2

vakning och tvångsintagning på vårdanstalt avses samma förutsättningar

som de i nuvarande lag uppställda i stort sett skola gälla.

Som en följd av den sålunda tillämnade utvidgningen av lagens tillämplig­

hetsområde föreslås en däremot svarande utsträckning av den för polis-

och åklagarmyndighet stadgade anmälningsskyldigheten. Nya regler före­

slås jämväl i fråga om den läkare åvilande anmälningsskyldigheten.

Organen för den öppna nykterhetsvården avses alltjämt skola utgöras av

kommunala nykterhetsnämnder och länsnykterhetsnämnder. Kommunal nyk-

terhetsnämnd skall vara för ändamålet särskilt tillsatt, såvida icke speciella

förhållanden gör sådan nämnd obehövlig, i vilka fall fattigvårdsstyrelsen

fungerar som nykterhetsnämnd.

Handläggningen av intagningsärenden skall t. v. även i fortsättningen

vara anförtrodd länsstyrelserna. Proceduren i sådana ärenden blir i stort

sett densamma som den nu föreskrivna. Dock föreslås att muntligt förhör

med alkoholmissbrukaren skall hållas, då denne begärt att bli muntligen

hörd och länsstyrelsen ej finner särskilda skäl däremot.

Beträffande den slutna vården föreslås åtskilliga detaljändringar före­

stavade av önskemålet att effektivisera denna vårdform. Benämningen alko­

holistanstalt utmönstras enligt förslaget ur lagstiftningen och ersättes med

benämningen allmän vårdanstalt för alkoholmissbrukare.

Den föreslagna lagstiftningen avses skola träda i kraft den 1 oktober 1955.

Kungl. Maj:ts proposition nr 159.

Kungl. Maj:ts proposition nr 159.

3

(Gällande lag:)

Nr 233.

Lag

om behandling av alkoholister

(alkoholistlag);

given Stockholms slott den 12 juni

1931}

1 Kap.

Lagens tillämplighetsområde.

1 §•

År någon hemfallen åt alkoholmiss­

bruk och finnes han i följd därav

1. vara farlig för annans personliga

säkerhet eller eget liv, eller

2. utsätta någon, som han jämlikt

stadgande i lag är skyldig att försörja,

för nöd eller uppenbar vanvård eller

eljest grovt brista i sina plikter mot

sådan person, eller

3. ligga det allmänna, sin familj

eller annan till last, eller

4. vara ur stånd att taga vård om

sig själv, eller

5. föra ett för närboende eller andra

grovt störande levnadssätt,

då skola i enlighet med vad nedan

är stadgat åtgärder vidtagas för hans

återförande till ett nyktert och ordent­

ligt liv.

Lag samma vare, där någon, som är

hemfallen åt alkoholmissbruk, blivit

under de två senast förflutna åren tre

eller flera gånger dömd till ansvar för

fylleri eller för ett kringflackande liv.

(Departement sfär slaget:)

Förslag

till

Lag

om nykterlietsvård.

Härigenom förordnas som följer.

Inledande bestämmelser.

1

§■

Missbrukar någon alkoholhaltiga

drycker, skola enligt vad nedan sägs

åtgärder vidtagas för att återföra

honom till ett nyktert liv.

Alkoholmissbruk föreligger, då nå­

gon, ej blott tillfälligt, använder alko­

holhaltiga drycker till uppenbar skada

för sig eller annan.

1 6 samt 51—54 §§, som saknar motsvarighet i departementsförslaget, har uteslutits.

4

Kungl. Maj:ts proposition nr 159.

(Gällande lag:)

(63 § 1 stycket, 2 punkten.)

— — — Med alkoholhaltiga dryc­

ker förstås spritdrycker och vin även­

som sådana maltdrycker, som inne­

hålla mer än en och åtta tiondels vikt­

procent alkohol.

(Departement sförslaget:)

2 §-

Med alkoholhaltiga drycker förstås

i denna lag spritdrycker och vin även­

som sådana maltdrycker, som inne­

hålla mer än en och åtta tiondels

viktprocent alkohol.

Vad i lagen sägs om alkoholhaltiga

drycker skall ock gälla alkoholhaltiga

ersättningsmedel för sådana drycker.

2 Kap.

Om nykterhetsnämnder.

Nykterhetsnämnder.

2 §•

3 §.

I varje kommun skall finnas en kommunal nykterhetsnämnd och i varje

län en länsnykterhetsnämnd.

Nykterhetsnämnderna skola stå under tillsyn av socialstyrelsen.

(3 § 1, 2, 4 och 5 styckena.)

Kommunal nykterhetsnämnd och

länsnykterhetsnämnd hava till upp­

gift, var inom sitt verksamhetsområde,

att övervaka nykterhetstillståndet samt

att i enlighet med vad i denna lag sägs

eller eljest finnes stadgat vidtaga för

dess höjande erforderliga åtgärder.

Det åligger nykterhetsnämnd där­

vid särskilt

att söka förebygga och motverka

onykterhet och dryckenskap genom

upplysningar, tråd och anvisningar till

systembolag och andra försäljare av

När i denna lag stadgas, att viss

åtgärd skall ankomma på eller anmälan

göras hos nykterhetsnämnden, åsyftas

därmed, såvida ej annat utsäges, den

kommunala nykterhetsnämnden i den

kommun, där den som avses med åt­

gärden eller anmälan har hemortsrätt

eller eljest vistas.

4§-

1 mom. Kommunal nykterhets­

nämnd och länsnykterhetsnämnd hava

till uppgift, var inom sitt verksamhets­

område, att övervaka nykterhetstill­

ståndet samt att i enlighet med vad i

denna lag sägs eller eljest finnes stad­

gat vidtaga åtgärder för dess för­

bättrande.

Därvid åligger det nykterhetsnämnd

särskilt

att söka förebygga och motverka

onykterhet och dryckenskap genom

upplysningar, råd och anvisningar till

försäljare av alkoholhaltiga drycker

5

Kungl. Maj:ts proposition nr 159.

(Gällande lag:)

alkoholhaltiga drycker eller ersätt­

ningsmedel därför samt genom åtgär­

der mot olaglig försäljning av sådana

drycker eller ersättningsmedel;

att verka för nykterhetsfrämjande

åtgärder genom framställningar och

yttranden till vederbörande myndighe­

ter; samt

att tillhandagå enskilda personer

med de råd och upplysningar, som äga

samband med nämndens uppgifter.

Nykterhetsnämnd har att ställa sig

till efterrättelse de råd och anvisningar

angående verksamheten som social­

styrelsen meddelar. Kommunal nyk­

terhetsnämnd har därjämte att följa

dylika råd och anvisningar, som med­

delas av länsnykterhetsnämnden.

Årlig berättelse över nykterhets-

tillståndet inom nykter hetsnämnds

område samt angående nämndens verk­

samhet skall avgivas av kommu­

nal nykterhetsnämnd till länsnykter­

hetsnämnden ävensom i stad till stads-

fullmäktige och på landet till kommu­

nalfullmäktige eller kommunalstämma

samt av länsnykterhetsnämnd till läns­

styrelsen och socialstyrelsen.

(3 § 3 stycket.)

Länsnykterhetsnämnd åligger där­

jämte att hålla sig noggrant underrät­

tad om de kommunala nykterhetsnämn-

dernas verksamhet, att öva tillsyn över

att dessa fullgöra dem tillkommande

uppgifter samt att lämna dem vägled­

ning och bistånd.

(14 § 1 mom.; jfr 14 § 2 mom., IG §

2 mom., 17 § 4 st., 28 § 3 st.

och 48 § 3 st.)

Finner länsnykterhetsnämnden, att

fall, som i detta kapitel avses, av kom­

munal nykterhetsnämnd ej handlagts

på nöjaktigt sätt, skall länsnykter-

(D epartementsf ör slag et:)

samt genom åtgärder mot olovlig be­

fattning med sådana drycker;

att verka för nykterhetsfrämjande

åtgärder genom framställningar och

yttranden till vederbörande myndighe­

ter; samt

att tillhandagå enskilda personer

med de råd och upplysningar, som äga

samband med nämndens uppgifter.

Nykterhetsnämnd har att ställa sig

till efterrättelse de anvisningar an­

gående verksamheten som socialsty­

relsen meddelar.

2 mom. Utöver vad i 1 mom. sägs

åligger det länsnykterhetsnämnd att

hålla sig noggrant underrättad om

de kommunala nykterhetsnämndernas

verksamhet, att öva tillsyn över att

dessa fullgöra sina uppgifter samt att

lämna dem vägledning och bistånd.

Finner länsnykterhetsnämnd, att

kommunal nykterhetsnämnd underlår

ter att vidtaga åtgärd, som enligt

denna lag ankommer på den kommu-

6

Kungl. Mapts proposition nr 159.

(Gällande lag:)

(Departementsförslaget:)

hetsnämnden genom råd och anvis­

ningar söka åvägabringa rättelse. Vin-

nes ej rättelse härigenom, äger läns-

nykterhetsnämnden vidtaga de åtgär­

der i ärendet, som eljest skolat till­

komma den kommunala nämnden. Har

sådan åtgärd vidtagits av länsnykter-

hetsnämnden, må den kommunala

nämnden ej taga befattning med ären­

det i vidare mån än länsnykterhets-

nämnden föreskriver.

Då länsnykterhetsnämnden vidtager

åtgärd, varom i första stycket sägs,

äger länsnykterhetsnämnden samma

befogenheter, som tillkomma kommu­

nal nykterhetsnämnd.

(3 § 6 stycket.)

Angående nykterhetsnämnds ålig­

ganden i övrigt är särskilt stadgat.

4§-

Kommun må besluta, att särskild

nykterhetsnämnd skall tillsättas. Är

ej särskild sådan nämnd tillsatt, skall

nykterhetsnämnden utgöras av kom­

munens fattigvårdsstyrelse.

Konungen äger på framställning av

länsnykterhetsnämnden föreskriva,

att kommun skall tillsätta särskild

nykterhetsnämnd.

Ledamöter i särskild kommunal

nykterhetsnämnd utses av kommunen

till det antal, som med hänsyn till

folkmängden och andra förhållanden

erfordras, dock å landet minst tre och

i stad minst fem. Av ledamöterna

skall minst en vara kvinna, och bör

nala nämnden, eller att sådan nämnd

ej handlägger ärende på nöjaktigt sätt,

skall länsnykterhetsnämnden söka

åvägabringa rättelse genom råd och

anvisningar. Vinnes ej rättelse här­

igenom eller påfordrar ärendets art

omedelbart ingripande, har läns­

nykterhetsnämnden att vidtaga de åt­

gärder i ärendet, som eljest ankomma

på den kommunala nämnden. Har så

skett, må den kommunala nämnden

ej taga befattning med ärendet i

vidare mån än länsnykterhetsnämnden

föreskriver.

Då länsnykterhetsnämnden vidtager

åtgärd, varom i andra stycket sägs,

äger länsnykterhetsnämnden samma

befogenheter, som tillkomma kommu­

nal nykterhetsnämnd.

3 mom. Angående nykterhets­

nämnds åligganden i övrigt är särskilt

stadgat.

5§-

Kommunal nykterhetsnämnd skall

utgöras av särskilt tillsatt nämnd

eller, därest kommunens ringa folk­

mängd eller liknande förhållande gör

sådan obehövlig, av kommunens fat­

tigvårdsstyrelse.

Konungen äger föreskriva, att kom­

mun skall tillsätta särskild nykter­

hetsnämnd. Framställning härom må

göras av länsnykterhetsnämnden.

Ledamöter i särskild kommunal

nykterhetsnämnd utses av kommunen

till det antal, som med hänsyn till

folkmängden och andra förhållanden

erfordras, dock minst fem. Supplean­

ter utses av kommunen till minst le­

damöternas halva antal. Såväl män

7

Kungl. Maj-.ts proposition nr 159.

(Gällande lag:)

läkare, om sådan är bosatt inom kom­

munen, vara ledamot av nämnden.

Suppleanter för ledamöterna utses

av kommunen till minst dessas halva

antal eller, .om ledamöternas antal ej

är jämnt, till minst det antal, som är

närmast över hälften. Minst en av

suppleanterna skall vara kvinna.

Beträffande valbarhet, obehörighet,

rätt att avsäga sig uppdraget, leda­

mots och suppleants tjänstgöringstid

och avgång, vissa prästers och läkares

rätt att deltaga i nämndens förhand­

lingar, val av ordförande, vice ord­

förande och kassaförvaltare, ordningen

för nämndens arbete, ordförandens

åligganden, ersättning åt ordförande

och ledamöter, medelsförvaltning, av­

lämnande av utgifts- och inkomstför­

slag, räkenskapers förande, redovis­

ning, granskning av nämndens räken­

skaper och förvaltning samt ledamots

ansvarighet äger vad i 10, 12—18 och

21 §§ i lagen om fattigvården finnes

stadgat rörande fattigvårdsstyrelse

motsvarande tillämpning.

(Departementsförslaget:)

som kvinnor skola vara representerade

i nämnden. Om möjligt bör läkare

vara ledamot av nämnden.

Beträffande valbarhet, obehörighet,

rätt att avsäga sig uppdraget, ledamots

och suppleants tjänstgöringstid och

avgång, vissa prästers rätt att del­

taga i nämndens förhandlingar, val

av ordförande, vice ordförande och

kassaförvaltare, ordningen för nämn­

dens arbete, ordförandens åligganden,

ersättning åt ordförande och leda­

möter, medelsförvaltning, avlämnande

av utgifts- och inkomstförslag, räken­

skapers förande, redovisning, gransk­

ning av nämndens räkenskaper och

förvaltning samt ledamots ansvarighet

äger vad i 10, 12—18 och 21 §§ i lagen

om fattigvården finnes stadgat rörande

fattigvårdsstyrelse motsvarande till-

lämpning.

I fråga om nykterhetsnämnd i Stockholm gälla de bestämmelser, som

Konungen på förslag av stadsfullmäktige meddelar.

6 §•

Om i särskild kommunal nykter­

hetsnämnd icke finnes ledamot, som

är läkare, skall vederbörande tjänste­

läkare närvara vid nämndens samman­

träden, i den mån han icke hindras

av andra tjänsteåligganden. Han skall

därvid äga rätt att deltaga i överlägg­

ningarna samt att få sin mening an­

tecknad till protokollet.

1 stad med mer än en tjänsteläkare

skall vad sålunda stadgats gälla förste

stadsläkaren.

8

(Gällande lag:)

(D epartementsf ör slag et:)

8

§■

.

7 §.

I den mån det finnes erforderligt, må kommunal nykterhetsnämnd till sitt

biträde kalla därtill skickade män och kvinnor.

Finnes ersättning åt sådant biträde

böra utgå, ankommer det på kom­

munen att efter framställning av nämn­

den bestämma därom.

5

§■

8

§.

I kommunal nykterhetsnämnd, vare

sig denna är särskilt tillsatt eller ut-

göres av fattigvårdsstyrelsen, skall

länsnykterhetsnämnden utse ett om­

bud. Till ombud må utses en av de

av kommunen valda ledamöterna eller

annan lämplig person. Länsnykter-

hetsnämndens ombud äger i sådan

egenskap deltaga i den kommunala

nykterhetsnämndens överläggningar

men ej i besluten.

I kommun, där nykterhetsnämnden 1 mom. I kommun, där nykterhets-

utgöres av fattigvårdsstyrelsen, skall nämnden utgöres av fattigvårdsstyrel-

kommunen utse en av styrelsens leda- sen, skall kommunen utse en av styrel-

möter att för den tid han är vald till sens ledamöter att för den tid han

ledamot bereda och vara föredragande är vald till ledamot bereda och vara

i de ärenden, som ankomma på nykter- föredragande i de ärenden, som an-

hetsnämnds prövning. Länsnykter- komma på nykterhetsnämnds pröv-

hetsnämndens ombud må utses till ning.

sådan föredragande, ändå att han icke

är av kommunen vald ledamot.

Kungl. Maj:ts proposition nr 159.

1

§•

Kommunal nykterhetsnämnd äger

uppdraga åt ett inom nämnden valt

arbetsutskott eller åt nämndens ord­

förande att avgiva yttrande till polis­

myndighet eller systembolag i ärende

rörande ansökan om eller innehav av

körkort eller motbok. Av utskottet

eller nämndens ordförande vidtagen

åtgärd skall anmälas för nämnden vid

dess nästa sammanträde.

2 mom. Kommunal nykterhets­

nämnd äger uppdraga åt ordföranden,

en eller flera ledamöter eller viss be­

fattningshavare hos nämnden att av­

giva yttrande till polismyndighet i

ärende rörande ansökan om eller inne­

hav av körkort. Åtgärd, som vidtagits

i anledning av sådant uppdrag, skall

anmälas för nämnden så snart det kan

ske.

9

Kungl. Maj:ts proposition nr 159.

Konungen äger för viss kommun

förordna, att befattningen med ären­

den i övrigt, vilka kommunal nykter-

hetsnämnd har att handlägga, må i

den utsträckning Konungen bestäm­

mer tillkomma ett inom nämnden valt

arbetsutskott.

Närmare föreskrifter rörande i

andra stycket omförmält arbetsut­

skotts sammansättning och verksam­

het meddelas av Konungen.

(Gällande lag:)

Konungen äger för viss kommun

förordna, att befattningen med ären­

den i övrigt, vilka kommunal nykter-

hetsnämnd bär att handlägga, må i

den utsträckning Konungen bestäm­

mer tillkomma ett eller flera arbets­

utskott, som utsetts inom nämnden.

Närmare föreskrifter om arbetsut­

skotts sammansättning och verksamhet

meddelas av Konungen.

(Dep ar tement sförslaget:)

9 §•

Länsnykterhetsnämnden skall hava följande sammansättning:

en ledamot, vilken tillika är ordförande, utsedd av socialstyrelsen,

en ledamot, som skall vara läkare, utsedd av socialstyrelsen efter samråd

med medicinalstyrelsen,

en ledamot, utsedd av länsstyrelsen, samt

två ledamöter, utsedda av landstinget; dock skall i län, som omfattar två

landsting, vartdera landstinget utse en ledamot samt i län, som omfattar en

stad, vilken icke deltager i landsting, landstinget utse en ledamot och stads­

fullmäktige i den staden en ledamot.

I län, som omfattar två städer, vilka ej deltaga i landsting, skola, utöver

de av socialstyrelsen och länsstyrelsen utsedda ledamöterna, utses tre leda­

möter, av vilka landstinget utser en och vardera staden en ledamot.

För varje ledamot utses på enahanda sätt en suppleant.

Ledamöter och suppleanter utses bland inom länet bosatta svenska män

och kvinnor, som fyllt tjugutre år. Beträffande obehörighet och rätt att

avsäga sig uppdraget äger vad i 12 § 1 mom. i lagen om fattigvården finnes

stadgat rörande fattigvårdsstyrelse motsvarande tillämpning.

Ledamöter och suppleanter utses för två kalenderår. Avgår ledamot eller

suppleant under den för honom bestämda tjänstgöringstiden, utses ersättare

för den tid, som återstått för den avgångne.

Närmare bestämmelser angående länsnykterhetsnämndernas verksamhet

meddelas av Konungen.

Angående bestridandet av kostnaderna för länsnykterhetsnämndernas verk­

samhet är särskilt stadgat.

10

Kungl. Maj:ts 'proposition nr 159.

3 Kap.

Om hjälpåtgärder.

10

§.

Polis- och åklagarmyndighet ålig­

ger att, när den erhållit kännedom om

förhållande, som hör föranleda den

kommunala nykterhetsnämndens in­

gripande, ofördröjligen göra anmälan

därom hos nämnden. Enahanda an­

mälningsplikt åligger läkare beträf­

fande dylikt förhållande, varom han i

sin verksamhet erhållit kännedom.

(Gällande lag:)

öppen vård.

10

§.

Polis- och åklagarmyndighet, som

erhåller kännedom om att någon gjort

sig skyldig till fylleri eller eljest

använt alkoholhaltiga drycker till

uppenbar skada för sig eller annan,

skall ofördröjligen göra anmälan där­

om hos nykterhetsnämnden.

Läkare, som i sin verksamhet er­

håller kännedom om att någon miss­

brukar alkoholhaltiga drycker, skall

göra anmälan därom hos nykterhets­

nämnden. Sådan skyldighet förelig­

ger dock icke, då den, varom fråga är,

genom läkarens försorg blir föremål

för behandling, ägnad att undanröja

skadeverkningarna av missbruket, eller

då uttrycklig begäran, att anmälan

ej skall göras, framställes av någon

alkoholmissbrukaren närstående per­

son och läkaren med hänsyn till om­

ständigheterna i det särskilda fallet

finner åtgärd av nykterhetsnämnd icke

böra ifrågakomma.

(Departement sförslaget:)

Om skyldighet för åklagare att göra anmälan i anledning av uppkommen

fråga om förvandling av böter för fylleri är särskilt stadgat.

(11 § 2 stycket.)

Där åklagare gjort anmälan, som

avses i 10 § andra stycket, åligger det

den kommunala nykterhetsnämnden

att skyndsamt och senast inom två

månader efter det anmälan inkommit

lämna åklagaren meddelande om de åt­

gärder, som vidtagits i anledning av

anmälan.

11

§•

Där åklagare gjort anmälan, som

avses i 10 § sista stycket, åligger det

nykterhetsnämnden att skyndsamt och

senast inom två månader efter det

anmälan inkommit lämna åklagaren

meddelande om de åtgärder, som vid­

tagits i anledning av anmälan.

(11 § 1 stycket.)

Har den kommunala nykterhets­

nämnden genom anmälan eller eljest

12

§.

Har nykterhetsnämnden genom an­

mälan eller eljest fått grundad anled-

11

Kungl. Maj:ts proposition nr 159.

(Gällande lag:)

(Departementsförslaget:)

fått grundad anledning antaga, att

någon, som vistas inom kommunen

eller där äger hemortsrätt, är hemfal­

len åt alkoholmissbruk såsom i 1 §

sägs, skall nämnden skyndsamt föran­

stalta om undersökning samt söka in­

hämta noggrann kännedom om hans

levnadsförhållanden och andra på

fallets bedömande inverkande omstän­

digheter.

12

§.

Där så erfordras, må den kommu­

nala nykterhetsnämnden kalla den,

som är föremål för undersökning, att

personligen inställa sig inför nämn­

den eller särskilt utsett ombud eller

av nämnden anvisad läkare. Är han

bevisligen kallad minst fyra dagar för­

ut, men utebliver han utan laga för­

fall, äger nämnden fälla honom att

böta tio kronor och genom vite, högst

trettio kronor, tillhålla honom att in­

ställa sig. Kommer han ändock ej å

förelagd tid, äger nämnden erhålla

handräclcning hos polismyndigheten

för hans hämtande samt, därest han

ej varder samma dag efter hämtning

inställd, fälla honom till vitet.

Då eljest någon, som bor eller uppe­

håller sig inom kommunen, av nykter­

hetsnämnden kallas till inställelse in-

ning antaga, att någon missbrukar

alkoholhaltiga drycker, skall nämn­

den skyndsamt låta verkställa under­

sökning och därvid inhämta den kän­

nedom om hans levnadsförhållanden

och andra omständigheter för fallets

bedömande, vartill anledning förekom­

mer. I samband därmed skall nämn­

den, där fråga är om tvångsintagning å

allmän vårdanstalt för alkoholmissbru­

kare eller eljest anledning därtill före­

ligger, föranstalta om läkarundersök­

ning.

Ansökan om tvångsintagning som

nyss sagts må, såvida icke särskilda

omständigheter föranleda till annat, ej

göras av nykterhetsnämnd utan att

den, som ansökningen avser, person­

ligen hörts av nämnden eller, där så

ej lämpligen kan ske, av ledamot av

nämnden eller tjänsteman hos den­

samma.

13 §.

1 mom. Där så erfordras, må

nykterhetsnämnden kalla den som är

föremål för undersökning att per­

sonligen inställa sig inför nämnden

eller särskilt utsett ombud för nämn­

den eller av nämnden anvisad läkare.

Nykterhetsnätnnd må ock kalla per­

son, som förväntas, kunna meddela upp­

lysning i något till nämndens behand-

12

Kungl. Maj ds proposition nr 159.

(Gällande lag:)

för nämnden eller särskilt utsett om­

bud för att meddela upplysning i

något till nämndens behandling höran­

de ärende, är han pliktig att hörsam­

ma kallelsen, såvida han minst fyra

dagar förut erhållit del därav. Ute­

bliver han utan laga förfall, äger nämn­

den fälla honom att böta fem kro­

nor och genom vite tillhålla honom att

inställa sig. 1 fall av tredska äger

nämnden fälla honom till vitet samt

förelägga högre vite. Vitena må dock

tillsammans ej överstiga trettio kro­

nor. Kan den tredskande ändock ej

förmås till inställelse, äger nämnden

erhålla handräckning hos polismyndig­

heten för hans hämtande.

Ordförande i nykterhetsnämnd äger

jämväl besluta om kallelse som ovan

sägs.

(13 § 1 och 2 styckena.)

Framgår av kommunal nykterhets-

nämnds undersökning, att den, om

vilken är fråga, är hemfallen åt alko­

holmissbruk såsom i 1 § sägs, skall

(D ep ar t ementsf ör slag et:)

ling hörande ärende, att inställa sig

inför nämnden eller särskilt utsett om­

bud för nämnden.

Kallelse som ovan sagts må be­

slutas av nykterhetsnämndens ord­

förande. Länsstyrelsen äger förordna,

att nämnden må uppdraga åt viss

tjänsteman hos nämnden att besluta

om kallelse.

2 mom. I kallelse må föreskrivas

vite av högst femtio kronor.

Har kallelse delgivits minst fyra

dagar före inställelsedagen och ute­

bliver den kallade utan anmält laga

förfall, äger nämnden, dess ombud

eller den anvisade läkaren påkalla

handräckning för hans hämtande. Blir

han icke samma dag inställd genom

hämtning, må nämnden i fall av treds­

ka fälla honom till vite, som föreskri­

vits i kallelsen.

Vad sålunda stadgats skall dock

icke gälla, då person, som avses i 1

mom. andra stycket, kallats att in­

ställa sig å plats utanför den kom­

mun, där han bor eller eljest uppe­

håller sig.

14 §.

Framgår av nykterhetsnämnds un­

dersökning, att den, varom fråga

är, missbrukar alkoholhaltiga dryc­

ker, skall nämnden, där så prövas er-

13

Kungl. Maj:ts proposition nr 159.

(Gällande lag:)

nämnden, där ej uppenbarligen utsikt

saknas att utan tvång återföra honom

till ett nyktert och ordentligt liv, vid­

taga för hans rättelse lämpade hjälp-

åtgärder.

Nämnden bör sålunda söka

bibringa honom insikt om vådan

av alkoholmissbruk, därvid nämnden

har att allvarligt erinra honom om de

påföljder, vilka kunna inträda enligt

denna lag, om rättelse ej vinnes;

förhjälpa honom i fall av behov till

erhållande av lämplig anställning eller

bereda honom, där det för minskande

av frestelserna till bruk av alkohol­

haltiga drycker är erforderligt, ombyte

av verksamhet eller vistelseort;

föranstalta, att alkoholhaltiga dryc­

ker ej utlämnas till honom, samt för­

må honom att ej besöka lokaler, där

sådana utskänkas;

förmå honom, när det prövas vara

till gagn, att ingå i nykterhetsförening;

förmå honom, när anledning därtill

föreligger, att rådfråga läkare och följa

dennes föreskrifter eller att frivilligt

söka vård å lämplig anstalt.

(13 § 3 stycket 1 punkten.)

Då omständigheterna därtill för­

anleda, må nämnden ställa honom

under övervakning på sätt i 61 § sägs.

(14 § 2 mom.)

Brukar någon, som vistas inom

länet, alkoholhaltiga drycker till

uppenbar skada för sig eller annan,

äger länsnykterhetsnämnden förordna,

att under viss tid, högst ett år i sän-

(Depa r te ment sförslaget:)

forderligt och gagneligt, söka bibringa

honom insikt om vådan av alkohol­

missbruk samt vidtaga för hans rät­

telse lämpade hjälp åt g är der, så­

som att söka

a) förmå honom att under viss tid,

dock högst ett år, fortlöpande upp­

rätthålla förbindelse med nämnden

eller av nämnden utsedd person;

b) förhjälpa honom till lämplig

anställning eller, i syfte att minska

frestelserna till bruk av alkoholhal­

tiga drycker, bereda honom ombyte av

verksamhet eller vistelseort;

c) föranstalta, att alkoholhaltiga

drycker ej utlämnas till honom, samt

förmå honom att ej besöka lokaler,

där sådana utskänkas;

d) förmå honom att ingå i nykter­

hetsförening;

e) förmå honom att rådfråga läkare

och följa dennes föreskrifter eller att

frivilligt söka lämplig vård.

Där det prövas vara till gagn för

den, som befunnits missbruka alko­

holhaltiga drycker, äger länsnykter-

hetsnämnd förordna, att under viss

tid, högst ett år i sänder, rusdrycker

14

Kungl. Maj:ts proposition nr 159.

(Gällande lag:)

(D epartementsf ör slaget:)

der, rusdrycker icke må till honom ut­

minuteras. Enahanda befogenhet till­

kommer kommunal nykterhetsnämnd

i fråga om sådan person, vilken vistas

inom kommunen.

(Jfr 1 §, återgiven mot departements-

förslagets 1 §.)

icke må utminuteras till honom.

Enahanda befogenhet tillkommer efter

länsnykterhetsnämnds bemyndigande

jämväl kommunal nykterhetsnämnd.

Närmare bestämmelser angående

åtgärder enligt första stycket med­

delas av Konungen.

15 §.

Den som är hemfallen åt alkohol­

missbruk må av nykterhetsnämnden

ställas under övervakning, därest han

till följd av sitt missbruk befinnes

a) vara farlig för annans person­

liga säkerhet eller kroppsliga eller

själsliga hälsa eller för eget liv,

eller

b) utsätta någon, som han är skyl­

dig att försörja, för nöd eller uppen­

bar vanvård eller eljest grovt brista i

sina plikter mot sådan person, eller

c) ligga det allmänna, sin familj

eller annan till last, eller

d) vara ur stånd att taga vård om

sig själv, eller

e) föra ett för närboende eller

andra grovt störande levnadssätt.

Samma lag vare, där någon, som

är hemfallen åt alkoholmissbruk,

blivit dömd för minst tre under de

två senast förflutna åren begångna gär­

ningar, innefattande fylleri, brott, som

i 26 kap. 13 eller 14 § strafflagen sägs,

därest han vid brottets begående

varit berusad av starka drycker, så

att det framgått av hans åtbörder eller

tal, eller brott, som avses i 4 § lagen

den 28 september 1951 om straff för

vissa trafikbrott, därest brottet varit

en följd av förtäring av starka drycker,

eller

utan att söka ärligen försörja sig

för ett kringflackande liv.

15

Kungl. Maj-.ts proposition nr 159.

(Gällande lag:)

(13 § 3 stycket, 2—3 punkten.)

-----------övervakningen må fortgå

under högst ett år från beslutet där­

om. Där särskilda förhållanden påkalla

längre övervakningstid, må övervak­

ningen dock fortgå under högst två

år.

(D ep ar tem entsf ör slaget:)

16 §.

övervakning må fortgå under högst

ett år från beslutet därom. Där sär­

skilda förhållanden påkalla längre

övervakningstid, må övervakningen

dock fortgå under högst två år.

61 §.

Ställes någon under övervakning,

bör till övervakare utses därtill lämp­

lig person, förening eller stiftelse.

17 §.

Ställes någon under övervakning,

skall till övervakare utses därtill

lämplig person.

övervakare har att öva tillsyn över den som är ställd under övervakning

och söka befordra vad som kan lända till hans hjälp. Vid övervakningen bör

noga tillses, att den övervakade icke utsättes för allmän uppmärksamhet eller

onödigtvis störes i lovlig verksamhet.

Den övervakade skall föra ett nyk- Den övervakade skall föra ett

tert och ordentligt liv, städse hålla nyktert liv, städse hålla övervakaren

övervakaren underrättad om sin bo- underrättad om sin bostad och adress

stad och adress samt på kallelse in- samt på kallelse infinna sig hos

finna sig hos honom.

honom.

Närmare bestämmelser angående övervakning meddelas av Konungen.

4 kap.

Om tvångsintagande å alkoholist­

anstalt

16 §.

1 mom. Har någon, som är hem­

fallen åt alkoholmissbruk, såsom i 1 §

sägs, icke genom hjälpåtgärd kunnat

återföras till ett nyktert och ordentligt

liv eller saknas eljest uppenbarligen

utsikt att utan tvång återföra honom

därtill, äger den kommunala nykter-

hetsnämnden hos länsstyrelsen ansöka

om förordnande, att han må intagas å

allmän alkoholistanstalt.

2 mom. Underlåter den kommu­

nala nykterhetsnämnden att i fall, som

i 1 mom. avses, till länsstyrelsen av­

giva ansökning, må sådan göras av

länsnykterhetsnämnden.

Tvångsintagning å vårdanstalt.

18 §.

Den som är hemfallen åt alkohol­

missbruk må tvångsintagas å allmän

vårdanstalt för alkoholmissbrukare,

då enligt 15 § förutsättningar föreligga

för anordnande av övervakning samt

a) hjälpåtgjärder vidtagits eller över­

vakning varit anordnad utan att han

kunnat återföras till ett nyktert liv,

eller

b) hjälpåtgärder och övervakning

uppenbarligen skidle vara gagnlösa,

eller

c) försök med hjälpåtgärder eller

övervakning med hänsyn till hans

farlighet icke kan avvaktas.

16

Kungl. Maj.ts proposition nr 159.

(Gällande lag:)

(Departementsförslaget:)

(24 § 2 stycket.)

Avser ansökningen förordnande, att Om tvångsintagning beslutar läns-

han må intagas å allmän alkoholistan- styrelsen,

stalt, och finnes hjälpåtgärd ej böra

vidtagas, skall länsstyrelsen förordna

om hans intagande å sådan anstalt.

(17 § 1 stycket, 1 punkten.)

Är någon hemfallen åt alkoholmiss­

bruk, och finnes han i följd därav vara

farlig för annans personliga säkerhet

eller eget liv eller för han ett kring­

flackande liv, äger den kommunala

nykterhetsnämnden, ändå att fall, som

avses i 16 §, ej är för handen, så ock

polismyndigheten i orten hos länssty­

relsen ansöka om förordnande, att han

må intagas å allmän alkoholistanstalt.

(25 § 1 punkten.)

Har någon, som är hemfallen åt

alkoholmissbruk såsom i 1 § sägs,

begått brottslig gärning men i an­

seende till sin sinnesbeskaffenhet vid

gärningens begående icke fällts till an­

svar, och har han vid prövning i veder­

börlig ordning funnits icke vara i be­

hov av vård å sinnessjukhus, må läns­

styrelsen även utan därom gjord an­

sökning besluta om hjälpåtgärd eller

förordna om hans intagande å allmän

alkoholistanstalt.

19 §.

1 mom. Ansökan om tvångsintag

ning göres hos länsstyrelsen av nyk­

terhetsnämnden.

Ansökan skall dock göras av polis­

myndigheten i orten, om framställning

från nykterhetsnämnden finnes icke

utan olägenhet kunna avvaktas med

hänsyn till att alkoholmissbrukaren

till följd av sitt missbruk är farlig

för annans personliga säkerhet eller

kroppsliga eller själsliga hälsa eller

för eget liv eller

utan att söka ärligen försörja sig

för ett kringflackande liv eller

på grund av oförmåga att taga

vård om sig själv är i trängande behov

av omedelbar vård.

Innan polismyndigheten gör ansö­

kan, skall den samråda med nykter­

hetsnämnden i orten, dess ordförande

eller tjänsteman hos nämnden i an­

svarig ställning.

2 mom. Har någon, som är hemfal­

len åt alkoholmissbruk, begått brotts­

lig gärning men i anseende till sin

sinnesbeskaffenhet icke fällts till an­

svar, och har han vid prövning i veder­

börlig ordning befunnits icke vara i

behov av vård å sinnessjukhus, må

länsstyrelsen, även utan att ansökan

därom gjorts, besluta om tvångsintag­

ning, om förutsättningar därför eljest

föreligga.

17

Kungl. Maj:ts proposition nr 159.

(17 § 1 stycket, 2 punkten.)

Återkallelse av ansökningen utgör

ej hinder för länsstyrelsen att fort­

sätta med ärendets handläggning.

(Gällande lag:)

(17 § 2—4 styckena.)

År faran för säkerhet eller liv så

överhängande, att åtgärd, som ankom­

mer på länsstyrelsen, ej utan våda kan

avvaktas, eller föreligger anledning

befara, att den om vilken är fråga,

kommer att avvika från orten, innan

länsstyrelsen vidtagit åtgärd i anled­

ning av sådan ansökning, varom i

första stycket förmäles, har polismyn­

digheten att ofördröjligen på lämp­

ligt sätt tillsvidare omhändertaga

honom.

Varder någon sålunda omhänder­

tagen, innan ansökning gjorts om för­

ordnande, att han må intagas å allmän

alkoholistanstalt, skall polismyndig­

heten utan uppskov göra sådan an­

sökning.

Vad i 16 § 2 mom. föreskrives för

där avsedda fall äger motsvarande till-

lämpning för de fall, varom i denna

paragraf är fråga.

2 ^—2299 48 Dihang till riksdagens protokoll

20

§.

Har ansökan om tvångsintagning

grundats på att någon är farlig för

annans personliga säkerhet eller

kroppsliga eller själsliga hälsa eller

för eget liv, utgör återkallelse av an­

sökningen ej hinder för länsstyrelsen

att fortsätta med ärendets handlägg­

ning.

21

§.

1 mom. Polismyndighet skall oför­

dröjligen på lämpligt sätt tills vidare

omhändertaga den som är hemfallen

åt alkoholmissbruk,

om han är farlig för annans per­

sonliga säkerhet eller eget liv och faran

är så överhängande, att länsstyrelsens

beslut om tvångsintagning ej utan

våda kan avvaktas, eller

om han utan att söka ärligen för­

sörja sig för ett kringflackande liv

och det kan antagas, att han kommer

att avvika från orten, innan länssty­

relsen prövat ansökan om tvångsintag­

ning.

Polismyndigheten må ock tills

vidare omhändertaga den som är hem­

fallen åt alkoholmissbruk och på

grund av oförmåga att taga vård om

sig själv är i trängande behov av

omedelbar vård.

2 mom. Varder någon omhänder­

tagen enligt 1 mom. innan ansökan

gjorts om tvångsintagning, skall sådan

ansökan utan uppskov göras.

(Departementsförslaget:)

1954. 1 samt. Nr 159.

18

Kungl. Maj-.ts proposition nr 159.

(Gällande lag:)

18 §.

Vid ansökning om förordnande, att

någon må intagas å allmän alkoholist-

anstalt, böra fogas prästbevis och lä­

karbetyg, avfattade enligt av Konun­

gen meddelade anvisningar.

Göres ansökningen av nykterhets-

nämnd eller polismyndighet, skall den

innehålla fullständig redogörelse för

den i ärendet företagna undersöknin­

gen och för de övriga åtgärder, som

vidtagits. Där ansökning av nykter-

hetsnämnd sker efter anmälan, som

avses i 10 § andra stycket, skall sådan

anmälan fogas vid ansökningen.

Saknas prästbevis eller läkarbetyg

eller finnes den förebragta utrednin­

gen annorledes ofullständig, och kan

det felande ej lämpligen genom läns­

styrelsens försorg anskaffas, har läns­

styrelsen att förelägga sökanden att

inom viss tid inkomma med felande

handlingar eller utredning vid äventyr,

att ansökningen eljest avslås; dock

vare den omständigheten, att präst­

bevis ej varder för länsstyrelsen

tillgängligt, icke hinder för bifall

till ansökningen, om den, som an­

sökningen avser, är farlig för annans

personliga säkerhet eller eget liv.

Vill länsstyrelsen föranstalta om

läkarundersökning, äger länsstyrelsen

kalla den, som ansökningen avser, att

inställa sig inför anvisad läkare. I

sådant fall skall vad i 21 § andra

stycket sägs äga motsvarande tillämp­

ning.

19 §.

Har ansökning hos länsstyrelsen

gjorts i behörig ordning, skola ansök­

ningshandlingarna ofördröjligen del­

givas den, som ansökningen avser, och,

(Departementsförslaget:)

22

§.

Ansökan om tvångsintagning skall

innehålla fullständig redogörelse för

den i ärendet företagna undersök­

ningen och för de övriga åtgärder som

vidtagits. Har beträffande den som

ansökningen avser anmälan gjorts

enligt 10 § sista stycket, skall avskrift

därav fogas vid ansökningen.

I övrigt böra vid ansökningen fogas

prästbevis och läkarbetyg.

Formulär för sådant prästbevis

och läkarbetyg, så ock för redogörelse,

som i första stycket sägs, fastställas

av socialstyrelsen.

Saknas prästbevis eller läkarbetyg

eller finnes den förebragta utrednin­

gen annorledes ofullständig, har läns­

styrelsen att ombesörja erforderlig

komplettering. Vill länsstyrelsen

föranstalta om läkarundersökning,

äger länsstyrelsen kalla den som an­

sökningen avser att inställa sig inför

anvisad läkare. I sådant fall skall vad

i 13 § 2 mom, sägs äga motsvarande

tillämpning.

23 §.

Har ansökan hos länsstyrelsen

gjorts i behörig ordning, skola ansök­

ningshandlingarna ofördröjligen del­

givas den som ansökningen avser och,

19

Kungl. May.ts proposition nr 159.

(Gällande lag:)

(Departementsf örslaget:)

om han är omyndig, den som enligt om han är omyndig, den som enligt

lag har att sörja för hans person,

med föreläggande att inom viss kort

tid skriftligen förklara sig över an­

sökningen vid äventyr, om det för­

summas, att ärendet ändock avgöres.

Finnes någon böra lämnas tillfälle att

yttra sig över handling, som inkommit

efter det ansökningen utställts till

förklaring, skall sådan handling del­

givas honom.

20

§.

Förekommer anledning, att den,

som ansökningen avser, är farlig för

annans personliga säkerhet eller eget

liv, eller för han ett kringflackande

liv, må länsstyrelsen, när skäl därtill

äro, även innan han blivit hörd i ären­

det föranstalta om att han i avbidan

på slutligt beslut tillsvidare intages å

lag har att sörja för hans person,

med föreläggande att inom viss kort

tid skriftligen eller muntligen för­

klara sig över ansökningen vid även­

tyr, om det försummas, att ärendet

ändock avgöres. Finnes någon böra

lämnas tillfälle att yttra sig över

handling, som inkommit efter det an­

sökningen utställts till förklaring,

skall sådan handling delgivas honom.

24 §.

Föreläggande, som i 23 § sägs,

skall innehålla erinran om rätten

att påkalla förhör enligt 27 §. Har

länsstyrelsen vid föreläggandets med­

delande beslutat anordna förhör, skall

detta tillkännagivas i föreläggandet

med angivande tillika att förklaring

kan avgivas vid förhöret.

Är den som ansökningen avser om­

händertagen enligt 21 § 1 mom. må,

där länsstyrelsen av särskild anledning

anordnar förhör med honom innan an­

sökningshandlingarna utställts till del­

givning enligt 23 §, sådan delgiv­

ning underlåtas och handlingarnas

innehåll i stället vid förhöret till­

kännagivas för den, varom fråga är;

dock åligge länsstyrelsen att på be­

gäran tillhandahålla honom avskrift

av ansökningshandlingarna.

25 §.

Föreligger, såvitt tillgänglig utred­

ning visar, förutsättning för omhänder­

tagande enligt 21 § 1 mom., må läns­

styrelsen, även innan den som ansök­

ningen avser blivit hörd i ärendet,

föranstalta om att han i avbidan på

slutligt beslut tillsvidare intages å

allmän vårdanstalt för alkoholmiss-

20

(Gällande lag:)

(D epart ementsf örslag et:)

allmän alkoholistanstalt eller, om plats brukare eller, om plats å dylik an-

å dylik anstalt ej omedelbart kan be- stalt ej omedelbart kan beredas, om­

redas, omhändertages och vårdas på händertages och vårdas på annat lämp-

annat lämpligt sätt.

ligt sätt.

Kungl. Maj:ts proposition nr 159.

(25 § 2 punkten.)

När skäl därtill äro, äger länssty­

relsen förordna, att han skall i avbidan

på slutligt beslut omhändertagas och

vårdas på lämpligt sätt.

21

§.

Finner länsstyrelsen, att förhör bör

hållas med den, som ansökningen av­

ser, eller att annan bör inför länssty­

relsen höras upplysningsvis, har läns­

styrelsen att förordna om dylikt för­

hör.

Är den, som ansökningen avser,

bevisligen kallad till förhör så tidigt,

att han å förelagd dag kan inställa sig,

men utebliver han utan laga förfall,

äger länsstyrelsen låta hämta honom

eller genom vite tillhålla honom att

När skäl äro därtill, må länssty­

relsen jämväl förordna, att alkohol­

missbrukare, som avses i 19 § 2 mom.,

i avbidan på slutligt beslut omhän­

dertages och vårdas på lämpligt sätt.

26 §.

Har någon omhändertagits enligt

21 § 1 mom., åligger det länsstyrelsen

att, sedan ansökan om tvångsintagning

inkommit, utan uppskov pröva, huru­

vida han fortfarande skall vara om­

händertagen.

Sedan tid för förklaring över an­

sökningen utgått, har länsstyrelsen att

utan oskäligt dröjsmål föranstalta om

erforderligt förhör i ärendet samt före­

taga detsamma till slutligt avgörande.

27 §.

Förhör med den, om vars intagning

är fråga, skall, där ej särskilda skäl

däremot äro, av länsstyrelsen anord­

nas, om han i förklaring begärt att

bliva muntligen hörd. Länsstyrelsen

må jämväl eljest förordna om dylikt

förhör ävensom förhör med annan

person, som förväntas kunna lämna

upplysning av betydelse för ärendets

bedömande.

Beträffande kallelse till förhör in­

för länsstyrelsen, hämtning och annan

påföljd av utevaro skola bestämmel­

serna i 13 § 2 mom. första och andra

styckena äga motsvarande tillämpning;

dock skall i fråga om hämtning till

21

Kungl. Maj:ts proposition nr 159.

(Gällande lag:)

(Departementsförslaget:)

inställa sig. Varder han ej samma dag

efter hämtning inställd, dömes för ute­

blivande att böta högst femtio kronor.

Utebliver han utan laga förfall å dag,

till vilken ärendet uppskjutits, och

varder han ej å den dag efter hämt­

ning inställd, äger länsstyrelsen fälla

honom till vite, där sådant är utsatt,

eller till böter som nyss sagts.

Där annan, som bevisligen kallats

till förhör så tidigt, att han å förelagd

dag kan inställa sig, utebliver utan

laga förfall, äger länsstyrelsen fälla

honom till böter, högst tjugufem kro­

nor, och genom viten tillhålla honom

att inställa sig samt i fall av tredska

fälla honom till sålunda förelagda

viten. Kan han ändock ej förmås till

inställelse, må länsstyrelsen låta häm­

ta honom.

(21 § 4—5 styckena.)

Vid förhöret skola förhandlingarna

vara offentliga. Länsstyrelsen äger

dock avvisa åhörare, som enligt vad

känt är eller antagas må ej fyllt

aderton år. När den, som ansöknin­

gen avser, det begär, så ock eljest, när

länsstyrelsen finner omständigheterna

därtill föranleda, skall handläggnin­

gen äga rum inom stängda dörrar, där­

vid länsstyrelsen likväl må medgiva

hans anhöriga ävensom andra, vilkas

närvaro kan förväntas bliva till nytta

under förhöret, att övervara detsamma.

förhör gälla dels att handräckning

härför må meddelas, där den ute-

blivne bevisligen kallats till förhöret

så tidigt att han kunnat inställa sig

å förelagd dag, dels ock att person,

som skall höras upplysningsvis, ej

må hämtas förrän det befunnits, att

han ej genom viten kunnat förmås till

inställelse.

28

§.

Vid förhör inför länsstyrelsen

skola förhandlingarna vara offent­

liga. Länsstyrelsen äger dock av­

visa åhörare, som enligt vad känt

är eller antagas må ej fyllt tjugu-

ett år. När den som ansökningen

avser det begär, så ock eljest, när

länsstyrelsen finner omständigheterna

föranleda därtill, skall handläggnin­

gen äga rum inom stängda dörrar, där­

vid länsstyrelsen likväl må medgiva

hans anhöriga ävensom andra, vilkas

närvaro kan förväntas bliva till nytta

under förhöret, att övervara det­

samma.

Länsstyrelsen må höra person upp­

lysningsvis utan att den som ansök­

ningen avser är närvarande.

Konsulent eller assistent hos läns-

nykterhetsnämnden eller annan, som

22

(Gällande lag:)

(Departementsförslaget:)

företräder denna nämnd, så ock re­

presentant för vederbörande kommu­

nala nykterhetsnämnd skola få tillfälle

att närvara vid förhöret.

Protokoll skall föras över vad vid förhöret förekommer.

Kungl. Maj:ts proposition nr 159.

22

§.

Pinner länsstyrelsen av förhållan­

dena påkallat, att någon varder vid

domstol hörd såsom vittne, eller är

den, som skall höras upplysningsvis,

så avlägset boende, att hans hörande

vid länsstyrelsen är förenat med oskä­

lig omgång eller kostnad, äger läns­

styrelsen förordna, att förhör angående

uppgivna omständigheter skall äga

rum vid den underrätt, som med hän­

syn till tid och plats för dess samman­

träden prövas lämplig. På framställ­

ning av länsstyrelsen skall rättens ord­

förande låta till rätten inkalla dem,

som skola höras.

23 §.

I fråga om ersättning till den, som

enligt förordnande av länsstyrelse in­

ställt sig för att vittna eller upplys­

ningsvis höras, skall vad angående er­

sättning av allmänna medel till vitt­

nen i brottmål finnes stadgat äga mot­

svarande tillämpning; dock skall er­

sättningen alltid stanna å statsverket.

29 §.

Finner länsstyrelsen av förhållan­

dena påkallat, att någon varder vid

domstol hörd såsom vittne, eller är

den, som skall höras upplysningsvis,

så avlägset boende, att hans höran­

de vid länsstyrelsen är förenat med

oskälig omgång eller kostnad, äger

länsstyrelsen förordna, att förhör an­

gående uppgivna omständigheter skall

äga rum vid den underrätt, som med

hänsyn till tid och plats för dess sam­

manträden prövas lämplig. På fram­

ställning av länsstyrelsen skall rättens

ordförande låta till rätten inkalla

dem, som skola höras, ävensom under­

rätta sökanden i ärendet och den, om

vars intagning är fråga.

Där rätten finner det lämpligt, må

rätten förordna, att förhöret skall

hållas inom stängda dörrar.

30 §.

I fråga om ersättning till den, som

enligt förordnande av länsstyrelse

inställt sig för att vittna eller upp­

lysningsvis höras, skall vad som finnes

stadgat angående ersättning av all­

männa medel till vittne äga motsva­

rande tillämpning; dock skall ersätt­

ningen alltid stanna å statsverket.

Om ersättning, som avses i denna

paragraf, beslutar länsstyrelsen. Er­

sättning till den, vilken höres enligt

29 §, bestämmes dock av rätten.

23

Kungl. Maj:ts proposition nr 159.

(Gällande lag:)

(24 § 1 stycket.)

Finner länsstyrelsen, att den,

som ansökningen avser, är hem­

fallen åt alkoholmissbruk såsom i 1 §

sägs, har länsstyrelsen att taga under

omprövning, huruvida han kan antagas

låta sig rätta genom hjälpåtgärd; och

må länsstyrelsen i sådant fall vidta­

ga dylik åtgärd eller uppdraga åt nyk-

terlietsnämnd att föranstalta därom.

26 §.

Länsstyrelsens slutliga beslut jäm­

te besvärshänvisning, där klagan över

beslutet må föras, skall skriftligen mot

bevis ofördröjligen delgivas sökande

samt den, som beslutet avser.

Har beslutet tillkommit efter an­

mälan, som avses i 10 § andra stycket,

varde underrättelse om beslutet till­

ställd åklagaren.

Där nykterbetsnämnd ej är sökande,

skall underrättelse om beslutet över­

sändas till nykterhetsnämnden i hem­

ortskommunen eller, om annan nykter­

betsnämnd tagit befattning med ären­

det, till denna nämnd.

27 §.

Där länsstyrelsen ej annorlunda för­

ordnar, må beslut om intagande å all­

män alkoholistanstalt gå i verkställig­

het utan hinder därav, att det ej äger

laga kraft.

31 §•

Finner länsstyrelsen vid slutlig

prövning av ärende angående tvångs-

intagning, att den, om vars intagning

är fråga, kan antagas låta sig rätta

genom hjälpåtgärd eller övervakning,

må länsstyrelsen för or dna om sådan

åtgärd eller uppdraga åt nykterhets-

nämnd att föranstalta därom.

(Departementsförslaget:)

32 §.

Länsstyrelsens slutliga beslut jäm­

te besvärshänvisning, där klagan över

beslutet må föras, skall skriftligen mot

bevis ofördröjligen delgivas sökande

samt den som beslutet avser. Till-

kännagives beslutet vid förhör inför

länsstyrelsen i den sistnämndes när­

varo, må dock skriftlig delgivning

med honom underlåtas, och skall han

i sådant fall anses hava fått del av

beslutet vid förhöret; dock åligger det

länsstyrelsen att på begäran genast

tillhandahålla utskrift av beslutet.

Har beslutet tillkommit efter an­

mälan, som avses i 10 § sista stycket,

skall underrättelse om beslutet till­

ställas åklagaren.

Där nykterhetsnämnd ej är sökan­

de, skall underrättelse om beslutet

översändas till nykterhetsnämnden i

hemortskommunen samt, om annan

nykterhetsnämnd tagit befattning med

ärendet, till denna nämnd.

33 §.

Där länsstyrelsen ej annorlunda

förordnar, må beslut om tvångsintag-

ning gå i verkställighet utan hinder

därav, att det ej äger laga kraft.

24

(Gällande lag:)

(Departementsförslaget:)

(29 § 1 och 2 styckena.)

34 §.

Kungl. Maj:ts -proposition nr 159.

Har beslut om intagande å allmän

alkoholistanstalt grundats därpå, att

den, som beslutet avser, är farlig för

annans personliga säkerhet eller eget

liv eller att han fört ett kringflackande

liv, eller har beslutet meddelats jäm­

likt 25 §, har länsstyrelsen att föran­

stalta om verkställighet av beslutet.

Lag samma vare där beslutet med­

delats på grund av anmälan, som avses

i 10 § andra stycket.

(28 § 1 och 3 styckena.)

Sökanden i ärendet har att föran­

stalta om verkställighet av beslut om

intagande å allmän alkoholistanstalt,

där ej annat följer av vad i 29 § är

stadgat.

Underlåter kommunal nykterhets-

nämnd att föranstalta om verkställig­

het av beslut om intagande å allmän

alkoholistanstalt, må länsnykterhets-

nämnden föranstalta därom.

(29 § 4 stycket av 1 punkten —

återstoden återgiven mot 36 §.)

Föreligga i fall som i första styc­

ket omförmäles särskilda skäl till an­

tagande att den, som beslutet avser,

skall låta sig rätta utan intagande å

allmän alkoholistanstalt, må länssty­

relsen medgiva villkorligt anstånd med

beslutets verkställande,

(Jfr även 28 § 2 stycket, återgiven

mot 36 §.)

Länsstyrelsen har att föranstalta

om verkställighet av slutligt beslut

om tvångsintagning,

a) därest beslutet grundats däipå

att den som beslutet avser är farlig

för annans personliga säkerhet eller

kroppsliga eller själsliga hälsa eller

för eget liv eller att han utan att söka

ärligen försörja sig fört ett kring­

flackande liv;

b) då eljest polismyndighet gjort

ansökan om tvångsintagning enligt 19

§ 1 mom.;

c) då fråga är om person som av­

ses i 19 § 2 mom.; samt

d) då beslutet tillkommit efter

anmälan, som avses i 10 § sista stycket.

1 övriga fall ankommer det på

nykterhetsnämnden att föranstalta om

verkställigheten.

35 §.

1 mom. Den myndighet, som enligt

34 § har att föranstalta om verkstäl­

lighet av beslut om tvångsintagning,

äger bevilja villkorligt anstånd därmed.

Där särskilda skäl föreligga, må

länsstyrelsen i beslut om tvångsintag­

ning förordna om villkorligt anstånd,

ändå att enligt 34 § beslutet skall

verkställas genom nykterhetsnämnds

försorg.

25

(Gällande lag:)

(Departementsförslaget:)

(29 § 4 stycket 3 punkten.)

När omständigheterna därtill för- 2 mom. Den myndighet, som enligt

Ilungl. Maj:ts proposition nr 159.

anleda, skall länsstyrelsen förklara

anståndet förverkat.

(28 § 2 stycket.)

Varder beslutet ej omedelbart verk­

ställt, äger nykterhetsnämnd, som

gjort ansökning i ärendet, ställa den,

som beslutet avser, under övervakning

på sätt i 61 § sägs. övervakningen må

fortgå under högst ett år från beslutet

därom.

(29 § 4 stycket av 1 punkten — be­

träffande återstoden av denna punkt

se mot 35 § 1 mom. —, 2 punkten samt

5 stycket).

— — -—, och äger länsstyrelsen där­

vid ställa honom under övervakning

på sätt i 61 § sägs. övervakningen må

fortgå under högst ett år från beslutet

därom. — — —

Vad i fjärde stycket är sagt skall

även gälla i fall som avses i andra

stycket; dock att i sådant fall övervak­

ning alltid skall anordnas, där beslu­

tet ej genast går i verkställighet, och

att övervakningen må fortgå under

två år.

1 mom. förordnat om villkorligt an­

stånd, äger förklara anståndet för­

verkat. Länsstyrelsen äger bemyndiga

nykterhetsnämnden att besluta om för­

verkande av anstånd, som medgivits av

länsstyrelsen.

Har anstånd förklarats förverkat,

skall beslutet om tvångsintagning

omedelbart verkställas utan hinder

av att besvär anföras.

36 §.

1 samband med beslut om villkor­

ligt anstånd med tvångsintagning

skall den beslutande myndigheten

ställa den som beslutet avser under

övervakning. Därvid skola bestäm­

melserna i 16 och 17 §§ äga motsva­

rande tillämpning.

1 den mån det finnes påkallat för

att återföra den, som erhållit villkor­

ligt anstånd med tvångsintagning, till

ett nyktert liv må, jämte det förord­

nande meddelas om övervakning, till-

26

Kungl. Maj ds

(Gällande lag:)

(29 § 3 stycket.)

Finner länsstyrelsen, att den, som

beslutet avser, genast bör intagas å

allmän alkoholistanstalt, men kan

plats ej omedelbart beredas, äger läns­

styrelsen, när skäl därtill äro, draga

försorg om hans omhändertagande och

vårdande under tiden på annat lämp­

ligt sätt; dock må sådan vård ej fort­

gå under längre tid än tre månader.

(Departement sfär slaget:)

lika föreskrifter meddelas honom an­

gående hans sysselsättning, vistelseort

eller annat (lydnadsf öreskrifter).

Lydnadsföreskrifter kunna innehålla,

att han skall

a) fullständigt avhålla sig från bruk

av alkoholhaltiga drycker;

b) underkasta sig sjukhusvård eller

vård å inackorderingshem eller inom

familjevården;

c) vistas inom viss eller vissa kom­

muner;

d) begagna sig av honom anvisad

bostad eller antaga arbete eller an­

ställning, som kan beredas honom, och

icke avflytta från bostaden eller lämna

anställningen utan tillstånd av nykter-

hetsnämnden eller övervakaren;

e) bemyndiga person, som nykter -

hetsnämnden i orten eller övervakaren

finner lämplig, att uppbära honom till­

kommande arbetsförtjänst eller andra

penningmedel, så ock att underkasta

sig andra inskränkningar i fråga om

förfogandet däröver.

Då beslut om anstånd meddelas av

länsstyrelse, må åt nykterhetsnämnd

uppdragas att förordna om övervak­

ning och besluta om lydnadsföreskrif­

ter.

Den myndighet, som meddelat lyd­

nadsföreskrifter, må besluta om änd­

ring av eller tillägg till desamma.

37 §.

Finner länsstyrelsen vid sådant be­

slut om tvångsintagning, vars verk­

ställande ankommer på länsstyrelsen,

att den som beslutet avser genast bör

intagas å allmän vårdanstalt för alko­

holmissbrukare, men kan plats ej ome­

delbart beredas, äger länsstyrelsen, när

skäl därtill äro, draga försorg om att

han under tiden omhändertages och

proposition nr 159.

27

(Gällande lag:)

(Departementsförslaget:)

vårdas på annat lämpligt sätt; dock må

sådan provisorisk vård ej fortgå under

längre tid än tre månader.

Kungl. Maj:ts proposition nr 159.

30 §•

Har plats å allmän alkoholistan­

stalt beretts för den, som enligt med­

delat beslut må intagas å sådan an­

stalt, men vägrar han att ingå å an­

stalten, skall polismyndigheten, där

sökanden i ärendet har att föranstalta

om verkställighet av beslutet, på

framställning av denne lämna hand­

räckning för intagandet.

31 §.

Där verkställighet av beslut om in­

tagande å allmän alkoholistanstalt ej

påbörjats inom ett år eller, i fall var­

om i 29 § andra stycket sägs, inom

två år efter beslutets meddelande, vare

det förfallet.

38 §.

Nykterhet snämnd, som har att för­

anstalta om verkställighet av beslut

om tvångsintagning, äger därvid på­

kalla handräckning av polismyndighe­

ten, om så finnes erforderligt.

39 §.

Där verkställighet av beslut om

tvångsintagning ej påbörjats genom

att den som beslutet avser intagits

å allmän vårdanstalt för alkoholmiss­

brukare inom ett år eller, i fall varom

i 34 § under d) sägs, inom två år efter

beslutets meddelande, vare det för­

fallet.

5 Kap.

Om anstaltsvård och eftervårdande Anstaltsvård och eftervårdande

verksamhet.

verksamhet.

32 §.

40 §.

Allmän alkoholistanstalt enligt Allmän vårdanstalt för alkohol-

denna lag är

missbrukare enligt denna lag är

1. anstalt eller avdelning därav, 1. anstalt eller avdelning därav,

som av staten inrättats för sådant som av staten inrättats för sådant

ändamål;

ändamål;

2. av landsting, kommun, förening, 2. av landsting, kommun, förening,

stiftelse eller annan anordnad anstalt stiftelse eller annan anordnad anstalt

eller avdelning därav, vilken av eller avdelning därav, vilken av

Konungen erkänts såsom allmän Konungen erkänts såsom allmän

alkoholistanstalt.

vårdanstalt för alkoholmissbrukare.

Sådant erkännande kan när som helst återkallas.

28

Allmän alkoholistanstalt skall stå Allmän vårdanstalt skall stå under

under ledning av en styrelse.

ledning av en styrelse.

Vid allmän vårdanstalt skall finnas

föreståndare. För avdelning av sådan

anstalt må särskild föreståndare till­

sättas, och skall, där så sker, vad i

denna lag stadgas om föreståndare för

•

anstalten äga tillämpning å före­

ståndare för avdelningen.

Konungen meddelar närmare bestämmelser angående anstalternas verk­

Kungl. Maj:ts 'proposition nr 159.

(Gällande lag:)

(Departementsför slaget:)

samhet.

33 §.

Allmänna alkoholistanstalterna sko­

la stå under uppsikt av socialstyrelsen.

35 §.

Den i 33 § omförmälda uppsikts-

myndigheten äger förordna om över­

flyttning av intagen person från en

allmän alkoholistanstalt till en annan;

sådant förordnande må genast gå i

verkställighet.

34 §.

Envar, som är intagen å allmän

alkoholistanstalt, skall vara pliktig att

fullgöra det arbete, som ur synpunkten

av en ändamålsenlig vård ålägges

honom.

36 §.

Den, som på grund av slutligt be­

slut intagits å allmän alkoholistan­

stalt, må kvarhållas under en tid av

41 §.

De allmänna vårdanstalterna skola

stå under tillsyn av socialstyrelsen.

42 §.

Socialstyrelsen äger förordna om

överflyttning av intagen person från

en allmän vårdanstalt till en annan;

sådant förordnande må genast gå i

verkställighet.

43 §.

Behandlingen av de intagna skall

anpassas efter vårdens huvudsakliga

syfte att återföra dem till ett nyktert

liv.

Envar intagen skall vara pliktig att

följa de för anstalten gällande ord­

ningsföreskrifterna samt att fullgöra

det arbete, som ur synpunkten av en

ändamålsenlig vård ålägges honom.

Om flitpenningar eller liknande er­

sättningar till de intagna förordnar

Konungen eller, efter Konungens be­

myndigande, socialstyrelsen.

44 §.

Den tid, varunder den, som på grund

av slutligt beslut intagits å allmän

vårdanstalt, må kvarhållas (vårdtid),

Kungl. Maj:ts proposition nr 159.

29

(Gällande lag:)

ett år. Har han förut varit intagen å

sådan anstalt och är beslutet med­

delat inom fem år från senaste utskriv­

ningen, må han kvar hållas under en

tid av två år.

Utskrivning från anstalten skall

ske tidigare än nu är sagt, där grun­

dad anledning föreligger till antagan­

de, att den intagne efter utskrivningen

skall föra ett nyktert och ordentligt

liv.

37 §.

Har beslut om intagande å allmän

alkoholistanstalt grundats därpå, att

den, som beslutet avser, är farlig för

annans personliga säkerhet eller eget

liv, eller har beslutet meddelats jäm­

likt 25 §, eller har någon, som förut

minst tre gånger varit intagen å all­

män alkoholistanstalt, ånyo intagits

enligt slutligt beslut, som meddelats

inom ett år från senaste utskrivningen,

då må den intagne, därest han med

hänsyn till sin sinnesart samt sitt

föregående liv och förhållande i an­

stalten måste antagas i händelse av

utskrivning icke komma att föra ett

nyktert och ordentligt liv, kvarhållas

under två år utöver den tid, han enligt

36 § längst kunnat kvarhållas.

Bär någon sålunda kvarhålles, skall

frågan om hans utskrivning sedermera

minst en gång varje halvår upptagas

till prövning.

57 §.

Beslut om kvarhållande enligt 37 §

samt om utskrivning av sålunda kvar-

hållen person före utgången av den i

nämnda lagrum stadgade längsta tiden

för kvarhållande skola underställas

uppsiktsmyndighetens prövning.

(D epartementsf ör slaget:)

utgör ett år. Har han förut varit in­

tagen å sådan anstalt och är heslutet

meddelat inom fem år från senaste ut­

skrivningen, är dock vårdtiden två år.

Utskrivning från anstalten skall

ske före vårdtidens utgång, om grun­

dad anledning föreligger till antagan­

de, att den intagne efter utskrivningen

skall föra ett nyktert liv.

45 §.

Har beslut om intagande å allmän

vårdanstalt grundats därpå, att den,

som beslutet avser, är farlig för an­

nans personliga säkerhet eller kropps­

liga eller själsliga hälsa eller för eget

liv, eller har beslutet meddelats jäm­

likt 19 § 2 mom., eller har någon, som

förut minst tre gånger varit intagen å

allmän vårdanstalt, ånyo intagits

enligt slutligt beslut, som meddelats

inom ett år från senaste utskrivningen,

då må, därest den intagne med hänsyn

till sin sinnesart samt sitt föregående

liv och förhållande i anstalten måste

antagas i händelse av utskrivning icke

komma att föra ett nyktert liv, den i

44 § angivna vårdtiden förlängas med

två år.

Beslut om kvarhållande enligt

första stycket meddelas av anstaltens

styrelse för högst sex månader i sän­

der och bör styrelsen i god tid före

den förlängda vårdtidens utgång

upptaga frågan om ytterligare förläng­

ning till prövning. Beslutet skall

underställas socialstyrelsens prövning.

30

Kungl. Maj:ts proposition nr 159.

(Gällande lag:)

38 §.

Yid beräkning av tiden för kvarhål-

lande skall den tid inräknas, under

vilken den intagne, där han omhänder­

tagits genom polismyndighets eller

länsstyrelsens försorg, i avhidan på

slutligt beslut vistats å allmän alkoho­

listanstalt eller av sådan anledning

eller i avvaktan på beredande av plats

å dylik anstalt vårdats på annat lämp­

ligt sätt.

Har någon jämlikt 50 § intagits å

allmän alkoholistanstalt och påkallas,

medan han är intagen, verkställighet

av förordnande om hans intagande å

sådan anstalt, skall den tid, under vil­

ken han frivilligt vistats å anstalten,

likaledes medräknas vid bestämmande

av den tid, han på grund av förordnan­

det må kvarhållas.

(Departementsförslaget:)

46 §.

Yid beräkning av vårdtiden skall

inräknas den tid, varunder den intagne

före intagningen varit omhändertagen

enligt 21, 25 eller 37 §.

Har någon jämlikt 58 § frivilligt

ingått å allmän vårdanstalt och på­

kallas, medan han är intagen, verk­

ställighet av beslut om tvångsintag-

ning, skall den tid, under vilken han

frivilligt vistats å anstalten, lika­

ledes inräknas i vårdtiden.

39 §.

Har någon, som intagits å allmän

alkoholistanstalt, blivit inmanad i

häkte eller överflyttad till straffan­

stalt för undergående av honom ådömt

frihetsstraff eller förvandlingsstraff

för böter, eller har han avvikit från

alkoholistanstalten, skall den tid, un­

der vilken han sålunda ej vistats å

anstalten, icke medräknas vid bestäm­

mande av den tid, han längst må kvar­

hållas.

40 §.

Vill någon, som är intagen å allmän

alkoholistanstalt, frivilligt kvarstanna

å anstalten efter utgången av den tid,

han längst må kvarhållas, må det, när

skäl därtill äro, medgivas för högst

fyra månader under villkor, att han

skriftligen förbinder sig att kvarstanna

under den tid, som bestämmes. År

47 §. '

Har någon, som intagits å allmän

vårdanstalt, blivit häktad eller över­

flyttad till fångvårdsanstalt för att

undergå frihetsstraff eller förvand­

lingsstraff för böter, eller har han av­

vikit från vårdanstalten, skall den tid,

under vilken han sålunda ej vistats å

anstalten, icke inräknas i vårdtiden.

48 §.

Vill någon, som är intagen å allmän

vårdanstalt, frivilligt kvarstanna å an­

stalten efter utgången av vårdtiden, må

det, när skäl äro därtill, medgivas för

högst fyra månader under villkor, att

han skriftligen förbinder sig att kvar­

stanna under den tid, som bestämmes.

År han omyndig, erfordras samtycke

Kungl. Maj:ts proposition nr 159.

31

han omyndig, erfordras samtycke av av den, som enligt lag har att sörja

den, som enligt lag har att sörja för för hans person,

hans person.

(Gällande lag:)

(D epartementsf ör slaget:)

41 §.

Där det prövas vara till gagn, må

anstaltens styrelse medgiva den in­

tagne att under återstoden av den tid,

han längst må lcvarhållas, eller under

viss del därav på försök vistas utom

anstalten.

Anstaltens styrelse äger uppdraga

åt föreståndaren för anstalten att be­

sluta om sådan försökspermission.

42 §.

Då försökspermission beslutas, har

anstaltens föreståndare att, innan den

intagne lämnar anstalten, meddela un­

derrättelse om beslutet till myndighet

eller person, som ansökt om hans in­

tagande, ävensom, där så finnes lämp­

ligt, till nykterhetsnämnden i den kom­

mun, dit han begiver sig.

I fall av behov har föreståndaren

att med anlitande av nykterhetsnämnd,

organisation, som utövar social hjälp­

verksamhet, eller enskild person söka

i tid bereda den permitterade lämplig

sysselsättning samt förhjälpa honom

till ort, där sådan erhållits, eller vid­

taga andra tjänliga åtgärder till hans

bistånd.

49 §.

1 mom. Där det prövas vara till

gagn, må anstaltens styrelse medgiva

den intagne att under återstoden av

vårdtiden eller under viss del därav på

försök vistas utom anstalten (för­

sökspermission).

Anstaltens styrelse äger uppdraga

åt föreståndaren för anstalten att be­

sluta om sådan permission.

Skyldighet för anstaltens styrelse

eller föreståndare att upptaga fram­

ställning om försökspermission före­

ligger icke, med mindre fyra månader

förflutit av vårdtiden.

2 mom. Permission under högst

sju dagar i följd (tillfällig per­

mission) må beviljas av förestån­

daren.

50 §.

Om beslutad försökspermission har

föreståndaren att, i god tid innan den

intagne lämnar anstalten, underrätta

nykterhetsnämnd, som enligt 19 §

tagit befattning med intagningsären-

det, samt nykterhetsnämnden i den

kommun, dit den permitterade begiver

sig.

I fall av behov har föreståndaren

att med anlitande av arbetsförmedling,

organisation, som utövar social hjälp­

verksamhet, eller enskild person söka

i tid bereda den permitterade lämplig

sysselsättning samt förhjälpa honom

till ort, där sådan erhållits, eller vid­

taga andra tjänliga åtgärder till hans

bistånd.

32

Iiungl. Maj.ts proposition nr 159.

43 §.

Där det ej på grund av särskilda

omständigheter finnes obehövligt, skall

anstaltens styrelse ställa den permit-

terade under övervakning på sätt i

61 § sägs eller uppdraga åt kommunal

nykterhetsnämnd att därom besörja.

Övervakningen må fortgå under per­

missionstiden.

Yare sig övervakning anordnas eller

ej, må anstaltens styrelse ålägga den

permitterade skyldighet att under per­

missionstiden underkasta sig de före­

skrifter angående vistelseort, syssel­

sättning och annat, som finnas er­

forderliga för hans rättelse.

Bär så prövas nödigt, må anstal­

tens styrelse besluta ändring i med­

delade föreskrifter.

Anstaltens styrelse äger uppdraga

åt föreståndaren för anstalten att i

fråga om den, som av honom permit-

teras, meddela beslut, som i denna

paragraf avses.

(Gällande lag:)

Öl §.

Där det ej på grund av särskilda

omständigheter finnes obehövligt, skall

anstaltens styrelse ställa den permit­

terade under övervakning eller upp­

draga åt nykterhetsnämnd att besörja

därom. Därvid skall vad som stadgas

i 17 § äga motsvarande tillämpning.

Yare sig övervakning anordnas eller

ej,må anstaltens styrelse såsom villkor

för permission meddela den permitte­

rade lydnadsföreskrifter, därvid be­

stämmelserna i 36 § andra—fjärde

styckena skola äga motsvarande till-

lämpning.

(D ep ar tement sfär slaget:)

Anstaltens styrelse äger uppdraga

åt föreståndaren att i fråga om den,

som av honom permitteras, meddela

beslut, som avses i denna paragraf,

samt att besluta om ändringar och

tillägg av mindre vikt i lydnadsföre-

skrifter, som styrelsen utfärdat.

44 §.

52 §.

Undandrager sig den permitterade övervakning eller bryter han eljest mot

meddelade föreskrifter, äger anstaltens styrelse eller, enligt styrelsens upp­

drag, föreståndaren för anstalten besluta om hans återhämtande.

Har ej före utgången av den

tid, den permitterade längst må kvar-

hållas, fråga väckts om hans återhäm­

tande, skall beslut meddelas om ut­

skrivning.

Om den permitterade hämtas åter,

skall den tid, under vilken han vistats

utom anstalten, icke medräknas vid

bestämmande av den tid, han längst

må kvarhållas.

Har ej före vårdtidens utgång be­

slut meddelats om den permitterades

återhämtande, skall han utskrivas å

slutdagen.

Om den permitterade hämtas åter

eller eljest återvänder till anstalten

efter det beslut om hans återhämtande

meddelats, skall den tid, varunder han

vistats utom anstalten, icke inräknas i

vårdtiden.

33

(Gällande lag:)

(Departementsförslaget:)

45 §.

53 §.

Om kvarhållande och utskrivning Om utskrivning före vårdtidens ut-

beslutar anstaltens styrelse.

gång beslutar anstaltens styrelse.

När skäl därtill äro, må även upp- När skäl därtill äro, må även social-

siktsmyndigheten, efter anstaltssty- styrelsen, efter anstaltsstyrelsens

relsens hörande, förordna om utskriv- hörande, förordna om utskrivning,

ning.

46 §.

Då utskrivning beslutas, skall vad i

42 § är stadgat äga motsvarande till-

lämpning.

Är någon i fall, som avses i 52 §,

vid utskrivning i behov av fattigvård,

har anstaltens föreståndare att, där så

prövas påkallat, för erforderliga åt­

gärders vidtagande hänvända sig till

den länsstyrelse, som meddelat beslut

om hans intagande å allmän alkoholist­

anstalt; och har länsstyrelsen att

efter omständigheterna föranstalta om

tjänlig vård eller vidtaga annan lämp­

lig åtgärd. Såsom vistelsesamhälle

skall anses den kommun, där in­

gripande enligt denna lag ägde rum.

47 §.

Vid utskrivning skall anstaltens

styrelse, där det ej på grund av sär­

skilda omständigheter finnes obehöv­

ligt, ställa den utskrivne under över­

vakning på sätt i 61 § sägs eller upp­

draga åt kommunal nykterhetsnämnd

att därom besörja. Övervakningen må

fortgå under högst ett år från beslutet

därom.

Vare sig övervakning anordnas eller

ej, må anstaltens styrelse ålägga den

utskrivne skyldighet att under tid, som

vid utskrivningen blivit förelagd, dock

högst ett år, underkasta sig de före­

skrifter angående vistelseort, syssel­

sättning och annat, som finnas er­

forderliga för hans rättelse.

3—2299 48 Bihang till riksdagens protokoll 1954. 1 sand. Nr 159.

Kungl. Maj.ts proposition nr 159.

54 §.

Vid utskrivning skall vad i 50 och

51 §§ är stadgat äga motsvarande tiil-

lämpning. Beslut att ställa den ut­

skrivne under övervakning eller att

meddela honom lydnadsföreskrifter

skall avse viss tid, högst ett år, från.

dagen för utskrivningen.

34

Kungl. Maj:ts proposition nr 159.

Där så prövas nödigt, må anstal­

tens styrelse besluta ändring i med­

delade föreskrifter.

(Gällande lag:)

(D epartementsf ör slag et:)

48 §.

Undandrager sig den utskrivne

övervakning eller bryter han eljest

mot meddelade föreskrifter, må kom­

munal nykterhetsnämnd, där han ej

genom hjälpåtgärd kunnat återföras

till ett nyktert och ordentligt liv eller

sådan åtgärd prövas vara gagnlös, hos

länsstyrelsen ansöka om förordnande,

att han må ånyo intagas å allmän al­

koholistanstalt. Har han visat sig

farlig för annans personliga säkerhet

eller eget liv eller för han ett kring­

flackande liv, må jämväl polismyndig­

heten i orten ansöka om sådant för­

ordnande; och skall i sådant fall vad

i 17 § andra och tredje styckena stad­

gas äga tillämpning.

I ansökningen skall noggrant an­

givas, i vilka avseenden den utskrivne

brutit mot de meddelade föreskrif­

terna, samt redogörelse lämnas för

hans uppförande i övrigt under tiden

efter utskrivningen.

Vad i 16 § 2 mom. föreskrives för

där avsedda fall äger motsvarande till-

lämpning för de fall, varom i denna

paragraf är fråga.

Länsstyrelsen har att efter omstän­

digheterna förordna om intagande å

allmän alkoholistanstalt eller vidtaga

annan åtgärd enligt denna lag.

55 §.

Missbrukar den utskrivne alkohol­

haltiga drycker samt undandrager sig

övervakning eller bryter mot med­

delade lydnadsföreskrifter, må läns­

styrelsen, om han ej genom hjälpåt­

gärd kunnat återföras till ett nyktert

liv eller sådan åtgärd prövas vara

gagnlös, besluta, att han skall återin-

tagas å allmän vårdanstalt.

I ansökan om återintagning skall

noggrant angivas, i vilka avseenden

den utskrivne brutit mot de meddelade

föreskrifterna, samt redogörelse läm­

nas för hans uppförande i övrigt un­

der tiden efter utskrivningen. Ansök­

ningen skall för att kunna föranleda

beslut enligt första stycket hava in­

kommit till länsstyrelsen före ut­

gången av den tid, varunder den som

ansökningen avser är underkastad

övervakning eller lydnadsf öreskrifter.

Bestämmelserna i 19—21 och 23—

39 §§ skola äga motsvarande tillämp­

ning för de fall, varom i denna para­

graf är fråga.

35

Kungl. Maj ds proposition nr 159.

(Gällande lag:)

49 §.

Polismyndighet har att på begäran

lämna handräckning för återhämtande

till allmän alkoholistanstalt av den,

som avvikit därifrån, och av permit-

terad, som enligt meddelat beslut

skall hämtas åter till anstalten.

(Depa r te mentsförs laget:)

56 §.

Polismyndighet har att på begäran

lämna handräckning för återhämtande

till allmän vårdanstalt av den,

som avvikit därifrån, och av permit-

terad, som enligt meddelat beslut

skall hämtas åter till anstalten, så och

för verkställighet av beslut om in­

tagens överflyttning från en allmän

vårdanstalt till annan.

49 a §.

Misstankes den, som enligt medde­

lat beslut intagits å allmän alkoholist­

anstalt eller, på sätt nedan i 50 § sägs,

frivilligt ingått å sådan anstalt och

därvid förbundit sig att kvarstanna å

anstalten ett år, att hava före utskriv­

ning från anstalten begått brott, varå

enligt lag icke kan följa högre straff än

böter eller fängelse i sex månader, och

hör brottet under allmänt åtal eller har

det av målsäganden angivits till åtal,

ankommer det å statsåklagaren att efter

hörande av anstaltens styrelse avgöra,

huruvida åtal lämpligen bör ske. Har

brottet begåtts innan den intagne fyllt

aderton år, skall frågan om åtal prö­

vas i nämnda ordning ändå att högre

straff än nyss sagts kan följa å brot­

tet,

50 §.

Vill någon, som är hemfallen åt

alkoholmissbruk, frivilligt ingå å all­

män alkoholistanstalt, må han intagas

under villkor, att han' i egenhändigt

underskriven ansök ning hos anstaltens

styrelse gjort framställning därom

samt skriftligen förbundit sig att

kvarstanna å allmän alkoholistanstalt

under viss tid, som dock ej må över­

skrida ett år. Är han omyndig, erford-

57 §.

Misstänkes den, som tvångsintagits

ä allmän vårdanstalt eller, på sätt i

58 § sägs, frivilligt ingått å sådan an­

stalt och därvid förbundit sig att

kvarstanna å anstalten ett år, att hava

före utskrivning från anstalten begått

brott, varå enligt lag icke kan följa

högre straff än böter eller fängelse i

sex månader, och hör brottet under

allmänt åtal eller har det av måls­

äganden angivits till åtal, ankommer

det å statsåklagaren att efter hörande

av anstaltens styrelse avgöra, huru­

vida åtal lämpligen bör ske. Har brot­

tet begåtts innan den intagne fyllt

aderton år, skall frågan om åtal prö­

vas i nämnda ordning ändå att högre

straff än nyss sagts kan följa å brot­

tet.

58 §.

Vill någon, som är hemfallen åt

alkoholmissbruk, frivilligt ingå å all­

män vårdanstalt, må han intagas

under villkor, att han i egenhändigt

underskriven ansökan hos anstaltens

föreståndare eller hos socialstyrelsen

gjort framställning därom samt skrift­

ligen förbundit sig att kvarstanna å

allmän vårdanstalt under viss tid, som

dock ej må överskrida ett år. Är han

36

Kungl. Maj:ts proposition nr 159.

(Gällande lag:)

(D epartementsf ör slag et:)

ras samtycke av den, som enligt lag

har att sörja för hans person.

Vid ansökningen skola fogas präst­

bevis och läkarintyg, avfattade enligt

av Konungen meddelade anvisningar.

Den, som är sålunda intagen å all­

män alkoholistanstalt, må kvarhållas

under den tid, som angives i den

skriftliga förbindelsen, men må, när

omständigheterna därtill föranleda,

utskrivas tidigare.

Vad i 34, 35 och 39—45 §§, 46 §

första stycket samt 49 § stadgats äger

motsvarande tillämpning rörande den

intagne.

7 Kap.

Om klagan och underställning.

55 §.

Ben, som av nykterhetsnämnd fällts

till böter eller vite, må hos länsstyrel­

sen anföra besvär över beslutet inom

trettio dagar från den dag, då han

erhöll del därav, över beslut av nyk­

terhetsnämnd jämlikt 14 § 2 mom. må

besvär anföras hos länsstyrelsen inom

tid, som nyss nämnts. Över annat av

nykterhetsnämnd enligt denna lag

meddelat beslut må klagan ej föras.

omyndig, erfordras samtycke av den,

som enligt lag har att sörja för hans

person.

Vid ansökningen skola fogas ålders-

bevis ävensom läkarbetyg, avfattat en­

ligt av socialstyrelsen meddelade an­

visningar.

Den, som är sålunda intagen å all­

män vårdanstalt, må kvarhållas under

den tid, som angives i den skriftliga

förbindelsen, men må, när omständig­

heterna därtill föranleda, utskrivas

tidigare.

Vad i 42, 43, 47 och 48 §§, 49 §

utom 1 mom. tredje stycket samt 50—

53 och 56 §§ stadgats äger motsva­

rande tillämpning rörande frivilligt in­

tagna.

Besvär.

59 §.

Beslut av nykterhetsnämnd må

överklagas av den som beslutet rör er,

om beslutet innebär utdömande av

vite, förordnande enligt 15 § om över­

vakning, meddelande av lydnadsföre-

skrift, förverkande av anstånd med

verkställighet eller förordnande enligt

14 § andra stycket. Över annat av nyk­

terhetsnämnd enligt denna lag med­

delat beslut må klagan ej föras.

Klagan föres genom besvär hos

länsstyrelsen inom tre veckor från

den dag, då klaganden erhöll del av

beslutet.

60 §.

Beslut av anstaltsstyrelse eller före­

ståndare må överklagas av den som

beslutet rörer, om beslutet avser fråga

om försökspermission, utskrivning

eller annan vårdfråga eller om det

37

(Gällande lag:)

(Departementsförslaget:)

innebär förordnande om övervakning

eller meddelande av lydnadsf öreskrift.

Talan föres genom besvär hos

socialstyrelsen inom tre veckor från

det klaganden erhöll kännedom om

beslutet.

Kungl. Majrts proposition nr 159.

56 §.

Har länsstyrelse för ordnat, att nå­

gon må intagas å allmän alkoholistan­

stalt, avslagit ansökning om intagande

å dylik anstalt, medgivit villkorligt an­

stånd med verkställighet av beslut om

sådant intagande, förklarat dylikt an­

stånd förverkat, fäUt någon jämlikt

18 eller 21 § till böter eller vite eller

utlåtit sig om ersättning för inställel­

sen åt den, som inkallats för att upp­

lysningsvis höras inför länsstyrelsen,

må ändring i beslutet sökas av den,

som beslutet rörer. Det åligger kla­

gande att inom en månad från den

dag, då han skriftligen erhöll del av

beslutet, till länsstyrelsen inkomma

med sina till Konungen ställda be­

svär. Länsstyrelsen skall skyndsamt

infordra förklaring över besvären, om

anledning därtill ej uppenbarligen

saknas, samt, efter att hava införskaf­

fat den ytterligare utredning, som kan

vara erforderlig, till socialdepartemen­

tet insända samtliga målet rörande

handlingar tillika med eget utlåtande.

61 §.

Länsstyrelses beslut må överkla­

gas av den som beslutet rörer, om be­

slutet innebär förordnande om tvångs-

intagning, avslag å ansökan härom,

villkorligt anstånd med verkställighet,

förverkande av dylikt anstånd eller

utdömande jämlikt 22 eller 27 § av

vite, så ock då beslutet avser ersätt­

ning åt den som inkallats att upplys­

ningsvis höras inför länsstyrelsen.

Talan föres hos Konungen genom

besvär, som skola hava inkommit till

länsstyrelsen inom tre veckor från den

dag, då klaganden erhöll del av beslu­

tet. Länsstyrelsen skall skyndsamt in­

fordra förklaring över besvären, om

anledning därtill ej uppenbarligen sak­

nas, samt, efter att hava införskaffat

den ytterligare utredning, som kan

vara erforderlig, till inrikesdeparte­

mentet insända samtliga målet rörande

handlingar tillika med eget utlåtande.

Klagan över beslut, som av länsstyrelse särskilt meddelats om någons om­

händertagande, må av honom föras i enahanda ordning, dock utan inskränk­

ning till viss tid.

Över annat av länsstyrelse meddelat slutligt beslut, än ovan sägs, är klagan

ej tillåten. Ej heller må särskild klagan föras, där länsstyrelse under ärendes

handläggning meddelat annat beslut, än förut är sagt.

58 §.

62 §.

I uppsiktsmyndighetens beslut må över beslut av socialstyrelsen må

den, som beslutet rörer, söka ändring den som beslutet rörer söka ändring

38

(Gällande lag:)

(Departementsf ör slaget:)

hos Konungen i socialdepartementet hos Konungen genom besvär, som

före hlockan tolv å trettionde dagen skola hava inkommit till inrikesde-

efter den, då klaganden erhöll del av partementet inom tre veckor från den

beslutet.

dag, då klaganden erhöll del av be­

slutet.

Kungl. Maj.ts proposition nr 159.

8 Kap.

Särskilda föreskrifter och ansvarsbestämmelser.

59 §.

63 §.

Yad i denna lag är stadgat om kommun skall äga motsvarande tillämpning

i avseende å fattigvårdssamhälle, som består av två eller flera kommuner.

15 §.

64 §.

Då undersökning eller annan åtgärd Då undersökning eller annan åtgärd

pa nykterhetsnämnds föranstaltande enligt denna lag vidtages, bär noga

vidtages, bör noga tillses, att den, som tillses, att den som åtgärden avser

åtgärden avser, icke utsättes för all- icke utsattes för allmän uppmärksam­

män uppmärksamhet eller onödigtvis het eller onödigtvis störes i lovlig

störes i lovlig verksamhet.

verksamhet.

Vad hos nykterhetsnämnd förekommit rörande personer, som äro föremål

för nämndens behandling, må ej yppas för obehöriga.

Alla handlingar i förekommande ärenden skola så förvaras, att de icke

åtkommas av obehöriga.

60 §.

Myndigheter, som handlägga ären­

den enligt denna lag, böra, i den mån

sådant kan vara till gagn vid full­

görandet av deras åligganden, samar­

beta med nykterhetsnämnder, fattig-

vårdsstyrelser, barnavårdsnämnder och

andra myndigheter, med alkoholistan­

stalter, med organisationer, vilka ut­

öva social hjälpverksamhet, samt med

systembolag.

65 §.

Myndigheter, som handlägga ären­

den enligt denna lag, böra samarbeta

med varandra. Inbördes samarbete

bör ock äga rum mellan sådana myn­

digheter samt fattigvårdsstyrelser,

barnavårdsnämnder och andra myn­

digheter ävensom vårdanstalter och

organisationer, vilka utöva social

hjälpverksamhet.

66

§.

Delgivning av kallelser eller andra

meddelanden enligt denna lag skall

ske genom posten, såvida icke veder­

börande myndighet finner den böra

verkställas på annat sätt. Om postdel-

39

Kungl. Maj-.ts proposition nr 159.

(Gällande lag:)

62 §.

Finner nykterhetsnämnd, att någon,

som är hemfallen åt alkoholmissbruk

såsom i 1 § sägs, bör förklaras omyn­

dig eller att förmyndare i hans ställe

eller jämte honom bör förordnas för

hans myndling, har nämnden att göra

anmälan härom hos överförmyndaren.

(63 § första stycket första punkten och

andra—tredje styckena.)

Lämnar någon åt den, som honom

veterligen är ställd under övervakning

enligt denna lag eller är intagen å

allmän alkoholistanstalt, alkoholhal­

tiga drycker eller hjälper någon eljest

sådan person att åtkomma dylika

drycker, straffes med böter från och

med fem till och med tvåhundra

kronor.

Där gärning, som här sägs, tillika

innefattar förbrytelse mot gällande

bestämmelser angående försäljning av

alkoholhaltiga drycker, gånge som i 4

kap. 2 § strafflagen stadgas.

Förseelsen åtalas vid polisdomstol,

där särskild sådan är inrättad, men

eljest hos poliskammare och, där så­

dan ej finnes, vid allmän domstol.

(Departementsj orsiagei.

givning ej användes, må biträde för

delgivningen påkallas hos polismyn­

digheten.

I övrigt skall beträffande delgiv­

ning i tillämpliga delar gälla vad som

finnes stadgat i 33 kap. 6, 7, 14, 23

och 25 §§ rättegångsbalken.

67 §.

Finner nykterhetsnämnd, att någon,

som är hemfallen åt alkoholmissbruk,

bör förklaras omyndig eller att för­

myndare i hans ställe eller jämte

honom bör förordnas för hans mynd-

ling, har nämnden att göra anmälan

härom hos överförmyndaren.

68

§.

Hjälper någon den som är intagen

å allmän vårdanstalt att avvika från

anstalten, straffes med dagsböter eller

fängelse.

Försök straffes efter vad i 3 kap.

strafflagen stadgas.

69 §.

Lämnar någon alkoholhaltiga dryc­

ker åt den som honom veterligen är

underkastad föreskrift enligt denna

lag om avhållsamhet från bruk av så­

dana drycker eller är intagen å all­

män vårdanstalt eller hjälper någon

eljest sådan person att åtkomma

dylika drycker, straffes med dags­

böter eller fängelse i högst sex må­

nader.

40

Kungl. Maj:ts proposition nr 159.

(Gällande lag:)

64 §.

Böter och viten, som omförmälas

i 12 §, tillfalla kommunens kassa.

Böter och viten, som i andra fall

ädömas enligt denna lag, tillfalla kro­

nan och skola, om tillgång saknas till

deras fulla gäldande, förvandlas enligt

allmän strafflag.

(Departementsförslaget:)

70 §.

Viten, som omförmälas i 13 §, till­

falla kommunens kassa.

Denna lag träder i kraft den 1 juli

1932.-------------

Denna lag träder i kraft den 1

oktober 1955.

Genom lagen upphäves lagen den

12 juni 1931 (nr 233) om behandling

av alkoholister (alkoholistlag); dock

att i fråga om anförande av besvär

över beslut, som meddelats före den

1 oktober 1955, förut gällande bestäm­

melser skola tillämpas.

Förordnande, som meddelats jäm­

likt 14 § 2 mom. alkoholistlagen, upp­

hör att gälla i och med ikraftträdandet

av denna lag.

Kommunal nykterhetsnämnd och

systembolag åligger att i god tid före

lagens ikraftträdande lämna läns-

nykterhetsnämnd uppgift om personer,

beträffande vilka beslut meddelats att

rusdrycker icke må till dem utminute­

ras; och har länsnykterhetsnämnden

att pröva, huruvida förordnande där­

om skall meddelas jämväl enligt denna

lag.

Där i lag eller författning förekom­

mer hänvisning till lagrum, som ersatts

genom bestämmelse i denna lag, skall

denna i stället tillämpas. Vad i lag

eller författning finnes stadgat om all­

män alkoholistanstalt skall i stället

avse allmän vårdanstalt för alkohol-

missbrukare.

Kungl. Maj:ts proposition nr 159.

41

Förslag

till

Lag

angående ändrad lydelse av 11 § lagen den 9 april 1937 (nr 119) om

verkställighet av bötesstraff.

Härigenom förordnas, att 11 § lagen den 9 april 1937 om verkställighet av

bötesstraff skall hava följande ändrade lydelse.

(N uv ar ande lydelse:)‘

11

§•

Uppkommer fråga om förvandling

av böter, som ådömts någon för fylleri

eller för fylleri jämte annat brott,

och har den bötfällde under de två se­

nast förflutna åren blivit tre eller

flera gånger dömd till ansvar för fyl­

leri, skall åklagaren, innan talan an-

hängiggöres om böternas förvandling,

hos vederbörande nykterhetsnämnd

göra anmälan om förhållandet. Har

nämnden ej inom två månader där­

efter hos länsstyrelsen gjort ansökan

om den bötfälldes intagande å allmän

alkoholistanstalt, före åklagaren talan

om böternas förvandling.

Varder på grund av anmälan var­

om i första stycket sägs genom laga-

kraftvunnet beslut förordnande med­

delat om den bötfälldes intagande å

allmän alkoholistanstalt, skall frågan

om böternas förvandling vara förfal­

len. Innefattar beslutet ej sådant för­

ordnande, före åklagaren talan om

böternas förvandling.

(Föreslagen lydelse:)

11

§•

Uppkommer fråga om förvandling

av böter, som ådömts någon för gär­

ning, varom förmäles i 15 § andra

stycket lagen om nykterhetsvård eller

för sådan gärning jämte annat brott,

och har den bötfällde blivit dömd för

minst tre under de två senast för­

flutna åren begångna gärningar, som

nyss sagts, skall åklagaren, innan talan

anhängiggöres om böternas förvand­

ling, hos vederbörande nykterhets­

nämnd göra anmälan om förhållandet.

Har nämnden ej inom två månader

därefter hos länsstyrelsen gjort an­

sökan om den bötfälldes intagande å

allmän vårdanstalt för alkoholmiss­

brukare, före åklagaren talan om böter­

nas förvandling.

Varder på grund av anmälan var­

om i första stycket sägs genom laga-

kraftvunnet beslut förordnande med­

delat om den bötfälldes intagande å

allmän vårdanstalt för alkoholmiss-

brukare, skall frågan om böternas för­

vandling vara förfallen. Innefattar

beslutet ej sådant förordnande, före

åklagaren talan om böternas förvand­

ling.

Denna lag träder i kraft den 1

oktober 1955.

*

Kungl. Maj:ts proposition nr 159.

43

Utdrag av protokollet över inrikesärenden, hållet inför Hans

Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 19

februari 195i.

Närvarande:

Statsministern

E^{rlander ,} ministern för utrikes ärendena

U^{ndén ,} statsråden

S^köld, Z^etterberg, T^orsten N^ilsson, S^träng, E^ricsson, A^ndersson,

L^ingman, N^orup, H^edlund, P^ersson, H^jälmar N^ilson, L^indell, N^orden-

^stam.

Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anmäler

chefen för inrikesdepartementet, statsrådet Hedlund, fråga om revision av

gällande alkoholistlagstiftning samt anför.

Inledning.

Med stöd av Kungl. Maj:ts bemyndigande den 27 september 1946 tillkallade

dåvarande statsrådet Mossberg åtta sakkunniga för att biträda med utred­

ning rörande alkoholistvården. De sakkunniga, vilka antog benämningen

1946 års alkoliolistvårdsutredning, utgjordes av landshövdingen Thorwald

Bergquist, tillika ordförande, presidenten i hovrätten över Skåne och

Blekinge Ivar Wieslander, förste provinsialläkaren Elof Edlund, byrå­

föreståndaren vid Göteborgs stads nykterhetsnämnd Julius Hedvall, leda­

moten av riksdagens första kammare, hemmansägaren Jon N. Jonsson,

överinspektören för sinnessjukvården, docenten Gunnar Lundquist, direktören

i centralförbundet för nykterhetsundervisning Nils Sundberg samt ordföran­

den i Stockholms stads nykterhetsnämnd, medicine licentiaten Hans Öhman.

Den 14 februari 1948 avgav de sakkunniga betänkande med förslag till lag

om nykterhetsvård m. m. (SOU 1948:23). Lagförslaget torde få fogas som

bilaga (Bil. A) till protokollet i detta ärende.

I sitt betänkande har utredningen funnit en allmän upprustning av sam­

hällets alkoholistvård erforderlig samt förordat en betydande förstärkning -—-

bl. a. genom väsentligt ökade statsbidrag — av nykterhetsnämndernas och

alkoholistanstalternas ekonomiska och personella resurser ävensom viss nyord­

ning av systemet för behandling av alkoholmissbrukarna. Enligt utredningens

mening bör ingripande mot alkoholmissbruk kunna ske på ett tidigare sta­

dium än som är möjligt enligt gällande lagstiftning. I anslutning till denna

sin uppfattning har utredningen använt termen nykterhetsvård i stället för

alkoholistvård såsom eu samlande beteckning för hela detta vårdområde. Ut­

redningens förslag till ny lagstiftning, avsedd att ersätta den nuvarande alko­

holistlagen, har i enlighet härmed givits form av ett förslag till lag om nyk­

terhetsvård.

44

Över betänkandet bär yttranden avgivits av socialstyrelsen, medicinalsty­

relsen, fångvårdsstyrelsen, statskontoret, kontrollstyrelsen, byggnadsstyrelsen,

statens pensionsanstalt, statens lönenämnd, överståthållarämbetet, samtliga

länsstyrelser, universitetskanslern — med överlämnande av utlåtanden från de

medicinska fakulteterna vid universiteten i Uppsala och Lund samt lärar­

kollegiet vid karolinska institutet — direktionen för karolinska sjukhuset, sty­

relserna för de tre socialinstituten i riket samt för statens alkoholistanstalter

å Yenngarn, Svartsjö och Haknäs samt i Västervik, styrelsen för statens polis­

skola, strafflagberedningen, 1944 års nykterhetskommitté, 1944 års pensions-

utredning, 1948 års länsstyrelseutredning, kommittén för social upplysning,

kommittén för partiellt arbetsföra, decentraliseringsutredningen, Svenska stads­

förbundet, Svenska landskommunernas förbund, Svenska landstingsförbundet,

stadsfullmäktige i Stockholm, Göteborg och Malmö, Svenska polisförbundet,

Föreningarna Sveriges landsfogdar, Sveriges landsfiskaler och Sveriges polis­

kommissarier, styrelsen för polisskolan i Göteborg, Svenska läkarsällskapet

(med vidfogat diskussionsinlägg av professorn J. Tillgren), Svenska läkarnas

nykterhetsförening, Centralförbundet för nvkterhetsundervisning, Sveriges

nykterhetsvänners landsförbund, Svenska nykterhetsvårdsförbundet (förut

Nykterhetsnämndernas riksförbund), Länsnykterhetsnämndernas tjänstemanna­

förening, De erkända alkoholistanstaltemas centralorganisation, Sveriges

fångvårdsmannaförbund, Svenska diakonsällskapet och styrelsen för Sträng­

näs stifts diakonistiftelse på Härnö.

Socialstyrelsen har vid sitt utlåtande fogat yttranden av samtliga länsnyk-

terhetsnämnder och styrelserna för de erkända alkoholistanstalterna samt vissa

nykterhetsnämnder. Då även flera länsstyrelser inkommit med yttranden från

nykterhetsnämnder samt stadsfullmäktige i Stockholm, Göteborg och Malmö

vid sina utlåtanden fogat yttranden av nykterhetsnämnderna i resp. städer,

föreligger yttranden av nykterhetsnämnderna i 25 städer (däribland samtliga

med över 25 000 invånare utom Västerås och Lund) och 5 landskommuner.

Överståthållarämbetet har överlämnat yttranden av polismästaren och kri­

minalpolisintendenten i Stockholm. Vidare har överlämnats, av länsstyrelserna

i Jönköpings, Kronobergs, Hallands, Skaraborgs, Örebro och Gävleborgs län

yttrande av förste provinsialläkaren i resp. län; av länsstyrelsen i Jönköpings

län yttranden av poliskammaren i Jönköping och landsfiskalerna i Sävsjö och

Gislaveds distrikt; av länsstyrelsen i Malmöhus län yttrande av poliskammaren

i Malmö; av länsstyrelsen i Hallands län yttrande av poliskammaren i Halm­

stad; av länsst³rrelsen i Skaraborgs län yttranden av landsfogden i länet,

Föreningen Skaraborgs läns landsfiskaler och Skaraborgs distrikt av nykter-

hetsnämndemas riksförbund, ävensom av länsstyrelsen i Västernorrlands län

yttrande av länsavdelningen av Föreningen Sveriges landsfiskaler.

Lid utlåtandena från styrelserna för alkoholistanstalterna å Venngarn och

Haknäs har fogats promemorior av föreståndaren för resp. anstalt. Stadsfull­

mäktige i Stockholm, Göteborg och Malmö har åberopat eller överlämnat yttran­

den från olika kommunala nämnder och styrelser, för Stockholms del bl. a.

Kungl. Maj:ts proposition nr 159.

45

sjukhusdirektionen i Stockholm, som hänvisat till utlåtanden av t. f. över­

läkaren J. Ehrensvärd och överläkarna S. Izikowitz och S. Wohlfahrt.

Vid remissbehandlingen har behovet av en reformering av vårt lands

nykterhetsvård så gott som undantagslöst vitsordats, och utredningens lag­

förslag har — även om vissa erinringar framförts mot detsamma —- beteck­

nats såsom en god grund för en behövlig ny lagstiftning.

Sedan alkoholistvårdsutredningens betänkande avgivits, har ytterligare

förslag framlagts avseende nykterhetsvården. Dels har 1944 års nykterhets­

kommitté i delbetänkandena V och VI (SOU 1952:53 och 54), vilka närmare

redovisats i den till innevarande års riksdag framlagda propositionen an­

gående riktlinjerna för den framtida nykterhetspolitiken m. m. (nr 151), i

vissa avsnitt behandlat detta ämne, särskilt såvitt rör frågor av ekonomisk och

organisatorisk natur, dels har de s. k. nykterhetsnämndssakkunniga i sitt

den 19 november 1953 avgivna betänkande (stencilerat) förordat vissa

kompletteringar till av alkoholistvårdsutredningen och nykterhetskommittén

föreslagna reformer.

Över sistnämnda betänkande har yttranden efter remiss avgivits av social­

styrelsen, statskontoret, skolöverstyrelsen, länsstyrelserna i Malmöhus, Skara­

borgs och Norrbottens län, länsnykterhetsnämnderna i Stockholms, Göte­

borgs och Bohus, Kopparbergs och Norrbottens län, nykterhetsnämnderna

i Stockholm, Göteborg, Malmö, Örebro och Umeå, Svenska nykterhetsvårds-

förbundet, Sveriges nykterhetsvänners landsförbund och Centralförbundet

för nykterhetsundervisning. Länsstyrelserna i Malmöhus och Skaraborgs

län har överlämnat yttranden av länsnykterhetsnämnderna i resp. län, var­

jämte länsstyrelsen i förstnämnda län överlämnat yttranden av statens

socialvårdskonsulent i sjätte distriktet, nykterhetsnämnderna i Hälsing­

borg, Lund och Landskrona samt drätselkammaren i Lund.

Liksom alkoholistvårdsutredningens förslag innefattar jämväl nykterhets­

kommitténs och de nykterhetsnämndssakkunnigas betänkanden spörsmål av

såväl legislativ som ekonomisk art. Vid övervägande av dessa skilda frågor

har jag kommit till den uppfattningen, att en tidsenlig upprustning av nykter­

hetsvården, jämväl med hänsyn till rusdrycksförsäljningens framtida utform­

ning, är av behovet starkt påkallad. Inom inrikesdepartementet har därför

på grundval av förenämnda betänkanden utarbetats förslag dels till en ny

lagstiftning om nykterhetsvården, innefattande vissa följdändringar också i

annan lagstiftning, dels till en allmän ekonomisk upprustning av den öppna

nykterhetsvården. Sistnämnda förslag redovisas i en särskild proposition,

som samtidigt framlägges (prop. nr 158). I förevarande proposition skall

främst de förslag behandlas, som faller inom lagstiftningens ram.

■lag anhåller således nu att till behandling få upptaga de huvudsakligen

legislativa spörsmålen. Innan jag går närmare in härpå vill jag dock först

i korthet beröra vissa allmänna isynpunkter på frågan om en reformerad nyk­

terhetsvård. Jag vill då börja med att redogöra för några grunddrag i det

nuvarande systemet.

Kungl. Maj:ts proposition nr 159.

46

Kungl. Maj:ts proposition nr 159.

Allmänna synpunkter på frågan om eu reformerad

nykterhetsvård.

Några grunddrag i det nuvarande systemet.

I vidare bemärkelse innefattar nykterhetsvård all verksamhet, som avser

att främja nykterheten samt bekämpa alkoholmissbruket och dess skadeverk­

ningar. Med denna bestämning innesluter nykterhetsvård även ordningen för

försäljning av alkoholhaltiga drycker, i varje fall sådan denna reglerats i vårt

land, f. n. särskilt genom förordningen den 18 juni 1937 angående försäljning

av rusdrycker och förordningen den 11 juli 1919 angående försäljning av

pilsnerdricka. Jämväl den straffrättsliga regleringen av fylleribrott och lik­

nande förseelser kan anses som ett led i samhällets nykterhetsvård. Bortsett

härifrån återfinnes de huvudsakliga reglerna för nykterhetsvården i Sverige

i lagen den 12 juni 1931 (nr 233) om behandling av alkoholister (alkoholist­

lag). Denna lag, som ersatte den första svenska alkoholistlagstiftningen av år

1913, var resultatet av ett omfattande utredningsarbete, redovisat i propositio­

nen nr 164 till 1931 års riksdag. Alkoholistlagen har vid flera tillfällen

ändrats; de betydelsefullaste ändringarna skedde genom lag den 3 juni 1938

(nr 215).

Alkoholistlagen innefattar några stadganden av betydelse för nykterhets­

vården i vidare bemärkelse. Den innehåller sålunda bestämmelser om organen

för samhällets nykterhetsvård — nykterhetsnämnderna -—- och ger dessa vissa

allmänna uppgifter. Enligt lagens 3 § har sålunda nykterhetsnämnd till upp­

gift att övervaka nykterhetstillståndet inom sitt verksamhetsområde samt att

vidtaga åtgärder som fordras för dess höjande. Därvid åligger det nämnden

särskilt bl. a. att söka förebygga och motverka onykterhet och dryckenskap

genom upplysningar, råd och anvisningar till systembolag och andra försäljare

av alkoholhaltiga drycker samt genom åtgärder mot olaglig försäljning av

sådana drycker ävensom att verka för nykterhetsfrämjande åtgärder genom

framställningar och yttranden till vederbörande myndigheter.

I huvudsak reglerar emellertid alkoholistlagen behandlingen av alkohol­

missbrukare.

Ingripande med stöd av alkoholistlagen kan ske mot den som är hemfallen

åt alkoholmissbruk, om detta hans levnadssätt tillika medför fara eller allvarlig

olägenhet för samhället i ett eller annat avseende, som närmare preciserats i

lagens första paragraf. Grunden för samhällets ingripande är sålunda av social

natur, och åtgärder kan i princip icke vidtagas mot alkoholmissbrukare

förrän mera allvarlig social.skada eller fara för sådan skada uppkommit.

Den närmaste befattningen med ärenden enligt alkoholistlagen tillkommer

i varje kommun en genom val utsedd nykterhetsnämnd. Om särskild nykter­

hetsnämnd ej är tillsatt, utgöres nykterhetsnämnden av kommunens fattig­

vårds styrelse. Inom varje län övar en länsnykterhetsnämnd tillsyn över de

kommunala nykterhetsnämndernas verksamhet och lämnar dem vägledning och

47

bistånd. Länsnykterhetsnämnderna består i regel av fem ledamöter, utsedda

två (varav en läkare) av socialstyrelsen, en av länsstyrelsen och två av lands­

tinget, Högsta tillsynsmyndighet för nykterhetsvården är socialstyrelsen.

Nykterhetsnämnd har rätt — liksom även skyldighet — att på eget initiativ

vidtaga åtgärder mot den som är hemfallen åt alkoholmissbruk. I regel torde

nämnden få kännedom om att någon på sådant sätt missbrukar alkohol genom

anmälan t. ex. från polis, läkare eller anhörig. Polis, åklagarmyndighet och

läkare är pliktiga att i förekommande fall göra anmälan. Sedan nämnden

genom undersökning skaffat sig närmare kännedom om ett anmält fall, som

finnes böra föranleda ingripande enligt lagen, har nämnden i allmänhet att

i första hand vidtaga för alkoholmissbrukarens rättelse lämpade hjälpåt-

gärder av förebyggande natur, såsom att ställa honom under övervakning. Det

kan även komma i fråga att förmå vederbörande att rådfråga läkare eller fri­

villigt söka vård å lämplig anstalt. I övrigt finnes endast i så måtto före­

skrifter om medicinsk medverkan i den öppna vården, att nämnden som ett

led i den förberedande undersökningen kan ålägga den som är föremål för

denna att inställa sig inför läkare. — Kostnaderna för de kommunala nykter-

hetsnämndernas verksamhet bestrides i huvudsak av vederbörande kommun,

som dock i viss begränsad omfattning härför erhåller stöd av statsmedel

(med s/4 av nämndens utgifter, dock med högst 1500 kronor för år).

Om hjälpåtgärder uppenbarligen är utsiktslösa eller dessa icke lett till

åsyftat resultat, har nykterhetsnämnden att föranstalta om att alkoholmiss­

brukaren intages å alkoholistanstalt, Nykterhetsnämnd samt jämväl polis­

myndigheten på orten äger emellertid -— även om situationen ej är den nyss

angivna — göra framställning om tvångsintagande å sådan anstalt, näm­

ligen om den åt alkoholmissbruk hemfallne i följd av sitt missbruk är farlig

för annans personliga, säkerhet eller eget liv eller om han för ett kringflackande

liv. År faran överhängande, kan provisoriskt omhändertagande ske. Beslut om

tvångsintagning meddelas av länsstyrelsen. Länsstyrelsen skall dessförinnan

bereda den person, vars omhändertagande ifrågasatts, tillfälle att yttra sig

över ansökningen samt pröva, huruvida denne kan antagas låta sig rätta genom

hjälpåtgärd, och äger själv förordna om sådan åtgärd.

I trängande fall kan länsstyrelsen redan innan alkoholmissbrukaren hörts

föranstalta om att han tillfälligt omhändertages. Länsstyrelsen kan även för­

ordna om anstånd med verkställighet av beslut om omhändertagande. Besvär

över länsstyrelsens beslut om tvångsintagning får föras hos Kungl. Maj:t i

regeringsrätten, men beslutet må, om ej annorlunda förordnas, verkställas

utan hinder av att det ej vunnit laga kraft.

Den med intagningsrätt utrustade slutna vården av alkoholister sker på all­

männa alkoholistanstalter. Dessa anstalter är antingen statliga eller av

Kungl. Maj:t erkända. Statliga anstalter finnes f. n. inrättade för män å

Venngarn och Svartsjö samt i Sala och för kvinnor å Haknäs samt i an­

slutning till fångvårdsanstaltcn i Växjö. De erkända anstalterna, vilka i all­

mänhet drives av för ändamålet inrättade stiftelser, är till antalet 15, varav

Kungl. Maj:ts proposition nr 159.

48

en för kvinnor. Det totala platsantalet i nykterhetsvårdens anstaltssystem

uppgick den 1 februari 1954 till 1 093. Vid samma tidpunkt var 2 436 per­

soner intagna på alkoholistanstalterna. Av dessa var dock 1420 permitte-

rade eller eljest frånvarande, varför den faktiska beläggningen utgjorde 1 016.

Den som på grund av slutligt beslut intages å allmän alkoholistanstalt kan

kvarhållas där under ett år. Har han förut varit intagen å en sådan anstalt

och har beslutet meddelats inom fem år från senaste utskrivningen, får han

kvarhållas under två år. I undantagsfall kan en kvarhållningstid på två år

utöver de sålunda angivna tiderna komma i fråga, nämligen för vårdtagare,

som är särskilt farliga eller straffriförklarade, samt beträffande dem som

förut minst tre gånger varit intagna å allmän alkoholistanstalt och på nytt

intagits där på grund av ett förordnande inom ett år från den senaste utskriv­

ningen.

De sålunda bestämda tiderna är icke ovillkorligen bindande. Utskrivning

skall nämligen ske tidigare, om det. finns grundad anledning antaga att den

intagne kommer att föra ett nyktert och ordentligt liv. Yidare får permitte­

ring på försök ske, i allmänhet förenad med särskild övervakning ofta även

med lydnadsföreskrifter.

Alkoholistvårdsutredningen,

För att belysa frågan om behovet av en reformerad nykterhetsvård har

alkoholistvårdsutredningen framlagt vissa statistiska beräkningar. Yissa av

dessa har avseende å alkoholmissbrukets utbredning i samhället. Då det i

den följande redogörelsen för nykterhetskommitténs förslag kommer att

upptagas en delvis på senare rön byggd framställning härutinnan, torde det

här vara tillfyllest med allenast en hänvisning till betänkandet i berörda del

(sid. 40 o. ff.).

Rörande beskaffenheten av nykterhetsvårdens klientel ur

medicinsk synpunkt har utredningen efter en enkät till föreståndarna

för de olika alkoholistanstalterna funnit, att av samtliga den 6 november 1946

på dessa anstalter närvarande 892 vårdtagare sammanlagt 291 eller ca 33 %

var i behov av vård å medicinskt ledd specialanstalt. Beträffande 27 % åbe­

ropades övervägande psykiska symtom och beträffande 6 % kroppsliga.

Utredningen har vidare genom en särskild expert verkställt en social-

psykiatrisk undersökning av ett visst antal slumpvis utvalda anstaltsklienter.

Av denna framgår, att av 100 manliga vårdtagare å 11 olika anstalter endast

23 var kroppsligt friska och utan defekter. Den psykiatriska undersökningen

av dessa 100 fall visade, att olika former av psykopati förelåg i 26 fall och insuffi­

cienstillstånd av lättare grader i 44 fall. Utredningen påpekar, att läkarunder­

sökningar, som tidigare vid två tillfällen verkställts av på Svartsjö och Venn-

garn intagna, givit ett ännu större procenttal psykiskt sjuka eller abnorma. De

sakkunniga tillägger:

Anstaltsklientelet är emellertid icke representativt för hela den grupp

individer, som den nutida alkoholistvården sysselsätter sig med. Särskilt

Kungl. Maj.ts proposition nr 159.

49

är detta icke fallet i fråga om de båda sistnämnda svenska undersökningarna,

som ju gällde ett urval av det mest socialt och psykiskt-biologiskt belastade

anstaltsklientelet. Den största gruppen av alkoholistvårdens klientel behandlas

ju utanför anstalterna ofta icke utan framgång med enbart miljösanerande och

psykologiskt-pedagogiska medel, vilket talar för att det relativa antalet »sjuka»

missbrukare inom denna grupp icke är så högt som inom anstaltsgruppen. Det

är dock påfallande, att många bland alkoholmissbrukama i gemen visa tecken

på sjukdom eller abnormitet, en iakttagelse som även lekmannen inom alko-

holistvården ofta på senare år gjort.

Resultatet av behandlingen på alkoholis t anstalter na belyses

av en av socialstyrelsen efter framställning från utredningen verkställd sta­

tistisk undersökning rörande de personers förhållanden intill nuvarande tid,

vilka för första gången intogs å allmänna alkoholistanstalter år 1936. Under­

sökningen redovisas i en bilaga till utredningens betänkande, till vilken torde

få hänvisas. Här må endast nämnas, att av de 474 år 1936 första gången inter­

nerade personer, som med säkerhet levde den 31 december 1946 så kunde

8—10 år efter första intagningen 45,6 % betraktas som grova alkoholmiss­

brukare medan 22, i % visade tendens till missbruk och 20,7 % hänfördes till

måttliga förbrukare. Endast 4 % var absolutister eller nästan absolutister.

I anslutning till de gjorda expertundersökningarna rörande nykterhetsvår-

dens klientel har utredningen framlagt vissa principiella synpunkter

på alkoholmissbruket och dess orsaker. Utredningen har härvid så­

som missbruk betecknat varje sådant bruk av alkohol, som medför uppenbar

skada — av fysisk, psykisk, social eller ekonomisk art — för brukaren själv

eller hans omgivning. Sammanfattningsvis framhåller utredningen om orsa­

kerna till alkoholmissbruket:

Alkoholmissbrukare äro ofta sjuka eller abnorma personer, antingen deras

alkoholmissbruk betingas av psykisk eller fysisk underutveckling, felskapning

eller sjukdom av något slag eller de genom sådant missbruk blivit sjuka eller

felutvecklade. En viktig förutsättning för uppkomsten av alkoholmissbruk i

det enskilda fallet är dock alltid beskaffenheten ur nykterhetssynpunkt av

den miljö, i vilken den potentielle alkoholmissbrukaren vistas. Är miljön otill­

fredsställande ur denna synpunkt, äro betingelserna för utveckling av alko­

holmissbruk större särskilt hos icke normalt utrustade eller med svaghet eller

sjukdom behäftade individer. Uppkomsten och fortvaron av ett dylikt miss­

bruk hos en individ består sålunda av ett komplicerat samspel mellan miss­

brukarens konstitutionella eller förvärvade egenskaper eller eventuella sjuk­

domstillstånd och hans miljöförhållanden.

Utredningen tillfogar att om alkoholmissbrukets orsaker sålunda är mång­

skiftande, samhällets åtgärder också måste anordnas på ett sådant sätt, att

även dessa får ett så mångskiftande innehåll som möjligt. Detta krävde i sin

tur en utbyggnad av hela den nykterhetsvårdande organisationen. Till ledning

för övervägandena rörande behovet av en sådan utbyggnad har utredningen

framlagt bl. a. de förut omnämnda beräkningarna av alkoholmissbrukets ut­

bredning i samhället.

Sedan utredningen härefter framfört vissa synpunkter på frågan om medi-

4

—229948

Dihana till riksdagens protokoll 1954. 1 samt. Nr 159.

Kungl. Maj:ts proposition nr 159.

50

cinsk behandling av alkoholmissbrukare samt redogjort för de olika speci­

ella behandlingsmetoder, som kan komma i fråga, har den i ett särskilt

kapitel dragit upp huvudlinjerna för den reform av nykterhets vår­

den, som den funnit påkallad. Härvid har till en början understrukits

vikten av att de medicinska synpunkterna vid alkoholmissbrukares be­

handling ägnades väsentligt större uppmärksamhet än vad som hittills skett.

Utredningen framhåller bl. a., att personer som missbrukar alkohol principiellt

torde böra betraktas som fysiskt eller psykiskt alkoholskadade framför allt

medan alkoholbedövningen varade och under tiden närmast efter dess upp­

hörande. De första åtgärderna vid deras behandling borde sålunda i princip

vara desamma som beträffande på annat sätt sjuka personer.

Utredningen har emellertid samtidigt betonat, att miljöns beskaffenhet spe­

lade en viktig roll vid uppkomsten av alkoholmissbruk och till förhindrande

av återfall i sådant missbruk samt att även icke medicinska åtgärder vore av

största värde vid behandlingen av alkoholmissbrukare. Som exempel på dylika

icke medicinska metoder nämnes placering av alkoholmissbrukare i helnykter

miljö, metoden att med psykologisktrpedagogiska hjälpmedel öva sådana per­

soner att avhålla sig från alkoholdrycker samt sociala åtgärder och personlig

påverkan i olika former. De sakkunniga fortsätter:

Samhällets verksamhet till bekämpande av alkoholmissbruket bör sålunda

gå ut på att påverka såväl sjukdoms- och abnormtillstånd som miljöfaktorer,

vilka framkalla eller främja missbruket. I fråga om den första gruppen fak­

torer bör detta kunna ske effektivare, om ökad medverkan av läkare säker­

ställes inom denna verksamhet och bättre förutsättningar för medicinsk forsk­

ning rörande alkoholistproblemet skapas. Åtgärder härför få dock icke genom­

föras på bekostnad av de psykologiska och sociala åtgärder, som behöva vid­

tagas för att påverka den senare orsaksgruppen. Medicinska, psykologiska och

sociala åtgärder äro sålunda alla värdefulla. De böra dock rationellt samordnas.

Målet för nykterhetsvården bör enligt de sakkunnigas mening vara att varje

missbruksfall blir föremål för en så utvecklad och individualiserad behand­

ling på flera fronter som möjligt, syftande till att skapa förutsättningar för en

helnykter livsföring.

Utifrån den sålunda angivna grundsynen på nykterhetsvårdens aktuella upp­

gifter har utredningen ansett, att reformer och förbättringar erfordras i åt­

skilliga hänseenden, vilka preciseras i följande punkter.

1. Alkoholmissbrukare blir alltjämt i stor utsträckning icke föremål för nyk-

terhetsvårdsorganens uppmärksamhet och åtgärder. Härutinnan hänvisas bl. a.

till det i en bilaga till betänkandet påvisade förhållandet, att i ungefär Vs

av rikets kommuner hade år 1946 ingen åtgärd enligt alkoholistlagen överhuvud

verkställts.

2. I den utsträckning åtgärder kommit i fråga, har dessa ofta icke skänkt

det effektiva skydd mot alkoholmissbrukares sociala skadegörelse, som ur

samhällets synpunkt måste anses erforderligt och önskvärt, eller icke i till­

räcklig mån varit ägnade att verkligen bota sociala alkoholskador. De sak­

kunniga uttalar härutinnan:

Kungl. Maj:ts proposition nr 159.

51

I fråga om skyddet mot missbrukares samhällsskadliga beteende är den nu­

varande lagstiftningen behäftad med vissa brister särskilt då det gäller att

värna medborgarna mot s. k. farliga missbrukare. Redan genom en effektivare

tillämpning av nuvarande alkoholistlag, ett spörsmål som icke endast är av

ekonomisk utan även av organisatorisk natur och dessutom sammanhänger med

lagtillämpamas personliga intresseinriktning och nära förtrogenhet med lagens

olika skyddsmedel, skulle mycket kunna vinnas för ett bättre samhällsskydd

och snabbare och effektivare botande av sociala alkoholskador. Självfallet är

dock detta skydd och sådant botande också en fråga om tillräckliga ekonomiska

resurser för tillämpningsorganen att anställa kompetent personal och att

genom denna vidtaga olika ändamålsenliga behandlingsåtgärder. Detta gäller

även den slutna vården, vars behandlingsresultat hittills ur olika synpunkter

icke kan anses tillfredsställande. Återfallen bland anstaltsklientelet äro alltför

talrika för att man icke skulle ägna ökad uppmärksamhet åt behandlingssyn­

punkten och söka sätta anstalterna i stånd att skänka de intagna en rikare

differentierad vård än som nu är möjlig.

3. Åtgärderna mot alkoholmissbrukare har i sin praktiska utformning icke

alltid motsvarat det föreliggande behovet av rationell medicinsk behandling av

fysiska eller psykiska sjukdomar eller abnormiteter. Den medicinska syn­

punkten på alkoholistproblemet hade överhuvud icke på nöjaktigt sätt kommit

till sin rätt i nykterhetsvården.

I förstnämnda hänseende föreslår de sakkunniga en utvidgning av lagens

tillämpningsområde, så att ingripande mot en alkoholmissbrukare kan ske tidi­

gare d. v. s. på ett ur förbättringssynpunkt gynnsammare stadium av pågående

alkoholmissbruk än som nu är möjligt. För att förstärka organisationen borde

vidare en särskild nykterhetsnämnd tillsättas i varje kommun. Lagändringar

borde genomföras så att nykterhetsnämnderna i ökad utsträckning försågs

med uppgifter om alkoholmissbrukare. Överhuvud borde samarbetet mellan

olika myndigheter och nykterhetsnämnderna stärkas.

Med avseende å effektiviteten hos de nykterhetsvårdande organens verk­

samhet och behovet av bättre resurser för att hindra alkoholmissbrukares

skadegörelse torde enligt utredningens mening den mest framträdande bristen

vara av ekonomisk natur. Utredningen anser, att staten i avsevärt större ut­

sträckning än f. n. borde svara för kostnaderna för såväl öppen som sluten vård

av alkoholmissbrukare, så att denna kan ytterligare differentieras och för­

bättras och samarbetet mellan nykterhetsnämnderna och anstalterna utvidgas.

Utredningen föreslår därför höjda statsbidrag till såväl nykterhetsnämndernas

som alkoholistanstalternas verksamhet, varjämte vårdkostnaderna å anstalterna

föreslås skola i sin helhet täckas av statsmedel. — I detta sammanhang må

nämnas, att det förut omförmälda förslaget om utvidgning av lagens tillämp­

ningsområde enligt utredningens uppfattning borde kunna resultera i ett

bättre samhällsskydd mot alkoholmissbrukare samt vid behandlingen bättre

tillgodose behovet av sådant skydd. Utredningen understryker emellertid, att

den personliga friheten icke finge onödigt inskränkas och föreslår för att om

möjligt tillfredsställa rättssäkerhetens krav en viss omläggning av proceduren

vid beslut om alkoholmissbrukares internering.

Kungl. Maj.ts proposition nr 159.

52

Yad slutligen angår det tredje område, där utredningen funnit reformer på­

kallade, nämligen beträffande den medicinska behandlingen av vissa alkohol­

missbrukare, föreslås med hänvisning till det trängande och omfattande be­

hovet av sådan behandling att fyra särskilda sjukhus för hithörande ända­

mål inrättades. Ett av dessa borde uppföras i Stockholm snarast möjligt och

de övriga tre sedan erfarenheter vunnits av det första sjukhusets verksamhet.

Anordnande och drift av dessa sjukhus borde helt bekostas av staten. Utred­

ningen föreslår även vissa andra åtgärder i syfte att giva de medicinska syn­

punkterna på alkoholistproblemet ökat utrymme.

Författningsmässigt har den sålunda föreslagna reformeringen av alko­

holistvården tagit sig uttryck i ett förslag till helt ny lagstiftning, som skulle

ersätta den nuvarande alkoholistlagen. Utredningen har nämligen funnit, att

denna behövde redigeras om med hänsyn till såväl de föreslagna viktiga änd­

ringarna som de olika tillägg som gjorts efter lagens tillkomst. I lagförslaget

hade, framhåller utredningen, dessa ändringar inarbetats och de redaktionella

justeringar och den omplacering av de olika stadgandena företagits, vilka er­

fordrades för en logisk uppbyggnad av lagen.

Beträffande förslagen om en ekonomisk upprustning av nykterhetsnämn-

derna samt inrättandet av speciella alkoholistsjukhus torde få hänvisas till

den särskilda propositionen härom, vilken samtidigt framlägges.

Remissyttrandena.

Alkoholistvårdsutredningens förslag om en utbyggnad av den samhälleliga

nykterhetsvården har vid remissbehandlingen från olika håll betecknats som

värdefullt och val ägnat att läggas till grund för det fortsatta reformarbetet.

Frågan om behovet av en reform på detta område har utförligt behandlats

av socialstyrelsen, som till en början framhåller, att de senaste årens ut­

byggnad av de ekonomiska hjälpformerna haft ett stort värde även från nyk-

terhetssynpunkt, eftersom fattigdom och låg försörjningsstandard utgjorde

god jordmån för alkoholism och därmed förknippade sociala skadeverkningar

i form av vanvård av barn, bristande hygien och ökade hälsorisker, sjukdom,

olycksfall och kriminalitet m. m. Socialstyrelsen fortsätter:

Det socialt skadliga alkoholmissbruket har emellertid även andra växtbe-

tingelser än otillfredsställande försörjningsförhållanden. Trots de senare

årens obestridliga förbättringar i fråga om de sämst ställdas levnadsförhål­

landen ha alkoholskadorna icke visat tecken att avtaga. Under den allra

sista tiden synas dessa skador tvärtom befinna sig i tilltagande. Här måste

sålunda andra orsaksfaktorer än materiellt dåliga levnadsbetingelser spela in

och göra speciella nykterhetsfrämjande åtgärder från samhällets sida erfor­

derliga. Om alkoholseden kunde trängas tillbaka, skulle detta helt visst med­

föra en minskning i det samhällsskadliga missbruket av alkohol. Spörsmålet

härom är emellertid utomordentligt komplicerat och kan i detta sammanhang

endast antydas. En betydelsefull faktor härvid är givetvis ordningen för alko­

holförsäljningen men socialstyrelsen finner med avseende härå icke opåkallat

att framhålla, att det finns en benägenhet att överdriva räckvidden av denna

ordnings betydelse för alkoholmissbrukets stävjande. Även om- det skulle

visa sig möjligt att finna en sådan lösning i fråga om alkoholförsäljningen,

Kungl. Maj-.ts proposition nr 159.

53

som medförde, att alkoholkonsumtionen nedginge högst avsevärt, så har man

enligt socialstyrelsens mening likväl icke att räkna med att omfattningen av

det samhällsskadliga missbruket av alkohol skulle komma att nedgå i samma

proportion. Förutom allmänna välfärdsanordningar och en speciell regim

i fråga om alkoholförsäljningen erfordras därför, för att verksamt bekämpa

alkoholmissbruket och lindra dess följder i olika avseenden, en särskild orga­

nisation och verksamhet för nykterhetsvård med uppgift att bringa effektiv

hjälp åt sådana människor, som periodvis eller mera ihållande missbruka

alkohol.

Behovet av en slagkraftig nykterhetsvård har under senare år icke rönt

tillräckligt beaktande av statsmakterna. Medan den allmänna socialvården

kraftigt utbyggts med olika förmåner åt medborgarna av väsentligen ekono­

misk art, bär betydelsen av nykterhetsfrämjande åtgärder, enkannerligen effek­

tiva nykterhetsvårdsåtgärder, i stort sett förbisetts. De år 1944 vidtagna åt­

gärderna med anledning av den s. k. snabbutredningen angående nykterhets-

tillståndet under krigsåren (SOU 1944: 3) voro alltför obetydliga för att jäva

detta omdöme. De åsyftade resultaten av de sociala förmånerna ha i allt­

för många fall gått till spillo, på grund av att de tillgängliga organen och

hjälpmedlen för bekämpande av alkoholismen icke ha motsvarat behovet.

Först genom tillsättande av 1944 års nykterhetskommitté och 1946 års alko-

holistvårdsutredning ha hithörande frågor vunnit den uppmärksamhet från

samhällets sida, som de förtjäna.

Avslutningsvis framhåller socialstyrelsen, att den utginge från att nykter­

hetskommitténs förslag icke komme att medföra grundväsentliga ändringar i

fråga om den samhälleliga nykterhetsvården. Förslagen i alkoholistvårdsut-

redningens betänkande innebure; enligt styrelsens mening, ett minimum för

att skänka denna starkt försummade vårdverksamhet en tillfredsställande

organisation och effektivitet.

Liknande synpunkter anföres av medicinalstyrelsen, som anser alkohol­

missbruket med hänsyn till sin omfattning, sina sociala följder och sin höga

grad av invaliditet tillhöra de folksjukdomar, mot vilka lämpliga åtgärder

snarast bör vidtagas. De med gällande alkoholistlag förenade nackdelarna

vore så betydande, att enligt medicinalstyrelsens mening uppskov med

en effektivare och mera medicinskt betonad lagstiftning icke vore försvarligt.

I motsats till socialstyrelsen, medicinalstyrelsen och det alldeles över­

vägande flertalet av de remissinstanser, som ur mera allmänna synpunkter

behandlat utredningens förslag, ställer sig statskontoret kritiskt till det­

samma. Statskontoret finner utredningen visa, att alkoholmissbruket ej hade

sådan utbredning i vårt land, att alkoholistvårdens utbyggande kunde be­

traktas som en av de socialvårdsfrågor, vilka trängde till omedelbara och mera

genomgripande åtgärder. Statskontoret hänvisar härvid bl. a. till att antalet

fylleriförseelser, för vilka personer sakfällts, nedgått från 52 571 i medeltal

1913/15 till 30 688 år 1946 samt framhåller att antalet på sinnessjukhus in­

tagna vid 1946 års slut var inemot sju gånger så många som alkoholistanstalts-

klientelet. Programmet för en förbättring av alkoholistvården borde därför

kunna uppläggas på längre sikt och samordnas med övriga aktuella reformer

inom socialvården.

Kungl. Maj.ts proposition nr 159.

54

Kungl. Maj:ts proposition nr 159.

Beträffande alkoholistvårdsutredningens principiella synpunkter på

alkoholmissbruket och dess orsaker samt den därav betingade

utformningen av samhällets åtgärder häremot har socialstyrelsen

förklarat sig se på dessa problem på samma sätt som utredningen och sam­

manfattat den gemensamma uppfattningen på följande sätt:

Arten och beskaffenheten av den samhälleliga insatsen för alkoholismens

bekämpande måste givetvis anpassas efter alkoholmissbrukets primära or­

sak. I vissa fall är missbruket otvivelaktigt konstitutionellt betingat och där­

för att anse såsom ett huvudsakligen medicinskt-psykiatriskt problem. Vård­

medlen i ett dylikt fall böra då självfallet primärt vara av medicinsk karak­

tär. I andra fall är orsaken av mera social-psykologisk natur och missbruket

att betrakta som i främsta rummet en miljöskada. Samhällets åtgärder i ett

dylikt fall böra då erhålla en motsvarande prägel. Socialstyrelsens erfaren­

heter såsom uppsiktsmyndighet över alkoholistvården giva emellertid mycket

bestämt vid handen, att det endast är mera undantagsvis som enbart kon­

stitutionella eller enbart miljöfaktorer utgöra hela grunden för missbruket

i de individuella fallen. I allmänhet är det flera orsaker, dels av konstitutio­

nell natur, dels miljöbetingade, som samverka till uppkomsten av alkohol­

missbruk. Härav följer att den samhälleliga insatsen för att vara verksam

och effektiv måste vara på motsvarande sätt nyanserad. För detta ändamål

erfordras en utbyggnad av den nuvarande nykterhetsvården —- vilken hittills

huvudsakligen har varit inriktad på de i och för sig viktiga skyddsuppgif-

terna och på att lösa sociala och personliga problem för klientelet —- så att

denna även kommer att omfatta medicinsk vård och behandling.----------

Konsekvenserna av denna uppfattning är, att alkoholismen måste uppfattas

icke endast såsom ett medicinskt problem och heller icke enbart såsom en

social fråga utan såsom ett sammansatt problem, vilket kräver en kombinerad

terapi och ett system av organ i stånd att lämna sådan terapi.

I likhet med socialstyrelsen framhåller direktören för alkoholistanstalten å

Venngarn, att de åtgärder som avser medicinsk behandling icke finge genom­

föras på bekostnad av psykologiskt-pedagogiska och sociala åtgärder, vilka

alltjämt måste ingå som viktiga led i behandlingen av alkoholmissbrukare.

Mot denna grundsyn har olika kommunala myndigheter inom Stockholms

stad vänt sig och hävdat, att de medicinska synpunkterna icke av utredningen

tillmätts den centrala betydelse de förtjänade. Sålunda pekar stadens kam­

markontor på att överläkaren vid Beckomberga sjukhus, S. Izikowitz, i sitt

yttrande konsekvent sett vården av alkoholister som sjukvård och ifrågasatt

lämpligheten av att nykterhetsvården skall omhänderhas av nykterhets-

nämnderna. Sammanfattningsvis anför kammarkontoret:

Om den moderna tesen att alkoholmissbruk är ett sjukdomsutslag accep­

teras, gives anledning att grundligt överväga hittills tillämpade principer

rörande nykterhetsvårdens inriktning, metoder och organisation. Nykterhets­

vården vore då jämförlig med sjukdomsbekämpande i allmänhet, där ingri­

panden mot den enskilde annat än på hans egen önskan endast borde ifråga-

komma, då samhällsskyddet så krävde. Nykterhetsvården borde då ock rim­

ligen ingå i sjukvårdsorganisationen. Kammarkontoret anser, att det före­

liggande förslaget icke föregåtts av tillräckligt grundliga överväganden av nu

angiven principiell natur.

Kungl. Maj.ts proposition nr 159.

55

Stockholms stads drätselnämnd 'har i huvudsak anslutit sig till de av kam­

markontoret anförda synpunkterna. Med hänvisning härtill har det i remiss-

ärendet föredragande borgarrådet anfört hl. a.:

Förnyade överväganden rörande ett mera konsekvent bedömande av alko­

holistvårdens utformning som en korrektiv socialvårdsuppgift eller som en

rent sjukvårdande uppgift borde enligt min mening komma till stånd, innan

genomgripande förändringar i nuvarande lagstiftning företagas. —- — —

Redan av de i ärendet redovisade yttrandena synes emellertid klart

framgå, att den medicinska sidan av nykterhetsvården hade bort starkare be­

tonas i betänkandet och att den medicinska sakkunskapen borde anlitas i

större utsträckning vid denna vård än vad förslaget innebär.------ —

I avvaktan på ett sålunda förordat förnyat övervägande av den principiella

och centrala frågan rörande nykterhetsvårdens inriktning och medel torde de

av kommittén framlagda enskilda förslagen, som icke ha intimt samband med

denna principfråga, kunna genomföras till båtnad för nykterhetsarbetet.

Stadsfullmäktige i Stockholm har på hemställan av stadskollegiet till be­

svarande av remissen överlämnat yttranden av olika myndigheter inom sta­

den, bl. a. de förut delvis refererade, samt åberopat ett uttalande av borgar-

rådsberedningen, vari anföres:

Beredningen, som i allt väsentligt kan ansluta sig till vad föredragande

borgarrådet anfört, finner de principiella erinringar, som riktats mot alko-

holistvårdsutredningens förslag, äga en så stor tyngd, att utredningen icke kan

anses ge tillräcklig grund för den fortsatta utbyggnaden av samhällets nykter-

hetsvård på längre sikt. Denna fråga torde därför böra ytterligare övervägas,

lämpligen i ett vidare sammanhang med samhällets psykiska hälso- och sjuk­

vård, med vilken alkoholistvården obestridligen hör mycket nära samman.

Vikten av att de medicinska synpunkterna bättre beaktades vid reform­

arbetet har understrukits även från annat håll än från Stockholms stad.

Svenska stadsförbundet anser sålunda, att det i lagtexten kraftigare borde

ha betonats att största uppmärksamhet borde ägnas åt alkoholproblemets

medicinska sida. Styrelsen för erkända alkoholistanstalten Kurön finner det

anmärkningsvärt, att de medicinska synpunkterna på alkoholismen satt

så ringa spår i det föreliggande lagförslaget, och anför exempel på om­

råden inom alkoholistvården, som från denna utgångspunkt borde kunna re­

formeras och moderniseras. Svenska läkarnas helnykterhetsförening fram­

håller, att det visserligen icke vore lätt, att i den mer än 30-åriga, erkänt goda

socialinriktade behandlingen inarbeta den medicinska forskningens rön, men

att de medicinska synpunkterna i utredningen kapitulerade väl tidigt, kanske

bl. a. på grund av frånvaron av profylaktisk syn. I sistnämnda hänseende

påtalar föreningen, att profylax, allmänpreventiva åtgärder, utsikten att genom

uppfostran, upplysning, diskussion av det alkoholfria levnadssättet och dess

för- och nackdelar för den personliga hygienen icke diskuterats.

Å andra sidan uttalar länsnykterhetsnämnden i Kopparbergs län tveksam­

het om det lämpliga i vad utredningen anfört om att alkoholskadade perso­

ner i princip vid behandling skall jämställas med sjuka och påpekar, att dessa

personer ofta framhåller att deras tillstånd är oförvållat och gärna stärkes i

56

den föreställningen att de är sjuka personer, som icke är ansvariga för

sina handlingar. Svenska nykter hetsvår ds förbundet finner utredningens ut­

talande på denna punkt alltför ensidigt och framhåller begränsningen i den på

utredningens uppdrag fullgjorda medicinska undersökningen. Jämförelse sak­

nades med klientel ur den öppna (förebyggande) nykterhetsvården och med

personer utanför nykterhetsnämndernas arbetsområde.

Vad härefter angår själva lagförslaget, har tanken att ersätta alkoholist-

lagen med en helt ny lag ej mött några gensagor. Visserligen har — såsom

närmare skall redovisas i följande avsnitt — från olika håll förordats upp­

skov med förslagets genomförande i vissa delar men i stort sett har lagför­

slaget gillats av det övervägande flertalet hörda myndigheter och organisa­

tioner och betecknats som en god grund för en ny lagstiftning. Socialstyrelsen

finner förslaget i fråga om såväl det materiella innehållet som dispositionen

och den språkliga utformningen innebära ett betydande framsteg i förhål­

lande till den gällande lagen. Nykterhetsnämnden i Hälsingborg uttalar till­

fredsställelse med lagtextens klarhet och överskådlighet. Liknande uttalan­

den förekommer i flera remissvar.

Nykterhetskommittén.

Nykterhetskommittén har givetvis icke kunnat undgå att i betydande ut­

sträckning beakta synpunkter, som är nära förknippade med nykterhets­

vården. Vissa av dess undersökningar är i själva verket av det största in­

tresse för denna gren av socialvården, och ett flertal av dess förslag tar

direkt sikte på reformer inom nykterhetsvården. I tidigare avgivet yttrande

över alkoholistvårdsutredningens förslag har nykterhetskommittén i princip

tillstyrkt de föreslagna reformerna och de av kommittén numera framlagda

betänkande^ innefattar icke någon ändring i den sålunda intagna stånd­

punkten.

Vad nykterhetskommittén i skilda hänseenden föreslagit, såvitt angår

nykterhetsvården, skall i det följande refereras i de sammanhang, vartill de

olika förslagen har anknytning. Här skall endast i korthet återgivas resul­

tatet av vissa undersökningar, som av kommittén utförts, och vilka ger en

relativt aktuell bild av nykterhetstillståndet i landet.

Det har självfallet för kommittén varit en angelägen uppgift att skaffa

sig en uppfattning om alkoholmissbrukets omfattning i Sverige

f. n. Kommittén har därvid verkställt en inventering av de missbruksfall,

som varit kända hos de myndigheter eller andra organ, som haft att taga

befattning med alkoholmissbrukare. Denna inventering gav vid handen, att

av dem som levde vid årsskiftet 1945/46 ca 200 000 personer eller 3,9 % av

hela befolkningen över 15 år hade åtminstone någon nykterhetsanmärkning

antecknad under åren 1936—45. Omkring 15 000 av dessa kunde rubriceras

såsom alkoholister i alkoholistlagens mening och omkring 35 000 såsom andra

grova missbrukare. De som endast hade enstaka lindriga anmärkningar

under tioårsperioden utgjorde ca 150 000.

Kungl. Maj:ts proposition nr 159.

57

Kommittén nämner, att av de 200 000 personerna endast drygt 4 000 var

kvinnor, av vilka praktiskt taget alla bodde i städerna. Av de 195 000 männen

bodde 86 000 på landsbygden och 109 000 i städerna. Det innebure, att av

landsbygdens män över 15 år hade ungefär 6 % och av städernas ungefär 11 %

nykterhetsanmärkning antecknad under den observerade tioårsperioden.

De framkomna siffrorna finner kommittén vittna om, att alkoholmissbru­

ket hade en sådan storleksordning, att det måste ge anledning till stark upp­

märksamhet från statsmakternas sida. Alkoholmissbrukets allvarliga karak­

tär markerades ytterligare av en studie kommittén utfört i fråga om sam­

bandet mellan alkoholvanor och vissa sociala förhållanden.

Kommittén yttrar härom:

Andelen frånskilda är mångdubbelt större bland missbrukarna än bland

den övriga befolkningen. Missbrukarna har i större utsträckning än övriga

ingått äktenskap sedan barn fötts eller medan barn väntas, vilket gör att an­

delen barnlösa äktenskap är relativt lag. Särskilt de »grövre» missbrukargrup-

perna har ett relativt stort antal familjer med stora barnkullar. Hela antalet

barn, som lever under inflytande av en miljö, i vilken far eller mor tillhör

missbrukargruppema, har beräknats till ca 175 000 eller 10 % av samtliga

barn. Missbrukarnas barn får genomsnittligt sämre utbildning än barn som

växer upp i andra hem med motsvarande ekonomiska förutsättningar. Barna­

vårdsnämnden har föranletts ingripa tio gånger så ofta bland de grövre

missbrukarna som bland den i nykterhetshänseende skötsamma delen av

befolkningen och bland de tillfälliga missbrukarna tre gånger så ofta. Från­

varo från arbetsplatsen under längre perioder är bland de grövre miss­

brukarna dubbelt så vanlig som bland de i nykterhetsavseende skötsamma

och förekomsten av bisysselsättning är avsevärt lägre bland de misskötsamma.

Av personer med samma inkomster har missbrukarna en betydligt mindre

andel förmögenhetsinnehavare än övriga och fattigvårdsbohovet visar mot­

svarande överfrekvens. Alkoholisterna, som utgör 0,7 % av samtliga män

över 25 år, svarade för 12,8 % av samtliga straffregisterbrott, som återfanns

bland de av undersökningen omfattade männen över 25 år. De övriga grova

missbrukarna, utgörande 1,5 % av den genomsnittliga befolkningen, svarade

för 19,6 % av brotten och de tillfälliga missbrukarna, utgörande 6,6 % av

männen, svarade för 23 procent av samtliga straffregisterbrott. Detta inne-

bär, att de sammanlagt 8,8 % av männen, som prickats för nykterhetsanmärk­

ning, svarar för hela ^55,4% av alla straffregisterbrott, som begåtts av vuxna

män.

Det vore uppenbart — tillfogar kommittén under hänvisning till de åter­

givna siffrorna — att alkoholmissbruket i sådan grad voie förbundet med

sociala skador, att man här hade att räkna med ett allvarligt socialt pro­

blem.

Beträffande alkoholvanornas utveckling, som gjorts till föremål

för en särskild undersökning, konstaterar kommittén, att alkoholvanorna

under de senaste decennierna nått ut till allt större grupper av befolkningen.

Ungdomarna nu började förtära alkohol tidigare än förr. Breddningen av

vanorna följde ett bestämt schema, som syntes nära ansluta sig till vane-

typen hos stadsbefolkningen och tjänstemannagrupperna. Denna vanetyp

markerades av ett relativt litet antal absolutister. Antalet förtäringstill-

Kungl. Maj.ts proposition nr 159.

58

fällen per förtärare syntes bli allt flera, medan den. genomsnittligt förtärda

kvantiteten minskade. I detta schema inginge även att ungdomarna började

förtära alkohol relativt tidigt, ofta i hemmiljön.

I förhållandet mellan stad och land föreligger enligt kommitténs under­

sökningar en klar olikhet i fråga om alkoholvanornas utbredning.

Alkoholvanorna vore mindre utbredda på den glest befolkade landsbygden

än i städerna och mindre utbredda på den glest befolkade norrländska lands­

bygden än i det tättbefolkade Skåne. De vore vidare mera utbredda i stor­

städerna än i de mindre tätorterna. Flera faktorer medverkade till att

alkoholbrukets intensitet varierade med befolkningstätheten. Försäljnings­

ställena låge glesare på landsbygden och det krävdes därför större uppoff­

ring av tid och pengar för att besöka dem.

I yttrandena över nykterhetskommitténs förslag har behovet av re­

former inom nykterhetsvården praktiskt taget enhälligt vitsordats. En sam­

manställning av dessa yttranden innefattas i propositionen med förslag till

ekonomisk upprustning av den öppna nykterhetsvården, till vilken torde få

hänvisas.

Departementschefen.

Alkoholmissbrukets utbredning och dess ofta svåra sociala skadeverk­

ningar har gjort att frågan om åtgärder från samhällets sida för att be­

kämpa alkoholmissbruket tidigt uppmärksammats. I lagstiftningsarbetet

och den samhälleliga verksamhet, som ansluter sig därtill, har man härvid

i huvudsak gått fram på två vägar. Dels har man genom reglering av för­

säljningen av alkoholhaltiga drycker sökt förhindra uppkomsten av alkohol­

missbruk. Dels har man genom olika åtgärder ingripit mot de individuella

alkoholmissbrukarna.

Lagstiftningen om behandlingen av alkoholmissbrukare hade till en början

en relativt begränsad räckvidd. Den första alkoholistlagen av år 1913 var

väsentligen en interneringslag, som reglerade förutsättningarna och for­

merna för tvångsintagning på alkoholistanstalt. Ingripande kunde endast

ske mot grova missbrukare; dessa betraktades som sociala skadegörare, mot

vilka samhället borde skydda sig.

I nu gällande alkoholistlag har bestämmelserna om tvångsintagning icke

samma dominerande ställning som i 1913 års lag. Enligt stadgandena i lagen

gäller emellertid regelmässigt, att vederbörande skall vara hemfallen åt alko­

holmissbruk för att de nykterhetsvårdande organen — nykterhetsnämnderna

— skall kunna ingripa. Icke ens hjälpåtgärder kan enligt lagens grundstad-

ganden komma ifråga annat än vid ett mera framskridet stadium av missbruk.

I praktiken vidtages likväl sådana åtgärder i ej ringa omfattning, vilket fram­

går bl. a. därav att år 1951 icke mindre än omkring 14 200 personer blev före­

mål för lindriga förebyggande åtgärder, trots att de icke varit på sätt i 1 §

alkoholistlagen sägs hemfallna åt alkoholmissbruk. Antalet fall, på vilka nyss­

Kungl. Maj:ts proposition nr 159.

59

nämnda lagrum tillämpades och beträffande vilka ingripande förekom samma

år, uppgick till över 12 700. Under året intogs 1384 personer på de olika

alkoholistanstalterna. Det är emellertid att märka, att behovet av ingiipanden

är långt större än de nu angivna siffrorna visar. Jag får i detta sammanhang

erinra om att nykterhetsnämndssakkunniga räknat med att nykterhetsnämn-

dernas framtida klientel torde komma att uppgå till mellan 60 000 och 100 000

personer per år. Belysande är också de siffror nykterketskommitten angivit.

Av dem, som levde vid årsskiftet 1945/46, hade cirka 200 000 personer av

hela befolkningen över 15 år någon nykterhetsanmärkning antecknad under

åren 1936—45. Omkring 15 000 av dessa kunde rubriceras som alkoholister

i alkoholistlagens mening och omkring 35 000 såsom andra grova missbrukare.

Redan det nu sagda ger vid handen, att det allmänna nykterhetstillstandet

i landet icke kan betecknas som gott. Att nykterhetstillståndet är mindre till­

fredsställande framgår även därav, att antalet avdömda fylleriförseelser sedan

år 1947 till och med år 1951 ökat med ej mindre än 28,6 %. Såsom särskilt

oroväckande framstår det under senaste åren tilltagande ungdomsfylleriet.

Under det att sedan åren före kriget fyllerifrekvensen praktiskt taget varit

oförändrad i åldrarna över 30 år, har däremot fylleriet för åldersgruppen

mellan 15—20 år ökat till det dubbla.

Mot bakgrunden härav inställer sig givetvis frågan, huruvida den gällande

alkoholistlagstiftningen tillfredsställande fyller sin uppgift. Enligt alkoholist-

vårdsutredningens mening är så ej fallet. Utredningen har därför framlagt

förslag till helt ny lagstiftning, avsedd att ersätta alkoholistlagen. Utred­

ningens förslag avser emellertid icke enbart lagstiftningen utan siktar till

en förstärkning av nykterhetsvården över huvud. Dessa förslag har seder­

mera påbyggts, såväl av nykterhetskommittén som av nykterhetsnämndssak­

kunniga.

Samhällets nykterhetspolitik upptas i sin helhet till omprövning i pro­

positionen nr 151, som tidigare anmälts av chefen för finansdepartementet.

Där uppdras allmänna riktlinjer för den framtida nykterhetspolitiken. Mot-

bokssystemet, som nu intar en dominerande ställning i nykterhetspolitiken,

föreslås skola avlösas av ett fritt försäljningssystem. Dess effekt på konsum­

tionen och nykterhetstillståndet har nämligen bedömts som skäligen ringa.

Systemet anses förbundet med åtskilliga olägenheter. Det drar dryga kost­

nader för administration av den individuella kontrollen. Genom inbesparing

av dessa kostnader kan utrymme beredas för ökade positiva åtgärder för ett

bättre nykterhetstillstånd. Tyngdpunkten skall i fortsättningen läggas på de

positiva åtgärderna. Forskning, undervisning och upplysning i nykterhets-

frågan skall intensifieras. Stöd åt ungdomsverksamhet skall lämnas. Härtill

kommer som ett viktigt inslag att nykterhetsvården skall upprustas.

I det förslag till en allmän upprustning av nykterhetsvården, som alko-

holistvårdsutredningen framlagt, innefattas, som nyss nämnts, vissa reformer,

som direkt har avseende å alkoholistlagen. Dessa reformer kan i korthet sägas

innebära att tyngdpunkten i nykterhetsvården förskjutes till förebyggande,

Kungl. Maj:ts proposition nr 159.

60

rikt differentierade åtgärder i ett begynnelseskede av missbruk. Därjämte

föreslås att de öppna nykterhetsvårdsorganen erhåller en sådan förstärkning

att de kan fullgöra de vidgade arbetsuppgifter, som följer av denna omlägg-

ning.

För egen del kan jag instämma i utredningens omdöme, att den nuvarande

alkoholistlagstiftningen är behäftad med vissa brister. Otvivelaktigt har det

sedan länge varit angeläget att avhjälpa dessa brister. En reformerad lag­

stiftning bör därför genomföras som ett led i den omläggning av samhällets

nykterhetspolitik, som nu förestår.

I stort sett kan jag även ansluta mig till de huvudlinjer alkoholistvårds-

utredningen dragit upp för en reform av lagstiftningen. Dessa grundar sig

väsentligen på utredningens uppfattning om orsakerna till alkoholmissbruk

och inställningen till frågan, om detta missbruk bör betraktas som vanart

eller sjukdom, såsom ett socialt eller medicinskt-psykiatriskt problem. Ut­

redningen har på denna väsentliga punkt icke ansett sig kunna uttala sig

mera bestämt för vare sig den ena eller den andra av dessa orsaksgrupper.

Den har understrukit betydelsen av miljöfaktorer och psykologiska om­

ständigheter som orsaker till alkoholmissbruk men även framhållit, att miss­

brukarna ofta är sjuka och abnorma personer, vilkas missbruk betingas av

sjukdomen. Utredningen har sålunda sett alkoholismen som ett samman­

satt problem och därför funnit, att den måste angripas från flera håll. Då

de sociala synpunkterna förut dominerat har detta lett till att utredningen

velat bereda de medicinskt-psykiatriska synpunkterna ökat inflytande utan

att dock bryta med hittills tillämpade metoder.

Denna utredningens grundsyn på alkoholistvårdens problem har mött

opposition från några håll, där man ansett, att alkoholmissbrukets medicinska

sida icke tillräckligt uppmärksammats. På grundval av uttalanden i denna

riktning av läkare, verksamma i den kliniska vården av alkoholskadade inom

Stockholms stad, har stadsfullmäktige i staden förordat en ny utredning av

hela frågan i sammanhang med överväganden om samhällets hälso- och sjuk­

vård.

Det vill emellertid synas som om denna inställning hos Stockholms stads

kommunala organ icke representerade någon allmän uppfattning bland sak­

kunskapen på området. Utredningens förslag omfattas i förevarande del

även av de tre läkare, som deltagit i utredningen, och varken medicinalsty­

relsen, svenska läkaresällskapet eller någon av de medicinska fakulteterna

har gjort några principiella erinringar. Socialstyrelsen har utifrån sin er­

farenhet funnit, att det endast är undantagsvis som enbart konstitutionella

eller enbart miljöfaktorer utgör hela grunden för missbruket i de individuella

fallen. Utredningen torde enligt min mening därför ha gjort en på forsk­

ningens nuvarande ståndpunkt i stort sett riktig avvägning mellan de olika

uppfattningar som framförts.

Det är emellertid tydligt, att en ändamålsenligare nykterhetsvård icke

kan åvägabringas enbart genom ändrad eller ny lagstiftning. Minst lika

Kungl. Maj:ts proposition nr 159.

61

viktigt som att vidgade legislativa medel ställes till de nykterhetsvårdande

organens förfogande är att dessa organ själva förstärkes personellt ocli över

huvud ges en sådan organisation att de på bästa sätt kan tillvarata de möj­

ligheter som den reformerade lagstiftningen erbjuder. I det syftet har jag i

särskild ordning framlagt förslag, dels om väsentligt ökade statsbidrag till

de kommunala nykterhetsnämnderna, dels om en successiv utbyggnad av

länsnykterhetsnämnderna. Som uttryck för en strävan att skapa grundval för

en större kunskap om hithörande problem får det förslag uppfattas, som jag

samtidigt framlägger, nämligen att ett specialsjukhus för alkoholister inrättas.

Av de skilda arbetsuppgifter, som skall tillkomma detta sjukhus, anser jag

nämligen forskningsuppgiften som en av de betydelsefullaste. Måhända skall

en vetenskapligt inriktad forskning skänka ytterligare klarhet om alkoholis­

mens natur och därmed dess lämpligaste behandling. Icke minst bör man

räkna med att nya behandlingsmetoder kommer att tillskapas; uppslag här-

utinnan har för övrigt framkommit och prövats efter det utredningens för­

slag framlagts.

Den av utredningen föreslagna lagen om nykterhetsvård innebär så mång­

skiftande och viktiga förändringar i förhållande till gällande rätt att det icke

synes mig lämpligt att genomföra desamma inom den nuvarande lagens ram.

Ehuru lagstiftningens allmänna uppläggning bibehålies oförändrad, ansluter

jag mig följaktligen till utredningens förslag att nu ersätta alkoholistlagen

med en helt ny lag och jag gör det med desto mindre tvekan som några invänd­

ningar häremot icke gjorts vid remissbehandlingen. Fastmer har från åt­

skilliga håll uttalats att förslaget utgjorde en god grund för en ny lagstift­

ning, som snarast borde komma till stånd. Redan namnet på den nya lagen

— lag om nykterhetsvård — vilket jag förordar, synes mig väl svara mot

den inställning, som kännetecknar modern nykterhetsvård, nämligen att det

i främsta rummet gäller att på ett tidigt stadium hindra uppkomsten av

ett allvarligt alkoholmissbruk och bota sådant missbruk.

I det följande ämnar jag först lämna en allmän motivering till vissa vik­

tigare ställningstaganden i det förslag, som på grundval av utredningens

förslag utarbetats inom inrikesdepartementet nämligen i frågorna om lagens

tillämpningsområde, organen för den öppna vården och handläggningen av

ärenden om tvångsinternering. Därefter lämnas en specialmotivering till för­

slaget.

Iiungl. Maj:ts proposition nr 159.

Lagens tillämpningsområde.

Gällande bestämmelser.

Såsom förut nämnts fordras för ingripande enligt 1 § i gällande alkoholist-

lag att vederbörande är hemfallen åt alkoholmissbruk. Därjämte kräves

emellertid, att alkoholmissbrukaren kan hänföras till något eller några

av de olika slag av typiska beteenden enligt 1 §, vilka uppstår som följd av

62

eller står i samband med alkoholmissbruk (specialindikation). För att alko­

holmissbrukaren skall falla under lagen måste han sålunda på grund av sitt

missbruk antingen

1) vara farlig för annans personliga säkerhet eller eget liv, eller

2) utsätta någon, som han jämlikt stadgande i lag är skyldig att försörja,

för nöd eller uppenbar vanvård eller eljest grovt brista i sina plikter mot

sådan person, eller

3) ligga det allmänna, sin familj eller annan till last, eller

4) vara ur stånd att taga vård om sig själv, eller

5) föra ett för närboende eller andra grovt störande levnadssätt.

Lagen är också tillämplig, om någon är hemfallen åt alkoholmissbruk, samt

6) under de två senast förflutna åren tre eller flera gånger bötfällts för

fylleri, eller

7) befinnes föra ett kringflackande liv.

Med undantag för den sist nämnda indikationen »befinnes föra ett kring­

flackande liv» fanns dessa speciella grunder upptagna i 1931 års lag redan vid

dess tillkomst. Ingripande mot de alkoholister, som för ett kringflackande liv,

möjliggjordes genom en lagändring 1938.

En viss bestämning av lagens tillämpningsområde, som ansetts kunna möj­

liggöra ett ingripande även om de i 1 § stadgade förutsättningarna icke före­

ligger, sker vidare genom regeln i 3 § om nykterhetsnämnds åligganden. En­

ligt denna har nykterhetsnämnd till uppgift att övervaka nykterhetstillstån-

det samt att i enlighet med vad i lagen sägs eller eljest finnes stadgat vid­

taga för dess höjande erforderliga åtgärder. Därvid åligger det nämnden sär­

skilt bl. a. att tillhandagå enskilda personer med de råd och upplysningar,

som äger samband med nämndens uppgifter. För att hjälpåtgärder enligt

lagens 13 § skall kunna vidtagas fordras dock, att vederbörande är »hem­

fallen åt alkoholmissbruk såsom i 1 § sägs».

En särskild form av ingripande kan emellertid ske, oaktat de allmänna

och speciella indikationerna ej är uppfyllda. Brukar någon alkoholhaltiga

drycker till uppenbar skada för sig eller annan, äger nämligen enligt 14 §

2 mom. såväl kommunal nykterhetsnämnd som länsnykterhetsnämnd för­

ordna, att under viss tid, högst ett år i sänder, rusdrycker icke må

utminuteras till honom. Bestämmelsen infördes i alkoholistlagen 1938,

men en motsvarande regel fanns tidigare upptagen i 1917 års rus-

drycksförsäljningsförordning och, sedan denna upphört att gälla, i 1937

års förordning med vissa föreskrifter i avseende å nykterhetsnämnd. —

I detta sammanhang må nämnas, att systembolag enligt 4 kap. 3 § rus-

drycksförsäljningsförordningen skall ompröva, huruvida inköp av rusdrycker

må medgivas den, som varit föremål för åtgärd enligt alkoholistlagen. Det

åligger därför nykterhetsnämnd att ofördröjligen underrätta vederbörande

hemortsbolag, då den vidtagit någon sådan åtgärd.

De i lagens 1 § angivna indikationerna behöver ej heller vara för handen

Kungl. Maj:ts proposition nr 159.

63

för att återintagning skall kunna ske av någon som utskrivits från alkoholist-

anstalt med särskilda utskrivningsvillkor.

Om lagen är tillämplig, är de nykterhetsvårdande organen skyldiga att

vidtaga åtgärder för vederbörandes återförande till ett nyktert och ordent­

ligt liv. Härvid kommer som förut nämnts i första hand olika hjälpåtgärder

i fråga, och först om sådana visat sig verkningslösa kan i allmänhet tvångs-

intagande på anstalt ske. Men eljest är förutsättningarna i princip de­

samma för de lindrigare och de strängare åtgärderna. I vissa fall, så­

som då det gäller provisoriskt omhändertagande och möjlighet för polismyn­

dighet att taga initiativ till internering, måste dock vissa speciella indika­

tioner vara för handen. Polismyndigheten äger sålunda göra ansökan om

tvångsintagning på alkoholistanstalt endast beträffande sådan åt alkohol­

missbruk hemfallen person, som är farlig för annans personliga säkerhet eller

eget liv eller som för ett kringflackande liv. Och för att polismyndighet skall

kunna omhändertaga en alkoholmissbxukare innan länsstyrelsen fattat beslut

i anledning av en ansökning på angivna grunder, förutsattes antingen att

missbrukaren är farlig för annans personliga säkerhet eller eget liv och att

faran är så överhängande, att nämnda beslut ej utan våda kan avvaktas eller

att det finns anledning befara att han kommer att avvika från orten innan

länsstyrelsen hunnit vidtaga någon åtgärd.

Länsstyrelse kan även meddela beslut om tillfälligt omhändertagande utan

att höra alkoholmissbrukaren, om denne är farlig för annans personliga säker­

het eller eget liv eller om han för ett kringflackande liv. Har någon intagits

på alkoholistanstalt på grund av den förstnämnda indikationen, kan han dess­

utom kvarhållas där i två år över den vanliga maximitiden. Kostnaden för

vården av alkoholmissbrukare, som omhändertagits, internerats eller

kvarhållits på någon av dessa grunder, bestrides av statsverket.

Reformförslag m. m.

Såväl före som efter den nuvarande alkoholistlagens tillkomst har fram­

ställts åtskilliga förslag att utvidga de nykterhetsvårdande organens möjlig­

heter att ingripa vid alkoholmissbruk. Man har härvid tagit sikte dels på

den allmänna indikationen för ett ingripande enligt lagen, att vederbörande

är »hemfallen åt alkoholmissbruk» eller enligt terminologien i 1913 års lag

»hemfallen åt dryckenskap», dels och på de olika specialindikationerna. Men

det har även ifrågasatts, att man med bibehållande i huvudsak av dessa all­

männa och speciella indikationer såsom grund för tvångsingripande skulle

utvidga området, inom vilket nykterhetsnämnden ägde ingripa med förebyg­

gande och hjälpande åtgärder av lindrigare slag. Detta område sammanfaller

ju i gällande lag i princip med det, där tvångsåtgärder får användas. Här skall

endast såsom en bakgrund till alkoholistvårdsutredningens förslag i denna

del beröras några huvudpunkter i debatten i frågan, som anknyter till spörs­

målet om grunden för samhällets ingripande mot alkoholister.

Kungl. Maj:ts proposition nr 159.

64

Kungl. Maj:ts proposition nr 159.

För 1913 års lagstiftare var frågan om förebyggande åtgärder mindre aktu­

ell. Såsom redan påpekats låg nämligen i denna lag tyngdpunkten på tvångs­

åtgärderna, och syftet var framför allt att ge regler om förutsättningarna och

formerna för dessa ingripanden. Den verkliga grunden för tvångsinterne-

ring borde — anförde 1907 års fattigvårdslagstiftningskommitté som utarbetat

förslag till lagen -—- sökas däri, att vissa alkoholisters levnadssätt medförde

en fara eller olägenhet för samhället i ett eller annat avseende.

I de utredningar, som föregick 1931 års alkoholistlag, behandlades frå­

gan om förebyggande åtgärder tämligen utförligt. I ett år 1926 av särskilt

tillkallade sakkunniga framlagt betänkande med förslag till lag angående åt­

gärder mot dryckenskap och fylleri (SOU 1926: 17) upptogs sålunda ett stad­

gande (6§), att om någon brakade alkoholhaltiga drycker till uppenbar

skada för sig eller andra, nykterhetsnämnden borde söka att, i den mån

så lämpligen kunde ske, genom personlig inverkan förmå honom att återgå

till ett nyktert och ordentligt levnadssätt. Enligt de sakkunniga borde lagen

överhuvud ges en sådan karaktär, att det tydligt framginge att det vore om­

sorgen om individen själv såsom medlem av samhället och familjen som i

främsta rummet motiverade ett samhällets ingripande mot honom. Såsom

förutsättning för anordnande av övervakning och internering bibehöll emel­

lertid detta förslag de särskilda sociala indikationerna. För att sådana åt­

gärder skulle kunna vidtagas krävdes nämligen alltjämt icke blott att veder­

börande var hemfallen åt dryckenskap utan även att någon av angivna speci­

ella indikationer förelåg.

Såväl det närmast följande lagförslaget på området (SOU 1929: 29) som

1931 års lag ansluter sig i motsats till 1926 års förslag till den äldre lagstift­

ningens ståndpunkt om grunden för samhällets ingripande. Vid remissen till

lagrådet av det i proposition nr 164 för 1931 års riksdag framlagda förslaget

till alkoholistlag avvisade föredragande departementschefen den år 1926 fram­

förda tanken att ingripa mot alkoholmissbrukaren redan innan denne var

hemfallen åt dryckenskap. Till vinnande i viss om ock begränsad omfatt-

ning av syftet med vissa i yttranden över 1929 års förslag framförda yrkan­

den om utvidgning av lagens tillämpningsområde utbyttes dock i lagen ordet

»dryckenskap» mot »alkoholmissbruk».

En bestämmelse motsvarande angivna 6 § i 1926 års förslag återkom emel­

lertid i ett av rusdryckslagstiftningsrevisionen 1934 avgivet förslag till lag om

nykterhetsvård (SOU 1934:39). Då på grundval av bl. a. detta förslag i

propositionen nr 207 till 1938 års riksdag föreslogs vissa ändringar i alko­

holistlagen, upptogs emellertid icke något dylikt stadgande. Däremot inför­

des såsom förut nämnts vid detta tillfälle i alkoholistlagen bestämmelser om

indragning av inköpsrätt beträffande rusdrycker för den som brakade alkohol­

haltiga drycker till uppenbar skada för sig eller annan.

Under de första krigsåren inträdde en försämring i nykterhetstillståndet.

Inom finansdepartementet tillkallades särskilda sakkunniga för utredning

om orsaken härtill. I sitt den 7 februari 1944 avlämnade betänkande an-

65

gående nykterhetstillståndet under krigsåren (SOU 1944: 3) föreslog de sak­

kunniga vissa ändringar i alkoholistlagen främst i syfte att möjliggöra en

mera effektiv nykterhetsvård beträffande ungdomliga alkoholmissbrukare. Så­

lunda förordades bl. a. att de i lagen angivna förebyggande åtgärderna skulle

bli tillämpliga å personer under 25 år, som använt alkohol till uppenbar skada

för sig eller annan, oavsett om de kunde anses hemfallna åt alkoholmissbruk

eller ej. I propositionen nr 259 till 1944 års riksdag, där omförmälda förslag

samt däröver avgivna yttranden redovisades, föreslogs emellertid av tidsskäl

inga ändringar i alkoholistlagen. Beträffande den nyssnämnda utvidgningen

av lagens tillämpningsområde tilläde härvid föredragande statsrådet:

Då detta förslag icke nu kommer att genomföras, finner jag emellertid

angeläget att understryka, att nykterhetsnämndernas åligganden enligt 3 §

alkoholistlagen få anses innefatta befogenhet för dem att i viss omfattning

vidtaga lindriga förebyggande åtgärder också mot sådana alkoholmissbrukare,

som icke falla under 1 § i lagen. Nämnderna kunna exempelvis uppdraga åt

ordföranden, annan ledamot eller tjänsteman att kalla unga personer, som

begått fylleriförseelser, till nämnden för allvarliga samtal rörande riskerna av

fortsatt missbruk. Även utan den ifrågasatta lagändringen böra sålunda nyk-

terhetsnämnderna i någon mån kunna utöva påverkan i gynnsam riktning på

sådana unga alkoholmissbrukare, som icke kunna göras till föremål för tvångs­

åtgärder enligt lagen. Ett dylikt förfarande har ock på sina håll tillämpats av

nykterhetsnämnder och visat gynnsamma resultat.

I detta sammanhang må slutligen nämnas, att frågan om annan grund för

åtgärder mot alkoholmissbrukare än de sociala skadeverkningar, som dessa

åstadkommer, aktualiserats flera gånger. Senast skedde detta vid 1946 års

riksdag, där i en motion (II: 135) hemställdes att riksdagen ville begära förslag

till sådan ändring av 1 § alkoholistlagen, att samhällsingripande mot alkohol­

missbrukare även av medicinska skäl möjliggjordes. I anledning av motionen

anhöll riksdagen (skrivelse nr 386), att Kungl. Maj:t antingen måtte över­

lämna motionen till 1944 års nykterhetskommitté eller föranstalta om att frå­

gan utreddes i samband med den av 1944 års riksdag begärda utredningen

rörande alkoholistvårdsproblemen. I direktiven för denna utredning — 1946

års alkoholistvårdsutredning — utsädes att de sakkunniga borde ingående

pröva, huruvida alkoholistlagens bestämmelser vore tillfredsställande i vad

de avsåge grunderna, på vilka ett ingripande mot alkoholmissbrukare finge

äga rum.

Kungl. Maj-.ts proposition nr 159.

Alkoholistvårdsutredningen.

I anslutning till vad sålunda förekommit har utredningen prövat frågan

om grunderna för lagstiftningen och kommit till den slutsatsen, att beträf­

fande förutsättningarna för ingripande en åtskillnad måste göras med hänsyn

till ingripandets natur. Utredningen anser sålunda, att ett ingripande av

lindrigare art — framför allt i form av hjälpåtgärder av olika slag icke nöd­

vändigt behöver grundas på en social indikation d. v. s. på att det förelig-

5

-2299

4

»

Bihan g till riksdagens protokoll 1954.

1 samt. Nr 159.

66

ger en fara eller allvarlig olägenhet för samhället i ett eller annat avseende.

I fråga om tvångsåtgärder mot alkoholmissbrukare har utredningen däremot

funnit, att sådana åtgärder endast borde vidtagas på sociala skäl. I denna

del vill utredningen alltså i huvudsak bibehålla den nuvarande ordningen.

Vid behandlingen av förstnämnda fråga •—■ förutsättningarna för ett in­

gripande genom hjälpåtgärder — har utredningen utgått från en anmärkning,

som riktats mot den gällande alkoholistlagen, nämligen att den till sin karak­

tär vore en preventivlag men likväl hade för liten preventiv effekt. Utred­

ningen anser anmärkningen befogad. Visserligen vore den nuvarande lag­

tillämpningen såtillvida icke helt främmande för ett ingripande på ett tidigt

stadium av alkoholmissbruk, att nykterhetsnämnderna ansett sina allmänna

åligganden enligt 3 § innefatta befogenhet att vidtaga profylaktiska åtgärder

redan innan vederbörande kunde anses hemfallen åt missbruket. Något direkt

stadgande, med stöd av vilket en nykterhetsnämnd kunde t. ex. besluta om

någon i 13 § omförmäld hjälpåtgärd beträffande en ung förstagångsfyllerist

funnes dock icke. Den enda lagliga möjligheten att ingripa mot den som,

utan att vara hemfallen åt alkoholmissbruk, brukade alkoholhaltiga drycker

till uppenbar skada för sig eller annan vore indragning av rätten att på ut-

minuteringsställe inköpa rusdrycker, i många fall en tämligen verkningslös

och ofta otillräcklig åtgärd. Enligt utredningens mening vore detta en uppen­

bar brist hos den nuvarande lagen. Utredningen framhåller härutinnan, att

det borde finnas större utsikter till goda resultat av ett ingripande av nämn­

den, om detta — anpassat efter omständigheterna i det individuella fallet —

skedde redan då tecken till missbruk först visade sig och sålunda innan miss­

bruket blivit mera fast rotat. Det vore för övrigt icke ovanligt att en första

fylleriförseelse vore det första officiellt registrerade tecknet utåt på ett om­

fattande alkoholmissbruk med åtföljande skadeverkningar, i en del fall

t. o. m. av så allvarlig beskaffenhet att 1 § vore tillämplig. Med lagens nu­

varande konstruktion förelåge dock knappast någon laglig möjlighet eller

plikt för nykterhetsnämnderna att företaga undersökning eller vidtaga åtgärd

beträffande förstagångsfyllerister.

Sammanfattningsvis anför utredningen:

Den vidgade kunskapen om alkoholmissbrukets skadeverkningar i skilda

hänseenden, vårdorganens ökade erfarenhet samt den allmänna opinionens

stigande krav på nykterhet tillika med den uppenbart bättre prognosen vid

tidiga ingripanden utgöra enligt utredningens mening fullgoda skäl för att

en sådan lagändring nu genomföres att flera åtgärder inom den nuvarande

lagens ram av kurativ lindrigt ingripande innebörd än motboksindragning

kunna vidtagas mot den som missbrukat alkoholdrycker utan att vara »hem­

fallen». En dylik lagändring utgör en naturlig fortsättning på den år 1931

genom utbyte av uttrycket »hemfallen åt dryckenskap» mot »hemfallen åt

alkoholmissbruk» påbörjade, stegvisa utvidgningen av de i lagen reglerade

ingreppsmöjligheterna.

På anförda skäl föreslår utredningen i anslutning till liknande stadganden

i 1926 och 1934 års förut omförmälda lagförslag, dels att i första stycket av

Kungl. Maj.ts proposition nr 159.

67

lagens 1 § införes en allmän regel att om någon missbrukar alkoholhaltiga

drycker, skall i den ordning lagen stadgar, åtgärder vidtagas för hans åter­

förande till ett nyktert liv, dels att i andra stycket av samma paragraf gives

den definitionen på alkoholmissbruk, att sådant föreligger, då någon använder

alkoholhaltiga drycker till uppenbar skada för sig eller annan.

Utredningen tillägger, att med begreppet »skada» i uttrycket »skada för

sig eller annan» borde avses fysisk, psykisk, ekonomisk eller social skada,

som på grund av alkoholförtäring drabbat vederbörande själv eller annan.

Vid motiveringen av den av utredningen föreslagna regeln om anmälnings­

skyldighet, som stadgar sådan skyldighet bl. a. för polis- och åklagarmyndig­

het som erhåller kännedom om att någon gjort sig skyldig till fylleri eller

att någon eljest missbrukar alkoholhaltiga drycker, har utredningen ytter­

ligare utvecklat sin syn på innebörden av begreppet alkoholmissbruk och bl. a.

anfört:

Personer, som omhändertagas å allmän eller enskild plats på grund av be­

rusning, höra också uppenbarligen till dem som skola anmälas till veder­

börande nykterhetsnämnd. Olycks- och sjukdomsfall, vid vilka skadan eller

sjukdomen uppstått genom eller i samband med alkoholbruk och vilka polisen

tagit befattning med, böra också anmälas, då ju alkoholförtäringen lett till

»uppenbar skada» för vederbörande själv.

För vad utredningen i övrigt anfört i berörda sammanhang redogöres ut­

förligare vid 10 § i specialmotiveringen.

Den föreslagna utvidgningen av lagens tillämpningsområde medför

sår

lunda, enligt utredningens förslag, i första hand en betydlig ökning av de

fall, som kommer under nykterhetsnämndernas prövning. Utredningen räknar

emellertid med att nykterhetsnämnderna i de största städerna av praktiska

skäl skall få svårt att ingripa mot de lindrigare fallen av missbruk och anför

härom:

För de större städernas del torde arbetsuppgifternas utvidgning komma

att innebära en så starkt ökad arbetsmängd, att en betydande personalök­

ning och allmän rationalisering av verksamheten torde bli nödvändig. I

dessa städer torde det även med en utökad personaluppsättning dock icke

bli möjligt att verkställa ingående undersökningar rörande samtliga fylleri­

fall eller andra fall av för vederbörande själv eller andra skadligt alkohol­

missbruk. Utredningen anser dock, att åtskilliga fyllerifall icke behöva föran-

leda särskild utredning utöver polisutredningen. Detta gäller icke endast

förut kända alkoholmissbrukares fylleriförseelser utan även vissa andra fall

t. ex. där det uppenbarligen varit fråga om en tillfällig förseelse. Dessutom

kan en påbörjad utredning ofta nog giva sådant resultat, att något skal att

fortsätta densamma icke föreligger, emedan det redan på ett tidigt stadmm

av utredningen visats, att skada för vederbörande själv eller andra icke

uppstått eller skadan varit ringa. Därest de större nämnderna på grund av

det stora antalet missbruksfall nödgas begränsa omfattningen av sin utred­

ningsverksamhet, synes alkoholmissbrukare i åldrarna under 25 år främst

böra bli föremål för utredning och erforderliga åtgärder. Detta ar motiverat

med hänsyn till unga personers större risker i olika avseenden vid alkohol­

missbruk samt till vikten av att ingripande sker på tidigare stadier av dylikt

missbruk.

Kungl. Maj:ts proposition nr 159.

68

Beträffande arten av de ingripanden, som skulle få företagas då »alko­

holmissbruk» föreligger utan att vederbörande är hemfallen åt missbru­

ket, har redan förut antytts att det härvid endast vore fråga om hjälpåtgär-

der. I lagförslaget angives exempel på sådana åtgärder, vilka i huvudsak över­

ensstämmer med gällande lag. Nämnden kan sålunda förhjälpa missbrukaren

till lämplig anställning, bereda honom ombyte av verksamhet och vistelse­

ort, föranstalta att alkoholhaltiga drycker ej utlämnas till honom samt söka

förmå honom att ingå i nykterhetsförening, att rådfråga läkare eller att fri­

villigt söka lämplig vård. I motsats till vad f. n. gäller är bland hjälpåtgär-

der dock icke upptaget övervakning, som utredningen finner vara en åtgärd

av så relativt ingripande natur, att den borde förbehållas de mera avancerade

missbrukare, vilka framkallar speciella sociala skador av i 1 § nämnt slag.

Övervakning jämställes sålunda härutinnan av utredningen med tvångsintag-

ning på vårdanstalt. Lagtekniskt har detta utredningens förslag tagit sig ut­

tryck däri, att de i 1 § alkoholistlagen upptagna indikationerna överflyttats

till en 13 §, som reglerar förutsättningarna för ett förordnande om övervakning.

Beträffande dessa indikationer har utredningen föreslagit att den allmänna

förutsättningen för ingripande, att vederbörande är hemfallen åt alkohol­

missbruk skall bibehållas. Förut bär nämnts, att utredningen anser, att tvångs­

åtgärder mot alkoholmissbrukare endast bör kunna vidtagas på sociala grun­

der. Utredningen avvisar sålunda tanken på att i lagen såsom en speciell

grund för tvångsingripande intaga fara för alkoholmissbrukares hälsa. Utred­

ningen anför härutinnan:

Då utredningen i dylika fall ej velat medgiva tvångsåtgärder (såvida icke

någon social, specialindikation kan åberopas), har den fäst avgörande vikt

vid den medicinska sakkunskapens uppfattning, att ett objektivt fastställande

av. förekomsten av specifika fysiska eller psykiska skador hos missbrukaren

själv, framför allt sedan alkoholberusningen upphört, med nuvarande medi­

cinska undersökningsmetoder alltjämt icke är möjligt annat än i vissa spe­

ciella fall. Visserligen kan den undersökande läkaren ofta påvisa olika del­

symtom hos en alkoholmissbrukare, vilka tillsammantagna kunna giva honom

ett helhetsintryck av att den undersökte tagit fysisk eller psykisk skada av

sitt alkoholmissbruk. Säkra, medicinska hållpunkter för att skilja ut denna

grupp från övriga missbrukare saknas dock. Även om ett sådant urval vore

möjligt, är det i avsaknad av speciella metoder förenat med betydande vansk­

ligheter att bestämma graden av medicinskt diagnosticerbara alkoholskador,

som skulle kunna läggas till grund för samhälleligt tvångsingripande mot

alkoholmissbrukaren. Härtill kommer, att sakkunniga läkare för utfärdande

av. den vårdattest, som måste bli en nödvändig förutsättning för tvångsin­

gripande på medicinska skäl, icke torde inom avsevärd tid kunna uppbringas

i erforderligt, antal. Vidare skulle införande av medicinsk indikation inne­

bära ett lagfästande av en för svensk rättsåskådning främmande grund att

beröva en person friheten, nämligen svårbedömbara och i och för sig icke

omedelbart livshotande skador, som någon tillfogar sig själv. Ingen skulle

ens komma på tanken att tillgripa en lagstiftning av alkoholistlagstiftningens

typ för att bekämpa andra former av olämplig livsföring, som kunna resultera

i kroppsliga eller psykiska skador för vederbörande själv (brist på sömn till

följd av abnormt stegrat deltagande i nöjesliv, överansträngning genom hårt

Kungl. Maj:ts 'proposition nr 159.

69

arbete, en magsårspatients vägran att följa dietföreskrifter etc.). Slutligen

skulle ett godkännande i lag av medicinska skäl för tvångsåtgärd beträffande

alkoholmissbrukare kunna komma dem av dessa, som önska söka läkare för

sitt missbruk, att avhålla sig därifrån, enär de ju riskera att bliva omhänder­

tagna av vederbörande nykterhetsnämnd, om den konsulterande läkaren kon­

staterar sådan indikation för inskridande av denna nämnd.

Utredningen har överhuvud icke funnit några direkt nya specialindikatio­

ner erforderliga. Däremot föreslås vissa nyformuleringar av några av dessa

indikationer, vilka medför dels utvidgning av området för användande av

tvångsåtgärder dels i fråga om kringflackande alkoholister en inskränk­

ning av detta område. I detta sammanhang skall behandlas de ändringsför­

slag, som är av mera principiell betydelse, nämligen de som hänför sig till

indikationerna »farlig för annans personliga säkerhet eller eget liv» och »ur

stånd att taga vård om sig själv» samt »föra ett kringflackande liv». I övrigt

kommer utredningens förslag i denna del att behandlas i specialmotive­

ringen.

Beträffande indikationen farlig för annans personliga säkerhet

eller eu et liv, av utredningen betecknad farlighetsindikationen, anser ut­

redningen att densamma möjliggör ingripande, även förebyggande, i tämligen

vid utsträckning. Utredningen framhåller sålunda — med hänvisning till

vissa uttalanden i förarbetena till 1913 och 1931 års alkoholistlagar —- att

redan med nuvarande formulering av denna indikation ingripande skall ske

mot alkoholmissbrukare, som gör sig skyldiga till hotelser, häntydningar,

åtbörder eller förberedelser av olika slag till våld, om anledning finnes att

antaga, att deras beteende är allvarligt menat och sålunda måste anses inne­

bära en fara för andra samt förutsättningar föreligger för att med våldshand­

lingar nå andra. Det vore alltså icke endast fråga om att inskrida mot vålds-

verkare. Utredningen finner det angeläget, att lagen på denna punkt icke

tillämpas alltför restriktivt. Utredningen anför i fortsättningen bl. a.:

Den normal- och abnormpsykologiska forskningen samt vunna erfaren­

heter inom den samhälleliga vårdverksamheten beträffande alkoholmissbru­

kare ka emellertid lämnat nya, viktiga bidrag till belysning av spörsmålet

om vad som kan innebära fara för annans personliga säkerhet. Man har så­

lunda funnit, att personer genom brutalt uppträdande utan att detta inne­

burit fysiskt våld kunnat tillfoga andra psykiska skador av så allvarlig be­

skaffenhet, att de måste anses likvärdiga med fysiska skador och upp­

trädandet följaktligen utgjort en fara för annans personliga säkerhet. I

synnerhet gäller detta alkoholmissbrukare, vilka utan att göra sig skyldiga

till kroppslig misshandel kanske under årtionden utsätta t. ex. hustru och

barn för allvarligt och ihållande tvång eller brutalt översitteri eller terro-

risera dem genom råa tillmälen, störande uppträden och skrik, väckning mitt

i natten o. s. v. Genom den skräck, ångest och sinnesrörelse de genom sitt

leverne giva upphov till hos sina anhöriga, utsätta de dem uppenbarligen

för psykisk misshandel, som kan leda till uppkomst eller utbrott av neuro­

tiska eller psykotiska tillstånd av i en del fall t. o. m. invalidiserande art

samt i undantagsfall till döden (hjärtattacker, självmord).

Kungl. Maj:ts proposition nr 159.

70

Utredningen tillägger, att det i regel visserligen vore möjligt att ingripa

enligt alkoholistlagen mot en alkoholmissbrukare av den åsyftade typen

genom åberopande av att han utsatte någon, som han enligt lag vore skyldig

att försörja, för uppenbar vanvård. Denna indikation vore dock icke alltid

tillämplig. Som exempel härpå redogör utredningen för ett fall, där alkohol­

missbrukarens »psykiska misshandel» riktat sig mot en kvinna, med vilken

han sammanbodde utan äktenskap. Härtill komme emellertid, fortsätter utr

redningen, att ett omhändertagande mot ifrågavarande farliga missbrukar-

grupp icke, om endast vanvård förelåge, kunde ske så snabbt som erfordrades

och som vore möjligt om missbrukaren hänfördes under farlighetsindikatio-

nen. Om missbrukaren vore farlig för annans personliga säkerhet eller eget

liv, vore nämligen specialstadgandet om skyndsamt omhändertagande till-

lämpligt. En hustruplågare, som begagnade psykiskt våld, borde till skydd

för hans offer kunna omhändertagas lika snabbt som den vilken använde

fysiskt våld, särskilt som vissa alkoholmissbrukare av denna typ kände till

att psykiskt våld f. n. icke betraktas som likvärdigt med fysiskt och därför

ansåge sig kunna utan risk för ingripande utöva den förra formen av miss­

handel mot sin omgivning. Motsvarande gällde specialbestämmelsen om

kvarhållande på alkoholistanstalt efter utgången av den normala maximitiden

ett eller två år, ett kvarhållande som enligt utredningens mening vore i hög

grad påkallat i en del hithörande fall.

Enligt utredningens mening innebure det förda resonemanget endast en

på nya erfarenhetsrön byggd, mera differentierad tolkning av det som in-

greppsgrund godtagna farlighetsbegreppet. Någon ny formulering av detta

behövdes sålunda i princip icke. I klarhetens intresse föreslår emellertid ut­

redningen, att ifrågavarande stadgande kompletteras så, att efter ut­

trycket »farlig för annans personliga säkerhet» inskjutes orden »eller kropps­

liga eller själsliga hälsa». Bestämmelsen skulle sålunda avse den, som är

hemfallen åt alkoholmissbruk och som i följd därav är farlig för annans per­

sonliga säkerhet eller kroppsliga eller själsliga hälsa eller eget liv. Utred­

ningen föreslår vidare, att som en förutsättning för att polismjmdighet skall

äga taga initiativ till internering samt provisoriskt omhändertaga en alkohol­

missbrukare liksom för beslut av länsstyrelse om interimistisk vård och av

anstaltsstyrelse om kvarhållning efter den normala maximitidens utgång skall

gälla bl. a. att alkoholmissbrukaren är farlig enligt omförmälda stadgande.

Utredningen tillägger: .

Om sålunda föreslagen ändring av farlighetsindikationen genomföres, an­

ser utredningen, att alkoholistlagen tydligare än hittills giver polismyndighet

rätt att ingripa vid s. k. lägenhetsbråk, vilka oftast sammanhänga med alko­

holmissbruk och vilka ej sällan äro i hög grad psykiskt förödande för familje­

medlemmar och närboende, särskilt minderåriga, genom omhändertagande

av den berusade hemfridsstöraren i avvaktan på utredning och lämpliga åt­

gärder.

Yad härefter angår indikationen ur stånd att taga vård om sig själv,

framhåller utredningen att en tämligen viktig kategori alkoholmissbrukare

Kungl. Maj-.ts proposition nr 159.

71

faller utanför densamma, nämligen de, som visserligen hjälpligt sköter sm

egen person men på grund av sitt alkoholmissbruk dock visar sig mer eller

mindre inkapabla att vårda sina ekonomiska eller andra angelägenheter. Sär­

skilt de t. ex. genom arv förmögna alkoholmissbrukarna, som på grund av

sitt alkoholmissbruk saknade förmåga att handha sin ekonomi och där­

för på kort tid kunde göra av med sina tillgångar, borde genom omformule­

ring av här ifrågavarande indikation kunna hänföras till lagen och med dess

hjälp förhindras att ekonomiskt ruinera sig själva och dem, mot vilka de

har försörjningsplikt. Det vore enligt utredningens uppfattning ett viktigt

allmänt intresse särskilt ur samhällsekonomisk synpunkt, att sådan ekono­

misk förödelse på ett tidigt stadium kunde avvärjas. Utredningen funne möj­

ligheten att i dylika fall ställa vederbörande under förmyndare icke vara till­

räcklig för ett sådant avvärjande och föresloge därför, att icke endast den som

är »ur stånd att taga vård om sig själv» utan även den som är ur stånd att

taga vård om »sina angelägenheter» skall falla under lagen.

Personer, som är ur stånd att taga vård om sig själva, vore ofta i behov

av omedelbart omhändertagande. Utredningen ansåge därför, att dylikt om­

händertagande i sådana fall vid behov borde kunna ifrågakomma. Enligt ut­

redningens lagförslag skulle sålunda polismyndigheten, »då fråga uppkom­

mit om tvångsintagning av någon, som är hemfallen åt alkoholmissbruk»,

genast på lämpligt sätt tills vidare omhändertaga sådan person, om han på

grund av oförmåga att taga vård om sig själv bedömes vara i trängande be­

hov av omedelbar vård.

Som förut nämnts infördes först år 1938 möjligheten att omhändertaga

en åt alkoholmissbruk hemfallen person på grund av att han för ett kring­

flackande liv. Utredningen har tagit upp en då framförd invändning mot

denna indikation, att alkoholiserade lösdrlvare överhuvud icke borde be­

handlas inom alkoholistvården, då de försämrade andan på anstalterna och

inverkade ofördelaktigt på andra omhändertagna, Utredningen framhåller

härvid, att en speciallag som alkoholistlagen icke kunde utestänga en så

socialt skadlig missbrukargrupp som de personer, vilka samtidigt med att

de missbrukar alkoholdrycker för en lösdrivares tillvaro. Det måste enligt ut­

redningens mening vara ett lika stort samhällsintresse att komma till rätta

med diverse löst folk, som missbrukade sådana drycker, som med de miss-

brukarfall, där prognosen kunde betraktas som mera gynnsam och den sociala

skadan icke framträdde så bestämt. Att sedan dessa båda grupper av miss­

brukare icke borde sammanblandas vore ett differentieringsspörsmål, som

måste beaktas på behandlingsstadiet.

Utredningen framhåller vidare, att, enligt ett uttalande av föredragande de­

partementschefen i propositionen om 1938 års lagändring, kringflackande-

indikationen vore tillämplig även på dem, som på grund av sitt yrke förde

en ambulerande tillvaro. Detta hade kritiserats. Särskilt hade alkoholmiss­

brukande sjömän påståtts löpa större risk att bli intagna på alkoholistanstalt

Kungl. Maj:ts proposition nr 159.

72

än andra yrkesmän. Det hade av psykologiska skäl ansetts stötande att

jämställa vissa yrkesarbetande alkoholmissbrukare och arbetsovilliga lös-

drivaralkoholister. Med anledning av denna kritik anför utredningen för

egen del:

Som framgår av en av socialstyrelsen verkställd undersökning rörande

alla år. 1943 å de allmänna alkoholistanstaltema på kringflackande-indika­

tionen intagna personer med yrkesbeteckningen sjömän ha dessa personer

visat sig utgöra ett tämligen förkommet klientel, som står lösdrivarens sociala

status nära, och dessutom på grund av sitt svåra alkoholmissbruk — fylleri­

förseelser voro talrika bland detta klientel — varit i stort behov av behand­

ling. Indikationens förefintlighet har sålunda visat sig i hög grad ändamåls-

enhg. Det må också anmärkas, att sjömännen utöva ett trafikyrke och att man,

särskilt i betraktande av de senare årens många sjöolyckor på grund av

onykterhet, därför torde ha viss rätt att ställa strängare nykterhetskrav på

dessa än på yrkesmän, som icke stå i kommunikationsväsendets tjänst. Å

andra, sidan torde det oftast förhålla sig så, att vid alkoholmissbruk i kom­

bination med yrkesbetingad, kringflackande livsföring även någon annan av

specialindikationerna är tillämplig. Socialstyrelsens förut åberopade under­

sökning omfattade 24 fall. I intagningsbeslutet för 7 av dem hade länsstyrel­

sen uttryckligen angivit annan intagningsgrund än kringflackande-indikatio-

nen. I ytterligare 12 (eventuellt 14) fall förelågo faktiska förutsättningar att

åberopa fylleri-indikationen. Sålunda föllo 19 (eventuellt 21) av dessa 24 fall

inom alkoholistlagens tillämplighetsområde, oavsett kringflackande-indikatio­

nen. Möjligheten att tillämpa denna indikation även på den nu åsyftade grup­

pen av alkoholmissbrukare har dock i praktiken visat sig ha mycket stor bety­

delse. Utan denna möjlighet skulle något ingripande i de allra flesta fall

icke kunnat komma till stånd på grund av svårigheterna att anträffa dessa

ambulerande alkoholmissbrukare och att få dem underkastade behandling

utan att omedelbart omhändertaga dem.

I fortsättningen framhåller emellertid utredningen, att den på de åbero­

pade psykologiska skälen funne det önskvärt, att beteckningen »kring­

flackande» icke användes beträffande sådana alkoholmissbrukare, som till

följd av sitt yrkes karaktär befunne sig på rörlig fot. Utredningen förordade

därför, att ifrågavarande indikation begränsades till att avse det egentliga

lösdrivarklientelet och att i lagen som lösclrivare endast betecknades de,

som utan att söka ärligen försörja sig förde ett kringflackande liv. För att

möjligheten att med stöd av någon annan indikation ingripa mot de miss­

brukare, som på grund av sitt yrke flackade omkring, likväl icke skulle bli

illusorisk hade i lagförslaget (19 § b) upptagits som en grund för omedel­

bart omhändertagande, att vederbörande med hänsyn till sitt yrke eller lev­

nadssätt kunde befaras lämna orten och därefter bli svår att anträffa. I så­

dant fall kunde också enligt förslaget (17 §b) ansökning om tvångsintag-

ning göras av polismyndigheten.

Remissyttrandena.

Alkoholistvårdsutredningens förslag om utvidgning av lagens tillämpnings­

område så att de nykterhetsvårdande organen får befogenhet att ingripa med

hjälpåtgärder på ett tidigt stadium av alkoholmissbruk har vid remissbehand­

Kungl. Maj:ts proposition nr 159.

73

lingen nästan undantagslöst tillstyrkts eller lämnats utan erinran. ÖverstäL-

hållarämbetet framhåller särskilt betydelsen av att det öppnas möjlighet att

inskrida mot ungdomliga alkoholmissbrukare. Länsnykterhetsnämnden i Got­

lands län gör ett liknande påpekande och meddelar, att länets nykterhets-

nämnder under senare år i stor utsträckning icke utan framgång ingripit med

stöd av 3 § alkoholistlagen speciellt mot ungdom.

Även andra länsnykterhetsnämnder redovisar erfarenheter från det före­

byggande arbetet. Länsnykterhetsnämnden i Västerbottens län uppger så­

lunda, att de kommunala nämnderna i länet sedan åtskilliga år vidtagit vissa

lindrigare åtgärder i begynnelsestadiet av alkoholmissbruk, något som verk­

samt bidragit både till att höja det allmänna nykterhetstillståndet och till att

i många fall motverka en annars sannolik utveckling mot kronisk alkoholism.

Länsnykterhetsnämnden i Malmöhus län anför:

Hos många ansvarskännande nykterhetsnämnder praktiserar man redan nu

under åberopande av § 3 i alkoholistlagen en omfattande upplysningsverk­

samhet just i fördbyggande syfte. Man söker därvid kontakt med personer,

som äro på väg att hemfalla åt alkoholmissbruk, och lämnar dem råd och

upplysningar allteftersom situationen i varje särskilt fall kräver. Resultaten

av denna förebyggande verksamhet äro ofta utomordentligt goda. Dessa in­

gripanden ha dessutom den fördelen, att de i socialt och ekonomiskt hänse­

ende för den enskilde individen medföra inga eller ytterst obetydliga konse­

kvenser. Den föreslagna utvidgningen av lagens tillämplighetsområde i fråga

om den förebyggande verksamheten måste alltså betecknas såsom en i hög

grad önskvärd utveckling.

Länsnykterhetsnämnden i Kristianstads län framhåller, att den omstän­

digheten att ingripande med hjälpåtgärder på ett tidigt stadium av missbruk

ej ägde klart stöd i gällande lag hade hos nämnderna skapat en olust- och

osäkerhetskänsla vid tillämpningen, vilken kunde elimineras blott genom den

påyrkade lagändringen.

Den av utredningen föreslagna definitionen på alkoholmissbruk

har i allmänhet ej föranlett några erinringar. Socialstyrelsen finner defini­

tionen ge ett adekvat uttryck för sådan alkoholanvändning, som vore att be­

teckna såsom missbruk och därför även måste anses som förkastlig ur social

synpunkt. Styrelsen framhåller, att den härvid fäste stor vikt vid att defini­

tionen jämväl omfattade sådana fall, där den av alkoholmissbruket vållade

skadan icke i första hand vore av ekonomisk eller social art utan utgjordes

av medicinska, kroppsliga eller psykiska påföljder av missbruket för indivi­

den själv. Visserligen kunde det ibland vara svårt att avgränsa dessa fall

av alkoholmissbruk från hela den stora gruppen alkoholbrukare, men .med

hänsyn till att endast lindriga hjälp- och stödåtgärder skulle få vidtagas i

dylika fall borde denna svårighet icke utgöra hinder för att ge lagligt stöd

åt sådana åtgärder i medicinska fall av alkoholmissbruk.

Några länsstyrelser understryker vikten av varsamhet i tillämpningen. Läns­

styrelsen i Värmlands län ställer sig — utan att avstyrka den föreslagna be­

stämmelsen — tveksam till densamma. Länsstyrelsen framhåller, att bestäm-

Kungl. Maj:ts proposition nr 159.

74

* melsen genom sin allmänna formulering lätt syntes kunna ge anledning till

missgrepp eller till ingripanden, vilka av allmänheten kunde betraktas som

trakasserier. Skulle stadgandet tillämpas konsekvent, komme det vidare att

medföra en betydande ökning av de kommunala nykterhetsnämndernas ar­

betsbörda. Det syntes t. o. m. kunna ifrågasättas, huruvida icke stadgandet

kunde föranleda så omfattande anspråk på dessa nämnder såsom utredande

organ, att deras egentliga nykterhetsvårdande verksamhet kunde bli lidande

härpå.

Liknande synpunkter anföres av några av de kommunala organ inom Stock­

holms stad, som yttrat sig, samt av Svenska stadsförbundet, vars styrelse

anför:

Enligt styrelsens mening kan det starkt ifrågasättas om den bestämning

av lagstiftningens tillämplighet, som 1 § i det framlagda förslaget till lag

om nykterhetsvård innehåller, är lycklig. Såsom första stycket i detta lag­

rum är avfattat faller varje än så mtermittent alkoholmissbruk under lagen.

Definitionen på alkoholmissbruk i följande stycke torde visserligen avse att

inskränka lagtillämpningen till vad som är rimligt. Men det ligger i sakens

natur att meningarna om när alkoholbruk blir till uppenbar skada för in­

divid, familj och samhälle ofta måste gå i sär. I praktiken synes förslaget

på denna punkt kunna leda till att även personer, som i det hela föra ett

nyktert liv men som under inflytande av tillfälliga fysiska eller psykiska

depressionstillstånd eller eljest på grund av exceptionella omständigheter

göra sig skyldiga till alkoholmissbruk, bli föremål för nykterhetsnämnds in­

gripande med allt vad detta erfarenhetsmässigt drar med sig av socialt obe­

hag. Omotiverade ingrepp kunna lätt motverka sitt syfte genom att inge

vederbörande känslor av isolering och social mindervärdighet, som i sin tur

framkalla nytt alkoholmissbruk. Enligt styrelsens mening skulle det säker­

ligen vara till fördel för saken om ifrågavarande paragraf vid fortsatt över-

arbetning kunde erhålla en mindre utmanande lydelse.

Nykterhetsnämnden i Stockholm tillstyrker den föreslagna utvidgningen

av de nykterhetsvårdande organens befogenheter men gör vissa påpekanden

i anledning av vad utredningen anfört om innebörden av begreppet alkohol­

missbruk eller närmast om en enstaka fylleriförseelse såsom indicerande

missbruk. Nämnden anser det visserligen önskvärt, att det bleve möjligt in­

skrida mot en person, även om han endast en gång blivit anhållen för fylleri,

men hyser allvarliga betänkligheter mot att man för den skull uppställde

som regel, att alla anhållanden för fylleri skall föranleda åtgärder av nykter-

hetsnämnd. Av praktiska skäl torde detta vara ogörligt för de större stä­

dernas nykterhetsnämnder. Nämnden framhåller, att det i Stockholm med

omkring 5 000 fyllerifall årligen vore omöjligt att verkställa ens en ytterst

summarisk utredning beträffande omständigheterna bakom alla dessa för­

seelser. En fylleriförseelse borde ej i och för sig föranleda ingripande

från nämnden utan därutöver borde föreligga någon annan omständighet.

Sistnämnda synpunkt har även framförts av fångvårdsstyrelsen.

Länsnykterhetsnämnden i Hallands län synes däremot anse, att någon be­

gränsning av utredningsskyldigheten icke under några förhållanden borde ske.

Kungl. Maj:ts proposition nr 159.

75

Det borde — påpekar nämnden — icke vara lättare att utan reaktion från

det allmännas sida missbruka alkohol i de större städerna än i rikets övriga

områden.

I ett av Stockholms drätselnämnd åberopat yttrande av kammarlcon-

toret i staden uttalas betänkligheter mot den föreslagna utvidgningen från

mera principiella synpunkter. Ansåge man — framhåller kammarkontoret —

alkoholistvården som en form av socialvård av korrektiv natur, måste korrek-

tionsorganets föreslagna befogenheter att ingripa även vid icke alltför allvar­

liga utslag av olämplig livsföring stå i särklass inom sociallagstiftningen.

Godtoge man åter uppfattningen om alkoholmissbruk såsom en sjukdom före-

fölle det som om i varje fall de kurativa hjälpåtgärderna i nykterhetsvården

främst borde syfta till den sjukes fördel och icke till samhällets skydd. Kam­

markontoret ifrågasatte om icke nykterhetsnämndens befogenheter enligt

förslaget utvidgats på ett sätt, som stode i strid mot eljest brukliga föreställ­

ningar om samhällets rätt att ingripa mot människor med icke god livsföring

eller mot sjuka människor.

Stadsfullmäktige i Stockholm har åberopat ett uttalande av borgarråds-

beredningen, som i allt väsentligt ansluter sig till vad föredragande borgar­

rådet anfört eller i ifrågavarande hänseende följande:

Den vidgade befogenhet för nykterhetsnämnderna att ingripa mot alkohol­

konsumenter, som skulle bli en följd av förslaget om införande av anmäl­

ningsplikt även beträffande enstaka fylleriförseelser, måste ställa mycket

stora krav på nämndernas omdömesförmåga och takt för att icke innebära

ett allt för stort ingrepp i den enskildes liv. Föreskriften härom, som må

vara motiverad av önskemålet att kunna på ett tidigt stadium insätta en hjälp­

aktion för en presumerad alkoholist och även för hans familj, inger därför

stark tvekan.

Även styrelsen för Kuröns alkoholistanstalt hyser betänkligheter mot den

utvidgning av tillämpningsområdet, som följer av den föreslagna definitio­

nen på alkoholmissbruk. Styrelsen framhåller, att på grund av formuleringen

av 1 § skulle dit kunna räknas en del alkoholkonsumenter, som åtminstone

enligt allmänt språkbruk icke kan karakteriseras som missbrukare, och an­

för som exempel härpå:

Om en familjeförsörjare, som lever på eller nära existensminimum, an­

vänder sin lagligen medgivna spritranson på sådant sätt att missbruk i ordets

vedertagna mening icke kan anses föreligga, kan han likväl komma att beteck­

nas som missbrukare, då han använder spriten till uppenbar ekonomisk

skada för sig och familjen. Detta är stötande, icke minst ur den synpunkten

att vad som enligt en viss lag är tillåtet av en annan lag stämplas som över­

trädelse. I icke få fall torde inköp av den tilldelade spritkvantiteten med­

föra uppenbar ekonomisk skada för vederbörande.

Ett annat exempel: En person som utan att på något sätt vara alkohol­

missbrukare och vid t. ex. en familjehögtid tillfälligtvis förtär en viss kvan­

titet spritdrycker, dock utan att bliva synbart berusad, råkar på hemvägen

falla omkull och bryta ett ben eller en arm, varför han måste söka sjukhus­

vård. Kisk torde då föreligga att, någon kan göra gällande att personen i fråga

förtärt alkoholhaltiga drycker till uppenbar skada för sig själv.

Kungl. Maj:ts proposition nr 159.

76

Kungl. Maj-.ts proposition nr 159.

Styrelsen tillägger:

.Det synes vara av stor betydelse att en ny lag ej får eu så oklar och diffus

utformning att rena övergrepp mot den personliga friheten kan äga rum

under lagens skydd. jSTykterhetslagstiftningen är redan nu föga populär och

det finnes därför anledning att icke genom oklara lagformuleringar skapa

ytterligare animositei och irritation mot en av de viktigaste grenarna av

socialvården. Härtill kommer så att den ofta hörda kritiken mot alkoholist­

lagen, att den är en utpräglad klasslag, genom den föreslagna ändringen skulle

kunna få ytterligare näring.

Sasom förutsättningar för anordnande av övervakning och internering har

alkoholistvårdsutredningen — såsom förut redovisats — i sitt förslag bibe­

hållit såväl generalindikationen att vederbörande är hemfallen

åt alkoholmissbruk som de särskilda i alkoholistlagens 1 § upptagna

sociala indikationerna, de sistnämnda dock med vissa jämkningar. Emot för­

slaget i förstnämnda del — bibehållandet av förutsättningen »hemfallen åt

alkoholmissbruk» — har i allmänhet icke rests några invändningar. Styrelsen

för alkoholistanstalten åt Venngarn anser det dock böra övervägas om

icke kemfallenhetsbegreppet kunde utmönstras ur lagstiftningen och i lagen

endast bestämmas, att tvångsåtgärder kan vidtagas när alkoholmissbruket

medfört de särskilda följder, som anges i densamma. Såsom skäl härför

anföres:

Det är omöjligt att draga någon generell gräns mellan ett alkoholbruk,

som endast medför uppenbar skada, och ett missbruk av sådan omfattning

att hemfallenhet kan anses föreligga. Gränserna för hemfallenhetsbegreppet

har under senare år alltmer utsuddats. De sociala skadeverkningar som alko­

holmissbruket medfört synes numera tillmätas avgörande betydelse då det

gäller att bedöma, huruvida en person faller under alkoholistlagen. Så t. ex.

kan det beträffande internerade återfallsfyllerister ej sällan ifrågasättas om

hemfallenhet åt alkoholmissbruk verkligen förelegat.

Även länsstyrelsen i Stockholms län anser det tveksamt, huruvida begreppet

»hemfallenhet» behöver bibehållas.

Beträffande specialindikationerna har utredningen, såsom det anförda redan

givit vid handen, icke föreslagit införande av någon ny sådan förutsättning

för tvångsingripande. Utredningen har sålunda avvisat tanken, att tvångs­

åtgärder skulle få vidtagas på enbart medicinska grunder. Utred­

ningens ställningstagande på denna punkt har i allmänhet icke mött någon

kritik och endast ett fåtal röster har höjts för en ändring av den nuvarande

ordningen. Socialstyrelsen anför i denna fråga:

Tanken att införa en rent medicinsk specialindikation för anstaltsbehand-

Img bör enligt styrelsens mening icke förverkligas. Det kan visserligen icke

bestridas, att det i vissa medicinska fall föreligger ett starkt behov av

tvingande ingripande, vilket skulle tillgodoses genom en sådan särskild in­

dikation, som nu avvisats. I fråga härom är emellertid att märka, dels att

det i dessa fall ofta torde föreligga någon social ingreppsgrund, framför allt

oförmåga att taga vård om sig själv eller sina angelägenheter, dels att utred­

ningens förslag inrymmer laglig möjlighet att interimistiskt omhändertaga per­

soner, som äro ur stånd att taga vård om sig själva och i trängande behov av

omedelbar vård, vilket ytterligare reducerar det faktiska behovet av en sär­

skild medicinsk grund för tvångsingripande.

Medicinska fakulteten vid universitetet i Uppsala finner vad utredningen

anfört i förevarande hänseende övertygande.

Länsstyrelsen i Uppsala län ifrågasätter om icke utredningen väl starkt

betonat principen, att tvångsingripande endast bör företagas på sociala in­

dikationer. Länsstyrelsen hölle för sannolikt att den uppfattningen allt mer

komme att arbeta sig fram, att uppenbart alkoholmissbruk icke vore miss­

brukarens privatsak. Det torde knappast heller kunna förnekas, att intag-

ningsgrunden »ur stånd att taga vård om sig själv» tangerade eller över-

skrede gränsen för de rent sociala indikationerna. Länsstyrelsen funne det

angeläget, att gränsdragningen på denna punkt övervägdes närmare och att

måhända därvid de sociala indikationerna gåves en något vidare innebörd.

Endast Svenska läkarnas nykterhetsförening, nykterhetsnämnden i Väster­

vik och hälsovårdsnämnden i Göteborg, vars yttrande åberopas av stadsfull­

mäktige i Göteborg, har uttryckligen uttalat sympatier för att även missbruk

som endast utgör fara för den egna hälsan (medicinsk indikation) skulle få

utgöra grund för tvångsåtgärder i form av internering.

I några yttranden har ifrågasatts att i lagen skulle införas en ny special-

indikation avseende unga alkoholmissbrukare. Socialstyrelsen

har sålunda tagit upp ett förslag av den s. k. snabbutredningen angående

nykterhetstillståndet under krigsåren (SOU 1944: 3) och förordar, att tvångs­

åtgärder skall få vidtagas mot en till alkoholmissbruk hemfallen person under

25 år, som under de två senast förflutna åren blivit dömd för fylleriför­

seelse. Även länsnykterhetsnämnden i Gotlands län anser, att snabbutred­

ningens förslag hade bort beaktas. Nämnden framhåller, att det varit en

svaghet hos den nuvarande ordningen att nykterhetsnämnderna vid den råd­

givande verksamhet, som de med stöd av 3 § bedrivit särskilt bland unga

alkoholmissbrukare, icke kunnat peka på något stadgande i lagen, vilket

direkt hänvisade till denna kategori missbrukare. En annan brist vore att

ungdomarna, medvetna om att nämnden saknade möjlighet till tvångsåtgär­

der, saklöst kunde underlåta att följa nämndens råd. Länsnykterhetsnämn­

den i Södermanlands län förmenar, att utredningen bort närmare utreda frå­

gan om tvångsåtgärder mot unga alkoholister.

Yad härefter angår de .särskilda förutsättningarna för tvångsingripande

och då först den s. k. farlighetsindikationen, har utredningen såsom

nämnts föreslagit att denna skulle kompletteras så, att den alkoholmissbru­

kare som vore farlig för annans kroppsliga eller själsliga hälsa fölle under

densamma. Detta förslag har allmänt lämnats utan erinran. Länsnykterhets­

nämnden i Gävleborgs län uttalar att utvidgningen komme att fylla ett länge

känt behov. Socialstyrelsen framhåller särskilt betydelsen av att psykisk far­

lighet hos alkoholister betraktas som likvärdig grund för ingripande som

fysisk farlighet och anför härutinnan:

Mången alkoholist, som icke är farlig i vedertagen fysisk bemärkelse, ut­

övar nämligen svår psykisk terror mot sina närmaste genom kränkande, för­

Kungl. Maj:ts proposition nr 159.

77

78

ödmjukande och hetsande uppträdande, översitteri, misstänksamhet, skräm­

sel o. d. Att som offer för dylik behandling bli utsatt för skräck, ångest

och andra starka sinnesrörelser är liktydigt med att vara föremål för själs­

lig misshandel. Dylika upplevelser kunna medföra skadeverkningar, som äro

mera djupgående, långvariga och ödesdigra för offret än kroppslig misshan­

del. De senaste årtiondenas rön i fråga om de tidiga barndomsintryckens

dominerande betydelse för hela personlighetsutvecklingen understryka vikten

av att dylikt beteende mot barn kan förebyggas eller i varje fall lindras.

Karolinska institutets lärarkollegium finner den föreslagna komplette­

ringen av farlighetsbegreppet mycket betydelsefull, i synnerhet som straff­

lagen icke lämnade möjlighet till ingripande och skyddsåtgärder i fall av

psykisk misshandel.

Med anledning av utredningens uttalande att den föreslagna ändringen av

farlighetsindikationen skulle ge polismyndigheten rätt att ingripa vid s. k.

lägenhetsbråk har i ett av styrelsen för polisskolan i Göteborg åberopat ytt­

rande av skolans föreståndare förordats att denna rätt lagfästes, så att polis­

myndighet i ett uttryckligt stadgande gåves befogenhet att vid psykiskt våld

inskrida mot berusade personer i deras hem genom omhändertagande.

Den av utredningen föreslagna kompletteringen av rekvisitet ur stånd

att taga vård om sig själv genom tillägg av orden »eller sina ange­

lägenheter» har icke avstyrkts av någon remissinstans. Kontrollstyrelsen an­

ser att rekvisitet bör vidgas till att avse den som grovt vanvårdar sig själv

eller sina angelägenheter.

Utredningens förslag att begränsa möjligheterna att internera vagabon­

derande alkoholister till att avse dem, som utan att söka ärligen för­

sörja sig för ett kringflackande liv, har vid remissbehandlingen i all­

mänhet ej föranlett något yttrande. Förslaget avstyrkes dock av länsnykter-

hetsnämnden i Västernorrlands län, som anför:

Många av de kringflackande äro frånskilda eller ogifta fäder, vilka genom

att ständigt byta anställningar och vistelseort undandrager sig underhåll-

ningsplikt till utomäktenskapliga barn eller barn i tidigare äktenskap. In­

komsterna förslösar dessa ofta på ett utsvävande liv och flertalet av dem

äro hemfallna åt alkoholmissbruk, men kan icke omhändertagas på arbets-

hem och kommer ej heller, genom det nu föreliggande lagförslaget, att kunna

omhändertagas å alkoholistanstalt. Den nu gällande indikationen bör där­

för bibehållas.

Länsnykterhetsnämnden i Södermanlands län framhåller, att den föreslagna

inskränkningen möjligen skulle medföra att de vagabonderande alkoholis­

terna undandroge sig ingripande.

Nykterhetsnämnden i Karlskoga och styrelsen för erkända alkoholistan­

stalten Åsbrohemmet anser att de mera »stationära» lösdrivarna borde lik­

ställas med de kringflackande i fråga om tvångsingripande enligt lagen.

Åsbrohemmets styrelse framhåller att det här vore fråga om dagdrivare,

vilka främst i de större städerna ambulerade mellan utskänkningsställen i

samma stad, sysslade med olovlig försäljning av sprit och nas samt toge

Kungl. Maj:ts proposition nr 159.

79

emot permittenter och utskrivna från olika vårdhem och berövade dem

pengar, kläder och övrig utrustning. Dessa arbetsskygga personer uppmärk­

sammades ofta ej av nykterhetsnämndema, då de bodde på ungkarlshotellen,

förstod att icke ligga samhället till last och sökte undvika fylleriförseelser.

Stadsfullmäktige i Malmö förordar en ändring av kringflackandeindikationen

i bättre överensstämmelse med lösdrivarbegreppet i lösdrivarlagen.

De erkända alkoholistanstalternas centralorganisation beklagar, att utred­

ningen icke föreslagit inrättande av en särskild anstalt för lösdrivarklientelet.

Svårskötta och mera förkomna alkoholister av lösdrivartyp hade intagits å

Svartsjöanstalten, som emellertid enligt förslaget borde nedläggas snarast

möjligt. Då det knappast kunde förväntas att alla alkoholiserade lösdrivare

av nämnda kategorier framdeles bleve omhändertagna inom den planerade

psykopatvården, borde frågan om en särskild alkoholistanstalt för lösdrivare

ytterligare övervägas.

I detta sammanhang må slutligen nämnas, att socialstyrelsen förordar att

även kringflackande alkoholister av lösdrivartyp skall få kvarhållas å vård­

anstalt i högst två år efter den vanliga vårdtidens utgång.

Kungl. Maj:ts proposition nr 159.

Nykterhetskommittén.

I fråga om nykterhetsnämndernas befogenheter och skyldigheter att ingripa

även vid fall av lindrigt alkoholmissbruk förklarar sig kommittén i princip

kunna instämma med alkoholistvårdsutredningen, vars förslag till definition

av alkoholmissbruk syntes kommittén vara väl avvägt även för de syften som

kommittén ville ernå. Åtgärderna i de lindrigare missbruksfallen behövde

självfallet icke vara av annat än enklare och relativt litet ingripande beskaf­

fenhet. De borde, såsom också alkoholistvårdsutredningen avsett, syfta till

att stävja alkoholmissbruket på detta tidiga stadium för att därmed förhindra

ett mera svårbotligt alkoholmissbruk i framtiden. Samma strävan, som

gjorde sig gällande inom medicinen, att alltmer förlägga tyngdpunkten i

sjukdomsbekämpandet till profylaxen för att därmed kunna minska behovet

av terapi, borde sålunda mer och mer sätta sin prägel på samhällets nykter-

hetsvårdsverksamhet. Även om skadan av alkoholförtäring i ett konkret fall

skulle vara obetydlig, vore det sålunda önskvärt att missbrukaren bleve

föremål för nykterhetsvårdsåtgärder av för hans individuella fall avpassad

art. De av alkoholistvårdsutredningen föreslagna formerna för dylika åt­

gärder vid tidiga yttringar av alkoholmissbruk ansåge sig nykterhetskom­

mittén böra förorda. Kommittén påpekar, att det här vore fråga om åt­

gärder av positivt stödjande och föga frihetsinskränkande natur.

Det vore sålunda tydligt — yttrar kommittén i fortsättningen — att de

speciella nykterhetsvårdsorganen komme att utsättas för en större arbets­

belastning än den som f. n. åvilade dem. Men kommittén kunde icke —

i motsats till alkoholistvårdsutredningen, som räknat med att nykterhets-

nämnderna i de större städerna av praktiska skäl måste inskränka sig till

80

att ingripa främst mot unga alkoholmissbrukare — godtaga en sådan

begränsning av ingreppsskyldigheten. Utifrån sin principiella ståndpunkt

till frågan om alkoholförsäljningens och nykterhetsvårdens ordnande an-

såge kommittén, att nykterhetsnämnderna utan inskränkning skulle vara

skyldiga att vidtaga nykterketsvårdande åtgärder beträffande dem som an­

vände alkoholdrycker till uppenbar skada för sig själva eller andra. Kom­

mittén tillfogar, att den utginge från att nykterhetsnämnderna både i städerna

och på landsbygden skulle fullgöra sina vidgade uppgifter och använda sina

ökade befogenheter med största ansvar och omdöme.

Remissyttrandena.

I yttrandena i anledning av nykterhetskommitténs betänkande har den

nu refererade meningsskiljaktigheten mellan kommittén och utredningen

ägnats viss uppmärksamhet. Socialstyrelsen hör till dem som ansluter sig

till nykterhetskommitténs ståndpunkt. Styrelsen förklarar sig visserligen inse,

att det stora och under senare år tyvärr kraftigt ökade fylleriantalet ställde

särskilt nykterhetsnämnderna i de största städerna inför mycket stora prak­

tiska svårigheter, om det gällde att göra en verklig individuell nykterhets-

utredning rörande varje fyllerist. Å andra sidan finge sådana praktiska

hänsyn icke fördunkla det faktum, att det i själva verket vore mera sällan

som en fylleriförseelse vore en olyckshändelse i bemärkelsen av att berus-

ningen vore en unik händelse i vederbörandes livsföring, och att det vore

långt riktigare att uppfatta en fylleriförseelse, även den första fylleriför­

seelsen i en människas liv, såsom en allvarlig varningssignal att här kunde

ett missbruk vara på väg att växa fram. Det kunde därför enligt styrelsens

mening icke vara riktigt att lagstiftningen eller förarbetena till denna gåve

uttryckligt stöd för en sådan tillämpning, varigenom ett stort antal fylleri­

förseelser lämnades därhän av nykterhetsnämnderna. På samma linje stäl­

ler sig länsnykterhetsnämnden i Kronobergs län. Det är med tillfredsstäl­

lelse som man kan konstatera — yttrar länsnämnden -— att nykterhetskom­

mittén icke bara rent allmänt accepterar alkoholistvårdsutredningens för­

slag utan i flera väsentliga hänseenden går ett steg längre. Ett exempel här­

på vore den föreslagna ovillkorligheten för nykterhetsnämnderna även i de

större städerna att vidtaga nykterhetsvårdande åtgärder mot alla, som an­

vände alkoholhaltiga drycker till uppenbar skada för sig eller annan. Med

beaktande av den smittohärdskaraktär, som nykterhetsvårdsproblemen lätt

finge i de största tätorterna, ägde kommitténs understrykande på denna punkt

sin särskilda betydelse. Och enligt vad stadsfullmäktige i Göteborg yttrar

synes anledning ej föreligga att intaga en annan ståndpunkt än kommittén

i fråga om förutsättningarna för och skyldigheten att ingripa.

Kontrollstyrelsen ställer sig tveksam till möjligheten att, särskilt i de

större städerna, vilka rymde en fjärdedel av landets befolkning, komma i kon­

takt med alla anmälda missbrukare och inhämta erforderliga upplysningar

Kungl. Maj.ts proposition nr 159.

81

om dem. Enligt kontrollstyrelsens mening företrädde alkoholistvårdsutred-

ningen en mera realistisk uppfattning än nykterhetskommittén, då den ifråga­

satt en begränsning av nykterhetsnämndernas skyldighet att ingripa i samt­

liga fall av missbruk. Styrelsen nämner, att enligt tillgänglig statistik om­

kring 50% av förstagångsfylleristerna icke gjorde sig skyldiga till någon ytter­

ligare fylleriförseelse. Ett ingripande gentemot samtliga förstagångsfylleris-

ter skulle följaktligen innebära en föga motiverad men synnerligen betydande

utökning av nykterhetsnämndernas arbete och därmed självfallet en avsevärd

minskning av nämndernas möjlighet att ägna erforderlig uppmärksamhet åt

mera svårartade fall. Man borde nog ej heller hysa alltför stora förhopp­

ningar beträffande nykterhetsnämndernas möjligheter att ingripa. Desto mer

angeläget vore det- att undvika att nämnderna belastades med en alltför tung

arbetsbörda.

Departementschefen.

Sedan länge har det i nykterhetsvårdsarbetet framstått som ett angeläget

önskemål att nykterhetsnämnderna finge befogenhet att ingripa redan på ett

tidigt stadium av alkoholmissbruk, då det funnes större utsikter till ett

gott resultat. Det förhållandet att den nuvarande alkoholistlagen icke ger

direkt stöd ens för åtgärder av förebyggande natur mot andra än grova miss­

brukare har ansetts vara till men för nykterhetsnämndernas arbete för att

förbättra nykterhetstillståndet. Visserligen synes vissa nämnder utan direkt

stöd i lag i tämligen stor utsträckning ha ingripit med lindrigare hjälpåtgär-

der, även om icke vederbörande kunde anses ha varit hemfallen åt missbruk.

Men just på grund av oklarheten om nämndernas befogenheter och skyldig­

heter torde man inom nämnder, där intresset och resurserna varit mindre,

många gånger ha förhållit sig passiv så länge alkoholmissbruket icke fått all­

varliga sociala konsekvenser.

Alkoholistvårdsutredningen har också tagit upp spörsmålet om att ge

nykterhetsnämnderna ökade befogenheter. Härvidlag har utredningen för­

ordat, att nykterhetsnämnd skall få ingripa mot var och en, som missbrukar

alkoholhaltiga drycker. I sitt lagförslag har utredningen definierat detta

så, att alkoholmissbruk föreligger, då någon använder alkoholhaltiga drycker

till uppenbar skada för sig eller annan. Ingripandet skulle emellertid endast

få avse hjälpåtgärder i mete inskränkt bemärkelse. Beträffande förutsätt­

ningarna för övervakning och internering på vårdanstalt har utredningen i

huvudsak velat bibehålla det nuvarande systemet med krav på att veder­

börande är hemfallen åt alkoholmissbruk och hänförlig under någon eller

några av de i allmänhet sociala indikationer, som upptages i den nuvarande

lagens 1 §.

Detta förslag har vid remissbehandlingen i allmänhet tillstyrkts. På

sina håll har förslaget dock mött viss kritik. Denna kritik har delvis an­

knutit till den förut återgivna diskussionen, om alkoholismen borde betrak­

tas som vanart eller sjukdom. Med utgångspunkt från den sistnämnda upp-

6

—2299 <8

Biliang till riksdagens protokoll 1954.

1 samt. Nr 159.

Kungl. Maj-.ts proposition nr 159.

82

fattningen att det här vore fråga om ett medicinskt problem har man så­

lunda gjort gällande, att nykterhetsnämnderna icke borde få ökade befogen­

heter gentemot sjuka människor. Andra remissinstanser har emellertid från

samma utgångspunkt kommit till motsatt resultat och förmenat, att nämn­

derna borde ha rätt att ingripa även med tvångsåtgärder på rent medicinsk

indikation.

I frågan om alkoholmissbrukets karaktär och det därmed sammanhängande

spörsmålet om grunden för samhällets ingripanden mot missbrukarna har jag

i ett föregående avsnitt i huvudsak anslutit mig till utredningens uppfatt­

ning, att det här gällde ett sammansatt problem, som icke torde kunna lösas

efter enhetliga linjer. De medicinska synpunkterna, som hittills i viss mån

kommit i skymundan, borde dock tillmätas ökad betydelse. Just från denna

utgångspunkt måste det emellertid vara angeläget, att ingripande kan ske

på ett tidigt stadium, innan missbruket ännu vållat några mera allvarliga

skador och det kanske blivit för sent att verkligen bota vederbörande. Om

alkoholmissbrukaren kommer under läkarbehandling, innan han ännu helt

hemfallit åt missbruket, och de nykterhetsvårdande myndigheterna, där så

befinnes lämpligt och påkallat, griper in med råd, upplysningar och annan

stödjande verksamhet, torde man kunna undgå mycken social skadegörelse.

Man slipper också tillgripa frihetsberövande åtgärder samt utge stora belopp

för sjukhus- eller anstaltsvård. Den förebyggande öppna vården synes mig

ur både den enskilde individens och samhällets synpunkt böra framstå

såsom den primära vårdformen. Den torde därför icke, såsom skett i nu

gällande alkoholistlag, böra bindas vid samma stränga förutsättningar som den

slutna vården. Med hänsyn till det anförda vill jag i princip ansluta mig till

utredningens förslag på denna punkt.

Om lagstiftningen således öppnar nya verksamhetsområden för nykter­

hetsnämnderna är det av vikt att densamma vinner en sådan tillämpning

att den kommer att omfattas med förståelse och inbjuder till positiv med­

verkan av dem, i vilkas intresse den tillkommit.

I nu angivna hänseenden har den av utredningen föreslagna legal­

definitionen på alkoholmissbruk samt den närmare bestämning härav,

som utredningen lämnat i motiveringen, kritiserats. Utredningen anser

härutinnan, att även ett tillfälligt användande av alkoholhaltiga drycker till

uppenbar skada för sig eller annan bör betecknas som alkoholmissbruk.

Vid remissbehandlingen har man på sina håll häremot gjort gällande, att

en tillfällig alkoholförtäring icke bör betecknas som missbruk endast där­

för att den — kanske till följd av olyckliga omständigheter — lett till skada.

Vid ett ställningstagande till denna fråga må till en början ånyo understry­

kas att det för en framgångsrik behandling av en uppkommen alkoholskada

är av utomordentlig betydelse att denna redan på ett tidigt stadium ägnas

uppmärksamhet. Därför bör enligt min mening varje alkoholbetingad hän­

delse, som kommit till nykterhetsnämndens kännedom och som uppenbar­

ligen inneburit påtaglig skada för vederbörande själv eller annan person

Kungl. Maj:ts proposition nr 159.

83

eller orsakat sådan skada, åtminstone göras till föremål för undersökning,

så att nämnden blir i tillfälle att pröva, om händelsen varit ett utslag av

verkligt missbruk. Är så fallet, åligger det nämnden att skrida till aktivt

förebyggande åtgärder — s. k. hjälpåtgärder — till missbrukets hävande.

Undersökningen torde i åtskilliga fyllerifall kunna göras summarisk och

inskränka sig till en granskning av anmälningsmaterialet. Om exempelvis en

fylleriförseelse vid undersökningen visar sig vara en tillfällig händelse, bör

självfallet nämnden låta bero vid den företagna undersökningen av fallet. Men

det är att märka att just en fylleriförseelse, som ju förutsätter en ganska

kvalificerad grad av berusning, stundom markerar ett fortgående missbruk

eller utgör signalen till att ett missbruk håller på att utvecklas. I sådana fall

kan nämnden i allmänhet ej låta sig nöja med enbart en undersökning utan

denna måste följas av hjälpåtgärder, anpassade efter förhållandena i det in­

dividuella fallet. Att någon har för vana att regelbundet — exempelvis någon

gång varje vecka — dricka sig berusad är självfallet en anledning för nykter-

hetsnämnden att överväga ett ingripande.

Om jag alltså i förevarande avseende kan ansluta mig till den av utred­

ningen företrädda ståndpunkten är jag dock medveten om att själva tillämp­

ningen av den nu skisserade ordningen måste för nykterhetsnämndernas

del medföra höjda anspråk både i fråga om gott handlag och ökad arbets­

insats. Genom att nämnderna skall befatta sig med även relativt lindriga

fall av missbruk, vilka i vissa fall ej bör leda till annat än en prelimi­

när undersökning, är det av synnerlig vikt att nämnderna går tillväga

med sådan takt och diskretion, att ej de berörda personerna med fog kan

göra gällande, att de utsättes för trakasseri. I ett fyllerifall kan mången

gång den översända polisrapporten jämte utdrag ur förekommande fylleri­

register ge tillräcklig upplysning om, huruvida det inträffade varit en till­

fällig förvillelse eller uttryck för ett påtagligt missbruk. På mindre orter

och särskilt i landskommunerna lär nämnden, genom den personkännedom

dess ledamöter besitter, lätt kunna konstatera, om en sådan tillfällig för­

villelse föreligger eller icke. Om det framgår, att förseelsen varit en till­

fällighet, kan nämndens åtgärder inskränka sig till en enkel registrering.

Kallelse till förhör inför nämnden eller besök i hemmet av någon

nämndens tjänsteman för utredning bör naturligtvis endast ifrågakom-

ma, om mer diskreta vägar ej står till buds. Särskilt bör återhållsam­

het iakttagas beträffande förhör med personer, som på ett eller annat

sätt står den, som utredningen avser, nära. För nämnden gäller det

således att göra en lämplig avvägning mellan å ena sidan intresset att

komma ett tidigt alkoholmissbruk på spåren och å andra sidan intresset

att i görligaste mån skydda den presumtive klienten från onödigt obehag.

Nämnden bör icke tillgripa metoder som är mindre grannlaga än vad

situationen kräver. Att, som synnerligen ofta torde vara fallet, den mot

vilken undersökningen riktas betraktar varje inblandning från nykterhets-

nämndens sida såsom opåkallad eller som en form av trakasseri får givet­

vis ej komma nämnden att rygga för att vidtaga erforderliga åtgärder.

Kungl. Maj-.ts proposition nr 159.

84

Den föreslagna ordningen kommer uppenbarligen att medföra att betyd­

ligt fler ärenden än för närvarande kommer under nykterhetsnämnds be­

dömande. Redan fall av tämligen lindrigt alkoholmissbruk kommer fram­

deles att i betydande utsträckning bringas till nämndernas kännedom och

det skall åligga nämnderna att i samtliga inrapporterade fall verkställa

åtminstone en summarisk undersökning. I ett fall av förstagångsfylleri torde

det, som nyss antytts, räcka med att nämnden endast registrerar fallet och av­

vaktar den fortsatta utvecklingen. Alkoholistvårdsutredningen, liksom även

vissa remissorgan, har befarat att särskilt nykterhetsnämnderna i de

större städerna skulle få svårigheter att bära denna ökade arbetsbelastning.

Utredningen har emellertid rekommenderat dessa nämnder att praktiskt lösa

problemet genom att koncentrera sin uppmärksamhet på de ungdomliga

alkoholmissbrukarna. Mot den begränsning av ingreppsskyldigheten mot

övriga alkoholmissbrukare, som härav skulle följa, har nykterhetskommittén

inlagt en gensaga och hävdat att nämnderna utan inskränkning borde ha

skyldighet att vidtaga nykterhetsvårdande åtgärder mot samtliga alkohol­

missbrukare, oavsett ålder. För egen del finner jag den sistnämnda stånd­

punkten vara den principiellt riktiga. Just i storstäderna, där alkohol­

missbruket har sin största utbredning, bör de kraftigaste insatserna göras

till missbrukets stävjande. Det skulle knappast kunna anses försvarligt att

förorda en ordning, som skulle innebära att en mycket stor grupp alkohol­

missbrukare därstädes undandroges från nykterhetsnämndernas uppsikt.

Jag är emellertid medveten om att den föreslagna utvidgningen av lagens

tillämpningsområde på sina håll kommer att kräva resurser, som de nykter­

hetsvårdande organen icke nu besitter. Det är emellertid min avsikt —- så­

som i proposition nr 158 föreslås — att bl. a. de kommunala nykterhetsnämn­

derna skall förstärkas, materiellt och personellt. Icke minst torde nykter­

hetsnämndernas komplettering med frivilliga arbetskrafter vara ett sätt att

öka nämndernas möjligheter att fullgöra sina nya uppgifter. Sådana tillfälliga

hjälpkrafter är — som också påpekas i nyssnämnda proposition — avsedda att

sättas in framför allt vid själva övergångstiden till ett friare försäljnings-

system. Man får nämligen räkna med, att vissa övergångssvårigheter är för­

knippade med detta. För att bemästra dessa svårigheter är det nödvändigt, att

särskilda motåtgärder vidtages. I propositionen nr 151 anges översiktligt,

hur dessa tänkes bli utformade. Sålunda föreslås att ökade ekonomiska in­

satser göres för nykterhetsupplysning samt att medel anslås till en upplys-

ningskampanj (prop. nr 153). En viktig åtgärd är vidare, att den planerade

utbyggnaden av nykterhetsvården snarast påbörjas. I denna utbyggnad, som

är avsedd att igångsättas redan under nästkommande budgetår, utgör de till­

fälliga medhjälparna ett betydelsefullt inslag. Framför allt torde dessa fri­

villiga arbetskrafters befattning med hjälpåtgärder komma att bli nykterhets­

nämnderna till verksamt stöd under övergångstiden.

Jämväl i övrigt anser jag utredningens definition av alkoholmissbruk

kunna godtagas. Jag vill emellertid särskilt understryka betydelsen av att

Kungl. Maj.ts proposition nr 159.

85

alkoholförtäringen skall ha lett till uppenbar skada. För att förtäringen

skall kunna betecknas som missbruk får skadan icke vara alltför obetydlig.

Enbart den omständigheten att förtäringen åstadkommer ett rus föranleder

därför icke att missbruk skall anses vara för handen. Ett olycksfall bör icke

leda till ingripande endast därför att detsamma inträffat i samband med

användande av alkohol. Utgör däremot olyckshändelsen en direkt följd av

en kraftig berusning, föreligger anledning till undersökning, huruvida fråga

är om ett mera kontinuerligt missbruk, som genom det inträffade kommit

i dagen. Skadan skall sålunda vara klart påvisbar i fysiskt, psykiskt, socialt

eller ekonomiskt hänseende, antingen hos vederbörande själv eller hos annan

person. Huruvida fysisk eller psykisk skada är för handen torde kunna ådaga­

läggas genom den läkarundersökning av vederbörande, som förutsättes skola

kunna tillgripas. Sociala vådor av alkoholmissbruket torde vanligen mani­

festera sig däri, att olägenheter av skilda slag uppstår för alkoholmissbruka­

rens familj eller andra honom närstående personer; barnens skolgång hindras

eller försummas, förhållandena tvingar barnavårdsnämnden till ingripande,

missbruket leder till allvarliga slitningar i äktenskapet till skada för familjen

i dess helhet etc. Som social kan skadan också rubriceras, om en person till

följd av sitt alkoholmissbruk missköter sin anställning, exempelvis genom

upprepad frånvaro från arbetsplatsen. Denna skada står otvivelaktigt den

ekonomiska nära. Medför alkoholmissbruket att en person blir avskedad från

sin anställning, torde detta i de flesta fall innebära jämväl ekonomisk skada.

Men det behöver givetvis ej ha gått så långt som till avskedande för att

sådan skada skall bli följden av tjänsteförsummelse; upprepad frånvaro från

arbetsplatsen kan t. ex. resultera i ett inkomstbortfall, som i hög grad skadar

vederbörandes ekonomi. Ännu ett exempel på ekonomisk skada kan vara att

en person förbrukar en oproportionerligt stor del av sin lön på spritinköp.

Sammanfattningsvis kan sålunda konstateras att den nya lagstiftningen

ställer nykterhetsnämnderna inför vidgade och synnerligen ömtåliga arbets­

uppgifter. Undersökning, bedriven i en anda av grannlagenhet och ur-

skillning, skall verkställas i ett mycket stort antal fall, då något blivit nykter-

hetsnämnd bekant som ger anledning misstänka alkoholmissbruk. Ger under­

sökningen vid handen, att alkoholmissbruk i lagens mening föreligger, skall

åtgärder vidtagas för att återföra alkoholmissbrukaren till ett nyktert liv.

I första hand har nykterhetsnämnden därvid att tillgripa hjälpåtgärder, ut­

formade efter det individuella fallets särskilda beskaffenhet. Dessa åtgärder

är rikt differentierade, vilket innebär möjlighet för nämnden att välja just

den åtgärd, som lämpar sig bäst från fall till fall. Hjälpåtgärderna bör givet­

vis så utformas, att man kan hysa förhoppning om att de verkligen efterkom-

mes. Framgår däremot av undersökningen att fråga är allenast om en tillfäl-

lighetsförsyndelse bör nämnden låta bero vid vad i ärendet förevarit. Det

är givetvis ett angeläget intresse, att nykterhetsnämnderna ej i oträngt mål

skrider till åtgärd. Obefogade ingripanden kan — som påpekades redan i

1931 års proposition —- lätt bringa nykterhetsvården i vanrykte och vara

Kungl. Maj.ts proposition nr 159.

86

till men för nykterhetsarbetet i allmänhet. Rätt nyttjad bör däremot den

föreslagna utvidgningen av lagens tillämpningsområde vara av stort värde

för detta arbete.

I anslutning till det nu sagda må nämnas att strafflagberedningen i

yttrande över straffrättskommitténs förslag till brottsbalk hemställt om

skyndsam utredning angående upptagande i lagförslaget om nykterhetsvård

av bestämmelser om klinikbehandling av den som på allmän plats uppträder

berusad av starka drycker eller annat. Enligt strafflagberedningen skulle

varje fyllerist omedelbart omhändertagas och göras till föremål för under­

sökning å vissa enkelt utrustade kliniker. Den omhändertagne skulle kunna

kvarhållas å dylik klinik någon eller några dagar. Beredningens hemställan

ansluter sig till ett yrkande att fylleristraffet utmönstras ur lagstiftningen.

Erågan om fylleristraffets avskaffande avses skola prövas i samband

med behandlingen av förenämnda av straffrättskommittén framlagda förslag.

Vad däremot angår den av strafflagberedningen aktualiserade frågan om

klinikbehandling av fyllerister, så är det visserligen, som tidigare framhållits,

av vikt att ett inträffat fall av fylleri snarast ägnas uppmärksamhet för

utrönande av huruvida alkoholmissbruk föreligger. Den i förevarande

sammanhang föreslagna lagen om nykterhetsvård söker emellertid på

andra vägar främja detta intresse. Sålunda skall det bl. a. åligga polis­

myndighet att ofördröj ligen till nykterhetsnämnden anmäla varje fall av

fylleri. Enligt min mening framstår det som naturligt att den nya lagstift­

ningen först prövas, innan de av strafflagberedningen framförda pro­

jekten närmare överväges. Det av beredningen väckta spörsmålet synes

mig dessutom rymma åtskilliga problem av större principiell betydelse

samt vara till sina praktiska konsekvenser så svårt att f. n. överblicka att

ställningstagande till detsamma torde erfordra en mera ingående utredning

i ämnet.

Redan av vad jag nu anfört torde framgå, att jag är ense med utredningen

om att det endast är området för ingripande genom hjälpåtgärder, som bör

utvidgas. Tvångsåtgärder bör alltjämt kunna användas endast då missbruket

är längre framskridet. För att i lagen markera denna åtskillnad synes ut­

trycket »hemfallen åt alkoholmissbruk» böra bibehållas såsom en förutsätt­

ning för de strängare åtgärderna. Bland de övriga förutsättningarna torde

även de nuvarande sociala indikationerna böra kvarstå. De skäl som ut­

redningen anfört mot ett införande av en rent medicinsk indikation synes

mig bärande. Indikationen »ur stånd att taga vård om sig själv» torde för

övrigt innebära att ingripande redan nu kan ske på grunder, som i viss

mån kan anses vara av medicinsk karaktär.

Utredningen har — som av den förut lämnade redogörelsen framgår —

icke funnit några nya specialindikationer erforderliga. Ej heller enligt min

mening föreligger behov av sådana. Att såsom några remissinstanser för­

ordat tillåta tvångsåtgärder mot åt alkoholmissbruk hemfallna personer under

Kungl. Maj:ts proposition nr 159.

87

25 år efter endast en fylleriförseelse torde icke vara tillrådligt. Visserligen

har alkoholmissbruket bland ungdomen tilltagit under de senaste åren, men

ungdomsfylleriet torde mest effektivt och bäst bekämpas genom upplys­

ningsverksamhet och förebyggande åtgärder. Av särskild betydelse för

den ungdomsvårdande verksamheten torde vara att nykterhetsnämnd så­

som hjälpåtgärd skall kunna föreskriva, att en alkoholmissbrukare fort­

löpande skall upprätthålla förbindelse med nykterhetsnämnden eller av

nämnden utsedd person. Förslaget härom kommer att behandlas när­

mare i specialmotiveringen. I samband därmed kommer jag även att be­

röra frågan om förutsättningarna för anordnande av övervakning för äldre

alkoholmissbrukare. Här må endast nämnas, att jag även på denna punkt

delar utredningens uppfattning, att övervakning bör anknytas till samma för­

utsättningar som tvångsintagning på anstalt.

Vad härefter angår de nuvarande specialindikationema för tvångsåt­

gärder har utredningen förordat vissa ändringar. Den viktigaste av dessa

avser den s. k. farlighetsindikationen, som f. n. medger ingripande

mot den som är farlig för annans personliga säkerhet eller eget liv. Denna

indikation är särskilt betydelsefull därför att personer, på vilka den är till-

lämplig, även provisoriskt kan omhändertagas av polismyndigheten. Det

tillägg till farlighetsindikationen, som utredningen föreslagit, nämligen att

även den som är farlig för annans själsliga hälsa uttryckligen faller under

densamma, har vid remissbehandlingen icke föranlett nagra erinringar. Så­

vitt förslaget innebär, att jämväl sådan fara skall utgöra grund för beslut

om övervakning och tvångsintagning, finner jag detsamma kunna godtagas.

Det torde numera vara en allmänt omfattad åsikt att den psykiska fara,

som en alkoholist kan innebära för sin omgivning, ofta är fullt jämförlig

med fysiskt våld och många gånger på lång sikt kan vara verkligt förödande.

Enligt utredningens mening torde vissa grava fall av psykiskt våld redan

enligt lagens nuvarande lydelse kunna hänföras till farlighetsindikationen,

varför den ifrågasatta lagändringen endast skulle innebära ett förtydligande.

Då emellertid rättstillämpningen knappast kan sägas ha givit ett klart ut­

slag till förmån för uppfattningen att indikationen redan nu medger generellt

ingripande då man kan tala om psykiskt våld — en tolkning som för övrigt

ej vinner stöd i lagens förarbeten — är det enligt min mening erforderligt,

att indikationen jämkas i enlighet med vad utredningen föreslagit.

Då utredningen föreslagit, att farlighetsindikationen jämväl skall inne­

fatta fall av psykisk farlighet, synes dess förslag härutinnan mindre ha före­

stavats av behovet att kunna ställa en psykiskt farlig alkoholmissbrukare

under övervakning eller att få honom i vederbörlig ordning intagen på alko­

holistanstalt än av önskemålet att en sådan person provisoriskt skall kunna

omhändertagas av polismyndighet. Yad utredningen anfört som motiv för

införandet av en regel, som skulle medge provisoriskt omhändertagande på

denna indikation, har emellertid ej övertygat mig om att en sådan regel skulle

vara nödvändig eller lämplig. Det är nämligen att märka, att den psykiska

Kungl. Maj:ts proposition nr 159.

88

påverkan, som här åsyftas, i allmänhet icke är någon momentan företeelse.

Den har i stället regelmässigt karaktären av en under en längre tid fortgå­

ende press, som visserligen kan leda till allvarliga psykiska skador för den som

är utsatt för densamma, men som icke vid någon viss tidpunkt konstituerar

en omedelbar fara för sådana skador. Något behov av ett omedelbart in­

gripande i preventivt syfte synes därför näppeligen föreligga. I stället bör

hänvändelse ske till nykterhetsnämnden, som utan större tidsutdräkt bör

kunna åstadkomma en utredning, som kan ligga till grund för ett beslut om

tvångsintagning på vårdanstalt, om detta är påkallat. Ett dylikt beslut kan

alltså -— i enlighet med farlighetsindikationens nyss förordade avfattning -—

grundas därpå, att vederbörande är farlig för någons själsliga hälsa.

Till det anförda kommer att det nya rekvisitet begreppsmässigt är så

obestämt och synes kunna medge en så elastisk tolkning, att det torde vara

föga ägnat att läggas till grund för snabba beslut av polismyndigheterna,

särskilt som dessa beslut kan gälla allvarliga ingrepp i den personliga in­

tegriteten. Det är ju här fråga om lika ingripande åtgärder, som vissa

tvångsåtgärder inom straffprocessen. Eekvisitets införande skulle vidare

många gånger ställa polismyndigheterna inför ytterst svåra och vanskliga

avgöranden, för vilka de icke alltid är rustade. Sålunda torde endast i

undantagsfall psykiatrisk expertis stå till polismyndighets förfogande.

Jag kan följaktligen icke tillstyrka utredningens förslag att farlighet för

annans själsliga hälsa skulle berättiga polismyndighet att verkställa provi­

soriskt omhändertagande. I övrigt bör däremot farlighetsrekvisitet som

grund för provisoriskt omhändertagande kvarstå orubbat. Eftersom en viss

tveksamhet synes råda rörande polisens befogenheter, då detta kan anses

tillämpligt, liksom även då omhändertagande på annan grund kan komma

ifråga, vill jag betona, att det för polisen får anses föreligga icke en­

dast en rätt utan också en skyldighet att inskrida och i sista hand om­

händertaga vederbörande. Det må också påpekas att omhändertagande av

exempelvis en farlig alkoholist ej med nödvändighet förutsätter en formlig

anmälan. Polisen har således att av eget initiativ ingripa. Särskilt vid fall

av farlighet torde det vara vanligt, att anhöriga eller andra närstående av

rädsla eller annan anledning förhåller sig passiva eller t. o. m. motsätter

sig polisens inblandning. Detta får emellertid ej avhålla polisen ifrån att

undanröja den farliga situationen, om denna objektivt sett kan anses konsta­

terad, liksom ej heller återkallelse av skedd anmälan får verka hindrande

under motsvarande förhållanden. Av största vikt är givetvis att, då ett far-

lighetsfall pa ena eller andra sättet bringas till polisens kännedom, polisen

handlar med tillbörlig skyndsamhet.

En annan speciell förutsättning för ingripande som utredningen behand­

lat är att alkoholmissbrukare är ur stånd att taga vård om sig

själv. Utredningen föreslår en komplettering av denna indikation, så att

den avser även den som är ur stånd att taga vård om sina angelägenheter,

och detta förslag har godtagits vid remissbehandlingen. Samma förslag

Kungl. Maj:ts proposition nr 159.

89

prövades vid den nuvarande alkoholistlagens tillkomst men avvisades då av

statsmakterna. Därvid framhölls bl. a., att omyndigförklaring vore det enda

betryggande sättet att hindra vederbörande att förslösa sin egendom. En­

ligt min mening har utredningen icke anfört några skäl av den tyngd att

de bort rubba det ställningstagande från statsmakternas sida, som sålunda

skett. Utredningens syfte kan för övrigt tillgodoses genom gällande alko­

holistlag, vars 62 § stadgar att nykterhetsnämnd, som finner att alkoholmiss­

brukare bör förklaras omyndig, har att hos överförmyndaren göra anmälan

därom. Som grund för omyndigförklaring kan bl. a. åberopas att alkohol­

missbrukaren genom slöseri eller annan grov vanvård av sin egendom även­

tyrar sin eller sin familjs välfärd. Stadgandet i 62 § har i sak oförändrat

överförts till departementsförslaget.

Det torde icke vara erforderligt att, såsom förordats i ett yttrande, om­

formulera ifrågavarande indikation så att den avser den som grovt vanvår­

dar sig själv. Enligt praxis hänföres nämligen under indikationen bl. a.

grov fysisk vanvård av den egna personen och mot denna rättstillämpning

torde icke vara något att erinra.

Däremot synes utredningens förslag att införa en möjlighet för polis­

myndighet att tillfälligt omhändertaga en person, som på grund av oför­

måga att taga vård om sig själv bedömes vara i trängande behov av omedel­

bar vård, innebära en värdefull nyhet. Omhändertagandet har här intet

preventivt syfte utan innebär endast att vård beredes en sjuk person, som

icke eljest får den vård som är omedelbart påkallad. Jag tillstyrker sålunda

utredningens förslag i denna del.

I detta sammanhang skall slutligen beröras frågan om ingripande enligt

alkoholistlagstiftningen mot alkoholiserade lösdriva re. En möjlighet här­

till infördes år 1938, då bland förutsättningarna för ingripande infördes att

någon, som var hemfallen åt alkoholmissbruk, förde ett kringflackande liv.

Denna bestämmelse avsåg enligt ordalagen även den som på grund av sitt

yrke förde en ambulerande tillvaro, såsom handelsresande, sjömän, tivoli-

artister, och föredragande departementschefen synes ha godtagit en sådan

tolkning. Lagrådet utgick däremot ifrån att bestämningen »kringflackande

liv» icke kunde hänföras till den som under verklig utövning av ett lovligt

yrke mestadels uppehölle sig på skilda orter. Vid tillämpningen har —

måhända på grund av den oklarhet som sålunda från början vidlådde be­

stämmelsen — stundom ansetts tveksamt, hur denna borde tillämpas. Oav­

sett hur ifrågavarande bestämmelse bör tolkas, är jag av den meningen, att

en person icke bör sättas i särställning därför att han har ett yrke, som

tvingar honom att föra ett rörligt liv. Någon anledning att som utredningen

synes förmena ställa strängare nykterhetskrav på sjömän än på andra yrkes­

män torde icke finnas. I fråga om de vagabonderande alkoholisterna an­

sluter jag mig därför till utredningens förslag — som vid remissbehand­

lingen med några få undantag lämnats utan erinran — att uttryckligen be­

gränsa indikationens tillämpning till att avse dem som utan att söka ärligen

Kungl. Maj.ts proposition nr 159.

90

försörja sig för ett kringflackande liv. Jag vill härvid framhålla, att 1948

års lösdriveriutredning, som i sitt betänkande med förslag till lösdrivar-

lagens upphävande (SOU 1949: 4) behandlade denna fråga, icke från sina

utgångspunkter hade något att invända mot en sådan bestämmelse utan

ansåg att de av alkoholistvårdsutredningen föreslagna möjligheterna att in­

gripa mot alkoholmissbrukarna bland de kringflackande lösdrivarna bleve

fullt tillräckliga.

Alkoholistvårdsutredningen har emellertid i så måtto förordat bibehål­

lande av den nuvarande ordningen, att förutsättningarna för ett tillfälligt

omhändertagande genom polismyndigheten av de kringflackande alkoholis­

terna föreslås skola bestå även i den nya lagen. Utredningens förslag inne­

bär för övrigt en utvidgning av denna ordning, i det att varje åt alkohol­

missbruk hemfallen person enligt detsamma skall kunna omhändertagas av

polismyndigheten, om det med hänsyn till hans yrke eller levnadssätt kan

befaras, att han, innan länsstyrelsen prövat ansökningen om tvångsintagning

på vårdanstalt, lämnar orten och därefter blir svår att anträffa. Den föreslagna

ändringen häri har av utredningen endast motiverats med att möjligheten att

ingripa mot de kringflackande alkoholisterna eljest skulle bli illusorisk.

Emellertid synes det mig som om ett genomförande av detta förslag skulle

medföra, att de olägenheter, som yppat sig vid tillämpningen av förutsätt­

ningen »för ett kringflackande liv», alltjämt i väsentliga delar skulle bestå.

De alkoholmissbrukare, som hade ett rörligt yrke, skulle sättas i särställ­

ning och riskera att, oberoende av vilken indikation som åberopas mot

dem, omhändertagas av polismyndigheten. Detta är, som förut antytts, en

mindre tillfredsställande ordning, och rena effektivitetssynpunkter bör icke

föranleda att den införes. Jag kan därför icke ansluta mig till alkoholist­

vårdsutredningen i detta avseende utan föreslår, att ifrågavarande förutsätt­

ning för provisoriskt omhändertagande upptages i den nya lagen med alle­

nast de jämkningar, som föranledes av ändringen i »kringflackande»-indika-

tionen.

Eedan i samband med ändringarna i alkoholistlagen 1938 ifrågasattes

att lagen skulle göras tillämplig även på stationära lösdrivare. Frågan här­

om upptogs också av 1948 års lösdriveriutredning, som kom till den slut­

satsen, att ur de synpunkter lösdriveriutredningen hade att företräda det

icke förelåge något skäl till jämkning av specialindikationerna med hänsyn

till dessa lösdrivare. Ej heller har sådan jämkning aktualiserats av det för­

slag, som 1947 års psykopatvårdsutredning i sitt den 1 december 1952 av­

givna betänkande (SOU 1952:46) framlagt rörande psykopatvården m. m.,

vilket betänkande innefattar de senast gjorda generella övervägandena rörande

frågan om lösdrivares behandling. På grund härav anser jag mig icke f. n.

böra biträda den i några remissyttranden framförda tanken att föra in även

denna kategori under nu ifrågavarande indikation.

Kungl. Maj:ts proposition nr 159.

Kungl. Maj:ts proposition nr 159.

91

Organen för den öppna nykterhetsvården.

I detta avsnitt skall behandlas några viktigare spörsmål beträffande

organen för den öppna nykterhetsvården. Här skall sålunda upptagas frågan,

huruvida de kommunala nykterhetsnämnderna bör göras obligatoriska. I an­

slutning därtill skall vidare beröras, vilka allmänna arbetsuppgifter som bör

tillkomma de kommunala nykterhetsnämnderna; hit anknyter sig jämväl spörs­

målet i vilken utsträckning nykterhetsnämnderna skall tillhandagå länsnykter-

hetsnämnderna med upplysningar om påträffade fall av alkoholmissbruk

samt om vidtagna nykterhetsvårdande åtgärder. Ytterligare frågor, som i före­

varande sammanhang träder i förgrunden, har avseende å länsnykterhetsnämn-

dernas ombud i de kommunala nykterhetsnämnderna, länsnämndernas all­

männa ställning, verksamhetsområde, arbetsuppgifter och sammansättning.

Slutligen skall här upptagas ett spörsmål av mera speciell karaktär, nämligen

frågan om inrättandet av en särskild nämnd, vilken inom socialstyrelsen skulle

fylla en rådgivande funktion vid styrelsens avgöranden och ställningstaganden

i betydelsefulla nykterhetspolitiska ärenden.

Gällande bestämmelser.

För den öppna nykterhetsvården gäller, att kommunal nykterhetsnämnd

skall finnas i varje kommun och länsnykterhetsnämnd i varje län (2§). Om

särskild kommunal nykterhetsnämnd icke tillsatts, skall nykterhetsnämnden

utgöras av kommunens fattigvårdsstyrelse. I sådant fall skall kommunen

utse en av styrelsens ledamöter att bereda och föredraga de ärenden, som

ankommer på nykterhetsnämndens prövning. Kungl. Maj:t kan på framställ­

ning av länsnykterhetsnämnd föreskriva, att kommun skall tillsätta särskild

nykterhetsnämnd. I kommunal nykterhetsnämnd (fattigvårdsstyrelse) skall

länsnykterhetsnämnden utse därtill lämplig person att vara dess ombud.

Sådant ombud äger i denna sin egenskap deltaga i den kommunala nämndens

överläggningar men ej i besluten.

För Stockholms stad finns ingen länsnykterhetsnämnd.

Kommunal nykterhetsnämnd och länsnykterhetsnämnd har till uppgift var

inom sitt verksamhetsområde att övervaka nykterhetstillståndet samt att i

enlighet med vad i alkoholistlagen sägs eller eljest finns stadgat vidtaga

erforderliga åtgärder för dess förbättring. I 3 § finns närmare angivet vad

som härvid är av särskild vikt.

Länsnykterhetsnämnd skall hålla sig noggrant underrättad om de kom­

munala nykterhetsnämndernas verksamhet, öva tillsyn över dem samt lämna

dem vägledning och bistånd. Kommunal nykterhetsnämnd skall följa av

länsnykterhetsnämnden meddelade »råd och anvisningar» (3 § fjärde stycket).

Länsnämnd skall utöva sin verksamhet på sätt som är ägnat att främja ett

förtroendefullt samarbete med de kommunala nämnderna (1 § instruktio­

92

nen för länsnykterhetsnämnderna, SFS 1938:666). Om ärende rörande en­

skild alkoholmissbrukare enligt länsnykterhetsnämndens mening icke hand­

lagts på tillfredsställande sätt och länsnämnden icke genom råd och anvis­

ningar kunnat åvägabringa rättelse, äger nämnden vidtaga åtgärder i ärendet

i den kommunala nämndens ställe. Denna nämnd må därefter icke taga be­

fattning med ärendet i vidare mån än länsnykterhetsnämnden föreskriver

(14 §)• Gm kommunal nykterhetsnämnd på grund av olämplig sammansätt-

ning eller av brist pa erforderligt kommunalt anslag eller av annan orsak,

som beror på kommunen, icke kan på nöjaktigt sätt fullgöra sina uppgifter,

skall länsnykterhetsnämnden genom framställning till vederbörande kommu­

nala myndigheter söka åstadkomma ändring i sådant förhållande. Läns-

nykterhetsnämnd bör också verka för att särskild nykterhetsnämnd tillsättes,

oå på grund av folkmängdens storlek eller andra omständigheter de nykter-

hetsvårdande arbetsuppgifterna är av sådan omfattning, att fattigvårdssty-

relsen icke bör handha dessa. Länsnämnderna skall hålla mottagning för all­

mänheten å tid och plats, som på lämpligt sätt offentliggjorts.

Årlig berättelse över nykterhetstillståndet inom nykterhetsnämnds område

samt angående nämndens verksamhet skall avgivas av kommunal nykterhets­

nämnd till länsnykterhetsnämnden och till stadsfullmäktige respektive kom­

munalfullmäktige samt av länsnykterhetsnämnd före den 1 maj till länsstyrel­

sen och socialstyrelsen.

Såsom villkor för statsbidrag till kommunal nykterhetsnämnd gäller vidare,

att nämnden varje kvartal skall rapportera till länsnykterhetsnämnden om

sina åtgärder beträffande alkoholmissbrukare.

Länsnykterhetsnämnderna är för närvarande sammansatta på följande

sätt. Ordföranden utses av socialstyrelsen, en ledamot som skall vara läkare

utses av socialstyrelsen efter samråd med medicinalstyrelsen, en ledamot

utses av länsstyrelsen och två ledamöter av landstinget. I Östergötlands,

Göteborgs och Bohus samt Gävleborgs län utser landstinget en ledamot,

varjämte stadsfullmäktige i respektive Norrköping, Göteborg och Gävle utser

en ledamot. I Malmöhus län utser landstinget en ledamot samt städerna

Malmö och Hälsingborg vardera en ledamot. För varje ledamot utses i

enahanda ordning en suppleant.

Nykterhetsnämnderna, såväl de kommunala som länsnykterhetsnämnderna,

skall stå under tillsyn av socialstyrelsen (2 § andra stycket).

Nykterhetsvårdsorganisationens nuvarande läge.

I en bilaga (nr 6) till alkoholistvårdsutredningens betänkande har lämnats

en redogörelse för nykterhetsnämndernas verksamhet, avseende år 1946.

Nykterhetskommmittén har sedermera i sitt delbetänkande angående rus-

drycksförsäljning och nykterhets vård (del VI) upptagit en i stort sett mot­

svarande framställning men hänförlig till år 1949. Sistnämnda framställning

som här i huvuddrag skall återgivas — bygger dels på de summariska

Kungl. Maj:ts proposition nr 159.

93

redovisningar över nykterhetsnämndernas verksamhet, som socialstyrelsen

årligen infordrar från nykterhetsnämndema, dels på i enahanda ordning med­

delade individuella uppgifter rörande personer, på vilka 1 § alkoholistlagen

varit tillämplig och vilka under året blivit föremål för åtgärd enligt lagen.

Beträffande antalet nykterhetsnämnder uppgives att av landets

2 501 kommuner 1 503 hade särskilt tillsatt nykterhetsnämnd. Efter kom­

munsammanslagningen den 1 januari 1952 hade av landets 1 035 kommuner

977 (94,4 %) särskilt tillsatt nykterhetsnämnd, medan i 58 kommuner nykter-

hetsnämnden utgjordes av fattigvårdsstyrelsen. Samtliga städer utom två,

Sundbyberg och Djursholm, hade tillsatt särskild nykterhetsnämnd*).

En av nykterhetsnämndernas uppgifter är att handlägga remisser

från systembolagen angående ansökningar om motböcker, ökad tilldel­

ning m. m. samt att utfärda nykterhetsintyg för körkort. Under 1949

rapporterades från nämnderna sammanlagt 110 000 motboksärenden, varav

ca 78 000 på landsbygden och ca 32 000 i städerna. Anmärkning i nykterhets-

hänseende gjordes i ca 10 600 av dessa fall (9,7%). I de större städerna

verkställer systembolagen ofta utredningarna själva, vilket förklarar det ringa

antalet motboksärenden därstädes.

Antalet körkortsärenden var 1949 ca 85 000 och anmärkningsfrekvensen

4,6

96. Anmärkningsfrekvensen var betydligt högre ⁱ städerna (8,3 96) än

på

landsbygden (1,9 %).

Till föremål för ingripande enligt alkoholistlagen gjordes

under redovisningsåret 31 603 personer, 11 229 på landsbygden och 20 374 i

städerna. Motsvarande summa uppgick 1947 till 25 883 och 1948 till 29 319.

Sätts de nämnda siffrorna för 1949 i relation till folkmängden, blir den genom­

snittliga ingripandefrekvensen för hela riket ^4,6 per 1 000 invånare.

Av dem, som 1949 var föremål för ingripande enligt alkoholistlagen, var

1 § alkoholistlagen tillämplig på 12 379. Antalet personer, mot vilka lindriga

förebyggande åtgärder vidtagits, uppgick till 13 478. Av dessa var 3 496 per­

soner under 25 år. Endast föremål för undersökning blev 5 746 personer.

Nykterhetskommittén har funnit, att det mellan landsbygd och städer

föreligger en väsentlig skillnad beträffande det relativa antalet personer, som

faller under 1 § alkoholistlagen. Medan för landsbygden blott 29 % av samt­

liga har betraktats som hänförliga under nyssnämnda lagrum, var motsva­

rande tal för städerna 45 96.

Nykterhetskommittén har jämväl verkställt en undersökning bl. a. för

belysning av i vilken omfattning nykterhetsnämndernas verksamhet varierar

inom olika typer av kommuner. På grundval av denna undersökning, som

avsåg verksamheten under år 1945, har kommittén kunnat konstatera, att den

relativa ingripandefrekvensen för landskommunerna stiger med kom­

munstorleken. Enligt kommitténs mening torde detta sammanhänga med att

ju större kommunen är, desto större personella och ekonomiska resurser har

dess nykterhetsnämnd att arbeta med. Sambandet med kommunstorleken bär

således icke ansetts enbart kunna förklaras därmed att de större kommunerna

i allmänhet är tätorter med bättre polisbevakning och ett mer utbrett alkohol­

missbruk. Kommittén har vidare ansett sig kunna fastslå, att ingripande­

intensiteten — mätt i ingripanden per 1 000 invånare —- i allmänhet är

Kungl. Maj.ts proposition nr 159.

*) Uppgifterna avser juni 1952.

94

betydligt högre för kommuner med särskilt tillsatt nykterhetsnämnd än för

övriga kommuner av samma storlek.

Om nykterhetsnämndernas personalorganisation uppger nykterhets­

kommittén, att det i nykterhetsnämndsarbetet förekommer ett starkt inslag

av lekmän med ingen eller obetydlig ekonomisk ersättning. Endast i städerna

och de större landskommunerna vore personalbehovet för nykterhetsvårdens

utredande och verkställande uppgifter tillgodosett genom särskilt anställda

socialarbetare, vanligen i samband med inrättandet av en socialvårdsbyrå.

Även i dessa fall finge emellertid personalen oftast dela sin tid mellan olika

grenar av den kommunala socialvården och kunde endast ägna en relativt

liten del av arbetstiden åt nykterhetsvården.

Angående vad nykterhetskommittén i övrigt andragit rörande de kom­

munala nykterhetsnämndernas verksamhet torde få hänvisas till betänkandet

(del VI, sid. 106—113).

Kungl. Maj:ts proposition nr 159.

Alkoholistvårdsutredningen.

Alkoholistvårdsutredningen föreslår, att särskild nykterhetsnämnd skall

tillsättas i varje kommun. Utredningen åberopar som skäl härför, att det

visat sig att den öppna nykterhetsvården fungerade effektivare om en sådan

nämnd tillsatts än om fattigvårdsstyrelsen handlade nykterhetsvårdsärendena

samt pekar i detta sammanhang på skillnaden i ingripandefrekvensen i stä­

derna, där särskild nämnd i allmänhet funnes, och på landsbygden. Utred­

ningen framhåller vidare, att en sådan reform sannolikt måste genomföras,

då kommunindelningen reformerats. Nykterhetsvårdsuppgifterna i de nya

kommunerna torde nämligen därigenom bli så omfattande, att särskild nyk­

terhetsnämnd erfordrades. Utredningen förutsatte, att kommunindelningsre-

formen komme att ha trätt i kraft och att nykterhetsnämnder skulle kunna till­

sättas i de nya storkommunerna, innan lagen om nykterhetsvård trädde i till-

lämpning.

Utredningen förordar vidare, att systemet med ombud för länsnykterhets-

nämnden hos de kommunala nämnderna slopas. Detta system hade nämligen

enligt utredningens mening icke visat sig fungera på sådant sätt, att det

borde bibehållas. Utredningen anför härutinnan:

Genom ombudssystemet önskade man skapa en fortlöpande kontakt mel­

lan de kommunala organen och länsorganet. Då dessa ombud i allmänhet

icke kunna erhålla någon ersättning för uppdraget, vilket bl. a. lett till att

rekryteringen av ombuden icke alltid blivit tillfredsställande, synes ombuds­

systemet ofta ha fungerat mindre effektivt. Detta system tillkom ju också

under den förutsättningen, att länsnykterhetsnämnderna endast i begränsad

utsträckning skulle kunna genom anställd personal uppehålla kontakt med

de kommunala organen. Genom tillkomsten av större primärkommuner i

framtiden torde bättre förutsättningar för funktionsdugliga kommunala nyk­

terhetsnämnder komma att skapas, varigenom behovet av speciella läns-

nämndsombud hos dessa nämnder torde komma att minska.

95

Även den i 3 § femte stycket alkoholistlagen upptagna bestämmelsen, att

nykterhetsnämnderna skall avlämna årliga berättelser om nykterhetstillståndet

i resp. distrikt och sin verksamhet, föreslås skola utgå ur lagen. Bestämmel­

serna borde i stället lämpligen upptagas i tillämpningskungörelsen.

Beträffande länsnykterhetsnämndernas verksamhet och organisation ut­

talar utredningen som en allmän synpunkt, att de borde begränsa sin upp­

gift till den i lagen huvudsakligen åsyftade, nämligen att vägleda och bistå

de kommunala nämnderna. Länsnämnderna borde sålunda exempelvis icke

annat än om det visade sig alldeles nödvändigt övertaga ett ärende från

kommunal nämnd. För att länsnämnderna i tillräcklig omfattning skulle

kunna ge de kommunala nämnderna råd och bistånd borde bl. a. tidsödande

registreringsarbete så långt möjligt rationaliseras och på lämpligt sätt be­

gränsas så att nämndens konsulterande funktioner i största möjliga utsträck­

ning frigjordes från rutinmässigt kontorsarbete. Med hänsyn härtill borde

det nuvarande villkoret för understöd av statsmedel till de kommunala nämn­

derna, att nämnden varje kvartal till länsnämnden skall avgiva rapport om

sina åtgärder beträffande alkoholmissbrukare, bortfalla. Detta vore för övrigt

motiverat även av den praktiska svårigheten för särskilt de större kommu­

nala nämnderna att uppfylla villkoret.

Beträffande länsnykterhetsnämndernas verksamhetsområde föreslår utred­

ningen att från dem skall kunna undantagas även andra större städer än Stock­

holm och anför härutinnan:

Vissa av de större nykterhetsnämnderna äro uppenbarligen så tillfreds­

ställande organiserade, att de icke behöva hänföras till länsnykterhetsnämnds

verksamhetsområde. Redan nu finnes ingen särskild nämnd i Stockholm

med motsvarande uppgifter som en länsnykterhetsnämnd i ett län. Utred­

ningen anser även vissa andra större städers nykterhetsnämnder böra efter

Kungl. Maj:ts bestämmande i varje särskilt fall kunna undantagas från läns-

nämnds tillsyn. Härigenom skulle länsnykterhetsnämnderna i berörda län

kunna koncentrera sitt arbete på de mindre nykterhetsnämnderna och slippa

sysselsätta sig med granskning av nu åsyftade större och ur personalorganisa-

torisk synpunkt bättre utrustade nykterhetsnämnders verksamhet. Kommu­

nal nykterhetsnämnd, som undantages från länsnämnds verksamhetsområde,

bör givetvis stå under socialstyrelsens direkta tillsyn.

Remissyttrandena.

Alkoholistvårdsutredningens förslag, att särskild nykterhetsnämnd

skall finnas i varje kommun har i allmänhet icke föranlett några erin­

ringar vid remissbehandlingen. Länsstyrelsen i Kopparbergs län betecknar

den föreslagna ordningen som ett framsteg. Centralförbundet för nykterhets-

undervisning finner förslaget betydelsefullt. Förbundets egna erfarenheter

bestyrkte, att alkoholistvården genomsnittligt varit bättre i kommuner med

särskild nykterhetsnämnd. Länsnykterhetsnämnden i Gävleborgs län uppger,

att samtliga kommuner i länet utom en hade särskild nykterhetsnämnd, samt

framhåller, att länsnämnden därigenom vunnit sådana erfarenheter, att den

ansåge utredningens förslag ytterst värdefullt.

Kungl. Maj:ts proposition nr 159.