SOU 1961:38
Stöd åt barnaföderskor
Till Herr Statsrådet och Chefen för Kungl. Socialdepartementet
Genom beslut den 9 maj 1958 bemyndigade Kungl. Maj:t statsrådet och chefen för socialdepartementet att tillkalla tio utredningsmän för att göra en allmän översyn av socialpolitiken. Med stöd av detta bemyndigande till- kallades såsom utredningsmän statssekreteraren i socialdepartementet Ernst Michanek, tillika ordförande, ledamoten av riksdagens första kammare Tor- sten Bengtson, andre ordföranden i Landsorganisationen Herman Blomgren, direktören i Svenska arbetsgivareföreningen Sven Hydén, ledamoten av riks- dagens andra kammare Sigfrid Jonsson, förste sekreteraren, numera direk- tören hos Tjänstemännens centralorganisation Otto Nordenskiöld, folk— skolläraren Hans Nyhage, Kinna, ledamoten av riksdagens andra kammare Einar Rimmerfors, ledamoten av riksdagens andra kammare Elisabet Sjö- vall samt förste kanslisekreteraren, numera budgetsekreteraren i finans- departementet Reidar Thilert.
På framställning erhöll Blomgren den 28 april 1960 entledigande från det honom meddelade uppdraget. Samtidigt tillkallades ordföranden i Svenska kommunalarbetareförbundet Gunnar Hallström att i Blomgrens ställe vara ledamot av kommittén. Vidare erhöll Nordenskiöld den 23 januari 1961 he— gärt entledigande, varvid förste sekreteraren hos Tjänstemännens cen- tralorganisation Arne Nilstein tillkallades att i Nordenskiölds ställe vara ledamot av kommittén.
Utredningsmännen har antagit benämningen socialpolitiska kommittén.
Såsom experter har tillkallats förste aktuarien hos socialstyrelsen Gustaf Holmstedt och docenten vid Stockholms universitet Kurt Samuelsson samt såsom sekreterare kanslirådet i socialdepartementet Lars-Åke Åström. Så- som biträdande sekreterare har förordnats t. f. förste kanslisekreteraren i socialdepartementet Birger Forslund och t. f. förste byråsekreteraren hos socialstyrelsen Dick Dermé.
Enligt direktiven har kommittén som första uppgift att insamla och sam- manställa material till belysning av socialpolitikens nuvarande innebörd och verkningar. Därefter skall kommittén från mera allmänna utgångs- punkter behandla frågor rörande socialpolitikens lämpliga utformning.
Sedan direktiven för utredningsarbetet utformades har vissa särskilda frågor hänskjutits till kommittén för att tagas i beaktande vid fullgörandet av kommittéuppdraget. Bland dem är frågan om ekonomiskt stöd vid barns- börd, som överlämnades till kommittén den 1 februari 1960.
Kommittén har "hittills främst ägnat sig åt uppgiften att kartlägga social- politiken. Såsom förutsatts i direktiven ämnar kommittén ta upp social- politikens utformning till en mera allmän prövning först sedan kartlägg- ningsarbetet utförts. Emellertidlhar kommittén ansett det möjligt och önsk- värt att redan dessförinnan fullgöra den del av kommitténs vidgade upp- drag som avser stödet vid barnsbörd.
Ekonomiskt stöd vid barnshörd lämnas genom mödrahjälpen och moder- skapsförsäkringen. Mödrahjälpen har under en följd av år diskuterats, var- vid man ansett att den å ena sidan varit ineffektiv, å andra sidan inte varit utformad på ett sätt som motsvarar den uppfattning man numera har om den lämpliga konstruktionen av sociala förmåner. Moderskapsförsäkringen beröres av de förslag på sjukförsäkringens område, som utarbetats av 1958 års socialförsäkringskommitté.
Stödet vid barnsbörd är en klart avgränsad fråga. En reform på detta om- råde kan därför genomföras utan att socialpolitiska kommitténs ställnings- taganden till socialpolitiken i allmänhet behöver påverkas därav. Kommit- tén framlägger därför förslag på detta område utan att avvakta den all- männa översynen.
Mot denna bakgrund föreslår kommittén i föreliggande betänkande, att moderskapsförsäkringen förbättras och att mödrahjälpen avskaffas.
Stockholm den 31 maj 1961.
Ernst Michanek
Torsten Bengtson Gunnar Hallström Sven Hydén Sigfrid Jonsson Arne Nilstein Hans Nyhage Einar Rimmerfors Elisabet Sjövall Reidar Thilert
/ Lars-Åke Åström Birger Forslund
Lagtexter
Moderskapsförsäkringen avses komma att regleras i en enhetlig lagstiftning rörande sjuk- och moderskapsförsäkring samt folkpensionering och tilläggs- pensionering. Utformningen av detta lagverk om allmän försäkring ankom- mer inte på socialpolitiska kommittén. Emellertid har kommittén utarbetat förslag till lagtexter, vilka är avsedda att ligga till grund för de delar av nämnda lagverk som avser moderskapsförsäkringen. Lagtexterna ansluter sig till de nu gällande lagarna den 21 maj 1954 (nr 266) om moderskaps- hjälp och den 3 januari 1947 (nr 1) om allmän sjukförsäkring. I det följande återges såväl de nuvarande som de av kommittén föreslagna bestämmelser- na. Av lagen om moderskapshjälp återges även de delar, som utan ändring avses bilda grundmaterial för den förut nämnda samlade lagstiftningen. För ordningens skull har här en sammanhängande paragrafnumrering ge- nomförts i fråga om de bestämmelser som föreslås ersätta lagen om moder- skapshjälp.
Lagen om moderskapshjälp (Gällande bestämmelser) (Föreslagna bestämmelser)
Inledande bestämmelser
1 5. Kvinna, som är försäkrad jämlikt lagen om allmän sjukförsäkring, äger på grund av den obligatoriska försäkringen enligt nämnda lag erhålla mo- derskapshjälp enligt vad nedan sägs.
2 5.
Moderskapshjälp utgöres av er- Moderskapshjälp utgöres av er- sättning för förlossnings- sättning för förlossnings- utgifter samt moderskaps- utgifter, ersättning för utgifter penning. för tandläkarvård samt moder-
skapspenning.
Ersättning för förlossningsutgifter 3 5. Till förlossningsutgifter hänföras utgifter för läkarvård, som är erforder- lig vid förlossning annorstädes än å förlossningsanstalt, ävensom för vård å förlossningsanstalt samt för resor till och från sådan anstalt.
Med förlossningsanstalt förstås barnbördsavdelning å allmänt sjukhus ävensom annan inrättning, som Konungen förklarat skola anses som för— lossningsanstalt enligt denna lag.
I fråga om ersättning för förlossningsutgifter skola bestämmelserna i 14, 15 och 17 55 lagen om allmän sjukförsäkring äga motsvarande tillämpning.
Moderskapspenning 4 &. Moderskapspenning utgår i form av grundpenning samt under villkor som nedan sägs jämväl i form av barntillägg och t i l l ä g g 5 p e n- n 1 n g. 5 &. Grundpenning utgår vid enkelbörd
med tvåhundrasjuttio kronor och vid flerbörd med fyrahundrafem kronor.
Av grundpenningen må den försäk- rade lyfta etthundratrettiofem kro— norföre nedkomsten, dock tidigast å nittionde dagen före den beräknade
tidpunkten därför.
Ersättning för utgifter för tandläkarvård
4 &.
Ersättning för utgifter för tandlä— karvård utgår då vården avsett sä- dan behandling, som angives i en av Konungen fastställd förteckning och utförts under havandeskapet eller in— om tvåhundrasjuttio dagar från för— lossningsdagen.
Ersättning utgår med tre fjärde- delar av utgifterna eller, då dessa överstigit det belopp, vartill de en- ligt av Konungen fastställd taxa sko- la beräknas uppgå, med tre fjärde— delar av sistnämnda belopp.
Moderskapspenning 5 &. Modersk-apspenning utgår i form av grundpenning samt under villkor som nedan sägs jämväl i form- av tilläggspenning.
6 &.
Grundpenning utgår med åtta— hundra kronor, dock att vid flerbörd ytterligare fyrahundra kronor utgår för varje barn utöver ett.
Av grundpenningen må den för- säkrade lyfta tvåhundra kronor före nedkomsten, dock tidigast 'å ett- hundratjugonde dagen före den be- räknade tidpunkten därför.
(Gällande bestämmelser)
Grundpenning tillkommer ej kvin- na, som vid tiden för förlossningen är intagen i annat barnhem än möd— rahem eller i skola tillhörande barna— och ungdomsvården eller i fångvårds- eller tvångsarbetsanstalt.
6 5. Har kvinna, som äger rätt till grundpenning, tidigare minst ett hemmavarande barn under tio år, vilket är sjukvårdsförsäkrat såsom barn till henne eller hennes make, äger hon uppbära barntillägg med två kronor för dag från och med för— lossningsdagen till och med den fyr— tiofjärde dagen därefter, för dag från och med den tionde efter förloss- ningsdagen dock endast under förut— sättning att hon åtnjuter värd å för- lossningsanstalt eller sjukhusvård.
(Föreslagna bestämmelser)
Är kvinna vid tiden för nedkoms— ten intagen i barnhem, ungdoms- vårdsskola, fångvårds- eller tvångs- arbetsanstalt eller allmän vårdan- stalt för alkoholmissbrukare, skall, på framställning av föreståndare för inrättningen, grundpenningen utbe- talas till denne att användas till kvinnans och barnets nytta.
7 5. Tilläggspenning utgår till kvinna, som omedelbart före nedkomsten eller den beräknade tidpunkten därför under minst tvåhundrasjuttio dagar i följd varit obligatoriskt försäkrad för tilläggssjukpenning.
Tilläggspenning utgår tidigast från och med den fyrtiofemte dagen före den beräknade tidpunkten för ned- komsten och senast från och med för- lossningsdagen så länge kvinnan utan avbrott avhåller sig från för- värvsarbete, dock högst för nittio da- gar, med sammahelopp för dag, som kvinnan äger uppbära i tilläggssjuk- penning för de första etthundraåttio dagarna av en och samma sjukpe— riod. Från och med den tjugoåttonde dagen efter förlossningsdagen utgår tilläggspenning endast om kvinnan
Tilläggspenning utgår tidigast från och med den sextionde dagen före den beräknade tidpunkten för ned- komsten och senast från och med förlossningsdagen så länge kvinnan utan avbrott avhåller sig från för— värvsarbete, dock högst för etthund— raåttio dagar, med samma belopp för dag, som kvinnan äger uppbära i till- läggssjukpenning. Från och med den trettionde dagen efter förlossningsé dagen utgår tilläggspenning endast
(Gällande bestämmelser)
har eller på grund av sjukdom är förhindrad att hava barnet i sin vård.
Tilläggspenning utgår ej för tid, då kvinnan är intagen i annat barn- hem än mödrahem eller i skola till- hörande barna- och ungdomsvården eller i fångvårds- eller tvångsarbets- anstalt eller är häktad eller eljest av annan orsak än sjukdom är tagen i förvar på det allmännas bekostnad.
om kvinnan har eller på grund av sjukdom är förhindrad att hava bar- net i sin vård.
-Tilläggspenning utgår ej för tid, då kvinnan är intagen i annat barn- hem än mödrahem eller i ungdoms- vårdsskola eller i fångvårds- eller tvångsarbetsanstalt eller är häktad eller eljest av annan orsak än sjuk- dom är tagen i förvar på det allmän- nas bekostnad.
8 &.
Önskar kvinna erhålla tilläggspenning för tid före förlossningsdagen, skall hon i förväg göra anmälan därom till vederbörande allmänna sjukkassa. Sker ej sådan anmälan, utgår tilläggspenning från och med förlossnings- dagen, där ej hinder mött för anmälan eller eljest särskilda skäl till annat
föreligga.
Framställning om tilläggspenning skall avfattas skriftligen och inne— hålla en av kvinnan på heder och samvete avgiven försäkran, att hon under de dagar tilläggspenningen avser icke utfört förvärvsarbete samt, såvitt angår tid från och med den tjugoåttonde dagen efter förloss- ningsdagen, att hon haft eller på grund av sjukdom varit förhindrad att hava barnet i sin vård.
Framställning om tilläggspenning skall avfattas skriftligen och inne- hålla en av kvinnan på heder och samvete avgiven försäkran, att hon under de dagar tilläggspenningen av— ser icke utfört förvärvsarbete samt, såvitt angår tid från och med den trettionde dagen efter förlossnings- dagen, att hon haft eller på grund av sjukdom varit förhindrad att hava barnet i sin vård.
9 5.
Konungen äger från rätten till moderskapspenning helt eller delvis un- dantaga arbetstagare, som på grund av lag eller författning, utfärdad av Konungen, eller bestämmelse, som beslutats av kommun, äger uppbära lön vid havandeskap eller barnsbörd.
I fråga om rätt för arbetsgivare, som utgivit lön till arbetstagare vid ha- vandeskap eller barnsbörd att i arbetstagarens ställe uppbära arbetstagaren tillkommande moderskapspenning skola stadgandena i 28 5 andra, tredje och fjärde styckena lagen om allmän sjukförsäkring äga motsvarande till- lämpning.
(Gällande bestämmelser)
10 &.
Grundpenning, barntillägg och till- läggspenning må skäligen nedsättas eller helt indragas, såframt kvinnan medvetet eller genom grov vårdslös- het lämnar oriktig eller vilseledande uppgift angående förhållande, som är av betydelse för rätten till moder— skapshjälp. I fråga om tilläggspen- ning må dylik nedsättning eller in— dragning ock ske, därest kvinnan un- derlåter att, på sätt i 45 5 lagen om allmän sjukförsäkring är stadgat, anmäla sådan ändring i arbetsin- komsten, som är av betydelse för sjukpenningförsäkringen.
(Föreslagna bestämmelser)
Grundpenning och tilläggspenning må skäligen nedsättas eller helt in— dragas, såframt kvinnan medvetet eller genom grov vårdslöshet lämnar oriktig eller vilseledande uppgift an- gående förhållande, som är av bety— delse för rätten till moderskapshjälp. I fråga om tilläggspenning må dylik nedsättning eller indragning ock ske, därest kvinnan underlåter att, på sätt i 45 5 lagen om allmän sjukförsäk- ring är stadgat, anmäla sådan änd- ring i arbetsinkomsten, som är av betydelse för sjukpenningförsäk- ringen.
Försäkringsavgifter, bidrag från arbetsgivare och statsbidrag 11 å .
Vid bestämmande av sjukförsäk- ringsavgift, som medlem i allmän sjukkassa är pliktig att erlägga för den obligatoriska sjukförsäkringen, skall avgift för sjukvårdsförsäkring- en avse jämväl ersättning för för- lossningsutgifter, avgift för försäk- ringen för grundsjukpenning avse jämväl grundpenning och barntillägg samt avgift för försäkringen för till- läggssjukpenning avse jämväl till- läggspenning.
Vid bestämmande av sjukförsäk- ringsavgift, som medlem i allmän sjukkassa är pliktig att erlägga för den obligatoriska sjukförsäkringen, skall avgift för sjukvårdsförsäkring- en avse jämväl ersättning för för- lossningsutgifter och ersättning för utgifter för tandläkarvård, avgift för försäkringen för grundsjukpenning avse jämväl grundpenning samt av- gift för försäkringen för tilläggssjuk- penning avse jämväl tilläggspenning.
12 &.
Arbetsgivare är skyldig att för varje kalenderår erlägga bidrag till kostnaderna för tilläggspenning med fyra hundradels procent av den lön i penningar eller naturaförmåner i form av kost eller bostad, som han under året utgivit till sådana hos honom anställda arbetstagare, som
Arbetsgivare är skyldig att för varje kalenderår erlägga bidrag till kostnaderna för tilläggspenning med tolv hundradels procent av den lön i penningar eller naturaförmåner i form av kost eller bostad, som han under året utgivit till sådana hos ho- nom anställda arbetstagare, som är
(Gällande bestämmelser)
är obligatoriskt försäkrade enligt la- gen om yrkesskadeförsäkring. I frå- ga om sådant bidrag skall i övrigt tillämpas vad som i 38 och 39 55 la- gen om allmän sjukförsäkring finnes stadgat om arbetsgivares bidrag till försäkringen för tilläggssjukpenning, dock att beträffande beräkning av redares bidrag avseende lön till vissa sjömän gäller vad därom är särskilt stadgat.
(Föreslagna bestämmelser)
obligatoriskt försäkrade enligt lagen om yrkesskadeförsäkring. I fråga om sådant bidrag skall i övrigt tillämpas vad som i 38 och 39 55 lagen om all- män sjukförsäkring finnes stadgat om arbetsgivares bidrag till försäk- ringen för tilläggssjukpenning, dock att beträffande beräkning av redares bidrag avseende lön till vissa sjömän gäller vad därom är särskilt stadgat.
13 5.1
Statsbidrag utgår för varje kalen- derår 'till allmän sjukkassa med ne- dan angivna procentuella andel av de utgifter under året, som bestritts av kassan, nämligen för
a) läkarvård och resor enligt 3 5 ........ 50 procent;
Statsbidrag utgår för varje kalen- derår till allmän sjukkassa med ne- dan angivna procentuella andel av de utgifter under året, som bestritts av kassan, nämligen för
a) läkarvård och resor enligt 3 5 ........ 50 procent;
b) grundpenning . 50 procent; b) tandläkarvård . 50 procent; c) barntillägg ........ 75 procent. 0) grundpenning . 40 procent.
Konungen äger medgiva att till sjukkassa, för vilken med hänsyn till be- byggelse och kommunikationer särskilt stora utgifter uppkomma för ända- mål, som i första stycket a) sägs, bidraget för utgifter till dylika ändamål skall utgå med mer än femtio procent av kassans utgifter, dock med högst sjuttio procent av desamma.
Särskilda bestämmelser 14 5.
Kvinna, som önskar utfå moderskapshjälp före förlossningen, skall på sätt den i lagen om allmän sjukförsäkring avsedda tillsynsmyndigheten före- skriver styrka att hon är havande och den sannolika dagen för nedkomsten. Då framställning göres om moderskapshjälp efter förlossningen, skall på enahanda sätt styrkas att kvinnan fött barn och dagen härför.
15 å. Framställning om moderskaps- hjälp skall göras inom två år, be-
Framställning om moderskaps- hjälp skall göras inom två år, beträf-
1 Såsom gällande återges här paragrafens lydelse enligt SFS 1961:255, vilken träder i kraft den 1 januari 1962 (lokalsjukkassornas avveckling medför vissa formella ändringar av 13 5).
(Gällande bestämmelser)
träffande ersättning för förlossnings- utgifter från den dag då det belopp guldits, för vilket ersättning begäres, i fråga om grundpenning från för- lossningsdagen samt såvitt angår barntillägg och tilläggspenning från den dag ersättningen avser, allt vid äventyr att rätten förloras.
(Föreslagna bestämmelser)
fande ersättning för förlossningsut- gifter och ersättning för utgifter för tandläkarvård från den dag då det belopp guldits, för vilket ersättning begäres, i fråga om grundpenning från förlossningsdagen samt såvitt angår tilläggspenning från den dag ersättningen avser, allt vid äventyr att rätten förloras.
Underlåter kvinna att uppbära moderskapshjälp inom sex månader efter det sjukkassan meddelat henne att så kunnat ske, må utbetalning av moder-
skapshj älpen vägras.
17 5.1
16 &.
Beträffande moderskapshjälp skola i övrigt bestämmelserna i 59, 89, 101—103, 105 och 106 55 lagen om allmän sjukförsäkring äga motsvarande
tillämpning.
18 g.
17 5.
De närmare föreskrifter, som finnas erforderliga för tillämpningen av denna lag, meddelas av Konungen eller efter Konungens bemyndigande av
tillsynsmyndigheten.
De nya bestämmelserna föreslås träda i kraft den 1 januari 1963 men föreslås icke äga tillämpning i fråga om barnsbörd, som ägt rum före deras ikraftträdande.
Förordningen den 11 juni 1937 (nr 339) om mödrahjälp skall enligt för- slaget upphöra att gälla den 1 januari 1963.
Sjukförsäkringslagen 23 &. Sjukpenning utgår ______ stycket sägs. Försäkrad, som äger rätt till Försäkrad, som äger rätt till
grundpenning enligt lagen om 1110- derskapshjälp, må ej uppbära grund- sjukpenning för tiden från och med förlossningsdagen till och med den fyrtiofjärde dagen därefter. Till-
grundpenning enligt lagen om mo- derskapshjälp, må ej uppbära grund- sjukpenning för tiden från och med förlossningsdagen till och med den tjugonionde dagen därefter. Tilläggs-
1 Nuvarande 16 'g' — som avser kostnadsfördelningen mellan lokal- och centralsjukkassa — skall enligt SFS 1961:255 upphöra att gälla den 1 januari 1962.
läggssjukpenning utgår ej för dag, sjukpenning utgår ej för dag, för för vilken försäkrad äger rätt till vilken försäkrad äger rätt till till- tilläggspenning enligt nyssnämnda läggspenning enligt nyssnämnda lag. lag. -
De nya bestämmelserna föreslås träda i kraft den 1 januari 1963.
KAPITEL 1
Ekonomiskt stöd vid barnsbörd
Moderskapsförsäkringen enligt gällande bestämmelser
En allmän och obligatorisk moderskapsförsäkring trädde i funktion 1955 i anslutning till den samtidigt genomförda sjukförsäkringsreformen. Moder— skapsförsäkringen regleras i en särskild författning, lagen den 21 maj 1954 om moderskapshjälp (nr 266; ändr. 403/55, 458/58, 561/59, 255/61). För- säkringen omhänderhas av de allmänna sjukkassorna med riksförsäkrings- anstalten (fr. o. m. den 1 juli 1961 riksförsäkringsverket) som tillsyns— myndighet.
I lagen kallas all hjälp från sjukkassan i samband med barnsbörd för moderskapshjälp, under det att beteckningen moderskapspenning förbehål- lits de kontantbelopp, som utgår vid sidan om ersättning för förlossnings- utgifter.
Enligt lagen skall varje kvinna, som är försäkrad jämlikt lagen om all- män sjukförsåkring, ha rätt till moderskapshjälp. Då här inte fordras mer än att kvinnan är försäkrad för sjukvård enligt sjukförsäkringslagen, om- fattar moderskapsförsäkringen praktiskt taget alla kvinnor i landet.
Ersättning för förlossningsutgifter utgår efter de grunder som enligt sjukförsäkringslagen gäller beträffande kostnader för läkarvård och sjuk- husvård samt resor till och från sjukvårdsinrättning.
Moderskapspenning utgår i form av grundpenning, barntillägg och till- läggspenning.
Grundpenningen utgör 270 kr vid enkelbörd —— motsvarande grundsjuk- penning för 90 dagar — och 405 kr vid flerbörd. Kvinna som tidigare har minst ett hemmavarande barn under 10 år uppbär barntillägg med 2 kr per dag under 10 dagar eller, om hon åtnjuter vård på förlossningsanstalt eller sjukhus mer än 10 dagar efter förlossningen, under högst 45 dagar.
Tilläggspenning tillkommer endast den som omedelbart före nedkomsten eller den beräknade dagen därför under minst 270 dagar i följd varit obliga- toriskt försäkrad för tilläggssjukpenning, dvs. kvinna som har en årsin— komst av tjänst, uppgående till minst 1 800 kr.
Tilläggspenningen utgår så länge kvinnan på grund av havandeskapet eller nedkomsten i en sammanhängande följd avhåller sig från förvärvs- arbete, dock högst under 90 dagar. Tilläggspenningens belopp överens- stämmer med tilläggssjukpenningen i den sjukpenningklass vederbörande
tillhör och varierar sålunda mellan 1 och 17 kr om dagen. Efter 28 dagar från nedkomsten utgår tilläggspenning endast under förutsättning att kvin- nan har barnet i sin vård eller på grund av sjukdom är förhindrad därifrån.
Både grundpenning och tilläggspenning kan till en del betalas ut före den beräknade tidpunkten för nedkomsten. Av grundpenningen får 135 kr lyftas 90 dagar i förväg, under det att tilläggspenning kan börja löpa 45 dagar i förväg.
Om kvinnan blir sjuk i samband med nedkomsten, anses grundpenningen träda i stället för grundsjukpenning från sjukförsäkringen under en tid av högst 45 dagar räknat fr. o. m. förlossningsdagen. Tilläggspenning från moderskapsförsäkringen och tilläggssjukpenning från sjukförsäkringen kan aldrig utgå samtidigt.
Moderskapspenning utgår inte, om kvinnan vid tiden för nedkomsten är intagen i ungdomsvårdsskola eller på vissa andra anstalter.
Moderskapshjälpen finansieras genom avgifterna till sjukförsäkringen samt genom statsbidrag och arbetsgivarbidrag enligt samma principer som i sjukförsäkringen.
Ersättning för förlossningsutgifter bekostas på olika sätt. Vården på förlossningsanstalt finansieras helt genom avgifterna för sjukvårdsförsäk- ringen. Läkarvård och resor bekostas till 50 procent genom nämnda av- gifter och till 50 procent med statsbidrag.
Grundpenningen finansieras till 50 procent genom avgifterna för för- säkringen för grundsjukpenning och till 50 procent med statsbidrag. Barn- tillägg betalas till 25 procent genom de sistnämnda avgifterna och till 75 procent med statsbidrag.
Tilläggspenningen betalas till en del genom avgifterna för försäkringen för tilläggssjukpenning och till en del med arbetsgivarbidrag. Arbetsgivar- bidraget utgör 0,04 procent av de löner som ligger till grund för arbets- givarnas hidrag till sjukförsäkringen och tas upp tillsammans med bl. a. sistnämnda bidrag.
Mödrahjälpen enligt gällande regler
Mödrahjälpen är en behovsprövad hjälpform som bekostas helt av stats- medel. Beslutanderätten utövas av särskilda, för ändamålet upprättade organ, mödrahjälpsnämnderna. I landet finns 31 mödrahjälpsnämnder, en i varje landstingskommun och stad utanför landsting.
Mödrahjälpen infördes genom beslut vid 1937 års riksdag för kvinnor, som på grund av havandeskap eller barnsbörd råkat i ett ekonomiskt nöd- läge. Hjälpformen tillkom främst för att undvika att kvinnan på grund av nedkomsten skulle behöva vända sig till fattigvården. Därför lämnas hjälpen först efter en ingående prövning av det individuella hjälpbehovet. Vid mödrahjälpens tillkomst fastslogs det dock, att behovsprövningen inte skulle vara fullt så sträng som för fattigvård.
Under lång tid utgick mödrahjälp huvudsakligen in natura i form av t. ex. anvisningar på kläder eller näringsrika livsmedel åt modern och ut- rustning åt barnet. I åtskilliga fall betalades vidare tandvård, hemhjälp eller inackordering för kvinnan. Sedan 1955 lämnas mödrahjälp i regel kontant. Undantag gäller för tandvård samt i övrigt för de —— relativt få- taliga — fall då risk för missbruk anses föreligga.
Huvudbestämmelserna om mödrahjälpen är upptagna i förordningen den 11 juni 1937 om mödrahjälp (nr 339; ändr. 786/40, 228/44, 147/49, 242/50, 107/53 och 227/56). Mödrahjälp kan utgå till kvinna, som i anledning av havandeskap eller barnsbörd är i uppenbart behov av understöd. En förut— sättning är att kvinnan författningsenligt skall vara mantalsskriven i lan- det. Mödrahjälpens maximibelopp utgör 600 kr eller, vid flerbörd, 800 kr.
Mödrahjälpen får i regel inte avse tid, som infaller senare än 6 månader eller, om det är fråga om hjälp till tandvård, 9 månader efter nedkomsten.
Tillsyn över mödrahjälpsverksamheten utövas av socialstyrelsen med bi- träde av statens socialvårdskonsulenter. Socialstyrelsen har utfärdat råd och anvisningar för mödrahjälpsverksamheten, vilka bl. a. innehåller nor— mer för mödrahjälpsnämndernas behovsprövning. Normerna har kommit till för att man skall uppnå större enhetlighet i bedömningen mellan olika mödrahjälpsnämnder inbördes.
I normerna anges vissa kombinationer av inkomster (dyrortsgraderade) och barnantal, som i normala fall bör föranleda maximalt bidrag eller bi- drag av viss mindre storlek eller utesluta bidrag. Normerna är avsedda för normalfallen och skall endast användas till ledning vid nämndernas be- dömande av understödsbehovet. Nämnderna är berättigade att frångå nor- merna, när skäl därtill föreligger. I anvisningarna anges några av de fak— torer, som bör verka höjande eller sänkande på bidragsbeloppet. Avvikelser uppåt kan föranledas av t. ex. sjuklighet inom familjen, skuldsättning, särskild underhållsplikt, behov av tandvård, arbetslöshet, mannens militär- tjänstgöring och onormalt höga bostadskostnader. Avvikelser nedåt kan vara motiverade t. ex. om sökanden eller hennes släktingar har förmögen- het. Det belopp som efter mödrahjälpsnämndens behovsprövning finnes böra utgå skall i normalfallen reduceras med det belopp som kvinnan kan erhålla i tilläggspenning enligt moderskapsförsäkringen.
Den ersättningsnivå, som enligt de nu gällande normerna skall bilda ut- gångspunkt för bedömningen, bygger i stort sett på 1952 års förhållanden. Några exempel på normerna lämnas i tablån på nästa sida.
Om proceduren i mödrahjälpsärenden finns bestämmelser, utom i 1937 års mödrahjälpsförordning, i kungörelsen den 30 juni 1955 (nr 479) med tillämpningsföreskrifter till nämnda förordning och i instruktionen den 22 oktober 1937 för mödrahjälpsnämnderna (nr 847; ändr. 480/55). Gången i ett normalt mödrahjälpsårende är i huvudsak följande.
1) Ansökan om mödrahjälp skall inges till barnavårdsnämnden i den
Högsta tillåtna års- Årsinkomst som Barnantal måggithfjägåu normalt utesluter från normalfall ratt till modrahjalp
Orlsgrupp 3
1:a barnet ........ 2 000 kr 5 100 kr 2:a » ........ 2750 » 5 850 » 3:e » ........ 3500 » 6 600 » Orlsgrupp 5 l:a barnet ........ 2 200 kr 5 500 kr 2:a » ........ 3000 » 6 300 » 316 » ........ 3800 » 7 100 »
kommun där kvinnan vistas. Barnavårdsnämnden gör en ingående utred- ning som skall ge upplysningar om sökandens (och mannens) person, ar- bete, arbetsgivare, familjeförhållanden inkl. frågor om underhåll, bostads-, förmögenhets- och inkomstförhållanden, förekomst av sjukdom, arbetslös- het m. m. Utredningen kan verkställas i samband med hembesök. Om an— sökan innefattar mödrahjälp till tandvård, skall ett av tandläkare uppgjort kostnadsförslag bifogas. Över ansökan skall utredaren yttra sig.
Barnavårdsnämnden översänder ansökan med eget yttrande och förslag till mödrahjälpsnämnden.
2) Mödrahjälpsnämnden — som sammanträder åtminstone en gång i månaden —— avgör ansökan. Varje beslut protokollföres. Bifalles ansökan, skall i protokollet antecknas vilka huvudsakliga behov hjälpen avser (ut- rustning, hemhjälp, tandvård etc.). Likaså anges särskilt om hjälp skall utgå in natura.
3) Mödrahjälpsnämndens beslut delges länsstyrelsen, som från förskotts- konto utanordnar mödrahjälpsbeloppet till vederbörande barnavårdsnämnd med undantag av belopp för tandvård, vilket utbetalas först sedan tand- behandlingen utförts enligt kostnadsförslaget.
4) Vidare översändes två exemplar av mödrahjälpsnämndens beslut till barnavårdsnämnden, som skall verkställa beslutet och vaka över att hjälpen kommer till användning enligt givna föreskrifter. Barnavårdsnämnden till- ställer sökanden det ena exemplaret av mödrahjälpsnämndens beslut. Hj älp- belopp, som inte avser tandvård och inte utgår in natura, får kvinnan kvit- tera ut antingen vid personligt besök eller på posten. Når tandläkarräkning i sinom tid kommer till barnavårdsnämnden, rekvirerar nämnden beloppet hos länsstyrelsen och betalar räkningen. Mödrahjälpsmedlen redovisas på särskilt konto i barnavårdsnämndens räkenskaper.
5) Före april månads utgång insänder barnavårdsnämnden till läns- styrelsen en redovisning för sådana ärenden som avslutats under före- gående år. Sedan länsstyrelsen granskat redovisningen —— sakligt och siffer- mässigt —— påföres anslaget till mödrahjälp de mot redovisningen svarande förskottsbeloppen.
21 Omfattningen av det ekonomiska stödet
Före den allmänna moderskapsförsäkringens införande 1955 lämnade de erkända sjukkassorna en viss hjälp åt barnaföderskor. Sedan 1938 hade sjukkassemedlemmar kunnat få minst 110 och i regel 125 kr i samband med nedkomst (s. k. moderskapshjälp), vartill statsbidrag utgick med 75 kr. Barnaföderskor som stod utanför den frivilliga sjukförsäkringen kunde efter en ganska sträng inkomstprövning få 75 kr (s. k. moderskapspen- ning), vilket belopp bekostades helt av statsmedel och utbetalades av sjuk- kassorna. Vården på förlossningsanstalt var i princip kostnadsfri för barna— föderskorna.
Den behovsprövade mödrahjälpens maximibelopp var ursprungligen 300 kr, vilket 1944 höjdes till 400 kr (vid flerbörd 500 kr). År 1953 fastställdes maximibeloppet till nuvarande storlek, 600 kr (vid flerbörd 800 kr).
I tab. 1 belyses den ekonomiska hjälpens utveckling. Betraktar man sjuk- kassornas båda äldre hjälpformer som ett slags moderskapsförsäkring, kan denna sägas ha omfattat över 90 procent av barnaföderskorna. Hjälpbelop- pen var dock relativt låga. Under 1940-talet hade nästan varannan barna- föderska mödrahjälp med ett belopp som genomsnittligt sett var dubbelt så
Tab. 1. Ekonomisk hjälp åt barnaföderskor 1938—1959
Barnaföderskor med bidrag .. _ .. .,. samtliga från sjukkassa Barnafoderskor med mödrahjälp År Hbarna- % av Utbetalt Medcl- % av Beviljat Medel- foderskor Antal samt- belopp, belopp, Antal samt— belopp, belopp, liga milj. kr kr liga milj. kr kr 1938 95 300 90 100 95 7 81 34 300 36 7 200 39 98 700 92 500 94 8 91 45 700 46 9 193 1940 97 300 90 900 93 8 94 42 200 43 7 164 41 100 900 94 100 93 9 92 50 100 50 9 178 42 115 000 107 800 94 11 102 53 700 47 10 187 43 126 500 118 600 94 12 102 56 500 45 11 188 44 136 400 126 200 93 13 105 63 800 47 13 197 1945 136 900 127 200 93 14 110 64 800 47 14 209 46 133 800 125 800 94 14 111 65 200 49 15 225 47 129 900 121 000 93 14 113 60 800 47 14 234 48 127 500 117000 92 13 114 53 500 42 13 235 49 122 400 112 300 92 13 115 47 700 39 11 238 1950 116 400 107 900 93 12 115 45 000 39 11 240 51 111 000 102 300 92 12 116 36 300 33 9 241 52 111 000 100 400 90 12 118 33 200 30 8 249 53 110 800 99 100 89 12 119 31 400 28 9 279 54 105 700 95 700 91 11 119 28 500 27 9 315 1955 107 900 107 5001 100 43 4241 19 600 18 6 290 56 108 600 108 1001 100 51 4801 17 600 16 6 321 57 107 700 107 5001 100 56 5131 17 000 16 6 336 58 106 000 105 5001 100 59 5501 17 300 16 6 351 59 105 300 105 0001 100 61 5761 16 800 16 6 373
1 Förskottsfall frånräknade.
stort som bidraget från den erkända sjukkassan. Den allmänna moderskaps- försäkringen ledde till en påtaglig nedgång i mödrahjälpens omfattning. Fortfarande har emellertid ungefär var sjätte barnaföderska mödrahjälp utöver moderskapshjälpen från den allmänna sjukkassan.
Det antal kvinnor med moderskapspenning, som anges i tab. 1 och följande tabeller, är i regel något lägre än antalet moderskapsfall som redovisas i riksförsäkringsanstaltens publikation Allmänna sj ukkassor. I nämnda publi— kation har en och samma kvinna under vissa förhållanden vid förskotts— uttag betraktats som flera moderskapsfall. I tab. 1 och följande tabeller av- ses inte antalet moderskapsfall i denna bemärkelse utan antalet barna- föderskor enligt beräkningar, som för kommitténs räkning utförts inom riks- försäkringsanstalten.
Den allmänna moderskapsförsäkringen medförde, att kvinnliga löntagare genom försäkringen för tilläggspenning fick rätt till ersättning för förlorad arbetsförtjänst under tre månader kring förlossningen. Kvinnor med in- komst av arbetsanställning har utgjort en ganska hastigt växande andel av barnaföderskorna. Fyra mödrar av tio hade 1959 rätt till tilläggspenning i samband med nedkomsten (tab. 2).
De kvinnor med inkomster av arbetsanställning som födde barn 1959 har i tab. 3 fördelats efter tilläggspenningens storlek. Ungefär två tredjedelar hade en årsinkomst av tjänst som överskred 6 800 kr och fick därför 9 kr
Tab. 2. Barna/öderskor med tilläggspenning 1955—1959
Barnaföderskor med tilläggspenning Är Antal % av samtliga 1955 25 200 23 1956 35 200 32 1957 39 500 37 1958 41 900 40 1959 43 900 42
Tab. 3. Barnaföderskor fördelade efter tilläggspenningens storlek 1959
Årsinkomst Tilläggs- Samtliga barnaföderskor Mödrahjälpstagare Sjuk- av tjänst penning med tilläggspenning med tilläggspenning penningklass upp till per dag, kr kr Antal % Antal % 2 2 400 1 1 080 2 430 8 3 3 000 2 1 080 2 430 8 4 3 600 3 1 530 4 490 9 5 4 200 4 1 840 4 620 12 6 5 000 5 2 470 6 690 13 7 5 800 6 3 120 7 630 12 8 6 800 7 4 390 10 610 12 9 8 400 9 9 960 23 960 19 10—13 högre 11—17 18 430 42 340 7 Summa 43 900 100 5 200 100
Barnaföderskor Formåner Antal % ay samtllga Grundpenning ............... 49 500 47 Grundpenning + mödrahjälp . 11 600 11 Grund- o. tilläggspenningz. . . . 38 700 37 tilläggspenning 1—5 kr. per dag .................... 5 340 5 tilläggspenning 6—9 kr. per dag .................... 15 270 15 tilläggspenning 11—17 kr. per dag ................ 18 090 17 Grund- o. tilläggspenning + mödrahjälp: .............. 5 200 5 tilläggspenning 1—5 kr. per dag .................... 2 660 3 tilläggspenning 6—9 kr. per dag .................... 2 200 2 tilläggspenning 11—17 kr. per dag ................ 340 . Summa 105 000 100
om dagen eller mera i tilläggspenning. Det bör dock nämnas, att endast ca 5 procent av samtliga var placerade i högsta sjukpenningklassen. En del av barnaföderskorna med löneinkomster hade mödrahjälp som komplement till moderskapspenningen. Deras sjukpenningklassplaceringar var genomgående lägre. En fjärdedel av dessa mödrahjälpstagare hade dock mer än 6 800 kr i årsinkomst av tjänst och minst 9 kr per dag i tilläggspenning.
De barnaföderskor son; hade tilläggspenning tog i genomsnitt ut denna för 78 dagar; den maximala tiden är som förut nämnts 90 dagar.
En översikt av det ekonomiska stödets olika former 1959 lämnas i tab. 4. I det närmaste hälften av alla barnaföderskor hade ingen annan hjälp än grundpenningen på 270 kr från sjukkassan (för omföderskor tillkom i regel 20 kr i barntillägg).
I tab. 5 visas kostnaderna för moderskapspenningen och mödrahjälpen
Tab. 5. Den ekonomiska hjälpen vid barnsbörd: kostnader och finansiering 1959 (miljoner kr)
Finansiering Förmån Kostnader " .. Arbets-
De forsakrade givarna Staten
Moderskapspenning ............... 61,3 35,1 11,0 15,2 därav grundpenning ............ 28,7 14,4 _ 14,3 barntillägg ............... 1,2 0,3 — 0,9 tilläggspenning ........... 31,4 20,4 11,0 — Mödrahjälp ...................... 6,3 — — 6,3 Summa 67,6 35,1 11,0 21,5
% 100 52 16 32
Tab. 6. Översikt av mödrahjälpen 1959
Landsbygd Städer Hela riket . Ej Samt- . Ej Samt- . Ej Samt- Glfta gifta liga Gma gifta liga Gma gifta liga Antal barnaföderskor ...... 44 400 5 000 49 400 49 900 6 000 55 900 94 300 11 000 106300
Handlagda ansökningar: antal ................. 11 890 4 250 16 140 5 430 3 770 9 200 17 320 8 020 25 340 i % av barnaföderskor.. 26,8 85,0 32,7 10,9 62,8 16,5 18,4 72,9 24,1 Beviljade ansökningar:
antal ................. 7 290 3 570 10 860 2 920 3 030 5 950 10 210 6 600 16 810 i % av barnaföderskor . . 16,4 71,4 22,0 5,9 50,5 10,6 10,8 60,0 16,0 i % av handlagda an- sökningar ............ 61,3 83,8 67,3 53,8 80,4 64,7 58,9 82,3 66,3 Avslagna ansökningar: antal ................. 4 590 690 5 280 2 510 740 3 250 7 100 1 430 8 530 i % av barnaföderskor . . 10,3 13,8 10,7 5,0 12,3 5,8 7,6 13,0 8,1 i % av handlagda an— sökningar ............ 38,6 16,2 32,7 46,2 19,6 35,3 41,0 17,8 33,7 Beviljat belopp: totalt milj. kr .......... 2,54 1,50 4,04 1,04 1,18 2,22 3,59 2,68 6,27 medelbelopp kr ......... 349 420 372 356 390 373 351 406 373
samt deras finansiering. Administrationskostnaderna är inte inräknade. Mödrahjälpsnämnderna drog 1959 en kostnad av ca 160 000 kr.
På grund av sin speciella karaktär förtjänar mödrahjälpen att belysas ytterligare. I Bil. A till detta betänkande redovisas mera ingående mödra- hjälpens utveckling under tiden 1950—1960. Redovisningen utgör i huvud- sak en sammanställning av uppgifter ur socialstyrelsens årliga statistik rö— rande mödrahjälpen. Därutöver lämnas här först vissa uppgifter ur års- statistiken för 1959, vilka bör ses mot bakgrunden av de tidigare i detta kapitel återgivna uppgifterna om det ekonomiska stödet åt barnaföderskorna under nämnda år.
I tab. 6 visas bl. a. frekvensen av mödrahjälpsansökningar på landsbygd och i städer för gifta och ej gifta kvinnor. Med ej gifta avses kvinnor som vid tiden för ansökan var ogifta (undantagsvis frånskilda eller änkor); man kan räkna med att åtskilliga bland dem sedermera ingått äktenskap före barnets födelse. Av tabellen framgår, att ca 24 procent av alla barna- föderskor sökte mödrahjälp under det att 16 procent erhöll sådan hjälp. En tredjedel av alla ansökningar avslogs.
På landsbygden fick ungefär var femte barnaföderska mödrahjälp, i stå- derna var tionde. Av de gifta kvinnorna i städerna fick nästan varannan av- slag på sin ansökan.
Av icke gifta barnaföderskor fick sex av tio mödrahjälp, av gifta endast en av tio. Det kan nämnas, att nära hälften av de mödrar, som betecknades som icke gifta, var yngre än 20 år.
Kvinnor Handlagda Beviljade med ansökningar ansökningar mödrahjälp Genom- : ' till tandvård - ' Mödrahjälpsområde Eåbiiljiii 0 Sååå)? _ ' O ("* Laglig?" Iaco medeltal, lag beviljat till I % I % h d- kr möd- tandvård Antal av Antal av an Antal kr födda födda lagda ”" ansök- hjälps- ningar tagare Stockholms stad. . . . 854 8 590 6 69 410 373 63 215 Stockholms läns lk 914 13 458 6 50 409 324 71 204 Uppsala » » 427 17 294 12 69 286 217 74 167 Söderman—
lands » » 690 22 426 13 62 350 225 53 160 Östergötlands » » 1 232 25 924 19 75 382 432 47 151 Norrköpings stad. . . 206 17 118 10 57 362 81 69 155 Jönköpings läns lk 1 010 26 718 18 71 377 414 58 185 Kronobergs » » 526 26 367 18 70 295 142 39 168 Kalmar » » 853 27 511 16 60 326 327 64 160 Gotlands » » 307 37 226 27 74 337 99 44. 162 Blekinge » » 500 27 358 20 72 352 179 50 177 Kristianstads » » 971 29 684 20 70 431 465 68 183 Malmöhus » » 929 22 633 15 68 407 366 58 175 Malmö stad ........ 775 24 558 17 72 379 382 69 172 Hälsingborgs stad . . 222 23 132 14 60 296 94 71 208 Hallands läns lk 387 17 247 11 64 326 118 48 157 Göteborgs o.
Bohus » » 527 17 311 10 59 410 164 53 175 Göteborgs stad ..... 824 14 601 10 73 358 402 67 162 Älvsborgs läns lk 1 443 28 942 19 65 323 588 62 171 Skaraborgs » » 775 22 505 15 65 289 160 32 175 Värmlands » » 1 297 33 866 22 67 362 505 58 182 Örebro » » 807 24 548 16 68 365 204 37 188 Västmanlands » » 519 15 264 7 51 260 183 69 156 Kopparbergs » » 1 202 30 679 17 57 346 403 59 144 Gävleborgs » » 1 439 36 1 100 27 76 415 636 58 162 Gävle stad ......... 133 17 87 11 65 410 61 70 143 Västernorr-
lands läns lk 1 361 35 1 033 27 76 455 473 46 203 Jämtlands » » 773 41 516 28 67 319 221 43 180 Västerbottens » » 1 549 42 987 27 64 350 309 31 164 Norrbottens » » 1 891 40 1 129 24 60 440 418 37 162
Hela riket 25 343 24 16 812 16 | 66 ] 373 8 965 53 | 173
Medelbeloppet av beviljad mödrahjälp var 373 kr (gifta 351, icke gifta 406 kr). Som framgår av tab. 7 varierade beloppet ganska kraftigt mellan olika landstingsområden. Det bör påpekas att även frekvensen av beviljade ansökningar varierar starkt — i Stockholm fick ungefär var tjugonde barna- föderska mödrahjälp men i Norrland var fjärde.
Kommittén har inhämtat vissa uppgifter direkt från mödrahjälpsnämn- derna rörande ansökningar som avgjorts i mars 1961. Denna undersökning,
som främst inriktades på frågor rörande mödrahjälp till tandvård, redovisas i ett antal tabeller i Bil. B och beröres i huvudsak i nästa kapitel.
I detta sammanhang bör dock erinras om den i nämnda bilaga intagna tab. 37, som för varje mödrahjälpsområde visar hur barnavårdsnämnderna bedömt mödrahjälpsansökningarna genom tillstyrkande eller avstyrkande och i vilken mån mödrahjälpsnämnderna vid sitt avgörande frångått barna- vårdsnämndernas förslag härvidlag. Av de avslagna ansökningarna (en tredjedel av samtliga) hade närmare hälften tillstyrkts från barnavårds— nämndens sida.
På kommitténs begäran har vidare socialstyrelsen verkställt vissa special- bearbetningar av den reguljära årsstatistiken för 1960 rörande mödra- hjälpen. Dessa avser de beviljade mödrahjälpsbeloppen fördelade på tand- vård och andra ändamål. Medan särskilda uppgifter om tandvårdsbidragen redovisas i nästa kapitel, återges här resultat av specialbearhetningarna i Övrigt.
År 1960 utgick mödrahjälp till i runt tal 16 000 kvinnor motsvarande ca 16 procent av samtliga barnaföderskor (samma andel som under de när- mast föregående fyra åren). Under det att mödrahjälp utgick till tandvård i (3 080 +5760 :) 8840 fall, lämnades mödrahjälp till andra ändamål i (7 180 + 5 760 =) 12 940 fall, se tab. 8. Mödrahjälp till andra ändamål än tandvård kallas här kontantbelopp oavsett om hjälpen undantagsvis (vid befarat missbruk 0. d.) utbetalats till någon annan än kvinnan själv.
Av tab. 9 framgår hur stora kontantbelopp som utgivits — vare sig be- loppet utgått ensamt eller vid sidan av hjälp till tandvård — åt gifta och ej gifta kvinnor. Någon större skillnad i fråga om kontanthj älpens storlek före- ligger inte mellan de båda kategorierna. I ca en fjärdedel av fallen har kontantbeloppet överskridit 500 kr.
Tab. 8. Mödrahjälpstagarna fördelade efter kontantbelopp och tandvårdsbidrag av olika storlek 1960
Antal mödrahjälpstagare med Kontant- Mödrahjälp Enbart Enbart belopp + Summa % kontant- tandvårds— d å d belopp bidrag tan_v r s- bidrag _ 99 kr ......... 20 490 10 520 3 100—199 » ......... 640 1 330 160 2 130 13 200—299 » ......... 1 330 740 580 2 650 16 300—399 » ......... 1 260 330 960 2 550 16 400—499 » . . . ...... 1 150 120 1 050 2 320 15 500—599 » . . . . . . . .. 500 50 560 1 110 7 600 » ......... 2 270 20 601—800 » ......... 10 _ i 2440 i 4740 i 30 Summa 7 180 3 080 5 760 16 020 — % 45 19 36 — 100
Tab. 9. Kvinnor med kontant mödrahjälp fördelade efter civilstånd och beloppets storlek 1960
Gifta Ej gifta Samtliga Kontantbelopp Antal | % Antal % Antal % _ 99 kr ....................... 120 2 110 2 230 2 100—199 » ....................... 1 080 15 740 13 1 820 14 200_299 » ....................... 1 660 23 1 050 18 2 710 21 300—399 » ....................... 1 330 19 1 150 20 2 480 19 4009499 » ....................... 1 180 17 1 140 20 2 320 18 500—599 » ....................... 510 7 570 9 1 080 8 600 » ....................... 1 240 17 1 040 18 2 280 18 601—800 » ....................... 20 . . . 20 . Summa 7 140 100 5 800 100 12 940 | 100
Mödrahjälpstagarna med kontantbelopp har i tab. 10 fördelats efter sjuk- penningklasser. Drygt 1 000 kvinnor i sjukpenningklass 9 och däröver — vilken motsvarar minst 6 800 kr i årsinkomst och berättigar till minst 9 kr om dagen i tilläggspenning —— har erhållit kontant mödrahjälp. Av de kvin- nor, som fått minst 500 kr i kontantbelopp genom mödrahjälpsnämnden, var det drygt 800 som uppbar tilläggspenning utöver grundpenningen och mödrahjälpen.
Tab. 10. Kvinnor med kontant mödrahjälp fördelade efter sjukpenningklass och beloppets storlek 1960
Antal kvinnor med följande belopp i kontant mödrahjälp
(kr) S'uk en 'n kl S:a 0 ] p m g ass __99 100— 200— 300— 400— 500— 600 601— A 199 299 399 499 599 800 0 10 140 240 290 340 200 420 20 1 660 13 1 120 990 1 540 1 280 1 200 550 1 350 — 7 030 54 2 10 50 60 80 80 40 70 -— 390 3 3 10 50 60 60 70 30 80 _- 360 3 4 10 40 70 90 80 40 60 _ 390 3 5 20 80 120 100 100 50 60 —— 530 4 6 20 100 130 130 110 40 50 — 580 5 7 10 80 110 90 90 30 50 —— 460 3 8 10 90 130 100 80 30 40 — 480 4 9 10 130 180 170 110 50 70 _ 720 5 10—13 . 70 70 90 60 20 30 -— 340 3 Summa 230 1 820 2 710 2 480 2 320 1 080 2 280 20 12 940 — % 2 14 21 19 18 8 18 . —— 100
KAPITEL 2
Hälsokontroll och tandvård för mödrar enligt gällande bestämmelser
Den förebyggande mödravården
Gällande bestämmelser rörande den förebyggande mödravården återfinnes i kungörelsen den 15 juni 1944 ang. statsbidrag till förebyggande mödra- och barnavård (nr 396; omtryck 482/1955; ändr. 290/1956). Av betydelse för mödravården är vidare dels kungörelsen den 22 juni 1939 ang. kostnadsfritt tillhandahållande av skyddsläkemedel åt vissa kvinnor och barn (nr 461; ändr. 373/1942, 398/1944, 522/1948, 402/1954) och dels kungörelsen den 15 juni 1944 ang. kostnadsfritt tillhandahållande av läkemedel åt vissa kvinnor lidande av havandeskapssjukdomar m. m. (nr 397; ändr. 523/1948, 401/1954, 483/1955).
Statsbidrag utgår till landstingskommun eller stad, som ej tillhör lands- tingskommun, för anordnande och upprätthållande av rådgivande verksam- het beträffande förebyggande mödra- och barnavård. Utom rådgivning inne- fattar mödravården bl. a. havandeskapsdiagnos, mödragymnastik, behand- ling under havandeskap och högst åtta veckor efter förlossningen av sjuk— domar, som föranletts av havandeskapet eller förlossningen och inte fordrar vård på sjukhus. Kvinnor, som till förebyggande eller botande av hälso— skador på grund av brister i näringen eller som till botande av havande— skapssjukdomar är i behov av skyddsläkemedel eller andra läkemedel, er- håller sådana kostnadsfritt genom mödravården.
Statsbidragsberättigad mödravård skall vara anordnad enligt en av medi- cinalstyrelsen godkänd plan. Verksamheten utövas genom lokala organ av olika typer. Mödravårdscentraler av typ I eller II skall i regel vara förlagda till mottagnings— eller polikliniklokaler i anslutning till harnbördshus eller barnbördsavdelning vid sjukhus. Central av typ I skall stå under ledning av läkare med specialutbildning i obstetrik och gynekologi. Central av typ 11 skall ledas av läkare. Kombinerad mödra- och barnavårdscentral av typ II skall ha särskilda lokaler och stå under ledning av läkare.
Förutom vid centraler av nämnda typer kan mödravårdsverksamhet be- drivas vid mödravårdsstationer eller mödra- och barnavårdsstationer samt vid mödravårdsfilialer eller mödra- och barnavårdsfilialer. Station skall stå under ledning av tjänsteläkare och vara förlagd till dennes mottagnings- lokaler eller andra för ändamålet lämpliga lokaler, medan filial skall stå
under ledning av läkare vid den central eller station till vilken filialen hör och vara förlagd till för ändamålet lämpliga lokaler.
Statsbidrag utgår endast för det antal centraler, stationer eller filialer, som upptagits i den av medicinalstyrelsen godkända planen för verksam— heten. Som villkor för statsbidrag gäller, att såväl mödra- och barnavården som intyg lämnas avgiftsfritt. Statsbidrag utgår till avlöningskostnader, in- redning och utrustning av lokaler m. m.
Statsbidrag utgår vidare till gravida kvinnors, mödrars och barns resor till mottagningar i förebyggande mödra- och barnavård samt för havande
Tab. 11. Den förebyggande mödravården 1959
Antal hälsovårdsorgan Medeltal I : l l g?rilla— beSÖk _. m m ==: 0 er- ” _ = & = :— = ' Hela per ;, Q. ;, Q 1. ,, »— o» »— |. ' skor som barna— c'l . (= c 05 ca _ "0 >> '3 >, _D _q _. antalet lt .. .. .. =— -> :- .. 9 5 & cu än 1 31' foderska Lan, stader ==; __ vg _ _: 75 ,5 ”& 'å' :: barna- hälso- . c .. E %: E E 8 E 0 22 0 .g foder- vårds— : ;; : .... t , c: ... vi 1 E : .S '— c's 0 t'! ”5 ci: ;; skor organen m & ä LE »— ”. _ *” |. U 3— F— I— ? 0 5 _a m e. 5 4 =: ”U % ”== ===! "= n: ., s.. ,, 3 :o _ 3 > :o —— ;, g 0 2 ac; & 2 Antal % '— :: E
Stockholms stad ....... 13 _ — _ 10 555 8 211 78 , , Stockholms län ..... 5 _ 27 63 7 145 5 049 71 , , Uppsala » ..... 2 1 9 8 2 561 2 358 92 , ,
11 31 3 175 2 624 83 1 4 934 90
— 15 39 3 947 3 777 96 _ 20 26 2 018 1 845 91
Södermanlands » ..... Norrköpings stad ...... Östergötl. län i övr.. . . . Jönköpings län. . . . . Kronobergs » . . . . .
mhmmhaphamnc—w WOOÅUJO'JEDOMHUJGWQ
Kalmar läns norra ..... — 11 15 1 084 , , Kalmar läns södra ..... 1 10 15 i 3 144 1 687 i 88 , , Gotlands län ..... 7 4 828 713 86 , , Blekinge ..... » . . . . . 15 16 1 844 1 720 93 , , Kristianstads » . . .. . 22 19 3 361 2 579 77 , , Malmö stad ........... _ _ 3 245 1 735 53 , —
Hälsingborgs stad ..... Malmöhus län i övr. . . . Hallands län .......... Göteborgs stad ........ Göteb.o.Boh.län i övr. . Älvsborgs län ..... Skaraborgs » . . .. . Värmlands » ..... Örebro » ..... Västmanlands » ..... Kopparbergs » ..... Gävle stad ............ Gävleborgs län i övr.. . . Västernorrlands län. . . .
1 _ — _ 982 540 55
4 17 27 4 316 3 212 74 12 22 2 274 1 804 79 _ _ _ 5 956 4 408 74 _ 23 47 3 124 2 709 87 _ 33 58 5 100 3 917 77 _ 25 14 3 500 2 244 64 1 30 47 3 937 3 055 78 1 15 23 3 373 2 789 83 1 12 17 3 570 2 924 82 4
1
då wmwawmmihmwoamummq # HWQUYQNwÄGåOäät—ÅUIWOWH
........,... ..
23 29 4 026 3 762 93 _ E 1 4 027 971 ) 95 30 31 3 875 3 379 87
».
NMHMNHHHHHWNMmHv—lb—IHNHI HHHHMIQH
W tomteNwmwwwmwmwwpwewwmmwwwwwwwwwa O OOCDxlCanOddowQGOQPOm—lGädåN—IMOHHOOMHb—Ul
& Ai iMCDiNCDUWUJiOTHit—Jlxäi iHiHNHiQHI-iåHlQi
Jämtlands » .. .. 22 60 1 881 1 837 98 , , Västerbottens » .. . . _ 36 30 3 706 3 293 89 , , Norrbottens » ... . 1 29 29 4 727 4 511 95 , ,
Summa 63 | 16 | 496 | 723 105 131 86 031 82 , ,
1 Talen har beräknats på uppgifter om antalet födda (levande födda plus dödfödda) och är så- ledes endast approximativa. 1 000 födda har antagits motsvara 988 barnaföderskor.
kvinnors resor till dispensärorgan för skärmbildsundersökning i de fall, där det kan misstänkas att kvinnan lider av tuberkulos. Beträffande enskild färd utgår dock bidrag endast om resan företages med buss eller järnväg i den mån resekostnaderna för dit- och återresa överstiger 3 kronor. Resorna bör anordnas gruppvis. Bidrag utgår för centraler och stationer inom Norr— bottens, Västerbottens och Jämtlands län med 70 procent, inom Västernorr- lands, Gävleborgs, Kopparbergs och Värmlands län med 60 procent samt inom riket i övrigt med 50 procent av de sammanlagda resekostnaderna.
Ledningen av mödravården tillkommer lokalt inom landstingskommun hälsovårdsstyrelsen samt inom Jstad utom landsting hälsovårdsnämndens barnmorskestyrelse eller sjukhusmyndighet. Förebyggande mödra- och barnavård står under överinseende av medicinalstyrelsen och vederbörande förste provinsialläkare eller förste stadsläkare.
Hela antalet institutioner inom den förebyggande mödravården 1959 var 1 350. Hur dessa fördelade sig på olika typer inom landstingsområdena framgår av tab. 11.
Antalet mödrar som utnyttjade förmånen av fri hälsokontroll inom mödravården uppgick till 86 000, motsvarande ca 82 procent av samtliga barnaföderskor. De högsta procenttalen redovisades i Jämtlands och Jön- köpings län samt Gävleborgs och Norrbottens län (95_98 %). De lägsta procenttalen förekom i Malmö och Hälsingborg samt Skaraborgs län (53 _64 %).
Medeltalet besök per barnaföderska hos läkaren uppgick för ”hela riket till 3,0. De inskrivna kvinnorna gjorde i medeltal 4,4 besök hos barnmorskan.
Folktandvården
Gällande bestämmelser beträffande folktandvården återfinnes i kungörel- sen den 22 september 19501 ang. statsbidrag till folktandvård (nr 605; ändr. 238/1951, 599/1955, 291/1956), i förordningen den 22 september 1950 om kommuns bidrag till kostnaderna för folktandvården (nr 606) samt i folk— tandvårdstaxan den 29 november 1957 (nr 634; ändr. 595/1959). Folktand- vårdstaxan gäller tills vidare t. o. m. den 31 december 1961.
Anordnandet av folktandvård ankommer på landstingskommunerna och de städer, som inte tillhör landstingskommun. Något åläggande för lands- tingen och de landstingsfria städerna att anordna folktandvård finns inte, utan detta är formellt sett ett frivilligt åtagande. Är folktandvård anord- nad enligt de förutsättningar som statsmakterna uppställt, utgår statsbidrag automatiskt till landstingen samt efter särskilt beslut av Kungl. Maj:t i fråga om de landstingsfria städerna. För statsbidrag gäller i huvudsak följande villkor.
Ledningen av folktandvården skall inom varje landstingskommun utövas
1 Fr. o. m. den 1 juli 1961 gäller en ny kungörelse av den 26 maj 1961 med väsent- ligen samma innehåll.
av hälsovårdsstyrelsen. För folktandvårdens ombesörjande skall en folk- tandvårdsplan upprättas för landstingskommunen (staden), vilken skall godkännas av medicinalstyrelsen. Landstingskommunen indelas i tandvårds- distrikt. I varje distrikt skall finnas minst en fast tandpoliklinik, distrikts- tandpoliklinik. I distrikt, där med hänsyn till ytvidd, kommunikationsför— hållanden eller andra omständigheter så erfordras, kan därjämte inrättas en eller flera annextandpolikliniker. Inom landstingskommunen skall vi- dare finnas en gemensam, i anslutning till landstingets centrallasarett el- ler därmed jämförligt sjukhus anordnad tandpoliklinik, centraltandpolikli— nik. Denna är avsedd för mera komplicerade fall, vilka remitterats dit av tandläkare inom folktandvården eller annan tandläkare eller av läkare. Centraltandpolikliniken är även avsedd för folktandvård i övrigt samt för sjukhusets patienter. Dessutom kan anordnas polikliniker för viss speciali— tet, exempelvis tandreglering.
För att närmast under hälsovårdsstyrelsen vaka över distriktstandvården skall inom varje landstingskommun finnas en tandvårdsinspektör. Vid distriktstandpoliklinik skall finnas en eller flera tandläkare (distriktstand- läkare). Centraltandpoliklinik skall förestås av en lasarettstandläkare.
Distriktstandvården omfattar barntandvård (tandvård för barn i åldern 6—15 eller ev. 3—15 är), vilken skall vara anordnad såsom organiserad tandvård (inom distrikt eller del därav genomförd systematisk behandling av vissa grupper, såsom årsgrupper, skolklasser eller anstalter), och tand- vård för vuxna.
I princip skall folktandvården stå öppen för alla kategorier. Som en hu- vuduppgift för folktandvården har dock framstått barntandvårdens till- godoseende med hänsyn till dess grundläggande betydelse för genomförande av en rationell allmän tandvård.
Inom varje tandvårdsdistrikt skall, om ej medicinalstyrelsen medgivit annat, årligen minst 55 procent av de inom distriktstandvården tjänstgö- rande tandläkarnas sammanlagda arbetstid ägnas åt organiserad barntand- vård. Under den för annan tandvård än organiserad barntandvård anslagna tiden skall med förtursrätt behandlas — förutom akuta fall _ de patienter, som enligt mödrahjälpsförordningen erhåller hjälp till tandvård. Medicinal- styrelsen har dock rätt att för visst tandvårdsdistrikt föreskriva, att mödra- hjälpsklientelet inte skall behandlas med förtursrätt; ingen sådan föreskrift gäller f. 11.
För vuxentandvård skall ersättning utgå enligt folktandvårdstaxan. Av- gifterna enligt folktandvårdstaxan skall i princip täcka kostnaderna för vuxentandvården, vilket dock på flera håll i landet inte torde ske i prak- tiken. Den som under det kalenderår, då han fyllt 15 år, undergått systema- tisk behandling inom folktandvården, har t. o. m. 19 års ålder rätt till ned- sättning med 25 procent på de enligt folktandvårdstaxan utgående behand- lingsavgifterna.
Antal polikliniker , Zid Polikliniker Distrikts- Antal u gvnåen Centraltand- för tand- tandläkare polikliniker tandreglering polikliniker
1950 13 — 401 664 51 14 _ 416 779 52 16 — 431 903 53 16 — 461 1 001 54 16 _ 498 1 097 1955 19 _ 596 1 375 56 20 6 630 1 447 57 20 13 649 1 496 58 20 21 683 1 535 59 23 24 713 1 597
Statsbidrag utgår dels till utrustning av distriktstandpolikliniker nl. m. och dels såsom driftbidrag för varje barn, som erhåller systematisk behand- ling.
Sedan statsbidrag till folktandvård infördes 1939, har folktandvården byggts ut successivt. Utbyggnaden av folktandvårdens resurser under 1950— talet belyses i tab. 12 med uppgifter om antalet polikliniker samt antalet inom folktandvården arbetande tandläkare. Det bör observeras, att ök- ningen mellan 1954 och 1955 till största delen berodde på Stockholms stads inträde i folktandvården. Det kan tilläggas, att vid utgången av år 1960 an- talet centralpolikliniker uppgick till 24, antalet polikliniker för tandregle- ring till 28 samt antalet distriktstandpolikliniker till 742. Vid samma tid— punkt arbetade inom folktandvården 1 648 tandläkare eller ca 1/3 av de inom riket verksamma tandläkarna.
Folktandvårdens omfattning 1950——1959 belyses i tab. 13 nled uppgifter om antalet behandlade patienter fördelade på barn och vuxna. Antalet pa-
Tab. 13. Folktandvårdens omfattning 1950—1959 (behandlade patienter i 1 OOO-tal)
Barn Vuxna .. " Summa År Fugs?” Partiellt Ful???” Partiellt behand- lg lg behandlade behandlade bellandladc behandlade lade 1950 282 66 85 143 576 51 327 76 93 167 663 52 378 63 112 198 751 53 437 63 131 232 863 54 507 60 151 237 955 1955 609 60 167 236 1 072 56 638 70 178 258 1 144 57 659 64 184 274 1 181 58 685 61 192 262 1 200 59 713 54 208 269 1 244
Tab. 14. Behandlingstid inom folktandvården dels totalt, dels för kvinnor med mödrahjälp 1950—1959
Antal arbetstimmar Beräknat antal arbets- totalt i folktandvården, timmar i mödrahjälps- 1 OOO-tal tandvård År I % av arbets-
timmar inonl folk- Barn Vuxna Samtliga 1 OOO-tal tandvården för
Vuxna Samtliga
1950 631 424 1 055 93 22 11 51 732 476 1 208 70 15 6 52 820 557 1 377 63 11 5 53 954 638 1 592 62 10 4 54 1 043 696 1 739 61 9 4
1955 1 296 760 2 056 41 5 2 56 1 365 804 2 169 40 5 2 57 1 430 825 2 255 41 5 2 58 1 474 880 2 354 48 5 2 59 1 552 969 2 521 51 5 2
tienter inom folktandvården har under 1950-ta1et mer än fördubblats och uppgick år 1959 till sammanlagt ca 1 244 000, varav 767 000 barn (ca 61 %) och 477 000 vuxna. Av barnen hade 713 000 eller över 90 procent blivit full- ständigt behandlade och 54 000 partiellt behandlade. I fråga om vuxna var motsvarande antal 208 000 (44 procent) resp. 269 000.
I fråga om folktandvården finns uppgifter tillgängliga även om antalet arbetstimmar. Det uppgick 1950 till sammanlagt 1 055 000. År 1959 utgjorde antalet arbetstimmar 2 521 000. Av dessa kom 1 552 000 på barn och 969 000 på vuxna. Inom folktandvården redovisas bl. a. behandlingsavgifter som er- lagts enligt folktandvårdstaxan. Det är därför möjligt att beräkna avgiften per arbetstimme inom vuxentandvården. På grundval härav kan göras en uppskattning i fråga om nlödrahjälpstandvårdens omfattning, räknat i an- tal arbetstimmar genom att den till tandvård beviljade mödrahjälpen divi- deras lned avgiften per arbetstimme inom folktandvården för vuxna. I tab. 14 redovisas dels totala antalet arbetstimmar inom folktandvården, fördelade på barn och vuxna, dels det uppskattade antalet arbetstimmar för kvinnor med mödrahjälp 1950—1959. Som framgår av tabellen kan man utgå från att mödrahjälpstandvården upptar en ringa del av arbetstiden inom folktandvården: 5 procent om man räknar med behandlingstimmarna för vuxna och endast 2 procent om man räknar med samtliga arbetstimmar.
Folktandvården är mera utbyggd i vissa delar av landet än i andra. I tab. 15 belyses förhållandena inom distriktstandvården 1959 i de olika landstingsområdena med uppgifter om antalet polikliniker och tandläkare samt antalet behandlade patienter och arbetstimmar av tandläkare. För jäm- förelses skull har antalet arbetstimmar även satts i relation till folkmäng- den. Det högsta antalet arbetstimmar, 45 per 100 av folkmängden, redovisas
för Norrbottens'län. Det lägsta antalet, 15—16, uppvisar Kalmar län (norra landstingskommunen), Kronobergs, Gotlands och Örebro län. Medeltalet för hela landet har beräknats till 34 arbetstimmar per 100 av folkmängden, därav 33 för landsting och 35 för städer utom landsting.
År 1959 kostade folktandvården 97,9 milj. kr., varav 10,3 belöpte på staten
Tab. 15. Distriktstandvården 1959
Behandlade Arbetstimnlar patienter av tandläkare Antal ” arbets- Antal Antal Darav _ timmar Län, städer poli- tand- full- Därav per 100 klinikerl läkarel Hela ständigt Hela i vuxen- av folk- antalet behand- antalet tand- mäng- lade vårda denl vuxna Stockholms stad ...... 79 150 79 6563 3 580 265 565 93 167 33 Stockholms län. . . . 33 101 78 695 12 898 167 572 69 200 38 Uppsala » . . . . 16 29 32 181 5 485 57 999 20 242 35 Södermanlands » . . .. 15 52 53 710 11 911 91 211 39 170 40 Norrköpings stad ..... 5 18 16 040 1 439 26 890 6 151 30 Östergötl. län i övr... . 23 54 47 681 6 747 80 924 25 616 30 Jönköpings län. . . . 28 57 49 743 8 580 101 237 39 187 36 Kronobergs » . . . . 15 14 13 052 3 243 25 487 11 011 16 Kalmar läns norra. . . . 15 17 20 507 5 713 34 476 14 127 15 » » södra. . . . 18 30 30 388 3 895 52 683 18 280 22 Gotlands län. . . . 9 15 14 202 2 779 27 883 11 024 16 Blekinge » . . . . 17 36 26 452 3 977 59 072 25 820 41 Kristianstads » . . . . 33 56 42 771 8 186 94 973 36 898 37 Malmö stad .......... 20 52 34 505 1 396 73 999' 14 065 33 Hälsingborgs stad. . . . 4 20 12 189 723 32 105 11 665 42 Malmöhus län i övr. . . 33 74 56 544 10 680 131 172 51 172 41 Hallands län. . . . 17 34 34 023 4 828 64 451 21 987 38 Göteborgs stad ....... 28 111 68 556 9 749 160 660 72 137 40 Göteb. o. Bohus län i övr ............... 24 34 30 897 5 768 62 570 21 560 33 Älvsborgs län. . . . 44 76 62 275 14 214 130 091 51 523 35 Skaraborgs » . . . 11 29 27 450 4 595 51 177 22 500 20 Värmlands » . . . . 26 68 45 224 8 973 99 193 41 706 34 Örebro » .... 11 26 16 131 1 152 42 068 11 108 16 Västmanlands » .. . . 19 39 38 453 6 648 71 180 28 476 31 Kopparbergs » . . . . 31 57 55 640 12 621 93 294 37 393 33 Gävle stad ........... 3 12 12 137 2 790 20 783 8 626 39 Gävleborgs län i övr. . 25 50 58 772 13 064 92 401 39 365 38 Västernorrl. län. . . . 29 51 45 227 8 304 93 934 37 317 33 Jämtlands » . . . . 24 23 25 008 4 001 46 905 18 579 33 Västerbottens » . . . . 23 26 42 950 8 147 51 711 19 970 22 Norrbottens » . . .. 35 67 73 396 12 219 117 774 50 084 45 Summa 7135 1 478 1 244 455 208 305 2 521 440 969 126 34 därav landsting ...... 574 1 115 1 021 372 188 628 1 941 438 763 315 33 städer utom landsting. 139 363 223 083 19 677 580 002 205 811 35
1 Vid utgången av år 1959. 2 Som vuxcntandvård har här räknats annan tandvård än organiserad barntandvärd. ” Dessutom har i organiserad barntandvård vid Eastmaninstitutets centraltandpoliklinik 6 081 barn (0—15 år) erhållit fullständig behandling och 8 236 barn partiell behandling samt vid tandläkarhögskolan i Stockholm 545 barn fullständig behandling och 84 barn partiell behandling. ' I dessa siffror ingår ej uppgifter från tandläkarhögskolans barntandvårdsavdelning. 5 Dessutom fanns 34 annextandpolikliniker.
och 54,7 på huvudmännen. Summan av erlagda avgifter uppgick till 32,2 milj. kr., varav 29,7 i hehandlingsavgifter enligt folktandvårdstaxan och 2,5 i årsavgifter från kommuner.
Folktandvården har nyligen varit föremål för en översyn av 1957 års folktandvårdssakkunniga, som i ett betänkande Folktandvården (SOU 1960: 1) framlagt resultatet av sitt arbete. De sakkunnigas förslag behand- lades i 1961 års statsverksproposition (XI ht s. 341). I likhet med de sak— kunniga fann departementschefen, att den nuvarande målsättningen för folktandvården alltjämt bör gälla. Folktandvården bör alltså även i fort— sättningen i princip stå öppen för alla. Det skulle — med hänsyn till de de— lar av landet där f. n. endast få eller inga privata tandläkare finns ——- inte vara försvarligt att förhehålla folktandvårdens knappa resurser för vissa patientkategorier. Det vore vidare angeläget att försöka minska eller i varje fall hejda ökningen av tandrötan och andra tandsjukdomar. De unga för- äldrarna — i synnerhet mödrarna —— och barnen borde påverkas i fråga om kostvanor och munhygien. Departementschefen framhöll särskilt angelägen- heten av att såväl skolorna som organen för den förebyggande mödravården ytterligare intensifierar sina insatser i fråga om den förebyggande tand- vården.
Beträffande de med varandra sammanhängande frågorna om förtursrätt för olika kategorier patienter och om åtgärder för att utöka ungdomstand— vården hade de sakkunniga ansett, att den nu gällande förtursrätten för mödrahj älpspatienter borde bibehållas. Med hänsyn till den stora betydelsen för dessa patienter att ha tillgång till tandvård på fördelaktiga villkor och då de dessutom endast utgör en ringa del av hela antalet tandvårdspatienter, borde också enligt departementschefens mening förtursrätt för denna kate- gori finnas även i fortsättningen. Då tandvården för nuvarande barngrupper på många håll inte är fullständigt utbyggd och då behovet av tandläkare inte torde kunna tillgodoses ännu på lång tid, ansåg sig departementschefen inte kunna tillstyrka de sakkunnigas förslag om att utsträcka barntand- vården till att omfatta även 16-åringar. Departementschefen förordade emel- lertid, att medicinalstyrelsen bemyndigades att medge förtursrätt för 16—19-åringar inom visst område.
Frågor rörande statsbidrag till folktandvården borde enligt departements— chefens mening tas upp i samband med översynen av statsbidragssystemet på kroppssjukvårdens område.
Riksdagen beslöt i enlighet med propositionsförslagen.
Mödrahjälp till tandvård
Om en kvinna önskar erhålla mödrahjälp till tandvård, skall hon vid sin ansökan foga ett av tandläkare upprättat kostnadsförslag rörande tandvår- den. Enligt socialstyrelsens anvisningar får kostnadsförslag endast avse
terapeutiska åtgärder, som oundgängligen erfordras för vinnande av ett ur medicinsk-odontologisk synpunkt tillfredsställande resultat. Stifttänder samt kronor och inlägg av guld eller porslin får upptagas endast undantags— vis och på synnerligen stränga indikationer. Förslag om dylika åtgärder bör särskilt motiveras. I kostnadsförslaget får upptagas belopp, som högst mot- svarar den ersättning, som anges i folktandvårdstaxan. När kostnadsförslag uppgöres av privatpraktiserande tandläkare får dock denne — enligt den s. k. socialvårdstaxan —— tillgodoräkna sig tillägg med 20 procent på folk- tandvårdstaxans belopp för röntgenundersökning, tandkirurgisk behand- ling, pulpakirurgisk behandling inberäknat röntgenundersökning, konserve-
Tab. 16. Kvinnor med mödrahjälp till tandvård fördelade efter civilstånd och iandvårdsbidragets storlek 1960
Tandvårds- Glfta El gifta Samthga
bidrag Antal % Antal % Antal %
_ 99 kr. . 1 080 23 1 060 25 2 140 24
100—199 » .. 2 100 46 1 670 39 3 770 43 200—299 » . . 930 20 900 21 1 830 21 300—399 » .. 360 8 400 10 760 9 400—499 » .. 100 2 140 3 240 2 500—600 » .. 40 1 60 2 100 1
Summa 4610 100 4230|100 8840 100
Tab. 17. Aldersfördelningen bland mödrahjälpslagare med tandvårdsbidrag 1960
Antal kvinnor med följande belopp i tandvårds— bidrag (kr) Ålder S:a % __99 100— 200— 300— 400— 500— 600 199 299 399 499 599 Samtliga
—19 år .............. 730 1 020 510 260 80 30 10 2 640 30 20—24 » .............. 660 1 250 670 260 90 30 10 2 970 33 25—29 » .............. 330 670 330 120 40 10 . 1 500 17 30—34 » .............. 230 440 180 70 20 10 — 950 11 35—39 » .............. 140 270 120 40 10 . . 580 7 40—44 » .............. 40 110 20 10 . . — 180 2 45— » .............. 10 10 . — — -— — 20 .
Summa 2 140 3 770 1 830 760 240 80 20 8 840 % 24 43 21 9 3 . . 100
därav ej gifta
—19 år .............. 630 860 420 220 70 30 10 2 240 53 20—24 » .............. 290 580 330 130 50 20 . 1 400 33 25—29 » .............. 80 120 80 30 20 . _— 330 8 30—34 » .............. 40 60 40 10 . —— — 150 4 35—39 » .............. 20 30 30 10 — — . 90 2 40—44 » .............. . 20 . . —— . — 20 .
45— » ............. . . . —— — -— — .
Summa 1 060 1 670 900 400 140 50 10 4 230 % - 25 40 21 10 3 1 . 100
Tab. 18. Mödrahjälpstagare med tandvårdsbidrag fördelade på landsbygd och städer 1960
Antal mödrahjälpstagare
Tandvårdsbidrag Landsbygd Städer Hela riket
— 99 kr ............ 1 190 950 2140 100—199 » ............ 2 180 1 590 3 770 200—299 » ............ 1 000 830 1 830 300—399 » 390 370 760 400—499 » 140 100 240 500—599 » 40 40 80 600 » . 10 10 20 4 950 3 890 8 840 56 44 100
rande behandling och behandling med fast protes samt med 50 procent på taxans belopp för avtagbar protes. För kostnadsförslagets uppgörande utgår arvode med 5 kr enligt folktandvårdstaxan, vilket betalas endast om be- handlingen inte kommer till stånd.
Tandvården har fått en allt större betydelse inom mödrahjälpen. I fråga om utvecklingen 1950—1960 hänvisas till Bil. A till detta betänkande. År 1960 erhöll 8 840 kvinnor mödrahjälp till tandvård, motsvarande 55 procent av mödrahjälpstagarna. Genomsnittsbeloppet till tandvård utgjorde 176 kr.
I tab. 16 redovisas antalet kvinnor med mödrahjälp fördelade efter civil- stånd och tandvårdsbidragets storlek 1960. I två tredjedelar av fallen upp— gick bidraget till högst 200 kr. Inga större skillnader förelåg mellan gifta och ej gifta. Åldersfördelningen belyses i tab. 17. I allmänhet uppgår tand— vårdsbidraget till större belopp för kvinnor i yngre åldrar.
I tab. 18 redovisas antalet mödrahjälpstagare med tandvårdsbidrag på landsbygden och i städer fördelade efter tandvårdsbidragets storlek 1960. Av mödrahjälpstagarna med tandvårdsbidrag bodde 56 procent på lands- bygden och 44 procent i städerna. Den procentuella fördelningen efter tand- vårdsbidragets storlek var i stort sett densamma för landsbygd och städer.
Som tidigare nämnts redovisas i Bil. B till detta betänkande en undersök- ning beträffande ansökningar om mödrahjälp som avgjorts av mödrahjälps- nämnderna under mars 1961. På kommitténs begäran har mödrahjälps— nämnderna bl. a. uppgivit antalet ansökningar om mödrahjälp till tandvård med angivande av hur många som tillstyrkts eller avstyrkts av barnavårds— nämnderna och hur många ansökningar som mödrahjälpsnämnden be- viljat eller avslagit. Vidare skulle anges, om kostnadsförslag beträffande tandvård uppgjorts av folktandvårdspoliklinik eller av privatpraktiserande tandläkare. Uppgift skulle även lämnas om huruvida ansökan om mödra- hjälp till tandvård avgjorts före den beräknade tidpunkten för barnsbörden
eller efter denna. Slutligen skulle anges om mödrahjälpen avsåg hela kost- naden enligt kostnadsförslaget eller endast en del av densamma.
Antalet ansökningar om mödrahjälp till tandvård uppgick till 1 356. Av dessa hade barnavårdsnämnderna tillstyrkt 1133, varav 923 (81 %) be— viljades och 210 avslogs. Barnavårdsnämnderna hade avstyrkt 223 ansök— ningar; mödrahjälpsnämnderna beviljade 4 och avslog 219 (98 %).
Kostnadsförslag för tandvård hade i 1284 fall upprättats av folktand- vårdspoliklinik (95 %). Av dessa beviljades 893 (70 %). I 70 fall hade kost— nadsförslag uppgjorts av privatpraktiserande tandläkare. I ca hälften av dessa fall beviljades ansökan.
Ansökan om mödrahjälp till tandvård hade i 783 fall avgjorts före den beräknade tidpunkten för barnsbörden (därav 555 beviljade). Av de an- sökningar, som avgjordes efter den beräknade tidpunkten för förlossningen, beviljades 372 och avslogs 201. Mödrahjälp till tandvård beviljades sålunda i 60 procent av fallen före den beräknade nedkomsten och i 40 procent efter nedkomsten. I regel gjordes ingen reduktion av det föreslagna beloppet. Be- viljad mödrahjälp till tandvård avsåg i 869 fall (94 %) hela kostnaden en- ligt kostnadsförslaget. I 58 fall utgick mödrahjälp till en del av kostnaden.
Som närmare framgår av Bil. B varierade förhållandena i betydande grad mellan de olika mödrahj älpsnämnderna inbördes.
Slutligen har kommittén inhämtat vissa uppgifter om mödrahjälp som beviljats till tandvård i Stockholms stad och i Norrbottens län.
Vid Stockholmsundersökningen genomgicks de tandvårdsfall, för vilka utanordning ägt rum genom överståthållarämbetet under fjärde kvartalet 1960. Hela antalet fall uppgick till 150. Beträffande 16 av dessa var upp- gifterna så ofullständiga, att de inte kunde medtagas i undersökningen. Denna omfattade därför 134 fall. I fråga om 105 av dessa angavs att tand- behandlingen fullbordats. De övriga 29 hade avbrutit behandlingen eller aldrig påbörjat densamma.
Endast två av mödrarna hade behandlats hos privatpraktiserande tand- läkare. Av de övriga hade 93 vänt sig till distriktstandpoliklinikerna och 39 till Eastmaninstitutet.
I allmänhet påbörjades behandlingen relativt lång tid efter mödrahjälps- nämndens beslut. I över hälften av fallen påbörjades behandlingen mer än 2 månader efter det att mödrahjälpsnämndens beslut förelegat. Behandlings- tiden (tiden mellan behandlingens påbörjande och slutförande) var för hälften av de 105 mödrar, som slutförde behandlingen, 3 månader eller mer.
I ett påfallande stort antal fall var det utanordnade beloppet enligt räk- ningen lägre än det av mödrahjälpsnämnden beviljade beloppet. I ca en tredjedel av de 105 fall, i vilka behandlingen slutförts, avvek den faktiska kostnaden med 50 kr eller mera från det beviljade beloppet, vilket i så gott som samtliga fall överensstämde med företett kostnadsförslag.
Vad Norrbottenundersökningen beträffar gjordes hos riksräkenskaps- verket en genomgång av utanordningar avseende mödrahjälp till tandvård, vilka länsstyrelsen i Norrbottens län verkställt under första och andra ka- lenderkvartalen 1960. Undersökningen omfattade 133 mödrar, vilka erhållit mödrahjälp under 1958 eller 1959.
I Norrbottenundersökningen påträffades inte något fall, där tandvården utförts hos privatpraktiserande tandläkare. Antalet folktandvårdspoliklini- ker, som meddelat tandvården, var 25. Det största antal mödrar, som någon av klinikerna mottagit, var 22.
En jämförelse mellan tandläkarnas kostnadsförslag och de tandvårds— belopp, som mödrahjälpsnämnden beviljat, visade stor samstämmighet. Endast i två fall förelåg avvikelser.
I de allra flesta fallen hade mödrarna påbörjat och avslutat behandlingen efter nedkomsten. Beträffande en tredjedel av fallen kunde konstateras, att behandlingen inletts mer än 4 månader efter nedkomsten.
Uppgifter om behandlingens art erhölls i 111 av de 133 fallen. Inte mindre än 46 procent behövde och fick hel eller partiell protes. Av 42 mödrar i 20—25—årsåldern erhöll 11 proteser, därav 3 helproteser.
De till tandvård beviljade beloppen täckte i stort sett de faktiska behand- lingskostnaderna. I den mån avvikelser förekommit, var det fråga om små- belopp.
KAPITEL 3
Översikt av tidigare förslag om stöd åt barnaföderskor
År 1937 begärde riksdagen en översyn av sociallagstiftningen. Därvid skulle frågan om en rationell organisation av samhällets hjälpverksamhet ägnas särskild uppmärksamhet. En bidragande orsak till riksdagens begäran var det beslut som samma år hade fattats om mödrahjälpens införande och mödrahjälpsnämndernas inrättande. För att utföra översynen tillkallades socialvårdskommittén. Denna kommitté, som arbetade under tiden 1938— 1951, ägnade ett omfattande arbete åt socialförsäkringarna och olika former av understöd. Bl. a. var det efter ett förslag av socialvårdskommittén som 1946 års riksdag fattade beslut om en allmän sjukförsäkring, det beslut som trädde i tillämpning först 1955 efter flera uppskov och ändringar på vä- sentliga punkter.
Socialvårdskommittén lade 1946 fram ett betänkande om moderskaps- bidrag (SOU 1946: 23). Enligt kommitténs huvudförslag skulle de dåva- rande hjälpformerna vid barnsbörd _ däribland mödrahjälpen — avlösas av standardiserade moderskapsbidrag. Dessa skulle utgå utan behovs- eller inkomstprövning. Stödet bestod av dels fasta bidrag (bl. a. ett särskilt tand- vårdsbidrag) och dels löpande bidrag, som skulle kunna utgå under 90 dagar för hemmakvinnor och 180 dagar för kvinnor med arbetsanställning. Mo- derskapsbidragen skulle bekostas helt av statsmedel. Att bidragen inte in- ordnades i sjukförsäkringen torde ha berott på att kommittén insåg att denna försäkring skulle dröja och kommittén ville lösa frågan för barna— föderskorna snabbt. Förslaget ledde inte till något resultat.
Till mödrahjälpen återkom socialvårdskommittén i sitt betänkande om socialhjälp (SOU 1950: 11). Kommittén ville ersätta den gamla fattigvården med en behovsprövad socialhjälp till vilken statsbidrag skulle utgå, i nor- malfallen med hälften av kostnaden. Under sådana förhållanden fanns det enligt kommitténs mening inte skäl att ha mödrahjälpen kvar. Kommittén yttrade bl. a. (s. 33).
De förhållanden, som föranlett tillkomsten av speciella behovsprövade hjälp- former vid sidan av fattigvården, torde icke vidare föreligga, om fattigvårdslagen ersättes med en lämpligt utformad lag om socialhjälp. Kommittén har under sitt arbete med socialhjälpslagen direkt eftersträvat att giva denna en sådan utform— ning att behovsprövade hjälpformer i övrigt skola kunna undvaras. Starka skäl tala nämligen för att den behovsprövade hjälpen skall vara enhetlig. Det är uppen— bart olämpligt att ha skilda grenar, i-nom vilka man såsom exempelvis nu sker i
fråga om fattigvården och mödrahjälpen söker tillämpa olika »grader» av behovs- prövning. En dylik ordning kan endast leda till ojämnheter i tillämpningen och orättvisor gentemot de hjälpbehövande. Uppdelningen på skilda behovsprövade gre- nar är i och för sig ägnad att inge den föreställningen, att den generella hjälp- formen måste vara på något sätt mindervärdig. Om man, såsom kommittén före- slår, inför väsentliga statsbidrag till socialhjälpen samt i viktiga avseenden för- bättrar denna i förhållande till fattigvården, måste de faktiska skiljaktigheterna mellan socialhjälpen och speciella behovsprövade grenar komma att bli oväsent- liga. Desto sannolikare blir det då, att man kommer att antaga att skiljaktigheter föreligga på det moraliska planet. Det är därför ingen överdrift att påstå, att om man bibehåller eller skapar speciella behovsprövade hjälpformer vid sidan av socialhjälpen, så skjuter man därmed ett grundskott i strävandena att göra social- hjälpen till en hjälp, vars mottagande av den behövande icke uppfattas såsom ned- sättande.
Socialvårdskommittén erinrade om sitt förslag från 1946 om moderskaps- bidrag. Enligt kommitténs åsikt borde mödrahjälpsförordningen upphöra att gälla, när socialhjälpslagen trädde i kraft, vare sig frågan om icke be- hovsprövade bidrag vid moderskap löstes genom förverkligande av detta förslag eller efter andra linjer.
Det skulle komma att dröja fem år innan socialhjälpsbetänkandet togs upp till behandling av statsmakterna. Under tiden löstes frågan om en all- män moderskapsförsäkring i anslutning till en reformerad sjukförsäkring. Till grund för moderskapsförsäkringen låg ett betänkande av socialförsäk— ringsutredningen (SOU 1954: 4). Däri diskuterades även mödrahjälpen. So— cialförsäkringsutredningen anförde bl. a. (s. 81).
Utredningen anser — _ — att det inte låter sig göra att enbart inom ramen för generell hjälp tillgodose de olika ändamål för vilka bidrag åt blivande och ny- blivna mödrar enligt vad tidigare sagts skall utgå, emedan man under sådana för- hållanden skulle eftersätta kraven att hjälpen i de enskilda fallen får erforderlig effektivitet och att kostnaderna stannar inom rimliga gränser. Även i fortsättningen fordras något slag av behovsprövad hjälp åt barnaföderskor. Avskaffas mödra— hjälpen, får en stor del av kvinnorna hänvisas till fattigvården. Detta måste anses olämpligt, åtminstone så länge den senare består i sin nuvarande utformning, och det skulle dessutom innebära en tillbakagång till förhållandena före 1937, då mödrahjälpen infördes främst för att undvika den nyss angivna konsekvensen. Enligt utredningens uppfattning bör alltså mödrahjälpen bibehållas vid sidan av den generella hjälpen.
I proposition till 1954 års riksdag (nr 144) med förslag till moderskaps- försäkring anslöt sig chefen för socialdepartementet till socialförsäkrings- utredningens åsikt i fråga om mödrahjälpen. Departementschefen anförde, att mödrahjälpen —— om en behovsprövad hjälpform vid barnsbörd fram- deles överhuvudtaget skulle visa sig erforderlig — till sin utformning måste röna väsentlig inverkan av en blivande socialhjälp. Detta gällde framför allt mödrahjälpens innehåll men också bl. a. dess administration. Andra lagutskottet biträdde förslaget att mödrahjälpen skulle bestå (utl. nr 32). Frågan huruvida en reform av mödrahjälpen lämpligen borde komma till
stånd hängde enligt utskottet nära samman med den framtida utformningen av socialhjälpen och borde därför prövas vid den förestående revisionen av fattigvårdslagstiftningen. Riksdagen godkände utskottets utlåtande.
Genom proposition till 1955 års riksdag (nr 177) framlades det förslag till lag om socialhjälp som ersatte fattigvårdslagen. Lagförslaget byggde i sina huvuddelar på socialvårdskommitténs betänkande av år 1950 men skilde sig därifrån bl. a. så tillvida, att det av kommittén förordade statsbidraget till socialhjälp avvisades. Departementschefen yttrade bl. a. (s. 74).
Med den ståndpunkt jag intagit till frågan om socialhjälpens finansiering skulle, därest mödrahjälpen avskaffades, kostnaden för hjälpen åt de sämst ställda vid havandeskap och barnsbörd överföras från staten till kommunerna. Det synes icke riktigt att så sker, och detta i all synnerhet om man betänker att de största mödrahjälpskostnaderna förekommer i ekonomiskt hårt pressade kommuner. Vi— dare bör märkas, att det här är fråga om klart avgränsade hjälpbehov, som ansetts böra tillgodoses ur befolkningspolitiska synpunkter. Redan det nuvarande systemet har ansetts behäftat med vissa ojämnheter vid bestämmande av hjälpens storlek. Risken härför måste uppenbarligen bli avsevärt större, därest beslutanderätten i hithörande frågor överflyttades från de nuvarande regionala expertorganen till lokala nämnder.
Under hänvisning till vad nu anförts anser jag mig inte böra förorda, att mödra- hjälpsverksamheten överföres till socialhjälpens organ.
Vid riksdagsbehandlingen framfördes motionsvis yrkanden om att mödra— hjälpen på det sätt socialvårdskommittén föreslagit skulle inarbetas i so— cialhjälpen. Riksdagen godtog propositionens förslag och anslöt sig till de- partementschefens nyssnämnda uttalande.
Tidigare hade chefen för socialdepartementet i 1955 års statsverkspropo- sition (V ht s. 25) tagit upp frågan om övergång från natura- till kontant- linjen inom mödrahjälpen. Departementschefen anförde därvid, att mödra- hjälpen finge betraktas som ett komplement till moderskapsförsäkringen. Beträffande mödrahjälpens organisation uttalade han, att spörsmålet här— om stod i samband med frågan om i vilken utsträckning antalet mödra- hjälpsärenden komme att minska efter moderskapsförsäkringens införande. Någon erfarenhet borde vinnas på denna punkt innan organisationsfrågan aktualiserades. Departementschefen tillade dock, att det fanns grundad an— ledning att anta, att antalet mödrahjälpsansökningar även framdeles kom- me att bli så betydande, att det skulle visa sig motiverat med särskilda organ för handläggningen därav. Propositionsuttalandet godkändes av riksdagen.
Hösten 1955 avlämnade 1954 års familjeutredning ett betänkande om samhället och barnfamiljerna. Mot bakgrunden av utredningar om barn- familjernas ekonomiska läge och den rådande befolkningssituationen — vil- ken betecknades som »alarmerande» på grund av de låga födelsetalen — framlades en rad förslag till ökad utjämning av barnkostnaderna. Helt na- turligt ägnade utredningen stort utrymme åt de allmänna barnbidragen. Med hänsyn till de särskilt höga vårdkostnaderna för barnen före tvåårs—
åldern diskuterades möjligheten av att ge högre barnbidrag under den första tiden efter barnets ankomst. Av olika skäl avstod dock utredningen från att lägga fram förslag härom. Enligt utredningens mening anvisade däremot den nyligen införda moderskapsförsäkringen en naturlig väg att knyta an stödet till ianspråktagandet av moderns arbetskraft under barnets första tid, och utredningen pekade på att en utbyggnad av moderskapsförsäk— ringen därför kunde bli aktuell på längre sikt sedan den prövats under en period. Beträffande mödrahjälpen hänvisade familjeutredningen till ompröv- ningen i samband med revisionen av fattigvårdslagstiftningen.
Familjeutredningens förslag överarbetades av den för ändamålet tillsatta familjeberedningen. I september 1956 avlämnade beredningen en PM ang. ekonomiskt stöd vid barnsbörd. Med hänsyn till att moderskapsförsäkringen var ny fann beredningen inte anledning att ta upp den till diskussion. Där- emot föreslog beredningen, att mödrahjälpen skulle avskaffas och ersättas med en inkomstprövad hjälpform administrerad av sjukkassorna. Ett av skälen var, att familjeberedningen fann administrationskostnaderna för mödrahjälpen påfallande höga i förhållande till värdet av den lämnade hjälpen.
Beredningen ansåg sig kunna konstatera, att den inom mödrahjälpen till- lämpade behovsprövningen i betydande utsträckning byggde på faktorerna inkomst och barnantal och föreslog, att den fria behovsprövningen skulle ersättas av en schematisk prövning med hänsyn till dessa faktorer. In- komstprövningen skulle bygga på sjukpenningklassplaceringen. Hjälpen skulle få formen av en förhöjd grundpenning med samma maximibelopp som tillämpades inom mödrahjälpen. Hela beloppet skulle utgå kontant. Något särskilt bidrag till tandvård föreslogs inte.
Kostnaden för den förhöjda grundpenningen skulle helt bäras av staten, och årskostnaden beräknades bli två är tre gånger högre än för den då- varande mödrahjälpen.
Familjeberedningens promemoria remissbehandlades hösten 1956. I re- missyttrandena kom skiftande uppfattningar till uttryck angående bered- ningens förslag. Bl. a. framhölls från olika håll, att det inte var möjligt att grunda en inkomstprövning på placeringen i sjukpenningklass.
I statsverkspropositionen till 1957 års riksdag (V ht s. 29) anförde chefen för socialdepartementet, att förslaget vore så genomgripande till sin natur, att ytterligare överväganden krävdes innan ställning kunde tagas till det— samma. Statsutskottet uttalade i sitt av riksdagen godkända utlåtande nr 5, att det vore att beklaga, att Kungl. Maj:t inte funnit det möjligt att ta slutlig ställning till beredningens förslag. Utskottet förutsatte emellertid, att för- slag i ämnet komme att föreläggas 1958 års riksdag. Under tiden borde de normer för behovsprövningen, som socialstyrelsen utfärdat till mödrahjälps- nämndernas vägledning, kunna uppmjukas i sådana fall, där ett trängande hjälpbehov eljest inte skulle kunna tillgodoses.
Med anledning av riksdagens begäran om förslag rörande mödrahjälpen utarbetades inom socialdepartementet en departementspromemoria i augusti 1957. I promemorian erinrades till en början om den allmänna moderskaps- försäkringen. Uppmärksamheten måste, hette det, först riktas på denna när det gällde att ta ställning till uppbyggnaden av de olika samhälleliga stödåtgärderna vid havandeskap och barnsbörd och förhållandet mellan dessa åtgärder. Moderskapsförsäkringen hade emellertid fått sin utform- ning helt nyligen, och någon omedelbar förbättring av dess förmåner förut— sattes inte. Därför begränsades promemorian till att omfatta mödrahjälpen.
Förslaget i departementspromemorian gick ut på att mödrahjälpen skulle bibehållas som en särskild behovsprövad hjälpform men att administra- tionen skulle anförtros helt åt barnavårdsnämnderna. Socialstyrelsen skulle fortfarande utfärda normerande föreskrifter för verksamheten i syfte att utjämna olikheter i de kommunala organens praxis vid mödrahjälpsären- denas handläggning.
Mot en överflyttning av beslutanderätten i mödrahjälpsärenden till kom- munerna kunde emellertid invändas, framhölls det i promemorian, att kom- munala organ inte borde få träffa avgöranden om användning av helt stat- liga medel. Med hänsyn härtill föreslogs i promemorian, att mödrahjälps- kostnaderna skulle fördelas mellan staten och kommunerna på samma sätt som kostnaderna för bidragsförskotten, dvs. kommunerna skulle svara för en fjärdedel. Liksom enligt familjeberedningens förslag skulle mödrahjälps- nämnderna avskaffas.
Remissbehandlingen av departementspromemorian uppvisade starkt de- lade meningar.
I statsverkspropositionen till 1958 års riksdag uttalade föredraganden vid anmälan av frågan om anslag till mödrahjälpen (V ht s. 22), att mödrahjäl- pen borde omprövas i ett större sammanhang. Därmed åsyftades vissa ut- talanden av 1957 års riksdag om önskvärdheten av en kartläggning och analys av socialpolitiken. Det var bl. a. dessa uttalanden som sedermera ledde till att socialpolitiska kommittén tillkallades.
Redan året därpå togs emellertid frågan om mödrahjälpen upp av 1958 års besparingsutredning (SOU 1959: 28). Utredningen föreslog _ i likhet med vad som hade förordats i den nyssnämnda departementspromemorian — att beslutanderätten i mödrahjälpsärenden skulle överföras till barna— vårdsnämnderna och att mödrahjälpsnämnderna samtidigt skulle avveck— las. Men mödrahjälpen borde liksom socialhjälpen vara en helt kommunalt finansierad hjälpform. Utredningen hade gjort vissa undersökningar som enligt dess mening visade, att mödrahjälpen per kommun uppgick till rela- tivt begränsade belopp.
Besparingsutredningens förslag, som mötte motstånd bl. a. från kom- munalt håll, anmäldes i statsverkspropositionen till 1960 års riksdag (V ht s. 21). Därvid anförde föredraganden bl. a., att det då inte fanns tillräcklig
anledning att flytta ansvaret för mödrahjälpskostnaderna från staten till kommunerna, utan att starka skäl alltjämt talade för att en omprövning av den komplicerade mödrahjälpsfrågan finge anstå till dess den kunde ske i ett större sammanhang.
I motioner framfördes bl. a. förslag som överensstämde med besparings- utredningens. Statsutskottet biträdde propositionsförslaget och riksdagen följde utskottet.
Beträffande mödrahjälpsfrågans behandling vid 1961 års riksdags vår- session kan följande nämnas.
Socialstyrelsen begärde i sina petita för budgetåret 1961/62, att möjlig- heterna att bevilja mödrahjälp skulle utökas. Styrelsen anförde i huvudsak följande.
Någon uppräkning av normerna för behovsprövningen med hänsyn till inträdda pris— och löneökningar har inte skett sedan år 1952. Den familjeförsörjare, som har den minimiinkomst vid vilken mödrahjälp inte bör utgå enligt ifrågavarande nor- mer, kan med nuvarande levnadskostnader inte försörja sig själv och sin familj utan bidrag i någon form. Behovsprövningen för mödrahjälp är i vissa fall snä- vare än för socialhjälp. Styrelsen anser, att en justering nu bör verkställas av nor- merna, så att det blir möjligt att inom ramen för denna hjälpform på ett effektivt sätt bistå barnaföderskor, som är i uppenbart behov av ekonomiskt stöd.
Socialstyrelsens förslag skulle medföra, att mödrahjälpskostnaderna un- gefär fördubblades.
I statsverkspropositionen yttrade chefen för socialdepartementet bl. a. (V ht s. 20).
Med anledning av vad socialstyrelsen anfört rörande prövningen av mödra- hjälpsbehov vill jag erinra om att medelbeloppet per bifallen mödrahjälpsansök— ning visat en klart stigande tendens efter genomförandet av den obligatoriska moderskapsförsäkringen trots att inkomstnivån höjts. Antalet beviljade mödra- hjälpsansökningar har samtidigt under de fyra senaste åren varit i stort sett oför- ändrat. Till en del torde ökningen av mödrahjälpsbeloppen vara föranledd av den uppmjukning av behovsprövningen för i första hand ensamstående mödrar som rekommenderades av riksdagen år 1957. Men även i övrigt torde vid behovspröv- ningen en viss anpassning ha skett till den förändrade prisnivån. Detta är särskilt fallet i en del mödrahjälpsområden där medelbeloppet av beviljad mödrahjälp ligger inte obetydligt över det för landet genomsnittliga.
I 1960 års statsverksproposition framhölls — —— — att starka skäl talade för att en omprövning av mödrahjälpsfrågan får anstå till dess den kan ske i ett större sammanhang där man kan överblicka hjälpbehovet för de medborgargrupper, vilkas hjälpbehov inte i tillfredsställande omfattning tillgodoses av socialförsäk- ringarna. Dessa problem utredes av socialpolitiska kommittén. Någon ändring av bestämmelserna för mödrahjälpen bör därför inte vidtas i avbidan på resultatet av kommitténs arbete.
Motionsvis framfördes olika förslag rörande mödrahjälpen. I två likalydande motioner (1:510 och II: 598) föreslogs, att frågan om mödrahjälpens framtida organisation och innehåll skulle ges prioritet i
socialpolitiska kommittén och att förslag snarast möjligt skulle föreläggas riksdagen för avgörande. Över dessa motioner, som behandlades av andra lagutskottet, yttrade utskottet bl. a. följande (utl. nr 25).
Utskottet finner det för sin del angeläget att barnaföderskor, som är i uppenbart behov av ekonomiskt stöd, skall kunna beredas effektivt stöd och hjälp. Därest mödrahjälpen skall bibehållas som självständig hjälpform, är det därför nödvän- digt att resurser tillskapas för en uppmjukning av den nuvarande behovspröv- ningen. Utskottet vill å andra sidan understryka att omprövningen av mödrahjälps- frågan bör anstå till dess den kan ske i ett större sammanhang, där man kan över- blicka hjälpbehovet för de medborgargrupper vilkas behov inte i tillfredsställande omfattning tillgodoses genom socialförsäkringarna. Dessa problem är som nämnts under utredning i socialpolitiska kommittén. Utskottet har inhämtat, att kommit— tén har för avsikt att under innevarande år avlämna betänkande i ämnet. Under sådana omständigheter är det icke påkallat med någon riksdagens hemställan av det innehåll motionärerna föreslagit. Det kan emellertid enligt utskottets mening vara lämpligt att motionerna överlämnas till kommittén för kännedom.
Vissa andra motioner (I: 336 likalydande med II: 399 samt 11:120 och 11: 497) hänsköts till statsutskottet, som anförde att någon ändring av be- stämmelserna om mödrahjälpen inte borde vidtagas i avbidan på social— politiska kommitténs väntade förslag (utl. nr 5, s. 10).
Riksdagen följde utskottsförslagen.
KAPITEL 4
Några uppgifter om befolkningsläget
Då befolkningspolitiska synpunkter åberopats till stöd för samhällets hjälp åt barnaföderskorna, bör en viss uppmärksamhet ägnas åt befolkningsläget. Den allmänna innebörden av de befolkningspolitiska hänsynen torde kun- na anges på det sätt som skedde i samband med de allmänna barnbidragens införande, nämligen »att säkerställa en kvantitativt och kvalitativt gynn— sam utveckling av folkmängdssiffrorna och folkmaterialet» ( prop. 1947: 220, s. 50 ). Det bör emellertid tillfogas, att man då ansåg, att ytterligare åtgärder för att underlätta barnfamiljernas ställning förestavades >>kanske än mera av sociala rättvisesynpunkter». Från början dominerade emellertid det förstnämnda motivet. När mödrahjälpen infördes 1937 och moderskaps- stödet från sjukkassorna samtidigt förstärktes förhållandevis kraftigt, var dessa åtgärder uttryck för vad man kallade en positiv befolkningspolitik. För mödrahjälpens del underströks särskilt den abortförebyggande syn- punkten. I sitt betänkande om moderskapspenning och mödrahjälp yttrade befolkningskommissionen (SOU 1936: 15, s. 33).
Även om befolkningsläget vore sådant, att en inskränkning av totala antalet födelser i landet syntes önskvärd, borde, enligt kommissionens åsikt, en dylik inskränkning åvägabringas genom förebyggande, ej genom avbrytande av havande- skap. I denna stund är emellertid den befolkningspolitiska situationen en helt annan. Vi stå inför en utvecklingstendens, vilken innebär ett överhängande hot om minskning av vårt lands befolkning. Kommissionen finner häri ett ytterligare starkt skäl att i görligaste mån söka undvika aborterna, vilka bidraga att minska antalet födelser.
Med stöd bl. a. härav uttalade sig kommissionen för >>kraftiga och skynd- samma samhälleliga åtgärder till stöd för blivande och nyblivna mödrar i ekonomiskt nödläge».
Befolkningspolitiska motiv anfördes också t. ex. vid den allmänna mo- derskapsförsäkringens införande ( prop. 1954: 144, s. 80 ).
En vanlig befolkningspolitisk målsättning, som bl. a. uttalades av 1941 års befolkningsutredning, är att den arbetsföra befolkningen inte skall minska. På längre sikt har detta i Sverige ansetts kräva ca 120 000 födelser per år. Härtill anknöt 1954 års familjeutredning vid behandlingen av moti- ven för ökat stöd åt barnfamiljerna och framhöll följande (SOU 1955: 29, s. 100).
Denna målsättning är fortfarande aktuell. Mot bakgrunden av att antalet födel- ser under åren 1951—1953 uppgått till 110 000 per år och under 1954 till 105 000 mot i genomsnitt 125 000 under åren 1946—1950, framstår en intensifierad familje- politik lika påkallad ur befolkningspolitiska synpunkter som under 1930-talet. Ehuru detta inte kan bevisas, så torde man kunna utgå från att en ekonomisk om- fördelning till barnfamiljernas förmån, varigenom standardnedpressningen vid stigande barnantal reduceras, är ägnad att stimulera till ett ökat barnafödande. Direkt och indirekt måste den nuvarande kraftiga standardsänkningen vid sti- gande barnantal verka bromsande på önskan att få barn.
År 1960 föddes 102 100 barn i vårt land. Födelsetalet var 13,65 promille, vilket är det lägsta som hittills noterats i svensk befolkningsstatistik. En översikt av det allmänna födelsetalets utveckling lämnas i tab. 19.
Allmänna födelsetalet är en i vissa avseenden bristfällig mätare på befolk— ningssituationen. En internationell jämförelse tyder emellertid på att det låga födelsetalet i Sverige inte beror på tillfälligheter. I Statistisk årsbok 1960 (tab. 432, s. 369) återges födelsetal för ett 40-tal länder inom och utom Europa avseende 1957, 1958 och 1959. Av samtliga redovisade länder hade Sverige det lägsta födelsetalet under alla tre åren.
Födelsetalets utveckling i Sverige under de senaste 40 åren kan samman- fattas på följande sätt. År 1920 låg födelsetalet över 20 men sjönk sedan successivt, så att det underskred 14 vid 1930-talets mitt. Därefter steg det så gott som oavbrutet till över 20 vid mitten på 1940-talet. Nästan som en spe— gelbild av den tidigare utvecklingen har födelsetalet sedan sjunkit, så att det 1960 åter låg under 14. Det ligger nära till hands att anta, att detta är resultatet av en naturlig >>vågrörelse» beroende på motsvarande växlingar i storleken och sammansättningen av gruppen gifta kvinnor i fruktsam ål-
Tab. 19. Allmänna födelsetalet i Sverige 1920—1960 (Antalet levande födda barn på 1 000 av medelfolkmängden)
År Födelsetal År Födelsetal 1920 23,6 1945 20,4 1930 15,4 46 19'7 47 18,9 31 14,8 48 18,4 32 14,5 49 17 4 33 13,7 (13,71) ' 34 13,7 (13,68) 1950 16,4 1935 13,8 51 15,6 , 52 15,5 36 14,2 53 15,4 37 14,4 54 14 6 38 14,9 ' 39 15,4 1955 14,8 1940 15,1 56 14'8 57 14,6 41 15,6 58 14,2 42 17,7 59 141 43 19,3 * 44 20,6 1960 13,7 (13,65)
der. Så synes emellertid inte vara förhållandet. Följande tablå visar, att födelsefrekvensen omväxlande avtagit och tilltagit alltunder det att antalet gifta kvinnor i fruktsam ålder ökat stadigt (talen för 1960 är preliminära).
_Gifta kvinnor Barnaföderskor bland dem År 18—44 år Antal Antal % 1920 ....... 550 000 116 500 21,2 1935 ....... 674 000 74 100 11,0 1945 ....... 885 000 123 000 13,9 1960 ....... 924 000 90 900 9,8
Om man drar en skiljelinje vid 30-årsåldern och studerar de år då födelse- talet befann sig i bottenläge, finner man att frekvensen av barnaföderskor bland de yngre gifta kvinnorna var något större 1960 än 1935. Påfallande låg var däremot 1960 andelen barnaföderskor i åldrarna fr. o. rn. 30 år.
Gifta kvinnor Barnaföderskor bland dem År Antal Antal %
18—29 år 1920 ............. 164 000 55 800 34,0 1935 ............. 199 000 39 300 19,7 1945 ............. 278 000 67 700 24,4 1960 ............. 277 000 59 800 21,6
30—44 år 1920 ............. 386 000 60 700 15,8 1935 ............. 475 000 34 800 7,3 1945 ............. 607 000 55 300 9,1 1960 ............. 647 000 31 100 4,8
Förhållandena belyses närmare i tab. 20. Därav framgår också, att allt färre kvinnor numera är ogifta och att äktenskapen ingås allt tidigare. Av samtliga kvinnor i åldern 18—44 år var 70 procent gifta 1960 mot 50 pro- cent 1935. I åldersgruppen 20—24 år var andelen gifta 1960 dubbelt så stor som 1935.
Här har bortsetts från ogifta barnaföderskor. De utgjorde på 1920-talet ca 15 procent av samtliga, vilken andel så småningom sjönk till ca 10 i början på 1940—talet. Andelen ogifta har därefter nästan konstant utgjort ca 10 procent av hela antalet barnaföderskor.
För att ytterligare belysa befolkningsläget har statistiska centralbyrån på kommitténs begäran gjort en prognos rörande födelsekullarnas storlek 'un- der tiden fram t. o. m. 1965. Andelen gifta kvinnor har antagits fortsätta att öka som under de senaste åren (man har sålunda räknat med den extra- polerade trenden). I fråga om fruktsamheten har tre olika förutsättningar uppställts, nämligen 1) att denna fortsätter att utvecklas som hittills, 2) att
. . . . Antal barnaföderskor bland / Å Gifta 1 0,0 av samtliga kvmnor 100 gifta kvinnor lder
1920 1935 | 1945 1955 1960 1920 1935 1945 1955 1960 18—19 år ......... 2,6 2,9 7,5 8,9 9,0 64,6 50,3 47,6 51,2 50,4 20—24 » ......... 20,1 21,5 35,8 42,7 43,4 42,0 26,4 30,7 27,2 26,9 25—29 » ......... 48,2 50,6 68,4 74,6 77,4 29,6 16,3 20,3 17,1 16,8 30—34 » ......... 62,6 64,4 77,9 82,7 84,6 22,2 11,4 14,5 10,2 9,4 35—39 » ......... 68,3 69,4 77,8 84,0 85,0 16,1 7,2 8,9 5,2 4,5 40—44 » . . . .. 69,5 70,3 74,9 81,8 84,0 8,2 3,1 3,2 1,7 1,0
fruktsamheten blir densamma som 1955 och 3) att man har lika hög frukt— samhet som 1945. Beräkningarna, som är preliminära, redovisas i tab. 21. Det bör observeras, att beräkningarna avser det totala barnantalet och så- lunda innefattar även barn födda utom äktenskap.
Tab. 21. Preliminär beräkning av födelsekullarnas storlek 1960—1965
Antal levande födda barn Antagande 1960 1961 1962 1963 1964 1965
1) De senaste årens utveck-
ling fortsätter ........... 102 100 103 000 104 800 107 000 109 700 112 200 2) Samma fruktsamhetstal
som 1955 ............... 109 100 110 100 111 900 114 200 117 000 119 400 3) Samma fruktsamhetstal
som 1945 ............... 139 400 140 000 141 700 144 000 147 000 149 300
Några kommentarer kan lämnas till de olika alternativen. 1) Den minskande fruktsamheten skulle mer än väl uppvägas av att 1940-ta1ets stora årskullar börjar komma upp i giftermålsåldern. Om inte den nuvarande trenden i fruktsamheten försämras ytterligare, stiger fö- delsekurvan något redan i år —— från ca 102 000 till 103 000 barn — och där- efter successivt till ca 112 000 barn år 1965.
2) Om man i stället räknar med 1955 års fruktsamhetstal, blir ökningen av födelsekullarna mer markant. Ungefär 7 000 fler barn skulle födas varje år, och 1965 skulle totalsiffran närma sig 120 000.
3) Med samma fruktsamhet som vi hade 1945 skulle födelsekullarnas nivå ligga väsentligt mycket högre än vad man kan vänta enligt de senaste årens utveckling. Mellan 35 000 och 40 000 barn skulle tillkomma ytterligare varje år. Födelsekullen 1965 skulle med nära 150 000 levande födda barn bli den största som redovisats sedan befolkningsstatistikens tillkomst för mer än 200 år sedan.
Dessa beräkningar kan ge ett visst underlag för bedömningar av nativite— tens framtida utveckling på kort sikt. Samtidigt ger de ännu en illustration till hur låg den äktenskapliga fruktsamheten som helhet är f. n.
KAPITEL 5
Allmänna synpunkter på stödet åt barnaföderskor
Det ekonomiska stöd, som samhället lämnar kvinnor vid havandeskap och barnsbörd, har två former. Så gott som alla barnaföderskor har rätt till mo- derskapshjälp från sjukkassan. Denna hjälpform, den allmänna moder- skapsförsäkringen, infördes efter beslut av statsmakterna för sju år sedan. Utöver moderskapshjälpen får en del barnaföderskor efter behovsprövning mödrahjälp av statsmedel. Mödrahjälpen förmedlas av barnavårdsnämnden men beslutas av en regional nämnd, mödrahjälpsnämnden. I landet finns 31 mödrahjälpsnämnder. För att såvitt möjligt åstadkomma en likartad be- dömning av ansökningarna om mödrahjälp har socialstyrelsen såsom till- synsmyndighet utfärdat vissa normer för mödrahjälpsnämnderna. Mödra— hjälpen inrättades för snart 25 år sedan och är en av de få hjälpformer som trots samhällets och socialpolitikens utveckling kvarstår från 1930-talets se- nare del. Även om mödrahjälpen har undergått vissa förändringar till for— men, har den bibehållit sina ursprungliga drag i fråga om innehåll och förvaltning.
Det råder inget tvivel om att de normer, som är avsedda att i stort be- stämma understödsnivån inom mödrahjälpen, är orealistiska. Mödrahjälpen kom till för att undvika att barnaföderskor skulle behöva vända sig till fat- tigvården. Socialstyrelsen har framhållit, att behovsprövningen för mödra- hjälp numera i vissa fall är snävare än för socialhjälp. För denna behovs- prövning upprätthålles en speciell och omfattande förvaltningsapparat. Helt naturligt har dessa förhållanden väckt kritik.
Såsom närmare kommer att framgå av det följande är mödrahjälpen även i andra avseenden utformad på ett sådant sätt, att verksamheten inte bör bedrivas oförändrad ytterligare någon längre tid. Mödrahjälpen bör emel- lertid inte bedömas isolerad. Man kan inte gärna överväga åtgärder som mera väsentligt berör samhällets stöd åt barnaföderskorna utan att ta hän- syn till moderskapsförsäkringen, den grundläggande hjälpformen. Före moderskapsförsäkringens tillkomst var mödrahjälpen kostnadsmässigt jäm- bördig med övriga existerande bidragsformer och i fråga om hjälpens stor- lek långt överlägsen. Numera svarar mödrahjälpen för en tiondel av sam- hällets ekonomiska stöd åt barnaföderskorna.
En prövning av moderskapsförsäkringen och mödrahjälpen leder över till frågan om dessa hjälpformers ställning i det allmänna trygghetssystem, som
består av generella stödåtgärder i form av socialförsäkringar och komplet- terande stöd efter behovsprövning främst genom socialhjälpen. Därtill kom- mer att åtgärder till förmån för barnaföderskor utgör led i stödet åt barn- familjerna och sålunda är delar av samhällets familjepolitik.
Utvecklingen
Med en grov schematisering kan det sägas, att den svenska socialpolitikens utveckling under tiden från 1930-talets slut till 1940-talets mitt präglades främst av familjepolitiken _ eller befolkningspolitiken som den till en början kallades. Under tiden därefter har intresset varit mer koncentrerat till socialförsäkringarnas område. Vissa socialförsäkringsåtgärder har dock också haft en familjepolitisk motivering.
Utgångspunkten för den familjepolitiska aktiviteten var de låga födelse- talen vid mitten av 1930-talet. Efter förslag främst av befolkningskommis- sionen genomfördes en rad åtgärder för att underlätta familjebildningen och förbättra barnfamiljernas levnadsvillkor. Statliga bosättningslån inför- des, mödra- och barnavårdscentraler inrättades. Den kostnadsfria förloss— ningsvården, de förbättrade moderskapsförmånerna från sjukkassorna samt mödrahjälpen var led i samma politik. Bostadsfrågan för mindre bemedlade barnrika familjer aktualiserades. Skatteavdraget för det tredje barnet öka- des. Bland andra åtgärder kan nämnas en lag med förbud att avskeda kvinnor från deras anställning på grund av giftermål eller barnafödande.
Redan innan dessa reformer hunnit omsättas i praktiken hade födelsetalen visat en viss uppgång. Med krigsutbrottet sjönk födelsetalen äter, och 1941 års befolkningsutredning tillsattes för att fullfölja det familjepolitiska re— formarbetet. På dess förslag infördes bl. a. statligt stöd till daghemsverk- samhet, social hemhjälp och fria Skolmåltider. Vidare tillkom bostadsrabat- ter för tvåbarnsfamiljer i form av familjebostadsbidrag. Huvudpunkten i be- folkningsutredningens arbete blev dock de allmänna barnbidragen, som trädde i stället för barnavdragen i den statliga beskattningen och sedermera även i den kommunala.
På socialförsäkringarnas område bildade 1946 års folkpensionsbeslut upp— takten till ett reformarbete som fortfarande pågår. Beslutet innehar förbätt— rade pensionsbelopp och avskaffande av inkomstprövningen för ålderspen— sionernas del. Några år in på 1950-talet kunde man skrida till beslut om att sätta den allmänna sjukförsäkringen i kraft. Den fick [samtidigt en utform— ning som medförde en övergång från minimistandardprincipen till inkomst- bortfallsprincipen. Tack vare sjukförsäkringsbeslutet kunde frågan om en allmän moderskapsförsäkring lösas. Vidare reformerades olycksfallsförsäk- ringen och senare även den frivilliga arbetslöshetsförsäkringen.
Socialförsäkringarna ger ekonomiskt skydd i ett antal situationer som de allra flesta människor riskerar att råka ut för: sjukdom, invaliditet etc. Ur-
sprungligen fanns för hjälpbehov i sådana och andra situationer i stort sett endast fattigvården att tillgå. Socialförsäkringarnas utbyggnad har med- fört en successiv utflyttning av hjälpfall ur fattigvården. För att inte bli alltför komplicerade måste dock socialförsäkringarna lämna stöd efter i hu- vudsak generella grunder. Det är därför nödvändigt att även kunna lämna hjälp efter prövning av det individuella behovet i de fall, då stödet från so- cialförsäkringarna —— eller andra generella åtgärder — visar sig otillräckligt eller då maskorna i trygghetsnätet i enskilda fall inte är täta nog.
Det omfattande reformarbetet medförde, att antalet fattigvårdsfall mins- kade kraftigt under 1940-talets senare år. Samtidigt ledde utvecklingen till att fattigvården inte ansågs motsvara de anspråk som kunde ställas på en allmän kompletterande, behovsprövad hjälpform. År 1955 beslöt man därför ersätta fattigvården med socialhjälp.
Vid samma tid trädde pensionsfrågan i förgrunden för det politiska och socialpolitiska intresset. Under de senaste åren har betydande reformer av pensionssystemet beslutats. Särskilt avvecklingen av inkomstprövningen för änkepensioner och införandet av barnpensioner har bidragit till att ytter- ligare minska omfånget av de behovsprövade hjälpformerna.
Socialförsäkringarna berör praktiskt taget alla befolkningsgrupper och har naturligtvis stor betydelse även för barnfamiljerna. Frånsett genomfö- randet av den allmänna och obligatoriska moderskapsförsäkringen, som kan sägas ligga i skärningspunkten mellan socialförsäkring och familjepolitik, innebar emellertid 1950-talet för den egentliga familj epolitikens vidkomman- de knappast mer än att de tidigare strävandena fortsattes. Bostadsrahatterna förbättrades, de fria skolmältiderna utsträcktes till allt fler elever, den so- ciala hemhjälpen byggdes ut men långtifrån tillräckligt osv.
Som resultat av familjeutredningens och familjeberedningens arbete vid 1950—talets mitt blossade den befolkningspolitiska diskussionen upp för en kort tid. Familjeutredningen hade funnit befolkningsläget alarmerande med tanke på de sjunkande födelsetalen och påvisade, att barnbidrags— reformens kostnadsomfördelande verkan försvagats. De allmänna barn- bidragen höjdes genom beslut vid 1957 års riksdag men inte i samma ut- sträckning som penningvärdet försämrats.
Dagens läge inom socialpolitiken kännetecknas framför allt av starka strä— vanden att göra socialförsäkringarna än effektivare. Besluten om folkpen- sionerna och ATP har stärkt åldersskyddet och det ekonomiska skyddet vid försörjaren-s frånfälle. Statsmakterna har vidare uttalat sig för betydande förbättringar av skyddet vid förtida arbetsoförmåga genom avskaffande av den nuvarande inkomstprövningen för invalidpensionerna och mildare krav på arbetsförmågans nedsättning för rätt till invalidförmån. Denna fråga har utretts av 1958 års socialförsäkringskommitté. Samma kommitté har arbetat med frågan om reformer inom sjukförsäkringen för att avhjälpa hittillsvarande brister. Ett förslag i dessa ämnen har framlagts i dagarna.
Årets riksdag har redan fattat beslut om en mera ändamålsenlig administra- tion för pensionering och sjukförsäkring. En utredning om yrkesskadeför- säkringen skall tillsättas. I fråga om arbetslöshetsförsäkringen pågår redan en utredning om möjligheterna att öka dess effektivitet.
Moderskapsförsäkringen är den enda socialförsäkring, som inte blivit föremål för direkta överväganden vid den allmänna översynen på social— försäkringsområdet.
M oderska ps försäkringen
Det finns anledning att ta upp också moderskapsförsäkringen till gransk- ning i samband med de pågående strävandena att stärka socialförsäkringar- nas effektivitet. När förslag under senare år framlagts rörande det ekono— miska stödet åt barnaföderskor, har moderskapsförsäkringen förts åt sidan under motivering att den så nyligen genomförts. Nu finns sex års erfarenhet att bygga på.
En metod att mäta socialförsäkringarnas effektivitet är att undersöka i vilken mån personer som uppbär socialförsäkringsförmåner blir nödsakade att få dessa utfyllda med hjälp från annat håll. För de stora socialförsäk- ringarnas del tjänstgör socialhjälpen som en allmän kompletterande och supplerande hjälpform. Hur socialhjälpen fyller denna uppgift belyses i en särskild undersökning, som socialstyrelsen utfört på kommitténs föranstal- tande. Resultaten av undersökningen, vilken kallats 1959 års socialhjälps- undersökning, kommer att publiceras inom den närmaste tiden.
För moderskapsförsäkringens vidkommande skall f. n. mödrahjälpen fylla samma funktion av kompletterande, behovsprövad hjälpform som socialhjälpen har i förhållande till övriga obligatoriska socialförsäkringar. Under vart och ett av de senaste fem åren har 16 procent av de kvinnor, som uppburit moderskapshjälp från sjukkassan, fått hjälpen utfylld med mödra— hjälp trots de påfallande snäva normerna för sådan hjälp. Inte mindre än ca 25 procent av barnaföderskorna har själva ansett sig vara i sådant behöv av kompletterande hjälp, att de ansökt om mödrahjälp och sålunda under- kastat sig den ingående prövning av sina personliga förhållanden som är förenad därmed. Ytterligare ett antal torde ha vänt sig till barnavårdsnämn- derna i samma ärende men med hänsyn till de tillämpade bedömningsgrun- derna blivit avrådda från att göra ansökan. Av dessa uppgifter kan den vä- sentliga slutsatsen dras, att moderskapshjälpen från sjukkassan nu är otill- räcklig i alltför många fall.
Under 1940-talet var mödrahjälpsfrekvensen ännu större. Tydligt är att mödrahjälpen då delvis fick tjänstgöra som ett slags moderskapsförsäk- ring. Numera, när en allmän obligatorisk moderskapsförsäkring har genom- förts, bör man på denna försäkring kunna ställa samma krav som på övriga
obligatoriska socialförsäkringar: den bör vara så effektiv, att kompletteran- de hjälp behöver tillgripas endast i undantagsfall. Det bör å andra sidan betonas, att det inte är vare sig möjligt eller sakligt motiverat att moder- skapsförsäkringen täcker samtliga fall, där behovsprövad hjälp nu kan tän— kas vara erforderlig. Inte heller i detta avseende bör kraven på moderskaps- försäkringen vara annorlunda än på andra socialförsäkringar.
Kommittén anser sålunda, att moderskapsförsäkringen bör förstärkas för att denna hjälpform skall bli tillräckligt effektiv som socialförsäkring be— traktad. Det synes angeläget, att denna fråga bringas under statsmakternas prövning samtidigt som andra förslag rörande olika grenar av socialförsäk— ringen behandlas.
Det ligger i sakens natur, att moderskapsförsäkringen allmänt taget med- för en viss kostnadsomfördelning till barnfamiljernas förmån. Denna stöd- åtgärd kan därför, jämsides med att den tjänstgör som en socialförsäk- ring, sägas vara ett led i familjepolitiken. Från början såg man det ekono- miska stödet till barnfamiljerna främst som ett medel att påverka nativite- ten. För de olika typer av stöd, som nu brukar hänföras till familjepolitik, begagnades med tanke därpå det trängre begreppet befolkningspolitik. Med tiden har de befolkningspolitiska motiven för familjestödjande åtgärder alltmer fått träda åt sidan för allmänna rättvisesynpunkter. Man har ansett, att de som fostrar det uppväxande släktet inte på grund härav skall hän- visas till en avsevärt lägre levnadsnivå än den, som kan upprätthållas av personer vilka inte har barn att ta vård 0111. En rättvisare fördelning av barnkostnaderna har ansetts motiverad inte minst med hänsyn till barnen själva. Då emellertid rent befolkningspolitiska synpunkter har åberopats när de nuvarande stödåtgärderna för barnaföderskor infördes, kan det vara skäl att här beröra också dessa synpunkter, desto hellre som befolknings- situationen i vårt land f. n. ter sig mindre gynnsam.
Man torde numera kunna utgå från att barnantalet i de flesta familjer i betydande mån är beroende av en medveten familjeplanering. Vilken roll ekonomi-ska motiv och opinionsbildning spelar därvidlag lär emellertid inte kunna utredas. Fältet är fritt för mer eller mindre sannolika antaganden.
Ett kraftigt ekonomiskt stöd åt barnfamiljerna har förmodligen en viss effekt på nativiteten. För att ett sådant stöd skall få någon nämnvärd be- folkningspolitisk verkan synes det dock böra innefatta en mera varaktig lindring av familjens försörjningsbörda. Hjälpåtgärderna för barnaföderskor är inriktade på en begränsad tid kring barnets födelse. Det kan diskuteras huruvida en temporär hjälp, som åtnjutes ett fåtal gånger, har något av- görande inflytande på födelsefrekvensen. Stödet vid barnsbörd får, även om det vidgas ganska avsevärt, betraktas som en hjälp över tröskeln till den förändrade ekonomiska situation för familjen, som barnets ankomst inne- här.
Om det sålunda enligt kommitténs åsikt förefaller mindre troligt, att
samhällets stödåtgärder för barnaföderskor är ägnade att påverka nativite- ten i landet, synes det däremot mera sannolikt, att dessa åtgärder kan med- verka till att förebygga aborter.
Som framgår av det anförda anser kommittén, att den befolkningspoli- tiska betydelsen av stödet vid barnsbörd »bör bedömas med försiktighet. Skulle en förstärkning av modenskapsförsäkringen leda till en uppgång av födelsetalen, bör en sådan effekt vara välkommen i det befolkningsläge som nu råder. En minskning av antalet aborter är eftersträvansvärd från andra utgångspunkter. Det förut angivna önskemålet att göra moderskapsförsäk— ringen jämbördig med övriga socialförsäkringar i fråga om effektivitet ut- gör emellertid ensamt ett tillräckligt starkt, skäl för kommittén att föreslå väsentliga förbättringar av denna försäkring.
M ödrahjälpen
En behovsprövad hjälpform behövs som komplement till moderskapsförsäk- ringen. Övriga obligatoriska socialförsäkringar har sitt komplement i social— hjälpen. Som redan framhållits fyller f.n. mödrahjälpen samma uppgift i förhållande till moderskapsförsäkringen. Arrangemanget med en speciell behovsprövad hjälpform på det relativt begränsade område som stödet vid barnsbörd utgör måste ses i historisk belysning. Det var förhållandena lnom 1930- talets fattigvård som gav upphov till mödrahj älpen.
Som statlig, fritt behovsprövad hjälpform är mödrahjälpen unik. Även detta kan betraktas i historiskt perspektiv. Vid tiden för mödrahjälpens in- förande var socialförsäkringen föga utvecklad, familjepolitiken låg i sin linda, fattigvården lämnade mycket övrigt att önska. Man fick finna på något nytt och pröva sig fram. Mödrahjälpen har inte fått någon efterföljare på andra områden, utvecklingen har följt andra linjer. Erfarenheten har visat, att vissa olägenheter är förknippade med en hjälpform av mödra- hjälpens typ.
Mödrahj älpen hade inte varit i funktion länge, förrän krav restes på större enhetlighet mellan mödrahjälpsnämnderna i bedömningen av mödrahjälps- ansökningarna. Några motsvarande krav har inte ställts —— i varje fall inte med tillnärmelsevis samma skärpa _ på t. ex. den av kommunerna bedrivna fattigvården eller numera socialhjälpen, låt vara att strävanden i utjäm- nande syfte förekommit och förekommer även där.
Kraven på likartad praxis i mödrahjälpsverksamheten ledde till att social- styrelsen utfärdade de förut omtalade normerna. Normerad bedömning och fri behovsprövning skulle alltså samtidigt komma till användning inom mödrahjälpen. Svårigheterna att förena två i grunden motsatta principer är uppenbara. Statistiken uppvisar också är efter är betydande regionala skillnader i fråga om beviljade mödrahjälpsbelopp. Den ofta återkommande kritiken härav kan inte sägas ha udden riktad mot mödrahjälpsnämnderna
på grund av deras sätt att handlägga ärendena. Orsaken ligger i själva upp- läggningen av verk—samheten.
Enligt socialstyrelsens anvisningar får barnavårdsnämnderna — som skall förbereda varje ärende, yttra sig över ansökan och verkställa mödra- hjälpsnämndens beslut — inte ta del av de utfärdade normerna. Syftet anges vara att man vill undvika en alltför schematisk behandling av ansök- ningarna från barnavårdsnämndernas sida. Föreskriften ger en god illustra- tion av konflikten mellan principerna om enhetlig bedömning och fri be- hovsprövning. Att ett dylikt hemlighållande skall behöva förekomma mellan två samverkande myndigheter är emellertid ytterligare ett tecken på att mödrahj älpen inte är ändamålsenligt uppbyggd.
Barnavårdsnämnden har att göra en ingående utredning om sökandens förhållanden för att själv bilda sig en uppfattning om behovet i varje en— skilt fall. Förfarandet torde i princip vara detsamma som socialnämnden tillämpar vid behandlingen av socialhj älpsärenden. När man hunnit så långt, att hjälpbehovet klarlagts, kan man inom socialhjälpen omedelbart inskrida med de åtgärder som befinnes påkallade. Samma stadium utgör däremot för mödrahjälpens del endast inledningen till en omfattande och tidsödande procedur:
Ärendet vandrar vidare från barnavårdsnämnden med yttrande till mödra- hjälpsnämnden, från mödrahjälpsnämnden med beslut dels tillbaka .till barnavårdsnämnden, som underrättar sökanden, och dels till länsstyrelsen, från länsstyrelsen med utanordnande av medel förskottsvis till barnavårds- nämnden, som utbetalar medlen till kvinnan, och från barnavårdsnämnden med redovisning åter till länsstyrelsen, som granskar redovisningen och sköter den slutliga anslagspåföringen. När mödrahjälp beviljas till tandvård —— vilket sker i hälften av fallen — kompliceras förfarandet ytterligare. Knappast något led i denna procedur torde kunna undvaras utan att man först gör väsentliga ingrepp i mödrahj älpens konstruktion.
Att mödrahjälpen trots sin utformning har varit av betydande värde lär inte bestridas. Frågan är dock, om inte de funktioner, som mödrahjälpen skall utöva, kan fyllas på ett enklare och bättre sätt.
I den allmänna diskussionen har mödrahjälpen vid olika tillfällen kopp- lats samman med socialhjälpen. När moderskapsförsäkringen beslöts 1954, uttalades att mödrahjälpen, om en behovsprövad hjälpform vid barnsbörd framdeles överhuvudtaget skulle visa sig erforderlig, till sin utformning måste röna väsentlig inverkan av en blivande socialhjälp. I propositionen framhöll departementschefen särskilt, att moderskapsförsäkringens till- komst medförde en stark minskning av den behovsprövade hjälpens andel i den samlade ekonomiska hjälpen vid havandeskap och barnsbörd och till- fogade: »Det synes mig stå i god samklang med utvecklingen inom social- politiken att låta generella hjälpformer efter hand ersätta äldre behovsprö- vade sådana» (prop. 1954: 144, s. 88). -
I samband med 1955 års beslut om socialhjälpen ansågs det emellertid, att mödrahjälpen borde behållas. Om mödrahjälpen avskaffades, skulle kostnader överföras från staten till kommunerna _ man torde särskilt ha tänkt på Norrlandskommunerna — och risken för ojämnheter vid bestäm- mande av hjälpens storlek skulle öka. Därjämte åberopades den befolk- ningspolitiska aspekten på mödrahjälpen. Samma år uttalades i ett annat sammanhang, att spörsmålet om mödrahjälpens organisation stod i sam- band med frågan om i vilken utsträckning antalet mödrahjälpsärenden kom att minska efter moderskapsförsäkringens införande.
Ett uttryck för den avvaktande hållning som statsmakterna intog till mödrahjälpen var, att den nya moderskapsförsäkringen inte skulle medföra någon allmän förbättring av stödet för mödrahjälpstagarnas del. Man skulle i fortsättningen vid mödrahjälpens utmätande i det enskilda fallet >>vanli- gen» ta hänsyn till det ökade försäkringsmässiga skyddet. Så sker alltjämt.
Som redan framhållits var det sätt, på vilket fattigvården förr bedrevs, anledningen till att mödrahjälpen en gång infördes. Förhållandena är nu i detta hänseende väsentligt annorlunda på de flesta håll, särskilt efter till— komsten av socialhjälpslagen. Likväl synes det klart, att man inte utan vidare kan avskaffa mödrahjälpen och hänvisa kanske var fjärde barna- föderska till socialhjälpen. Om däremot moderskapsförsäkringen förstär- kes så, att den får ungefär samma effektivitet som andra obligatoriska socialförsäkringar, förefaller det naturligt att behovet av kompletterande hjälp här liksom i övriga fall tillgodoses genom socialhjälpen.
En viktig fråga i detta sammanhang är tandvården för blivande och ny— blivna mödrar. Hjälp till tandvård lämnas nu genom mödrahjälpen. Visser— ligen kan invändningar riktas mot mödrahjälpsverksamheten även i denna del —- framför allt sker tandbehandlingen alltför sent _ men värdet av hjälpen är odiskutabelt. Som närmare utvecklas i det följande anser kom- mittén, att tandvård i samband med barnsbörd bör göras till en allmän för- mån. För omfattningen i det enskilda fallet av ifrågavarande hjälp bör en- bart tandvårdsbehovet vara avgörande. Mödratandvården bör således enligt kommitténs mening normalt ligga vid sidan av hjälpformer av mödra— hjälpens eller socialhjälpens natur.
De huvudinvändningar, som riktats mot tanken på att låta socialhjälpen överta mödrahjälpens roll, förtjänar en närmare granskning. Denna be- dömning sker emellertid i det följande under den förutsättningen, att mödra- hjälpsklientelets behov av kontant hjälp i huvudsak tillgodoses genom en förbättrad moderskapspenning och att tandvårdsbehovet blir tillgodosett i särskild ordning.
Frågan om överförande av kostnader från staten till kommunerna får därigenom betydligt mindre räckvidd. Det förefaller inte oberättigat att räkna med att kommunernas ökade socialhjälpskostnader i vissa fall skulle uppvägas av besparingar av administrationskostnader för sådana hjälpsö—
kande, som nu uppträder hos barnavårdsnämnderna i mödrahjälpsärenden men som i fortsättningen inte alls skulle behöva vända sig till kommunen.
Önskemålet om jämnhet i bidragsgivningen tillgodoses automatiskt i och med att hjälpbehovet täckes av moderskapsförsäkringen, där risken för re- gionalt betingade orättvisor är obefintlig. Vad beträffar barnaföderskor som framdeles skulle behöva anlita socialhjälp finns det, såvitt kommittén kan bedöma, inte några speciella skäl att för deras skull kräva en enhetlig praxis mellan kommunerna inbördes vid bedömningen av hjälpbehovet; samma skäl borde kunna anföras för andra socialhjälpstagares del.
Slutligen har den befolkningspolitiska aspekten åberopats. I denna del må först hänvisas till vad kommittén helt allmänt anfört i det föregående rörande den befolkningspolitiska effekten av ett stöd som är begränsat till tiden kring barnets födelse. En viss abortförebyggande betydelse bör kanske inte frånkännas mödrahjälpen. Denna förtas dock till en inte oväsentlig del av den höga avslagsfrekvensen inom mödrahjälpen samt av hjälpformens låga effektivitetsgrad och den förhållandevis långa tid som förflyter från ansökan till dess att hjälpen kommer kvinnan till handa. Skall man tro på någon befolkningspolitisk effekt, måste denna vara större då kvinnan eller familjen långt i förväg vet vad som är att räkna med ifråga om ekonomisk hjälp. En kraftig förstärkning av den generella hjälpen torde från befolk- ningspolitiska utgångspunkter få anses överväga de nackdelar, som even- tuellt kan vara förenade med att hjälpbehovet vid barnsbörd i undantagsfall till någon del skulle tillgodoses av socialhjälp.
Ännu en omständighet bör här nämnas. Kvinnor, som uppbär socialhjälp före en barnsbörd, torde ej sällan avstängas från socialhjälpen i samband med nedkomsten för att i stället få mödrahjälp, varefter socialhjälpen åter tar vid efter en tid. Detta avskiljande från socialhjälpen under en kort pe- riod och överflyttningen mellan olika hjälpformer skulle upphöra, om den statliga mödrahjälpen försvinner.
Efter övervägande av dessa synpunkter föreslår kommittén, att mödra- hjälpen avskaffas i samband med att det ekonomiska stödet genom moder— skapsförsäkringen förbättras och allmän tandvård för blivande och nyblivna mödrar anordnas.
Mödratandvård
Samhället bispringer mödrarna på olika sätt för att avhjälpa behov som har samband med barnafödandet. Långt innan den allmänna moderskapsför- säkringen infördes sökte man tillgodose olika vårdbehov för mödrarna utan att fråga efter deras ekonomiska förhållanden. Samtidigt med att den fria förlossningsvården beslöts 1938 började man att i landstingens regi upp- rätta en omfattande organisation för förebyggande mödra- och barnavård. Denna organisation är fullt utbyggd sedan flera år. Härigenom beredes gra-
vida kvinnor, nyblivna mödrar och deras barn möjligheter till fortlöpande, avgiftsfri hälsokontroll. Olika havandeskapskomplikationer behandlas kost- nadsfritt. Fria skyddsläkemedel m. m. utdelas vid behov. Över 80 procent av alla havande kvinnor anlitar den förebyggande mödravårdens institu- tioner.
Tandvård ingår inte i den förebyggande vården. Det torde råda allmän enighet om att det _ med hänsyn till såväl moderns som barnets hälsa _ är önskvärt att modern får tänderna undersökta och, där det erfordras, be— handlade före förlossningen eller så snart som möjligt därefter. Genom munsanering kan vissa infektionsrisker minskas både för kvinnan och för det späda barnet under amningstiden. Statsmakterna har senast i år _ i samband med behandlingen av ett förslag om förstärkning av folktandvår- den _ uttalat att det synes viktigt att påverka de unga föräldrarna och i synnerhet mödrarna i fråga om kostvanor och munhygien. Fördenskull har det ansetts angeläget att engagera den förebyggande mödravården i pro- pagandaverksamheten.
Behovet av tandvård i samband med havandeskap har hittills genom sam- hälleliga åtgärder tillgodosetts endast för mödrahjälpstagarna efter sträng prövning av deras ekonomi. Tandvårdsstödet genom mödrahjälpen kommer mindre än en tiondel av barnaföderskorna till godo. Kommitténs undersök- ningar visar därjämte, att mödrahjälpstandvården i stor utsträckning på— börjas först efter _ i många fall långt efter _ nedkomsten.
Kommittén anser, att tandkontroll bör utgöra ett normalt led i den före- byggande mödravården. Tandbehandling bör komma till stånd för varje barnaföderska, som behöver tandvård, för att hålla modern i god kondition i samband med nedkomsten, vilken i likhet med tiden däromkring medför påfrestningar för henne i olika avseenden. Det första besöket på mödra- vårdscentralen, mödravårdsstationen eller mödravårdsfilialen äger ofta rum på ett tidigt stadium. Man torde kunna räkna med att kvinnorna vanligen kommer första gången till någon av de nämnda institutionerna i tredje må— naden av havandeskapet. Göres tandkontroll vid denna tidpunkt, bör kvin- norna i ett stort antal fall kunna påbörja och avsluta tandbehandlingen redan under havandeskapet.
Att tandvård bör ingå i den förebyggande mödravården betyder inte, att tandbehandling eller ens en första undersökning av tandtillståndet bör verkställas på mödravårdscentralerna och övriga hithörande institutioner. Då landstingen är huvudmän också för folktandvården, är det naturligt att tänka sig en samverkan mellan mödravårdsorganen och distriktstandpoli- klinikerna. Enligt vad kommittén inhämtat från medicinalstyrelsen bör det vara möjligt för folktandvården att ta emot de blivande mödrar, som be- söker mödravårdsinstitutionerna, för en första undersökning av tänderna. Däremot torde folktandvården på många håll inte vara tillräckligt utbyggd för att kunna åta sig att också utföra erforderlig tandbehandling beträf-
fande samtliga havande kvinnor som kan komma ifråga inom vederbörande distrikt.
Det synes sålunda inte vara möjligt att f.n. anordna en allmän mödra- tandvård inom folktandvårdens ram. Även om så vore finns skäl som talar för att det bör stå mödrarna fritt att välja mellan folktandvården och pri- vatpraktiserande tandläkare för att få tänderna omsedda i samband med havandeskapet. Många kvinnor besöker regelbundet privattandläkare, som har personlig kännedom om patienterna. Omkring två tredjedelar av all tandvård i landet torde f. n. utföras av privatpraktiserande tandläkare. Det synes därför motiverat med en särskild ordning för den del av den förebyg- gande mödravården som skall gälla tandvård.
Kommitténs överväganden i denna fråga har lett till slutsatsen att man bör vidtaga åtgärder inom den förebyggande mödravården och folktand- vården i syfte att låta hälsokontrollen för blivande mödrar också omfatta en tandkontroll och vidare att man bör införa en allmän tandvårdsförsäk— ring för mödrar i moderskapsförsäkringen.
Tandvårdsförsäkringen för mödrar bör utformas efter mönster av för- säkringen för läkarvård i den allmänna sjukförsäkringen. Liksom sjukkas— san betalar en viss ersättning för läkarvård, som meddelats av tjänsteläkare eller privatpraktiserande läkare, bör den betala en viss ersättning till bli— vande och nyblivna mödrar för tandvård, som utförts av tandläkare inom folktandvården eller annan tandläkare.
En viss försiktighet bör iakttas vid fastställandet av de behandlingsåt— gärder, som skall medföra rätt till ersättning från sjukkassan. Som en all- män riktpunkt kan tjäna vad som sedan länge tillämpats inom mödrahjäl- pen, nämligen att behandlingen skall medge en fullständig munsanering utan att mera kostsamma åtgärder _ t. ex. större guldarbeten _ tillgripes.
Maderskapsstödets ställning i trygghetssystemet
De riktlinjer som kommittén har dragit upp i det föregående för samhällets stöd åt barnaföderskorna innebär å ena sidan, att moderskapsförsäkringen reformeras genom förbättring av moderskapspenningen och införande av en allmän tandvårdsförsäkring för mödrar, och å andra sidan att den stat- liga mödrahjälpeu avskaffas. Kommittén vill här anlägga ytterligare några synpunkter på dessa åtgärder ur det vidare perspektiv som det allmänna trygghetssystemet erbjuder.
Från statsmakternas sida har vid flera tillfällen uttalats _ senast vid årets riksdag i samband med beslutet rörande socialförsäkringens organisa- tion _ att sjuk- och moderskapsförsäkringarna tillsammans med folkpen- sioneringen och den allmänna tilläggspensioneringen skall bilda ett enhet— ligt socialförsäkringssystem. Att moderskapsförsäkringen sålunda skall ut- göra en beståndsdel av ett enhetligt system stärker kravet på att denna
försäkring får ungefär samma effektivitetsgrad som de övriga försäkringar vilka skall ingå i systemet. Den angivna omständigheten gör det vidare än mera betydelsefullt, att moderskapsförsäkringen tas upp till bedömning samtidigt med de andra försäkringarna. Med detta är emellertid inte sagt, att en förbättring av moderskapsförsäkringen nödvändigtvis måste genom- föras samtidigt med att övriga reformåtgärder träder i tillämpning.
En tandvårdsförsäkring inom moderskapsförsäkringen kommer sannolikt att ge ny aktualitet åt frågan om en dylik försäkring för hela folket i den allmänna sjukförsäkringen. I det förslag av socialförsäkringsutredningen, som låg till grund för 1953 års beslut om sjukförsäkringsreformen, uttala- des bl. a., att det i och för sig vore önskvärt att ersättningsmöjligheterna för tandvård utvidgades. Ersättning för tandvård skulle emellertid vara en nyhet inom sjukförsäkringen, och några närmare erfarenheter av denna hjälpform fanns inte. Ökade tandvårdsförmåner medförde vidare ytterligare kostnader för försäkringen. I propositionen (1953: 178, s. 147) yttrade che- fen för socialdepartementet, att det av ekonomiska och andra skäl inte var möjligt att >>i detta sammanhang lösa tandvårdsfrågans ställning inom för- säkringen i stort». Sedermera har riks-dagen avvisat motionsyrkanden om införande i den allmänna sjukförsäkringen av ersättning för alla former av tandvård (jfr andra lagutskottets utl. 1961: 41).
Genom en tandvårdsförsäkring för mödrar har man möjlighet att på ett begränsat område vinna erfarenheter, som skulle kunna komma en allmän tandvårdsförsäkring till godo. Ett beslut om infogande av ersättning för tandvård i moderskapsförsäkringen synes dock inte behöva innebära något föregripande av ställningstagandet till frågan om en tandvårdsförsäkring i sjukförsäkringen. På hälsovårdsområdet har man för blivande och nybliv- na mödrar vidtagit en rad särskilda åtgärder, vilka saknat motsvarighet för andra grupper. Det har på senare tid framkommit yrkanden om att före- byggande åtgärder, dvs. hälsokontroll, skall göras till en sjukförsäkrings- förmån. Kostnadsfri hälsokontroll för blivande mödrar har funnits i ett par decennier i den förebyggande mödravården. Fri förlossningsvård har varit anordnad lika länge. Skyddsläkemedel tillhandahölls åt blivande möd- rar långt innan den allmänna läkemedelsreformen genomfördes. Likaväl bör en tandvårdsförsäkring i moderskapsförsäkringen kunna vara försvar- lig såsom en speciell åtgärd till förmån för blivande mödrar.
Beträffande mödrahjälpen förtjänar följande att framhållas från mera allmänna utgångspunkter. Trots de genomgripande förändringar till det bättre, som socialhjälpen undergått under de senaste decennierna, fungerar mödrahjälpen på grund av bristerna i moderskapsförsäkringen som en dubblering av både socialhjälpen och moderskapsförsäkringen. Därtill kom— mer att mödrahjälpen, såsom påvisats i det föregående, har en i flera hän— seenden otidsenlig och otillfredsställande utformning. För det allmänna trygghetssystemet bör det betraktas som en vinning att denna speciella stöd—
åtgärd slopas så snart förutsättningar föreligger för att de behov, för vilka mödrahjälpen är avsedd, tillgodoses inom ramen för de befintliga hjälpfor- merna med den erforderliga utbyggnaden av moderskapsförsäkringen. Ge- nom mödrahjälpens avskaffande uppnår man slutligen den fördelen, att alla generella försäkringar som skall ingå i det nya socialförsäkringssystemet får ett gemensamt behovsprövat komplement i socialhjälpen.
För socialförvaltningens del innebär förslagen en förenkling genom att mödrahjälpsnämnderna, 31 till antalet, kan avvecklas. Då mödratandvården skall administreras genom den befintliga organisationen, behöver inga nya organ inrättas. Det ökade arbete som mödratandvården medför för sjukkas- sorna och övriga organ motväges ur den samlade förvaltningens synpunkt av att de hittillsvarande arbetsuppgifterna beträffande mödrahjälpen bort- faller bl.a. för socialstyrelsen och länsstyrelserna. Det något ökade arbete som kan förutses för en del socialnämnder torde motsvaras mer än väl av att barnavårdsnämnderna slipper medverka i mödrahjälpsärenden.
I bakgrunden till kommitténs bedömningar har legat allmänna direktiv- uttalanden om att kommittén vid sin översyn av socialpolitiken skall pröva möjligheterna till ökad effektivitet i fråga om socialpolitikens utformning och förvaltning. De här förordade åtgärderna utgör led i en sådan effektivi- sering.
KAPITEL 6
Förbättrad moderskapsförsäkring
Moderskapsförsäkringen regleras i en särskild lagstiftning, 1954 års lag om moderskapshjälp. Det råder ett nära samband mellan denna försäkring och sjukförsäkringen. Förmånssidan uppvisar påtagliga likheter. Finansiellt och administrativt utgör moderskapsförsäkringen väsentligen en del av sj uk- försäkringen.
Den ersättning för förlossningsutgifter, som moderskapsförsäkringen läm- nar, motsvarar ersättning för kostnader för sjukhusvård, läkarvård och re- sor enligt sjukförsäkringslagen. I denna del har kommittén inte funnit an- ledning att föreslå någon ändring av moderskapsförsäkringen. Till frågan om utformningen av den nya tandvårdsförsäkringen, som står sjukvårdsförsäk- ringen nära, återkommer kommittén i den fortsatta framställningen.
Genom moderskapspenningen bereder man barnaföderskorna i stort sett samma skydd som sjukpenningförsäkringen ger under tre månaders sjuk— dom. I det närmast följande avsnittet skall kommittén behandla frågan 0111 förbättringar av moderskapspenningen. I sitt betänkande Förtidspensione— ring och sjukpenningförsäkring m. m. (SOU 1961: 29) har 1958 års social- försäkringskommitté lagt fram förslag om förändringar av sjukpenningför- säkringen, vilka direkt eller indirekt påverkar moderskapspenningen. Det synes lämpligt att som inledning till avsnittet om moderskapspenningen beröra detta förslag.
Moderskapspenning
Det av 1958 års socialförsäkringskommitté nu framlagda förslaget innebär i korthet följande i de delar som har omedelbart intresse för frågan om 1110— derskapsförsäkringens förmåner.
Grundsjukpenningen föreslås höjd från 3 till 4 kr om dagen. När en moder som har minst ett barn under 10 år i hemmet vårdas på sjukvårdsanstalt, utgår f. n. ett särskilt barntillägg på i regel högst 2 kr om dagen. Socialförsäkringskommittén föreslår, att rätten till sådant barntill- lägg utsträckes till att gälla även vid sjukdom i hemmet.
Vad tilläggssjukpenningen beträffar innebär förslaget, att även företagare i princip skall omfattas av obligatorisk försäkring för sådan sjukpenning. Nedre inkomstgränsen för tillhörighet till tilläggssjukpenningförsäkringen höjes från 1 800 till 2 400 kr.
I de inkomstlägen som i huvudsak motsvarar de nuvarande sjukpenning- klasserna _ upp till 16 000 kronors årsinkomst _ minskas enligt förslaget tilläggssjukpenningen med 1 krona om dagen för att den sammanlagda sjukpenningen per dag (grundsjukpenning + tilläggssjukpenning) skall bli lika stor som f. n. Vidare föreslår socialförsäkringskommittén, att sjukpen- ningskalan utsträckes så, att personer med en förvärvsinkomst av minst 21 000 kr får en sammanlagd sjukpenning på 28 kr om dagen. Utan att det direkt förordas påvisar man att en höjning av inkomstgränsen till 33 000 kr skulle medföra en högsta sammanlagd sjukpenning av 40 kr.
Den nuvarande regeln att tilläggssjukpenningen minskas efter 180 dagar föreslås slopad.
För tilläggssjukpenningen har den av socialförsäkringskommittén före- slagna skalan följande utformning.
Årsinkomsten av förvärvsarbete uppgår Tilläggssjukpenning Ändring jämfört med per dag vad som nu gäller till kr men ej till kr kr kr 1 800 2 400 0 _ 1 2 400 3 000 1 _ 1 3 000 3 600 2 _ 1 3 600 4 200 3 _ 1 4 200 5 000 4 — 1 5 000 5 800 5 — 1 5 800 G 800 6 — 1 6 800 8 400 8 _ 1 8 400 10 200 10 _ 1 10 200 12 000 12 _ 1 12 000 14 000 14 — 1 14000 16000 16 ——1 16 000 18 000 18 + 1 18 000 21 000 21 + 4 21 000 — 24 + 7
Socialförsäkringskommittén anser, att förbättringen av grundsjukpen- ningen bör återverka automatiskt på grundpenningen från moderskapsför- säkringen. Något motsvarande föreslås inte beträffande barntillägget. Då en förutsättning för tilläggspenning är, att kvinnan under viss tid varit obliga- toriskt försäkrad för tilläggssjukpenning, medför socialförsäkringskommit- téns förslag beträffande företagarna, att kvinnor med inkomst av annat för- värvsarbete än anställning i fortsättningen kan få rätt till tilläggspenning. Även ändringarna av tilläggssjukpenningens belopp påverkar tilläggspen— ningen från moderskapsförsäkringen redan genom lagens föreskrift att till- läggspenningen skall vara lika stor som tilläggssjukpenningen.
Moderskapsförsäkringens grundpenning är nu vid enkelbörd 270 kr. Den- na överensstämmer till beloppet med grundsjukpenning för 90 dagar (3 X 90 =) 270. En höjning av grundsjukpenningen med 1 krona skulle så- lunda få till följd att grundpenningen vid enkelbörd höjdes till (4 X 90 :)
360 kr. Socialförsäkringskommittén anser, att dess förslag rörande grund- sjukpenningen bör leda till en sådan höjning. Beträffande flerbörd föreslås grundpenningen höjd från 405 till 540 kr.
Om detta förslag vill socialpolitiska kommittén som sin mening anföra föl- jande såvitt angår moderskapspenningens storlek.
De barnaföderskor som endast uppbär grundpenning skulle enligt social— försäkringskommitténs förslag få en förbättring med 90 kr. Barnaföder- skorna med förvärvsarbete (ca 44 000 av 105 000 år 1959) skulle i stort sett beröras av en motsvarande minskning på tilläggspenningsidan. Deras sam- manlagda kontantförmåner skulle alltså i huvudsak bli oförändrade. För— slaget beträffande moderskapsförsäkringen motsvarar inte de anspråk som bör ställas på en förstärkning av effektiviteten hos denna försäkring. Frå- gan bör prövas från andra utgångspunkter än den som består i en auto— matisk verkan av förändringar av sjukpenningen.
Grundpenningen. Som framgått av det anförda utgör den grundpenning, som alla sjukförsäkrade kvinnor äger rätt till vid barnsbörd, 270 kr eller vid flerbörd 405 kr. För beloppet 270 kr har inte anförts någon annan moti- vering än att det motsvarar grundsjukpenning under 90 dagar. Det är emel— lertid uppenbart, att det avgörande för denna beräkningsnorm har varit den för åtnjutande av tilläggspenning medgivna längsta tiden av 90 dagar, vil- ken tidrymd i sin tur fastställts från bestämda utgångspunkter. Tanke- gången har varit, att tilläggspenning och grundpenning skall beräknas för ett lika stort antal dagar. En parallell med sjukförsäkringen har genomförts också beträffande barntillägget till grundpenningen.
Kommittén anser det lämpligt, att moderskapspenningen i stort sett av- passas efter det stöd, som sjukpenningförsäkringen ger vid sjukdom under en viss tid, men finner det inte påkallat att sjukpenningens konstruktion i alla avseenden bildar mönster för moderskapspenningens utformning.
I nästa avsnitt föreslår kommittén på där angivna grunder, att tilläggs— penning skall kunna utgå _ med samma belopp som tilläggssjukpenning _ under högst 180 dagar. Kommittén förutsätter, att den av 1958 års social- försäkringskommitté föreslagna höjningen av grundsjukpenningen från 3 till 4 kr genomföres. Om grundpenningen bestämmes till ett belopp motsva- rande grundsjukpenning för nämnda tid, blir beloppet (4 x 180 =) 720 kr.
Barntillägg till grundpenningen utgår nu med 2 kr om dagen i de fall, då kvinnan tidigare har minst ett hemmavarande barn under 10 år. Barntill— lägg åtnjutes alltså i princip endast av omföderskor. Vidare gäller den be- gränsningen, att barntillägget i regel lämnas endast för tio dagar. Barntill- lägget utgör därför vanligen 20 kr. Man har alltså räknat som om barna- föderskor normalt vistas tio dagar på förlossningsanstalt. Om kvinnan fak- tiskt fr. o. m. tionde dagen efter förlossningsdagen vårdas på förlossnings-
anstalt — eller sjukhus _ kan barntillägg utgå i ytterligare högst 35 dagar, dvs. med ytterligare högst 70 kr.
Bakgrunden till dessa regler är främst bestämmelser i sjukförsäkrings- lagen, enligt vilka barntillägg vid moders sjukdom i allmänhet utgår endast då hon ligger på sjukhus och det finns barn under 10 år i hemmet. I sådana fall höjes sjukpenningen med 2 kr om dagen. Som förut nämnts innebär socialförsäkringskommitténs nu framlagda förslag, att det särskilda barn- tillägget med 2 kr om dagen skall åtnjutas även vid sjukdom som inte ford- rar sjukhusvård. Liksom f. n. förutsättes, att kvinnan har minst ett barn under 10 år i hemmet.
Om man skulle hålla fast vid att stödet vid barnsbörd bör vara helt lik- värdigt med stödet vid sjukdom, borde det sistnämnda förslaget leda till att barntillägg utgavs till grundpenningen under samma tid som den för vil- ken grundpenningen beräknats. När förlossningen är över, uppfyller kvinnan i allmänhet de nyss angivna förutsättningarna i fråga om barnet. Dock bör det kanske påpekas, att det skulle kunna göras gällande, att en förstfö- derska borde få sitt barntillägg först sedan hon lämnat förlossningsanstal- ten (dessförinnan har hon ju inte något barn >>i hemmet»).
Det är emellertid uppenbart, att förslaget om den utvidgade rätten till barntillägg inom sjukförsäkringen har väckts med tanke på de fall, då mo- dern på grund av sjukdom måste ha hjälp med tillsyn av hemmavarande barn. Motsvarande situation kan normalt inte anses föreligga under mera av- sevärd tid efter en förlossning. Någon fullständig parallell med sjukförsäk- ningen bör därför inte dras i detta fall. Ett barntillägg inom moderskaps- försäkringen kan följaktligen _ även vid en höjning av det nuvarande nor- malbeloppet på 20 kr _ inte bli av någon betydande storlek i jämförelse med grundpenningen.
Enligt kommitténs åsikt finns det under sådana förhållanden inte till- räcklig anledning att behålla ett särskilt barntillägg inom moderskapsför- säkringen. I stället bör grundpenningen höjas med ett lämpligt belopp. Där- igenom får även förstföderskor del av denna förhöjning. En sådan ordning anser kommittén motiverad av det skälet, att första barnet vanligen medför större utrustningskostnader än de följande barnen. Flerbarnsfamiljerna har för sin del större kostnader av annat slag. Då någon åtskillnad helst inte synes böra göras mellan förstföderskor och omföderskor, bör grundpen- ningen var lika för alla.
Vad sedan beträffar storleken av den grundpenninghöjning, som barn- tilläggets slopande föranleder, bör denna bedömas i samband med en annan fråga, nämligen samordningen med sjukförsäkringen i de fall då en ny- bliven mor blir sjuk.
Vid sjukdom som inträffar efter förlossningen avstänges kvinnan från rätten till grundsjukpenning under högst 45 dagar. Om denna regel anför-
des följande i det betänkande som låg till grund för den nuvarande lagstift- ningen (SOU 1954: 4, s. 96).
Vad sjukpenning och moderskapspenning beträffar kan man _ _ _ approxi- mativt räkna med att av grundpenningen 135 kronor avser anskaffningar och 135 kronor ersättning för minskad arbetsförmåga. Den sistnämnda delen motsva— rar grund—sjukpenning för 45 dagar. Lider en kvinna under tiden för nedkomsten av sjukdom som skulle berättiga till sjukpenning, bör sålunda hennes grund- sjukpenning kunna innehållas endast för 45 dagar av den anledningen att hon är berättigad till moderskapshjälp i form av grundpenning. Utredningen har därför i detta avseende utformat samordningen mellan sjuk— och moderskapsförsäkring- arna så, att grundsjukpenning inte skall kunna utgå för förlossningsdagen och därpå följande 44 dagar.
De föreslagna samordningsreglerna innebär alltså för grun—dsjukpenningens del att sådan utgår vid sjukdom under havandeskapet men _ om sjukdomen fortbestår efter förlossningen _ anses avlöst av grundpenningen under en period av 45 dagar räknat från och med förlossningsdagen. Då grundpenningen utgör 270 kronor medan grundsjukpenning, om sådan hade utgått under den angivna tiden, skulle ha utgjort (3 x 45 =) 135 kronor kommer allt-så att av grundpen- ningen återstå 135 kronor till anskaffningar.
Grundpenningen bör anses innefatta en viss ersättning för förlorad eller minskad arbetsförmåga. Om grundsjukpenning skulle kunna utgå samtidigt med grundpenningen i full utsträckning, innebure detta med hänsyn härtill ett slags dubbelersättning. Med den nu tillämpade avkopplingen av grund- sjukpenningen under en viss tid efter nedkomsten slipper man under denna tid ta ställning till, huruvida kvinnans bristande arbetsförmåga beror på sjukdom eller är en följd av olika normalt förekommande besvär som åt- följer förlossningen. Om ingen begränsning funnes i rätten till sjukpenning, skulle detta också kunna medföra en strävan till sjukskrivning under tiden närmast efter nedkomsten, något som bör undvikas av psykologiska och försäkringsekonomiska hänsyn.
Av dessa skäl anser konnuittén, att kvinnan inte bör kunna uppbära grundsjukpenning under tiden närmast efter förlossningen. Den nuvarande avstängningstiden på 45 dagar synes emellertid vara för lång. I regel torde en barnaföderska ha återhämtat krafterna omkring en månad efter förloss- ningen. Avstängningstiden inom försäkringen för grundsjukpenning före— slås därför upphöra sedan 30 dagar förflutit efter nedkomsten. Är kvinnan då fortfarande sjuk eller blir hon då sjuk, bör hon i fortsättningen äga rätt till grundsjukpenning i vanlig ordning.
Kommittén återkommer nu till frågan om barntillägget. Det förutsättes, att 1958 års socialförsäkringskommittés förslag om utsträckt rätt till barn— tillägg genomföres, så att rätt till barntillägg inom sjukförsäkringen kom— mer att föreligga för mödrar med minderåriga barn oavsett om modern vårdas på sjukhus eller ligger sjuk hemma. Om man, såsom nyss förordats, avstänger en barnaföderska från rätt till grundsjukpenning under 30 dagar
räknat från förlossningen, kan hon vid sjukdom under denna tid inte få något barntillägg från sjukförsäkringen. Då presumtionen för avstängningen är, att barnaföderskan betraktas som mer eller mindre arbetsoförmögen under ifrågavarande tid, synes det rimligt att grundpenningen höjes åtmin- stone med ett belopp motsvarande barntillägg för 30 dagar, dvs. med 60 kr.
Med de här angivna beräkningsgrunderna skulle grundpenningen uppgå till (720 + 60 =) 780 kr. Detta belopp bör avrundas uppåt till 800 kr. Kom- mittén föreslår sålunda, att grundpenningen bestämmes till 800 kr vid enkelbörd och att det nuvarande särskilda barntillägget upphör.
Vid flerbörd utgår grundpenning f. 11. med 405 kr i stället för 270 kr. Grundpenningen ökas alltså med hälften, eller med 135 kr, såväl vid tvilling- födslar som vid de sällsynta trillingfödslarna. I fortsättningen bör utöver grundpenningen på 800 kr utgå ett visst belopp för varje ytterligare barn som födes vid samma förlossning. Kommittén föreslår, att detta belopp be— stämmes till 400 kr.
Den blivande modern kan nu ta ut 135 kr av grundpenningen i förskott tidigast 90 dagar före den beräknade nedkomsten, dvs. sedan havandeskapet varat i ca sex månader. Med hänsyn bl. a. till önskvärdheten av att tandvård beredes kvinnan i god tid och då vissa kostnader åsamkas henne för tand- vården vid genomförande av kommitténs förslag i denna del, bör förskotts- beloppet ökas och dessutom kunna utgå något tidigare. Kommittén före- slår, att ifrågavarande belopp fastställes till 200 kr och att kvinnan skall äga rätt att lyfta beloppet 120 dagar före den beräknade tidpunkten för förlossningen.
Slutligen vill kommittén föreslå en omläggning av den bestämmelse, som frånhänder vissa kvinnor rätten till grundpenning. F. 11. har kvinnor inte rät-t till grundpenning, om de vid tiden för nedkomsten är intagna på vissa när- mare angivna anstalter, t. ex. ungdomsvårdsskola. Det torde ha förutsatts, att erforderlig utrustning m. m. åt kvinnan och barnet i dylika fall till— handahålles genom anstaltens försorg. Då det fåtal kvinnor, som det här gäller, i allmänhet är föremål för en social rehabilitering, bör regeln vara, att de liksom andra blivande mödrar själva får göra de anskaffningar som behövs för mor och barn. Endast då fog finns för antagandet, att grund- penningen kommer att användas för ovidkommande ändamål, bör anstalten ombesörja anskaffningarna. Med tanke på sådana fall bör föreståndaren för vederbörande inrättning äga rätt att efter framställning till sj ukkassan lyfta grundpenningen för kvinnans räkning. Det synes lämpligt, att ifrågavarande kostnader även i dessa fall stannar på moderskapsförsäkringen.
Tilläggspenningen. Kommittén utgår från att 1958 års socialförsäkrings- kommittés förslag rörande tilläggssjukpenningen genomföres och därige- nom blir tillämpliga även på tilläggspenningen. Som framgår av vad förut anförts betyder dessa förslag i huvudsak, att även andra förvärvsarbetande
kvinnor än löntagare skall äga rätt till tilläggspenning, att sjukpenningska— lan utsträckes och att tilläggssjukpenningen i de nuvarande sjukpenning- klasserna minskas med 1 krona om dagen.
För tilläggspenningens del har kommittén för avsikt att föreslå ändringar endast beträffande den tidrymd, under vilken tilläggspenning skall kunna åtnjutas, och därjämte i fråga om vissa tidpunkter som har betydelse för möjligheterna att uppbära tilläggspenning.
Syftet med tilläggspenningen är att denna i förening med grundpenningen skall göra det möjligt för kvinnor med förvärvsarbete att vara borta från arbetet i samband med barnsbörd. Moderskapspenningen ger sådana barna- föderskor en viss ersättning för förlorad arbetsförtjänst under ledigheten. Den längsta tid under vilken tilläggspenning kan utgå är 90 dagar. Denna tidrymd har fastställts med hänsyn i första hand till den bestämmelse i ar- betarskyddslagen, som tillförsäkrar kvinna sex veckors ledighet omedelbart före den väntade nedkomsten och som i princip förbjuder henne att arbeta i vissa yrken _ bl. a. i industriellt arbete _ under de sex första veckorna efter förlossningen.
Vid sidan om denna bestämmelse i arbetarskyddslagen finns föreskrifter om rätt till ledighet vid barnsbörd i lagen den 21 december 1945 om förbud mot arbetstagares avskedande i anledning av äktenskap eller havandeskap m. 111. Enligt denna lag _ vilken avlöste en lag av 1939 — får en kvinnlig arbetstagare, som sedan minst ett år haft stadigvarande anställning hos ar- betsgivaren, inte skiljas från anställningen på grund av att hon blivit ha- vande eller fött barn. Inte heller får arbetsgivaren med vetskap om havande- skapet eller barnsbörden avskeda kvinnan på grund av att hon i samband därmed avhåller sig från arbetet under skälig tid, högst sex månader. Detta innebär således, att en kvinna efter minst ett års anställning hos samme arbetsgivare oavsett arbetets art har rätt till sex månaders ledighet i sam- band med nedkomst.
I det betänkande, som låg till grund för lagen om moderskapshjälp, dis- kuterade socialförsäkringsutredningen, huruvida rätten till ersättning för inkomstbortfall vid barnsbörd borde begränsas till de kvinnor på vilka den förut nämnda förbudsbestämmelsen i arbetarskyddslagen är tillämplig. Härom anfördes följande (SOU 1954: 4, s. 74).
I likhet med bl. a. socialvårdskommittén och befolkningsutredningen anser socialförsäkringsutredningen det vara ofrånkomligt, att de kvinnor som omfattas av det lagstadgade arbetsförbudet vid nedkomst tillförsäkras ersättning för den förlorade inkomsten. Det finns emellertid ingen anledning 'att stanna därvid, emedan kvinnorna-s möjligheter att ägna sig åt förvärvsarbete under denna tid mindre beror av arbetets art än av de för alla gemensamma fysiska betingelsenna och vården om barnet, vilka omständigheter också utgör grunden för den vidgade rätten till ledighet enligt 1945 års lag. — — — Man bör dessutom minnas, att de ifrågavarande (bestämmelserna av a-rbetarskyddsrättslig art _ särskilt 1945 års lag med dess större räckvidd i fråga om personkretsen _ alla också -i grunden
avser att skänka kvinnan ekonomisk trygghet genom att garantera hen-ne rätt att efter barnsbörden återvända till arbetet och återfå arbetsinkomsten. Beredes kvinnan ersättning för den inkomst hon förlorar under tiden från avbrottet i ar- betet tills det kan återupptas, betyder detta otvivelaktigt endast ett fullföljande av samma syfte.
Denna motivering kunde ha lett till slutsatsen att tilläggspenning borde kunna utgå under lika lång tid som fast anställda kvinnor har rätt att vara lediga enligt 1945 års lag, dvs. sex månader. Man nöjde sig med tre månader och täckte sålunda endast de i arbetarskyddslagen angivna tiderna. Anled— ningen härtill torde ha varit en önskan att gå fram med försiktighet på grund av att det gällde att införa en helt ny förmån.
Bland barnaföderskorna utgör kvinnorna med förvärvsarbete en växande andel. Mer än fyra barnaföderskor av tio har numera arbetsanställning och rätt till tilläggspenning. Det måste betraktas som otillfredsställande, att samhället å ena sidan tillförsäkrar kvinnliga löntagare rätt till sex månaders ledighet i samband med barnsbörd men å andra sidan inte bereder dem ekonomiska möjligheter att utnyttja ledigheten till mer än hälften.
Redan vid behandlingen av det förslag som resulterade i den nämnda la- gen av 1945 påpekades, att arbetstagaren i ett stort antal fall skulle kunna begagna rätten att avhålla sig från arbete »endast om hon genom moder- skapsförsäkring eller på annat sätt erhåller garanti för sitt uppehälle under bortovaron» (prop. 1945: 368, s. 23). Föredragande statsrådet yttrade i riks- dagsdebatten, att han under den beredning som frågan undergått i social- departementet haft klart för sig att lagen, om den skulle få en verkligt gene— rell tillämpning, måste kompletteras med sådana ekonomiska åtgärder, som beredde den förvärvsarbetande kvinnan möjlighet att utnyttja de rättig- heter som lagen medgav (FK prot. 18 dec. 1945, nr 41, s. 35).
Problemet skulle kunna lösas, om man i moderskapsförsäkringen ut— sträckte tiden för åtnjutande av tilläggspenning från 90 till 180 dagar. Kom— mittén anser det på nu angivna grunder önskvärt, att en sådan utsträckning av tiden för uppbärande av tilläggspenning kommer till stånd snarast.
Ett annat skäl, som enligt kommitténs mening talar för att förvärvsarbe- tande barnaföderskor får ersättning för mistad arbetsinkomst åtminstone under ett halvår, hänför sig till möjligheten att placera barnet på daghem. För många kvinnor, som behöver eller eljest önskar återuppta förvärvsarbe- tet efter ett barns födelse, har denna placeringsmöjlighet stor och ej sällan avgörande betydelse. På daghem kan man normalt inte ta emot barn före sex månaders ålder. Åtskilliga kvinnor ställes otvivelaktigt inför försörj- ningssvårigheter under den mellantid som uppkommer från det att hjälpen från moderskapsförsäkringen upphör till dess de kan placera barnet och börja arbeta igen.
I någon män kan man i särskilda fall nu bisträcka kvinnan med mödra— hjälp i en sådan situation, eftersom kontant mödrahjälp kan avse hjälp—
behov fram till sex månader efter nedkomsten. Om, såsom kommittén före- slagit, mödrahjälpen avskaffas, förlorar man dock även denna möjlighet.
Under hänvisning till det anförda föreslår kommittén, att tilläggspenning skall kunna utges under högst 180 dagar.
Kommittén har låtit göra en inventering av anställningsförhållandena för större löntagargrupper för att undersöka, i vilken mån lön utbetalas under ledighet för barnsbörd och hur bestämmelserna därom utformats. Det före- kommer, att viss del av lönen utbetalas dels vid sidan av moderskapspen- ningen och dels sedan denna upphört att utgå. På det privata området gäl- ler detta i huvudsak vissa tjänstemannagrupper. Endast undantagsvis är den sammanlagda ersättningstiden så lång som sex månader. I statlig och kommunal tjänst är ersättningstiden högst fyra månader (120 dagar). Den verkställda genomgången synes ge vid handen, att en sådan utsträckning av tiden för uppbärande av tilläggspenning, som kommitténs förslag innebär, inte behöver medföra större komplikationer såvitt angår gällande avtal.
Vad beträffar den tidpunkt, från vilken tilläggspenningen börjar löpa, gäl- ler f. 11. enligt lagen att tilläggspenning kan utgå tidigast 45 dagar före den beräknade nedkomsten. Det torde inte vara ovanligt, att kvinnor behöver avbryta ett förvärvsarbete ännu tidigare. En viss utvidgning av möjligheter- na att ta ut tilläggspenning före förlossningen synes därför motiverad. Ju tidigare kvinnan börjar lyfta tilläggspenningen före nedkomsten, desto kor- tare blir å andra sidan den tid, varunder förmånen kan åtnjutas efter bar- nets födelse. Kommittén föreslår, att tilläggspenningen skall kunna utgå med början 60 dagar före den beräknade tidpunkten för förlossningen.
Ännu en tidsgräns bör jämkas. Sedan 28 dagar förflutit från förloss- ningen, utgår tilläggspenning endast under förutsättning att kvinnan har eller på grund av sjukdom är förhindrad att ha barnet i sin vård. Det före- slås, att denna tid bestämmes till 30 dagar. Såsom kommittén anfört i före- gående avsnitt, bör man utgå från att kvinnan normalt återvunnit kraf- terna inom denna tid. Är hon sjuk, får hon därefter sjukpenning enligt den av kommittén föreslagna ändringen av samordningsreglerna i förhållande till sjukförsäkringen.
I följande tablå sammanfattas innebörden av kommitténs förslag rörande olika tidsgränser. För sammanhangets skull medtages även de förslag som avser grundpenningen.
Tidpunkt i förhållande till nedkomsten: Bestämmelse nuvarande föreslagen
Förskott på grundpenning kan erhållas ....... 90 dagar före 120 dagar före Tilläggspenning kan tidigast börja utgå ...... 45 » » 60 » » Barntillägg för omföderska upphör normalt. . . 10 » efter Slopas Tilläggspenning upphör för mor, som av annan
orsak än sjukdom ej har barnet i sin vård . . 28 » . 30 dagar efter Grundsjukpenning erhålles vid sjukdom ...... 45 » » Tilläggspenning, som börjat utgå på förloss—
ningsdagen, upphör senast ................ 90 o n 180 » »
Som förut berörts finns en bestämmelse av den innebörden att kvinnor, som är intagna på vissa anstalter, inte har rätt att uppbära grundpenning. Kommittén har föreslagit vissa ändringar därav. En i huvudsak motsva- rande bestämmelse finns rörande rätten till tilläggspenning. Denna bestäm- melse bör bibehållas, emedan tilläggspenningen uteslutande har ett försörj- ningssyfte och kvinnan får sitt uppehälle bekostat genom anstalten. Även beträffande tilläggssjukpenningen finns f. ö. en liknande bestämmelse; reg- lerna för dessa båda tilläggsförmåner, vilka fyller samma funktion att er- sätta inkomstbortfall, synes såvitt möjligt böra vara lika.
Tandvård
I samband med havandeskap bör, såsom kommittén framhållit i kap. 5, alla kvinnor beredas tillfälle till tandkontroll. Tandundersökning bör göras till en rutinåtgärd i nära anslutning till den förebyggande mödravården. I de fall där tandbehandling erfordras och kommer till utförande, bör ersättning lämnas som en förmån inom moderskapsförsäkringen. Tandläkarvalet bör vara fritt.
För att tandkontroll skall komma till stånd i största möjliga utsträckning fordras enligt kommitténs mening en aktiv medverkan från både den före- byggande mödravårdens organ (mödravårdscentralerna, -stationerna, -filia- lerna) och folktandvårdens (främst distriktstandpoliklinikerna).
När kvinnan första gången under havandeskapet besöker mödravårds- institutionen, bör hon upplysas 0111 vikten av tandvård för henne själv och det väntade barnet. Hon bör erhålla en kallelse att på en bestämd tid infinna sig för tandundersökning vid närmaste distriktstandpoliklinik, såvida hon inte helt nyligen undergått en sådan undersökning eller förklarar att hon har för avsikt att beställa tid hos en privat tandläkare.
För en första tandundersökning debiteras vanligen en särskild kostnad endast om undersökningen inte åtföljes av behandling. Inom folktandvården bör undersökningen under alla förhållanden vara avgiftsfri för blivande mödrar. Vidare bör kvinnan kunna erhålla bidrag till resa till distriktstand- polikliniken för denna undersökning på samma villkor som gäller för resa till mödravårdsinstitutionen. Föredrar kvinnan att låta undersöka sig hos en privat tandläkare, bör såsom framgår av det följande en viss ersättning för uppkommande undersökningskostnad utgå från moderskapsförsäk- ringen.
Tandkontrollen för blivande mödrar bör inom folktandvården vanligen kunna förläggas till den tid då distriktstandpolikliniken har allmän mot- tagning. På större orter kan det befinnas lämpligt att ha särskilda tider re- serverade för ändamålet t. ex. ett par gånger i månaden eller en gång i vec- kan beroende på den beräknade tillströmningen från mödravårdsinstitu- tionerna. Bedömningen härav bör ankomma på huvudmännen.
Mödratandvå-rden skulle vi många fall bli illusorisk, om man inte lämnar vissa garantier för att tandbehandling relativt snabbt kan bli utförd i de fall, då sådan behandling är behövlig. Kommittén räknar med att en inte oväsentlig del av de gravida kvinnorna liksom nu uppsök-er sin vanliga pri- vata tandläkare och kommer under behandling efter en kortare tid. För de fall där så ej sker bör finnas en förtursrätt inom folktandvården liknande den som nu tillkommer mödrahjälpspatienter. Blivande och nyblivna mödrar som vänder sig till folktandvården bör sålunda i princip äga rätt till be- handling före andra vuxna patienter. Givetvis bör förtursrätten tillämpas med urskillning; vissa väntetider måste tolereras så länge de inte äventyrar mödratandvårdens syfte. Medicinalstyrel-sen bör tills vidare äga befogenhet att befria visst tandvårdsdistrikt från skyldigheten att bereda blivande och nyblivna mödrar förtursrätt. Som förutsättning för dispens bör gälla, att förtursrätten visas vara till påtagligt men för vuxentandvården inom di— striktet.
Det synes kommittén önskvärt, att distriktstandpoliklinikerna i den mån så kan ske anordnar kvällsmottagningar för blivande och nyblivna mödrar. Det bör vidare övervägas att disponera skoltandvårdspolikliniker för mödra- tandvård på särskilda tider.
Något tvång för blivande och nyblivna mödrar att underkasta sig tand— kontroll eller tandbehandling bör självfallet inte föreligga. Kvinnorna bör förmås till tandvård genom upplysning och andra åtgärder. En sådan åtgärd utgör den kallelse till tandundersökning, som alla i princip bör få vid första besöket på mödravårdsinstitutionen. Därutöver bör det tillhöra mödravårds- institutionernas rutin att vid återbesök höra efter om kvinnan varit hos tandläkaren och, om hon ännu ej hunnit besöka denne, uppmana henne därtill.
Även om tandbehandling bör komma till stånd snarast möjligt under ha— vandeskapstiden och helst vara avslutad före nedkomsten, torde man få räkna med att behandlingen i åtskilliga fall inte kan fullbordas förrän efter förlossningen. Orsakerna kan vara bristande resurser hos tandvårdsorgani— sationen eller rent personliga förhållanden för kvinnan. Med hän-syn till syftet med mödratandvården måste det emellertid krävas, att tandbehand— lingen skall ha kommit till stånd inom viss tid efter barnets födelse. Be— träffande mödrahjälpen gäller för närvarande, att tandvården skall vara slutförd inom nio månader efter förlossningen. Kommittén anser, att denna tidsgräns bör tillämpas inom tandvårdsförsäkringen, ehuru man bör kun— na räkna med att tandbehandling endast undantagsvis behöver pågå så lång tid efter förlossningen. Som förutsättning för rätt till ersättning för tand- läkarvård inom moderskapsförsäkringen föreslås sålunda, att behandlingen skall vara utförd under havandeskapet eller inom 270 dagar från förloss- ningsdagen.
Den tandbehandling, som skall ersättas inom ramen för moderskapsför-
säkringen, bör begränsas till sådana åtgärder, som oundgängligen erfordras för vinnande av ett ur medicinsk-odontologisk synpunkt tillfredsställande resultat. Behandlingen bör i största möjliga utsträckning sikta till ett kon— serverande av tänderna. Ersättning bör vidare utgå för avtagbara proteser. Däremot bör ersättning i princip inte utgå för sådan dyrare behandling som stifttänder, inlägg av guld och porslin samt bryggor av olika slag. De reg- ler, som för närvarande gäller behandling med bidrag av mödrahjälpsme- del, bör enligt kommitténs uppfattning läggas till grund för ersättnings- reglerna inom moderskapsförsäkringen. Med behandling bör jämställas tandkontroll då tandundersökning, som medför särskild kostnad, utförts av privat tandläkare.
Moderskapsförsäkringen bör bereda ersättning för tandläkarvård på samma sätt som gäller beträffande läkarvård — och f. ö. också beträffande viss kvalificerad tandläkarvård _ inom sjukförsäkringen. Kommittén före— slår, att tandvårdsersättningen bestämmes till 3/4 av utgifterna eller, där dessa överstigit visst taxebelopp, % av taxebeloppet.
Bestämmelser om vilka behandlingsåtgärder som skall vara ersättnings- bara och om de arvoden, på vilka ersättning maximalt skall beräknas, bör intagas i sjukkassetaxan (taxan 1959: 245 för beräkning av ersättning för läkarvård och tandläkarvård enligt lagen om allmän sjukförsäkring). Taxan fastställes av Kungl. Maj:t. Förslag till erforderliga bestämmelser bör — i analogi med vad som skedde i samband med sjukförsäkringsreformen _ utarbetas av medicinalstyrelsen i samråd med riksförsäkringsverket. Vid förslagets uppgörande torde följande synpunkter böra beaktas.
För folktandvårdens vuxentandvård tillämpas avgifter som finns angivna i folktandvårdstaxan. Det synes uppenbart, att behandlingsarvodena för mödratandvård i sjukkassetaxan bör bestämmas så, att en kvinna som be- handlats inom folktandvården själv aldrig behöver betala mer än 1/4 av de verkliga utgifterna för ersättningsbara åtgärder. De privatpraktiserande tandläkarnas arvoden ligger erfarenhetsmässigt högre än avgifterna för motsvarande behandling enligt folktandvårdstaxan. För att de kvinnor som anlitat privata tandläkare skall få en rimlig andel av sina verkliga utgifter ersatta bör de taxebelopp, som skall inflyta i sjukkassetaxan, i allmänhet vara högre än avgifterna i den nuvarande folktandvårdstaxan. Hur långt man därvid skall gå bör bedömas mot bakgrunden av hur likartade problem redan lösts i sjukkassetaxan. Vid fastställande av dess ersättningsgrunder har man haft att beakta arvodesskillnader mellan tjänsteläkare och privat- praktiserande läkare och förena kravet pä effektivitet hos försäkringen med önskemålet att sjukkassetaxan inte utformas så att den verkar höjande på arvodena (jfr SOU 1952: 39, s. 131).
Man bör noga pröva möjligheterna att sammanföra olika behandlings- åtgärder i ett litet antal grupper och fastställa gemensamma ersättnings- bestämmelser för åtgärderna inom varje grupp. Genom användning av
grupptaxor synes arbetet med både debitering och utbetalning av ersättning kunna underlättas väsentligt.
Kommittén har av olika skäl inte ansett sig böra föreslå, att resor i sam- band med tandvård skall medföra rätt till ersättning från moderskapsför- säkringen. Tandvård kan ofta delas upp i mindre behandlingsmoment på ett annat sätt än sjukvård, och patienten har vid tandvård andra möjligheter än vid sjukdom att påverka behandlingstiderna och kombinera resorna till tandläkaren med andra ärenden.
I fråga om det administrativa handhavandet av tandvårdsförsäkringen för blivande och nyblivna mödrar förutsätter kommittén, att erforderliga till- lämpningsföreskrifter utfärdas av riksförsäkringsverket. Kommittén vill därför inskränka sig till att anföra ett par synpunkter i detta avseende.
Någon förhandsgranskning från sjukkassans sida av förslag till tandbe— handling synes inte höra ske. För att ersättning skall utgå bör endast krä- vas, att ersättningsbara behandlingsåtgärder utförts medan kvinnan var gravid eller under den tid efter förlossningen som anges i lagen.
I de fall, då patienten inte erlägger betalning till tandläkaren vid varje besök c. (1. utan först sedan all erforderlig tandbehandling avslutats, kan tandläkarräkningen komma att lyda på ett avsevärt större belopp än som är vanligt vid läkarvård. För att en kvinna, som blir berättigad till ersättning enligt den föreslagna tandvårdsförsäkringen, skall slippa lägga ut hela belop- pet, bör det övervägas att låta sjukkassan betala försäkringsandelen av kost- naden direkt till tandläkaren.
Samhälleligt stöd vid tandvård har i åtskilliga år funnits bl. a. i Dan— mark och England (se bil. C och D). Kommittén hari görlig mån sökt beakta erfarenheterna i dessa länder vid utformningen av tandvårdsförsäkringen för mödrar.
Finansieringsfrågor
Moderskapsförsäkringen är, såsom tidigare framhållits, från finansiell syn- punkt i stort sett ett bihang till sjukförsäkringen. I sitt betänkande om för— tidspensionering och sjukpenningförsäkring har 1958 års socialförsäk— ringskommitté lagt fram förslag till vissa ändringar av finansieringsreg- lerna inom sjukförsäkringen och, som följd därav, även inom moderskaps- försäkringen. Socialpolitiska kommittén har inte ansett sig böra föreslå sär- skilda regler för moderskapsförsäkringens del utan utgår från dem som so- cialförsäkringskommittén föreslagit.
Liksom grundsjukpenningen finansieras grundpenningen f. 11. till 50 pro- cent av staten. Till barntilläggen inom sjuk- och moderskapsförsäkringarna utgår statsbidrag med 75 procent. Återstoden av hithörande kostnader be- talas avgiftsvägen av dem som är försäkrade för grundsjukpenning.
Socialförsäkringskommittén har räknat med att statsbidraget till grund- sjukpenning-och grundpenning minskas från 50 till 40 procent och att av-
giftsandelen ökas i motsvarande mån. För barntilläggen förutsättes där— emot ingen ändring.
Enligt socialpolitiska kommitténs förslag skall det särskilda barntillägget avskaffas inom moderskapsförsäkringen. Kommittén har tagit hänsyn här- till vid avvägningen av grundpenningens storlek. Denna omständighet bör enligt kommitténs mening inte föranleda något avsteg från den hittillsvaran— de regeln att staten skall bidraga till grundpenningen isamma mån som till grundsjukpenningen. Kommittén utgår sålunda, under hänvisning till so— cialförsäkringskommitténs förslag, från att statsbidraget till grundpen- ningen bestämmes till 40 procent.
I fråga om tilläggspenningen, som bekostas delvis genom arbetsgivarbidrag och delvis genom avgifter från de tilläggssjukpenningförsäkrade, har so- cialförsäkringskommittén föreslagit regler som syftar till att arbetsgivarna betalar ungefär sex tiondelar av kostnaderna och de försäkrade fyra tion- delar. Denna relation mellan de båda finansieringskällorna förutsattes, då den allmänna moderskapsförsäkringen infördes.
Arbetsgivarbidraget till sjuk- och moderskapsförsäkringarna utgör nu 1,14 procent av löner upp till 15 000 kr. Soeialförsäkringskommitténs för- slag innebär, att procenttalet ökas till 1,25 och att bidragsunderlaget vidgas till att omfatta löner upp till f. n. 33 000 kr. Den del av arbetsgivarbidraget, som avser kostnaderna för tilläggspenning, utgör 0,04 procent av lönesum- man, vilken procentsats av socialförsäkringskommittén föreslås höjd till 0,07.
För att bekosta sex tiondelar av tilläggspenningen under den utsträckta ersättningstid, som skall kunna tillämpas enligt socialpolitiska kommitténs förslag, erfordras i arbetsgivarbidrag 0,12 procent av löner upp till 33 000 kr. Kommittén föreslår, att en höjning till detta procenttal kommer till stånd.
Den nya tandvårdsförsäkringen för mödrar bör finansieras på samma sätt som läkarvård inom sjuk- och moderskapsförsäkringarna, dvs. till hälften med statsbidrag och till hälften med avgifter från dem som är för- säkrade för sjukvård. Det föreslås sålunda, att statsbidrag utgår med 50 procent och att avgifterna för sjukvårdsförsäkringen också skall avse tand- Jårdsförsäkringen.
Finansieringen av kostnader för tandkontroll som utföres inom folktand- Jården och resor i samband därmed föreslås bli föremål för särskild pröv- ning av kroppssjukvårdens statsbidragsutredning.
Ikraftträdande m. m.
Kommittén föreslår, att förbättringarna av moderskapsförsäkringen träder i kraft den 1 januari 1963. Samtidigt bör mödrahjälpen upphöra. De nya bestämmelserna om moderskapsförsäkringen bör tillämpas i fall,
då barnsbörden ägt rum den 1 januari 1963 eller senare. Om kvinnan i ett dylikt fall har uppburit förskott på grundpenning enligt tidigare bestäm- melser, bör detta självfallet avräknas från det nya grundpenningbeloppet. Likaså bör tid, varunder tilläggspenning uppburits före årsskiftet, avräknas från den nya tiden av 180 dagar.
Kommittén har utarbetat lagtext till de framlagda förslagen om förbättrad moderskapsförsäkring. Däri har även intagits ett par smärre ändringar (t. ex. beträffande 15 å i lagen om moderskapshjälp) som utgör direkta konsekvenser av de motiverade förslagen.
Statsmakterna har uttalat sig för att en enhetlig socialförsäkringslag skall utfärdas, vilken bl. a. inbegriper moderskapsförsäkringen. De av kommittén utformade lagtexterna är avsedda att bilda underlag för den enhetliga lag- stiftningen i vad den avser moderskapsförsäkringen. För att underlätta jäm- förelser redovisas i detta betänkande såväl gällande som föreslagna bestäm- melser rörande nämnda försäkring.
Då statsmakterna redan beslutat, att mödrahjälp skall lämnas enligt nu- varande grunder till mitten av 1962, synes inga förändringar böra vidtagas beträffande mödrahjälpen under det halvår som enligt kommitténs för-"slag därefter återstår till mödrahjälpens avskaffande. Mödrahjälpsnämnderna bör bibehållas en kortare tid efter 1963 års ingång för att beredas tillfälle att avveckla verksamheten.
Kommittén har gjort vissa beräkningar i syfte att belysa i vilken omfatt- ning kvinnor i fortsättningen kan tänkas komma att vända sig till social- hjälpen på grund av hjälpbehov i samband med barnsbörd som inte täckes av moderskapsförsäkringen. Beräkningarna har gjorts med hjälp av upp- gifter om mödrahjälpens storlek 1960. Man har gjort antagandet att de av kommittén föreslagna förbättringarna av moderskapsförsäkringen varit ge- nomförda 1960 och undersökt, hur många kvinnor som skulle ha haft kvar- stående behov av mödrahjälp, sedan de försäkringsmässiga förbättringarna dragits från de beviljade mödrahjälpsbeloppen.
Av ca 16000 mödrahjälpstagare uppbar ca 12900 kontant mödrahjälp (enbart eller i kombination med hjälp till tandvård). Av dessa skulle ca 3 000 behöva ytterligare hjälp, dock med högst 100 kr, utöver den förbättrade grundpenningen. I behovsprövad hjälp skulle totalt erfordras 200 000 å 300 000 kr om man endast tar i betraktande inverkan av grundpenningför- bättringen. Åtskilliga hundratal av dessa kvinnor skulle emellertid också ha fått del av den förbättring som fördubblingen av tiden för tilläggspenning innebär. Verkan härav har dock inte kunnat bedömas närmare.
Ca 8 800 kvinnor fick mödrahjälp till tandvård. I regel erhöll de hjälp till hela kostnaden för tandvård hos folktandvården. Med kommitténs förslag skulle de själva ha fått erlägga 1/4 av kostnaden. Ca 5 900 skulle ha fått be- tala högst 50 kr själva, och ytterligare ca 1 800 skulle ha belastats med högst 75 kr. Det rör sig alltså i allmänhet om mindre belopp.
Vad de kvinnor beträffar, som fått stora belopp i mödrahjälp till tand- vård, bör uppmärksammas att de å andra sidan på grund av maximigrän- sen för mödrahjälpen (600 kr) endast kunnat få mindre kontantbelopp i mödrahjälp för andra ändamål. För dem blir grundpenningförbättringen av större ekonomisk betydelse än den belastning som består i att de själva får betala en del av tandvårdskostnaden. (En kvinna som fått mödrahjälp med 600 kr uteslutande till tandvård, skulle enligt kommitténs förslag få 3/4 eller 450 kr av tandvårdskostnaden betald och därjämte mer än 500 kr i höjd grundpenning, under det att hon själv skulle få erlägga 150 kr.)
Då kontant hjälp och tandvård förekommer i olika kombinationer inom mödrahjälpen, är det svårt att uttala sig om storleken i kronor räknat av den samlade behovsprövade hjälp, som årligen skulle erfordras såsom komplement till moderskapsförsäkringen. De angivna beräkningarna tyder på att beloppet inte överstiger en halv miljon kr, dvs. mindre än 10 procent av mödrahjälpens årliga totalbelopp på drygt 6 miljoner kr. I jämförelse med vad som varje år utges i socialhjälp — över 100 miljoner kr _ är be- loppet i det närmaste betydelselöst.
Kommittén förutsätter, att de hjälpbehov i samband med barnsbörd, som inte täckes genom den förbättrade moderskapsförsäkringen, blir tillgodo- sedda genom socialhjälpen.
KAPITEL 7
Kostnadsberäkningar
I tab. 22 redovisas de kostnader som uppkommer vid genomförande av kom- mitténs förslag. Av tabellen framgår också hur de föreslagna finansierings— reglerna verkar. Beräkningarna hänför sig till år 1963. Vid jämförelser med kostnaderna enligt gällande regler har hänsyn tagits till att nuvarande kost— nader automatiskt skulle undergå en viss ökning på grund av att antalet för— månsberättigade barnaföderskor antas komma att stiga. Endast de kostnads— ökningar som beror på kommitténs förslag till ändrade regler har sålunda beaktats.
Kostnaderna för den förbättrade moderskapspenningen samt för tand- vårdsförsäkringen beräknas till närmare 170 miljoner kr. Därav faller unge— fär hälften på de försäkrade samt en fjärdedel på vardera arbetsgivarna och staten.
Moderskapsförsäkringens kostnader skulle på grund av förslaget öka med drygt 100 miljoner kr. Kostnadsökningen hänför sig till de tre finansierings- källorna i ungefär samma proportioner som totalkostnaderna. För statens del blir kostnadsökningen ca 27 miljoner kr. Då den av staten finansierade mödrahjälpen samtidigt bortfaller, stannar emellertid statens merkostnad vid ca 21 miljoner kr.
Kommittén vill lämna följande närmare uppgifter om beräkningsgrun- derna.
Tab. 22. Kostnader och finansiering enligt kommitténs förslag (miljoner kr)
Finansiering Förmån Kostnader " __ Arbets- De forsakrade givarna Staten Grundpenning ................... 86,1 (+56,0) 51,7 (+37,0) _ 34,4 (+19,0) Tilläggspenning .................. 68,0 (+30,0) 27,2 (+ 1,2) 40,8 (+28,8) _ Tandläkarvård ................... 15,0 (+15,0) 7,5 (+ 7,5) _ 7,5 (+ 7,5) Summa 169,1 86,4 40,8 41,9 Avgår kostnader för moderskaps- penning enligt nuvarande regler. . 68,1 40,7 12,0 15,4 Rest 101,0 45,7 28,8 26,5 Avgår kostnader för mödrahjälp . . . 6,0 _ _ 6,0 Merkostnad ...................... 95,01 45,7 28,8 20,5
1 För tandkontroll tillkommer 0,1 å 0,2 miljoner kr, se texten.
För grundpenningen förutsättes, att antalet barnaföderskor är ca 107 000 och att antalet flerbörder är ca 1 200. Med de föreslagna beloppen _ 800 kr. i grundpenning samt, vid flerbörd, därutöver 400 kr. för varje ytterligare barn _ blir kostnaden 86,1 miljoner kr. Därav faller 40 procent eller 34,4 miljoner kr på staten och återstoden på de försäkrade.
Den föreslagna grundpenningen innefattar både grundpenning och barn- tillägg enligt nu gällande ordning. Vid anslagsberäkningen för budgetåret 1961/62 upptogs i statsverkspropositionen 29,3 miljoner kr i kostnader för grundpenning och barntillägg, varav 15,0 miljoner kom på staten. Schema- tiskt sett räknade man med närmare 104 000 barnaföderskor. För 107 000 barnaföderskor, vilket antal förutsatts för 1963, skulle kostnaderna enligt nuvarande regler utgöra ca 30,1 miljoner kr., varav ca 15,4 för staten. På grund av kommittéförslaget uppkommer således en kostnadsökning med (86,1—30,1 :) 56,0 miljoner kr. Ökningen av statsbidraget till grund— penningen blir (34,4 _ 15,4 :) 19,0 miljoner kr.
De försäkrades utgifter bestrides i denna del genom avgifterna till för- säkringen för grundsjukpenning. Om antalet barnaföderskor uppgår till 107 000, kommer på nämnda avgifter enligt nuvarande regler ca 14,7 mil- joner kr. Enligt kommitténs förslag stiger de försäkrades kostnader med 37,0 miljoner till 51,7 miljoner kr. Beträffande grundsjukpenningavgif— terna innebär detta en genomsnittlig ökning med drygt 8 kr. såvitt angår moderskapspenningen.
I fråga om tilläggspenningen förutsättes, att antalet förmånsberättigade kvinnor utgör 50 000. Däri ingår ett obetydligt antal barnaföderskor som har inkomst av annat förvärvsarbete än anställning. Kostnaderna beräk- nas till 68,0 miljoner kr. F. n. kan tilläggspenningkostnaderna för ca 46 000 barnaföderskor uppskattas till ca 35,0 miljoner kr. För det nyssnämnda större antalet kan kostnaderna enligt nuvarande regler beräknas till ca 38,0 miljoner kr. Kommitténs förslag innebär alltså en kostnadsökning med (68,0—38,0 =) 30,0 miljoner kr.
Beträffande den närmare beräkningen av den kostnad, som kommitténs förslag medför i denna del, bör följande nämnas. Som en följd av 1958 års socialförsäkringskommittés förslag har förutsatts att tilläggspenningen per dag minskar med 1 krona i flertalet sjukpenningklasser och ökar en- dast i höga inkomstlägen. På nuvarande kostnader för tilläggspenning skulle detta få till effekt en minskning med ca 10 procent. För 50 000 barnafö- derskor skulle kostnaderna _ med gällande ersättningstid _ sjunka från ca 38,0 till ca 34,2 miljoner kr. Då kommittén föreslagit en fördubbling av den maximala ersättningstiden (från 90 till 180 dagar) antages sist- nämnda kostnader komma att i stort sett fördubblas. En viss säkerhets- marginal torde ligga i detta antagande.
Till tilläggspenningen utgår f. n. arbetsgivarbidrag med 0,04 procent av löner upp till 15 000 kr., vilket inbringar ca 12 miljoner kr. Enligt försla-
get höjes bidraget till 0,12 procent och uttages på löner upp till f. n. 33 000 kr. På en lönesumma av 34 miljarder kr. beräknas arbetsgivarbidraget in- bringa 40,8 miljoner kr. Därigenom täckes sex tiondelar av kostnaderna för tilläggspenningen, Vilket varit avsikten. Kostnadsökningen för arbets- givarna blir 28,8 miljoner kr.
Resten av kostnaden för tilläggspenningen faller på dem som är försäk- rade för tilläggssjukpenning. F. 11. betalar de försäkrade avsevärt mer än fyra tiondelar av kostnaderna. Genom förslagets utformning återföres de- ras andel till den avsedda. För deras del uppstår därför en genomsnittligt sett obetydlig avgiftsökning.
Kostnaderna för tandläkarvård bygger på uppskattningar, eftersom er- farenheterna av tandvårdskostnader i samband med barnsbörd är begrän- sade till mödrahjälpsverksamheten. År 1960 fick ungefär varannan mödra- hjälpstagare hjälp till tandvård med i medeltal ca 175 kr. Detta belopp täckte i regel hela kostnaden inom folktandvården. Enligt kommitténs för- slag får alla barnaföderskor rätt till ersättning med 3/4 av kostnaderna _ maximerade enligt särskild taxa _ för tandvård vare sig denna utförts i folktandvården eller av privat tandläkare.
För tandläkarvård har upptagits en kostnad av 15,0 miljoner kr. Om _ liksom inom det nuvarande mödrahjälpsklientelet _ varannan barnafö- derska erhåller tandvärdsersättning, förslår det nyss angivna beloppet till ersättningar, som skulle motsvara en total behandlingskostnad (enligt taxa) av ca 375 kr. för varje kvinna som får tandvård i samband med barnsbörd. Detta belopp synes innefatta en betryggande marginal. Skulle i stället an- talet barnaföderskor, som erhåller tandbehandling, komma att uppgå till två tredjedelar eller t. o. m. tre fjärdedelar av samtliga, räcker det angivna beloppet av 15 miljoner kr. till att ersätta 3/4 av kostnader på 275 resp. 250 kr. per kvinna. Även dessa belopp ligger ett gott stycke över nuvarande tandvårdskostnad inom mödrahjälpen.
Av den kalkylerade tandvårdskostnaden kommer 7,5 miljoner kr. på var- dera staten och de försäkrade. Avgiften till sjukvårdsförsäkringen beräk- nas öka med ca 2 kr. på grund av ersättningen för tandläkarvård.
Kommitténs förslag rörande mödratandvården medför därjämte vissa kostnader, som inte medtagits i tab. 22, emedan det förutsatts att finansie- ringen av dem prövas i särskild ordning. Det gäller kostnader för dels tand— undersökning inom folktandvården som inte efterföljes av behandling och dels resor för tandundersökning. Dessa kostnader har uppskattats till 100 000 år 200 000 kr.
Det bör nämnas, att hänsyn till administrationskostnader inte tagits vid kostnadsberäkningarna. För statens del bortfaller ca 160 000 kr. för mödra- hj älpsnämndernas administration.
De här angivna kostnaderna bör även ses i samband med de kostnader, som 1958 års socialförsäkringskommittés förslag skulle medföra. Det kan
nämnas, att socialförsäkringskommitténs förslag rörande moderskapspen- ningen, vilket i det föregående bedömts såsom otillräckligt, skulle föran- leda en merkostnad på totalt 6 miljoner kr.
Kostnaderna för sjukpenningförsäkringen beräknas enligt socialförsäk- ringskommitténs förslag öka från ca 650 till ca 785 miljoner kr., dvs. med ca 135 miljoner kr. Därvid är emellertid inte den obligatoriska till- läggssjukpenningförsäkringen för företagare medräknad, vilken ökar kost- naderna med ytterligare ca 100 miljoner kr.
Statsbidraget till sjukförsäkringen skulle enligt socialförsäkringskom- mitténs förslag öka med omkring 12 miljoner kr. Vad de försäkrade be- träffar bör här nämnas, att avgiften för grundsjukpenning, som nu är ca 30 kr., ökar med ca 13 kr. på grund av förbättringar av grundsjukpenning och barntillägg (exkl. grundpenning). Lägger man härtill ökningen med ca 8 kr. på grund av socialpolitiska kommitténs förslag rörande grund- penningen från moderskapsförsäkringen, stiger avgiften till drygt 50 kr.
Sammanfattning
Socialpolitiska kommittén föreslår, att moderskapsförsäkringen förbätt— ras och mödrahjälpen avskaffas fr. o. m. den 1 januari 1963. Förslagen rö- rande moderskapsförsäkringen innebär i huvudsak följande.
Den grundpenning, som tillkommer praktiskt-taget alla barnaföderskor, höjes från 270 till 800 kr. vid enkelbörd. Medan grundpenningen f. n. ökas med 135 kr. vid flerbörd, föreslås att 400 kr. utgår för varje ytterligare barn som födes vid samma förlossning.
Det nuvarande barntillägget till grundpenningen, som normalt utgår till omföderskor med 20 kr., slopas.
Tilläggspenning skall kunna utgå _ med samma belopp som tilläggs— sjukpenning _ i 180 dagar mot f. n. 90 dagar. Det förutsättes att inte blott kvinnliga löntagare utan också kvinnor med inkomst av annat förvärvsar- bete än anställning får rätt till tilläggspenning.
Generösare regler föreslås i fråga om uttag av moderskapspenning före förlossningen och beträffande grundsjukpenning vid sjukdom efter förloss- ningen.
En tandvårdsförsäkring införes för blivande och nyblivna mödrar. Tand- kontroll göres till en rutinåtgärd i den förebyggande mödravården. Sjuk— kassan lämnar ersättning för tandbehandling _ med undantag för vissa dyrare behandlingsåtgärder _ som kommit till stånd under havandeska- pet eller inom 270 dagar från förlossningen, vare sig behandlingen utförts inom folktandvården eller av privat tandläkare. Tandvårdsersättningen utgör % av utgifterna eller, där dessa överstigit visst taxebelopp, 3/4 av taxe- beloppet.
Under hänvisning till 1958 års socialförsäkringskommittés förslag röran- de sjukpenningförsäkringen räknas med 40 procent statsbidrag till grund- penningen. Procentsatsen för arbetsgivarbidraget till tilläggspenningen hö- jes från 0,04 till 0,12 procent. Tandvårdsförsäkringen föreslås bekostad till hälften av staten och till hälften genom sjukförsäkringsavgifter.
Kostnaderna för den förbättrade moderskapspenningen och tandvårds- försäkringen beräknas till närmare 170 miljoner kr., vilket innebär en ök-- ning med drygt 100 miljoner kr. Av kostnadsökningen faller ca 46 miljoner kr. på sjukförsäkringsavgifterna, ca 29 miljoner kr. på arbetsgivarbidraget och ca 27 miljoner kr. på statsbidrag. Då den av staten bekostade mödrahj äl— pen samtidigt avskaffas, stannar statens nettokostnad vid ca 21 miljoner kr.
BILAGA A
Mödrahjälpen 1950—1960
Uppgifter beträffande mödrahjälpens omfattning m. m. publiceras av socialsty- relsen ärligen i särskilda redogörelser i Sociala Meddelanden. Uppgifterna är re- lativt summariska och belyser verksamheten i grova drag. Siffermaterialet har under de gångna åre-n redovisats efter något varierande grunder, varför jäm- förelser mellan de olika åren i vissa avseenden försvåras. En närmare analys av verksamhetens omfattning och karaktär, t. ex. före och efter moderskapsförsäk— ringens införande, försvåras även av brist på uppgifter. .
Det material, som sammanställts i denna översikt, grundar sig på årsredo- görelserna för 1950—1959 samt i fråga om 1960 på uppgifter, som inhämtats från socialstyrelsen under hand. Vissa avvikelser har emellertid gjorts. Sålunda har t. ex. antalet ansökningar m. m. i regel satts i relation till antalet barnaföderskor i stället för som i årsredogörelserna till antalet levande födda barn (antalet barna- föderskor 1960 har uppskattats med ledning av preliminära uppgifter om antalet levande födda barn samma år). En del nya relationstal har vidare framräknats.
I tab. 23 redovisas antalet av mödrahjälpsnämnderna handlagda ansökningar om mödrahjälp under perioden.
Tab. 23. Handlagda ansökningar om mödrahjälp 1950_1960
Antal ansökningar År Absoluta tal Per 1 000 barnaföderskor Landsbygd Städer Hela riket Landsbygd Städer Hela riket 1950 37 743 20 758 58 501 622 373 503 51 33 003 18 495 51 498 573 346 464 52 31 038 17 409 48 447 550 319 437 53 29 756 16 493 46 249 533 300 417 54 26 501 15 076 41 577 501 285 393 1955 21 870 10 719 32 589 411 196 302 56 19 056 9 500 28 556 372 168 263 57 17 767 8 885 26 652 338 159 247 58 16 815 9 465 26 280 336 169 248 59 16 140 9 203 25 343 327 165 241 1960 14 778 9 051 23 829 . . 233
Antalet handlagda ansökningar, som år 1950 uppgick till 58501 eller 503 per 1 000 barnaföderskor, har under perioden varit ständigt sjunkande och utgjorde år 1960 endast 23 829 (233 per 1 000 barnaföderskor) eller mindre än hälften av antalet är 1950. Den största minskningen inträffade mellan åren 1954 och 1955
i samband med införandet av moderskapsförsäkringen. Minskningen har varit relativt sett större för städerna än för landsbygden.
De ej gifta barnaföderskorna har sökt mödrahjälp i större utsträckning än de gifta. År 1950 sökte sålunda 95 % av de ej gifta och 45 % av de gifta mödrahjälp. Procenttalen hade år 1954 sjunkit till 92 resp. 33. År 1955 minskades procenttalet för icke gifta till 81 och gifta till 25. År 1960 sökte 79 % av de ej gifta och 17 % av de gifta mödrahjälp. Utvecklingen belyses närmare av tab. 24.
Tab. 24. Handlagda ansökningar om mödrahjälp fördelade på gifta och ej gifta 1950—1.960
Gifta Ej gifta Antal ansökningar Antal ansökningar År Antal _ Antal . barna- I % av glfta ba,-mb I % av C] gifta föderskor Abs. tal barna- föderskor Abs. tal barna- föderskor föderskor 1950 104 866 47 570 45,4 11 508 10 930 95,0 51 99 730 40 990 41,1 11 306 10 530 93,1 52 99 762 37 850 37,9 11 214 10 590 94,4 53 99 727 35 720 35,8 11 073 10 520 95,0 ' 54 95 133 31 730 33,4 10 561 9 720 92,0 1955 97 143 23 760 24,5 10 765 8 690 80,7 56 97 405 20 490 21,0 11 163 8 070 72,3 . 57 96 798 18 960 19,6 10 945 7 690 70,3 & 58 95 099 18 300 19,2 10 925 7 960 72,9 * 59 94 250 17 320 18,4 11 003 8 020 73,0 1960 91 700 15 480 16,9 10 600 8 350 78,8
Antalet beviljade ansökningar utgjorde år 1950 för kvinnor på landsbygden 30 671 och för kvinnor i städerna 14305 eller sammanlagt 44 976. Antalet upp- gick år 1954 till 28 484, varav 19 343 avsåg landsbygden och 9 141 städerna. En väsentlig minskning inträffade är 1955, då antalet beviljade ansökningar sjönk till 19 578 (13 739 för landsbygden och 5839 för städerna). Minskningen har
Tab. 25. Beviljade ansökningar om mödrahjälp i procent av handlagda 1950—1960
År Landsbygd Städer Hela riket
1950 81,3 68,9 76,9 51 74,7 62,9 70,5 52 73,5 59,5 68,4 53 72,1 60,4 67,9 54 73,0 60,6 68,5
1955 62,8 54,5 60,1 56 63,4 57,7 61,5 57 64,3 62,9 63,8 . 58 66,0 65,2 65,7 59 67,3 64,7 66,3 _
1960 67,9 66,0 67,2
därefter fortsatt. År 1960 var antalet nere i 16 016 (10 041 för landsbygden och 5 975 för städerna).
I tab. 25 redovisas beviljade ansökningar i procent av handlagda, fördelade på landsbygd och städer. Som framgår av tabellen minskade procenttalet under första hälften av 1950-talet. Införandet av moderskapsförsäkringen medförde en markant minskning år 1955. Under senare hälften av decenniet har antalet be- viljade ansökningar i procent av antalet handlagda visat en uppåtgående tendens.
Antalet avslagna ansökningar under perioden redovisas i följande tablå.
År Antal avslagna ansökningar 1950 ............................. 13 525 51 ............................. 15 194 52 ............................. 15 295 53 ............................. 14 841 54 ............................. 13 093 1955 ............................. 13 011 56 ............................. 10 998 57 ............................. 9 636 58 ............................. 9 013 59 ............................. 8 531 1960 ............................. 7 813
De ej gifta barnaföderskorna har relativt sett erhållit mödrahjälp i väsentligt större utsträckning än de gifta. Av de ej gifta erhöll således är 1950 88 % mödra- hjälp, av de gifta endast 33 %. De därpå följande åren fram till 1955 låg mot- svarande procenttal för de ej gifta 'mellan 81 och 84 och för de gifta mellan 21 och 27. År 1955 erhöll 62 % av de ej gifta och 13 % av de gifta mödrahjälp. Procenttalet var år 1960 för ej gifta 65 och för gifta 10. Utvecklingen under pe- rioden framgår närmare av tab. 26.
Tab. 26. Frekvens av beviljade ansökningar om mödrahjälp för gifta och ej gifta barnaföderskor 1950—1960
Å Gifta Ej gifta r % % 1950 33,2 88,3
51 26,9 83,6 52 23,8 83,7 53 22,2 84,0 54 20,8 81,4 1955 13,2 61,8 56 11,5 56,7 57 11,1 57,1 58 11,3 59,7
. 59 10,8 60,0 1960 9,9 65,2
Antalet avslagna ansökningar är relativt sett större i fråga om städerna än i frå- ga om landsbygden. Förhållande-t belyses närmare i tab. 27.
Tab. 27. Beviljade ansökningar om mödrahjälp !" procent av handlagda fördelade efter civilstånd på landsbygd och i städer 1950—1990
Å Gifta Ej gifta . r Landsbygd Städer Hela riket Landsbygd Städer Hela riket
1950 78,7 62,1 73,2 95,0 90,3 92,9 51 71,4 53,6 65,5 92,0 87,4 89,8 52 69,5 48,9 62,8 91,7 85,3 88,6 53 67,8 49,3 61,9 90,7 85,7 88,4 54 68,4 49,9 62,3 92,0 84,5 88,5 1955 57,9 43,9 53,9 79,9 72,6 76,6 56 58,1 46,7 54,8 80,7 75,7 78,4 57 58,7 52,1 56,8 82,4 79,9 81,3 58 60,4 54,8 58,7 83,5 80,2 81,9 59 61,3 53,8 59,0 83,8 80,4 82,2 1960 60,9 54,3 58,8 85,1 80,3 82,8
De beviljade ansökningarnas fördelning på gifta och ej gifta under åren 1950— 1960 framgår närmare av tab. 28. Av de beviljade ansökningarna har en allt större andel kommit att avse ej gifta barnaföderskor. År 1950 uppgick antalet be— viljade ansökningar från sådana mödrar till 22,6 % av samtliga beviljade ansök- ningar. Motsvarande procenttal var år 1960 43,2.
Tab. 28. Beviljade ansökningar om mödrahjälp fördelade i procent på gifta och ej gifta 1950—1960
Antalet beviljade ansökningar Är i % av samtliga Summa Gifta | Ej gifta
1950 77,4 22,6 100,0 , 51 74,0 26,0 100,0 52 71,7 28,3 100,0 53 70,4 29,6 100,0 54 69,8 30,2 100,0 1955 66,0 34,0 100,0 56 63,9 36,1 100,0 57 63,3 36,7 100,0 58 62,2 37,8 100,0 59 60,7 39,3 100,0 1960 56,8 43,2 100,0
I fråga om mödrahjälpstagarnas åldersfördelning kan en förskjutning under perioden mot y-ngre åldrar konstateras. Gruppen under 20 år utgjorde år 1950 10,2 % av samtliga mödrar, som erhöll mödrahjälp. År 1960 uppgick gruppen till 25,1 %. Förskjutningen mot yngre åldersgrupper är särskilt märkbar i fråga om de ej gifta mödrarna. Gruppen under 20 år bland dessa uppgick år 1950 till 31,5 % av samtliga ogifta mödrar med mödrahjälp. För år 1960 uppgick mot- svarande procenttal till 49,1. Åldersfördelningen bland de mödrar, som fått möd- rahjälp, redovisas för vissa av åren 1950—1960 i tab. 29.
Tab. 29. Mödrahjälpstagarna procentuellt fördelade efter ålder och civilstånd vissa av åren 1950—1960
År Åldersgrupp 1950 1954 1955 1959 1960
Gilla
—19 år ............ 4,0 5,0 5,2 6,7 6,9 20—24 » ............ 24,4 26,7 23,5 26,7 27,4 25—29 » ............ 26,8 25,5 24,2 24,4 24,3 30—34 » ............ 21,7 21,0 21,8 20,5 19,6 35—39 » ............ 15,4 13,9 16,3 14,9 14,2 40—44 » ............ 6,4 ,6 7,7 5,9 6,8 45— » ............ 1,3 0,9 1,0 0,9 0,8 ålder okänd .......... . 0,4 0,4 , . Ej gifta
—19 år ............ 31,5 32,8 37,9 46,8 49,1 20—24 » ............ 41,2 39,7 37,3 32,2 32,7 25—29 » ............ 14,2 14,1 12,4 10,8 9,2 30—34 » ............ 6,6 7,3 6,3 5,6 4,5 35—39 » ............ 3,8 3,7 3,7 3,4 3,2 40—44 » ............ 1,6 1,7 1,8 1,2 1,1 45— » ............ 1,1 0,1 0,2 0,1 0,2 ålder okänd .......... 0,5 0,4 . .
I fråga om antalet hemmavarande barn under 16 år före den nedkomst för vilken mödrahjälp beviljats är skillnaden avsevärd mellan ej gifta och gifta. Bland de ej gifta har procenttalet för mödrar utan barn under redovisnings— perioden varierat mellan 75 och 80 %. Beträffande de gifta har motsvarande procenttal varierat mellan 18 och 24 %. Av de gifta mödrarna hade år 1950 27 % tre eller flera barn, är 1960 35,1 %. I fråga om de gifta kan från år 1955 relativt
Tab. 30. Mödrahjälpslagarna procentuellt fördelade efter barnantal och civilstånd vissa av åren 1950—1960
År Barnantal1 1950 1954 1955 1959 1960
Gifta
0 ................. 22,5 23,5 18,7 18,6 18,3 1 ................. 29,5 26,5 24,2 25,6 25,6 2 ................. 21,0 20,9 20,4 21,1 20,8 3 ................. 12,4 13,0 15,0 15,3 15,5 4 ................. 6,5 7,5 9,6 9,0 9,4 5 eller flera ........ 8,1 8,2 11,7 10,5 10,2
Okänt ............. . 0,4 0,4 . . Ej gifta
O ................. 80,0 78,0 76,8 76,8 78,4 1 ................. 12,2 13,5 13,6 14,6 13,9 2 ................. 4,3 5,0 5,2 4,8 4,2 3 ................. 1,4 1,8 2,4 2,3 2,2 4 ................. 0,7 0,7 0,9 1,0 0,8 5 eller flera ........ 1,4 0,5 0,5 0,5 0,5
Okänt ............. . 0,4 0,5 . .
' Antalet hemmavarande barn under 16 år före den aktuella nedkomsten.
sett iakttas en viss ökning i mödrahjälpsklientelet av antalet mödrar med tre eller flera barn. Utvecklingen framgår närmare av tab. 30.
Uppgifter, som närmare belyser de ekonomiska förhållandena för de mödrar, som erhållit mödrahjälp, finns inte tillgängliga. Sålunda saknas uppgifter om barnaföderskans eller hennes makes inkomstförhållanden. Sedan år 1955 redo- visas de barnaföderskor, som erhållit mödrahjälp emellertid efter placering i sjukpenningklass. Dessa uppgifter avser dock endast kvinnans placering, ej makens.
Av uppgifterna beträffande sjukpenningklassen framgår att de gifta kvinnor på landsbygden som år 1955 sökte mödrahjälp till största delen saknade anställning (94 %) medan i städerna motsvarande andel var något lägre (79 %). Av de ej gifta kvinnorna hade i städerna 78 % anställning som inbringade mer än 1 200 kr per år, på landsbygden 73 %. En årsinkomst av minst 5800 kr (klass 8 och däröver) hade i städerna 13 % av de ej gifta kvinnorna mot på landsbygden 4 %. De gifta kvinnor, som år 1959 ansökte om mödrahjälp, tillhörde huvudsak- ligen sjukpenningklass 1 H (90 % på landsbygden och 71 % _i städerna). Andelen mödrar i denna klass var lägre än år 1955. Till klassen förs, förutom gifta kvin- nor med en inkomst av 1 200—1 800 kr per år, även alla gifta kvinnor utan in- komst eller med en inkomst under 1 200 kr. Huvudparten av kvinnorna i sjuk- penningklass 1 H är ej förvärvsarbetande. Av de ej gifta mödrarna hade år 1959 i städerna ca 70 % anställning som inbringade mer än 1 800 kr per år och på landsbygden 57 %. Procenttalen var sålunda något högre än år 1955. Av samt- liga mödrar som ansökt om mödrahjälp hade 17 % år 1959 en inkomst som över- steg 5 000 kr per år, dvs. sjukpenningklass 7 eller däröver. Uppgifter beträffande 1960 fin-ns inte tillgängliga.
Antalet beviljade ansökningar om mödrahjälp fördelade efter mödrarnas sjuk- penningklasser vissa av åren 1950—1960 redovisas i tab. 31. Som framgår av tabellen har en viss förskjutning ägt rum mot högre inkomster. Andelen mödrar med en inkomst av 5 000 kr. och däröver har stigit från ca 7 % år 1956 till 17 % år 1960.
Tab. 31. Beviljade ansökningar om mödrahjälp fördelade efter mödrarnas sjukpenningklasser vissa av åren 1956—1960
()
Sjukpenning- Årsinkomst Absoluta tal Å, klass 1956 1959 1960 1956 1959 1960 0 ........... —1 200 1 740 1 801 1 855 10,0 10,8 11,5 1 ........... 1 200—1 800 11 530 9 809 8 691 65,6 58,4 54,2 2 ........... 1 800—2 400 580 434 450 3,3 2,6 2,8 3 ........... 2 400—3 000 597 426 439 3,4 2,5 2,7 4 ........... 3 OOO—3 600 611 485 459 3,5 2,9 2,9 5 ........... 3 600_4 200 644 622 618 3,7 3,7 3,9 6 ........... 4 200—5 000 598 694 718 3,4 4,1 4,5 7 ........... 5 OOO—5 800 524 628 624 3,0 3,7 3,9 8 ........... 5 800—6 800 447 612 653 2,5 3,6 4,1 9 ........... 6 800—8 400 250 961 1 003 1,4 5,7 6,3 10 o. högre. . . 8 400— 37 340 506 0,2 2,0 3,2 Summa 17 558 16 812 16 016 100,0 | 100,0 100,0
I tab. 32 redovisas mödrahjälpens totalbelopp (i 1 OOO-tal kr), fördelat på lands- bygd och städer, åren 1950—1960.
Tab. 32. Mödrahjälpens totalbelopp fördelat på landsbygd och städer 1950—1960
1 OOO—tal kr % År Landsbygd Städer Hela riket Landsbygd Städer Hela riket 1950 7 470 3 304 10 774 69,3 30,7 100,0 51 5 979 2 781 8 760 68,2 31,8 100,0 52 5 678 2 584 8 262 68,7 31,3 100,0 53 5 940 2 832 8 772 67,7 32,3 100,0 54 6 001 2 956 8 960 67,0 33,0 100,0 1955 4 016 1 670 5 686 70,6 29,4 100,0 56 3 883 1 752 5 635 68,9 31,1 100,0 57 3 852 1 859 5 711 67,4 32,6 100,0 58 3 896 2 162 6 058 64,3 35,7 100,0 59 4 043 2 222 6 265 64,5 35,5 100,0 1960 3 830 2 327 6 157 62,2 37,8 100,0
Av mödrahjälpens totalbelopp har under perioden mellan 60 och 70 % gått till mödrar på landsbygden och mellan 30 och 40 % till mödrar i städerna. En viss ökning kan konstateras för landsbygdens del är 1955. Därefter har emeller- tid landsbygdens andel minskat och städernas i motsvarande grad ökat.
Ungefär en tredjedel av mödrahjälpens totalbelopp har gått till Norrlands- länen. Till dessa gick år 1951 30,7 % av mödrahjälpen. Procenttalet uppgick för år 1955 till 31,5 och för 1960 till 30,1. De mödrahjälpsområden som erhöll 5 % eller mera av mödrahjälpens totalbelopp de angivna åren redovisas i nedan- stående tablå.
År 1951 År 1955 År 1960 % % %
Norrbottens län ....... 9,0 Norrbottens län ...... 10,9 Västernorrlands län. . . 7,5 Västerbottens län ..... 6,6 Västerbottens län. . . . 6,9 Norrbottens län ...... 7,4 Alvsborgs län ......... 6,4 Älvsborgs län ........ 6,4 Gävleborgs län ...... 6,7 Stockholms stad ...... 6,3 Gävleborgs län ...... 5,5 Östergötlands län. . .. 5,9 Västernorrlands län. . . 5,5 Värmlands län ....... 5,3 Västerbottens län. . . . 5,5 Gävleborgs län ........ 5,0 Östergötlands län. . . . 5,0 Värmlands län ....... 5,1
Summa 38,8 40,0 38,1 Norrlandslänen 30,7 31,5 30,1
Mödrahjälpens medelbelopp har successivt ökat under perioden. En Viss minsk- ning inträffade emellertid år 1955, det år moderskapsförsäkringen trädde i kraft. Medelbeloppet har varit betydligt högre för de ej gifta än för de gifta. U-t- vecklingen belyses närmare i tab. 33.
Medelbeloppet har relativt sett ökat mera i städerna än på landsbygden. Sedan år 1950 har beloppet höjts för städerna med 68,4 % och för landsbygden med 56,1 %. Ökningen för de gifta mödrarna »i städerna är markant, 80,3 %. Motsva- rande procenttal för landsbygden uppgår till 52,8 %. Den procentuella ökningen sedan år 1950 har för de ej gifta varit 43,7 % på landsbygden och 40,5 % i stä— derna. Sett för hela riket har den genomsnittliga mödrahjälpen ökat med 60 %. Utvecklingen torde kunna tolkas så att större marginal funnits beträffande de gifta för en anpassning av hjälpbeloppets storlek efter bl. a. penningvärdets ut- veckling. De ej gifta har redan tidigare år erhållit relativt stora belopp.
Tab. 33. Mödrahjälpens medelbelopp för gifta och ej gifta på landsbygd och i städer vissa av åren 1950—1960
År Kategori 1950 | 1954 1955 . | 1959 1960 Landsbygd Gifta .............. 231 280 274 349 353 Ej gifta ........... 300 406 343 420 431 Samtliga .......... 244 310 292 372 381 Städer Gifta .............. 203 267 260 356 366 Ej gifta ........... 291 401 316 390 409 Samtliga .......... 231 323 286 373 389 Hela riket Gifta .............. 223 276 271 351 357 Ej gifta ........... 296 404 332 406 421 Samtliga .......... 240 315 290 373 384
Den genomsnittliga mödrahjälpen har varierat avsevärt mellan de olika möd- rahjälpsområdena. År 1955 redovisade Västmanlands län det lägsta medelbe- loppet (197 kr), följt av Uppsala län (198 kr) och Skaraborgs län (210 kr). De högsta genomsnittsbeloppen redovisades av Västernorrlands län (373 kr), Norr- bottens län 352 kr), Stockholms stad (347 kr), östergötlands län 333 kr) och Gävleborgs län (326 kr). År 1960 redovisade Västmanlands län och Uppsala län de lägsta beloppen 250 resp. 286 kr medan de högsta redovisades för nämnderna i Västernorrland (466 kr) och Norrbotten (449 kr).
Efter kontantlinjens genomförande har ca 3/4 av mödrahjälpstagarna erhållit kontant hjälp. Av mödrahjälpens totalbelopp gick under perioden 1956—1960 ca 70 % ut kontant på landsbygden. Kont-antandelen minskade från 72,7 till 68,8 %. För städerna minskade motsvarande procenttal från 64,6 år 1956 till 59,1 år 1959. Under perioden har tandvårdens andel i mödrahjälpen ökat. Den när-
Tab. 34. Mödrahjälpens totalbelopp i 1 000-tal kr fördelat på kanlanlhjälp, tandvård och övrigt 1956—1960
1 OOO-tal kr Hjälpform 1956 1957 1958 1959 1960 Landsbygd Kontant ........... 2 823 2 791 2 680 2 781 2 648 Tandvård ......... 703 732 880 893 858 Övrigt ............ 357 329 336 369 322 Städer Kontant ........... 1 132 1 174 1 293 1 314 1 382 Tandvård ......... 450 490 647 660 695 Övrigt ............ 170 195 222 248 250 Hela riket Kontant ........... 3 956 3 965 3 973 4 095 4 030 Tandvård. . . . . . . . . 1 155 1 222 1 527 1 553 1 553 Övrigt ............ 524 524 558 617 572
Tab. 35. Mödrahjälpens totalbelopp procentuellt fördelat på kontanthjälp, tandvård och övrigt 1956—1960
0 Å; Hjälpform 1956 1957 | 1958 1959 1960 Landsbygd Kontant ........... 72,7 72,5 68,8 68,8 69,2 Tandvård ......... 18,1 19,0 22,6 22,1 22,4 Övrigt ............ 9,2 8,5 8,6 9,1 8,4 Städer Kontant ........... 64,6 63,2 59,8 59,1 59,4 Tandvård ......... 25,7 26,4 29,9 29,7 29,9 Övrigt ............ 9,7 10,4 10,3 11,2 10,7 Hela riket Kontant ........... 70,2 69,4 65,6 65,3 65,5 Tandvård. . . . . . . . . 20,5 21,4 25,2 24,8 25,2 Övrigt ............ 9,3 9,2 9,2 9,9 9,3
mare utvecklingen framgår av tab. 34 och 35 med uppgifter om mödrahjälpens totalbelopp, fördelat i absoluta tal och procentuellt på kontanthjälp, tandvård och övrigt 1956—1960.
Tandvården har fått ökad betydelse inom mödrahjälpen. Omkring hälften av de mödraur, som er-håller mödrahjälp, får hjälp i form av rtandvård. Genomsnitts- beloppet till tandvård har ökat från 123 kr år 1955 till 176 kr år 1960, vilket när- mare framgår av följande tablå.
Genomsnittlig mödrahjälp till tandvård Å kr . (' Landsbygd Städer Hela riket 1955 ................. 124 122 123 56 ................. 138 145 141 57 ................. 148 146 147 58 ................. 166 169 167 59 ................. 171 177 173 60 ................. 174 178 176
Beloppet till tandvård varierar mellan de olika mödrahjälpsområdena. Lägsta beloppet år 1955 redovisade Gävle stad (95 kr), Skaraborgs och Kopparbergs län (vardera 106 kr) samt Norrbottens län (107 kr). De högsta genomsnittliga beloppen till tandvård redovisades av Västernorrlands (156 kr), örebro (138 kr), Värmlands och Hallands län (båda 135 kr). År 1960 redovisade Kopparbergs län det lägsta beloppet (141 kr), Gävle stad (144 kr) och Västmanlands län (150 kr). Högsta beloppen redovisades av Stockholms stad (232 kr), Hälsingborgs stad (214 kr) och Västernorrlands län (201 kr).
Även i fråga om antalet mödrar, som beviljats tandvård, är variationerna procentuellt sett betydande mellan de olika mödrahjälpsområdena, vilket när- mare framgår av nedanstående sammanställning.
Procentuella antalet mödrar med mödrahjälp till tandvård i åren 1955, 1957 och 1960
År 1955 % Skaraborgs län ....... 26,5 Västerbottens län ..... 29,5 Blekinge län .......... 30,0 Örebro län ........... 34,2 Jämtlands län ........ 35,0 Norrbottens län ....... 35,3 Västernorrlands län. . . 36,4 Kronobergs län ....... 37,3 Uppsala län .......... 71,0 Västmanlands län ..... 70,4 Kristianstads län ..... 67,2 Göteborgs stad ....... 67,0 Norrköpings stad ..... 64,3 Malmö stad .......... 62,8 Kalmar län .......... 60,7
År 1957 %
Under 40 % Skaraborgs län ....... 24,1 Västerbottens län. . . . 28,5 Norrbottens län ...... 30,1 Örebro län .......... 32,7 Jämtlands län ....... 37,1 Västernorrlands län. . 39,4 Över 60 %
Uppsala län ......... 71,4 Göteborgs stad ...... 69,7 Hälsingborgs stad. . . . 66,2 Västmanlands län. . . . 66,2 Gävle stad .......... 65,5 Kristianstads län . . . . 65,1 Stockholms stad. . .. . 64,3 Älvsborgs län ........ 63,0 Stockholms län ...... 61,1
År 1960
Skaraborgs län ....... Norrbottens län ...... Västerbottens län. . . .
Göteborgs stad ...... Uppsala län ........ Stockholms län ...... Norrköpings stad . . . . Stockholms stad. . . . . Västmanlands län. . . . Gävle stad .......... Älvsborgs län ........ Malmö stad ......... Hälsingborgs stad. . . . Kristianstads län . . . . Kopparbergs län .....
74,3 73,3 71,1 70,4 69,5 69,1 69,0 67,8 67,7 66,7 65,6 60,6
Som framgår av sammanställningen har mödrahjälpstandvården successivt ökat i omfattning. Procenttalet ligger dock fortfarande relativt lågt i Väster- bottens, Skaraborgs och Norrbottens län. Antalet områden där mödrahjälps- tandvården uppgick till över 60 % har ökat från 7 år 1955 till 12 år 1960. Det torde kunna förutsättas, att utbyggnaden av mödrahjälpstandvården skett i an- slutning till folktandvårdens utbyggnad under senare år.
BILAGA B
Mödrahjälpsundersökningen i mars 1961
För att få en del upplysningar om mödrahjälpen, som inte kan utläsas ur socialstyrelsens årsstatistik eller av det material på vilket denna bygger, har socialpolitiska kommittén tillskrivit samtliga 31 mödrahjälpsnämnder och direkt från dessa nämnder inhämtat vissa uppgifter. Uppgifterna avser de ansökningar som avgjorts av mödrahjälpsnämnderna i mars 1961 och har lämnats enligt ett särskilt formulär. En översikt av uppgifterna lämnas i tab. 36. Särskilda bearbetningar har verkställts av de uppgifter som erhål— lits rörande antalet handlagda ansökningar m. m. inom olika mödrahjälps- områden, ansökningar om mödrahjälp till tandvård efter förslag från folk— tandvården resp. privata tandläkare samt avgjorda ansökningar om mödra- hjälp till tandvård prövade före resp. efter nedkomsten. Dessa bearbetning— ar redovisas i tab. 37—39.
Tab. 36. Översikt av mödrahjälpsundersökningen i mars 1961
Begärda upplysningar
Av mödrahjälpsnämnderna lämnade uppgifter
Antal ansökningar som
Summa beviljats avslagits ansökningar . Hela antalet ansökningar a) tillstyrkta av barnavårdsnämnden . 1 601 352 1 953 b) avstyrkta av barnavårdsnämnden.. 11 423 434 Summa a) + b) 1 612 775 2 387 . Ansökningar om mödrahjälp till tand- vård a) tillstyrkta (helt eller delvis) av barna- vårdsnämnden ................... 923 210 1 133 b) avstyrkta av barnavårdsnämnden.. 4 219 223 Summa a) + b) 927 429 1 356 . Vid ansökan har fogats kostnadsförslag för tandvård, vilket upprättats av a) folktandvårdspoliklinik o. d ........ 893 391 1 284 b) privatpraktiserande tandläkare. . . . 34 36 70 Summa a) + D) 927 4271 1 3541 . Ansökan om mödrahjälp till tandvård avgjord a) före den beräknade tidpunkten för barnsbörden ..................... 555 228 783 b) efter (den beräknade tidpunkten för) barnsbörden ..................... 372 201 573 Summa a) + b) 927 429 1 356 5. Beviljad mödrahjälp till tandvård avser a) hela kostnaden enligt kostnadsför— slaget .......................... 869 — _ du) del av kostnaden ................. 58 _ —— Summa a) + b) 927 — —
1 Två ansökningar saknade kostnadsförslag]
Tab. 37. I mars 1961 avgjorda mödrahjälpsansökningar
Handlagda Beviljade Avslagna Därav av Därav av Därav av .. ... barnavårds- barnavårds- barnavårds- lk Mopraåijfillpsolrgfltäun) nämnden nämnden nämnden ( * a" 5 55 Totalt Totalt Totalt till- av— till- av- till- av- styrk- styrk- styrk- styrk- styrk- styrk- ta ta ta ta ta ta Stockholms stad 79 66 13 58 57 1 21 9 12 Stockholms läns lk 74 60 14 42 42 — 32 18 14 Uppsala » » 70 63 7 61 60 1 9 3 6 Södermanlands » » 42 30 12 25 24 1 17 6 11 Östergötlands » » 139 122 17 109 109 —— 30 13 17 Norrköpings stad 15 12 3 9 9 _ 6 3 3 Jönköpings läns lk 108 99 9 77 77 — 31 22 9 Kronobergs » » 58 51 7 45 45 —— 13 6 7 Kalmar norra » » 31 28 3 23 23 — 8 5 3 Kalmar södra » » 46 39 7 35 35 —— 11 4 7 Gotlands » » 31 28 3 25 25 — 6 3 3 Blekinge » » 64 53 11 46 46 — 18 7 11 Kristianstads » 80 68 12 52 52 — 28 16 12 Malmöhus » » 140 130 10 103 103 -— 37 27 10 Malmö stad 87 69 18 68 68 — 19 1 18 Hälsingborgs » 21 15 6 14 13 1 7 2 5 Hallands läns lk 47 40 7 32 32 —— 15 8 7 Göteborgs o. Bohus » o 46 41 5 26 26 — 20 15 5 Göteborgs stad 68 53 15 50 50 — 18 3 15 Älvsborgs läns lk 149 124 25 111 111 _ 38 13 25 Skaraborgs » » 74 63 11 49 49 — 25 14 11 Värmlands » » 128 99 29 85 80 5 43 19 24 Örebro » » 67 54 13 43 43 — 24 11 13 Västmanlands » » 48 33 15 14 14 — 34 19 15 Kopparbergs » » 78 55 23 35 35 — 43 20 23 Gävleborgs » » 137 111 26 92 92 — 45 19 26 Gävle stad 9 8 1 4 4 — 5 4 1 Västernorrlands läns lk 99 90 9 73 73 — 26 17 9 Jämtlands » » 60 41 19 33 32 1 27 9 18 Västerbottens » » 143 100 43 92 91 1 51 9 42 Norrbottens » » 149 108 41 81 81 — 68 27 41 Summa 2 387 1 953 434 1 612 1 601 11 775 352 423 % 100 82 18 100 99 1 100 45 55
Tab. 38. I mars 1961 avgjorda ansökningar om mödrahjälp till tandvård efter förslag från folktandvården resp. privata tandläkare
Antal ansökningar med kostnadsförslag från Mödrahjälpsområde Folktandvården Privata tandläkare (lk = landstingskommun) Hand- Be- Av- Hand- Be- Av- lagda viljade slagna lagda viljade slagna
Stockholms stad ............ 50 36 14 _ _ _ Stockholms läns lk .......... 57 34 23 2 — 2 Uppsala » » .......... 51 45 6 _ — — Södermanlands » » .......... 15 8 7 9 4 5 Östergötlands » » .......... 68 52 16 2 1 1 Norrköpings stad ............ 10 5 5 _ — — Jönköpings läns lk .......... 51 37 14 5 2 3 Kronobergs » » .......... 13 12 1 5 2 3 Kalmar norra » » .......... 20 15 5 2 1 1 Kalmar södra » » .......... 29 24 5 — _ _ Gotlands » » .......... 17 13 4 _ _ _ Blekinge » » .......... 35 31 4 _ _ _ Kristianstads » » .......... 60 40 20 _ _ _ Malmöhus » » .......... 86 58 28 2 _ 2 Malmö stad ............ 59 45 14 _ _ — Hälsingborgs » ............ 14 8 6 _ _ _ Hallands läns lk .......... 19 11 8 _ _ _
Göteborgs o. Bohus » » .......... 28 14 14 _ _ _ Göteborgs stad ............ 52 40 12 1 — 1 Älvsborgs läns lk .......... 94 66 28 8 6 2 Skaraborgs » » .......... 21 16 5 6 2 4 Värmlands » .......... 65 47 18 8 4 4 Örebro » » .......... 31 17 14 1 _ 1 Västmanlands » » .......... 22 9 13 3 1 2 Kopparbergs » » ....... . 50 22 28 3 2 1 Gävleborgs » » .......... 84 69 15 1 _ 1 Gävle stad ........... 6 4 2 _ — _ Västernorrlands läns lk .......... 42 32 10 10 9 1 Jämtlands » » .......... 27 12 15 2 _ 2 Västerbottens » » .......... 55 40 15 _ — — Norrbottens » » .......... 53 31 22 _ _ _ Summa 1 284 893 391 70 34 36 % 100 70 30 100 49 51
Tab. 39. I mars 1961 avgjorda ansökningar om mödrahjälp till tandvård prövade före resp. efter nedkomsten
Antal ansökningar om mödrahjälp till tandvård Avgjorda före den Avgjorda efter den Mödrahjälpsområde beräknade beräknade (lk = landstingskommun) Hand- nedkomsten nedkomsten lagda D" D" arav arav Totalt beviljade Totalt beviljade Stockholms stad ................ 50 12 10 38 26 Stockholms läns lk .............. 59 28 16 31 18 Uppsala » » .............. 51 26 25 25 20 Södermanlands » » .............. 24 16 7 8 5 Östergötlands » » .............. 70 47 35 23 18 Norrköpings stad ................ 10 7 3 3 2 Jönköpings läns lk .............. 56 30 18 26 21 Kronobergs » » .............. 19 11 8 8 6 Kalmar norra » » .............. 22 17 12 5 4 Kalmar södra » » .............. 29 24 20 5 4 Gotlands » » .............. 17 13 10 4 3 Blekinge » » .............. 35 21 17 14 14 Kristianstads » » .............. 60 25 16 35 24 Malmöhus » » .............. 88 53 42 35 16 Malmö stad ................ 59 44 34 15 11 Hälsingborgs » ................ 14 7 3 7 5 Hallands läns lk .............. 19 5 1 14 10 Göteborgs o. Bohus » » .............. 28 20 10 8 4 Göteborgs stad ................ 53 45 35 8 5 Alvsborgs läns lk .............. 102 36 28 66 44 Skaraborgs » » .............. 28 12 8 16 10 Värmlands » » .............. 73 40 28 33 23 Örebro » » .............. 32 17 13 15 4 Västmanlands » » .............. 25 13 4 12 6 Kopparbergs » » .............. 53 32 13 21 11 Gävleborgs » » .............. 85 57 49 28 20 Gävle stad ................ 6 6 4 _ _ Västernorrlands läns lk .............. 52 31 24 21 17 Jämtlands » » .............. 29 15 9 14 3 Västerbottens » » .............. 55 34 32 21 8 Norrbottens » » .............. 53 39 21 14 10 Summa 1 356 783 555 573 372 % 100 58 _ 42 _
BILAGA C
' Tandvård i Danmark
Ersättning för tandvård har sedan länge lämnats i den danska sjukförsäkringen. Fram till den 1 april 1961 har sjukförsäkringen reglerats genom bestämmelser i »folkeforsikringsloven». Fr. o. m. nyssnämnda tidpunkt ersattes denna lag av »lov nr 239 af 10. juni 1960 om den offentlige sygeforsikring». Den nya lagen inne- bär inte någon större reform av sjukförsäkringen. Denna grundar sig i huvud- sak på samma system, som det i Sverige tidigare tillämpade nämligen på erkända sjukkassor, bildade som understödsfö-reningar. Följande redogörelse har varit föremål för granskning i danska socialministeriet.
Sjukförsäkringen till 1 april 1960
Enligt »folkeforsikringsloven» var den offentliga sjukförsäkringen organiserad i erkända sjukkassor (»sygekasser») och särskilda statskontrollerade sjukför— eningar (»forvtsaettelsessygekasser»). Förutom dessa två typer av kassor fanns en särskild sjukkassa för statlig järnvägspersonal, vars verksamhet reglerades av en speciell lag.
En »sygekasse» var enligt folkeforsik-ringsloven en förening av »ubemidlede personer», vilkas inkomster eller förmögenhet understeg en viss gräns. För— eningen hade till syfte att lämna hjälp vid sjukdom. Om en sådan kassa upp— fyllde vissa villkor, kunde den bli statserkänd av socialministeriet. De flesta er- kända sjukkassor hade en kommun eller församling som verksamhetsområde. Vissa kassor var dock knutna till en bestämd yrkeskategori. För varje sjukkassa skulle finnas stadgar. Kassorna stod under tillsyn av direktoratet för sjukkasse- väsendet.
Sjukkassorna var sammanslutna i centralföreningar, som var och en omfat- tade ett eller flera amt (län). Dessa centralföreningar var i sin tur sammanslutna i De samvirkende Centralforeninger af Sygekasser i Danmark.
En »fortswttelsessygekasse» var en förening av »bemidlede personer» d. v. 5. personer vars inkomst eller förmögenhet översteg en viss gräns vilken skilde dem från »ubemidlede». Kassan hade till ändamål att lämna hjälp vid sjukdom. För att kunna beteckna sig som »fortsaettelsessygekasse» skulle föreningen stå under kontroll av direktören för sjukkasseväsendet. Ifrågavarande kassor verkade inom ett begränsat område, motsvarande ett eller flera amt. Kassorna var samman— slutna i De samvirkende statskontrollerede. Forsaettelsessygekasser i Danmark.
På varje ort i landet fanns såväl en erkänd sjukkassa som en statskontrollerad »fortseettelsessygekasse».
För medlemskap i en sjukkassa med rätt till hjälp vid sjukdom m. ni. (som »nydende medlem») gällde bl. a. att vederbörande skulle ha en inkomst eller förmögenhet understigande en viss gräns, som fastställdes av socialministern vart tredje år. En reglering av medlemskapet med hänsyn till inkomst och förmögen—
het ägde i princip rum en gång årligen. Inkomstgränsen beräknades motsvara en yrkesarbetares årsinkomst vid full sysselsättning. Upptagande som självständig medlem i sjukkassa kunde äga rum tidigast vid 14 års ålder och senast vid 40. Barn under 15 år omfattades av föräldrarnas försäkring. Medlemskap i en sjuk- kassa kunde inte erhållas under sjukdom. En icke-arbetsför person kunde inte bli medlem i sjukkassa.
Beträffande medlemskap i »fortsaettelsessygekasse» gällde att vederbörande vid inträdet skulle vara under 60 år och ha en inkomst eller förmögenhet över- stigande sjukkassegränsen. Vissa villkor i fråga om hälsotillståndet fanns före- skrivna.
Om en »nydende» sjukkassemedlems ekonomiska förhållanden förbättrades så, att han inte längre uppfyllde de ekonomiska villkoren för medlemskap i sjukkassan, skulle han övergå antingen till att bli »bidragydende medlem» av kassan (d. v. s. betala viss avgift, men ej åtnjuta förmåner) eller till en »fortsaettelsessygekasse». Sådan övergång kunde äga rum oavsett ålder och hälsotillstånd.
Det var i regel beroende på fritt val, om en person ville vara »nydende» med- lem i sjukförsäkringen (medlem i en sjukkassa). Invalid- och folkpensionärer samt lärlingar var dock skyldiga att vara »nydende» medlemmar.
Alla danska medborgare var skyldiga att _ i det fall de inte var »nydende» medlemmar i en sjukkassa _ ingå som »bidragydende» medlemmar i en sjuk- kassa eller en fortsattelsessygekasse. Ansökan om medlemskap skulle göras se- nast 3 månader efter det att vederbörande fyllt 21 år. En »bidragydende» med- lem i en sjukkassa hade inte rätt att åtnjuta förmåner från sjukförsäkringen. Där- emot innebar medlemskapet rätt för honom att senare, oavsett hälsotillstånd eller ålder, bli »nydende» medlem om inkomsten och förmögenheten understeg den fastställda gränsen. Rätt till hjälp inträdde dock först efter 1/2 års väntetid.
Sjukkassorna var skyldiga att lämna fri allmän läkarvård, sjukhusvård, bidrag till såväl livsviktig som i övrigt särskilt betydelsefull medicin, dagersättning, hem- sjukvård, barnmorske- och läkarhjälp vid förlossning, särskild dagersättning vid barnsbörd samt begravningshjälp. Vederbörande kommun skulle lämna fri resa till läkare och sjukhus. Kassorna kunde i stadgarna ta in bestämmelser om bi— drag till specialistvård, tandvård, massage, medicinska bad, vissa mediciner, bandage, glasögon samt konvalescenthemsvistelse. Förutom föreskriven dagersätt- ning utbetalade sjukkassorna under de senaste åren särskild sjuklön som utbe- talats genom sjukkassorna men bekostats av arbetstagarna och arbetsgivarna.
»Fortsatte]sessygekasserne» lämnade medlemmarna viss ersättning för deras utgifter för såväl allmän läkarhjälp som specialistvård och barnmorskehjälp, men bidrog som regel inte till medlemmarnas utgifter för medicin och tandvård.
Sjukkassorna lämnade efter 6 dagars karenstid hjälp under högst 60 veckor (420 dagar). Vid utförsäkring överfördes medlemmen till »bidragydende» med- lem. Härefter kunde hjälp utgå efter behovsprövning enligt »forsorgsloven».
Inom »fortsaettelsessygekasserne» var hjälpen begränsad på det sättet att un- der en viss tid endast fick utbetalas ett visst belopp. Vid utförsäkring överfördes medlemmen till »bidragydende» medlem.
Sjukkassornas verksamhet finansierades genom medlemsavgifter, som varie- rade emellan de olika kassorna, men som i princip var desamma för medlem— marna i samma kassa, samt med statsbidrag. Avgiften för »bidragydende» med- lemmar var i lagen fastställd till 2 kr 40 öre per år, vartill kom invalidp—remie med 21 kr 60 öre, alltså 24 kr sammanlagt.
»Fortsaettelsessygekassernes» verksamhet finansierades helt med medlemsav— gifter.
Antalet erkända sjukkassor uppgick vid utgången av år 1959 till 1 583. Antalet medlemmar utgjorde vid samma tidpunkt sammanlagt 2 854 000, fördelade på olika medlemskategorier enligt följande tablå. Som jämförelse lämnas uppgifter även för år 1958.
Antal medlemmar (i 1 OOO-tal) i sjukkassorna 31/12 1958 31/12 1959 »Ubemidlede nydende medlem- mer» ..................... 2 550 2 587 »Bemidlede nydende medlem- mer» .................... 9 8 oBidragydende medlemmer» . . 268 259 Summa 2 827 2 854
Den offentliga sjukförsäkringen (erkända sjukkassor, statskontrollerade sjuk- föreningar, »fortszettelsessygekasser», och den statliga järnvägspersonalens sjuk— kassa) omfattade vid [utgången av år 1958 över 3 miljoner medlemmar, fördelade på sätt som framgår av följande sammanställning.
Antal medlemmar (i 1 OOO—tal) i den offentliga sjukförsäkringen »Bidrag— giga 325121- ydende» S:a % medlemmar
Erkända sjukkassor .............. 2 559 268 2 827 86,4 Fortsaettelsessygekasser ........... 400 3 403 12,3 Den statliga järnvägspersonalens
sjukkassa ..................... 41 — 41 1,3
Summa 3 000 271 3 271 100,0
I förhållande till den totala befolkningen över 15 år, som vid utgången av år 1958 uppgick till ca 3 378 000, utgjorde medlemsantalet i den offentliga sjukför- säkringen 96,8 %. Samtliga »nydende» medlemmar utgjorde 88,8 % och samtliga »ubemidlede nydende» medlemmar 76,6 % av befolkningen över 15 år. År 1959 uppgick antalet »nydende» medlemmar i den offentliga sjukförsäkringen till 3 052000, motsvarande 89 % av befolkningen över 15 år.
De erkända sjukkassornas inkomster uppgick åren 1958 och 1959 till följande.
Inkomster lnkomstslag 1958 1959 % Milj. kr Milj. kr Medlemsavgifter .................... 228,7 240,5 69,7 Stats- och kommunbidrag ........... 78,1 81,1 23,5 Räntor m. m ....................... 23,4 23,2 6,8 Summa 330,2 344,8 100,0
Utgifterna under åren 1958 och 1959 fördelade sig på sätt som framgår av ne- danstående tablå.
Utgifter Utgiftsändamål 1958 1959 % Milj. kr. Milj. kr.
Läkarvård ......................... 116,0 122,7 36,0 Tandvård .......................... 22,7 26,4 7,7 Medicin ............................ 42,1 44,8 13,2 Sjukhusvård ........................ 42,3 44,2 13,0 Kontanthjälp ....................... 13,1 13,1 3,9 Utjämningskassan ................... 10,2 13,6 4,0 Begravningshjälp .................... 16,1 16,4 4,8 Förlossningshjälp .................... 5,9 5,9 1,7 Hemsjukvård, massage .............. 10,5 10,6 3,1 Glasögon, bandage m.m ............. 7,5 7,7 2,3 Förvaltning ........................ 32,5 34.9 10,3
Summa 318,9 340,3 100,0
De sammanlagda fonderna uppgick år 1958 till 159,2 milj. kr och år 1959 till 161,5 milj. kr.
Sjukkassornas genomsnittliga inkomster, utgifter och fonder, räknat per med- lem för åren 1958 och 1959 framgår av följande sammanställning.
Belopp 1 kr. per medlem
Inkomster 1958 1959 Medlemsavgift ........................ 90,28 93,61 Stats- och kommunbidrag ............. 30,85 31,56 Räntor m. m ......................... 9,23 9,05 Summa 130,36 134,22 Utgifter Läkarvård ............................ 45,80 47,76 Tandvård ............................ 8,95 10,26 Medicin .............................. 16,62 17,46 sjukhusvård .......................... 16,71 17,22 Kontanthjälp ......................... 5,17 5,11 Utjämningskassan ..................... 4,04 5,30 Begravningshjälp ..................... 6,36 6,39 Förlossningshjälp ...................... 2,32 2,31 Hemsjukvård, massage ................ 4,15 4,12 Glasögon, bandage m.m ............... 2,98 2,99 Förvaltning .......................... 12,84 13,58 Summa 125,94 132,50 Fond per medlem 31/12 ............... 62,44 62,89
Sjukförsäkringen från 1 april 1961
En av de mera betydelsefulla förändringarna genom den nya sjukförsäkringslagen som trädde i kraft den 1 april 1961 är att alla blir medlemmar i sjukkassorna oav— sett sina ekonomiska förhållanden. Lagen bygger på ett bibehållande av syste— met med sjukkassor, erkända av socialministern. De existerande »fortsazttelses- sygekasser» kan upprätthålla sin verksamhet endast för samma personkrets som
hittills, dvs. för personer vars inkomst överstiger den fastställda gränsen. Dessa kassor ingår emellertid inte längre som en del av den offentliga sjukförsäk- ringen.
Enligt de nya bestämmelserna kan det finnas bara en erkänd sjukkassa i varje kommun. En rad kassor skall därför under en övergångsperiod slås samman. Däremot kan en sjukkassa omfatta mer än en kommun. Befintliga riksomfattande kassor, t. ex. den statliga järnvägspersonalens, kan fortsätta sin verksamhet.
Med tanke på en samordning mellan sjukkassornas och kommunernas administra- tion skall kommunen utse 1/3 — dock minst två medlemmar — av sjukkassans styrelse.
Som nyss nämnts har alla möjlighet att bli medlem i sjukkassa. Den tidigare förmögenhetsgränsen har slopats. Inkomstgränsen wbibehålles emellertid och sjukkassemedlemmarna hänföres till endera av två grupper beroende på in- komsten. Medlemmar, var—s inkomst understiger den fastställda gränsen, hän- föres till den ena gruppen och betecknas som A-medlemmar. Medlemmar med en inkomst, som överstiger gränsen, hänföres till den andra gruppen och betecknas som B-medlemmar.
En kontroll av huruvida en medlems inkomst ligger över eller under den fast- ställda gränsen skall göras årligen för alla medlemmar. Vart tredje år skall social— ministern fastställa inkomstgränsen och meddela föreskrifter i anledning härav.
Envar har rätt att bli »nydende» medlem i en sjukkassa, men en medlems barn under 16 år omfattas av medlemmens försäkring. Den som fyllt 16 år och som inte är »nydende» medlem i en erkänd sjukkassa eller den statliga järn— vägspersonalens kassa, skall vara »bidragydende» medlem, C-medlem, i den sjukkassa, inom vars verksamhetsområde han bor. Genom denna skyldighet beva- ras möjligheten att senare bli »nydende» medlem i sjukkassan. Avgiften för »bi- dragydende» medlemmar, skall fr. o. m. den 1 januari 1962 höjas från 2 kr 40 öre till 24 kr per år. Avgiftsökningen skall garantera sjukkassorna en ekonomisk gottgörelse från dem som inte vill delta i den aktiva försäkringen, men som det oaktat får den utvidgade rätten att senare bli »nydende» medlemmar.
Avgifterna blir för ett år 24 kr lägre för A- än för B-medlemmarna, då det inte utgår statsbidrag till den sistnämnda gruppens försäkring i samma utsträckning som för A-gruppen. Dessutom skiljer sig förmånerna framför allt i fråga om läkar- vården.
Gruppen A erhåller som hittills fri läkarvård på villkor, som närmare faststäl- les i särskild överenskommelse mellan sjukkassornas och läkarnas organisationer. Som hittills kan krävas, att dessa medlemmar väljer en bestämd läkare för ett år i sänder. Efter nya avtal mellan sjukkassorna och läkarna gäller detta fr. o. m. 1 april 1961 för alla A-medlemmar i hela landet. Gruppen B erhåller läkarvård efter de inom »fortsaettelsessygekasserne» hittills tillämpade reglerna, dvs. medlem- men får själv betala läkaren, men erhåller viss ersättning från sjukkassan efter en närmare fastställd taxa. B-medlemmarna har fritt läkarval. Direktören för sjukkasseväsendet skall tillse att sjukkassornas stadgar tillförsäkrar B-medlem- marna förmåner i en omfattning, som såvitt möjligt svarar mot de förmåner som tillförsäkras A-medlemmarna.
Alla »nydende» medlemmar erhåller kostnadsfri vård på sjukhus. Vidare skall sjukkassan lämna bidrag med 3/4 av kostnader för läkemedel, som av socialminis- tern förklarats bidragsberättigade.
Kassor i kommuner med skoltandvård är skyldiga att lämna bidrag till tand- vård med minst hälften av kostnaderna. I övrigt kan sjukkassorna lämna bidrag till tandvård efter regler fastställda i stadgarna. Socialministern fastställer vissa
riktlinjer beträffande ersättningen för tandvård och kan härvid lämna kassor- na medgivande att lämna ett högre bidrag till medlemmar, som underkastar sig regelbunden tandkontroll.
Till alla »nydende» medlemmar skall sjukkassorna lämna fri hemsjukvård. Den mest vittgående ändringen ifråga om förmånerna har gjorts beträffande dagersättningen. Enligt de äldre bestämmelserna var en medlem skyldig att till- försäkra sig 40 öre per dag. Det fanns ingen möjlighet att tillförsäkra sig mer än 6 kr. Emellertid har som tidigare nämnts under senare år utgått sjuklön, som utbetalats genom sjukkassorna. Utgifterna härför täcktes med avgifter från ar- betstagare och arbetsgivare.
Enligt sjukförsäkringslagen har såväl A- som B-medlemmar som är arbetstagare rätt till dagersättning med högst 4/5 av dagsförtjänsten. Dagersättningen är maxi- merad till 21 kr per dag för familjeförsörjare, 16 kr till icke familjeförsörjare över 18 år och 8 kr. till icke familjeförsörjare under 18 år. Dagersättning utgår efter en veckas karenstid för sex dagar i veckan. Dagersättning utgår för högst 26 veckor under loppet av 12 månader, vid barnsbörd 14 veckor. Utgifterna täckes till 5la av arbetstagare och arbetsgivare samt till ca lla med statsbidrag.
Den som inte är arbetstagare kan tillförsäkra sig dagersättning i sjukkassan efter regler som liknar de ovan nämnda. Denna frivilliga försäkring finansieras med medlemmarnas avgifter och ett statsbidrag på 1/4 av sjukkassornas utgifter.
Den som är statstjänsteman eller omfattas av olika lagar, som tillförsäkrar ve- derbörande sjuklön, kan inte få dagersättning från sjukkassan.
Fria resor tillhandahålles A-medlemmarna.
Statsbidrag utgår till sjukkassorna enligt följande: 1) 5 kr för varje »nydende» A-medlem;
2) 1/4 av kassa-ns utgifter till läkar- och sjukhusvård, tandvård m. m. för A-med- lemmar; 3) full ersättning för kassans utgifter till godkända läkemedel för A- och B-med- lemmar;
i) 1/4 av kassans utgifter till vissa läkemedel och till dagersättning.
Sjukkasseväsendet skall såsom hittills stå under tillsyn av direktoratet för sjuk- kasseväsendet, vilket är underställt socialministeriet.
Tandvårdsförsäkringen
Enligt folkeforsilcringsloven förelåg ingen skyldighet för sjukkassa att lämna sina medlemmar hjälp till tandvård. Ev. rätt till tandvård reglerades i kassastadgarna. Enligt sä-rskilda föreskrifter från socialministeriet kunde hjälp lämnas »nyden- de» medlemmar och deras b-ar-n under 15 år för behandling av sjukdomar »i tänder- na, lokal behandling av godartade sjukdomar i tandkött och käkar m. m., som hade direkt samband med tandsjukdomar, tandfyllning med cement, emaljcement och amalgam, borttagande av tandsten och tandextraktion samt nödvändig lokalbe- dövning. Det utgick statsbidrag med 1/4 av sjukkassornas utgifter för tandvård. Mellan sjukkassorna och tandläkarna hade träffats avtal, som täckte hela landet. Dessa överenskommelser utnyttjades emellertid inte i samma utsträckning av alla kassor. Enligt avtal utgick hjälpen i Köpenhamn efter »taxa I» d. v. 5. med ett år- ligt arvode till tandläkaren per medlem. Arvodets storlek var beroende av för- hållandet mellan totala medlemsantalet och det antal medlemmar, som sökt tand- läkarvård. Sjukkassornas medlemmar betalade en särskild kontrollavgift för be-
handlingarna. Utanför Köpenhamn tillämpades »taxa II», enligt vilken sjukkassan kunde betala upp till 4/5 av tandläkararvodet, dock minst hälften av detsamma.
Sammanlagt hade år 1957 ca 1000 sjukkassor med över 2 miljoner medlemmar avtal med tandläkare om mera allmän tandbehandling. Härtill kom ca 500 kassor med 373000 medlemmar som endast lämnade *hjälp till tandextraktion. De sist- nämnda kassorna ersatte tandläkaren helt. Ett ganska litet antal sjukkassor med ca 20 000 medlemmar (mindre än 1 % av sjukkassornas totala medlemsantal) läm- nade ingen hjälp till tandvård. Ersättning för borttagande av tandsten lämnades endast i sjukkassor, som tillämpade taxa II.
Överenskommelserna innehöll vidare en rad taxor för behandling, för vilka sjukkassorna inte lämnade någon ersättning, t. ex. protesarbeten.
Sjukkassemedlemmarna hade rätt att själva välja tandläkare. Någon motsvarig— het till systemet med anknytning till en viss läkare som i fråga om läkarvården existerade inte. »Fortsaettelsessygekasserne» lämnade inte hjälp till tandvård.
Enligt lov om den offentlige sygeforsikring är .sjukkassor i kommuner, inom vilka finns skoltandvård, skyldiga att lämna sina »nydende» medlemmar ersätt- ning med minst hälften av kostnaderna för konserverande tandbehandling. Alla »nydende» medlemmar lämnas samma hjälp. En obligatorisk tandvårdsförsäkring har således införts fr. o. m. den 1 april i år. Obligatoriet har begränsats på angivet sätt med hänsyn till dels bristen på tandläkare, dels »det förhållandet, att tand- vården inte räknas bli så omfattande i kommuner med skoltandvård, där invå- narna haft möjlighet att få sina tänder skötta. Sedan flera år råder emellertid konflikt mellan kommunerna och tandläkarna om skoltandvården.
De sjukkassor, för vilka skyldighet att lämna hjälp till tandvård inte föreligger, kan lämna sina medlemmar ersättning för tandvård efter de regler, som närmare fastställes i kassastadgarna.
Beträffande den närmare utformningen av reglerna för ersättningen till tand- vård utfärdar socialministern närmare föreskrifter. Dessa kan bl. a. innehålla medgivande till kassorna att utge ett högre bidrag till medlemmar, som under- kastar sig regelbunden tandkontroll.
Enligt föreskrifter som utfärdats den 23 februari 1961 kan i en erkänd sjuk- kassas stadgar intagas bestämmelser, som ger »nydende» medlemmar och deras barn (även barn, som vårdas i familjevård) under 16 år rätt till ersättning vid följande tandbehandling .som syftar till bevarande av de naturliga tänderna:
behandling av sjukdomar i tänderna; lokal behandling av sådan-a godartade sjukdomar i munslemhinnan, tandkött och käkar, som har di-rekt samband med tanwdsjukdomar;
tandfyllningar i defekta tänder och tandrötter; dock endast cement, emaljce- ment och amalgam;
borttagande av tandsten; uttagning av sjuka tänder;
nödvändig lokalbedövning.
All annan tandbehandling än nu angiven är sjukkassorna ovidkommande. Med- lemmarna kan t. ex. inte få ersättning för insättning, reparation och förnyelse av proteser. Det är närmast av kostnadsskäl som behandling av detta slag uteslutits. Kostnaderna för tandvården skulle bli alltför stora. Vidare anses den som tidigare inte skött sina tänder ej böra få ersättning för tandvård.
I kommuner, där det finns skoltandvård, skall sjukkassan enligt föreskrifterna lämna sina »nydende» medlemmar ersättning med minst hälften av kostnaderna för konserverande tandbehandling. Det förutsättes därvid, att skoltandvården är
fullt utbyggd inom kommunen, d. v. 5. står öppen för alla barn i skolans 7 första klasser.
Sjukkassor, som har infört regelbunden tandkontroll, medges rätt att lämna er- sättning med 4/5 till medlemmar, som underkastar sig denna kontroll.
Överenskommelser mellan de erkända sjukkassorna eller sammanslutningar av sådana å ena sidan och tandläkare å andra sidan om villkoren för ersättning m. m. samt ändringar i sådana överenskommelser skall för att vara gällande god- kännas av socialministern, som därvid har att se till att de genom överenskom- melserna fastställda taxorna står i rimligt förhållande till behandlingen. Överens- kommelse kan omfatta endast A-medlemmar. I så fall skall emellertid särskilda regler fastställas, som ger B-medlem rätt till viss ersättning av sina kostnader för tandvård. Då överenskommelsen stadgar betalning per behandling från sjukkas- san, skall ersättningen till B-medlemmarna uppgå till minst samma belopp per behandling.
En central överenskommelse har träffats mellan De samvirkende Centralför- eninger af Sygekasser i Danmark och Dansk Tandlaegeforening angående tand- behandling för medlemmar i sjukkassor, tillhörande centralföreningarna, med undantag av sjukkassorna i Köpenhamn och på Färöarna.
Berättigade till tandvård enligt överenskommelsen är »ubemidlede nydende» medlemmar i sjukkassorna och deras barn (fosterbarn), så framt dessa inte er- håller behandling inom skoltandvården. Tandläkare, vilken tillhör'lokalförening, som åtagit sig tandvård av ifrågavarande slag, är skyldig att ge sjukkassemedlem behandling. Dansk Tandlaegeforening skall så vitt möjligt tillse, att det finns till- räcklig tandläkarhjälp att få, så att i överenskommelsen angiven behandling skall kunna erhållas. Om en tandläkare vill sluta med tandvård för sjukkassorna skall han lämna kassorna varsel härom inom viss tid.
Enligt överenskommelsen skall sjukkassemedlemmarna ha frihet att välja tand- läkare. Mellan den eller de tandläkare, som-är knutna till sjukkassan, och sjuk- kassan upprättas lokalt ett skriftligt avtal. Detta skall även undertecknas av tand- läkarnas kretsförening och centralföreningen av sjukkassor. Till sjukkassemed- lemmarna utdelas en förteckning över de tandläkare på orten, som biträtt över- enskommelsen. I anslutning till förteckningen lämnas uppgifter om den överens- komna taxan för såväl sådan behandling vilken ersättes genom sjukkassan som annan behandling.
Sjukkassemedlem, som söker tandläkarvård, skall genom medlemsbok eller an- nat bevis styrka, att han är berättigad till tandvård genom sjukkassan. Gör han inte detta, kan tandläkaren avkräva medlemmen ersättning som om han inte vore medlem. Vid all behandling skall användas första klass material. Behandlingen skall utföras efter vedertagna principer.
I avtalet mellan sjukkassan och tandläkaren skall anges, hur stor del av arvodet sjukkassan skall betala. Ersättningen kan vara hälften, % eller 4/5 av arvodet. Kassor, som endast lämnar hjälp för tanduttagning, skall ersätta hela arvodet.
Tandläkarnas arvoden enligt överenskommelsen är indexreglerade. Då patienten är slutbehandlad, utställer tandläkaren en räkning i original och kopia på formulär godkänt av de två avtalsslutande huvudorganisationerna. På räkningen anges sjukkassans namn, medlemmens namn, arvoden och behand- lingar. Tandläkaren har rätt att kräva å conto betalning av medlemmen under behandlingens gång. Det åligger medlemmen att omedelbart vid behandlingens avslutande betala sin del av arvodet till tandläkaren. Patienten erhåller det kvit- terade räkningsoriginalet. Tandläkaren sänder en gång i månaden räkning till sjukkassan och bifogar därvid kopiorna av patienträkningarna.
En sjukkassa, vars utgifter per behandlad medlem hos en tandläkare under 4
på varandra följande kvartal väsentligen överstiger sjukkassans eller motsvarande sjukkassas genomsnittliga utgift per behandlad medlem, kan begära särskild undersökning.
I överenskommelsen förutsättes, att sjukkassorna själva skall kunna driva tand- kliniker. Tillstånd härtill måste emellertid lämnas av de två avtalsslutande huvud- organisationerna.
I normalstadgarna för de erkända sjukkassorna finns i huvudsak följande be- stämmelse intagen beträffande tan-dvård.
& 14 Tandvård
a) till medlemmar i grupp A. I kassor, som lämnar ersättning för egentlig (konserverande) tandvård. Kassan bidrager med % av kostnaden för tandvård på grundval av gällande, av socialministern godkända överenskommelse. Kassan betalar endast sådan tand- vård, som enligt de av ministern fastställda reglerna kan ersättas av sjukkassorna.
Lämnar kassan i enlighet med närmare av ministern fastställda regler hjälp till regelbunden tandkontroll, höjes bidraget till 4/5 för de medlemmar, som deltager i kontrollen.
B-arn, som har rätt att delta i skoltandvård, omfattas inte av sjukkassans skyldighet att lämna tandvård.
I kassor, som endast ersätter tanduttagning. Kassan ersätter helt kostnaderna för tanduttagning med lokalbedövning av sjuka tänder på grundval av gällande av socialministern godkända överenskommelse om tandvård.
b) till medlemmar i grupp B. Mot företeende av tandläkarens kvitterade och specificerade räkning lämnas ersättning med det belopp som sjukkassan skulle ha betalat för motsvarande be- handling med hänsyn till den för A-medlemm—ar gällande överenskommelsen.
För beräkningen av tandläkarens' ersättning samt sjukkassans resp. patientens andel av densamma har utarbetats en tabell, som i sammandrag redovisas här nedan, med angivande av särskilda belopp för fyllning, rotbeh—andling ooh tand- uttagning med eller utan lokal-bedövning.
Bruttoarvoden för tandbehandling i Danmark
Arvodena gäller från 1 april 1961 och innefattar 56 % dyrtidstillägg i enlighet med överenskom- melsen mellan De Danske Sygekasser och Dansk Tandlaegeforening.
Tanduttagning . . (eller lokalbedöv- Tanduttagning Fyllningar Rotbehandhngar ning vid med lokalbedövning tanduttagning) Antal Sjuk- Sjuk- Sjuk- Sjuk- kas- Patzs kas- Patzs kas- Patzs kas- Patzs Totalt sans andel Totalt sans andel Totalt sans andel Totalt sans andel andel 1], andel 1/,, andel 1/, andel 1/, 2la 2la 2la 2la
1 14,04 9,36 4,68 21,84 14,56 7,28 6,24 4,16 2,08 12,48 8,32 4,16 2 28,08 18,72 9,36 43,68 29,12 14,56 9,36 6,24 3,12 18,72 12,48 6,24
20 280,80 187,20 93,60 436,80 291,20 145,60 36,88 23,92 11,96 71,76 47,84 23,92
En liknande tabell finnes med samma totalbelopp, men med sjukkassans andel : 3/4 av arvodet och patientens andel: 1/4.
Särskild överenskommelse har träffats för Köpenhamn. Enligt denna är bl. a. borttagning av tandsten inte bidragsberättigat.
Som tidigare nämnts hade år 1957 sammanlagt ca 1 000 sjukkassor med 2 100 000 medlemmar avtal med tandläkare om konserverande tandbehandling. Ca 500 kas- sor med 373000 medlemmar lämnade hjälp endast till tanduttagning. Ett litet antal sjukkassor med ca 20000 medlemmar (mindre än 1 % av sjukkassornas totala medlemsantal) lämnade ingen hjälp till tandvård.
Man har räknat med att 75—80 % av befolkningen var »ubemidlede nydende» medlemmar i sjukförsäkringen den 1 april 1961. Av dessa ansågs 80 % omfattas av tandvårdsförsäkringen och äga rätt till konserverande tandbehandling.
Den obligatoriska tandvården har knutits till skoltandvården. På grund av den tidigare omnämnda konflikten mellan kommunerna och tandläkarna torde f. n. endast ett 100-tal kommuner bedriva organiserad skoltandvård genom härför sär- skilt anställda tandläkare. Under konflikttiden har flera kommuner lämnat bidrag till barnen för vård hos privatpraktiserande tandläkare. Ca 50 % av befolkningen bor i kommuner med skoltandvård. Bland dessa märkes framförallt Köpenhamn med omnejd. En stor del av befolkningen är alltså obligatoriskt tandvårdsförsäk- rad inom sjukförsäkringen fr. o. m. den 1 april 1961. Med hänsyn till bristen på tandläkare och av kostnadsskäl har obligatoriet begränsats på angivet sätt. Man har räknat med att en stor del av befolkningen i kommuner med skoltandvård har skött sina tänder.
Sjukkassornas utgifter för tandvård uppgick under åren 1955—1959 till följande belopp.
År Utgift för tandvård milj. kr. 1955 ....................................... 17,0 56 ....................................... 19,4 57 ....................................... 21,4 58 ....................................... 22,7 59 ....................................... 26,4
Utgifterna för tandvård har under femårsperioden således ökat med över 50 %. Räknat i genomsnitt per sjukkassemedlem har utgifterna uppgått till nedanstående belopp.
År Utgift för tandvård kr per sjukkassemedlem 1955 ....................................... 6,90 56 ....................................... 7,79 57 ....................................... 8,53 58 ....................................... 8,95 59 ....................................... 10,26
Uppgifter beträffande frekvensen av medlemmarnas besök hos tandläkare m. m. finnes endast tillgängliga beträffande Köpenhamn. Hittills har, som tidigare nämnts, tandläkarna där honorerats med visst belopp per medlem i förhållande till antalet tandläkarbesök. Under loppet av ett år har 1/3 av sjukkassemedlem- marna i Köpenhamn erhållit bidrag till tandvård. Sjukkassans andel av kostna- derna härför har uppgått till 36 kr per medlem. Man har gjort den iakttagelsen, att äldre personer i allmänhet inte söker tandläkare. De yngre är mera intresse— rade. Personer, som fått skoltandvård, besöker även senare tandläkare regelbun- det. Bland de studerande gick ca 50 % till tandläkare.
BILAGA D
Tandvård i England
Inledning
Följande redogörelse avser förhållandena i England inkl. )Vales (däremot inte Skottland och Nordirland). Uppgifterna har genom förmedling av socialattachén i London varit föremål för granskning i Ministry of Health.
Enligt The National Health Service Act 1946 åvilar det hälsoministern att sörja för uppbyggandet av en mångsidig hälsovård i syfte att förbättra folkets fysiska och psykiska hälsa och att förebygga, diagnostisera och behandla sjukdomar. Ministern är inför parlamentet ansvarig för att hälsovårdsanordningar av varje slag och av högsta möjliga kvalitet finns att tillgå för var och en som är i be- hov därav. All vård skall vara kostnadsfri såvida inte särskild avgift föreskri- vits. Tandvård ingår som en del i hälso- och sjukvården.
Hälso- och sjukvården bedrives huvudsakligen på tre vägar, nämligen genom a) executive councils (med hjälp av privatpraktiserande läkare och tandläkare), b) sjukhusmyndigheter (med hjälp av sjukhus och specialister), c) lokala hälso- vårdsmyn-digheter (som svarar för bl. a. förebyggande hälsovård). Alla utom en mycket liten del av befolkningen begagnar sig av den kostnadsfria hälso- och sjukvården. Största delen av specialisterna och omkring 98 procent av de all- wmänt praktiserande läkarna arbetar inom den allmänna hälso- och sjukvården. De allra flesta tandläkare är anslutna till den allmänna tandvården. Omkring 10400 av de 11 200 tandläkarna är anslutna. Ungefär 8 procent av tandläkarna stod således inte till förfogande för den allmänna tandvården.
Hälso- och sjukvården finansieras huvudsakligen genom stats- och kommunal- s-katteme-del (omkring 77 procent 1957—58 och ca 72 procent 1958—59). Andra finansieringskällor är den särskilda avgift till the National Health Service, som upptas i samband med socialförsäkringsavgiften. Avgiften till the National Health kommer att höjas fr. o. m. den 3 juli 1961. Man räknar med att avgiften skall täcka omkring 14 procent av kostnaderna för the National Health Service. I viss mån förekommer vidare behandlingsavgifter (motsvarande ca 5 procent av kost- naderna). Vidare inflyter vissa lokala avgifter m. m.
Alla har rätt till vård och behandling. Till en början var all vård och behand- ling kostnadsfria. För att begränsa kostnaderna befanns det emellertid nödvän- digt att införa vissa avgifter 1951 och 1952. Sålunda infördes en allmän behand- lingsavgift samt särskilda avgifter för tandproteser.
Till en början tillhandahölls hälso- och sjukvård kostnadsfritt även för ut- länningar. Sedan 1949 vägras emellertid utlänning kostnadsfri behandling om han kommit till England i syfte att utnyttja förmånerna.
Organisation m. m.
Hälsoministern har till sin hjälp ett rådgivande organ, Central Health Services Council, och vissa stående rådgivande kommittéer. En av dessa, Standing Dental Advisory Committee sysslar med tandvårdsfrågor.
Inom varje County (»landstingsområ-dc») och County Borough (»landstings- fri stad») finns en lokal hälsovårdsmyndighet (local health authority). Dessa organ, *inalles 146, är ålagda att inom sina resp. områden svara för bl. a. mödra- och barnavård, vaccinering, skyddsympning, ambulanstjänst, hemsjukvård, hem- hjälp, hembesök, förebyggande hälsovård och konvalesceintvård.
Enligt The National Health Service Act skall varje lokal hälsovårdsmyndighet bl. a. upprätta och driva särskilda kliniker för mödra- och barnavård, där olika sorters vård och behandling kan ges, t. ex. vård både före och efter nedkomsten, samt tandvård för havande och nyblivna mödrar och för barn under 5 år (från 5 års ålder faller barnen under skolhälsovården, som drivs av de lokala skol- myndigheterna).
Kompletta hälsocentra inrättades på en del håll 1948, och senare har ytter- ligare ett begränsat antal tillkommit. Upprättandet av hälsocentra i stor skala har stött på diverse svårigheter och därför anses dessa centra ännu vara på ex- perimentstadiet.
Den lokala administrationen och allmänna ledningen av den del av hälsovår- den, som de privatpraktiserande läkarna och tandläkarna svarar för, faller un- der 138 regionala organ, s. k. Executive Councils. Vart och ett av dessa organ består av ordförande och 24 medlemmar; 12 utses av läkare, tandläkare och apo- tekare i området, 5 av hälsoministern och 8 av de lokala hälsovårdsmyndighe- terna. I varje område finnes vidare lokala kommittéer, representerande läkar— nas, tandläkarnas resp. apotekarnas intressen. Tandläkarnas lokala kommitté kallas local dental committee. Varje Executive Council konsulterar motsvarande dental committee beträffande alla frågor som rör tandvårdens administration inom ifrågavarande område.
Varje Executive Council upprättar och för en lista (den s. k. dental list) över alla tandläkare som åtagit sig att bedriva praktik inom ifrågavarande område. Varje tandläkare har rätt att ansöka om att bli införd på listan (såvida han ej avstängts från praktik) och i och med att sådan ansökan göres åtar han sig ock- så att följa de författningsenliga reglerna för den allmänna tandvården. Listan, som upptar tandläkarnas namn, adresser och mottagningstider, finns tillgäng- lig på resp. Executive Councils kontor och på huvudpostkontoren i området. En tandläkare, som inte längre önskar vara upptagen på listan, skall anmäla detta med tre månaders varsel och vidta åtgärder för slutförandet av patienternas be- handling. Disciplinära åtgärder kan vidtagas mot en tandläkare, som försum- mat att följa de föreskrivna reglerna för tandvårdstjänsten, och i allvarligare fall kan han uteslutas från listan. Effekten härav blir att han hindras från att verka inom den allmänna tandvården, ehuru han fortfarande har rätt att ta emot privatpatienter.
De praktiserande tandläkarna erhåller betalning på basis av priser för varje behaindlingsåtgärd. Enligt The National Health Service Act är det en särskild sty- relse, Dental Estimates Board (DEB) som handlägger räkningar från tandläkarna avseende tandvård som meddelats inom den allmänna tandvården. En särskild prislista över ersättning till tandläkarna är fastställd i en författning som dess- utom innehåller instruktionen för DEB.
DEB består av en ordförande och en vice ordförande, som båda måste vara
tandläkare, samt sju andra ledamöter, av vilka fem måste vara tandläkare. Alla utses av hälsoministern efter tandläkarförbundets hörande.
DEst huvuduppgift är att granska och godkänna tandläkarräkningar och att lämna resp. Executive Council uppgift om de ersättningar som sk-all utbetalas till de olika tandläkarna på dess lista. DEB har att granska att räkningarna över- ensstämmer med givna författningar och att de upptagna priserna är de korrekta. För vissa typer av behandling _ närmare specificerade i författningen _ er- fordras förhandsgodkännande från DEB innan en tandläkare får påbörja dem. (Mera härom i det följande.)
DEB gör också resp. Executive Council uppmärksamt på sådana upplysningar som tyder på att en viss tandläkare icke följer givna föreskrifter; man anmäler också till hälsoministern när det anses att en tandläkare utför alltför omfattande behandling. Enligt föreskrifterna skall DEB avge årsrapport till hälsoministern och tillhandagå med sådana andra upplysningar som han begär.
Antalet inkomna ärenden uppgår i genomsnitt till mellan 60000 och 70000 per dag. Av dessa avser 10 procent begäran om förhandsgodkännande av före- slagna behandlingar. En stor del härav avser tandregleringsärenden (ca 5 000).
DEB har en föreståndare utsedd av hälsovårdsministern. Kontoret är uppde- lat på fyra avdelningar, var och en med en chef direkt underställd förestånda— ren. De olika avdelningarna är följande:
1) Organisations- och finansavdelning. 2) Avdelning för korrespondens, beredande och godkännande av utbetalningar till tandläkare, godkännande av räkningar avseende tandregleringar.
3) Disciplinära ärenden, undersökning av tandläkarnas verksamhet, besvär över styrelsens beslut.
4) Godkännande av behandling och utbetalning i andra fall än tandreglerings- fall.
DEB har 1 071 anställda, varav 27 tandläkare, 1 003 tjänstemän och 41 vakt- mästare. Personalen är anställd i DEB och är därför inte statsanställd i egent- lig mening.
Alla inkommande räkningar m. m. sorteras på patienter efter försäkringsta- garens nummer. Registret innehåller 22 miljoner registerkort. Vid granskningen av inkomna ärenden gör man jämförelser med den behandling som patienten ti- digare undergått. Vidare kontrolleras debiterin-gen. Av inkomna ärenden behö- ver endast 4 procent returneras för komplettering; 95 procent av alla ärenden behandlas och avgöres också i praktiken av tjänstemännen utan att kontakt be- höver tas med de rådgivande tandläkarna. Vägran att godkänna en räkning el- ler reduktion av ett arvode sker inte utan att en tandläkare i styrelsen prövat ärendet. Styrelsen har särskilda tandregleringsexperter. Särskild undersökning av patienterna kan påkallas. Denna undersökning göres i så fall av tandvårds- inspektören i vederbörande distrikt.
Klagan över styrelsens beslut kan föras hos hälsovårdsministern. Sedan verk- samhetens början har det inkommit 125 miljoner ärenden. Antalet besvär upp- går till knappt 6 000.
DEB inhämtar från sina register statistiska uppgifter avseende behandling, tandläkarnas arbetsförtjänster etc. Av alla inkommande ärenden uttages ett stick- prov för statistisk bearbetning, vilken sker maskinellt. Härigenom belyses inte bara utvecklingen inom den allmänna tandvården utan även effekten av ändringar i lagstiftningen. Den mest signifikanta trenden under de första tolv åren av verk- samheten har varit en ökning av den konserverande behandlingen och en mot- svarande minskning i antalet proteser. Vidare hva-r behandlingen av barn ökat.
Särskilda statistiska undersökningar göres beträffande enskilda tandläkare för jämförelse med rikssiffror eller siffror rörande viss del av landet. Vidare göres statistiska undersökningar beträffande särskilt omfattande behandlingar.
Maskinellt göres förteckningar på godkän-da räkningar från tandläkare inom verksamhetsområdet för varje Executive Council. Förteckningarna översändes till vederbörande Executive Council. Utbetalning av arvoden till tandläkarna en- ligt förteckningarna sker sedan genom Executive Councils en gång i månaden. Någon direktbetalning äger alltså inte rum genom DEB.
Landet är indelat i olika distrikt med var sin tandvårdsinspektör utnämnd av hälsovårdsministern. Inspektören skall bl. a. tillhandagå ministern, Dental Estimates Board, Executive Councils och lokala myndigheter samt tandläkare med råd och upplysningar rörande behandling, räkningar etc.
För prövning av klagomål från patienter beträffande behandling m. 111. finns ett särskilt besvärsförfarande. Formell klagan kan föras inom 6 veckor efter det att ett missförhållande upptäckts eller inom 6 månader efter slutförandet av be- handlingen. Varje Executive Council har en Dental Service Committee, som tar upp dylika besvärsäre-nden. Kommittén består av en ordförande, tre medlem- mar valda bland de medlemmar av Executive Council, som utsetts av den lokala hälsovårdsmyndigheten eller av hälsovårdsministern .samt tre medlemmar utsedda av Local Dental Committee. Undersökningen inför en Dental Service Committee är inte formell eller judiciell.
Efter undersökningen i ärendet lämnar Dental Service Committee rapport till Executive Council med rekommendation till åtgärd, som kan innebära återbe- talning [från tandläkaren till patienten, rekommendation till hälsovårdsministern, att en del av arvodet till tandläkaren skall innehållas eller i extremare fall hän- skjutande till ett särskilt organ, the Tribunal, av frågan om tandläkarens avförande från förteckningen. The Tribunal består av en jurist, en tandläkare och en lek- man.
Allmänna uppgifter om behandlingen
Den allmänna tandvården är tillgänglig för alla. Även om samtliga tandläkare vore anslutna till den allmänna tandvården skulle det inte vara tillräckligt för behandling av alla utan väntetid. Det föreligger full frihet för var och en att välja tandläkare. Man behöver således inte såsom fallet är i fråga om läkarvården vara registrerad som patient hos en viss tandläkare. Denne har å sin sida full frihet att välja patienter, även om han står på förteckningen. I och med att tandläka- ren åtager sig behandlingen av en patient, måste han också fullfölja behandlingen. Däremot är han inte tvungen att för all framtid alltid ta emot vederbörande som patient. Man anser att ett avtalsförhållande föreligger mellan tandläkaren och' patienten vid varje behandlingsomgång. Före behandlingens påbörjande under- tecknar patienten ett formulär av innebörd att han önskar behandling inom ra— men för den allmänna tandvården. Tandläkaren å sin sida lämnar skriftligt er- kännande, att han är beredd att acceptera vederbörande som patient inom sam- ma ram.
I och med att en tandläkare uppförts på förteckningen har han enligt tillämp- ningsföreskrifterna till The National Health Service Act åtagit sig bl. a. att ha lämplig utrustning, att ägna patienten all nödig omsorg och uppmärksamhet, lämna och slutföra behandling på tillfredsställande sätt, att föra register över utför—da behandlingar etc. Vidare är han skyldig att begagna föreskrivna for- mulär.
All behandling, som är »kliniskt nödvändig» för munsanering lämnas inom ramen för den allmänna tandvården. Behandlingen är inte begränsad till enbart konserverande av de naturliga tänderna genom fyllningar etc. Även proteser kan erhållas samt undantagsvis kronor av olika slag. Enligt tillämpningsförcskrif— terna uppdelas behandlingen i sex huvudkategorier: diagnos, konserverande be- handling, kirurgisk behandling, proteser m. m., specialbehandling för barn samt övrig behandling. De privatpraktiserande tandläkarna måste i vissa fall i för- väg inhämta godkännande av viss behandling från Dental Estimates Board. De flesta fyllningar får utföras utan dylikt särskilt godkännande. Följande behand- lingsformer kräver medgivande i förväg: röntgen (normalt där tre eller flera plåtar behövs); proteser (utom för patienter som fyllt 35 är vilka erhåller sin första helprotes i plast); extraktioner för proteser; käkbehandlingar m. m.; tand- kirurgisk behandling; tandregleringar; guldbryggor; vissa typer av kronor. I trängande fall kan dock behandlingen utföras utan avvaktan av godkännande från DEB. Antalet fall, där godkännande behövs, uppgår till mindre än 1/7 av alla behandlade fall.
För varje behandlingsomgång skall patienten till den privatpraktiserande tand- läkaren erlägga en avgift av 1 pun-d1 (eller, om priset för behandlingen inte upp- går till detta belopp, helt bekosta behandlingen). Särskild avgift skall erläggas för proteser, nämligen för hel över— och underkäksprotes med 5 pund samt för enkel protes med 2 pund 5 shilling — 2 pund 15 shilling. Totalkostnaden för pa- tienten får dock inte överstiga 5 pund för någon behandling inkl. annan be- handling än protesarbetet.
Väntan-de och nyblivna mödrar samt skolbarn behöver ej erlägga några av- gifter. Ungdomar under 21 år behöver ej heller betala med undantag för pro- teser; även sådana erhåller de dock gratis om de fortfarande studerar. Om be- talning av avgifterna skulle innebära en alltför stark ekonomisk påfrestning för någon kan *hjälp erhållas genom National Assistance Board (socialhjälpen).
En patient, som vill ha dyrbarare behandling än vad som är medicinskt mo- tiverat (t. ex. en fyllning av guld 'i stället för amalgam) kan själv betala mer- kostnaden och få den önskade behandlingen utförd. Måste en protes eller dylikt ersätt-as på grund av slarv från patientens sida, kan han själv få stå för kostna- dern-a.
De privatpraktiserande tandläkarna erhåller arvode enligt en särskild i till- lämpningsföreskrifterna intagen taxa.
Behandlingstiden får inte vara längre än 6 månader e-fter det vederbörande accepterats som patient eller förslag till behandling godkänts av Dental Estimates Board. Är det fråga om proteser, kan dock behandlingen utsträckas till 12 må— nader.
Den privatpraktiserande tandläkaren skall senast inom en månad efter be- handlingens avslutande insända räkning till Dental Estimates Board enligt sär- skilt formulär. På räkningen skall i särskilt diagram anges tandstatus och ut— förda behaindling-ar. Arvodet skall specificeras för de olika behandlingarna. Vi- dare skall tandläkaren avge en försäkran om utför-d behandling och patienten å sin sida intyga att han mottagit behandlingen i fråga. Arvodet minskas med den författningsenliga avgift patienten kan ha erlagt.
1) 1 pund (£) ca 15 kr; 1 shilling ca 75 öre; 1 pence (d) ca 5 öre.
M öd ratandvård
En tidigare mödra— och barnavårdslag av år 1918 gav de lokala myndigheterna (på den tiden landsting, landstingsfria städer samt vissa andra stads- och lands— kommuner) befogenhet men ej skyldighet att anordna tandvård för att förbättra mödrarnas och barnens tänder. Genom The National Health Service Act lades ansvaret för den lokala hälsovården år 1948 på de lokala myndigheterna (County Councils : landstingen, County Borough Councils : landstingsfria städer). I sam- band därmed blev de ålagda att vidtaga anordningar för hälsovård vilka inne- fattade även tandvård iför väntan-de och nyblivna mödrar (expectant and nursing mothers) och barn under skolåldern (upp till 5 år).
I ett cirkulär år 1955 från hälsovårdsministern fram-hölls att syftet var att få bästa möjliga tänder för barnen och att eliminera risken för mun- och tandsjuk- domar hos moder och barn. Även om behandlingen i första hand skulle gå ut på bevarandet av de naturliga tänderna såvitt möjligt, skulle dock ges möjligheter till behandling i alla former som inte krävde sjukhusvård. Behandlingen kunde således innefatta även proteser etc. Antalet fyllningar borde emellertid väsent— ligt överstiga antalet extraktioner inom en välordnad tandvård.
Det uttalades vidare i cirkuläret att det måste vara ett intimt samarbete mel- lan tandvården och andra grenar av mödra- och barnavården. Det vore viktigt att kvinnorna erhöll tandbehandling på ett tidigt stadium av havandeskapet och det borde ingå i mödravårdscentralens (läkarnas och barnmorskornas) rutin att hänvisa dem till tandläkare för undersökning, råd och behandling, såvida inte kvinnorna själva ordnade detta privat. Det påpekades att det vore en fördel att ha mottagning samtidigt på mödravårdscentralen och hos tandläkaren för väntande mödrar. Vidare framhölls i cirkuläret vikten av att behandla även små defekter på ett tidigt stadium. Även om rutinundersökningar inte skulle kunna ordnas för alla, borde sådana undersökningar ändå anordnas för förstföderskorna.
I ett kommittébetänkande år 1956 (the Report of the Committee of Enquiry into the Cost of the National Health Service) framhölls betydelsen av mödra-, barn- och skoltandvården. Syftet med mödra— och barntandvården sam-t skolklinikerna var i första hand att garantera att så många barn som möjligt föddes med väl ut— vecklade tandanlag samt i andra hand att de regelbundet och omsorgsfullt under- söktes och fick nödvändig tandbehandling under uppväxtåren.
En annan kommitté har understrukit fördelarna med förtursrätt för mödrar och barn: Om man i första hand tillgodoser tandvårdsbehovet för dessa, minskar risken för tandsjukdomar senare i livet, och detta leder till en minskning av tand- vårdsbehovet totalt så småningom. Varje väntande moder som besöker mödra— vårdscentralen borde undersökas av tandläkare, som i samråd med läkaren med hänsyn till kvinnans allmänna hälsotillstånd skulle bestämma om den nödvän- diga behandlingen.
I Me—morandum on the Dental Health of Children (maj 1959) har brittiska tand- läkarförbundet bl. a. framhållit kostens betydelse för tandutvecklingen. Kosten bör innehålla protein, vitaminer, kalk, fosfor, fluor m. m. Det understrykes, att kostens inflytande på tan-dutvecklingen hos barnet börjar mycket tidigt under havandeskapet och att kosten är särskilt viktig under tiden för tandbildningen. Detta förhållande påpekas även i en särskild broschyr, som utdelas till alla vän- tande mödrar. I broschyren framhålles, att tändernas tillstånd är av vikt både för modern och barnet. Inte bara mjölktänderna utan även de permanenta tän- derna börjar bildas i fosterstadiet. Deras kvalitet beror på moderns hälsa och kosten under havandeskapet. Kvinnan uppmanas att besöka tandläkaren på ett
tidigt stadium och få nödvändig behandling antingen på den kommunala kli- niken eller hos privatpraktiserande tandläkare.
Som en grundläggande princip framhålles betydelsen av upplysning och upp- fostran. »Tandvårdsmedvetandet» varierar i olika delar av landet. Trots alla ansträngningar lär alltjämt den åsikten vara förhärskande på sina håll i Stor- britannien, att tänderna inte behöver vårdas utan endast dras ut om de börjar värka. Det anses därför angeläget att uppfostra och upplysa mödrar och barn om vikten av tandvård och tandbehandling. Ett utmärkt tillfälle erbjuds i mödra- och skoltandvården att inpränta vissa grundläggande principer om munhygien och metoder för förebyggande av tand-sjukdom-ar m. m. samt överflytta dessa principer på den yngsta generationen.
Genom National Health Service är varje väntande och nybliven moder berätti- gad till kostnadsfri läkarvård, tandvård och förlossningsvård. Genom den spe- ciella Welfare Foods Service erhåller modern dessutom mjölk och vitaminer till låg kostnad.
Alla lokala hälsovårdsmyndigheter håller mödra- och barnavårdscentraler. I många fall är en tandklinik inrymd i samma byggnad. I den broschyr som ut- delas till blivande mödrar göres dessa uppmärksamma på angelägenheten av besök hos tandläkaren på ett så tidigt stadium som möjligt. Vid besöket hos lä- karen understryker denne nödvändigheten av att kvinnan sköter sina tänder av hänsyn både till henne själv och det väntade barnet. Modern uppmanas att be— söka tandläkaren eller erhåller tid hos denne. Tandkliniken är en del av mödra- och harnavår—dscentralen. Vid förnyade besök hos läkaren bör denne höra sig för om patienten undersökts av tandläkaren och resultatet härav.
De kommunala tandklinikerna är i princip skyldiga att kostnadsfritt behandla alla blivande och nyblivna mödrar intill ett år efter barnets födelse. Mödrarna har —— jämte barn under 5 år, skolbarn och ungdom upp till 21 år — förtursrätt vid de kommunala tandklini'kerna. Till följd av bristen på tandläkare i kom- munal tjänst vänder sig många väntande mödrar till sin vanliga allmänpraktise- rande tandläkare för att erhålla vård.
I ett cirkulär från hälsovårdsministeriet rekommenderar man de kommunala tandklinikerna att ägna 1/11 av arbetstiden (t. ex. en mottagning på tre timmar under en 33 timmars arbetsvecka) åt behandling av mödrar och deras barn un- der 5 år. På sina håll anordnas kvällsmottagningar. Erfarenheterna härav är goda. Mödrarna har funnit kvällsmottagningarna fördelaktiga med tanke på att fäderna då vanligen kan se efter barnen.
Mödrarna har 'fritt val mellan behandling på kommunal klinik och hos privat- praktiserande tandläkare. De kommunala klinikerna är främst på grund av bris- ten på tandläkare inte i stånd att behandla alla mödrar. Vid behandling hos pri- vattandläkare fick mödrarna tidigare erlägga en viss avgift |för proteser. Denna avgift har nu slopats. Tandvården är således fullt fri hos både t-andklinikerna och de privatpraktiserande tandläkarna.
Privatpraktiserande tandläkare är ej skyldiga att ge väntande mödrar förturs- rätt, men de torde ändå göra det i realiteten i rätt stor utsträckning. En sådan tandläkare kan vägra behandla en blivande eller nybliven moder på samma sätt som han kan vägra att behandla en annan person.
Antalet behandlade väntande och nyblivna mödrar varierar i olika delar av landet. I genomsnitt räknar man med att 39 procent av mödrarna behandlas av tandläkarna. Av de ca 10,5 miljoner behandlade fallen under ett år var omkring 4,4 procent väntande och nyblivna mödrar. Ungefär en tiondel av sistnämnda fall behandlades vid de kommunala klinikerna.
Enligt tillämpningsföreskrifterna till The National Health Service Act skall Dental Estimates Board för varje särskilt behandlingsfall fastställa arvodet till tand- läkaren efter en särskild taxa. Frågan om utformningen av denna taxa har sam- manknutits med diskussioner om tandläkarnas inkomster.
Den ursprungliga taxan utarbetades på ca sex veckor av en kommitté bestående av representanter för myndigheterna och tandläkarna. Efterfrågan på tandvård blev enorm vid införandet av den fria tandvården och översteg vida förhands— beräkningarna. Tandläkarna arbeta-de i genomsnitt under betydligt längre arbets- dagar än beräknat, vilket resulterade i att deras inkomster blev mycket höga lik- som också de totala kostnaderna för vården. Taxan reviderades i juni 1949, då arvodena sänktes med 20 procent överlag. En ytterligare sänkning med 10 pro- cent genomfördes år 1950; taxan återställdes emellertid år 1955 till 1950 års nivå. År 1957 trädde nu gällande taxa i tillämpning, och den löper f. 11. med ett till- lägg på 4,7 procent.
En särskild kommitté tillsattes av regeringen är 1957 för en genomgång av frågan om läkar- och tandläkararvodena. Kommittén avgav år 1960 ett betän- kande i ämnet. Däri rekommenderades att man skulle syfta till en genomsnitt- lig årsinkomst för tandläkare om 2 500 pund. Vidare föreslogs att ett särskilt or- gan —— Dental Rates Study Group — skulle inrättas för att studera tidsåtgången för olika arbetsoperationer och att fastställa ersättningarna till tandläkarna för att inkomstmålsättningen skulle nås. Både regeringen och tandläkarförbundet har accepterat detta förslag och arbetet har påbörjats att konstruera en ny er- sättningsskala.
Den nuvarande taxan är uppdelad i 7 avsnitt. Taxan är relativt detaljerad med olika arvoden för olika arbetsmoment. I taxebestämmelserna ingår även vissa föreskrifter beträffande material.
Taxans huvuddelar är följande.
I. Diagnos. 1. Klinisk undersökning .......................... 5 sh. 0 d.
2. Röntgenundersöklning a) i-munnen
1 plåt ...................................... 7 sh. 6 d. 2 plåtar .................................... 10 sh. 0 d. varje plåt därutöver ........................ 2 sh. 6 (1.
(max. 1 £ 15 sh. 0 d.)
b) utanför munnen
1 plåt ...................................... 10 sh. 6 d. varje plåt därutöver ........................ 6 sh. 0 (1.
(max. 1 £ 2 sh. 6 d.)
II. Konserverande behandling.
Detta avsnitt innehåller ett 30-tal olika punkter med arvoden varierande efter de olika behandlingsmomenten. Som exempel kan nämnas följande.
borttagande av tandsten .......................... 12 sh. 6 d. fyllningar: enkel »amalgamfyllning ........................ 15 sh. silikatfyllnwing ................................ 18 sh. rotbehaundling (fyra olika typer) ............ från 1 £ 1 sh.
till 3 £ 15 sh. guldfyllning .................................. 3 £ 0 sh.
ooooo P-F'P'P'P'
Avsnittet innehåller ett 20-tal arvoden för olika behandlingsmoment. Som exempel kan nämnas:
extraktioner (från 1 tand till över 20 tänder) . . från 7 sh. 6 (1. till 1 £ 19 sh. 6 d. sövning .................................... från 10 sh. 0 (1. till 2 £ 0 sh. 0 d. IV. Proteser m. m. Ett 30-tal olika arvoden finns förtecknade. Exempel:
A. P r o t e s e r:
helprotes .................................... 9 £ 9 sh. 0 (1.
B. Specialanordningar: Som regel arvode efter godkännande av Dental Estimates Board.
V. Specialbehandling av barn. Avsnittet innehåller ett 10-tal olika punkter.
VI. Annan behandling. Här har upptagits 7 olika punkter, bl. a. stillan—de av blodflöde, hembesök.
VII. Fordringar i fråga om material.
Under detta avsnitt meddelas rnärmare föreskrifter .i fråga om materialets beskaffenhet. På räkningar skall särskilt specificeras vilket material som kommit till användning.
Tandvårdens omfattning och kostnader
Efterfrågan på tandvård var mycket stor under de första månaderna efter infö- randet av National Health Service. En del av behandlingen under denna period avsåg tillgodoseendet av tandvård, som helt försummats tidigare. Detta kan ex- emplifieras med det förhållandet att omkring 1/3 av de patienter som behand- lades år 1950 erhöll proteser (ca 3 000 000 av 9 500 000) till en kostnad av ca 25 milj. pund eller över 60 procent av totalkostnaden för tandvården vid denna tid.
I början av år 1951 visade den första rusningen tecken att minska. Den mest markanta omsvängningen kom emellertid med införandet av patientavgifter. Dessa infördes i två etapper _— den första i maj 1951 för proteser, den andra i juni 1952, då avgiften på upp till 1 pund infördes för övrig behandling.
Avgifterna för proteser medförde inte endast en omedelbar reduktion i statens kostnader för tandvården utan hade den verkan på lång sikt att de stimulera-de den konserverande tandbehandlingen. En jämförelse mellan siffrorna för år 1950 och år 1958 är belysande i detta sammanhang. Antalet patienter med proteser hade 1958 sjunkit till 1 300 000, medan patientantalet totalt hade stigit till 12 000 000. Kostnaden för proteser hade i jämförelse med år 1950 sjunkit till hälften eller till 12 250 000 pund, varav patienterna betalade 5 170 000 pund.
Avgiftsbefrielsen för barn och ungdom stimulerade synbarligen tandvården för dessa kategorier. 30 procent av alla fall utgjorde år 1958 barn under 15 år mot endast 7 procent år 1949. Andelen behandlingar avseende patienter i ålders- gruppen 15—20 år ökade också under 1950-talet, från 9 procent år 1949 till 16 procent år 1958.
Senare hälften av 1950-talet har visat inte bara en ökning av den konserve- rande behan-dlingen utan även en stadig ökning i antalet behandlade, från 9 336 000 år 1953 till 12 090 000 år 1958.
Mer än hälften av de privatpraktiserande tandläkarna anmälde sig 1948 till den allmänna tandvården. I början av år 1949 medverkade över 90 procent.
Antalet i den allmänna tandvården medverkande tandläkare samt antalet be- handlingsfall under åren 1949—1959 framgår av följande tabell.
År Antal tandläkare Antal behandlingsfall * på förteckningen (inkl. akuta fall) 1949 ........................ 9 272 7 809 000 50 ........................ 9 495 9 586 000 51 ........................ 9 657 9 965 000 52 ........................ 9 694 9 000 000 53 ........................ 9 485 8 375 000 54 ........................ 9 473 9 336 000 1955 ........................ 9 599 t 9 924 000 56 ........................ 9 768 10 740 000 57 ........................ 10 156 ' 11 298 000 58 ........................ 10 274 12 090 000 59 ........................ 10 418 12 874 000
Av Dental Estimates Board godkända utbetalningar för-tandvård åren 1948— 1959 redovisas 'i nedanstående sammanställning. Därjämte lämnas uppgifter om de av patienterna själva erlagda behan-dlingsavgifterna.
År Totalt, 1F000—ta1 Avgifter av patienter, pund * 1 OOO—tal pund 1948 49] ....................... .,.4?;3.31...: , . _” 1950 ........................ 40 495 —
51 ....................... . . 33.915 . _ 885
52 ........................ 27 004 4 . 5 011 53 ........................ 26 452 " ' " ' 6 416 54 ........................ _j 28 977 _ 6 817 1955 33287 7150
56 37146 » 7642 57 ........................ 40 715 " 8 156 58 43924 . ,_8463 59 ........................ 47 491 s 707
Genomsnittskostnaden per behandlingsfall har'uppgått till följande belopp åren 1954—1959. . 4 . År Genomsnittskostnad (i'pund) för
det allmänna patienterna 1948 ........................ 5,1_ _ — 49 ........................ | 5,4" ' , _ 1950 ........................ , 4.2; i , _ 51 ........................ 3,3 ' 0,1 52 ........................ ' 2,4” 30,6 53 ........................ 2,4 0,8 54 ........................ 2,4 0,8 1955 ........................ 2,7 0,7 56 ........................ 2,8 0,7 57 ........................ 2,9 0,7 58 ........................ 2,9 0,7 59 ........................ 3,1 0,7
De utbetalade arvodena fördelade sig procentuellt efter behan-dlingsformer un- der nedan angivna år på sätt framgår av följande tabell.
Procentuell fördelning av arvodena år Behandling 1953 1957 1958 1959
Undersökning .................... 5,4 5,6 5,8 5,7 Röntgen ........................ 0,8 1,2 1,2 1,2 Tandsten etc .................... 6,2 5,3 5,0 5,1 Amalgam- och silikatfyllningar i per-
manenta tänder ............... 38,2 40,5 42,3 44,2 Rotbehandling ................... 0,4 0,4 0,4 2,4 Guldfyllningar ................... 0,8 0,7 0,6 0,8 Kronor ......................... 0,6 0,6 0,5 0,6 Extraktioner
a) permanenta tänder .......... 4,6 4,3 4,2 3,9
b) mjölktänder ................ 1,2 1,1 1,1 1,0 Borttagande av cystor, rötter etc.. . 0,3 0,4 0,4 0,4 Proteser i plast eller vulcanite
nya proteser ................... 30,1 27,6 25,9 25,8 reparationer ................... 3,2 2,0 1,8 2,2 Metallproteser, nya samt rep. därav 0,5 0,4 0,4 . . Konserverande behandling av mjölk-
tänder ........................ 1,3 1,8 2,6 Tandreglering .................... 0,9 2,8 3,2 . . Sövning ......................... 3,3 3,1 2,8 2,5 Övrig behandling ................ 2,2 2,2 1,8 4,2
Summa 100,0 100,0 100,0 100,0
Övervägande delen av behandlingskostnaderna avser således tandfyllningar och proteser.
Antalet behandlingsfall fördelade sig på olika åldersgrupper enligt följande åren 1949, 1953, 1957, 1958 och 1959.
Antalet behandlingsfall
Åldersgrupp absoluta tal (i 1 OOO-tal) år procentuell fördelning år 1949 1953 1957 1958 1959 1949 1953 1957 1958 1959
0—14 ........... 490 1 540 2 670 3 000 3 120 7 23 29 30 29 15—20 ........... 620 990 1 370 1 550 1 700 9 15 15 16 16 21—44 ........... 3 380 2 940 3 640 3 810 4 150 50 44 40 39 39 45 och däröver. . . . 2 280 1 200 1 440 1 520 1 730 34 18 16 15 16
Behandlingen av barn och ungdom har ökat, medan behandlingen av äldre, speciellt gruppen över 4.5 år, minskat relativt sett.
Antalet fall, för vilka godkännande i förväg inhämtats från Dental Estimates Board åren 1948—1959, redovisas i följande tabell.
År , Antalifggråggkända Samtliga fall
(i 1 OOO-tal) (* 1 OOO'W) Antal % 1948 ......................... 744 2 146 35 49 ......................... 2 812 7 809 36 1950 ......................... 3 324 9 587 35 51 ......................... 2 565 9 964 26 52 ......................... 1 647 9 000 18 53 ......................... 1 431 8 376 17 54 ......................... 1 538 9 337 16 1955 ......................... 1 592 9 924 16 56 ......................... 1 707 10 740 16 57 ......................... 1 806 11 298 16 58 ......................... 1 885 12 090 16 59 ......................... 1 951 12 874 15
I fråga om mödratandvården finns vissa uppgifter beträffande såväl den all- männa som den kommunala tandvården.
Antalet behandlingsfall avseende mödrar uppgick under åren 1953, 1957, 1958 och 1959 till följande.
Antal tandvårdsfall Ar absoluta tal (i 1 OOO—tal)
I % av samtliga tandvårdsfall
1953 ............. 240 3,6 57 ............. 413 4,5 58 ............. 452 4,6 59 ............. 470 4 4
Av de akuta behandlingsfallen år 1959, vilka uppgick till 1 130 000, avsåg 104 000 mödrar.
År 1958 uppgick antalet mödrar bland de akuta behandlingsfallen till 105 000. Under år 1958 avsåg 5 002 000 behandlingsfall eller 50,6 procent av samtliga fall patienter som var befriade från andra avgifter än för proteser, dvs. barn och ungdom under 21 år samt blivande och nyblivna mödrar som fött barn inom de närmast förflutna 12 månaderna. Motsvarande antal för år 1959 var 5290 000. Antalet beliandlingsfall fördelade sig på de olika prioriterade kategorierna under 1958 och 1959 enligt följande.
Antal fall med fullständig Antal fall med akut Patientkategori behandling behandling 1958 1959 1958 1959 Patienterunder 15 år ............. 3 000 000 699 000 Patienter 15—20 år .............. 1 550 000 j 4 820 000 - 484 000 j 1 130 000 Blivande mödrar ................. 202 000 41 000 470 000 104 000 Nyblivna » ................. 250 000 64 000 Summa 5 002 000 5 290 000 1 288 000 1 234 000
Av samtliga fall med fullständig behandling är 1959 avsåg 45 procent barn och ungdom under 21 år mot 46 procent år 1958. I fråga om fall med akut behand- ling avsåg 52 procent patienter ej fyllda 21 år.
År 1959 fick mödrar fullständig behandling inom den allmänna tandvården i 470 000 fall. Akut behandling hade meddelats i 104 000 fall. Det bör observeras, att samma kvinna kan ha fått tänderna behandlade i mer än en omgång och att därför antalet behandlade personer torde vara lägre än antalet fall. Enligt upp- gift har behandlingen avslutats efter barnets födelse i drygt hälften av fallen.
Uppgifter beträffande de olika behandlingsformerna finns inte tillgängliga med speciellt sikte på mödrarna.
Den tandvård, som kommunerna enligt The National Health Service Act är skyl- diga att lämna inom ramen för mödra- och barnavården, kan inte tillgodoses. Organisationen är inte tillräckligt utbyggd, beroende främst på bristen på tand- läkare. Dessa har tidigare inte sökt sig till den kommunala tandvården. De ny- utexaminerade tandläkarna har inriktat sig på egen praktik. Efter den senaste lönehöjningen har ett ökat intresse för anställning inom den kommunala tand- vården förmärkts. Härtill torde även bidra de ordnade arbetsförhållanden m. m. som kan erbjudas, t. ex. reglerad arbetstid, sjuklön, semester etc.
Under år 1958 uppgick antalet mottagningar för mödrar och barn i förskole- åldern till 35414 vid 1 271 kliniker. Motsvarande tal för år 1959 var 32 866 och 1 279. Omfattningen hade alltså minskat något från år 1958. Genom kvällsmot- tagningar har man på sina håll lyckats öka verksamhetens omfattning.
De olika behandlingsformerna fördelade sig år 1959 på följande sätt.
. Genomsnitt Behandling Antal per moder Fyllningar .......... 45 148 1,2 Kronor etc......... 348 .. Tandsten etc ........ 16 076 0,4 Extraktioner ....... 120 588 3,3 Sövning ........... 14 551 0,4 Helprotes .......... 12 306 0,3 Partiell protes ...... 7 258 0,2 KUNGl. ”'N' 1 5 ;;! 'f, 1961
| .. : |. | '|' lli: * ' ut. .|.
.-'.'Z Lill! '. '
.- . = ».." .. » .--. ...i-.. ..."-% wi. ...va ..-
, ..,, '. ' _, .'2 ”Håål?! aint. _".ir ???—.fi f:]- "äl tqlil '...'I L. |th . .* - ' x'l—C Luk.—': . . *1'.='*.AT.-'l""-F1_**-
. E'l'r .. _l' .. .. - - . _ ...i :.. rutig-'! "' '.. -, _ ' "AT inli- r"ll l. , ',l _ få irl; ::fjl'l'l'. '*
hl . & I . I El _lll IÅIII R- |. ||: V ' lll( IlllI "
|. _ .u: lir."
' .,,_. .'__. .. -r .. _ |_I(l* — —l _ ' III |||!” || .. '- —-, ut |.” Mu. .l” $”” "'t put-Ä r .._ "'_j'; MI !!." INV "'.'-'|'! i ' .,
. ? . " 294».
ätt,.
_| "i"".l-t-w
d;?! ”2511 . .a. _
l'.l'_l__.l
ljvii'hyl. 'l .lL'.”'_-'-'
! 'on ui- ”__ ' J' *- l.!”— . , u.; _ ...l en"-91.7! ,.'
.. - " ;; _ Famn-51151 "'t ... all 57- .”..- ”* ”L””. ., ' ”EH'HHM
NORDISK UDREDNINGSSERIE (NU) 1961
. Den nordiske husholdshagskolen. . Nordens iolkellge akademi. . Nordisk filmsamarbeld. , Internordlske tlytteattester.
omm—-
STATENS OFFENTLIGA UTREDNINGAR 1961
Systematisk förteckning
(stiftarna inom klammer beteckna utredningarna: nummer i den kronologiska förteckningen)
Juiltiedapartementei
begravningsplats" och gravar. [5] Underrlttorna. [ Den allmänna brottsregistrerinaan. lil) Pensionaatittelaer. 1. [M] Kriminalvård i frihet. m Vissa frågor rörande a änns val. [20] Förtattningsutredningen. V. Organisationer. Be slutsteknik. Valsystem. [21] Redareansvarets begränsning. [aa]
Utrlkeodenartementet Den svenska utvecklingshjlilpens administration. [22]
Förlvaradepartementet
Enhetlig ledning av krigsmakten. ['n Totalförsvarets upplysningsverksamhet. [lä] Flygbuller som samhällsproblem. [25]
Socialdenartcmeniet
Byggnadsindustrins arbetskraft. (191 Förtidspensionering och sjukpenningförsäkring m. m. [29] Handläågningen av bostadslån. [32] Åndam lsenliga studentbostäder. [35] Stöd åt barnaföderskor. [SB]
Kommunikationadepartemcntat
Statliga belastningsbestiinunelser av är 1580 för byggnadsverk. [12] Svensk tratikpolitik. I. [28] Svensk trafikpolitik. II. [24]
Finmdcpartementet Spot-stimulerande åtgärder. [aln Automatisk tabehandling om tolkbokförings-
och uppbdrdaväsendet. [i] Preliminär nationalbudget lör år 1961. [in] Reviderad nationalbudget för år 1961. [26] Stämpel- och expeditionsavgiiter. [371
Eckleaiastikdepariementei
1967 års akolberedning. 6. Hjälpmedel i skolarbe- tet. [17] B. Grundskolan. [30] 'i. Läroplaner för grundskola och tackskolor. [31] Kungl. Teatern. Verksamhet och ekonomi. [281
Tandsjllikvärden vid de odontologiska läroanstalter-
na 38]
Jordbrukadenartementet
Totalisatorverksamheten. [i] Lantbrukets yrkesskolor. ua)
Bandeladepartementet
Effektivare risövervakning. [3] Skitteroijetr gan. [27]
Inrikesdepartementet
Om läkarbehov och läkartillgäng. [a] Principer för en ny kommunindelning. [9] Polisens brottsbekämpande verksamhet. [15] Huvudmannaskapet för polisväsendet m. m. [m
IDUNB TBYOKEBIAKTIEBOLAÖ. ESBELTE AB. STOCKHOLM 1001