Prop. 1954:159

('med förslag till lag om nykterhetsvård m. m.',)

Kungl. Maj:ts proposition nr 159.

1

Nr 159.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till lag

om nykterhetsvård m. m.; given Stockholms slott den 27 mars 1954.

Kungl. Maj:t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsråds­ protokollet över inrikesärenden för denna dag, föreslå riksdagen att antaga härvid fogade förslag till

1) lag om nykterhetsvård; samt 2) lag angående ändrad lydelse av 11 § lagen den 9 april 1937 (nr 119) om verkställighet av bötesstraff.

GUSTAF ADOLF.

Gunnar Hedlund.

Propositionens huvudsakliga innehåll.

I propositionen föreslås — som ett led i omläggningen av samhällets nyk- terhetspolitik — att en lag om nykterhetsvård skall ersätta den nuvarande alkoholistlagen av år 1931.

Förslaget åsyftar framför allt att ingripande mot alkoholmissbrukare skall kunna ske på ett tidigare och ur förbättringssynpunkt gynnsammare stadium av alkoholmissbruk än gällande lag medgiver. Medan enligt alkoholistlagen åtgärder mot alkoholmissbrukare kan vidtagas först om denne är hemfallen åt alkoholmissbruk samt dessutom någon av vissa i lagen särskilt angivna, huvudsakligen sociala följder inträtt av missbruket, skall ingripande enligt förslaget kunna ske, redan då någon, ej blott tillfälligt, använder alkohol­ haltiga drycker till uppenbar skada för sig eller annan. Ingripandet skall vid fall av sådant alkoholmissbruk få karaktären av s. k. hjälpåtgärder. För över-

1—2299 48 Bihang till riksdagens protokoll 1954. 1 samt. Nr 159.

2

vakning och tvångsintagning på vårdanstalt avses samma förutsättningar

som de i nuvarande lag uppställda i stort sett skola gälla.

Som en följd av den sålunda tillämnade utvidgningen av lagens tillämplig­

hetsområde föreslås en däremot svarande utsträckning av den för polis-

och åklagarmyndighet stadgade anmälningsskyldigheten. Nya regler före­

slås jämväl i fråga om den läkare åvilande anmälningsskyldigheten.

Organen för den öppna nykterhetsvården avses alltjämt skola utgöras av

kommunala nykterhetsnämnder och länsnykterhetsnämnder. Kommunal nyk-

terhetsnämnd skall vara för ändamålet särskilt tillsatt, såvida icke speciella

förhållanden gör sådan nämnd obehövlig, i vilka fall fattigvårdsstyrelsen

fungerar som nykterhetsnämnd.

Handläggningen av intagningsärenden skall t. v. även i fortsättningen

vara anförtrodd länsstyrelserna. Proceduren i sådana ärenden blir i stort

sett densamma som den nu föreskrivna. Dock föreslås att muntligt förhör

med alkoholmissbrukaren skall hållas, då denne begärt att bli muntligen

hörd och länsstyrelsen ej finner särskilda skäl däremot.

Beträffande den slutna vården föreslås åtskilliga detaljändringar före­

stavade av önskemålet att effektivisera denna vårdform. Benämningen alko­

holistanstalt utmönstras enligt förslaget ur lagstiftningen och ersättes med

benämningen allmän vårdanstalt för alkoholmissbrukare.

Den föreslagna lagstiftningen avses skola träda i kraft den 1 oktober 1955.

Kungl. Maj:ts proposition nr 159.

Kungl. Maj:ts proposition nr 159.

3

(Gällande lag:)

Nr 233.

Lag

om behandling av alkoholister

(alkoholistlag);

given Stockholms slott den 12 juni

1931}

1 Kap.

Lagens tillämplighetsområde.

1 §•

År någon hemfallen åt alkoholmiss­

bruk och finnes han i följd därav

1. vara farlig för annans personliga

säkerhet eller eget liv, eller

2. utsätta någon, som han jämlikt

stadgande i lag är skyldig att försörja,

för nöd eller uppenbar vanvård eller

eljest grovt brista i sina plikter mot

sådan person, eller

3. ligga det allmänna, sin familj

eller annan till last, eller

4. vara ur stånd att taga vård om

sig själv, eller

5. föra ett för närboende eller andra

grovt störande levnadssätt,

då skola i enlighet med vad nedan

är stadgat åtgärder vidtagas för hans

återförande till ett nyktert och ordent­

ligt liv.

Lag samma vare, där någon, som är

hemfallen åt alkoholmissbruk, blivit

under de två senast förflutna åren tre

eller flera gånger dömd till ansvar för

fylleri eller för ett kringflackande liv.

(Departement sfär slaget:)

Förslag

till

Lag

om nykterlietsvård.

Härigenom förordnas som följer.

Inledande bestämmelser.

1

§■

Missbrukar någon alkoholhaltiga

drycker, skola enligt vad nedan sägs

åtgärder vidtagas för att återföra

honom till ett nyktert liv.

Alkoholmissbruk föreligger, då nå­

gon, ej blott tillfälligt, använder alko­

holhaltiga drycker till uppenbar skada

för sig eller annan.

1 6 samt 51—54 §§, som saknar motsvarighet i departementsförslaget, har uteslutits.

4

Kungl. Maj:ts proposition nr 159.

(Gällande lag:)

(63 § 1 stycket, 2 punkten.)

— — — Med alkoholhaltiga dryc­

ker förstås spritdrycker och vin även­

som sådana maltdrycker, som inne­

hålla mer än en och åtta tiondels vikt­

procent alkohol.

(Departement sförslaget:)

2 §-

Med alkoholhaltiga drycker förstås

i denna lag spritdrycker och vin även­

som sådana maltdrycker, som inne­

hålla mer än en och åtta tiondels

viktprocent alkohol.

Vad i lagen sägs om alkoholhaltiga

drycker skall ock gälla alkoholhaltiga

ersättningsmedel för sådana drycker.

2 Kap.

Om nykterhetsnämnder.

Nykterhetsnämnder.

2 §•

3 §.

I varje kommun skall finnas en kommunal nykterhetsnämnd och i varje

län en länsnykterhetsnämnd.

Nykterhetsnämnderna skola stå under tillsyn av socialstyrelsen.

(3 § 1, 2, 4 och 5 styckena.)

Kommunal nykterhetsnämnd och

länsnykterhetsnämnd hava till upp­

gift, var inom sitt verksamhetsområde,

att övervaka nykterhetstillståndet samt

att i enlighet med vad i denna lag sägs

eller eljest finnes stadgat vidtaga för

dess höjande erforderliga åtgärder.

Det åligger nykterhetsnämnd där­

vid särskilt

att söka förebygga och motverka

onykterhet och dryckenskap genom

upplysningar, tråd och anvisningar till

systembolag och andra försäljare av

När i denna lag stadgas, att viss

åtgärd skall ankomma på eller anmälan

göras hos nykterhetsnämnden, åsyftas

därmed, såvida ej annat utsäges, den

kommunala nykterhetsnämnden i den

kommun, där den som avses med åt­

gärden eller anmälan har hemortsrätt

eller eljest vistas.

4§-

1 mom. Kommunal nykterhets­

nämnd och länsnykterhetsnämnd hava

till uppgift, var inom sitt verksamhets­

område, att övervaka nykterhetstill­

ståndet samt att i enlighet med vad i

denna lag sägs eller eljest finnes stad­

gat vidtaga åtgärder för dess för­

bättrande.

Därvid åligger det nykterhetsnämnd

särskilt

att söka förebygga och motverka

onykterhet och dryckenskap genom

upplysningar, råd och anvisningar till

försäljare av alkoholhaltiga drycker

5

Kungl. Maj:ts proposition nr 159.

(Gällande lag:)

alkoholhaltiga drycker eller ersätt­

ningsmedel därför samt genom åtgär­

der mot olaglig försäljning av sådana

drycker eller ersättningsmedel;

att verka för nykterhetsfrämjande

åtgärder genom framställningar och

yttranden till vederbörande myndighe­

ter; samt

att tillhandagå enskilda personer

med de råd och upplysningar, som äga

samband med nämndens uppgifter.

Nykterhetsnämnd har att ställa sig

till efterrättelse de råd och anvisningar

angående verksamheten som social­

styrelsen meddelar. Kommunal nyk­

terhetsnämnd har därjämte att följa

dylika råd och anvisningar, som med­

delas av länsnykterhetsnämnden.

Årlig berättelse över nykterhets-

tillståndet inom nykter hetsnämnds

område samt angående nämndens verk­

samhet skall avgivas av kommu­

nal nykterhetsnämnd till länsnykter­

hetsnämnden ävensom i stad till stads-

fullmäktige och på landet till kommu­

nalfullmäktige eller kommunalstämma

samt av länsnykterhetsnämnd till läns­

styrelsen och socialstyrelsen.

(3 § 3 stycket.)

Länsnykterhetsnämnd åligger där­

jämte att hålla sig noggrant underrät­

tad om de kommunala nykterhetsnämn-

dernas verksamhet, att öva tillsyn över

att dessa fullgöra dem tillkommande

uppgifter samt att lämna dem vägled­

ning och bistånd.

(14 § 1 mom.; jfr 14 § 2 mom., IG §

2 mom., 17 § 4 st., 28 § 3 st.

och 48 § 3 st.)

Finner länsnykterhetsnämnden, att

fall, som i detta kapitel avses, av kom­

munal nykterhetsnämnd ej handlagts

på nöjaktigt sätt, skall länsnykter-

(D epartementsf ör slag et:)

samt genom åtgärder mot olovlig be­

fattning med sådana drycker;

att verka för nykterhetsfrämjande

åtgärder genom framställningar och

yttranden till vederbörande myndighe­

ter; samt

att tillhandagå enskilda personer

med de råd och upplysningar, som äga

samband med nämndens uppgifter.

Nykterhetsnämnd har att ställa sig

till efterrättelse de anvisningar an­

gående verksamheten som socialsty­

relsen meddelar.

2 mom. Utöver vad i 1 mom. sägs

åligger det länsnykterhetsnämnd att

hålla sig noggrant underrättad om

de kommunala nykterhetsnämndernas

verksamhet, att öva tillsyn över att

dessa fullgöra sina uppgifter samt att

lämna dem vägledning och bistånd.

Finner länsnykterhetsnämnd, att

kommunal nykterhetsnämnd underlår

ter att vidtaga åtgärd, som enligt

denna lag ankommer på den kommu-

6

Kungl. Mapts proposition nr 159.

(Gällande lag:)

(Departementsförslaget:)

hetsnämnden genom råd och anvis­

ningar söka åvägabringa rättelse. Vin-

nes ej rättelse härigenom, äger läns-

nykterhetsnämnden vidtaga de åtgär­

der i ärendet, som eljest skolat till­

komma den kommunala nämnden. Har

sådan åtgärd vidtagits av länsnykter-

hetsnämnden, må den kommunala

nämnden ej taga befattning med ären­

det i vidare mån än länsnykterhets-

nämnden föreskriver.

Då länsnykterhetsnämnden vidtager

åtgärd, varom i första stycket sägs,

äger länsnykterhetsnämnden samma

befogenheter, som tillkomma kommu­

nal nykterhetsnämnd.

(3 § 6 stycket.)

Angående nykterhetsnämnds ålig­

ganden i övrigt är särskilt stadgat.

4§-

Kommun må besluta, att särskild

nykterhetsnämnd skall tillsättas. Är

ej särskild sådan nämnd tillsatt, skall

nykterhetsnämnden utgöras av kom­

munens fattigvårdsstyrelse.

Konungen äger på framställning av

länsnykterhetsnämnden föreskriva,

att kommun skall tillsätta särskild

nykterhetsnämnd.

Ledamöter i särskild kommunal

nykterhetsnämnd utses av kommunen

till det antal, som med hänsyn till

folkmängden och andra förhållanden

erfordras, dock å landet minst tre och

i stad minst fem. Av ledamöterna

skall minst en vara kvinna, och bör

nala nämnden, eller att sådan nämnd

ej handlägger ärende på nöjaktigt sätt,

skall länsnykterhetsnämnden söka

åvägabringa rättelse genom råd och

anvisningar. Vinnes ej rättelse här­

igenom eller påfordrar ärendets art

omedelbart ingripande, har läns­

nykterhetsnämnden att vidtaga de åt­

gärder i ärendet, som eljest ankomma

den kommunala nämnden. Har så

skett, må den kommunala nämnden

ej taga befattning med ärendet i

vidare mån än länsnykterhetsnämnden

föreskriver.

Då länsnykterhetsnämnden vidtager

åtgärd, varom i andra stycket sägs,

äger länsnykterhetsnämnden samma

befogenheter, som tillkomma kommu­

nal nykterhetsnämnd.

3 mom. Angående nykterhets­

nämnds åligganden i övrigt är särskilt

stadgat.

5§-

Kommunal nykterhetsnämnd skall

utgöras av särskilt tillsatt nämnd

eller, därest kommunens ringa folk­

mängd eller liknande förhållande gör

sådan obehövlig, av kommunens fat­

tigvårdsstyrelse.

Konungen äger föreskriva, att kom­

mun skall tillsätta särskild nykter­

hetsnämnd. Framställning härom må

göras av länsnykterhetsnämnden.

Ledamöter i särskild kommunal

nykterhetsnämnd utses av kommunen

till det antal, som med hänsyn till

folkmängden och andra förhållanden

erfordras, dock minst fem. Supplean­

ter utses av kommunen till minst le­

damöternas halva antal. Såväl män

7

Kungl. Maj-.ts proposition nr 159.

(Gällande lag:)

läkare, om sådan är bosatt inom kom­

munen, vara ledamot av nämnden.

Suppleanter för ledamöterna utses

av kommunen till minst dessas halva

antal eller, .om ledamöternas antal ej

är jämnt, till minst det antal, som är

närmast över hälften. Minst en av

suppleanterna skall vara kvinna.

Beträffande valbarhet, obehörighet,

rätt att avsäga sig uppdraget, leda­

mots och suppleants tjänstgöringstid

och avgång, vissa prästers och läkares

rätt att deltaga i nämndens förhand­

lingar, val av ordförande, vice ord­

förande och kassaförvaltare, ordningen

för nämndens arbete, ordförandens

åligganden, ersättning åt ordförande

och ledamöter, medelsförvaltning, av­

lämnande av utgifts- och inkomstför­

slag, räkenskapers förande, redovis­

ning, granskning av nämndens räken­

skaper och förvaltning samt ledamots

ansvarighet äger vad i 10, 12—18 och

21 §§ i lagen om fattigvården finnes

stadgat rörande fattigvårdsstyrelse

motsvarande tillämpning.

(Departementsförslaget:)

som kvinnor skola vara representerade

i nämnden. Om möjligt bör läkare

vara ledamot av nämnden.

Beträffande valbarhet, obehörighet,

rätt att avsäga sig uppdraget, ledamots

och suppleants tjänstgöringstid och

avgång, vissa prästers rätt att del­

taga i nämndens förhandlingar, val

av ordförande, vice ordförande och

kassaförvaltare, ordningen för nämn­

dens arbete, ordförandens åligganden,

ersättning åt ordförande och leda­

möter, medelsförvaltning, avlämnande

av utgifts- och inkomstförslag, räken­

skapers förande, redovisning, gransk­

ning av nämndens räkenskaper och

förvaltning samt ledamots ansvarighet

äger vad i 10, 12—18 och 21 §§ i lagen

om fattigvården finnes stadgat rörande

fattigvårdsstyrelse motsvarande till-

lämpning.

I fråga om nykterhetsnämnd i Stockholm gälla de bestämmelser, som

Konungen på förslag av stadsfullmäktige meddelar.

6 §•

Om i särskild kommunal nykter­

hetsnämnd icke finnes ledamot, som

är läkare, skall vederbörande tjänste­

läkare närvara vid nämndens samman­

träden, i den mån han icke hindras

av andra tjänsteåligganden. Han skall

därvid äga rätt att deltaga i överlägg­

ningarna samt att få sin mening an­

tecknad till protokollet.

1 stad med mer än en tjänsteläkare

skall vad sålunda stadgats gälla förste

stadsläkaren.

8

(Gällande lag:)

(D epartementsf ör slag et:)

8

§■

.

7 §.

I den mån det finnes erforderligt, må kommunal nykterhetsnämnd till sitt

biträde kalla därtill skickade män och kvinnor.

Finnes ersättning åt sådant biträde

böra utgå, ankommer det på kom­

munen att efter framställning av nämn­

den bestämma därom.

5

§■

8

§.

I kommunal nykterhetsnämnd, vare

sig denna är särskilt tillsatt eller ut-

göres av fattigvårdsstyrelsen, skall

länsnykterhetsnämnden utse ett om­

bud. Till ombud må utses en av de

av kommunen valda ledamöterna eller

annan lämplig person. Länsnykter-

hetsnämndens ombud äger i sådan

egenskap deltaga i den kommunala

nykterhetsnämndens överläggningar

men ej i besluten.

I kommun, där nykterhetsnämnden 1 mom. I kommun, där nykterhets-

utgöres av fattigvårdsstyrelsen, skall nämnden utgöres av fattigvårdsstyrel-

kommunen utse en av styrelsens leda- sen, skall kommunen utse en av styrel-

möter att för den tid han är vald till sens ledamöter att för den tid han

ledamot bereda och vara föredragande är vald till ledamot bereda och vara

i de ärenden, som ankomma på nykter- föredragande i de ärenden, som an-

hetsnämnds prövning. Länsnykter- komma på nykterhetsnämnds pröv-

hetsnämndens ombud må utses till ning.

sådan föredragande, ändå att han icke

är av kommunen vald ledamot.

Kungl. Maj:ts proposition nr 159.

1

§•

Kommunal nykterhetsnämnd äger

uppdraga åt ett inom nämnden valt

arbetsutskott eller åt nämndens ord­

förande att avgiva yttrande till polis­

myndighet eller systembolag i ärende

rörande ansökan om eller innehav av

körkort eller motbok. Av utskottet

eller nämndens ordförande vidtagen

åtgärd skall anmälas för nämnden vid

dess nästa sammanträde.

2 mom. Kommunal nykterhets­

nämnd äger uppdraga åt ordföranden,

en eller flera ledamöter eller viss be­

fattningshavare hos nämnden att av­

giva yttrande till polismyndighet i

ärende rörande ansökan om eller inne­

hav av körkort. Åtgärd, som vidtagits

i anledning av sådant uppdrag, skall

anmälas för nämnden så snart det kan

ske.

9

Kungl. Maj:ts proposition nr 159.

Konungen äger för viss kommun

förordna, att befattningen med ären­

den i övrigt, vilka kommunal nykter-

hetsnämnd har att handlägga, må i

den utsträckning Konungen bestäm­

mer tillkomma ett inom nämnden valt

arbetsutskott.

Närmare föreskrifter rörande i

andra stycket omförmält arbetsut­

skotts sammansättning och verksam­

het meddelas av Konungen.

(Gällande lag:)

Konungen äger för viss kommun

förordna, att befattningen med ären­

den i övrigt, vilka kommunal nykter-

hetsnämnd bär att handlägga, må i

den utsträckning Konungen bestäm­

mer tillkomma ett eller flera arbets­

utskott, som utsetts inom nämnden.

Närmare föreskrifter om arbetsut­

skotts sammansättning och verksamhet

meddelas av Konungen.

(Dep ar tement sförslaget:)

9 §•

Länsnykterhetsnämnden skall hava följande sammansättning:

en ledamot, vilken tillika är ordförande, utsedd av socialstyrelsen,

en ledamot, som skall vara läkare, utsedd av socialstyrelsen efter samråd

med medicinalstyrelsen,

en ledamot, utsedd av länsstyrelsen, samt

två ledamöter, utsedda av landstinget; dock skall i län, som omfattar två

landsting, vartdera landstinget utse en ledamot samt i län, som omfattar en

stad, vilken icke deltager i landsting, landstinget utse en ledamot och stads­

fullmäktige i den staden en ledamot.

I län, som omfattar två städer, vilka ej deltaga i landsting, skola, utöver

de av socialstyrelsen och länsstyrelsen utsedda ledamöterna, utses tre leda­

möter, av vilka landstinget utser en och vardera staden en ledamot.

För varje ledamot utses på enahanda sätt en suppleant.

Ledamöter och suppleanter utses bland inom länet bosatta svenska män

och kvinnor, som fyllt tjugutre år. Beträffande obehörighet och rätt att

avsäga sig uppdraget äger vad i 12 § 1 mom. i lagen om fattigvården finnes

stadgat rörande fattigvårdsstyrelse motsvarande tillämpning.

Ledamöter och suppleanter utses för två kalenderår. Avgår ledamot eller

suppleant under den för honom bestämda tjänstgöringstiden, utses ersättare

för den tid, som återstått för den avgångne.

Närmare bestämmelser angående länsnykterhetsnämndernas verksamhet

meddelas av Konungen.

Angående bestridandet av kostnaderna för länsnykterhetsnämndernas verk­

samhet är särskilt stadgat.

10

Kungl. Maj:ts 'proposition nr 159.

3 Kap.

Om hjälpåtgärder.

10

§.

Polis- och åklagarmyndighet ålig­

ger att, när den erhållit kännedom om

förhållande, som hör föranleda den

kommunala nykterhetsnämndens in­

gripande, ofördröjligen göra anmälan

därom hos nämnden. Enahanda an­

mälningsplikt åligger läkare beträf­

fande dylikt förhållande, varom han i

sin verksamhet erhållit kännedom.

(Gällande lag:)

öppen vård.

10

§.

Polis- och åklagarmyndighet, som

erhåller kännedom om att någon gjort

sig skyldig till fylleri eller eljest

använt alkoholhaltiga drycker till

uppenbar skada för sig eller annan,

skall ofördröjligen göra anmälan där­

om hos nykterhetsnämnden.

Läkare, som i sin verksamhet er­

håller kännedom om att någon miss­

brukar alkoholhaltiga drycker, skall

göra anmälan därom hos nykterhets­

nämnden. Sådan skyldighet förelig­

ger dock icke, då den, varom fråga är,

genom läkarens försorg blir föremål

för behandling, ägnad att undanröja

skadeverkningarna av missbruket, eller

då uttrycklig begäran, att anmälan

ej skall göras, framställes av någon

alkoholmissbrukaren närstående per­

son och läkaren med hänsyn till om­

ständigheterna i det särskilda fallet

finner åtgärd av nykterhetsnämnd icke

böra ifrågakomma.

(Departement sförslaget:)

Om skyldighet för åklagare att göra anmälan i anledning av uppkommen

fråga om förvandling av böter för fylleri är särskilt stadgat.

(11 § 2 stycket.)

Där åklagare gjort anmälan, som

avses i 10 § andra stycket, åligger det

den kommunala nykterhetsnämnden

att skyndsamt och senast inom två

månader efter det anmälan inkommit

lämna åklagaren meddelande om de åt­

gärder, som vidtagits i anledning av

anmälan.

11

§•

Där åklagare gjort anmälan, som

avses i 10 § sista stycket, åligger det

nykterhetsnämnden att skyndsamt och

senast inom två månader efter det

anmälan inkommit lämna åklagaren

meddelande om de åtgärder, som vid­

tagits i anledning av anmälan.

(11 § 1 stycket.)

Har den kommunala nykterhets­

nämnden genom anmälan eller eljest

12

§.

Har nykterhetsnämnden genom an­

mälan eller eljest fått grundad anled-

11

Kungl. Maj:ts proposition nr 159.

(Gällande lag:)

(Departementsförslaget:)

fått grundad anledning antaga, att

någon, som vistas inom kommunen

eller där äger hemortsrätt, är hemfal­

len åt alkoholmissbruk såsom i 1 §

sägs, skall nämnden skyndsamt föran­

stalta om undersökning samt söka in­

hämta noggrann kännedom om hans

levnadsförhållanden och andra

fallets bedömande inverkande omstän­

digheter.

12

§.

Där så erfordras, må den kommu­

nala nykterhetsnämnden kalla den,

som är föremål för undersökning, att

personligen inställa sig inför nämn­

den eller särskilt utsett ombud eller

av nämnden anvisad läkare. Är han

bevisligen kallad minst fyra dagar för­

ut, men utebliver han utan laga för­

fall, äger nämnden fälla honom att

böta tio kronor och genom vite, högst

trettio kronor, tillhålla honom att in­

ställa sig. Kommer han ändock ej å

förelagd tid, äger nämnden erhålla

handräclcning hos polismyndigheten

för hans hämtande samt, därest han

ej varder samma dag efter hämtning

inställd, fälla honom till vitet.

Då eljest någon, som bor eller uppe­

håller sig inom kommunen, av nykter­

hetsnämnden kallas till inställelse in-

ning antaga, att någon missbrukar

alkoholhaltiga drycker, skall nämn­

den skyndsamt låta verkställa under­

sökning och därvid inhämta den kän­

nedom om hans levnadsförhållanden

och andra omständigheter för fallets

bedömande, vartill anledning förekom­

mer. I samband därmed skall nämn­

den, där fråga är om tvångsintagning å

allmän vårdanstalt för alkoholmissbru­

kare eller eljest anledning därtill före­

ligger, föranstalta om läkarundersök­

ning.

Ansökan om tvångsintagning som

nyss sagts må, såvida icke särskilda

omständigheter föranleda till annat, ej

göras av nykterhetsnämnd utan att

den, som ansökningen avser, person­

ligen hörts av nämnden eller, där så

ej lämpligen kan ske, av ledamot av

nämnden eller tjänsteman hos den­

samma.

13 §.

1 mom. Där så erfordras, må

nykterhetsnämnden kalla den som är

föremål för undersökning att per­

sonligen inställa sig inför nämnden

eller särskilt utsett ombud för nämn­

den eller av nämnden anvisad läkare.

Nykterhetsnätnnd må ock kalla per­

son, som förväntas, kunna meddela upp­

lysning i något till nämndens behand-

12

Kungl. Maj ds proposition nr 159.

(Gällande lag:)

för nämnden eller särskilt utsett om­

bud för att meddela upplysning i

något till nämndens behandling höran­

de ärende, är han pliktig att hörsam­

ma kallelsen, såvida han minst fyra

dagar förut erhållit del därav. Ute­

bliver han utan laga förfall, äger nämn­

den fälla honom att böta fem kro­

nor och genom vite tillhålla honom att

inställa sig. 1 fall av tredska äger

nämnden fälla honom till vitet samt

förelägga högre vite. Vitena må dock

tillsammans ej överstiga trettio kro­

nor. Kan den tredskande ändock ej

förmås till inställelse, äger nämnden

erhålla handräckning hos polismyndig­

heten för hans hämtande.

Ordförande i nykterhetsnämnd äger

jämväl besluta om kallelse som ovan

sägs.

(13 § 1 och 2 styckena.)

Framgår av kommunal nykterhets-

nämnds undersökning, att den, om

vilken är fråga, är hemfallen åt alko­

holmissbruk såsom i 1 § sägs, skall

(D ep ar t ementsf ör slag et:)

ling hörande ärende, att inställa sig

inför nämnden eller särskilt utsett om­

bud för nämnden.

Kallelse som ovan sagts må be­

slutas av nykterhetsnämndens ord­

förande. Länsstyrelsen äger förordna,

att nämnden må uppdraga åt viss

tjänsteman hos nämnden att besluta

om kallelse.

2 mom. I kallelse må föreskrivas

vite av högst femtio kronor.

Har kallelse delgivits minst fyra

dagar före inställelsedagen och ute­

bliver den kallade utan anmält laga

förfall, äger nämnden, dess ombud

eller den anvisade läkaren påkalla

handräckning för hans hämtande. Blir

han icke samma dag inställd genom

hämtning, må nämnden i fall av treds­

ka fälla honom till vite, som föreskri­

vits i kallelsen.

Vad sålunda stadgats skall dock

icke gälla, då person, som avses i 1

mom. andra stycket, kallats att in­

ställa sig å plats utanför den kom­

mun, där han bor eller eljest uppe­

håller sig.

14 §.

Framgår av nykterhetsnämnds un­

dersökning, att den, varom fråga

är, missbrukar alkoholhaltiga dryc­

ker, skall nämnden, där så prövas er-

13

Kungl. Maj:ts proposition nr 159.

(Gällande lag:)

nämnden, där ej uppenbarligen utsikt

saknas att utan tvång återföra honom

till ett nyktert och ordentligt liv, vid­

taga för hans rättelse lämpade hjälp-

åtgärder.

Nämnden bör sålunda söka

bibringa honom insikt om vådan

av alkoholmissbruk, därvid nämnden

har att allvarligt erinra honom om de

påföljder, vilka kunna inträda enligt

denna lag, om rättelse ej vinnes;

förhjälpa honom i fall av behov till

erhållande av lämplig anställning eller

bereda honom, där det för minskande

av frestelserna till bruk av alkohol­

haltiga drycker är erforderligt, ombyte

av verksamhet eller vistelseort;

föranstalta, att alkoholhaltiga dryc­

ker ej utlämnas till honom, samt för­

må honom att ej besöka lokaler, där

sådana utskänkas;

förmå honom, när det prövas vara

till gagn, att ingå i nykterhetsförening;

förmå honom, när anledning därtill

föreligger, att rådfråga läkare och följa

dennes föreskrifter eller att frivilligt

söka vård å lämplig anstalt.

(13 § 3 stycket 1 punkten.)

Då omständigheterna därtill för­

anleda, må nämnden ställa honom

under övervakning på sätt i 61 § sägs.

(14 § 2 mom.)

Brukar någon, som vistas inom

länet, alkoholhaltiga drycker till

uppenbar skada för sig eller annan,

äger länsnykterhetsnämnden förordna,

att under viss tid, högst ett år i sän-

(Depa r te ment sförslaget:)

forderligt och gagneligt, söka bibringa

honom insikt om vådan av alkohol­

missbruk samt vidtaga för hans rät­

telse lämpade hjälp åt g är der, så­

som att söka

a) förmå honom att under viss tid,

dock högst ett år, fortlöpande upp­

rätthålla förbindelse med nämnden

eller av nämnden utsedd person;

b) förhjälpa honom till lämplig

anställning eller, i syfte att minska

frestelserna till bruk av alkoholhal­

tiga drycker, bereda honom ombyte av

verksamhet eller vistelseort;

c) föranstalta, att alkoholhaltiga

drycker ej utlämnas till honom, samt

förmå honom att ej besöka lokaler,

där sådana utskänkas;

d) förmå honom att ingå i nykter­

hetsförening;

e) förmå honom att rådfråga läkare

och följa dennes föreskrifter eller att

frivilligt söka lämplig vård.

Där det prövas vara till gagn för

den, som befunnits missbruka alko­

holhaltiga drycker, äger länsnykter-

hetsnämnd förordna, att under viss

tid, högst ett år i sänder, rusdrycker

14

Kungl. Maj:ts proposition nr 159.

(Gällande lag:)

(D epartementsf ör slaget:)

der, rusdrycker icke må till honom ut­

minuteras. Enahanda befogenhet till­

kommer kommunal nykterhetsnämnd

i fråga om sådan person, vilken vistas

inom kommunen.

(Jfr 1 §, återgiven mot departements-

förslagets 1 §.)

icke må utminuteras till honom.

Enahanda befogenhet tillkommer efter

länsnykterhetsnämnds bemyndigande

jämväl kommunal nykterhetsnämnd.

Närmare bestämmelser angående

åtgärder enligt första stycket med­

delas av Konungen.

15 §.

Den som är hemfallen åt alkohol­

missbruk må av nykterhetsnämnden

ställas under övervakning, därest han

till följd av sitt missbruk befinnes

a) vara farlig för annans person­

liga säkerhet eller kroppsliga eller

själsliga hälsa eller för eget liv,

eller

b) utsätta någon, som han är skyl­

dig att försörja, för nöd eller uppen­

bar vanvård eller eljest grovt brista i

sina plikter mot sådan person, eller

c) ligga det allmänna, sin familj

eller annan till last, eller

d) vara ur stånd att taga vård om

sig själv, eller

e) föra ett för närboende eller

andra grovt störande levnadssätt.

Samma lag vare, där någon, som

är hemfallen åt alkoholmissbruk,

blivit dömd för minst tre under de

två senast förflutna åren begångna gär­

ningar, innefattande fylleri, brott, som

i 26 kap. 13 eller 14 § strafflagen sägs,

därest han vid brottets begående

varit berusad av starka drycker, så

att det framgått av hans åtbörder eller

tal, eller brott, som avses i 4 § lagen

den 28 september 1951 om straff för

vissa trafikbrott, därest brottet varit

en följd av förtäring av starka drycker,

eller

utan att söka ärligen försörja sig

för ett kringflackande liv.

15

Kungl. Maj-.ts proposition nr 159.

(Gällande lag:)

(13 § 3 stycket, 2—3 punkten.)

-----------övervakningen må fortgå

under högst ett år från beslutet där­

om. Där särskilda förhållanden påkalla

längre övervakningstid, må övervak­

ningen dock fortgå under högst två

år.

(D ep ar tem entsf ör slaget:)

16 §.

övervakning må fortgå under högst

ett år från beslutet därom. Där sär­

skilda förhållanden påkalla längre

övervakningstid, må övervakningen

dock fortgå under högst två år.

61 §.

Ställes någon under övervakning,

bör till övervakare utses därtill lämp­

lig person, förening eller stiftelse.

17 §.

Ställes någon under övervakning,

skall till övervakare utses därtill

lämplig person.

övervakare har att öva tillsyn över den som är ställd under övervakning

och söka befordra vad som kan lända till hans hjälp. Vid övervakningen bör

noga tillses, att den övervakade icke utsättes för allmän uppmärksamhet eller

onödigtvis störes i lovlig verksamhet.

Den övervakade skall föra ett nyk- Den övervakade skall föra ett

tert och ordentligt liv, städse hålla nyktert liv, städse hålla övervakaren

övervakaren underrättad om sin bo- underrättad om sin bostad och adress

stad och adress samt på kallelse in- samt på kallelse infinna sig hos

finna sig hos honom.

honom.

Närmare bestämmelser angående övervakning meddelas av Konungen.

4 kap.

Om tvångsintagande å alkoholist­

anstalt

16 §.

1 mom. Har någon, som är hem­

fallen åt alkoholmissbruk, såsom i 1 §

sägs, icke genom hjälpåtgärd kunnat

återföras till ett nyktert och ordentligt

liv eller saknas eljest uppenbarligen

utsikt att utan tvång återföra honom

därtill, äger den kommunala nykter-

hetsnämnden hos länsstyrelsen ansöka

om förordnande, att han må intagas å

allmän alkoholistanstalt.

2 mom. Underlåter den kommu­

nala nykterhetsnämnden att i fall, som

i 1 mom. avses, till länsstyrelsen av­

giva ansökning, må sådan göras av

länsnykterhetsnämnden.

Tvångsintagning å vårdanstalt.

18 §.

Den som är hemfallen åt alkohol­

missbruk må tvångsintagas å allmän

vårdanstalt för alkoholmissbrukare,

då enligt 15 § förutsättningar föreligga

för anordnande av övervakning samt

a) hjälpåtgjärder vidtagits eller över­

vakning varit anordnad utan att han

kunnat återföras till ett nyktert liv,

eller

b) hjälpåtgärder och övervakning

uppenbarligen skidle vara gagnlösa,

eller

c) försök med hjälpåtgärder eller

övervakning med hänsyn till hans

farlighet icke kan avvaktas.

16

Kungl. Maj.ts proposition nr 159.

(Gällande lag:)

(Departementsförslaget:)

(24 § 2 stycket.)

Avser ansökningen förordnande, att Om tvångsintagning beslutar läns-

han må intagas å allmän alkoholistan- styrelsen,

stalt, och finnes hjälpåtgärd ej böra

vidtagas, skall länsstyrelsen förordna

om hans intagande å sådan anstalt.

(17 § 1 stycket, 1 punkten.)

Är någon hemfallen åt alkoholmiss­

bruk, och finnes han i följd därav vara

farlig för annans personliga säkerhet

eller eget liv eller för han ett kring­

flackande liv, äger den kommunala

nykterhetsnämnden, ändå att fall, som

avses i 16 §, ej är för handen, så ock

polismyndigheten i orten hos länssty­

relsen ansöka om förordnande, att han

må intagas å allmän alkoholistanstalt.

(25 § 1 punkten.)

Har någon, som är hemfallen åt

alkoholmissbruk såsom i 1 § sägs,

begått brottslig gärning men i an­

seende till sin sinnesbeskaffenhet vid

gärningens begående icke fällts till an­

svar, och har han vid prövning i veder­

börlig ordning funnits icke vara i be­

hov av vård å sinnessjukhus, må läns­

styrelsen även utan därom gjord an­

sökning besluta om hjälpåtgärd eller

förordna om hans intagande å allmän

alkoholistanstalt.

19 §.

1 mom. Ansökan om tvångsintag

ning göres hos länsstyrelsen av nyk­

terhetsnämnden.

Ansökan skall dock göras av polis­

myndigheten i orten, om framställning

från nykterhetsnämnden finnes icke

utan olägenhet kunna avvaktas med

hänsyn till att alkoholmissbrukaren

till följd av sitt missbruk är farlig

för annans personliga säkerhet eller

kroppsliga eller själsliga hälsa eller

för eget liv eller

utan att söka ärligen försörja sig

för ett kringflackande liv eller

på grund av oförmåga att taga

vård om sig själv är i trängande behov

av omedelbar vård.

Innan polismyndigheten gör ansö­

kan, skall den samråda med nykter­

hetsnämnden i orten, dess ordförande

eller tjänsteman hos nämnden i an­

svarig ställning.

2 mom. Har någon, som är hemfal­

len åt alkoholmissbruk, begått brotts­

lig gärning men i anseende till sin

sinnesbeskaffenhet icke fällts till an­

svar, och har han vid prövning i veder­

börlig ordning befunnits icke vara i

behov av vård å sinnessjukhus, må

länsstyrelsen, även utan att ansökan

därom gjorts, besluta om tvångsintag­

ning, om förutsättningar därför eljest

föreligga.

17

Kungl. Maj:ts proposition nr 159.

(17 § 1 stycket, 2 punkten.)

Återkallelse av ansökningen utgör

ej hinder för länsstyrelsen att fort­

sätta med ärendets handläggning.

(Gällande lag:)

(17 § 2—4 styckena.)

År faran för säkerhet eller liv

överhängande, att åtgärd, som ankom­

mer på länsstyrelsen, ej utan våda kan

avvaktas, eller föreligger anledning

befara, att den om vilken är fråga,

kommer att avvika från orten, innan

länsstyrelsen vidtagit åtgärd i anled­

ning av sådan ansökning, varom i

första stycket förmäles, har polismyn­

digheten att ofördröjligen på lämp­

ligt sätt tillsvidare omhändertaga

honom.

Varder någon sålunda omhänder­

tagen, innan ansökning gjorts om för­

ordnande, att han må intagas å allmän

alkoholistanstalt, skall polismyndig­

heten utan uppskov göra sådan an­

sökning.

Vad i 16 § 2 mom. föreskrives för

där avsedda fall äger motsvarande till-

lämpning för de fall, varom i denna

paragraf är fråga.

2 —2299 48 Dihang till riksdagens protokoll

20

§.

Har ansökan om tvångsintagning

grundats på att någon är farlig för

annans personliga säkerhet eller

kroppsliga eller själsliga hälsa eller

för eget liv, utgör återkallelse av an­

sökningen ej hinder för länsstyrelsen

att fortsätta med ärendets handlägg­

ning.

21

§.

1 mom. Polismyndighet skall oför­

dröjligen på lämpligt sätt tills vidare

omhändertaga den som är hemfallen

åt alkoholmissbruk,

om han är farlig för annans per­

sonliga säkerhet eller eget liv och faran

är så överhängande, att länsstyrelsens

beslut om tvångsintagning ej utan

våda kan avvaktas, eller

om han utan att söka ärligen för­

sörja sig för ett kringflackande liv

och det kan antagas, att han kommer

att avvika från orten, innan länssty­

relsen prövat ansökan om tvångsintag­

ning.

Polismyndigheten må ock tills

vidare omhändertaga den som är hem­

fallen åt alkoholmissbruk och på

grund av oförmåga att taga vård om

sig själv är i trängande behov av

omedelbar vård.

2 mom. Varder någon omhänder­

tagen enligt 1 mom. innan ansökan

gjorts om tvångsintagning, skall sådan

ansökan utan uppskov göras.

(Departementsförslaget:)

1954. 1 samt. Nr 159.

18

Kungl. Maj-.ts proposition nr 159.

(Gällande lag:)

18 §.

Vid ansökning om förordnande, att

någon må intagas å allmän alkoholist-

anstalt, böra fogas prästbevis och lä­

karbetyg, avfattade enligt av Konun­

gen meddelade anvisningar.

Göres ansökningen av nykterhets-

nämnd eller polismyndighet, skall den

innehålla fullständig redogörelse för

den i ärendet företagna undersöknin­

gen och för de övriga åtgärder, som

vidtagits. Där ansökning av nykter-

hetsnämnd sker efter anmälan, som

avses i 10 § andra stycket, skall sådan

anmälan fogas vid ansökningen.

Saknas prästbevis eller läkarbetyg

eller finnes den förebragta utrednin­

gen annorledes ofullständig, och kan

det felande ej lämpligen genom läns­

styrelsens försorg anskaffas, har läns­

styrelsen att förelägga sökanden att

inom viss tid inkomma med felande

handlingar eller utredning vid äventyr,

att ansökningen eljest avslås; dock

vare den omständigheten, att präst­

bevis ej varder för länsstyrelsen

tillgängligt, icke hinder för bifall

till ansökningen, om den, som an­

sökningen avser, är farlig för annans

personliga säkerhet eller eget liv.

Vill länsstyrelsen föranstalta om

läkarundersökning, äger länsstyrelsen

kalla den, som ansökningen avser, att

inställa sig inför anvisad läkare. I

sådant fall skall vad i 21 § andra

stycket sägs äga motsvarande tillämp­

ning.

19 §.

Har ansökning hos länsstyrelsen

gjorts i behörig ordning, skola ansök­

ningshandlingarna ofördröjligen del­

givas den, som ansökningen avser, och,

(Departementsförslaget:)

22

§.

Ansökan om tvångsintagning skall

innehålla fullständig redogörelse för

den i ärendet företagna undersök­

ningen och för de övriga åtgärder som

vidtagits. Har beträffande den som

ansökningen avser anmälan gjorts

enligt 10 § sista stycket, skall avskrift

därav fogas vid ansökningen.

I övrigt böra vid ansökningen fogas

prästbevis och läkarbetyg.

Formulär för sådant prästbevis

och läkarbetyg, så ock för redogörelse,

som i första stycket sägs, fastställas

av socialstyrelsen.

Saknas prästbevis eller läkarbetyg

eller finnes den förebragta utrednin­

gen annorledes ofullständig, har läns­

styrelsen att ombesörja erforderlig

komplettering. Vill länsstyrelsen

föranstalta om läkarundersökning,

äger länsstyrelsen kalla den som an­

sökningen avser att inställa sig inför

anvisad läkare. I sådant fall skall vad

i 13 § 2 mom, sägs äga motsvarande

tillämpning.

23 §.

Har ansökan hos länsstyrelsen

gjorts i behörig ordning, skola ansök­

ningshandlingarna ofördröjligen del­

givas den som ansökningen avser och,

19

Kungl. May.ts proposition nr 159.

(Gällande lag:)

(Departementsf örslaget:)

om han är omyndig, den som enligt om han är omyndig, den som enligt

lag har att sörja för hans person,

med föreläggande att inom viss kort

tid skriftligen förklara sig över an­

sökningen vid äventyr, om det för­

summas, att ärendet ändock avgöres.

Finnes någon böra lämnas tillfälle att

yttra sig över handling, som inkommit

efter det ansökningen utställts till

förklaring, skall sådan handling del­

givas honom.

20

§.

Förekommer anledning, att den,

som ansökningen avser, är farlig för

annans personliga säkerhet eller eget

liv, eller för han ett kringflackande

liv, må länsstyrelsen, när skäl därtill

äro, även innan han blivit hörd i ären­

det föranstalta om att han i avbidan

på slutligt beslut tillsvidare intages å

lag har att sörja för hans person,

med föreläggande att inom viss kort

tid skriftligen eller muntligen för­

klara sig över ansökningen vid även­

tyr, om det försummas, att ärendet

ändock avgöres. Finnes någon böra

lämnas tillfälle att yttra sig över

handling, som inkommit efter det an­

sökningen utställts till förklaring,

skall sådan handling delgivas honom.

24 §.

Föreläggande, som i 23 § sägs,

skall innehålla erinran om rätten

att påkalla förhör enligt 27 §. Har

länsstyrelsen vid föreläggandets med­

delande beslutat anordna förhör, skall

detta tillkännagivas i föreläggandet

med angivande tillika att förklaring

kan avgivas vid förhöret.

Är den som ansökningen avser om­

händertagen enligt 21 § 1 mom. må,

där länsstyrelsen av särskild anledning

anordnar förhör med honom innan an­

sökningshandlingarna utställts till del­

givning enligt 23 §, sådan delgiv­

ning underlåtas och handlingarnas

innehåll i stället vid förhöret till­

kännagivas för den, varom fråga är;

dock åligge länsstyrelsen att på be­

gäran tillhandahålla honom avskrift

av ansökningshandlingarna.

25 §.

Föreligger, såvitt tillgänglig utred­

ning visar, förutsättning för omhänder­

tagande enligt 21 § 1 mom., må läns­

styrelsen, även innan den som ansök­

ningen avser blivit hörd i ärendet,

föranstalta om att han i avbidan på

slutligt beslut tillsvidare intages å

allmän vårdanstalt för alkoholmiss-

20

(Gällande lag:)

(D epart ementsf örslag et:)

allmän alkoholistanstalt eller, om plats brukare eller, om plats å dylik an-

å dylik anstalt ej omedelbart kan be- stalt ej omedelbart kan beredas, om­

redas, omhändertages och vårdas på händertages och vårdas på annat lämp-

annat lämpligt sätt.

ligt sätt.

Kungl. Maj:ts proposition nr 159.

(25 § 2 punkten.)

När skäl därtill äro, äger länssty­

relsen förordna, att han skall i avbidan

på slutligt beslut omhändertagas och

vårdas på lämpligt sätt.

21

§.

Finner länsstyrelsen, att förhör bör

hållas med den, som ansökningen av­

ser, eller att annan bör inför länssty­

relsen höras upplysningsvis, har läns­

styrelsen att förordna om dylikt för­

hör.

Är den, som ansökningen avser,

bevisligen kallad till förhör så tidigt,

att han å förelagd dag kan inställa sig,

men utebliver han utan laga förfall,

äger länsstyrelsen låta hämta honom

eller genom vite tillhålla honom att

När skäl äro därtill, må länssty­

relsen jämväl förordna, att alkohol­

missbrukare, som avses i 19 § 2 mom.,

i avbidan på slutligt beslut omhän­

dertages och vårdas på lämpligt sätt.

26 §.

Har någon omhändertagits enligt

21 § 1 mom., åligger det länsstyrelsen

att, sedan ansökan om tvångsintagning

inkommit, utan uppskov pröva, huru­

vida han fortfarande skall vara om­

händertagen.

Sedan tid för förklaring över an­

sökningen utgått, har länsstyrelsen att

utan oskäligt dröjsmål föranstalta om

erforderligt förhör i ärendet samt före­

taga detsamma till slutligt avgörande.

27 §.

Förhör med den, om vars intagning

är fråga, skall, där ej särskilda skäl

däremot äro, av länsstyrelsen anord­

nas, om han i förklaring begärt att

bliva muntligen hörd. Länsstyrelsen

må jämväl eljest förordna om dylikt

förhör ävensom förhör med annan

person, som förväntas kunna lämna

upplysning av betydelse för ärendets

bedömande.

Beträffande kallelse till förhör in­

för länsstyrelsen, hämtning och annan

påföljd av utevaro skola bestämmel­

serna i 13 § 2 mom. första och andra

styckena äga motsvarande tillämpning;

dock skall i fråga om hämtning till

21

Kungl. Maj:ts proposition nr 159.

(Gällande lag:)

(Departementsförslaget:)

inställa sig. Varder han ej samma dag

efter hämtning inställd, dömes för ute­

blivande att böta högst femtio kronor.

Utebliver han utan laga förfall å dag,

till vilken ärendet uppskjutits, och

varder han ej å den dag efter hämt­

ning inställd, äger länsstyrelsen fälla

honom till vite, där sådant är utsatt,

eller till böter som nyss sagts.

Där annan, som bevisligen kallats

till förhör så tidigt, att han å förelagd

dag kan inställa sig, utebliver utan

laga förfall, äger länsstyrelsen fälla

honom till böter, högst tjugufem kro­

nor, och genom viten tillhålla honom

att inställa sig samt i fall av tredska

fälla honom till sålunda förelagda

viten. Kan han ändock ej förmås till

inställelse, må länsstyrelsen låta häm­

ta honom.

(21 § 4—5 styckena.)

Vid förhöret skola förhandlingarna

vara offentliga. Länsstyrelsen äger

dock avvisa åhörare, som enligt vad

känt är eller antagas må ej fyllt

aderton år. När den, som ansöknin­

gen avser, det begär, så ock eljest, när

länsstyrelsen finner omständigheterna

därtill föranleda, skall handläggnin­

gen äga rum inom stängda dörrar, där­

vid länsstyrelsen likväl må medgiva

hans anhöriga ävensom andra, vilkas

närvaro kan förväntas bliva till nytta

under förhöret, att övervara detsamma.

förhör gälla dels att handräckning

härför må meddelas, där den ute-

blivne bevisligen kallats till förhöret

så tidigt att han kunnat inställa sig

å förelagd dag, dels ock att person,

som skall höras upplysningsvis, ej

må hämtas förrän det befunnits, att

han ej genom viten kunnat förmås till

inställelse.

28

§.

Vid förhör inför länsstyrelsen

skola förhandlingarna vara offent­

liga. Länsstyrelsen äger dock av­

visa åhörare, som enligt vad känt

är eller antagas må ej fyllt tjugu-

ett år. När den som ansökningen

avser det begär, så ock eljest, när

länsstyrelsen finner omständigheterna

föranleda därtill, skall handläggnin­

gen äga rum inom stängda dörrar, där­

vid länsstyrelsen likväl må medgiva

hans anhöriga ävensom andra, vilkas

närvaro kan förväntas bliva till nytta

under förhöret, att övervara det­

samma.

Länsstyrelsen må höra person upp­

lysningsvis utan att den som ansök­

ningen avser är närvarande.

Konsulent eller assistent hos läns-

nykterhetsnämnden eller annan, som

22

(Gällande lag:)

(Departementsförslaget:)

företräder denna nämnd, så ock re­

presentant för vederbörande kommu­

nala nykterhetsnämnd skola få tillfälle

att närvara vid förhöret.

Protokoll skall föras över vad vid förhöret förekommer.

Kungl. Maj:ts proposition nr 159.

22

§.

Pinner länsstyrelsen av förhållan­

dena påkallat, att någon varder vid

domstol hörd såsom vittne, eller är

den, som skall höras upplysningsvis,

så avlägset boende, att hans hörande

vid länsstyrelsen är förenat med oskä­

lig omgång eller kostnad, äger läns­

styrelsen förordna, att förhör angående

uppgivna omständigheter skall äga

rum vid den underrätt, som med hän­

syn till tid och plats för dess samman­

träden prövas lämplig. På framställ­

ning av länsstyrelsen skall rättens ord­

förande låta till rätten inkalla dem,

som skola höras.

23 §.

I fråga om ersättning till den, som

enligt förordnande av länsstyrelse in­

ställt sig för att vittna eller upplys­

ningsvis höras, skall vad angående er­

sättning av allmänna medel till vitt­

nen i brottmål finnes stadgat äga mot­

svarande tillämpning; dock skall er­

sättningen alltid stanna å statsverket.

29 §.

Finner länsstyrelsen av förhållan­

dena påkallat, att någon varder vid

domstol hörd såsom vittne, eller är

den, som skall höras upplysningsvis,

så avlägset boende, att hans höran­

de vid länsstyrelsen är förenat med

oskälig omgång eller kostnad, äger

länsstyrelsen förordna, att förhör an­

gående uppgivna omständigheter skall

äga rum vid den underrätt, som med

hänsyn till tid och plats för dess sam­

manträden prövas lämplig. På fram­

ställning av länsstyrelsen skall rättens

ordförande låta till rätten inkalla

dem, som skola höras, ävensom under­

rätta sökanden i ärendet och den, om

vars intagning är fråga.

Där rätten finner det lämpligt, må

rätten förordna, att förhöret skall

hållas inom stängda dörrar.

30 §.

I fråga om ersättning till den, som

enligt förordnande av länsstyrelse

inställt sig för att vittna eller upp­

lysningsvis höras, skall vad som finnes

stadgat angående ersättning av all­

männa medel till vittne äga motsva­

rande tillämpning; dock skall ersätt­

ningen alltid stanna å statsverket.

Om ersättning, som avses i denna

paragraf, beslutar länsstyrelsen. Er­

sättning till den, vilken höres enligt

29 §, bestämmes dock av rätten.

23

Kungl. Maj:ts proposition nr 159.

(Gällande lag:)

(24 § 1 stycket.)

Finner länsstyrelsen, att den,

som ansökningen avser, är hem­

fallen åt alkoholmissbruk såsom i 1 §

sägs, har länsstyrelsen att taga under

omprövning, huruvida han kan antagas

låta sig rätta genom hjälpåtgärd; och

må länsstyrelsen i sådant fall vidta­

ga dylik åtgärd eller uppdraga åt nyk-

terlietsnämnd att föranstalta därom.

26 §.

Länsstyrelsens slutliga beslut jäm­

te besvärshänvisning, där klagan över

beslutet må föras, skall skriftligen mot

bevis ofördröjligen delgivas sökande

samt den, som beslutet avser.

Har beslutet tillkommit efter an­

mälan, som avses i 10 § andra stycket,

varde underrättelse om beslutet till­

ställd åklagaren.

Där nykterbetsnämnd ej är sökande,

skall underrättelse om beslutet över­

sändas till nykterhetsnämnden i hem­

ortskommunen eller, om annan nykter­

betsnämnd tagit befattning med ären­

det, till denna nämnd.

27 §.

Där länsstyrelsen ej annorlunda för­

ordnar, må beslut om intagande å all­

män alkoholistanstalt gå i verkställig­

het utan hinder därav, att det ej äger

laga kraft.

31 §•

Finner länsstyrelsen vid slutlig

prövning av ärende angående tvångs-

intagning, att den, om vars intagning

är fråga, kan antagas låta sig rätta

genom hjälpåtgärd eller övervakning,

må länsstyrelsen för or dna om sådan

åtgärd eller uppdraga åt nykterhets-

nämnd att föranstalta därom.

(Departementsförslaget:)

32 §.

Länsstyrelsens slutliga beslut jäm­

te besvärshänvisning, där klagan över

beslutet må föras, skall skriftligen mot

bevis ofördröjligen delgivas sökande

samt den som beslutet avser. Till-

kännagives beslutet vid förhör inför

länsstyrelsen i den sistnämndes när­

varo, må dock skriftlig delgivning

med honom underlåtas, och skall han

i sådant fall anses hava fått del av

beslutet vid förhöret; dock åligger det

länsstyrelsen att på begäran genast

tillhandahålla utskrift av beslutet.

Har beslutet tillkommit efter an­

mälan, som avses i 10 § sista stycket,

skall underrättelse om beslutet till­

ställas åklagaren.

Där nykterhetsnämnd ej är sökan­

de, skall underrättelse om beslutet

översändas till nykterhetsnämnden i

hemortskommunen samt, om annan

nykterhetsnämnd tagit befattning med

ärendet, till denna nämnd.

33 §.

Där länsstyrelsen ej annorlunda

förordnar, må beslut om tvångsintag-

ning gå i verkställighet utan hinder

därav, att det ej äger laga kraft.

24

(Gällande lag:)

(Departementsförslaget:)

(29 § 1 och 2 styckena.)

34 §.

Kungl. Maj:ts -proposition nr 159.

Har beslut om intagande å allmän

alkoholistanstalt grundats därpå, att

den, som beslutet avser, är farlig för

annans personliga säkerhet eller eget

liv eller att han fört ett kringflackande

liv, eller har beslutet meddelats jäm­

likt 25 §, har länsstyrelsen att föran­

stalta om verkställighet av beslutet.

Lag samma vare där beslutet med­

delats på grund av anmälan, som avses

i 10 § andra stycket.

(28 § 1 och 3 styckena.)

Sökanden i ärendet har att föran­

stalta om verkställighet av beslut om

intagande å allmän alkoholistanstalt,

där ej annat följer av vad i 29 § är

stadgat.

Underlåter kommunal nykterhets-

nämnd att föranstalta om verkställig­

het av beslut om intagande å allmän

alkoholistanstalt, må länsnykterhets-

nämnden föranstalta därom.

(29 § 4 stycket av 1 punkten —

återstoden återgiven mot 36 §.)

Föreligga i fall som i första styc­

ket omförmäles särskilda skäl till an­

tagande att den, som beslutet avser,

skall låta sig rätta utan intagande å

allmän alkoholistanstalt, må länssty­

relsen medgiva villkorligt anstånd med

beslutets verkställande,

(Jfr även 28 § 2 stycket, återgiven

mot 36 §.)

Länsstyrelsen har att föranstalta

om verkställighet av slutligt beslut

om tvångsintagning,

a) därest beslutet grundats däipå

att den som beslutet avser är farlig

för annans personliga säkerhet eller

kroppsliga eller själsliga hälsa eller

för eget liv eller att han utan att söka

ärligen försörja sig fört ett kring­

flackande liv;

b) då eljest polismyndighet gjort

ansökan om tvångsintagning enligt 19

§ 1 mom.;

c) då fråga är om person som av­

ses i 19 § 2 mom.; samt

d) då beslutet tillkommit efter

anmälan, som avses i 10 § sista stycket.

1 övriga fall ankommer det på

nykterhetsnämnden att föranstalta om

verkställigheten.

35 §.

1 mom. Den myndighet, som enligt

34 § har att föranstalta om verkstäl­

lighet av beslut om tvångsintagning,

äger bevilja villkorligt anstånd därmed.

Där särskilda skäl föreligga, må

länsstyrelsen i beslut om tvångsintag­

ning förordna om villkorligt anstånd,

ändå att enligt 34 § beslutet skall

verkställas genom nykterhetsnämnds

försorg.

25

(Gällande lag:)

(Departementsförslaget:)

(29 § 4 stycket 3 punkten.)

När omständigheterna därtill för- 2 mom. Den myndighet, som enligt

Ilungl. Maj:ts proposition nr 159.

anleda, skall länsstyrelsen förklara

anståndet förverkat.

(28 § 2 stycket.)

Varder beslutet ej omedelbart verk­

ställt, äger nykterhetsnämnd, som

gjort ansökning i ärendet, ställa den,

som beslutet avser, under övervakning

på sätt i 61 § sägs. övervakningen må

fortgå under högst ett år från beslutet

därom.

(29 § 4 stycket av 1 punkten — be­

träffande återstoden av denna punkt

se mot 35 § 1 mom. —, 2 punkten samt

5 stycket).

— — -—, och äger länsstyrelsen där­

vid ställa honom under övervakning

på sätt i 61 § sägs. övervakningen må

fortgå under högst ett år från beslutet

därom. — — —

Vad i fjärde stycket är sagt skall

även gälla i fall som avses i andra

stycket; dock att i sådant fall övervak­

ning alltid skall anordnas, där beslu­

tet ej genast går i verkställighet, och

att övervakningen må fortgå under

två år.

1 mom. förordnat om villkorligt an­

stånd, äger förklara anståndet för­

verkat. Länsstyrelsen äger bemyndiga

nykterhetsnämnden att besluta om för­

verkande av anstånd, som medgivits av

länsstyrelsen.

Har anstånd förklarats förverkat,

skall beslutet om tvångsintagning

omedelbart verkställas utan hinder

av att besvär anföras.

36 §.

1 samband med beslut om villkor­

ligt anstånd med tvångsintagning

skall den beslutande myndigheten

ställa den som beslutet avser under

övervakning. Därvid skola bestäm­

melserna i 16 och 17 §§ äga motsva­

rande tillämpning.

1 den mån det finnes påkallat för

att återföra den, som erhållit villkor­

ligt anstånd med tvångsintagning, till

ett nyktert liv må, jämte det förord­

nande meddelas om övervakning, till-

26

Kungl. Maj ds

(Gällande lag:)

(29 § 3 stycket.)

Finner länsstyrelsen, att den, som

beslutet avser, genast bör intagas å

allmän alkoholistanstalt, men kan

plats ej omedelbart beredas, äger läns­

styrelsen, när skäl därtill äro, draga

försorg om hans omhändertagande och

vårdande under tiden på annat lämp­

ligt sätt; dock må sådan vård ej fort­

gå under längre tid än tre månader.

(Departement sfär slaget:)

lika föreskrifter meddelas honom an­

gående hans sysselsättning, vistelseort

eller annat (lydnadsf öreskrifter).

Lydnadsföreskrifter kunna innehålla,

att han skall

a) fullständigt avhålla sig från bruk

av alkoholhaltiga drycker;

b) underkasta sig sjukhusvård eller

vård å inackorderingshem eller inom

familjevården;

c) vistas inom viss eller vissa kom­

muner;

d) begagna sig av honom anvisad

bostad eller antaga arbete eller an­

ställning, som kan beredas honom, och

icke avflytta från bostaden eller lämna

anställningen utan tillstånd av nykter-

hetsnämnden eller övervakaren;

e) bemyndiga person, som nykter -

hetsnämnden i orten eller övervakaren

finner lämplig, att uppbära honom till­

kommande arbetsförtjänst eller andra

penningmedel, så ock att underkasta

sig andra inskränkningar i fråga om

förfogandet däröver.

Då beslut om anstånd meddelas av

länsstyrelse, må åt nykterhetsnämnd

uppdragas att förordna om övervak­

ning och besluta om lydnadsföreskrif­

ter.

Den myndighet, som meddelat lyd­

nadsföreskrifter, må besluta om änd­

ring av eller tillägg till desamma.

37 §.

Finner länsstyrelsen vid sådant be­

slut om tvångsintagning, vars verk­

ställande ankommer på länsstyrelsen,

att den som beslutet avser genast bör

intagas å allmän vårdanstalt för alko­

holmissbrukare, men kan plats ej ome­

delbart beredas, äger länsstyrelsen, när

skäl därtill äro, draga försorg om att

han under tiden omhändertages och

proposition nr 159.

27

(Gällande lag:)

(Departementsförslaget:)

vårdas på annat lämpligt sätt; dock må

sådan provisorisk vård ej fortgå under

längre tid än tre månader.

Kungl. Maj:ts proposition nr 159.

30 §•

Har plats å allmän alkoholistan­

stalt beretts för den, som enligt med­

delat beslut må intagas å sådan an­

stalt, men vägrar han att ingå å an­

stalten, skall polismyndigheten, där

sökanden i ärendet har att föranstalta

om verkställighet av beslutet, på

framställning av denne lämna hand­

räckning för intagandet.

31 §.

Där verkställighet av beslut om in­

tagande å allmän alkoholistanstalt ej

påbörjats inom ett år eller, i fall var­

om i 29 § andra stycket sägs, inom

två år efter beslutets meddelande, vare

det förfallet.

38 §.

Nykterhet snämnd, som har att för­

anstalta om verkställighet av beslut

om tvångsintagning, äger därvid på­

kalla handräckning av polismyndighe­

ten, om så finnes erforderligt.

39 §.

Där verkställighet av beslut om

tvångsintagning ej påbörjats genom

att den som beslutet avser intagits

å allmän vårdanstalt för alkoholmiss­

brukare inom ett år eller, i fall varom

i 34 § under d) sägs, inom två år efter

beslutets meddelande, vare det för­

fallet.

5 Kap.

Om anstaltsvård och eftervårdande Anstaltsvård och eftervårdande

verksamhet.

verksamhet.

32 §.

40 §.

Allmän alkoholistanstalt enligt Allmän vårdanstalt för alkohol-

denna lag är

missbrukare enligt denna lag är

1. anstalt eller avdelning därav, 1. anstalt eller avdelning därav,

som av staten inrättats för sådant som av staten inrättats för sådant

ändamål;

ändamål;

2. av landsting, kommun, förening, 2. av landsting, kommun, förening,

stiftelse eller annan anordnad anstalt stiftelse eller annan anordnad anstalt

eller avdelning därav, vilken av eller avdelning därav, vilken av

Konungen erkänts såsom allmän Konungen erkänts såsom allmän

alkoholistanstalt.

vårdanstalt för alkoholmissbrukare.

Sådant erkännande kan när som helst återkallas.

28

Allmän alkoholistanstalt skall stå Allmän vårdanstalt skall stå under

under ledning av en styrelse.

ledning av en styrelse.

Vid allmän vårdanstalt skall finnas

föreståndare. För avdelning av sådan

anstalt må särskild föreståndare till­

sättas, och skall, där så sker, vad i

denna lag stadgas om föreståndare för

anstalten äga tillämpning å före­

ståndare för avdelningen.

Konungen meddelar närmare bestämmelser angående anstalternas verk­

Kungl. Maj:ts 'proposition nr 159.

(Gällande lag:)

(Departementsför slaget:)

samhet.

33 §.

Allmänna alkoholistanstalterna sko­

la stå under uppsikt av socialstyrelsen.

35 §.

Den i 33 § omförmälda uppsikts-

myndigheten äger förordna om över­

flyttning av intagen person från en

allmän alkoholistanstalt till en annan;

sådant förordnande må genast gå i

verkställighet.

34 §.

Envar, som är intagen å allmän

alkoholistanstalt, skall vara pliktig att

fullgöra det arbete, som ur synpunkten

av en ändamålsenlig vård ålägges

honom.

36 §.

Den, som på grund av slutligt be­

slut intagits å allmän alkoholistan­

stalt, må kvarhållas under en tid av

41 §.

De allmänna vårdanstalterna skola

stå under tillsyn av socialstyrelsen.

42 §.

Socialstyrelsen äger förordna om

överflyttning av intagen person från

en allmän vårdanstalt till en annan;

sådant förordnande må genast gå i

verkställighet.

43 §.

Behandlingen av de intagna skall

anpassas efter vårdens huvudsakliga

syfte att återföra dem till ett nyktert

liv.

Envar intagen skall vara pliktig att

följa de för anstalten gällande ord­

ningsföreskrifterna samt att fullgöra

det arbete, som ur synpunkten av en

ändamålsenlig vård ålägges honom.

Om flitpenningar eller liknande er­

sättningar till de intagna förordnar

Konungen eller, efter Konungens be­

myndigande, socialstyrelsen.

44 §.

Den tid, varunder den, som på grund

av slutligt beslut intagits å allmän

vårdanstalt, må kvarhållas (vårdtid),

Kungl. Maj:ts proposition nr 159.

29

(Gällande lag:)

ett år. Har han förut varit intagen å

sådan anstalt och är beslutet med­

delat inom fem år från senaste utskriv­

ningen, må han kvar hållas under en

tid av två år.

Utskrivning från anstalten skall

ske tidigare än nu är sagt, där grun­

dad anledning föreligger till antagan­

de, att den intagne efter utskrivningen

skall föra ett nyktert och ordentligt

liv.

37 §.

Har beslut om intagande å allmän

alkoholistanstalt grundats därpå, att

den, som beslutet avser, är farlig för

annans personliga säkerhet eller eget

liv, eller har beslutet meddelats jäm­

likt 25 §, eller har någon, som förut

minst tre gånger varit intagen å all­

män alkoholistanstalt, ånyo intagits

enligt slutligt beslut, som meddelats

inom ett år från senaste utskrivningen,

då må den intagne, därest han med

hänsyn till sin sinnesart samt sitt

föregående liv och förhållande i an­

stalten måste antagas i händelse av

utskrivning icke komma att föra ett

nyktert och ordentligt liv, kvarhållas

under två år utöver den tid, han enligt

36 § längst kunnat kvarhållas.

Bär någon sålunda kvarhålles, skall

frågan om hans utskrivning sedermera

minst en gång varje halvår upptagas

till prövning.

57 §.

Beslut om kvarhållande enligt 37 §

samt om utskrivning av sålunda kvar-

hållen person före utgången av den i

nämnda lagrum stadgade längsta tiden

för kvarhållande skola underställas

uppsiktsmyndighetens prövning.

(D epartementsf ör slaget:)

utgör ett år. Har han förut varit in­

tagen å sådan anstalt och är heslutet

meddelat inom fem år från senaste ut­

skrivningen, är dock vårdtiden två år.

Utskrivning från anstalten skall

ske före vårdtidens utgång, om grun­

dad anledning föreligger till antagan­

de, att den intagne efter utskrivningen

skall föra ett nyktert liv.

45 §.

Har beslut om intagande å allmän

vårdanstalt grundats därpå, att den,

som beslutet avser, är farlig för an­

nans personliga säkerhet eller kropps­

liga eller själsliga hälsa eller för eget

liv, eller har beslutet meddelats jäm­

likt 19 § 2 mom., eller har någon, som

förut minst tre gånger varit intagen å

allmän vårdanstalt, ånyo intagits

enligt slutligt beslut, som meddelats

inom ett år från senaste utskrivningen,

då må, därest den intagne med hänsyn

till sin sinnesart samt sitt föregående

liv och förhållande i anstalten måste

antagas i händelse av utskrivning icke

komma att föra ett nyktert liv, den i

44 § angivna vårdtiden förlängas med

två år.

Beslut om kvarhållande enligt

första stycket meddelas av anstaltens

styrelse för högst sex månader i sän­

der och bör styrelsen i god tid före

den förlängda vårdtidens utgång

upptaga frågan om ytterligare förläng­

ning till prövning. Beslutet skall

underställas socialstyrelsens prövning.

30

Kungl. Maj:ts proposition nr 159.

(Gällande lag:)

38 §.

Yid beräkning av tiden för kvarhål-

lande skall den tid inräknas, under

vilken den intagne, där han omhänder­

tagits genom polismyndighets eller

länsstyrelsens försorg, i avhidan på

slutligt beslut vistats å allmän alkoho­

listanstalt eller av sådan anledning

eller i avvaktan på beredande av plats

å dylik anstalt vårdats på annat lämp­

ligt sätt.

Har någon jämlikt 50 § intagits å

allmän alkoholistanstalt och påkallas,

medan han är intagen, verkställighet

av förordnande om hans intagande å

sådan anstalt, skall den tid, under vil­

ken han frivilligt vistats å anstalten,

likaledes medräknas vid bestämmande

av den tid, han på grund av förordnan­

det må kvarhållas.

(Departementsförslaget:)

46 §.

Yid beräkning av vårdtiden skall

inräknas den tid, varunder den intagne

före intagningen varit omhändertagen

enligt 21, 25 eller 37 §.

Har någon jämlikt 58 § frivilligt

ingått å allmän vårdanstalt och på­

kallas, medan han är intagen, verk­

ställighet av beslut om tvångsintag-

ning, skall den tid, under vilken han

frivilligt vistats å anstalten, lika­

ledes inräknas i vårdtiden.

39 §.

Har någon, som intagits å allmän

alkoholistanstalt, blivit inmanad i

häkte eller överflyttad till straffan­

stalt för undergående av honom ådömt

frihetsstraff eller förvandlingsstraff

för böter, eller har han avvikit från

alkoholistanstalten, skall den tid, un­

der vilken han sålunda ej vistats å

anstalten, icke medräknas vid bestäm­

mande av den tid, han längst må kvar­

hållas.

40 §.

Vill någon, som är intagen å allmän

alkoholistanstalt, frivilligt kvarstanna

å anstalten efter utgången av den tid,

han längst må kvarhållas, må det, när

skäl därtill äro, medgivas för högst

fyra månader under villkor, att han

skriftligen förbinder sig att kvarstanna

under den tid, som bestämmes. År

47 §. '

Har någon, som intagits å allmän

vårdanstalt, blivit häktad eller över­

flyttad till fångvårdsanstalt för att

undergå frihetsstraff eller förvand­

lingsstraff för böter, eller har han av­

vikit från vårdanstalten, skall den tid,

under vilken han sålunda ej vistats å

anstalten, icke inräknas i vårdtiden.

48 §.

Vill någon, som är intagen å allmän

vårdanstalt, frivilligt kvarstanna å an­

stalten efter utgången av vårdtiden,

det, när skäl äro därtill, medgivas för

högst fyra månader under villkor, att

han skriftligen förbinder sig att kvar­

stanna under den tid, som bestämmes.

År han omyndig, erfordras samtycke

Kungl. Maj:ts proposition nr 159.

31

han omyndig, erfordras samtycke av av den, som enligt lag har att sörja

den, som enligt lag har att sörja för för hans person,

hans person.

(Gällande lag:)

(D epartementsf ör slaget:)

41 §.

Där det prövas vara till gagn, må

anstaltens styrelse medgiva den in­

tagne att under återstoden av den tid,

han längst må lcvarhållas, eller under

viss del därav på försök vistas utom

anstalten.

Anstaltens styrelse äger uppdraga

åt föreståndaren för anstalten att be­

sluta om sådan försökspermission.

42 §.

Då försökspermission beslutas, har

anstaltens föreståndare att, innan den

intagne lämnar anstalten, meddela un­

derrättelse om beslutet till myndighet

eller person, som ansökt om hans in­

tagande, ävensom, där så finnes lämp­

ligt, till nykterhetsnämnden i den kom­

mun, dit han begiver sig.

I fall av behov har föreståndaren

att med anlitande av nykterhetsnämnd,

organisation, som utövar social hjälp­

verksamhet, eller enskild person söka

i tid bereda den permitterade lämplig

sysselsättning samt förhjälpa honom

till ort, där sådan erhållits, eller vid­

taga andra tjänliga åtgärder till hans

bistånd.

49 §.

1 mom. Där det prövas vara till

gagn, må anstaltens styrelse medgiva

den intagne att under återstoden av

vårdtiden eller under viss del därav på

försök vistas utom anstalten (för­

sökspermission).

Anstaltens styrelse äger uppdraga

åt föreståndaren för anstalten att be­

sluta om sådan permission.

Skyldighet för anstaltens styrelse

eller föreståndare att upptaga fram­

ställning om försökspermission före­

ligger icke, med mindre fyra månader

förflutit av vårdtiden.

2 mom. Permission under högst

sju dagar i följd (tillfällig per­

mission) må beviljas av förestån­

daren.

50 §.

Om beslutad försökspermission har

föreståndaren att, i god tid innan den

intagne lämnar anstalten, underrätta

nykterhetsnämnd, som enligt 19 §

tagit befattning med intagningsären-

det, samt nykterhetsnämnden i den

kommun, dit den permitterade begiver

sig.

I fall av behov har föreståndaren

att med anlitande av arbetsförmedling,

organisation, som utövar social hjälp­

verksamhet, eller enskild person söka

i tid bereda den permitterade lämplig

sysselsättning samt förhjälpa honom

till ort, där sådan erhållits, eller vid­

taga andra tjänliga åtgärder till hans

bistånd.

32

Iiungl. Maj.ts proposition nr 159.

43 §.

Där det ej på grund av särskilda

omständigheter finnes obehövligt, skall

anstaltens styrelse ställa den permit-

terade under övervakning på sätt i

61 § sägs eller uppdraga åt kommunal

nykterhetsnämnd att därom besörja.

Övervakningen må fortgå under per­

missionstiden.

Yare sig övervakning anordnas eller

ej, må anstaltens styrelse ålägga den

permitterade skyldighet att under per­

missionstiden underkasta sig de före­

skrifter angående vistelseort, syssel­

sättning och annat, som finnas er­

forderliga för hans rättelse.

Bär så prövas nödigt, må anstal­

tens styrelse besluta ändring i med­

delade föreskrifter.

Anstaltens styrelse äger uppdraga

åt föreståndaren för anstalten att i

fråga om den, som av honom permit-

teras, meddela beslut, som i denna

paragraf avses.

(Gällande lag:)

Öl §.

Där det ej på grund av särskilda

omständigheter finnes obehövligt, skall

anstaltens styrelse ställa den permit­

terade under övervakning eller upp­

draga åt nykterhetsnämnd att besörja

därom. Därvid skall vad som stadgas

i 17 § äga motsvarande tillämpning.

Yare sig övervakning anordnas eller

ej,må anstaltens styrelse såsom villkor

för permission meddela den permitte­

rade lydnadsföreskrifter, därvid be­

stämmelserna i 36 § andra—fjärde

styckena skola äga motsvarande till-

lämpning.

(D ep ar tement sfär slaget:)

Anstaltens styrelse äger uppdraga

åt föreståndaren att i fråga om den,

som av honom permitteras, meddela

beslut, som avses i denna paragraf,

samt att besluta om ändringar och

tillägg av mindre vikt i lydnadsföre-

skrifter, som styrelsen utfärdat.

44 §.

52 §.

Undandrager sig den permitterade övervakning eller bryter han eljest mot

meddelade föreskrifter, äger anstaltens styrelse eller, enligt styrelsens upp­

drag, föreståndaren för anstalten besluta om hans återhämtande.

Har ej före utgången av den

tid, den permitterade längst må kvar-

hållas, fråga väckts om hans återhäm­

tande, skall beslut meddelas om ut­

skrivning.

Om den permitterade hämtas åter,

skall den tid, under vilken han vistats

utom anstalten, icke medräknas vid

bestämmande av den tid, han längst

må kvarhållas.

Har ej före vårdtidens utgång be­

slut meddelats om den permitterades

återhämtande, skall han utskrivas å

slutdagen.

Om den permitterade hämtas åter

eller eljest återvänder till anstalten

efter det beslut om hans återhämtande

meddelats, skall den tid, varunder han

vistats utom anstalten, icke inräknas i

vårdtiden.

33

(Gällande lag:)

(Departementsförslaget:)

45 §.

53 §.

Om kvarhållande och utskrivning Om utskrivning före vårdtidens ut-

beslutar anstaltens styrelse.

gång beslutar anstaltens styrelse.

När skäl därtill äro, må även upp- När skäl därtill äro, må även social-

siktsmyndigheten, efter anstaltssty- styrelsen, efter anstaltsstyrelsens

relsens hörande, förordna om utskriv- hörande, förordna om utskrivning,

ning.

46 §.

utskrivning beslutas, skall vad i

42 § är stadgat äga motsvarande till-

lämpning.

Är någon i fall, som avses i 52 §,

vid utskrivning i behov av fattigvård,

har anstaltens föreståndare att, där så

prövas påkallat, för erforderliga åt­

gärders vidtagande hänvända sig till

den länsstyrelse, som meddelat beslut

om hans intagande å allmän alkoholist­

anstalt; och har länsstyrelsen att

efter omständigheterna föranstalta om

tjänlig vård eller vidtaga annan lämp­

lig åtgärd. Såsom vistelsesamhälle

skall anses den kommun, där in­

gripande enligt denna lag ägde rum.

47 §.

Vid utskrivning skall anstaltens

styrelse, där det ej på grund av sär­

skilda omständigheter finnes obehöv­

ligt, ställa den utskrivne under över­

vakning på sätt i 61 § sägs eller upp­

draga åt kommunal nykterhetsnämnd

att därom besörja. Övervakningen må

fortgå under högst ett år från beslutet

därom.

Vare sig övervakning anordnas eller

ej, må anstaltens styrelse ålägga den

utskrivne skyldighet att under tid, som

vid utskrivningen blivit förelagd, dock

högst ett år, underkasta sig de före­

skrifter angående vistelseort, syssel­

sättning och annat, som finnas er­

forderliga för hans rättelse.

3—2299 48 Bihang till riksdagens protokoll 1954. 1 sand. Nr 159.

Kungl. Maj.ts proposition nr 159.

54 §.

Vid utskrivning skall vad i 50 och

51 §§ är stadgat äga motsvarande tiil-

lämpning. Beslut att ställa den ut­

skrivne under övervakning eller att

meddela honom lydnadsföreskrifter

skall avse viss tid, högst ett år, från.

dagen för utskrivningen.

34

Kungl. Maj:ts proposition nr 159.

Där så prövas nödigt, må anstal­

tens styrelse besluta ändring i med­

delade föreskrifter.

(Gällande lag:)

(D epartementsf ör slag et:)

48 §.

Undandrager sig den utskrivne

övervakning eller bryter han eljest

mot meddelade föreskrifter, må kom­

munal nykterhetsnämnd, där han ej

genom hjälpåtgärd kunnat återföras

till ett nyktert och ordentligt liv eller

sådan åtgärd prövas vara gagnlös, hos

länsstyrelsen ansöka om förordnande,

att han må ånyo intagas å allmän al­

koholistanstalt. Har han visat sig

farlig för annans personliga säkerhet

eller eget liv eller för han ett kring­

flackande liv, må jämväl polismyndig­

heten i orten ansöka om sådant för­

ordnande; och skall i sådant fall vad

i 17 § andra och tredje styckena stad­

gas äga tillämpning.

I ansökningen skall noggrant an­

givas, i vilka avseenden den utskrivne

brutit mot de meddelade föreskrif­

terna, samt redogörelse lämnas för

hans uppförande i övrigt under tiden

efter utskrivningen.

Vad i 16 § 2 mom. föreskrives för

där avsedda fall äger motsvarande till-

lämpning för de fall, varom i denna

paragraf är fråga.

Länsstyrelsen har att efter omstän­

digheterna förordna om intagande å

allmän alkoholistanstalt eller vidtaga

annan åtgärd enligt denna lag.

55 §.

Missbrukar den utskrivne alkohol­

haltiga drycker samt undandrager sig

övervakning eller bryter mot med­

delade lydnadsföreskrifter, må läns­

styrelsen, om han ej genom hjälpåt­

gärd kunnat återföras till ett nyktert

liv eller sådan åtgärd prövas vara

gagnlös, besluta, att han skall återin-

tagas å allmän vårdanstalt.

I ansökan om återintagning skall

noggrant angivas, i vilka avseenden

den utskrivne brutit mot de meddelade

föreskrifterna, samt redogörelse läm­

nas för hans uppförande i övrigt un­

der tiden efter utskrivningen. Ansök­

ningen skall för att kunna föranleda

beslut enligt första stycket hava in­

kommit till länsstyrelsen före ut­

gången av den tid, varunder den som

ansökningen avser är underkastad

övervakning eller lydnadsf öreskrifter.

Bestämmelserna i 19—21 och 23

39 §§ skola äga motsvarande tillämp­

ning för de fall, varom i denna para­

graf är fråga.

35

Kungl. Maj ds proposition nr 159.

(Gällande lag:)

49 §.

Polismyndighet har att på begäran

lämna handräckning för återhämtande

till allmän alkoholistanstalt av den,

som avvikit därifrån, och av permit-

terad, som enligt meddelat beslut

skall hämtas åter till anstalten.

(Depa r te mentsförs laget:)

56 §.

Polismyndighet har att på begäran

lämna handräckning för återhämtande

till allmän vårdanstalt av den,

som avvikit därifrån, och av permit-

terad, som enligt meddelat beslut

skall hämtas åter till anstalten, så och

för verkställighet av beslut om in­

tagens överflyttning från en allmän

vårdanstalt till annan.

49 a §.

Misstankes den, som enligt medde­

lat beslut intagits å allmän alkoholist­

anstalt eller, på sätt nedan i 50 § sägs,

frivilligt ingått å sådan anstalt och

därvid förbundit sig att kvarstanna å

anstalten ett år, att hava före utskriv­

ning från anstalten begått brott, varå

enligt lag icke kan följa högre straff än

böter eller fängelse i sex månader, och

hör brottet under allmänt åtal eller har

det av målsäganden angivits till åtal,

ankommer det å statsåklagaren att efter

hörande av anstaltens styrelse avgöra,

huruvida åtal lämpligen bör ske. Har

brottet begåtts innan den intagne fyllt

aderton år, skall frågan om åtal prö­

vas i nämnda ordning ändå att högre

straff än nyss sagts kan följa å brot­

tet,

50 §.

Vill någon, som är hemfallen åt

alkoholmissbruk, frivilligt ingå å all­

män alkoholistanstalt, må han intagas

under villkor, att han' i egenhändigt

underskriven ansök ning hos anstaltens

styrelse gjort framställning därom

samt skriftligen förbundit sig att

kvarstanna å allmän alkoholistanstalt

under viss tid, som dock ej må över­

skrida ett år. Är han omyndig, erford-

57 §.

Misstänkes den, som tvångsintagits

ä allmän vårdanstalt eller, på sätt i

58 § sägs, frivilligt ingått å sådan an­

stalt och därvid förbundit sig att

kvarstanna å anstalten ett år, att hava

före utskrivning från anstalten begått

brott, varå enligt lag icke kan följa

högre straff än böter eller fängelse i

sex månader, och hör brottet under

allmänt åtal eller har det av måls­

äganden angivits till åtal, ankommer

det å statsåklagaren att efter hörande

av anstaltens styrelse avgöra, huru­

vida åtal lämpligen bör ske. Har brot­

tet begåtts innan den intagne fyllt

aderton år, skall frågan om åtal prö­

vas i nämnda ordning ändå att högre

straff än nyss sagts kan följa å brot­

tet.

58 §.

Vill någon, som är hemfallen åt

alkoholmissbruk, frivilligt ingå å all­

män vårdanstalt, må han intagas

under villkor, att han i egenhändigt

underskriven ansökan hos anstaltens

föreståndare eller hos socialstyrelsen

gjort framställning därom samt skrift­

ligen förbundit sig att kvarstanna å

allmän vårdanstalt under viss tid, som

dock ej må överskrida ett år. Är han

36

Kungl. Maj:ts proposition nr 159.

(Gällande lag:)

(D epartementsf ör slag et:)

ras samtycke av den, som enligt lag

har att sörja för hans person.

Vid ansökningen skola fogas präst­

bevis och läkarintyg, avfattade enligt

av Konungen meddelade anvisningar.

Den, som är sålunda intagen å all­

män alkoholistanstalt, må kvarhållas

under den tid, som angives i den

skriftliga förbindelsen, men må, när

omständigheterna därtill föranleda,

utskrivas tidigare.

Vad i 34, 35 och 39—45 §§, 46 §

första stycket samt 49 § stadgats äger

motsvarande tillämpning rörande den

intagne.

7 Kap.

Om klagan och underställning.

55 §.

Ben, som av nykterhetsnämnd fällts

till böter eller vite, må hos länsstyrel­

sen anföra besvär över beslutet inom

trettio dagar från den dag, då han

erhöll del därav, över beslut av nyk­

terhetsnämnd jämlikt 14 § 2 mom. må

besvär anföras hos länsstyrelsen inom

tid, som nyss nämnts. Över annat av

nykterhetsnämnd enligt denna lag

meddelat beslut må klagan ej föras.

omyndig, erfordras samtycke av den,

som enligt lag har att sörja för hans

person.

Vid ansökningen skola fogas ålders-

bevis ävensom läkarbetyg, avfattat en­

ligt av socialstyrelsen meddelade an­

visningar.

Den, som är sålunda intagen å all­

män vårdanstalt, må kvarhållas under

den tid, som angives i den skriftliga

förbindelsen, men må, när omständig­

heterna därtill föranleda, utskrivas

tidigare.

Vad i 42, 43, 47 och 48 §§, 49 §

utom 1 mom. tredje stycket samt 50

53 och 56 §§ stadgats äger motsva­

rande tillämpning rörande frivilligt in­

tagna.

Besvär.

59 §.

Beslut av nykterhetsnämnd må

överklagas av den som beslutet rör er,

om beslutet innebär utdömande av

vite, förordnande enligt 15 § om över­

vakning, meddelande av lydnadsföre-

skrift, förverkande av anstånd med

verkställighet eller förordnande enligt

14 § andra stycket. Över annat av nyk­

terhetsnämnd enligt denna lag med­

delat beslut må klagan ej föras.

Klagan föres genom besvär hos

länsstyrelsen inom tre veckor från

den dag, då klaganden erhöll del av

beslutet.

60 §.

Beslut av anstaltsstyrelse eller före­

ståndare må överklagas av den som

beslutet rörer, om beslutet avser fråga

om försökspermission, utskrivning

eller annan vårdfråga eller om det

37

(Gällande lag:)

(Departementsförslaget:)

innebär förordnande om övervakning

eller meddelande av lydnadsf öreskrift.

Talan föres genom besvär hos

socialstyrelsen inom tre veckor från

det klaganden erhöll kännedom om

beslutet.

Kungl. Majrts proposition nr 159.

56 §.

Har länsstyrelse för ordnat, att nå­

gon må intagas å allmän alkoholistan­

stalt, avslagit ansökning om intagande

å dylik anstalt, medgivit villkorligt an­

stånd med verkställighet av beslut om

sådant intagande, förklarat dylikt an­

stånd förverkat, fäUt någon jämlikt

18 eller 21 § till böter eller vite eller

utlåtit sig om ersättning för inställel­

sen åt den, som inkallats för att upp­

lysningsvis höras inför länsstyrelsen,

ändring i beslutet sökas av den,

som beslutet rörer. Det åligger kla­

gande att inom en månad från den

dag, då han skriftligen erhöll del av

beslutet, till länsstyrelsen inkomma

med sina till Konungen ställda be­

svär. Länsstyrelsen skall skyndsamt

infordra förklaring över besvären, om

anledning därtill ej uppenbarligen

saknas, samt, efter att hava införskaf­

fat den ytterligare utredning, som kan

vara erforderlig, till socialdepartemen­

tet insända samtliga målet rörande

handlingar tillika med eget utlåtande.

61 §.

Länsstyrelses beslut må överkla­

gas av den som beslutet rörer, om be­

slutet innebär förordnande om tvångs-

intagning, avslag å ansökan härom,

villkorligt anstånd med verkställighet,

förverkande av dylikt anstånd eller

utdömande jämlikt 22 eller 27 § av

vite, så ock då beslutet avser ersätt­

ning åt den som inkallats att upplys­

ningsvis höras inför länsstyrelsen.

Talan föres hos Konungen genom

besvär, som skola hava inkommit till

länsstyrelsen inom tre veckor från den

dag, då klaganden erhöll del av beslu­

tet. Länsstyrelsen skall skyndsamt in­

fordra förklaring över besvären, om

anledning därtill ej uppenbarligen sak­

nas, samt, efter att hava införskaffat

den ytterligare utredning, som kan

vara erforderlig, till inrikesdeparte­

mentet insända samtliga målet rörande

handlingar tillika med eget utlåtande.

Klagan över beslut, som av länsstyrelse särskilt meddelats om någons om­

händertagande, må av honom föras i enahanda ordning, dock utan inskränk­

ning till viss tid.

Över annat av länsstyrelse meddelat slutligt beslut, än ovan sägs, är klagan

ej tillåten. Ej heller må särskild klagan föras, där länsstyrelse under ärendes

handläggning meddelat annat beslut, än förut är sagt.

58 §.

62 §.

I uppsiktsmyndighetens beslut må över beslut av socialstyrelsen

den, som beslutet rörer, söka ändring den som beslutet rörer söka ändring

38

(Gällande lag:)

(Departementsf ör slaget:)

hos Konungen i socialdepartementet hos Konungen genom besvär, som

före hlockan tolv å trettionde dagen skola hava inkommit till inrikesde-

efter den, då klaganden erhöll del av partementet inom tre veckor från den

beslutet.

dag, då klaganden erhöll del av be­

slutet.

Kungl. Maj.ts proposition nr 159.

8 Kap.

Särskilda föreskrifter och ansvarsbestämmelser.

59 §.

63 §.

Yad i denna lag är stadgat om kommun skall äga motsvarande tillämpning

i avseende å fattigvårdssamhälle, som består av två eller flera kommuner.

15 §.

64 §.

Då undersökning eller annan åtgärd Då undersökning eller annan åtgärd

pa nykterhetsnämnds föranstaltande enligt denna lag vidtages, bär noga

vidtages, bör noga tillses, att den, som tillses, att den som åtgärden avser

åtgärden avser, icke utsättes för all- icke utsattes för allmän uppmärksam­

män uppmärksamhet eller onödigtvis het eller onödigtvis störes i lovlig

störes i lovlig verksamhet.

verksamhet.

Vad hos nykterhetsnämnd förekommit rörande personer, som äro föremål

för nämndens behandling, må ej yppas för obehöriga.

Alla handlingar i förekommande ärenden skola så förvaras, att de icke

åtkommas av obehöriga.

60 §.

Myndigheter, som handlägga ären­

den enligt denna lag, böra, i den mån

sådant kan vara till gagn vid full­

görandet av deras åligganden, samar­

beta med nykterhetsnämnder, fattig-

vårdsstyrelser, barnavårdsnämnder och

andra myndigheter, med alkoholistan­

stalter, med organisationer, vilka ut­

öva social hjälpverksamhet, samt med

systembolag.

65 §.

Myndigheter, som handlägga ären­

den enligt denna lag, böra samarbeta

med varandra. Inbördes samarbete

bör ock äga rum mellan sådana myn­

digheter samt fattigvårdsstyrelser,

barnavårdsnämnder och andra myn­

digheter ävensom vårdanstalter och

organisationer, vilka utöva social

hjälpverksamhet.

66

§.

Delgivning av kallelser eller andra

meddelanden enligt denna lag skall

ske genom posten, såvida icke veder­

börande myndighet finner den böra

verkställas på annat sätt. Om postdel-

39

Kungl. Maj-.ts proposition nr 159.

(Gällande lag:)

62 §.

Finner nykterhetsnämnd, att någon,

som är hemfallen åt alkoholmissbruk

såsom i 1 § sägs, bör förklaras omyn­

dig eller att förmyndare i hans ställe

eller jämte honom bör förordnas för

hans myndling, har nämnden att göra

anmälan härom hos överförmyndaren.

(63 § första stycket första punkten och

andra—tredje styckena.)

Lämnar någon åt den, som honom

veterligen är ställd under övervakning

enligt denna lag eller är intagen å

allmän alkoholistanstalt, alkoholhal­

tiga drycker eller hjälper någon eljest

sådan person att åtkomma dylika

drycker, straffes med böter från och

med fem till och med tvåhundra

kronor.

Där gärning, som här sägs, tillika

innefattar förbrytelse mot gällande

bestämmelser angående försäljning av

alkoholhaltiga drycker, gånge som i 4

kap. 2 § strafflagen stadgas.

Förseelsen åtalas vid polisdomstol,

där särskild sådan är inrättad, men

eljest hos poliskammare och, där så­

dan ej finnes, vid allmän domstol.

(Departementsj orsiagei.

givning ej användes, må biträde för

delgivningen påkallas hos polismyn­

digheten.

I övrigt skall beträffande delgiv­

ning i tillämpliga delar gälla vad som

finnes stadgat i 33 kap. 6, 7, 14, 23

och 25 §§ rättegångsbalken.

67 §.

Finner nykterhetsnämnd, att någon,

som är hemfallen åt alkoholmissbruk,

bör förklaras omyndig eller att för­

myndare i hans ställe eller jämte

honom bör förordnas för hans mynd-

ling, har nämnden att göra anmälan

härom hos överförmyndaren.

68

§.

Hjälper någon den som är intagen

å allmän vårdanstalt att avvika från

anstalten, straffes med dagsböter eller

fängelse.

Försök straffes efter vad i 3 kap.

strafflagen stadgas.

69 §.

Lämnar någon alkoholhaltiga dryc­

ker åt den som honom veterligen är

underkastad föreskrift enligt denna

lag om avhållsamhet från bruk av så­

dana drycker eller är intagen å all­

män vårdanstalt eller hjälper någon

eljest sådan person att åtkomma

dylika drycker, straffes med dags­

böter eller fängelse i högst sex må­

nader.

40

Kungl. Maj:ts proposition nr 159.

(Gällande lag:)

64 §.

Böter och viten, som omförmälas

i 12 §, tillfalla kommunens kassa.

Böter och viten, som i andra fall

ädömas enligt denna lag, tillfalla kro­

nan och skola, om tillgång saknas till

deras fulla gäldande, förvandlas enligt

allmän strafflag.

(Departementsförslaget:)

70 §.

Viten, som omförmälas i 13 §, till­

falla kommunens kassa.

Denna lag träder i kraft den 1 juli

1932.-------------

Denna lag träder i kraft den 1

oktober 1955.

Genom lagen upphäves lagen den

12 juni 1931 (nr 233) om behandling

av alkoholister (alkoholistlag); dock

att i fråga om anförande av besvär

över beslut, som meddelats före den

1 oktober 1955, förut gällande bestäm­

melser skola tillämpas.

Förordnande, som meddelats jäm­

likt 14 § 2 mom. alkoholistlagen, upp­

hör att gälla i och med ikraftträdandet

av denna lag.

Kommunal nykterhetsnämnd och

systembolag åligger att i god tid före

lagens ikraftträdande lämna läns-

nykterhetsnämnd uppgift om personer,

beträffande vilka beslut meddelats att

rusdrycker icke må till dem utminute­

ras; och har länsnykterhetsnämnden

att pröva, huruvida förordnande där­

om skall meddelas jämväl enligt denna

lag.

Där i lag eller författning förekom­

mer hänvisning till lagrum, som ersatts

genom bestämmelse i denna lag, skall

denna i stället tillämpas. Vad i lag

eller författning finnes stadgat om all­

män alkoholistanstalt skall i stället

avse allmän vårdanstalt för alkohol-

missbrukare.

Kungl. Maj:ts proposition nr 159.

41

Förslag

till

Lag

angående ändrad lydelse av 11 § lagen den 9 april 1937 (nr 119) om

verkställighet av bötesstraff.

Härigenom förordnas, att 11 § lagen den 9 april 1937 om verkställighet av

bötesstraff skall hava följande ändrade lydelse.

(N uv ar ande lydelse:)‘

11

§•

Uppkommer fråga om förvandling

av böter, som ådömts någon för fylleri

eller för fylleri jämte annat brott,

och har den bötfällde under de två se­

nast förflutna åren blivit tre eller

flera gånger dömd till ansvar för fyl­

leri, skall åklagaren, innan talan an-

hängiggöres om böternas förvandling,

hos vederbörande nykterhetsnämnd

göra anmälan om förhållandet. Har

nämnden ej inom två månader där­

efter hos länsstyrelsen gjort ansökan

om den bötfälldes intagande å allmän

alkoholistanstalt, före åklagaren talan

om böternas förvandling.

Varder på grund av anmälan var­

om i första stycket sägs genom laga-

kraftvunnet beslut förordnande med­

delat om den bötfälldes intagande å

allmän alkoholistanstalt, skall frågan

om böternas förvandling vara förfal­

len. Innefattar beslutet ej sådant för­

ordnande, före åklagaren talan om

böternas förvandling.

(Föreslagen lydelse:)

11

§•

Uppkommer fråga om förvandling

av böter, som ådömts någon för gär­

ning, varom förmäles i 15 § andra

stycket lagen om nykterhetsvård eller

för sådan gärning jämte annat brott,

och har den bötfällde blivit dömd för

minst tre under de två senast för­

flutna åren begångna gärningar, som

nyss sagts, skall åklagaren, innan talan

anhängiggöres om böternas förvand­

ling, hos vederbörande nykterhets­

nämnd göra anmälan om förhållandet.

Har nämnden ej inom två månader

därefter hos länsstyrelsen gjort an­

sökan om den bötfälldes intagande å

allmän vårdanstalt för alkoholmiss­

brukare, före åklagaren talan om böter­

nas förvandling.

Varder på grund av anmälan var­

om i första stycket sägs genom laga-

kraftvunnet beslut förordnande med­

delat om den bötfälldes intagande å

allmän vårdanstalt för alkoholmiss-

brukare, skall frågan om böternas för­

vandling vara förfallen. Innefattar

beslutet ej sådant förordnande, före

åklagaren talan om böternas förvand­

ling.

Denna lag träder i kraft den 1

oktober 1955.

*

Kungl. Maj:ts proposition nr 159.

43

Utdrag av protokollet över inrikesärenden, hållet inför Hans

Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 19

februari 195i.

Närvarande:

Statsministern

Erlander , ministern för utrikes ärendena

Undén , statsråden

Sköld, Zetterberg, Torsten Nilsson, Sträng, Ericsson, Andersson,

Lingman, Norup, Hedlund, Persson, Hjälmar Nilson, Lindell, Norden-

stam.

Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anmäler

chefen för inrikesdepartementet, statsrådet Hedlund, fråga om revision av

gällande alkoholistlagstiftning samt anför.

Inledning.

Med stöd av Kungl. Maj:ts bemyndigande den 27 september 1946 tillkallade

dåvarande statsrådet Mossberg åtta sakkunniga för att biträda med utred­

ning rörande alkoholistvården. De sakkunniga, vilka antog benämningen

1946 års alkoliolistvårdsutredning, utgjordes av landshövdingen Thorwald

Bergquist, tillika ordförande, presidenten i hovrätten över Skåne och

Blekinge Ivar Wieslander, förste provinsialläkaren Elof Edlund, byrå­

föreståndaren vid Göteborgs stads nykterhetsnämnd Julius Hedvall, leda­

moten av riksdagens första kammare, hemmansägaren Jon N. Jonsson,

överinspektören för sinnessjukvården, docenten Gunnar Lundquist, direktören

i centralförbundet för nykterhetsundervisning Nils Sundberg samt ordföran­

den i Stockholms stads nykterhetsnämnd, medicine licentiaten Hans Öhman.

Den 14 februari 1948 avgav de sakkunniga betänkande med förslag till lag

om nykterhetsvård m. m. (SOU 1948:23). Lagförslaget torde få fogas som

bilaga (Bil. A) till protokollet i detta ärende.

I sitt betänkande har utredningen funnit en allmän upprustning av sam­

hällets alkoholistvård erforderlig samt förordat en betydande förstärkning -—-

bl. a. genom väsentligt ökade statsbidrag — av nykterhetsnämndernas och

alkoholistanstalternas ekonomiska och personella resurser ävensom viss nyord­

ning av systemet för behandling av alkoholmissbrukarna. Enligt utredningens

mening bör ingripande mot alkoholmissbruk kunna ske på ett tidigare sta­

dium än som är möjligt enligt gällande lagstiftning. I anslutning till denna

sin uppfattning har utredningen använt termen nykterhetsvård i stället för

alkoholistvård såsom eu samlande beteckning för hela detta vårdområde. Ut­

redningens förslag till ny lagstiftning, avsedd att ersätta den nuvarande alko­

holistlagen, har i enlighet härmed givits form av ett förslag till lag om nyk­

terhetsvård.

44

Över betänkandet bär yttranden avgivits av socialstyrelsen, medicinalsty­

relsen, fångvårdsstyrelsen, statskontoret, kontrollstyrelsen, byggnadsstyrelsen,

statens pensionsanstalt, statens lönenämnd, överståthållarämbetet, samtliga

länsstyrelser, universitetskanslern — med överlämnande av utlåtanden från de

medicinska fakulteterna vid universiteten i Uppsala och Lund samt lärar­

kollegiet vid karolinska institutet — direktionen för karolinska sjukhuset, sty­

relserna för de tre socialinstituten i riket samt för statens alkoholistanstalter

å Yenngarn, Svartsjö och Haknäs samt i Västervik, styrelsen för statens polis­

skola, strafflagberedningen, 1944 års nykterhetskommitté, 1944 års pensions-

utredning, 1948 års länsstyrelseutredning, kommittén för social upplysning,

kommittén för partiellt arbetsföra, decentraliseringsutredningen, Svenska stads­

förbundet, Svenska landskommunernas förbund, Svenska landstingsförbundet,

stadsfullmäktige i Stockholm, Göteborg och Malmö, Svenska polisförbundet,

Föreningarna Sveriges landsfogdar, Sveriges landsfiskaler och Sveriges polis­

kommissarier, styrelsen för polisskolan i Göteborg, Svenska läkarsällskapet

(med vidfogat diskussionsinlägg av professorn J. Tillgren), Svenska läkarnas

nykterhetsförening, Centralförbundet för nvkterhetsundervisning, Sveriges

nykterhetsvänners landsförbund, Svenska nykterhetsvårdsförbundet (förut

Nykterhetsnämndernas riksförbund), Länsnykterhetsnämndernas tjänstemanna­

förening, De erkända alkoholistanstaltemas centralorganisation, Sveriges

fångvårdsmannaförbund, Svenska diakonsällskapet och styrelsen för Sträng­

näs stifts diakonistiftelse på Härnö.

Socialstyrelsen har vid sitt utlåtande fogat yttranden av samtliga länsnyk-

terhetsnämnder och styrelserna för de erkända alkoholistanstalterna samt vissa

nykterhetsnämnder. Då även flera länsstyrelser inkommit med yttranden från

nykterhetsnämnder samt stadsfullmäktige i Stockholm, Göteborg och Malmö

vid sina utlåtanden fogat yttranden av nykterhetsnämnderna i resp. städer,

föreligger yttranden av nykterhetsnämnderna i 25 städer (däribland samtliga

med över 25 000 invånare utom Västerås och Lund) och 5 landskommuner.

Överståthållarämbetet har överlämnat yttranden av polismästaren och kri­

minalpolisintendenten i Stockholm. Vidare har överlämnats, av länsstyrelserna

i Jönköpings, Kronobergs, Hallands, Skaraborgs, Örebro och Gävleborgs län

yttrande av förste provinsialläkaren i resp. län; av länsstyrelsen i Jönköpings

län yttranden av poliskammaren i Jönköping och landsfiskalerna i Sävsjö och

Gislaveds distrikt; av länsstyrelsen i Malmöhus län yttrande av poliskammaren

i Malmö; av länsstyrelsen i Hallands län yttrande av poliskammaren i Halm­

stad; av länsst3rrelsen i Skaraborgs län yttranden av landsfogden i länet,

Föreningen Skaraborgs läns landsfiskaler och Skaraborgs distrikt av nykter-

hetsnämndemas riksförbund, ävensom av länsstyrelsen i Västernorrlands län

yttrande av länsavdelningen av Föreningen Sveriges landsfiskaler.

Lid utlåtandena från styrelserna för alkoholistanstalterna å Venngarn och

Haknäs har fogats promemorior av föreståndaren för resp. anstalt. Stadsfull­

mäktige i Stockholm, Göteborg och Malmö har åberopat eller överlämnat yttran­

den från olika kommunala nämnder och styrelser, för Stockholms del bl. a.

Kungl. Maj:ts proposition nr 159.

45

sjukhusdirektionen i Stockholm, som hänvisat till utlåtanden av t. f. över­

läkaren J. Ehrensvärd och överläkarna S. Izikowitz och S. Wohlfahrt.

Vid remissbehandlingen har behovet av en reformering av vårt lands

nykterhetsvård så gott som undantagslöst vitsordats, och utredningens lag­

förslag har — även om vissa erinringar framförts mot detsamma —- beteck­

nats såsom en god grund för en behövlig ny lagstiftning.

Sedan alkoholistvårdsutredningens betänkande avgivits, har ytterligare

förslag framlagts avseende nykterhetsvården. Dels har 1944 års nykterhets­

kommitté i delbetänkandena V och VI (SOU 1952:53 och 54), vilka närmare

redovisats i den till innevarande års riksdag framlagda propositionen an­

gående riktlinjerna för den framtida nykterhetspolitiken m. m. (nr 151), i

vissa avsnitt behandlat detta ämne, särskilt såvitt rör frågor av ekonomisk och

organisatorisk natur, dels har de s. k. nykterhetsnämndssakkunniga i sitt

den 19 november 1953 avgivna betänkande (stencilerat) förordat vissa

kompletteringar till av alkoholistvårdsutredningen och nykterhetskommittén

föreslagna reformer.

Över sistnämnda betänkande har yttranden efter remiss avgivits av social­

styrelsen, statskontoret, skolöverstyrelsen, länsstyrelserna i Malmöhus, Skara­

borgs och Norrbottens län, länsnykterhetsnämnderna i Stockholms, Göte­

borgs och Bohus, Kopparbergs och Norrbottens län, nykterhetsnämnderna

i Stockholm, Göteborg, Malmö, Örebro och Umeå, Svenska nykterhetsvårds-

förbundet, Sveriges nykterhetsvänners landsförbund och Centralförbundet

för nykterhetsundervisning. Länsstyrelserna i Malmöhus och Skaraborgs

län har överlämnat yttranden av länsnykterhetsnämnderna i resp. län, var­

jämte länsstyrelsen i förstnämnda län överlämnat yttranden av statens

socialvårdskonsulent i sjätte distriktet, nykterhetsnämnderna i Hälsing­

borg, Lund och Landskrona samt drätselkammaren i Lund.

Liksom alkoholistvårdsutredningens förslag innefattar jämväl nykterhets­

kommitténs och de nykterhetsnämndssakkunnigas betänkanden spörsmål av

såväl legislativ som ekonomisk art. Vid övervägande av dessa skilda frågor

har jag kommit till den uppfattningen, att en tidsenlig upprustning av nykter­

hetsvården, jämväl med hänsyn till rusdrycksförsäljningens framtida utform­

ning, är av behovet starkt påkallad. Inom inrikesdepartementet har därför

på grundval av förenämnda betänkanden utarbetats förslag dels till en ny

lagstiftning om nykterhetsvården, innefattande vissa följdändringar också i

annan lagstiftning, dels till en allmän ekonomisk upprustning av den öppna

nykterhetsvården. Sistnämnda förslag redovisas i en särskild proposition,

som samtidigt framlägges (prop. nr 158). I förevarande proposition skall

främst de förslag behandlas, som faller inom lagstiftningens ram.

■lag anhåller således nu att till behandling få upptaga de huvudsakligen

legislativa spörsmålen. Innan jag går närmare in härpå vill jag dock först

i korthet beröra vissa allmänna isynpunkter på frågan om en reformerad nyk­

terhetsvård. Jag vill då börja med att redogöra för några grunddrag i det

nuvarande systemet.

Kungl. Maj:ts proposition nr 159.

46

Kungl. Maj:ts proposition nr 159.

Allmänna synpunkter på frågan om eu reformerad

nykterhetsvård.

Några grunddrag i det nuvarande systemet.

I vidare bemärkelse innefattar nykterhetsvård all verksamhet, som avser

att främja nykterheten samt bekämpa alkoholmissbruket och dess skadeverk­

ningar. Med denna bestämning innesluter nykterhetsvård även ordningen för

försäljning av alkoholhaltiga drycker, i varje fall sådan denna reglerats i vårt

land, f. n. särskilt genom förordningen den 18 juni 1937 angående försäljning

av rusdrycker och förordningen den 11 juli 1919 angående försäljning av

pilsnerdricka. Jämväl den straffrättsliga regleringen av fylleribrott och lik­

nande förseelser kan anses som ett led i samhällets nykterhetsvård. Bortsett

härifrån återfinnes de huvudsakliga reglerna för nykterhetsvården i Sverige

i lagen den 12 juni 1931 (nr 233) om behandling av alkoholister (alkoholist­

lag). Denna lag, som ersatte den första svenska alkoholistlagstiftningen av år

1913, var resultatet av ett omfattande utredningsarbete, redovisat i propositio­

nen nr 164 till 1931 års riksdag. Alkoholistlagen har vid flera tillfällen

ändrats; de betydelsefullaste ändringarna skedde genom lag den 3 juni 1938

(nr 215).

Alkoholistlagen innefattar några stadganden av betydelse för nykterhets­

vården i vidare bemärkelse. Den innehåller sålunda bestämmelser om organen

för samhällets nykterhetsvård — nykterhetsnämnderna -—- och ger dessa vissa

allmänna uppgifter. Enligt lagens 3 § har sålunda nykterhetsnämnd till upp­

gift att övervaka nykterhetstillståndet inom sitt verksamhetsområde samt att

vidtaga åtgärder som fordras för dess höjande. Därvid åligger det nämnden

särskilt bl. a. att söka förebygga och motverka onykterhet och dryckenskap

genom upplysningar, råd och anvisningar till systembolag och andra försäljare

av alkoholhaltiga drycker samt genom åtgärder mot olaglig försäljning av

sådana drycker ävensom att verka för nykterhetsfrämjande åtgärder genom

framställningar och yttranden till vederbörande myndigheter.

I huvudsak reglerar emellertid alkoholistlagen behandlingen av alkohol­

missbrukare.

Ingripande med stöd av alkoholistlagen kan ske mot den som är hemfallen

åt alkoholmissbruk, om detta hans levnadssätt tillika medför fara eller allvarlig

olägenhet för samhället i ett eller annat avseende, som närmare preciserats i

lagens första paragraf. Grunden för samhällets ingripande är sålunda av social

natur, och åtgärder kan i princip icke vidtagas mot alkoholmissbrukare

förrän mera allvarlig social.skada eller fara för sådan skada uppkommit.

Den närmaste befattningen med ärenden enligt alkoholistlagen tillkommer

i varje kommun en genom val utsedd nykterhetsnämnd. Om särskild nykter­

hetsnämnd ej är tillsatt, utgöres nykterhetsnämnden av kommunens fattig­

vårds styrelse. Inom varje län övar en länsnykterhetsnämnd tillsyn över de

kommunala nykterhetsnämndernas verksamhet och lämnar dem vägledning och

47

bistånd. Länsnykterhetsnämnderna består i regel av fem ledamöter, utsedda

två (varav en läkare) av socialstyrelsen, en av länsstyrelsen och två av lands­

tinget, Högsta tillsynsmyndighet för nykterhetsvården är socialstyrelsen.

Nykterhetsnämnd har rätt — liksom även skyldighet — att på eget initiativ

vidtaga åtgärder mot den som är hemfallen åt alkoholmissbruk. I regel torde

nämnden få kännedom om att någon på sådant sätt missbrukar alkohol genom

anmälan t. ex. från polis, läkare eller anhörig. Polis, åklagarmyndighet och

läkare är pliktiga att i förekommande fall göra anmälan. Sedan nämnden

genom undersökning skaffat sig närmare kännedom om ett anmält fall, som

finnes böra föranleda ingripande enligt lagen, har nämnden i allmänhet att

i första hand vidtaga för alkoholmissbrukarens rättelse lämpade hjälpåt-

gärder av förebyggande natur, såsom att ställa honom under övervakning. Det

kan även komma i fråga att förmå vederbörande att rådfråga läkare eller fri­

villigt söka vård å lämplig anstalt. I övrigt finnes endast i så måtto före­

skrifter om medicinsk medverkan i den öppna vården, att nämnden som ett

led i den förberedande undersökningen kan ålägga den som är föremål för

denna att inställa sig inför läkare. — Kostnaderna för de kommunala nykter-

hetsnämndernas verksamhet bestrides i huvudsak av vederbörande kommun,

som dock i viss begränsad omfattning härför erhåller stöd av statsmedel

(med s/4 av nämndens utgifter, dock med högst 1500 kronor för år).

Om hjälpåtgärder uppenbarligen är utsiktslösa eller dessa icke lett till

åsyftat resultat, har nykterhetsnämnden att föranstalta om att alkoholmiss­

brukaren intages å alkoholistanstalt, Nykterhetsnämnd samt jämväl polis­

myndigheten på orten äger emellertid -— även om situationen ej är den nyss

angivna — göra framställning om tvångsintagande å sådan anstalt, näm­

ligen om den åt alkoholmissbruk hemfallne i följd av sitt missbruk är farlig

för annans personliga, säkerhet eller eget liv eller om han för ett kringflackande

liv. År faran överhängande, kan provisoriskt omhändertagande ske. Beslut om

tvångsintagning meddelas av länsstyrelsen. Länsstyrelsen skall dessförinnan

bereda den person, vars omhändertagande ifrågasatts, tillfälle att yttra sig

över ansökningen samt pröva, huruvida denne kan antagas låta sig rätta genom

hjälpåtgärd, och äger själv förordna om sådan åtgärd.

I trängande fall kan länsstyrelsen redan innan alkoholmissbrukaren hörts

föranstalta om att han tillfälligt omhändertages. Länsstyrelsen kan även för­

ordna om anstånd med verkställighet av beslut om omhändertagande. Besvär

över länsstyrelsens beslut om tvångsintagning får föras hos Kungl. Maj:t i

regeringsrätten, men beslutet må, om ej annorlunda förordnas, verkställas

utan hinder av att det ej vunnit laga kraft.

Den med intagningsrätt utrustade slutna vården av alkoholister sker på all­

männa alkoholistanstalter. Dessa anstalter är antingen statliga eller av

Kungl. Maj:t erkända. Statliga anstalter finnes f. n. inrättade för män å

Venngarn och Svartsjö samt i Sala och för kvinnor å Haknäs samt i an­

slutning till fångvårdsanstaltcn i Växjö. De erkända anstalterna, vilka i all­

mänhet drives av för ändamålet inrättade stiftelser, är till antalet 15, varav

Kungl. Maj:ts proposition nr 159.

48

en för kvinnor. Det totala platsantalet i nykterhetsvårdens anstaltssystem

uppgick den 1 februari 1954 till 1 093. Vid samma tidpunkt var 2 436 per­

soner intagna på alkoholistanstalterna. Av dessa var dock 1420 permitte-

rade eller eljest frånvarande, varför den faktiska beläggningen utgjorde 1 016.

Den som på grund av slutligt beslut intages å allmän alkoholistanstalt kan

kvarhållas där under ett år. Har han förut varit intagen å en sådan anstalt

och har beslutet meddelats inom fem år från senaste utskrivningen, får han

kvarhållas under två år. I undantagsfall kan en kvarhållningstid på två år

utöver de sålunda angivna tiderna komma i fråga, nämligen för vårdtagare,

som är särskilt farliga eller straffriförklarade, samt beträffande dem som

förut minst tre gånger varit intagna å allmän alkoholistanstalt och på nytt

intagits där på grund av ett förordnande inom ett år från den senaste utskriv­

ningen.

De sålunda bestämda tiderna är icke ovillkorligen bindande. Utskrivning

skall nämligen ske tidigare, om det. finns grundad anledning antaga att den

intagne kommer att föra ett nyktert och ordentligt liv. Yidare får permitte­

ring på försök ske, i allmänhet förenad med särskild övervakning ofta även

med lydnadsföreskrifter.

Alkoholistvårdsutredningen,

För att belysa frågan om behovet av en reformerad nykterhetsvård har

alkoholistvårdsutredningen framlagt vissa statistiska beräkningar. Yissa av

dessa har avseende å alkoholmissbrukets utbredning i samhället. Då det i

den följande redogörelsen för nykterhetskommitténs förslag kommer att

upptagas en delvis på senare rön byggd framställning härutinnan, torde det

här vara tillfyllest med allenast en hänvisning till betänkandet i berörda del

(sid. 40 o. ff.).

Rörande beskaffenheten av nykterhetsvårdens klientel ur

medicinsk synpunkt har utredningen efter en enkät till föreståndarna

för de olika alkoholistanstalterna funnit, att av samtliga den 6 november 1946

på dessa anstalter närvarande 892 vårdtagare sammanlagt 291 eller ca 33 %

var i behov av vård å medicinskt ledd specialanstalt. Beträffande 27 % åbe­

ropades övervägande psykiska symtom och beträffande 6 % kroppsliga.

Utredningen har vidare genom en särskild expert verkställt en social-

psykiatrisk undersökning av ett visst antal slumpvis utvalda anstaltsklienter.

Av denna framgår, att av 100 manliga vårdtagare å 11 olika anstalter endast

23 var kroppsligt friska och utan defekter. Den psykiatriska undersökningen

av dessa 100 fall visade, att olika former av psykopati förelåg i 26 fall och insuffi­

cienstillstånd av lättare grader i 44 fall. Utredningen påpekar, att läkarunder­

sökningar, som tidigare vid två tillfällen verkställts av på Svartsjö och Venn-

garn intagna, givit ett ännu större procenttal psykiskt sjuka eller abnorma. De

sakkunniga tillägger:

Anstaltsklientelet är emellertid icke representativt för hela den grupp

individer, som den nutida alkoholistvården sysselsätter sig med. Särskilt

Kungl. Maj.ts proposition nr 159.

49

är detta icke fallet i fråga om de båda sistnämnda svenska undersökningarna,

som ju gällde ett urval av det mest socialt och psykiskt-biologiskt belastade

anstaltsklientelet. Den största gruppen av alkoholistvårdens klientel behandlas

ju utanför anstalterna ofta icke utan framgång med enbart miljösanerande och

psykologiskt-pedagogiska medel, vilket talar för att det relativa antalet »sjuka»

missbrukare inom denna grupp icke är så högt som inom anstaltsgruppen. Det

är dock påfallande, att många bland alkoholmissbrukama i gemen visa tecken

på sjukdom eller abnormitet, en iakttagelse som även lekmannen inom alko-

holistvården ofta på senare år gjort.

Resultatet av behandlingen på alkoholis t anstalter na belyses

av en av socialstyrelsen efter framställning från utredningen verkställd sta­

tistisk undersökning rörande de personers förhållanden intill nuvarande tid,

vilka för första gången intogs å allmänna alkoholistanstalter år 1936. Under­

sökningen redovisas i en bilaga till utredningens betänkande, till vilken torde

få hänvisas. Här må endast nämnas, att av de 474 år 1936 första gången inter­

nerade personer, som med säkerhet levde den 31 december 1946 så kunde

8—10 år efter första intagningen 45,6 % betraktas som grova alkoholmiss­

brukare medan 22, i % visade tendens till missbruk och 20,7 % hänfördes till

måttliga förbrukare. Endast 4 % var absolutister eller nästan absolutister.

I anslutning till de gjorda expertundersökningarna rörande nykterhetsvår-

dens klientel har utredningen framlagt vissa principiella synpunkter

på alkoholmissbruket och dess orsaker. Utredningen har härvid så­

som missbruk betecknat varje sådant bruk av alkohol, som medför uppenbar

skada — av fysisk, psykisk, social eller ekonomisk art — för brukaren själv

eller hans omgivning. Sammanfattningsvis framhåller utredningen om orsa­

kerna till alkoholmissbruket:

Alkoholmissbrukare äro ofta sjuka eller abnorma personer, antingen deras

alkoholmissbruk betingas av psykisk eller fysisk underutveckling, felskapning

eller sjukdom av något slag eller de genom sådant missbruk blivit sjuka eller

felutvecklade. En viktig förutsättning för uppkomsten av alkoholmissbruk i

det enskilda fallet är dock alltid beskaffenheten ur nykterhetssynpunkt av

den miljö, i vilken den potentielle alkoholmissbrukaren vistas. Är miljön otill­

fredsställande ur denna synpunkt, äro betingelserna för utveckling av alko­

holmissbruk större särskilt hos icke normalt utrustade eller med svaghet eller

sjukdom behäftade individer. Uppkomsten och fortvaron av ett dylikt miss­

bruk hos en individ består sålunda av ett komplicerat samspel mellan miss­

brukarens konstitutionella eller förvärvade egenskaper eller eventuella sjuk­

domstillstånd och hans miljöförhållanden.

Utredningen tillfogar att om alkoholmissbrukets orsaker sålunda är mång­

skiftande, samhällets åtgärder också måste anordnas på ett sådant sätt, att

även dessa får ett så mångskiftande innehåll som möjligt. Detta krävde i sin

tur en utbyggnad av hela den nykterhetsvårdande organisationen. Till ledning

för övervägandena rörande behovet av en sådan utbyggnad har utredningen

framlagt bl. a. de förut omnämnda beräkningarna av alkoholmissbrukets ut­

bredning i samhället.

Sedan utredningen härefter framfört vissa synpunkter på frågan om medi-

4

—229948

Dihana till riksdagens protokoll 1954. 1 samt. Nr 159.

Kungl. Maj:ts proposition nr 159.

50

cinsk behandling av alkoholmissbrukare samt redogjort för de olika speci­

ella behandlingsmetoder, som kan komma i fråga, har den i ett särskilt

kapitel dragit upp huvudlinjerna för den reform av nykterhets vår­

den, som den funnit påkallad. Härvid har till en början understrukits

vikten av att de medicinska synpunkterna vid alkoholmissbrukares be­

handling ägnades väsentligt större uppmärksamhet än vad som hittills skett.

Utredningen framhåller bl. a., att personer som missbrukar alkohol principiellt

torde böra betraktas som fysiskt eller psykiskt alkoholskadade framför allt

medan alkoholbedövningen varade och under tiden närmast efter dess upp­

hörande. De första åtgärderna vid deras behandling borde sålunda i princip

vara desamma som beträffande på annat sätt sjuka personer.

Utredningen har emellertid samtidigt betonat, att miljöns beskaffenhet spe­

lade en viktig roll vid uppkomsten av alkoholmissbruk och till förhindrande

av återfall i sådant missbruk samt att även icke medicinska åtgärder vore av

största värde vid behandlingen av alkoholmissbrukare. Som exempel på dylika

icke medicinska metoder nämnes placering av alkoholmissbrukare i helnykter

miljö, metoden att med psykologisktrpedagogiska hjälpmedel öva sådana per­

soner att avhålla sig från alkoholdrycker samt sociala åtgärder och personlig

påverkan i olika former. De sakkunniga fortsätter:

Samhällets verksamhet till bekämpande av alkoholmissbruket bör sålunda

gå ut på att påverka såväl sjukdoms- och abnormtillstånd som miljöfaktorer,

vilka framkalla eller främja missbruket. I fråga om den första gruppen fak­

torer bör detta kunna ske effektivare, om ökad medverkan av läkare säker­

ställes inom denna verksamhet och bättre förutsättningar för medicinsk forsk­

ning rörande alkoholistproblemet skapas. Åtgärder härför få dock icke genom­

föras på bekostnad av de psykologiska och sociala åtgärder, som behöva vid­

tagas för att påverka den senare orsaksgruppen. Medicinska, psykologiska och

sociala åtgärder äro sålunda alla värdefulla. De böra dock rationellt samordnas.

Målet för nykterhetsvården bör enligt de sakkunnigas mening vara att varje

missbruksfall blir föremål för en så utvecklad och individualiserad behand­

ling på flera fronter som möjligt, syftande till att skapa förutsättningar för en

helnykter livsföring.

Utifrån den sålunda angivna grundsynen på nykterhetsvårdens aktuella upp­

gifter har utredningen ansett, att reformer och förbättringar erfordras i åt­

skilliga hänseenden, vilka preciseras i följande punkter.

1. Alkoholmissbrukare blir alltjämt i stor utsträckning icke föremål för nyk-

terhetsvårdsorganens uppmärksamhet och åtgärder. Härutinnan hänvisas bl. a.

till det i en bilaga till betänkandet påvisade förhållandet, att i ungefär Vs

av rikets kommuner hade år 1946 ingen åtgärd enligt alkoholistlagen överhuvud

verkställts.

2. I den utsträckning åtgärder kommit i fråga, har dessa ofta icke skänkt

det effektiva skydd mot alkoholmissbrukares sociala skadegörelse, som ur

samhällets synpunkt måste anses erforderligt och önskvärt, eller icke i till­

räcklig mån varit ägnade att verkligen bota sociala alkoholskador. De sak­

kunniga uttalar härutinnan:

Kungl. Maj:ts proposition nr 159.

51

I fråga om skyddet mot missbrukares samhällsskadliga beteende är den nu­

varande lagstiftningen behäftad med vissa brister särskilt då det gäller att

värna medborgarna mot s. k. farliga missbrukare. Redan genom en effektivare

tillämpning av nuvarande alkoholistlag, ett spörsmål som icke endast är av

ekonomisk utan även av organisatorisk natur och dessutom sammanhänger med

lagtillämpamas personliga intresseinriktning och nära förtrogenhet med lagens

olika skyddsmedel, skulle mycket kunna vinnas för ett bättre samhällsskydd

och snabbare och effektivare botande av sociala alkoholskador. Självfallet är

dock detta skydd och sådant botande också en fråga om tillräckliga ekonomiska

resurser för tillämpningsorganen att anställa kompetent personal och att

genom denna vidtaga olika ändamålsenliga behandlingsåtgärder. Detta gäller

även den slutna vården, vars behandlingsresultat hittills ur olika synpunkter

icke kan anses tillfredsställande. Återfallen bland anstaltsklientelet äro alltför

talrika för att man icke skulle ägna ökad uppmärksamhet åt behandlingssyn­

punkten och söka sätta anstalterna i stånd att skänka de intagna en rikare

differentierad vård än som nu är möjlig.

3. Åtgärderna mot alkoholmissbrukare har i sin praktiska utformning icke

alltid motsvarat det föreliggande behovet av rationell medicinsk behandling av

fysiska eller psykiska sjukdomar eller abnormiteter. Den medicinska syn­

punkten på alkoholistproblemet hade överhuvud icke på nöjaktigt sätt kommit

till sin rätt i nykterhetsvården.

I förstnämnda hänseende föreslår de sakkunniga en utvidgning av lagens

tillämpningsområde, så att ingripande mot en alkoholmissbrukare kan ske tidi­

gare d. v. s. på ett ur förbättringssynpunkt gynnsammare stadium av pågående

alkoholmissbruk än som nu är möjligt. För att förstärka organisationen borde

vidare en särskild nykterhetsnämnd tillsättas i varje kommun. Lagändringar

borde genomföras så att nykterhetsnämnderna i ökad utsträckning försågs

med uppgifter om alkoholmissbrukare. Överhuvud borde samarbetet mellan

olika myndigheter och nykterhetsnämnderna stärkas.

Med avseende å effektiviteten hos de nykterhetsvårdande organens verk­

samhet och behovet av bättre resurser för att hindra alkoholmissbrukares

skadegörelse torde enligt utredningens mening den mest framträdande bristen

vara av ekonomisk natur. Utredningen anser, att staten i avsevärt större ut­

sträckning än f. n. borde svara för kostnaderna för såväl öppen som sluten vård

av alkoholmissbrukare, så att denna kan ytterligare differentieras och för­

bättras och samarbetet mellan nykterhetsnämnderna och anstalterna utvidgas.

Utredningen föreslår därför höjda statsbidrag till såväl nykterhetsnämndernas

som alkoholistanstalternas verksamhet, varjämte vårdkostnaderna å anstalterna

föreslås skola i sin helhet täckas av statsmedel. — I detta sammanhang må

nämnas, att det förut omförmälda förslaget om utvidgning av lagens tillämp­

ningsområde enligt utredningens uppfattning borde kunna resultera i ett

bättre samhällsskydd mot alkoholmissbrukare samt vid behandlingen bättre

tillgodose behovet av sådant skydd. Utredningen understryker emellertid, att

den personliga friheten icke finge onödigt inskränkas och föreslår för att om

möjligt tillfredsställa rättssäkerhetens krav en viss omläggning av proceduren

vid beslut om alkoholmissbrukares internering.

Kungl. Maj.ts proposition nr 159.

52

Yad slutligen angår det tredje område, där utredningen funnit reformer på­

kallade, nämligen beträffande den medicinska behandlingen av vissa alkohol­

missbrukare, föreslås med hänvisning till det trängande och omfattande be­

hovet av sådan behandling att fyra särskilda sjukhus för hithörande ända­

mål inrättades. Ett av dessa borde uppföras i Stockholm snarast möjligt och

de övriga tre sedan erfarenheter vunnits av det första sjukhusets verksamhet.

Anordnande och drift av dessa sjukhus borde helt bekostas av staten. Utred­

ningen föreslår även vissa andra åtgärder i syfte att giva de medicinska syn­

punkterna på alkoholistproblemet ökat utrymme.

Författningsmässigt har den sålunda föreslagna reformeringen av alko­

holistvården tagit sig uttryck i ett förslag till helt ny lagstiftning, som skulle

ersätta den nuvarande alkoholistlagen. Utredningen har nämligen funnit, att

denna behövde redigeras om med hänsyn till såväl de föreslagna viktiga änd­

ringarna som de olika tillägg som gjorts efter lagens tillkomst. I lagförslaget

hade, framhåller utredningen, dessa ändringar inarbetats och de redaktionella

justeringar och den omplacering av de olika stadgandena företagits, vilka er­

fordrades för en logisk uppbyggnad av lagen.

Beträffande förslagen om en ekonomisk upprustning av nykterhetsnämn-

derna samt inrättandet av speciella alkoholistsjukhus torde få hänvisas till

den särskilda propositionen härom, vilken samtidigt framlägges.

Remissyttrandena.

Alkoholistvårdsutredningens förslag om en utbyggnad av den samhälleliga

nykterhetsvården har vid remissbehandlingen från olika håll betecknats som

värdefullt och val ägnat att läggas till grund för det fortsatta reformarbetet.

Frågan om behovet av en reform på detta område har utförligt behandlats

av socialstyrelsen, som till en början framhåller, att de senaste årens ut­

byggnad av de ekonomiska hjälpformerna haft ett stort värde även från nyk-

terhetssynpunkt, eftersom fattigdom och låg försörjningsstandard utgjorde

god jordmån för alkoholism och därmed förknippade sociala skadeverkningar

i form av vanvård av barn, bristande hygien och ökade hälsorisker, sjukdom,

olycksfall och kriminalitet m. m. Socialstyrelsen fortsätter:

Det socialt skadliga alkoholmissbruket har emellertid även andra växtbe-

tingelser än otillfredsställande försörjningsförhållanden. Trots de senare

årens obestridliga förbättringar i fråga om de sämst ställdas levnadsförhål­

landen ha alkoholskadorna icke visat tecken att avtaga. Under den allra

sista tiden synas dessa skador tvärtom befinna sig i tilltagande. Här måste

sålunda andra orsaksfaktorer än materiellt dåliga levnadsbetingelser spela in

och göra speciella nykterhetsfrämjande åtgärder från samhällets sida erfor­

derliga. Om alkoholseden kunde trängas tillbaka, skulle detta helt visst med­

föra en minskning i det samhällsskadliga missbruket av alkohol. Spörsmålet

härom är emellertid utomordentligt komplicerat och kan i detta sammanhang

endast antydas. En betydelsefull faktor härvid är givetvis ordningen för alko­

holförsäljningen men socialstyrelsen finner med avseende härå icke opåkallat

att framhålla, att det finns en benägenhet att överdriva räckvidden av denna

ordnings betydelse för alkoholmissbrukets stävjande. Även om- det skulle

visa sig möjligt att finna en sådan lösning i fråga om alkoholförsäljningen,

Kungl. Maj-.ts proposition nr 159.

53

som medförde, att alkoholkonsumtionen nedginge högst avsevärt, så har man

enligt socialstyrelsens mening likväl icke att räkna med att omfattningen av

det samhällsskadliga missbruket av alkohol skulle komma att nedgå i samma

proportion. Förutom allmänna välfärdsanordningar och en speciell regim

i fråga om alkoholförsäljningen erfordras därför, för att verksamt bekämpa

alkoholmissbruket och lindra dess följder i olika avseenden, en särskild orga­

nisation och verksamhet för nykterhetsvård med uppgift att bringa effektiv

hjälp åt sådana människor, som periodvis eller mera ihållande missbruka

alkohol.

Behovet av en slagkraftig nykterhetsvård har under senare år icke rönt

tillräckligt beaktande av statsmakterna. Medan den allmänna socialvården

kraftigt utbyggts med olika förmåner åt medborgarna av väsentligen ekono­

misk art, bär betydelsen av nykterhetsfrämjande åtgärder, enkannerligen effek­

tiva nykterhetsvårdsåtgärder, i stort sett förbisetts. De år 1944 vidtagna åt­

gärderna med anledning av den s. k. snabbutredningen angående nykterhets-

tillståndet under krigsåren (SOU 1944: 3) voro alltför obetydliga för att jäva

detta omdöme. De åsyftade resultaten av de sociala förmånerna ha i allt­

för många fall gått till spillo, på grund av att de tillgängliga organen och

hjälpmedlen för bekämpande av alkoholismen icke ha motsvarat behovet.

Först genom tillsättande av 1944 års nykterhetskommitté och 1946 års alko-

holistvårdsutredning ha hithörande frågor vunnit den uppmärksamhet från

samhällets sida, som de förtjäna.

Avslutningsvis framhåller socialstyrelsen, att den utginge från att nykter­

hetskommitténs förslag icke komme att medföra grundväsentliga ändringar i

fråga om den samhälleliga nykterhetsvården. Förslagen i alkoholistvårdsut-

redningens betänkande innebure; enligt styrelsens mening, ett minimum för

att skänka denna starkt försummade vårdverksamhet en tillfredsställande

organisation och effektivitet.

Liknande synpunkter anföres av medicinalstyrelsen, som anser alkohol­

missbruket med hänsyn till sin omfattning, sina sociala följder och sin höga

grad av invaliditet tillhöra de folksjukdomar, mot vilka lämpliga åtgärder

snarast bör vidtagas. De med gällande alkoholistlag förenade nackdelarna

vore så betydande, att enligt medicinalstyrelsens mening uppskov med

en effektivare och mera medicinskt betonad lagstiftning icke vore försvarligt.

I motsats till socialstyrelsen, medicinalstyrelsen och det alldeles över­

vägande flertalet av de remissinstanser, som ur mera allmänna synpunkter

behandlat utredningens förslag, ställer sig statskontoret kritiskt till det­

samma. Statskontoret finner utredningen visa, att alkoholmissbruket ej hade

sådan utbredning i vårt land, att alkoholistvårdens utbyggande kunde be­

traktas som en av de socialvårdsfrågor, vilka trängde till omedelbara och mera

genomgripande åtgärder. Statskontoret hänvisar härvid bl. a. till att antalet

fylleriförseelser, för vilka personer sakfällts, nedgått från 52 571 i medeltal

1913/15 till 30 688 år 1946 samt framhåller att antalet på sinnessjukhus in­

tagna vid 1946 års slut var inemot sju gånger så många som alkoholistanstalts-

klientelet. Programmet för en förbättring av alkoholistvården borde därför

kunna uppläggas på längre sikt och samordnas med övriga aktuella reformer

inom socialvården.

Kungl. Maj.ts proposition nr 159.

54

Kungl. Maj:ts proposition nr 159.

Beträffande alkoholistvårdsutredningens principiella synpunkter på

alkoholmissbruket och dess orsaker samt den därav betingade

utformningen av samhällets åtgärder häremot har socialstyrelsen

förklarat sig se på dessa problem på samma sätt som utredningen och sam­

manfattat den gemensamma uppfattningen på följande sätt:

Arten och beskaffenheten av den samhälleliga insatsen för alkoholismens

bekämpande måste givetvis anpassas efter alkoholmissbrukets primära or­

sak. I vissa fall är missbruket otvivelaktigt konstitutionellt betingat och där­

för att anse såsom ett huvudsakligen medicinskt-psykiatriskt problem. Vård­

medlen i ett dylikt fall böra då självfallet primärt vara av medicinsk karak­

tär. I andra fall är orsaken av mera social-psykologisk natur och missbruket

att betrakta som i främsta rummet en miljöskada. Samhällets åtgärder i ett

dylikt fall böra då erhålla en motsvarande prägel. Socialstyrelsens erfaren­

heter såsom uppsiktsmyndighet över alkoholistvården giva emellertid mycket

bestämt vid handen, att det endast är mera undantagsvis som enbart kon­

stitutionella eller enbart miljöfaktorer utgöra hela grunden för missbruket

i de individuella fallen. I allmänhet är det flera orsaker, dels av konstitutio­

nell natur, dels miljöbetingade, som samverka till uppkomsten av alkohol­

missbruk. Härav följer att den samhälleliga insatsen för att vara verksam

och effektiv måste vara på motsvarande sätt nyanserad. För detta ändamål

erfordras en utbyggnad av den nuvarande nykterhetsvården —- vilken hittills

huvudsakligen har varit inriktad på de i och för sig viktiga skyddsuppgif-

terna och på att lösa sociala och personliga problem för klientelet —- så att

denna även kommer att omfatta medicinsk vård och behandling.----------

Konsekvenserna av denna uppfattning är, att alkoholismen måste uppfattas

icke endast såsom ett medicinskt problem och heller icke enbart såsom en

social fråga utan såsom ett sammansatt problem, vilket kräver en kombinerad

terapi och ett system av organ i stånd att lämna sådan terapi.

I likhet med socialstyrelsen framhåller direktören för alkoholistanstalten å

Venngarn, att de åtgärder som avser medicinsk behandling icke finge genom­

föras på bekostnad av psykologiskt-pedagogiska och sociala åtgärder, vilka

alltjämt måste ingå som viktiga led i behandlingen av alkoholmissbrukare.

Mot denna grundsyn har olika kommunala myndigheter inom Stockholms

stad vänt sig och hävdat, att de medicinska synpunkterna icke av utredningen

tillmätts den centrala betydelse de förtjänade. Sålunda pekar stadens kam­

markontor på att överläkaren vid Beckomberga sjukhus, S. Izikowitz, i sitt

yttrande konsekvent sett vården av alkoholister som sjukvård och ifrågasatt

lämpligheten av att nykterhetsvården skall omhänderhas av nykterhets-

nämnderna. Sammanfattningsvis anför kammarkontoret:

Om den moderna tesen att alkoholmissbruk är ett sjukdomsutslag accep­

teras, gives anledning att grundligt överväga hittills tillämpade principer

rörande nykterhetsvårdens inriktning, metoder och organisation. Nykterhets­

vården vore då jämförlig med sjukdomsbekämpande i allmänhet, där ingri­

panden mot den enskilde annat än på hans egen önskan endast borde ifråga-

komma, då samhällsskyddet så krävde. Nykterhetsvården borde då ock rim­

ligen ingå i sjukvårdsorganisationen. Kammarkontoret anser, att det före­

liggande förslaget icke föregåtts av tillräckligt grundliga överväganden av nu

angiven principiell natur.

Kungl. Maj.ts proposition nr 159.

55

Stockholms stads drätselnämnd 'har i huvudsak anslutit sig till de av kam­

markontoret anförda synpunkterna. Med hänvisning härtill har det i remiss-

ärendet föredragande borgarrådet anfört hl. a.:

Förnyade överväganden rörande ett mera konsekvent bedömande av alko­

holistvårdens utformning som en korrektiv socialvårdsuppgift eller som en

rent sjukvårdande uppgift borde enligt min mening komma till stånd, innan

genomgripande förändringar i nuvarande lagstiftning företagas. —- — —

Redan av de i ärendet redovisade yttrandena synes emellertid klart

framgå, att den medicinska sidan av nykterhetsvården hade bort starkare be­

tonas i betänkandet och att den medicinska sakkunskapen borde anlitas i

större utsträckning vid denna vård än vad förslaget innebär.------ —

I avvaktan på ett sålunda förordat förnyat övervägande av den principiella

och centrala frågan rörande nykterhetsvårdens inriktning och medel torde de

av kommittén framlagda enskilda förslagen, som icke ha intimt samband med

denna principfråga, kunna genomföras till båtnad för nykterhetsarbetet.

Stadsfullmäktige i Stockholm har på hemställan av stadskollegiet till be­

svarande av remissen överlämnat yttranden av olika myndigheter inom sta­

den, bl. a. de förut delvis refererade, samt åberopat ett uttalande av borgar-

rådsberedningen, vari anföres:

Beredningen, som i allt väsentligt kan ansluta sig till vad föredragande

borgarrådet anfört, finner de principiella erinringar, som riktats mot alko-

holistvårdsutredningens förslag, äga en så stor tyngd, att utredningen icke kan

anses ge tillräcklig grund för den fortsatta utbyggnaden av samhällets nykter-

hetsvård på längre sikt. Denna fråga torde därför böra ytterligare övervägas,

lämpligen i ett vidare sammanhang med samhällets psykiska hälso- och sjuk­

vård, med vilken alkoholistvården obestridligen hör mycket nära samman.

Vikten av att de medicinska synpunkterna bättre beaktades vid reform­

arbetet har understrukits även från annat håll än från Stockholms stad.

Svenska stadsförbundet anser sålunda, att det i lagtexten kraftigare borde

ha betonats att största uppmärksamhet borde ägnas åt alkoholproblemets

medicinska sida. Styrelsen för erkända alkoholistanstalten Kurön finner det

anmärkningsvärt, att de medicinska synpunkterna på alkoholismen satt

så ringa spår i det föreliggande lagförslaget, och anför exempel på om­

råden inom alkoholistvården, som från denna utgångspunkt borde kunna re­

formeras och moderniseras. Svenska läkarnas helnykterhetsförening fram­

håller, att det visserligen icke vore lätt, att i den mer än 30-åriga, erkänt goda

socialinriktade behandlingen inarbeta den medicinska forskningens rön, men

att de medicinska synpunkterna i utredningen kapitulerade väl tidigt, kanske

bl. a. på grund av frånvaron av profylaktisk syn. I sistnämnda hänseende

påtalar föreningen, att profylax, allmänpreventiva åtgärder, utsikten att genom

uppfostran, upplysning, diskussion av det alkoholfria levnadssättet och dess

för- och nackdelar för den personliga hygienen icke diskuterats.

Å andra sidan uttalar länsnykterhetsnämnden i Kopparbergs län tveksam­

het om det lämpliga i vad utredningen anfört om att alkoholskadade perso­

ner i princip vid behandling skall jämställas med sjuka och påpekar, att dessa

personer ofta framhåller att deras tillstånd är oförvållat och gärna stärkes i

56

den föreställningen att de är sjuka personer, som icke är ansvariga för

sina handlingar. Svenska nykter hetsvår ds förbundet finner utredningens ut­

talande på denna punkt alltför ensidigt och framhåller begränsningen i den på

utredningens uppdrag fullgjorda medicinska undersökningen. Jämförelse sak­

nades med klientel ur den öppna (förebyggande) nykterhetsvården och med

personer utanför nykterhetsnämndernas arbetsområde.

Vad härefter angår själva lagförslaget, har tanken att ersätta alkoholist-

lagen med en helt ny lag ej mött några gensagor. Visserligen har — såsom

närmare skall redovisas i följande avsnitt — från olika håll förordats upp­

skov med förslagets genomförande i vissa delar men i stort sett har lagför­

slaget gillats av det övervägande flertalet hörda myndigheter och organisa­

tioner och betecknats som en god grund för en ny lagstiftning. Socialstyrelsen

finner förslaget i fråga om såväl det materiella innehållet som dispositionen

och den språkliga utformningen innebära ett betydande framsteg i förhål­

lande till den gällande lagen. Nykterhetsnämnden i Hälsingborg uttalar till­

fredsställelse med lagtextens klarhet och överskådlighet. Liknande uttalan­

den förekommer i flera remissvar.

Nykterhetskommittén.

Nykterhetskommittén har givetvis icke kunnat undgå att i betydande ut­

sträckning beakta synpunkter, som är nära förknippade med nykterhets­

vården. Vissa av dess undersökningar är i själva verket av det största in­

tresse för denna gren av socialvården, och ett flertal av dess förslag tar

direkt sikte på reformer inom nykterhetsvården. I tidigare avgivet yttrande

över alkoholistvårdsutredningens förslag har nykterhetskommittén i princip

tillstyrkt de föreslagna reformerna och de av kommittén numera framlagda

betänkande^ innefattar icke någon ändring i den sålunda intagna stånd­

punkten.

Vad nykterhetskommittén i skilda hänseenden föreslagit, såvitt angår

nykterhetsvården, skall i det följande refereras i de sammanhang, vartill de

olika förslagen har anknytning. Här skall endast i korthet återgivas resul­

tatet av vissa undersökningar, som av kommittén utförts, och vilka ger en

relativt aktuell bild av nykterhetstillståndet i landet.

Det har självfallet för kommittén varit en angelägen uppgift att skaffa

sig en uppfattning om alkoholmissbrukets omfattning i Sverige

f. n. Kommittén har därvid verkställt en inventering av de missbruksfall,

som varit kända hos de myndigheter eller andra organ, som haft att taga

befattning med alkoholmissbrukare. Denna inventering gav vid handen, att

av dem som levde vid årsskiftet 1945/46 ca 200 000 personer eller 3,9 % av

hela befolkningen över 15 år hade åtminstone någon nykterhetsanmärkning

antecknad under åren 1936—45. Omkring 15 000 av dessa kunde rubriceras

såsom alkoholister i alkoholistlagens mening och omkring 35 000 såsom andra

grova missbrukare. De som endast hade enstaka lindriga anmärkningar

under tioårsperioden utgjorde ca 150 000.

Kungl. Maj:ts proposition nr 159.

57

Kommittén nämner, att av de 200 000 personerna endast drygt 4 000 var

kvinnor, av vilka praktiskt taget alla bodde i städerna. Av de 195 000 männen

bodde 86 000 på landsbygden och 109 000 i städerna. Det innebure, att av

landsbygdens män över 15 år hade ungefär 6 % och av städernas ungefär 11 %

nykterhetsanmärkning antecknad under den observerade tioårsperioden.

De framkomna siffrorna finner kommittén vittna om, att alkoholmissbru­

ket hade en sådan storleksordning, att det måste ge anledning till stark upp­

märksamhet från statsmakternas sida. Alkoholmissbrukets allvarliga karak­

tär markerades ytterligare av en studie kommittén utfört i fråga om sam­

bandet mellan alkoholvanor och vissa sociala förhållanden.

Kommittén yttrar härom:

Andelen frånskilda är mångdubbelt större bland missbrukarna än bland

den övriga befolkningen. Missbrukarna har i större utsträckning än övriga

ingått äktenskap sedan barn fötts eller medan barn väntas, vilket gör att an­

delen barnlösa äktenskap är relativt lag. Särskilt de »grövre» missbrukargrup-

perna har ett relativt stort antal familjer med stora barnkullar. Hela antalet

barn, som lever under inflytande av en miljö, i vilken far eller mor tillhör

missbrukargruppema, har beräknats till ca 175 000 eller 10 % av samtliga

barn. Missbrukarnas barn får genomsnittligt sämre utbildning än barn som

växer upp i andra hem med motsvarande ekonomiska förutsättningar. Barna­

vårdsnämnden har föranletts ingripa tio gånger så ofta bland de grövre

missbrukarna som bland den i nykterhetshänseende skötsamma delen av

befolkningen och bland de tillfälliga missbrukarna tre gånger så ofta. Från­

varo från arbetsplatsen under längre perioder är bland de grövre miss­

brukarna dubbelt så vanlig som bland de i nykterhetsavseende skötsamma

och förekomsten av bisysselsättning är avsevärt lägre bland de misskötsamma.

Av personer med samma inkomster har missbrukarna en betydligt mindre

andel förmögenhetsinnehavare än övriga och fattigvårdsbohovet visar mot­

svarande överfrekvens. Alkoholisterna, som utgör 0,7 % av samtliga män

över 25 år, svarade för 12,8 % av samtliga straffregisterbrott, som återfanns

bland de av undersökningen omfattade männen över 25 år. De övriga grova

missbrukarna, utgörande 1,5 % av den genomsnittliga befolkningen, svarade

för 19,6 % av brotten och de tillfälliga missbrukarna, utgörande 6,6 % av

männen, svarade för 23 procent av samtliga straffregisterbrott. Detta inne-

bär, att de sammanlagt 8,8 % av männen, som prickats för nykterhetsanmärk­

ning, svarar för hela 55,4% av alla straffregisterbrott, som begåtts av vuxna

män.

Det vore uppenbart — tillfogar kommittén under hänvisning till de åter­

givna siffrorna — att alkoholmissbruket i sådan grad voie förbundet med

sociala skador, att man här hade att räkna med ett allvarligt socialt pro­

blem.

Beträffande alkoholvanornas utveckling, som gjorts till föremål

för en särskild undersökning, konstaterar kommittén, att alkoholvanorna

under de senaste decennierna nått ut till allt större grupper av befolkningen.

Ungdomarna nu började förtära alkohol tidigare än förr. Breddningen av

vanorna följde ett bestämt schema, som syntes nära ansluta sig till vane-

typen hos stadsbefolkningen och tjänstemannagrupperna. Denna vanetyp

markerades av ett relativt litet antal absolutister. Antalet förtäringstill-

Kungl. Maj.ts proposition nr 159.

58

fällen per förtärare syntes bli allt flera, medan den. genomsnittligt förtärda

kvantiteten minskade. I detta schema inginge även att ungdomarna började

förtära alkohol relativt tidigt, ofta i hemmiljön.

I förhållandet mellan stad och land föreligger enligt kommitténs under­

sökningar en klar olikhet i fråga om alkoholvanornas utbredning.

Alkoholvanorna vore mindre utbredda på den glest befolkade landsbygden

än i städerna och mindre utbredda på den glest befolkade norrländska lands­

bygden än i det tättbefolkade Skåne. De vore vidare mera utbredda i stor­

städerna än i de mindre tätorterna. Flera faktorer medverkade till att

alkoholbrukets intensitet varierade med befolkningstätheten. Försäljnings­

ställena låge glesare på landsbygden och det krävdes därför större uppoff­

ring av tid och pengar för att besöka dem.

I yttrandena över nykterhetskommitténs förslag har behovet av re­

former inom nykterhetsvården praktiskt taget enhälligt vitsordats. En sam­

manställning av dessa yttranden innefattas i propositionen med förslag till

ekonomisk upprustning av den öppna nykterhetsvården, till vilken torde få

hänvisas.

Departementschefen.

Alkoholmissbrukets utbredning och dess ofta svåra sociala skadeverk­

ningar har gjort att frågan om åtgärder från samhällets sida för att be­

kämpa alkoholmissbruket tidigt uppmärksammats. I lagstiftningsarbetet

och den samhälleliga verksamhet, som ansluter sig därtill, har man härvid

i huvudsak gått fram på två vägar. Dels har man genom reglering av för­

säljningen av alkoholhaltiga drycker sökt förhindra uppkomsten av alkohol­

missbruk. Dels har man genom olika åtgärder ingripit mot de individuella

alkoholmissbrukarna.

Lagstiftningen om behandlingen av alkoholmissbrukare hade till en början

en relativt begränsad räckvidd. Den första alkoholistlagen av år 1913 var

väsentligen en interneringslag, som reglerade förutsättningarna och for­

merna för tvångsintagning på alkoholistanstalt. Ingripande kunde endast

ske mot grova missbrukare; dessa betraktades som sociala skadegörare, mot

vilka samhället borde skydda sig.

I nu gällande alkoholistlag har bestämmelserna om tvångsintagning icke

samma dominerande ställning som i 1913 års lag. Enligt stadgandena i lagen

gäller emellertid regelmässigt, att vederbörande skall vara hemfallen åt alko­

holmissbruk för att de nykterhetsvårdande organen — nykterhetsnämnderna

— skall kunna ingripa. Icke ens hjälpåtgärder kan enligt lagens grundstad-

ganden komma ifråga annat än vid ett mera framskridet stadium av missbruk.

I praktiken vidtages likväl sådana åtgärder i ej ringa omfattning, vilket fram­

går bl. a. därav att år 1951 icke mindre än omkring 14 200 personer blev före­

mål för lindriga förebyggande åtgärder, trots att de icke varit på sätt i 1 §

alkoholistlagen sägs hemfallna åt alkoholmissbruk. Antalet fall, på vilka nyss­

Kungl. Maj:ts proposition nr 159.

59

nämnda lagrum tillämpades och beträffande vilka ingripande förekom samma

år, uppgick till över 12 700. Under året intogs 1384 personer på de olika

alkoholistanstalterna. Det är emellertid att märka, att behovet av ingiipanden

är långt större än de nu angivna siffrorna visar. Jag får i detta sammanhang

erinra om att nykterhetsnämndssakkunniga räknat med att nykterhetsnämn-

dernas framtida klientel torde komma att uppgå till mellan 60 000 och 100 000

personer per år. Belysande är också de siffror nykterketskommitten angivit.

Av dem, som levde vid årsskiftet 1945/46, hade cirka 200 000 personer av

hela befolkningen över 15 år någon nykterhetsanmärkning antecknad under

åren 1936—45. Omkring 15 000 av dessa kunde rubriceras som alkoholister

i alkoholistlagens mening och omkring 35 000 såsom andra grova missbrukare.

Redan det nu sagda ger vid handen, att det allmänna nykterhetstillstandet

i landet icke kan betecknas som gott. Att nykterhetstillståndet är mindre till­

fredsställande framgår även därav, att antalet avdömda fylleriförseelser sedan

år 1947 till och med år 1951 ökat med ej mindre än 28,6 %. Såsom särskilt

oroväckande framstår det under senaste åren tilltagande ungdomsfylleriet.

Under det att sedan åren före kriget fyllerifrekvensen praktiskt taget varit

oförändrad i åldrarna över 30 år, har däremot fylleriet för åldersgruppen

mellan 15—20 år ökat till det dubbla.

Mot bakgrunden härav inställer sig givetvis frågan, huruvida den gällande

alkoholistlagstiftningen tillfredsställande fyller sin uppgift. Enligt alkoholist-

vårdsutredningens mening är så ej fallet. Utredningen har därför framlagt

förslag till helt ny lagstiftning, avsedd att ersätta alkoholistlagen. Utred­

ningens förslag avser emellertid icke enbart lagstiftningen utan siktar till

en förstärkning av nykterhetsvården över huvud. Dessa förslag har seder­

mera påbyggts, såväl av nykterhetskommittén som av nykterhetsnämndssak­

kunniga.

Samhällets nykterhetspolitik upptas i sin helhet till omprövning i pro­

positionen nr 151, som tidigare anmälts av chefen för finansdepartementet.

Där uppdras allmänna riktlinjer för den framtida nykterhetspolitiken. Mot-

bokssystemet, som nu intar en dominerande ställning i nykterhetspolitiken,

föreslås skola avlösas av ett fritt försäljningssystem. Dess effekt på konsum­

tionen och nykterhetstillståndet har nämligen bedömts som skäligen ringa.

Systemet anses förbundet med åtskilliga olägenheter. Det drar dryga kost­

nader för administration av den individuella kontrollen. Genom inbesparing

av dessa kostnader kan utrymme beredas för ökade positiva åtgärder för ett

bättre nykterhetstillstånd. Tyngdpunkten skall i fortsättningen läggas på de

positiva åtgärderna. Forskning, undervisning och upplysning i nykterhets-

frågan skall intensifieras. Stöd åt ungdomsverksamhet skall lämnas. Härtill

kommer som ett viktigt inslag att nykterhetsvården skall upprustas.

I det förslag till en allmän upprustning av nykterhetsvården, som alko-

holistvårdsutredningen framlagt, innefattas, som nyss nämnts, vissa reformer,

som direkt har avseende å alkoholistlagen. Dessa reformer kan i korthet sägas

innebära att tyngdpunkten i nykterhetsvården förskjutes till förebyggande,

Kungl. Maj:ts proposition nr 159.

60

rikt differentierade åtgärder i ett begynnelseskede av missbruk. Därjämte

föreslås att de öppna nykterhetsvårdsorganen erhåller en sådan förstärkning

att de kan fullgöra de vidgade arbetsuppgifter, som följer av denna omlägg-

ning.

För egen del kan jag instämma i utredningens omdöme, att den nuvarande

alkoholistlagstiftningen är behäftad med vissa brister. Otvivelaktigt har det

sedan länge varit angeläget att avhjälpa dessa brister. En reformerad lag­

stiftning bör därför genomföras som ett led i den omläggning av samhällets

nykterhetspolitik, som nu förestår.

I stort sett kan jag även ansluta mig till de huvudlinjer alkoholistvårds-

utredningen dragit upp för en reform av lagstiftningen. Dessa grundar sig

väsentligen på utredningens uppfattning om orsakerna till alkoholmissbruk

och inställningen till frågan, om detta missbruk bör betraktas som vanart

eller sjukdom, såsom ett socialt eller medicinskt-psykiatriskt problem. Ut­

redningen har på denna väsentliga punkt icke ansett sig kunna uttala sig

mera bestämt för vare sig den ena eller den andra av dessa orsaksgrupper.

Den har understrukit betydelsen av miljöfaktorer och psykologiska om­

ständigheter som orsaker till alkoholmissbruk men även framhållit, att miss­

brukarna ofta är sjuka och abnorma personer, vilkas missbruk betingas av

sjukdomen. Utredningen har sålunda sett alkoholismen som ett samman­

satt problem och därför funnit, att den måste angripas från flera håll. Då

de sociala synpunkterna förut dominerat har detta lett till att utredningen

velat bereda de medicinskt-psykiatriska synpunkterna ökat inflytande utan

att dock bryta med hittills tillämpade metoder.

Denna utredningens grundsyn på alkoholistvårdens problem har mött

opposition från några håll, där man ansett, att alkoholmissbrukets medicinska

sida icke tillräckligt uppmärksammats. På grundval av uttalanden i denna

riktning av läkare, verksamma i den kliniska vården av alkoholskadade inom

Stockholms stad, har stadsfullmäktige i staden förordat en ny utredning av

hela frågan i sammanhang med överväganden om samhällets hälso- och sjuk­

vård.

Det vill emellertid synas som om denna inställning hos Stockholms stads

kommunala organ icke representerade någon allmän uppfattning bland sak­

kunskapen på området. Utredningens förslag omfattas i förevarande del

även av de tre läkare, som deltagit i utredningen, och varken medicinalsty­

relsen, svenska läkaresällskapet eller någon av de medicinska fakulteterna

har gjort några principiella erinringar. Socialstyrelsen har utifrån sin er­

farenhet funnit, att det endast är undantagsvis som enbart konstitutionella

eller enbart miljöfaktorer utgör hela grunden för missbruket i de individuella

fallen. Utredningen torde enligt min mening därför ha gjort en på forsk­

ningens nuvarande ståndpunkt i stort sett riktig avvägning mellan de olika

uppfattningar som framförts.

Det är emellertid tydligt, att en ändamålsenligare nykterhetsvård icke

kan åvägabringas enbart genom ändrad eller ny lagstiftning. Minst lika

Kungl. Maj:ts proposition nr 159.

61

viktigt som att vidgade legislativa medel ställes till de nykterhetsvårdande

organens förfogande är att dessa organ själva förstärkes personellt ocli över

huvud ges en sådan organisation att de på bästa sätt kan tillvarata de möj­

ligheter som den reformerade lagstiftningen erbjuder. I det syftet har jag i

särskild ordning framlagt förslag, dels om väsentligt ökade statsbidrag till

de kommunala nykterhetsnämnderna, dels om en successiv utbyggnad av

länsnykterhetsnämnderna. Som uttryck för en strävan att skapa grundval för

en större kunskap om hithörande problem får det förslag uppfattas, som jag

samtidigt framlägger, nämligen att ett specialsjukhus för alkoholister inrättas.

Av de skilda arbetsuppgifter, som skall tillkomma detta sjukhus, anser jag

nämligen forskningsuppgiften som en av de betydelsefullaste. Måhända skall

en vetenskapligt inriktad forskning skänka ytterligare klarhet om alkoholis­

mens natur och därmed dess lämpligaste behandling. Icke minst bör man

räkna med att nya behandlingsmetoder kommer att tillskapas; uppslag här-

utinnan har för övrigt framkommit och prövats efter det utredningens för­

slag framlagts.

Den av utredningen föreslagna lagen om nykterhetsvård innebär så mång­

skiftande och viktiga förändringar i förhållande till gällande rätt att det icke

synes mig lämpligt att genomföra desamma inom den nuvarande lagens ram.

Ehuru lagstiftningens allmänna uppläggning bibehålies oförändrad, ansluter

jag mig följaktligen till utredningens förslag att nu ersätta alkoholistlagen

med en helt ny lag och jag gör det med desto mindre tvekan som några invänd­

ningar häremot icke gjorts vid remissbehandlingen. Fastmer har från åt­

skilliga håll uttalats att förslaget utgjorde en god grund för en ny lagstift­

ning, som snarast borde komma till stånd. Redan namnet på den nya lagen

— lag om nykterhetsvård — vilket jag förordar, synes mig väl svara mot

den inställning, som kännetecknar modern nykterhetsvård, nämligen att det

i främsta rummet gäller att på ett tidigt stadium hindra uppkomsten av

ett allvarligt alkoholmissbruk och bota sådant missbruk.

I det följande ämnar jag först lämna en allmän motivering till vissa vik­

tigare ställningstaganden i det förslag, som på grundval av utredningens

förslag utarbetats inom inrikesdepartementet nämligen i frågorna om lagens

tillämpningsområde, organen för den öppna vården och handläggningen av

ärenden om tvångsinternering. Därefter lämnas en specialmotivering till för­

slaget.

Iiungl. Maj:ts proposition nr 159.

Lagens tillämpningsområde.

Gällande bestämmelser.

Såsom förut nämnts fordras för ingripande enligt 1 § i gällande alkoholist-

lag att vederbörande är hemfallen åt alkoholmissbruk. Därjämte kräves

emellertid, att alkoholmissbrukaren kan hänföras till något eller några

av de olika slag av typiska beteenden enligt 1 §, vilka uppstår som följd av

62

eller står i samband med alkoholmissbruk (specialindikation). För att alko­

holmissbrukaren skall falla under lagen måste han sålunda på grund av sitt

missbruk antingen

1) vara farlig för annans personliga säkerhet eller eget liv, eller

2) utsätta någon, som han jämlikt stadgande i lag är skyldig att försörja,

för nöd eller uppenbar vanvård eller eljest grovt brista i sina plikter mot

sådan person, eller

3) ligga det allmänna, sin familj eller annan till last, eller

4) vara ur stånd att taga vård om sig själv, eller

5) föra ett för närboende eller andra grovt störande levnadssätt.

Lagen är också tillämplig, om någon är hemfallen åt alkoholmissbruk, samt

6) under de två senast förflutna åren tre eller flera gånger bötfällts för

fylleri, eller

7) befinnes föra ett kringflackande liv.

Med undantag för den sist nämnda indikationen »befinnes föra ett kring­

flackande liv» fanns dessa speciella grunder upptagna i 1931 års lag redan vid

dess tillkomst. Ingripande mot de alkoholister, som för ett kringflackande liv,

möjliggjordes genom en lagändring 1938.

En viss bestämning av lagens tillämpningsområde, som ansetts kunna möj­

liggöra ett ingripande även om de i 1 § stadgade förutsättningarna icke före­

ligger, sker vidare genom regeln i 3 § om nykterhetsnämnds åligganden. En­

ligt denna har nykterhetsnämnd till uppgift att övervaka nykterhetstillstån-

det samt att i enlighet med vad i lagen sägs eller eljest finnes stadgat vid­

taga för dess höjande erforderliga åtgärder. Därvid åligger det nämnden sär­

skilt bl. a. att tillhandagå enskilda personer med de råd och upplysningar,

som äger samband med nämndens uppgifter. För att hjälpåtgärder enligt

lagens 13 § skall kunna vidtagas fordras dock, att vederbörande är »hem­

fallen åt alkoholmissbruk såsom i 1 § sägs».

En särskild form av ingripande kan emellertid ske, oaktat de allmänna

och speciella indikationerna ej är uppfyllda. Brukar någon alkoholhaltiga

drycker till uppenbar skada för sig eller annan, äger nämligen enligt 14 §

2 mom. såväl kommunal nykterhetsnämnd som länsnykterhetsnämnd för­

ordna, att under viss tid, högst ett år i sänder, rusdrycker icke må

utminuteras till honom. Bestämmelsen infördes i alkoholistlagen 1938,

men en motsvarande regel fanns tidigare upptagen i 1917 års rus-

drycksförsäljningsförordning och, sedan denna upphört att gälla, i 1937

års förordning med vissa föreskrifter i avseende å nykterhetsnämnd. —

I detta sammanhang må nämnas, att systembolag enligt 4 kap. 3 § rus-

drycksförsäljningsförordningen skall ompröva, huruvida inköp av rusdrycker

må medgivas den, som varit föremål för åtgärd enligt alkoholistlagen. Det

åligger därför nykterhetsnämnd att ofördröjligen underrätta vederbörande

hemortsbolag, då den vidtagit någon sådan åtgärd.

De i lagens 1 § angivna indikationerna behöver ej heller vara för handen

Kungl. Maj:ts proposition nr 159.

63

för att återintagning skall kunna ske av någon som utskrivits från alkoholist-

anstalt med särskilda utskrivningsvillkor.

Om lagen är tillämplig, är de nykterhetsvårdande organen skyldiga att

vidtaga åtgärder för vederbörandes återförande till ett nyktert och ordent­

ligt liv. Härvid kommer som förut nämnts i första hand olika hjälpåtgärder

i fråga, och först om sådana visat sig verkningslösa kan i allmänhet tvångs-

intagande på anstalt ske. Men eljest är förutsättningarna i princip de­

samma för de lindrigare och de strängare åtgärderna. I vissa fall, så­

som då det gäller provisoriskt omhändertagande och möjlighet för polismyn­

dighet att taga initiativ till internering, måste dock vissa speciella indika­

tioner vara för handen. Polismyndigheten äger sålunda göra ansökan om

tvångsintagning på alkoholistanstalt endast beträffande sådan åt alkohol­

missbruk hemfallen person, som är farlig för annans personliga säkerhet eller

eget liv eller som för ett kringflackande liv. Och för att polismyndighet skall

kunna omhändertaga en alkoholmissbxukare innan länsstyrelsen fattat beslut

i anledning av en ansökning på angivna grunder, förutsattes antingen att

missbrukaren är farlig för annans personliga säkerhet eller eget liv och att

faran är så överhängande, att nämnda beslut ej utan våda kan avvaktas eller

att det finns anledning befara att han kommer att avvika från orten innan

länsstyrelsen hunnit vidtaga någon åtgärd.

Länsstyrelse kan även meddela beslut om tillfälligt omhändertagande utan

att höra alkoholmissbrukaren, om denne är farlig för annans personliga säker­

het eller eget liv eller om han för ett kringflackande liv. Har någon intagits

på alkoholistanstalt på grund av den förstnämnda indikationen, kan han dess­

utom kvarhållas där i två år över den vanliga maximitiden. Kostnaden för

vården av alkoholmissbrukare, som omhändertagits, internerats eller

kvarhållits på någon av dessa grunder, bestrides av statsverket.

Reformförslag m. m.

Såväl före som efter den nuvarande alkoholistlagens tillkomst har fram­

ställts åtskilliga förslag att utvidga de nykterhetsvårdande organens möjlig­

heter att ingripa vid alkoholmissbruk. Man har härvid tagit sikte dels

den allmänna indikationen för ett ingripande enligt lagen, att vederbörande

är »hemfallen åt alkoholmissbruk» eller enligt terminologien i 1913 års lag

»hemfallen åt dryckenskap», dels och på de olika specialindikationerna. Men

det har även ifrågasatts, att man med bibehållande i huvudsak av dessa all­

männa och speciella indikationer såsom grund för tvångsingripande skulle

utvidga området, inom vilket nykterhetsnämnden ägde ingripa med förebyg­

gande och hjälpande åtgärder av lindrigare slag. Detta område sammanfaller

ju i gällande lag i princip med det, där tvångsåtgärder får användas. Här skall

endast såsom en bakgrund till alkoholistvårdsutredningens förslag i denna

del beröras några huvudpunkter i debatten i frågan, som anknyter till spörs­

målet om grunden för samhällets ingripande mot alkoholister.

Kungl. Maj:ts proposition nr 159.

64

Kungl. Maj:ts proposition nr 159.

För 1913 års lagstiftare var frågan om förebyggande åtgärder mindre aktu­

ell. Såsom redan påpekats låg nämligen i denna lag tyngdpunkten på tvångs­

åtgärderna, och syftet var framför allt att ge regler om förutsättningarna och

formerna för dessa ingripanden. Den verkliga grunden för tvångsinterne-

ring borde — anförde 1907 års fattigvårdslagstiftningskommitté som utarbetat

förslag till lagen -—- sökas däri, att vissa alkoholisters levnadssätt medförde

en fara eller olägenhet för samhället i ett eller annat avseende.

I de utredningar, som föregick 1931 års alkoholistlag, behandlades frå­

gan om förebyggande åtgärder tämligen utförligt. I ett år 1926 av särskilt

tillkallade sakkunniga framlagt betänkande med förslag till lag angående åt­

gärder mot dryckenskap och fylleri (SOU 1926: 17) upptogs sålunda ett stad­

gande (6§), att om någon brakade alkoholhaltiga drycker till uppenbar

skada för sig eller andra, nykterhetsnämnden borde söka att, i den mån

så lämpligen kunde ske, genom personlig inverkan förmå honom att återgå

till ett nyktert och ordentligt levnadssätt. Enligt de sakkunniga borde lagen

överhuvud ges en sådan karaktär, att det tydligt framginge att det vore om­

sorgen om individen själv såsom medlem av samhället och familjen som i

främsta rummet motiverade ett samhällets ingripande mot honom. Såsom

förutsättning för anordnande av övervakning och internering bibehöll emel­

lertid detta förslag de särskilda sociala indikationerna. För att sådana åt­

gärder skulle kunna vidtagas krävdes nämligen alltjämt icke blott att veder­

börande var hemfallen åt dryckenskap utan även att någon av angivna speci­

ella indikationer förelåg.

Såväl det närmast följande lagförslaget på området (SOU 1929: 29) som

1931 års lag ansluter sig i motsats till 1926 års förslag till den äldre lagstift­

ningens ståndpunkt om grunden för samhällets ingripande. Vid remissen till

lagrådet av det i proposition nr 164 för 1931 års riksdag framlagda förslaget

till alkoholistlag avvisade föredragande departementschefen den år 1926 fram­

förda tanken att ingripa mot alkoholmissbrukaren redan innan denne var

hemfallen åt dryckenskap. Till vinnande i viss om ock begränsad omfatt-

ning av syftet med vissa i yttranden över 1929 års förslag framförda yrkan­

den om utvidgning av lagens tillämpningsområde utbyttes dock i lagen ordet

»dryckenskap» mot »alkoholmissbruk».

En bestämmelse motsvarande angivna 6 § i 1926 års förslag återkom emel­

lertid i ett av rusdryckslagstiftningsrevisionen 1934 avgivet förslag till lag om

nykterhetsvård (SOU 1934:39). Då på grundval av bl. a. detta förslag i

propositionen nr 207 till 1938 års riksdag föreslogs vissa ändringar i alko­

holistlagen, upptogs emellertid icke något dylikt stadgande. Däremot inför­

des såsom förut nämnts vid detta tillfälle i alkoholistlagen bestämmelser om

indragning av inköpsrätt beträffande rusdrycker för den som brakade alkohol­

haltiga drycker till uppenbar skada för sig eller annan.

Under de första krigsåren inträdde en försämring i nykterhetstillståndet.

Inom finansdepartementet tillkallades särskilda sakkunniga för utredning

om orsaken härtill. I sitt den 7 februari 1944 avlämnade betänkande an-

65

gående nykterhetstillståndet under krigsåren (SOU 1944: 3) föreslog de sak­

kunniga vissa ändringar i alkoholistlagen främst i syfte att möjliggöra en

mera effektiv nykterhetsvård beträffande ungdomliga alkoholmissbrukare. Så­

lunda förordades bl. a. att de i lagen angivna förebyggande åtgärderna skulle

bli tillämpliga å personer under 25 år, som använt alkohol till uppenbar skada

för sig eller annan, oavsett om de kunde anses hemfallna åt alkoholmissbruk

eller ej. I propositionen nr 259 till 1944 års riksdag, där omförmälda förslag

samt däröver avgivna yttranden redovisades, föreslogs emellertid av tidsskäl

inga ändringar i alkoholistlagen. Beträffande den nyssnämnda utvidgningen

av lagens tillämpningsområde tilläde härvid föredragande statsrådet:

Då detta förslag icke nu kommer att genomföras, finner jag emellertid

angeläget att understryka, att nykterhetsnämndernas åligganden enligt 3 §

alkoholistlagen få anses innefatta befogenhet för dem att i viss omfattning

vidtaga lindriga förebyggande åtgärder också mot sådana alkoholmissbrukare,

som icke falla under 1 § i lagen. Nämnderna kunna exempelvis uppdraga åt

ordföranden, annan ledamot eller tjänsteman att kalla unga personer, som

begått fylleriförseelser, till nämnden för allvarliga samtal rörande riskerna av

fortsatt missbruk. Även utan den ifrågasatta lagändringen böra sålunda nyk-

terhetsnämnderna i någon mån kunna utöva påverkan i gynnsam riktning på

sådana unga alkoholmissbrukare, som icke kunna göras till föremål för tvångs­

åtgärder enligt lagen. Ett dylikt förfarande har ock på sina håll tillämpats av

nykterhetsnämnder och visat gynnsamma resultat.

I detta sammanhang må slutligen nämnas, att frågan om annan grund för

åtgärder mot alkoholmissbrukare än de sociala skadeverkningar, som dessa

åstadkommer, aktualiserats flera gånger. Senast skedde detta vid 1946 års

riksdag, där i en motion (II: 135) hemställdes att riksdagen ville begära förslag

till sådan ändring av 1 § alkoholistlagen, att samhällsingripande mot alkohol­

missbrukare även av medicinska skäl möjliggjordes. I anledning av motionen

anhöll riksdagen (skrivelse nr 386), att Kungl. Maj:t antingen måtte över­

lämna motionen till 1944 års nykterhetskommitté eller föranstalta om att frå­

gan utreddes i samband med den av 1944 års riksdag begärda utredningen

rörande alkoholistvårdsproblemen. I direktiven för denna utredning — 1946

års alkoholistvårdsutredning — utsädes att de sakkunniga borde ingående

pröva, huruvida alkoholistlagens bestämmelser vore tillfredsställande i vad

de avsåge grunderna, på vilka ett ingripande mot alkoholmissbrukare finge

äga rum.

Kungl. Maj-.ts proposition nr 159.

Alkoholistvårdsutredningen.

I anslutning till vad sålunda förekommit har utredningen prövat frågan

om grunderna för lagstiftningen och kommit till den slutsatsen, att beträf­

fande förutsättningarna för ingripande en åtskillnad måste göras med hänsyn

till ingripandets natur. Utredningen anser sålunda, att ett ingripande av

lindrigare art — framför allt i form av hjälpåtgärder av olika slag icke nöd­

vändigt behöver grundas på en social indikation d. v. s. på att det förelig-

5

-2299

4

»

Bihan g till riksdagens protokoll 1954.

1 samt. Nr 159.

66

ger en fara eller allvarlig olägenhet för samhället i ett eller annat avseende.

I fråga om tvångsåtgärder mot alkoholmissbrukare har utredningen däremot

funnit, att sådana åtgärder endast borde vidtagas på sociala skäl. I denna

del vill utredningen alltså i huvudsak bibehålla den nuvarande ordningen.

Vid behandlingen av förstnämnda fråga •—■ förutsättningarna för ett in­

gripande genom hjälpåtgärder — har utredningen utgått från en anmärkning,

som riktats mot den gällande alkoholistlagen, nämligen att den till sin karak­

tär vore en preventivlag men likväl hade för liten preventiv effekt. Utred­

ningen anser anmärkningen befogad. Visserligen vore den nuvarande lag­

tillämpningen såtillvida icke helt främmande för ett ingripande på ett tidigt

stadium av alkoholmissbruk, att nykterhetsnämnderna ansett sina allmänna

åligganden enligt 3 § innefatta befogenhet att vidtaga profylaktiska åtgärder

redan innan vederbörande kunde anses hemfallen åt missbruket. Något direkt

stadgande, med stöd av vilket en nykterhetsnämnd kunde t. ex. besluta om

någon i 13 § omförmäld hjälpåtgärd beträffande en ung förstagångsfyllerist

funnes dock icke. Den enda lagliga möjligheten att ingripa mot den som,

utan att vara hemfallen åt alkoholmissbruk, brukade alkoholhaltiga drycker

till uppenbar skada för sig eller annan vore indragning av rätten att på ut-

minuteringsställe inköpa rusdrycker, i många fall en tämligen verkningslös

och ofta otillräcklig åtgärd. Enligt utredningens mening vore detta en uppen­

bar brist hos den nuvarande lagen. Utredningen framhåller härutinnan, att

det borde finnas större utsikter till goda resultat av ett ingripande av nämn­

den, om detta — anpassat efter omständigheterna i det individuella fallet —

skedde redan då tecken till missbruk först visade sig och sålunda innan miss­

bruket blivit mera fast rotat. Det vore för övrigt icke ovanligt att en första

fylleriförseelse vore det första officiellt registrerade tecknet utåt på ett om­

fattande alkoholmissbruk med åtföljande skadeverkningar, i en del fall

t. o. m. av så allvarlig beskaffenhet att 1 § vore tillämplig. Med lagens nu­

varande konstruktion förelåge dock knappast någon laglig möjlighet eller

plikt för nykterhetsnämnderna att företaga undersökning eller vidtaga åtgärd

beträffande förstagångsfyllerister.

Sammanfattningsvis anför utredningen:

Den vidgade kunskapen om alkoholmissbrukets skadeverkningar i skilda

hänseenden, vårdorganens ökade erfarenhet samt den allmänna opinionens

stigande krav på nykterhet tillika med den uppenbart bättre prognosen vid

tidiga ingripanden utgöra enligt utredningens mening fullgoda skäl för att

en sådan lagändring nu genomföres att flera åtgärder inom den nuvarande

lagens ram av kurativ lindrigt ingripande innebörd än motboksindragning

kunna vidtagas mot den som missbrukat alkoholdrycker utan att vara »hem­

fallen». En dylik lagändring utgör en naturlig fortsättning på den år 1931

genom utbyte av uttrycket »hemfallen åt dryckenskap» mot »hemfallen åt

alkoholmissbruk» påbörjade, stegvisa utvidgningen av de i lagen reglerade

ingreppsmöjligheterna.

På anförda skäl föreslår utredningen i anslutning till liknande stadganden

i 1926 och 1934 års förut omförmälda lagförslag, dels att i första stycket av

Kungl. Maj.ts proposition nr 159.

67

lagens 1 § införes en allmän regel att om någon missbrukar alkoholhaltiga

drycker, skall i den ordning lagen stadgar, åtgärder vidtagas för hans åter­

förande till ett nyktert liv, dels att i andra stycket av samma paragraf gives

den definitionen på alkoholmissbruk, att sådant föreligger, då någon använder

alkoholhaltiga drycker till uppenbar skada för sig eller annan.

Utredningen tillägger, att med begreppet »skada» i uttrycket »skada för

sig eller annan» borde avses fysisk, psykisk, ekonomisk eller social skada,

som på grund av alkoholförtäring drabbat vederbörande själv eller annan.

Vid motiveringen av den av utredningen föreslagna regeln om anmälnings­

skyldighet, som stadgar sådan skyldighet bl. a. för polis- och åklagarmyndig­

het som erhåller kännedom om att någon gjort sig skyldig till fylleri eller

att någon eljest missbrukar alkoholhaltiga drycker, har utredningen ytter­

ligare utvecklat sin syn på innebörden av begreppet alkoholmissbruk och bl. a.

anfört:

Personer, som omhändertagas å allmän eller enskild plats på grund av be­

rusning, höra också uppenbarligen till dem som skola anmälas till veder­

börande nykterhetsnämnd. Olycks- och sjukdomsfall, vid vilka skadan eller

sjukdomen uppstått genom eller i samband med alkoholbruk och vilka polisen

tagit befattning med, böra också anmälas, då ju alkoholförtäringen lett till

»uppenbar skada» för vederbörande själv.

För vad utredningen i övrigt anfört i berörda sammanhang redogöres ut­

förligare vid 10 § i specialmotiveringen.

Den föreslagna utvidgningen av lagens tillämpningsområde medför

sår

lunda, enligt utredningens förslag, i första hand en betydlig ökning av de

fall, som kommer under nykterhetsnämndernas prövning. Utredningen räknar

emellertid med att nykterhetsnämnderna i de största städerna av praktiska

skäl skall få svårt att ingripa mot de lindrigare fallen av missbruk och anför

härom:

För de större städernas del torde arbetsuppgifternas utvidgning komma

att innebära en så starkt ökad arbetsmängd, att en betydande personalök­

ning och allmän rationalisering av verksamheten torde bli nödvändig. I

dessa städer torde det även med en utökad personaluppsättning dock icke

bli möjligt att verkställa ingående undersökningar rörande samtliga fylleri­

fall eller andra fall av för vederbörande själv eller andra skadligt alkohol­

missbruk. Utredningen anser dock, att åtskilliga fyllerifall icke behöva föran-

leda särskild utredning utöver polisutredningen. Detta gäller icke endast

förut kända alkoholmissbrukares fylleriförseelser utan även vissa andra fall

t. ex. där det uppenbarligen varit fråga om en tillfällig förseelse. Dessutom

kan en påbörjad utredning ofta nog giva sådant resultat, att något skal att

fortsätta densamma icke föreligger, emedan det redan på ett tidigt stadmm

av utredningen visats, att skada för vederbörande själv eller andra icke

uppstått eller skadan varit ringa. Därest de större nämnderna på grund av

det stora antalet missbruksfall nödgas begränsa omfattningen av sin utred­

ningsverksamhet, synes alkoholmissbrukare i åldrarna under 25 år främst

böra bli föremål för utredning och erforderliga åtgärder. Detta ar motiverat

med hänsyn till unga personers större risker i olika avseenden vid alkohol­

missbruk samt till vikten av att ingripande sker på tidigare stadier av dylikt

missbruk.

Kungl. Maj:ts proposition nr 159.

68

Beträffande arten av de ingripanden, som skulle få företagas då »alko­

holmissbruk» föreligger utan att vederbörande är hemfallen åt missbru­

ket, har redan förut antytts att det härvid endast vore fråga om hjälpåtgär-

der. I lagförslaget angives exempel på sådana åtgärder, vilka i huvudsak över­

ensstämmer med gällande lag. Nämnden kan sålunda förhjälpa missbrukaren

till lämplig anställning, bereda honom ombyte av verksamhet och vistelse­

ort, föranstalta att alkoholhaltiga drycker ej utlämnas till honom samt söka

förmå honom att ingå i nykterhetsförening, att rådfråga läkare eller att fri­

villigt söka lämplig vård. I motsats till vad f. n. gäller är bland hjälpåtgär-

der dock icke upptaget övervakning, som utredningen finner vara en åtgärd

av så relativt ingripande natur, att den borde förbehållas de mera avancerade

missbrukare, vilka framkallar speciella sociala skador av i 1 § nämnt slag.

Övervakning jämställes sålunda härutinnan av utredningen med tvångsintag-

ning på vårdanstalt. Lagtekniskt har detta utredningens förslag tagit sig ut­

tryck däri, att de i 1 § alkoholistlagen upptagna indikationerna överflyttats

till en 13 §, som reglerar förutsättningarna för ett förordnande om övervakning.

Beträffande dessa indikationer har utredningen föreslagit att den allmänna

förutsättningen för ingripande, att vederbörande är hemfallen åt alkohol­

missbruk skall bibehållas. Förut bär nämnts, att utredningen anser, att tvångs­

åtgärder mot alkoholmissbrukare endast bör kunna vidtagas på sociala grun­

der. Utredningen avvisar sålunda tanken på att i lagen såsom en speciell

grund för tvångsingripande intaga fara för alkoholmissbrukares hälsa. Utred­

ningen anför härutinnan:

Då utredningen i dylika fall ej velat medgiva tvångsåtgärder (såvida icke

någon social, specialindikation kan åberopas), har den fäst avgörande vikt

vid den medicinska sakkunskapens uppfattning, att ett objektivt fastställande

av. förekomsten av specifika fysiska eller psykiska skador hos missbrukaren

själv, framför allt sedan alkoholberusningen upphört, med nuvarande medi­

cinska undersökningsmetoder alltjämt icke är möjligt annat än i vissa spe­

ciella fall. Visserligen kan den undersökande läkaren ofta påvisa olika del­

symtom hos en alkoholmissbrukare, vilka tillsammantagna kunna giva honom

ett helhetsintryck av att den undersökte tagit fysisk eller psykisk skada av

sitt alkoholmissbruk. Säkra, medicinska hållpunkter för att skilja ut denna

grupp från övriga missbrukare saknas dock. Även om ett sådant urval vore

möjligt, är det i avsaknad av speciella metoder förenat med betydande vansk­

ligheter att bestämma graden av medicinskt diagnosticerbara alkoholskador,

som skulle kunna läggas till grund för samhälleligt tvångsingripande mot

alkoholmissbrukaren. Härtill kommer, att sakkunniga läkare för utfärdande

av. den vårdattest, som måste bli en nödvändig förutsättning för tvångsin­

gripande på medicinska skäl, icke torde inom avsevärd tid kunna uppbringas

i erforderligt, antal. Vidare skulle införande av medicinsk indikation inne­

bära ett lagfästande av en för svensk rättsåskådning främmande grund att

beröva en person friheten, nämligen svårbedömbara och i och för sig icke

omedelbart livshotande skador, som någon tillfogar sig själv. Ingen skulle

ens komma på tanken att tillgripa en lagstiftning av alkoholistlagstiftningens

typ för att bekämpa andra former av olämplig livsföring, som kunna resultera

i kroppsliga eller psykiska skador för vederbörande själv (brist på sömn till

följd av abnormt stegrat deltagande i nöjesliv, överansträngning genom hårt

Kungl. Maj:ts 'proposition nr 159.

69

arbete, en magsårspatients vägran att följa dietföreskrifter etc.). Slutligen

skulle ett godkännande i lag av medicinska skäl för tvångsåtgärd beträffande

alkoholmissbrukare kunna komma dem av dessa, som önska söka läkare för

sitt missbruk, att avhålla sig därifrån, enär de ju riskera att bliva omhänder­

tagna av vederbörande nykterhetsnämnd, om den konsulterande läkaren kon­

staterar sådan indikation för inskridande av denna nämnd.

Utredningen har överhuvud icke funnit några direkt nya specialindikatio­

ner erforderliga. Däremot föreslås vissa nyformuleringar av några av dessa

indikationer, vilka medför dels utvidgning av området för användande av

tvångsåtgärder dels i fråga om kringflackande alkoholister en inskränk­

ning av detta område. I detta sammanhang skall behandlas de ändringsför­

slag, som är av mera principiell betydelse, nämligen de som hänför sig till

indikationerna »farlig för annans personliga säkerhet eller eget liv» och »ur

stånd att taga vård om sig själv» samt »föra ett kringflackande liv». I övrigt

kommer utredningens förslag i denna del att behandlas i specialmotive­

ringen.

Beträffande indikationen farlig för annans personliga säkerhet

eller eu et liv, av utredningen betecknad farlighetsindikationen, anser ut­

redningen att densamma möjliggör ingripande, även förebyggande, i tämligen

vid utsträckning. Utredningen framhåller sålunda — med hänvisning till

vissa uttalanden i förarbetena till 1913 och 1931 års alkoholistlagar —- att

redan med nuvarande formulering av denna indikation ingripande skall ske

mot alkoholmissbrukare, som gör sig skyldiga till hotelser, häntydningar,

åtbörder eller förberedelser av olika slag till våld, om anledning finnes att

antaga, att deras beteende är allvarligt menat och sålunda måste anses inne­

bära en fara för andra samt förutsättningar föreligger för att med våldshand­

lingar nå andra. Det vore alltså icke endast fråga om att inskrida mot vålds-

verkare. Utredningen finner det angeläget, att lagen på denna punkt icke

tillämpas alltför restriktivt. Utredningen anför i fortsättningen bl. a.:

Den normal- och abnormpsykologiska forskningen samt vunna erfaren­

heter inom den samhälleliga vårdverksamheten beträffande alkoholmissbru­

kare ka emellertid lämnat nya, viktiga bidrag till belysning av spörsmålet

om vad som kan innebära fara för annans personliga säkerhet. Man har så­

lunda funnit, att personer genom brutalt uppträdande utan att detta inne­

burit fysiskt våld kunnat tillfoga andra psykiska skador av så allvarlig be­

skaffenhet, att de måste anses likvärdiga med fysiska skador och upp­

trädandet följaktligen utgjort en fara för annans personliga säkerhet. I

synnerhet gäller detta alkoholmissbrukare, vilka utan att göra sig skyldiga

till kroppslig misshandel kanske under årtionden utsätta t. ex. hustru och

barn för allvarligt och ihållande tvång eller brutalt översitteri eller terro-

risera dem genom råa tillmälen, störande uppträden och skrik, väckning mitt

i natten o. s. v. Genom den skräck, ångest och sinnesrörelse de genom sitt

leverne giva upphov till hos sina anhöriga, utsätta de dem uppenbarligen

för psykisk misshandel, som kan leda till uppkomst eller utbrott av neuro­

tiska eller psykotiska tillstånd av i en del fall t. o. m. invalidiserande art

samt i undantagsfall till döden (hjärtattacker, självmord).

Kungl. Maj:ts proposition nr 159.

70

Utredningen tillägger, att det i regel visserligen vore möjligt att ingripa

enligt alkoholistlagen mot en alkoholmissbrukare av den åsyftade typen

genom åberopande av att han utsatte någon, som han enligt lag vore skyldig

att försörja, för uppenbar vanvård. Denna indikation vore dock icke alltid

tillämplig. Som exempel härpå redogör utredningen för ett fall, där alkohol­

missbrukarens »psykiska misshandel» riktat sig mot en kvinna, med vilken

han sammanbodde utan äktenskap. Härtill komme emellertid, fortsätter utr

redningen, att ett omhändertagande mot ifrågavarande farliga missbrukar-

grupp icke, om endast vanvård förelåge, kunde ske så snabbt som erfordrades

och som vore möjligt om missbrukaren hänfördes under farlighetsindikatio-

nen. Om missbrukaren vore farlig för annans personliga säkerhet eller eget

liv, vore nämligen specialstadgandet om skyndsamt omhändertagande till-

lämpligt. En hustruplågare, som begagnade psykiskt våld, borde till skydd

för hans offer kunna omhändertagas lika snabbt som den vilken använde

fysiskt våld, särskilt som vissa alkoholmissbrukare av denna typ kände till

att psykiskt våld f. n. icke betraktas som likvärdigt med fysiskt och därför

ansåge sig kunna utan risk för ingripande utöva den förra formen av miss­

handel mot sin omgivning. Motsvarande gällde specialbestämmelsen om

kvarhållande på alkoholistanstalt efter utgången av den normala maximitiden

ett eller två år, ett kvarhållande som enligt utredningens mening vore i hög

grad påkallat i en del hithörande fall.

Enligt utredningens mening innebure det förda resonemanget endast en

på nya erfarenhetsrön byggd, mera differentierad tolkning av det som in-

greppsgrund godtagna farlighetsbegreppet. Någon ny formulering av detta

behövdes sålunda i princip icke. I klarhetens intresse föreslår emellertid ut­

redningen, att ifrågavarande stadgande kompletteras så, att efter ut­

trycket »farlig för annans personliga säkerhet» inskjutes orden »eller kropps­

liga eller själsliga hälsa». Bestämmelsen skulle sålunda avse den, som är

hemfallen åt alkoholmissbruk och som i följd därav är farlig för annans per­

sonliga säkerhet eller kroppsliga eller själsliga hälsa eller eget liv. Utred­

ningen föreslår vidare, att som en förutsättning för att polismjmdighet skall

äga taga initiativ till internering samt provisoriskt omhändertaga en alkohol­

missbrukare liksom för beslut av länsstyrelse om interimistisk vård och av

anstaltsstyrelse om kvarhållning efter den normala maximitidens utgång skall

gälla bl. a. att alkoholmissbrukaren är farlig enligt omförmälda stadgande.

Utredningen tillägger: .

Om sålunda föreslagen ändring av farlighetsindikationen genomföres, an­

ser utredningen, att alkoholistlagen tydligare än hittills giver polismyndighet

rätt att ingripa vid s. k. lägenhetsbråk, vilka oftast sammanhänga med alko­

holmissbruk och vilka ej sällan äro i hög grad psykiskt förödande för familje­

medlemmar och närboende, särskilt minderåriga, genom omhändertagande

av den berusade hemfridsstöraren i avvaktan på utredning och lämpliga åt­

gärder.

Yad härefter angår indikationen ur stånd att taga vård om sig själv,

framhåller utredningen att en tämligen viktig kategori alkoholmissbrukare

Kungl. Maj-.ts proposition nr 159.

71

faller utanför densamma, nämligen de, som visserligen hjälpligt sköter sm

egen person men på grund av sitt alkoholmissbruk dock visar sig mer eller

mindre inkapabla att vårda sina ekonomiska eller andra angelägenheter. Sär­

skilt de t. ex. genom arv förmögna alkoholmissbrukarna, som på grund av

sitt alkoholmissbruk saknade förmåga att handha sin ekonomi och där­

för på kort tid kunde göra av med sina tillgångar, borde genom omformule­

ring av här ifrågavarande indikation kunna hänföras till lagen och med dess

hjälp förhindras att ekonomiskt ruinera sig själva och dem, mot vilka de

har försörjningsplikt. Det vore enligt utredningens uppfattning ett viktigt

allmänt intresse särskilt ur samhällsekonomisk synpunkt, att sådan ekono­

misk förödelse på ett tidigt stadium kunde avvärjas. Utredningen funne möj­

ligheten att i dylika fall ställa vederbörande under förmyndare icke vara till­

räcklig för ett sådant avvärjande och föresloge därför, att icke endast den som

är »ur stånd att taga vård om sig själv» utan även den som är ur stånd att

taga vård om »sina angelägenheter» skall falla under lagen.

Personer, som är ur stånd att taga vård om sig själva, vore ofta i behov

av omedelbart omhändertagande. Utredningen ansåge därför, att dylikt om­

händertagande i sådana fall vid behov borde kunna ifrågakomma. Enligt ut­

redningens lagförslag skulle sålunda polismyndigheten, »då fråga uppkom­

mit om tvångsintagning av någon, som är hemfallen åt alkoholmissbruk»,

genast på lämpligt sätt tills vidare omhändertaga sådan person, om han på

grund av oförmåga att taga vård om sig själv bedömes vara i trängande be­

hov av omedelbar vård.

Som förut nämnts infördes först år 1938 möjligheten att omhändertaga

en åt alkoholmissbruk hemfallen person på grund av att han för ett kring­

flackande liv. Utredningen har tagit upp en då framförd invändning mot

denna indikation, att alkoholiserade lösdrlvare överhuvud icke borde be­

handlas inom alkoholistvården, då de försämrade andan på anstalterna och

inverkade ofördelaktigt på andra omhändertagna, Utredningen framhåller

härvid, att en speciallag som alkoholistlagen icke kunde utestänga en så

socialt skadlig missbrukargrupp som de personer, vilka samtidigt med att

de missbrukar alkoholdrycker för en lösdrivares tillvaro. Det måste enligt ut­

redningens mening vara ett lika stort samhällsintresse att komma till rätta

med diverse löst folk, som missbrukade sådana drycker, som med de miss-

brukarfall, där prognosen kunde betraktas som mera gynnsam och den sociala

skadan icke framträdde så bestämt. Att sedan dessa båda grupper av miss­

brukare icke borde sammanblandas vore ett differentieringsspörsmål, som

måste beaktas på behandlingsstadiet.

Utredningen framhåller vidare, att, enligt ett uttalande av föredragande de­

partementschefen i propositionen om 1938 års lagändring, kringflackande-

indikationen vore tillämplig även på dem, som på grund av sitt yrke förde

en ambulerande tillvaro. Detta hade kritiserats. Särskilt hade alkoholmiss­

brukande sjömän påståtts löpa större risk att bli intagna på alkoholistanstalt

Kungl. Maj:ts proposition nr 159.

72

än andra yrkesmän. Det hade av psykologiska skäl ansetts stötande att

jämställa vissa yrkesarbetande alkoholmissbrukare och arbetsovilliga lös-

drivaralkoholister. Med anledning av denna kritik anför utredningen för

egen del:

Som framgår av en av socialstyrelsen verkställd undersökning rörande

alla år. 1943 å de allmänna alkoholistanstaltema på kringflackande-indika­

tionen intagna personer med yrkesbeteckningen sjömän ha dessa personer

visat sig utgöra ett tämligen förkommet klientel, som står lösdrivarens sociala

status nära, och dessutom på grund av sitt svåra alkoholmissbruk — fylleri­

förseelser voro talrika bland detta klientel — varit i stort behov av behand­

ling. Indikationens förefintlighet har sålunda visat sig i hög grad ändamåls-

enhg. Det må också anmärkas, att sjömännen utöva ett trafikyrke och att man,

särskilt i betraktande av de senare årens många sjöolyckor på grund av

onykterhet, därför torde ha viss rätt att ställa strängare nykterhetskrav på

dessa än på yrkesmän, som icke stå i kommunikationsväsendets tjänst. Å

andra, sidan torde det oftast förhålla sig så, att vid alkoholmissbruk i kom­

bination med yrkesbetingad, kringflackande livsföring även någon annan av

specialindikationerna är tillämplig. Socialstyrelsens förut åberopade under­

sökning omfattade 24 fall. I intagningsbeslutet för 7 av dem hade länsstyrel­

sen uttryckligen angivit annan intagningsgrund än kringflackande-indikatio-

nen. I ytterligare 12 (eventuellt 14) fall förelågo faktiska förutsättningar att

åberopa fylleri-indikationen. Sålunda föllo 19 (eventuellt 21) av dessa 24 fall

inom alkoholistlagens tillämplighetsområde, oavsett kringflackande-indikatio­

nen. Möjligheten att tillämpa denna indikation även på den nu åsyftade grup­

pen av alkoholmissbrukare har dock i praktiken visat sig ha mycket stor bety­

delse. Utan denna möjlighet skulle något ingripande i de allra flesta fall

icke kunnat komma till stånd på grund av svårigheterna att anträffa dessa

ambulerande alkoholmissbrukare och att få dem underkastade behandling

utan att omedelbart omhändertaga dem.

I fortsättningen framhåller emellertid utredningen, att den på de åbero­

pade psykologiska skälen funne det önskvärt, att beteckningen »kring­

flackande» icke användes beträffande sådana alkoholmissbrukare, som till

följd av sitt yrkes karaktär befunne sig på rörlig fot. Utredningen förordade

därför, att ifrågavarande indikation begränsades till att avse det egentliga

lösdrivarklientelet och att i lagen som lösclrivare endast betecknades de,

som utan att söka ärligen försörja sig förde ett kringflackande liv. För att

möjligheten att med stöd av någon annan indikation ingripa mot de miss­

brukare, som på grund av sitt yrke flackade omkring, likväl icke skulle bli

illusorisk hade i lagförslaget (19 § b) upptagits som en grund för omedel­

bart omhändertagande, att vederbörande med hänsyn till sitt yrke eller lev­

nadssätt kunde befaras lämna orten och därefter bli svår att anträffa. I så­

dant fall kunde också enligt förslaget (17 §b) ansökning om tvångsintag-

ning göras av polismyndigheten.

Remissyttrandena.

Alkoholistvårdsutredningens förslag om utvidgning av lagens tillämpnings­

område så att de nykterhetsvårdande organen får befogenhet att ingripa med

hjälpåtgärder på ett tidigt stadium av alkoholmissbruk har vid remissbehand­

Kungl. Maj:ts proposition nr 159.

73

lingen nästan undantagslöst tillstyrkts eller lämnats utan erinran. ÖverstäL-

hållarämbetet framhåller särskilt betydelsen av att det öppnas möjlighet att

inskrida mot ungdomliga alkoholmissbrukare. Länsnykterhetsnämnden i Got­

lands län gör ett liknande påpekande och meddelar, att länets nykterhets-

nämnder under senare år i stor utsträckning icke utan framgång ingripit med

stöd av 3 § alkoholistlagen speciellt mot ungdom.

Även andra länsnykterhetsnämnder redovisar erfarenheter från det före­

byggande arbetet. Länsnykterhetsnämnden i Västerbottens län uppger så­

lunda, att de kommunala nämnderna i länet sedan åtskilliga år vidtagit vissa

lindrigare åtgärder i begynnelsestadiet av alkoholmissbruk, något som verk­

samt bidragit både till att höja det allmänna nykterhetstillståndet och till att

i många fall motverka en annars sannolik utveckling mot kronisk alkoholism.

Länsnykterhetsnämnden i Malmöhus län anför:

Hos många ansvarskännande nykterhetsnämnder praktiserar man redan nu

under åberopande av § 3 i alkoholistlagen en omfattande upplysningsverk­

samhet just i fördbyggande syfte. Man söker därvid kontakt med personer,

som äro på väg att hemfalla åt alkoholmissbruk, och lämnar dem råd och

upplysningar allteftersom situationen i varje särskilt fall kräver. Resultaten

av denna förebyggande verksamhet äro ofta utomordentligt goda. Dessa in­

gripanden ha dessutom den fördelen, att de i socialt och ekonomiskt hänse­

ende för den enskilde individen medföra inga eller ytterst obetydliga konse­

kvenser. Den föreslagna utvidgningen av lagens tillämplighetsområde i fråga

om den förebyggande verksamheten måste alltså betecknas såsom en i hög

grad önskvärd utveckling.

Länsnykterhetsnämnden i Kristianstads län framhåller, att den omstän­

digheten att ingripande med hjälpåtgärder på ett tidigt stadium av missbruk

ej ägde klart stöd i gällande lag hade hos nämnderna skapat en olust- och

osäkerhetskänsla vid tillämpningen, vilken kunde elimineras blott genom den

påyrkade lagändringen.

Den av utredningen föreslagna definitionen på alkoholmissbruk

har i allmänhet ej föranlett några erinringar. Socialstyrelsen finner defini­

tionen ge ett adekvat uttryck för sådan alkoholanvändning, som vore att be­

teckna såsom missbruk och därför även måste anses som förkastlig ur social

synpunkt. Styrelsen framhåller, att den härvid fäste stor vikt vid att defini­

tionen jämväl omfattade sådana fall, där den av alkoholmissbruket vållade

skadan icke i första hand vore av ekonomisk eller social art utan utgjordes

av medicinska, kroppsliga eller psykiska påföljder av missbruket för indivi­

den själv. Visserligen kunde det ibland vara svårt att avgränsa dessa fall

av alkoholmissbruk från hela den stora gruppen alkoholbrukare, men .med

hänsyn till att endast lindriga hjälp- och stödåtgärder skulle få vidtagas i

dylika fall borde denna svårighet icke utgöra hinder för att ge lagligt stöd

åt sådana åtgärder i medicinska fall av alkoholmissbruk.

Några länsstyrelser understryker vikten av varsamhet i tillämpningen. Läns­

styrelsen i Värmlands län ställer sig — utan att avstyrka den föreslagna be­

stämmelsen — tveksam till densamma. Länsstyrelsen framhåller, att bestäm-

Kungl. Maj:ts proposition nr 159.

74

* melsen genom sin allmänna formulering lätt syntes kunna ge anledning till

missgrepp eller till ingripanden, vilka av allmänheten kunde betraktas som

trakasserier. Skulle stadgandet tillämpas konsekvent, komme det vidare att

medföra en betydande ökning av de kommunala nykterhetsnämndernas ar­

betsbörda. Det syntes t. o. m. kunna ifrågasättas, huruvida icke stadgandet

kunde föranleda så omfattande anspråk på dessa nämnder såsom utredande

organ, att deras egentliga nykterhetsvårdande verksamhet kunde bli lidande

härpå.

Liknande synpunkter anföres av några av de kommunala organ inom Stock­

holms stad, som yttrat sig, samt av Svenska stadsförbundet, vars styrelse

anför:

Enligt styrelsens mening kan det starkt ifrågasättas om den bestämning

av lagstiftningens tillämplighet, som 1 § i det framlagda förslaget till lag

om nykterhetsvård innehåller, är lycklig. Såsom första stycket i detta lag­

rum är avfattat faller varje än så mtermittent alkoholmissbruk under lagen.

Definitionen på alkoholmissbruk i följande stycke torde visserligen avse att

inskränka lagtillämpningen till vad som är rimligt. Men det ligger i sakens

natur att meningarna om när alkoholbruk blir till uppenbar skada för in­

divid, familj och samhälle ofta måste gå i sär. I praktiken synes förslaget

på denna punkt kunna leda till att även personer, som i det hela föra ett

nyktert liv men som under inflytande av tillfälliga fysiska eller psykiska

depressionstillstånd eller eljest på grund av exceptionella omständigheter

göra sig skyldiga till alkoholmissbruk, bli föremål för nykterhetsnämnds in­

gripande med allt vad detta erfarenhetsmässigt drar med sig av socialt obe­

hag. Omotiverade ingrepp kunna lätt motverka sitt syfte genom att inge

vederbörande känslor av isolering och social mindervärdighet, som i sin tur

framkalla nytt alkoholmissbruk. Enligt styrelsens mening skulle det säker­

ligen vara till fördel för saken om ifrågavarande paragraf vid fortsatt över-

arbetning kunde erhålla en mindre utmanande lydelse.

Nykterhetsnämnden i Stockholm tillstyrker den föreslagna utvidgningen

av de nykterhetsvårdande organens befogenheter men gör vissa påpekanden

i anledning av vad utredningen anfört om innebörden av begreppet alkohol­

missbruk eller närmast om en enstaka fylleriförseelse såsom indicerande

missbruk. Nämnden anser det visserligen önskvärt, att det bleve möjligt in­

skrida mot en person, även om han endast en gång blivit anhållen för fylleri,

men hyser allvarliga betänkligheter mot att man för den skull uppställde

som regel, att alla anhållanden för fylleri skall föranleda åtgärder av nykter-

hetsnämnd. Av praktiska skäl torde detta vara ogörligt för de större stä­

dernas nykterhetsnämnder. Nämnden framhåller, att det i Stockholm med

omkring 5 000 fyllerifall årligen vore omöjligt att verkställa ens en ytterst

summarisk utredning beträffande omständigheterna bakom alla dessa för­

seelser. En fylleriförseelse borde ej i och för sig föranleda ingripande

från nämnden utan därutöver borde föreligga någon annan omständighet.

Sistnämnda synpunkt har även framförts av fångvårdsstyrelsen.

Länsnykterhetsnämnden i Hallands län synes däremot anse, att någon be­

gränsning av utredningsskyldigheten icke under några förhållanden borde ske.

Kungl. Maj:ts proposition nr 159.

75

Det borde — påpekar nämnden — icke vara lättare att utan reaktion från

det allmännas sida missbruka alkohol i de större städerna än i rikets övriga

områden.

I ett av Stockholms drätselnämnd åberopat yttrande av kammarlcon-

toret i staden uttalas betänkligheter mot den föreslagna utvidgningen från

mera principiella synpunkter. Ansåge man — framhåller kammarkontoret —

alkoholistvården som en form av socialvård av korrektiv natur, måste korrek-

tionsorganets föreslagna befogenheter att ingripa även vid icke alltför allvar­

liga utslag av olämplig livsföring stå i särklass inom sociallagstiftningen.

Godtoge man åter uppfattningen om alkoholmissbruk såsom en sjukdom före-

fölle det som om i varje fall de kurativa hjälpåtgärderna i nykterhetsvården

främst borde syfta till den sjukes fördel och icke till samhällets skydd. Kam­

markontoret ifrågasatte om icke nykterhetsnämndens befogenheter enligt

förslaget utvidgats på ett sätt, som stode i strid mot eljest brukliga föreställ­

ningar om samhällets rätt att ingripa mot människor med icke god livsföring

eller mot sjuka människor.

Stadsfullmäktige i Stockholm har åberopat ett uttalande av borgarråds-

beredningen, som i allt väsentligt ansluter sig till vad föredragande borgar­

rådet anfört eller i ifrågavarande hänseende följande:

Den vidgade befogenhet för nykterhetsnämnderna att ingripa mot alkohol­

konsumenter, som skulle bli en följd av förslaget om införande av anmäl­

ningsplikt även beträffande enstaka fylleriförseelser, måste ställa mycket

stora krav på nämndernas omdömesförmåga och takt för att icke innebära

ett allt för stort ingrepp i den enskildes liv. Föreskriften härom, som må

vara motiverad av önskemålet att kunna på ett tidigt stadium insätta en hjälp­

aktion för en presumerad alkoholist och även för hans familj, inger därför

stark tvekan.

Även styrelsen för Kuröns alkoholistanstalt hyser betänkligheter mot den

utvidgning av tillämpningsområdet, som följer av den föreslagna definitio­

nen på alkoholmissbruk. Styrelsen framhåller, att på grund av formuleringen

av 1 § skulle dit kunna räknas en del alkoholkonsumenter, som åtminstone

enligt allmänt språkbruk icke kan karakteriseras som missbrukare, och an­

för som exempel härpå:

Om en familjeförsörjare, som lever på eller nära existensminimum, an­

vänder sin lagligen medgivna spritranson på sådant sätt att missbruk i ordets

vedertagna mening icke kan anses föreligga, kan han likväl komma att beteck­

nas som missbrukare, då han använder spriten till uppenbar ekonomisk

skada för sig och familjen. Detta är stötande, icke minst ur den synpunkten

att vad som enligt en viss lag är tillåtet av en annan lag stämplas som över­

trädelse. I icke få fall torde inköp av den tilldelade spritkvantiteten med­

föra uppenbar ekonomisk skada för vederbörande.

Ett annat exempel: En person som utan att på något sätt vara alkohol­

missbrukare och vid t. ex. en familjehögtid tillfälligtvis förtär en viss kvan­

titet spritdrycker, dock utan att bliva synbart berusad, råkar på hemvägen

falla omkull och bryta ett ben eller en arm, varför han måste söka sjukhus­

vård. Kisk torde då föreligga att, någon kan göra gällande att personen i fråga

förtärt alkoholhaltiga drycker till uppenbar skada för sig själv.

Kungl. Maj:ts proposition nr 159.

76

Kungl. Maj-.ts proposition nr 159.

Styrelsen tillägger:

.Det synes vara av stor betydelse att en ny lag ej får eu så oklar och diffus

utformning att rena övergrepp mot den personliga friheten kan äga rum

under lagens skydd. jSTykterhetslagstiftningen är redan nu föga populär och

det finnes därför anledning att icke genom oklara lagformuleringar skapa

ytterligare animositei och irritation mot en av de viktigaste grenarna av

socialvården. Härtill kommer så att den ofta hörda kritiken mot alkoholist­

lagen, att den är en utpräglad klasslag, genom den föreslagna ändringen skulle

kunna få ytterligare näring.

Sasom förutsättningar för anordnande av övervakning och internering har

alkoholistvårdsutredningen — såsom förut redovisats — i sitt förslag bibe­

hållit såväl generalindikationen att vederbörande är hemfallen

åt alkoholmissbruk som de särskilda i alkoholistlagens 1 § upptagna

sociala indikationerna, de sistnämnda dock med vissa jämkningar. Emot för­

slaget i förstnämnda del — bibehållandet av förutsättningen »hemfallen åt

alkoholmissbruk» — har i allmänhet icke rests några invändningar. Styrelsen

för alkoholistanstalten åt Venngarn anser det dock böra övervägas om

icke kemfallenhetsbegreppet kunde utmönstras ur lagstiftningen och i lagen

endast bestämmas, att tvångsåtgärder kan vidtagas när alkoholmissbruket

medfört de särskilda följder, som anges i densamma. Såsom skäl härför

anföres:

Det är omöjligt att draga någon generell gräns mellan ett alkoholbruk,

som endast medför uppenbar skada, och ett missbruk av sådan omfattning

att hemfallenhet kan anses föreligga. Gränserna för hemfallenhetsbegreppet

har under senare år alltmer utsuddats. De sociala skadeverkningar som alko­

holmissbruket medfört synes numera tillmätas avgörande betydelse då det

gäller att bedöma, huruvida en person faller under alkoholistlagen. Så t. ex.

kan det beträffande internerade återfallsfyllerister ej sällan ifrågasättas om

hemfallenhet åt alkoholmissbruk verkligen förelegat.

Även länsstyrelsen i Stockholms län anser det tveksamt, huruvida begreppet

»hemfallenhet» behöver bibehållas.

Beträffande specialindikationerna har utredningen, såsom det anförda redan

givit vid handen, icke föreslagit införande av någon ny sådan förutsättning

för tvångsingripande. Utredningen har sålunda avvisat tanken, att tvångs­

åtgärder skulle få vidtagas på enbart medicinska grunder. Utred­

ningens ställningstagande på denna punkt har i allmänhet icke mött någon

kritik och endast ett fåtal röster har höjts för en ändring av den nuvarande

ordningen. Socialstyrelsen anför i denna fråga:

Tanken att införa en rent medicinsk specialindikation för anstaltsbehand-

Img bör enligt styrelsens mening icke förverkligas. Det kan visserligen icke

bestridas, att det i vissa medicinska fall föreligger ett starkt behov av

tvingande ingripande, vilket skulle tillgodoses genom en sådan särskild in­

dikation, som nu avvisats. I fråga härom är emellertid att märka, dels att

det i dessa fall ofta torde föreligga någon social ingreppsgrund, framför allt

oförmåga att taga vård om sig själv eller sina angelägenheter, dels att utred­

ningens förslag inrymmer laglig möjlighet att interimistiskt omhändertaga per­

soner, som äro ur stånd att taga vård om sig själva och i trängande behov av

omedelbar vård, vilket ytterligare reducerar det faktiska behovet av en sär­

skild medicinsk grund för tvångsingripande.

Medicinska fakulteten vid universitetet i Uppsala finner vad utredningen

anfört i förevarande hänseende övertygande.

Länsstyrelsen i Uppsala län ifrågasätter om icke utredningen väl starkt

betonat principen, att tvångsingripande endast bör företagas på sociala in­

dikationer. Länsstyrelsen hölle för sannolikt att den uppfattningen allt mer

komme att arbeta sig fram, att uppenbart alkoholmissbruk icke vore miss­

brukarens privatsak. Det torde knappast heller kunna förnekas, att intag-

ningsgrunden »ur stånd att taga vård om sig själv» tangerade eller över-

skrede gränsen för de rent sociala indikationerna. Länsstyrelsen funne det

angeläget, att gränsdragningen på denna punkt övervägdes närmare och att

måhända därvid de sociala indikationerna gåves en något vidare innebörd.

Endast Svenska läkarnas nykterhetsförening, nykterhetsnämnden i Väster­

vik och hälsovårdsnämnden i Göteborg, vars yttrande åberopas av stadsfull­

mäktige i Göteborg, har uttryckligen uttalat sympatier för att även missbruk

som endast utgör fara för den egna hälsan (medicinsk indikation) skulle få

utgöra grund för tvångsåtgärder i form av internering.

I några yttranden har ifrågasatts att i lagen skulle införas en ny special-

indikation avseende unga alkoholmissbrukare. Socialstyrelsen

har sålunda tagit upp ett förslag av den s. k. snabbutredningen angående

nykterhetstillståndet under krigsåren (SOU 1944: 3) och förordar, att tvångs­

åtgärder skall få vidtagas mot en till alkoholmissbruk hemfallen person under

25 år, som under de två senast förflutna åren blivit dömd för fylleriför­

seelse. Även länsnykterhetsnämnden i Gotlands län anser, att snabbutred­

ningens förslag hade bort beaktas. Nämnden framhåller, att det varit en

svaghet hos den nuvarande ordningen att nykterhetsnämnderna vid den råd­

givande verksamhet, som de med stöd av 3 § bedrivit särskilt bland unga

alkoholmissbrukare, icke kunnat peka på något stadgande i lagen, vilket

direkt hänvisade till denna kategori missbrukare. En annan brist vore att

ungdomarna, medvetna om att nämnden saknade möjlighet till tvångsåtgär­

der, saklöst kunde underlåta att följa nämndens råd. Länsnykterhetsnämn­

den i Södermanlands län förmenar, att utredningen bort närmare utreda frå­

gan om tvångsåtgärder mot unga alkoholister.

Yad härefter angår de .särskilda förutsättningarna för tvångsingripande

och då först den s. k. farlighetsindikationen, har utredningen såsom

nämnts föreslagit att denna skulle kompletteras så, att den alkoholmissbru­

kare som vore farlig för annans kroppsliga eller själsliga hälsa fölle under

densamma. Detta förslag har allmänt lämnats utan erinran. Länsnykterhets­

nämnden i Gävleborgs län uttalar att utvidgningen komme att fylla ett länge

känt behov. Socialstyrelsen framhåller särskilt betydelsen av att psykisk far­

lighet hos alkoholister betraktas som likvärdig grund för ingripande som

fysisk farlighet och anför härutinnan:

Mången alkoholist, som icke är farlig i vedertagen fysisk bemärkelse, ut­

övar nämligen svår psykisk terror mot sina närmaste genom kränkande, för­

Kungl. Maj:ts proposition nr 159.

77

78

ödmjukande och hetsande uppträdande, översitteri, misstänksamhet, skräm­

sel o. d. Att som offer för dylik behandling bli utsatt för skräck, ångest

och andra starka sinnesrörelser är liktydigt med att vara föremål för själs­

lig misshandel. Dylika upplevelser kunna medföra skadeverkningar, som äro

mera djupgående, långvariga och ödesdigra för offret än kroppslig misshan­

del. De senaste årtiondenas rön i fråga om de tidiga barndomsintryckens

dominerande betydelse för hela personlighetsutvecklingen understryka vikten

av att dylikt beteende mot barn kan förebyggas eller i varje fall lindras.

Karolinska institutets lärarkollegium finner den föreslagna komplette­

ringen av farlighetsbegreppet mycket betydelsefull, i synnerhet som straff­

lagen icke lämnade möjlighet till ingripande och skyddsåtgärder i fall av

psykisk misshandel.

Med anledning av utredningens uttalande att den föreslagna ändringen av

farlighetsindikationen skulle ge polismyndigheten rätt att ingripa vid s. k.

lägenhetsbråk har i ett av styrelsen för polisskolan i Göteborg åberopat ytt­

rande av skolans föreståndare förordats att denna rätt lagfästes, så att polis­

myndighet i ett uttryckligt stadgande gåves befogenhet att vid psykiskt våld

inskrida mot berusade personer i deras hem genom omhändertagande.

Den av utredningen föreslagna kompletteringen av rekvisitet ur stånd

att taga vård om sig själv genom tillägg av orden »eller sina ange­

lägenheter» har icke avstyrkts av någon remissinstans. Kontrollstyrelsen an­

ser att rekvisitet bör vidgas till att avse den som grovt vanvårdar sig själv

eller sina angelägenheter.

Utredningens förslag att begränsa möjligheterna att internera vagabon­

derande alkoholister till att avse dem, som utan att söka ärligen för­

sörja sig för ett kringflackande liv, har vid remissbehandlingen i all­

mänhet ej föranlett något yttrande. Förslaget avstyrkes dock av länsnykter-

hetsnämnden i Västernorrlands län, som anför:

Många av de kringflackande äro frånskilda eller ogifta fäder, vilka genom

att ständigt byta anställningar och vistelseort undandrager sig underhåll-

ningsplikt till utomäktenskapliga barn eller barn i tidigare äktenskap. In­

komsterna förslösar dessa ofta på ett utsvävande liv och flertalet av dem

äro hemfallna åt alkoholmissbruk, men kan icke omhändertagas på arbets-

hem och kommer ej heller, genom det nu föreliggande lagförslaget, att kunna

omhändertagas å alkoholistanstalt. Den nu gällande indikationen bör där­

för bibehållas.

Länsnykterhetsnämnden i Södermanlands län framhåller, att den föreslagna

inskränkningen möjligen skulle medföra att de vagabonderande alkoholis­

terna undandroge sig ingripande.

Nykterhetsnämnden i Karlskoga och styrelsen för erkända alkoholistan­

stalten Åsbrohemmet anser att de mera »stationära» lösdrivarna borde lik­

ställas med de kringflackande i fråga om tvångsingripande enligt lagen.

Åsbrohemmets styrelse framhåller att det här vore fråga om dagdrivare,

vilka främst i de större städerna ambulerade mellan utskänkningsställen i

samma stad, sysslade med olovlig försäljning av sprit och nas samt toge

Kungl. Maj:ts proposition nr 159.

79

emot permittenter och utskrivna från olika vårdhem och berövade dem

pengar, kläder och övrig utrustning. Dessa arbetsskygga personer uppmärk­

sammades ofta ej av nykterhetsnämndema, då de bodde på ungkarlshotellen,

förstod att icke ligga samhället till last och sökte undvika fylleriförseelser.

Stadsfullmäktige i Malmö förordar en ändring av kringflackandeindikationen

i bättre överensstämmelse med lösdrivarbegreppet i lösdrivarlagen.

De erkända alkoholistanstalternas centralorganisation beklagar, att utred­

ningen icke föreslagit inrättande av en särskild anstalt för lösdrivarklientelet.

Svårskötta och mera förkomna alkoholister av lösdrivartyp hade intagits å

Svartsjöanstalten, som emellertid enligt förslaget borde nedläggas snarast

möjligt. Då det knappast kunde förväntas att alla alkoholiserade lösdrivare

av nämnda kategorier framdeles bleve omhändertagna inom den planerade

psykopatvården, borde frågan om en särskild alkoholistanstalt för lösdrivare

ytterligare övervägas.

I detta sammanhang må slutligen nämnas, att socialstyrelsen förordar att

även kringflackande alkoholister av lösdrivartyp skall få kvarhållas å vård­

anstalt i högst två år efter den vanliga vårdtidens utgång.

Kungl. Maj:ts proposition nr 159.

Nykterhetskommittén.

I fråga om nykterhetsnämndernas befogenheter och skyldigheter att ingripa

även vid fall av lindrigt alkoholmissbruk förklarar sig kommittén i princip

kunna instämma med alkoholistvårdsutredningen, vars förslag till definition

av alkoholmissbruk syntes kommittén vara väl avvägt även för de syften som

kommittén ville ernå. Åtgärderna i de lindrigare missbruksfallen behövde

självfallet icke vara av annat än enklare och relativt litet ingripande beskaf­

fenhet. De borde, såsom också alkoholistvårdsutredningen avsett, syfta till

att stävja alkoholmissbruket på detta tidiga stadium för att därmed förhindra

ett mera svårbotligt alkoholmissbruk i framtiden. Samma strävan, som

gjorde sig gällande inom medicinen, att alltmer förlägga tyngdpunkten i

sjukdomsbekämpandet till profylaxen för att därmed kunna minska behovet

av terapi, borde sålunda mer och mer sätta sin prägel på samhällets nykter-

hetsvårdsverksamhet. Även om skadan av alkoholförtäring i ett konkret fall

skulle vara obetydlig, vore det sålunda önskvärt att missbrukaren bleve

föremål för nykterhetsvårdsåtgärder av för hans individuella fall avpassad

art. De av alkoholistvårdsutredningen föreslagna formerna för dylika åt­

gärder vid tidiga yttringar av alkoholmissbruk ansåge sig nykterhetskom­

mittén böra förorda. Kommittén påpekar, att det här vore fråga om åt­

gärder av positivt stödjande och föga frihetsinskränkande natur.

Det vore sålunda tydligt — yttrar kommittén i fortsättningen — att de

speciella nykterhetsvårdsorganen komme att utsättas för en större arbets­

belastning än den som f. n. åvilade dem. Men kommittén kunde icke —

i motsats till alkoholistvårdsutredningen, som räknat med att nykterhets-

nämnderna i de större städerna av praktiska skäl måste inskränka sig till

80

att ingripa främst mot unga alkoholmissbrukare — godtaga en sådan

begränsning av ingreppsskyldigheten. Utifrån sin principiella ståndpunkt

till frågan om alkoholförsäljningens och nykterhetsvårdens ordnande an-

såge kommittén, att nykterhetsnämnderna utan inskränkning skulle vara

skyldiga att vidtaga nykterketsvårdande åtgärder beträffande dem som an­

vände alkoholdrycker till uppenbar skada för sig själva eller andra. Kom­

mittén tillfogar, att den utginge från att nykterhetsnämnderna både i städerna

och på landsbygden skulle fullgöra sina vidgade uppgifter och använda sina

ökade befogenheter med största ansvar och omdöme.

Remissyttrandena.

I yttrandena i anledning av nykterhetskommitténs betänkande har den

nu refererade meningsskiljaktigheten mellan kommittén och utredningen

ägnats viss uppmärksamhet. Socialstyrelsen hör till dem som ansluter sig

till nykterhetskommitténs ståndpunkt. Styrelsen förklarar sig visserligen inse,

att det stora och under senare år tyvärr kraftigt ökade fylleriantalet ställde

särskilt nykterhetsnämnderna i de största städerna inför mycket stora prak­

tiska svårigheter, om det gällde att göra en verklig individuell nykterhets-

utredning rörande varje fyllerist. Å andra sidan finge sådana praktiska

hänsyn icke fördunkla det faktum, att det i själva verket vore mera sällan

som en fylleriförseelse vore en olyckshändelse i bemärkelsen av att berus-

ningen vore en unik händelse i vederbörandes livsföring, och att det vore

långt riktigare att uppfatta en fylleriförseelse, även den första fylleriför­

seelsen i en människas liv, såsom en allvarlig varningssignal att här kunde

ett missbruk vara på väg att växa fram. Det kunde därför enligt styrelsens

mening icke vara riktigt att lagstiftningen eller förarbetena till denna gåve

uttryckligt stöd för en sådan tillämpning, varigenom ett stort antal fylleri­

förseelser lämnades därhän av nykterhetsnämnderna. På samma linje stäl­

ler sig länsnykterhetsnämnden i Kronobergs län. Det är med tillfredsstäl­

lelse som man kan konstatera — yttrar länsnämnden -— att nykterhetskom­

mittén icke bara rent allmänt accepterar alkoholistvårdsutredningens för­

slag utan i flera väsentliga hänseenden går ett steg längre. Ett exempel här­

på vore den föreslagna ovillkorligheten för nykterhetsnämnderna även i de

större städerna att vidtaga nykterhetsvårdande åtgärder mot alla, som an­

vände alkoholhaltiga drycker till uppenbar skada för sig eller annan. Med

beaktande av den smittohärdskaraktär, som nykterhetsvårdsproblemen lätt

finge i de största tätorterna, ägde kommitténs understrykande på denna punkt

sin särskilda betydelse. Och enligt vad stadsfullmäktige i Göteborg yttrar

synes anledning ej föreligga att intaga en annan ståndpunkt än kommittén

i fråga om förutsättningarna för och skyldigheten att ingripa.

Kontrollstyrelsen ställer sig tveksam till möjligheten att, särskilt i de

större städerna, vilka rymde en fjärdedel av landets befolkning, komma i kon­

takt med alla anmälda missbrukare och inhämta erforderliga upplysningar

Kungl. Maj.ts proposition nr 159.

81

om dem. Enligt kontrollstyrelsens mening företrädde alkoholistvårdsutred-

ningen en mera realistisk uppfattning än nykterhetskommittén, då den ifråga­

satt en begränsning av nykterhetsnämndernas skyldighet att ingripa i samt­

liga fall av missbruk. Styrelsen nämner, att enligt tillgänglig statistik om­

kring 50% av förstagångsfylleristerna icke gjorde sig skyldiga till någon ytter­

ligare fylleriförseelse. Ett ingripande gentemot samtliga förstagångsfylleris-

ter skulle följaktligen innebära en föga motiverad men synnerligen betydande

utökning av nykterhetsnämndernas arbete och därmed självfallet en avsevärd

minskning av nämndernas möjlighet att ägna erforderlig uppmärksamhet åt

mera svårartade fall. Man borde nog ej heller hysa alltför stora förhopp­

ningar beträffande nykterhetsnämndernas möjligheter att ingripa. Desto mer

angeläget vore det- att undvika att nämnderna belastades med en alltför tung

arbetsbörda.

Departementschefen.

Sedan länge har det i nykterhetsvårdsarbetet framstått som ett angeläget

önskemål att nykterhetsnämnderna finge befogenhet att ingripa redan på ett

tidigt stadium av alkoholmissbruk, då det funnes större utsikter till ett

gott resultat. Det förhållandet att den nuvarande alkoholistlagen icke ger

direkt stöd ens för åtgärder av förebyggande natur mot andra än grova miss­

brukare har ansetts vara till men för nykterhetsnämndernas arbete för att

förbättra nykterhetstillståndet. Visserligen synes vissa nämnder utan direkt

stöd i lag i tämligen stor utsträckning ha ingripit med lindrigare hjälpåtgär-

der, även om icke vederbörande kunde anses ha varit hemfallen åt missbruk.

Men just på grund av oklarheten om nämndernas befogenheter och skyldig­

heter torde man inom nämnder, där intresset och resurserna varit mindre,

många gånger ha förhållit sig passiv så länge alkoholmissbruket icke fått all­

varliga sociala konsekvenser.

Alkoholistvårdsutredningen har också tagit upp spörsmålet om att ge

nykterhetsnämnderna ökade befogenheter. Härvidlag har utredningen för­

ordat, att nykterhetsnämnd skall få ingripa mot var och en, som missbrukar

alkoholhaltiga drycker. I sitt lagförslag har utredningen definierat detta

så, att alkoholmissbruk föreligger, då någon använder alkoholhaltiga drycker

till uppenbar skada för sig eller annan. Ingripandet skulle emellertid endast

få avse hjälpåtgärder i mete inskränkt bemärkelse. Beträffande förutsätt­

ningarna för övervakning och internering på vårdanstalt har utredningen i

huvudsak velat bibehålla det nuvarande systemet med krav på att veder­

börande är hemfallen åt alkoholmissbruk och hänförlig under någon eller

några av de i allmänhet sociala indikationer, som upptages i den nuvarande

lagens 1 §.

Detta förslag har vid remissbehandlingen i allmänhet tillstyrkts. På

sina håll har förslaget dock mött viss kritik. Denna kritik har delvis an­

knutit till den förut återgivna diskussionen, om alkoholismen borde betrak­

tas som vanart eller sjukdom. Med utgångspunkt från den sistnämnda upp-

6

—2299 <8

Biliang till riksdagens protokoll 1954.

1 samt. Nr 159.

Kungl. Maj-.ts proposition nr 159.

82

fattningen att det här vore fråga om ett medicinskt problem har man så­

lunda gjort gällande, att nykterhetsnämnderna icke borde få ökade befogen­

heter gentemot sjuka människor. Andra remissinstanser har emellertid från

samma utgångspunkt kommit till motsatt resultat och förmenat, att nämn­

derna borde ha rätt att ingripa även med tvångsåtgärder på rent medicinsk

indikation.

I frågan om alkoholmissbrukets karaktär och det därmed sammanhängande

spörsmålet om grunden för samhällets ingripanden mot missbrukarna har jag

i ett föregående avsnitt i huvudsak anslutit mig till utredningens uppfatt­

ning, att det här gällde ett sammansatt problem, som icke torde kunna lösas

efter enhetliga linjer. De medicinska synpunkterna, som hittills i viss mån

kommit i skymundan, borde dock tillmätas ökad betydelse. Just från denna

utgångspunkt måste det emellertid vara angeläget, att ingripande kan ske

på ett tidigt stadium, innan missbruket ännu vållat några mera allvarliga

skador och det kanske blivit för sent att verkligen bota vederbörande. Om

alkoholmissbrukaren kommer under läkarbehandling, innan han ännu helt

hemfallit åt missbruket, och de nykterhetsvårdande myndigheterna, där så

befinnes lämpligt och påkallat, griper in med råd, upplysningar och annan

stödjande verksamhet, torde man kunna undgå mycken social skadegörelse.

Man slipper också tillgripa frihetsberövande åtgärder samt utge stora belopp

för sjukhus- eller anstaltsvård. Den förebyggande öppna vården synes mig

ur både den enskilde individens och samhällets synpunkt böra framstå

såsom den primära vårdformen. Den torde därför icke, såsom skett i nu

gällande alkoholistlag, böra bindas vid samma stränga förutsättningar som den

slutna vården. Med hänsyn till det anförda vill jag i princip ansluta mig till

utredningens förslag på denna punkt.

Om lagstiftningen således öppnar nya verksamhetsområden för nykter­

hetsnämnderna är det av vikt att densamma vinner en sådan tillämpning

att den kommer att omfattas med förståelse och inbjuder till positiv med­

verkan av dem, i vilkas intresse den tillkommit.

I nu angivna hänseenden har den av utredningen föreslagna legal­

definitionen på alkoholmissbruk samt den närmare bestämning härav,

som utredningen lämnat i motiveringen, kritiserats. Utredningen anser

härutinnan, att även ett tillfälligt användande av alkoholhaltiga drycker till

uppenbar skada för sig eller annan bör betecknas som alkoholmissbruk.

Vid remissbehandlingen har man på sina håll häremot gjort gällande, att

en tillfällig alkoholförtäring icke bör betecknas som missbruk endast där­

för att den — kanske till följd av olyckliga omständigheter — lett till skada.

Vid ett ställningstagande till denna fråga må till en början ånyo understry­

kas att det för en framgångsrik behandling av en uppkommen alkoholskada

är av utomordentlig betydelse att denna redan på ett tidigt stadium ägnas

uppmärksamhet. Därför bör enligt min mening varje alkoholbetingad hän­

delse, som kommit till nykterhetsnämndens kännedom och som uppenbar­

ligen inneburit påtaglig skada för vederbörande själv eller annan person

Kungl. Maj:ts proposition nr 159.

83

eller orsakat sådan skada, åtminstone göras till föremål för undersökning,

så att nämnden blir i tillfälle att pröva, om händelsen varit ett utslag av

verkligt missbruk. Är så fallet, åligger det nämnden att skrida till aktivt

förebyggande åtgärder — s. k. hjälpåtgärder — till missbrukets hävande.

Undersökningen torde i åtskilliga fyllerifall kunna göras summarisk och

inskränka sig till en granskning av anmälningsmaterialet. Om exempelvis en

fylleriförseelse vid undersökningen visar sig vara en tillfällig händelse, bör

självfallet nämnden låta bero vid den företagna undersökningen av fallet. Men

det är att märka att just en fylleriförseelse, som ju förutsätter en ganska

kvalificerad grad av berusning, stundom markerar ett fortgående missbruk

eller utgör signalen till att ett missbruk håller på att utvecklas. I sådana fall

kan nämnden i allmänhet ej låta sig nöja med enbart en undersökning utan

denna måste följas av hjälpåtgärder, anpassade efter förhållandena i det in­

dividuella fallet. Att någon har för vana att regelbundet — exempelvis någon

gång varje vecka — dricka sig berusad är självfallet en anledning för nykter-

hetsnämnden att överväga ett ingripande.

Om jag alltså i förevarande avseende kan ansluta mig till den av utred­

ningen företrädda ståndpunkten är jag dock medveten om att själva tillämp­

ningen av den nu skisserade ordningen måste för nykterhetsnämndernas

del medföra höjda anspråk både i fråga om gott handlag och ökad arbets­

insats. Genom att nämnderna skall befatta sig med även relativt lindriga

fall av missbruk, vilka i vissa fall ej bör leda till annat än en prelimi­

när undersökning, är det av synnerlig vikt att nämnderna går tillväga

med sådan takt och diskretion, att ej de berörda personerna med fog kan

göra gällande, att de utsättes för trakasseri. I ett fyllerifall kan mången

gång den översända polisrapporten jämte utdrag ur förekommande fylleri­

register ge tillräcklig upplysning om, huruvida det inträffade varit en till­

fällig förvillelse eller uttryck för ett påtagligt missbruk. På mindre orter

och särskilt i landskommunerna lär nämnden, genom den personkännedom

dess ledamöter besitter, lätt kunna konstatera, om en sådan tillfällig för­

villelse föreligger eller icke. Om det framgår, att förseelsen varit en till­

fällighet, kan nämndens åtgärder inskränka sig till en enkel registrering.

Kallelse till förhör inför nämnden eller besök i hemmet av någon

nämndens tjänsteman för utredning bör naturligtvis endast ifrågakom-

ma, om mer diskreta vägar ej står till buds. Särskilt bör återhållsam­

het iakttagas beträffande förhör med personer, som på ett eller annat

sätt står den, som utredningen avser, nära. För nämnden gäller det

således att göra en lämplig avvägning mellan å ena sidan intresset att

komma ett tidigt alkoholmissbruk på spåren och å andra sidan intresset

att i görligaste mån skydda den presumtive klienten från onödigt obehag.

Nämnden bör icke tillgripa metoder som är mindre grannlaga än vad

situationen kräver. Att, som synnerligen ofta torde vara fallet, den mot

vilken undersökningen riktas betraktar varje inblandning från nykterhets-

nämndens sida såsom opåkallad eller som en form av trakasseri får givet­

vis ej komma nämnden att rygga för att vidtaga erforderliga åtgärder.

Kungl. Maj-.ts proposition nr 159.

84

Den föreslagna ordningen kommer uppenbarligen att medföra att betyd­

ligt fler ärenden än för närvarande kommer under nykterhetsnämnds be­

dömande. Redan fall av tämligen lindrigt alkoholmissbruk kommer fram­

deles att i betydande utsträckning bringas till nämndernas kännedom och

det skall åligga nämnderna att i samtliga inrapporterade fall verkställa

åtminstone en summarisk undersökning. I ett fall av förstagångsfylleri torde

det, som nyss antytts, räcka med att nämnden endast registrerar fallet och av­

vaktar den fortsatta utvecklingen. Alkoholistvårdsutredningen, liksom även

vissa remissorgan, har befarat att särskilt nykterhetsnämnderna i de

större städerna skulle få svårigheter att bära denna ökade arbetsbelastning.

Utredningen har emellertid rekommenderat dessa nämnder att praktiskt lösa

problemet genom att koncentrera sin uppmärksamhet på de ungdomliga

alkoholmissbrukarna. Mot den begränsning av ingreppsskyldigheten mot

övriga alkoholmissbrukare, som härav skulle följa, har nykterhetskommittén

inlagt en gensaga och hävdat att nämnderna utan inskränkning borde ha

skyldighet att vidtaga nykterhetsvårdande åtgärder mot samtliga alkohol­

missbrukare, oavsett ålder. För egen del finner jag den sistnämnda stånd­

punkten vara den principiellt riktiga. Just i storstäderna, där alkohol­

missbruket har sin största utbredning, bör de kraftigaste insatserna göras

till missbrukets stävjande. Det skulle knappast kunna anses försvarligt att

förorda en ordning, som skulle innebära att en mycket stor grupp alkohol­

missbrukare därstädes undandroges från nykterhetsnämndernas uppsikt.

Jag är emellertid medveten om att den föreslagna utvidgningen av lagens

tillämpningsområde på sina håll kommer att kräva resurser, som de nykter­

hetsvårdande organen icke nu besitter. Det är emellertid min avsikt —- så­

som i proposition nr 158 föreslås — att bl. a. de kommunala nykterhetsnämn­

derna skall förstärkas, materiellt och personellt. Icke minst torde nykter­

hetsnämndernas komplettering med frivilliga arbetskrafter vara ett sätt att

öka nämndernas möjligheter att fullgöra sina nya uppgifter. Sådana tillfälliga

hjälpkrafter är — som också påpekas i nyssnämnda proposition — avsedda att

sättas in framför allt vid själva övergångstiden till ett friare försäljnings-

system. Man får nämligen räkna med, att vissa övergångssvårigheter är för­

knippade med detta. För att bemästra dessa svårigheter är det nödvändigt, att

särskilda motåtgärder vidtages. I propositionen nr 151 anges översiktligt,

hur dessa tänkes bli utformade. Sålunda föreslås att ökade ekonomiska in­

satser göres för nykterhetsupplysning samt att medel anslås till en upplys-

ningskampanj (prop. nr 153). En viktig åtgärd är vidare, att den planerade

utbyggnaden av nykterhetsvården snarast påbörjas. I denna utbyggnad, som

är avsedd att igångsättas redan under nästkommande budgetår, utgör de till­

fälliga medhjälparna ett betydelsefullt inslag. Framför allt torde dessa fri­

villiga arbetskrafters befattning med hjälpåtgärder komma att bli nykterhets­

nämnderna till verksamt stöd under övergångstiden.

Jämväl i övrigt anser jag utredningens definition av alkoholmissbruk

kunna godtagas. Jag vill emellertid särskilt understryka betydelsen av att

Kungl. Maj.ts proposition nr 159.

85

alkoholförtäringen skall ha lett till uppenbar skada. För att förtäringen

skall kunna betecknas som missbruk får skadan icke vara alltför obetydlig.

Enbart den omständigheten att förtäringen åstadkommer ett rus föranleder

därför icke att missbruk skall anses vara för handen. Ett olycksfall bör icke

leda till ingripande endast därför att detsamma inträffat i samband med

användande av alkohol. Utgör däremot olyckshändelsen en direkt följd av

en kraftig berusning, föreligger anledning till undersökning, huruvida fråga

är om ett mera kontinuerligt missbruk, som genom det inträffade kommit

i dagen. Skadan skall sålunda vara klart påvisbar i fysiskt, psykiskt, socialt

eller ekonomiskt hänseende, antingen hos vederbörande själv eller hos annan

person. Huruvida fysisk eller psykisk skada är för handen torde kunna ådaga­

läggas genom den läkarundersökning av vederbörande, som förutsättes skola

kunna tillgripas. Sociala vådor av alkoholmissbruket torde vanligen mani­

festera sig däri, att olägenheter av skilda slag uppstår för alkoholmissbruka­

rens familj eller andra honom närstående personer; barnens skolgång hindras

eller försummas, förhållandena tvingar barnavårdsnämnden till ingripande,

missbruket leder till allvarliga slitningar i äktenskapet till skada för familjen

i dess helhet etc. Som social kan skadan också rubriceras, om en person till

följd av sitt alkoholmissbruk missköter sin anställning, exempelvis genom

upprepad frånvaro från arbetsplatsen. Denna skada står otvivelaktigt den

ekonomiska nära. Medför alkoholmissbruket att en person blir avskedad från

sin anställning, torde detta i de flesta fall innebära jämväl ekonomisk skada.

Men det behöver givetvis ej ha gått så långt som till avskedande för att

sådan skada skall bli följden av tjänsteförsummelse; upprepad frånvaro från

arbetsplatsen kan t. ex. resultera i ett inkomstbortfall, som i hög grad skadar

vederbörandes ekonomi. Ännu ett exempel på ekonomisk skada kan vara att

en person förbrukar en oproportionerligt stor del av sin lön på spritinköp.

Sammanfattningsvis kan sålunda konstateras att den nya lagstiftningen

ställer nykterhetsnämnderna inför vidgade och synnerligen ömtåliga arbets­

uppgifter. Undersökning, bedriven i en anda av grannlagenhet och ur-

skillning, skall verkställas i ett mycket stort antal fall, då något blivit nykter-

hetsnämnd bekant som ger anledning misstänka alkoholmissbruk. Ger under­

sökningen vid handen, att alkoholmissbruk i lagens mening föreligger, skall

åtgärder vidtagas för att återföra alkoholmissbrukaren till ett nyktert liv.

I första hand har nykterhetsnämnden därvid att tillgripa hjälpåtgärder, ut­

formade efter det individuella fallets särskilda beskaffenhet. Dessa åtgärder

är rikt differentierade, vilket innebär möjlighet för nämnden att välja just

den åtgärd, som lämpar sig bäst från fall till fall. Hjälpåtgärderna bör givet­

vis så utformas, att man kan hysa förhoppning om att de verkligen efterkom-

mes. Framgår däremot av undersökningen att fråga är allenast om en tillfäl-

lighetsförsyndelse bör nämnden låta bero vid vad i ärendet förevarit. Det

är givetvis ett angeläget intresse, att nykterhetsnämnderna ej i oträngt mål

skrider till åtgärd. Obefogade ingripanden kan — som påpekades redan i

1931 års proposition —- lätt bringa nykterhetsvården i vanrykte och vara

Kungl. Maj.ts proposition nr 159.

86

till men för nykterhetsarbetet i allmänhet. Rätt nyttjad bör däremot den

föreslagna utvidgningen av lagens tillämpningsområde vara av stort värde

för detta arbete.

I anslutning till det nu sagda må nämnas att strafflagberedningen i

yttrande över straffrättskommitténs förslag till brottsbalk hemställt om

skyndsam utredning angående upptagande i lagförslaget om nykterhetsvård

av bestämmelser om klinikbehandling av den som på allmän plats uppträder

berusad av starka drycker eller annat. Enligt strafflagberedningen skulle

varje fyllerist omedelbart omhändertagas och göras till föremål för under­

sökning å vissa enkelt utrustade kliniker. Den omhändertagne skulle kunna

kvarhållas å dylik klinik någon eller några dagar. Beredningens hemställan

ansluter sig till ett yrkande att fylleristraffet utmönstras ur lagstiftningen.

Erågan om fylleristraffets avskaffande avses skola prövas i samband

med behandlingen av förenämnda av straffrättskommittén framlagda förslag.

Vad däremot angår den av strafflagberedningen aktualiserade frågan om

klinikbehandling av fyllerister, så är det visserligen, som tidigare framhållits,

av vikt att ett inträffat fall av fylleri snarast ägnas uppmärksamhet för

utrönande av huruvida alkoholmissbruk föreligger. Den i förevarande

sammanhang föreslagna lagen om nykterhetsvård söker emellertid på

andra vägar främja detta intresse. Sålunda skall det bl. a. åligga polis­

myndighet att ofördröj ligen till nykterhetsnämnden anmäla varje fall av

fylleri. Enligt min mening framstår det som naturligt att den nya lagstift­

ningen först prövas, innan de av strafflagberedningen framförda pro­

jekten närmare överväges. Det av beredningen väckta spörsmålet synes

mig dessutom rymma åtskilliga problem av större principiell betydelse

samt vara till sina praktiska konsekvenser så svårt att f. n. överblicka att

ställningstagande till detsamma torde erfordra en mera ingående utredning

i ämnet.

Redan av vad jag nu anfört torde framgå, att jag är ense med utredningen

om att det endast är området för ingripande genom hjälpåtgärder, som bör

utvidgas. Tvångsåtgärder bör alltjämt kunna användas endast då missbruket

är längre framskridet. För att i lagen markera denna åtskillnad synes ut­

trycket »hemfallen åt alkoholmissbruk» böra bibehållas såsom en förutsätt­

ning för de strängare åtgärderna. Bland de övriga förutsättningarna torde

även de nuvarande sociala indikationerna böra kvarstå. De skäl som ut­

redningen anfört mot ett införande av en rent medicinsk indikation synes

mig bärande. Indikationen »ur stånd att taga vård om sig själv» torde för

övrigt innebära att ingripande redan nu kan ske på grunder, som i viss

mån kan anses vara av medicinsk karaktär.

Utredningen har — som av den förut lämnade redogörelsen framgår —

icke funnit några nya specialindikationer erforderliga. Ej heller enligt min

mening föreligger behov av sådana. Att såsom några remissinstanser för­

ordat tillåta tvångsåtgärder mot åt alkoholmissbruk hemfallna personer under

Kungl. Maj:ts proposition nr 159.

87

25 år efter endast en fylleriförseelse torde icke vara tillrådligt. Visserligen

har alkoholmissbruket bland ungdomen tilltagit under de senaste åren, men

ungdomsfylleriet torde mest effektivt och bäst bekämpas genom upplys­

ningsverksamhet och förebyggande åtgärder. Av särskild betydelse för

den ungdomsvårdande verksamheten torde vara att nykterhetsnämnd så­

som hjälpåtgärd skall kunna föreskriva, att en alkoholmissbrukare fort­

löpande skall upprätthålla förbindelse med nykterhetsnämnden eller av

nämnden utsedd person. Förslaget härom kommer att behandlas när­

mare i specialmotiveringen. I samband därmed kommer jag även att be­

röra frågan om förutsättningarna för anordnande av övervakning för äldre

alkoholmissbrukare. Här må endast nämnas, att jag även på denna punkt

delar utredningens uppfattning, att övervakning bör anknytas till samma för­

utsättningar som tvångsintagning på anstalt.

Vad härefter angår de nuvarande specialindikationema för tvångsåt­

gärder har utredningen förordat vissa ändringar. Den viktigaste av dessa

avser den s. k. farlighetsindikationen, som f. n. medger ingripande

mot den som är farlig för annans personliga säkerhet eller eget liv. Denna

indikation är särskilt betydelsefull därför att personer, på vilka den är till-

lämplig, även provisoriskt kan omhändertagas av polismyndigheten. Det

tillägg till farlighetsindikationen, som utredningen föreslagit, nämligen att

även den som är farlig för annans själsliga hälsa uttryckligen faller under

densamma, har vid remissbehandlingen icke föranlett nagra erinringar. Så­

vitt förslaget innebär, att jämväl sådan fara skall utgöra grund för beslut

om övervakning och tvångsintagning, finner jag detsamma kunna godtagas.

Det torde numera vara en allmänt omfattad åsikt att den psykiska fara,

som en alkoholist kan innebära för sin omgivning, ofta är fullt jämförlig

med fysiskt våld och många gånger på lång sikt kan vara verkligt förödande.

Enligt utredningens mening torde vissa grava fall av psykiskt våld redan

enligt lagens nuvarande lydelse kunna hänföras till farlighetsindikationen,

varför den ifrågasatta lagändringen endast skulle innebära ett förtydligande.

Då emellertid rättstillämpningen knappast kan sägas ha givit ett klart ut­

slag till förmån för uppfattningen att indikationen redan nu medger generellt

ingripande då man kan tala om psykiskt våld — en tolkning som för övrigt

ej vinner stöd i lagens förarbeten — är det enligt min mening erforderligt,

att indikationen jämkas i enlighet med vad utredningen föreslagit.

Då utredningen föreslagit, att farlighetsindikationen jämväl skall inne­

fatta fall av psykisk farlighet, synes dess förslag härutinnan mindre ha före­

stavats av behovet att kunna ställa en psykiskt farlig alkoholmissbrukare

under övervakning eller att få honom i vederbörlig ordning intagen på alko­

holistanstalt än av önskemålet att en sådan person provisoriskt skall kunna

omhändertagas av polismyndighet. Yad utredningen anfört som motiv för

införandet av en regel, som skulle medge provisoriskt omhändertagande på

denna indikation, har emellertid ej övertygat mig om att en sådan regel skulle

vara nödvändig eller lämplig. Det är nämligen att märka, att den psykiska

Kungl. Maj:ts proposition nr 159.

88

påverkan, som här åsyftas, i allmänhet icke är någon momentan företeelse.

Den har i stället regelmässigt karaktären av en under en längre tid fortgå­

ende press, som visserligen kan leda till allvarliga psykiska skador för den som

är utsatt för densamma, men som icke vid någon viss tidpunkt konstituerar

en omedelbar fara för sådana skador. Något behov av ett omedelbart in­

gripande i preventivt syfte synes därför näppeligen föreligga. I stället bör

hänvändelse ske till nykterhetsnämnden, som utan större tidsutdräkt bör

kunna åstadkomma en utredning, som kan ligga till grund för ett beslut om

tvångsintagning på vårdanstalt, om detta är påkallat. Ett dylikt beslut kan

alltså -— i enlighet med farlighetsindikationens nyss förordade avfattning -—

grundas därpå, att vederbörande är farlig för någons själsliga hälsa.

Till det anförda kommer att det nya rekvisitet begreppsmässigt är så

obestämt och synes kunna medge en så elastisk tolkning, att det torde vara

föga ägnat att läggas till grund för snabba beslut av polismyndigheterna,

särskilt som dessa beslut kan gälla allvarliga ingrepp i den personliga in­

tegriteten. Det är ju här fråga om lika ingripande åtgärder, som vissa

tvångsåtgärder inom straffprocessen. Eekvisitets införande skulle vidare

många gånger ställa polismyndigheterna inför ytterst svåra och vanskliga

avgöranden, för vilka de icke alltid är rustade. Sålunda torde endast i

undantagsfall psykiatrisk expertis stå till polismyndighets förfogande.

Jag kan följaktligen icke tillstyrka utredningens förslag att farlighet för

annans själsliga hälsa skulle berättiga polismyndighet att verkställa provi­

soriskt omhändertagande. I övrigt bör däremot farlighetsrekvisitet som

grund för provisoriskt omhändertagande kvarstå orubbat. Eftersom en viss

tveksamhet synes råda rörande polisens befogenheter, då detta kan anses

tillämpligt, liksom även då omhändertagande på annan grund kan komma

ifråga, vill jag betona, att det för polisen får anses föreligga icke en­

dast en rätt utan också en skyldighet att inskrida och i sista hand om­

händertaga vederbörande. Det må också påpekas att omhändertagande av

exempelvis en farlig alkoholist ej med nödvändighet förutsätter en formlig

anmälan. Polisen har således att av eget initiativ ingripa. Särskilt vid fall

av farlighet torde det vara vanligt, att anhöriga eller andra närstående av

rädsla eller annan anledning förhåller sig passiva eller t. o. m. motsätter

sig polisens inblandning. Detta får emellertid ej avhålla polisen ifrån att

undanröja den farliga situationen, om denna objektivt sett kan anses konsta­

terad, liksom ej heller återkallelse av skedd anmälan får verka hindrande

under motsvarande förhållanden. Av största vikt är givetvis att, då ett far-

lighetsfall pa ena eller andra sättet bringas till polisens kännedom, polisen

handlar med tillbörlig skyndsamhet.

En annan speciell förutsättning för ingripande som utredningen behand­

lat är att alkoholmissbrukare är ur stånd att taga vård om sig

själv. Utredningen föreslår en komplettering av denna indikation, så att

den avser även den som är ur stånd att taga vård om sina angelägenheter,

och detta förslag har godtagits vid remissbehandlingen. Samma förslag

Kungl. Maj:ts proposition nr 159.

89

prövades vid den nuvarande alkoholistlagens tillkomst men avvisades då av

statsmakterna. Därvid framhölls bl. a., att omyndigförklaring vore det enda

betryggande sättet att hindra vederbörande att förslösa sin egendom. En­

ligt min mening har utredningen icke anfört några skäl av den tyngd att

de bort rubba det ställningstagande från statsmakternas sida, som sålunda

skett. Utredningens syfte kan för övrigt tillgodoses genom gällande alko­

holistlag, vars 62 § stadgar att nykterhetsnämnd, som finner att alkoholmiss­

brukare bör förklaras omyndig, har att hos överförmyndaren göra anmälan

därom. Som grund för omyndigförklaring kan bl. a. åberopas att alkohol­

missbrukaren genom slöseri eller annan grov vanvård av sin egendom även­

tyrar sin eller sin familjs välfärd. Stadgandet i 62 § har i sak oförändrat

överförts till departementsförslaget.

Det torde icke vara erforderligt att, såsom förordats i ett yttrande, om­

formulera ifrågavarande indikation så att den avser den som grovt vanvår­

dar sig själv. Enligt praxis hänföres nämligen under indikationen bl. a.

grov fysisk vanvård av den egna personen och mot denna rättstillämpning

torde icke vara något att erinra.

Däremot synes utredningens förslag att införa en möjlighet för polis­

myndighet att tillfälligt omhändertaga en person, som på grund av oför­

måga att taga vård om sig själv bedömes vara i trängande behov av omedel­

bar vård, innebära en värdefull nyhet. Omhändertagandet har här intet

preventivt syfte utan innebär endast att vård beredes en sjuk person, som

icke eljest får den vård som är omedelbart påkallad. Jag tillstyrker sålunda

utredningens förslag i denna del.

I detta sammanhang skall slutligen beröras frågan om ingripande enligt

alkoholistlagstiftningen mot alkoholiserade lösdriva re. En möjlighet här­

till infördes år 1938, då bland förutsättningarna för ingripande infördes att

någon, som var hemfallen åt alkoholmissbruk, förde ett kringflackande liv.

Denna bestämmelse avsåg enligt ordalagen även den som på grund av sitt

yrke förde en ambulerande tillvaro, såsom handelsresande, sjömän, tivoli-

artister, och föredragande departementschefen synes ha godtagit en sådan

tolkning. Lagrådet utgick däremot ifrån att bestämningen »kringflackande

liv» icke kunde hänföras till den som under verklig utövning av ett lovligt

yrke mestadels uppehölle sig på skilda orter. Vid tillämpningen har —

måhända på grund av den oklarhet som sålunda från början vidlådde be­

stämmelsen — stundom ansetts tveksamt, hur denna borde tillämpas. Oav­

sett hur ifrågavarande bestämmelse bör tolkas, är jag av den meningen, att

en person icke bör sättas i särställning därför att han har ett yrke, som

tvingar honom att föra ett rörligt liv. Någon anledning att som utredningen

synes förmena ställa strängare nykterhetskrav på sjömän än på andra yrkes­

män torde icke finnas. I fråga om de vagabonderande alkoholisterna an­

sluter jag mig därför till utredningens förslag — som vid remissbehand­

lingen med några få undantag lämnats utan erinran — att uttryckligen be­

gränsa indikationens tillämpning till att avse dem som utan att söka ärligen

Kungl. Maj.ts proposition nr 159.

90

försörja sig för ett kringflackande liv. Jag vill härvid framhålla, att 1948

års lösdriveriutredning, som i sitt betänkande med förslag till lösdrivar-

lagens upphävande (SOU 1949: 4) behandlade denna fråga, icke från sina

utgångspunkter hade något att invända mot en sådan bestämmelse utan

ansåg att de av alkoholistvårdsutredningen föreslagna möjligheterna att in­

gripa mot alkoholmissbrukarna bland de kringflackande lösdrivarna bleve

fullt tillräckliga.

Alkoholistvårdsutredningen har emellertid i så måtto förordat bibehål­

lande av den nuvarande ordningen, att förutsättningarna för ett tillfälligt

omhändertagande genom polismyndigheten av de kringflackande alkoholis­

terna föreslås skola bestå även i den nya lagen. Utredningens förslag inne­

bär för övrigt en utvidgning av denna ordning, i det att varje åt alkohol­

missbruk hemfallen person enligt detsamma skall kunna omhändertagas av

polismyndigheten, om det med hänsyn till hans yrke eller levnadssätt kan

befaras, att han, innan länsstyrelsen prövat ansökningen om tvångsintagning

på vårdanstalt, lämnar orten och därefter blir svår att anträffa. Den föreslagna

ändringen häri har av utredningen endast motiverats med att möjligheten att

ingripa mot de kringflackande alkoholisterna eljest skulle bli illusorisk.

Emellertid synes det mig som om ett genomförande av detta förslag skulle

medföra, att de olägenheter, som yppat sig vid tillämpningen av förutsätt­

ningen »för ett kringflackande liv», alltjämt i väsentliga delar skulle bestå.

De alkoholmissbrukare, som hade ett rörligt yrke, skulle sättas i särställ­

ning och riskera att, oberoende av vilken indikation som åberopas mot

dem, omhändertagas av polismyndigheten. Detta är, som förut antytts, en

mindre tillfredsställande ordning, och rena effektivitetssynpunkter bör icke

föranleda att den införes. Jag kan därför icke ansluta mig till alkoholist­

vårdsutredningen i detta avseende utan föreslår, att ifrågavarande förutsätt­

ning för provisoriskt omhändertagande upptages i den nya lagen med alle­

nast de jämkningar, som föranledes av ändringen i »kringflackande»-indika-

tionen.

Eedan i samband med ändringarna i alkoholistlagen 1938 ifrågasattes

att lagen skulle göras tillämplig även på stationära lösdrivare. Frågan här­

om upptogs också av 1948 års lösdriveriutredning, som kom till den slut­

satsen, att ur de synpunkter lösdriveriutredningen hade att företräda det

icke förelåge något skäl till jämkning av specialindikationerna med hänsyn

till dessa lösdrivare. Ej heller har sådan jämkning aktualiserats av det för­

slag, som 1947 års psykopatvårdsutredning i sitt den 1 december 1952 av­

givna betänkande (SOU 1952:46) framlagt rörande psykopatvården m. m.,

vilket betänkande innefattar de senast gjorda generella övervägandena rörande

frågan om lösdrivares behandling. På grund härav anser jag mig icke f. n.

böra biträda den i några remissyttranden framförda tanken att föra in även

denna kategori under nu ifrågavarande indikation.

Kungl. Maj:ts proposition nr 159.

Kungl. Maj:ts proposition nr 159.

91

Organen för den öppna nykterhetsvården.

I detta avsnitt skall behandlas några viktigare spörsmål beträffande

organen för den öppna nykterhetsvården. Här skall sålunda upptagas frågan,

huruvida de kommunala nykterhetsnämnderna bör göras obligatoriska. I an­

slutning därtill skall vidare beröras, vilka allmänna arbetsuppgifter som bör

tillkomma de kommunala nykterhetsnämnderna; hit anknyter sig jämväl spörs­

målet i vilken utsträckning nykterhetsnämnderna skall tillhandagå länsnykter-

hetsnämnderna med upplysningar om påträffade fall av alkoholmissbruk

samt om vidtagna nykterhetsvårdande åtgärder. Ytterligare frågor, som i före­

varande sammanhang träder i förgrunden, har avseende å länsnykterhetsnämn-

dernas ombud i de kommunala nykterhetsnämnderna, länsnämndernas all­

männa ställning, verksamhetsområde, arbetsuppgifter och sammansättning.

Slutligen skall här upptagas ett spörsmål av mera speciell karaktär, nämligen

frågan om inrättandet av en särskild nämnd, vilken inom socialstyrelsen skulle

fylla en rådgivande funktion vid styrelsens avgöranden och ställningstaganden

i betydelsefulla nykterhetspolitiska ärenden.

Gällande bestämmelser.

För den öppna nykterhetsvården gäller, att kommunal nykterhetsnämnd

skall finnas i varje kommun och länsnykterhetsnämnd i varje län (2§). Om

särskild kommunal nykterhetsnämnd icke tillsatts, skall nykterhetsnämnden

utgöras av kommunens fattigvårdsstyrelse. I sådant fall skall kommunen

utse en av styrelsens ledamöter att bereda och föredraga de ärenden, som

ankommer på nykterhetsnämndens prövning. Kungl. Maj:t kan på framställ­

ning av länsnykterhetsnämnd föreskriva, att kommun skall tillsätta särskild

nykterhetsnämnd. I kommunal nykterhetsnämnd (fattigvårdsstyrelse) skall

länsnykterhetsnämnden utse därtill lämplig person att vara dess ombud.

Sådant ombud äger i denna sin egenskap deltaga i den kommunala nämndens

överläggningar men ej i besluten.

För Stockholms stad finns ingen länsnykterhetsnämnd.

Kommunal nykterhetsnämnd och länsnykterhetsnämnd har till uppgift var

inom sitt verksamhetsområde att övervaka nykterhetstillståndet samt att i

enlighet med vad i alkoholistlagen sägs eller eljest finns stadgat vidtaga

erforderliga åtgärder för dess förbättring. I 3 § finns närmare angivet vad

som härvid är av särskild vikt.

Länsnykterhetsnämnd skall hålla sig noggrant underrättad om de kom­

munala nykterhetsnämndernas verksamhet, öva tillsyn över dem samt lämna

dem vägledning och bistånd. Kommunal nykterhetsnämnd skall följa av

länsnykterhetsnämnden meddelade »råd och anvisningar» (3 § fjärde stycket).

Länsnämnd skall utöva sin verksamhet på sätt som är ägnat att främja ett

förtroendefullt samarbete med de kommunala nämnderna (1 § instruktio­

92

nen för länsnykterhetsnämnderna, SFS 1938:666). Om ärende rörande en­

skild alkoholmissbrukare enligt länsnykterhetsnämndens mening icke hand­

lagts på tillfredsställande sätt och länsnämnden icke genom råd och anvis­

ningar kunnat åvägabringa rättelse, äger nämnden vidtaga åtgärder i ärendet

i den kommunala nämndens ställe. Denna nämnd må därefter icke taga be­

fattning med ärendet i vidare mån än länsnykterhetsnämnden föreskriver

(14 §)• Gm kommunal nykterhetsnämnd på grund av olämplig sammansätt-

ning eller av brist pa erforderligt kommunalt anslag eller av annan orsak,

som beror på kommunen, icke kan på nöjaktigt sätt fullgöra sina uppgifter,

skall länsnykterhetsnämnden genom framställning till vederbörande kommu­

nala myndigheter söka åstadkomma ändring i sådant förhållande. Läns-

nykterhetsnämnd bör också verka för att särskild nykterhetsnämnd tillsättes,

oå på grund av folkmängdens storlek eller andra omständigheter de nykter-

hetsvårdande arbetsuppgifterna är av sådan omfattning, att fattigvårdssty-

relsen icke bör handha dessa. Länsnämnderna skall hålla mottagning för all­

mänheten å tid och plats, som på lämpligt sätt offentliggjorts.

Årlig berättelse över nykterhetstillståndet inom nykterhetsnämnds område

samt angående nämndens verksamhet skall avgivas av kommunal nykterhets­

nämnd till länsnykterhetsnämnden och till stadsfullmäktige respektive kom­

munalfullmäktige samt av länsnykterhetsnämnd före den 1 maj till länsstyrel­

sen och socialstyrelsen.

Såsom villkor för statsbidrag till kommunal nykterhetsnämnd gäller vidare,

att nämnden varje kvartal skall rapportera till länsnykterhetsnämnden om

sina åtgärder beträffande alkoholmissbrukare.

Länsnykterhetsnämnderna är för närvarande sammansatta på följande

sätt. Ordföranden utses av socialstyrelsen, en ledamot som skall vara läkare

utses av socialstyrelsen efter samråd med medicinalstyrelsen, en ledamot

utses av länsstyrelsen och två ledamöter av landstinget. I Östergötlands,

Göteborgs och Bohus samt Gävleborgs län utser landstinget en ledamot,

varjämte stadsfullmäktige i respektive Norrköping, Göteborg och Gävle utser

en ledamot. I Malmöhus län utser landstinget en ledamot samt städerna

Malmö och Hälsingborg vardera en ledamot. För varje ledamot utses i

enahanda ordning en suppleant.

Nykterhetsnämnderna, såväl de kommunala som länsnykterhetsnämnderna,

skall stå under tillsyn av socialstyrelsen (2 § andra stycket).

Nykterhetsvårdsorganisationens nuvarande läge.

I en bilaga (nr 6) till alkoholistvårdsutredningens betänkande har lämnats

en redogörelse för nykterhetsnämndernas verksamhet, avseende år 1946.

Nykterhetskommmittén har sedermera i sitt delbetänkande angående rus-

drycksförsäljning och nykterhets vård (del VI) upptagit en i stort sett mot­

svarande framställning men hänförlig till år 1949. Sistnämnda framställning

som här i huvuddrag skall återgivas — bygger dels på de summariska

Kungl. Maj:ts proposition nr 159.

93

redovisningar över nykterhetsnämndernas verksamhet, som socialstyrelsen

årligen infordrar från nykterhetsnämndema, dels på i enahanda ordning med­

delade individuella uppgifter rörande personer, på vilka 1 § alkoholistlagen

varit tillämplig och vilka under året blivit föremål för åtgärd enligt lagen.

Beträffande antalet nykterhetsnämnder uppgives att av landets

2 501 kommuner 1 503 hade särskilt tillsatt nykterhetsnämnd. Efter kom­

munsammanslagningen den 1 januari 1952 hade av landets 1 035 kommuner

977 (94,4 %) särskilt tillsatt nykterhetsnämnd, medan i 58 kommuner nykter-

hetsnämnden utgjordes av fattigvårdsstyrelsen. Samtliga städer utom två,

Sundbyberg och Djursholm, hade tillsatt särskild nykterhetsnämnd*).

En av nykterhetsnämndernas uppgifter är att handlägga remisser

från systembolagen angående ansökningar om motböcker, ökad tilldel­

ning m. m. samt att utfärda nykterhetsintyg för körkort. Under 1949

rapporterades från nämnderna sammanlagt 110 000 motboksärenden, varav

ca 78 000 på landsbygden och ca 32 000 i städerna. Anmärkning i nykterhets-

hänseende gjordes i ca 10 600 av dessa fall (9,7%). I de större städerna

verkställer systembolagen ofta utredningarna själva, vilket förklarar det ringa

antalet motboksärenden därstädes.

Antalet körkortsärenden var 1949 ca 85 000 och anmärkningsfrekvensen

4,6

96. Anmärkningsfrekvensen var betydligt högre i städerna (8,3 96) än

landsbygden (1,9 %).

Till föremål för ingripande enligt alkoholistlagen gjordes

under redovisningsåret 31 603 personer, 11 229 på landsbygden och 20 374 i

städerna. Motsvarande summa uppgick 1947 till 25 883 och 1948 till 29 319.

Sätts de nämnda siffrorna för 1949 i relation till folkmängden, blir den genom­

snittliga ingripandefrekvensen för hela riket 4,6 per 1 000 invånare.

Av dem, som 1949 var föremål för ingripande enligt alkoholistlagen, var

1 § alkoholistlagen tillämplig på 12 379. Antalet personer, mot vilka lindriga

förebyggande åtgärder vidtagits, uppgick till 13 478. Av dessa var 3 496 per­

soner under 25 år. Endast föremål för undersökning blev 5 746 personer.

Nykterhetskommittén har funnit, att det mellan landsbygd och städer

föreligger en väsentlig skillnad beträffande det relativa antalet personer, som

faller under 1 § alkoholistlagen. Medan för landsbygden blott 29 % av samt­

liga har betraktats som hänförliga under nyssnämnda lagrum, var motsva­

rande tal för städerna 45 96.

Nykterhetskommittén har jämväl verkställt en undersökning bl. a. för

belysning av i vilken omfattning nykterhetsnämndernas verksamhet varierar

inom olika typer av kommuner. På grundval av denna undersökning, som

avsåg verksamheten under år 1945, har kommittén kunnat konstatera, att den

relativa ingripandefrekvensen för landskommunerna stiger med kom­

munstorleken. Enligt kommitténs mening torde detta sammanhänga med att

ju större kommunen är, desto större personella och ekonomiska resurser har

dess nykterhetsnämnd att arbeta med. Sambandet med kommunstorleken bär

således icke ansetts enbart kunna förklaras därmed att de större kommunerna

i allmänhet är tätorter med bättre polisbevakning och ett mer utbrett alkohol­

missbruk. Kommittén har vidare ansett sig kunna fastslå, att ingripande­

intensiteten — mätt i ingripanden per 1 000 invånare —- i allmänhet är

Kungl. Maj.ts proposition nr 159.

*) Uppgifterna avser juni 1952.

94

betydligt högre för kommuner med särskilt tillsatt nykterhetsnämnd än för

övriga kommuner av samma storlek.

Om nykterhetsnämndernas personalorganisation uppger nykterhets­

kommittén, att det i nykterhetsnämndsarbetet förekommer ett starkt inslag

av lekmän med ingen eller obetydlig ekonomisk ersättning. Endast i städerna

och de större landskommunerna vore personalbehovet för nykterhetsvårdens

utredande och verkställande uppgifter tillgodosett genom särskilt anställda

socialarbetare, vanligen i samband med inrättandet av en socialvårdsbyrå.

Även i dessa fall finge emellertid personalen oftast dela sin tid mellan olika

grenar av den kommunala socialvården och kunde endast ägna en relativt

liten del av arbetstiden åt nykterhetsvården.

Angående vad nykterhetskommittén i övrigt andragit rörande de kom­

munala nykterhetsnämndernas verksamhet torde få hänvisas till betänkandet

(del VI, sid. 106—113).

Kungl. Maj:ts proposition nr 159.

Alkoholistvårdsutredningen.

Alkoholistvårdsutredningen föreslår, att särskild nykterhetsnämnd skall

tillsättas i varje kommun. Utredningen åberopar som skäl härför, att det

visat sig att den öppna nykterhetsvården fungerade effektivare om en sådan

nämnd tillsatts än om fattigvårdsstyrelsen handlade nykterhetsvårdsärendena

samt pekar i detta sammanhang på skillnaden i ingripandefrekvensen i stä­

derna, där särskild nämnd i allmänhet funnes, och på landsbygden. Utred­

ningen framhåller vidare, att en sådan reform sannolikt måste genomföras,

då kommunindelningen reformerats. Nykterhetsvårdsuppgifterna i de nya

kommunerna torde nämligen därigenom bli så omfattande, att särskild nyk­

terhetsnämnd erfordrades. Utredningen förutsatte, att kommunindelningsre-

formen komme att ha trätt i kraft och att nykterhetsnämnder skulle kunna till­

sättas i de nya storkommunerna, innan lagen om nykterhetsvård trädde i till-

lämpning.

Utredningen förordar vidare, att systemet med ombud för länsnykterhets-

nämnden hos de kommunala nämnderna slopas. Detta system hade nämligen

enligt utredningens mening icke visat sig fungera på sådant sätt, att det

borde bibehållas. Utredningen anför härutinnan:

Genom ombudssystemet önskade man skapa en fortlöpande kontakt mel­

lan de kommunala organen och länsorganet. Då dessa ombud i allmänhet

icke kunna erhålla någon ersättning för uppdraget, vilket bl. a. lett till att

rekryteringen av ombuden icke alltid blivit tillfredsställande, synes ombuds­

systemet ofta ha fungerat mindre effektivt. Detta system tillkom ju också

under den förutsättningen, att länsnykterhetsnämnderna endast i begränsad

utsträckning skulle kunna genom anställd personal uppehålla kontakt med

de kommunala organen. Genom tillkomsten av större primärkommuner i

framtiden torde bättre förutsättningar för funktionsdugliga kommunala nyk­

terhetsnämnder komma att skapas, varigenom behovet av speciella läns-

nämndsombud hos dessa nämnder torde komma att minska.

95

Även den i 3 § femte stycket alkoholistlagen upptagna bestämmelsen, att

nykterhetsnämnderna skall avlämna årliga berättelser om nykterhetstillståndet

i resp. distrikt och sin verksamhet, föreslås skola utgå ur lagen. Bestämmel­

serna borde i stället lämpligen upptagas i tillämpningskungörelsen.

Beträffande länsnykterhetsnämndernas verksamhet och organisation ut­

talar utredningen som en allmän synpunkt, att de borde begränsa sin upp­

gift till den i lagen huvudsakligen åsyftade, nämligen att vägleda och bistå

de kommunala nämnderna. Länsnämnderna borde sålunda exempelvis icke

annat än om det visade sig alldeles nödvändigt övertaga ett ärende från

kommunal nämnd. För att länsnämnderna i tillräcklig omfattning skulle

kunna ge de kommunala nämnderna råd och bistånd borde bl. a. tidsödande

registreringsarbete så långt möjligt rationaliseras och på lämpligt sätt be­

gränsas så att nämndens konsulterande funktioner i största möjliga utsträck­

ning frigjordes från rutinmässigt kontorsarbete. Med hänsyn härtill borde

det nuvarande villkoret för understöd av statsmedel till de kommunala nämn­

derna, att nämnden varje kvartal till länsnämnden skall avgiva rapport om

sina åtgärder beträffande alkoholmissbrukare, bortfalla. Detta vore för övrigt

motiverat även av den praktiska svårigheten för särskilt de större kommu­

nala nämnderna att uppfylla villkoret.

Beträffande länsnykterhetsnämndernas verksamhetsområde föreslår utred­

ningen att från dem skall kunna undantagas även andra större städer än Stock­

holm och anför härutinnan:

Vissa av de större nykterhetsnämnderna äro uppenbarligen så tillfreds­

ställande organiserade, att de icke behöva hänföras till länsnykterhetsnämnds

verksamhetsområde. Redan nu finnes ingen särskild nämnd i Stockholm

med motsvarande uppgifter som en länsnykterhetsnämnd i ett län. Utred­

ningen anser även vissa andra större städers nykterhetsnämnder böra efter

Kungl. Maj:ts bestämmande i varje särskilt fall kunna undantagas från läns-

nämnds tillsyn. Härigenom skulle länsnykterhetsnämnderna i berörda län

kunna koncentrera sitt arbete på de mindre nykterhetsnämnderna och slippa

sysselsätta sig med granskning av nu åsyftade större och ur personalorganisa-

torisk synpunkt bättre utrustade nykterhetsnämnders verksamhet. Kommu­

nal nykterhetsnämnd, som undantages från länsnämnds verksamhetsområde,

bör givetvis stå under socialstyrelsens direkta tillsyn.

Remissyttrandena.

Alkoholistvårdsutredningens förslag, att särskild nykterhetsnämnd

skall finnas i varje kommun har i allmänhet icke föranlett några erin­

ringar vid remissbehandlingen. Länsstyrelsen i Kopparbergs län betecknar

den föreslagna ordningen som ett framsteg. Centralförbundet för nykterhets-

undervisning finner förslaget betydelsefullt. Förbundets egna erfarenheter

bestyrkte, att alkoholistvården genomsnittligt varit bättre i kommuner med

särskild nykterhetsnämnd. Länsnykterhetsnämnden i Gävleborgs län uppger,

att samtliga kommuner i länet utom en hade särskild nykterhetsnämnd, samt

framhåller, att länsnämnden därigenom vunnit sådana erfarenheter, att den

ansåge utredningens förslag ytterst värdefullt.

Kungl. Maj:ts proposition nr 159.

96

Kungl. Maj-.ts proposition nr 159.

Länsnykterhetsnämnden i Stockholms län tillstyrker förslaget och anför:

Av länets 119 kommuner har 75 kommuner tillsatt särskild nykterhets-

nämnd. I ingen kommun saknas arbetsuppgifter, ehuru flertalet småkommu-

ners redovisade nykterhetsvårdsverksamhet uteslutande omfattar motboks- och

körkortsärenden. På grund av de relativt stora avstånden på landsbygden

och kanske av andra praktiska skäl försiggår nykterhetsnämnds- och fattig-

vårdsstyrelsesammanträdet ofta vid samma sammanträdestillfälle. När fat-

tigvårdsstyrelsen efter kanske timslånga överläggningar i hemortsrättsären-

den m. m. konstituerar sig som nykterhetsnämnd, kan en aldrig så intres­

serad föredragande i nykterhetsvårdsspörsmål misslyckas med uppgiften att

vinna tillbörlig uppmärksamhet. Ofta lastas hela ansvaret på en ordförande,

en föredragande eller en socialvårds tjänsteman. Drastiska exempel saknas

inte därpå.

Länsnämnden tillägger emellertid, att dess helhetsintryck av den rådande

ordningen vore gott. De anmärkningar, som förekommit angående slentrian

i arbetet, fördelades i stort sett lika mellan fattigvårdsstyrelser och särskilda

nykterhetsnämnder. Då nämnden tillstyrkte förslaget vore det således icke

därför att nämnden ansåge fattigvårdsstyrelserna mindre skickade än de sär­

skilda nämnderna för ifrågavarande uppgifter. Anledningen vore i stället,

att fattigvårdsstyrelserna knappast skulle räcka till, om förslaget i övrigt

genomfördes.

Statskontoret och Svenska landskommunernas förhund ställer sig av­

visande till förslaget. Statskontoret finner ej styrkt, att nykterhetsvården

blivit eftersatt i kommuner utan egen nykterhetsnämnd.

Svenska landskommunernas förhund vänder sig i sitt av förbundets styrelse

avgivna yttrande mot den fortgående uppspaltningen av den kommunala verk­

samheten på ett allt större antal från varandra isolerade förvaltningsorgan.

Alkoholistvårdsutredningen hade av den högre ingripandefrekvensen i stä­

derna dragit den slutsatsen, att en särskild nämnd arbetade bättre än en fat-

tigvårdsstyrelse som nykterhetsnämnd. Denna slutsats vore enligt styrelsens

mening förhastad. Styrelsen yttrar bl. a.:

Anledningarna till de färre ingreppen i småkommuner utan särskilda

nykterhetsnämnder äro helt andra och mera djupgående än avsaknaden av

särskild nämnd. En av de viktigaste orsakerna till bristande effektivitet i

nykterhetsvården i de mindre förvaltningsenheterna är enligt styrelsens me­

ning den stora roll, som släktskaps- och grannskapsförhållanden måste spela

vid åtgärder av det ömtåliga slag, varom här är fråga. Kommunsammanslag­

ningen kommer säkerligen att medföra en förändring härutinnan. — -—• —

Också om man bortser från kommunsammanslagningen bör organisationen

av nykterhetsvården i nuvarande läge icke föregripa en ofrånkomlig omorga­

nisation av hela den kommunala socialvården. Förslaget innebär, att den nu­

varande splittringen av socialvården skulle drivas ytterligare ett steg längre.

För styrelsen framstår det som naturligt, att nykterhetsvården göres till en

del av en blivande socialnämnds uppgifter. Om icke socialvårdskommittén

har för avsikt att framlägga något nytt förslag till en ändamålsenlig orga­

nisation av socialvården, torde frågan härom böra i hela sin vidd utredas

inom sådan tid, att omorganisationen kan genomföras i samband med kom­

munsammanslagningen.

97

Jämväl nykterhetsnämnden i Enköping ifrågasätter, om icke i en kommun

torde kunna finnas en socialnämnd, som oirdiänderhade även de nykterhetsvår-

dande uppgifterna.

Nykterhetsnämnden i Örebro anser däremot, att den av socialvårdskom-

mittén i dess betänkande om socialvårdens organisation (SOU 1942: 56) fram­

kastade tanken om en sådan nämnd icke vore lycklig. Sveriges nykterhets-

vänners landsförbund finner visserligen, att den kommunala socialvårdens

olika grenar behövde samordnas. Det kunde emellertid befaras att nykter-

hetsvården med dess särpräglade uppgifter icke skulle komma till sin rätt i

en allmän socialnämnd, som troligen väsentligen komme att syssla med eko­

nomisk understödsverksamhet. Koordinationen mellan nykterhetsnämnder-

nas arbete och det övriga sociala vårdarbetet borde därför klädas i former,

som bevarade nykterhetsnämndsorganisationens självständighet.

Socialstyrelsen framhåller, att styrelsen i utlåtande över socialvårdskom-

mitténs omförmälda förslag förklarat sig anse att särskilt organ för nykter-

hetsvården skulle finnas i varje kommun.

Mot alkoholistvårdsutredningens 'förslag att avskaffa länsnykterhets-

nämndernas ombud hos de kommunala nämnderna har erinringar

framställts endast i några få yttranden. Socialstyrelsen framhåller, att om­

buden visserligen på sina håll på ett rätt värdefullt sätt kompletterat de kom­

munala nämnderna men att de icke blivit vad som avsetts med dem, näm­

ligen förbindelselänkar mellan länsnämnder och kommunala nämnder.

Svenska nykterhetsvårdsförbundet uppgiver, att meningarna inom förbun­

dets distrikt vore delade i denna fråga. Många länsnämnder hade haft stor

nytta av ombuden, emedan dessa ofta förmått ge nödig pondus åt nykterhets­

nämnden och även kunnat medverka när det gällt att effektivisera svaga

nämnders verksamhet. Detta gällde särskilt de mindre nämnderna. Central­

förbundet för nykterhetsundervisning håller för troligt, att det även i fort­

sättningen i åtskilliga fall kunde vara betydelsefullt med dylika ombud. Om-

budssystemet borde därför icke nu avvecklas och frågan härom anstå, tills

man vunnit erfarenheter av den föreslagna upprustningen av nämndorganisa­

tionen.

Även länsnykterhetsnämnderna i Södermanlands, Skaraborgs och Örebro

län avstyrker förslaget att avskaffa ombuden och redovisar gynnsamma er­

farenheter av ombudsmstitutionen. Länsnämnden i Örebro län framhåller

sålunda, att rättelser i missförhållanden lättare kunnat ordnas genom om­

buden, som också varit ett värdefullt stöd för länsnämndens ombudsman. I

varje fall borde därför länsnämndema själva få avgöra, om ortsombud bör

tillsättas inom ett län.

Även förslaget att avskaffa nykterhetsnämndernas rapporte­

ring till länsnämnden har kritiserats i några yttranden. Svenska nykter­

hetsvårdsförbundet anser att denna rapportering bör bibehållas åtminstone i

modifierad form. Skyldigheten kunde t. ex. möjligen inskränkas till de fall,

7—22»» 48

Bihang filt riksdagens protokoll 1954.

1 sand. Nr 159.

Kungl. Maj:ts propositio7i nr 159.

98

Kungl. Maj:ts proposition nr 159.

som icke på annat sätt under kvartalet bringats till länsnämndens kännedom.

Lämpligt vore kanske även att begränsa rapporteringsskyldigheten till att

omfatta endast personer, mot vilka tvångsåtgärder kunde vidtagas. Läns-

nykterhetsnämnden i Kronobergs län anser att rapporteringsskyldigheten bör

bibehållas samt helst även regleras i lagen. Även andra länsnykterhetsnämn-

der håller före, att det vore olyckligt om ifrågavarande skyldighet fölle bort.

Vad härefter angår länsnykterhetsnämndernas allmänna ställ­

ning ifrågasätter länsstyrelserna i Skaraborgs och Västmanlands län samt

Svenska stadsförbundet, om de överhuvud bör bibehållas. Länsstyrelsen i

Skaraborgs län anför:

Därest länsnykterhetsnämndens ombudsman eller konsulent, som han en­

ligt förelaget bör nämnas, heltidsanställes och erhåller tillfredsställande bi-

trädeskraft samt resebidrag, bli hans möjligheter att genom besök ute i or­

terna ge de lokala nykterhetsnämnderna råd och anvisningar helt andra.

Därest vidare de kommunala nykterhetsnämndernas organisation stärkes, så­

som i förslaget avses, vilket särskilt blir fallet i och med den nya kommun­

indelningen, lärer länsnykterhetsnämndens uppgifter bli minskade.

Efter en hänvisning till det av 1948 års länsstyrelseutredning bedrivna

arbetet, avseende länsstyrelsernas inre organisation, uttalar länsstyrelsen, att

därvid jämväl borde övervägas, om ej de hos länsnämnderna anställda om­

budsmännen eller konsulenterna borde knytas till länsstyrelserna liksom fallet

vore med fattigvårds- och barnavårdskonsulenten.

Länsstyrelsen i Västmanlands län anför liknande synpunkter och finner

såväl principiella som praktiska skäl tala för att det lokala statliga nyk-

terhetsvårdsarbetet koncentreras till länsstyrelsernas socialvårdsdetaljer.

Svenska stadsförbundet framför alternativt såväl socialvårdskommitténs tanke

att låta länsnykterhetsnämndema gå upp i länssocialnämnder som länssty­

relsens i Skaraborgs län nyss refererade förslag att anknyta konsulenterna

till länsstyrelsen.

Även Svenska landskommunernas förbund finner det framstå som allt­

mera irrationellt, att varje speciell gren av socialvården skall ha sitt egna

länsorgan och/eller sina egna länsfunktionärer.

Utredningens förslag, att även andra större städer än Stockholm genom

Kungl. Maj:ts förordnande skulle kunna undantagas från länsnykter-

hetsnämnds verksamhetsområde tillstyrkes av Svenska stadsförbun­

det. Föi-bundet framhåller emellertid, att kretsen av de städer, vars nykteT-

hetsnämnd sålunda icke skulle stå under tillsyn av någon länsnämnd, borde

kunna göras åtskilligt vidare än vad utredningen tänkt sig. Avgörande borde

icke vara huruvida stadens folkmängd berättigade till benämningen större

stad utan den standard, nykterhetsvårdsarbetet i staden uppnått.

Socialstyrelsen anser däremot, att utredningen icke förebragt övertygande

skäl för förslaget och avstyrker detsamma. Erfarenheten hade visat — fram­

håller styrelsen — att enskilda vårdfall kunde handläggas på ett icke nöj­

aktigt sätt även av nämnder i mycket stora städer. Där förekomme en de!

99

av de svåraste fallen av alkoholmissbruk, varför möjligheterna till fort­

löpande inspektion av nämnderna i dessa städer icke borde minskas. Läns-

nämndema hade dessutom visat sig kunna utan särskilt stadgande begränsa

sin verksamhet i fråga om de större städerna.

Nykterhetskommittén.

I sitt principbetänkande (del V) har nykterhetskommittén framhållit, att

de speciella organen för den öppna nykterhetsvården — de kommunala nykter-

hetsnämnderna och länsnykterhetsnämnderna — i sina grunddrag bör be­

hållas oförändrade. För att nykterhetsnämnderna skulle kunna bära den

ökade arbetsbelastningen vore emellertid särskilda åtgärder till deras för­

stärkning påkallade. En dylik förstärkning vore behövlig redan för att den

nuvarande lagstiftningen skulle kunna helt tillämpas. Då nykterhetsvårds-

organen enligt kommitténs förslag borde tilldelas ytterligare uppgifter ut­

över vad alkoholistvårdsutredningen förutsatt — nya uppgifter, som i det

följande skall närmare redovisas — måste kommittén vid sina förslag till

förstärkning på olika sätt av nykterhetsvårdsorganen gå utöver vad alkoholist­

vårdsutredningen föreslagit.

Efter en erinran om att kommunindelningsreformen den 1 januari 1952

trätt i kraft anför kommittén i fortsättningen bl. a. följande:

Den genomförda reformen torde i många av de nya kommunerna ha

medfört behov av koncentration av de utredande och verkställande funk­

tionerna för de olika socialvårdande nämnderna. Denna koncentration

torde genomföras på olika sätt alltefter de särskilda förhållandena i kom­

munerna. I åtskilliga av dessa torde det vara fråga om att centralisera

endast den ekonomiska socialförvaltningen och i samband därmed tillsätta

kommunalkamrer och inrätta erforderliga lokaler för dennes expedition,

medan socialvårdsarbetet i övrigt även i fortsättningen kommer att hand­

havas av förtroendemän (jfr socialvårdskommitténs betänkande XVII: Ut­

redning och förslag angående socialhjälp m. m., SOU 1950:11). I andra

kommuner åter torde man nu eller framdeles komma att upprätta särskilda

socialvårdsbyråer med specialutbildad personal. Hur än rationaliseringen

och effektiviseringen av socialvårdens arbetsorganisation i kommunerna an­

ordnas, måste åtgärder härför uppenbarligen komma även den kommunala

nykterhetsvården till godo.

För att nå ökad effektivitet i den kommunalt bedrivna nykterhetsvården

och den på detta område önskvärda specialiseringen anser kommittén — i

likhet med alkoholistvårdsutredningen — det emellertid dessutom vara er­

forderligt att särskild nykterhetsnämnd tillsättes i varje kommun.

Kommittén tillägger, att detta efter kommunreformens genomförande torde

ha gjorts eller komme att göras i praktiskt taget varje kommun. Den av

alkoholistvårdsutredningen uttalade uppfattningen, att nykterhetsvården vore

av så speciell karaktär, att den erfordrade ett särskilt kommunalt organ för

att kunna fungera tillfredsställande, stode enligt kommitténs mening ej heller

i strid med socialvårdskommitténs intentioner för organisatorisk omläggning

av den kommunala socialvården. Denna innebure i princip, att kommunens

Kungl. Maj:ts proposition nr 159.

100

sociala uppgifter koncentrerades till en enda nämnd — socialnämnden

men att kommunerna samtidigt finge frihet att vid behov utse särskilda nämn­

der (barnavårdsnämnd, nykterlietsnämnd och pensionsnämnd). Socialvårds-

kommittén förutsatte som det normala att bl. a. särskild nykterlietsnämnd

tillsattes. Endast under vissa förutsättningar ansåges undantag från denna

regel böra ifrågakomma. Men det vore angeläget -— framhåller nykterhets­

kommittén — att nykterhetsvårdens specialisering till en särskild nämnd

icke föranledde, att kontakten med samhällets övriga sociala organ brötes.

Som kommitténs undersökningar visade (jfr kommitténs delbetänkande 1,

avdelning II med referat av undersökningar om alkoholmissbruk och alko­

holvanor samt om sambandet mellan alkoholvanor och vissa sociala för­

hållanden, sid. 31 o. ff.), vore nämligen nykterhetsnämndernas klientel i

hög grad belastat med även andra sociala anmärkningar.

Som ovan anmärkts räknar nykterhetskommittén med att de kom­

munala nykterhetsnämndernas arbetsuppgifter till sina all­

männa drag blir oförändrade även efter införandet av ett nytt försäljnings-

system och genomförandet av övriga av alkoholistvårdsutredningen och nyk­

terhetskommittén framlagda förslag. Nämndernas allmänna uppgift bör en­

ligt kommitténs mening sålunda vara att övervaka nykterhetstillståndet inom

respektive kommuner och att inom ramen för lagstiftningen vidtaga åtgärder

till dess förbättrande.

Om hur arbetet inom en kommunal nykterlietsnämnd framdeles kan komma

att bedrivas, har nykterhetskommittén lämnat en summarisk framställning.

Kommittén tänker sig, att initiativ till nykterhetsvårdsåtgärd exempelvis kan

tagas av en nykterlietsnämnd på grund av iakttagelser av någon nämndens

ledamot eller tjänsteman eller efter hänvändelse till nämnden av en enskild

person. Flertalet ärenden torde emellertid komma att aktualiseras hos nämn­

derna genom att länsnykterhetsnämnderna översänder anmälningar av polis-

och åklagarmyndigheter, läkare m. fl. om förekommande fall av alkoholmiss­

bruk. Här må inskjutas, att kommittén föreslagit, att den i en bli­

vande lag om nykterhetsvård stadgade anmälningsskyldigheten skall full­

göras till länsnykterhetsnämnderna för att dessa omedelbart skall kunna an­

teckna anmälningarna i ett särskilt anmärkningsregister samt för att anmäl­

ningarna utan omgång skall kunna kompletteras med utdrag ur anmärknings-

registren. Kommittén fortfar:-

Då den kommunala nykterhetsnämnden på det ena eller andra sättet får

kännedom om ett fall av alkoholmissbruk, bär nämnden att undersöka fallet

för att kunna bedöma, om särskild nykterhetsvårdsåtgärd bör vidtagas. Har

ärendet aktualiserats direkt hos nämnden, bör den första åtgärden vara att

inhämta utdrag ur länsnykteihetsnämndens anmärkningsregister.

Det torde vara lämpligt att missbrukaren på ett så tidigt stadium som

möjligt kallas till nykterhetsnämnden för ett personligt samtal med någon

ledamot eller tjänsteman. Vid detta samtal bör utredaren försöka att få verk­

lig kontakt med missbrukaren och en så klar bild som möjligt av omständig­

heterna vid det påtalade missbruket samt vederbörandes alkoholvanor och

Kungl. Maj:ts proposition nr 159.

Kungl. Maj:ts proposition nr 159.

101

förhållanden i övrigt. Föres samtalet i en förstående anda och lämnas vid

behov objektiv och vederhäftig upplysning om alkoholmissbrukets faror,

torde i många fall någon ytterligare åtgärd från nykterhetsnämndens sida

icke vara erforderlig.

I åtskilliga fall torde det dock visa sig nödvändigt att komplettera sam­

talet med missbrukaren med en mera omfattande utredning. Det kan

sålunda vara lämpligt att nämnden med iakttagande av erforderlig grannlagen-

het inhämtar uppgifter även från personer i missbrukarens omgivning.

Sedan utredningen slutförts har nykterhetsnämnden att pröva om särskild

åtgärd bör vidtagas av nämnden. Alkoholistvårdsutredningens förslag till

nykterhetsvårdslag ger därvidlag anvisning på olika lämpliga hjälpåtgärder.

Av särskild betydelse är de rent stödjande åtgärderna, såsom byte av

vistelseort eller arbetsplats, anvisning på lämplig organisation eller fritids­

sysselsättning o. d. Samarbete med övriga socialvårdsmyndigheter bör efter­

strävas. I åtskilliga fall torde läkarkonsultation vara påkallad.

I sista hand bör nämnden upptaga frågan om tvångsåtgärd mot missbru­

karen, t. ex. övervakning eller internering. Förutsättningen för att sådan

åtgärd skall kunna företagas bör vara att missbruket är av allvarligare art.

En särskild form av sådan åtgärd skall enligt nykterhetskommitténs förslag

vara avstängning från (ev. begränsning av) rätt till inköp av rusdrycker.

Sådan åtgärd skall nykterhetsnämnden icke själv äga besluta utan har

att anmäla frågan till länsnykterhetsnämnden, som skall vara beslutande

instans. Nykterhetsnämnden bör söka förmå missbrukaren att frivilligt be­

gränsa sina inköp, innan framställning göres hos länsnykterhetsnämnden

om formlig begränsning. En frivillig begränsning kan av nykterhetsnämn­

den kontrolleras genom att nämnden infordrar uppgifter från försäljnings-

organen om missbrukarens inköp under viss tid.

För att länsnykterhetsnämnd skall kunna följa nykterhetsvårdsarbetet i

de kommunala nämnderna bör dessa, enligt vad nykterhetskommittén före­

slår, dels till länsnämnden omgående anmäla om nämnden på eget initiativ

eller efter direkt anmälan till nämnden funnit alkoholmissbruk föreligga,

dels periodvis lämna redogörelse för de åtgärder, som vidtagits i de hos

den kommunala nämnden anhängiga ärendena.

Yad härefter angår län snykterhets nämnderna bör dessa enligt

nykterhetskommitténs mening givas en sådan organisation och ställning i

nykterhetsvårdssystemet, att de får ställningen av ett verkligt ledande special­

organ för nykterhetsvården i länen. Tyngdpunkten i länsnykterhetsnämnder-

nas verksamhet borde ligga på allmän övervakning av nykterhetstillståndet

samt vägledning av och bistånd åt de kommunala nykterhetsnämnderna i

dessas verksamhet. Däremot torde länsnämnderna endast undantagsvis direkt

taga befattning med enskilda ärenden av sådan art, som kunde avgöras av de

kommunala nykterhetsnämnderna.

Då länsnykterhetsnämnderna sålunda torde förlänas en starkare och mer

auktoritativ ställning inom nykterhetsvården anser kommittén det ej lämp­

ligt att — såsom 1948 års länsstyrelseutredning föreslagit — låta läns­

nämnderna uppgå i länsstyrelserna. Detta skulle strida mot kommitténs

principiella uppfattning, att nykterhetsvården skulle handhavas av organ,

som särskilt tillsatts för denna uppgift.

102

I fråga om länsnykterketsnämndernas arbetsuppgifter före­

slår nykterhetskommittén, att dessa skall i stort sett vara desamma som

f. n. Till följd av särskilda av kommittén beträffande rusdrycksförsälj-

ningen framlagda förslag föreslås emellertid att länsnämndernas verk­

samhetsfält i speciella hänseenden vidgas. Utöver rent övervakande och väg­

ledande funktioner skall länsnämnderna enligt förslaget jämväl handha den

systembolagen f. n. åvilande uppgiften att ombesörja det egentliga utred­

ningsarbetet i utskänkningsärenden och på grundval härav till länsstyrelserna

inkomma med detaljerade förslag rörande tillståndsgivningen i allmänhet

och i de särskilda fallen. Som ett led i länsnämndernas befattning med ut-

skänkningstillstånden föreslår kommittén att på ifrågavarande nämnder även

skall ankomma tillsynen över utskänkningens handhavande från nykterhets-

synpunkt. Också i vad gäller behandlingen av ärenden angående utminutering

och utskänkning av Öl skall länsnämnderna enligt kommittén fungera som

utrednings- och remissorgan. En väsentlig och kvantitativt betydande arbets-

^PPgift skall enligt kommitténs förslag vara att föra ett länsregister över

nykterhetsanmärkningar samt att tillhandahålla de kommunala nykterhets-

nämnderna registeruppgifter. Slutligen föreslår kommittén, att det skall

åligga länsnämnderna att, sedan andra åtgärder visat sig verkningslösa, av­

stänga missbrukare från rätten till inköp av rusdrycker, eventuellt förordna

om begränsning av inköpsrätten. — Tre ledamöter av kommittén har

beträffande länsnämndernas arbetsuppgifter, närmast av administrativt be­

tingade skäl, reserverat sig till förmån för en ordning, i stort sett innebä­

rande att länsnämnderna skulle befrias från andra arbetsuppgifter än de

rent nykterhetsvårdande. Beträffande det närmare innehållet i reservationen

—- liksom det nu behandlade spörsmålet i övrigt — torde få hänvisas till

propositionen angående riktlinjerna för den framtida nykterhetspolitiken

m. m.

Med hänsyn till de vidgade arbetsuppgifter, som sålunda avses skola åvila

länsnykterhetsnämnderna, förordar kommittén, att länsnykterhetsnämndernas

ledamöter framdeles skall förordnas av Kungl. Maj:t. Ordföranden,

som borde utses efter förslag av länsstyrelsen, borde ha domar kompetens-.

Av de övriga ledamöterna borde en vara läkare och utses efter gemensamt

förslag av socialstyrelsen och medicinalstyrelsen. En ledamot med insikt

och erfarenhet av nykterhetsvårdande arbete borde utses efter förslag av

socialstyrelsen. Därjämte borde två ledamöter utses efter förslag av lands­

tinget och stadsfullmäktige i städerna utanför landsting enligt de grunder,

som nu tillämpades.

Nykterhetskommittén tillstyrker alkoholistvårdsutredningens förslag, att

Kungl. Maj:t bör få rätt att undantaga viss stad från länsnykter-

hetsnämndens tillsyn. En sådan undantagsbestämmelse kunde enligt,

kommitténs mening tänkas få tillämpning på Göteborg och Malmö och even­

tuellt på de städer, som komme närmast efter dessa i storleksordning. Att

Kungl. Maj.ts proposition nr 159.

103

den kommunala nykterhetsnämnden undantoges från länsnämndens tillsyn

behövde dock ej betyda att alla länsnämndens funktioner övertoges av det

kommunala organet. Befattningen med ansökningar om utskänkningstill-

stånd syntes exempelvis som regel böra behållas av länsnämnderna även i

fråga om dessa städer.

För att åstadkomma en grundligare och allsidigare prövning av betydelse­

fulla nykterhetspolitiska frågor har nykteihetskommittén föreslagit inrät­

tandet av en rådgivande nämnd, vilken skulle knytas till socialstyrelsen.

Om dennä nämnds arbetsuppgifter och sammansättning yttrar kommittén:

Nämndens huvuduppgifter torde komma att bli av två slag, dels att höras

innan socialstyrelsen avgör ärenden av principiell betydelse, t. ex. utfärdan­

det av anvisningar och avgörandet av viktigare besvärsmål, dels att tjänst­

göra som remissorgan vid socialstyrelsens sida. Yarje remiss till socialsty­

relsen i en nykterhetsfråga av större vikt bör behandlas i den rådgivande

nämnden eller av socialstyrelsen gemensamt med nämnden. Det torde också

böra föreskrivas att kontrollstyrelsen och skolöverstyrelsen i viktigare frågor

av nykterhetspolitisk betydelse bör samråda med socialstyrelsen, varvid även

nämnden bör höras.

Nämnden, som lämpligen kan kallas socialstyrelsens rådgivande nämnd i

nykterhetsfrågor, bör utses av Kungl. Maj:t. Den torde böra bestå av ett

tiotal personer. Bl. a. bör den medicinska och sociologiska vetenskapen samt

nykterhetsvården och nykterhetsrörelsen vara representerade. Det kan över­

vägas att i nämnden placera representanter för tillverkare och försäljare av

alkoholhaltiga drycker. Det synes böra ankomma på socialstyrelsen att göra

upp ett detaljerat förslag rörande nämndens sammansättning och arbetsupp­

gifter.

Kommittén tillägger, att eu dylik nämnd torde komma att fa sin största

betydelse under den tid, då den nya försäljningsorganisationen och de för­

stärkta nykterhetsvårdsorganen skall byggas upp. Ett allmänt stadgande om

denna nämnd bör enligt kommitténs mening möjligen ingå i en blivande lag

om nykterhetsvård.

Kungl. Maj:ts proposition nr 159.

Yttranden över nykterhetskonimitténs förslag.

Det av nykterhetskommittén ånyo framförda förslaget, att särskild

nykterhetsnämnd skall vara obligatorisk i varje kommun har i

stort sett lämnats utan erinran. Socialstyrelsen, länsstyrelsen i Stockholms

län samt länsnykterhetsnämnderna i sistnämnda län och i Kronobergs län

nämnas bland dem som tillstyrker förslaget. Att det i varje län skall finnas

en särskild nykterhetsnämnd anser länsmjkterhetsnämnden i Kronobergs län

vara en grundförutsättning för att en effektiv nykterhetsvård skall kunna

byggas upp.

Socialstyrelsen uttalar, att två omständigheter numera föreligger, agnade

att påverka uppfattningen rörande frågan om obligatorisk nykterhetsnämnd.

Styrelsen anför härom bl. a.:

104

Sedan lång tid tillbaka bar gjort sig märkbar en tydlig benägenhet hos

de medelstora och större kommunerna att tillsätta särskild nykterhetsnämnd.

De kommuner, omkring hälften av samtliga, som vid tiden omedelbart före

kommunindelningsreformen saknade särskild nykterhetsnämnd, utgjordes

nämligen till alldeles övervägande del av småkommuner. Sedan denna reform

har blivit genomförd, har antalet kommuner, som sakna särskild nykterhets­

nämnd, minskat i mycket hög grad. Läget i detta avseende är numera, att

det i flera län icke finnes någon kommun, som saknar sådan nämnd, och

antalet dylika kommuner i hela landet utgör endast några få procent av

samtliga.

Den andra omständigheten, som är ägnad att påverka uppfattningen i

frågan om obligatorisk nykterhetsnämnd, sammanhänger med alkoholist-

vårdsutredningens av nykterhetskommittén tillstyrkta förslag om en väsent­

lig utvidgning av statens bidragsgivning till kostnaderna för de kommunala

nykterhetsnämndernas verksamhet.------ — Om dessa förslag, såsom är att

hoppas, förverkligas i någon form, kommer sålunda huvudparten av kostna­

derna för de kommunala nykterhetsnämndernas verksamhet att bäras av

staten. Det är uppenbarligen långt svårare att fastställa den verkliga kostna­

den för det nykterhetsvårdande organets verksamhet i en kommun, om detta

organ har att ombesörja även ett flertal andra uppgifter, än om verksamheten

är anförtrodd åt en särskilt tillsatt nykterhetsnämnd. Med hänsyn till stats­

understöden är därför en ordning med obligatorisk särskild nykterhetsnämnd

att föredraga. Även om denna synpunkt icke bör tillerkännas avgörande be­

tydelse, förtjänar den dock att beaktas.

De allmänna skälen för att en kommun bör ha särskilt tillsatt nykterhets­

nämnd är enligt styrelsens mening så starka, att denna ordning bör vara

den normala och allmänt gängse. Styrelsen påpekar emellertid, att behovet

av särskild nykterhetsnämnd i en liten kommun bör vägas mot olägenheterna

av att den kommunala verksamheten i en sådan kommun uppdelas. Även

efter kommunreformen återstode en del småkommuner, i fråga om vilka en

dylik avvägning vore önskvärd. Styrelsen biträdde därför närmast den ord­

ning, som förordats av socialvårdskommittén, den nämligen att kommunen

borde tillsätta särskild nykterhetsnämnd, därest icke kommunens ringa folk­

mängd, begränsningen av socialnämndens verksamhet eller andra särskilda

förhållanden till annat föranledde. Nuvarande stadgande, att Kungl. Maj:t

kan på framställning av länsnykterhetsnämnd föreskriva, att kommun skall

tillsätta särskild nykterhetsnämnd, kunde då bibehållas, med tillägg dock

att sådan framställning även skulle kunna göras av länsstyrelsen.

Svenska landskommunernas förbund ställer sig alltfort kritisk till för­

slaget. Förbundet framhåller, att det icke funnit anledning att modifiera

sina rörande förevarande spörsmål tidigare gjorda uttalanden. Det måste

ånyo understrykas — yttrar förbundet — att den effektivitet, med vilken viss

kommunal förvaltningsuppgift handhaves, icke har något direkt samband med

frågan, huruvida uppgiften anförtrotts något särskilt för ändamålet tillsatt

förvaltningsorgan eller icke. I landskommunerna hade hittills arbetet i nykter-

hetsnämnderna som regel dominerats av motboksärenden, körkortsintyg

o. dyl. I båda de nu föreliggande betänkandena —alkoholistvårdsutredningens

och nykterhetskommitténs — hade förutsatts, att det kommunala nykter-

Kungl. Maj-.ts proposition nr 159.

Kungl. Maj:ts proposition nr 159.

105

lietsorganets arbete skulle få mera av vårdkaraktär över sig än hittills. För­

bundet funne en sådan utveckling naturlig och ansåge därmed, att arbetet i

en nykterhetsnämnd borde bedrivas med ungefär samma teknik som i en

barnavårdsnämnd eller en fattigvårdsstyrelse. Eftersom nykterhetsvårdens

klientel i betydande omfattning sammanfölle med eller hade direkta an­

knytningar till de människor, som fattigvården och barnavården hade att

hjälpa, förelåge knappast övertygande skäl för uppfattningen, att resultatet

skulle bli bättre om verksamheten uppspaltades på flera organ. Förbundet

tillfogar:

Kommitténs utredning och uttalanden om särskild personal för nykter-

hetsvården i landskommunerna te sig ganska verklighetsfrämmande. Det

förekommer redan nu i betydligt större omfattning än vad kommittén kunnat

utröna, att personal vid landskommunernas kommunalkontor eller social-

bj^råer biträder jämväl nykterhetsnämnden. En gemensam byråorganisation

för den kommunala socialvården, vari nykterhets vården givetvis är att in­

räkna, är ur effektivitetssynpunkt eftersträvansvärd. Genom beslut vid årets

riksdag (lag om tillsättning av vissa befattningshavare inom socialvården)

har en sådan organisation underlättats. Där det är möjligt att åstadkomma

en sådan gemensam byråorganisation, är det ur praktiska och effektivitets­

synpunkter tämligen likgiltigt på hur många olika organ den kommunala

socialvården arbetar. Men sedan de genom kommunindelningsreformen ny­

bildade kommunerna nu varit i funktion i närmare två år, är fortfarande i

inemot hälften av samtliga landskommuner allt förvaltningsarbete — såväl

kameralt som socialt — decentraliserat och helt ombesörjt av förtroendemän.

Även om i en del av dessa kommuner en successiv övergång till tjänstemanna-

system är att vänta, måste man ha klart för sig att ett betydande antal

landskommuner alltjämt äro så små, att där icke behövs särskilda tjänste­

män. Just i landskommunerna av detta slag måste det vara önskvärt med

en mera koncentrerad nämndsorganisation för socialvården.

Eftersom slutgiltig ställning ännu ej tagits till socialvårdskommitténs

förslag rörande den kommunala socialvårdens organisation finner förbundet

det ej lämpligt att nu utbryta nykterhetsvården ur dess naturliga organisa­

toriska sammanhang.

Grundtanken att de kommunala nykterhetsnämnderna även framdeles

skall bibehållas vid sina nuvarande rent nykterhetsvårdande

arbetsuppgifter har i allmänhet icke föranlett några erinringar. Kontroll­

styrelsen betonar angelägenheten av att nykterhetsnämnderna helt ägnar sig

åt det praktiska nykterhetsarbetet i kommunerna. Löpande registrering av

nykterhetsanmärkningar bör enligt styrelsens mening icke förekomma hos de

kommunala nykterhetsnämnderna. Det syntes över huvud taget riktigt att

tillse, att dessa nämnder ej byråkratiserades och nedsjönke till registrerande

kontor. I enahanda riktning har stadsfullmäktige i Göteborg uttalat sig. Full­

mäktige tillägger, att rapportskyldigheten till länsnykterhetsnämnderna bör

begränsas till att avse vad som nu gäller.

Länsstyrelsen i Västerbottens län förfäktar snarast den uppfattningen att

övervakningen och kontrollen över nykterhetstillstandet bör i större omfatt­

106

ning läggas på de kommunala nykterhetsnämnderna. Ett lokalt organ borde

ha bättre möjligheter att på ett tidigt stadium ingripa mot missförhållanden

än ett organ, som hade att hålla tillsyn över ett så stort område som ett län.

Att en viss registrering måste fullgöras av de kommunala nykterhetsnämn­

derna synes för länsnykterhetsnämnden i Kopparbergs län framstå som i det

närmaste självklart. Länsnämnden anmärker, att rapportering redan nu före­

kommer från de kommunala nykterhetsnämnderna till länsnämnderna. Denna

rapportering torde utan att bli alltför betungande för nykterhetsnämnderna

kunna göras än effektivare. Socialstyrelsen tar det för givet, att de kommunala

nykterhetsnämnderna redan av arbetstekniska skäl måste föra register över

sina klienter. Detta register borde omfatta alla personer, som på något sätt

varit föremål för behandling av nämnden. Kegistret borde innefatta en upp­

räkning av vissa nödvändiga data, däribland hänvisningar till protokolls­

rum etc., så att nämnden lätt kunde återfinna vederbörande i sina protokoll

och handlingar; om en nykterhetsnämnd på grund av gjord nykterhetsan-

märkning vidtagit någon åtgärd beträffande den person, som anmärkningen

avsåge, skulle detta faktum nämligen på något sätt framgå av nämndens

protokoll eller övriga handlingar. Styrelsen tillfogar, att det av tydliga för-

fattningsföreskrifter framginge, att nämnden och dess medhjälpare måste

iaktta sträng diskretion rörande registret.

Länsnykterhetsnämnden i Kronobergs län har inkommit på frågan, om

1 än s ny k t e r h e tsn ämn de r n as ombud hos de kommunala nykterhets­

nämnderna bör avskaffas. Enligt länsnämndens mening utgör dessa om­

bud ett stöd av stort värde och de bör följaktligen bibehållas. Men då skulle

också framhäver länsnämnden -—- ombudsorganisationen givas ekonomiskt

stöd och auktoritet, vilket ytterligare skulle öka dess betydelse, särskilt under

de påfrestningar som övergången till en fri rusdrycksförsäljning sannolikt

komme att medföra.

Länsnykterhetsnämndernas allmänna ställning i den framtida

nykterhetsvårdsorganisationen har i åtskilliga yttranden blivit särskilt upp­

märksammad. Medan man i vissa yttranden understrukit betydelsen av, att

länsnykterhetsnämnderna får en verkligt ledande ställning såsom special­

organ för nykterhetsvården i länen, har det i andra yttranden uttalats far­

hågor för att länsnämnderna härigenom kunde komma att i alltför stor ut­

sträckning dominera över de kommunala nykterhetsnämnderna. Man har på

sina håll även befarat, att en förstärkning av länsnykterhetsnämnderna och

en intensifiering av deras verksamhet kunde leda till en olycklig byråkratise-

ring av nykterhetsvårdsarbetet.

Länsnykterhetsnämnden i Hallands län ansluter sig emellertid helt

till nykterhetskommitténs förslag att länsnämnderna skall organiseras och

upprustas till ledande organ för den öppna nykterhetsvården. Enligt vad

länsnämnden framhåller har denna vårds primärorgan — de kommunala

Kungl. Maj:ts proposition nr 159.

107

nykterhetsnäinnderna — på åtskilliga liåll fortfarande icke förvärvat den

auktoritet ock det förtroende, som samhällets vårdorgan behöver. Man måste

därför räkna med att länsnämnderna alltjämt under rätt lång tid komme att

belastas med omfattande rådgivande och vägledande arbetsuppgifter. Läns­

styrelsen i Kalmar län uttalar sin tillfredsställelse över att länsnykterhets-

nämnderna gives en sådan organisation, att de blir verkligt ledande special­

organ för nykterhetsvården i länen, och att de får en auktoritativ ställning.

Stadsfullmäktige i Eksjö framhäver vikten av att länsnämnderna behåller

sin ställning som stödjande och hjälpande organ. Om länsnämnderna rätt

fattade sin ställning, hade de utomordentliga möjligheter att stimulera och göra

arbetet ute i kommunerna fruktbärande och rationellt. Förhållandet mellan

de kommunala nykterhetsnämnderna och länsnämnderna måste — betonar

Folkpartiets kvinnoförbund — vara smidigt och personligt. Det finge icke

ha karaktären av en detaljgranskning uppifrån och en pappersexercis, som

förlamade det fria initiativet, vilket här vore det nödvändigaste av allt. Att

länsnämnderna upprustades vore emellertid enligt förbundets mening av

stort värde.

Stadsfullmäktige i Göteborg instämmer i nykterhetskommitténs uppfatt­

ning att arbetets tyngdpunkt bör för länsnykterhetsnämndernas vidkommande

ligga på allmän övervakning av nykterhetstillståndet samt vägledning och bi­

stånd åt de kommunala nykterhetsnämnderna. Däremot — och detta anser sig

fullmäktige böra kraftigt understryka — bör länsnämnderna endast undan­

tagsvis direkt taga befattning med enskilda ärenden av sådan art, som kan

avgöras av de kommunala nämnderna. Tendenser i motsatt riktning hade

nämligen icke saknats. Jämväl länsstyrelsen i Kronobergs län håller före,

att länsnämnderna, vad nu beträffar förhållandet mellan dessa nämnder och

de kommunala nykterhetsnämnderna, icke bör av eget initiativ ingripa i de

enskilda fallen utan i första hand inskränka sig till råd och anvisningar till

den lokala nämnden. Men om länsnämnden märkte, att ett fall icke behand­

lades på lämpligaste sätt, vore givetvis ett ingripande befogat men detta

borde icke ske på ett sådant sätt att det verkade hämmande på den lokala

nämndens initiativförmåga och arbetsglädje. Stadsfullmäktige i Malmö

menar, att länsnämnderna ej bör inkopplas på andra fall än då det är fråga

om kommuner, som bevisligen sköter sina uppgifter otillfredsställande eller

—- och detta anser fullmäktige bör bli huvudregeln — då den kommunala

nykterhetsnämnden själv önskar hjälp av länsorganet. Länsnykterhetsnämn-

den i Malmöhus län tillmäter det en viss betydelse, att länsnykterhetsnämn-

derna även i fortsättningen bibehålies vid möjligheten att i vissa fall hand­

lägga ärenden i stället för kommunal nykterhetsnämnd. Även om denna

utväg endast sällan behövde — och borde — anlitas, torde den dock ha en

betydande psykologisk verkan.

Till dem, som anser att länsnämnderna kommer att få en alltför domine­

rande ställning i den öppna nykterhetsvården hör länsstyrelsen i Stockholms

Kungl. Maj.ts proposition nr 159.

108

län. Länsstyrelsen uttalar, att den föreslagna upprustningen över huvud taget

synes i anmärkningsvärt hög grad vara inriktad på länsnämnderna. Detta

hade val så tillvida sin förklaring som det givetvis vore lättare att få till

stånd en utbyggnad av dessa fataliga statliga nämnder än av de många kom

munala nämnderna. Anordningen kunde dock befaras komma att medföra,

att i allt fall för de närmaste åren en ur praktisk arbetssynpunkt alltför stark

forskjutning ägde rum av tyngdpunkten i den nykterhetsvårdande verksam­

heten från de lokala nämnderna till länsorganen. Det syntes länsstyrelsen

beklagligt, om ens för en relativt begränsad tid nykterhetsvården erhölle en

sådan utformning, att utrymmet för självständiga initiativ på det kommunala

planet i mera väsentlig mån bleve beskuret. Länsstyrelsen i Kronobergs län

konstaterar, att de kommunala nykterhetsnämnderna i högre grad än vad

som f. n. är fallet kommer att bli beroende av länsnämnderna. De lokala

organen bör — yttrar länsstyrelsen — vara huvudorgan i nykterhetsvårds-

arbetet. I nykterhetsvården vore den personliga kännedomen om klienten

nästan alltid en förutsättning för en något så när säker uppfattning om ett

vårdfall. Denna personkännedom ägde i regel den kommunala nämnden,

medan länsnämnden ofta saknade den. Även om en viss kontroll av de kom­

munala nämndernas arbete kunde anses befogat -—- en kontroll, som regel­

mässigt kunde ske i efterhand — vore det dock angeläget att undvika, att

arbetet på nykterhetsvårdens område bleve byråkratisevat. Länsstyrelsen i

Uppsala län uttrycker rent allmänt önskemålet, att de kommunala nykter­

hetsnämnderna ej sättes i så starkt beroende av länsnämnderna att deras

initiativ och självverksamhet alltför mycket försvagas. — Lämpligheten av

att i den utsträckning nykterhetskommittén föreslagit ge länsnämnderna, på

bekostnad av de kommunala nykterhetsnämnderna, en dominerande ställ­

ning inom nykterhetsvården ifrågasättes av länsstyrelsen i Älvsborgs län.

Det väsentliga i länsnämndernas verksamhet hade hittills varit ombudsmän­

nens konsulentverksamhet. Det kunde icke råda någon tvekan om — yttrar

länssty i elsen

att denna varit utomordentligt betydelsefull och medfört

en verklig uppryckning för de lokala nämndernas del. Kommunindelnings-

reformen hade skapat ökade möjligheter att få de kommunala nämnderna

sammansatta av kompetenta och för nykterhetsvården intresserade personer.

Möjligheterna att få tjänstemän till de lokala nämndernas förfogande hade

också ökats och komme att ytterligare förbättras. Man torde därför ha an­

ledning anta, att i framtiden skillnaden i kompetens mellan en länsnykter-

hetsnämnd och en kommunal nykterhetsnämnd icke komme att bli särdeles

framträdande. Detta gällde givetvis främst större kommuner.

Ett antal fullmäktigerepresentationer på skilda platser har likaledes anfört

betänkligheter mot den föreslagna upprustningen av nykterhetsvården, så­

vitt denna skulle innebära en förskjutning av det aktiva nykterhetsvårds-

arbetet från de kommunala nykterhetsnämnderna till länsnämnderna.

Bland dem som uttrycker tveksamhet i förevarande hänseende må nämnas

stadsfullmäktige i Malmö, Hälsingborg och Jönköping. Det är av vikt —

Kutitjl. Maj:ts proposition nr 159.

109

framhåller sålunda stadsfullmäktige i Malmö — att arbetet i de kommunala

nykterhetsvårdsorganen får ske under samma relativt obundna former som

f. n. Yad som däremot ej kunde anses som lämpligt vore att nykterhets-

vården ute i kommunerna utsattes för någon sorts centraldirigering. En sådan

utveckling av den kommunala nykterhetsvården skulle innebära onödig byrå-

kratisering samt göra arbetet tungrott och förhindra eller i varje fall för­

svåra snabba ingripanden. Åt i huvudsak enahanda tankegångar har stads­

fullmäktige i Jönköping givit uttryck. Stadsfullmäktige i Hälsingborg fram­

kastar en förmodan, att länsnämnderna för att bereda sina tjänstemän full

sysselsättning komme att försöka kompensera en framtida minskning av arbets­

uppgifterna — en minskning som skulle inträda i och med att de kommunala

nämnderna utrustats med kvalificerad personal och arbetsrutinen vunnit en

viss fasthet — genom en ökad kontroll av nykterhetsnämndernas verksamhet.

Möjligheter härtill förefunnes i mycket hög grad genom bl. a. den föreslagna

utökade rapportskyldigheten. Fullmäktige funne visserligen utbyggnaden av

länsorganen vara i synnerligen hög grad påkallad men den kommunala be­

stämmanderätten torde i görligaste mån lämnas intakt. I mindre kommuner,

där någon mera organiserad nykterhetsvård ej bedreves, kunde det vara er­

forderligt med länsnämndens fulla stöd, men att större kommuner med

nykterhetsvårdsbyrå eller heltidsanställd tjänsteman delvis skulle vara be­

roende av länsnämndens direktiv i vårdnadsfrågor vore väl ändå att direkt

underskatta de kommunala nykterhetsnämndernas kompetens. I

I några yttranden har ånyo ifrågasatts om länsnykterhetsnämn

derna över huvud taget bör bibehållas. Länsstyrelsen i Älvsborgs

län påpekar rent allmänt, att nykterhetskommitténs förslag beträffande

länsnämnderna på väsentliga punkter måste anses strida mot strävan­

dena efter decentralisering och förenkling inom förvaltningen. Jämväl läns­

styrelsen i Västerbottens län ställer sig tveksam till en utbyggnad av läns­

nämnderna. Det kan ifrågasättas — yttrar länsstyrelsen — om ej denna ut­

byggnad blir alltför vidlyftig. Förslaget innebure nämligen en utvidgning av

länsnämnderna och deras uppgifter på sådant sätt, att nämnderna skulle

intaga en mera markerad ställning såsom länsinstans på nykterhetsvårdens

område. Tillämpningen av den nya lagstiftningen komme sålunda på läns-

stadiet att ombesörjas av två olika länsorgan -—- länsstyrelse och länsnykter-

hetsnämnd — vilka skulle fullgöra vissa uppgifter var för sig men i stor ut­

sträckning taga befattning med samma ärenden. Fn dylik organisation före-

fölle länsstyrelsen medföra ett onödigt tungrott förfarande, som knappast

kunde betecknas såsom rationellt. Det stöd och den tillsyn över de kom­

munala nämnderna, som otvivelaktigt erfordrades, borde kunna ordnas

genom att man ombildade länsnämnden och dess kansli till en konsulent-

institution. En dylik institution borde alltså hålla viss tillsyn över de kom­

munala nämnderna och tillika bistå dem i deras verksamhet samt handha

de registrerings- och andra uppgifter, som lämpligen borde skötas centralt

Kungl. Maj.ts proposition nr 159.

no

Länsstyrelsen i Kopparbergs län föreslår, att till allvarligt övervägande

upptages frågan, om ej länsnämnderna bör inordnas i länsstyrelserna. Efter

en hänvisning till vad länsstyrelseutredningen härutinnan föreslagit fram­

håller länsstyrelsen att genom en sådan lösning betydande fördelar skulle

ernås, icke minst ur organisatoriska och arbetsekonomiska synpunkter. En

ytterligare splittring av arbetsuppgifterna inom länsförvaltningen skulle

därigenom undvikas. Jämväl Statens organisationsnämnd är en förespråkare

for tanken att låta länsnämnderna uppgå i länsstyrelserna. Förutsättningar

för att på så sätt lösa samordningsproblemen på förevarande område torde

enligt vad nämnden anför — ha. blivit gynnsammare efter den numera

genomförda inre omorganisationen av länsstyrelserna, enkannerligen lands-

kanslierna. Nämnden yttrar härom vidare bl. a.

-^50 avgivna betänkande rörande länsstyrelsernas organisation och

stal ning inom länsförvaltningen föreslog 1948 års länsstyrelseutredning, att

jansnykterhetsnämnderna skulle inordnas i länsstyrelserna. Med tanke på

lansnykterhetsnämndernas antagliga utbyggnad i samband med en blivande

revision av rusdryckslagstiftningen framhöll utredningen, att varje tillska­

pande av nya organ i länsinstanserna vid sidan av länsstyrelserna rent prin­

cipiellt i ore ägnat att väcka betänkligheter, förutom att en sådan organisa­

tion måste innebära dålig ekonomi både i fråga om arbetskraft och kostna-

der- -N}’1 allmänna förvaltningsuppgifter borde endast då alldeles speciella

skal därtill föranledde anförtros andra länsorgan än länsstyrelsen. Enligt

utredningens mening förelåge icke sådana skäl i detta fall. Utredningen

underströk vidare, att med den av utredningen föreslagna organisationen

funnes alla möjligheter att under tillgodoseende av kraven på lekmanna-

inflytande och central ledning i länsstyrelsen skapa en administrativ appa­

rat av fullt ut samma värde som den nuvarande länsnykterhetsnämnden. I

den män de nykterhetspolitiska uppgifterna framdeles komme att öka i om­

fattning, kunde till den sektion av länsstyrelsen, där sådana ärenden hand­

lades, knytas en särskild föredragande i nykterhetsfrågor. Efter det att

utredningen tämligen utförligt bemött vissa tidigare framförda och väntade

erinringar av allmän eller speciell natur mot en samordning inom länsinstan-

sen av handläggningen av de rent statliga uppgifterna på nykterhetsvårdens

område, kom utredningen för sin del till den slutsatsen, att en rationell koor­

dination inom dessa delar av socialvården ej kunde ernås på annat sätt än

genom att överföra länsnykterhetsnämndernas åligganden på länsstyrelserna.

De synpunkter, organisationsnämnden närmast har att företräda, tala till

förmån för länsstyrelseutredningens uppfattning i denna fråga. Det synes

nämnden uppenbart, att väsentliga organisatoriska, kontorstekniska och

arbetsekonomiska fördelar med åtföljande besparingar skulle stå att vinna

genom en inordning av länsnykterhetsnämnderna i länsstyrelserna. Detta

gäller särskilt i ett läge, då dessa nämnder med hänsyn till vidgade arbets­

uppgifter föreslås väsentligt utbyggda.

Svenska landskommunernas förbund synes i stort sett vidhålla sin förut

återgivna uppfattning i förevarande fråga. Förbundet påpekar, att det ur

kommunal synpunkt skulle vara en fördel att i ärenden angående nykterhets-

vård endast ha att göra med endast ett länsorgan. Såväl på kommun- som

Kungl. Maj.ts proposition nr 159.

för länet. Dessutom borde den biträda länsstyrelsen vid tillämpningen av

nykterhetslagstiftningen.

Kungl. Maj ds proposition nr 159.

111

länsstadiet borde socialvårdens olika delar bringas att bli likvärdiga och mera

än nu flyta samman.

Nykterhetskommitténs förslag att pålägga länsnykterhetsnämnderna vissa

ytterligare arbetsuppgifter utöver dem, som för närvarande åvilar läns-

nämnderna, har uppkallat åtskilliga remissinstanser till kritik. Endast läns-

nylderhetsnämnden i Södermanlands län synes direkt ansluta sig till förslaget,

att länsnämnderna bör inträda i stället för systembolag som beredande och

kontrollerande organ i frågor rörande detaljhandel med rusdrycker. De kritiskt

inställda remissinstanserna har i allmänhet förfäktat den uppfattningen, att

länsnämndernas arbetsuppgifter även framdeles bör förbli av rent nykterhets-

vårdande karaktär. Länsnämnderna borde följaktligen befrias från befatt­

ningen med utminuterings- och utskänkningsärenden, ärenden som måste

anses såsom vitt skilda från de. nykterhetsvårdande angelägenheterna.

Socialstyrelsen erinrar, att länsnämnderna tillkommit uteslutande för att

vara organ för individuell nykterhetsvård. Alkoholistvårdsutredningens för­

slag innebure ingen förändring härutinnan. Nykterhetskommittén däremot

tilläde länsnämnderna flera uppgifter utöver de individuellt nykterhets-

vårdande. Enligt styrelsens mening bör länsnämnderna emellertid även

framgent bibehållas vid sina ursprungliga nykterhetsvårdande uppgifter.

En länsnämnds åligganden finner styrelsen kunna schematiskt angivas som

trefaldiga, nämligen att ge de kommunala nykterhetsnämnderna av dem be­

gärd hjälp och bistånd vid handläggningen av individuella fall, att där så

erfordras ombesörja initiativ till åtgärder av kommunal nykterhetsnämnd med

avseende å alkoholmissbrukare samt att utöva en allmän kontroll över de

kommunala nykterhetsnämndernas verksamhet. Kontrollstyrelsen ställer sig

bestämt avvisande till förslaget, att länsnämnderna även skall fungera som

utredande och övervakande organ i fråga om utskänkning av rusdrycker samt

utminutering och utskänkning av Öl. Såvitt styrelsen kunde finna, borde

dylika uppgifter ligga helt utom länsnämndernas egentliga verksamhetsom­

råde och för sitt fullgörande kräva kvalifikationer, som icke med säkerhet

funnes företrädda hos dessa organ. Jämväl länsstyrelsen i Kronobergs län

anser beredningen av tillståndsärenden ligga vid sidan om det individuellt

inriktade vårdarbetet, vilket bör vara länsnämndernas huvuduppgift. Läns­

styrelsen befarar, att en alltför stark ansvällning av länsnämndernas arbets­

uppgifter kan leda till det minst av allt önskvärda resultatet, nämligen att

länsnämnderna förvandlas till små ämbetsverk. Statskontoret finner det

vara mest konsekvent att icke utnyttja länsnämnderna för sådana arbetsupp­

gifter, som har avseende å utskänkning o. dyl. Ämbetsverket förordar snarast en

lösning, som innebär att de blivande försäljningsorganen skall handha ut-

redningsärendena.

Bland länsnykterhetsnämnderna uttalar sig ej mindre än nio mer eller

mindre bestämt mot den föreslagna utvidgningen av länsnämndernas arbets

uppgifter. Länsnykterhetsnämnden i Älvsborgs län yttrar bl. a.:

112

Det kan på goda grunder förutsättas, att den förening av arbetsuppgifter,

som kommittén föreslår, i praktiken skulle komma att medföra ett undertryc­

kande av den rena nykterketsvården på bekostnad av administrativa eller

därmed jämställda ärenden, vilka endast indirekt har med nykterhetsvården

att göra.

Det kan icke nog framhållas, att det för ett socialvårdande organs arbete

är av största betydelse, att allmänheten och de, som är föremål för verksam­

heten, har tilltro till densamma. Flera nu arbetande organ på socialvårdens

område har tidvis haft avsevärda svårigheter att bekämpa, innan en viss

aversion emot dem övervunnits. Ett exempel härutinnan är barnavårdsnämn­

den. Till en början hade denna nämnd arbetsuppgifter av sådan art, att de

närmast kunde jämföras med polisiär verksamhet. Allt eftersom de — i lik­

het med nykterhetsnämnderna — fått en mera förebyggande och stödjande

karaktär av vård- och hjälporgan, har även allmänhetens uppfattning om och

inställning till dem ändrats.

Åt liknande tankegångar ger länsnykterhetsnämnden i Gotlands län ut­

tryck. Länsnämndernas befattning med frågor om försäljningstillstånd skulle

med hänsyn till dessa ärendens ömtåliga och i ekonomiska hänseenden in­

gripande beskaffenhet lätt få ogynnsamma återverkningar på allmänhetens

inställning till nämndernas verksamhet över huvud. Att länsnykterhetsnämn-

derna skulle få vissa administrativa uppgifter kan enligt länsnykterhetsnämn­

den i Kalmar län skapa svårigheter för länsnämnderna att nå den förtroende­

fulla kontakt med de vårdbehövande, som för nykterhetsvården är så nöd­

vändig. Länsnykterhetsnämnden i Kopparbergs län motsätter sig bestämt,

att ärenden rörande alkoholförsäljningen överföres till länsnämnderna. Det

är viktigt — framhåller nämnden — att nykterhetsvården, för att kunna

arbeta effektivt och ändamålsenligt, i görligaste mån renodlas och befrias

från uppgifter av försäljningskaraktär. I stort sett samma inställning präglar

de remissvar, som avgivits av länsnykterhetsnämnderna i Östergötlands,

Malmöhus, Göteborgs och Bohus, Skaraborgs och Gävleborgs län.

Bland ytterligare remissinstanser, som finner det mindre lyckligt att läns­

nämnderna delvis anförtros arbetsuppgifter, som ligger vid sidan om den i

egentlig mening nykterhetsvårdande verksamheten, må även nämnas läns­

styrelserna i Älvsborgs, Kopparbergs och Väs t er norr lands län, stadsfull­

mäktige i Göteborg, Malmö, Hälsingborg och Jönköping samt Svenska arbets­

givareföreningen.

Några remissinstanser har påfordrat den modifikationen i nykterhetskom­

mitténs förslag, att länsnämnderna såtillvida inkopplas på utminuterings-

och utskänkningsärenden, att de endast anlitas som remissorgan vid behand­

lingen av dylika ärenden. Till dem, som förordar en sådan lösning, hör bl. a.

länsstyrelserna i Älvsborgs och Gävleborgs län samt länsnykterhetsnämnderna

i Gotlands och Malmöhus län. Länsstyrelsen i Gotlands län — som i stort

sett icke synes ha något att erinra mot förslaget, såvitt rör länsnämndernas

arbetsuppgifter —- ifrågasätter dock, om ej länsnämnderna bör befrias från

att vara remissmyndighet i alltför bagatellartade ärenden.

Kungl. Maj:ts proposition nr 159.

113

Nykterlietskoinmitténs förslag att det skall tillkomma länsnykterhetsnäinnd

att besluta om avstängning från inköpsrätt har lämnats utan erinran

av flertalet remissinstanser. Det är emellertid endast ett fåtal remissinstan­

ser, som direkt tillstyrker förslaget. Till denna grupp hör bl. a. länsstyrelsen

i Västmanlands län samt länsnykterhetsnämnden i Blekinge län. Länsstyrel­

sen uttalar, att beslut om avstängning endast bör få meddelas av länsnämnd.

Stadsfullmäktige i Göteborg ifrågasätter, om icke uppgiften att svara för de

försäljningsrestriktiva ingripandena framdeles kunde anförtros åt de kom­

munala nykterhetsnämnderna. Ett steg längre går stadsfullmäktige i Malmö.

Fullmäktige hyser nämligen den uppfattningen, att avstängningsärendena

bör kunna överföras på de kommunala nämnderna redan vid den nya lag­

stiftningens ikraftträdande men endast i sådana fall, då fråga är om nykter-

hetsnämnder, som har särskild nykterhetsvårdsbyrå eller i varje fall heltids­

anställd tjänsteman. I fråga om kommuner, där man på grund av arbetets

relativt ringa omfattning icke kunde ha så allsidig förtrogenhet med nykter-

hetsvårdens skiftande problem, syntes emellertid länsnämnderna för und­

vikande av en alltför skiftande praxis böra erhålla det slutliga avgörandet i

avstängningsfrågor. I enahanda riktning har stadsfullmäktige i Hälsingborg

uttalat sig.

Vissa remissinstanser synes närmast förorda den ordning som nu gäller.

Såväl länsnämnd som kommunal nykterhetsnämnd skulle alltså äga besluta

om avstängning. Andra remissinstanser menar åter, att länsnykterhetsnämn-

derna bör befrias från uppgiften; vid denna lösning skulle beslutanderätten

sålunda tillkomma de kommunala nämnderna.

Socialstyrelsen ■— som är att hänföra till den förstnämnda gruppen —

bringar i erinran, att de kommunala nykterhetsnämnderna sedan gammalt

haft befogenheten att meddela avstängningsbeslut rörande alkoholmissbru­

kare. Det kunde icke med fog göras gällande, att denna befogenhet miss­

brukats av nämnderna. I praktiken hade dessa emellertid i allmänhet be­

gränsat sig till att ge systembolagen råd att själva meddela avstängningsbe­

slut, eu utväg som ej lämpligen skulle stå till buds under den ordning, som

skulle föreligga efter en avveckling av motbokssystemet. Styrelsen hölle

för troligt, att flertalet kommunala nykterhetsnämnder i händelse av mot-

bokssystemets avskaffande gärna skulle anlita ett liknande förfaringssätt,

varigenom ansvaret för en avstängning överginge på ett annat organ. Det

enda organ, som härvid rimligen kunde komma ifråga, vore länsnykterhets­

nämnden. Detta resonemang ledde till den ståndpunkten, att kommunal

nykterhetsnämnd, framdeles liksom hittills, borde äga befogenhet att meddela

beslut om avstängning från inköpsrätt beträffande den som till skada för

sig eller annan missbrukade alkohol men alternativt skulle kunna hänskjuta

sådant beslut till länsnämnden. —- Styrelsen påpekar, att det av nykterhets­

kommittén icke ifrågasatts, att de kommunala nykterhetsnämnderna skulle

betagas befogenheten att ställa alkoholmissbrukare under övervakning. Ett

beslut om övervakning vore dock att anse såsom en mera ingripande åtgärd

8

—2299

48

Bihang till riksdagens protokoll 1954. 1 samt. Nr 159.

Kungl. Maj:ts proposition nr 159.

114

än ett avstängningsbeslut. Det framstode också såsom egendomligt, att de

väl organiserade nykterhetsnämnderna i sådana städer som Göteborg och

Malmö icke — liksom den kommunala nykterhetsnämnden i Stockholm,

vilken i förevarande hänseende av nykterhetskommittén likställts med läns-

nykterhetsnämnderna -— skulle vara betrodda med uppgiften att besluta om

avstängning från inköpsrätt för sina klienter.

Länsnykterhetsnämnden i Gävleborgs län anser, att rätten att besluta om

avstängning mycket väl kan anförtros åt de kommunala nykterhetsnämnderna.

Nykterhetskommitténs förslag att denna rätt skulle vara en uppgift endast

för länsnykterhetsnämnden finner länsnämnden icke vara en nödig konse­

kvens av den i och för sig riktiga principen att beslut av denna art skall

träffas av en särskild myndighet och sålunda ej av försäljningsorganet.

Upprustningen av de kommunala nykterhetsnämnderna borde göra dem

skickade att handha jämväl prövningen av ärenden av detta slag. Bedan kom-

munindelningsreformen torde ha resulterat i en viss personalförstärkning

även av de kommunala nykterhetsnämnderna. Länsnämnden anser dessutom

försäljningsrestriktiva åtgärder vara en uppgift, som alldeles särskilt lämpar

sig för handläggning i demokratiskt valda organ. Också stadsfullmäktige i

Borås och Jönköping synes närmast förorda, att nuvarande ordning bibe­

hålies.

Bland dem, som föreslår att länsnämnderna bör befrias från uppgiften att

meddela avstängningsbeslut, må nämnas länsstyrelsen i Kronobergs län.

Länsstyrelsen framhåller att avstängningen av missbrukare från inköp av

rusdrycker ingår som ett led i den nykterhetsvårdande verksamheten och där­

för bör handhavas av den kommunala nykterhetsnämnden. De lokala nykter­

hetsnämnderna skulle ju dessutom upprustas och det syntes då knappast väl­

betänkt att beröva dem deras nuvarande befogenhet att meddela avstängnings­

beslut, i all synnerhet som deras rätt att ställa vederbörande under över­

vakning måste anses som en i den personliga livsföringen lika ingripande

åtgärd. Länsstyrelsen i Stockholms län ger uttryck åt den meningen, att

länsnämndernas arbetsuppgifter enligt förslaget är alltför många och skif­

tande. Därför borde exempelvis en sådan befogenhet som rätten att förordna

om avstängning redan från början kunna anförtros de kommunala nykter­

hetsnämnderna i stället för länsnämnderna. Samma ståndpunkt intager

länsstyrelserna i Älvsborgs och Jönköpings lön, sistnämnda länsstyrelse

dock med viss tvekan, samt länsnykterhetsnämnden i Kopparbergs län.

Förslaget att det skall åligga länsnykterhetsnämnderna att föra ett läns­

register över nykterhetsanmärkningar — ett anmärknings register —

samt att tillhandahålla de kommunala nykterhetsnämnderna registeruppgif­

ter har av praktiskt taget samtliga remissorgan lämnats utan erinran.

Socialstyrelsen — som beträffande rusdrycksförsäljningen föreslagit att

systembolagen i princip skall bibehållas och att dessa skall handha pröv­

ningen av utskänkningstillstånd av olika slag — förordar emellertid en något

Kungl. Maj:ts proposition nr 159.

115

annan, uteslutande av praktiska skäl föranledd ordning. Efter ett påpekande

att styrelsens förenämnda förslag med avseende å rusdrycksförsäljningen

förestavats därav, att länsnämnderna ej genom andra arbetsuppgifter skall

bli distraherade från sin huvuduppgift, den individuella nykterhetsvården,

yttrar styrelsen:

Samma skäl tala för att systembolagen även skall fullgöra förevarande

registerarbete och skötseln av register av olika slag. Om detta registrerings-

arbete skulle ankomma på länsnykterhetsnämnderna, förelåge fara för att

dylikt arbete av kontorsteknisk art skulle komma att taga i anspråk en allt­

för stor del av länsnykterhetsnämndernas knappa arbetskrafter och att läns-

nykterhetsnämndernas egentliga vårduppgifter skulle bli lidande. Från dessa

utgångspunkter finner socialstyrelsen den lämpligaste ordningen beträffande

registreringen av nykterhetsanmärkningar vara, att denna registrering på

länsplanet ombesörjes av systembolagen. Systembolaget skulle enligt denna

ordning tjänstgöra såsom serviceorgan åt nykterhetsnämnderna i länet.

Detta skulle för länsnykterhetsnämndens vidkommande innebära, att system­

bolaget på dess uppdrag fortlöpande tillställde de kommunala nykterhets­

nämnderna inkommande upplysningar om nykterhetsanmärkningar rörande

personer inom länet och samtidigt lämnade länsnykterhetsnämnden samma

uppgifter, med tillhjälp av vilka länsnykterhetsnämnden kunde utöva kontroll

över de kommunala nykterhetsnämndernas behandling av de till dem anmälda

anmärkningsfallen. Gentemot de kommunala nykterhetsnämnderna skulle

systembolaget ha att på begäran lämna förefintliga uppgifter rörande klienter

hos nämnderna.

Ett spörsmål av praktisk betydelse har i förevarande sammanhang upp­

märksammats av Statens organisationsnämnd. Frågan gäller hur anmärk-

ningsregistret skall kunna hållas aktuellt. Nämnden utgår härvidlag ifran att

så kan ske med anlitande av folkbokföringens uppgiftsmaterial. Vid flytt­

ning från ett län till ett annat borde sålunda registerkortet åtfölja veder­

börande och insorteras i registret hos länsnykterhetsnämnden i inflyttnings-

länet. Samma borde gälla eventuella akter rörande alkoholmissbrukare, som

kunde finnas hos länsnykterhetsnämnden i utflyttningslänet. På motsvarande

sätt borde handlingar överlämnas mellan de lokala nykterhetsnämnderna.

Registreringen komme härigenom att bli anknuten till vederbörandes faktiska

bosättning enligt kyrkoskrivningen.

I anslutning till vad nämnden yttrat rörande anmärkningsregistret har

nämnden ifrågasatt, om ej starka skäl talade för att det hos kontroll­

styrelsen förda särskilda straff registret borde slopas. Nämn­

den upplyser, att detta register f. n. omfattade — i ogallrat skick — ca

450 000 registerkort och att vid detsamma sysselsattes delvis en förste

aktuarie samt tretton ytterligare heltidsanställda befattningshavare i skilda

biträdesgrader. I kommitténs uttalande rörande detta register, nämligen att

behov av detsamma alltjämt förelåge men att registret borde överflyttas till

socialstyrelsen, kunde organisationsnämnden ej instämma. Här skulle —-

yttrar nämnden — utan att påtagliga fördelar vunnes, en dubbelregistrering

komma att äga rum; samma uppgifter skulle ju antecknas i länsnämndernas

anmärkningsregister. Då dessa senare register första gången skulle uppläg­

Kungl. May.ts proposition nr 159.

116

Kungl. Maj:ts proposition nr 159.

gas, kunde detta lämpligen ske med ledning av det länsvis utskiftade central­

registret och de å systembolagens kontrollavdelningar förda registren. Garan­

tier för anmärkningsregistrets fullständighet komme härigenom att vinnas.

Det torde vid registrets uppläggande ej bereda några svårigheter att å register­

korten särskilja uppgifterna från det centrala registret och övriga anteck­

ningar om nykterhetsanmärkningar. Domstolar och andra myndigheter skulle

därefter ha att hos vederbörande länsnykterhetsnämnd avlämna respektive

infordra de uppgifter, som tidigare förts i det centrala fylleriregistret. Någon

svårighet att få kännedom om den med uppgiften avsedde personens hemlän

enligt kyrkobokföringen torde i allmänhet ej föreligga för berörda domstolar

och myndigheter. Vid flyttningar komme registret att fortlöpande aktualise­

ras. Då länsnykterhetsnämndema föresloges bli rent statliga myndigheter

med fast organiserade kanslier, borde något avgörande hinder mot den före­

slagna anordningen ej böra möta. Statistiska uppgifter finge insändas från

länsnykterhetsnämndema och centralt sammanställas och bearbetas. Den

omständigheten att ett för hela riket centralt register vore lättillgängligare

för utredningar och vetenskapliga undersökningar torde i vart fall ej böra

tillmätas sådan vikt, att ett realiserande av nämndens förslag på grund härav

skulle anses uteslutet.

Förslaget att samtliga ledamöter av länsnykterhetsnämnd skall

förordnas av Kungl. Maj:t har av ett tämligen stort antal remissmyn­

digheter lämnats utan erinran. Direkt tillstyrkande yttranden är emellertid

få. Åtskilliga remissvar innefattar förord för nuvarande ordning. Några

remissinstanser har föreslagit den modifikationen, att viss ledamot — vanligen

ordföranden — utses av Kungl. Maj:t.

Länsnykterhetsnämnden i Gävleborgs län gör gällande, att förslaget möj­

ligen skulle kunna uppfattas som en tendens att öka det statliga inflytan­

det över nykterhetsvården ute på fältet. Länsnämnden tolkade emellertid

förslaget närmast som ett led i en strävan att stärka länsnämndemas prestige

utåt och hade därför ej något att erinra mot förslaget. Jämväl länsnykter-

hetsnämnderna i Blekinge, Kopparbergs och Norrbottens län, stadsfull­

mäktige i Jönköping och Haparanda samt Sveriges nykterhetsvänners lands-

förbund har förklarat sig ej ha något att erinra mot den föreslagna reformen.

Landsförbundet framhåller dock angelägenheten av att det nuvarande lek-

mannainflytandet bevaras.

Länsstyrelsen i Stockholms län ställer sig tveksam till förslaget och läns­

styrelsen i Södermanlands län ifrågasätter, huruvida någon ändring av nu­

varande ordning kan anses påkallad.

Socialstyrelsen hör till dem, som tar avstånd från förslaget, och förordar,

att länsstyrelserna och landstingen samt stadsfullmäktige i städer utom lands­

ting även framdeles skall vara betrodda med uppgiften att utse ledamöter i

länsnykterhetsnämndema.

Styrelsen anför till stöd för sin ståndpunkt bl. a. följande:

117

Nykterhetsvården i primärkommunerna är en kommunal angelägenhet,

vilket förhållande icke rubbas därav att staten finner det vara ändamålsenligt

att stödja verksamheten ekonomiskt i större eller mindre omfattning. I konse­

kvens härmed synes den nykterhetsvård, som bedrives av länsorganen, prin­

cipiellt böra vara en länskommunal angelägenhet. Härför tala även praktiska

skäl. Den sociala nykterhetsvården har ett mycket stort behov av samarbete

med den allmänna sjukvården. Tack vare sin ställning som länskommunala

organ ha en del länsnykterhetsnämnder fått till stånd ett organiserat sam­

arbete med sjukvårdsinrättningar. Denna utveckling bör på allt sätt främjas

men torde icke gynnas av en förändring av länsnykterhetsnämnderna, var­

igenom dessa upphörde att vara länskommunala organ. För länsnykterhets-

nämndernas allmänna verksamhet, såsom exempelvis vid förhandlingar med

beslutande organ inom primärkommunerna rörande organisationen av nyk-

terhetsvårdsarbetet inom kommunerna, är det vidare av stor betydelse, att i

dessa nämnder ingå ledamöter, som äro kommunalt betrodda och för denna

uppgift har blivit tillsatta av länsorgan.

f fortsättningen anmärker styrelsen att samma skäl icke kunde anföras

mot nykterhetskommitténs förslag att till Kungl. Maj:t överflytta social­

styrelsens hittillsvarande befogenhet att ensam, respektive i samråd med

medicinalstyrelsen, utse ordförande och läkarledamöter i länsnykterhetsnämn­

derna. Huvudmotivet för detta förslag vore den större auktoritet, som förord­

nanden av Kungl. Maj:t vore ägnade att förläna länsnykterhetsnämnderna.

Förslaget stode dock icke i överensstämmelse med strävandena att i görligaste

mån befria Kungl. Maj:ts kansli från detaljuppgifter. Den av kommittén före­

slagna ordningen torde i praktiken komma att innebära, att socialstyrelsen i

egenskap av uppsiktsmyndighet över alkoholistvården skulle ha att i en

eller annan form avgiva förslag till Kungl. Maj:t rörande såväl ordförande

som läkarledamöter i länsnykterhetsnämnderna, beträffande de senare efter

samråd med medicinalstyrelsen. I fråga om ordförandena torde socialstyrel­

sen i sådant fall liksom hittills komma att samråda med länsstyrelserna.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län anser länsnämndernas auktori­

tet och kvalitet tryggad genom nuvarande ordning, vilken framstode som

mer följdriktig med hänsyn till ifrågavarande nämnders karaktär av läns­

organ. Enligt vad länsnykterhetsnämnden i Älvsborgs län vitsordar har gäl­

lande ordning visat sig väl ägnad att tillföra nämnden erforderlig sakkun­

skap. Det förelåge därför ej skäl att vidtaga någon ändring. Samma upp­

fattning förfäktas av länsstyrelserna i Jönköpings och Malmöhus lön, läns­

nykterhetsnämnderna i Kalmar, Hallands, Göteborgs och Bohus samt Skara­

borgs län ävensom av Svenska landstingsförbundet.

Länsnykterhetsnämnden i Malmöhus län anser den nuvarande ordningen

på det hela taget bra och utan behov av revidering. Eftersom det på senare

tid blivit allt vanligare, att psykiatrisk sakkunskap toges i anspråk inom

nykterhetsvården, föreslår länsnämnden, att till varje länsnämnd knytes en

erfaren psykiater såsom konsult. Denne kunde men behövde icke vara leda­

mot av nämnden.

Statens organisationsnämnd svnes i första hand företräda den meningen,

Kungl. May.ts proposition nr 159.

118

att ledamöterna bör utses på samma sätt som f. n. även med de vidgade

uppgifter länsnämnderna komme att få. Möjligen kunde det övervägas att

vidtaga den ändringen — framkastar nämnden — att ordföranden utsåges

av Kungl. Maj:t samt att länsstyrelsen efter förslag av landstinget (respektive

stad utanför landsting) tillsatte de ledamöter, som dessa kommunala organ

nu självständigt valde. Också för länsstyrelsen i Kalmar län framstår det

som ett tänkbart alternativ att ordföranden utses av Kungl. Maj:t. Läns-

nykterhetsnämnden i Kronobergs län föreställer sig den möjligheten att icke

blott ordföranden utan även läkarledamoten utses av Kungl. Maj :t. En sådan

lösning synes även Sveriges blåbandsförening förorda.

Till det- senast behandlade avsnittet ansluter sig nära spörsmålet, huruvida

ordföranden i länsnykterhetsnämnd bör ha domarkompetens. Förslaget

härom har avstyrkts av praktiskt taget samtliga remissinstanser, som ut­

talat sig om detsamma. Yttranden, som innefattar avståndstagande från för­

slaget, har sålunda bl. a. avgivits av socialstyrelsen, länsstyrelserna i Stock­

holms, Uppsala, Jönköpings, Kalmar, Malmöhus, Älvsborgs, Skaraborgs och

Kopparbergs län, länsnykt er hetsnämnderna i 20 län, stadsfullmäktige i Borås,

Haparanda, Jönköping och Malmö, Svenska landstingsförbundet, Svenska

nykterhetsvårdsförbundet, styrelserna för alkoholistanstalterna Hagbyhemmet

och Åsbrohemmet, Sveriges nykterhetsvänners landsförbund, Sveriges stor­

loge av I. O. G. T., De kristna samfundens nykte) hetsrörelse, Svenska arbets­

givareföreningen samt Civila statsförvaltningens tjänstemannaförbund.

Länsstyrelsen i Örebro län finner det vara värdefullt och önskvärt, att

ordföranden har domarkompetens men vill dock ifrågasätta, huruvida ej en

person, som i övrigt får anses fullt kompetent och lämplig för uppdraget, i

undantagsfall bör kunna betros med ordförandeskapet.

Socialstyrelsen förklarar sig ej kunna följa nykterhetskommitténs förslag

på förevarande punkt. Länsnykterhetsnämndernas uppgifter vore ingalunda,

och komme ej heller att bli sådana, att det vore av avgörande betydelse, att

deras ordförande ägde sådan kompetens. En föreskrift av denna innebörd

skulle i mycket hög grad begränsa det urval av lämpliga personer, som stode

till förfogande för dessa ömtåliga poster. Länsnykterhetsnämnden i Gävle­

borgs län ifrågasätter, om det över huvud taget går att uppleta tillräckligt

antal personer med domarkompetens, som är lämpliga för och intresserade

av att åtaga sig funktionen som länsnämndsordförande. Också Svenska

nykterhetsvårdsförbundet hyser farhågor för att genom det uppställda kompe­

tenskravet möjligheterna begränsas att till länsnämnderna knyta ledare, som

ur allmänna synpunkter framstår som bäst skickade för uppdraget.

I ett flertal yttranden framhålles, att vida viktigare än kravet på formell

juridisk kompetens är att till ordförande utses personer med vidsträckt er­

farenhet i samhälleliga värv, med livserfarenhet och vidsyn samt förmåga

att mänskligt och sakligt bedöma ömtåliga situationer. Åt en sådan inställ-

ning ger bl. a. länsnykterhetsnämnderna i Malmöhus och Älvsborgs län ut­

Kungl. Maj:ts proposition nr 159.

119

tryck. Länsstyrelsen i Jönköpings län hävdar, att det icke främst är de

juridiska utan de medicinska, psykologiska och sociala synpunkterna, som

bör beaktas i ledningen av länsnämnderna. Det väsentliga borde vara, att

man valde den för uppdraget mest lämpade. För länsnykterhetsnämn-

den i Norrbottens län framstår det närmast som uppenbart, att länsnämn-

dernas auktoritet mera är grundad på ordförandens och ledamöternas per­

sonliga egenskaper än på deras formella kompetens på för nykterhetsvården

i stort sett oväsentliga områden. En av de mera betydelsefulla arbetsupp­

gifter, som skulle tillkomma länsnykterhetsnämnderna, avsåge avstängningen

av viss person från rätt till inköp av spritdrycker. Dessa ärenden kunde

enligt nämndens mening icke vara av så invecklad juridisk art, att deras

avgörande krävde juridisk sakkunskap. Förmågan att bedöma ett avstäng­

ningsärende ur sociala synpunkter torde vara betydligt viktigaie.

Länsstyrelsen i Kopparbergs län anlägger jämväl en annan synpunkt.

Länsstyrelsen yttrar nämligen, att de svårhanterliga och ej sällan misstänk­

samma personer, som till stor del utgjorde länsnämndernas klientel, icke

finge, vilket lätt kunde ske, bibringas den uppfattningen, att de hade att

göra med en domstol av något slag och icke med ett socialt hjälporgan,

vilket länsnämnderna vore avsedda att i främsta rummet vara.

I ett stort antal yttranden har ifrågasatts eller mer eller mindre bestämt

förordats, att juridisk sakkunskap på annat sätt tillföres länsnämnden. Rent

allmänt för att sådan sakkunskap bör vara företrädd i nämnden uttalar sig

bl. a. länsstyrelsen i Stockhohns län samt länsnykterhetsnämnderna i sex län.

Därest juridisk sakkunskap anses böra vara representerad i länsnämn­

derna, föreslår länsstyrelsen i Kalmar län, att detta kan ske genom en före­

skrift att en av ledamöterna skall besitta domarkompetens. Enahanda för­

slag har framförts av länsstyrelsen i Uppsala län, länsnykterhetsnämnden i

Östergötlands län samt av Civila statsförvaltningens tjänstemannaförbund.

Några remissinstanser — länsnykterhetsnämnderna i Hallands, Skaraborgs

och Kopparbergs län samt stadsfullmäktige i Haparanda — föreslår, att en

av ledamöterna skall vara jurist.

Alkoholistvårdsutredningens av nykterhetskommittén biträdda förslag att

jämväl andra större städer än Stockholm skulle kunna undantagas

från länsnämnds verksamhetsområde har gett anledning till spridda

uttalanden. Socialstyrelsen, som härutinnan alltjämt intar en avvisande håll­

ning, anför som ytterligare stöd för sin ståndpunkt, att den av både

alkoholistvårdsutredningen och nykterhetskommittén föreslagna höjningen

av statens understöd till nykterhetsnämnderna skulle komma att medföra,

att just de nykterhetsnämnder, i fråga om vilka undantagsbestämmelsen

skulle kunna bli tillämplig, skulle komma i åtnjutande av de ojämförligt

största statsunderstöden. I varje fall kunde det med visst berättigande

sägas, att den lämpligaste tidpunkten för avlägsnande av en förefintlig

kontrollmöjlighet rörande ett organ icke vore den, då detta oigan pa grund

Kungl. Maj:ts proposition nr 159.

120

av ändrade bestämmelser finge del av mångdubbelt förhöjt statsunderstöd.

Länsnykterhetsnämnden i Malmöhus län finner det helt naturligt, att Stock­

holms stad, som även i andra avseenden är administrativt fristående, icke

tillhör någon länsnykterhetsnämnds verksamhetsområde. Däremot avstyrker

nämnden, att städer eller andra kommunala enheter, som icke är administra­

tivt fristående pa samma sätt som Stockholm, skulle intaga någon särposition

i fråga om sin ställning till vederbörande länsnykterhetsnämnd. Såvitt läns-

nämnden visste, förekomme ingen motsvarande anordning på andra social-

vårdsområden. Särdeles olämpligt vore det enligt nämndens mening att

genomföra ett dylikt särskiljande vid en tidpunkt, då statsverket föresloges

skola övertaga lejonparten av kostnaderna för även de större städernas

nykterhetsvård. En viss olägenhet skulle också kunna förväntas uppstå med

avseende å enhetlighet och koncentration av länsregistret. Nämnden anser

det vidare höra till god demokratisk ordning, att personer, som så önska,

skall ha möjlighet att med sina synpunkter och önskemål vända sig till en

den kommunala nämnden överordnad, icke alltför avlägsen mvndighet. Dylika

hänvändelser förekomme i Malmöhus län i stigande omfattning, varjämte läns-

nämnden från t. ex. länsstyrelsen mottoge diverse remissärenden även av­

seende de större städerna.

Enligt länsstyrelsens i Älvsborgs län mening bör emellertid vad i före­

varande hänseende gäller för Stockholm också äga giltighet för andra större

städer. Stadsfullmäktige i Malmö anser för sin del, att åtminstone nykter

hetsnämnderna i Göteborg och Malmö bör få samma organisatoriska ställ­

ning som Stockholmsnämnden. Större städer med välorganiserad nykter-

hetsnämnd bör — enligt vad stadsfullmäktige i Hälsingborg bestämt häv­

da1" " undantagas från att stå under länsnykterhetsnämnds tillsyn. Det

syntes ^ ara fullt naturligt, att de storstäder, som under många år bedrivit

sin verksamhet under fria och självständiga former, borde givas förtroen­

det att göra detta även i fortsättningen.

Förslaget att till socialstyrelsen knyta en rådgivande nämnd i

nykterhetsfrågor har vid remissbehandlingen lämnats utan erinran.

Bland dem som tillstyrkt förslaget märks socialstyrelsen.

Departementschefen.

I ett tidigare sammanhang har jag framhållit att den föreslagna utvidg­

ningen av lagens tillämpningsområde kommer att medföra en väsentligt

ökad arbetsbelastning för organen för den öppna nykterhetsvården. Att

en stegrad arbetsinsats blir nödvändig åskådliggöres icke minst därav, att

de kommunala nykterhetsnämnderna framdeles får att verkställa undersök­

ning och skrida till behandling i ett mycket stort antal fall, där alkoholmiss­

bruk i lagens mening ansetts föreligga. Det är också en allmän mening att

dessa fall kommer att öka högst avsevärt vid övergången till ett friare för-

eäljningssystem. Medan nykterhetsnämndernas klientel f. n. beräknas uppgå

Kungl. Maj:ts proposition nr 159.

121

till närmare 35 000 personer — och häri ingår endast i begränsad utsträckning

förstagångsfyllerister, med vilka framtidens nykterhetsvård måste kalkylera —

har exempelvis nykterhetsnämndssakkunniga räknat med, att klientelet kom­

mer att växa till mellan 60 000 och 100 000 personer. Och även om det i

första hand blir de kommunala nykterhetsnämnderna, som kommer att få

bära den ökade arbetsbördan, följer dock som en nödvändig konsekvens

härav att också länsnykterhetsnämnderna får stark känning av ansvällningen

av arbetsuppgifter. Det är sålunda tydligt, att nykterhetsnämndsorganisa-

tionen i dess helhet behöver förstärkas och detta bör ta sig uttryck i lag­

stiftningen.

Nykterhetskommittén har konstaterat, att nykterhetsvården är mer effek­

tiv i kommuner, där särskild nykterhetsnämnd tillsatts, än i kommuner där

fattigvårdsstyrelsen fungerar som nykterhetsnämnd. Med hänsyn härtill och

då det är angeläget att nykterhetsvården i görligaste mån intensifie­

ras framstår det numera som tämligen självfallet att den kommunala nyk­

terhetsvården i allmänhet bör bedrivas genom särskilda, endast härför av­

sedda organ. Såväl alkoholistvårdsutredningen som nykterhetskommittén

har, med instämmande av det alldeles övervägande flertalet remissinstanser,

också förordat, att särskild nykterhetsnämnd regelmässigt tillsättes i varje

kommun. Detta förslag har onekligen starkt gynnats av utvecklingen. En­

ligt vad alkoholistvårdsutredningen redovisat fanns år 1946 särskild nykter­

hetsnämnd i 1464 av landets dåvarande 2 512 kommuner (58%). Kom-

munindelningsreformen, som genomfördes vid ingången av 1952, medförde

en markant nedgång av det relativa antalet kommuner utan särskild nykter­

hetsnämnd. Enligt senast tillgängliga uppgifter, förebragta av nykterhets­

nämndssakkunniga och avseende september månad 1953, fanns vid nämnda

tidpunkt särskild nykterhetsnämnd tillsatt i 130 av landets 133 städer och

i 859 av de 904 landskommunerna, inklusive köpingarna. Det är således

endast i 48 kommuner, som fattigvårdsstyrelsen utgör kommunens nykter­

hetsnämnd. I betraktande av dessa siffror får den av alkoholistvårdsutred­

ningen aktualiserade frågan om kommuns ovillkorliga skyldighet att till­

sätta särskild nykterhetsnämnd mindre betydelse. Sannolikt kommer dess­

utom utvecklingen i angivna riktning att fortgå. Framför allt torde den

ökade statsbidragsgivningen vara ägnad att påverka kommunerna därhän,

att särskild nykterhetsnämnd undan för undan tillsättes också i de åter­

stående kommunerna. Jag anser nämligen, att statsbidrag framdeles, lik­

som hittills, företrädesvis bör utgå till kommuner med sådan nämnd.

Vad nu anförts ger vid handen att det i och för sig knappast är erforder­

ligt att lagstifta på detta område. Om jag ändå förordar införande som

huvudregel av eu bestämmelse, att särskild nykterhetsnämnd skall till­

sättas i varje kommun, beror detta framför allt på att lagstiftningen i detta

fall bör återspegla de rådande förhållandena. Emellertid återstår det ännu

ett antal kommuner, där fattigvårdsstyrelsen fullgör de nykterhetsvårdande

uppgifterna. Det kan inte göras gällande, att denna organisation i samtliga

Kungl. Maj:ts proposition nr 159.

122

de ifrågavarande kommunerna fungerar otillfredsställande. Ofta gäller det

kommuner med ringa ytvidd och folkmängd eller kommuner, där social­

vården endast har obetydlig omfattning, varför en mindre vidlyftig orga­

nisation är tillfyllest. Är nykterhetsvården i sådana kommuner ändamåls­

enligt organiserad med fattigvårdsstyrelsen som huvudorgan för nykterhets­

vården, finns det ingen anledning att av formella skäl åstadkomma en änd­

ring härvidlag. Regeln att särskild nykterhetsnämnd skall finnas i varje

kommun bör således icke göras ovillkorlig. Jag föreslår därför den modifika­

tionen, att särskild nykterhetsnämnd ej skall behöva tillsättas om kom­

munens ringa folkmängd eller liknande förhållande gör särskild nykterhets­

nämnd obehövlig. Härmed torde de kritiska synpunkter socialstyrelsen och

svenska landskommunernas förbund anlagt på utredningarnas förslag i

denna fråga ha beaktats.

Det åvilar f. n. länsnykterhetsnämnd att verka för att särskild nykterhets­

nämnd tillsättes. Finner länsnämnden att fattigvårdsstyrelsen icke lämp­

ligen bör handha skötseln av nykterhetsvården inom kommunen, har läns­

nämnden att hos Kungl. Maj:t göra framställning om tillsättandet av sär­

skild nämnd. I dessa regler ämnar jag icke föreslå någon ändring. Att —

som socialstyrelsen ifrågasatt — jämväl länsstyrelsen skulle äga göra fram­

ställning, som nyss nämnts, kan jag icke finna erforderligt.

Nykterhetsnämndernas arbetsuppgifter bestämmes av lagstiftningens pri­

mära syfte att alkoholmissbruk uppdagas och fortsatt sådant missbruk före-

bygges. Denna målsättning måste utgöra riktpunkten både för de kom­

munala nykterhetsnämndernas och länsnykterhetsnämndernas arbete. Skilje­

linjen mellan dessa båda institutioner i fråga om arbetsuppgifter markeras

därav, att de kommunala nykterhetsnämnderna får ställningen av nykterhets-

vårdens primärorgan under det att länsnykterhetsnämnderna blir samord­

nande och vägledande organ. Härav följer att relationen mellan nämnderna

mindre får karaktären av ett subordinationsförhållande än av samverkan för

ett gemensamt mål.

Nykterhetsvården är av ålder en kommunal angelägenhet och följaktligen

är dess huvudorgan den kommunala nämndorganisationen. Det är de koim

munala nykterhetsnämnderna, som fullgör de direkta vårduppgifterna, och

det har ej ifrågasatts att härutinuan åstadkomma någon ändring. Man har

emellertid vid remissbehandlingen på sina håll uttalat farhågor för att ut­

vecklingen kunde leda därhän, att de kommunala nykterhetsnämnderna

byråkratiserades eller nedsjönke till registrerande kontor i stället för att de

—- såsom borde vara fallet — helt ägnade sig åt praktiskt nykterhetsarbete.

Gentemot dessa farhågor må framhållas, att det i vart fall icke är lagstift­

ningens avsikt att uppamma dylika tendenser. Det kan icke nog understry­

kas, att nykterhetsarbetet i kommunerna främst måste inriktas, icke på

skrivbordsmässiga insatser utan på aktiv personlig kontakt med klientelet.

Detta innebär även, att nykterhetsnämnderna icke endast skall mottaga an­

mälningar och i anledning därav verkställa undersökningar. För en nykter-

Kungl. Maj:ts proposition nr 159.

123

hetsnämncl bör det vara angeläget att genom egna iakttagelser skaffa sig

kännedom om det förekommande vårdbehovet i kommunen. Genom periodvis

återkommande inspektioner av exempelvis utskänkningslokaler och genom

att upprätthålla eu nära kontakt med myndigheter, företag och organisa­

tioner på orten kan nämnderna få en allmän överblick över nykterlrets-

läget i samhället. Det är otvivelaktigt lämpligt, att nämnden också an­

ordnar regelbundna mottagningar för vårdsökande. Även viss upplys­

ningsverksamhet i nykterhetsfrågor faller inom ramen för nämndernas

arbetsområde. Om sålunda det direkta vårdarbetet utgör de kommunala

nykterhetsnämndernas centrala arbetsuppgift, är det dock ofrånkomligt, att

vissa rent administrativa sysslor måste åvila nämnderna. Uppenbarligen

måste registrering av alkoholmissbrukare och vidtagna åtgärder i viss utsträck­

ning förekomma. Yidare bör det åligga nykterhetsnämnd att tillhandagå

länsnämnden med uppgifter om påträffade fall av missbruk och vad nämn­

den åtgjort i sådana fall. Den nykterhetsnämnderna f. n. åvilande skyldig­

heten att hålla vissa organ underrättade om nykterhetstillståndet i kom­

munen bör — liksom motsvarande förpliktelser för länsnämnderna -—

kvarstå. De nu nämnda funktionerna, som bör bedrivas i enklast möjliga

former, lär knappast kunna bli för nykterhetsarbetet särskilt betungande.

Några särskilda regler rörande registreringens utformning synes ej erforder­

liga utan densamma bör anordnas efter vad i varje kommun finnes lämpligt.

Härutinnan bör socialstyrelsen kunna lämna vissa generella anvisningar. Yad

beträffar nykterhetsnämndernas underrättelse- och uppgiftsskyldighet torde

denna få regleras i särskild ordning.

Alkoholistvårdsutredningen har föreslagit att länsnykterhetsnämndernas

ombud i de kommunala nämnderna skall avskaffas, enär de icke kommit

att fungera i enlighet med vad som ursprungligen avsetts och de ej heller

fyllt något verkligt ändamål. Detta förhållande har vitsordats av social­

styrelsen. I några yttranden har visserligen tveksamhet yppats härutinnan,

men det övervägande flertalet bland de hörda nykterhetsnämnderna synes

förorda utredningens förslag. Länsnykterhetsnämndernas förestående upp­

rustning i personellt hänseende utgör ytterligare ett skäl varför dessa om­

bud bör kunna utgå ur nämndorganisationen. Jag tillstyrker därför utred­

ningens förslag i förevarande hänseende.

Yad beträffar det inbördes förhållandet mellan kommunala nykterliets-

nämnder och länsnykterhetsnämnder så bör, som jag nyss antytt, de kom­

munala nämnderna tillgodose vårdbehovet i de individuella fallen medan

länsnykterhetsnämnderna främst har att verka för en enhetlig tillämpning av

förekommande åtgärder samt i övrigt vägleda och bistå de kommunala nykter­

hetsnämnderna i deras verksamhet. Endast i speciella undantagsfall, såsom då

kommunal nykterhetsnämnd förhåller sig passiv, då det ankommer på nämn­

den att ingripa, eller på annat sätt visar bristande handlag vid behandlingen

av ett ärende, bör länsnykterhetsnämnd äga inskrida.

Det är uppenbart, att behovet av vägledning och stöd kommer att bli

Kungl. Maj:ts proposition nr 159.

124

särskilt framträdande på grund av de nya, ömtåliga och omfattande arbets­

uppgifter, som den nya lagstiftningen pålägger de kommunala nykterhets-

nämnderna. För dessa måste det vara en värdefull tillgång att hos läns-

nykterhetsnämnd kunna inhämta upplysning och råd, om hur dess olika upp­

gifter inom nykterhetsvården bör handhas. Länsnykterhetsnämnden bör

också kunna spela en verksam roll vid själva organisationen av den

kommunala nykterhetsvården. En viktig arbetsuppgift är att länsnykter­

hetsnämnderna fortlöpande gör sig underrättade om den kommunala nykter-

hetsverksamheten. Genom konferenser och kurser bör genom länsnämnder-

nas försorg de kommunala förtroendemännen och övriga funktionärer i

nykterhetsarbetet hållas å jour med den nykterhetspolitiska utvecklingen

och gjorda erfarenheter i praktisk nykterhetsvård. Till fromma för en sam­

lad effektiv arbetsinsats bör eftersträvas att samarbetet mellan länsnämnder

och kommunala nykterhetsnämnder präglas av eu anda av förtroende och

god arbetsstämning, förståelse och frihet från byråkratiska arbetsformer.

Kommunala särintressen eller centrala prestigehänsyn får ej skymma sik­

ten för målet att med tillgängliga medel åvägabringa en effektiv och human

samhällelig nykterhetsvård. Med en arbetsfördelning sådan som här skis­

serats och som i huvudsak överensstämmer med vad nu gäller torde knappast

grund föreligga för de vid remissbehandlingen uttalade farhågorna att läns-

nykterhetsnämnderna skulle få en alltför dominerande ställning i nykter­

hetsarbetet. Med i stort sett skilda arbetsuppgifter — konkret vård å ena

sidan samt allmän vägledning som huvuduppgift å den andra — torde hand­

lingsfriheten för primärorganen praktiskt taget lämnas intakt i de indivi­

duella fallen.

Om det alltså rent allmänt kan sägas att länsnykterhetsnämnderna i det

framtida nykterhetsarbetet kommer att vara av stort värde för de kommunala

nämndernas riktiga handhavande av den tillämnade lagstiftningen, kommer

deras betydelse att bli än större vid den upprustning av nykterhetsvården,

som förestår. Denna upprustning, som är avsedd att i betydande utsträck­

ning taga sin början redan under nästkommande budgetår, kommer att i hög

grad äga rum under länsnykterhetsnämndernas ledning. Bl. a. av dessa skäl

finner jag det ej tillrådligt att —■ som i några enstaka remissyttranden mer

eller mindre bestämt förordats — låta länsnämnderna uppgå i länsstyrelserna.

De organisatoriska eller ekonomiska fördelarna av en sådan samordning

skulle för övrigt bli relativt obetydliga. Det kan nämligen förutsättas, att läns­

styrelserna i sådant fall måste förses med ytterligare personal i ungefär

samma omfattning som de förstärkta länsnykterhetsnämnderna. Även vissa

principiella betänkligheter kan anföras mot att länsnykterhetsnämnderna går

upp i länsstyrelserna. Dessa kommer enligt departementsförslaget alltjämt

att vara beslutande organ i ärenden om tvångsintagning av alkoholister. Det

sjmes då mindre lämpligt att länsstyrelserna samtidigt handhar länsnämnder-

nas uppgifter. Härigenom skulle lätt kunna alstras en viss misstro till läns­

styrelsernas objektivitet och opartiskhet vid handhavandet av internerings-

ärenden, till skada för nykterhetsvården över huvud.

Kungl. Maj:ts proposition nr 159.

125

Nykterhetskommittén liar föreslagit, att länsnykterhetsnämnderna skall an­

förtros vissa arbetsuppgifter, som närmast bär avseende å utminutering och

utskänkning av spritdrycker och Öl. På skäl, som utförligt utvecklas i

propositionen nr 151, har detta förslag förkastats. Till följd därav kommer

länsnykterlietsnämndernas arbetsuppgifter — i enlighet med vad ett

mycket stort antal remissinstanser förfäktat — att få en rent nyk-

terhetsvårdande karaktär. Den i förhållande till nykterhetskommitténs

förslag gjorda begränsningen i fråga om länsnämnds arbetsuppgifter inne­

bär emellertid icke att länsnämnderna helt skall vara fritagna från befatt­

ningen med försäljnings- och utskänkningsärenden; i sådana ärenden skall

det åligga länsnämnderna att fullgöra uppgiften som remissorgan. Till

dess allmänt nykterhetsvårdande arbetsuppgifter hör även att — exempel­

vis genom inspektioner — utöva en fortlöpande kontroll över utskänkning och

ölförsäljning.

I propositionen nr 151 har vidare föreslagits, att alkoholmissbrukare allt­

jämt skall kunna avstängas från rätten till spritinköp, detta oaktat att mot-

bokssystemet avvecklas. Det har nämligen ansetts i viss mån stötande, om det

allmänna skulle vara skyldigt att genom utminuteringsbutikerna tillhanda­

hålla rusdrycker åt grova alkoholmissbrukare och langare. I nyssnämnda

proposition framhålles, att en avstängning i det hänseendet icke blir menings­

lös. Att grova alkoholmissbrukare och langare ej effektivt kan hindras från

att på annan väg åtkomma rusdrycker har icke ansetts utgöra något avgörande

skäl mot att bibehålla en möjlighet till avstängning. Ett ytterligare skäl för

avstängningsinstitutets kvarvaro ligger däri, att ett nykterhetsvårdsorgan

använder detsamma såsom hjälpåtgärd mot en missbrukare i samförstånd

med denne. Rätten att förordna om avstängning tillkommer f. n. såväl

kommunala nykterhetsnämnder som länsnykterhetsnämnder. De kommunala

nykterhetsnämnderna synes emellertid endast i begränsad utsträckning

ha begagnat sig härav, stundom måhända till följd därav att sådan åtgärd,

särskilt i mindre kommuner, framstått som särskilt olustig med hänsyn till

grannelags- och frändskapsförhållanden på orten. Nämnderna har i stället

vanligen brukat råda systembolagen att besluta om avstängning. Vid re­

missbehandlingen har delade meningar yppats om vilket organ som fram­

deles skall betros med denna befogenhet. För egen del hyser jag den upp­

fattningen, att lagens nuvarande ordning i huvudsak bör bestå. Det har

hittills ej försports någon allvarligare kritik mot de kommunala nykterhets-

nämndernas handhavande av avstängningsrätten. I och med att större re­

surser framdeles kommer att stå till dessa nämnders förfogande, torde de

bli än bättre skickade att fullgöra uppgiften. Det är emellertid att förmoda,

att vissa nykterhetsnämnder bl. a. på ovan antydda skäl ej heller framdeles

kommer att ta rätten i bruk. Jag anser det därför befogat, att den modifika­

tionen vidtages, att kommunal nykterhetsnämnd endast efter länsnämnds

generella bemyndigande skall kunna anförtros att besluta om avstängning.

Av det sagda följer att sådant bemyndigande ej bör lämnas, om den kom­

Kungl. Maj.ts proposition nr 159.

126

munala nämnden motsätter sig detsamma. Länsnykteihetsnämnd skall där­

emot alltid kunna besluta om avstängning. En sådan regel låter sig jäm­

väl motivera därav, att det redan i lagstiftningens övergångsskede är lämp­

ligt, att enhetlig praxis i avstängningsärenden utbildas. Allteftersom så

sker, bör länsnämnden undan för undan kunna delegera avstängningsrätten

till kommunala nykterhetsnämnder. Stora och välorganiserade nämnder bör

möjligen redan från början eller efter något år kunna anförtros uppgiften.

Hur dessa kommer att fullgöra densamma, framgår av de uppgifter rörande

meddelade avstängningsbeslut, som från de kommunala nämnderna avses

skola lämnas till länsnämnderna. Om skäl därtill är, bör lämnat bemyndi­

gande kunna återkallas. Länsnämnderna blir följaktligen i stånd att kontinuer­

ligt följa praxis och bör på grundval av inkomna uppgifter och egen till-

lämpning kunna åvägabringa en huvudsaklig samstämmighet i besluten.

Även om avstängningsrätt ej formellt tillkommer kommunal nykterhets-

nämnd, är denna givetvis oförhindrad att genom hemställan till länsnykter-

hetsnämnd ta initiativ till beslut om avstängning.

Några i detalj gående normer rörande meddelande av avstängningsbe­

slut låter sig knappast uppställa. Jag finner emellertid angeläget betona

att — såsom också i lagtexten kommer till uttryck — avstängningsrätten

bör begagnas med största urskillning och som regel endast, då åtgärden kan

förväntas vara till någon påtaglig nytta. Hen omständigheten att en hjälp-

åtgärd vidtages mot en alkoholmissbrukare får ej rutinmässigt tagas till

intäkt för beslut om avstängning. Hjälpåtgärder förutsätter regelmässigt

frivillig medverkan — eftersom någon påföljd vid underlåtenhet att foga

sig i åtgärderna icke finnes stadgad — och det skulle kunna tänkas, att

denna frivillighet ofta bleve äventyrad genom att hjälpåtgärden komplet­

terades med ett kanske psykologiskt missriktat avstängningsbeslut. Grova

alkoholmissbrukare bör dock drabbas av avstängning. Av allmänpreventiva

skäl bör beslut om avstängning meddelas också beträffande den, som gjort

sig skyldig till olovlig försäljning av rusdrycker. Sådant avstängningsbe­

slut — som ej alltid behöver riktas mot alkoholmissbrukare — avses emeller­

tid skola grundas på särskilt stadgande i den föreslagna nya rusdrycksförsälj-

ningsförordningen. Beträffande nu åsyftade fall är dessutom att märka att

endast länsnykteihetsnämnd blir behörig att meddela avstängningsbeslut.

Förslaget att länsnykterhetsnämnd skall föra ett särskilt anmärknings-

register samt vara skyldig att tillhandagå de kommunala nykterhetsnämn-

derna med uppgifter därur har vid remissbehandlingen praktiskt taget genom­

gående lämnats utan erinran. Själv anser jag förslaget innebära en ratio­

nell förenkling, då — såsom statens organisationsnämnd förordat — det

hos kontrollstyrelsen förda speciella straffregistret härigenom skulle kunna

slopas, liksom även de av de olika systembolagen förda registren. För själva

nykterhetsarbetet inom länet måste det uppenbarligen vara av grundläg­

gande betydelse, att ett sådant register, innefattande en viss kartläggning

av länets nykterhetssituation, finnes att tillgå. Redan f. n. torde registre­

Kungl. Maj:ts proposition nr 159.

127

ring lios länsnämnderna förekomma i ej ringa utsträckning. Registreringen

bör emellertid inskränkas till vad som får anses vara oundgängligen nöd­

vändigt för att tillgodose det med registreringen avsedda syftet. Bestäm­

melser om anmärkningsregistrets förande samt om uppgiftsplikt till register­

myndigheterna avses skola meddelas i särskild ordning.

Nykterhetskommitténs förslag att länsnykterhetsnämnds ledamöter skall

utses av Kungl. Maj:t är uttryckligen betingat därav, att länsnykterhets-

nämnderna skulle erhålla vissa vidgade tidigare berörda arbetsuppgifter.

Som av det förut sagda framgår kommer arbetsuppgifterna emellertid även

i fortsättningen att i stort sett vara desamma som f. n. Redan härigenom

synes det avgörande skälet för förslaget ha bortfallit. Den enda nytillkomna

arbetsuppgiften — skyldigheten att föra ett anmärkningsregister — kan enligt

min mening knappast utgöra grund för att ändra den nuvarande ordningen

för utseende av länsnämndsledamöter. — I huvudsak enahanda motiv synes

ha förestavat förslaget, att ordförande i länsnämnd skall ha domarkompetens.

Detta har framkallat en livlig opposition vid remissbehandlingen. Man har

bl. a. hävdat, att länsnämnds arbetsuppgifter ingalunda vore sådana, att det

vore av avgörande betydelse, att ordföranden ägde sådan kompetens. Häri

kan jag oförbehållsamt instämma. Som jag tidigare påpekat innebär det

nu framlagda förslaget icke någon väsentlig ändring i fråga om arten av läns­

nykterhetsnämnds göromål.

Jag är följaktligen av den meningen, att ledamöter av länsnämnd bör

utses i samma ordning som f. n. samt att några särskilda kvalifikationer ej

bör uppställas för ordföranden. Därest det anses önskvärt att jurist ingår

i kollegiet, kan detta önskemål tillgodoses inom den nuvarande lagstift­

ningens ram. Beträffande läkarledamoten vill jag — närmast med anledning

av vad länsnykterhetsnämnden i Malmöhus län yttrat -— framhålla, att

denne om möjligt bör vara psykiater.

Alkoholistvårdsutredningens av nykterhetskommittén biträdda förslag

att även andra större städer än Stockholm skulle undantagas från länsnykter-

hetsnämndernas verksamhetsområde, har föranlett socialstyrelsen till ett på­

pekande att länsnämnderna visat sig kunna även utan stadgande i lag begränsa

sin verksamhet i fråga om dessa städer. Med hänsyn härtill och då förslaget

får anses strida mot grundtanken i den öppna nykterhetsvårdens organi­

satoriska uppbyggnad, har jag ej ansett mig böra följa utredningen på denna

punkt. Som bl. a. socialstyrelsen yttrat kan det ej heller anses tillrådligt att

genomföra en sådan utbrytning av de större nykterhetsnämnderna vid en tid­

punkt, då statsverket avses skola övertaga en betydligt större del av kost­

naderna för den kommunala nykterhetsvården än det f. n. svarar för.

Med hänsyn till utformningen av den blivande rusdrycksförsäljningslagstift-

ningen finner jag det ej påkallat att socialstyrelsen •—- såsom nykterhets­

kommittén föreslagit — utrustas med en rådgivande nämnd i nykterhetsfrågor.

Ej heller har nykterhetskommittén övertygat mig om att en sådan nämnd,

oavsett rusdrycksförsäljningens framtida struktur, skulle fylla några funk­

tioner av särskilt angelägen art.

Kungl. Maj:ts proposition nr 159.

128

Kungl. Maj:ts 'proposition nr 159.

Handläggningen av interneringsärenden.

Gällande bestämmelser.

Beslut om tvångsintagning å allmän alkoholistanstalt meddelas allt sedan

den första alkoholistlagens tillkomst av länsstyrelsen (i Stockholm överståthål-

larämbetet). Ansökan om förordnande därom göres av den kommunala nykter-

hetsnämnden eller, om denna skulle underlåta att göra ansökan, av länsnykter-

hetsnämnden. Om alkoholmissbrukaren är farlig för annans personliga säker­

het eller eget liv eller om han för ett kringflackande liv, äger även polismyn­

digheten ansöka om internering. Ansökningen skall innehålla fullständig redo­

görelse för den i ärendet företagna undersökningen och för de övriga åtgärder

som vidtagits.

Har alkoholmissbrukaren begått brottslig gärning men straffriförklarats på

grund av sin sinnesbeskaffenhet vid gärningens begående utan att dock ha be­

funnits vara i behov av vård på sinnessjukhus, äger länsstyrelsen utan ansök­

ning förordna om hans intagande å allmän alkoholistanstalt.

Processen vid länsstyrelsen är i allmänhet skriftlig. Länsstyrelsen är

skyldig utställa ansökningshandlingarna till förklaring av den det gäller med

föreskrift att ärendet ändock avgöres, om han försummar att förklara sig.

Därest alkoholmissbrukaren är farlig för annans personliga säkerhet eller eget

liv eller om han för ett kringflackande liv, äger länsstyrelsen utan att höra

honom förordna, att han skall interneras tills vidare. Anser länsstyrelsen, att

förhör bör hållas med alkoholmissbrukaren eller att annan bör höras upplys­

ningsvis inför länsstyrelsen, har länsstyrelsen att förordna därom. Vid förhöret

skall förhandlingarna vara offentliga. Länsstyrelsen må dock avvisa åhörare

under 18 år eller bestämma, att handläggningen skall äga rum inom stängda

dörrar, om den som ansökningen gäller begär det eller länsstyrelsen finner

omständigheterna föranleda därtill. Länsstyrelsen kan därvid medgiva hans

anhöriga eller andra, vilkas närvaro kan förväntas vara till nytta under för­

höret, att övervara detsamma. Protokoll skall föras över vad som förekommer

vid förhöret. I övrigt finns ej särskilda stadganden om formerna för pro­

cessen hos länsstyrelsen i intagningsärenden. Pinner länsstyrelsen av förhål­

landena påkallat, att någon höres såsom vittne vid domstol eller bor den som

skall höras upplysningsvis så avlägset, att hans hörande vid länsstyrelsen

är förenat med oskälig omgång eller kostnad, äger länsstyrelsen förordna

om förhör vid en med hänsyn till tid och tingsställe lämplig underrätt. Ersätt­

ning utgår till den som enligt länsstyrelsens förordnande inställt sig vid dom­

stol för att vittna eller höras upplysningsvis. Grunderna för vittnesersättning i

brottmål skall härvid tillämpas. Ersättningen skall dock alltid utgå av stats­

medel. Om länsstyrelsen ej förordnar annorlunda går beslut om tvångsintag­

ning i verkställighet, innan det vunnit laga kraft.

I fråga om rätten att ta del av handlingarna i ett interneringsärende samt

129

av protokoll, som förts vid muntligt förhör inför länsstyrelsen eller domstol,

finnes bestämmelser i 14 och 39 §§ lagen den 28 maj 1937 om inskränkningar i

rätten att utbekomma allmänna handlingar (sekretesslagen). I 14 § första styc­

ket stadgas, att handlingar i ärenden rörande behandling av alkoholister icke

får, i vad de angår enskilds personliga förhållanden, utan hans samtycke ut­

lämnas till annan tidigare än 70 år efter handlingens datum. Om fara för miss­

bruk ej kan anses vara för handen, kan dock under vissa förutsättningar undan­

tag göras härifrån. Reglerna i första stycket avser emellertid i allmänhet icke

utlämnande till den person, om vars internering är eller varit fråga. Därom

stadgas i andra stycket av 14 §, i vars första punkt föreskrives att utlämnande

får vägras, om handling som avses i första stycket angår någons intagning,

vård eller behandling å anstalt eller inrättning och det finnes grundad anled­

ning antaga att genom handlingens utlämnande ändamålet med vården skall

motverkas eller någons personliga säkerhet sättas i fara. Detsamma gäller

enligt andra punkten i samma stycke i fråga om handling, som visar vem som

gjort anmälan i ärende rörande behandling av alkoholister eller vem som eljest

lämnat upplysningar i ett sådant ärende, därest det finnes grundad anledning

antaga, att den om vilken anmälan gjorts eller upplysningar lämnats skulle

missbruka sin kännedom därom till skada för annan person. I båda de angivna

fallen kan sålunda vederbörande nykterhetsnämnd eller myndighet vägra att

lämna ut handlingar och upplysningar även till alkoholmissbrukaren själv.

Såsom framgår av sekretesslagens 39 § gäller denna regel under viss här

aktuell förutsättning oberoende av den generella rätt som eljest föreligger för

sökande, klagande och andra parter att i mål och ärende hos domstol eller

annan myndighet utbekomma protokoll och andra handlingar.

Vissa reformförslag.

I det förslag till ny alkoholistlag, som genom proposition nr 164 före­

lädes 1931 års riksdag och som ligger till grund för den nuvarande lagen, före­

slogs, att interneringsärendena skulle överflyttas från länsstyrelserna till sär­

skilda myndigheter, s. k. skyddskollegier, vilka enligt en till samma riksdag

avlämnad proposition med förslag till vanartslag — avsedd att ersätta lös-

drivarlagen — skulle i andra instans handlägga ärenden angående vanartiga.

Skyddskollegium skulle enligt förslaget till vanartslag finnas i Stockholm och

varje län samt bestå av ordförande och tre andra ledamöter. Ordföranden

skulle vara ordinarie innehavare av domarämbete och en av de övriga leda­

möterna vara läkare. Dessa båda skulle utses av Kungl. Maj:t, medan de båda

övriga skulle väljas av landstingen (stadsfullmäktige). Emellertid vann för­

slaget till vanartslag icke riksdagens bifall. Bl. a. i följd härav bibehölls i

alkoholistlagen länsstyrelserna som beslutande myndigheter i internerings-

ärenden.

Även i fortsättningen har frågorna om vilka myndigheter som skall hand­

lägga interneringsärendena och om förfarandet inför dessa myndigheter vid

flera tillfällen tagits upp till diskussion. Bland de olika reformförslagen må

9—2299 43

j

Bihang till riksdagens protokoll 1954. 1 samt. Nr 159.

Kungl. Maj:ts proposition nr 159.

130

nämnas den av socialvårdskommittén i dess betänkande med förslag angående

socialvårdens organisation in. in. (SOU 1942: 56) framförda tanken på läns-

socialnämnder. Dessa nämnder skulle vara till länsstyrelserna nära knutna

organ med lekmannainslag, på vilka huvudparten av socialhjälps-, barnavårds-

och alkoholistvårdsärenden skulle överföras från länsstyrelsernas direkta hand­

läggning. Angående nämndernas sammansättning tänkte sig socialvårdskom­

mittén, att landshövdingen obligatoriskt skulle vara ordförande med landssek­

reteraren som suppleant samt att nämnderna därutöver regelmässigt skulle

bestå av tre ledamöter av vilka två skulle förordnas av Kungl. Maj:t och en

utses av landstinget. Kommittén förutsatte emellertid eu viss utvidgning av

nämnderna vid handläggningen av alkoholistvårdsärenden och ansåg, att

Kungl. Maj:t skulle utse en läkare som ledamot och en som suppleant, vilka

obligatoriskt skulle deltaga i handläggningen av vissa dylika ärenden.

Socialvårdskommittén har sedermera i sitt betänkande XYII med för­

slag till lag om socialhjälp m. m. (SOU 1950:11) icke fullföljt sina nu redo­

visade tankegångar utan — under hänvisning till tillkallandet av den i

tidigare sammanhang omnämnda länsstyrelseutredningen — utgått från att

länsstyrelserna skulle vara länsorgan för socialhjälpen och barnavården.

Kommittén erinrade om, att i direktiven för denna utredning bl. a. fram­

hållits att det förelåge fara för att länsstyrelsernas centrala ställning i länen

försvagades genom att det inrättades fristående organ för länsområdet.

Beträffande frågan om lekmäns medverkan i länsstyrelsen har kommittén ut­

talat, att kommittén funne det nödvändigt att på socialhjälpsområdet erfarna

personer i förtroendeställning bereddes inflytande hos länsstyrelserna.

Länsstyrelseutredningen har i sitt sedermera avgivna betänkande an­

gående länsstyrelsernas organisation och ställning inom länsförvaltningen

(SOU 1950: 28) utförligt redogjort för frågan om lekmannamedverkan i läns­

styrelsen. Utredningen, som i vissa avseenden nära anknutit till alkoholist-

vårdsutredningens förslag, föreslog att ett lekmannakollegium med olika sam­

mansättning för olika slag av ärenden skulle medverka i en stor del av de

beslut, som ankomme på länsstyrelserna. Detta gällde bl. a. beslut rörande

frihetsberövanden. De deltagande lekmännens antal borde i allmänhet icke

överstiga tre. De skulle utses av Kungl. Maj:t och landstinget respektive

stad utom landsting. Handläggningen borde ledas av landshövdingen eller

iandssekreteraren.

På grundval av länsstyrelseutredningens förslag genomfördes vid 1952

års riksdag en viss reform av länsstyrelserna. Någon mera genomgripande

ändring av förfarandet vid handläggningen av intemeringsärenden vidtogs

emellertid icke. Man räknade nämligen med, att hela spörsmålet om s. k.

administrativa frihetsberövanden i en nära framtid skulle bli föremål för

närmare överväganden. Ställningstagandet till förslaget om lekmannamed­

verkan i länsstyrelserna sköts således på framtiden.

Under de senare åren har vidare krav rests på att beslutanderätten i frågor

om tvångsintagning på alkoholistanstalt liksom i åtskilliga andra fall av

Kungl. Maj:ts proposition nr 159.

administrativt frihetsberövande skulle överlämnas till de allmänna domsto­

larna eller till särskilt tillskapade socialdomstolar, och man har menat att be­

slut om internering skulle föregås av muntlig förhandling av i huvudsak samma

art som vid domstol. I det anförande till statsrådsprotokollet för socialärenden

för den 27 september 1946, vari direktiven för alkoholistvårdsutredningen med­

delades, anförde dåvarande statsrådet Mossberg i denna fråga:

För egen del finner jag starka skäl tala för en ändring av nuvarande regler

rörande intagningsförfarandet. Internering å alkoholistanstalt torde efter den

reformering, som straffverkställigheten på senaste tid undergått, i stort sett

från den enskilde individens synpunkt te sig i det närmaste lika starkt ingri­

pande på den personliga rörelsefriheten som det frihetsberövande, vilket äger

rum i straffrättsliga former. Interneringsklientelet å alkoholistanstalterna är

även av relativt betydande storlek. Sålunda torde medelbeläggningen å alko­

holistanstalterna uppgå till inemot hälften av medelbeläggningen å fångvårds-

anstalterna, Medan ådömandet av frihetsstraff är kringgärdat av starka rätts-

garantier, är emellertid kravet på rättsskydd vid intagning å alkoholistanstalt

mindre väl tillgodosett. Även om avsaknaden av fastare rättsgarantier i sist­

nämnda fall icke föranlett några påtagliga missförhållanden, synes mig det

nuvarande tillståndet icke tillfredsställande. Jag delar alltså uppfattningen,

att intagning å alkoholistanstalt bör föregås av ett muntligt förfarande vid

kvalificerad myndighet. En alkoholskadad, vars omhändertagande ifrågasattes,

bör ha möjlighet att fritt framlägga sin talan inför denna myndighet, att härvid

anlita rättsbiträde och att inkalla personer, på vilkas uttalanden han anser sig

kunna stödja sin talan. Kostnaderna för biträde och inkallade böra kunna, då

behov därav finnes, gäldas av allmänna medel. Självfallet bör tillses, att orga­

nisationen icke utformas så, att den hindrar ett snabbt ingripande mot en alko­

holmissbrukare då sådant ingripande är påkallat. Vikten att skydda anmälare

och inkallade mot hämndåtgärder från den omhändertagnes sida bör även be­

aktas. Jag är icke beredd att nu taga ställning till frågan om förfarandet bör

förläggas till allmän domstol eller om särskilda socialdomstolar eller annat

lämpligt organ böra tillskapas för ändamålet, och detta så mycket mindre som

spörsmålet om det administrativa frihetsberövandet berör även andra områden

än alkoholistvården. Kunna de sakkunniga föreslå en för alkoholistvården

lämplig ordning, vilken vid behov kan utvidgas för motsvarande uppgifter i

andra ifrågakommande fall, måste detta hälsas med tillfredsställelse. Om så

icke kan ske utan frågan finnes böra lösas i ett större sammanhang, torde de

sakkunniga böra anmäla detta förhållande för Kungl. Maj:t och därvid redovisa

de särskilda synpunkter, som för alkoholistvårdens del äro att beakta vid en

dylik lösning.

Spörsmålet har under de senaste åren uppmärksammats även i riksdagen.

I motionen II: 309 år 1947 begärdes sålunda utredning i syfte att bereda ökad

rättssäkerhet vid administrativa frihetsberövanden. I utlåtande över motionen

anförde andra lagutskottet (utlåtande nr 16) — utan att taga närmare ställ­

ning till motionen — bl. a. vissa allmänna synpunkter i fråga om förfarandet.

Detta gällde särskilt å ena sidan sådana frihetsberövanden, vilka helt har sin

grund i medicinska bedömanden, och å andra sidan dem, beträffande vilka

starka sociala intressen gör sig gällande antingen som allena förhärskande

eller vid sidan av de medicinska. Utskottet anförde härvid bl. a.:

Kungl. Maj:ts proposition nr 159.

131

132

Av vikt är sålunda enligt utskottets mening, att den, som kommer att träffas

av beslutet, får tillfälle att muntligen höras inför den beslutande myndigheten

och för den utveckla sina synpunkter beträffande den ifrågasatta åtgärden.

Besvärsförfarande måste alltid finnas att tillgå. Därvid måste dock beaktas,

att det i vissa fall är av vikt att besluten kunna gå i verkställighet utan hinder

av förd klagan. Yidare kan pekas på önskvärdheten av att de personella säk-

ringsmedlen bliva föremål för en så noggrann reglering, att övergrepp äro ute­

slutna. Tveksamt synes det däremot utskottet vara att överflytta avgörandet

i dessa frågor till de allmänna domstolarna ävensom att i detalj kopiera för­

farandet i brottmål vid domstolarna. Det socialvårdande arbetet kan nämligen

befaras komma att i hög grad försvåras, därest man i dylika åtgärder kunde

finna stöd för den uppfattningen, att fråga vore om en kriminalisering av bl. a.

de sjukdomstillstånd, för vilkas bekämpande frihetsberövandena anlitas.

Om alltså å ena sidan brister i förfarandet äro uppenbara, kan å andra

sidan invändas, att såvitt känt är de nuvarande bestämmelserna icke givit an­

ledning till påtagliga missförhållanden.

Utskottet hemställde, med hänvisning bl. a. till uttalanden i direktiven till

alkoholistvårdsutredningen, att motionen icke måtte föranleda någon riks­

dagens åtgärd. Detta blev också riksdagens beslut.

I samma fråga väcktes vid 1952 års riksdag likalydande motionerna

I: 306 och II: 410, varvid spörsmålet dock togs upp ur en helt ny synpunkt.

I motionerna framhölls inledningsvis, att 1951 års riksdag beslutat godkänna

Sveriges anslutning till Europarådets konvention angående skydd för de

mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna. Därefter anfördes,

att i art. 5 av konventionen inskrivits grundsatsen, att envar hade rätt till

frihet och personlig säkerhet, samt att ingen finge berövas sin frihet utom

i vissa uppräknade fall och då blott i den ordning, som den nationella lagen

föreskreve. Härefter anfördes i motionen att särskilt i fråga om de

administrativa frihetsberövandena konventionens krav icke torde vara helt

uppfyllda i vårt land. Motionerna utmynnade i en hemställan om att en

allmän översyn av i vårt land förefintliga regler företoges med utgångspunkt

från art. 5 i Europarådets konvention samt att förslag till erforderliga lag­

ändringar i syfte att bringa vår rätt på området i största möjliga överenskom­

melse med konventionens krav förelädes riksdagen.

I sitt av riksdagen godkända utlåtande nr 17 anförde första lagutskottet

i anledning av motionerna bl. a. följande:

Enligt utskottets mening är det uppenbarligen mest ändamålsenligt att, då

det gäller att utreda de materiella förutsättningarna för ett tvångsingripande,

dessa överväganden företagas på varje område för sig. Då det emellertid blir

fråga om att utforma reglerna för förfarande vid beslut om frihetsberövande

m. fl. liknande ingripanden, böra andra arbetsmetoder komma till användning.

En kommitté, som fått till uppgift att utreda ett visst område, t. ex. nykter-

hetsvården, kan knappast antagas vara i stånd att lägga fram förslag till en

processordning, som kan tillämpas å de övriga områden, där frihetsberövanden

förekomma. Endast om utredningens direktiv omspänna hela fältet av

administrativa frihetsberövanden, skapas förutsättningar för en allsidig pröv­

ning av alla de olika möjligheter som stå till buds. Hithörande spörsmål

av processuell natur böra därför upptagas alla i ett sammanhang. Därmed är

Kungl. Maj.ts proposition nr 159.

133

självfallet icke sagt, att det är möjligt att tillämpa samma förfarande be­

träffande alla arter av frihetsberövande!). Men prövningen bör icke från början

vara begränsad till allenast vissa slag av ingripanden.

Utskottet hemställde, att riksdagen hos Kungl. Maj:t måtte begära ut­

redning i ämnet.

Sedan chefen för justitiedepartementet den 4 december 1953 erhål­

lit bemyndigande därtill har numera en allmän utredning angående admini­

strativa frihetsberövanden tillsatts. För att förstärka rättsskyddet — jämväl

vad beträffar tvångsintagning av alkoholister — är det i främsta rummet två

huvudfrågor, som denna utredning har att klarlägga, nämligen dels frågan

hur det processuella förfarandet bör vara ordnat, dels spörsmålet om organet

i första instans. Den förstnämnda frågan inrymmer bl. a. spörsmålen om munt-

iighet och rätt till försvarare i den administrativa processen, den senare

spörsmålet om det beslutande organets sammansättning i intagningsärenden;

till den sistnämnda frågan knyter sig givetvis spörsmålet om lekmannamed-

verkan i sådant ärende.

Alkoliolistvårdsutreclniiigen.

Utredningen framhåller, att även om man icke kunde hänvisa till konkreta

exempel på opåkallade frihetsberövanden i fall av alkoholmissbruk, så utgjorde

likväl den misstro mot den nuvarande ordningen, som funnes på vissa håll,

tillräcklig anledning för en omprövning av det nuvarande processuella förfaran­

det härvidlag. Enligt utredningens mening bottnade denna misstro huvudsak­

ligen i att alkoholmissbrukaren f. n. icke har tillfälle att, om han så önskade,

framlägga sin sak muntligen inför det beslutande organet själv eller med bi­

träde av rättsbildad person, som ställes till hans förfogande på allmän bekost­

nad. Om alkoholmissbrukare erhölle starkare rättsskydd genom åtgärder för

ökad muntlighet vid handläggningen av interneringsärenden, torde den be­

nägenhet för kverulans, som ofta utmärkte sådana personer, i viss mån också

kunna elimineras. Därigenom skulle deras inställning till vården bli mindre

negativ. Även åtgärder för att öka allmänhetens förtroende för handlägg­

ningen av alkoholistärenden, syntes vara ägnade att främja en mera positiv

inställning till nykterhetsvården och förståelse för att det i vissa fall vore

nödvändigt att tvångsvis taga hand om en alkoholmissbrukare.

Utredningens förslag innebär ändringar i de nuvarande bestämmelserna om

handläggningen av interneringsärenden såväl i fråga om det beslutande organet

som beträffande proceduren hos detta organ. I förstnämnda hänseende avvisar

utredningen tanken, att avgörandet skulle överflyttas till allmän domstol.

Detta kunde, framhåller utredningen, ge allmänheten och klientelet intryck av

att ifrågavarande ärenden jämställdes med brottmål, vartill komme att dom­

stolarna med sin nuvarande sammansättning icke torde ha kompetens och er­

farenhet i dessa frågor. Enligt utredningens mening vore det opåkallat att

så socialt betonade mål som de ifrågavarande flyttades över till organ utan­

för länsstyrelsen t. ex. till särskilda socialdomstolar. Länsstyrelserna hade

Kungl. Maj:ts proposition nr 159.

134

ju själva förvärvat omfattande erfarenhet av och kunskap om de sociala för­

hållandena i resp. län. Dessutom skulle det bli kostsamt att inrätta special­

organ.

Utredningen anser sålunda, att länsstyrelserna även i fortsättningen skall

besluta om tvångs intagning på alkoholistanstalt. Ett visst inflytande vid

handläggningen av dessa ärenden borde emellertid enligt utredningens mening

tillerkännas representanter för den mera speciella sakkunskapen på medici­

nens, nykterhetsvårdens och den allmänna socialvårdens område. Utredningen

föreslår därför, att länsstyrelse vid handläggningen av ärende angående tvångs-

intagning skall bestå av landshövdingen, landssekreteraren eller en läns-

assessor såsom ordförande samt tre av Kungl. Maj:t för en tid av fyra år för­

ordnade sakkunniga personer. Av dessa borde en vara läkare med lämplig ut­

bildning, en äga förutsättningar att ur nykterhetsvårdens synpunkt bedöma

förekommande fall av ifrågasatt omhändertagande och en äga sådan erfaren­

het av annan social hjälpverksamhet eller liknande arbete, att han kunde be­

döma fallen ur allmänna sociala synpunkter. Såsom länsstyrelsens mening

borde gälla den mening, som flertalet av de närvarande omfattade. Utredningen

tillägger:

Ett dylikt kollegium inom länsstyrelsen bör kunna användas som förebild

för det beslutande organets sammansättning vid tillämpning av bestämmelserna

om tvångsbehandling i andra vårdlagar av social natur, enligt vilka omhänder­

tagandet ej har sin grund i ett rent medicinskt bedömande, såsom t. ex. i

barnavårdslagen (nykterhetsvårdsrepresentanten kunde då utbytas mot någon

person med erfarenhet från barnavårdsarbetet), fattigvårdslagen (då ett mot­

svarande utbyte borde ske) etc.

I fråga om proceduren vid beslut om tvångsintagning bör enligt utred­

ningens mening ökad muntlighet eftersträvas. Utredningen föreslår, att muntligt

förhör med den som ansökningen avser alltid skall anordnas, då denne i sin

förklaring begärt att bli muntligen hörd eller länsstyrelsen eljest finner för­

hör böra äga rum. Såsom exempel på fall, då förhör bör hållas utan att form­

lig begäran framställts därom, nämner utredningen att förklaring uteblivit

eller att förklaranden bestrider riktigheten av lämnade uppgifter. Liksom

f. n. borde förhör få anordnas även med annan person, som kan förväntas

komma att lämna upplysning av betydelse. Länsstyrelsen borde få hålla

sådant förhör även i alkoholmissbrukarens frånvaro, om särskilda skäl föran­

ledde därtill, t. ex. att den som skall höras är nära anhörig till alkoholmiss­

brukaren eller eljest står i beroendeställning till denne. Representanter för

länsnykterhetsnämnden och vederbörande kommunala nykterhetsnämnd borde

få tillfälle att närvara vid förhör inför länsstyrelsen. Med angivna modifika­

tioner föreslås de nuvarande bestämmelserna om offentlighet vid förhöret

samt om länsstyrelsens möjlighet att avvisa åhörare och besluta om handlägg­

ning inför stängda dörrar alltjämt skola gälla. Även i fortsättningen borde

länsstyrelse kunna förordna om förhör vid domstol.

Utredningen föreslår vidare, att länsstyrelsen i vissa fall får befogenhet

att förordna lämplig person att biträda vederbörande vid förhör inför styrel­

Kungl. Maj.ts proposition nr 159.

135

sen. Förutsättning härför borde vara att alkoholmissbrukaren själv begär

biträde och antingen är omhändertagen av polismyndighet i avbidan på läns­

styrelses beslut eller interimistiskt tvångsintagen eller att han kan antagas

vara ur stånd att själv betala biträdesersättningen. I dylika fall borde sådan er­

sättning utgå av allmänna medel enligt samma grunder, som gäller för offent­

lig försvarare i brottmål.

I detta sammanhang betonar utredningen slutligen angelägenheten av att

ärenden om tvångsinternering av alkoholister avgöres så skyndsamt som möj­

ligt. Utredningen framhåller vidare vikten av att bestämmelserna i 14 och

39 §§ sekretesslagen noga iakttas vid process av detta slag till förhindrande

av att anmälare och uppgiftslämnare utsättes för hämndåtgärder från alkohol­

missbrukarens sida.

Utredningens förslag till nya bestämmelser om muntligt förhör inför läns­

styrelsen i interneringsärenden omfattas endast av fem av utredningens leda­

möter. Tre ledamöter (herrar Hedvall, Jonsson och Sundberg) förordar på

denna punkt, att den nuvarande regeln bibehålies, enligt vilken det över­

lämnas åt länsstyrelsen att bedöma, om förhör bör hållas med alkoholmiss­

brukaren. Reservanterna har härvid åberopat å ena sidan att rättskravet bleve

tillräckligt tillgodosett vid interneringsproceduren även utan den föreslagna

utvidgningen av förhörsförfarandet samt å andra sidan att en sådan utvidg­

ning komme att i många fall skapa svårigheter för nykterhetsnämndernas

arbete och leda till minskat skydd för alkoholmissbrukarens anhöriga och

andra personer i hans omgivning.

I förstnämnda avseende har reservanterna särskilt framhållit, att man sak­

nade exempel på att interneringsbeslut kommit till stånd i oträngt mål, samt

pekat på, att nykterhets vårdens sätt att arbeta utgjorde en kedja av garantier

mot felaktiga tvångsingripanden. Och dessa komme att i flera avseenden stärkas,

om utredningens förslag i övrigt genomfördes. Reservanterna tillägger:

Det förtjänar även framhållas, att bevisningen i ärenden rörande interne­

ring av alkoholmissbrukare skiljer sig till arten väsentligt från bevisningen

i brottmål. I det senare fallet rör det sig ofta om en eller några starkt tids­

begränsade handlingar, medan det i det förra fallet gäller ett i tidshänseende

utsträckt levnadssätt av mer eller mindre kronisk karaktär. Risken för juri­

diska misstag måste därför vara långt mindre i fråga om tvångsinternering

av alkoholmissbrukare.

Beträffande det andra av reservanterna anförda skälet mot den föreslagna

utvidgningen av förhörsförfarandet, synes reservanterna anse, att de svårig­

heter för nykterhetsnämnden, som skulle följa av en dylik utvidgning, sam­

manhängde med alkoholmissbrukarnas inställning till interneringsfrågan.

Dessa missbrukare vore -— framhåller reservanterna -—■ ofta hämndlystna,

aggressiva och i många fall uppenbart farliga. Hos många hörde hämndak­

tioner mot personer, som de betraktade som ovänner, till de påtagliga riskerna.

Detta förhållande skapade stora svårigheter för nykterhetsarbetet. Reser­

vanterna anför härutinnan bl. a.:

Kungl. Maj:ts proposition nr 159.

136

Den skräck, som många alkoholmissbrukare sprida omkring sig, gör, att

anhöriga och andra personer, som känna förhållandena, ofta icke våga på­

kalla ingripande från nykterhetsvårdsorganen. Icke sällan förbli fall av svår

alkoholism fördolda för nykterhetsnämnden, ända tills alkoholmissbrukaren

gör sig skyldig till sådana brutala våldshandlingar eller andra alarmerande

övergrepp, som väcka uppmärksamhet utåt. Erfarenheten visar också, att

det icke sällan är mycket svårt att få folk att inför nykterhetsnämnden tala

om vad de känna till om en alkoholist av den aggressiva typen, då nykterhets­

nämnden har att göra sin utredning. Det torde snarast vara regel vid sådana

utredningar, att vittnen kunna förmås lämna mera ingående uppgifter av verk­

lig betydelse, endast om de få en försäkran om att vederbörande icke skall

få kännedom om att de uppträtt som sagesmän i hans ärende.

Icke minst av psykologiska skäl är det angeläget, att samhällsorganen

inom nykterhetsvården uppträda så öppet som möjligt mot alkoholmissbru­

karen. Men även de som hålla hårt på öppenhet och rättframhet, bruka när

de deltaga i praktiskt nykterhetsvårdsarbete i många fall finna det ofrån­

komligt att för alkoholmissbrukaren hemlighålla sådant, som skulle röja

ursprunget för de uppgifter, på vilka nämndens ingripande grundas. Ar­

betet måste i detta hänseende ständigt präglas av en på ansvar byggd avväg­

ning mellan vad å ena sidan rättvisa och psykologiska hänsyn gentemot

alkoholmissbrukaren kräver och å andra sidan vad klokheten bjuder i fråga

om uppgiften att skydda andra människor för oförskyllda risker.

Reservanterna anser, att de anförda synpunkterna borde ha föranlett en

mera restriktiv utformning av förhörsproceduren. Det föreslagna förfarandet

komme att äventyra den diskretion, som i många fall vore påkallad. Även om

personer hördes upplysningsvis i alkoholmissbrukarens frånvaro, måste proto­

koll föras. Enligt reservanternas mening hade denne rätt att taga del av

protokollet och på så sätt få veta vilka som hörts och vad de yppat. Då

huvudvittnena ofta vore hustrur, närstående eller grannar, läte det sig väl

tänkas, att härigenom många ömtåliga, icke sällan riskabla konfliktsituatio­

ner skulle uppstå. Sannolikt skulle vittnena ofta icke våga tala om sanningen.

Man kunde också befara, att allmänheten komme att bli ännu mindre benägen

än hittills att påkalla myndigheternas ingripande mot hotfulla och farliga

alkoholmissbrukare.

Sammanfattningsvis anför reservanterna på denna punkt:

Rättsskyddet för alkoholmissbrukarna träder icke först i blickfältet, då

man granskar behovet av reformer inom den nuvarande nykterhetsvården.

Däremot framstår det som en högst angelägen uppgift att söka bereda ett

bättre skydd för dem, som alkoholmissbrukaren kan åsamka lidande och

hot till den personliga säkerheten. Där reformsträvandena beträffande å

ena sidan rättsskyddet för missbrukaren och å andra sidan skyddet för andra

människor komma i konflikt med varandra, synes därför i nuvarande läge

den sistnämnda skyddssynpunkten böra väga tyngre.

Reservanterna har även anfört vissa praktiska synpunkter, som talade för

ett bibehållande av den nuvarande ordningen för muntliga förhör. Med hän­

visning till den starkt framträdande vårdkaraktären hos ifrågavarande lag­

stiftning har reservanterna i detta sammanhang även framhållit, hur angeläget

det vore att undvika, att förhöret hos länsstyrelsen mer eller mindre finge

Kungl. Maj:ts proposition nr 159.

137

prägel av en juridisk process mellan två parter. Det vore därför tveksamt,

huruvida man borde införa en bestämmelse om att den, för vilken intagnings-

beslut sökes, skulle kunna få rättsligt biträde på det allmännas bekostnad.

Därest den nuvarande utformningen av förhörsförfarandet bibehölles ville

reservanterna emellertid icke motsätta sig utredningens förslag i denna del.

Remissyttrandena.

Frågan om handläggningen av interneringsärenden har vid remissbehand­

lingen tilldragit sig ett stort intresse. Yad först angår frågan om organet

för beslut om tvångsintagning å alkoholistanstalt har man

med några enstaka undantag anslutit sig till utredningens förslag att be­

slutanderätten bör ligga kvar hos länsstyrelserna. I allmänhet åberopas här­

vid de av utredningen anförda skälen för att bibehålla den nuvarande ord­

ningen. 1948 års länsstyrelseutredning hänvisar emellertid i denna fråga

också till att statsmakterna år 1947 vid behandlingen av frågan om ålder-

domshemsvårdens ordnande och utbyggnad (propositionen nr 243 och riks­

dagens skrivelse nr 361) intagit den ståndpunkten att statens gransknings-

och beslutanderätt i sociala ärenden av lokal natur i möjligaste män borde

anförtros länsstyrelserna. Och länsstyrelseutredningen anser för egen del att

med hänsyn till den grundliga förtrogenhet, som länsstyrelserna genom sin

befattning med socialvården från begynnelsen förvärvat, ett inrättande av nya

organ för socialvården i länsinstansen skulle vara både opåkallat och olämp­

ligt, I förevarande hänseende har andra lösningar endast ifrågasatts av straff­

lagberedningen och fångvårdsstyrelsen samt en reservant i socialstyrelsen

och i decentraliseringsutredningen.

Socialstyrelsen anför:

Den ideala lösningen av detta spörsmål skulle väl vara, att andra instansens

organ utgjordes av särskilda socialdomstolar med specialutbildade domare

såsom ordförande och med personer som äga psykiatrisk kompetens och sak­

kunskap i socialvård såsom bisittare. De skäl mot inrättande av sådana

domstolar, som utredningen andragit, torde emellertid få anses avgörande,

i varje fall i nuvarande läge. Att anförtro förevarande uppgift åt de allmänna

domstolarna skulle vara ägnat att i den allmänna uppfattningen få alkohol­

missbruk att framstå såsom kriminaliserat, en utveckling, som skulle rimma

mycket illa med den ökade insikten om medicinska faktorers betydelse för

uppkomsten av alkoholmissbruk.

Socialstyrelsen framhåller vidare att dess erfarenheter såsom uppsikts-

myndighet över alkoholistvården icke gåve något som helst belägg för att

den avvisande hållning gentemot samhällets ingripande som kännetecknade

en avsevärd del av nykterhetsvårdens klientel skulle härröra från brist på

förtroende för just länsstyrelsernas sätt att handha avgörandena i fråga om

vårdens tvångsmedel.

I ett särskilt yttrande till socialstyrelsens utlåtande har generaldirektören

Bexelius förordat särskilda socialdomstolar med en erfaren domare, som dess­

utom borde ha förskaffat sig specialutbildning på förevarande område, som

Kungl. Maj-.ts proposition nr 159.

138

ordförande. Anledningen härtill vore främst — framhåller reservanten — atfc

ett beslut om frihetsberövande borde meddelas av domstol, men vidare också

att man endast därigenom kunde säkerställa en förstklassig processledning

från ordförandens sida i dessa ömtåliga ärenden. Att låta kostnadssynpunkter

bli avgörande för vilken väg man skall välja kunde icke vara rimligt. Då

man till socialdomstolarna borde hänföra beslut om omhändertagande enligt

andra sociala vårdlagar, måste man säkerligen räkna med heltidsanställd ord­

förande i de större länen.

Strafflagberedningen för åter fram tanken att förlägga beslutanderätten i

hithörande frågor till nykterhet snämnderna förstärkta med en domare som

ordförande och med tillgång till medicinsk sakkunskap samt hemställer om

utredning i denna del. Såsom förebild för en dylik ordning har beredningen

åberopat det i Norge tillämpade systemet och överlämnat en promemoria an­

gående den norska lagstiftningen i ämnet.

Enligt denna lagstiftning, som trädde i kraft 1939 men icke tillämpats i

nämnvärd omfattning förrän efter kriget, inträder domhavanden som ord­

förande i nykterhetsnämnden (edruelighetsnemden) då fråga uppkommer om

tvångsintagning å anstalt av alkoholmissbrukare. Handläggningen försiggår

i huvudsak enligt domstolsprocessens former men inom stängda dörrar.

Nämndens interneringsbeslut, som avkunnas i en domsliknande form, får

överklagas i Högsta domstolen (Höiesterett).

För egen del anför strafflagberedningen om den närmare utformningen av

den ifrågasatta ordningen och till motivering av densamma bl. a.:

De betänkligheter alkoholistvårdsutredningen anfört mot vanlig domstols­

behandling eller inrättande av särskilda socialdomstolar, synes icke ■ kunna

anföras mot den ifrågasatta förstärkningen av nykterhetsnämnderna med eu

domare. Under förutsättning att en tillfredsställande utredningsprocedur in­

för nämnden kan genomföras torde anordningen med domarens deltagande i

besluten ur rättssäkerhetssynpunkt få anses mera betryggande än alkoholist-

vårdsutredningens förslag. Ännu mer tillfredsställande kan anordningen bli

när efter kommunindelningsreformen nykterhetsnämnderna på landsbygden

erhåller något större verksamhetsområde.

Av stor vikt är emellertid att själva förfarandet inför nämnden utformas

så, att garantier skapas för en fullständig objektiv utredning. Härvid kan

viktiga lärdomar hämtas från gällande rättegångsordning, men denna bör

icke vinna slavisk efterföljd. Sålunda bör med hänsyn till ärendenas grann-

laga natur — intima familjeförhållanden måste ofta blottas, hustru höras

mot man och barn emot fader — offentligheten i princip vara utesluten och

endast ifrågakomma på yrkande eller med samtycke av den som är föremål

för undersökningen. Men nämnden bör under domarens ordförandeskap kunna

fungera såsom ett slags domstol, som själv hör vittnen under straffansvar för

osanning och överhuvud handlägger ärendena i rättsliga former. Framför

allt bör handläggningen vara muntlig, så att nämnden kan bilda sig en egen

uppfattning om vederbörandes person. Den frågan gäller bör inte heller vara

sämre ställd i rättssäkerhetshänseende än en inför domstol tilltalad utan —

såsom alkoholistvårdsutredningen föreslagit beträffande förfarandet inför

länsstyrelsen — äga tillgång till rättshjälp. Han eller hans biträde bör äga

rätt att taga del av allt som andragits mot honom och skall läggas till <n-und

för avgörandet.

Kungl. Maj:ts proposition nr 159.

139

Det förekommer f. n., att nykterhetsnämnd hemställer till länsstyrelsen om

internering utan att klienten haft företräde inför nämnden; detta torde vara

möjligt även enligt utredningens förslag.

Inom beredningen har den mening framförts, att om beslutanderatten lagges

hos nämnden, någon tjänsteman inom nykterhetsnämnden eller länsnykterhets-

nämnden vid muntlig förhandling inför nämnden bör företräda det allmänna

vårdintresset

Tydligen måste, såsom alkoholistvårdsutredningen föreslagit, ett proviso­

riskt omhändertagande kunna äga rum enligt närmare i lagen reglerade be­

stämmelser utan avvaktan på nämndens definitiva beslut.

Yid behov av frihetsberövande eller frihetsmskränkande åtgärd bor nämn­

den sätta som sin uppgift att genom förhandlingar med den det gäller nå fram

till en överenskommelse varigenom han frivilligt underkastar sig denna. Li-

farenheterna från Norge pekar på att man i många fall kan uppnå målet pa

frivillighetens väg. Lyckas icke detta bör beslutet om åtgärden meddelas i

ett fullständigt motiverat utslag, som kan göras till föremål för överprövning

i högre instans.------ - —

.

........... ,,

Inför den högre instansen — vilken icke bor vara ett rent admmistiatrvt

organ _ bör tydligen tillfälle givas till en liknande förhandling som den be­

träffande nykterhetsnämnden föreslagna.

.

Genom den ifrågasatta decentraliseringen av beslutanderatten i alhohoiist-

vårdsärendena till förstärkta nykterhetsnämnder skulle man bl. a. vinna att

förhandlingarna kan hållas på ort och ställe. Klientens hustru och andra som

behöver höras får förbli i sin vanliga miljö och besparas resorna till avlägsen

ort. Ur denna synpunkt finner beredningen också de lokala nykterhetsnämn-

derna vara att föredraga framför länsnykterhetsnämnden såsom beslutande

organ. Det innebär icke någon oegentlighet att domaren dragés in i vårdfrågor

av denna natur. Honom tillkommer redan beslutanderätten i frågor om

omyndigförklaringar, vården om barn och äktenskapstvister. I den moderna

lagstiftningen utjämnas för övrigt gränserna mellan kriminalvård och social­

vård allt mera. Det måste även anses vara en central domaruppgift att utöva

kontroll över ingripanden mot en medborgares personliga frihet.

Det saknas anledning antaga att samarbetet mellan domare och nykterhets­

nämnd inte skulle bli det allra bästa. På landet har samarbetet mellan härads­

hövding och häradsnämnd urgamla traditioner. Och det förefaller som om

det för nämnden borde medföra en stor tillfredsställelse att genom förstärk­

ningen med domaren bli behörig att slutligt handlägga alkoholistvards-

frågorna. Naturligtvis bör ledamöterna i nykterhetsnämnden bibehållas vid

sin individuella rösträtt.

Strafflagberedningen framhåller slutligen att en lösning av alkoliolist-

vårdsfrågan enligt de angivna linjerna icke borde anses prejudicerande för

lösningen av frågor om frihetsberövanden inom andra vårdområden.

Även fångvårdsstyrelsen pekar på det norska systemet såsom ett lämpligt

alternativ till den av utredningen föreslagna ordningen. Styrelsen anser

emellertid att hela frågan om förfarandet vid administrativa frihetsberövan­

den borde ytterligare utredas. Liknande synpunkter framföres i ett särskilt

yttrande vid decentraliseringsutredningens utlåtande (dåvarande justitierådet

Lindell).

Decentraliseringsutredningens majoritet har däremot icke ansett sig kunna

förorda en undersökning om överflyttning av beslutanderätten till nykterhets-

Kungl. May.ts proposition nr 159.

140

nämnderna. Utredningen åberopar härvid främst de av alkoholistvårdsutred-

ningen anförda skälen för att bibehålla länsstyrelsen vid sagda beslutande­

rätt samt den allmänna ställning, nykterhetsnämnderna intager i alkoholist­

processen.

Jämväl socialstyrelsen har i sitt yttrande tagit upp den av strafflagbered­

ningen framkastade tanken om en tillämpning av det norska systemet vid

handläggning av interneringsärenden och anför härom:

Denna processordning har, enligt vad socialstyrelsen erfarit, även varit

föremål för övervägande av 1946 års alkoholistvårdsutredning, som emellertid

icke funnit den vara värd att pröva i Sverige. De norska erfarenheterna av

denna ordning bygga endast på några tiotal fall och kunna därför icke till­

mätas större betydelse. Mot domarens deltagande i nykterhetsnämndens

handläggning och beslut om tvångsintagning tala samma skäl, som ha föran­

lett utredningen att avråda från att allmän domstol skall fungera som interne-

ringsorgan, nämligen att allmänheten lätt kommer att associera denna process

med kriminalprocessen, vilket vore olyckligt. Vidare utgöra en domares er­

farenheter från hans verksamhet såsom domare icke någon absolut garanti

för att han är särskilt skickad att handlägga alkoholistvårdsärenden. Den

mest avgörande invändningen mot den norska ordningen är emellertid, att

denna, så långt ifrån att stärka rättsgarantierna tvärtom måste anses vara ägnad

att bestämt försvaga dessa, eftersom denna ordning i själva verket innebär,

att det initiativtagande och utredande organet är identiskt med det beslutande

organet. Socialstyrelsen har därför, i likhet med utredningen, icke ansett denna

ordning vara något mönster att efterlikna för vårt lands vidkommande.

I detta sammanhang må vidare anmärkas, att överståthållarämbetet anser

ett ämbetsverk som länsstyrelsen icke vara det lämpliga organet, därest förhör

skall hållas i den utsträckning och de former, som rekommenderats av utred­

ningen. För sådant fall låge det närmast till hands att interneringsförfarandet

flyttades över till domstolarna, som kunde ges en lämplig sammansättning

för handläggningen av dessa ärenden.

Medan sålunda det alldeles övervägande antalet remissinstanser anser att

beslutanderätten i interneringsärenden alltjämt bör tillkomma länsstyrelserna,

är däremot meningarna synnerligen delade såväl beträffande frågan huruvida

och i vilken form speciell sakkunskap bör tillföras länsstyrelserna i dessa

fall som rörande proceduren inför länsstyrelsen.

Bland länsstyrelserna har flertalet avstyrkt eller kritiserat förslaget i båda

dessa hänseenden. I fråga om proceduren har eu majoritet bland de hörda

nykterhetsnämnderna och övriga remissinstanser förordat, att den nuvarande

ordningen bibehålies.

J ad angår länsstyrelsens organisation i ärenden om tvångs­

intagning på alkoholistanstalt har utredningens förslag i princip

tillstyrkts eller lämnats utan erinran av socialstyrelsen (majoriteten), läns­

styrelserna i Kromobergs, Kalmar, Gotlands, Blekinge. Malmöhus och Gävle­

borgs län, 1948 års länsstyrelseutredning, Svenska nykterhetsvårdsförbundet

och Centralförbundet för nykterhetsundervisning samt vidare av bl. a. 12

1 änsnykterhetsnämnder och flertalet av de hörda nykterhetsnämnderna. Även

Kungl. Maj:ts proposition nr 159.

141

länsstyrelsen i ■Jämtlands län synes kunna hänföras till denna grupp remiss­

instanser. Rörande innehållet i dessa remissyttranden må här anmärkas föl­

jande.

Socialstyrelsen framhåller, att föredragningen av ärendena inför den föie-

slagna utökade länsstyrelsen visserligen skulle bli betydligt mera tidskrävande

och betungande än f. n.. Detta innebure emellertid enligt socialstyrelsens

mening en ökad garanti för en grundligare och allsidigare prövning. Det kunde

enligt styrelsens mening vara rätt lämpligt, att denna ordning finge prövas

under några år inom nykterhetsvården och visa hur den ter sig i praktiken.

De erfarenheter, som härvid vunnes, kunde då tillgodogöras vid en senare

omprövning av motsvarande frågor beträffande andra slag av administrativa

frihetsberö vanden.

Länsstyrelseutredningen anser det vara en oeftergivlig förutsättning för

att länsstyrelserna skall kunna bibehållas vid sin befattning med socialvår­

den, att ett lekmannaelement införes.

Denna synpunkt synes vara bestämmande för länsstyrelsen i Jämtlands

län. Efter att ha kritiserat systemet med lekmän i länsstyrelsen samt ifråga­

satt ytterligare utredning på vissa punkter, bl. a. beträffande möjligheten av

att införa föreskrifter om särskild sammansättning av länsstyrelsen t. ex.

genom att flera tjänstemän finge deltaga i avgörandena anför länsstyrelsen

nämligen:

Länsstyrelsen är för sin del av den uppfattningen, att införandet av ett

system med lekmän som medbeslutande i länsstyrelserna vid handläggningen

av mål angående frihetsberö vanden icke är nödvändigt för att tillgodose in­

dividens rättssäkerhetskrav eller samhällets behov av att kunna effektivt

gripa in, då så erfordras, samt att ett dylikt system kommer att medföra

praktiska olägenheter. Å andra sidan har man att räkna med sådan inställ­

ning till denna fråga från statsmakternas sida att i varje fall lekmannainfly-

tandet kommer att på ett eller annat sätt kopplas in på frågor av förelig­

gande slag. Man har därvid anledning befara, att, om detta inflytande ej

får göra sig gällande hos länsstyrelserna, man i stället vid sidan av länssty­

relserna skapar nva organ för ändamålet En dylik utveckling finner läns­

styrelsen synnerligen olycklig. Redan nu finnes inom varje län ett flertal

dylika organ, som splittra enhetligheten inom länets förvaltning och försvåra

överblicken över dess angelägenheter samt i vissa fall förorsaka onödigt

dubbelarbete. Med hänsyn härtill anser länsstyrelsen utan tvekan ett in­

förande av lekmannaelementet hos länsstyrelsen i ärenden av förevarande

slag med därav följande praktiska olägenheter vara att föredraga framför

skapandet av nya organ vid sidan av länsstyrelsen för dylika ärenden.

Länsstyrelsen i Kronobergs län ifrågasätter om icke förvaltningsapparaten

skulle tyngas onödigt av den föreslagna utbyggnaden. Det vore emellertid

av vikt för länsstyrelsernas hela sociala verksamhet att ifrågavarande ären­

den bibehölles hos dem. Oaktat en omorganisation skulle medföra en viss

ökning av arbetet och innebära ett avsteg från hävdvunna arbetsformer till­

styrkte länsstyrelsen därför förslaget. Även länsstyrelsen i Malmöhus lön

uttalar i sitt tillstyrkande yttrande farhågor för att det föreslagna systemet

Kungl. Maj:ts proposition nr 159.

142

skall bli för tungrott och minska den nödvändiga snabbheten i avgörandena.

Det borde tillses, att åtminstone för länets del utsåges tillräckligt antal per­

soner, som vid behov kunde tjänstgöra. Länsstyrelseutredningen framhåller i

sistberörda fråga, att man vid en utökning av de muntliga förhören måste

befara, att lekmännen kommer att få sätta till en oproportionerligt stor tid.

Denna olägenhet torde visserligen på sina håll kunna reduceras genom att

lekmännen erhåller flera suppleanter, vilka inkallas turvis. Då denna anord­

ning troligen icke överallt stode till buds, kunde det bli svårt att för ända­

målet förvärva lämpliga personer. Jämväl länsstyrelsen i Blekinge län pekar på

att det i större län torde bli svårt att finna sakkunniga, som kunde disponera

tid för uppgiften. Det måste nämligen understundom förekomma, att länssty­

relsen måste resa till ort utanför residensstaden för att hålla förhör med

alkoholmissbrukare och deras anhöriga m. fl. Läkare torde som regel icke

kunna sätta till en hel dag för sådant ändamål. Länsstyrelsen i Jämtlands

län framhåller, att i länet kunde en kortvarig inställelse för en lekman taga

tre dagar i anspråk.

Länsstyrelserna i Blekinge och Malmöhus län samt länsstyrelseutredningen

framhåller emellertid att vissa beslut i interneringsärenden, särskilt inte­

rimistiska beslut, borde kunna meddelas av länsstyrelsen i dess vanliga sam­

mansättning. Även flera remissinstanser som avstyrker förslaget understryker

vikten av att, om detta i princip genomfördes, likväl från den utökade läns­

styrelsens handläggning undantoges ärenden av brådskande natur såsom åter­

kallande av anstånd med verkställighet och interimistiska beslut.

Några tillstyrkande remissinstanser förordar vissa jämkningar i den före­

slagna sammansättningen av länsstyrelsen. Sålunda anser länsstyrelseutred­

ningen, att den som enligt landshövdinginstruktionen är beslutande skall

vara ordförande vid den slutliga handläggningen i länsstyrelsen av dessa ären­

den. Länsstyrelseutredningen och tre länsstyrelser föreslår vidare, att föredra­

ganden i länsstyrelsen skall få deltaga i beslutet, oavsett länsstyrelsens sam­

mansättning i övrigt. Såsom skäl anföres dels att man härigenom bättre skulle

utnyttja föredragandens kunskaper och erfarenheter dels att det eljest skulle

kunna inträffa, att de juridiska synpunkterna ej bleve tillgodosedda nämligen

om landshövdingen presiderade och icke själv vore jurist. Denna brist i för­

slaget har påpekats även av flera länsstyrelser, som avstyrkt detsamma. Läns­

styrelsen i Blekinge län anser, att föredraganden i varje fall bör äga den rätt

han nu har att till protokollet anteckna avvikande mening. Länsstyrelsen i

Kalmar län finner det tillfyllest med två särskilda sakkunniga, eir läkare och

en med insikt och erfarenhet rörande nykterhetsvård samt annan social verk­

samhet eller liknande. Länsnykt er hetsnämnden i Älvsborgs län anser att den

speciellt socialvårdskunnige bör kunna uteslutas.

Vidare kan nämnas att överståthållarämbetet anser, att om det beslutande

organet sammansattes enligt förslaget, detta organ icke, då det ju reellt vore

en nämnd som beslutade, borde benämnas länsstyrelse utan få en självstän­

dig utformning. Liknande synpunkter anföres av flera länsstyrelser. Social­

Kungl. Maj:ts proposition nr 159.

143

styrelsen anmärker däremot på, att lekmännen benämnts sakkunniga. Då de

vore beslutande medlemmar borde de uttryckligen betecknas som (tillfälliga)

ledamöter av länsstyrelsen.

Förslaget att länsstyrelsen vid handläggningen av interneringsärenden

skulle utökas med särskilda sakkunniga avstyrkes eller kritiseras av för­

utom de remissinstanser, som anser att beslutanderätten överhuvud ej skall

ligga hos länsstyrelsen -— överståthållarämbetet, länsstyrelserna i 16 län

(samtliga förut i detta avsnitt ej särskilt nämnda), länsnykterhetsnämnderna i

Södermanlands, Kristianstads, Skaraborgs, Örebro, Jämtlands och Norrbot­

tens län, Länsnykterhetsnämndernas tjänstemannaförening samt bl. a. nykter-

hetsnämnderna i Solna, Gävle och Östersund.

Länsstyrelsen i Älvsborgs län finner visserligen den nuvarande processen

vid administrativa frihetsberövanden vara behäftad med påtagliga bristfällig-

heter och i behov av reformering, ägnad att stärka allmänhetens förtroende

för den administrativa rättsskipningen. En sådan reform vore emellertid allt­

för vittomfattande och innebure en så genomgripande förändring i länssty­

relsernas nuvarande arbetsformer, att frågorna syntes böra lösas i större sam­

manhang och först efter ingående utredning. Härvid torde icke endast ut­

redas frågan om lekmannainflytandet, vilken enligt direktiven för länssty­

relseutredningen skulle behandlas av denna, utan även övervägas i vilken ut­

sträckning medicinsk och annan sakkunskap borde tillföras länsstyrelsen i

vissa fall samt huruvida länsstyrelse borde tillerkännas rätt att höra vitt­

nen på ed. Innan en sådan ingående utredning verkställts, ansåge länsstyrel­

sen sig icke kunna taga slutlig ställning till behovet av lekmannainflytande i

länsstyrelserna.

Överståthållarämbetet ifrågasätter om man verkligen behövde säkerställa

inflytande från speciell sakkunskap och anför härutinnan:

Vad först angår social sakkunskap, har utredningen förklarat, att länssty­

relserna få anses besitta omfattande sådan kunskap. Vidkommande lekmanna­

inflytande och speciella nykterhets vårdssynpunkter är det sörjt för att dessa

skola komma till tals via nykterhetsnämndernas ledamöter samt nykterhets-

och länsnykterhetsnämndernas tjänstemän. Medicinsk sakkunskap slutligen

beredes enligt förslaget tillfälle att göra sig hörd såväl i nykterhetsnämn-

derna som under ärendenas vidare handläggning i samband med läkarintygs

avgivande. I stort sett är det alltså väl sörjt för att olika synpunkter komma

till uttryck i interneringsärendena.

Liknande synpunkter har anförts bl. a. av länsstyrelsen i Värmlands län.

Den kritik som riktats mot förslaget är av såväl principiell som praktisk art.

Överståthållarämbetet och flera länsstyrelser anser sålunda, att den föreslagna

ordningen är oförenlig med länsstyrelsernas organisatoriska uppbyggnad. Det

påpekas, att förslaget innebär en synnerligen stark avvikelse från landshövding-

instruktionens bestämmelser om länsstyrelsens organisation med landshöv­

dingen som i princip ensam beslutande. Det vore i realiteten fråga om att inrätta

eif slags socialdomstolar eller länssocialnämnder. Länsstyrelsen i Söderman­

Kungl. Maj.ts proposition nr 159.

144

lands län anser att en ordning, enligt vilken landshövdingen skulle i viss mån

få en svagare ställning i frågor om frihetsberövande än domaren i härads­

rätt, icke borde komma till stånd i detta mycket speciella sammanhang. Läns­

styrelserna i Göteborgs och Bohus samt Norrbottens län ifrågasätter t. o. m.

om den föreslagna sammansättningen av länsstyrelsen vore fullt i överens­

stämmelse med föreskriften i § 46 regeringsformen, att riket skall förbliva

indelat i hövdingdömen under den vanliga lantregeringen. Den sistnämnda

länsstyrelsen tillfogar att förslaget knappast kan genomföras utan grund­

lagsändring.

De praktiska invändningar som framförts anknyter stundom till utredningens

förslag om ökad muntlighet vid handläggningen, och deras giltighet är alltså

beroende av i vilken utsträckning detta förslag genomföres. Oberoende härav

betecknas emellertid ordningen med sakkunniga ledamöter i länsstyrelsen som

överorganisation (länsstyrelserna i Östergötlands och Hallands län). Läns­

styrelsen i Skaraborgs län talar om en tungrodd och för det allmänna kost­

sam apparat och liknande uttryck återkommer i flera yttranden från läns­

styrelser.

Vidare påpekas, att en önskvärd snabb handläggning av ärendena skulle

försvåras.

Några remissmyndigheter förordar, att länsstyrelsen tillgodoföres sakkun­

skap i interneringsärenden i annan ordning än som föreslagits av utredningen.

Länsstyrelserna i Stockholms, Göteborgs och Bohus och Västerbottens län

förordar sålunda, att lekmannaelementet får ställningen av en rådgivande

nämnd med rätt för varje ledamot att till protokollet anteckna eventuellt om­

fattad särskild mening. Sistnämnda länsstyrelse anser att en dylik nämnd

skulle bli till samma gagn för nykterhetsvården som den föreslagna organisa­

tionen. Länsstyrelsen torde nämligen i ärenden av denna ömtåliga art knap­

past frångå nämndens mening, om icke särskilt tungt vägande skäl förelåge

därför. Överståthållarämbetet framhåller, att om en nämnd skulle till­

skapas, torde det räcka därest den finge ställning som konsultativ instans en­

ligt vad nyss nämnda länsstyrelser förordat. Länsstyrelsen i Hallands län

vill bereda länsstyrelserna möjlighet att tillkalla den speciella expertis, som

i varje särskilt fall anses nödvändig, och föreslår att en läkare med särskild

psykiatrisk utbildning utses att såsom expert tillhandagå länsstyrelserna i

socialvårdsfrågor. Liknande förslag bär framförts av länsstyrelserna i Skara­

borgs, Örebro och Västernorrlands län.

Slutligen må anmärkas, att några remissinstanser bl. a. länsstyrelsen i

Älvsborgs län ifrågasätter, huruvida bestämmelserna om länsstyrelsens sam­

mansättning hade sin rätta plats i den föreslagna lagen och menar att de i

stället borde inryckas i landshövdinginstruktionen.

Vad härefter angår proceduren inför länsstyrelsen vid dess pröv­

ning av interneringsärenden har framför allt frågan i vilken utsträckning

muntligt förhör bör anordnas med alkoholmissbrukare uppmärksammats vid

Kungl. Maj ds proposition nr 159.

145

remissbehandlingen. Såsom redan nämnts har flertalet remissinstanser på

denna punkt anslutit sig till kommittéreservanternas uppfattning att den nu­

varande ordningen bör bibehållas.

Utredningens förslag att förhör skall hållas med den som ansökningen

avser, om han begär det eller länsstyrelsen eljest finner förhör böra äga rum,

tillstyrkes emellertid i princip eller lämnas utan erinran av länsstyrelserna i

TJppsala. Kronobergs, Blekinge, Malmöhus, Göteborgs och Bohus, Älvsborgs,

Värmlands, Örebro, Jämtlands, Västernorrlands och Västerbottens län, två

reservanter i socialstyrelsen (generaldirektören Bexelius och byråchefen von

Hofsten), länsnykterhetsnämnderna i Stockholms, Uppsala, Kronobergs, Got­

lands, Blekinge, Älvsborgs och Värmlands län (majoriteten), stadsfullmäktige

i Malmö, nykterhetsnämnderna i Stockholm, Sundsvall och Eskilstuna, styrel­

sen för alkoholistanstalten i Västervik, föreståndaren för erkända alkoholist­

anstalten Dagöholm samt förste provinsialläkarna i Jönköpings och Örebro

län. Flera av dessa uttalar dock tvekan om förslagets lämplighet i alla delar.

Länsnykterhetsnämnden i Kalmar län ansluter sig i princip till reservan­

terna men anser att förhör bör hållas om den, som ansökningen avser, själv

så önskar. Även direktören för alkoholistanstalten å Venngarn och nykter-

hetsnämnden i Uppsala har en positiv inställning till utredningens förslag men

anser liksom åtskilliga av de i princip tillstyrkande remissinstanserna, att för­

hör icke bör hållas i den utsträckning utredningen avsett. Länsstyrelseut­

redningen har icke uttryckligen tagit ställning till förslaget i denna del

men framhåller, att den till fullo insåge de obligatoriska förhörens be­

tydelse ur rättssäkerhetssynpunkt. Då länsstyrelseutredningen befarade

att om förhören bleve fakultativa de skulle användas i olika utsträck­

ning vid skilda länsstyrelser, ville den inskränka sig till att understryka

vissa svårigheter, som komme att orsakas av de obligatoriska förhören. I

detta hänseende hänvisar länsstyrelseutredningen särskilt till att arbetsbe­

lastningen skulle öka framför allt hos de större länsstyrelserna. Utredningen

anför i fortsättningen bl. a.:

Enligt en tabell i den vid alkoholistvårdsutredningens förslag fogade bi­

lagan 3 intogos år 1946 å alkoholistanstalter 1 237 personer, därav 971 tvångs­

vis. Av de 1 237 voro 169 från Stockholms stad, 180 från Malmöhus län och

244 från Göteborgs och Bohus län. Även från vissa andra län såsom Stock­

holms, Östergötlands, Älvsborgs, Gävleborgs och Norrbottens motsvarade in­

tagningen drygt en person per vecka. Emellertid är det ju så att långt ifrån

alla beslut om tvångsintagning bliva effektuerade. Länsstyrelseutredningen

har under hand inhämtat att antalet ärenden om tvångsintagning t. ex. i Malmö­

hus län rör sig om något sådant som 300 per år. Med hänsyn härtill kan det

befaras att på sina håll förhören skola komma att få en omfattning, som knap­

past kan bemästras med nuvarande resurser.

I några av de avgivna yttrandena har tillstyrkandet i första hand moti­

verats ur mera principiella synpunkter. Det framhålles sålunda av läns­

styrelsen i Värmlands län, att det icke väl överensstämde med svensk rätts­

uppfattning att förvägra en person, beträffande vilken frihetsberövande satts

Dihang till riksdagens protokoll 1954. 1 samt. Nr 159.

Kungl. Maj:ts proposition nr 159.

10

229

!)

43

146

i fråga, att muntligen yttra sig inför den beslutande myndigheten. I andra

remissvar bar särskilt betonats betydelsen ur praktisk psykologisk synpunkt

att vederbörande blir hörd och gynnsamma erfarenheter av de muntliga för­

hören redovisats. Länsstyrelsen i Kronobergs län uppger sålunda, att den

under de senaste åren i mycket stor utsträckning hållit förhör med alkoholis­

ter, dock icke fullt i den omfattning utredningen förutsatte. Länsstyrelsen

hade endast goda erfarenheter därav. Länsnykterhetsnämnden i Kronobergs

län uttalar sin fulla uppskattning av den ordning, som tillämpats i länet och

fortsätter:

Effekten har varit enbart gynnsam. Alkoholmissbrukaren bär fått en sista

allvarlig erinran av en av länets främsta auktoriteter, och därefter — i regel

— ytterligare ett tillfälle att frivilligt återgå till ett nyktert och ordentligt

liv. Detta bär i samtliga fall visat sig ha gynnsamt resultat, även om detta

självfallet varit av olika varaktighet. I något fall bär effekten varit så gynn­

sam att intagningsförordnandet aldrig behövt tagas i bruk. Då länsnykter-

hetsnämndens erfarenheter således äro mycket goda beträffande förhörsmeto­

dens tillämpning i praktiken, vill nämnden ge förslaget om en mera vidgad

och permanent form för detta förfarande sin livligaste tillstyrkan.

Nykterhetsnämnden i Stockholm framhåller att den som bestrider riktig­

heten av en ifrågasatt intemeringsåtgärd och därför begär muntligt förhör

borde ha större möjlighet att inse eller åtminstone förmoda riktigheten av åt­

gärden, om hans förhållanden blivit offentligt prövade inför ett kvalificerat

kollegium än om den nuvarande ordningen bibehålies.

Direktören för alkoholistanstalten å Venngarn anser en öppen procedur

synnerligen önskvärd från behandlingssynpunkt och framhåller de betydande

svårigheter, som uppstår vid anstalten om fallen icke kan diskuteras med

full öppenhet. Han påtalar den ökade benägenheten att hemligstämpla hand­

lingar rörande alkoholmissbrukare och anför vidare:

Risken för trakasserier eller hämnd mot uppgiftslämnare torde i allmänhet

vara betydligt överdriven. Den nuvarande sekretessen tar sig ibland rent

löjeväckande former. Så t. ex. förekommer, att nykterhetsnämnden i en rap­

port lämnar åtskilliga detaljerade upplysningar om händelser som förekom­

mit men beträffande »vittnenas» namn hänvisar till en särskild hemlig bi­

laga. Ofta föreligger det icke någon svårighet för alkoholmissbrukaren att

identifiera uppgiftslämnarna då ofta nog endast ett fåtal personer kan äga

kännedom om de relaterade förhållandena. I andra fall medför ett sådant

hemlighetsmakeri att orätt person misstänkes för att ha lämnat uppgifter.

Det kan icke heller anses uteslutet, att sanningskravet åsidosättes om upp-

giftslämnaren vet att hans utsaga icke kommer till den berördes kännedom.

Under sekretess lämnade uppgifter kunna därför icke alltid tillmätas samma

betydelse, som de uppgifter, vilka kunna bli föremål för öppen prövning.

Direktören för Yenngarn anmärker i detta sammanhang även på nykter-

hetsnämndernas handläggning av interneringsärenden och påtalar bristen på

personlig kontakt med alkoholmissbrukarna samt utredningarnas torftighet.

Även länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län pläderar bestämt för ökad

muntlighet och hänvisar till tidigare uttalande, där den funnit de muntliga

förhören innebära en synnerligen god garanti för obehöriga frihetsberövan-

Kungl. May.ts proposition nr 159.

147

den i alkoholistärenden. Det muntliga förfarandet borde emellertid — fram­

håller länsstyrelsen — tillerkännas ställningen av en mera självständig pro­

cessform och icke endast göras till ett led i en eljest helt skriftlig procedur.

Förslaget vore i detta hänseende allt för litet radikalt. Länsstyrelsen åsyf­

tade särskilt, att regeln om kommunikation med skriftlig förklaring bibe­

hållits. Denna bestämmelse hade visat sig olämplig särskilt i de vid läns­

styrelsen ej sällan förekommande fall, att förhör hålles med en provisoriskt

omhändertagen innan delgivning av handlingarna skett. Den muntliga för­

klaringen borde därför införas som ett alternativ till den skriftliga.

Stadsfullmäktige i Malmö anser att proceduren inför länsstyrelsen i små

former bör närmare ansluta sig till proceduren vid de allmänna domstolarna.

Några remissinstanser, som i princip förordat ökad muntlighet, har ifråga­

satt vissa modifikationer i utredningens förslag. Länsstyrelsen i Älvsborgs

län anser sålunda, att förhör ej bör vara obligatoriskt, då behovet av om­

händertagande är uppenbart. Länsstyrelsen i Kronobergs län och länsnykter-

hetsnämnden i Stockholms län hyser en liknande uppfattning men har dock

intet yrkande beträffande den föreslagna bestämmelsens avfattning. Direk­

tören för alkoholistanstalten å Venngarn framhåller bl. a. olägenheterna av

att hålla förhör i alla interimistiska vårdfall. Länsstyrelserna borde därför

eventuellt få underlåta att ordna förhör, om sådant befunnes onödigt eller

sakna betydelse för ärendets avgörande. Länsstyrelserna i Uppsala och Krono­

bergs län samt länsnykterhetsnämnden i Gotlands län anmärker på utred­

ningens uttalande, att förhör bör hållas, om alkoholmissbrukare underlåter

att förklara sig eller bestrider lämnade uppgifters riktighet, och anser att en

sådan tillämpning skulle föra för långt.

En del remissinstanser inom den grupp, som ansluter sig till reservanterna

inom utredningen, anser att den nuvarande ordningen bör bibehållas.

Till omförmälda grupp remissinstanser hör socialstyrelsen (majoriteten),

medicinalstyrelsen, kontrollstyrelsen, överståthållarämbetet, länsstyrelserna i

Södermanlands, Östergötlands, Jönköpings, Kalmar, Gotlands, Kristianstads,

Hallands, Skaraborgs, Västmanlands, Kopparbergs, Gävleborgs och Norrbot­

tens län, polismästaren i Stockholm, länsnykterhetsnämnderna i 16 län (re­

servationer i denna del vid yttrandena ifrån länsnykterhetsnämnderna i Göte­

borgs och Bohus och Kopparbergs län), Karolinska institutets lärarkollegium,

Svenska läkarsällskapet, förste provinsialläkarna i Kronobergs och Skara­

borgs län, flertalet hörda nykterhetsnämnder bl. a. nykterhetsnämnden i Göte­

borg (majoriteten), Centralförbundet för nykterhetsundervisning, Sveriges

nykterhet svänners landsförbund, Svenska nylcterhetsvårdsförbundet, Läns-

nykterhetsnämndernas tjänstemannaförening, Svenska läkarnas nykterhets­

förening, De erkända alkoholistanstalternas centralorganisation, flertalet er­

kända alkoholistanstalter, Föreningen Sveriges landsfogdar samt Svenska

polisförbundet.

Länsstyrelsen i Stockholms län har icke anslutit sig till reservanterna men

funnit utredningens förslag lämna rum för erinran. Länsstyrelsen anför:

Kungl. Maj-.ts proposition nr 159.

148

I betraktande av alkoholmissbrukarnas ofta rätt kverulantiska läggning

måste det befaras, att, vid ett accepterande av lagförslagets ståndpunkt i

denna del, länsstyrelserna skulle bliva över hövan betungade med reellt sett

onödiga förhör av förevarande slag. Å andra sidan är det uppenbarligen i

psykologiskt hänseende av stor betydelse såväl för den det närmast gäller

och hans förhållande till den följande vården som med avseende å allmän­

hetens inställning till nykterhetsarbetet, att vederbörande äger möjlighet att

personligen inför den beslutande myndigheten framföra sina synpunkter i

intemeringsärendet. Svårigheten synes här närmast ligga i att utfinna en

formel, som på en gång nöjaktigt tillgodoser nämnda önskemål och samtidigt

håller förhörsfrekvensen inom någorlunda rimliga gränser. En möjlighet vore

måhända att bestämma, att muntligt förhör skall äga rum inför länsstyrelsen,

när denna eller någon av de vid handläggningen medverkande sakkunniga —

på grund av framställning från alkoholmissbrukaren eller eljest — finner så­

dant förhör av omständigheterna påkallat.

Liknande uttalanden göres av styrelserna för statens alkoholistanstalter å

Svartsjö, Venngarn och Haknäs. Styrelsen för Svartsjö förordar, att den

föreslagna bestämmelsen i allt fall uppmjukas därhän, att förhör skall an­

ordnas, därest länsstyrelsen icke finner sådant uppenbart onödigt.

Fångvårdsstyrelsen har icke tagit ställning i denna fråga utan förordar

ytterligare utredning. Förste provinsialläkaren i Gävleborgs län anser att

förhören bör hållas inför länsnykterhetsnämnderna, varvid juridisk sakkun­

skap bör anlitas.

De remissinstanser, som ansluter sig till reservanterna i ifrågavarande av­

seende, bär i allmänhet även motiverat sin ståndpunkt med de av reservan­

terna anförda skälen eller understrukit visst eller vissa av dessa skäl. Läns­

styrelsen i Kopparbergs län anför sålunda:

Det torde icke kunna påvisas något fall där en person genom tvångs-

internering inmanats på anstalt utan att grund för interneringen förelegat.

Däremot är det allmänt känt att tusentals alkoholister lämnats i frihet, ehuru

ett omhändertagande varit synnerligen behövligt. Eättsskyddet för alkohol-

missbrukarna kan icke vara det primära när man går att reformera den nu­

varande nykterhetsvården. I stället gäller det att bereda bättre skydd för

dem som alkoholmissbrukaren kan åsamka skada och lidanden och för vilkas

frihet och trygghet alkoholisten oifta är ett ständigt hot.

Särskilt olämpligt synes det vara att förhören ges offentlig karaktär. Med

hänsyn till den sjukliga hämndlystnad som i regel åtföljer alkoholism och

som riktar sigjnot alla som medverkat till interneringen måste ett sådant för­

farande vara ägnat å ena sidan att försvåra utredningen och å andra sidan

att ge alkoholisten tillfälle till repressalier mot dem som vid förhöret gjort

för honom oförmånliga uttalanden.

iSocialstyrelsen — som icke har något att erinra mot att muntliga

förhör inom den nuvarande bestämmelsens ram anordnas i större ut­

sträckning än f. n. men bestämt avstyrker den föreslagna bestämmelsen —

har vid behandlingen av denna fråga inledningsvis tagit upp ett påstående

att nykterhetsvårdens företrädare icke skulle hysa riktig förståelse för rätts-

säkerhetskravet. Styrelsen betecknar denna uppfattning som oriktig och be­

tonar med eftertryck, att riktpunkten för nykterhetsvårdens önskemål vore

Kungl. Maj:ts proposition nr 159.

149

största möjliga rättssäkerhet för de medborgare, som beröres av denna vård.

Även de anhöriga hade emellertid berättigade anspråk på att i lika hög grad

som alkoholmissbrukaren få åtnjuta rättssäkerhet. En avvägning måste göras

på denna punkt. Socialstyrelsen ansåge, att den avvägning i detta hänse­

ende, som innefattades i alkoholistlagens bestämmelser om handläggningen

av interneringsäqenden, i praktiken verkat tillfredsställande. Erfarenheterna

av den gällande ordningen tydde sålunda icke på ett objektivt behov av ytter­

ligare formella garantier för rättssäkerhetskravet.

Enligt socialstyrelsens mening vore för övrigt det föreslagna förfarings­

sättet i ett viktigt avseende mindre tillfredsställande ur rättssäkerhetssyn­

punkt än den nuvarande ordningen. Socialstyrelsen har i denna del anfört

bl. a. följande:

För att ett muntligt förhör skulle fylla den avsedda uppgiften att skänka

ökad rättssäkerhet torde det vara nödvändigt, att icke endast den, mot vilken

förfarandet vore riktat, hördes muntligen utan även att den bevisning, som

åberopades mot honom, framlades under mer eller mindre rättsliga former.

Möjlighet härtill hade även öppnats i de föreslagna bestämmelserna. Utred­

ningen syntes emellertid ha förutsatt, att förhören med närstående och andra,

som kunde lämna upplysningar i ärendet, skulle kunna anordnas så, att den,

mot vilken förfarandet riktades, samt hans försvarare skulle kunna icke blott

vägras tillträde till förhöret utan även undanhållas kännedom i efterhand om

vad som därvid förekommit. Enligt styrelsens mening skulle ett sådant för­

faringssätt lämna långt mera övrigt att önska från formell rättssäkerhetssyn­

punkt än den nuvarande ordningen. Det måste nämligen vara av obetingat

mycket större betydelse från denna synpunkt, att vederbörande hade tillfälle

att yttra sig över hela det material, som låge till grund för avgörandet, än

att han finge rätt att bliva muntligt hörd av den myndighet, som hade att

träffa avgörandet. Den av utredningen ifrågasatta ordningen gåve ju en av

sanningsplikten obesvärad person möjlighet att utan risk att bliva veder­

lagd framföra snart sagt vilka påståenden som helst.

Socialstyrelsen har i sitt yttrande även diskuterat den av förslagets till-

skyndare uppgivna fördelen med utvidgad muntlighet att en sådan ordning

skulle göra alkoholmissbrukaren mera böjd för att godta interneringsåtgär-

den än om han icke fått lägga fram sin sak muntligen. Socialstyrelsen anför

härom:

Betydelsen av denna synpunkt är emellertid icke synnerligen stor. Det

måste nämligen hållas i minnet att det endast är en liten del av nykterhets-

vårdsklientelet, omkring tio procent, som blir föremål för beslut om tvångs­

åtgärd. Det ligger i sakens natur, att detta negativa urval av klientelet till

stor del utgöres av insiktslösa individer, med stor benägenhet för kverulans

och därför under alla förhållanden oförmögna att medgiva att de skulle vara

i behov av vård. För sådana individers inställning till sin behandling saknar

det därför reell betydelse hur procedurfrågan är ordnad. Det kan för övrigt

dragas i tvivelsmål, om den muntliga förhörsmetoden i själva verket är ägnad

att öka klienternas benägenhet att acceptera utgången av deras sak.

Socialstyrelsen har jämväl behandlat invändningarna mot utredningsför­

slaget i nu ifrågavarande del och härvid funnit det avgörande vara, att för­

slaget så långt ifrån att främja rättssäkerheten utgjorde ett farligt hot mot

Kungl. Maj:ts proposition nr 159.

denna nämligen i första hand för alkoholmissbrukarnas anhöriga men även

för andra uppgiftslämnare. Socialstyrelsen hänvisar härutinnan till reseiva-

tionen vid förslaget. Styrelsen framhåller vidare, att den av utredningen an­

visade ordningen med muntligt förhör med dessa personer vid sidan av för­

handlingen med alkoholmissbrukaren — en ordning som styrelsen i en här

förut refererad del av sitt yttrande funnit otillfredsställande ur alkoholmiss­

brukarens synpunkt — icke utgjorde någon garanti mot repressalier gentemot

anhöriga och andra uppgiftslämnare. Socialstyrelsen tillägger.

Man måste därför utgå från att nykterhetsvårdens representanter i stor ut-

sträckning komma att känna sig förhindrade att åberopa muntlig bevisning vid

förhör inför länsstyrelsen. Det måste särskilt framhållas, att det härvid_ av­

görande är, icke om det objektivt sett föreligger repressalierisk för uppgifts-

lämnarna, utan om dessa, med rätt eller orätt, känna fruktan för repressalier.

Det är enligt socialstyrelsens erfarenhet mycket vanligt, att alkoholmissbru­

kares anhöriga endast vid strängt personliga samtal och efter uttrycklig för­

säkran om diskretion kunna förmås lämna närmare upplysningar om de rätta

förhållandena. Redan möjligheten, att en anmälan till nykterhetsnämnden kan

komma att i sinom tid föranleda en kallelse till muntligt förhör inför läns­

styrelsen, torde i många fall vara tillräcklig för att avhålla vederbörande från

att överhuvud taget sätta sig i förbindelse med nykterhetsnämnden.

Om emellertid muntligt förhör anställes med alkoholmissbrukaren utan att

nykterhetsnämndens representant ser sig i stånd att förebringa den motbevis-

ning, som i själva verket är tillgänglig för honom, måste resultatet bli minskad

effektivitet i nykterhetsvårdsarbetet. Redan under nu rådande ordning är det

faktiska läget det, att ett mycket stort antal alkoholmissbrukare icke bliva

föremål för ett i verkligheten mycket välbehövligt ingripande, enär deras offer

icke våga anmäla dem på grund av fruktan för repressalier. Detta läge skulle

förvärras genom nya procedurföreskrifter, som äro ägnade att än mer avskräcka

hjälpbehövande från att hänvända sig till nykterhetsvårdens organ.

Socialstyrelsen har även berört vissa praktiska olägenheter med den före­

slagna ordningen. Styrelsen anser, att yrkanden om muntligt förhör skulle

komma att framställas i ett stort antal fall endast för att fördröja proceduren

eller för att vederbörande finner förhöret intressant. Detta gällde bl. a. de

alkoholmissbrukare som omhändertagits interimistiskt och som redan befinner

sig på anstalten, då den slutliga prövningen skall äga rum. Många av dessa

skulle säkert med begärlighet gripa det tillfälle till avbrott i den redan på­

började anstaltsvistelsen, som resan till residensstaden skulle innebära.

Härigenom skulle i sin tur kostnaderna ökas och väsentligt ökade anspråk

ställas på den tid, länsstyrelsen måste ägna åt dessa ärenden. Förslaget borde

därför i varje fall modifieras så att förhöret kunde hållas inför någon läns­

styrelsens tjänsteman å den ort, där vederbörande vistas.

Socialstyrelsens yttrande i nu avhandlade fråga är icke enhälligt. General­

direktören Bexeliusochbyråcliefen vonHofsten har i särskilda yttranden reser­

verat sig till förmån för utredningens förslag. Generaldirektören Bexelius

framhåller, att även en kverulant borde ha tillfälle att framföra sina synpunk­

ter och kunna få rättsbildat biträde i fall, då frihetsberövande ifrågasättes,

samt tillägger:

150

Kungl. Maj:ts proposition nr 159.

151

Den mycket ömtåliga frågan om hörande av nära anhöriga och om rätt för

alkoholmissbrukaren att taga del av protokollet över förhöret synes böra göras

till föremål för förnyat övervägande. Man kan icke gärna bortse från de syn­

punkter, som socialstyrelsens majoritet anför i detta hänseende. Å andra sidan

är det icke tillfredsställande att grunda ett beslut om frihetsberövande på ett

material som den berörde icke får taga del av. Jag vill erinra om stats­

makternas ståndpunktstagande i liknande fråga, då det under kriget gällde in­

ternering av utlänningar. Jag vill även framhålla, att en alkoholist, som om-

händertages exempelvis på specialindikationen farlig för annans säkerhet,

oftast måste förstå, från vem som uppgifterna i sak emanera. Lämpligast är

måhända att man söker sig fram genom en försöksverksamhet och icke från

början binder sig för den slutliga ordningen.

Socialstyrelsen framhåller i sitt yttrande, att den vid sitt avstyrkande av

muntligt förhör i den omfattning, utredningen föreslagit, stöddes av en mycket

stark opinion bland de praktiskt verksamma nykterhetsvårdarna i landet.

Bland de remissinstanser med medicinsk sakkunskap, som förordat reser­

vanternas förslag, har förut nämnts Karolinska institutets lärarkollegium.

Kollegiet anför som skäl för sin uppfattning:

Man måste ihågkomma att inom interneringsklientel förefinnes ett stort

antal grovt psykiskt abnorma personer —- enligt uppgifter i betänkandet be­

stod exempelvis beläggningen på Yenngarn i juli 1946 till 70% av. psykiskt

sjuka och abnorma individer — vilkas alkoholmissbruk och asociala upp­

trädande i många fall varit så uppenbart, att klara interneringsindikationer

förelegat. Att lämna kroniskt missnöjda, kverulatoriska och paranoiska alko­

holister fria möjligheter att erhålla förhör synes kollegiet onödigt och även

olämpligt på grund av skäl som reservanterna anfört. Många avancerade

alkoholister sprida en utpräglad skräckstämning omkring sig, ej sällan med

förlamande effekt på gryende initiativ från omgivningens sida att få dem om­

händertagna. Man bör enligt kollegiets åsikt vara försiktig med att utan

mycket tvingande skäl öka svårigheterna att få dylika personer omhändertagna,

innan de alldeles hinna förstöra sig själva eller begå. våldsdåd. Skyddssyn­

punkterna beträffande dem, som hotas av vissa alkoholister eller på annat sätt

plågas av dem, ha kommit väl mycket i skymundan genom majoritetens för­

slag, enligt uppfattningen hos lärarkollegiet, som även vill erinra om att

bortåt 20 % av de anstaltsvårdade enligt uppgifter bestå av s. k. farliga

alkoholister. Denna procentsiffra kommer säkerligen att väsentligt växa, sedan

det vidgade farlighetsbegreppet allmänt börjat tillämpas.

Även andra frågor avseende handläggningen av interneringsärenden har

väckt intresse. Flera länsstyrelser föreslår sålunda, att länsstyrelsen skall få

befogenhet att höra vittnen på ed och i sammanhang härmed avstyrkes i

några yttranden bibehållandet av den nuvarande regeln om vittnesförhör vid

domstol.

Utredningens förslag om rätt i vissa fall för alkoholmissbrukaren att er­

hålla biträde på det allmännas bekostnad vid förhör inför länsstyrelsen har i

flertalet yttranden ej föranlett några erinringar. De remissinstanser, som an­

sluter sig till reservanterna i kommittén beträffande de muntliga förhören, torde

dock i regel dela även reservanternas uppfattning om behovet av bestämmelser

om biträdeshjälp. Förslaget avstyrkes mer eller mindre bestämt av läns­

Kungl. Maj:ts proposition nr 159.

152

styrelserna i Älvsborgs och Skaraborgs län, landsfogden i sistnämnda län,

länsnykt er hetsnämnderna i Hallands, Skaraborgs och Västerbottens län samt

Länsnykterhetsnämndernas tjänstemannaförening.

Länsstyrelsen i Älvsborgs län framhåller, att förhören inför länsstyrelsen

huvudsakligen hade till ändamål att klarlägga fakta i målet för att få konsta­

terat vederbörandes spritmissbruk och följdverkningarna av detsamma. Den

nytta, som den förmente alkoholmissbrukaren härvid skulle ha av ett biträde,

vore sannolikt ringa. Det torde vidare bli svårt att skaffa för uppdraget lämp­

liga biträden. De nuvarande advokaterna torde som regel icke äga lämplig

kompetens och erfarenhet. Länsstyrelsen i Skaraborgs län åberopar mot för­

slaget bl. a., att man borde undvika att förhöret inför länsstyrelsen mer eller

mindre finge prägel av en juridisk process mellan två parter. Samma synpunkt

återkommer även i andra yttranden. Länsnykterhetsnämnden i Västerbottens

län påpekar sålunda, att »försvarsadvokaten» självfallet måste lägga upp sitt

försvar efter rent processuella linjer, påkalla vittnen och kräva tillgång till

alla handlingar i ärendet. Därvid hade nykterhetsvårdens icke juridiskt ut­

bildade tjänstemän föga möjlighet att göra sociala och medicinska synpunkter

gällande. Resultatet bleve icke gärna annat än funktionsodugliga nykterhets-

vårdsorgan, verkningslös nykterhetsvård och ett ökat befästande av alkohol­

missbruket.

Några remissinstanser förordar vissa jämkningar i den föreslagna bestäm­

melsen om biträde. Länsstyrelsen i Kronobergs län och direktören för

alkoholistanstalten å Venngarn ifrågasätter sålunda, att biträde skulle kunna

förordnas även för avgivande av förklaring. Direktören för Venngarn fram­

håller bl. a. att detta skulle till icke oväsentlig grad kunna eliminera den känsla

av rättslöshet och hjälplöshet, som nu icke sällan syntes behärska den tvångs-

internerade alkoholmissbrukaren. Han vore i allmänhet själv oförmögen att

avfatta en skriftlig förklaring och saknade oftast medel att anlita biträde här­

för. Om han kunde erhålla sådant biträde skulle säkerligen de muntliga för­

hören kunna inskränkas.

Länsstyrelsen i Kopparbergs län, som i och för sig icke har något att

erinra mot införandet av en rätt till biträde, framhåller att länsstyrelsen

borde kunna vägra bifall till begäran om att erhålla biträde på det allmännas

bekostnad, när det gällde klara fall, t. ex. vid återfall av tidigare internerade.

Stadsfullmäktige i Malmö anser den generella regeln att biträdesersättningen

skall stanna på statsverket olämplig. Det vore icke uteslutet att den hjälpte

kunde vara ekonomiskt väl ställd.

Departementschefen.

Vid olika tillfällen har förslag framkommit om ändring av den från alko-

holistvårdslagstiftningens början bestående ordningen, att beslut om tvångs-

intemering av alkoholister skall meddelas av länsstyrelsen. I propositionen

om den nuvarande alkoholistlagen av år 1931 föreslogs sålunda, att beslutande­

rätten i dessa ärenden skulle överflyttas till länsvis inrättade skyddskollegier.

Kungl. Maj:ts proposition nr 159.

153

Socialvårdskommittén har sedermera — låt vara att projektet slutligen icke

fullföljts — fört fram tanken att lägga beslutanderätten hos en länssocial-

nämnd med landshövdingen som ordförande och tre eller flera lekmän eller

läkare som ledamöter. Under senare år har en allmän debatt uppstått om

rättssäkerheten vid de s. k. administrativa frihetsberövandena överhuvud,

och i samband härmed har även proceduren i mål om internering av alkoholis­

ter uppmärksammats. Särskild aktualitet har spörsmålet fått sedan nyligen

sakkunniga tillkallats med uppgift just att verkställa utredning av frågan om

ökade rättsliga garantier vid administrativa frihetsberövanden och därmed

sammanhängande spörsmål.

Jämväl i direktiven för alkoholistvårdsutredningen framhölls att starka

skäl talade för en ändring av nuvarande regler rörande intagningsför-

farandet och att intagningen borde föregås av ett muntligt förfarande

vid en kvalificerad myndighet. Utredningen har anslutit sig till denna

uppfattning och förordat ändringar i gällande ordning både i fråga om det

beslutande organet och proceduren. De föreslagna ändringarna innebär en

förstärkning av länsstyrelsen med tre sakkunniga samt ökad muntlighet vid

handläggningen inför styrelsen bl. a. genom föreskrift om obligatoriskt för­

hör med alkoholmissbrukaren, om denne begär det. På sistnämnda punkt

är emellertid utredningen icke enig. Tre av dess ledamöter förordar, att lik­

som f. n. länsstyrelserna skall fritt få avgöra om förhör skall hållas.

Bland remissinstanserna är meningarna delade i dessa frågor och ett

stort antal — beträffande den föreslagna ökade muntligheten flertalet —

hörda myndigheter och organisationer avstyrker ändringar i den nuvarande

ordningen. Den i debatten om de administrativa frihetsberövandena fram­

förda tanken att överflytta beslutanderätten till de allmänna domstolarna

eller särskilda socialdomstolar har emellertid berörts endast i några få yttran­

den och ej vunnit anslutning annat än i en reservation till socialstyrelsens

utlåtande. Några remissinstanser — bl. a. strafflagberedningen — har ifråga­

satt lösningen att efter norskt mönster anförtro uppgiften till de kommunala

nykterhetsnämnderna med domaren i orten som ordförande.

Frågan om vilket organ som skall besluta om tvångsintagning av alkohol­

missbrukare har emellertid numera kommit i ett annat läge genom tillsättan­

det av nyssnämnda utredning angående administrativa frihetsberövanden.

En huvuduppgift för denna utredning blir nämligen att söka klarlägga och

taga ställning bl. a. till spörsmålet vilket organ som i första instans och på

skilda administrativa rättsområden, däribland även förevarande, skall hand­

lägga interneringsärenden. Anledning finnes därför ej att i detta samman­

hang taga ställning till denna fråga. Handläggningen av interneringsärenden

bör således t. v. alltjämt ankomma på länsstyrelsen.

Med spörsmålet vilket organ som skall besluta om tvångsintagning sam­

manhänger nära frågan, hur detta organ i sådana ärenden skall vara sam­

mansatt. Utredningens förslag i detta hänseende — att föra in ett

lekmannaelement i länsstyrelsen och ge detta del i avgörandet — får

Kungl. Maj:ts proposition nr 159.

154

icke ses isolerat. Det hör intimt samman med de aktuella strävandena att

stärka länsstyrelsernas ställning bl. a. i syfte att underlätta en decentrali­

sering av ärenden till dem från Kungl. Maj:t och de centrala organen i Stock­

holm. Spörsmålet berördes av min företrädare i ämbetet i dennes anförande

till statsrådsprotokollet den 5 mars 1948 vid tillsättandet av 1948 års läns­

styrelseutredning. Därvid pekades på tendensen att skapa särskilda länsorgan

vid sidan av länsstyrelserna och ge dem viktiga uppgifter, vilket försvagade

länsstyrelsernas ställning, varjämte framhölls att om man ville motarbeta eu

sådan försvagning och anknyta några av dessa organ till länsstyrelsen, man

också torde komma in på frågan om medverkan inom styrelsen av ett lekman-

naelement. Då lekmannainslaget ofta är starkt i de särskilda länsorganen och

dessa kanske i vissa fall tillskapats bl. a. för att bereda utrymme för sådant in­

flytande, är härmed i själva verket ett viktigt motiv för den föreslagna ord­

ningen angivet. Detta har också antytts i yttranden från länsstyrelseutred­

ningen och några länsstyrelser. Man har funnit, att en medverkan av lekmän

vore en förutsättning för att länsstyrelserna skall få behålla sin ställning som

socialvårdens viktigaste länsorgan och ansett det vara så betydelsefullt att

så skedde, att man accepterade lekmännen inom länsstyrelsen trots de

olägenheter systemet enligt vissa av dessa remissinstansers mening förde

med sig.

Kritik mot förslaget i denna del har nämligen, som jag nyss anmärkte,

icke saknats. Den är delvis av principiell natur. Då man härvid förmenar!

att den föreslagna ordningen skulle vara oförenlig med länsstyrelsernas orga­

nisatoriska uppbyggnad och även ifrågasätter dess grundlagsenlighet, synes

man emellertid skjuta över målet. Länsstyrelsernas organisation är uppen­

barligen ej något en gång för alla givet; en viss anpassning efter ändrade

förhållanden måste kunna ske i samband med att nya uppgifter lägges på

den lokala administrationen eller nya krav ställes på denna. Något hinder

ur denna synpunkt att organisera länsstyrelserna enligt förslaget synes därför

ej föreligga.

Som av den förut lämnade redogörelsen framgår föreslog också läns­

styrelseutredningen att länsstyrelserna för olika slag av ärenden skulle för­

stärkas med ett lekmannakollegium, varierande till sin sammansättning

alltefter ärendenas skilda natur. Då länsstyrelseutredningens förslag vid

1952 års riksdag partiellt genomfördes förklarade jag mig emellertid ej be­

redd (prop. nr 155 s. 15) att da taga definitiv ställning till spörsmålet om

lekmannamedverkan i länsstyrelserna. Som skäl härför anförde jag bl. a.,

att frågan om administrativa frihetsberövanden över huvud taget torde

komma att bli föremål för närmare överväganden. Detta skäl gör sig givet­

vis med än större styrka gällande, sedan utredning i ämnet numera till­

satts. I direktiven för utredningen göres ett uttalande till förmån för ökad

lekmannamedverkan inom det beslutande organet, då däri såsom önskvärt

framhålles att den lokala förankringen ej går förlorad. Det uttalas också, att

det i det beslutande organet måste ingå icke blott kvalificerad juridisk sak­

Kungl. Maj:ts proposition nr 159.

155

kunskap utan även företrädare för medicinska och allmänt sociala synpunkter,

varjämte den rekommendationen lämnas att till organet knytes någon leda­

mot med kännedom om och erfarenhet från just det vårdområde, varom är

fråga i det särskilda fallet.

Även om jag sålunda i princip ställer mig avgjort positiv till förslaget

om lekmannamedverkan i länsstyrelserna anser jag det icke tillrådligt att

på ett begränsat rättsområde nu införa en organisationsform, som innebär

ett föregripande av den mer allmängiltiga lösning av ifrågavarande problem,

vartill den tillsatta utredningen syftar, i all synnerhet som vissa vid re­

missbehandlingen påtalade praktiska olägenheter otvivelaktigt är förknip­

pade med förslaget. Sålunda torde det erbjuda vissa svårigheter att i er­

forderligt antal finna för uppdraget lämpliga personer, framför allt läkare

med erforderliga kvalifikationer och villiga att ataga sig den ganska tids­

krävande uppgiften. Tills vidare bör länsstyrelserna därför bibehållas i

sin nuvarande sammansättning vid handläggningen av interneringsärenden.

Yad härefter angår frågan om ordningen för ärendenas handläggning inför

länsstyrelsen och då särskilt förslaget om ökad muntlighet, sa har jag

redan förut berört de meningsbrytningar, som på denna punkt före­

kommit inom utredningen och bland remissinstanserna. Att märka är

emellertid att utredningens förslag i denna del endast innebär, att i lagen

fastslås vad som på många håll i huvudsak torde ha tillämpats eller att förhör

skall hållas med vederbörande då han begär att få bli hörd. Det är alltså

icke fråga om någon genomgripande nyhet, vars införande skulle bryta mot

vedertagna principer för handläggningen av dessa ärenden. Det måste många

gånger redan nu vara svårt för länsstyrelsen att besluta i ett internerings-

ärende endast på grundval av ett kanske bristfälligt skriftligt material sär­

skilt som prövningen ju i första hand skall avse frågan huruvida icke hjälp-

åtgärder är tillfyllest. Enligt förslaget skall länsstyrelsen i samband med

beslut om anstånd med verkställighet kunna förordna om övervakning och

lydnadsföreskrifter. I en sådan situation torde, oavsett hur förhörsbestäm-

melserna utformas, förhör vara nödvändigt.

Redan i direktiven för alkoholistvårdsutredningen uttalade sig dåvarande

statsrådet Mossberg för ökad tillämpning av muntlighet i dessa ärenden. Det

framstår också för mig som en helt naturlig sak, att ett ingripande i den per­

sonliga friheten, som kan sträcka sig över flera år, icke bör ske utan att veder­

börande får tillfälle att muntligen yttra sig inför den i första instans be­

slutande myndigheten. Ett skriftligt förfarande innebär uppenbarligen större

risk för misstag och är alltså ur rättssäkerhetssynpunkt otillfredsställande.

Att muntlig förhandlingsordning är vedertagen för brottmålsprocessens

del beror på att denna form ansetts vara överlägsen den skriftliga, då

det gäller att få fram ett så fullständigt och tillförlitligt material som

möjligt att läggas till grund för avgörandet. Motsvarande bör i viss mån gälla

även den administrativa processen av den typ, det här är fråga om. De skrift­

liga förklaringarna i interneringsärendena torde många gånger endast inne­

Kungl. Maj:ts proposition nr 159.

156

hålla ett bestridande av yrkandet i ansökningen eventuellt med en summa­

risk redogörelse för skälen härför, alltså ett osäkert underlag för beslutet.

Vid ett muntligt förhör kan länsstyrelsen genom frågor få klarhet om vilka

uPPc>ifler vederbörande bestrider och medgiver och överhuvud erhålla en

bättre bild av hans inställning till den uppkomna situationen.

For den enskilde individen måste det vidare förefalla främmande och

inkons ek vent att icke ens ett kortare eller villkorligt frihetsstraff kan ådömas

utan att den tilltalade personligen inställt sig inför rätten, medan i ett

ärende om internering på alkoholistanstalt på en visserligen maximerad men

dock obestämd tid vederbörande icke har rätt att själv få framlägga sina

synpunkter inför den beslutande myndigheten. Man kan icke häremot in­

vanda, att det är fråga om ingripanden av helt olika karaktär; för den som

är föremål för åtgärden torde frihetsberövande! te sig som det väsentliga.

Ur behandlingssynpunkt torde det många gånger vara betydelsefullt, att

alkoholisten känner sig ha fått tala ut inför länsstyrelsen, att han icke an­

ser sig dömd ohörd. En sådan inställning lär nämligen lätt kunna åstad­

komma en negativ reaktion till vården på anstalten till men för ett gott re­

sultat av behandlingen. Socialstyrelsen och några andra remissinstanser har

visserligen bestritt, att de muntliga förhören skulle ha någon betydelse i

detta sammanhang, men uttalanden i motsatt riktning saknas icke och har

framförts även av företrädare för alkoholistvården, överhuvud har från

olika håll inom det aktiva nykterhetsarbetet uttalats, att man icke hade något

att erinra mot en ökad användning av muntliga förhör. I allmänhet har man

härvid emellertid tänkt sig att detta skulle ske inom de nuvarande bestämmel­

sernas ram. Rent principiellt synes det mig emellertid mindre tillfredsstäl­

lande att sålunda lämna avgörandet till länsstyrelserna. Detta kan leda till

växlande rättstillämpning, vilket med hänsyn till förhörens betydelse för rätts­

säkerheten synes vara stötande.

Ehuru jag sålunda anser starka skäl tala för utredningens förslag, vill

jag mnan jag definitivt anger min ståndpunkt till detsamma, något beröra de

anmärkningar, som framkommit och i samband härmed taga upp vissa spörs­

mål om förfarandets utformning.

Kritiken från kommittéreservanterna och de remissinstanser, som anslutit

sig till dem, riktar sig mindre mot bestämmelserna om obligatoriska munt­

liga förhör i och för sig än mot en tendens i förslaget att stöpa om ordningen

för interneringsärendenas handläggning efter mönster av den moderna brott-

målsprocessen. Man ser de obligatoriska förhören såsom ett led häri och

pekar på förslaget om rätt för alkoholmissbrukaren att få biträde på det

allmännas bekostnad såsom ett annat moment i samma utveckling. Den nya

ordningen skulle, menar man, försvåra nykterhetsnämndernas arbete och

minska skyddet för alkoholmissbrukarnas anhöriga och grannar. Detta vore

så mycket mindre befogat som några opåkallade frihetsberövanden icke före­

kommit på detta område.

Hur det än må förhålla sig på sistnämnda punkt — uppgiften torde icke

Kungl. Maj:ts proposition nr 159.

Kungl. Maj:ts proposition nr 159.

157

utan vidare kunna tagas för god — föreligger det i varje fall en risk för

misstag så länge nuvarande regler bibehålies. överhuvud torde det icke för­

hålla sig så som reservanterna funnit, att nykterhetsvårdens sätt att arbeta

utgör en garanti mot felaktiga tvångsingripanden. Även på utredningssta-

diet torde förfarandet stundom vara bristfälligt. Man har sålunda, tydligen

icke utan fog, anmärkt på att utredningarna är för knapphändiga och på­

talat, att nämnderna icke hör vederbörande personligen.

Den utvidgade muntligheten synes emellertid kunna genomföras på ett

sådant sätt, att de befarade olägenheterna icke behöver inträffa. F. n. håller

flera länsstyrelser tämligen regelmässigt förhör med personer, vilkas tvångs-

intagning begärts, utan att, såvitt uppgivits, några särskilda olägenheter

i angivna avseenden yppat sig. Förslaget avser som redan nämnts i princip

endast att lagfästa denna ordning och införa en möjlighet för alkoholmissbru­

karen själv att få bli hörd i ärendet. Däremot föreslås ingen ändring i vad

som f. n. gäller beträffande hörande av andra personer. Någon rätt för alkohol­

missbrukaren att påkalla förhör med annan än sig själv införes sålunda ej.

Finner länsstyrelsen, sedan alkoholmissbrukaren hörts, erforderligt att höra

annan person, behöver detta icke nödvändigt ske genom förhör inför länssty­

relsen. Länsstyrelsen kan t. ex. anmoda länsnykterhetsnämnden eller den kom­

munala nykterhetsnämnden att höra eller låta höra vederbörande.

Det är nämligen icke fråga om att nu införa ett i alla delar modernt process-

förfarande med koncentrerad offentlig förhandling. Den genomgripande

reform av den administrativa processen som detta skulle innebära torde icke

böra genomföras på ett så begränsat område som det ifrågavarande. På vissa

speciella punkter bör visserligen även i andra avseenden än de av utred­

ningen föreslagna ändringar genomföras som leder till ökad muntlighet; så

bör t. ex. förklaring kunna lämnas muntligen vid förhöret och kommunikation

kunna underlåtas, om vederbörande vid förhör på ett tidigt stadium muntligen

yttrat sig i saken. Men detta har knappast någon betydelse i detta samman­

hang. Det väsentliga är, att det föreslås att den nuvarande ordningen på vik­

tiga punkter skall bestå. Gällande regler om offentlighet och handläggning

inom lyckta dörrar bör sålunda bibehållas i huvudsak oförändrade. Behöver

ett vittne höras på ed, bör detta alltjämt ske inför domstol vid en särskild

förhandling. Liksom f. n. bör även länsstyrelsen äga höra en person upplys­

ningsvis. Ett dylikt förhör bör —- såsom utredningen förordat — kunna hållas

i alkoholmissbrukarens frånvaro eventuellt vid ett helt annat tillfälle än då

denne höres. Ett sådant förfaringssätt bör regelmässigt användas då länssty­

relsen anser förhör inför styrelsen nödvändigt men det kan befaras att alko­

holisten skall öva repressalier mot den som skall höras eller på annat sätt

trakassera denne. Som nyss nämnts kan länsstyrelsen emellertid även låta

nykterhetsnämnd hålla förhör med person, som kan väntas lämna upplysningar

av betydelse.

Den, om vars intagning är fråga, har icke — såsom reservanterna i utred­

ningen antagit — någon obegränsad rätt att få del av vad som förekommit

158

vid ett sådant förhör. Enligt sekretesslagen kan nämligen länsstyrelsen i ett

ärende av denna art vägra att lämna ut handlingar t. ex. förhörsprotokoll eller

anteckningar av nykterhetsnämnd, som visar vem som gjort anmälan eller

lämnat upplysningar i ärendet eller genom vilkas utlämnande någons per­

sonliga säkerhet sättes i fara. Finnes det av hänsyn till enskilda intressen

vara av synnerlig vikt att innehållet i handlingen icke uppenbaras — och

detta är tydligen ofta fallet just i dessa ärenden — må utlämnande även till

parten själv vägras. Grannar och anhöriga kan således liksom hittills

lämna uppgifter om en farlig alkoholist utan att behöva riskera att detta

kommer till hans kännedom.

Med anledning av att det gjorts gällande att ett förfaringssätt i enlighet

med vad nu angivits skulle för alkoholistens del vara mera otillfredsställande

ur rättssäkerhetssynpunkt än den nuvarande ordningen, må ånyo understrykas,

att det icke avses att införa några nyheter på denna punkt. Både enligt den

nuvarande och den föreslagna ordningen måste all den utredning — inklude­

rande anteckningar över förhör med personer, vilka lämnat upplysningar i

saken — som erfordras som grund för ett interneringsbeslut, förebringas för det

beslutande organet. F. n. torde denna utredning i allmänhet införas i målet i

skriftlig form. Så lär bli förhållandet även i fortsättningen. De bestämmelser,

enligt vilka denna utredning i viss utsträckning kan hemlighållas för parten

beröres över huvud taget ej av den nya lagstiftningen. Den ökade muntlighet,

som förordas, innebär endast att parten själv, som hittills i regel endast yttrat

sig i skrift över det material, som delgives honom, nu även får tillfälle att

yttra sig muntligen. En sådan ändring synes varken kunna innebära minskad

rättssäkerhet för honom själv eller föranleda någon försämring i rättsskyddet

för andra personer.

Beträffande de rent praktiska olägenheter, som skulle vara förenade med

de i vissa fall obligatoriska förhören med alkoholmissbrukarna, så är det

sannolikt att länsstyrelsernas arbetsbörda kommer att ökas och att systemet

även medför ökade kostnader för det allmänna. Att endast av dessa skäl avstå

från att införa den föreslagna ordningen kan dock knappast komma i fråga.

Jag vill emellertid uttala att förhör ej bör anordnas i andra fall än då så är

påkallat av de motiv som uppbär förslaget. Länsstyrelserna bör därför med­

givas rätt att i undantagsfall underlåta att anordna förhör med vederbörande

alkoholist, även om denne begär att bli hörd. Denna möjlighet att vägra för­

hör bör dock begagnas med största varsamhet och endast då det av särskild

anledning är uppenbart att förhöret ej skulle fylla någon uppgift. Som exem­

pel kan nämnas vissa fall av återintagning av förut internerade alkoholister,

som tidigare hörts av länsstyrelsen i interneringsärende, samt ärende, där

vederbörande i förklaringen till länsstyrelsen gjort sådana medgivanden eller

lämnat så fullständiga uppgifter i saken, att beslutet kan grundas enbart här­

på och på faktorer, som kan objektivt fastställas. Vidare synes man

icke, såsom utredningen tänkt sig, böra kräva att länsstyrelsen håller

förhör med alkoholmissbrukaren i varje fall, då förklaring icke av-

Kungl. Maj:ts proposition nr 159.

159

gives eller förklaranden bestrider riktigheten av uppgifter i ansökningshand­

lingarna. Länsstyrelsen bör ha full frihet att avgöra om förhör skall hållas,

så snart någon framställning om förhör icke gjorts. — Förhören behöver icke

nödvändigtvis hållas i länets residensstad. Där så finnes påkallat bör förhör

kunna anordnas i alkoholmissbrukarens hemort eller på den alkoholistanstalt

där han provisoriskt intagits. Även härmed skulle en uppgiven olägenhet med

de obligatoriska förhören undanröjas.

Sammanfattningsvis vill jag uttala, att det synes vara möjligt att i princip

genomföra den av utredningen föreslagna, ur rättssäkerhetssynpunkt påkal­

lade ordningen beträffande förhör med den, som avses med ansökan om

tvångsintagning, utan att några väsentliga ändringar i den nuvarande interne-

ringsprocessen behöver ske och sålunda även utan att nykterhetsnämndernas

arbete behöver försvåras och rättsskyddet för anhöriga och grannar minskas

på sätt reservanterna i utredningen antagit. Jag finner sålunda övervägande

skäl tala för förslaget i denna del och tillstyrker därför detsamma med de

jämkningar i vissa detaljer och beträffande utredningens motiveringsuttalan-

den, som framgått av det anförda. Med hänsyn till förslagets relativt be­

gränsade räckvidd torde dess genomförande ej innebära någon olägenhet med

avseende å det pågående utredningsarbetet rörande förfarandet vid administra­

tiva frihetsberövanden.

Om sålunda det ökade utrymmet för muntlighet i interneringsärenden ej

innebär stort mer än ett lagfästande av en ordning, som på åtskilliga håll

i praktiken redan tillämpas, utgör biträdesfrågan ett spörsmål av mer prin­

cipiell natur. Den gällande lagstiftningen lägger visserligen intet hinder

för en person att i ett alkoholistärende anlita biträde. I själva verket torde

dock mindre ofta förekomma att så sker. Införes nu i enlighet med alkoholist-

vårdsutredningens förslag en regel om fri rättshjälp i alkoholistärenden är

emellertid att förvänta, att biträde praktiskt taget regelmässigt kommer att

begäras i dylika ärenden. Som alkoholistklientelet i allmänhet utgöres av

personer med svag ekonomisk ställning, torde länsstyrelserna i betydande

utsträckning bli nödsakade att villfara en sådan begäran. Ur alkoholmiss­

brukarens synpunkt vore det givetvis en vinning att han på så sätt finge

en rådgivare i interneringsprocessen. Det kan emellertid göras gällande, att

denna vinning ofta ligger på det psykologiska planet. Med ett biträde

vid sin sida skulle han otvivelaktigt känna sig mindre ensam i sitt mellan-

havande med de nykterhetsvårdande organen och det är sannolikt, att han

därmed också skulle bli mer benägen att godtaga det beslut, som internerings-

organet sedermera fattar. Men jämväl ur rättssäkerhetssynpunkt måste det

otvivelaktigt vara av värde, om någon form av offentlig rättshjälp kunde

ställas till hans förfogande. Alkoholmissbrukare är ofta personer, som

saknar förutsättningar att bedöma det material, som förebringas mot

dem. Detta material kan antyda lösningar, som alkoholmissbrukaren ej

själv förmår uppmärksamma men som för en mer insiktsfull person framstår

som mer ändamålsenliga och mindre ingripande ur alkoholmissbrukarens

Kungl. Maj:ts proposition nr 159.

160

synpunkt och som för denne måhända utgör en mer acceptabel utväg ur

den konfliktsituation, vari han råkat, utan att nykterhetsvårdens intresse av

att den lämpligaste behandlingsformen väljes för den skull åsidosättes. Risken

för rättsövergrepp, som alltid är större om stödet av rättshjälp ej står till

buds, blir givetvis mindre om sådant bistånd lämnas. Det är således ett

flertal synpunkter, som talar för att biträdesfrågan i alkoholistprocessen

bringas till en lösning, som innebär en förstärkning av alkoholmissbrukarens

ställning i interneringsprocessen.

Kunde spörsmålet om rättshjälp endast ses ur synpunkten av alkohol­

missbrukarens eget intresse skulle jag följaktligen ej tveka att biträda ut­

redningens i och för sig mycket beaktansvärda förslag härutinnan. Frågan

rymmer emellertid särskilda aspekter, främst den att diskretionskravet i

alkoholistärenden sättes i fara. Det är speciellt på denna punkt, som den vid

remissbehandlingen framkomna kritiken satt in. Man har sålunda påpekat, att

det av alkoholmissbrukaren anlitade biträdet självfallet måste lägga upp sin

hjälp efter rent processuella linjer, påkalla vittnesförhör och kräva tillgång

till alla handlingar i ärendet. Detta antagande har uppenbarligen visst fog

för sig, särskilt om — såsom är att förvänta — till biträden företrädesvis

anlitas advokater, vana att följa det rättegångsschema, som tillämpas vid

allmän domstol. Det är tydligt, att den ordinära domstolsprocessen icke

i alla delar utgör en lämplig förebild till interneringsprocessen. Ett vik­

tigt syfte med lagstiftningen är att anhöriga, närstående etc. utan fruktan

för repressalier skall kunna vända sig till nykterhetsnämnden med be­

gäran om dess bistånd. Den nya lagstiftningen vill främja en utveckling

som innebär, att många nu fördolda fall av alkoholmissbruk — fördolda

emedan de berörda av rädsla för alkoholmissbrukarens hämnd förhåller

sig passiva — bringas i dagen. Denna strävan skulle näppeligen främjas,

om dessa personer hade att räkna med att i sinom tid dragas in i en in-

temeringsprocess med vad denna skulle innebära av psykiska påfrestningar.

Det får nämligen tagas för givet, att en aktiv rådgivare i en sådan process

i avsevärd grad kommer att rikta sig mot dem, vilka står som sagesmän i

ärendet.

Det sagda ger vid handen, att spörsmålet är en avvägningsfråga, där

alkoholmissbrukarens intresse ej kan tillgodoses annat än på bekostnad av

diskretionsintresset. Då — som tidigare nämnts — den förut omförmälda ut­

redningen rörande administrativa frihetsberövanden har att upptaga jäm­

väl spörsmålet om försvarare för dem, vilka det är aktuellt att i administra­

tiv ordning beröva friheten, synes det mig mest lämpligt att med försla­

gets prövning i denna del får anstå i avbidan på det resultat, vartill utred­

ningen kan komma, detta desto hellre som det ej kan göras gällande att

frågan om rättshjälp åt alkoholmissbrukare kräver en omedelbar lösning.

Jag förutsätter därvid, att utredningen i enlighet med sina direktiv beaktar

de speciella synpunkter på spörsmålet, som i alkoholistprocessen gör sig

gällande.

Kungl. Maj:ts proposition nr 159.

161

Jag övergår härefter till att lämna en specialmotivering till de lagförslag,

som i enlighet med vad förut anförts på grundval av utredningens förslag

utarbetats inom inrikesdepartementet. Lagförslagen torde få fogas såsom

bilaga (Bil. B) till protokollet i detta ärende. Till jämförelse upptages i

nämnda bilaga även motsvarande stadganden i gällande lag. I den mån det

synts nödigt kommer vid redogörelsen för departementsförslaget jämväl att

omnämnas de anmärkningar, som framställts i avgivna yttranden. Åtskilliga

jämkningar av formell art i förhållande till gällande lag eller utredningens

förslag torde ej fordra någon motivering.

Kungl. Maj:ts proposition nr 159.

Specialmotivering till departementsförslaget till lag

om nykterhetsvård.

Lagens rubrik och uppställninsj.

Utredningen föreslår, att lagen får ett namn som visar att den är tillämp­

lig även på andra i nykterhetsavseende misskötsamma personer än alkoholister i

egentlig mening. Det vore enligt utredningens mening oriktigt och särskilt

ur psykologisk synpunkt betänkligt att redan genom lagens rubrik som

alkoholist stämpla varje alkoholmissbrukare, på vilken lagen göres tillämp­

lig. Vid övervägande av olika alternativ hade utredningen stannat vid »lag

om nykterhetsvård». Detta namn vore visserligen icke helt adekvat, efter­

som ju lagen alltjämt huvudsakligen avsåge vården av alkoholmissbrukare

och icke uttömmande reglerade samhällets nykterhetsvårdande verksamhet.

Utredningen ansåge dock att några olägenheter knappast kunde uppstå

härav.

Såsom förut antytts har utredningen icke endast framlagt förslag till olika

sakliga ändringar i alkoholistlagen utan också överarbetat denna lag i for­

mellt hänseende. Härvid har även en viss omplacering av stadgandena skett.

I huvudsak har dock alkoholistlagens uppställning bibehållits. Kapitelindel­

ning har icke skett i utredningens förslag och de nuvarande kapitelnrbrikerna

har ersatts med underrubriker.

Vid remissbehandlingen har utredningens förslag till omrubricering av den

nya lagen i allmänhet icke föranlett några erinringar. Svenska läkarnas nykter­

hetsförening framhåller, att då utredningen ej beaktat de profylaktiska pro­

blemen inom nykterhetsvården utan helt rör behandlingen av redan genom

alkoholbruk insjuknade och de sociala skador, som sjukdomen åstadkom­

mer, borde detta angivas i lagens benämning, exempelvis genom rubriken

»Lag om behandling av alkoholskador». Liknande synpunkter framföres i

ett vid Svenska läkaresällskapets utlåtande fogat särskilt yttrande av profes­

sor J. Till gren.

11

—2299

48

Bihang till riksdagens protokoll 1954.

1 sand. Nr 159.

Departementschefen.

Redan vid tillkomsten av 1931 års alkoholistlag anmärktes på dess rubrice­

ring. Denna angiver nämligen icke exakt lagens innehåll, då ordet »alkoholist»

i allmänhet åsyftar endast svårt förfallna individer och lagen ägde tillämp­

ning även på andra alkoholmissbrukare. Denna anmärkning gäller i än högre

grad om lagens tillämpningsområde utvidgas enligt det föreliggande förslaget.

Visserligen är, som utredningen själv påpekat, ej heller den föreslagna

rubriken »Lag om nykterhetsvård» fullt adekvat. Då denna rubrik dock bättre

än den äldre benämningen täcker lagens innehåll och även i övrigt synes lämp­

lig, vill jag likväl förorda densamma.

I likhet med vad som skett i utredningens förslag har i departementsför-

slaget kapitelindelningen slopats och lagen försetts med underrubriker.

Underrubrikerna överensstämmer med några undantag, som ej torde kräva

särskild motivering, i huvudsak med de förutvarande kapitelrubrikerna.

Beträffande lagens uppställning och disposition följer departementsförsla-

get- i övrigt i princip utredningens förslag. De ändringar och tillägg som

gjorts skall närmare redovisas i det följande. Jag vill dock redan här an­

märka, att — med hänsyn till det i propositionen angående ekonomisk upp­

rustning av nykterhetsvården framlagda förslaget att kostnaden för sluten

vård helt skall bestridas av statsverket — det i alkoholistlagen upptagna

kapitlet (6 kap.) om kostnader för vård och omhändertagande enligt denna

lag saknar motsvarighet i departementsförslaget.

Inledande bestämmelser.

1 §•

Denna paragraf upptager den allmänna bestämmelse om lagens tillämp­

ningsområde och i anslutning härtill den definition av begreppet alkohol­

missbruk, som behandlats i den allmänna motiveringen. Stadgandet mot­

svarar 1 § i utredningens förslag, som innehåller omförmälda definition.

Alkoholmissbruk föreligger således, då någon använder alkoholhaltiga drycker

till uppenbar skada för sig eller annan.

Är lagen tillämplig skall enligt första stycket gällande lag åtgärder vidta­

gas för vederbörandes återförande till ett nyktert och ordentligt liv. I enlig­

het med vad utredningen föreslagit har ur sistnämnda uttryck ordet »ordent­

ligt» uteslutits. Det synes nämligen icke ha någon självständig betydelse.

Motsvarande ändring har gjorts på övriga ställen i lagen, där detta uttryck

förekommer.

162

Kungl. Maj:ts proposition nr 159.

2

§•

Paragrafen motsvarar 64 § i utredningens förslag. Den i första stycket

upptagna definitionen på alkoholhaltiga drycker är hämtad från 63 § i gällande

lag. Andra stycket, vari föreskrives att vad i lagen sägs om alkoholhaltiga

163

drycker också skall gälla alkoholhaltiga ersättningsmedel för sådana drycker

saknar däremot direkt motsvarighet i alkoholistlagen. I lagens 3 § jäm-

ställes dock ersättningsmedel med alkoholhaltiga drycker. Som exempel

på förekommande ersättningsmedel må nämnas rödsprit och blåsprit, vissa

alkoholhaltiga preparat (hår- och ansiktsvatten, i extrema fall t. o. m. sko­

kräm) samt alkoholhaltiga läkemedel (vissa bröstdroppar).

I detta sammanhang må nämnas, att några remissinstanser bl. a. läns­

styrelsen i Jämtlands län ifrågasatt, om icke lagen borde göras tillämplig

jämväl på missbrukare av narkotiska medel t. ex. morfin och kokain. Såsom

nämnda länsstyrelse påpekat fordrar emellertid detta spörsmål särskild ut­

redning. Jag är icke beredd att utan sådan utredning taga upp detsamma

till behandling.

Kungl. Maj:ts proposition nr 159.

Nykterhetsnäinnder.

I fråga om de viktigare ställningstaganden, som innefattas i de under denna

rubrik i departementsförslaget upptagna 3—9 §§, hänvisas till avsnittet om

organen för den öppna nykterhetsvården i den allmänna motiveringen. I

nämnda avsnitt berördes även några bestämmelser i motsvarande kapitel i

gällande lag, som nu föreslås skola utgå ur lagen. I denna del må här ytterli­

gare nämnas, att bestämmelsen i 6 § alkoholistlagen om underrättelseskyldig­

het beträffande vissa val till och inom nykterhetsnämnd på förslag av utred­

ningen likaledes uteslutits. Bestämmelsen har ansetts böra upptagas i tillämp-

ningsförfattning.

3 §•

Första och andra styckena i denna paragraf är oförändrade överförda från

2 § i gällande lag. De motsvaras i utredningens förslag av 2 § och 3 § 4

mom. första punkten.

Paragrafens tredje stycke är hämtat från förslagets 63 §, som föreskriver,

att då i lagen stadgas, att viss åtgärd skall ankomma på eller fullgöras

gentemot länsstyrelsen eller nykterhetsnämnden därmed avses, såvida ej annat

utsäges, länsstyrelsen i det län eller den kommunala nykterhetsnämnden i den

kommun, där den som avses med åtgärden har hemortsrätt eller eljest stadig­

varande vistas. Bestämmelsen har i så måtto en motsvarighet i gällande lag,

att 11 § ålägger kommunal nykterhetsnämnd att föranstalta om undersökning

beträffande alkoholmissbrukare, som vistas inom kommunen eller där äger

hemortsrätt. Denna regel föreslår utredningen dock skola bibehållas vid

sidan av den allmänna regeln (10 § utredningens förslag).

Socialstyrelsen och flera länsstyrelser förordar ändringar i den föreslagna

63 §. Länsstyrelsen i Hallands län ifrågasätter sålunda lämpligheten av att

anknyta några rättsverkningar till hemortsrättskommunen, vilken ju närmast

hade avseende å fattigvård, samt föreslår, att uttrycket »har hemortsrätt»

utbytes mot »är mantalsskriven». Länsstyrelsen i Västerbottens lön anser att

endast vistelseorten bör vara avgörande och anknytning till hemortsrätten

164

överhuvud ej ske. Det vore enligt länsstyrelsens mening tveksamt om man

borde fordra stadigvarande vistelse i viss kommun för att nykterhetsnämn-

den där skulle få ingripa. Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län ifråga­

sätter om icke den enklaste lösningen av de praktiska svårigheter, som upp-

komme då det gällde ingripande mot en person som uppehölle sig utanför

sin hemort, vore att ordet »stadigvarande» finge utgå ur lagtexten. Social­

styrelsen förordar, särskilt med sikte på åtgärderna mot de alkoholmiss­

brukare, som saknade stadigt hemvist, en omredigering av stadgandet så

att ansökning i ärenden om tvångsintagning undantagslöst skall få ställas

till länsstyrelsen i det län, dit det initiativtagande organet hör. Länsstyrelsen

i Malmöhus län anser åter att beträffande dessa missbrukare nykterhetsnämn-

den och länsstyrelsen i uppehållsorten borde vara behörig men att eljest den

föreslagna lydelsen kunde godtagas.

Departementschefen.

I frågan, vilken kommunal nykterhetsnämnd, som bör vara behörig att

vidtaga åtgärder enligt lagen, finnes i gällande lag endast en bestämmelse,

att nämnden i den kommun, där alkoholmissbrukaren vistas eller har hem­

ortsrätt, skall taga initiativet till undersökning av de omständigheter som

inverkar på fallets bedömande. Givetvis är det i allmänhet samma nämnd,

som i förekommande fall gör ansökning om att han skall intagas på

alkoholistanstalt. Det synes icke finnas anledning att ändra detta förhållande

och kräva, att missbrukaren stadigvarande vistas i kommunen för att dess

nykterhetsnämnd skall få göra sådan ansökan. Däremot torde det vara av

värde att en generell regel om vilken nämnd som är behörig införes i lagen.

I denna synes bestämmelsen om behörighet för nämnden i hemortskommunen

böra bibehållas. Förslag om dess slopande avvisades redan vid den nuva­

rande alkoholistlagens tillkomst och några bärande skäl för en ändring på

denna punkt har icke förebragts.

Spörsmålet vilken länsstyrelse, som är behörig handlägga ärende angående

viss alkoholmissbrukare, regleras f. n. icke i lag. Utredningen har föreslagit

införande av en sådan forumregel och har härvid anknutit behörigheten till

samma förutsättningar som nykterhetsnämnds kompetens. Något behov av

en sådan bestämmelse synes emellertid icke finnas och jag föreslår, att detta

område liksom hittills lämnas utanför den författningsmässiga regleringen.

Den förut förordade regeln om kommunal nykterhetsnämnds behörighet

torde närmast höra samman med de allmänna bestämmelserna om dessa nämn­

der. Den har därför i departementsförslaget införts som ett tredje stycke

i 3 §.

4 §-

Första momentet i denna paragraf innehåller bestämmelser om

nykterhetsnämnds allmänna uppgifter och skyldigheter, som med några jämk­

ningar överensstämmer med de i 3 § första, andra och fjärde styckena gällande

Kungl. Maj:ts proposition nr 159.

165

lag upptagna. Motsvarande stadganden återfinnes i utredningens förslag

under 3 § 1 och 4 mom. I andra stycket, där nämnden enligt lagrummets nu­

varande lydelse bl. a. ålägges att förebygga och motverka onykterhet genom

åtgärder mot olaglig försäljning av alkoholhaltiga drycker eller ersättnings­

medel därför, har efter förslag av bl. a. länsstyrelsen i Jämtlands län orden

»olaglig försäljning» utbytts mot »olovlig befattning», varigenom nämnderna

även blir skyldiga att vidtaga åtgärder mot t. ex. hembränning. Yidare har

med hänsyn till innehållet i 2 § ordet »ersättningsmedel» utgått. Det har

icke ansetts erforderligt att som Föreningen Sveriges landsfogdar ifrågasatt

bland nämndernas särskilda åligganden upptaga, att de borde ägna speciell

uppmärksamhet åt ungdomsfylleriet. Det torde kunna förväntas att detta

sker utan föreskrift i lag.

Utredningsförslaget innehåller i 3 § 4 mom. en regel, att nykterhetsnämn-

derna skall rätta sig efter de anvisningar angående verksamheten, som social­

styrelsen meddelar. Denna regel -— som har en motsvarighet i 3 § fjärde

stycket gällande lag — har kritiserats bl. a. av nykterhetsnämnden i

Stockholm, som ansett att den kunde ställa en kommunal nykterhetsnämnd

under fullständigt förmynderskap av en statlig myndighet, och fångvårds­

styrelsen, som förmenat att den innebure en skärpning av gällande lag och

föreslagit dess ersättande med en mera allmänt hållen bestämmelse om social­

styrelsens rådgivande och övervakande uppgifter. Såsom socialstyrelsen fram­

hållit torde emellertid en föreskrift i överensstämmelse med den föreslagna

vara nödvändig på detta speciella vårdområde. Berörda föreskrift synes icke

heller innebära något intrång på den kommunala självbestämmanderätten

utöver vad som redan gäller. Jag har därför i tredje stycket av 4 § 1 mom.

upptagit ett stadgande, enligt vilket nykterhetsnämnd har att ställa sig till

efterrättelse de anvisningar angående verksamheten, som socialstyrelsen med­

delar. Däremot har i enlighet med utredningens förslag, som i denna del så

gott som undantagslöst lämnats utan erinran, föreskriften i andra punk­

ten av 3 § fjärde stycket, att kommunal nykterhetsnämnd även skall följa

råd och anvisningar, som meddelats av länsnykterhetsnämnd, slopats. Före­

skriften har ansetts onödig med hänsyn till innehållet i följande moment.

Andra momentet av 4 § motsvaras i utredningens förslag av 3 §

2 mom. Första stycket är med några formella jämkningar överfört från

3 § tredje stycket gällande lag. Beträffande andra stycket anför utredningen

i sin specialmotivering:

I 14 § 1 mom. alkoholistlagen finnes en bestämmelse om skyldighet för

länsnyktérhetsnämnden att i där avsett fall ingripa korrigerande, då kommunal

nykterhetsnämnd i fråga om visst ärende icke handlat på nöjaktigt sätt. Mot­

svarande stadganden finnas, för vissa andra fall, i 16 § 2 mom., 17 § sista

stycket, 28 § tredje stycket och 48 § tredje stycket. Dessa bestämmelser

ersättas i det föreliggande förslaget av ett generellt stadgande i 2 mom.

andra stycket av 3 §, vilket stadgande utformats efter mönster av 14 § 1

mom. gällande lag.

Kungl. Maj.ts proposition nr 159.

166

Socialstyrelsen finner den kategoriska föreskriften, att länsnykterhets-

nämnd endast får ingripa, om rättelse ej vinnes genom råd och anvisningar,

olycklig. Ärendet kunde vara av så allvarlig eller brådskande natur, att åt­

gärd av den kommunala nämnden icke kunde avvaktas. I stadgandet borde

därför enligt styrelsens mening införas en bestämmelse, att länsnykterhets-

nämnden vid behov hade att vidtaga de åtgärder i ärendet, som eljest an­

kommer på den kommunala nämnden.

Departementschefen.

På olika ställen i alkoholistlagen förekommer stadganden om skyldighet

för länsnykterhetsnämnd att ingripa, då den kommunala nämnden ej fullgör

sina åligganden. Som exempel på dessa stadganden kan nämnas 14 § 1

mom., som avser hjälpåtgärder, och 16 § 2 mom., som avser befogenheten att

göra ansökning om tvångsintagande på alkoholistanstalt. Såsom utredningen

funnit synes det lämpligt att sammanföra dessa skilda regler till en enda be­

stämmelse. Så har skett i 4 § 2 mom. andra stycket departementsförslaget,

vilket stycke i enlighet med vad utredningen förordat utformats efter mönster

av 14 § 1 mom. Då sistnämnda stadgande emellertid endast innefattar befogen­

het för länsnykterhetsnämnd att vidtaga hjälpåtgärder men den nya bestäm­

melsen ju skall avse länsnämndens befogenheter överhuvud och således även

dess rätt att taga initiativ t. ex. till internering i brådskande fall, har vissa

jämkningar gjorts i utredningens förslag. Sålunda föreslås, att länsnykter­

hetsnämnd skall vara skyldig att vidtaga de åtgärder, som eljest ankommer

på den kommunala nämnden dels i det fall, att rättelse ej vunnits genom

länsnämndens råd och anvisningar dels då ärendets art påfordrar omedel­

bart ingripande. Härigenom synes av socialstyrelsen uttalade önskemål be­

träffande stadgandets avfattning bli tillgodosedda.

Tredje momentet av 4 § är likalydande med 3 § sjätte stycket

alkoholistlagen och 3 § 5 mom. utredningens förslag.

5 §-

Paragrafen innehåller bestämmelser om de kommunala nykterhetsnämn-

derna och deras organisation. Den motsvaras i gällande lag och i utrednings­

förslaget av 4 §.

Allcoholistvårdsutredningens förslag innebär, förutom en viss formell be­

arbetning, följande nyheter i förhållande till gällande lag: 1) De särskilda

kommunala nykterhetsnämnderna göres obligatoriska. Detta förslag har redo­

visats i den allmänna motiveringen och behandlas ej här. Nämnas må här en­

dast att i paragrafens andra stycke vidtagits en jämkning av innebörd, att

Kungl. Maj:t jämväl av eget initiativ skall kunna föreskriva, att särskild

nykterhetsnämnd skall tillsättas. 2) Den nuvarande regeln att särskild kom­

munal nykterhetsnämnd i stad skall ha minst fem ledamöter utvidgas till

att gälla samtliga kommuner, varigenom minimiantalet ledamöter i lands­

Kungl. Maj:ts proposition nr 159.

167

kommuns nykterhetsnämnd ökas från tre till fem. 3) Såsom villkor för

valbarhet till nykterhetsnämnd skall gälla, att vederbörande är känd för

nyktert levnadssätt och intresse för nykterhetsvård. Utredningen finner

det nämligen vara utan vidare givet för en ändamålsenlig nykterhetsvårdande

verksamhet att ledamöterna borde vara intresserade för denna verksamhet och

i varje fall icke genom sin egen livsföring skapar missaktning för verksam­

heten. Med uttrycket »nyktert levnadssätt» avser utredningen dock icke att

uppställa krav på helnykterhet.

Vid remissbehandlingen har det nyssnämnda under 3) redovisade förslaget

kritiserats i flera yttranden. Stadsfullmäktige i Malmö ifrågasätter sålunda,

om det överhuvud vore nödvändigt att i lag uppställa särskilda kompetens­

villkor för medlemskap i nykterhetsnämnd. Socialstyrelsen och länsstyrelsen

i Norrbottens län anser att kvalifikationsgrunden, att vederbörande skulle

vara känd för ett nyktert levnadssätt, borde utgå. Socialstyrelsen finner den­

samma onödig och föga praktisk. Länsnykterhetsnämnden i Hallands län

föreslår, att kvalifikationen »intresse för nykterhetsvård» utbytes mot »socialt

intresse» eller liknande uttryck.

Att utredningen föreslagit bibehållande av den nuvarande bestämmelsen,

att minst en av ledamöterna och en av suppleanterna skall vara kvinna, har

föranlett anmärkningar från några remissinstanser bl. a. styrelserna för sta­

tens alkoholistanstalt i Hakruis och erkända alkoholistanstalten Hagbyhem-

met (båda för kvinnor). Sistnämnda styrelse föreslår en föreskrift, att minst

två av ledamöterna skall vara kvinnor. Socialstyrelsen förordar att hela be­

stämmelsen utgår och att stycket erhåller en liknande formulering som mot­

svarande bestämmelse i stadgan för skolor tillhörande barna- och ungdoms­

vården (SFS 1946: 582, 4 §), nämligen följande lydelse:

Till ledamöter och suppleanter skola väljas personer, som äro kända för

intresse för nykterhetsvård. Såväl män som kvinnor skola vara representerade

i nämnden. Om möjligt bör läkare vara ledamot av nämnden.

Ett delvis liknande förslag har framförts av länsnykterhetsnämnden i

Östergötlands län och nykterhetsnämnden i Norrköping. Svenska polisför­

bundet anser att en representant för polisen borde äga rätt att deltaga i

nämndens sammanträden. Styrelsen för erkända alkoholistanstalten Åsbro-

hemmet ifrågasätter införande av rätt för länsnykterhetsnämnd att ompröva

val till kommunal nämnd.

Nuvarande lag hänvisar i åtskilliga hänseenden rörande nykterhetsnämnds

organisation, verksamhet och arbete till vad i fattigvårdslagen finnes stadgat

om fattigvårdsstyrelse. Denna ordning har bibehållits i utredningens för­

slag, vilket kritiserats av Svenska stadsförbundet och Svenska landskommu­

nernas förbund. Sistnämnda förbund har även beträffande den i paragrafens

sista stycke upptagna hänvisningen till särskilt utfärdade bestämmelser

rörande nykterhetsnämnd i Stockholm och i annan stad, som är undantagen

från länsnykterhetsnämnds verksamhetsområde, förordat att socialstyrelsen

skulle få tillsätta en ledamot av dessa nämnder.

Kungl. May.ts proposition nr 159.

168

N yJcterhetsnämndssakkunniga har föreslagit att bland ledamöter i kom­

munal nykterhetsnämnd skall ingå representanter för fattigvårdsstyrelsen

och barnavårdsnämnden. Samarbete mellan olika socialvårdande organ,

såsom fattigvårdsstyrelse, barnavårdsnämnd och nykterhetsnämnd, vore en­

ligt de sakkunnigas mening av så stor betydelse att kontakten mellan dessa

organ borde göras fastare rent organisatoriskt. — Vid remissbehandlingen

av de sakkunnigas betänkande har socialstyrelsen vitsordat, att behovet av

ett intimt samarbete mellan nykterhetsnämnd, å ena, samt fattigvårdsstyrelse

och barnavårdsnämnd, å andra sidan, är mycket stort och att detta tyvärr

icke allestädes blivit tillbörligen tillgodosett, särskilt icke i kommuner, som

saknar gemensam socialvårdsbyrå. Styrelsen vore dock tveksam beträffande

de sakkunnigas förslag i denna del. Denna inställning vore närmast grun­

dad på farhågan, att en föreskrift med angivna innebörd mångenstädes icke

skulle komma att leda till åsyftat resultat på grund av svårigheten att finna

för nykterhetsvårdsarbetet intresserade och lämpliga ledamöter i fattigvårds­

styrelsen och barnavårdsnämnden, som hade tid och möjlighet att även ingå

som ledamöter i kommunens nykterhetsnämnd. Styrelsen ansåge därför, att

man för de större kommunernas vidkommande finge förlita sig på den där­

städes i regel etablerade gemensamheten i socialvårdsförvaltningen och att

det eftersträvade samarbetet mellan socialvårdsorganen i mindre kommuner

alltid kunde åvägabringas i andra former, om det över huvud taget

funnes

förståelse för betydelsen och vikten härav. Jämväl länsstyrelsen i Norr­

bottens län ställer sig tveksam till förslaget. Styrelsen framhåller, att det bör

ligga i sakens natur, att de olika socialvårdande organen håller kontakt med

varandra. Sveriges nykterhetsvänners landsförbund, liksom även Centralför­

bundet för nykter hetsundervisning, föreslår att en eventuell bestämmelse i

ämnet ej göres ovillkorlig. Nykterhetsnämnderna i Stockholm, Malmö och

Örebro har avstyrkt förslaget.

Departementschefen.

På skäl, som i den allmänna motiveringen närmare utvecklats, har jag

med viss modifikation förordat förslaget, att särskild nykterhetsnämnd skall

finnas i varje kommun. Stadgandet härom har upptagits i första stycket

av förevarande paragraf. Andra stycket av 4 § gällande lag har med nyss an­

given jämkning överförts till departementsförslaget.

Yad angår övriga av utredningen förordade nyheter i detta stadgande synes

det icke finnas någon anledning att beträffande ledamöternas antal i särskilt

tillsatt nykterhetsnämnd upprätthålla skillnad mellan städer och landskom­

muner. Jag tillstyrker därför förslaget om en enhetlig regel på denna punkt,

vilket innebär att minimiantalet ledamöter för landskommunernas del ökas

från tre till fem. I ett följande stycke av paragrafen har utredningen förordat

införande av vissa kompetensvillkor för ledamotskap i kommunal nykterhets­

nämnd nämligen att vederbörande är känd för nyktert levnadssätt och intresse

för nykterhetsvård men bibehållit bestämmelsen om att minst en av ledamö­

Kungl. Maj:ts proposition nr 159.

169

terna och en av suppleanterna skall vara kvinna. Mot detta förslag har åt­

skilliga anmärkningar gjorts, till vilka jag delvis kan ansluta mig. I likhet

med socialstyrelsen anser jag det sålunda onödigt att i lagen införa ett krav

på nyktert levnadssätt såsom villkor för valbarhet till ledamot av nykterhets-

nämnd. Det torde nämligen vara självklart, att en person, som är känd för att

missbruka alkohol, icke bör inväljas i nämnden. Villkoret skulle därför, oaktat

detta icke avsetts, kunna uppfattas som ett krav på helnykterhet. Emellertid

har jag icke något att erinra mot att efter mönster av en motsvarande före­

skrift i barnavårdslagen som en särskild kvalifikation för ledamotskap upp­

ställa intresse för nykterhets vård. Sådant intresse kan givetvis finnas även

om vederbörande icke tillhör nykterhetsförening eller eljest är absolutist och

kravet bör icke tagas till intäkt för att endast invälja personer av dessa

kategorier i nykterhetsnämnderna. Även i övrigt kan jag beträffande avfatt­

ningen av nu ifrågavarande stycke ansluta mig till ett av socialstyrelsen fram­

lagt förslag, vilket bl. a. innebär, att det kritiserade kravet att minst en av

ledamöterna och en av suppleanterna skall vara kvinna utgår och i stället

stadgas att såväl män som kvinnor skall vara representerade i nämnden. En

sådan bestämmelse innebär tydligen icke, att nämnden nödvändigt behöver

ha mer än en kvinnlig ledamot.

Nykterhetsnämndssakkunnigas förslag att representanter för fattigvårds-

styrelse och barnavårdsnämnd skall ingå som ledamöter av nykterhetsnämnd

anser jag mig icke kunna förorda. Jag är emellertid medveten om betydel­

sen av samarbete mellan nykterhetsnämnder och de skilda kommunala organ,

som sysslar med närbesläktade arbetsuppgifter, och i en följande paragraf

—■ 65 § departementsförslaget -—- har jag också upptagit en uttrycklig före­

skrift, att samarbetet mellan angivna myndigheter bör vara ömsesidigt. Som

vid remissbehandlingen påpekats torde detta samarbete dock lämpligen böra

åvägabringas i andra former än på sätt de sakkunniga föreslagit. Inom kom­

muner, där särskild socialvårdsbyrå förekommer, faller det sig naturligt, att

socialvårdsbyrån fungerar som kontaktorgan mellan de socialvårdande myn­

digheterna. Annorstädes torde samarbete kunna etableras genom att de skilda

nämndernas ordförande upprätthåller viss fortlöpande förbindelse med

varandra.

Ej heller övriga förslag till sakliga jämkningar i den av utredningen för­

ordade avfattningen finner jag skäl biträda. Yad särskilt angår tanken att in­

föra en rätt för länsnykterhetsnämnd att ompröva val till nykterhetsnämnd

synes en sådan ordning liksom förslaget om rätt för socialstyrelsen att utse

ledamot i den kommunala nykterhetsnämnd, som ej är underställd läns-

nämnd, innebära ett ogrundat intrång i den kommunala självstyrelsen.

6

§■

Paragrafen motsvarar 5 § 2 mom. i utredningens förslag. Den däri upp­

tagna nya bestämmelsen, att vederbörande tjänsteläkare skall närvara vid

sammanträden med nykterhetsnämnd utan läkarledamot, i den mån han icke

Kungl. Maj:ts proposition nr 159.

170

hindras av andra tjänsteåligganden, har icke mött någon egentlig gensaga

vid remissbehandlingen. Nykterhetsnämnden i Norrköping ifrågasätter dock

om ej bestämmelsen i momentets andra stycke, att vad som sålunda stadgats

skulle i stad med mer än en tjänsteläkare gälla förste stadsläkaren, borde

utgå och i stället orden »vederbörande tjänsteläkare» i första stycket utbytas

mot »den tjänsteläkare, som kommunen därtill utser». Nykterhetsnämnden i

Själevad framhåller att läkaren ej nödvändigt behövde vara närvarande vid

nämndens alla sammanträden.

Departementschefen.

På grund av en hänvisning från alkoholistlagen till fattigvårdslagen gäller

f. n. den ordningen, att (förste) stadsläkaren i stad och provinsialläkaren på

landet äger rätt att närvara vid nykterhetsnämndens förhandlingar. Utred­

ningen har föreslagit att denna befogenhet skulle förvandlas till en skyldighet,

i den mån vederbörande läkare icke hindrades av andra tjänsteåligganden.

Då det är angeläget, att såvitt möjligt stärka det medicinska inflytandet inom

nykterhetsvården, vill jag förorda utredningens förslag. De anmärkningar,

som framställts mot detsamma, synes icke vara av beskaffenhet att böra

föranleda ändring i bestämmelsens avfattning. Den har upptagits under

förevarande paragraf. Läkare, som på grund av bestämmelsen deltager i

nämndens sammanträden, äger, såsom utredningen påpekat, givetvis icke rätt

att deltaga i besluten.

1 §•

Till denna paragraf har överförts stadgandet i 8 § första stycket gällande

lag. Med stöd av förevarande paragraf skall nykterhetsnämnd även kunna

knyta tillfälliga medhjälpare till sin verksamhet. I enlighet med vad utred­

ningen förordat (5 § 1 mom. utredningsförslaget) har andra stycket av 8 §

uteslutits såsom överflödigt. I anledning av att i ett yttrande uttalats tvekan

om bestämmelsens innebörd må här erinras om att en motsvarande regel

återfinnes i 14 § 2 mom. barnavårdslagen.

8 §•

I första momentet av denna paragraf har upptagits bestämmelsen i

nuvarande 5 § andra stycket första punkten om särskild föredragande för nyk-

terhetsnämndsärenden i kommun, där fattigvårdsstyrelsen är nykterhets­

nämnd. Återstoden av 5 § gällande lag, som innehåller regler om länsnykter-

hetsnämndens ombud i de kommunala nämnderna, har av skäl som angivits

i den allmänna motiveringen ej överförts till departementsförslaget.

Paragrafens andra moment motsvarar delvis 6 § i utredningens för­

slag, i vilket stadgande med vissa jämkningar upptagits bestämmelserna i

7 § alkoholistlagen om nykterhetsnämnds rätt att delegera vissa ärenden.

På grund av ändringar i den blivande rusdrycksförsäljningslagstiftningen

bortfaller nykterhetsnämnds befattning med motboksärenden. Ytterligare eu

Kungl. Maj:ts 'proposition nr 159.

171

saklig ändring, som funnits befogad, är att nykterhetsnämnd tillagts möjlig­

het att delegera körkortsärenden jämväl till viss befattningshavare hos

nämnden. Ändringen torde få särskild betydelse för de större städernas

nykterhetsnämnder. Såsom utredningen framhållit förutsättes det att en­

dast väl kvalificerade personer kommer i fråga vid tillämpningen av delega­

tionsrätten. Lämpligen bör nämnden fastställa vissa allmänna normer för

ärendenas behandling av delegerade. Tveksamma frågor bör alltid hänskju-

tas till nämnden.

9 §•

Till denna paragraf, som innehåller bestämmelser om länsnykterhetsnämnds

sammansättning, har — i enlighet med vad som närmare utvecklats i den all­

männa motiveringen — utan jämkningar överförts paragrafen med samma num­

mer i gällande lag (7 § utredningens förslag). Bl. a. på grund av det kvalifice­

rade sätt, varigenom länsnykterhetsnämnds ledamöter utses, har jag icke an­

sett mig böra biträda vare sig ett av Centralförbundet för nykterhetsundervis-

ning och Sveriges nykterhetsvänners landsförbund framfört krav på att införa

särskilda kvalifikationer (»intresse för nykterhetsvård», »nyktert levnadssätt»)

för ledamotskap i länsnykterhetsnämnd eller ett yrkande av styrelsen för er­

kända alkoholistanstalten Hagbyhemmet om säkerställande av kvinnlig repre­

sentation i samma nämnd.

Kungl. Maj:ts proposition nr 159.

Öppen vård.

10

§.

Paragrafen motsvarar 10 § i gällande lag och 8 § i utredningens förslag.

Enligt förstnämnda stadgande åligger det polis- och åklagarmyndighet att,

när den får kännedom om förhållande, som bör föranleda ingripande av den

kommunala nykterhetsnämnden, ofördröjligen göra anmälan därom till nämn­

den. Samma anmälningsplikt åligger läkare beträffande förhållande, som han

fått kännedom om i sin verksamhet.

I 1931 års alkoholistlag fanns ursprungligen endast anmälningsskyldig­

het för polis- och åklagarmyndighet. I det till grund för lagen liggande för­

slaget av år 1929 (SOU 1929: 29) förordades att anmälningsskyldighet skulle

åligga polismyndighet och kommunal myndighet ävensom befattningshavare

i statens och kommunens tjänst för övrigt. Föredragande departements­

chefen framhöll emellertid vid remissen till lagrådet av förslaget till ny lag,

att en så vidsträckt anmälningsskyldighet varken vore lämplig eller med

hänsyn till nykterhetsnämndens verksamhet erforderlig (prop. nr 1G4 till

1931 års riksdag s. 61). Anmälningsplikt för läkare infördes 1938.

Alkoholistvårdsutredningen. Beträffande anmälningsplikt för polis- och

åklagarmyndighet föreslår utredningen att sådan skall föreligga, då myndig

heten erhåller kännedom om att någon gjort sig skyldig till fylleri eller att

någon eljest missbrukar alkoholhaltiga drycker. Utredningen framhåller, att

172

den föreslagna utvidgningen av lagens tillämpningsområde förde med sig en

okad anmälningsplikt för dessa myndigheter, även om stadgandet i 10 § gäl­

lande lag bibehölles. Polis- och åklagarmyndigheter skulle ju bli skyldiga

att anmäla samtliga fall av alkoholmissbruk de finge taga befattning med under

sin tjänstgöring. Utredningen ansåge denna konsekvens önskvärd. Dessa

fall innefattade även kriminella, vilkas beteende kunde sägas stå i samband

med alkoholmissbruk utan att aktualbrottet begåtts i onyktert tillstånd och

uppenbarligen också personer, som omhändertoges på allmän eller enskild

plats på grund av berusning. I fortsättningen anför utredningen andra exem­

pel på fall, där anmälningsplikt enligt dess mening förelåge, och fram­

håller bl. a.:

Kungl. Maj.ts proposition nr 159.

,

^en’ som På g™nd av alkoholkonsumtion vållar olycks- eller sjuk­

domsfall utan att han själv drabbas av olyckan eller sjukdomen, bör, i den

man polismyndigheten vinner kännedom om sådan person, anmälas till nyk-

terhetsnamnden. Över huvud bör varje alkoholbetingad händelse, som kan

anses.skadlig för den onyktre eller hans omgivning, rapporteras till nykter-

hetsnamnden och detta även i sådana fall, då polismyndigheten icke företager

nagon atgard men likväl vinner upplysning om missbruk (klagomål om alko-

olmissbrukares storande levnadssätt, lägenhetsbråk, vanvård av barn an-

satser till brott o. s v.). Närmare prövning av eller utredning genom polis­

myndigheten om uppkomna alkoholskador utgör sålunda icke förutsättning för

att denna anma nmgsphkt skall föreligga. Dessa uppgifter tillkomma närn-

igen det specialorgan, som mottager anmälningarna. Syftet med denna ut­

vidgade anmälningsskyldighet är givetvis, att de nykterhetsvårdande myn-

digheterna skola sattas i tillfälle att ingripa på lämpligt sätt- så tidigt som

möjligt till förhindrande av uppkomsten av djupare rotat alkoholmissbruk.

. bjaivfallet bör polis- och åklagarmyndighet anses befriad från an­

mälningsskyldighet om anmälan rörande det aktuella fallet kan antagas

komma att mga till nykterhetsnamnden i annan ordning eller nämnden själv

skaffat sig kännedom om detta.

I fråga om läkare förordar utredningen vissa inskränkningar i den nuva­

rande generella anmälningsplikten. Utredningen framhåller, att denna an­

mälningsskyldighet kritiserats, då den ansetts komma i konflikt med läkarens

tystnadsplikt och innebära ett orimligt anspråk på privatpraktiserande läkare.

Läkarna hade också i mycket obetydlig utsträckning iakttagit anmälnings­

plikten. Av rädsla för att bliva anmälda för nykterhetsnämnden torde också

en del alkoholmissbrukare ha underlåtit att vända sig till läkare för att få

bot för sitt missbruk. Dessa ogynnsamma konsekvenser borde enligt utred-

ningens mening kunna elimineras. Härom anför utredningen:

nl^fkiaurejiS°m.iUIld,er ^.verksamhet, får kännedom om att någon missbrukar

alkoholhaltiga drycker, bor vara befriad från anmälningsplikten, därest miss­

brukaren genom lakarens forsorg blir föremål för erforderlig behandling till

alkoholmissbrukets hävande. Om alkoholmissbrukaren däremot vägrar att

äta sig behandlas eller underlåter att följa läkarens ordinationer, bör denne

vara pliktig att. anmäla honom till nykterhetsnämnden för utredning angå-

ende lagens tillämplighet och erforderliga åtgärder. I rena undantagsfall, då

åtgärd av nykterhetsnämnd av särskilda skäl icke bör ifrågakomma (missbru­

karens hustru, som är ekonomiskt beroende av denne, motsätter sig t. ex. be­

173

stämt att läkaren gör anmälan eller hon konsulterar denne för att hon själv

är sjuk, varvid makens alkoholmissbruk föres på tal utan att hon därmed

önskar framkalla åtgärder mot denne av nykterhetsnämnd eller anmälan till

sådan nämnd bedömes bliva till direkt skada), bör läkaren även om miss­

brukaren vägrar att låta sig behandlas vara befriad från skyldigheten att

göra anmälan till nykterhetsnämnden.

Utredningen föreslår vidare införande av skyldighet för myndighet, som i

disciplinär ordning ålagt befattningshavare straff för förseelse, vilken begåtts

under alkoholpåverkan, att utan dröjsmål lämna uppgift därom till nykter­

hetsnämnden. Även systembolag borde enligt utredningens mening åläggas

obligatorisk anmälningsplikt beträffande alla de missbruksfall, som komme

till dess kännedom.

De föreskrifter om anmälningsplikt, som utredningen sålunda förordat, är

införda i första—fjärde styckena av 8 § i utredningens lagförslag. I femte

stycket av samma paragraf har upptagits en bestämmelse att, då myndighet

i andra fall än vad förut i paragrafen sagts fått kännedom om att någon

missbrukade alkoholhaltiga drycker, »bör» den meddela förhållandet till nyk­

terhetsnämnden. Till motivering härav anför utredningen bl. a.:

Ett stort antal offentliga myndigheter och myndighetspersoner (t. ex.

skolmyndigheter, kuratorer, distriktssköterskor, mödrahjälps- och hemhjälps-

nämnder, arbetsförmedlingar, präster) få under sin verksamhet kännedom

om många för nykterhetsvårdsorganen okända alkoholmissbrukares sociala

skadeverkningar och borde då i det allmännas intresse vidarebefordra till

sådant organ vad de erfarit i nämnda avseenden. Utredningen har dock icke

ansett sig böra föreslå kategorisk anmälningsplikt för sådana myndigheter

och personer utan nöjt sig med att i 8 § i utredningens lagförslag i uppma­

ningens form vädja till dessa att underrätta nykterhetsnämnderna om vad

de under sin verksamhet inhämtat beträffande alkoholmissbrukare. Orsaken

till denna utredningens ståndpunkt är, att flera av dessa myndigheter och

personer intaga en så ömtålig ställning, att betydande svårigheter för dessa

att fullgöra anmälningsplikten i vissa fall skulle kunna uppstå.

Remissyttrandena. I fråga om anmälningsplikten för polis- och

åklagarmyndigheter innebär utredningens förslag i realiteten en ut­

vidgning av anmälningsskyldigheten bl. a. genom att utredningen under­

strukit, att varje alkaholbetingad händelse, som kunde anses skadlig för miss­

brukaren eller hans omgivning, borde utan vidare prövning anmälas för nämn­

den. Denna utvidgning avstyrkes av Västernorrlands länsavdelning av För­

eningen Sveriges landsfiskaler, som hävdar, att polis- och åklagarmyndighet

själv borde få avgöra, när en anmälan till nykterhetsnämnden bör göras. Av­

delningen framhåller vidare, att uppgifter om begångna fylleriförseelser läm­

nas av såväl domstolarna som —• vid fall av strafföreläggande — av åklagar­

myndigheterna till kontrollstyrelsen för vidarebefordran till nykterhetsnämn­

derna. Det syntes då överflödigt att pålägga åklagarmyndigheterna dubbel

och onödigt arbetskrävande anmälningsplikt. —• Liknande synpunkter fram-

föres av landsfiskalen i Gislaveds distrikt och i ett yttrande från Föreningen

Skaraborgs läns landsfiskaler medan Föreningen Sveriges landsfiskaler icke

Kungl. Maj.ts proposition nr 159.

174

har något att erinra mot förslaget. Socialstyrelsen understryker särskilt vad

utredningen anfört i denna del.

Länsstyrelsen i Malmöhus län föreslår att bestämmelsen om anmälan av

fylleriförseelser skall utgå och anmälningsskyldigheten uttryckligen begränsas

till fall av alkoholmissbruk.

Föreningarna Sveriges landsfogdar och Sveriges poliskommissarier samt

kriminalpolisintendenten i Stockholm ifrågasätter, om icke samma inskränk­

ningar i anmälningsplikten, som föreslagits för läkarnas del, borde gälla även

polis- och åklagarmyndigheter. Landsfogdeföreningen erinrar i samband här­

med om åklagares befogenhet att eftergiva åtal och framhåller att en obliga­

torisk anmälningsskyldighet kunde råka i strid med t. ex. önskemålet att

skydda en underårig för publicitet.

Beträffande de föreslagna inskränkningarna i läkares anmälnings­

plikt är meningarna delade, även om flertalet remissinstanser lämnat för­

slaget utan erinran.

Förslaget tillstyrkes uttryckligen av bl. a. medicinska fakulteten vid uni­

versitetet i Lund, karolinska institutets lärarkollegium och Svenska läkare­

sällskapet. Läkaresällskapet anser förslaget utgöra ett viktigt steg framåt i

behandlingen av alkoholistproblemet. Bl. a. på denna punkt har emellertid

professorn J. Tillgren uttalat avvikande mening och förordat, att anmälnings­

plikten icke skulle inträda förrän vederbörande var hemfallen åt missbruket

men att i stället möjligheten att i särskilda fall underlåta anmälan skulle

bortfalla.

Införande av en sådan inskränkning i anmälningsplikten avstyrkes även av

socialstyrelsen, länsstyrelsen i Gotlands län, flera länsnykt er hetsnämnder (tre

av dessa avstyrker även det andra undantaget från läkares anmälningsplikt)

samt Centralförbundet för nykterhetsundervisning. Såsom skäl för avstyr­

kandet åberopas i allmänhet att inskränkningen skulle göra anmälningsplikten

illusorisk, då läkaren regelmässigt skulle anse sig kunna åberopa särskilda

skäl för att ej uppfylla densamma.

Socialstyrelsen förordar även vissa andra jämkningar i bestämmelsen om

läkares anmälningsplikt och anför härutinnan:

Beträffande det undantag från läkarnas anmälningsskyldighet, som skulle

föreligga, då missbrukaren genom läkarens försorg blir föremål för behand­

ling ägnad att undanröja skadeverkningarna av missbruket, bör enligt social­

styrelsens mening gälla, att anmälningsplikten bör återinträda, om missbru­

karen avbryter behandlingen eller denna eljest befinnes icke leda till åsyftat

resultat. Med hänsyn till den av erfarenheten ådagalagda obenägenheten hos

det stora flertalet läkare att fullgöra anmälningsplikten —- vilken näppeligen

kan bli föremål för en verksam sanktion — bör denna skyldighet göras så

litet frånstötande som möjligt för läkarna. Socialstyrelsen vill därför för­

orda en bestämmelse av den innebörden, att en läkare skall anses ha full­

gjort sin anmälningsplikt, om han har anmält fallet till läkarledamoten i läns-

nykterhetsnämnden eller läkare hos vederbörande kommunala nykterhets-

nämnd. För att göra denna ordning än mera tilltalande för de anmälnings-

pliktiga läkarna skulle vidare kunna stadgas, att nykterhetsnämndens läkare

skall kunna underlåta att för nämnden yppa hur han har fått kännedom om

det anmälda fallet.

Kungl. Maj ds proposition nr 159.

175

Liknande synpunkter har framförts i flera yttranden.

Medicinalstyrelsen finner undantaget principiellt diskutabelt men prak­

tiskt väl motiverat. Styrelsen ansåge det dock tveksamt om läkare borde till­

erkännas sådan diskretionär prövningsrätt och förordade för sin del en formu­

lering, där bestämmelsen härom ej upptagits. Länsstyrelsen i Jämtlands län

föreslår att ifrågavarande bestämmelse avfattas mera restriktivt än i för­

slaget och så att avfattningen täckte de fall, då man kunde vänta obenägen­

het från läkarnas sida att göra anmälan. Även länsnylcterhetsnämnden i Hal­

lands län och Sveriges nykterhetsvänners landsförbund förordar en omformu­

lering av bestämmelsen.

Övriga av utredningen föreslagna ändringar beträffande anmäl­

ningspliktens omfattning har i allmänhet ej föranlett några erinringar.

I ett av stadsfullmäktige i Malmö åberopat yttrande framhålles dook att den

förordade anmälningsskyldigheten för myndighet, som ålagt disciplinstraff,

ej borde avse kommunal myndighet. Föreningen Sveriges landsfogdar anser

det överflödigt att ålägga systembolagen anmälningsplikt.

Några remissinstanser förordar ytterligare utvidgning av anmälningsskyl­

digheten. Länsstyrelsen i Hallands län anser sålunda att den domstolarna

f. n. åvilande skyldigheten att lämna uppgifter till kontrollstyrelsen då någon

fällts till ansvar för fylleri och vissa andra brott i stället borde fullgöras

direkt till vederbörande nykterhetsnämnd. Länsnylcterhetsnämnden i Väster-

norrlands län vill ha motsvarande anmälningsplikt för domstolar som för

polis- och åklagarmyndigheter. Länsnykterhetsnämnden i Älvsborgs län an­

ser, att den i utredningsförslaget införda uppmaningen till myndigheter att

i vissa fall göra anmälan till nykterhetsnämnd borde förändras till en skyl­

dighet. Samma uppfattning framföres av nykterhetsnämnderna i Borås och

Västervik. Sistnämnda nykterhetsnämnd ifrågasätter även att införa anmäl­

ningsskyldighet för innehavare av rättigheter till utskänkning av rusdrycker

och pilsnerdricka och länsnykterhetsnämnden i Örebro län anser, att envar som

fått kännedom om ett missbruksfall borde i lag åläggas anmäla detta till

nykterhetsnämnd.

Några länsnykterhetsnämnder och Svenska nykterhetsvårds förbundet

föreslår att anmälan även skall ske till länsnykterhetsnämnd eller ingivas till

länsnämnden för vidarebefordran till den kommunala nämnden.

Nykterhetskommittén. Under ett särskilt avsnitt, som behandlar anmäl­

ningsplikten till nykterhetsvårdsorganen (delbetänkande VI, s. 158 o. ff.)

har kommittén upptagit den senast berörda frågan angående det organ

gentemot vilket anmälningsplikten bör fullgöras. Efter en erinran att sådan

förpliktelse för närvarande endast förelåge gentemot kommunal nykterhets­

nämnd men ej länsnykterhetsnämnd ger kommittén uttryck åt den uppfatt­

ningen, att de kommunala nykterhetsnämnderna icke vore lämpliga för mot­

tagning (och registrering) av det inkomna uppgiftsmaterialet. Kommunerna

vore nämligen av praktiska skäl olämpliga registreringsenheter. Kommittén

förordar därför, att uppgiftslämnandet skall göras till länsnämnderna, vilka

Kungl. Maj:ts proposition nr 159.

176

alltså skulle ha att svara för registrering och delgivning till de kommunala

nykterhetsnämnderna av inkomna nykterhetsanmärkningar. Länsnämnderna

skulle härigenom få en värdefull möjlighet att följa verksamheten hos de

kommunala nämnderna. Någon uppgiftsskyldighet gentemot dessa nämnder

borde däremot icke föreskrivas utom med avseende å individuella fall, varom

nykterhetsnämnden begärde uppgifter med anledning av att nämnden hade

vederbörande under behandling. Kommunal nykterhetsnämnd borde emeller­

tid kunna träffa överenskommelse med andra myndigheter att fortlöpande

erhålla vissa uppgifter från dessa, såsom t. ex. med den lokala polismyndig­

heten rörande anhållanden för fylleri.

Remissyttrandena. Det nu återgivna förslaget har ägnats uppmärksamhet

endast av ett fåtal remissinstanser. Länsnykterhetsnämnden i Västerbottens

län anser det liksom kommittén lämpligast, att uppgifter om fylleri m. m.

lämnas till länsorganet, som efter registrering aviserar den kommunala nämn­

den. Samma ståndpunkt intager länsnykterhetsnämnden i Gävleborgs län,

som finner den föreslagna ordningen praktiskt betingad, då ju allmänheten,

myndigheter, läkare o. s. v. måste ha lättare att hålla reda på en adress inom

ett län än många och länsnämnden vidare ur sitt register snabbt kunde på­

föra eventuellt tidigare förekommande nykterhetsanmärkningar på anmälan,

som sedan utan omgång vidarebefordrades till den kommunala nykterhets­

nämnden för utredning och eventuell åtgärd. Man vunne på så sätt tid, då

denna nämnd sluppe att själv infordra dylika registeruppgifter.

Socialstyrelsen ställer sig däremot kritisk till förslaget. Enligt styrelsens

mening bör det icke komma i fråga att vidtaga en ändring, som skulle inne­

bära att de kommunala nykterhetsorganen skulle erhålla det för deras verk­

samhet ovillkorligen erforderliga uppgiftsmaterialet allenast genom förmed­

ling av ett annat organ. Uppgifter om nykterhetsanmärkningar av olika slag,

som härrörde från myndigheter eller enskilda personer på orten, såsom polis,

läkare, anhöriga m. fl., borde därför liksom hittills riktas till den kommunala

nykterhetsnämnden. I händelse av tvekan om vilken kommunal nykterhets­

nämnd, som kunde vara behörig, och även i vissa andra fall, borde anmälan

dock kunna riktas till länsnykterhetsnämnden. Anmälan till kommunal

nykterhetsnämnd från annan än enskild borde emellertid av kontrollskäl

samtidigt riktas till länsnykterhetsnämnden, medan den kommunala nykter­

hetsnämnden själv borde lämna länsnämnden upplysning om inkommen an­

mälan från enskild person. Länsnykterhetsnämnden komme härigenom att

förfoga över ett fullständigt register över samtliga nykterhetsanmärkningar

rörande personer inom länet.

Stadsfxdlmäktige i Malmö yttrar:

1 de flesta fall är det enligt nämnden det lämpligaste — särskilt i kom­

muner, där det finns nykterhetsvårds- eller socialvårdsbyrå — att anmälan

om alkoholmissbruk göres till det kommunala organet. Härvid har allmän­

heten och myndigheterna på åtskilliga orter redan blivit vana och en hän­

vändelse till länsnämnden faller sig nog ej så naturlig. Inkopplingen av

två olika organ på samma vårdfall verkar föga realistisk och bottnar i en

Kungl. Maj:ts proposition nr 159.

177

inställning, främmande för psykologiska synpunkter. I nykterhetsvården är

personkännedomen av central betydelse. Det är den kommunala nykterhets-

nämnden, som kommer i personlig kontakt med alkoholmissbrukaren, och

den bör ha de största möjligheterna att bedöma, vad som skall göras.

Nykterhetsvården är ett arbete av sådan natur, att den överhuvud ej mår

väl av att alltför många personer engageras på samma vårdfall. Att läns-

nykterhetsnämnden redan då en anmälan inkommit skall ge anvisningar om

vilka åtgärder, den kommunala nykterhetsnämnden skall vidtaga, verkar

verklighetsfrämmande och tycks förutsätta egenskaper hos länsnämndspcr-

sonalen, som väl inte ens torde vara möjliga, sedan den ifrågasatta upp­

rustningen av länsnämnderna blivit verklighet.

Liknande tankegångar utvecklas av stadsfullmäktige i Hälsingborg, som

finner det föga praktiskt att polismyndigheten i en stad som t. ex. Hälsing­

borg skulle behöva gå omvägen över länsnykterhetsnämnden för att an­

mäla ett missbruksfall. Kommunalfullmäktige i Sollentuna — som anser

att anmälan alltid skall göras till den lokala nämnden — föreslår att kopia

av anmälan samtidigt skall översändas till länsnämnden.

Departementschefen.

I det föregående har jag föreslagit införande av befogenhet för nykter-

hetsnämnd att ingripa med lijälpåtgärder så snart alkoholmissbruk föreligger,

d. v. s. då vederbörande använder alkoholhaltiga drycker till uppenbar skada

för sig eller annan. För att nykterhetsnämnderna skall kunna utnyttja de

nya befogenheterna fordras uppenbarligen en motsvarande utvidgning av

anmälningsplikten. Dylik förpliktelse uppkommer således, då den anmäl-

ningsskyldige erhåller kännedom om förhållande, som indicerar alkohol­

missbruk i lagens mening. Som alkoholistvårdsutredningen framhållit bör

varje alkoholbetingad händelse, som kan anses skadlig för den onyktre eller

hans omgivning, rapporteras till nämnden. Detta innebär exempelvis för

polis- och åklagarmyndighetens del bl. a. att varje gripande för fylleri skall

meddelas till nämnden. Det skall icke tillkomma den anmälningsskyldige

att själv pröva, huruvida alkoholmissbruk föreligger. Detta är en uppgift

för nykterhetsnämnden. En anmälan behöver givetvis icke ha skriftlig

form, låt vara att en sådan ordning är synnerligen lämplig, om fallet

icke är särskilt brådskande. I ett fyllerifall torde överbringandet av en

polisrapport, upptagande alla tillgängliga relevanta fakta, ligga närmast

till hands. Över huvud taget bör eftersträvas att anmälningsförfarandet

sker under från fall till fall smidiga former. Bristfälliga informationer

bör emellertid av nykterhetsnämnden kompletteras, innan nämnden skrider

till ytterligare åtgärd. Särskilt viktigt är emellertid, att anmälan sker oför-

dröjligen. Av nykterhetsnämnden vidtagna åtgärder får nämligen en vida

starkare effekt, om de sker i nära anslutning till den inrapporterade hän­

delsen än om nämnden kommer i förbindelse med vederbörande först lång

tid därefter; de psykologiska förutsättningarna för ett gynnsamt resultat är

då avgjort sämre.

12—

22

U

9

48

Bihang till riksdagens protokoll 1954.

1 sand. Nr 159.

Kungl. Maj:ts proposition nr 159.

178

För polis- och åklagarmyndighet föreslås ingen annan ändring i anmäl­

ningsplikten än vad som följer av lagens vidgade tillämpningsområde. I

princip anser jag samma förhållande böra gälla även i fråga om läkare. Be­

träffande läkare har utredningen emellertid föreslagit vissa undantag från

den generella anmälningsskyldigheten, så att läkare icke skulle vara pliktig

anmäla den, som blir föremål för behandling, ägnad att undanröja förutsätt­

ningarna för missbruket, eller att göra anmälan i de fall, då läkaren eljest

av särskilda skäl anser att åtgärd av nykterhetsnämnd ej bör komma ifråga.

Införandet av dessa undantag har avstyrkts av vissa remissinstanser. Med

hänsyn till vikten av att på allt sätt stärka det medicinska inflytandet inom

nykterhetsvården synes det emellertid angeläget, att läkarna i största ut­

sträckning åtnjuter alkoholmissbrukarnas förtroende. En ovillkorlig an­

mälningsplikt kunde vara ägnad att rubba detta förtroende och föranleda

att missbrukare ej söker läkare av fruktan för att bli anmälda för nykter-

hetsnämnden. En sådan skyldighet kan också tvinga läkaren in i svåra in­

tressekollisioner. Med hänsyn till dessa olägenheter bör vissa modifikatio­

ner göras i den ovillkorliga anmälningsplikten. Jag anser det sålunda rim­

ligt, att läkare befrias från sin ifrågavarande förpliktelse om alkoholmiss­

brukaren på angivet sätt kommer under behandling. Anmälningsplikt bör

emellertid inträda, om alkoholmissbrukaren undandrager sig föreskriven be­

handling eller underlåter att följa läkarens ordinationer. Häratinnan är jag

alltså ense med utredningen. Utredningen har vidare tänkt sig, att läkaren

ej skulle vara anmälningsskyldig, om han av särskilda skäl funne åtgärd av

nykterhetsnämnd ej böra ifrågakomma. Sådana skäl skulle föreligga i de fall,

då exempelvis missbrukarens hustru, som är ekonomiskt beroende av denne,

bestämt motsätter sig att läkaren gör anmälan eller att hon konsulterar denne

för att hon själv är sjuk, varvid mannens alkoholmissbruk föres på tal utan att

hon därmed önskar framkalla åtgärder mot mannen. I de fall, då det sålunda

uttryckligen begäres av läkaren att denne ej skall göra anmälan, bör läkaren

enligt min mening företaga en avvägning av de skilda intressen, som i det

särskilda fallet kan göra sig gällande, och finner han därvid, att åtgärd av nyk­

terhetsnämnd bör kunna underlåtas, bör han villfara det framställda önske­

målet. Helst bör han genom samtal med berörda personer söka ernå en lös­

ning av den föreliggande situationen, som både för alkoholmissbrukaren själv

och dennes anhöriga framstår som acceptabel och som ur vårdsynpunkt ej

innebär ett uppgivande av väsentliga intressen.

Utredningen har även föreslagit, att anmälningsplikt vid fall av alkohol­

missbruk skulle införas för myndigheter, som ålägger disciplinär bestraff­

ning, samt för systembolag. I några remissyttranden har ifrågasatts ytter­

ligare utvidgning av anmälningsskyldigheten. Jag kan icke biträda något

av dessa yrkanden. Införande av en skyldighet för olika andra myndigheter att

anmäla alkoholmissbrukare för nykterhetsnämnd torde icke vara ägnat att

skapa förtroende för de nykterhetsvårdande organen och är knappast heller

nödvändigt för deras verksamhet.

Kungl. Maj:ts propositioyi nr 159.

179

Den av utredningen föreslagna bestämmelsen, att varje myndighet, som

ej har anmälningsplikt, bör till nykterhetsnämnden anmäla för myndigheten

kända fall av alkoholmissbruk, synes mig icke ha något självständigt värde.

Har myndigheten en positiv inställning till nykterhetsvården, torde myndig­

heten utan föreskrift i lag göra anmälan i förekommande fall. Finnes åter

hos myndigheten icke något dylikt intresse, lär en uppmaning icke ha

större effekt därför att den införes i lagen. Ifrågavarande bestämmelse har

därför icke upptagits i departementsförslaget.

Beträffande spörsmålet till vilket organ — kommunal nykterhetsnämnd

eller länsnämnd — anmälan skall göras finner jag det mest praktiskt, att

den kommunala nämnden såsom f. n. regelmässigt upptar anmälan. På

orter, avlägset belägna från residensstaden, skulle det innebära en direkt

olägenhet, att en anmälan först måste passera länsnämnden, särskilt om

fallet är brådskande. Ofta är snabbt ingripande av nöden och det är näppe­

ligen tänkbart att dylika ingripanden skulle främjas med länsnämnden så­

som anmälningscentral. Det är vidare att befara, att om länsnämnd skulle

upptaga anmälan denna ofta skulle finna anledning att i samband med an­

mälningens vidarebefordran meddela kanske detaljerade direktiv rörande

ärendets handläggning, innebärande opåkallade ingrepp i den kommunala

handlingsfriheten och ägnade att skapa irritation i samarbetet nämnderna

emellan. Det nu sagda utesluter givetvis icke, att anmälan ändock skall

kunna göras till länsnämnd, vilken i så fall endast har att översända an­

mälan till vederbörande kommunala nykterhetsnämnd.

11 §■

Stadgandet överensstämmer i huvudsak med 11 § andra stycket i gällande

lag och 9 § i utredningens förslag.

Kungl. Maj-.ts proposition nr 159.

12 §.

Paragrafen innehåller bestämmelser om nykterhetsnämnds undersökning av

fall av alkoholmissbruk, som kommit till nämndens kännedom. Motsvarande

stadgande återfinnes i gällande lag i 11 § första stycket och i utredningsför­

slaget i 10 §, där utredningen använder termen förundersökning. Utredningen

förutsätter, att endast tämligen summariska förundersökningar verkställes i

fall av första eller andra gången fylleri, därest allvarligare omständigheter i

samband med förseelsen icke föreligger eller framkommer vid en dylik för­

undersökning.

Socialstyrelsen anser att den nuvarande termen undersökning bör bibehållas

som beteckning för nämndens utredning av ett fall av alkoholmissbruk. För­

eningen Skaraborgs läns landsfiskaler ifrågasätter att orden »låta verkställa

förundersökning» ändras till »verkställa undersökning», för att markera att

njdtterhetsnämnd icke borde uppdraga densamma åt polismyndighet.

Direktören för alkoholistanstalten å Yenngarn framhåller vikten av en all­

sidig utredning från nykterhetsnämndens sida, då tvångsintagning på vård­

180

Kungl. Maj.ts proposition nr 159.

anstalt ifrågasattes. Redogörelserna vore ej sällan mycket torftiga och gåve

ofta intryck av anklagelseskrift. Utredningen borde i stället utföras efter sam­

ma grunder som gäller vid förundersökning jämlikt lagen om villkorlig dom.

Vidare borde den personliga kontakten stärkas. Denna inskränkte sig f. n. i all­

mänhet till att i de större nämnderna vederbörande tjänsteman och i de mindre

nämnderna ordföranden eller eventuellt en särskild övervakare utförde under­

sökningar och gjorde övervakningsbesök, varvid mången gång mindre intresse

visades för alkoholmissbrukaren personligen än för de uppgifter, som kunde

inhämtas om honom. Detta vore icke tillfredsställande. Innan nykterhets-

nämnden vidtoge mera ingripande åtgärder mot en alkoholmissbrukare, borde

därför denne som regel kallas att personligen inställa sig inför nämnden och

beredas tillfälle att där utföra sin talan.

Departementschefen.

Såsom socialstyrelsen framhållit bör som beteckning på nykterhetsnämn-

dernas utredning bibehållas termen »undersökning». Denna undersökning

bör liksom hittills regelmässigt verkställas av nämnden själv eller av ledamot

av eller tjänsteman hos nämnden och således icke anförtros åt polismyndig

het. Ej heller bör av nykterhetsnämnden anlitade tillfälliga medhjälpare

användas för denna grannlaga och betydelsefulla arbetsuppgift. Som tidigare

nämnts kan stundom de uppgifter som lämnas i samband med anmälan, t. ex.

i en polisrapport, vara tillfyllest. Likaså kan nämndens personkännedom

göra särskild undersökning överflödig. Om nämnden på ett tidigt stadium

kommer till insikt om att fråga är allenast om en tillfällig händelse bör

en igångsatt undersökning givetvis nedläggas. Fullföljes densamma är det av

vikt, att rapporten över under-sökningen blir så fullständig, att den kan tjäna

som tillförlitlig grund för ett ställningstagande i ärendet. Kravet på en

innehållsrik och vederhäftig redogörelse för omständigheterna i fallet är värt

särskilt beaktande med tanke på eventualiteten av frågans vidare handlägg­

ning inför länsstyrelse.

I sista punkten av första stycket har införts en erinran om att läkarunder­

sökning alltid bör ske då fråga är om tvångsintagning å vårdanstalt. För

att markera vikten av personlig kontakt mellan nämnd och sådan alkohol­

missbrukare, vars internering ifrågasättes, föreslås att i andra stycket av

förevarande paragraf införes en helt ny bestämmelse att ansökan om interne­

ring, såvida icke särskilda omständigheter föranleder till annat, ej får ske

utan att den som ansökningen avser personligen hörts av nämnden eller, där

så ej lämpligen kan ske, av ledamot av nämnden eller tjänsteman hos den­

samma, Bestämmelsen avser även länsnykterhetsnämnd men såväl beträf­

fande sådan nämnd som nykterhetsnämnderna i de större städerna kan tyd­

ligen ofta sådana skäl vara förhanden, att förhöret hålles av ledamot eller

tjänsteman hos nämnden.

181

13 §.

I denna paragraf har upptagits bestämmelser om nykterhetsnämnds rätt

att kalla alkoholmissbrukare och andra personer till inställelse inför nämn­

den, särskilt ombud eller läkare. Motsvarande bestämmelser återfinnes i gäl­

lande lag i 12 §. Utredningen framhåller att detta stadgande visat sig mindre

ändamålsenligt och ägnat att fördröja ärendenas behandling. Möjligheterna

att vid tredska snabbt inställa en missbrukare inför nämnden eller läkare

vore f. n. ringa, då kallelse, bötfällande och vitesföreläggande måste föregå

en begäran om polishandräckning. Utredningen föreslår därför (11 § utred­

ningens förslag), att nämnderna tillägges befogenhet att redan efter förfallo-

lös utevaro första gången erhålla handräckning av polisen för vederbörandes

hämtande. Utredningen har även verkställt en formell överarbetning av para­

grafen, som uppdelats i tre moment. I övrigt må angående utredningsförslaget

nämnas, att bestämmelsen om nykterhetsnämnds rätt att döma till böter

slopats. Utredningen har även föreslagit, att nämndens rätt att utfärda

kallelse efter Konungens förordnande skulle få delegeras till tjänsteman

hos nämnden.

Länsstyrelsen i Jönköpings län anser sist berörda förslag väl motiverat.

Nämnderna borde emellertid själva kunna anförtros ifrågavarande delega­

tionsrätt. Om särskilt bemyndigande ansågs nödvändigt borde detta få med­

delas av länsstyrelsen.

Föreningen Skaraborgs läns landsfiskaler ifrågasätter däremot om ens den

nuvarande rätten för nämndens ordförande att besluta om kallelse borde

bibehållas. Hämtning borde enligt föreningens mening icke få ske annat än

då nämnden själv beslutat därom och först sedan vederbörande underlåtit att

inställa sig efter kallelse, där äventyret angivits. Person, som inkallats för

lämnande av upplösning, borde ej få inställas genom hämtning. Även stads­

fullmäktige i Malmö anser de föreslagna bestämmelserna väl rigorösa för dessa

personer, som ej kunde få ersättning för resekostnad eller tidsspillan i anled­

ning av inställelsen, särskilt som i förslaget uteslutits den nuvarande regeln

att kallelse endast kunde avse person, som bodde eller uppehölle sig i kom­

munen.

Föreningen Sveriges poliskommissarier anser att vite icke bör utdömas,

om polismyndigheten varit förhindrad verkställa handräckning å den av nämn­

den bestämda dagen.

Departementschefen.

Beträffande denna paragraf kan jag i huvudsak ansluta mig till utred­

ningens förslag, som synes innebära en önskvärd förenkling av förfarandet,

då nykterlietsnämnd skall höra alkoholmissbrukare eller annan person. I an­

slutning till vad som anförts vid remissbehandlingen vill jag dock förorda

några jämkningar i förslaget. Sålunda bör medgivande till nykterhetsnämnd

att delegera rätten att utfärda kallelse få lämnas av länsstyrelsen. Vidare bör

Kungl. Maj-.ts proposition nr 159.

182

hämtning eller utdömande av vite icke ifrågakomma beträffande sådan per­

son, som för lämnande av upplysningar kallats att inställa sig inför nykter-

hetsnämnd å plats utanför den kommun, där han bor eller eljest uppehåller sig.

I kallelse bör alltid angivas, att hämtning kan ske, om den kallade ej in­

ställer sig å förelagd tid.

Såsom föreningen Sveriges poliskommissarier anmärkt torde vite icke böra

utdömas, om det berott på polismyndigheten, att hämtning ej kunnat ske

till inställelsedagen. Särskild föreskrift i lag härutinnan torde ej erfordras.

14 §.

Denna paragraf innehåller bestämmelser om de åtgärder, som kan vid­

tagas i fråga om de mindre långt avancerade fallen. Som beteckning på dessa

åtgärder har från nuvarande lag, där motsvarande bestämmelser finnes upp­

tagna i 13 § och 14 § 2 mom., övertagits termen »hjälpåtgärder».

Enligt alkoholistvårdsutredningens uppfattning vore lagens föreskrifter be­

träffande den öppna vårdens anordnande i stort sett ändamålsenligt utformade

medan den praktiska tillämpningen av dessa föreskrifter icke alltid skedde på

ett tillfredsställande sätt. I fråga om vad utredningen vidare anfört i sistnämn­

da del, av vilket åtskilligt synes värt beaktande, hänvisas till betänkandet (s.

77—79 samt beträffande s. k. halvöppen vård s. 86—93). I lagförslaget är

bestämmelserna om hjälpåtgärder införda i 12 §, vilket stadgande i huvud­

sak endast innebär formella ändringar i gällande lag. Dock har som förut

berörts övervakning icke upptagits bland hjälpåtgärder. Utöver de skäl här­

för som redan redovisats har utredningen framhållit, att det praktiska vär­

det av övervakningen ofta skulle bli mycket ringa, därest möjlighet icke före-

låge att skrida till tvångsintagning av den övervakade, då han undandroge

sig övervakningen.

Vid remissbehandlingen har ifrågavarande stadgande och där upptagna

exempel på hjälpåtgärder väckt livligt intresse. I syfte att förebygga, att

andra åtgärder av tvångskaraktär än de i paragrafen särskilt angivna vidtages

som hjälpåtgärder anser länsstyrelsen i Västmanlands län, att lagen borde

upptaga en närmare bestämning av detta begrepp.

Beträffande den föreslagna avfattningen av paragrafens första stycke har

i några yttranden erinringar gjorts.

Nykter hetsnämndens i Stockholm expedition anser den i ingressen intagna

föreskriften att nämnden skall erinra alkoholmissbrukaren om påföljder, som

kan inträda vid fortsatt missbruk, diskutabel ur både principiella och prak­

tiska synpunkter samt anför härutinnan:

De repressiva inslag i alkoholistlagen, vilka i vissa sammanhang äro ofrån­

komliga, ha i föreskriften en mycket kraftfull accentuering, sopi rimmar illa

till strävandena att humanisera alkoholistvården. Därest man betraktar alko­

holmissbruket som en sjukdom — ett betraktelsesätt som alltmer vinner

terräng — kan det heller icke vara lämpligt att föreskriva den sjuke påföljder,

om han icke lyckas bota sig eller icke låter sig bota. I praktiken har stad­

Kungl. Maj:ts proposition nr 159.

183

gandet ej sällan uppfattats såsom en anvisning för nykterhetsnämndens repre­

sentant att redan vid den första kontakten med klienten framställa anstalts-

vården såsom en hotfull realitet. Då nykterhetsnämnderna och deras repre­

sentanter i första hand böra inrikta sig på att vinna klienternas förtroende

och tillit, måste en i sådan form given information vara mycket olämplig. Å

andra sidan bör det vara av betydelse att klienten icke lämnas i ovetskap om

samhällets resurser i fråga om behandlingen av alkoholism. En information

härvidlag är emellertid lika väl motiverad då det gäller läkarbehandling och

andra former av frivilligt mottagen vård, som då det gäller tvångsåtgärder.

Det synes därför lyckligast, om föreskriften finge innebörden, att nämnden

skall lämna klienten en saklig orientering rörande den samhälleliga alko­

holistvården.

Även socialstyrelsen anser ifrågavarande föreskrift vara psykologiskt

olämplig. I varje fall borde hotet skjutas mera i bakgrunden.

Länsnykterhetsnämnden i Malmöhus län ifrågasätter en ändring i punk­

terna a)—d) i den föreslagna paragrafen om hjälpåtgärder, så att samtliga

moment göres avhängiga av ordet »söka». En liknande innebörd har ett för­

slag till avfattning, som åberopas av stadsfullmäktige i Göteborg, och ett mot­

svarande yrkande göres beträffande punkten c) (»förmå honom att ingå i

nykterhetsförening») av Svenska nykterhetsvårdsförbundet.

Beträffande denna punkt föreslår länsnykterhetsnämnden i Stockholms län

bibehållande av det nuvarande tillägget »när det prövas vara till gagn». Även

nykterhetsnämndens i Stockholm expedition förordar omformulering av punkt

c) medan Centralförbundet för nykterhetsundervisning framhåller vikten av

att bestämmelsen handhas med urskillning. Sveriges nykterlietsvänners lands-

förbund påpekar i detta sammanhang, att icke endast nykterhetsföreningar

utan även många kyrkliga och frikyrkliga sammanslutningar erbjöde en klart

absolutistisk miljö. Förbundet ifrågasätter dock ej att den föreslagna lag­

texten skulle ändras.

Länsnykterhetsnämnden i Västernorrlands län och nykterhetsnämnden i

Jönköping förordar, att nämnden skall såsom en hjälpåtgärd få förelägga en

alkoholmissbrukare att söka läkare och att punkten d) skall ändras i enlig­

het härmed.

Flera remissinstanser föreslår att nya exempel på hjälpåtgärder intages i

lagen. Sålunda ifrågasätter nykterhetsnämnden i Gävle, om icke bland dessa

åtgärder kunde införas en punkt med direkt uppmaning att söka införa alko­

holmissbrukaren i ny miljö. Detta berördes visserligen i punkten a) där det

talades om ombyte av vistelseort. En form av miljöombyte utan byte av

vistelseort syntes kunna bestå i anskaffande av nytt umgänge.

Det viktigaste förslaget i denna del avser emellertid, att övervakning skall

betraktas som en hjälpåtgärd. Nämnden skulle då få förordna om övervak­

ning så snart lagen vore tillämplig och icke endast om vederbörande var hem­

fallen åt alkoholmissbruk och liänförlig under någon av specialindikationema.

En sådan ordning förordas mer eller mindre bestämt av bl. a. länsstyrelserna

i Södermanlands, Östergötlands, Gotlands och Kristianstads län, länsnykter-

hetsnämnderna i sex län samt sex nylct er hetsnämnder. Länsnykterhetsnämn■

Kungl. May.ts proposition nr 159.

184

den i Kristianstads län, vars yttrande åberopas av länsstyrelsen i länet, be­

tecknar utredningens förslag på denna punkt som ett steg tillbaka i utveck­

lingen. Det skulle enligt nämndens mening vara synnerligen olyckligt om en­

dast den som kvalificerat sig för intagning å alkoholistanstalt skulle komma i

åtnjutande av det stöd, som en övervakning otvivelaktigt innebure för den

alkoholmissbrukare, som önskade komma ifrån sin last.

Länsnykterhetsnämnden i Hallands län framhåller, att övervakning ut­

gjorde ett av de starkaste hjälpmedlen i nykterhetsvården och borde få an­

vändas i profylaktiskt syfte även i lindrigare fall t. ex. vid förstagångsfylleri

för ungdom.

Sistnämnda synpunkt har berörts även av bl. a. medicinalstyrelsen, som

ifrågasätter om icke beträffande alkoholmissbrukare, som ej uppnått 25 års

ålder, redan det första lagförandet för fylleri borde giva nykterhetsnämnden

befogenhet att ordna med övervakning. Denna borde då ej betraktas som

en egentlig tvångsåtgärd utan som en beredskapsåtgärd, som gjorde det möj­

ligt att inskrida om fylleriförseelsen visade sig vara ett första tecken på

vägen utför. Så snart det visat sig, att den varit en tillfällig händelse utan

allvarlig betydelse, borde övervakningen omedelbart avvecklas. — Mot vad

medicinalstyrelsen sålunda anfört har överdirektören Björkquist anmält av­

vikande mening och bl. a. framhållit att ett ingripande i den personliga fri­

heten av den natur, som en tvångsvis anordnad övervakning innebure, icke

borde tillgripas utan tungt vägande skäl. Sådana torde knappast anses före­

ligga vid en förstagångsförseelse.

Nykterhetsnämndssaklcunniga, som ansluter sig till utredningens förslag

om utvidgning av lagstiftningens tillämpningsområde, finner det angeläget

att man bereder nvkterhetsnämnd laglig möjlighet att fortlöpande under

någon tid följa och handleda sådana klienter, som utan att kunna bli före­

mål för tvångsåtgärder är i behov av effektiva hjälpåtgärder. En komplette­

ring av det utredningen föreslagna stadgandet rörande sådana åtgärder syn­

tes därför erforderlig. De sakkunniga föreslår, att hjälpåtgärder skall vid­

tagas om av nykterhetsnämnds undersökning framgår, att den, varom fråga

är, missbrukar alkoholhaltiga drycker. Nämnden skall därvid äga uppdraga

åt lämplig person — medhjälpare •— att genom samtal söka bibringa honom

förståelse för vådan av alkoholmissbruk och påverka honom till ett nyk­

tert levnadssätt samt i övrigt lämna honom stöd och råd. Som exempel på

hjälpåtgärder anger de sakkunniga att nykterhetsnämnd skall a) förmå veder­

börande att rådfråga av nämnden anvisad läkare och följa dennes föreskrif­

ter eller att på annat sätt söka lämplig vård, b) förmå honom att undvika

sådan miljö (lokaler, sällskap, umgänge), som medför frestelse till alkohol­

bruk, c) förhjälpa honom till alkoholfritt umgänge, exempelvis genom att

förmå honom att ingå i nykterhetsförening eller annan lämplig organisation

eller d) förhjälpa honom till lämplig anställning eller ombyte av verksam­

het, vistelseort eller bostad. Enligt de sakkunnigas förslag skall hjälpåt-

Kungl. Maj:ts proposition nr 159.

185

gärder kunna fortgå, under så lång tid nykterhetsnämnd finner nödigt.

Närmare bestämmelser rörande sådana åtgärder föreslås skola meddelas av

Konungen.

Vidare må nämnas att de sakkunniga ifrågasatt lämpligheten av att ett

stadgande om så repressiva åtgärder som regelrätt avstängning från

rätten att inköpa rusdrycker upptages i den paragraf, som handlar om

hjälpåtgärder och i huvudsak tager sikte på direkt positiva åtgärder.

De sakkunnigas förslag att hjälpåtgärder skall kunna föreskrivas för viss

tid har vid remissbehandlingen i allmänhet omfattats med gillande. Cen­

tralförbundet för nykterhetsundervisning understryker, att förutsättningen

för att dylika åtgärder skulle kunna utsträckas i tiden måste vara, att

alkoholmissbrukaren frivilligt samtyckte. Om indikationer för tvångsåtgärder

saknades, kunde man icke tvinga honom att hålla kontakt med nämnden.

Enligt vad nykterhetsnämnden i Göteborg upplyser förekommer det redan

i praktiken, att man på sina håll brukar hålla ett ärende öppet genom kon­

tinuerlig kontakt med alkoholmissbrukaren för att söka påverka honom till

en nykter livsföring. Ett lagfästande av denna ordning anser nämnden vara

värdefullt. Jämväl länsnykterhetsnämnden i Norrbottens län framhåller vär­

det av fortlöpande kontakt med klienten. Socialstyrelsen finner det ligga i

sakens natur, att hjälpåtgärder i förekommande fall måste fortgå en viss

tid. Förslaget innefattar icke någon begränsning av denna tid i motsats till

vad som gällde beträffande övervakningsinstitutet. Då hjälpåtgärderna helt

saknade repressiv karaktär, funne styrelsen ingen anledning till erinran

häremot. Det funnes obestridligen fall, som erfordrade en långvarig kon­

takt och personer som väl funne sig tillrätta därmed. Det borde emellertid

ankomma på vederbörande nykterhetsnämnd att tillse, att hjälpåtgärderna

ej fortginge under längre tid än nödigt. Det kunde möjligen övervägas,

om ej det föreslagna stadgandet borde kompletteras med en föreskrift att

beslut om fortgående hjälpåtgärd skulle upptagas till omprövning minst en

gång varje halvår. Nykterhetsnämnden i Malmö är däremot av den meningen,

att hjälpåtgärder ej borde få försiggå under obegränsad tid utan att tiden

för dylik åtgärd borde maximeras.

Kungl. May.ts proposition nr 159.

Departementschefen.

Som jag redan i den allmänna motiveringen uttalat är hjälpåtgärder av

olika slag avsedda att utgöra den generella behandlingsformen vid lind­

rigare fall av alkoholmissbruk. Karaktäristiskt för dessa åtgärder är, att

de helt bygger på klientens frivilliga medverkan. Efterkommes ej föreskrivna

hjälpåtgärder, är det ej möjligt för nykterhetsnämnd att endast till följd

därav tillgripa sanktioner. Det är följaktligen av vikt, att hjälpåtgärder i

varje särskilt fall får en sådan utformning, att de inbjuder den behandlade

till aktivt deltagande. Hjälpåtgärdernas innehåll bör gärna vara resultatet

av en förtroendefull och vänskaplig överläggning mellan nämnden och dess

186

klient. Lyckas nämnden ej vinna dennes förståelse för de tilltänkta åt­

gärderna, eller blir dessa illa valda eller psykologiskt missriktade, lärer

näppeligen någon effekt av desamma kunna ernås.

I viss överensstämmelse med nykterhetsnämndssakkunniga, vars förslag

härutinnan i stort sett godtagits, finner jag det rimligt att hjälpåtgärder,

där så låter sig göra och befinnes lämpligt, skall kunna föreskrivas för viss

tid. Det torde dock knappast vara nödvändigt, att detta markeras genom

uttryckligt lagstadgande — förfarandet synes i praktiken redan tillämpas

— men i tydlighetens intresse anser jag det dock befogat, att denna möjlig­

het för visst i det följande berört typfall avspeglas i själva lagtexten. Uppen­

barligen bör en hjälpåtgärd ej fortgå längre än vad som är absolut nödvän­

digt. Frågan om dess upphävande bör med ej alltför långa tidsintervaller

bringas till prövning. Någon föreskrift härom i lagen kan emellertid ej

anses erforderlig.

För att främja intresset av att nykterhetsnämnd kontinuerligt skall kunna

följa ett missbruksfall och att klienten med en viss grad av varaktighet skall

kunna påräkna dess stöd har jag som det första exemplet på hjälpåtgärder

upptagit, att nämnden skall söka förmå honom att fortlöpande upprätthålla

förbindelse med nämnden eller av nämnden utsedd person, exempelvis en

av nämnden anlitad medhjälpare. Sådan hjälpåtgärd bör kunna föreskrivas

för viss tid, dock högst ett år. I de flesta fall torde betydligt kortare tid

kunna fixeras. Jag vill emellertid i detta sammanhang betona, att denna

kontakt mellan myndigheten och alkoholmissbrukaren under inga förhållan­

den får ges karaktären av övervakning. Den mellan nykterhetsnämnden

och dess klient upprättade förbindelsen bör fastmer präglas av ömsesidig

samarbetsanda mellan två parter, där den ena, myndigheten, ej känner för-

mynderskap över den andre och denne i sin tur besjälas av viljan att följa

de råd, som lämnas honom, över huvud taget anser jag formlig övervak­

ning icke böra förekomma såsom hjälpåtgärd. Jag delar således i princip

alkoholistvårdsutredningens mening härutinnan. Visserligen skulle det må­

hända stundom visa sig värdefullt ur preventiv synpunkt att kunna ställa

en alkoholmissbrukare under övervakning på ett tidigt stadium av hans miss­

bruk men i många fall skulle det vara omöjligt att upprätthålla någon kon­

troll, då den icke kan stödjas av en befogenhet att tillgripa tvångsintagning.

Vad särskilt unga alkoholmissbrukare beträffar torde behovet av åtgärder

beträffande dessa bli tillräckligt tillgodosett inom ramen för de möjligheter,

som förevarande paragraf numera erbjuder. I främsta rummet torde den

nytillkomna föreskriften om fortlöpande kontakt mellan nykterhetsnämnd

och alkoholmissbrukare här få betydelse.

I enlighet med vad som förordats i några yttranden har ur första stycket

av förevarande stadgande uteslutits den ur psykologisk synpunkt mindre

lämpliga föreskriften att nämnden skall allvarligt erinra alkoholmissbrukaren

om de påföljder, vilka kan inträda om rättelse ej vinnes. Vissa andra vid

remissbehandlingen framkomna förslag till jämkningar i lagtexten har an­

Kungl. Maj:ts proposition nr 159.

187

setts befogade och har beaktats vid paragrafens utformning. Då härvid

även ordet »hjälpåtgärder» särskilt markerats som en benämning på de i

paragrafen exemplifierade förebyggande åtgärderna samt exemplen tämligen

tydligt torde angiva åtgärdernas karaktär, synes det emellertid icke erforder­

ligt att i lagtexten upptaga en särskild bestämning av berörda begrepp.

Några ytterligare exempel torde ej böra införas i paragrafens första stycke.

.Tåg vill emellertid understryka, att de i paragrafen upptagna hjälpåtgärderna

endast är exempel, varför nämnden således är oförhindrad att föreskriva

andra åtgärder, som kan finnas lämpliga. Härutinnan torde nykterhets-

nämndssakkunnigas förut återgivna förslag kunna tjäna till viss ledning.

Det är tydligt, att handhavandet av beslutade hjälpåtgärder i stor ut­

sträckning både kan och bör anförtros åt frivilliga medhjälpare i nykter-

hetsvårdsarbetet. Det har emellertid ej synts erforderligt att i lagtexten

— på annat sätt än nyss nämnts —- utmärka dessa hjälpkrafters befattning

med ifrågavarande åtgärder. Närmare bestämmelser angående hjälpåtgärder

torde få meddelas i tillämpningskungörelsen.

I andra stycket har upptagits den i allmänna motiveringen utförligt be­

handlade bestämmelsen om rätt för nykterhetsnämnd att förordna om av­

stängning från rätt till inköp av rusdrycker. Dylikt iörordnande kan må­

hända icke betraktas som en hjälpåtgärd fullt likvärdig med de i första

stycket exemplifierade, men då avstängningsbeslut i huvudsak endast skall

kunna meddelas, om sådan åtgärd kan förväntas vara till påtagligt gagn, är

det tydligt, att åtgärden står de egentliga hjälpåtgärderna nära. Jag anser

det därför följdriktigt, att ifrågavarande bestämmelse upptages i anslutning

till hjälpåtgärderna. Till samma stycke har vidare överförts den bland

exemplen på hjälpåtgärder upptagna föreskriften att nämnden bör söka för­

anstalta, att alkoholhaltiga drycker ej utlämnas till alkoholmissbrukare. En

sådan åtgärd synes nämligen närmast böra likställas med förordnande om

indragning av inköpsrätt. Då dessa förordnanden är tidsbegränsade och

kan överklagas, medför överflyttningen, att motsvarande kommer att gälla

beträffande beslut om att alkoholhaltiga drycker ej får utlämnas, vilket med

hänsyn till åtgärdens karaktär torde vara lämpligt. Regeln att nykterhets­

nämnd äger förordna, att alkoholhaltiga drycker ej bör utlämnas till alko­

holmissbrukare, har avseende å innehavare av rättighet att utskänka rus­

drycker eller att försälja pilsnerdricka. Det har icke ansetts böra åläggas

dessa personer som en skyldighet att ej utlämna alkoholhaltiga drycker

till missbrukare. Av vikt är endast att innehavaren av utskänkningsrättig-

hoten får kännedom om att viss person är alkoholmissbrukare. Därigenom

blir nämligen stadgandena i 5 kap. 8 § andra stycket rusdrycksförsäljnings-

förordningen och 22 § 1. förordningen angående försäljning av pilsnerdricka

i regel tillämpliga. Enligt förstnämnda lagrum må utskänkning av rusdrycker

icke äga rum till den som veterligen missbrukar starka drycker eller är

synbarligen berörd därav och må person som sist nämnts ej heller tillåtas

uppehålla sig å utskänkningsstället. I sistnämnda stadgande förbjudes för­

Kungl. Maj:ts proposition nr 159.

188

säljning eller utlämning av pilsnerdricka, där det är uppenbart, att varan helt

eller delvis är avsedd att användas i berusningssyfte. Förseelser mot dessa

bestämmelser är belagda med bötesstraff. Dessa bestämmelser har med i

huvudsak oförändrat innehåll överförts till de föreslagna nya författningarna

rörande försäljning av rusdrycker och Öl.

15 §.

Paragrafen motsvarar 13 § i utredningsförslaget, som reglerar förutsätt­

ningarna för anordnande av övervakning. Vid redogörelsen för utredningens

förslag beträffande lagens tillämpningsområde har nämnts, att till denna

paragraf överförts de i 1 § alkoholistlagen upptagna indikationerna för lagens

tillämpning överhuvud. I berörda sammanhang har behandlats de förslag till

andringar i dessa indikationer, som är av mera principiell betydelse. Här

skall Övriga ändringsförslag beröras. I fråga om gällande bestämmelser hän­

visas till den förut lämnade framställningen.

Beträffande punkt 2 i nuvarande 1 § som avser alkoholist, vilken utsätter

någon, som han enligt stadgande i lag är skyldig att försörja, för nöd eller

uppenbar vanvård eller eljest grovt brister i sina plikter mot sådan person,

föreslår utredningen att orden »jämlikt stadgande i lag» skall utgå. Här­

igenom avses att möjliggöra tvångsåtgärder särskilt mot frånskilda alko­

holister, som ej fullgör sina skyldigheter mot hustrun.

I fråga om den under punkt 5 upptagna indikationen, att någon, som är

hemfallen åt alkoholmissbruk, för ett för närboende eller andra grovt stö­

rande levnadssätt, har i utredningsförslaget »närboende eller» uteslutits. Till

motivering härföi anför utredningen:

Uttrycket »närboende eller andra» har i praxis icke ansetts ha avseende

å samboende familjemedlemmar, detta med hänsyn till att alkoholmissbrukare

som grovt stor sådana personer, i allmänhet är att hänföra till den indika­

tion, som talar om uppenbar vanvård av försörjningsberättigad. Om emel­

lertid den störde i här avsedda fall är vuxen, är det ej alltid möjligt att anse

»uppenbar vanvård» föreligga. Genom att utesluta orden »närboende eller» i

ifrågavarande indikation har utredningen velat vidga dess tillämplighets­

område, så att den avser varje person, som blivit grovt störd av en alkohol­

missbrukare oavsett om den störde är en person, mot vilken missbrukaren har

försörjningsplikt eller icke.

\ad slutligen angår den s. k. fylleriindikationen (1 § andra stycket alko­

holistlagen) så föreslår utredningen, att rattfylleri både i sin gravare och lind­

rigare form hänföres under densamma. Utredningen avser härvid dels brott

mot 1 § 1 mom. i den numera upphävda lagen den 7 juni 1934 om straff för vissa

brott vid förande av motorfordon (föreligger bl. a. då hos förare alkoholkon­

centrationen uppgår till 1,5 °/oo eller däröver) dels brott mot 2 mom. samma

paragraf (alkoholkoncentrationen uppgår till 0,8 men ej till

1,5

°/oo utan att det

styrkts att föraren varit så påverkad som sägs i 1 mom.). — Utredningen för­

ordar vidare en justering av indikationen, föranledd av den omständigheten

att flera fylleriförseelser ofta sammanfördes till en dom. Enligt utredningens

Kungl. May.ts proposition nr 159.

189

mening borde nämligen antalet brottstillfällen och icke som f. n. antalet dom-

fällanden vara avgörande vid prövningen av huruvida indikationen vore till­

lämplig eller ej. Enligt utredningens förslag borde sålunda bestämmelsen

avse varje åt alkoholmissbruk hemfallen person, som under de två senast för­

flutna åren blivit dömd för tre eller flera förseelser innefattande fylleri eller

rattfylleri.

Vid remissbehandlingen har erinringar gjorts mot ändringsförslagen be­

träffande punkt 2 och fylleriindikationen.

Länsstyrelsen i Västerbottens län anför:

Bland förutsättningarna för ingripande med övervakning eller internering

av alkoholmissbrukare har upptagits att denne utsätter »någon, som han är

skyldig att försörja» för nöd m. m. Den utvidgning av lagstiftningens till-

lämpningsområde, som här föreslås, synes efter sin ordalydelse omfatta även

försörjningsskyldighet på grund av civilrättsligt avtal (t. ex. födorådskon-

trakt). Ett stadgande, som sträcker sig så långt, torde icke vara av omständig­

heterna påkallat och är måhända ej heller åsyftat.

Länsnykterlietsnämnden i Kristianstads län påpekar, att lagändringen

skulle komma att beröra även andra kategorier alkoholmissbrukare än de

åsyftade. Sålunda skulle t. ex. en person, som av domstol ålagts försörjnings­

skyldighet gentemot efterlevande till någon, som genom hans förvållande

mistat livet eller blivit arbetsoförmögen, beröras av ändringen. Häremot

torde emellertid icke vara något att erinra.

Beträffande fylleriindikationen föreslår socialstyrelsen, att även

annat fordonsfylleri än s. k. rattfylleri jämställes med vanligt fylleri. Social­

styrelsen syftar härvid på att 1944 års trafikförfattningssakkunniga i sitt be­

tänkande med förslag till vägtrafikförordning och till lag om straff för vissa

trafikbrott (SOU 1948: 34) förordat, att den som vid framförande av cykel

eller dragarfordon »varit så påverkad av starka drycker, att det kan antagas,

att han icke på betryggande sätt kan föra sitt fordon», skall drabbas av

ansvar.

Länsnykterlietsnämnden i Blekinge län framhåller, att det knappast vore

vedertaget, att som rattfylleri beteckna brott mot 1 § 2 mom. lagen den 7

juni 1934 om straff för vissa brott vid förande av motorfordon och ifråga­

sätter överhuvud lämpligheten av att använda denna benämning.

Länsnykterlietsnämnden i Kristianstads län avstyrker att brott mot 1 §

2 mom. nyssnämnda lag i fylleriindikationen jämställes med vanligt fylleri

och anför härutinnan bl. a.:

Yad den lindrigare formen av rattfylleri beträffar, så är väl graden av

alkoholpåverkan där så obetydlig, att den i och för sig ej kan karakteriseras

som resultatet av ett missbruk i vanlig bemärkelse. Endast den omständig­

het, i samband med vilken förtäringen skett, nämligen att vederbörande efter

densamma tagit sig före att köra bil, motiverar en dylik benämning. I synner­

ligen många, väl t. o. m. de allra flesta fall där någon dömes för den lindri­

gare formen av rattfylleri, torde någon annan iakttagbar påverkan knappast

föreligga än spritlukt, som i sin tur föranlett tagande av blodprov. Eller

också har en inträffad trafikolycka föranlett att blodprov tagits. Domen har

Kungl. May.ts proposition nr 159.

190

sedan grundats på att detta visat en alkoholkoncentration överstigande 0,8 °/oo

men ej uppgående till 1,5 %o. Det primära är härvidlag alltså ej själva alko­

holförtäringen, utan den ansvarslöshet vederbörande ådagalägger, då han,

trots att han förtärt alkohol, sätter sig vid ratten. Och denna ansvarslöshet

har icke förorsakats av alkoholförtäringen, eftersom denna varit av så ringa

omfattning, att den icke i nämnvärd grad kunnat beröva honom hans om­

dömesförmåga. Eftersom en nykterhetsvårdsåtgärd alltid bör rikta sig an­

tingen mot ådagalagt missbruk av alkohol eller mot följderna av dylikt miss­

bruk, synas förutsättningar saknas att låta den lindrigare formen av rattfylleri

medverka till kvalificering för åtgärder i nykterhetsvårdande syfte.

Yttrandet åberopas av länsstyrelsen i Kristianstads län.

Föreningen Sveriges poliskommissarier ifrågasätter om icke varje om­

händertagande för fylleri, även på enskild plats, borde likställas med fall då

vederbörande blivit dömd för fylleri.

Uttrycket »under de två senast förflutna åren blivit dömd» har föranlett

flera påpekanden. Länsstyrelsen i Västerbottens län anser att tiden för brot­

tets begående och icke tidpunkten för domen borde vara avgörande. Läns­

styrelserna i Södermanlands och Jämtlands län ifrågasätter en avfattning så

att, då fråga är om tvångsintagning, tiden kan beräknas med utgångspunkt

från dagen för ansökningens ingivande till länsstyrelsen. Den i praxis till-

lämpade tolkningen, som utginge från dagen för länsstyrelsens utslag, vore

icke tillfredsställande. Länsnylcterhetsnämnden i Uppsala län förutsätter att

uttrycket »blivit dömd» inbegriper även sakerförklaring i samband med vill­

korligt anstånd med ådömande av straff. Länsnylcterhetsnämnden i Blekinge

län framhåller att uttrycket icke syntes omfatta det fall, då vederbörande

gjort sig skyldig till rattfylleri men på grund av sin sinnesbeskaffenhet icke

fällts till ansvar, och ifrågasätter en ändring av stadgandet på denna punkt.

Departementschefen.

I likhet med utredningen anser jag, att anordnande av övervakning är

en så allvarlig åtgärd, att den regelmässigt bör anknytas till samma förut­

sättningar som tvångsintagning på vårdanstalt. Dessa förutsättningar har

angivits i förevarande paragraf.

Beträffande de av utredningen föreslagna ändringarna i berörda indika­

tioner har jag till att börja med intet att erinra mot att orden »jämlikt stad­

gande i lag» får utgå ur punkten b) (punkt 2 i 1 § alkoholistlagen). Ändringen

åsyftar framför allt att göra lagen tillämplig på alkoholist, som brister i för­

sörjningsplikt mot sin frånskilda hustru. Visserligen kommer stadgandet här­

igenom att avse även försörjningsskyldighet, som grundar sig enbart på ett

rent obligatoriskt rättsförhållande. Denna konsekvens torde emellertid få

ringa praktisk betydelse och någon olägenhet lär ej följa härav.

Däremot kan jag ej finna, att bärande skäl anförts för att ändra indika­

tionen »föra ett för närboende eller andra grovt störande levnadssätt» genom

att utesluta ordet »närboende». Detta ord ger åt regeln en med hänsyn till

dess allmänna avfattning i övrigt påkallad konkret anknytning.

Kungl. Maj:ts proposition nr 159.

191

Vad slutligen angår indikationen, att någon som är hemfallen åt alkohol­

missbruk blivit under de två senast förflutna åren tre eller flera gånger

dömd till ansvar för fylleri, så torde det vara befogat att med fylleri jämställa

rattfylleri eller sådant brott, som avses i 4 § 2 mom. lagen den 28 septem­

ber 1951 om straff för vissa trafikbrott, vilken ersatt förenämnda lag den

7 juni 1934. Enligt 4 § 1 mom. första stycket 1951 års lag dömes den för

rattfylleri, som vid förande av bil, motorcykel, traktor eller motorredskap

varit så påverkad av starka drycker, att det kan antagas, att han icke på

betryggande sätt kunnat föra fordonet. Enligt tredje stycket samma moment

drabbar samma ansvar den som vid förande av bil, motorcykel eller traktor

med släpfordon haft en alkoholkoncentration i blodet av 1,5 promille eller

däröver. I 4 § 2 mom. stadgas ansvar för det fall att alkoholkoncentratio­

nen uppgått till 0,8 men ej till 1,5 promille. X klarhetens intresse bör häi-

vid brottet icke betecknas som rattfylleri utan hänföras till det angivna lag­

rummet. Den lindrigare formen av brott mot sistnämnda moment rubriceras

nämligen icke som rattfylleri. I ett yttrande har också framhållits att denna

form överhuvud icke borde medtagas i detta sammanhang. Då vederbörande

dock alltid måste vara hemfallen åt alkoholmissbruk för att indikationen

skall vara tillämplig synes det ej finnas anledning att här göra skillnad

på rattfylleri och brott mot 4 § 2 mom. förevarande lag. Däremot bör under

indikationen ej hänföras den, som på grund av annat berusningsmedel än

starka drycker varit så påverkad att han jämlikt 4 § 1 mom. andra stycket

jämställes med rattfyllerist. Hänvisningen till 4 § har därför inskränkts

till att avse det fall, att brottet varit en följd av förtäring av starka drycker.

En jämkning i fylleriindikationen påkallas jämväl av de strafflagsändringar,

som trätt i kraft den 1 januari 1949. I det nya 26 kap. strafflagen (Om brott av

krigsmän) har nämligen i 13ochl4§§ upptagits två brottstyper, övergivande av-

post och onykterhet i tjänsten, som innefattar även sådana fall att gärnings­

mannen varit så påverkad av starka drycker, att hans berusningsgrad i och

för sig kunnat föranleda ansvar för fylleri om något av nämnda lagrum ej

varit tillämpligt. Dessa fall bör jämställas med fylleri i nu ifrågavarande av­

seende. Detta har beaktats vid fylleriindikationens avfattning.

Utredningen har föreslagit att fyllernndikationen ändras sa, att för­

seelsernas och icke domarnas antal blir avgörande. Ändringen synes befogad.

Den får betydelse särskilt, då någon med tillämpning av 4 kap. 1 § strafflagen

dömts till gemensamt straff för flera fylleriförseelser. En konsekvens av

ändringen synes vara, att endast förseelser som begåtts »under de två

senast förflutna åren» tillmätes betydelse. Har någon gjort sig skyldig till

fylleri mer än två år före dagen för prövning av övervaknings- eller interne-

ringsfrågan, bör denna fylleriförseelse sålunda ej inräknas, även om domen

fallit under tvåårsperioden.

I övrigt finner jag ej skäl biträda förslagen till jämkningar i fylleriindika-

tionens avfattning, »lag förordar alltså att den skall avse det fall, da nngon

som är hemfallen åt alkoholmissbruk blivit dömd för minst tre under de två

Kungl. Maj:ts proposition nr 159.

192

senast förflutna åren begångna gärningar, innefattande fylleri, förseelse enligt

26 kap. 13 eller 14 § strafflagen, därest han vid förseelsens begående varit be­

rusad av starka drycker, så att det framgått av hans åtbörder eller tal, eller

brott som avses i 4 § lagen den 28 september 1951 om straff för vissa trafik­

brott, därest brottet varit en följd av förtäring av starka drycker.

Enligt 48 kap. 5 § rättegångsbalken skall strafföreläggande, som fastställts

av rätten eller, då rättens fastställelse ej fordras, godkänts av den misstänkte,

gälla som dom, vilken vunnit laga kraft. Avser sådant föreläggande straff för

fylleri, bör föreläggandet därför vid tillämpningen av nu ifrågavarande stad­

gande behandlas som en dom för fylleri. Någon särskild föreskrift härom

torde icke erfordras. Har någon genom beslut av militär chef eller domstol

ålagts disciplinstraff för förseelse som nyss sagts bör han vidare vara att hän­

föra under ifrågavarande indikation. I uttrycket »blivit dömd» torde slutligen

få inbegripas att vederbörande blivit sakerförklarad i samband med villkorligt

anstånd med ådömande av straff men däremot icke det fall att han straffriför-

klarats. Sistnämnda fall lär emellertid ha mycket liten praktisk betydelse.

Beträffande fylleriindikationen må slutligen nämnas att den omständig­

heten att en person dömts för minst tre under de två senast förflutna åren

begångna fylleriförseelser eller därmed i förevarande hänseende likvärdiga

förseelser ingalunda utan vidare innebär att han också är hemfallen åt alkohol­

missbruk. Den allmänna indikationen måste sålunda prövas för sig. Hemfal­

lenhet föreligger uppenbarligen, då någon vanemässigt missbrukar alkohol­

haltiga drycker antingen detta sker ihållande eller endast under vissa perio­

der. Det torde ej vara ovanligt att fylleriindikationen är tillämplig utan att

hemfallenhet föreligger. I sådant fall kan givetvis beslut om övervakning

eller tvångsintagning ej komma ifråga. Att utifrån fylleriindikationens till­

lämplighet sluta att jämväl hemfallenhet är för handen kan leda till den

praktiskt mindre tilltalande konsekvensen, att en person intages på vårdan­

stalt utan att dylikt vårdbehov direkt föreligger.

Att fylleriindikationen är tillämplig även om de däri inbegripna för­

seelserna icke är ensartade, vilket ofta ej torde vara fallet, bör också på­

pekas. En person som dömts för exempelvis en vanlig fylleriförseelse, ratt­

fylleri och militärfylleri faller alltså under indikationen, såvida förseelserna

inträffat under den aktuella tvåårsperioden.

Kungl. Maj.ts proposition nr 159.

16-17 §§.

Dessa paragrafer innehåller de bestämmelser om övervakning, som i gäl­

lande lag är upptagna i 13 § tredje stycket 2—3 punkten och i 61 §. Mot­

svarande stadganden i utredningsförslaget är 14—15 §§.

Socialstyrelsen framhåller, att övervakningsinstitutet kunde komma att få

en i hög grad ökad betydelse, därest ett nytt medel mot alkoholism, Anta­

bus, visade sig vara så verksamt som föreliggande uppgifter därom syntes

angiva. På grund av verkningssättet hos detta medel ville det nämligen synas

193

som om övervakning, vilken innefattade effektiv kontroll av att den över­

vakade med vissa tidsmellanrum intoge en lämplig dosis av detta medel,

kunde komma att få en mycket verkningsfull effekt mot återfall i alkohol­

missbruk, så länge övervakningen och medicineringen fortginge.

Länsstyrelsen i Västerbottens län och länsnykterhetsnämnden i samma län

anser det önskvärt, att i samband med förordnande om övervakning finge med­

delas föreskrifter angående den övervakades sysselsättning, vistelseort o. d.

av den typ som omförmäles i 35 § utredningens förslag. Vid föreskrifterna

borde fästas det äventyret att nämnden skulle ansöka om tvångsintagning,

därest de ej följdes.

Nykterhetsnämnden i Gävle vill ha infört möjlighet att i särskilda fall för­

ordna två eller flera övervakare för samma person.

Departementschefen.

Redan vid tillkomsten av 1931 års alkoholistlag diskuterades ett förslag att

i samband med förordnande om övervakning skulle kunna föreskrivas sär­

skilda villkor i olika hänseenden, vilka den övervakade hade att iakttaga vid

äventyr av tvångsåtgärder. Mot detta anmärktes då bl. a., att en sadan över­

vakning skulle hos den övervakade väcka trots och motstånd och att den be­

fogenhet, som genom institutet anförtroddes åt nykterhetsnämnden, kunde

missbrukas och leda till obehöriga trakasserier. Dessa anmärkningar synes

mig alltjämt äga giltighet. Jag kan därför icke biträda yrkanden att nu införa

liknande föreskrifter utan föreslår, att de nuvarande bestämmelserna om över­

vakning med några smärre jämkningar överföres till den nya lagen. Då här­

vid stadgas att övervakaren skall söka befordra vad som kam lända till den

övervakades hjälp samt denne ålägges att föra ett nyktert liv och på kallelse

infinna sig hos övervakaren, torde bestämmelserna utan någon komplettering

möjliggöra kontroll av att den övervakade intar viss medicin mot alkoholism

t. ex. det av socialstyrelsen berörda medlet »Antabus».

På förslag av utredningen har stadgandet, att förening eller stiftelse kan

utses till övervakare fått utgå. Något behov att i stället införa möjlighet att

utse flera övervakare för samma person torde ej föreligga. Som övervakare

torde i största möjliga utsträckning böra anlitas de frivilliga medhjälpare,

som nykterhetsnämnderna avses skola kunna knyta till sin verksamhet. Det

bör emellertid tillses, att ej alltför många övervakningsuppdrag anförtros åt

en och samma person. Tre till fyra dylika uppdrag bör utgöra maximum,

såvida icke vederbörande fullgör övervakningsuppdrag som yrke.

Kungl. Maj:ts proposition nr 159.

Tvångsintagning å vårdanstalt.

Under denna rubrik behandlas i 18—39 §§ förutsättningarna och ordningen

för sådan intagning å allmän vårdanstalt för alkoholmissbrukare, som ej sker

frivilligt. Såsom en gemensam benämning härför har använts orden »tvångs-

13

—2299

<8 Bihang till riksdagens protokoll 195d. 1 samt. Nr 159.

194

Kungl. Maj:ts proposition nr 159.

intagning å vårdanstalt». Rörande beteckningen —- »allmän vårdanstalt för

alkobolmissbrukare» — som ersätter det nuvarande »allmän alkobolistanstalt»

hänvisas till vad som kommer att anföras under 40 §. Utredningen har gjort

eu relativt genomgripande omarbetning av motsvarande kapitel i gällande lag

(4 kap.) bl. a. i syfte att göra bestämmelserna klarare och mera lättlästa. För­

slaget har såvitt angår dispositionen och den formella avfattningen i huvudsak

följts medan åtskilliga sakliga ändringar vidtagits. Härför redogöres i det

följande.

18 §.

Paragrafen motsvarar 16 § i gällande lag och i utredningens förslag. Till

sista stycket har därjämte från 17 § 1 mom. utredningsförslaget överförts en

erinran om att länsstyrelsen beslutar om tvångsintagning, vilken i gällande

lag har en viss motsvarighet i 24 § andra stycket.

Socialstyrelsen anser att den förutsättning för tvångsåtgärd, som avses

under b) — att övervakning och hjälpåtgärder uppenbarligen skulle vara

gagnlösa — borde innefatta även det fall, då sådana åtgärder icke kunde vid­

tagas på grund av att vederbörande vore lösdrivare eller eljest förde ett kring­

flackande levnadssätt.

Departementschefen.

Såsom förutsättning för tvångsintagning å vårdanstalt bör, såsom tidigare

framhållits, alltjämt gälla att vederbörande är hemfallen åt alkoholmissbruk

och hänförlig under någon av de olika indikationer, som förut upptagits i

lagens 1 §. Då dessa nu överförts till 15 § har i det nu behandlade stadgandet

införts en hänvisning till denna paragraf. Liksom f. n. bör vidare för intag­

ning förutsättas att hjälpåtgärder eller övervakning vidtagits utan framgång

eller kan anses gagnlösa. Härtill har på utredningens förslag fogats, att

försök med sådana åtgärder med hänsyn till vederbörandes farlighetsgrad

icke kan avvaktas. Beträffande vagabonderande alkoholister torde däremot

hjälpåtgärder icke i och för sig böra anses utsiktslösa eller omöjliga att vid­

taga. Jag finner sålunda ej skäl att biträda socialstyrelsens nyssnämnda för­

slag.

19 §.

Första momentet av denna paragraf angiver vilka myndigheter som har att

taga initiativet till tvångsintagning genom ansökan hos länsstyrelsen. I gäl­

lande lag finnes stadganden härom i 16 § 1 mom. och 17 § första stycket.

Motsvarande bestämmelse i utredningens förslag är 17 § 2 mom.

Vid remissbehandlingen har anmärkningar särskilt framställts mot en i

17 § 2 mom. andra stycket utredningens förslag upptagen regel, att polis­

myndighet innan den gör ansökan skall samråda med nykterhetsnämnden i

orten. Kriminalpolisintendenten i Stockholm föreslår, att denna föreskrift

195

skall slopas, medan länsnyhterhetsnämnden i Uppsala län anser att orden »i

orten» bör utgå. Socialstyrelsen framhåller i likhet med utredningen, att

samråd icke nödvändigtvis behövde ske med hela nämnden. Polismyndig­

heten borde av praktiska skäl kunna rådföra sig med nämndens ordförande

eller ansvarig tjänsteman hos nämnden.

I ett av polismästaren i Stockholm åberopat yttrande framhalles att polis­

myndighet borde få rätt att anlita läkare för undersökning av en alkoholmiss­

brukare, vars internering ifrågasattes.

Liknande synpunkter har framförts även av andra polismyndigheter.

Kungl. May.ts proposition nr 159.

Departementschefen.

Den av utredningen föreslagna bestämmelsen att polismyndighet innan

den gör ansökan skall samråda med nykterhetsnåmnden i orten synes mig ut­

göra en värdefull nyhet. Den har därför upptagits i tredje stycket av para­

grafens första moment, varvid den i anledning av ett påpekande av social­

styrelsen kompletterats med en regel att samråd även kan ske med nämn­

dens ordförande eller tjänsteman hos nämnden i ansvarig ställning. Föreskrif­

ten att samråd skall ske med nykterhetsnåmnden i orten torde icke ha någon

större självständig betydelse med hänsyn till stadgandet i 3 §. Den har likväl

bibehållits för att tvekan icke skall råda i frågan, till vilken nämnd myndig­

heten skall vända sig. Från polishåll har framhållits att polisen ofta även

behövde samråda med medicinsk sakkunskap. Detta behov torde kunna till­

godoses utan stadgande i lag.

I paragrafens andra moment har upptagits bestämmelsen i 25 § första

punkten alkoholistlagen om länsstyrelses rätt att utan ansökning besluta om

tvångsintagning av straffriförklarad. Andra punkten i samma stadgande har

överförts till 25 § sista stycket departementsförslaget.

20

§.

Bestämmelsen har utan ändring i sak överförts från 18 § utredningsför­

slaget, som med någon jämkning motsvaras av en föreskrift i 17 § första

stycket gällande lag.

21

§.

Paragrafen motsvarar 17 § andra—tredje styckena gällande lag och 19 §

utredningsförslaget samt reglerar polismyndighetens rätt att i särskilda fall

tillfälligt omhändertaga en alkoholmissbrukare i avbidan på att länsstyrelsen

prövar myndighetens ansökning om tvångsintagning. På skäl, som angivits

vid behandlingen av frågan om lagens tillämpningsområde, har de nuvarande

förutsättningarna för omhändertagande i huvudsak bibehållits men till dessa

lagts en ny, att vederbörande alkoholist på grund av oförmåga att taga vård

om sig själv bedömes vara i trängande behov av omedelbar vård. Jag finner

ej skäl biträda ett förslag av länsstyrelsen i Västmanlands län av innebörd,

196

att en farlig alkoholist skulle kunna omhändertagas även om faran för säker­

het och liv ej vore så överhängande, att länsstyrelsens beslut ej utan våda

kunde avvaktas.

I ett par yttranden (styrelsen för polisskolan i Göteborg och poliskammaren

i Jönköping) har ifrågasatts att i paragrafen införa uttryckliga föreskrifter,

inom vilken tid ansökan till länsstyrelse skall ske, och i övrigt bestämda

frister för polismyndighetens handhavande av ärendet. Emellertid synes det

vara tillfyllest med den nuvarande bestämmelsen, att ansökan skall göras utan

uppskov. För att alkoholmissbrukaren därefter ej skall nödgas någon längre

tid hos polismyndigheten avvakta länsstyrelsens beslut föreslås att i 26 § in­

föres en regel, att när någon omhändertagits av polismyndigheten, det åligger

länsstyrelsen att utan uppskov pröva, huruvida han fortfarande skall vara

omhändertagen.

Då i vårdtiden på vårdanstalt skall inräknas den tid, varunder den intagne

före intagningen varit omhändertagen enligt förevarande paragraf, är det av

vikt, att i ansökningen angives vilken dag omhändertagandet skett (jfr 46 §

departementsförslaget).

Kungl. Maj:ts proposition nr 159.

22

§.

I denna paragraf har upptagits bestämmelser om vad ansökan om tvångs-

intagning skall innehålla, vilka handlingar, som bör fogas vid densamma

och om länsstyrelses komplettering av ofullständiga ansökningshandlingar.

Bestämmelserna är i allt väsentligt likalydande med de av utredningen

under 20 § föreslagna. Motsvarande stadgande i gällande lag är 18 §. Utred­

ningsförslaget innefattar vissa huvudsakligen formella ändringar i förenk­

lande syfte av denna paragraf. Jag har icke, såsom föreslagits av några läns­

styrelser, funnit mig böra belasta stadgandet med en föreskrift att ansök­

ningshandlingarna skall inlämnas till länsstyrelsen i två exemplar, men vill

framhålla önskvärdheten av att så ändock sker. I detta sammanhang må

vidare ånyo understrykas vad som anförts under 12 § om vikten av en full­

ständig undersökning från nykterhetsnämndens sida. Erfordras likväl kom­

pletterande uppgifter bör, såsom utredningen framhållit, biträde av polismyn­

digheten anlitas endast då särskilda skäl föreligger därtill.

23-24 §§.

Den förstnämnda paragrafen motsvaras i utredningens förslag av 21 §,

som överensstämmer med 19 § gällande lag. Enligt detta stadgande skall

ansökningshandlingarna i ett interneringsärende alltid utställas till skriftlig

förklaring av den, som ansökningen avser.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län finner denna bestämmelse icke

korrespondera med vad i 25 § utredningsförslaget föreskrives om muntligt

förhör och anför härutinnan vidare:

I ärenden angående skyddsuppfostran lämnas enligt barnavårdslagens be­

stämmelser den, som skall höras, tillfälle att muntligen eller skriftligen yttra

sig, och länsstyrelsen har svårt finna någon anledning, varför icke samma

förfarande skulle vara möjligt vid handläggning av ärenden angående alkohol­

missbrukare. Ej heller lärer tillräcklig grund föreligga för att icke i de fall,

då vederbörande självmant eller tvångsvis blivit föremål för muntligt förhör,

låta processen i sin helhet få övergå till muntlig, oberoende av om veder­

börande före förhöret fått skriftlig del av handlingarna eller ej. Detta är

givetvis särskilt ett önskemål för de vid denna länsstyrelse mycket ofta före­

kommande fallen, där ärende angående tvångsintagning anhängiggjorts genom

polisingripande och alkoholinissbrukaren blivit av polisen omhändertagen.

För de fall åter, där åtgärder påkallats av nykterhetsnämnd och något tillfälligt

omhändertagande alltså icke ägt rum, synes den naturliga vägen böra vara, att

förfarandet inledes på sätt i 21 § av lagförslaget avses, men med den ändring,

att föreläggandet får gälla skriftlig eller muntlig förklaring och att om muntlig

sådan väljes — i vilket fall på sätt utredningens majoritet föreslagit förhör

bör bliva obligatoriskt — eller om länsstyrelsen själv finner förhör böra äga

rum, processen i fortsättningen får övergå helt till muntlig.

Även länsstyrelsen i Västmanlands län anser att lagen ej bör lägga hinder

i vägen för länsstyrelserna att mottaga förklaring i muntlig form. Till före­

skriften att »ansökningshandlingarna» skall delgivas borde fogas ett stad­

gande av innebörd, att bestämmelsen icke avser sådana uppgifter, beträffande

vilka 14 § andra stycket sekretesslagen kommer att bliva tillämplig.

Länsstyrelsen i Hallands län berör samma föreskrift och anför:

Sagda föreskrift kommer ofta i direkt strid med önskemålet att såvitt

möjligt skydda uppgiftslämnarna. För att uppgiftslämnarna ej skola röjas

anse sig nykterhetsnämnderna därför i många fall nödsakade att ge en mycket

vag och allmän uppgift om intagningsgrunden. Dylika »urvattnade» uppgifter

kunna emellertid i många fall ej giva länsstyrelserna tillräcklig ledning vid

avgörandet av ärendena. Det synes därför önskvärt att 21 § i förslaget ändras

på sådant sätt, att länsstyrelserna gåves rätt att från delgivningen utesluta

de delar av ansökningshandlingarna, som röjer uppgiftslämnare, vilkas önske­

mål att ej röjas synes böra beaktas. Som skydd för den, mot vilken tvångs­

intagning ifrågasättes, synes i så fall böra föreskrivas, att uppgifterna i de

sålunda uteslutna delarna ej få läggas till grund för beslut i ärendet såframt

ej själva sakuppgifterna funnits upptagna i de handlingar, varav han fått del,

och som han således fått möjlighet att bemöta. Utredningshandlingarna i

alkoholistärenden skulle i dylika fall utgöras dels av en detaljerad rapport

med uppgift om uppgiftslämnare m. nr. dels ock en mera allmän rapport, varav

dock skall framgå de sakförhållanden, som åberopas som grund för framställ­

ningen om intagningsförordnandet. Vid delgivningen skulle den förstnämnda

rapporten kunna uteslutas.

Departementschefen.

I det föregående har jag uttalat, att förklaring i ett interneringsärende bör

kunna lämnas muntligen vid förhöret och kommunikation kunna underlåtas

om vederbörande vid förhör på ett tidigt stadium muntligen yttrat sig i saken.

Detta har iakttagits vid avfattningen av förevarande paragrafer. I 23 §

har sålunda angivits, att då ansökningshandlingarna utställes till delgivning

vederbörande skall föreläggas att förklara sig skriftligen eller muntligen.

Kungl. May.ts proposition nr 159.

197

198

Har länsstyrelsen redan beslutat hålla förhör med alkoholmissbrukaren skall

enligt 24 § första stycket detta angivas i föreläggandet liksom att förklaring

skall kunna ske vid förhöret. Föreläggandet bör eljest innehålla en erinran

om rätten att påkalla förhör. I 24 § andra stycket har slutligen upptagits en

regel för det fall, att kommunikation kan underlåtas. I likhet med vad som

gäller i domstolsprocessen (33 kap. 15 § rättegångsbalken) bör länsstyrelse

härvid vara skyldig att på begäran genast tillhandahålla utskrift av ansök­

ningshandlingarna.

Genom dessa jämkningar i den föreslagna ordningen för ärendenas hand­

läggning torde de av ett par länsstyrelser framförda önskemålen om ökad

muntlighet i huvudsak ha tillgodosetts. Yad angår yrkandena om begräns­

ning av delgivningen till att avse endast vissa delar av ansökningshand­

lingarna, vill jag endast hänvisa till vad i allmänna motiveringen anförts om

tillämpningen av 14 § sekretesslagen. Det torde icke vara lämpligt att i lagen

föreskriva att vissa handlingar skall undantagas från delgivning.

25 §.

Till denna paragraf har utan andra jämkningar än som påkallas av änd­

ringarna i bestämmelsen om polismyndighets rätt att tillfälligt omhänder­

taga vissa alkoholmissbrukare överförts regeln i 20 § gällande lag om läns­

styrelses motsvarande befogenhet. I utredningens förslag återfinnes stad­

gandet härom i 23 §, där utredningen infört beteckningen »interimistisk vård»

som särskilt namn på vård på grund av förordnande enligt paragrafen. Någon

sådan speciell beteckning på denna vårdform synes mig emellertid icke erfor­

derlig.

I ett andra stycke har på yrkande av socialstyrelsen införts en bestämmelse

om rätt för länsstyrelse att tillfälligt omhändertaga straffriförklarad, om vars

intagning på vårdanstalt är fråga. En liknande bestämmelse finnes i 25 §

alkoholistlagen.

26 §.

Detta stadgande saknar motsvarighet i gällande lag medan utredningsför­

slaget (24 §) innehåller en föreskrift för länsstyrelsen att, där någon om­

händertagits av polismyndigheten, utan uppskov pröva, om han fortfarande

skall vara omhändertagen, beredas interimistisk vård eller frigivas. Före­

skriften har med någon jämkning upptagits i paragrafens första stycke. Social­

styrelsen har föreslagit, att den skulle kompletteras med en regel, som hind­

rade länsstyrelserna att dröja oskäligt länge med avgörandet. En sådan regel

har införts i andra stycket.

Kungl. Maj:ts proposition nr 159.

27-28 §§.

Paragraferna innehåller de bestämmelser om förhör inför länsstyrelsen i

ärende om tvångsintagning, som utförligt behandlats i det föregående. Här

skall endast några speciella frågor beröras.

199

Beträffande kallelse till förhör inför länsstyrelse, hämtning och annan

påföljd av ntevaro föreslår utredningen (25 § tredje stycket) vissa änd­

ringar motsvarande vad som föreslagits i fråga om förfarandet inför nykter-

hetsnämnd. Då de sålunda förordade förenklingarna i huvudsak synes väl

avvägda, tillstyrker jag att de genomföres med vissa jämkningar. I likhet

med vad f. n. gäller bör sålunda hämtning av vederbörande alkoholmissbru­

kare kunna ske om han blott kallats till förhör så tidigt, att han kan inställa

sig å förelagd dag. I fråga om person, som skall höras upplysningsvis, synes

den nuvarande bestämmelsen böra bibehållas, att han ej må hämtas förrän

det befunnits, att han ej genom viten kunnat förmås till inställelse. Även

person, som bor på annan ort än den, där förhöret skall hallas, bör kunna

kallas till förhör och för sådant fall torde regeln, att handräckning för hämtr

ning skall kunna meddelas, så snart han ej inställer sig å förelagd dag, vara

alltför rigorös. Sedan försök att genom vitesförelägganden få honom att in­

ställa sig misslyckats, bör han däremot kunna hämtas, där han kallats så

tidigt, att han kan komma den bestämda dagen.

I 28 § har i enlighet med vad som förordats av poliskammaren i

Halmstad och Föreningen Sveriges landsfogdar åldersgränsen för den, som

på grund av sin ålder må avvisas från förhör i intagningsärende, höjts från

18 till 21 år. Sistnämnda åldersgräns har för domstolsprocessens del fast­

slagits i 5 kap. 2 § rättegångsbalken.

Styrelsen för polisskolan i Göteborg anser att polismyndighet, som är

sökande, bör få närvara vid förhör inför länsstyrelse i likhet med vad som

föreslagits för nykterhetsnämndemas del. Med anledning härav vill jag en­

dast framhålla, att sökanden självfallet bör underrättas om att länsstyrelsen

ämnar hålla förhör. Någon uttrycklig föreskrift härom torde icke erfordras.

I fråga om rätten att närvara i det fall, att förhöret äger rum inom stängda

dörrar, bör för polismyndigheten gälla den allmänna regeln, att länsstyrelsen

kan medgiva tillträde, om vederbörandes närvaro kan förväntas bliva till nytta

under förhöret.

29 §.

Denna paragraf reglerar länsstyrelses rätt att förordna om förhör inför

domstol. Paragrafen motsvaras av 22 § gällande lag och 26 § utredningens

förslag.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län anser bestämmelsen onödig.

Länsstyrelsen borde i stället själv få höra vittnen på ed. Länsnykterhets-

nämnden i Kronobergs län avstyrker bestämt att paragrafen bibehålies. Nämn­

den anför:

Erfarenheten talar för att nykterhetsvårdens sak ingenting skulle ha att

vinna på att denna förhörsmetod till någon del knäsättes i alkoholistlagen.

Därtill är själva begreppet domstol i allmänhetens ögon alltför intimt för­

knippat med begreppet brott. Den praxis som hittills tillämpats i detta hän­

seende plus den ökade möjlighet, som följer med det mera generella tilläm­

pandet av förhörsmetoden synes nämnden vara fullt tillfredsställande och

Eungl. Maj:ts proposition nr 159.

200

Ytterligare sju länsstyrelser samt länsnykterhetsnämnden i Jämtlands län

förordar mer eller mindre bestämt, att länsstyrelsen tillerkännes befogenhet

att höra vittnen på ed.

Överståthållarämbetet anser att den nuvarande möjligheten att anordna

förhör vid domstol bör bibehållas även såvitt angår person, som skall höras

upplysningsvis, om denne bor så avlägset att hans hörande vid länsstyrelsen

är förenat med oskälig omgång eller kostnad.

Departementschefen.

Länsstyrelserna har f. n. ej befogenhet att höra vittnen på ed. Tillerkändes

länsstyrelserna en sådan befogenhet, vore det uppenbarligen onödigt att bi­

behålla möjligheten för dem att i mål om tvångsintagning på alkoholistanstalt

begära vittnesförhör vid domstol. Emellertid torde en befogenhet av så prin­

cipiell betydelse för den administrativa processens karaktär som rätten att

höra vittnen på ed icke böra införas på ifrågavarande begränsade område.

Jag kan alltså ej tillstyrka ett yrkande att upphäva förevarande stadgande.

I likhet med överståthållarämbetet anser jag att även bestämmelsen om för­

hör i visst fall vid domstol med person, som skall höras upplysningsvis, bör

kvarstå. Det nuvarande stadgandet bör alltså utan ändring överföras till den

nya lagen. I enlighet med vad utredningen förordat har det dock komplette­

rats med en föreskrift om att sökanden och den om vars intagning är fråga

skall underrättas om förhöret. Vidare har i ett andra stycke efter mönster av

en motsvarande bestämmelse i 39 § 3. sinnessjuklagen införts en föreskrift

att rätten äger förordna, att förhöret skall hållas inom stängda dörrar. En

utvidgad möjlighet härtill i förhållande till vad som gäller enligt 5 kap. 1 §

rättegångsbalken och lagen den 10 juli 1947 (nr 630) om inskränkning av

offentligheten vid domstol beträffande allmänna handlingar torde nämligen

vara erforderlig för att säkerställa samma sekretess för domstolsförhörets del,

som enligt vad förut anförts gäller för handläggningen inför länsstyrelsen.

30 §.

I denna paragraf är upptagna regler om ersättning till vittne och upp­

lysningsvis hörd person. I enlighet med vad utredningen föreslagit (28 §}

har hänvisning skett till vad som finnes stadgat om ersättning av allmänna

medel till vittne, dock att ersättningen alltid skall stanna å statsverket.

Hänvisningen avser stadgandena i lagen den 10 juli 1947 (nr 632) angå­

ende ersättning av allmänna medel till vittnen m. fl.

Socialstyrelsen har förordat, att även resekostnader för alkoholmissbru­

karen själv skall åvila statsverket i de fall muntligt förhör äger rum. Jag

finner emellertid ej skäl att i detta begränsade sammanhang taga upp denna

fråga till närmare behandling. Spörsmålet synes vara av principiell betydelse

och dess lösning torde kräva särskild utredning. Att märka är att en sva­

Kungl. Maj:ts proposition nr 159.

någonting av värde därutöver skulle sannolikt ej vara att vinna med de före­

slagna domstolsförhören.

201

rande i brottmål, som icke är häktad, endast — och för övrigt ej under alla

förhållanden — kan få ersättning för resekostnad, om han åtnjuter fri rätte­

gång och förelagts att infinna sig personligen vid rätten. Ersättningen skall

härvid ej heller alltid stanna å statsverket utan den tilltalade kan förpliktas

återgälda densamma.

31 §•

Denna paragraf upptager med några smärre jämkningar stadgandet i 24 §

första stycket gällande lag. Motsvarande bestämmelse i utredningens förslag

är 29 §.

32 §.

Till denna paragraf har överförts bestämmelsen i 26 § gällande lag om

delgivning m. m. av länsstyrelses slutliga beslut i ärende om tvångsintagning.

I motsats till utredningen, i vars förslag motsvarighet till paragrafen saknas,

anser jag nämligen att en dylik bestämmelse bör införas i själva lagen. Den

har kompletterats med en regel, att skriftlig delgivning av beslutet med alko­

holmissbrukaren kan underlåtas om beslutet tillkännagives vid förhör i dennes

närvaro.

Underrättelse om beslutet skall f. n. översändas till nykterhetsnämnden i

hemortskommunen eller, om annan nykterhetsnämnd tagit befattning med

ärendet, till denna nämnd. Då nämnden i hemortskommunen alltid torde ha

ett visst intresse av att få kännedom om tvångsåtgärder mot i kommunen

hemmahörande alkoholmissbrukare, föreslås att bestämmelsen ändras så, att

denna nämnd alltid underrättas.

Kungl. May.ts proposition nr 159.

33 §•

Paragrafen överensstämmer i sak med 27 § gällande lag och 30 § i ut­

redningens förslag.

34 §.

Enligt 28 § första stycket alkoholistlagen har sökanden i ärende om intag­

ning på alkoholistanstalt att föranstalta om verkställighet av beslutet, där

ej annat följer av vad som stadgas i 29 §. I nämnda paragraf föreskrives att

länsstyrelsen skall ombesörja verkställigheten i fråga om farliga och kring­

flackande alkoholister, straffriförklarade samt alkoholister, som anmäles av

åklagare i anledning av uppkommen fråga om förvandling av fylleriböter. I

samtliga de fall, där polismyndigheten kan göra ansökan, verkställes sålunda

beslutet genom länsstyrelsens försorg. Utredningen har föreslagit, att denna

ordning skall bibehållas men sammanfört bestämmelserna i en paragraf, 31 §.

Socialstyrelsen anför i anledning av detta förslag:

Det kan inte råda någon tvekan om att det bör ankomma på länsstyrelsen

att föranstalta om verkställigheten av slutligt beslut om tvångsintagning

rörande farliga och straffriförklarade alkoholmissbrukare samt rörande alko­

holmissbrukare, som tillika äro lösdrivare. Av praktiska skäl är det ända­

202

målsenligt, att samma regel gäller i fråga om annan missbrukare, rörande

vilken polismyndighet enligt 17 § har gjort ansökan om tvångsintagning.

Däremot synas icke tillräckliga skäl föreligga för att bibehålla den hittills­

varande ordningen, enligt vilken länsstyrelsen jämväl skall ombesörja verk­

ställigheten i de fall, då länsstyrelsens beslut har tillkommit efter anmälan,

som åsyftas i 8 § sista stycket i lagförslaget. Dessa s. k. åklagaranmälda åter-

fallsfyllerister skilja sig icke från andra återfallsfyllerister. Grunden till att

gällande lag likväl ålägger länsstyrelsen att ombesörja verkställigheten

rörande dem är, att vården här inträder i stället för ett frihetsstraff (för-

vandlingsstraff). Anstånd med verkställigheten medgives emellertid, på för­

slag av vederbörande nykterhetsnämnd, i fråga om de åklagaranmälda åter­

falls fylleristerna i lika stor utsträckning som beträffande andra återfallsfylle­

rister, där nykterhetsnämnden själv äger besluta härom. Enligt utredningens

förslag kommer den hittillsvarande olikheten i fråga om vårdkostnadsansva-

righeten mellan dessa två grupper av återfallsfyllerister icke längre att bestå.

Dessa omständigheter tala enligt socialstyrelsens mening för att verkställig­

heten av intagningsbeslut rörande åklagaranmälda återfallsfyllerister skall an­

komma på nykterhetsnämnden.

Departementschefen.

Socialstyrelsen har förordat vissa jämkningar i vad f. n. gäller i fråga

om

verkställighet av intemeringsbeslut. Bl. a. borde från länsstyrelserna till

nykterhetsnämndema överföras skyldigheten att låta verkställa beslut

om

tvångsintagning av åklagaranmälda återfallsfyllerister. En sådan ordning

torde emellertid vara mindre lämplig av det skälet, att den skulle medföra

befogenhet för nykterhetsnämnd att bevilja villkorligt anstånd med verk­

ställighet av ett beslut, som träder i stället för en dom på förvandlingsstraff.

Underlåter nykterhetsnämnd att göra ansökan om tvångsintagning i dylikt

fall, skall nämligen åklagaren enligt 11 § lagen om verkställighet av bötes­

straff föra talan om böternas förvandling.

I övrigt kan jag biträda socialstyrelsens förslag till avfattning av föreva­

rande paragraf.

35-36 §§.

Dessa paragrafer innehåller bestämmelser om villkorligt anstånd med verk­

ställandet av beslut om tvångsintagning (35 § 1 mom.), övervakning och lyd-

nadsföreskrifter i samband med sådant anstånd (36 §) samt förverkande av

villkorligt anstånd (35 § 2 mom.). Motsvarande bestämmelser i utredningens

förslag är 32—35 §§.