2

Kungl. Maj.ts proposition nr 116 år 1956

Utdrag av protokollet över civilärenden, hållet inför Hans Maj.t

Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 16 mars

1956.

Närvarande:

Statsministern

E^rlander,

ministern

för

utrikes ärendena

U^ndén,

statsråden

Z^etterberg, T^orsten N^ilsson, S^träng, E^ricsson, A^ndersson, N^orup,

H^edlund, P^ersson, H^jalmar N^ilson, L^indell, N^ordenstam, L^indström,

L^ange, L^indholm.

Chefen för civildepartementet, statsrådet Lindholm, anmäler efter gemen­

sam beredning med statsrådets övriga ledamöter fråga om tjänstebostads-

sgstemet m. m. samt anför därvid följande.

I. Inledning

Inom samtliga de olika områden, där av Kungl. Maj :t utfärdade avlönings-

reglementen gäller, finns bestämmelser meddelade om tjänstebostad. För

vissa grupper av tjänstemän, såsom landshövdingar, biskopar, överläkare

vid sinnessjukhusen och fångvårdsanstalterna samt vissa tjänstemän inom

utrikesförvaltningen gäller, att de är berättigade att vid sidan av den kon­

tanta lönen åtnjuta fri tjänstebostad eller, i vissa fall, hyresersättning i

stället härför. Övriga tjänstemän, som anvisas tjänstebostad, skall erlägga

ersättning för densamma. Enligt bestämmelserna i 38 § statens allmänna av-

löningsreglemente skall nämnda ersättning bestämmas med hänsyn till

det pris, som å orten i allmänhet gäller för liknande lägenhet, och bestäm­

melser av enahanda innebörd finns intagna även i avlöningsreglementet för

statsunderstödda folkhögskolor och lantbruksundervisningsanstalter (SFS

1951:615) samt polislönereglementet (SFS 1954:226). I fråga om ersätt­

ning för tjänstebostad, som tillhandahålles folkskolans lärare, föreskrives i

avlöningsreglementet för folkskolan (SFS 1948:437), att tjänstebostads-

innehavare skall vidkännas hyresavdrag med vissa i boställsordningen för

folkskolans lärare (SFS 1946: 883) närmare angivna belopp. Ersättning för

tjänstebostad åt präst utgår likaledes med vissa i författning bestämda

belopp (jfr prästlönereglementet, SFS 1951:577).

Vad beträffar statsförvaltningen har bestämmelser om ersättning för

tjänstebostad, liknande dem som nu finns intagna i statens allmänna av-

löningsreglemente, funnits sedan den 1 juli 1920, då ett för kommunika-

tionsverken gemensamt avlöningsreglemente trädde i kraft. Vid olika till­

4

nen, dels frågan om hyressättningen för tjänstebostäder. Vidare har utred­

ningen framlagt vissa synpunkter och förslag berörande andra personalbo­

städer än tjänstebostäder. Vad angår hyressättningen har utredningen in­

ledningsvis i betänkandet framhållit, att framläggandet av förslag härut-

innan komplicerats med hänsyn till rådande särskilda förhållanden på den

allmänna bostadsmarknaden. Utredningen har därför funnit det ofrånkom­

ligt att bedöma vissa frågekomplex från två skilda utgångspunkter: å ena

sidan från förutsättningen av hyresreglering och å andra sidan med anta­

gande av ett läge, då hyresregleringen upphört. Utredningen har vidare

framhållit, att dess förslag nödvändiggör vissa överväganden i statsbidrags-

hänseende. Utredningen har emellertid funnit dessa frågor falla utom upp­

draget.

Kungl. Maj:ts proposition nr 116 år 1956

II. Bostadsbeståndet

Utredningen har införskaffat och sammanställt en del statistiska uppgif­

ter beträffande beståndet av tjänste- och andra personalbostäder inom de

olika områden, där av Kungl. Maj :t utfärdade avlöningsreglementen gäller.

Av dessa uppgifter torde här få återges följande.

Statsverkets bostadsbestånd omfattar i runt tal 30 000 bostäder. Av dessa är

ca 21 000 tjänstebostäder, d. v. s. sådana bostäder, på vilka tjänstebostads-

bestämmelserna i statens allmänna avlöningsreglemente tillämpas. De myn­

digheter, som disponerar det största antalet bostäder, framgår av följande

sammanställning.

Myndighet

Antal bostäder

I % av samtliga

statsägda bostäder

Statens järnvägar...................................................

11448

38

Försvaret ...............................................................

7 H30

24

Statens sinnessjukhus..........................................

3516

12

Statens vattenfallsverk ......................................

1 602

5

Televerket...............................................................

1131

4

De tre i sammanställningen först nämnda myndigheterna innehar till­

sammans 22 294 bostäder, motsvarande ca tre fjärdedelar av hela det stat­

liga bostadsbeståndet. Av detta utgöres ungefär 22 % av möblerade enkel­

rum och dubbletter. Beträffande fördelningen i övrigt på lägenhetsstorlekar

består 17 % av ett rum och kök, 36 % av två rum och kök samt 13 % av

tre rum och kök. 1 % av hela antalet bostäder omfattar mer än sex rum

och kök. Tre fjärdedelar av de av staten ägda bostäderna är inrymda i fas­

tigheter färdigställda före den 1 januari 1942. Följande sammanfattande

uppgifter belyser bostädernas utrustningsstandard.

Bekvämligheter

Antal bostäder

I Sl av samtliga

statsägda bostäder

26 911

90

F.l ]jus ............................................................................

29 423

98

19 768

66

11034

37

Wc

........................................................................

18483

62

5

Utöven här redovisade, av staten ägda bostäder tillkommer i utlandet be­

lägna, för personal vid beskickningar och konsulat avsedda bostäder. An­

talet dylika bostäder utgör ca 110.

De icke statliga bostäderna inom områden, där statens allmänna avlö-

ningsreglemente är tillämpligt, utgör sammanlagt 1 230. I det närmaste

samtliga av dessa bostäder är tjänstebostäder enligt avlöningsreglementets

mening. Häribiand återfinns bl. a. bostäder vid läroverk m. fl. läroanstalter

samt bostäder för tjänstemän vid häradsrätterna, för provinsialläkare och

för distriktsveterinärer.

Antalet tjänstebostäder för folkskolans lärare utgjorde vid vårterminens

slut år 1953 10 215, varav för ordinarie folkskollärare 5 783 och för »annan

lärare» 4 432.

Beståndet av prästerliga tjänstebostäder utgör 2 101, varav 1 314 kyrko­

herde- och 787 komministerbostäder. Prästbostäderna är i regel relativt

stora. Sålunda omfattar större delen eller 71,5 % av de redovisade kyrko­

herdebostäderna 7—9 rum och kök. Bostäder omfattande 11 rum och kök

eller mera förekommer men är mindre vanliga. De redovisade komminister­

bostäderna innehåller till mer än 90 % 5—8 rum och kök. I större omfatt­

ning än beträffande någon annan grupp av tjänstebostäder utgöres bestån­

det av prästbostäder av äldre lägenheter.

Antalet bostäder för rektorer och lärare vid folkhögskolor och lantbruks-

undervisningsanstalter uppgår till omkring 800.

Kungl. Maj.ts proposition nr 116 år 1956

III. Tjänstebostadsinstitutioneii

1. Gällande bestämmelser

Om tjänstebostad för tjänstemän, på vilka statens allmänna avlöningsreg-

lemente är tillämpligt, föreskrives i 38 § A 1 mom. reglementet följande.

Därest åt tjänsteman anvisas tjänstebostad, som till beskaffenhet och stor­

lek överensstämmer med vad därom föreskrives i gällande hälsovårdsstadga

och i särskilda av Kungl. Maj:t eller, efter Kungl. Maj:ts bemyndigande, av

vederbörande myndighet meddelade bestämmelser, är han skyldig mottaga

tjänstebostaden.

Skyldighet att mottaga av statsverket ägd eller disponerad tjänstebostad,

för vilken enligt vad nedan i denna paragraf sägs ersättning skall utgå, före­

ligger likväl endast, om bostadens upplåtande är påkallat ur tjänstesyn-

punkt.

Tjänsteman, som är skyldig att mottaga honom anvisad tjänstebostad, är

ock skyldig att bebo densamma, så framt icke Kungl. Maj:t på grund av sär­

skilda omständigheter annat medgivit.

För tjänsteman vid statens sinnessjukhus och statens anstalt för fallan­

desjuka, vid försvaret samt vid statens järnvägar gäller enligt de under

38 § B intagna särskilda bestämmelserna, i stället för vad i 1 mom. andra

och tredje styckena sägs, att tjänstemannen är skyldig att mottaga och bebo

tjänstebostad, så framt icke vederbörande myndighet medgiver honom be­

frielse från nämnda skyldighet, då denna för tjänstemannen skulle medföra

avsevärda olägenheter med hänsyn till hans ekonomiska förhållanden eller

andra särskilda omständigheter.

6

Enligt de särskilda bestämmelserna gäller vidare, att bestämmelsen i 1

mom. andra stycket icke äger tillämpning å rektor vid läroverk in. fl. läro­

anstalter. Sådan tjänsteman är icke skyldig bebo honom anvisad tjänste-

bostad. Bestämmelserna i 1 mom. andra och tredje styckena skall ej heller

äga tillämpning å rektor eller lärare vid högre kommunal skola, privatläro­

verk eller fackskolan för huslig ekonomi i Uppsala eller å rektor vid semi­

nariet för huslig utbildning i Umeå. För tjänsteman vid särskola eller epilep-

tikerskola föreligger skyldighet att mottaga tjänstebostad endast om bosta­

den hör till vederbörande anstalt och dess upplåtande är påkallat ur tjänste-

synpunkt. Därest provinsialläkar- eller veterinärdistrikt eller däri ingående

kommun eller kommuner anordnat särskild bostad för provinsialläkaren eller

distriktsveterinären i distriktet och bostaden blivit godkänd av vederböran­

de länsstyrelse, är tjänstemannen, om bostaden anvisats honom utan ersätt­

ning, berättigad åtnjuta denna förmån av fri tjänstebostad men eljest skyl­

dig att till distriktet, kommunen eller kommunerna erlägga ersättning för

bostaden med ett belopp som, där överenskommelse ej kan träffas, bestäm­

mes av länsstyrelsen. Tjänsteman vid häradsrätt, vilken mottager anvisad

tjänstebostad, som disponeras av tingshusbvggnadsskyldiga, skall, såvida

icke Kungl. Maj:t annorlunda förordnar, för densamma erlägga ersättning

till tingshusbyggnadsskvldiga med belopp, som, där överenskommelse ej

kan träffas, bestämmes av länsstyrelsen.

I 38 § A 4 mom. ifrågavarande avlöningsreglemente finns bestämmelser

meddelade om tjänstemans skyldighet att avträda tjänstebostad, då an­

ställningen upphör eller då befattningshavare eljest lämnar den befattning,

varmed bostaden är förenad.

I fråga om tjänstebostäder för folkskolans lärare föreskrives i 52 § folk­

skolestadgan (SFS 1946: 884) bl. a., att det åligger skoldistrikt att åt lärare

tillhandahålla tjänstebostad, om ort, varest skola är belägen, icke är upptagen

i tätortsförteckning. Sådan förteckning fastställes av vederbörande läns­

styrelse och skall gälla för en tid av fem år. Enligt 26 § 1 mom. avlönings-

reglementet för folkskolan (SFS 1948:437) är lärare, som anställes för

minst en termin, skyldig att, därest han anvisas tjänstebostad av skoldistrikt,

vilket det åligger att tillhandahålla dylik bostad, mottaga tjänstebostaden. I

boställsordningen för folkskolans lärare (SFS 1946: 883) meddelas bestäm­

melser rörande tjänstebostads belägenhet och beskaffenhet m. m. Statsbi­

drag till uppförande och reparation av tjänstebostad utgår enligt kungörelsen

den 30 december 1946 (nr 887) angående statsbidrag till tjänstebostäder

för folkskolans lärare.

Beträffande tjänstebostad för präst stadgas i 33 § prästlönereglementet

bl. a., att domprost, kyrkoherde och komminister samt likställd garnisons-

och amiralitetspräst skall, där Kungl. Maj :t så förordnar, av vederbörande

pastorat tillhandahållas tjänstebostad i prästgård, varom stadgas i eckle­

siastik boställsordning, eller ock annan tjänstebostad, som av stiftsnämn-

den för ändamålet godkännes. Tjänstebostad åt sådan präst må även till­

Kungl. i\Iaj:ts proposition nr 116 år 1956

8

vara påkallad. Enligt utredningens mening bör såsom tjänstebostad beteck­

nas endast sådan bostad, vilken tjänsteman jämlikt gällande föreskrifter är

skyldig att bebo. Utredningen anser alltså, att ett boendetvång skall vara det

avgörande kriteriet för att en bostad skall betraktas såsom tjänstebostad.

Med här avsett boendetvång bör också — i överensstämmelse med vad som

för närvarande gäller — följa en skyldighet att lämna tjänstebostaden i

samband med frånträdandet av den anställning eller befattning, varmed bo­

staden är förenad. Såsom sammanfattande uttryck för tvånget att bebo bo­

stad samt tvånget att frånträda bostad användes i det följande begreppet

bostadstvång.

Utredningen uppställer därefter frågan under vilka förutsättningar en

tjänsteman skall kunna åläggas bostadstvång. Utredningen, som kunnat

konstatera, att skiftande principer i detta hänseende för närvarande till-

lämpas inom olika förvaltningsområden, finner det angeläget, att enhetlig­

het åstadkommes härutinnan. Starka skäl talar enligt utredningens me­

ning också för att bostadstvånget så långt möjligt begränsas —- en begräns­

ning som givetvis icke får medföra att tjänstens berättigade krav åsidosättes.

Det främsta skälet för en sådan åtgärd är, att intrång i tjänstemännens fri­

het att välja bostad om möjligt bör undvikas. I vissa fall föreligger, såsom

tjänstebostadsinstitutionen nu på olika områden är utformad, enligt utred­

ningens mening icke hållbara motiv för åläggande av bostadstvång. Utred­

ningen erinrar också om att på den sista tiden åtgärder för en begränsning

av bostadstvånget vidtagits vid vissa verk.

Utredningen fortsätter.

Att det allmänna anordnar bostäder för sina anställda beror antingen

på tjänstesynpunkter eller ock på behovet av att bostäder över huvud stå

till förfogande för de anställda eller m. a. o. bostadsförsörjningssynpunkter.

En kombination av dessa båda skäl kunna även förekomma såsom motiv

för tillhandahållande av bostäder. Enligt huvudregeln i statens allmänna

avlöningsreglemente föreligger bostadstvång endast då »det är påkallat ur

tjänstesynpunkt» att en befattningshavare bebor av arbetsgivaren anordnad

bostad. Vid avgörande av om tjänsteman skall åläggas bostadstvång bör en­

ligt utredningens mening i princip endast tjänstesynpunkter tillerkännas be­

tydelse. Denna uppfattning anknyter nära till nyssnämnda huvudregel i sta­

tens allmänna avlöningsreglemente. Utredningen anser, att ett bostads­

tvång icke är berättigat såsom ett medel att förhindra att bostäder kom­

ma att stå outhyrda. Det kan icke rimligen krävas av tjänstemännen, att

dessa skola, allenast för att tillgodose det allmännas ekonomiska intres­

sen i fastighetsbeståndet, vara skyldiga att mot sin vilja bebo vissa bo­

städer. Vad sålunda uttalats äger avseende icke endast å bostäder, be­

lägna å orter med hyresmarknad, utan även å bostäder, belägna å orter

utan någon egentlig hyresmarknad, i sådana fall då befattningshavare

över huvud icke kunna fullgöra dem anförtrodda arbetsuppgifter å ve­

derbörligt tjänsteställe, om icke bostad tillhandahålles av arbetsgivaren

(exempelvis statens järnvägars bostäder vid malmbanan eller tullverkets

bostäder i gränsdistrikten). Även om bostadstvånget formellt slopas i

dessa fall, kunna befattningshavarna i allmänhet knappast underlåta att

bebo verkets bostäder. Något annat val ges i de flesta fall icke. Men just

därför behöver arbetsgivaren/hyresvärden ej heller i allmänhet riskera att

Kungl. Maj:ts proposition nr tl6 år 1956

10

kallat ur tjänstesynpunkt har också föranlett tolkningssvårigheter. Utred­

ningen har för sin del utgått från att med uttrycket »ur tjänstesynpunkt»

avses detsamma som om i författningstexten stått »med hänsyn till tjänste­

mannens arbetsuppgifter». I anslutning härtill förordar utredningen, att

tjänstebostad — för vilken hyresersättning skall erläggas — må anvisas,

endast om bostadens upplåtande är av väsentlig betydelse för de med

tjänsten förenade arbetsuppgifternas behöriga fullgörande.

Från nu angiven utgångspunkt anser utredningen, att bostadstvång bör

krä\as exempelvis i sadana fall, då i själva bostaden installerats manöver­

tavlor, signalanordningar eller andra särskilda hjälpmedel för att möjlig­

göra för tjänstemannen att sköta vissa göromål i hemmet. Motiv för bo­

stadstvång torde även föreligga, då särskild bostad måste anordnas för ut­

förandet av vissa bevakningsuppgifter. Detsamma bör gälla, då det befinns

erforderligt att inrymma bostad och expedition eller annan för tjänsteända-

mål avsedd lokal i nära anslutning till varandra. I nu berörda fall är i all­

mänhet bostadstvånget knutet till viss bestämd bostad. Likaså kan skyldig­

het att bebo anvisad bostad ifrågakomma för vissa tjänstemän, som bör vara

lätt anträffbara och äga möjlighet att relativt snabbt inställa sig på respek­

tive tjänsteställen. Hit är att hänföra vissa tjänstemän med beredskapsupp-

gifter. I dessa fall behöver emellertid krav på bosättning i viss bestämd

bostad i regel icke uppställas, utan det väsentliga är att tjänstemannen bor

i närheten av tjänstestället. Behovet av tjänstebostäder är härvid i viss

utsträckning beroende på de lokala förhålladena.

Om bostadstvånget begränsas på här angivet sätt, förutsätter utredningen,

att befrielse från ålagt bostadstvång icke annat än i sällsynta undantagsfall

torde kunna medgivas tjänstemannen. En bestämmelse, som öppnar möj­

lighet härtill, bör dock finnas.

Någon ändring beträffande skyldigheten att bebo fri tjänstebostad, i de

tall sådan upplåtelse enligt gällande avlöningsreglementen förekommer,

finner utredningen icke anledning föreslå.

Tjänstebostäder för tjänstemän, underkastade statens allmänna avlöningsreglemente,

avlön i ngsreglementet för statsunderstödda folkhögskolor och lantbruksundervisnings-

anstalter eller polislönereglementet

I fråga om tjänstebostäder för ifrågavarande personalgrupper gäller för

närvarande, som framgår av det förut anförda, i huvudsak likalydande be­

stämmelser.

Enligt utredningens mening saknas med utgångspunkt från utredningens

ställningstagande till tjänstebostadsinstitutionen anledning att bibehålla de

särskilda bestämmelserna i statens allmänna avlöningsreglemente om bo­

stadstvång för tjänstemän, tillhörande statens järnvägar, försvaret, statens

sinnessjukhus och statens anstalt för fallandesjuka. Utredningen anser, att

för här avsedda tjänstemän samma bestämmelser bör gälla i fråga om skyl­

dighet att bebo anvisad bostad som för övriga tjänstemän, å vilka nyssnämn­

da avlöningsreglemente är tillämpligt.

Kungl. Maj:ls proposition nr 116 år 1956

12

ningens mening eftersträvas, att ändringar icke företages alltför ofta. Den

eftersträvade enhetliga bedömningen av i vilka fall tjänstebostad må anvi­

sas, kräver enligt utredningens mening, att här ifrågavarande bostadstvångs-

förteckningar fastställes centralt efter förslag av vederbörande myndighet.

Utredningen förordar, att frågor om fastställande av nya eller ändrade bo-

stadstvångsförteckningar avgöres av Kungl. Maj:t.

Utredningens här framlagda förslag nödvändiggör en genomgång av be­

fintliga tjänster ur de synpunkter, varom fråga är. Denna första genom­

gång bör enligt utredningens mening för ernående av enhetlighet i bedöm­

ningen ske under ledning av ett organ, förslagsvis tjänstebostadsutred-

ningen.

I fråga om vissa särskilda grupper av tjänstemän har utredningen funnit

sig böra i förevarande sammanhang taga ställning till i vad mån tjänstebo­

städer är erforderliga för dessa. Utredningen erinrar om de i statens all­

männa avlöningsreglemente intagna särskilda bestämmelserna om tjänste­

bostad för tjänstemän vid häradsrätterna, för provinsialläkare och för

distriktsveterinärer. De bostäder, varom här är fråga, kan icke hänföras till

tjänstebostäder i utredningens mening. Tjänstebostäder kan icke anses er­

forderliga för ifrågavarande personalgrupper och berörda bestämmelser bör

därför utgå ur avlöningsreglementet. Vidare uttalar utredningen, att det vilf

synas som om tjänstebostäder för rektorer och lärare vid ungdomsvårds­

skolor, läroverk m. fl. läroanstalter ävensom folkhögskolor och lantbruks-

undervisningsanstalter icke är erforderliga i på långt när samma utsträck­

ning som hittills — även med beaktande av att fråga i vissa fall är om in-

ternatverksamhet.

Utredningen förutsätter, att ett genomförande av förslaget kommer att

medföra en betydande nedskärning av det statliga tjänstebostadsbeståndet.

För statens järnvägars del har enligt utredningen gjorts vissa uppskatt­

ningar, som visar, att man där torde få räkna med ett framtida tjänstebo-

stadsbestånd av omkring 3 500 bostäder — mot nu omkring 9 000. Vid för­

svaret torde vidare antalet tjänstebostäder komma att nedgå från omkring

4 200 till 700 å 800. I anslutning härtill har utredningen ansett sig kunna

räkna med att antalet tjänstebostäder för befattningshavare, på vilka sta­

tens allmänna avlöningsreglemente är tillämpligt, vid ett genomförande av

de av utredningen uppdragna riktlinjerna knappast torde komma att över­

stiga 6 000, vilket i förhållande till nuläget innebär en minskning med i runt

tal 16 000 bostäder.

I förevarande sammanhang berör utredningen också frågan om utnytt­

jandet i framtiden av sådana av statsverket ägda eller disponerade perso­

nalbostäder, vilka enligt det föregående icke är tjänstebostäder. Dylika bo­

städer betecknas i det följande såsom uthyrningsbostäder. Utredningen

iramhåller, att det redan nu förekommer vid vissa verk och myndigheter

att tjänstemän får hyra lägenheter av myndigheterna genom vanliga hyres­

avtal. Utredningens förslag medför, att ett stort antal för närvarande såsom

Kungl. Maj.ts proposition nr 116 år 1956

14

borde lösa personalens bostadsfrågor i samarbete med vederbörande kom­

muner och byggnadsföretagare och först i andra hand själv uppföra bo­

stadshus. Utredningen erinrar också om att 1945 års lönekommitté för sin

del understrukit angelägenheten av att nya byggnader för personalbostads­

ändamål såvitt möjligt förlägges utanför det egentliga institutions- eller an-

staltsoinrådet. Utredningen, som vid sina studieresor sett exempel på att

bostadshus nyuppförts på tomtmark, belägen inom anstaltsområde, anser sig

böra framhålla angelägenheten av att den av 1945 års lönekommitté sålunda

givna rekommendationen iakttages.

Tjänstebostäder för folkskolans lärare

Beträffande tjänstebostäder för folkskolans lärare föreligger, såsom fram­

går av den tidigare lämnade redogörelsen för gällande bestämmelser, en skyl­

dighet för skoldistrikt att under vissa förutsättningar tillhandahålla bostad

åt lärare. Mot denna skyldighet korresponderar en skyldighet för läraren att

mottaga bostaden.

Utredningen erinrar om att frågan om tjänstebostadssystemet för folksko­

lans lärare varit föremål för övervägande vid 1955 års riksdag i anledning

a\ prop. 1955: 98. I propositionen framhölls, att sakkunniga för översvn av

vissa statsbidrag på skolväsendets område i sitt betänkande om tjänstebostä­

der för folkskolans lärare (SOU 1954: 27) övervägt, om man med hänsyn till

det i kommunal regi eller med kommunalt stöd numera bedrivna bostads-

byS8andet alltjämt kunde ha behov av att bibehålla anordningen med tjäns­

tebostäder eller om tidpunkten kunde anses vara inne att helt avveckla tjäns­

tebostadssystemet. De sakkunniga hade emellertid — under erinran om in­

nehållet i 1947 års bostadsförsörjningslag — funnit, att någon garanti för

lärare att erhålla bostad icke kunde anses föreligga till följd av bestämmel­

serna i nämnda lag, och den kunde således icke betraktas såsom något sub­

stitut till folkskoleväsendets tjänstebostadsföreskrifter. De sakkunniga hade

vidare ansett sig kunna konstatera, att möjligheterna att på lämpligt sätt

upprätthålla skolväsendet alltjämt, särskilt på den egentliga landsbygden,

var beroende av att den erforderliga lärarpersonalen kunde få sin bostads­

fråga ordnad på ett tillfredsställande sätt och att detta icke kunde beräknas

bli fallet med mindre tjänstebostadssystemet bibehölles. Departementschefen,

som i likhet med de sakkunniga ansåg tillkomsten av bostadsförsörjnings­

lagen icke utesluta behovet av särskilda bestämmelser och åtgärder beträf­

fande lärarnas bostadsfråga, fann tjänstebostäderna ännu så länge vara av

stor betydelse för folkskoleväsendet på landsbygden. Departementschefen

ansåg sig därför icke för det dåvarande kunna förorda en avveckling av

tjänstebostadssystemet för folkskolans lärare. Statsutskottet förklarade sig

kunna ansluta sig till departementschefens sålunda redovisade ställnings­

tagande men uttalade samtidigt, att utskottet förväntade, att frågan om skä­

len för tjänstebostadssystemets bibehållande på folkskoleväsendets område

kom under förnyat övervägande i samband med prövningen av 1952 års

tjänstebostadsutrednings blivande betänkande. 1955 års riksdag fattade be­

Kungl. Maj. ts proposition nr 116 år 1956

16

lande bl. a. av att det syntes vara en utbredd uppfattning i kommunerna att

den nuvarande anordningen med tjänstebostäder icke längre fyllde något

behov, uttalat sig för ett slopande av tjänstebostadssystemet.

Under åberopande av det sålunda anförda föreslår utredningen, att de

bestämmelser om tjänstebostad, som återfinnes i folkskolestadgan och i av-

löningsreglementet för folkskolan, utmönstras samt att boställsordningen för

folkskolans lärare upphäves. Utredningen anser det dock vara skäligt med

en övergångsbestämmelse av innebörd att folkskollärare, vilken före bestäm­

melsernas upphävande innehar tjänstebostad, bör bibehålla sin rätt till bo­

stad så länge han innehar den befattning, med vilken följt en sådan rätt.

Detta innebär dock icke, framhåller utredningen, att dylik bostad skall bi­

behålla karaktären av tjänstebostad.

Tjänstebostäder för organister

Utredningen erinrar om att det enligt gällande bestämmelser åligger för­

samlingen att tillhandahålla tjänstebostad åt organist, om på stationerings-

ort för organisttjänst icke finnes hyresmarknad för bostäder, som till storlek

och beskaffenhet kan anses tjänliga för tjänsteinnehavaren. Organisten är

skyldig mottaga anvisad sådan bostad, därest detta angivits i kungörelsen

om tjänstens ledigförklarande.

Av de refererade bestämmelserna framgår enligt utredningens mening, att

det i här avsedda fall — liksom i fråga om folkskolans lärare — är enbart

bostadsförsörjningssynpunkter, som är bestämmande för skyldigheten att

tillhandahålla bostad — och för åläggande av bostadstvång. Under åbero­

pande av det förut anförda förordar utredningen, att bestämmelserna om

tjänstebostad i 51 § kyrkomusikerstadgan slopas. I fråga om nu nämnda

tjänstebostäder föreslås vidare en övergångsbestämmelse av samma inne­

börd som beträffande tjänstebostäder för folkskolans lärare.

Tjänstebostäder för präster

Såsom tidigare nämnts, föreligger skyldighet för präst att mottaga och

bebo honom anvisad tjänstebostad. Sådan bostad skall, där Kungl. Maj:t så

förordnar, tillhandahållas domprost, kyrkoherde och komminister (samt

likställd garnisons- och amiralitetspräst).

Till skillnad från folkskolans lärare och organister föreskrives alltså för

präst en skyldighet att mottaga och bebo anvisad bostad. Detta ger enligt

utredningens mening ett uttryck för att bostadstvånget ansetts vara motive­

rat av tjänstehänsyn. Utredningen erinrar emellertid om vissa uttalanden av

1946 års prästlönekommitté i dess betänkande del I (SOU 1948:44), vilka

uttalanden enligt utredningens mening tyder på att även bostadsförsörj­

ningssynpunkter gör sig gällande. Utredningen framhåller vidare, att Kungl.

Maj :ts praxis vid meddelande av i prästlönereglementet avsett förordnande

om skyldighet att tillhandahålla bostad i de fall, då under senare år fråga

uppkommit om nyanskaffning av tjänstebostad åt präst, i regel varit den att

stjänstebostadsskyldighet» ålagts endast på orter utan någon egentlig hyres­

Kungl. Maj:ts proposition nr 116 år 1956

18

Kungl. Maj:ts proposition nr 116 år 1956

Statens lönenämnd framhåller emellertid, att det även från de av utred­

ningen uppdragna utgångspunkterna i många fall måste bli svårt att avgöra,

om bostad skall upplåtas som tjänstebostad eller icke. Lönenämnden anser

sig också böra fästa uppmärksamheten på att det förhållandet att möjlighet

skall finnas att lämna dispens från skyldigheten att bebo tjänstebostad ej

låter sig väl förena med principen att tjänstebostad skall anvisas endast då

så är av väsentlig betydelse för arbetsuppgifternas fullgörande.

Järnvägsstyrelsen säger sig befara, att den föreslagna begränsningen av

tjänstebostadstvånget kommer att medföra, att en del lägenheter under vis­

sa tider blir outhyrda. Styrelsen anser sig dock böra biträda utredningens

uppfattning att man ej gärna kan upprätthålla ett bostadstvång endast för

att ha garantier för att verkets bostadsbestånd under alla förhållanden blir

utnyttjat.

Vidare anmäler domänstyrelsen en från utredningens uppfattning avvi­

kande mening i fråga om begreppet tjänstesynpunkter. Styrelsen framhål­

ler, att förslaget att bostadens upplåtande skall vara av väsentlig betydelse

för de med tjänsten förenade arbetsuppgifternas fullgörande, innebär en ur

styrelsens synpunkt alltför snäv begränsning av begreppet tjänstesynpunk­

ter. Det synes styrelsen helt ofrånkomligt att i detta begrepp inräkna ett be­

tydande hänsynstagande till de inom förvaltningen rådande allmänna tjänst­

göringsförhållandena. Den planmässiga omflyttningen av personal torde icke

vara möjlig utan att erforderliga tjänstebostäder finns tillgängliga, särskilt

som tjänstemannen måste vara bosatt i nära anslutning till förvaltningsob-

jektet, varvid placering inom större tätorter endast i undantagsfall kan mo­

tiveras ur tjänstesynpunkt. Styrelsen kan mot denna bakgrund för domän­

verkets vidkommande icke biträda, att antalet tjänstebostäder reduceras.

Fångvårdsstyrelsen anser sdg ej heller kunna biträda förslaget om en re­

ducering av antalet tjänstebostäder. Enligt styrelsens mening kan, med hän­

syn till att fångvårdsanstalternas tjänstebostäder är belägna i anstaltens

omedelbara närhet, bostäder, som ej är förenade med bostadstvång, ej kom­

ma i fråga. Styrelsen anför vidare bl. a. följande.

Uppförandet av personalbostäder har betingats av nödvändigheten att ur

säkerhetssynpunkt ha en tillräckligt stor personalstyrka i anstaltens när­

het — vid vissa anstalter finnas larmanordningar till bostäderna. En annan

synpunkt gör sig gällande i fråga om de öppna anstalterna, av vilka många

återfinnas i avsides belägna trakter, nämligen att personal icke kan erhål­

las, därest icke bostad kan erbjudas.

Styrelsen ifrågasätter, om utredningen i sina uttalanden tillräckligt beak­

tat de speciella behoven av tjänstebostäder för fångvårdsanstalternas del. En

fångvårdsanstalt måste vid kritiska tillfällen ha tillgång till befattningsha­

vare i anstaltens omedelbara närhet, oavsett om dessa befattningshavares

arbetsuppgifter i övrigt äro sådana, att de motivera upplåtandet av tjänste­

bostad. Om nu berörda säkerhetssynpunkter iakttagas,* är fångvårdsanstal­

ternas bostadsbestånd icke för stort; tvärtom föreligger vid vissa slutna och

ännu flera öppna anstalter ett behov av ytterligare bostäder.

Statstjänarlzarteilen förordar för sin del en ytterligare inskränkning av

tjänstebostadstvånget utöver vad som framgår av utredningens förslag. Kar­

20

Kungl. Maj:ts proposition nr 116 år 1956

den män vederbörande myndigheter icke respektera en sådan klausul och

bostäder därigenom komma att upptagas av hyresgäster, som ej ha anställ­

ning vid verket, kan statens järnvägar komma att förorsakas extra kostna­

der och svårigheter med personalplaceringar.

Vattenfallsstyrelsen anser, att på orter, där bostadstillgången är otill­

räcklig eller helt saknas och det sålunda är nödvändigt för verket att kun­

na erbjuda personalen bostäder, uthyrningslägenheterna måste kunna be­

hållas i verkets hand och hyreskontrakten förses med klausul om skyldig­

het för hyresgäst att vid avgång ur tjänst avflytta från lägenheten. Sty­

relsen anser det vara ett nödvändigt krav att bestämmelser finns, som sä­

kerställer respekterandet hos hyresregleringsmyndigheterna av en sådan

klausul. I annat fall kan styrelsen icke tillstyrka utredningens förslag att

anse ifrågavarande bostäder som uthyrningslägenheter.

I den här berörda frågan om klausuler anför bostadsstyrelsen bl. a. föl­

jande.

Styrelsen erinrar om att hyresregleringskommittén i sitt betänkande an­

gående hyresregleringens avveckling m. in. (SOU 1955:35) icke haft något

att erinra mot hyresregleringsmyndigheternas praxis att respektera en i

hyreskontraktet intagen klausul om att anställningen skall utgöra en för­

utsättning för hyresförhållandet. Bostadsstyrelsen är vid sin belåning av

byggnadsföretag restriktiv i godkännandet av dylika s. k. tjänstebostads-

klausuler. Undantag kunna dock medgivas, och styrelsen anser, att de stat­

liga myndigheterna, när mycket starka skäl tala för att bostäderna förbe­

hållas de anställda, icke bör förhindras att intaga sådana klausuler i hyres­

kontrakten. Det synes nämligen rimligt, att de icke bör sättas i ett sämre

läge än t. ex. de privata industriföretagen.

Tjänstebostäder för tjänstemän, underkastade statens allmänna avlöningsreglemente,

avlöningsreglementet för statsunderstödda folkhögskolor och lantbruksundervisnings-

anstalter eller polislönereglementet

Mot utredningens förslag att bostadstvångsförteckningar skall upprättas

beträffande tjänstebostäder för ifrågavarande personalgrupper har remiss­

instanserna, med undantag av försvarets civilförvaltning, fångvårdsstyrel­

sen och lotsstyrelsen, inte haft något att erinra. Försvarets civilförvaltning

anser lika med utredningen, att tjänsteman, .som söker en viss befattning, på

förhand bör få veta, om han, därest han får befattningen, är skyldig att

bebo av myndigheten anvisad bostad. Ämbetsverket ställer sig emellertid

i någon mån tveksamt, om det för tillgodoseende av angivna syfte skall vara

nödvändigt att införa ett system med bostadstvångsförteckningar, framför­

allt som det i vissa fall, såsom utredningen påpekat, måste uppstå svårig­

heter att genomföra en dylik anordning. Fångvårdsstyrelsen anser för sin

del — i överensstämmelse med styrelsens förut redovisade inställning till

tjänstebostadsbegreppet — att bostadstvångsförteckningar icke är behöv­

liga. Lotsstyrelsen framhåller, att en tjänstebostadsförteckning med hänsyn

till de speciella förhållandena inom lotsverket synes sakna större värde.

Statens lönenämnd anför i fråga om bostadstvångsförteckningarna i hu­

vudsak följande.

22

Kungl. Maj:ts proposition nr 116 år 1956

kommunernas förbund menar för sin del, att tjänstebostadsbegreppet utan

vidare kan avskaffas för häradshövdingebostäderna. Förbundet framhål­

ler, att domsagokanslierna regelmässigt är förlagda till orter med numera

differentierad hyresmarknad. Det är ställt utom allt tvivel att vederböran­

de förläggningskommun är beredd att medverka till anskaffande av lämp­

lig bostad, där tjänsteinnehavaren själv är ur stånd att anskaffa sådan.

Förslaget att tjänstebostäder inte längre skall finnas för provinsialläkare

och distriktsveterinärer hälsas med tillfredsställelse av Svenska landskom­

munernas förbund. Någon inverkan på vederbörande kommuners villighet

att medverka till bostadsfrågans ordnande kommer det formella avskaf­

fandet av tjänstebostadsbegreppet härvidlag icke att ha, uttalar förbundet,

som vidare framhåller bl. a. följande.

I fråga om de på senare tid uppförda bostäderna för ifrågavarande be­

fattningshavare har i allmänhet vederbörande kommun efter inrådan från

förbundet underlåtit att få bostaden insynad som tjänstebostad. Hyressätt-

ningen har ägt rum efter förhandlingar mellan kommunen och vederböran­

de fackliga organisation, varigenom en för kommunen avsevärt fördelakti­

gare hyresersättning fastställts än vad som eljest skulle ha blivit fallet. Även

de sålunda fastställda hyrorna innebära dock större eller mindre kommu­

nal subvention till statstjänare.

Förbundet berör även frågan om statsbidrag till provinsialläkarbostäder

och anför i denna del bl. a.

Summan av de under årens lopp beviljade statsbidragen till provinsial-

läkarbostäderna är relativt sett så obetydlig att det icke kan vara motiverat

med ett omständligt förfarande för att räkna ut hur statsbidragen böra

påverka hyressättningen eller huruvida och i vad mån erhållna statsbidrag

böra återbetalas. Å andra sidan äro statsbidrag av hittillsvarande storleks­

ordning utan egentlig kommunalekonomisk betydelse och kunna därför

saklöst slopas.

Medicinalstyrelsen har i sitt yttrande icke ingått på frågan om tjänste­

bostäder för provinsialläkare.

Veterinärstyrelsen vill för sin del icke motsätta sig utredningens förslag

angående tjänstebostäder för distriktsveterinärer. Styrelsen upplyser, att ett

stort antal veterinärbostäder på senare tid tillskapats genom kommuner­

nas försorg efter förhandlingar mellan vederbörande personalorganisation

och kommun samt att veterinärerna numera anser, att denna ordning i stort

sett fungerar bra och ger tillfredsställande resultat.

I detta sammanhang må även nämnas, att statskontoret ansett, att före­

kommande statsbidrag till tjänstebostäder bör indragas beträffande de

statsunderstödda tjänstebostadssystem, vilka i anslutning till utredningens

föreliggande förslag blir föremål för avveckling.

Utredningens uttalande om begränsning av antalet tjänstebostäder för rek­

torer och lärare vid ungdomsvårdsskolor, läroverk in. fl. läroanstalter även­

som folkhögskolor och lantbruksundervisningsanstalter har föranlett erin­

ringar från vissa myndigheter.

24

relsen anser sig därför i princip böra biträda utredningens förslag att av­

skaffa tjänstebostadssystemet för folkskolans lärare. Emellertid torde icke

helt kunna bortses från att i undantagsfall kommunen kan sakna intresse

att tillhandahålla bostad, då så erfordras, och att det till följd härav icke

blir möjligt att uppehålla normal skolverksamhet inom kommunen. Intill

dess närmare erfarenheter vunnits av ett nytt system utan tjänstebostäder,

synes därför försiktigheten bjuda att man öppnar möjlighet att i fall som

nyss nämnts kunna ålägga kommunen att ordna bostadsfrågan. Det torde

närmast få ankomma på länsstyrelse att meddela sådant åläggande efter

hörande av folkskolinspektören och kommunen, över länsstyrelsens beslut

bör besvär få anföras i vanlig administrativ ordning.

I samband med att tjänstebostadssystemet för folkskolans lärare avskaf­

fas, bör uppmärksamhet ägnas frågan, huruvida och i vad mån de till kom­

munerna utbetalade statsbidragen för uppförande av tjänstebostad bör åter­

betalas till statsverket (jfr 16 § kungörelsen den 30 december 1946, nr

887).

Svenska stadsförbundet anför, att förbundet i enlighet med sitt ställ­

ningstagande till principerna för åläggande av bostadstvång givetvis även

är berett att ansluta sig till utredningens uppfattning rörande folkskole­

väsendets tjänstebostadsfråga. En ledamot av förbundets styrelse anser

emellertid, att tiden ännu ej är mogen för en avveckling av ifrågavarande

tj änstebostadssystem.

Svenska landskommunernas förbund erinrar, att förbundet (med reser­

vation av två styrelseledamöter) i sitt yttrande över betänkandet om tjäns­

tebostäder för folkskolans lärare uttalat, att farhågorna för att folksko­

lans lärare icke skulle få bostadsfrågan löst i annan ordning än genom

tjänstebostäder var ogrundade. Man hade numera rätt att ställa tilltro till

kommunernas vilja och förmåga att medverka till att bostadsfrågan finge

en tillfredsställande lösning såväl för lärarpersonalen som för andra kate­

gorier kommunmedlemmar. Förbundet framhåller i anslutning härtill att

förbundet, oberoende av att dess uppfattning icke vunnit gehör hos Kungl.

Maj:t eller riksdagen, vill hävda, att skolväsendet på landsbygden icke läng­

re är beroende av tjänstebostadssystemet. Lärarnas bostadsfråga kan och

bör på längre sikt lösas inom ramen för kommunernas allmänna bostads­

politik. I de pågående strävandena att avveckla det kommunala tjänstebo­

stadssystemet bör lärarbostäderna icke lämnas utanför. Tjänstebostadsut-

redningens förslag i fråga om lärarbostäderna är emellertid enligt förbun­

dets mening att betrakta enbart som ett principförslag. En utredning om

hur avvecklingen av tjänstebostadssystemet skall kunna ske bör igångsät­

tas. Till närmare utveckling av sina synpunkter i denna del anför förbun­

det följande.

Övergångsbestämmelserna ha endast mycket summariskt berörts i utred­

ningen. 1 själva verket torde en icke ringa mängd av de nuvarande tjänste-

bostäderna i realiteten få komma att fylla sin hittillsvarande funktion un­

der en tämligen lång övergångstid. Det måste också bl. a. klarläggas hur

det skall förfaras med de med statsbidrag uppförda lärarbostäderna. Stats­

bidrag till uppförande av lärarbostäder torde icke behöva förknippas med

ett tj änstebostadssystem. Även om det förutsattes att de för lärarna erfor­

Kungl. Maj:ts proposition nr 116 år 1956

26

Kungl. Maj:ts proposition nr 116 år 1956

1'örfattningsföreskrifter finnes om att skyldighet föreligger att tillhandahål­

la bostäder åt folkskolans lärare ävensom när och var denna skyldighet

kan komma att utkrävas. Det nu gällande systemet med tätortsförteckning-

ar (enligt § 5 folkskolestadgan), varigenom av statlig myndighet — i första

instans länsstyrelse —• för en femårsperiod fastslås skoldistrikts principi­

ella skyldighet att tillhandahålla tjänstebostad med möjlighet för visst fall

till undantag därifrån, synes vara ägnat att skapa ordning och reda. Man

kan emellertid ej stanna härvid, utan för att dessa bestämmelser skall få en

rimlig reell innebörd måste det även finnas vissa minimiföreskrifter om hur

en sådan bostad för lärare skall vara beskaffad. En närmare reglering, åt­

minstone i huvudsak lik den nuvarande boställsordningen för folkskolans

lärare, synes vara av behovet påkallad och lämplig, vare sig man kallar bo­

staden tjänstebostad eller personalbostad.

I anslutning till vad sålunda uttalats framhåller skolöverstyrelsen, att

tjänstebostadsbegreppet för folkskolans lärare bör behållas oförändrat med

skyldighet för läraren att mottaga bostaden, bl. a. med hänsyn till den eko­

nomiska börda det skulle innebära för distrikten att i förekommande fall

stå utan inkomst för outnyttjade bostäder, ävensom att jämväl beteckning­

en tjänstebostad bibehålies. För lärarna vid landsbygdens folkskolor torde

det för övrigt, fortsätter överstyrelsen, i allmänhet finnas ett faktiskt tvång

att taga emot tjänstebostäder enär någon annan lämplig bostad ej finnes

att hyra vid skolan.

Lärarorganisationernas synpunkter på frågan om tjänstebostäder för

folkskolans lärare sammanfattas av TCO på följande sätt.

Det är TCO angeläget att framhålla att man inte heller på lärarhåll di­

rekt tar avstånd från tanken på en avveckling av tjänstebostadssystemet.

Eftersom föreliggande utredningsmaterial emellertid helt förbigår de verk­

ningar en plötslig avveckling av tjänstebostadssystemet kan ha på folksko­

lans område, torde tillräckligt underlag inte finnas för ett principbeslut om

systemets avskrivande redan nu. Även om man nämligen i de individuella

fallen inte kan hävda att bosättning i en viss bostad är av väsentlig bety­

delse för de med lärartjänsten förenade arbetsuppgifterna, måste man dock

för folkskoleväsendet i dess helhet ta hänsyn till om tjänstebostadsinstitu-

tionen som sådan är nödvändig för ett ändamålsenligt bedrivande av folk­

undervisningen. Det nuvarande tjänstebostadssystemet har på det här om­

rådet byggts upp med utgångspunkt från skolväsendets egna behov och har

tid efter annan ändrats för att bättre kunna fylla sin uppgift i överens­

stämmelse med tidens krav. Detta skedde senast av 1955 års riksdag genom

det då fattade beslutet om tätortsförteckningar som grundval för kommu­

nernas tjänstebostadsskyldighet. Det bör observeras att riksdagsbeslutet i

sig inrymmer möjligheter att successivt avveckla tjänstebostadssystemet.

Detta kan ske genom att antalet genom tätortsförteckningar från tjänste-

bostadsförpliktelsen undantagna kommuner ökas i samma takt som kom­

munerna vidtar erforderliga åtgärder för att bostadsfrågan för folkskolans

befattningshavare skall kunna tryggas utan tjänstebostadstvång.

TCO framhåller slutligen, att organisationen med bestämdhet vill hävda,

att tiden ännu icke är mogen för ett avskrivande av nu gällande bestäm­

melser.

28

Kungl. Maj. ts proposition nr H6 år 1956

Samtliga domkapitel och sliftsnämnder, Svenska pastoratens riksförbund

samt SACO biträder utredningens förslag om ett bibehållande av tjänste-

bostadssystemet för prästerna. SACO har till sitt yttrande fogat ett av

Svenska prästförbundet avgivet yttrande. I detta senare yttrande framhålles

bl. a., att om tjänstebostäder för präster icke längre anordnades, skulle

kyrkans verksamhet förändras och försvåras och en värdefull kulturtradi­

tion spolieras. Förbundet finner det vara angeläget att åläggande om upp-

iörande —• även i tätort — av tjänstebostad för präst meddelas i större

utsträckning än som för närvarande sker.

IV.

Grunderna för hyressättningen

av

tjänstebostäder

1. Gällande bestämmelser

I statens allmänna avlöningsreglemente finns i 38 § 2 mom. intagna föl­

jande bestämmelser om ersättning för tjänstebostad.

Har åt tjänsteman anvisats av statsverket ägd eller disponerad tjänste­

bostad, som han är skyldig mottaga, skall han för densamma månadsvis i

efterskott erlägga ersättning genom avdrag å avlöningen eller genom kon­

tant inbetalning, i den mån utgående avlöningsbelopp ej förslår till avdraaet

(hgresavdrag).

Ersättningen skall bestämmas med hänsyn till det pris, som å orten i

allmänhet gäller för lägenhet, vilken beträffande storlek och bekvämlighet

samt beskaffenhet i övrigt kan anses likvärdig med tjänstebostaden. Är

tjänstebostaden belägen å ort, där hyresmarknad, som kan tjäna till led­

ning vid ersättningens bestämmande, saknas, må i stället skälig hänsyn

tagas till det hyrestal, som för orten beräknats i samband med lönegrup-

peringen. Vid ersättningens bestämmande skola jämväl beaktas bostadens

belägenhet och dess karaktär av tjänstebostad. I ersättningen skall i före­

kommande fall inbegripas gottgörelse för centraluppvärmning eller för till­

handahållande av möbler, så ock för ladugård, planteringsland eller dylikt,

som följer med bostaden. I övrigt skola vid ersättningens bestämmande iakt­

tagas de föreskrifter, som Kungl. Maj :t meddelar.

Kan överenskommelse rörande ersättningens storlek icke träffas mellan

vederbörande myndighet och tjänstemannen, skall frågan hänskjutas till

statens bostadsnämnd. Över nämndens beslut i ärende, som hänskjutits till

dess avgörande, må klagan icke föras. Intill dess ersättningen blivit bestämd,

skall densamma utgå med det av myndigheten fordrade beloppet, med rätt

för bostadsinnehavaren att, därest beloppet av bostadsnämnden nedsättes,

återbekomma vad han erlagt för mycket.

Jämkning av fastställd ersättning för tjänstebostad må icke påkallas,

förrän minst ett år förflutit från det ersättningen senast fastställdes.

Då på grund av särskilda omständigheter prövas skäligt att tillhandahålla

tjänstemannen bränsle eller belgsning för hans bostad, skall han erlägga

ersättning därför beräknad efter statsverkets självkostnadspris.

I fråga om hyresersättning för tjänstebostäder, som anvisas åt rektorer

och lärare vid statsunderstödda folkhögskolor och lantbruksundervisnings-

anstalter samt åt polismän gäller enligt 21 § avlöningsreglementet för sagda

30

Kungl. Maj:ts proposition nr 116 år 1956

I fråga om ersättning för uppvärmning eller belysning av de prästerliga

tjänstebostäderna meddelas i prästlönereglementet och i anslutning därtill

utfärdade tilläggsbestämmelser föreskrifter, vilka innebär, att präst skall,

där pastoratet eller statsverket ombesörjer uppvärmning eller belysning, er­

lägga ersättning härför beräknad efter pastoratets eller statsverkets själv­

kostnadspris. Värmeersättningen är dock maximerad så, att prästen i före­

kommande fall skall erlägga ersättning endast för den del av uppvärmnings-

kostnaden, som belöper på, i fråga om tjänstebostad för kyrkoherde, 675

kubikmeter uppvärmd bostadsvolym och, i fråga om tjänstebostad för kom­

minister, 540 kubikmeter uppvärmd bostadsvolym. Vidare må präst, som

själv ombesörjer uppvärmning av tjänstebostad, uppbära särskild gottgörelse

(bränslekostnadsgottgörelse) för den del av uppvärmningskostnaden, som

belöper på det 675 resp. 540 kubikmeter överstigande antalet kubikmeter.

Rörande gällande tjänstebostadsersättningar för folkskolans lärare och

präster må erinras, att desamma ursprungligen fastställts på grundval av

uppgifter från 1945 års hyresräkning samt att de genom beslut vid 1955 års

riksdag provisoriskt höjts till förenämnda belopp (jfr prop. 1955: 98 och

1955: 171).

2. Tjänstebostadsutredningen

Tjänstebostadsutredningen har i betänkandet lämnat en utförlig redogö­

relse för de skilda metoder för hyressättningen, som inom ramen för bestäm­

melserna i statens allmänna avlöningsreglemente kommer till användning

vid olika verk och myndigheter. Av denna redogörelse framgår, att en myc­

ket stor spridning i fråga om metodiken förekommer. För att belysa de prak­

tiska verkningarna av vissa hyresvärderingssystem har utredningen utfört

vissa hyresjämförelseundersökningar. Utredningen har vidare närmare be­

lyst de erfarenheter, som myndigheterna vunnit av vissa värderingssystem.

I det följande må lämnas en kortfattad redogörelse för det system för

hyressättningen, som tillämpas av statens järnvägar (SJ-systemet). Detta

system, som i princip bygger på av Industriens bostadsförening utgivna »Hy-

resvärderingsregler för industrien», tillämpas, enligt vad som framgår av

betänkandet, även vid flera andra verk, där tjänstebostäder finnes. Det an­

vändes sålunda bl. a. vid statens vattenfallsverk, domänverket och tullverket

ävensom vid sinnessjukhusen och fångvårdsanstalterna. Huvuddragen i SJ-

systemet är följande.

Systemet bygger på självkostnadsprincipen. Man utgår i princip från att

den sammanlagda hyran för ett fastighetsbestånd skall täcka årsomkostna-

derna och fördelar sedan denna hyressumma. En full förräntning av varje

enskild lägenhet åsyftas däremot icke. Därför bygger också systemet på ge­

nomsnittliga byggnadskostnader för olika hustyper och genomsnittliga an­

läggningskostnader för olika utrustningsdetaljer. Systemet förutsätter vidare

bl. a. en noggrann beräkning av lägenhetsvtan (varvid beaktande sker av

onödigt stora ytor, låg rumshöjd, snedtak etc.) ävensom eu inventering av

32

Knngl. Maj:ts proposition nr 116 år 1956

Målsättningen för hyressättningen

Enligt utredningens mening är det självfallet att tjänstebostad — utom

i fall då fri tjänstebostad åtnjutes — icke bör utgöra en avlöningsförmån.

Den kontanta lönen skall således utgöra fullt vederlag för utfört arbete. Det

är ju inte alla utan blott ett fåtal tjänstemän, som kan få hyra tjänstebostad,

framhåller utredningen vidare. Bestämmes för dessa senare hyran så, att

däri ligger en löneförmån, rubbas den enhetlighet i lönesättningen olika

tjänstemän emellan, som avlöningsreglementena åsyftar. Med utgångspunkt

från det sålunda anförda är det i fråga om de tjänstemän, för vilka tillämpas

ett rent kontantlönesystem, givet, att bostadsupplåtelser mot förmånliga hy­

resvillkor måste stå i uppenbar strid mot avlöningssystemet. Utredningen

anser sig ha anledning att understryka detta, eftersom det stundom före­

kommer, att låga hyror medvetet eftersträvas som instrument för att främja

rekryteringen av arbetskraft. Utredningen framhåller i detta sammanhang,

att tjänstebostad i statens allmänna avlöningsreglemente och vissa andra

avlöningsreglementen rubricerats såsom en avlöningsförmån. Enligt 19 §

statens allmänna avlöningsreglemente utgöres avlöningsförmåner av bl. a.

»tjänstebostad, tjänstedräkt samt andra förmåner in natura». Måhända har

denna redaktion i någon mån verkat återhållande på hyressättningen. Ge­

nom att hyresförhållandet på detta sätt sammankopplats med anställnings­

villkoren kan föreställningen om bostad såsom en löneförmån ha under­

byggd- En omredigering av vederbörliga avlöningsreglementen i här berörda

hänseende synes utredningen påkallad.

Från den anförda synpunkten att likställighet i avlöningshänseende bör

råda mellan å ena sidan tjänstemän, som förhyr tjänstebostad, och å andra

sidan tjänstemän, som är hänvisade att på den öppna bostadsmarknaden

tillgodose sitt bostadsbehov, har utredningen stannat för att förorda den

huvudprincipen för hyressättningen att den hyra, som en tjänsteman i fria

hyresmarknaden skulle få betala för en med tjänstebostaden likvärdig bo­

stad på orten, skall tagas till utgångspunkt. Utredningen utvecklar närmare

denna princip på följande sätt.

Ett under angivna förutsättningar bestämt marknadsvärde för en tjänste­

bostad bör i princip motsvara den hyra, som bostaden skulle ha betingat,

om den uthyrts i fria marknaden. Vid en lägre hyressättning kommer tjäns­

temannen i åtnjutande av en löneförmån (delvis fri bostad). Han kommer

därvid i ett bättre läge än en i övrigt likställd kollega, som är hänvisad att

hyra bostad på den öppna marknaden. Det motsatta förhållandet medför,

å andra sidan, att tjänstemannen belastas med en merutgift för bostad, som

hans kollega undgår. Ingetdera förhållandet kan anses tillgodose kravet på

rättvisa. Detta utesluter icke, att särskilda skäl kunna föreligga att med

hänsyn till bostadstvånget göra vissa modifikationer av marknadsvärdet.

Framhållas bör i detta sammanhang, att marknadsvärdet av en bostad i och

för sig icke utgöres av ett fixt och på objektiva grunder fastställt hyrespris.

I själva verket måste man, när det gäller att ange detta värde, röra sig med

en viss osäkerhetsmarginal.

Av vad sålunda framhållits får enligt utredningen anses följa, att en hy­

ressättning icke kan ske enbart med tillämpning av självkostnadsprincipen.

34

Kungl. Maj:ts proposition nr 116 år 1956

sä att de vid behov justeras i anslutning till hyresvärdets växlingar, uppstår

gärna en tendens att vänta med en omprövning till dess mera betydande

förskjutningar i det allmänna hyresläget inträtt. Vid en utveckling med hy­

reshöjningar får man därför en eftersläpning av de låsta hyrorna. Erfaren­

heterna från senare år visar även, att det möter stora svårigheter att med

summariska värderingssystem tillämpa en generell hyreshöjning.

Vidare framhåller utredningen bl. a. följande.

Det för hyressättning av folkskolans tjänstebostäder använda systemet

och landstingssystemet med därtill anslutande system medföra, att hyres­

förhållandena på den aktuella orten bli av ringa eller ingen betydelse. Det­

ta sammanhänger med att orterna sammanförts till grupper. Inom ramen

för dessa system kan vidare hänsyn icke i tillräcklig grad tagas till brister

av olika slag hos de enskilda lägenheterna. Vad här sagts gäller också präst-

gårdssystemet, dock att på grund av den ytterst grova schematisering, som

detta system innebär, beaktande överhuvud icke kan ske av kvalitetsskill­

nader olika bostäder emellan. Under rådande förhållanden återspeglas skill­

naderna i byggnadskostnader mellan olika år i hyressättningen för bostäder

på den allmänna marknaden. Med nyssnämnda hyressättningssystem för

personalbostäder framkommer icke en motsvarande differentiering i fråga

om hyran för dessa bostäder.

På grund av det anförda finner utredningen, att förutsättningar icke fö­

religger att för hyressättningen av tjänstebostäder begagna ifrågavarande

summariska värderingssystem.

Härefter övergår utredningen till en granskning av ändamålsenligheten

hos SJ-systemet. Denna hyressättningsmetod säger utredningen vara av så­

väl summarisk som individuell natur, summarisk så till vida att hyressätt­

ningen baseras på genomsnittliga kostnader och individuell därför att den

innebär en värdering med hänsyn till varje särskild lägenhets utrustning

och beskaffenhet. Det sistnämnda gör att metoden äger bestämda fördelar

framför de förut diskuterade systemen med grupphyror för bostäder av

samma storlek, kvalitet etc. En hyressättning enligt ifrågavarande metod in­

nebär, att hänsyn på helt annat sätt än t. ex. enligt landstingssystemet, kan

tagas till de olika faktorer som konstituerar skillnaderna i hyresvärde olika

lägenheter inbördes. Utmärkande för SJ-systemet är vidare, att produk­

tionskostnaderna är avgörande för hyresbestämningen. Metoden har därför

i nuläget en viss användbarhet när det gäller hyressättningen av nybyggda

tjänstebostäder. Det förfarande, som under rådande förhållanden av hyres-

regleringsmyndigheterna och bostadsstyrelsen tillämpas för bestämmandet

av hyra i nybyggda hus, går nämligen ut på att de verkliga kostnaderna

lägges till grund för hyresberäkningen, såvida dessa kostnader icke vid jäm­

förelse med vad som är normalt befinnes vara oskäligt höga, i vilket fall de

reduceras till skäligt belopp. Genom att SJ-systemet bygger på genomsnitt­

liga kostnader innefattar detsamma emellertid enligt utredningens mening

icke någon garanti för att hyrorna kommer att anpassas till hyresläget för

jämförliga lägenheter på orten. Utredningen har i annat sammanhang på­

visat, att en hyressättning enligt SJ-systemet i på senare år nyuppförda hus

36

Knngl. Maj. ts proposition nr 116 år 1956

finns så stora kvalitetsskillnader som är fallet bland familjebostäderna, ökar

användbarheten av ett system med efter vissa schabloner beräknade hyres­

belopp. Icke minst ur arbets- och kostnadssynpunkt skulle ett dylikt värde-

ringsförfarande vara önskvärt. Utredningen har emellertid efter prövning

av skälen för och emot ett summariskt hyresvärderingssystem funnit sig

beträffande de möblerade tjänstebostäderna icke kunna rekommendera an­

nat värderingsförfarande än som förordats i fråga om familjebostäderna,

nämligen en individuell hyressättning byggd på jämförelser med hyresläget

för motsvarande bostäder på den allmänna hyresmarknaden.

Marknadshyrans bestämmande

I fråga om möjligheterna att erhålla tillräckligt jämförelsematerial för

hyrans bestämmande anför utredningen bl. a. följande.

En hyressättning, som i enlighet med vad utredningen i det föregående

förordat skall gå ut på eu bestämning av marknadsvärdet, förutsätter dels

ingående kännedom om bostadens särskilda beskaffenhet, dels ock att man

bildar sig en uppfattning om hyresläget på orten. Det gäller att söka utröna

den normala hyran för hyreslägenheter, som beträffande storlek och be­

kvämlighet samt beskaffenhet i övrigt kunna anses jämförbara med tjänste-

bostaden — varvid hänsyn naturligen i förekommande fall skall tagas till

om tjänstemannen på tjänstefri tid besväras av pannskötsel, gårdskarls-

sysslor e. d. Härvid torde man emellertid icke annat än i undantagsfall kun­

na finna hyreslägenheter, som till fullo motsvara den bostad, man skall

värdera, utan man får med utgångspunkt från normalpriset för ungefär

jämförliga lägenheter göra den jämkning, som påkallas av förekommande

avvikelser. Belägenhetens inverkan på marknadsvärdet bör också uppmärk­

sammas. Härmed avser utredningen såväl marknadsvärdets variationer mel­

lan olika delar (stadsdelar) av en ort som variationerna beroende på när­

heten till ett tättbebyggt samhälle. Tjänstebostäder ha ofta ett ocentralt

läge. Finnas i sådana fall i omedelbar närhet av tjänstebostaden bostäder,

med vilka jämförelser kunna äga rum, erfordras vanligen icke särskilda

överväganden med hänsyn till belägenheten. Om, å andra sidan, de bostä­

der, som skola värderas, ligga på visst avstånd från den bebyggelse, som ut­

gör jämförelsematerial, kan »avståndsfaktorn» ha viss inverkan vid fast­

ställandet av marknadsvärdet.

En bestämning av hyrorna för likvärdiga lägenheter på orten medför —

detta bör redan från början framhållas — merendels betydande svårighe­

ter. Såsom tidigare anförts måste man härvidlag röra sig med en viss osä­

kerhetsmarginal och hyressättningen blir icke minst med hänsyn härtill i

sista hand en omdömesfråga. Man bör emellertid ha klart för sig att hyres­

sättningen för fritt uthyrda bostadslägenheter i lika hög grad kännetecknas

av en skälighetsprövning. Denna karakteristik gäller även den hyressätt­

ning, som under rådande hyresreglering ankommer på hyresnämnder och

hyresråd.

Möjligheterna att skaffa sig ett tillförlitligt mått på en lägenhets mark­

nadsvärde äro uppenbarligen större ju mera jämförelsematerial som finnes

att tillgå. I detta hänseende föreligger en skillnad mellan, å ena sidan, or­

ter med utvecklad hyresmarknad och, å den andra, orter, där antingen en­

dast ett fåtal uthyrda lägenheter finnes eller ock några sådana lägenheter

överhuvud icke finnas. Endast i det förra fallet kan man i allmänhet räkna

med att erhålla ett tillräckligt jämförelsematerial för hyresvärderingen. Ej

Kungl. Maj. ts proposition nr 116 år 1956

37

sällan torde dock även ett relativt fåtal uthyrda lägenheter kunna lämna en

viss vägledning för bedömande av ett ortspris. Ju mindre jämförelsemate­

rial som bjudes, desto större försiktighet måste emellertid iakttagas vid

prövningen av detta material, särskilt som det gäller att få fram vad som

kan anses utgöra normalpriset för likvärdiga lägenheter. Å andra sidan kan

det ibland visa sig erforderligt att jämväl beträffande uppgifter om hyreslä-

get i större orter underkasta dessa uppgifter en kritisk bedömning. Under

alla förhållanden torde hyressättningen å orter, där hyresmarknad, som kan

tjäna till ledning vid hyresvärderingen, saknas, erbjuda ett alldeles speci­

ellt problem.

Utredningen framhåller vidare, att hyresstatistiska uppgifter i allmänhet

är så schematiska, att desamma endast i ringa utsträckning är användbara

för en individuell bostadsvärdering', särskilt i ett läge på den allmänna bo­

stadsmarknaden som det nu rådande. Detta bestyrkes av de erfarenheter,

som statens bostadsnämnd under senare år förvärvat. För att en hyresstati-

stik skulle vara till verklig nytta vid värderingen av tjänstebostäder, borde

enligt utredningens mening på densamma i första hand ställas det kravet,

att den skulle ge besked om de aktuella hyrorna. Vidare borde den i möjli­

gaste mån omfatta samtliga de orter med hyresmarknad, där tjänstebostäder

finns. Hyrorna för varje ort borde alltså redovisas för sig. Statistiken borde

dessutom vara så differentierad att den gav ett tillfredsställande utryck för

förekommande storleks- och kvalitetsskillnader i det undersökta bostads­

beståndet. Utredningen framhåller emellertid, att den omläggning av hyres-

statistiken, som ett tillgodoseende av de sålunda uppställda kraven skulle

nödvändiggöra, skulle bli så dyrbar, att kostnaderna icke skulle motsvara

värdet av statistiken för här avsett ändamål.

Däremot finner utredningen, att de inom bostadsstyrelsen och länsbo­

stadsnämnderna befintliga uppgifterna om fastställda maximihyror i hus,

som uppförts med stöd av statliga lån, kan vara till nytta för bostadsvär-

deringen, framför allt för hyressättningen av nybyggda bostäder.

Utredningen finner det emellertid vara ofrånkomligt att hyressättningen

främst måste baseras på en undersökning av hyresförhållandena på platsen.

Vid bestående hyresreglering bör därvid upplysningar i första hand inhäm­

tas genom vederbörande hyresnämnd. Saknar orten hyresnämnd och kan

ej heller med fördel hyresnämnd på annan ort anlitas — eller när hyres-

nämndsinstitutionen i en framtid avskaffas — bör de kommunala myndig­

heterna bäst kunna tillhandagå med upplysningar i här berört hänseende.

Under radande hyresreglering anser utredningen vidare, att man så långt

möjligt bör anlita ordförande eller ledamöter i hyresnämnd såsom värde-

ringsmän. Utredningen erinrar, att denna metod tillämpats i viss utsträck­

ning av statliga myndigheter under senare år. Att märka är att här är fråga

om ett frivilligt åtagande från nämndledamöternas sida. För arbetet äger

de såsom sakkunniga utfå särskild ersättning.

När det gäller värdering av bostäder, som är belägna på ort, där tillräck­

ligt jämförelsematerial för bestämmandet av priset på likvärdiga lägenhe-

38

Kungl. Maj:ts proposition nr 116 år 1956

ier icke kan erhållas, erinrar utredningen om den i statens allmänna avlö-

ningsreglemente intagna regeln att skälig hänsyn må tagas till den hyres-

index, som för orten beräknats i samband med lönegrupperingen. Med hän­

syn bl. a. till vad utredningen i det föregående anfört om värdet för hyres-

sättningen av hyresstatistiska uppgifter anser utredningen, att ifrågavaran­

de specialregel icke bör bibehållas. Utgångspunkten för värdering å ort utan

hyresmarknad bör enligt utredningens mening vara att man vid hyresvär-

deringen i möjligaste mån fastställer en hyra, motsvarande vad som skäli­

gen skulle kunna antagas utgå för likvärdiga lägenheter på orten i fråga.

Därvid bör man förfara på så sätt att man utgår från tillgängligt jämförel­

sematerial, avseende en närliggande ort med hyresmarknad och sedan tar

skälig hänsyn till den betydelse, som avståndet till jämförelseorten kan ha.

I detta sammanhang tar utredningen även upp vissa frågor avseende be­

lägenhetens inverkan på hyresvärdet. Enligt utredningens mening innefat­

tar bestämmandet av marknadsvärdet för en tjänstebostad i allmänhet ett

hänsynstagande till sådana olägenheter, som bostadsinnehavaren kan för­

orsakas av bostadens läge. Utredningen påpekar, att ett beaktande av dylika

olägenheter i princip äger rum jämväl vid hyressättningen av bostäder på

den allmänna marknaden. Utredningen understryker i detta sammanhang,

att man vid en individuell bostadsvärdering icke — såsom nu förekommer

inom vissa områden — kan använda sig av en konstruktion med generella

procentavdrag för ifrågavarande olägenheter, överhuvud torde det enligt ut­

redningens mening icke låta sig göra att på förhand fixera storleksordning­

en av belägenhetens inverkan på hyresvärdet för olika tänkbara fall. Till

närmare belysning av sina synpunkter i här ifrågavarande hänseende anför

utredningen följande.

Tjänstebostäder kunna vara belägna intill en rangerbangård, invid en liv­

ligt trafikerad järnvägslinje, intill en fabrik eller intill en militär flygplats.

Privata bostadshus kunna ha enahanda läge och det måste förutsättas att

sådana obehag (buller e. d.), som detta läge kan medföra för hyresgästerna,

påverkar hyrans storlek. Något annorlunda ligger det till beträffande bostä­

der, belägna inom en myndighets inhägnade eller på annat sätt avgränsade

områden eller, såsom ibland är fallet, i själva den byggnad, där myndighe­

ten bedriver verksamhet (t. ex. i kasern- eller sjukhusbyggnad). Olägenhe­

terna förenade med ett dylikt läge kunna vara mer eller mindre påtagliga.

1 allmänhet gäller det emellertid i dessa fall olägenheter, som äro intimt

förbundna med arten av myndighetens verksamhet och som därför hyres­

gäster på den allmänna bostadsmarknaden sällan komma i kontakt med.

Privatuthyrda bostäder torde knappast heller finnas inom nyss nämnda in­

hägnade områden. Utredningen tänker härvid särskilt på kasern-, sjukhus-

eller fängelseområden. Störningar från järnvägsdrift till följd av belägen­

het inom bangårdsområde äro i och för sig icke av annan natur än vad hy­

resgäster i områdets omedelbara grannskap få finna sig i men äro stundom

mera besvärande. Att mäta betydelsen av sådana olägenheter, vilka i nu

nämnda och liknande fall kunna förekomma, kan vara vanskligt, eftersom

man ofta saknar jämförelsepunkter i den allmänna marknaden. Att olä­

genheterna i många fall ha en sänkande effekt på hyresvärdet är emellertid

40

lägenhet inom inhägnat område. Under senare år har emellertid avdrag för

bostadstvånget tillämpats endast i fråga om en mindre del av det statliga

tjänstebostadsbeståndet. Detta gäller bl. a. om tjänstebostäder, för vilka

hyran bestämmes av byggnadsstyrelsen. Styrelsen har sålunda tillämpat ett

tjänstebostadsavdrag med 10 %. Inget av de verk, som använt sig av hyres-

värderingsregler, utformade i enlighet med SJ-systemet, har emellertid fun­

nit skäl medge något dylikt avdrag. Detta har beträffande såväl sinnessjuk­

husen som vattenfallsverket inneburit ett frångående av tidigare praxis. Ut­

redningen upplyser också, att statens bostadsnämnd vid prövningen av be-

svärsärenden ej funnit skäl föreligga för en generell bostadstvångsreduktion.

För egen del anför utredningen i förevarande spörsmål bl. a. följande.

Det kan knappast vara riktigt att utgå från att skyldighet att bebo tjänste-

bostad — liksom tvånget att avträda sådan bostad vid avgång från den be­

fattning, varmed bostaden är förenad — överlag är besvärande för tjänste-

bostadsinnehavarna. Det kan naturligtvis konstateras, att tjänstemännens

valfrihet i fråga om bostadstyp, storlek, standard eller läge i allmänhet är

starkt begränsad. Detta förhållande kommer f. ö. att bli än mer accentuerat

vid ett genomförande av utredningens förslag om inskränkning av antalet

tjänstebostäder. Det må å andra sidan framhållas, att möjligheterna att välja

en bostad, som tillgodoser behov och önskemål, ofta äro starkt beskurna även

på den fria bostadsmarknaden, icke minst gäller detta under tider och på or­

ter med utpräglad bostadsbrist. Under sistberörda förhållanden torde också

tjänstebostäderna i många fall vara eftersökta. Redan det att bostaden

överhuvud erhålles kan då uppväga de eventuella olägenheter, som äro för­

bundna med tjänstebostaden.

På grund av det anförda anser utredningen skäl icke föreligga att lämna

generella tjänstebostadsrabatter. Däremot finner utredningen, att uppmärk­

samhet bör ägnas åt frågan på vad sätt beaktande skall ske vid hyressätt-

ningen av sådana olägenheter, vilka i särskilda fall kan följa av skyldighe­

ten att bebo tjänstebostad. Utredningen uttalar i detta sammanhang, att

riktpunkten för hyresersättningens bestämmande bör vara, att denna skyl­

dighet varken medför en indirekt löneförmån eller en belastning i jämförelse

med de fall, då sådan skyldighet ej finnes.

Inverkan på hyressättningen av tjänstebostads storlek

Utredningen erinrar, att vid olika verk och myndigheter tillämpas vissa

utrymmestabeller, avsedda att tjäna till ledning dels vid anvisande av tjäns­

tebostäder, dels för bedömningen av i vad mån hyresreducering bör ske i

fall, då tjänsteman anvisats bostad, som kan anses onormalt stor med hän­

syn till hans behov och ekonomiska bärkraft. Ifrågavarande utrymmestabel­

ler är i allmänhet så konstruerade att för tjänstemän inom olika lönegrads-

intervall anges det antal rum, som med hänsyn till löneställningen anses nor­

malt. Vissa utrymmestabeller upptar även maximiytor hos lägenheter med

olika rumsantal. I följande tabell redovisas de normer, som för närvarande

tillämpas vid statens järnvägar.

Kungl. Maj:ts proposition nr 116 år 1956

42

Kungl. Maj:is proposition nr 116 år 1956

ens sålunda angivna synpunkter på minimikraven i fråga om tjänstebostads

rumsantal avser befattningshavare placerade i löneskalans lägre skikt. Det

ligger enligt utredningens mening i sakens natur att tvångsvis tilldelning

av 2-rumslägenheter till befattningshavare i sådana lönelägen, där normalt

bostadsvanorna är annorlunda, om möjligt icke bör ske. Utredningen har

emellertid funnit, att det icke låter sig göra att fixera gränser i fråga om

rumsantal utöver det förordade absoluta minimum å 2 rum och kök. Det

framhålles i detta sammanhang bl. a., att vid en bestämd gränsdragning i

fråga om minimitilldelning av tjänstebostäder i olika lönelägen skulle en

uppflyttning av tjänster i lönegradshänseende i vissa fall kunna medföra

återverkningar på tjänstebostadsbeståndet och krav på ombyggnad av så­

dana bostäder. Utredningen har ansett det ej heller vara lämpligt och möj­

ligt att införa regler om maximistorlek hos tjänstebostäder. Om utredningen

sålunda icke anser sig kunna förorda några närmare regler beträffande till­

delningen, säger sig utredningen dock hysa den uppfattningen, att som grund

för densamma om möjligt bör läggas de utrymmen, som enligt vad i det föl­

jande anföres föreslås skola ligga till grund för hyressättningen.

När det gäller reduktion av hyran med hänsyn till att onormalt stor bo­

stad anvisats erinrar utredningen, att praxis för närvarande vanligen är den

att en tjänsteman, som anvisats för stor bostad, måste betala en till 50 %

reducerad hyra för bostadsutrymme, som överstiger visst angivet maximum

och som han icke önskar begagna, därest det överskjutande utrymmet icke

lämpligen kan avstängas eller av myndigheten utnyttjas för annat ändamål.

En sådan »50 %-regel» anser utredningen för sin del knappast till fyllest för

att skydda personalen mot för höga hyror i tjänstebostäder. En befattnings­

havare kan nödgas inflytta i lägenhet med onormalt stora utrymmen utan

att över loppsutrymmena kan avskiljas. Lägenheten kan ha sådan planering,

att det innebär ett betydande intrång för tjänstebostadsinnehavaren, om ett

eller flera rum avstänges eller utnyttjas för uthyrning e. d. Att dylika om­

ständigheter, över \ilka befattningshavaren icke kan råda, skall medföra

betalningsskyldighet för honom, kan emellertid enligt utredningens mening

knappast vara rätt. Utredningen förordar därför, att hyra icke skall utgå för

utrymmen, som alltför mycket överskjuter vad som med beaktande av bo­

stadens standard i övrigt kan betraktas såsom normalt för tjänstemän i det

givna löneläget. Utredningen anför vidare i huvudsak följande.

Några regler, efter vilka hyran bör maximeras, torde icke kunna kon­

strueras, utan man tvingas att begränsa sig till allmänna synpunkter, som

kunna tjäna till vägledning vid hyressättningen. Det måste i sista hand bli

fråga om en skälighetsbedömning hos den hyressättande myndigheten. Ny­

produktionen av större bostäder än 5-rumslägenheter är sällsynt. För bostä­

der av modern standard synes med hänsyn härtill i de högsta lönelägena vid

hyressättningen hyran böra begränsas till att avse denna storlek. För äldre

lägenheter liksom för andra lägenheter med särskilt litet ytinnehåll bör

emellertid hela marknadshyran kunna uttagas, om 6-rumslägenhet anvisats.

För de högsta lönelägena, förslagsvis högre lönegrad än 31 å löneplan 1 och

motsvarande å löneplan 2, skulle alltså hyran i princip maximeras till 5 å 6

rum och kök. I de lägsta lönelägena, förslagsvis till och med lönegrad 19 å

43

löneplan 1, synes maximeringen böra sättas vid 2 å 3 rum och kök. För löne­

graderna 20—31 å löneplan 1 samt motsvarande lönegrader å löneplan 2

synes en uppdelning i två intervall vara att förorda, varav ett föreslås avse

20—25 lönegraderna och ett 26—31 lönegraderna med 3 å 4 resp. 4 ä 5 rum

och kök. Utredningen förutsätter, att maximering av hyran till det lägre

rumsantalet såsom regel bör ske, då fråga är om helt modern lägenhet med

ytinnehåll som icke är onormalt litet, medan det högre rumsantalet bör

tjäna till ledning för maximihyrans bestämmande, då en lägenhet har ovan­

ligt litet ytinnehåll eller icke är fullt modern. I gränslägena mellan tvenne

intervall bör den hyressättande myndigheten också kunna göra undantag.

Till vägledning för hyressättningen skulle enligt det anförda följande

rumstabell kunna tjäna.

Kungi. Maj:ts proposition nr 116 år 1956

Lönegrader

Lägenhetsstorlek

å löneplan 1

å löneplan 2

1—19

2 å 3 rum och kök

20-25

—

3 å 4 >

>

>

26—31

1— 7

4 å 5 >

»

»

32—37

8—25

5 å 6 >

>

>

Ytterligare synes det utredningen som om skälig jämkning av hyran bör

göras i särskilda fall, då en lägenhet har en i förhållande till rumsantalet

osedvanligt stor yta och marknadshyran på grund härav väsentligt över­

stiger marknadshyran för i övrigt jämförliga lägenheter med mera normal

lägenhetsyta. Enligt utredningens mening låter det sig emellertid icke göra

att för detta ändamål fixera några bestämda gränser för ytstorlekarna av

lägenheter med olika rumsantal. Det bör bl. a. uppmärksammas, att vid

en individuell hyressättning enligt marknadsprincipen förekomsten av stora

ytor i viss mån beaktas redan vid marknadsvärderingen, så att hyran

per ytenhet blir mindre för en onormalt stor lägenhet med ett givet rums­

antal och viss standard än en mindre lägenhet med samma rumsantal och

standard. Bedömningen av den ytterligare hyresnedsättning, som i nu berör­

da fall kan befinnas vara motiverad, bör anförtros den hyressättande myn­

digheten.

Om visst utrymme i tjänstebostad avses för tjänsteändamål (expedition

e. d.) bör hyresersättning icke beräknas för sådant utrymme — icke ens om

detsamma är beläget i sådan direkt anslutning till den egentliga bostaden

att bostadsinnehavaren har möjlighet att, om han så önskar, begagna ut­

rymmet för privat bruk. Å andra sidan bör givetvis tjänstebostadsinneha-

vare, vilken begär att få disponera större bostad än som enligt förut angivna

riktlinjer utgör det normala, erlägga hyra för hela bostaden.

Utredningen framhåller vidare, att vad som här föreslagits om begränsning

av hyran till den i ett givet löneläge normala bostadsstorleken innebär ett

tillmötesgående av de anspråk, vilka i vissa fall framställts beträffande be­

aktande vid hyressättningen av bostädernas utnyttjande för representations-

eller därmed jämförliga ändamål. Frågan torde äga särskild aktualitet i

44

fråga om prästgårdarna. En tillämpning av här angivna riktlinjer medför

för dessa tjänstebostäders del, att hyressättningen i allmänhet baseras på

en mindre bostadsstorlek, än vad som är fallet med nu gällande grunder.

Kungl. Maj:ts proposition nr 116 år 1956

Jämkning av marknadshyran med hänsyn till hyresprocenten

Utredningen anför, att hyresersättningen kan draga en oproportionerligt

stor del av tjänstemannens lön, även om på sätt i det föregående föresla­

gits tjänsteman, som tilldelats tjänstebostad, icke skall vara skyldig att er­

lägga hyra annat än för visst största bostadsutrymme. Detta kan bero på att

han nödgas inflytta i bostadshus, där en tillämpning av marknadsprincipen

leder till hyror, som väsentligt överstiger vad som genomsnittligt betingas

för lägenheter med likvärdig standard. Frågan äger särskild aktualitet under

rådande förhållanden på bostadsmarknaden. På platser, där en myndighet

disponerar bostäder, som uppförts eller moderniserats under olika tider,

kan till följd av att i huvudsak likvärdiga bostäder kan betinga olika mark­

nadshyror beroende på det byggnadskostnadsläge, varunder de tillkommit

eller varunder desamma moderniserats, uppstå olika hyresnivåer.

Till närmare belysande av relationen mellan hyra och lön — hyrespro­

centen — redovisas i betänkandet bl. a. vissa beräkningar, utförda på grund­

val av hos statens bostadsnämnd tillgängligt material. Rörande ifrågavaran­

de undersökning torde här få återges följande.

Beräkningarna avse av bostadsnämnden under tidsperioden 1 oktober

1953 28 februari 1955 behandlade ärenden om tjänstebostadshyror vid sta­

tens järnvägar. I hyresbeloppet ha inräknats, för centraluppvärmda lägen­

heter, utgående ersättningar för värme och i förekommande fall varmvatten

samt, för lägenheter utan centraluppvärmning, en beräknad värmekostnad,

motsvarande den värmeersättning som enligt vid statens järnvägar tilläm­

pade grunder skulle ha utgått för lägenheten, därest den varit centralupp­

värmd. På sistnämnda sätt har också värmekostnaden (i förekommande fall

jämte varmvattenkostnad) beräknats i hus, där bostadsinnehavaren själv

bekostat bränsle för uppvärmningsändamål. Bostadsinnehavarens lön utgö-

res av lönen i vederbörandes löneklass (jämte i förekommande fall kallorts-

lillägg) vid tidpunkten för tjänstebostadskontraktets avslutande, d. v. s. i

regel den 1 april eller senare tidpunkt under år 1953.

Av statens järnvägar fordrade hyror i 1 145 tjänstebostäder, fördelade

efter hyresprocentens storlek framgår av följande sammanställning.

Hyresprocent

Antal

i % av 1 145

lägenheter

0-4,9 .................................................................. 1

_

0— 9,9 .................................................................. 246

21,5

10-14,9 .................................................................. 603

52,7

15—19,9 .................................................................. 238

20,8

20—

57

5,0

Fördelningen på lönegrader av de 57 befattningshavare, vars hyrespro­

cent uppgick till eller översteg 20, var följande:

46

Kungl. Maj:ts proposition nr 116 år 1956

na inom statsförvaltningen gått fram på olika vägar. Den rörlighet, som va­

rit utmärkande för bränslekostnaderna under lång tid, har medverkat till

att flertalet myndigheter — i likhet med vad som är fallet på den privata

hyresmarknaden — mer eller mindre frikopplat ersättningen för central­

uppvärmning och i förekommande fall varmvatten från ersättningen för

själva bostaden. Utredningen uttalar, att marknadsprincipen bör komma

till användning, då det gäller att fastställa ifrågavarande ersättning. I nu­

läget, då på den allmänna marknaden med hänsyn till de stegrade bränslepri­

serna tillämpas vissa bränsleklausuler, synes enligt utredningens mening i

princip samma förfarande böra komma till användning beträffande tjänste-

bostäderna. Därest ersättning för centraluppvärmning och varmvatten i all­

mänhet skulle komma att helt inarbetas i den allmänna marknadens grund­

hyra, synes detta böra föranleda en motsvarande ändring av ersättnings-

förfarandet jämväl beträffande här ifrågavarande bostäder.

Utredningen diskuterar därefter vilken klausul, som med utgångspunkt

från marknadsprincipen bör komma till användning för tjänstebostäderna,

och framhåller härutinnan bl. a., att det icke sällan förekommer, att viss

klausul fått särskilt stor spridning inom vissa orter eller landsdelar. Rätte­

ligen borde den för tjänstebostäderna gällande klausulen vara den, som

allmännast tillämpas på den allmänna hyresmarknaden i orten. Angelägen­

heten av att enhetliga principer kommer till användning olika förvaltnings­

områden emellan ävensom bokföringstekniska skäl talar å andra sidan för

att en klausul såvitt möjligt tillämpas över hela landet. Utredningen anser

det dock vara nödvändigt att göra undantag härifrån på orter, där annan

bränsleklausul än den som generellt användes, praktiskt taget helt tilläm­

pas och där användandet av den generellt tillämpade klausulen skulle inne­

bära ett avsteg från marknadsprincipen. Vilken klausul som bör väljas bör

enligt utredningens mening lämnas till den hyressättande myndighetens

avgörande.

Utredningen har vidare behandlat frågan om begränsning av uppvärm-

ningskostnaderna, då fråga är om med hänsyn till bostadsinnehavarens lö-

neställning onormalt stora bostäder. Utredningen erinrar, att vid statens

järnvägar tillämpas det förfarandet, att ersättning för av myndigheten till­

handahållen centraluppvärmning beräknas endast för den lägenhetsyta, för

vilken hyra erlägges. I fråga om tjänstebostäder för präster finns bestäm­

melser, som innebär, att ersättningen begränsas till uppvärmning av viss bo-

stadsvolym. Vad beträffar de prästerliga tjänstebostäderna utgår vidare —

i motsats till vad som är fallet inom övriga förvaltningsområden — för det

fall bostadsinnehavaren själv anskaffar bränsle och ombesörjer uppvärm­

ningen av bostaden, ersättning för den del av bränslekostnaden, som belö­

per på bostadens »överloppsvolym» .

Utredningen finner det nödvändigt att myndigheterna svarar för upp-

värmningskostnaderna för »överskjutande» utrymmen och anser att bräns-

lekostnadsgottgörelse bör i förekommande fall utgå även till andra befatt­

48

Kungl. Maj:ts proposition nr 116 år 1956

Utredningen framhåller, att angivna maxiiniytor i vissa fall kommer att

överstiga den bostadsstorlek, efter vilken hyran i enlighet med de förordade

principerna kommer att uttagas. Utredningen understryker emellertid, att

behovet av maximeringsregler i främsta rummet framträder i fråga om de

äldre och stora bostäderna. En bostadsinnehavare, som tilldelats en enligt ut­

redningens principer onormalt stor bostad, befrias vidare från skyldigheten

att erlägga hyra för »överloppsutrymme». I den mån dessa utrymmen icke

kan avstängas, äger han dock disponera desamma. Det är utredningens upp­

fattning, att dessa »överloppsutrymmen» i de flesta fall är till nytta för

bostadsinnehavaren och sålunda innebär ett visst värde för honom. Under

sådana omständigheter har utredningen ansett det i och för sig icke vara

oskäligt, att bostadsinnehavaren i viss utsträckning själv ersätter kostnader­

na för upvärmningen av dessa i övrigt hyresfria utrymmen. Utredningen till­

lägger, att med nu i allmänhet tillämpade maximeringsregler såväl hyra

som bränsletillägg beräknas på 50 % av överskjutande utrymme.

I fråga om de centraluppvärmda tjänstebostäder, för vilka myndigheten

tillhandahåller värme och uppbär ersättning härför, innebär utredningens

förslag, att denna ersättning beräknas för högst det antal kvadratmeter, som

för den aktuella lönegraden angivits i tabellen. Vad beträffar beräkningen av

den gottgörelse, som i förekommande fall skall tillkomma bostadsinneha­

vare, vilken själv anskaffar bränsle och ombesörjer uppvärmningen av tjäns-

tebostad, förordar utredningen den metod, som tillämpas i fråga om de

prästerliga tjänstebostäderna. Detta innebär, att de bostadsinnehavare, var­

om här kan bli fråga, skall efter uppvärmningssäsongens slut hos den fas-

tighetsförvaltande myndigheten förete verifikationer å de bränslekostnader,

vederbörande bestritt under nämnda säsong. Myndigheten skall därefter ha

att till bostadsinnehavaren utbetala ersättning för den del av bränslekostna­

den, som belöper på vad som överskjuter fastställd maximigräns. För att

i möjligaste mån förenkla förenämnda förfarande har utredningen ansett,

att uppgift om eventuell vid eldningssäsongs slut oförbrukad bränslekvanti­

tet ej skall behöva lämnas av bostadsinnehavaren. Utredningen räknar här­

vid med att — genom att ersättning utbetalas endast efter verifierade inköp

— ersättningen kommer att i det långa loppet bli rätt avvägd även om ersätt­

ningsbeloppet genom variationer i inköpen icke varje eldningssäsong mot­

svarar den exakta bränsleförbrukningen under samma säsong.

Utredningen anmärker slutligen, att för en stor del av de bostadsinneha­

vare, varom här kan bli fråga, nämligen prästerna, utredningens förslag om

bränslekostnadsgottgörelse utom i vissa fall beträffande gränsvärdena i prin­

cip icke innebär någon ändring av gällande bestämmelser.

Inom vissa områden förekommer, att myndigheterna tillhandahåller tjäns­

temännen bränsle eller elektrisk ström för bl. a. belysning. Utredningen

framhåller, att vid tillämpningen av avlöningsreglementets föreskrifter rö­

rande den ersättning, som av bostadsinnehavarna skall erläggas härför, för

närvarande vitt skilda principer följes. Anledningen till denna splittring tor­

50

tillhörande tjänstebostäder för folkskolans lärare (jfr prop. 1955: 98, s. 24).

I anslutning härtill framhåller utredningen, att garage icke bör tillhöra

tjänstebostad men att tjänstebostadsinnehavare, därest garage finnes i an­

slutning till bostaden, bör ha företrädesrätt att få disponera detsamma.

Rörande ersättning för garage anför utredningen.

Ersättning för garaget bör, vare sig det disponeras av bostadsinnehavaren

eller av annan person, utgå efter marknadspris. Är garaget uthyrt till an­

nan än bostadsinnehavaren och uppvärmningen sker genom bostadsinneha-

varens försorg, bör denne äga uppbära ersättning för å garaget belöpande

andel av uppvärmningskostnaden för bostaden efter verifikationer å inköpt

bränsle. Det merarbete, som kommer att åsamkas bostadsinnehavaren i dy­

lika fall, torde vara obetydligt. Med hänsyn härtill och till svårigheterna

att i olika fall värdesätta detta arbete anser utredningen, att ersättning

härför icke bör utgå.

Kungl. Maj.ts proposition nr 116 år 1956

3. Remissyttrandena

Målsättningen för hyressättningen

De av utredningen framförda synpunkterna på frågan om målsättningen

för hyressättningen har i allmänhet icke föranlett någon erinran i remiss­

yttrandena. Lantbruks styrelsen uttalar emellertid, att utredningen icke sy­

nes ha närmare beaktat det problem, som förekomsten av ett flertal olika

hyresnivåer på bostadsmarknaden utgör. De hyresvariationer, som vid ett

strikt följande av marknadsprincipen skulle uppstå för under olika år fär­

digställda lägenheter, skulle bl. a. uppenbarligen skapa stora svårigheter vid

fördelningen av bostäderna mellan befattningshavarna. Enligt lantbrukssty-

relsens uppfattning finns skäl för en viss intern utjämning i syfte att till-

lämpa en åtminstone någorlunda enhetlig hyresnivå för likvärdiga bostäder.

Vidare anför lantbruksstyrelsen bl. a. följande.

De hyror, som f. n. uttagas av stallbetjänterna vid Flyinge hingstdepå, an­

sluta rätt nära till de hyror som betalas för lantarbetarbostäder av motsva­

rande beskaffenhet, och innefatta sålunda en dold löneförmån. Att gå över

till ett system, som skulle innebära att full kostnadsersättning uttages för

bostäderna, synes i detta fall knappast möjligt med mindre man samtidigt

omprövar löneställningen för bostadsinnehavarna.

SACO anser för sin del utredningens utgångspunkt för bestämmandet av

tjänstebostadshyran principellt felaktig. Enligt organisationens mening

måste målsättningen vara att så avväga tjänstebostadshyran, att vederbö­

rande tjänsteman lika gärna bor i den tvångsvis anvisade bostaden som i

någon annan, som han skulle kunna finna i den fria marknaden. Det skall

sålunda vara tjänstemannen likgiltigt, om han tvingas bebo bostaden eller

ej-

TCO säger sig i princip intet ha att erinra mot utredningens ståndpunkt.

Organisationen framhåller emellertid, att den i och för sig önskvärda eko­

nomiska likställigheten inte får nås genom ett åsidosättande av berörda

tjänstemannagruppers krav på hänsynstagande till de olägenheter, som kan

vara förbundna med tjänstebostadstvånget, bostadens läge etc. I huvudsak

samma synpunkter hävdas av SR.

Kungl. Maj.ts proposition nr 116 år 1956

51

Ändamålsenligheten ay olika hyresvärderingsmetoder

Utredningens förslag rörande en individuell bestämning av marknadsvär­

det för varje särskild bostad har tillstyrkts av flertalet remissmyndigheter,

såvitt avser tjänstebostäder, beträffande vilka förslaget icke i och för sig

innebär ändring av gällande bestämmelser.

Statens bostadsnämnd har understrukit, att en individuell bedömning av

varje särskilt hyresobjekt måste medföra största möjliga mån av rättvisa.

Enligt bostadsnämndens mening finns icke anledning att frångå principen

om en individuell hyressättning. De undersökningar rörande ändamålsenlig­

heten av olika mer eller mindre summariska hyresvärderingssystem, som

redovisas i betänkandet, innehåller en enligt nämndens mening övertygande

bevisföring för omöjligheten att begagna sådana system, särskilt med hän­

syn till den mycket stora variationsrikedom, som föreligger på förevarande

område. Bostadsnämnden framhåller vidare, att nämnden på senare år haft

rika möjligheter att studera verkningarna av det system för hyressättning-

en, som tillämpas av statens järnvägar. Nämnden har därvid funnit detta

system vara förenat med stora nackdelar. Ifrågavarande system har dock i

stort sett givit riktigare resultat än vissa andra av de mer utpräglat sum­

mariska värderingsmetoder, som nämnden på senare tid kommit i kontakt

med, exempelvis det system, som tillämpas vid folkhögskolor och lantbruks-

undervisningsanstalter.

I några remissyttranden har framkommit synpunkter för en tillämpning

av SJ-systemet — eller ett system, uppbyggt i huvudsak efter mönster av

detta. Sålunda framhåller järnvägsstyrelsen bl. a., att den kritik, som ut­

redningen anfört mot SJ-systemet, endast till viss del är befogad. När fas­

tighetsförvaltningen såsom vid statens järnvägar är decentraliserad till de

lokala myndigheterna, är det nödvändigt, att dessa äger tillgång till klara

riktlinjer. Då det gäller orter, där hyresmarknad saknas, kan det enligt

styrelsen ifrågasättas, om icke SJ-systemet är väl så värdefullt som de rent

subjektiva bedömningar, som skall äga rum vid anpassning av hyrespriset

till vad som skäligen skulle kunna anses utgöra ortens pris på med verkets

tjänstebostäder likvärdiga lägenheter. Det är emellertid betydelsefullt att

det hyressättande organet ej låser fast sig vid »systemhyran» utan använder

systemet som ett hjälpmedel främst för att differentiera hyrorna för lägen­

heter med skilda kvaliteter och hyreselement.

I stort sett samma synpunkter hävdas av fångvårdsstyrelsen, vattenfalls­

styrelsen, generaltullstyrelsen och medicinalstyrelsen. Sistnämnda ämbets­

verk framhåller för sin del, att det icke torde vara uteslutet att konstruera

SJ-systemet så, att hyrorna enligt detsamma blir bättre anpassade efter de

olika orternas hyror. Styrelsen anför vidare i delta sammanhang, att ett snävt

följande av den öppna marknadens hyressättning, vilken ofta ter sig he­

terogen och slumpartad, i många fall skulle kunna motverka utredningens

syfte och förorsaka irritationsmoment för bostadsinnehavarna-tjänstemän-

nen. Möjlighet till viss jämkning i förhållande till nämnda hyressättning

52

bör därför hållas öppen. Styrelsen anser det exempelvis i hög grad angeläget

att — bl. a. för att undvika konkurrens om arbetskraft — kunna anpassa

hyrorna inom ett statligt sinnessjukhus tillhörigt bostadshus för sköterske-

personal till hyrorna inom ett motsvarande bostadshus vid av landsting eller

stad å samma ort drivet sjukhus.

TCO anser, att vid bedömningen av de olika metodernas användbarhet

alltför stor vikt tillmätts antagandet att de s. k. summariska metoderna ger

lägre hyresinkomster åt statsverket. Å andra sidan har alltför litet hänsyn

tagits till de administrativa besvär, som är förbundna med en individuell

värdering enligt utredningens för övrigt relativt kostnadskrävande förslag.

De av utredningen föreslagna metoderna för fastställande av hyra för tjäns-

tebostad å ort utan hyresmarknad synes TCO mycket svårtillämpliga, och

organisationen har inte kunnat övertygas om den individuella metodens än­

damålsenlighet i dessa fall. TCO anser därför, att man bör söka sig fram

till ett mer schablonmässigt konstruerat system för hyressättningen. Att det

finns brister i de nu förekommande systemen torde inte innebära, att det

är omöjligt att fastställa normer, som i sin tillämpning ger möjligheter att

i tillfredsställande mån anpassa hyrorna till individuella förhållanden. Det

borde exempelvis vara möjligt att med utgångspunkt från de inom statens

järnvägar och vattenfallsverket använda systemen, kompletterade med er­

farenheter bl. a. från landsting och industri, nå fram till en för hela stats­

förvaltningen användbar metod. Inom ramen för denna anser TCO det

självklart, att de lokala hyresnämndernas material och kunnande skall

komma till användning. De av utredningen anförda invändningarna, att

det skulle vara alltför svårt att i författningstext uttrycka innehållet i hy-

resvärderingsregler av det här slaget torde inte vara av den art, att de bör

utgöra ett motiv till frångående av de schablonmässiga metoderna.

Svenska landstingsförbundet framhåller, att om utvecklingen på den pri­

vata hyresmarknaden leder fram mot en utjämning av hyresnivån mellan

det äldre och nyare bostadsbeståndet, förutsättningar torde finnas för en

viss schematisering utan att detta behöver innebära en avvikelse från prin­

cipen om en anpassning till marknadshyran.

Beträffande hyressättningen för folkskolans lärarbostäder anser skol­

överstyrelsen, att det nuvarande systemet med klassificerade tjänstebostäder

och fixerade hyror bör bibehållas. Enligt överstyrelsens mening skulle man

med en individuell metod bli tvingad att vid grundhyrans bestämmande taga

synnerligen stor hänsyn till hyresprocenten, enär den marknadsmässiga vär­

deringen kunde leda till hyror, som ur lärarnas synpunkt skulle framstå

såsom avskräckande. Systemet skulle också leda till varierande hyror och

hyresnivåer, vilket icke kan vara tillfredsställande.

Skolöverstyrelsen anser sig ej heller kunna tillstyrka att hyresersättningar-

na för folkhögskollärarnas tjänstebostäder bestämmes på annat sätt än för

närvarande, d. v .s. med användande av en summarisk metod. Överstyrelsen

erinrar om att med de särskilda ekonomiska bidrag till nyproduktion och

Kungl. Maj.ts proposition nr 116 år 1956

Kungl. Maj.ts proposition nr 116 år 1956

53

förbättrande av lärarbostäder, som 1946 års skolkommission föreslagit (SOU

1953: 24) och statsutskottet i sitt utlåtande 1955: 56 förordat, det av tjäns-

tebostadsutredningen föreslagna marknadsmässiga fastställandet av hyres-

ersättningarna skulle medföra en icke avsedd vinning för skolornas hu­

vudmän.

Svenska pastoratens riksförbund anser, att den särställning, som präst­

gårdarna i olika avseenden intar, utgör tillräcklig grund för att beträffande

dem tillämpa en annan ordning än för övriga tjänstebostäder. Styrelsen an­

för vidare bl. a.

Den ordning, som i fråga om hyressättningen nu gäller för prästgårdar­

na, har efter ingående överväganden trätt i kraft så sent som för icke fullt

fyra år sedan. Den är synnerligen enkel att tillämpa och har i praktiken

fungerat tillfredsställande. Styrelsen kan icke finna anledning att nu gå

ifrån denna ordning, som har stora fördelar framför den föreslagna. Den in­

nebär sålunda fasta, lätt tillämpade regler för hyressättningen. Den tids­

ödande och i praktiken helt säkert kostnadskrävande individuella prövning­

en erfordras ej. På grund härav hemställer styrelsen, att någon ändring ej

sker i fråga om det nu tillämpade systemet, i varje fall icke beträffande

landsbygdens prästgårdar.

I likhet med Svenska pastoratens riksförbund och med anförande av i hu­

vudsak samma skäl har domkapitlen och stiftsnämnderna i Uppsala, Sträng­

näs, Västerås, Växjö, Göteborg och Visby samt domkapitlet i Stockholm

och stiftsnämnderna i Linköping och Skara ställt sig avvisande till utred­

ningens förslag och förordat ett bibehållande av det gällande systemet för

hyressättning av de prästerliga tjänstebostäderna. Särskilt har betonats, att

prästgårdarna till mycket stor del är belägna på orter utan hyresmarknad

och att därför svårigheter skulle uppstå att få fram jämförelsematerial. Vi­

dare har från några av nyssnämnda myndigheter framhållits, att införandet

av det individuella värderingssystemet skulle kunna leda till en omprövning

av prästerskapets löneförhållanden över huvud taget.

En ledamot av stiftsnämnden i Göteborg har reserverat sig mot nämndens

yttrande i fråga om hyressättningen av prästerskapets bostäder och med

hänsyn till att det nuvarande systemet medför alltför stora orättvisor för­

ordat den av utredningen föreslagna metoden.

Domkapitlen och stiftsnämnderna i Härnösand och Luleå samt domkapit­

let i Linköping har icke ställt sig helt avvisande till utredningens förslag,

medan domkapitlen och stiftsnämnderna i Lund och Karlstad anslutit sig

till detsamma.

Även från SACO.s sida hävdas, att den nuvarande ordningen i fråga om

hyressättningen av de prästerliga tjänstebostäderna hör bibehållas.

Vad angår valet av metodik för hyressättningen av möblerade bostäder

har några myndigheter, hl. a. fångvårdsstyrelsen, marinförvtdlningen och

medicinalstyrelsen, ifrågasatt, om icke av praktiska skäl ett mera summa­

riskt system borde komma till användning. Även Svenska landstingsförbun­

54

Kungl. Maj:ts proposition nr 116 år 1956

det och Svenska stadsförbundet har givit uttryck åt denna uppfattning.

Landstingsförbundet har samtidigt framhållit, att schematiska regler bör

utformas så, att de tar bättre hänsyn till bostadens beskaffenhet, belägenhet

och tillgång till bekvämligheter än vad nu tillämpade regler i allmänhet gör.

Marknadshyrans bestämmande

Vad utredningen anfört om marknadshyrans bestämmande har föranlett

statens lönenämnd till det uttalandet att det synes kunna ifrågasättas om

icke, i fall då en tjänstebostadsinnehavare på tjänstefri tid ålägges att om­

besörja pannskötsel, gårdskarlssysslor e. d„ kompensation härför snarare

bör utgå i form av kontant ersättning än att hänsyn härtill tages vid hyres­

beloppets bestämmande.

Vidare må nämnas, att i några remissyttranden kritik framförts mot ut­

redningens åsikt att generella hyresavdrag icke bör tillämpas för olägenhe­

ter på grund av tjänstebostads läge. Sålunda har medicinalstyrelsen fram­

hållit bl. a. följande.

Den sedan gammalt vid sinnessjukhusen tillämpade principen med ett ge­

nerellt hyresavdrag för bostadens belägenhet inom anstaltsområde har god­

tagits av personalen. Enligt styrelsens mening skulle övergång till indivi­

duell bedömning i förevarande avseende komma att medföra stark irrita­

tion, då flertalet hyresgäster säkerligen förmena sig ha samma besvär av

att bo inom sjukhusområde.

Tjänstebostadstvångets inverkan vid hyressättningen

Beträffande förslaget att jämkning av marknadshyran med hänsyn till

tjänstebostadstvånget som sådant icke skall ske har delade meningar kom­

mit till uttryck i remissyttrandena.

Fortifikationsförvaltningen, bostadsstyrelsen, järnvägsstyrelsen, telesty­

relsen, vattenfallsstyrelsen, statskontoret, medicinalstyrelsen, statens bo-

tadsnämnd, Svenska landstingsförbundet och Svenska stadsförbundet har

anslutit sig till utredningens uppfattning.

Statens bostadsnämnd framhåller i detta sammanhang följande.

Nämnden, som delar utredningens uppfattning att skäl icke föreligga att

lämna generella tjänstebostadsrabatter, vill framhålla att, eftersom mark­

nadsvärdet av en tjänstebostad aldrig kan objektivt fixeras utan är ett'

inom vissa gränser variabelt värde, en konstruktion med generella hyres­

avdrag över huvud är oförenlig med marknadsprincipen. Om bostadstvånget

anses överlag besvärande, kan alltså kompensation härför ändock icke be­

redas genom en generell hyresnedsättning. Nämnden förutsätter för sin del,

att hyran för en tjänstebostad snarare sättes något under än över genorn-

snittshyran för jämförliga lägenheter på orten.

Statens lönenämnd anser sig däremot icke kunna dela utredningens upp­

fattning att skäl icke föreligger att taga hänsyn till bostadstvånget som så­

dant. Enligt lönenämndens mening synes de inskränkningar i dispositions­

rätten till bostaden och befattningshavarens frihet, som bostadstvånget i oli­

ka avseenden innebär, vara en belastning för honom, från vilken man icke

55

utan vidare kan bortse. Lönenämnden erinrar om den enligt gällande bestäm­

melser föreliggande skyldigheten för innehavare av tjänstebostad att upp­

låta utrymme i bostaden åt vikarie eller efterträdare (jfr 38 § 3 mom. sta­

tens allmänna avlöningsreglemente).

Vidare har chefen för marinen, marinförvaltningen, chefen för försvars­

staben, försvarets fabriksstgrelse, socialstgrelsen och fiskeristgrelsen ansett,

att skyldigheten att bebo bostaden så länge tjänsten varar och att lämna den

vid anställningens upphörande, exempelvis vid pensionsålderns inträde, är

en omständighet, som under alla förhållanden sänker värdet av bostaden och

som därför bör särskilt kompenseras vid hyressättningen.

TCO har särskilt understrukit de med avflyttningstvånget förbundna nack­

delarna, vilka enligt organisationens mening motiverar en avsevärd reduce­

ring av eljest godtagbar hyra. SR kan ej heller godtaga utredningens stånd­

punkt och antyder, att även någon form av flyttningsersättning är motive­

rad för den som på grund av pensionsavgång är tvingad lämna bostaden.

Statstjänarkartellen, som anser att tjänstebostadstvånget utgör ett mycket

starkt skäl för avsevärt reducerad hyra, föreslår, att Kungl. Maj: bemyn­

digar verksstyrelserna att efter förhandlingar med personalorganisationerna

utfärda föreskrifter angående hyresnedsättningar.

I förevarande sammanhang har i några remissyttranden berörts även frå­

gan om särskild hyresnedsättning i uthyrningsbostäder i fall, då upplåtelsen

är förenad med klausul om avflyttningstvång. Härom har statens sakrevision

anfört, att det måhända så länge nuvarande hyresreglering består kan er­

bjuda svårighet att utfå full marknadshyra i dylika fall. Vidare framhåller

marinförvaltningen, chefen för flygvapnet och chefen för försvarsstaben,

ävensom Statstjänarkartellen, SR och TCO, att den genom en avflyttnings-

klausul uppkommande olägenheten bör kompenseras på samma sätt som

beträffande tjänstebostäderna.

Statens bostadsnämnd anför i berörda spörsmål i huvudsak följande.

Vid nämndens diskussioner om betänkandet har gjorts gällande, att i fall

då upplåtelse av uthyrningsbostad bleve förenad med avflyttningsklausul

skillnaden mellan en dylik upplåtelse och anvisande av tjänstebostad bleve

så liten, att det kunde vara motiverat att även vid hyressättningen av de

förstnämnda bostäderna i någon mån frångå marknadshyran. Man har där­

vid hänvisat till att det inom privatindustrien vore ganska vanligt, att före­

komsten av avflyttningsklausuler medförde reduktion av hyran. Bostads­

nämnden vill i denna del framhålla, att det ändock måste föreligga en be­

tydande principiell skillnad mellan tjänstebostäder och uthyrningsbostä­

der, så till vida att den som förhyr en uthyrningsbostad alltid har frihet att,

där möjlighet härtill yppar sig, skaffa sig annan bostad på den allmänna

marknaden. Denna frivilliga karaktär av upplåtelsen medför också, att

hyran för en uthyrningsbostad ytterst blir beroende av accept från hyresgäs­

tens sida.

Inverkan på hyressättningen av tjänstebostads storlek

Vad därefter angår utredningens förslag beträffande tjänstebostads stor­

lek och jämkning av marknadshyran med hänsyn därtill, har statskontoret

Kungl. Maj:ts proposition nr 116 år 1956

56

ansett, att bärande skäl icke förebragts för ett frångående av den hittills på

olika områden tillämpade regeln om 50-procentig reduktion av hyran för

överskjutande utrymmen. Ämbetsverket framhåller, att man torde få förut­

sätta, att tjänstebostadsinnnehavaren drager nytta av samtliga de rum, som

av honom disponeras.

Statens bostadsnämnd anser det försiktigast att tills vidare utgå från 1-

eller 2-rumslägenheter såsom normal utrymmesstandard för tjänstemän i

löneskalans lägre skikt. En tvångsvis tilldelning av 3-rumslägenheter till

dessa tjänstemän kan vara en belastning. Bostadsnämnden anser det vidare

vara betydelsefullt, att man vid hjn-essättningen av tjänstebostäder fäster

avseende vid lägenhetsytan. En stor del av tjänstebostadsbeståndet utgöres

av äldre, omoderna bostäder med en lägenhetsyta, som ej sällan är orimligt

stor. Ur dessa synpunkter skulle det vara önskvärt, om till ledning för hy-

resbedömningen fastare regler kunde skapas i fråga om hänsynstagande till lä­

genhetsytan än de av utredningen förordade. En sådan reglering skulle icke i

och för sig vara oförenlig med utredningens riktlinjer, om blott regleringen

fick karaktären av en spärregel med relativt högt bestämda maximiytor.

Fastställdes maximeringen för lågt skulle följden bli alltför låga hyror i omo­

derna bostäder med stora ytor. Bostadsnämnden anser det därför icke vara

riktigt att vid fastställande av ytmaximum utgå från normala ytor i ny­

byggda lägenheter. När det gäller hyressättningen å allmänna marknaden

beaktas såsom utredningen framhållit förekomsten av stora ytor på det sät­

tet, att hyran per ytenhet blir mindre för en onormalt stor lägenhet med ett

givet rumsantal och viss standard än för en mindre lägenhet med samma

rumsantal och standard. En konsekvens av maximeringen blir i detta sam­

manhang, att hyran i de fall, där spärregeln har aktualitet, fastställes med

utgångspunkt från den enligt denna regel gällande bostadsytan och ej på ba­

sis av en yta överstigande maximiytan, även om den verkliga ytan icke skulle

vara onormalt stor, fastän den överstiger maximiytan.

Bostadsnämnden anför därefter följande.

I anslutning till de nu anförda synpunkterna har bostadsnämnden funnit

sig böra förorda, att i efterföljande tabell angivna lägenhetsytor komma till

användning såsom vägledning vid den jämkning av hyran, som enligt utred­

ningens riktlinjer skall ske i fall, då en tjänstebostad har en osedvanligt

stor yta. I tabellen redovisar nämnden även de ändringar i fråga om lägen-

hetsstorlekar och lönegradsgränser, som nämnden under åberopande av det

förut sagda anser böra vidtagas i utredningens förslag. Tabellen skulle såle­

des erhålla följande utseende.

Kungl. Maj.ts proposition nr 116 år 1956

Lönegrader

å löneplan 1

å löneplan 2

Lägenhetsstorlek

Maximiyta

1—14

1 å 2 rum och kök..................................................

75 m2

15-22

2 å 3 »

>

> ............................................

90 »

23—25

3 å 4 >

>

> ..............................................

no »

26—31

1-7

4 å 5 >

>

> ...................................................

150 >

32-37

8—25

5å6 >

>

> ...................................................

200 >

57

Angivna maximiytor böra enligt bostadsnämndens mening vid en mark­

nadsvärdering användas på det sätt som åskådliggöres genom följande exem­

pel. En lägenhet om 2 rum och kök på 100 in2 anvisas såsom tjänstebostad

åt en tjänsteman i lönegrad 10. Marknadshyran befinnes vara 8 kronor per

m2. Tjänstemannen skall enligt tabellen ovan icke erlägga hyra för mer än

75 in2. Tjänstebostadshyran kan emellertid icke uträknas såsom en produkt

av det faktiska kvadratmeterpriset och 75 m2, utan först måste bedömas vad

kvadratmeterpriset skulle vara för en lägenhet om 75 in2 med motsvarande

standard. Om detta senare pris antages vara 10 kronor, blir hyran 750 kronor.

Även järnvägsstyrelsen, vattenfallsstyrelsen och SR har ansett, att den av

utredningen föreslagna maximeringen av antalet rum bör kompletteras med

maximigränser för lägenhetsytan. Järnvägsstyrelsen framhåller sålunda

bl. a., att av de erfarenheter statens järnvägar har av hyresnämndernas för­

slag till hyror för tjänstebostäder är det långt ifrån alltid som den onormalt

stora lägenhetsytan har beaktats vid angivande av m2-pris. \ id ett frångå­

ende av SJ-systemet, som är så uppbyggt att en reducering av m2-priset auto­

matiskt äger rum vid i förhållande till rumsantalet stora lägenhetsytor, sy­

nes det styrelsen än mer angeläget att för tjänstebostäder införes en maxi-

mering av lägenhetsytorna. Denna maximigräns bör emellertid med hänsyn

till det äldre bostadsbeståndet hållas relativt hög. De av statens järnvägar

hittills tillämpade maximala lägenhetsytorna anses väl avvägda. Styrelsen

tillägger, att någon hyra möjligen ej bör utgå för s. k. överloppsyta.

Vad särskilt angår tillämpningen för prästernas del av den av utredningen

förordade utryinmestabellen har domkapitlet och stiftsnämnden i Luleå

framhållit, att det skulle bättre överensstämma med föreskrifterna i såväl

prästlönereglementet som ecklesiastik boställsordning att bestämma det an­

tal rum, efter vilket hyran beräknas, särskilt för kyrkoherdetjänst (lämp­

ligen 5 å 6) och särskilt för komministertjänst (lämpligen 4 å 5), oavsett

lönegrad.

I förevarande sammanhang har vidare från prästerligt'håll betonats, att

anledning icke föreligger att frångå den nu gällande 12-procentiga nedsätt-

ningen av hyran på grund av bl. a. prästbostädernas öppna karaktär (jfr

prop. 1949: 204).

Slutligen må nämnas att SACO ansett, att mera långtgående spärregler

och hyresreduktionsgrunder är erforderliga än de av utredningen förordade.

Enligt SACO:s mening måste man framförallt ha spärregler, vilka anger det

högsta rumsantalet som kan påtvingas en befattningshavare och som därvid

tar hänsyn till hans reella behov, framförallt till civilstånd.

Jämkning av marknadshyran med hänsyn till hyresprocenten

Med anledning av utredningens rekommendation om jämkning av mark­

nadshyran med hänsyn till hyresprocenten i vissa fall har från några re-

missinyndigheter förordats, att en viss högsta hyresprocent borde fastställas.

Sålunda har Svenska pastoratens riksförbund och Svenska prästförbundet

framhållit, att kostnaden för uppvärmd bostad borde fixeras till viss högsta

Kungl. Maj.ts proposition nr 116 år 1956

58

procent av lönen. Statskontoret utgår från att någon reducering av inark-

nadshyran icke skall ifrågakomma i andra fall än då hyresprocenten över­

stiger 20. Å andra sidan betonar bostadsstyrelsen, att reducering av hyran

med hänsyn till hyresprocenten alltid måste grundas på individuell bedöm­

ning och att några i detalj utformade regler härför ej synes kunna upp­

ställas.

Svenska stadsförbundet anför, att förbundet, även om en jämkning med

hänsyn till hyresprocenten i många fall måste framstå som i hög grad önsk­

värd ur rent sociala synpunkter, dock vill ifrågasätta om det kan vara rik­

tigt att beakta en dylik omständighet i förevarande sammanhang. Principen

är dock att tjänstebostadshyran skall fastställas med hänsyn till bostadens

marknadsvärde och så länge en motsvarande förmån icke kan tillkomma en

hyresgäst på den allmänna hyresmarknaden, synes det icke befogat att införa

en dylik reduceringsgrund i fråga om tjänstebostadshyrorna.

Ersättning för centraluppvärmning, bränsle och belysning

Järnvägsstyrelsen har i princip intet att erinra mot utredningens förslag

att de bränsleklausuler, som finns i den allmänna hyresmarknaden, skall

tillämpas även för de statliga verkens bostäder. Vid statens järnvägar är

grundhyran för närvarande helt skild från värme- och varmvattenersättning­

arna. Detta system anses böra behållas, varvid dock bränsleersättningen upp­

delas i dels en fast del motsvarande normalbränslekostnaden, som baserar

sig på förkrigstidens förbrukning och kostnader, dels en rörlig del motsva­

rande det tillägg för olika bränslesorter, som uttages på den allmänna hyres­

marknaden.

Mot förslaget om maximering av bränslekostnaderna till vissa lägenhets-

ytor har invändningar rests från olika håll. Statens lönenämnd anför i detta

sammanhang följande.

Enligt utredningens mening skall hyra icke utgå för utrymmen, som allt­

för mycket överskjuta vad som med beaktande av bostadens standard i öv­

rigt kan betraktas såsom normalt för tjänstemän i det givna löneläget. Ut­

redningens förslag om maximering av uppvärmningskostnaderna innebär

emellertid, att uppvärmningen av »överloppsutrymmen», vilka icke kunna

avstängas, skall i den mån den totala lägenhetsytan icke överstiger vissa

värden bekostas av tjänstebostadsinnehavaren. Lönenämnden vill ifrågasätta

lämpligheten av en dylik anordning. Såvitt lönenämnden kan finna är det

en naturligare lösning att hänsyn vid hyressättningen tages till överlopps-

utrymmena och att bostadsinnehavaren bestrider värmekostnaden för sam­

ma utrymme, som han i enlighet härmed får betala hyra för. Från denna ut­

gångspunkt blir en yttabell, såsom den av utredningen i betänkandet före­

slagna, icke erforderlig.

Marinförvaltningen och SR anser sig ej heller kunna tillstyrka den före-

slagna metoden för maximeringen, utan förordar att »uppvärmningsytan»

skall vara densamma som »hyresytan».

Svenska pastoratens riksförbund framhåller, att de nuvarande föreskrif­

terna i fråga om bränsleersättning för prästerliga tjänstebostäder vållat stora

svårigheter i praktiken. Styrelsen hälsar därför med tillfredsställelse de nu

Kungi. Maj:ts proposition nr 116 år 1956

59

föreslagna, mera lättillämpade föreskrifterna. Styrelsen erinrar emellertid

om att ett stort antal prästgårdar av äldre årgång har större rumshöjd än

som är vanligt i modernare hus och därför är dyrare att värma i förhållande

till sin golvyta än andra bostäder. Viss reduktion av golvytan bör därför

företas, om rumshöjden överstiger den numera normala.

Domkapitlen och stiftsnämnderna i Linköping och Västerås samt domka­

pitlen i Skara och Strängnäs har däremot förordat ett bibehållande av nu­

varande system på här ifrågavarande område. Bl. a. har framhållits, att den

föreslagna ändringen med golvytan i stället för bostadsvolymen som beräk­

ningsgrund ur rättvisesynpunkt innebär en direkt nackdel. Nuvarande sys­

tem är att föredraga, om blott en enhetlig princip för bostadsvolymens be­

räknande klart och entydigt fastställes. I huvudsak samma synpunkter an-

föres av Svenska pråstförbundet.

Kungl. Maj.ts proposition nr 116 år 1956

Ersättning för trädgård och garage m. m.

Utredningens synpunkter beträffande begränsning av skyldigheten att

mottaga trädgård har i allmänhet icke föranlett erinran. Domkapitlet i Lund

framhåller emellertid, att del av prästgårdsområdet i vissa fall av lämplig-

hetsskäl ej kan tilläggas bostället, särskilt för sig utarrenderas eller försäljas.

Förutsättning för en överflyttning av omvårdnaden av del av prästgårdsom­

rådet å pastoratet är ändring av boställsordningen i hithörande avsnitt. I av­

vaktan på sådan lagstiftning bör vid hyressättningen av prästgård hänsyn

tagas till innehavarens skyldighet att bestrida kostnaderna för denna om­

vårdnad.

Förslaget att tjänstebostadsinnehavare icke skall vara skyldig mottaga ga­

rage har avstyrkts av flertalet domkapitel och stift snämnder. I -några fall har

erinrats om att utredningens förslag skulle i icke önskvärd riktning motverka

vad pastoratsindelningssakkunniga anfört om behovet av särskilda åtgärder

från det allmännas sida för att underlätta inköp av bil för tjänstebruk i det

prästerliga arbetet. Svenska pråstförbundet har understrukit, att i de fall

boställsnämnd finner skäligt att garage skall anordnas, detta skall hyresfritt

upplåtas åt tjänsteinnehavaren såsom nu sker.

I fråga om ersättning för uppvärmning av garage har statens bostads­

nämnd framhållit, att det icke bör vara uteslutet att i särskilda fall medge

ersättning för det merarbete, som tjänstebostadsinnehavare åsamkas för om­

besörjande av uppvärmning av garage, som han själv icke disponerar.

V. Det administrativa handhavandet av hyressättningen m. in.

1. Tjänstebostadsutredningen

För att erhålla tillfredsställande garantier för en »riktig» och enhetlig

hyressättning kan det, framhåller utredningen, mot bakgrunden av under

trettiofem år vunna erfarenheter icke vara till fyllest att enbart meddela en

60

allmän föreskrift om att hyran för en bostad skall bestämmas med hänsyn

till ortens pris för likvärdiga lägenheter. Utredningen erinrar vidare, afl

statens bostadsnämnd vid upprepade tillfällen sökt finna en lösning av pro­

blemet genom att föreslå utfärdande av detaljerade riktlinjer att tillämpas

vid sidan av avlöningsreglementenas mera allmänna föreskrifter. Härom an­

för utredningen ytterligare följande.

länder arbetets gång har utredningen för egen del kommit till insikt om

att det icke är möjligt att genom föreskrifter reglera alla på hyressättningen

inverkande omständigheter. Riktlinjer måste med nödvändighet utformas

sa, att -möjligheter öppnas att i det enskilda fallet göra sådana avvikelser,

s®m betingas av förhållandena. Den stora variationsrikedom, som föreligger

på föreyarande område, medför, som i annat sammanhang anförts, att hy­

ressättningen i sista hand blir en omdömesfråga. Utredningen har i det före­

gående lämnat anvisningar angående det lämpligaste förfaringssättet vid

bestämmandet av en bostads marknadsvärde. Utredningen har därjämte

redovisat, vilka särskilda överväganden vid hyressättningen, som kunna

befinnas erforderliga med hänsyn till tjänstebostadstvånget. Därvid har

utredningen i allmänhet icke kunnat komma fram till några preciserade

riktlinjer, utan de gjorda uttalandena ha mera fått karaktären av rekom­

mendationer. Att åstadkomma en närmare koncentration av dessa rekom­

mendationer synes icke möjligt, varför betänkandets synpunkter, i den form

dessa föreligga, måste tjäna såsom underlag för hyressättningen.

Hui skall då med utgångspunkt från det anförda den eftersträvade en­

hetliga hyressättningen ernås? Att låta de skilda myndigheterna var för sig

svara för hyressättningen i enlighet med nyssnämnda rekommendationer

torde med hänsyn till förekommande skälighetsbedömanden icke leda till

tillfredsställande resultat. Andra vägar måste därför prövas.

Vid olika tillfällen, bl. a. med anledning av 1951 års riksdags revisorers

uttalanden om tjänstebostadshyrorna, ha väckts förslag om att ett för hela

statsförvaltningen gemensamt rådgivningsorgan borde tillskapas. Företrä-

dare för en sådan uppfattning ha hävdat, att statens bostadsnämnd borde

tilldelas uppgiften att vara rådgivande vid hyressättningen. Enligt utred­

ningens mening kan en anordning med ett rådgivande organ överhuvud icke

vara tillfyllest för ändamålet att vinna enhetlighet i hyresbedömningen. En

dylik anordning måste också medföra dubbelarbete och därigenom icke

framsta sasom rationell. Tilläggas ma, att det icke kan vara lämpligt att

bostadsnämnden anförtros en rådgivande uppgift i här ifrågavarande hän­

seende. Denna uppgift skulle icke gå att förena med nämndens ställning

sasom dömande instans i hyrestvister mellan vederbörande myndighet och

tjänstebostadsinnehavaren. Det bör i detta sammanhang framhållas, att ut­

redningen icke ifrågasätter någon ändring av bostadsnämndens nuvarande

funktioner med avseende å hyressättningen.

Från de utgångspunkter, som sålunda anförts, återstår enligt utredning­

ens mening icke annat alternativ än att överväga den åtgärden att hyres­

sättningen för samtliga tjänstebostäder eller vissa av dem sammanhålles

hos en myndighet. Enligt utredningens mening synes endast härigenom —

med den skälighetsprövning i olika avseenden, som enligt utredningen är

nödvändig vid en individuell hyressättning av tjänstebostäder — garan­

tier skapas för en likformig bedömning av hyresfrågorna. Anordningen med

en enda hyressättande myndighet skulle innebära, att de olika bostadsför-

Kungl. Maj. ts proposition nr 116 år 1956

Kungl. Maj:ts proposition nr 116 år 1956

61

valtande verken skulle fråntagas bestämmanderätten över hyressättningen.

Verken skulle dock självfallet även i fortsättningen stå såsom hyresvärd i

fråga om förvaltning och underhåll av bostäderna.

Utredningen ingår därefter på frågan om viss del av bostadsbeståndet

möjligen bör undantagas från den ifrågasatta centraliseringen och fram­

håller härom följande.

Att avhända de af färsdrivande verken bestämmanderätten över tjänstebo-

stadshyrorna kunde ur vissa synpunkter måhända vara mindre lämpligt.

De undersökningar, som vid olika tillfällen gjorts beträffande hyresläget

i de nämnda verkens tjänstebostäder, ha också visat att hyrorna vid dessa

verk i stort sett legat närmare hyresmarknadens priser än hyrorna vid

övriga verk. Detta omdöme gäller enligt utredningens erfarenheter även i

dagens läge. Därmed är emellertid icke sagt, att förhållandena på ifråga­

varande område generellt sett äro tillfredsställande inom alla affärsverk.

Att lämna de affärsdrivande verken, vilka förfoga över en betydande del

av det statliga bostadsbeståndet, utanför en centralisering på förevarande

område skulle motverka det avsedda syftet att åstadkomma en enhetlig

hyresvärdering. Erfarenheten från de senaste årens hyresjusteringsarbete

visar, att den omständigheten att olika verk tillämpat skilda principer för

hyresbedömningen skapat friktioner. Detta har naturligen varit särskilt

framträdande å orter, där tjänstebostäder tillhörande olika myndigheter

äro belägna. Från personalhåll anställda jämförelser med förhållandena

inom olika förvaltningsområden ha också medfört svårigheter att vidtaga

berättigade hyresjusteringar. Dessutom tillkommer den synpunkten, att

det, såvitt utredningen kan finna, torde vara till fördel för de olika verken

att annat än verket, vilket tillika är tjänstebostadsinnehavarens arbets­

givare, är part i hyresförhållandet i vad avser hyrans bestämmande. Det

bör tilläggas, att det överhuvud taget från de utgångspunkter, som böra

vara vägledande för hyressättningen, är mindre lämpligt att arbetsgivaren

är part i ett hyresförhållande, därför att hyressättningen vid sådant för­

hållande lätt påverkas av för densamma i och för sig främmande faktorer,

såsom t. ex. rekryteringsskäl.

Efter övervägande av olika på frågan inverkande omständigheter har ut­

redningen kommit till den uppfattningen att ett organ bör vara bestäm­

mande i fråga om samtliga tjänstebostadshyror. Detta innebär, att regle­

ringen bör omfatta, icke blott av statsverket tillhandahållna tjänstebostä­

der, utan över huvud tjänstebostäder, som upplåtes till befattningshavare

i statlig eller annan verksamhet, för vilka gäller av Kungl. Maj :t utfärdade

avlöningsreglementen.

Utredningen diskuterar vilka arbetsuppgifter som bör ankomma på det

centrala hyressättande organet och framhåller i detta sammanhang, att

de grunder för hyressättningen, som utredningen förordat, nödvändiggör

cn omprövning av tjänstebostadshyrorna. Del hyressättande organet skulle

i första hand ha att verkställa en sådan översyn. Sedan denna avslutats,

skulle det ankomma på centralmyndigheten att fastställa hyror i nybyggda

och fullständigt ombyggda tjänstebostäder och att kontinuerligt övervaka

hyresläget så att sådana justeringar, som påkallas av förändrade förhål­

landen på den allmänna hyresmarknaden, vidtages. Sådan omprövning av

hyrorna, som kan föranledas av vidtagna mindre standardförbättringar i

62

Kungi. Maj.ts proposition nr 116 år 1956

lägenheterna, borde däremot kunna överlåtas på de bostadsförvaltande

myndigheterna. Även i andra fall borde det enligt utredningens mening

vara möjligt att genomföra en viss decentralisering av hyressättningen i

enlighet med av den centrala myndigheten givna direktiv.

Utredningen har vidare övervägt om avsedda hyressättande uppgifter bör

anförtros ett särskilt för ändamålet tillskapat organ eller om uppgifterna

kan knytas till någon redan befintlig myndighet. Utredningen har stannat

för att förorda, att hyressättningen anförtros en bestående central myndig­

het, till vilken lokala enheter är knutna och föreslår, att hyressättningen

ålägges bostadsstyrelsen. Såsom motiv härför anför utredningen bl. a., att

denna myndighet och dess lokala organ, länsbostadsnämnderna, äger in­

gående sakkunskap i sådana frågor, som sammanhänger med hyressätt­

ningen. Bostadsstyrelsens och länsbostadsnämndernas erfarenheter vad be­

träffar den egentliga hyresbedömningen synes visserligen främst hänföras

till nybyggda och moderniserade bostäder, men allteftersom det äldre be­

ståndet av tjänstebostäder moderniseras, kommer dessa erfarenheter att

kunna utnyttjas i allt högre grad. Under alla förhållanden måste hyres-

värderingen av nybyggda eller moderniserade bostäder ske under intimt

samarbete med berörda myndigheter. Utredningen tillägger, att bostads­

styrelsen och länsbostadsnämnderna ej förvaltar egna personalbostäder,

något som är ägnat att markera dessa myndigheters opartiska ställning i

förevarande verksamhet.

Utredningen förutsätter vidare, att tvister om ersättning för tjänstebostad

även i fortsättningen skall avgöras av en bostadsnämnd, bestående av re­

presentanter för förvaltnings- och personalintressena. Utredningens förslag

medför dock den ändringen i förhållande till gällande ordning, att bostads­

nämnden skall ha att ta befattning jämväl med de prästerliga tjänstebostä-

derna. Utredningen föreslår i detta sammanhang, att nämndens benämning

— för undvikande av missförstånd om dess funktioner — ändras till statens

tjänstebostadsnämnd.

Utredningen bär berört även frågan om hyressättningen för andra per­

sonalbostäder än sådana, som upplåtes med bostadstvång. Som tidigare

nämnts har utredningen förutsatt att under nuvarande förhållanden på bo­

stadsmarknaden ifrågavarande personalbostäder på hyresreglerade orter blir

underkastade hyresregleringslagen.

Enligt utredningens mening är det — särskilt med hänsyn till den be­

gränsning av antalet tjänstebostäder, som förordats — angeläget att garan­

tier skapas för att icke andra personalbostäder upplåtes till befattningsha­

vare mot förmånligare hyresvillkor än dem som befattningshavare, vilka

tvångsvis anvisas bostäder, måste underkasta sig. Härigenom skulle en för­

stucken löneförhöjning kunna beredas vissa tjänstemän, vilket skulle även­

tyra enhetligheten i avlöningshänseende. Detta gäller naturligen såväl av

statsverket tillhandahållna sådana bostäder som bostäder, vilka upplåtes

av kommun eller annan till tjänstemän, å vilka statliga avlöningsreglemen-

Kungl. Maj:ts proposition nr 116 år 1956

63

ten är tillämpliga. För att ernå en »riktig» hyressättning av sådana bostäder

skulle det enligt utredningens mening vara önskvärt, att vissa riktlinjer

uppdrogs samt att hyressättningen liksom för tjänstebostäderna centrali­

serades. Vad beträffar av kommun eller annan upplåtna bostäder torde detta

emellertid icke vara genomförbart. Det torde sålunda ofta icke låta sig göra

att skilja på sådana bostäder, vilka av kommun anordnats för och företrä­

desvis upplåtes till vissa befattningshavare (d. v. s. personalbostäder i egent­

lig mening), och bostäder i kommun tillhörigt eller med kommunalt stöd

uppfört hus, vilka befattningshavarna såsom vanliga hyresgäster får för­

hyra. En sådan centralreglering borde vidare innebära, att även hyror för

andra personalbostäder än sådana, som vid bifall till utredningens förslag

upphör att vara tjänstebostäder, skulle omfattas av regleringen, exempelvis

bostäder som av kommun anordnats för på viss ort stationerade polismän.

Med hänsyn härtill och då det enligt utredningens mening skulle föra för

långt att från statens sida verkställa särskild kontroll över hyressättningen

av bostäder, som icke tillhandahålles av statsverket, har utredningen ansett,

att i det följande föreslagen reglering bör begränsas att gälla endast hyres­

sättningen för av staten tillhandahållna bostäder, i det föregående beteck­

nade uthyrningsbostäder. Utredningen förutsätter emellertid, att hyrorna

även i övrigt sättes så att de icke får karaktär av löneförmån. Enligt utred­

ningens mening kan måhända övervägas, att i förekommande fall såsom

villkor för statsbidrag till lönekostnader meddela föreskrift av denna inne­

börd. Att övervaka efterlevnaden av en sådan föreskrift torde dock vara

svårt.

I fråga om hyressättningen för de statliga uthyrningsbostäderna skulle

det enligt utredningens mening vara bäst om även hyressättningen för dessa

kunde anförtros bostadsstyrelsen. Då bostadsstyrelsen och länsbostadsnämn­

derna i nuläget i viss utsträckning utnyttjas såsom remissmyndigheter av

hyresregleringsmyndigheterna, kan emellertid ifrågasättas lämpligheten av

att de förstnämnda myndigheterna uppträder såsom part inför hyresnämnd

eller hyresråd. Utredningen föreslår därför, att bostadsstyrelsens befattning

med uthyrningsbostäderna inskränkes till avgivande av hyresförslag, som

sedan överlämnas till den bostadsförvaltande myndigheten och av denna

i förekommande fall lägges till grund för ett förfarande inför hyresregle­

ringsmyndigheterna. Den därefter fastställda hyran bör delges bostadssty­

relsen med angivande av om avsteg gjorts från förslaget och om möjligt

skälen härtill. År fråga om bostad på icke hyresreglerad ort bör bostadssty­

relsens förslag läggas till grund för myndighetens förhandlingar med hyres­

gästerna. Även i sistnämnda fall föreslås delgivningsskyldighct med angi­

vande av skälen till eventuella avsteg från de avgivna förslagen. Enligt

utredningens mening skall den bostadsförvaltande myndigheten icke ingå

i någon prövning av riktigheten av den hyra, som föreslagits av bostads­

styrelsen, utan endast ha att förhandla med hyresgästen eller föra talan

inför hyresregleringsmyndighet på grundval av detta förslag. En realprov-

ning av bostadsstyrelsens förslag hos de olika myndigheterna skulle nöd­

vändiggöra en icke önskvärd dubbelorganisation.

64

Kungl. Maj. ts proposition nr 116 år 1956

Utredningen förutsätter, att frågan huruvida hyressättningen av uthyr-

ningsbostäder bör ske i här föreslagen ordning, även sedan hyresregle­

ringen upphört, upptages till omprövning. En omprövning bör även över­

vägas, om erfarenheterna visar, att de bostadsförvaltande myndigheterna i

större utsträckning utan tillräckliga skäl frångår bostadsstyrelsens hyres-

förslag.

För åstadkommande av jämnhet i hyressättningen ävensom av praktiska

skäl, främst med hänsyn till att bostäderna i regel icke uteslutande är

förbehållna tjänstemän, anser utredningen, att hyran för statens uthvr-

ningsbostäder bör bestämmas enligt de föreslagna riktlinjerna jämväl i fall,

då bostäderna upplåtes till pensionärer, kollektivavtalsanställda arbetare

eller till privatpersoner.

Vad beträffar förslagets genomförande, personalbehov och kostnader in. m.

framhåller utredningen bl. a. följande.

Utredningens förslag nödvändiggör en omreglering beträffande hyrorna

för tjänste- och uthyrningsbostäder — ävensom av hyrorna i av kommun

eller annan till tjänstemän upplåtna personalbostäder, vilka vid bifall till

förslaget upphöra att vara tjänstebostäder. Utredningen är medveten om

att en bostadsvärdering, som går ut på att bestämma marknadsvärdet för

varje enskild bostad, i många fall kan bli tidsödande. Mycket arbete kräver

icke minst förfarandet med värdering genom hyresnämndsledamöters för­

sorg, i den mån detta kommer till användning, samt, i vad avser uthyrnings­

bostäder på hyresreglerade orter, förfarandet inför hyresregleringsmyndig-

heterna. Besiktningar av lägenheterna torde också i tämligen stor utsträck­

ning bli erforderliga. Utredningen anser, att omprövningen av hyrorna lämp­

ligen bör genomföras ortsvis, så att, i fall då på viss ort finnas bostäder till­

höriga olika verk och myndigheter, ortens hela bestånd av bostäder blir ge­

nomgånget i ett sammanhang.

Hur snabbt arbetet med den första hyressättningen av tjänste- och uthyr­

ningsbostäder kan utföras blir naturligen beroende av omfattningen av den

personal, som kan insättas för arbetsuppgiftens lösande. Enligt utredningens

mening vore det lämpligast, om till bostadsstyrelsens förfogande för dessa

uppgifter ställdes visst årligt belopp att disponeras för avlöning av med upp­

gifterna sysselsatt personal, resekostnader, expenser och arvoden för anli­

tande av sakkunniga in. m. Arbetet bör sedan bedrivas i den takt, som me­

delstilldelningen medger. Det är naturligen önskvärt, att medel anvisas i så­

dan omfattning att arbetet kan genomföras inom icke alltför lång tid. För­

slagsvis synes det utredningen som om 250 000 kronor per budgetår vore en

lämpligt avvägd summa för detta engångsarbete.

Hyressättningsarbetet bör enligt utredningens mening ledas av en kvali­

ficerad tjänsteman, som med hänsyn till att arbetsuppgiften är fristående

från bostadsstyrelsens övriga arbetsuppgifter lämpligen bör sidoordnas byrå­

cheferna såsom chef för en särskild avdelning. Med hänsyn till ansvaret och

arbetsuppgifterna å befattningen synes en placering i den högre byrådirek-

törsgraden, 33, vara lämplig. Befattningen torde tills vidare böra inrättas så­

som extra. Även övrig för den första hyressättningen erforderlig särskild

personal bör av bostadsstyrelsen tills vidare anställas såsom extra. Om och i

vilken utsträckning denna personal bör placeras centralt i styrelsen eller

anknytas till länsbostadsnämnderna liksom frågan om den närmare fördel­

ningen av arbetsuppgifterna mellan styrelsen och nämnderna synes böra få

avgöras av bostadsstyrelsen.

Sedan engångsarbetet genomförts torde den för hyressättningsarbetet er­

forderliga personalen liksom medelstilldelningen kunna i hög grad begränsas.

Detta personalbehov samt kostnaderna i övrigt kunna icke nu beräknas.

Erfarenheterna under de första årens arbete torde härvid kunna tjäna till

ledning för denna frågas bedömande.

Hyressättningsarbetets centralisering måste på lång sikt leda till en

minskning av det arbete, som de olika myndigheterna hittills nedlagt på

dessa uppgifter. Uppgifterna äro emellertid fördelade mellan olika tjänster

på sådant sätt att några personalindragningar icke synas möjliga. Genom­

förandet av förslaget medför i stället, att andra uppgifter kunna anförtros

de tjänstemän, som avlyftas hyressättningsuppgifter. Under engångsarbetet

torde emellertid personal hos de olika bostadsförvaltande myndigheterna

komma att tas i anspråk i ungefär nuvarande omfattning.

Utredningen framhåller slutligen, att det icke varit möjligt att göra någon

prognos om de ökade hyresinkomster, som kan föranledas av förslagets ge­

nomförande. Till belysande av storleksordningen av den hyresverksamhet,

varom här är fråga, har utredningen erinrat, att hyresinkomsterna, ex­

klusive värme- och varmvattenersättning, vid statens järnvägar, försvaret

och sinnessjukhusen, vilka disponerar över ca 75 % av det statliga perso­

nalbostadsbeståndet, för budgetåret 1954/55 beräknats uppgå till samman­

lagt nära 11 miljoner kronor.

Kungl. Maj.ts proposition nr 116 år 1956

G5

2. Remissyttrandena

Utredningens förslag om en centralisering till bostadsstyrelsen av hyres-

sättningen för tjänstebostäder har föranlett livlig debatt.

Av de myndigheter, vilka har överblick över hela tjänstebostadsområdet,

har statens sakrevision och statens bostadsnämnd, ehuru med viss tvekan,

godtagit förslaget. Av de bostadsförvaltande myndigheterna har endast

byggnadsstyrelsen och direktionen för karolinska sjukhuset helt tillstyrkt

förslaget. Statstjänarkartellen har också lämnat förslaget utan erinran. T

vad avser de prästerliga tjänstebostäderna har förslaget biträtts av dom­

kapitlen och stiftsnämnderna i Karlstad och Luleå. I övrigt har flertalet

remissvar antingen innefattat avvikande mening i fråga om centralisering­

ens omfattning eller varit rent avstyrkande. I många yttranden har emel­

lertid framkommit förslag till andra lösningar av frågan om möjligheterna

att åstadkomma en mera enhetlig hyressättning än den av utredningen för­

ordade.

Statens bostadsnämnd anför i förevarande fråga följande.

Den lösning av denna betydelsefulla fråga, som utredningen kommit fram

till, giver enligt bostadsnämndens uppfattning det mest rättvisande resul­

tatet. Vid en individuell hyresvärdering enligt marknadsprincipen, där en

skälighetsprövning, såsom utredningen påvisat, i sista hand måste vara av­

görande, är det uppenbarligen icke möjligt att erhålla önskvärd enhetlighet

på annat sätt än att hyressättningen centraliseras. Det är emellertid natur­

ligt att skilda meningar kunna göra sig gällande beträffande hur långt

denna centralisering skall drivas. Erforderligheten av mera enhetliga be-

5 Bihang till riksdagens protokoll 1956. 1 samt. Nr 116

66

Kungl. Maj:ts proposition nr 116 år 1956

dömningar av hyressättningen inom den civila statsförvaltningen och inom

försvaret synes klart dokumenterad. Vad angår de affärsdrivande verken

kan frågan synas mera tveksam närmast från den synpunkten, att utveck­

lingen i andra avseenden synes tendera mot ökad frihet för dessa verk. Mot

bakgrunden av denna utvecklingstendens skulle det väl icke vara otänkbart,

att här göra eu gränsdragning, som överlämnade till de affärsdrivande ver­

ken att med beaktande av utredningens uttalanden och bostadsstyrelsens

praxis själva omhänderhava hyressättningen. Stora risker synas emellertid

föreligga, att den eftersträvade enhetligheten i så fall skulle kunna uppnås

endast i väsentligt mindre utsträckning än vid ett genomförande av utred­

ningens förslag i denna del, varigenom syftet med förslaget skulle kunna

förfelas. Bostadsnämnden har under sin verksamhet haft många erfaren­

heter av de mycket stora svårigheter, som föranletts av olika hyressättning

för likvärdiga bostäder tillhörande skilda verk å en och samma ort. Från

bostadsnämndens utgångspunkter är det därför angeläget, att även de af­

färsdrivande verken omfattas av centraliseringen. Detta gäller alldeles sär­

skilt den första hyressättningen på basis av utredningens förslag samt hy­

ressättningen av bostäder i nybyggda fastigheter och fastigheter, som un­

dergått en genomgripande modernisering. Om de skäl, som tala för en friare

ställning för de affärsdrivande verken, anses böra tillmätas betydelse i detta

sammanhang, kan en gränsdragning tänkas ske på sätt, som nyss angivits.

En sådan gränsdragning medför, att det skulle ankomma å här avsedda

verk att själva efter den första genomgången ombesörja sådana justeringar

i hyressättningen av tjänstebostäder, som föranledas av ändrade förhållan­

den på den allmänna hyresmarknaden (t. ex. generella hyreshöjningar)

ävensom justeringar, påkallade av vidtagna standardförbättringar i bostä­

derna. Självfallet förutsättes, att bostadsstyrelsens praxis härvid kommer

att beaktas. Bostadsnämnden anser sig dock böra framhålla, att en lösning

efter nyss angivna riktlinjer sannolikt icke kan förväntas medföra samma

enhetlighet i utvecklingen, soan vid en konsekvent genomförd centralisering

till bostadsstyrelsen. Även under förutsättning av ett smidigt samarbete

mellan respektive affärsverk och bostadsstyrelsen torde det likväl ligga i

sakens natur, att den största möjliga följsamheten till de växlingar i hyres­

nivån på olika orter, som kunna förutses vid en fri hyresmarknad, bäst

uppnås vid en fullt genomförd koncentration av hithörande frågor.

Enligt statens sakrevisions mening innebär det bl. a. omgång och öka­

de kostnader att inkoppla en tredje part i hyresförhållandet mellan myn­

digheten och den anställde. Någon form av samverkan eller samorgani-

sation myndigheterna emellan synes dock i varje fall vara ofrånkomlig.

Det kan emellertid befaras, att det erforderliga samarbetet mellan myndig­

heterna på detta område skulle bli svårt att praktiskt genomföra. Sakrevi­

sionen anser därför övervägande skäl tala för en centralisering på före­

slaget sätt av hyressättningsarbetet. Sakrevisionen ifrågasätter, om icke

besvärsrätt hos tjänstebostadsnämnden skall tillkomma såväl tjänsteman­

nen som den bostadsförvaltande myndigheten.

Sistnämnda synpunkt framföres även av statskontoret, som vidare fram­

håller, att det synes uppenbart att förslagets genomförande skulle medföra

de säkraste garantierna för en likformig bedömning av hyresfrågorna. Enligt

ämbetsverkets mening kan det emellertid ifrågasättas, om den föreslagna

anordningen kommer att medföra sådana fördelar, att de betydande kost­

Kungl. Maj. ts proposition nr 116 år 1956

67

nader, som bostadsstyrelsens medverkan beräknas medföra, kan anses mo­

tiverade. Statskontoret finner det därför förtjänt att övervägas, huruvida

icke den eftersträvade enhetligheten i hyressättningen skulle — med bibe­

hållande av myndigheternas bestämmanderätt — ernås, därest tillfälle be­

reddes de med hyresfrågor sysselsatta befattningshavarna att under sak­

kunnig ledning gemensamt överlägga i dylika frågor.

Riksräkenskapsverket anser att tillräckliga skäl icke föreligger att av­

hända de af färsdrivande verken bestämmanderätten över tjänstebostads-

hyrorna.

Statens lönenämnd ifrågasätter om det icke för vinnande av tillräcklig

enhetlighet i hyressättningen olika förvaltningsområden emellan skulle vara

till fyllest att till bostadsstyrelsen knyta en tjänsteman med rådgivande

funktioner. En samordning av hyresbedönmingen kunde då ske på så sätt

att representanter för de bostadsförvaltande verken höll överläggningar un­

der ledning av denne tjänsteman. Därjämte borde så till vida övervägas en

koncentration av bestämmanderätten i fråga om hyressättningen, att vissa

myndigheter, vilka disponerar över ett mera betydande antal bostäder och

vilka på grund härav förfogar över erforderlig expertis i hyresfrågor, an­

förtros hyressättningen inom förvaltningsomåden, där blott ett fåtal bostä­

der finnes.

Bostadsstyrelsen har ingående behandlat utredningens förslag i här ifrå­

gavarande del. Styrelsen instämmer till en början med utredningens moti­

vering för att en central myndighet bör ha ett starkt inflytande på hyres­

sättningen för såväl tjänstebostäder som uthyrningsbostäder. Styrelsen har

likaså i princip inga invändningar mot att själv vara denna centrala myn­

dighet. Bostadsstyrelsen framhåller emellertid, att utredningens förslag

beträffande principerna för hyressättningen av tjänstebostäder innefattar

flera moment av skälighetsprövning och hänsynstagande till individuella

förhållanden. Detta gäller exempelvis reducering av hyran, om lägenheten

är för stor i förhållande till innehavarens lönegradsplacering, och reduce­

ring av hyran med hänsyn till hyresprocentens höjd. Enligt styrelsens be­

stämda uppfattning bör bostadsstyrelsens hyressättning endast avse bosta­

den som sådan, vilket överensstämmer med den princip för hyressättningen,

som tillämpas för de statsbelånade husen. Prövningen av de nämnda frågor­

na bör däremot icke ankomma på den centrala hyressättande myndigheten

utan på de förvaltande myndigheterna. För att icke enhetligheten i hyres­

sättningen skall äventyras, måste dock vissa allmänna direktiv gälla för de

förvaltande myndigheterna. Direktiven synes i vissa fall kunna fastställas

av bostadsstyrelsen och i andra fall av statens tjänstebostadsnämnd.

Vidare ifrågasätter bostadsstyrelsen, om ett beslut av bostadsstyrelsen bör

kunna överklagas hos ett organ som tjänstebostadsnämnden. Med hänsyn

härtill och till de övriga uppgifter, som enligt styrelsens förslag skall an­

komma på de förvaltande myndigheterna, synes det rimligare att de förval­

tande myndigheterna själva får fastställa hyrorna för tjänstebostäder på

grundval av ett förslag från bostadsstyrelsen, d. v. s. ett förfarande som mot­

68

Kungl. Maj. ts proposition nr 116 år 1956

svarar vad utredningen föreslagit beträffande hyressättningen av uthyr-

ningsbostäderna. I båda fallen bör emellertid gälla, att de förvaltande myn­

digheterna icke utan medgivande från bostadsstyrelsen får fastställa resp.

träffa avtal om högre hyra än den av styrelsen föreslagna. Bostadsstyrelsen

förutsätter vidare i likhet med utredningen, att de bostadsförvaltande myn­

digheterna skall vara skyldiga att delge bostadsstyrelsen om avsteg göres

från styrelsens förslag. Enligt styrelsens mening bör emellertid delgivningen

endast ha karaktären av anmälan, varigenom styrelsen får en totalbild av de

fastställda resp. avtalade hyrorna och ett underlag för generella ändringar

av värderingsnormer och till de förvaltande myndigheterna lämnade allmän­

na direktiv. Styrelsen framhåller vidare bl. a., att om en myndighet frånliän-

der sig en inkomst genom att icke följa styrelsens hyresförslag, kommer den

att få svara härför inför sina egna revisorer eller något revisionsorgan (sak­

revisionen eller riksräkenskapsverket).

Vad därefter angår de bostadsförvaltande myndigheternas yttranden må

först nämnas, att järnvägsstyrelsen liksom också telestyrelsen och vatten­

fallsstyrelsen bestämt motsatt sig utredningens förslag.

Järnvägsstyrelsen framhåller bl. a. följande.

Av statsverket tillhöriga tjänstebostäder torde vid ett genomförande av

utredningens förslag ca 60 % komma att lokaliseras till statens järnvägar.

För statens järnvägar som affärsverk är det av synnerligen stort intresse att

på sätt hittills skett själv få handha fastighetsförvaltningen i dess helhet, så­

lunda även hyressättningsfrågorna. Av utredningen framlagt material be­

styrker, att statens järnvägar på ett fullt tillfredsställande sätt hittills hand­

haft hyressättningen. Statens järnvägar har under senare år jämväl kommit

att beträffande hyressättningen bli vägledande för andra statsverk. Styrelsen

hävdar med bestämdhet, att statens järnvägar även i fortsättningen bör äga

rätt handha hyressättningen för verkets bostäder, och avstyrker således ut­

redningens förslag om att hyressättningen för statens järnvägars del cen­

traliseras till bostadsstyrelsen.

Enligt vattenfallsstyrelsens mening skulle man med noggrant utarbetade

värderingsregler kunna säkerställa en likvärdig hyresbedömning utförd av

de olika verken.

Domänstyrelsen förordar, att en normalisering av hyressättningen för be­

rörda bostäder i stället åstadkommes därigenom, att ett enhetligt system för

hyresberäkning inom statsförvaltningen utarbetas och ställes till myndighe­

ternas förfogande. Därest i anslutning härtill bostadsstyrelsen förordnas att

vara samordnande och rådgivande organ i hithörande frågor, synes fullgoda

garantier för en enhetlig tjänstebostadspolitik kunna erhållas utan att sagda

styrelse i mera betydande utsträckning betungas med de organisatoriska och

personella problem, vilka oundvikligen uppstår vid en centralisering av ifrå­

gavarande ärendens handläggning. För övrigt torde en centralisering utan

tvekan komma att medföra avsevärda merarbeten inom de berörda myndig­

heterna.

Försvarets fabriksstyrelse kan icke biträda förslaget och försvarets civil­

förvaltning avstyrker för försvarets del, att hyressättningsärendena handläg-

69

ges på annat sätt än för närvarande, d. v. s. av fortifikationsförvaltningen.

Fortifikationsförvaltningen har i sitt yttrande icke ingått på utredningens

förslag i denna del.

Medicinalstyrelsen anser, att för åstadkommande av ökad enhetlighet inom

statsförvaltningen i dess helhet torde antingen mera preciserade bestämmel­

ser meddelas angående hyrornas fastställande än de nu gällande eller ock

ett för hela statsförvaltningen gemensamt rådgivningsorgan tillskapas.

Socialstyrelsen finner den av utredningen föreslagna ordningen icke vara

ändamålsenlig. Styrelsen föreslår ett förfarande, som överensstämmer med

vad bostadsstyrelsen förordat, nämligen att marknadshyran bestämmes av

det centrala bostadsorganet, medan den slutliga hyran fastställes av veder­

börande centrala verk i samråd med nämnda organ.

Flera andra myndigheter, som avstyrker förslaget, förordar i stället att bo­

stadsstyrelsen och länsbostadsnämnderna skall fungera såsom rådgivande

organ. Till de myndigheter, vilka framför en sådan mening, hör bl. a. gene­

raltullstyrelsen och lantbruksstyrelsen.

Av personalorganisationerna har som nämnts Statstjänarkartellen till­

styrkt förslaget.

TCO kan icke dela utredningens uppfattning, att hyressättningen av sta­

tens tjänstebostäder skall centraliseras till bostadsstyrelsen. Det är i stället

TCO:s uppfattning, att erforderliga bestämmelser efter förhandlingar mel­

lan civildepartementet, LO och TCO skall fastställas av Kungl. Maj :t. Till-

lämpningen bör sedan anförtros de enskilda verken — varvid det givetvis

förutsättes, att förhandlingar kommer till stånd med vederbörande tjänste­

mannaförbund.

SR framhåller, att den individuella metoden och rättvisekraven knappast

låter sig förena utan någon form av central bedömning. SR befarar dock, att

det av utredningen föreslagna hyressättande organet kan komma att utveck­

las till ett nytt ämbetsverk med ytterligare byråkratisering, fördröjning av

ärendenas avgörande och ökade kostnader som följd. Enligt förbundets me­

ning skall den enhetliga bedömningen främst avse »nollställning» av grun­

derna för hyressättningen inom olika områden av statsförvaltningen genom

att tjänstebostadshyrorna i ett sammanhang fastställes av ett organ. Detta

organ bör sammansättas av representanter för de grenar av statsförvaltning­

en, som disponerar de ojämförligt flesta tjänstebostäderna, nämligen statens

järnvägar, försvaret och sinnessjukhusen samt en representant ur bostads­

styrelsen såsom ordförande.

SACO har icke närmare berört frågan om centraliseringen av hyressätt­

ningen för tjänstebostäder men förutsatt, att statens tjänstebostadsnämnd

får eu sammansättning så att organisationen blir representerad.

Förslaget att hyressättningen för prästernas tjänstebostäder skall centrali­

seras avstyrkes av Svenska pastoratens riksförbund, som anser det vara

lämpligare att beslutanderätten anförtros en ortsmyndighet, t. ex. domka­

pitel. stiftsnämnd eller boställsnämnd. Särskilt boställsnämndcn torde ge­

Kungl. Maj.ts proposition nr 116 år 1956

70

nom sin verksamhet vara synnerligen väl skickad för uppgiften. I varje ären­

de bör yttranden före avgörandet inhämtas av pastoratskvrkorådet och bo-

stadsinnehavaren.

Domkapitlet och stiftsnämnden i Härnösand anför i huvudsak detsamma

som förbundet och tillägger att det knappast synes stå i överensstämmelse

med den kyrkliga förvaltningens författningsmässigt självständiga karaktär

att införa bostadsstyrelsen och tjänstebostadsnämnden såsom nya instanser

vid sidan av de nuvarande organen.

Övriga domkapitel och stiftsnämnder — med undantag för Karlstad och

Luleå —har likaså avstyrkt förslaget.

Enligt Svenska prästförbundet bör beslut i hyresfrågor fattas av stifts-

nämnden, som skall ha att infordra förslag av boställsnämnden.

Utredningens synpunkter i fråga om hyressättningen av sådana icke-tjänst-

tebostäder, som av annan än statlig myndighet upplåtes till befattningshava­

re, å vilka statliga avlöningsreglementen är tillämpliga, har föranlett stats­

kontoret att understryka, att såsom villkor för i förekommande fall utgå­

ende statsbidrag till lönekostnader bör gälla, att hyrorna icke så bestämmes,

att de får karaktär av löneförmån.

Skolöverstyrelsen anser det föga verklighetsbetonat att beträffande folk­

skolans lärarbostäder lämna frågan om det administrativa förfarandet för

sättande av en riktig hyra öppen och att ej heller ge någon metod eller

föreskrift om hur hyra skall beräknas. Resultatet kunde bli hyresuppgörelser

av varierande slag mellan skoldistriktet-arbetsgivaren och lärarendivresgäs-

ten. För att kunna skydda sig mot hyror med karaktär av löneförmån er­

fordras givetvis ett system av föreskrifter liknande det nuvarande, för så

vitt man ej vill nöja sig med skönsavgöranden av någon statlig myndighet,

exempelvis folkskolinspektören. Ej heller detta sistnämnda torde kunna

komma i fråga. Under alla förhållanden kan överstyrelsen icke förorda, att

hyran för folkskolans lärarbostäder bestämmes enligt utredningens rikt­

linjer.

Svenska stadsförbundet anför i huvudsak följande.

För kommunernas del har utredningen utgått ifrån att dessa skola klara

problemen med hyressättningen av lärarbostäderna på egen hand. Styrelsen,

som självfallet finner denna uppläggning fullt riktig ur rent principiella

synpunkter, ifrågasätter dock om icke de kommuner, som så önska, skola

ha möjligheter att inhämta bostadsstyrelsens mening, innan slutgiltig ställ­

ning tages i en hyressättningsfråga.

Med anledning av det föreslagna förfarandet för hyressättning av stats­

verkets uthvrningsbostäder har bostadsstyrelsen framhållit, att stora för­

delar skulle vinnas om hyresregleringen avvecklades för ifrågavarande bo­

städer. Styrelsen anför härom sammanfattningsvis följande.

En ny utgångspunkt för en bedömning av det administrativa förfarandet

ger enligt styrelsens uppfattning de av hyresregleringskommittén framlagda

förslagen om hyresregleringens avveckling (SOU 1955:35). Kommittén har

ansett att förutsättningar nu föreligger för en viss avveckling av hyresregle­

Kungl. Maj.ts proposition nr 116 år 1956

71

ringen och framlägger förslag om »regional» och »kategorimässig» avveck­

ling. På anförda skäl har kommittén emellertid ej funnit anledning föreslå

någon avveckling beträffande bl. a. de av staten förvaltade husen. Bostads-

styrelsen däremot anser, att en sådan avveckling bör vara möjlig. Möjligen

kan ifrågasättas att bevara uppsägningsskydd för avflyttning.

Om statens bostäder undantages från hyresregleringen, kan hyressätt-

ningen för uthyrningsbostäderna administreras på samma sätt oberoende av

om bostaden är belägen på hyresreglerad ort eller icke. Enligt utredningens

mening skulle det ankomma på de förvaltande myndigheterna att föra talan

inför hyresnämnd och hyresråd. Styrelsen är emellertid övertygad om att

dessa myndigheter i stor utsträckning kommer att vilja anlita styrelsen för

biträde vid hyresnämndens handläggning av hyresärenden ävensom med av­

fattande av inlagor när besvär anföres inför hyresrådet. Denna medverkan

skulle emellertid kräva en avsevärd personaluppsättning hos styrelsen.

Generalpoststyrelsen — inom vilkens förvaltningsområde upplåtelse av bo­

städer mot bostadstvång icke förekommer — anser att någon närmare över­

syn av hyressättningen för postverkets uthyrningslägenheter genom särskilt

organ icke är påkallad och avstyrker därför utredningens förslag. Även järn­

vägsstyrelsen, telestyrelsen och vattenfallsstyrelsen avstyrker förslaget.

Statens avtalsnämnd framhåller i detta sammanhang, att i bostadsstyrel-

sens blivande åligganden även bör ingå skyldighet att på hemställan av stat­

ligt verk och institution uttala vilken hyra som bör gälla för enligt kollek­

tivavtal eller personligt anställningsavtal anställd personal samt i övrigt

lämna sådana upplysningar, som erfordras för en tillämpning av i betän­

kandet angivna riktlinjer.

Statstjänarkartellen ansluter sig till utredningens förslag. Kartellen fram­

ställer i detta sammanhang förslag om en utvidgning av tjänstebostadsnämn-

dens uppgifter till att omfatta även avgörandet av tvister rörande hyressätt­

ningen av uthyrningsbostäder på icke hyresreglerade orter. Statst jänarkar­

tellen anför såsom motiv härför i huvudsak följande.

Det framstår som en betydande olägenhet att beträffande bostäder utan

bostadstvång, som äro belägna å icke hyresreglerade orter, besväismöjlig­

heter saknas, eftersom statens bostadsnämnd endast blir besvärsinstans för

tjänstebostäder och hvresrådet icke kan avgöra ärenden som icke förut be­

slutats av hyresnämnd. Enligt utredningens mening skall vid uppgörandet av

hyresförslag å icke hyresreglerad ort expertis från närliggande hyresnämnd

anlitas. I det fall att expert för två likvärdiga bostäder, den ena belägen å

ort med och den andra belägen å ort utan hyresnämnd, föreslår samma hyra

för bostaden å orten utan hyresnämnd, som fastställts för bostaden å orten

med hyresnämnd, uppstår egendomliga konsekvenser. Om i sistnämnda fält

besvär anföres av hyresgästen och hyresrådet ändrar hyran, kan motsvarande

icke ske för den andre hyresgästen, därest utredningens förslag genom­

föres.

Vad slutligen angår utredningens förslag i fråga om personalbehov och

kostnader in. in. för bostadsstyrelsens liandhavande av hyressättningen för

tjänste- och uthyrningsbostäder må nämnas att statens bostadsnämnd fram­

hållit angelägenheten av att den kvalificerade tjänsteman, som har att leda

hyressättningsarbetet, erhåller eu från bostadsstyrelsens övriga arbetsupp­

Kungl. Maj.ts proposition nr 116 år 1956

72

gifter fiistaende ställning. Ett inordnande under någon av styrelsens byråer

av här avsedd tjänst synes komplicera ärendenas handläggning och motverka

möjligheterna till smidighet och snabbhet.

Bostadsstyrelsen har för sin del pekat på att, då det bostadsbestånd, var­

om fråga är, omfattar drygt 30 000 lägenheter, bostadsstyrelsens arbete här­

med synes bli mycket omfattande och tidskrävande. Detta gäller icke blott

engångsarbetet utan även det fortlöpande arbetet, icke minst med tanke

på det akuta behovet av ombyggnad och upprustning av det statliga bo­

stadsbeståndet. Då bostadsstyrelsens och länsbostadsnämndernas personal

redan nu är mycket knapp för de ordinarie uppgifterna, måste styrelsen be­

stämt kräva, att den bostadspolitiska organisationen får en förstärkning med

all den personal som erfordas för de eventuellt nytillkommande arbetsupp­

gifterna. Utredningens förslag- att ett visst belopp per budgetår ställes till

bostadsstyrelsens förfogande för täckning av alla de med nämnda arbets-

uPP§ifter förenade kostnaderna är därför välmotiverat. Styrelsen har icke

något att erinra mot det av utredningen föreslagna beloppet för det första

budgetåret. Det torde dock vara i hög grad sannolikt att behovet av medel

för det andra budgetåret blir större. Därefter bör de vunna erfarenheterna

kunna ge ledning för bedömning av medelsbehovet. Vidare anför styrelsen

bl. a. följande.

Under den första tiden synes den erforderliga personalen böra knytas

direkt till bostadsstyrelsen. Intill dess större erfarenhet vunnits och så länge

länsbostadsnämndernas personal icke är tillräcklig för nuvarande arbetsupp­

gifter, måste den centrala myndigheten även handha de arbetsuppgifter som

är avsedda att sedan handläggas lokalt. Utredningens förslag att omprövning­

en av hyrorna bör ske ortsvis synes välgrundat, då kostnaderna för persona­

lens resor härigenom kan nedbringas.

Med hänsyn till ärendenas natur bör hyressättningsarbetet inom bostads­

styrelsen handhas av en i förhållande till styrelsens nuvarande arbetsupp­

gifter fristående arbetsgrupp. Personalen skall enligt utredningens förslag

extraanställas, och som chef för gruppen föreslås en byrådirektör i lönegrad

33. Styrelsen vill ifrågasätta, om det är lämpligt att beträffande chefsbefatt­

ningen binda sig för viss anställningsform och lönegrad. Det är i hög grad

angeläget att få en kvalificerad person på denna befattning. Till en början

bör man därför enligt styrelsens mening ha en arvodesbefattning, för vilken

lön och sociala förmåner beslutas av Kungl. Maj :t.

Kungl. Maj:ts proposition nr 116 år 1956

Departementschefen

En föreskrift att tjänsteman skall erlägga ersättning för till honom anvi­

sad tjänstebostad och att denna ersättning skall bestämmas med hänsyn till

det hyrespris, som å orten i allmänhet gäller för liknande lägenhet, infördes

första gången vid fastställande av det avlöningsreglemenle för kommuni-

kationsverken, som enligt statsmakternas beslut trädde i kraft den 1 juli

15>20. Bestämmelsen tillkom i samband med borttagandet av den förmån av

Jri bostad, som förut tillkommit vissa grupper av befattningshavare och som

Kungl. Maj. ts proposition nr 116 år 1956

73

enligt de nya avlöningsgrunderna inarbetats i lönen med belopp motsvaran­

de förmånens värde. Numera meddelas en bestämmelse av nämnda inne­

hall, förutom i statens allmänna avlöningsreglemente, även i vissa andra av-

löningsreglementen, vilka utformats efter mönster av detta, nämligen i av-

löningsreglementet för statsunderstödda folkhögskolor och lantbruksunder-

visningsanstalter och i polislönereglementet.

Genom att anpassa tjänstebostadsersättningen efter ortens pris för jäm­

förliga lägenheter har man avsett att vinna en enhetlig och rättvis värde-

ringsgrund. Under årens lopp vunna erfarenheter har emellertid givit vid

handen att en bestämmelse av berörda innehåll inte medfört tillfredsställan­

de resultat. Vid upprepade tillfällen har sålunda anmärkningar framställts

mot hyressättningen av tjänstebostäder inom statsförvaltningen. Bl. a. har

riksdagens revisorer senast år 1951 påtalat, att hyrorna inte varit riktigt av­

passade i förhållande till rådande hyrespriser på den allmänna bostadsmark­

naden och att hyresnivån visat en påfallande ojämnhet olika statliga för­

valtningsområden emellan. Även hyressättningen av tjänstebostäder, som

anvisas åt rektorer och lärare vid statsunderstödda folkhögskolor och lant-

bruksundervisningsanstalter, har föranlett erinringar.

I fråga om hyrorna för tjänstebostäderna inom folkskoleväsendet förelig­

ger i viss mån ett annat förhållande. Hyrorna för dessa bostäder utgår med

i författning fixerade belopp, vilket innebär att en enhetlig ersättningsnorm

tillämpas. Mot dessa hyror har emellertid riktats den anmärkningen, att de

genomsnittligt varit för låga i förhållande till den öppna marknadens hyror.

De nu berörda förhållandena föranledde tillsättandet av en utredning -—

lt>52 års tjänstebostadsutredning — med uppdrag att verkställa en öveTsyn

av bestämmelserna om hyressättningen av tjänstebostäder, inte bara statliga

sådana utan överhuvud tjänstebostäder, som avses i av Kungl. Maj:t för oli­

ka personalgrupper utfärdade avlöningsreglementen. I enlighet med sina di­

rektiv har utredningen därvid haft att undersöka i vad mån det kunde vara

möjligt att med bibehållande av gällande bestämmelser uppnå en »riktigare»

och mera enhetlig hyressältning. Utredningen har emellertid även varit obun­

den att föreslå införandet av andra grunder. I utredningsuppdraget har vi­

dare ingått att ompröva tjänstebostadsinstitutionen inom de olika områden,

där statliga avlöningsreglementen gäller. Bl. a. har frågan om de närmare

förutsättningarna för anordnandet av tjänstebostäder ansetts böra upptagas

till närmare övervägande.

Med den omfattning, som tjänstebostadsutredningens uppdrag sålunda er­

hållit, har utredningen även haft att ingå på frågan om de prästerliga tjäns­

tebostäderna. Det har gjorts gällande, att dessa bostäder borde ha undanta-

gits i förevarande sammanhang med hänsyn bl. a. till att grunderna för hy­

ressättningen av desamma relativt nyligen varit föremål för prövning (jfr

prop. 1949: 204). Med anledning härav vill jag understryka angelägenheten

av att tjänstebostadsfrågan för samtliga grupper, på vilka statliga avlönings-

reglementen är tillämpliga, bedömes efter enhetliga principer.

De synpunkter och förslag tjänstebostadsutredningen framlagt i sitt be­

74

länkande finner jag innebära ett förtjänstfullt klarläggande av förevarande

problemkomplex. Rådande särskilda förhållanden på den allmänna bostads­

marknaden har utan tvekan försvårat utredningsuppdraget. Jag har i det

föregående redogjort för huvudinnehållet i utredningens betänkande och re­

missyttrandena däröver. Betänkandet innefattar principförslag och åtföljes

icke av utformade förslag till nya eller ändrade författningar på området.

För egen del finner jag det lämpligt, att de betydelsefulla och vittomfattan­

de spörsmål, som det här gäller, först upptages till principiella övervägan­

den, innan detaljutformningen närmare prövas. Ett särskilt skäl för att en

sådan ordning tillämpas utgör det förhållandet, att utredningens förslag på­

kallar vissa överväganden i statsbidragshänseende.

I anslutning till det anförda bör vad jag i det följande förordar betraktas

endast såsom förslag till en principlösning av hithörande spörsmål. Därest

dessa förslag vinner statsmakternas bifall, bör därefter erforderliga detalj­

föreskrifter och övergångsanordningar utformas. Vid vilken tidpunkt försla­

gen bör bringas i tillämpning kan därför icke nu bestämmas.

Med hänsyn till den utveckling såväl på det personalpolitiska området

som på bostadsförsörjningens område, som ägt rum under de senaste årtion­

dena, framstår den hittills gällande ordningen med ett mycket omfattande

tjänstebostadstvång såsom föråldrad. Den nuvarande omfattningen av detta

bostadstvång torde ha sin förklaring i att staten-arbetsgivaren tidigare i

mänga fall av praktiska skäl låtit uppföra bostäder åt tjänstemännen och

ålagt bostadstvång såsom ett medel att förhindra att dessa bostäder skulle

komma att stå outhyrda. Ett tjänstebostadstvång av nuvarande omfattning

har också på personalhåll ansetts utgöra en nackdel. I likhet med utredning­

en anser jag av anförda skäl att tjänstebostadsinstitutionen nu bör omprö­

vas. Härvid bör såsom tjänstebostadsutredningen understrukit tjänstesyn-

punkter och icke bostadsförsörjningssynpunkter i princip vara avgörande.

Den av utredningen förordade definitionen av tjänstebostadsbegreppet och

de riktlinjer i fråga om förutsättningarna för åläggande av bostadstvång,

som utredningen framlagt, har i allmänhet lämnats utan erinran i de avgiv­

na remissyttrandena. Såsom redan av det anförda framgår ansluter jag mig

helt till utredningens uppfattning att i princip endast tjänstesynpunkter

skall vara avgörande för åläggande av bostadstvång. Härigenom åstadkom­

mes en renodling av tjänstebostadsinstitutionen samtidigt som man vinner

en rimlig avvägning mellan de olika intressen, som beträffande bostadstvång-

ets omfattning naturligen gör sig gällande dels från arbetsgivaren — fastig­

hetsägarens sida, dels från tjänstemannahåll. Denna avvägning beror givet­

vis ytterst på vad man inlägger i begreppet tjänstesynpunkter. I detta hän­

seende föreslår utredningen en definition som innebär, att bostadstvång må

åläggas endast när så är av väsentlig betydelse för de med tjänsten förenade

arbetsuppgifternas behöriga fullgörande. Med hänsyn till vad som förekom­

mit vid remissbehandlingen vill jag understryka, att med denna gränsdrag­

ning tjänstebostadstvång bör kunna åläggas även i sådana fall då ett ända­

Kungl. Maj. ts proposition nr 116 år 1956

Kungi. Maj.ts proposition nr 116 år 1956

75

målsenligt bedrivande av verksamheten kräver att så sker. Härav följer, att

jag inte kan dela statens lönenämnds uppfattning, att tjänstebostadstvång

under vissa förhållanden inte bör komma i fråga annat än då intresset av

beredskap är så starkt att beredskapsskyldighet i hemmet anses böra påläg­

gas befattningshavarna. Med den av mig angivna målsättningen torde det

exempelvis, som även utredningen framhållit, kunna vara motiverat att tjäns­

tebostäder anordnas i anslutning till en anläggning, där det av säkerhets­

skäl anses angeläget att personalen även utom tjänstgöringstid finns nära

till hands. För att i dylika fall — utan att pålägga personalen beredskaps-

tjänstgöring i hemmet — erhålla garantier för att viss styrka alltid är till­

gänglig, bör antalet tjänstebostäder naturligen icke alltför mycket begrän­

sas. Men även i andra fall än de nu nämnda bör — utöver vad som framgår

av utredningens exemplifiering — tjänstebostadstvång kunna ifrågakomma.

Jag finner det dock icke förenligt med den nyss angivna utgångspunkten att

exempelvis rektorer vid de allmänna läroverken och all lärarpersonal vid

folkhögskolor och lanthruksundervisningsanstalter skall vara skyldiga att

bebo i anslutning till skolorna anordnade bostäder. Det torde få ankomma

på tjänstebostadsutredningen att i dess fortsatta arbete närmare överväga

hithörande spörsmål.

Av det anförda torde framgå att jag inte kan ansluta mig till domänsty­

relsens åsikt att man i begreppet tjänstesynpunkter bör inlägga ett hänsyns­

tagande till behovet av att kunna disponera bostäder för en planmässig om­

flyttning av personal. I de fall, då sådant behov verkligen föreligger, torde

detta kunna tillfredsställande tillgodoses utan att tjänstebostadstvång be­

höver åläggas, exempelvis genom personalbostäder, av utredningen kallade

uthyrningsbostäder. Jag vill i detta sammanhang erinra om vad utredning­

en anfört om möjligheterna att genom en klausul i hyreskontrakten säker­

ställa att sådana bostäder står till myndighetens förfogande för uthyrning

endast till anställda. Med hänsyn till kommunernas uppgifter i fråga om bo­

stadsförsörjningen kan emellertid anordnandet av7 uthyrningsbostäder ge­

nom statens försorg starkt begränsas. Givetvis kan svårigheter stundom fö­

religga att utan statsverkets mellankomst ordna bostadsförsörjningen för

personalen, exempelvis vid skolor och anstalter med ett isolerat läge. Det

bär dock understrykas att, om det befinns oundgängligt att uppföra nya per­

sonalbostäder, dessa såvitt möjligt förlägges utanför det egentliga anstalts-

områdel.

Vad beträffar tjänstebostäder för tjänstemän, underkastade statens all­

männa avlöningsreglemente, avlöningsreglementet för statsunderstödda folk­

högskolor och lantbruksundernisningsanstalter eller polislönereglementet

anser jag i likhet med utredningen det mot bakgrunden av hittills vunna

erfarenheter nödvändigt, att särskilda bostadstvångsförteckningar upprät­

tas. Invändningar har rests mot utredningens förslag att ifrågavarande för­

teckningar skall fastställas av Kungl. Maj:t. Enligt min mening bör förteck­

ningarna fastställas av Kungl. Maj:t eller myndighet, som Kungl. Maj:t där-

7G

Kungl. Maj:ts proposition nr 116 år 1956

iil] bemyndigar. I anslutning härtill förutsätter jag, att dylikt bemyndigan­

de i första hand lämnas de af färsdrivande verken. Vad jag sålunda förordat

torde, därest tillfredsställande garantier skall erhållas för en likformig be­

dömning, nödvändiggöra att vissa anvisningar meddelas.

I likhet med utredningen anser jag vidare, att tjänstebostadssystemet bör

avvecklas för tjänstemän vid häradsrätterna, provinsialläkare och distrikts­

veterinärer. Om så sker, blir ifrågavarande bostäder på hyresreglerade or­

ter underkastade hyresregleringslagstiftningen.

I detta sammanhang får jag erinra att jämlikt kungörelsen 1921: 687 (se­

naste ändr. 1947:393) statsbidrag kan utgå för anskaffande av bostäder

åt provinsialläkare på landsbygden. Därest tjänstebostadssystemet avskaffas

för provinsialläkare, bör i enlighet med vad statskontoret och Svenska lands­

kommunernas förbund anfört dylikt statsbidrag inte längre utgå.

Frågan om tjänstebostäder för folkskolans lärare var, såsom framgår av

den tidigare lämnade redogörelsen för innehållet i tjänstebostadsutred-

ningens betänkande, föremål för behandling vid förra årets riksdag, varvid

det ansågs att en avveckling av ifrågavarande tjänstebostadssystem icke då

borde ske. Statsutskottet sade sig emellertid förvänta, att frågan om skälen

för ett bibehållande av systemet skulle komma under förnyat övervägande

i samband med prövningen av 1952 års tjänstebostadsutrednings betän­

kande.

Utredningen har framhållit, att göromålen å ifrågavarande lärarbefatt-

ningar i och för sig icke kräver, att läraren bebor bostad i anslutning till

tjänstestället/skolan. Detta har, såsom utredningen påpekat, kommit till

uttryck i gällande bestämmelser på det sättet, att läraren icke är skyldig

bebo honom anvisad bostad utan endast att mottaga densamma. Enligt ut­

redningens mening har således icke tjänstesynpunkter utan endast bostads-

försörjningssynpunkter varit avgörande för tjänstebostadssystemet för folk­

skolans lärare.

Vad utredningen sålunda anfört har icke bestritts i de remissyttranden,

vari utredningens förslag om avskaffande av tjänstebostadstvånget för folk­

skolans lärare avstyrkts. Frågan kan nu bedömas i ett vidare sammanhang

än som var möjligt föregående år. Därest såsom utredningen förordat och

av mig i det föregående tillstyrkts i princip endast tjänstesynpunkter skall

vara avgörande för anordnandet av tjänstebostäder och för åläggande av

bostadstvång, finner jag följdriktigheten kräva, att beslut nu fattas om en

avveckling av tjänstebostadssystemet för folkskolans lärare. Jag vill i detta

sammanhang erinra om att kommunerna numera i allt större utsträckning

kommit att engagera sig i bostadsförsörjningen. Såsom utredningen fram­

hållit framstår det som naturligt för kommunerna att de så långt som möj­

ligt förhjälper invånarna till goda bostäder. Svenska landskommunernas

förbund har också i sitt remissyttrande understrukit, att skolväsendet på

landsbygden icke längre är beroende av tjänstebostadssystemet. När det gäl­

ler befattningshavare i en av kommunen själv bedriven verksamhet, vars

77

upprätthållande ligger i kommunens eget intresse, finns det enligt min me­

ning icke anledning ifrågasätta annat än att kommunen — även utan ett

formellt åläggande att tillhandahålla bostäder — skall i erforderlig utsträck­

ning medverka till bostadsfrågans lösande i de fall, då befattningshavaren

icke själv kan ordna lämplig bostad. Farhågorna för att folkskolans lärare

icke skall kunna få bostadsfrågan löst i annan ordning än genom tjänstebo­

städer torde vara desto mindre som det synes kunna bli motiverat att stats­

bidrag till uppförande eller anskaffande av lärarbostad även i fortsättningen

utgår i vissa fall. Statsbidragsfrågan bör emellertid göras till föremål för en

närmare undersökning. Det nu utgående statsbidraget till tjänstebostäder

för folkskolans lärare är så avvägt att det skall täcka viss del av de kom­

munala tjänstebostadskostnader, som icke täckes av inflytande hyror (jfr

prop. 1955:98). Det föreligger alltså ett samband mellan hyror och stats­

bidrag. Hyressättningen är av betydelse för bidragets såväl konstruktion som

storlek. Därest tjänstebostadssystemet avskaffas för folkskolans lärare, för­

utsätter jag i likhet med utredningen att från statens sida några bestäm­

melser inte bör meddelas om hyressättningen för lärarbostäderna utan det

blir de särskilda kommunernas sak att bestämma hyrorna. På grund av det

anförda erfordras, om statsbidrag till lärarbostäder framdeles skall utgå,

uppenbarligen en annan konstruktion av bidraget. Detta spörsmål bör när­

mare utredas. I samband därmed bör också övervägas, huruvida och i vad

mån bidrag till lärarbostäder, som utbetalts före slopandet av tjänstebo­

stadssystemet, bör återbetalas till statsverket. Detsamma gäller givetvis ock­

så de bidrag, som utgivits för anskaffande av provinsialläkarbostäder.

Ett avskaffande av tjänstebostadssystemet för folkskolans lärare måste

med hänsyn till de föreliggande förhållandena i väsentligt högre grad än på

andra områden påkalla särskilda övergångsanordningar. Utredningen har

redan i förevarande sammanhang upptagit vissa sådana spörsmål. Den när­

mare utformningen av övergångsanordningarna bör vidare övervägas i sam­

band med det utredningsarbete, som ett principbeslut i frågan föranleder.

Avvecklingen av förevarande tjänstebostadstvång torde böra ske succes­

sivt under en längre tid än som kan ifrågakomma beträffande andra tjänste­

bostäder.

Vad jag sålunda anfört beträffande tjänstebostäder för folkskolans lärare

torde helt äga tillämpning även på tjänstebostadssystemet för organister.

Också detta tjänstebostadssystem bör således enligt min mening avvecklas.

De skäl, som av vissa domkapitel och stiftsnämnder förebragts mot en så­

dan reform, har icke givit mig anledning frångå utredningens förslag i den­

na del.

Utredningen har föreslagit att tjänstebostäder för präster skall behållas i

ungefär nuvarande utsträckning. Häremot har vissa myndigheter framfört

erinringar, såvitt avser tjänstebostäder i städer och andra tätorter. Även

enligt min mening kan tvekan råda om det befogade i att behålla tjänste-

Kungl. Maj.ts proposition nr 116 år 1956

78

bostadssystemet i tätorterna. Med hänsyn bl. a. till svårigheterna att göra

en sådan gränsdragning har jag emellertid stannat för att tills vidare icke

föreslå någon ändring i nuvarande ordning. Jag förutsätter dock, att stor

försiktighet för framtiden iakttages i fråga om anordnandet av nya tjänste­

bostäder för ordinarie församlingspräster utanför de egentliga landsbygds-

församlingarna.

Mot de av tjänstebostadsutredningen anförda synpunkterna på frågan om

målsättningen för hyressåttningen av tjänstebostäder har jag inte funnit an­

ledning till erinran. För att vid ett rent kontantlönesystem likställighet skall

kunna upprätthållas mellan befattningshavare med och utan tjänstebostad

är det naturligt att marknadsprincipen, såsom utredningen uttryckt den­

samma, bör utgöra utgångspunkten för tjänstebostadshyrornas bestämman­

de. Med en sådan utgångspunkt är det vidare enligt min mening ofrånkom­

ligt att sådana ojämnheter, som kan känneteckna hyressåttningen på den

allmänna bostadsmarknaden, i princip måste slå igenom även på tjänste-

bostadshyrorna. Jag anser mig böra understryka detta med anledning av

att från vissa håll påtalats, att marknadsprincipen medför orättvisor och att

det borde finnas möjligheter till viss jämkning i förhållande till den öppna

marknadens hyressättning. Vad jag sålunda anfört utesluter emellertid inte,

att tjänstebostadshyrorna awäges så, att de inte medför en ekonomisk be­

lastning för bostadsinnehavarna. Tjänstebostadstvånget synes nämligen krä­

va vissa särskilda hänsynstaganden vid hyressåttningen. För egen del finner

jag det naturligt, att hyrorna i tjänstebostäderna sättes något i underkant i

förhållande till hyrorna för jämförbara bostäder på marknaden. Detta inne­

bär emellertid inte, att jag godtar uppfattningen att bostadstvånget överlag

är besvärande för tjänstebostadsinnehavarna. Jag torde senare få återkom­

ma till dessa frågor.

I fråga om ändamålsenligheten av olika hyresvärderingsmetoder är det

tjänstebostadsutredningens bestämda uppfattning att en metod, som syftar

till en individuell bedömning av varje särskilt hyresobjekt, är att föredraga

framför mer eller mindre summariska metoder. Utredningen har enligt min

mening framlagt fullt bärande skäl härför. Stor vikt bör även fästas vid vad

statens bostadsnämnd anfört i detta hänseende. Utöver vad utredningen

framhållit om de nackdelar av olika slag, som är förenade med de sum­

mariska värderingssystemen, torde vad särskilt angår de system, som nu

tillämpas för hyressåttningen av folkskolans lärarbostäder och prästgårdar­

na, uppmärksamhet böra fästas vid följande omständigheter.

Hyrorna för nyssnämnda bostäder grundar sig, som förut nämnts, på upp­

gifter, som framkommit vid 1945 års hyresräkning, och är differentierade efter

hyresgrupper, varvid orterna i riket har fördelats på fem sådana grupper.

Omkring tre fjärdedelar av orterna är härvid hänförda till hyresgupp 1. Till

hyresgrupp 4 hör endast städerna Djursholm, Lidingö, Solna och Sundby­

berg samt Stocksunds köping medan hyresgrupp 5 gäller för Stockholm.

Kungl. Maj. ts proposition nr 116 år 1956

79

Spännvidden mellan hyrorna i hyresgrupp 1 och hyresgrupp 5 är 48—56 %.

En så betydande hyressplittring torde inte motsvara förhållandena i dagens

läge. Enligt vad som framgår av utredningens betänkande har vid de under­

sökningar rörande bostadskostnaderna i landets kommuner, som legat till

grund för den nya lönegrupperingen, kunnat konstateras, att utvecklingen

leder mot en sammanpressning av hyresnivån mellan olika orter.

På grund av det anförda är det uppenbart att hyresgrupperingen, om den­

samma skall behållas, måste underkastas en genomgripande revision. Så­

som framgår av det nyss anförda anser jag emellertid på de skäl som utred­

ningen i övrigt förebragt, att ett summariskt system av enahanda typ som

folkskole- och prästgårdssystemen inte lämpligen bör användas för hyres­

sättningen av tjänstebostäder. Detsamma gäller också det system för hyres-

sättningen, som användes inom landstingen — även om mot detta system i

och för sig inte kan riktas den kritiken att spännvidden mellan hyrorna be­

roende på orternas gruppering är för stor (spännvidden enligt detta system

är för närvarande i genomsnitt ca 19 %).

Under åberopande av det sagda vill jag tillstyrka utredningens förslag, att

de grunder för hyressättningen av tjänstebostäder, som gäller enligt statens

allmänna avlöningsreglemente och vissa andra avlöningsreglementen, där

principen om en individuell hyressättning kommer till uttryck, behålles samt

att även i fråga om de prästerliga tjänstebostäderna motsvarande grunder

införes.

Med anledning av vad i vissa remissyttranden anförts rörande fördelarna

med statens järnvägars hyresvärderingssystem — eller ett system, uppbyggt

i huvudsak efter mönster av detta — vill jag framhålla, att hinder icke sy­

nes böra möta att inom ramen för principen om en individuell hyressättning

i viss utsträckning tillämpa en sådan metod såsom ett hjälpmedel för att er­

nå en tillfredsställande hyresawägning. Vidare torde för hyressättningen

av möblerade tjänstebostäder en viss schematisering kunna tillämpas, utan

att detta behöver innebära en avvikelse från huvudprincipen.

Vad utredningen uttalat om marknadshyrans bestämmande har icke givit

mig anledning till erinran. Jag ansluter mig således till utredningens åsikt

i fråga om belägenhetens inverkan på hyresvärdet, att det inte kan anses

lämpligt att på förhand —- genom generella procentavdrag eller på annat

sätt — fixera storleksordningen av denna inverkan för olika tänkbara fall.

I detta sammanhang vill jag erinra om vad bostadsnämnden anfört om att en

konstruktion med generella hyresavdrag över huvud är oförenlig med prin­

cipen om en individuell marknadsvärdering. För undvikande av missför­

stånd vill jag dock understryka utredningens uttalande, att själva bestäm­

mandet av marknadshyran i allmänhet innefattar ett hänsynstagande till

sådana olägenheter för bostadsinnehavaren, som förorsakas av bostadens

läge.

Kungl. Maj.ts proposition nr 116 år 1956

Beträffande frågan om jämkning av marknadshyran med hänsyn till tjäns-

tcbostadstvångct som sådant kan jag i anslutning till det nyss anförda inte

80

anse det riktigt att tillämpa ett system med en procentuell tjänstebostadsra-

batt på sätt som förekommer inom vissa områden. Jag bär också tidigare

1 ramhållit, att jag i likhet med utredningen inte kan finna att bostadstvånget

överlag är besvärande för bostadsinnehavarna. Å andra sidan torde emeller­

tid inte sällan föreligga sådana särskilda olägenheter att ett uttagande av

marknadshyra i tjänstebostäderna kan vara oskäligt. Riktpunkten för hyres-

sättningen bör såsom utredningen framhållit vara, att skyldigheten att bebo

tjänstebostad varken medför en indirekt löneförmån eller en belastning i

jämförelse med de fall, då sådan skyldighet icke föreligger.

Utredningen har uppdragit vissa normer rörande tjänstebostads storlek

och jämkning av marknadshgran med hänsyn därtill och bl. a. uppgjort en

utrymmestabell avsedd att tjäna till ledning dels vid anvisande av tjänste­

bostäder, dels för bedömningen av i vad män hyresreducering bör ske i fall,

då tjänsteman anvisats bostad, som kan anses onormalt stor i förhållande

till hans löneställning. Även enligt min mening är det av värde att såsom

utgångspunkt för ett ställningstagande i det enskilda fallet ha tillgång till

en dylik tabell. Då det emellertid i hithörande frågor bör finnas utrymme

för en anpassning till föreliggande omständigheter, finner jag det inte lämp­

ligt att en utrymmestabell intages i författningsbestämmelserna om hyres-

sättningen vilket skulle kunna medföra en fastlåsning av tillämpningen

'id de i tabellen angivna normerna. Härtill kommer att delade meningar sy­

nes råda om den närmare utformningen av en utrymmestabell. Från olika

håll har sålunda förordats, att tabellen bör innefatta maximigränser för lä-

genhetsytor. Vidare har erinringar framförts mot de av utredningen före­

slagna lönegradsgränserna och det antal rum, som inom olika lönegradsin-

tervall kan anses normalt. Därest maximiytor kommer till användning, sy­

nes det mig viktigt att de synpunkter, som bostadsnämnden anfört om an­

passningen av maximiytorna och om tillämpningen av desamma, vinner be­

aktande. Jag vill vidare framhålla, att det i regel inte synes böra komma i

fråga att ålägga en tjänsteman att erlägga hyra för ett större bostadsutrym­

me än fem rum och kök. Det torde få ankomma på det rådgivande organ,

som jag i det följande kommer att föreslå, att med beaktande av vad jag

sålunda anfört uppdraga de närmare riktlinjer, som kan befinnas erforder­

liga för en enhetlig tillämpning i nu berörda hänseenden.

Kungl. Maj.ts proposition nr 116 år 1956

Med anledning av vad utredningen anfört om jämkning av marknadshgran

med hänsyn till hyresprocenten och de synpunkter härom, som i remissytt­

randen framförts, torde jag få framhålla följande.

Svenska stadsförbundet har för sin del ifrågasatt, om det kan vara befo­

gat att beakta hyresprocenten. Redan i den hyresreduktion, som på sätt nyss

anförts bör ske i fall då onormalt stor bostad anvisats, ligger emellertid ett

hänsynstagande till att tjänstebostadsinnehavaren inte belastas med en allt­

för hög hyra i förhållande till sin lön. Utredningen har också påvisat, att en

begränsning av hyran till visst bostadsutrymme inte alltid är till fyllest så­

Knngl. Maj.ts proposition nr 116 år 1956

81

som en spärr mot eu oskälig belastning. Jag är därför beredd tillstyrka, att

förhållandet mellan hyra och lön beaktas vid hyressättningen av tjänstebo­

städer såsom ett hjälpmedel vid bedömandet om marlmadshyran är så hög,

att den icke rimligen bör helt uttagas i tvångsvis anvisade lägenheter.

I några remissyttranden har förordats, att en viss högsta hyresprocent

skulle fastställas. Enligt min mening skulle emellertid eu fastlåsning i här

ifrågavarande hänseende medföra orimliga konsekvenser. Sålunda måste av­

göras dels vilka löneförmåner man skall ta hänsyn till (om lönetillägg av

olika slag skall inräknas, om makes eller hemmavarande barns inkomster

skall beaktas etc.), dels hur hyran skall beräknas, dels ock huruvida och i

vad mån i förekommande fall utgående familjebostads- och bränslebidrag

skall inverka på bedömningen. Vidare uppstår bl. a. frågan om hyran, i fall

då densamma nedsatts med hänsyn till afl inaximiprocenten överskridits,

skall justeras vid inträffade förändringar i de nyssnämnda faktorerna, t. ex.

vid lönegrads- och löneklassuppflyttningar, generella hyreshöjningar eller

ändringar i bränslepriserna.

På grund av det anförda finner jag att någon fixering av viss hyrespro­

cent inte lämpligen bör göras. Bedömningen av om marknadshyran är så hög

att den inte rimligen bör helt uttagas, torde i stället få, såsom redan nu i

allmänhet sker, grundas på en skälighetsprövning, varvid hänsyn bör tagas

till den målsättning, som kommit till uttryck i den bostadspolitiska diskus­

sionen.

I fråga om ersättning för centraluppvärmning, bränsle och belgsning har

utredningen bl. a. föreslagit vissa riktlinjer för maximering av bränslekost­

naderna i onormalt stora tjänstebostäder. Förslaget innebär i huvudsak, att

tjänstebostadsinnehavaren skall vara skyldig bekosta uppvärmningen intill

vissa i en tabell angivna lägenhetsytor. Dessa ytor är så bestämda, att bo-

stadsinnehavaren kan få bekosta uppvärmningen av stora utrymmen, för

vilka han enligt riktlinjerna för hyresmaximering inte behöver betala någon

hyra. Häremot har vid remissbehandlingen riktats kritik. Enligt min me­

ning synes de å tjänstebostadsinnehavaren fallande uppvärmningskostna-

derna böra begränsas att i stort sett avse de utrymmen, som han betalar

hyra för. Mot förslaget att bränslekostnadsgottgörelse i förekommande fall

skall kunna utgå även till andra befattningshavare med tjänstebostäder än

präster har jag intet alt erinra.

Utredningens förslag att ersättning för värme, varmvatten, bränsle eller

elektrisk ström, som lillhandahålles av vederbörande myndighet, skall erläg­

gas efter de normer och priser, som gäller på den allmänna marknaden, an­

ser jag mig böra biträda.

Vad utredningen anfört och föreslagit i fråga om trädgårdar och garage

in. m. har inte givit mig anledning till erinran. Jag vill understryka, att

tjänstebostadsinnehavare inte bör vara skyldig att mottaga garage, men att

han bör ha företrädesrätt att få hyra detsamma.

<! Bihang till riksdagens protokoll 1956. i samt. Nr 116

82

Kungl. Maj:ts proposition nr 116 år 1956

Med anledning av utredningens förslag beträffande det administrativa

handhavandet av hyressättningen får jag framhålla följande.

Som jag tidigare nämnt förordar jag i likhet med utredningen, att hyres­

sättningen av tjänstebostäder skall ske med utgångspunkt från en individu­

ell bostadsvärdering. Med en sådan princip uppstår frågan på vad sätt ga­

rantier kan erhållas för en »riktig» och likformig bedömning av hyresfrå­

gorna olika förvaltningsområden emellan. För egen del finner jag det ute­

slutet att — på sätt hittills varit fallet inom de områden, där redan nu enligt

gällande föreskrifter en individuell hyressättning är påbjuden -— anförtro

hyressättningen åt de enskilda myndigheterna, utan att väsentligen några

andra anvisningar för densamma meddelas än att hyran skall bestämmas

med hänsyn till ortens pris för likvärdiga lägenheter. De erfarenheter, som

under årens lopp vunnits av eu sådan ordning, visar enligt min mening att

andra vägar måste prövas.

Utredningen har anvisat vissa lösningar, som kan övervägas för vinnande

av en enhetlig hyressättning. Dels kan till ledning för hyressättningen utar­

betas mer eller mindre detaljerade riktlinjer, dels kan tillskapas ett rådgi­

vande organ, dels kan övervägas att överflytta bestämmanderätten över hy­

ressättningen från de olika myndigheterna till ett enda organ. Men även vid

de båda sistnämnda alternativen kan självfallet närmare riktlinjer för hy­

ressättningen komma i fråga.

Utredningen har för sin del kommit till den uppfattningen, att det inte är

möjligt att genom närmare föreskrifter reglera alla på hyressättningen in­

verkande omständigheter — särskilt med hänsyn till de olika moment av

skälighetsbedömanden som enligt utredningens mening måste ske. Utred­

ningen anser därför, att även i fortsättningen endast bör meddelas vissa

grundläggande bestämmelser och att härutöver de synpunkter, som utred­

ningen framlagt i sitt betänkande, bör tjäna såsom underlag för hyressätt­

ningen. Från denna utgångspunkt har utredningen — efter att ha avvisat

alternativet om ett rådgivande organ — föreslagit att hyressättningen skall

centraliseras till bostadsstyrelsen.

Utredningens förslag i denna del har, som framgår av den tidigare läm­

nade redogörelsen för innehållet i remissyttrandena, avstyrkts av flertalet av

de i ärendet hörda instanserna. Särskilt har förslaget kritiserats av de af-

färsdrivande verken. Andra förslag har emellertid framförts. Sålunda har

alternativet med ett rådgivande organ omfattats av flera myndigheter och

organisationer. Det har även förordats, att Kungl. Maj :t skall fastställa de­

taljerade riktlinjer för hyressättningen och att tillämpningen av dessa rikt­

linjer skall anförtros de enskilda verken utan någon rådgivande mellan-

instans. Vidare har bostadsstyrelsen föreslagit, att styrelsen skall ha att av­

ge förslag till hyror för bostäderna som sådana, medan däremot den skälig-

hetsprövning i olika avseenden, som kan befinnas erforderlig, skall ankom­

ma på de bostadsförvaltande myndigheterna.

Enligt min mening synes det inte möjligt att åstadkomma riktlinjer för

hyressättningen, som i och för sig kan innebära några garantier för en en-

83

lietlig hyresbedömning. Så till vida ansluter jag mig till utredningens upp­

fattning. Jag får i detta sammanhang erinra om vad jag förut anfört i fråga

om jämkning av marknadshyran med hänsyn till tjänstebostads storlek och

om det hänsynstagande till hyresprocenten, som i vissa fall kan vara på­

kallat. Jag är däremot inte beredd att tillstyrka att hyressättningen centra­

liseras på sätt utredningen föreslagit. Myndigheterna bör sålunda även i

fortsättningen vara bestämmande i fråga om hyressättningen. I fråga om de

prästerliga tjänstebostäderna synes det mig lämpligast att hyressättningen

anförtros åt stiftsnämnderna. I syfte att ernå önskvärd enhetlighet torde

emellertid böra tillskapas en rådgivande instans med den sammansättning

och de arbetsuppgifter, som i det följande anges.

Det rådgivande organet, som bör få karaktären av en permanent delega­

tion, bör bestå av högst fem ledamöter, vilka bör representera bl. a. bostads-

styrelsen, statens järnvägar, försvaret och sinnessjukhusen. Erinras må, att

ca 75 % av det nuvarande statliga bostadsbeståndet finns inom sistnämnda

tre förvaltningsområden. Delegationen bör kunna kalla representanter för

andra förvaltningsområden att vara närvarande vid behandlingen av ären­

den, som berör dessa, dock utan rätt för dessa representanter att deltaga i

ärendenas avgörande. Delegationen bör ha till uppgift att avge rådgivande

yttranden i hyresfrågor, innan dessa slutligt avgöres av myndigheterna. Av

myndighet fattade beslut bör delges delegationen, i den mån avvikelse sker

från delegationens förslag. Delegationen bör vidare kunna utfärda rekom­

menderande anvisningar för hyressättningen, exempelvis om ändring av

tjänstebostadshyra med hänsyn till generella hyresförändringar på den all­

männa marknaden, om hyresreducering på grund av tjänstebostads storlek

eller om tillämpning av viss bränsleklausul. Delegationen bör också verka

för en enhetlig tillämpning av ersättningen för de nyttigheter, som kan vara

förenade med möblerade bostäder.

Den av mig sålunda förordade delegationen torde böra vara rådgivande

beträffande hyressättningen av inte bara tjänstebostäder utan också stats­

verkets uthyrningsbostäder. I likhet med utredningen anser jag nämligen

angeläget, att jämväl hyressättningen av de senare bostäderna underkastas

en kontinuerlig övervakning. I detta sammanhang får jag framhålla, att

jag inte funnit mig kunna biträda bostadsstyrelsens förslag om ett avskaf­

fande av hyresregleringen för uthyrningsbostäderna. I fråga om uthyrnings­

bostäder på hyresreglerade orter innebär mitt förslag, att den bostadsförval-

tande myndighetens hyresförslag skall underställas delegationen för ytt­

rande, innan hyran prövas av vederbörande hyresnämnd. Det kan invändas,

att detta är ett alltför omständligt förfarande. Att märka är emellertid, att

en myndighet ofta på en och samma ort disponerar både tjänstebostäder

och uthyrningsbostäder. Stundom kan till och med i samma byggnad fin­

nas dessa olika slag av bostäder. Under sådana förhållanden torde det få

anses i hög grad önskvärt, all hyressättningen för bostäderna bedömes från

gemensamma utgångspunkter. Behovet av en sådan enhetlig bedömning be­

styrkes, enligt vad jag under hand inhämtat, av vissa erfarenheter, som sta­

Kungl. Maj:ts proposition nr 116 år 1956

84

tens bostadsnämnd förvärvat. Även beträffande uthyrningsbostäderna bör

delgivningsskyldighet till delegationen föreligga.

Till sitt förfogande bör delegationen i varje fall ha särskild personal

för genomförandet av den allmänna översyn av hyressättningen, som de av

mig framlagda förslagen nödvändiggör. Vid detta engångsarbete, vilket bör

bedrivas under delegationens ledning, synes lämpligt att bostadsstyrelsen

tillhandagår med det jämförelsematerial och de utredningar, som kan er­

fordras för en värdering av bostäderna.

Den organisation för hyressättningen av tjänste- och uthyrningsbostäder,

som jag sålunda förordat, medför inte någon minskning av de förvaltande

myndigheternas kostnader. Å andra sidan torde utgifterna för den rådgi­

vande organisationen sannolikt bli lägre än utgifterna vid en centralisering

i enlighet med utredningens förslag. Jag vill i detta sammanhang under­

stryka, att de kostnader, som nedlägges på en effektivare och i förhållande

till marknadsläget mera följsam hyressättning, självfallet bör vägas mot de

ökade hyresintäkter som följer därav.

I likhet med utredningen förordar jag, att tvister om ersättning för tjäns-

tebostad även i fortsättningen skall avgöras av en nämnd -—- statens tjänste-

bostadsnämnd — bestående av representanter för förvaltnings- och perso­

nalintressena. Huruvida besvärsrätt beträffande hyra för tjänstebostad bör

tillkomma även den rådgivande delegationen torde få övervägas vid det fort­

satta utredningsarbetet.

Statstjänstemännens huvudorganisationer — Statstjänarkartellen, SR,

SACO och TCO •— som under hand beretts tillfälle att framföra sina syn­

punkter beträffande de av mig i det föregående förordade allmänna riktlin­

jerna, har därvid godtagit desamma.

Det fortsatta utredningsarbete, som erfordras vid bifall till vad jag före­

slagit, synes bortsett från statsbidragsfrågorna lämpligen böra uppdragas

åt tjänstebostadsutredningen.

Den omständigheten, att en översyn av hyressättningen förutsättes kom­

ma till stånd i samband med ett genomförande av förslagen bör självfallet

inte avhålla myndigheterna att på grundval av gällande bestämmelser göra

de justeringar i den nuvarande hyressättningen, som kan befinnas påkal­

lade i avvaktan på att förslagen bringas i tillämpning. Jag vill erinra, att

ett uttalande av motsvarande innebörd gjordes vid tjänstebostadsutred-

ningens igångsättande. Enligt vad som framgår av utredningens betänkande

har också olika verk och myndigheter under de senaste åren vidtagit om-

reglering av tjänstebostadshyrorna.

Under åberopande av vad jag i det föregående anfört hemställer jag, att

Kungl. Maj:t måtte föreslå riksdagen

att godkänna de principiella riktlinjer i fråga om tillämp­

ning av tjänstebostadstvång och i fråga om hyressättningen

för tjänstebostäder, som jag i det föregående förordat.

Kungl. Maj:ts proposition nr 116 år 1956

Kungl. Maj:ts proposition nr 116 år 1956

85

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter

biträdda hemställan förordnar Hans Maj :t Konungen,

att proposition av den lydelse, bilaga till detta protokoll

utvisar, skall avlåtas till riksdagen.

Ur protokollet:

Bertil Sjöfors

86

Kungl. Maj:ts proposition nr 116 år 1956

Innehållsförteckning

I.

Inledning .......................................................................................................... 2

II. Bostadsbeståndet ............................................................................................. 4

III.

Tjänstebostadsinstitutionen

.............................................................................. 5

1. Gällande bestämmelser............................................................................... 5

2. Tjänstebostadsutredningen................................................................................. 7

3. Remissyttrandena ................................................................................................ 17

IY. Grunderna för hyressättningen av tjänstebostäder .................................... 28

1. Gällande bestämmelser............................................................................... 28

2.

Tjänstebostadsutredningen

.......................................................................... 30

3. Remissyttrandena ....................................................................................... 50

V. Det administrativa handhavandet av hyressättningen m. m...................... 59

1. Tjänstebostadsutredningen.......................................................................... 59

2. Remissyttrandena ....................................................................................... 65

Departementschefen ......................................................................................................... 72

560458

Stockholm 1956. Isaac Marcus Boktryckeri Aktiebolag