SOU 1996:46

Enskilda vägar

Till statsrådet och chefen för Kommunikationsdepartementet

Den 24 mars 1994 beslöt regeringen att en särskild utredare skulle göra en översyn av lagstiftningen om enskilda vägar och utarbeta förslag till den författningsreglering som behövs. Departementschefen förordnade den 18 maj 1994 hovrättslagmannen Peter Löfmarck till särskild utredare.

Till experter förordnades den 11 juli 1994 utredningschefen Sven— Erik Aljered, byråchefen Sten Bertram, chefsjuristen Fredrik Bonde, länsassessom Fredrik Denecke, numera revisionssekreteraren Marianne Gauffin-Pehrson, ingenjören Håkan Persson, sektions- chefen Jan Söderström, hovrättsassessorn Kjell-Olof Wennström samt numera fastighetsrådet Jan Heimersson. Jan Söderström ersattes den 1 december 1994 av stadsingenjören Ingvar Arvidson.

Till sekretetare förordnades samtidigt kammarrättsassessom Madeleine Kanold.

Utredningen har antagit namnet EVL-utredningen. Utredningen får härmed överlämna sitt betänkande (SOU 1996:46) Enskilda vägar. Uppdraget är därmed slutfört.

Stockholm i mars 1996 Peter Löfmarck

IMadeleine 'Kanold

- —-"I""'.U'I:'—_"l"I'-_-_i'" -' ' ' ' .11- V' . . ': ' _" ;

Förkortningar

AL Anläggningslagen (1973: 1149) ALp Lagen (1973: 1151) om införande av anläggningslagen (1973:1149) och lagen ( 1973:1150 ) om förvaltning av samfälligheter

Dir. Kommittédirektiv

Ds Ju Betänkande i departementsserien från Justitiedepartementet

Ds K Betänkande i departementsserien från Kommunikations- departementet

EVL Lagen ( 1939:608 ) om enskilda vägar

FBL Fastighetsbildningslagen ( 1970:988 )

FL Förvaltningslagen ( 1986:223 )

HD Högsta domstolen

JB Jordabalken

JO Justitieombudsmannen

LGA Lagen ( 1966:700 ) om vissa gemensamhetsanläggningar

NJA Nytt Juridiskt Arkiv I

PBL Plan— och bygglagen (1987: 10)

REV Riksförbundet för enskild väghållning

RF Regeringsformen

RSV Riksskatteverket

SFL Lagen ( 1973:1150 ) om förvaltning av samfälligheter

SvJT Svensk Juristtidning

SOU Statens offentliga utredningar

UB Utsökningsbalken

VL Vattenlagen (1983z291)

VTK Vägtrafikkungörelsen ( 1972:603 )

VägL Väglagen (1971 :948)

1 "lar-".lir-LEIHH ' . . mammi-anti : ' 171-”"In '-l 5 ' '__'. . pga. liir-'_': Lf .h'-J" '_':- . " Urho" '.'J _|" . .: _l". 11"th ull-|. iLih rl.1-.l filu .. '.:'.'.'.n' 'u-Ii-wimmd' up.-ru. d'lll'l' Mll..ET?1)G1=.'ldul11w %& I'll ' ' '.I |||: 1 || 'l'll' IS | han!: i: iq [ih lll-EH ".llElL'Li. ut'-lj...] qJJ-t " hmm-"#! Wallin alla. ill.-itil”: _ 'n

l-"-=l|','-' 'alu...rlil.::lE|-;l' ill'. '-.r.'

::EH :! i'rlu _ - Til'mäimgmmål - 141 '-"i|1 -nu '-'-. nu

'#' i ' l'hwrijl'jm dwällpli i Malm-III _lll al]

milmlt'riu niminlu- m'a-pt" F- Emin-uf. Hau

'.l .:. ' 'i ' lila-animal! ""'

*.l '. . 5.1 | ' ' 1—1

"' milt-if»; datum 1.1' (mv-wbn'iaiij wa Finlir-. '-'--.'. "'.- nätuniml'rrlléllwwifwmuw ' _fl'ii ill: 'liten MEJEERNMDT Ja-i

115;th Hamill! GIH

.it-Malawi. &!

Hmm" mellan!. 01

IM-melnjidi'EIlMIM am:-:: nu.-iv rm MW.-HI ? Fi:-1151 ABU

I mulm ikthuul. "rH ALF";

tl'll'ÅNi: Blålllujil mn Mil?! 1211

minll'érlgilw biblar: rm Fil:-mmöluiin VTI?!

Hawnay!!! "in :|?! iii!

Elfman.-'n. itil ven

Thilman-r.? Pr gruff mmm Fi:—t. :| 'Eil ETGH :::rguJ ..Fli! nmntum'wt MME Thi.

mmhlimu u.:jilm silo Hi.-;lh'l'q'. [IDE .rulladagnmaelil HU

”ennen gram? JV ritningar: mmm-(J )i'l -' (Bl? ' IWM nu;:lulf ..l'gil '!

Sammanfattning

Lagen (1939:608) om enskilda vägar (EVL) reglerar tre typer av enskilda vägar, nämligen enskilda vägar i allmänhet (2 kap.), vissa vägar inom områden med tätare bebyggelse (tätortsvägar, 3 kap.) samt skogsvägar (4 kap.). Efter tillkomsten av anläggningslagen (1973: 1149, AL), då möjligheten att inrätta vägar enligt 2 och 4 kap. EVL upphörde, har lagen kommit att förlora alltmer av sin betydelse. Den gäller dock fortfarande beträffande förvaltningen av dessa vägar, vilket sker genom en juridisk person benämnd vägsamfällighet. Beträffande tätortsvägar gäller EVL i fråga om såväl inrättande som förvaltning. Det förvaltande organet benämns vägförening. Tätorts- vägar kan emellertid också inrättas med stöd av AL och förvaltas då enligt lagen (1973:1150) om förvaltning av samfälligheter (SFL), i allmänhet genom en samfällighetsförening. I själva verket inrättas de flesta enskilda tätortsvägarna numera enligt AL. För denna typ av enskilda vägar finns det alltså dubbla system. I enlighet med vårt uppdrag föreslår vi att EVL upphävs. Vid inrättande och förvaltning av enskilda vägar blir därmed i fortsättningen enbart AL och SFL tillämpliga.

I 1 kap. EVL finns vissa generella bestämmelser om enskilda vägar som gäller oavsett hur vägen har tillkommit. Vi har inte ansett det nödvändigt att dessa bestämmelser förs över till annan lagstift- mng.

5 kap. EVL innehåller bestämmelser till främjande av trafiksäker- heten vilka är tillämpliga på alla enskilda vägar, således även på sådana som inrättats enligt AL eller tillkommit på annat sätt. Dessa bestämmelser behövs även i fortsättningen men det är inte självklart var bestämmelserna bör placeras. Vårt förslag är emellertid att de tas upp i AL. Liknande bestämmelser finns också i väglagen (1971:948, VägL). Förhållandena beträffande allmänna vägar och enskilda vägar är emellertid inte helt jämförbara. Vi föreslår därför ett bibehållande av nuvarande princip att trafiksäkerhetsbestämmelserna blir till- lämpliga på viss enskild väg eller del av väg endast efter särskilt för- ordnande. Vi föreslår vidare att befogenheten att meddela ett sådant förordnande flyttas från länsstyrelsen till den statliga väghållnings— myndigheten, dvs. Vägverkets väg- och trafikregion.

Ett upphävande av EVL gör det i övrigt inte nödvändigt att ändra AL. Beträffande tätortsvägarna har vi övervägt om vissa särdrag som 3 kap. EVL innehåller borde få en motsvarighet i AL. Sålunda gäller

enligt 3 kap. EVL att alla fastigheter som ligger inom det geografiskt bestämda verksamhetsområdet för Vägföreningen automatiskt ansluts till denna. Ett annat särdrag är att skyldigheten att bidra till förening- ens kostnader som huvudregel bestäms med ledning av de deltagande fastighetemas taxeringsvärden. Andelstalen förändras sålunda i takt med ändringar av taxeringsvärdena. Det finns otvivelaktigt vissa fördelar med denna särskilda reglering men vi har funnit att nackdelarna överväger. Någon motsvarighet till den obligatoriska anslutningen och den särskilda grunden för beräkning av andelstal föreslås därför inte.

Länsstyrelsens nuvarande uppgift att förordna om förrättningar enligt 3 kap. EVL får inte heller någon motsvarighet i vårt förslag.

Under arbetets gång har vi uppmärksammat en del problem vid tillämpningen av AL, i första hand när det gäller vägar. Vi föreslår därför en del ändringar i AL i syfte att göra tillämpningen smidigare.

En sådan ändring är att lantmäterimyndigheten i samband med en förrättning får föreskriva att en fastighets andelstal skall ändras på närmare angivet sätt utan ny förrättning, om fastighetens använd- ningssätt ändras stadigvarande (24 5 2—4 st.).

Det har vidare påpekats som en brist att det inte i praktiken går att få till stånd ett genomförande av ett lagakraftvunnet anläggningsbe- slut, om en majoritet av delägarna är emot och därför underlåter att vidta de åtgärder som behövs. Följden kan bli att anläggningsbeslutet förfaller. Vi föreslår att samma krets som har befogenhet att påkalla anläggningsförrättning får begära att en sysslomän tillsätts, som då övertar de befogenheter som annars tillkommer delägarna. Om en sådan framställning görs inom den tid för anläggningens utförande som bestämts i anläggningsbeslutet, förfaller inte detta (33 ä 1 st. och 33 a 55).

Genom en uttrycklig bestämmelse fastslås att en samfällighets- förening (i praktiken dess styrelse) företräder övriga delägare vid omprövningsförrättning avseende fastighets in— eller utträde eller ändring av andelstal (35 5 4 st.). Dessa delägare behöver inte kallas till förrättningen men har rätt att överklaga denna, förutsatt att de kan anses taleberåttigade.

I detta sammanhang kan nämnas att vi föreslår att ägaren till en fastighet som utträder ur en gemensamhetsanläggning som avser vågar inte skall ha rätt att få ersättning för ett beräknat överskott. Han skall dock fortfarande vara skyldig att utge ersättning för sin andel av eventuellt underskott (48 b å).

I samband med fastighetsbildningsförrättningar uppkommer ofta frågan om anslutning av en ny— eller ombildad fastighet till en befintlig gemensamhetsanläggning. Det föreslås att lantmäterimyndig- heten i samband med en sådan förrättning får besluta om anslutning

och bestämma andelstal och ersättning till övriga delägare (42 a 5).

Vid bestämmande av andelstal för en fastighet som ingår i en väganläggning utgår man från ett antaget användningssätt och vilken trafik som fastigheten kan tänkas alstra. I samband med t.ex. byggnation på fastigheten kan vägen tillfälligt komma att användas i väsentligt större omfattning, med ökat slitage eller skador som följd. Vi föreslår en bestämmelse som klargör att fastighetens ägare är skyldig att ersätta samfälligheten för merkostnader till följd av den ändrade användningen (48 a 5).

Det kan ibland vara onödigt att bilda en gemensamhetsanläggning eller att ansluta en fastighet till en befintlig anläggning för att tillgodose fastighetens vägbehov. Detta gäller t.ex. om vägbehovet är säsongsbetonat eller avser endast en mycket kort vägsträcka. Vi föreslår att vägbehovet i dessa och liknande fall skall kunna till— godoses genom en rättighetsupplåtelse mot s.k. Slitageersättning (49 å). På liknande sätt föreslår vi att rätt att använda en befintlig väg skall kunna upplåtas till en samfällighetsförening för att till- godose delägarnas vägbehov. Detta kan ibland vara en bättre lösning än att ansluta varje fastighet till den senare anläggningssamfälligheten (50 a 9).

Vi föreslår att EVL upphävs genom en särskild lag, i vilken även behövliga övergångsbestämmelser tas upp. Det behövs sålunda bestämmelser om hanteringen av ärenden om bildande av vägförening eller omprövning av förrättning som är anhängiga hos länsstyrelsen vid upphävandet. Dessa ärenden skall i princip överlämnas till lantmäterimyndigheten.

Utredningen har haft som målsättning att inte låta EVL leva kvar övergångsvis. Ett undantag som vi föreslår är att taxeringsvärden som grund för andelstal fortfarande skall få tillämpas fram till dess omprövning skett eller överenskommelse träffats, dock längst fem år från det att EVL upphörde att gälla. Därefter skall ändringar i taxeringsvärdena inte längre påverka andelstalen. Ett annat undantag gäller förrättningsutlåtanden enligt 80 & EVL. Vi föreslår att dessa förfaller om de inte genomförts inom fem år från ikraftträdandet av upphävandelagen.

Det föreslås att vägsamfälligheter och vägföreningar i fortsätt- ningen skall, på samma sätt som anläggningssamfälligheter enligt AL, följa reglerna i SFL. Vägsamfälligheterna och vägföreningarna kommer sålunda rättsligt att utgöra samfällighetsföreningar. De skall dock inte behöva byta namn utan får behålla den firma de har vid ikraftträdandet, sålunda även beteckningen vägsamfällighet resp. vägförening. Någon oklarhet om vilka regler som gäller kan ju inte uppkomma. Vi föreslår också att stadgarna får behållas i den mån de inte strider mot SFL.

Även lagen ( 1939:609 ) om förmånsrätt för vissa fordringar enligt lagen om enskilda vägar föreslås upphävd, med den begränsningen att den fortfarande skall tillämpas i fråga om förmånsrätt som uppkommit före upphävandet. Vissa följdändringar föreslås i lagen ( 1973:1151 ) om införande av anläggningslagen (1973:1149) och lagen (1973: 1150) om förvaltning av samfälligheter samt i plan— och bygglagen (1987:10) , jordabalken och kyrkolagen (1992:300) .

Vi föreslår att lagstiftningen träder i kraft den 1 januari 1998.

Författningsförslag

1. Förslag till lag om upphävande av lagen (1939:608) om enskilda vägar

Härigenom föreskrivs följande.

1 5 Lagen ( 1939:608 ) om enskilda vägar skall, med de begränsningar som följer av denna lag, upphöra att gälla när denna lag träder i kraft.

2 & Vägar och andra anläggningar som ingår i en samfällighet som bildats enligt lagen ( 1939:608 ) om enskilda vägar eller motsvarande äldre bestämmelser skall anses som en gemensamhetsanläggning bildad vid förrättning enligt anläggningslagen (1973:1149) . Som deltagande fastigheter skall anses de fastigheter som vid ikrafträdan— det hade del i samfälligheten.

3 & Om vid denna lags ikraftträdande fråga om bildande av en vägförening eller ärende avseende omprövning av vad som tidigare bestämts är under behandling hos länsstyrelsen, skall ärendet överlämnas till lantmäterimyndigheten.

4 & Äldre bestämmelser skall fortfarande gälla när en förrättning har avslutats före ikraftträdandet av denna lag, om inte annat följer av 6 och 9 55.

5 & Har i utlåtande enligt 80 & lagen (1939:608) om enskilda vägar bestämts att en väg skall anläggas eller övertas till väghållning men har så ej skett senast fem år från ikraftträdandet av denna lag, förfaller utlåtandet i den delen.

6 & Andelstal som har fastställts enligt lagen (1939:608) om enskilda vägar skall tillämpas till dess att andelstalen omprövas enligt 35 5 eller överenskommelse träffas enligt 43 & anläggningslagen (1973:1149). Om taxeringsvärdet utgör grund för andelstal och omprövning inte skett eller överenskommelse inte träffats inom fem år från denna lags ikraftträdande, skall ändringar i taxeringsvärdet inte därefter påverka andelstalen.

7 & Rätt att använda väg enligt 77 5 lagen (1939:608) om enskilda vägar skall fortfarande gälla. I fråga om ersättningen tillämpas 50 a & andra stycket anläggningslagen (1973:1149).

8 & Förordnande till främjande av trafiksäkerheten som meddelats enligt 100 5 lagen ( 1939:608 ) om enskilda vägar skall anses som för- ordnande enligt 57 å anläggningslagen (1973:1149) .

9 5 En vägsamfällighet eller vägförening enligt lagen (1939:608) om enskilda vägar eller motsvarande äldre bestämmelser som kan förvärva rättigheter och ikläda sig skyldigheter skall efter ikraftträ- dandet av denna lag anses som en samfällighetsförening enligt lagen (1973: 1150) om förvaltning av samfälligheter. Stadgar som fastställts för samfälligheten får fortfarande tillämpas i den mån de inte strider mot lagen om förvaltning av samfälligheter. Trots vad som sägs i 29 & nämnda lag får samfälligheten behålla den firma den har vid ikraftträdandet.

I fråga om vägsamfällighet enligt äldre lagstiftning som inte kan förvärva rättigheter eller ikläda sig skyldigheter gäller bestämmel- serna om delägarförvaltning i lagen ( 1973:1150 ) om förvaltning av samfälligheter.

10 & Förordnande av styrelseledamot enligt 88 & femte stycket lagen ( 1939:608 ) om enskilda vägar skall upphöra att gälla efter första ordinarie föreningssammanträde efter denna lags ikraftträdande.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1998.

2. Förslag till lag om upphävande av lagen (1939:609) om förmånsrätt för vissa fordringar enligt lagen om enskilda vägar

Härigenom föreskrivs följande.

Lagen ( 1939:609 ) om förmånsrätt för vissa fordringar enligt lagen om enskilda vägar skall upphöra att gälla vid utgången av år 1997.

Lagen gäller fortfarande i fråga om förmånsrätt som har upp- kommit före upphävandet.

3. Förslag till lag om ändring i lagen (1973:1151) om införande av anläggningslagen (1973:1149) och lagen (1973:1150) om förvaltning av samfälligheter

Härigenom föreskrivs i fråga om lagen ( 1973:1151 ) om införande av anläggningslagen (1973:1149) och lagen (1973: 1150) om förvaltning av samfälligheter

dels att 7, 9 och 13—15 åå skall upphöra att gälla, dels att 10, 12 och 19 åå skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse

Bestämmelserna i 35 och 37—40 åå anläggningslagen (1973: 1149) om omprövning av förrättning enligt nämnda lag äger motsvarande tillämpning i fråga om annan förrättning enligt lagen (1966:700) om vissa gemensamhetsanläggning- ar än som avses i 8 å samt i fråga om förrättning enligt 2 eller 4 kap. lagen (1939:608) om enskilda vägar eller motsva- rande äldre bestämmelser.

Bestämmelserna i 41—43 åå anläggningslagen (1973: 1 149) äger motsvarande tillämpning när fastighetsbildningsåtgärd som där avses rör fastighet som är ansluten till gemensam an- läggning vilken tillkommit vid förrättning enligt lagen (1966:700) eller lagen (1939:608) om enskilda vägar eller motsvarande äldre bestäm— melser. Med fastighets skyldig- het gentemot delägare i sam- fällighet jämställes därvid an- svar för samfällighets gäld som åvilar fastigheten samt förmåns—

10å

125

Föreslagen lydelse

Bestämmelserna i 35 och 37—40 åå anläggningslagen (197311 149) om omprövning av förrättning enligt nämnda lag äger motsvarande tillämpning i fråga om annan förrättning enligt lagen ( 1966:700 ) om vissa gemensamhetsanläggning- ar än som avses i 8 å.

Bestämmelserna i 41—43 åå anläggningslagen (1973: 1149) äger motsvarande tillämpning när fastighetsbildningsåtgärd eller annan åtgärd som där avses rör fastighet som är an- sluten till gemensam anläggning vilken tillkommit vid förrätt— ning enligt lagen ( 1966:700 ) om vissa gemensamhetsanlägg- ningar. Med fastighets skyldig- het gentemot delägare i sam- fällighet jämställes därvid ansvar för samfällighets gäld som åvilar fastigheten samt förmånsrätt som fastställts i

rätt som fastställts i fastigheten med stöd av 7 å andra stycket lagen om vissa gemensamhets- anläggningar.

fastigheten med stöd av 7 å andra stycket lagen om vissa gemensamhetsanläggningar.

Upplåtes tomträtt i fastighet som avses i första stycket, gäller 44 å

anläggningslagen .

Vad som i 51 och 52 åå an- läggningslagen föreskrives för det fall att fastighet ålagts skyl- dighet eller tillerkänts rättighet enligt nämnda lag äger motsva- rande tillämpning när skyldig- heten eller rättigheten tillkom- mit enligt 2 eller 4 kap. lagen om enskilda vägar eller motsva- rande äldre bestämmelser.

Vad som i 51 och 52 åå an- läggningslagen föreskrives för det fall att fastighet ålagts skyl- dighet eller tillerkänts rättighet enligt nämnda lag äger motsva- rande tillämpning när skyldig- heten eller rättigheten tillkom- mit enligt lagen om enskilda vägar eller motsvarande äldre bestämmelser.

19 å

På samfällighetsstämma i samfällighet som avses i 17 å kan beslutas att samfälligheten skall ombildas till samfällighetsförening. Beslutas sådan ombildning, skall stämman vid tillämpningen av lagen ( 1973:1150 ) om förvaltning av samfälligheter anses som sam- manträde enligt 20 å i lagen.

Första stycket gäller icke samfällighet som åtnjuter förmånsrätt enligt lagen ( 1966:701 ) om förmånsrätt för fordringar enligt lagen om vissa gemensamhetsanläggningar.

Första stycket äger motsva— rande tillämpning i fråga om vägsamfällighet enligt lagen ( 1939:608 ) om enskilda vägar eller motsvarande äldre lagstift- ning samt i fråga om sådana företag enligt 3, 7 eller 8 kap. vattenlagen (1918:523) eller motsvarande äldre lagstiftning som kan förvärva rättigheter och ikläda sig skyldigheter.

Första stycket äger motsva- rande tillämpning i fråga om sådana företag enligt 3, 7 eller 8 kap. vattenlagen (1918:523) eller motsvarande äldre lagstift- ning som kan förvärva rättig- heter och ikläda sig skyldig- heter.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1998.

4. Förslag till lag om ändring i anläggningslagen

( 1973:1149 )

Härigenom föreskrivs i fråga om anläggningslagen (1973:1149) dels att 24, 33, 35, 45, 46, 49, 53 och 54 åå skall ha följande lydelse,

dels att det i lagen skall införas tolv nya paragrafer, 33 a, 42 a, 48 a, 48 b, 50 a och 56—62 åå, av följande lydelse.

Nuvarande lydelse

245

Föreslagen lydelse

Om hinder icke möter mot anläggningen, skall fastighetsbildnings- myndigheten meddela anläggningsbeslut.

I anläggningsbeslut anges

1. anläggningens ändamål, läge, storlek och huvudsakliga be- skaffenhet i övrigt,

2. de fastigheter som skall deltaga i anläggningen,

3. utrymme som upplåtes för anläggningen,

4. fastighet eller del därav som inlöses,

5. tiden för anläggningens bestånd, om sådan anses böra be-

stämmas,

6. den tid inom vilken anläggningen skall vara utförd, 7. behövliga föreskrifter i fråga om anläggningens utförande. I anläggningsbeslutet får också anges de i anläggningen deltagande fastighetemas an- delstal i fråga om kostnaderna för anläggningens utförande och

I anläggningsbeslutet får också anges de i anläggningen deltagande fastighetemas an— delstal i fråga om kostnaderna för anläggningens utförande och

drift. drift. Därvid får föreskrivas att styrelsen för en samfällighets- förening får på närmare angivet sätt besluta om den ändring av andelstal för en fastighet som påkallas av att fastighetens an- vändningssätt ändras stadigva- rande. Styrelsens beslut om ändring av andelstal skall till- lämpas vid nästkommande ut- taxering.

Styrelsens beslut om ändring av andelstal får inte överklagas. Den som är missnöjd med be- slutet får väcka talan mot för-

eningen enligt vad som sägs i 46 å lagen ( 1973:1150 ) omför- valtning av samfälligheter an— gående rättelse av uttaxering.

Prövas anläggningsfråga gemensamt med fastighetsbildningsåtgärd vid en förrättning, får anläggningsbeslutet upptagas i fastighets- bildningsbeslutet.

33 å Har inom ett år efter det att ersättningsbeslutet vann laga kraft ersättning enligt 13 å ej till fullo betalats i föreskriven ordning och ej heller någon som i beslutet tillerkänts sådan ersättning begärt verkställighet av beslutet i denna del, är anläggningsbeslutet förfallet. Anläggningsbeslutet är även förfallet, om anläggningen ej utförts inom den tid som be- stämts i beslutet.

33 å

Har inom ett år efter det att ersättningsbeslutet vann laga kraft ersättning enligt 13 å ej till fullo betalats i föreskriven ordning och ej heller någon som i beslutet tillerkänts sådan ersättning begärt verkställighet av beslutet i denna del är an- läggningsbeslutet förfallet. Anläggningsbeslutet är även förfallet, om anläggningen ej utförts inom den tid som be- stämts i beslutet, såvida ej inom samma tid eller den förlängda tid som beslutats enligt tredje stycket ansökan gjorts om för- ordnande av syssloman enligt vad som sägs i 33 a å. Har en ansökan om förordnande av syssloman avslagits, förfaller anläggningsbeslutet när av- slagsbeslutet har vunnit laga kraft och tiden för genomföran- det har gått ut.

Skall enligt anläggningsbeslutet fastighet eller del därav inlösas, gäller beslutet i denna del utan hinder av bestämmelserna i första

stycket.

Om särskilda skäl föreligger, får lantmäterimyndigheten besluta om förlängning av tid som anges i första stycket.

Ersättning som betalats får ej återkrävas på grund av att anlägg- ningsbeslutet förfallit enligt denna paragraf.

Bestämmelserna i första stycket första meningen gäller inte ersättning som fastställts vid särskild förrättning enligt 13 a å.

35å

33 a å

Om det skäligen kan befaras att anläggningen inte kommer att utföras inom tid som anges i anläggningsbeslutet eller i be- slut om förlängd tid får lant— mäterimyndigheten på ansökan av någon som enligt 18 å har rätt att begära förrättning för- ordna syssloman för genom- förande av anläggningsbeslutet. En sådan syssloman har de befogenheter som annars till- kommer delägarna.

Lantmäterimyndigheten be- slutar om ersättning till sysslo- mannen och om fördelning mellan delägarna av ersätt— ningsbeloppet. Har detta ej betalats inom tid som lantmäte— rimyndigheten bestämt, får myndighetens beslut verkställas enligt vad som sägs i utsök- ningsbalken.

Lantmäterimyndighetens be— slut med anledning av en an- sökan om förordnande av syss— loman, om ersättning till sysslo— mannen och om skyldighet att betala ersättningen får över- klagas enligt vad som sägs i 15 kap. 2 å fastighetsbildnings- lagen ( 1970:988 ). Beslut som nu sagts går i verkställighet när beslutet har vunnit laga kraft.

Inträder, sedan fråga som behandlats vid förrättning enligt denna lag slutligt avgjorts, ändrade förhållanden som väsentligt inverkar på frågan, kan denna prövas vid ny förrättning. Även utan att sådana förhållanden inträtt, får ny förrättning äga rum, om i det tidigare avgörandet föreskrivits att frågan får omprövas efter viss tid och denna tid utgått eller om i annat fall ett klart behov av omprövning framkommit.

Vid den nya förrättningen får ej beslutas sådan ändring i fråga om kretsen av fastigheter som deltager i gemensamhetsanläggning eller fastighets andelstal att avsevärd olägenhet uppkommer från allmän eller enskild synpunkt.

Är vid den nya förrättningen fråga endast om ändring som icke påverkar bebyggelsens utformning eller markanvändningen i övrigt, behöver medgivande enligt 23 å inte inhämtas från en sådan nämnd som avses i den paragrafen.

Om den nya förrättningen gäller fråga om fastighet skall inträda i eller utträda ur sam- fällighet eller om fastighets andelstal skall ändras, och samfälligheten förvaltas av en samfällighetsförening, före— träder föreningen de övriga delägarna. Vad som nu sagts utgör inte hinder mot att del- ägarna för talan mot förrätt- ningen.

Om befogenhet för styrelsen att i vissa fall besluta om änd— ring av andelstal m.m. finns föreskn'fteri 24 å tredje stycket.

42 a å lantmäterimyndigheten får i samband med fastighetsbild- ningsförättning besluta att en nybildad eller ombildad fastig- het skall anslutas till en befint- lig gemensamhetsanläggning. Beslutar lantmäterimyndigheten om anslutning, skall myndig— heten också bestämma andelstal för fastigheten och pröva frågan om ersättning enligt 37 å.

Vid prövning av frågor som avses i denna paragraf tilläm- pas 35 å jjärde stycket.

45å

Uppgift om fördelning enligt 42 å eller om godkännande enligt 43 å införes i fastighets— registret snarast möjligt sedan fördelningen eller godkännandet vunnit laga kraft.

46å

Uppgift om fördelning enligt 42 å, om anslutning enligt 42 a å och om godkännande enligt 43 å införes i fastighets— registret snarast möjligt sedan besluten vunnit laga kraft. Uppgift om styrelsens beslut om ändring av andelstal enligt 24 å tredje stycket skall snarast möj- ligt införas i fastighetsregistret.

Till väg hör vägbana och övriga väganordningar. Anordning, som behövs för vägens bestånd, drift eller brukande är väganordning. Väganordning är också till väg ansluten brygga eller färja med

färjeläge.

Vägomräde utgörs av den mark som tagits i anspråk för väganordning.

48 a å

Om en fastighet som deltar i en gemensamhetsanläggning som avser väg tillfälligt använder anläggningen i väsentligt större omfattning eller för ett annat ändamål än som förutsattes vid bestämmandet av fastighetens andelstal för drijikostnadema, är fastighetens ägare skyldig att ersätta samfälligheten de kost— nader som uppkommer till följd av den ändrade användningen.

Vid tvist angående fråga som avses i första stycket skall talan väckas hosfastighetsdomstolen.

48 b å 38 å första stycket första me- ningen skall inte tillämpas på gemensamhetsanläggning som avser vägar.

49å

Är det av väsentlig betydelse för att tillgodose fastighets behov av väg, kan upplåtas rätt för fastigheten bygga väg över annan fastighet, om det icke medför synnerligt men för sistnämnda fastighet.

I fråga om ersättning för upplåtelse enligt första stycket gäller bestämmelserna i 13 å.

Är det av väsentlig betydelse för att tillgodose fastighets behov av väg, kan upplåtas rätt för fastigheten att bygga väg över annan fastighet eller att använda befintlig väg. Upp— låtelse att använda befintlig väg får ske endast om sådan upp- låtelse av särskilda skäl är lämpligare än att bilda en gemensamhetsanläggning eller att ansluta fastigheten till en redan bildad anläggning.

Upplåtelse enli gt första styck- et får inte ske om det medför synnerligt men för den upplå- tande fastigheten eller för annan fastighet som har rätt att använda vägen.

I fråga om ersättning för upplåtelse av rätt att bygga väg tillämpas 13 å. Beträjfande ersättning för annan upplåtelse enligt första stycket tillämpas 50 a å andra stycket.

50 a å

Om en gemensamhetsanlägg- ning förvaltas av en samfällig- hetsförening och det är av väsentlig betydelse för delägar— fastigheterna att använda väg som ingår i en annan gemen- samhetsanläggning, får rätt att använda vägen upplåtas till samfällighetsföreningen. Detta gäller endast om det av särskil- da skäl är lämpligare än att an- sluta fastigheterna till den andra anläggningen.

För upplåtelse enligt första stycket skall ersättning utgå efter vad som är skäligt främst

Fråga om rättighet som avses i 49—52 åå prövas vid förrätt— ning enligt denna lag. Har frågan samband med anlägg- ningsfråga, får den upptagas utan ansökan. I annat fall upp- tages den på ansökan av ägaren av den fastighet till vars förmån rättigheten skall gälla. Frågan får prövas gemensamt med anläggningsfråga eller fastig- hetsbildningsåtgärd vid en för- rättning.

Vid förrättningsprövningen äger 8—11 åå, 12 å tredje stycket och 16 å motsvarande tillämpning. Hänvisningen i 16 å till 12 å första stycket skall därvid avse bestämmelser- na i 49—52 åå om villkoren för upplåtelse av rättigheten och hänvisningen till 13 å bestäm— melserna i samma paragrafer om ersättning för upplåtelsen. 16 å andra stycket gäller dock endast i fråga om ersättning för upplåtelse enligt 49 å.

53å

med hänsyn till den slitning av vägbanan som beräknas upp- komma genom vägens använ- dande. Sådan ersättning skall bestämmas att utgå på en gång eller årligen i förskott.

Fråga om rättighet som avses i 49—52 åå prövas vid förrätt- ning enligt denna lag. Har frågan samband med anlägg- ningsfråga, får den upptagas utan ansökan. I annat fall upp— tages den på ansökan av ägaren av den fastighet eller beträjfan- de rättighet enligt 50 a å den samfällighetsförening till vars förmån rättigheten skall gälla. Frågan får prövas gemensamt med anläggningsfråga eller fastighetsbildningsåtgärd vid en förrättning.

Vid förrättningsprövningen äger 8—11 åå, 12 å tredje stycket och 16 å motsvarande tillämpning. Hänvisningen i 16 å till 12 å första stycket skall därvid avse bestämmelser- na i 49—52 åå om villkoren för upplåtelse av rättigheten och hänvisningen till 13 å bestäm— melserna i samma paragrafer om ersättning för upplåtelsen. 16 å andra stycket gäller dock endast i fråga om ersättning för upplåtelse enligt 49 å som avser rätt att bygga väg.

I fråga om upplåtelse enligt 49 å äger 32 och 33 åå motsva- rande tillämpning.

Har engångsersättning be- stämts för rättighet enligt 50, 51 eller 52 å, skall ersättningen erläggas inom tre månader efter det att ersättningsbeslutet vann laga kraft. Rättigheten får icke tagas i bruk innan betalning skett. I fråga om verkan av underlåtenhet att betala ersätt- ningen äger 33 å första stycket motsvarande tillämpning. Har ersättning enligt 50 eller 51 å bestämts att utgå med visst årligt belopp, får rättigheten icke under något år tagas i bruk innan beloppet för samma år betalats.

545

I fråga om upplåtelse enligt 49 å som avser rätt att bygga väg äger 32 och 33 åå motsva- rande tillämpning.

Har engångsersättning be- stämts för rättighet enligt 49, 50, 50 a, 51 eller 52 å, skall ersättningen erläggas inom tre månader efter det att ersätt— ningsbeslutet vann laga kraft. Rättigheten får icke tagas i bruk innan betalning skett. I fråga om verkan av underlåtenhet att betala ersättningen äger 33 å första stycket motsvarande tillämpning. Har ersättning enligt 49, 50, 50 a eller 51 å bestämts att utgå med visst årligt belopp, får rättigheten icke under något år tagas i bruk innan beloppet för samma år betalats.

56 å

Om träd, buskar eller annan växtlighet intill ett vägområde medför olägenheter för trafiksä- kerheten, får väghållningsmyn- digheten besluta att växtligheten skall tas bort eller kvistas ge- nom myndighetens försorg. Om det med hänsyn till omstän- digheterna är lämpligt, får väg- hållningsmyndigheten besluta att åtgärden skall utföras av väghållaren. I samband med att beslut fattas kan väghållnings- myndigheten meddela de före- skrijier som behövs.

Med väghållningsmyndighet avses i denna lag den statliga väghållningsmyndigheten en-

ligt 6 å andra stycket väglagen (1971:948).

57 å Om det behövs för att tillgodose trafiksäkerheten får väghåll- ningsmyndigheten ifråga om en viss väg eller en del av en väg förordna att det inte utan myn- dighetens tillstånd får

1 . inom vägområdet eller högst tolv meter därifrån upp- föras byggnader, göras tillbygg— nader, utföras andra anlägg- ningar eller vidtas andra såda— na åtgärder som kan inverka menligt på trafiksäkerheten,

2. intill vägområdet sättas upp ljusanordningar som för- sämrar ljusförhållandena för trafiken på vägen,

3. inom ett avstånd av högst 50 meter från vägområdet sättas upp skyltar eller därmed jämförliga anordningar för reklam, propaganda eller lik- nande ändamål utomhus samt

4. vid korsning i samma plan mellan enskilda vägar eller mellan en enskild väg och en järnväg eller spårväg uppföras byggnader, göras tillbyggnader, utföras andra anläggningar eller vidtas andra åtgärder som kan inverka menligt på trafik- säkerheten.

Bestämmelserna i första stycket gäller inte inom om- råden med detaljplan och ej heller beträffande åtgärder för vilka bygglov krävs. Bestämmel- serna i första stycket 3 gäller heller inte för sådana anord- ningar som är uppsatta på

byggnader för upplysning om ajfärsrörelse eller annan verk- samhet på stället eller för an— slagstavlor för meddelanden som rör kommunala angelägen- heter, föreningssammantråden, auktioner eller dylikt.

I samband med att ett till- stånd lämnas kan väghållnings- myndigheten meddela de före— skrifter som behövs för trafiksä- kerheten.

58 å

Om det inom område beträffan- de vilket meddelats förordnande enligt 57 å finns en anordning som innebär fara för trafiken, får väghållningsmyndigheten förelägga den som svarar för anordningen att ta bort den eller vidta åtgärder så att faran undanröjs.

Föreläggande får förenas med vite eller med föreskrift att åtgärden, om föreläggandet inte följs, kan komma att utföras genom väghållningsmyndighe- tens försorg på den försumliges bekostnad.

Staten skall ersätta skador till följd av ett föreläggande som har meddelats med stöd av första stycket såvida det inte har avtalats eller uppenbarligen förutsatts att ersättning inte skall lämnas.

59 å Vägras tillstånd till en sådan åtgärd som avses i 57 å första stycket 1 eller 4 och medför detta att pågående markanvänd- ning avsevärt försvåras, är

fastighetsägaren och innehavare

av nyttjanderätt eller annan särskild rätt till fastigheten berättigade till ersättning av staten för den skada som de lider.

Vad som har avtalats eller uppenbarligen förutsatts gälla mellan staten och fastighetens ägare eller annan sakägare i fråga om ersättning enligt 58 å eller enligt första stycket gäller även mot den som efter det att rätten till ersättning uppkom har förvärvat sakägarens rätt till fastigheten eller anordning- en.

60 å Framställning om ersättning enligt 58 å tredje stycket eller 59 å första stycket görs hos väghållningsmyndigheten.

Ifråga om förfarandet i mål om ersättning, nedsättning av vissa ersättningar, fördelning och utbetalning av nedsatta be- lopp samt om gottgörelse till borgenär i vissa fall gäller i tillämpliga delar bestämmelser- na i 66—69 åå väglagen (197l:948). Vad som i 66 och 69 åå väglagen sägs om väg- hållaren skall i stället avse staten.

61 Vidtas åtgärder som avses i 5 7å utan tillstånd eller i strid mot meddelade föreskrifter får väghållningsmyndigheten vid vite förelägga den som vidtagit åtgärden att undanröja eller ändra det utförda. Kronofogde-

myndigheten får meddela sär— skild handräckning för att åstadkomma rättelse. Ansökan om handräckning får göras av väghållningsmyndigheten och av en sådan nämnd som avses i 23 å första stycket. Bestämmel- ser om handräckning finns i lagen (I990:746) om betal- ningsföreläggande och hand- räckning.

Följs inte ett föreläggande som har meddelats med stöd av 58 å, skall kronofogdemyndig- heten på begäran av väghåll- ningsmyndigheten föranstalta om att åtgärden vidtas.

62 å Länsstyrelsens och väghåll- ningsmyndighetens beslut får överklagas hos allmän förvalt- ningsdomstol. Prövningstill— stånd krävs vid överklagande till kammarrätten.

Beslut av väghållningsmyn- digheten gäller omedelbart, såvida inte något annat för- ordnas i beslutet.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1998.

5. Förslag till lag om ändring i lagen (1973:1150) om förvaltning av samfälligheter

Härigenom föreskrivs att i lagen ( 1973:1150 ) om förvaltning av samfälligheter skall 39 å ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse

Sker ändring i fråga om sådant förhållande som anges i 26 å tredje stycket, skall detta ge- nom styrelsens försorg genast anmälas för registrering.

39å

Föreslagen lydelse

Sker ändring i fråga om sådant förhållande som anges i 26 å tredje stycket, skall detta ge- nom styrelsens försorg genast anmälas för registrering. Det- samma gäller i fråga om beslut om ändring av andelstal enligt 24 å tredje stycket anläggnings- lagen ( 1973:1149 ). Styrelsen skall genast underrätta fastig- hetsägaren om ett sådant be- slut.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1998.

6. Förslag till lag om ändring i plan- och bygglagen (1987:10)

Härigenom föreskrivs att 6 kap. 30 å och 14 kap. 1 å skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

6 kap. 30 å Kommunen skall svara för underhållet av gator och sådana andra allmänna platser som kommunen är huvudman för. Denna under- hållsskyldighet består även om detaljplanen för området upphävs. Är staten väghållare inom område med detaljplan, skall, med den begränsning som anges i 29 å andra stycket, staten svara för under- hållet av allmän väg i enlighet med föreskrifterna i väglagen (1971:948) .

Om underhåll av vägar och andra allmänna platser med enskilda väghållare finns be- stämmelser i lagen ( 1939:608 ) om enskilda vägar och anlägg- ningslagen (1973:1149) .

Om underhåll av vägar och andra allmänna platser med enskilda väghållare finns be- stämmelser i anläggningslagen (1973:1149) .

14 kap.

Mark som enligt en detaljplan skall användas för allmänna platser för vilka kommunen är huvudman samt annan mark som enligt planen skall använ- das för annat än enskilt bebyg- gande är kommunen skyldig att lösa, om fastighetsägaren begär det. Mark som enligt planen skall användas för allmänna platser för vilka någon annan än kommunen är huvudman, är väghållaren skyldig att förvärva med äganderätt, nyttjanderätt eller annan särskild rätt, om fastighetsägaren begär det. Väg- hållaren får bestämma om för- värvet skall avse äganderätt,

lå

Mark som enligt en detaljplan skall användas för allmänna platser för vilka kommunen är huvudman samt annan mark som enligt planen skall använ- das för annat än enskilt bebyg- gande är kommunen skyldig att lösa, om fastighetsägaren begär det. Mark som enligt planen skall användas för allmänna platser för vilka någon annan än kommunen är huvudman, är den samfällighet som finns eller skall bildas för ändamålet skyldig att förvärva med ägan- derätt, nyttjanderätt eller annan särskild rätt, om fastighetsäga- ren begär det. Motsvarande

nyttjanderätt eller annan sär- skyldighet gäller för staten som skild rätt. väghållare. Samfälligheten eller staten får bestämma om förvär- vet skall avse äganderätt, nytt- janderätt eller annan särskild rätt.

Om detaljplanen medger tillfällig användning av mark, skall första stycket inte tillämpas beträffande marken under den tid då sådan användning får pågå.

I fråga om mark som är belägen inom ett samverkansområde enligt lagen ( 1987:11 ) om exploateringssamverkan gäller särskilda be- stämmelser.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1998.

7. Förslag till lag om ändring i jordabalken

Härigenom föreskrivs att 9 kap. 33 å jordabalken skall ha följande

lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

9 kap.

Har jordägaren utgivit ersätt- ning för markavvattning enligt vattenlagen (1983z291) eller för byggande av enskild väg enligt lagen ( 1939:608 ) om enskilda vägar eller anläggningslagen (1973:1149) , får jordägaren uppsäga avtalet, om arrendatorn icke medger skälig höjning av arrendeavgiften. Uppsägning skall ske inom ett år från det företaget fullbordades.

33å

Har jordägaren utgivit ersätt- ning för markavvattning enligt vattenlagen (1983:291) eller för byggande av enskild väg enligt anläggningslagen (1973: 1149), får jordägaren uppsäga avtalet, om arrendatorn icke medger skälig höjning av arrendeav- giften. Uppsägning skall ske inom ett år från det företaget fullbordades.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1998.

8. Förslag till lag om ändring i kyrkolagen (1992:300)

Härigenom föreskrivs att 42 kap. 13 å kyrkolagen (1992:300) skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

42 kap.

Ur kyrkofonden får lån lämnas för

1. åtgärder som syftar till att rationalisera driften av präst— lönefastigheter,

2. förvärv av jordbruksfastig- het som prästlönefastighet, om förvärvet syftar till en rationali- sering av det kyrkliga jordinne- havet i stiftet,

3. kostnader till följd av fastighetsbildningsförrättning eller företag enligt lagen ( 1939:608 ) om enskilda vägar, anläggningslagen (1973: 1149) eller vattenlagen (1983z291) som en prästlönefastighet skall belastas med.

13å

Ur kyrkofonden får lån lämnas för

1. åtgärder som syftar till att rationalisera driften av präst- lönefastigheter,

2. förvärv av jordbruksfastig- het som prästlönefastighet, om förvärvet syftar till en rationali- sering av det kyrkliga jordinne- havet i stiftet,

3. kostnader till följd av fastighetsbildningsförrättning eller företag enligt anläggnings- lagen ( 1973:1149 ) eller vatten- lagen ( 1983:291 ) som en präst- lönefastighet skall belastas med.

Närmare föreskrifter om lån ur kyrkofonden meddelas av regering—

en.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1998.

sou 1996:46 1 Inledning 1 . 1 Utredningsuppdraget

Enligt direktiven skall utredningen, mot bakgrund av vissa i direktiven redovisade problem, utarbeta de förslag till bestämmelser rörande enskilda vägar som kan behövas. Utredningen skall därvid inte vara bunden av någon särskild lösning rörande den lagtekniska utformningen på annat sätt än att förslaget skall innebära att lagen ( 1939:608 ) om enskilda vägar, EVL, upphävs i de delar så inte redan har skett.

De problem med nuvarande ordning som redovisas i direktiven är i huvudsak följande.

— EVL är i jämförelse med annan lagstiftning som reglerar samma eller närliggande frågor, t.ex. anläggningslagen(1973:1149, AL) och fastighetsbildningslagen (1970:988, FBL) både föråldrad och svårtill-

gänglig.

— Inom tätbebyggda områden tillämpas i stor utsträckning AL och lagen (1973:1150) om förvaltning av samfälligheter (SFL), trots att 3 kap. EVL i och för sig är tillämplig. Orsaken till detta anges vara att EVL inte ger möjlighet att ansluta andra gemensamma anlägg- ningar, såsom vatten— och avloppsanläggningar, TV-antenner etc. Inom områden där EVL redan gäller eller eller där man valt att lösa den enskilda väghållningen enligt EVL och det finns behov av annan gemensam fastighetssamverkan, medför gällande ordning behov av två skilda förvaltningar.

— Olägenheterna med dubbla regelsystem är påtagliga såväl för enskilda fastighetsägare som för berörda myndigheter, bl.a. därför att de sistnämnda måste upprätthålla dubbla kompetenser med ökade kostnader som följd.

—- Enligt EVL bildas en vägförening i två steg, det första genom förrättning där verksamhet, verksamhetsområde och förenings- bildning beslutas och det andra genom reglering av ersättningsfrågor. Att ersättningsfrågan enligt EVL inte, till skillnad mot vad som gäller enligt AL, kan prövas vid förrättningen har visat sig olyckligt i många fall.

— Det finns ofta behov av att samordna förvaltningen av olika typer av gemensamma anläggningar. Det finns emellertid inte någon legal möjlighet att upplösa en existerande vägförening för att i stället låta förvaltningen av vägen ske på samma sätt som för andra gemen- samma anläggningar. Visserligen kan förvaltningen ändå i en del fall skötas gemensamt, men detta går bra bara så länge man är överens. Uppstår oenighet måste verksamheten delas upp i två delar, en vägförening enligt EVL och en samfällighetsförening enligt SFL.

— Besvärsordningen inom de båda systemen är olika och innebär i princip att talan enligt EVL förs hos länsstyrelsen medan fastig- hetsdomstolen är rätt besvårsinstans enligt AL.

Förutom de nyss redovisade nackdelarna med nuvarande ordning tar direktiven också upp en del särskilda frågor som utredningen har att överväga. Dit hör länsstyrelsens roll enligt EVL. Dit hör också frågan om den obligatoriska anslutningen av alla fastigheter inom ett visst avgränsat område som EVL utgår från. AL har i detta hän— seende en annan lösning och lägger i stället den individuella nyttan för varje fastighet till grund för anslutning. Utredningen skall därför särskilt uppmärksamma om anslutning genom områdesavgränsning bör förekomma även fortsättningsvis.

1 .2 Utredningsarbetet

För att få en konkret belysning av förhållandena rörande enskild väghållning ur olika perspektiv har utredningen besökt Lerums och Kungsbacka kommuner. Vi har därvid sammanträffat med såväl politiker som tjänstemän hos kommunerna och med företrädare för Vägverket, Lantmäteriet, vägföreningar och länsstyrelsen i Hallands län.

Utredningens sekreterare har inhämtat information vid besök hos länsstyrelserna i Stockholms och Malmöhus län och hos de tidigare överlantrnätarrnyndigheterna i dessa län och i Göteborgs och Bohus län och hos specialenheten i Mariestad. Information har också inhämtats från företrädare för Riksförbundet för enskild väghållning (REV). Därutöver har kontakter förekommit med bl.a. de special- enheter som handlägger förrättningar rörande enskilda vägar i Kopparbergs, Västerbottens och Norrbottens län.

Enligt direktiven skulle utredningen samråda med den särskilda utredare som ser över vissa frågor i plan— och bygglagen m.m. (M 1992:03). Den utredningen har emellertid legat nere under större delen av den tid som vårt arbete pågått. Visst samråd har emellertid

förekommit.

Utredningen har uppvaktats av representanter för Älvdalens Sam- fällighetsförvaltning, som därvid framfört synpunkter på omröstnings- reglerna i lagen ( 1973:1150 ) om förvaltning av samfälligheter (SFL).

Regeringen har överlämnat en skrivelse från Lerdal-Gärdebyns vägförening i Rättvik, som innehåller en begäran om att vissa syn- punkter på taxeringsvärdet som fördelningsgrund och på omröstnings- reglema skall beaktas i utredningens arbete. I övrigt har utredningen mottagit en del skrivelser i frågor som berör utredningsområdet.

2. Gällande rätt

2.1. Lagen (1939:608) om enskilda vägar (EVL)

2. 1. 1 Allmänt

Lagen inleds med bestämmelser om tillämpningsområdet och vissa definitioner (1 kap.). Lagen avser sålunda enskilda vägar som är till nytta för en eller flera fastigheter. Med fastighet jämställs gruva och vissa industriella anläggningar på ofri grund (1 å). Någon definition av begreppet enskild väg finns inte. Därmed torde emellertid avses alla vägar som inte enligt 1 å väglagen (1971:948) är att anse som allmänna, dvs. i praktiken vägar för vilka inte staten eller en kommun är väghållare. I övrigt anges i 1 kap. vad som skall anses höra till väg (2 å). Dit hör sålunda vägbanan och de områden intill som stadigvarande behövs för vägens bestånd och underhåll och anordningar som utförts för vägens bestånd eller brukande. Med väg jämställs till vägen ansluten brygga, bro eller färja med färjläge. Vidare anges i 1 kap. vad som förstås med väghållning (3 å) och riktlinjer för hur en väg skall byggas (4 å). Utmärkande är att rättigheter och skyldigheter tillkommer fastigheter, inte enskilda personer. Det har därför särskilt reglerats vem som svarar för fullgörande av väghållningsskyldighet eller annan förpliktelse som åvilar fastighet (5 å).

Bestämmelserna i 1 kap. EVL är tillämpliga på alla enskilda vägar oavsett om de tillkommit genom förrättning eller på annat sätt. Tre typer av enskilda vägar regleras särskilt i lagen, nämligen enskilda vägar i allmänhet (landsbygdsvägar, 2 kap.), vissa vägar inom områden med tätare bebyggelse (tätortsvägar, 3 kap.) och skogsvägar (4 kap.). Vad som regleras är främst rätten att ta i anspråk annans mark för vägen, väghållningen och hur denna skall finansieras samt förvaltningen av vägen. Bestämmelser finns sålunda om förrättning för inrättande av den enskilda vägen, vilka frågor som skall prövas vid förrättningen och hur denna skall gå till. Förvaltningen av den enskilda vägen handhas av en juridisk person. Denna benämns beträffande vägar som inrättats enligt 2 eller 4 kap. vägsamfällighet och beträffande vägar enligt 3 kap. vägförening. — I 5 kap. EVL finns bestämmelser till främjande av trafiksäkerheten, såsom förbud mot att uppföra byggnader och anordningar nära vägen om de kan medföra fara för trafiken.

Inom områden med detaljplan där kommunen är huvudman för allmänna platser gäller inte 2—4 kap. (1 å 3 st.). 5 kap., som i likhet med 1 kap. i princip är tillämpligt beträffande alla enskilda vägar, gäller inte inom områden med detaljplan (1 å 4 st.).

Efter ikraftträdandet av anläggningslagen (1973:1149, AL) den 1 juli 1974 får, med visst undantag som här kan bortses från, för- rättningar enligt 2 och 4 kap. EVL inte längre påbörjas, 9 å lagen ( 1973:1151 ) om införande av anläggningslagen (1973:1149) och lagen ( 1973:1150 ) om förvaltning av samfälligheter (ALp). Nya enskilda vägar av den typ som avses i 2 och 4 kap. EVL inrättas i stället enligt AL. Bestämmelserna i 2 och 4 kap. EVL har därför numera begränsad betydelse. De gäller dock i princip fortfarande i fråga om förvaltningen av vägsamfälligheten. En vägsamfällighet kan emellertid besluta att samfälligheten skall ombildas till en samfällig- hetsförening enligt lagen ( 1974:1150 ) om förvaltning av samfällig- heter (SFL), se 19 å första och tredje stycket ALp.

2. 1 .2 Landsbygdsvägar

Beträffande de bestämmelser i 2 kap. EVL som fortfarande har betydelse kan anmärkas följande. Väghållningsskyldigheten fördelas mellan fastigheterna med hänsyn till den omfattning vari de beräknas komma att använda vägen. Ingen fastighet får åläggas större andel än som svarar mot fastighetens nytta av vägen (11 å). Arbetet med byggande av väg, vägunderhåll och vinterväghållning kan utföras gemensamt eller efter vägdelning (12 å). Vägdelning, som numera är ovanligt, innebär att en eller flera fastigheter svarar för en viss vägsträcka, en väglott. I andra fall bestäms visst andelstal efter vilket fastigheten skall delta i kostnaderna.

Enligt 9 å andra stycket kan ägare till fastighet som får rätt att använda befintlig väg under vissa förutsättningar bli ersättnings- skyldig för kostnader som lagts ned på vägen de senaste fem åren. Av motiven (prop. 1939z250 s. 123) framgår att bestämmelsen är avsedd att förhindra att den, som redan när en väg byggdes hade ett så stort intresse av vägbygget att han egentligen borde ha bidragit till kostnaderna, senare skall kunna dra nytta av vägen. Av 9 å tredje stycket följer att en fastighet som har rätt att använda väg utan att behöva delta med viss andel i väghållningen skall betala ersättning för det slitage som fastighetens användning av vägen medför.

Har det genom förrättning eller dom bestämts att väghållning skall utföras gemensamt, utgör de deltagande fastigheterna en vägsam— fällighet (50 å). Vägsamfälligheten skall anta stadgar och utse styrelse. Stadgarna skall granskas och fastställas av länsstyrelsen.

Detsamma gäller vid ändring av stadgarna (51 å sista st.). Styrelsen företräder samfälligheten och förvaltar dess angelägenheter (54 å). Delägarnas rätt att besluta i samfällighetens angelägenheter utövas på sammanträde (50 å 2 st.). Vägsamfällighetens medelsbehov skall, om det inte täcks på annat sätt t.ex. genom statliga eller kommunala bidrag, täckas genom uttaxering på grundval av en upprättad debiteringslängd (60 och 63 åå). Debiteringslängden får verkställas av kronofogdemyndigheten såsom lagakraftägande dom även om den klandras. Tingsrätten kan emellertid förordna om inhibition. — Vad som har bestämts vid förrättning kan omprövas vid ändrade förhål- landen. Därvid gäller emellertid bestämmelserna i 35 och 37—40 åå AL (10 å ALp). Beslutas vid omprövning ändring av vad som tidiga- re bestämts, anses vägen därefter inrättad enligt AL (11 å ALp).

2.1.3. Tätortsvägar Principiella skillnader

3 kap. innehåller en specialreglering för vägar i områden där tätare bebyggelse har uppkommit eller kan väntas uppkomma inom nära förestående tid. Medan regleringen i 2 och 4 kap. bygger på principen att fastigheterna får ordna väghållningen efter bästa förmåga, grundar sig bestämmelserna i 3 kap. på uppfattningen att det vid tätare bebyggelse finns ett allmänt intresse av att ordna väghållningen på ett ändamålsenligt sätt, kopplat till själva samhälls— bildningen och bebyggelseplaneringen. Länsstyrelsen har tillagts ett stort inflytande över dessa vägar.

Områdesavgränsning och obligatorisk anslutning

Vid förrättning enligt 3 kap. EVL bestäms att väghållningen inom ett visst geografiskt område skall skötas av en annan typ av samfällighet än den som regleras i 2 kap. och 4 kap. De grundläggande reglerna om denna samfällighet, som benämns vägförening, finns i 71 och 72 åå EVL. Alla fastigheter som helt eller delvis ingår i vägområdet är skyldiga att delta i Vägföreningen. Undantag finns i 72 å för fastigheter som helt och hållet är avsedda för komrnunikationsända- mål. Den obligatoriska anslutningen bygger på antagandet att det enskilda vägnätet inom tätbebyggda områden medför nytta för alla fastigheterna på grund av att vägnätets utbyggnad och underhåll leder till värdestegring.

Väghållningen inom vägföreningens område omfattar enligt 71 å

andra stycket även iordningsställande och underhåll av mark som i detaljplan där kommunen inte är huvudman för allmänna platser har avsatts till annan allmän plats än väg.

Enligt 73 å EVL skall Vägföreningen i princip hålla de vägar som krävs för utfart från området och för trafiken mellan olika delar av detta. En befintlig väg får i princip inte ingå i föreningens område, om vägen inte kan anses lämplig för områdets ändamålsenliga ordnande och bebyggande.

Markåtkomst och ersättning

När det slutligen har blivit avgjort att en väg skall byggas eller tas i anspråk som föreningens väg, får enligt 75 å föreningen mot ersätt- ning för markupplåtelsen lösa till sig rätten att använda marken för vägändamål. Rätten att ta i anspråk marken inträder först när förrättningsutlåtandet har vunnit laga kraft. Innan marken tas i anspråk skall ersättningsfrågan vara klar. I princip skall expro- priationslagens grunder användas när ersättningen bestäms. 75 å EVL innehåller emellertid en särskild bestämmelse om att hänsyn skall tas till den nytta som den ersättningsberättigade har av att Vägföreningen anlägger eller tar över vägen. Ett övertagande av en befintlig väg anses så gott som alltid innebära nytta för medlem i Vägföreningen som tidigare skött vägunderhållet. Ersättning för markupplåtelsen skall då inte utgå annat än om det finns särskilda skäl.

3 kap. EVL utgår från att parterna skall träffa överenskommelser om eventuell ersättning vid upplåtelse eller annat intrång. Kan överenskommelse inte träffas, prövas enligt 86 å ersättningsfrågan av fastighetsdomstolen. Upplåtelse- och ersättningsfrågorna är alltså skilda från varandra. Skälet till detta är att en vägförenings verksam- het har karaktären av långtidsprojekt inom de ramar som förättnings- utlåtandet ger. Såväl planläggning som genomförande kan ta lång tid. Viss mark behöver kanske inte tas i anspråk förrän flera år efter det att Vägföreningen bildades. En värdering vid bildandet skulle innebära att hänsyn inte kan tas till de förhållanden som gäller när marken kommer att tas i anspråk och ersättningen skall betalas, se prop. 1954:76 s. 57 .

Kostnadsfördelningen

De fastigheter som ingår i Vägföreningen skall enligt huvudregeln i 76 å bidra till föreningens utgifter i förhållande till senast fastställda taxeringsvärden. I 76 å andra stycket finns emellertid en bestämmelse

som ger möjlighet att ersätta taxeringsvärdena med annan lämplig norm, om det med hänsyn till fastighetens nytta och bärkraft är mindre lämpligt att lägga taxeringsvärdet till grund för beräkningen av andelstalet. Den norm som sätts i stället för taxeringsvärdena skall vara rörlig och automatiskt verkande. Enligt 76 å tredje stycket får under särskilda omständigheter andelstalet sänkas eller höjas i förhållande till vad som följer av huvudregeln, t.ex. om en betydande del av en fastighets ägor faller utanför området eller trafiken för en fastighets räkning i särskilt hög grad föranleder ökade väghållnings- kostnader.

Till skillnad mot vad som gäller enligt 2 och 4 kap. EVL saknas möjligheter att beträffande vägar enligt 3 kap. EVL bestämma olika fördelningsnormer för olika delar av området eller grenar av verksamheten. Undantag gäller dock enligt 76 å fjärde stycket vid avstyckning från en fastighet som ligger inom vägföreningsområdet.

Slitageersättning

I 77 å finns en legal rätt för fastigheter som inte deltar i vägförening— en men som har nytta av en väg som hör till föreningen att använda vägen mot avgift.

Förfarandet vid bildandet av en vägförening

Bestämmelser om bildande av en vägförening finns i 78—85 åå. Länsstyrelsen tar initiativ till bildandet och förordnar förrättnings- man. I 79 å finns detaljerade bestämmelser om förrättningsmannens utredningsskyldighet och om samråd. Samråd skall i erforderlig omfattning ske med Vägförvaltningen i länet samt med övriga myndigheter, lokala organ och sammanslutningar som har ett väsentligt intresse av hur vägfrågorna skall lösas. Vid förrättningen bestäms standarden på vägarna, dvs. bredd, beläggning m.m. Förrättningen avslutas med att ett förrättningsutlåtande läggs fram för sakägarna. I 80 å anges vad utlåtandet skall innehålla. Utlåtandet och övriga handlingar skall ställas ut för granskning. Innan förrättningen avslutas skall kungörelse ske om tid och plats där utlåtandet hålls tillgängligt.

Förrättningskostnaderna

Av 78 å sjätte stycket EVL framgår att förrättningskostnaderna skall betalas av Vägföreningen eller, om en vägförening inte bildas, av staten. Undantagsvis kan en sakägare bli skyldig att betala kostnad som uteslutande föranletts av dennes yrkanden eller bestridanden. Enligt 80 å första stycket EVL prövas frågan om vem som skall betala förrättningskostnaderna vid förrättningen och anges i för- rättningsutlåtandet.

Underställning

Länsstyrelsen kan med stöd av 81 å första stycket under vissa förutsättningar bestämma att utlåtandet skall underställas länsstyrel- sens prövning.

Omprövning vid ändrade förhållanden

Om ändrade förhållanden inträtt får fråga som prövats i förrättningen tas upp till prövning i ny förrättning enligt 85 å första stycket. Om behovet av att ordna vägförhållandena enligt föreskrifterna i 3 kap. har upphört, får Vägföreningen upplösas. Vid omprövningsförrättning tillämpas i princip bestämmelserna om förfarandet i 78—84 åå. Om utredningens omfattning tillåter kan länsstyrelsen själv avgöra frågan utan förrättning. Vid omprövningsförrättning liksom vid det förenkla- de förfarandet hos länsstyrelsen enligt 85 å andra stycket EVL, finns det möjlighet enligt samma paragrafs tredje stycke att använda en förenklad ordning vid delgivning av kallelser och annat meddelande till fastighetsägaren eller fastighetsinnehavaren.

Verkställighet

Om en vägförening underlåter att bygga eller underhålla någon av föreningens vägar eller fullgöra vinterväghållning kan länsstyrelsen enligt 87 å första stycket förelägga föreningen att inom viss tid vidta erforderliga åtgärder. Följer inte Vägföreningen föreläggandet, kan länsstyrelsen verkställa åtgärderna på vägföreningens bekostnad. Föreläggande kan även avse sådan åtgärd som utgör förutsättning för rätten att tillträda marken eller vägen och som ankommer på väg- föreningen.

Organisation och förvaltning

88—92 åå innehåller regler om vägföreningens organisation och förvaltning. Av 88 å framgår att en vägförening skall ha stadgar och styrelse och de väghållningsskyldigas beslutanderätt skall utövas på sammanträde. I likhet med vad som gäller för en vägsamfällighet skall stadgarna granskas och fastställas av länsstyrelsen för att bli gällande. Detsamma gäller vid ändring av stadgarna.

Styrelsen i en vägförening skall bestå av tre eller fem ledamöter som är bosatta i riket. Styrelsen skall ha sitt säte i den kommun där föreningens område i sin helhet eller till största delen är beläget. Länsstyrelsen skall alltid utse en av styrelseledamöterna i en väg- förening.

På föreningssammanträdet kan medlemmarna fatta beslut som är bindande för minoriteten. Enligt 8855 sjunde stycket EVL skall omröstning ske efter det andelstal som gäller för fastigheten. Ingen får dock utöva rösträtt för mer än en tiondel av de vid stämman deltagande medlemmarnas sammanlagda andelstal.

De medel som behövs för att täcka vägföreningens verksamhet skall uttaxeras av medlemmarna. Styrelsen gör för varje år upp en utgifts- och inkomsstat. Uttaxeringen sker enligt det andelstal som bestämts för fastigheten. Styrelsen skall även upprätta och vid föreningssammanträdet lägga fram en debiteringslängd till gransk- ning. I debiteringslängden skall det uttaxerade beloppet, hur det skall fördelas på varje fastighet och betalningstiden anges. Styrelsen har ansvaret för att medel till klar och förfallen fordran uttaxeras utan dröjsmål. Om styrelsen gör sig skyldig till försumlighet i detta avseende, blir styrelseledamöterna solidariskt betalningsskyldiga. Är försumligheten uppenbar, kan länsstyrelsen på ansökan av borgenär förordna syssloman att uttaxera och indriva erforderligt belopp.

Överklagande

Sakägare och kommunal nämnd kan klaga över ett förrättningsut- låtande vid bildande av vägförening. Överklagande skall enligt 81 å andra stycket ske hos länsstyrelsen inom 30 dagar från den dag då förrättningen avslutades. Länsstyrelsens beslut får enligt 93 å andra stycket i vissa angivna fall överklagas till allmän förvaltningsdomstol.

Annat beslut av länsstyrelsen som är överklagbart får enligt 93 å tredje stycket överklagas hos regeringen. Vissa handläggningsbeslut är inte överklagbara.

Frågor om ersättning för upplåtelse eller annat intrång som avses i 75 å första eller tredje stycket samt tvist om rätt att använda

vägförenings väg eller om beloppet av slitageersättningsavgiften enligt 77 å prövas av fastighetsdomstolen. Överklagande i fastig- hetsmål skall göras i den för tvistemål stadgade ordningen.

Enligt 88 å nionde stycket EVL kan medlem av vägförening föra talan mot sammanträdesbeslut som inte tillkommit i behörig ordning eller eljest strider mot lag eller författning eller mot stadgarna eller kränker hans rätt såsom medlem av föreningen hos länsstyrelsen inom trettio dagar från beslutets dag. Även om beslutet överklagas får det verkställas, såvida inte länsstyrelsen förordnar om inhibition. Den som anser att verkställd uttaxering eller fördelning av uttaxerat belopp inte överensstämmer med lag, kan enligt 89 å andra stycket söka rättelse hos länsstyrelsen. Överklagandet skall ha kommit rn till länsstyrelsen inom trettio dagar från det sammanträde på vilket debiteringslängden lades fram för granskning.

2.1.4. Skogsvägar

I princip gäller bestämmelserna i 2 kap. även skogsvägar, men 4 kap. innehåller vissa särbestämmelser. Med skogsväg avses enligt 94 å väg som huvudsakligen är avsedd för utforsling av skogsproduk- ter från skog. Särbestämmelserna gäller fördelningen av väghåll- ningsskyldigheten mellan fastigheterna och uttaxeringen av bidragen. I syfte att främja en god Skogshushållning ger 95 å under vissa förutsättningar möjlighet att jämka huvudregeln för kostnadsfördel- ning i 11 å med hänsyn till vad som är skäligt. Bestämmelserna i 96 och 97 åå innebär att uttaxering av bidrag till väghållningen helt eller delvis kan ske genom att vägavgifter tas ut på de skogsprodukter som transporteras på vägen.

2. 1 .5 Trafiksäkerhetsbestämmelser

I 5 kap. EVL finns bestämmelser till främjande av trafiksäkerheten. Bestämmelserna gäller i princip samtliga enskilda vägar, även sådana som tillkommit enligt AL, dock inte inom områden med detaljplan, 1 å fjärde stycket EVL. Till skillnad från motsvarande bestämmelser i väglagen (1971:948, VägL), som gäller samtliga allmänna vägar, gäller bestämmelserna i EVL endast om länsstyrelsen förordnar härom för viss enskild väg.

2.2. Anläggningslagen 2.2.1 Lagens tillämpningsområde

Enligt anläggningslagen (1973: 1149, AL) kan en anläggning som är gemensam för flera fastigheter och som tillgodoser ändamål av stadigvarande betydelse för dem inrättas. Undantag från kravet att anläggningen skall vara gemensam för flera fastigheter gäller enligt 49 å beträffande våg. AL innehåller ingen uppräkning av godtagbara typer av anläggningar. Till de vanligaste anläggningarna hör vägar, va-ledningar, grönområden, parkeringsområden, centralantenn, belysning och reningsanläggning. Fråga om inrättande av en gemen— samhetsanläggning prövas vid anläggningsförrättning, som handläggs av lantmäterimyndigheten. Enligt 1 å andra stycket AL gäller den lagen inte när enligt bestämmelse i annan lag än fastighetsbildnings- lagen (1970:988, FBL) fråga om inrättande av en gemensamhetsan- läggning kan prövas av domstol eller annan myndighet. Den special- reglering som finns i 3 kap. EVL hindrar dock inte att AL tillämpas i fråga om inrättande av väg inom område där vägförening bildats eller kan bildas, se 13 å ALp.

Till de delar EVL inte längre skall tillämpas, dvs. förrättningar enligt 2 och 4 kap. EVL, har den ersatts av AL och SFL.

2.2.2. Skyddet för enskilda och allmänna intressen

En gemensamhetsanläggning får inrättas endast om fördelarna med anläggningen överväger de kostnader och olägenheter som anlägg- ningen medför. Bestämmelser om detta s.k. båtnadskrav finns i 6 å. Till skydd för fastighetsägarna uppställs i 5 och 7 åå vissa andra krav, de s.k. väsentlighets- och opinionsvillkoren. I 8 å finns bestämmelser om hur en gemensamhetsanläggning skall lokaliseras och utföras som avser att skydda både enskilda och allmänna intressen.

Till skydd för allmänna intressen gäller enligt 9 å att en gemen— samhetsanläggning inom område med detaljplan, fastighetsplan eller områdesbestämmelser inte får inrättas i strid mot planen eller bestämmelserna. Om syftet med planen eller bestämmelserna inte motverkas, får dock mindre avvikelser göras. Enligt 10 å skall plansynpunkter beaktas även när det gäller att inrätta en gemensam- hetsanläggning utom detaljplaneområde. I 11 å finns en generell bestämmelse om skydd för allmänt intresse. En gemensamhetsanlägg- ning får inte inrättas, om olägenhet av någon betydelse uppkommer för allmänt intresse, såvida inte anläggningen är till övervägande

nytta från allmän synpunkt. Bevakningen av de allmänna intressena ligger, till skillnad från vad som gäller enligt EVL, i första hand på lantmäterimyndigheten, som enligt 21 å första stycket har skyldighet att samråda med andra myndigheter. I vissa fall krävs ett särskilt medgivande från den eller de kommunala nämnder som fullgör uppgifter inom plan— och byggväsendet för att få inrätta en gemen- samhetsanläggning.

2.2.3. Markåtkomst och ersättning

Mark eller annat utrymme på fastighet kan enligt AL tas i anspråk av fastighet som deltar i anläggningen eller av annan fastighet, om det inte orsakar synnerligt men för fastigheten. Även om upplåtelse av utryrmnet skulle orsaka synnerligt men är enligt en undantagsregel i 12 å andra stycket fastigheten skyldig att avstå utrymmet, om anlägg- ningen behövs för ett större antal fastigheter eller av annan orsak är av väsentlig betydelse från allmän synpunkt. Fastighetsägaren kan i detta fall begära inlösen av fastigheten eller del av denna. — Upplåtelsen av rätt till utrymme innefattar rätt att vidta alla de åtgärder som behövs för anläggningens utförande, underhåll och drift.

Till skillnad från vad som gäller för vägföreningar handläggs upplåtelse- och ersättningsfrågan tillsammans vid anläggningsför— rättningen. Ersättning för upplåtelse av utrymme i fastighet eller inlösen skall enligt 13 å AL utgå till fastighetens ägare. Lantmäteri— myndigheten bestämmer när tillträde av utrymme som tagits i anspråk eller av den lösta marken skall ske. Beslutet om tillträde ingår inte i anläggningsbeslutet utan innebär ett förordnande om hur an— läggningsbeslutet skall verkställas. Som huvudregel för tillträde gäller enligt 26å att anläggningsbeslutet har vunnit laga kraft och att ersättning enligt 13 å har betalts. 27 å AL föreskriver två undantag, dels när sakägama medger tillträde, dels när lantmäterimyndigheten bestämt förskott på den ersättning som slutligen fastställts och, om det inte rör sig om ett obetydligt belopp, förskottet betalts.

I fråga om ersättning för upplåtelse och inlösen hänvisas i 13 å AL till 5 kap. 10—12 åå FBL. Detta innebär att ersättningen bestäms enligt reglerna i 4 kap. expropriationslagen (19721719), med vissa särskilt angivna undantag.

2.2.4. Begreppet samfällighet och den sakrättsliga anknytningen

Gemensamhetsanläggningen och utrymmet för denna är enligt 14 å första stycket AL samfälld för de fastigheter som deltar i gemensam- hetsanläggningen. I begreppet fastighet ingår tomträtt och byggnad eller annan anläggning på ofri grund. Samfälligheten är sakrättsligt knuten till delägarfastigheterna och inte till de enskilda fastighetsägar- na. Av 14 å andra stycket framgår att de deltagande fastigheterna utgör en samfällighet för anläggningens utförande och drift. Be- greppet samfällighet används här i sin associationsrättsliga betydelse av fastighetssammanslutning, prop. 1973:160 s. 213 .

2.2.5. Kostnadsfördelningen

Vid förrättningen skall enligt 15 å andelstal bestämmas för både utförande och drift. Grunderna för fördelning av kostnaderna för anläggningens utförande bestäms i princip efter vad som är skäligt med hänsyn främst till den nytta fastigheten har av anläggningen. Med nytta avses den värdehöjning som anläggningen medför, minskad med enskilda fullföljdskostnader, omställningskostnader och anpassningsförluster, prop. 19732160 s. 154. Möjlighet finns att ta hänsyn till andra faktorer än nyttan eftersom denna i vissa fall kan vara svår att fastställa. Bedömningarna kan sålunda baseras på i vilken utsträckning en anläggning faktiskt används. Ingenting hindrar att taxeringsvärdena används som norm i de fall nyttan av an- läggningen anses på ett rättvisande sätt svara mot dessa värden.

När det gäller kostnaderna för anläggningens drift och underhåll skall enligt 15 å andra stycket grunden för fördelningen i princip be- stämmas efter vad som är skäligt med hänsyn främst till den om- fattning i vilken fastigheterna beräknas komma att använda an- läggningen. Även för dessa kostnader finns det alltså utrymme för att beakta andra faktorer än den beräknade användningen. Hänsyn skall enligt förarbetena endast tas till stadigvarande förhållanden som hänger samman med fastighetens utnyttjande för sitt ändamål. Till skillnad från vad som gäller enligt EVL, kan enligt AL kostnaderna för driften fördelas genom att avgifter tas ut för det faktiska utnyttjandet av anläggningen i stället för genom andelstal, om detta bedöms lämpligt. Grunderna för denna beräkning måste bestämmas vid förrättningen.

Det finns inget hinder i AL mot att bestämma särskilda andelstal för olika delar av en anläggning, s.k. sektionsindelning. Enligt departementschefen borde visserligen sektionsindelning i allmänhet

undvikas inte minst med hänsyn till de komplikationer i fråga om förvaltningen som kunde uppkomma. När det gällde vägföretag kunde det dock i praktiken förekomma fall då det framstod som rimligt eller t.o.m. nödvändigt att en fastighet eller en grupp av fastigheter ensam svarade för byggandet av en viss del av an- läggningen medan samtliga tog del i driften, prop. 1973: 160 s. 218 .

Till skillnad från andelstalen enligt 3 kap. EVL är andelstal enligt 15 å AL alltid fasta. Detta har betydelse framför allt vid ändrade förhållanden. Enligt 16 å första stycket 3 AL kan avsteg göras från reglerna i 15 å, om den fastighetsägare som åläggs större betalnings— skyldighet än som annars skulle utgå medger det.

2.2.6. Rätten att påkalla förrättning

Enligt 18 å AL tillkommer rätten att påkalla förrättning i första hand fastighetsägare som skall delta i anläggningen, kommun och hyres- gästorganisation samt under vissa förutsättningar länsstyrelsen. Väghållare, den som bygger eller innehar järnväg, expropriant eller liknande tvångsförvärvare, lantmäterimyndigheten och en samfällig— hetsförening har i vissa fall initiativrätt. Med fastighetsägare jämställs innehavare av tomträtt eller annan lös egendom som enligt 2 å skall behandlas som fastighet. Även den som enligt 3 å anses som fastighetsägare har rätt att ansöka om förrättning.

2.2.7. Förrättningen

Fråga om gemensamhetsanläggning skall inrättas prövas vid för- rättning, som normalt handläggs av lantmäterimyndigheten. I fråga om förfarandet vid förrättningen hänvisar 19 å AL till 4 kap. 1—24, 27—40 samt 6 kap. 6 och 7 åå FBL. Förrättningshandläggningen upphör enligt 4 kap. 29 å FBL genom att lantmäterimyndigheten i ett avslutningsbeslut förklarar att förrättningen är avslutad. Innan dess skall ersättningsfrågorna ha avgjorts och allt annat som hör till handläggningen ha utförts. Hur förrättningskostnaderna skall fördelas skall beslutas senast när förrättningen avslutas eller ställs in. Av- slutningsbeslutet skall meddelas på sammanträde eller på tid och plats som tillkännagivits för sakägama och annan som får överklaga beslutet.

2.2.8. Anläggningsbeslutet

Om det inte föreligger hinder mot att bilda gemensamhetsanlägg- ningen, skall lantmäterimyndigheten meddela ett anläggningsbeslut. I detta skall enligt 24 å anges bl.a. anläggningens ändamål, läge och huvudsakliga beskaffenhet, kretsen av deltagande fastigheter, upplåtet utrymme för anläggningen, tid för anläggningens bestånd och tid för utförande. Vidare får i anläggningsbeslutet anges behövliga före- skrifter i fråga om anläggningens utförande samt deltagande fastig- heters andelstal för utförande och drift.

Anläggningsbeslutet, utgör på motsvarande sätt som ett för- rättningsutlåtande enligt EVL, ramen för samfällighetens verksamhet.

Av 33 å AL framgår att om en gemensamhetsanläggning inte utförts inom den tid som bestämts i beslutet är anläggningsbeslutet förfallet. Anläggningsbeslutet förfaller också om ersättning för upplåtet utrymme eller inlöst område inte betalts till fullo inom viss tid. Lantmäterimyndigheten kan besluta om förlängning av tids- fristerna om det finns särskilda skäl.

2.2.9. Ändrade förhållanden

Inträder ändrade förhållanden kan enligt 35 å första stycket fråga som prövats vid förrrättning enligt AL omprövas vid ny förrättning. Även utan att sådana förhållanden inträtt får ny förrättning äga rum, om det vid tidigare avgörande föreskrivits att frågan skall omprövas efter viss tid eller om i annat fall ett klart behov av omprövning framkommit. I 35 å andra stycket föreskrivs att det vid omprövning inte får beslutas om sådan ändring i delägarkretsen att väsentlig olägenhet uppkommer från allmän eller enskild synpunkt.

1 36—40 åå AL regleras följderna av beslutad omprövning. Vid en ändring i fråga om de fastigheter som skall vara anslutna till en gemensamhetsanläggning som förvaltas av en samfällighetsförening skall det prövas om föreningen skall upplösas eller om en ekonomisk reglering skall göras mellan medlemmarna. Om en fastighet tvångs- ansluts till en anläggning som visar underskott, bör upplösning alltid ske, prop 1973:160 s. 257. Vid ändring i delaktighetsförhållandena skall ett eventuellt under— eller överskott i samfälligheten beräknas och ställning tas till om ny delägare skall köpa in sig i anläggningen eller en utträdande delägare skall få tillbaka en del av sina investe- ringar.

Vid sammanläggning av en fastighet som ingår i en gemensam- hetsanläggning med en annan fastighet överförs enligt 41 å första stycket andelstalet automatiskt på den nybildade fastigheten. Den

tidigare fastighetens skyldigheter mot övriga delägare övergår på den nybildade fastigheten. Motsvarande gäller enligt paragrafens andra stycke för en fastighet som i sin helhet överförs till annan fastighet genom fastighetsreglering.

Vid delning av en fastighet och när del av fastighet genom fastighetsreglering överförs till annan fastighet får lantmäterimyndig- heten besluta provisoriskt om fördelning av den anslutna fastighetens skyldigheter gentemot övriga delägare, 42 å AL. Förutsättningen är att avstycknings- eller klyvningslotten har rätt att delta i gemensam- hetsanläggningen. Bestämmelserna i 42 å AL reglerar endast för— delning av gällande andelstal och är inte tillämpliga när det gäller att bestämma ett nytt andelstal för en ny fastighet.

I de fall ändrade förhållanden uppkommer genom en fastighets— bildningsåtgärd som berör en fastighet som inte är ansluten till gemensamhetsanläggning och den nybildade eller ombildade fastig- heten har behov av anläggningen hänvisas i förarbetena till möjlig— heten att samordna omprövningsförrättningen enligt AL med fastig- hetsbildningsförrättningen, prop. 1973:160 s. 135 . Enligt 17 åandra stycket får en anläggningsfråga prövas med annan anläggningsfråga eller med fastighetsbildningsåtgärd vid en förrättning.

43 å AL ger möjlighet för delägarna att träffa överenskommelse om att fastighet skall inträda i eller utträda ur samfälligheten eller att en fastighets andelstal skall ändras. En sådan överenskommelse skall godkännas av lantmäterimyndigheten om den skall ha samma verkan som beslut vid en ny förrättning. Godkännandet får bara lämnas om det är uppenbart att överenskommelsen inte strider mot AL. De som har träffat överenskommelsen torde ha bevisbördan för att över- ensstämmelse med AL föreligger.

2.2.10. Särskilda bestämmelser om enskilda vägar

Vid tillkomsten av AL ansågs det nödvändigt med vissa särskilda bestämmelser för enskilda vägar, se 46—55 åå. Förebilderna för dessa finns i 2 kap. EVL. I 46 å definieras vad som är väg och väganordning. Begreppet ansluter i stort till motsvarande definition i 2 å VägL.

Beträffande vägar innehåller AL vissa undantag från de huvudprin— ciper som lagen bygger på. Till gemensamhetsanläggning som avser väg kan sålunda enligt 47 å fastighet anslutas även för att tillgodose ett tillfälligt behov, om det finns särskilda skäl. Enligt förarbetena kan särskilda skäl vara att fastigheten är huvudintressent i vägen eller att vägen skall gå fram över fastigheten. Andra särskilda skäl kan vara att den tillfälliga vägrätten skall bestå en längre tid eller att

samtliga intressenters behov är tidsbegränsat, prop. 1973:160 5. 267. I 49 å regleras rätten att bygga väg över annans fastighet. Detta får ske om detär av väsentlig betydelse för att tillgodose en enstaka fastighets behov av väg, om det inte medför synnerligt men för den andra fastigheten. 50 å AL ger fastighet rätt att tillfälligt använda befintlig väg på annan fastighet, om detär av väsentlig betydelse för fastighetens ändamålsenliga användning och det inte förorsakar synnerligt men för annan fastighet som har rätt att använda vägen eller för fastighet över vilken vägen går fram. Upplåtelse enligt 50 å kan avse såväl en befintlig väg som en väg som skall byggas som gemensamhetsanläggning, prop. 1973:160 s. 267 .

Ersättning för rätt att tillfälligt använda väg skall utgå efter vad som är skäligt främst med hänsyn till den slitning av vägbanan som den ersättningsskyldiges trafik beräknas åstadkomma. Ersättningens storlek skall bestämmas vid förrättningen.

I 51 å AL finns bestämmelser om rättighetsupplåtelse för fastighet som enligt AL är skyldig att bidra till kostnaderna för utförande eller drift av väg att ta väghållningsämnen, hugga bort eller kvista växtlighet och sätta upp snöskärrnar. Behövs det med hänsyn till trafiksäkerheten kan rätt att röja växtlighet upplåtas även för fastighet som enligt AL har rätt att använda vägen. I 52 å finns en bestämmel- se om grindförbud över väg till förmån för fastighet som enligt AL erhållit rätt att bygga eller använda väg.

53 och 54 åå reglerar förfarandet och frågor om ersättning vid rättighetsupplåtelser enligt 49—52 åå.

I 55 å finns ordnings— och säkerhetsföreskrifter för det fallet att en enskild väg skall byggas så att den korsar eller på annat sätt berör allmän väg, järnväg, spårväg, kanal eller flottled. Förvaltningen av denna andra trafikled har då rätt att ombesörja eller övervaka arbetet med de anordningar som föranleds av vägbygget. Om anordningarna inte utförs på ett för trafiken betryggande sätt, skall förvaltningen i god tid anmäla förhållandet hos vederbörande myndighet, som får meddela de föreskrifter som behövs. Paragrafen är överförd från 41 å EVL.

2.2. 1 1 Överklagande

Överklagande av lantmäterimyndighetens beslut eller åtgärder enligt AL skall enligt 30 å AL, som hänvisar till 15 kap. FBL , göras hos fastighetsdomstolen. Därvid skall bestämmelserna om fastighets- bildningsbeslut tillämpas på anläggningsbeslut. Behöriga att överklaga är sakägare. När det gäller anläggningsbeslut och beslut om in- ställande av förrättning som begärts av hyresgästorganisation, får

organisationen föra talan i likhet med vad som gäller för sakägare. 15 kap. 2 å andra stycket och 15 kap. 6 å tredje stycket FBL innehåller ytterligare bestämmelser om vem som utöver sakägare får överklaga vissa beslut. Mot beslut att förordna särskild förrättnings- man enligt 4 å andra stycket AL skall talan föras särskilt på sätt och inom tid som anges i 15 kap.2 å FBL.

Av 31 å AL framgår att bestämmelserna i 16— 18 kap. FBL om rättegången i fastighetsbildningsmål äger motsvarande tillämpning på mål som fullföljts enligt 30 å AL.

2.3. Lagen om förvaltning av samfälligheter

2.3.1. Inledning

Till skillnad från EVL innehåller AL inga regler om förvaltning. I stället tillämpas bestämmelserna i lagen (1973: 1150) om förvaltning av samfälligheter (SFL) på en gemensamhetsanläggning som är inrättad enligt AL. SFL gäller även vid förvaltningen av vissa andra samfälligheter än enligt AL. Den ersätter i princip lagen ( 1921:299 ) om bysamfälligheter, förvaltningsreglema i lagen ( 1966:700 ) om vissa gemensamhetsanläggningar samt 2 kap. EVL. SFL anvisar två olika förvaltningsforrner, delägarförvaltning och föreningsförvaltning.

2.3.2. Delägarförvaltning

Delägarförvaltning är den förvaltningsforrn som gäller om inte en samfällighetsförening bildas. Vid delägarförvaltning beslutar delägarna gemensamt. Kan delägarna inte enas i fråga om viss förvaltningsåtgärd, skall fastighetsdomstolen efter ansökan förordna någon att hålla sammanträde med delägarna för att avgöra frågan genom majoritetsbeslut, se vidare 6—10 åå SFL.

2.3.3. Föreningsförvaltning

Bestämmelser om föreningsförvaltning finns i 17—65 åå SFL. Vid föreningsförvaltning bildas en sammanslutning, samfällighetsför— ening, som kan förvärva rättigheter och ikläda sig skyldigheter och vars medlemmar utgörs av delägarna. Föreningens ändamål är att förvalta den samfällighet för vilken den bildats. Ändamålet utgör i princip ramen för samfällighetsföreningens befogenheter Huvudprin- cipen för föreningsförvaltningen är enligt 19 å att den skall bedrivas

på ett sådant sätt att den tillgodoser medlemmarnas gemensamma bästa men också varje medlems enskilda intresse i skälig omfattning.

Initiativ till en samfällighetsförening kan tas av delägare eller av lantmäterimyndigheten i samband med en förrättning, om det är av väsentlig betydelse från allmän synpunkt att en samfällighetsförening bildas. En samfällighetsförening bildas vid sammanträde genom att delägarna antar stadgar och utser styrelse. Enligt 27 å blir föreningen en juridisk person när den registreras hos länsstyrelsen i det län styrelsen har sitt säte.

F öreningsstämman

De grundläggande förvaltningsbesluten som rör samfälligheten fattas på föreningsstämman av medlemmarna. Föreningsstämman skall enligt 41 å godkänna inkomst- och utgiftsstaten. Däremot behöver inte föreningsstämman godkänna den framlagda debiteringslängden för att den skall få rättsverkan mot medlemmarna. Föreningsstämman kan fatta beslut som är bindande för minoriteten. Omröstning sker enligt 49 å i första hand efter huvudtalet. Vid avgörande av en fråga som har ekonomisk betydelse skall emellertid omröstning ske efter delägarfastigheternas andelstal, om någon delägare begär det. Enligt en spärregel får en medlems röstetal inte överstiga en femtedel av det sammanlagda röstetalet för samtliga närvarande röstberättigade medlemmar. I vissa fall krävs kvalificerad majoritet, dvs. två tredjedelar av de avgivna rösterna, 51 och 52 åå. I övrigt fattas beslut med enkel majoritet. Enligt 49 å andra stycket får ett ombud inte företräda mer än en medlem.

Styrelsen

Styrelsen skall bestå av en eller flera ledamöter. När det finns skäl till det får länsstyrelsen enligt 31 å förordna att styrelsen skall bestå av flera ledamöter än som anges i stadgarna. Länsstyrelsen får utse en ledamot eller, om synnerliga skäl föreligger, flera ledamöter i styrelsen. Om en styrelseledamots uppdrag gått ut eller en styrelsele— damot är förhindrad att utöva uppdraget, får länsstyrelsen enligt 33 å utse syssloman i ledamots ställe. Finns ingen styrelseledamot att tillgå får sysslomannen ensam företräda föreningen som styrelse. Styrelsens uppgift är att verkställa de beslut som fattas på föreningsstämman samt att ha hand om den löpande förvaltningen. Styrelsen är skyldig att följa SFL, stadgarna och föreningsstämmo- beslut såvida inte beslutet strider mot SFL, annan lag eller stadgarna,

35 å SFL. Styrelsen får i princip anses skyldig att även följa anläggningsbeslutet.

Styrelsen är — liksom firmatecknaren — enligt 37 å behörig att företräda föreningen i förhållande till tredje man. Vissa särskilt betydelsefulla rättshandlingar såsom överlåtelse av fast egendom, ansökan om inteckning i fast egendom eller upplåtelse med nyttjan- derätt av sådan egendom för längre tid än fem år har undantagits från styrelsens behörighet, såvida inte stadgarna eller föreningsstämmo- beslut ger ett sådant bemyndigande. Styrelsen har vidare behörighet att ingå överenskommelser enligt 43 å AL med fastighet som inträder i eller utträder ur gemensamhetsanläggningen eller får sitt andelstal ändrat.

Styrelsen skall upprätta inkomst- och utgiftsstat för föreningen och lägga fram den för föreningsstämman för godkännande. Om inte annat föreskrivs i stadgarna skall styrelsen upprätta en debiterings- längd, som visar det belopp som skall uttaxeras, vad varje medlem skall betala och när betalning skall ske. Styrelsen är enligt 43 å skyldig att upprätta och lägga fram särskild debiteringslängd om inte det finns tillgängliga medel för att betala klar och förfallen skuld som föreningen svarar för. Gör inte styrelsen detta blir styrelseleda- möterna solidariskt ansvariga för skulden.

Förvaltning av flera samfälligheter m.m.

I 55å finns en bestämmelse som gör det möjligt att bilda en samfällighetsförening för att ha hand om förvaltningen av flera samfälligheter. Reglerna har i första hand kommit till för att skapa en rationell förvaltning när samma fastigheter ingår i ett flertal associationer. Gäller olikhet i fråga om delaktigheten i samfällighe- terna, finns särskilda bestämmelser för den gemensamma förvaltning- en. 57 å innehåller en bestämmelse om att samfällighetsföreningar kan avtala om fusion och 58—59 åå innehåller regler om detta för- farande. Enligt 19 å ALp kan äldre typer av samfälligheter under vissa förutsättningar gå över till förvaltning enligt SFL.

Överklagande

Länsstyrelsens beslut att förordna och entlediga styrelseledamot i samfällighetsförening enligt 31 å första stycket första och tredje punkten och 32 å, att förordna syssloman enligt 33 å första stycket, att upplösa samfällighetsförening eller avveckla samfällighets verksamhetsgren enligt 61 och 64 åå får överklagas hos regeringen,

vilket framgår av 67 å andra stycket.

Länsstyrelsens beslut i övrigt får enligt 67 å tredje stycket över- klagas hos allmän förvaltningsdomstol. Prövningstillstånd krävs numera vid överklagande till kammarrätt.

Frågan huruvida samfällighetsförening skall bildas eller inte kan inte göras till föremål för omröstning bland delägarna. Förenings- bildning skall alltid ske om initiativ därtill tas av delägare eller av lantmäterimyndigheten i den ordning som anges i 20 å. I övrigt gäller enligt 53 å att styrelseledamot, medlem eller innehavare av rättighet i delägarfastighet vars rätt berörs kan klandra sammanträdesbeslut genom att väcka talan mot övriga delägare hos fastighetsdomstolen. Grunder för klander är att beslutet inte tillkommit i behörig ordning eller att det strider mot SFL eller annan författning eller mot stadgarna. Grundas talan på att beslutet inte tillkommit i behörig ordning eller att det eljest kränker endast medlems eller rättig- hetshavares rätt skall talan väckas inom fyra veckor från beslutets dag vid påföljd att beslutet annars är gällande. När talan väckts kan fastighetsdomstolen förordna om inhibition.

Anser medlem att uttaxering inte överensstämmer med SFL, stadgarna eller föreningsstämmobeslut får han enligt 46 å väcka talan mot föreningen om rättelse hos fastighetsdomstolen inom fyra veckor från den dag då debiteringslängden lades fram på föreningsstämma.

2.4. Annan lagstiftning om fastighetssamverkan

2.4.1. Servitut enligt jordabalken

Bestämmelserna om servitut i 14 kap. jordabalken (JB) bygger på att ett frivilligt rättsförhållande etableras mellan fastigheter. Om det är ägnat att främja en ändamålsenlig markanvändning får enligt 14 kap. 1 å JB i fastighet genom servitut upplåtas rätt för ägaren av fastighet (den härskande fastigheten) att i visst hänseende nyttja eller på annat sätt ta i anspråk en annan fastighet (den tjänande fastigheten) eller byggnad eller annan anläggning som hör till denna eller att råda över den tjänande fastigheten i fråga om dess användning i visst hänseende (servitut). Att servitutet skall främja en ändamålsenlig markan- vändning innebär att upplåtelsen typiskt sett skall leda till en positiv nettoeffekt, dvs. nyttan skall vara större än skadan. Servitut får endast avse ändamål som är av stadigvarande betydelse för den härskande fastigheten och får inte förenas med skyldighet för den tjänande fastigheten att fullgöra annat än underhåll av väg, byggnad eller annan anläggning som avses med servitutet.

2.4.2. Servitut enligt fastighetsbildningslagen

I 7 kap. FBL finns bestämmelser om bildande, ändring och upp- hävande av servitut. För servitutsbildning gäller även villkoren för fastighetsbildning i 3 kap. och de allmänna bestämmelserna om fastighetsreglering i 5 kap. Detta innebär att servitut enligt FBL har inslag av tvångskaraktär. Servitutsbegreppet är i princip detsamma som i JB, men servitut som bildas genom fastighetsreglering skall vara av väsentlig betydelse för fastighets ändamålsenliga användning, 7 kap. 1 å första stycket FBL. Vidare krävs att fastighetsbildnings- servitut leder till en positiv nettoeffekt i det enskilda fallet. Servitut får inte bildas för viss tid eller göras beroende av villkor, men kan begränsas till att gälla endast så länge ändamålet inte tillgodoses på annat sätt. Enligt andra stycket i samma paragraf får servitutet inte heller innefatta en skyldighet för ägaren av den tjänande fastigheten att t.ex. underhålla en väg utan att en överenskommelse finns.

Regelsystemen för servitut har samordnats avseende tvångsåt— gärder. Servitut enligt 7 kap. FBL kan därför bildas inte endast vid ändringar i fastighetsindelningen utan även vid fristående förrätt- ningar. I 7 kap. 2 å finns vissa begränsningar i dessa möjligheter. Enligt tredje stycket får servitut som kan upplåtas efter prövning vid särskild förrättning bildas genom fastighetsreglering endast om åtgärden sker i samband med annan fastighetsbildningsåtgärd och är av betydelse för denna. Bestämmelsen syftar i första hand på de servitutsliknade rättigheter som upplåts enligt 3 kap. EVL och AL. När fråga uppkommer om att bilda servitut som fristående åtgärd har det alltså ansetts att det inte fumiits anledning att bryta systemen inom andra lagars tillämpningsområden.

I förarbetena till AL ( prop. 1973:160 5. 207) uttalas att det bör vara möjligt att vid fristående fastighetsreglering bilda servitut till förmån för flera fastigheter, om det inte föreligger något aktuellt behov av att samtidigt lösa frågan om utförande och drift av anläggningen på servitutsområdet. Däremot synes det inte möjligt att genom sådan förrättning bilda servitut avseende rätt för en fastighet att bygga väg över annan fastighet motsvarande den i 49 å AL.

Bestämmelser om ändring och upphävande av servitut finns i 7 kap. 3—10 åå FBL. Genom 9 å andra stycket begränsas möjlig- heterna att ändra och upphäva servitut genom fastighetsreglering när servituten tillkommit bl.a. enligt EVL eller AL eller motsvarande äldre lagstiftning. Fastighetsreglering kan i dessa fall ske endast i samband med annan fastighetsbildningsåtgärd och om den är av betydelse för denna. Bakgrunden till denna reglering är att nämnda lagstiftning medger omprövning av servitut och det därför inte finns några mer framträdande behov att tillåta ändring och upphävande

enligt bestämmelserna i 7 kap. FBL . Samtidigt har man ansett att det skulle innebära en onödig omgång att begära särskild förrättning enligt specialbestämmelserna varje gång en åtgärd beträffande ett sådant servitut aktualiserades i samband med fastighetsbildning.

2.4.3. Lagen om jaktvårdsområden

I syfte att främja jaktvården och jakträttsinnehavarnas gemensamma intressen genom en samordning av jakten kan enligt lagen ( 1980:894 ) om jaktvårdsområden två eller flera fastigheter eller delar av fastig- heter sammanföras till ett jaktvårdsområde och jakträttsinnehavare inom detta bilda en jaktvårdsområdesförening. För bildande av jaktvårdsområde krävs att en på visst sätt kvalificerad majoritet av fastighetsägarna medger det. Det krävs också att bildandet är lämpligt med hänsyn till markområdets belägenhet och omfång, viltstammen samt förhållandena i övrigt. Det ställs även upp ett slags väsentlig- hetsvillkor på så sätt att i ett jaktvårdsområde får inte tas in någon fastighet som med hänsyn till omfång eller användning eller av annan orsak saknar betydelse för jaktvård. Länsstyrelsen har ett avgörande inflytande och meddelar t.ex. beslut om bildande av jaktvårdsområde, fastställer stadgar för jaktvårdsområdesföreningar och beslutar om upplösning av sådana föreningar.

2.4.4. Lagen om fiskevårdsområden

I syfte att samordna fiskets bedrivande och fiskevården och främja fiskerättsinnehavarnas gemensamma intressen kan enligt lagen ( 1981:53 ) om fiskevårdsområden fiske som tillhör eller utgör två eller flera fastigheter sammanföras till ett fiskevårdsområde och fiskerättsinnehavare inom detta bilda en fiskevårdsområdesförening. Enligt 6 å gäller ett opinionsvillkor för bildandet av ett fiskevårdsom- råde. Om sålunda ägarna av det fiske som det är fråga om mer allmänt motsätter sig bildandet och har beaktansvärda skäl för det får fiskevårdsområdet inte bildas. Vid prövningen skall främst deras mening beaktas, vilkas fiskeutövning påverkas mest av bildandet. Avsteg får dock göras från villkoret om behovet av att bilda fiskevårdsområdet är synnerligen angeläget. Ett ytterligare villkor är att bildandet är lämpligt med hänsyn till vattenområdets och fiskets beskaffenhet och omfattning samt förhållandena i övrigt. Beträffande prövningsförfarandet och förvaltningsorganisation fimis liknande bestämmelser som i lagen om jaktvårdsområden.

2.4.5. Vattenlagen

Vattenlagen (1983z291, VL) innehåller regler om anslutning och deltagande i olika vattenföretag, däribland även tvångsregler. I 3 kap. VL anges de allmänna förutsättningarna för vattenföretag. En av dessa förutsättningar är att företaget får komma till stånd endast om fördelarna från allmän och enskild synpunkt överväger kostnader samt skador och olägenheter, dvs. ett båtnadsvillkor.

För markavvattningsföretag gäller enligt 5 kap. 1 å VL följande. Ansöker någon om tillstånd till markavvattningsföretag skall, om det begärs av ägaren till en annan fastighet och det prövas lämpligt, företaget utformas så att det blir till nytta även för denna fastighet. Ägare av fastigheter för vilka markavvattningen medför nytta skall delta i företaget. Skyldigheten att delta i annan markavvattning än dikning har dock begränsats såtillvida att den endast gäller om det begärs av ägare till fastigheter som får mer än hälften av den beräknade nyttan av företaget. För utförande och drift av företaget utgör deltagarna en samfällighet. Kostnaderna skall fördelas mellan deltagarna på grundval av andelstal som bestäms efter vad som är skälig främst med hänsyn till den nytta var och en har av företaget.

Regler för bevattningssamfälligheter finns i 6 kap. VL. Enligt 6 kap. 3 å får vattendomstolen, om det är lämpligt, bestämma att gemensamma anläggningar skall inrättas för samtliga eller vissa av dem som skall ingå i samfälligheten. Villkoren för inrättandet framgår av 6 kap. 4 å. En gemensam anläggning får endast inrättas för sådan deltagare i samfälligheten för vilka det är av väsentlig betydelse att ha del i anläggningen. Utöver väsentlighetsvillkoret finns ett opinionsvillkor, som innebär att en gemensam anläggning inte får inrättas om de som skall delta i anläggningen mera allmänt motsätter sig åtgärden och har beaktansvärda skäl för det. Även vid denna prövning skall främst deras mening beaktas som har störst nytta av åtgärden. Opinionsvillkoret gäller inte om behovet av anläggningen är synnerligen angeläget för att tillgodose motstående allmänna och enskilda intressen. En gemensam anläggning och rätt till utrymme är samfällda för de som deltar i anläggningen. Deltagar- na svarar gemensamt för utförande och drift av anläggningen. Kostnadsfördelning mellan deltagarna sker efter vad som är skäligt med hänsyn till främst den mängd vatten som var och en får ta ut enligt meddelat tillstånd. Om särskilda skäl föreligger får särskilda andelstal bestämmas för viss del av verksamheten. Om det är lämpligt får kostnaderna för driften fördelas genom avgifter som beräknas på grundval av den omfattning som varje deltagare använder anläggningarna.

2.4.6. Lagen om exploateringssamverkan

Lagen ( 1987:11 ) om exploateringssamverkan år ett annat exempel på fastighetssamverkan som innefattar tvångsåtgärder. Lagen bygger på tanken att ägare till fastigheter med mark inom ett visst område gemensamt ställer i ordning mark för bebyggelse i syfte att ge- nomföra detaljplanen och därvid fördela resultatet av en exploatering på ett rättvist sätt mellan de deltagande fastigheterna. Ökningen av markvärdet och kostnaderna för exploateringen fördelas genom andelstal, som bestäms efter vad som är skäligt med hänsyn främst till arealen av den för exploatering tillgängliga marken av fastigheten som ingår i samverkansområdet.

Det är ytterst konununen som avgör om exploateringssamverkan får ske. Kommunen skall enligt 6 kap. 2 å plan— och bygglagen (1987:10) ange den huvudsakliga avgränsningen av samverkansom- rådet. I övrigt får exploateringssamverkan inte beslutas om ändamålet med samverkan lämpligen kan tillgodoses på annat sätt eller olägen- heterna av samverkan från allmän eller enskild synpunkt överväger de fördelar som kan vinnas. Exploateringssamverkan får heller inte beslutas om ägarna till marken inom samverkansområdet mera allmänt motsätter sig sådan samverkan och har beaktansvärda skäl för detta. Den som äger mark inom samverkansområdet har rätt att delta i exploateringssamverkan om han begär det, såvida han inte endast har del av samfälld mark till obetydligt värde. Deltagandet är frivilligt. Under vissa i lagen angivna förutsättningar kan förordnas att fastigheter som inte ingår i exploateringssamfälligheten helt eller delvis skall avstås och överföras till en eller flera fastigheter eller bilda en samfällighet för de deltagande fastigheterna. De mark- överföringar som krävs, oavsett om det är fråga om inlösen från fastigheter som inte deltar, marköverföringar mellan deltagarfastig- heter eller överföring av allmän platsmark till kommunen sker genom fastighetsreglering. Frågor om exploateringssamverkan prövas vid förrättning av lantmäterimyndigheten. Exploateringssamfälligheten förvaltas av en samfällighetsförening som således ansvarar för att exploateringen genomförs.

Lagen om exploateringssamverkan är föremål för översyn av plan- och byggutredningen (dir. 1994z65).

2.5. Plan— och bygglagen

Planläggning m.m.

Enligt 1 kap. 2 å plan- och bygglagen (1987:10, PBL) är det en kommunal angelägenhet att planlägga användningen av mark och vatten. Planmonopolet ger kommunerna möjlighet att med hjälp av olika planforrner styra bebyggelseutvecklingen, något som i sin tur har betydelse för hur väghållningen organiseras. Av 1 kap. 3 å fram- går plansystemet samt skyldigheten för varje kommun att ha en aktuell översiktsplan. Översiktsplanen, som inte är bindande för genomförandefrågor, skall i stort ange hur mark- och vattenområden är avsedda att användas och hur bebyggelseutvecklingen bör ske. Regleringen av markens användning och bebyggelsen inom kommu- nen sker genom detaljplaner. För begränsade områden av kommunen som inte omfattas av detaljplan får områdesbestämmelser antas, om det behövs för att syftet med översiktsplanen skall uppnås eller för att säkerställa att riksintressen enligt lagen (1987: 12) om hushållning med naturresurser m.m. tillgodoses. Fastighetsplaner får antas för att underlätta genomförandet av detaljplaner.

Vid planläggningen och vid tillämpningen av PBL i övrigt skall kommunen enligt 1 kap. 5 å beakta både allmänna och enskilda intressen om inte annat är föreskrivet. I 2 kap. finns bestämmelser om de allmänna intressen som skall beaktas vid planläggning och lokalisering av bebyggelse. Av 2 kap. 1 å framgår att planläggningen skall ske så att den främjar en från allmän synpunkt lämplig utveckling och ger förutsättningar för en från social synpunkt god bostads-, arbets-, trafik- och fritidsmiljö. Enligt 2 kap. 4 å andra stycket skall det inom eller i nära anslutning till områden med sammanhållen bebyggelse finnas lämpliga platser för lek, motion och annan utevistelse samt möjligheter att anordna en rimlig samhällsser- vice och kommersiell service. Det är alltså med utgångspunkt i dessa bestämmelser som t.ex. grönområden och lekplatser planeras.

I 3 kap. PBL finns regler om egenskapskrav vid åtgärder på byggnader, andra anläggningar, tomter och allmänna platser. Vissa regler tar särskilt sikte på trafiksäkerheten. I 3 kap. 2 å anges att byggnader skall placeras och utformas så att de eller deras avsedda användning bl.a. inte inverkar menligt på trafiksäkerheten, jfr 47 å VägL. I 3 kap. 15—18 åå finns bestämmelser om hur tomter och allmänna platser skall anordnas och vilka krav som kan ställas på skötsel och underhåll bl.a. för att olägenheter för trafiken inte skall

uppkomma.

Allmän plats och vissa andra begrepp i PBL

Med allmän plats avses i PBL gator, vägar, torg, parker och övriga områden som är allmänt tillgängliga och avsedda för gemensamt behov inom planområdet eller inom ett större område. Med gata avses områden i en detaljplan avsedda för fordons- och gångtrafik, om kommunen enligt planen skall vara huvudman för allmänna platser. Med väg avses motsvarande områden om kommunen inte är huvudman för allmänna platser. Detta kan gälla både allmänna och enskilda vägar. Kvartersmark är all mark inom ett planområde som inte är allmän plats eller vattenområde.

Detaljplanen

I en detaljplan skall enligt 5 kap. 3å PBL redovisas och till gränserna anges allmänna platser, kvartersmark och vattenområden. Om kommunen är huvudman för allmänna platser, vilket enligt 6 kap. 26 å är huvudregeln, skall användning och utformning av dessa anges i planen. Om kommunen inte skall vara huvudman, skall detta enligt 5 kap. 4 å anges i detaljplanen. Enligt 5 kap. 7 å 12 får i detaljplanen meddelas bestämmelser om principerna för fastig- hetsindelningen och för inrättande av gemensamhetsanläggningar. Även enskilda vägar enligt EVL torde avses.

Detaljplanens rättsverkan

Detaljplanen har rättsverkan i olika avseenden, t.ex. när det gäller kommunens rätt att lösa mark för gator och allmänna platser samt expropriativa effekter när detaljplaner skall genomföras i exploate- ringssamverkan. Detaljplanen är bindande för kommunens prövning av lovansökningar. Planen med tillhörande genomförandebeskrivning kan sägas vara negativt bindande vid inrättande av en gemensam— hetsanläggning enligt AL eller byggandet av en väg enligt EVL. En sådan anläggning får inte inrättas i strid mot planen, såvida det inte är fråga om en mindre avvikelse. Detaljplanen är däremot inte positivt bindande, dvs. den kan inte i sig tvinga fram inrättandet av en anläggning.

Plangenomförande

I PBL finns grundläggande regler för plangenomförande i fall då kommunen är huvudman för allmänna platser. Om kommunen inte är huvudman finns egentligen ingen reglering i PBL utan plangenom- förandet förutsätts ske genom annan lagstiftning. I PBL finns emellertid påtryckningsmedel i form av t.ex. bestämmelser om förbud mot bygglov i vissa fall enligt 5 kap. 8å och krav för bygglov enligt 8 kap. 11 å.

Enligt 5 kap. 10 å skall till detaljplan fogas planbeskrivning och genomförandebeskrivning. Genomförandebeskrivningen skall enligt 6 kap. 1 å redovisa de organisatoriska, tekniska, ekonomiska och fastighetsrättsliga åtgärder som behövs för ett samordnat och ändamålsenligt genomförande av detaljplanen. Gemensamhetsanlägg- ningar eller vägföreningar som finns eller som kommunen planerar skall inrättas bör anges i genomförandebeskrivningen.

Genomförandebeskrivningen har ingen självständig rättsverkan utan talar om hur kommunen anser att genomförandefrågorna bör lösas. Den är endast vägledande för förrättningsmyndighetens beslut. Även inom områden utan detaljplan kan det naturligtvis vara aktuellt för kommunen att utreda genomförandefrågor, men någon lagreglering om detta finns inte.

Områdesbestämmelser

Områdesbestämmelser kan antas för begränsade områden som inte är detaljplanelagda. Med områdesbestämmelser får regleras bl.a. grunddragen för användningen av mark- och vattenområden för bebyggelse eller för fritidsanläggningar, kommunikationsleder och andra jämförliga ändamål samt användning och utformning av allmänna platser. Områdesbestämmelsema är negativt bindande vid inrättandet av en gemensamhetsanläggning och byggandet av en väg enligt EVL.

Fastighetsplanen

Fastighetsplanen kan sägas vara ett medel att genomföra detaljplaner. Om kommunen vill att vissa delar av genomförandebeskrivningen skall få rättsverkan, kan en fastighetsplan antas. Vanligtvis upprättas fastighetsplanen först när kommunen i samrådsförfarandet märker att det finns problem med genomförandefrågorna. Men det fimis också kommuner som mer regelmässigt upprättar fastighetsplaner. I

fastighetsplanen kan enligt 6 kap. 3 å meddelas bestämmelser om fastighetsindelningen och om servitut, ledningsrätt och liknande särskilda rättigheter samt om gemensamhetsanläggningar. Frågor om fastighetssamverkan kan alltså prövas i planen. Om fastighetsplanen reglerar inrättandet av en gemensamhetsanläggning skall enligt 6 kap. 4 å tredje stycket PBL 5 och 6 åå AL tillämpas, dvs. väsentlighets- och båtnadsvillkoren. Dessa villkor skall prövas i planärendet och måste vara uppfyllda för att bestämmelser om gemensamhetsanlägg— ningar skall få meddelas i fastighetsplanen. Vid en förrättning enligt AL skall därför inte dessa villkor prövas på nytt, så länge den be- dömning som gjorts i fastighetsplanen kan anses aktuell och för- rättningen görs före utgången av genomförandetiden.

Enligt 6 kap. 5 å får en fastighetsplan inte strida mot detaljplanen. Mindre avvikelser får dock göras om syftet med detaljplanen inte motverkas.

I 6 kap. 6 å anges att i den mån det behövs med hänsyn till syftet med fastighetsplanen skall i planen anges bl.a. de anläggningar som skall utgöra gemensamhetsanläggningar, de fastigheter som skall delta i gemensamhetsanläggningarna och de utrymmen som skall tas i anspråk för dessa. I motiven till paragrafen anfördes bl.a. att fastighetsbildningsmyndigheten inte är helt bunden till vad som anges i fastighetsplanen. Om det vid en förrättning t.ex. visar sig att fler fastigheter bör anslutas till en anläggning än vad som anges är det förrättningsmannens sak att göra en självständig bedömning enligt AL, prop. 1985/86:1 s. 641 . Om det däremot är fråga om att ansluta färre fastigheter torde möjligheterna till avsteg vara mer begränsade eftersom det kan påverka den bedömning av båtnadsvillkoret som har gjorts i fastighetsplaneärendet, se Didön m.fl., Plan— och bygglagen . En kommentar, s. 350.

Exploatörsreglema

I 6 kap. 18 å PBL regleras skyldigheten för fastighetsägare som äger obebyggd mark som enligt detaljplanen är avsedd för allmän plats, att utan ersättning upplåta marken. Förutsättningarna är dels att marken behövs för att kvartersmark som tillhörde fastighetsägaren när planen antogs skall kunna användas för avsett ändamål, dels att kommunen inte skall vara huvudman för allmänna platser. Enligt 6 kap. 19 å får länsstyrelsen på ansökan av kommunen förordna att mark, som för områdets ändamålsenliga användning enligt upprättat förslag till detaljplan behövs för sådana allmänna platser för vilka kommunen är huvudman, utan ersättning skall avstås till kommunen. Även när kommunen inte är huvudman kan länsstyrelsen på ansökan

av kommunen förordna att mark skall upplåtas utan ersättning. För- ordnande enligt paragrafen får meddelas endast i den mån det kan anses skäligt med hänsyn till den nytta markens ägare kan väntas få av planen och till övriga omständigheter. Marken får inte tas i anspråk förrän den behöver användas för avsett ändamål.

Upplåts marken, ligger äganderätten kvar hos den ursprunglige ägaren. Det finns inte heller någon skyldighet att ställa i ordning och upplåta allmänna platser till allmän användning, vilket är fallet då kommunen är huvudman. Visserligen kan en vägförening eller en anläggningssamfällighet inrättas, men det är inte en förutsättning för att detaljplanen skall antas (Didön m.fl. 3.3. S. 361). Den praktiska innebörden av ett förordnande när det gäller annan huvudman än kommunen torde normalt vara att en upplåtelse säkerställs enligt den lag som tillämpas för markens ianspråktagande, t.ex. AL, jämför SOU 1979:66 s. 762 . Förordnandet får i första hand sin betydelse när ersättning för utrymme enligt AL skall bestämmas.

Huvudmannaskapet för allmänna platser

Som nämnts skall enligt 6 kap. 26 å första stycket PBL kommunen vara huvudman för allmänna platser inom områden med detaljplan, om det inte finns särskilda skäl till annat. Annan än kommunen kan alltså vara huvudman. Kommunens möjlighet att avsäga sig huvud- mannaskapet skall i princip användas endast inom områden där man tidigare använde byggnadsplan, t.ex. områden med fritidsbebyggelse. I förarbetena (prop. 1985/86:1 s. 566) angavs att kommunen i en och samma plan måste bestämma sig för att antingen vara eller inte vara huvudman för allmänna platser. Kommunen betraktas som huvudman även för gatumark som är allmän väg och där staten är väghållare. Om staten inte längre skall vara väghållare innebär detta att huvud— mannaansvaret faller tillbaka på kommunen. Vidare angavs att delat huvudmannaskap inte kan förekomma inom en och samma plan.

Lösen av mark som skall användas till allmänna platser

I 6 kap. 17 å har kommunen tillagts rätt att lösa mark som enligt en detaljplan skall användas för allmänna platser för vilka kommunen är huvudman. Motsvarande bestämmelser för det fall att annan än kommunen är huvudman finns inte i PBL utan i AL och EVL. Kommunen har inte någon liknande rätt till mark inom områden som inte är detaljplanelagda.

Enligt PBL har fastighetsägaren en ovillkorlig rätt att påkalla

inlösen av mark som skall användas för annat än enskilt byggande. Enligt 14 kap. 1 å första stycket gäller sålunda att mark, som enligt en detaljplan skall användas för allmänna platser för vilka kommunen är huvudman samt annan mark som enligt planen skall användas för annat än enskilt bebyggande, är kommunen skyldig att lösa, om fastighetsägaren begär det. Mark som enligt en detaljplan skall användas för allmänna platser för vilka någon annan än kommunen är huvudman, är väghållaren skyldig att förvärva med äganderätt, nyttjanderätt eller annan särskild rätt, om fastighetsägaren begär det. Väghållaren får bestämma med vilken rätt förvärvet skall ske. Det finns inget som hindrar väghållaren från att i stället för inlösen för- söka få marken upplåten enligt AL eller EVL. För enskilda vägar och övriga allmänna platser kan det vara en vägförening eller en samfällighet enligt AL som är väghållare. Finns det ingen väg- förening eller samfällighet som kan lösa marken har fastighetsägaren initiativrätt till bildandet av sådana enligt 78 å första stycket EVL resp. 18 å första stycket 2 AL.

Om detaljplanen medger tillfällig användning av mark gäller lösenskyldigheten avseende den marken inte under den tid som den tillfälliga markanvändningen får pågå, 14 kap. 1 å andra stycket PBL. Undantaget är motiverat bl.a. av att olägenheterna för fastighetsägaren har mildrats av att denne kan använda marken på annat sätt än vad som är tänkt på längre sikt. Väghållaren skulle annars riskera att få lösa in ett markområde som på längre sikt är reserverat för ett vägområde.

Ingripanden

Byggnadsnämnden har möjlighet att ingripa enligt 10 kap. 15 å när skyldighet att utföra arbete eller vidta åtgärd på grund av bestäm- melser i PBL eller föreskrifter som meddelats med stöd av lagen har underlåtits. Enligt 10 kap. 17å PBL får byggnadsnämnden, med vissa begränsningar, inom område med detaljplan förelägga ägaren av en byggnad eller annan anläggning att ta bort eller vidta annan åtgärd med den, om den på grund av ändrade förhållanden har kommit att medföra stora olägenheter för trafiksäkerheten. Ägaren av en fastighet eller byggnad får också föreläggas att anordna stängsel eller ändra utfart eller annan utgång mot gator och vägar om det behövs med hänsyn till trafiksäkerheten. Ägaren har i allmänhet rätt till ersättning för den skada som han lider, 14 kap. 3 å. Bestämmel- serna i 10 kap. 17 å har samordnats med 40 och 52 åå VägL för att undvika kompetenskonflikter och dubbelprövning. Väglagens trafiksäkerhetsbestämmelser gäller endast utom detaljplan medan

bestämmelserna i PBL gäller inom detaljplan. Någon motsvarande samordning finns inte med trafiksäkerhetsbestämmelserna i 5 kap. EVL.

Samordningen mellan PBL och AL resp. EVL

5 kap. 36 å tredje stycket PBL innehåller en erinran om att beslut enligt vissa andra författningar än PBL inte får meddelas i strid mot detaljplan och områdesbestänunelser, jfr 9 å första stycket och 10 å AL och 4 å andra stycket EVL. I samband med att PBL infördes gjordes vidare följdändringar i 6 a och 18 åå AL. 6 a å AL anger när undantag från väsentlighets- och båtnadsvillkoren i 5 och 6 åå AL gäller, nämligen om det i en fastighetsplan har meddelats bestämmelser om en gemensamhetsanläggning och anläggningsbeslut meddelas under detaljplanens genomförandetid. I 18 å infördes en rätt för ägare av fastighet som enligt en detaljplan helt eller till viss del skall användas till allmän plats för vilken kommunen inte är huvudman att påkalla förrättning. Anledningen är att fastighetsägarna skall kunna se till att en huvudman som kan lösa marken utses genom att en förrättning enligt AL kommer till stånd. En liknande be- stämmelse finns i 78 å första stycket EVL.

2.6. Fastighetsbildningslagen

Allmänt om fastighetsbildning

Med begreppet fastighetsbildning avses alla de åtgärder i fastighets- bildningslagen (1970:988) som gör att fastighetsindelningen ändras eller servitut bildas, ändras eller upphävs. Enligt 2 kap. 1 å kan fastighetsbildning ske såsom fastighetsreglering, om den avser ombildning av fastigheter, och såsom avstyckning, klyvning eller sammanläggning om den avser nybildning av fastigheter. I 3 kap. 1 å föreskrivs att fastighetsbildning skall ske så att varje fastighet som nybildas eller ombildas blir varaktigt lämpad för sitt ändamål, varvid särskilt skall beaktas bl.a. att fastigheten får tillgång till erforderliga vägar utanför sitt område.

Fastighetsbildningens effekt på delaktighet i en gemensamhetsanlägg- ning

Vid avstyckning från fastighet till vilken hör andel i samfällighet eller servitut eller annan särskild rättighet kan lantmäterimyndigheten bestämma att andelen eller rättigheten i sin helhet eller till viss del läggs till styckningslotten, 10 kap. 4 å FBL. Undantagsvis får en rättighet som inte är lämplig att dela upp läggas till styckningsdelama gemensamt. Rätt att för utfart använda viss väg är ett exempel på en sådan rättighet.

Enligt huvudregeln i 10 kap. 4 å andra stycket hör andel och rättighet som avses i första stycket automatiskt till stamfastigheten i den män inte annat bestämts vid avstyckningen eller följer av 2 kap. 5 å eller särskilda föreskrifter.

I 11 kap. 5 å första stycket finns fördelningsbestämmelser liknande de i 10 kap. 4 å för klyvningsfallet. Dessa innebär att rättigheten skall i sin helhet läggas till en av lotterna eller fördelas mellan lotterna eller vissa av dem. Rättighet som inte är lämplig att fördela får läggas till flera lotter gemensamt. Enligt en bestämmelse i andra stycket gäller att rättighet som avses i första stycket hör till klyv- ningslottema gemensamt om inte annat bestämts vid klyvningen eller följer av 2 kap. 5 å eller särskilda föreskrifter.

Enligt 7 kap. 12 å FBL får lantmäterimyndigheten vid överföring av mark från en fastighet till vilken hör servitut eller annan särskild rättighet förordna att rättigheten skall tillhöra båda de fastigheter som berörs av fastighetsregleringen eller en av dem. Meddelas inte något förordnande gäller den automatiskt verkande regeln i 2 kap. 5 å.

Till särskilda rättigheter som avses med nu nämnda bestämmelser räknas servitutsliknande rättigheter som är knutna till fastigheter. Bestämmelserna gäller alltså rätt till anläggning enligt AL och 2 och 4 kap. EVL.

2 . 7 Väglagen

Väglagen (1971:948, VägL) gäller allmän väg. Vad som är allmän väg definieras i 1 å. Som allmän väg räknas väg som anläggs enligt VägL eller enligt lagen förändras till allmän, sådan för allmän samfärdsel upplåten väg som av ålder ansetts som allmän eller enligt äldre bestämmelser anlagts som eller förändrats till allmän väg, och som vid Vängs ikraftträdande hölls av staten eller kommun. Till väg hör vägbana och övriga väganordningar. Anordning, som stadigva- rande behövs för vägens bestånd, drift eller brukande och som kommit till stånd genom väghållarens försorg eller övertagits av

denne är väganordning. Den mark, som tagits i anspråk för väg- anordning, utgör vägområde. Enligt 4 å omfattar väghållning såväl byggande av väg som drift av väg. Väghållningen ankommer på staten såvida det inte förordnats att kommun i stället för staten skall vara väghållare inom sitt område eller del därav.

Regler om anslutning av enskild väg till allmän väg finns i 39—42 åå. Enskild körväg får enligt 39 å första stycket inte anslutas till allmän väg eller anslutningen ändras utan väghållningsmyndig- hetens tilllstånd. Väghållningsmyndigheten kan vidare enligt 40 å förordna att enskild vägs anslutning till allmän väg skall spärras av eller ändras och verkställa förordnandet, om det är nödvändigt med hänsyn till trafiksäkerheten och framkomligheten.

Enligt 41 å kan väghållningsmyndigheten i samband med tillstånd enligt 39 å eller i stället för förordnande enligt 40 å eller i samband med förordnande enligt sistnämnda paragraf meddela trafikföre- skrifter som förbjuder eller inskränker trafik med motordrivna fordon på den enskilda vägen eller del av denna. Om det finns särskilda skäl kan väghållningsmyndigheten medge undantag från sådana trafikföre— skrifter.

Av 42å framgår att bestämmelserna i 39—41 åå inte gäller enskilda vägar som är redovisade i detaljplan eller förutsatta i områdesbestämmelser.

Enligt 43 och 44 åå får inom vägområde inte utan väghållnings— myndighetens tillstånd vidtas byggnadsåtgärder och andra åtgärder som kan inverka menligt på trafiksäkerheten eller vara till olägenhet för vägens bestånd, drift, eller brukande m.m. Det krävs länsstyrel- sens tillstånd för att intill ett vägområde vidta byggnadsåtgärder och andra åtgärder som kan vara till olägenhet för vägens bestånd, drift eller brukande eller att sätta upp ljusanordningar som försämrar ljusförhållandena för trafiken på vägen. Bestämmelserna gäller inte inom områden med detaljplan och inte heller i fråga om åtgärder för vilka bygglov krävs.

Med vissa undantag får enligt 46å inte skyltar eller därmed jämförliga anordningar sättas upp utomhus inom ett avstånd av 50 meter från vägområdet utan länsstyrelsens tillstånd. I 47 å finns en bestämmelse om ”byggnadsfritt avstånd” intill vägområde, dvs. att inom ett avstånd av tolv meter från vägområde får inte utan länssty- relsens tillstånd vidtas byggnadsåtgärder eller andra åtgärder som kan inverka menligt på trafiksäkerheten. Länsstyrelsen kan, om det är nödvändigt med hänsyn till trafiksäkerheten, föreskriva att avståndet ökas, dock högst till femtio meter. I samma paragraf regleras förhållandena vid korsning i samma plan mellan bl.a. allmän väg och enskild väg som i större utsträckning används av allmänheten för trafik. Länsstyrelsens tillstånd krävs för åtgärder som inverkar

menligt på trafiksäkerheten. Krav på tillstånd gäller inte inom område med detaljplan eller i fråga om åtgärd som kräver bygglov.

Enligt 51 å gäller inte förbud enligt 45—48 åå i fråga om byggna- der, andra anläggningar eller anordningar eller åtgärder som lagligen har påbörjats innan förbudet började gälla. Med undantag för område inom detaljplan gäller enligt 52 å att om en byggnad, annan an- läggning eller anordning som är belägen inom område som avses i 45—47 åå på grund av ändrade förhållanden eller av annan anledning har kommit att medföra sådana olägenheter att begäran om tillstånd skulle ha avslagits, får länsstyrelsen meddela föreläggande att ta bort den eller vidta någon åtgärd med den. I fråga om byggnader gäller bestämmelserna bara om byggnaden kan flyttas utan svårighet eller är av ringa värde.

Vidare finns det i 53 å en bestämmelse som reglerar borttagande av träd eller buskar intill vägområde om dessa medför olägenheter för trafiksäkerheten. Länsstyrelsen kan besluta att tråden eller buskarna skall avlägsnas eller kvistas genom väghållningsmyndig- hetens försorg.

Regler om ersättnings- och inlösenskyldighet för väghållaren, dvs. staten eller kommunal nämnd, och andra frågor som hänger samman med trafiksäkerhetsbestämmelserna finns i 55—70 åå VägL.

2.8. Bestämmelser om bidrag till enskild väghållning

2.8.1. Förordningen (1989:891) om statsbidrag till enskild väghållning

Den statliga bidragsgivningen till enskild väghållning regleras i förordningen ( 1989:891 ) om statsbidrag till enskild väghållning. Vägverket har bemyndigats att meddela verkställighetsföreskrifter, VVFS 1990:4.

Enligt 1 å i förordningen kan bidrag lämnas till såväl byggande som drift av enskilda vägar. Av bestämmelsen i 2 å framgår att bidrag lämnas för enskilda vägar som inte är av obetydlig längd och som tillgodoser kommunikationsbehov för fast boende, näringslivet eller det rörliga friluftslivet. Bidrag lämnas ockå för vägar som är av väsentlig betydelse som genomfartsvägar eller som uppsamlingsvägar för fritidsbebyggelse.

Vägverket har ansvaret för hur statsbidraget skall fördelas mellan byggande och drift samt mellan länen. Det är vidare Vägverket som betalar ut bidragen och som har tillsynsansvar för att de utbetalda bidragen används på lämpligt sätt och för avsedda ändamål. Enligt

5 å är det länsstyrelsen som är ansvarig för prövningen om bidrag skall utgå och som upprättar och fastställer en femårsplan för byggande av enskilda vägar inom länet, för vilka statsbidrag kan lämnas. Planen upprättas på grundval av inkomna ansökningar om bidrag.

För att en väg skall få statsbidrag måste denna uppfylla vissa krav enligt förordningen och de föreskrifter som Vägverket meddelat. Dessa krav är bl.a. att — vägen skall ha en viss längd — vägen är ändamålsenlig — vägen kan klassas in i någon vägkategori — väghållningskostnadema är rimliga — väghållningen är ordnad i någon form av organisation.

Bidrag kan lämnas som byggnadsbidrag och som driftbidrag med högst vissa procentsatser av kostnaderna i mån av tillgång på medel. Byggnadsbidrag kan lämnas med högst 85 procent av byggnadskost- naderna om särskilda skäl finns och annars med högst 70 procent. Driftbidrag för vägar kan utgå beroende på vägens funktion, med högst 40—80 procent av kostnaderna.

Enligt 27 å bidragsförordningen skall vägar till vilka årliga driftbidrag lämnas hållas öppna för trafik och underhållas väl. Om en väg stängts av för trafik utan Vägverkets väg- och trafikregions medgivande eller om underhållet eftersatts får väg- och trafikregionen besluta att beviljat årligt driftbidrag inte skall betalas ut.

2.8.2. Kommunala bidrag

Även kommunerna lämnar bidrag till enskild väghållning. Varje enskild kommun avgör om bidrag skall lämnas och villkoren för dessa. Reglerna för denna bidragsgivning varierar därför mellan kommunerna.

2.9. Egendomsskyddet i regeringsformen

Genom en ändring i regeringsformen (SFS 1994:1468) som trätt i kraft den 1 januari 1995 har grundlagsregeln för egendomsskyddet i 2 kap. 18 å första stycket regeringsformen (RF) fått följande lydelse: ”Varje medborgares egendom är tryggad genom att ingen kan tvingas avstå sin egendom till det allmänna eller till någon enskild genom expropriation eller annat sådant förfogande eller tåla att det allmänna inskränker användningen av mark eller byggnad utom när

det krävs för att tillgodose angelägna allmänna intressen. ” I paragra- fen finns vidare regler om rätt till ersättning samt en hänvisning till allemansrätten.

Av såväl fri- och rättighetskommitténs betänkande ( SOU 1993:40 s. 90 ) som regeringens proposition ( prop. 1993/94:117 s. 12 ) till lagändringen framgår att avsikten varit att precisera det egendoms- skydd som Europakonventionen anger. Förutom ett skydd mot tvångsöverföring av egendom genom expropriation eller något annat sådant förfogande har skäl ansetts föreligga att utöka skyddet till att omfatta även rådighetsinskränkningar för mark och byggnader. Som en konsekvens av detta har även rätten till ersättning i dessa fall givits grundlagsskydd.

För EVL-utredningen är framför allt första stycket i 2 kap. 18 å RF av intresse. I specialmotiveringen i kommitténs betänkande s. 233 uttalades att egendomsskyddet har utformats så att det föreskrivs ett särskilt kvalifikationskrav för att sådana ingrepp som omfattas av bestämmelsen alls skall få ske. Där framhölls vikten av att tillgodose samhällets behov av mark för bostadsbyggande, trafikleder, rekrea- tion och andra liknande ändamål och anfördes att det självfallet måste finnas möjlighet att, som en sista utväg, tvångsvis ta i anspråk annans egendom eller begränsa ägarens möjligheter att fritt använda sin egendom. Vidare uttalades att det även måste vara möjligt att kunna vidta sådana åtgärder till förmån för enskild för att t.ex. anordna lämplig utfartsväg eller förhindra olämplig eller störande bebyggelse i grannskapet. Sådana ingrepp i annans egendom får emellertid ske endast för att tillgodose angelägna allmänna intressen. Kommittén nämnde bl.a. att samhällets behov av vägar och andra kommunika- tionsleder m.m. givetvis måste kunna tillgodoses.

I propositionen ( prop. 1993/94: 117 s. 16 ) uttalade regeringen att med angelägna allmänna intressen avsågs främst sådana ingrepp som är motiverade med hänsyn till naturvårds- och miljöintressen men även till totalförsvarsintressen samt ingrepp för att tillgodose samhäl- lets behov av mark för bostäder och gator och andra kommunika- tionsleder m.m. Under remissbehandlingen efterfrågades en närmare precisering av när inskränkningar skall anses tillåtna. Regeringen delade emellertid kommitténs uppfattning att det slutliga ställnings- tagandet till vad som är ett angeläget allmänt intresse får göras från fall till fall i enlighet med vad som kan anses acceptabelt i ett demokratiskt samhälle. Vidare hänvisades till att kommittén funnit att gällande lagstiftning som medger ingrepp i annans egendom av det slag som regleras i bestämmelsen kan anses uppfylla det uppställda kvalifikationskravet. Regeringen konstaterade därefter att något behov av följdändringar i gällande lagar därför inte fanns.

Enligt 11 kap. 14å RF gäller att om en domstol eller annat

offentligt organ finner att en föreskrift står i strid med bestämmelse i grundlag eller annan överordnad författning eller att stadgad ordning i något väsentligt hänseende har åsidosatts vid dess tillkomst, får föreskriften inte tilllämpas. Har riksdagen eller regeringen beslutat föreskriften, skall tillämpning dock underlåtas endast om felet är uppenbart.

2.10. Förmånsrätt

När vägar och andra gemensamhetsanläggningar av större omfattning skall anläggas eller iordningställas i egen regi av en samfällighet kan det bli aktuellt med lånefinansiering. Långivarens fordran säkerställs genom att samfälligheten har förmånsrätt för sina fordringar. Om t.ex. en vägförening är låntagare behöver långivaren endast kräva föreningen på betalningen, som i sin tur kan ta ut beloppet ur de deltagande fastigheterna med förmånsrätt.

Bestämmelser om detta finns i lagen ( 1939:609 ) om förmånsrätt för vissa fordringar enligt lagen om enskilda vägar och lagen (1973: 1152) om förmånsrätt för fordringar enligt lagen ( 1973:1150 ) om förvaltning av samfälligheter. Förrnånsrätten gäller enligt 6 å 1 förrnånsrättslagen ( 1970:979) , vilket innebär förmånsrätt närmast före den förmånsrätt som tillkommer inteckningar i fastigheten. Den avser i vederbörlig ordning uttaxerat bidrag till samfällighetens eller vägföreningens utgifter. Beloppet får inte ha varit obetalt längre tid än ett är.

2.11. Omedelbar verkställighet

Enligt 3 kap. 1 å första stycket 7 Utsökningsbalken (UB) får verkstäl- lighet ske på grund av handling som enligt särskild föreskrift får läggas till grund för verkställighet. Av 3 kap. 20 å andra stycket UB framgår, att i fråga om verkställighet på grund av sådan handling gäller vad som är särskilt föreskrivet.

Sådana särskilda föreskrifter som gör att en handling kan läggas till grund för verkställighet utan föregående prövning av en domstol eller motsvarande finns för debiteringslängd som upprättats för en vägsamfällighet i 63 å andra stycket och för en vägförening i 89 å andra stycket EVL. Belopp som uttaxerats i debiteringslängden kan, trots att klandertalan väckts enligt 63 å eller rättelse av debiteringen begärts enligt 89å verkställas omedelbart såsom lagakraftägande dom, om inte rätten resp. länsstyrelsen förordnar om inhibition. Motsvarande bestämmelser för samfälligheter som förvaltas av en

samfällighetsförening finns i 46 å andra stycket SFL. Den omedel- bara verkställigheten på grund av debiteringslängd kan enligt NJA 1987 s. 46 inte omfatta indrivningskostnader och dröjsmålsränta.

I kronofogdemyndighetens roll ligger att självmant pröva om exekutionstiteln är giltig (Walin m.fl. Utsökningsbalken 2 uppl. s. 90 f.). I fråga om en vägförenings debiteringslängd innebär det att kronofogdemyndigheten kontrollerar att längden kommit till i den ordning som EVL eller samfällighetens stadgar anger.

Även andra enskilda handlingar än debiteringslängder kan verkstäl- las som lagakraftägande dom, t.ex. utlåtande av synemän enligt 32 å lagen ( 1933:269 ) om ägofred och enligt 40 å EVL. Debiterings- längder enligt EVL och SFL torde dock utgöra merparten av de enskilda exekutionstitlarna enligt 3 kap. 1 å första stycket 7 UB.

2.12. Rätt för allmänheten att använda enskild väg

Enligt 151 å första stycket vägtrafikkungörelsen (1972:603, VTK) är det ägaren av en enskild väg som avgör om den får användas för trafik med motorfordon. Ändamålet med bestämmelsen är att skydda ägaren från att vägen slits eller skadas. Den som utan medgivande tillfälligt använder vägen kan bli skyldig att ersätta slitage på vägen och annan skada som trafiken medfört. Om ett förbud att använda en väg utmärkts med vägmärke eller på annat tydligt sätt, kan den som bryter mot förbudet att använda vägen straffas med böter enligt 164 å första stycket VTK.

Däremot har allmänheten med stöd av allemansrätten i princip rätt att gå, cykla, åka skidor, rida samt köra med häst och vagn på enskilda vägar. Beträffande ridning och körning med häst och vagn påpekar Bonde-Tejler (Allemansrätten s. 20) att det anses att ägaren till enskild väg kan förbjuda sådan användning, om vägen tar allvarlig skada av det och att ägaren har rätt till skadestånd om skada uppstår.

Om statsbidrag utgår till väghållningen gäller enligt 27 å för- ordningen om statsbidrag till enskild väghållning ( 1989:891 ), och för skogsvägar i vissa fall enligt 20 å förordningen om statligt stöd till skogsbruket ( 1972:792 ), att väghållaren måste hålla vägen öppen för motortrafik. Motsvarande regler gäller om väghållaren får kommuna- la bidrag.

3. Bakgrund

I detta kapitel lämnas kvantitativa uppgifter om det enskilda vägnätet och väghållarna. I flera avseenden saknas aktuella och tillförlitliga uppgifter för andra enskilda vägar än de som får del av den statliga bidragsgivningen. Vi har dock inte ansett det vara meningsfullt för utredningsarbetet att utföra någon regelrätt undersökning för att komplettera de tillgängliga uppgifterna. Vissa uppgifter bygger därför på uppskattningar.

3.1. Det enskilda vägnätet

Det enskilda vägnätet är totalt ca 284 000 km långt, vilket skall jämföras med att det finns ca 98 000 km statliga vägar och ca 37 000 km kommunala gator och vägar. En stor andel av det enskilda vägnätet utgörs av skogsbilvägar som inte är öppna för allmän trafik. Drygt 25 procent av det enskilda vägnätet, ca 74 000 km, är enskilda

vägar med statsbidrag.

Figur 1 Väglängder 1 km

Enskilda Enskilda vägar vagarutan med statsbidrag 74 000

Statliga vägar Kommunala vägar 98 000 och gator 37 000

DEVMSIEVUSIKV o GISV

EVMS = enskilda vägar med statsbidrag EVUS = enskilda vägar utan statsbidrag KV 0 G = kommunala vägar och gator SV = statliga vägar

Trafikarbetet är lågt på det enskilda vägnätet i jämförelse med det allmänna, räknat i fordonskilometer. Ungefär en tredjedel av det enskilda vägnätet har en årsmedeldygntrafik som överstiger 100 fordon.

Standarden på det enskilda vägnätet varierar naturligtvis runt om i landet. För den del som får statsbidrag finns uppgifter om att ca 90 procent är grusvägar och att resten har någon annan typ av be- läggning. Med stor sannolikhet kan man räkna med att av hela det enskilda vägnätet är det en försumbar andel som har asfaltsbe-

läggning.

3.2. Väghållningsorganisationerna

Ansvaret för de enskilda vägarna ligger dels på de enskilda fastig— hetsägare, dels på olika väghållningsorganisationer. Det finns ca 1700 vägföreningar och 18 000 vägsamfälligheter inrättade enligt EVL eller motsvarande äldre bestämmelser. Under de senaste åren har mindre än ett tiotal vägföreningar nybildats varje år och ungefär lika många har avvecklats. Uppskattningsvis avvecklas ett hundratal vägsamfälligheter årligen.

Det totala antalet gemensamhetsanläggningar uppgår troligen till 25 000. Enligt uppgifter från Tillämpning av anläggningslagen, Karlbro och Larsson 1983 (Meddelande 4:40 från institutionen för fastighetsteknik, KTH) utgjorde gemensamhetsanläggningar med vägar ca 60 procent av samtliga gemensamhetsanläggningar, och i hälften av dessa var vägar den enda nyttigheten. Det finns anledning att räkna med att det nybildas ungefär 1 200 anläggningar varje år. Gemensamhetsanläggningar och andra samfälligheter förvaltas av 12 000 samfällighetsföreningar. Uppskattningsvis nybildas ca 500 varje år. Merparten, ca 80—95 procent, av samfällighetsföreningarna förvaltar gemensamhetsanläggningar där vägar ingår.

En betydande andel av de enskilda vägarna utgör s.k. överenskom- melsevägar och bygger på avtal mellan fastighetsägarna. Vägarna kan t.ex. förvaltas av ekonomiska och ideella föreningar. Dessa enskilda vägar har inte ordnad väghållning enligt EVL, AL och SFL. Trots detta anses de ha det ur bidragssynpunkt. För de enskilda vägar som har statsbidrag finns uppgifter om hur stor andel som organiseras på detta sätt. Det är rimligt att anta att denna sektor är större för hela det enskilda vägnätet är än för den grupp som har statsbidrag.

Figur 2 Enskilda vägar med statsbidrag, organisationsformer, antal

5040

1200

15360

[3 SMF I ÖVERENSK IVF IVSF

SMF = samfällighetsföreningar ÖVERENSK = överenskommelsevägar som förvaltas av annan väghållnings- organisation VF = vägföreningar VSF = vägsamfälligheter

3.3. Kostnader för den enskilda väghållningen

Det statliga bidraget till enskild väghållning uppgår 1995 till 660 miljoner kr. Riksdagen har emellertid beslutat att bidraget skall halveras till 330 miljoner kr 1996. Enligt uppgifter från Svenska kommunförbundet bidrog kommunerna med totalt ca 330 miljoner kr till den enskilda väghållningen 1994. Beloppet torde i stort sett vara detsamma för 1995. Enligt en enkätundersökning som gjorts på uppdrag av Vägverket (se Vägverkets rapport 1995/ll Analys av bidrag till enskild väghållning) fördelar sig beloppet så att 160 miljoner kr går till enskilda vägar med statsbidrag och 170 miljoner kr till vägar utan statsbidrag.

Vad bidrar de väghållningsskyldiga med? För enskilda vägar med statsbidrag, dvs. 25 procent av det totala enskilda vägnätet, torde den egna insatsen uppgå till ca 160 miljoner kr. Vägverkets enkät- undersökning visar att ca 15 procent av väghållarna för närvarande inte alls uttaxerar medel från de delägande fastigheterna.

Att uttala sig generellt om hur stora bidrag som normalt uttaxeras för en fastighet som ingår i en vägförening, vägsamfällighet eller samfällighetsförening som förvaltar en gemensamhetsanläggning som avser vägar är i princip omöjligt. Även om man begränsar intresset

till fastigheter som är bebyggda för bostadsändamål för en familj är uppgiften vansklig. Det torde vara vanligt att det uttaxerade beloppet för dessa fastigheter inte uppgår till mer än 1 000—2 000 kr per år. Vi har dock fått fram uppgifter som visar att det förekommer uttaxeringar på ca 5 000 kr per år. I några fall har det på grund av stora nyinvesteringar, när lån tagits upp, hänt att uttaxeringar upp till 10 000 kr per år har förekommit i vägföreningar.

4. Allmän motivering

4.1. Inledande synpunkter

4.1.1. Bakgrunden till utredningsuppdraget

Det svenska vägnätet består av dels allmänna vägar, för vilka staten eller en kommun är väghållare, dels enskilda vägar beträffande vilka Väghållningsskyldigheten i princip ligger på de fastigheter som har nytta av vägen. Statsbidrag kan lämnas för byggande och drift av enskilda vägar. Dessutom brukar kommunerna engagera sig såväl praktiskt som ekonomiskt i väghållningen beträffande de enskilda vägarna.

Före år 1974 fanns den rättsliga regleringen av det enskilda vägnätet i sin helhet i lagen ( 1939:608 ) om enskilda vägar (EVL). I samband med tillkomsten av anläggningslagen (1973: 1149, AL) och lagen (1973: 1150) om förvaltning av samfälligheter (SFL) infördes emellertid den begränsningen att förrättningar enligt 2 och 4 kap. EVL (landsbygdsvägar och skogsvägar) inte fick påbörjas efter utgången av juni 1974. Inrättandet av sådana vägar skulle i fortsätt- ningen ske enligt AL. EVL:s bestänunelser om förvaltningen av vägar som inrättats enligt den lagen gäller dock fortfarande, med möjlighet till övergång till det system som anvisas i SFL.

När det gäller vägar enligt 3 kap. EVL (tätortsvägar) skedde inte någon motsvarande förändring. Sådana vägar kan därför inrättas såväl enligt EVL som AL. Beträffande tätortsvägar gäller alltså dubbla regelsystem såväl beträffande inrättande som förvaltning.

Lagstiftningen om enskilda vägar har setts över tidigare. En anledning till att inte EVL i sin helhet arbetades in i AL vid den lagens tillkomst var att EVL var föremål för översyn av 1969 års vägutredning. I sitt slutbetänkande ( SOU 1977:12 ) Kommunal och enskild väghållning föreslog vägutredningen bl.a. att kommunerna skulle ta över en del av den enskilda väghållningen, att bestämmel— serna i 3 kap. EVL med vissa ändringar skulle föras över till AL och SFL och att nya ordnings— och säkerhetsföreskrifter motsvarande VägL:s skulle tas upp i AL. Vägutredningens förslag genomfördes inte.

Ett nytt förslag om hur EVL skulle inarbetas i AL och SFL lades fram av 1986 års väghållningsutredning i bilagan ( SOU 1987:26 ) Enskilda vägar. Enligt förslaget skulle EVL upphävas. En motsvarig-

het till vägförening enligt 3 kap. EVL med dess obligatoriska anslutning inom ett visst geografiskt område skulle tas upp i AL under benämningen områdesanläggning. Befintliga vägföreningar skulle anses inrättade som områdesanläggningar. Enligt förslaget överfördes vidare bestämmelserna i 5 kap. EVL till AL med i huvudsak redaktionella ändringar. Inte heller väghållningsutred- ningens förslag ledde till lagstiftning.

4.1.2. Allmänna utgångspunkter

Utgångspunkten för vårt arbete är att EVL skall avskaffas i de delar den alltjämt får tillämpas, främst då 3 kap., och att enskilda vägar i fortsättningen skall inrättas enligt AL och vägarna förvaltas enligt reglerna i SFL. Vi har inte sett det som vår uppgift att göra en allmän omprövning av AL och SFL utan har kunnat konstatera att dessa lagar fungerar tillfredsställande även inom områden med tätare bebyggelse. Vårt arbete har i stället inriktats på att undersöka dels om det ändå finns bestämmelser i 3 kap. EVL som lämpligen bör föras över till AL eller till SFL, dels om det i övrigt finns behov av att komplettera dessa lagar med bestämmelser som gör dem mer lämpade för gemensamhetsanläggningar som avser vägar. Därvid har övervägts bl.a. vart de trafiksäkerhetsbestämmelser som nu finns i 5 kap. EVL skall föras.

N är det gäller övergångsproblemen vid ett upphävande av EVL har vår utgångspunkt varit att EVL inte i något hänseende skall leva kvar utan tidsgräns. Detta hindrar givetvis inte att vad som bestämts vid förrättning enligt EVL skall, med en del undantag, fortsätta att gälla. När det gäller förvaltningen av vägsamfälligheter och vägföreningar är utgångspunkten att denna i fortsättningen skall ske enligt SFL, med vissa anpassningar.

Redan i ett tidigt skede av utredningsarbetet konstaterade vi att det finns ett samband mellan vårt arbete och den vidare frågan hur kostnader för väghållningen bör fördelas mellan stat, kommun och enskilda, en fråga som har betydelse inte minst för vägnätets tillgänglighet. Frågan har accentuerats genom riksdagens beslut den 21 april 1995 att halvera anslaget för statliga bidrag till enskild väghållning ( prop. 1994/95:100 bil. 7 A5). Vägverket har på regeringens uppdrag gjort en analys av hur beslutet kommer att påverka tillgängligheten och hur kommunernas engagemang i den enskilda väghållningen påverkas om medlen överförs till kommu- nerna som ett generellt bidrag, se Vägverkets rapport Analys av bidrag till enskild väghållning.

Vi har emellertid också konstaterat att de instrument för inrättande

av enskilda vägar och dessas drift och förvaltning som tillhandahålls genom lagstiftningen inte bör påverkas av den grad av engagemang som finns från det allmännas sida. I sistnämnda hänseende rör det sig om politiska bedömningar som, beroende på vilka prioriteringar som görs, kan växla från tid till annan. Vi har ansett att våra förslag bör vara neutrala i förhållande till sådana frågor som statlig och kommu- nal bidragsgivning.

En fråga som ligger nära den nu nämnda är om kommunen eller någon annan skall vara huvudman för allmän platsmark, t.ex. gatu- och vägnätet inom kommunen. Den frågan kan ha stor ekonomisk betydelse för kommuninnevånarna och reser också rättvisefrågor. Det kan sålunda te sig orättvist för den enskilde att kommunen inom visst område tagit på sig huvudmannaskapet men inte i området intill, där fastighetsägarna utöver vad de betalar i kommunalskatt även får bekosta sin väghållning. Dessa frågor får emellertid anses falla utanför utredningsuppdraget och hör närmast hemma i Plan— och byggutredningens uppdrag.

I direktiven påpekas att lagstiftningen om fastighetssamverkan på olika områden företer en hel del olikheter, beroende bl.a. på att lagstiftningen tillkommit vid olika tidpunkter. Vid en genomgång har vi funnit att de skillnader som finns i de flesta fall inte är sakligt motiverade. Vi har emellertid funnit att det inte finns något egentligt behov av mer enhetliga regler.

Vi har vidare noterat att det finns en del skillnader i begreppsappa- raten inom EVL, AL, VägL och trafiklagstiftningen. På någon punkt föreslår vi enhetliga begrepp men har i övrigt ansett att det inte finns tillräckliga skäl att behandla sådana anpassningsfrågor i detta sammanhang.

Som nämnts tidigare (avsnitt 2.9) gäller efter en ändring av 2 kap. 18 å RF numera ett skydd mot expropriation och liknande tvångs- ingripanden i andra fall än när det krävs för att tillgodose angelägna allmänna intressen.

Bertil Bengtsson har i SvJT 1994 s. 920 ff kommenterat grund— lagsändringen och vilka konsekvenser den får för tillämpningen av bl.a. FBL, EVL och AL. Han anser att uttrycket ”angelägna allmänna intressen” kan förväntas orsaka meningsskiljaktigheter och att man sällan lär kunna konstatera att en lagstiftning om offentliga ingrepp inte uppfyller detta krav. För att en domstol eller annat offentligt organ skall få underkänna lagstiftningen såsom grund- lagsstridig krävs nämligen enligt 11 kap. 14 å RF att grundlagsstri- digheten är uppenbar. Det skulle i så fall vara när den enbart tillgodoser enskilda intressen. Bengtsson påpekar att motiven svävar något på målet när det gäller tvångsöverföringar av mark vid fastighetsreglering; sådana skulle tillåtas om det samtidigt kan sägas

finnas ett angeläget allmänt intresse. Grundlagsändringen kan tänkas motivera en mera restriktiv tolkning av vissa regler i FBL men bör enligt Bengtsson i varje fall vara förenlig med denna lag.

Bengtsson pekar på att motsvarande problem uppkommer vid tillämpningen av EVL, särskilt 6 å. Bengtsson understryker att inget i den paragrafen tyder på att något offentligt intresse måste påkalla upplåtelsen, såvida det inte anses angeläget också från allmän synpunkt att en fastighet brukas på ett ändamålsenligt sätt. När det gäller AL påpekar Bengtsson bl.a. att enligt 6 å AL är förutsätt- ningen för att en gemensamhetsanläggning skall få inrättas att fördelarna av ekonomisk eller annan art av anläggningen överväger de kostnader och olägenheter som anläggningen medför. Eftersom det i detta sammanhang inte är fråga om angelägna allmänna intressen men AL likväl av lagstiftaren ansetts förenlig med 2 kap. 18 å RF i dess nya lydelse är Bengtssons slutsats att mer bagatellartade ingrepp är tillåtna fast de sker enbart eller så gott som enbart i enskilt intresse.

Gemensamhetsanläggningar kan inrättas för en mängd olika ändamål och man kan säkert i likhet med Bengtsson ifrågasätta om de möjligheter till tvångsupplåtelser som AL innehåller i alla lägen kan anses förenliga med grundlagen. När det gäller vägar är det emellertid vår uppfattning att dessa praktiskt taget alltid tillgodoser ett angeläget allmänt intresse och detta även i fall då vägen till— godoser en enstaka fastighets behov. Man kan i sammanhanget peka på behovet av att fastigheten är tillgänglig för social service av olika slag, räddningstjänst m.m.

Det torde ligga utanför utredningsuppdraget att gå närmare in på frågan om AL:s förenlighet med grundlagen utan vi har att utgå från vad riksdagen ansett på denna punkt. Ytterst blir då detta en fråga för tillämpande myndigheter vid tolkningen av rekvisitet "uppenbarli- gen” i 11 kap. 14 å RF.

Vi tar i följande avsnitt upp vissa huvudfrågor som ett upphävande av EVL aktualiserar. Vi vill emellertid än en gång understryka vad vi kunnat konstatera under arbetets gång, nämligen att AL och SFL är i huvudsak lämpade att ersätta EVL i de delar den lagen fortfaran- de tillämpas.

4.2. Initiativrätten till förrättningar som avser enskilda vägar

Under slutet av 1800—talet och början av 1900-talet växte det fram ett större antal tätortsbildningar utan någon egentlig planläggning. Utvecklingen skapade ett behov av att ordna vägförhållandena i dessa tätorter på ett tillfredsställande sätt. Det ansågs då uteslutet att primärkommunema, som i de flesta fall var rena landsbygdskommu- ner, skulle ta på sig uppgiften att ordna vägfrågorna i de fram- växande mindre tätortsbildningama.

Genom 1939 års lagstiftning om enskilda vägar valde man därför att låta länsstyrelserna få hand om uppgiften att tillvarata det allmänna intresset och leda utbyggnaden och underhållet av vägnätet i tätorter utan stadsplan. Länsstyrelsen gavs befogenheten att skapa tvångssammanslutningar av fastigheter inom ett visst geografiskt område och relativt stora möjligheter att detaljstyra verksamheten. Av förarbetena till EVL framgår att motivet för tvingande be— stämmelser i första hand inte kunde sökas i vägarnas betydelse för den allmänna samfärdseln utan i vägnätets betydelse för den framtida fastighetsindelningen och bebyggelsen, dvs. i samhällsbildningen. Vägnätet måste planläggas, byggas ut och underhållas på ett lämpligt sätt och det var länsstyrelsens uppgift att bedöma vad som gynnade bebyggelsen i dess helhet, se prop. 1939z250 s. 47 och 51.

De särskilda bestämmelsema i 3 kap. EVL skall ses i detta perspektiv. 3 kap. kännetecknas av att det är länsstyrelsen som för det allmänna intressets räkning har rätt att ta initiativ till förrättning för bildande av en vägförening. 3 kap. EVL har fungerat som ett planläggningsinstrument för väghållningsfrågor. Genom PBL har emellertid förutsättningarna för länsstyrelsens roll förändrats. Kommunerna har numera planmonopol, varmed följer ansvaret för att styra bebyggelseutvecklingen och markanvändningen med hjälp av planer och bestämmelser. Kommunens ansvar gäller även väg- frågorna. Enligt 5 kap. 1 å 1 PBL finns det krav på att detaljplan skall upprättas vid ny sammanhållen bebyggelse. Kommunen skall i detaljplanen ta ställning till vem som skall svara för huvudmanna- skapet för allmänna platser. Länsstyrelsens initiativrätt enligt 3 kap. EVL stämmer inte längre med den ansvarsfördelning som i övrigt gäller.

Som ett led i plangenomförandet är det i första hand kommunerna som har anledning att vara aktiva och ta initiativ till förrättningar. Enligt 18 å AL kan kommunerna ta initiativ till alla slags gemensam- hetsanläggningar, medan länsstyrelsens initiativrätt enligt tredje stycket i samma paragraf är begränsad till sådana gemensamhetsan- läggningar som är av större betydelse från allmän synpunkt. Vi anser

att AL:s regler är bättre anpassade till den nuvarande plan- och bygg- lagstiftningen och till den utveckling som skett i fråga om länsstyrel- sens uppgifter i övrigt.

Rätten att påkalla förrättning tillkommer för övrigt fler enligt 18 å AL än enligt motsvarande bestämmelser i 3 kap. EVL. Det har inte framkommit något som talar för att kretsen av initiativberättigade inte skulle vara ändamålsenlig såvitt gäller förrättningar för gemensam- hetsanläggningar som avser enskilda vägar. Detta gäller enligt vår uppfattning oavsett om det är fråga om tätbebyggelse eller inte. Bestämmelserna om ansvaret för förrättningskostnader i 29 å AL jämförda med 6 kap. 2å FBL motverkar risken för att anlägg— ningsförrättningar initieras utan att det finns skäl till det.

Vi anser att den initiativrätt som länsstyrelsen har enligt 18 å tredje stycket AL beträffande anläggningar av större betydelse från allmän synpunkt är tillräcklig och att det inte finns någon anledning att vidga kretsen av initiativberättigade enligt AL om EVL upphävs.

4.3. Bör anslutningsprincipeni 3 kap. EVL behållas? 4.3.1 Anslutningsprincipen beträffande vägföreningar

Anslutningsprincipen såvitt gäller vägföreningar bygger på dels en områdesavgränsning, dels obligatorisk anslutning. Detta innebär att alla fastigheter som är belägna inom ett geografiskt bestämt område är skyldiga att ingå i Vägföreningen. Tanken bakom detta är att vägnätet inom tätbebyggda områden är av betydelse för alla fastig- heter inom området som utfartsvägar eller förbindelseleder mellan olika delar inom området. Ett utbyggt enskilt vägnät medför vidare nytta för alla fastigheter inom området, oavsett om dessa använder vägarna eller inte, genom att utbyggnad och underhåll i sig leder till en värdestegring för fastigheterna.

Frågan om anslutningsprincipen enligt 3 kap. EVL bör behållas eller inte har tidigare behandlats av bl.a. väghållningsutredningen i bilagan ( SOU 1987:26 ) Enskilda vägar, se bilagan s. 39—42. Man hänvisade då till den ställning som 1969 års vägutredning tagit i be- tänkandet ( SOU 1977:12 ) Kommunal och enskild väghållning, nämligen att det inte var tillräckligt att låta enbart väsentlighets- och båtnadsvillkoren enligt AL reglera frågan om inrättande av en vägförening eller att anknyta bestämmelserna om en vägförenings omfattning till plansituationen, se sistnämnda betänkande s. 127. Väghållningsutredningen delade i huvudsak vägutredningens uppfattning men framhöll att AL:s regler i de flesta fall var till-

räckligt effektiva för att tillgodose behovet av en reglering av enskilda vägar. För detta talade det låga antalet nybildade väg- föreningar. Enligt väghållningsutredningen tillgodosåg AL:s regler väl behovet av lagreglering, särskilt inom fritidsområden med enhetlig bebyggelse och i de flesta fall där byggnadsplan fanns upprättad eller där vägar var förutsatta i en sådan plan.

Utredningen kunde emellertid inte utesluta att förhållandena ibland var sådana att det fanns fördelar med obligatoriskt deltagande för de fastigheter som ligger inom en gemensamhetsanläggnings verksam- hetsområde. Utredningen föreslog därför att en motsvarighet till vägföreningsinstitutet skulle föras in i AL under beteckningen områdesanläggning. Områdesanläggningar skulle inrättas inom ett bestämt område för att tillgodose ett behov av enskild våg av större betydelse från allmän synpunkt, om särskilda skäl förelåg. Det betonades dock att i flertalet fall den nuvarande villkorsprövningen enligt AL fullt ut tillgodosåg det behov av fastighetssamverkan som förelåg för de enskilda vägarna och att obligatoriskt deltagande borde förekomma endast när det förelåg starka skäl.

Vi vill för vår del, liksom väghållningsutredningen, påpeka att numera endast få vägföreningar nybildas. AL:s regler har fungerat i huvudsak väl i drygt tjugo år för vägar i såväl tätort som glesbygd. Om de dubbla regelsystemen försvinner när EVL upphävs skapas större möjligheter till en rationell hantering för de handläggande myndigheterna och större begriplighet för fastighetsägarna. Det är angeläget att man inte utan starka skäl vidmakthåller två parallella system, låt vara inom ramen för AL.

Vi vill också framhålla att med den förstärkning av egendoms- skyddet som nyligen skett genom ändringar i 2 kap. 18 å RF, en rimlig utgångspunkt för lagstiftning om fastighetssamverkan bör vara att ändamålet skall tillgodoses med så lite tvångsinslag som möjligt.

Utredningsarbetet har bekräftat att, om man ser till målen för 1939 års lagstiftning, anslutningsprincipen enligt 3 kap. EVL har varit effektiv. Den är enkel att tillämpa för de handläggande myndig- heterna även i fall då ett stort antal fastigheter är inblandade eftersom man undviker avvägningar av den individuella nyttan. Områdesav- gränsningen medför att nybildade fastigheter inom vägföreningsom- rådet automatiskt ansluts till Vägföreningen, något som givetvis också gör det enklare för handläggande myndigheter.

Mot detta skall ställas att förutsättningarna för samhällsbildning och bebyggelseplanering otvivelaktigt har förändrats sedan EVL tillkom. Det handlar numera mindre om framväxt av nya tätorter och mer om utbyggnad och förtätning av de som redan finns. Utbyggnad och förtätning sker relativt sällan inom en vägförenings område utan det är vanligare att randområdet exploateras. Vid fastighetsbildning

måste man därför ändå ta ställning till vilka vägar som vägförenings- området skall utökas med och hur frågor om iordningställandet av behövliga vägar skall lösas.

Det automatiska medlemskapet kan vidare medföra problem när ett färre antal fastigheter skall anslutas till en befintlig vägförening och de nytillträdande vill ha en ny väganslutning. Det blir diskussioner huruvida det är rättvist att alla är med och svarar för kostnaderna för en sådan anslutning. De gamla medlemmarna brukar inte vara intresserade av att dela på sådana kostnader.

Ett annat förhållande som i viss mån förtar den positiva effekten av att nybildade fastigheter ansluts med automatik är att det trots allt krävs att vägföreningarna på eget initiativ håller sig å jour med förändringar i fastighetsindelningen. Vägföreningama underrättas inte om ändringar i fastighetsindelningen och de flesta är heller inte särskilt aktiva i sin förvaltning. Lämnas dessutom bidrag till väghållningen, har automatiken inte så stor praktisk betydelse.

Områdesavgränsning med obligatorisk anslutning har ansetts som en fördel vid en långsam eller successiv exploatering. Enskilda vägar är dock numera inte i större utsträckning än andra anläggningar långtidsprojekt. Detta har samband dels med utvecklingen mot detaljplaner för allt mindre områden, dels med att det är vanligt att det vid exploatering upprättas särskilda exploateringsavtal, som effektivt ser till att det nödvändiga vägnätet byggs.

4.3.2. Anslutningsprincipen i AL

Utgångspunkten för inrättande av en gemensamhetsanläggning enligt AL är att sakägama är överens. Det är den individuella nyttan för varje fastighet som är grunden för deltagande i en gemensam- hetsanläggning. Även enligt AL finns emellertid tvångsregler, men vissa villkor till skydd för den enskilde måste vara uppfyllda för att en fastighetsägare skall bli skyldig att delta i en gemensamhetsanlägg— ning. Dessa villkor är båtnadsvillkoret, opinionsvillkoret och väsentlighetsvillkoret.

Båtnadsvillkoret

Enligt 6 å AL får en gemensamhetsanläggning inrättas endast om fördelarna av anläggningen överväger de kostnader och olägenheter som anläggningen medför. Detta båtnadsvillkor innebär alltså ett krav på att förbättringar uppnås med anläggningen. Syftet med villkoret år att skydda sakägama mot ofördelaktiga investeringar. Någon typ

av kalkyl över anläggningens lönsamhet måste därför göras. Som fördel räknas varje förbättring av möjligheterna att använda de fastigheter som deltar i anläggningen. Hänsyn skall däremot inte tas till fastighetsägarens rent personliga intressen. I allmänhet ökar fastighetsvärdena till följd av sådana förbättringar som avses. Det är emellertid ingen förutsättning att förbättringen slår igenom på fastighetsvärdet. Fördelar av social natur för såväl fastighetsägare som hyresgäster eller andra brukare skall beaktas. I kalkylens utgiftssida inräknas endast sådant som belastar fastighetsägaren. Som utgifter räknas inte bara kostnader för utan också arbete till följd av utförande, underhåll och drift. Även förrättningskostnader och fullföljdskostnader skall räknas in.

Opinionsvillkoret

För att syftet med att inrätta en gemensamhetsanläggning inte skall motverkas har det ansetts olämpligt att inrätta en sådan i strid mot en mer allmän fastighetsägaropinion. 7 å AL innehåller ett opinionsvill- kor som innebär att en gemensamhetsanläggning inte får inrättas om fastighetsägarna och hyresgästerna i de fastigheter som skall delta mera allmänt motsätter sig åtgärden och har beaktansvärda skäl för det. Vid opinionsprövningen skall deras mening beaktas som har störst nytta av anläggningen. I 7 å andra stycket föreskrivs ett undan- tag från opinionsvillkoret om behovet av en gemensamhetsanläggning är synnerligen angeläget. Ytterst är det det allmänna intresset av en ändamålsenlig markanvändning som motiverar detta undantag, prop 1973:160 s. 193. Det kan bli aktuellt att tillämpa undantagsbe- stämmelsen i fråga om en gemensamhetsanläggning som är förutsatt i plan eller som har samband med saneringsföretag. Planmyndig- hetens uppfattning i fråga om behovet av anläggningen bör tillmätas stor och, som regel, avgörande betydelse.

Väsentlighetsvillkoret

Väsentlighetsvillkoret enligt 5 å AL innebär att en gemensam- hetsinläggning inte får inrättas för annan fastighet än sådan för vilken det är av väsentlig betydelse att ha del i anläggningen. Med väsentlig betydelse förstås att det avgörande i princip bör vara om det föreligger ett påtagligt behov för fastigheten av att ha tillgång till den nyttighet som gemensamhetsanläggningen avser, se prop 1973:160 s. 151 och 152. Kan nyttigheten inte med samma fördel för fastig— hetsägaren tillgodoses med en separat anläggning bör det räcka med

att konstatera detta för att ett sådant behov skall anses föreligga. Endast om fastighetsägaren kan göra sannolikt att den separata anläggningen är fördelaktigare för honom och att det finns ekonomis- ka, tekniska och rättsliga förutsättningar bör fastigheten lämnas utanför gemensamhetsanläggningen. Enligt 16 å första stycket AL kan fastighetsägaren medge anslutning trots att väsentlighetsvillkoret inte är uppfyllt.

4.3.3. Beaktandet av allmänna intressen

Områdesavgränsning med obligatorisk anslutning anses ge möjlighet att i större utsträckning beakta allmänna intressen än vad AL:s anslutningsprincip gör. Som nyss framhållits finns det emellertid tvångsinslag även i AL. I praktiken torde skillnaden mellan de två systemen inte vara särskilt stor. När områdesavgränsningen för en vägförening skall göras ligger i allmänhet en bedömning av fastig- hetemas individuella nytta till grund för denna. Omvänt görs vid en anläggningsförrättning normalt en båtnadsavgränsning som underlag för en bedömning av den individuella nyttan, varvid anläggningen anses vara av väsentlig beydelse för de fastigheter som ligger innanför båtnadsgränsen. Det bör också påpekas att genom de ändringar som gjordes i AL i samband med tillkomsten av PBL, har möjligheten att beakta allmänna intressen vid prövningen av gemen- samhetsanläggningar ökat. Särskilt gäller detta om de allmänna intressena har kommit till uttryck i planer. Vi prövningen av båtnadsvillkoret skall större hänsyn tas till den sociala båtnaden.

De olika uppfattningarna som finns om hur starka tvångsreglema i AL bör vara baserar sig huvudsakligen på skillnader i synen om hur väsentlighetsvillkoret bör tillämpas. Enligt en uppfattning bör väsentlighetsvillkoret i vissa plansituationer tillämpas på ett sätt som liknar obligatorisk anslutning, vilket innebär att detaljplanen ges presumtionsverkan vid bedömningen av väsentlighetsvillkoret. Det finns också uppfattningen att samhällsnyttan av vägnätet i större utsträckning bör vägas in i bedömningen av detta villkor så att inte tvångsanslutning skall anses utesluten enbart av t.ex. det skälet att en fastighet har utfart till allmän väg.

Beträffande den förstnämnda uppfattningen kan konstateras att i praktiken, om än inte formellt, vad planmyndigheterna kommit fram till i hög grad styr prövningen av väsentlighetsvillkoret. Om anläggningen som sådan anses väsentlig för att ett antal fastigheter skall få sina problem lösta genom en gemensamhetsanläggning, går det i praktiken inte annat än undantagsvis att göra någon fingradering av väsentlighetsvillkoret beträffande de enskilda fastigheterna. Vi vill

peka på att synen på vad som är av väsentlig betydelse i rättspraxis har vidgats. Ett avgörande från Svea hovrätt (Ö 2241/90, 1992-06- 23) som gäller anläggningsförrättning i Älmsta belyser frågeställ- ningen om det är möjligt att använda AL:s regler likaväl som 3 kap. EVL för att inrätta en stor gemensamhetsanläggning för enskilda vägar i ett samhälle. Hovrätten har, trots en negativ opinion, funnit att behovet av att samla förvaltningen av de enskilda vägarna i en anläggning var synnerligen angeläget. HD (Ö 2756/92 1995—03-09) beviljade inte prövningstillstånd.

Det förhållandet att en fastighet har utfart mot allmän väg innebär inte nödvändigtvis att de vägar som ingår i gemensamhetsanlägg- ningen inte är av väsentlig betydelse för fastigheten. Även för den fastigheten kan det finnas ett påtagligt behov av anläggningen för att smidigt nå t.ex. centrum i tätorten eller en annan allmän väg. Det kan vidare förutses att frågan om utfartsförbud mot allmän våg av trafiksäkerhetsskäl kommer att aktualiseras vid ombyggnad av den allmänna vägen och kanske också till följd av trafikökning.

Möjligheten till sektionsindelning gör att även med AL:s anslut- ningsprincip kan gemensamhetsanläggningar inrättas på ett flexibelt sätt så att vägarna inom området har förbindelse med varandra även om behovet av kommunikation mellan vägarna i normala fall inte är stort (se Göta hovrätt, avd. 3, UÖ 3015, 1992-09-29).

4.3.4. Slutsatser

Vi anser att de allmänna intressena i tillräcklig utsträckning är tillgodosedda genom anslutningsprincipen i AL. Väsentlighetsvillko- ret utgör knappast något reellt hinder för att inrätta nödvändiga gemensamhetsanläggningar avseende vägar. Även om man inte helt kan bortse från de svårigheter som kan vara förenade med pröv— ningen av varje fastighets individuella nytta av en väganläggning överväger enligt vår uppfattning de förenklingsmöjligheter som det innebär att ha endast en anslutningsprincip. Vårt förslag är alltså att nuvarande anslutningsprinciper i AL lämnas oförändrade.

Utan systemet med områdesavgränsningen går det inte att ha automatiskt verkande regler om anslutning vid ändringar i fastig- hetsindelningen, vilket innebär en viss nackdel. Vi återkommer till detta i samband med våra överväganden om ändrade förhållanden (avsnitt 4.5).

4.4. Bör kostnadsfördelningsprincipeni 3 kap. EVL behållas för enskilda vägar inom tätbebyggda områden?

4.4.1. Principen för kostnadsfördelning beträffande vägföreningar

I vägföreningar fördelas kostnaderna normalt efter fastighetemas taxeringsvärden. Andelstalen är alltså rörliga genom att de påverkas av ändringar i taxeringsvärdena. En undantagsregel, som är tänkt att användas restriktivt, medger att taxeringsvärdena ersätts med en annan norm om den innebär en lämpligare fördelning av kostnaderna. Normen måste kunna tillämpas under växlande förhållanden med avseende på fastighetsindelningen och bebyggelsen inom området, dvs. den skall vara automatiskt verkande.

Reglerna för kostnadsfördelning har utformats mot bakgrund av att det som regel ingår ett stort antal fastigheter i en vägförening och i avsikt att undvika ständig upprepning av förrättningsförfarandet. För- delning enligt den vanliga regeln i 11 & EVL ansågs i förarbetena (SOU 1938:23 s. 117) vara alltför svår att tillämpa på grund av att uppskattningen av den omfattning som fastigheterna använder Vägnätet skulle bli osäker.Trafikintensiteten som annars spelar en stor roll som måttstock för nyttan anses inte ha samma betydelse i ett tätbebebyggt samhälle eftersom vägnätet där är en nödvändig förutsättning för samhällsbildningen, oavsett om och i vilken utsträckning vägarna trafikeras för fastighetens räkning. Vägnätet anses medföra en allmän värdehöjning för alla fastigheter inom vägföreningsområdet. Tankarna bakom kostnadsfördelningen är således desamma som bakom anslutningsprincipen. Till detta kan läggas att den värdestegring som vägnätet medverkar till antas stå i någorlunda proportion till fastighetemas värden över huvud taget och att det bakomliggande allmänna intresset regelmässigt kräver att man vid kostnadsfördelningen tar mer hänsyn till betalningsförmågan än till den nytta som varje enskild har av verksamheten. Fastigheternas ekonomiska bärkraft borde få kunna inverka i enlighet med de principer som godtagits när det gäller fastigheters bidrag till kommunala ändamål (prop. 1939:250 5. 116).

I de flesta vägföreningar används taxeringsvärdet som norm för andelstalen och generellt sett har möjligheten till avvikelser utnyttjats så restriktivt som förarbetena förutsatte. Utredningsarbetet har dock visat att det finns regionala skillnader. I vissa län används alltid taxeringsvärdena, i andra län förekommer det att man bestämmer en annan grund för andelstalen t.ex. den beräknade användningen. Som exempel kan nämnas att det inte är ovanligt att vägföreningar i

Göteborgs och Bohus län använder fasta andelstal. När fasta andelstal används innebär det ofta att andelstalet sätts lika för samtliga fastigheter i Vägföreningen. Det förekommer också att fasta andelstal för småhus baserar sig på fastighetens användningssätt, fritids- eller permanentboende. En annan metod som används är att grunden för beräkning av andelstalen bestäms utifrån en sammanvägning med en fast del i botten och i övrigt en rörlig del som har anknytning till taxeringsvärdet. Ett exempel kan vara att 80 procent av kostnaderna för föreningens väghållning fördelas lika mellan fastigheterna. Detta utgör grundandelama. Resterande 20 procent av kostnaderna fördelas efter fastighetemas taxeringsvärden. För att inte proportionen mellan den fasta och den rörliga delen skall ändras på grund av inflation och höjda taxeringsvärden kan grundandelen beräknas med utgångspunkt i det genomsnittliga taxeringsvärdet. Hur bra en sådan samman- vägning fungerar beror på förhållandet mellan den fasta och den rörliga delen. Det går dessvärre knappast att dra några generella slutsatser utan normen måste anpassas till omständigheterna i det enskilda fallet.

Att använda taxeringsvärdet som norm för andelstal anses som relativt enkelt. Taxeringsvärdet räknas ut av skattemyndigheten och kan i princip användas direkt utan vidare bearbetning. Med taxerings— värdet som huvudregel blir förrättningskostnaderna vid bildandet av en anläggning lägre än om grunderna för fördelning skall bestämmas vid förrättningen. När sådana ändrade förhållanden inträffar som påverkar taxeringsvärdet sker en automatisk anpassning av an- delstalen, t.ex. om en obebyggd fastighet blir bebyggd.Taxeringsvär- det för ett småhus påverkas även av andra faktorer t.ex. storlek, ålder och standard. Även om fastigheterna i ett område uppfattas som likvärdiga av fastighetsägarna är spännvidden stor på taxeringsvärde- na. Det är en mycket utbredd uppfattning för närvarande att taxeringsvärdena i alltför stor utsträckning tar hänsyn till åldern på bebyggelsen. Nybyggda mindre permanentbostäder kan få dubbelt så höga vägavgifter som den äldre bebyggelsen och detta upplevs inte som rättvist. Beträffande byggnadens standard blir följden att ändringar i taxeringsvärdet som beror på ny köksinredning, helkaklat badrum osv. får genomslag i kostnadsfördelningen i Vägföreningen.

Taxeringsvärdena kan även orsaka andra skevheter i kostnads— fördelningen. Ett ofta förbisett problem i vägföreningarna år att taxeringsenheten kan vara större än den fastighet eller den del av fastigheten som ingår i Vägföreningen och för detta förhållande görs det långt ifrån alltid nödvändiga justeringar.

Kritiska synpunkter riktas också mot att en fastighet som har utfart till allmän väg enligt rättspraxis inte kan få sitt andelstal jämkat. Denna praxis har stöd i ett uttalande i förarbetena (prop. 1939z250

s. 118) att någon skillnad vanligen inte behövde göras t.ex. mellan fastigheter vid allmän väg och övriga fastigheter i Vägföreningen.

4.4.2. Principen för kostnadsfördelning i AL

I anläggningslagen skiljer man på kostnadsfördelning för anlägg— ningens utförande och för dess underhåll och drift. Grunderna för anläggningens utförande skall enligt 15 & första stycket i princip bestämmas efter vad som är skäligt med hänsyn främst till den nytta fastigheten har av anläggningen. Med fastighets nytta avses den värdehöjning som anläggningen innebär för fastigheten minskad med enskilda fullföljdskostnader, t.ex. kostnader för att göra en ny väganslutning, omställningskostnader och anpassningsförluster (prop. 1973:160 s. 154). Till skillnad från andelstalen i 3 kap. EVL fördelas kostnaderna efter andelstal som bestäms vid anläggningsförrättning och inte förändras annat än genom nytt beslut, s.k. fasta andelstal. Det har betydelse framför allt vid ändrade förhållanden. Fördelnings— grunden i AL utgår från att antalet anslutna fastigheter inte är så stort och att det inte ofta sker förändringar som innebär att det krävs en ny förrättning för att bestämma andelstalen.

I de flesta fall är det möjligt att bestämma nyttan med en enkel båtnadskalkyl. Dörren har dock lämnats öppen för att ta hänsyn till andra faktorer när detär svårt att fastställa nyttan. Bedömningen kan t.ex. baseras på i vilken utsträckning en anläggning faktiskt används eller den beräknade användningen. I det senare fallet blir det ju fråga om samma andelstal för utförande och drift. Inget hindrar i och för sig att de taxeringsvärden som gällde vid förrättningen används som norm i de fall nyttan av anläggningen anses på ett rättvisande sätt svara mot dessa. Det skall dock påpekas att användningen av taxeringsvärdet inte innebär annat än att andelstalen är fasta. Olika metoder för bestämning av nyttan tillämpas beroende på vilken vägtyp det är fråga om.

Kostnaderna för anläggningens drift och underhåll skall enligt 15 å andra stycket AL i princip bestämmas efter vad som är skäligt med hänsyn främst till den omfattning i vilken fastigheterna beräknas använda anläggningen. Även för driftkostnaderna finns det alltså utrymme att beakta andra faktorer än den beräknade användningen. Den vanligaste metoden att bestämma den beräknade användningen utgår från trafikmängden och våglängden, den kallas tonkilometerme- toden. Metoden innebär att trafikmängden i ton multipliceras med våglängden uttryckt i kilometer. Trafikmängden bestäms efter schablonvärden för permanentbostad, fritidsbostad, interna jord- brukstransporter, företagsutfart från jordbruk osv.

De normer för andelstal som tillämpas enligt AL tar vanligen hänsyn till den tradition som finns på platsen även om nyttoaspekten alltid ligger i botten. Det tas stor hänsyn till trafikbelastningen när andelstalen för kommunala fastigheter, såsom daghem och sportan- läggningar, skall bestämmas. När nyttan och den beräknade an— vändningen bestäms skall endast stadigvarande förhållanden som hänger samman med fastighetens utnyttj ande för sitt ändamål beaktas.

I AL finns möjlighet till s.k. sektionsindelning. Det uppfattas ofta som orättvist att fastighetsägare som redan bekostat utbyggnaden av sitt vägnät skall behöva delta i utbyggnaden av andra vägar som har lägre standard. I vägföreningar har man ansett det vara nödvändigt att utesluta vissa vägar tills vidare i avvaktan på att upprustning sker. Genom möjligheten till sektionsindelning kan andelstalen varieras. Departementschefen anförde visserligen i specialmotiveringen till 15 & (prop. 1973:160 5. 218) att han ansåg att en sektionsindelning i allmänhet bör undvikas inte minst med hänsyn till de komplikatio- ner i fråga om förvaltningen som kan uppkomma. När det gäller vägföretag anfördes dock att det i praktiken kan förekomma fall då det framstår som rimligt eller t.o.m. nödvändigt att en fastighet eller en grupp av fastigheter ensamma svarar för byggandet av en viss del av anläggningen medan samtliga tar del i driften av anläggningen. Om en anläggningsförrättning avser dels anläggande och underhåll av vissa vägar och dels ianspråktagande och underhåll av vissa redan byggda vägar kan en skälig kostnadsfördelning förutsätta att de som har störst nytta av den nya anläggningen får svara för den större delen av anläggningskostnaden. Ett annat fall kan vara då statsbidrag utgår till viss del av en anläggning.

Systemet med fasta andelstal anses som stabilt men det har den stora nackdelen att förändringar i fastighetsindelningen och ändringar i bebyggelsen eller dess användning gör att andelstalen blir inaktuella och måste regleras om för att vara rättvisa.

4.4.3. Överväganden angående taxeringsvärdena som andelstal

Även om kostnaden för enskild väghållning relativt sett är liten i jämförelse med t.ex. fastighetsskatten är det viktigt att grunden för kostnadsfördelningen bygger på en lämplig avvägning mellan rättvisa och enkelhet. Annars finns det risk för att systemet med enskild väghållning inte fungerar. Vi kan konstatera att det finns faktorer som talar för en utveckling mot ökade avgiftsuttag, såväl förändring- arna i bidragsgivningen som ackumulerade upprustningsbehov. En motverkande faktor är tendensen hos kommunerna att vid planlägg-

ningen sänka standardkraven på gemensamhetsanläggningar för vägar. I dag finns ett stort antal vägföreningar som närmast kan betecknas som halvkommunala. Dessa vägföreningar är passiva och fungerar nästan enbart som bärare av rättigheter och skyldigheter. Erfarenheterna visar att fastighetsägarna blir mer engagerade när det blir aktuellt att utdebitera i vägföreningarna eller när avgiftsuttaget ökar. Vi vill därför peka på att behovet av förvaltning sannolikt kommer att öka och att kostnadsfördelningen kommer att bli en ännu viktigare fråga.

Tidigare utredningar har tagit ställning till frågan om principen för kostnadsfördelningen. Vägutredningen föreslog (SOU 1977: 12 s. 128 och 129) en kostnadsfördelning som med vissa jämkningar motsvara- de den nuvarande för vägföreningar. Andelstalen för vägföreningar skulle bestämmas efter skälig och rättvis grund. Inom denna ram skulle den lämpligaste fördelningsgrunden som medger en automatisk tillämpning under växlande förhållanden väljas i varje enskilt fall. Bestämdes inget annat skulle fastighetemas senast bestämda tax- eringsvärden användas som andelstal.

Väghållningsutredningen ansåg ( SOU 1987:26 s. 49 och 50 ) att det inte innebar några nämnvärda olägenheter att tillämpa AL:s be- stämmelser om fasta andelstal för enskilda vägar även inom tätare be- byggelse. Utredningen föreslog emellertid att för vägar som utgjorde områdesanläggningar skulle bestämmelserna om kostnadsuttag och andelstal utformas efter det system som gäller för vägföreningar. Enligt utredningen skulle taxeringsvärdet normalt utgöra fördelnings— grund för de fastigheter som deltar i en områdesanläggning men med möjlighet för förrättningsmyndigheten att i varje enskilt fall avgöra den lämpligaste normen.

Vi anser att det inte finns något egentligt belägg för det grund- läggande antagandet att nyttan i betydelsen värdeökningen är proportionell mot taxeringsvärdena. Det torde finnas lika stort stöd för antagandet att väganläggningen ökar varje fastighets värde med ungefär lika stort belopp. I själva verket är det tanken om fördelning efter ekonomisk bärkraft som har slagit igenom, låt vara att det också har varit praktiskt att använda taxeringsvärdena. Vi anser att kostnadsfördelningen i en gemensamhetanläggning inte bör fungera som en skatt. Därmed försvinner den teoretiska grunden för att använda taxeringsvärdena som norm för andelstalen.

Frågan är då om det ändå av andra skäl kan anses motiverat att använda taxeringsvärdena? För stora exploateringsområden som har en blandad fastighetssammansättning av småhus, industrier och övriga fastigheter innebär användningen av taxeringsvärdena visserligen att nytillkommande fastigheter automatiskt får ett andelstal men någon bra mätare av nyttan eller ens den ekonomiska bärkraften

är taxeringsvärdet sällan under dessa förhållanden. Industrifastigheter kan vara stora arbetsplatser men ha låga taxeringsvärden. Fastigheter som bedriver särskild näringsverksamhet t.ex. buss- eller taxirörelse kan ha större nytta av vägarna än vad taxeringsvärdena motsvarar. Ett annat problem är att taxeringsvärdet för kommunens fastigheter i allmänhet inte är jämförbara med andra fastigheter. Normalt alstrar de mer trafik än andra fastigheter och över huvud taget tar inte taxeringsvärdena hänsyn till att en fastighet på grund av näringsverk- samhet kan alstra mer och tyngre trafik. En annan svaghet är att för fastigheter som saknar taxeringsvärde, t.ex. skolor och daghem, måste särskilda andelstal ändå bestämmas. Dessa andelstal bör helst bestämmas så att de följer framtida förändringar i taxeringsvärdeni- vån, annars krävs det ett nytt beslut när ändring inträffar.

Införandet av rullande fastighetstaxeringar kommer dessutom innebära att det blir administrativt krångligare att använda taxerings- värdet som andelstal. Tidigare skedde fastighetstaxeringarna var femte år och det var också med detta intervall som andelstalen ändrades. I fortsättningen kommer bevakning av om andelstalen har ändrats att behöva göras varje år.

Principerna för kostnadsfördelning i AL är naturliga från teoretiska utgångspunkter. I typiska småhusområden såsom områden med fritidsbebyggelse eller permanentbebyggelse av enfamiljshus är det vanligt att majoriteten vill ha fasta och lika kostnadsfördelning för samtliga fastigheter. Utredningsarbetet har bekräftat att inga större olägenheter uppstår när sådana andelstal tillämpats för enskilda vägar inom tätare bebyggelse. I många fall har dessa upplevts som mer rättvisa än andelstal som baserar sig på taxeringsvärden. Fasta och lika andelstal ger enklare administrativa rutiner, samtliga fastigheter kan debiteras ett och samma belopp.

I tätorter skulle det i princip vara tänkbart vid inrättande av en gemensamhetsanläggning för vägar att ta som utgångspunkt att vägnätet ger lika stor nytta för samtliga fastigheter som ingår i väganläggningen, i varje fall om fastigheterna är ungefär lika stora och har likartad användning. Detta talar för att en presumtion skulle kunna införas om att andelstalet skall vara lika. I flera fall skulle det gå att använda ett och samma andelstal för såväl utförande som drift. Det problem som finns med vägar som tillkommer kan lösas genom den möjlighet till sektionsindelning som finns. En presumtion kommer dock sannolikt att innebära så många undantagsfall att den blir tämligen betydelselös. Vi anser därför att den individuella pröv- ningen bör behållas.

Är bebyggelsen differentierad måste hänsyn tas till dessa för- hållanden när andelstalen bestäms. Det går inte att bortse från att det föreligger skillnader mellan att uppskatta nytta eller användningen i

en samfällighet där det ingår få fastigheter och i en stor samfällighet inom tätbebebyggt område. Det är självklart lättare i det förra fallet att bestämma nyttan med hjälp av t.ex. våglängd och trafikmängd. I ett tätbebyggt område kan vara svårt att göra individuella beräkningar av vilka vägar eller vägsträckor och vilken mängd trafik och av vilken typ som varje enskild fastighet alstrar. Vi anser dock att även med de förenklade metoder som finns kan andelstalet bestämmas på ett mer nyanserat sätt med kostnadsfördelningsprincipen i AL än med hjälp av taxeringsvärdena. Enligt vår mening finns det anledning att lägga ned tid på kostnadsfördelningen vid bildandet för att uppnå ett resultat som har acceptans hos delägarna, vilket har stor betydelse för hur förvaltningen kommer att fungera i framtiden.

Vi har i utredningsarbetet konstaterat att det finns ett relativt stort ”köpmotstånd" mot förrättningar vid ändrade förhållanden, särskilt i fritidshusområden. Vi är medvetna om att ett fungerande system inte bör vara för starkt kopplat till ett behov av omprövningsför- rättningar. Om samfälligheterna inte vill eller anser sig ha råd att betala förrättningskostnaderna finns risken att de underlåter att aj ourhålla andelstalen trots att ändrade förhållanden inträffar. Följ den kan bli fler oregistrerade överenskommelser eller minskad rättvisa vid kostnadsfördelningen.

Systemet med fasta andelstal gör att det krävs ett särskilt beslut vid en omprövningsförrättning enligt 35 & eller att en överenskommelse träffas enligt 43 5 om andelstalen skall ändras. Även om taxerings- värdet inte bör behållas som särskild norm anser vi att det finns behov av att låta andelstalen påverkas med viss automatik när ändrade förhållanden inträffar. Att hitta en annan generell norm, motsvarande taxeringsvärdet, som ger ett rättvisande resultat anser vi vara svårt. Vi återkommer till denna fråga i avsnitt 4.5.

4.4.4. Slutsatser

Andelstal för enskilda vägar i tätbebyggda områden bör liksom övriga gemensamhetsanläggningar bestämmas enligt den nyttoprincip som kostnadsfördelningen i AL bygger på. Taxeringsvärdena bör inte behållas som norm för andelstalen. Vi anser att det inte heller finns ett behov av att införa en annan särskild norm för andelstalen som skall kunna tillämpas under växlande förhållanden med avseende på fastighetsindelningen och bebyggelsen inom området. Däremot bör vissa möjligheter att på annat sätt ändra andelstalen införas så att systemet blir flexiblare när ändrade förhållanden med avseende på bebyggelsens användningssätt inträffar.

4.5. Ändrade förhållanden

4.5.1. Inledande synpunkter

Förutsättningarna för en gemensamhetsanläggning enligt EVL eller AL kan ha ändrats sedan den inrättades. Sålunda kan fastighetsindel- ningen ha ändrats liksom en fastighets användningssätt, t.ex. när fritidsboende övergår till permanentboende eller när industriell verksamhet eller jordbruksdrift inrättas. Nya bostadsområden kan tillkomma i anslutning tilll gemensamhetsanläggningen med önskemål från de boende om deltagande. Nya intressenter kan naturligtvis ha andra krav på hur anläggningen skall vara inrättad, t.ex. i fråga om anläggningens standard.

Huvudregeln enligt såväl EVL som AL är att anpassning av en anläggning till ändrade förhållanden kräver ny förrättning. För vägföreningar finns emellertid en särskild reglering som innebär en automatisk anpassning till ändrad fastighetsindelning. Nybildade fastigheter inom vägföreningens område ansluts automatiskt till föreningen. Och om andelstalen enligt huvudregeln i 76 & EVL är knutna till taxeringsvärdena, medför sådana ändrade förhållanden som avspeglar sig i taxeringsvärdet automatiskt att andelstalen ändras. I övrigt gäller enligt 85 & första stycket EVL att en särskild omprövning kan ske vid ändrade förhållanden, i allmänhet vid en ny förrättning. Om det inte krävs någon omfattande utredning kan länsstyrelsen avgöra frågan utan förrättning.

Även enligt AL finns möjlighet till ändring av vad som tidigare bestämts om ändrade förhållanden har inträtt. Vid ändringar i fastighetsindelningen sker sådana ändringar med viss automatik. Om en fastighet som ingår i en gemensamhetsanläggning sammanläggs med en annan fastighet kommer enligt 41 & AL andelstalet auto— matiskt att överföras på den nybildade fastigheten. Den tidigare fastighetens skyldigheter mot övriga delägare övergår på den nybildade fastigheten. Vidare kan delägarna enligt 43 & AL träffa överenskommelse i saken. En sådan överenskommelse skall god- kännas av lantmäterimyndigheten och får då samma verkan som beslut vid en ny förrättning. Godkännande får lämnas bara om detär uppenbart att överenskommelsen inte strider mot AL. I övrigt finns enligt AL för närvarande inga lagliga möjligheter att t.ex. ansluta en ny fastighet eller ändra andelstal annat än efter en ny förrättning.

Enligt 35 & AL kan omprövning ske endast om de ändrade för- hållandena väsentligt inverkar på anläggningsfrågan eller om vid den ursprungliga förrättningen bestämts att frågan får omprövas efter en viss tid eller om det i annat fall framkommit ett klart behov av omprövning. Vid omprövning får inte beslutas om sådan ändring i

delägarkretsen att väsentlig olägenhet uppkommer från allmän eller enskild synpunkt.

Den automatik med vilken ändrade förhållanden i vissa fall beaktas enligt 3 kap. EVL är till stor del en funktion av hur verksamhetsom- råde och andelstal bestämts enligt den lagen. Vi har i det föregående (avsnitt 4.3 och 4.4) intagit den ståndpunkten att några motsvarande regler inte bör föras in i AL. Det är emellertid en utbredd upp- fattning att de regler i AL som är avsedda att klara av förändringsbe- hov i praktiken inte är tillräckliga. Många av de anpassningar som skulle behöva göras till följd av ändrade förhållanden kommer inte till stånd. Erfarenhetsmässi gt utgör förrättningskostnaderna det största hindret mot i och för sig befogade omprövningar. Resultatet kan bli att det med tiden uppkommer orättvisa mellan fastighetsägarna eller att man tillgriper olika former av privata lösningar som avviker från förrättningsbesluten. Det bör därför övervägas om det inte skulle kunna gå att möta ändrade förhållanden på ett enklare sätt än vad som för närvarande är fallet enligt AL.

4.5.2. Anpassning av andelstal

Automatisk anpassning av andelstalen bygger på en i förväg bestämd norm som kan tillämpas vid växlande förhållanden med avseende på fastighetsindelning och bebyggelse. Behovet av automatisk anpassning av andelstalen för enskilda vägar torde vara störst i tätbebyggda områden med ett stort antal fastigheter med heterogen samman- sättning, t.ex. i småhusområden med blandad åldersstruktur eller vid blandning av en— och flerfamiljshus. I området kan vidare finnas insprängda fastigheter som används för industri- eller handelsändamål eller små skogsskiften i yttergränsen av området.

Som vi redan konstaterat (avsnitt 4.4) är taxeringsvärdet inte någon bra värdemätare på nyttan i fall som de beskrivna och vi föreslår därför att taxeringsvärdet avskaffas som norm för andelstalen. Det är emellertid svårt att finna någon annan norm som dels verkar med automatik, dels uppfattas som enkel och rättvis av alla. Ger man avkall på kravet på full automatik, blir dock frågan mindre komplice— rad. I praktiken används vissa normer för andelstal. Som exempel kan nämnas att andelstalet för obebyggda fastigheter höjs från t.ex. 0,3 till 1 fr.o.m. det år då fastigheten blir bebyggd. Enligt en liknande modell som ofta används vid vägförrättningar klassificeras fastigheterna med hänsyn till användningssätt. För varje användnings- sätt bestäms olika normtal för permanentbostäder, fritidsbostäder, jordbruks— resp. skogsfastigheter. Normtalet kombinerat med en våglängd ger andelstalet. Det finns alltså modeller för olika för-

hållanden som har visat sig fungera bra och har stor acceptans hos delägarna.

Som tidigare påpekades utgör förrättningskostnaderna det största hindret mot att i och för sig befogade omprövningar kommer till stånd. Det är inte vår uppgift att pröva om dessa kostnader kan sänkas. Vi anser emellertid att det är önskvärt att förrättningar undviks i enkla fall.

De andelstal som bestäms vid förrättningen är en funktion av flera olika förhållanden. Som vi tidigare anfört finns olika modeller för hur andelstalen skall bestämmas beroende på hur förhållandena gestaltar sig i det enskilda fallet. Ofta är det möjligt att vid en anläggningsförrättning konstatera hur andelstalet för en fastighet skall ändras t.ex. när ett hus uppförs på en obebyggd tomt eller vid övergång från fritidsboende till åretruntboende. Om det redan i anläggningsbeslutet ges föreskrifter om vilket andelstal som skall gälla om förhållandena ändras på visst sätt kan vi inte se något hinder mot att, när förändringen inträffar, samfälligheten får möjlighet att fatta beslut i saken utan att någon omprövningsförrättning behöver hållas.

En modell som den skisserade måste bygga på att det skall vara fråga om förändringar anknutna till fastighetens användningssätt oberoende av ägarförhållande. Det måste vidare vara fråga om stadigvarande förändringar. Dessutom bör gälla att anläggningen förvaltas av en samfällighetsförening; vid delägarförvaltning torde frågan knappast bli aktuell. Befogenheten att pröva om förhållandena har ändrats på det sätt som anges i anläggningsbeslutet och det tidigare andelstalet följaktligen skall ändras, bör tillkomma styrelsen för samfällighetsföreningen. Ändringen genomförs då genom att styrelsen tillämpar det nya andelstalet vid upprättandet av debiterings- längden.

Styrelsens beslut om det nya andelstalet fyller närmast den funktionen att därigenom kan ges publicitet åt att styrelsen funnit att förhållandena ändrats på det sätt som anges i anläggningsbeslutet. Styrelsen bör därför underrätta berörda fastighetsägare och lant- mäterimyndigheten om beslutet. Genom registrering av beslutet hos myndigheten kan intressenter, t.ex. spekulanter på fastigheten, få upplysning om att ett ändrat andelstal kommer att tillämpas vid nästa uttaxering. Det finns emellertid inte tillräcklig anledning att medge att beslutet får överklagas, eftersom det då finns risk för att tillämp- ningen av det nya andelstalet fördröjs. Den som är missnöjd med det nya andelstalet och den därav föranledda ändrade uttaxeringen bör i stället få väcka talan mot föreningen hos fastighetsdomstolen enligt 465 SFL, dvs. på samma sätt som annars gäller när någon är missnöjd med uttaxering.

Vi föreslår att 24 & AL kompletteras med bestämmelser i enlighet med det anförda. Följdändringar om styrelsens underrättelseskyldig— het behöver göras i 45 & AL och 39 & SFL.

4.5.3. Slitageersättning vid tillfälligt ökad användning

Det förekommer att en fastighet som ingår i en vägförening eller en gemensamhetsanläggning för vägar har behov av att tillfälligt använda vägen i större utsträckning än som svarar mot fastighetens andelstal. Som exempel kan nämnas pågående byggnadsarbeten på fastigheten eller ett vägbygge som medför behov av tunga trans- porter. En större skogsavverkning kan tillfälligt belasta vägarna i avsevärt större omfattning än normalt. Tillfällig uthyrning av en jordbruksfastighets ekonomibyggnader som lager- eller industrilokaler förekommer. Frågan kan också bli aktuell när en ny näringsverksam- het startar, t.ex. en verkstad, affär eller restaurant som genererar ökad trafik, och man inte kan säga säkert hur varaktig den nya verksamheten blir.

Varken EVL, bortsett från skogsvägar, eller AL ger möjlighet att ta ut ersättning av de fastigheter som deltar i väganläggningen och tillfälligt använder vägen i större omfattning än som svarar mot fastighetens andelstal. Det råder delade meningar huruvida denna form av Slitageersättning bör kunna tas ut eller inte. Saken har behandlats tidigare. Vägutredningen föreslog som komplement till bestämmelserna om kostnadsfördelningen en bestämmelse om särskild ersättning i vissa fall för fastighet som ingår i en vägförening. Avsikten var att öppna en möjlighet att genom särskild ersättning täcka merkostnader när en fastighet tillfälligt har ett ökat behov av vägarna (SOU 1977. 12 s. 33, 198 och 199). Även Väghållningsut- redningen föreslog en liknande bestämmelse.

Hur man ser på denna fråga hänger samman med synen på vilken rätt till nyttjande som skall anses följa av deltagandet i gemensam- hetsanläggningen och fastställandet av andelstalen. En åsikt är att delaktigheten ger rätt till i stort sett vilken grad av användning som helst till dess att förutsättningarna i 35 & AL för att ändra andelstalet är uppfyllda. Enligt den motsatta åsikten är användningen av anläggningen strikt begränsad till de förutsättningar som låg till grund för beräkningen av andelstalet.

Enligt vår mening går det inte att strikt knyta en fastighets rätt att använda en väganläggning till det fastställda andelstalet. Dels är det sällan som beräkningsunderlaget för andelstalet är så tydligt att det går att göra en riktig bedömning, dels ligger det i sakens natur att den faktiska användningen varierar i tiden i jämförelse med den

beräknade användningen. Bedömningen skulle givetvis underlättas om det i anläggningsbeslutet angavs för vilken användning och för vilka ändamål som andelstalet för driften bestämts. Visserligen ligger en sådan bedömning till grund för fastställandet av andelstalet men den redovisas normalt inte.

Vi anser att det i vissa situationer är rimligt att ersättning skall kunna utgå utöver det fastställda andelstalet. Det måste emellertid i så fall vara fråga om att fastigheten använder vägen för ett annat ändamål eller i en väsentligt större omfattning än vad som förutsattes när andelstalet bestämdes. Det viktigaste är därvid att det finns en möjlighet att komma till rätta med de problem som uppkommer när den tillfälligt ändrade användningen leder till ett onormalt slitage eller skador på vägen.

Vi föreslår en ny bestämmelse, 48 a 5, som innebär att om en fastighet som deltar i en gemensamhetsanläggning tillfälligt använder vägen för ett annat ändamål eller i väsentligt större omfattning eller än vad som svarar mot fastighetens andelstal, är fastighetens ägare skyldig att ersätta samfälligheten de kostnader som uppkommer till följd av den ändrade användningen. Ersättningsskyldigheten är således begränsad till merkostnaderna.

Något hinder bör inte föreligga mot att fastighetens ägare själv återställer vägen i ursprungligt skick om han eller hon hellre vill det. I så fall uppkommer inte några kostnader för samfälligheten och ersättningsskyldighet blir inte aktuell. Vid tvist huruvida detär fråga om ändrad användning eller om vilka merkostnader som uppkommit, får samfälligheten väcka talan mot fastighetsägaren vid fastig- hetsdomstolen. Detsamma bör uppenbarligen gälla vid tvist huruvida vägen har återställts i ursprungligt skick eller inte.

4.5.4. Omprövning vid fastighetsbildning

En anläggningsfråga kan prövas gemensamt med en fastighets- bildningsåtgärd. Anläggningsbeslutet får då tas upp i fastighets- bildningsbeslutet, 24 & tredje stycket AL. I vissa fall får lant- mäterimyndigheten i samband med en fastighetsbildningsförrättning förordna om prövning enligt AL, 9 kap. 1 & tredje stycket och 7 5 andra stycket FBL. Någon bestämmelse om att även omprövning får ske i motsvarande situationer finns emellertid inte, bortsett från det fallet att en fastighet som är ansluten till en gemensamhetsanläggning delas. Fastighetens skyldigheter mot övriga delägare får då enligt 42 & fördelas genom beslut vid fastighetsbildningsförrättningen. Fördelningen har karaktär av provisorium och skall inte räknas med vid prövningen av om ändrade förhållanden inträtt.

Vid avstyckning av en fastighet kan det visa sig att den avstyckade delen har behov av att delta i en gemensamhetsanläggning som stamfastigheten inte varit ansluten till. Motsvarande behov kan visa sig i samband med klyvning eller fastighetsreglering. Anslutning av den nya fastigheten kan då ske antingen efter överenskommelse enligt 43 & AL (se härom i det följande) eller, om en sådan inte träffas, efter en särskild omprövningsförrättning om någon begär en sådan. I praktiken händer tämligen ofta att frågan om fastighetens anslutning inte blir föremål för vare sig godkänd överenskommelse eller beslut. Formellt har då den nya fastigheten inte någon rätt att använda anläggningen.

Såväl från handläggningssynpunkt som från synpunkten av ordning och reda i fastighetsförhållandena skulle det vara en fördel, om lantmäterimyndigheten var skyldig att i samband med fastighets- bildningsförrättningen också ta upp frågan om anslutning till prövning. Anslutningen i och för sig innebär inte någon ökad be- lastning på övriga delägare, varför dessa utan vidare kan represente— ras av samfällighetsföreningen genom dess styrelse. Finner lant- mäterimyndigheten att fastigheten skall anslutas skall den också bestämma andelstal och eventuell ersättning enligt 37 & första stycket.

Problem kan emellertid uppkomma när det gäller att bestämma andelstal. Föreningen kanske inte har något väl fungerande system för andelstalen och det kan visa sig att det av den anledningen inte går att sätta ett rättvist andelstal för den nytillträdande fastigheten. Kan andelstal inte bestämmas i samband med fastighetsbildningsför— rättningen, bör enligt vår mening beslut om anslutning inte heller meddelas i det sammanhanget. Kan inte någon överenskommelse träffas och godkännas, får i stället delägarna eller någon av dem ta initiativ till en omprövning av andelstalen. Beslut om anslutning och andelstal för den nya fastigheten kan då fattas i samband med omprövningsförrättningen.

I enlighet härmed föreslår vi att en ny bestämmelse om rätt för lantmäterimyndigheten att i samband med fastighetsbildningsför— rättning besluta om anslutning m.m. tas upp i AL under beteckningen 42 a 5. Som framgått bör bestämmelsen innefatta en befogenhet, inte en skyldighet. I förordning eller andra myndighetsföreskrifter kan vid behov föreskrivas om skyldighet för lantmäterimyndigheten att alltid ta upp frågan till prövning.

4.5.5. Ändrade förhållanden i övrigt

Som nämnts är det enligt 43 & AL möjligt för delägarna att träffa överenskommelser bl.a. om att en fastighet skall inträda i eller utträda ur samfälligheten. Enligt praxis räcker det att samfällighets- föreningens styrelse tråffar överenskommelsen på delägarnas vägnar. Något beslut av föreningsstämman krävs inte. En överenskommelse om inträde innebär ju inte någon ökad ekonomisk belastning för övriga delägare. Detsamma gäller inte för utträdesfallet och det är från den synpunkten inte självklart att styrelsen skall få överenskom— ma om utträde när det uppkommer en ökad belastning för kvar— varande delågare. Skulle man uppställa krav på medgivande från samtliga dessa delägare kompliceras hanteringen alltför mycket. Man måste utgå från att styrelsen bevakar övriga delägares intressen. Dessutom kan framhållas att en fastighet har rätt att utträda om utträde är medgivet enligt AL (jfr 35 å andra stycket).

För att bli gällande måste överenskommelsen godkännas av lantmäterimyndigheten. Godkännande får lämnas endast om det är uppenbart att överenskommelsen inte strider mot AL. Vi har diskuterat om inte denna regel borde mjukas upp på det sättet att godkännande skall lämnas såvida det inte är uppenbart att överens- kommelsen strider mot lag. Vi har emellertid funnit att den nuvaran- de regeln i praktiken inte lägger hinder i vägen för befogade överenskommelser och att något behov av ändring inte har fram— kommit.

Vi har också diskuterat om det inte borde vara möjligt att träffa överenskommelser på fler områden än som nu är fallet för att möta ändrade förhållanden som uppkommit. Vad som därvid närmast skulle kunna komma i fråga är överenskommelser om smärre ändringar av anläggningens omfattning och standard. Frågan har tidigare behandlats av både vägutredningen och väghållningsut- redningen (se SOU 1977:12 s. 206 och SOU 1987:26 s. 92 ). Sistnämnda utredning föreslog beträffande områdesanläggning att ny mark efter överenskommelse skulle kunna tas i anspråk för mindre omläggning av väg i ny sträckning. Ytterligare exempel på ändring av en väganläggnings omfattning där överenskommelse skulle kunna träffas är ny utfart till allmän väg eller ombyggnad av vägarna till högre standard.

Att 43 & AL har begränsats på sätt som skett hänger samman med att det ansågs vara ett väsentligt intresse från såväl allmän som enskild synpunkt att samfällighetens omfattning liksom delägarnas yttre ansvar och inbördes skyldigheter var klart fixerade och offentligt redovisade. Behovet av skydd för borgenärs- och minori— tetsintressen liksom för allmänna intressen nämndes också i samman-

hanget, se prop. 1973:160 s. 135.

I 16 5 första stycket AL anges vilka bestämmelser till skydd för enskilda intressen vid inrättande av en anläggning som är dispositiva. Av paragrafen framgår att den enda bestämmelsen till skydd för enskilda intressen som inte kan avtalas bort är kravet på båtnad i 6 &. Att det på grund av ändrade förhållanden skulle träffas överenskom- melser som inte ger någon båtnad är emellertid inte särskilt troligt. Om delågama är överens finns det knappast anledning att av hänsyn till båtnadsvillkoret förbjuda överenskommelser i andra fall än som avses i 43 & AL. En överenskommelse måste naturligtvis innefatta eventuella fordringshavare.

Det finns emellertid också skäl som talar mot att möjligheten att träffa överenskommelser vidgas. Att dra gränsen mellan tillåtna överenskommelser och sådana som av hänsyn till olika skyddade intressen inte skall få träffas är vanskligt. Även om det skulle gå att precisera vilka överenskommelser om ändring av t. ex. en anläggnings omfattning och standard som i och för sig skulle vara tillåtna får man räkna med att delågama kan ha olika uppfattningar i saken. I praktiken kan det då vara svårt att åstadkomma enighet, i vart fall när det gäller större samfälligheter. En vidgad möjlighet till överens- kommelser skulle därför få begränsad betydelse.

Vi vill också understryka vad som sades vid tillkomsten av AL om vikten av att samfällighetens omfattning samt delägarnas ansvar och inbördes skyldigheter var klart fixerade och offentligt redovisade. Med den utgångspunkten kan den prövning av överenskommelsen som lantmäterimyndigheten måste göra bli tämligen omfattande när flera olika intressen berörs. I så fall är emellertid inte mycket vunnet i förhållande till en omprövning vid ny förrättning. Det bör i sammanhanget påpekas att en förrättning ofta kan genomföras utan sammanträde.

Vid våra överväganden har vi därför stannat för att inte föreslå någon vidgad möjlighet att träffa överenskommelser vid ändrade för— hållanden.

Vi har vidare ansett att det formliga godkännandet enligt 43 & skulle kunna undvaras och i stället ingå som ett moment i registre- ringen av överenskommelsen, varvid registrering givetvis inte skulle få ske om överenskommelsen skulle strida mot AL. Eftersom någon annan ändring av 43 & inte föreslås, har vi avstått från att föreslå någon lagändring på den punkten.

4.5.6. Möjligheter att förenkla förrättningsförfarandet

Om ändrade förhållanden kräver en omprövning vid en ny förrättning behövs inte alltid ett fullständigt förrättningsförfarande. Enligt 85 å andra stycket EVL finns möjlighet att vid omprövningsförrättning använda ett förenklat förfarande hos länsstyrelsen. Enligt tredje stycket i samma paragraf kan en enklare handläggningsordning vid delgivning av kallelser och meddelanden användas i dessa fall. Delgivning kan ske med vägföreningens styrelse som har att ofördröjligen underrätta den som berörs av meddelandet.

För en omprövningsförrättning enligt AL gäller i stort sett samma regler som vid den förrättning då gemensamhetsanläggningen inrättas. Av 35 & tredje stycket framgår dock att medgivande från den nämnd som fullgör uppgifter inom plan— och byggnadsväsendet inte behövs om omprövningsförrättningen inte gäller ändring av bebyggelsens utformning eller markanvändningen i övrigt.

I fråga om anläggningsförrättning tillämpas enligt 19 & AL vissa av bestämmelserna om fastighetsbildningsförrättning i 4 och 6 kap. FBL. Huvudregeln för förrättningshandläggningen är att förrättningen skall handläggas vid sammanträde med sakägarna. Vissa undantag finns. Åtgärder av förberedande art eller teknisk beskaffenhet får göras utan sammanträde. Enligt 4 kap. 14 å andra stycket FBL behövs inte sammanträde om det inte förekommer stridiga intressen mellan sakägama och hinder mot den sökta åtgärden inte föreligger. Enligt 10 å delgivningslagen (1970. 428) får delgivning med delägare i samfällighet ske genom att handlingen överbringas till styrelseleda- mot eller annan som är utsedd att sköta förvaltningen. Även kungörelsedelgivning enligt 16ä delgivningslagen kan komma i fråga.

Lantmäterimyndigheten har redan i dag stor frihet att anpassa handläggningen till varje enskilt fall. Det finns möjlighet att även inom ramen för en förrättning träffa överenskommelser, och i sådana fall behövs inte något sammanträde. Det bör emellertid påpekas att det ofta är effektivare att hålla sammanträde därför att sakägama då träffas på en gång och kan klargöra sina ståndpunkter. Skriftliga synpunkter torde många gånger vara svårare att pröva.

Vår slutsats är därför att förrättningsreglerna redan i dag ger möjlighet till anpassning av förrättningen till vad förhållandena kräver i varje enskilt fall och att någon ändring av dessa regler inte är påkallad.

4.6. Behovet av ändringar i delägarkretsen m.m. 4.6.1 Anslutning av en samfällighet till en annan samfällighet

Huvudsyftet med AL är att reglera frågor om inrättande av an- läggningar som är gemensamma för flera fastigheter och som tillgodoser ändamål av stadigvarande betydelse för fastigheterna, vilket framgår av 1 & AL. Delägarkretsen utvidgas dock i 2 & genom att med fastigheter jämställs viss lös egendom, nämligen tomträtt som är inskriven, gruva och, om det är lämpligt, även byggnad eller annan anläggning som inte hör till fastighet och naturreservat.

Redan vid AL:s tillkomst påpekade 1969 års vägutredning i sitt remissyttrande över promemorieförslaget (Ds Ju 1971:16) att det enskilda vägnätet är uppbyggt så att det ofta inträffar att med— lemmarna i en vägsamfällighet har nytta av en annan vägsamfällig- hets vägar och att det medför att fastigheterna även behöver anslutas till den andra samfälligheten. Vägutredningen ansåg att detta inte alltid var praktiskt och framförde att det skulle vara bättre om hela samfälligheten som en enhet kunde anslutas. Dåvarande lantmäteri- styrelsen ifrågasatte om det inte borde finnas möjlighet att också ansluta vägföreningar till anläggningssamfälligheter. Särskilt framhölls fallet då utfart från ett vågföreningsområde sker på enskild väg som inte tillhör Vägföreningen. Departementschefen (prop. 1973:160 s. 146) ansåg att konstruktionen stred mot viktiga grundsat- ser i promemorieförslaget och hänvisade till möjligheten i 43 & att låta en samfällighetsförening i viss utsträckning företräda deltagarna vid behandlingen av anslutningsfrågor.

Vid utredningens studiebesök och olika kontakter har det bekräftats att det fortfarande finns ett stort praktiskt behov av att kunna ansluta en vägsamfällighet till en annan vägsamfällighet. Problemet gäller gemensamma anläggningar för vägar inrättade såväl enligt EVL som AL. Svårigheterna har särskilt betonats i fråga om gamla vägsam- fälligheter som mynnar ut i vägföreningsvägar. Men även vid inrättande av gemensamhetsanläggningar finns samma problem. Som exempel kan nämnas att olika planområden ofta har gemensam utfart. Det förekommer fall där man måste passera vägar som ingår i tre olika gemensamhetsanläggningar för att kunna komma ut på allmän väg. Erfarenheterna visar att det inte alltid är lämpligt att lösa problemet genom att utöka gemensamhetsanläggningen eller ha gemensam förvaltning för anläggningarna. För vägföreningar finns för övrigt inte det sistnämnda alternativet. Att ansluta ett stort antal fastigheter som redan deltar i en gemensamhetsanläggning till ytterligare en samfällighet är svårt och dyrt vid förrättningstillfället

och leder till högre förvaltningskostnader. Kallelser till samman- träden och utdebitering för samtliga fastigheter ger kostnader som framstår som omotiverade när t.ex. medlemmarna i en vägförening endast måste använda en kortare vägsträcka genom ett annat vägföreningsområde för att nå allmän väg eller när två vägföreningar har alternativa utfartsmöjligheter genom att korsa varandras områden.

I dag hänvisas samfälligheterna till lösningen att sluta nyttjande- rättsavtal. Ett sådant avtal får slutas endast för viss tid och detär inte ovanligt att parterna inte är överens om ersättningen när avtalet skall förnyas. Det råder dessutom olika uppfattningar om det är rättsligt möjligt att träffa sådana avtal. Vidare anses det vara en brist att det inte finns möjlighet att i förrättningsutlåtandet reglera den avgift som den ena samfälligheten skall betala till den andra, särskilt när det är fråga om avgifter som inte är av ringa ekonomisk betydelse.

Vi anser att det finns flera goda argument bakom tankarna om att utvidga delägarkretsen så att fastigheter som ingår i en samfällighet kan anslutas som enhet till en annan samfällighet för vägar. Om den anslutna samfälligheten som sådan ges ett andelstal och denna samfällighet företräds av styrelsen, blir förvaltningsåtgärderna i den andra samfälligheten med anledning av anslutningen inte särskilt betungande.

Att en association kan anslutas till en annan association är i och för sig inte främmande för lagstiftningen. Som exempel kan nämnas att enligt lagen ( 1987:667 ) om ekonomiska föreningar kan ekonomis- ka föreningar eller andra föreningar som är att anse som juridiska personer vara medlemmar 1 en ekonomisk förening. Medlemmens rätt utövas av den som enligt lag är ställföreträdare. Även enligt bostadsrättslagen (1991: 614) kan en juridisk person vara medlem i bostadsrättsförening.

Den lagtekniska lösning som skulle kunna komma i fråga är att komplettera bestämmelsen i 2 & AL till att avse även samfällighet. En sådan lösning är emellertid inte problemfri. Hur skall t.ex. villkoren för anslutning prövas vid inrättande av en gemensam— hetsanläggning eller när en annan samfällighet därefter begär inträde? Egentligen borde nyttan för varje fastighet prövas individuellt trots att fastigheterna skulle anslutas som en enhet. Med en individuell prövning bortfaller till viss del fördelarna med en kollektiv an- slutning. Vidare innebär avvägningen av lämpliga styrkeförhållanden vissa svårigheter, låt vara att dessa skulle kunna lösas genom särskilda spärregler vid omröstning.

Vår avgörande invändning mot att låta en samfällighet delta i en annan samfällighet är emellertid att det skulle innebära ett alltför radikalt frångående av nuvarande principer. Att ha enskilda fastig- heter och sammanslutningar av fastigheter sida vid sida är enligt vår

uppfattning inte en tillfredsställande lösning. Frågan har dessutom ett principiellt intresse som går utöver enskilda vägar. Vi har svårt att överblicka vilka effekter ett sådant förslag skulle ha dels för andra gemensamhetsanläggningar, dels för annan lagstiftning om fastig- hetssamverkan. Vi anser därför att rättighetsupplåtelser är en bättre lösning även om man på det sättet inte löser alla problem. Vi återkommer till detta i avsnitt 4.7.

4.6.2. Anslutning av kommuner m.m.

En närliggande fråga är om kommuner och företag skulle kunna jämställas med fastigheter och delta i en samfällighet för vägar. En kommun skulle således kunna delta i en sådan gemensamhetsanlägg- ning trots att den inte äger en fastighet, därför att kommuninnevånar- na har ett påtagligt behov av att använda vägen. Som exempel kan nämnas att det kan finnas ett allmänt intresse av att sommartid kunna upplåta vägar i ett fritidshusområde för att allmänheten skall kunna nå ett rekreationsområde. Beträffande företags deltagande kan nämnas den situationen att företaget har ett tillfälligt behov av att använda väg för ett anläggningsarbete, t.ex. att uppföra en mast eller kraftledningar.

Frågan om kommunerna skall kunna delta i en gemensamhetsan- läggning behandlades i förarbetena till AL (prop. 1973:160 s. 145). Behovet ifrågasattes och det anfördes att en sådan ordning skulle strida mot grundläggande principer i lagen. Frågan har på nytt uppmärksammats i plansammanhang under senare tid och en viss debatt förekommer numera om hur man skall kunna tillgodose sådana blandade behov som det här är fråga om. Vi kan emellertid konstate- ra att om en kommun äger en fastighet eller en anläggning som enligt 2 & AL jämställs med fastighet tillgodoses vägbehovet i praktiken ofta genom anläggningen. Vid bestämmandet av andelstalet brukar då hänsyn tas till att kommunens fastighet alstrar mer trafik.

Att däremot införa en möjlighet för kommuner eller företag att delta i en gemensamhetsanläggning utan någon anknytning till en fastighet eller till en fastighet som inte i sig genererar någon trafik leder alltför långt bort från de grundläggande tankarna om fastig— hetssamverkan i en gemensamhetsanläggning. Vi lägger därför inte fram något förslag med en sådan inriktning. Frågan om rättig— hetsupplåtelser för kommunala behov behandlas i nästa avsnitt.

4.6.3. Behovet av rättighetsupplåtelser för kommunala behov

Kommunernas skyldighet att svara för väghållning och allmänna platser är begränsad till områden med detaljplan där kommunen är huvudman och till vissa allmänna vägar. I utredningsarbetet har vid flera tillfällen framhållits behovet av rättighetsupplåtelser för kommu— nala ändamål utanför detaljplanelagt område. Kommunerna anser att de saknar möjligheter att lösa väghållnings- och andra kommunika- tionsfrågor utanför detaljplanelagt område. Vikten av att genom förrättning få en upplåtelseform som säkerställer de vägar som staten drar in som allmänna vägar har särskilt betonats. En väg får enligt 25 5 första stycket VägL dras in om den efter tillkomsten av en ny väg eller av något annat skäl inte längre behövs för det allmänna och åtgärden medför endast ringa olägenhet för bygden. Om den gamla vägen kan sägas fylla ett allmänt behov som förbindelseled mellan bebyggelsekoncentrationer bör indragning inte komma i fråga. Att vägen däremot behövs som enskild utfartsväg för fastigheterna saknar betydelse för frågan om indragning, prop. 1971:123 5.142. I princip innebär ett beslut om indragning av allmän väg att vägrätten upphör och dispositionen över marken återgår till markägaren. Enligt 25 & tredje stycket VägL skall väghållaren om det behövs påkalla förrättning enligt AL för att ordna väghållningen när en väg dras in.

I vissa fall föreligger ett sådant blandat behov som vi redovisat i det förra avsnittet i det att såväl fastighetsägarna som kommunen har behov av den indragna vägen. I och med att vägen dragits in och vägrätten upphört finns det emellertid inte längre någon rättslig grund för fortsatt användning av vägen. Detta gäller även om kommunen åtar sig väghållningen för att använda vägen t.ex. som cykelbana. Vi har också uppmärksammats på det fallet att en kommun vill skapa en förbindelseled eller ett motionsspår. Det finns vidare en del lands- bygdsvägar av starkt kommunalt intresse.

För närvarande finns det inga former för markupplåtelse som har särskild inriktning på att tillgodose kommunernas behov utanför detaljplan. Att fastställa en detaljplan för att lösa de situationer som nämnts anses av kommunerna som krångligt. Kommunerna försöker därför lösa behoven på andra sätt, i huvudsak följande.

—— Nyttjanderättsavtal eller avtalsservitut enligt 14 kap. JB . Svag- heten med dessa alternativ är att servitut gäller endast till förmån för den härskande fastigheten och att nyttjanderätter är tidsbegränsade. Dessutom krävs det att parterna är överens, vilket inte alltid är lätt att uppnå om ett större antal fastighetsägare är berörda.

— Bildande av gemensamhetsanläggning. Om kommunen äger en fastighet eller en anläggning på ofri grund kan den som tidigare nämnts delta i anläggningen. Är det endast fråga om markupplåtelse för kommunala behov är det dock knappast en ändamålsenlig lösning att sätta i gång en anläggningsförrättning och kalla samtliga fastig- hetsägare.

— Rättighetsupplåtelse enligt 49 & AL för en kommunal fastighet. En sådan upplåtelse skall enligt gällande rätt avse fastighetens behov av väg och är egentligen inte alls tillämplig om kommunen vill tillför- säkra allmänheten eller kommuninnevånarna möjligheten att använda vägen. Frågan om ett motionsspår kan jämställas med behov av väg i detta avseende har besvarats nekande i rättspraxis (NJA 1985 s.

676). — Expropriation enligt 2 kap. 2 & expropriationslagen (1972:719).

Frågan om enskilda vägars tillgänglighet för allmänheten har varit föremål för diskussioner tidigare. Vägutredningen (Ds K 1974: 147) berörde frågan och anförde att man övervägt olika lösningar. Den ena lösningen gick ut på att länsstyrelsen skulle få befogenhet att meddela beslut om att en väg skall öppnas för allmän trafik mot att väghållaren skulle vara berättigad till ersättning. Den andra lösningen innebar att kommunen utan att äga någon fastighet eller anläggning inom båtnadsområdet skulle ges möjlighet att bli ansluten till en gemensamhetsanläggning, eller kunna få rätt att använda väg mot att AL:s ersättningsregler blev tillämpliga. Vägutredningen lämnade inget förslag i denna del på grund av att man ansåg att de föreslagna reglerna om väghållning i kommunal regi var tillräckliga.

Till skillnad från tidigare utredningar innefattar vårt uppdrag inte frågor om annat än enskild väghållning. En av våra utgångspunkter för utredningsarbetet är att analysera och lösa problem som upp- kommer till följd av att EVL upphävs. Frågan om en ny upp— låtelseform för kommunala behov — en slags kommunal vågrätt — ingår enligt vår uppfattning inte i det egentliga utredningsuppdraget. På grund av det stora intresse som kommit fram för frågan har vi ändå valt att redovisa de synpunkter som förts fram och de över- väganden av mer principiell natur som vi gjort.

Vi anser att man bör skilja på fallen om det redan finns en allmän väg som skall dras in, eller om frågan gäller en befintlig enskild väg, resp. om en helt ny väg, cykelled eller liknande skall anläggas. Vi har funnnit att behovet och angelägenheten av att komma till rätta med de problem som uppkommer vid indragning av allmänna vägar har visat sig påtagligt. Att säkerställa att redan befintliga vägar får

bestå kan inte anses som ett särskilt omfattande ingrepp i markägar— nas rätt och inger därför inte några betänkligheter avseende egen— domsskyddet. I de fall kommunen är villig att ta på sig ansvaret för underhåll och drift av vägen anser vi att frågan bör regleras direkt mellan stat och kommun i samband med indragning av vägen. En lösning kan vara att inte låta vägrätten upphöra utan att i väglagen skapa en möjlighet för kommunen att överta vägrätten från staten.

Vi är för övriga fall inte övertygade om det lämpliga i att inom ramen för AL införa ett sådant tvångsmedel som en särskild kommunal vågrätt skulle innebära. Frågan är emellertid förtjänt av fortsatta överväganden. En möjlig lösning är måhända en motsvarig- het till en sådan rättighetsupplåtelse som enligt ledningsrättslagen (1973:1144) kan ske för allmännyttiga ändamål. Enligt 1 5 i den lagen kan den som vill utnyttja utrymme inom fastighet för ledning få rätt därtill. Ledningsrätt omfattar enligt vad som bestäms vid förrättningen befogenhet att inom fastigheten vidta de åtgärder som behövs för att dra fram och använda ledningen. På begäran av ledningens innehavare kan förordnas att ledningsrätt skall höra till dennes fastighet eller inskrivna tomträtt. En motsvarande upp— låtelseform skulle kunna användas av kommunen även utan att det finns anknytning till en fastighet. Vi utesluter heller inte att frågan skulle kunna lösas inom ramen för PBL, även om vi håller med om att det i dag inte blir bra planmässiga lösningar att göra kilometer- eller millånga ormar för att lösa behovet av t.ex. en cykelled.

Sammanfattningsvis anser vi att det finns mycket som talar för ökade möjligheter till rättighetsupplåtelser för kommunala behov men att den frågan bör behandlas i särskild ordning.

4.7. Rättighetsupplåtelser

4 . 7. 1 Inledning

EVL reglerar frågor om rätt till väg och väghållning avseende sådana enskilda vägar som är till nytta för en eller flera fastigheter oavsett om vägbehovet är av stadigvarande eller tillfällig karaktär. AL däremot reglerar frågor om inrättande av anläggningar som är gemensamma för flera fastigheter och för ändamål av stadigvarande betydelse. Om särskilda skäl föreligger kan emellertid en fastighet anslutas till en gemensamhetsanläggning som avser väg utan hinder av att anläggningen tillgodoser endast ett tillfälligt behov, 47 & AL.

Enligt 77 & EVL har en fastighet som inte ingår i en vägförening men ändå har nytta av en vägförenings väg rätt att använda vägen mot att den betalar en årlig avgift i förskott, s.k. Slitageersättning.

Någon motsvarande bestämmelse finns inte i AL. Den lagen utgår från att rätt för enstaka fastigheter att använda annans fastighet för väg eller annan anläggning i första hand bör upplåtas enligt reglerna om bildande av servitut i 14 kap. JB och 7 kap. FBL (prop. 1973:160 s. 143). Servitut kan inte upplåtas för tillfälliga behov. AL innehåller därför i 50 å en särbestämmelse som medger att rätt kan upplåtas för fastighet att använda väg som inte tillhör fastigheten, dock endast för tillfälliga behov. Stadigvarande vägbehov för en enstaka fastighet kan i viss utsträckning tillgodoses genom upplåtelse av rätt att bygga väg över annan fastighet, 49 & AL. I övrigt utgår AL från att vägbehovet skall tillgodoses genom bildandet av eller anslutning till en gemensamhetsanläggning.

En vanlig uppfattning är att rättighetsupplåtelser enligt 77 & EVL mot Slitageersättning fungerar bäst när t.ex. en jordbruksfastighet som inte ingår i Vägföreningen har behov av att använda vägförening— ens väg för transporter vid tillfällig skogsawerkning eller när en byggnadsentreprenör schaktar stora massor eller i övrigt har om- fattande transporter under en begränsad tid. Vägföreningen och den ersättningsskyldige kommer överens om att vägen skall avsynas av en utomstående bedömare både före och efter användandet. Först därefter betalas slitageersättningen eller återställs vägen i det skick den var när den togs i anspråk.

Väghållningsutredningen ansåg att de situationer som omfattades av 77 & EVL i allmänhet kunde klaras genom anslutning och fastställande av andelstal enligt 15 å andra stycket AL, under förutsättning att fastigheten ligger inom båtnadsområdet för den aktuella vägen (SOU 1987:26 s. 51).

När nu EVL skall upphävas finns det anledning att på nytt överväga om rättighetsupplåtelser för vägar i större utsträckning än nu skulle kunna vara ett alternativ till anslutning och därmed om de möjligheter till sådana upplåtelser som AL medger svarar mot de aktuella behoven. 4.7.2 Rätt att använda befintlig väg för stadigvarande behov

Upplåtelse enligt 49 & AL för såväl tillfälliga som stadigvarande behov avser rätten att bygga väg över annan fastighet när vägen är av betydelse för en enstaka fastighet och vägbehovet därför inte kan tillgodoses genom en gemensamhetsanläggning.

Avgränsningen mellan servitutsreglerna och 49 & AL är tänkt att fungera så att servitut enligt 7 kap. 2 & FBL används för att upplåta rätt att bygga väg när det sker i samband med en fastighetsbildnings-

åtgärd, t.ex. en avstyckning, och 49 & AL när det redan finns en tomt och det behövs en väg. I praktiken är det vanligast att rättig- hetsupplåtelser avseende redan befintliga vägar upplåts med servitut enligt FBL. 49 & AL används inte särskilt ofta i sådana fall som den avser att reglera utan för rättighetsupplåtelser avseende befintlig väg, som av någon anledning saknar betydelse för annan fastighet.

En svaghet med 49 & AL är att den rätt som upplåts i princip utesluter att ägaren till den belastade fastigheten eller andra som kan ha intresse av det använder den väg som den härskande fastigheten bygger. Det kan vidare diskuteras om den begränsning som ligger i att en upplåtelse enligt 50 & får avse endast tillfälliga behov är motiverad i alla situationer. Deltagande i en gemensamhetsanläggning bör visserligen vara huvudregel för att lösa flera fastigheters gemensamma vägbehov. Det kan emellertid ifrågasättas om det alltid är mest ändamålsenligt att bilda en gemensamhetsanläggning när två eller flera fastigheter har behov av gemensam väg. Praktiska erfarenheter visar att skyldigheter mellan fastigheterna i enklare fall inte alltid behöver regleras. I förrättningsbeslut bör sålunda inte regleras mer än vad förhållandena kräver och parterna begär. Skulle problem uppstå kan ju parterna alltid komma tillbaka och få frågan reglerad efter en ny förrättning.

Även andra särskilda skäl kan göra det lämpligare att en rätt till väg upplåts i stället för att en fastighet ansluts till en gemensam— hetsanläggning. Vi tänker då på fall när behovet är stadigvarande men av mindre omfattning eller sporadiskt. Med detta avses att behovet gäller en mycket kort vägsträcka eller en enstaka väg i ett större vägsystem resp. när vägbehovet uppstår sällan, kanske bara ett fåtal gånger om året. För en fastighet som ligger helt nära allmän väg och endast använder några meter av en viss väg kan, om förhållandena i övrigt inte motiverar att fastigheten skall anslutas, det vara lämpligare att rätt till vägen upplåts. Sporadisk användning kan exemplifieras med att en jordbruksfastighet har behov av att använda vägen en kortare tid varje är, t. ex. i samband med skörden. Även 1 det fallet kan det vara lämpligare med en rättighetsupplåtelse än att fastigheten ansluts.

Vi föreslår därför att 49 & kompletteras med bestämmelser som genom rättighetsupplåtelse gör det möjligt inte bara att bygga väg över annans fastighet utan också att använda befintlig väg, oavsett om den går över annans fastighet eller ingår i en gemensamhetsan- läggning. Förutsättningen bör vara att en sådan upplåtelse av särskilda skäl är lämpligare än att bilda en gemensamhetsanläggning eller att ansluta fastigheten till en redan bildad gemensamhetsanlägg- mng.

En begränsning bör vara att upplåtelse inte får ske om den medför

synnerligt men för den upplåtande fastigheten eller för annan fastighet som har rätt att använda vägen. Normalt sett torde en rättighetsupplåtelse inte innebära en påtagligt försämrad situation, men det kan inte uteslutas att det någon gång blir så.

I förarbetena till AL uttalas att det bör vara möjligt att vid fristående fastighetsreglering bilda servitut till förmån för flera fastigheter om det inte föreligger något aktuellt behov av att samtidigt lösa frågan om utförande och drift av anläggningen på servitutsom- rådet (prop. 1973:160 s. 207). Med vårt förslag blir det möjligt att upplåta rätt att använda en befintlig väg för fler än en fastighet om det inte finns ett behov att reglera skyldigheter. 7 kap. 2 & FBL och 495 AL kommer därför att kunna användas parallellt. Dubbla regelsystem bör normalt undvikas men fördelarna med att samtidigt som en gemensamhetsanläggning bildas kunna lösa t.ex. en utfarts- fråga med samma regelsystem överväger enligt vår uppfattning nackdelarna.

4.7.3. Rättighetsupplåtelse till samfällighetsförening

Vi har i avsnitt 4.6.1 avvisat tanken på möjligheten att ansluta en samfällighet för vägar till en annan samfällighet, trots att vi bekräftat att det finns ett behov av förenklingar. Vi anser att vad som i stället bör övervägas är en möjlighet att upplåta rätt att använda väg som ingår i en gemensamhetsanläggning till en samfällighetsförening för dess medlemmar räkning. En sådan rättighetsupplåtelse blir delvis en parallell till vad vi föreslagit i föregående avsnitt (4.7.2) angående rätt för en fastighet att använda en befintlig väg som ingår i en annan gemensamhetsanläggning. Förutsättningarna för en rättighetsupplåtel- se till en samfällighetsförening bör vara att det är av väsentlig betydelse för delägarfastigheterna att använda vägen och att det av särskilda skäl är lämpligare med en rättighetsupplåtelse än med en anslutning till den gemensamhetsanläggning som vägen ingår i.

Vi utgår från att frågan om en sådan rättighetsupplåtelse som nu avses i de flesta fall kommer upp i samband med inrättandet av gemensamhetsanläggningen och bildandet av den samfällighetsför- ening som rättigheten skall tillkomma. Rättigheten upplåts inte till de enskilda fastigheterna i gemensamhetsanläggningen utan till den samfällighetsförening som förvaltar anläggningen. Det är alltså endast vid föreningsförvaltning som saken kan bli aktuell. I de fall frågan kommer upp vid annan tidpunkt än vid bildandet bör samfällighets— föreningen vara sakägare och företrädas av föreningens styrelse vid den förrättning där frågan om rättigheten prövas.

Upplåtelse till en samfällighetsförening av rätt till väg bör som

angetts tidigare ske endast om det av särskilda skäl är lämpligare än att ansluta fastigheterna till den gemensamhetsanläggning som vägen ingår i. Det förhållandet att det till äventyrs är krångligare att i stället ansluta fastigheterna — vid en förrättning eller genom överenskom- melse enligt 43 å — bör inte ses som särskilda skäl att välja rättig- hetsupplåtelse framför anslutning. Som ett sådant skäl bör inte heller ses att det blir mer komplicerat att förvalta gemensamhetsanlägg- ningen. Alternativet med rättighetsupplåtelse bör väljas när fastig- heternas behov visserligen är stadigvarande men avser endast en liten del av den andra anläggningen. I den situationen kan man utgå från att den aktuella vägdelen kommer att tillgodose behovet utan att fastigheterna har något inflytande på väghållningen i den upplåtande föreningen. Det blir i sista hand en fråga för rättstillämpningen att avgöra när särskilda skäl föreligger som gör det lämligare att upplåta en rätt till samfällighetsföreningen än att ansluta fastigheterna till den gemensamhetsanläggning som vägen ingår i.

Om det inte är fråga om ett onormalt stort slitage innebär rättig- hetsupplåtelsen ingen ytterligare belastning för de fastigheter som ingår i den upplåtande samfälligheten. Vid förrättningen bör därför fastigheterna i den upplåtande samfälligheten företrädas av samfällig- hetsföreningen. Skulle emellertid vissa av fastigheterna få sina förhållanden försämrade, t.ex. genom påverkan av tung och störande trafik, bör även de berörda anses som sakägare vid förrättningen.

Den ersättning som skall utgå för rättighetsupplåtelsen liksom hur ersättningen skall betalas, på en gång eller årligen i förskott, bör bestämmas vid förrättningen. Om det tillkommer fastigheter blir dessa automatiskt delaktiga i den upplåtna rättigheten. Vid större änd- ringar kan ersättningen för upplåtelsen behöva omprövas enligt 35 & AL.

Samfällighetsföreningen svarar för betalningen av ersättningen till den upplåtande samfälligheten. Ersättningen blir en kostnad bland andra kostnader för förstnämnda förening och fördelas mellan medlemmarna i förhållande till andelstalen för drift. Om det från rättvisesynpunkt är rimligare kan en särskild sektion bildas för fördelning av kostnaderna.

4.8. Verkställighet av förrättningsbeslut

Om en vägförening underlåter att bygga eller underhålla någon av föreningens vägar eller fullgöra vinterväghållning kan länsstyrelsen enligt 87 5 första stycket EVL förelägga föreningen att inom viss tid vidta erforderliga åtgärder.

Följer inte Vägföreningen föreläggandet, kan länsstyrelsen verk-

ställa åtgärderna på föreningens bekostnad.

AL innehåller inte några bestämmelser motsvarande de i 87 & EVL. Av 33 & AL framgår att om en gemensamhetsanläggning inte utförts inom den tid som bestämts i beslutet är anläggningsbeslutet förfallet. Detsamma gäller om ersättning för upplåtelse eller inlösen inte har betalats inom ett år från det att ersättningsbeslutet vann laga kraft och ingen som tillerkänts ersättning har begärt verkställighet av beslutet. Lantmäterimyndigheten kan dock, om särskilda skäl före- ligger, besluta om förlängning av tiden. Avsikten med den befogen— heten är i första hand att undvika problem när ett anläggningsbeslut och ett fastighetsbildningsbeslut har samband med varandra. Myndigheten anses ha befogenhet att självmant besluta om förläng- ning, se vidare prop. 1973:160 s. 251.

Enligt 31 & SFL får länsstyrelsen, om skäl därtill föreligger, förordna att styrelsen för en samfällighetsförening skall bestå av fler ledamöter än som anges i stadgarna. Vidare får länsstyrelsen i föreningsstämmans ställe utse en, eller om det finns synnerliga skäl, flera ledamöter. Dessa befogenheter bör enligt förarbetena utövas i fall då samfällighetens förvaltning berör väsentliga allmänna intressen och det kan befaras att dessa inte i tillräcklig mån blir beaktade. Länsstyrelsen bör inte ingripa av hänsyn till enskilda intressen annat än undantagsvis, t.ex. då en behörig styrelse finns men denna på grund av djupgående och stadigvarande meningsskiljaktigheter eller av annan anledning saknar förmåga att effektivt tillvarata med- lemmarnas angelägenheter, prop. 1973:160 5. 426 och 427. Synnerli- ga skäl att utse flera styrelseledamöter kan vara att gemensamhetsan- läggningen inrättats mot en enig sakägaropinion enligt 7 5 andra stycket AL och verkställigheten av beslutet måste kunna tryggas genom att en handlingskraftig styrelse tillsätts, jämför nämnda prop. s. 573, 574 och 604.

Det bör i sammanhanget också nämnas att länsstyrelsen enligt 33 & SFL kan förordna syssloman om föreningens styrelse inte är beslutför. Om det inte finns några andra styrelseledamöter, handhar sysslomannen ensam föreningens angelägenheter och företräder föreningen som styrelse.

Det kan alltså konstateras att SFL ger vissa möjligheter att fram- tvinga verkställighet av ett anläggningsbeslut genom ändrade majoritetsförhållanden i styrelsen men att dessa möjligheter inte anses böra tillgripas annat än om behovet av anläggningen är synnerligen angeläget. Detta anses vara fallet om anläggningen är förutsatt i en plan eller har samband med ett saneringsföretag. Planmyndigheternas uppfattning om behovet av anläggningen bör tillmätas stor och som regel avgörande betydelse, prop. 1973:160 s. 194 . I andra fall än då allmänna intressen berörs torde tillsättandet av flera styrelseledamöter

i en samfällighetsförening inte vara en framkomlig väg för att åstadkomma verkställighet av ett anläggningsbeslut.

Enligt vår uppfattning är möjligheterna att genomföra ett anlägg- ningsbeslut i fall då föreningens styrelse är ovillig alltför begränsade. Visserligen finns det anledning till försiktighet när det gäller att tvinga fram verkställighet av beslut på ett område som i princip är föremål för avtalsfrihet. Man måste emellertid utgå från att an- läggningsbeslutet har tillkommit därför att delägarna har behov av anläggningen, låt vara i varierande grad. I förhållande till de delägare som har ett starkt intresse av anläggningen ter det sig obilligt att anläggningsbeslutet i praktiken kan komma att förfalla därför att en majoritet av delågama är emot. Varje delägare bör kunna kräva att ett beslut som fattats efter en prövning av de i AL angivna kriterierna och i ett förfarande där alla intressenter fått komma till tals också blir genomfört. Vi menar att det inte finns några sakliga skäl att göra skillnad i fråga om möjligheten till verkställighet beroende på om allmänna intressen eller enbart enskilda intressen berörs.

Vi förordar därför att det i AL införs bestämmelser som innebär att en syssloman kan förordnas för att genomföra anläggningsbeslutet när styrelsen eller delägarna inte vidtar några åtgärder för genom- förande och det följaktligen finns risk för att anläggningsbeslutet kommer att förfalla. Förutsättningen för ett förordnande bör sålunda vara att det skäligen kan befaras att anläggningen inte kommer att utföras inom den tid som bestämts i beslutet eller i beslut om förlängd tid enligt 33 & tredje stycket AL. Däremot anser vi att det inte finns skäl att införa någon bestämmelse motsvarande den möjlighet som finns enligt 87 & EVL att förordna syssloman om anläggningen inte drivs eller underhålls på ett tillfredsställande Sätt. Är delägarna missnöjda med hur styrelsen fullgör den uppgiften, får möjligheten att på årsstämman byta ut styrelsen anses tillräcklig.

Det sagda tar närmast sikte på föreningsförvaltning enligt SFL. Om vid delägarförvaltning delågama inte är överens om att ge- nomföra anläggningsbeslutet, torde en övergång till föreningsför— valtning ligga närmast till hands. Det kan emellertid inte uteslutas att det någon gång räcker med att syssloman förordnas, t.ex. om delägarna anser sig kunna komma överens i fortsättningen sedan väl huvudfrågan är avklarad. Vi anser därför att möjligheten att begära syssloman inte bör reserveras till fall av föreningsförvaltning.

Rätten att begära förordnande av syssloman bör tillkomma samma krets som enligt 18 & AL har rätt att begära förrättning. Det innebär att inte bara enskilda fastighetsägare utan även t.ex. kommunen och länsstyrelsen i vissa fall kan begära syssloman. När det gäller allmänna intressen kommer alltså möjligheten att begära syssloman att stå till buds vid sidan av möjligheten att säkra styrelsemajoritet

enligt 31 & SFL. Sysslomannens uppgift är emellertid begränsad till genomförande av anläggningsbeslutet medan 31 & SFL även täcker förvaltningen av anläggningen.

När det gäller frågan vem som skall utse syssloman står valet mellan länsstyrelsen och lantmäterimyndigheten. Mot länsstyrelsen talar dels att uppgifter av det slaget alltmer kommit att frångå länsstyrelsen och att, sedan överlantmätarrnyndigheten avskaffats, någon egentlig kompetens i lantmäteri- och fastighetsbildningsfrågor inte längre finns kvar där. Mot lantmäterimyndigheten talar i någon män att det kan uppfattas som olämpligt att samma myndighet som har meddelat anläggningsbeslutet även får med verkställigheten att göra. För lantmäterimyndigheten talar främst fördelen med att sysslomannen förordnas av en myndighet som vet vari svårigheterna består och vilka hinder som skall övervinnas. Den myndigheten torde därför vara bäst lämpad att avgöra vilka kvalifikationer den sysslo- mannen bör ha för att kunna lösa sin uppgift i det enskilda fallet. Vi har därför stannat för att föreslå att sysslomannen förordnas av lantmäterimyndigheten.

En begäran om syssloman som framställts i rätt tid av någon som är behörig bör få den verkan att anläggningsbeslutet tills vidare inte förfaller. Avslås framställningen, bör detta medföra att anläggnings- beslutet förfaller när tiden för utförande av anläggningen har gått ut. Ett beslut om avslag bör emellertid kunna överklagas till fastig- hetsdomstolen. För att inte möjligheten till överklagande skall bli illusorisk bör anläggningsbeslutet förfalla först när avslagsbeslutet har vunnit laga kraft.

Beträffande sysslomannens kvalifikationer kan förutses att uppgifterna i första hand torde komma att avse frågor om upp- handling och ekonomi. Han eller hon bör därför vara förtrogen med sådana frågor och bör gärna också ha kunskaper om den typ av anläggning som det är fråga om. Vi har dock inte ansett det vara nödvändigt att ställa några formella krav på sysslomannens kvali- fikationer, helst som behovet av viss kompetens torde komma att växla från fall till fall.

Ersättningen till sysslomannen bör bestämmas av lantmäterimyn- digheten för fördelning mellan delägarna. Andelstalen för anlägg— ningens utförande bör vara vägledande. Betalas inte ersättning enligt vad myndigheten bestämt, bör beloppet kunna tas ut hos delägarna enligt bestämmelserna i Utsökningsbalken (jfr 3 kap. 1 5 första stycket 7 nämnda balk). För det fall att en begäran om syssloman avslås, bör eventuella kostnader betalas av sökanden.

4.9. Trafiksäkerhetsbestämmelser

4 . 9. 1 Inledning

Bestämmelser till främjande av trafiksäkerheten finns i 5 kap. EVL. Enligt 100 och 101 55 EVL kan länsstyrelsen förordna om förbud mot trafikfarliga anläggningar inom en tolvmeterszon från vägbanans mitt resp. ge föreläggande om att ta bort befintliga trafikfarliga anordningar. Trafiksäkerhetsbestämmelserna gäller enligt 1 & fjärde Stycket EVL inte inom områden med detaljplan. Det bör observeras att till skillnad från regleringen i VägL är bestämmelserna inte generellt tillämpliga utan det krävs att länsstyrelsen förordnar att de Skall gälla för en viss enskild väg eller del av en sådan väg.

Vid AL:s tillkomst lämnades trafiksäkerhetsbestämmelserna i 5 kap. EVL orubbade. I förarbetena till AL angavs att dessa hade en så utpräglat offentligrättslig karaktär att de knappast hade sin rätta plats i den aktuella lagstiftningen och att bestämmelserna torde gälla Oberoende av på vilket sätt den enskilda vägen hade tillkommit (prop. 1973:160 5. 62 och 607). Ett par bestämmelser med karaktär av ordnings- och säkerhetsföreskrifter infördes, nämligen 51 och 55 åå. I förarbetena uttrycktes dock en viss tveksamhet till bestämmelserna och deras placering. Bestämmelserna i 51 & AL om rätt att kvista eller hugga bort träd och buskar torde i första hand syfta till att tillgodose kravet på trafiksäkerhet och det kan därför göras gällande att frågan om sådana rättigheter bör regleras i anslutning till de andra trafiksäkerhetsfrågor som rör enskilda vägar (prop. 1973:160 5. 285). 55 & AL reglerar när enskild väg byggs så att den korsar annan trafikled. Bestämmelsen är direkt överförd från 41 & EVL och infördes efter påpekanden från en remissinstans om att fastig- hetsbildningsmyndigheten inte utan Stöd av lag eller författning torde kunna föreskriva i anläggningsbeslut att vägarbetet till viss del Skall omhändertas av trafikleds förvaltning eller stå under dess kontroll. I förarbetena förutsattes att frågan om den slutliga utformningen och placeringen av behövliga föreskrifter närmare skulle övervägas (prop. 1973:160 5. 278).

Vägutredningen ansåg att reglerna i 5 kap. EVL till skydd för trafiksäkerheten skulle upphävas och föreslog att länsstyrelsen skulle få rätt att förordna att vissa ordnings- och säkerhetsföreskrifter samt ersättningsregler liknande de i VägL blev tillämpliga på enskilda vägar med någorlunda betydande trafik. Därmed avsågs dels vägar med statsbidrag därför att de är av betydelse för allmän samfärdsel, dels andra vägar av likartad natur, t.ex vägar som får kommunala bidrag. Förslaget innebar en utvidgning i förhållande till gällande bestämmelser i EVL.

Väghållningsutredningen ansåg det inte vara meningsfullt att göra några sakliga ändringar i trafiksäkerhetsbestämmelserna imian en reform av de materiella reglerna om enskilda vägar genomförts och föreslog därför att bestämmelserna i 5 kap. EVL skulle föras över till AL med enbart redaktionella ändringar.

4.9.2. Behovet av trafiksäkerhetsbestämmelser för enskilda vägar

Vi har inte gjort någon undersökning av olycksstatistiken på enskilda vägar i jämförelse med allmänna vägar. I Vägverkets tidigare nämnda rapport, Analys av bidrag till enskild väghållning, anges att det förekommer alla typer av olyckor på den del av det enskilda vägnätet som är berättigat till statsbidrag. Viltolyckor dominerar men en stor andel utgörs av mötesolyckor. Vid förfrågningar hos kommuner, länsstyrelser m.m. har det framgått att trafiksäkerhetsproblemen på de enskilda vägarna inte anses som särskilt omfattande. En vanlig uppfattning är att den allmänt sett låga standarden på enskilda vägar gör att problemen inte är så stora och att höjd standard leder till mer trafik, högre hastigheter och fler olyckor.

De uppgifter som vi har fått fram tyder på att länsstyrelserna sällan tillämpar trafiksäkerhetsbestämmelserna i EVL. Som exempel kan nämnas att vid länsstyrelsen i Skaraborgs län har inga förordnanden enligt 100 & EVL skett sedan 1960-talet, att det totalt endast finns ett femtiotal förordnanden i länet och att dessa avser sådana enskilda vägar där den främmande trafiken dominerade när förordnandet meddelades. Förordnandena finns redovisade i översiktsplanerna, men någon uppföljning av förordnandena har inte skett vilket kan innebära att när vägarna har ändrats har inte något nytt förordnande meddelats. Mot bakgrund av dessa uppgifter ligger det nära till hands att dra slutsatsen att nuvarande bestämmelser innefattar en från trafiksäkerhetssynpunkt tillräcklig reglering och att behovet av bestämmelser inte är Särskilt stort.

Det finns flera förklaringar till det nuvarande läget. En förklaring är att i de vägföreningar och samfällighetsföreningar — och i andra väghållningsorganisationer —— som får statsbidrag löser man frågor som rör trafiksäkerheten under hand tillsammans med Vägverkets väg- och trafikregioner i samband med bidragsgivningen. En annan förklaring är att få vägföreningar och inga vägsamfälligheter enligt EVL har nybildats sedan AL:s tillkomst. Visserligen är trafiksäker— hetsbestämmelserna i EVL tillämpliga på alla enskilda vägar men länsstyrelserna, som formellt beslutar i trafiksäkerhetsfrågoma, har inte samma naturliga kontaktytor med gemensamhetsanläggningar

som bildas enligt AL och förvaltas enligt SFL:s regelsystem. En ytterligare förklaring till att trafiksäkerhetsbestämmelserna i EVL inte tillämpas i så stor utsträckning kan vara att en del av de enskilda vägar som tillkommer på grund av ny bebyggelse har fångats upp av de bestämmelser som finns till skydd för trafiksäkerheten i PBL. Redan år 1954 när trafiksäkerhetsbestämmelserna infördes i EVL dis- kuterades om det skulle gå att klara sig med de bestämmelser som fanns i den dåvarande byggnadslagstiftningen. Det konstaterades emellertid att det fanns brister i denna lagstiftning som gjorde att trafiksäkerhetsintressena inte alltid kunde hävdas ( prop. 1954:76 s. 74 ).

I 3 kap. PBL finns de materiella reglerna om egenskapskrav vid åtgärder på byggnader och andra anläggningar, tomter, och allmänna platser som särskilt tar sikte på trafiksäkerheten. I 3 kap. 2 & anges att byggnader skall placeras och utformas så att de eller deras avsedda användning bl.a. inte inverkar menligt på trafiksäkerheten. Denna bestämmelse Skall beaktas såväl vid utformningen av detaljpla- ner som när bygglovpliktiga åtgärder prövas. Bestämmelsen reglerar ungefär samma sak som 47 & VägL gör, varför den paragrafen har undantagits från tillämpning inom områden med detaljplan och i fråga om åtgärder för vilka bygglov krävs. Genom 3 kap. 14 & blir bl.a. föreskriften i 3 kap. 2 & tillämplig i fråga om sådana andra an— läggningar än byggnader som anges i 8 kap. 2 5 första stycket. De fyra sista paragraferna i 3 kap. är också av intresse i detta samman- hang. För tomter som tas i anspråk för bebyggelse skall enligt 3 kap. 15 & första stycket 3 och 4 tillses att betydande olägenheter för trafiken inte uppkommer och att det finns en lämpligt belägen utfart eller annan utgång från tomten samt anordningar som medger nödvändiga transporter och tillgodoser kravet på framkomlighet för utryckningsfordon. I 3 kap. 17 5 finns en kompletterande bestämmel- se som innebär krav på att tomter, oavsett om de år bebyggda eller inte, skall skötas så att betydande olägenheter inte uppkommer för omgivningen och för trafiken och så att risken för olycksfall begränsas. Med tomt avses mark som utgör en för bebyggelse avsedd enhet. Till tomt hör den mark som upptas av bebyggelsen och sådan mark som ligger i direkt anslutning till denna och som används eller behövs för att bebyggelsen skall kunna användas för avsett ändamål (se prop. 1985/8611 s. 517). Av 3 kap. 18 & framgår att i fråga om allmänna platser och områden för andra anläggningar än byggnader skall vad som föreskrivs om tomter i 15—17 55 tillämpas i skälig utsträckning. Därmed avses att vissa grundkrav, bl.a. de som gäller trafiksäkerheten, skall iakttas. Hänvisningen till 17 5 innebär att det kan ställas krav på skötsel och underhåll.

Byggnadsnämnden kan enligt 10 kap. 15 & PBL ingripa mot den

som underlåter att vidta sådana åtgärder som åligger honom enligt bestämmelserna i 3 kap. PBL eller enligt någon föreskrift som meddelats med stöd av lagen. 10 kap. 17å PBL ger dessutom byggnadsnämnden rätt att inom område med detaljplan ingripa med föreläggande mot ägaren att ta bort eller vidta annan åtgärd om en byggnad eller annan anläggning har kommit att medföra stora olägenheter för trafiksäkerheten på grund av att förhållandena har ändrats. Beträffande byggnader får föreläggande meddelas endast om byggnaden kan flyttas utan svårighet eller är av ringa värde. Byggnadsnämnden får också förelägga ägaren av en fastighet eller byggnad att anordna stängsel eller ändra utfart eller annan utgång mot gator och vägar om det behövs med hänsyn till trafiksäkerheten. Bestämmelserna i 10 kap. 17 5 första och andra styckena har samordnats med 525 resp. 405 VägL för att undvika kompe— tenskonflikter och dubbelprövning (se 52 5 andra stycket och 42 & VägL).

Tillämpningen av trafiksäkerhetsbestämmelserna i PBL och avgränsningen i förhållande till VägL:s bestämmelser är som tidigare antytts inte enbart knuten till att det finns detaljplan utan även till om det krävs bygglov för den aktuella åtgärden. I 8 kap. 1 och 2 && PBL finns generella bestämmelser om bygglov för uppförande m.m. av byggnader resp. andra anläggningar. I 8 kap. 3 5 finns särskilda bestämmelser för områden med detaljplan. Enligt punkten 2 i paragrafen krävs bygglov bl.a. för att sätta upp eller väsentligt ändra skyltar eller ljusanordningar. 45, 46 och 47 55 VägL och 100 & EVL reglerar i huvudsak motsvarande åtgärder. VägL:s bestämmelser år samordnade med PBL så till vida att de gäller endast utanför område med detaljplan och för byggnader, andra anläggningar, anordningar eller åtgärder för vilka bygglov inte krävs. En del av de brister i trafiksäkerhetshänseende som fanns i den äldre byggnadslagstift— ningen är numera åtgärdade genom bestämmelser i PBL. Bestämmel— serna ger emellertid fortfarande bättre skydd inom område med detaljplan än utanför sådant område. Möjligheten att se till att sikthindrande växtlighet röjs torde vara begränsad i fråga om mark som inte faller in under tomtbegreppet, såvida det inte är fråga om allmän platsmark, dvs. område inom plan. Vår uppfattning är därför att det nuvarande regelsystemet i PBL inte i tillräcklig utsträckning tillgodoser trafiksäkerheten särskilt när det gäller områden utanför detaljplan.

Vi anser att man bör ha i stort sett samma regler för åtgärder som främjar trafiksäkerheten för enskilda vägar som för allmänna vägar när förhållandena är jämförbara med avseende på vägens beskaffen- het och trafikens karaktär. Någon skarp gräns från trafiksäker— hetssynpunkt mellan allmänna vägar och enskilda vägar kan inte alltid

dras. På vissa enskilda vägar är trafiken av större omfattning än på det minst trafikerade allmänna vägnätet. Trafiksäkerheten är ett angeläget allmänt intresse och vem som är väghållare bör inte vara avgörande för vilka trafiksäkerhetsbestämmelser som skall gälla. På grund av att enskilda vägar har så olika karaktär och fyller så vitt skilda syften är det inte rimligt att för enskilda vägar ha generella regler på samma sätt som för allmänna vägar. Vi anser sålunda att reglerna liksom för närvarande i 5 kap. EVL måste utgå från det faktiska behovet och att systemet med ”klassning” av vägar måste finnas kvar även i fortsättningen.

4.9.3. Begreppet vägområde

Införandet av PBL ledde till vissa följdändringar i EVL. Beträffande ändringeni 100 åanfördes i specialmotiveringen (prop. 1985/86:118 s. 64) bl.a. följande. Det bör framhållas att flera av de åtgärder som omfattas av paragrafen för närvarande kräver byggnadslov och dårrned blir föremål för prövning av både länsstyrelsen och bygg- nadsnämnden. För att undanröja en sådan dubbelprövning borde i paragrafen göras motsvarande undantag för bygglovspliktiga åtgärder som föreslagits i 47 & väglagen. Ett ytterligare skäl för ett sådant undantag skulle vara att PBL-förslaget gör prövning av byggnads- nämnd obligatorisk eller möjlig i flera fall än för närvarande. Att bygglovspliktiga åtgärder inte undantas beror på de praktiska svårigheterna att tillämpa en sådan regel så länge förbudsområdets gräns mot annan mark skall räknas från vägens mitt och inte, som i väglagen, från vägområdets kant. Byggnadsnämndens behörighet att pröva bygglov kan nämligen endast omfatta åtgärder utanför vägområdet och är således lokaliserade till ett område vars gränser är mycket oklara, så länge begreppet vägområde inte finns närmare definierat i lagen om enskilda vägar.

I VägL används begreppet vägområde för att avgränsa Själva vägen. Enligt 3 5 VägL utgörs vägområde av den mark som tagits i anspråk för väganordning, dvs. för vägbana och andra anordningar som stadigvarande behövs för vägens bestånd, drift eller brukande (se 2 & VägL). Som tidigare nämnts kan länsstyrelsen enligt 100 och 101 55 EVL förordna om förbud mot trafikfarliga anläggningar inom en tolvmeterszon från vägbanans mitt. Enligt VägL räknas motsva- rande zoner från vägområdet, dvs. från vägområdets ytterkanter. I den äldre väglagen räknades vägområdet från vägbanans mitt. En ändring ansågs emellertid nödvändig på grund av att den trafiksäker- hetszon som bestämmelserna avsåg att skydda minskade allteftersom de allmänna vägarna breddades.

Till följd av 1 kap. 1 5 första stycket EVL gäller trafiksäkerhetsbe- stämmelserna i 5 kap. EVL även för vägar inrättade enligt AL. Vad som hör till våg och begreppet väganordning är definierat i 46 & AL men någon definition av vägområde finns inte. Trafiksäkerhetszonen räknas alltså till följd av 100 & EVL från vägbanans mitt även för vägar inrättade enligt AL.

Som tidigare nämnts medför detta att dubbelprövning kan ske när åtgärder som kräver bygglov prövas både av länsstyrelsen enligt EVL och av kommunen enligt PBL. Vi anser att trafiksäkerhetsbestämmel— serna i AL bör liksom i VägL utgå från begreppet vägområde. Därigenom blir kompetensfördelningen mellan PBL och AL tydlig.

4.9.4. Vem skall besluta om frågor som rör trafiksäkerheten för enskilda vägar

Enligt EVL år det länsstyrelsen som formellt ansvarar för frågor som rör trafiksäkerheten. När staten är väghållare för allmän väg enligt VägL år det den till Vägverket hörande regionala förvaltning som regeringen bestämmer som är väghållningsmyndighet. Enligt 7 & vägkungörelsen (1971:954) är Vägverkets väg— och trafikregion statlig väghållningsmyndighet. Är kommunen väghållare för allmän väg är väghållningsmyndighet i stället den kommunala nämnd som kommunfullmäktige utser, t.ex. gatu- eller tekniska nämnden. I andra fall är det kommunen genom byggnadsnämnden.

Ansvaret i VägL för tillstånd till anslutning av enskild väg och till åtgärder inom vägområdet ligger på väghållningsmyndigheten. Däremot är det länsstyrelsen som beträffande allmänna vägar ger tillstånd, meddelar föreskrifter och förelägganden rörande åtgärder utanför vägområdet som rör trafiksäkerheten.

Vi har diskuterat möjligheten att införa bestämmelser till främjande av trafiksäkerheten som inte är förbudsinriktade utan bygger på att trafiksäkerheten främjas genom ett samrådsförfarande där ansvaret i stor utsträckning ligger på den som är väghållare. Vi anser emellertid att det är för osäkert att överlåta till enskilda fastighetsägare och samfälligheter som sköter väghållningen att göra bedömningar i trafiksäkerhetsfrågor på egen hand. Man kan inte räkna med att sam— fälligheterna har tillräcklig kompetens i dessa frågor.

Som tidigare antytts är det Vägverkets väg- och trafikregioner som i praktiken har kunskapen om trafiksäkerhetsfrågor avseende EVL. Länsstyrelsens formella ansvar överensstämmer inte med det faktiska ansvaret och med hur länsstyrelsens roll har utvecklats. Vi anser att det är viktigt att den myndighet som skall besluta om vilka enskilda vägar som bör omfattas av trafiksäkerhetsbestämmelserna har

lokalkännedom men också förmåga att tillämpa bestämmelserna på ett enhetligt sätt. Vägverket har sektorsansvaret för trafiksäkerheten för såväl allmänna som enskilda vägar. De regionala förvaltningarna har kunskap om vägnätet genom att de handlägger den statliga bidragsgivningen. Vi anser att de statliga väghållningsmyndighetema, dvs. Vägverkets väg- och trafikregioner är mest lämpade att besluta om trafiksäkerheten.

4.9.5. Ersättning för inskränkningar

I VägL svarar staten — om inte kommunen är väghållare — för den ersättning som kan bli aktuell när en fastighet drabbas av inskränk- ningar till följd av trafiksäkerhetsbestämmelserna. Detsamma gäller enligt EVL. Vi anser att den nuvarande ordningen bör behållas när bestämmelserna förs över till AL.

4.9.6. Lagtekniska överväganden

Vi har diskuterat var trafiksäkerhetsbestänmelserna som skall gälla för enskilda vägar lämpligen bör placeras. Sett ur perspektivet att AL i första hand är en lagstiftning för samverkan mellan fastigheter är det inte självklart att bestämmelserna passar bäst i AL. En nackdel med att i AL ta upp trafiksäkerhetsbestämmelser som ungefär motsvarar de som gäller för allmänna vägar är att det blir fråga om ett relativt omfattande regelsystem, vilket ger AL en viss slagsida mot andra regler än sådana som gäller fastighetssamverkan, särskilt som det kan förutses att bestämmelserna inte kommer att tillämpas särskilt ofta.

Vi har övervägt om det skulle vara lämpligt att i den del som rör trafiksäkerhetsreglerna låta VägL bli tillämplig för alla vägar på motsvarande sätt som vägtrafikkungörelsen (1972:603, VTK) är beträffande trafikreglema. Enligt 1 & första stycket VTK gäller kungörelsen trafik på väg, vilket innebär att den gäller både allmänna och enskilda vägar. Behovet av att klassa de enskilda vägarna och att göra vissa förenklingar av bestämmelserna i jämförelse med de allmänna vägarna medför emellertid en viss risk för att ingreppen i VägL blir omfattande och systematiken dålig. Att i en bestämmelse i AL endast hänvisa till att VägL:s bestämmelser gäller i tillämpliga delar är inte heller den lösning som vi i första hand vill förorda. Den kommer sannolikt att göra tillämpningen mer komplicerad. Vi anser därför att övervägande skäl ändå talar för att trafiksäkerhetsbe- stämmelserna tas upp i AL, varvid hänvisning till VägL:s be—

stämmelser bör ske när det är möjligt.

Vi vill emellertid som ett alternativ (se alternativ 2 nedan) föreslå att i AL tas upp en bestämmelse som, förutom att den beslutande myndigheten utpekas, innehåller enbart en hänvisning till vissa bestämmelser i VägL. "Nackdelen är att dessa bestämmelser inte alltid kan tillämpas fullt ut. En fördel är naturligtvis att att regleringen i AL blir betydligt enklare.

ALTERNATIV 2

Den till Vägverket hörande regionala förvaltning som regeringen bestämmer (väghållningsmyndigheten) får om det behövs för trafiksäkerheten i fråga om viss enskild väg eller del av väg förordna att bestämmelserna i 43, 45—47, 51—53, 61, 62 och 64—69 (55, 72 & första—tredje styckena och 77 & väglagen (1971:948) skall gälla i tillämpliga delar.

Vid tillämpning av 47 & väglagen skall bestämmelserna i andra stycket avse korsning i samma plan mellan enskilda vägar, järnvägar eller spårvägar. Vad som i 61 & första stycket, 62, 65, 66, 69 och 72 55 Sägs om väghållaren skall i stället avse staten.

Vi har även övervägt innehållet i och placeringen av bestämmelserna i 51 och 55 && AL. Vi har funnit att det inte finns skäl att ändra vare sig innehåll eller placering.

4.10. Övriga frågor

4.10.1. Samfällighetsföreningens ställning vid omprövningsförrättning

Samfällighetsföreningens befogenheter har utvidgats sedan AL:s och SFL:s tillkomst. Som en följd av fastighetsbildningsutredningens förslag (SOU 1986:29) gjordes ändringar i 4 kap. 11 & FBL (SFS 1989:724) som innebär att en samfällighetsförening är sakägare i stället för delågama om en förrättning angår samfälld mark som förvaltas av föreningen. Vidare utvidgades samfällighetsföreningars möjligheter till att ta initiativ till förrättning dels vid fastighets- reglering enligt 5 kap. 3 & FBL, dels vid anläggningsförrättning en- ligt 18 å AL. En samfällighetsförening får efter beslut av förenings- stämman begära fastighetsreglering som berör samfälld mark under föreningens förvaltning resp. begära en förrättning som angår

gemensamhetsanläggning under föreningens förvaltning. Det kan dessutom tilläggas att vi i avsnitt 4.7.3 har föreslagit att en rättig- hetsupplåtelse att använda väg skall kunna göras till en samfällighets- förening för dess medlemmars räkning.

Fastighetsbildningutredningen ansåg (SOU 1986:29 s. 72 ff. och 204 ff.) att praktiska skäl talade för att samfällighetsföreningen fick ställning av sakägare i stället för de enskilda delägarna vid om- prövningsförrättning enligt 35 & AL som gäller ändring i fråga om kretsen av fastigheter som deltar i anläggningen. Förslaget genomför- des inte med motiveringen att det inte var helt invändningsfritt ur rättssäkerhetssynpunkt och att rationaliseringseffekten var liten (prop. 1988/89:77 s. 76).

Vi anser att upphävandet av EVL motiverar att frågan på nytt övervägs. Många befintliga vägföreningar har ett stort antal delägare. Som redovisats i våra överväganden om ett förenklat förrättningsför- farande i avsnitt 4.5.6 kan delgivning visserligen ske enligt 10 & delgivningslagen. Enligt rättspraxis saknar en samfällighetsförening behörighet att i rättegång om fastighets utträde företräda övriga delägare i anläggningen som ställföreträdare (NJA 1983 s. 188) och den är heller inte behörig att företräda delägarna vid ändring av omfattningen av en gemensamhetsanläggning (Hovr. V. Sverige, avd. 6, 1992—11-16, SÖ 34). På grund av samfällighetsföreningens bristande behörighet att företräda delägarna används i praktiken kun- görelsedelgivning eller personlig delgivning. Kallelseförfarandet blir därmed förhållandevis komplicerat och dyrbart. När vägföreningsin— stitutet försvinner kommer det vid omprövningsförrättningar med större styrka än tidigare att framstå som befogat ur förenklingssyn— punkt att samfällighetsföreningen kan representera delägarna.

Vår utgångspunkt är att medlemmarna i en samfällighetsförening vid omprövningsförrättning som rör fråga om en fastighet skall inträda i eller utträda ur samfällighet eller andelstal skall ändras typiskt sett har ett gemensamt intresse att bevaka i förhållande till den fastighet som direkt berörs. Mot detta kan invändas t.ex. att fastighetemas olika andelstal kan göra att medlemmarna har olika syn på frågor om ändringar i delägarkretsen och att det därför borde krävas antingen ett beslut av föreningsstämman för att föreningens Styrelse skall få företräda medlemmarna eller att någon form av begränsning av styrelsens befogenheter införs.

Som redovisats i avsnitt 4.5.5 träffar samfällighetsföreningens styrelse överenskommelser enligt 43 5 på delägarnas vägnar. I de flesta fall berörs medlemmarna i relativt begränsad omfattning och ändringarna medför ingen påtaglig ny belastning. Det är i samman— hanget viktigt att påpeka att lantmäterimyndigheten har att självmant beakta 35 å andra stycket AL, dvs. ändring får inte beslutas så att

avsevärd olägenhet uppkommer från allmän eller enskild synpunkt. Vidare gäller enligt 36 & SFL att en styrelseledamot inte får ta befattning med en angelägenhet i vilken han har ett väsentligt intresse som strider mot föreningens.

Vi anser att det skulle innebära en avsevärd förenkling att ge samfällighetsföreningen, på motsvarande sätt som vid överenskom— melser, befogenhet att företräda övriga delägare vid omprövningsför- rättning som gäller fastighets in— eller utträde eller ändring av andelstal. Rättssäkerhetsaspekten måste emellertid beaktas. Vi anser att detta kan ske genom att delågama, trots att de företrätts av föreningen vid omprövningsförrättningen, får rätt att klaga över denna i den mån de berörs på sådant sätt att de kan anses som sakägare.

Vi har även övervägt om detär lämpligt att låta samfällighetsför- eningen företräda delägarna när fråga är om smärre ändringar av anläggningens omfattning och standard, t.ex. omläggning av en kortare vägsträcka av trafiksäkerhetsskäl. Detta kan vara nödvändigt på grund av brist på vändytor eller en trafikfarlig sträckning. Ett annat exempel är att en markägare behöver bygga till en ekonomi- byggnad eller liknande och det därför krävs omläggning av vägen för att byggnationen skall kunna genomföras. Ändring av standarden kan gälla ökad vägbredd eller asfaltering.

Även om det skulle vara betydligt enklare och billigare om samfällighetsföreningen fick representera de fastighetsägare som inte direkt berörs, anser vi att de Skäl som vi redovisat mot att överens- kommelser får träffas om en anläggnings omfattning och standard med än större styrka gör sig gällande vid omprövningsförrättningar. Vi vill sålunda peka på att sådana förrättningar på ett påtagligt sätt kan påverka kostnaderna för delägarna och att det inte kan antas att delågama alltid har ett gemensamt intresse i saken. Det är vidare svårt att avgränsa vad som skall anses som smärre ändringar.

Sammanfattningsvis föreslår vi en ny bestämmelse som gör samfällighetsföreningen behörig att företräda delägarna vid om- prövningsförrättning som gäller ändring i deltagarkretsen eller fråga om ändring av fastighets andelstal. Bestämmelsen bör inte begränsas till att gälla gemensamhetsanläggningar för vägar utan bör gälla alla gemensamhetsanläggningar. Vi föreslår att den nya bestämmelsen tas upp i 35 & AL. Bestämmelsen bör dessutom tillämpas om lant- mäterimyndigheten beslutar om anslutning till gemensamhetsanlägg- ning vid fastighetsbildningsförrättning enligt den föreslagna be- stämmelsen i 42 a &.

4.102. Ekonomisk reglering

Enligt 3 kap. EVL sker ingen ekonomisk reglering vid ändringar i delaktighetsförhållandena eftersom fastigheterna ansluts automatiskt till Vägföreningen. Ansvaret för föreningens skulder ligger på de fastigheter som ingår i föreningen när ansvaret aktualiseras. Att någon ekonomisk reglering inte sker kan medföra problem t.ex. om medlemmarna i Vägföreningen inte accepterar att en ny fastighet med väg som har sämre standard än det befintliga vägnätet tas in i föreningen.

I AL finns bestämmelser om ekonomisk reglering i 36—40 åå. Vid en ändring av delaktighetsförhållandena i en gemensamhetsan- läggning som förvaltas av en samfällighetsförening skall det prövas om föreningen skall upplösas eller om en ekonomisk reglering skall göras mellan medlemmarna. Upplösning skall ske bara när det inte går att få till stånd en ekonomisk uppgörelse. Som tänkbara exempel när upplösning kan vara aktuell nämns genomgripande förändringar i fastighetsunderlaget eller när föreningens skulder överstiger värdet av anläggningen och tillgångarna. När en fastighet tvångsansluts till en anläggning som förvaltas av en förening som visar underskott bör upplösning alltid ske ( prop. 1973:160 s. 257 ). Skall föreningen inte upplösas skall det göras en beräkning om det finns ett över— eller underskott i samfälligheten. Detta görs genom en jämförelse mellan anläggningens värde och föreningens tillgångar å ena sidan och föreningens skulder å andra sidan. Anläggningens värde skall uppskattas efter vad som är skäligt med hänsyn till investeringskost- naderna, anläggningens ålder och fortsatta användbarhet. Värderingen går ut på att fastställa om det är rättvist och rimligt att en ny delägare får köpa in sig i anläggningen eller att en utträdande delägare får tillbaka en del av Sina investeringar. Om olika andelstal gäller för utförande och drift, skall beräkning av om överskott eller underskott uppkommer göras för var för sig.

Om en fastighet inträder i en samfällighet som visar överskott, eller en fastighets andelstal höjs, skall fastighetsägaren betala ersättning till övriga delägare. Om däremot en fastighet utträder eller andelstalen sänks finns inga föreskrifter om vem som skall svara för betalningen. Förvaltas samfälligheten av en samfällighetsförening, framgår av förarbetena till AL att det ankommer på föreningen att svara för betalningen ( prop. 1973:160 5. 259). Vid delägarförvaltning åvilar betalningsskyldigheten kvarvarande delägare.

Teoretiskt sett kan det bli ett omfattande arbete att träffa ekono- miska uppgörelser mellan delägare och medlemmar som inträder i eller utträder ur gemensamhetsanläggningen. Frågor om ersättning vid utträde förekommer emellertid sällan i praktiken. Om det händer

rör det sig nästan uteslutande om jordbruksfastigheter som utträder. Inträdesersättning är vanlig t. ex. när man nyligen byggt en väg eller rustat upp den till stora kostnader men förekommer knappast i ett gammalt vägnät. Över huvud taget prövas inte ersättningsfrågorna så ofta 1 förrättningar utan det vanligaste är att man träffar överenskom- melser enligt 43 & om ersättning vid ändringar i delägarkretsen. Det finns emellertid en tendens till att frågor som rör ersättning allt oftare kommer på tal.

Det råder delade meningar om hur en anläggnings värde skall uppskattas vid en ekonomisk reglering. Detta diskuterades redan i förarbetena till AL, varvid det anfördes att det inte sällan framstår som obilligt att låta en ny delägare ersätta investeringskostnader som ligger långt tillbaka i tiden ( prop. 1973:160 5. 177). Det påpekades att den femårsgräns som finns i 9 & andra stycket EVL kunde användas som vägledning. Bestämmelsen, som handlar om retroaktiv bidragsskyldighet, innebär att ägare till fastighet som får rätt att använda befintlig väg blir ersättningsskyldig för kostnader som lagts ned på vägen de senaste fem åren. Den tillkom i huvudsak för att förhindra att den som redan när en väg byggdes hade ett så stort intresse av vägbygget att han egentligen borde ha bidragit till kostnaderna, men antingen på grund av en ren tillfällighet eller av illojalt förfarande undgick att betala, senare skall kunna dra nytta av vägen. Femårsgränsen motiverades med att det var osannolikt att Sådana fall kunde bli aktuella efter längre tid och att skälighets- bedömningen då blev osäkrare.

I dag byggs vägar i en helt annan standard och med längre livslängd än när EVL tillkom. Det går därför inte att slå fast någon tidsgräns för vilka investeringar i en väg som skall beaktas vid beräkningen av anläggningens värde. Liksom för närvarande bör en bedömning göras från fall till fall. Genom möjligheten till sektionsin- delning i AL torde frågan dessutom inte längre ha lika stor betydelse. Det finns alltså inte skäl att föreslå särbestämmelser för hur värde- ringen av gemensamhetsanläggningar för vägar bör ske. Vår upp- fattning är att reglerna fungerar på ett tillfredställande sätt när frågor om inträde i en gemensamhetsanläggning för vägar uppkommer.

Vad vi däremot ställer oss mer tveksamma till är om det finns anledning att en fastighet som utträder ur en gemensamhetsanlägg- ning för vägar skall kunna få tillbaka sina investeringar när en beräkning visar överskott. Utträdesersättningar förekommer sällan. Det beror naturligtvis på att utträde i sig inte är särskilt vanligt, men sannolikt också på att det vid överslagsberäkningar visar sig att någon större ersättning inte kan komma att utgå. Det kan vidare antas att den som utträder nöjer sig med detta och inte väcker frågan.

När en fastighet utträder ökar inte nyttan för de kvarvarande.

Kostnaderna skall fördelas på ett färre antal delägare. Om rätten till utträdesersättning tas bort, får den enskilde fastighetsägaren överväga vad som ger honom mest nytta, att lämna gemensamhetsanläggningen och då ta i beräkning att det inte går att ta med sig ett eventuellt överskott eller att vara kvar. Vi anser att förenklingssynpukter talar för att möjligheten till ersättning i fortsättningen bör undantas beträffande gemensamhetsanläggningar som avser vägar. En sådan bestämmelse innebär ingen avgörande förändring i jämförelse med vad som i praktiken redan gäller men den kan komma att ha en viss betydelse när vägföreningarna förs in under AL:s system.

Om det däremot vid beräkningen skulle visa sig att det uppkommer ett underskott, finns inte något skäl varför den utträdande skulle befrias från ansvar för detta. Inte minst borgenärsintresset talar mot en sådan befrielse.

Vi föreslår därför i en ny bestämmelse, 48 b &, att 38 5 första stycket första meningen AL inte skall tillämpas på gemensamhets- anläggningar som avser vägar. Till följd av andra stycket i 38 & kommer detsamma att gälla när en fastighets andelstal minskar.

4. 10. 3 Omröstningsreglerna

I vägföreningar sker omröstning på föreningssammanträdet efter andelstal. Denna metod anses vara komplicerad när ett stort antal delägare är närvarande. Enligt SFL skall röstning i allmänhet ske enligt huvudtalsmetoden men möjlighet finns för delägare att begära röstning efter andelstal i frågor av ekonomisk betydelse. I den promemoria som låg till grund för SFL (Ds Ju 1971 : 16) föreslogs att röstning alltid skulle ske efter huvudtalet. Undantagsregeln om röstning efter andelstal i frågor av ekonomisk betydelse infördes på grund av en omfattande remisskritik mot promemorieförslaget i denna del. Med undantagsregeln avsågs att förhindra att ett antal medlemmar med liten kostnadsandel skulle kunna tvinga fram dyrbara åtgärder som huvudsakligen fick bekostas av andra delägare.

I förhållande till EVL ger en övergång till AL:s omröstningsregler utrymme för förenklingar vid föreningssammanträden och erfaren- heterna är allmänt sett mycket goda av den modifierade huvud- talsmetoden. Möjligheten att använda andelstalsmetoden gör dock att det alltid är nödvändigt för styrelsen att utreda vilka som är delägare i gemensamhetsanläggningen och att ha aktuella andelstal till hands.

Vid en uppvaktning 1 samband med ett utredningssammanträde har representanter för Älvdalens samfällighetsförvaltning framhållit att det finns en inbyggd motsättning i omröstningsreglerna. I frågor av ekonomisk betydelse kan röstning visserligen begäras enligt an-

delstalsmetoden men huvudtalsmetoden används när styrelsen röstas fram och även vid omröstning huruvida en fråga skall anses ha ekonomisk betydelse eller inte. Vid val av styrelse, fråga om ansvarsfrihet för styrelsen och antagande av nya stadgar måste huvudtalsmetoden användas. Detta leder enligt samfällighetsför- valtningen till en oförenlig förvaltningsmodell och har gjort att ett stort antal marksamfälligheter fortfarande förvaltas enligt äldre lagstiftning. Det har framhållits att svårigheterna är störst när samfälligheten —— vilket gäller för Älvdalens samfällighetsförvaltning — representerar ett mycket stort ekonomiskt värde och stora skillnader i ägarandelama. Hänsynen till det enskilda ägandet och grundlagens egendomsskydd talar enligt samfällighetsförvaltningen för en lagändring som innebär att röstning på föreningsstämma eller vid bildande av en samfällighetsförening alltid skall ske enligt an- delstalsmetoden, om någon delägare begär det.

Frågan om hur omröstningsreglerna bör vara utformade har behandlats tämligen utförligt i förarbetena till SFL ( prop. 1973:160 s. 328 och 329 och 369 och 370 ). De förhållanden som Älvdalens samfällighetsförvaltning pekat på var väl kända i lagstiftningsärendet och beaktades där så till vida som den ursprungligen föreslagna rena huvudtalsmetoden modifierades med möjligheten till röstning efter andelstal i frågor av ekonomisk betydelse. Vi kan inte se att något nytt tillkommit som bör föranleda ett ändrat ställningstagande.

Vårt uppdrag innefattar bl.a. överväganden huruvida upphävandet av EVL föranleder behov av nya bestämmelser i AL och SFL. Vägföreningarna torde i allmänhet anse att det skulle vara enklare om det gick att använda huvudtalsmetoden. En övergång till SFL:s omröstningsregler för befintliga vägföreningar, särskilt sådana med en stor deltagarkrets, torde komma att i de flesta fall hälsas med tillfredsställelse. För områden med blandad fritids— och permanentbe- byggelse där fritidsbebyggelsen dominerar kan ändringen av omröstningsmetod möjligen leda till att de permanentboende anser sig få för lite inflytande. Erfarenheterna från förvaltning enligt SFL av skogsbilvägar, där det inte är ovanligt med några få stora skogsägare och ett större antal fritidsfastigheter, är att frågan om omröstnings- reglerna inte är helt okontroversiell men att den i praktiken ändå inte orsakar några nämnvärda problem.

Sammanfattningsvis är det vår uppfattning att de nuvarande omröstningsreglerna i SFL gör förvaltningen enklare. Genom undantagsregeln finns ett skydd för de medlemmar som bär en större andel av kostnaderna. Vi föreslår alltså inte någon ändring av

omröstningsreglerna.

4.104. Omedelbar verkställighet av debiteringslängder

Verkställighet enligt utsökningsbalken får enligt 3 kap. 1 5 första stycket 7 i balken äga rum på grund av handling som enligt särskild föreskrift får läggas till grund för verkställighet. Dit hör bl.a. debiteringslängder enligt EVL och SFL.

Justitieombudsmannen (JO) har i ett beslut den 23 maj 1989 (dnr 2173-1988) framhållit att den aktuella lagregleringen grundar sig på ett äldre synsätt i fråga om den enskildes rättigheter och ifrågasatt om debiteringslängder som exekutionstitlar verkligen är förenliga med nutida krav på rättssäkerhet. JO anförde därvid att samfällig— heterna ofta saknar ändamålsenliga kravrutiner och att det finns en risk att en medlem i en samfällighet som både vill och kan betala det debiterade beloppet, eller med fog anser sig inte vara betalnings- skyldig, trots detta hamnar i kronofogdemyndighetens utsöknings— register över gäldenärer eller svarande i mål hos kronofogdemyndig— heten. Om fordringen i stället fastställdes av domstol före verkställig- heten skulle gäldenären alltid få möjlighet att betala eller göra invändningar mot kravet innan ärendet kommer till kronofogdemyn- digheten. Nackdelarna med en sådan ändring torde enligt JO vara att förfarandet tar längre tid och eventuellt medför ökade kostnader. JO fann dock skälen för att debiteringslängdema inte längre skall vara direkt verkställbara vägde tyngre och hänvisade till att även Riks- skatteverket (RSV) redovisat samma uppfattning i ett yttrande den 14 december 1988 (dnr J21-748-88) som JO inhämtat.

Vi har i utredningsarbetet fått bekräftat att vägföreningarna ofta har svårt med den formella hanteringen av debiteringslängdema och att det inte är ovanligt med felräkningar. En förhållandevis stor del av de beslut i vägföreningarna som överklagas till länsstyrelsen gäller just debiteringarna. Vi har också fått uppgifter som tyder på att man ibland löser en del av felaktigheterna under hand.

Debiteringslängder har varit omedelbart verkställbara sedan lång tid tillbaka. Ett skäl som anförts för denna ordning är att samfällig- hetens borgenärer är beroende av att styrelsen har befogenhet att snabbt få ut de debiterade beloppen av medlemmarna. Detta har ansetts vara av stor betydelse för samfällighetens kreditmöjligheter. Skyddet för borgenäremas intressen har också kommit till uttryck i det ansvar som lagts på styrelsen att omedelbart ta ut medel för klar och förfallen skuld enligt 90 å EVL och 43 & SFL. I grunden torde det dock vara den förmånsrätt som samfälligheten har i delägar— fastigheterna för de uttaxerade beloppen som är av avgörande betydelse för kreditsäkerheten.

Skulle möjligheten till direkt verkställighet tas bort, medför detta ökade uppgifter för samfällighetsföreningarna. Det har framförts

synpunkter till utredningen om att det inte är rimligt att ställa krav på styrelserna i samfällighetsföreningarna att driva in de debiterade beloppen genom betalningsförelägganden. lndrivningsfrågoma anses redan nu svåra att hantera och ligger på gränsen för vad styrelseleda- möterna klarar av. Av det yttrande som JO inhämtade från RSV framgår att Sökandena ofta måste få hjälp av kronofogdemyndig- heterna med uppgifter om vilka handlingar som behövs vid ansökan om verkställighet. Det har framhållits att det förekommer en hel del okynnesöverklaganden och att dessa skulle knäcka verksamheten om den omedelbara verkställigheten togs bort. Vidare har det framförts att skulle bli i det närmaste omöjligt att värva styrelseledamöter på grund av att ingen vill ta på sig indrivningsuppgifter inom ramen för ideellt arbete. Det har i stället framkommit önskemål om att den omedelbara verkställigheten snarare borde utvidgas och omfatta inte bara det debiterade beloppet utan även inkassokostnader och dröjsmålsränta. Skälet för detta är att kostnaderna för att driva in de uttaxerade medlen anses vara betydande och orsakar ekonomiska problem för föreningarna.

Om den direkta verkställbarheten för debiteringslängdema tas bort i enlighet med vad JO förordat måste betalningsskyldigheten först fastställas i en dom eller i ett utslag i mål om betalningsföreläggande enligt lagen (1990:746) om betalningsföreläggande och handräckning. Den medlem som inte fått sin betalningsskyldighet klar för sig på grund av att föreningen har bristande kravrutiner blir då på ett tidigare stadium uppmärksammad på denna och kan vidta åtgärder för att inte hamna i kronofogdemyndighetens register. En annan fördel är att även dröjsmålsränta och ersättning för sökandes kostnader kan fastställas i målet. En sådan ordning innebär emellertid att det tar längre tid att få in de uttaxerade belopp som inte betalas i tid. Samfällighetens förrnånsrått gäller enligt nuvarande bestämmelser endast för fordran som inte förfallit till betalning tidigare än ett år före utmätning eller konkurs. Styrelsens ansvar enligt 43 & SFL måste modifieras om den direkta verkställbarheten tas bort.

Problemet med att styrelsemedlemmar inte vill hantera betalnings- påminnelser och ansökningar om betalningsförelägganden kan naturligtvis lösas genom att dessa uppgifter överlämnas till in- kassoföretag. Även om inkassokostnaderna kan övervältras på gäldenären uppkommer emellertid totalt sett väsentligt ökade system— kostnader för att täcka samfällighetens medelsbehov. Kostnaderna för indrivningen kan i många fall bli oproportionerligt stora i förhållande till de uttaxerade beloppen.

Vi vill också framhålla att frågan om direkt verkställbarhet av enskilda exekutionstitlar enligt 3 kap. 1 5 första stycket 7 UB måste ses i ett vidare perspektiv än vad enbart översynen av lagstiftningen

om enskilda vägar påkallar. Vi har inte något underlag för att bedöma hur den direkta verkställbarheten fungerar på andra områden där den förekommer. Det kan också påpekas att de olägenheter för den enskilde som nuvarande ordning kan medföra skulle kunna minska om det som förutsättning för att en ansökan om verkställighet i nu avsedda fall skulle tas upp av kronofogdemyndigheten krävdes bevis om att betalningspåminnelse skett.

Mot bakgrund av dessa överväganden har vi stannat för att inte föreslå någon ändring av vad som nu gäller om verkställbarhet på grund av debiteringslängder.

4.10.5. Allmän platsmark m.m.

Som redovisats i avsnitt 2.5 är inom områden med detaljplan huvudregeln att kommunen är huvudman för allmänna platser, 6 kap. 26 & PBL. För att annan än kommunen skall vara huvudman krävs särskilda skäl. I PBL anges inte uttryckligen vem som skall vara huvudman för allmän platsmark om kommunen inte är det. I för- arbetena uttalas i anslutning till 5 kap. 4 & PBL att i vissa områden, t.ex. fritidsornråden och industriområden, huvudmannaskapet bör kunna överlåtas på fastighetsägarna. I anslutning till 6 kap. 26 & PBL nämns anläggningssamfällighet som exempel på annan huvudman än kommunen, prop. 1985/8611 5. 566 och 656.

Enligt 14 kap. 1 & andra meningen PBL år väghållaren skyldig att förvärva allmän platsmark, om enligt detaljplanen någon annan än kommunen skall vara huvudman, med äganderätt, nyttjanderätt eller annan särskild rätt om fastighetsägaren begär det. I förarbetena till 14 kap. 1 & anges att det antingen är kommunen eller de enskilda fastighetsägarna som är huvudman för allmänna platser. Det anförs att det är lämpligare att lägga skyldigheten att hålla fastighetsägare skadeslös på väghållaren än på huvudmannen. Om skyldigheten skulle läggas på huvudmannen skulle det, i konsekvens med vad som gäller vid kommunalt huvudmannaskap, innebära att de enskilda fastighetsägarna blir skyldiga att lösa mark som skall användas för allmän väg. Med väghållare avses enligt 14 kap. 1 & PBL staten för allmänna vägar och för enskilda vägar och övriga allmänna platser en vägförening eller en anläggningssamfällighet enligt AL som har ansvaret för enskilda vägar m.m., prop. 1985/86:1 s. 830. Även om ansvaret vid enskilt huvudmannaskap ytterst vilar på de enskilda fastighetsägarna förutsätts fastighetsägarna gå samman om ansvaret för allmän platsmark. Om det inte redan finns en väghållare, har den fastighetsägare som fått sin mark utlagd som allmän platsmark rätt att ta initiativ till bildande av en vägförening enligt 78 5 första

stycket EVL eller till en gemensamhetsanläggning enligt 18 5 första stycket AL.

I 71 5 andra stycket EVL finns det en automatisk koppling mellan enskild väghållning och handhavandet av allmän platsmark. Där sägs att om det inom en vägförenings område, som i en detaljplan där kommunen inte är huvudman för allmänna platser avsatts till annan allmän plats än väg, skall föreningens väghållning omfatta även iordningsställande och underhåll av sådan allmän plats. Bestämmel- sen, som infördes samtidigt med 1947 års byggnadslagstiftning, utgör en garanti för att det finns en organisation som tar hand om allmän platsmark som omfattas av enskilt huvudmannaskap. I AL finns inte denna automatiska koppling utan det krävs att den som ansöker om förrättning för inrättande av en gemensamhetsanläggning för vägar också yrkar att anläggningen skall omfatta annan allmän platsmark, t.ex. park- och grönområden. Förrättningsmannen skall självständigt pröva om förutsättningarna för detta enligt AL föreligger. Om det i en fastighetsplan har meddelats bestämmelser om en gemensam- hetsanläggning, prövas dock inte om väsentlighets- och båtnadsvillko— ren är uppfyllda, 6 a & AL. — Det är vanligt att gemensamhetsan- läggningar inrättas för att ta hand om både väghållningen och iordningsställande och underhåll av park- och grönområden m.m.

Vi har övervägt behovet av att i AL införa en bestämmelse motsvarande 71 å andra stycket EVL för att man på det sättet kan säkerställa att vid enskilt huvudmannaskap all allmän platsmark inom planområdet kan föras till en gemensamhetsanläggning enligt AL.

Till en början kan erinras om att 3 kap. EVL bygger på att det finns ett geografiskt verksamhetsområde för Vägföreningen som kan bestämmas så att den allmänna platsmarken hamnar innanför området. Någon motsvarighet till vägföreningområdet finns inte i AL, vilket gör en reglering svårare.

Det finns i detta också sammanhang anledning att erinra om 9 & första stycket AL, enligt vilken bestämmelse en gemensamhetsanlägg- ning inom område med detaljplan, fastighetsplan eller områdesbe- stämmelser inte får inrättas i strid mot planen eller bestämmelserna. Om syftet med planen eller bestämmelserna inte motverkas får dock mindre avvikelser göras. Skall enligt en detaljplan kommunen inte vara huvudman för allmänna platser uppkommer frågan om det kan anses vara planstridigt att inrätta en gemensamhetsanläggning för vägar utan att ta in den allmänna platsmarken i den.

Man får därvid skilja på den situationen att planen är gammal och inte innehåller några närmare uppgifter om att gemensamma anläggningar skall inrättas och den situationen att det finns en ny plan med tydlig genomförandebeskrivning. Nya detaljplaner är i allmänhet genomförandeinriktade och skräddarsydda för att passa förhållandena.

Lantmäterimyndigheten får tillfälle att yttra sig över planerna i samrådsförfarandet, och det är inte ovanligt att den enskilde förrättningsmannen känner sig starkt bunden till planens utformning och synen på hur t.ex. grönområdena skall förvaltas. Det skall därför mycket till för att förrättningsmannen skall avvika från en plan som förutsätter att såväl vägar som annan allmän platsmark tas in i gemensamhetsanläggningen.

Vi anser emellertid att 9 & AL inte kan tolkas på så sätt att det skulle vara planstridigt att inrätta en gemensamhetsanläggning som bara omfattar vägar trots att planen förutsätter att det också skall inrättas grönområden. En sådan tolkning skulle innebära att en önskvärd gemensamhetsanläggning över huvud taget inte kan komma till stånd, om delägarna i anläggningen inte vill ta ansvar för mark som de inte anser sig ha behov av. I den situationen kan visserligen en fastighetsägare som fått sin mark utlagd som allmän platsmark komma i kläm, om anläggningen inte inrättas eller om genomförandet sker etappvis. Den lösning som ligger närmast till hands i en sådan situation är att planen ändras och kommunen tar på sig huvud— mannaskapet för platsmarken.

AL har nu tillämpats under ganska lång tid och erfarenheterna ger inte stöd för att det skulle vara ett påtagligt problem att inrätta gemensamhetsanläggningar för t.ex. grönområden. När det gäller vägar finns oftast ett intresse från delägarnas sida att ta hand om grönområden som komplement till väganläggningen, eftersom grönområdena skapar en bättre boendemiljö. Vi vill också påpeka att det enligt AL finns möjlighet att sektionsindela sådana områden, vilket gör att man kan ha olika delägarkretsar och andelstal för vägar och grönområden i samma gemensamhetsanläggning. Vidare kan det ibland vara enklare att skapa en gemensamhetsanläggning för vägar och en för grönområden och låta dem förvaltas gemensamt av en samfällighetsförening.

Det sagda innebär inte att vi anser nuvarande ordning enligt AL helt problemfri. Vid mindre detaljplaner förekommer det visserligen sällan problem med grönområden eftersom dessa ofta ligger i naturlig anslutning till de fastigheter som deltar i anläggningen. Är planom- rådet däremot stort kan det hända att grönområdena ligger på ett så långt avstånd från delar av bebyggelsen, att vissa fastighetsägare känner att de inte har någon nytta av området. Grönområdet kan också vara beläget så att inte enbart fastighetsägarna utan även allmänheten utnyttjar det.

Vi anser att ett delat huvudmannaskap skulle kunna vara en intressant lösning i vissa fall. Som redovisats i avsnitt 2.5 har det ansetts att delat huvudmannaskap inte får förekomma inom en och samma plan. Skälet är att det kan uppstå oklarheter om vad som

gäller t.ex. om inlösen i olika delar av planen. Något egentligt plantekniskt hinder för delat huvudmannaskap torde emellertid inte föreligga. Redan nu tillämpas delat huvudmannaskap i viss ut- sträckning i en del kommuner, t.ex. i Norrköpings kommun. Svårigheterna består närmast i att planerna ofta är gamla och att det inte finns någon som är beredd att betala för nya planer som gäller grönområden. De kommuner som så önskar bör emellertid kunna tillämpa delat huvudmannaskap för allmänna platser, särskilt när dessa inte enbart tillgodoser de enskilda fastighetsägarnas intressen. Enligt vad plan— och byggutredningen upplyst kommer denna att ta upp frågan om delat huvudmannaskap.

Det är närmast en fråga för planförfattarna att se till problem av det slag som vi nu antytt inte uppstår. Med den utgångspunkten kan vi inte se att det föreligger tillräckliga skäl för en reglering i AL motsvarande 71 å andra stycket EVL, en reglering som inte skulle överensstämma med grundläggande principer i AL.

Som anförts inledningsvis utpekar 14 kap. 1 5 andra meningen PBL väghållaren som den som är skyldig att förvärva allmän plats- mark, om enligt detaljplanen någon annan än kommunen skall vara huvudman. Vi anser att begreppet väghållare knappast har samma re- levans när det gäller AL som det har beträffande EVL. Vid upp- hävandet av EVL bör bestämmelsen ändras på så sätt att det inte är väghållaren utan den samfällighet som finns eller skall bildas för ändamålet som skall ta hand om den allmänna platsmarken, förutsatt givetvis att en sådan skyldighet föreligger enligt anläggningsbeslutet. Vidare måste det framgå att motsvarande skyldighet gäller för staten som väghållare för allmän väg. I sak torde detta inte innebära någon ändring i förhållande till vad som nu gäller enligt AL.

4.11. Ikraftträdande och övergångsbestämmelser

4.11.1. Lagen (1939:608) om enskilda vägar

EVL bör upphävas genom en särskild lag. I den lagen bör också tas upp den behövliga övergångsregleringen. Upphävandet medför vidare behov av ändringar i några andra lagar som innehåller hänvisningar till EVL. Vi återkommer till dessa i specialmotiveringen. Beträffande vägsamfälligheter upphörde möjligheten till för- rättningar enligt 2 och 4 kap. EVL i samband med införandet av AL och SFL. EVL:s bestämmelser i övrigt, främst angående förvalt- ningen, förblev emellertid gällande. Omprövning av vad som bestämts vid förrättningar enligt 2 och 4 kap. EVL skall ske enligt AL:s regler, varefter Vägsamfälligheten anses inrättad enligt AL.

Vägsamfälligheten som förvaltningorgan skall då upplösas och vid behov ersättas med en samfällighetsförening enligt SFL, se vidare 10—12 och 19 55 ALp.

Ombildning av vägsamfälligheter till samfällighetsföreningar har inte skett i den takt som man vid 1973 års lagstiftning hade anledning att räkna med. Till undvikande av dubbla system bör när EVL nu upphävs samtliga vägsamfälligheter föras in under det förvaltnings- system som SFL anvisar. Detsamma gäller sådana vägsamfälligheter som tillkommit enligt föregångarna till EVL, nämligen lagen ( 1907:48 ) om enskilda vägar och lagen ( 1926:352 ) om enskilda vägar. Rättigheter och skyldigheter som bestämts enligt EVL eller motsvarande äldre lagstiftning bör emellertid, i enlighet med principen bakom 10 & ALp, gälla till dess omprövning sker enligt bestämmelserna i AL.

Motsvarande synsätt bör anläggas i fråga om vägföreningar enligt 3 kap. EVL. Vägföreningarna bör sålunda automatiskt föras in under systemet i SFL, medan vad som bestämts vid förrättning i princip skall gälla till dess omprövning sker. Vi återkommer i specialmoti- veringen till frågan hur ärenden om förrättningar enligt 3 kap. EVL som är under handläggning vid ikraftträdandet skall hanteras.

En Särskild fråga är huruvida vad som bestämts om vägförenings område fortfarande skall tillämpas eller inte. Övervägande skäl talar för att så inte skall vara fallet. Det blir annars fråga om dubbla system som kan komma att bestå under lång tid. Vad som vid förrätt- ningen bestämts om vägföreningens område bör alltså inte längre gälla. De fastigheter som vid upphävandet ingick i vägföreningens område hör naturligtvis fortfarande till samfälligheten, men vid ändringar i fastighetsindelningen blir det inte längre fråga om automatisk anslutning.

I fråga om vägföreningar som i enlighet med nuvarande huvud- regel i 76 å EVL har taxeringsvärdet som andelstal uppkommer frågan om det taxeringsvärde som gällde som andelstal vid upp- hävandet av EVL skall låsas till den tidpunkten eller om ändringar i taxeringsvärdet skall tillåtas påverka andelstalet åtminstone under viss övergångstid. Vi har stannat för den sistnämnda lösningen, bl.a. för att ge föreningen och dess medlemmar tid att överväga vilket system för andelstal som är det lämpliga för framtiden. Med låsta andelstal finns vidare en risk för att andelstal, som upplevs som orättvisa och som normalt skulle undanröjas vid nästa taxering, blir bestående under alltför lång tid. Som lämplig övergångstid föreslår vi fem år.

Stadgar som fastställts för en vägsamfällighet eller en vägförening bör kunna tillämpas även i fortsättningen, med den begränsningen att stadgarna inte får strida mot SFL. Det är knappast troligt att stadgar som inte är förenliga med SFL finns i någon större utsträckning men

det kan naturligtvis inte uteslutas att en del skillnader förekommer. Med hänsyn till att vägsamfälligheter och vägföreningar enligt det tidigare sagda automatiskt bör föras in under SFL:S system, har vi funnit den smidigaste lösningen vara att ge den nya samfällighets- föreningen uppgiften att bevaka att bestämmelser i stadgarna som till äventyrs strider mot SFL inte tillämpas. Någon särskild kontroll från lantmäterimyndighetens sida av att stadgarna överensstämmer med SFL skall alltså inte göras.

Enligt 51 och 88 åå EVL gäller att stadgarna för en vägsamfällig- het och en vägförening skall innehålla samfällighetens resp. för- eningens benämning, i vilken ordet vägsamfällighet resp. vägförening skall ingå. Det har Sålunda ansetts angeläget att det redan av firman skall framgå vilket regelsystem som gäller. När nu såväl vägsam— fälligheter som vägföreningar inordnas i ett enhetligt system enligt SFL har den frågan knappast längre någon betydelse. Som vi ser det finns det inte något hinder mot att de gamla vägsamfällighetema och vägföreningarna behåller sin firma så länge de själva vill. Det är ändå direkt på grund av lagen klart att det är SFL som gäller.

Enligt 88 å femte stycket EVL skall en av styrelseledamöterna i en vägförening utses av länsstyrelsen och åtnjuter för detta uppdrag arvode av föreningen. Förordnandet för en sådan ledamot bör upphöra att gälla. För att undvika problem beträffande beslutförheten bör denne styrelseledamot kvarstå till och med nästa ordinarie föreningsstämma.

Vid ikraftträdandet upphör i princip möjligheten till förrättning enligt 3 kap. EVL. Har länsstyrelsen en fråga om bildande av vägförening under behandling utan att något beslut ännu har fattats, bör ärendet överlämnas till lantmäterimyndigheten för handläggning enligt AL. Även när länsstyrelsen före ikraftträdandet har förordnat förrättningsman enligt 78 å tredje stycket EVL, bör ärendet i fortsättningen handläggas enligt AL trots vad som Sägs i förordnan- det. Förrättningsmannen får då pröva om de förutsättningar som gäller för inrättande av en gemensamhetsanläggning enligt AL är uppfyllda. Detta innebär att en ny prövning av förutsättningarna kan behöva göras t.ex. i förhållande till opinionsvillkoret i 7 å AL.

Har emellertid ärendet fortskridit så långt att skriftligt utlåtande har upprättats och framlagts för sakägama, innebär detta enligt 80 å fjärde stycket EVL att förrättningen anses avslutad. Även om principiella skäl talar mot att en vägförening över huvud taget bildas sedan EVL har upphört att gälla, har vi funnit att de praktiska skäl som talar för att förrättningen inte skall behöva omprövas från grunden enligt bestämmelserna i AL väger tyngre.

Om i enlighet med det anförda en vägförening kommit att bildats efter ikrafträdandet bör givetvis detsamma gälla som i fråga om äldre

vägföreningar. Förvaltningen skall sålunda ske enligt SFL, om- prövning skall ske enligt AL, vad som bestämts om vägföreningens område skall inte längre gälla och taxeringsvärdet som rörlig norm får behållas högst fem år.

Länsstyrelserna och förrättningsmännen bör i möjligaste mån beakta den nya lagstiftningen redan före ikraftträdandet så att tillämpningsproblem i samband med ikraftträdandet kan undvikas.

4.11.2. Lagen (1973:1151) om införande av anläggnings- lagen (1973:1149) och lagen (1973:1150) om förvaltning av samfälligheter (ALp)

ALp reglerar bl.a. övergången mellan AL och SFL å ena sidan samt vissa äldre lagar å den andra, däribland den behövliga regleringen med anledning av att förrättningar enligt 2 och 4 kap. EVL inte får äga rum efter ikraftträdandet av AL och SFL. ALp bör finnas kvar i den utsträckning som den alltjämt har betydelse. En del av bestämmelserna där bör i stället få en motsvarighet i förevarande lag om upphävande av EVL och kan därför utgå.

ALp innehåller i 1—3 åå sedvanlig ikraftträdande— och övergångs- bestämmelser, av vilka de senare reglerar övergången mellan äldre lag och AL resp. SFL. Dessa bestämmelser bör inte ändras. I 4—6 åå ALp finns vissa bestämmelser som inte är av ren övergångs- karaktär. Det rör sig här om bestämmelser hänförliga till rättsinstitut som finns kvar övergångsvis. De bör stå kvar i ALp.

Bestämmelsen i 7 å ALp enligt vilken lagen ( 1966:700 ) om vissa gemensamhetsanläggningar (LGA) fortfarande skall tillämpas i vissa situationer torde numera ha spelat ut sin roll och bör upphävas. När det gäller 8 å ALp däremot kan förrnånsrättsbelopp fortfarande kvarstå, varför bestämmelsen bör finnas kvar.

9 å ALp bör i sin helhet upphävas. 10 å ersätts i vårt förslag delvis av 2 å lagen om upphävande av EVL och bör upphävas i motsvarande mån. Paragrafen måste dock finnas kvar såvitt den reglerar förhållandet mellan AL och LGA. Till följd av ändringen i 10 å ALp blir 11 å tillämplig endast i fråga om gemensamhetsanlägg- ningar enligt LGA. Någon ändring av 11 å behöver då inte göras.

Beträffande 12 å ALp gäller detsamma som i fråga om 10 å. 12 å skall sålunda i fortsättningen gälla endast i fråga om fastighet ansluten till en gemensamhetsanläggning enligt LGA.

Efter upphävandet av EVL saknar 13 å ALp betydelse. Även 14 och 15 åå ALp torde numera ha spelat ut sin roll. Dessa tre paragrafer bör därför upphävas i sin helhet. 16—18 åå ALp har fort- farande betydelse och måste finnas kvar. 19 å ersätts såvitt gäller

vägsamfälligheter enligt EVL eller motsvarande äldre bestämmelser av 9 å lagen om upphävande av EVL och bör upphävas i den delen. Paragrafen i övrigt har fortfarande betydelse. Någon ändring behöver inte göras i 20 eller 21 å.

4.12. Konsekvenser Ett enhetligt regelsystem för enskilda vägar

För närvarande finns det möjlighet att tillämpa två olika regelsystem vid inrättandet av enskilda vägar, antingen EVL eller AL och SFL, i situationer där förhållandena kan vara likartade. Det är ofta traditionen i orten som avgör vilket regelsystem som tillämpas. Genom att EVL upphävs blir kvar ett enda regelsystem som kan tillämpas på samtliga enskilda vägar. Detta leder till ökad förut— sägbarhet och begriplighet för Såväl enskilda fastighetsägare som allmänheten. Regleringen för enskilda vägar kommer i huvudsak att Stämma överens med vad som gäller för andra gemensamhetsanlägg— ningar.

Det enhetliga regelsystemet medför att det offentligrättsliga inslaget i AL ökar, främst genom att vissa trafiksäkerhetsbestämmel— ser tas upp i AL. Bortsett från dessa föreslås några nya särbestäm- melser beträffande gemensamhetsanläggningar som avser vägar. Särbestämmelserna, som inte är begränsade till enskilda vägar inom tätbebygda områden, gäller framför allt möjligheter att upplåta rätt att använda befintliga vägar som ett alternativ till deltagande i en gemensamhetsanläggning. Huvudprincipen att fastighetssamverkan skall ske genom inrättande av gemensamhetsanläggningar rubbas dock inte. Särbestämmelserna bör ses mot bakgrund av att vågar ingår som en nyttighet i majoriteten av samtliga gemensamhetsan- läggningar. Genom att de befintliga vägföreningarna och vägsam- fälligheterna enligt EVL övergår till att vara gemensamhetsanlägg— ningar kommer tyngdpunkten i AL att ytterligare förskjutas mot enskilda vägar.

Länsstyrelsens roll minskar

Länsstyrelsens formella engagemang enligt EVL är betydande. För närvarande handlägger länsstyrelsen ett tjugotal olika typer av ärenden bortsett från trafiksäkerhetsbestämmelserna. En stor del av länsstyrelsens uppgifter gäller bevakning av allmänna intressen. Länsstyrelsens uppgifter är inte av samma omfattning enligt AL eller

SFL och vårt förslag innebär inte någon ändring på den punkten. I flera fall fullgör lantmäterimyndigheterna eller domstolarna de uppgifter i AL och SFL som länsstyrelserna nu har i EVL. Vissa uppgifter försvinner helt, t.ex. obligatoriskt utseende av styrelseleda- mot i vågförening. Detsamma gäller möjligheten till underställning. Vidare har länsstyrelsen enligt EVL uppgifter som avser att skydda enskilda intressen och minoritetsintressen, såsom handläggning av överklaganden rörande vägförenings sammanträdesbeslut eller uttaxering eller tillstånd till att ta upp lån. Några motsvarande uppgifter har inte länsstyrelsen enligt AL och SFL. En konsekvens av utredningsförslaget är att länsstyrelsens roll avseende enskilda vägar kommer att reduceras till förmån för framför allt lantmäteri- myndigheterna.

Vissa årendetyper som länsstyrelsen handlägger är vanliga, t.ex. utseende av styrelseledamöter, överklaganden av stämmobeslut och debiteringslängder. Andra förekommer tämligen sällan på grund av att så få vägföreningar har nybildats sedan AL trädde i kraft eller på grund av att de inte tillämpas ofta i praktiken, t.ex. ärenden om tillstånd till län och ärenden som rör trafiksäkerhetsbestämmelserna.

Resurser kommer att frigöras hos länsstyrelserna när EVL upphävs. De personella förändringarna torde dock knappast att bli betydande eftersom de flesta länsstyrelser i stor utsträckning använt den kompetens som finns i lantmäteriorganisationen. Överlantmätaren har sålunda varit föredragande eller på annat sätt deltagit i länsstyrel- sens handläggning av enskilda vågfrågor. Genom omorganisationen av fastighetsbildningsmyndigheterna, fastighetsregisterrnyndigheter- na och överlantmätarmyndigheterna till en statlig lantmäterimyndighet för varje län, från och med den 1 januari 1996, har förutsättningarna för detta samarbete förändrats.

För närvarande handlägger länsstyrelserna ärenden enligt 3 kap. EVL kostnadsfritt för vägföreningarna. Motsvarande handläggning enligt AL tar lantmäterimyndigheterna ut avgifter för enligt lant- mäteritaxan. Länsstyrelsernas minskade kostnader kommer således inte att föranleda ett ökat ekonomiskt åtagande hos lantmäterimyndig- heterna. Det offentliga åtagandet blir därför mindre men mer rättvist med ett enhetligt regelsystem.

I detta sammanhang skall nämnas att länsstyrelsen har en relativt omfattande rådgivningsverksamhet till vägföreningarna. Den kommer på sikt att begränsas till de föreningsrättsliga frågor som länsstyrel- serna handlägger enligt SFL. Detta torde inte innebära några olägenheter för de enskilda väghållarna. Såväl lantmäterimyndig— heterna som Vägverket och dess väg- och trafikregioner bistår med rådgivning.

Det kan nämnas att en konsekvens av de föreslagna övergångsbe-

stämmelserna är att endast vägsamfälligheter eller vägföreningar enligt EVL med fastställda stadgar kommer att anses som en samfällighetsförening enligt SFL. Det är inte helt ovanligt att samfälligheterna har underlåtit att fastställa stadgar. Det kan därför förväntas bli en ökad tillströmning av denna ärendetyp till länsstyrel- serna innan lagstiftningen träder i kraft.

Ejfektivare förrättnings— och ärendehandläggning

I jämförelse med en vägföreningsförrättning kan en förrättning enligt AL med prövning av den individuella nyttan för varje fastighet och fastställande av andelstal och eventuella föreskrifter beträffande andelstalen möjligen bli dyrare. Naturligtvis växlar förutsättningarna från fall till fall beroende på om lika andelstal kan fastställas osv. Vi anser dock att en viss fördyring kompenseras av att systemkost- naderna sjunker med ett enhetligt regelsystem. Man slipper att upprätthålla dubbla kompetenser, vilket gör det enklare för lant- mäterimyndigheterna att åstadkomma en rationell hantering av för- rättningar och ärenden som rör enskilda vägar. I direktiven hänvisas till att det har visat sig vara olyckligt i många fall att handläggnings- reglerna i EVL inte medger att ersättningsfrågan prövas i för- rättningen utan måste prövas separat i fastighetsdomstolen, om inte en överenskommelse kan träffas. Det kommer att innebära ekonomis- ka vinster att upplåtelse- och ersättningfrågorna alltid kan avgöras av samma myndighet och i ett sammanhang när parterna inte är överens.

Förenklade förvaltningsmojligheter

Förvaltningen av gemensamhetsanläggningar kommer att underlättas av att i huvudsak samma regler gäller för enskilda vägar som för andra gemensamma anläggningar. Befintliga vägsamfälligheter och vägföreningar förs in under SFL:s förvaltningssystem. Det kommer därmed att bli möjligt att låta en samfällighetsförening förvalta olika gemensamhetsanläggningar när detta bedöms vara effektivt. I områden där det nu samtidigt förekommer vägföreningar och gemensamhetsanläggningar som avser andra behov än vägar, t.ex. va-anläggningar med i princip samma delägarkrets, kan förvaltningen underlättas påtagligt och förvaltningskostnaderna sänkas. Även den förenklingsmöjlighet som rättighetsupplåtelser direkt till en sam- fällighetsförening innebär och den nya möjligheten att på ett enkelt sätt anpassa andelstalen till ändrade förhållanden kommer att påverka förvaltningskostnaderna. Ajourhållningen av andelstalen kommer att

förbättras utan att förvaltningskostnaderna ökar nämnvärt. Detta ger rättvisare kostnadsfördelning och mer ordning och reda i registren. Det senare är en bra grund om man vill gå vidare med tankarna på att redovisa andelstalen i fastighetsregistret.

Tydligare förutsättningar vid plangenomförande

Förslaget att det skall bli möjligt för lantmäterimyndigheterna att förordna syssloman för att utföra en gemensamhetsanläggning påverkar både enskilda och allmänna intressena. För den enskilde som önskar verkställighet förstärks skyddet, för den som vägrar att finna sig i ett lagakraftvunnet anläggningsbeslut minskar möjlig- heterna att undgå att delta i en gemensamhetsanläggning. De ökade möjligheterna till verkställighet får även anses innebära ett förstärkt skydd för de allmänna intressena genom att möjligheterna till plangenomförande påverkas. För kommunerna innebär övergången till ett enhetligt regelsystem att förutsättningarna för plangenomföran- det blir tydligare vid planläggning av bebyggelse och vägar. I dag orsakar de dubbla regelsystemen ibland oklarheter. Tänkbara konse— kvenser för en del kommuner är att man i större utsträckning blir motiverad att reda ut vad som gäller i gamla detaljplaneområden, att vägfrågor ägnas större uppmärksamhet innan bebyggelse tillåts och att man mer aktivt utvecklar en genomtänkt strategi för väghåll- ningen. En ekonomisk bedömning av sådana konsekvenser låter sig dock knappast göras.

Utredningsförslagen kommer i övrigt inte att ha betydelse för kommunernas engagemang i väghållningen, t.ex. i de fall kommunen faktiskt sköter väghållningen för vägföreningar. Detta påverkas av vad som kommer att gälla beträffande bidragsgivningen till enskilda vägar och möjligen av vilka förslag Plan— och byggutredningen kommer fram till (se dir. 1994:65).

Ökat ansvar för samfällighetsföreningarnas styrelser

Vissa av de nya generella bestämmelser som vi föreslår i AL innebär att ett ökat ansvar läggs på samfällighetsföreningen, i praktiken styrelsen. Det kommer att bli avsevärda förenklingsvinster med att låta samfällighetsföreningen företräda delägarna i förrättningar som rör ändringar i delägarkretsen och andelstalen. Förrättningskost- nadema bör kunna pressas ned. Möjligheten att ändra andelstalen på ett i förväg bestämt sätt kommer som tidigare nämnts att förenkla ajourhållningen av andelstalen vid ändrade förhållanden.

Ökad domstolsprövning vid överklaganden m.m.

Reglerna för överklagande i EVL präglas liksom lagstiftningen i övrigt i hög grad av administrativ prövning till skillnad från AL. Förrättningsutlåtande enligt 81 å första stycket, sammanträdesbeslut enligt 89 å nionde stycket och debiteringslängd enligt 89 å andra stycket EVL överklagas till länsstyrelsen. De beslut av länsstyrelsen som anges i 70å andra stycket och 93 å andra stycket liksom länsstyrelsens beslut enligt 100 och 101 åå samt föreläggande enligt 106 å får överklagas till allmän förvaltningsdomstol från och med den 1 maj 1996. Annat beslut av länsstyrelsen som anges i 70 å tredje stycket, 93 å tredje stycket och 107 å andra stycket överklagas hos regeringen.

Frågor om ersättning för upplåtelse eller annat intrång som avses i 75 å första eller tredje stycket EVL och tvist om rätt att använda vägförenings väg eller om beloppet av slitageersättningsavgiften prövas genom att talan väcks hos fastighetsdomstolen.

Genom att EVL upphävs kommer ärenden som avser enskilda vägar att bedömas efter enhetliga regler. Överklagande av beslut eller åtgärd enligt AL av lantmäterimyndigheten får enligt 30 å AL göras hos fastighetsdomstolen. Klander av sammanträdesbeslut enligt 53 å SFL och rättelse av uttaxering enligt 46 å SFL framställs genom att talan väcks hos fastighetsdomstolen. Beslut av lantmäterimyndigheten som anges i 67 å första stycket SFL och beslut av länsstyrelsen som anges i 67 å andra Stycket SFL får överklagas hos allmän förvalt— ningsdomstol från och med den 1 maj 1996. Beslut av länsstyrelsen som anges i 67 å andra stycket SFL får överklagas hos regeringen.

I våra förslag till nya bestämmelser gäller som tidigare nämnts att den som är missnöjd med styrelsens beslut om ändrat andelstal enligt 24 å AL får väcka talan hos fastighetsdomstolen (avsnitt 4.5.2). Detsamma gäller vid tvist enligt 48 a å AL (avsnitt 4.5.3). Lant- mäterimyndighetens beslut avseende syssloman enligt 33 a å AL (avsnitt 4.8) får överklagas hos fastighetsdomstolen. Väghållnings- myndighetens beslut avseende trafiksäkerhetsbestämmelserna får överklagas hos allmän förvaltningsdomstol. Utredningsförslaget bidrar därmed till att avlasta regeringen förvaltningsärenden.

5. Specialmotivering

5.1. Förslaget till lag om upphävande av lagen (1939:608) om enskilda vägar

1 5 Lagen ( 1939:608 ) om enskilda vägar skall, med de begränsningar som följer av denna lag, upphöra att gälla när denna lag träder i kraft.

2 & Vägar och andra anläggningar som ingår i en samfällighet som bildats enligt lagen ( 1939:608 ) om enskilda vägar eller motsva— rande äldre bestämmelser skall anses som en gemensamhetsan- läggning bildad vid förrättning enligt anläggningslagen (1973: 1149). Som deltagande fastigheter Skall anses de fastigheter som vid ikrafträdandet hade del i samfälligheten.

När EVL upphävs skall den samfällighet som bildats enligt EVL i fortsättningen följa reglerna i AL och SFL. Vad som bestämts vid förrättning enligt EVL skall dock i princip fortfarande gälla till dess att en omprövning sker enligt reglerna i AL. Detta följer av bestämmelsen i 2 å att den enligt EVL bildade samfälligheten skall anses som en gemensamhetsanläggning bildad enligt AL. Därigenom blir även SFL tillämplig i fråga om förvaltningen av samfälligheten.

3 5 Om vid denna lags ikraftträdande fråga om bildande av en vägförening eller ärende avseende omprövning av vad som tidigare bestämts är under behandling hos länsstyrelsen, skall ärendet överlämnas till lantmäterimyndigheten.

Vid ikraftträdandet upphör i princip möjligheten till förrättning enligt 3 kap. EVL. Har länsstyrelsen en fråga om bildande av vägförening under behandling utan att något beslut ännu har fattats, bör ärendet överlämnas till lantmäterimyndigheten för handläggning enligt AL. Motsvarande bör gälla när fråga om omprövning är aktuell hos länsstyrelsen. Även när länsstyrelsen före ikraftträdandet har förordnat förrättningsman enligt 78 å tredje stycket EVL, bör ärendet i fortsättningen handläggas enligt AL trots vad som sägs i för- ordnandet. Förrättningsmannen får då pröva om de förutsättningar

som gäller för inrättande av en gemensamhetsanläggning enligt AL är uppfyllda. Detta innebär att en ny prövning av förutsättningarna kan behöva göras t.ex. i förhållande till opinionsvillkoret i 7 å AL. Äldre bestämmelser skall tillämpas om en förrättning hunnit avslutas före ikraftträdandet, se 4 å.

4 .? Aldre bestämmelser skall fortfarande gälla när en förrättning har avslutats före ikraftträdandet av denna lag, om inte annat följer av

6 och9 åå.

Om ärendet hos länsstyrelsen fortskridit så långt att skriftligt utlåtande har upprättats och framlagts för sakägama enligt 80 å fjärde stycket EVL innebär detta att förrättningen anses avslutad även om den ännu inte har vunnit laga kraft. Som framgår av den allmänna motiveringen i avsnitt 4.11.1 har vi funnit att praktiska skäl talar för att en förrättning som fortskridit så långt inte skall behöva omprövas från grunden. Detta medför att 81—84 åå fortfarande skall tillämpas om förrättningen har avslutats före ikraftträdandet. Detsamma gäller bestämmelserna i 86 å om behandlingen av ersättningsfrågor, frånsett sjunde Stycket angående tvist om ersättning för rättighetsupplåtelse enligt 77 å. Sådana tvister skall lösas på samma sätt som motsvaran- de tvister enligt AL, se 7 å i förevarande lag.

Underställning av ett förrättningsutlåtande enligt 81 å första stycket bör inte äga rum efter ikraftträdandet. Skulle länsstyrelsen eller förrättningsmannen före ikraftträdandet ha meddelat beslut om underställning, bör det beslutet inte tillämpas efter ikraftträdandet. Någon särskild bestämmelse om detta torde inte behövas.

5 5 Har i utlåtande enligt 80 å lagen (1939:608) om enskilda vägar bestämts att en väg skall anläggas eller övertas till väghållning men har så ej skett senast fem år från ikraftträdandet av denna lag, förfaller utlåtandet i den delen.

Om det i ett utlåtande enligt 80 å EVL har bestämts att vägar skall anläggas eller övertas till väghållning enligt 3 kap. EVL kan det dröja åtskillig tid innan utlåtandet genomförs. Det kan sålunda vara förutsatt att utbyggnaden av föreningens vägar skall ske i den takt som svarar mot behoven. Det bör emellertid finnas en yttersta gräns för genomförandetiden. Enligt förevarande paragraf förfaller utlåtan- det till den del det inte har genomförts när det förflutit fem år från ikraftträdandet av denna lag.

6 &

Andelstal som har fastställts enligt lagen ( 1939:608 ) om enskilda vägar skall tillämpas till dess att andelstalen omprövas enligt 35 å eller överenskommelse träffas enligt 43 å anläggningslagen (1973:1149) . Om taxeringsvärdet utgör grund för andelstal och omprövning inte skett eller överenskommelse inte träffats inom fem år från denna lags ikraftträdande, Skall ändringar i taxerings- värdet inte därefter påverka andelstalen.

Vad som bestämts vid förrättning enligt EVL skall i princip fort- farande gälla till dess omprövning sker. Som framgår av den allmänna motiveringen i avsnitt 4.4.2 bör emellertid andelstalen inte längre bygga på den rörliga norm som taxeringsvärdet utgör. Som sägs där bör emellertid taxeringsvärdet tillåtas att påverka andelstalet under en viss övergångstid, lämpligen fem år. Detta skall självfallet inte gälla om före utgången av den tiden omprövning av andelstalen sker eller delägarna kommer överens om andra andelstal.

7 5 Rätt att använda väg enligt 77 å lagen ( 1939:608 ) om enskilda vägar skall fortfarande gälla. I fråga om ersättningen tillämpas 50 a å andra stycket anläggningslagen (1973:1149) .

Vi har föreslagit att i 49 å AL tas upp en motsvarighet till rättig- hetsupplåtelse enligt 77 å EVL, dvs. upplåtelse under vissa förut- sättningar av en rätt för fastighet som inte deltar i en gemensam- hetsanläggning för vägar att använda en befintlig väg. Ersättning för upplåtelsen skall enligt förslaget utgå enligt nya bestämmelser i 50 a å andra stycket AL. Dessa bestämmelser skall enligt förevaran- de paragraf gälla även i fråga om ersättning för upplåtelse som skett enligt 77 å EVL.

8 & Förordnande till främjande av trafiksäkerheten som meddelats enligt 100 å lagen ( 1939:608 ) om enskilda vägar skall anses som förordnande enligt 57 å anläggningslagen (1973:1149) .

I 57 å förslaget om ändring i AL har tagits upp bestämmelser som motsvarar 100 å EVL, med den skillnaden att förordnande i stället meddelas av myndighet som är statlig väghållningsmyndighet enligt 6 å andra stycket väglagen (1971:948), se 56 å andra stycket förslaget om ändring i AL. En ytterligare skillnad är att de skyddade zonerna på samma sätt som i VägL men till skillnad från 100 å EVL räknas från vägområdets ytterkanter och inte från vägbanans mitt, se avsnitt 4.9.4 i den allmänna motiveringen.

9 5

En vägsamfällighet eller vägförening enligt lagen ( 1939:608 ) om enskilda vägar eller motsvarande äldre bestämmelser som kan förvärva rättigheter och ikläda sig Skyldigheter skall efter ikraftträdandet av denna lag anses som en samfällighetsförening enligt lagen (1973: 1 150) om förvaltning av samfälligheter. Stadgar som fastställts för samfälligheten får fortfarande tillämpas i den mån de inte strider mot lagen om förvaltning av samfälligheter. Trots vad som sägs i 29 å nämnda lag får samfälligheten behålla den firma den har vid ikraftträdandet.

I fråga om vägsamfällighet enligt äldre lagstiftning som inte kan förvärva rättigheter eller ikläda sig skyldigheter gäller bestämmel- serna om delägarförvaltning i lagen (1973:1150) om förvaltning av samfälligheter.

Av första stycket framgår att vägsamfälligheter och vägföreningar i fortsättningen skall anses som samfällighetsföreningar enligt SFL. Detsamma gäller i fråga om äldre vägsamfälligheter som förvaltas av juridiska personer. Stadgar som fastställts för samfälligheten får tillämpas även i fortsättningen i den mån de inte strider mot SFL, se avsnitt 4.11.1 i den allmänna motiveringen. Något hinder kan därför inte anses möta mot att låta även äldre vägsamfälligheter som står under organiserad förvaltning omfattas av SFL (jfr prop. 1973:160 s. 461 ). Det ankommer på den nya samfällighetsföreningen, närmast styrelsen, att se till att bestämmelser i stadgarna som är oförenliga med SFL inte tillämpas och att stadgarna vid behov ändras.

Sista meningen i första stycket upptar en bestämmelse om att en samfällighet får behålla sin gamla firma trots att ordet samfällighets- förening inte ingår. Bestämmelsen har motiverats i avsnitt 4.11. 1.

I andra stycket har tagits upp en bestämmelse om att i fråga om äldre vägsamfälligheter som inte är juridiska personer gäller bestämmelserna i SFL om delägarförvaltning.

10 å Förordnande av styrelseledamot enligt 88 å femte stycket lagen ( 1939:608 ) om enskilda vägar Skall upphöra att gälla efter första ordinarie föreningssammanträde efter denna lags ikraftträdande.

Enligt förevarande paragraf upphör förordnandet för den av länssty- relsen enligt 88 å femte stycket EVL utsedde styrelseledamoten i en vägförening först efter nästa ordinarie föreningsstämma, detta för att undvika problem med styrelsens beslutförhet.

5.2. Förslaget till lag om upphävande av lagen (1939:609) om förmånsrätt för vissa fordringar enligt lagen om enskilda vägar

Lagen ( 1939:609 ) om förmånsrätt för vissa fordringar enligt lagen om enskilda vägar skall upphöra att gälla vid utgången av år 1997. Lagen gäller fortfarande i fråga om förmånsrätt som har upp- kommit före upphävandet.

Lagen ( 1939:609 ) om förmånsrätt för vissa fordringar enligt lagen om enskilda vägar skall upphävas samtidigt med EVL. Förrnånsrätt enligt den lagen tillkommer Vägsamfälligheten eller Vägföreningen och avser fordran på bidrag som uttaxerats av fastigheten. Bidraget får dock inte ha stått ute obetalt mer än ett år från förfallodagen. I en övergångsbestämmelse sägs att lagen fortfarande gäller i fråga om förmånsrätt som har uppkommit före upphävandet.

5.3. Förslaget om ändring i lagen (1973:1151) om införandet av anläggningslagen (1973: 1149) och lagen (1973:1150) om förvaltning av samfälligheter

I 10, 12 och 19 åå ALp har hänvisningen till EVL eller motsvarande äldre bestämmelser tagits bort. I övrigt hänvisas till avsnitt 4.11.2 i den allmänna motiveringen.

5 .4 Förslaget till lag om ändring i anläggningslagen (197 3 : 1 149)

24 5

Om hinder icke möter mot anläggningen, skall fastighetsbildnings- myndigheten meddela anläggningsbeslut.

I anläggningsbeslut anges

1. anläggningens ändamål, läge, storlek och huvudsakliga be- skaffenhet i övrigt,

2. de fastigheter som Skall deltaga i anläggningen,

3. utrymme som upplåtes för anläggningen,

4. fastighet eller del därav som inlöses,

5. tiden för anläggningens bestånd, om sådan anses böra be- stämmas,

6. den tid inom vilken anläggningen skall vara utförd,

7. behövliga föreskrifter i fråga om anläggningens utförande. I anläggningsbeslutet får också anges de i anläggningen delta- gande fastighetemas andelstal i fråga om kostnaderna för anläggningens utförande och drift. Därvid får föreskrivas att styrelsen för en samfällighetsförening får på närmare angivet sätt besluta om den ändring av andelstal för en fastighet som påkallas av att fastighetens användningssätt ändras stadigvarande. Styrelsens beslut om ändring av andelstal skall tillämpas vid nästkommande uttaxering.

Styrelsens beslut om ändring av andelstal får inte överklagas. Den som är missnöjd med beslutet fa'r väcka talan mot föreningen enligt vad som sägs i 46 å lagen ( 1973:1150 ) om förvaltning av samfälligheter angående rättelse av uttaxering.

Prövas anläggningsfråga gemensamt med fastighetsbildningsåt- gärd vid en förrättning, får anläggningsbeslutet upptagas i fastighetsbildningsbeslutet.

Till paragrafen, som reglerar anläggningsbeslutets innehåll, har i andra stycket fogats nya bestämmelser om ändring av andelstal på i förväg bestämt sätt. Bestämmelserna har motiverats i avsnitt 4.5.2.

Möjligheten för lantmäterimyndigheten att meddela föreskrifter är avsedd att tillämpas om det redan vid den förrättning då gemensam— hetsanläggningen inrättas eller vid omprövningsförrättning enligt 35 å går att förutse vissa ändringar av stadigvarande natur i fastighetens användningssätt som skall påverka andelstalet. Med att användnings- sättet ändras avses även att fastigheten ändras från obebyggd till bebyggd.

Det är lantmäterimyndigheten som beslutar vilket andelstal som skall tillämpas när förhållandena ändras på det sätt som myndigheten angivit i föreskrifterna. Styrelsens befogenheter inskränker sig i praktiken till ett konstaterande av att ändrade förhållanden inträtt och att föreskrifterna till följd därav skall börja tillämpas. I föreskrifterna måste klart och entydigt anges hur andelstalet skall ändras. Det är också lämpligt att föreskrifterna innehåller kriterier som kan användas av styrelsen för att konstatera när sådana ändringar har inträffat som skall föranleda att ett nytt andelstal skall tillämpas. Ett exempel kan vara att fastighetens typkod i fastighetstaxeringslängden ändras, t.ex. från fritidsboende till permanentboende. Något godkän- nande av styrelsens beslut motsvarande vad som krävs vid en överenskommelse enligt 43 å behövs inte.

I ett nytt tredje stycke har tagits upp en bestämmelse om förbud mot att överklaga styrelsens beslut. Detta överensstämmer med principen i SFL att styrelsebeslut inte kan överklagas. Den som är missnöjd med beslutet hänvisas i stället till att väcka talan mot föreningen enligt 46 å nämnda lag.

33 5

Har inom ett år efter det att ersättningsbeslutet vann laga kraft ersättning enligt 13 å ej till fullo betalats i föreskriven ordning och ej heller någon som i beslutet tillerkänts sådan ersättning begärt verkställighet av beslutet i denna del är anläggningsbeslutet förfallet. Anläggningsbeslutet är även förfallet, om anläggningen ej utförts inom den tid som bestämts i beslutet, såvida ej inom samma tid eller den förlängda tid som beslutats enligt tredje stycket ansökan gjorts om förordnande av syssloman enligt vad som sägs i 33 a å. Har en ansökan om förordnande av syssloman avslagits, förfaller anläggningsbeslutet när avslagsbeslutet har vunnit laga kraft och tiden för genomförandet har gått ut.

Skall enligt anläggningsbeslutet fastighet eller del därav inlösas, gäller beslutet i denna del utan hinder av bestämmelserna i första stycket.

Om särskilda skäl föreligger, får lantmäterimyndigheten besluta om förlängning av tid som anges i första stycket.

Ersättning som betalats får ej återkrävas på grund av att anlägg- ningsbeslutet förfallit enligt denna paragraf.

Bestämmelserna i första stycket första meningen gäller inte ersättning som fastställts vid särskild förrättning enligt 13 a å.

Paragrafen innehåller regler om när anläggningsbeslutet förfaller och därmed sammanhängande frågor. Tilläggen i paragrafens första stycke är föranledda av de föreslagna bestämmelserna i 33 a å, enligt vilka lantmäterimyndigheten kan förordna syssloman för att ge- nomföra ett anläggningsbeslut, se avsnitt 4.8 i den allmänna motiveringen. Enligt förslaget i förevarande paragraf medför en ansökan om förordnande av syssloman som gjorts före utgången av gällande frister att anläggningsbeslutet inte förfaller.

Lantmäterimyndighetens beslut med anledning av en ansökan får överklagas till fastighetsdomstolen, vilket följer av hänvisningen i 33 a å tredje stycket till 15 kap. 2 å FBL. Vare sig en ansökan avslagits eller inte, inträder rättsverkningarna av beslutet först när detta har vunnit laga kraft. Avslås en ansökan om syssloman, förfaller anläggningsbeslutet först när avslagsbeslutet vunnit laga kraft, förutsatt att tiden för genomförandet då har gått ut.

33 a å Om det skäligen kan befaras att anläggningen inte kommer att utföras inom tid som anges i anläggningsbeslutet eller i beslut om förlängd tid får lantmäterimyndigheten på ansökan av någon som enligt 18 å har rätt att begära förrättning förordna syssloman för genomförande av anläggningsbeslutet. En sådan syssloman har de befogenheter som annars tillkommer delågama. Lantmäterimyndigheten beslutar om ersättning till sysslomannen och om fördelning mellan delägarna av ersättningsbeloppet. Har

detta ej betalats inom tid som lantmäterimyndigheten bestämt, får myndighetens beslut verkställas enligt vad som sägs i utsök- ningsbalken.

Lantmäterimyndighetens beslut med anledning av en ansökan om förordnande av syssloman, om ersättning till sysslomannen och om skyldighet att betala ersättningen får överklagas enligt vad som sägs i 15 kap. 2 å fastighetsbildningslagen (1970:988) . Beslut som nu sagts går i verkställighet när beslutet har vunnit laga kraft.

I denna nya paragraf finns bestämmelser om verkställighet av anläggningsbeslut. Motiven för bestämmelserna framgår av avsnitt 4.8 Förutsättningen för att en syssloman skall få förordnas är enligt första stycket att det skäligen kan befaras att anläggningen inte kommer att utföras inom den tid för utförande som har angetts i anläggningsbeslutet eller i beslut om förlängd tid för utförande enligt 33 å tredje stycket. Uttrycket "skäligen kan befaras” innebär att det inte krävs att det är klarlagt att anläggningen inte kommer att utföras i tid. Det måste emellertid föreligga en betydande risk för detta och att detta antagande stöds av faktiska omständigheter. Det ankommer i första hand på den som ansöker om förordnade att visa att om- ständigheterna är sådana att en syssloman bör förordnas. Görs ansökningen kort tid före genomförandetidens utgång kan det naturligtvis räcka med ett konstaterande av att några åtgärder för utförande av anläggningen inte vidtagits. I övrigt kan omständigheter som ger stöd för antagande att anläggningen inte kommer att utföras inom den bestämda tiden vara att en majoritet av delägarna är emot anläggningen, att medel inte anslås eller att ett upphandlingsför- farande inte har inletts i tid.

Ett dröjsmål kan bero på omständigheter som inte tagits med i beräkningen när genomförandetiden bestämdes. Det kan röra sig om oförutsedda svårigheter av rättslig eller teknisk art, t.ex. att an- läggningsförrättningen har samband med ett fastighetsbildningsbeslut som blir fördröjt, kreditsvårigheter eller tekniska problem vid utförandet. Vid prövningen av en ansökan måste sådana omständig- heter beaktas. Prövningen bör därför i princip innefatta en prövning av om det inte i stället föreligger särskilda skäl för att förlänga tiden för anläggningens genomförande. Föreligger sådana skäl skall detta givetvis påverka bedömningen av om förutsättningarna för förordnade är uppfyllda eller inte. Ibland torde det vara uppenbart att en syssloman inte kan åstadkomma mer än styrelsen för att utföra anläggningen. — Det kan i sammanhanget erinras om att lantmäteri- myndigheten har skyldighet att hålla sig underrättad huruvida en anläggning utförts inom föreskriven tid (se prop. 1973:160 s. 251 samt 7 å anläggningskungörelsen).

Behörighet att ansöka om förordnande av syssloman tillkommer samma krets som har rätt att ansöka om förrättning. En ansökan kan göras när som helst inom genomförandetiden men det ligger i sakens natur att lantmäterimyndigheten kan pröva saken först sedan anläggningsbeslutet har vunnit laga kraft. Ju närmare genomförande— tidens utgång frågan om förordnande av syssloman aktualiseras, desto säkrare antaganden kan givetvis göras av om anläggningen kommer att utföras i tid eller inte. Mot detta skall vägas att utförandet av anläggningen kan ta lång tid och att det är önskvärt att utförandet inte fördröjs. Om det redan i ett tidigt skede står klart att förutsätt— ningarna för förordnande är uppfyllda, t.ex. om det på det första föreningssammanträdet visar sig att majoriteten av delägarna vägrar att godkänna budgeten så att uttaxering av nödvändiga medel för anläggningens utförande inte kan ske, bör den omständigheten att lång tid återstår av den bestämda genomförandetiden inte hindra att syssloman förordnas.

Som framgår av den allmänna motiveringen (avsnitt 4.8) samman- faller tillämpningsområdet för 31 å SFL och den nya möjligheten att förordna syssloman i vissa avseenden. Om lantmäterimyndigheten vid sin bedömning kommer fram till att förutsättningar inte föreligger för att förordna syssloman, kan det i stället finnas skäl till förordnande av ledamöter i styrelsen enligt 31 å SFL. Lantmäterimyndigheten har därvid möjlighet att förlänga genomförandetiden. Ett förlängningsbe- slut förutsätter inte ansökan från sakägare.

När en syssloman har förordnats har han eller hon de befogenheter som annars tillkommer delägarna. Vid föreningsförvaltning tar sysslomannen över föreningsstämmans och styrelsens funktioner såvitt gäller uppgiften att genomföra anläggningsbeslutet. Syssloman- nen kan t.ex. upprätta inkomst- och utgiftsstat, debiteringslängd samt ombesörja uttaxering av medel. Sysslomannens befogenheter gör att föreningsstämmans godkännande av inkomst- och utgiftsstaten inte behövs för att debitering och uttaxering skall kunna ske.

Beträffande sysslomannens kvalifikationer hänvisas till den allmänna motiveringen i avsnitt 4.8.

I paragrafens andra stycke regleras frågor om ersättning till sysslo- mannen och vem som skall betala kostnaderna när ansökan bifalls. Vid fördelningen av kostnaderna bör tillämpas de andelstal som gäller för fördelning av kostnaderna för anläggningens utförande. Även i fall då en ansökan avslås uppkommer i allmänhet vissa kostnader hos lantmäterimyndigheten. I så fall bör sökanden svara för kostnaderna, vilket innebär en spärr mot att begäran om förordnande av syssloman framställs utan fog.

Tredje stycket innehåller i första meningen en bestämmelse om överklagande av bl.a. beslut med anledning av en ansökan om

förordnande av syssloman. Bestämmelsen är tillämplig såväl när en ansökan har avslagits som när den har bifallits liksom när klaganden anser att lantmäterimyndigheten borde ha förordnat annan person. Den avser vidare beslut om ersättning till sysslomannen och skyldighet att betala ersättningen. Av hänvisningen till 15 kap. 2 å FBL följer att överklagande skall Ske till fastighetsdomstolen inom tre veckor från beslutets dag och att överklagandet skall ges in till lantmäterimyndigheten.

Enligt andra meningen går beslut som avses i första meningen i tredje stycket i verkställighet först när beslutet har vunnit laga kraft.

35 &

Inträder, sedan fråga som behandlats vid förrättning enligt denna lag slutligt avgjorts, ändrade förhållanden som väsentligt inverkar på frågan, kan denna prövas vid ny förrättning. Aven utan att sådana förhållanden inträtt, får ny förrättning äga rum, om i det tidigare avgörandet föreskrivits att frågan får omprövas efter viss tid och denna tid utgått eller om i annat fall ett klart behov av om- prövning framkommit.

Vid den nya förrättningen får ej beslutas sådan ändring i fråga om kretsen av fastigheter som deltager i gemensamhetsanläggning eller fastighets andelstal att avsevärd olägenhet uppkommer från allmän eller enskild synpunkt.

Ar vid den nya förrättningen fråga endast om ändring som icke påverkar bebyggelsens utformning eller markanvändningen i övrigt, behöver medgivande enligt 23 å inte inhämtas från en sådan nämnd som avses i den paragrafen.

Om den nya förrättningen gäller fråga om fastighet skall inträda i eller utträda ur samfällighet eller om fastighets andelstal skall ändras, och samfälligheten förvaltas av en samfällig- hetsförening, företräder föreningen de övriga delägarna. Vad som nu sagts utgör inte hinder mot att delågama för talan mot förrätt— ningen.

Om befogenhet för styrelsen att i vissa fall besluta om ändring av andelstal m.m. finns föreskrifter i 24 å tredje stycket.

Paragrafen anger förutsättningarna för omprövning av anläggnings— förrättning. I ett nytt fjärde stycke har tagits upp bestämmelser som innebär att en samfällighetsförening som förvaltar en samfällighet vid omprövningsförrättning i fråga om ändring i delägarkretsen eller ändring av fastighets andelstal företräder övriga delägare. Be- stämmelserna har motiverats i avsnitt 4101. Föreningen företräder alltså delägarna i motsvarande fall som då överenskommelser träffas enligt 43 å.

Lantmäterimyndigheten behöver i nu avsedda fall bara kalla närmast berörd sakägare, dvs. den in- eller utträdande fastigheten eller den vars andelstal skall ändras, samt samfällighetsföreningen till

förrättningen. Det ankommer på samfällighetsföreningens styrelse att ta tillvara övriga delägares intressen. Dessa berörs i allmänhet inte av att en ny fastighet inträder. Om emellertid vissa delägare kan komma att beröras t.ex. genom påtagligt ökad trafik, bör styrelsen särskilt underrätta dessa. Att en sådan underrättelse inte skett hindrar emellertid inte att förrättningen genomförs.

Genom en uttrycklig föreskrift klargörs att föreningens behörighet att företräda delägarna inte hindrar dessa från att föra talan mot förrättningen. Ingen delägare är sålunda i förväg avskuren från möjligheten att överklaga förrättningen. Huruvida talerätt föreligger i det enskilda fallet får avgöras av fastighetsdomstolen. Vid den prövningen kan ledning hämtas från 22 å FL. En förutsättning för talerätt är att beslutet angår den enskilde och att det har gått honom emot.

I ett nytt femte stycke i paragrafen har tagits upp en hänvisning till den nya bestämmelsen i 24 å tredje stycket om befogenheten för styrelsen i en samfällighetsförening att besluta om ändring av andelstalet.

42 a å

Lantmäterimyndigheten får i samband med fastighetsbildningsför- rättning besluta att en nybildad eller ombildad fastighet skall anslutas till en befintlig gemensamhetsanläggning. Beslutar lant- mäterimyndigheten om anslutning, skall myndigheten också bestämma andelstal för fastigheten och pröva frågan om ersättning enligt 37 å.

Vid prövning av frågor som avses i denna paragraf tillämpas 35 å fjärde stycket.

Paragrafen är ny och ger lantmäterimyndigheten befogenhet att i samband med fastighetsbildningsförrättning besluta att en nybildad eller ombildad fastighet skall anslutas till en befintlig gemensam- hetsanläggning. Paragrafen har motiverats i avsnitt 4.5.4. Med nybildning avses avstyckning och klyvning och med ombildning fastighetsreglering. Beträffande sammanläggning, se 41 å AL.

I paragrafen slås fast att lantmäterimyndigheten när anslutning skall ske också skall besluta om andelstal och ersättning enligt 37 å.

I paragrafens andra stycke klargörs också att vid prövning av frågor som avses i denna paragraf tillämpas den nya bestämmelsen i 35 å fjärde stycket om behörighet för samfällighetsföreningen att företräda delågama.

45 5 Uppgift om fördelning enligt 42 å, om anslutning enligt 42 a å och om godkännande enligt 43 å införes i fastighetsregistret snarast möjligt sedan besluten vunnit laga kraft. Uppgift om styrelsens beslut om ändring av andelstal enligt 24 å tredje stycket skall snarast möjligt införas i fastighetsregistret.

Denna paragraf innehåller en specialbestämmelse om att anteckning i fastighetsregistret skall göras även vid beslut om fördelning enligt 42 å och beslut om godkännande enligt 43 å. I 34 å regleras endast att uppgift om anläggningsförrättning och omprövningsförrättning skall införas i fastighetsregistret.

Uppgift om anslutning enligt den nya bestämmelsen i 42 a å skall också införas i fastighetsregistret. I paragrafens första mening har därför gjorts ett tillägg om detta. Som motiverats i avsnitt 4.5.2 bör styrelsens beslut om ändring av andelstal enligt 24 å tredje stycket AL ges publicitet genom införande i fastighetsregistret. I en ny andra mening föreskrivs att också denna uppgift skall införas i fastighets— registret.

I fastighetsregisterkungörelsen bör föreskrivas skyldighet för fastighetsdomstolen att underrätta lantmäterimyndigheten om domsto- lens avgörande beträffande talan om rättelse av uttaxering enligt 46 å SFL som rör beslut om ändring av andelstal.

46 5 Till väg hör vägbana och övriga väganordningar. Anordning, som behövs för vägens bestånd, drift eller brukande är väganordning. Väganordning är också till våg ansluten brygga eller färja med färjeläge. Vägområde utgörs av den mark som tagits i anspråk för väg— anordning.

I paragrafen anges för närvarande vad som hör till väg. Genom ett nytt andra stycke införs begreppet vägområde i AL. Motiven till bestämmelsen, som har sin motsvarighet i 3 å VägL, har redovisats i avsnitt 4.9.4.

48 a å

Om en fastighet som deltar i en gemensamhetsanläggning som avser väg tillfälligt använder anläggningen i väsentligt större om- fattning eller för ett annat ändamål än som förutsattes vid be- stämmandet av fastighetens andelstal för driftkostnadema, är fastighetens ägare skyldig att ersätta samfälligheten de kostnader som uppkommer till följd av den ändrade användningen.

Vid tvist angående fråga som avses i första stycket skall talan väckas hos fastighetsdomstolen.

Denna paragraf, som är ny, innehåller bestämmelser om särskild ersättningsskyldighet för delägare vid tillfälligt ändrad användning av gemensamhetsanläggning för vägar. Bestämmelserna har motiverats i avsnitt 4.5.3.

Förutsättningen för ersättningsskyldighet är enligt första stycket att fastigheten använder väganläggningen för ett annat ändamål eller i väsentligt större omfattning än som förutsattes vid bestämmandet av fastighetens andelstal för driftkostnaderna. Ersättningsskyldigheten ger möjlighet att täcka eventuella merkostnader som uppkommer när en fastighet tillfälligt ändrar användningen på ett sådant sätt att det ger upphov till ett onormalt stort slitage eller skador på vägen. Det kan röra sig om pågående byggnation, som tillfälligt medför en väsentlig ökning av tung trafik.

Skador på en väg kan grunda rätt till skadestånd enligt allmänna skadeståndsrättsliga regler. Att dra en klar gräns mellan vad som är onormalt stort slitage resp. skada torde inte alltid vara så lätt att göra och det blir heller inte nödvändigt eftersom bestämmelsen täcker båda fallen.

Enligt andra stycket skall tvister om ersättningsskyldighet prövas av fastighetsdomstolen.

48 b å 38 å första stycket första meningen skall inte tillämpas på gemen- samhetsanläggning som avser vägar.

Paragrafen, som är ny, innehåller en särbestämmelse om undantag beträffande ekonomisk reglering vid utträde ur gemensamhetanlägg- ning som avser vägar. Bestämmelsen har motiverats i avsnitt 4. 10.2.

49 å Är det av väsentlig betydelse för att tillgodose fastighets behov av väg, kan upplåtas rätt för fastigheten att bygga väg över annan fastighet eller att använda befintlig väg. Upplåtelse att använda befintlig väg får ske endast om sådan upplåtelse av särskilda skäl är lämpligare än att bilda en gemensamhetsanläggning eller att ansluta fastigheten till en redan bildad anläggning.

Upplåtelse enligt första stycket får inte ske om det medför syn- nerligt men för den upplåtande fastigheten eller för annan fastig— het som har rätt att använda vägen.

I fråga om ersättning för upplåtelse av rätt att bygga väg tillämpas 13 å. Beträffande ersättning för annan upplåtelse enligt första stycket tillämpas 50 a å andra stycket.

Paragrafen, som för närvarande behandlar rätt att bygga väg över annan fastighet för att tillgodose en enstaka fastighets vägbehov, har i första stycket kompletterats med bestämmelser om rätt att använda

befintlig väg. Bestämmelserna har motiverats närmare i avsnitt 4.7.2. Liksom när det gäller rätten att bygga väg är det för upplåtelse av rätt att använda befintlig väg ett villkor att det är av väsentlig betydelse för att tillgodose fastighets behov av väg. Dessutom krävs att det av särskilda skäl är lämpligare att upplåtelse Sker än att bilda en gemensamhetsanläggning eller att ansluta fastigheten till en redan bildad anläggning.

Nuvarande begränsning att rättighetsupplåtelse inte får ske om den medför synnerligt men för den fastighet över vilken vägen går fram har i ett nytt andra stycke utvidgats till att gälla inte bara den upplåtande fastigheten utan även annan fastighet som har rätt att använda vägen.

Tredje stycket är nytt och innehåller ersättningsbestämmelser. Till följd av de nya bestämmelserna i paragrafens första Stycke har ersättningsbestämmelsema delats upp i två fall. I det första fallet som gäller rätt att bygga väg har ingen ändring gjorts i sak utan 13 å AL skall tillämpas. I det andra fallet som gäller upplåtelse av rätt att använda befintlig väg skall ersättning inte utgå för det upplåtna utrymmet utan bestämmelsen i 50 a å andra stycket om s.k. slitage- ersättning skall tillämpas i stället.

50 a å Om en gemensamhetsanläggning förvaltas av en samfällighets— förening och detär av väsentlig betydelse för delägarfastigheterna att använda väg som ingår i en annan gemensamhetsanläggning, får rätt att använda vägen upplåtas till samfällighetsföreningen. Detta gäller endast om det av särskilda skäl är lämpligare än att ansluta fastigheterna till den andra anläggningen.

För upplåtelse enligt första stycket skall ersättning utgå efter vad som är skäligt främst med hänsyn till den slitning av vägbanan som beräknas uppkomma genom vägens användande. Sådan ersättning skall bestämmas att utgå på en gång eller årligen i förskott.

Denna paragraf är ny och innehåller bestämmelser om rätt för medlemmarna i en samfällighetsförening att använda väg som ingår i en annan gemensamhetsanläggning. Bestämmelserna har motiverats i avsnitt 4.7.3.

Av första stycket framgår att rättigheten inte upplåts till de enskilda fastigheterna i gemensamhetsanläggningen utan till den samfällighets— förening som förvaltar anläggningen. Det är alltså endast vid föreningsförvaltning som bestämmelsen är tillämplig. Samfällighets- föreningen kommer att vara sakägare och företrädas av föreningens styrelse vid upplåtelseförrättningen.

Ett villkor för upplåtelsen är att det är av väsentlig betydelse för

delägarfastigheterna att använda vägen. Med delägarfastighet avses enligt 1 å andra stycket SFL fastighet som har del i samfällighet. Motsvarande villkor för enstaka fastighets behov finns i 49 å. Ett ytterligare villkor är att det av särskilda skäl är lämpligare att upplåta rätten till samfällighetsföreningen än att ansluta de enskilda fastig- heterna till den gemensamhetsanläggning som vägen ingår 1. Exempel på vad som skall anses som särskilda skäl har redovisats i den allmänna motiveringen. Ett typiskt fall är att fastigheterna har behov av att använda endast en kort sträcka av den upplåtande samfällig- hetens vägar. En upplåtelse enligt paragrafen kan också avse ett tillfälligt behov, t.ex. i avvaktan på att en ny utfartsväg för den första samfälligheten anläggs.

I paragrafens andra stycke regleras den ersättning som skall utgå för upplåtelsen. Ersättningen skall bestämmas efter en skälighetsbe- dömning, där hänsyn främst tas till den slitning av vägbanan som beräknas uppkomma. Om förbättring behövs skall även kostnaderna för denna kunna påverka ersättningen. Även andra omständigheter kan beaktas. Ersättningsbestämmelsen har sin motsvarighet i 50 å andra stycket.

53 å

Fråga om rättighet som avses i 49—52 åå prövas vid förrättning enligt denna lag. Har frågan samband med anläggningsfråga, får den upptagas utan ansökan. I annat fall upptages den på ansökan av ägaren av den fastighet eller beträffande rättighet enligt 50 a å den samfällighetsförening till vars förmån rättigheten skall gälla. Frågan får prövas gemensamt med anläggningsfråga eller fastig- hetsbildningsåtgärd vid en förrättning.

Vid förrättningsprövningen äger 8—11 åå, 12 å tredje Stycket och 16 å motsvarande tillämpning. Hänvisningeni 16 å till 12 å första stycket skall därvid avse bestämmelserna i 49—52 åå om villkoren för upplåtelse av rättigheten och hänvisningen till 13 å bestämmelserna i samma paragrafer om ersättning för upplåtelsen. 16 å andra stycket gäller dock endast i fråga om ersättning för upplåtelse enligt 49 å som avser rätt att bygga väg.

Paragrafen innehåller bestämmelser rörande prövningen av fråga om rättighet enligt 49—52 åå. I paragrafens första stycke har gjorts ett tillägg med anledning av den nya bestämmelsen i 50 a å. I den bestämmelsen upplåts rättigheten inte till de enskilda fastigheterna utan till samfällighetsföreningen. Beträffande Sådan rättighet får fråga tas upp på ansökan av samfällighetsföreningen.

49 å har kompletterats med bestämmelser som gäller rätt att använda befintlig väg. På grund härav har i andra stycket sista meningen gjorts ett tillägg som klargör att 16 å andra stycket endast gäller upplåtelse som avser rätt att bygga väg.

54 5 I fråga om upplåtelse enligt 49 å som avser rätt att bygga väg äger 32 och 33 åå motsvarande tillämpning.

Har engångsersättning bestämts för rättighet enligt 49, 50, 50 a, 51 eller 52 å, skall ersättningen erläggas inom tre månader efter det att ersättningsbeslutet vann laga kraft. Rättigheten får icke tagas i bruk innan betalning skett. I fråga om verkan av underlåtenhet att betala ersättningen äger 33 å första stycket motsvarande tillämpning. Har ersättning enligt 49, 50, 50 a eller 51 å bestämts att utgå med visst årligt belopp, får rättigheten icke under något år tagas i bruk innan beloppet för samma år betalats.

Paragrafen innehåller bestämmelser om när ersättning skall betalas och om verkan av att ersättning inte betalas i rätt tid. Med anledning av att 49 å har fått ett ändrat innehåll har i paragrafens första stycke gjort ett tillägg som klargör att 32 och 33 åå endast gäller upplåtelse som avser rätt att bygga väg.

I paragrafens andra stycke skiljs mellan fallen när ersättningen betalas som engångsersättning och när ersättning utgår med visst belopp varje år. Ersättning för upplåtelse att använda befintlig väg enligt de nya bestämmelserna i 49 å eller 50 a å kan utgå på en gång eller årligen i förskott. I första och fjärde meningarna har därför följdändringar gjorts.

56 5 Om träd, buskar eller annan växtlighet intill ett vägområde medför olägenheter för trafiksäkerheten, får väghållningsmyndigheten besluta att växtligheten skall tas bort eller kvistas genom myndig- hetens försorg. Om det med hänsyn till omständigheterna är lämp- ligt, får väghållningsmyndigheten besluta att åtgärden skall ut- föras av väghållaren. I samband med att beslut fattas kan väghållningsmyndigheten meddela de föreskrijier som behövs. Med väghållningsmyndighet avses i denna lag den statliga väg- hållningsmyndigheten enligt 6 å andra stycket väglagen (1971:948).

Beträffande allmänna överväganden i fråga om trafiksäkerhetsbe- stämmelserna hänvisas till avsnitt 4.9.2.

Första stycket av förevarande 56 å motsvarar i huvudsak 53 å VägL. Bestämmelserna ger väghållningsmyndigheten rätt att besluta att växtlighet som förhindrar fri sikt eller som på annat sätt är trafikfarlig, skall röjas genom myndighetens försorg. Bestämmelsen kompletterar möjligheten till rättighetsupplåtelse för att röja växtlighet enligt 51 å. Den kan tillämpas såväl när en sådan upplåtelse saknas som när den finns men röjningen inte sköts. Ett beslut kan initieras av en samfällighet som är väghållare, av en

enskild ägare till fastighet som har rätt att använda vägen eller av väghållningsmyndigheten.

Ansvaret för att beslutade åtgärder utförs ligger på den beslutande myndigheten. Åtgärderna kan emellertid också vidtas genom väghållarens försorg, om väghållningsmyndigheten beslutar om detta. Väghållaren kan emellertid inte åläggas skyldighet att betala kostnaderna, utan dessa skall bäras av det allmänna.

Bestämmelserna är tillämpliga på alla enskilda vägar oavsett vem som är väghållare. Den gäller alltså även beträffande andra enskilda vägar än förrättningsvägar.

Överväganden om vem som skall besluta om frågor som rör trafik- säkerheten finns redovisade i avsnitt 4.9.5. I andra stycket i paragrafen definieras väghållningsmyndigheten som den statliga väghållningsmyndigheten enligt 6 å andra stycket VägL. Enligt 7 å vägkungörelsen ( 1971:954 ) är statlig väghållningsmyndighet Vägverkets väg- och trafikregion.

57 å Om det behövs för att tillgodose trafiksäkerheten får väghåll- ningsmyndigheten i fråga om en viss väg eller en del av en väg förordna att det inte utan myndighetens tillstånd får

1. inom vägområdet eller högst tolv meter därifrån uppföras byggnader, göras tillbyggnader, utföras andra anläggningar eller vidtas andra sådana åtgärder som kan inverka menligt på trafiksä— kerheten,

2. intill vägområdet sättas upp ljusanordningar som försämrar ljusförhållandena för trafiken på vägen,

3. inom ett avstånd av högst 50 meter från vägområdet sättas upp skyltar eller därmed jämförliga anordningar för reklam, pro- paganda eller liknande ändamål utomhus samt

4. vid korsning i samma plan mellan enskilda vägar eller mel- lan en enskild väg och en järnväg eller spårväg uppföras byggna— der, göras tillbyggnader, utföras andra anläggningar eller vidtas andra åtgärder som kan inverka menligt på trafiksäkerheten.

Bestämmelserna i första stycket gäller inte inom områden med detaljplan och ej heller beträffande åtgärder för vilka bygglov krävs. Bestämmelserna i första stycket 3 gäller heller inte för sådana anordningar som är uppsatta på byggnader för upplysning om affärsrörelse eller annan verksamhet på stället eller för an- slagstavlor för meddelanden som rör kommunala angelägenheter, föreningssammanträden, auktioner eller dylikt.

I samband med att ett tillstånd lämnas kan väghållningsmyndig- heten meddela de föreskrifter som behövs för trafiksäkerheten.

I denna paragraf har vissa ordnings- och trafiksäkerhetsbestämmelser samlats. Det är fråga om bestämmelser som delvis har sin motsvarig- het i 100 å EVL och som återfinns i VägL. En betydelsefull skillnad

i förhållande till VägL är emellertid att förevarande bestämmelser inte är generellt tillämpliga utan gäller endast efter väghållnings- myndighetens förordnande. I förhållande till EVL gäller den skillnaden att den skyddade zonen räknas från vägområdets ytterkan— ter och inte från vägbanans mitt. Det bör vidare framhållas att ett förordnande enligt 57 å inte har avseende på byggnader, anordningar m.m. som redan finns när förordnandet meddelades. Med stöd av 58 å kan emellertid väghållningsmyndigheten ge föreläggande om borttagande av annat än byggnader.

I första stycket har under punkt ] sammanförts bestämmelser som i huvudsak motsvarar 100 å första stycket första meningen EVL samt 43 å och 47 å första stycket VägL. Inom ett vägområde kan det förekomma att t.ex. pumpstationer, transformatorer, bussväntkurer och stolpar uppförs. Dessa åtgärder som självklart kräver tillstånd av väghållaren kan inverka menligt såväl på trafiksäkerheten som vägens bestånd, drift och underhåll.

Punkterna 2 och 3 motsvarar 45 å första stycket 2 resp. 46 å VägL. Punkten 4 motsvarar 100 å första stycket EVL och 47 å andra stycket VägL.

I andra stycket har från krav på tillstånd undantagits områden inom detaljplan (jfr 1 å 4 st. EVL) samt åtgärder som kräver bygglov. I dessa fall sker en prövning av byggnadsnämnden och någon dubbelprövning skall naturligtvis inte ske. Beträffande punkt 3 har gjorts motsvarande undantag från tillämpningen som enligt 46å tredje stycket 2 och 3 VägL.

Tredje stycket ger väghållningsmyndigheten befogenhet att meddela föreskrifter i samband med ett tillståndsbeslut. Sådana föreskrifter kan vara en förutsättning för att tillstånd skall kunna lämnas. Bestämmelsen motsvarar närmast 46 å andra stycket VägL.

Innan förordnande enligt första stycket meddelas bör väghållaren och andra berörda ges tillfälle att yttra sig. Vidare bör ett förordnande kungöras på lämpligt sätt. Bestämmelser om detta kan meddelas i förordning.

58 & Om det inom område beträjfande vilket meddelats förordnande enligt 57 å finns en anordning som innebär fara för trafiken, får väghållningsmyndigheten förelägga den som svarar för anord- ningen att ta bort den eller vidta åtgärder så att faran undanröjs. Föreläggande får förenas med vite eller med föreskrift att åt- gärden, om föreläggandet inte följs, kan komma att utföras genom väghållningsmyndighetens försorg på den försumliges bekostnad. Staten skall ersätta skador till följd av ett föreläggande som har meddelats med stöd av första stycket såvida det inte har avtalats eller uppenbarligen förutsatts att ersättning inte skall lämnas.

Paragrafens första stycke motsvarar närmast 101 å EVL och 52 å VägL. Till skillnad från VägL men i saklig överensstämmelse med EVL ger paragrafen inte möjlighet att ingripa med föreläggande beträffande byggnader. I 101 å EVL nämns ”stängsel, upplag eller annan därmed jämförlig anordning”. I förevarande 58 å nämns endast ”anordning”, vilket får anses omfatta de olika anordningar som avses i 101 å EVL.

Andra stycket motsvarar 64 å första Stycket VägL. Tredje stycket motsvarar närmast 104 å EVL, med det tillägget att förbehåll gjorts för det fall att det har avtalats eller uppenbarligen förutsatts att ersättning inte skall lämnas.

59 å Vägras tillstånd till en sådan åtgärd som avses i 57 å första styck- et ] eller 4 och medför detta att pågående markanvändning av- sevärt försvåras, är fastighetsägaren och innehavare av nytt- janderätt eller annan särskild rätt till fastigheten berättigade till ersättning av staten för den skada som de lider.

Vad som har avtalats eller uppenbarligen förutsatts gälla mellan staten och fastighetens ägare eller annan sakägare i fråga om ersättning enligt 58 å eller enligt första stycket gäller även mot den som efter det att rätten till ersättning uppkom har förvärvat sakägarens rätt till fastigheten eller anordningen.

Paragrafen upptar i första stycket en bestämmelse om att en fastig- hetsägare eller innehavare av nyttjanderätt eller annan särskild rätt till fastighet är berättigad till ersättning av staten i vissa fall när tillstånd vägras till en åtgärd som avses i 57 å första stycket 1 eller 4. En förutsättning för ersättning är att det vägrade tillståndet medför att pågående markanvändning avsevärt försvåras. Bestämmelsen motsva— rar 102 å första stycket EVL.

Andra stycket motsvarar 102 å tredje stycket EVL och 65 å VägL.

60 & Framställning om ersättning enligt 58 å tredje stycket eller 59 å första stycket görs hos väghållningsmyndigheten.

Ifråga om förfarandet i mål om ersättning, nedsättning av vissa ersättningar, fördelning och utbetalning av nedsatta belopp samt om gottgörelse till borgenär i vissa fall gäller i tillämpliga delar bestämmelserna i 66—69 åå väglagen (1971:948) . Vad som i 66 och 69 åå väglagen sägs om väghållaren skall i stället avse staten.

Paragrafen upptar i första stycket bestämmelser om vad den som vill ha ersättning enligt 58 å tredje stycket eller 59 å första stycket skall iaktta. Framställning om ersättning skall göras hos väghållnings-

myndigheten.

Kommer man inte överens om ersättningen, får sökanden väcka talan vid fastighetsdomstolen. Detta framgår av hänvisningen i andra stycket till 66 å VägL, som har sin motsvarighet i 105 å andra stycket första och andra meningarna EVL. Hänvisningen till 67 och 68 åå VägL ersätter nuvarande bestämmelser i 103 å EVL. Hän— visningen till 69 å VägL ersätter 105 å andra stycket tredje och fjärde meningarna EVL.

61 & Vidtas åtgärder som avses i 5 7å utan tillstånd eller i strid mot meddelade föreskriji'er får väghållningsmyndigheten vid vite förelägga den som vidtagit åtgärden att undanröja eller ändra det utförda. Kronofogdemyndigheten får meddela särskild handräck- ning för att åstadkomma rättelse. Ansökan om handräckning får göras av väghållningsmyndigheten och av en sådan nämnd som avses i 23 å första stycket. Bestämmelser om handräckning finns i lagen (1990: 746) om betalningsföreläggande och handräckning. Följs inte ett föreläggande som har meddelats med stöd av 58 å, skall kronofogdemyndigheten på begäran av väghållningsmyndig- heten föranstalta om att åtgärden vidtas.

Paragrafen upptar bestämmelser som motsvarar 106 å EVL, frånsett att ägare eller innehavare av fastighet får gå via väghållningsmyndig— heten om de vill få rättelse.

62 å Länsstyrelsens och väghållningsmyndighetens beslut får överkla— gas hos allmän förvaltningsdomstol. Prövningstillstånd krävs vid överklagande till kammarrätten. Beslut av väghållningsmyndigheten gäller omedelbart, såvida inte något annat förordnas i beslutet.

Bestämmelserna om överklagande följer den ordning som numera bör gälla i fråga om förvaltningsprocessen, nämligen att överklagande skall Ske till länsrätt. I enlighet med huvudprincipen om att regering- en endast skall pröva frågor som har politisk betydelse, har någon motsvarighet till 107 å andra stycket EVL om överklagande av vissa länsstyrelsebeslut till regeringen inte tagits upp. I första stycket sägs därför att länsstyrelsens och väghållningsmyndighetens beslut får överklagas hos allmän förvaltningsdomstol, varvid prövningstillstånd krävs vid överklagande till kammarrätten.

Enligt andra stycket gäller beslut av väghållningsmyndigheten ome- delbart, Såvida inte något annat förordnats i beslutet eller av domstol efter överklagande. Bestämmelsen motsvarar närmast 107 å tredje stycket EVL, frånsett att den beslutande myndigheten år en annan.

stycket EVL, frånsett att den beslutande myndigheten är en annan.

5 . 5 förvaltning av samfälligheter

39 & Sker ändring i fråga om sådant förhållande som anges i 26 å tredje stycket, skall detta genom styrelsens försorg genast anmälas för registrering. Detsamma gäller i fråga om beslut om ändring av andelstal enligt 24 å tredje stycket anläggningslagen ( ] 9731 149) . Styrelsen skall genast underrätta fasti ghetsägaren om ett sådant beslut.

I denna paragraf har gjorts tillägg till följd av de nya bestämmelserna om styrelsens beslut om ändring av andelstal i 24 å tredje stycket och att ett sådant beslut skall registreras enligt 45 å, se avsnitt 4.5.2 i den

allmänna motiveringen.

5.6. Förslaget till lag om ändring i plan— och bygglagen (1987:10)

6 kap. 30 å I 6 kap. 30 å tredje stycket har hänvisningen till EVL tagits bort.

14 kap. 1 å

Mark som enligt en detaljplan skall användas för allmänna platser för vilka kommunen är huvudman samt annan mark som enligt planen skall användas för annat än enskilt bebyggande är kommunen skyldig att lösa, om fastighetsägaren begär det. Mark som enligt planen skall användas för allmänna platser för vilka någon annan än kommunen är huvudman, är den samfällighet som finns eller skall bildas för ändamålet skyldig att förvärva med äganderätt, nyttjanderätt eller annan särskild rätt, om fas- tighetsägaren begär det. Motsvarande skyldighet gäller för staten som väghållare. Samfälligheten eller staten får bestämma om förvärvet skall avse äganderätt, nyttjanderätt eller annan särskild rätt.

Om detaljplanen medger tillfällig användning av mark, skall första stycket inte tillämpas beträffande marken under den tid då sådan användning får pågå.

I fråga om mark som är belägen inom ett samverkansområde enligt lagen (1987: 11) om exploateringssamverkan gäller särskilda bestämmelser.

Förslaget om ändring i lagen ( 1973:1150 ) om

Ändringen i paragrafens första stycke är föranledd av det synsättet att det inte finns en automatisk koppling mellan väghållning och iordningsställandet och skötseln av annan allmän platsmark, om någon annan än kommunen skall vara huvudman för allmänna platser (se avsnitt 4. 10.5). Genom ändringen tydliggörs att det är en befintlig samfällighet eller en samfällighet som bildas för ändamålet som har skyldighet att lösa marken. Undantag gäller om staten är väghållare i det detaljplanelagda området. lösenskyldigheten åvilar i så fall staten.

5.7. Övriga lagförslag

I 9 kap. 33 å JB och 42 kap. 13 å kyrkolagen (1992:300) har hänvisningen till EVL tagits bort.

SOU 1996:46

Kommittédirektiv &

Dir. 1994z22

Översyn av lagstiftningen om enskilda vägar

Dir. 1994z22

Beslut vid regeringssammanträde den 24 mars 1994

Sammanfattning av uppdraget

En särskild utredare skall göra en översyn av lagstiftningen om enskilda vägar och utarbeta förslag till den författningsreglering

som behövs.

Bakgrund

Allmänt

Det svenska vägnätet består av dels allmänna vägar för vilka staten och kommunerna har ansvaret som väghållare, dels enskilda vägar för vilka i princip de fastigheter som har nytta av vägarna ansvarar. Vissa kommuner har emellertid i hög grad engagerat sig i väghållningen av de enskilda vägarna, såväl i ekonomiskt som praktiskt hänseende. För det fall enskilda fastighetsägare har behov av ordnad gemensam väghållning löses det genom olika former av gemensam förvaltning. Statsbidrag kan lämnas för såväl byggande som drift av enskilda vägar.

Nuvarande ordning

Den rättsliga regleringen av det enskilda vägnätet återfanns före 1974 i sin helhet i lagen ( 1939:608 ) om enskilda vägar i vilken bl.a. regleras samverkan mellan fastigheter för att tillgodose behovet av väg. I 2 kap., som innehåller bestämmelser om enskilda vägar i allmänhet, sägs att sedan det genom förrättning eller dom bestämts om byggande av väg m.m., de deltagande fastigheterna utgör en samfällighet för handhavandet av den gemensamma väghållningen (vägsamfällighet). För vägar inom områden med tätare bebyggelse finns särskilda bestämmelser i 3 kap., vilka innebär att fastigheter som helt eller delvis är belägna inom området skall utgöra en samfällighet (vägföre- ning) med skyldighet att sköta och bekosta väghållningen inom området.

År 1974 ersattes 2 och 4 kap. lagen om enskilda vägar och lagen (19661700) om vissa gemensamhetsanläggningar av anläggningslagen (1973:1149) . Samtidigt kom en särskild lag ( 1973:1150 ) om förvaltning av samfälligheter (SFL). ] an- läggningslagen återfinns bestämmelser rörande inrättande och utnyttjande av sådana anläggningar som är gemensamma för flera fastigheter och som är av stadigvarande betydelse för dem. Som exempel på en sådan anläggning kan förutom vägar nämnas parkeringsanläggning, lekplats, värmeanlåggning och vatten- eller avloppsanläggning.

Efter tillkomsten av anläggningslagen och lagen om förvalt- ning av samfälligheter (SFL) gäller två olika regelsystem för sådana enskilda vägar som fyller ett behov av ordnad gemen— sam väghållning. För enskilda vägar som ligger inom områden där tätare bebyggelse har uppkommit eller kan förväntas uppkomma inom en nära förestående framtid kan bestäm— melserna om vägförening i 3 kap. lagen om enskilda vägar tillämpas parallellt med anläggningslagen och SFL, medan anläggningslagen och SFL tillämpas i övriga fall där gemensam väghållning kommer i fråga. Enligt övergångsbestämmelserna till anläggningslagen och SFL upphävdes inte lagen om enskilda vägar vid tillkomsten av anläggningslagen och SFL. Enligt

sou 1996:46

övergångsbestämmelsema får emellertid, med visst undantag, förrättning enligt 2 och 4 kap. lagen om enskilda vägar inte påbörjas efter utgången av juni 1974.

Vissa tidigare utredningar och förslag

Frågan om en översyn av kvarvarande delar av lagen om enskilda vägar och då främst en inarbetning av denna i än- läggningslagen har varit aktuell vid flera tillfällen. Skälet till att inte hela lagen om enskilda vägar inarbetades i anläggnings- lagen vid reformen 1974 var just att 3 och 5 kap. lagen om enskilda vägar var föremål för översyn av 1969 års vägutred- ning. I förarbetena till anläggningslagen (prop. 1973:160) sägs att förslaget inte primärt inriktade sig på de materiella reglerna inom tillämpningsområdet för lagen om enskilda vägar utan tog sikte på att lösa frågor som var gemensamma för alla slags gemensamma anläggningar. 1969 års vägitredning föreslog i sitt betänkande Kommunal och enskild väghållning, SOU 1977:12, bl.a. att bestämmelserna om inrättande av vägföre— ningar och om vägföreningars förvaltning och organisation i 3 och 5 kap. lagen om enskilda vägar skulle inarbetas i an- läggningslagen respektive SFL. Förslaget ledde emellertid inte till någon lagstiftning.

Frågan aktualiserades på nytt av 1986 års väghållningsutred- ning som i bilagan Enskilda vägar, SOU 1987:26, lämnade förslag till hur bestämmelserna i lagen om enskilda vägar skulle kunna inarbetas i anläggningslagen och SFL och att lagen om enskilda vägar skulle upphävas. Detta ledde heller inte till någon lagstiftning. Frågan berördes i regeringens proposition (prop. 1987/88:50) Trafikpolitiken inför 90-talet i vilken departementschefen anförde att frågan krävde ytterligare bered— ning.

Problem med nuvarande ordning

Allmänt

Lagen om enskilda vägar är i jämförelse med annan lagstiftning som reglerar samma eller närliggande frågor, exempelvis anläggningslagen och fastighetsbildningslagen, både föråldrad och svårtillgänglig. Ytterst få vägföreningar nybildas numera. Antalet existerande vägföreningar understiger 2 000. Den årli ga nybildningen av gemensamhetsanläggningar är ca 1 500, varav ca 30 % avser vägar. Inom tättbebyggda områden tillämpas i stor utsträckning anläggningslagen och SFL trots att 3 kap. lagen om enskilda vägar i och för sig är tillämpligt. Detta gäller särskilt inom fritidsområden. Orsaken till detta är att lagen om enskilda vågar inte ger möjlighet att ansluta andra gemensamma anläggningar, såsom vatten— och avloppsanlägg— ningar, TV-antenner etc. I områden med redan existerande vägföreningar eller där man valt att lösa den enskilda väg- hållningen enligt 3 kap. lagen om enskilda vägar och där det samtidigt finns behov av annan gemensam fastighetssamverkan medför nu gällande ordning att två skilda förvaltningar måste finnas.

Olägenheterna med de dubbla regelsystemen är påtagliga såväl för enskilda fastighetsägare som för de myndigheter som är berörda antingen som förrättningsmyndighet eller tilläm- pande myndighet. Störst' är problemen när det gäller förf irandet vid förrättning, förvaltning och överklagande. Även i övrigt finns brister i nuvarande ordning. För den enskilde framstår regelsystemet som svåröverskådligt och otidsenligt. Det dubbla regelsystemet medför för de berörda myndigheterna att dessa måste upprätthålla dubbla kompetenser med högre kostnader till följd. Kraven på att upprätthålla en rationell hantering av ärenden rörande enskilda vägar kan inte heller uppfyllas.

sou 1996:46

F örrättningen

Enligt lagen om enskilda vägar bildas en vägförening i två steg. Först hålls en förrättning där verksamhet, verksamhetsområde och föreningsbildning beslutas. I nästa skede behandlas ersättningsfrågorna för tillträde av mark. För det fall man inte kan komma överens om ersättningens storlek, skall saken prövas av domstol. Att ersättningsfrågan enligt lagen om enskilda vägar — till skillnad mot vad som gäller enligt an— läggningslagen — inte kan prövas vid förrättningen, har visat sig olyckligt i många fall.

Förvaltningen

Behovet att samorda förvaltningen av olika typer av gemensam- ma anläggningar uppkommer ofta när kretsen av deltagande fastigheter är densamma. Detta är särskilt påtagligt i områden där vägarna förvaltas av vägföreningar enligt lagen om enskilda vägar och övriga anläggningar förvaltas av en samfällighets— förening enligt SFL. Problemen uppkommer exempelvis i de fall nya bebyggelseområden tillkommer inom eller intill redan existerande bebyggelse. Inom nya områden inrättas vägar och andra anläggningar normalt som gemensamhetsanläggningar enligt anläggningslagen , medan äldre vägsystem, som kanske till viss del blir gemensamma för gamla och nya områden, förvaltas av vägföreningar enligt lagen om enskilda vägar. I dagsläget finns det inte någon legal möjlighet att överföra förvaltningen av den enskilda vägen (upplösa Vägföreningen) och låta en samfällighetsförening sköta förvaltningen av vägen tillsammmans med förvaltningen av övriga anläggningar. Detta förhållande medför betydande olägenheter, särskilt i äldre exploateringsområden där behovet av att ansluta övriga anläggningar är särskilt framträdande.

I en vägförenings verksamhet får det endast ingå byggande och drift av väg- och parkmark samt ombesörjande av vägbe— lysning. Det förekommer emellertid att vägföreningar förvaltar

även andra gemensamma anläggningar utan formellt stöd i förrättningsutlåtandet, vilket kan ske utan olägenhet så länge man är överens. För det fall oenighet uppstår måste verksam— heten delas upp i två delar, en vägförening enligt lagen om enskilda vägar och en samfällighetsförening enligt SFL för de delar av verksamheten som inte faller inom tillämpningsområdet för lagen om enskilda vägar.

Besvärsordningen

Talan mot förrättningsutlåtande angående vägföreningar skall enligt lagen om enskilda vägar föras hos länsstyrelsen. För det fall man önskar klaga på ett förrättningsavgörande i fråga om en gemensamhetsanläggning enligt anläggningslagen skall talan föras hos fastighetsdomstolen. Motsvarande skillnad i be- svärsordningen finns när det gäller talan mot beslut fattat vid sammanträde med Vägföreningen respektive med samfällighets- föreningen. Talan enligt lagen om enskilda vägar förs hos länsstyrelsen medan fastighetsdomstolen är rätt besvårsinstans enligt anläggningslagen .

Uppdraget

Regeringens slutsats av det redovisade är att bestämmelserna rörande enskilda vägar måste ses över.

Regeringen föreslår därför att en särskild utredare får i uppdrag att utarbeta förslag till de bestämmelser rörande enskilda vägar som kan behövas. I de delar bestämmelserna berör fastighetssamverkan bör dessa så långt det är möjligt och sakligt motiverat överensstämma med författningsregleringen rörande fastighetssamverkan i övrigt.

Den lagtekniska utformningen kan från dessa utgångspunkter lösas på olika sätt. Utredaren skall i detta avseende inte vara bunden på annat sätt än att förslaget skall innebära att lagen (1939:608) om enskilda vägar upphävs.

SOU 1996:46

Regeringen skall i det följande ange några ytterligare utgångs- punkter och riktlinjer för arbetet samt peka på några frågor som kräver närmare överväganden.

Integrering

Behovet av fastighetssamverkan för olika ändamål är stort. Behovet kan uppstå såväl inom en mindre krets fastighetsägare som inom ett större bebyggelseomräde med många inblandade fastigheter. Ändamålet med fastighetssamverkan varierar också kraftigt. Det kan röra sig om allt från inrättande och skötsel av vägar och andra mer omfattande anläggningar till inrättandet av gemensamma anläggningar för TV—antenn. Detta förhållande ställer stora krav på en ändamålsenlig författningsreglering. Den bristande samstämmighet som råder mellan bestämmelser— na rörande enskilda vägar och regleringen rörande fastig- hetssamverkan i övrigt såväl i materiellt som i formellt hän- seende framstår inte alltid som sakligt motiverad. Utredarens förslag bör därför innebära att bestämmelserna om fastig— hetssamverkan rörande enskilda vägar så långt möjligt harmoni- seras med bestämmelserna om fastighetssamverkan i övrigt. Målet bör vara att i största möjliga mån tillskapa ett integrerat regelsystem som möjliggör en effektiv förvaltning. Integrering- en bör emellertid inte drivas så långt att positiva särdrag i lagen om enskilda vägar i förhållande till anläggningslagen går helt förlorade. Ett sådant exempel kan vara bestämmelserna om kostnadsuttag och andelstal som skiljer sig från vad som gäller enligt anläggningslagen .

Länsstyrelserna spelar i dagsläget en central roll vid tillämp— ningen av lagen om enskilda vägar. Länsstyrelsernas engage- mang i frågor rörande de enskilda vägarna bör särskilt över- vagas.

Den obligatoriska anslutningen

! många fall är enskilda vägar en nödvändig förutsättning för samhällsbildningen inom ett tättbebyggt område. Det enskilda vägnätet har ansetts vara av stor betydelse för varje fastighet inom ett område oavsett om vägarna faktiskt trafikeras för denna fastighets räkning eller inte. Huvudregeln för områdesav- gränsning enligt lagen om enskilda vägar är således att fastig— heterna inom ett visst område Obligatoriskt ansluts till en vägförening. Anläggningslagen är i detta avseende uppbyggd efter en annan princip, nämligen att den individuella nyttan för varje fastighet läggs till grund för anslutning. Enligt anlägg— ningslagen krävs dels att det skall vara av väsentlig betydelse för fastigheten att ha del i anläggningen, dels att det s.k. båtnadsvillkoret är uppfyllt, dvs. att nyttan skall överväga de kostnader och olägenheter som en anslutning medför. I praktiken är skillnaden mellan de Olika principerna inte alltid så stor. I vägföreningssammanhang görs ofta en bedömning av den individuella nyttan för fastigheterna som grund för områdesav- gränsningen. Omvänt görs vid förrättning enligt anläggnings- lagen ofta en båtnadsavgränsning som underlag för en be- dömning av den individuella nyttan. Anläggningen anses vara av väsentlig betydelse för de fastigheter som ligger inom båtnadsgränsen medan den inte anses vara av Sådan betydelse för fastighet som ligger utanför båtnadsgränsen.

Den obligatoriska anslutningen som följer av lagen om enskilda vägar har alltmer satts i fråga. Den ordning som gäller enligt anläggningslagen har visat sig väl kunna tillgodose behovet av en reglering av enskilda vägar. Mot bakgrund av detta bör utredaren särskilt uppmärksamma om anslutning genom områdesavgränsning bör förekomma även fortsättnings— Vis.

SOU 1996:46

Övergångsbesta'mmelser

Enligt de övergångsbestämmelser som gäller för vägsamfällig- heter efter anläggningslagens tillkomst kan dessa ombildas till samfällighetsförening enligt SFL antingen efter beslut på stämma eller efter förrättning. Utredaren bör överväga möjlig- heten att införa ett smidigt system för tillämpningen av an- läggningslagen och SFL på befintliga vägföreningar och vägsamfälligheter.

Problem utanför det egentliga uppdraget

Om utredaren under sitt arbete uppmärksammar problem som ligger utanför det egentliga uppdraget, hör han vara Oför— hindrad att lämna förslag till lösning även av dessa.

Övrigt

Utredaren skall samråda med den särskilda utredare som har tillkallats för att se över vissa frågor i plan- och bygglagen m.m. (M 1992:03).

Kommittén skall beakta regeringens direktiv angående utred- ningsförslagens inriktning (dir. 198415) och angående beaktande av EG—aspekter i utredningsverksamheten (dir. 1988:43). Utredningsuppdraget skall vara slutfört senast före utgången av år 1995.

(Kommunikationsdepartementet)

Kronologisk förteckning

]. 2.

3.

4.

12.

13. 14.

15.

16.

17. 18.

19.

20.

21.

22.

23.

24.

25.

Den nya gymnasieskolan — hur går det? U. Samverkansmönster i svensk forsknings- fmansiering. U. Fritid i förändring. Om kön och fördelning av fritidsresurser. C. Vem bestämmer vad? EU:s interna spelregler inför regeringskonferensen 1996. UD. . Politikområden under lupp. Frågor om EU:s första

pelare inför regeringskonferensen 1996. UD.

. Ett år med EU. Svenska statstjänstemäns erfarenheter av arbetet i EU. UD. . Av vitalt intresse. EU:s utrikes- och

säkerhetspolitik inför regeringskonferensen. UD.

. Batterierna — en laddad fråga. M. . Om järnvägens trafikledning m.m. K. 10. 11.

Forskning för vår vardag. C. EU—mopeden. Ålders- och behörighetskrav för två- och trehjuliga motorfordon. K. Kommuner och landsting med betalnings- svårigheter. Fi.

Offentlig djurskyddstillsyn. Jo.

Budgetlag — regeringens befogenheter på finansmaktens område. Fi. Union för både öst och väst. Politiska, rättsliga och ekonomiska aspekter av EU:s sjätte utvidgning. UD. Förankring och rättigheter. Om folkomröstningar, utträdesrätt, medborgarskap och mänskliga rättigheter i EU. UD. Bättre trafik med väginformatik. K. Totalförsvarspliktiga m95. Förslag om jobb/studier efter muck, bostadsbidrag, dagpenning, försäkringar. Fö. Sverige, EU och framtiden. EU 96-kommitténs bedömningar inför regeringskonferensen 1996. UD. Samordnad rollfördelning inom teknisk forskning. U. Reform och förändring. Organisation och verksamhet vid universitet och högskolor efter 1993 års universitets- och högskolereform. U. Inflytande på riktigt — Om elevers rätt till inflytande, delaktighet och ansvar. U. Kanläggning och analys av den offentliga sektorns upphandling av varor och tjänster med miljöpåverkan. N. Från Maastricht till Turin. Bakgrund och övriga EU-länders förslag och debatt inför regeringskonferensen 1996. UD.

Från massmedia till multimedia -

att digitalisera svensk television. Ku.

26. 27.

28.

29. 30.

31

32.

33. 34. 35.

36. 37. 38. 39.

40. 41. 42.

43.

44

45. 46.

Ny kurs i trafikpolitiken + Bilagor. K. En strategi för kunskapslyft och livslångt lärande. U. Det forskningspolitiska landskapet i Norden pä l990-talet. U. Forskning och Pengar. U. Borgenärsbrotten — en översyn av 11 kap. brottsbalken. Fi. . Attityder och lagstiftning i samverkan

+ bilagedel. C. Möss och människor. Exempel på bra IT-användning bland barn och ungdomar. SB. Banverkets myndighetsroll m.m. K. Aktiv arbetsmarknadspolitik + expertbilaga. A. Kriminalunderrättelseregister DNA-register. .lu. Högskola i Malmö. U. Sveriges medverkan i FN:s familjeår. S. Nationalstadsparker. M. Rapport från klimatdelegationen 1995. Klimatrelaterad forskning. M. Elektronisk dokumenthantering. Ju. Statens maritima verksamhet. Fö. Demokrati och öppenhet. Om folkvalda parlament och offentlighet i EU. UD. Jämställdheten i EU. Spelregler och verklighetsbilder. UD. .Översyn av skatteflyktslagen.

Reformerat förhandsbesked. Fi. Presumtionsregeln i expropriationslagen . Ju. Enskilda vägar. K.

Systematisk förteckning

Statsrådsberedningen

Möss och människor. Exempel på bra lT-användning bland barn och ungdomar. [32]

J ustitiedepartementet

Kriminalunderrättelseregister DNA-register. [35] Elektronisk dokumenthantering. [40] Presumtionsregeln i expropriationslagen .[45]

Utrikesdepartementet

Vem bestämmer vad? EU:s interna spelregler inför regeringskonferensen 1996. [4] Politikområden under lupp. Frågor om EU:s första pelare inför regeringskonferensen 1996. [5] Ett år med EU. Svenska statstjänstemäns erfarenheter av arbetet i EU. [6] Av vitalt intresse. EU:s utrikes- och säkerhetspolitik inför regeringskonferensen. [7] Union för både öst och väst. Politiska, rättsliga och ekonomiska aspekter av EU:s sjätte utvidgning. [15] Förankring och rättigheter. Om folkomröstningar, utträdesrätt, medborgarskap och mänskliga rättigheter i EU. [16] Sverige, EU och framtiden. EU 96-kommitténs bedömningar inför regeringskonferensen 1996. [19] Från Maastricht till Turin. Bakgrund och övriga EU—länders förslag och debatt inför regeringskonferensen 1996. [24] Demokrati och öppenhet. Om folkvalda parlament och offentlighet i EU. [42] Jämställdheten i EU. Spelregler och verklighetsbilder. [43]

Försvarsdepartementet

Totalförsvarspliktiga m95 . Förslag om jobb/studier efter muck, bostadsbidrag, dagpenning, försäkringar. [18] Statens maritima verksamhet. [41]

Socialdepartementet Sveriges medverkan i FN:s familjeår. [37]

Kommunikationsdepartementet Om järnvägens trafikledning m.m. [9] EU-mopeden. Ålders- och behörighetskrav för två— och trehjuliga motorfordon. [1 l]

Bättre trafik med väginformatik. [17] Ny kurs i trafikpolitiken + Bilagor. [26]

Banverkets myndighetsroll m.m. [33] Enskilda vägar. [46]

Finansdepartementet

Kommuner och landsting med betalnings- svårigheter. [12] Budgetlag — regeringens befogenheter på finansmaktens område. [14] Borgenärsbrotten — en översyn av 11 kap. brottsbalken. [30] Översyn av skatteflyktslagen. Refortnerat förhandsbesked. [44]

Utbildningsdepartementet

Den nya gymnasieskolan — hur går det? [1] Samverkansmönster i svensk forskningsfmansiering. [2] Samordnad rollfördelning inom teknisk forskning. [20] Reform och förändring. Organisation och verksamhet vid universitet och högskolor efter 1993 års universitets- och högskolereform. [21] Inflytande på riktigt — Om elevers rätt till inflytande, delaktighet och ansvar. [22] En strategi för kunskapslyft och livslångt lärande. [27] Det forskningspolitiska landskapet i Norden på 1990-ta1et. [281 Forskning och Pengar. [29] Högskola i Malmö. [36]

J ordbruksdepartementet Offentlig djurskyddstillsyn. [13]

Arbetsmarknadsdepartementet Aktiv arbetsmarknadspolitik + expertbilaga. [34]

Kulturdepartementet

Från massmedia till multimedia — att digitalisera svensk television. [25]

Näringsdepartementet

Kartläggning och analys av den offentliga sektorns upphandling av varor och tjänster med miljöpåverkan. [23]

Civildepartementet

Fritid i förändring. Om kön och fördelning av fritidsresurser. [3] Forskning för vår vardag. [10] Attityder och lagstiftning i samverkan + bilagedel. [31]

___—___

Systematisk förteckning

Miljödepartementet Batterierna — en laddad fråga. [8] Nationalstadsparker. [38]

Rapport från klimatdelegationen 1995. Klimatrelaterad forskning. [39]

FRITZES KUNDTJÄNST: 106 47 STOCKHOLM FAX: 08420 50 21, TELEFON: 08-690 91 90

ISBN 91—38—20226—3 ISSN 0375—250X

OMSLAGSBILD: DAN W'OLGERS. 1995 CIBACIIROME FOTO: TORD LUND