjningarna av taxe­

ringsvärdena enligt 1952 års taxering å enfamiljsfastigheter troligen komme

att variera från 50 % i vissa kommuner till 100 % i andra. Olikheterna

berodde i huvudsak på bristande likformighet i tidigare gällande taxerings­

värden. Enligt länsstyrelsens mening kunde det icke heller förväntas att

sådan likformighet skulle kunna uppnås vid innevarande års allmänna fas­

tighetstaxering att taxeringsvärdena kunde läggas till grund för en scha­

blonmässig inkomstberäkning. Därtill vore skillnaderna sedan gammalt för

stora och värdeförändringarna på grund av bostadsbristen alltför betydande

samt de allmänna, för taxeringen av villafastigheter i riket lämnade direk­

tiven icke tillräckligt vägledande. Därest för kommande allmänna fastig­

hetstaxeringar efter överläggningar med landskamrerare och taxeringsin-

lendenter för taxeringen av villafastigheter inom vart och ett av länen

Kungl. Maj.ts proposition nr 187.

44

Kungl. Maj.ts proposition nr 187.

av den procentsats, efter vilken intäkten skulle beräknas. Sålunda anför

länsstyrelsen i Örebro lön.

Inom Örebro län är den genomsnittliga höjningen av taxeringsvärdena

för annan fastighet enligt beredningsnämndernas förslag 56,8 %. Det finnes

icke anledning antaga att denna siffra är lägre i vad gäller enbart enfamilj s-

fastigheter. Taxeringsvärdet för en dylik kan sålunda antagas bliva höjt

från t. ex. 20 000 kronor till omkring 31 300 kronor och skulle hyresvärdet,

om detta beräknas efter 6 % av taxeringsvärdet, komma att höjas från 1 200

kronor till 1 878 kronor. För såvitt icke hyresvärdet för viss enfamiljsfas-

tighet tidigare varit för lågt upptaget, kan en dylik höjning av detta värde

icke få komma ifråga så länge hyresstopp råder. Vilken metod som än an­

vändes, bör ortens pris vara avgörande för hyresvärdets bestämmande.

Höjningen av taxeringsvärdena bör medföra sådan sänkning av berörda

procenttal att närmast möjliga överensstämmelse ernås med i orten gällande

hyrespris.

Länsstyrelsen i Norrbottens län upplyser, att man kunde utgå från att

taxeringsvärdena för år 1952 komrne att höjas med 40 % i städer och stads-

liknande samhällen samt med minst 80 % å landsbygden. Godtoge man den

av de sakkunniga såsom genomsnittlig antagna bruttoprocenten 6 % såsom

bruttohyresvärde, finge man räkna med en kraftig höjning av hyresvärdena

och därmed av nettointäkten av ifrågavarande fastigheter. Länsstyrelsen

ville ifrågasätta om en sådan höjning vore försvarbar med hänsyn till hyres-

stoppet. Enär vidare för tvåfamiljshusen schablonberäkningen skulle ske

allenast beträffande omkostnadsavdragen samt en förhöjning av hyresvärdet

för i sådana hus bosatta ägare icke ifrågakomme i andra fall än då den år

1951 medgivna generella hyreshöjningen med högst 5 % å grundhyran

uttoges av hyresgäster, komme ägare av enfamiljshus att beskattas för det

i fastigheten nedlagda kapitalet hårdare än ägare av tvåfamilj shus. Läns­

styrelsen hade velat påpeka de konsekvenser höjningen av taxeringsvärdena

förde med sig och ifrågasatte om icke, till lindring därav, procentsatsen för

beräkning av bruttointäkten av enfamiljshus borde nedsättas till 3 % av

taxeringsvärdet.

Synpunkter överensstämmande med de ovan angivna ha framförts av

överståthållarämbetct, Svenska landskommunernas förbund och Kommitte-

rade för ett Sveriges villaägareförbund.

Bostadsstyrelsen framhåller, att lämpligheten av en av den allmänna höj­

ningen av taxeringsvärdena föranledd höjning av bostadskostnaderna må­

hända kunde ifrågasättas i nuvarande läge, om jämförelse gjordes med

hyresbostäderna, där hyran vore fastlåst. En sådan jämförelse kunde dock

ej anses utslagsgivande med hänsyn till de båda bostadsformernas väsent­

ligt olika betingelser i fråga om såväl bostadsvärde som fastiglietsekonomisk

planläggning. För övrigt vore här fråga om att beskatta inkomsten av visst,

egnahemsägaren tillhörigt kapital, vilket rimligtvis icke borde vara undan­

taget från beskattning enbart därför, att det råkade vara placerat i fastig­

heten.

46

Kungl. Maj.ts proposition nr 187.

Antal

under­

sökta

fastig­

heter

Nettointäkt (+) el.

underskott t — )

enl. 1951 års taxe­

ring med nyss

angiven ändring

i beräkningen

Nettointäkt på

nyss angivet

säit beräknad

enl. de sak­

kunnigas

förslag

Bromma: Nockeby................ ............... 97

- 17 546

+ 38 775

>

Ängbv.................... ............... 86

+ 15 645

+ 17 804

Brämhult ................................. ............... 152

+

16 350

+

28 805

Norrahammar......................... ............... 122

+

28 772

+

35 701

Fagersta................................... ............... 167

+

73 105

+

63 581

Njurunda ................................. ............... 141

+

25 532

+

27 495

Att differensen mellan resultaten är särskilt stor beträffande området

Nockeby beror därpå att avdragen för reparationer inom detta område i 1951

års deklarationer var osedvanligt höga. I övrigt uppgår differensen mellan

resultaten högst till 82 kronor per fastighet (i Brämhult). Detta belopp

måste anses lågt med hänsyn till att medelbeloppet taxeringsvärde per fas­

tighet uppgår till omkring 32 000 kronor och en viss ojämnhet vid inkomst­

beräkningar av denna art icke kan undvikas.

För ytterligare undersökning av de olika taxeringsmetodernas verkningar

med hänsyn till de nya taxeringsvärdena har genom departementets försorg

upplysningar inhämtats rörande de uppgifter, som i 1953 års deklarationer

lämnats rörande ett trettiotal enfamiljsfastigheter i varje län. De erhållna

uppgifterna, som vid tiden för uppgifternas lämnande ännu icke behandlats

av vederbörande taxeringsnämnder, avser sammanlagt 783 fastigheter. Me­

deltalet taxeringsvärde per fastighet utgör 27 200 kronor, och fastigheterna

åvilande skuld uppgår i genomsnitt till 58 % av taxeringsvärdet. Medelrän­

tan å skuldbeloppen utgör 3,4 %. Yrkade avdrag för reparationskostnader

uppgår till i medeltal 1,15 % av taxeringsvärdet. Med hänsyn till tidigare er­

farenheter från taxeringsarbetet och att sådana avdrag enligt de inkomna

uppgifterna i vissa fall yrkats med belopp, som i förhållande till fastig­

heternas värden synes höga, kan förutses, att de avdragsbelopp, som vid

taxeringen finnes lagligen grundade, kommer att understiga de yrkade i

sådan utsträckning, att det genomsnittliga avdragsbeloppet alltjämt håller

sig inom 1 % av taxeringsvärdet. Förhållandet mellan genomsnittliga repa­

rationskostnader och taxeringsvärden synes alltså icke beträffande föreva­

rande fastigheter ha ändrats genom å ena sidan stegringen av nämnda

kostnader och å andra sidan höjningen av taxeringsvärdena.

En beräkning av nettointäkten från de fastigheter, för vilka uppgifter

erhållits, a) med antagande att hyresvärdet uppgått till 5 % av taxerings­

värdet samt att avdrag för ränteutgifter bör beviljas med yrkade belopp och

avdrag i övrigt enligt ovan återgivna av riksskattenämnden förutsatta ge­

nomsnittliga procenttal, och b) enligt de föreslagna särskilda bestämmel­

serna utvisar följande:

a)

intäkt: 5 % å 21 300 000

1 065 000

Kungl. Maj.ts proposition nr 187.

47

avdrag:

ränteutgifter, yrkat belopp ............................................ 421 578

reparationskostnader, 1 % å taxeringsvärdet .... 213 000

försäkringsavgifter, 0,i % å taxeringsvärdet ....

21 300

värdeniinsknin g,

0,8

%

å

taxeringsvärdet ............ 170 400

826 278

nettointäkt 238 722

b)

intäkt: 3 % å 21 300 000 ................................................................................ 639 000

avdrag: ränteutgifter....................................................................................... 421 578

nettointäkt 217 422.

Ägarnas i fastigheterna placerade egna kapital uppgår, om det totala ka­

pitalet anses motsvara taxeringsvärdet, till 9 011 800 kronor. Beräkning

enligt b) innebär, att nettointäkten motsvarar 2,4 % å det egna kapitalet.

Departementschefen. I vissa remissyttranden har anförts betänkligheter

mot förslaget att lägga taxeringsvärdet till grund för beräkningen av avkast­

ningen av ägarens eget kapital i en- och tvåfamiljsfastigheter. Detta beräk-

ningssätt anknyter emellertid till den redan nu i avsevärd omfattning be­

gagnade metoden att fastställa hyresvärde för sådan fastighet med ledning

av taxeringsvärdet. Det må vidare erinras om att detta värde även i övrigt

utnyttjas i olika avseenden vid beskattningen, exempelvis för beräkning av

värdeminskningsavdrag, vid uppskattning av förmögenhet, vid beräkning

av arvs- och gåvoskatt in. in.

Ati taxeringsvärdena å mindre bostadsfastigheter, framför allt enfamiljs­

husen, tidigare företett ojämnheter torde delvis vara att hänföra till det för­

hållandet, att förberedelserna för taxeringen av dessa fastigheter varit mind­

re omfattande än exempelvis beträffande jordbruksfastighet. Vid senare fas­

tighetstaxeringar har emellertid frågan om en riktigare och jämnare taxe­

ring av annan fastighet alltmera uppmärksammats och det kan därför anta­

gas, att taxeringsresultatet i detta avseende redan blivit bättre och efter hand

skall ytterligare vinna i likformighet och jämnhet.

Beträffande taxeringsvärdenas lämplighet såsom grund för beräkning av

fastighetsägarens kapital i fastigheterna kan vidare framhållas, att taxe­

ringsvärdena regelmässigt åsättes med viss försiktighet. Sålunda håller sig

nivån för de år 1952 åsatta taxeringsvärdena icke oväsentligt under de köpe­

skillingar, soin under senare år betalats och alltjämt betalas för fastigheter­

na. Någon risk för att ränta kommer att beräknas å ett kapital, som är högre

än del verkliga värdet därav, torde därför knappast föreligga. Allmän fas­

tighetstaxering och därmed omprövning av taxeringsvärdena sker vart femte

år. I samband därmed anpassas sålunda dessa värden efter inträffade för­

ändringar i prisnivån. Skulle en allmännare nedgång av fastighetspriserna

inträffa under en taxeringsperiod, så att saluvärdena tenderar att under­

stiga taxeringsvärdena, kan finnas anledning taga under övervägande att

48

Kungl. Mcij:ts proposition nr 187.

föranstalta om allmän fastighetstaxering redan före utgången av den nor­

mala taxer ingsper ioden.

Med hänsyn till de anförda omständigheterna finner jag mig böra biträda

förslaget att lägga taxeringsvärdena till grund för beräkningen av avkast­

ningen av ägarens egna kapital i ifrågavarande fastigheter.

Vad angår frågan om det procenttal, som skall användas vid inkomstbe­

räkning enligt de särskilda bestämmelserna för en- och tvåfamiljsfastigheter

vill jag erinra om vad jag tidigare anfört rörande en- och tvåfamiljsfastig-

heternas natur. Eftersom dessa fastigheter knappast kan likställas med för­

värvskällor i vanlig mening, förutsätter jag, att värdet av den förmån, som

ägarna kan anses åtnjuta av det egna kapitalet i fastigheterna, bör uppskat­

tas efter ett jämförelsevis lågt procenttal. Det ligger nära till hands att där­

vid anknyta till den avkastning ägaren skulle erhålla, om han placerade det

jämförelsevis lilla kapital, som det vanligtvis rör sig om, på ett sätt som

eljest kunde tänkas ifrågakomma, exempelvis genoin insättning i sparbank.

Med utgångspunkt från nu rådande förhållanden borde procenttalet i så fall

lämpligen bestämmas till 3. Då ränta å lånat kapital får avdragas med verk­

liga beloppet och sådan ränta i allmänhet utgår efter ett något högre procent­

tal, blir resultatet, att den beräknade räntan å det egna kapitalet oftast kom­

mer att i realiteten understiga 3 procent av detta kapital. Ju högre ränta en

fastighetsägare nödgas betala å det lånade kapitalet, desto lägre blir det

procenttal, som motsvarar förhållandet mellan uppskattad inkomst av en-

eller tvåfamiljsfastighet och eget kapital däri.

Som i det föregående redovisats har vissa undersökningar gjorts för att

få till stånd en jämförelse mellan ett beräknat utfall av den nu föreslagna

metoden med användning av procenttalet 3 och det utfall, som kan antagas

bli resultatet av årets taxering. Jämförelsen ger anledning förmoda att nå­

gon större skillnad i allmänhet icke skall uppkomma. Det är givet att för

vissa enskilda skattskyldiga den nya metoden kan till en början te sig som

en skärpning; detta torde bli förhållandet i sådana fall då jämförelsevis stora

reparationer verkställts under det sista året för de gamla reglernas tillämp­

ning. Det är emellertid härvidlag att märka att en utjämning kommer att

ske så småningom. Under reparationsfria år eller år då mycket små repara­

tioner göres torde den nya metoden medföra en lindrigare beskattning. På

längre sikt bör sålunda utfallet bli i stort sett detsamma för de enskilda.

I detta sammanhang vill jag också erinra om att den tidigare i dag an­

mälda propositionen om omläggning av fastighetsbeskattningen upptar för­

slag om sänkning av repartitionstalet från 5 till 4. Då fastighetsskatten för

närvarande i regel torde vara effektiv beträffande en- och tvåfamiljsfastig­

heter till minst den del, som svarar mot sänkningen, kommer denna sålunda

i sin helhet ägare av sådana fastigheter till godo.

Med hänsyn till här anförda omständigheter förordar jag att procenttalet

för beräkning av intäkten av en- och tvåfamiljsfastigheter nu bestämmes

till 3. De sakkunniga har föreslagit att procenttalet skulle fastställas av Ko­

nungen. Emellertid är det enligt min uppfattning riktigare, att föreskriften

om vilket tal som skall gälla intages i kommunalskattelagen.

Kungl. Maj.ts proposition nr 187.

49

Vid mera avsevärda förskjutningar i räntenivån hör självfallet procent­

talet kunna ändras. Emellertid ligger det i sakens natur att alltför täla änd­

ringar av talel bör undvikas. Först då en höjning eller sänkning av den van­

liga räntenivån kan bedömas bli mera varaktig, bör enligt min mening ifrå-

gakomma att ompröva procenttalet för beskattningen av en- och tvåfamiljs-

fastigheter.

Slutligen må framhållas att om utgifter för ränta å lånat kapital över­

stiger det belopp av 3 procent å taxeringsvärdet, vartill intäkten skall beräk­

nas — något som kan inträffa då fastigheten är högt belånad — kommer in­

komstberäkningen att utvisa underskott. Sådant underskott får avdragas en­

ligt vanliga regler om avdrag för underskott å förvärvskälla.

5. Beräkning av realisationsvinst.

Enligt gällande bestämmelser (se första punkten av anvisningarna till

36 § kommunalskattelagen) skall vid beräkning av realisationsvinst såsom

intäkt upptagas vad som erhållits för den avyttrade egendomen. Avdrag får

ske för alla omkostnader för förvärvet och avyttringen, däri inbegripet vad

som nedlagts på förbättring av egendomen. Har den skattskyldige tidigare

fått åtnjuta avdrag för värdeminskning av den avyttrade egendomen, skall

omkostnadsbeloppet minskas med detta avdrag.

Remissyttrandena. I ett flertal remissyttranden har berörts frågan hur

realisationsvinst skall beräknas vid försäljning av en- eller tvåfamiljsfastig-

het efter genomförande av de sakkunnigas förslag.

Länsstyrelsen i Örebro län framhåller, att den skattskyldige trots scha­

blonberäkningsmetoden likväl borde ha att uppgiva under beskattningsåret

utgivna kostnader för såväl reparation som grundförbättring. Kännedom

härom vore erforderlig vid beräkning av realisationsvinst. För beräkning av

sådan vinst å fastigheter av ifrågavarande slag borde i anvisningarna till

36 § kommunalskattelagen inflyta föreskrift därom att återvunna värde-

minskningsavdrag skulle beräknas efter 1 % å taxerade byggnadsvärdet,

vilket procenttal de sakkunniga utgått från vid beräkningen av kostnadsav­

draget 2,5 %.

Liknande synpunkter framföras av en del andra remissinstanser.

Överståthållaråmbetet och länsstyrelsen i Gotlands län anse emellertid,

att de sakkunnigas förslag borde medföra en mera genomgripande ändring

av reglerna om beskattning av realisationsvinst. Berörda remissinstanser

förorda således, att rätt till avdrag borde medgivas även för kostnader av­

seende underhåll i den mån kostnaderna därför under tiden för innehavet

överstigit det schablonmässigt tillgodonjutna avdraget för underhåll. Detta

förutsatte dock, enligt vad överståthållaråmbetet påpekar, att procentsatsen

för vad som skulle anses utgöra normalt underhåll angåves i anvisningarna

till 36 § kommunalskattelagen.

4 Ilihang till riksdagens protokoll 1953. 1 samt. Nr 187.

50

Kungl. Maj.ts proposition nr 187.

Departementschefen. De föreslagna särskilda bestämmelserna om beräk­

ning av inkomst av en- och tvåfamilj sfastigheter berör beräkningen av rea­

lisationsvinst i två avseenden. Å ena sidan uppkommer sedan bestämmel­

serna trätt i tillämpning frågan, i vad mån skattskyldig, vilken vid avytt­

ring av en- eller tvåfamiljsfastighet erhållit högre vederlag än han själv ut­

givit, vid beräkning av realisationsvinst äger såsom omkostnad för förvärvet

tillgodoräkna sig avdrag för vad som nedlagts på förbättring av egendomen.

Å andra sidan kan ifrågasättas, om en sådan skattskyldig skall anses under

tiden för innehavet ha åtnjutit avdrag för värdeminskning av den avyttrade

egendomen, med vilket beloppet av omkostnader för förvärvet bör minskas.

Vad angår den sistnämnda frågan vill jag framhålla, att föreskriften om

minskning av omkostnadsbelopp med värdeminskningsavdrag vid beräkning

av realisationsvinst enligt punkt 1 av anvisningarna till 36 § kommunal­

skattelagen syftar på sådant värdeminskningsavdrag, som skattskyldig tidi­

gare fått åtnjuta vid inkomstberäkning enligt kommunalskattelagens vanliga

föreskrifter om sådan beräkning. De nya bestämmelserna innebär, att

nämnda föreskrifter icke skall tillämpas å de därmed åsyftade fastigheterna

och att följaktligen någon beräkning av intäkter och avdrag — utöver den

stadgade ränteberäkningen — icke sker. Vid sådant förhållande kan icke

anses, att skattskyldig genom inkomstberäkning enligt de särskilda bestäm­

melserna tillgodoräknas avdrag för värdeminskning. Vid beräkning av rea­

lisationsvinst föreligger alltså icke anledning att minska omkostnadsbelopp

med värdeminskningsavdrag.

Den andra frågan — i vad mån avdrag för förbättringskostnader bör med­

givas — är något mera komplicerad. Kostnader av denna art kan, när de

avser annan fastighet, vara hänförliga antingen till kostnader för underhåll,

för vilka avdrag vid vanlig inkomstberäkning får göras, eller till kostnad för

ny-, till- eller ombyggnad eller därmed jämförlig förbättring, för vilken

kostnad avdrag icke får ske vid vanlig inkomstberäkning. I allmänhet torde

ha ansetts, att vid beräkning av realisationsvinst genom avyttring av annan

fastighet avdrag får ske endast för sistnämnda slag av kostnader, efter­

som underhållskostnader får avdragas vid beräkning av inkomst av fastig­

heten.

För sådana fall då en fastighet beskattas enligt schablonmetoden finns

skäl att införa en speciell bestämmelse. Eftersom någon beräkning av avdrag

för underhållskostnader icke sker vid inkomsttaxeringen, torde det vara rim­

ligt att man vid fastställande av realisationsvinst medger avdrag för under­

hållskostnader i den mån fastigheten på grund av de företagna underhålls­

åtgärderna vid avyttringen befunnit sig i bättre skick än vid förvärvet.

I överensstämmelse med vad i detta och föregående avsnitt anförts och

förordats har inom finansdepartementet upprättats förslag till lag om änd­

ring i kommunalskattelagen den 28 september 1928 (nr 370). Till vissa de­

taljer i lagförslaget torde jag få återkomma i det följande under special­

motiveringen.

Kungl. Maj.ts proposition nr 187.

51

6. Deklarations- och taxeringsförfaramlet vid tillämpning av

schablonmetoden.

De sakkunniga. De sakkunniga framhålla, att i fråga om deklarations- och

taxeringsförfarandet skulle genomförandet av det framlagda förslaget in­

nebära en avsevärd förenkling. Den största förenklingen uppnåddes beträf­

fande fastigheter, vilka uteslutande eller till helt övervägande del användes

som bostad för ägarens, hans familjs och personliga tjänares räkning och

för vilka sålunda den fullständiga schablonen tillämpades. Enär såsom in­

täkt skulle upptagas viss procent av fastighetens taxeringsvärde och avdrag

medgivas blott för ränta och i förekommande fall tomträtts- eller liknande

avgäld, bleve den i självdeklarationen erforderliga uppställningen synnerli­

gen enkel.

Som exempel angiva de sakkunniga en sålunda utformad uppställning.

Fastighet, vilken under beskattningsåret uteslutande eller till helt över­

vägande del använts som bostad för min, min familjs och mina personliga

tjänares räkning: Åby 212.

Taxeringsvärde: 30 000 kr.

Intäkt: 3,5 procent å 30 000 kr.................................... 1050

Avgår: erlagd ränta å gäld (skuldbelopp: 15 000 kr.) 525

tomträttsavgäld .................................................. 300

825

Nettointäkt 225

Beträffande övriga under de föreslagna bestämmelserna hänförliga fastig­

heter — d. v. s. tvåfamilj shus och därmed likställda enfamiljsfastigheter, för

vilka den partiella schablonen tillämpas — framhålla de sakkunniga, att

intäkterna skulle uppgivas i samma ordning som nu men uppgifterna om

utgifter och omkostnader förenklas väsentligt. I det helt övervägande an­

talet fall komnie avdragen att begränsas till erlagd ränta och ett till 2,5 pro­

cent å taxeringsvärdet fixerat avdrag för övriga omkostnader. De nu före­

kommande avdragen för reparation och underhåll samt övriga diverse om­

kostnader, inberäknat värdeminskning, bortfölle, då desamma vore inklu­

derade i det fixerade avdraget.

Remissyttrandena. I en del remissyttranden har framhållits att, ehuru

med förslaget vunnes förenkling vid taxeringen, detsamma även innebure

vissa nackdelar ur taxeringssynpunkt.

Av vad remissinstanserna i detta avseende anföra torde här få återgivas

följande.

Kammarrätten framhåller, att en mycket värdefull och inom beskatt-

ningsnämnderna allmänt tillämpad metod till hjälp vid kontroll av speciellt

olika näringsidkares deklarationer vore den s. k. kontantberäkningen. En

förutsättning för att denna skulle kunna genomföras vore tydligen att man

52

Kungl. Maj.ts proposition nr 187.

i självdeklarationen hade tillgång till uppgifter om skattskyldigs kontanta

intäkter och utgifter i dennes olika förvärvskällor under beskaltningsåret.

Den föreslagna schablonmetoden skulle medföra att fullständiga sådana

uppgifter kommc att saknas beträffande ett stort antal skattskyldiga, då

det vore rätt vanligt att rörelseidkare ägde sådana fastigheter, varom här

vore fråga, och att intäkter och utgifter för dessa ej inginge i vederhörandes

räkenskaper.

Liknande synpunkter framföras av länsstyrelserna i Blekinge, Söderman­

lands och Västerbottens län. Sistnämnda länsstyrelse framhåller även att,

då avdrag icke komme att göras vid inkomstberäkningen, taxeringsnämn­

derna komme att undandragas möjligheten att utöva kontroll över enskilda

skogsägares vedförsäljning. Betydande belopp kunde härigenom komma att

undgå beskattning.

Länsstyrelserna i Örebro. Västmanlands och Västernorrlands län föreslå,

att även om schablonberäkning infördes, det borde åligga den skattskyldige

att vid redovisningen i självdeklarationen uppgiva sina utgifter dels för

reparation och dels för grundförbättring. Kännedom härom erfordrades icke

allenast vid beräkning av realisationsvinst utan även vid kontantberäkning.

Departementschefen. Såsom jag redan i den allmänna motiveringen för för-

fattningsförslaget framhållit kommer ett genomförande av förslaget att med­

föra en betydande förenkling av deklarations- och taxeringsförfarandet.

Värdet härav ökar i och med att samma regler för inkomstberäkning tilläm­

pas för såväl enfamiljshus som tvåfamilj shus och fastigheter, varav viss del

nyttjas i rörelse och återstoden såsom bostad för en eller två familjer. För­

enklingen och den därav föranledda arbetsbesparingen för såväl skattskyl­

diga som taxeringsmyndigheter måste anses så mycket värdefullare som de

föreslagna bestämmelserna får antagas leda till större jämnhet i beskatt­

ningen än vad som i praktiken kan åstadkommas vid tillämpning av nu

gällande regler. Den avsevärda tid, som nu ägnas frågor rörande beräkning

av inkomst av förevarande fastigheter — utan att ett ur olika synpunkter

tillfredsställande resultat likväl kan åstadkommas — kan utan tvivel med

större fördel användas för andra angelägna uppgifter inom taxeringsarbetet.

I vissa remissyttranden har erinrats, att den förenklade uppgiftsskyldig-

heten skulle försämra möjligheten till kontroll av näringsidkares deklara­

tioner genom s. k. kontantberäkning. Emellertid är antalet fall, där kontant­

beräkning är av värde för taxeringskontrollen, så jämförelsevis få, att det

icke gärna kan ifrågasättas att bibehålla nuvarande bestämmelser enbart för

nämnda ändamål. Jag vill vidare erinra, att taxeringsförordningen för när­

varande är föremål för översyn i syfte bl. a. att öka möjligheterna till kon­

troll av näringsidkares deklarationer. Vid denna översyn torde komma att

beaktas, att behovet av sådana uppgifter, som nu för ifrågavarande ändamål

kan hämtas ur fastighetsbilagorna rörande en- och tvåfamilj sfastigheter,

kan på annat sätt behöva tillgodoses.

Det har ifrågasatts, att det bör åligga de skattskyldiga, att även i fortsätt­

53

ningen i deklarationerna lämna uppgifter om kostnader för reparationer

samt ny-, till- eller ombyggnad. Frågan härom blir aktuell först då det gäller

att, därest förslaget antages, överväga därav föranledda ändringar i dekla­

rationsblanketterna. .lag förutsätter emellertid, att uppgifter om reparationer

icke skall behöva lämnas, dä de icke påverka inkomstberäkningen. Möjligen

kan skäl anses föreligga att fordra uppgifter beträffande ny-, till- eller om­

byggnad. Sådan uppgiftsskyldighet, som dock mera sällan skulle bli aktuell,

kan vara av betydelse bl. a. för fastighetstaxeringen.

Den av länsstyrelsen i Västerbottens län berörda frågan om kontroll av

enskilda skogsägares vedförsäljning bör uppmärksammas vid den pågående

översynen av taxeringsförordningen.

Kungl. Mnj.ts proposition nr 187.

7. Taxeringsutfallet vid tillämpning av den nya taxeringsmetoden

De sakkunniga. I en vid promemorian fogad bilaga ha de sakkunniga redo­

visat en beräkning av huru 1951 års taxering skulle ha utfallit inom de om­

råden, som den förut omnämnda stickprovsundersökningen avsett, därest

de föreslagna grunderna tillämpats. Beräkningen har emellertid begränsats

till att avse endast de fastigheter, för vilka hyresinkomster icke redovisats.

De sakkunniga framhålla, att anledningen härtill främst vore den att man

icke utan ingående undersökningar kunde avgöra vilka hyresintäkter som

vid tillämpning av den fullständiga schablonen komme att bortfalla vid in-

täktsberäkningen.

De sakkunniga lämna följande redogörelse för den utförda beräkningen.

För Bromma blir nettointäkten, med 1951 års taxeringsvärden såsom ut­

gångspunkt, 65 680 kr. mot underskott å 51 017 kr. enligt de verkställda

taxeringarna. Det torde kunna betraktas såsom sannolikt, atl en samman­

lagd nettointäkt å 65 680 kr. av ifrågavarande fastigheter med taxerings­

värden av tillhopa 9 719 400 kr. innebär ett riktigare resultat än underskott,

helst som sammanlagda skuldsumman å fastigheterna understiger hälften

av totala taxeringsvärdet.

Beträffande Malmö, där schablon liknande den av de sakkunniga före­

slagna redan tillämpas, överensstämmer det beräknade utfallet i stort sett

med det vid taxeringen erhållna.

Vad angår Ljusterö omfattar den verkställda undersökningen såväl av

ortsbefolkningen bebodda fastigheter som fastigheter ägda av sommargäster.

Medan enligt 1951 års taxering fastigheter med hyresinkomst, vilka i regel

torde vara att hänföra till förstnämnda kategori, utvisa ett överskott å

15 932 kr., utvisa fastigheter utan hyresinkomst — huvudsakligen sommar­

bostäder — ett underskott å 9 485 kr. 1 annat sammanhang har framhållits,

att taxeringsresultatet är särskilt otillfredsställande beträffande å annan

ort än ägarens bostadsort belägna sommarbostäder. Den stora differens,

som beträffande å Ljusterö belägna fastigheter utan hyresinkomst före­

ligger mellan underskottet enligt 1951 års taxering och det på grundval av

de sakkunnigas förslag beräknade överskottet å 21 964 kr., får ses mot bak­

grunden härav.

54

Kungl. Maj.ts proposition nr 187.

I fråga om övriga distrikt avviker det beräknade utfallet i olika rikt­

ningar från taxeringsresultatet men genomsnittligt för samtliga dessa di­

strikt är skillnaden ringa. Taxeringen utvisar nämligen nettointäkter, efter

avdrag för underskott, å 24 037 kr. mot 36 112 kr. enligt schablonberäkning.

I bilagan har även beräknats huru taxeringsutfallet skulle blivit, därest

de nya reglerna tillämpats på grundval av ett med 40 procent förhöjt taxe­

ringsvärde. Såsom framgår av bilagan skulle eu dylik höjning av fastig­

heternas taxeringsvärden medföra en icke oväsentlig höjning av nettoin­

täkterna. Emellertid måste en höjning emotses även vid taxering enligt nu

tillämpliga regler. Hyresvärdet beräknas nämligen i stor utsträckning till

viss procent å taxeringsvärdet, varför en höjning av taxeringsvärdena måste

antagas medföra höjning av den sammanlagda bruttointäkten. Några di­

rekta jämförelser kunna dock icke göras, då det är ovisst, i vad män höj­

ning av taxeringsvärdena kan komma att vid oförändrad lagstiftning med­

föra ändrade grunder för uppskattning av hyresvärdena.

De sakkunniga framhålla, att det av de gjorda undersökningarna fram-

ginge, att inkomstberäkning enligt den föreslagna schablonmetoden ur det

allmännas synpunkt medförde i stort sett enahanda resultat som taxering

enligt gällande grunder, dock med den förbättring av taxeringsresultatet

som följde av att icke befogade underskott icke vidare kunde redovisas. För

en viss skattskyldig kunde taxeringsresultatet självfallet bli annorlunda

vid tillämpning av de nya reglerna än vid tillämpning av gällande bestäm­

melser. Detta berodde delvis på att schablontaxeringen komrne att hindra

de skattskyldiga att tillgodogöra sig sakligt oberättigade avdrag. Jämväl i

övrigt kunde emellertid taxering enligt schablon i enstaka fall leda till

annat resultat än den nuvarande, mera individuella taxeringen. De sak­

kunniga säga sig emellertid vilja starkt understryka att de fördelar, som

vunnes genom schablonregler, enligt sakens egen natur alltid finge köpas

till priset av vissa uppoffringar i fråga om den exakta rättvisan. För de sak­

kunniga stode det dock klart, att man det oaktat borde gå in för schabloner

i den utsträckning, som befunnes lämplig och möjlig.

Departementschefen. Beträffande det beräknade utfallet av taxering enligt

de föreslagna bestämmelserna hänvisar jag till vad som tidigare anförts

rörande resultatet av de kompletterande undersökningar, som verkställts

inom departementet med hänsyn till de vid 1952 års allmänna fastighets­

taxering fastställda nya taxeringsvärdena. Därav framgår, att de föreslagna

bestämmelserna genomsnittligt torde leda till ungefär samma resultat som

de nu gällande föreskrifterna.

Med anledning av de sakkunnigas uttalande att de fördelar, som vunnes

genom schablonregler, finge köpas till priset av vissa uppoffringar i fråga

om den exakta rättvisan, vill jag framhålla, att detta uttalande i och för sig

får anses befogat men att detsammas tillämplighet å de nu föreslagna be­

stämmelserna är begränsad. Inkomstuppskattning för en- och tvåfamiljs-

fastigheter enligt nu gällande regler är nämligen så vansklig, att utfallet

därav i allmänhet icke kan betecknas såsom uttryck för exakt rättvisa. För

uppskattningen av hyresvärdet av ägarens egen bostad kan av skäl, som

55

tidigare berörts, icke uppställas normer av den art, att uppskattningen kan

ske objektivt och likformigt. Att åstadkomma material för en sådan upp­

skattning får anses ligga utom gränsen för de praktiska möjligheterna. Här­

till kommer svårigheterna att kontrollera och bedöma omkostnadsavdragen,

vilkas befogenhet för övrigt delvis är beroende av huru hyresvärdet upp­

skattas.

Det resultat för den enskilde, som uppnås genom den föreslagna metoden,

torde alltså kunna betecknas som minst lika rättvist som det vilket fram­

kommer på grundval av de nuvarande reglerna. Som jag i tidigare samman­

hang berört torde för övrigt resultatet av taxering efter de nya reglerna, om

man ser förhållandena på längre sikt, icke i någon större mån komma att

skilja sig från det nuvarande beskattningsresultatet.

Kungl. Maj:ts proposition nr 187.

8. Specialmotivering till författningsförslaget samt

departementschefens hemställan.

24 § med anvisningar. De särskilda bestämmelserna för inkomstberäkning

är avsedda att tillämpas å alla en- och tvåfamilj sfastigheter, även sådana som

nyttjas blott viss del av året eller som utan att användas står till ägarens

förfogande. Såsom tidigare förordats bör schablonregeln tillämpas även om

en del av fastigheten användes i ägarens rörelse; förutsättning härför bör

vara att fastigheten i övrigt är inrättad till en- eller tvåfamilj sfastighet. En

uppdelning av taxeringsvärdet och räntan å lånat kapital mellan bostadsdelen

och rörelsedelen får då ske. De särskilda schablonbestämmelserna bör till-

lämpas även om i en- eller tvåfamilj sfastighet jämsides med dess nyttjande

såsom bostad för en eller två familjer uthyrning sker av något enstaka rum.

Anledning att i stället för de särskilda bestämmelserna tillämpa vanliga

regler om inkomstberäkning föreligger såsom jag i det föregående omnämnt

däremot, om ägaren av en- eller tvåfamiljsfastighet genom upplåtelse eller

utnyttjande av sådan fastighet för särskilt ändamål bereder sig inkomst ut­

över vad som för sådana fastigheter är vanligt, såsom då egen bostad viss del

av året uthyres till sommarbostad eller viss del av fastigheten upplåtes till

annan för särskilt ändamål, exempelvis för bedrivande av rörelse eller dy­

likt. För tillämpning av de vanliga reglerna erfordras, att inkomst av ifrå­

gavarande art kan påräknas årligen eller med viss regelbundenhet samt att

den uppgår till sådant belopp, att ägarens nettointäkt av fastigheten däri­

genom kan antagas komma att överstiga den nettointäkt, som uppkommer

genom tillämpning av de särskilda bestämmelserna. Anledning att frångå

de särskilda bestämmelserna föreligger endast om den särskilda inkomsten

överstiger 2 procent av taxeringsvärdet.

Med den utformning, som givits föreskrifterna om å vilka fastigheter de

särskilda bestämmelserna skola tillämpas, torde några större svårigheter

56

Kungl. Maj. ts proposition nr 187.

icke behöva uppkomma vid uppdragande av gränsen mellan fastigheter,

varå de särskilda bestämmelserna skola tillämpas, och övriga fastigheter.

Frågan huruvida fastighet är att anse såsom en- eller tvåfamilj sfastighet

eller ej bör bedömas med hänsyn till förhållandena under beskattningsåret.

Har ändring härvidlag skett under beskattningsåret, bör bedömningen ske

med hänsyn till de förhållanden, som varit rådande under större delen av

beskattningsåret. Skall de särskilda bestämmelserna tillämpas, blir dock

fastighetens värde vid beskattningsårets ingång avgörande, eftersom taxe­

ringsvärdet hänför sig till nämnda tid. För en fastighetsägare, som under

visst beskattningsår förbättrar sin fastighet, kommer alltså förbättringen

att kunna påverka beskattningen först från och med beskattningsåret efter

det, då förbättringen skett. Om en- eller tvåfamilj sfastighet färdigställts

under senare delen av beskattningsåret, skall de särskilda bestämmelserna

icke tillämpas för detta beskattningsår.

Beträffande sommarvillor bör vad nu sagts beträffande beskattningsår i

stället avse den tid av året, då villan är avsedd att nyttjas.

25 § med anvisningar. Reglerna om de avdrag, som får göras vid inkomst­

beräkning enligt de särskilda bestämmelserna, har kunnat göras synnerligen

enkla. Förutom ränta å lånat, i fastigheten nedlagt kapital får avdrag endast

ske för tomträttsavgäld och liknande avgäld. Avdraget för avgälder är be­

tingat av att fastighetsägaren vid upplåtelser av ifrågavarande art är i mark­

ägarens ställe skattskyldig för marken och att värdet av denna därför ingår

i det taxeringsvärde, som tages till utgångspunkt vid inkomstberäkningen.

Är byggnad uppförd å arrenderad mark, får avdrag däremot ej ske för arren­

deavgift, då byggnadens ägare icke är skattskyldig för den mark, varå bygg­

naden är belägen, och värdet å denna mark icke skall ingå i taxeringsvärdet å

den fastighet, som byggnaden enligt kommunalskattelagens föreskrifter ut­

gör. Fördelning av gäldränta mellan fastigheter av förevarande art och öv­

riga förvärvskällor får ske enligt vanliga grunder.

Såsom förut nämnts har den 13 mars 1953 utfärdats förordning om skat­

tefrihet för vissa bidrag till nedbringande av bostadskostnader. Enligt före­

skrift däri skall den omständigheten, att en vid inkomstberäkningen i och

för sig avdragsgill omkostnad helt eller delvis guldits med bidrag, som av­

ses i nämnda förordning, icke föranleda att avdrag vägras för omkostnaden

i fråga. Denna föreskrift kommer att gälla även ränta, för vilken avdrag

skall ske enligt de nu föreslagna särskilda bestämmelserna för inkomstbe­

räkning.

I 25 § 1 mom. har vidtagits en allenast redaktionell ändring, varigenom

tomträttsavgäld och liknande avgäld uttryckligen förklarats avdragsgill vid

inkomstberäkning enligt de vanliga reglerna. Sådant avdrag medges i praxis

redan nu. Ändringen har vidtagits för undvikande av olika lydelse i före­

varande avseende beträffande första och tredje momenten i 25 §.

Kungl. Maj:ts proposition nr 187.

57

Departementschefens hemställan. Under åberopande av vad i del föregå­

ende anförts hemställer föredragande departementschefen, att det inom

finansdepartementet upprättade förslaget till lag om ändring i kommiuial-

skattelagen den 28 september 1928 (nr 370) måtte genom proposition före­

läggas riksdagen till antagande.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter bi­

trädda hemställan förordnar Hans Maj :t Konungen, att till

riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse bilaga till

detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

Karl-lngmar Edstrand.

6 Bihang till riksdagens protokoll 1953. 1 samt. AV 187.