2

Kungl. Maj. ts proposition nr 76.

förbjuda hållande av grind eller led å enskild väg, utvidgning av rätten för

vissa nyttjanderättshavare att föra talan i vägärenden samt införande av

möjlighet i vissa fall att utse tillsyningsmän för att öva uppsikt å byggande

av väg.

Slutligen föreslås bestämmelser, som möjliggör för länsstyrelse att i sär­

skilda fall förhindra åtgärder, vilka kan hota trafiksäkerheten på enskild

väg, såsom uppförande av byggnad eller stängsel, som skymmer sikten längs

vägen, e. d. liksom ock att föranstalta om rättelse av redan vidtagen dylik

åtgärd. För skada, som uppstår till följd av sådant ingripande, skall enligt

förslaget ersättning utgå av statsmedel.

4

Kungl. Maj:ts proposition nr 76.

(Gällande lydelse)

(Föreslagen lydelse)

föreskrivits. Inom område, för vilket

regionplan finnes fastställd, skall

denna plan tjäna till ledning vid ut­

förande av vägföretag.

Vägunderhåll och------- —- — — —

Vid väghållning---------------------------

14

I fall då vid förrättning eller ge­

nom dom enligt detta kapitel be­

stämts att väg må för fastighet byg­

gas eller begagnas, må till förmån för

fastigheten, där det kan ske utan

märkligt men för annan fastighet, fö­

reskrivas, att grind eller led ej får

bibehållas eller uppsättas å vägen an­

norstädes än

i ägogräns,

i korsning

av järnväg, spårväg eller vattenväg

eller där det erfordras för fullgöran­

de av stadgad stängselskyldighet.

Vid

meddelande av dylik föreskrift må

dess tillämpning i övrigt begränsas

efter ty skäligt prövas.

För intrånget---------—• -—---- ----------

skrivits. Inom område, för vilket re­

gionplan finnes fastställd, skall den­

na plan tjäna till ledning vid utfö­

rande av vägföretag.

— — ändamål fordrar.

— -—- särskilt stadgat.

§•

I fall då vid förrättning eller ge­

nom dom enligt detta kapitel be­

stämts att väg må för fastighet byg­

gas eller begagnas, må till förmån för

fastigheten, där det kan ske utan

märkligt men för annan fastighet, fö­

reskrivas, att grind eller led ej får

bibehållas eller uppsättas å vägen an­

norstädes än i korsning av järnväg,

spårväg eller vattenväg. Vid medde­

lande av dylik föreskrift må dess till-

lämpning i övrigt begränsas efter ty

skäligt prövas.

— en gång.

16 §.

Rätt att påkalla förrättning enligt

detta kapitel och att vid förrättningen

föra talan tillkomme för fastighet,

som saken förmenas angå, dess ägare

ävensom innehavaren, där denne

jämlikt 5 § har att svara för fullgö­

randet av fastighetens väghållnings-

skyldighet.

Väckes sålunda fråga, som i 6—

14 §§ avses, må härutinnan talan för

fastighet vid förrättningen föras

jäm­

väl

av innehavare av nyttjande- eller

servitutsrätt, i den mån frågan rörer

hans rätt.

Rätt att påkalla förrättning enligt

detta kapitel och att vid förrättning­

en föra talan tillkomme för fastighet,

som saken förmenas angå, dess ägare

ävensom innehavaren, där denne

jämlikt 5 § har att svara för fullgö­

randet av fastighetens väghållnings-

skyldighet.

Samma befogenhet, dock

ej i fråga om byggande av väg, till­

komme nyttjanderättshavare, vilken

enligt avtal har att fullgöra väghåll-

ningsskyldighet för fastigheten.

Väckes sålunda fråga, som i 6—

14 §§ avses, må härutinnan talan för

fastighet vid förrättningen

städse

fö­

ras av innehavare av nyttjande- eller

servitutsrätt, i den män frågan rörer

hans rätt.

Har efter —----------------------------- eller godkänt.

6

Kurtgl. Maj.ts proposition nr 76.

48

För

övervakande av

underhållet

och vinterväghållningen i fråga om

väg, som gjorts till föremål för väg-

delning, skall, där någon av väglolts-

havarna det fordrar, anställas sär­

skild o jävig tillsyningsman. Bliva

väglottshavarna ej ense om valet av

tillsyningsman, skall sådan på anmä­

lan utses av länsstyrelsen.

Länsstyrelsen bestämme —----------

Tillsyningsmannen entledigas-------

terna.

Vad ovan i första och tredje styc­

kena stadgats om väglottshavare

skall, där fastighets väghållningsskyl-

dighet jämlikt 5 § skall fullgöras av

innehavaren,

tillämpas

ej blott å den­

ne ntan även å fastighetens ägare.

(Gällande lydelse)

49

Försummar väglottshavare att ve­

derbörligen underhålla sin väglott el­

ler fullgöra vinterväghållning därå

och bättrar han ej ofördröj ligen efter

tillsägelse, skall tillsyningsman, som

i 48 § omförmäles, hålla syn genom

två ojävige män, av vilka den ene

skall vara nämndeman, ägodelnings-

nämndeman eller god man vid lant­

mäteri- eller mätningsförrättningar.

Varder vid synen, till vilken den för­

sumlige skall i god tid kallas, bristen

vitsordad, uppskatte synemännen i

penningar kostnaden för dess botan­

de. Därefter äge tillsyningsmannen

erhålla utmätning hos den försumli­

ge för det uppskattade beloppet jäm­

te synekostnaderna samt vare pliktig

att, i den mån medel sålunda för än­

damålet tillhandahållits honom, oför-

§•

För

att övervaka byggandet av

samt

underhållet och vinterväghåll­

ningen i fråga om väg, som gjorts

till föremål för vägdelning, skall, där

någon av väglottshavarna det ford­

rar, anställas särskild ojävig tillsy­

ningsman. Bliva väglottshavarna ej

ense om valet av tillsyningsman,

skall sådan på anmälan utses av

länsstyrelsen.

------------------ - skäligt prövas.

------------— —■ — efter omständighe-

Vad ovan i första och tredje styc­

kena stadgats om väglottshavare

skail, där fastighets väghållnings-

skyldighet jämlikt 5 §

eller på grund

av nyttjanderättsavtal

skall fullgöras

av

annan än fastighetens ägare,

till-

lämpas

såväl å ägaren som å den

skyldigheten åligger.

§•

Försummar väglottshavare att ve­

derbörligen

bygga eller

underhålla

sin väglott eller fullgöra vinterväg­

hållning därå och bättrar han ej oför­

dröj ligen efter tillsägelse, skall till­

syningsman, som i 48 § omförmäles,

hålla syn genom två ojävige män,

av vilka den ene skall vara nämnde­

man, ägodelningsnämndeman eller

god man vid lantmäteri- eller mät­

ningsförrättningar. Varder vid synen,

till vilken den försumlige skall i god

tid kallas, bristen vitsordad, uppskat­

te synemännen i penningar kostna­

den för dess botande. Därefter äge

tillsyningsmannen erhålla utmätning

hos den försumlige för det uppskat­

tade beloppet jämte synekostnaderna

samt vare pliktig att, i den mån me­

del sålunda för ändamålet tillhanda-

(Föreslagen lydelse)

8

Iiungl. Maj:ts proposition nr 76.

(Gällande lydelse)

(Föreslagen lydelse)

3 KAP.

Vissa vägar inom områden med tätare bebyggelse.

71 § (första stycket).

Beträffande område på landet eller

i stad, inom vilket tätare bebyggelse

uppkommit eller kan väntas inom nä­

ra förestående tid uppkomma, må

länsstyrelsen förordna,

att de fastig­

heter, som i sin helhet eller till någon

del äro belägna inom området, skola

utgöra en samfällighet

(vägför­

ening) för

väghållning i fråga om

de vägar,

som i den ordning nedan

sägs förklarats

skola anses såsom

föreningens vägar;

och skola i ty fall

rörande dessa vägar, förutom vad i

i kap. finnes föreskrivet, de nedan i

detta kapitel meddelade särskilda

bestämmelser lända till efterrättelse.

73 § (första stycket).

Vägförening har

att ombesörja och

bekosta

väghållningen i fråga om för­

eningens vägar

samt handhava de i

föreningen ingående fastigheternas

gemensamma angelägenheter i övrigt

rörande dessa vägar.

Allmänna bestämmelser.

71 §.

Beträffande område på landet eller

i stad, inom vilket tätare bebyggelse

uppkommit eller kan väntas inom nä­

ra förestående tid uppkomma, må

i

den ordning nedan sägs förordnas,

att

de fastigheter, som i sin helhet eller

till någon del äro belägna inom om­

rådet, skola utgöra en samfällighet

(vägförening) med ändamål

att ombesörja och bekosta väghåll­

ning i fråga om de vägar,

vilka för­

klaras

skola anses såsom förening­

ens vägar, samt

att

handhava de i

föreningen ingående fastigheternas

gemensamma angelägenheter i övrigt

rörande dessa vägar.

71 §

(fjärde stycket).

Finnes inom vägförenings område mark, som i byggnadsplan avsetts till

annan allmän plats än väg, skall föreningens väghållning omfatta jämväl

iordningställande och underhåll av dylik plats. Vad i detta kapitel sägs om

väg skall i tillämpliga delar gälla beträffande sådan allmän plats.

73 § (andra stycket).

Ej må föreningen utöva verksam- Ej må föreningen utöva verksam­

het, som är främmande för dess så- het, som är främmande för dess

nu

lunda

angivna ändamål.

angivna ändamål,

föreningen dock

obetaget att ombesörja vågbelysning.

10

Kungl. Maj:ts proposition nr 76.

87 § (första stycket).

Då slutligen avgjorts att väg skall

byggas eller tagas i anspråk såsom

vägförenings väg, äge föreningen mot

ersättning för markupplåtelse och an­

nat intrång till sig lösa rätt att för

ändamålet begagna vägmärken eller

den befintliga vägen.

87 § (andra stycket).

Medför vägens anläggning eller

övertagande till väghållning

av för­

eningen

jämväl nytta för den till er­

sättning berättigade, skall hänsyn

därtill tagas vid ersättningens be­

stämmande. För föreningens rätt att

begagna befintlig väg skall ej, med

mindre särskilda skäl därtill äro, gäl­

das ersättning till fastighet, som in­

går i föreningen.

87 § (nionde stycket).

Skall väg byggas så att den korsar

spårväg, kanal eller flottled, äge vad i

90 § (första punkten).

Tarvas för vägförening rätt, som i

13 § avses, skall under där stadgade

villkor

och i den ordning, som i 2

kap. omförmäles,

dylik rätt för för­

eningen upplåtas.

8b § (tredje stycket andra punkten).

Länsstyrelsen bestämme ock i vad

mån och på vilka villkor grind eller

led må finnas å dylik väg.

(Gällande lydelse)

76 § (första stycket).

De i vägförening ingående fastig­

heterna skola, där ej nedan annor-

75 §.

Då slutligen avgjorts att väg skall

byggas eller tagas i anspråk såsom

vägförenings väg, äge föreningen mot

ersättning för markupplåtelse och an­

nat intrång till sig lösa rätt att för

ändamålet begagna vägmärken eller

den befintliga vägen. Medför vägens

anläggning eller övertagande till väg­

hållning jämväl nytta för den till er­

sättning berättigade, skall hänsyn

därtill tagas vid ersättningens be­

stämmande. För föreningens rätt att

begagna befintlig väg skall ej, med

mindre särskilda skäl därtill äro, gäl­

das ersättning till fastighet, som in­

går i föreningen.

Att mark jämväl i

vissa andra fall må tagas i anspråk

utan ersättning, därom stadgas i bygg­

nadslagen.

(Föreslagen lydelse)

eller eljest berör allmän väg, järnväg,

41 § stadgats motsvarande tillämpning.

Tarvas för vägförening rätt, som i

13 § avses, skall under där stadgade

villkor dylik rätt för föreningen upp­

låtas.

Över vägförenings väg må grind

eller led ej bibehållas eller uppsättas

med mindre därtill givits tillstånd i

den ordning nedan sägs.

76 §.

De i vägförening ingående fastig­

heterna skola, där ej nedan annorle-

12

Kungl. Maj:ts proposition nr 76,

att den för fastighetens räkning å för­

eningens vägar bedrivna trafiken i

särskilt hög grad föranleder ökning av

väghållningskostnaderna, må

läns­

styrelsen på ansökan åsätta

fastighe­

ten visst lägre eller högre andelstal

än vad som skulle följa av den all­

männa grund för delaktigheten, som

i första stycket stadgas eller med stöd

av bestämmelserna i andra stycket

fastställts att gälla beträffande för­

eningen.

76

§(fjärde stycket).

Verkställes inom

området

från fas­

tighet avstyckning av ett flertal lä­

genheter till försäljning, må

länssty­

relsen på ansökan efter ty

skäligt

prö­

vas förordna

att denna fastighet så

ock annan i föreningen ingående fas­

tighet, som har samme ägare, skola i

fråga om kostnaderna för byggande

av viss eller vissa av föreningens vä­

gar deltaga efter visst högre andels­

tal än det, som för sagda fastighets

eller fastigheters delaktighet i övrigt

är gällande.

I fall, som i detta stycke

avses, må länsstyrelsen föreskriva

att i vägbyggnadskostnad skall in­

räknas

jämväl

ersättning enligt

87 §.

76 § (femte stycket).

Ansökning, som i denna paragraf

sägs, må göras antingen av väg för­

eningen eller av den, som å förenings-

sammanträde äger föra talan för fas­

tighet, vars särskilda andelstal är i

fråga. Tillfälle skall beredas fastighe­

tens ägare och innehavare så ock för­

eningen att yttra sig över ansökning­

en, i den mån de ej själva framställt

eller biträtt densamma.

(Gällande lydelse)

att den för fastighetens räkning å för­

eningens vägar bedrivna trafiken i

särskilt hög grad föranleder ökning

av väghållningskostnaderna, må

för

fastigheten

bestämmas

visst lägre el­

ler högre andelstal än vad som skulle

följa av den allmänna grund för del­

aktigheten, som i första stycket stad­

gas eller med stöd av bestämmelserna

i andra stycket fastställts att gälla be­

träffande föreningen.

(Föreslagen lydelse)

Verkställes inom

föreningens om­

råde

från fastighet avstyckning av ett

flertal lägenheter till försäljning, må,

där så befinnes

skäligt,

förordnas

att

denna fastighet så ock annan i för­

eningen ingående fastighet, som har

samme ägare, skola i fråga om kost­

naderna för byggande av viss eller

vissa av föreningens vägar deltaga ef­

ter visst högre andelstal än det, som

för sagda fastighets eller fastigheters

delaktighet i övrigt är gällande.

I ty

fall må jämväl föreskrivas

att i väg­

byggnadskostnad skall inräknas er­

sättning enligt

75 § första stycket.

14

Kungl. Maj:ts proposition nr 76.

72 § (första stycket).

Prövning, huruvida vad i detta ka­

pitel stadgas rörande inom området

belägen fastighet skall tillämpas å så­

dan byggnad eller anläggning, som i

1 § andra stycket sägs, skall verkstäl­

las av länsstyrelsen i samband med

förordnande om vägförenings bildan­

de samt eljest på ansökning av våg­

föreningen eller egendomens ägare.

Den sistnämnde och, där frågan upp­

kommer sedan föreningen bildats,

föreningen skola höras i ärendet.

75 §.

Då förordnande enligt 71 § första

stycket meddelats, har länsstyrelsen

att kalla dem, som enligt

74

§ äga ut­

öva rösträtt för de i vägföreningen

ingående fastigheterna, att å tid och

plats, som länsstyrelsen bestämmer,

sammanträda för antagande av stad­

gar för föreningen och val av styrelse.

Kallelserna skola avsändas minst

fjorton dagar före sammanträdet.

84 § (första stycket).

Då stadgar för vägförening fast­

ställts och styrelse blivit utsedd, skall

länsstyrelsen till avgörande företaga

frågan vilka vägar som skola förkla­

ras vara föreningens. Har i samband

med den i 71 § omförmälda utred­

ningen eller eljest upprättats förslag

härutinnan, skall länsstyrelsen över

förslaget höra vägf öreningen. Vid

behov äge länsstyrelsen förordna sak­

kunnig person att i samråd med för­

eningen upprätta dylikt förslag. I för­

slaget skall intagas noggrann uppgift

å de fastigheter, vilka de föreslagna

vägarna tillhöra eller å vilkas mark

(Gällande lydelse)

(Föreslagen lydelse)

15

de skulle anläggas, ävensom å veder­

börande ägares och innehavares

namn och hemvist.

84 § (andra stycket).

Länsstyrelsen skall granska försla­

get samt låta verkställa de besikt­

ningar och undersökningar i övrigt,

som finnas erforderliga. Därefter

skall länsstyrelsen till envar ägare

och innehavare av de i vägföreningen

ingående fastigheterna och av övriga

fastigheter, vilka saken kan angå,

sända kallelse till sammanträde för

överläggning i ärendet inför länssty­

relsen eller den länsstyrelsen förord­

nar.

8i § (tredje stycket första punkten).

Sedan dylikt sammanträde hållits

och den ytterligare utredning, läns­

styrelsen finner nödig, förebragts,

skall länsstyrelsen med ledning av

bestämmelserna i 82 och 83 §§ fast­

ställa vilka vägar, som skola vara för­

eningens, samt beträffande varje så­

dan väg angiva dess läge, sträckning

och bredd ävensom meddela de före­

skrifter i övrigt rörande vägarnas be­

skaffenhet den tid mark är bar och

vintertiden, vilka med hänsyn till

samfärdselns behov och trafiksäker­

heten må anses påkallade.

92 § (första stycket).

Äro för fullgörande av de uppgif­

ter, som enligt detta kapitel ankom­

ma på länsstyrelsen, särskilda under­

sökningar eller utredningar erforder­

liga, må länsstyrelsen därtill vid be­

hov anlita sakkunnigt biträde.

Kungl. Maj:ts proposition nr 76.

(Gällande lydelse)

(Föreslagen lydelse)

16

Kungl. Maj:ts proposition nr 76.

(Gällande lydelse)

92 § (andra och tredje styckena).

Finner länsstyrelsen att fråga, som

enligt detta kapitel väckts genom an­

sökan av annan än vägförening, icke

kan avgöras utan sådan utredning,

vartill sakkunnigt biträde måste an­

litas, och är ej anledning att företaga

utredningen oavsett ansökningen, be-

rede länsstyrelsen sökanden tillfälle

att inom viss tid yttra sig, huruvida

han, änskönt ersättningsskyldighet

efter ty nedan sägs kan för honom

uppkomma, vill vidbliva ansökning­

en. Har han ej inom den bestämda ti­

den eller sedermera, innan kostnad

för arvode åt biträdet uppstått, åter­

kallat sin ansökan, äge länsstyrelsen,

därest vid den slutliga handläggning­

en av ärendet så prövas skäligt, för­

plikta sökanden att återgälda läns­

styrelsen nämnda kostnad eller viss

del därav. Länsstyrelsen må ock, in­

nan biträdet anlitas, avfordra sökan­

den säkerhet för samma kostnad.

Förrättningsmannen och hans bi­

träden samt gode männen vare berät­

tigade att erhålla tillträde till fas­

tigheter och byggnader samt att där­

vid övergå ägor och anbringa mär­

ken eller signaler i vad det finnes er­

forderligt för uppdragets fullgöran­

de, varvid skall iakttagas att skada

å egendom såvitt möjligt undvikes.

Förrättningsmannen och sakkun­

nigt biträde äge för uppdraget njuta

ersättning med belopp som, där ej

annorlunda är eller varder särskilt

stadgat, på ansökan bestämmes av

länsstyrelsen. Om ersättning åt god

man gälle vad som är eller varder

stadgat om gode män vid lantmåteri-

förrättningar.

Ersättning, som nu sagts, så ock

annan av förrättningen föranledd

kostnad skall gäldas av vägförening­

en eller, om vägförening ej kommer

till stånd, av kronan. Där kostnad

föranletts uteslutande av viss sakäga­

res yrkande eller bestridande, må

dock, om så prövas skäligt, sakåga-

ren förpliktas gälda sagda kostnad.

(Föreslagen lydelse)

18

Kungl. Maj:ts proposition nr 76.

(Gällande lydelse)

(Föreslagen lydelse)

86

§.

Där i ärende, som i 84- och 85 §§

avses, fråga är om väg i stad eller an­

nan ort, varest skyldighet föreligger

att söka byggnadslov samt frågan

kan äga betydelse för bebyggelsen el­

ler fastighetsbildningen, skall läns­

styrelsen inhämta yttrande från bygg­

nadsnämnden samt, i viktigare fall,

vederbörande stadsfullmäktige, kom­

munalnämnd i köping eller munici-

palnämnd.

vilka föreskrifter som med hänsyn

till samfärdselns behov och trafiksä­

kerheten böra gälla rörande vägarnas

beskaffenhet den tid mark är bar och

vintertiden;

i vad mån och på vilka villkor det

bör vara medgivet att hålla grind el­

ler led över väg;

huruvida för ändamålsenliga full­

görandet av väghållningsskyldighelen

erfordras rätt, som i 13 § omförmäles,

samt, därest sådan rätt finnes böra

upplåtas, på vilket eller vilka ställen,

i vilken omfattning och på vad sätt

rättigheten bör få utövas ävensom

huruvida sand-, grus-, jord- eller

stentäkt, som anses böra upplåtas,

må för sitt ändamål nyttjas av ägaren

eller eljest av annan än föreningen.

Förrättningsmannen skall i den ut­

sträckning, som kan anses erforder­

lig, samråda med vågförvaltningen i

länet samt med övriga myndigheter,

lokala organ och sammanslutningar,

vilka hava ett väsentligt intresse av

sättet för vägfrågbrnas lösande.

Närmare anvisningar till ledning

för förrättningsmän vid handlägg­

ning av förrättningar utfärdar Ko­

nungen eller den Konungen förord­

nar.

⁸⁰ §.

Sedan vid förrättningen tillfälle

beretts sakägarna att yttra sig samt

erforderlig utredning verkställts,

skall förrättningsmannen med gode

männen, där han av sådana biträdes,

upprätta skriftligt utlåtande angåen­

de de i 79 § omförmälda frågorna. I

20

Kungl. Maj:ts proposition nr 76.

ske kan till länsstyrelsen översända

samtliga till förrättningen hörande

handlingar jämte nödigt antal av­

skrifter av desamma.

81 §.

Finner länsstyrelsen med hänsyn

till att samband råder mellan fråga,

som förekommer vid förrättningen,

och fråga, som handlägges av läns­

styrelsen, eller av annan orsak lämp­

ligt att utlåtandet underställes läns­

styrelsens prövning, äger länsstyrel­

sen meddela föreskrift därom, så­

framt förrättningen ännu ej avslu­

tats. Jämväl förrättning smannen äger

med gode männen, där han av så­

dana biträdes, besluta att utlåtandet

skall underställas länsstyrelsens

prövning.

Sakägare så ock byggnadsnämn­

den äga i händelse av missnöje med

utlåtandet föra talan däremot hos

länsstyrelsen genom besvär, som sko­

la vara dit inkomna inom trettio da­

gar från den dag, då förrättningen

avslutats.

82 §.

Skall ej underställning av utlåtan­

det ske och hava besvär ej anförts

inom föreskriven tid, skall vid utlå­

tandet bero; och gånge detsamma i

verkställighet i den ordning nedan

stadgas.

83 §.

I ärende, som genom underställ­

ning eller besvär bragts under läns­

styrelsens prövning, har länsstyrelsen

att föranstalta om den ytterligare ut­

redning, som må anses erforderlig.

Finnes utredningen icke böra äga

rum hos länsstyrelsen, äge länssty­

relsen med undanröjande av utlåtan-

(Gällande lydelse)

(Föreslagen lydelse)

Kungl. Maj:ts proposition nr 76.

21

(Gällande lydelse)

91 § (fjärde stycket).

Kopia av karta över föreningens

vågar samt avskrift av besluten rö­

rande desamma skola

av länsstyrel­

sen överlämnas till länets lantmäteri-

kontor eller, där området är beläget

inom stad eller samhälle, för vilket

byggnadslagens bestämmelser angå­

ende stad äga tillämpning, till sta­

dens eller samhällets byggnads­

nämnd. Rörer ärendet område av så­

väl egentliga landsbygden som ock

stad eller samhälle som

nyss

nämnts,

vare kartkopian och avskrift av be-

det återförvisa ärendet till förrått-

ningsmannen. I annat fall skall läns­

styrelsen, om skäl därtill föreligger,

upprätta förslag till ändring av ut­

låtandet. Ändringsförslaget skall jäm­

te avskrift av inkomna besvärsinla-

gor utställas till granskning å den

plats, där utlåtandet varit utställt;

och har länsstyrelsen att bestämma

tid, inom vilken sakägare må till

länsstyrelsen inkomma med erinring­

ar mot förslaget. Utställandet skall

kungöras på sätt i 80 § fjärde stycket

sägs, och skall i kungörelsen intagas

underrättelse om den tid, under vil­

ken erinringar må avgivas. Rör änd­

ring allenast viss eller vissa sakäga­

res rätt, må i stället för vad nu före­

skrivits avskrifter av ändringsförsla­

get och besvärsinlagorna tillställas

dessa sakägare med tillkännagivande

att de äga inom viss tid inkomma

med erinringar.

Ej må, med mindre i nu stadgad

ordning tillfälle beretts sakägare att

yttra sig, ändring göras i utlåtandet,

såvitt angår hans rätt.

84

§.

Då slutligen avgjorts att vägför­

ening skall bildas samt förrättnings-

kartan i erforderlig mån komplette­

rats, skola kopior av kartan samt av­

skrifter av förrättningsutlåtandet

och i 80 § omförmälda förteckningar

jämte beslut, som må hava medde­

lats över utlåtandet,

av länsstyrelsen

överlämnas

till vågföreningen även­

som

till länets lantmäterikontor el­

ler, där området är beläget inom stad

eller samhälle, för vilket byggnads­

lagens bestämmelser angående stad

(Föreslagen lydelse)

Kungl. Maj.ts proposition nr 76.

23

(Gällande lydelse)

(Föreslagen lydelse)

87 § (tredje stycket).

Kan överenskommelse

i ersätt­

ningsfrågan icke träffas, skall för­

eningen

genom stämning hänskjuta

tvisten till domstols prövning.

90 § (andra punkten).

Rörande ersättningen för upplåtel­

sen och annat intrång, som därav för-

aniedes, gälle i tillämpliga delar vad

i 43—45 §§ finnes för motsvarande

fall föreskrivet.

87 § (fjärde stycket).

Målet anhängiggöres vid ägodelningsrätten i den ort, där vägen eller

största delen av densamma är belägen. Rörande förfarandet i målet samt ta­

lan mot däri meddelade beslut gälle i tillämpliga delar vad om jorddelnings-

mål, som genom stämning anhängiggjorts, finnes stadgat.

87 § (femte stycket).

Den, som fordrar ersättning, stånde

jämväl öppet att få

frågan

prövad

enligt vad

ovan

sagts,

såframt

ej för­

eningen åtnjuter anstånd, som i SS §

omförmäles, med vägens byggande el­

ler övertagande till väghållning enligt

beslut, som meddelats innan ersätt­

ningskravet genom stämning väckes.

87 § (sjätte stycket).

Vägföreningen vare pliktig vidkännas å ömse sidor uppkomna kostnader

å målet, där ej rätten med hänsyn till omständigheterna finner skäligt an­

norlunda förordna.

87 § (sjunde stycket).

På begäran av vägföreningen be- På begäran av vägföreningen be-

stämme ägodelningsrätten, så snart stämrne ägodelningsrätten, så snart

Den, som fordrar ersättning, stän­

de jämväl öppet att få

tvisten

prövad

enligt vad

nu

sagts,

dock ej då fråga

är om ersättning enligt 75 § första

stycket för markupplåtelse eller an­

nat intrång av väg samt

föreningen

åtnjuter anstånd, som i

87

§ omför­

mäles, med vägens byggande eller

övertagande till väghållning enligt be­

slut, som meddelats innan ersätt­

ningskravet genom stämning väckes.

Om behandlingen av ersättningsfrågor

m. m.

86

§.

Kan överenskommelse

ej träffas

om sådan ersättning för upplåtelse

eller annat intrång, som avses i 75 §

första eller tredje stycket, skall väg­

föreningen

genom stämning hänskju­

ta tvisten till domstols prövning.

24

Kungl. Maj:ts proposition nr 76.

(Gällande lydelse)

(Föreslagen lydelse)

ske kan efter det målet där anhängig-

gjorts, ett belopp, som föreningen må

nedsätta till säkerhet för fullgörande

av sin

skyldighet att gälda ersättning

enligt första stycket.

87 § (åttonde stycket).

Sedan föreningen hos länsstyrelsen

nedsatt det sålunda bestämda belop­

pet, äge föreningen utan hinder av

att ersättningsfrågan icke blivit slut­

ligen avgjord taga vägmärken

eller

vägen i anspråk för avsett ändamål.

89 § (andra stycket).

Kan med föreningen ej träffas

överenskommelse om fastighetens

rätt att begagna vägen eller rörande

beloppet av den årliga avgiften,

må

tvisten efter stämning hänskjutas till

ägodelnings rättens avgörande;

och

gälle

i ty fall vad i 87 § fjärde stycket

är stadgat.

I enahanda ordning må

frågan upptagas till förnyad pröv­

ning, där ändrade förhållanden in­

trätt, som

på frågan i synnerlig mån

inverka.

ske kan efter det målet där anhängig-

gjorts, ett belopp, som föreningen må

nedsätta till säkerhet för fullgörande

av sin

ersättningsskyldighet.

Sedan föreningen hos länsstyrelsen

nedsatt det sålunda bestämda belop­

pet, äge föreningen utan hinder av

itt ersättningsfrågan icke blivit slut­

ligen avgjord taga vägmärken, vägen

eller rättigheten

i anspråk för av­

sett ändamål.

Uppstår tvist om sådan rätt att be­

gagna våg, som avses i 77 §, eller

om beloppet av avgiften för begag­

nandet,

må tvisten efter stämning

hänskjutas till

domstols prövning;

och gälle

därom vad i andra stycket

sägs.

I enahanda ordning må frågan

upptagas till förnyad prövning, där

ändrade förhållanden inträtt, som

i synnerlig mån inverka på frågan.

Om verkställighet.

88 §.

87 §.

Underlåter vägförening att vederbörligen bygga eller underhålla någon av

föreningens vägar eller fullgöra vinterväghållning därå, må länsstyrelsen,

där densamma finner det med hänsyn till ortsförhållandena påkallat, så ock

på begäran av ägare eller innehavare av fastighet, som icke ingår i förening­

en men förvärvat rätt att begagna vägen, förelägga föreningen viss tid, inom

vilken erforderliga åtgärder skola hava företagits vid äventyr, att åtgärderna

varda verkställda genom länsstyrelsens försorg på föreningens bekostnad.

Där i fall, som i första stycket av- Där i fall, som i första stycket av­

ses, på föreningen ankommande åt- ses, på föreningen ankommande åt­

gärd, varav rätten att tillträda väg- gärd, varav rätten att tillträda väg­

märken eller vägen är beroende, icke marken eller vägen är beroende, icke

vidtagits av föreningen, må länssty- vidtagits av föreningen, må länssty-

26

Kungl. Maj:ts proposition nr 76.

njuta arvode med belopp, som, där eningen åtnjuta arvode med belopp,

överenskommelse ej kan träffas, be- som, där överenskommelse ej

kan

stämmes av länsstyrelsen; de övriga träffas, bestämmes av länsstyrelsen;

väljas av föreningen.

de övriga väljas av föreningen.

Där vid förrättning enligt 78 § väg­

förening finnes böra komma till

stånd, skall förrättningsmannen söka

förmå sakägarna att ena sig om

antagande av stadgar och utseende

av ledamöter i styrelsen samt där­

vid för sakägarna framlägga förslag

till stadgar. Hava, då beslut om bil­

dande av vägförening vinner laga

kraft, medlemmarna av föreningen ej

enat sig om antagande av stadgar

och utseende av ledamöter i styrel­

sen, meddele länsstyrelsen nödiga fö­

reskrifter att gälla såsom stadgar in­

till dess bristen avhjälpts samt för-

ordne den av länsstyrelsen utsedde

ledamoten av styrelsen att mot ar­

vode, som länsstyrelsen bestämmer,

såsom syssloman förvalta föreningens

angelägenheter och företräda för­

eningen på sätt om styrelse finnes ne­

dan stadgat. Sysslomannen åligge att

ofördröjligen utlysa sammanträde

med föreningens medlemmar för an­

tagande av stadgar och val av leda­

möter i styrelsen.

Å föreningssammanträde må röst- Å föreningssammanträde må röst­

rätt för fastighet, som ingår i för- rätt för fastighet, som ingår i för­

eningen, utövas av den, som enligt eningen, utövas av den, som enligt

5 § har att svara för fullgörande

av

5 § har att svara för fullgörande av

fastighetens bidragsskyldighet, efter fastighetens bidragsskyldighet, efter

det andelstal, som efter ty

nedan

i det andelstal, som efter ty i 76 § sägs

76 § sägs skall vara bestämmande för skall vara bestämmande för fastighe-

fastighetens delaktighet i väghåll- tens delaktighet i väghållningsskyl-

ningsskyldigheten.

digheten.

Beträffande styrelse och föreningssammanträde skola i övrigt stadgandena

i 52, 54, 55, 56 och 57 §§ äga motsvarande tillämpning, därvid skall iakttagas

att styrelseledamot, utsedd av länsstyrelsen, endast av densamma må skil­

jas från sitt uppdrag.

(Gällande lydelse)

(Föreslagen lydelse)

28

Kungl. Maj:ts proposition nr 76.

å vilket längden varit framlagd för

granskning,

klaganden dock obetaget

att på eget äventyr med posten in­

sända besvärshandlingarna så tidigt

att de före sagda tids utgång komma

länsstyrelsen till handa.

Ändå att be­

svär sålunda anförts, skall å tid, som

av föreningens styrelse bestämts, ut­

taxerat bidrag inbetalas, vid äventyr

att, där ej länsstyrelsen annorlunda

förordnar, beloppet må utsökas i ena­

handa ordning som om betalnings­

skyldighet vore genom lagakraftägan-

de dom ålagd.

(Gällande lydelse)

ringslängden skola

vara dit inkomna

inom trettio dagar efter det samman­

träde, å vilket längden varit framlagd

för granskning. Ändå att besvär så­

lunda anförts, skall å tid, som av för­

eningens styrelse bestämts, uttaxerat

bidrag inbetalas, vid äventyr att, där

ej länsstyrelsen annorlunda förord­

nar, beloppet må utsökas i enahanda

ordning som om betalningsskyldig­

het vore genom lagakraftägande dom

ålagd.

(Föreslagen lydelse)

78 §.

90 §.

För vägförenings förbindelser svare de i föreningen ingående fastigheterna

efter de andelstal, som äro gällande i fråga om väghållningsskyldigheten.

Uppkommer brist hos någon av de ansvariga fastigheterna, vare bristen för­

delad mellan de övriga av dem efter nyssnämnda beräkningsgrund.

Betalningsansvar, som enligt vad nu sagts åvilar fastighet, må göras gäl­

lande endast av vägföreningen, och har förty fordringsägaren att för betal­

ning söka denna.

År gälden klar och förfallen, skall

styrelsen vid äventyr, som i 62 § sägs,

utan dröjsmål uttaxera och indriva

bidrag, som erfordras för betalnings­

skyldighetens fullgörande. För täck­

ning av gäld, som under visst år upp­

kommit annorledes än genom sådan

upplåning av medel, varom i

81

§ för-

mäles, har styrelsen att, om gälden

ej genast infrias, av inkomsterna un­

der året avsätta det belopp, som kan

beräknas åtgå till gäldens betalning.

Sålunda avsatta medel må ej använ­

das eller tagas i mät för annat ända­

mål.

Har länsstyrelsen förordnat, att

föreningen skall

upplösas, vare lag

som i 64 § sägs.

Är gälden klar och förfallen, skall

styrelsen vid äventyr, som i 62 § sägs,

utan dröjsmål uttaxera och indriva

bidrag, som erfordras för betalnings­

skyldighetens fullgörande. För täck­

ning av gäld, som under visst år upp­

kommit annorledes än genom sådan

upplåning av medel, varom i

92

§ för-

mäles, har styrelsen att, om gälden ej

genast infrias, av inkomsterna under

året avsätta det belopp, som kan be­

räknas åtgå till gäldens betalning. Så­

lunda avsatta medel må ej användas

eller tagas i mät för annat ändamål.

Skall föreningen

upplösas, vare lag

som i 64 §

andra, tredje och fjärde

styckena

sägs.

Kungl. Maj.ts proposition nr 76.

29

79 §.

91 §.

För varje år skall vägförening upprätta utgifts- och inkomststat. Förslag

därtill skall av styrelsen uppgöras och framläggas för granskning och fast-

ställelse å föreningssammanträde.

Där, med stöd av vad i 76 § fjärde stycket sägs, bestämts att särskilda

andelstal skola gälla i fråga om vissa utgifter, äge vad i 61 § andra stycket

är föreskrivet motsvarande tillämpning.

(Gällande lydelse)

(Föreslagen lydelse)

80 §.

92 §.

Vägförenings medlemmar skola årligen, var efter sitt andelstal, tillskjuta

nödigt förlag samt, om förlaget ej förslår till täckande av årets utgifter, fylla

bristen.

81 §.

Där vägförenings utgifter för väg­

byggnad, för gäldande av ersättning

enligt

87

§ eller för annat ändamål,

som ej är att hänföra endast till väg­

underhållet, vinterväghållningen eller

förvaltningen under året, beräknas

bliva så betydande att de skäligen

böra fördelas å flera år, må förening­

en efter länsstyrelsens medgivande

för täckning av viss del av dessa ut­

gifter upptaga lån att återgäldas ge­

nom årliga amorteringar under flera,

högst tio, år enligt viss av länsstyrel­

sen godkänd plan.

91 § (första—tredje styckena.)

Då

länsstyrelsen

meddelat beslut,

som i 71 § andra stycket, 72 § eller 76

§ första och andra styckena avses, el­

ler varigenom fastighet åsatts sådant

särskilt andelstal, som i.76 § sägs, el­

ler meddelat beslut enligt 8i § tredje

stycket, 85 § eller 88 §, skall beslutet

delgivas vägföreningen, vars styrelse

har att om beslutet skyndsamt under-

Där vägförenings utgifter för väg­

byggnad, för gäldande av ersättning

enligt

75

§ eller för annat ändamål,

som ej är att hänföra endast till väg­

underhållet, vinterväghållningen eller

förvaltningen under året, beräknas

bliva så betydande att de skäligen bö­

ra fördelas å flera år, må föreningen

efter länsstyrelsens medgivande för

täckning av viss del av dessa utgifter

upptaga lån att återgäldas genom år­

liga amorteringar under flera, högst

tio, år enligt viss av länsstyrelsen god­

känd plan.

Om talan mot länsstyrelses beslut.

93 §.

Då

länsstyrelse

meddelat beslut

i

ärende, som avses i detta kapitel,

skall, utom i fall som avses i tredje

stycket, underrättelse om beslutets

innehåll i vederbörliga delar genom

länsstyrelsens försorg antingen till­

ställas envar, som beslutet rörer, eller

ock kungöras på sått i 80 § fjärde

stycket sägs.

30

Kungl. Maj:ts proposition nr 76.

rätta föreningens medlemmar i den

ordning, som härför är i stadgarna

bestämd. Länsstyrelsen besörje ock

att beslutet i vederbörliga delar del-

gives envar ägare och brukare av så­

dan i föreningen icke ingående fastig­

het, vilken beslutet angår.

Kungörelse om förordnande om

vägförenings bildande och av beslut,

som i 71 § andra stycket avses, skall

genom länsstyrelsens försorg införas

i länskungörelserna och ortstidning.

Uppgift å vilka vägar, som hänförts

till föreningens vägar, skall, när be­

slut i frågan meddelats ävensom när

sådant beslut ändrats, genom länssty­

relsens försorg, på sätt länsstyrelsen

finner lämpligt, allmänt kungöras i

orten.

(Gällande lydelse)

(Föreslagen lydelse)

93 §.

Rörande klagan över länsstyrelses beslut i ärende, som i detta kapitel av­

ses, gälle vad om ekonomimål i allmänhet finnes föreskrivet, dock att de

till Konungen ställda besvären skola jämte styrkt avskrift därav inlämnas

till länsstyrelsen, som har att, efter infordrande av vederbörandes förkla­

ring, där sådant anses böra äga rum, insända huvudskriften av besvärs-

handlingarna jämte eget utlåtande till Konungen.

över beslut, varigenom länsstyrel­

se förordnat förrättning sman eller

sakkunnigt biträde eller föreskrivit

underställning av utlåtande, må ej

klagas. Ej heller må talan föras mot

beslut, varigenom förrättning åter­

förvisats till förrättnings mannen. Att

talan ej må föras mot länsstyrelses

beslut i jävsfråga, följer av vad i 30

och 78 §§ är stadgat.

32

Kungl. Maj:ts proposition nr 76.

(Gällande lydelse)

ken, må länsstyrelsen förelägga den

som har att svara för anordningen

att bortskaffa densamma eller vidta­

ga sådan åtgärd med avseende därå,

att faran undanröjes. Vad i i00 §

andra stycket sägs skall därvid äga

motsvarande tillämpning.

Vid meddelande av föreläggande

enligt första stycket må vite utsättas.

102

§.

Har ansökan om tillstånd enligt

100 § första stycket att å fastighet

uppföra byggnad eller eljest vidtaga

i samma stycke omförmäld anordning

icke bifallits och kan till följd härav

fastigheten eller del därav nyttjas

allenast på sätt som står i uppenbart

missförhållande till markens tidigare

värde, är ägaren berättigad till ersätt­

ning av kronan för den skada han här­

igenom lider. Detsamma gäller om

innehavare av sådan nyttjanderätt el­

ler annan särskild rätt till fastighe­

ten, som upplåtits innan förordnan­

det meddelades.

Ersättning varom sägs i första styc­

ket skall bestämmas att utgå på en

gång; dock må ersättningen, om sär­

skilda skäl äro därtill, på begäran an­

tingen av kronan eller av fastighets­

ägaren eller annan sakägare faststäl­

las att utgå med visst årligt belopp

med rätt för kronan eller den ersätt-

ningsberättigade att erhålla ompröv­

ning vid ändrade förhållanden.

Vad i fråga om ersättning avtalats

eller uppenbarligen förutsatts skola

gälla mellan kronan och sakägare

skall gälla jämväl mot den som efter

det rätten till ersättning uppkom för­

värvat sakägarens rätt i avseende å

fastigheten.

(Föreslagen lydelse)

Kungl. Maj:ts proposition nr 76.

33

(Gällande lydelse)

103 §.

Är fastighetsägare jämlikt 102 §

tillkommande ersättning bestämd att

utgå på en gång och har fastigheten

genom inskränkningen i förfogande­

rätten undergått sådan minskning i

värde att den kan antagas ej utgöra

full säkerhet för fordran, för vilken

fastigheten svarade då rätten till er­

sättning uppkom, skall ersättningen

nedsättas hos länsstyrelsen; och skall

om fördelning och utbetalande av

nedsatt belopp samt verkan därav i

tillämpliga delar gälla vad som är

stadgat för det fall att enligt lagen

om expropriation nyttjanderätt eller

servitutsrätt upplåtes.

Har förlust å fordran som i första

stycket avses uppstått till följd av

att nedsättning ej skett, skall ford­

ringens innehavare njuta ersättning

av kronan för förlusten mot avskriv­

ning å fordring shandling en. Detsam­

ma gäller, där förlust tillskyndats

fordringens innehavare därigenom att

ersättning blivit för lågt beräknad

och densamma till följd av överens­

kommelse mellan kronan och den er-

sättningsberättigade eller av annan

anledning ej blivit prövad av dom­

stol.

(Föreslagen lydelse)

104 §.

Den som på grund av föreläggande

enligt 101 § bortskaffat eller ändrat

befintlig anordning vid väg är berät­

tigad till ersättning av kronan för si­

na kostnader härför ävensom för den

skada i övrigt som genom åtgärden

må hava uppkommit för honom. Er­

sättningen skall bestämmas att utgå

på en gång.

3 Bihang till riksdagens protokoll 1954. 1 samt. Nr 76.

34

Kungl. Maj.ts proposition nr 76.

(Gällande lydelse)

105 §.

Den som vill göra anspråk på er­

sättning enligt 102, 103 eller 10b §

skall göra framställning därom hos

länsstyrelsen.

Kan överenskommelse icke träffas

om ersättningen, har den som gjort

framställningen att instämma sin

talan till ägodelningsrätten i den ort,

där den av förordnandet eller före­

läggandet berörda marken är belägen.

Jämväl kronan äger påkalla prövning

av ersättningsfrågan enligt vad nu

sagts. Rörande förfarandet i målet

samt talan mot däri meddelade beslut

skall i tillämpliga delar gälla vad om

j or ddelnings mål, som genom stäm­

ning anhängiggjorts, finnes stadgat.

Kronan skall vidkännas å ömse sidor

uppkomna kostnader å målet, så­

framt ej rätten med hänsyn till om­

ständigheterna finner skäligt annor­

lunda förordna.

106 §.

Länsstyrelsen äger vid vite före­

lägga den som uppfört byggnad eller

vidtagit annan åtgärd i strid mot

förbud enligt 100 § att undanröja el­

ler ändra det utförda. Överexekutor

äger ock meddela handräckning till

rättelse i vad olagligen skett. Ansö­

kan om handräckning må göras av

allmän åklagare, byggnadsnämnd

samt ägare eller innehavare av fastig­

het, som äger begagna vägen. Beträf­

fande sådan handräckning gälla ena­

handa bestämmelser som de vilka

åro stadgade för det i 191 § utsök-

ningslagen avsedda fallet.

Efterkommes ej föreläggande, som

meddelats med stöd av 101 §, skall

på anmodan av länsstyrelsen utmät­

ningsmannen föranstalta om att åt­

gärden vidtages.

(Föreslagen lydelse)

36

Kungl. Maj:ts proposition nr 76.

till

Lag

om lindrad lydelse av 116 § byggnadslagen den 30 juni 1947 (nr 385).

Härigenom förordnas, att 116 § byggnadslagen den 30 juni 1947 skall er­

hålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Gällande lydelse)

(Föreslagen lydelse)

Har i byggnadsplan bestämts att

mark skall användas till väg eller an­

nan allmän plats utan att skyldighet

att upplåta marken föreligger enligt

112 eller 113 §, och kan markens

ägare till följd av vad sålunda be­

stämts nyttja marken allenast på sätt

som står i uppenbart missförhållan­

de till dess tidigare värde, vare han

berättigad till ersättning för den ska­

da som han härigenom lider. Sam­

ma lag vare om innehavare av så­

dan nyttjanderätt eller annan sär­

skild rätt till marken som upplåtits

innan byggnadsplanen fastställdes.

Skyldighet att svara för ersättning­

en åligger i fråga om mark, som är

avsedd till allmän väg, kronan samt

beträffande annan mark vägförening,

inom vars område marken är belä­

gen. Finnes ej vägförening när fråga

uppkommer om ersättning i fall som

sist nämnts, skall länsstyrelsen

för­

ordna

om sådan förenings bildande.

Ersättningen skall

Frågan huruvida -

Har i byggnadsplan bestämts att

mark skall användas till väg eller an­

nan allmän plats utan att skyldighet

att upplåta marken föreligger enligt

112 eller 113 §, och kan markens

ägare till följd av vad sålunda be­

stämts nyttj a marken allenast på sätt

som står i uppenbart missförhållan­

de till dess tidigare värde, vare han

berättigad till ersättning för den ska­

da som han härigenom lider. Sam­

ma lag vare om innehavare av så­

dan nyttjanderätt eller annan sär­

skild rätt till marken som upplåtits

innan byggnadsplanen fastställdes.

Skyldighet att svara för ersättning­

en åligger i fråga om mark, som är

avsedd till allmän väg, kronan samt

beträffande annan mark vägförening,

inom vars område marken är belä­

gen. Finnes ej vägförening när fråga

uppkommer om ersättning i fall som

sist nämnts, skall länsstyrelsen

för­

anstalta

om sådan förenings bildan­

de.

— -—- — till marken.

------- planens genomförande.

Denna lag träder i kraft den 1 juli

1954.

38

Kungl. Maj:ts proposition nr 76.

Norrbottens län, svenska stadsförbundet, svenska landskommunernas för­

bund, Sveriges lantbruksförbund, länsvägnämndernas förbund, svenska väg-

föreningen, förbundet för enskild väghållning i Stockholms län, Sveriges

lantmätareförening och Sveriges förrättningsmannaförening för enskilda vä­

gar. Vid lantmäteristyrelsens yttrande har fogats utlåtanden av samtliga

överlantmätare. Vid flertalet av länsstyrelsernas yttranden har fogats ut­

låtanden av vägförvaltningen inom länet, varjämte envar av länsstyrelserna

i Kronobergs, Kristianstads, Malmöhus, Hallands och Skaraborgs län bifo­

gat utlåtande av länsarkitekten i länet samt länsstyrelsen i Malmöhus län

därjämte vid sitt yttrande fogat utlåtanden av hushållningssällskapets för­

valtningsutskott och av byggnadsnämnden i Herrestads kommun.

Sedan de frågor, som behandlas i vinterväghållningsntredningens år 1952

avgivna betänkande, ytterligare beretts inom kommunikationsdepartemen­

tet, anhåller jag nu att få upptaga desamma.

1. Huvuddragen av gällande lagbestämmelser om enskilda vägar.

De grundläggande nu gällande bestämmelserna om enskild väghållning

är sammanförda i

lagen den 3 september 7939 (nr 608) om enskilda vägar

med ändringar genom lagar den 16 maj 1947 (nr 183), den 30 juni 1947 (nr

387) och den 15 maj 1952 (nr 234). Lagen upptog i sin ursprungliga lydelse

tre kapitel, nämligen 1 kap. (1—5 §§), innehållande vissa begreppsbestäm­

ningar och andra stadganden av allmän innebörd, 2 kap. (6—70 §§), inne­

fattande bestämmelser om enskilda vägar i allmänhet, samt 3 kap. (71—93

§§), innehållande särskilda bestämmelser om vissa vägar inom områden

med tätare bebyggelse. Genom nyssnämnda lag den 15 maj 1952 har till la­

gen fogats ett fjärde kapitel (94—99 §§), upptagande vissa speciella före­

skrifter rörande skogsvägar.

Lagen om enskilda vägar är tillämplig å såväl stad som landsbygd men

äger i princip ej tillämpning inom område, för vilket stadsplan fastställts.

Fastställelse av stadsplan medför dock icke i och för sig, att tidigare avgö­

randen rörande väghållningen annulleras, utan härför fordras uttryckligt

beslut. Under lagen inbegripes icke blott farväg utan även gångväg (1 §).

Till väg hänföres själva vägbanan och de områden därinvid, som stadigva­

rande erfordras för vägbanans bestånd och underhåll, såsom slänt, bankett,

dike och upplagsplats. Till vägen räknas även trumma, skyddsvärn, väg­

märke och annan för vägens bestånd eller brukande utförd anordning. Så­

som väg anses bro och färja med färjläge (2 §). Väghållning omfattar byg­

gande av väg (inklusive omläggning och förbättring av befintlig väg), väg­

underhåll (vartill hänföres alla åtgärder för vägens vidmakthållande i ett

tillfredsställande skick) samt vinterväghållning (omfattande åtgärder för

att hålla vägbanan till erforderlig bredd fri från snö och is, utmärkande av

vägbanan, där så tarvas, så ock åtgärder för vägbanans förbättrande ge­

nom påskottning av snö, där å kortare sträckor till följd av ojämn snö­

samling uppstått menföre, som med hänsyn till trafikens art och omfatt­

Kungl , Maj:ts proposition nr 76.

39

ning är till avsevärd olägenhet; 3 §). Väghållningsskyldigheten är knuten

till viss fastighet och skall fullgöras av fastighetens ägare eller i några fall

av dess innehavare. Med fastighet kan jämställas viss annan fast anlägg­

ning (1 och 5 §§).

Bland bestämmelserna om enskilda vägar i allmänhet (2 kap.) märkes

främst reglerna om skyldighet för ägare av fastighet att mot ersättning

upplåta mark till begagnande såsom väg för annan fastighet, om vägen är

av synnerlig vikt för dennas ändamålsenliga brukande och ej länder till

märkligt men för den fastighet, över vilken vägen skall framgå (6 och 9 §§).

Under liknande villkor föreligger skyldighet att upplåta befintlig väg till

begagnande för annan fastighet (7 och 9 §§). Ägare av fastighet kan även

förpliktas tåla, att å fastigheten tages sand, grus, jord eller sten till väg,

att vid vägen växande träd eller buskar borthugges eller kvistas eller att

snöskärm uppsättes å fastigheten (13 §), varjämte förbud i vissa fall kan

meddelas mot bibehållande eller uppsättande av grind eller led å vägen

(14 §). Fastighetsägaren är även i dessa fall berättigad till ersättning av

väghållaren. Om väg, som någon vill bygga för sin fastighet, kommer att bli

av synnerlig vikt även för brukandet av annan fastighet, är den sistnämnda

fastighetens ägare pliktig att deltaga i byggandet. Även vägunderhåll och

vinterväghållning utgör ett gemensamt åliggande för ägarna av de fastighe­

ter, som har nytta av vägen den tid marken är bar resp. vintertiden (10 §).

Arbetet med vägbyggnad, vägunderhåll och vinterväghållning skall utföras

antingen gemensamt eller efter vägdelning (12 §). Väghållningsbördan skall,

då flera väghållningsskyldiga finnes, fördelas mellan dem med hänsyn till

den omfattning, vari de beräknas komma att begagna vägen, dock att ej å

någon fastighet må läggas större andel än som svarar mot dess nytta av

vägen (11 §).

Där två eller flera fastigheter förpliktats till väghållning, som skall ut­

föras enligt gemensamhetssystemet, utgör fastigheterna en sammanslutning,

benämnd vägsamfällighet. För vägsamfällighet skall antagas stadgar, som

granskas och fastställes av länsstyrelsen, och utses styrelse (50 §). Väg­

hållningsskyldigheten tar formen av en förpliktelse att bidraga till samfäl-

lighetens utgifter, och bidragsplikten regleras genom andelstal, som åsatts

fastigheterna med tillämpning av grunderna för väghållningsbördans för­

delning (33 §). Samfällighetens styrelse är pliktig att hos de väghållnings­

skyldiga uttaxera och indriva de bidrag, som erfordras (62 §). De bidrag i

penningar, som de väghållningspliktiga fastigheterna sålunda har att utgiva,

utgår med förmånsrätt före all i fastigheterna intecknad gäld

(lag den 3

september 1939 om förmånsrätt för vissa fordringar enligt lagen om en­

skilda vägar).

Vägsamfällighet får icke utöva verksamhet, som är främ­

mande för dess ändamål att handhava den gemensamma väghållningen och

därmed förenade angelägenheter (50 §).

Eventuella tvistigheter angående väghållningsskyldigheten upptages och

prövas vid särskild förrättning. Förrättningsmannen, vilken förordnas av

länsstyrelsen, kan biträdas av gode män. Rätt att påkalla förrättning till­

40

Kungl. Maj:ts proposition nr 76.

kommer ägare och i 5 § avsedd innehavare av fastighet, vilken saken förme­

nas angå. Även frågor om ersättning för upplåtelse av mark eller annat in­

trång upptages i förekommande fall till prövning vid förrättningen (15—

20 §§). Förrättningen avslutas med att förrättningsmannen och gode män­

nen, där sådana anlitats, framlägger ett utlåtande rörande de frågor, för­

rättningen avsett (35 §). Sakägare, som är missnöjd med utlåtandet, äger

föra talan genom besvär hos ägodelningsrätten (37 §). Föres ej talan mot

förrättningen, går utlåtandet i verkställighet såsom lagakraftägande dom

(40 §).

De regler, som i 3 kap. enskilda väglagen givits för vissa vägar inom

områden med tätare bebyggelse, går i stort sett ut på att väghållningen

samt iordningställandet och underhållet av vissa allmänna platser inom

område, där sådan bebyggelse uppkommit eller kan förväntas inom nära

förestående tid uppkomma, kan uppdragas åt en samfällighet av särskilt

slag, i lagen kallad vägförening. Initiativet till bildande av eu vägförening

tages av länsstyrelsen (71 §). Länsstyrelsen äger även principiellt beslu­

tanderätt i alla frågor rörande föreningens tillkomst. Förfarandet vid bil­

dande av vägförening kan sägas vara indelat i tre etapper. Innan förfaran­

det nått den fullbordan, att föreningen kan påbörja sin verksamhet med att

ordna väghållningen, erfordras nämligen tre särskilda beslut av länssty­

relsen.

Den första etappen markeras av beslutet att vägföreningen skall komma

till stånd. Innan sådant beslut meddelas, skall länsstyrelsen ha låtit vid­

taga erforderlig förberedande utredning. Rör frågan stad eller annan ort,

där skyldighet föreligger att söka byggnadslov, skall länsstyrelsen höra

byggnadsnämnden. Vidare skall länsstyrelsen hålla sammanträde med ägare

och innehavare av fastigheter inom det område, beslutet skall avse. Beslu­

tas inrättande av vägförening, angives i beslutet, vilket område föreningen

skall omfatta. I föreningen ingår de fastigheter, vilka i sin helhet eller till

någon del är belägna inom området (71 §), i allmänhet dock icke fastighet,

som utgör kanal, järnväg, spårväg, väg eller gata (72 § andra stycket).

Sedan det sålunda blivit klarlagt, vilka som skall vara medlemmar i för­

eningen, ankommer det på dessa att antaga stadgar och välja styrelse. För

detta ändamål skall länsstyrelsen utfärda kallelser till sammanträde med del­

ägarna. Det föreskrives däremot ej uttryckligen, att sammanträdet skall äga

rum inför länsstyrelsen eller tjänsteman hos denna (75 §). Stadgarna skall

fastställas genom beslut av länsstyrelsen (andra etappen).

Då stadgar för vägförening fastställts och styrelse blivit utsedd, vidtager

förfarandets tredje etapp, varunder länsstyrelsen skall till avgörande före­

taga frågan, vilka vägar som skall förklaras vara föreningens. Förslag i

frågan upprättas av länsstyrelsen eller av särskilt förordnad sakkunnig per­

son, i båda fallen under medverkan av föreningen. Innan saken avgöres,

skall sammanträde med delägarna äga rum inför länsstyrelsen eller den läns­

styrelsen förordnar. Är fråga om väg i stad eller annan ort, varest skyldig­

het föreligger att söka byggnadslov, och kan frågan äga betydelse för be-

42

Kungl. Maj.ts proposition nr 76.

enligt 2 kap. överlämnats åt delägarna att bestämma antalet; 74 § femte

stycket).

Liksom inom andra vägsamfälligheter bestämmes delägarnas rättigheter

och skyldigheter inom föreningen av andelstal. Såsom huvudregel gäller att

andelstalen motsvarar fastigheternas senast fastställda taxeringsvärden. För

fastigheter, vilka saknar taxeringsvärden, bestämmes särskilda andelstal

(76 § första stycket). Om speciella omständigheter föranleder att taxerings­

värdet måste anses utgöra en mindre rättvis grund för bestämmande av viss

fastighets delaktighet, kan länsstyrelsen fastställa ett särskilt högre eller

lägre andelstal för denna fastighet (76 § tredje stycket). Skulle ett system

med andelstal, bestämda efter taxeringsvärdena, i visst fall medföra en

mindre lämplig fördelning av väghållningsbördan, äger länsstyrelsen för­

ordna att annan grund skall tillämpas för fördelningen (76 § andra stycket).

Har bebyggelsen inom vägföreningens område tillkommit på det sättet, att

ett flertal bostadstomter försålts av en och samme markexploatör, ger lagen

möjlighet lör länsstyrelsen att bestämma andelstal för exploatörens egna

fastigheter högre än efter den eljest gällande grunden såvitt angår skyldig­

heten att deltaga i byggandet (ej i underhållet) av viss eller vissa vägar (76 §

fjärde stycket).

Vägförening äger enligt den särskilda lagen om förmånsrätt för vissa

fordringar enligt lagen om enskilda vägar uttaga sina bidragsfordringar i

medlemsfastigheterna med rätt före intecknad gäld.

Vägföreningens uppgift är att ombesörja och bekosta väghållningen i

fråga om föreningens vägar samt att handhava de i föreningen ingående

fastigheternas gemensamma angelägenheter i övrigt rörande dessa vägar.

Den får icke utöva verksamhet, som är främmande för dess sålunda angivna

ändamål (73 §).

Det ankommer på länsstyrelsen att övervaka att vägförening fullgör sina

uPP§ifter med avseende å väghållningen. Vid försummelse från föreningens

sida att vederbörligen bygga eller underhålla någon av de vägar, som för­

klarats vara föreningens, eller att fullgöra vinterväghållning därå kan läns­

styrelsen ingripa med föreläggande, vare sig sådant påkallas av någon rätts­

ägare eller icke. Där det finnes påkallat, äger länsstyrelsen medgiva för­

eningen anstånd tills vidare eller på viss tid med byggande av väg eller

övertagande av befintlig väg till väghållning. Sådant tillstånd kan när som

helst återkallas (88 §).

Rätt att begagna föreningens vägar tillkommer icke blott de fastigheter,

vilka ingår i föreningen, utan även övriga fastigheter, för vilka vägen är till

nytta. Sådan fastighet kan — liksom fallet är beträffande vägsamfälligheter

i allmänhet — förpliktas att utgiva slitageersättning. Tvist därom prövas av

ägodelningsrätt (89 §).

De i 4 kap. lagen om enskilda vägar meddelade särskilda bestämmelserna

rörande skogsvägar innefattar med avseende å dessa vägar vissa modifika­

tioner av principerna i 2 kap. Med avseende å sådana vägar kan den all­

männa normen för deltagande i väghållningsbördan jämkas, om det finnes

44

Knngl. Maj:ts proposition nr 76.

2

.

Allmänna synpunkter.

Utredningen. Utredningen har särskilt uppehållit sig vid förhållandena

inom områden, som enligt bestämmelserna i byggnadslagen lagts under bygg-

nadsplan, samt har påtalat, att generella bestämmelser saknades rörande

ansvaret för dessa planers genomförande. Inledningsvis har till behandling

upptagits frågan, av vilka rättssubjekt — staten, kommunerna, särskilt bil­

dade sammanslutningar eller enskilda personer — väghållningsbestyret lämp­

ligast borde ombesörjas. I detta hänseende har utredningen hänvisat till

bl. a. uttalanden i frågan, vilka gjorts av 1935 års vägsakkunniga i deras år

1938 avgivna betänkande med förslag till lag om enskilda vägar m. m.

(SOU 1938: 23, s. 69—72) samt av chefen för justitiedepartementet i sam­

band med remiss till lagrådet av förslaget till nu gällande byggnadslag

(prop. nr 131/1947 s. 142), av vilka uttalanden framginge, att man tidigare

avböjt såväl tanken på att införa kommunalt ansvar för väghållningen i så­

dana tättbebyggda orter, som avsåges med bestämmelserna om byggnadsplan,

som ock möjligheten att tillskapa särskilda sammanslutningar med uppgift

att sörja för tillgodoseende av alla de behov, till vilka tätbebyggelsen gåve

upphov, såsom väghållning, vägbelysning, vatten- och avloppsanläggningar

in. m. För genomförandet av byggnadsplan hade man därför alltjämt att lita

till strödda bestämmelser i skilda författningar, av vilka de viktigaste vore

enskilda väglagens stadganden om vägföreningar. Frågan om en reform på

detta område hade under utredningsarbetet aktualiserats bl. a. genom utta­

landen av vissa länsstyrelser m. fl. angående önskvärdheten av en samman­

fattande lagstiftning på området. -— Utredningen hade funnit sig icke böra

ingå på frågan om en mera genomgripande reform av vägföreningsinstitutet

utan hade ansett sin uppgift i förevarande hänseende begränsad till att söka

utforma regler beträffande främst förfarandet vid vägförenings bildande,

vilka på ett bättre sätt än de nuvarande tillgodosåge det praktiska livets

krav. Till närmare utveckling härav anförde utredningen:

De argument, som kunna anföras till stöd för åsikten, att vägförening-

arna icke utgöra någon lämplig form för väghållningen inom de mindre tät­

orterna, äro av två slag, nämligen dels ekonomiska och dels organisatoriska.

För invånarna i sådana mindre tätorter, som icke lagts under stadsplan,

måste det givetvis framstå som ett önskemål, att väghållningsbördorna för

deras del lättas genom att slås ut på samtliga invånare i kommunen eller

övertagas av staten. Detta önskemål dela de emellertid med alla andra väg­

hållare i fråga om enskilda vägar, och problemet vidgas därigenom att avse

enskild väghållning överhuvud. Av bl. a. ekonomiska skäl är det åtminstone

för närvarande uteslutet, att staten eller kommunerna skulle kunna åtaga

sig all enskild väghållning. Fn begränsning av statens eller kommunens

engagemang att avse endast tätorterna skulle av glesbygdsinvånarna i många

fall anses som en uppenbar orättvisa, särskilt i betraktande av att väghåll-

ningsbördan för tätorternas invånare ofta är mindre betungande än för in­

vånarna i glesbygden.

Ur organisatorisk synpunkt är det otvivelaktigt en svaghet, att det icke

finnes något rättssubjekt, som bär det samlade ansvaret för genomförandet

Kungl. Maj:ts proposition nr 76.

45

av en byggnadsplan och för att byggnadsplaneområdets vägproblem och

andra speciella tätortsfrågor bli lösta på ett tillfredsställande sätt. Att lägga

detta ansvar på kommunen är visserligen teoretiskt möjligt men möter även

— på sätt framgår av de nyss refererade uttalandena i samband med till­

komsten av lagen om enskilda vägar och byggnadslagen — stora betänklig­

heter. Tanken att för ändamålet tillskapa särskilda samhällsföreningar med

uppgift att ta sig an alla uppkommande tätortsproblem drabbas även av

allvarliga erinringar. Det kan sålunda icke utan vidare betraktas som givet,

att alla de gemensamhetsproblem, till vilka en tätortsbildning ger upphov, ur

organisatorisk synpunkt alltid böra lösas på samma sätt. Även om det i ett

givet fall synes klart, att kommunen eller samhällsföreningen bör omhän-

derhava vägväsendet inom ett tätområde, är därmed ej sagt, att detsamma

är förhållandet med t. ex. vatten- och avloppsväsendet.

Vid sådant förhållande synes det ännu vara för tidigt att ta bestämd

ståndpunkt till frågan, i vilken omfattning och på vad sätt de nämnda verk­

samhetsgrenarna böra samordnas. I allt fall fordrar frågan undersökningar

och överväganden av sådan art, att de näppeligen kunna komma till stånd

inom ramen för de uppdrag, som givits vinterväghållningsutredningen.

Remissyttrandena. Den begränsning, utredningen sålunda ålagt sig i fråga

om arbetets omfattning, har i de flesta yttrandena lämnats utan gensaga.

Åtskilliga yttranden har dock givit uttryck för en annan mening. Dessa ytt­

randen har betonat bristen på bestämmelser om särskilda rättssubjekt för

byggnadsplanernas genomförande och framhållit, att ordnandet av vägför-

bindelser utgjorde blott en sida av denna fråga. I enlighet härmed har för­

ordats en lagstiftning med vidare syftning, omfattande samordning av de

särskilda verksamhetsgrenar, främst väghållning samt ordnande av vatten­

försörjning och avlopp, till vilka tätortsbildningarna gåve upphov. Beträf­

fande sättet för åstadkommande av dylik samordning har i vissa yttranden

förordats kommunalisering av verksamheten, i andra yttranden åter bil­

dandet av samhällsföreningar med ändamål att tillgodose alla tätortsbehov.

Kraftigast har vägfrågornas samband med bebyggelseplaneringen betonats

av

bostadsstijrelsen,

vilken förklarat sig anse det angeläget, att samtliga

frågor, som rörde genomförandet av detaljplan, utreddes och bedömdes i

ett sammanhang och icke såsom hittills skett var för sig. Innan frågan om

ändrade bestämmelser rörande vägföreningar gjordes till föremål för lag­

stiftningsåtgärder, borde därför övervägas att verkställa en utredning av

hela frågan om genomförandet av detaljplan. En sådan ny utredning syntes

lämpligen böra innefatta av styrelsen tidigare föreslagen översyn av vatten-

och avloppsakkunnigas förslag i vatten- och avloppsfrågan. Måhända borde

nämnda utredning även samordnas med 1951 års byggnadsutredning. Det

torde nämligen ligga nära till hands att i detta sammanhang undersöka i

vad mån åtgärder borde vidtagas i syfte att realisera byggnadslagens inten­

tioner i avseende å valet av planinstitut. Om nämligen stadsplan komme till

användning i samtliga fall utom där fråga vore om smärre samhällsbild­

ningar, skulle plangenomförandet i kommunal regi betydligt underlättas.

Även

byggnadsstyrelsen

— som i allt väsentligt tillstyrkt utredningens för­

slag — har givit uttryck för liknande tankegångar samt har under hänvis­

46

Kungl. Maj ds proposition nr 76.

ning till kommunernas dokumenterade intresse för vatten- och avlopps-

frågorna ansett skäl tala för ett mera aktivt kommunalt deltagande i genom­

förandet av byggnadsplaner.

Lantmäteristyrelsen

har ■— i anslutning till

uttalanden av flera överlantmätare — framhållit, att det i praktiken ofta

visat sig' svårt att genomföra byggnadsplaner på ett ändamålsenligt sätt.

Starka skäl talade för en samordning av de med genomförandet av bygg-

nadsplan förenade uppgifterna och då i första hand väg- samt vatten- och

avloppsanläggningar. Huruvida ansvaret för dessa uppgifter borde åvila kom­

munen eller särskilda för ändamålet bildade samfälligheter, i vilka kom­

munen tillförsäkrats inflytande, torde därvid vara förtjänt att övervägas.

Styrelsen ansåge tiden mogen för en närmare undersökning och utredning

av dessa frågor.

Överlantmätaren i Västerbottens län

har ansett det ligga

nära till hands att söka en lösning av vägfrågorna i tätorter efter samma lin­

jer som innefattades i 1946 års vatten- och avloppsakkunnigas förslag. Lik­

nande synpunkter har anlagts av

öv er lantmätaren i Norrbottens län.

Bland

dem, som uttalat sig för en närmare utredning rörande samordning av

frågorna om väghållning och om plangenomförandet i övrigt, märkes vidare

länsarkitekterna i Kristianstads, Malmöhus

och

Hallands län, överlantmätar­

na i Uppsala och Kronobergs län

samt

länsstyrelserna i Södermanlands och

Kalmar län. Länsstyrelsen i Våsternorrlands län, överlantmätaren i Gotlands

län

samt

överlantmätaren i Skaraborgs län

har med ingående motivering för­

ordat ett ökat kommunalt engagemang i tätorternas vägfrågor. I de ytt­

randen, vilka kan sägas företräda glesbygdsintressena, har frågan om väg­

hållningens egenskap av statlig, kommunal eller enskild blott berörts ur

den synpunkten, att ett vidsträckt förstatligande av väghållningen angivits

utgöra ett viktigt önskemål. I yttrandet från

Sveriges lantbruksförbund

har

sålunda gjorts gällande, att tiden vore inne för en allmän revision av lagen

om enskilda vägar med syfte att tillgodose de allmänna intressen av ekono­

misk natur samt de trafik- och säkerhetssynpunkter, vilka talade för att

väghållningen i stor omfattning överfördes på det allmänna.

I åtskilliga yttranden, vilka kraftigt framhäver betydelsen av det ovan­

nämnda samordningsproblemet, har dock därjämte betonats, att en blivande

utredning härom icke borde få hindra att proceduren vid vägförenings till­

komst förenklades. Bland dylika yttranden är att nämna dem som avgivits

av

länsstyrelserna i Kristianstads, Malmöhus

och

Kopparbergs län.

Svenska vägföreningen

har anfört att, även om det syntes rationellt att

samordna byggnadsplaneområdenas vägproblem och andra speciella tätorts-

frågor, så vore dock tiden sannolikt ännu icke mogen för en dylik samord­

ning.

Även i åtskilliga andra hänseenden har i yttrandena framställts yrkanden

om ändringar i lagen om enskilda vägar utöver dem, vilka innefattas i ut­

redningens lagförslag. I sådant hänseende är att nämna följande.

Länsstyrelsen i Västernorrlands län

och

vägförvaltningen i Örebro län

har

ifrågasatt, huruvida icke länsstyrelse borde kunna utan ansökan av sak­

ägare förordna om förrättning enligt 2 kap. lagen om enskilda vägar resp.

48

Kungl. Maj:ts proposition nr 76.

Av nu angivna skäl och då en utvidgning av förslaget att omfatta även

det förenämnda samordningsproblemet skulle medföra dröjsmål med ge­

nomförandet av övriga föreslagna reformer, kan jag icke tillstyrka, att

nämnda problem upptages till behandling i detta sammanhang.

På liknande grunder torde det vara nödvändigt att även i övrigt begränsa

den aktuella lagstiftningsåtgärden till den ram, som angivits av utredning­

en. De i vissa av yttrandena över utredningens förslag framkomna önskemå­

len om ytterligare ändringar i lagen om enskilda vägar eller andra lagverk

har därför vid överarbetningen av utredningens förslag blott kunnat föran­

leda sådana jämkningar i detta, som haft en nära anknytning till de av ut­

redningen föreslagna reformerna.

3. Förfarandet vid bildande av vägförening.

Utredningen. I utredningens betänkande har refererats vissa uttalanden,

som i remissyttrandena över 1942 års stadsplaneutrednings förslag till bygg­

nadslag (prop. nr 131/1947 s. 31) förekommit angående vägföreningsinsti-

tutets lämplighet såsom instrument för genomförandet av byggnadsplaner. I

dessa uttalanden har betonats den tungroddhet, som ansåges vidlåda väg-

föreningsinstitutet, särskilt med hänsyn till att bestämmelserna om väg-

förenings bildande vållade svårigheter, då det gällde att snabbt få utred­

ning verkställd i sådana ärenden. Utredningen har vidare hos samtliga läns­

styrelser förhört sig angående deras erfarenheter från tillämpningen av de

nuvarande bestämmelserna och rörande eventuella önskemål om en reform.

Härvid har flertalet länsstyrelser uttalat, att reglerna om förfarandet vid

bildande av vägföreningar icke vore tillfredsställande, samt har påyrkat

en reform i förenklande riktning. Flera av uttalandena är synnerligen kate­

goriska. Proceduren vid vägförening har på flera håll betecknats som »tung­

rodd», »omständlig», »tidsödande», »otymplig», »mindre praktisk» etc. En­

dast åtta länsstyrelser, nämligen länsstyrelserna i Södermanlands och Got­

lands län — där intet vägföreningsärende förekommit — samt länsstyrel­

serna i Jönköpings, Malmöhus, Örebro, Västmanlands, Västerbottens och

Norrbottens län — av vilka ingen redovisat mer än fyra ärenden sedan

lagens tillkomst — har lämnat de nuvarande bestämmelserna utan er­

inran.

Betänkandet innehåller en sammanställning av uppgifter, som länsstyrel­

serna lämnat angående den tid, bildandet av en vägförening brukade ta i

anspråk. Den kortaste tiden (knappt ett år) har redovisats för ett ärende

från Kopparbergs län och den längsta tiden (hittills 10 år; ärendet ej slut­

fört) för ett ärende från Stockholms län. Normalt liölle sig de uppgivna

tiderna mellan 2 och 4 år. För de tre län, där de flesta vägföreningarna fun­

nes, nämligen Stockholms, Göteborgs och Bohus samt Kopparbergs län,

angåves såsom genomsnittsvärden respektive 4, 1—2 och något över 3 år.

Liknande uppgifter förelåge från andra län. De fall, där de angivna normal­

50

Kungl. Maj:ts proposition nr 76.

möta mot att rätten att anföra besvär över länsstyrelsens beslut begrän­

sades till sakägare, vilken hos länsstyrelsen framställt erinran mot förrätt-

ningsmannens utlåtande eller av länsstyrelsen utställt ändringsförslag och

vars sålunda förda talan lämnats utan bifall.

Utredningen ansåge, att en omläggning av förfarandet efter nu angivna

linjer vore ägnad att underlätta detsamma och därigenom verka i riktning

mot en minskning av den genomsnittliga handläggningstiden. Fördelarna

bestode framför allt däri, att arbetet i största möjliga utsträckning kon­

centrerades på en hand i stället för att splittras på ett flertal tjänstemän

inom länsstyrelsen. Fördelarna låge emellertid även på ett annat plan. För

närvarande förutsatte lagen, att länsstyrelsens åtgärder inleddes med beslut

om bildande av vägförening och omfattningen av dess område. I det över­

vägande antalet fall, då fråga vore om bildande av vägförening inom område,

som lades under byggnadsplan, bleve följden härav i regel den, att åtgär­

den finge anstå till dess byggnadsplanen blivit fastställd. I de flesta fall

skulle det emellertid vara mera rationellt, om utredningen i vägförenings-

ärendet bedreves samtidigt med uppgörandet av byggnadsplanen. I så fall

bleve det möjligt för länsstyrelsen att i ett sammanhang meddela beslut

såväl om fastställelse av byggnadsplanen som beträffande vägfrågorna. Väg-

föreningen kunde då träda i funktion omedelbart sedan byggnadsplanen

blivit fastställd.

De fördelar, som sålunda vore förenade med ett förrättningsförfarande

i ärende om bildande av vägförening, vore enligt utredningens mening så

betydande, att utredningen funnit sig böra utforma sitt förslag i ämnet efter

denna linje.

Beträffande detaljerna i förslaget gällde, att detta med de skillnader, som

följde av det redan anförda, i det väsentligaste utformats efter mönster av

motsvarande bestämmelser i 2 kap. lagen om enskilda vägar. De därifrån av­

vikande bestämmelserna hade i allmänhet förebilder i lagen den 30 juni

1943 om allmänna vägar och med stöd av nämnda lag utfärdade föreskrifter.

Remissyttrandena. Yttrandena över utredningens förslag innefattar i all­

mänhet gillande uttalanden om den föreslagna reformen av vägförenings-

förfarandet. Speciellt har

flertalet länsstyrelser

funnit förslaget i detta hän­

seende innefatta bestämda företräden framför nu gällande ordning.

Å andra sidan har

länsstyrelsen i Södermanlands län

ansett, att de före­

slagna reglerna vore ägnade att komplicera lagstiftningen på området, vil­

ken redan nu tedde sig svåröverskådlig.

Länsstyrelsen i Hallands län

har — i anslutning till ett tidigare uttalande

till utredningen — förklarat sig anse det lämpligast, att länsstyrelsen, innan

förrättningsman förordnades, hölle sammanträde med sakägarna och därvid

meddelade beslut om bildande av vägförening och om gränserna för dess

område. Såsom motivering härtill har exempel anförts på fall, då ställnings­

tagandet till dessa frågor vore vanskligt och då enligt länsstyrelsens me­

ning kunde befaras, att det av utredningen skisserade förfarandet skulle

leda till onödig tidsspillan.

52

Kungl. Maj:ts proposition nr 76.

munernas förbund

har framhållit, att utredningens förslag måste medföra

en förenkling av arbetet och stimulera utbredningen av vägföreningsinsti-

tutet, även om det icke läte sig med säkerhet bedömas, med vilken styrka

de nuvarande procedurreglerna verkat återhållande. Det torde enligt för­

bundets mening ej heller möta några allvarliga betänkligheter, om länssty­

relserna befriades från den föreslagna prövningen av förrättningsmannens

utlåtande.

Å andra sidan har från flera håll — speciellt av

länsstyrelsen i Väster-

norrlands lån

och

överlantmätaren i Skaraborgs län

— kraftigt understru­

kits betydelsen av att det samhällsplanerande länsorganet alltfort komme

att kvarstå som beslutande myndighet i väghållningsfrågor.

I några av remissyttrandena, bland andra det som avgivits av

länsstyrelsen

och

överlantmätaren i Uppsala län,

har önskemål uttalats om bestämmelser,

som möjliggjorde, att förrättningsmannen kunde biträdas av gode män.

En fråga, som särskilt avhandlats i vissa yttranden, utgör ordningen för

bestämmande av de andelstal, efter vilka rättigheter och skyldigheter inom

vägförening fördelas.

Överlantmätaren i Uppsala län

har ansett att en fas­

tighetsägare, som vore missnöjd i fråga om andelstal, borde kunna draga

frågan härom under ägodelningsrätts prövning; denna del av proceduren

hörde ej hemma i ett administrativt förfarande.

Sveriges lantmåtareför-

ening

— som förordat ett förfarande i anslutning till bestämmelserna i 2

kap. — har härvid fogat anmärkningen att de olikheter, som borde gälla

i förhållande till nämnda bestämmelser, väsentligen avsåge andelstalens be­

stämmande.

En annan fråga, som väckt uppmärksamhet, är ordningen för behandling

av anspråk på ersättning för upplåtelse av mark till väg och annat intrång

till följd av väghållning.

Överlantmätaren i Örebro län

har framhållit, att

det för avgörande, huru en vägförenings område borde avgränsas och vilka

vägar som borde ankomma på dess väghållning, vore av betydelse huruvida

och till vilket belopp ersättning måste utgå för mark eller rättighet, som

toges i anspråk.

Lantmäteristyrelsen,

som anfört liknande synpunkter, har

förordat, att en kostnadsberäkning skedde under själva förrättningen. Pröv­

ningen av ersättningsanspråk borde ske i judiciell ordning och i första hand

verkställas av förrättningsmannen.

Länsstyrelsen i Södermanlands län

har

funnit lämpligast, att ersättningsfrågor avgjordes av ägodelningsrätt, men

har likväl förordat att även förrättningsmannen gjorde en värdering av

uppkommande skador. Betydelsen härav låge närmast på det psykologiska

planet, såtillvida som värderingen komme att gynna frivilliga uppgörelser.

1 de fall, då uppgörelse ej kunde träffas, bleve uppskattningen till god hjälp

vid ägodelningsrättens prövning.

Med avseende å detaljerna i förrättningsförfarandet har

lantmäteristyrel­

sen

framhållit, att förrättningsmannen icke i alltför liög grad borde bindas

vid ett schablonmässigt förfarande, och ansett, att utredningens förslag till

bestämmelser i ämnet borde uppmjukas. Med avseende å kallelse till förrätt­

ning har styrelsen uttalat önskemålet, att kallelse å kronan, där denna

vore sakägare, städse — i motsats till vad utredningens förslag syntes inne­

ingår i planen, såsom byggnadsmark samt vägar och andra allmänna plat­

ser.

Enligt vad som framhölls vid tillkomsten av byggnadslagen är stadgan-

dena om byggnadsplan och stadgandena om vägföreningar avsedda för vä­

sentligen samma typer av bebyggelse, och det har förutsatts som normalt, att

stadgandena beträffande ett och samma bebyggelseområde tillämpas vid si­

dan av varandra. Detta innebär att en planläggning, som ägt rum i det ena

hänseendet, i betydande utsträckning binder en senare planläggning i det

andra hänseendet. I princip är det icke möjligt att vid den senare planlägg­

ningen frångå vad som bestämts vid den förra utan att samtidigt föranstalta

om ändring i denna.

Bland annat av nu anförda skäl kan tiden och sättet för lösandet av

vägfrågorna i en tätort icke på samma sätt som i glesbygd få bero på de en­

skilda intressenterna. Åtminstone vad angår de grundläggande frågorna om

bildande av vägförening, omfattningen av dess område samt utformningen

av föreningens vägnät måste målet i första hand vara att uppnå en lösning,

som tillgodoser det allmänna intresset av planmässighet och planenlighet.

Däremot kan sägas, att åtskilliga andra frågor, t. ex. vägarnas byggnads­

sätt och utförandestandard samt fördelningen av väghållningskostnaderna

mellan de väghållningspliktiga fastigheterna, icke berör allmänna intressen

i sådan mån, att ej en viss dispositionsfrihet för de enskilda intressenterna

skulle kunna beredas i vad angår dylika frågor. Gränsen mellan vad som

härutinnan kan och icke kan medgivas är emellertid ingalunda lätt att

draga. Dispositionsfrihet för de enskilda vägintressenterna i fråga om vä­

garnas byggnadssätt och utförandestandard skulle i praktiken öppna möj­

lighet för dessa att undandraga sig fullgörandet av ålagd skyldighet att om­

besörja väghållning å viss eller vissa vägar. I fråga om kostnadsfördelning­

en skulle dispositionsfriheten bland annat kunna äventyra de intressen, vil­

ka ligger till grund för bestämmelserna om åsättande av särskilda andelstal

för s. k. exploateringsfastighet.

Behovet av uttrycklig bestämmelse om dispositionsfrihet lär för övrigt

icke vara särdeles framträdande. Frånvaron av en sådan bestämmelse be­

tyder ingalunda, att de enskilda intressenterna saknar inflytande på väg­

frågorna. Fastmera torde även de nuvarande bestämmelserna innebära, att

sakägarnas befogade önskemål skall tillgodoses i den mån ej annat föran-

ledes av ett i det särskilda fallet föreliggande allmänintresse, som kräver

beaktande.

Av nu angivna skäl anser jag icke lämpligt att 3 kap. lagen om enskilda

vägar utformas från utgångspunkten att dispositionsfrihet skall råda för de

enskilda vägintressenterna utan ansluter mig i denna fråga till den stånd­

punkt, som intages av gällande lag och utredningens förslag.

Den principiella skillnad, som således kommer att råda mellan 2 kap.

och 3 kap. lagen om enskilda vägar, måste uppenbarligen påverka även för-

rättningsförfarandet.

Det anförda leder dock icke med nödvändighet till att beslutanderätten

54

Kungl. Maj:ts proposition nr 76.

56

Kungl. Maj:ts proposition nr 76.

vissa fall har en viktig uppgift att fylla. Lämpligast synes mig att frågan,

huruvida fastställelseprövning skall äga rum, blir beroende av länsstyrel­

sens avgörande. Härigenom beredes länsstyrelsen möjlighet att i rutinären­

den förenkla förfarandet genom att avstå från överprövning av förrättnings-

mannens utlåtande och att i övriga fall lämpa handläggningen efter ären­

dets art. Eftersom länsstyrelsens prövning av frågan, huruvida underställ­

ning av utlåtandet skall äga rum, med nödvändighet måste bli summarisk

och dessutom grundas på förhållanden, som kan undergå ändring under

förrättningen, bör länsstyrelsens befogenhet att påkalla underställning icke

vara begränsad till tidpunkten för förordnandet av förrättningsman utan

bör kunna utövas så länge förrättningen pågår.

Även ur förrättningsmannens synpunkt kan stundom underställning till

länsstyrelsen befinnas önskvärd. Ett givet skäl till underställning föreligger,

om tvekan råder i någon fråga, som är av väsentlig betydelse ur allmän

synpunkt. Anledning till underställning kan dessutom föreligga t. ex. i det

fallet, att vägförrättningen äger rum samtidigt med att byggnadsplan ut­

arbetas och tvekan råder i fråga om utformningen av byggnadsplanen. Må­

hända kan stundom underställning befinnas lämplig enbart för att till ti­

den samordna fastställandet av byggnadsplanen och beslutet i vägförenings-

ärendet. Underställning bör därför kunna beslutas även vid förrättningen.

Vid förrättning enligt vissa andra författningar, t. ex. lagen om delning

av jord å landet, finnes möjlighet för förrättningsman att avgiva särskilt

utlåtande beträffande viss uppkommen fråga och alt i samband med un­

derställning av detta utlåtande förklara förrättningen i övrigt vilande i av-

bidan på att frågan blir avgjord. I förevarande fall synes en dylik anord­

ning icke behövlig. Möjlighet att uppdela förfarandet på flera etapper kunde

också lätt leda till en praxis, som skulle föga överensstämma med reformens

syfte att förenkla och förkorta vägföreningsförfarandet. Det ändamål, en

bestämmelse med sådant innehåll skulle tjäna, kan i stället uppnås genom

att förrättningsmannen, såsom naturligt är, håller kontakt med de tjänste­

män i länet, vilka ingår i det s. k. länsrådet. Förrättningsutlåtandet bör

således innefatta fullständigt avgörande av saken, och underställning, där

sådan äger rum, bör avse utlåtandet i dess helhet.

Den ökade vikt, som vid en omarbetning av förslaget efter denna linje

tillkommer förrättningsförfarandet, aktualiserar även frågan om gode mäns

deltagande i förrättningen. Framför allt av det skälet att deltagande av gode

män enligt erfarenhetens vittnesbörd ofta underlättar förrättningsmannens

arbete att söka utjämna förefintliga meningsmotsättningar, finner jag önsk­

värt, att gode män kan tillkallas vid vägföreningsförrättning. Tillkallande av

gode män synes dock, liksom fallet är vid förrättning enligt 2 kap. lagen om

enskilda vägar, icke böra vara obligatoriskt utan bero på huruvida yrkande

därom framställes av sakägare eller förrättningsmannen finner deltagande

av gode män erforderligt. Även reglerna om jäv mot förrättningsman och

gode män samt rörande omröstning mellan förrättningsmannen och gode

58

Kungl. Maj:ts proposition nr 76.

De nuvarande reglerna om ersättningsfrågor, enligt vilka dessa frågor

endast blir föremål för behandling om och när tvist uppkommer och i så

fall särskilt upptages vid ägodelningsrätt, torde väl tillgodose såväl kravet

på rättssäkerhet som kravet på enkelhet och snabbhet i vägföreningsför-

farandet. Att dessa regler bibehållits i utredningens förslag är därför lämp­

ligt. Visserligen bör förrättningsmannen utreda de kostnader som är iör-

enade med olika alternativ i fråga om vägnätets utformning och standard

samt bör för bedömande av dessa kostnader stundom göra sig underrättad om

sakägarnas synpunkter på ersättningsfrågorna. Dessa hans uppgifter synes

dock icke vara så maktpåliggande, att de representerar något dubbelarbete

i förhållande till en senare prövning av ersättningsfrågorna vid ägodelnings­

rätt. I allt fall är frågan icke av den betydelse, att den motiverar en sådan

tudelning av förfarandet, som skulle uppkomma, om besvär över förrätt­

ningen skulle i skilda hänseenden kunna anföras hos såväl domstol som

länsstyrelse. Förrättningsmannens och gode männens erfarenhet kan för öv­

rigt nyttiggöras i den formen, att styrelsen för vägföreningen anlitar dessa

eller någon av dem att biträda vid uppgörelse om ersättningsfrågorna. I före­

varande fråga ansluter jag mig därför till utredningens förslag.

Den i några yttranden framkomna anmärkningen, att bestämmandet av

andelstal inom vägförening icke skulle lämpa sig för behandling i admi­

nistrativ ordning, riktar sig uppenbarligen icke mot det förhållandet, att

frågan enligt utredningens förslag skall komma under behandling vid för­

rättning, utan endast mot att den slutliga bestämmanderätten avsetts skola

tillkomma länsstyrelsen. Anmärkningen synes befogad såtillvida, som be­

stämmandet av andelstal har föga samband med de allmänna intressena

men i stället är av icke ringa betydelse med hänsyn till den enskildes rätts­

säkerhet. Att frågan i gällande lag likväl ansetts böra ankomma på admi­

nistrativ myndighet, torde i första hand bero på att en bestämmelse om dess

hänskjutande till domstol skulle föranleda att alla eller åtminstone de fles­

ta vägföreningsärenden måste passera såväl domstol som administrativ

myndighet och därigenom i hög grad tynga och förlänga förfarandet. Be­

stämmelserna om andelstal inom vägförening går dessutom snarare ut på

att erhålla en enkel och schematisk norm än på att åvägabringa en exakt

avvägning av den omfattning, vari fastigheterna begagnar föreningens vä­

gar, och deras nytta av vägarna; en sådan avvägning skulle nämligen ofta

i praktiken vara nära nog omöjlig och framstår som obehövlig av den an­

ledningen, att vägförbindelsernas ordnande genom vägförening i allt fall

innebär avsevärda kostnadsbesparingar för den enskilde. Bestämmelserna

om andelstal för s. k. exploateringsfastighet korresponderar för övrigt på

sådant sätt med den i 113 § byggnadslagen givna bestämmelsen om skyldig­

het att upplåta mark för allmänt behov, att tillämpningen rimligen bör an­

komma på samma myndighet i båda fallen. Veterligen har några klagomål

icke försports över det sätt, varpå de administrativa myndigheterna hittills

handhaft sin ifrågavarande uppgift. Några starkare skäl synes därför icke

60

Kungl. Maj:ts proposition nr 76.

4. Vägbelysning m. m.

Utredningen, De i 50 och 73 §§ lagen om enskilda vägar meddelade bestäm­

melser, enligt vilka vägsamfällighet och vägförening hade till uppgift att

ombesörja och bekosta väghållning men förbjudits att bedriva verksamhet,

som vore främmande för deras sålunda angivna ändamål, hade i praxis fått

en restriktiv tillämpning. Bland annat hade genom ett år 1946 i högsta in­

stans träffat avgörande (RÅ 1946 s. 31) fastslagits, att väghållning icke

kunde anses omfatta vägbelysning samt att vägförening följaktligen icke

finge anordna sådan.

För medlemmarna i vägföreningarna hade i många fall framstått som

ett önskemål att vägföreningarna måtte få omhändertaga även vissa upp­

gifter, vilka icke direkt kunde sägas vara hänförliga till väghållning men

vilka likväl stode i visst ekonomiskt eller annat faktiskt samband med den­

na. Särskilt hade frågan om vägbelysning tilldragit sig intresse. Redan år

1946 hade länsstyrelsen i Stockholms län hemställt om ändring i denna del

av lagen om enskilda vägar. Lantmäteristyrelsen samt väg- och vattenbygg­

nadsstyrelsen, vilka avgivit yttranden över framställningen, hade i princip

ställt sig positiva till densamma. Även i samband med förevarande utred­

ning hade från flera håll framställts önskemål om en sådan uppmjukning

av hithörande bestämmelser, att vägförening finge möjlighet att åtaga sig

vägbelysning.

För att kunna ta ställning till behovet av en lagändring på förevärande

punkt och storleken av de kostnader, som därigenom kunde förväntas upp­

komma, hade utredningen verkställt förfrågningar hos länsstyrelserna, hos

ett antal landskommuner samt hos vissa enskilda företag för distribution av

elektrisk kraft och 1'astighetsägareföreningar. Svaren på förfrågningarna

hade givit vid handen, att kommunerna flerstädes engagerat sig i frågan

dels genom hjälp i administrativt hänseende och dels i någon omfattning

genom ekonomiska bidrag. I några fall hade belysningsfrågan ordnats ge­

nom större, i orten verksamma industriföretag. Vanligast vore, att vägbelys-

ningen ombesörjdes av fastighetsägareföreningar och andra liknande sam­

manslutningar. Inom Stockholms län hade frågan — oavsett nyssberörda

prejudikat — i flera fall ordnats genom vägföreningarnas försorg. I åtskil­

liga fall hade emellertid frågan icke erhållit någon tillfredsställande lösning.

— Anskaffningskostnaderna för vägbelysning syntes, uppskattade efter kost­

nadsläget hösten 1951, normalt uppgå till högst några hundra kronor och

årskostnaden till ett eller annat tiotal kronor per en- eller tvåfamilj sfas­

tighet.

Att belysningsfrågan vore av stort intresse för den därav berörda be­

folkningen, framginge bl. a. av den omfattning, vari den vunnit sin lösning

genom frivilliga insatser av fastighetsägare och andra. Att helt lita till en

lösning på denna väg läte sig dock ej göra. Om i ett givet fall en eller flera

fastighetsägare vägrade sin medverkan, tvingades de övriga att svara för

62

Kungl. Maj:ts proposition nr 76.

ett mindre område i anslutning till en fastighets åbyggnader och borde i

princip bekostas av vederbörande fastighetsägare. Den omständigheten, att

vägföreningarna berättigades att ombesörja vägbelysning, borde därför icke

föranleda någon motsvarande lagändring beträffande vägsamfälligheter i

allmänhet.

Remissyttrandena. Förslaget att vägförening skall berättigas att omhän-

derhava vägbelysning har genomgående tillstyrkts. I flera yttranden beteck­

nas frågan som angelägen. Sålunda har

överlantmätaren i Stockholms län

förklarat, att belysningsfrågan i vissa fall varit en av huvudanledningarna

till att spörsmålet om bildande av vägförening överhuvud uppkommit. —•

Någon tvekan har dock gjort sig gällande i yttrandet från

svenska väg för­

eningen,

vilken sagt sig icke vilja motsätta sig, att vägbelysning upptoges

bland de uppgifter, en vägförening skulle kunna åtaga sig, under förutsätt­

ning att annat organ icke lämpligen kunde ombesörja belysningen.

I vissa yttranden har ifrågasatts, om icke de föreslagna bestämmelserna

rörande vägbelysning borde göras tillämpliga även å sådan vägsamfällighet,

som avsåges i 2 kap. enskilda väglagen. Uttalanden i denna riktning har

gjorts av

lantmäteristyrelsen, svenska landskommunernas förbund, förbun­

det för enskild väghållning i Stockholms län

samt

överlantmätaren i Uppsala

län.

Den sistnämnde har som motivering för sin ståndpunkt anfört, att väg-

föreningsinstitutet ganska sällan kommit till användning och att vägsamfäl­

ligheter alltjämt vore en vanlig lösning för det stora flertalet av landsbyg­

dens tätorter.

Statens trafiksäkerhetsråd

har framhållit, att det i sådana fall, då en

vägförenings område genomlöptes av allmän väg, ur trafiksäkerhetssyn­

punkt vore mindre tillfredsställande, om väl de enskilda vägarna men icke

den allmänna vägen belystes. Rådet ifrågasatte därför, huruvida icke före­

skrifter borde meddelas om anordnande i nu berörda fall av belysning å

allmän väg. Huruvida skyldigheten skulle åvila vägförening, kommun eller

vägförvaltning, kunde givetvis diskuteras. Liknande uttalanden har gjorts

av

överlantmätaren i Skaraborgs län

samt av

förbundet för enskild väg­

hållning i Stockholms län.

Förbundet för enskild väghållning i Stockholms län

har vidare ansett,

att den författningsmässiga utformningen av föreskrifterna i ämnet, vilken

innebure, att dessa influtit icke bland lagens inledande bestämmelser utan

blott gjorts till ett undantag från förbudet att bedriva verksamhet, som

vore främmande för väghållningsuppgiften, vore mindre lyckad. Förbudet

komme nämligen därigenom att te sig ännu strängare än förut. Även

Sve­

riges lantmätareförening

har ansett, att de föreslagna bestämmelserna hade

sin plats bland de inledande stadgandena i lagen.

Föredraganden. Det bör ej möta några större betänkligheter att beträffande

de mindre tätområdena införa lagregler, enligt vilka ägare av där belägen

fastighet kan förpliktas att bidraga till kostnaderna för vägbelysning. Stan­

64

Kungl. Maj. ts proposition nr 76.

Mera betänkligt synes det att, såsom i några yttranden föreslagits, inrymma

befogenhet att omhänderhava vägbelysning även åt andra vägsamfällig-

heter än vägföreningarna. Åtskilliga vägsamfälligheter har till föremål vägar

av blygsam omfattning; mången gång omfattar de endast två eller tre

fastigheter. Med tanke på dylika fall synes det mindre lämpligt att införa

bestämmelser, med stöd av vilka en majoritet bland medlemmarna kan tvinga

andra att påtaga sig utgifter för vägbelysning. Åtgärdens i sådant fall ganska

stora ekonomiska betydelse synes fasthellre göra det lämpligt, att för dess

vidtagande fordras samtycke av alla dem, som avses skola bidraga till den­

samma. Därmed bortfaller emellertid det väsentliga skälet att för ändamålet

anlita vägsamfälligheten.

De från några håll uttalade farhågorna för att den lagstiftningsmässiga

utformningen av bestämmelserna om vägbelysning ltomme att medföra en

alltför sträng tillämpning av lagens förbud för vägförening och annan väg-

samfällighet att driva annan verksamhet än väghållning synes — då ända­

målet med bestämmelserna tydligt framgår av såväl lagtexten som motiven

till denna — knappast kunna anses befogade.

5. Sändning av väg.

Utredningen. Utredningen har erinrat, hurusom redan i samband med re­

missbehandlingen av 1935 års vägsakkunnigas förslag, vilket låge till grund

för lagen om enskilda vägar, anmärkningar framställts mot att enligt 3 §

icke till vinterväghållning räknades erforderlig sändning av väg, då isgata

bildats. Vederbörande departementschef hade i anledning av anmärkning­

arna yttrat, att sändning ej påbjudits ens i fråga om de allmänna vägarna,

att om möjligt samma innehåll borde givas åt termen vinterväghållning i

allmänna och enskilda väglagarna samt att skyldighet att sanda isbelagd

vägbana väl skulle kunna ifrågakomma endast i sällsynta undantagsfall. An­

märkningen hade i anledning härav ej föranlett någon ändring i förslaget.

Utredningen funne, att frågan nu kommit i ett annat läge genom att ök­

ningen av biltrafiken i många fall medfört ett oavvisligt behov av åtgärder

till förekommande av olycksfall som följd av halt väglag. I lagen den 30 juni

1943 om allmänna vägar hade influtit en bestämmelse (5 § tredje stycket)

om att underhåll av väg vintertid skulle omfatta bland annat sändning. Öns­

kemål om motsvarande ändring i lagen om enskilda vägar hade framställts

till utredningen i vissa av de skrivelser, vilka inkommit som svar på förfråg­

ningar angående lagens nuvarande tillämpning.

Skäl saknades likväl icke, vilka talade mot att i enskilda väglagen upp-

toges en allmän bestämmelse om att vinterväghållning skulle omfatta sänd­

ning av väg. Med hänsyn till den privaträttsliga karaktären av bestämmel­

serna i enskilda väglagen skulle en sådan bestämmelse medföra, att varje

fastighetsägare, som hade rätt till enskild väg, skulle få anspråk på att vägen

Kungl. Maj:ts proposition nr 76.

65

sandades i all den omfattning, som svarade mot hans särskilda behov. Rim­

ligen borde dock frågan i varje särskilt fall avgöras med hänsyn till kostna­

derna för åtgärden i förhållande till nyttan av densamma. Vissa åtminstone

temporära svårigheter kunde uppstå, då det gällde att på ett rättvist sätt för­

dela väghållningsbördan mellan flera väghållningsskyldiga. En bestämmel­

se sådan som den ifrågasatta vore dessutom ägnad att påverka bedöm­

ningen i fråga om skyldighet att ersätta skador, vilka uppkomme till följd

av halt väglag, och kunde därigenom föranleda betydande ekonomiska risker

för de väghållningsskyldiga. Utredningen ansåge att bestämmelser i ämnet

vore erforderliga blott såvitt anginge vägförenings och annan vägsamfällig-

hets rätt att åtaga sig sändning av väg till förekommande av halka vinter­

tiden, i vilket hänseende tvekan om lagens rätta innebörd syntes råda. Ut­

redningen inskränkte sig därför till att föreslå att i de stadganden, vilka be­

stämde omfattningen av vägföreningars och andra vägsamfälligheters verk­

samhet, nämligen 50 § första stycket och nuvarande 73 § andra stycket

lagen om enskilda vägar, skulle intagas föreskrifter om att medlemmarna i

dylik sammanslutning skulle äga bestämma, i vilken omfattning sändning

av väg skulle utföras genom sammanslutningens försorg.

Remissyttrandena. Utredningens förslag i denna del har tilldragit sig blott

ringa uppmärksamhet i yttrandena. De uttalanden i frågan, som förekom­

mit, har genomgående varit gillande; i yttrandet av

överlantmätaren i Upp­

sala län

har den föreslagna reformen betecknats som länge efterlängtad.

Föredraganden. Jämlikt 5 § tredje stycket lagen om enskilda vägar ålig­

ger det väghållare bland annat att hålla vägbanan till erforderlig bredd fri

från hinder av snö och is. Ett tjänligt medel härför torde ofta vara att sanda

vägen. Lagens avfattning och vad som förekommit vid dess tillkomst synes

därför ej utgöra hinder för att sändning, i den mån sådan kommer till stånd

i nu nämnt syfte, inräknas bland åtgärder för vinterväghållning.

Enär medlemmarna av vägförening eller annan vägsamfällighet således i

allt fall torde äga ett icke ringa mått av valfrihet i fråga om den omfatt­

ning vari sändning skall komma till stånd, synes mig utredningens förslag

i förevarande ämne icke uppbäras av något mera trängande praktiskt behov.

Av nu anförda skäl och då de nu gällande stadgandena åtminstone hit­

tills icke utgjort hinder för en ändamålsenlig utveckling, anser jag tillräck­

liga skäl ej föreligga för en sådan lagändring, som de av utredningen före­

slagna bestämmelserna i ämnet skulle innebära.

6. Rätt att hålla grind eller led över väg.

Utredningen. I betänkandet har redogjorts för rättsutvecklingen på områ­

det, varvid framhållits, att i äldre svensk rätt förekommande stadganden

rörande väg- och hägnadsfrågor icke innehölle någon bestämmelse om rätt

att uppsätta och bibehålla grind eller led över väg. Av gammalt hade anta-

5

Bihang till riksdagens protokoll 1954. 1 samt. Nr 76.

67

de förmodas i praktiken möta vid tillämpningen av en sådan regel. Jämlikt

2 § andra stycket ägofredslagen gällde, att stängselskyldighet icke ägde rum

mellan ägor, vilka åtskildes av väg, å vilken grind eller led ej finge hållas.

Införande av grindförbud å en enskild väg medförde i enlighet härmed, att

all lagstadgad stängselskyldighet upphörde på den sträcka av vägen, förbudet

omfattade. Vederbörande djurägare vore likväl jämlikt 1 § samma lag pliktig

att hålla sådan vård över djuren, att de ej inkomme på annans ägor. Denna

skyldighet fullgjorde djurägaren i regel på det sättet, att han ensam hölle

hägnad längs vägen. Uppskattningen av den skada, envar jordägare lede

genom ett grindförbud, kunde därför ske genom jämförelse mellan kostna­

derna för fullgörande av den hägnadsskyldighet, som ålegat honom före

förbudets införande, och kostnaderna för de hägnader, som bleve erforder­

liga efter förbudets införande. En dylik jämförelse torde i regel ej behöva

möta några större svårigheter. Mera komplicerade kunde förhållandena bli

inom sådana skogstrakter, där underlåtenhet att hålla ett område inhäg­

nat jämlikt 10 § lagen om ägofred kunde medföra att området skulle anses

upplåtet till gemensamt bete. De svårigheter, som på grund härav kunde möta

vid skadeuppskattningen, torde likväl ej vara alltför betydande. Med hänsyn

till innehållet i 1949 års ägofredsutrednings betänkande (SOU 1951:20)

kunde vidare förväntas, att den gemensamma betesrätten på oinhägnad

skogsmark i framtiden komme att i stor utsträckning bringas till upphö­

rande genom betesregleringar. I allt fall vore den ifrågasatta lagändringen

av godo såtillvida som den ökade möjligheterna att genom frivillig uppgö­

relse nå en för båda parter godtagbar lösning av ersättningsfrågan.

Eftersom frågan om grindförbud främst vore av betydelse för sådana mera

trafikerade enskilda vägar, till vilkas underhåll bidrag utginge av statsme­

del, kunde det måhända göras gällande, att en lagändring vore obehövlig

och att frågan borde lösas enbart genom en ändring av statsbidragsreglerna.

Ett avgörande, som träffats i samband med beviljande av statsbidrag till väg­

hållningen, finge emellertid icke giltighet mot andra än väghållarna. Möj­

ligheterna att upprätthålla förbudet gentemot ägarna av de fastigheter, som

vore belägna vid vägen, bleve alltså beroende på frivilliga avtal mellan dessa

och väghållarna. Därest möjlighet saknades att genomdriva ett förbud mot

markägares bestridande, bleve väghållarna nödsakade att betala det pris,

markägaren fordrade för sin medverkan, vilket i många fall skulle komma

att leda till så höga ersättningar, att det önskade förbudet av denna anled­

ning ej skulle kunna genomföras.

Av nu angivna skäl föresloge utredningen sådan ändring i 14 § lagen om

enskilda vägar, att de nu stadgade inskränkningarna beträffande grind eller

led i ägogräns samt grind eller led, som eljest kunde anses erforderlig för

fullgörande av stadgad stängselskyldighet, komme att bortfalla. Däremot

saknades enligt utredningens mening skäl att bereda möjlighet till förbud

mot uppsättande eller bibehållande av grind där enskild väg korsade järn­

väg’ spårväg eller vattenväg. Beskaffenheten av de säkerhetsanordningar,

som i dylika fall kunde anses erforderliga, borde liksom hittills regleras

Kungl. Maj:ts proposition nr 76.

68

Kungl. Maj:ts proposition nr 76.

i administrativ ordning. Såsom förutsättning för grindförbud borde liksom

hittills gälla, att förbudet ej åsamkade märkligt men. Även bestämmelserna

om ersättning för intrång borde bibehållas oförändrade.

Remissyttrandena. Frågan om utökning av möjligheterna att belägga en­

skild väg med grindförbud har tilldragit sig uppmärksamhet i åtskilliga ytt­

randen. Den föreslagna lagändringen har genomgående förordats. Detta gäller

jämväl de yttranden, vilka kan sägas i första hand företräda jordbruks- och

hägnadsintressena.

Sveriges lantbruksförbund

har förklarat, att förslagets

bestämmelser om grindförbud visserligen kunde innebära vissa olägenheter

för markägare och nyttjanderättshavare, men då den trafiktekniska utveck­

lingen väl syntes motivera ifrågavarande åtgärder och då man vid utform­

ningen av förslaget sökt i möjligaste mån begränsa skadeverkningarna för

den enskilde, hade förbundet ingen erinran mot bestämmelserna. Liknande

uttalanden har gjorts av bland andra

lantbruksstgrelsen.

Föredraganden. Lika med utredningen finner jag, att förekomsten av grin­

dar och led på enskilda vägar kan utgöra hinder för utveckling av trafiken

på dessa vägar. Det må därför vara påkallat att lagstiftningsvägen söka råda

bot på förhållandet i den mån så kan ske utan större ingrepp på andra vik­

tiga intressen. Jag kan även ansluta mig till meningen, att de på området

nu gällande principerna, vilka går ut på att hägnadsintresset nästan genom­

gående skall äga företräde framför trafikintressena, innebär en alltför stor

privilegiering av de förra och att en bestämmelse om att grindförbud ej får

vålla märkligt men i princip är tillräcklig för att skydda hägnadsintres­

sena. Det betydelsefullaste skyddet för dessa intressen är dock regeln att er­

sättning skall givas för intrång. Det blir till följd av denna i första hand

vägintressenternas sak att bedöma, huruvida kostnaderna för ett grindför­

bud i det särskilda fallet överstiger vad de är villiga att betala för att för­

budet skall komma till stånd. Förbudsmöjligheten torde därför icke komma

att utnyttjas i större omfattning än som är lämpligt ur allmän ekonomisk

synpunkt.

Möjligen kan mot utredningens förslag invändas, att förfarandet vid ut­

verkande av grindförbud — förrättning enligt 2 kap. lagen om enskilda

vägar — i vissa fall blir väl omständligt. Förfarandet är emellertid ej obli­

gatoriskt utan kan underlåtas i fall, då sakägarna enats om den ifrågasatta

åtgärden och beloppet av utgående ersättning. Giltigheten av dylik överens­

kommelse gentemot framtida ägare och andra sakrättshavare med avseende

å de berörda fastigheterna kan i regel tryggas medelst servitutsinteckning.

I fall, då väghållningen redan reglerats genom förrättning eller dom enligt

gällande lag om enskilda vägar eller motsvarande äldre författningar, kan

förrättningsförfarandet begränsas att avse endast grindförbudet och synes

då utgöra den enklaste form för avgörande av tvistefrågor, som i detta fall

är möjlig.

Utredningens förslag i denna del lämnas således av mig utan erinran.

Kungl. Maj:ts proposition nr 76.

69

7. Förbud mot trafikfarliga anordningar.

Utredningen. I betänkandet har framhållits, att 1939 års lag om enskilda

vägar i likhet med sina föregångare innefattade en huvudsakligen privat­

rättslig reglering av vägfrågorna och i enlighet härmed utginge från att

anläggande och underhåll av enskild väg vore en angelägenhet uteslutande

för ägarna och innehavarna av de fastigheter, för vilka vägen komme till

nytta, och av de fastigheter, över vilka vägen skulle framgå. Frågan om sär­

skilda åtgärder till främjande av trafiksäkerheten på enskild väg hade,

såsom fallande utanför den nämnda ramen för lagstiftningen, icke beaktats.

Visserligen funnes i 13 och 90 §§ bestämmelser, med stöd av vilka väghåll-

ningsskyldig kunde förvärva vissa rättigheter även med avseende å annan

mark än den, som erfordrades för själva vägen. Bestämmelserna vore dock

föga omfattande. Vidare kunde hänvisas till möjligheten att belägga om­

råden invid enskild väg med utomplansbestämmelser enligt 2, 77—80, 88,

119 och 120 §§ byggnadslagen. Utomplansbestämmelser torde emellertid ej

vara avsedda att tillgripas enbart för att tillgodose ett så speciellt behov som

det, varom nu vore fråga. De innebure dessutom endast möjlighet att reglera

byggnadsverksamheten.

I skarp motsats häremot stode ordnings- och säkerhetsföreskrifterna i

32—40 §§ allmänna väglagen, vilka generellt förbjöde uppförande av byggnad

eller annan anordning, som kunde medföra men för trafiksäkerheten, inom

visst avstånd från allmän väg och jämväl i övrigt innefattade betydande

inskränkningar i markägarnas rätt att disponera över marken vid sidan av

vägen.

Denna skillnad i den legislativa behandlingen motsvarades numera icke

av någon skillnad i funktionellt hänseende mellan de allmänna och de en­

skilda vägarna. Enskilda vägar funnes, vilka förmedlade en allmän trafik

av större omfattning än många allmänna vägar. Å sådana enskilda vägar

framginge trafiken ofta normalt med en hastighet av 60 kilometer i timmen

eller mera. Förekomsten invid vägarna av sikthindrande anordningar, såsom

byggnader m. in., medförde i dessa fall en högst betydande olycksrisk. Van­

ligt vore även att ägare av fastighet vid väg uppförde garage så nära vägen,

att han vid utfart från garaget icke hade fri sikt över vägen, förrän han med

sin bil helt avspärrat denna. Att lagstiftningen icke gåve möjlighet att in­

gripa mot tillkomsten av dylika och andra trafikfällor, måste betecknas som

synnerligen otillfredsställande. Det borde även beaktas, att bidrag av stats­

medel i stor omfattning utgått till de mera betydelsefulla enskilda vägarna

och att de bidragsbeviljande myndigheterna därvid ofta med hänsyn till

trafiksäkerhetens krav genomdrivit mera kostnadskrävande lösningar av väg­

frågorna, än de enskilda intressenterna tänkt sig. De nuvarande lagreglerna

gåve icke någon möjlighet att förhindra ens sådana arbeten invid vägen, som

70

Kungl. Maj:ts proposition nr 76,

helt upphävde resultatet av ett vägbyggnadsarbete, vilket tillkommit med

särskild hänsyn till trafiksäkerheten.

Av nu anförda skäl föresloges införande i enskilda väglagen av en be­

stämmelse, som medgåve länsstyrelse att efter prövning i varje särskilt fall

meddela förbud mot trafikfarliga anordningar vid enskild väg. Förbud

borde endast kunna komma i fråga beträffande väg, som i större omfatt­

ning nyttjades för trafik med motorfordon, och blott där förbudet med hän­

syn till de lokala förhållandena kunde anses behövligt för att undanröja eller

förebygga trafikfara. Vidare föresloges, att i samband med meddelande av

förbud, som nu sagts, förordnande skulle kunna givas om borttagande eller

ändring av befintlig trafikfarlig anordning.

I viss anslutning till vad som gällde enligt allmänna väglagen borde för­

budsmöjligheten definieras så, att förbudet skulle kunna avse uppförande

av byggnad, uppsättande av stängsel eller vidtagande av annan för trafik­

säkerheten menlig anordning. Det område, förbudet skulle avse, borde be­

stämmas i varje särskilt fall. Lagen borde dock upptaga en maximiräjong,

varvid ett avstånd av nio meter från vägbanans mitt torde vara tillräckligt.

Eftersom områden, som avsåges i 3 kap. enskilda väglagen, i regel vore lagda

under byggnadsplan och då bebyggelsen inom sådana områden i regel vore

av den karaktär, att stängsel utmed vägarna och andra liknande anord­

ningar endast vore till ringa olägenhet för trafiken, bleve en förbudsbe-

stämmelse beträffande dessa områden av ringa betydelse. Den föreslagna

bestämmelsens räckvidd borde därför lämpligen begränsas till sådana vägar,

som avsåges i 2 kap. enskilda väglagen. För det intrång, som genom förbud

av nu avsett slag vållades ägare eller annan rättsinnehavare i fråga om mark

vid vägen, borde denne i princip vara berättigad till ersättning i samma om­

fattning som i fråga om allmän väg. Enär fråga vore om åtgärder, som vid-

toges nästan uteslutande i allmänt intresse, borde ersättningen gäldas av

kronan. Tvist om ersättningen borde — liksom fallet vore med ersättningar

enligt 3 kap. lagen om enskilda vägar -— upptagas av ägodelningsrätt.

Mot förslaget i förevarande del har reservation anmälts av utredningens

ordförande och ytterligare en ledamot, vilka uttalat, att de icke ansåge

behov förefinnas av ingripanden genom förbud av nu avsett slag samt hän­

visat till möjligheten att reglera bebyggelsen genom byggnadsplan, stadsplan

eller utomplansbestämmelser eller att överföra väghållningen till den statliga

vägförvaltningen.

Remissyttrandena. Utredningens förslag om införande av bestämmelser till

skydd för trafiksäkerheten på de enskilda vägarna har i princip tillstyrkts i

de flesta yttranden. Åtskilliga yttranden har dock givit uttryck för en tvek­

sam inställning.

Domänstyrelsen

samt

länsstyrelserna i Kalmar

och

Skaraborgs län

har

anslutit sig till den mening, som uttalats av reservanterna inom ut­

redningen.

överlantmätaren i Skaraborgs län

har ansett, att behovet

av bestämmelser i ämnet vore ytterst obetydligt.

Sveriges lantmätare­

Kungl. Maj:ts proposition nr 76.

71

förening

har ansett att bestämmelser, som reglerade bebyggelsen utef­

ter enskild väg, icke vore behövliga. Övriga föreslagna inskränkning­

ar torde i erforderlig utsträckning kunna inarbetas bland de bestämmelser

i enskilda väglagen, som reglerade rätten för väghållarna att bortröja skym­

mande föremål längs väg (13 §) och att hålla grind eller led över väg

(14 §). En viss betänksamhet har även kommit till uttryck i yttrandena

från

lantbruksstijrelsen

och

länsstyrelsen i Stockholms län,

vilka dock för­

klarat sig ej vilja motsätta sig förslaget.

Länsstyrelsen i Kronobergs län

har

visserligen funnit skäl tala för meningen att en väg, som vore så trafikerad,

att förbud mot trafikfarliga anordningar påkallades, lämpligen borde för­

ändras till allmän. Ur trafiksäkerhetssynpunkt vore emellertid ett snabbt

ingripande ofta önskvärt, och med hänsyn härtill tillstyrkte länsstyrelsen

förslaget.

Länsstyrelsen i Uppsala län,

som intagit en liknande ståndpunkt,

har särskilt uttalat farhågor för svårigheter vid avgörandet, vilka vägar, som

borde komma i fråga för byggnadsförbud, samt vid prövningen av dispens­

frågor.

Överlantmätaren i Hallands län

har framhållit, att den föreslagna

bestämmelsen måste tillämpas med försiktighet.

Överlantmätaren i Stock­

holms län,

som i princip intet haft att erinra mot förslaget, har dock sagt

sig ha svårt att frigöra sig från en känsla av att de föreslagna bestäm­

melserna kunde vara ägnade att åstadkomma kollision med reglerna för fas­

tighetsbildning.

Om sålunda vissa yttranden förordar en restriktiv tillämpning av de före­

slagna bestämmelserna, finnes å andra sidan en grupp yttranden, vilka ut­

trycker den meningen, att förslaget icke gått tillräckligt långt.

Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen

har ansett, att den inställning, som

kommit till uttryck i motiven till de föreslagna bestämmelserna, syntes väl

restriktiv mot bakgrunden av vad styrelsen hade sig bekant om trafikför­

hållandena på enskilda bilvägar och en förbudsbestämmelses betydelse för

väghållarna och befolkningen. De åtgärder, vilka det kunde vara angeläget

att förhindra, vore till stor del sådana, att ett förbud i allmänhet knappast

kunde medföra någon nämnvärd skada för markägare. Till belysning av sty­

relsens uppfattning kunde framhållas, att nuvarande bestämmelser icke

utgjorde hinder för markägare att uppsätta t. ex. taggtrådsstängsel i själva

vägbanekanten, där dike eller slänt icke funnes. Speciellt för cykeltrafikanter

utgjorde ett vid vägkant placerat taggtrådsstängsel en uppenbar fara, främst

vid möte med motorfordon. Ett förbud mot sådant stängsel exempelvis inom

en eller annan meter från vägkant torde knappast lända markägaren till

nämnvärt men. Vidare vore det önskvärt, att praxis utvecklade sig på ett

sådant sätt, att utredningsarbetet ej bleve alltför tyngande; eljest kunde

det befaras, att de föreslagna bestämmelserna icke bleve tillämpade i en del

angelägna fall. Liknande uttalanden har gjorts på vissa andra håll, bl. a. av

vägförvaltningen i Kronobergs län. Vägförvaltningen i Södermanlands län

har ansett att handläggningen av frågor om borttagande av trafikfarliga

anordningar enligt förslaget bleve ganska komplicerad och tidsödande samt

har som en jämförelse anfört, att utredning av frågan om förbud att ansluta

72

Kungl. Maj.ts proposition nr 76.

enskild väg till rikshuvudväg nr 1 — hur angelägen denna fråga ur säker­

hetssynpunkt än vore —- hittills icke medhunnits med hänsyn till andra

brådskande arbetsuppgifter. Den föreslagna förbudsmöjligheten torde därför

blott komma att utnyttjas i undantagsfall. Vägförvaltningen föresloge in­

förande av en generell föreskrift om det minsta avstånd, inom vilket byggnad

eller därmed jämförlig anordning finge uppföras vid enskild väg. Även

länsstyrelsen i Södermanlands län

har betonat de svårigheter, det komme

att möta för länsstyrelsen att följa utvecklingen av det enskilda vägnätet

och tillse, huruvida några farliga anordningar tillkomme. Några mera all­

varliga invändningar mot ett generellt förbud torde med hänsyn till anord­

ningarnas samhällsfarliga beskaffenhet icke kunna resas, därest förutsätt­

ningarna för förbudet begränsades att omfatta endast genomfartsvägar av

någorlunda stor betydelse för motorfordonstrafiken. De av utredningen före­

slagna bestämmelserna i ämnet komme då att få karaktären av ett komple­

ment till det generella stadgandet.

Vägförvaltningen i Stockholms län

har

ansett att ett förbud mot byggnader utmed enskild väg borde vara generellt

beträffande vägar utanför planlagt område, vilka varit föremål för förrätt­

ning enligt lagen om enskilda vägar. Erfarenheten tydde på att en sådan

bestämmelse ej skulle möta större motstånd från allmänhetens sida; ej hel­

ler torde man behöva befara några större ersättningskrav till följd av ett så­

dant förbud.

En mening, som på flera håll företrätts i yttrandena, är den, att det

föreslagna maximiavståndet för förbudsbestämmelsens tillämplighet, näm­

ligen 9 meter från vägens mitt, borde ökas till 12 meter. Såsom skäl har

åberopats, att sistnämnda avstånd vore generellt gällande beträffande de

allmänna vägarna och att en likartad bestämmelse i fråga om enskilda vägar

vore ägnad att underlätta ett framtida överförande av väghållningen på det

allmänna. Dylika uttalanden har gjorts av bl. a.

väg- och vattenbyggnadssty-

relsen, statens trafiksäkerhetsråd, vägförvaltningarna i Uppsala

och

Malmö­

hus län, länsstyrelsen i Västernorrlands län, svenska vägföreningen

och

läns-

vägnämndernas förbund.

■—

Länsstyrelsen i Norrbottens län

har föreslagit,

att förbudsräjongen måtte utsträckas till 12 meter med rätt för länsstyrelsen

att öka detta avstånd med

l1/2

gånger höjdskillnaden mellan vägbanan och

markens höjd vid byggnad.

För ett speciellt fall, nämligen vid korsning i plan mellan enskild väg

och järnväg eller spårväg, har på vissa håll framhållits, att särskilda åt­

gärder vore behövliga.

Sveriges lantbruksförbund

har — närmast som skäl

för förstatligande av enskilda vägar — framhållit, att förhållandena vid de

cirka 35 000 förefintliga järnvägsövergångarna på enskilda vägar icke vore

tillfredsställande, till stor del på grund av att vägarna på ömse sidor om

järnvägsövergångarna vore dåligt avpassade efter banvallens upphöjda läge.

Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen

har framhållit, att vid järnvägskorsning

förelåge behov av ett större skyddsområde. I allmänna väglagen bestämdes

detta område av räta linjer mellan punkter belägna i vägarnas mittlinjer

50 meter från korsningspunkten. Styrelsen ansåge det angeläget att i en­

Kungl. Maj:ts proposition nr 76.

73

skilda väglagen infördes en bestämmelse, som gåve länsstyrelse möjlighet

att meddela enahanda förbud i fråga om enskild väg. Liknande önskemål

har — ehuru i mera allmänna ordalag — framställts av

länsstyrelsen i

Västernorrlands län, statens trafiksäkerhetsråd

och

svenska vägföreningen.

En fråga, som behandlats i flera av yttrandena, är huruvida och i vilken

omfattning en blivande förbudsbestämmelse bör vara tillämplig även på väg-

föreningarnas områden samt på sådana tätområden, där bebyggelsen regleras

av något i byggnadslagen omförmält planinstitut.

Länsstyrelsen i Norrbottens

län

har ansett att den av utredningen föreslagna begränsningen av bestäm­

melserna att avse endast 2 kap. lagen om enskilda vägar kunde medföra

komplikationer beträffande områden med tätare bebyggelse av huvudsakligen

jordbrukskaraktär, där bildande av vägförening kunde bli aktuellt men där

upprättande av byggnadsplan på grund av bebyggelsens art ej komme i frå­

ga.

Överlantmäiaren i Uppsala län

har ansett, att förbudsbestämmelsen borde

få samma räckvidd som 33 och 34 §§ i lagen om allmänna vägar och så­

ledes avse alla områden, vilka ej omfattades av fastställd generalplan, stads­

plan eller byggnadsplan.

Vägförvaltningen i Örebro län

har ansett förslaget böra utbyggas med en

föreskrift om att meddelat förbud automatiskt skulle upphävas vid fast­

ställande av utomplansbestämmelser, byggnadsplan eller dylikt. Även

väg-

och vattenbyggnadsstyrelsen

har till diskussion upptagit frågan, huruvida

icke väg inom planlagt område eller område, där utomplansbestämmelser

gällde, generellt borde vara undantagen från tillämpning av förbudsbestäm-

melserna. Genom utomplansbestämmelser reglerades emellertid icke alla de

förhållanden, vilka påkallade uppmärksamhet i förevarande sammanhang.

Då länsstyrelsen enligt förslaget skulle erhålla rätt att helt eller delvis upp­

häva förbud av ifrågavarande art, om behovet därav upphört, syntes enligt

styrelsens mening lämpligast att icke undantaga vägar inom planområde.

Även i fråga om ersättning för intrång har skilda meningar uttalats.

Lant-

bruksstyrelsen

har ansett, att förslagets bestämmelser om ersättning för in­

trång genom förbud mot trafikfarliga anordningar utformats alltför restrik­

tivt. Styrelsen vore av den bestämda meningen, att sakägare borde tillför­

säkras full ersättning för varje intrång. Endast under denna förutsättning

tillstyrkte styrelsen förslaget i övrigt. Däremot har

vägförvaltningen i Öre­

bro län

och

svenska vägf öreningen

förklarat sig över huvud vara tveksamt

inställda till frågan om ersättningar i samband med förbud mot trafikfar­

liga anordningar.

Länsstyrelsen i Södermanlands län

har ansett att skada,

som allenast vore av ringa beskaffenhet, icke borde ersättas ens i det fallet,

att fråga vore om borttagande eller ändring av befintlig anordning.

Föredraganden. Det torde numera framstå som ovedersägligt, att trafik­

säkerheten är ett för alla gemensamt intresse, som kan motivera icke blott

betydande ekonomiska insatser från det allmännas sida utan även sådana

inskränkningar i enskild rätt, som en begränsning av den fulla förfogande­

rätten över marken vid vägarna innebär. I fråga om de allmänna vägarna är

74

Kungl. Maj:ts proposition nr 76.

detta betraktelsesätt sedan länge erkänt, och vittgående bestämmelser har

givits till skydd för trafiksäkerheten på dessa vägar. Behovet av dylika be­

stämmelser kan dock icke i och för sig hänföras till den omständigheten, hu­

ruvida väghållningen på en viss väg ombesörjes av staten eller av enskilda,

utan bör i stället bero på vägens beskaffenhet och karaktären av den trafik,

som förekommer på vägen. I de yttranden, som intagit en kritisk ståndpunkt

till utredningens förslag i förevarande del, har ej heller gjorts gällande, att

icke trafikintresset skulle kunna motivera förbudsbestämmelser sådana som

de av utredningen föreslagna. De invändningar, som förekommit, går i stäl­

let ut på att behovet av reglerande föreskrifter skulle i stort sett vara täckt

redan genom nu existerande bestämmelser eller att de föreslagna stadgandena

kunde vålla svårigheter vid tillämpningen. Särskilt hänvisas till den av

reservanterna inom utredningen påvisade möjligheten att, om trafikför­

hållandena på en väg framkallar behov av reglerande föreskrifter, vägen för­

klaras för allmän och därigenom bestämmelserna i 32—40 §§ lagen om all­

männa vägar göres tillämpliga på densamma.

Den sålunda rekommenderade lösningen överensstämmer säkerligen med

vad som förutsattes vid tillkomsten av lagen om enskilda vägar och är även

enligt min mening i princip att föredraga framför att lagen utbygges med

alltför omfattande bestämmelser till skydd för allmänna intressen. Svårig­

heten att uppdraga en bestämd gräns mellan de vägar, som bör vara all­

männa, och de vägar, som bör vara enskilda, medför dock att frågan om åt­

gärder till tryggande av trafiksäkerheten på de enskilda vägarna icke kan

avfärdas såsom betydelselös.

Vad angår möjligheten att reglera bebyggelsen invid enskild väg genom

stadsplan eller byggnadsplan, är sistnämnda planinstitut avsett för bebyg­

gelse av i huvudsak samma art som den, vilken avses i 3 kap. enskilda väg­

lagen; det hör alltså till undantagsfallen, att detta planinstitut kan tillgri­

pas för reglering av bebyggelse invid sådan enskild väg, som avses i 2 kap.

samma lag. Stadsplaneinstitutet är avsett för mera omfattande tätbebyg­

gelse. Vad slutligen angår möjligheten att belägga marken invid enskild väg

med utomplansbestämmelser är det —- såsom utredningen framhållit — icke

möjligt att på detta sätt komma åt alla för trafiksäkerheten menliga före­

teelser. Enligt 135 § byggnadsstadgan fordras visserligen byggnadslov för

t. ex. anordnande av upplag inom område, för vilket fastställts utomplans­

bestämmelser; men däremot omnämner byggnadsstadgan icke sådana åt­

gärder som uppsättande vid vägen av anslagstavlor, vilka avleder de vägfa-

randes uppmärksamhet från vägen, eller anordningar, vilka kan förväxlas

med vägmärken och trafiksignaler. Ej heller kan föreläggande meddelas att

borttaga eller ändra en före bestämmelsernas fastställande befintlig trafik-

vådlig anordning ens om åtgärden kan ske utan kostnad eller olägenhet för

ägaren. Utomplansbestämmelser är därför ganska ineffektiva medel, då det

gäller att åstadkomma bättre förhållanden i fråga om trafiksäkerheten. Att

i större omfattning använda utomplansbestämmelser uteslutande av trafik-

säkerhetsskäl skulle dessutom innebära, att man ginge utom den tänkta

Kungl. Maj:ts proposition nr 76.

75

ramen för detta institut, vilket vore desto mera betänkligt, som stadgan-

dena i ämnet icke innehåller några ersättningsbestämmelser.

Vissa av yttrandena över utredningens förslag uppehåller sig vid de prak­

tiska svårigheter, som möter, då det gäller att i det särskilda fallet av­

göra, huruvida trafikintresset motiverar ett ingripande med förbud av den

art, som avses i förslaget. Kritiken i detta hänseende synes utgå från att

förslaget åsyftar en fullständig inventering av vägbeståndet och en kategori-

klyvning av vägarna med hänsyn till frågan, huruvida dylikt förbud är

behövligt eller icke. En så vidsträckt tillämpning av förslagets bestämmelser

anser jag dock ej kunna komma i fråga. Av uttalandena i betänkandet

synes snarast framgå, att utredningen ansett generella förbud mot upp­

förande av byggnader m. in. skola förekomma blott i undantagsfall och då

beträffande vägar, vilka i fråga om trafikmängd och trafikbeskaffenhet

kan i stort sett jämställas med de allmänna vägarna samt där bristen på

reglerande föreskrifter förorsakat eller kan väntas förorsaka påtagliga olä­

genheter. I övrigt torde förbudsmöjligheten vara avsedd att stå till förfo­

gande för sådana speciella fall, då frågan aktualiserats genom vidtagna

eller planerade åtgärder från utomståendes sida, vilka på ett mera markant

sätt hotar trafiksäkerheten, inträffade olyckstillbud eller annan sådan orsak.

Om ingripandena begränsas till de fall, då de i enlighet med det sagda

förestavas av ett påtagligt allmänintresse, lärer tillämpningen icke behöva

bjuda några alltför stora svårigheter.

De svårigheter, en förbudsbestämmelse kan komma att vålla i fastighets-

bildningshänseende, lär näppeligen bli mera framträdande än vad fallet är

i fråga om de allmänna vägarna. Erfarenheterna från detta område ger

icke vid handen, att de behöver vålla betänkligheter vad angår fastighetsbild­

ning inom glesbygd. De särskilda förhållandena inom områden, som plan­

lagts för tätbebyggelse, kommer jag att beröra i det följande.

Av det anförda framgår, att jag i fråga om behovet av bestämmelser till

främjande av trafiksäkerheten på enskilda vägar och den huvudsakliga ka­

raktären av dessa bestämmelser ansluter mig till utredningens förslag. Be­

träffande bestämmelsernas närmare utformning finner jag däremot att de

anförda anmärkningarna i vissa hänseenden bör föranleda jämkningar i

förslaget.

En påtaglig svaghet hos förslaget är, att dess bestämmelser företer stora

avvikelser från motsvarande föreskrifter beträffande de allmänna vägarna.

Jag kan visserligen — på sätt framgår redan av det anförda -— icke för­

orda införande av en generell bestämmelse om förbud mot uppförande av

byggnad eller vidtagande av annan trafikfarlig anordning på visst avstånd

från enskild väg. Särskilt med tanke på de fall, då en enskild väg kan för­

utsättas inom en nära framtid komma att förvandlas till allmän, synes

emellertid lagen böra ge möjlighet att fastställa förbud mot trafikfarliga an­

ordningar med i stort sett samma utformning, som förbuden beträffande all­

män väg erhållit. En dylik utvidgning av bestämmelsen kan, om den tilläm­

pas med nödig försiktighet, knappast sägas vålla markägarna större intrång

76

Kungl. Maj:ts proposition nr 76.

än fallet skulle bli enligt utredningens förslag. För många markägare torde

det snarare vara en fördel, att ett förbud genast får slutlig utformning och

icke tid efter annan undergår utvidgningar med hänsyn till senare inträf­

fade förhållanden. Förslaget har därför jämkats så, att skyddsområdet kan

utsträckas lika långt som för normala fall är stadgat beträffande allmän

väg eller till tolv meter från vägbanans mitt samt, vid korsning mellan två

eller flera enskilda vägar eller mellan sådan väg och järnväg eller spårväg,

så långt att fri sikt längs vardera trafikleden erhålles på ett avstånd av 50

meter från korsningen. Beträffande den i ett remissyttrande gjorda anmärk­

ningen rörande taggtrådsstängsel, som anbringas alltför nära vägbanan, fin­

ner jag redan de av utredningen föreslagna bestämmelserna ge vissa möj­

ligheter till ingripande i fall, då stängslet vållar verklig olägenhet. En sådan

utformning av lagstiftningen, som kan leda till att förbud i detta särskilda

hänseende ålägges i väsentligt större utsträckning än förbud enligt övriga

hithörande stadganden, kan jag däremot icke förorda.

Vad angår de föreslagna bestämmelsernas tillämplighet på vägförenings-

vägar, har utredningen anfört skäl för att en förbudsbestämmelse här vore

överflödig. Till de av utredningen anförda skälen kan läggas det förhållan­

det, att länsstyrelsen, därest fråga väckts om upprättande av byggnadsplan,

enligt 108 § byggnadslagen har möjlighet att göra all bebyggelse beroende

av dispens. Det oaktat kan bestämmelserna i vissa fall säkerligen ha en upp­

gift att fylla även beträffande de vägar, vilka omhänderhaves av vägför-

eningar. Särskilt bör erinras om att till vägförenings vägar kan hänföras ej

blott vägar inom vägföreningsområdet utan även vägar för utfart från detta

område. Jag har med hänsyn härtill låtit jämka förslaget så, att dess ifråga­

varande bestämmelser göres tillämpliga även å vägföreningsvägar.

Vidkommande frågan, huruvida meddelat förbud mot trafikfarliga an­

ordningar bör upphöra att gälla, då bebyggelsen å det område, förbudet

avser, reglerats genom fastställd plan, kan till stöd för ett jakande svar åbe­

ropas vad som gäller beträffande de allmänna vägarna. Enligt 35 § lagen om

allmänna vägar äger de i 33 och 34 §§ samma lag givna förbudsbestämmel-

serna icke tillämpning i fråga om bebyggande av område, som ingår i fast­

ställd generalplan, stadsplan eller byggnadsplan. Tillämpningsområdet för

de föreslagna nya bestämmelserna bör enligt min uppfattning avgränsas på

samma sätt.

Att förslagets ersättningsregler i det väsentliga utformats lika med mot­

svarande bestämmelser i lagen om allmänna vägar och strandlagen, vilka

reglerar likartade förhållanden, synes mig ändamålsenligt. Den föreslagna

ordningen för prövning av ersättningsanspråk föranleder ej heller någon

erinran från min sida.

Den omständigheten att de föreslagna nya bestämmelserna i princip göres

tillämpliga på samtliga enskilda vägar anser jag motivera, att desamma över­

föres till slutet av lagen och får bilda ett särskilt kapitel, betecknat 5 kap.

Till stöd för åtgärden kan jämväl åberopas, att bestämmelserna till sitt inne­

håll har blott ringa samband med lagen i övrigt.

Kungl. Maj:ts proposition nr 76.

77

8. Rätt att föra talan för fastighet i mål och ärenden

enligt lagen om enskilda vägar.

Utredningen. I betänkandet har ett avsnitt ägnats huvudsakligen åt frågan

•om arrendatorers och andra nyttjanderättshavares ställning till de rättig­

heter och skyldigheter, som enligt enskilda väglagen tillkommer ägare och

innehavare av fastighet. Härvid har framhållits, att rätt att ta initiativ till

förrättning enligt 2 kap. samt att föra talan å sammanträde med medlem­

marna i vägsainfällighet tillkomme allenast fastighetsägaren med undantag

blott för de fall, då fastigheten upplåtits under sådana mera permanenta

nyttjanderätter, som avsåges i 5 § tredje stycket. I fall av vanligt jordbruks­

arrende vore däremot arrendatorn — oaktat han praktiskt taget alltid enligt

arrendeavtalet hade att fullgöra väghållningsskyldigheten — i stort sett av­

skuren från möjlighet att öva inflytande på vägfrågorna. Detta medförde i

vissa fall ett mindre skäligt resultat. Fastighetsägaren hade i regel ej något

intresse av att motsätta sig att nyttj anderättshavaren förde talan i vägfrå­

gor. En alldeles obegränsad talerätt kunde dock ej tillkännas arrendatorn;

sålunda vore en dylik rätt mindre lämplig för det fallet, att en arrendator,

som inom kort skulle frånträda sitt arrende, ville påkalla förrättning för ut­

förande av omfattande vägföretag.

I utredningens förslag har frågan lösts på det sättet, att nyttjanderätts-

havare, som i denna sin egenskap fullgör väghållningsskyldighet, visserligen

icke generellt tillerkänts samma ställning som fastighetsägare men enligt

särskild bestämmelse föreslagits få befogenhet att i fall av väsentligt änd­

rade förhållanden yrka omreglering av väghållningsbördan. Vidare bar

föreslagits införande av rätt för nyttj anderättshavare att fordra anställande

av tillsyningsman, som omförmäles i 48 och 49 §§, samt att överklaga

beslut, som fattas å sammanträde med medlemmarna i vägförening eller

annan vägsamfällighet, ävensom beslut om uttaxering av bidrag i pen­

ningar till sådan samfällighet.

Remissyttrandena. Utredningens förslag i förevarande ämne har icke blivit

föremål för erinran.

Föredraganden. I princip biträder jag uppfattningen, att den, till vilken fas­

tighet upplåtits med nyttjanderätt på sådana villkor, att han gentemot äga­

ren har att svara för fullgörande av fastighetens väghållningsskyldighet, bör

ha inflytande på vägfrågorna. Erinras kan, att detta var fallet enligt 1926

års lag om enskilda vägar, vilken intog den ståndpunkten, att nyttj ande­

rättshavare, som nu avses, även gentemot övriga vägintressenter var att anse

som väghållningsskyldig för fastigheten, såvitt angick vägunderhållet. Den

nuvarande konstruktionen har visserligen i andra avseenden företräde fram­

för den äldre men bör ej få medföra, att nyttjanderättshavarens i sak be­

fogade anspråk på medbestämmanderätt åsidosättes.

78

Kungl. Maj:ts proposition nr 76.

Utredningens förslag, enligt vilket nyttjanderättshavaren får rätt att ta

initiativ till omreglering av väghållningsfråga, som tidigare avgjorts i laga

ordning, men däremot icke till att en förut oreglerad fråga bringas under

prövning, kan emellertid icke sägas innebära någon tillfredsställande lös­

ning. Mera ändamålsenligt är enligt min mening att nyttjanderättshavarens

initiativrätt — i viss anslutning till vad som gällde enligt 1926 års lag —-

får avse alla frågor med undantag av fråga om byggande av väg.

I övrigt har jag icke någon saklig erinran mot utredningens förslag i före­

varande del.

9. Tillsyningsmän för väghållning.

Utredningen. Utredningen har ansett, att de nuvarande bestämmelserna

om verkställighet, av utlåtande, som vid förrättning enligt 2 kap. lagen om

enskilda vägar meddelats angående byggande av väg, icke vore tillfreds­

ställande i fall, då väghållningen förklarats skola utföras efter vägdelning

och de väghållningsskyldiga sålunda hade att svara för byggande av var

sin väglott. Bestämmelserna innehölle blott hänvisning till verkställighet i

vanlig exekutiv ordning. I praktiken hade det visat sig svårt att på denna

väg komma till rätta med mindre brister i utförandet. Framför allt vore det

ofta omöjligt att få vägen i hela dess sträckning utförd på enhetligt sätt. I

48 och 49 §§ lagen om enskilda vägar funnes bestämmelser om utseende av

tillsyningsmän för övervakande av vägunderhåll och vinterväghållning. Så­

dan tillsyningsman hade befogenhet att i händelse av brist i arbetets utfö­

rande låta vid särskild syneförrättning uppskatta bristen, att låta hos den

försumlige utmäta det belopp, till vilket bristen skattats, samt att ombesörja

utförande av det eftersatta arbetet. Utredningen föresloge, att dessa bestäm­

melser skulle göras tillämpliga jämväl å byggande av väg.

Remissyttrandena. Erinran har icke framställts mot förslaget i förevarande

del.

Föredraganden. Utredningens förslag i denna del anser jag böra godtagas.

10. Förslagens detaljutformning.

I enlighet med det anförda har inom kommunikationsdepartementet upp­

rättats förslag till lag angående ändring i lagen om enskilda vägar samt till

lag om ändrad lydelse av 116 § byggnadslagen. Förstnämnda lagförslag grun­

das i väsentliga delar på utredningens förslag till lag i samma ämne. Med

hänsyn härtill torde ej vara erforderligt att jag i fortsättningen annat än

undantagsvis uppehåller mig vid andra punkter än sådana, beträffande vilka

jag ej kan ansluta mig till utredningen. Vad jag vidare har att anföra torde

lämpligen kunna anknytas till de särskilda stadgandena i lagförslagen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 76.

79

A. Förslaget till lag angående ändring i lagen om enskilda vägar.

1

§.

Vad jag tidigare under 7. anfört angående tillämpningsområdet för de

föreslagna bestämmelserna om trafikfarliga anordningar anser jag böra re­

dan i förevarande paragraf komma till uttryck genom att 5 kap., i vilket

bestämmelserna inrymts, generellt förklaras icke äga tillämpning i fråga

om bebyggande av område, som ingår i fastställd generalplan, stadsplan

eller byggnadsplan. Formuleringen, vilken väsentligen överensstämmer

med 35 § lagen om allmänna vägar, ger vid handen, att förbud eller före­

läggande, som meddelats med stöd av 5 kap., förlorar sin giltighet med av­

seende å område, för vilket fastställes sådan plan som nu sagts.

I tredje stycket förordas en ändring av redaktionell natur.

4 §•

Den i andra stycket givna hänvisningen till vissa paragrafer i 3 kap.

har — enär dessa saknar direkta motsvarigheter i förslaget —- ändrats att

avse 3 kap. i dess helhet. Någon saklig ändring avses icke.

14 §.

Jag hänvisar till vad jag anfört under 6.

16 §.

Den sakliga ändring, förslagets nu föreliggande text innefattar i förhål­

lande till gällande lag och utredningens förslag, har jag motiverat under 8.

här förut. I formellt hänseende har, jämfört med utredningens förslag,

vunnits, att bestämmelserna om nyttjanderättshavares förrättningsvitsord

kunnat sammanföras i förevarande paragraf i stället för att uppdelas på

denna och 65 §.

18 §.

Vad jag under 3. anfört om att förrättning i vägföreningsärende bör kunna

utan överprövning utmynna i verkställbart beslut har nödvändiggjort en

formell jämkning i tredje stycket andra punkten av denna paragraf.

31 §.

Jag har förut under 3. motiverat ändringen i denna paragraf.

48 och 49 §§.

Beträffande dessa paragrafer, vilka i sak överensstämmer med utred­

ningens förslag, hänvisar jag till vad jag anfört under 8. och 9.

Kungl. Maj:ts proposition nr 76.

81

härav har bestämmelsens ordalydelse jämkats till närmare överensstäm­

melse med 14 §. Bestämmelsen har därjämte fått bilda ett särskilt stycke

i 75 §. Jag hänvisar vidare till vad jag anfört under 6.

Ett i utredningens förslag såsom sista stycke i paragrafen upptaget stad­

gande om giltigheten av överenskommelse rörande ersättning för mark­

upplåtelse in. in. har jag ansett kunna utgå, sedan förslagets bestämmelser

om trafikfarliga anordningar överförts till 5 kap.

76 §.

Paragrafen överensstämmer med 76 § i gällande lydelse utom därut-

innan, att nuvarande bestämmelser om förfarandet vid värdering av fas­

tighet och bestämmande av andelstal fått utgå.

77 §.

Denna paragraf överensstämmer med 89 § första stycket i gällande lag

samt med utredningens förslag.

78 §.

På sätt jag förut anfört under 3. har jag ansett att bestämmelserna om

förrättning, till den del de i sak överensstämmer med motsvarande stad-

ganden i 2 kap., kan ta form av hänvisningar till nämnda kapitel. Här­

igenom har i förevarande paragraf, vilken inleder förslagets bestämmelser

om vägföreningsförrättning, kunnat inrymmas huvudparten av bestämmel­

serna om förrättningsman, gode män, jäv och andra för förfarandet grund­

läggande frågor.

I nuvarande 3 kap. finnes icke något stadgande, som uttryckligen reg­

lerar frågan, huruvida länsstyrelses beslut om bildande av vägförening kan

utsträckas att avse bebyggelse utom länet. Visserligen följer av allmänna

principer att så ej är fallet; men då beslutanderätten i dylik fråga nu

avses i vissa fall skola tillkomma annan än länsstyrelsen och med hänsyn

till att i 70 § ges en avvikande regel med avseende å förordnande att hålla

förrättning enligt 2 kap., har jag funnit lämpligt att förhållandet antydes i

själva lagen genom inskjutande i första stycket av orden »inom länet».

Utredningen har icke föreslagit någon uttrycklig bestämmelse angående

rätt att föra talan vid vägföreningsförrättning. Med hänsyn till att sak­

ägarna i princip icke äger dispositionsfrihet i de frågor, förrättningen av­

ser, leder frånvaron av en sådan bestämmelse visserligen icke till alltför

påtagliga olägenheter. Jag anser dock att ett stadgande i ämnet har en

uppgift att fylla såsom ägnat att ge en fastare grund för såväl förrättnings-

som fullföljdsförfarandet och har därför föranstaltat att sådant stadgande

— i tillämpliga delar överensstämmande med 16 § — influtit såsom andra

stycke i förevarande paragraf.

Fjärde, femte och sjätte styckena har överförts från utredningens för­

slag med de mindre tillägg och ändringar, som föranletts av att gode män

i vissa fall skall deltaga i förrättningen.

6 Bihang till riksdagens protokoll

1 samt Nr 76.

82

Kungl. Maj:ts proposition nr 76.

79 §.

I enlighet med vad jag anfört under 3. har i paragrafen intagits föreskrift

att vid förrättning skall utredas, vid vilka särskilda tidpunkter vägförenings

vägar bör anläggas eller övertagas till väghållning av föreningen.

Med hänsyn till den i lagen brukade terminologien har jag ansett i före­

varande paragraf böra, i samband med vad där sägs om åsättande av andels-

I al, även utmärkas att i vägföreningsärende skall upptagas fråga om åsät­

tande av särskilt uppskattningsvärde i fall, då sådant erfordras. Paragrafen

har även i övrigt undergått viss ändring i förtydligande syfte.

Sista stycket i paragrafen, vilket saknar motsvarighet i utredningens

förslag, har tillagts såsom en parallell till bestämmelsen i 39 § fjärde styc­

ket andra punkten.

80 §.

De sakliga ändringarna i utredningens förslag inskränker sig till att i

paragrafen intagits sådana föreskrifter om underställning och besvär m. in.,

som blivit en följd av mitt ställningstagande under 3.

81—84 §§.

Jag hänvisar till vad jag anfört under 3.

I 87 § sista stycket av utredningens förslag har influtit en bestämmelse

om att åtgärd, för vars vidtagande fordrades offentlig myndighets tillstånd,

ej finge beslutas, med mindre dylikt tillstånd inhämtats. Bestämmelsen har

i det omarbetade förslaget fått utgå med hänsyn till de svårigheter, dess

iakttagande torde vålla i fråga om t. ex. tillfälliga föreskrifter i arbetsmark-

nadsreglerande syfte.

85 §.

I anledning av att i ett av remissyttrandena över utredningens förslag

anmärkts att fråga om upplösning av vägförening borde regleras genom ut­

trycklig bestämmelse, har jag låtit så omarbeta första stycket i förevarande

paragraf, att synpunkten blivit tillgodosedd.

Eftersom 80 § ger vid handen, att förrättningsman, som handlägger

ärende angående bildande av vägförening, har att därvid upptaga alla de

i 79 § uppräknade frågorna, kommer utlåtande, som meddelas vid sådan

förrättning, i princip att innefatta avgörande av dessa frågor. Särskild be­

stämmelse rörande fråga, som icke förut varit föremål för prövning, är

därför överflödig. Även vad angår vägförening, som tillkommit enligt nu

gällande bestämmelser, torde utan särskilt stadgande stå klart, att nya

föreskrifter kan meddelas i den omfattning förslaget eljest medgiver.

86

§.

I utredningens förslag har sista stycket i motsvarande paragraf (91 §)

erhållit en sådan utformning, att detsamma enligt sin ordalydelse avser

blott tvist om ersättning för sådan rätt att begagna väg, som avses i 77 §,

Kungl. Maj:ts proposition nr 76.

83

men icke tvist om själva rättigheten och sättet för dess utövande. I likhet

med vad nu är fallet bör lagen innehålla föreskrift om sistberörda frågor.

Sådan föreskrift har därför infogats i förslaget.

87 §.

Paragrafen innefattar blott en mindre, formell ändring i förhållande till

motsvarigheten i gällande lag.

88—92 §§.

Jag hänvisar beträffande 88 § åttonde stycket och 89 § andra stycket

till vad jag anfört under 8. samt beträffande 90 § fjärde stycket till vad

jag anfört under 3.

I övrigt överensstämmer förslaget — bortsett från en redaktionell jämk­

ning — med motsvarande bestämmelser i nuvarande 3 kap. utom därutin-

nan, att gjorda hänvisningar lämpats till förslagets paragrafindelning.

Jag har icke funnit skäl att bibehålla någon motsvarighet till bestäm­

melsen i 93 a § av utredningens förslag (88 § i det omarbetade förslaget)

angående förfarandet i fall, då sakägarna vid vägförrättning ej kunna enas

om antagande av stadgar för vägförening och utseende av ledamöter i dess

styrelse. Även utan sådan bestämmelse torde länsstyrelsen på grund av den

i paragrafen förekommande hänvisningen till 52 § äga utse syssloman med

befogenhet att i styrelsens ställe handhava föreningens angelägenheter och

behörighet att företräda föreningen. Eventuell underlåtenhet av sakägarna

att antaga stadgar för föreningen synes ej påverka dess funktionsduglighet

på sådant sätt, att särskild föreskrift för detta fall kan anses behövlig.

93 §.

Utredningen har i sitt förslag upptagit bestämmelser av innehåll, bland

annat, att länsstyrelsens beslut i ärende enligt förevarande kapitel skall

meddelas efter anslag. Tiden för anförande av besvär över länsstyrelsens

beslut har i utredningens förslag angivits till en månad från den dag, då

beslutet meddelats.

Med hänsyn till att förslag nu föreligger till åtgärder för förenhetligande

av besvärstiden i administrativa mål (SOU 1953: 30) finner jag icke lämp­

ligt, att i en författning av förevarande art upptages föreskrifter om besvärs-

lid, som avviker från den allmänt tillämpade, med mindre avvikelsen före­

stavas av starka skäl.

Jag anser, lika med utredningen, att de nuvarande bestämmelserna i 91 §

om delgivning och kungörande av länsstyrelsens beslut bör förenklas. In­

tagande i länskungörelserna av vissa beslut i vägföreningsärenden bör så­

lunda kunna underlåtas. I övrigt anser jag, att större krav icke bör ställas

på kungörandet av länsstyrelsens beslut än på kungörandet av utlåtande,

som meddelas vid förrättning. I enlighet härmed har jag låtit jämka försla­

get så, att kungörandet skall kunna ske antingen genom personliga under­

84

Kungl. Maj.ts proposition nr 76.

rättelser till sakägarna eller ock i den ordning, som i 80 § föreskrives för

kungörande av utlåtande, meddelat vid förrättning.

Bestämmelserna om tid och sätt för klagan över länsstyrelsens beslut har

oförändrade överförts från nuvarande 93 §. Utan särskild bestämmelse torde

framgå att i fall, då kungörande skett enligt föreskrifterna i 80 §, besvärs-

tiden är att räkna från det de föreskrivna åtgärderna fullgjorts.

Till förevarande paragraf har överförts de av utredningen föreslagna be­

stämmelserna om förbud mot fullföljd av talan mot länsstyrelsens beslut

om förordnande av förrättningsman, god man eller sakkunnigt biträde samt

beslut om återförvisning. En motsvarande bestämmelse erfordras enligt

min mening även i fråga om beslut, varigenom länsstyrelsen föreskriver un­

derställning av förrättningsmans utlåtande. Sådan bestämmelse har därtör

fogats till stadgandet. Härjämte har i stadgandet införts erinran om att den

i 30 § med avseende å förrättning enligt 2 kap. givna bestämmelsen om för­

bud att fullfölja talan mot länsstyrelsens beslut i jävsfråga på grund av

hänvisning i 78 § gäller även förrättning enligt 3 kap.

100—107 §§.

Jag hänvisar till vad jag anfört under 7.

I samband med att de av utredningen föreslagna stadgandena om trafik­

farliga anordningar överförts till 5 kap. har desamma undergått överarbet-

ning i syfte att åvägabringa större överensstämmelse med de likartade stad­

gandena i strandlagen. Sålunda har terminologien ändrats i så måtto att det

av utredningen begagnade uttrycket »förbud» såsom beteckning för läns­

styrelsens föreskrifter om begränsning av rätten att uppföra byggnad eller

anordning vid väg utbytts mot uttrycket »förordnande» samt det av utred­

ningen använda uttrycket »förordnande» såsom beteckning för länsstyrel­

sens föreskrifter om borttagande av befintlig trafikfarlig anordning utbytts

mot uttrycket »föreläggande».

Med hänsyn till att de förhållanden, som kan motivera åtgärder mot tra­

fikfarliga anordningar, är mycket skiftande, har förutsättningarna för att

dylika åtgärder skall få vidtagas i förslaget angivits på ett sätt, som ger

utrymme för en tämligen fri tillämpning. Uppenbart är dock att ett ingri­

pande icke får göras mera omfattande än som befinnes erforderligt i det

särskilda fallet. Förordnande enligt 100 § bör sålunda icke onödigtvis göras

så vidsträckt, att allmänheten och länsstyrelsen framdeles onödigtvis be­

tungas med dispensärenden. Därest t. ex. frågan om sådant förordnande

aktualiserats uteslutande genom att en trafikfarlig anordning vidtagits på

en viss fastighet, bör förordnandet ofta kunna inskränkas till denna fas­

tighet. Särskilt i vägkurvor men även i vissa andra fall kan ett förordnande

begränsas att avse ena sidan av vägen.

Enär länsstyrelsen även utan särskilt stadgande måste anses äga befogen­

het att häva meddelat förordnande eller föreläggande, har de av utredningen

föreslagna bestämmelserna härom fått utgå.

Iiungl. Maj:ts proposition nr 76.

85

Bestämmelse har däremot införts i förslaget om att länsstyrelsen vid

meddelandet av föreläggande att borttaga trafikfarlig anordning skall äga

utsätta vite för underlåtenhet att efterkomma föreläggandet.

De av utredningen föreslagna bestämmelserna om rätt till ersättning för

den, som efter föreläggande bortskaffat trafikfarlig anordning vid väg, har

närmare utförts på det sättet, att ersättningen förklarats skola avse såväl

kostnaden för bortskaffandet som den skada, vilken i övrigt uppkommer ge­

nom åtgärden.

I anslutning till de av utredningen framlagda förslagen i fråga om trafik­

farliga anordningar och rätt att hålla grind eller led över väg har utredning­

en jämväl föreslagit vissa bestämmelser till skydd för innehavare av in­

teckning i fastighet, som berördes av dylika åtgärder. Bestämmelserna har

emellertid icke ansetts kunna begränsas till de nu nämnda fallen utan har

fått avse flertalet sådana ersättningar, som regleras i lagen om enskilda

vägar. Innebörden av de bestämmelser, utredningen sålunda föreslagit,

är i korthet att den ersättningsskyldige i vissa fält skall nedsätta ersätt­

ningen hos länsstyrelsen samt att han, om nedsättning underlåtits där så­

dan bort ske, har att hålla inteckningshavarna skadeslösa för därigenom

uppkommande förlust. Samma påföljd har föreslagits skola inträda om över­

enskommelse träffats angående ersättningen och denna därvid bestämts till

för lågt belopp. — Förslaget har kritiserats av lantmäteristyrelsen ur bland

annat den synpunkten, att det komme att lägga en alltför stor börda på den

betalningsskyldige. — Jag vill framhålla, att det intrång, som kan vållas

genom enskild väg, av lagen förutsättes skola stanna inom mycket måttliga

gränser. De av mig förordade ändringarna i 2 och 3 kap. innebär icke någon

radikal förskjutning i detta hänseende. Detta gäller även vad som föresla­

gits i fråga om rätt att hålla grind eller led över väg. Liksom hittills bör

därför bestämmelser av nu avsett innehåll kunna avvaras i fråga om ersätt­

ningar, som utgår enligt nämnda två kapitel. Däremot kan icke förnekas, att

de föreslagna bestämmelserna rörande ingripande mot trafikfarliga anord­

ningar måhända i något enstaka fall kan leda till förlust för innehavarna

av inteckningar i fastighet, å vilken lägges förordnande som innefattar in­

skränkning i rätten att förfoga över fastigheten. Jag har därför ansett mig

icke kunna helt slopa de nyssberörda av utredningen föreslagna bestämmel­

serna utan har låtit med vissa formella jämkningar överföra dem till 5 kap.

och begränsa deras tillämpningsområde i enlighet med vad nyss angivits.

Enär allmän åklagare, som har att föra talan om utdömande av förelagt

vite, lämpligen bör samtidigt kunna föranstalta om verkställighet i annan

ordning av den åtgärd, som avses med vitesföreläggandet, har i 106 § bland

dem, som äger fordra handräckning, även upptagits allmän åklagare.

Den omständigheten att bestämmelserna om trafikfarliga anordningar

överförts till ett särskilt kapitel har nödvändiggjort särskilt stadgande om

besvär över länsstyrelsens beslut i sådan fråga. Stadgandet har avfattats i

enlighet med motsvarande bestämmelse i 70 §. Till stadgandet har — i viss

överensstämmelse med vad som gäller enligt 68 § lagen om allmänna vägar

86

Kungl. Maj:ts proposition nr 76.

— fogats föreskrift om att länsstyrelsens beslut skall lända till efterrättelse

utan hinder av förd klagan, där ej Konungen annorlunda förordnar.

Övergångsbestämmelserna.

Den i fjärde stycket förekommande hänvisningen till 83 § har ändrats att

avse 74 § i förslaget.

B. Förslaget till lag om ändrad lydelse av 116 § byggnadslagen.

Jag hänvisar till vad jag anfört under 3.

I enlighet med vad i det föregående anförts föreligger nu förslag till

1)

lag angående ändring i lagen den 3 september 1939 (nr 608) om en­

skilda vägar;

samt

2)

lag om ändrad lydelse av 116 § byggnadslagen den 30 juni 19i7 (nr

385).

Föredraganden hemställer att lagrådets utlåtande över förslagen1 måtte

för det i 87 § regeringsformen angivna ändamålet inhämtas genom utdrag

av protokollet.

Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemstäl­

lan bifaller Hans Kungl. Höghet Regenten.

Vid protokollet:

W. Hammargren.

1 Av lagförslagen, vilka fogats vid protokollet såsom bilagor, återgives här allenast 75, 78,

85, 88, 102 och lOö §§ av det under 1) omförmälda lagförslaget. I övriga delar är bilagorna,

frånsett vissa redaktionella jämkningar i sistsagda lagförslag, likalydande med de vid propo­

sitionen fogade lagförslagen.

Kungl. May.ts proposition nr 76.

87

Förslag

till

Lag

angående ändring i lagen den 3 september 1939 (nr 608) om

enskilda vägar.

75 §.

Då slutligen avgjorts att väg skall byggas eller tagas i anspråk såsom väg-

förenings väg, äge föreningen mot ersättning för markupplåtelse och annat

intrång till sig lösa rätt att för ändamålet begagna vägmärken eller den

befintliga vägen. Medför vägens anläggning eller övertagande till väghåll­

ning jämväl nytta för den till ersättning berättigade, skall hänsyn därtill

tagas vid ersättningens bestämmande. För föreningens rätt att begagna be­

fintlig väg skall ej, med mindre särskilda skäl därtill äro, gäldas ersättning

till fastighet, som ingår i föreningen.

Att mark jämväl i vissa andra fall må

tagas i anspråk utan ersättning, därom stadgas i byggnadslagen.

Skall väg byggas så att den korsar eller eljest berör allmän väg, järnväg,

spårväg, kanal eller flottled, äge vad i 41 § stadgats motsvarande tillämpning.

Tarvas för vägförening rätt, som i 13 § avses, skall under där stadgade

villkor dylik rätt för föreningen upplåtas.

Över väg förenings väg må grind, led eller annan sådan anordning ej bibe­

hållas eller uppsättas med mindre därtill givits tillstånd i den ordning ne­

dan sägs.

78 §.

Finner länsstyrelse anledning till antagande att förhållandena å viss ort

inom länet påkalla bildande av vägförening, skall frågan företagas till hand­

läggning vid förrättning i den ordning nedan omförmäles.

Rätt att föra talan vid förrättningen tillkommer ägare och i 5 § avsedd

innehavare av fastighet, som saken förmenas angå, samt innehavare av

nyttjande- eller servitutsrätt med avseende å fastigheten, envar i vad frågan

rör hans rätt.

Om föi-ordnande av förrättning sman, biträde vid förrättningen av gode

män samt utseende av sakkunnigt biträde åt förrättningsman gälle vad i

19 § första stycket, 20 § och 22 § första stycket första punkten sägs. Beträf­

fande förrättningen i övrigt skola bestämmelserna i 23 §,

24

§ första stycket,

25 § och 27—31 §§ äga motsvarande tillämpning, dock att underrättelse om

Hd och ställe för sammanträde städse skall tillställas byggnadsnämnden samt

att anteckning som omförmäles i 31 § andra stycket må underlåtas.

88

Kungl. Maj.ts proposition nr 76.

Förråttningsman, gode män och sakkunnigt biträde vare berättigade att

erhålla tillträde till fastigheter och byggnader samt att därvid övergå ägor

och anbringa märken eller signaler i vad det finnes erforderligt för upp­

dragets fullgörande, varvid skall iakttagas att skada å egendom såvitt möj­

ligt undvikes.

Förråttningsman och sakkunnigt biträde äge för uppdraget njuta ersätt­

ning med belopp som, där ej annorlunda är eller varder särskilt stadgat, på

ansökan bestämmes av länsstyrelsen. Om ersättning åt god man gälle vad

som är eller varder stadgat om gode män vid lantmäteriförrättningar.

Ersättning, som nu sagts, så ock annan av förrättningen föranledd kost­

nad skall gäldas av vägföreningen eller, om vägförening ej kommer till

stånd, av kronan. Där kostnad föranletts uteslutande av viss sakägares yr­

kande eller bestridande, må dock, om så prövas skäligt, sakägaren förplik­

tas gälda sagda kostnad.

85 §.

Sedan beslut meddelats i fråga, som avses i 79 §, må frågan, där sådant

påkallas av ändrade förhållanden, upptagas till förnyad prövning. Har,

se­

dan vägförening bildats,

behovet

av vägförhållandenas ordnande i enlighet

med föreskrifterna i detta kapitel

upphört, må

föreningen upplösas.

Beträffande förfarandet i ärende, som nu sagts, skall i tillämpliga delar

gälla vad i 78

—

8b §§ sägs. Där med hänsyn till utredningens omfattning ny

förrättning finnes ej erforderlig, äger dock länsstyrelsen företaga ärendet

till avgörande utan att förrättning föregått. I ty fall skall länsstyrelsen för­

anstalta om utredning i ärendet samt bereda vägföreningen och envar annan,

vars rätt är i fråga, tillfälle att yttra sig i ärendet. För utredningen äger

länsstyrelsen anlita sakkunnigt biträde, och gälle om ersättning till denne

vad i 78 § femte stycket sägs.

Dår vid handläggning av ärende, som avses i denna paragraf, kallelse eller

annat meddelande skall delgivas ägare eller innehavare av fastighet, vilken

ingår i vägförening, må delgivningen ske med föreningens styrelse, som har

att ofördröjligen underrätta den eller de medlemmar av föreningen, vilka

beröras av meddelandet.

88

§.

För vägförening skola antagas stadgar och skall finnas styrelse. Förening­

ens beslutanderätt utövas av medlemmarna å sammanträde.

Stadgarna skola angiva föreningens benämning, som skall innehålla ordet

vägförening, föreningens ändamål under hänvisning till de beträffande för­

eningen meddelade beslut, den ort, där styrelsen skall hava sitt säte, huru

styrelsen skall sammansättas och grunderna för dess beslutförhet, huru revi­

sion av styrelsens förvaltning skall ske, tiden för räkenskapsavslutning, huru

ofta ordinarie föreningssammanträde skall hållas, sätt och tid för kallelse

till sammanträde och sättet för andra meddelandens överbringande till del­

ägarna ävensom vad i övrigt kan finnas nödigt.

Kungl. Maj.ts proposition nr 76.

89

Ej må i stadgarna intagas bestämmelse, som strider mot denna eller an­

nan lags föreskrifter eller som kan anses äventyra sådan delägares rätt, för

vilken skyldighet att ingå i föreningen framdeles kan inträda.

Stadgarna och beslut om ändring däri skola för att bliva gällande granskas

och fastställas av länsstyrelsen.

Föreningens styrelse skall bestå av tre eller fem ledamöter, vilka skola

vara här i riket bosatta. Styrelsen skall hava sitt säte inom den kommun,

där området i sin helhet eller till största delen är beläget. En av styrelsens

ledamöter utses av länsstyrelsen och må av föreningen åtnjuta arvode med

belopp, som, där överenskommelse ej kan träffas, bestämmes av länsstyrel­

sen; de övriga väljas av föreningen.

Å föreningssammanträde må rösträtt för fastighet, som ingår i förening­

en, utövas av den, som enligt 5 § har att svara för fullgörande av fastighe­

tens bidragsskyldighet, efter det andelstal, som efter ty i 76 § sägs skall vara

bestämmande för fastighetens delaktighet i väghållningsskyldigheten.

Beträffande styrelse och föreningssammanträde skola i övrigt stadgandena

i 52, 54, 55, 56 och 57 §§ äga motsvarande tillämpning, därvid skall iakttagas

att styrelseledamot, utsedd av länsstyrelsen, endast av densamma må skil­

jas från sitt uppdrag.

Menar medlem av vägförening, att beslut, som fattats å sammanträde,

icke i behörig ordning tillkommit eller eljest strider mot lag eller författ­

ning eller mot stadgarna eller kränker hans rätt såsom medlem av förening­

en, äger han hos länsstyrelsen föra talan mot beslutet genom besvär, som

jämte det överklagade beslutet skola

vara dit inkomna

inom trettio dagar

från beslutets dag. Försummas det, vare rätt till talan mot beslutet förlorad.

Ändå att talan föres mot beslutet, gånge det i verkställighet, där ej länssty­

relsen annorlunda förordnar. Talan, som nu nämnts, må i fall, då rösträtt

å sammanträde för fastighet utövas av dess innehavare, föras ej mindre av

denne än även av fastighetens ägare.

Samma befogenhet tillkomme nyttjan-

deråttshavare, som enligt avtal har att fullgöra ägares förpliktelser mot för­

eningen.

102

§.

Har ansökan om tillstånd att bebygga sådant område av fastighet, som

omfattas av förordnande enligt 100 §, eller att vidtaga annan av förordnan­

det omfattad åtgärd icke bifallits och kan till följd härav fastigheten eller

del därav nyttjas allenast på sätt som står i uppenbart missförhållande till

markens tidigare värde, är ägaren berättigad till ersättning av kronan för

den skada han härigenom lider. Detsamma gäller om innehavare av sådan

nyttjanderätt eller annan särskild rätt till fastigheten som upplåtits innan

förordnandet meddelades.

Ersättning varom sägs i första stycket skall bestämmas att utgå på en

gång; dock må ersättningen, om särskilda skäl äro därtill, på begäran an­

tingen av kronan eller av fastighetsägaren eller annan sakägare fastställas

90

Kungl. Maj:ts proposition nr 76.

att utgå med visst årligt belopp med rätt för kronan eller den ersättningsbe-

rättigade att erhålla omprövning vid ändrade förhållanden.

Vad i fråga om ersättning avtalats eller uppenbarligen förutsatts skola

gälla mellan kronan och sakägare skall gälla jämväl mot den som efter det

rätten till ersättning uppkom förvärvat sakägarens rätt i avseende å fastig­

heten.

106 §.

Länsstyrelsen äger vid vite förelägga den som uppfört byggnad eller vid­

tagit annan åtgärd i strid mot förbud enligt 100 § att undanröja eller ändra

det utförda, överexekutor äger ock meddela handräckning till rättelse i nåd

olagligen skett. Ansökan om handräckning må göras av allmän åklagare,

byggnadsnämnd samt ägare eller innehavare av fastighet, som äger begag­

na vägen. Beträffande sådan handräckning gälla enahanda bestämmelser

som äro stadgade för det i 191 § utsökningslagen avsedda fallet.

Efterkommes ej föreläggande, som meddelats med stöd av 101 §, skall

på anmodan av länsstyrelsen utmätningsmannen föranstalta om att åtgär­

den vidtages.

Kostnad för handräckning enligt första stycket, varom ansökan gjorts av

allmän åklagare, så ock kostnad för handräckning enligt andra stycket må

på utmätningsmannens begäran förskjutas av allmänna medel.

Kungl. Maj:ts proposition nr 76.

91

Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj:ts lagråd den 26 ja­

nuari 195b.

N ärvarande:

justitieråden N^issen,

H^ellquist,

K^arlgren,

regeringsrådet E^ckerberg.

Enligt lagrådet den 12 december 1953 tillhandakommet utdrag av proto­

koll över kommunikationsärenden, hållet inför Hans Kungl. Höghet Re-

genten, Hertigen av Halland, i statsrådet den 20 november 1953, hade

Kungl. Maj :t förordnat, att lagrådets utlåtande skulle för det i § 87 rege­

ringsformen omförmälda ändamålet inhämtas över upprättade förslag till

1)

lag angående ändring i lagen den 3 september 1939 (nr 608) om en­

skilda vägar;

samt

2)

lag om ändrad Igdelse av 116 § byggnadslagen den 30 juni 19b7 (nr

385).

Förslagen, som finnas bilagda detta protokoll, hade inför lagrådet före­

dragits av hovrättsrådet V. Körlof.

Förslagen föranledde följande yttranden av

lagrådet.

Förslaget till lag angående ändring i lagen om enskilda vägar.

75 §.

För vinnande av överensstämmelse med 33 § samt med 14 och 79 §§ i

deras nu föreslagna lydelse torde det i fjärde stycket av 75 § upptagna för­

budet böra angivas avse allenast grind och led men ej »annan sådan anord­

ning».

78 §.

Inledningsorden i denna paragrafs fjärde stycke synas böra jämkas till

överensstämmelse med motsvarande ställe i 32 §.

79 §.

Beträffande denna paragraf får lagrådet hänvisa till sitt yttrande vid 88 §.

85 §.

Hänvisningen i andra styckets sista punkt rörande ersättning till sak­

kunnigt biträde synes -— i anslutning till vad som föreslogs av utredningen

92

Kungl. Maj:ts proposition nr 76.

— böra avse icke blott femte utan även sjätte stycket i 78 §. Lagrådet hem­

ställer alltså, att stadgandet i nämnda punkt avslutas med orden »och

skall i fråga om ersättning till denne vad i 78 § femte och sjätte styckena

sägs äga motsvarande tillämpning».

88

§.

Enligt gällande lag, 75 §, ankommer det på länsstyrelsen att sedan för­

ordnande meddelats om bildande av vägförening föranstalta om samman­

träde med sakägarna för antagande av stadgar och val av styrelse för för­

eningen. Utredningen förordade att frågorna om antagande av stadgar och

om styrelseval skulle i första hand förläggas till förrättningsstadiet. Enligt

bestämmelser som upptogos i sjätte stycket av 93 a § i utredningens lag­

förslag skulle förrättningsmannen, om han funne att vägförening borde

komma till stånd, vid förrättningen söka förmå sakägarna att ena sig om

antagande av stadgar och utseende av styrelseledamöter. Förslag till stad­

gar skulle framläggas av förrättningsmannen. I anslutning till dessa be­

stämmelser föreslog utredningen stadganden om åtgärder för det fall att

vid förrättningen enighet icke kunde uppnås i de nämnda frågorna. Läns­

styrelsen skulle då meddela nödiga föreskrifter att tills vidare gälla såsom

stadgar ävensom förordna syssloman, som skulle ha att förvalta förening­

ens angelägenheter och företräda föreningen samt utlysa sammanträde, där

frågorna om stadgar och styrelseval ånyo skulle upptagas.

Dessa av utredningen föreslagna bestämmelser ha icke upptagits i det

remitterade förslaget. Vid förevarande paragraf, som eljest i huvudsak

överensstämmer med 93 a § i utredningens förslag, har föredragande stats­

rådet yttrat, att han icke funnit skäl att bibehålla någon motsvarighet till

bestämmelsen angående förfarandet i fall då sakägarna ej kunna vid för­

rättningen enas om antagande av stadgar och utseende av styrelseledamö­

ter; även utan sådan bestämmelse torde länsstyrelsen på grund av den

i paragrafen förekommande hänvisningen till 52 § äga utse syssloman med

befogenhet att i styrelsens ställe handhava föreningens angelägenheter och

behörighet att företräda föreningen.

Vad föredragande statsrådet anfört synes emellertid icke utgöra anled­

ning att utesluta de av utredningen föreslagna bestämmelserna om skyl­

dighet för förrättningsmannen att vid förrättningen söka åstadkomma be­

slut rörande stadgar och styrelse samt att framlägga förslag till stadgar.

Jämväl enligt föredragande statsrådets mening böra antagande av stadgar

och styrelseval i första hand ske vid förrättningen, och det är naturligt att

förrättningsmannen tager den befattning med dessa frågor som utredning­

en föreslagit. Föreskrifter i dessa hänseenden synas vara av den betydelse,

att de icke kunna avvaras i lagtexten, helst föreningen i normala fall bör

kunna träda i funktion så snart ett vid förrättningen fattat beslut om för-

eningsbildning och vad därmed sammanhänger vunnit laga kraft. Lagrådet

hemställer att de av utredningen föreslagna bestämmelserna upptagas i ett

nytt sjätte stycke av förevar ande paragraf.

Kungl. Maj.ts proposition nr 76.

93

Såsom komplement härtill torde stadganden om förfarandet i händelse

enighet ej kan uppnås vara erforderliga. I 52 § förekommer icke någon

motsvarighet till den av utredningen för dylikt fall föreslagna bestämmelsen

att länsstyrelsen skall meddela föreskrifter att gälla såsom provisoriska

stadgar, och bestämmelsen i samma paragraf om syssloman skiljer sig

från utredningens förslag i 93 a § bl. a. därutinnan att för förordnande av

syssloman förutsättes yrkande av enskild intressent. Vad utredningen i

dessa hänseenden föreslagit kan därför icke ersättas av hänvisningen till

52 §. Det kan anmärkas att det remitterade förslagets 84 § utgår från att,

så snart det slutligen avgjorts att vägförening skall bildas, vägföreningen

har något organ, till vilket länsstyrelsen kan överlämna de i nämnda para­

graf omförmälda handlingarna. Enligt lagrådets mening bör utredningens

förslag även i denna del följas.

Iakttages vad lagrådet ovan förordat, torde 79 § böra kompletteras med

eu erinran om förrättningsmannens skyldighet att medverka vid antagande

av stadgar för föreningen och utseende av ledamöter i dess styrelse. En så­

dan erinran skulle föranleda redaktionella jämkningar i 80 och 85 §§.

102

§.

Enligt 1 § fjärde stycket i det remitterade förslaget skall vad i 5 kap.

stadgas icke äga tillämpning i fråga om bebyggande av område, som ingår

i fastställd generalplan, stadsplan eller byggnadsplan. Formuleringen av

stycket har av föredragande statsrådet förklarats giva vid handen, att för­

hud eller föreläggande, som meddelats med stöd av 5 kap., förlorar sin

giltighet med avseende å område, för vilket fastställes generalplan, stads­

plan eller byggnadsplan. Härav synes framgå, att i 1 § fjärde stycket med

»bebyggande» avses ej blott uppförande av byggnad utan även vidtagande

av varje annan i 100 § första stycket omförmäld, för trafiksäkerheten men­

lig anordning. I 102 § första stycket skiljes emellertid mellan tillstånd att

bebygga visst område och tillstånd att vidtaga annan av förordnande en­

ligt 100 § omfattad åtgärd. Med hänsyn härtill torde, om ordet »bebyggan­

de» i 1 § fjärde stycket skall kunna bibehålla sin avsedda vidsträckta inne­

börd, ingressen till 102 § första stycket böra ändras. En sådan ändring

synes även vara påkallad av redaktionella skäl. Förslagsvis kan därvid

såsom en första förutsättning för rätt till ersättning angivas, att ansökan

om tillstånd enligt 100 § första stycket att å fastighet uppföra byggnad eller

eljest vidtaga i samma stycke omförmäld anordning icke bifallits.

106 §.

I tredje stycket av denna paragraf föreskrives bland annat, att kostnad

för handräckning enligt andra stycket må på utmätningsmannens begäran

förskjutas av allmänna medel. I andra stycket avses det fall, att utmät­

ningsmannen på anmodan av länsstyrelsen föranstaltar om att, då föreläg­

gande som meddelats med stöd av 101 § ej efterkommits, vederbörande åt­

gärd vidtages. Kostnaden för dylik åtgärd skall emellertid, i motsats till

94

Kungl. Maj:ts proposition nr 76.

vad som gäller rörande kostnad för handräckning enligt första stycket,

även slutligt bestridas av allmänna medel. Omförmälda föreskrift innebär

under sådana förhållanden allenast, att utmätningsmannen äger begära,

att det förskottsvis tillhandahålles honom medel erforderliga för utförande

av ifrågavarande tjänsteåliggande. Någon regel härom torde icke vara be­

hövlig i denna lag. Det säger sig självt, att en utmätningsman icke kan vara

pliktig att med enskilda medel förskottsvis bekosta dylik verkställighet.

Den anmärkta föreskriften skulle ock kunna giva anledning till det, såsom

framgår av det sagda, oriktiga antagandet, att det jämväl i förevarande

fall skulle röra sig om förskjutande av en kostnad, som i sista hand drabbar

någon annan. Lagrådet förordar alltså, att orden »så ock kostnad för hand­

räckning enligt andra stycket» utgå ur tredje stycket.

Förslaget till lag om ändrad lydelse av 11(J § byggnadslagen.

Detta förslag lämnas utan erinran.

Ur protokollet:

Harriet Stangenberg.

Kungl. Maj:ts proposition nr 76.

95

Utdrag av protokollet över kommunikationsärenden, hållet inför

Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott

slott den 29 januari 1954.

Närvarande:

Statsministern

E^rlander,

ministern för utrikes ärendena

U^ndén,

statsråden

S^köld, Z^etterberg, T^orsten N^ilsson, S^träng, E^ricsson, A^ndersson,

L^ingman, N^orup, H^edlund, P^ersson, H^jälmar N^ilson, L^indell,

N^ordenstam.

Efter gemensam beredning med cheferna för justitie- och kommunika­

tionsdepartementen anmäler statsrådet Hjalmar Nilson lagrådets den 26

januari 1954 avgivna utlåtande över de till lagrådet den 20 november 1953

remitterade förslagen till

1)

lag angående ändring i lagen den 3 september 1939 (nr 608) om en­

skilda vägar;

samt

2)

lag om ändrad hjdelse av 116 § bgggnadslagen den 30 juni 1947 (nr

385).

Efter redogörelse för lagrådets yttrande anför föredraganden följande.

Vad lagrådet anfört vid 75, 78 och 85 §§ förslaget till lag angående änd­

ring i lagen om enskilda vägar finner jag böra iakttagas.

Beträffande 88 § i samma lagförslag har jag förut givit uttryck åt upp­

fattningen, att de av utredningen föreslagna bestämmelserna om antagande

av stadgar och val av styrelse i samband med förrättning och om förfarandet,

då beslut i dessa frågor ej kunnat åvägabringas vid förrättningen, skulle

kunna undvaras. Vad lagrådet anfört synes emellertid ge vid handen, att

frånvaron av uttryckliga, för dessa fall särskilt avsedda bestämmelser kan

vålla tvekan vid tillämpningen. Med hänsyn härtill anser jag mig böra för­

orda, att till 88 § fogas tillägg av den innebörd lagrådet föreslagit. Däremot

finner jag icke erforderligt att i 79 § intages erinran om de sålunda före­

slagna bestämmelserna.

I anledning av lagrådets uttalande vid 102 § av nyssnämnda lagförslag

vill jag framhålla, att den i 1 § berörda förslag upptagna bestämmelse, var­

igenom 5 kap. av förslaget förklaras icke äga tillämpning i fråga om bebyg­

gande av område som ingår i fastställd generalplan, stadsplan eller bygg-

nadsplan, utformats i anslutning till stadgandet i 35 § lagen om allmänna

vägar. Enligt min uppfattning bör bestämmelsen anses äga samma räck­

vidd som nämnda äldre stadgande. Utan att vilja närmare uttala mig angå­

96

Kungl. Maj:ts proposition nr 76.

ende innebörden av detta stadgande — något som i förevarande samman­

hang ej synes erforderligt — biträder jag lagrådets uppfattning att en jämk­

ning av ordalagen i 102 § första stycket är lämplig av redaktionella skäl.

Jag tillstyrker således lagrådets ändringsförslag i denna del.

Jämväl lagrådets erinran vid 106 § i väglagsförslaget torde böra iakttagas.

Därjämte torde några smärre redaktionella jämkningar böra vidtagas i

förslaget.

Föredraganden hemställer, att lagförslagen — förslaget till lag angående

ändring i lagen den 3 september 1939 (nr 608) om enskilda vägar med nyss

omförmälda ändringar — måtte jämlikt § 87 regeringsformen genom pro­

position föreläggas riksdagen till antagande.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter bi­

trädda hemställan förordnar Hans Maj :t Konungen, att till

riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse bilaga till

detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

Dagmar Bruno.

Stockholm 1954. Kungl. Boktryckeriet P. A. Norstedt & Söner

532534