SOU 1955:30
Tjänstebostäder
Kap. 1.
Kap. 2.
Kungl. Civildepartementet
' Den 20 augusti 1952 bemyndigade Kungl. Maj:t chefen för civildeparte— ; mentet att tillkalla en utredningsman med uppdrag att verkställa en över-
syn av bestämmelserna om hyressättningen för tjänstebostäder.
| Med stöd av detta bemyndigande tillkallade departementschefen den 29 | september 1952 byråchefen i försvarets fabriksstyrelse J. T. A. Broomé. Den 1 november 1952 förordnades e. o. förste byråsekreteraren hos statens lönenämnd R. I. T:son Wetterblad att vara sekreterare åt utredningsman- nen. Såsom experter förordnades den 19 december 1952 ingenjören hos järnvägsstyrelsen K. R. L. Lindberg och e. o. fastighetskamreraren hos bygg- nadsstyrelsen B. A. H. Löhr samt den 28 april 1954 byråchefen i statens hyresråd F. Nyquist och e. o. förste aktuarien i civildepartementet N. A. Aldestam. Vidare förordnade departementschefen den 24 november 1954, att förste postassistenten S. K. T. Ivmark skulle vara biträdande sekreterare.
Utredningsmannen, som arbetat under benämningen 1952 års tjänstebo- stadsutredning, får härmed vördsamt överlämna principbe'tänkande rörande tjänstebostäder.
| Stockholm den 15 juni 1955.
Allan Broomé ]. Wetterblad
Kap. 1 . Inledning
Tidigare utredningar
En föreskrift att tjänsteman skall erlägga ersättning för till honom an— visad tjänstebostad och att denna ersättning skall bestämmas med hänsyn till det hyrespris, som å orten i allmänhet gäller för liknande lägenhet, infördes första gången vid fastställande av det avlöningsreglemente för kommunikationsverken, som enligt statsmakternas beslut trädde i kraft den 1 juli 1920. Bestämmelsen tillkom i samband med borttagande av den förmån av fri bostad, som förut tillkommit vissa grupper av hefattnings— havare och som enligt de nya avlöningsgrunderna inarbetats i lönen med belopp motsvarande förmånens värde. Genom ersättningens anpassning efter ortens hyrespris avsåg man att vinna en enhetlig och rättvis värde- ringsgrund. Samma stadgande infördes sedermera i de nya avlöningsregle- menten, som successivt fastställdes för olika grenar av förvaltningen, och det återfinnes numera i statens allmänna avlöningsreglemente (Saar).
Behovet av mera detaljerade riktlinjer, vid sidan av avlöningsreglemen- tenas allmänna föreskrifter, rörande bestämmandet av ersättningen för tjänstebostäder uppmärksammades av de särskilda bostadsnämnder vid kommunikationsverken, allmänna civilförvaltningen och försvarsväsendet, vilka före år 1923 hade sig anförtrodda de uppgifter, som sedan tillkom statens bostadsnämnd. År 1920 utarbetade sålunda kommunikationsverkens bostadsnämnd vissa riktlinjer. De erfarenheter, som sedermera gjordes av statens hostadsnämnd, och särskilt en inom nämnden verkställd under- sökning angående olika ämbetsverks praxis på området, gåvo ytterligare stöd åt den iakttagelsen, att de inom verken tillämpade värderingsgrunder- na företedde så stor inbördes olikhet och medförde en sådan differentie- ring av ersättningsbeloppen, att den åsyfta'de enhetligheten allvarligt även— tyrades. Detta förhållande anmäldes av bostadsnämnden till Kungl. Maj:t genom skrivelse den 12 augusti 1924 och sedan ett flertal verk häröver av- givit infordrade yttranden erhöll nämnden uppdrag att i samråd med re- presentanter för vederbörande verk inkomma med förslag till detaljerade riktlinjer för bestämmandet av ersättning för tjänstebostäder vid statens verk. 1 anledning härav utarbetade nämnden ett förslag till riktlinjer, vilket framlades genom betänkande den 29 september 1927 (SOU 1927: 30, i det följande användes benämningen 1927 års riktlinjer). Sedan yttranden in- fordrats över betänkandet överlämnade Kungl. Maj :t ärendet till 1928 års
lönekommitté, som den 31 januari 1929 däri avgav yttrande, åtföljt av ett utarbetat förslag till nya riktlinjer. I sitt den 21 juli 1930 avgivna betänkan- de med förslag till allmänt avlöningsreglemente för ordinarie tjänstemän, tillhörande den civila statsförvaltningen (SOU 1930: 17) återkom lönekom- mittén till frågan om riktlinjer för värdering av tjänstebostad, varvid kom- mittén till närmare behandling upptog vissa detaljspörsmål. 1936 års löne- kommitté erinrade i sitt betänkande med förslag till civilt avlöningsregle- mente (SOU 1937: 48), att i det av statens bostadsnämnd år 1927 utarbetade förslaget till riktlinjer hade närmare angivits vissa grundregler för en mera enhetlig hyresberäkning för tjänstebostäder inom statsförvaltningen. För- slaget i fråga hade dittills icke föranlett någon Kungl. Maj:ts åtgärd. Det syntes kommittén önskvärt, att dylika riktlinjer snarast bleve utfärdade för att tjäna till vägledning för verken vid hyresersättningarnas bestäm— mande. Lönekommittén förordade därför att bostadsnämndens förslag underkastades erforderlig överarbetning, med behörigt beaktande av de ut- talanden i ärendet, som gjorts under remissbehandlingen och i 1928 års lönekommittés betänkande med däröver avgivna yttranden, samt att Kungl. Maj :t måtte på grundval härav utfärda allmänna direktiv för hyressätt— ningen. I prop. 1938: 263 anförde departementschefen, att han i likhet med lönekommittén fann det önskvärt att regler för bostadsvärderingen utfär- dades. Den ifrågasatta överarbetningen av bostadsnämndens förslag syntes därför böra vid lämpligt tillfälle komma till stånd. Den 17 juni 1938 upp— drog Kungl. Maj:t åt bostadsnämnden att inkomma med nytt förslag i ämnet och den 26 september samma år avlämnade nämnden ett betänkande med nytt förslag till riktlinjer för bestämmandet av ersättning för tjänste- bostad (SOU 1939:36, i det följande användes benämningen 1939 års riktlinjer). I betänkandet framhölls bl. a., att 1927 års riktlinjer, alltsedan de offentliggjorts, i allt väsentligt tillämpats inom flera förvaltningsom- råden och därvid visat sig i stort sett praktiska och ändamålsenliga. Över betänkandet avgåvos infordrade yttranden av allmänna civilförvaltningens, kommunikationsverkens och försvarsväsendets lönenämnder, vilka lämna- de förslaget i huvudsak utan erinran. Med skrivelse den 15 maj 1942 av- lämnade bostadsnämnden ett reviderat förslag till riktlinjer, utarbetat med hänsynstagande till de senaste årens utveckling på bostadsmarknaden. Under erinran om de olika av bostadsnämnden framlagda förslagen för- ordade 1945 års lönekommitté i sitt betänkande med förslag till statens allmänna avlöningsreglemente m. m. (SOU 1947: 23), att Kungl. Maj :t måtte utfärda föreskrifter i syfte att åvägabringa en enhetlig tillämpning av be- stämmelserna om fastställande av hyresbelopp för tjänstebostäder. — Några generella riktlinjer i ämnet ha icke blivit utfärdade.
Den år 1940 tillsatta besparingsberedningen, vilken enligt direktiven skulle äga att »förutsättningslöst och från grunden pröva möjligheten av
besparingar i statsförvaltningen», föranstaltade i oktober 1941 om en ut- redning genom särskild sakkunnig angående hyressättningen i staten till- höriga fastigheter. I sitt den 27 februari 1943 avgivna slututlåtande (SOU 1943: 13) anförde besparingsberedningen härom (sid. 28).
I statens fastigheter finnas bostadslägenheter till stort antal, vilka uthyras huvudsakligen till statens personal. Vi ha föranstaltat om expertutredning angå- ende hyressättningen och ekonomiska förhållanden vid denna hyresverksamhet. Därav har framgått, att hyrorna ofta ligga under hyresmarknadens pris för lik- nande lägenheter. De affärsdrivande verken ha dock i stort sett hållit hyres- marknadens pris. Största underpriserna äro att finna hos de militära myndig- heterna samt i fångvårdsstyrelsens nybyggnader. Vi förutsätta, att de blottade bristerna snarast möjligt avhjälpas. I de fall, där myndigheter upprättat riktlinjer för hyresberäkning, ha dessa vid utredningen korrigerats; förslag till nya grund- pristabeller för de militära myndigheterna hålla på att utarbetas. En inkomst- ökning om åtminstone 500000 kr. årligen synes påräknelig. Vi framhålla som angeläget att en revision av det slag, som nu företagits, från tid till annan för- nyas. Det förefaller även som om bostadsnämndens uppgifter i fråga om hyres— sättning behövde vidgas.
1945 års riksdagsrevisorer uttalade, att de av de centrala försvarsför- valtningarna fastställda hyresersättningarna för tjänstebostäder icke kunde anses riktigt avpassade i förhållande till rådande hyrespriser på bostads- marknaden. Revisorerna grundade sitt uttalande i huvudsak på en jäm- förelse med de av försvarets bostadsanskaffningsnämnd åsatta hyrorna för bostäder i hyresfastigheter. På hemställan av statsutskottet i dess ut- låtande nr 155 anhöll därefter 1946 års riksdag att Kungl. Maj:t ville för- anstalta om utredning rörande hyressättningen för tjänstebostäder, vilken utredning borde omfatta jämväl den civila statsförvaltningen. Med anled- ning av riksdagens skrivelse förordnade Kungl. Maj:t den 21 juni 1946, att den sakkunnige, som i oktober 1941 tillkallats för undersökning rörande hyressättningen för staten tillhöriga fastigheter men som i april 1943 på grund av då rådande förhållanden fått inställa sitt utredningsarbete, skulle återupptaga detta arbete.
Frågan om hyressättningen av tjänstebostäder upptogs år 1951 på nytt av riksdagsrevisorerna. Revisorerna verkställde en utredning, vilken avsåg att stickprovsmässigt klarlägga hyresläget inom vissa civila och militära förvaltningsområden. Revisorerna anförde, att den sålunda verkställda granskningen givit vid handen att, även om vederbörlig hänsyn toges till de olägenheter, som i större eller mindre utsträckning kunde vara förenade med disponerandet av en tjänstebostad i avseende å vissa förhållanden, såsom bostadens belägenhet, bostadstvånget m. m., de undersökta hyrorna med hänsyn till utvecklingen nästan undantagslöst måste anses låga i för- hållande till rådande hyrespriser på allmänna bostadsmarknaden. Med hän- syn härtill fann revisorerna det angeläget, att samtliga tjänstebostadsför-
valtande myndigheter anmodades att verkställa en översyn av fastställda bostadshyror inom respektive förvaltningsområden. Vid en sådan översyn borde enligt revisorernas mening självfallet vid hyresbeloppens avvägning beaktas det olika läget av hyresnivåerna för äldre och nyare tjänstebostäder liksom också skälig hänsyn tagas till bostadens allmänna karaktär av tjänstebostad.
1951 års riksdagsrevisorer anförde vidare, att enligt den av dem verk— ställda undersökningen hyresnivån uppvisade en påfallande ojämnhet olika statliga förvaltningsområden emellan. Även för till synes likvärdiga tjänstebostäder inom ett och samma verksamhetsområde hade fastställts hyror till skilda belopp. Enligt revisorernas mening kunde ett sådant för— hållande icke anses tillfredsställande. Främst ur rättvisesynpunkt vore det angeläget att för i huvudsak likvärdiga bostäder en i möjligaste mån enhet— lig ersättningsnorm tillämpas. Med hänsyn härtill förordade revisorerna att vid lämplig tidpunkt åtgärder övervägdes också för genomförande av en enhetligare hyressättning för de statliga tjänstebostäderna. Revisorerna uttalade vidare, att det borde uppmärksammas huruvida icke en justering av hyressättningen för tjänstebostäderna inom folkskoleväsendet kunde befinnas erforderlig.
Statsutskottet anförde i utlåtande 1952: 145 med anledning av 1951 års revisorers berättelse, att utredningen bibragt utskottet den uppfattningen att en översyn av hyressättningen vid de statliga tjänstebostäderna vore påkallad. Denna översyn borde enligt utskottets mening främst taga sikte på dels en bättre anpassning till rådande hyrespriser på den allmänna bo- stadsmarknaden och dels en större enhetlighet i hyressättningen mellan olika förvaltningsområden. Med bifall till statsutskottets hemställan anhöll 1952 års riksdag, att Kungl. Maj:t ville föranstalta om den ifrågavarande översynen.
Genom beslut den 19 december 1952 förordnade Kungl. Maj:t, att före- nämnda utredning rörande hyressättningen i staten tillhöriga fastigheter skulle upphöra.
1952 års tjänstebostadsutrednings uppdrag
Till statsrådsprotokollet över civilärenden den 20 augusti 1952, varigenom direktiv för utredningen meddelats, har statsrådet och chefen för civil— departementet —— under erinran om vad 1945 års samt 1951 års riksdags- revisorer anfört i ämnet — framhållit, att vid upprepade tillfällen anmärk— ningar framställts mot hyressättningen av tjänstebostäder inom statsför- valtningen. Vidare har departementschefen erinrat, att under de senaste åren en undersökning rörande hyressättningen av ifrågavarande tjänste- bostäder ägt rum. Efter att ha konstaterat att, såsom 1951 års riksdags— revisorer framhållit, alltjämt på vissa områden förelåge en väsentlig skill-
nad i hyrorna för tjänstebostäder och bostäder på den allmänna hyres- marknaden, anförde departementschefen följande.
Revisorerna har jämväl upptagit frågan om möjligheterna att åstadkomma en enhetligare hyressättning olika statliga förvaltningsområden emellan. Såväl den omständigheten att i fråga om hyressättningen olika praxis synes ha utvecklat sig inom olika verk som det förhållandet att de ansträngningar, som vid flera till- fällen under de senaste årtiondena gjorts att åstadkomma en närmare anknyt— ning till den allmänna bostadsmarknadens hyresnivå, icke synes ha haft avsedd verkan, gör det angeläget att gällande bestämmelser om hyressättningen under— kastas förnyad prövning. En dylik prövning synes höra föregås av en utredning, vilken lämpligen bör företagas av en inom eivildepartementet tillkallad utred- ningsman.
Vid denna utredning synes böra undersökas i vad mån det är möjligt att uppnå det avsedda syftet inom ramen för nu gällande bestämmelser. Det bör emeller- tid även övervägas om andra grunder för hyressättningen lämpligen bör införas. Sålunda bör bl. a. undersökas om det system för hyressättningen vid tjänste- bostäder, som gäller enligt tjänstereglementet för landstingens befattningshavare, är mer ändamålsenligt. Utredningens igångsättande bör givetvis icke avhålla myndigheterna att på grundval av gällande bestämmelser göra de justeringar i den nuvarande hyressättningen, som kan befinnas påkallade. Jag torde i detta hänseende få hänvisa till vad revisorerna anfört.
Den av revisorerna berörda frågan om principerna för hyressättningen för tjänstebostäderna inom folkskoleväsendet är i viss utsträckning föremål för över- vägande av de sakkunniga, vilka jämlikt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 7 mars 1952 av chefen för ecklesiastikdcpartementet tillkallats för omprövning av grun— derna för vissa statsbidrag på folkskoleväsendets område. Det bör få ankomma på utredningsmannen och nämnda sakkunniga att närmare avgöra gränsdrag- ningen mellan de båda utredningarna.
Efter det dessa direktiv meddelats har utredningen i V. P. M. den 4 sep- tember 1953 uppdragit närmare riktlinjer för arbetet. Dessa riktlinjer, vilka godtagits av dåvarande chefen för eivildepartementet, statsrådet Lingman, inneburo i huvudsak följande.
Tjänstebostadsinstitutionen inom de olika områden, för vilka gällde av Kungl. Maj:t utfärdade avlöningsreglementen, syntes böra upptagas till närmare analys och övervägande. Tjänstebostadsbegreppet hade för närva- rande olika innebörd inom skilda förvaltningsområden. Framför allt syntes det angeläget att få till stånd enhetliga och klara principer beträffande frågan om i vilken utsträckning och under vilka förutsättningar skyldighet skulle föreligga att mottaga och/eller bebo bostad, som upplåtes i förening med allmän tjänst.
I dagens läge spårades tendenser på olika håll inom statsförvaltningen att i ökad utsträckning upplåta bostäder till personalen genom vanligt hyresavtal. Därvid hade fråga uppkommit, vilka rättsverkningar som ett överförande av en tjänstebostad till hyresbostad kunde få med hänsyn till hyresregleringslagen (t. ex. om myndigheten hade möjlighet att genom klausul i hyresavtalet om att bostaden skulle avträdas viss tid efter anställ—
ningens upphörande disponera bostaden för uthyrning endast till egna tjänstemän). Utredningen borde närmare undersöka hithörande frågor.
I fråga om hyressättningen av tjänstebostäder borde uppdraget avse icke blott statliga sådana utan överhuvud tjänstebostäder _ i den mån dylika bostäder kunde anses erforderliga — för tjänstemän, på vilka av Kungl. Maj :t utfärdade avlöningsreglementen voro tillämpliga. Härutinnan inne- höll förenämnda V. P. M. bl. a. följande synpunkter.
Vad angår hyressättningen för tjänstebostäder har utredningen fattat sitt upp- drag så, att detsamma närmast avser en översyn av bestämmelserna i 38 ä 2 mom. Saar. Då dessa bestämmelser även gälla för viss personal, som tillhandahållas tjänstebostäder av landsting, kommun, stiftelser, aktiebolag m. fl. — härvid åsyftas bl. a. rektorer och lärare vid de allmänna läroverken, de högre kommunala sko- lorna, privatläroverken, sinnesslöskolorna och epileptikerskolorna — torde upp- draget icke avse allenast hyressättningen för av statsverket ägda eller dispone- rade tjänstebostäder, utan samtliga de fall, där tjänstebostad anvisas åt tjänste- man, å vilken Saar är tillämpligt.
Frågan om hyressättningen för provinsialläkar- och distriktsveterinärbostäder har berörts i en vid årets riksdag framställd interpellation till chefen för civil- departementet av herr Andersson i Björkäng (AK prot. nr 4 sid. 11—12). I svar på interpellationen (AK prot. nr 8 sid. 10—12) anförde departementschefen bl. a., att »den utredning, som förra året igångsattes, avser i första hand de av staten ägda eller disponerade tjänstebostäderna men berör också sådana tjänstebostäder, som herr Andersson närmast har avsett».
Från nyss angiven utgångspunkt synes uppdraget även böra innefatta en över- syn av bestämmelserna om hyressättningen för tjänstebostäder, vilka anvisas åt rektorer och lärare vid statsunderstödda folkhögskolor och lantbruksundervis- ningsanstalter. Sistnämnda bestämmelser (jfr 21 5 2 mom. kung. 1951: 615) ha nämligen samma innehåll som föreskrifterna i 38 5 2 mom. Saar. Erinras må i detta sammanhang, att herr Rubbestad i ett anförande vid årets riksdag (AK prot. nr 8 sid. 13) hemställt, att statsrådet och chefen för civildepartementet måtte vidtaga åtgärder för att tjänstebostadsutredningen finge omfatta även folkhög— skollärare och lantmannaskollärare.
Skäl tala för att utredningsuppdraget även bör omfatta de prästerliga tjänste— bostäderna. De i prästlönereglementet bestämda bostadsavdragen (1951: 577 5 33) grunda sig på hyrestal, som framkommit vid 1945 års hyresräkning (se härom SOU 1948:44 sid. 97 ff och prop. 1949:204 sid. 117 ff). Vid framläggandet av prop. 1949: 204 angående nya grunder för avlöningen av präster m. ni. har före- draganden framhållit, att bostadsavdragen borde göras rörliga för att vid behov kunna justeras i anslutning till förändringar i den allmänna hyresnivån. Härtill kommer, att även om grunderna för hyressättningen av de prästerliga tjänste- bostäderna relativt nyligen varit föremål för statsmakternas prövning, det synes angeläget att dessa grunder även komma under övervägande i samband med en sådan allmän översyn av metodiken för bestämmandet av tjänstebostadshyra, som det torde ankomma på utredningen att utföra.
Sedan nämnda V. P. M. avfattats har Kungl. Maj :t utfärdat polislöneregle— mente (1954: 226). Detta innefattar bestämmelser om tjänstebostad i hu— vudsak likalydande med föreskrifterna i Saar. Uppdraget torde i enlighet
! | 1 ]
med det förut sagda även böra omfatta tjänstebostäder för polisman, å vil- ken polislönereglementet är tillämpligt.
Genom beslut den 17 oktober 1952 och den 9 november 1954 ha till tj änste- bostadsutredningen överlämnats handlingar i vissa ärenden att av utred- ningen tagas i beaktande vid fullgörandet av dess uppdrag.
Angående tjänstebostäder för folkskolans lärare har i utredningsdirek- tiven —— med anledning av den av 1951 års riksdagsrevisorer väckta frågan om en justering av hyressättningen för tjänstebostäderna inom folkskole- väsendet — anförts, att denna fråga i viss utsträckning vore föremål för övervägande av de sakkunniga för översyn av vissa statsbidrag på skol- väsendets område och att det borde få ankomma på tjänstebostadsutred- ningen och nämnda sakkunniga att närmare avgöra gränsdragningen mel- lan de båda utredningarna.
Med anledning härav hade utredningen i augusti 1953 överläggningar med nämnda sakkunniga. Därvid överenskoms att, därest det med hänsyn till förefintligt samband mellan storleken av utgående statsbidrag till här avsedda tjänstebostäder och storleken av hyresavdragen för bostäderna eller av andra skäl ansåges erforderligt att snarast vidtaga en höjning av gällande hyresavdragsbelopp, detta kunde ske utan att resultatet av tjänste- bostadsutredningens arbete avvaktades. En dylik höjning borde dock få karaktären av ett provisorium.
Sedermera ha de sakkunniga den 4 september 1954 framlagt betänkande om tjänstebostäder för folkskolans lärare (SOU 1954z27). Betänkandet innehåller bl. a. förslag till provisorisk höjning av hyrorna för ifrågava- rande tjänstebostäder. Över betänkandet har utredningen avgivit utlåtande den 8 december 1954. I anledning av prop. 1955: 98 har riksdagen den 11 maj 1955 fattat beslut innebärande vissa ändringar i för närvarande be- träffande här avsedda tjänstebostäder gällande bestämmelser.
Jämväl i fråga om hyrorna för prästerliga tjänstebostäder har proviso- risk höjning beslutats av 1955 års riksdag (jfr prop. 1955: 171 ).
Utredningsarbetets bedrivande
Utredningen har från olika verk och myndigheter inhämtat uppgifter rörande bostadsbeståndet ävensom upplysningar rörande tillämpad praxis beträffande de skilda frågor, som beröras av utredningsuppdraget. Överlägg- ningar ha ägt rum med representanter för olika verk. I samband med stu- diebesök och resor har utredningen sammanträffat med av tjänstebostads- frågor berörda tjänstemän, såväl med företrädare för »fastighetsägarein- tresset» som med representanter för bostadsinnehavarna.
Resor utom Stockholm ha företagits under tillhopa tjugofyra dagar. Där— vid har utredningen besett ett stort antal bostäder av varierande storlek och standard. Det har ansetts angeläget att erhålla kännedom om de sär— skilda förhållandena inom olika förvaltningsområden och i fråga om bostä— der för olika personalkategorier. Sålunda har utredningen besökt ett flertal orter, där tjänstebostäder tillhörande statens järnvägar finnas. Då det gäl- ler försvaret ha studiebesök företagits bl. a. vid olika regementen i Boden, vid arméns jägarskola, vid Vaxholms kustartilleriregemente och vid Skara— borgs flygflottilj. Ammunitionsfabriken Zakrisdal och Åkers krutbruk ha även besökts. Vidare har utredningen varit vid Mariebergs sinnessjukhus i Kristinehamn, vid Trollhätte kraftverk samt vid några av vattenfallsverkets arbetsplatser i Norrland ävensom vid televerkets huvudverkstad i Nynäs- hamn. Under en resa i övre Norrland har ett antal tjänstebostäder för perso- nal tillhörande domänverket och tullverket besetts. Av statsverkets bostäder i övrigt må nämnas vissa bostäder för fyrplats- och lotspersonal, bostäder vid två ungdomsvårdsskolor, vid fångvårdsanstalten Hall, vid tvångsarbets— anstalten å Svartsjö samt vid karolinska sjukhuset. Bostäder för folksko- lans lärare ha besetts, bl. a. i Tornedalen och i Bohuslän. Ett tiotal präst- gårdar i olika delar av landet ha också besökts.
Under arbetets gång har utredningen samrått med företrädare för svenska landstingsförbundet, svenska stadsförbundet och svenska landskommuner— nas förbund ävensom med tjänstemän hos Stockholms stads lönenämnd.
Utredningen har beretts tillfälle bevista industriens bostadsförenings års- möte i Grängesberg år 1953 och därvid skaffat sig kännedom om hur olika personalbostadsproblem lösts inom privatindustrien.
Olika personalorganisationer ha på därom gjord framställning erhållit tillfälle framlägga sina synpunkter i tjänstebostadsfrågorna.
Rörande bl. a. frågor, som sammanhänga med förslaget om en centralise— ring av hyressättningen för tjänstebostäder, har utredningen haft överlägg- ningar med representanter för bostadsstyrelsen. Utredningen har också genom bostadsstyrelsens försorg värderat ett antal nybyggda personalbo— stadshus, tillhörande statens järnvägar.
Särskilda undersökningar av större omfattning ha utförts i följande hänseenden. På grundval av vid förenämnda studieresor införskaffade upp- gifter om ett stort antal bostäder har utredningen låtit utföra vissa jäm— förelser mellan olika hyresvärderingssystem. För utredningens räkning har inom landstingsförbundets byrå utarbetats en promemoria angående hy- resersättningarna m. m. för av landsting tillhandahållna tjänste- och per— sonalbostäder. Vidare har en promemoria utarbetats angående utform- ningen av bostadsräkningarna 1939 och 1945 samt bostadskostnadsunder- sökningen i samband med 1951 års dyrortsundersökning, vilken promemo- ria såsom bilaga 4 fogas till detta betänkande.
Betänkandet har disponerats i stort sett i anslutning till vad förut i detta kapitel anförts i fråga om uppdragets omfattning. Sålunda upptages först tjänstebostadsinstitutionen till behandling och därefter redovisas en undersökning rörande frågan om hyresregleringslagens tillämpning på personalbostäder. Efter en rent deskriptiv avdelning om hyressättningsprin- ciper och hyror inom olika förvaltningsområden följer utredningens syn- punkter och förslag beträffande hyressättningen av tjänstebostäder. Till en särskild avdelning har ansetts lämpligt hänföra vissa frågor berörande andra personalbostäder än tjänstebostäder.
Vad angår hyressättningen vill utredningen i detta sammanhang fram- hålla, att framläggande av förslag härutinnan komplicerats med hänsyn till rådande särskilda förhållanden på den allmänna bostadsmarknaden. Det har därför varit ofrånkomligt att bedöma vissa frågekomplex från två skilda utgångspunkter, å ena sidan, från förutsättningen av en hyresreglering och, å andra sidan, med antagande av ett läge, då hyresregleringen upphört.
Utredningen framlägger i detta betänkande icke utformade förslag till erforderliga nya eller ändrade författningar. Arbetet härmed torde få på- börjas sedan statsmakterna tagit ställning till de av utredningen uppdragna riktlinjerna. Vissa detaljspörsmål som äga samband med de framförda förslagen synas också böra närmare prövas i ett senare sammanhang. Ut- redningens förslag nödvändiggör vissa överväganden i statsbidragshänse- ende. Dessa frågor falla emellertid utom utredningens uppdrag.
Vissa särskilda frågor, vilka icke behandlas i betänkandet, böra här något beröras, nämligen dels frågan om en gemensam bostadsordning för tjänstebostäder dels ock frågan om bostäder för personal vid utrikesför— förvaltningen och om hyressättningen för sådana bostäder.
Frågan om en gemensam bostadsordning för tjänstebostäder
Genom beslut den 19 september 1941 anbefallde Kungl. Maj:t statens bostadsnämnd att verkställa utredning rörande de bestämmelser, som med hänsyn till den under år 1939 genomförda löneregleringen inom civila stats- förvaltningen borde meddelas i de hänseenden, om vilka vore fråga dels i reglementet den 30 december 1922 (nr 626) angående tjänstebostäder i vissa statsverket tillhöriga byggnader och dels i kungörelsen den 28 januari 1938 (nr 48) med vissa bestämmelser angående tjänstebostäder för lärare vid statens undervisningsväsende.
Efter fullgjord utredning överlämnade bostadsnämnden den 29 december 1942 förslag till kungörelse med bostadsordning för tjänstebostäder, upp- låtna till befattningshavare i statens tjänst, m. m.
Genom beslut den 17 oktober 1952 har Kungl. Maj:t förordnat, att till 1952 års tjänstebostadsutredning — för att av utredningen tagas i be-
aktande vid fullgörandet av dess uppdrag —— skulle överlämnas bl. a. bo- stadsnämndens förenämnda förslag.
Enligt 38 5 5 mom. Saar skola i fråga om tjänstebostads begagnande samt vård och underhåll gälla de särskilda föreskrifter, som härutinnan meddelas av Kungl. Maj:t eller, efter Kungl. Maj:ts bemyndigande, av ve- derbörande myndighet.
Nyssnämnda reglemente och kungörelse innefatta föreskrifter bl. a. om tjänstebostads skick, om bostadsinnehavares skyldighet att vårda bostaden och om syneförrättning då tjänstebostad av- och tillträdes. 1922 års regle- mente gäller enligt dess första paragraf tjänstebostäder dels i sådana stats- verket tillhöriga byggnader, som stå under inseende av byggnadsstyrelsen, oavsett vilka avlöningsbestämmelser som äro tillämpliga å tjänstebostads— innehavarna, dels ock i sådana statsverket tillhöriga byggnader, som stå under inseende och förvaltning av annat verk, i det senare hänseendet dock endast sådant verk, ä vars befattningshavare avlöningsreglementet den 22 juni 1921 (nr 451) för befattningshavare vid statsdepartement och vissa andra verk, tillhörande den civila statsförvaltningen, äger tillämp- ning. 1938 års kungörelse avser tjänstebostäder för lärare, vilkas avlö— ningsförhållanden äro ordnade genom avlöningsreglementet den 30 septem- ber 1937 (nr 873) för ordinarie lärare vid statens undervisningsväsende.
Vid vissa statliga verk, där tjänstebostäder finnas, såsom vid statens järnvägar, statens vattenfallsverk, tullverket och lotsverket ha sedan gammalt varit gällande av vederbörande verksstyrelser utfärdade särskilda bostadsordningar. Dessa innehålla, förutom föreskrifter av den natur som enligt vad ovan sagts finnas intagna i 1922 och 1938 års författningar, jäm— väl ordningsföreskrifter och vissa detaljföreskrifter om tjänstebostadsinne- havares åligganden i olika avseenden. Vidare äro i vederbörande bostads- ordningar i allmänhet också intagna vissa av de bestämmelser om tjänste- bostad, som återfinnas i gällande avlöningsreglemente.
Bostadsnänmden åsyftade med sitt förslag, att en för hela statsförvalt- ningen gemensam bostadsordning för tjänstebostäder, upplåtna till befatt- ningshavare i statens tjänst, skulle utfärdas. Denna bostadsordning skulle ersätta 1922 års reglemente och 1938 års kungörelse och vidare de före- skrifter i ämnet, som av vederbörande verksstyrelser utfärdats. Bostadsord- ningen skulle emellertid icke innefatta sådana bestämmelser som vore att anse såsom ordningsföreskrifter utan dylika förutsattes bli utfärdade av vederbörande myndighet.
Tjänstebostadsutredningen, som vill framhålla angelägenheten av att en— hetliga föreskrifter komma till stånd i berörda hänseenden, har funnit här ifrågavarande spörsmål böra övervägas i särskild ordning. Enligt utred- ningens mening bör därvid bl. a. uppmärksammas frågan i vilken utsträck- ning hostadsinnehavarna skola ha att själva svara för uppvärmning av bo-
städer med centralvärmeanläggning, utförande av gårdskarlssysslor, sköt- sel av trädgård m. 111.
Frågan om bostäder för personal vid utrikesförvaltningen
1949 års utredning rörande avlöningsförmånerna för utomlands statio— nerade tjänstemän har den 19 juni 1954 avgivit ett betänkande, i vilket till behandling upptagits bl. a. frågan om hyressättningen för sådana av staten disponerade lägenheter, vilka mot ersättning upplåtas såsom bo- städer åt utomlands stationerad personal. Nämnda utredning har funnit dessa bostäder icke böra betraktas såsom »tjänstebostäder i egentlig me- ning», enär »något tjänsteintresse lärer näppeligen föreligga av att här ifrågavarande bostäder bebos av de tjänstemän, åt vilka de anvisas». Ut— redningen har emellertid likväl, på anförda skäl, föreslagit, att skyldighet skall föreligga för tjänsteman att »mottaga och bebo anvisad personalbo- stad». I fråga om hyressättningen innebär utredningens förslag i korthet, att hyran för en »normalbostad», med vissa angivna undantag, skall fast- ställas till ett belopp, motsvarande 20 procent av vederbörande tjänstemans lön. Vidare bör inrättas ett särskilt organ, benämnt utrikesförvaltningens bostadsnämnd, vilken skall ha att besluta i ärenden angående bl. a. skyl- dighet för tjänsteman att mottaga och bebo anvisad personalbostad samt hyresersättningen för sådan bostad.
Tjänstebostadsutredningen, som tagit del av förenämnda betänkande, såvitt här är i fråga, anser, att utlandslöneutredningens förslag bör göras till föremål för överarbetning med utgångspunkt från de huvudprinciper, som framläggas i detta betänkande.
Kap. 2. Bostadsbeståndet
För att utröna beståndet av personalbostäder inom den statliga förvalt- ningen samt inom vissa andra förvaltningsområden, där Saar eller annat av Kungl. Maj:t utfärdat avlöningsreglemente gäller, har utredningen från olika verk och myndigheter införskaffat uppgifter rörande bostadsbe- ståndet per den 1 januari 1953. Beträffande beståndet av tjänstebostäder för folkskolans lärare samt prästerliga tjänstebostäder ha uppgifter häm- tats ur det förut nämnda betänkandet om tjänstebostäder för folkskolans lärare (SOU 1954:27) resp. 1946 års prästlönekommittés betänkande, del I (SOU 1948: 44).
Det av utredningen insamlade materialet, vilket redovisas i tablåerna 5—10 i bilaga 1, omfattar samtliga bostäder inom respektive områden, således icke enbart bostäder, vilka jämlikt författning eller av vederbörande myndighet betecknats såsom tjänstebostäder. Redovisningen avser i enlig- het härmed i vissa fall också bostäder, vilka enligt vanliga hyresavtal uthyras till tjänstemän ävensom till kollektivavtalsanställda arbetare, pen- sionärer och privatpersoner. Antalet bostäder, vilka vid undersökningstill- fället beboddes av tjänstemän, redovisas dock särskilt. Undersökningen har upplagts på detta sätt främst därför att det ansetts angeläget att i fråga om de statliga bostäderna erhålla en uppfattning om det totala antalet av staten ägda företrädesvis för anställda avsedda bostäder. Vidare tillkom- mer svårigheten vid vissa verk att fastställa det exakta antalet tjänstebo- städer, emedan det förekommer att samma bostad, beroende på vem som bebor bostaden, ibland är att betrakta såsom tjänstebostad ibland inte. Bostäderna ha vid redovisningen sammanförts i grupper, en grupp av— seende statsverkets bostadsbestånd (tablåerna 5 och 6), en andra grupp, omfattande bostäder inom övriga förvaltningsområden, där Saar tillämpas (tablåerna 7 och 8), samt en tredje grupp omfattande bostäder vid stats- understödda folkhögskolor och lantbruksundervisningsanstalter (tablåerna 9 och 10).
Statsverkets bostadsbestånd omfattar enligt vad som framgår av tablå 5 30 073 bostäder. Av dessa äro ca 21 000 tjänstebostäder, d. v. s. sådana bostäder, på vilka tjänstebostadsbestämmelserna i Saar tillämpas. Detta antal svarar således icke mot i kol. 3 i tablån angiven summa av tjänstemän utnyttjade bostäder. Att märka är nämligen, att vid försvaret endast om-
n
kring 75 % av i kol. o angivet antal äro tjänstebostäder, att vid televerket endast finnas ca 40 tjänstebostäder samt att vid postverket, väg- och vatten- byggnadsverket och luftfartsverket inga bostäder finnas, för vilka tjänste- bostadsbestämmelserna tillämpas. De myndigheter, som disponera det största antalet bostäder, framgå av efterföljande sammanställning.
o . Myndighet Antal bostäder sfat/gäzgåasbbnsttlääir
Statens järnvägar ............................. 11 448 38 Försvaret ..................................... 7 330 24 Statens sinnessjukhus .......................... 3 516 12 Statens vattenfallsverk ........................ 1 602 5 Televerket .................................... 1 131 4
De tre i sammanställningen först nämnda myndigheterna inneha till- sammans 22294 bostäder, motsvarande ca tre fjärdedelar av hela det statliga bostadsbeståndet. Av detta utgöres, såsom kan utläsas av tablå 6, 6612 eller 22 % av möblerade enkelrum och dubbletter. Samma tablå visar beträffande fördelningen i övrigt på lägenhetsstorlekar, att 5 056 be- stå av ett rum och kök, 10 807 av två rum och kök samt 3 921 av tre rum och kök, eller uttryckt i procent av hela beståndet 17, 36 resp. 13 %. 285 bostäder, motsvarande 1 % av hela antalet bostäder, omfatta mer än sex rum och kök.
Tablå 5 utvisar, att ca tre fjärdedelar av de av staten ägda bostäderna äro inrymda i fastigheter färdigställda före den 1 januari 1942. Nämnas må dock, att utredningen icke beträffande samtliga i undersökningen . ingående bostäder erhållit uppgifter rörande byggnadsår. Efterföljande sammanfattande uppgifter belysa bostädernas utrustningsstandard.
I % av hela Bekvämligheter Antal bostäder antalet statsägda bostäder Vatten och avlopp ............................ 26 911 90 El. ljus ...................................... 29 423 98 Värmeledning ................................. 19 758 66 Badrum ...................................... 11 034 37 We .......................................... 18 483 62
Nämnas må, att utöver här redovisade av staten ägda bostäder, tillkom— ma i utlandet belägna för personal vid beskickningar och konsulat avsedda bostäder. Antalet dylika bostäder utgör för närvarande ca 110.
De icke statliga bostäderna inom områden, där Saar är tillämpligt, utgöra såsom framgår av tablå 7 sammanlagt 1 230. I det närmaste samtliga bo— städer eller 96 % utnyttjas av tjänstemän. Man torde här i motsats till
vad som är förhållandet beträffande de statliga bostäderna kunna utgå ifrån att det antal bostäder, som utnyttjas av tjänstemän i stort sett är lika med antalet bostäder, för vilka gällande tjänstebostadsbestämmelser tillämpas. Det må dock nämnas, att av veterinärstatens 85 bostäder endast 14 äro tjänstebostäder i avlöningsreglementets mening, medan övriga äro sådana bostäder, som av kommun, bolag, enskild stiftelse eller liknande in— stitution mot hyra eller hyresfritt upplåtits till befattningshavare inom ve- terinärstaten såsom ett slags tjänstebostad men likväl ej äro av länsstyrelse godkända såsom sådana.
Av de 302 bostäderna för tjänstemän vid häradsrätterna äro 58 upplåtna till häradshövdingar. Anmärkas må, att sistnämnda uppgifter till skillnad från övriga här redovisade avse den 1 januari 1955.
Av förut nämnt totalantal 1 230 bostäder utgöres 313 av möblerade rum och dubbletter. Vad beträffar bostädernas fördelning på lägenhetsstorlekar kan iakttagas, att 22 % av dessa bostäder omfatta mer än sex rum och kök. Av antalet sistnämnda stora bostäder (273 st.) äro 74 % provinsialläkare- bostäder. Såvitt framgår av de uppgifter om byggnadsår som lämnats äro 528 eller knappt hälften av bostäderna färdigställda före den 1 januari 1942. Beträffande utrustningen må såsom jämförelse med det statliga bo— stadsbeståndet nämnas, att av de här ifrågavarande bostäderna 97 % äro utrustade med Värmeledning, 79 % med badrum och 87 % med wc.
Antalet tjänstebostäder för folkskolans lärare utgjorde vid vårterminens slut är 1953 10 215, varav för ordinarie folkskollärare 5 783 och för »annan i lärare» 4 432. Fördelningen av dessa bostäder på hyresgrupper och bostads— l klasser (angående dessa begrepp jfr kap. 10) framgår av följande samman- l
ställning. Antal tjänstebostäder för Summa ord. lärare annan lärare Hyresgrupp 1 ................................. . 4 690 3 626 8 316 2 ................................ 1 023 742 1 765 3 ................................. 65 54 119 4 ................................. 5 10 15 5 ................................. _ —— — Bostadsklass A ............................... 2 736 1 234 3 970 B ............................... 1 574 1 242 2 816 C ................................ 1 473 1 956 3 429
Såsom synes av sammanställningen är i det närmaste hela antalet bostä- der beläget på orter tillhörande hyresgrupperna 1 och 2. Beträffande fördel- ningen på bostadsklasser kan iakttagas, att denna sett till det totala antalet bostäder är relativt jämn. En jämförelse mellan, å ena sidan, bostäder för
ordinarie lärare och, å andra sidan, bostäder för »annan lärare» i vad avser fördelningen av bostäderna på bostadsklasser utvisar att, medan av den förra kategorien det största antalet bostäder tillhör klass A och det minsta klass C, inom den senare kategorien förhållandet är det omvända.
Beståndet av prästerliga tjänstebostäder utgjorde år 1947 2 119, varav 1 329 kyrkoherde- och 790 komministerbostäder. Fördelningen av dessa bo- städer på hyresgrupper framgår av bil. 1, tablå 11. De i nämnda tablå icke specificerade bostäderna, 137 av den förra kategorien och 125 av den . senare, utgöras dels av sådana bostäder, rörande vilka primärmaterialet l givit alltför ofullständiga uppgifter för att dessa skulle kunna statistiskt bearbetas, dels av vissa inom städer och större samhällen i annan pasto- ratsbyggnad än prästgård inrymda tjänstebostäder främst i Stockholm (20 ; kyrkoherdebostäder och 37 komministerbostäder). l Prästbostäderna äro i regel relativt stora. Sålunda omfatta större delen Å eller 71,5 % av de i förenämnda tablå redovisade kyrkoherdebostäderna 7—9 rum och kök. Bostäder omfattande 11 rum och kök eller mera före— komma men äro mindre vanliga. De redovisade komministerhostäderna innehålla till mer än 90 % 5-—8 rum och kök. I större omfattning än be- träffande någon annan grupp av tjänstebostäder utgöres beståndet av präst- bostäder av äldre lägenheter. Enligt förenämnda betänkande var ca hälften av kyrkoherde- och en tredjedel av komministerprästgårdarna uppförda år 1880 eller tidigare. En av Sveriges akademikers centralorganisation och svenska prästförbundet under år 1955 inom Växjö stift utförd undersök- ning, vars material ställts till utredningens förfogande, visar bl. a., att
före år 1850, 53 % före år 1900 och 86 % före år 1930. De flesta äldre bostäder äro dock renoverade och moderniserade — 87 % av kyrkoherde- och 82 % av komministerprästgårdarna voro sålunda vid tidpunkten för prästlönekommitténs undersökning utrustade med centralvärme och bad- rum. Efter år 1947 ha skett ytterligare moderniseringar, varför numera en än större del av bostäderna äro utrustade med nämnda bekvämligheter. Enligt vad som framgår av en av utredningen i maj 1955 gjord enquéte hos stiftsnämnderna finnas numera 1314 kyrkoherdebostäder och 787 komministerbostäder.
| | 1 | 20 % av de prästerliga tjänstebostäderna inom nämnda stift färdigställts l l ! | 1 l ! | i |
Antalet bostäder vid folkhögskolor och lantbruksundervisningsanstalter uppgår såsom framgår av bil. 1, tablå 9, till 1 553. Vid de förra skolorna men ej de senare innefattar redovisningen även elevbostäder. Av nyss- nämnda totalantal utgöres drygt hälften av möblerade rum och dubbletter. Dessa bebos till största delen av elever. Endast ca 2 % av hela antalet bostäder omfatta mer än sex rum och kök. I likhet med vad som är fallet beträffande de icke statliga bostäderna inom områden, där Saar är till-
lämpligt, äro här ifrågavarande bostäder såsom framgår av tablå 9 i rela- tivt stor utsträckning försedda med moderna bekvämligheter.
Slutligen må nämnas, att antalet bostäder, på vilka tjänstebostadsbe- stämmelserna i polislönereglementet äro tillämpliga, enligt vad utredningen erfarit torde vara mycket ringa.
AVDELNING I
TJÄNSTEBOSTADSINSTITUTIONEN
Kap. 3. Nuvarande tjänstebostadsbegrepp
Historik
I 1919 års avlöningsreglemente för tjänstemän vid kommunikationsver— ken (1919: 343) fanns det i 23 å en föreskrift av följande lydelse.
1. Därest åt tjänsteman såsom bostad anvisas lägenhet, som disponeras av ve- derbörande verk, skall han vara skyldig att bebo densamma. För begagnande av sålunda anvisad tjänstebostad skall tjänsteman månadsvis erlägga ersättning — _ i.
I | | i 1921 års avlöningsreglemente för officerare och underofficerare m. fl. [ (1921: 388) samt avlöningsreglementet samma år för befattningshavare vid : statsdepartement och vissa andra verk, tillhörande den civila statsförvalt- I ningen (1921: 451) innehöllo föreskrifter av motsvarande innebörd. | | | | | | (
Statens bostadsnämnd föreslog i 1927 års riktlinjer följande definition.
Med tjänstebostad avses varje av vederbörande verk disponerad lägenhet, som uthyres till vid verket anställd ordinarie eller extra ordinarie befattningshavare eller till beställningshavare vid försvarsväsendet.
Bostadsnämnden framhöll härom (sid. 12 ff.).
I sin underdåniga skrivelse den 12 augusti 1924 meddelade bostadsnämnden bland annat, att generalpoststyrelsen och telegrafstyrelsen ansett en principiell skillnad förefinnas mellan å ena sidan sådana bostäder, vilka av verket anvisades åt respektive tjänstemän, enär verket hade intresse av att tjänstemännen på grund av vissa dem åliggande arbetsuppgifter vore bosatta i anvisade lägenheter, samt : å andra sidan sådana bostäder, vilka av verket anvisades av annan anledning, *; utan att sådant särskilt intresse ansetts föreligga. Endast den förra gruppen av : bostäder skulle enligt nämnda verkstyrelsers förmenande vara att betrakta såsom l
tjänstebostäder. Med anledning därav framhöll nämnden såsom sin mening, att de båda ämbetsverkens ståndpunkt icke syntes stå i överensstämmelse med grunderna för bestämmelserna i gällande avlöningsreglemente och att även för- arbetena till 1919 års lönereglering gåve vid handen, att avsikten varit att på ett enhetligt sätt reglera alla upplåtelser av bostäder åt kommunikationsverkens tjänstemän. Vidare anförde nämnden härom följande: »Om sålunda alla bostäder, som av ett verk tillhandahållas verkets tjänstemän, äro att anse såsom tjänste- bostäder, följer härav, att på alla överlåtelser av bostäder till verkets tjänstemän de bestämmelser skola tillämpas, som i gällande avlöningsreglemente och för verket antagen bostadsordning finnas fastställda. Skulle undantag från denna
regel medgivas och sålunda vissa upplåtelser av bostäder få ske utan iakttagande av föreskrifterna om normen för hyressättningen, kontrollen däröver och så vidare, skulle det lätt kunna inträffa, att ett verk vid upplåtande av bostäder till sina befattningshavare beviljade dessa förmånligare hyresvillkor, än de, som befattningshavarna vid övriga verk måste underkasta sig. Härigenom skulle en förstucken löneförhöjning beredas vissa tjänstemän till men för den enhetlighet, som man genom de senaste årens löneregleringar velat genomföra, och alla de olägenheter åter inställa sig, som visat sig. oskiljaktiga från systemet med anvix sande av bostäder mot relativt låg hyra åt vissa tjänstemän eller grupper av sådana».
Med anledning av de erinringar, som av bostadsnämnden sålunda riktats mot de ifrågavarande verkens tolkning av begreppet tjänstebostad, har generalpoststy— relsen bland annat framhållit, att detta begrepp icke vore i någon författning definierat samt att styrelsen icke kunde under tjänstebostad hänföra annan bo- stad än sådan, som tvångsvis anvisades en tjänsteman, därför att det läge i verkets intresse, att han bebodde viss lägenhet. Beträffande övriga lägenheter hade ut- hyrning skett på frivillighetens väg till sådana tjänstemän, som begärt att få förhyra lägenheterna och godkänt av styrelsen fordrade hyresbelopp. Detta tillvägagångssätt hade befunnits naturligt och lämpligt icke blott av styrelsen utan även av postpersonalen. Det syntes styrelsen under inga förhållan- den föreligga anledning att nu upptaga denna fråga till slutlig prövning. Skulle i en framtid svårigheter yppas att erhålla hyresgäster till de av postverket dispo— nerade bostadslägenheterna vid deras utbjudande efter ortspriserna, finge givetvis då tagas i övervägande, huruvida dessa svårigheter borde avhjälpas genom åläg- gande för tjänstemännen att bebo lägenheterna.
Telegrafstyrelsen har i sitt yttrande väl medgivit, att styrelsens tolkning av be- greppet tjänstebostad icke kunde grundas på någon uttrycklig bestämmelse i av- löningsreglementet, men ansåge styrelsen, att allmänna medvetandet i begreppet tjänstebostad endast inlade den mera begränsade betydelse, som styrelsen velat tillägga detsamma. Den omständigheten, att statsmakterna under en tid av osed— vanlig bostadsbrist och för att överhuvudtaget kunna bereda möjlighet att placera erforderligt antal befattningshavare å de enskilda orterna anskaffat ett antal lägenheter till avhjälpande av bostadsnöden, borde icke rimligen medföra, att de dåvarande tjänstemännen, och än mindre deras efterträdare i all framtid och sedan bostadsfrågan kommit i normala gängor, skulle vara tvungna att bebo dessa lägenheter.
Av de övriga ämbetsverken hava endast byggnadsstyrelsen och statskontoret uttalat sig i den nu förevarande frågan. Förstnämnda ämbetsverk framhåller, att den åsyftade enhetligheten skulle genom den av generalpoststyrelsen och telegraf— styrelsen hävdade tolkningen högst avsevärt äventyras. Enligt statskontorets me- ning bör, framför allt med hänsyn till önskvärdheten av att hyressättningen för samtliga av statsverket till tjänstemän upplåtna bostäder fastställes efter ensar- tade grunder, icke för framtiden göras någon skillnad mellan tjänstebostäder och »icke tjänstebostäder».
De skäl, som nämnden åberopat till stöd för sin tidigare anförda mening i denna fråga, synas fortfarande äga giltighet. Nämnden vidhåller alltså den upp- fattningen, att avlöningsreglementets bestämmelse i denna del måste så tolkas, att som tjänstebostäder skola räknas alla de lägenheter, som ämbetsverket mot hyra upplåter till sin ordinarie eller extra ordinarie personal oberoende av, om upp- låtelsen härvid skett efter frivillig överenskommelse eller lägenheten tvångsvis tilldelats vederbörande (kurs. här).
Såvitt nämnden kunnat finna, hava av generalpoststyrelsen och telegrafstyrel- sen icke anförts några omständigheter, som visa, att den av nämnden hävdade tolkningen av begreppet tjänstebostad skulle ur statsverkets synpunkt medföra några verkliga olägenheter. Nämnden utgår dock härvid från den förutsättningen, att även beträffande sådana bostäder, som vid post— och telegrafverken anvisas såsom tjänstebostäder enligt det vid nämnda verk vedertagna betraktelsesättet, hy— ran jämlikt avlöningsreglementets anvisning bestämmes i överensstämmelse med ortens pris för liknande lägenheter. Icke heller synes nämndens tolkningssätt böra leda till förfång för vederbörande befattningshavare, därest verket — i enlighet med de synpunkter, som härutinnan anförts vid förarbetena till avlöningsregle- mentena och vilka närmare utvecklats under punkt 7 i denna skrivelse _ veder— börligen tillser, att befattningshavare icke mot sin vilja tilldelas större bostad, än som motsvarar hans behov och tjänsteställning. Att medgiva giltighet åt de ovan nämnda verkens tolkning av uttrycket tjänstebostad, vilken tolkning då skulle lända till efterrättelse även vid andra verk, som hava att tillämpa ifrågavarande bestämmelse, vore, såsom nämnden tidigare framhållit, i själva verket att rubba en av garanticrna för den enhetlighet i avlöningshänseende, som åsyftats vid de senare årens löneregleringar.
Enligt bostadsnämndens åsikt vore det alltså i enhetlighetens intresse nödvändigt, att hyrorna för samtliga av statsverket till tjänstemän upplåtna bostäder fastställdes efter enahanda principer, och då generalpoststyrelsen och telegrafstyrelsen i ordet tjänstebostad inlagt en mera begränsad bety- delse än övriga verk, hade bostadsnämnden ansett lämpligt att i riktlin- jerna närmare angiva vad som skulle avses med detta uttryck.
1928 års lönekommitté avgav den 31 januari 1929 yttrande över bostads- nämndens förenämnda förslag till riktlinjer. Lönekommittén kunde för sin del icke godtaga nämndens definition av begreppet tjänstebostad. Med tjänstebostad förstodes enligt avlöningsreglementena endast lägenhet, som av vederbörande verk anvisats någon dess tjänsteman. Att nu utsträcka begreppet till att omfatta jämväl lägenhet, som i vanlig ordning uthyrts till en verkets befattningshavare, utan att denna hyresupplåtelse varit betingad av något tjänstens intresse, syntes lönekommittén knappast vara riktigt eller lämpligt och dessutom möjligen ägnat att skapa onödiga irritations— moment mellan verken och tjänstemännen. Det borde nämligen beaktas, att avlöningsreglementena för begagnande av tjänstebostad uppställde vissa villkor, som innebure en skärpning i de regler, vilka gällde beträffande ett vanligt hyresavtal. Innan avgörande träffats rörande vilka bestämmelser ett reviderat avlöningsreglemente komme att innehålla i fråga om tjänste- bostad, syntes i varje fall den av bostadsnämnden föreslagna definitionen av begreppet tjänstebostad icke böra fastställas. Punkt 1 syntes också utan olägenhet kunna uteslutas ur riktlinjerna.
I SOU 1930: 17 anförde 1928 års lönekommitté följande (sid. 182 f).
Från att tidigare ha haft karaktären av löneförmån är alltså upplåtelse av tjänstebostad numera att anse såsom uteslutande eller till övervägande del be- tingad av tjänstens — eller åtminstone statens — intressen. Denna förvandling
har icke kunnat försiggå alldeles friktionsfritt. I och med det att tjänstemannen fått sig ålagt att betala ersättning för tjänstebostaden efter i huvudsak samma grunder som för hyra av en lägenhet i fria marknaden, har skyldigheten att bebo tjänstebostaden för honom ofta kommit att te sig såsom ett bevärande tvång i stället för såsom en förmån. Kanske kan han eller tror han sig kunna för samma eller mindre kostnad hyra en trevligare belägen bostad å annat håll, eller önskar han bygga sig ett eget hem. Den psykologiska förklaringen till de ! yrkanden, som framkommit från personalhåll om upphävande eller mildrande av tvånget att bebo anvisad tjänstebostad, är sålunda lätt given. Å andra sidan komma personalens krav i detta avseende i konflikt med ett statsintresse, näm- ligen att bostäder, som staten varit nödsakad eller funnit av någon anledning lämpligt att uppföra, måste kunna disponeras, även om bostadsförhållandena å orten numera skulle medgiva friare bostadsval.
Bland de utav staten anvisade bostäderna kommer det övervägande flertalet eller ca 9000 på statens järnvägars del. Samtliga dessa bostäder lära för när- varande betraktas såsom »tjänstebostäder», oavsett om något tjänsteintresse kan sägas vara förknippat med att de bebos av verkets befattningshavare. Svenska järnvägsmannaförbundet har i framställning till kommittén anfört härom, »att allmänt utbrett missnöje förefinnes hos personalen mot nu gällande skyldighet att bebo anvisad tjänstebostad, som man icke önskar inneha, men också mot den hyressättning statens järnvägar under senare år tillämpat».
Kommittén finner det angeläget, att irritationsmoment mellan personal och * verksledning av den art, som av järnvägsmannaförbundct påpekats, i möjligaste 1 mån undvikas. Detta borde enligt kommitténs mening kunna ske, om vederbörande i myndigheter i fråga om sådana i statens hus befintliga bostäder, vilkas anvisande ? åt viss befattningshavare icke kan sägas vara betingat av något tjänsteintresse, l sökte, i den mån så låter sig göra, tillämpa samma regler för uthyrningen, som ( gälla å den allmänna bostadsmarknaden, varvid hyrespriset på vanligt sätt finge * bestämmas av lagen om tillgång och efterfrågan. Att härigenom statens avkastning på det i fastigheten nedlagda kapitalet möjligen kan komma att något minskas, är en omständighet, vilken i sista hand måste betraktas som en konsekvens av naturaförmånernas utbytande mot nu gällande föreskrifter. Givetvis kan icke * staten tvångsvis avkräva en tjänsteman större hyresersättning, än som skulle kunna utvinnas i fria marknaden.
I viss mån gäller det sist sagda även om bostäder, som anvisas i tjänstens intresse, alltså tjänstebostäder i egentlig mening, Några eftergifter i fråga om tjänstemans skyldighet att bebo dylik bostad kunna och böra dock icke göras, men ersättningen får under inga förhållanden givas karaktär av tvångsbeskatt— ning. Skälig hänsyn bör tagas icke blott till hyrespriset å orten för liknande lägenhet utan även till den omständigheten, att tjänstemannen är pliktig att bebo just ifrågavarande bostad.
Lönekommittén föreslog följande bestämmelser (35 å) : »Därest åt tjänste- man såsom tjänstebostad anvisas lägenhet, som disponeras av statsverket, är han skyldig att bebo densamma.»
I sitt yttrande över kommittéförslaget erinrade järnvägsstyrelsen om inne— hållet i dåvarande 23 5 av kommunikationsverkens avlöningsreglemente och framhöll i anslutning därtill, att varje åt tjänsteman anvisad bostad vore att anse såsom tjänstebostad. Begreppet tjänstebostad hade icke definierats i kommittéförslaget. Av motiveringen framginge emellertid, att kommittén
med tjänstebostäder avsåge allenast bostäder, som vore betingade av tjän- stens behov. Gränsen mellan dylika bostäder och andra anvisade bostäder vore svår för att ej säga omöjlig att draga, varför genom ett accepterande av kommitténs principer skulle uppstå stora olägenheter och många tvistig- heter för statens järnvägar. Styrelsen ville därför hemställa, antingen att 35 å i förslaget utbyttes mot innehållet i 23 5, första stycket, av kommunika— tionsverkens dåvarande avlöningsreglemente eller också att undantag stad- gades för statens järnvägars del.
Vidare yttrade statens bostadsnämnd, att ej blott tjänstens intresse utan även statens intresse i mera vidsträckt mening syntes böra förtjäna beak- tande. Den begränsning av begreppet tjänstebostad, som kommittén syntes vilja hävda, vore olämplig jämväl ur den synpunken, att verkens bostäder i många fall vore av den art, att en dylik begränsning ofta vore omöjlig att tillämpa. Kommitténs direktiv i detta hänseende skulle därför säker- ligen i många fall giva anledning till irritation och tvister.
1936 års lönekommitté framhöll i SOU 1937: 48 (sid. 219—221).
De anmärkningar, som på sätt 1928 års lönekommitté framhållit från perso- nalhåll riktats mot den nuvarande ordningen för användningen av de av staten ägda eller disponerade bostadsfastigheterna, torde till en del böra ses mot bak- grunden av de förändringar på bostadsmarknaden, som ägt rum under senare tid. — Numera kunna tjänstemännen merendels tillgodose sitt bostadsbehov på den öppna bostadsmarknaden efter fritt val och på villkor, över vilka de själva kunna bestämma. Skyldigheten att bebo av statsverket anvisade lägenheter framstår härigenom såsom ett tvång. Å andra sidan måste vederbörande verk se till, att det förefintliga bostadsbeståndet, vilket såsom nyss antytts till stor del tillkommit under exceptionella förhållanden, blir på ett ekonomiskt tillfreds- ställande sätt utnyttjat. Därigenom har frågan om tjänstemännens skyldighet att bebo lägenheter i statens hus alltmera aktualiserats. För att undanröja de irri- tationsmoment mellan verk och personal, som tvånget att bebo av verket anvisad bostad understundom framkallat, framlade 1928 års lönekommitté det förenämnda förslaget om en kategoriklyvning av de bostäder, som staten äger eller varöver den disponerar, så att de lägenheter, vilkas anvisande till tjänstemän såsom bostad är betingat av ett direkt tjänstintresse, skulle anses såsom tjänstebostäder i avlöningsreglementets mening, medan övriga bostäder skulle upplåtas för den fria hyresmarknaden, varvid hyrespriset finge bestämmas efter tillgång och efterfrågan.
Även enligt 1936 års lönekommittés mening skulle det innebära stora fördelar för såväl verk som personal, om verken i sin bostadspolitik kunde tillämpa en rationellare ordning än som hittills på sina håll kommit till användning. Den av 1928 års lönekommitté anvisade utvägen synes också innebära en lösning av frågan, som skulle vara ägnad att avlägsna åtskilliga av de olägenheter, som äro förenade med det nuvarande systemet. Därest begreppet tjänstebostad be- gränsas på sätt 1928 års lönekommitté förordat, skulle vederbörande verk en gång för alla kunna bestämma, vilka av verkets bostäder vore att anse såsom tjänstebostäder liksom ock för vilka befattningar förefintliga tjänstebostäder vore avsedda. En befattningshavare, som sökte eller anmälde sig till en viss be- fattning, skulle sålunda i allmänhet redan på förhand kunna göras underkunnig
om huruvida han, därest han erhölle befattningen, vore skyldig att inflytta tjänstebostad och erlägga för bostaden stipulerad hyra. Säkerligen skulle åt- skilliga anledningar till tvistigheter mellan verk och personal härigenom kunna förebyggas.
Genom den i 1930 års betänkande förordade uppdelningen av de av statsverket disponerade lägenheterna i tjänstebostäder och andra bostäder skulle ock klarhet kunna vinnas, vilken del av det nuvarande bostadsbeståndet, som icke är för statens verksamhet erforderligt och därför kan avvecklas. Det kan nämligen enligt kommitténs mening icke i längden anses vara med statsverkets intressen förenligt, att verken i sin ägo eller under sin disposition behålla sådana fastig- heter, som äro det egentliga verksintresset ovidkommande, i all synnerhet om därmed äro förenade besvär ur administrativ eller ekonomisk synpunkt. Kom- mittén håller fördenskull före, att åtgärder böra vidtagas för ett successivt av- vecklande, i den mån så befinnes möjligt och lämpligt, av de statsverket tillhöriga bostäder vid vederbörande verk, vilka icke äro betingade av direkta tjänste- hänsyn.
Lönekommittén förbiser härvid ingalunda, att en sådan avveckling kan på sina håll medföra förluster för statsverket, särskilt beträffande sådana bostadshus, vilka uppförts under kristiden med dess höga arbets- och materialkostnadcr. Det synes dock rimligen icke kunna krävas av tjänstemännen, att dessa skola, alle— nast för att tillgodose statsverkets ekonomiska intresse i fastighetsbeståndet, fortsättningsvis vara skyldiga att mot sin vilja bebo lägenheter, vilka tillkommit under kristidens onormala förhållanden på bostadsmarknaden och fördenskull ofta icke motsvara nutida krav på fullgoda bostäder.
En avveckling av det statens bostadsbestånd, som icke är betingat av det di- rekta tjänsteintresset, kommer givetvis att kräva en viss övergångstid. Under denna tid synes den princip för användningen, som föreslagits i 1930 års betän- kande, vara ändamålsenlig. Sådana i statens hus befintliga lägenheter, som icke kunna betraktas såsom tjänstebostäder i egentlig mening, böra sålunda i avvak- tan på lämpliga tillfällen för avyttringen uthyras i den öppna bostadsmarknaden. Någon skyldighet att bebo dem torde icke böra åläggas befattningshavarna.
Vid den omläggning av verkens tjänstebostadsförhållanden, som sålunda för- ordnats, torde emellertid undantag böra göras i fråga om de av statens järn— vägar ägda eller disponerade lägenheterna. Många av de till personalen vid sta- tens järnvägar för närvarande upplåtna bostäderna ligga inom statens järnvägars inhägnade områden, inom bangårds-, stations- eller verkstadsområden och kunna _ lämpligen icke avyttras eller uthyras till hyresgäster utom verket. Med hänsyn till de svårigheter, som på grund av vid detta verk rådande särskilda förhål- landen kunna befaras uppkomma vid en tillämpning av kommitténs avvecklings- förslag och som av järnvägsstyrelsen understrukits i dess yttrande över 1930 års betänkande, har kommittén ansett, att för statens järnvägars del böra meddelas särskilda undantagsbestämmelser i ämnet.
I anslutning till det sist sagda framhöll lönekommittén, att tjänsteman vid statens järnvägar borde framgent liksom dittills vara skyldig att bebo varje honom av verket anvisad bostadslägenhet. För att emellertid statens järnvägars tjänstemän härigenom icke skulle komma i en ogynnsam ställ- ning i förevarande hänseende i jämförelse med befattningshavare vid andra verk, intog kommittén i reglementsförslaget en särbestämmelse av innehåll, att tjänsteman skulle på framställning kunna av vederbörande myndighet
[ l
: l l l
befrias från här ifrågavarande skyldighet, därest med hänsyn till tjänste— mannens ekonomiska förhållanden eller andra särskilda omständigheter avsevärda olägenheter prövades vara förenade med skyldigheten att taga i besittning honom anvisad bostad eller att vidare bebo redan innehavd sådan. Prövning av dylik framställning skulle ske efter samråd med ett för ändamålet utsett personalombud.
I sitt betänkande med förslag till militärt avlöningsreglemente (SOU 1938: 55) yttrade 1936 års lönekommitté (sid. 223).
De särskilda förhållanden på förevarande område, som på sätt nyss sagts råda vid statens järnvägar, äro i avsevärd mån till finnandes inom försvarsväsendet. Flertalet tjänstebostäder vid försvarsväsendet äro inrymda i kasernbyggnader el— ler i fastigheter liggande inom kasern- och fästningsområden och kunna sålunda icke lämpligen avyttras, ej heller uthyras till enskilda personer. Därjämte är att märka, att det beträffande försvarsväsendets bostadslägenheter icke i allmän- het eller ens i större omfattning torde kunna sägas, att deras upplåtande till vissa beställningshavare är betingat av ett direkt tjänstintresse. Dessa omständig- heter göra, att i allmänhet vid försvarsväsendet reell grund saknas för en sådan kategoriklyvning av bostadsbeståndet, som förordats för huvuddelen av den civila statsförvaltningen. Enligt kommitténs mening bör därför, liksom nu är fallet och beträffande statens järnvägar beslutats för framtiden, varje av stats- verket ägd eller disponerad lägenhet vid försvarsväsendet kunna anvisas beställ- ningshavare till bostad och därvid betraktas såsom tjänstebostad, vilken beställ- ningshavaren är skyldig att bebo. Bestämmelserna i 46 5 1 mom. av kommitténs förslag till militärt avlöningsreglemente hava avfattats i enlighet härmed. För att emellertid hålla öppen möjligheten för en beställningshavare, för vilken det av ekonomiska eller andra särskilda orsaker skulle möta avsevärda olägenheter att bebo anvisad tjänstebostad, att vinna befrielse från nämnda skyldighet, har löne— kommittén, i viss anslutning till vad bl. a. marinförvaltningen påyrkat, i para- grafens 2 mom. intagit ett särskilt stadgande, enligt vilket vederbörande centrala förvaltningsmyndighet skulle äga på framställning av beställningshavaren med- dela dylik befrielse. Att, såsom i civila avlöningsreglementet skett beträffande statens järnvägar, i militära avlöningsreglementet införa en anordning med särskilda personalombud med uppgift att i förekommande fall yttra sig över framställningar om befrielse från skyldighet att bebo anvisad tjänstebostad har kommittén däremot ansett icke vara erforderligt eller lämpligt för försvarsväsen- dets del. Kommittén förutsätter likväl, att vid den prövning av dylika framställ— ningar, som enligt kommitténs förslag skulle ankomma på vederbörande centrala myndighet, såväl beställningshavarnas som de anvisande lokala myndigheternas synpunkter bliva vederbörligen beaktade.
Civila avlöningsreglementet ( 1939:272 ) innehöll i 41 5 första stycket följande bestämmelse (rörande statens järnvägar och sinnessjukhusen gällde särskilda bestämmelser):
»Därest åt tjänsteman anvisas tjänstebostad är han skyldig att bebo den- samma. Med tjänstebostad förstås av statsverket ägd eller disponerad lä- genhet, vars upplåtande åt viss tjänsteman vid verket finnes påkallat ur tjänstesynpunkt.»
I militära avlöningsreglementet (1939: 275) hette det i 46 5 bl. a. föl— jande: »Därest åt beställningshavare såsom bostad anvisas lägenhet, som äges eller disponeras av statsverket, är han skyldig att bebo densamma. I fråga om begag- nande av sålunda anvisad tjänstebostad — — _.»
1945 års lönekommitté förordade (SOU 1947: 23 sid. 145), att skyldig- heten att mottaga och bebo tjänstebostad under den nya löneregleringspe- rioden för de olika personalgrupperna begränsades på samma sätt som för det dåvarande. Kommittén anförde:
»De bestämmelser i detta ämne, som lönekommittén föreslår, äro således, oavsett olika jämkningar av redaktionell natur, av samma innebörd som de nu gällande. Lönekommittén har emellertid funnit sig böra föreslå, att, då tjänstebostadsbegreppet för försvarets del givits samma innebörd som för statens sinnessjukhus och statens järnvägars del, anordningen med personalombud, vilka skola erhålla tillfälle att yttra sig i frågor om befrielse från skyldighet att bebo tjänstebostad, skall införas även vid försvaret. I övrigt vill lönekommittén ansluta sig till 1936 års lönekommittés ut- talande angående avveckling av sådana bostäder, vilkas upplåtande icke är påkallat ur tjänstesynpunkt. 1945 års lönekommitté anser för sin del önsk- värt att en successiv avveckling, i den mån så befinnes möjligt och lämpligt, kommer till stånd även i fråga om motsvarande tjänstebostäder vid försva- ret, statens sinnessjukhus och statens järnvägar. I detta sammanhang får lönekommittén även understryka angelägenheten av att, då nybyggnad skall ske av sådana personalbostäder, om vilkas framtida behövlighet ur tjänstesynpunkt full visshet icke råder, byggnaden såvitt möjligt förlägges utanför det egentliga institutions- eller anstaltsområdet, så att en avveckling sedermera kan komma till stånd, när så anses lämpligt.»
Bestämmelser i Saar
I 38 58” A 1 mom. föreskrives: »Därest åt tjänsteman anvisas tjänstebostad, som till beskaffenhet och storlek överensstämmer med vad därom föreskrives i gällande hälsovårds- stadga och i särskilda av Kungl. Maj:t eller, efter Kungl. Maj:ts bemyndi— gande, av vederbörande myndighet meddelade bestämmelser, är han skyl- dig mottaga tjänstebostaden.
Skyldighet att mottaga av statsverket ägd eller disponerad tjänstebostad, för vilken enligt vad nedan i denna paragraf sägs ersättning skall utgå, före- ligger likväl endast, om bostadens upplåtande är påkallat ur tjänstesyn— punkt.
Tjänsteman, som är skyldig att mottaga honom anvisad tjänstebostad, är ock skyldig att bebo densamma, så framt icke Kungl. Maj:t på grund av särskilda omständigheter annat medgivit.»
För tjänsteman vid statens sinnessjukhus och statens anstalt för fallande— sjuka, vid försvaret samt vid statens järnvägar gäller enligt de under 38 5 B intagna särskilda bestämmelserna, i stället för vad i 1 mom. andra och tredje styckena sägs, att tjänstemannen är skyldig att mottaga och bebo tjänstebostad, så framt icke vederbörande myndighet medgiver ho— nom befrielse från nämnda skyldighet då denna för tjänstemannen skulle medföra avsevärda olägenheter med hänsyn till hans ekonomiska förhållan- den eller andra särskilda omständigheter. Innan framställning om sådan befrielse upptages till prövning, skall tillfälle beredas ett för avgivande av yttrande i dylika ärenden utsett personalombud att utlåta sig över fram- ställningen. Det ankommer på vederbörande myndighet att meddela be- stämmelser angående personalombuds verksamhetsområde och om sättet för utseende av sådant ombud.
Bestämmelsen i 1 mom. andra stycket äger icke tillämpning å rektor vid läroverk in. fl. läroanstalter. Sådan tjänsteman är icke skyldig bebo honom anvisad tjänstebostad.
, Bestämmelserna i 1 mom. andra och tredje styckena skola ej heller äga : tillämpning å rektor eller lärare vid högre kommunal skola, privatläroverk l eller fackskolan för huslig ekonomi i Uppsala, eller å rektor vid seminariet ; för huslig utbildning i Umeå. i För tjänsteman vid sinnesslöskola eller epileptikerskola föreligger skyl- | dighet att mottaga tjänstebostad endast, om bostaden hör till vederbörande ! anstalt och dess upplåtande är påkallat ur tjänstesynpunkt. ' Därest provinsialläkar- eller veterinärdistrikt eller däri ingående kom- . mun eller kommuner anordnat särskild bostad för provinsialläkaren eller . distriktsveterinären i distriktet, och bostaden blivit av vederbörande läns- ! styrelse godkänd, är tjänstemannen, om bostaden anvisats honom utan er- sättning, berättigad åtnjuta denna förmån av fri tjänstebostad men eljest skyldig att till distriktet, kommunen eller kommunerna erlägga ersättning för bostaden med ett belopp som, där överenskommelse ej kan träffas, be— stämmes av länsstyrelsen. Tjänsteman vid häradsrätt, vilken mottager anvisad tjänstebostad, , som disponeras av tingshusbyggnadsskyldiga, skall, såvida icke Kungl. * Maj:t annorlunda förordnar, för densamma erlägga ersättning till tingshus— l byggnadsskyldiga med belopp, som, där överenskommelse ej kan träffas, j bestämmes av länsstyrelsen. * Fri tjänstebostad i av statsverket ägd eller disponerad lägenhet tillkom- mer Vissa tjänstemän, såsom överläkare vid fångvårdsanstalterna och sin- nessjukhusen, vissa tjänstemän inom utrikesförvaltningen och landshöv- ding.
Enligt 38 5 A 4 mom. skall innehavare av tjänstebostad eller, om han avlidit, hans dödsbo, såvida annat icke avtalats, avträda tjänstebostaden å
fardag, som infaller näst efter tre månader från det uppsägning skett eller dödsfallet timat. Avflyttning skall dock, om icke annorlunda överenskom- mes, ske
a) därest bostadsinnehavaren befordras eller i annan ordning förflyttas, inom skälig tid därefter, om ny tjänstebostad anvisats honom, men eljest å den fardag, som inträffar näst efter tre månader från det han erhöll kännedom om beslutet rörande befordringen eller förflyttningen,
a
b) därest bostadsinnehavaren avgår ur tjänst med pension, a närmaste fardag efter avgången samt
c) därest han av annan anledning avgår ur tjänst eller entledigas, vid den löpande månadens utgång.
Andra statliga och vissa kommunala bestämmelser
I fråga om tjänstebostäder för folkskolans lärare gälla för närvarande bl. a. följande bestämmelser. Det må framhållas, att bestämmelserna kom- ma att med verkan fr. o. m. den 1 juli 1955 ändras i vissa hänseenden på grund av beslut av 1955 års riksdag i anledning av prop. 98 (se härom sid. 39 och 44).
I 52 & folkskolestadgan (1946: 884) föreskrives bl. a.
Om på ort, varest skola är belägen, i skolans närmare omgivning icke finnes hyresmarknad för sådana bostäder, som till storlek och beskaffenhet i huvudsak motsvara gällande boställsordnings krav på lärarbostäder, åligger det skoldistrik- tet att åt sådan lärare vid nämnda skola, som icke tjänstgör såsom vikarie för tjänstledig lärare eller uppehåller lärartjänst, vilken kan anses vara av tillfällig natur, tillhandahålla tjänstebostad, som står i överensstämmelse med de i beställs- ordningen givna eller med stöd av boställsordningen meddelade bestämmelserna.
Sådan skyldighet föreligger dock icke,
a) därest lärare ändå har eller kan anskaffa bostad, som statens folkskol- inspektör finner godtagbar med hänsyn till, bland annat, lärarens tjänstgörings- förhållanden, och lärare ej påfordrar anvisande av tjänstebostad;
b) därest vederbörande länsstyrelse efter därom av skoldistriktet gjord fram- ställning och efter folkskolinspektörens hörande förklarar, att distriktet tills vi- dare icke skall vara skyldigt tillhandahålla tjänstebostäder åt sina lärare eller tjänstebostad åt viss lärare.
I 26 5 1 mom. avlöningsreglementet för folkskolan (1948: 437) heter det vidare.
Därest åt lärare anvisas tjänstebostad, som till beskaffenhet och storlek står i överensstämmelse med de i gällande boställsordning givna eller med stöd av boställsordningen meddelade bestämmelserna, är han, därest han anställes för minst en termin, skyldig att mottaga tjänstebostaden och ställa sig till efterrättelse föreskrifterna i boställsordningen.
Anvisas tjänstebostad av skoldistrikt, som icke är skyldigt att tillhandahålla läraren sådan bostad, må vederbörande länsstyrelse, där så med hänsyn till bo- stadens beskaffenhet befinnes skäligt, på framställning av läraren och efter folkskolinspektörens hörande medgiva läraren befrielse tills vidare från skyl- digheten att mottaga tjänstebostaden i fråga.
Enligt 1 5 2 moln. boställsordningen för folkskolans lärare (1946: 883) är tjänstebostad varje bostad, som av skoldistrikt upplåtes till lärare vid av distriktet inrättad folk- eller småskola, under förutsättning att bostaden enligt föreskrifterna i 20 5 kan hänföras till någon av de i nämnda paragraf angivna klasserna (bostad hänföres med hänsyn till dess beskaffenhet och förekomsten av bekvämligheter till någon av klasserna A, B eller C).
Beträffande tjänstebostad för präst finnas i 33 & prästlönereglementet (1951: 577) bl. a. följande föreskrifter meddelade.
Där Kungl. Maj:t så förordnar, skall domprost, kyrkoherde och komminister samt likställd garnisons- och amiralitetspräst av vederbörande pastorat tillhanda- hållas tjänstebostad i prästgård, varom stadgas i ecklesiastik boställsordning, eller ock annan tjänstebostad, som av stiftsnämnden för ändamålet godkännes. Tjänste- bostad åt sådan präst må även tillhandahållas av statsverket.
Vidare stadgas, att präst är skyldig att mottaga och bebo honom anvisad tjänstebostad, så framt icke domkapitlet annat medgivit.
Biskop och vissa andra prästerliga befattningshavare äga åtnjuta fri bostad.
musikerstadgan (1950: 375) gälla beträffande tjänstebostad för organist. Det heter i 51 % nämnda stadga.
Om på stationeringsort för organisttjänst icke finnes hyresmarknad för bostä- der, som till storlek och beskaffenhet kunna anses tjänliga för organist, åligger det församlingen att tillhandahålla tjänsteinnehavaren sådan bostad.
Organisten är skyldig att mottaga anvisad sådan bostad, därest detta angivits i kungörelsen om tjänstens ledigförklarande, samt att erlägga hyra för densamma.
Finner organist sig icke kunna åtnöjas med anvisad tjänstebostad eller hyra därför och kan överenskommelse icke uppnås med kyrkorådet må frågan hän- skjutas till stiftsnämndens avgörande. över stiftsnämndens beslut må klagan icke föras.
l I | i | | I I detta sammanhang må också återges de bestämmelser, som enligt kyrko- I | | |
skolor och lantbruksundervisningsanstalter meddelas i avlöningsreglemen- tet för dessa skolor (1951:615) bestämmelser av samma innehåll som 38 Q 1 mom. Saar, dock att vederbörande skolstyrelse må medgiva befrielse från skyldighet att bebo tjänstebostad. Enligt 50 5 folkhögskolestadgan (1951: 835), vilken paragraf är inordnad under rubriken »Tjänstebostad», bör styrelsen i den omfattning, som med hänsyn till befattningshavarnas åligganden och bostadsförhållanden på orten kan anses påkallad,söka bereda rektor och lärare, anställda för minst hel kurs, tjänliga bostäder vid skolan eller i dess närhet. Motsvarande stadgande finnes icke i stadgan för lant- bruksundervisningsanstalter (1951: 663).
l i | Om tjänstebostad för rektor och lärare vid statsunderstödda folkhög-
Beträffande tjänstebostad för övningslärare skola enligt 19 % avlönings- reglementet för övningslärare (1950: 386) bestämmelserna för andra lärare än övningslärare vid samma skola äga motsvarande tillämpning.
l polislönereglementet (1954: 226) föreskrives rörande tjänstebostad för polisman följande (20 g 1 mom.).
Därest åt polisman anvisas tjänstebostad, som till beskaffenhet och storlek överensstämmer med vad därom föreskrives i gällande hälsovårdsstadga och i särskilda av Kungl. Maj:t eller, efter Kungl. Maj:ts bemyndigande, av vederbörande ! myndighet meddelade bestämmelser, är han skyldig mottaga och bebo tjänstebo- i staden, om bostadens upplåtande till polismannen är påkallat ur tjänstesynpunkt. j Vederbörande myndighet må dock medgiva polisman befrielse från nämnda skyl- * dighet, därest denna för polismannen skulle medföra avsevärda olägenheter med hänsyn till hans ekonomiska förhållanden eller andra särskilda omständigheter. 1
Innehållet i vissa kommunala bestämmelser i ämnet må även återges. I 12 & tjänstereglementet för landstingens befattningshavare heter det.
Mom. 1. Om landstinget tillhandahåller enligt ortens förhållanden tidsenlig familjebostad, är befattningshavaren skyldig bebo densamma, därest landstinget så påfordrar. Sådan skyldighet föreligger dock icke för befattningshavare, som före lands— tingets ordnande av familjebostad förvärvat fastighet eller bostadslägenhet för eget bostadsändamål, så länge han äger och bebor sådan fastighet eller bostads— , lägenhet, liksom icke heller för befattningshavare, vilken erhållit eller erhåller l bostad i statssubventionerat s. k. barnrikehus. | (
Anm. Då särskilda skäl föreligga, kan befattningshavare av direktionen med- givas befrielse från skyldighet att bebo familjebostad.
Mom. 2. Om landstinget så påfordrar, är befattningshavare skyldig bebo anvisat möblerat rum eller dubblett i av landstinget ägd fastighet eller bostadslägenhet. Så- dan skyldighet föreligger dock icke för gift befattningshavare eller befattnings- havare, som äger och bebor egen fastighet eller egen bostadslägenhet.
Om med hänsyn till antalet tillgängliga för viss befattningshavargrupp avsedda rum sådan skyldighet ej ålägges samtliga sådana befattningshavare, äger befatt- ningshavare med den längsta anställningstiden vid anstalten eller vilken samman— bor med nära anhörig i första hand erhålla befrielse från sådan skyldighet.
Prot. ant. Med bibehållande i mom. 1 och 2 av möjlighet för landstinget att ålägga befattningshavare bebo av landstinget tillhandahållen bostad ha parterna l åsyftat dels att bereda tillgång till för befattningshavarna lämpliga och fullgoda * bostäder, dels att stimulera landstingen att bygga erforderliga sådana.
Anm. Innan landsting beslutar om uppförande av nya bostäder, beträffande vilka åläggande, som nyss sagts, skall kunna meddelas bcfattningshavarna, skall samråd äga rum med vederbörande personalorganisation angående önskvärd— heten härav och nybyggnadens lämpliga omfattning.
Enligt 43 & normaltjänstereglementet för ordinarie och extra ordinarie tjänstemän hos kommuner anslutna till Svenska stadsförbundet förstås med tjänstebostad av kommunen ägd eller disponerad lägenhet, som myndig— heten med hänsyn till tjänsteförhållandena anvisar åt viss tjänsteman så-
som familjebostad eller såsom annan bostad. Tjänsteman är skyldig bebo anvisad tjänstebostad.
1947 års allmänna tjänstereglemente för Stockholms kommunalstyrelse innehåller i här berörda hänseende bl. a. följande (35 & 1 mom.).
Anvisas tjänsteman enligt stadsfullmäktiges beslut tjänstebostad, är han skyldig att bebo denna, så framt icke tjänstenämnden finner skäl annat medgiva. Med tjänstebostad förstås av staden ägd eller disponerad lägenhet, vars upplåtande åt viss tjänsteman finnes påkallat ur tjänstesynpunkt.
Tillämpningen m. m.
Civila avlöningsreglementet innehöll såsom framgår av det föregående en definition av vad som skulle förstås med tjänstebostad. Det hette (5 41, första stycket), att tjänstebostad vore sådan av statsverket ägd eller dispo- nerad lägenhet, vars upplåtande åt viss tjänsteman vid verket funnes på- kallat ur tjänstesynpunkt. I enlighet härmed användes icke ordet tjänste- bostad i de särskilda bestämmelserna för sinnessjukhusen och statens järnvägar, inom vilka förvaltningsområden en oinskränkt skyldighet att bebo av statsverket anvisad bostad förelåg. I sistnämnda bestämmelser talades i stället om »bostad». Beträffande försvaret, där skyldigheten att bebo anvisad bostad hade samma omfattning som vid sinnessjukhusen och statens järnvägar, innehöll emellertid militära avlöningsreglementet (46 5) ordet tjänstebostad, varför ordet på detta område kom att beteckna åt tjänsteman anvisad lägenhet, som han vore skyldig att bebo. Tjänstebostads- begreppet hade således före tillkomsten av Saar icke givits något entydigt innehåll. Det finns anledning ifrågasätta, om med de redaktionella änd- ringar, som gjorts vid utarbetandet av Saar, någon klarare hegreppsbestäm- ning åstadkommits. Härutinnan må följande anföras.
Saar definierar icke tjänstebostad. Utformningen av författningstexten i 38 & förutsätter, att tjänstebostad har ett i och för sig bestämt begrepps— innehåll. Författningen talar nämligen om tjänstebostad som man är skyl- dig mottaga och bebo, om tjänstebostad som man icke är skyldig att bebo (jfr de särskilda bestämmelserna för läroverk m. fl. läroanstalter), om tjänstebostad som mottages av tingshusbyggnadsskyldiga (jfr de särskilda bestämmelserna för häradsrätterna), om fri tjänstebostad för vissa grupper av befattningshavare (landshövdingar, vissa läkare m. fl.) och om tjänste- bostad som anvisas av kommun (jfr bl. a. de särskilda bestämmelserna för provinsialläkarstaten och distriktsveterinärstaten). I praktiken har också tjänstebostadsbegreppet såsom framgår av det följande givits olika innehåll.
Vid statens järnvägar, sinnessjukhusen och statens anstalt för fallande— sjuka har varje åt tjänsteman upplåten bostad ansetts vara tjänstebostad. Utanför begreppet faller bl. a. bostäder uthyrda till kollektivavtalsanställda arbetare, privatpersoner och pensionerade tjänstemän. Samma användning
har tjänstebostadsbegreppet fått vid bl. a. statens vattenfallsverk och do- mänverket.
Vad beträffar statens järnvägar bör i förevarande sammanhang nämnas, att järnvägsstyrelsen i skrivelse den 26 februari 1954 till samtliga distrikts- chefer och bansektionsföreståndare anmodat dessa att —— i syfte bl. a. att erhålla underlag för en bedömning av i vilken omfattning SJ i framtiden bör behålla sina bostäder — verkställa en gruppering av bostadsbeståndet en- ligt följande riktlinjer. Tjänstebostäder skola enligt skrivelsen i första hand finnas för stationsföreståndare, banmästaravdelningsföreståndare och den— nes närmaste man, sträckvakter och viss ledningspersonal. För stationsföre- ståndare kan uppmjukning ske av den i avlöningsbestämmelserna före- skrivna skyldigheten att utnyttja anvisad tjänstebostad i orter, som ha hyresmarknad, under förutsättning att distriktschefen icke finner påkallat av tjänsteskäl att stationsföreståndare bor i eller i omedelbar närhet av stationshuset. De lägenheter, som bebos av nu nämnda personalkategorier, skola benämnas grupp I, tjänstebostäder. Till grupp II skola enligt skri— velsen hänföras lägenheter, som bebos av SJ:s övriga personalkategorier och vilka lägenheter böra behållas som uthyrningslägenheter. Till grupp III slut- ligen hänföras lägenheter, som böra slopas eller utan olägenhet kunna säl- jas. Ifrågavarande gruppering skall dock tills vidare icke medföra någon förändring i vad som nu gäller (jfr ovan).
Inom försvaret var från början alla bostäder belägna i kasernfastigheter rubricerade såsom tjänstebostäder. Sedermera har en del bostäder för tjänstemän inom försvaret klassificerats såsom uthyrningsbostäder. Detta gäller i huvudsak nybyggda eller moderniserade lägenheter. Under 40-talet tillkom i försvarets bostadsanskaffningsnämnds regi ett bostadsbestånd, vilket enligt för nämnden gällande instruktion (1943: 230) skulle uthyras till marknadspris. Av bostadsanskaffningsnämnden byggda personalbostä— der, vilka uthyras genom hyreskontrakt, tillhöra den sistnämnda kate— gorien bostäder. Man skiljer sålunda på, å ena sidan, bostäder, upplåtna med bostadstvång, tjänstebostäder, för vilka avlöningsreglementets före- skrifter gälla, och, å andra sidan, bostäder, upplåtna utan bostadstvång och med hyreskontrakt, uthyrningsbostäder, för vilka gälla samma regler som på den allmänna bostadsmarknaden. Såsom framgår av kap. 2 utgöres f. n. ca 75 % av det av tjänstemän utnyttjade bostadsbeståndet vid försvaret av tjänstebostäder. Enligt vad utredningen inhämtat förberedes emellertid inom fortifikationsförvaltningen åtgärder för en ytterligare begränsning av antalet tjänstebostäder enligt följande. Avsikten är att tjänstebostadsbe- greppet med åtföljande bostadstvång i fortsättningen endast skall bibehållas för sådan bostad, som är knuten till viss befattning på grund av att det ur tjänstesynpunkt är påkallat att befattningshavaren bebor just den bosta— den. Sådana befattningshavare äro som regel maskinpersonal. väbel, sjuk— sköterska, köksföreståndare, meteorolog, trafikledare, flottiljpolis samt
vissa tillsyningsmän vid förrådsanläggningar, skogvaktare 111. fl. Så länge nuvarande lägenhetsinnehavare bebor tjänstebostad skall den bibehållas som sådan, men vid ombyte av hyresgäst avses att bostaden — såvida den icke enligt ovan även i fortsättningen måste anvisas som tjänstebostad —— skall överföras till uthyrningsbostad.
Av det sist anförda framgår, att det inom försvaret finns till tjänste- män upplåtna bostäder, vilka icke ansetts vara tjänstebostäder. Enahanda är förhållandet vid televerket, där endast sådana lägenheter, som anordnats för vissa befattningshavare, vilka med hänsyn till driftens behov anses höra bebo just ifrågavarande lägenheter, betecknas såsom tjänstebostäder och uthyras mot tjänstebostadskontrakt. Under år 1953 har en omprövning skett av behovet av dylika bostäder, vilken resulterat i en minskning av antalet tjänstebostäder från ca 165 till endast ett 40-tal (jfr f. 6. kap. 2).
Vid postverket, väg— och vattenbyggnadsverket och luftfartsverket finnas som förut nämnts inga bostäder, för vilka tjänstebostadsbestämmelserna tillämpas. Man har vid dessa verk funnit att tjänstesynpunkter icke i något fall påkalla att tjänsteman bebor viss lägenhet. Av tablå 5 i bil. 1 fram- går, att av de nämnda verkens bostadsbestånd ung. 55 %, 20 % resp. 30 % bebos av tjänstemän.
Den lämnade exemplifieringen ger vid handen, att det för närvarande inom olika delar av statsförvaltningen tillämpas skiftande principer i fråga om vilka bostäder som äro att anse såsom tjänstebostäder.
Slutligen må även sägas något om innebörden av tjänstebostadsbegreppet inom annan verksamhet än sådan för vilken Saar gäller.
Den tidigare redogörelsen ger vid handen, att vad beträffar de där be- rörda statliga bestämmelserna allenast i boställsordningen för fokskolans lärare lämnats en definition av vad som är tjänstebostad. På folkskoleväsen- dets område har tjänstebostadsbegreppet fått en alldeles speciell betydelse därigenom att begreppet anknutits till bostadens standard. Enligt 20 & bo- ställsordningen skall tjänstebostad hänföras till tre klasser, A, B och C. Av skoldistrikt anvisad bostad, som med hänsyn till dess beskaffenhet ej ens kan klassificeras såsom C-bostad, är icke att hänföra till tjänstebostad i bo- ställsordningens mening. Å andra sidan innebära gällande bestämmelser, att även andra bostäder än sådana, som anvisas på grund av »tjänstebo- stadsskyldighet» för skoldistriktet-kommunen, kunna förklaras vara tjänstebostäder. 1955 års riksdag har i anledning av prop. 98 beslutat den ändringen i här ifrågavarande hänseende, att såsom tjänstebostad endast skall betraktas av skoldistriktet anvisad bostad i det fall distriktet har skyl- dighet att tillhandahålla läraren bostad.
Avfattningen av övriga i det föregående refererade statliga föreskrifter ansluter mer eller mindre till bestämmelserna i 38 Q 1 mom. Saar.
Ordet tjänstebostad har icke kommit till användning i landstingens tjänstereglemente. Emellertid torde man vid landstingsanstalterna i dagligt tal bruka nämnda ord—omväxlande med ordet personalbostad—för att beteckna av arbetsgivaren tillhandahållen bostad (med eller utan bostads- tvång). Såväl i normaltjänstereglementet för städerna som i tjänsteregle— mentet för Stockholms stad ges en definition av tjänstebostad. Den defini— tion, som återfinnes i det sistnämnda reglementet, är densamma som i det intill den 30 juni 1947 gällande civila avlöningsreglementet. Enligt vad ut- redningen erfarit tillämpas inom Stockholms kommunalstyrelse den ord- ningen att vissa bestämda tjänster förenas med tjänstebostad.
Det må även erinras, att det förekommer att ordet tjänstebostad —— van- ligen i den vidsträckta betydelsen att bostad är förenad med anställningen —— användes inom enskild verksamhet.
Kap. 4 . Bostadstvånget
Gemensamt för flertalet förut berörda tjänstebostadsbestämmelser, såväl statliga som kommunala, är att desamma föreskriva skyldighet för anställ- ningshavare att mottaga och/eller bebo av arbetsgivaren tillhandahållen bo- stad. Denna skyldighet kan motsvaras av krav på att den upplåtna bosta— den är av viss beskaffenhet och storlek, såsom i Saar och avlöningsregle- mentet för folkskolan. Skyldigheten kan också vara mer eller mindre omfat- tande. lnom vissa förvaltningsområden, t. ex. vid statens järnvägar, är den oinskränkt. På andra håll är den beroende av om arbetsgivaren så på— fordrar eller —— enligt de allmänna bestämmelserna i Saar — om bostadens upplåtande är påkallat ur tjänstesynpunkt. Eftergift kan dock i särskilda fall ske.
Det må i detta sammanhang framhållas, att det inom det enskilda nä- ringslivet endast i ringa utsträckning torde förekomma, att bostadsupp- låtelse förenas med ett formellt åläggande för arbetstagaren att bebo bo- staden.
Skyldigheten att beho av statlig myndighet anvisad bostad är av gam- malt datum. Sådan skyldighet förelåg redan före tillkomsten av systemet med ersättning för tillhandahållen tjänstebostad, då fri bostad mera all- mänt förekom såsom en särskild avlöningsform. I 1913 års avlöningsregle- mente för tjänstemän vid statens vattenfallsverk (1913: 208) föreskrevs så- lunda, att de tjänstemän, som åtnjöte förmånen av fri bostad, skulle vara boende i den upplåtna lägenheten. En dylik skyldighet torde merendels ha varit betingad av tjänstehänsyn. Den skyldighet att bebo anvisad bostad, som blev föreskriven, då flertalet tjänstemän fick sig ålagda att betala er- sättning för tjänstebostaden efter samma grunder som för hyra av en lägenhet i fria marknaden, torde likaledes ha motiverats av att härigenom tjänstens intresse skulle tillgodoses. Förarbetena lämna dock på denna punkt ingen säker ledning. Under den närmaste tiden efter avlösningen av de fria bostäderna tillhandahölls också bostad åt tjänstemännen van- ligen endast i sådana fall, då tjänstens art fordrade särskild bostad. Ut- vecklingen gick emellertid, framför allt vid kommunikationsverken, därhän att bostadsupplåtelser kom att ske även av andra skäl. Verken ansåg sig behöva ett bostadsbestånd för möjliggörande av personalförflyttningar utan av bostadsförhållandena föranledda dröjsmål. Under tider av bostads— brist på den allmänna hyresmarknaden gjorde sig vidare strävanden gäl-
lande att av rekryteringsskäl sörja för de anställdas behov av bostäder. Så- som framgår av historiken i kap. 3 kom den befattningshavarna åliggande skyldigheten att bebo anvisad tjänstebostad stundom att gälla även vid här avsedda bostadsupplåtelser. Syftet med ifrågavarande skyldighet blev där- vid i dessa fall ett annat än som ursprungligen torde ha avsetts, nämligen i stället att garantera att bostadsbeståndet ekonomiskt utnyttjades.
Enligt den lämnade historiken framlade både 1928 och 1936 års lönekom- * mittéer förslag om en begränsning av bostadsbandet, så att endast de lägen- heter, vilkas anvisande till tjänstemän såsom bostad var betingat av ett j direkt tjänsteintresse, skulle omfattas av tjänstemännens skyldighet att & bebo bostad. I samband härmed förordade sistnämnda kommitté ett succes- ' sivt avvecklande av det statens bostadsbestånd, som icke var betingat av direkta tjänstehänsyn. Emellertid påpekade kommittén, att många av de till personalen vid statens järnvägar upplåtna bostäderna lågo inom järn- vägarnas inhägnade områden och därför icke lämpligen kunde avyttras * eller uthyras till andra än tjänstemännen. Med hänsyn härtill borde fram- ; gent liksom dittills tjänsteman vid statens järnvägar vara skyldig att bebo j varje honom av verket anvisad bostadslägenhet. Liknande skäl för ett bibe- l hållande av ett mera vidsträckt bostadsband anfördes sedermera i andra j sammanhang i fråga om tjänstebostäder vid försvarsväsendet och vid sin— * nessjukhusen. Nu anförda omständigheter ha föranlett den skillnad be- l träffande skyldigheten att bebo anvisad bostad som i dagens läge föreligger * mellan å ena sidan tjänstemän inom berörda områden och tjänstemän inom statsförvaltningen i övrigt å den andra sidan.
I detta sammanhang må erinras att, medan det enligt Saars föregångare förelåg en skyldighet för tjänsteman att bebo anvisad bostad, vars upplå- tande vore påkallat ur tjänstesynpunkt, Saar i stället föreskriver att tjänste- man, som är skyldig mottaga honom anvisad bostad, tillika är skyldig att ; bebo densamma, så framt icke Kungl. Maj :t på grund av särskilda omstän- 1 digheter annat medgiver. Skyldighet att mottaga bostad, för vilken ersätt- * ning skall utgå, föreligger dock endast, om bostadens upplåtande är på- * kallat ur tjänstesynpunkt. Enligt de särskilda bestämmelserna i Saar för statens järnvägar rn. fl. förvaltningsområden är tjänsteman skyldig mot- taga och bebo tjänstebostad, så framt icke myndigheten medgiver honom befrielse från nämnda skyldighet. I tidigare reglementen talades härutinnan endast om skyldighet att bebo bostad. Vad som föranlett distinktionen mel- lan mottaga och bebo framgår icke av förarbetena. Möjligen har den sam- band just med att i Saar öppnats en möjlighet för Kungl. Maj:t att lämna dispens, och att man uttryckligen velat ange att sådan endast kan ifråga- komma från skyldigheten att bebo bostad. Tjänsteman, som anvisats bo- stad, som han är skyldig mottaga, är emellertid i och med detta skyldig betala hyra för bostaden (jfr 38 g 2 mom. Saar). Skall han betala hyra för bostaden, är han väl i allmänhet också av ekonomiska skäl tvungen att
bebo densamma. En befrielse från skyldigheten att bebo tjänstebostad får antagas ha föga värde för tjänstemannen om han icke också slipper betala hyra för bostaden. Visserligen torde vederbörande myndighet vara oför- hindrad medgiva att tjänstemannen må upplåta bostaden till annan person (jfr föreskriften i 3 g reglementet ang. tjänstebostäder i vissa statsverket tillhöriga byggnader, 1922: 626, att innehavare av tjänstebostad icke må utan medgivande av vederbörande myndighet upplåta bostaden eller någon del därav till annan, som ej tillhör hans familj eller husfolk). Det torde dock vara tveksamt om man med här ifrågavarande bestämmelser i Saar åsyftat en dylik anordning. Det är därför oklart, vad som kan vara syftet med den ifrågavarande distinktionen, när det gäller bostäder, för vilka hyra skall utgå. I fråga om hyresfri bostad, å andra sidan, kan må- hända föreskriften att eftergift kan erhållas endast från skyldigheten att bebo bostad, tydas så att, om Kungl. Maj:t medgiver tjänsteman befrielse från att bebo hyresfri bostad, tjänstemannen likväl icke är berättigad till kontant hyresersättning i stället för förmånen av fri bostad.
För en kategori av tjänstemän, nämligen rektorer vid vissa statliga läro- anstalter, har sedan gammalt förelegat skyldighet endast att mottaga an- visad lägenhet (jfr numera specialbestämmelsen under 38 5 B Saar Läroverk m. fl. läroanstalter punkt 1). Detta har i prop. 1937: 271 (sid. 417) uttryck- ligen förklarats vara avsikten. I samma proposition har också angivits, att en sådan föreskrift borde meddelas i anslutning till vad som av 1936 års lärarlönesakkunniga (i SOU 1936: 48) hade föreslagits skola gälla beträf- fande tjänstebostäder för folkskolans lärare. För nyss avsedda rektorer gäller således icke något direkt boendetvång beträffande åt dem tillhanda- hållna tjänstebostäder. Motivet härför torde vara att tjänsten i och för sig icke kräver bosättning i viss bostad. Erinras må emellertid, att jämlikt g 135 läroverksstadgan lärare är skyldig att under terminen bo inom den kommun, där läroverket är beläget.
Vad beträffar lärare vid folk- och småskolor samt vissa präster föreskri- ves såsom framgår av kap. 3 en skyldighet för skoldistrikt resp. pastorat att under vissa förutsättningar tillhandahålla bostad. Denna skyldighet mot- svaras för den förra kategorien av en skyldighet att mottaga anvisad bostad och för prästerna av en skyldighet att såväl mottaga som bebo anvisad bo- stad. Då det gäller en bostad, som anvisas på grund av en skyldighet för det allmänna att sörja för bostadsbehovet, föreligger naturligen ett mycket starkt intresse av att bostaden icke står outhyrd och skyldigheten för tjän— stemannen att mottaga —- och betala hyra för — bostaden är då motiverad härav.
Varken för förenämnda rektorer eller för folkskollärare har det alltså ansetts nödvändigt att föreskriva skyldighet att vara bosatt i tjänstebostad. Skyldigheten att mottaga anvisad tjänstebostad torde dock — i anslutning till vad förut anförts —— i realiteten framstå såsom ett tvång för vederbö-
rande att bebo bostaden. Erinras må, att jämväl för här avsedda tjänste- bostäder föreskrifter finnas utfärdade om att särskilt tillstånd erfordras för att bostad skall få uthyras till annan person (jfr 3 & kung. 1938: 48 med vissa bestämmelser ang. tjänstebostäder för lärare vid statens undervis— ningsväsende samt 24 5 boställsordningen för folkskolans lärare, 1946: 883).
Erinras må i detta sammanhang, att innevarande års riksdag beslutat, att skoldistrikts skyldighet att tillhandahålla bostad åt folkskolans lärare icke längre skall vara knuten till begreppet >>hyresmarknad>>. I stället skola sär- skilda tätortsförteckningar upprättas, d. v. s. förteckningar å skolorter, som äro belägna inom bebyggelseområden (tätorter) av sådan karaktär, att skyldighet att tillhandahålla bostad prövats icke böra föreligga. I fråga om lärares skyldighet att mottaga tjänstebostad har riksdagen vidare be- slutat den ändringen, att denna skyldighet beträffande lärare som anvisats bostad av skoldistrikt, som icke har skyldighet att tillhandahålla tjänste- bostäder, skall gälla endast beträffande A-bostad, d. v. s. fullvärdig bostad i regel försedd med samtliga moderna bekvämligheter. Enligt gällande före— skrifter är huvudregeln den, att lärare obetingat är skyldig mottaga tjänste- bostad, då han anvisas bostad, som till beskaffenhet och storlek står i överensstämmelse med de i boställsordningen givna bestämmelserna.
Av särskilt intresse är den motivering för ett boendetvång som i form av en protokollsanteckning finns intagen i landstingens tjänstereglemente. Det heter där, såsom förut nämnts, att parterna med bibehållande av möjlighet för arbetsgivaren att ålägga arbetstagaren att bebo tillhandahållen bostad åsyftat dels att bereda tillgång till för arbetstagarna lämpliga och fullgoda bostäder, dels att stimulera landstingen att bygga erforderliga sådana.
Såsom framgår av redogörelsen för gällande bestämmelser i Saar kan Kungl. Maj:t på grund av särskilda omständigheter lämna befrielse från skyldigheten att bebo tjänstebostad. För tjänstemän, tillhörande statens järnvägar, försvaret, sinnessjukhusen och statens anstalt för fallandesjuka gäller att vederbörande myndighet under vissa förutsättningar kan med— giva befrielse frän skyldighet att mottaga och bebo tjänstebostad.
Enligt vad utredningen inhämtat ha inga ärenden rörande befrielse. från skyldighet att bebo tjänstebostad varit föremål för Kungl. Maj:ts prövning under åren 1951—53. Utredningen har från järnvägsstyrelsen, fortifika- tionsförvaltningen och medicinalstyrelsen infordrat uppgifter rörande un- der nämnda år avgjorda ärenden enligt gällande särskilda bestämmelser. Dessa uppgifter utvisa följande.
Vid statens järnvägar, där befogenhet att besluta i hithörande ärenden ankommer på vederbörande distriktschef eller baningenjör, prövades under åren 1951—53 33 framställningar, varav 32 biföllos, 2 av dessa dock endast så till vida att tjänstemännen — med kvarstående vid tjänstebostadskon- traktet _— medgåvos rätt att i andra hand uthyra bostaden till av han-
ingenjören godkänd hyresgäst. I 10 ärenden var anledningen till att be— frielse sökts önskan att bebo egen fastighet eller insatslägenhet; i 9 fall, varav 6 avgjorts 1953, var motivet att vederbörande kunnat erhålla bättre och modernare lägenhet i privata marknaden; för hög hyra hade åberopats i 4 fall (avgjorda 1953); 4 tjänstemän hade på grund av förestående pen- sionering sökt och erhållit annan lägenhet. Vidare åberopades bl. a. att hustrun på grund av sjukdom av läkare förklarats vara i behov av lägenhet på annan plats. Av sökandena tillhörde 16 banbevakningspersonalen (ban- mästare, banbiträden och banvakter).
Inom försvaret hade under den ifrågavarande tidsperioden förekommit sammanlagt 12 framställningar, 10 hade bifallits och 2 hade avslagits. De senare gällde en översköterska vid Lv 4 i Malmö, som hade ingått äkten- skap och i samband därmed erhållit familjebostad i staden, samt en repa- ratör vid Lv 3 i Norrtälje, som innehade egen bostad. I hälften av de bifallna ärendena var fråga om underbefäl, som idkade kvällsstudier.
Antalet ärenden vid sinnessjukhusen utgjorde 90 och vid statens anstalt för fallandesjuka 5. I samtliga dessa fall beviljades begärd befrielse. Vid 15 av de 25 sinnessjukhusen förekom intet ärende. Vid S:ta Maria sjukhus i Hälsingborg prövades 41 framställningar och vid Umedalens sjukhus 27. Av de vid förstnämnda sjukhus prövade framställningarna härrörde 38 från kvinnlig sköterskepersonal, som av sjukhuset tilldelats möblerade rum. I flertalet av dessa fall anfördes till stöd för framställningen att ve- derbörande önskade beho lägenhet i Hälsingborg. Vid Umedalens sjukhus motiverades 12 av de 27 framställningarna med önskemål om »bättre av- kopplingsmöjligheter på fritiden». Även vid detta sjukhus var det så gott som uteslutande kvinnlig personal, som gjort framställning.
Gällande tjänstebostadsföreskrifter innehålla i allmänhet särskilda be- stämmelser i fråga om skyldighet att avträda bostad, då anställningen upphör eller då befattningshavare eljest lämnar den befattning, varmed bostaden är förenad. Dylika bestämmelser ha ansetts motiverade för att tillgodose arbetsgivaren-hyresvärdens intresse av att förfoga över bosta- den för upplåtelse till sina arbetstagare t. ex. för upplåtelse till innehavare av viss befattning för vilken bostaden avsetts. I fråga om de bestämmelser härutinnan, som återfinnas i Saar (jfr kap. 3) är att märka, att dessa dock äro dispositiva. Överenskommelser av annat innehåll kunna sålunda goras.
Slutligen bör i förevarande sammanhang nämnas, att man vid statens järnvägar samt sinnessjukhusen och statens anstalt för fallandesjuka sedan några år tillämpar ett system med ledigförlclarande av bostäder.
Enligt av järnvägsstyrelsen i detta hänseende utfärdade riktlinjer äro från ledigangivande undantagna tjänstebostäder för stationsföreståndare,
banmästareavdelningsföreståndare, banmästare på överhanmästareavdel- ning, banförmän, sträckvakter, ledningspersonal i för eldriften särskilt uppförda bostadshus, samt, efter distriktsschefens prövning i varje särskilt fall, viss annan driftspersonal. Vid fördelning av de ledigförklarade bo- städerna är i första hand tjänstens behov avgörande. Om det med hänsyn till tjänstens fullgörande icke är nödvändigt, att någon av de sökande er- håller bostaden, är det personliga behovet avgörande.
Beträffande sinnessjukhusen samt anstalten för fallandesjuka gäller att, då lägenhet vid någon av dessa inrättningar blir disponibel, vederbö- rande sjukhusdirektion har att ledigförklara lägenheten ifråga, för så vitt denna icke är att hänföra till sådana lägenheter, som äro reserverade för vissa tjänstemän, vilka med hänsyn till utbildning och arbetsuppgifter höra vara tillgängliga vid sjukhuset (företrädesvis maskinpersonal). Se— dan ansökningarna till en ledigförklarad lägenhet inkommit, beslutar di- rektionen vem av de sökande som skall erhålla densamma. Härvid är praxis, att »— i de fall de sökande äro i stort sett likställda den tjänste- man, som har längsta sammanlagda tjänstgöringstiden ges företräde såvida icke särskilt starka sociala skäl kan föranleda avsteg från denna norm.
Gemensamt för dessa riktlinjer är att bostäder, som äro avsedda för tjänstemän, vilka på grund av arten av de dem åliggande göromålen måste bebo just dessa bostäder, äro undantagna från ansökningsförfarande. Även inom andra förvaltningsområden än de nyssnämnda har under senare år förekommit att lediga tjänstebostäder fått sökas av tjänstemännen.
Kap. 5. Utredningens synpunkter och förslag
Allmänna synpunkter
Mot bakgrunden av vad i det föregående anförts om den skiftande inne— börden av tjänstebostadsbegreppet enligt olika avlöningsreglementen och jämväl inom skilda förvaltningsområden under ett och samma avlönings— reglemente anser tjänstebostadsutredningen en närmare precisering av ifrågavarande begrepp vara påkallad. Enligt utredningens mening bör så- som tjänstebostad betecknas endast sådan bostad, vilken tjänsteman jäm- likt gällande föreskrifter är skyldig att bebo. Utredningen anser alltså, att ett boendetvång skall vara det avgörande kriteriet för att en bostad skall betraktas såsom tjänstebostad. Med här avsett boendetvång bör också _ i överensstämmelse med vad som för närvarande gäller — följa en skyl- dighet att lämna tjänstebostaden i samband med frånträdande av den anställning eller befattning, varmed bostaden är förenad. Såsom samman- fattande uttryck för tvånget att bebo bostad samt tvånget att frånträda bostad användes i det följande begreppet bostadstväng.
Under vilka förutsättningar skall då en tjänsteman kunna åläggas bo- stadstvång? I detta hänseende tillämpas för närvarande skiftande prin— ciper inom olika förvaltningsområden. Utredningen finner det angeläget, att enhetlighet åstadkommes härutinnan. Starka skäl tala enligt utred- ningens mening också för att hostadstvånget så långt möjligt begränsas —— en begränsning som givetvis icke får medföra att tjänstens berättigade krav åsidosättas. Det främsta skälet för en sådan åtgärd är, att intrång i tjänstemännens frihet att välja bostad om möjligt bör undvikas. I vissa fall föreligga, såsom tjänstebostadsinstitutionen nu på olika områden är utformad, enligt utredningens mening icke hållbara motiv för åläggande av bostadstvång. Det synes utredningen, som om anvisande av tjänstebo- städer ej sällan utgör en kvarleva från äldre tider med dess i skilda av- seenden mera bundna anställningsförhällanden. Den arbetstidsreglering, som under de gångna decennierna genomförts på olika områden, har inne- burit att personalens bundenhet vid tjänstestället minskats. Även denna omständighet motiverar att tjänstebostadsinstitutionen upptages till om- prövning. Såsom tidigare nämnts har på den sista tiden åtgärder för en begränsning av tjänstebostadstvånget vidtagits vid vissa verk. I detta sammanhang må även erinras, att 1948 års förhandlingsrättskommitté i sitt betänkande om stats- och kommunaltjänstemäns förhandlingsrätt (SOU 1951: 54) uttalat sig för en begränsning av hostadstvånget.
Att det allmänna anordnar bostäder för sina anställda beror antingen på tjänstesynpunkter eller ock på behovet av att bostäder över huvud stå till förfogande för de anställda eller m.a.o. bostadsförsörjningssynpunkter. En kombination av dessa båda skäl kunna även förekomma såsom motiv för tillhandahållande av bostäder. Enligt huvudregeln i Saar föreligger bostadstvång endast då »det är påkallat ur tjänstesynpunkt» att en befatt- ningshavare bebor av arbetsgivaren anordnad bostad. Vid avgörande av om tjänsteman skall åläggas bostadstvång bör enligt utredningens mening i princip endast tjänstesynpunkter tillerkännas betydelse. Denna uppfatt— ning anknyter nära till nyssnämnda huvudregel i Saar. Utredningen anser, att ett bostadstvång icke är berättigat såsom ett medel att förhindra att bostäder komma att stå outhyrda. Det kan icke rimligen krävas av tjänste— männen, att dessa skola, allenast för att tillgodose det allmännas ekono- miska intressen i fastighetsbeståndet, vara skyldiga att mot sin vilja bebo vissa bostäder. Vad sålunda uttalats äger avseende icke endast å bostä- der, belägna å orter med hyresmarknad, utan även å bostäder, belägna å orter utan någon egentlig hyresmarknad, i sådana fall då befattnings- havare över huvud icke kunna fullgöra dem anförtrodda arbetsuppgifter å vederbörligt tjänsteställe, om icke bostad tillhandahålles av arbetsgivaren (exempelvis statens järnvägars bostäder vid malmbanan eller tullverkets bostäder i gränsdistrikten). Även om bostadstvånget formellt slopas i dessa fall, kunna befattningshavarna i allmänhet knappast underlåta att bebo verkets bostäder. Något annat val ges i de flesta fall icke. Men just därför behöver arbetsgivaren/hyresvärden ej heller i allmänhet riskera att bostäderna stå outnyttjade. Den eventuella risk för att bostäderna icke bli uthyrda, som ligger däri, att en bebyggelse kan växa upp i anslutning till det aktuella tjänstestället, varigenom befattningshavaren får möjlighet att, om han så önskar, själv ordna sin bostadsfråga, bör enligt utredningen icke täckas genom ett bostadstvång.
Om sålunda endast tjänstesynpunkter godkännas såsom motiv för bo- stadstvång, ligger det i sakens natur att arbetsgivaren måste iakttaga stor restriktivitet i fråga om anordnandet av nya personalbostäder. De ändrade förhållanden, som inträtt på bostadsförsörjningens område under det senaste årtiondet, medföra, att sådan restriktivitet också kan iakttagas. Statsmakterna ha byggt upp ett generellt stöd åt bostadsförsörjningen, vilket underlättar för de enskilda medborgarna att vidtaga egna åtgärder för bostadsfrågans ordnande. Framför allt ha emellertid kommunerna kommit att i väsentligt annan utsträckning än tidigare på olika sätt enga- gera sig för förbättrandet av bostadsförsörjningen. Genom tillkomsten av 1947 års lag om kommunala åtgärder till bostadsförsörjningens främjande (1947: 523) ha möjligheterna vidgats för kommunerna att göra mera ak- tiva insatser till fromma för en ökad bostadsproduktion. Lagen innefattar visserligen endast föreskrifter om rättighet för kommun att vidtaga sub-
vcntioneringsåtgärder i avsikt att stimulera bostadsförsörjningen, icke om skyldighet för kommun att vidtaga sådana åtgärder eller att tillhanda— hålla bostäder åt sina invånare. Utformningen av 1947 års bostadsförsörj- ningslag får emellertid ses mot bakgrunden av det förhållandet, att kom- munerna vid tiden för lagens tillkomst icke ansågos ha erforderliga möj- ligheter att föra en aktiv markpolitik i den mån icke kommunerna själva förfogade över mark i tillräcklig omfattning eller kunde på skäliga villkor genom frivilliga uppgörelser förvärva erforderlig mark. Riksdagen anslöt sig i princip till att en föreslagen uppgift pålades kommunerna att vid- taga alla de åtgärder i fråga om planläggning av byggnadsproduktionen, initiativtagande till bildandet av allmännyttiga bostadsföretag och ledning av bostadsproduktionen, som erfordrades för att åstadkomma en tillfreds— ställande tillgång till fullvärdiga bostäder inom kommunen, men frågan härom uppsköts i väntan på en ändring i expropriationslagen. En sådan ändring har numera genomförts. Genom av 1949 års riksdag med anled- ning av prop. 1949: 184 beslutade lagändringar om expropriation har i expropriationslagen införts en ny expropriationsbestämmelse (jfr SFS 1949: 663) i syfte att underlätta för kommunerna att föra en aktiv mark- politik inom tätbebyggelseområden. Kommunerna ha också alltmera i ständigt vidgad omfattning tagit till uppgift att förvärva mark för ex- ploatering för tätbebyggelse. Utvecklingen har sålunda gått längre än vad som markerats i 1947 års bostadsförsörjningslag. Det torde numera te sig som en naturlig uppgift för kommunerna att så långt möjligt förhjälpa invånarna till goda bostäder.
Av det anförda framgår, att enligt utredningens mening allenast tjänste- synpunkter skola vara avgörande för åläggande av bostadstvång. Därmed är emellertid icke en tillräcklig bestämning gjord. 1936 års lönekommitté har såsom framgår av den i kap. 3 lämnade historiken framhållit bl. a., att åtgärder borde vidtagas för ett successivt avvecklande i den mån så befunnes möjligt och lämpligt av de statsverket tillhöriga bostäder vid ve— derbörande verk, vilka icke vore betingade av »direkta tjänstehänsyn». Enligt utredningens mening kan tvekan råda om innebörden av ordet tjänstesynpunkt eller andra synonyma ord såsom tjänsteintresse eller tjänstehänsyn. Det torde kunna hävdas, att det ligger ett direkt tjänste- intresse i t. ex. att ett verk, därest bostadsförsörjningen för den erforder— liga personalstyrkan vid en anläggning icke kan ske på annat sätt, till- handahåller bostäder åt tjänstemännen. Gällande föreskrift i Saar m. fl. avlöningsreglementen om att bostadens upplåtande skall vara påkallat ur tjänstesynpunkt har också föranlett tolkningssvårigheter. Utredningen har för sin del utgått från att med uttrycket >>ur tjänstesynpunkt» avses det- samma som om i författningstexten stått »med hänsyn till tjänstemannens arbetsuppgifter». Det torde vara så, att arten av vissa tjänstemäns arbets—
uppgifter nödvändiggöra att dessa tjänstemän bo i omedelbar närhet av arbetsplatsen eller i vissa fall till och med att de bebo viss bestämd bostad. I andra fall åter kan det vara önskvärt eller lämpligt att tjänstemännen bo i anslutning till arbetsplatsen. Huruvida uttrycket >>påkallat ur tjänste— synpunkt» omfattar jämväl sistnämnda fall, är enligt utredningens mening oklart. Enligt vad utredningen erfarit råda bland de bostadsförvaltande myn- digheterna delade meningar om innebörden av här ifrågavarande stad- gande. Den snävaste tolkning, som framförts, är att skyldighet att bebo anvisad bostad endast föreligger, då det är oundgängligen nödvändigt för tjänsten att särskild bostad upplåtes åt tjänsteman. Utredningen får erinra, att 1948 års förhandlingsrättskommitté i förslaget till tjänstemannalag upptagit ett stadgande att bostadsband må åläggas, endast när det är av väsentlig betydelse för tjänstens behöriga fullgörande (jfr SOU 1951: 54, sid. 11). Utredningen, som i princip kan ansluta sig härtill, får förorda, att tjänstebostad —— för vilken hyresersättning skall erläggas —— må anvisas, endast om bostadens upplåtande är av väsentlig betydelse för de med tjänsten förenade arbetsuppgifternas behöriga fullgörande.
Från nu angiven utgångspunkt anser utredningen, att bostadstvång bör krävas exempelvis i sådana fall, då i själva bostaden installerats manöver- tavlor, signalanordningar eller andra särskilda hjälpmedel för att möjlig- göra för tjänstemannen att sköta vissa göromål i hemmet. Motiv för bostads- tvång torde även föreligga, då särskild bostad måste anordnas för utförande av vissa bevakningsuppgifter. Detsamma bör gälla, då det befinnes erfor- derligt att inrymma bostad och expedition eller annan för tjänsteändamål avsedd lokal i nära anslutning till varandra. I nu berörda fall är i allmänhet bostadstvånget knutet till viss bestämd bostad. Likaså kan skyldighet att bebo anvisad bostad ifrågakomma för vissa tjänstemän, som böra vara lätt anträffbara och äga möjlighet att relativt snabbt inställa sig på respektive tjänsteställen. Hit är att hänföra vissa tjänstemän med beredskapsuppgifter. I dessa fall behöver emellertid krav på bosättning i viss bestämd bostad i regel icke uppställas, utan det väsentliga är att tjänstemannen bor i när— heten av tjänstestället. Behovet av tjänstebostäder är härvid i viss utsträck— ning beroende på de lokala förhållandena.
Om bostadstvånget begränsas på här angivet sätt torde befrielse från ålagt bostadstvång icke annat än i sällsynta undantagsfall kunna medgivas tjänstemännen.
För ändamålet att skapa garantier för att ett givet bostadsbestånd ekono— miskt utnyttjas torde det strängt taget vara tillfyllest att föreskriva en skyldighet för tjänstemännen att mottaga _ och erlägga hyra för _— åt dem anvisade bostäder låt vara att distinktionen häremellan och med ett boendetvång, som i föregående kapitel påvisats, mera är av formell än reell innebörd. Om i enlighet med utredningens här redovisade ståndpunkt en— dast tjänstesynpunkter skola kunna åberopas såsom stöd för ett tjänstebo-
stadstvång, saknas anledning att i avlöningsförfattningarna såsom nu i all- mänhet sker stipulera skyldighet att såväl mottaga som bebo bostad. Det blir då tillräckligt att meddela stadganden om skyldighet att »bebo» bostad. Den inledningsvis gjorda definitionen har uppställts på grundval härav.
Någon ändring beträffande skyldigheten att bebo fri tjänstebostad, i de fall sådan upplåtelse enligt gällande avlöningsreglementen förekommer, finner utredningen icke anledning föreslå.
Tjänstebostäder för tjänstemän, å vilka Saar och vissa andra avlönings- reglementen äro tillämpliga
Under detta avsnitt behandlas frågan om tjänstebostäder för tjänstemän, å vilka Saar samt polislönereglementet äga tillämpning, ävensom om tjänste- bostäder för rektorer och lärare vid statsunderstödda folkhögskolor och lantbruksundervisningsanstalter samt för andra övningslärare än sådana, för vilka folkskolans tjänstebostadsbestämmelser gälla. I fråga om tjänste- bostad för ifrågavarande personalgrupper gälla för närvarande, som fram- går av det förut anförda, i huvudsak likalydande bestämmelser.
En tillämpning av här förordade principer förutsätter en omprövning av behovet av särskilda bestämmelser om bostadstvång för tjänstemän till- hörande statens järnvägar och försvaret samt sinnessjukhusen och anstal- ten för fallandesjuka. Av kap. 4 framgår, att man vid såväl statens järn- vägar som sinnessjukhusen och förenämnda anstalt ansett sig, då bostad blir ledig, böra tillämpa ett system med ansökningsförfarande utom beträf— fande bostäder, som äro avsedda för tjänstemän, vilka på grund av arten av de dem åliggande göromålen måste bebo just dessa bostäder. En dylik anordning ådagalägger klart den reella innebörden av gällande särskilda bestämmelser om bostadstvång för tjänstemän vid dessa förvaltningsom- råden. I själva verket har man genom införande av ifrågavarande system vid statens järnvägar och sinnessjukhusen på en bakväg begränsat det i Saar föreskrivna generella bostadstvånget för berörda tjänstemän. I be- traktande av de i kap. 3 nämnda åtgärder, som järnvägsstyrelsen vidtagit i syfte att erhålla underlag för en bedömning av i vilken omfattning SJ i framtiden bör tillhandahålla bostäder åt sina anställda, synes järnvägssty- relsen överväga om anledning finnes att för statens järnvägars del bibehålla här berörda bestämmelser. Vad beträffar försvaret må erinras, att inom detta område en begränsning av bostadstvånget redan ägt rum genom tillvä- gagångssättet att —— på senare tid i ökad utsträckning — omklassificera vis— sa tjänstebostäder till uthyrningsbostäder. Såsom tidigare nämnts förberedes inom fortifikationsförvaltningen åtgärder för en ytterligare tämligen långt- gående inskränkning av antalet tjänstebostäder.
Enligt utredningens mening saknas med utgångspunkt från utredningens ställningstagande till tjänstebostadsinstitutionen anledning att bibehålla de särskilda bestämmelserna i Saar om bostadstvång för tjänstemän, tillhö-
rande statens järnvägar, försvaret, statens sinnessjukhus och statens an- stalt för fallandesjuka. Utredningen anser, att för här avsedda tjänstemän samma bestämmelser böra gälla i fråga om skyldighet att beho anvisad bo- stad som för övriga tjänstemän, å vilka Saar är tillämpligt.
Vad utredningen i det föregående förordat påkallar ändringar av de all— männa tjänstebostadsbestämmelserna i Saar ävensom av motsvarande bestämmelser i polislönereglementet och avlöningsreglementet för folkhög- skolor och lantbruksundervisningsanstalter. Utredningen vill till en början ifrågasätta en sådan omredigering av avlöningsreglementena, att bestäm- melserna om tjänstebostad — för vilken ersättning skall utgå — utbrytas ur avlöningsbestämmelserna och hänföras till annan avdelning av veder- börliga reglementen. En dylik ändrad redaktion synes utredningen särskilt önskvärd från de utgångspunkter, vilka, såsom komma att närmare utveck— las längre fram i detta betänkande, böra vara vägledande för hyressätt- ningen av tjänstebostäder.
Vad beträffar befrielse från skyldighet att bebo tjänstebostad har utred— ningen förut uttalat, att sådan befrielse icke annat än i sällsynta undan- tagsfall torde kunna lämnas. En bestämmelse, som öppnar möjlighet här- till, bör dock meddelas. Beslut om befrielse bör meddelas av den centrala myndighet, under vilken tjänstemannen lyder _ sålunda icke, såsom nu gäller enligt de allmänna bestämmelserna i Saar, av Kungl. Maj:t. I an- slutning härtill torde kommande generella föreskrifter i ämnet lämpligen böra ges samma innehåll som gällande särskilda bestämmelser för statens järnvägar m. fl. förvaltningsområden.
En allmän föreskrift om att skyldighet att bebo bostad skall föreligga endast, om upplåtelsen är av väsentlig betydelse för de med tjänsten för- enade arbetsuppgifternas behöriga fullgörande, är mot bakgrunden av vunna erfarenheter rörande tillämpningen av nu gällande bestämmelser icke till— l fyllest. För ändamålet att vinna en enhetlig tillämpning inom de olika för- * valtningsområden, varom här är fråga, äro enligt utredningens mening sär- I skilda åtgärder erforderliga. Att enhetliga principer följas vid tvångstill— delning av bostäder såväl vid olika tjänsteställen tillhörande ett och samma ( verk som olika verk emellan måste vara till fördel både för verken och de ? anställda. I fråga om sättet för åstadkommande av åsyftad enhetlighet må följande synpunkter anföras.
Utredningen vill erinra om följande uttalande av 1936 års lönekommitté * (jfr sid. 29 f.). Efter att ha redogjort för det av 1928 års lönekommitté fram- lagda förslaget att bostadstvång skulle föreligga endast beträffande sådana lägenheter, vilkas anvisande till tjänstemän såsom bostad vore betingat av ett direkt tjänsteintresse, anförde förstnämnda lönekommitté.
Därest begreppet tjänstebostad begränsas på sätt 1928 års lönekommitté föror- dat, skulle vederbörande verk en gång för alla kunna bestämma, vilka av verkets
bostäder vore att anse såsom tjänstebostäder liksom ock för vilka befattningar förefintliga tjänstebostäder vore avsedda. En befattningshavare, som sökte eller anmälde sig till en viss befattning, skulle sålunda i allmänhet redan på förhand kunna göras underkunnig om huruvida han, därest han erhölle befattningen, vore skyldig att inflytta i tjänstebostad och erlägga för bostaden stipulerad hyra. Säkerligen skulle åtskilliga anledningar till tvistiglieter mellan verk och personal härigenom kunna förebyggas.
De sålunda anförda synpunkterna finner tjänstebostadsutredningen vara beaktansvärda. Att, såsom lönekommittén synes förutsätta, inom varje särskilt förvaltningsområde och på varje plats, där myndigheten disponerar ett bostadsbestånd, låsa fast, att vissa bostäder skola vara förenade med bo— stadstvång, lärer visserligen icke vara genomförbart. En sådan anordning skulle f. ö. vara direkt olämplig på sådana platser, där myndigheten förfogar över lägenheter av varierande storlek och beskaffenhet, varigenom möjlig- heter finnas att i viss utsträckning tillgodose olika önskemål i fråga om rnmsantal m. m. från personalens sida, och vidare lägenheterna äro så be— lägna, att det med hänsyn till tjänstens krav är likgiltigt, vilken av dessa, som innehavare av viss befattning bebor. Däremot borde det, såvitt utred— ningen kan finna, vara möjligt att för varje särskilt förvaltningsområde ange vilka befattningar, som regelmässigt böra vara förenade med bostads- tvång. Dessa befattningar skulle då uppföras i särskilda »bostadstvångs- förteckningar». Ett dylikt system skulle vara ägnat att skapa klarhet på förevarande område. Utredningen vill understryka angelägenheten av att myndigheterna i samband med ledigförklarande av tjänster i förekom- mande fall ange att bostadstvång föreligger. Om så sker kan, såsom löne— kommittén framhållit, tjänsteman, som söker en viss befattning, på förhand veta huruvida han, därest han erhåller befattningen, är skyldig att bebo av myndigheten anvisad bostad. Redan ett system med förteckningar över befattningar, vid vilka bostadstvång må åläggas, tillgodoser i viss utsträckning sistnämnda syfte. Dylika förteckningar böra icke givas den innebörden, att envar tjänsteman, som erhåller en befattning, uppförd i förteckningen, skall kunna påräkna att bli anvisad bostad av vederbörande myndighet eller att för framtiden bibehålla sådan bostad.
Om alltså utredningen anser, att förteckningar böra komma till stånd över befattningar av sådan natur att ett bostadstvång är motiverat, är ut- redningen icke omedveten om att en dylik ordning i vissa fall kan vara svål" att genomföra. Stundom förekommer att det anses angeläget ur säkerhets— synpunkt, att ett visst antal befattningshavare bo i omedelbar närhet av anläggningen för att vara lätt tillgängliga vid inträffade särskilda händelser, utan att det för den skull är nödvändigt att för dylika uppgifter ta i an— språk innehavare av vissa bestämda befattningar. Så är fallet bl. a. vid vissa av försvarets fabriksverks anläggningar och vid vissa fångvårdsanstalter. Därvid bör man emellertid kunna med utgångspunkt från behovet av perso- nal för ifrågavarande beredskapsuppgifter i bostadstvångsförteckningen
upptaga vissa alternativa befattningar och vid dessa ange en ungefärlig antalssiffra. Även en på så sätt konstruerad förteckning anser utredningen vara av värde.
Särskilda förteckningar böra lämpligen upprättas för vart och ett av de olika förvaltningsområden eller myndigheter, för vilka Saar gäller. I vad avser befattningshavare inom det kommunala polisväsendet torde det, därest tjänstebostäder överhuvud befinnas vara erforderliga för polismän, vara tillfyllest med en enda förteckning. Vad åter angår rektorer och lärare vid folkhögskolor och lantbruksundervisningsanstalter synas särskilda för- teckningar böra komma till stånd beträffande de olika skolformer, varom fråga är. Förteckningarna böra fastställas att gälla tills vidare. Självfallet kan det vara erforderligt att tid efter annan ändra vederbörliga förteck— ningar med hänsyn till inträffade organisationsändringar m. in. Det bör dock enligt utredningens mening eftersträvas, att ändringar icke företagas alltför ofta.
Den eftersträvade enhetliga bedömningen av i vilka fall tjänstebostad må anvisas, kräver enligt utredningens mening, att här ifrågavarande bo- stadstvångsförteckningar fastställas centralt efter förslag av vederbörande myndighet. Utredningen förordar, att frågor om fastställande av nya eller ändrade bostadstvångsförteckningar avgöras av Kungl. Maj:t. Framhållas må, att då det gäller statlig verksamhet, statsmakterna under alla förhål— landen vid anvisande av medel för uppförande eller förvärv av nya perso- nalbostäder måste ta ställning till huruvida bostäderna skola upplåtas så— som tjänstebostäder —— eller om enbart bostadsförsörjningssynpunkter ut- göra motiv för bostadsanskaffningen. Utredningens här framlagda förslag förutsätter, att en särskild undersökning, vilken skall ligga till grund för uppgörandet av nyssnämnda bostadstvångsförteckningar, kommer att ut- föras.
Utredningen har funnit sig höra i fråga om vissa särskilda grupper av tjänstemän i förevarande sammanhang beröra i vad mån tjänstebostäder kunna anses erforderliga för dessa. Erinras må till en början om de sär- skilda i 38 % B Saar intagna bestämmelserna om >>tjänstebostad» för tjänste- män vid häradsrätterna (jfr sid. 33). De bostäder, varom här är fråga, 'kunna icke hänföras till tjänstebostäder enligt utredningens mening. Det anförda gäller även om bostäder för provinsialläkare och distriktsveteri— närer (jfr bestämmelserna under 38 5 B Provinsialläkarstaten. Veterinär- staten., refererade på sid. 33). Framhällas må, att i förhållande till antalet i gällande personalförteckningar upptagna tjänster såsom provinsialläkare och distriktsveterinär antalet bostäder, för vilka nämnda bestämmelser till- lämpas, utgör i runt tal 50 resp. 5 % (jfr kap. 2). Såvitt utredningen kan finna föreligger ej heller enligt gällande bestämmelser någon skyldighet för berörda tjänstemän att bebo anvisad bostad. Utredningen anser sålunda
tjänstebostäder icke erforderliga varken för tjänsteman i häradsrätt, pro- vinsialläkare eller distriktsveterinär. Vad här sagts innebär, att gällande särskilda bestämmelser i fråga om »tjänstebostad» för de kategorier av befattningshavare, vilka här nämnts, höra utgå ur avlöningsreglementet.
Vad beträffar tjänstebostäder för rektorer och lärare vid ungdomsvårds- skolor, läroverk m. fl. läroanstalter ävensom folkhögskolor och lantbruks- undervisningsanstalter synes det utredningen — även med beaktande av att fråga i vissa fall är om internatverksamhet _ som om tjänstebostäder icke äro erforderliga i på långt när samma utsträckning som hittills. Ifråga- varande spörsmål torde emellertid få närmare övervägas vid den kommande undersökningen.
Ett genomförande av utredningens förslag kommer att medföra en bety- dande nedskärning av det statliga tjänstebostadsbeståndet. Nämnas må, att järnvägsstyrelsens i det föregående omnämnda utredning angående bl. &. begränsning av antalet tjänstebostäder vid SJ givit vid handen, att den personal, som med hänsyn till tjänstens karaktär i fortsättningen mäste beredas tjänstebostäder, grovt kan uppskattas till 3 500 — antalet tjänste- bostäder är för närvarande omkring 9 000. Inom försvaret kalkylerar man enligt vad utredningen inhämtat med ett framtida bestånd av endast 7 a 800 tjänstebostäder — mot för närvarande omkring 4 200. Vid sinnes- sjukhusen torde vid en tillämpning av de av utredningen uppdragna rikt- linjerna antalet tjänstebostäder komma att nedgå från 3350 till något hundratal. I anslutning härtill anser sig utredningen ha anledning räkna med, att antalet tjänstebostäder för befattningshavare, på vilka Saar är till— lämpligt, kappast torde komma att överstiga 6 000, vilket i förhållande till nuläget innebär en minskning med i runt tal 16 000 bostäder.
Utredningen har ansett sig höra i förevarande sammanhang något beröra frågan om utnyttjandet i framtiden av sådana av statsverket ägda eller disponerade personalbostäder, vilka enligt det föregående icke äro tjänste— bostäder. Dylika bostäder betecknas i det följande såsom uthyrningsbostä- der. Av tidigare lämnade redogörelser framgår, att det redan nu förekom— mer vid vissa verk och myndigheter att tjänstemän få hyra lägenheter av myndigheterna genom vanliga hyresavtal. Utredningens förslag medför, att ett stort antal för närvarande såsom tjänstebostäder upplåtna bostäder komma att överföras till uthyrningsbostäder. Utredningen föreställer sig, att det på längre sikt bör vara möjligt att avveckla viss del av bostadsbeståndet. Framhållas må, att statens järnvägar för sin del torde komma att efter hand slopa vissa bostäder (jfr sid. 38). Vissa svårigheter föreligga givetvis att avveckla sådana bostäder som äro belägna inom stationsområden, ka- sernområden, anstaltsområden eller liknande. Dylika bostäder torde endast i begränsad omfattning kunna avyttras eller uthyras till hyresgäster utom
verket. Enligt utredningens mening bör man undersöka möjligheten att i vissa fall använda ifrågavarande lägenheter eller bostadshus för annat ändamål än såsom bostäder. Redan nu föreligger på många håll ett behov av ytterligare lokalutrymmen.
Vad beträffar nyproduktion av uthyrningsbostäder får utredningen er- inra om vad tidigare i detta kapitel sagts om kommunernas uppgifter i fråga om bostadsförsörjningen och om begränsning av nyproduktionen av personalbostäder. Utredningen vill i detta sammanhang även påpeka, att SJ:s överrevisorer i sin senaste berättelse uttalat, att SJ i första hand borde lösa personalens bostadsfrågor i samarbete med vederbörande kommuner och byggnadsföretagare och först i andra hand själv uppföra bostadshus. 1945 års lönekommitté har som tidigare nämnts för sin del understrukit angelägenheten av att nya byggnader för personalbostadsändamål såvitt möjligt förläggas utanför det egentliga institutions- eller anstaltsområdet. Utredningen, som vid sina studieresor sett exempel på att bostadshus nyuppförts på tomtmark, belägen inom anstaltsområde, anser sig böra fram- hålla angelägenheten av att den av 1945 års lönekommitté sålunda givna rekommendationen iakttages.
I detta sammanhang torde få nämnas, att staten vid olika tillfällen under- lättat bostadsförsörjningen för anställda genom att lämna direkt ekonomiskt stöd för bostadsanskaffning. Sålunda har Kungl. Maj:t genom beslut den 3 juli 1953 bemyndigat järnvägsstyrelsen att under budgetåret 1953/54 av driftmedel taga i anspråk högst 100 000 kronor för utlämnande av lån om högst 2000 kronor till fast anställd befattningshavare för fullgörande av kontantinsats vid förvärv av lägenhet i bostadsrättsförening. De närmare villkoren för ifrågavarande län innefatta bl. a. att, därest låntagare avgår ur statens järnvägars tjänst eller frånträder lägenheten i bostadsrättsför— ening, han är skyldig att genast till SJ återbetala kvarstående del av lånet (i regel 10 års löptid) samt att eventuell överlåtelse av lägenheten under amorteringstiden i första hand skall ske till annan av SJ godkänd befatt- ningshavare. Enahanda bemyndigande har lämnats för budgetåret 1954/55, varvid dock för utlåning tillgängliga medel ökats till 300 000 kronor. Vid postverket har sedan 1948 tillämpats en i viss mån liknande anordning för att underlätta möjligheterna för anställda i postverket att skaffa sig bostad. Postsparbanken beviljar nämligen postfunktionär lån i samband med an— skaffning av fastighet eller insatslägenhet.
Vidare må erinras, att vid några landsting sedan ett antal år prövats ett särskilt system för uthyrning av bostäder till befattningshavare. Sålunda har Värmlands läns landsting ingått avtal med HSB:s i Karlstad stiftelse Hyresbostäder om att stiftelsen skall efter anvisning av någon av landsting— ets institutioner i Karlstad direkt till befattningshavare i landstingets tjänst uthyra ett visst antal lägenheter. Tjänsteanställning hos landstinget utgör
57 förutsättning för upplåtelse av lägenhet och hyresförhållandet i övrigt. En- ligt avtalet gäller bl. a. att stiftelsen förbinder sig att ej lämna medgivande för hyresgäster till ifrågavarande lägenheter att begagna lägenheterna som bytesobjekt å hyresmarknaden, att hyreskontrakt skola tecknas direkt med vederbörande befattningshavare, att hyresgästen skall förbinda sig att av- träda lägenhet samtidigt med avgång från tjänst hos landstinget samt att landstinget garanterar att den för varje lägenhet fastställda hyran erlägges månadsvis, och detta även för tid, under vilken lägenhet av någon anled- ning står obebodd.
inom privatindustrien förekommer i icke ringa utsträckning att före- tagen på annat sätt än genom bostadsproduktion i egen regi tillgodose behovet av personalbostäder.
Huruvida det är lämpligt att statliga myndigheter i större omfattning än för närvarande genom utlämnande av län eller på annat sätt under— lätta bostadsanskaffningen för sina anställda, därom "torde utredningen icke ha att göra något uttalande.
Tjänstebostäder för folkskolans lärare
För folkskolans lärare — liksom för organister, varom mera i det föl- jande —— finnas föreskrifter om skyldighet för arbetsgivaren att tillhanda-
hålla bostad. Förutsättningen för att en dylik bostadsskyldighet skall åvila arbetsgivaren är att på ort, där tjänstemannen har sin verksamhet, hyres— marknad icke finnes för bostäder av godtagbar storlek och beskaffenhet. Mot denna skyldighet korresponderar helt naturligt en skyldighet för tjän- stemannen att mottaga bostaden (jfr kap. 4).
Frågan om tjänstebostadssystemet för folkskolans lärare har varit före- mål för övervägande vid innevarande års riksdag i anledning av prop. 1955: 98. I propositionen har erinrats, att sakkunniga för översyn av vissa statsbidrag på skolväsendets område i sitt betänkande om tjänstebostäder för folkskolans lärare (SOU 1954: 27) övervägt, om man med hänsyn till det i kommunal regi eller med kommunalt stöd numera bedrivna bostads- byggandet alltjämt kunde ha behov av att bibehålla anordningen med tj änste— bostäder eller om tidpunkten kunde anses vara inne att helt avveckla tjänste- bostadssystemet. De sakkunniga hade emellertid — under erinran om inne— hållet i 1947 års bostadsförsörjningslag _ funnit att någon garanti för lärare att erhålla bostad icke kunde anses föreligga till följd av bestäm- melserna i nämnda lag, och den kunde således icke betraktas såsom något substitut till folkskoleväsendets tjänstebostadsföreskrifter. De sakkunniga hade vidare ansett sig kunna konstatera, att möjligheterna att på lämpligt sätt upprätthålla skolväsendet alltjämt, särskilt på den egentliga lands— bygden, vore beroende av att den erforderliga lärarpersonalen kunde få sin
bostadsfråga ordnad på ett tillfredsställande sätt och att detta icke kunde beräknas bli fallet med mindre tjänstebostadssystemet bibehölles.
Departementschefen, som i likhet med de sakkunniga ansett tillkomsten av bostadsförsörjningslagen icke utesluta behovet av särskilda bestämmel- ser och åtgärder beträffande lärarnas bostadsfråga, har funnit tjänste— bostäderna ännu så länge vara av stor betydelse för folkskoleväsendet på landsbygden. Departementschefen har därför ansett sig icke för närvarande kunna förorda en avveckling av tjänstebostadssystemet för folkskolans lärare.
Statsutskottet har i utl. nr 113, såvitt här är i fråga, förklarat sig kunna ansluta sig till departementschefens ovan redovisade ställningstagande men har samtidigt uttalat att »utskottet förväntar att frågan om skälen för tjänstebostadssystemets bibehållande på folkskoleväsendets område kom- mer under förnyat övervägande i samband med prövningen av 1952 års tjänstebostadsutrednings blivande betänkande».
1955 års riksdag har den 11 maj fattat beslut i enlighet med vad stats- utskottet sålunda uttalat.
Tjänstebostadsutredningen, som i utlåtandet den 8 december 1954 över förenämnda betänkande förklarat sig icke vara helt övertygad om behovet av ett tjänstebostadssystem för ifrågavarande befattningshavare samt ut- talat, att utredningen avsåge att återkomma härtill i sitt betänkande, får anföra följande.
Såsom »tjänstebostadsinstitutionen» för folkskolans lärare är utformad äro icke tjänstesynpunkter i den av utredningen inledningsvis i detta kapitel angivna meningen avgörande för åläggande av bostadstvång. Göromålen å vederbörande lärarhefattningar torde i och för sig icke kräva att läraren bebor bostad i anslutning till tjänstestället/skolan. Detta har också på så sätt kommit till uttryck i gällande bestämmelser att läraren icke är skyldig bebo honom anvisad bostad —— endast att mottaga densamma. Erinras må, att det icke ansetts nödvändigt att i folkskolestadgan —— till skillnad från i läroverksstadgan — föreskriva att lärare skall vara skyldig att under terminen bo inom den kommun där skolan är belägen. Däremot finnas i förstnämnda stadga (& 29) föreskrifter meddelade om skyldighet för dem av folkskolans lärare, som icke bo i skolans närhet, att under en för mot— tagning avsedd tid vara för lärjungarnas målsmän tillgängliga i skolan. Därest tjänstesynpunkter skulle legat till grund för bostadstvånget, borde bostäder genom det allmännas försorg ha beretts folkskolans lärare i helt annan omfattning än vad som är fallet med nuvarande ordning. Tillhanda- hållande av bostad sker ju enligt för närvarande gällande bestämmelser endast under det villkoret att på ort, varest skola är belägen, i skolans närmare omgivning icke finnes hyresmarknad för sådana bostäder, som till storlek och beskaffenhet i huvudsak motsvara gällande boställsordnings
59 krav på lärarbostäder _ eller enligt de grunder som jämlikt 1955 års riks— dags beslut skola gälla fr. o. m. den 1 juli 1955 under villkoret att skolorten icke är uppförd på tätortsförteckning. Tilläggas må, att enligt i förenämnda sakkunnigbetänkande lämnade uppgifter >>tjänstebostad» finns för 32 % av lärartjänsterna i riket — vilken >>tjänstebostadsprocent» med anledning av årets riksdagsbeslut om införande av bl. a. tätortsförteckningar för fram- tiden torde komma att bli än mindre.
Det anförda ådagalägger, att här icke är fråga om tjänstebostäder enligt utredningens mening. För anvisande av »tjänstebostad» äro enbart bostads— försörjningssynpunkter avgörande.
Av det förut refererade framgår, att »tjänstebostadsskyldigheten>> för kommunerna befunnits innebära en garanti för att den erforderliga lärar- personalen kan få sin bostadsfråga ordnad på ett tillfredsställande sätt — och därmed också för möjligheterna att på lämpligt sätt upprätthålla skol— väsendet. Utredningen har tidigare i detta kapitel redogjort för de ändrade förhållanden, som inträtt på bostadsförsörjningens område under senare år, innebärande att kommunerna alltmera kommit att engagera sig i denna uppgift. Utredningen har också pekat på, att det numera framstår såsom naturligt för kommunerna att de så långt möjligt förhjälpa invånarna till goda bostäder. När det gäller befattningshavare i av kommunen själv be- driven verksamhet, då alltså kommunens intresse av att verksamheten upp- rätthålles tillkommer, finns knappast anledning ifrågasätta annat än att kommunen i erforderlig utsträckning medverkar till bostadsfrågans lösande. Ett formellt åläggande för kommunerna att tillhandahålla bostad åt folk- skolans lärare synes därför icke längre vara behövligt.
Härtill kommer — och detta är enligt utredningens mening det avgö- rande skälet för slopande av en sådan skyldighet att tillhandahålla bo- städer, varom här är fråga — att folkskolans lärare med nuvarande ord- ning komma i åtnjutande av en förmån, som icke tillkommer andra grupper hefattningshavare — med undantag för organister — å vilka av Kungl. Maj :t utfärdade avlöningsreglementen gälla, eller överhuvud i allmän tjänst anställda, nämligen den förmån som ligger däri att läraren under vissa förutsättningar är garanterad att erhålla bostad genom det allmännas för— sorg. Det ligger nära till hands att anställa jämförelser med den kommu- nalt anställda polispersonalen. Det kunde likaväl göras gällande, att det vore nödvändigt att för polisväsendets upprätthållande på landsbygden föreskriva en skyldighet för kommunerna att i vissa fall tillhandahålla bostad åt polisman. Vid den nyligen genomförda löneregleringen för polis- personalen ha emellertid åtgärder härutinnan icke ansetts behövliga. Ena- handa motiv för »tjänstebostäder», som anförts för folkskolans lärare, kunna, förutom för polispersonal, göras gällande för många andra tjänste- män med stationering å avlägsna orter. Det må slutligen tilläggas, att lands- kommunernas förbund i utlåtande över betänkandet om tjänstebostäder
för folkskolans lärare, under framhållande bl. a. av att det syntes vara en utbredd uppfattning i kommunerna att den nuvarande anordningen med tjänstebostäder icke längre fyllde något behov, uttalat sig för ett slopande av tjänstebostadssystemet.
Under åberopande av det anförda föreslår utredningen, att de bestäm- melser om tjänstebostad, som återfinnas i folkskolestadgan och i avlö- ningsreglementet för folkskolan, utmönstras samt att boställsordningen för folkskolans lärare upphäves.
Tjänstebostäder för organister
Enligt gällande bestämmelser åligger det församlingen att tillhandahålla »tjänstebostad» åt organist, >>om på stationeringsort för organisttjänst icke finnes hyresmarknad för bostäder, som till storlek och beskaffenhet kunna anses tjänliga» för tjänsteinnehavaren. Organisten är skyldig mottaga an— visad sådan bostad, därest detta angivits i kungörelsen om tjänstens ledig- förklarande. Av de refererade bestämmelserna framgår, att det i här avsedda fall ——
punkter, som äro bestämmande för skyldigheten att tillhandahålla bostad _ och för åläggande av bostadstvång. Under åberopande av det förut an- förda förordar utredningen, att bestämmelserna om »tjänstebostad» i 51 & kyrkomusikerstadgan slopas.
Tjänstebostäder för präster
För präst gäller, som tidigare nämnts, en skyldighet att mottaga och bebo honom anvisad tjänstebostad. Sådan bostad skall, där Kungl. Maj:t så förordnar. tillhandahållas ät domprost, kyrkoherde och komminister (samt likställd garnisons- och amiralitetspräst).
Att märka är, att här — till skillnad från folkskolans lärare och orga— nister —— föreskrives en skyldighet att mottaga och bebo anvisad bostad. Detta ger uttryck för att bostadstvånget ansetts vara motiverat av tjänste— hänsyn. Följande av prästlönekommitte'n i dess betänkande del I (SOU 1948144') anförda synpunkter på frågan om tillhandahållande av bostad . åt präst tyda dock på, att även bostadsförsörjningssynpunkter göra sig i | | liksom i fråga om folkskolans lärare » är enbart hostadsförsörjningssyn- l 4 I gällande. Det heter i betänkandet (sid. 94 f).
Att såsom hittills tjänstebostad i allmänhet bör tillhandahållas de ordinarie. församlingsprästerna av pastoratet, därom synes någon tveksamhet ej kunna råda. Å ena sidan är det uppenbart, att i de många landsbygdsförsamlingarna, där någon hyresmarknad ofta ej existerar, bostad alltjämt måste tillhandahållas genom pastoratets försorg. Å andra sidan är prästernas verksamhet av den art, att den oftast kräver en bostad med relativt stora utrymmen, som i många fall icke kunna beredas befattningshavaren utan det allmännas mellankomst. Det nuva- rande prästgårdsbeståndet är dessutom så betydande och i fråga om bostädernas
storlek och beskaffenhet i övrigt så särpräglat, att det skulle möta stora svårig- heter att utnyttja beståndet för annat ändamål än hittills.
Såvitt framgår av detta uttalande skulle anordnande av bostäder för de ordinarie församlingsprästerna vara mera motiverat i landsbygdsförsam— lingarna. Enligt vad utredningen inhämtat har också Kungl. Maj:ts praxis vid meddelande av i prästlönereglementet avsett förordnande om skyldighet att tillhandahålla bostad i de fall, då under senare är fråga uppkommit om nyanskaffning av tjänstebostad åt präst, i regel varit den att >>tjänstebo- stadsskyldighet» ålagts endast på orter utan någon egentlig hyresmarknad. Bostadsförsörjningssynpunkter ha tydligen här fått inflytande på anskaff- ningsfrågan. Å andra sidan finnas för närvarande prästerliga tjänstebo- städer även i större städer och andra tättbebyggda samhällen (jfr kap. 2). En jämförelse mellan antalet tjänster för ordinarie församlingspräster inom riket och antalet tjänstebostäder utvisar, att det övervägande flertalet sådana präster för närvarande inneha tjänstebostad, antingen i prästgård eller såsom ofta är fallet i de större städerna i församlingshus. Mot 1 374 kyrko- herdetjänster och 901 komministertjänster stå sålunda 1314 kyrkoherde- bostäder resp. 787 komministerbostäder. Det har för utredningen fram- hållits, att det icke allenast är prästens privata hostadsbehov prästgården tillgodoser. Vanligen är prästgårdsbyggnaden betydligt större än vad som kräves härför. Prästgården tjänar ofta såsom lokal för vissa av prästens ämbetsgöromål. Sålunda förekommer, att vigslar, barndop och andra för— rättningar äga rum i prästgården samt att sammanträden och samman- komster av skiftande beskaffenhet hållas där. Åtskilliga av en prästs ålig— ganden torde förutsätta, att han har möjlighet att på lämpligt sätt mottaga såväl enskilda församlingsmedlemmar som grupper av sådana. Tilläggas må, att det också ofta föreligger en sedvana att t'örsamlingsborna skola mot- tagas och bli föremål för gästfrihet i prästgård. Vad här sagts om präst- gårdarnas användning för församlingsändamål m. m. gäller också, ehuru i mindre utsträckning, om annan tjänstebostad för präst (jfr i kap. 11 återgivet uttalande av 1946 års prästlönekommitté).
Det anförda ger enligt utredningens mening vid handen att, då det gäller de prästerliga tjänstebostäderna, såväl tjänstesynpunkter som bostadsför- sörjningssynpunkter framträda. Utredningen, som enligt det föregående icke kan erkänna bostadsförsörjningssynpunkter såsom skäl för bostads- tvång och även är något tveksam om styrkan i de övriga motiven för tjänste— bostadssystemets bibehållande, finner emellertid övervägande skäl tala för bibehållande av detta system i ungefär nuvarande utsträckning. Utred- ningen förutsätter, att ordinarie församlingspräst _ i likhet med andra befattningshavare, varå av Kungl. Maj:t utfärdade avlöningsreglementen gälla icke skall kunna fordra att erhålla tjänstebostad genom det all— männas försorg (jfr vad förut sagts i samband med behandlingen av frågan om bostadstvångsförteckningar).
AVDELNING II
Kap. 6. Personalbostäder och hyresregleringen
Utredningen har ansett sig böra närmare undersöka i vad mån bestäm— melserna i hyresregleringslagen (1942: 429) äro tillämpliga på upplåtelser av personalbostäder. Nämnda lag, som utfärdades den 19 juni 1942 att gälla t. o. m. den 30 september 1943 och som därefter givits förlängd giltighet för ett år i sänder, innehåller bl. a. föreskrifter om reglering av hyran (jfr härom kap. 7) samt om tvångsförlängning av hyresavtal. Bestämmelser i sistnämnda hänseende ha motiverats med att hyresgästen under rådande bostadsbrist ansetts behöva ett ganska starkt skydd mot risken att förlora sin lägenhet.
Det må till en början erinras, att hyresregleringslagens tillämpningsom- råde icke omfattar hela riket utan endast kommuner, som vid 1942 års in- gång hade minst 2 000 invånare, samt, där Kungl. Maj:t så förordnar, jäm- väl annan tätthebyggd ort. Vidare reglerar lagen inga andra upplåtelser än sådana, som innebära hyresavtal. Då fråga uppkommer om lagens tillämp— ning på en lägenhet, som upplåtits till en anställd, måste därför avgöras om ett hyresavtal föreligger eller om upplåtelsen ingår som ett led i ett tjänste- eller arbetsavtal. Några klara formella kriterier på om ett hyres- avtal eller ett tjänsteavtal föreligger finnas icke och bedömandet härav kan därför vara besvärligt. I Zetterberg—Hedfeldts lagkommentar (sid. 171 f) ha anförts några synpunkter på denna fråga, som torde böra här återges (jfr också uppsats av Svennegård om blandade arbets- och hyresavtal i För- valtningsrättslig tidskrift 1947, sid. 257 ff).
I vissa typiska fall är det i avtalet ingående momentet av lägenhetsupplåtelsc så dominerande, att avtalet i dess helhet otvivelaktigt är att anse som hyresavtal, ehuru däri även ingår moment av tjänsteavtal. Så är t. ex. fallet i de ofta före— kommande avtal, då en hyresgäst delvis betalar sin hyra genom en arbets— prestation, såsom att sköta värmepanna eller renhållning. Lika otvivelaktigt är, att i vissa fall det i avtalet ingående momentet av tjänst är så dominerande, att avtalet i dess helhet är att anse som tjänsteavtal, ehuru däri ingår även upplåtelse av lägenhet. Typiskt exempel härpå är avtal om tjänst som hembiträde med bo- stad i arbetsgivarens hem. Till samma grupp måste emellertid räknas fall, där den anställde på grund av tjänsten innehar en bostad, som enligt vad som fram— går av de faktiska förhållandena är avsedd just för innehavaren av den ifråga- varande tjänsten och som denne bör bebo för att på ett praktiskt sätt kunna sköta tjänsten. Hit hör sålunda ett mycket stort antal upplåtelser av tjänstebo— stad i allmän eller enskild tjänst.
Emellan dessa typiska fall finnas emellertid åtskilliga gränsfall, där bestäm- ningen är oviss. Det är en uppgift för rättspraxis att därvidlag avgöra, om tjänste- avtal eller hyresavtal föreligger. Någon klar linje i detta hänseende kan dock ej utläsas ur vare sig domstolarnas eller hyresregleringsmyndigheternas praxis.
Tjänsteavtal har funnits föreligga då bostaden ansetts oskiljaktigt förenad med tjänsten, men i övrigt har i allmänhet avtalet bedömts som självständigt hyres- avtal eller ett kombinerat tjänste- och hyresavtal. Åtskilliga personalkategorier ha varit till bedömande i detta hänseende, såsom järnvägspersonal (för vilka i flertalet fall enbart tjänsteavtal ansetts föreligga), sjukhuspersonal (växlande utgång i praxis) och personal vid flottans stationer och varv. Vanliga arbetar- bostäder vid industrier o. s. v. ha genomgående ansetts upplåtna genom hyres- avtal.
Hyresregleringslagen innehåller ett stadgande av följande lydelse (26 å): >>Vad i denna lag stadgas skall ej äga tillämpning på upplåtelse av bostad, som är förenad med allmän tjänst (kurs. här) — — —.>> Ur förarbetena till lagen (prop. 1942: 301 och andra lagutsk. utl. 1942: 42) inhämtas, att civila och militära byggnadsutredningarna hade framhållit, att från lagstiftning- ens tillämpning uttryckligen borde undantagas sådana statens fastigheter, beträffande vilka i avlöningsreglementen särskilda regler meddelats för slitande av tvist om hyresbeloppets storlek. Sistnämnda utredning hade an- fört (prop. 301, sid. 63).
Utredningen vill erinra om, att ersättningen för till statlig befattningshavare upplåten tjänstebostad skall bestämmas efter överenskommelse mellan befatt- ningshavaren och vederbörande myndighet, samt att, om överenskommelse röran- de ersättningens storlek icke kan träffas mellan parterna, frågan skall hänskjutas till statens bostadsnämnd. För de till statliga befattningshavare upplåtna tjänste- bostäderna finnes alltså redan ett organ, som övervakar hyressättningen. För und- vikande av ett föga rationellt dubbelarbete och för att i någon mån avlasta de "blivande hyresnämndernas arbetsbörda får utredningen därför förorda, att till statliga befattningshavare upplåtna tjänstebostäder undantagas från hyresregle- ringen. Sådana stat eller kommun tillhöriga bostadslägenheter, som icke äro att hänföra till tjänstebostäder av nu angivet slag, böra däremot bliva underkastade hyresreglering enligt den föreslagna lagen.
Även byggnadsstyrelsen hade ansett önskvärt, att tjänstebostäder undan- toges från lagens tillämpning. Föredragande departementschefen uttalade, att bostäder, som upplåtes på grund av allmän tjänst, borde uttryckligen undantagas från lagstiftningen och föreslog en paragraf av den lydelse, som ovan angivits. Utskottet framhöll, att, enär ersättning för tjänstebostad kunde bli föremål för prövning i särskild ordning, den ej dessutom borde falla under hyresnämndens bedömande. Utskottet tillstyrkte därför den föreslagna paragrafen.
Det refererade ger icke någon säker ledning för bedömande av innebörden av 26 5. Om med »bostad, som är förenad med allmän tjänst» åsyftas tjänste- bostad, är innebörden därmed icke klar, enär, såsom framgår av det före-
gående, begreppet tjänstebostad icke nu är entydigt bestämt. Visst fog torde dock finnas för slutsatsen, att i vart fall bostadsupplåtelser, där frågan om hyrans storlek kan komma under statens bostadsnämnds pröv- ning, äro undantagna från hyresregleringslagen. Möjligen åsyftas med 26 å —— i anslutning till förenämnda utskottsutlåtande — bostad, där frågan om hyrans storlek kan prövas i särskild ordning. Därest så är fallet bör från lagens tillämpning undantagas, förutom tjänstebostäder, å vilka 38 5 A 2 mom. Saar samt avlöningsreglementet för statsunderstödda folkhögskolor och lantbruksundervisningsanstalter ävensom polislönereglementet är till- lämpligt, jämväl bostäder, å vilka gälla de särskilda bestämmelserna för häradsrätterna, provinsialläkarstaten och veterinärstaten under 38 5 B Saar. Härtill komma tjänstebostäder för organist, beträffande vilka bostäder stiftsnämnden i sista instans bestämmer hyrans storlek. Vidare böra också bostäder som avses i landstingens tjänstereglemente undantagas. Enligt sist- nämnda bestämmelser finnes nämligen ett särskilt organ för avgörande av hyrestvister (jfr kap. 13).
I lagkommentaren hävdas emellertid den uppfattningen att någon led— ning för tolkningen av 5 26 icke kan hämtas ur förarbetena och att para- grafen knappast har någon självständig betydelse. Det heter bl. a. följande (sid. 174 f).
Innebörden av detta stadgande är oklar. Någon ledning för tolkningen kan icke hämtas ur förarbetena. Av den ovan givna redogörelsen framgår, att i vissa fall, där upplåtelse av en lägenhet har mycket nära samband med ett tjänste- förhållande, upplåtelsen måste anses hava skett genom tjänsteavtal och således helt falla utanför hyresregleringslagen. Möjligen avses med förevarande stadgande endast att angiva detta genom en uttrycklig föreskrift. Att stadgandet med denna tolkning strängt taget är överflödigt är knappast något skäl mot tolkningen, men däremot kan invändas, att det sagda icke gäller endast allmän tjänst utan även enskild.
Möjligen avser stadgandet att utsäga, att även i vissa fall där upplåtelsen skett genom hyresavtal men bostaden är förenad med allmän tjänst — men således icke så intimt förenad som förut nämnts — lagen icke skulle vara tillämplig. Även i dessa fall måste dock ett visst nära samband mellan tjänsten och bostaden före- ligga, ty det kan icke antagas att paragrafen skulle vara tillämplig exempelvis så snart en statstjänsteman av viss kategori hyr bostad av kronan i ett hus, där denna kategori har företrädesrätt att hyra. Med den sist antydda tolkningen skulle i fråga om personalbostäder i allmän tjänst skiljas mellan tre fall: a) upplåtelse genom tjänsteavtal; b) upplåtelse genom hyresavtal av bostad, som är förenad med tjänsten; och c) upplåtelse genom hyresavtal i övriga fall. Av dessa fall skulle a) och b) falla utanför hyresregleringslagen, det förra enligt sakens natur, det senare på grund av 26 &, samt c) falla under lagen.
Det måste dock betvivlas, att lagstiftaren åsyftat en sådan långt driven uppdel- ning, helst som i motiven intet sådant resonemang skymtar. Rent praktiskt kan det ifrågasättas, om något utrymme verkligen finnes för mellangruppen b). Slut- ligen måste även med denna tolkning efterlysas skälen för att göra skillnad mel- lan allmän och enskild tjänst.
På grund av vad här anförts synes, utan stöd för en längre gående tolkning, icke böra i detta stadgande i 26 % inläggas mera än vad som redan ligger i den ovan an- givna gränsdragningen mellan de upplåtelser av tjänstebostad, som ske genom tjänsteavtal och därför falla utanför hyresregleringslagen, och övriga. Att därvid kommit att göras en omotiverad skillnad mellan allmän och enskild tjänst, torde endast innebära en mindre god redaktion.
Det återstår att undersöka vilken ståndpunkt, som intagits i rättspraxis. Vad på sid. 000 återgivits ur lagkommentaren innehåller vissa upplysningar härutinnan. Några rättsfall av speciellt intresse må emellertid här refereras.
Enligt en som tjänstebostadskontrakt betecknad, av statens järnvägar samt den hos sagda verk anställde stationskarlen G. F. F. Dahl underskriven handling för- hyrde den sistnämnde av verket från och med den 1 januari 1946 en bostadslägen- het i byggnad å en verket tillhörig fastighet i Oskarshamn mot en hyra av 45 kronor för månad jämte ersättning för centraluppvärmning med belopp, som ut- ginge enligt av järnvägsstyrelsen fastställda beräkningsgrunder, samt med skyl— dighet för Dahl att efterkomma i statens järnvägars bostadsordning meddelade föreskrifter för innehavare av tjänstebostad.
; För lägenheten utgick den 1 januari 1942 en hyra av 24 kronor för månad in- klusive all ersättning för uppvärmning. ? Hos hyresnämnden yrkade Dahl — under förmenande att han ej vore skyldig bebo lägenheten och att denna förty vore att betrakta som vanlig hyreslägenhet _— att hyresnämnden måtte fastställa grundhyran för lägenheten till det belopp som utgått den 1 januari 1942.
Statens järnvägar invände bl. a., att lägenheten vore att anse som förenad med
allmän tjänst och att förty jämlikt 26 5 hyresregleringslagen hyresnämnden icke ägde upptaga Dahls yrkande till prövning.
Hyresnämnden ogillade den av statens järnvägar gjorda invändningen mot nämndens behörighet att upptaga ärendet till prövning, enär lägenheten vore att anse som vanlig hyreslägenhet, samt bestämde, att grundhyran för ifrågakomna lägenhet skulle utgå med samma belopp som den 1 januari 1942 eller med 24 kro- nor för månad.
Statens järnvägar anförde besvär. Genom utslag den 3 februari 1948 utlät sig hyresrådet sålunda: Jämlikt bestämmelserna i 41 å och 58 5 3 mom. 8. 1939 års civila avlönings- reglemente, sistnämnda författningsrum i dess den 15 juni 1939 givna lydelse, samt 10 5 1947 års allmänna avlöningsreglemente föreligger för Dahl såsom tjänste- man hos statens järnvägar skyldighet att mottaga och bebo honom anvisad tjänste- bostad.
Vid detta förhållande och med hänsyn till innehållet i det mellan parterna upp- rättade kontraktet måste den i målet ifrågakomna lägenheten anses vara anvisad åt Dahl som tjänstebostad.
Då följaktligen upplåtelsen gäller bostad, som är förenad med allmän tjänst, prövar hyresrådet enligt 26 & hyresregleringslagen lagligt att, med undanröjande av överklagade beslutet, förklara Dahls i målet förda talan icke kunna till pröv- ning upptagas.
Flera mål av enahanda beskaffenhet rörande bostadsupplåtelse till tjänste- man vid SJ ha — med samma utgång — prövats av hyresrådet. Följande mål har avgjorts den 13 juli 1954.
Kontoristen K. E. Sellin, som enligt tjänstebostadskontrakt förhyrde den statens järnvägar tillhöriga banvaktsstugan nr 589 invid Bergsängens hållplats, hade uppsagts till avflyttning den 1 april 1954.
Hos hyresnämnden i Skellefteå yrkade Sellin, att uppsägningen måtte förklaras ogiltig.
Statens järnvägar invände att hyresnämnden icke vore behörig upptaga an— sökningen till prövning, enär fråga vore om bostad förenad med sådan allmän tjänst, som i 26 & hyresregleringslagen avsåges.
Hyresnämnden utlät sig sålunda: Utrett är följande: Hyresgästen, som är gift, är anställd som kontorist vid statens järnvägar med placering vid järnvägsstationen i Skellefteå stad. Enligt ett den 12 och 15 maj 1953 dagtecknat tjänstebostadskontrakt har han av statens järnvägar till bostad hyrt banvaktsstugan nr 589 vid Bergsängens hållplats på sträckan mellan gamla staden och stadsdelen Skelleftehamn. I oktober 1953 har banvaktsstugan med tillhörande tomtområde utbjudits till försäljning på offentlig auktion, och det vid auktionen avgivna högsta budet är för närvarande beroende på järnvägsstyrelsens prövning. Hyresgästen, som den 23 december 1953 uppsagts för avflyttning från banvaktsstugan den 1 april 1954, då försäljningen väntades vara genomförd, har inom föreskriven tid hos hyresnämnden yrkat ogiltigför— klaring av uppsägningen. I 26 & lagen om hyresreglering stadgas, att lagen icke äger tillämpning på upplåtelse av bostad, som är förenad med allmän tjänst. Då hyresgästens bostad icke kan anses vara förenad med dennes tjänst och den om- ständigheten, att upplåtelsen givits beteckningen tjänstebostad, icke kan föran- leda till att 26 & angivna lag ovillkorligen skall vara tillämplig, finner hyresnämn- den sig oförhindrad upptaga målet till prövning. Med hänsyn till svårigheterna för hyresgästen att redan till den 1 april 1954 anskaffa annan bostad finner nämnden uppsägningen vara för hyresgästen obillig. På grund härav prövar nämnden med stöd av 7 & förenämnda lag skäligt förlänga hyresförhållandet från och med den 1 april 1954 och tillsvidare med en uppsägningstid av minst 14 dagar.
Statens järnvägar anförde besvär.
Hyresrådet resolverade: Jämlikt 38 & statens allmänna avlöningsreglemente föreligger för Sellin såsom tjänsteman hos statens järnvägar skyldighet att mottaga och bebo honom anvisad tjänstebostad.
Vid detta förhållande och med hänsyn till innehållet i det mellan parterna upp— rättade kontraktet måste lägenheten anses vara anvisad åt Sellin som tjänste— bostad.
Då följaktligen upplåtelsen gäller bostad, som är förenad med allmän tjänst, prövar hyresrådet enligt 26 å hyresregleringslagen lagligt att, med undanröjande av överklagade beslutet, förklara Sellins talan icke kunna upptagas till prövning.
Följande mål avser upplåtelse av bostad åt extra provinsialläkare. Kullings-Skövde kommun hade till den 1 januari 1946 låtit uppföra en bygg- nad, som av kommunen avsetts att uthyras till bostad och läkarmottagning för extra provinsialläkaren i Vårgårda extra provinsialläkardistrikt.
Hos hyresnämnden i Vårgårda municipalsamhälle yrkade kommunen, att grund- hyra måtte fastställas.
Extra provinsialläkaren i distriktet invände under åberopande av 26 % hyres— regleringslagen, att hyresnämnden icke vore behörig bestämma grundhyra för fastigheten, enär bostaden vore förenad med allmän tjänst.
l målet upplystes, att kommunen hos länsstyrelsen i Älvsborgs län anhållit om att få provinsialläkarbostaden avsynad och godkänd genom länsstyrelsens för— sorg samt att länsstyrelsen i beslut den 5 december 1945, vilket enligt uppgift sedermera fastställts av Kungl. Maj:t, enär bestämmelserna i 59 5 5 mom. civila avlöningsreglementet av den 4 januari 1939 icke vore tillämpliga i fråga om bo- stad för extra provinsialläkare, lämnat kommunens framställning utan åtgärd.
Vidare upplystes, att länsstyrelsen, efter framställning av extra provinsialläka- ren att bostaden av länsstyrelsen måtte godkännas och, enär överenskommelse om hyresbeloppet ej kunnat träffas, byresbeloppet jämlikt 59 5 5 mom. civila avlö— ningsreglementet måtte fastställas, genom beslut den 30 augusti 1946, enär fram- ställningen avsåge ämne varmed länsstyrelsen icke ägde taga befattning, funnit densamma författningsenligt icke kunna föranleda någon länsstyrelsens åtgärd, samt att Kungl. Maj :t i utslag den 12 mars 1947 ej funnit skäl att göra ändring i länsstyrelsens sistnämnda beslut.
Slutligen upplystes, att provinsialläkardistriktet från och med den 1 januari 1948 blivit ordinarie.
Hyresnämnden yttrade — såvitt nu är ifråga —: Den ifrågavarande byggnaden å fastigheten Kungsgatan 79 (Hjultorp Östergården 26") har av Kullings-Skövde kommun uppförts för att tjäna såsom bostad och mottagningslokal för provinsial- l läkaren i Vårgårda distrikt. Byggnaden har också tagits i anspråk för detta ända- mål. Emellertid har kommunen ej blivit ålagd att _— mot hyra eller hyresfritt _— tillhandahålla provinsialläkaren bostad eller mottagningslokal. Ej heller eljest åvilar någon sådan skyldighet kommunen, som endast utgör en del av provinsial- läkardistriktet. Hyresnämnden finner därför, att kommunens åtagande i denna del ej kan ges vidsträcktare innebörd än vad kommunen själv anser sig ha be- slutat och att sålunda den ifrågavarande bostaden med därtill hörande mottag- ningslokal icke mot kommunens bestridande kan anses förenad med provinsial- läkartjänsten. På grund härav ogillar hyresnämnden Söderbergs invändning, att hyresnämnden icke skulle vara behörig att upptaga målet till prövning. —— —— — Beslutet (om grundhyra) skall gälla oavsett om provinsialläkardistriktet är extra eller ordinarie men skall upphöra att gälla den dag, från och med vilken läkar- bostaden med tillhörande mottagningslokal blir förenad med provinsialläkar- tjänsten.
Extra provinsialläkaren anförde besvär.
Hyresrådet fann i utslag den 10 april 1948 — såvitt nu är i fråga — ej skäl göra ändring i hyresnämndens beslut.
I samband med förestående mål hör återges innehållet i ett den 25 sep- tember 1953 av hyresrådet avgivet underdånigt utlåtande, vilket berör hyres- regleringslagens tillämpning å häradshövdingebostad. I sagda utlåtande — som gällde besvär av kommunalborgmästaren W. A:son Sävblom i Åmål över länsstyrelsens i Älvsborgs län resolution den 28 november 1952 på be— svär av Sävblom över tingshusstyrelsens i Tössbo och Vedbo domsaga be- slut angående ersättning för upplåtelse av bostad åt häradshövdingen i dom- sagan — anförde hyresrådet bl. a. följande.
Enligt 26 5 hyresregleringslagen skall vad i lagen stadgas ej äga tillämpning på upplåtelse av bostad, som är förenad med allmän tjänst.
I 38 & statens allmänna avlöningsreglemente i dess lydelse enligt kungl. kun- görelse den 12 december 1952 (nr 740), vilken trätt i kraft den 1 januari 1953, stadgas under särskilda bestämmelser, rubriken Häradsrätterna, att tjänsteman,
vilken mottager anvisad tjänstebostad, som disponeras av tingshusbyggnads- skyldiga, skall, såvida icke Kungl. Maj:t annorlunda förordnar, för densamma erlägga ersättning till tingshusbyggnadskyldiga med belopp, som, där överens- kommelse ej kan träffas, bestämmes av länsstyrelsen.
Av förenämnda stadgande i avlöningsreglementet får anses följa, att sådan bo- stadsupplåtelse som där avses är att betrakta som förenad med tjänsten och så- lunda enligt 26 & hyresregleringslagen undantagen från lagens bestämmelser.
Den i målet ifrågakomna bostaden disponeras av de tingshusbyggnadsskyldiga i Tössbo och Vedbo domsaga och har anvisats åt häradshövdingen i domsagan G. Eurenius, vilken utnämnts under år 1951 och lärer vara underkastad bestäm- melserna i avlöningsreglementet.
Med hänsyn härtill finner hyresrådet, att hyresregleringslagens bestämmelser icke äro tillämpliga å upplåtelsen av bostad till Eurenius för tiden från och med den 1 januari 1953. Vad nu sagts synes gälla icke blott själva bostaden utan även det garage, som i anslutning därtill upplåtes åt Eurenius.
Av handlingarna i målet framgår emellertid, att ifrågavarande bostad upplåtits åt Eurenius redan före den 1 januari 1953.
För tiden före nämnda dag saknades i avlöningsförfattningarna särskilda regler för upplåtelse av bostad åt häradshövdingen. Vid sådant förhållande har hyres- rådet ansett hyresregleringslagens bestämmelser tillämpliga på dylika upplåtelser.
I den mån upplåtelsen av bostad åt Eurenius avser tiden före den 1 januari 1953 är den således enligt hyresrådets mening underkastad reglerna i hyres- regleringslagen.
Följande mål, som berör upplåtelse av bostad åt vissa landstingsanställda befattningshavare, må även refereras.
Alfred Bjure och Ernst Bergenfeldt utnämndes 1927 respektive 1942 till lasa- rettsläkare å medicinska respektive kirurgiska avdelningen vid Västmanlands läns landstings länslasarett i Västerås. Bertil Karth utnämndes 1941 till sanatorie- läkare vid landstingets sanatorium i samma stad. I enlighet med vad som angivits, då tjänsten kungjordes till ansökan ledig, upplät landstinget i samband med att denna tillträddes till envar av Bjure, Bergenfeldt och Karth fri familjebostad med värme och lyse inom lasarettets respektive sanatoriets område.
Den 24 februari 1948 beslöt landstingets förvaltningsutskott, att landstingets lasarettsläkare och sanatorieläkare icke skulle vara skyldiga bebo anvisad bostad. Med hänvisning till att Bjure, Bergenfeldt och Karth enligt en från och med den 1 januari 1948 gällande löneöverenskommelse skulle från och med nämnda dag åtnjuta s. k. hruttolön och sålunda själva bestrida hyrorna för sina bostäder, yrkade förvaltningsutskottet hos hyresnämnden i Västerås, att nämnden måtte fastställa hyror för dessa bostäder. ,
Läkarna invände, att det här vore fråga om tjänstebostäder, varför hyresnämn— den jämlikt 26 & hyresregleringslagen icke vore behörig att taga befattning med målet.
Hyresnämnden (enhällig) yttrade i beslut den 21 maj 1948: Enär såvitt av ut- redningen framgår, upplåtelsen av ifrågavarande lägenheter måste anses ingå såsom ett led i det mellan landstinget och befattningshavarna träffade tjänsteav- talet, finner sig hyresnämnden jämlikt 26 % hyresregleringslagen icke kunna upp- taga landstingets framställning om prövning av grundhyrorna för lägenheterna till prövning.
Förvaltningsutskottet överklagade icke beslutet men vände sig till hyresnämn- den och anhöll om rättelse av detsamma jämlikt 22 & hyresregleringslagen.
Vid hyresnämnden erinrade läkarna bl. a. om, att de jämlikt 21 och 53 åå sjuk- husstadgan den 20 december 1940 (SFS 1940: 1045) vore pliktiga att begagna sig av de åt dem upplåtna bostäderna. Denna skyldighet kunde icke genom åt- gärd av landstinget sättas ur kraft.
Hyresnämnden (enhällig) yttrade i beslut den 10 juli 1948: Av handlingarna i målet framgår, att tjänstebostad beretts Bjure och hans medparter inom veder- börande sjukhusområde i samband med tillträdandet av deras läkartjänster. Det har icke visats, att därefter upplåtelse av ifrågavarande bostäder till dem skett på annan grund. Jämlikt & 13 mom. 4 första stycket tjänstereglementet för lands- tingens befattningshavare skall utom befattningshavare, som är skyldig att bebo honom anvisad bostad —— jämväl annan befattningshavare, som av landstinget förhyr bostad, vara underkastad de bestämmelser angående hyror och andra er— sättningar samt angående hyrestvister, som meddelats i den vid reglementet fogade bilaga 1. På grund av vad sålunda anförts finner hyresnämnden vad i hyres— regleringslagen stadgas ej äga tillämpning på ifrågavarande bostadsupplåtelser. Hyresnämnden finner förty ej skäl jämlikt 22 & hyresregleringslagen förordna om rättelse av sitt den 21 maj 1948 meddelade beslut.
Förvaltningsutskottet klagade och yrkade att målet måtte återförvisas till hyres- nämnden.
Hyresrådet fann i utslag den 8 december 1948 ej skäl att göra ändring i hyres- Jämndens beslut den 10 juli 1948.
1 det föregående har utredningen sökt att med utgångspunkt från för- arbetena till hyresregleringslagen klarlägga innebörden av 26 5. De här- ovan refererade rättsfallen lämna stöd för den uppfattning i tolkningsfrå— gan, åt vilken utredningen därvid givit uttryck. Av »SJ—fallen» framgår att, om i vederbörligt avlöningsreglemente föreskrivits skyldighet att bebo anvisad bostad, upplåtelse med dylikt bostadstvång är undantagen från hyresregleringslagens tillämpning. Vad därefter angår >>provinsialläkarfal- let», torde man av utgången i detta mål kunna sluta, att bostad, som enligt de särskilda bestämmelserna för provinsialläkarstaten och veterinärstaten i 38 & Saar upplåtits till ordinarie provinsialläkare, på grund av 26 &; hyres— regleringslagen icke faller under denna lag. Detsamma bör följaktligen gälla i sagda bestämmelser avsedd distriktsveterinärbostad. I det refererade ut- låtandet har hyresrådet såsom sin mening uttalat att bostadsupplåtelse som avses i de särskilda bestämmelserna för häradsrätterna i Saar är att betrakta som förenad med tjänsten och sålunda enligt 26 & hyresreglerings- lagen undantagen från lagens bestämmelser. Såväl beträffande bostad, som upplåtits enligt huvudbestämmelserna i Saar som beträffande bostad, vilken avses i nyssnämnda specialbestämmelser, finnas föreskrifter om att, där- est överenskommelse ej kan träffas om hyrans storlek, frågan skall hän- skjutas till ett särskilt organ, i det förra fallet statens bostadsnämnd och i de övriga fallen länsstyrelsen. Hyresrådets praxis —— såvitt den kan anses framgå av de nu berörda målen samt av utlåtandet rörande häradshövdinge- bostaden —— synes därför lämna stöd för uppfattningen att hyresreglerings- lagen icke äger tillämpning, då frågan om hyresersättningen kan bli före—
mål för prövning i särskild ordning. Jämväl det ovan refererade >>1ands- tingsfallet» torde stöda en dylik tolkning (jfr hyresnämndens uttalande i beslutet den 10 juli 1948 vad angår innehållet i landstingens tjänsteregle- mente).
Tilläggas må, att det i Saar varken för provinsialläkare, distriktsveteri- när eller tjänsteman i häradsrätt finnes föreskriven någon skyldighet att mottaga och bebo anvisad bostad. Landstingsfallet är i detta hänseende av speciellt intresse såtillvida att det där var fråga om att upphäva skyldig- heten att bebo anvisad bostad eller m.a.o. (om man sätter likhetstecken mellan tvångstilldelad bostad och tjänstebostad) att >>överföra>> en tjänste— bostad till vanlig hyresbostad. Av hyresreg]eringsmyndigheternas resolu- tion skulle kunna utläsas, att en dylik överföring i fall som det ifrågava- rande, då tjänstebostad är förenad med viss befattning, icke kunde ske, såvida någon förändring av bostadsinnehavarens tjänstgöringsförhällanden icke inträder. Beaktas bör emellertid att bostadsbestämmelserna i lands— tingens tjänstereglemente _ vilka hyresnämnden i sitt beslut den 10 juli 1948 åberopade —— gälla jämväl bostad, som upplåtes utan bostadstvång. Detta gör att man icke hör av detta rättsfall draga den slutsatsen att nyss avsedd överföring icke skulle kunna ske beträffande tjänstebostad, som avses i de allmänna bestämmelserna i Saar.
Däremot inträder ett vanligt hyresavtalsförhållande och hyresreglerings- lagen gäller, då innehavare av tjänstebostad (enligt Saar), vilken upplåtits med bostadstvång, efter anställningens upphörande (på grund av pensio- nering eller annan anledning) får kvarsitta i lägenheten efter den tidpunkt, då han enligt gällande bestämmelser för bostadsupplåtelsen skolat utflytta ur tjänstebostaden. Stöd härför hämtas av hyresrådets utslag den 29 sep- tember 1953 på besvär av statens järnvägar i mål mellan SJ och Astrid Nils- son m. fl. rörande giltighet av uppsägning. Innehållet i nämnda utslag må här återges.
Astrid Nilsson och hennes medparter, som förhyra var sin bostadslägenhet i den Statens Järnvägar tillhöriga fastigheten Kapellgatan 6 i Jönköping, hava upp- sagts till avflyttning den 1 oktober 1953.
Hos hyresnämnden hava Astrid Nilsson och hennes medparter yrkat, att upp- sägningarna måtte förklaras ogiltiga.
I överklagade beslutet har hyresnämnden, enär de verkställda uppsägningarna med hänsyn till omständigheterna i målet måste anses vara obilliga, prövat skäligt förklara desamma ogiltiga.
I målet är upplyst, att Astrid Nilssons den 19 mars 1953 avlidne make R. Nils- son, som varit anställd vid Statens Järnvägar, förhyrt lägenheten enligt tjänste- bostadskontrakt samt att K. 0. Svensson och G. F. Svensson, vilka pensionerats från tjänst vid Statens Järnvägar 1949 respektive 1950, under sin tjänstetid för— hyrt sina lägenheter likaledes enligt tjänstebostadskontrakt men att efter pensio- neringen nya kontrakt icke upprättats.
Vad först angår av Astrid Nilsson förd talan, så enär upplåtelsen, som skett till hennes den 19 mars 1953 avlidne make, gällt bostad, som är förenad med allmän tjänst, prövar hyresrådet enligt 26 % hyresregleringslagen lagligt att, med undan— röjande av överklagade beslutet såvitt det angår Astrid Nilsson, förklara hennes i målet förda talan icke kunna upptagas till prövning.
Vad angår målet i övrigt finner hyresrådet ej skäl att göra ändring i hyres- nämndens beslut.
Vad beträffar den av Astrid Nilsson förhyrda bostaden framgår av ut- slaget jämfört med föreskrifterna i 38 5 4 inom. Saar att uppsägning skett till den tidpunkt, som föreskrivits i sagda föreskrifter (»fardag, som infaller näst efter tre månader från uppsägning skett eller dödsfallet timat»). Det torde vara med hänsyn till detta förhållande, som hyresrådet funnit upp- låtelsen på grund av 26 5 vara undantagen från lagens tillämpning.
Nämnas bör slutligen, att 26 % hyresregleringslagen icke torde avse upp- låtelser av bostad till kollektivavtalsanställda arbetare i statens tjänst. Huru- vida dylika upplåtelser falla under lagen eller icke beror på huruvida fråga är om hyresavtal eller tjänsteavtal.
Utredningen torde härefter få beröra ett spörsmål, som har stor aktualitet inom förvaltningsområden, där uthyrning av bostäder till arbetstagare genom vanliga hyreskontrakt förekommer och där detta sker under sådana förhållanden att hyresregleringslagen är tillämplig, nämligen frågan om rättsverkningarna av en klausul i hyreskontraktet om att hyresförhållan- det (ibland med viss kortare respittid) endast skall bestå så länge arbets- tagaren-hyresgästen är anställd hos hyresvärden. Dylika klausuler ha på senare tid blivit ganska vanliga vid upplåtelser av personalbostäder inom enskild verksamhet men ha även kommit till användning inom offentlig förvaltning och inom det sistnämnda området även vid bostadsupplåtelser till tjänstemän så t. ex. vid försvaret och televerket.
lfrågavarande »tjänstebostadsklausuler» syfta som nämnts till att bringa hyresförhållandet till upphörande samtidigt med anställningen. Särskilt då fråga är om bostäder som arbetsgivaren byggt på grund av bostadsbristen för att underlätta rekryteringen och som överhuvud icke skulle ha tillkom- mit, om icke arbetsgivaren kunnat räkna med att de skulle användas ute— slutande för de anställda, har arbetsgivaren naturligen ett starkt intresse av att dylika klausuler godkännas av hyresregleringsmyndigheterna. Från hyresgästen-arbetstagarens sida kan emellertid uppställas berättigade krav på ett visst uppsägningsskydd för att förhindra att han i samband med an- ställningens upphörande står utan bostad. Hur har då denna intressetvist lösts i praktiken?
Utredningen har från statens hyresräds kansli inhämtat upplysningar rörande praxis i hithörande fall. I allmänhet lärer tillvaron i ett hyres- kontrakt av en passus om att hyrestiden skall sammanfalla med anställ-
iingstiden utgöra ett skäl för att hyresförhållandet skall upphöra. Hyres- förhållandet kan dock förlängas viss tid. Längden av denna respittid beror på omständigheterna i varje särskilt fall. På avgörandet inverka flera faktorer, såsom tillgången på bostäder, som arbetsgivaren disponerar, den- nes behov av att använda bostaden för anställd, hyresgästens möjligheter att få annan lägenhet och hyresgästens familjeförhållanden. Av särskild vikt är naturligtvis frågan om varför anställningen upphört. Ett längre an- stånd med avflyttning kan vara motiverat i fall då arbetsgivaren uppsagt den anställde, utan att denne givit anledning därtill, än då arbetstagaren frivilligt slutat sin anställning. För att belysa hyresrådets inställning till dessa frågor må återges följande avsnitt ur hyresrådets cirkulär till samt- liga hyresnämnder den 5 juni 1947 angående hyresregleringslagens till- lämpning på vissa arbetsgivares bostadsupplåtelser till arbetstagare, då i kollektivavtal bestämts grunder för hyressättningen.
Prövningen av frågan huruvida uppsägning till avflyttning från en arbetar— bostad är obillig eller eljest stridande mot god sed i hyresförhållanden skall på vanligt sätt verkställas under beaktande av de särskilda omständigheterna i varje enskilt fall. Då en arbetstagare själv uppsagt det arbetsavtal, som utgjort en för- utsättning för hyresavtalet, måste givetvis vid prövning av uppsägningsfrågan hänsyn tagas till det samband som finnes mellan arbetsavtalet och hyresavtalet. Arbetstagarens intresse att bibehållas vid sin bostad kan därför få vika för arbets- givarens anspråk att förfoga över bostaden till förmån för dem som äro anställda hos honom. Det bör dock tillses att hyresgästen erhåller skälig tid att skaffa annan bostad.
Med ledning av erfarenheterna av hyresregleringsmyndigheternas praxis på förevarande område har järnvägsstyrelsen i cirkulär till samtliga di- striktschefer och sektionsföreståndare den 18 december 1953 meddelat vissa direktiv angående bl. a. bostadsupplåtelser till vid statens järnvägar kollek- tivavtalsanställda arbetare. Det heter i cirkuläret.
För att hyresgästen vid en överklagning av uppsägning från bostaden icke skall kunna invända, att han saknat kännedom om förutsättningen för bostads- upplåtelsen, intages i kontraktet ett erkännande från hyresgästens sida, att han är medveten om att bostaden får disponeras endast så länge han är i statens järn- vägars tjänst. Paragrafen bör givas följande lydelse. »Lägenheten är avsedd till bostad för person, som är anställd hos statens järnvägar och uthyres sålunda till hyresgästen allenast i dennes egenskap av anställd hos statens järnvägar. Hyresgästen är fördenskull skyldig att avflytta från lägenheten i samband med att anställningen upphör. Denna skyldighet inträder en månad efter det hyres- gästen — i anledning av att anställningen uppsagts eller utan uppsägning upp- hört — blivit uppsagd från lägenheten. Även i annat fall än i samband med an- ställningens upphörande skall hyresförhållandet upphöra att gälla en månad efter det uppsägning från någondera sidan skett».
Ehuru hyresregleringsmyndigheterua fästa avgörande betydelse vid det för- hållandet att det är fråga om en lägenhet, avsedd för anställda och att hyresgäs- tens anställning upphört, är därmed ej sagt, att myndigheterna i varje särskilt fall godkänna en så kort avflyttningsfrist som en månad. Vanligen lämnas hyres- gästen viss respittid.
HYRESSÄTTNINGSPRINCIPER OCH HYROR
Kap. 7. Hyresutvecklingen på den öppna bostadsmarknaden
Vissa av de hyresvärderingsmetoder, som under senare år kommit till an- vändning för hyressättningen av personalbostäder, ha präglats av de sär- skilda förhållanden, som under och efter kriget varit rådande på den all- männa bostadsmarknaden. I kap. 1 har vidare framhållits, att ett ställnings— tagande till frågan om hyressättningen icke kan ske utan hänsynstagande till nyssnämnda särskilda förhållanden. På grund härav torde det vara erforderligt att något belysa hyresutvecklingen på bostadsmarknaden. En redogörelse härför har ansetts lämpligen böra omfatta tiden fr. o. m. är 1939.
Utvecklingen på bostadsmarknaden efter år 1938 kännetecknas av en standardhöjning, i det att lägenheterna i stor utsträckning kommit att ut— rustas med exempelvis badrum, kylskåp och andra moderna bekvämligheter. Såväl denna omständighet som även byggnadskostnadernas väsentliga ök- ning ha bidragit till att hyresnivån i nybyggda bostadsfastigheter blivit betydligt högre än i äldre hus.
Till belysande av byggnadskostnadsstegringen må lämnas följande upp— gifter, hämtade ur 1951 års bostadsutrednings betänkande om samhällets stöd åt bostadsförsörjningen (sid. 49 ff). Under perioden 1 juli 1939—1 juli 1943 stego byggnadskostnaderna för flerfamiljshus med 30 %, för en- familjshus måhända något mer. Under perioden 1943—1945 voro byggnads— kostnaderna i stort sett stabila. Därefter inträffade en relativt kraftig steg- ring, vilken var särskilt stark under 1947, varefter en stabilisering ånyo inträdde. Under perioden 1943f1950 torde kostnaderna ha ökats med för flerfamiljshus cirka 15 % och för enfamiljshus cirka 20 %. En mycket kraftig ökning ägde rum under tiden 1 juli 1950—1 juli 1951. Därefter sta- biliserades kostnadsläget för att från och med våren 1952 börja sjunka. För perioden 1 juli 1950—1 november 1952 utgjorde ökningen enligt bostads- utredningens beräkningar för flerfamiljshus cirka 35 % och för enfamiljs— hus cirka 40 %. Utvecklingen av byggnadskostnadsindex (1 januari 1950 = 100) under åren 1951—1954 framgår av följande bild.
]. nu nu ur uno in nu vi v'l ue lm l/l v) |/1 nu I II) ils IN ll'
material . . . .
totalt
löner
|/| 114 lll Ino nu nu nu nu ue ml m II) .a 41 -/- '/' |]: | i]: :;n
195] 1952 1953 1954
Genom subventioner av olika slag ha statsmakterna sökt hålla nere hy- rorna i nyproduktionen. Omkring 92 % av all bostadsproduktion bedrives numera med statliga lån (jfr Sociala Meddelanden 1954, sid. 704). För när- varande utgöres subventionen till nybyggnad av enfamiljs- och tvåfamiljs— hus av dels en under tio år ränte— och amorteringsfri del av egnahemslånet, dels en garanterad ränta på bottenlån på 3 %, dels ock en till 3 % fastställd ränta på egnahemslånet. I huvudsak motsvarande produktionssubventioner utgå också för flerfamiljshus (tertiär- och/eller tilläggslån). Vidare må i detta sammanhang erinras, att familjebostadsbidrag med därtill knutna bränslebidrag kunna utgå till familjer med minst två barn under 16 år.
Hyresmarknaden har sedan 1942 varit underkastad kontroll. Lagen om hyresreglering m. ni., som trädde i kraft den 30 juni 1942, införde prisstopp för de lägenheter, som voro uthyrda den 1 januari 1942. Hyran för en sådan lägenhet har sedan dess kunnat höjas — bortsett från på grund av stegrade bränslekostnader (4 5) och av Kungl. Maj :t medgiven generell hyreshöj- ning (5 5), varom mera i det följande — endast om den varit »avsevärt lägre än hyran för jämförliga lägenheter», om »lägenhetens värde avsevärt ökats genom ombyggnads- eller ändringsarbete» eller om >>för visst fall annat skäl av därmed jämförlig betydelse» förelegat (3 5 andra stycket). För lä— genheter i hus, som färdigställts senare än den 1 januari 1942, skola hy- rorna fastställas till det belopp, som »med hänsyn till byggnadskostnaderna och övriga omständigheter finnes skäligt» (3 5 första stycket), (1. v. 5. de årliga hyrorna för en fastighet skola fastställas till det belopp, som fordras för att, med utgångspunkt från en godtagbar anskaffningskostnad, täcka de årliga utgifterna jämte skälig avkastning på eget insatt kapital. Hyres- regleringslagens bestämmelser gälla oberoende av 0111 en fastighet finan— sierats med eller utan statliga län. Den förra kategorien av fastigheter är emellertid även underkastad hyreskontroll av den lånebeviljande myndig- heten (bostadsstyrelsen eller länsbostadsnämnd), som i anslutning till be—
viljande av tertiär- och/eller tilläggslån fastställer en hyressumma för fas— tigheten, som icke får överskridas. De beslut om maximihyra, som meddelas i denna ordning, avse summan av de hyror, som få uttagas för lägenheterna i en fastighet och alltså icke hyran för varje enskild lägenhet. Sistnämnda hyresbelopp (grundhyran) fastställes av hyresnämnd.
Av det anförda framgår att hyreshöjningar kunnat ske i det äldre bestån- det på grund av bl. a. ombyggnadsarbeten, jämförelser med likvärdiga lä— genheter eller annat skäl. Enligt bostadsutredningens betänkande (sid. 165 ff.) utgjorde hyresglidningen i 1939 års bostadsbestånd 5410 % från 1939 fram till 1951 (undersökningen avsåg vissa större och medelstora stä- der). Av denna höjning beräknas cirka 3—6 % ha berott på ombyggnads- arbeten och resten på andra orsaker främst jämförelse med likvärdiga lägen- heter samt den hyreshöjning som ägde rum från 1939 intill hyresstoppet den 1 januari 1942.
Generell hyreshöjning, som avser att täcka ökade omkostnader för fas— tighetsförvaltning för såväl fastigheter med som utan statliga lån, bevil- jades första gången för hyresåret 1/10 1950—30/9 1951. För det året med— gavs en mindre höjning — 0,3 % av grundhyrorna för fastigheter med del— tidsanställd och 1 % för fastigheter med heltidsanställd fastighetsarbetare _ för att täcka vissa merutgifter för fastighetsarbetarnas veckovila, För lig/resåret 1/10 1951—30/9 1952 beviljades för lägenheter, färdigställda före den 1 januari 1942, generell hyreshöjning inom orter, där grundhyrorna äro anknutna till den 1 januari 1942 (inom vissa mindre orter äro hyrorna anknutna till den 1 januari 1948) med 2 % för Stockholm och vissa kringliggande orter och med 5 % för landet i övrigt, i båda fallen uttryckt i procent av grundhyror exklusive alla bränslekostnader. För lägenhe- ter färdigställda efter den 1 januari 1942 samt för lägenheter i orter, där grundhyran ej var anknuten till detta datum, medgavs endast höjning för fastighetsarbetarnas veckovila, nämligen med 0,6 % för fastigheter med deltidsanställd (från och med den 1 juli 1951 hade för sådana arbetare veckovilan ökat från 1 till 2 dagar per månad) och med 1 % för fastigheter med heltidsanställd arbetare. För därpå följande hyresår, 1/10 1952— 30/9 1953, utsträcktes den generella hyreshöjningen till följande procent- tal, som i sig innefattade de i förekommande fall tidigare medgivna ök— ningarna:
Lägenheter färdigställda
före år under åren efter år 1942 1942—1947 19471
Orter där grundhyran är anknuten till 1/1 1942:
Stockholm och kringliggande orter ........... 7 % 5 % 0,6 resp. 1 % Övriga hyresreglerade orter .................. 10 % 8 % 0,6 resp. 1 % Orter där grundhyran är anknuten till 1/1 1948 . . . 5 % 5 % 0,6 resp. 1 %
1 Om grundhyran fastställts före 1/10 51.
Den 12 juni 1953 lämnade Kungl. Maj:t medgivande till ytterligare höj- ning av hyrorna i det före år 1948 tillkomna lägenhetsbeståndet och en ut— sträckning av den generella höjningen till att i viss mån även avse lägen- heter tillkomna åren 1948—1950, för vilka endast >>portvaktskompensatio- nen» tillämpats. De för hyresåret 1953—1954 gällande procenttalen fram- gå av följande tablå:
Lägenheter färdigställda före år underåren underåren under år efter år 1942 1942—19471948o.1949 1950 19501
Orter där grundhyran är anknu—
ten till 1/1 1942 Stockholm och kringliggande orter ..................... 11 % 8 % 6 % 2 % 0,6 resp. 1 % Övriga hyresreglerade orter. 14 % 11 % 8 % 4 % 0,6 resp. 1 % Orter där grundhyran är anknu-
ten till 1/1 1948 ........... 9 % 8 % 8 % 4 % 0,6 resp. 1 %
1 Om grundhyran fastställts före 1/10 51.
Angivna procentsatser tillämpas enligt Kungl. Maj:ts beslut den 18 juni 1954 även för hyresåret 1954—1955.
Delade meningar råda i vad mån en hyressplittring för lägenheter av lik- värdig standard föreligger. 1951 års bostadsutredning har gjort en under- sökning angående hyresutvecklingen i dess helhet sedan år 1939, sådan denna kommit till uttryck vid jämförelse mellan medelhyran för en lägen- het om 2 rum och kök med centralvärme och enskilt badrum enligt 1939 och 1945 års hyresräkningar samt 1951 års dyrortsundersökning. Följande tablå må här återges (betänkandet sid. 164).
Utredningen har framhållit, att de lägenheter som uppförts under 1940- talet genomgående varit av bättre standard och vad beträffar dem som uppfördes under slutet av decenniet haft större golvytor än de lägenheter, som representera medelhyran för år 1939, att en viss hyreshöjning (3 procent för lägenheter färdigställda under tiden 1942f1945 och 5 ä 6 pro- cent för lägenheter byggda under åren 1946—1950) ägt rum i förhållande till »1939 års nivå» samt att en viss hyresglidning ägt rum i 1939 års be- stånd. Efter att ha gjort ytterligare specialundersökningar konstaterar bostadsutredningen sannnanfattningsvis att det inom orter där tidigare fun— nits en normalt fungerande hyresmarknad —— större städer — icke förelig- ger någon mera betydande splittring av hyresnivån för lägenheter av lik— värdig standard uppförda före år 1951. Omdömet gäller med reservation för betydelsen av den marknadsmässiga värderingen av läget. På de mindre orterna, där tidigare någon mera betydande hyresmarknad icke funnits, har däremot en bebyggelse uppkommit för vilken hyresnivån kommit att te sig
Tablå ]. Procentuell ökning av medelhyran inberäknat s. k. normala bränslekostnader dels från år 1939 till år 1945 och dels från år 1939 till år 1951. Lägenheter om 2 rum och kök med c. v. och enskilt badrum i vissa orter. (Generell hyreshöjning ej inberäknad ).
Procentucll ökning av medelhyran år 1945 i förhållande till för samtliga lägenheter år , Kommun år 1939 för 1951 i förhållande till år samtli ? lägenheter lä enhegtt färdigställda 1939 1945
g " fr.o.m.är1040 Stockholm ............... 1 1 1 + 0,9 Göteborg ................ + 2,8 + 1,9 + 7,9 + 5,0 Malmö .................. + 4,0 + 3,6 + 7,2 + 3,0 Städer med 30 000—100 000 invånare Norrköping .............. + 9,4 + 5,8 + 16,5 + 6,4 Hälsingborg ............. + 7,2 + 4,8 + 17,5 + 9,6 Uppsala ................ + 11,2 + 5,4 + 17,8 + 5,9 Västerås ................ + 5,4 + 3,1 + 17,1 + 11,1 Städer med 10 000—20 000 invånare Kalmar ................. + 14,4 + 6,4 + 22,9 + 7,4 Uddevalla ............... + 16,5 + 10,9 + 31,1 + 12,5 Östersund ............... + 8,2 + 2,3 + 11,9 + 3,4 Luleå ................... + 9,7 + 0,1 + 15,8 + 5,5 Sandviken ............... + 6,8 _ + 28,6 + 20,4 Nässjö .................. + 10,2 + 5,0 + 15,6 + 4,9 Söderhamn .............. + 15,5 —— + 19,6 + 3,6 Kommuner med under 10 000 invånare Ludvika ................ + 9,7 _ + 15,4 + 5,3 Sollefteå ................ + 12,9 — + 15,3 + 2,2 Nynäshamn .............. + 10,8 _ + 19,1 + 7,5 Vetlanda ................ + 12,4 _ + 38,4 + 23,1 Eslöv ................... + 13,2 _ + 29,8 + 14,6 Ljungby ................ + 27,7 _ + 42,5 + 11,6 Piteå ................... + 24,7 _ + 51,0 + 21,1 Vännäs ................. + 34,1 _ + 58,1 + 17,9 Hedemora ............... + 15,3 _ + 52,1 + 32,0 Kungsbacka ............. + 9,5 _ + 25,6 + 14,7 Krylbo ................. + 5,1 — + 25,6 + 19,5
1 Uppgift saknas om medelhyran är 1939.
hög i jämförelse med den tidigare på dessa orter gällande, men fullt nor- mal i jämförelse med hyrorna på större orter. En nivellering olika orter emellan av hyresnivåerna har sålunda kommit till stånd under 1940-talet.
Flertalet av de myndigheter och organisationer, som yttrade sig över bostadsutredningens betänkande, ansågo emellertid att nivåskillnaderna mellan hyrorna i fastigheter byggda på olika tider voro större än vad ut- redningen visat och att utredningen därför underskattat storleken av hyres- splittringen (jfr prop. 1953: 138, sid. 19 f).
En undersökning, som nyligen gjorts inom socialstyrelsen (publicerad i Sociala Meddelanden 1954, sid. 145 ff.), utvisar följande relationer mellan hyresnivån i lägenheter färdigställda senast år 1945 (äldre lägenheter) och sådana färdigställda åren 1946 1951 (nyare lägenheter).
Tablå 2. Medelhyror (exkl. bränsletillägg) i lägenheter färdigställda före och efter års- skiftet 1945/46 samt indextal för arter av olika storlek.
Lägenheterfärdigställda Lägenheterfärdigställda
senast år 1945 åren 1946—4951 Kol 7 Orternas storleksgrupp Antal i of av orter Antal i Medel— Index Antali Medel- Index köl '4 1 000- hyra, (Sthlm 1 000- hyra, (Sthlm ' tal kr. = 1 000) tal kr. =1 000) 1 2 3 4 5 6 7 8 9 Stockholm ............ 1 102 1 343 1 000 11 1 745 1 000 130 Göteborg .............. 1 59 1 077 802 7 1 584 908 147 Malmö ................ 1 29 949 707 3 1 414 810 149
Övriga tätorter med
30 000—100 000 inv... 16 99 987 735 17 1 470 842 149 20 000— 30 000 » .. 16 38 968 721 8 1 527 874 158 10 000— 20 000 » .. 42 43 871 649 9 1 432 821 164
5 000_ 10 000 » .. 57 26 827 616 5 1 367 783 165 Samtliga orter 134 396 1 065 793 0 1 525 874 143
därav exkl. Stockholm.. 133 294 968 721 49 1 474 845 152 Stockholms förorter. . . . 10 12 1 129 841 5 1 736 995 154
Av kol. 9 framgår, att hyran i nybyggda lägenheter i Stockholm är 30 % högre än i äldre lägenheter (i Stockholms förorter 54 % ). Motsvarande pro- centtal för de större städerna (minst 20000 inv.) är ungefär 50 % och för övriga tätorter ung. 65 %. I de äldre lägenheterna är hyran på de minsta orterna som synes 384 0/00 lägre än i Stockholm men i de nyare lägenhe- terna endast 217 0/00. Det kan således även av denna undersökning konsta— teras, att hyressättningen i de nya lägenheterna inneburit en sammanpress— ning av hyresnivån mellan större och mindre orter.
Slutligen må framhållas, att den kraftiga ökningen av såväl nominal— som realinkomsterna sedan 40-talets början har, då hyrorna icke stigit i motsvarande grad, inneburit en fortskridande förbättring av relationen mellan hyra och inkomst (hyresprocenten) och sålunda av hushållens möjligheter att betala kostnaderna för en modern bostad av erforderlig storlek.
Kap. 8. Hyresvärderingsregler enligt Saar, polislönereglementet och avlöningsreglementet för övningslärare
Historik
1914 års kommitté angående löneförhållandena vid statens järnvägar framhöll, att två Olika principer kunde komma till användning vid värde— ring av åt tjänstemän anvisade bostäder. Å ena sidan kunde man såsom princip fastslå, att bostäder av samma storlek å samma ort eller grupp av orter med i allmänhet lika höga hyreskostnader borde betinga lika stor hyra, fastställd till ett medelvärde för orten eller ortsgruppen i fråga. Nå- gon hänsyn skulle därvid icke i normala fall tagas till speciella skiljaktig— heter i värde lägenheterna emellan. Å andra sidan kunde man utgå ifrån, att det just vore dessa skiljaktigheter, som huvudsakligen betingade värde- sättandet av varje särskild bostad, och att alltså vid värderingen det verk- liga eller sä att säga individuella värdet borde komma till synes. Inom kommittén hade även framkastats tanken på en modifikation av systemet med värdering efter ett visst medelvärde inom olika ortsgrupper av sådan innebörd, att bostäder, vilka befunnes uppenbart undermåliga, skulle av vederbörande myndighet kunna åsättas ett lägre värde än det genomsnitt- liga. Kommitténs majoritet hade emellertid ansett övervägande skäl tala för en värdering, som motsvarade de verkliga förhållandena, och att så- lunda bostädernas värdering borde ske med hänsyn till varje lägenhets särskilda beskaffenhet. Härvidlag borde dock icke alltför obetydliga detal- jer få spela in. Vid bestämmandet av ersättningen för tjänstebostäderna borde avgörande hänsyn tagas till de hyrespris, som å respektive orter i allmänhet betalades för liknande lägenheter.
Kommunikationsverkens lönekommitté förordade i sitt den 20 februari 1919 avlämnade betänkande angående gemensamt lönesystem samt löne- reglering för postverket, telegrafverket, statens järnvägar och statens vat- tenfallsverk, att de då gällande stadgandena om rätt för vissa tjänstemän vid statens järnvägar och statens vattenfallsverk till fri bostad jämte fritt bränsle eller ersättning därför samt för vissa tjänstemän vid telegrafverket till fri bostad jämte uppvärmning och belysning eller hyresbidrag skulle upphöra att gälla. I stället borde en mot den sålunda borttagna förmånen svarande höjning av avlöningen vidtagas och, i fall då åt tjänsteman så- som bostad anvisades lägenhet, som disponerades av vederbörande verk, skulle tjänstemannen erlägga ersättning därför. Lönekommittén förklarade
sig intaga samma ståndpunkt som majoriteten inom 1914 års kommitté beträffande grunderna för bostadsvärderingen (sid. 45 f). Den ersätt— ning tjänstemannen skulle ha att erlägga för tjänstebostaden jämte i före— kommande fall centraluppvärmning borde alltså enligt lönekommitténs mening bestämmas med hänsyn till det hyrespris, som å varje särskild ort i allmänhet gällde för liknande lägenhet. Därvid syntes de av social— styrelsen verkställda utredningar angående de allmänna hyresprisen kun- na, såvitt anginge lägenheter av de storlekar, som nämnda utredningar avsåge, i viss mån tjäna till ledning, om ock även kompletterande under- sökningar vore av nöden. Kommittén förutsatte emellertid icke en allt för långt i detalj gående individuell värdering av bostäderna, vilken skulle nödvändiggöra besiktning av varje lägenhet, utan tänkte sig, att lägen- heter av en och samma storlek på en och samma ort och med i huvudsak lika bekvämligheter kunde lika värdesättas, därest icke särskilda omstän- digheter påkallade avvikelse. Den omständigheten att en tjänsteman an- visades bostad i en dyrare stadsdel än han skulle välja, därest han själv skulle söka sig bostad, finge dock icke inverka på bestämmandet av er- sättningens storlek, liksom ej heller den omständigheten, att verket exem- pelvis uppfört ett bostadshus under exceptionellt dyra tider, borde föran- leda, att för däri upplåtna bostäder skulle betalas högre ersättning än lik— nande lägenheter å orten i allmänhet betingade. Vid bestämmandet av er- sättningen måste man nämligen hålla för ögonen, att det icke vore fråga om ingående av ett fullt frivilligt avtal, utan att tjänstemannen vore plik- tig att, där ej giltiga hinder förelåge, bebo lägenheten.
Vidkommande sättet för fastställande av den ersättning, som av tjänste— mannen skulle erläggas för åt honom anvisad bostad, hade kommittén an- sett sig kunna utgå från, att såsom regel överenskommelse därutinnan skulle kunna träffas mellan vederbörande tjänsteman och verket. För de fall åter, då så ej bleve fallet, föreslog kommittén prisfrägans hänskjutande till en särskild bostadsnämnd, vilken, för att enhetliga principer skulle tillämpas, borde vara gemensam för alla de fyra verken och hava att slut- ligt bestämma hyresersättningen.
I det år 1919 utfärdade avlöningsreglementet för tjänstemän vid kom- munikationsverken (nr 343) stadgades i 23 å bl. a.
2. Ersättning för tjänstebostad, däri inbegripen gottgörelse för centraluppvärm— ning, om sådan finnes anordnad, bestämmes med hänsyn till det hyrespris, som å orten i allmänhet gäller för liknande lägenhet, och fastställes genom överens- ! kommelse mellan verket och tjänstemannen. Kan sådan överenskommelse icke i träffas, skall frågan hänskjutas till en för de ifrågavarande verken gemensam | bostadsnämnd. i Det lönesystem, som är 1919 antogs för kommunikationsverken, genom- fördes under år 1921 för befattningshavare vid statsdepartement och vissa andra verk, tillhörande den civila statsförvaltningen, ävensom för office-
rare och underofficerare samt civilmilitära beställningshavare på aktiv stat med flera vid armén och marinen. I de för dessa grupper utfärdade avlö— ningsreglementena (1921: 388 och 451) meddelades enahanda bestämmelse angående hyressättningen för tjänstebostäder.
I sitt betänkande med förslag till allmänt avlöningsreglemente för ordi- narie tjänstemän, tillhörande den civila statsförvaltningen (SOU 1930: 17) uttalade 1928 års lönekommitté (sid. 183 f) att, då det i gällande avlönings- reglementen sades att ersättning för tjänstebostad skulle bestämmas med hänsyn till det hyrespris, som å orten i allmänhet gällde för liknande lägen- het, detta icke innebure, att ersättningen nödvändigtvis skulle sättas lika med nyssnämnda hyrespris. Principen, som låge till grund för bestämmel- sen i fråga, vore endast, att ersättningen skulle så avvägas, att innehavare av tjänstebostad icke bereddes en maskerad löneförmån, utöver vad som tillkomme övriga tjänstemän i motsvarande löneställning. Kommittén fram- höll, att det måste erbjuda betydande svårigheter att för ersättningens be— stämmande uppställa generella regler, vilka kunde lämna tydliga anvis- ningar för alla de skiftande omständigheter och förhållanden, till vilka hänsyn i de särskilda fallen måste tagas. I sista hand bleve det en omdö- mesfråga, vilket belopp som kunde anses utgöra skälig ersättning för en viss tjänstebostad. Under erinran om statens bostadsnämnds den 29 sep— tember 1927 avgivna förslag till riktlinjer för bestämmandet av ersättning för tjänstebostad (SOU 1927: 30) och lönekommitténs däröver avgivna ut— låtande upptog kommittén till närmare behandling vissa däri behandlade spörsmål.
Beträffande värderingen av tjänstebostäder å orter med hyresmarknad ansåg kommittén, att man skulle komma det avsedda syftet, enhetliga vär- deringsgrunder, närmast, därest föreskrifter meddelades om samråd mel- lan de verk och myndigheter, som tillhandahölle tjänstebostäder å samma ort. I fråga om tjänstebostad, belägen inom'fastighet, som stode under byggnadsstyrelsens vård och förvaltning, borde styrelsens yttrande in- hämtas.
I fråga om hyresersättning å orter utan hyresmarknad yttrade kommit- tén, att skälig hänsyn borde tagas till den hyresindex, som för orten beräk- nats i samband med dyrortsgrupperingen. Vid denna skälighetsprövning borde emellertid beaktas, att de hyror, som låge till grund för beräkning av hyrestalen, ofta avsåge lägenheter av enklare beskaffenhet än tjänste— bostäderna. Lönekommitténs förslag till författningsbestämmelser i ämnet hade följande innehåll.
Ersättning för tjänstebostad, däri inbegripen, i förekommande fall, gottgörelse för ccntraluppvärmning eller för tillhandahållande av möbler, så ock för ladu- gård, planteringsland eller dylikt, som följer med bostaden, bestämmes med hän- syn till det pris, som å orten i allmänhet gäller för lägenhet, vilken beträffande storlek och bekvämlighet samt beskaffenhet i övrigt kan anses likvärdig med
tjänstebostaden i fråga. Är tjänstebostad belägen å ort, där hyresmarknad, som kan tjäna till ledning vid ersättningens bestämmande, saknas, må i stället skälig hänsyn tagas till den hyresindex, som för orten beräknats i samband med dyr- ortsgrupperingen.
1936 års lönekommitté följde i sitt betänkande med förslag till civilt av- löningsreglemente (SOU 1937:48) i hithörande delar vad 1928 års löne- kommitté föreslagit.
I de år 1939 utfärdade civila och militära avlöningsreglementena (1939: 272 och 275) meddelades vad beträffar ersättning för tjänstebostad före- skrifter av i huvudsak den lydelse som de båda sistnämnda lönekommit- téerna föreslagit.
1945 års lönekommitté hade den principiella uppfattningen att i de fall, då tjänsteman ålades att bebo tjänstebostad, ersättningen därför borde bestämmas så, att denna skyldighet varken medförde en utanför lönesätt- ningen liggande indirekt löneförmån eller en belastning i jämförelse med de fall, då sådan skyldighet ej funnes. Då ersättningen bestämdes från denna utgångspunkt, måste enligt lönekommitténs mening beaktas, att en tjänstebostad i vissa fall kunde ha lägre hyresvärde än eljest likvärdiga bostäder å orten. Detta kunde bero på bostadens belägenhet, varav i vissa fall också kunde följa särskilda besvär på tjänstefri tid för bostadshavaren, för vilka ersättning icke utginge, eller på annan dylik omständighet. Tvånget att bebo tjänstebostad borde också tillerkännas betydelse för sådana fall, då bostaden hade sådan storlek eller beskaffenhet, att den — med hänsyn bland annat till befattningshavarens tjänsteställning — icke kunde antagas överensstämma med dennes behov och rimliga önskemål. Lönekommittén ansåg, att dessa synpunkter borde komma till uttryck i avlöningsbestäm- melserna.
Berörda uttalande av 1945 års lönekommitté lämnades utan erinran av statsmakterna.
Gällande bestämmelser
Gällande bestämmelser om hyressättning för tjänstebostäder innehållas i 38 5 2 mom. Saar och äro av följande lydelse:
»Har åt tjänsteman anvisats av statsverket ägd eller disponerad tjänste— bostad, som han är skyldig mottaga, skall han för densamma månadsvis i efterskott erlägga ersättning genom avdrag å avlöningen eller genom kon- tant inbetalning, i den mån utgående avlöningsbelopp ej förslår till av- draget (hyresavdrag).
Ersättningen skall bestämmas med hänsyn till det pris, som å orten i allmänhet gäller för lägenhet, vilken beträffande storlek och bekvämlighet samt beskaffenhet i övrigt kan anses likvärdig med tjänstebostaden. Är tjänstebostaden belägen å ort, där hyresmarknad, som'kan tjäna till led- ning vid ersättningens bestämmande, saknas, må i stället skälig hänsyn
tagas till det hyrestal, som för orten beräknats i samband med lönegrup- peringen. Vid ersättningens bestämmande skola jämväl beaktas bostadens belägenhet och dess karaktär av tjäntebostad. I ersättningen skall i före— kommande fall inbegripas gottgörelse för centraluppvärmning eller för till- handahållande av möbler, så ock för ladugård, planteringsland eller dylikt, som följer med bostaden. I övrigt skola vid ersättningens bestämmande iakttagas de föreskrifter, som Kungl. Maj:t meddelar.
Kan överenskommelse rörande ersättningens storlek icke träffas mellan vederbörande myndighet och tjänstemannen, skall frågan hänskjutas till statens bostadsnämnd. Över nämndens beslut i ärende, som hänskjutits till dess avgörande, må klagan icke föras. Intill dess ersättningen blivit bestämd, skall densamma utgå med det av myndigheten fordrade beloppet, med rätt för bostadsinnehavaren att, därest beloppet av bostadsnämnden nedsättes, återbekomma vad han erlagt för mycket.
Jämkning av fastställd ersättning för tjänstebostad må icke påkallas, förrän minst ett år förflutit från det ersättningen senast fastställdes.
Då på grund av särskilda omständigheter prövas skäligt att tillhandahålla tjänstemannen bränsle eller belysning för hans bostad, skall han erlägga ersättning därför beräknad efter statsverkets självkostnadspris.»
Jämlikt under 38 5 B intagna särskilda bestämmelser för läroverk m. fl. läroanstalter skall tjänsteman, åt vilken anvisas tjänstebostad som dispo- neras av vederbörande kommun, för densamma erlägga ersättning till stats- verket enligt bestämmelserna i 2 mom.
Särskilda bestämmelser gälla vidare föriupplåtelse av tjänstebostad åt tjänsteman vid häradsrätt, provinsialläkare och distriktsveterinär (jfr sid. 33). Dessa bestämmelser innefatta emellertid icke några regler för hyres- sättningen, utan däri anges endast att ersättning skall utgå med belopp som, där överenskommelse ej kan träffas, bestämmes av länsstyrelsen.
I förevarande sammanhang må erinras, att polislönereglementet (1954: 226) i fråga om ersättning för tjänstebostad innehåller föreskrifter (20 5 2 inom.) av enahanda innebörd som 38 ä 2 mom. Saar.
Beträffande hyressättningen av tjänstebostäder för övningslärare gälla, såsom framgår av det på sid. 36 sagda, de bestämmelser, som äga tillämp— ning för andra lärare än övningslärare vid samma skola.
Kap. 9. Hyressättningen inom ramen för Saar och dess föregångare
Inledning
Inom ramen för hyresvärderingsreglerna i Saar och dess föregångare ha i avsaknad av mera preciserade bestämmelser i ämnet skilda metoder för hyressättningen kommit till användning vid olika verk och myndigheter. Detta har också medfört, att nivån å ersättningen för tjänstebostäder å en och samma ort visat ojämnheter olika förvaltningsområden emellan. Även i det fall att flera myndigheter använt sig av huvudsakligen samma grunder för hyresvärderingen, har inträffat att för likvärdiga bostäder uttagits olika hyror, bl. a. beroende på en divergens i bedömningen av de med bostäderna förenade olägenheterna. Orsaken till att en olika praxis ut- vecklat sig torde till en del vara att söka i de speciella förhållanden i fråga om tjänstebostäders belägenhet m. m. som föreligga inom olika verk. Inom vissa områden ha mer eller mindre summariska hyressättningsmetoder tillämpats; på andra håll åter har verkställts en individuell värdering av varje särskild bostad. Ofta ha de använda metoderna stått i mindre god överensstämmelse med den huvudprincip, som kommit till uttryck i gällande avlöningsbestämmelser.
En fullständig redogörelse för den metodik, som vid de bostadsför- valtande verken kommit till användning under olika tidsperioder, kan här icke lämnas. Redogörelsen torde i huvudsak få begränsas till de senaste åren och till vissa hyresberäkningsmetoder av speciellt intresse. En beskrivning av hyressättningsprinciper m. 111. vid skilda verk synes emellertid böra föregås av en sammanfattande återblick på hyresut- vecklingen inom tjänstebostadsområdet under tiden efter utbrottet av andra världskriget. Härigenom klarlägges utgångsläget för de omfattande hyreshöjningar som på olika håll befunnits påkallade under senare år. Beträffande verksamheten vid statens bostadsnämnd under senare år lämnas avslutningsvis vissa upplysningar.
Återblick på hyresutvecklingen efter 1939
Hyrorna i statsverkets tjänstebostäder torde vid början av 1940—talet i stor utsträckning ha beräknats på basis av de medelhyror, som erhållits vid de av socialstyrelsen gjorda hyresräkningarna — den senaste hade ägt rum är 1939.
Den är 1940 tillsatta besparingsberedningen föranstaltade, såsom nämnts i inledningskapitlet, i oktober 1941 om en expertutredning angående hyres- sättningen i staten tillhöriga fastigheter. Den sakkunnige verkställde i samråd med vederbörande myndigheter en översyn av hyrorna bl. a. vid fångvårdsstaten och medicinalstaten. I syfte att undersöka i vad mån justeringar i tjänstebostadsersättningarna vid försvaret kunde erfordras för att bringa desamma i full överensstämmelse med den fria marknaden, igångsatte vidare försvarsgrensförvaltningarna år 1942 en utredning, som i samarbete med förenämnde sakkunnige utarbetade nya tjänstebostads- föreskrifter innefattande höjda hyresbelopp. I sitt den 27 februari 1943 avgivna slututlåtande (SOU 1943: 13) konstaterade besparingsberedningen, att tjänstebostadshyrorna ofta läge under hyresmarknadens pris för lik- nande lägenheter. Största underpriserna vore att finna hos de militära myndigheterna samt i fångvårdsstyrelsens nybyggnader. De affärsdrivande verken hade dock i stort sett hållit hyresmarknadens pris. _ I april 1943 meddelades från finansdepartementet, att någon hyresjustering på grund av lönestoppet och statens allmänna finanspolitik icke då borde äga rum. Med anledning härav kom de ändringsförslag, som framlagts av den sak— kunnige och den inom försvaret tillsatta utredningen, icke att upptagas till närmare prövning.
Vid överläggningar, vilka omkring årsskiftet 1948/49 fördes med stats- tjänstemännens huvudorganisationer, förutsattes bl. a., att under år 1949 ingen sänkning av de anställdas reallöner skulle förekomma genom änd- rade grunder vid beräkning av vissa naturaförmåner. Genom beslut den 3 juni 1949 förklarade Kungl. Maj:t, att dessa synpunkter skulle beaktas med avseende på den ersättning, som från tjänstemans sida skulle erläggas för förmånen av tjänstebostad. Enligt Kungl. Maj:ts beslut den 20 januari 1950 skulle vad som i förevarande avseende gällt under år 1949 äga fort- satt tillämpning under år 1950. För tid efter nämnda års utgång utfärdades icke något liknande förordnande. Fr. o. m. den 1 januari 1951 upphävdes också såsom bekant tidigare gällande lönestopp.
Under tiden fram till år 1951 torde myndigheterna ha fastställt nya hyresbelopp, endast i den mån nya bostäder tillkommit eller befintliga ändrats i fråga om storlek eller standard. Beträffande hyresläget under år 1951 för tjänstebostäder inom andra förvaltningsområden än de affärs- drivande kommunikationsverken torde få hänvisas till den av 1951 års riksdags revisorer gjorda undersökningen.
Styrelserna för de affärsdrivande kommunikationsverken tillsatte under våren 1951 en kommitté med uppdrag att göra en översyn av de vid de ifrågavarande verken gällande tjänstebostadshyrorna samt att framlägga principförslag till justering av sagda hyror. Resultatet av kommitténs arbete redovisades i ett den 11 mars 1952 avgivet yttrande. Kommittén konstaterade bl. a., att hyresverksamheten visat stegrade förluster under
den period, omfattande åren 1946—50, som närmare undersökts. För- lusterna hade till största delen förorsakats av den omkostnadsstegring, som ägt rum under och efter det senaste världskriget. Någon hyreshöjning hade dock icke gjorts, oaktat hostadshyrorna varit låga. De privata fastig- hetsägarna hade sökt hålla omkostnaderna för bostadsunderhållet nere genom ett nära nog fullständigt reparationsstopp under det att i verkens bostäder samma återhållsamhet ej kunnat iakttagas på grund av bl. a. täta ombyten av lägenhetsinnehavare i flertalet av verkens bostäder och nödvändigheten av att modernisera äldre lägenheter. Förlusterna under åren 1946—50 voro så stora att ej ens någon täckning för ränta eller någon avsättning till värdeminskningskonto erhållits. Driftkostnaderna under de två senaste åren utgjorde icke mindre än 7 a 8 % av kapital- investeringen —— ett värde, som vore avsevärt högre än inom den privata marknaden, där den totala hyresinkomsten ofta utgjorde ca 7 %, vilket skulle täcka kostnaderna även för ränta, amortering och avskrivning. Hyrorna belöpte sig för statens järnvägar 'till 5,5 % och för statens vatten- fallsverk till 3,7 % av kapitalinsatsen, varvid dock för statens järnvägar värmeersättning inkluderades, vilket däremot ej vore fallet vid vattenfalls- verket. Det skulle, framhöll kommittén, erfordras 50 år 100 % ökning av hyrorna enbart för att täcka driftförlusterna. — Kommitténs förslag refe— reras i det följande.
1951 års riksdags revisorers uttalanden om tjänstebostadshyrorna och vad i direktiven för tjänstebostadsutredningen anförts om att utredningens igångsättande givetvis icke borde avhålla myndigheterna att på grundval av gällande bestämmelser göra de justeringar i den nuvarande hyressätt— ningen, som kunde befinnas påkallade, ha föranlett olika verk och myndig— heter att under åren efter 1952 vidtaga omreglering av tjänstebostads- hyrorna. Sålunda har hyresjustering genomförts vid bl. a. statens järn- vägar, statens vattenfallsverk, televerket, domänverket, tullverket och sinnessjukhusen ävensom för bostäder, vilka i fråga om hyressättningen sortera under byggnadsstyrelsen.
Förslag av kommitterade för översyn av de affärsdrivande kommunika- tionsverkens bostadshyror
Det förslag till reglering av de affärsdrivande kommunikationsverkens tjänstebostadshyror, vilket som nyss nämnts avgivits av särskilda kom- mitterade, har haft betydelse för utformningen av de hyressättningsprin— ciper, som följts vid den av dessa verk genomförda hyresjusteringen under senare år. Innehållet i detta förslag bör därför återges i sammandrag.
Enligt kommitténs mening borde målsättningen vara att skapa en rän- tabel bostadsrörelse. Drift- och underhållskostnaderna borde därför mins-
kas och hyresinkomsterna ökas. Det vore emellertid högst tvivelaktigt om full förräntning av i bostadsrörelsen investerat kapital kunde åstadkom- mas. Härtill bidroge att det icke vore möjligt att för nyuppförda bostäder uttaga sådana hyror att full förräntning erhölles.
Vad till en början angår hyressättningen på hyresreglerade orter rekom- menderade kommittén, att hyresnämndernas sakkunskap toges i anspråk för att erhålla tillförlitliga utgångsvärden på hyrorna. Avsikten vore att ordförande eller ledamöter i hyresnämnd skulle anlitas såsom sakkunniga mot ersättning för att avgiva yttrande rörande hyresvärdet av tjänstebostä— der, uppskattat efter det allmänna hyresläget på orten för jämförliga lägen— heter. Det vore alltså icke fråga om en prövning av hyrorna enligt bestäm- melserna i hyresregleringslagen, vilken lag ju icke vore tillämplig i fråga om bostäder, förenade med allmän tjänst. Tillfogas må, att hyresrådet efter framställning från kommittén i cirkulärskrivelse den 2 oktober 1952 till samtliga hyresnämnder meddelade, att hinder icke förelåg för ett sådant sakkunnigförfarande som kommittén hade förordat.
Även när det gällde tjänstebostäder belägna å icke hyresreglerade orter borde sakkunskapen hos närmast tillgängliga hyresnämnd så långt möjligt anlitas vid hyresbedömning. Där biträde av hyresnämnd eller eventuellt andra sakkunniga icke kunde erhållas, finge andra metoder användas. Kom- mittén erinrade om bestämmelsen i Saar att på ort, där hyresmarknad sak- nades, skälig hänsyn borde tagas till det hyrestal, som för orten beräknats i samband med dyrortsgrupperingen. Hur man skulle förfara för att vid hyresbedömningen kunna ta föreskriven »skålig hänsyn» till hyrestalen funnes ingenstådes angivet. Kommittén hade därför funnit sig böra lämna en redogörelse för hyrestalens konstruktion och även ange, hur desamma enligt kommitténs mening kunde användas för att erhålla en uppfattning om vilka hyror lägenheter av olika typer borde åsättas. Ifrågavarande redo- görelse byggde på tillvägagångssättet vid 1945 års hyresräkning och 1947 års dyrortsgruppering. Kommittén framhöll att en ny dyrortsundersökning på- ginge för det dåvarande och att de nya hyrestal, som framkomme vid denna undersökning, givetvis framdeles borde användas.
Vid modernisering av lägenheter borde liksom dittills skett vid de ifråga- varande verken tillämpas fasta tillägg för den utrustning, som modernise- ringen omfattade. I och för sig vore det rationellare att följa med kostnads- ökningarna och i enlighet med statens hyresråds principer alltid utgå från annuiteter, beräknade på de verkliga kostnaderna. Kostnaderna för i öv- rigt likartade detaljer varierade emellertid så mycket, att personalen med säkerhet skulle anse sig orättvist behandlad, därest man överginge till ett dylikt system. Kommittén föreslog därför fasta tillägg beräknade på medel- kostnaden för viss modernisering. Dessa tillägg vore baserade på byggnads- kostnaderna vid årsskiftet 1951—52. Om bekvämligheterna installerats före nämnda tidpunkt, borde hyrestilläggen reduceras med hänsyn till stor-
leken av byggnadskostnadsindex vid tiden för installationen. Tilläggen borde bibehållas oförändrade till dess avsevärd prisändring skett — för- slagsvis 25 %. Vid hyresjustering på grund av moderniseringar borde man enligt kommittén beakta att den sammanlagda nya hyran efter ovan an- givna tillägg icke finge överstiga hyran för likvärdiga lägenheter på sam- ma ort.
Av Kungl. Maj:t medgivna generella hyreshöjningar ansåge kommittén böra tillämpas även för tjänstebostäder.
I fråga om hyresbestämning för nybyggda bostäder, slutligen, pekade kommittén på de av hyresrådet utfärdade grunderna för normalberäkning av årskostnader vid fastställande av grundhyror i nybyggda hus (hyres- rådets cirkulär nr 36 den 14 februari 1946). Kommittén angav ett exempel, vilken hyra som enligt dessa grunder skulle utgå i ett fullt modernt två- familjshus med tvårumslägenheter om 65 m” yta vid den byggnadskostnad, som rådde under senare delen av 1951. Detta exempel visade, att en två- rumslägenhet skulle betinga en hyra av 2400 kr för är exklusive värme (37 kr/mt). För en tjänsteman med 7 000 år 8 000 kronors årslön (d. v. s. en tjänsteman i 12 år 15 löneklassen på 3-ort) skulle årshyran exklusive värme således uppgå till 30 år 35 % av lönen. Det syntes icke vara möjligt att uttaga en sådan hyra. Även om utrustningen förenklades, bleve hyran, om full förräntning skulle erhållas, alltför hög. Detta exempel visade, fram- höll kommittén vidare, att det icke vore möjligt att för nyuppförda bygg- nader av denna storleksordning och för detta ändamål erhålla full förränt— ning. Dessutom tillkomme svårigheten att för nyuppförda bostäder inom äldre bostadsbestånd uttaga hyror, som i högre grad överstege hyrorna för likvärdiga äldre bostäder.
Kommitténs förslag till riktlinjer avsåg endast tjänstebostäder (: tvångs- tilldelade bostäder). Övriga bostäder borde enligt kommitténs mening upp- låtas mot sedvanliga hyresvillkor och värdesättas enligt ortens allmänna hyresmarknad. Det bör också nämnas, att kommittén även föreslog en snä— vare tillämpning av tjänstebostadsbegreppet.
De sålunda av förenämnda kommitté förordade grunderna för hyressätt- ningen ha följts av tueleverket vid den omreglering av hyrorna för verkets tjänstebostäder, som utförts per den 1 oktober 1953. Denna hyresjustering har inneburit en hyreshöjning med i genomsnitt 50 %.
Vid statens järnvägar och statens vattenfallsverk ha för tillämpning vid den för tjänstebostäder inom dessa verk under år 1953 genomförda hyres- justeringen och även framdeles vid hyressättning av nybyggda eller om— byggda bostäder fastställts särskilda värderingsgrunder. De av respektive verksstyrelser fastställda värderingsgrunderna avvika sinsemellan i huvud- sak endast i fråga om detaljer. Den redogörelse för huvuddragen av SJ- systemet, som lämnas i det följande, har på grund härav även avseende
å det inom vattenfallsverket tillämpade systemet. Förekommande skilj— aktigheter i mera betydelsefulla hänseenden komma att senare beröras.
Statens järnvägar
Enligt av järnvägsstyrelsen utfärdade föreskrifter böra »hyi'esnämnder- na» såvitt möjligt anlitas för hyresvärderingar. »Hyresnämnderna» ha där- vid att lämna förslag rörande den grundhyra, som skulle utgå vid uthyr- ning i allmänna marknaden. Så långt ansluta sig hyresvärderingsprinci- perna till de av bostadskommittén föreslagna riktlinjerna. Utöver detta >>hyresnämndsförfarande>> skall emellertid hyresvärdering ske enligt regler, som i princip bygga på av Industriens Bostadsförening utgivna »Hyresvär- deringsregler för industrien», upprättade år 1947 och kompletterade år 1952. Differenser beträffande hyresbeloppet för viss bostad enligt »hyres- nämndens» förslag och enligt reglerna kunna föranleda att jämkning sker av sistnämnda belopp. Enligt styrelsens föreskrifter skall vid mindre skilj- aktighet i hyran mellan »hyresnämndens» förslag och hyresvärderingsreg- lerna den förra hyran fastställas. Vid större skiljaktighet skall jämförelse- material införskaffas från ortens hyresmarknad och hyran skall anpassas efter allmänna hyresmarknadsläget på orten för likvärdiga lägenheter. Sist- nämnda principer ha emellertid av olika skäl icke alltid följts av de hyres- sättande järnvägsmyndigheterna. Yttranden från »hyresnämnderna» ha f. ö. ej heller infordrats i den omfattning, som förutsatts. En närmare belysning av nu berörda förhållanden kommer att ges i kap. 14.
Hyresvärderingsreglerna bygga, som nämnts, på »Hyresvärderingsregler för industrien» (i fortsättningen begagnas förkortningen H.-Ind.). Huvud- principerna i sistnämnda regler må här till en början beskrivas.
För bestämning av hyresvärdet enligt H.-Ind. för lägenheter med olika utrustning och standard användes följande schema för uppdelning av hyran:
]. grundbelopp;
2. normalvärde för tomten;
3. hyra för utrustnings- och inredningsdetaljer tillhörande lägenheten: spis, kylskåp, diskbänk, köksskåp, badrum, WC, tvättställ, golvbeläggning, öppen spis, balkong, köksfläkt o. d.;
4. hyra för till lägenheten hörande, men utanför densamma belägna utrymmen eller anordningar (förvaringsutrymmen) såsom matkällare, för- varingsutrymme å vind, i källare och uthus;
5. hyra för andel i diverse anordningar gemensamma för flera lägen- heter (gemensamma anordningar) såsom tvättstuga (ej maskinell), tork- rum, gemensamma utrymmen i källare o. d.;
6. hyra för driftkostnader, som icke inlagts i grundbeloppet, men i det enskilda fallet skall ingå i hyran.
De delar av lägenhetshyran som utbrytas benämnas hyreselement. De lägenhetsdelar, för vilka hyreselement beräknas, benämnas hyresbärare.
Hyran för en lägenhet erhålles således såsom summan av ett grund— belopp och ett antal hyreselement. Den sammanlagda hyran benämnes grundhyra.
Grundbeloppet erhålles såsom en produkt av ett grundpris per in”-' och lägenhetens yta och hyreselementen beräknas efter för varje element när- mare angivna regler. Hyra för förvaringsutrymmen och gemensamma an- ordningar enligt ovan ingå dock i regel i grundbeloppet och avdrag göres, om dylika saknas.
Grundpriset varierar dels beroende på lägenhetens tekniska utrustning —— om den har el-, vatten- och avloppsinstallationer samt centralvärme — och dels beroende på hustypen, varvid skiljes på 1-familjshus, radhus, 2-familjs- hus och flerfamiljshus. Beträffande den förstnämnda hustypen skiljes även på 1- och 2—planshus. Samma grundpriser tillämpas för trähus som för stenhus.
Hyreselementen beräknas efter samma regler för alla hustyper och ut- rustningsklasser. De baseras på genomsnittliga anläggningskostnader för de olika detaljerna och förräntning därav. Hänsyn tages därvid till att underhållskostnaderna och behovet av avskrivning varierar, bl. a. beroende på de olika hyresbärarnas varaktighetstid.
Den hyra som erhålles genom hopläggning av grundbelopp och hyres- element gäller nybyggnad eller därmed jämförlig (kvalitetsgrupp A). För andra lägenheter reduceras denna hyra på så sätt, att ett kvalitetsavdrag, som beräknas efter viss procent på grundbeloppet, göres.
Vidare äro de angivna grundpriser) och hyreselementen uppställda så att de i första hand gälla vissa städer i mellersta Sverige, vilka med avse- ende på byggnadskostnaderna ligga inbördes ungefär lika. Hänsyn till va- riationerna i erforderlig hyra tages på så sätt, att ett ortsavdrag resp. orts— tillägg göres i den för »nollort» först beräknade hyran.
Hyresbeloppen enligt H.-Ind. äro baserade på 1946 års byggnads- och driftkostnader. Vid beräkning av årsomkostnaderna har räntekostnaden satts till 3 % på hela fastighetskostnaden. Hänsyn har icke tagits till ut- gående statliga och kommunala subventioner. I 1952 års tillägg till H.-Ind. har angivits, att grundpriset för lägenheter, som ny- eller ombyggts efter 1946, skall höjas i förhållande till byggnadskostnadsindex vid färdigställ— ningsdatum enligt ett vid tillägget fogat diagram. Grundpriset skall därvid höjas med 80 % av det procentuella indextillägget, för att erhålla den mot byggnadskostnadsstegringen svarande höjningen av grundpriset. Vidare ha justeringar gjorts i de olika hyreselementen med hänsyn till prisläget under sista halvåret 1951.
Enligt SJ:s hyresvärderingsregler skall hyresvärderingen utföras på sär- skild blankett (s. k. hyreskalkyl, bil. 2 till detta betänkande).
Innan hyresvärderingen av viss lägenhet kan påbörjas måste först upp— mätning ske av lägenhetsytan. Förekomsten av onödigt stora ytor i vissa utrymmen, låg rumshöjd eller snedtak föranleder att lägenhetsytan redu- ceras enligt vissa regler.
Då tjänsteman utan egen begäran anvisas större lägenhet än som kan anses motsvara hans tjänsteställning skall utöver vissa angivna maximi- värden (: överloppsyta) endast 50 % medtagas vid hyresberäkningen. Till- lämpliga tabeller rörande rumsantal och lägenhetsyta för tjänstemän i olika lönegrader redovisas i kap. 19.
För angivande av grundpris i kr,/m? indelas lägenheterna i följande ut- rustningsklasser: Klass 1: med elinstallation men utan annan teknisk utrustning. Klass 2: med elinstallation samt vatten och avlopp. Klass 3: med elinstallation, vatten och avlopp samt centralvärmeinstalla- tion (med eller utan varmvatten).
Grundpriset i kr/m'—' reducerad yta för lägenheter av olika utrustnings— klass angives nedan.
Utrustningsklass Hustyp 1 2 3 1—familjshus 1-plan .......................... 10: 75 12: — 14: 50 11/2-p1an ........................ 10: — 11:25 13: 75 2-plan ........................... 9: 50 10: 75 13: — Radhus 1-p1an .......................... 10: 25 11: 25 13: 50 1 1/2-plan ........................ 9: 50 10: 50 12: 75 2-p1au .......................... 9: — 10: — 12: — 2-familjshus ................................. 9: 75 10: 75 12: 75 Flerfamiljshus ............................... 9: 75 10: 50 12: —
Ingen skillnad göres mellan trä och stenhus. För byggnader, som sakna alla installationer, även elektriska, tillämpas grundpris enligt klass 1 med ett avdrag av 0: 75 kr/m'z.
I grundpriset är inräknat matkällare, belägen under huset, och erforder- liga förvaringsutrymmen utanför lägenheten (i källare, uthus eller vind) ävensom andel i tvättstuga och övriga normalt förekommande gemensamma anordningar. För brist i dessa avseenden skall därför avdrag göras.
Grundpriserna enligt ovan avse en lägenhet om 2 rum och kök med 55 m2 reducerad yta i hus av den typ, som angives i tabellen. För lägenhet av annan storlek erhålles grundpriset genom att multiplicera med en koeffi- cient. Det omräknade grundpris, som sålunda erhålles, benämnes grundpris för lägenheten till skillnad mot det förstnämnda som benämnes grundpris för hustypen.
Grundbeloppet för lägenheten erhålles därefter såsom en produkt av lägenhetens reducerade yta och grundpriset för lägenheten.
Förenämnda grundpris och grundbelopp gälla fullgoda lägenheter i kva- litetsgrupp A (i regel nybyggda). För ej fullgoda lägenheter i äldre hus reduceras grundbeloppet alltefter husets och lägenhetens byggnadstekniska skick, utan att hänsyn tages till det inre mera ytliga underhållet (tapeter och målning), såvida ej detta är uppenbarligen eftersatt. För bedömning av kvalitetsavdrag hänföras lägenheterna till fem kvalitetsgrupper. Till led— ning för bedömning av kvalitetsavdraget, som varierar mellan 0 och 60 %, ha utarbetats vissa riktlinjer.
Sedan från grundbeloppet gjorts kvalitetsavdrag enligt vad nu sagts skall beräkning ske av hyreselementen för olika bekvämligheter och inrednings- detaljer. För detta ändamål finnas tabeller, upptagande dels hyreselement i nybyggnad (och större ombyggnad, som är att jämföra med nybyggnad), vilken utförts under åren 1946—52, dels hyreselement vid standardförbätt- ringar under åren 1942—52.
Därefter skall i förekommande fall ortsavdrag resp. ortstillägg göras. Såsom förut anförts äro angivna grundpriser och hyreselement beräknade efter byggnadskostnadsläget å s. k. nollort. Hänsyn till variationerna mel- lan olika orter tages genom ortstillägg eller ortsavdrag i % av sum- man av grundbelopp (minskat med kvalitetsavdrag) och hyreselement. Några av hyreselementen, t. ex. kylskåp och elspisar, variera visserligen knappast mellan olika orter, men det har ändock befunnits lämpligast att vid framräkning av ny hyra räkna ortstillägg och ortsavdrag i % av alla förekommande element. Detta innebär att man räknar med en genom— snittsprocent för hela byggnadskostnaden. Ortsavdragen resp. tilläggen ha beräknats med ledning av byggnadskostnadsnivån på orten och material härför har erhållits från bostadsstyrelsen.
Förutom kvalitetsavdrag enligt ovan kan avdrag ske för särskilda olä- genheter, s. k. bristavdrag. Avdrag med viss procent av grundbeloppet kan medgivas, förutom vid vissa brister hos bostaden såsom sådan, i föl- jande fall:
Störande väntsals- eller växlingsbuller under tiden kl. 23—6 . . . . 3—5 % Körväg saknas ........................................... 3—5 % Bostaden belägen ensligt i första hand i förhållande till affärer
och skola .............................................. 5—10 %
(För vissa bostäder utefter malmbanan tillämpas ett avdrag på 20 %)
De förut angivna grundpriserna basera sig som nämnts på 1946 års byggnadskostnader. Beträffande hus, som färdigställts vid annan tidpunkt, göres indexavdrag eller indextillägg i förhållande till 1946 års priser. Index- avdrag beräknas å grundbeloppet jämte hyreselement (hyreselementen i nybyggnad avse enligt det föregående åren 1946—1952), medan indextill-
lägg sker på grundpriset för hustypen. Följande procentsatser komma till användning:
Indexavdrag på Indextillägg på grundbelopp grundpriset + hyreselement för hustypen Hus färdigställda före 1942 ................... 6 % — » » under år 1942 .............. 6 % — n » » » 1943 .............. 2 % _ » » » » 1944 .............. 1 % — » » » » 1945 » » » » 1946j ............. 0 % — » » » » 1947 .............. — 0 % » » » » 1948 . » » » 1949 ............. — 9 % » » » » 1950 » » » » 1951 .............. — 24 % » » » » 1952 » » » » 1953] ............. —— 35 % » » » » 1954
Avgift för tomt (trädgård) uttages ej. Ej heller beräknas någon vatten- avgift. Särskild ersättning för eldningskostnad uttages i förekommande fall.
Det efter ovanstående beräkningar erhållna hyresbeloppet utgör lägen- hetens grundhyra, varå uttagas generella hyrestillägg som på den allmänna marknaden. Dylikt tillägg utgår även på icke hyresreglerade orter. Därvid har fastslagits, att de procentsatser, som gälla för hyresreglerade orter med grundhyran anknuten till den 1 januari 1948, skola tillämpas.
Tilläggas må, att ersättning för värme och varmvatten till ingen del ingår i grundhyran. Ersättning härför utgår enligt särskilda bestämmelser (se härom kap. 20).
Hyresjusteringen för statens järnvägars bostäder genomfördes per den 1 april 1953 (i vissa fall senare datum under år 1953). Järnvägsstyrelsen beslöt därvid, att i tjänstebostadskontrakt skulle upptagas den nyvärderade grundhyran till sitt fulla belopp. I fall, då hyreshöjningen översteg 25 %, skulle dock höjningen uttagas successivt med ett-års-intervaller enligt följande principer. Det första året efter grundhyrans fastställande skulle uttagas en hyra, som med 25 % översteg tidigare gällande hyra, och under därpå följande år den sålunda förhöjda hyran, ökad med 25 % o. s. v. intill dess fulla grundhyran (kontraktshyran) uppnåtts. Om ny hyresgäst inflyttade i lägenhet under den tid denna successiva hyreshöjning påginge, skulle den nye tjänstebostadsinnehavaren erlägga grundhyrans fulla be- lopp samt förekommande generella hyrestillägg. Under tiden för den successiva hyreshöjningen skulle generella hyrestillägg utgå på den hyra, som vid varje tidpunkt uttoges.
Hyresjusteringen medförde en hyreshöjning på i genomsnitt 30—35 %. Denna höjning beräknas, sedan den helt genomförts, tillföra statens järn-
vägar en ökad hyresinkomst av cirka 21/2 milj. kr i förhållande till år 1952. Även efter det slutliga genomförandet av hyreshöjningen kommer emellertid SJ:s hyresverksamhet att lämna ett betydande årligt under- skott. Erinras må i detta sammanhang om de undersökningar rörande hyresverksamheten, som redovisats av statens järnvägars överrevisorer i dess berättelse för budgetåret 1953/54. Överrevisorerna ha konstaterat, att hyresverksamheten under granskningsåret medfört en bokföringsmässig förlust på 11 milj. kr.
Statens vattenfallsverk
Såsom förut nämnts tillämpas vid statens vattenfallsverk i huvudsak samma system för hyresvärderingen som SJ-systemet. Vad beträffar före- kommande avvikelser kan nämnas, att för stationsanläggningarna i Norr— land utom i stad eller köping medgives 10 % avdrag på summan av grund- belopp (minskat med kvalitetsavdrag) och hyreselement, s. k. ödemarks— avdrag, att särskild tomt- och vattenavgift uttages samt att eldningskostnad icke förekommer i hyreskalkylen, då lägenhetsinnehavarna själva ombe— sörja och bekosta uppvärmning av lägenheterna.
Vid den hyresjustering för verkets bostäder som genomförts under år 1953 ha i praktiskt taget samtliga fall ledamöter av hyresnämnd anlitats för värderingen —— jämsides med att hyresberäkning gjorts enligt värde- ringsreglerna. Hyresjusteringen, vilken liksom vid SJ genomförts succes- sivt, beräknas ha inneburit en hyreshöjning med i medeltal cirka 50 %.
Vissa andra verk, vilka vid genomförd omprövning av hyrorna i huvudsak följt SJ-systemet
Det hyresvärderingssystem, som kommit till användning vid hyres- justeringen för statens järnvägars och vattenfallsverkets bostäder, har i allt väsentligt vunnit tillämpning jämväl vid tullverket och domänverket. För tullverkets del har hyresjustering genomförts per den 1 juli 1953. >>Hyresnämndsförfarandet» har därvid begagnats endast i mindre utsträck- ning. Hyreshöjningen har i genomsnitt varit cirka 40 %. Den har uttagits efter samma successiva skala som vid SJ. För domänverkets bostäder har hyresjustering verkställts under hösten 1953.
Medicinalstyrelsen har under hösten 1954 gjort en omreglering av hy— rorna för tjänstebostäder vid sinnessjukhusen och vid statens anstalt för fallandesjuka, en omreglering som dock ej omfattat möblerade rum. Hyres- höjningar ha företagits med cirka 30 % i genomsnitt. SJ-systemet har i stort sett använts. Yttrande från »hyresnämnd» har emellertid icke in— hämtats, utan hyressättningen har skett enbart enligt värderingsreglerna. För bostadens belägenhet inom till sinnessjukhus hörande område har hyresavdrag gjorts med 10 %. Vidare har avdrag gjorts med 5—-10 % för bostadens belägenhet utanför stad eller annat samhälle.
[ förevarande sammanhang bör nämnas, att fångvårdsstyrelsen avser att under år 1955 vidtaga omreglering av hyrorna för tjänstebostäder vid fångvårdsanstalterna. Styrelsen ämnar därvid i huvudsak följa samma principer som enligt vad ovan sagts tillämpats vid sinnessjukhusen.
Byggnadsstyrelsen
Byggnadsstyrelsen handhar hyressättningen, förutom för lägenheter, belägna inom av styrelsen förvaltade fastigheter, jämväl för av kommun tillhandahållna tjänstebostäder åt bl. a. rektorer och vaktmästare vid läroverk m. fl. läroanstalter (jfr kung. 1938: 48 och kungl. brev 15/6 1939).
Före år 1940 bestämde styrelsen hyran i regel till ett belopp, som med 10 % understeg medelhyran för orten enligt socialstyrelsens statistik. Då resultatet av 1939 års hyresräkning publicerades, visade sig emellertid, i fråga om de i statistiken ingående lägenheterna med centralvärme och badrum, att hyrorna för lägenheter i nybyggda fastigheter lågo avsevärt över medelhyran. Den stora skillnaden berodde därpå, att det äldre lägen- hetsbeståndet vid hyresräkningen starkt dominerade. Med anledning härav beslöt styrelsen att i fråga om tjänstebostäder i nybyggnader frångå nyss- nämnda princip för hyressättningen och att i stället beräkna ersättningen för dessa tj änstebostäder på basis av de å respektive orter godkända hyrorna i sådana nybyggnader, som erhållit statligt lån och som till följd därav voro underkastade kontroll i avseende å uthyrningen. I förhållande till denna hyra gjordes reduktion med 10 % för tjänstebostadstvånget och för eventuella nackdelar, som voro förenade med bostäderna, såsom avstånd från jämförelseorten, belägenhet inom sjukhusområde eller vårdavdelning eller avsaknad av hiss eller tvättstuga. De med ledning av hyresstatistiken beräknade hyrorna i de äldre bostäderna blevo givetvis avsevärt lägre än i de nybyggda. Med hänsyn härtill gjordes i regel icke några avdrag å hyror för äldre bostäder.
Under år 1954 har byggnadsstyrelsen verkställt översyn av hyrorna för bostäderna. En värdering genom >>hyresnämnds>> försorg har därvid icke skett, utan styrelsen har utgått från de medelhyror för lägenheter inom olika storleks— och kvalitetsgrupper och på olika orter, som beräknats i samband med 1945 års hyresräkning (jfr bil. 4). Då lägenhetsytan i tjänste- bostäderna avvikit från medelytan för lägenheter med olika rumsantal, har hänsyn tagits till underyta resp. meryta genom avdrag eller tillägg till medelhyran. Från de sålunda framräknade beloppen har avdrag skett med 10 % på grund av tjänstebostadstvånget som sådant och vidare har avdrag i förekommande fall medgivits för vissa brister (avsaknad av källare, vinds- kontor, tvättstuga e. d.). För olägenheter på grund av störningar t. ex. i skolbyggnad har byggnadsstyrelsen tillämpat hyresavdrag med varierande procentsatser, ibland med upp till 25 % (t. ex. vid svåra bullerstörningar,
såsom vid belägenhet omedelbart intill gymnastiksal). Generell hyreshöj ning har uttagits med på den allmänna marknaden tillämpade procentsatser. De hyreshöjningar, som föranletts av ifrågavarande översyn, ha van— ligen icke överstigit 50 %, men fall ha förekommit, där höjningen uppgått till drygt 100 % (bostaden i fråga har emellertid då jämväl undergått modernisering). I regel har hela hyreshöjningen uttagits på en gång.
Försvaret
Inom försvaret ha under de senaste årtiondena följande grunder för bestämmandet av hyresersättning för tjänstebostäder kommit till an- vändning.
Till en början uppdelas bostäderna i två kategorier, A och B, varvid kategori A innefattar bostäder belägna i bostadsbyggnader, till vilka tillträde icke behöver ske genom kasernvakt, och kategori B bostäder belägna i kaserner m. m. samt i bostadsbyggnader, till vilka tillträde kan ske endast genom kasernvakt,
I kvalitetshänseende indelas bostäderna i fyra klasser (1—4). Klassin- delningen verkställes under hänsynstagande till dels bostadens golvyta, dels beskaffenheten i byggnadshänseende, dels förefintligheten av bekväm— ligheter och dels om bostaden på grund av läge och byggnadssätt är svår att uppvärma. På klassindelningen har ansetts icke böra inverka bostads tillfälliga beskaffenhet i underhållshänseende, liksom icke heller dess be- lägenhet i förhållande till inköpskällor för förnödenheter, enär hänsyn till sistnämnda omständighet tages vid upprättande av i det följande angivna s. k. grundpristabeller. Vid klassindelningen beaktas icke heller före- fintligheten av badrum eller kylskåp, då jämväl i sådant hänseende grund— priset röner inverkan.
Med avseende å ytinnehållets inverkan på klassindelningen ha för olika bostäder fastställts följande ungefärliga normalytor, i vilka inräknats jämväl tambur, badrum, skafferi, garderober och dylika utrymmen.
Enkelrum ....................................... 22 In2 Dubblett ........................................ 40 » 1 rum och kök .................................. 40 » 2 » » » .................................. 60 » 3 » » » .................................. 80 » 4 » » » .................................. 100 » 5 » » » .................................. 125 » 6 » » » .................................. 145 » 7 » » » .................................. 165 »
Vid klassindelning av bostäder av normal yta tillämpas i huvudsak följande principer.
Klass 1 Bostäder, som i alla avseenden äro av god beskaffenhet samt för- sedda med Värmeledning och bekvämligheter.
Klass 2 Bostäder, som äro av god beskaffenhet samt försedda med vatten, avlopp, elektriskt ljus, ävensom medelgoda bostäder med jämväl övriga bekvämligheter. Klass 3 Bostäder av någorlunda god beskaffenhet med vatten och avlopp samt mindre goda bostäder med jämväl övriga bekvämligheter. Klass 4 Bostäder utan några bekvämligheter samt undermåliga sådana
med bekvämligheter.
Där bostad befinnes icke lämpligen böra tillhöra någon av dessa klasser, hänföres den till halvklass (11/2, 21/2, 31/2 och 41/2). Bostad med mindre ytinnehåll än vad ovan angivits såsom normalt nedklassas på grund härav 1/g———1 klass. För att nedflyttas en hel klass fordras dock i regel, att bo- stadens ytinnehåll understiger den yta, som angives såsom normal för lägenhet med ett rum mindre.
Varje bostad åsättes ett grundpris beroende på den kategori och kvali- tetsklass, densamma enligt ovan bestämmes tillhöra. Härvid användes med ledning av socialstyrelsens statistik rörande verkställda hyresräk— ningar _ i förekommande fall beräknade s. k. hyrestal —— för varje för- läggningsort uppgjord grundpristabell. Vid uppgörande av dessa tabeller reduceras hyrestalet å jämförelseorten med hänsyn till avståndet till för- läggningsorten med följande procenttal:
Vid stadsgränsen eller inom stadens ytterområden ... . 5 % Inom 4 kmzs avstånd .............................. 10 » » 5 » » .............................. 15 » » 6 » » .............................. 20 » » 7 » » .............................. 25 » » 9 » » .............................. 30 » » 12 » » .............................. 35 »
För bostad som hänföres till halvklass, beräknas priset ligga mitt emellan omgivande helklasser och för klass 41/2 15 % lägre än klass 4. Är bostad utrustad med badrum och/eller kylskåp ökas grundpriset med vissa belopp, vilka på senare år ha utgjort för badrum 48 kronor och för kylskåp, allt efter storleken 45—96 kronor.
Gottgörelse för värme och varmvatten inräknas icke i de belopp, som upptagas i grundpristabellerna. Ersättning härför erlägges enligt särskilda bestämmelser. Angående ersättning för tillhandahållande av möbler m. m. gälla likaledes särskilda bestämmelser.
Härnedan återges en grundpristabell för tjänstebostäder vid 15, 120, A4, K4 och II milos stab. Tabellen avser bostäder av kategori A. Mot- svarande tabell för bostäder av kategori B upptar grundpris, som äro en halvklass lägre.
Slutligen gälla särskilda bestämmelser i fråga om avdrag å grundpris— tabellens priser för det fall att tjänsteman anvisats större bostad än som motsvarar hans löneställning (se härom kap. 19).
lrum 1ro.k 2ro.k 3ro.k 4ro.k 5ro.k 6r0.k 7ro.k 1 ............. 318 477 795 1 113 1 272 1 590 1 908 2 226 1 1/2 ........... 294 441 735 1 029 1 176 1 470 1 764 2 ............. 270 405 675 945 1 080 1 350 1 620 1 890 2% ........... 246 369 615 861 984 3 ............. 222 333 555 777 888 1 110' 1 332 1 554 31/2 ........... 198 297 495 693 792 4 ............. 174 261 435 609 696 870 1 044 1 218 4 1/2 ........... 147 222 738
] det föregående beskrivet hyresvärderingssystem, försvarssystemet, till- lämpas sedan några är icke vid bestämmandet av hyra för nyuppförd tjänste- bostad. Hyresersättningen bestämmes i sådant fall icke enligt för veder- börlig förläggningsort fastställd grundpristabell. Fortifikationsförvalt— ningen förfar i stället så att yttrande inhämtas från vederbörande »hyres- nämnd», varvid »hyresnämnden» värderar hyran efter hyresläget på orten för jämförliga lägenheter. ViSS reduktion av den av hyresnämnd rekom— menderade hyran kan dock, om särskilda olägenheter anses vara förenade med att bebo anvisad tjänstebostad, efter prövning av fortifikationsförvalt— ningen medgivas.
Fortifikationsförvaltningen avser att under år 1955 genomföra en hyres- justering. Därvid torde bostäderna komma att värderas av ledamöter av hyresnämnd. Av Kungl. Maj:t medgivna generella hyreshöjningar avses skola uttagas.
Statens skolor för barna- och ungdomsvården
Socialstyrelsen har den 9 februari 1948 fastställt regler för bestämmande av hyresersättningen. Dessa regler bygga i stort sett på principerna i lands- tingens tjänstereglemente (se härom kap. 13). Avvikelserna syfta i huvud- sak till en reduktion av vid landstingsanstalterna utgående hyresbelopp; lägenheterna ha konsekvent uppförts minst en hyresgrupp lägre än vid landstingsanstalterna. Vidare ha hyresbeloppen icke, såsom är fallet enligt landstingssystemet, differentierats efter ortsgrupper utan i stället efter fem bostadskostnadsgrupper jämlikt lagen om folkpensionering (jfr bl. a. kung. 1951: 735).
Fr. 0. m. den 1 april 1951 ha hyresbeloppen höjts med i runt tal 13 %, vilket procenttal skulle motsvara den ökning i levnadskostnadsindex för posterna bostad samt bränsle och lyse, som skett från början av år 1948 och till ett beräknat genomsnitt för år 1951. Samtidigt ha bostadskostnads- grupperna 1 och 2 samt 4 och 5 sammanslagits.
Med hänsyn till att hyrorna på den allmänna marknaden höjts med omkring 10 % sedan 1951 har socialstyrelsen beslutat att fr. 0. m. den 1 februari 1954 höja utgående hyresersättningar med 10 %. Då den för beräkning av folkpensionärernas bostadsbidrag gällande bostadskostnads-
grupperingen upphört att gälla med utgången av år 1953 har annan in- delningsgrund fastställts. De olika skolorna ha i stället hänförts till tre bostadsgrupper (2—4) med utgångspunkt från det bostadskostnadstal, som beräknats på basis av 1951 års dyrortsundersökningar.
I hyresbeloppen ingår, för familjebostäder centralvärme eller bränsle för uppvärmning av bostaden respektive för möblerade rum ersättning för värme, lyse, sänglinne och handdukar samt tvätt därav. Nedan återges dels tabeller utvisande inplacering i hyresgrupper, dels tabell utvisande hyresbeloppen i de olika hyresgrupperna.
Familjebostäderna hänföras till följande bostadsklasser: A. Fristående modern bostad med centralvärme. B. Modern bostad belägen inom anstaltsbyggnad. C. Fristående omodern bostad utan centralvärme samt omodern bostad belägen inom anstaltsbyggnad.
De olika bostädernas inplacering i hyresgrupper framgår av nedanstå- ende sammanställning.
Familjebostad Bostadsklass A B C Innehållande ung. yta
kvm. Hyra utgår efter hyresgrupp nr
1 rum och kök .................. 40 10 9 7 2 » » » .................. 60 12 11 9 3 » » » .................. 90 14 13 11 4 » » » .................. 120 16 15 13 5 » » » .................. 140 18 17 15
Möblerade enkelrum och dubbletter hänföras till följande bostadsklasser: A. Bostad belägen i särskilt personalbostadshus. B. Bostad belägen i anstaltsbyggnad, som icke är elevbyggnad. C. Bostad belägen i elevbyggnad. De olika bostädernas inplacering i hyresgrupper framgår av nedanstå— ende sammanställning.
Bostadsklass Golvyta A | B | C
Hyra utgår efter hyresgrupp nr
3 2 1 4 3 2 5 4 3 6 5 4 7 6 5 8 7 6 9 8 7 10 9 8
.. 11 10 9
» och större ........................ 12 11 10
De i olika hyresgrupper utgående månadsersättningarna uppgå till följande belopp.
Bostadsgrupp 3 kronor per månad
1 16 20 2 21 25 30 3 26 30 36 4 31 36 42 5 36 42 49 6 41 48 56 7 46 54 63 8 51 60 70 9 56 66 77 10 62 72 84 11 68 79 92 12 76 88 102 13 85 98 115 14 95 110 128 15 106 122 142 16 117 134 157 17 129 148 174 18 143 164 192
Lotsverket
Med hänsyn till att flertalet av lotsverkets tjänstebostäder äro avlägset belägna i förhållande till annan bebyggelse och då ett betydande antal jämväl är i avsaknad av bekväm kommunikationsled, ha hyrorna för dessa bostäder icke kunnat bestämmas i anslutning till hyrorna å den privata hyresmarknaden. Till grund för hyresberäkningen lades ursprungligen från socialstyrelsen lämnade uppgifter å hyrespriser för lägenheter om tre eld- städer, avseende hyresåret 1919—20, dock att lägsta hyra för dylik lägenhet sattes till 200 kronor. För hyresåret 1923 gjordes å nyssnämnda hyres- priser ett tillägg med 25 %. Någon långt i detalj gående uppskattning av bostädernas hyresvärde verkställdes icke, utan lägenheter av samma storlek värderades lika, där särskilda omständigheter icke påkallade avvikelser. Såsom lägenheter av en och samma storlek inom varje lägenhetsgrupp ansågos sådana som innehöllo en fri golvyta av minst nedan angivna mått
1 rum och kök .................................... 32 m2 I 2 » » » .................................... 47 » 3 » » » .................................... 63 » ! 4 » » » .................................... 79 »
Den omständigheten att en lägenhet innehöll en större golvyta än som för varje grupp ovan angivits, föranledde således ej höjning av hyrespriset.
För lägenhet, vars fria golvyta understeg ovan angivna mått, däremot, sänktes hyrespriset i proportion till den mindre golvytan. Vid lägenheter med flera rum än tre beräknades det överstigande antalet rum som halva rum. Vidare beräknades endast halv hyra för sådant rum, som användes för expeditionsarbete eller liknande (i förmansbostäder). Från de sålunda beräknade hyresbeloppen avdrogs för tjänstebostäder med särskilt isolerat läge 15 %.
Under perioden 1 januari 1923—1 januari 1933 höjdes hyrorna vid om- byte av hyresgäster med i runt tal 11 %. För de tjänstebostäder, vilkas hyresbelopp icke blivit höjda i enlighet härmed, gjordes likväl en mot- svarande justering fr. o. m. den 1 januari 1933. Vid bostadsförbättringar efter sistnämnda dag ha beräknats särskilda hyrestillägg för olika slag av bekvämligheter.
Från och med den 1 april 1955 har genomförts en generell höjning av hyrorna för så gott som samtliga tjänstebostäder. Hyreshöjningen har varierat mellan 15 och 35 % allt efter lägenheternas olika standard. I sam- band härmed har hyressättning även ägt rum för vissa nybyggda lägen- heter, varvid man utgått från de hyresbelopp, som erhållits med till- lämpning av järnvägsstyrelsens hyresvärderingsregler, dock att de sålunda beräknade hyresbeloppen undergått viss reducering.
Vid avslutandet av tjänstebostadskontrakt har lotsstyrelsen i ett flertal fall _— å avskilt belägna och ensliga platser _ ålagt bostadsinnehavaren att utan ersättning för arbetet, men med av lotsstyrelsen bekostade mate- rialier verkställa de mindre reparations- och underhållsarbeten, som för byggnadernas vård och underhåll varit nödvändiga. Anledningen härtill har varit att, för det fall att särskild arbetskraft skolat anlitas, rese- och traktamentskostnaderna vid utförande av dylika mindre arbeten ofta blivit avsevärda. För befattningshavare, varom nu är fråga, har hyres- beloppet reducerats med 18 kronor för lägenhet om två rum och kök och därunder samt med 27 kronor i övriga fall (allt för år räknat).
Vissa andra förvaltningsområden
Med verkan fr. o. m. den 1 juli 1952 har en hyresjustering genomförts beträffande tjänstebostäder vid Lunds universitet. Till grund för hyres— beräkningen ha lagts de normer, som av Lunds stad tillämpas vid hyres— sättningen av dess befattningshavares bostäder enligt kollektivavtal mellan stadsförbundet och kommunalarbetareförbundet (d. v. s. i huvudsak lands- tingssystemet, jfr kap. 13).
Hyresersättningarna för tjänstebostäder upplåtna till rektorer och lärare vid statsunderstödda skolor för bildbara sinnesslöa ha i vissa fall beräknats enligt landstingssystemet.
Den omprövning av tjänstebostadshyrorna, som enligt vad som framgår av det föregående ägt rum inom skilda förvaltningsområden under de sista åren, har återspeglats i en kraftig ökning av de hos statens bostadsnämnd handlagda besvärsärendena. I ett stort antal fall, varav det övervägande flertalet avsett bostadshyror vid statens järnvägar, ha nämligen överens- kommelser rörande hyrans storlek icke kunnat träffas mellan vederbörande myndighet och tjänstebostadsinnehavaren. Det bör dock nämnas, att antalet besvär varit relativt litet i förhållande till hela antalet reviderade bostads- hyror. Vid SJ har ungefär 12 % av tjänstebostadsinnehavarna anfört be- svär hos bostadsnämnden. Av nedan intagna sammanställning framgår, att bostadsnämnden under budgetåret 1953/54, då verkningarna av hyres- regleringen började märkas, fastställt hyror för (679 +43) 722 bostäder samt dessutom värmeersättning och ersättning för pannskötselkostnad för sammanlagt 76 bostäder. Såsom jämförelse kan nämnas, att bostads- nämnden under de tre närmast föregående budgetåren avgjort 37, 72 resp. 36 besvärsärenden. Förutom en markant skillnad beträffande antalet be— svärsärenden har i samband med den pågående regleringen av tjänste— bostadshyrorna ärendena erhållit en i vissa avseenden ny karaktär. Från att tidigare i allmänhet ha varit mycket låga i jämförelse med hyresnivån på den allmänna marknaden ha hyrorna för tjänstebostäderna genom de tillämpade värderingsförfarandena nu ofta förts upp till och i vissa fall kommit att överskrida denna hyresnivå. Bostadsnämndens prövning av de enskilda hyresbeloppen har härigenom i viss mån försvårats. Utredningen kommer att i andra sammanhang lämna vissa upplysningar angående bo— stadsnämndens praxis.
Följande tablå utvisar antalet avgjorda besvär under tiden 1 juli 1953— 31 december 1954, varjämte även belyses i hur många fall och med vilka belopp nämnden företagit nedsättning av de av myndigheterna fordrade hyresbeloppen. Nämnas må, att bostadsnämnden såsom sista instans i frågor angående tjänstebostadsersättningar ansett sig icke äga att höja ersättningen utöver vad vederbörande myndighet föreslagit. I sammanställ- ningen redovisas även besvärsärenden, som avse hyror för tjänstebostä- der åt tjänstemän, å vilka avlöningsreglementet för rektorer och lärare vid statsunderstödda folkhögskolor och lantbruksundervisningsanstalter är tillämpligt.
1/7 1953—31/12 1954 avgjorda besvär.
Antal lä en- A bo- Nedsättning Nedsättningen g v per år motsvarar per heter Av myn- stads- ,. .. . . .. lagenhet och år Antal forv11ka dlgheten nämnden enli t av- nämn- Kol 3 fordrad med— g Myndighet gjor den satt i 0 'av grund- given Tidsperiod da ned det kål 2 ersätt— grund- be- ford- ' ning ersätt- Kronor % kol 2 kol 3 svär rade per år ning per Kronor Kronor hyres- Kronor år be- Kronor loppet 1 2 3 4 5 6 7 8 9 10 Statens järnvägar 1/7 1953—30/6 1954 1679 159 23,42 543 043 530 180 12 863 2,37 18: 94 80: 90 1/7 1954—31/12 1954 430 142 33,02 395 710 386 353 9 357 2,36 21: 76 65:89 1/7 1953—31/12 1954 1 109 301 27,14 938 753 916 533 22 220 2,37 20: 04 73: 82 Övriga myndigheter 1/7 1953—30/6 1954 43 12 27,91 52 577 51 573 1 004 1,91 23:35 83:67 1/7 1954—31/12 1954 51 6 11,76 57 157 56 553 604 1,06 11:84 100: 67 1/7 1953—31/12 1954 94 18 19,15 109 734 108 126 1 608 1,47 17:11 89: 33 Därav Tullverket .......... 16 10 62,50 15 224 14 394 830 5,45 51: 88 83: — Medicinalstyrelsen. . . 13 1 7,69 17 280 17 232 48 0,28 3: 69 48: — Lantbruksstyrelsen. . 12 0 0 217 619 217 619 Skolöverstyrelsen. . . . 1 O 0 2720 2720 Byggnadsstyrelsen. . . 52 7 13,46 58 891 58 161 730 1,24 14:04 104: 29
1 Härtill komma 73 besvär avseende värmeersättning samt 3 besvär avseende ersättning för pannskötselkostnad, vilka ärenden icke föranlett någon nämndens ändring av de fordrade
ersättningsbeloppen.
? Inklusive ersättning för värme och varmvatten.
Kap. 10. Hyressättningen för tjänstebostäder åt folkskolans lärare
Historik
Efter förslag av 1936 års lärarlönesakkunniga beslöt 1937 års riksdag att för lärare vid folk— och småskolor skulle införas ett bruttolönesystem. Ersättning för lärares tjänstebostad skulle utgå med i författning fixerade belopp (SOU 1936:48, prop. 1937: 270). Riksdagsbeslutet hade föregåtts av omfattande utredningar rörande de olägenheter och fördelar, som vore förbundna med en utformning av lönesystemet efter netto- respektive brutto- principer. Härvid hade bostadsvärderingen kommit att spela en avgörande roll. Svårigheten att erhålla en tillfredsställande bostadsvärdering hade nämligen varit en huvudinvändning mot ett bruttolönesystem. Olika utvä- gar hade anvisats. Dels hade förslag framställts om en allmän individuell hyressättning. Beträffande denna metod hade 1920 års lärarlönekommitté gjort följande uttalande (SOU 1924: 13 sid. 37).
Det är från början klart, att en värdering av bostäderna och åsättande av hyresvärde i varje särskilt fall, såsom sker vid kommunikationsverken, icke är möjlig utan betydande kostnader för det allmänna. Det stora antalet lärarbo- städer, av vilka många äro belägna på milslånga avstånd från kommunikationer, skulle nödvändiggöra en mängd värderingsnämnder eller värderingsmän, vilkas rese- och dagtraktamenten måste uppgå till ansenliga belopp, helst värderingen på grund av ombyggnad, ändringar eller ombyte av boställsinnehavare tid efter annan måste göras om.
Vidare hade 1928 års lönekommitté föreslagit, att ett visst hyresbelopp skulle gälla för samtliga orter, tillhörande en och samma dyrortsgrupp. Då hyrespriserna kunde variera högst väsentligt å olika orter, även om de till- hörde en och samma dyrortsgrupp, var det nödvändigt för kommittén att komplettera detta förslag med en bestämmelse av innehåll att särskild värdering av bostaden kunde begäras av läraren eller vederbörande skol- distrikt och därest överenskommelse mellan parterna ej kunde träffas skulle frågan hänskjutas till länsstyrelsen och efter besvär över länssty- relsens beslut till statens bostadsnämnd. Begärdes särskild värdering skulle ersättningen bestämmas med hänsyn till det pris som å orten i allmänhet gällde för lägenhet, vilken beträffande storlek och bekvämlighet samt be- skaffenhet i övrigt kunde anses likvärdig med tjänstebostaden i fråga (SOU 1930: 20, förslaget till »avlöningsreglemente för kommunalt anställda lära- re» 5 27).
Om sistnämnda förslag yttrade 1936 års lärarlönesakkunniga att det skulle kunna leda till ett värderingsförfarande i varje särskilt fall eller så- lunda i själva verket ett system, mot vilket redan lärarlönekommittén på ett övertygande sätt riktat en nedgörande kritik (SOU 1936:48 sid. 25). De sakkunniga förordade i stället ett system med reglementsbundna hyres- avdrag, differentierade efter hyresortsgrupp, varvid hyresortsgrupperingen borde baseras på det av socialstyrelsen vid den allmänna dyrortsgruppe- ringen utnyttjade statistiska materialet.
I värderingsfrågan anförde föredragande departementschefen i den före- nämnda propositionen 1937 nr 270 (sid. 34 f.) bl. a. följande.
De praktiska svårigheterna vid en individuell värdering hava starkt under— strukits av 1936 års lärarlönesakkunniga, vilkas förslag ju utesluter ett sådant värderingsförfarande. För min del måste jag lägga den största vikt vid detta för- hållande. Väljes ett system, som öppnar möjlighet till individuell värdering, är jag övertygad om att detta kommer att draga med sig en sådan mängd av tvister om hyressättningen, utspelade först hos skolstyrelserna, därefter hos länsstyrel— serna och slutligen hos regeringsrätten, att konsekvenserna måste komma att te sig ojämförligt mycket svårare och olägligare än de till Kungl. Maj :t fram- förda klagomål över dyrortsgrupperingen, som möjligen kunna tänkas föran- ledda av en tillämpning av den ordning, 1936 års sakkunniga föreslagit. Med hän- syn till vad av socialstyrelsen och i en inom finansdepartementet utarbetad pro- memoria anförts angående beskaffenheten av det material, som ligger till grund för de av styrelsen verkställda hyresvärderingarna, kan man visserligen mot de sakkunnigas förslag invända, att det leder till en ganska summarisk värdesätt— ning och följaktligen i vissa fall måste medföra resultat, som för den enskilde icke komma att te sig helt rättvisa. Detta förslag synes mig likväl av ovan anförda skäl innebära den lösning av den föreliggande frågan som kan väntas ge det ur praktiska synpunkter bästa resultatet. I stort sett torde för övrigt genom det av de sakkunniga föreslagna tillvägagångssättet erhållas godtagbara värden å tjänste- bostäderna och längre kan man i detta fall enligt min tanke icke komma. Jag fäster härvid särskild vikt vid att, på sätt framgår av sakkunnigbetänkandet, ve- derbörande lärarrepresentanter, som förhandlat med de sakkunniga i frågan, för sin del funnit sig kunna godtaga förslaget.
Jämlikt & 14 1937 års avlöningsreglemente (1937: 868) skulle hyresav- drag utgå med följande belopp, för redovisningsår räknat:
Hyresgrupp För tjänste- bostad 1 | 11 | 111 | IV | v | Vi | vn | vm | IX innehållande: Kronor 1 rum och kök. 282 366 450 534 618 702 786 870 954 2 rum och kök. 420 552 684 816 948 1 080 1 212 1 344 1 476 3 rum och kök . 564 738 912 1 086 1 260 1 434 1 608 1 782 1 956
I ovan angivna hyresavdrag ingick ersättning för bränsle till ett upp- skattat belopp av 40 kronor för år och eldstad. Enligt gällande boställsord- ning skulle, om tjänstebostad tillhandahölles, skoldistriktet förse läraren
med erforderligt bränsle till bostaden. Bränsleersättningen höjdes seder- mera genom beslut av 1941 års riksdag (prop. 1941: 175) med 24 kr för år och eldstad och de med hänsyn härtill förhöjda hyresavdragen upptogs i 38 5 1942 års avlöningsreglemente (1942: 619).
1941 års Iärarlönesakkunniga uttalade i sitt betänkande med förslag till boställsordning för folkskolans lärare m. m. (SOU 1946: 8), att de ansågo det riktigt, att hyresavdragen för tjänstebostäderna för folkskolans lärare även i fortsättningen utginge med i författning fastställda, generella be- lopp, varierande med hänsyn till olika hyresgrupper. De motiv, som anförts för en anordning för hyresersättningens bestämmande, avvikande från den eljest vanliga, ägde enligt de sakkunnigas mening alltfort giltighet. Då an- givna, av speciella omständigheter föranledda sätt för hyrornas reglering icke borde försätta lärarna i annan ställning än de skolat intaga, om det naturligare sättet med individuell värdering tillämpats, borde såväl hyres- avdragen som orternas fördelning på olika hyresgrupper kunna ändras under löpande löneregleringsperiod. Folkskolans lärare borde nämligen i detta hänseende icke intaga annan ställning än statstjänstemän med tjänste- bostäder (sid. 86).
I förenämnda betänkande framlade 1941 års lärarlönesakkunniga icke något förslag om nya hyresavdragsbelopp, främst därför att det vid tid- punkten för avgivandet av betänkandet ej funnos senare hyresvärden än de som framkommit vid 1939 års hyresräkning. De sakkunniga framlade dock vissa allmänna synpunkter, som enligt deras uppfattning borde vara vägledande vid bestämmandet av hyresavdragens storlek (sid. 81).
Tjänstebostad skall i ett bruttolönesystem principiellt icke vara en avlönings- förmån. Skulle så bliva förhållandet, motverkas nämligen ett av ändamålcn med ett med noggranna föreskrifter försett avlöningsreglemente och ett för statsbi— drag stadgat villkor, sådant som det för folkskolans lärarlöner uppställda, att avlöningen skall utgå i enlighet med vad därom stadgats. Med avlöningsregle— mentets noggranna bestämmelser och det omförmälda statsbidragsvillkoret avses nämligen, bland annat, att såvitt möjligt åstadkomma garantier för rättvisa be— fattningshavarna emellan. För att så skall ske, skulle tydligen fordras, att befatt- ningshavarens, i detta fall lärarens, avlöningsförmåner icke få röna inverkan av om tjänstebostad tillhandahålles eller ej. Sådan inverkan undvikes emeller- tid endast, om läraren får för anvisad tjänstebostad betala lika stor hyra, som han i fria hyresmarknaden — om sådan finnes eller funnes — skulle få giva för en likvärdig hyresbostad på orten. Från angivna synpunkter skulle alltså för varje tjänstebostad hyresavdraget fastställas till ett belopp, motsvarande den hyra som bostaden kan beräknas skola ha betingat om den uthyrts i fria mark- naden. En anpassning av hyrorna för tjänstebostäderna efter hyresnivån på orten måste också vara naturlig med hänsyn till att dyrortsgraderingen av lönerna till stor del beror på att hyrorna äro olika höga på olika orter.
Vid hyressättningen av tjänstebostäderna för folkskolans lärare måste emeller— tid — såsom ock torde ske vid hyressättningen av tjänstebostäder för statliga be- fattningshavare _— hänsyn även tagas till den bundenhet och eventuellt den olägenhet, som uppkommer för läraren därigenom, att han icke får själv med
hänsyn till sina personliga förhållanden välja bostad och plats för densamma. Till följd av denna bundenhet för bostadsinnehavaren måste nämligen tjänstebo- staden anses vara något mindre värd än eljest jämbördiga lägenheter i fria mark- naden. Det mindre värdet äger tjänstebostaden alltså just för att den är tjänste- bostad. Då hyran enligt den ovan uppställda huvudregeln principiellt skall ut- göra tjänstebostadens hyresvärde, följer av det sagda, att hyresavdragen för tjänste- bostäderna böra fastställas till något lägre belopp än de, till vilka de enligt huvud- regeln bort fastställas.
De sakkunniga funno det icke vara tillfredsställande att _ såsom då gällde _ hyran skulle vara oberoende av tjänstebostädernas växlande be— skaffenhet. Från tjänstebostadsinnehavarnas sida måste det, framhöllo de sakkunniga (sid. 78 ff.), synas orättvist att samma hyra skulle betalas av en lärare med en tjänstebostad utan någon bekvämlighet och av en lärare med en tjänstebostad, som vore försedd med alla moderna bekvämligheter. Lärarlöuesakkunniga föreslogo därför, att tjänstebostäderna för bestäm- mande av hyresavdrag indelades i klasser och att skilda hyresavdragsbelopp fastställdes för de särskilda klasserna.
Nya tjänstebostäder borde enligt de sakkunnigas uppfattning indelas i två klas- ser, A och B. Tjänstebostad av klass A skulle vara sådan bostad, som vore för— sedd med vatten och avlopp, elektriskt ljus, centraluppvärmning, badrum och vattenklosett. Tjänstebostad som på grund av betydande svårigheter icke kunde förses med alla bekvämligheterna borde hänföras till klass B. Till klass A borde emellertid också hänföras tjänstebostad, som saknade elektriskt ljus men i övrigt vore försedd med de nämnda bekvämligheterna, därest tjänstebostaden på grund av sin allmänt utmärkta beskaffenhet och med hänsyn till särskilda anordningar i bostaden ansåges böra hänföras till nämnda klass. De gemensamma kraven på alla nya tjänstebostäder bleve enligt de sakkunnigas förslag mycket betydande. Skillnaden mellan bostäder av klass A och bostäder av klass B bleve därför icke så stor. Med anledning härav borde skillnaden mellan hyresavdragen för de båda klasserna vara relativt liten.
Äldre tjänstebostäder, som ifråga om såväl allmän beskaffenhet som bekväm- ligheter komme att förete större skiljaktigheter än de nya bostäderna, borde enligt de sakkunnigas förslag indelas i tre klasser, A, B och C. Till klass A skulle hän— föras tjänstebostad, som vore av god beskaffenhet och försedd med samtliga ovan angivna bekvämligheter. Till denna klass borde emellertid även hänföras tjänste- bostad, som vore försedd med bekvämligheterna vatten och avlopp samt central- uppvärmning ävensom minst en av bekvämligheterna elektriskt ljus, badrum och vattenklosett, därest bostaden på grund av sin allmänt utmärkta beskaffen- het eller på grund av särskilda anordningar ansåges böra hänföras till klass A. Till klass B skulle hänföras tjänstebostad, som antingen vore av någorlunda god beskaffenhet och försedd med samtliga moderna bekvämligheter eller ock vore av god beskaffenhet men saknade högst två av ifrågavarande bekvämligheter, dock ej vatten och avlopp. Till klass C slutligen borde hänföras sådan tjänste- bostad av god eller någorlunda god beskaffenhet, som icke enligt vad i det före- gående sagts skulle hänföras till klass A eller klass B.
Med anledning av den klassindelning av äldre tjänstebostäder, som sålunda föreslagits, ansågo de sakkunniga, att i fråga om hyresavdragen för dessa tjänste- bostäder borde gälla detsamma som förut sagts om hyresavdragen för nya tjänste—
bostäder, nämligen att skillnaden mellan hyresavdragen för tjänstebostäder av klass A och för tjänstebostäder av klass B icke borde vara så stor. Däremot borde hyresavdragen för tjänstebostäder av klass C vara betydligt lägre än hyresav- dragen för tjänstebostäder av klass B.
Golvytan borde enligt de sakkunnigas mening icke inverka på klassindelningen. Om tjänstebostads golvyta vore väsentligt mindre än den enligt boställsordningen skulle vara, borde detta i stället medföra skyldighet för Skolstyrelsen att ned— sätta det hyresavdrag, som vore fastställt för den klass till vilken tjänstebostaden hänförts. Förutom i nu nämnt fall borde nedsättning av det fastställda hyres- avdraget äga rum, då upplåten tjänstebostad på grund av sin beskaffenhet vore svår att uppvärma.
1941 års lärarlönesakkunniga föreslogo vidare, att bränsle ej längre skulle åtfölja tjänstebostad och hyran därför ej innefatta även ersättning för bränsle.
Bland yttrandena må följande här refereras. Byggnadsstyrelsen fann det tveksamt —— med hänsyn till folkskollärarnas speciella arbetsförhållan- den — om man beträffande dessa tjänstebostäder borde generellt till— lämpa den av de sakkunniga uttalade regeln, att en tjänstebostad på grund av den bundenhet den medförde för bostadsinnehavaren borde anses något mindre värd än jämförlig bostad i fria marknaden. Statens bostadsnämnd framhöll, att den av de sakkunniga uttalade regeln icke stode i god över- ensstämmelse varken med gällande bestämmelser om beräknande av er- sättning för tjänstebostäder, upplåtna till statliga befattningshavare, eller med tillämpningen av dessa bestämmelser. Enligt bostadsnämndens mening kunde man icke generellt göra gällande, att en tj änstebostad hade ett mindre värde just för att den vore tjänstebostad. Statskontoret anförde följande.
Det bör även enligt statskontorets mening vara av vikt att fasthålla vid den av de sakkunniga angivna principen, att läraren bör i huvudsak betala lika stor hyra, som han i fria hyresmarknaden _— om sådan funnes — skulle fått giva för en likvärdig bostad å orten. Om hyran sättes lägre skulle detta medföra, att läraren finge en förtäckt löneförmån, vilket måste stå i strid med avlöningsreglementets principer. Orättvisorna med en dylik hyresavvägning bliva särskilt påtagliga ifråga om folkskolans lärare, vilka äro spridda över hela landet och kunna tjänst- göra i närliggande skolor, av vilka den ena kan vara förenad med tjänstebostad, medan vid den andra med hänsyn till förefintlig hyresmarknad sådan bostad icke finnes. I ett dylikt fall skulle, om man icke fasthölle vid principen, läraren vid förstnämnda skola erhålla en bostad, vars motsvarighet hans kollega i den närliggande skolan icke kunde hyra för ett belopp, motsvarande hyresavdraget. Det torde med hänsyn härtill framstå som angeläget, att spörsmålet om storleken och beskaffenheten av folk- och småskollärarnas tjänstebostäder ses mot bak- grunden av vad en befattningshavare i dessa lärares löneställning normalt kan av sina löneförmåner avsätta för bostad, som anskaffas i den fria hyresmark— naden.
Departementschefen förordade i prop. 1.946: 356 ett genomförande av de sakkunnigas förslag i fråga om klassindelning av tjänstebostäderna samt
beträffande bränsleersättningens utbrytande ur hyresavdraget. Riksdagen beslöt i enlighet härmed. Statsmakterna togo i detta sammanhang icke ställning till de allmänna synpunkter på frågan om hyresavdragsbelop- pens utmätande, som de sakkunniga anfört.
I skrivelse den 19 maj 1947 framlade 1941 års lärarlönesakkunniga för— slag till nya hyresavdrag för folk- och småskollärares tjänstebostäder, att tillämpas fr. o. m. den 1 juli 1947 i samband med genomförandet av en ny dyrortsgradering och en allmän lönereglering. Förslaget var uppbyggt med utgångspunkt från en av allmänna bostadsräkningen för de sakkunnigas räkning uppgjord tabell, innehållande vissa vid 1945 års hyresräkning fram- komna hyresvärden. Tabellen återges härnedan (hyresvärdena hänförde sig till det faktiska hyreslägenhetsbeståndet i tätorter).
Årshyra exkl. bränsle i hyresgrupp Bostad I II III IV V Lägenhet med centralvärme och badrum 1 rum och kök ........................ 516 672 828 984 1 140 2 » » » ........................ 696 912 1 128 1 344 1 560 3 » » » ........................ 888 1 164 1 440 1 716 1 992 Lägenhet med centralvärme 1 rum och kök ........................ 372 492 612 732 852 2 » » » ........................ 492 660 828 996 1164 3 » » » ........................ 660 888 1 116 1 344 1 572 Lägenhet utan centralvärme 1 rum och kök ........................ 288 384 480 576 672 2 » » » ........................ 396 540 684 828 972 3 » » » ........................ 540 744 948 1 152 1 356
Av tabellen framginge, enligt de sakkunniga, att allmänna bostadsräk- ningen icke hade så stränga krav på sin bästa kvalitetsgrupp av bostäder, som gällde för en tjänstebostad av klass A enligt de föreslagna bestämmel- serna. Med hänsyn härtill och till att enligt vad de sakkunniga inhämtat hyran för en bostad av bästa gruppen icke kunde antagas vara lägre än den angivna, även om bostaden vore belägen på landsbygden, ansågo de sakkunniga det motiverat att de i tabellen för lägenheter med centralvärme och badrum angivna hyresbeloppen fastställdes som hyra för tjänstebo- städer av klass A. Hyran för B-bostäderna föreslogs något högre än tabell- hyran för lägenheter med centralvärme medan hyran för C-bostäderna före- slogs betydligt lägre än de i tabellen upptagna hyresbeloppen för lägenheter utan centralvärme. — Beträffande de föreslagna hyresavdragsbeloppen se tabellen på sid. 113 i det följande.
Föredragande departementschefen anförde i prop. 1947: 305 bl. a. föl- jande (sid. 6—7).
Jag delar de sakkunnigas uppfattning, att skillnaden mellan hyresavdragen för A- och B-bostäder icke bör vara så stor som skillnaden mellan hyresavdragen för B- och C-bostäder. Vad åter angår den av de sakkunniga framförda åsikten, att med hänsyn till tvånget att mottaga tjänstebostad hyran för sådan bostad bör sättas något lägre än hyran för eljest jämbördiga bostäder å vederbörande ort, synes det mig tveksamt, om detta tvång bör inverka på hyressättningen. Vid granskning av de sakkunnigas förslag har jag icke kunnat underlåta att finna de föreslagna hyrorna för C-bostäderna låga. Med hänsyn till att dessa bostäder sakna de flesta och i många fall samtliga moderna bekvämligheter, anser jag mig dock kunna godtaga desamma. De sakkunnigas förslag till hyror för A— och B- bostäderna synas mig vara lämpligt avvägda. Vad de sakkunniga anfört och före- slagit i fråga om nedsättning av fastställt hyresbelopp vid vissa brister i tjänste— bostad och om hyra för tjänstebostad, som har större golvyta än vad boställs- ordningen föreskriver, har ej heller givit mig anledning till erinran.
I utlåtande nr 249 i anledning av förenämnda proposition uttalade stats- utskottet, att de av de sakkunniga föreslagna och av departementschefen förordade hyresbeloppen för de till gruppen C hänförliga tjänstebostäderna syntes böra betecknas såsom anmärkningsvärt låga i förhållande till hyror- na i den fria hyresmarknaden. Utskottet fortsatte.
Departementschefen har också beträffande nämnda bostäder framhållit, att han funnit de föreslagna hyrorna låga, men med hänsyn till att dessa bostäder saknade de flesta och i många fall samtliga moderna bekvämligheter ansett sig likväl böra godtaga vad de sakkunniga förordat. Då utskottet för sin del icke har tillgång till det material, som skulle erfordras för vidtagande av ändringar i Kungl. Maj:ts föreliggande förslag, har utskottet icke velat motsätta sig bifall till detsamma. Utskottet anser emellertid att frågan om den lämpliga avvägningen av hyresavdragen för C-bostäderna bör göras till föremål för förnyad ompröv- ning från Kungl. Maj:ts sida och utskottet förväntar, att Kungl. Maj:t för riks— dagen framlägger det förslag i ämnet, vartill en dylik översyn kan giva anled- ning.
I fråga om nedsättning av fastställt hyresbelopp vid vissa brister i tjänstebo- staden anser utskottet detta allenast böra ske, där det uppenbarligen så befinnes skäligt. En restriktiv tillämpning av bestämmelserna i detta avseende torde alltså enligt utskottets mening vara påkallad.
Vad beträffar frågan om bostädernas. klassificering finner utskottet det önsk- värt, att sedan det material, varpå klassificeringen grundats, kommer att bliva samlat och tillgängligt en närmare undersökning — förslagsvis en stickprovs- undersökning _ vidtages i syfte att utröna huruvida på vissa håll bostäderna blivit placerade i lägre klass än skäligen bort äga rum samt huruvida uppenbara olikheter föreligga inom olika delar av landet beträffande tillämpningen av de principer, som legat till grund för klassificeringen. Skulle det härvid visa sig att väsentligt fog för erinringar föreligger, torde det böra tagas under övervägande om icke en förnyad klassificering av ifrågavarande bostäder på vissa håll kan befinnas påkallad.
Riksdagen godkände de av departementschefen förordade nya hyres- avdragen för folk- och småskollärarnas tjänstebostäder.
I anledning av statsutskottets ovan återgivna uttalande i fråga om klassi- ficeringen (vilket uttalande riksdagen gjorde till sitt, jfr skr. nr 482) till- sattes på hösten 1947 en utredning med uppdrag att granska utfallet av den allmänna klassificeringen av tjänstebostäderna för folkskolans lärare. I skrivelse den 29 april 1948 redovisade utredningen resultatet av sitt arbete (se härom prop. 1949: 1, bil. 10, sid. 264). Klassificeringsutredningen fram- höll, att det arbete som hade förelagts de olika synenämnderna hade varit förenat med stora svårigheter. Härtill hade särskilt bidragit den oerhört stora kvalitetsvariation, som förefanns bland de äldre tjänstebostäderna. Denna variation hade, uttalade utredningen, helt naturligt medfört att de över 14 000 beslut, som fattats av de 52 synenämnderna, icke kunnat erhålla den enhetlighet, som självfallet framstått som det idealiska resultatet av klassificeringen. Såsom ett sammanfattande allmänt omdöme uttalade ut- redningen att klassificeringen i det stora hela utförts med stor noggrannhet och att väsentligt fog för erinringar beträffande tillämpningen av de princi- per, som legat till grund för densamma, icke förelåge samt att, även om i vissa fall något skiftande bedömningsgrunder syntes ha tillämpats och det i undantagsfall kunnat ifrågasättas, huruvida bostad hänförts till veder- börlig klass, utredningen dock icke funnit sådana omständigheter föreligga, som kunnat giva anledning till att frågan om ny klassificering skulle be- höva tagas under övervägande.
Med hänsyn till vad klassificeringsutredningen sålunda anfört, ansåg departementschefen i prop. 1949: 1 (bil. 10, sid. 265) tillräckliga skäl icke föreligga för vidtagande av ytterligare åtgärder i klassificeringsfrågan. 1949 års riksdag gjorde icke något uttalande i ämnet.
Gällande bestämmelser
Gällande bestämmelser om tjänstebostad och om ersättning härför åter- finnas i 52 å folkskolestadgan (i dess genom 1946: 884 ändrade lydelse), 26 å avlöningsreglementet för folkskolan (1948z437), boställsordningen för folkskolans lärare (1946: 883 med i 1947: 545 vidtagna ändringar) samt kungörelsen om statsbidrag till tjänstebostäder för folkskolans lärare (1946: 887). Angående fördelningen av orterna i riket å de i nyssnämnda boställsordning angivna hyresgrupperna stadgas i kung. 1951 nr 798 (ändr. 1952: 761). Här nedan följer en redogörelse allenast för de bestämmelser som äro av intresse för kännedom om hyresvärderingsmetoden.
Boställsordningen föreskriver att tjänstebostad för ordinarie folkskol— lärare skall omfatta en sammanlagd golvyta av omkring 90 m2 och tjänste- bostad för annan lärare omkring 60 mi', lämpligt fördelad på minst tre rum och kök respektive minst två rum och kök. Med golvyta förstås här bostadens totala golvyta, således med inräknande av plats, som upptages
av kapprum, skafferi, garderober, badrum och vattenklosett. I golvytan in— räknas ej utrymme å vind, i källare och i uthus.
Äldre tjänstebostad (varmed avses bostad som vid boställsordningens ikraftträdande var färdigställd eller under uppförande) må tillsvidare om- fatta; tjänstebostad för ordinarie kvinnlig folkskollärare minst två i lämp— lig direkt förbindelse med varandra stående rum och kök med en samman- lagd golvyta av omkring 65 m2 samt tjänstebostad för icke ordinarie folk— skollärare eller för småskollärare, biträdande lärare och lärare vid mindre folkskola ett rum och kök i direkt förbindelse på samma botten med en sammanlagd golvyta av omkring 45 111”.
För tjänstebostad skall lärare månadsvis i efterskott erlägga ersättning genom avdrag å avlöningen eller genom kontant inbetalning, i den mån ut- gående avlöningsbelopp ej förslår till avdraget (hyresavdrag).
För bestämmande av hyresavdraget skall varje tjänstebostad hänföras till viss klass.
Ny tjänstebostad skall hänföras till någon av klasserna A och B. Tjänstebostad av klass A är sådan tjänstebostad, som är försedd med vatten och avlopp, elektriskt ljus, centraluppvärmning, badrum och vatten— klosett. Till klass A må ock hänföras tjänstebostad, som saknar elektriskt ljus men i övrigt är försedd med de nämnda bekvämligheterna, därest tjänstebostaden på grund av sin allmänt utmärkta beskaffenhet och med hänsyn till särskilda anordningar i bostaden anses böra hänföras till klass A.
Tjänstebostad, som icke anses kunna hänföras till klass A, hänföres till klass B.
Äldre tjänstebostad skall hänföras till någon av klasserna A, B eller C. Till klass A skall hänföras tj änstebostad, som är av god beskaffenhet och försedd med samtliga ovan angivna bekvämligheter. Till denna klass må ock hänföras tjänstebostad, som är försedd med bekvämligheterna vatten och avlopp samt centraluppvärmning samt minst en av bekvämligheterna elektriskt ljus, badrum och vattenklosett, därest tjänstebostaden på grund av sin allmänt utmärkta beskaffenhet och med hänsyn till särskilda an- ordningar i bostaden anses böra hänföras till klass A.
Till klass B skall hänföras tjänstebostad, som antingen är av någorlunda god beskaffenhet och försedd med samtliga ovan angivna bekvämligheter eller ock är av god beskaffenhet men saknar högst två av ifrågavarande bekvämligheter, dock ej vatten och avlopp.
Till klass C skall hänföras sådan tjänstebostad av god eller någorlunda god beskaffenhet, som icke enligt vad i det föregående sägs skall hänföras till klass A eller klass B.
På klassindelningen må ej inverka storleken av tjänstebostads golvyta eller bostadens tillfälliga beskaffenhet i underhållshänseende.
värme) .
För tjänstebostad Hyresgrupp .. .. . 1 2 3 4 5 omfattande omkring hantord till | | | | klass kronor Årshyra 45 kvadratmeter ............ A 516 672 828 984 1 140 B 384 504 624 744 864 C 240 312 384 456 528 60 eller 65 kvadratmeter. . . . A 696 912 1 128 1 344 1 560 B 528 696 864 1 032 1 200 C 336 432 528 624 720 90 kvadratmeter ............ A 888 1 164 1 440 1 716 1 992 B 684 900 1 116 1 332 1 548 C 432 564 696 828 960
Därest tjänstebostads golvyta är väsentligt mindre än vad som angives för vederbörande lärare (jfr ovan) skall Skolstyrelsen nedsätta det för bo- staden enligt tabellen fastställda hyresavdraget med skäligt belopp.
Skälig nedsättning av hyresavdraget skall ock verkställas, om upplåten tjänstebostad på grund av sin beskaffenhet är särskilt svår att uppvärma.
Omfattar tjänstebostad, som anvisats viss lärare, större golvyta än vad som angives för ifrågavarande lärare (jfr ovan), skall denne icke på grund härav vidkännas högre hyresavdrag än som skolat utgå, därest bostaden omfattat angiven golvyta.
Genom beslut av 1955 års riksdag i anledning av prop. 98 ha i ovanstående tabell angivna hyresbelopp höjts enligt följande grunder. För A-bostäder, vilka första gången tagits i bruk som tjänstebostäder efter den 31 december 1950, ha årshyrorna höjts med ungefär 40 %. Årshyrorna för övriga A-bo- städer ha höjts med ungefär 30 %, för B-bostäder med ungefär 25 % och för C-bostäder med ungefär 15 %. Hyreshöjningarna skola uttagas succes- sivt, så att från och med den 1 juli 1955 uttages hela höjningen, i de fall, där denna utgör högst 25 %, men blott 25 % höjning i de fall, där hela höjningen utgör mer än 25 %, d. v. 5. för A-bostäderna. Återstående hyres- höjning uttages från och med den 1 juli 1956.
Kap. ll. Hyressättningen för prästerliga tjänstebostäder
Historik
1946 års prästlönekommitté ägnade i sitt betänkande med förslag till nya grunder för avlöningen av präster m. m., del I (SOU 1948: 44) stort ut- rymme åt frågan om den ersättning prästerna skulle ha att vidkännas för tillhandahållen tjänstebostad. Prästlönekommittén hade föranstaltat om en särskild expertutredning rörande innebörden och konsekvenserna av en
:;
tjänstebostadsreglering i enlighet med, a ena sidan, ett avlöningssystem med nettolön, d. v. 5. utan inräknande i avlöningen av tjänstebostadsför- mänens värde samt, å andra sidan, ett bruttolönesystem (bilaga 23 till be— tänkandet, författad av dåvarande t. f. byråchefen i socialstyrelsen G. Häver- mark). Kommittén stannade för att förorda ett bruttolönesystem för för- samlingsprästerskapet med ersättningsskyldighet för upplåten tjänstebo- stad. Vad beträffar bostadsersättningens konstruktion och storlek anförde kommittén bl. a. följande (sid. 97 ff.).
Enligt den av Hävermark framlagda analysen av bostadsersättningens in- verkan på avlöningens reallönevärde bör bostadsavdraget så bestämmas, att det i princip ger full täckning för det värde bostaden kan antagas äga för be- fattningshavarna, icke individuellt utan genomsnittligt för vederbörande befatt- ningshavargrupp i dess helhet. Detta genomsnittliga hyresvärde behöver ej vara lika med bostadens hyresmarknadsvärde utan bör avvägas med hänsyn exempel- vis till förekommande bostadstvång samt till förevarande tjänstebostäders spe- ciella karaktär av prästgård. Detta avdragets överensstämmelse med det genom- snittliga hyresvärdet är givetvis främst påkallad vid avdragets första bestäm- mande men önskvärd även i fortsättningen. Bostadsavdraget bör fördenskull göras såtillvida rörligt, att detsamma framdeles i mån av behov kan justeras i anslutning till hyresvärdets växlingar. Endast därigenom kan likställighet upp- rätthållas mellan tjänstebostadsinnehavarna och de i övrigt jämställda befattnings- havare, som icke hava tjänstebostad.
Såsom en allmän karakteristik av resultatet av en metod för tjänstebostadens inordnande i ett avlöningssystem har Hävermark inledningsvis i promemorian framhållit, att detta resultat kan anses mera rättvist, ju mindre reallöncn —— in- klusive tjänstebostadens värde _ därigenom kommer att växla mellan enskilda i övrigt likställda befattningshavare. Men ju större rättvisa i resultatet en metod leder till, desto mera komplicerad måste den bliva. Eftersträvas därför främst enkelhet i systemet, måste förfarandet schematiseras och kravet på rättvisa i motsvarande mån eftersättas. Denna karakteristik gäller i lika grad de olika meto- derna för bostadsersättningens bestämmande inom ett bruttolönesystem och ger i sina kortfattade teser en klar bild av målsättningen för valet av förfaringssätt härvid. Därest bostadsavdraget, för vinnande av enkelhet i förfarandet, anses böra bestämmas genom en mer eller mindre summarisk hyressättning, synes
emellertid denna — såsom av Hävermark framhålles — böra göras enbart be— roende av sådana omständigheter, som kunna omedelbart och definitivt bestäm— mas och ej kräva särskild bedömning (t. ex. lönegrad och bostadsort). Ett dylikt förfarande torde nämligen, särskilt då ett bruttolönesystem med ersättning för tjänstebostad skall avlösa ett nettolönesystem med hyresfri tjänstebostad, lättare accepteras av flertalet befattningshavare. En hyressättning på grundval av en schematisk klassificering av tjänstebostäderna efter dessas standard (storlek och inredningens beskaffenhet), varvid de särskilda faktorerna bleve beroende av ett i viss mån subjektivt bedömande, komme däremot att just på grund av det schematiska förfarandet starkt framhäva själva klassificeringens ofullkomlighet och fördenskull få en mindre stabil karaktär. Invändningar mot systemet och dess resultat i enskilda fall skulle därvid lätt leda till krav på en noggrannare och därmed också mera invecklad bestämning av tjänstebostädernas standard.
Från här angivna utgångspunkter bör följaktligen den metod för bostadsav- dragets bestämmande vara att föredraga, som med stor enkelhet i förfarandet men därjämte med viss fullständighet i själva avvägningen tillgodoser skäliga anspråk på rättvisa. Efter noggrant övervägande av de olika i promemorian be— skrivna metodernas större eller mindre anpassning till här angivna krav har prästlönekommittén funnit sig böra förorda en reglering med tillämpning av häl—efteråt angivna metod.
De för tjänstebostaden utgående avdragen för församlingsprästerna bestämmas så, att olika avdragsbelopp bliva gällande, å ena sidan för tjänstebostad vid kyrko- herdetjänst och för tjänstebostad vid komministertjänst samt, å andra sidan, inom vardera av dessa tjänstegrader för bostäderna i varje särskild hyresgrupp enligt den hyresgruppindelning, som gäller enligt boställsordningen för folkskolans lärare. Bostadsavdragen för prästernas tjänstebostäder skulle alltså komma att innefattas i två skilda serier av avdragsbelopp — den ena för kyrkoherde samt den andra för komminister —— vardera serien om fem avdragsbelopp, stigande per hyresgrupp.
Till grund för bostadsavdragsbeloppens bestämmande tog kommittén i Hävermarks utredning angivna hyrestal för skilda lägenhetskategorier (storleks- och kvalitetsklasser) inom olika hyresgrupper hyresåret 1945/46 (bilaga 23, sid. 244). För den fortsatta bearbetningen av dessa hyrestal an- tog kommittén, med stöd av vissa vid en av kommittén företagen bostads- undersökning erhållna uppgifter, en genomsnittlig storlek av sea: rlun och kök för kyrkoherdebostad respektive fem rum och kök för komminis- terbostad. Sedan ur Hävermarks siffermaterial hämtats hyrestalen inom olika kvalitetsklasser för lägenheter om sex rum och kök respektive fem rum och kök sammanvägde kommittén dessa hyrestal till ett belopp per tjänstegrad och hyresgrupp med stöd av vid kommitténs nyssnämnda bo- stadsundersökning erhållna uppgifter om tjänstebostädernas utrustning med centralvärme, badrum samt vatten och avlopp. De sålunda sammanvägda hyrestalen kunde enligt kommitténs mening antagas åtminstone delvis ligga under den allmänna marknadens hyresvärden å orterna inom de olika hyresgrupperna och skulle följaktligen kunna sägas redan i detta skick i viss mån ansluta sig till ett för respektive tjänstebostadsgrupper avpassat genomsnittligt hyresvärde. Med hänsyn till de prästerliga tjänstebostäder-
nas _ främst prästgårdarnas —— speciella, mera »öppna» karaktär ansåg kommittén det emellertid befogat att ytterligare jämka hyrestalen något nedåt _ med cirka 12 procent _— för att desamma skulle kunna godtagas såsom skäliga bostadsavdragsbelopp. Kommittén anförde härom.
För det stora flertalet av prästerna, främst på landsbygden och härvid sär— skilt för kyrkoherdarna och för komministrar i egna församlingar, lärer en dylik nedsättning av bostadsavdraget kunna sägas delvis uppvägas av de besvär och kostnader av representationskaraktär, som för dessa präster alltjämt ofta upp- komma i följd av sedvanan att församlingsborna skola mottagas och bliva före- mål för gästfrihet i prästgården. En del präster t. ex. i större städer eller där flera tjänstgöra i samma pastorat och äro bosatta helt nära varandra, torde visserligen icke i samma utsträckning som övriga belastas av dylika förpliktelser. Ehuru för sådan präst nedsättningen av bostadsavdraget i regel skulle innebära en viss höjning av reallönen, synes det i enhetlighetens och enkelhetens intresse icke lämpligt eller möjligt att härutinnan göra någon åtskillnad. Hänsyn bör även fästas vid det förhållandet, att genom sammanvägningen av hyrestalen för skilda kvalitetskategorier och genom antagandet av en enda storleksklass för vardera av de två tjänstegraderna i enstaka fall något för höga bostadsavdrag kunna komma att gälla för mindre eller sämre utrustade tjänstebostäder.
De av kommittén föreslagna hyresavdragsbeloppen, vilka icke inkludera ersättning för tjänstebostadens uppvärmning men väl gottgörelse för till tjänstebostad i förekommande fall hörande park- och trädgårdsområde, återfinnas på sid. 119 i det följande.
Ur remissyttrandena över prästlönekommitténs betänkande må följande återges.
Statskontoret tillstyrkte förslaget men en minoritet ansåg anledning sak- nas att beträffande bostäderna göra avsteg från de principer om klassifice— ring vilka godtagits i fråga om folkskolans lärare. Även om relativt stor procent av bostäderna kunde beräknas tillhöra högsta kvalitetsklassen kunde det icke anses tillfredsställande att befattningshavare, vilka måste bebo tjänstebostad i lägre kvalitetsklass än den högsta, ändock skulle vidkännas hyresavdrag såsom om bostaden varit av högsta kvalitet. Statens lönenämnd framhöll, att avdraget skulle bli förhållandevis stort för befattningshavare i bristfälliga bostäder. Lönenämnden ansåg sig ändock icke böra yrka på ett system med hyressättning efter tjänstebostädernas individuella standard, eftersom de föreslagna bostadsavdragen genomgående vore låga. Denna låga värdering av tjänstebostäderna syntes lönenämnden å andra sidan icke böra föranleda någon invändning med hänsyn till de av kommittén anförda synpunkterna angående prästernas representation. Socialstyrelsen yttrade om den föreslagna hyresvärderingsmetoden bl. a. följande.
Genom att bostadsavdraget endast göres beroende av sådana omständigheter (lönegrad och bostadsort), som kunna omedelbart och definitivt bestämmas och ej kräva särskild bedömning, blir systemet enkelt att tillämpa. Möjligheterna att tillgodose skäliga anspråk på rättvisa synas samtidigt vara rätt väl tillvaratggna. Hyressättningen skulle visserligen bli ganska schematisk genom att differen-
tiering icke sker efter bostädernas växlande storlek och kvalitet. Av kommitténs bostadsundersökning framgår dock att prästgårdarnas utrustningsstandard nu- mera är i det närmaste enhetlig. Deras storlek växlar däremot i hög grad, men för befattningshavaren synes dock värdet av bostaden icke vara, vid lika stan- dard, direkt avhängigt av bostadens storlek, såsom fallet är på den öppna hyres— marknaden. Det är även värt att beakta, att denna schematisering av hyressätt— ningen med tiden torde få icke större utan snarare mindre betydelse, om präst- gårdsbeståndet allt mer förenhetligas. Det kan dock ifrågasättas, om icke en viss reduktion av bostadsavdraget borde ske efter en enkel norm i de relativt fåtaliga fall, där bostaden beträffande utrustning och storlek är väsentligt underlägsen den typ, för vilken bostadsavdraget är beräknat.
Styrelsen förutsätter att bostadsavdragen bli rörliga såtillvida, att de vid behov justeras i anslutning till hyresvärdets växlingar för att därigenom upp- rätthålla likställighet mellan tjänstebostadsinnehavare och andra jämställda be- fattningshavare utan tjänstebostad.
En sådan justering blir i varje fall aktuell vid varje dyrortsgruppering och hyresgruppering. Dessa grupperingar förutsätta ny hyresräkning, vilken även ger underlag för en omräkning av bostadsschemat. En justering kan bli motiverad såväl av en förändrad spännvidd mellan hyresgrupperna som av en förskjut- ning beträffande den allmänna hyresnivån. Därest en mera betydande föränd- ring av hyresnivån på den öppna markaden inträffar under en dyrortsgruppe- rings giltighetstid och denna medför en viss ökning eller minskning av lönetill- läggen, skulle även anledning föreligga att överväga en generell ändring av bo- stadsavdragen.
Departementschefen hade i prop. 1949:204 intet annat att erinra mot prästlönekommitténs i det föregående refererade förslag än att i enlighet med vad socialstyrelsen i sitt yttrande föreslagit möjlighet borde föreligga att i speciella fall nedsätta bostadsavdragens belopp, om tjänstebostadens ytinnehåll och standard väsentligt avveke från det normala. Departements- chefen underströk, att bostadsavdragen över lag borde göras rörliga för att vid behov kunna höjas eller sänkas i samma mån som den allmänna hyres- nivån förändrades. En allmän omprövning av bostadsavdragen syntes med hänsyn till den tillämpade metoden för hyrestalens sammanvägning även böra komma till stånd vid en mera väsentlig förskjutning i tjänstebostads- beståndets genomsnittliga standard.
Sammansatta stats- och första lagutskottet framhöll i utlåtandet nr 2 till 1949 års riksdags höstsession bl. a. följande.
Bestämmelserna om bostadsavdrag för prästerna torde böra utformas så, att de i fråga om verkningarna bliva likartade med vad som gäller andra befatt— ningshavare. Beträffande de prästerliga tjänstebostäderna föreligga emellertid särpräglade förhållanden, som påkalla en i viss mån avvikande utformning av regleringen. Härvid är främst att märka, att prästgårdarna, som till det övervå- gande flertalet äro byggda före sekelskiftet, tilltagits relativt stora. Detta förhål- lande kan numera för innehavaren innebära en avsevärd börda. Möjligheter för pastoratet eller tjänstinnehavaren att disponera de övertaliga rummen för annat ändamål föreligga i många fall icke. Å andra sidan kunna icke heller bostäderna med hänsyn till de prästerna enligt sedvänja åvilande skyldigheter av represen- tationskaraktär tilltagas för små.
Det är uppenbart, att en befattningshavares skyldighet att, oavsett egna önske— mål i fråga om sin bostads storlek och standard, förhyra en tjänstebostad är av beskaffenhet att höra föranleda någon sänkning av den hyra, som eljest bort utgå för bostaden i fråga. Enligt bestämmelserna i statens allmänna avlöningsregle- mente skall för där avsedda fall också bostads beskaffenhet av tjänstebostad be- aktas vid ersättningens bestämmande. Det måste med hänsyn härtill anses skäligt att bostadsavdragen för präster, i enlighet med vad som föreslagits, i första hand begränsas till vad som motsvarar en såsom normal ansedd bostad om sex rum och kök för kyrkoherde och om fem rum och kök för komminister. Det ytterli- gare korrektiv, som ansetts erforderligt, har avsetts kunna vinnas genom den före— slagna generella reduktionen med 12 procent.
Nämnda reduktionsregel motiveras i övrigt, såsom prästlönekommittén fram- hållit, främst av prästgårdarnas »öppna» karaktär och därmed följande repre— sentationsskyldighet. Det bör framhållas, att denna skyldighet, såvitt den har intresse i detta sammanhang, icke avser representation i vanlig mening. Utskottet syftar här på att prästerna i sina bostäder mottaga talrika besök i tjänsteange— lägenheter.
Mot den av kommittén föreslagna och av föredraganden tillstyrkta samman- vägningsmetoden har inom utskottet framhållits, att den i vissa fall ledde till för höga och i andra fall till för låga bostadsavdrag. Det har ifrågasatts att an- tingen verkställa klassificering av varje bostad i enlighet med vad som gäller för folkskolans lärare eller att i princip bestämma avdraget såsom för bostad i högsta klass och medgiva reduktion efter särskild prövning.
Enligt utskottets mening tala beaktansvärda skäl för dessa förslag. Emellertid skulle man genom bifall till desamma gå miste om en värdefull förenkling på en viktig punkt i det prästerliga lönesystemet. Stora svårigheter torde också vara förbundna med att på tillfredsställande sätt klassificera eller annorledes indivi— duellt pröva ett så särpräglat bostadsbestånd som prästgårdarna. Erfarenheterna från klassificeringen av folkskollärarbostäderna synas också visa, att denna, ehuru resultatet enligt verkställd utredning icke giver rum för större anmärkningar, vållat svårigheter och viss irritation. En säkerhetsventil mot att bostadsavdragen i enskilda fall bliva för höga ligger också, såsom kommittén framhållit, i den föreslagna 12-procentsreduktionen.
Utskottet vill därför icke motsätta sig, att beträffande prästernas tjänstebo- städer bostadsavdraget beräknas efter sammanvägningsmetod.
På de ovan anförda skälen tillstyrker utskottet även de i propositionen före- slagna bostadsavdragen för ordinarie församlingspräster.
Föredraganden _har i propositionen förordat avvikelse från kommittéförslaget såtillvida, att möjlighet skulle öppnas till nedsättning av bostadsavdragens belopp i speciella fall, om tjänstebostadens ytinnehåll och standard väsentligt avveke från det normala.
En dylik regel skulle kunna undanröja en del med sammanvägningsmetoden följande ojämnheter. Enligt utskottets mening kan det emellertid icke vara rik- tigt att, samtidigt med en sammanvägning av hyrestalen för alla prästgårdar, alltså även de sämsta, öppna möjlighet att korrigera resultatet för de sistnämnda. Av naturliga skäl måste också den föreslagna regeln bliva vag och svår att till- lämpa på ett likformigt sätt. Risk måste finnas, att ett betydande antal tjänste- bostadsinnehavare ansöka om nedsättning av bostadsavdraget samt att klassifi- cering sålunda indirekt skulle bliva nödvändig för en avsevärd del av bostadsbe- ståndet. Härtill kommer, att den 12-procentiga reduktionen, såsom ovan antytts, i regel torde utesluta fall av uppenbart för höga bostadsavdrag. Det föreslagna
systemet för avdragens bestämmande lärer för övrigt verka såsom en sporre till förbättring av de fåtaliga bostäder, som nu äro av mindre god beskaffenhet.
Utskottet får sålunda avstyrka den av föredraganden förordade särskilda ned- sättningsregeln.
I detta sammanhang får utskottet understryka föredragandens i propositionen gjorda uttalande att en allmän omprövning av bostadsavdragen synes böra kom- ma till stånd vid en mera väsentlig förskjutning i tjänstebostadsbeståndets genom- snittliga standard.
Riksdagen beslöt i enlighet med vad utskottet sålunda uttalat (skr. nr 399).
Gällande bestämmelser
Gällande bestämmelser om tjänstebostad och om ersättning härför inne— fattas i ecklesiastika boställsordningen (1932: 400 med däri vidtagna änd— ringar), 335 prästlönereglementet (1951:577) samt 19 & tilläggsbestäm- melserna till nämnda reglemente (1951: 777). Härnedan återges innehållet i 33 & prästlönereglementet i den del paragrafen avser bostadsavdrag.
För av pastorat eller statsverket tillhandahållen tjänstebostad skall präst ” --— —— månadsvis i efterskott erlägga ersättning genom avdrag å avlöning— en eller genom kontant inbetalning, i den mån utgående avlöningsbelopp ej förslår till avdraget (bostadsavdrag).
Bostadsavdraget utgör i olika hyresgrupper följande belopp för år räknat:
Hyresgrupp 1 2 3 4 5
Domprost samt kyrkoherde och likställd garnisons- och amiralitetspräst .................................. 1 332 1 752 2 172 2 592 3 012 Komminister och likställd garnisons- och amiralitetspräst 1 080 1 428 1 776 2 124 2 472
Genom beslut av 1955 års riksdag i anledning av prop. 171 ha i ovan- stående tabell angivna hyresbelopp, såvitt avser hyresgrupperna 1—4, höjts med ungefär 25 % samt härigenom framkommande bostadsavdrag för hyresgrupp 4 gjorts tillämpliga jämväl för bostäder i hyresgrupp 5. De nya hyrorna skola uttagas från och med den 1 juli 1955.
Kap. 12. Hyressättningen för tjänstebostäder vid statsunder- stödda folkhögskolor och lantbruksundervisningsanstalter
Historik
Före 1951 års lönereglering ägde rektorer och ämneslärare med full tjänst- göring åtnjuta fri bostad jämte erforderligt bränsle eller ersättning därför enligt ortens pris.
1941 års lärarlönesakkunniga framhöllo i sitt betänkande med förslag till lönereglering m. m. för lärarpersonalen vid statsunderstödda folkhög- skolor och lantbruksundervisningsanstalter (SOU 1949: 50, sid. 100 ff.), att några särskilda skäl ej funnes för beviljande av fri tjänstebostad åt ifråga- varande rektorer och lärare efter genomförandet av en lönereglering i an— slutning till det statliga lönesystemet. På grund härav föreslogo de sak- kunniga, att befattningshavarna efter löneregleringens ikraftträdande i vanlig ordning skulle erlägga hyra för tillhandahållna tjänstebostäder. Då emellertid många skolor vore belägna på orter, där hyresmarknad för bo— städer av ifrågavarande typer icke funnes, måste hyresbeloppen för upp- låtna bostäder i allmänhet fastställas utan ledning av något marknads- värde. De sakkunniga ansågo, att generellt bestämda hyresbelopp lämpligen ej kunde ifrågakomma med hänsyn till att ifrågavarande bostäder beträf- fande såväl storlek som beskaffenhet vore mycket olika. En individuell upp- skattning av de olika bostädernas värde skulle vara förenad med betydande svårigheter och onödiga kostnader. De sakkunniga förordade därför, att det överlåtes till skolornas styrelser att med vederbörande befattningshavare träffa överenskommelse om hyresbeloppen. Om parterna ej kunde enas, skulle frågan om hyrans storlek lämpligen underställas skolöverstyrelsen respektive lanthruksstyrelsen för prövning och avgörande. —— Enligt de sak— kunnigas mening borde vid fastställande av hyresbeloppen hänsyn tagas till de krav i fråga om representation som ställdes särskilt på skolornas rektorer.
I över förenämnda betänkande avgivet utlåtande framhöll statskontoret att det borde övervägas, om icke i anslutning till 1949 års riksdags beslut om pensionsreglering för vissa befattningshavare vid folkhögskolor och lägre lantbruksundervisningsanstalter hyresersättningen för tjänstebostad enhetligt borde fastställas till de belopp, vilka av statsmakterna lagts till grund vid bestämmandet av pensionsklasser för lärarna i fråga (bankoutsk. utl. nr 481 sid. 35—36). Ämbetsverket förutsatte, att hyran i vart fall icke
fastställdes till sådant belopp, att läraren erhölle en förtäckt löneförmån. Svenska landstingsförbundet framhöll nödvändigheten av att värdet av bostadsförmån uppskattades efter gängse normer. I annat fall skulle de befattningshavare, vilka erhölle tjänstebostad, bli oskäligt gynnade i för- hållande till andra, och den rättvisa i lönehänseende, som man hade velat ernå genom lönegradsplaceringen, bli illusorisk. Tjänstebostäderna borde därför åsättas ett värde, som så nära som möjligt motsvarade marknads- värdet, varvid självfallet skälig hänsyn finge tagas bl. a. till om bostadens belägenhet kunde medföra vissa olägenheter för befattningshavaren. Hus- hållningssällskapens förbund yttrade över förslaget rörande befattnings- havarna vid lantbruksundervisningsanstalterna, att hyresbelopp för tjänste— bostad för ernående av önskvärd enhetlighet syntes böra prövas och avgöras av ett centralt organ, lämpligen lanthruksstyrelsen, och sålunda icke be- stämmas genom överenskommelse mellan vederbörande skolstyrelse och befattningshavaren. Vid den av förbundet förordade centrala prövningen syntes bestämmelserna i den för folkskolans lärare gällande boställsord— ningen åtminstone i viss omfattning kunna tjäna som ledning.
I prop. 1951: 113 anförde departementschefen följande (sid. 40).
I yttrandena ha sålunda uttalats farhågor för att berörda befattningshavare skulle vid en lösning av tjänstebostadsfrågan enligt de av de sakkunniga före- slagna linjerna komma i förmånligare läge än andra tjänstemannagrupper samt att stora ojämnheter skulle kunna uppstå i de enskilda fallen. Med anledning härav vill jag framhålla, att jag förutsätter, att de normer rörande bestämmande av ersättning för tjänstebostad, som gälla för övriga statliga och statsunderstödda grupper, i tillämpliga delar skola komma till användning även för lärarpersona— len vid folkhögskolorna och lantbruksundervisningsanstalterna.
Vad sålunda anförts lämnades utan erinran från riksdagens sida (stats- utsk. utl. nr 130).
Gällande bestämmelser
Reglerna om bestämmandet av hyresersättning för tjänstebostäder för lärarpersonalen vid folkhögskolor och lantbruksundervisningsanstalter, vilka innehållas i 21 & avlöningsreglementet för sagda skolor (1951: 615), äro av samma lydelse som hyresvärderingsreglerna enligt Saar.
Ersättningens storlek bestämmes genom överenskommelse mellan skol- överstyrelsen resp. lanthruksstyrelsen och tjänstemännen.
Inom ramen för gällande bestämmelser tillämpad hyressättning '
För tillämpning arbetsåren 1951/52 och 1952/53 (1/10 1951—30/9 1953) utfärdade skolöverstyrelsen och lanthruksstyrelsen i början av 1953 cirkulär angående beräkning av hyresersättningar för ifrågavarande lärarpersonal. Beräkningsgrunderna byggde i princip på landstingssystemet (se härom nästföljande kapitel). Hyresgrupperingen anslöt sig dock ej till landstings-
reglerna. Hyresbeloppen voro ej heller överensstämmande. Innebörden här- av var att hyresersättningarna för familjebostäder understego motsvarande ersättningar vid landstingen, medan hyrorna för enkelrum och dubbletter i stället något överstego landstingshyrorna. Sagda beräkningsgrunder kommo att gälla även under tiden 1 oktober—31 december 1953.
För tillämpning fr. o. m. den 1 januari 1954 ha vederbörande myndig- heter efter överläggningar med landstingsförbundet och representanter för vederbörande lärarorganisationer fastställt nya grunder för hyresberäk- ningen. De nya bestämmelserna ha medfört närmare anslutning till lands- tingsreglernas hyresgruppering och hyresbelopp. Hyresbeloppen skola höjas med samma procenttal som under år 1953 tillämpats vid landstingsanstal— terna. Fr. o. m. den 1 oktober 1954 har fastställts, att samma procenttill— lägg skola gälla som vid landstingen tillämpas sedan 1 februari 1954, d. v. s. 23 % för familjebostad resp. 18 % för enkelrum och dubblett.
Gällande bestämmelser skilja sig bl. a. i det hänseendet från landstings— reglerna, att hyresgrupperingstabellen för familjebostäder upptar delvis andra lägenhetstyper — med andra golvytor — än motsvarande lands- tingstabell. Detta sammanhänger med att man anslutit normalytorna till vad som härutinnan föreskrives i gällande normer för statsbidrag till upp— förandet av rektors- och lärarbostäder. Bestämmelserna innehålla också regler om maximering av hyran (med hänsyn till golvytan) för olika kate- gorier av lärarpersonal. I detta hänseende torde få hänvisas till redogörel— sen i kap. 19.
Kap. 13. Hyressättningen vid landsting och inom kommunal förvaltning i övrigt
Landstingssystemet
För att tillfullo förstå innebörden och konstruktionen av nu och sedan den 1 januari 1947 gällande system för hyresersättningar m. 111. för lands- tingens tjänste- och personalbostäder måste man gå tillbaka till tiden före 1947. Fram till detta år tillämpades för landstingens anställda skilda slags nettolönesystem, innebärande bl. a. att fri bostad ingick såsom en integre- rande del i flertalet landstingsanställdas löneförmåner. Intill senare hälften av 1930-talet, då förhandlingsrätt gentemot landstingen skapades för de anställdas organisationer, reglerades de anställdas löneförmåner av varje landsting för sig, även om kontakterna landstingen sinsemellan så små— ningom resulterade i vissa gemensamma normer. En av dessa normer kom att bestå i uppgörandet av mallar i fråga om bostadsstorlek o. (1. för skilda personalkategorier; kvinnliga anställda erhöllo normalt fri bostad i möb- lerade rum och manliga anställda tillerkändes fri bostad i familjebostad. Undantagen från dessa mallar voro emellertid talrika. En ytterligare norm, som så småningom utmejslades, avsåg de s. k. bostadsersättningarna. Så— dana ersättningar, vilka tillerkändes utanför landstingsanstalterna boende personal ävensom på anstalterna bosatta anställda i de fall och under de perioder dessa på grund av semester eller tjänstledighet ej kunde utnyttja den fria bostaden, innebar ett utbyte av förmånen fri bostad mot kontant ersättning. Vid fastställandet av de kontanta ersättningar, till vilka för- månen av fri bostad sålunda i olika situationer skulle evalveras, utgick man från varierande normer.
I och med att de landstingsanställdas organisationer under 1930-talets senare hälft erhöllo förhandlingsrätt samt i och med att huvudparten av de anställda vid ungefär samma tidsperiod kommo att få 48 timmars arbets— vecka, kom bostadsfrågan vid landstingen i ett förändrat läge. Behovet av ytterligare normeringar inom landstingens krets växte. Dessa normeringar gällde f. ö. inte enbart bostäderna utan även hela lönesystemet. Arbets- tidsregleringen inverkade på bostadsfrågan genom att personalens bunden-
het vid anstalterna i någon mån minskades. År 1938 framlade svenska lands- tingsförbundets styrelse efter framställning från ett flertal landsting ett »normalförslag» till enhetliga bestämmelser i de olika landstingens tjänste- reglementen och kollektivavtal. Normalförslaget synes ha följts i varierande utsträckning och stundom med relativt betydande modifieringar av de skilda landstingen. De redan förut tillämpade mallarna beträffande bo- stadsstorlek o. d. preciserades dock. Likaså fick man på grundval av normal- förslaget mera enhetliga normer vid bestämmandet av bostadsersättningar- nas storlek. I det 5. k. sjulandstingsavtalet från år 1944 —— avtalet gällde samtlig kollektivavtalsanställd personal vid sju landsting — hade man så— lunda skilda ersättningsbelopp för å ena sidan »familjebostad» och å andra sidan »annan bostad inklusive tvätt av sänglinne och handdukar». Inom vederbörande bostadskategori varierades dessutom ersättningsbeloppen efter dyrortsgrupp så att ett belopp gällde för ortsgrupperna A och B, ett högre belopp för ortsgrupperna C och D samt ett högsta belopp för orts- grupp E och högre. I den mån de anställdas kontantlöner voro förhöjda med rörligt tillägg, kristillägg e. d. höjdes bostadsersättningarna normalt med motsvarande procenttal. Bostadsersättningarnas belopp synes sedan slutet av 1930-talet som regel ha fastställts vid förhandlingar eller över— läggningar mellan landstingen och de anställdas organisationer.
År 1944 beslöt landstingens centrala lönenämnd — ett då nyligen instiftat organ för gemensam behandling av landstingens lönefrågor _ att utreda frågan om övergång från netto- till bruttolönesystem för de landstingsan- ställda. På basis av verkställda utredningar påbörjades därefter är 1946 förhandlingar i frågan. Utgångspunkten var härvid att förmånen av fri bostad skulle evalveras i ett lönetillägg, motsvarande dittillsvarande bo- stadsersättning, samt att landstingen skulle bli faktiska hyresvärdar för tjänste- och personalbostäderna. Sådana anställda, vilka tvångsvis eller frivilligt bebodde landstingens bostäder, skulle till landstingen erlägga hyra för bostäderna. Från landstingens sida framhölls i samband med för- handlingarna, att hyrorna för de av landstingen upplåtna bostäderna borde fastställas centralt och att den differentiering av hyrorna, som rimligen borde ske, enbart skulle gå efter ortsgrupper samt bostädernas storlek och kvalitet. Bortsett från kvalitetsdifferentieringen var detta helt i linje med de normer, som tidigare utvecklats beträffande bostadsersättningarna. Att hyresbeloppen skulle fastställas centralt motiverades med att det eljest skulle uppstå bristande likformighet mellan landstingen, vilket i realiteten skulle kunna medföra en illojal konkurrens om arbetskraften. För att hand- lägga uppkommande tvister mellan landstingen och befattningshavarna rörande klassificeringen av bostäderna föreslogs från landstingshåll inrät- tande av en central instans för varje landstingsområde, vilken instans skulle med bindande verkan besluta i uppkomna tvister. Instansen skulle bestå av partsrepresentanter jämte opartisk ordförande.
Förhandlingarna ledde till att ovan beskrivna riktlinjer i stort sett blevo bestämmande för det avtal om hyresersättningar m. in., som den 1 januari 1947 trädde i kraft och som med vissa smärre ändringar fortfarande gäller. Hyresbeloppen i detta avtal synes ha fastställts dels med utgångspunkt från de dåvarande bostadsersättningarna, dels på grundval av en vid svenska landstingsförbundet företagen undersökning rörande det aktuella hyres- läget på den öppna marknaden på ett urval av orter. Såsom riktpunkt för hyressättningen stannade man för marknadshyrorna efter reduktion av 10 %, vilken reduktion synes ha bl. a. motiverats av olägenheterna för per- sonalen att vid entledigande avflytta från sina bostäder.
Ytterligare karakteristiska drag i den träffade uppgörelsen om hyreser- sättningar voro, att de överenskomna hyresbeloppen avsågo hyror inklusive värme samt att hyresbeloppen voro desamma, oavsett om det för den an— ställde förelåg bostadstvång eller om han var »frivillig» hyresgäst. I dessa frågor synes år 1946 någon diskussion över huvud taget inte ha förts. Att någon differentiering av hyresbeloppen ej skedde i sistnämnda hänseende synes ha berott på främst praktiska skäl.
För bestämmandet av hyresersättningarna inplaceras bostäderna i nitton hyresgrupper. Inom varje hyresgrupp är hyran differentierad efter dyr- ortsgrupp, varvid samma ortsgruppering som de för statstjänstemännens löner gällande användes (f. n. ortsgrupperna 2—5). I en särskild hyres- tabell angives för vederbörande hyresgrupp och ortsgrupp beloppen av hyresersättningarna (exklusive i det följande nämnda procenttillägg). Denna tabell har följande utseende.
Ortsgrupp Hyrerslgrupp 2 3 4 5 Hyra kronor per månad 1 20 23 26 28 2 24 27 30 32 3 30 33 36 38 4 37 40 43 45 5 43 46 49 52 6 48 52 56 60 7 53 57 61 65 8 58 62 66 70 9 65 70 75 80 10 70 75 80 85 11 75 80 85 90 12 81 88 94 100 13 87 94 102 110 14 108 117 126 135 15 135 145 155 165 16 161 173 184 195 17 183 197 211 225 18 215 230 245 260 264 282
I fråga om bostädernas inplacering i hyresgrupper ha bostadens storlek samt kvalitet och belägenhet betydelse. Beträffande storleken hänföres familjebostad till någon av åtta olika standardtyper (1H3 r. 0. k. samt 3—7 r. 0. k. jämte hembiträdesrum). Rum hänföres beroende på golvytan till någon av sex grupper (lägst 8—9 m2 och högst 24 in2 eller större) och dubblett hänföres likaledes efter golvytan till någon av tre grupper (lägst 30—35 1112 och högst 41 m2 eller större). Vid familjebostads inplacering i hyresgrupp följer man emellertid inte enbart bostadens rumsantal utan tar även hänsyn till bostadsytan på så sätt, att i den mån bostadsytan för en viss lägenhet understiger eller överstiger en för lågenhetstypen angiven normalyta med mer än 10 %, jämkning nedåt eller uppåt skall ske vid hyresgrupperingen.
Bostadens kvalitet eller belägenhet inverkar såsom nämnts åvenledes på inplaceringen i hyresgrupp. Varje bostad skall nämligen hänföras till någon av tre bostadsklasser. Vid indelningen i bostadsklasser följer man skilda principer för å ena sidan familjebostäder och å andra sidan rum och dubb- letter. Familjebostad hänföres till bostadsklassen A om bostaden har cen- tralvärme och eget badrum, till bostadsklassen B om den har centralvärme och till bostadsklassen C om den saknar centralvärme. Rum eller dubblett hänföres till bostadsklassen A om bostaden är belägen i särskilt personal- bostadshus, till bostadsklassen B om den är belägen i särskild personal- våning inom sjukhus- eller vårdbyggnad och till bostadsklassen C om den är belägen inom eller i direkt anslutning till vård- eller behandlingsavdel- ning. I anslutning till bestämmelserna om bostadsklasser finnas särskilda regler för en jämkning nedåt, därest viss bostads kvalitet eller belägenhet medför extraordinära brister. Jämkningen sker beträffande A— och B-klas- sade bostäder normalt genom nedflyttning till bostadsklassen B resp. C samt beträffande C-klassade bostäder genom reduktion av hyresgruppen med två enheter. För familjebostad kan i vissa fall A- och B-klassad bo- stad få hyresgruppen sänkt med en enhet.
Följande tabeller tjäna till ledning vid inplacering i hyresgrupper:
Familjebostad Bostadsklass A B C innehållande om” |
kvm. Hyra utgår efter hyresgrupp nr
1 rum och kök .................. 40 10 9 7 2 » » » .................. 58 12 11 9 3 » » » .................. 80 14 13 11 3 » » » jämte hembiträdes-
rum .............. 100 15 14 12
4 » » » » 125 16 15 14 5 » » » » 150 17 16 15 6 » » » » 190 18 17 16 7 » » » » 225 19 18 17
Golvyta A B C
Hyra utgår efter hyresgrupp nr
Rum:
8—9 kvm ................................. 4 3 2 10—13 » ................................. 5 4 3 14—16 » ................................ 6 5 4 17—19 » ................................ 7 6 5 20—23 » ............................... 8 7 6 24 kvm och större .......................... 9 8 7
Dubletl: 30—35 kvm ................................ 11 9 8 36—40 » ................................ 12 10 9 41 kvm och större .......................... 13 11 10
Hyresersättningsreglerna innehålla vidare föreskrifter om vad som skall ingå i hyran. Sålunda gäller för samtliga typer av bostäder, att kostnader för värme eller uppvärmningsändamål inkluderas i de i hyrestabellen upp— tagna beloppen. För familjebostad i bostadsklass C ingår därutöver bränsle för kokspis. Gas, lyse eller elektrisk ström för spis eller annat ändamål ingår ej i hyran för familjebostad; ersättning därför erlägges efter för- brukning enligt mätare och ortens pris. Om familjebostad upplåtes med trädgård eller annat markområde för befattningshavarens personliga bruk skall befattningshavaren själv ombesörja och bekosta skötseln därav. Be- fattningshavare med familjebostad skall likaledes själv svara för trapp- städning därest trappan ej begagnas även av anstalten. För rum och dubblett gäller som huvudregel, att de skola vara »snyggt och trivsamt möblerade och motsvara skälig standard»; eljest nedsättes hyresbeloppet. Är rum eller dubblett omöblerat reduceras den normala hyran genom minskning av hyresgruppen med två enheter. I hyran för möblerat rum och dubblett ingår förutom värme även lyse, sänglinne och handdukar samt tvätt därav men däremot icke städning. — Om två personer bebo möblerat rum eller dubblett ökas den normala hyran med 35 %.
.1 fall, då befattningshavares personalorganisation anser, att hyran för familjebostad, möblerat rum eller dubblett, som befattningshavare ålagts skyldighet att bebo, icke fastställts i överensstämmelse med ovan angivna bestämmelser, äger organisationen, såvida enighet vid förhandlingar icke kunnatyuppnås, att få hyrans skälighet prövad av en inom landstings- området utsedd bostadsnämnd. Nämnden skall enligt hyresersättnings— reglerna fastställa den hyra, som »inotsvarar hyresmarknaden på orten för en jämförbar bostad dock med beaktande av att bostadsskyldighet före- ligger». Bostadsnämnds beslut är därvid bindande för parterna.
De vid de centrala förhandlingarna hösten 1946 överenskomna hyres- ersättningarna i vederbörande hyresgrupp och ortsgrupp gällde oföränd-
rade från den 1 januari 1947 till den 30 juni 1951. Under våren 1951 på- kallade landstingens centrala lönenämnd med hänsyn till de då starkt stegrade brånslekostnaderna förhandlingar angående en höjning av hyres- ersättningarna. Vid förhandlingarna enades man om en höjning av dit- tillsvarande hyror med 15 % för familjebostad och med 10 % för rum och dubblett. Den nämnda differensen beträffande den relativa höjningen motiverades av att bruttohyran för rum och dubblett till skillnad mot famil- jebostad inkluderade jämväl möblemang, linne m. m. och att kostnaderna för dessa detaljer ej stegrats sedan 1946 i samma utsträckning som bränsle- kostnaderna. Höjningen av hyresersättningarna trädde i kraft den 1 juli 1951.
I den under våren 1951 träffade överenskommelsen mellan parterna om en hyreshöjning för landstingens bostäder intogs en passus, enligt vilken nya förhandlingar skulle upptagas, försåvitt en allmän höjning skedde beträffande hyrorna på den öppna marknaden. Då en sådan allmän hyres- höjning kom till stånd den 1 oktober 1952, påkallades från landstingens centrala lönenämnds sida förhandlingar om en ytterligare höjning av landstingsbostädernas hyror utöver den per den 1 juli 1951 genomförda. Förhandlingarna ledde till resultatet att de år 1946 överenskomna hyrorna för landstingens bostäder fr. o. m. den 1 januari 1953 erhöllo procentuella tillägg av 20 % i fråga om familjebostäder och 15 % i fråga om rum och dubbletter.
När den allmänna marknadens hyror den 1 oktober 1953 återigen höjdes, påkallade landstingens centrala lönenämnd förhandlingar om en ytterli- gare hyreshöjning för landstingens bostäder. Förhandlingarna resulterade i att landstingshyrorna fr. o. m. den 1 februari 1954 skulle höjas så, att de år 1946 överenskomna hyrorna erhöllo procentuella tillägg av 23 % i fråga om familjebostäder och 18 % i fråga om rum och dubbletter.
Hyressättningssystem vid andra kommuner än landsting
Vid städerna (med undantag av Stockholms stad) och landskommunerna tillämpas för samtlig kollektivavtalsanställd anstaltspersonal samt för viss tjänstereglementsanställd anstaltspersonal i allt väsentligt samma regler om bostadstvång, bostadstyper för skilda personalkategorier och hyreser- sättningar, som de vid landstingen f. n. gällande reglerna. För andra grupper anställda enligt tjänstereglemente tillämpa städerna (med undantag av Stockholms stad) och landskommunerna icke några enhetliga regler. I viss utsträckning förekommer alltjämt fri bostad vid sidan om lön, i andra fall strävar man efter en hyressättning efter den allmänna marknadens regler, i några fall har vederbörande kommun fastställt särskilda regler för kom- munens tjänstemän i enlighet med landstingens eller annat system. För städerna, som regelmässigt ju utgöras av tätorter och där hyresmarknad alltså förekommer, är hyressättningen lätt att tillämpa i de många fall
marknadshyror eftersträvas. I fråga om landskommunerna synas variatio- nerna beträffande hyressättningsprinciper för annan personal än anstalts- personal vara så stora att några allmänna uttalanden om följda principer äro omöjliga. — I Svenska stadsförbundets normaltjänstereglemente, var- om förhandlingar nyligen slutförts, har man strävat efter en hyressättning enligt den allmänna marknadens principer. Det heter där bl. a. följande (43 å).
Bostadshyra fastställes av lönenämnden under hänsynstagande till det pris _— oberäknat bränsletillägg enligt hyresrådets bränsleklausul eller motsvarande _ som på orten i allmänhet gäller för bostad av likvärdig beskaffenhet.
Den sålunda beräknade bostadshyran må med hänsyn till olägenheter, som följa av bostadens karaktär av tjänstebostad och dess belägenhet, av lönenämnden ned— sättas med högst 20 %.
Om i särskilt fall för innehavaren avsevärda olägenheter, som ej sammanhänga med tjänsten, äro förenade med viss tjänstebostad, må lönenämnden medgiva, att bostadshyran nedsättes utöver vad ovan sägs.
Den reducerade bostadshyran och bränsletillägg enligt hyresrådets klausul eller motsvarande, beräknat på den oreducerade bostadshyran, utgöra tillsam— mans den hyresersättning tjänstemannen skall erlägga för bostaden. Fastställd hyresersättning erlägges månads- eller kvartalsvis i förskott.
Om med tjänstebostad följa möbler, linne, städning, elström, gas eller dylikt, skall särskild ersättning erläggas med belopp, som lönenämnden fastställer.
Beträffande Stockholms stad gälla f. n. bestämmelser av år 1936 för kollektivavtalsanställda och av år 1939 för anställda enligt tjänsteregle- mentet. Före den 1 januari 1954 gällde olika hyresnivåer för innerstads- och ytterstadsområdena; numera fastställas dock hyrorna efter gemen- samma regler för hela staden. Tjänstebostadsersättningarna, vilka äro rela- tivt sett lägre för kollektivavtalsanställda än för tjänstereglementsanställda, ha fastställts till att motsvara medelhyrorna vid nämnda tidpunkter för lägenheter i Stockholm av olika storleks- och kvalitetsklasser, vilka me- delhyror erhållits vid allmänna bostadsundersökningar. Uppdelning i fa- miljebostäder å ena sidan och möblerade rum och dubbletter å den andra ävensom kvalitetsindelning (i bostadsklasser) av dessa bostäder sker i huvudsaklig överensstämmelse med landstingens nu gällande normer. Hyresersättningarna äro proportionellt lägre än landstingens därigenom att de icke rubbats sedan år 1936 resp. år 1939. Till följd av att bränsletillägg (enligt fastighetsägareföreningens klausul) utgår vid sidan om hyreser- sättningen har staden dock erhållit viss kompensation för ökade bränsle- kostnader under senare år. Tjänstebostadsersättningarna för anställda en— ligt tjänstereglemente ha förutsatts skola revideras vart femte år i sam— band med allmänna bostadsundersökningar för samtliga bostäder i staden. Så har emellertid ej skett sedan år 1939. På grund av de olägenheter, som bostadstvånget ansetts innebära, har man generellt tillämpat en s. k. bo— stadstvångsreduktion av 15 %, d. v. s. hyresersättningarna svara mot den öppna marknadens medelhyror av år 1936 resp. år 1939 med avdrag av 15 %. En revision av tjänstebostadsersättningarna pågår f. n.
Kap. 14. Vissa hyresvärderingssystem i närmare belysning
I anslutning till i föregående kapitel lämnade beskrivningar över olika värderingssystem torde böra något belysas jämväl de erfarenheter, som vunnits av vissa av dessa system. Därvid har särskild uppmärksamhet an— setts böra ägnas åt SJ—systemet samt — med anledning av vad i direktiven anförts beträffande landstingssystemet — jämväl detta hyresvärderings- system. I fråga om SJ-systemet redovisas dels de hyressättande järn- vägsmyndigheternas erfarenheter, dels ock vissa av statens bostadsnämnd i dess verksamhet gjorda iakttagelser. Redogörelsen för erfarenheterna av landstingssystemet bygger på den i kap. 1 omnämnda för utredningens räk— ning utarbetade promemorian ang. hyresersättningarna m. m. för av lands- ting tillhandahållna tjänste- och personalbostäder.
För att belysa de praktiska verkningarna av vissa hyresvärderingssystem har utredningen låtit företaga vissa hyresjämförelseundersökningar. Dessa redovisas och kommenteras i bilaga 3. I anslutning till innehållet i nämnda bilaga må här framhållas, att anledningen till att SJ-systemet valts såsom bas vid flertalet hyresjämförelser främst varit den, att det befunnits möj- ligt att applicera detta system på samtliga de bostäder, som ingått i under— sökningarna.
SJ -system et
Genom järnvägsstyrelsens försorg har från statens järnvägars linjemyn- digheter (bansektionsföreståndarna) införskaffats redogörelser rörande dessa myndigheters erfarenheter av hyresvärderingsarbetet i samband med omräkningen av tjänstebostadshyrorna år 1953.
Av de redovisade erfarenheterna framgår, att linjemyndigheterna i stort sett varit nöjda med det nuvarande hyresvärderingssystemet och de resultat, som uppnåtts med detta. Bland fördelarna med systemet har särskilt fram- hållits dess möjligheter att skapa en för de olika lägenheterna sinsemellan rättvis hyressättning, baserad på faktiska och detaljerade uppgifter rörande lägenheternas beskaffenhet. De klara riktlinjerna ha därjämte ansetts skapa ordning och reda, något som icke minst ur psykologisk synpunkt befunnits fördelaktigt, då — såsom i något fall anförts _ »känslomässiga synpunkter annars lätt kunna få för stort inflytande vid hyressättningen». Hyresvärderingssystemets möjligheter att ge anvisningar för beräkning i förväg av lönsamheten av en tillämnad modernisering av en lägenhet har även ansetts utgöra en fördel.
Den kritik, som av linjemyndigheterna riktats mot hyresvärderingssys-
temet, berör huvudsakligen vissa detaljer i detsamma. Sålunda ha några sektionsföreståndare ansett grundpriset för bostad i enfamiljshus ligga för högt för att på rena landsbygden kunna ge en rättvisande hyressättning. Denna fråga berör i huvudsak banvaktsstugorna. Dessutom ha de fast- ställda ortsavdragen resp. tilläggen enligt vissa sektionsföreståndare visat sig i flera fall ge ett i förhållande till hyresläget i resp. orter felaktigt re- sultat. I vissa fall ha antytts svårigheter med kvalitetsbedömningen av bostäderna. I övrigt må endast nämnas, att möjligheter till större generositet i fråga om bristavdragen — särskilt i fall av enslig belägenhet —— efter— lysts samt viss uppmjukning av den obligatoriska hyreshöjningen för mera blygsamma standardförbättringar i en bostad såsom exempelvis inmonte- ring av uttag för elektrisk kokplatta etc. förordats.
De av järnvägsstyrelsen infordrade uppgifterna utvisa, att ca 30 procent av statens järnvägars bostäder värderades av hyresnämnd — d. v. 5. ord- förande eller ledamöter i hyresnämnd såsom sakkunniga — vid den genom- förda hyresjusteringen. Olika förfarande i detta hänseende kom till an— vändning inom olika bansektioner. Sålunda gjordes exempelvis inom vissa bansektioner samtliga eller flertalet bostäder till föremål för dylik värde- ring, medan inom vissa andra sektioner något sådant värderingsförfarande icke förekom. Erfarenheterna av samarbetet med hyresnämnderna ha att döma av sektionsföreståndarnas yttranden varit mycket blandade. Inom vissa bansektioner har man varit i stort sett nöjd med hyresförslagen. Inom andra sektioner _ detta torde gälla flertalet —— har man pekat på bl. a., att variationer förekommit beträffande likvärdiga lägenheter på sam— ma ort eller närliggande orter och att hänsyn icke i tillräcklig grad tagits till olika detaljer i lägenheternas utrustning. På grund härav- ha förslagen ansetts icke ge ett rättvisande uttryck för bostädernas marknadsvärden. Bristande överensstämmelse mellan de enligt hyresvärderingssystemet fram- räknade hyresbeloppen och sakkunnigförslagen — vanligtvis ha de före- slagna hyresbeloppen legat lägre än »systemhyrorna» — torde också ha bi- dragit till flertalet sektionsföreståndares kritiska inställning till förfaran— det. Trots denna inställning synas dock de flesta sektionsföreståndarna vara av den uppfattningen att här ifrågavarande förfarande i vissa fall — bl. a. i fråga om nybyggda och moderniserade lägenheter — kan äga berättigande.
Statens bostadsnämnd har såsom framgår av tablå på sid. 103 under tiden 1 juli 1953—31 december 1954 fastställt hyror i sammanlagt 1109 statens järnvägar tillhöriga bostäder (motsvarande ungefär 12 procent av det totala tjänstebostadsbeståndet vid SJ). Därvid ha, såsom kan utläsas av kol. 4 i nämnda tablå, för drygt en fjärdedel av dessa lägenheter de fordrade hyresbeloppen nedsatts. Nedsättningarna ha uppgått till samman- lagt 22220 kronor per år, eller 2,37 procent av hyressumman för sist- nämnda lägenheter. Såsom förut nämnts har bostadsnämnden ansett sig
icke äga att höja hyrorna utöver vad vederbörande myndighet föreslagit. Sådana fall, där de fordrade hyresbeloppen legat relativt högt, torde i första hand ha kommit under bostadsnämndens prövning. Efterföljande redogörelse kan därför icke innefatta generella omdömen om S.t—systemets praktiska verkningar.
Av kap. 9 framgår, att det varit järnvägsstyrelsens mening, att en hyres- beräkning enligt värderingsreglerna skulle tjäna såsom ledning vid hyres- sättningen men att jämsides härmed _ genom kontakt med hyresnämnder- na eller på annat sätt — undersökning av hyresnivån på den allmänna marknaden i den aktuella orten skulle äga rum. Enligt vad bostadsnämnden kunnat finna har emellertid hyresvärderingssystemet i allmänhet kommit att helt dominera värderingsförfarandet och den kompletterande under- sökningen av marknadsläget i resp. orter har antingen helt uteslutits eller endast i ringa omfattning påverkat hyressättningen av bostäderna. Såsom ett extremt exempel på denna fastlåsning av hyrorna till hyresvärderings— systemet må här nämnas, att i några fall, som kommit under bostadsnämn— dens prövning, >>systemhyror>> uttagits för tjänstebostäder, trots att hyres- nämnden för likvärdiga, till privatpersoner uthyrda SJ—bostäder i samma fastighet fastställt lägre hyror. I denna ensidiga tillämpning av hyresvärde- ringsreglerna torde ligga en av orsakerna till att bostadsnämnden funnit skäl för nedsättning av vissa av de fastställda hyresbeloppen. Det måste dock poängteras, att de av nämnden gjorda nedsättningarna även dikterats av andra faktorer än den fastställda tjänstebostadshyrans läge i förhållan- de till hyresnivån för likvärdiga lägenheter på den allmänna marknaden. Sålunda har bl. a. hänsynen till hyresprocenten, d. v. s. hyran i förhållande till tjänstemannens lön, beaktandet av nackdelarna för tjänsteman, som tilldelats en alltför stor och därmed dyr och tungarbetad bostad, m. m. spelat en i många fall betydelsefull roll vid nämndens ställningstaganden.
I detta sammanhang må inskjutas, att statens järnvägar beträffande tjänstebostäder i Stockholm och dess närhet i regel frångått hyresvärde- ringssystemet under motivering att detta där icke givit »inarknadsmässiga» hyror. Ledamöter av hyresnämnd ha anlitats för värdering av bostäderna, varefter hyrorna oftast fastställts i enlighet med de erhållna förslagen.
Vid bostadsnämndens bedömanden har det kunnat konstateras, att sär- skilt det äldre och omoderna bostadsbeståndet vid hyressättningen en- ligt SJ-systemet i vissa fall kommit att åsättas hyror, som överstigit hyror- na för likvärdiga bostäder på den allmänna hyresmarknaden. Särskilt har_ denna tendens kunnat förmärkas beträffande bostäder belägna utanför de egentliga tätorterna. Här må även nämnas, att bostadsnämnden beträffande hyrorna för i enfamiljshus inrymda bostäder gjort samma iakttagelse som statens järnvägars linjemyndigheter, nämligen att hyresvärderings- reglerna i fråga om sådana bostäder i vissa fall synas ge för höga hyror. Detsamma gäller såsom nyss antytts de stora, i många fall omoderna bo-
städer, som med hänsyn bl. a. till de dryga skötsel- och uppvärmningskost- naderna på den allmänna marknaden i allmänhet hyressättas relativt lågt.
Vad beträffar de nybyggda och under senare år moderniserade tjänste— bostäderna har bostadsnämnden mera sällan funnit anledning reducera av statens järnvägar fastställda hyror av den anledningen, att desamma befunnits överstiga hyresnivån på den allmänna marknaden för likvärdiga bostäder. Beträffande nybyggda bostäder har nämnden snarare kunnat iakttaga, att hyrorna för dessa i allmänhet legat relativt lågt. De nedsätt- ningar, som förekommit i fråga om nybyggda och moderniserade tjänste- bostäder, torde i flertalet fall ha förorsakats av de relativt höga hyrespro- centtal, som särskilt för de lägre befattningshavarna icke sällan förekomma i samband med dylika bostäder.
Bostadsnämnden, som haft att taga befattning med inom samtliga ban— sektioner utförda hyresvärderingar, har icke kunnat undgå att lägga märke till de möjligheter till subjektiv bedömning, som kvalitetsavdraget medger. Nämnden har sålunda inom vissa bansektioner funnit, att en påfallande återhållsamhet med nämnda avdrag iakttagits, medan inom andra sek- tioner en mera generös tillämpning av kvalitetsavdraget kommit till synes, något som medfört viss variation i hyresnivån olika bansektioner emellan. Det må dock framhållas, att fråga i allmänhet icke varit om större varia- tioner.
Av det föregående framgår bl. a., att statens bostadsnämnd funnit SJ— hyrorna för bostäder i nybyggda fastigheter i allmänhet ligga relativt lågt i förhållande till marknadshyrorna för motsvarande bostäder. Ett belägg härför utgör den i bilaga 3 (tablå 13) redovisade jämförelsen mellan av statens järnvägar fastställda och av bostadsstyrelsen beräknade hyror för ett antal nybyggda SJ-fastigheter. Av uppgifterna i nämnda bilaga framgår, att SJ-hyrorna i de ifrågavarande fastigheterna ligga i genomsnitt 18,3 procent lägre än motsvarande av bostadsstyrelsen beräknade hyror för samma fastigheter. Även i den i nyssnämnda bilaga (tablå 14) redovisade jämförelsen mellan hyrorna för vissa televerket tillhöriga uthyrningsbo— städer i Nynäshamn och enligt SJ-systemet beräknade hyror för dessa bostäder framträder beträffande de nybyggda bostäderna samma tendens. Av de i tablån redovisade uppgifterna avseende äldre bostäder framgår, att jämväl i fråga om dessa bostäder SJ-hyrorna i de flesta fall understiga gällande hyror. Detta kan med hänsyn till bostadsnämndens erfarenheter synas i viss mån anmärkningsvärt. Förklaringen torde dock ligga däri, att bostäderna äro belägna i ett större samhälle — såsom bostadsnämndens erfarenheter givit vid handen ha flertalet av de bostäder, för vilka SJ-hyror— na tenderat att ligga högre än marknadshyrorna, varit belägna utanför de egentliga tätorterna.
I anslutning till förestående redogörelse för erfarenheterna av SJ-syste- met må här nämnas något om hyressättningen av statens uattenfallsverks bostäder. För värdering av detta verks bostäder ha såsom tidigare nämnts »hyresnämndsförfarandet» så gott som genomgående kommit till använd- ning — jämsides med att hyresberäkningar skett enligt värderingsreglerna. Vid hyresjusteringen har vattenfallsstyrelsen enligt vad utredningen in- hämtat i regel förfarit så, att den enligt värderingsreglerna beräknade hyran fastställts i fall då denna understigit av sakkunniga föreslagen hyra. Så har inträffat företrädesvis beträffande nybyggda bostäder (särskilt efter år 1950 uppförda), varvid »systemhyran» på orter med stort bostadsbestånd legat 10—20 % under de sakkunnigas värden. Om, å andra sidan, »system- hyran» kommit att ligga över dessa värden, vilket förekommit i ungefär 30—40 % av bostäderna, ha de senare värdena i regel fastställts. I några fall, då de vid hyresnämndsledamöternas värderingar framkomna hyres- värdena befunnits vara alltför låga, har styrelsen dock frångått dessa vär- den. Sammanfattningsvis kan alltså konstateras, att vattenfallsstyrelsen vid jämförelse mellan »systemhyran» och sakkunnigas hyra i stort sett utgått från den hyra som gett det lägsta beloppet.
Landstingssystemet
Det mest utmärkande för landstingens hyresersättningsregler är den starka schematiseringen. Fördelarna med denna schematisering ligga främst på det praktiska planet; systemet har varit enkelt att tillämpa och förstå för såväl de enskilda landstingen som för hyresgästerna-befattningsha- varna. Någon konkurrens 0111 arbetskraften — beträffande personal med tjänste- eller personalbostad — medelst hostadshyrorna har icke kunnat förekomma inom eller mellan de olika landstingen. Eftersom hyresbeloppet för likartade bostäder är detsamma oavsett förekomsten av eventuellt bo— stadstvång, ha bestämmelserna om bostadstvång merendels fått en ringa betydelse. Genom att man i hyresersättningsreglerna rört sig med ett relativt begränsat antal bostadstyper, ha bostäderna successivt erhållit en likartad standard beträffande storlekar, utförande m. 111. Det förhållandet att reg- lerna om hyresersättningar utgöra resultat av centrala förhandlingar mel- lan de anställdas organisationer och landstingens centrala lönenämnd har vidare medfört, att reglerna erhållit en fasthet som de måhända eljest saknat, och att till följd därav man på det lokala planet undgått ett flertal irritationsmoment.
Med den starka schematiseringen har emellertid även följt påtagliga nack- delar. Som riktpunkt för hyresersättningarnas belopp torde man ursprung- ligen haft genomsnittshyrorna för vederbörande bostadstyp i den öppna marknaden; numera ligga ersättningarna icke obetydligt lägre. Vidare medför schematiseringen och förhandlingsmetodiken, att hyresersättning-
arna icke kunna inkludera högre bränslekostnader än som gälla vid tid- punkten för förhandlingarna; skulle de faktiska bränslekostnaderna under avtalets giltighetstid öka, göra alltså landstingen en direkt förlust, som sedan i efterhand icke kan kompenseras. Vid sjunkande bränslekostnader blir givetvis förhållandet det motsatta. Hyrornas fastställande genom för- handlingar har därjämte medfört, att man icke kunnat taga hänsyn till landstingens kostnader för moderniseringar och för nyinstallering av kyl- skåp, tvättmaskiner m. m.
I det föregående har angivits vissa mera väsentliga erfarenheter, som man på det centrala planet (vid svenska landstingsförbundet) erhållit av det vid landstingen gällande hyresersättningssystemet. I det följande sam- manfattas svaren på en enquéte, som sommaren 1953 företogs vid svenska landstingsförbundets byrå för att erhålla en uppfattning om de enskilda landstingens erfarenheter av systemet. Enquétesvaren, vilka ha avgivits av de tjugofem landstingsdirektörerna, äro icke entydiga.
Flertalet landsting ha framhållit, att de nuvarande hyresersättningarna för övervägande antalet befattningshavare med tjänste- eller personalbostad vore avsevärt lägre än vad som gällde för likvärdiga bostäder i den öppna marknaden. Genom att de samlade hyresersättningarna för bostäderna icke uppginge till landstingens självkostnader kunde en påtaglig subven- tionering konstateras för sådana befattningshavare, som bebodde av lands- ting tillhandahållen bostad. Subventioneringen medförde, att befattnings- havare med tjänste- eller personalbostad erhölle en dold löneförmån, som icke tillkomme övriga befattningshavare. Den dolda löneförmånen vore icke förenlig med rådande bruttolönesystem. Subventioneringen vore per yten— het större för befattningshavare med större bostäder än för befattnings- havare med mindre.
I nuvarande situation på bostadsmarknaden borde man enligt många landsting strängt taget skilja mellan bostadstvång och bostadsförmån. En- dast beträffande befattningshavare med bostadstvång borde man tillämpa lägre hyror än dem, vilka gällde på den allmänna marknaden. För befatt- ningshavare med bostadsförmån borde däremot den öppna marknadens hyressättning tillämpas. Beträffande frågan, vilka befattningshavare, som borde åläggas bostadstvång, ha emellertid skiftande uppfattningar kommit till uttryck.
Genom att landstingens hyror i övervägande antalet fall så väsentligt understege hyrorna i den allmänna marknaden och genom att icke alla landstingens anställda kunde hyra tjänste- eller personalbostäder, vore landstingen utsatta för en press att anskaffa bostäder. Denna press hade gjort sig gällande även på sådana orter, där tillgången på bostäder i den allmänna marknaden på senare tid blivit bättre.
I fråga om nyuppförda bostäder gåve de nuvarande hyresersättningarna en dålig kompensation för landstingens självkostnader. Detta hade haft
till konsekvens, att man inom många landsting etablerat samarbete med de kommunala hyresförmedlingsorganen, ingått avtal med allmännyttiga bostadsföretag, blivit delägare i bostadsrättsföreningar samt bildat eller stimulerat bildandet av bostadsstiftelser. Därigenom hade landstingen in- direkt kunnat bereda sin personal bostäder utan att bli ägare till bostä- derna, varvid högre hyror uttagits.
En särskild fråga i den enquéte, vars svar här sammanfattas, utgjorde, huruvida eventuella nya hyresersättningsregler borde vara lika schematiska som f. 11. eller om de borde avse en hyressättning enligt den öppna mark— nadens principer. På denna fråga svarade allenast fyra landsting, att man borde bibehålla nuvarande system eller att man borde ha kvar de nuvarande schematiseringarna; undvikande av »onödig irritation och utredningar» an- sågs här värdefullare än att mera »marknadsmässiga» hyror uttoges. Några landsting ansågo schematiska regler vara nödvändiga för enkelrum och dubbletter, medan däremot för familjebostäder den öppna marknadens hyressättning borde tillämpas. Övriga landsting förordade en hyressättning enligt den öppna marknadens regler för samtliga bostäder. Vissa modifie- ringar förordades dock i några fall. Sålunda menade man vid några lands- ting, att, där bostadstvång stadgats, en procentuell nedsättning av den marknadsmässiga hyran borde ske; denna procentsats men icke något annat skulle då fastställas förhandlingsvägen. Några landsting uttryckte tvekan huruvida man vid en hyressättning enligt den öppna marknadens principer icke skulle överskrida självkostnaderna ; en viss reduktion av denna orsak borde i så fall ske av marknadshyrorna. Visst avdrag från marknadshy- rorna borde enligt ett par landsting ifrågakomma, när bostad vore belägen inom anstaltsområde e. (1.
De redovisade, centralt och lokalt vunna erfarenheterna av nuvarande system för hyresersättningar för landstingens tjänste- och personalbostäder visa, att det gällande systemet speciellt beträffande familjebostäder icke fungerat tillfredsställande. I fråga om enkelrummen och dubbletterna äro erfarenheterna mera blandade; här synes den största bristen bestå i att nuvarande hyror avse totalhyror, d. v. s. hyror inkluderande bränslekost- nader.
Landstingssystemets praktiska verkningar belysas också genom de hyres- jämförelseundersökningar, vilka redovisas i bilaga 3 (diagram 3 och 4). Av uppgifterna i nämnda bilaga, vilka avse en jämförelse mellan hyror beräknade enligt landstingssystemet och SJ-systemet, kan utläsas, att hyrorna enligt landstingssystemet i fråga om de nyare bostäderna i all- mänhet ligga lägre än SJ-hyrorna, medan när det gäller de äldre bostäderna förhållandet i viss mån är det omvända (jfr i det föregående belysta er— farenheter rörande hyror enligt SJ-systemet för äldre bostäder).
Kap. 15. Något om hyressättningen för personalbostäder inom privatindustrien
Av kap. 9 framgår, att vid statens järnvägar m. fl. statliga verk numera tillämpas ett system för hyressättningen av tjänstebostäder, som i princip bygger på av Industriens bostadsförening utgivna »Hyresvärderingsregler för industrien» (H.-Ind.). I sagda kapitel har i anslutning till ett referat av SJ-systemet lämnats en redogörelse för huvudinnehållet i ifrågavarande hyresvärderingsregler. Skillnaden mellan SJ-systemet och H.-Ind. ligger i huvudsak i hyreselementens olika konstruktion och värdering. På grund härav har utredningen icke ansett det erforderligt att lämna en fullständig redogörelse för utformningen av H.-Ind.
Utredningen har beretts tillfälle att åhöra ett föredrag om hyressättnings- principer och hyror 1953 vid ett antal industriföretag, hållet vid Industriens bostadsförenings årsmöte i Grängesberg 1953 av föreningens sekreterare Bitti von Vegesack. Utredningen har även haft förmånen taga del av det undersökningsmaterial, som legat till grund för nämnda föredrag. Vad där- vid framkommit har befunnits vara av stort värde för utredningens arbete. Tillstånd till efterföljande redogörelse har lämnats av föreningens sekre- tariat.
Industriens bostadsförening är en sammanslutning av (vid slutet av år 1952) 156 industriföretag, av vilka de flesta tillhöra de typiska landsorts- industrierna järn-, gruv- och träindustrierna. Föreningens syfte är främst att samordna industriens bostadsåtgärder och få till stånd ett utbyte av erfarenheter mellan dem, som närmast ha ansvaret för de olika företagens bostadsstödjande verksamhet. För att tillgodose behovet av enhetliga och för alla orter, hustyper och lägenheter gemensamma hyresvärderingsregler har föreningen, som nämnts, år 1947 låtit upprätta H.-Ind., vilka seder- mera år 1952 kompletterats i vissa delar. Ur förordet till H.-Ind. må följande återges.
På senare år har den svenska landsortsindustrien allmänt sökt tillämpa prin- cipen att uttaga marknadsmässiga hyror för de bostäder, som upplåtas till den anställda personalen. Tidigare ingick som bekant bostaden ofta som naturaför- mån i lönen eller utgjorde en löneförmån på grund av en alltför låg hyra. Vid den värdering och hyressättning av bostäderna, som företagits vid övergången till marknadsmässiga hyror, ha olika metoder och system kommit till använd- ning. I allmänhet har man förfarit så, att de olika bostädernas värde uppskattats och hyran framräknats såsom en bruttoförräntning av det uppskattade värdet. Då det rört sig om mycket stora fastighetsbestånd har man sökt förenkla denna
metod genom att för ändamålet upprätta särskilda tabeller, som direkt leda till det sökta hyresbeloppet. Detta har gått ganska lätt, när det gällt ett i typ och kvalitet ganska enhetligt lägenhetsbestånd. Men när man mött ett lägenhetsbe- stånd av annan beskaffenhet eller när man moderniserat ett äldre bestånd, ha de gamla beräkningstabellerna oftast ej varit tillfyllest och nya ha måst upprättas. Härigenom har ett stort antal olika system uppkommit, som visserligen alla leda till i stort sett samma resultat, men som dock på grund av de olika metoder, efter vilka de uppbyggts, förete smärre avvikelser från varandra. Resultaten av hyresvärderingarna på olika orter, där man begagnat skilda hyresvärderings- regler, kunna icke jämföras med varandra utan att den ena ortens hyror nybe- räknas efter samma regler som den andra. Den omständigheten att de olika branschorganisationerna på arbetsmarknaden använt skilda system vid sina av— lösningsvärderingar, har även lett till att på orter, där ett och samma företag bedrivit verksamhet inom flera branscher, lika lägenheter i samma hus blivit åsatta olika hyror.
1953 års undersökning rörande bl. a. hyresvärderingsmetoder vid 21 medlemsföretag tillhörande 9 olika branscher utvisar en ganska stor sprid- ning i fråga om metoderna. Vid flertalet av de undersökta företagen ha visserligen H.-Ind. helt eller delvis kommit till användning, men vanligen med rabatter av varierande storlek. Härnedan lämnas en översikt över hyressättningsprinciper m. m.
Vad först beträffar äldre omoderna bostäder visar undersökningen att hyrorna för dylika bostäder i allmänhet fastställts i samband med avlös— ning av bostadsförmåner och då efter skiftande värderingsnormer. Gene- rella hyrestillägg uttagas vid samtliga företag. Genomsnittshyran för dessa bostäder har utgjort 9: 15 kr/m2 (exkl. bränsle).
I fråga om äldre bostäder, som genomgått en relativt grundlig moderni- sering, dock icke till samma standard som i nybyggda bostäder (statliga lån ha icke kunnat erhållas för denna slags modernisering), har vid flera företag hyressättning skett enligt H.-Ind. 1947, och denna hyra har ut- tagits utan rabatt. Det har vid ett företag förekommit att för hyresnämnd framlagts en finansieringskalkyl, liknande den som användes för sökande av statliga lån. Hyresnämnden har då fastställt hyran efter denna kalkyl under förbehåll att endast den enligt H.-Ind. beräknade lägre — hyran uttagits. Genomsnittligt ha hyrorna legat vid 13:50 kr/m2 (exkl. bränsle).
I förevarande sammanhang bör nämnas, att vid ett av företagen har före- kommit att, sedan hyrorna för vissa äldre tjänstemannabostäder fastställts enligt H.—Ind., dessa hyror i några fall ha Överklagats hos hyresnämnden, varvid vederbörande tjänstemän fått sin hyra sänkt (hyresrådet har god- känt sänkningen).
För fullt moderniserade äldre bostäder har möjligheten att erhålla stat- liga lån utnyttjats av några av företagen. Hyressättningsprinciperna variera starkt beträffande detta slag av bostäder. I den mån statliga lån använts ha hyresnämnderna fastställt den av bostadsstyrelsen medgivna hyran. På denna hyra ha företagen dock vanligen lämnat viss rabatt. I fall där
H.-Ind. tillämpats har man ibland gått på 1946 års priser med rabatt men med generell hyreshöjning, ibland har man gått på 1952 års priser med rabatt. Vid några företag har man gjort hyresberäkning enligt hyresrådets cirkulär för nybyggnader och dessa hyror ha godkänts av hyresnämnden. Även >>egna>> värderingsmetoder ha kommit till användning. Vid ett pappers- bruk, där avlösning av bostadsförmånerna ägde rum under 1947, och av- lösningshyrorna baserats på 1939 års byggnadskostnader, har man vid moderniseringar beräknat nya hyror på så sätt att man till den nämnda avlösningshyran lagt moderniseringskostnaden enligt 1939 års priser, ökad med ett procenttal, motsvarande stegringen av byggnadskostnadsindex från 1939 till tidpunkten för moderniseringens utförande. Å dessa hyror har generell hyreshöjning uttagits. _ Genomsnittshyran för ifrågavarande moderniserade bostäder har beräknats till 18: 50 kr/m"' (exkl. bränsle) och trots att, som nämnts, stor spridning förelegat i fråga om hyressättnings- principerna ha företagens hyror varit väl samlade kring detta genomsnitt. Vidkommande slutligen nybyggda bostäder har i undersökningen skilts på bostäder uppförda under åren 1942—49 och sådana som byggts efter byggnadskostnadsstegringen 1950. För de förra bostäderna har genom- snittshyran (exkl. bränsle) varit 19:40 kr/m2 (hyror mellan 15 och 25 kr/m?) och för de senare 23: 40 kr/m2 (hyror mellan 20 och 30 kr/m2). Lik- som beträffande nyssnämnda moderniserade bostäder ha mycket olika värderingsmetoder tillämpats. Några exempel må anföras.
Företag A.
Bostäderna äro statligt belånade. Hyressättningen sker emellertid efter H.-Ind., varvid tillämpas en rabatt av 20 % på grundhyran. För hus, som uppförts sedan H.-Ind. 1952 publicerades, beräknas hyran i enlighet härmed (med 20 % rabatt på grundhyran). För äldre hus har hyran beräknats enligt H.-Ind. 1947, men från 1 april 1953 höjs hyran enligt 1952 års tillägg, så snart en hyresgäst flyttar och en ny kommer i stället. När denna hyreshöjning genomförts, beräknas hyran i genomsnitt bli 10 % lägre än den bostadsstyrelsen fastställt. Generellt hyres- tillägg uttages.
Företag B.
Under åren 1950—53 ha uppförts sammanlagt 400 lägenheter, som överlåtits till två bostadsföreningar. Dessa hus äro statligt belånade upp till 90 % av av- kastningsvärdet och överskjntande kapital har tillskjutits av företaget. Hyrorna äro ännu ej slutligt fastställda, men bostadsstyrelsens hyror komma att tillämpas med den rabatt, som motsvaras av att företaget ej tar ränta på sin insats, (full hyra betalas av hyresgäster, som ej äro anställda vid företaget).
Företag C.
Företaget har icke tillämpat någon enhetlig hyressättningsnorm för nybyggda bostäder, som uppförts i egen regi, utan hyrorna har satts för varje projekt, så som man ansett lämpligt. Som allmän regel kan dock nämnas, att företaget icke lämnar någon hyressubvention i lägenheter, som uppförts efter 1948. Generell hyreshöjning har uttagits, när så medgivits.
Företag D.
I fråga om bostäder byggda före 1947 har hyresvärdering skett enligt H.-Ind. På företagets begäran har hyresnämnden fastställt denna hyra, ökad med 20 %, såsom grundhyra. Denna uttages utan rabatt och med generellt hyrestillägg. För bostäder, byggda efter 1947 har tillämpats följande principer. För hus byggda utan statliga lån har gjorts en hyresberäkning liksom om husen varit statligt belånade men utan tilläggslån. Denna hyra har fastställts av hyresnämnden och uttas utan rabatt. För hus, som äro statligt belånade, fastställer hyresnämnden bostadsstyrelsens hyra, och denna uttas utan rabatt och med generellt hyres— tillägg.
Företag E.
Statliga lån ha erhållits. Bostadsstyrelsens hyra har fastställts av hyresnämnd. På denna hyra lämnas upp till 15 % rabatt. En utjämning av hyrorna har skett på så sätt att rabatten slopats eller minskats i de tidigare byggda husen. Här— igenom erhålles för likvärdiga lägenheter samma hyra oberoende av byggnadsår.
Av det refererade framgår att det är ganska vanligt att företagen lämna rabatter å de hyror, som framräknats enligt H.-Ind., eller å de av hyres- nämnd fastställda hyrorna. Dylika rabatter, i regel med 15—20 %, be- nämnas »tjänstebostadsrabatter» och motiveras i allmänhet med att man i vederbörliga hyreskontrakt intagit en klausul om att hyresavtalet skall upphöra, när anställningen upphör (jfr redogörelsen ang. »tjänstebostads- klausuler» i kap. 6). Vissa företag tillämpa två hyror, dels en rabatterad »tjänstebostadshyra», dels en av hyresnämnd fastställd marknadshyra, vilken senare hyra skall utgå om arbetstagaren slutar sin anställning.
I den nyss berörda frågan om »tjånstebostadsrabatter» innehöll före- nämnda föredrag följande synpunkter. Talaren ansåg att man måste skilja mellan större orter med allmän hyresmarknad och de egentliga bruksorter- na. Inom de större orterna var det ju bara bostadsbristen, som gjort att företagen överhuvudtaget lagt sig till med bostäder, och skulle man börja rabattera hyrorna för detta relativt ringa bostadsbestånd, bleve det dels en stark orättvisa gentemot andra arbetare inom företaget och dels upp- stode en osund konkurrens om arbetskraften mellan företag inom samma ort. Det förefölle talaren därför riktigt att tillämpa marknadshyror även för s. k. tjänstebostäder på sådana orter. På bruksorterna låge det till på ett annat sätt. Visserligen vore kanske på sätt och vis motiveringen för »tjänstebostadsrabatt» ännu mindre på sådana orter. Det dominerande in— dustriföretaget vore ofta ensam arbetsgivare och en arbetare, som slutade anställningen, flyttade vanligen även från orten. Främsta anledningen till att man tillämpade rabatter var nog också den, att det var ett så stort steg mellan hyrorna i de gamla omoderna bostäderna och räntabla hyror i ny- byggda hus, att man helt enkelt inte ansett sig kunna ta ut fulla hyror i nya hus. Det vore därför enligt talaren —- åtminstone under en övergångstid —— svårt att komma ifrån en viss hyresrabattering på bruksorterna. Om
hyresrabatter skulle lämnas, borde de emellertid inte tas till för högt och vara lika stora på alla bruksorter. Som en riktpunkt för Industriens Bo— stadsförenings medlemsföretag ville talaren föreslå, att man på bostads- styrelsens hyror tillämpade en rabatt på 15 %, dock endast under förut- sättning att bostadsstyrelsens hyror voro satta så att de förräntade hela byggnadskostnaden. När bostadsstyrelsen beviljade lån på lägre belopp än vad husen kostade, finge ju företagen sätta in en subvention redan på pro- duktionsstadiet och de borde då naturligtvis icke ytterligare rabattera hyror- na. När man beräknade hyran efter Industriens Bostadsförenings hyres— värderingsregler, borde man överhuvudtaget icke lämna någon rabatt. Det läge nämligen en rabatt redan i beräkningsmetoden i bostadsföreningens hyresvärderingsregler, bl. a. därför att i dem räknats med endast 3 % ränta på hela byggnadskapitalet. Vid en jämförelse mellan olika värderingsprin- ciper hade det visat sig, att den rabatten vore ungefär 15 % på marknads- hyran.
Avslutningsvis må här erinras om innehållet i hyresrådets cirkulär den 5 juni 1947 (nr 43) angående hyresregleringslagens tillämpning å vissa arbetsgivares bostadsupplåtelser till arbetstagare, då i kollektivavtal be- stämts grunder för hyressättningen. Det heter i cirkuläret bl. a. följande.
Hyresrådet har (emellertid) funnit sig kunna förorda att hyresnämnderna vid bestämmande av grundhyror för arbetarbostäderna i regel godkänna de hyres— belopp, som åsatts bostäderna efter förhandlingar mellan vederbörande företag och organisationer. Vid dessa förhandlingar har nödig hänsyn tagits såväl till bostädernas beskaffenhet som till det hyresläge som varit rådande eller som skulle ha rått därest hyresmarknaden varit fri. Förhandlingarna måste därför i allmänhet innefatta säkerhet för att de åsatta hyrorna äro skäliga. I de orter där de nya kollektivt bestämda hyrorna ligga högre än det allmänna hyresläget den 1 januari 1942 — ett förhållande som kan inträffa särskilt i brukssamhällen vars byresnivå dominerats av de tidigare utgående låga hyrorna för arbetarbo- städer — kan enligt hyresrådets uppfattning grundhyran fastställas till högre belopp än det som gällde för jämförliga lägenheter i orten den 1 januari 1942. Till stöd härför åberopas bestämmelserna i 3 5 andra stycket första punkten hyresregleringslagen (»annat skäl av därmed jämförlig betydelse»).
Överenskommelserna rörande avlösning av bostadsförmånerna innehålla sär- skilda bestämmelser om avdrag från den vid avläsningen bestämda hyran. Be- träffande bostadsupplåtelser inom järnbruksindustrien har hyresrådet i ett sär- skilt fall såsom grundhyra fastställt den vid avläsningen bestämda hyran utan avseende å avdraget. Hinder synes icke möta att hyresnämnderna i motsvarande fall förfara på liknande sätt.
Hyresrådet erinrar därjämte att grundhyran i dessa fall liksom eljest utgör ett maximipris. Den bildar den övre gräns, intill vilken hyresvärden är berättigad att betinga sig och mottaga hyra. Om hyresvärden jämlikt den kollektiva upp- görelsen eller annat avtal förbundit sig att hålla lägre hyror än de gällande grund- liyrorna skola de avtalade hyrorna utgå.
SYNPUNKTER OCH FÖRSLAG BETRÄFFANDE HYRESSÄTTNINGEN
Kap. 16. Allmänna grunder
I kap. 5 har tjånstebostadsutredningen förordat, att tjänstebostadsbe- greppet skall komma till användning endast i fråga om bostad, som tjänste- man är skyldig bebo. Sådan skyldighet skall föreligga, endast om bostadens upplåtande är av väsentlig betydelse för de med tjänsten förenade arbets- uppgifternas behöriga fullgörande. I förevarande kapitel kommer att be- handlas dels målsättningen för bestämmandet av hyra för tjänstebostäder, dels ändamålsenligheten av olika värderingsmetoder.
Målsättningen för hyressättningen
Bruttolöneprincipen är med avseende å bostad icke helt genomförd i Saar. För vissa grupper av tjänstemän, underkastade detta avlöningsregle- mente, gäller nämligen, såsom förut nämnts, att de äro berättigade att vid sidan av den kontanta lönen åtnjuta fri bostad eller, i vissa fall, hyres- ersättning i stället härför (jfr 38 5 B Saar). I dessa fall måste bostaden betraktas såsom en avlöningsförmån. Lika självfallet år det emellertid en- ligt utredningens mening, att bostad för andra tjänstemän än de nu berörda, för vilka Saar gäller, liksom för tjänstemän avlönade enligt övriga av Kungl. Maj :t utfärdade avlöningsreglementen (med undantag för inne- havare av vissa prästerliga befattningar, vilka åtnjuta fri bostad), icke utgör en avlöningsförmån. För dessa tjänstemän utgör den kontanta lönen fullt vederlag för utfört arbete. Det är ju inte alla utan blott ett fåtal tjänste— män, som kunna få hyra tjänstebostad. Bestämmes för dessa senare hy- ran så, att däri ligger en löneförmån, rubbas den enhetlighet i lönesätt- ningen olika tjänstemän emellan, som avlöningsreglementena åsyfta.
Med utgångspunkt från det sålunda anförda är det i fråga om de tjänste- män, för vilka tillämpas ett rent kontantlönesystem, givet, att bostadsupp— låtelser mot förmånliga hyresvillkor måste stå i uppenbar strid mot av— löningssystemet. Utredningen anser sig ha anledning att understryka detta, eftersom det stundom förekommer att låga hyror medvetet eftersträvas som instrument för att främja rekryteringen av arbetskraft. Såsom ett belägg
härför kan erinras om ett uttalande av försvarets bostadsanskaffningsnämnd i dess verksamhetsberättelse för år 1944. Nämnden sade sig bl. a. ha vunnit den erfarenheten, att rekryteringen av officersaspiranter på vissa håll an- setts äventyrad, därest icke »I'elativt billiga tjänstebostäder i större ut- sträckning än hittills kunde tilldelas officerarna vid deras ofta förekom- mande förflyttningar från förband till förband». Tjänstebostadsutredningen har också för sin del vid studiebesök hos olika myndigheter mött uppfatt— ningen att hostadshyrorna borde användas som ett medel i konkurrens om arbetskraften. Det må i detta sammanhang framhållas, att tjänstebo— stad i Saar och vissa andra avlöningsreglementen rubricerats såsom en avlöningsförmån. Enligt 19 & Saar utgöras avlöningsförmåner av bl. a. »tjänstebostad, tjänstedräkt samt andra förmåner in natura». Måhända har denna redaktion i någon mån verkat återhållande på hyressättningen. Genom att hyresförhållandet på detta sätt sammankopplats med anställ- ningsvillkoren kan föreställningen om bostad såsom en löneförmån ha underbyggts. En omredigering av vederbörliga avlöningsreglementen i här berörda hänseende synes utredningen påkallad (jfr f. 6. sid. 52).
Från den anförda synpunkten att likställighet i avlöningshänseende bör råda mellan, å ena sidan, tjänstemän som förhyra tjänstebostad, och å andra sidan, tjänstemän, som äro hänvisade att på den öppna bostadsmark- naden tillgodose sitt bostadsbehov, kunna olika huvudprinciper för hyres- sättningen av tjänstebostäder övervägas.
Om kostnaden för anskaffande av bostad i den fria marknaden vore en och densamma för tjänstemän med lika lön, borde hyran för en tjänstebo- stad motsvara den ifrågavarande kostnaden och alltså komma att variera med bostadsinnehavarens lön. Erinras må, att tanken på att bestämma hyran såsom en procentuell andel av lönen framförts bl. a. i samband med löneregleringen för prästerna (jfr SOU 1948: 44, sid. 239) samt av den i kap. 1 omnämnda utlandslöneutredningen. Bostadsvanorna äro emellertid ingalunda desamma hos tjänstemän i samma löneläge, icke ens om olik— heter beträffande civilstånd och barnantal beaktas. Men även om en viss enhetlighet i nu berört hänsende skulle föreligga, så att exempelvis alla tjänstemän i 10 lönegraden, som vore gifta och hade två barn, bodde i 2-rumslägenheter, så vore därmed icke bostadskostnaden bestämd. Hyran för lägenheter med samma antal rumsenheter varierar ju beroende bl. a. på lägenhetsytan, planlösningen, förekomsten av bekvämligheter, byggnads- år, produktions- och driftskostnader samt belägenheten eller alltså på en mångfald olika faktorer.
Vill man, oaktat de differenser i fråga om de faktiska bostadskostnaderna som sålunda äro för handen, ändock fasthålla den principen att hyressätt- ningen bör baseras på relationen hyra/lön i den allmänna marknaden, måste man tydligen tillgripa den utvägen att söka sig fram till vad tjänstemän i
olika lönegrader normalt avsätta av sina löneförmåner för bostad, som an- skaffas på hyresmarknaden. För att utröna detta skulle en allmän under- sökning rörande tjänstemännens bostadskostnader vara erforderlig. En dylik undersökning kunde exempelvis företagas i samband med en allmän bostads- och hyresräkning. En hyressättning, sådan som den skisserade, förutsätter emellertid tillgång till ständigt aktuella uppgifter om tjänste- männens bostadskostnader, så att en anpassning tid efter annan kan ske till förändringarna i dessa kostnader. Systemet nödvändiggör — och häri ligger den väsentliga svagheten — en under alla förhållanden mycket grov schematisering av hyressättningen. En schematisering måste emellertid medföra orättvisor i de enskilda fallen och enligt sin natur leda till genom- snittligt låga hyror. Med hänsyn härtill skulle den här diskuterade hyres- sättningsprincipen innebära att man — förmodligen ganska långt — av- lägsnade sig från den viktigaste utgångspunkten för all hyressättning på hithörande område, nämligen att bostad icke skall vara en löneförmån.
Då är det för vinnande av avsedd likställighet mellan tjänstemän med och utan tjänstebostad bättre att vid hyressättningen utgå från den hyra, som en tjänsteman i fria hyresmarknaden skulle få betala för en med tjänstebostaden likvärdig bostad på orten. Ett under angivna förutsätt— ningar bestämt marknadsvärde för en tjänstebostad bör i princip motsvara den hyra, som bostaden skulle ha betingat, om den uthyrts i fria mark- naden. Vid en lägre hyressättning kommer tjänstemannen i åtnjutande av en löneförmån (delvis fri bostad). Han kommer därvid i ett bättre läge än en i övrigt likställd kollega, som är hänvisad att hyra bostad på den öppna marknaden. Det motsatta förhållandet medför, å andra sidan, att tjänste- mannen belastas med en merutgift för bostad, som hans kollega undgår. Ingetdera förhållandet kan anses tillgodose kravet på rättvisa. Detta ute- sluter icke, att särskilda skäl kunna föreligga att med hänsyn till bostads- tvånget göra vissa modifikationer av marknadsvärdet. Framhållas bör i detta sammanhang, att marknadsvärdet av en bostad i och för sig icke ut- göres av ett fixt och på objektiva grunder fastställt hyrespris. I själva verket måste man, när det gäller att ange detta värde, såsom närmare skall belysas i det följande, röra sig med en viss osäkerhetsmarginal.
Något som särskilt från de affärsdrivande verkens sida ofta framhålles är att hyressättningen bör syfta till att bereda verket en skälig ränta på det i bostadsbeståndet nedlagda kapitalet. En hyressättning efter denna linje, som alltså skulle innebära att hyran motsvarade självkostnaderna (inklusive skälig ränta och avsättning till värdeminskningskonto), kan synbarligen leda till hyror som såväl understiga som överstiga bostädernas marknadsvärden i den mening som förut berörts. Under nuvarande för- hållanden på bostadsmarknaden torde möjligheten att självkostnadsprin-
cipen skulle medföra för låga hyror i det närmaste böra betraktas såsom obefintlig. Vid en fri hyresmarknad däremot skulle ett dylikt förhållande kunna inträffa. Att man vid ett konsekvent fullföljande av självkostnads- principen kan komma till för höga hyror såväl vid mera »normala» mark— nadsförhållanden som i nuläget, torde å andra sidan icke kunna bestridas. På grund av vad nyss framhållits kan därför en hyressättning icke ske enbart med tillämpning av självkostnadsprincipen. Hyresläget för jämför- liga bostäder på den allmänna marknaden måste alltid utgöra den av— görande faktorn.
Av kap. 14 framgår, att från landstingshåll framförts den synpunkten att vid en hyressättning enligt den öppna marknadens principer en viss reduktion borde ske av marknadshyrorna i sådana fall, då dessa överskrede självkostnaderna. En sådan reduktion anser utredningen för sin del icke vara motiverad. Konsekvensen härav borde bli att en högre hyra än mark- nadshyran skulle uttagas, i fall då självkostnaderna överstege marknads- hyran. En sådan hyressättning kan icke anses förenlig med den allmänna grundsyn för hyressättningen i tjänstebostäder, åt vilken utredningen här givit uttryck.
I det föregående har utredningen framhållit angelägenheten av att hyrorna i tjänstebostäder så avvägas att tjänstemän med och utan sådan bostad bli i avlöningshänseende likställda. Det krav på likställighet mellan olika tjänstemän, som avlöningsreglementena uppställa, förutsätter givetvis också att tjänstemän med tjänstebostad inbördes bli likställda. Enhetliga grunder för hyressättningen av tjänstebostäder måste därför tillämpas olika förvalt- ningsområden emellan. 1951 års riksdags revisorer ha, såsom framgår av direktiven, härutinnan anfört, att det främst ur rättvisesynpunkt vore ange- läget att för i huvudsak likvärdiga bostäder, en i möjligaste mån enhetlig ersättningsnorm tillämpades. I förevarande sammanhang får utredningen peka på de olika alternativ, som för vinnande av en enhetlig hyressättning kunna övervägas. Dessa alternativ äro följande: att fastställa ett mer eller mindre specificerat hyresschema eller att utgå från en individuell hyres- sättning med mer eller mindre detaljerade riktlinjer för densamma. Vid en individuell hyressättning uppstår frågan, huruvida hyressättningen skall för samtliga tjänstebostäder eller vissa av dem sammanhållas hos en myn- dighet eller, såsom för närvarande, ligga på de olika bostadsförvaltande myndigheterna. Huruvida det förstnämnda alternativet erbjuder en fram— komlig väg beror av vad i det följande anföres om möjligheterna att till- lämpa en summarisk hyresvärderingsmetod.
Ändamålsenligheten av olika hyresvärderingsmetoder
Med den målsättning för hyressättningen, som utredningen angivit, blir utrymmet för val av hyresvärderingsmetod ganska begränsat. En grund-
sats, som innebär att ortens pris för jämförliga lägenheter alltid skall be- aktas, pekar naturligen i första hand hån mot en värdering av varje sär- skild bostad. Endast härigenom blir tillräcklig hänsyn tagen till de stora variationerna olika bostäder emellan ävensom till de skiftande förhållan- dena på hyresmarknaden.
Beståndet av tjänstebostäder är av mycket olika kvalitet. Alla variationer finnas, från, å ena sidan, högst omoderna bostäder med dåliga uppvärm- ningsmöjligheter och i avsaknad av såväl vatten och avlopp som elektriskt ljus till, å andra sidan, fullt moderna bostäder, utrustade med alla nutida bekvämligheter. Vidare förekomma olika hustyper, från stora hyreshus och hus av »herrgårdstyp» ner till mindre enfamiljsstugor. Vissa bostäder äro inrymda i hus, som väsentligen användes för annat än bostadsända- mål, t. ex. bostäder för sjukhuspersonal och för stationsföreståndare. Inom begränsade förvaltningsområden kan visserligen stundom föreligga en viss uniformitet, exempelvis i fråga om bostädernas storlek och/eller utrust- ningsstandard. Likheter i dessa hänseenden motsvaras emellertid ofta av olikheter i andra hänseenden, såsom beträffande byggnads- eller moderni- seringsår, planlösning och allmän utformning. Växlingarna i fråga om be- lägenhet äro också högst betydande. En bostad kan vara belägen i en stad eller eljest ha ett bra läge i förhållande till inköpskällor m. 111. medan en annan kan ligga fullständigt isolerad, kanske på miltals avstånd från större bebyggelse.
Sammansättningen av bostadsbeståndet på den allmänna hyresmarkna— den företer också betydande differenser. Om någon enhetlighet i hyresläge för jämförliga bostäder på olika orter kan man ej heller tala. Det allmänna hyresläget på en ort röner inverkan av bl. a. bostadsbeståndets sammansätt- ning, ortens geografiska läge och befolkningens struktur. I detta samman- hang bör nämnas, att hyresmarknaden på en ort kan domineras av per- sonalbostäder, tillhöriga ett företag. Att hyrorna för »fritt» uthyrda bo— städer under sådana förhållanden påverkas av hyresnivån i personalbo- städerna är icke ovanligt. Vidare förekommer stundom, särskilt på mindre orter med liten hyresmarknad, s. k. »vänhyror». Utredningen åsyftar här- med det förhållandet att det mellan hyresvärden och hyresgästen över— enskomna hyresbeloppet har påverkats av släktskap eller vänskap emellan parterna eller hyresbeloppet av annan anledning hållits relativt lågt. På mindre orter kan det hända, att dessa »vänhyror» utgöra så stor del av samtliga inom orten utgående bostadshyror att desamma måste anses re— presentera marknadsläget på orten, vilket givetvis därigenom kommer att ligga lågt. Men detta låga hyresläge måste dock accepteras vid hyressätt— ningen av tjänstebostäder på sådana orter.
Gemensamt för summariska hyresvärderingssystem är, att de bygga på medelvärden för bostäder med olika storlek, standard eller byggnadskost-
nad, medelvärden som framkommit vid mer eller mindre omfattande under- sökningar av hyresläget på den allmänna marknaden. Det ligger i sakens natur att man vid fastställande av hyror för ett heterogent bostadsbestånd på grundval av dylika medelvärden alltid måste se till att hyrorna för de bostäder, som ha mindre storlek, sämre standard eller äro mindre kostnads- krävande, icke bli högre än marknadshyrorna för likvärdiga bostäder. Vill man skapa betryggande säkerhet härför blir följden lätt den att hyrorna för en stor del av bostäderna komma att ligga för lågt. En annan sak, som också bör framhållas, är, att hyror, som på angivet sätt >>låsas» vid medel- värden, framkomna vid en aktuell tidpunkt, ofta icke komma att följa med utvecklingen på bostadsmarknaden. Även om man förutsätter, att hyrorna skola vara rörliga, så att de vid behov justeras i anslutning till hyresvär- dets växlingar, uppstår gärna en tendens att vänta med en omprövning till dess mera betydande förskjutningar i, det allmänna hyresläget inträtt. Vid en utveckling med hyreshöjningar får man därför en eftersläpning av de låsta hyrorna. Erfarenheterna från senare år visa även, att det möter stora svårigheter att med summariska värderingssystem tillämpa en generell hyreshöjning.
Försvars- och folkskolesystemen samt landstingssystemet med därtill anslutande system medföra, att hyresförhållandena på den aktuella orten bli av ringa eller ingen betydelse. Detta sammanhänger med att orterna sammanförts till grupper — dyrorts- eller hyresgrupper —— eller såsom i vad avser försvarssystemet att gemensamma grundpristabeller upprättats för bostäder belägna å ett antal olika orter. Inom ramen för dessa system kan vidare hänsyn icke i tillräcklig grad tagas till brister av olika slag hos de enskilda lägenheterna, Vad här sagts gäller också prästgårdssystemet, dock att på grund av den ytterst grova schematisering, som detta system innebär, beaktande överhuvud icke kan ske av kvalitetsskillnader olika bostäder emellan. Under rådande förhållanden återspeglas skillnaderna i byggnads- kostnader mellan olika år i hyressättningen för bostäder på den allmänna marknaden. Med nyssnämda hyressättningssystem för personalbostäder framkommer icke en motsvarande differentiering i fråga om hyran för dessa bostäder.
I anslutning till grundlinjerna i försvarssystemet kunde man tänka sig att konstruera särskilda grundpristabeller för varje ort i landet, där tjänste- bostäder till ett visst av praktiska skäl icke alltför litet — antal vore belägna. Till grund för uppgörande av dylika tabeller skulle lämpligen läg- gas resultaten av fortlöpande undersökningar rörande hyresnivån på orten för lägenheter, som vore jämförliga med de befintliga tjänstebostäderna. Det skall icke förnekas, att ett sålunda skisserat system skulle ha vissa fördelar. Hyresbeloppen i vederbörliga grundpristabeller komme att baseras på för ortens hyresläge representativa siffror. En grundpristabell, baserad på socialstyrelsens hyresstatistik, torde allenast i ofullständig omfattning
nå en sådan representativitet. I syfte att öppna större möjligheter att be- akta beskaffenheten hos varje särskild lägenhet, än vad försvarssystemet i dess nuvarande utformning tillåter, skulle man därjämte kunna komplet— tera systemet med föreskrifter 0111 jämkning av hyresbeloppet för det fall att bostäderna i fråga om utrustning, planlösning m. m. avveke från de bostadstyper, för vilka hyresbeloppen vore beräknade (en viss möjlighet till jämkning med hänsyn till avvikelser beträffande lägenhetsyta inne- fattas i systemet redan nu). Men därmed skulle också systemet förlora sin summariska karaktär och i realiteten medföra en skönsmässig bedömning av hyresvärdet i varje särskilt fall. Överhuvud taget måste utifrån utred— ningens allmänna målsättning på en sunnnarisk metod av enahanda typ som försvars—, folkskole- eller landstingssystemen vilka system utmärkas av att bostäderna åsättas hyror genom klassificering i ett givet hyresschema —— ställas det kravet att metoden lämnar utrymme för betydande korrek- tioner i de enskilda fallen, såväl uppåt som nedåt, av de i vederbörlig hyres— tabell angivna beloppen. Tilläggas må, att man i rådande läge också skulle behöva utbygga här avsedda hyrestabeller på så sätt att hyresskillnaderna, beroende på det byggnadsår, varunder bostäderna tillkommit eller moder- niserats, komme till uttryck.
Oavsett vad nu sagts måste för att en summarisk värderingsmetod med den utformning, varom här är fråga, skall vara användbar, krävas att hyres- schemat ger ett godtagbart uttryck för hyresläget på den öppna markna- den. Hyresschemat måste alltid hållas å jour med hyresutvecklingen på bostadsmarknaden. Härför erfordras tillgång till ständigt aktuella uppgifter om marknadsläget. På sätt nyss framhållits äro vidare sådana uppgifter önskvärda beträffande samtliga orter med tjänstebostäder. Anskaffandet av här avsedda hyresuppgifter möter emellertid stora svårigheter. Varken staten eller kommunerna tillhandahålla sådan fortlöpande hyresstatistik. Ut- redningen har såsom nämnts i inledningskapitlet föranstaltat om en ge- nomgång av de hyresstatistiska utredningar, som utförts av socialstyrel- sen. Av denna undersökning (bil. 4) framgår, att uppgifter av nyss an- given art icke stå att erhålla genom socialstyrelsens försorg. Såvitt utred- ningen har sig bekant, torde för här avsett ändamål lämpad hyresstatistik ej heller för framtiden komma att vara tillgänglig. Vad som sålunda fram- kommit bestyrker ytterligare, att förutsättningar icke föreligga att för hyressättningen i tjänstebostäder begagna sådana summariska värderings- metoder som nu varit föremål för diskussion.
Utredningen vill slutligen i förevarande sammanhang erinra, att statens bostadsnämnd i sitt år 1938 framlagda förslag till riktlinjer för bestäm- mandet av ersättning för tjänstebostad till övervägande upptog ett förslag från vissa myndigheter om ett fastställande av normalhyror att tjäna till ledning för bostadsvärderingen. Bostadsnämnden anförde härom bl. a.
följande.
Åtgärder i dylikt syfte ha sålunda förordats av arméförvaltningen, statskon- toret, vattenfallsstyrelsen och allmänna civilförvaltningens lönenämnd. Samma tanke har också i viss mån kommit till uttryck i de system med grundpriser, som numera tillämpas inom försvarsväsendet och domänverket. I detta avseende får bostadsnämnden erinra om att redan 1914 års lönekommitté hade under över— vägande att lägga ett slags medelvärden till grund för hyressättningen, men att detta förslag avvisades av kommitténs majoritet. Kommunikationsverkens löne- nämnd såväl som 1902 års löneregleringskommitté och de militära avlönings- sakkunniga anslöto sig senare obetingat till samma mening, vilken därefter kom till uttryck i nu gällande avlöningsreglementen och av statsmakterna godtagits genom antagandet innevarande år av civilt avlöningsreglemente.
I detta sammanhang må även erinras om 1936 års lönekommittés uttalande i ämnet. Nämnda kommitté anför:
»I anledning av vad vattenfallsstyrelsen anfört rörande önskvärdheten av fast— ställande tid efter annan av indextal för olika orter och bostadsstorlekar, på vilka hyresersättningarna kunna baseras, må erinras att efter det nya löne— systemets införande allmänna hyresräkningar verkställts allenast i samband med dyrortsgrupperingarna och därvid begränsats till städer och vissa andra större orter. Frågan om periodiskt införskaffande av hyresuppgifter har, enligt vad kommittén erfarit, varit föremål för övervägande inom socialstyrelsen i sam- band med beräkningarna kvartalsvis av styrelsens levnadskostnadsindex men hittills icke föranlett ståndpunktstagande. Därest dylika fortlöpande hyresupp- gifter komme till stånd, kunde måhända den av vattenfallsstyrelsen ifrågasatta anordningen förverkligas. I förevarande sammanhang lärer förslaget icke kunna föranleda någon särskild åtgärd.»
Ehuru frågan om normalhyror sålunda måste anses vara undanskjuten genom statsmakternas innevarande år fattade beslut och strängt taget nu ligger utanför bostadsnämndens uppdrag, vill dock nämnden icke underlåta att här närmare utveckla sin ståndpunkt i denna fråga, som måste anses vara av en synnerligen stor betydelse både ur principiell och praktisk synpunkt.
Vid all schematisering — yttrade nämnden därefter bl. a. — måste en- ligt sakens natur en tendens göra sig gällande att fastställa låga värden. Om man i fråga om bestämmandet av ersättning för tjänstebostad läte den nu föreskrivna individuella värderingen ersättas av till efterrättelse fast- ställda normalhyror, skulle följden säkerligen bliva, att dessa ersättningar i strid mot avlöningsreglementenas grundregel komme att genomgående sättas lägre än ortens pris för med tjänstebostaden likvärdiga lägenheter. Socialstyrelsen hade i sitt yttrande över det av nämnden framlagda äldre förslaget kraftigt framhållit denna konsekvens av att de olika förvaltning- arna fritoges från ansvaret för en riktig värdering av sina tjänstebostäder. För åtskilliga verk, särskilt statens järnvägar, där antalet sådana bostäder för det dåvarande uppginge till ca 8 500 med en sammanlagd hyressumma av ca 4 milj. kr, skulle en dylik schematisering sannolikt medföra avse- värd inkomstminskning. Om man utginge från en hyresrednktion av exem- pelvis genomsnittligt 10 % å hela bostadsbeståndet — en säkerligen för låg beräkning _ skulle totala minskningen för statens järnvägar alltså utgöra omkring 400 000 kronor om året. Även om på sätt av 1936 års lönekommitté
antytts ett system med normalhyror i en framtid skulle kunna uppbyggas med ledning av genom socialstyrelsen införskaffade och bearbetade hyres- uppgifter, skulle dock enligt bostadsnämndens mening själva systemet vara principiellt oriktigt och även komma att visa sig ganska värdelöst, om man avsåge att vidmakthålla den hittills allmänt erkända grundsatsen, att ersättningen för tjänstebostad skulle bestämmas efter individuell värdering. En schematisering efter normalhyror skulle dessutom säkerligen ofta med- föra orättvisor i de enskilda fallen och irritation hos bostadsinnehavarna.
Tjänstebostadsutredningen delar i allt väsentligt de synpunkter, åt vilka bostadsnämnden sålunda givit uttryck.
Härefter övergår utredningen till en granskning av ändamålsenligheten hos sådana värderingssystem, som anknyta till principerna i industriens hyresvärderingsregler. Det gäller alltså exempelvis en hyresberäkning en- ligt SJ:s eller vattenfallsstyrelsens hyresvärderingsregler.
Den hyressättningsmetod, varom här är fråga, kan sägas vara av såväl summarisk som individuell natur, summarisk såtillvida att hyressättningen baseras på genomsnittliga kostnader och individuell, därför att den inne- bär en värdering med hänsyn till varje särskild lägenhets utrustning och beskaffenhet. Det sistnämnda gör att metoden äger bestämda fördelar fram- för de förut diskuterade systemen med grupphyror för bostäder av samma storlek, kvalitet etc. En hyressättning enligt H.-Ind. innebär, att hänsyn, på helt annat sätt än t. ex. enligt landstingssystemet, kan tagas till de olika faktorer som konstituera skillnaderna i hyresvärde olika lägenheter in— bördes. H.-Ind. förutsätter sålunda bl. a. en noggrann beräkning av lägen- hetsytan (varvid beaktande sker av onödigt stora ytor, låg rumshöjd, sned- tak ete.) ävensom en inventering av till lägenheten hörande förvaringsut- rymmen och gemensamma anordningar samt utrustnings- och inredningsde- taljer. Hyran för en lägenhet erhålles därefter såsom summan av ett grund- belopp, beräknat per m=” lägenhetsyta, och olika delbelopp för skilda detaljer (hyreselement). Syftet med en dylik differentiering är att fördela hyrorna på ett ur de boendes synpunkt så rättvist sätt som möjligt. Att detta är av stor betydelse har utredningen tidigare framhållit.
Utmärkande för H.-Ind. är vidare att produktionskostnaderna äro av- görande för hyresbestämningen. Metoden har därför i nuläget en viss an- vändbarhet när det gäller hyressättningen för nybyggda tjänstebostäder. Såsom framgått av den i kap. 9 lämnade redogörelsen för huvudlinjerna i H.-Ind. är självkostnadsprincipen i själva verket den bärande grund- tanken. Man utgår i princip från att den sammanlagda hyran för ett fas- tighetsbestånd skall täcka årsomkostnaderna och fördelar sedan på nyss angivet sätt denna hyressumma. En full förräntning av varje enskild lägen- het åsyftas däremot icke. Därför bygger också systemet, såsom nämnts, på genomsnittliga byggnadskostnader för olika hustyper och genomsnittliga
anläggningskostnader för olika utrustningsdetaljer. En differentiering med hänsyn till skillnaderna i kostnadsläge olika orter emellan har härvid gjorts (genom ortstillägg resp. ortsavdrag). En anpassning till förskjut- ningarna i byggnadskostnaderna under olika tidsperioder möjliggöres ge- nom indextillägg eller indexavdrag å de angivna priserna. En sådan hyres- sättning efter kostnadsprinciper, vilken här beskrivits, anknyter i viss mån till det förfarande, som under rådande förhållanden av hyresreglerings- myndigheterna och bostadsstyrelsen tillämpas för bestämmandet av hyra i nybyggda hus. Detta förfarande går ut på, att de verkliga kostnaderna läggas till grund för hyresberäkningen, såvida dessa kostnader icke vid jämförelse med vad som är normalt befinnas vara oskäligt höga, i vilket fall de reduceras till skäligt belopp. Genom att H.-Ind bygger på genom- snittliga kostnader innefattar detsamma emellertid icke någon garanti för att hyrorna komma att anpassas till hyresläget för jämförliga lägenheter på orten. Utredningen har i annat sammanhang påvisat, att en hyressätt- ning enligt H.-Ind. i på senare år nyuppförda hus leder till lägre hyror än marknadshyrorna. På grund av det anförda torde industrisystemet vara an- vändbart endast såsom ett, om ock bristfälligt, hjälpmedel för hyressätt- ningen i här avsedda fall.
Den hyra, som erhålles vid beräkning enligt här ifrågavarande hyresvär- deringsregler, avser hyran för en fullgod lägenhet (i regel nybyggd). Denna hyra skall därför för ej fullgoda lägenheter i äldre hus reduceras alltefter lägenhetens byggnadstekniska skick. Bestämmandet av detta kvalitetsav- drag måste, även om till ledning härför vissa riktlinjer kunna uppgöras, ytterst bli beroende av en subjektiv bedömning. Häri ligger tydligen en risk för en uppluckring av det eljest efter så fasta grunder uppbyggda sy- stemet. För att helt tillgodose kravet på enhetlighet i hyressättningen förut- sätter därför en tillämpning av H.-Ind., att bestämmandet i förekommande fall av kvalitetsavdrag åvilar en myndighet. Att en dylik åtgärd är moti— verad bestyrkes av de erfarenheter som gjorts rörande tillämpningen av SJ-systemet.
Förfarandet enligt H.-Ind. utgår från förutsättningen att hyresprisbild- ningen på den allmänna marknaden helt rättar sig efter produktionskost- naderna. Så är visserligen förhållandet i dagens läge beträffande nybygg- nader. Men i fråga om äldre bostäder gäller detta icke. Att använda systemet vid hyressättningen av äldre tj änstebostäder är alltså icke tillfredsställande. Riktigheten härav belyses av den i kap. 14 lämnade redogörelsen för er- farenheterna av SJ:s hyresvärderingsregler.
I detta sammanhang kan nämnas, att byggnadskostnaderna i dagens läge förete en betydligt mindre spännvidd än genomsnittshyrorna olika orter emellan. Enligt den till SJ:s hyresvärderingsregler hörande förteckningen över ortsavdrag resp. ortstillägg för orter aktuella för statens järnvägar och statens vattenfallsverk, vilken förteckning upprättats med ledning av
från bostadsstyrelsen erhållna uppgifter rörande byggnadskostnadsnivån på olika orter, utgör spännvidden ca 25 % (största ortsavdraget är 10 % och största ortstillägget är 19 %, spännvidden erhålles genom att sätta talet 90 i relation till talet 119). Till ungefär samma procenttal uppskattas enligt vad utredningen inhämtat av bostadsstyrelsen differensen för närvarande beträffande byggnadskostnaderna för flerfamiljshus i hela landet (bort- sett från Kiruna m. fl. orter i Övre Norrland med extremt höga byggnads- kostnader). Spridningen i hyresnivån mellan skilda orter utgör, å andra sidan, såvitt detta framgår av de undersökningar rörande bostadskostna— derna i landets kommuner, som legat till grund för den fr. o. m. den 1 januari 1954 genomförda nya lönegrupperingen, ca 55 % (Stockholm sattes =1000, varvid det lägsta indextalet för någon kommun var 451 _ upp- gifterna ha hämtats ur vissa sammanställningar utförda av socialstyrelsen).
Av det anförda framgår, att industrimetoden vid bestående hyresregle- ring kan godtas endast såsom ett hjälpmedel för hyressättningen av ny- byggda tjänstebostäder. Metoden kan således i nuläget allenast komma till begränsad användning. Då hyresregleringen avvecklas torde få förutsättas, att byggnadskostnaderna minskar i betydelse såsom regulator för hyres- sättningen och att hyresbildningen konnner att bestämmas mera av till- gång och efterfrågan på bostäder. Att under sådana förhållanden tillämpa den ifrågavarande metoden måste enligt utredningens mening anses ute- slutet.
Till nackdelarna med en hyressättning enligt H.-lnd. bör vidare hänföras svårigheten att i författningsform återge ett så detaljerat och i viss mån invecklat system, som H.-Ind. otvivelaktigt innebär.
På ovan anförda skäl har utredningen måst överge tanken på H.-Ind. såsom normerande för hyressättningen av tjänstebostäder.
Av kap. 9 framgår, att enligt av järnvägsstyrelsen utfärdade föreskrifter hyressättningen för tjänstebostäder icke enbart skall rätta sig efter den hyra, som framkommer enligt hyresvärderingsreglerna, utan därjämte bör såvitt möjligt grunda sig på en marknadsmässig värdering av bostäderna. Vid differenser mellan marknadshyran och »systemhyran» skall enligt dessa föreskrifter den förra hyran fastställas. Såsom framhållits 1 kap. 14 har emellertid av olika skäl hyressättningen vid SJ i praktiken endast i mindre utsträckning följt angivna principer. De hyressättande myndig- heterna ha endast i begränsad omfattning inhämtat uppgifter om hyres- läget på orten för jämförliga lägenheter. I fall, då ledamöter av hyresnämnd anlitats för värderingar, ha de sålunda erhållna hyresförslagen ofta från- gåtts. Orsaken härtill torde ha varit den att det värde, som sålunda fram- kommit, av järnvägsmyndigheterna icke ansetts kunna godtagas såsom fullt representativt för marknadsläget på vederbörande ort. Vunna erfa- renheter ge således vid handen, att den berörda »blandade» hyresvärde-
153 ringsmetoden, som alltså i princip går ut på dels en hyreskalkyl på grund- val av givna värderingsregler, dels en jämförande undersökning beträf- fande marknadsvärdet, gärna medför en fastlåsning av hyrorna vid värde- ringsreglerna. Då de värderingsregler, varom här är fråga, dessutom, som nyss påvisats, icke garantera en >>riktig» hyressättning, är det tydligt att ej heller den ifrågavarande SJ-metoden innebär en tillfredsställande lös- ning.
Erinras må, att motsvarande metod tillämpats vid värdering av vatten- fallsverkets bostäder. Av kap. 14 framgår, att inom detta förvaltningsom- råde — till skillnad från SJ — en marknadsmässig värdering ägt rum av hela bostadsbeståndet och att jämkningar av >>systemhyran>> med hänsyn till resultatet av dessa värderingar företagits i relativt stor utsträckning. I den mån så skett torde erinran i allmänhet icke kunna göras. Men där- med har ju också värdet av en »systemhyra» blivit i hög grad förminskat.
Efter de överväganden, som här gjorts rörande möjligheterna att be- gagna vissa mer eller mindre summariska hyressättningsmetoder, står den inledningsvis framförda uppfattningen att en metod, som syftar till en individuell bestämning av marknadsvärdet, måste givas avgjort företräde, fortfarande oemotsagd. Utredningen förordar därför en sådan individuell metod. Detta innebär i själva verket, att anledning icke finnes att frångå den huvudprincip för hyressättningen, som innefattas i gällande bestäm- melser i 38 g 2 mom. Saar och som där uttryckts så att hyran (ersättningen) skall bestämmas med hänsyn till det pris, som å orten i allmänhet gäller för lägenhet, vilken beträffande storlek och bekvämlighet samt beskaffen- het i övrigt kan anses likvärdig med tjänstebostaden. Enligt utredningens mening bör dock hänsyn även tas till belägenheten inom orten. Det gäller emellertid att tillämpa ifrågavarande bestämmelser effektivt och på ett sätt som verkligen överensstämmer med deras syfte.
Det har i olika sammanhang hävdats, att en individuell bostadsvärde- ring generellt sett skulle medföra större kostnader än en summarisk. Här- till vill utredningen anföra, att kostnaderna för en individuell värdering givetvis bero på vilket förfaringssätt för bestämning av marknadsvärdet, som användes. Kostnaderna måste också vägas mot de ökade hyresinkoms- ter, som följa av en individuell värdering. En summarisk metod innebär utan tvekan mindre administrativa besvär men medför, som förut nämnts, genomgående en lägre hyressättning och därigenom också minskade hyres- inkomster.
Till frågan om den individuella hyressättningen bör anförtros de olika bostadsförvaltande myndigheterna eller om denna uppgift bör centralise- ras återkommer utredningen i kap. 22.
Kap. 17. Marknadshyrans bestämmande
Allmänna synpunkter
En hyressättning, som i enlighet med vad utredningen i det föregående förordat skall gå ut på en bestämning av marknadsvärdet, förutsätter dels ingående kännedom om bostadens särskilda beskaffenhet, dels ock att man bildar sig en uppfattning om hyresläget på orten. Det gäller att söka utröna den normala hyran för hyreslägenheter, som beträffande storlek och be- kvämlighet samt beskaffenhet i övrigt kunna anses jämförbara med tjänste— bostaden _— varvid hänsyn naturligen i förekommande fall skall tagas till om tjänstemannen på tjänstefri tid besväras av pannskötsel, gårdskarls— sysslor e. d. Härvid torde man emellertid icke annat än iundantagsfall kunna finna hyreslägenheter, som tillfullo motsvara den bostad, man skall värdera, utan man får med utgångspunkt från normalpriset för ungefär jämförliga lägenheter göra den jämkning, som påkallas av förekommande avvikelser. Belägenhetens inverkan på marknadsvärdet bör också uppmärksammas. Härmed avser utredningen såväl marknadsvärdets variationer mellan olika delar (stadsdelar) av en ort som variationerna beroende på närheten till ett tättbebyggt samhälle. Tjänstebostäder ha ofta ett ocentralt läge. Finnas i sådana fall i omedelbar närhet av tjänstebostaden bostäder, med vilka jämförelser kunna äga rum, erfordras vanligen icke särskilda överväganden med hänsyn till belägenheten. Om, å andra sidan, de bostäder, som skola värderas, ligga på visst avstånd från den bebyggelse, som utgör jämförelse- material, kan »avståndsfaktorn» ha viss inverkan vid fastställandet av marknadsvärdet.
Den hyressättande myndigheten kan erhålla kännedom om beskaffen- heten av den bostad, som skall värderas, dels genom en bostadsbeskriv- ning dels genom en besiktning av bostaden. Erfarenheten visar att »pappers- uppgifter», hur specificerade de än äro, ofta lämna en icke fullt klar bild av en bostad och därför icke äro tillfyllest för en värdering. Detta gör, att en besiktning kan visa sig vara erforderlig för åstadkommande av en »rik- tig» hyressättning.
En bestämning av hyrorna för likvärdiga lägenheter på orten medför — detta bör redan från början framhållas — merendels betydande svårig- heter. Såsom tidigare anförts måste man härvidlag röra sig med en viss osäkerhetsmarginal och hyressättningen blir icke minst med hänsyn härtill i sista hand en omdömesfråga. Man bör emellertid ha klart för sig att hyres- sättningen för fritt uthyrda bostadslägenheter i lika hög grad kännetecknas
av en skälighetsprövning. Denna karakteristik gäller även den hyressätt— ning, som under rådande hyresreglering ankommer på hyresnämnder och liyresråd.
Möjligheterna att skaffa sig ett tillförlitligt mått på en lägenhets mark- nadsvärde äro uppenbarligen större ju mera jämförelsematerial som fin- nes att tillgå. I detta hänseende föreligger en skillnad mellan, å ena sidan, orter med utvecklad hyresmarknad och, å den andra, orter, där antingen endast ett fåtal uthyrda lägenheter finnes eller ock några sådana lägen- heter överhuvud icke finnas. Endast i det förra fallet kan man i allmänhet räkna med att erhålla ett tillräckligt jämförelsematerial för hyresvärde— ringen. Ej sällan torde dock även ett relativt fåtal uthyrda lägenheter kunna lämna en viss vägledning för bedömande av ett ortspris. Ju mindre jäm- förelsematerial som bjudes, desto större försiktighet måste emellertid iakt- tagas vid prövningen av detta material, särskilt som det gäller att få fram vad som kan anses utgöra normalpriset för likvärdiga lägenheter. Å andra sidan kan det ibland visa sig erforderligt att jämväl beträffande uppgifter om hyresläget i större orter underkasta dessa uppgifter en kritisk bedöm- ning. Under alla förhållanden torde hyressättningen å orter, där hyresmark- nad, som kan tjäna till ledning vid hyresvärderingen, saknas, erbjuda ett alldeles speciellt problem.
I anslutning till det sist anförda har utredningen funnit lämpligt att frågan om värderingen av bostäder, belägna å orter utan hyresmarknad, göres till föremål för särskild behandling. Med ort utan hyresmarknad avser utredningen härvid sådan ort, där på orten ett tillräckligt jämförelse— material för bestämmandet av priset för med tjänstebostaden likvärdiga lä- genheter icke kan erhållas. Detta kan vara förhållandet, förutom å egentliga landsbygden, även i smärre samhällen. Att göra någon mera fixerad gräns- dragning i här ifrågavarande hänseende är knappast möjligt och synes ej heller för utredningens syfte nödvändigt. Det må framhållas, att denna gränsdragning icke nödvändigt innebär, att ort med hyresmarknad jämväl är sådan ort, som faller under hyresregleringslagen.
Utredningen avser främst att belysa vilka medel som stå till buds, när det gäller att nå fram till ett marknadsvärde samt att därjämte ingå på en bedömning av den betydelse för värderingen, som man bör tillmäta dessa medel. Såsom redan torde framgå av det föregående år det icke möjligt att för marknadshyrans bestämmande åstadkomma allmängiltiga och prak— tiskt användbara anvisningar, vilka kunna lämna tydlig ledning för alla de skiftande omständigheter, till vilka hänsyn i de särskilda fallen måste tagas.
I enlighet med det sagda behandlas i det följande först värderingen å ort med hyresmarknad och därefter värderingen å ort utan hyresmarknad. Denna uppdelning, liksom också den gjorda definitionen av uttrycket »ort utan hyresmarknad», har för övrigt anknytning till innehållet i de av sta-
tens bostadsnämnd föreslagna riktlinjerna för bestämmandet av ersättning för tjänstebostad. Vissa särskilda frågor avseende belägenhetens inverkan på hyresvärdet ha ansetts böra hänföras till ett särskilt avsnitt.
Värdering å ort med hyresmarknad
a
I 1927 års riktlinjer hette det, i fråga om värdering a ort med hyres- marknad, bl. a. följande.
Finnes å orten hyresmarknad, som kan tjäna till ledning för bestämmandet av hyran för tjänstebostad, bör vederbörande verk genom särskilda värderingsmän, anlitande av ortsmyndigheterna eller på annat lämpligt sätt söka skaffa sig känne- dom om de hyrespris, som å orten i allmänhet gälla för med verkets tjänstebo- städer likvärdiga lägenheter.
Härvid kan i någon mån ledning även vinnas av de utredningar, som av social- styrelsen i samband med senaste hyresräkning verkställts rörande medelhyrorna å vissa orter. Dessa medelhyror må dock icke utan vidare läggas till grund för regleringen av hyrorna för tjänstebostäder, utan måste i varje fall särskilt be- aktas i vad mån socialstyrelsens medelsiffror, vilka i regel äro avsevärt lägre än hyrorna för fullgoda lägenheter i orten, understiga de hyror, som där betingas för med verkets tjänstebostäder likvärdiga lägenheter.
De ändringar i ortens hyresmarknad, som kunna hava inträffat, sedan den senaste hyresräkningen ägde rum, måste härvid jämväl tagas i beaktande.
I anslutning till de i andra och tredje styckena härovan lämnade hän- visningarna till socialstyrelsens hyresutredningar må följande framhållas.
Av kommunikationsverkens lönekommittés på sid. 80 refererade uttalande angående grunderna för värderingen av tjänstebostäder inhämtas, att en— ligt kommitténs mening de av socialstyrelsen verkställda utredningar an- gående de allmänna hyresprisen kunde, såvitt anginge lägenheter av de storlekar, som nämnda utredningar avsåge, i viss mån tjäna till ledning, om ock även kompletterande undersökningar vore av nöden. Kommunikations- verkens bostadsnämnd tog på sin tid avstånd från denna ståndpunkt. I sitt år 1920 framlagda förslag till vissa riktlinjer för bostadsvärderingen an- förde sålunda nämnden bl. a., att de medelpriser beträffande hyreskost- naderna å olika orter, som av socialstyrelsen publicerades, knappast kunde läggas till grund för bostadsvärderingen. Närmare undersökning av social— styrelsens utredning gåve nämligen vid handen, att de av styrelsen angivna medelhyrorna i många fall vore orimligt låga, beroende på att inom vissa orter förekommo mindervärdiga bostäder i stor utsträckning. I motiveringen till ovan återgivna delar av 1927 års riktlinjer konstaterade statens bostads— nämnd, som hade gjort en ingående undersökning angående förfarings- sättet vid beräknande av hyresposten vid senaste allmänna dyrortsgruppe- ring och representativiteten hos de hyresmedeltal som därvid framkommit, att man icke utan vidare kunde åt dessa medelhyror giva ett obetingat värde såsom vägledning för hyresregleringen vid statens verk. Att vid utforman-
det av riktlinjer för denna hyresreglering beträffande orter med hyresmark- nad helt förbigå det stora och i vissa hänseenden synnerligen värdefulla jämt'örelsematerial, som förelåge i resultaten av socialstyrelsens hyresut- redningar, syntes dock icke vara riktigt. Om dessa användes med tillbörlig urskillning, borde de — såsom vunnen erfarenhet vid såväl nämndens som verkens hyresregleringsarbete torde bekräfta kunna vara till visst gagn för bostadsvärderingen, bl. a. för kontrollerande av direkt införskaffade uppgifter om hyresprisen å olika orter. I motiven till 1939 års riktlinjer erinrade bostadsnämnden om de sålunda i 1927 års riktlinjer gjorda re— servationerna i fråga om värdet av hyresutredningarna. Nämnden framhöll därefter, att de erfarenheter, som under de tio sista åren vunnits om an— vändbarheten av socialstyrelsens hyresutredningar, syntes >>ägnade att numera kunna åt desamma medgiva ett något högre värde». Så syntes en- ligt nämndens mening än ytterligare bliva förhållandet, om vissa (av 1936 års lönekommitté) ifrågasatta omläggningar av dessa utredningar skulle komma att genomföras. På grund härav ansåg sig nämnden böra företaga viss omformulering av 1927 års riktlinjer på förevarande punkt. I första stycket intogs sålunda en hänvisning till tillgänglig officiell statistik och i stället för andra och tredje styckena infördes följande stycke.
Det bör dock beaktas, att medelhyrorna i orten enligt socialstyrelsens statistik, vilka äro beräknade på grundval av hyror för lägenheter av skiftande beskaffen- het, icke utan vidare kunna vara normerande för ersättning för tjänstebostad. De ändringar i ortens hyresmarknad, som kunna hava inträffat, sedan den senaste hyresräkningen ägde rum, måste härvid jämväl tagas i beaktande.
I ett 28 augusti 1945 avgivet utlåtande angående grunder för beräkning av ersättning för tjänstebostad upplyste bostadsnämnden, att nämnden i sin verksamhet tagit ledning av de normer, som angivits i 1939 års riktlinjer, och framhöll att det av socialstyrelsen vid allmän hyresräkning beräknade liyresmedeltalet för lägenheter av olika storlek och standard, utnyttjat på sätt som framginge av riktlinjerna, hade visat sig vara en god mätare på den allmänna hyresnivån å vederbörande ort.
Av vad som här refererats framgår, att olika meningar framkommit be— träffande värdet av ifrågavarande hyresstatistik för en individuell bostads— värdering. De gjorda uttalandena böra ställas i belysning av situationen på hyresmarknaden vid de aktuella tillfällena. Vid tidpunkten för kommunika- tionsverkens bostadsnämnds uttalande kunde man icke tala om någon enhetlig hyresnivå. Tillämpningen av då gällande hyresstegringslag hade åstadkommit en markerad skillnad i hyrespris mellan de äldre lägenheter, som voro underkastade hyresregleringen, och de nybyggda, som voro fri- tagna från densamma. Om de medelhyressiffror, som av socialstyrelsen uträknades vid denna tid, framhöll statens bostadsnämnd i motiven till 1927 års riktlinjer, att de voro »ovillkorligen mycket abstrakta». Dä bo- stadsnämnden sedermera i sina riktlinjer med vissa reservationer rekom-
menderade en användning av hyresstatistiken voro förhållandena på hyres- marknaden niera stabila.
De hyressättande myndigheterna ha för närvarande att utgå från resul- taten av 1939, 1945 samt 1951 års hyresräkningar (jfr bil. 4). Dessa statis- tiska uppgifter äro så schematiska, att desamma endast i ringa utsträck— ning äro användbara för en individuell bostadsvärdering, särskilt i ett läge på den allmänna bostadsmarknaden som det nu rådande. Detta bestyrkes av de erfarenheter, som statens bostadsnämnd under senare år förvärvat. För att en hyresstatistisk skulle vara till verklig nytta vid värderingen av tjänstebostäder borde enligt utredningens mening, såsom i föregående kapi- tel antytts, på densamma i första hand ställas det kravet att den skulle ge besked om de aktuella hyrorna. Vidare borde den i möjligaste mån om- fatta samtliga de orter med hyresmarknad, där tjänstebostäder finnas, var— vid alltså hyrorna för varje ort borde redovisas för sig, och den borde dess- utom vara så differentierad att den gåve ett tillfredsställande uttryck för förekommande storleks— och kvalitetsskillnader i det undersökta bostads- beståndet. Den omläggning av hyresstatistiken, som ett tillgodoseende av de sålunda uppställda kraven skulle nödvändiggöra, skulle emellertid bli så dyrbar, att kostnaderna icke skulle motsvara värdet av statistiken för här avsett ändamål.
Av det anförda framgår, att den hyressättande myndigheten icke kan med hjälp av tillgänglig hyresstatistik skaffa sig kännedom om den hyra som å orten i allmänhet tillämpas för med tjänstebostaden likvärdiga lägen- heter. Under rådande förhållanden på bostadsmarknaden ha emellertid öppnat sig vissa andra vägar, som för erhållande av jämförelsematerial ha visat sig vara användbara. Utredningen syftar härvid i första hand på möj— ligheterna att från bostadsstyrelsen eller länsbostadsnämndema inhämta uppgifter rörande fastställda maxiinihyror i hus, som uppförts med stöd av statliga lån. Det gäller härvid flerfamiljshus (varmed förstås hus med minst tre bostadslägenheter), uppförda med tertiär- och/eller tilläggslån, samt hus med två bostadslägenheter, den ena avsedd för ägaren och den andra till uthyrning, för vilka beviljats egnahemslån.
På orter, där under och efter kriget skett en relativt omfattande nybe— byggelse, har den hyressättning, varom här är fråga, fått allt större be- tydelse. Detta sammanhänger med den ökade statliga låne- och bidrags- givningen till bostadsförsörjningens främjande och med att möjligheterna till byggande med sådant stöd tagits i anspråk i allt större utsträckning. Några siffror, utvisande de senaste årens utveckling på detta område må här lämnas. År 1951 ingick ca 80 % och år 1952 ca 86 % av det totala ny- tillskottet av bostadslägenheter i företag med statliga län eller bidrag. Dy— lika produktionssubventioner lämnades under år 1953 till ca 92 % av de nytillkomna lägenheterna (jfr Sociala Meddelanden 1954, sid. 704). Mot
bakgrunden härav kan man enligt utredningens mening vid hyressättningen för tjänstebostäder — främst givetvis nybyggda sådana — icke förbigå det jämförelsematerial, som från bostadsstyrelsen och länsbostadsnämnderna står att erhålla. Hittills har detta material, såvitt utredningen kunnat finna, utnyttjats endast i sparsam omfattning. I kap. 9 har omnämnts, att mate- rialet kommit till användning vid värdering av sådana nybyggda tjänste- bostäder, för vilka hyran bestämmes av byggnadsstyrelsen. Härjämte bör nämnas, att bostadsnämnden i viss utsträckning begagnat sig av denna väg för att erhålla underlag för sin bedömning. Det är emellertid att märka, att det här ifrågavarande jämförelsematerialet vanligen icke utan ytterli- gare undersökningar kan läggas till grund för hyressättningen.
Såsom framhållits i kap. 7 utgöra de beslut om maximihyra, som med— delas av berörda myndigheter, i princip endast lånevillkor. Vidare avse besluten, i fråga om flerfamiljshus, summan av de hyror, som få uttagas för lägenheterna och alltså icke hyran för varje enskild lägenhet. Sistnämnda hyresbelopp (grundhyran) fastställes på hyresreglerade orter av hyres- nämnder och hyresråd. Gäller det sådana tvåfamiljshus, där ägaren bebor den ena lägenheten, besluta dock redan de lånebeviljande myndigheterna om en »lägenhetshyra».
Här ifrågavarande omständigheter medföra att uppgifter om fastställda hyror i flerfamiljshus icke utan närmare kontroll på orten äro direkt an- vändbara för hyresjämförelser. Praxis har visserligen blivit den att hyres- regleringsmyndigheterna regelmässigt godtaga den hyressättning, som ut- förts av det lånebeviljande organet, d. v. s. beräkningen av hyressumman. Den hyra per in"-* lägenhetsyta, som kan uträknas med ledning av nämnda hyressumma, kan därför vara till viss ledning som ett mått på den genom— snittliga hyran för lägenheter i huset. Men ett sådant genomsnitt är icke alltid tillfyllest utan man måste i annan ordning skaffa sig uppgifter om hyrorna (grundhyrorna) i de enskilda lägenheterna.
Beträffande utnyttjande av äldre jämförelsematerial bör beaktas, att uppgifter om fastställda maximihyror i före 1947 belånade hus böra använ- das med viss försiktighet. Orsaken härtill är, att förfarandet i fråga om be— räkningen av maximihyrorna enligt före den 1 juli 1946 gällande bestäm- melser om tertiärlån och tilläggslån för flerfamiljshus var ett annat än det som för tid därefter tillämpades. Tidigare fixerades maximihyrorna till viss nivå för varje ort, motsvarande vad som enligt tillgängliga statistiska uppgifter faktiskt betingades i de hus, som uppfördes inom orten under år 1939, ökat med vissa procent för att täcka den därefter inträdda steg- ringen i förvaltningskostnaden. Bostadsstyrelsen (dåmera statens byggnads- lånebyrå) hade alltså för varje ort en fixerad hyresnivå, och i den mån an- skaffningskostnaden icke kunde förräntas med hyror på denna nivå, be- viljades tilläggslån. 1946 års bestämmelser medförde ett frångående av denna fixering av hyresnivån, och att principen för hyrornas beräkning
skulle vara densamma som den de hyresreglerande myndigheterna tillämpa vid fastställande av grundhyra i hus, uppförda efter den 1 januari 1942, d. v. s. självkostnadsprincipen. Då sålunda före den 1 juli 1946 de låne- beviljande och de hyresreglerande myndigheterna följde olika normer för hyressättningen, kunde inträffa att grundhyrorna icke överensstämde med de av bostadsstyrelsen godkända hyrorna — ett förhållande, som enligt vad ovan sagts, numera är mycket sällsynt (beträffande ytterligare upplysningar i nu berörda spörsmål torde få hänvisas till hyresrådets cirkulär nr 363. Oavsett det anförda torde med hänsyn till det relativt ringa bostadsbyggan— de med statliga lån, som ägde rum under förra hälften av 110-talet, de jäm- förelsehyror, varmed bostadsstyrelsen kan tillhandagå från denna tid, icke annat än på ett fåtal orter vara av praktiskt värde för hyressättningen i tjänstebostäder.
Även om således det här avsedda jämförelsematerialet, på sätt som fram- går av det anförda, icke har obegränsad användbarhet, anser utredningen att detsamma i rådande läge bör kunna vara till viss nytta för bostads- värderingen. Materialet kan också förväntas bli än mer användbart i samma mån som beståndet av tjänstebostäder moderniseras. Tillfogas bör, att i den mån möjligheter erbjudas att enbart med ledning av från bostadssty— relsen (länsbostadsnåmnd) införskaffade jämförelsehyror fixera ett orts- pris för lägenheter, jämförliga med den eller de tjänstebostäder, som skola värderas, det för den hyressättande myndigheten i många fall kan vara mera praktiskt att gå denna väg framför att göra en undersökning på platsen.
För att erhålla kännedom om hyresläget på den privata hyresmarknaden å hyresreglerade orter har statens bostadsnämnd sedan något år inlett ett visst samarbete med statens hyresråd. Bostadsnämnden har beretts till- fälle taga del av handlingarna i hyresmål, som avgjorts av hyresrådet. Denna möjlighet till hyresjämförelser har utnyttjats i relativt hög grad. Resultaten av dessa undersökningar, vilka genom bristfälliga uppgifter i hyresmålen om lägenheternas utrustning m. m. blivit relativt besvärliga och tidsödande, ha varierat betydligt. Svårigheterna att få fram med .tjänste- bostäderna likvärdiga privata lägenheter ha visat sig vara stora — speciellt gäller detta mindre orter, där hyresrådets material är mycket begränsat. När det gäller de större städerna är dock materialet relativt omfattande, varför större möjlighet i dessa fall förelegat att få en någorlunda god bild av hyrorna på den privata marknaden. Om sålunda värdet såsom jämförel- sematerial av de uppgifter, som kunnat inhämtas från hyresrådet, varit skiftande, ha dock uppgifterna i vissa fall varit till nytta som stöd för nämndens ställningstagande.
I motiven till 1927 års riktlinjer uttalade bostadsnämnden, att utgångs-
punkten för värdering å ort med hyresmarknad enligt nämndens åsikt all— tid måste vara en undersökning av hyresförhållandena på platsen. Såsom också framgår av det inledningsvis återgivna utdraget ur riktlinjerna borde man enligt bostadsnämnden därvid i första hand genom särskilda värde- ringsmän men även genom hänvändelse till ortsmyndigheterna söka erhålla en tillförlitlig utredning om den hyra som å orten i allmänhet gällde för likvärdiga lägenheter. Vid berörda utredning kunde man jämväl, fortsatte nämnden, med fördel vända sig till personer å orten, som kunde antagas äga en mera ingående kännedom om hyres- och hostadsförhållandena där- städes.
Även tjänstebostadsutredningen finner det vara ofrånkomligt att hyres- sättningen å ort med hyresmarknad främst måste baseras på en under— sökning på platsen. Av det föregående har framgått, att kännedom om hyresläget på orten icke kan vinnas med hjälp av tillgänglig hyresstatistik liksom att sådan kännedom allenast i begränsad omfattning kan erhållas genom inhämtande av upplysningar från bostadsstyrelsen, länsbostads- nämnd eller hyresrådet, varför man tydligen i flertalet fall måste bli hän- visad att göra lokala undersökningar. Det förefaller visserligen utredningen, som förut antytts, icke osannolikt, att de lånebeviljande myndigheternas jämförelsematerial kommer att bli till allt större nytta för bostadsvärde- ringen, men man torde ändå få räkna med att lokala undersökningar komma att bli erforderliga i betydande utsträckning, framför allt för värdering av de äldre bostäderna.
Hur bör då den hyressättande myndigheten lämpligen gå till väga för att erhålla här avsett jämförelsematerial? Erfarenheterna härav från det hyressättningsarbete, som bedrivits vid olika verk och myndigheter under senare år, torde i allmänhet vara begränsade. Om det alltså gäller att ut- röna, vad som å orten betalas för lägenheter av viss storlek och beskaffen- het, föreställer sig utredningen för sin del, att den mest tillförlitliga vägen alltid är att vända sig till en lokal myndighet. Vid bestående hyresreglering torde upplysningar i första hand böra inhämtas genom vederbörande hyres- nämnd. Saknar orten hyresnämnd och kan ej heller med fördel hyresnämnd på annan ort anlitas — eller när hyresnämndsinstitutionen i en framtid av— skaffas —— böra, såvitt utredningen kan finna, de kommunala myndigheter- na bäst tillhandagå med upplysningar i här berört hänseende. Erinras må, att bostadsbyggande i kommunal regi eller med kommunalt stöd kommit att under senare år bedrivas i allt större utsträckning och att kommunerna även på annat sätt kommit att alltmera engagera sig i bostadsförsörjningen. Detta gör, att de kommunala myndigheterna i regel torde äga stor för- trogenhet med hithörande frågor. För övrigt torde hänvändelser till orts- myndigheterna i syfte att erhålla kännedom om ortens hyrespris vara att föredraga redan av det skälet att detta förfarande i allmänhet torde kunna ske utan större kostnader.
Annorlunda i sistnämnda hänseende ställer det sig utan tvekan vid en av den hyressättande myndigheten utförd egen undersökning av hyresför- hållandena på platsen. Myndigheten kan därvid göra förfrågningar och besök i privata bostäder. Svårigheterna att få fram ett större antal med tjänstebostäderna jämförliga privata lägenheter torde härvid, särskilt på mindre orter med liten hyresmarknad, bli mycket stora. Men även i städer och större orter kan det vara svårt att på detta sätt bilda sig en säker uppfattning om hyresläget för jämförbara lägenheter. En effektiv tillämp- ning av den här avsedda metoden måste vidare, som nyss antytts, bli myc- ket kostnadskrävande.
Bostadsnämnden hävdade i 1927 års riktlinjer, att en värdering av bo— staden genom särskilda värderingsmän borde givas avgjort företräde fram- för hänvändelser till ortsmyndigheterna (jfr det förut refererade). Det torde få antagas, att nämnden därmed åsyftade att ifrågavarande värderingsmän skulle avgiva yttrande rörande hyresvärdet av varje särskild bostad, upp— skattat efter hyresläget på orten för jämförliga lägenheter. Utredningen vill icke förneka, att en dylik värdering från fall till fall genom särskilda värderingsmän kan vara förenad med vissa fördelar, förutsatt att värde— ringsmännen äga en ingående sakkunskap om hyresförhållandena på orten. Enligt utredningens mening är det emellertid mycket viktigt att den hyres— sättande myndigheten icke okritiskt godtar värderingsmännens resultat utan såvitt möjligt söker bilda sig en självständig uppfattning i frågan. ] princip bör värderingsresultatet alltså enbart utgöra vägledning för hyres- bestämningen. Anlitande av värderingsmän befriar därför icke den hyres- sättande myndigheten från aktiva insatser. Ett konsekvent genomförande av anordningen med anlitande av särskilda värderingsmän torde vidare medföra tillsättande av en mängd mer eller mindre permanenta värde- ringsnämnder för enstaka orter eller grupp av närliggande orter. Att en sådan organisation skulle föranleda stora kostnader för det allmänna är uppenbart. Med hänsyn härtill och då numera de lokala myndigheternas erfarenheter i allmänhet torde vara tillräckliga för att lämna ledning vid hyressättningen, synes här ifrågavarande förfarande böra komma till an- vändning endast i undantagsfall.
Under gällande hyresreglering anser utredningen emellertid en individuell värdering genom hyresnämndsledamöters försorg vara av stort värde. Dessa besitta en betydande erfarenhet av och kännedom om hyressättningen på den allmänna marknaden. Denna värderingsmetod bör därför, så långt ske kan, tillvaratagas. Som förut nämnts har också detta förfarande till- lämpats i viss utsträckning under senare år. Att märka är, att här är fråga om ett frivilligt åtagande från nämndledamöternas sida. För arbetet äga de såsom sakkunniga utfå särskild ersättning.
Den i kap. 14 lämnade redogörelsen för tillämpningen av här ifrågava- rande förfarande vid statens järnvägar har givit vid handen, att man inom
detta verk icke alltid varit tillfredsställd med resultatet av värderingarna. I vissa fall har vid av järnvägsmyndigheterna företagen jämförande under- sökning av hyresläget på orten för likvärdiga lägenheter den föreslagna hyran ansetts icke ge ett rättvisande uttryck för tjänstebostadens marknads- värde, vilket föranlett den hyressättande myndigheten att avvika från för- slaget.
En genomgång av de av bostadsnämnden under tiden 1 juli 1953—31 de- cember 1954 handlagda ärenden (berörande SJ-bostäder), i vilka hyres- nämndsledamöters förslag till grundhyra förelegat, visar, att även bostads- nämnden i viss utsträckning frångått dessa förslag. Orsakerna härtill torde i huvudsak vara följande. Ibland har genom förfrågningar hos vederbö- rande eller på annat sätt framkommit, att tjänstebostadstvånget i många fall påverkat hyresnämndsledamöterna till låga hyresförslag. I andra fall ha värderingsmännen icke erhållit vetskap om i bostäderna efter år 1941 gjorda investeringar, och förslagen ha då icke ansetts utgöra en säker mä- tare på hyresvärdet för ifrågavarande tjänstebostäder. Då värderingsmän- nen avgivit förslag till grundhyror på icke hyresreglerade orter, ha de i några fall — enligt vad som under hand framgått — i avsaknad av närmare kännedom om hyresläget på orten utgått från det för dem kända hyresläget på den egna orten, något som givetvis varit ägnat att minska förslagens värde.
Från andra myndigheter har riktats den kritiken, att värderingsmännen vid värderingsförslagens avgivande i vissa fall icke synes ha följt enhet- liga principer. Man har pekat på fall där värderingsmännen, utan att något påtagligt skäl härför har kunnat konstateras, för huvudsakligen lik- värdiga bostäder å en och samma ort kommit till olika resultat. Här an- förda eller liknande negativa erfarenheter ha lett till att byggnadsstyrelsen och medicinalstyrelsen icke ansett sig höra till ledning för hyressättningen i tjänstebostäder inhämta här avsedda yttranden i de fall där detta varit möjligt.
Av det anförda framgår att man på vissa håll icke varit tillfredsställd med ifrågavarande värderingar. Tjänstebostadsutredningen har emellertid kommit till den uppfattningen, att de ovan påtalade bristerna hos för- farandet till väsentlig del berott på att den hyressättande myndigheten icke inför de sakkunniga med tillräcklig kraft tillvaratagit sitt intresse såsom hyresvärd. Om så sker och därvid följas de riktlinjer, som härnedan anges, torde förfarandet i allmänhet fungera tillfredsställande.
Till en början är det viktigt, att en begäran om yttrande åtföljes av så fullständiga och detaljerade uppgifter som möjligt rörande den eller de lägenheter, som skola hyressättas. Sålunda bör bl. a. hela lägenhetsytan samt ytan av varje rum uppges och vidare bör uppgift lämnas om befintliga bekvämligheter, varjämte ärendet helst bör åtföljas av ritningar. När det gäller nybyggda bostäder är det synnerligen betydelsefullt att tillfredsstäl-
lande kostnadskalkyler företes. Detsamma gäller om bostäder, vilka efter år 1941 ombyggts eller på vilka efter samma år vidtagits standardförbätt— ringar, t. ex. installation av modern köksutrustning. Tidpunkten för ny- byggnad, ombyggnad eller standardförbättringar bör anges. Ovan berörda uppgifter kunna lämpligen lämnas å samma formulär, som kommer till användning för ansökan till hyresnämnd om fastställelse av grundhyra. Vidare är det angeläget, att den hyressättande myndigheten låter sig re- presenteras vid besiktningar, som värderingsmännen i förekommande fall finna vara påkallade. Utredningen finner det vara önskvärt, att myndig— heten redan innan de sakkunniga »inkopplas» har gjort en beräkning av marknadsvärdet och alltså kan för dessa lägga fram ett eget förslag.
Utredningen vill understryka vikten av att den hyressättande myndig- heten för de sakkunniga framhåller, att syftet med värderingen är att få fram värdet av tjänstebostaden, därest densamma uthyrts i fria markna- den. Avseende skall sålunda icke fästas vid att fråga är om en tvångsvis anvisad bostad, som tillika måste avstås vid anställningens upphörande. Om och i vad mån tjänstebostadstvånget skall föranleda reduktion av hyran är en sak, som helt bör ligga utanför bedömandet. Hyresbedömningen skall med andra ord ske från samma utgångspunkter som vid fastställande av grundhyra i hyresreglerade bostäder.
Beträffande bostäder, belägna å icke hyresreglerade orter, torde, i likhet med vad hittills i viss utsträckning förekommit, ledamöterna hos närmast tillgängliga hyresnämnd kunna anlitas.
Värdering å ort utan hyresmarknad
Med ort utan hyresmarknad avses, som tidigare nämnts, sådan ort, där på orten ett tillräckligt jämförelsematerial för bestämmandet av priset för med tjänstebostaden likvärdiga lägenheter icke kan erhållas.
Det stora flertalet bostäder å ifrågavarande orter innehas av statens järn- vägar (bl. a. flertalet av ca 3 000 banvaktsstugor). Men även vid andra verk finnas sådana bostäder, bl. a. vid vattenfallsverket, domänverket och tullverket. Lotsverkets bostäder äro så gott som samtliga belägna å orter utan hyresmarknad (fyrplatserna). De prästerliga tjänstebostäderna böra också uppmärksammas i förevarande sammanhang.
Spörsmålet på vad sätt värderingen skall ske på orter, där några möj— ligheter till erforderliga jämförelser med hyresläget i privatbostäder icke äro för handen, är svårt att lösa. Bostadsnämnden ägnade stor uppmärk— samhet åt denna fråga i sina förslag till riktlinjer. I motiven till 1927 års riktlinjer anförde nämnden härutinnan, att den i avlöningsreglementena givna allmänna regeln, att ortens pris skulle läggas till grund för värde- ringen av tjänstebostäder, syntes att döma efter de uttalanden, som därom gjordes vid författningarnas tillkomst, i främsta rummet hänsyfta på orter med hyresmarknad. Beträffande övriga orter, d. v. s. smärre samhällen, där
egentlig hyresmarknad saknades, och den rena landsbygden, där överhuvud inga uthyrda lägenheter funnes, syntes däremot bestämmelsen icke lämna tillräcklig ledning för hyressättningen. I sådana fall borde man, enligt nämndens mening, med utgångspunkt från ovan nämnda allm'änna regel söka att vid hyresvärderingen i möjligaste mån fastställa hyrespris, motsva- rande vad som skäligen skulle kunna anses utgöra ortens pris på med verkets tjänstebostäder likvärdiga lägenheter. En subjektiv bedömning av hyresför- hållandena på varje plats för sig syntes, vad den rena landsbygden anginge, i regel vara helt utesluten och man bleve i stället hänvisad till att använda ett på mera objektiva grunder fotat beräkningssystem, därvid dock aldrig själva syftet med hyresvärderingen finge lämnas ur sikte.
Bostadsnämnden diskuterade därefter olika vägar för en lösning av frå- gan. Nämnden övervägde bl. a. att som allmän regel tillämpa ett förfa- ringssätt, som dåmera använts vid statens järnvägar för värdering av tjäns- tebostäder i mindre stationssamhällen. Metoden gick i huvudsak ut på att på orter med samma ställning i dyrortsavseende ungefär samma hyra erlades för lika stora och i stort sett lika utrustade lägenheter. Bostads- nämnden förklarade sig inse, att praktiska fördelar kunde vinnas genom införande av en dylik metod. Nämnden kunde dock icke finna det vara riktigt att som regel göra hyressättningen beroende av vederbörande orts placering vid dyrortsgrupperingen. Denna vore å de orter, varom här vore fråga, i övervägande grad baserad på andra faktorer än de i verkligheten utgående hyrorna och en gradering av hyrorna för tjänstebostäder i sträng anslutning till dyrortsgrupperingen syntes icke alltid medföra individuell rättvisa. Av dessa skäl syntes det enligt nämndens mening även vara vansk- ligt att såsom generell regel fastslå, att man vid uppskattning av en lägen— hets värde skulle rätta sig efter hyresprisen å närliggande orter, tillhörande samma dyrortsgrupp. I fråga om tjänstebostad, belägen i s. k. förort, kunde dock en dylik jämförelse vara lämplig. _ Nämnden anförde vidare i sist- nämnda fråga.
Beträffande förorter, varest någon hyresmarknad, som kan tjäna till ledning för fastställandet av ersättningen för tjänstebostad, icke finnes, bör vid hyres- värderingen hänsyn tagas till hyresförhållandena å närliggande förorter, till- hörande samma huvudort och dyrortsgrupp. I dylika fall anses sålunda en någor- lunda tillförlitlig uppskattning kunna erhållas genom av verket själv gjord under- sökning. Enahanda bör förhållandet vara vid värdering av en bostad, belägen vid anläggning eller tjänsteställe, som verket har uppfört inom en mindre ort eller landskommun i omedelbar närhet av stad eller annat samhälle med hyres— marknad. Därest tjänstestället hänförts till samma dyrortsgrupp som huvud- orten, bör tjänstebostadens hyra kunna fastställas med ledning av huvudortens hyresmarknad. Som exempel på dylika fall må erinras om vissa hospitals- eller fängelseinrättningar, belägna inom landskommuner i närheten av en stad. Även om inrättningen i fråga är belägen på ett visst avstånd från stadens planlagda område, bör stadens hyresmarknad och icke landskommunens hyresförhållanden vara i huvudsak vägledande för bestämmandet av hyran för till inrättningen hörande tjänstebostäder.
Bestämmelser i här berörda hänseende intogos i förslaget till riktlinjer. Nämnden stannade slutligen vid att förorda, att skälig hänsyn skulle tagas till den hyresindex, som för arten beräknats i samband med dyrorts- grupperingen. Nämnden konstaterade, att man genom ett accepterande av hyresindex som utgångspunkt för bostadsvärderingen gjorde ett avsteg från den väg, som anvisats i författningarna, eftersom avlöningsreglementenas bestämmelser förutsatte en individuell utredning angående hyrespriset på orten. I förevarande fall, där en dylik utredning överhuvud icke vore möjlig, syntes dock enligt nämnden ett sådant avsteg vara nödvändigt och även i viss mån sakligt berättigat, då bakom den föreslagna värderingsmetoden dock läge ett, om också bristfälligt, uppskattningsmaterial.
Den huvudregel för värderingen å ort utan hyresmarknad, som bostads— nämnden sålunda föreslog i 1927 års riktlinjer, upptogs sedermera, som framgår av historiken i kap. 8, i de förslag till nya avlöningsreglementen, som utarbetades av 1928 och 1936 års lönekommittéer, och den kom också sedermera att inflyta i vederbörliga reglementen.
I Saar m. fl. avlöningsreglementen lämnas för hyresersättningens be- stämmande i här avsedda fall en kompletterande föreskrift av följande lydelse: >>Är tjänstebostaden belägen å ort, där hyresmarknad, som kan tjäna till ledning vid ersättningens bestämmande, saknas, må i stället skälig hänsyn tagas till det hyrestal, som för orten beräknats i samband med löne— grupperingen.»
Tjänstebostadsutredningen hyser den uppfattningen att värderingen å ort utan hyresmarknad bör vägledas av samma principer som värdering å ort med hyresmarknad. Även i dessa fall skall alltså syftet med värderingen vara att bestämma hyran för varje särskild bostad och kravet på en indivi- duell utredning angående bostadens beskaffenhet samt priset på likvär- diga privatlägenheter kan därför ej eftersättas. Redan härav följer att en- ligt utredningens mening gällande specialregel om hänsyn till hyrestalet icke bör bibehållas. Erinras må om vad utredningen i det föregående anfört om värdet för hyressättningen av hyresstatistiska uppgifter. I avsaknad av för ortens förhållanden representativt jämförelsematerial måste man å ort utan hyresmarknad söka att vid hyresvärderingen i möjligaste mån fast- ställa hyra, motsvarande vad som skäligen skulle kunna antagas utgå för likvärdiga lägenheter på orten i fråga. Detta blir i här avsedda fall inne- börden av marknadsprincipen.
När det gäller att på ort utan hyresmarknad bestämma en skälig hyra, ligger det enligt utredningens mening närmast till hands att förfara på så sätt, att man utgår från tillgängligt jämförelsematerial avseende en när- liggande ort med hyresmarknad. I många fall torde detta falla sig ganska naturligt, exempelvis då bostäderna äro belägna i den närmaste omgiv- ningen av en stad eller annat tättbebyggt samhälle. Men även vid värde—
ring av andra bostäder anser utredningen att ifrågavarande förfaringssätt bör vara framkomligt. Det kan givetvis stundom bli svårt att avgöra, vilken »hyresmarknadsort» som skall väljas som jämförelseort. Följande syn— punkter torde härvid kunna vara till viss ledning. Man bör så långt möjligt eftersträva att såsom jämförelseort taga en ort med sådan utvecklad hyres- marknad att ett tillförlitligt jämförelsematerial för värderingen där kan erhållas. Detta kan alltså innebära att jämförelseorten icke alltid blir den ort med hyresmarknad som ligger närmast bostadsplatsen (tjänstestället). Undantag från vad här anförts torde dock få göras i sådana fall, då fler- talet av befolkningen på bostadsplatsen har sin utkomst vid en industri c. d. belägen i ett mindre samhälle. Under dylika omständigheter torde det te sig naturligt att välja ifrågavarande samhälle som jämförelseort, även om vissa svårigheter kunna föreligga att på denna ort göra erforderliga jämförelser. Skäl kunna även i andra fall föreligga att beakta hyresläget i det närliggande samhället. Till några mera preciserade riktlinjer än de här nämnda kan man enligt utredningens mening icke komma, eftersom för— hållandena i olika delar av landet och på olika orter äro så skiftande, utan frågan får avgöras från fall till fall. I anslutning till vad bostadsnämnden i 1927 års riktlinjer yttrat om hänsynstagande till hyrorna å närliggande orter, tillhörande samma dyrortsgrupp, vill utredningen understryka, att det i vart fall icke bör ifrågakomma att göra valet av jämförelseort beroende av orternas placering vid lönegrupperingen, så att man företrädesvis väljer en jämförelseort, som tillhör samma ortsgrupp som bostadsorten. En annan sak är att ett förfarande i enlighet med vad utredningen ovan förordat i många fall i praktiken innebär att jämförelseorten och bostadsorten komma att tillhöra samma ortsgrupp — med hänsyn till att antalet ortsgrupper numera minskats till fyra och till den utjämning över stora geografiska om- råden, som vid den senaste dyrortsgrupperingen ägt rum. Det sagda ute— sluter icke att förekommande skillnader i ortsgruppsplacering mellan jäm- förelseorten och bostadsorten i vissa fall böra beaktas vid bostadsvärde- ringen.
Härefter övergår utredningen till frågan vilken betydelse vid bostads— värderingen, som bör tillmätas avståndet mellan jämförelseorten och den ort, där den bostad, som skall värderas, är belägen.
I fråga om det äldre bostadsbeståndet har i vart fall hittills i allmänhet en bostad, belägen i utkanten av eller helt utanför en tätort haft ett mindre hyresvärde än en jämförbar bostad med mera centralt läge. Ett belägg härför erhålles vid ett studium av de indextal för bostadsposten, som be- räknats i samband med 1951 års dyrortsundersökning. Resultatet föreligger i form av en tabell, vari för landets kommuner återfinnas tal, som ut- visa bostadskostnaderna i relation till kostnaderna i Stockholm. Tabellen ger vid handen att städer och köpingar med några få undantag uppvisa högre —— i vissa län väsentligt högre _ tal än landsbygden. Spännvidden
mellan högsta (Stockholm) och lägsta indextal utgjorde, som förut nämnts, 55 %.
Hyran i nybyggda bostadslägenheter är som tidigare nämnts i dagens läge direkt avhängig av produktionskostnaderna (byggnadskostnader och tomtkostnader). Detta gäller även icke hyresreglerade orter — i den mån fråga är om hus som uppförts med stöd av statliga lån, vilket ju är regel. Man kan antaga, att avståndet mellan bostadsorten och jämförelseorten under rådande förhållanden i allmänhet kommer att betyda mindre när det gäller nybyggda bostäder än när det gäller äldre. Erinras må, att man under senare år kunnat iakttaga en fortskridande utjämning av byggnadskostna- derna mellan stad och land, en utveckling som för övrigt lär vara mera tydlig än utjämningen av byggnadskostnaderna mellan olika landsdelar. Berörda tendens till sammanpressning av hyresnivån mellan större och mindre orter framgår också av den i kap. 7 intagna tabellen över medel- hyror i lägenheter färdigställda före och efter årsskiftet 1945/46 m. 111.
Vad beträffar hyressättningen i nuläget av äldre bostäder kan utred- ningen icke dela den uppfattningen att hyresvärdeminskningen skulle ha ett direkt samband med ökningen av det geografiska avståndet. När det gäller att mäta avståndsfaktorns betydelse för hyresvärdet, måste stor hänsyn tagas till en mångfald olika omständigheter, främst kommunika- tionsförhållandena mellan bostadsorten och jämförelseorten. Därför kan det icke vara riktigt att, i analogi med vad som förekommit vid uppgörande av s. k. grundpristabeller till ledning för bostadsvärderingen vid försvaret (jfr kap. 9), konstruera en skala, vari anges vissa procenttal, varmed hyresvärdet skall minskas vid ökade avstånd från jämförelseorten. Utred- ningen finner det överhuvud icke möjligt att fixera några procentsatser eller på annat sätt ange storleksordningen av den reduktion av hyrespri- serna på jämförelseorten, som för olika fall kan vara påkallad.
I fråga om nybyggda bostäder måste man söka beräkna vad de bostäder å jämförelseorten, som tagas till utgångspunkt för värderingen, skulle ha kostat att uppföra på bostadsorten. Därvid bör man enligt utredningens mening utgå från de av de lånebeviljande organen godkända byggnads- kostnaderna. För att ifrågavarande jämförelseberäkningar skola bli till- förlitliga erfordras en ingående kännedom om de olika faktorer, som i den aktuella trakten påverka byggnadskostnaderna. Om på bostadsorten finnas nyuppförda privata bostadshus vilka i och för sig icke kunna vara till ledning för värderingen _ kan naturligtvis en jämförelse mellan byggnads- kostnaderna för dessa hus och för likvärdiga hus på jämförelseorten ge ett underlag för bedömningen. Men om så icke är fallet, torde man bli hänvisad till vissa erfarenhetsmässigt gjorda antaganden rörande arbets— löner, material- och transportkostnader m. m. Såvitt utredningen kan finna äga bostadsstyrelsen och länsbostadsnämnderna en mycket god överblick över hithörande frågor. Det synes därför naturligt, att värderingen av ny-
byggda bostäder, belägna å ort utan hyresmarknad, sker under intimt sam- arbete med dessa myndigheter. Utredningen återkommer härtill i kap. 22.
Vilken betydelse avståndsfaktorn kan få under andra förhållanden på bostadsmarknaden än de nu rådande kan utredningen icke bedöma. Givet är emellertid att överhuvud synnerligen skiftande omständigheter i detta hänseende komma att föreligga såväl olika orter emellan som under olika tidsperioder. Icke minst med hänsyn härtill torde det vara omöjligt att för värderingen å ort utan hyresmarknad uppdraga några mera preciserade riktlinjer.
När det gäller värdering å ort utan hyresmarknad bör det, så länge hyres- regleringen varar, — likaväl som då fråga är om ort med hyresmarknad, som dock icke är hyresreglerad ort —— vara möjligt att i viss utsträckning anlita ledamöter av hyresnämnden å närmaste hyresreglerade ort för en värdering i varje särskilt fall.
Särskilda frågor avseende belägenhetens inverkan på hyresvärdet
I förslagen till riktlinjer intog bostadsnämnden anvisningar om vissa fall, då en nedsättning av hyresersättningen kunde anses betingad av tjänste- bostadens ur bostadssynpunkt mindre tjänliga läge. Såsom exempel an— gavs därvid bl. a. bostäder, vilka vore belägna inom inhägnade områden eller hade ett särskilt ensligt läge. I motiven till 1939 års riktlinjer fram— höll nämnden, att det i dylika fall icke utan vidare vore givet att »ett hån- synstagande till hyresmarknaden» skulle medföra nedsättning av bostads- ersättningen. Med hänsyn härtill hade nämnden velat få fastställt, att er- sättningen skulle sättas lägre än eljest skulle vara skäligt.
Utredningen anser för sin del att bestämmandet av marknadsvärdet för en tjänstebostad i allmänhet innefattar hänsynstagande till sådana olägen- heter, som kunna förorsakas bostadsinnehavarna till följd av bostadens läge. Detta skall närmare utvecklas i det följande. Först må emellertid näm- nas något ytterligare om innehållet i bostadsnämndens riktlinjer, varjämte torde böra lämnas en sammanfattning beträffande gällande praxis i hit- hörande fall.
I fråga om hyresnedsättning för tjänstebostads belägenhet innehöll 1939 års riktlinjer följande föreskrifter.
Har tjänstebostad sådant läge, att men eller besvärande olägenhet måste an- tagas därigenom uppstå för bostadsinnehavaren, må skälig nedsättning kunna göras i ersättningen för bostaden, såsom exempelvis i vissa fall då bostaden är belägen
i omedelbar närhet av starkt trafikerade bangårdsspår, i byggnad, där trupp är förlagd, eller i byggnad till vilken tillträde endast kan ske genom kasernvakt,
i fängelsebyggnad eller inom fängelseområde,
i byggnad, där sinnessjukavdelning är inrymd, eller inom område, där sådan avdelning finnes,
å fyrplats med särskilt ensligt läge, eller å annan plats med dylikt läge. I anslutning till ovan angivna exempel må erinras, att det första exemplet i 1927 års riktlinjer hade lydelsen »inne å bangård invid starkt trafikerade spår», men att nämnden fann skäl ändra lydelsen så, att bestämmelsen skulle kunna tillämpas även på bostäder, belägna utanför bangårdsområde, om det blott, såsom nämnden framhöll, förelåge ett störande grannskap till där befintliga starkt trafikerade spår. Nästföljande exempel lydde i 1927 års riktlinjer: »i byggnad, där trupp är förlagd». I avgivna yttranden över 1927 års riktlinjer hade kommunikationsverkens och allmänna civilför— valtningens lönenämnder framhållit, att den omständigheten, att en bostad vore belägen exempelvis i byggnad, där trupp vore förlagd eller inom sjuk- husområde icke syntes i och för sig böra föranleda hyresnedsättning. Bo- staden kunde även i dylika fall vara relativt avskild och tilltalande belägen. Med anledning härav anförde bostadsnämnden ( i motiven till 1939 års rikt- linjer), att det beträffande tjänstebostäderna i kasernerna förefunnes en avsevärd skillnad mellan äldre och nyare kaserner, men även beträffande sistnämnda syntes ofta bostadens belägenhet inom själva kasernbyggnaden vara förenad med sådana obehag, att en nedsättning av hyran kunde vara befogad. På förslag av armé- och marinförvaltningarna hade nämnden till- lagt orden >>eller i byggnad, vartill tillträde endast kan ske genom kasern- vakt». Byggnaderna inom ett område, där sinnessjukavdelning vore be- lägen, vore i allmänhet — hur tilltalande läge i övrigt bostäderna än kunde ha _— särskilt för bostadsinnehavarnas familjer, förenade med så känn- bara olägenheter, att hyresnedsättning i regel syntes böra ifrågakomma. Motsvarande förhållanden rådde, enligt bostadsnämndens mening, med avseende å bostäder, belägna inom fängelseområde. Vad slutligen angår det sist angivna exemplet om bostäder med ensligt läge hade nämnden, som i 1927 års riktlinjer endast omnämnt bostäder belägna å fyrplatser med särskilt ensligt läge, efter förslag av bl. a. generaltullstyrelsen insatt orden »eller å annan plats med dylikt läge». — I motiven till 1927 års rikt- linjer erinrade nämnden, att föredragande departementschefen i prop. 1922: 181 i samband med behandlingen av vissa lönefrågor för bl. a. fyr- personalen särskilt framhållit, att det syntes honom klart att bestämman— det av ersättning för bostad å avlägset belägna fyrplatser borde ske med hänsyn tagen till platsernas avskilda belägenhet. Nämnden anförde i an- slutning härtill följande.
Beträffande bostad, belägen å fyrplats med särskilt ensligt läge får (emeller- tid) nämnden erinra om, att, enligt avlöningsreglementet för lotsverket, till »tjän- steman, som på grund av sin tjänstgöring nödgas vara bosatt å sådan ort, där vistelsen till följd av ortens särskilt ensliga belägenhet kan, frånsett ökade lev- nadskostnader, anses medföra avsevärda olägenheter», utgår så kallat enslighets— tillägg, varierande mellan 60 och 240 kr om året. Det kan enligt nämndens mening
ifrågasättas, huruvida icke härigenom en kompensation i viss män kan anses vara beredd vederbörande fyrpersonal för de olägenheter även ur bostadssyn- punkt, som följa med bostadens särskilt ensliga läge. Om så är förhållandet, borde hyran i förevarande fall rätteligen icke påverkas av bostadens belägenhet. Därest kompensationen icke anses tillräcklig, synes enslighetstillägget böra ökas och icke hyran minskas i enlighet härmed. Då emellertid, såsom ovan nämnts, statsmakterna i berörda hänseende givit ett tydligt direktiv, har nämnden trots principiella betänkligheter ansett sig höra i förslaget intaga en bestämmelse om att tjänstebostads belägenhet å fyrplats med särskilt ensligt läge må kunna medföra nedsättning i hyran.
Praxis i här berörda hänseenden har under senare är utvecklat sig på följande sätt. Vid statens järnvägar finnas ett stort antal lägenheter, vilka äro belägna invid starkt trafikerade spår, men hyresavdrag av denna an— ledning har icke ansetts böra medgivas i andra fall, än där avsevärd olägen- het kunnat påvisas. Av kap. 9 framgår, att enligt SJ:s hyresvärderings- regler avdrag må ske med 3—5 % vid störande väntsals- eller växlingsbuller under tiden kl. 23—6. Inom försvarets område har belägenheten i kasern- byggnad samt i bostadsbyggnader, till vilka tillträde kan ske endast genom kasernvakt eller eljest särskilt bevakad ingång, beaktats på så sätt, att bo- städer med dylikt läge hänförts till en särskild kategori, för vilken veder- börliga grundpristabeller upptagit lägre hyresbelopp (jfr kap. 9). Vid sinnessjukhusen har för bostäder, belägna inom sinnessjukhusområde gjorts ett generellt hyresavdrag på 10 %. I fråga om möblerade rum, som ligga inom eller i direkt anslutning till vårdavdelning, har belägenheten ansetts kräva särskilda hänsynstaganden vid hyressättningen. Inom fångvården har skälig hyresnedsättning ansetts böra ske i tjänstebostäder, som äro in- rymda inom själva fängelsebyggnaderna eller ligga inom eller invid an- staltsområdet. I yttrande över 1951 års riksdags revisorers berättelse har fångvårdsstyrelsen framhållit bl. a., att med de friare förhållanden, som numera rådde bland annat vid öppna anstalter, befattningshavaren och familjemedlemmarna vore utsatta för en observation, som på många håll föranlett klagomål, och deras rörelsefrihet vore i olika avseenden inskränkt. Vid hyressättningen hade det enligt fångvårdsstyrelsen varit nödvändigt att taga stor hänsyn till nu angivna förhållanden. Beträffande vaktmästar- bostäder, belägna i skolbyggnad, har byggnadsstyrelsen i många fall med hänsyn till olika förekommande störningsmoment funnit sig böra göra sär- skilda hyresavdrag med varierande procentsatser.
Bostäder, vilka ha ett påfallande ensligt läge, finnas, förutom vid fyr- platserna, exempelvis vid den nordligaste delen av malmbanan och vissa delar av inlandsbanan. Hit torde också böra hänföras vissa tullverket till- höriga bostadshus, avsedda för tjänstemän vid gränsbevakningen. Det kan härutöver nämnas, att vattenfallsverket vid dammanläggningen i Suorva dis- ponerar två personalbostadshus, som torde höra till de mest avskilt be- lägna bostäderna här i landet. Särskild nedsättning av hyran har ansetts
böra ske i vissa av nu nämnda och liknande fall, varvid verken gjort 5. k. enslighe'tsavdrag med bestämda procentsatser (jfr kap. 9). Det är emeller- tid att märka, att motiveringen för dylika avdrag stundom hänför sig till förhållanden som icke ha med bostädernas värde i och för sig att göra utan snarare med olägenheter av olika slag, som följa av bosättningen (tjänst- göringen) på platsen. I anslutning till vad bostadsnämnden enligt referatet härovan anfört i fråga om bostäder å ensligt belägna fyrplatser har lots— styrelsen, såsom framgår av kap. 9, medgivit lägre hyror än eljest skolat vara fallet för fyrplatser med särskilt isolerat läge. — I en den 8 september 1953 daterad skrivelse till svenska järnvägsmannaförbundets avdelning nr 94 i Vassijaure (intill Riksgränsen) har järnvägsstyrelsen anfört bl. a., att styrelsen funnit skäl medgiva ett avdrag för ensligt läge med 20 % för tjänstebostäderna å den nordligaste delen av malmbanan (linjesträckan Tornehamnstunneln—Riksgränsen). Enligt järnvägsstyrelsen hade »de på- frestande klimatförhållandena under den långa vintern liksom övriga be- svärliga omständigheter» ansetts kunna motivera en sådan åtgärd.
Av det föregående framgår, att man på sina håll använt sig av konstruk- tionen med generella hyresavdrag för olägenheter på grund av tjänstebo- stads belägenhet. Vid vissa verk, såsom vid statens järnvägar, har man till ledning för bestämmandet av storleksordningen av den hyresnedsättning, som kan befinnas motiverad av här avsedda olägenheter, uppställt vissa lägsta och högsta procenttal (jfr sid. 92). Berörda förfaringssätt ha varit betingade av de schematiska metoder för hyresvärderingen, som kommit till användning.
Vid en bostadsvärdering, som syftar till en bestämning av marknadsvär- det i varje särskilt fall, är metoden med generella hyresavdrag icke tillfreds- ställande. Överhuvud torde det icke låta sig göra att på förhand fixera stor- leksordningen av belägenhetens inverkan på hyresvärdet för olika tänkbara fall. Det blir i regel icke fråga om att vidtaga någon särskild korrektion av det marknadsvärde för bostaden, som framkommer vid värderingen. Ett hänsynstagande till de olägenheter, som äro förenade med bostadens ur olika synpunkter mindre tjänliga läge antages, som förut nämnts, i stället ske redan vid marknadsvärdets bestämmande. Ett beaktande av dylika olägenheter äger i princip rum jämväl vid hyressättningen av bostäder på den allmänna bostadsmarknaden.
Tjänstebostäder kunna vara belägna intill en rangerbangård, invid en livligt trafikerad järnvägslinje, intill en fabrik eller intill en militär flyg- plats. Privata bostadshus kunna ha enahanda läge och det måste förut- sättas att sådana obehag (buller c. (I.), som detta läge kan medföra för hyresgästerna, påverkar hyrans storlek. Något annorlunda ligger det till be- träffande bostäder, belägna inom en myndighets inhägnade eller på annat
sätt avgränsade områden eller, såsom ibland är fallet, i själva den byggnad, där myndigheten bedriver verksamhet (t. ex. i kasern- eller sjukhusbygg- nad). Olägenheterna förenade med ett dylikt läge kunna vara mer eller mindre påtagliga. I allmänhet gäller det emellertid i dessa fall olägenheter, som äro intimt förbundna med arten av myndighetens verksamhet och som därför hyresgäster på den allmänna bostadsmarknaden sällan komma i kontakt med. Privatuthyrda bostäder torde knappast heller finnas inom nyss nämnda inhägnade områden. Utredningen tänker härvid särskilt på kasern-, sjukhus- eller fängelseområden. Störningar från järnvägsdrift till följd av belägenhet inom bangårdsområde äro i och för sig icke av annan natur än vad hyresgäster i områdets omedelbara grannskap få finna sig i men äro stundom mera besvärande. Att mäta betydelsen av sådana olägen— heter, vilka i nu nämnda och liknande fall kunna förekomma, kan vara vanskligt, eftersom man ofta saknar jämförelsepunkter i den allmänna marknaden. Att olägenheterna i många fall ha en sänkande effekt på hyres— värdet är emellertid givet och hänsyn härtill bör enligt utredningens mening i sådana fall tas vid marknadsvärdets bestämmande.
I fråga om det nya lägenhetsbeståndet följer värderingen under rådande läge på hyresmarknaden självkostnadsprincipen. Detta innebär, att vid be- stämmandet av marknadsvärdet för en nybyggd tjänstebostad, som har så- dan belägenhet, varom här talats, hänsyn icke tas till de speciella olägen- heter för tjänstebostadsinnehavaren och dennes familj, som belägenheten kan medföra. Enligt utredningens mening bör även i dylika fall ifråga- varande olägenheter beaktas vid hyressåttningen av tjänstebostäder.
I samband med den förut lämnade redogörelsen för praxis inom olika förvaltningsområden har belysts, att på vissa håll tillämpats s. k. enslighets- avdrag och att dylika avdrag motiverats med obehag av olika slag, som följa av vistelsen på den ort, där tjänstebostaden är belägen. Enligt utred- ningens mening måste vad sålunda förekommit inge betänkligheter. Att under åberopande av omständigheter, varom här är fråga, vidtaga särskilda hyresnedsättningar kan icke innebära annat än att vederbörande tjänste- män på en omväg komma i åtnjutande av en extra löneförmån. Att märka är ju att samtliga på ifrågavarande platser boende tjänstemän, vare sig de inneha tjänstebostad eller icke, besväras av samma olägenheter. Utred- ningen får erinra om innehållet i gällande bestämmelser i 34 & Saar om kallortstillägg och enslighetstillägg m. m. (jfr särskilt föreskrifterna om kallortstraktamente, vilken förmån utgår till tjänsteman vid statens järn- vägars banavdelning, som bestrider tjänst i Abisko eller längs järnvägslinjen därifrån till och med gränsen mot Norge _ samt för övrigt också till tjänste— man vid statens vattenfallsverk, som bestrider tjänst i Suorva).
Om det således icke är riktigt att vid hyressättningen för här avsedda ensligt belägna bostäder, på angivet sätt, göra särskilda enslighetsavdrag,
kan givetvis å andra sidan belägenheten på avsevärt avstånd från närmaste bebyggelse, avsaknaden av farbar väg, dåliga tåg— eller bussförbindelser eller därmed jämförliga omständigheter medföra, att dessa bostäder ha ett för- hållandevis mindre marknadsvärde än andra bostäder, vilka icke ha ett lika isolerat läge. Utredningen anser för sin del det icke vara uteslutet, att något sådant kan ha åsyftats med det av bostadsnämnden åberopade departe- mentschefsuttalandet rörande ersättningen för bostäder å avlägset belägna fyrplatser (jfr sid. 170).
En tillämpning av vad utredningen förut förordat om hänsynstagande till minskningen i hyresvärde i förhållande till jämförbara bostäder på en lämpligt vald jämförelseort kan naturligtvis leda till relativt låga hyror i dessa fall. Det måste dock vara felaktigt att utgå från att så alltid blir förhållandet. Man kan därför ej beträffande bostäder å ensligt belägna orter, lika litet som på orter utan hyresmarknad överhuvudtaget, använda sig av generella hyresavdrag i någon form. Tilläggas må, att det gjorts gäl- lande, att vissa bostäder med extremt isolerat läge med hänsyn till att upp— förandet av desamma enbart motiverats av tjänstens krav icke skulle äga något egentligt hyresvärde. För tjänstemannen har ju bostaden emellertid utan tvekan ett värde.
Kap. 18. Särskilda synpunkter beträffande möblerade bostäder
Inledning
Med hänsyn till att de möblerade tjänstebostäderna, d. v. s. i regel rum eller dubbletter, vilka för närvarande inom vissa förvaltningsområden ut- göra en väsentlig del av bostadsbeståndet, i flera avseenden intaga en sär- ställning har frågan om grunderna för hyressättningen av dessa bostäder ansetts böra behandlas för sig. Det må här anmärkas att utredningen med utgångspunkt från sin inställning till tjänstebostadsinstitutionen har an- ledning räkna med att antalet tjänstebostäder av den kategori, varom här är fråga, i framtiden kommer att bli mycket begränsat.
En undersökning avseende förhållandena den 1 januari 1953 utvisar, såsom framgår av bil. 1, att huvudparten av de möblerade enkelrummen disponeras av försvaret (2 079 st.) och sinnessjukhusen (2 478 st.). Av nämnda bostäder voro 1 593 resp. 2 333 upplåtna till tjänstemän. De möb- lerade dubbletterna utgjorde ett i förhållande till enkelrummen ringa an- tal. Vid ovannämnda tidpunkt disponerade sålunda försvaret 195 och sin- nessjukhusen 131 bostäder av denna kategori, varav 179 resp. 126 dispone- rades av tjänstemän. Beträffande de möblerade bostäderna vid försvaret torde i detta sammanhang böra nämnas, att viss del av desamma enligt gällande bestämmelser skola hållas tillgängliga för s. k. tillfälliga inkvar- teringar. Möblerade bostäder i nämnvärd omfattning inom statsverket åter- finnas för övrigt vid exempelvis statens vattenfallsverk, karolinska sjuk- huset och serafimerlasarettet, vilka den 1 januari 1953 disponerade 338, 557 resp. 147 möblerade enkelrum. Antalet möblerade dubbletter var inom nämnda verk och sjukhus mycket ringa. Som jämförelse med nämnda upp- gifter kan nämnas, att landstingen förfoga över sammanlagt ca 14000 möblerade bostäder.
Statens bostadsnämnd anförde i motiven till 1927 års riktlinjer beträf- fande hyressättningen för möblerade rum följande.
Ett helt annat förhållande föreligger givetvis beträffande de möblerade rum, som i viss utsträckning tilldelas personal inom hospitalen. Enligt den kutym, som för sådana rum tillämpas på hyresmarknaden, torde i allmänhet i hyran ingå ersättning för bränsle och andra med rummet följande förmåner. Då det i sådana fall gäller att utröna ortens pris för en liknande bostad, komma alltså även dessa förmåner med i räkningen, och någon anledning eller ens möjlighet torde härvid ej finnas att söka skilja mellan hyran för själva rummet och ersättningen för förmånerna.
Några regler för bestämmandet av ersättningen för ifrågavarande bo— städer inflöto emellertid icke i detta förslag.
I 1939 års riktlinjer ansåg sig bostadsnämnden beträffande möblerade lägenheter »böra direkt i riktlinjerna anvisa det särskilda förfaringssätt härutinnan, som betingas av praxis i orten» samt intog under allmänna grunder för värdering av tjänstebostad i förslaget följande.
I ersättning för möblerad tjänstebostad inbegripes gottgörelse för av verket tillhandahållna möbler, värme, varmvatten, kokgas, belysning och dylikt enligt ortens praxis och pris.
I det reviderade förslaget till riktlinjer av år 1942 omarbetades före- stående stycke och gavs följande utformning.
I ersättning för möblerad tjänstebostad må kunna inberäknas gottgörelse för möbler samt, därest undermätare icke utan olägenhet eller större kostnader kan uppsättas i bostaden, för elektrisk energi eller gas till belysning eller kokning eller för andra liknande förmåner, dock allenast under förutsättning att förmånen tillhandahålles av verket eller myndigheten. I ersättningen må jämväl kunna, därest bostaden är försedd med centraluppvärmning, som ombesörjes av verket eller myndigheten, inberäknas gottgörelse för värme och i förekommande fall varmvatten samt, därest bostaden icke på sådant sätt uppvärmes, gottgörelse för bränsle till bostadens uppvärmning. Gottgörelsen skall beräknas enligt ortens praxis och pris.
Hyressättningsprinciper inom vissa förvaltningsområden
När det gällt att inom ramen för hyresvärderingsreglerna i Saar och dess föregångare bestämma ersättningen för möblerade bostäder, ha — liksom varit fallet med de omöblerade bostäderna — olika verk och myndigheter använt skilda metoder. Det må i detta sammanhang erinras, att enligt under tiden 1 juli 1942—30 juni 1947 för viss vård- och ekonomipersonal gällande lönesystem ersättning för bostad (möblerat rum) erlades i form av s. k. fasta löneavdrag, vilka voro dyrortsgraderade men i övrigt voro bestämda till samma belopp oavsett bostadens storlek och beskaffenhet (jfr härom SOU 1946: 67). I betänkandets tredje avdelning ha vissa hyresvärderings- system beskrivits. Därvid ha i vissa fall berörts även de avsnitt i respek- tive verks och myndigheters värderingsregler, som gälla de möblerade bo- städerna. Här nedan kommer med anknytning till i ovannämnda kapitel intagna redogörelser att närmare belysas några av metoderna för bestäm- mande av ersättningen för möblerade bostäder.
Sinnessjukhusen. Vid sinnessjukhusen, vars bostadsbestånd till över- vägande delen består av möblerade rum, ha tjänstebostadshyrorna numera reglerats efter samma system, som tillämpats av bl. a. statens järnvägar. Undantag härifrån utgöra dock hyrorna för de möblerade bostäderna, för vilka gälla tidigare — i vissa fall redan år 1927 — fastställda hyresbelopp. Viss reglering även av dessa tjänstebostadshyror har dock skett såtillvida,
att för bostäder, vilkas hyror fastställts av medicinalstyrelsen före den 1 december 1951, hyrestillägg för närvarande uttagas.
Något system tillämpas icke vid hyressättningen för här ifrågavarande bostäder. Sjukhusdirektionerna ha att med hänsyn tagen till bl. a. hyres— nivån på den allmänna marknaden i orten till medicinalstyrelsen lämna förslag å hyror för bostäderna. Dessa förslag granskas och överarbetas inom styrelsen, som därefter fastställer hyresbeloppen. När det gäller bostäder i nybyggda och under senare år moderniserade fastigheter har byggnads- styrelsen anlitats för avgivande av hyresförslag.
I hyresbeloppen för de möblerade bostäderna ingår ersättning för värme och varmvatten vid fredspris å bränsle ävensom för lyse, sänglinne och handdukar samt tvätt därav. Bränsletillägg utgår enligt särskilda av medi- cinalstyrelsen fastställda grunder, för vilka kommer att redogöras längre fram i detta betänkande. Därest sjukhuset på därom av bostadsinnehavaren gjord framställning ombesörjer städning av bostaden, utgår särskild er- sättning härför.
Försvaret. Med hjälp av vederbörliga grundpristabeller beräknas ett er- sättningsbelopp, gällande för viss ort och innefattande ersättning endast för själva bostaden. Härutöver tillkommer ersättning för möbler och annan inredning, tvätt m. m. enligt särskilda, senast år 1953 fastställda bestäm- melser. Städning utföres genom bostadsinnehavarens försorg, dock må i undantagsfall arbetet utföras av kronan, varvid full ersättning uttages av bostadsinnehavaren. För centralvärme och varmvatten utgår ersättning enligt särskilda bestämmelser, för vilka kommer att redogöras i annat sammanhang. Vid tillfälligt upplåtande av bostad, d. v. s. inkvartering under kortare tid än en månad, utgår ersättning — ersättning för städning inbegripen —— i ett för allt med visst belopp per dygn.
Karolinska sjukhuset. Hyresersättningarna för de möblerade bostäderna vid karolinska sjukhuset fastställdes i samband med färdigställandet av sjukhuset år 1940. Till grund för hyresberäkningarna lades härvid i huvud- sak byggnadskostnaderna. Hyrestillägg ha under senare år uttagits med belopp motsvarande de av Kungl. Maj:t medgivna generella hyreshöjning- arna. Bostäderna i fråga indelas med hänsyn till lägenhetsytan i olika klas- ser. Hyrorna för bostäderna äro _ i likhet med vad 50111 är fallet vid för- svaret —— uppbyggda av dels >>grundhyra» dels ersättningar för vissa med bostäderna förenade »nyttigheter». Städningsersättningen är _ med undan— tag för ett fåtal bostäder »—- obligatorisk. Bränsletillägg utgår enligt sär- skilda grunder.
Statens skolor tillhörande barna- och ungdomsuården. I kap. 9 har läm- nats en redogörelse för av socialstyrelsen fastställda regler för bestämmande
av ersättningen jämväl i vad avser möblerade enkelrum och dubbletter. Enligt dessa regler indelas bostäderna i bostadsklasser med hänsyn till bostadens belägenhet i skola eller inom dess område samt i hyresgrupper med hänsyn till bostadens golvyta. De hyresbelopp, som fastställts för de olika bostadsklasserna, innefatta, när det gäller möblerade bostäder, jämväl ersättning för värme, lyse, sänglinne och handdukar samt tvätt därav. Där- emot inkluderas i hyresbeloppet icke ersättning för städning.
Statsunderstödda folkhögskolor och lantbrulrsundervisningsanstalter. Bestämningen av ersättningsbeloppen sker här liksom fallet är beträffande bostäderna vid ungdomsvårdsskolorna efter indelning av bostäderna i bo- stadsklasser och hyresgrupper. I normal standard för enkelrum eller dubb- lett anses ingå följande bekvämligheter: centralvärme, varmt och kallt rin— nande vatten, i samma byggnad inrymt wc, vilket disponeras av en eller flera befattningshavare men ej av elever, samt tillgång till badrum i samma eller närliggande byggnad. Därest med hänsyn till viss bostads standard, belägenhet, placering eller andra särskilda skäl densamma icke kan anses motsvara övriga till samma bostadsklass hänförliga bostäder, må densamma kunna inordnas i närmast lägre bostadsklass eller i fråga om C-klassbostad två hyresgrupper lägre än den bostaden eljest skulle anses hänförlig till. Möblerat rum eller möblerad dubblett inordnas i den hyresgrupp, som ligger två hyresgrupper högre än vad motsvarande omöblerade bostad eljest skulle anses tillhöra. I hyran för möblerad bostad ingår jämväl värme och lyse men ej städning och ej heller sänglinne och handdukar samt tvätt därav.
Landstingen. Även här tillämpas vid hyressättningen en klassificering av bostäderna i olika bostadsklasser och hyresgrupper. Hyra för möblerat rum och möblerad dubblett utgår därefter med belopp, som angives i hyres- tabellen i den hyresgrupp, till vilken rummet eller dubbletten skall hän- föras. Rummen skola vara snyggt och trivsamt möblerade och motsvara skälig standard. Om dessa förutsättningar icke kunna anses uppfyllda, må hyresbeloppet nedsättas intill dess bristerna avhjälpts. Därest med hänsyn till belägenhet, planering eller andra särskilda skäl bostad icke kan anses motsvara övriga bostäder i samma bostadsklass, må likaledes viss nedsättning ske. I hyresbeloppet för möblerad bostad ingår värme, lyse, sänglinne och handdukar samt tvätt därav men icke städning. Om anstalten på begäran åtager sig att svara för städning, skall ersättning härför sär- skilt erläggas.
Utredningen
Såsom framgår av förestående redogörelse uppvisa de inom de olika för- valtningsområdena använda systemen och metoderna för bestämmande
av ersättning för möblerade enkelrum och dubbletter i de flesta fall sins- emellan väsentliga skillnader i sin utformning. Detta förhållande åter— speglar sig även i de ersättningsbelopp, som fastställas i enlighet med de olika systemen och metoderna. För att belysa detta har utredningen be- räknat hyresbelopp för ett antal bostäder enligt de olika systemen. Re— sultatet av dessa beräkningar redovisas i bilaga 3. Såvitt framgår av dessa beräkningar ge folkhögskole- och landstingssystemen, vilka grunda sig på i stort sett samma principer, beträffande flertalet bostäder avsevärt högre h_vror än övriga system. Ungdomsvårdsskolesystemet, försvarssystemet och den vid sinnessjukhusen tillämpade metoden synas ge de lägsta hyresbe- loppen.
Den av medicinalstyrelsen använda metoden, som bygger på marknads- priset — för äldre bostäder beräknat av vederbörande sjukhusdirektion och för nyare av byggnadsstyrelsen — borde äga förutsättningar att ge hy- resbelopp i överensstämmelse med avlöningsreglementet. Att därmed på- stå, att de av medicinalstyrelsen fastställda hyresbeloppen för de i nyssnämnda jämförelseberäkningar medtagna bostäderna skulle vara de >>riktigaste>> i berörda hänseende och att systemhyrorna sålunda skulle ligga för högt, torde dock — såvitt utredningen kan bedöma icke ge en riktig bild av de verkliga förhållandena. Det torde få förutsättas, att de av medi- cinalstyrelsen uttagna hyresbeloppen vid tidpunkten för fastställandet varit »marknadsmässiga». Med den fastlåsning av hyrorna, som under lång tid skett, torde så emellertid icke vara förhållandet i dagens läge. Det må i detta sammanhang nämnas, att medicinalstyrelsen enligt vad utredningen erfarit varit inne på tanken att frångå den nu tillämpade hyresvärderings- metoden och att i stället använda sig av ett summariskt hyresvärderings- system för de möblerade enkelrummen och dubbletterna. Detta system skulle delvis bygga på principerna i landstingssystemet men därjämte medge hänsynstagande till i nuläget föreliggande av byggnadskostnaderna betingade hyresskillnader.
Om de vid sinnessjukhusen och karolinska sjukhuset tillämpade hyres- värderingsmetoderna i viss män skulle kunna betecknas såsom exempel på individuella metoder utgöra å andra sidan övriga förut omnämnda hyres- värderingssystem summariska, på mer eller mindre grovt konstruerade schabloner, byggda system. Försvarssystemets bristande möjligheter att an- passa hyrorna till hyresförhållandena på den allmänna hyresmarknaden i den aktuella orten ha redan tidigare i fråga om familjebostäderna fram- hållits och befunnits utgöra hinder för att föreslå detsamma för allmän till- lämpning vid hyressättningen. Det sagda gäller även _ och i vissa avseenden i ännu högre grad — de summariska"hyresvärderingssystem, som tillämpas inom bl. a. ungdomsvårdsskolorna, folkhögskolorna och landstingen.
Nackdelarna med de summariska värderingssystemen föreligga i huvud— sak även i fråga om möblerade enkelrum och dubbletter. Utredningen vill
emellertid icke förneka att vissa skäl tala för användandet av ett dylikt system när det gäller de sistnämnda bostäderna. Beträffande dessa bostäder förefinnes enligt utredningens uppfattning icke så stora kvalitetsskillnader, som är fallet bland familjebostäderna. Detta ökar givetvis användbarheten av ett system med efter vissa schabloner beräknade hyresbelopp. Icke minst ur arbets- och kostnadssynpunkt skulle ett dylikt värderingsförfarande vara önskvärt. Utredningen har emellertid efter prövning av skälen för och emot ett summariskt hyresvärderingssystem funnit sig beträffande de möblerade tjänstebostäderna icke kunna rekommendera annat värde- ringsförfarande än som på annan plats i detta betänkande förordats i fråga om familjebostäderna nämligen en individuell hyressättning byggd på jämförelser med hyresläget för motsvarande bostäder på den allmänna hyresmarknaden. En bidragande orsak till utredningens ställningstagande i denna fråga har varit tanken på de olägenheter, som en hyressättning efter skilda metoder för familjebostäder och övriga bostäder skulle medföra. Vis- serligen föreligga här två skilda slag av bostäder, men då icke sällan de båda bostadsformerna förekomma inom samma anläggning — i en del fall inom samma fastighet — skulle tillämpningen vid hyressättningen av olika metoder kunna ge mindre önskvärda resultat.
I kap. 17 har lämnats en redogörelse för de olika möjligheter, som stå till buds när det gäller att bestämma värdet av en tjänstebostad med ut— gångspunkt från hyresläget på den allmänna marknaden. Vad där anförts äger tillämpning även på den grupp av bostäder, varom här är fråga. Med hänsyn till att någon verklig marknad för möblerade bostäder endast i ringa utsträckning förekommer anser utredningen, att hyresläget för lik- värdiga omöblerade bostäder _ i första hand enkelrum och dubbletter men också bostäder om ett rum och kök bör läggas till grund för värderingen. Med ledning av de uppgifter, som sålunda erhållas, bör fixeras en ersätt- ning för den så att såga »avklädda» tjänstebostaden, vartill lägges — i lik— het med vad för närvarande är fallet enligt bl. a. försvarssystemet — ersätt- ning för möbler, sängkläder och handdukar samt tvätt därav ävensom de ytterligare >>nyttigheter», som kunna vara förenade med bostaden. Ersätt- ning för dessa »nyttigheter» bör utgå med schablonmässigt fixerade, på kostnadskalkyler baserade belopp. Härtill kommer ersättning för värme och i förekommande fall varmvatten — till denna detalj liksom beträffande lyse skall utredningen återkomma i ett senare kapitel. Därest myndig- heten ombesörjer städning, synes ersättning härför liksom för närvarande är fallet inom flertalet förvaltningsområden böra ligga utanför den egent- liga ersättningen för bostaden och bestämmas efter myndighetens verk- liga självkostnader beräknade för lägenheten.
Såsom ovan antytts anser utredningen, att en långt driven schablonise- ring beträffande ersättningsbeloppen för nyttigheter, som skola utgå utöver
ersättningen för själva bostaden, bör kunna komma till stånd. För möbler bör det i regel vara tillfyllest med ett ersättningsbelopp för enkelrum och ett för dubblett. Enligt vad som kommit till utredningens kännedom före- kommer emellertid inom vissa förvaltningsområden så stora kvalitetsskill- nader i fråga om möbleringen, att en viss differentiering av ersättningen torde bli ofrånkomlig. I det inom medicinalstyrelsen övervägda hyres- värderingssystemet har man sålunda med hänsyn till den ojämna möble- ringsstandarden inom sinnessjukhusen tänkt sig att differentiera ersätt- ningen för möbler i tre grupper. På anskaffningskostnaden i dagens läge be- räknad ersättning i den högsta gruppen skulle för enkelrum utgöra 12 kronor per månad. För de båda övriga grupperna, till vilka skulle hänföras möble- mang av äldre typ, har det visat sig mycket svårt att få fram uppgifter rörande anskaffningskostnaderna. Ersättningen i dessa båda grupper har i avsaknad av sådana uppgifter ansetts uppskattningsvis böra utgå med 9 respektive 6 kronor per månad. Utredningen anser, att ersättningsbeloppen icke böra fastställas av Kungl. Maj:t, utan denna uppgift bör liksom hyres- sättningsfrågorna i övrigt lämpligen anförtros den hyressättande myn- digheten. '
Kap. 19. Bostadstvångets inverkan på hyran m. 111.
Med tjänstebostad är förenad skyldighet att bebo bostaden och att lämna densamma i samband med frånträdande av den befattning eller anställ— ning, vilkens behöriga fullgörande utgör motiv för bostadens anvisande. Vad som här skall behandlas är i vad mån dessa för upplåtelse av tjänste- bostad karakteristiska omständigheter böra föranleda särskilda övervä— ganden vid hyressättningen för sådan bostad. Det gäller m. a. o. att avgöra, huruvida skäl föreligga att i fråga om tjänstebostäder frångå marknads— hyran sådan denna framkommer vid en värdering i enlighet med tidigare uppdragna riktlinjer. Härjämte kommer att beröras ett med hyressättningen för tjänstebostad intimt förknippat spörsmål, nämligen frågan om bestäm— mande av utrymmesstandard vid tilldelningen av sådan bostad.
Jämkning av marknadshyran med hänsyn till tjänstebostadstvånget som sådant
Det har gjorts gällande att tjänstebostadstvånget som sådant skulle inne— bära en för alla tjänstebostadsinnehavare väsentligen lika nackdel. Bakom ett dylikt resonemang ligger vanligen ett konstaterande, att tjänstebostads- innehavaren i allmänhet är berövad valfrihet i fråga om bostadens såväl belägenhet som storlek eller beskaffenhet i övrigt. Han har, säger man, att utan vidare acceptera tillhandahållen lägenhet och han saknar ock— så frihet att efter önskan byta bostad. Företrädarna för denna upp- fattning hävda på anförda skäl, att tjänstebostaden till följd av ifråga— varande bundenhet för bostadsinnehavaren måste anses vara något mindre värd än eljest jämbördiga lägenheter i fria marknaden. Tjänstebostaden anses alltså äga ett mindre värde just för att den är tjänstebostad och detta anses böra föranleda någon sänkning av den hyra, som eljest bort utgå för bostaden. Utredningen får erinra, att den här redovisade uppfatt— ningen framförts bl. a. av 1941 års lärarlönesakkunniga i samband med framläggande av betänkande med förslag till boställsordning för folkskolans lärare, SOU 1946: 8 (jfr sid. 107 i föreliggande betänkande) samt av sam— mansatta stats- och första lagutskottet vid behandlingen under 1949 års höstsession av frågan om hyressättningen för de prästerliga tjänstebostä- derna (jfr sid. 118).
En motsatt ståndpunkt i förevarande spörsmål har i olika sammanhang hävdats av statens bostadsnämnd. Innan utredningen närmare ingår häl-på, må emellertid erinras, att föredragande departementschefen i prop. 1947: 305 angående hyresavdrag för folk- och småskollärarnas tjänstebostäder
sade sig finna det tveksamt, om tjänstebostadstvånget borde inverka på hyressättningen (jfr sid. 110). Bostadsnämnden hade för sin del i yttrande över lärarlönesakkunnigas nyssnämnda betänkande framhållit, att den av de sakkunniga uttalade regeln, att en tjänstebostad på grund av den bun— denhet den medförde för bostadsinnehavaren borde anses något mindre värd än en jämförlig bostad i fria marknaden, icke stode i god överens- stämmelse varken med gällande bestämmelser om beräknande av ersätt— ning för tjänstebostäder, upplåtna till statliga befattningshavare, eller med tillämpningen av dessa bestämmelser. Enligt bostadsnämndens mening kunde man icke generellt göra gällande, att en tjänstebostad hade ett mindre värde just för att den vore tjänstebostad. — l motiven till 1939 års riktlinjer yttrade bostadsnämnden — med anledning av från såväl vissa myndigheter som från personalhåll framförda önskemål om införande i riktlinjerna av en bestämmelse om att, därest >>tjänstebostad tvångsvis anvisats», skälig hänsyn härtill skulle tagas vid hyressättningen — att det icke vore princi- piellt riktigt att enbart av den anledningen att tjänstemannen vore skyldig att bebo tjänstebostad i varje förekommande fall medgiva särskild hyresned— sättning. Härigenom riskerades, fortsatte nämnden, att tjänstebostadsinne- havarna i strid mot avlöningsreglementenas grundregel komme i en för- månligare ekonomisk ställning än de befattningshavare vid verket, som icke hade tjänstebostad. ——I sitt yttrande över 1951 års riksdags revisorers i direktiven för tjänstebostadsutredningens arbete återgivna uttalanden i fråga om statsverkets tjänstebostadshyror anförde bostadsnämnden bl. a.
Såsom revisorerna framhållit förekommer ej sällan, att nivån å ersättningen för tjänstebostäder å en ort visat ojämnhct olika statliga förvaltningsområden emellan. Detta torde i vissa fall föranledas därav, att man tillämpat olika metoder för ersättningarnas beräkning samt att olägenheter hos tjänstebostäder bedömts olika. Bland annat gäller detta avdrag för tjänstebostadstvånget. Bostadsnämnden förmenar, att dylikt avdrag icke alltid är befogat. Ofta förekommer det nämli- gen, att en tjänstebostad i detta begrepps principiella mening har en betydligt bättre standard än lägenheter i allmänhet i orten. Det visar sig också ofta, att i dylika fall tjänstemännen icke räkna med någon olägenhet av bostadstvånget och att tjänstebostäderna tvärtom, särskilt under rådande bostadsbrist, äro efter- sökta. För sin uppfattning i denna del har bostadsnämnden funnit ytterligare stöd i 1945 års lönekommittés av revisorerna återgivna uttalande, att tvånget att bebo tjänstebostad borde tillerkännas betydelse för sådana fall —— och tydligen allenast för sådana fall (kurs. här) _— då bostaden hade sådan storlek och be- skaffenhet, att den — bland annat med hänsyn till tjänstemannens tjänsteställ- ning — icke kunde antagas överensstämma med dennes behov och rimliga önskemål.
För fullständighetens skull bör i förevarande sammanhang bringas i erinran vad 1945 års lönekommitté anfört i ämnet (jfr kap. 8). Löne— kommittén uttalade:
Lönekommittén har den principiella uppfattningen att i de fall, då tjänsteman ålägges att bebo tjänstebostad, ersättningen därför bör bestämmas så, att denna
skyldighet varken medför en utanför lönesättningen liggande indirekt löneför— mån eller en belastning i jämförelse med de fall, då sådan skyldighet ej finnes. Då ersättningen bestämmes från denna utgångspunkt, måste enligt lönekommitténs mening beaktas, att en tjänstebostad i vissa fall kan ha lägre hyresvärde än eljest likvärdiga bostäder å orten. Detta kan bero på bostadens belägenhet, varav i vissa fall också kunna följa särskilda besvär på tjänstefri tid för bostadshavaren, för vilka ersättning icke utgår, eller på annan dylik omständighet. Tvånget att bebo tjänstebostad bör också tillerkännas betydelse för sådana fall, då bostaden har sådan storlek eller beskaffenhet, att den —— med hänsyn bland annat till befatt- ningshavarens tjänsteställning — icke kan antagas överensstämma med dennes behov och rimliga önskemål. Lönekommittén har ansett, att dessa synpunkter böra komma till uttryck i avlöningsbestämmelserna. I de av kommittén före- slagna författningsbestämmelserna i ämnet har, jämte det nuvarande bestämmel- ser om ersättningsgrnnderna oförändrade medtagits, föreskrivits, att vid ersätt- ningens bestämmande jämväl skall beaktas bostadens belägenhet och karaktär av tjänstebostad.
Av vad här sagts framgår att frågan huruvida bostadstvånget i och för sig skall föranleda hyresnedsättning varit föremål för starka meningsbrytningar i större sammanhang. Även de hyressättande myndigheterna ha haft och torde även i dagens läge ha olika åsikter härutinnan. Uppfattningen att en tjänstebostad generellt har ett mindre värde än annan jämförlig bostad har vid hyressättningen vanligen tagit sig det uttrycket att från den fram— räknade marknadshyran gjorts ett procentuellt avdrag — och sedan har man i förekommande fall ytterligare reducerat hyran med hänsyn till särskilda olägenheter, exempelvis belägenhet inom inhägnat område. Vid de senaste årens omprövningar av hyrorna, vilka vid flertalet verk och myndigheter inneburit jämväl en omläggning av värderingsmetodiken, har avdrag för bostadstvånget skett endast i fråga om en mindre del av tjänstebostadsbe- ståndet. Detta gäller bl. a. om tjänstebostäder, för vilka hyran bestämmes av byggnadsstyrelsen. Styrelsen har sålunda tillämpat ett tjänstebostads- avdrag med 10 %. Inget av de verk, som använt sig av hyresvärderings- regler, utformade i enlighet med principerna i H.-Ind. (se härom kap. 9), har emellertid funnit skäl medgiva något dylikt avdrag. Detta har beträf- fande såväl sinnessjukhusen som vattenfallsverket inneburit ett frångående av tidigare praxis. Bostadsnämnden, som vid sin bedömning utgår från det fordrade hyresbeloppet som sådant utan att närmare granska hur detta be— lopp framräknats, har vid prövningen av besvärsärenden icke tillämpat en generell bostadstvångsreduktion.
Enligt utredningens mening är formuleringen av hyressättningsbestäm- melserna i 38 5 2 mom. Saar icke otvetydig. Det heter där, att >>bostadens belägenhet och dess karaktär av tjänstebostad» skola beaktas vid hyres- ersättningens bestämmande. En granskning av förarbetena —— d. v. 5. det här ovan refererade uttalandet av 1945 års lönekommitté _ torde dock ge vid handen, att med uttrycket >>karaktär av tjänstebostad» icke avsetts att bostadstvånget som sådant skulle beaktas utan i stället vissa olägenheter,
som i det enskilda fallet kunde följa av bostadens karaktär av tjänstebo- stad. Utredningen kan alltså ansluta sig till den tolkning av bestämmelsen, varat bostadsnämnden givit uttryck i det förut återgivna yttrandet över 1951 års riksdags revisorers berättelse.
Vad beträffar frågan om det befogade i ett generellt tjänstebostadsav- drag får utredningen för egen del anföra följande. Det kan knappast vara riktigt att utgå från att skyldighet att bebo tjänstebostad — liksom tvånget att avträda sådan bostad vid avgång från den befattning, varmed bostaden är förenad — överlag är besvärande för tjänstebostadsinnehavarna. Det kan naturligtvis konstateras, att tjänstemännens valfrihet i fråga om bostads- typ, storlek, standard eller läge i allmänhet är starkt begränsad. Detta för- hållande kommer f. ö. att bli än mer accentuerat vid ett genomförande av utredningens förslag om inskränkning av antalet tjänstebostäder. Det må å andra sidan framhållas, att möjligheterna att välja en bostad, som till— godoser behov och önskemål, ofta äro starkt beskurna även på den fria bostadsmarknaden, icke minst gäller detta under tider och på orter med utpräglad bostadsbrist. Under sistherörda förhållanden torde också, som förut framhållits, tjänstebostäderna i många fall vara eftersökta. Redan det att bostaden överhuvud erhålles kan då uppväga de eventuella olägen- heter, som äro förbundna med tjänstebostaden. Något som också bör be- aktas i detta sammanhang är att tjänstebostäderna vanligen äro belägna nära intill tjänstestället, vilket kan medföra inbesparing av kostnader för resor till och från arbetet.
Vad särskilt angår förhållandet att en tjänstebostad måste avträdas vid avgång ur tjänst eller eljest vid lämnande av den befattning, varmed bo- staden är förenad, förekommer att hyresgäster jämväl i andra personal— bostäder än sådana som av utredningen betecknats såsom tjänstebostäder icke kunna räkna med att få bo kvar efter anställningens upphörande. Ut- redningen förutsätter också, att det kan visa sig erforderligt att beträf- fande upplåtelse av sådana bostäder föreskriva, att hyresförhållandet skall vara beroende av anställningsförhållandet. Den skillnaden föreligger vis- serligen mellan hyresgäster i tjänstebostäder, å ena sidan, och hyresgäster i övriga här avsedda bostäder, å andra sidan, att de senare ha möjlighet att under rådande förhållanden på bostadsmarknaden få en uppsägning att avflytta i samband med upphörande av anställningen prövad av hyresregle- ringsmyndigheterna i den mån fråga är om bostad, belägen å hyresregle- rad ort. Men denna olikhet torde i praktiken vara ganska liten, eftersom, såsom nämnts i kap. 6, tillvaron i ett hyreskontrakt av en klausul om att hyrestiden skall sammanfalla med anstållningstiden i allmänhet utgör ett skäl för att hyresförhållandet skall upphöra, dock att hyresregleringsmyn- digheterna kunna förlänga hyresförhållandet viss tid. Skulle hyresnedsätt- ning generellt beredas innehavare av tjänstebostäder såsom ett slags kom-
pensation för avsaknaden av uppsägningsskydd, borde därför dylik ned- sättning vidtagas även i andra bostäder, i sådana fall, då vederbörligt hyreskontrakt försetts med »tjänstebostadsklausul». Vidare kunde dylik nedsättning givetvis icke vara befogad på andra orter än sådana, som falla under hyresregleringslagen. Om en hyresrabatt alltså på detta sätt skulle göras beroende av om hyresregleringslagen vore tillämplig på orten, skulle detta medföra den i och för sig icke önskvärda konsekvensen att lik- värdiga bostäder på olika orter skulle betinga olika hyror enbart av den anledningen att den ena orten vore hyresreglerad men icke den andra. Till— läggas må, att med den begränsning av tjänstebostäderna, som föreslagits av utredningen, desamma i stor utsträckning torde bli belägna å icke hyres- reglerade orter. Men av det sagda borde också följa ett slopande av rabatten, när hyresregleringslagen upphörde att gälla. En därav föranledd hyreshöj- ning torde under i övrigt oförändrade bostadsförhållanden komma att te sig svårförståelig för tjänstemännen, för vilka någon ändring i bestämmel— serna om avflyttning från tjänstebostad icke skett.
På grund av det anförda anser utredningen skäl icke föreligga att lämna generella tjänstebostadsrabatter. Detta innebär, att anledning icke finnes att frångå den för personal, å vilken Saar är tillämpligt, enligt utredningens mening gällande principen att särskild hyresnedsättning icke medgives på grund av tjänstebostadstvånget som sådant. Däremot finner utredningen uppmärksamhet böra ägnas åt frågan på vad sätt beaktande skall ske vid hyressättningen av sådana olägenheter, vilka i särskilda fall kunna följa av skyldigheten att bebo tjänstebostad. Såsom 1945 års lönekommitté ut— talat, bör riktpunkten för hyresersättningens bestämmande vara, att denna skyldighet varken medför en indirekt löneförmån eller en belastning i jämförelse med de fall, då sådan skyldighet ej finnes.
Frågan om tjänstebostads storlek samt jämkning av marknadshyran med hänsyn därtill
Tidigare uttalanden. Kommunikationsverkens lönekommitté, som år 1919 utarbetade ett nytt lönesystem för kommunikationsverken, vilket sedermera blev grundläggande för lönerevisioner inom statsförvaltningen iövrigt, framhöll beträffande befattningshavares skyldighet att bebo tjänste- bostad, att verken icke borde utan särskilda skäl ålägga någon att taga i besittning en bostad, som han med hänsyn till belägenhet, rumsantal eller dylikt hade giltiga skäl att avböja. Ej heller borde det enligt lönekommitténs mening få ifrågakomma att någon påtvingades en bostad, för vilken ersätt- ningen bestämts till högre belopp än han funnes vara i stånd att erlägga. 1918 års militära avlöningssakkunniga anförde i det betänkande som lades till grund för 1921 års lönereglering för försvarsväsendets personal bl. a., att därest i särskilda fall den för befattningshavare anvisade bostadslägen- heten vore onödigt stor, och om det lämpligen icke läte sig göra att
frånskilja någon del därav, vid ersättningsbeloppets avvägande behörig hänsyn syntes böra tagas till detta förhållande. Ovan anförda synpunkter kommo också till uttryck i av Kungl. Maj:t under åren 1920—22 för olika förvaltningsområden utfärdade övergångsbestämmelser i avlöningshänseen- de, i vilka det hette att »därest befattningshavare anvisas en större tjänste- bostad än vad som kan anses motsvara hans tjänsteställning, hyresavdraget med hänsyn härtill må kunna fastställas till lägre belopp, än eljest skolat ske». Med stöd av dessa bestämmelser fastställdes sedermera bl. a. vid statens järnvägar vissa föreskrifter angående det antal rum, som skulle anses motsvara behovet för tjänstemän, tillhörande skilda lönegrader.
Statens bostadsnämnd, som fann det önskvärt att enhetliga principer i här ifrågavarande hänseende komme till tillämpning vid olika verk, intog i 1927 års riktlinjer en tabell att tjäna till ledning vid beräkning av rums- antalet (dylika tabeller benämnas i det följande utrymmestabeller). Till denna tabell anslöt sig föreskrifter av den innebörden, att tjänsteman icke skulle utan särskilda skäl anvisas bostad med större rumsantal än att han kunde anses vara i stånd att erlägga den hyra, som därför borde utgå. Med hänsyn härtill skulle i de fall, då tjänsteman utan egen begäran eller därom uttryckt önskan tilldelades större antal rum, än som kunde anses mot— svara hans tjänsteställning, skälig jämkning av hyresbeloppet vidtagas. För överloppsrum, som icke kunde av verket lämpligen utnyttjas på annat sätt och icke helt avstängas, borde enligt riktlinjerna hyran i regel utgå med hälften av det belopp, som eljest skolat betalas för dylika rum.
Genom brev den 26 maj 1933 och den 25 januari 1935 lämnade Kungl. Maj:t dåvarande arméförvaltningens fortifikationsdepartement samt marin- och flygförvaltningarna bemyndigande att vid anvisande av tjänstebostäder tillämpa i nämnda brev angivna bostadsstandard (rumsantal). Kungl. Maj :ts beslut innebar bl. a., att visst mindre bostadsutrymme skulle avses för ogift personal vid försvaret än för gift, dock att denna jämkning gällde endast beställningshzware i lägre grad än majors.
Då bostadsnämnden år 1938 överarbetade 1927 års riktlinjer fann sig nämnden höra i riktlinjerna intaga en hänvisning till förenämnda sär- skilda bestämmelser för försvarsväsendet. Den i 1939 års riktlinjer intagna utrymmestabellen kom alltså endast att avse den civila statsförvaltningen. [ yttranden över 1927 års riktlinjer hade framkommit åtskilliga principiella synpunkter i ämnet. Bostadsnämnden sammanfattade dessa på följande sätt.
Sålunda ha arméförvaltningen, vattenfallsstyrelsen och kommunikationsver- kens lönenämnd uttalat att hänsyn även borde tagas till tjänstemannens behov; och vattenfallsstyrelsen har härvid betonat, att tjänstemannen icke borde till— delas större tjänstebostad än han själv ansåge sig behöva. Trafiktjänstemännens riksförbund har även understrukit behovssynpunktcn och i sitt senast avgivna utlåtande i detta hänseende framhållit, att behovet borde bedömas icke efter lönegradsställningen utan efter individuell avvägning med hänsyn till hushållets storlek och ekonomiska möjligheter. I fråga om bedömandet av behovet har vidare
från några verks sida, bland andra arméförvaltningen, framhållits, att hänsyn borde tagas till om tjänstemannen vore ogift och utan hushåll.
Nämnden framhöll därefter, att nämnden hade sökt finna en lydelse av bestämmelserna, som tillgodosåge olika anförda synpunkter i den mån nämnden ansett dem beaktansvärda. Riktlinjerna syntes böra tydligt klar- lägga, att vid anvisande av tjänstebostad hänsyn skulle tagas till tjänste- mans såväl behov som ekonomiska bärkraft. Men vid bedömandet härav finge man enligt bostadsnämndens mening självfallet icke — såsom från några håll gjorts gällande — utgå från de speciella privata förhållanden, som rådde i de särskilda fallen. Bostadens rumsantal borde i stället be— stämmas med hänsyn till det utrymmesbehov och den betalningsförmåga, som skäligen kunde antagas förefinnas hos en bostadsinnehavare med den tjänsteställning (löneställning), varom det i förekommande fall vore fråga. Detta uteslöte icke, framhöll nämnden, att i fall då tjänstebostäder stode till förfogande i sådant anta], att en viss anpassning kunde ske. av tjänste— bostaden efter bostadsinnehavarens rent personliga behov (ogift, gift med stor barnskara e. a.), en sådan anpassning också borde medgivas. I an- slutning till det anförda följde nämnden vid uppgörande av ovannämnda utrymmestabell för den civila statsförvaltningen icke den vid försvars- väsendet i vissa grader tillämpade metoden med olika bostadsutrymme för gifta och ogifta befattningshavare. Utrymmestabellen erhöll följande ut- seende (i 1939 års riktlinjer angivna lönegradsbeteckningar och lönegrads- nummer ha här _ enligt kung. 1947: 424 — översatts till Saars motsvarande beteckningar och nummer).
Lönegrad enligt Saar Rumsantal
Ca 5—18 ........................... 1 cl. 2 rum ochikök Ca 19—22 ........................... 3 rum och kök Ca 23—26 ........................... 4 » Ca 27e30 ........................... 5 (la 31—37 ........................... (5 Go 10 ............................... 6 Cp 1—10 ........................... (i Go 14 och 17 ........................ 7 Cp 12—24 ........................... 7
Beträffande den ersättning befattningshavare hade att erlägga för s. k. överloppsrum ansåg sig nämnden vidare böra föreslå viss ändring i 1927 års riktlinjer. Där sådana rum användes som expeditionslokaler eller för annat verkets behov, borde ersättning för dessa rum icke utgå. Men även om dylika rum begagnades av bostadsinnehavaren, kunde enligt bostads— nämndens mening omständigheterna föranleda att lägre ersättning än den för överloppsrum normalt beräknade (50 %) vore skälig. I vissa undantags- fall, då vederbörande nödgades taga i bruk ett flertal överloppsrum, borde t. o. m. fullständig befrielse från ersättning för något eller några av dessa rum, av vilka han uppenbarligen icke hade behov, kunna beviljas honom.
Nämnden erinrade i detta sammanhang, att byggnadsstyrelsen framhållit, att även den omständigheten, att de anvisade rummen vore särskilt stora, såsom stundom vore fallet i äldre byggnader, och därför krävde oproportio— nerligt stora kostnader för skötsel och uppvärmning, borde kunna föran— leda jämkning av ersättningsbeloppet. I enlighet härmed erhöll riktlin- jerna på förevarande punkt följande lydelse.
För överloppsrum bör, där sådana icke kunna av verket lämpligen utnyttjas på annat sätt och icke heller helt avstängas, ersättning i regel utgå med hälften av det belopp, som eljest skolat betalas för dylika rum. Där så med hänsyn till överloppsrummens antal, bostadens storlek i övrigt eller andra särskilda om- ständigheter prövas skäligt, må ytterligare jämkning i ersättningen kunna med— givas. För rum, som ingå i tjänstebostad men vilka uteslutande disponeras såsom expeditionslokal eller för annat verkets behov, erlägger bostadsinnehavaren icke någon ersättning.
I utlåtande över 1939 års riktlinjer anförde allmänna civilförvaltningens och kommunikationsverkens lönenämnder bl. a., att »med hänsyn därtill att hostadsstandarden i avseende å rumsantal växlar med skiftande förhål- landen, bland annat i fråga om hyrespriserna, å olika orter», anvisningar borde intagas i riktlinjerna om att hänsyn skulle tagas till förhållandena å den ort, där tjänstebostaden vore belägen. I en den 10 juni 1939 daterad promemoria »angående Statens Bostadsnämnds betänkande av år 1938» framhöll bostadsnämndens dåvarande ordförande, efter samråd med nämn- den, med anledning av vad lönenämnderna sålunda anfört i huvudsak föl- jande. Lönenämnderna syntes ha menat, att tjänstebostadens rumsantal och den därefter avvägda hyresberäkningen skulle på något sätt göras beroende av hyresnivån å olika orter. En tillämpning av nämndernas förslag skulle kunna leda till att exempelvis i en ort som Stockholm skulle gälla en avse- värt lägre standard med avseende å rumsantalet än normalstandarden. Vid prövningen av dylika frågor i den mångfald olika orter i landet, där tjänste- bostäder funnes, skulle ett hänsynstagande till ortens förhållanden vidare vålla stora svårigheter och en allmän osäkerhet i praxis. Överhuvud måste en varierande bostadsstandard beträffande rumsantalet anses principiellt oriktig och praktiskt i högsta grad svårtillämplig. Man syntes härvidlag få nöja sig med den skälighetsprövning, som enligt bostadsnämndens förslag förutsattes skola äga rum i särskilda fall. % Ordföranden tillade slutligen, att bostadsnämndens förslag på denna punkt åsyftade >>en generell stan- dardisering av tjänstebostadens storlek i olika lönegrader» samt att denna strävan vunnit stöd såväl i praxis som i Kungl. Maj:ts i olika sammanhang meddelade beslut. '
Gällande praxis. Härefter övergår utredningen till att något belysa de senaste årens praxis inom olika verk och förvaltningsområden beträffande det här uppdragna Spörsmålet. Erinras må, att utredningen vid de redo- görelser för olika hyressättningsmetoder, som lämnats i kapitlen 9413,
uteslutit förekommande bestämmelser om jämkning av hyran med hänsyn till rumsantal och/eller lägenhetsyta.
— Enligt av järnvägsstyrelsen utfärdade föreskrifter skall, om tjänsteman vid statens järnvägar utan egen begäran anvisas större lägenhet än som kan anses motsvara hans tjänsteställning, jämkning av hyresbeloppet vid- tagas, därest rumsantalet och/eller lägenhetsytan överskrider nedan an-
givna värden.
Kan anvisas bostad om nedan- stående antal rum och kök med en reduc. lägenhetsyta om max. m2
(la, Ce 5—14 ..................... 1 cl. 2 rum och kök 70 m2 » 15—18 .................... 2 cl. 3 » 90 » 19—22 ..................... 90 » 23—26 ..................... 110 » 27—30 ..................... 140 » 31—33 ..................... 170 1—10, 12—25 ................. 200
Tjänsteman inom lönegraderna
0
Är tjänstemannen villig mottaga större bostad, må den a överloppsrum- men belöpande ersättningen reduceras till hälften, dock ej om vederbörande förklarat sig vara i behov av och därför Önskar förhyra hela lägenheten eller uthyra någon del av densamma till främmande person. För lägen- hetsyta utöver ovan angivna maximivärden uttages halv hyra. Rum, ut- över vad lägenhetsinnehavaren enligt ovan kan anvisas och vilka han icke önskar disponera, skola avstängas, därest detta med hänsyn till planeringen av lägenheten låter sig göra. Disponeras mindre antal rumsenheter än en- ligt tabellen härovan, kan lägenhetsytan uppgå till maximisiffran för det antal rumsenheter vederbörande tjänsteman högst kan anvisas (utan att reduktion sker).
Att statens järnvägar sålunda infört lägenhetsytan i sammanhanget be- ror på, förutom att denna, som nämnts i kap. 9, utgör en väsentlig faktor i det numera tillämpade hyresvärderingssystemet, att enbart rumsantalet med hänsyn till förekommande variationer i yta ansetts icke medföra rätt- visa olika tjänstemän emellan. Det kan nämnas, att vid hyresjusteringen för statens järnvägars tjänstebostäder, såvitt framgår av en undersökning beträffande de bostadshyror, vilka varit föremål för bostadsnämndens pröv— ning, de här ifrågavarande bestämmelserna föranlett reducering av hyran i ungefär 15 % av bostäderna.
Statens vattenfallsverk tillämpar i huvudsak enahanda bestämmelser som de ovan refererade. Detsamma är fallet vid sinnessjukhusen och tullverket.
Vid försvaret gäller än i dag den utrymmestabell, som enligt vad förut sagts, fastställts genom Kungl. Maj:ts beslut 1933 och 1935, dock att i tabel- len förekommande lönegrader vid olika tillfällen (bl. a. den 1 juli 1947 och den 1 juli 1952) justerats för att åstadkomma anpassning till föränd- ringarna i lönesystemet. Fr. o. m. den 1 juli 1952 har tabellen nedanstående utseende.
Lönegradsnummer Ma, Md, Mo Me, Ca, gp Bostadsstandard Mp Ce, Cg, (:r Cf ” Gifta _ 1—9 _ 1 rum och kök — 10—15 — 2 » » » _— 16—21 —— 3 » » » — 122—42.6 1—3 4 » » » _ 27—29 4—6 5 » » » 12 30—37 7—12 6 » » » 13—17 »— 14—24 7 » » » Ogifta — 5—14 —— 1 rum (+ kokvrå)1 _ 15—27 1—3 2 » (+ kokvrå)1 28 31 4—6 5 » och kök 12 32—37 7—12 6 » » » 13—17 _— 14—24 7 » » »
1 För kvinnlig personal, såsom föreståndarinnor, sjuksköterskor, köksföreståndare och mot- svarande över 11 lönegraden tillkommer kokvrå eller pentry.
I anslutning härtill tillämpas följande grunder. Därest tjänsteman fått sig anvisad större tjänstebostad än som enligt ovan högst skall anses inot- svara hans lönegrad äger han för överskjutande antal rum åtnjuta ett av— drag av 50 % å för dessa jämlikt vederbörlig grundpristabell gällande priser. Att märka är, att man till stöd för ett sådant avdrag åberopar inne- hållet i en av Kungl. Maj:t genom kung. 1921: 637 utfärdad bestämmelse om att hyressättningen i här avsedda fall »må kunna bestämmas till lägre belopp än eljest skolat ske» (jfr sid. 187) — vilken bestämmelse alltså anses alltjämt tillämplig. Härutöver gäller, att överskjntande rum på begäran kunna avskiljas från bostaden, därest detta med hänsyn till lokala förhål- landen kan medgivas. Tilläggas må, att det beträffande vissa större chefs- bostäder har förekommit, att ingen hyra uttagits för vissa rum.
Nedanstående sammanställningar utvisa rumsantal (exkl. kök) i förhål- lande till lönegrad enligt 1939 års riktlinjer (RL), jämfört med vad i detta
Löneplan 1 Löneplan 2
Lönegrad RL SJ FÖ Lönegrad RL SJ FÖ
5—9 1 el. 2 1 el. 2 1 1—3 6 7 4 10—14 1 » 2 1 » 2 2 4—6 6 7 5
15 1 » 2 2 » 3 2 7—11 6 7 6 16—18 1 » 2 2 » 3 3 12 7 7 6 19—21 3 3 3 13—25 7 7 7 22 3 3 4 23—26 4 4 4 27 29 5 5 5 30 5 5 6 31—37 6 6 6
hänseende enligt vad ovan sagts tillämpas vid statens järnväg- ll" (SJ) samt vid försva1et (FÖ) —— i vad avser gift tjänsteman. Inom domänverket beräknas icke hyra för flera rum än följande; för tjänsteman i lönegrad
1420 ............................... 3 rum och kök
21—31 ............................... 4 » » » 32 ................................ 5 » » » 33 Och högre ....................... (5 » » »
I fråga 0111 de prästerliga tjänstebostäderna har, som framgår av kap. 11, hyra beräknats för 6 rum och kök för kyrkoherde (lönegrad 0.133, 31, 29 eller 27) resp. 5 rum och kök för komminister (lönegrad Ca 28, 27, 26 eller 25). Enligt 10 & ecklesiastika boställsordningen (1932: 400 ) må kyrko— herdebostad innehålla minst 5 och högst 8 boningsrum, av vilka ett till- lika skall vara expeditionsrum. Beträffande komministerbostad föreskrives ett rumsantal om minst 4 och högst 6.
Enligt av lanthruksstyrelsen med stöd av Kungl. Maj:ts beslut den 21 ap1il 1950 utfärdade anvisningal att tjäna såsom norm vid prövning av frågor om statsbidrag till byggnader vid lantmanna— och lanthushållssko— Ior gäller bl.a., att bostad för rekto1 (Ca 33) vid lantmannaskola i 1egel skall omfatta minst 5 rum och kök med en golvyta 0111 ca 150 in"”. Bostad föl ordinarie ämneslärare (Ca 29 ellei 27) och för gift e. o. ämneslär'a1e (Ce 25, 23 eller 21) vid sådan skola skall i regel innehålla minst 4 rum och kök om ca 130 1112 resp. minst 2 rum och kök 0111 ca 65 1112. I huvudsak motsva- rande föreskrifter finnas utfärdade med avseende å bostäder för rektorer och lärare vid statsunderstödda folkhögskolor (jfr 50 & folkhögskolestad- gan, 1951: 835). I anslutning härtill gäller enligt av lanthruksstyrelsen och skolöverstyrelsen fastställda hyresvärderingsregler (jfr kap. 12), att hyres- ersättning icke utgår för golvyta, som överstiger 150, 130 resp. 65 1112.
Till jämförelse med vad nu sagts må vad beträffar förhållandena vid landstingsanstalterna nämnas, att de landstingsanställda icke kunna erhålla bostäder i valfri bostadstyp eller hyresgrupp (jfr kap. 13). I samband med reglerandet av de allmänna anställningsvillkoren föreskrives för skilda be- fattningshavare de bostadstyper och hyresgrupper, som för dem skola ifråga- komma. Sålunda stadgas exempelvis, att sjuksköterska i sluten vård i lönc- grad 12 skall vara skyldig att bebo rum i hyresgrupp 5—9 samt att lasaretts- läkare skall vara skyldig bebo familjebostad i hyresgrupp 17—19. Med hän- syn till konstruktionen av gällande hyresgruppstaheller innebär detta dock vissa variationer i fråga om bostadens storlek. Om befattningshavare åläg- ges bebo bostad i högre hyresgrupp än som sålunda följer av anställnings- villkoren, skall han endast erlägga hyra efter den högsta hyresgrupp, i vilken han är skyldig förhyra bostad.
Utredningen. Det är utredningens uppfattning att tvånget att bebo tjänste- bostad måste tillerkännas betydelse, såtillvida att tjänsteman om möjligt
anvisas bostad, som har en normal storlek med hänsyn till hans löneställ- ning, samt, om det befinnes nödvändigt att anvisa tjänsteman onormalt stor bostad, hänsyn härtill tages vid hyressättningen. I första hand blir det här fråga om att bedöma den normala utrymmesstandarden för tjänste- män i olika lönelägen.
Mer eller mindre långtgående krav på differentiering av standarden med hänsyn till förekommande variationer i behovet av bostadsutrymme olika tjänstemän emellan ha såsom framgår av det föregående framförts. Man har ansett, att olika bostadsutrymme borde avses för gift och för ogift per- sonal _ vilket också kommit till uttryck i gällande >>försvarstabell>>. Det har vidare stundom betonats, att behovet borde bedömas icke efter löne- gradsställningen utan efter en individuell avvägning med hänsyn till hus- hållets storlek och ekonomiska möjligheter. Ehuru utredningen i och för sig har förståelse för dessa synpunkter, föreligga, särskilt med den minsk- ning av antalet tjänstebostäder, som utredningen förordar, i de flesta fall icke möjligheter att anpassa tjänstebostaden efter bostadsinnehavarens rent personliga önskemål. Man tvingas därför till en generalisering efter en genomsnittlig standard. På platser, där med hänsyn till det befintliga bo- stadsbeståndet en anpassning, som nyss nämnts, befinnes kunna ske i viss utsträckning, är det naturligtvis önskvärt att en sådan anpassning —— såsom hittills — äger rum.
Vid bestämmandet av utrymmesstandarden uppstår först fråga om minsta antalet rum i en bostad. För detta ändamål torde det vara av värde att något beröra den bostadssociala målsättningen och utvecklingen på bostadspro- duktionens område. Vad familjebostäder beträffar förordade bostadssociala utredningen på sin tid (SOU 1945: 63) med utgångspunkt från en trång- boddhetsnorm om högst två boende per rumsenhet, köket oräknat, en ökad produktion av 3-1'umslägenheter och tanken på 3 rum och kök såsom mini- mistandard har i andra sammanhang framförts. Utvecklingen under senare år har emellertid kännetecknats av en relativ minskning av nyproduktionen av denna lägenhetstyp. Nytillskottet av 2-rumslägenheter har i stället ökat. Följande siffror utvisa antalet nytillkomna lägenheter om 2 rum och kök resp. 3 rum och kök i procent av den totala nyproduktionen under åren 1949 —1953 (jfr Sociala Meddelanden 1954, sid. 706):
2 rum och kök 3 rum och kök 1949 .............................. 35,6 30,2 1950 .............................. 34,1 30,2 1951 .............................. 33,0 29,0 1952 .............................. 35,1 26,2 1953 .............................. 37,5 23,9
I fråga om fördelningen inom det befintliga bostadsbeståndet torde få erinras, att enligt vad som framgår av kap. 2 ungefär en tredjedel av stats- verkets bostadsbestånd består av 2-rumslägenheter, medan andelarna
1-rumslägenheter och 3-rumslägenheter utgör ca 17 % resp. 13 %. Vad gäller enbart tjänstebostäder torde fördelningen vara i stort sett densamma.
Enligt utredningens mening bör en befattningshavare i princip icke till— delas tjänstebostad, som innehåller mindre än 2 rum och kök. En mindre lägenhet måste betraktas såsom olämplig som familjebostad, särskilt i be— traktande av att såsom villkor för erhållande av familjebostads- och bränsle— bidrag (varom mera i ett följande avsnitt) gäller, att bostad skall vara av minst nyssnämnda storlek. Med hänsyn till att såsom nyss nämnts l-rumslägenheter finnas inom det nuvarande tjänstebostadsbeståndet torde det bli ofrånkomligt att under en övergångstid, förslagsvis 10 år, även lägen— heter om 1 rum och kök skola kunna tilldelas såsom tjänstebostäder. Vid den begränsning av antalet tjänstebostäder, som föreslagits av utredningen, bör emellertid i första hand förfaras så att 1—rumslägenheterna såvitt möj- ligt hänföras till uthyrningsbostäder, varigenom antalet dylika lägenheter i det nya tjänstebostadsbeståndet bör kunna begränsas. Av sammanlagda antalet 1-rumslägenheter den 1 januari 1953 (i runt tal 5 000) innehades nära 3200 av SJ. Enligt vad utredningen under hand inhämtat från SJ torde med den föreslagna begränsningen av tjänstebostäderna samt den ombyggnad av de mindre lägenheterna till 2-rumslägenheter, som planenligt successivt genomföres, den föreslagna 10-årsperioden vara tillfyllest för uppnående vid nämnda verk av det uppställda målet. Såvitt utredningen kan finna, torde även inom övriga förvaltningsområden här avsedd an— passning kunna ske inom loppet av nyssnämnda period. Utredningen förut- sätter också, att mindre lägenheter skola kunna tilldelas ogifta befattnings— havare. Utredningens ställningstagande till tjänstebostads minimistorlek har endast avsett rumsantalet. Även lägenhetsytan har för bostadsinne— havaren stor betydelse. Med hänsyn till de konsekvenser som införandet av en minimiregel i detta hänseende skulle få i fråga om krav på ombygg- nader utöver vad som redan skulle följa av 2—ru1n- Och -köks-regeln har utredningen icke ansett sig kunna förorda en sådan regel. Utredningen för- utsätter emellertid att vid kommande om- och nybyggnader tillses att ytorna bli av normal storlek.
Utredningens sålunda angivna synpunkter på minimikraven i fråga om tjänstebostads rumsantal avse befattningshavare placerade i löneskalans lägre skikt. Det ligger i sakens natur att tvångsvis tilldelning av 2-rums- lägenheter till befattningshavare i sådana lönelägen, där normalt bostads- vanorna äro annorlunda, om möjligt icke bör ske. Att för olika lönelägen bedöma storleksstandarden är förenat med svårigheter. Tillgänglig bostads— statistik lämnar inga upplysningar om den normala utrymmesstandarden inom olika inkomstskikt. Sambandet mellan inkomst och bostadsutrymme är överhuvud, såvitt utredningen kunnat finna, mycket knapphändigt be- lyst. Vissa från 1945 års bostadsräkning redovisade uppgifter härom torde icke tillåta några slutsatser, särskilt som de avse helt andra inkomstför—
hållanden än de nu rådande. Allmänt sett torde kunna konstateras att nt- rymmesstandarden inom ett och samma inkomstläge varierar med hänsyn till lägenheternas modernitet och ålder såtillvida att en fortgående sam- mankrympning av utrymmena ägt rum alltefter bostadsstandarden i övrigt höjts. Detta har ju ett intimt samband med byggnadskostnadernas stegring. Differenser i utrymmesstandard mellan tättbebyggda samhällen och lands- bygden samt mellan olika landsdelar föreligga även, särskilt i fråga 0111 det äldre bostadsbeståndet. Dessa variationer äro särskilt framträdande, 0111 man vid jämförelserna utgår från lägenhetsytorna men göra sig även gäl- lande i rumsantalet. De på den allmänna marknaden förekommande varia- tionerna återspeglas även i tjänstebostadsbeståndet.
Det anförda torde ge vid handen att det icke låter sig göra att fixera gränser i fråga om minimitilldelning vare sig i fråga om rumsantal eller ytinnehåll av lägenheter, utöver det absoluta minimum ä 2 rum och kök, som utredningen i det föregående förordat skola gälla för befattningshavar- na i de lägre lönelägena. Utöver det förut anförda må framhållas, att vid en bestämd gränsdragning i fråga 0111 minimitilldelning av tjänstebostäder i olika lönelägen skulle en uppflyttning av tjänster i lönegradshänseende i vissa fall kunna medföra återverkningar på tjänstebostadsbeståndet och krav på ombyggnad av sådana bostäder. Överhuvud torde det vara nödvän- digt med hänsyn till den långa livslängd som bostäder ha och de stora kostnader, som äro förenade med ombyggnad av bostäder, att i många fall avstå från en anpassning till de aktuella förhållandena. Spridningen i fråga om bostadsvanorna är ju för övrigt betydande på den enskilda bostads— marknaden och i nuläget föreligger jn i betydande utsträckning ett tvång att ta emot bostäder, som ingalunda motsvara det normala för det inkomst- läge, som hyresgästen representerar. Om utredningen sålunda icke anser sig kunna förorda en differentierad minimitilldelningsregel i fråga 0111 tjänstebostäder, hyser utredningen den uppfattningen, att som grund för tilldelningen 0111 möjligt bör läggas de utrymmen, som enligt vad i det föl- jande anföres föreslås skola ligga till grund för hyressättningen.
Efter att sålunda ha redovisat sina synpunkter på tjänstebostädernas minimistorlek torde utredningen få något beröra frågan huruvida regler om maximistorlek hos tjänstebostäder erfordras. Enligt utredningens me- ning skulle dylika regler av samma skäl som nyss anförts i fråga om minimi- tilldelningsregler knappast kunna utformas. Någon maximiregel för tilldel- ning torde ej heller erfordras ur personalens synpunkt. Det för personalen avgörande torde väl i stället vara hyressättningen. Att bostaden är för stor torde i allmänhet icke innebära en nackdel, om lägenheten icke kostar mer än vad hyresgäst i samma inkomstläge som tjänstebostadsinnehavaren normalt betalar för bostad med för inkomstläget normala utrymmen och i övrigt samma standard som tjänstebostaden. Utredningen anser sig med hänsyn till det anförda icke böra förorda någon maximitilldelningsregel.
Att sedan vederbörande myndighet om möjligt bör tillse, att en tjänsteman icke tilldelas för stor bostad ligger i sakens natur. På lång sikt förutsättes förslaget leda till en minskning av bostadsstorlekarna.
Utredningen torde härefter få övergå till frågan om reduktion av hyran med hänsyn till att onormalt stor bostad anvisats.
En tjänsteman vid statens järnvägar eller försvaret kan för närvarande, som tidigare nämnts, åläggas att betala hyra visserligen till hälften re- ducerad — för bostadsutrymme, som överstiger visst angivet maximum och som han icke önskar begagna, därest det överskjutande utrymmet icke lämpligen kan avstängas eller av myndigheten utnyttjas för annat ändamål. Gällande bestämmelser för SJ ha stundom väckt en viss irritation från per— sonalens sida. Tvister ha också i vissa fall uppkommit beträffande vilket rum i en lägenhet som bort avstängas. En stor del av försvarets lägenheter äro inrymda i äldre byggnader med dess i många fall stora rumsytor. Med de låga hyror som hittills åsatts försvarets tjänstebostäder torde skyldig- heten att erlägga halv hyra för överloppsrum icke ha tett sig så betungan- de. En konsekvent tillämpning av ifrågavarande >>50 %-regel>> torde emel- lertid vid en mera »marknadsmässig» hyressättning för försvarets tjänste— bostäder leda till mindre önskvärda resultat. Det verk, som relativt sett för- fogar över det högsta antalet stora bostäder — icke mindre än 15 % lägen— heter om 6 rum och kök och mer _ är domänverket. Detta torde också vara bakgrunden till att man för domänverkets tjänstebostäder icke beräknar någon hyra för överskjutande rumsantal. De stora prästgårdarna förtjäna i förevarande sammanhang att särskilt uppmärksammas. En bestämmelse om att de prästerliga befattningshavarna skulle ha att erlägga en till 50 % reducerad hyra för överloppsutrymme torde i stor utsträckning leda till för höga hyror i förhållande till befattningshavarnas ekonomiska bärkraft.
En regel om 50 %-ig reduktion av hyran för överskjutande utrymmen synes överhuvud utredningen knappast tillfyllest för att skydda personalen mot för höga hyror i tjänstebostäder. En befattningshavare kan nödgas in— flytta i lägenhet med onormalt stora utrymmen utan att överloppsutrym- mena kunna avskiljas. Lägenheten kan ha sådan planering, att det innebär ett betydande intrång för tjänstebostadsinnehavaren, om ett eller flera rum avstängas eller utnyttjas för uthyrning e. (1. Men att dylika omständigheter, över vilka befattningshavaren icke kan råda, skola medföra betalnings- skyldighet för honom, kan knappast vara rätt. Utredningen får därför för- orda, att hyra icke skall utgå för utrymmen, som alltför mycket överskjuta vad som med beaktande av bostadens standard i övrigt kan betraktas så- som normalt för tjänstemän i det givna löneläget.
Såsom framgår av det föregående uppkomma stora svårigheter, då det gäller att bestämma ifrågavarande utrymmesstandard. Frågeställningen är i stort sett densamma som redovisats i avsnittet 0111 tilldelning av tjänste-
bostäder. De där berörda variationerna i den normala utrymmesstandarden komplicera även hyressättningen av tjänstebostäder. Några regler, efter vilka hyran bör maximeras, torde icke kunna konstrueras, utan man tvingas att begränsa sig till allmänna synpunkter, som kunna tjäna till vägledning vid hyressättningen. Det måste i sista hand bli fråga om en skälighetsbe- dömning hos den hyressättande myndigheten. Nyproduktionen av större bostäder än 5—1'umslägenheter är sällsynt. För bostäder av modern standard synes med hänsyn härtill i de högsta lönelägena vid hyressättningen hyran böra begränsas till att avse denna storlek. För äldre lägenheter liksom för andra lägenheter med särskilt litet ytinnehåll bör emellertid hela marknads- hyran kunna uttagas, om 6-rumslägenhet anvisats. För de högsta lönelägena, förslagsvis högre lönegrad än 31 å löneplan 1 och motsvarande å löneplan 2, skulle alltså hyran i princip maximeras till 5 a 6 rum och kök. I de lägsta lönelägena, förslagsvis till och med lönegrad 19 å löneplan 1, synes maxi— meringen böra sättas vid 2 a 3 rum och kök. För lönegraderna 20—31 å löneplan 1 samt motsvarande lönegrader å löneplan 2 synes en uppdel— ning i två intervall vara att förorda, varav ett föreslås avse 20—25 löne- graderna och ett 26—31 lönegraderna med 3 ä 4 resp. 4 a 5 rum och kök. Utredningen förutsätter, att maximering av hyran till det lägre rumsantalet såsom regel bör ske, då fråga är om helt modern lägenhet med ytinnehåll som icke är onormalt litet, medan det högre rumsantalet bör tjäna till led- ning för maximihyrans bestämmande, då en lägenhet har ovanligt litet yt- innehåll eller icke är fullt modern. l gränslägena mellan tvenne intervall bör den hyressättande myndigheten också kunna göra undantag. Till väg- ledning för hyressättningen skulle sålunda följande rumstabell kunna tjäna:
Lönegrader
Lägenhetsstorlek å löneplan 1 å löneplan 2
1—19 _ 2 a 3 rum och kök 20—25 — 3 ä 4 » » » 26—31 1—7 4 a 5 » » » 32—37 8—25 5 a 6 » » »
Vid avvägningen av maximihyran för en lägenhet måste även avseende fästas vid lägenhetsytan, såtillvida att hyran för en given lägenhet icke maximeras, så att överskjutande rum utan vidare frånräknas. Maximeringen bör enligt utredningens mening ske så, att befattningshavaren icke belastas med en hyra, som alltför mycket överstiger den normala på allmänna mark- naden för en lägenhet med motsvarande standard och med det såsom norm för hyressättningen gällande rumsantalet. Följande exempel torde åskåd- liggöra tankegången. Om tjänstemän, som normalt bör anvisas en 3-rums- lägenhet, i stället anvisas en 4-rumslägenhet med en yta, som understiger vad som är normalt för 4—rumslägenheter av motsvarande standard men betydligt överstiger den normala 3-rumslägenhetens yta, bör hyran fast-
ställas att icke alltför mycket avvika från hyran för en 3-rumslägenhet med motsvarande standard och för sådan lägenhet normal yta.
Ytterligare synes det utredningen som om skälig jämkning av hyran bör göras i särskilda fall, då en lägenhet har en i förhållande till rumsantalet osedvanligt stor yta och marknadshyran på grund härav väsentligt över— stiger marknadshyran för i övrigt jämförliga lägenheter med mera normal lägenhetsyta. Att för detta ändamål fixera nägra bestämda gränser för yt— storlekarna av lägenheter med olika rumsantal låter sig ej göra. Häremot tala de skäl, som förut anförts mot införande av en maximitilldelnings- regel. I vad gäller hyressättningen torde även uppmärksammas, att vid en individuell hyressättning enligt marknadsprincipen förekomsten av stora ytor i viss mån beaktas redan vid marknadsvärderingen, så att hyran per ytenhet blir mindre för en onormalt stor lägenhet med ett givet rumsantal och viss standard än en mindre lägenhet med samma rumsantal och stan— dard. Statens järnvägar har såsom förut anförts ansett sig kunna fixera en maximering av lägenhetsytorna. Detta torde sammanhänga med de där tillämpade principerna för hyresberäkningen. Genom att vid SJ ett kvadrat— meterpris lägges till grund för hyressättningen skulle, om maximiregler saknades, de stora lägenheterna åsättas alltför höga hyror. En sådan metod kan icke tillämpas i fall, då redan marknadsvärderingen i viss mån tar hänsyn till de stora ytorna. Bedömningen av den ytterligare hyresnedsätt- ning, som i nu berörda fall kan befinnas vara motiverad, torde få anför— tros den hyressättande myndigheten.
Om visst utrymme i tjänstebostad avses för tjänsteändamål (expedition e. d.) bör hyresersättning icke beräknas för sådant utrymme — icke ens om detsamma är beläget i sådan direkt anslutning till den egentliga bo— staden att bostadsinnehavaren har möjlighet att, om han så önskar, begagna utrymmet för privat bruk. Å andra sidan bör givetvis tjänstebostadsinne- havare, vilken begär att få disponera större bostad än som enligt förut an- givna riktlinjer utgör det normala, erlägga hyra för hela bostaden.
Utredningen vill slutligen framhålla, att vad som här föreslagits om begränsning av hyran till den i ett givet löneläge normala bostadsstorleken innebär ett tillmötesgående av de anspråk, vilka i vissa fall framställts be- träffande beaktande vid hyressättningen av bostädernas utnyttjande för representations- eller därmed jämförliga ändamål. Frågan torde äga sär- skild aktualitet i fråga om prästgårdarna. En tillämpning av här angivna riktlinjer medför för dessa tjänstebostäders del, att hyressättningen i all— mänhet baseras på 'en mindre bostadsstorlek, än vad som är fallet med nu gällande grunder.
Jämkning av marknadshyran med hänsyn till hyresprocenten
Även om på sätt i föregående avsnitt föreslagits tjänsteman, som tilldelats tjänstebostad, icke skall vara skyldig att erlägga hyra annat än för visst
största bostadsutrymme, kan hyresersättningen draga en oproportionerligt stor del av tjänstemannens lön. Detta kan bero på att han nödgas inflytta i bostadshus, där en tillämpning av marknadsprincipen leder till hyror, som väsentligt överstiga vad som genomsnittligt betingas för lägenheter med likvärdig standard. Frågan äger särskild aktualitet under rådande förhål- landen på bostadsmarknaden. På platser, där en myndighet disponerar bo- städer, som uppförts eller moderniserats under olika tider, kan till följd av att i huvudsak likvärdiga bostäder kunna betinga olika marknadshyror beroende på det byggnadskostnadsläge, varunder de tillkommit eller var- under desamma moderniserats, uppstå olika hyresnivåer.
Till närmare belysande av relationen mellan hyra och lön — hyrespro- centen -— må här till en början redovisas vissa beräkningar, utförda på grundval av hos bostadsnämnden tillgängligt material, avseende av nämn- den under tidsperioden 1 oktober 1953—28 februari 1955 behandlade ären- den om tjänstebostadshyror vid statens järnvägar (jfr tablån på sid. 103). I hyresbeloppet har inräknats, för centraluppvärmda lägenheter, utgående ersättningar för värme och i förekommande fall varmvatten samt, för lägen- heter utan centraluppvärmning, en beräknad värmekostnad, motsvarande den värmeersättning som enligt vid statens järnvägar tillämpade grunder skulle ha utgått för lägenheten, därest den varit centraluppvärmd. På sist— nämnda sätt har också värmekostnaden (i förekommande fall jämte varmvattenkostnad) beräknats i hus, där bostadsinnehavaren själv bekostat bränsle för uppvärmningsändamål. Bostadsinnehavarens lön utgöres av lönen i vederbörandes löneklass (jämte i förekommande fall kallortstill- lägg) vid tidpunkten för tjänstebostadskontraktets avslutande, d. v. s. i regel den 1 april eller senare tidpunkt under år 1953.
Av statens järnvägar fordrade hyror i 1145 tjänstebostäder, fördelade efter hyresprocentens storlek framgår av nedanstående sammanställning.
Antal . Hyrespiocent lägenheter 1 % av 1 145 0#4,9 ................................ 1 5—9,9 ................................ 246 21,5 10—14,9 ............................... 603 52,7 15—19,9 ............................... 238 20,8 20— ................................... 57 5.0
Fördelningen på lönegrader av de 57 befattningshavare, vars hyrespro- cent uppgick till eller översteg 20, var följande:
Lönegrad Antal 10 ..................................... 6 11 ..................................... 28 12 ..................................... 1 13 ..................................... 15 15 ..................................... 3 17 ..................................... 3
20 ..................................... 1
Det kan sålunda konstateras, att den övervägande delen av ifrågavarande befattningshavare tillhörde de lägre lönegraderna. Den högsta hyresprocen- ten var 27,3 och medelhyresprocenten i de 57 fallen utgjorde 21,6.
Med ett undantag — det gällde en delvis moderniserad lägenhet med rela- tivt stor lägenhetsyta — voro de av befattningshavarna bebodda lägen- heterna nybyggda eller fullständigt moderniserade under senare är enligt följande:
År Antal nybyggda Antal modernise- bostäder rade bostäder
1949 ................................ —— 1 1950 ................................ — 4 1951 ................................ 16 4 1952 ................................ 6 14 1953 ................................ 2 9
Summa 24 Summa 32
Såsom tidigare i olika sammanhang framhållits ha de värderingsgrunder som av statens järnvägar tillämpats vid den företagna omregleringen av hyrorna inneburit, att hyrorna för nybyggda bostäder kommit att — i vissa fall rätt väsentligt — understiga hyrorna för jämförliga lägenheter på den öppna marknaden. Bostadsnämndens prövning av berörda 57 bostadshyror resulterade emellertid i en hyresnedsättning i 22 fall. Medelhyresprocenten i dessa senare fall var före nedsättningarna 21,7 och sjönk till följd av dessa till 20,3. Vid ifrågavarande hyresnedsättningar har just hänsyn till hyresprocentens storlek ofta haft betydelse. I nedan angivna 2-rumslägenheter i nybyggda SJ-hus, för vilka såsom framgår av bilaga 3, bostadsstyrelsen för utredningens räkning gjort hyres-
Tablå 4
Ersätt- Bostads- ning för Summan inne— värme o. kol. 4 o. havarens varm. kol. 5 lönegrad vatten 0. -klass
Årslön inkl. kallorts- tillägg
Årshyra för lägen- heten
Bygg- nadsär för huset
5 ' 8
Kiruna. . . . 1950/51
Tillberga . . 1952 Viskafors. . 1951/52
Uddevalla . 1 952/ 53 Alvesta . . . 1952/53 Vellinge. . . 1950/51
beräkningar, skulle marknadsprincipen resultera i ungefär följande hyror för vederbörande bostadsinnehavare. Uppgifterna om vederbörandes löne- ställning samt värme— och varmvattenersättningar ha hämtats ur de hos bostadsnämnden tillgängliga handlingarna i respektive hyresärenden. Vid beräkningarna ha använts per den 31 december 1954 utgående lönebelopp. [ fråga om fastigheterna i Uddevalla, Alvesta och Vellinge (2 st.), vilkas uppvärmning helt ombesörjes av vederbörande bostadsinnehavare, har så— som ersättning för värme och varmvatten upptagits en beräknad kostnad enligt av järnvägsstyrelsen utfärdade föreskrifter. Hyresbeloppen inkludera i förekommande fall generell hyreshöjning.
Såsom framgår av tablån skulle — därest de av bostadsstyrelsen beräk- nade hyresbeloppen tillämpades i fastigheterna — den i kol. 6 angivna totalersättningen för bostaden endast i ett fall understiga en femtedel av vederbörande bostadsinnehavares lön. I flertalet fall skulle denna andel väsentligen överskridas. Även utan hänsyn till ersättningen för värme och varmvatten skulle för bostadsinnehavarna i de lägsta löneklasserna hyran överstiga nämnda andel — i regel synes ifrågavarande ersättning motsvara 4 a 5 % av bostadsinnehavarens lön.
Det torde knappast vara rimligt att i tvångsvis anvisade lägenheter ut- taga sådana hyror, varom i flera av ovan redovisade fall skulle bli fråga. Mot bakgrunden härav och då alltså den förordade begränsningen av hyres- betalningsskyldigheten till visst bostadsutrymme icke är tillfyllest såsom spärr mot att en tjänstebostadsinnehavare kan komma att oskäligt belastas, torde behov föreligga av ett medel för bedömningen av när hyran skall anses för hög och en reducering av densamma sålunda är påkallad.
Enligt utredningens mening vore det önskvärt, att man med ledning av uppgifter om normala bostadskostnader för tjänstemän i olika lönelägen kunde upprätta en förteckning över normala hyresprocenter. Såsom an- tytts i kap. 16 saknas emellertid underlag härför. Undersökningar rörande relationerna mellan hushållens inkomster och bostadskostnader ha utförts i samband med bearbetningen av 1945 års bostadsräkning (jfr socialstyrel- sens publikation Bostäder och Hushåll). Vidare har 1951 års bostadsut- redning gjort vissa undersökningar beträffande utvecklingen av hyrespro— centen mellan åren 1945 och 1952. Av dessa undersökningar framgår, att hyresprocenten varierar icke blott så, att densamma sjunker med stigande inkomst utan även på det sättet, att den sjunker med ortens storlek. Hyres- procenten i samma inkomstklass ligger nämligen enligt 1945 års bostads— räkning högre i tätorterna än på den egentliga landsbygden. Dessutom har hushållets sammansättning (civilstånd, barnantal) betydelse för hyres- procentens storlek. Hyresprocenten är även varierande för bostäder i olika kvalitetsklasser, såtillvida att, om man t. ex. endast tar hänsyn till omoder—
na lägenheter (inklusive beräknad bränslekostnad), densamma blir vä- sentligt lägre än om undersökningen uteslutande inriktas på bostäder av högsta modernitet. Vidare är givetvis hyresprocenten ej heller oföränderlig i tiden. Utvecklingen under senare år har genomsnittligt sett medfört en fortskridande förbättring av relationen hyra/inkomst. Mot bakgrunden av berörda förhållanden måste konstateras, att det icke torde vara möjligt att till ledning för hyressättningen i tjänstebostäder fastställa en förteckning över hyresprocenter för tjänstemän i olika lönelägen, vilken kunde ge ett på samma gång enkelt som rättvisande uttryck för en normal hyreskostnad. Utredningen anser, att den hyressättande myndigheten bör vid hyreser— sättningarnas bestämmande beakta förhållandet mellan hyra och lön så- som ett hjälpmedel för att bedöma, om marknadshyran på grund av sär— skilda förhållanden är så hög, att den icke rimligen bör helt uttagas i tvångsvis anvisade lägenheter. Givet är att man därvid ständigt måste ha för ögonen rådande förhållanden i fråga 0111 löneinkomster, å ena sidan, och hyror och bränslekostnader, å den andra, samt beakta från tid till annan inträffade förskjutningar i relationerna mellan dessa faktorer.
Familjebostads- och bränslebidrag för tjänstebostäder
En sak som förtjänar att särskilt uppmärksammas i förevarande sam— manhang är den förmån av familjebostads- och bränslebidrag, vilken kan utgå till tjänstebostadsinnehavare. Erinras må, att vid de förhandlingar, som fördes mellan 1945 års lönekommitté och tjänstemännens huvud— organisationer, enighet uppnåddes om att en lindring i bostadsutgifterna på grund av försörjningsskyldighet mot barn icke borde åvägabringas genom nedsättning av ersättningen för tjänstebostaden. Man utgick därvid från att bestämmelserna om de sociala förmåner, som tillerkändes familje- försörjare, komme att utformas så, att innehavare av tjänstebostad kunde bli delaktig av sådana förmåner under samma villkor som andra bostads- innehavare.
Huvudsyftet med de bostadsrabatter, som ingå såsom ett led i den mo- derna bostadspolitiken, är att möjliggöra för familjer med två eller flera barn att efterfråga modernt utrustade, tillräckligt stora bostäder. Här må i korthet redogöras för innehållet i gällande bestämmelser om familje- bostads- och bränslebidrag (kung. 1948: 547 med däri, senast genom kung. 1953: 490, vidtagna ändringar). Bidrag kan beviljas familj med två eller flera barn under förutsättning att familjeförsörjarens eller, i förekommande fall, mannens och hustruns sammanlagda beskattningsbara inkomst enligt taxeringen till statlig inkomstskatt icke överstiger, för familj med två barn 6 000 kronor, och, för familj med flera barn, nämnda belopp ökat med 1 000 kronor för varje barn utöver två. Om den beskattningsbara inkomsten med högst 1 500 kronor överstiger nämnda belopp, kan reducerat bidrag be- viljas. Om den beskattningsbara inkomsten ej överstiger hälften av före—
nämnda belopp skall bidraget under vissa förutsättningar höjas. Vissa krav gälla vidare beträffande lägenheternas storlek, utrustning och ålder. Lägen- heten skall omfatta minst 2 rum och kök med en lägenhetsyta ej under- stigande 50 m”. Bidrag må dock icke beviljas familj, som i enfamiljs- eller tvåfamiljshus bebor lägenhet, vars yta överstiger 125 mf, och i flerfamiljs- hus bebor lägenhet med en yta överstigande 100 1112. Lägenheten skall vara utrustad med vatten och avlopp, centralvärme samt tillfredsställande bad- möjlighet. I fråga om lägenhetens ålder gäller, att den skall efter ny- eller ombyggnad ha färdigställts efter den 31 december 1941. Bostadsstyrelsen eller, efter dess bemyndigande, länsbostadsnämnd eller förmedlingsorgan (i stad drätselkammaren och på landet kommunalnämnden) äger, när sär— skilda skäl äro därtill, medgiva undantag från de angivna villkoren rörande storlek Och utrustning. I detta sammanhang kan nämnas, att bostads— styrelsen med hänsyn till att under åren 1942—1947 färdigställts ett icke ringa antal lägenheter, som varit mindre än 50 mi, funnit skäl medgiva att bidrag må beviljas familj i sådan lägenhet, om ytan icke understiger 45 111”. Från reglerna om högsta lägenhetsyta göres vidare vanligen undantag i fråga om familjer med fem eller flera barn. Helt familjebostadsbidrag utgår med 150 kronor per barn och år. I samband härmed utgår bränslebidrag med årliga belopp som, beroende på lägenhetens belägenhet (landet indelas i tre zoner med högre bidrag ju längre norrut man bor) samt på huruvida fråga är om enfamiljshus eller annat hus, varierar mellan 150 och 300 kro— nor. Bidraget kan icke utgå kontant utan tillgodoföres bidragstagaren i form av avdrag på hyra. Slutligen må anmärkas, att nämnda bidrag äro skattefria (jfr kung. 1953: 79).
Utredningen vill peka på att de till bostadsbidraget knutna villkoren om att lägenheten skall vara av viss storlek och beskaffenhet stundom får mindre tillfredsställande verkningar för innehavare av tjänstebostäder. Bortsett från att möjligheterna att efterfråga modernt utrustade bostäder av i bestämmelserna angiven storlek i rådande läge kunna vara begränsade även på den >>fria>> hyresmarknaden, har en tjänsteman, som blir tvångs- tilldelad bostad, vanligen icke någon möjlighet att välja en bidragsberätti- gad bostad. Utredningens förslag i vad avser förutsättningarna för åläggan- de av bostadstvång kommer att ytterligare markera skillnaden i berörda hänseende mellan en tjänstebostadsinnehavare och en >>vanlig>> hyresgäst. Erinras må, att de tjänstebostadsförvaltande verken i sin ägo ha en be— tydande del äldre omoderna bostäder, vilka icke uppfylla de krav, som upp- ställas i bidragsförfattningen. Hyran för nu nämnda lägenheter är dock ofta relativt låg. I andra fall kan emellertid en tjänstebostad i fråga om storlek och beskaffenhet endast obetydligt avvika från de uppställda kraven. Att en dylik mindre avvikelse leder till att tjänstebostadsinnehavaren går för- lustig förmånen av familjebostads- och bränslebidrag har på sina håll väckt irritation.
På grund av det anförda synes det utredningen önskvärt att vid tillämp- ningen av gällande bidragsbestämmelser hänsyn tages till befattningshavare, som bebo tvångstilldelade bostäder. En så mjuk tillämpning som möjligt synes i dessa fall böra eftersträvas. Utredningen förutsätter, att bostads- styrelsen vid utnyttjande av den styrelsen lämnade befogenheten att med giva undantag från föreskrivna villkor rörande lägenhets storlek och ut— rustning beaktar de här framförda synpunkterna. Vidare är det av vikt att vid om- och nybyggnad av tjänstebostäder desamma om möjligt ut- formas så, att de för bidragsgivningen uppställda kraven på lägenhets be- skaffenhet uppfyllas.
Utredningen vill med anknytning till vad i detta kapitel anförts avslut— ningsvis tillfoga, att fastställandet av hyresersättningen för en tjänstebo- stad ytterst måste bli resultatet av ett samlat, på skälighetssynpunkter grun- dat, övervägande av olika på frågan inverkande faktorer. Lika omöjligt som det visat sig vara att för marknadshyrans bestämmande åstadkomma fasta riktlinjer, lika omöjligt är det därför att för den jämkning av mark- nadshyran, som i särskilda fall kan befinnas motiverad i tjänstebostäder, bygga upp ett komplex av regler, vari närmare kunna anges förutsättning— arna för och storleksordningen av en dylik jämkning.
Kap. 20. Ersättning för centraluppvärmning, bränsle eller belysning
I Saar avsedda tjänstebostäder
Historik. Grunden till gällande bestämmelser angående centraluppvärm— ning, bränsle eller belysning är i huvudsak att finna i kommunikationsver- kens lönekommittés betänkande. I detta framhölls beträffande sättet för bestämmande av ersättning för centraluppvärmning, att det enligt kommit— téns förmenande allenast skulle komplicera ersättningsfrågan, därest sär- skild ersättning skulle bestämmas för bostaden och för centraluppvärm- ningen. Kommittén ansåg. sålunda, att i upplåtelse av bostad borde ingå nyttjandet av centraluppvärmning, där sådan funnes anordnad.
Statens bostadsnämnd fann i 1927 års riktlinjer med hänvisning bl. a. till dåvarade förhållanden i berörda hänseende på den allmänna hyres- marknaden skäl att i fråga om de omöblerade bostäderna förorda ett sär- skiljande av ersättningen för uppvärmningen från ersättningen för själva bostaden. När det gällde de möblerade rummen ansåg nämnden — såsom tidigare relaterats i kap. 18 _ anledning till en dylik uppdelning icke före- ligga. Nämnden utarbetade även vissa anvisningar för beräkning av ersätt- ningen för centraluppvärmning, vilka delvis byggde på av Stockholms stads hyresnämnder på sin tid tillämpade grunder. I 1939 års riktlinjer re- viderade bostadsnämnden delvis sin i 1927 års riktlinjer redovisade upp- fattning i fråga om ersättningen för centralvärme. Det i sistnämnda rikt- linjer föreslagna förfaringssättet med skilda ersättningar dels för bostaden och dels för uppvärmning ansågs med hänsyn till senare utbildad praxis på den allmänna hyresmarknaden kunna slopas i orter med utpräglad hyresmarknad. Beträffande däremot orter, där hyresmarknad icke funnes och där alltså ledning ej kunde erhållas ur gängse praxis på orten, borde enligt nämndens mening ersättning för centraluppvärmning, om denna ombesörjdes av verket, beräknas efter dess självkostnad. Angående verkets självkostnad för uppvärmning av lägenheten anförde nämnden, att denna dock kunde beräknas efter ett enhetligt genomsnittspris för viss grupp av verkets tjänstebostäder. I sitt år 1942 avgivna reviderade förslag till rikt- linjer ansåg sig bostadsnämnden höra med hänsynstagande till den på den allmänna hyresmarknaden beträffande omöblerade bostäder på grund av växlingarna i uppvärmningskostnaderna då allt vanligare uppdelningen av ersättningen i särskilda belopp för dels själva bostaden, dels dess upp— värmning och dels i förekommande fall varmvatten, föreslå motsvarande anordning för tjänstebostäderna.
Kommunikationsverkens lönekommitté hävdade att upplåtelse av bostad icke borde vara förenad med tillhandahållande av bränsle. Tjänstemännen skulle dock kunna, vare sig de erhållit bostad åt sig anvisad av vederbörande verk eller ej, av verket tillhandahållas för bostaden erforderligt bränsle mot särskild ersättning därför, vilken >>givetvis>> borde beräknas efter verkets självkostnadspris för bränslets anskaffande och tillhandahållande på plat- sen. Kommittén anförde vidare i denna fråga följande (sid. 41).
Det är icke kommitténs mening, att bränsle skulle kunna påfordras av tjänste- män å alla orter utan allenast å sådana orter, där den enskilde har särskilt stora svårigheter att till rimligt pris anskaffa sådant. Men där bränsle tillhandahålles _ vilket, om verkets styrelse så finner lämpligt, bör kunna ske jämväl i andra än ovan nämnda fall — bör det stå envar tjänsteman öppet att få tillhandla sig sitt behov därav, under förutsättning att han gjort anmälan därom i den ordning verket bestämt.
Kommunikationsverkens lönekommitté uttalade, att förmånen av bl. a. fri belysning, som i samband med fri bostad tillkom vissa tjänstemän, skulle upphöra och att ersättning därför skulle erläggas av tjänstemannen. Tjänstemän vid statens vattenfallsverk, som anvisats fri bostad i närheten av ett statens kraftverk och som enligt avlöningsreglementet för vattenfalls- verken åtnjöto fri elektrisk belysning enligt vattenfallsstyrelsens bestäm- mande, ansågs dock med hänsyn till den obetydliga förmän, varom här vore fråga, böra befrias från avdrag på lönen för densamma.
Gällande bestämmelser. Enligt 38 5 A 2 mom. Saar gäller vad till en bör— jan angår ersättning för eentraluppvärmning, att dylik gottgörelse skall i förekommande fall inbegripas i ersättningen för tjänstebostad. I fråga om tillhandahållande av bränsle eller belysning föreskrives.
Då på grund av särskilda omständigheter prövas skäligt att tillhandahålla tjänstemannen bränsle eller belysning för hans bostad, skall han erlägga ersätt- ning därför beräknad efter statsverkets självkostnadspris.
Det må i detta sammanhang nämnas, att bestämmelser av samma inne- börd som de här berörda finnas i avlöningsreglementet för statsunderstödda folkhögskolor och lantbruksundervisningsanstalter samt i polislöneregle- mentet.
Vidare finnes beträffande statens vattenfallsverk följande särskilda be- stämmelse intagen under 38 5 B Saar.
Vid statens vattenfallsverk skall vad i 2 mom. sista stycket sagts om ersätt- nings bestämmande efter statsverkets självkostnadspris icke gälla beträffande elektrisk ström, som för uppvärmning, belysning eller kokning tillhandahålles tjänsteman i verket tillhörig bostadslägenhet.
Gällande praxis i fråga om centraluppvärmning. När det gällt att i prak- tiken omsätta bestämmelserna i Saar angående gottgörelse för centralupp-
värmning ha de olika myndigheterna inom statsförvaltningen gått fram på olika vägar. Den rörlighet, som varit utmärkande för bränslekostnaderna under lång tid, har medverkat till att flertalet myndigheter _ i likhet med vad som är fallet på den privata hyresmarknaden och som av bostads- nämnden förordats i dess är 1942 reviderade riktlinjer — mer eller mindre frikopplat ersättningen för centraluppvärmning och i förekommande fall varmvatten från ersättningen för själva bostaden. Här nedan skall i korthet beröras några av de metoder, som för närvarande användas vid beräkningen av ersättning för centraluppvärmning och varmvatten.
Vid statens järnvägar fastställer järnvägsstyrelsen på grundval av in- köpspriset för bränsle samt beräknade kostnader för transporter m. m. med tillämpning från och med den 1 oktober varje år ersättningen för central- värme. Landet indelas i fyra temperaturzoner och de för de olika zonerna fastställda beloppen avse ersättning per m2 lägenhetsyta. Ersättning utgår dock endast för den lägenhetsyta, som återstår sedan i hyresvärderingsreg— lerna föreskriven reducering (jfr kap. 9) verkställts. Såsom exempel må nämnas, att för bränsleåret 1954/55 för den nordligaste temperaturzonen fastställts en ersättning för värme av 6 kr och för den sydligaste 4: 50 kr per m'—' lägenhetsyta. För lägenheter belägna inom kallortsklasserna I—VI göres visst pristillägg. Varmvatten tillhandahålles i regel endast under den tid lägenheterna förses med värme. Ersättningen härför, vilken fastställes i samma ordning som ersättningen för centralvärme, uttages likaledes efter temperaturzoner samt dessutom med hänsyn till bl. a. antalet rums- enheter i lägenheten. Efter därom med verket träffad överenskommelse kunna bostadsinnehavarna, om de så önska, själva få svara för anskaffning av bränsle samt mellan Sig fördela kostnaderna. Därest bostadsinnehavarna icke själva ombesörja skötseln av värmeanläggningen, uttages i regel sär- skild ersättning för pannskötsel.
Vid försvaret liksom vid SJ indelas landet i fyra temperaturzoner. För varje zon fastställes en på basis av gällande index för bränsle och lyse beräknad koefficient, vilken multiplicerad med lägenhetsytan ger det ersätt- ningsbelopp per månad, som skall utgå för bostadens uppvärmning. Nämnda ersättning uttages under årets samtliga månader. Enligt vad utredningen erfarit tillämpas i vissa fall i fråga om onormalt stora bostäder viss reduce- ring av värmeersättningen för överloppsutrymme. Ersättning för varmvat- ten erlägges med ett månatligt belopp i förhållande till antalet tappställen för varmvatten inom lägenheten multiplicerat med en koefficient, som även i detta fall fastställes på basis av gällande index för bränsle och lyse. Ifrågavarande ersättning uttages under den del av året, under vilken varmvatten tillhandahålles. Nämnda bestämmelser angående ersättning för centraluppvärmning och varmvatten gälla för såväl familjebostäder som enkelrum och dubbletter.
I motsats till de inom statens järnvägar och försvaret tillämpade meto-
derna för bestämmande av ersättning för centraluppvärmning och varm- vatten ingär i ersättningsbeloppen för bostäderna vid sinnessjukhusen den >>normala» bränslekostnaden, d. v. s. kostnaden för nämnda bekvämlig— heter enligt 1939 års bränslepriser. Härutöver uttages bränsletillägg, vilket fastställes för varje bränsleår (1 oktober—30 september) med ledning av från sjukhusen infordrade uppgifter rörande de beräknade bränslekostna- derna för det kommande bränsleåret. Bränsletillägg utgår under 8 månader av året. Till skillnad från vad som gäller inom statens järnvägar och för- svaret beräknas värmeersättningen per rumsenhet oavsett yta. En zon- indelning överensstämmande med försvarets tillämpas. I fråga om ersätt- ning för varmvatten gäller ingen zonindelning. Hänsyn tages endast till förekomsten av tappställen och tillgången till bad i eller utom lägenheten ävensom till det antal eldstäder bostaden omfattar (såsom eldstad räknas kök och varje i lägenhet ingående rum oavsett storlek). Dessa grunder för värme- och varmvattenersättning gälla såväl familjebostäderna som enkel- rummen och dubbletterna.
Tullverket tillämpar i de centraluppvärmda tjänstebostäderna i regel den principen att bostadsinnehavarna själva få ombesörja skötseln av värmeanläggningen samt anskaffa och bekosta erforderligt bränsle för uppvärmningen av bostäderna samt i förekommande fall varmvatten. För i bostaden inrymda tjänsteutrymmen beräknas en genomsnittlig bränsleåt— gång, för vilken bostadsinnehavaren erhåller ersättning efter marknads- priset. I fråga om ved erhåller vederbörande dessutom viss ersättning för kapning och inläggning av densamma.
Vid televerket har i ersättningen för tjänstebostäderna inarbetats ersätt- ning för värme och i förekommande fall varmvatten enligt 1939 års bränsle- priser. Bränsletillägg uttages enligt socialstyrelsens bränsleklausul.
I av byggnadsstyrelsen förvaltade fastigheter uttages ersättning för cen- traluppvärmning och varmvatten i huvudsak enligt statens hyresråds bränsleklausul Inklusive I. Detsamma gäller i regel för de bostäder för vakt- mästare vid läroverk m. fl., beträffande vilka hyressättningen omhänderhas av byggnadsstyrelsen.
Vid ungdomsvårdsskolorna är ersättningen för värme och varmvatten som tidigare nämnts inarbetad i ersättningsbeloppet för bostaden.
Gällande praxis för tillhandahållande av bränsle och belysning samt ersättning härför. Gällande bestämmelser innebära, som förut nämnts, att bränsle och belysning tillhandahållas tjänstemannen då på grund av sär- skilda omständigheter så prövas skäligt. Ersättning härför skall erläggas efter statsverkets självkostnadspris.
Vid statens järnvägar har man tidigare i enlighet med nämnda bestäm- melser tillhandahållit bränsle åt tjänstemän bosatta utmed sådana ban-
delar, där på grund av exempelvis stora avstånd till leverantör av bränsle, svårigheter förelegat för tjänstemännen att anskaffa nämnda vara. Denna anordning har emellertid numera avskaffats. Elektrisk ström till tjänste— bostäderna för bl. a. belysning tillhandahålles emellertid i mycket stor utsträckning av statens järnvägar. Ersättning härför utgår enligt av järn- vägsstyrelsen fastställda, för hela landet gemensamma tariffer, vilka grunda sig på statens järnvägars självkostnader för den elektriska ström- men med tillägg för kostnader förenade med distributionen.
Inom försvaret förekommer i viss omfattning att hostadsinnehavare av förbanden tillhandahållas bränsle. Beträffande ersättningen härför gälla inom de olika försvarsgrenarna delvis skiljaktiga bestämmelser. För armén och flygvapnet gäller sålunda i huvudsak, att ersättning skall utgå efter statsverkets självkostnadspris, d. v. s. anskaffningspriset med tillägg för vissa omkostnader för lagring m. m. Vid marinen däremot stadgas, att er— sättningen för bränslet skall bestämmas till belopp, som så nära som möj— ligt motsvarar kostnaderna för dess återanskaffning med tillägg av visst procenttal för täckande av förrådskostnaderna. Till ovan nämnd ersättning skall enligt inom samtliga försvarsgrenar gällande föreskrifter i förekom- mande fall läggas ersättning för transport, sågning och huggning av bräns- let, i allmänhet beräknad enligt i orten gällande pris. Den elektriska strömmen för bl. a. belysning tillhandahålles bostadsinnehavarna i stor utsträckning genom vederbörande förband. Ersättning uttages enligt vissa fastställda tariffer, vilka anknyta till priserna för elektrisk ström i den allmänna marknaden. Det må här nämnas, att gällande, år 1947 fastställda tariffer numera anses i viss mån inaktuella, varför en omarbetning av de- samma planeras.
Inom sinnessjukhusen förekommer på vissa platser, att sjukhuset till- handahåller bostadsinnehavaren bränsle mot ersättning. Några centralt utfärdade direktiv härom finnas emellertid icke. Anledningen till nämnda anordning torde åtminstone i vissa fall vara den, att bostadsinnehavarna icke kunnat tilldelas erforderligt förvaringsutrymme för bränsle. Ersättning synes i regel uttagas efter det pris, som sjukhuset erlägger för bränslet utan några tillägg. Elektrisk ström till bostäderna för bl. a. belysning levereras i regel genom sjukhuset. De flesta omöblerade lägenheterna äro försedda med egna mätare och ersättning för strömmen utgår efter vissa av medi- cinalstyrelsen utfärdade enhetliga grunder, innefattande viss fast avgift per lägenhet och år samt viss avgift per kilowatt förbrukad ström. För omöblerad lägenhet utan mätare utgår ersättning enligt vissa på normalför- brukningen i bostadslägenhet grundade tariffer. Den fastställda ersätt— ningen anknyter till sjukhusens självkostnader för strömmen. I fråga om de möblerade rummen ingår såsom nämnts i kap. 18 ersättning för be- lysning i hyran för bostaden.
14—506601
Angående uppvärmning av tjänstebostäder för folkskolans lärare samt lärares ersättningsskyldighet för uppvärmningskostnaderna finnas i gäl— lande boställsordning intagna de föreskrifter som härnedan återges. Näm- nas må, att enligt före den 1 juli 1947 gällande föreskrifter med tjänste- bostad skulle följa ved eller annat för uppvärmning av bostaden lämpligt bränsle till lärarens husbehov. Det heter emellertid nu (18 5).
1 mom. Är tjänstebostad försedd med centraluppvärmning och omfattar värme- ledningssystemet jämväl annan kommunen tillhörig lokal än tjänstebostad men icke lokal, som ej tillhör kommunen, åligger det skoldistriktet att ombesörja uppvärmningen.
Bostadsinnehavaren är skyldig att kvartalsvis i efterskott lämna skoldistriktet ersättning för uppvärmningen av tjänstebostaden. Denna ersättning skall utgöra så stor del av skoldistriktets kostnad för det i värmeledningssystemet använda bränslet, beräknad efter självkostnadspris, som tjänstebostadens volym utgör av hela den uppvärmda volymen. Vid beräkning av tjänstebostadens volym skall hänsyn icke tagas till större våningshöjd än 3,0 meter eller till större golvyta än 100 kvadratmeter, såvitt avser tjänstebostad för ordinarie folkskol- lärare, och 65 kvadratmeter, såvitt avser annan tjänstebostad.
2 mom. Är tjänstebostad försedd med centraluppvärmning och omfattar värme- ledningssystemet jämväl annan tjänstebostad eller andra tjänstebostäder men icke andra lokaler än dessa bostäder, äro bostadsinnehavarna gemensamt an- svariga för uppvärmningens ombesörjande och bränslekostnaden. Varje bostads— innehavare bär därvid så stor del av ansvaret, som volymen av hans tjänstebostad utgör av summan av de till värmeledningssystemet anslutna tjänstebostädernas volymer.
Om någon av bostadsinnehavarna så päfordrar, är dock skoldistriktet skyldigt att anskaffa bränsle och ombesörja uppvärmningen av i första stycket avsedda tjänstebostäder. Bostadsinnehavarna äro i så fall skyldiga att kvartalsvis i efter- skott bereda skoldistriktet ersättning för dess självkostnader för uppvärmningens ombesörjande och för det använda bränslet. Beträffande ersättningsskyldighetcns fördelning mellan bostadsinnehavarna skall gälla vad i första stycket stadgas i fråga om fördelningen av där avsett ansvar. I
Tjänstebostäder för präster
Historik. I sitt första betänkande framlade 1946 års prästlönekommitté i anslutning till behandlingen av tjänstebostäderna även förslag om särskild bränslekostnadsgottgörelse åt innehavare av överdimensionerade sådana bo- städer. Om kyrkoherdebostad innehölle mer än sex rum och kök och kom- ministerbostad mer än fem rum och kök, skulle enligt kommitténs förslag bostadsinnehavaren av pastoratet erhålla bränslekostnadsgottgörelse med ett årligt belopp av 90 kronor för varje rum utöver nämnda antal. Ombe- sörjde pastoratet centraluppvärmning av bostaden, borde bostadsinneha— varen erlägga ersättning allenast för den del av bränslekostnaderna, som belöpte på nyss angivet rumsantal.
Kommittéförslaget möttes i vissa remissyttranden av kritik. Kyrkomötet anmärkte att i de fall, då tjänstebostaden ingick som en del i en av pasto—
ralet uppvärmd fastighet och tjänstemannen således ej själv hade möjlighet att begränsa kostnaden för uppvärmning, bostadsavdraget och bränslekost- naderna kunde tillsammans uppgå till ett i förhållande till prästens avlö— ning oskäligt belopp. På grund härav föreslog kyrkomötet, att kommitténs förslag kompletterades med en spärr-regel, som i dylika fall begränsade prästens utgifter för hyra och värme till en rimlig del av lönen, förslagsvis 20 procent. Domkapitlet iStockholm ansåg, att den av kommittén föreslagna ordningen skulle komma att verka synnerligen ojämnt och orättvist. För sin del ansåg domkapitlet den lämpligaste ordningen vara, att bränslekost- nadsgottgörelse beräknades efter det antal kubikmeter, varmed tjänste- bostadens volym översköte en bostad av normal storlek.
Departementschefen förklarade sig i prop. 1949:204 (sid. 119) å ena sidan ense med kommittén om att bränslekostnadsgottgörelse borde utgå åt innehavare av överdimensionerade prästerliga tjänstebostäder men å andra sidan icke beredd att för det dåvarande taga slutlig ställning till den beräkningsgrund, som för gottgörelsens avvägning lämpligen borde till- lämpas.
I sitt slutbetänkande tog prästlönekommittén upp bl. a. den av domkapit— let i Stockholm föreslagna ordningen för bränslekostnadsgottgörelsens av- vägning och förordade efter att ha gjort vissa jämförelser med de i boställs— ordningen för folkskolans lärare meddelade bestämmelserna om bränsle- ersättning, att prästens andel av uppvärmningskostnaderna för bostaden skulle begränsas till viss maximivolym, förslagsvis för kyrkoherdebostad 675 och för komministerbostad 540 ms, vilka volymer beräknats efter en golvyta av 225 resp. 180 m2 och en våningshöjd av tre meter.
Departementschefen förklarade sig i prop. 1951: 156 (sid. 116) anse den av kommittén i slutbetänkandet föreslagna beräkningsgrunden lämplig samt de av kommittén förordade volymerna, som därvid skulle tillämpas, väl avvägda. Detta blev också riksdagens beslut.
Gällande bestämmelser. Bestämmelser om bränsleersättning och bränsle— kostnadsgottgörelse åt präst meddelas i 33 och 34 åå prästlönereglemen— tet samt 19 och 20 55 tilläggsbestämmelserna till nämnda reglemente. Här— nedan återges innehållet i de delar av förstnämnda paragrafer, som avse ifrågavarande ersättning respektive gottgörelse (att märka är, att den först refererade bestämmelsen även avser belysning).
(% 33) Där pastoratet eller statsverket ombesörjer uppvärmning eller belysning av tjänstebostaden, är prästen skyldig att kvartalsvis i efterskott erlägga ersätt- ning härför, beräknad efter pastoratets eller statsverkets självkostnadspris. I fråga om tjänstebostäder av onormal storlek må Kungl. Maj:t dock föreskriva, att ersättning skall beräknas enligt särskilda grunder.
(5 34) Ombesörjes tjänstebostads uppvärmning av innehavaren och är bostaden av onormal storlek, må bostadsinnehavaren enligt bestämmelser, som Kungl. Maj:t meddelar, såsom bidrag till uppvärmningskostnaden'uppbära särskild bränsle- kostnadsgottgörelse.
Paragraf 19 tilläggsbestämmelserna har i berörda avseende följande ly- delse.
Ombesörjes uppvärmning av tjänstebostad, som avses i 33 S 3 mom. första
..
stycket reglementet, av annan än innehavaren, skall denne, (lär den uppvärmda bostadsvolymen överstiger i fråga om tjänstebostad för kyrkoherde 675 kubik- meter och i fråga om tjänstebostad för komminister 540 kubikmeter, erlägga ersättning, varom stadgas i 33 5 5 mom. tredje stycket reglementet, allenast för den del av kostnaden för tjänstebostadens uppvärmning, som belöper på angivet antal kubikmeter.
Paragraf 20 innehåller motsvarande stadgande rörande gottgörelse för den del av kostnaderna för tjänstebostadens uppvärmning, som belöper på det 675 respektive 540 kubikmeter överstigande antalet kubikmeter i det fall bostadsinnehavaren ombesörjer uppvärmningen av tjänstebostaden.
Bränsleklausuler i allmänna marknaden
De av krisförhållandena i samband med senaste världskriget betingade variationerna i bränslekostnaderna framtvingade vissa bränsleklausuler för att ge fastighetsägarna skälig gottgörelse för de ökade uppvärmnings— kostnaderna. Alltsedan dess tillämpas i den allmänna marknaden ett flertal olika bränsleklausuler. I det efterföljande skall lämnas en kortfattad redo- görelse för de principer efter vilka de allmännast använda klausulerna äro konstruerade. Dessa bruka hänföras till två olika grupper eller system, in- klusivesystemet och exklusivesystemet.
Enligt inklusivesystemet ingår i hyran den normala kostnaden för värme och varmvatten, d. v. s. kostnaden härför uppskattad efter en beräknad genomsnittsförbrukning av bränsle och ett i kontraktet angivet normalpris på detsamma, i regel genomsnittspriset under de sista åren före kriget. Så länge priset icke stiger över detta normalpris, utgår intet bränsletillägg ut- över den egentliga hyran. Stiger emellertid bränslepriset därutöver, utgår ett bränsletillägg, som ökas proportionellt med priset. På grund av systemets konstruktion varierar däremot tillägget icke av det skälet att bränsleåt— gången växlar beroende på kall eller mild vinter.
Inklusiveklausulerna äro de, som mest tillämpas. Bland dessa återfinnes socialstyrelsens bränsleklausul (två upplagor). Båda dessa upplagor bygga på normalförbrukningen per eldstad (rum och kök) inom olika delar av landet, varvid man utgått från en genomsnittsyta av 20 1112 per eldstad. Landet indelas med hänsyn till temperaturförhållanden och byggnadssätt i fyra zoner med olika normalförbrukning. Ersättningen för värme fördelas enligt den äldre upplagan på årets alla månader, enligt den nyare på åtta månader.
Statens hyresråds inklusiveklausuler utgå icke från den genomsnittliga normalförbrukningen för en viss del av landet utan från den enskilda fas
iighetens normalförbrukning. Normalkostnadens uppdelning på de särskilda lägenheterna sker enligt den enklare Inklusive I efter lägenhetsytan och en— ligt (len för mera komplicerade fall lämpade Inklusive 11 efter lägenhetsytan i kombination med vissa andra faktorer, såsom rumshöjd samt olika behov av uppvärmning och luftväxling. Bränsletillägget fördelas i allmänhet på nio månader, oktober—juni.
En underavdelning av inklusiveklausulerna representera de s. k. procent- klausulerna. Dessa kännetecknas därav, att vid viss höjning av bränsle- priset över fredsnivån utgår ett tillägg, beräknat i procent av hyran. Exem- pel på dylika klausuler äro Stockholms [aslighetsägareförenings bränsle- klausuler av inklusiuetyp samt de lokala klausuler, som ansluta sig till dessa. I vad gäller Stockholm torde med hänsyn till konstruktionen av fastighets- ägareföreningens klausuler dessa ge det riktigaste resultatet vid en hyra av 25 a 30 kronor per 1112 lägenhetsyta i s.k. tjoekhus i slutna kvarter och vid en hyra av 30 a 35 kronor per 1112 i s. k. smalhus eller punkthus. Bränsletillägget enligt dessa klausuler fördelas på hela året.
Vid e.tfklusivesystemet är vanligen ingen del av bränsleersättningen inräk- nad i hyran. Bränsletillägget uträknas exakt efter den verkliga uppvärm— ningskostnaden under året, vilken styrkes med verifikationer, och total- kostnaden för fastigheten uppdelas på de särskilda lägenheterna exempelvis efter deras rymd, golvyta eller antal eldstäder. Detta system medför — i motsats till vad som är fallet beträffande inklusivesystemet att växling- arna i bränsleförbrukning mellan milda och stränga vintrar påverka stor— leken av den bränslersättning, som hyresgästerna ha att erlägga.
Det ligger i sakens natur, att exklusiveklausulerna måste bliva ganska lik- artade. Gemensamt för dessa klausuler är att betalning sker i förskott av mera schematiskt beräknade belopp, varefter slutlig reglering av bränsle- ersättningen äger rum vid hränsleårets slut. Exempel på dylika klausuler äro hyresrådets brånslelclausuler Exklusive I och II. Mellan de två exklu- siveltlausulerna föreligger i stort sett samma skillnad som mellan hyres- rådets inklusiveklausuler, d. v. s. Exklusive lI bör användas, då en mera noggrann fördelning efter de enskilda lägenheternas växlande behov av värme och varmvatten bör ske. Enligt Malmö fastighetsägareförenings ex— klusiveklausul fördelas värmekostnaderna på lägenheterna efter deras volym.
Utredningen
I ett tidigare kapitel har utredningen förordat, att hyran för tjänstebostad bör fastställas enligt marknadsprincipen, och utredningen finner i anslut— ning härtill skäl tala för att samma princip kommer till användning även då det gäller att fastställa den ersättning, som tjänstebostadsinnehavare skall erlägga för bostadens uppvärmning och förseende med varmvatten. I
nuläget, då på den allmänna marknaden med hänsyn till de stegrade bräns— lepriserna tillämpas vissa bränsleklausuler, synes enligt utredningens me- ning i princip samma förfarande böra komma till användning beträffande tjänstebostäderna. Därest ersättning för centraluppvärmning och varmvat— ten i allmänhet skulle komma att helt inarbetas i den allmänna markna- dens grundhyra, synes detta böra föranleda en motsvarande ändring av er- sättningsförfarandet jämväl beträffande här ifrågavarande bostäder.
Såsom framgår av förestående redogörelse för praxis inom olika förvalt- ningsområden tillämpas i nuläget skilda system för beräkning av den ersätt— ning, som tjänstebostadsinnehavarna skola erlägga för centraluppvärmning och varmvatten. Flertalet myndigheter ha skapat egna system men i några fall (t. ex. vid byggnadsstyrelsen och televerket) komma i den allmänna marknaden tillämpade bränsleklausuler till användning. Förutom vid sin- nessjukhusen, där den uttagna ersättningen för centraluppvärmning och varmvatten långt ifrån torde täcka myndighetens anskaffningskostnader för bränsle, synas de ersättningsbelopp, som uttagas, i allmänhet icke vä- sentligt understiga de ersättningsbelopp, varom vid tillämpning av en i den allmänna marknaden gängse bränsleklausul skulle ha blivit fråga. Anmär- kas må, att medicinalstyrelsen överväger åtgärder för en höjning av här ifrågavarande ersättningsbelopp.
Av det sagda framgår, att tjänstemän, som tilldelats tjänstebostad, i vissa fall beträffande ersättning för centraluppvärmning och varmvatten för närvarande komma i ett förmånligare läge än de tjänstemän, som för- hyra bostad med nämnda bekvämligheter på den allmänna hyresmarknaden. Vilken klausul, som med utgångspunkt från marknadsprincipen bör kom— ma till användning för tjänstebostäderna, kan diskuteras. Det förekommer icke sällan, att viss klausul fått särskilt stor spridning inom vissa orter eller landsdelar. Rätteligen borde den för tjänstebostäderna gällande klau- sulen vara den, som allmännast tillämpas på den allmänna hyresmarkna- den i orten. Angelägenheten av att enhetliga principer komma till använd— ning olika förvaltningsområden emellan ävensom bokföringstekniska skäl tala å andra sidan för att en klausul såvitt möjligt tillämpas över hela lan- det. Det torde dock vara nödvändigt att göra undantag härifrån på orter. där annan bränsleklausul än den som generellt användes, praktiskt taget helt tillämpas och där användandet av den generellt tillämpade klausulen skulle innebära ett avsteg från marknadsprincipen. Vilken klausul som bör väljas torde i enlighet med det sagda få lämnas till den hyressättande myn- dighetens avgörande. Följande synpunkter torde härvid böra tjäna till led— ning.
Exklusiveklausuler tillämpas företrädesvis i södra Sverige. Dessa klausu- ler, som bygga på självkostnadsprincipen och som förutsätta en reglering efter bränsleårets slut av den förskottsvis erlagda bränsleersättningen, fordra av myndigheten/hyresvärden noggranna uppgifter rörande den under
året förbrukade bränslemängden. Då enligt vad utredningen erfarit svårig- heter att för varje särskild fastighet framlägga dylik redovisning rörande bränsleåtgången i vissa fall skulle uppstå, synes en dylik bränsleklausul vara mindre lämplig för en generell användning beträffande tjänstebostä- derna. Dessa klausulers geografiskt begränsade användning på den all- männa marknaden talar också för denna uppfattning.
De allmännast förekommande bränsleklausulerna på den privata hyres— marknaden äro såsom tidigare nämnts inklusiveklausulerna. Detta jämte det förhållandet att enligt dessa klausuler bränsleersättningen grundar sig på marknadsprincipen, d. v. 5. den allmänna marknadens bränslepriser, gör att inklusiveklausulerna i högre grad än exklusiveklausulerna torde vara lämpade för tillämpning i det bostadsbestånd, varom här är fråga. I det föregående har i korthet redogjorts för några allmänt använda inklusive— klausuler, nämligen socialstyrelsens klausul, de 5. k. procentklausulerna samt hyresrådets Inklusive I och Inklusive II. Då socialstyrelsens klausul bygger på genomsnittlig rumsyta, är den mindre användbar på ett så helerogent bostadsbestånd, som det här är fråga om. Ej heller procent- klausulerna, d. v. 3. de klausuler, enligt vilka bränsletillägget utgår i pro— cent av hyran för bostaden, äro ändamålsenliga. Den olika standarden i tjänstebostäderna och de därav föranledda hyresvariationerna skulle vid tillämpning av en dylik bränsleklausul på de flesta orter komma att med- föra betydande orättvisor för bostadsinnehavarna samtidigt som myndig- heterna skulle få vidkännas förluster genom alltför låg bränsleersättning för lägenheter med låga hyror. Den relativt begränsade användningen på den allmänna hyresmarknaden av såväl socialstyrelsens klausul som pro- centklausulerna talar även emot en generell tillämpning i tjänstebostäderna av dessa klausuler. '
Kvar står av inklusiveklausulerna hyresrådets Inklusive I och Inklusive ll. Dessa klausuler torde vara de allmännast tillämpade på den privata hy- resmarknaden i landet —— någon geografisk begränsning synes praktiskt taget icke förekomma. Med hänsyn härtill och då utredningen funnit dessa klausuler fylla de krav, som i fråga om marknadsmässighet och rättvisa rim— ligen kunna ställas på en bränsleklausul, anser sig utredningen i nuläget höra rekommendera hyresrådets inklusiveklausuler att generellt användas vid beräkningen av värme- och varmvattenersättningens storlek i tjänstebo- städer. Erinras må, att dessa klausuler, företrädesvis Inklusive I, av statens hyresråd i cirkulär nr 6 rekommenderats skola tillämpas i sådana fall, då överenskommelse mellan hyresvärd och hyresgäst rörande annan skälig bränsleklausul ej kan träffas. Dessa klausuler, enligt vilka fördelning av bränslekostnaden sker i stort sett efter lägenhetsytan, torde vara att före- draga även med hänsyn till vad utredningen i det följande föreslår be- träffande reducering av uppvärmningskostnaderna för onormalt stora bo- städer. Det ligger i sakens natur att Inklusive II, som är avsedd för fastig-
heter med komplicerade uppvärmningsförhållanden, mera sällan skulle behöva komma till användning. Utredningen vill slutligen understryka vad förut anförts, att särskilda förhållanden på den allmänna hyresmarknaden i viss ort givetvis kunna föranleda tillämpning av annan bränsleklausul än den som av den hyressättande myndigheten generellt tillämpas för tjänste- bostäderna. En allmän övergång på den privata hyresmarknaden till en änd— rad eller ny bränsleklausul bör i enlighet med vad utredningen tidigare anfört föranleda en motsvarande åtgärd beträffande bostäder, varom här är fråga.
Av den i det föregående lämnade redogörelsen för de metoder för ut- tagande av värmeersättning i centraluppvärmda tjänstebostäder som till- lämpas inom olika områden framgår, att på vissa håll en begränsning av nämnda ersättningsbelopp sker, då fråga är om med hänsyn till bostads- innehavarens löneställning onormalt stora bostäder. Sålunda tillämpas vid statens järnvägar det förfarandet, att ersättning för av myndigheten till- handahållen centraluppvärmning beräknas endast för den lägenhetsyta, för vilken hyra erlägges (jfr föregående kapitel). I fråga om tjänstebostäder för lärare vid folk- och småskolor samt präster finnas bestämmelser, som inne- bära, att ersättningen begränsas till uppvärmning av viss bostadsvolym. Vad beträffar de prästerliga tjänstebostäderna utgår vidare —— i motsats till vad som är fallet inom övriga förvaltningsområden —— för det fall bostads- innehavaren själv anskaffar bränsle och ombesörjer uppvärmningen av bo- staden, ersättning för den del av bränslekostnaden, som belöper på bo- stadens »överloppsvolym».
Det har ihom nu nämnda områden alltså ansetts skäligt göra viss redu- cering av uppvärmningskostnaden i sådana fall då bostadsinnehavare till- delats större bostad än som med hänsyn till vederbörandes löneställning kan anses rimligt. Utredningen, som förordat delvis nya och för bostads- innehavarna fördelaktigare normer för beräkning av den bostadsstorlek, för vilken tjänsteman skall vara skyldig att betala hyra, var från början inne på tanken att med hänsyn till denna »hyresmaximering» låta tjänstebostads- innehavaren till fullo svara för uppvärmningskostnaderna oavsett bostadens storlek. Ytterligare överväganden ha emellertid givit vid handen, att ett dylikt överförande på innehavare av onormalt stora bostäder av hela upp— värmningskostnaden i vissa fall skulle komma att medföra en alltför stor påfrestning på vederbörandes ekonomi. Utredningen har därför funnit det nödvändigt att myndigheterna även i fortsättningen svara för uppvärm- ningskostnaderna för »överskjutande utrymme».
Det må i detta sammanhang framhållas, att onormalt stora bostäder fin- nas i särskilt stor utsträckning bland de prästerliga tjänstebostäderna. En- ligt en enquéte, som utredningen företagit hos stiftsnämnderna överstiga
sålunda 83 % av kyrkoherde— och 67 % av komministerbostäderna de för erhållande av bränslekostnadsgottgörelse fastställda maximigränserna, 675 resp. 540 kubikmeter. Att uppvärmningskostnaden v trots den maximering, som företagits —— i vissa fall utgör en betydande del av bostadskostnaden för ifrågavarande befattningshavare framgår av en av Sveriges akademikers centralorganisation och svenska prästförbundet verkställd undersökning avseende samtliga kyrkoherde— och komministerbostäder inom Växjö stift. Enligt denna undersökning uppgå bränslekostnaderna i ung. fjärdedelen av bostäderna till belopp överstigande 1200 kronor per år.
Såsom framgår av det förut anförda utgår för närvarande endast i prästerliga tjänstebostäder bidrag till uppvärmningskostnader för onor- malt stora bostäder, i fall då bostadsinnehavarna själva anskaffa och bekosta bränslet. Utredningen anser, att dylik bränslekostnadsgottgörelse bör i förekommande fall utgå även till andra befattningshavare med tjänste— bostad än präster.
Vissa svårigheter ha uppstått, då det gällt att bestämma den del av tjänstebostad, för vilken bostadsinnehavaren skall ha att själv bestrida uppvärmningskostnaden. Logiskt riktigt vore att i likhet med vad som för närvarande tillämpas inom vissa förvaltningsområden låta denna del sammanfalla med den del av bostaden, för vilken bostadsinnehavaren är skyldig erlägga hyra. För utredningens i kap. 19 framförda förslag om maximering av hyrorna är utmärkande, att maximeringen kommer att inom ramen för allmänna riktlinjer äga rum efter mera skönsmässiga bedömanden med hänsyn till bostädernas standard och befattningshavar- nas löneläge. Dessa »rörliga» maximeringsregler kunna icke tillämpas i fråga om uppvärmningskostnaden. Praktiska skäl nödvändiggöra, att fas- tare regler tillämpas i fråga om bestämmande av den del av tjänstebostad, för vilken innehavaren skall vara skyldig att själv bekosta uppvärmningen. Det har med andra ord här gällt att skapa för de olika lönelägena preci- serade maximigränser.
Såsom tidigare anförts gäller för vissa tjänstebostäder en maximering i här ifrågavarande avseende efter kubikmeter. Enligt vad utredningen er- farit har emellertid denna metod i avsaknad av detaljföreskrifter rörande uppmätningen av bostadsvolymen i många fall vållat svårigheter och irri- tation. Det ligger också i sakens natur, att de bostäder, som äro av den storlek att de kunna komma i fråga i detta sammanhang, i regel äro äldre med ett byggnadssätt, som ofta gör en exakt uppmätning av bostadsvoly- men besvärlig. Utredningen är därför av den uppfattningen, att faststäl— landet av en maximigräns i här berörda hänseende efter lägenhetsvolym är mindre lämplig. Den bostadsstorlek, för vilken bostadsinnehavaren skall vara skyldig att bekosta uppvärmningen, bör i stället beräknas med ut- gångspunkt från lägenhetsytan. Utredningen är medveten om att sist- nämnda beräkningsmetod icke fyller varje krav på rättvisa. Det har emel—
lertid befunnits önskvärt att för undvikande av alltför detaljerade beräk- ningsgrunder gå fram efter en linje, som innebär viss schematisering. Här- vid har utredningen ansett det möjligt att exempelvis bortse från den skillnad i rumshöjd, som kan förekomma i olika lägenheter, likaväl som hänsyn icke rimligen kan tagas till huruvida bostaden är lätt eller svår att uppvärma. Erinras må f. ö., att sistnämnda förhållande beaktas vid själva hyressättningen.
Utredningen har med bibehållande av samma lönegradsindelnina", som förordats i kap. 19 beträffande maximeringen av bostadsstorlekarna vid hyressättningen, funnit i efterföljande tabell intagna lägenhetsytor böra ut- göra de övre gränser, intill vilka bostadsinnehavare skall vara skyldig att själv bekosta uppvärmning av tjänstebostaden. För undvikande av miss— förstånd vill utredningen framhålla, att denna »yttabell» avser maxime— ringen av lägenhetsytan endast med hänsyn till uppvärmningskostnaden och sålunda icke får tagas såsom ett komplement till den i kap. 19 intagna, i det föregående omnämnda >>runistabellen». I nedanstående lägenhetsytor böra icke inräknas expeditionsrum eller andra för tjänsten erforderliga ut- rymmen i bostaden. Uppvärmningen av dylika utrymmen bör helt bekos- tas av myndigheten.
Lönegrader Lägenhetsyta m2 å löneplan 1 å löneplan 2 1—19 ........... 4 100 20—25 ........... — 140 26—31 ........... 1—7 180 32—37 ........... 8—25 225
Såsom utgångspunkt ha valts de maximiytor, som prästlönekommittén på sin tid räknade med vid bestämmandet av maximivolymerna i fråga om uppvärmning av kyrkoherde- resp. komministerbostad (jfr sid. 211). Då dessa värden varit föremål för överväganden så sent som vid 1951 års riksdag och då desamma enligt utredningens mening innebära en rimlig avvägning av den del av uppvärmningskostnaden för tjänstebostad, som bör falla på bostadsinnehavaren, har utredningen ansett sig för de båda högsta »lönegrupperna» böra såsom maximigränser förorda lägenhetsytor om 225 resp. 180 kvadratmeter. Motsvarande stöd i gällande bestämmelser saknas beträffande de båda övriga lönegrupperna. Utredningen har vid bestämmandet av maximiytorna för dessa grupper med utgångspunkt från 180 kvadratmeter tillämpat ett intervall i stort sett överensstämmande med intervallet mellan de båda högsta »lönegrupperna». Härvid har utred- ningen ansett maximiytorna 140 resp. 100 kvadratmeter vara skäliga och lämpliga.
Utredningen är medveten om att i föregående stycke nämnda maximi- ytor i vissa fall komma att överstiga den bostadsstorlek, efter vilken hyran i enlighet med i kap. 19 förordade principer kommer att uttagas. Utred- ningen vill härutinnan understryka följande. Behovet av maximerings- regler framträder i främsta rummet i fråga om de äldre och i anslutning härtill stora bostäderna. En bostadsinnehavare, som tilldelats en enligt utredningens principer onormalt stor bostad, befrias vidare från skyldig- heten att erlägga hyra för >>öve1'loppsutry1nme». I den mån dessa utrym— men ieke kunna avstängas, äger han dock disponera desamma. Det är utredningens uppfattning, att dessa >>överloppsutrymmen» i de flesta fall äro till nytta för bostadsinnehavaren och sålunda innebära ett visst värde för honom. Under sådana omständigheter har utredningen ansett det i och för sig icke vara oskäligt, att bostadsinnehavaren i viss utsträckning själv ersätter kostnaderna för uppvärmningen av dessa i övrigt hyresfria utrymmen. Nämnas må, att med nu i allmänhet tillämpade maximerings- regler såväl hyra som bränsletillägg beräknas på 50 % av överskjutande utrymme. Anmärkas må även, att —— såsom ovan nämnts -— det förhållan- det att en bostad är svår att uppvärma beaktas vid själva hyressättningen.
I fråga om de centraluppvärmda tjänstebostäder, för vilka myndigheten tillhandahåller värme och uppbär ersättning härför, innebär utredningens förslag, att denna ersättning beräknas för högst det antal kvadratmeter, som för den aktuella lönegraden angivits i tabellen härovan. Tillämpas för tjänstebostad exempelvis hyresrådets inklusiveklausuler, innebär försla- get att icke blott bränsletillägget utan även den i grundhyran ingående bränsleersättningen i förekommande fall reduceras till att avse högst nyssnämnda antal kvadratmeter. Exklusiveklausulerna medföra i här ifrå- gavarande avseende inga problem. Den föreslagna maximeringen efter lä— genhetsyta förutsätter en tillämpning av en bränsleklausul, enligt vilken värmeersättningen fördelas efter lägenhetsyta. I den mån en klausul, som utgår från bostadsvolymen, befinnes böra användas, kunna angivna gräns- värden givetvis också tillämpas, varvid värdena böra multipliceras med rumshöjden i lägenheten. Framhällas må, att den förordade maximeringen givetvis icke avser den ersättning bostadsinnehavare i förekommande fall erlägger för tillhandahållande av varmvatten.
Vad beträffar beräkningen av den gottgörelse, som i förekommande fall skall tillkomma bostadsinnehavare, vilken själv anskaffar bränsle och ombesörjer uppvärmningen av tjänstebostad, hade det givetvis varit till fördel, om denna gottgörelse kunnat utgå efter schematiska grunder. Att skapa dylika grunder, som fylla rimliga krav på rättvisa, har emeller- tid visat sig vara omöjligt. Utredningen har i stället funnit sig böra för- orda den metod, som tillämpas i fråga om de prästerliga tjänstebostäderna och som innebär, att de bostadsinnehavare, varom här kan bli fråga, ha
att efter uppvärmningssäsongens slut hos den fastighetsförvaltande myn- digheten förete verifikationer å de bränslekostnader, vederbörande bestritt under nämnda säsong. Myndigheten skall därefter ha att till bostadsinne- havaren utbetala ersättning för den del av bränslekostnaden, som belöper på vad som överskjuter fastställd maximigräns. Utredningen vill under- stryka, att här kan bli fråga endast om den bränslekostnad, som bostads- innehavaren fått vidkännas för bostadens uppvärmning. Hit hör således icke för varmvattenberedning förbrukat bränsle. För beräkning av hur stor del av bränslekostnaderna som avse sistnämnda ändamål torde lämp— ligen det förfaringssätt, som anges i anvisningarna till hyresrådets bränsle— klausuler, böra komma till användning. Ej heller böra till kostnaderna läggas de utgifter bostadsinnehavaren i förekommande fall har för värme- pannas skötsel eller eljest eldningens ombesörjande.
Jämlikt hyresrådets exklusiveklausuler innefattas i bränslekostnaden vederbörandes självkostnad för >>bränslet i eldningsbart skick, intaget i för- rådsrum för bränsle inom fastigheten». I fråga om ved kan därför utöver själva inköpspriset tillkomma och upptagas i bränslekostnaden särskild kostnad för att >>veden intages i förrådsrmn eller kapas med hänsyn till pannans storlek». Nämnda tilläggskostnad för ved må, i den mån sådan ifrågakommer, upptagas till visst pris per kubikmeter för vedens intag— ning och visst pris per kubikmeter för dess kapning. I anslutning härtill anser utredningen det skäligt, att vid beräkning av bränslekostnadsgott- görelse hänsyn tas till vad vederbörande i förekommande fall kan styrka sig ha utgivit för intagning och kapning av ved.
För att i möjligaste mån förenkla förenämnda förfarande har utred- ningen ansett, att uppgift om eventuell vid eldningssäsongs slut oförbrukad bränslekvantitet ej skall behöva lämnas av bostadsinnehavaren. Utred- . ningen räknar härvid med att __ genom att ersättning utbetalas endast efter verifierade inköp — ersättningen kommer att i det långa loppet bli rätt avvägd även om ersättningsbeloppet genom variationer i inköpen icke varje eldningssäsong motsvarar den exakta bränsleförbrukningen under samma säsong. Vid ombyte av tjänstebostadsinnehavare föreställer sig ut- redningen att en reglering av kostnaderna för lagerhållet bränsle kan ske exempelvis därigenom att myndigheten inlöser lagret.
Anmärkas må slutligen, att -för en stor del av de bostadsinnehavare, varom här kan bli fråga, nämligen prästerna, utredningens förslag om bränslekostnadsgottgörelse utom i vissa fall i fråga om gränsvärdena i princip icke innebär någon ändring av gällande bestämmelser.
Tillhandahållande av bränsle förekommer som förut nämnts inom vissa förvaltningsområden. Vid tillämpningen av avlöningsreglementets före- skrifter rörande den ersättning, som av bostadsinnehavarna skall erläggas härför, följas för närvarande vitt skilda principer. Anledningen till denna
splittring torde bottna i svårigheterna att fastställa vad som bör ingå i det »självkostnadspris», varom reglementet talar. Gemensamt för praxis hos flertalet myndigheter är att till grund för myndighetens självkostnadspris för bränslet lägges det pris, myndigheten erlägger vid inköp av varan. Ett undantag utgör marinen, som i stället kalkylerar med kostnaderna för bränslets återanskaffning. Av dessa metoder torde den senare göra pris- sättningen besvärligare. I allmänhet ha myndigheterna sökt att genom pristillägg gottgöra sig för de extra kostnader, som kunna vara förenade med >>försäljningsverksamheten», såsom lagringskostnader m. m. Svårig- heterna att skapa en riktig avvägning av ersättningen för dessa kostnader torde vara betydande. I fall då myndigheten tillhandahåller tjänstebostads- innehavarna bränsle från egna tillgångar, torde möjligheterna att fastställa ett självkostnadspris för detta bränsle vara mindre än då myndigheten själv inköper bränslet. Domänverket har löst detta problem så, att de bostadsinnehavare, som erhålla bränsle genom verket, erlägga ersättning härför efter marknadspris.
Det förestående visar, att en beräkning av ersättningen för bränsle i enlighet med avlöningsreglementets bestämmelser icke leder till den en- hetlighet, som enligt utredningens uppfattning bör eftersträvas. Utred- ningen förordar, att för bränsle, som tillhandahålles bostadsinnehavare, ersättning uttages till det pris, som vid »försäljningstillfället» gäller på den allmänna marknaden i orten. Härigenom beaktas jämväl kraven på rättvisa mellan, å ena sidan, sådana bostadsinnehavare, som kunna er- hålla bränsle genom myndigheten, och, å den andra, sådana, som icke ha denna möjlighet.
Utredningen vill i detta sammanhang understryka, att bränsle hör till- handahållas tjänsteman då på grund av särskilda omständigheter så prö- vas skäligt (jfr gällande författningstext samt grunderna till densamma, sid. 206 härovan). Det vill synas som om tillhandahållande av bränsle f. n. inom vissa förvaltningsområden sker i en utsträckning, som icke avsetts i avlöningsreglementet.
I fråga om ersättning för belysning tillämpa, såsom framgår av ett tidi- gare avsnitt i detta kapitel, ett flertal myndigheter den praxis att denna ersättning _ i den mån den elektriska strömmen distribueras till bostads- innehavaren via av myndigheten innehavd central mätare _ uttages efter det pris myndigheten har att erlägga för strömmen, i vissa fall något för- höjt med hänsyn till distributionskostnader. Utredningen anlägger på frå- gan om ersättning för belysning samma synpunkter som tidigare i detta kapitel framförts beträffande ersättningen för bl. a. centraluppvärmning, nämligen att marknadsprincipen bör gälla. Nyssnämnda tjänstebostads— innehavare böra sålunda erlägga ersättning efter den taxa, som gäller för
hyresgäster i bostäder på den allmänna marknaden i orten. Härigenom komma också ifrågavarande tjänstebostadsinnehavare att jämställas med sådana tjänstebostadsinnehavare, vilka i bostaden ha till ortens elektriska nät direkt kopplad mätare och erlägga ersättning för förbrukad elektrisk ström direkt till vederbörligt distributionsföretag.
Såsom framgår av tidigare lämnad redogörelse åtnjuta innehavarna av vissa statens vattenfallsverk tillhöriga bostäder fri elektrisk ström för belysning. Huruvida denna förmån även i fortsättningen bör tillkomma dessa bostadsinnehavare har utredningen ansett sig icke ha att bedöma.
Kap. 21. Särskilda frågor rörande trädgård, garage m. m.
Historik och gällande bestämmelser
Statens bostadsnämnd framhöll i motiven till 1927 års riktlinjer, att i de fall, då ladugård, planteringsland eller trädgård medföljt tjänstebostad, vederbörande tjänstebostadsinnehavare i regel syntes ha fått vidkännas särskild förhöjning i den hyra, som eljest skolat utgå. Föreskrift av denna innebörd funnes också intagen i de av kommunikationsverkens bostads- nämnd föreslagna riktlinjerna för statens järnvägars bostadsvärdering. Ett dylikt. tillvägagångssätt syntes statens bostadsnämnd vara riktigt, men då berörda förmån för vederbörande tjänstebostadsinnehavare måste upp- skattas olika i olika fall och i olika delar av landet, ansåg nämnden icke lämpligt att, utöver en allmän bestämmelse om att skälig förhöjning av hyresvärdet skulle äga rum, därest berörda förmåner medföljde tjänste- bostaden, härutinnan binda verken med detaljföreskrifter.
I förslaget till riktlinjer intogs i enlighet med förestående följande: »Föl- jer med bostaden ladugård eller planteringsland, må därför beräknas skälig förhöjning av hyresvärdet.»
I yttrande över förenämnda riktlinjer anförde järnvägsstyrelsen bl. a., att till lägenhet hörande planteringsland av mindre omfattning icke borde föranleda höjning av hyran. Med anledning härav gav bostadsnämnden i 1939 års riktlinjer sitt förslag i vad avsåg planteringsland m. in. följande utformning.
Följer med bostaden ladugård, planteringsland av mera nämnvärd areal, garage eller dylikt, må därför beräknas skälig förhöjning av ersättningsbeloppet.
1936 års lönekommitté gav såsom förut nämnts i sitt förslag till avlönings- reglemente den paragraf, som reglerade ersättningen för tjänstebostad, följande lydelse.
Ersättning för tjänstebostad, däri inbegripen, i förekommande fall, gottgörelse för centraluppvärmning eller för tillhandahållande av möbler, så ock för ladu- gård, planteringsland eller dylikt, som följer med bostaden, bestämmes med hän- syn till det pris, som å orten i allmänhet gäller för lägenhet, vilken beträffande storlek och bekvämlighet samt beskaffenhet i övrigt kan anses likvärdig med tjänstebostaden.
Avlöningsreglementet fastställdes sedermera i denna punkt i enlighet med kommitténs förslag.
1945 års lönekommitté vidtog i sitt förslag ingen annan ändring i den tidigare gällande bestämmelsen än att den passus, som avsåg ersättning för
planteringsland m. m. bröts ut och intogs i en särskild mening av följande lydelse, som numera återfinnes i Saar (38 5 A 2 mom. andra stycket). I ersättningen skall i förekommande fall inbegripas gottgörelse för central- uppvärmning eller för tillhandahållande av möbler, så ock för ladugård, plante— ringsland eller dylikt, som följer med bostaden.
I prästlönereglementet (5 33 mom. 8) finnes bl. a. stadgat, att i fråga om begagnandet av tjänstebostad med vad därtill hör (häri inbegripes bl. a. till bostaden hörande trädgård) samt i fråga om ansvar för därå uppkom- men skada eller brist skall för bostadsinnehavaren i tillämpliga delar gälla, vad beträffande hyresgäst och förhyrd lägenhet i sådant hänseende stadgas i lagen om nyttjanderätt till fast egendom.
Enligt boställsordningen för folkskolans lärare åligger det bostadsinne— havare att väl värda och vidmakthålla tillhandahållen trädgård. Låter bo- stadsinnehavare genom vanvård trädgården förfalla, må skoldistriktet iord— ningställa densamma på bostadsinnehavarens bekostnad.
Gällande praxis
Praxis på det område av hyressättningen, varom här är fråga, skiftar avsevärt inom olika verk och myndigheter.
Statens järnvägar, till vars bostäder i många fall höra planteringsland eller trädgårdar, har avskaffat ersättningen för denna förmån. Någon er— sättning för tomten som sådan uttages ej heller. De enstaka ladugårdar, som fortfarande finnas kvar, användas i samtliga fall såsom förvarings- utrymmen och någon särskild ersättning härför uttages icke av bostads- innehavaren. Garage tillhörigt viss tjänstebostad förekommer icke.
Inom försvaret äro de planteringsland, som finnas, av så ringa storlek, att nämnvärd hänsyn till befintligheten av sådana ansetts icke kunna tagas vid bestämmandet av grundpris för tjänstebostad. Till tjänstebostäder hörande ladugårdar saknas. Garage, som hänföras till viss tjänstebostad, förekomma endast i enstaka fall. Hyra uttages i förekommande fall efter marknadspris.
Tjänstemännen i sinnessjukhusens bostäder äga vid vissa sjukhus dispo- nera planteringsland. Dessa äro emellertid icke knutna till vissa bostäder utan fördelas mellan tjänstemännen med hänsyn till behov och i mån av tillgång. Ersättning (arrende) uttages efter i orten gängse pris. Detsamma gäller de garage, som finnas vid vissa sjukhus. Å hyresreglerad ort bör i fråga om garage enligt gällande föreskrifter vid bestämmande av ersätt- ningens storlek samråd äga rum med ortens hyresnämnd.
Till de bostäder, som förvaltas av byggnadsstyrelsen eller för vilka sty- relsen omhänderhar hyressättningen, höra i vissa fall planteringsland. Er- sättning uttages efter viss tabell, vilken byggts på ett pris av 20 öre per
kvadratmeter. I den mån bostadsinnehavarna disponera garage uttages ersättning härför med belopp, som fastställes från fall till fall med beak- tande så långt möjligt av i orten gängse pris.
Domänverket uttog före omregleringen av hyrorna år 1953 — utöver den egentliga bostadshyran — viss ersättning för »särskilt värdefull» trädgård och åkerjord, ladugård, vissa uthus samt varmgarage. I samband med hyres- justeringen slopades samtliga dessa »extra» ersättningsbelopp.
Vattenfallsstyrelsen uttager såsom nämnts i kap. 9 viss ersättning för tomt inklusive vattenavgift. För sådana provisoriska bostadshus vid arbets— platserna, där endast obetydlig kostnad nedlagts för ordnande av tomt, uttages ej nämnda ersättning. Därest trädgård finnes anordnad, har bo- stadsinnehavaren sedan gammalt att erlägga ersättning härför med 2 kro- nor per bärande fruktträd och 2 öre per kvadratmeter trädgårdsland för år räknat. Till tjänstebostäder hörande garage saknas praktiskt taget.
Nämnas må, att frågan om ersättning för garage tillhörande tjänstebo- städer för folkskolans lärare övervägts av sakkunniga för översyn av vissa statsbidrag på skolväsendets område, vilka i sitt betänkande (SOU 1954: 27) anfört bl. a. följande (sid. 44).
Med den utveckling, som ägt rum på senare år, har det blivit vanligare på landsbygden, att lärare liksom andra har bil. Behovet av garage i anslutning till tjänstebostäderna har därför ökat. Det torde dock knappast röra sig om något allmänt förekommande behov bland lärarna. Någon föreskrift av innebörd att tjänstebostad obligatoriskt skall vara försedd med garage kan därför icke vara erforderlig. Då garage ändock uppföres vid tjänstebostaden, bör det heller icke anses tillhöra densamma. Skyldighet för bostadsinnehavaren att mottaga garage, som är uppfört i anslutning till bostaden, bör i konsekvens härmed icke anses föreligga.
När en kommun uppför garage vid eller i anslutning till tjänstebostad, bör den emellertid kunna räkna med att få hyra ut garaget. Läraren skall först erbjudas hyra detsamma, även om han icke har bil. Om läraren emellertid icke önskar disponera garaget, bör kommunen äga rätt att hyra ut det till utomstående per- son. I sådant fall bör läraren vara skyldig att ombesörja eldning av garaget, då det är anslutet till samma centralvärmeanläggning, som är inrättad för hans tjänstebostad. I annat sammanhang föreslå vi härav påkallad komplettering av boställsordningens 18 å, i vars första moment det föreskrives, att skoldistrikt skall ombesörja uppvärmningen, då värmeledningssystemet omfattar — förutom tjänste- bostad — jämväl annan kommunen tillhörig lokal än tjänstebostad. Härifrån bör enligt vår mening undantagas sådant garage, varom här är fråga. Enär läraren bekostar bränslet hör han _— då han icke själv disponerar garaget _— åtnjuta er- sättning av kommunen för garagets uppvärmning efter självkostnadspris.
I direktiven har det framhållits, att en alldeles fri hyressättning onekligen in- rymmer en möjlighet till att giva läraren en förmån, som går utöver avlönings- reglementets regler. Med den nu föreslagna anordningen torde det ligga i kom- munens intresse att utfå hyresersättning för garaget, oavsett om läraren eller någon utomstående disponerar det. Om läraren begagnar sig av sin företrädes- rätt att hyra garaget, bör den hyra han skall erlägga ansluta sig till ortens pris.
Departementschefen förklarade sig i prop. 1955: 98 (sid. 27 f) anse de sakkunnigas förslag i stort sett väl avvägda och skäliga och tillstyrkte desamma med det undantaget att lärare, som icke förhyrde till tjänstebo- stadens centralvärmeanläggning anslutet garage, borde icke bara åtnjuta ersättning för uppvärmningen efter självkostnadspris utan även åtnjuta skälig ersättning för beräknat merarbete i anledning av denna utökning av uppvärmningsvolymen.
Riksdagen beslöt i enlighet med vad departementschefen sålunda före— slagit.
Utredningen
Utredningen torde först få behandla frågan om trädgårdar och plante- ringsland, förenade med tjänstebostad. Då i det följande talas om trädgård, avses därmed även planteringsland. I vilken utsträckning tjänsteman, som anvisats tjänstebostad, därjämte skall vara skyldig att mottaga trädgård är med nu gällande bestämmelser tveksamt. Framhällas må, att till vissa tjänstebostäder höra stora och svårskötta trädgårdar.
Flertalet av de onormalt stora trädgårdarna tillhöra de prästerliga tjänste- bostäderna. Enligt prästlönekommitténs betänkande (del 1, sid. 52) över- stego 65 procent av kyrkoherdeprästgårdarna och 46,1 procent av kommi— nisterprästgårdarna tillhörande tomtområden 5 000 kvadratmeter. Vid en till stiftsnämnderna riktad enquéte rörande dessas erfarenheter av bl. 3. de praktiska verkningarna av gällande föreskrifter i prästlönereglementet angående skötsel av till tjänstebostaden hörande trädgård har framkom— mit, att dessa trädgårdar i många fall utgöra en icke obetydlig belastning för bostadsinnehavarna. Vissa stiftsnämnder ha i syfte att söka motverka nämnda olägenhet anmodat boställsnämnderna att, där så är möjligt, från prästgårdarna avskilja sådana tomtområden, som anses icke nödvändigtvis böra tillhöra dessa. Sålunda har exempelvis stiftsnämnden i Karlstads stift beslutat om en omreglering av prästgårdsområdena enligt den principen, att prästens underhållsskyldighet inskränkes till att omfatta en mindre köks- trädgård, medan prästgårdsområdet i övrigt omvandlas till en vildpark, som skall sköta sig själv. Det må dock framhållas, att i förenämnda enquéte även framkommit uttalanden, som tyda på att de ifrågavarande trädgår- darna icke enbart äro till nackdel för bostadsinnehavaren.
Det ovan anförda pekar på strävanden, som utredningen finner beaktans— värda. Överhuvud synes det utredningen som om endast innehavare av tjänstebostad i 1- eller 2-familjshus böra kunna åläggas att mottaga träd- gårdsområde, varvid endast ett mindre område bör ifrågakomma. Att draga upp några generella riktlinjer för hur med de >>överskjutande>> träd- gårdsområdena hör förfaras torde med hänsyn till den mångfald skiftande förhållanden, som kunna förekomma, svårligen låta sig göra. Utredningen vill här endast peka på det ovan nämnda förfarandet inom Karlstads stift,
där man i princip ansett sig höra av dylika områden skapa vildparker, som i stort sett sköta sig själva. Där förutsättningar härför finnas, torde >>överskjutande>> trädgårdsområden också kunna utarrenderas, varvid ut- arrendering till tjänstebostadsinnehavaren, om denne så önskar, kan ifrågakomma.
Med det å marknadsvärdet uppbyggda hyresvärderingssystem, som ut— redningen i kap. 16 förordat, tages vid hyressättningen för bostaden hänsyn till värdet av till densamma hörande trädgård. För trädgårdsmnråde, som icke hör till tjänstebostad och som efter framställning upplåtes åt tjänste- bostadsinnehavare, bör helt naturligt utgå särskild ersättning efter i orten gängse pris.
Vad beträffar ladugårdar, för vilka i vissa fall tidigare utgått särskild ersättning, har, såsom framgår av redogörelsen för praxis inom de olika förvaltningsområdena, tendensen varit att slopa denna ersättning. Det synes enligt utredningens mening ligga i sakens natur, att till tjänstebostad icke skall höra ladugård. Därest ladugård, vilket förekommer, användes såsom för tjänstebostaden nödvändigt förvaringsutrymme, tas givetvis vid värde- ringen av bostaden hänsyn härtill. Med hänsyn till det anförda böra be- stämmelserna angående ladugårdar slopas i den nya författningstexten.
Såsom tidigare i detta kapitel relaterats har Spörsmålet om garage för folkskolans lärare med anledning av förslag av sakkunniga för översyn av vissa statsbidrag på skolväsendets område varit föremål för överväganden av innevarande års riksdag. I anslutning till vad sålunda förekommit får utredningen framhålla, att garage icke bör tillhöra tjänstebostad men att tjänstebostadsinnehavare, därest garage finnes i anslutning till bostaden, bör ha företrädesrätt att få disponera detsamma. Erinras må, att under rådande förhållanden liyresregleringslagens bestämmelser angående upp- sägningsskydd kunna lägga hinder i vägen för nyinflyttad tjänstebostads— innehavare att disponera dylikt garage, därest detta redan tidigare är ut- hyrt till annan person. Ersättning för garaget bör, vare sig det disponeras av bostadsinnehavaren eller av annan person, utgå efter marknadspris. Är garaget uthyrt till annan än bostadsinnehavaren och uppvärmningen sker genom bostadsinnehavarens försorg, bör denne äga uppbära ersättning för å garaget belöpande andel av uppvärmningskostnaden för bostaden efter verifikationer å inköpt bränsle (jfr föregående kap.). Det merarbete, som kommer att åsamkas bostadsinnehavaren i dylika fall, torde vara obetyd- ligt. Med hänsyn härtill och till svårigheterna att i olika fall värdesätta detta arbete anser utredningen, att ersättning härför icke bör utgå.
Kap. 22. Det administrativa handhavandet av hyressättningen
Utredningsuppdraget skulle enligt direktiven innefatta en undersökning av möjligheterna att åstadkomma dels en bättre anpassning av tjänstebo- stadshyrorna till rådande hyror på den allmänna bostadsmarknaden dels en större enhetlighet i hyressättningen mellan olika förvaltningsområden. Det borde undersökas i vad mån det vore möjligt att uppnå dessa syften inom ramen för gällande bestämmelser. Det borde emellertid även över- vägas om andra grunder för hyressättningen lämpligen kunde införas.
Utredningen har, såsom framgår av det föregående, kommit till den upp- fattningen att anledning icke finnes att frångå principen om en individuell hyressättning. Detta innebär, att gällande allmänna hyresvärderingsregler i Saar m. fl. avlöningsreglementen — i vad nämnda princip där kommer till uttryck —— icke böra ändras. En anslutning till en individuell hyres- värderingsmetod påkallar däremot ändring av bestämmelserna om hyres- ersättning för prästerliga tjänstebostäder.
När det gäller att med utgångspunkt från en individuell hyresvärdering i enlighet med marknadsprincipen åstadkomma att ensartade grunder komma till användning inom olika förvaltningsområden visa nära trettio- fem års erfarenheter att det icke är tillfyllest att enbart meddela en allmän föreskrift om att hyran för en bostad skall bestämmas med hänsyn till ortens pris för likvärdiga lägenheter. Problemet att skapa garantier för en >>riktig>> hyressättning har, såsom framgår av kap. 1, varit aktuellt alltsedan den 1 juli 1920, då en bestämmelse av nyss angivet innehåll första gången ut— färdades. Statens bostadsnämnd har vid upprepade tillfällen sökt finna en lösning av problemet genom att föreslå utfärdande av detaljerade rikt— linjer att tillämpas vid sidan av avlöningsreglementenas mera allmänna föreskrifter. Skilda lönekommittéer, vilka ingått på frågan om utformningen av bestämmelserna om ersättning för upplåten tjänstebostad, ha även varit inne på tanken att närmare riktlinjer till ledning för hyresvärderingen borde komma till stånd.
Vid avfattandet av riktlinjer ställdes bostadsnämnden inför stora svå- righeter. Det gällde, framhöll nämnden i motiven till 1927 års riktlinjer, att ge desamma en sådan allmängiltighet, att ämbetsverken icke betoges möjligheten att vid hyresregleringen taga skälig hänsyn till de skiftande förhållanden, som kunde råda i fråga om tjänstebostäder vid olika verk eller inom olika områden vid ett och samma verk. Samtidigt förelåg emel— lertid ett behov att göra riktlinjerna så detaljerade att de kunde bli till
praktisk nytta för bostadsvärderingen vid de olika verken. I avgivna ytt- randen över 1927 års riktlinjer framkom erinringar mot den vaga natur och okoncentrerade form, som riktlinjerna erhållit. Med anledning härav underströk bostadsnämnden, då den år 1938 företog omarbetning av sitt första förslag, att riktlinjer, om de skulle bli av praktiskt värde, icke kunde ingj utas i en vanlig författnings knappa och strängt logiska form. Nämnden hade emellertid i sitt nya förslag sökt i möjligaste mån tillmötesgå önske— målet om ökad koncentration utan att samtidigt borttaga anvisningar av praktiskt värde för bostadsvärderingen. Det anförda ger belysning av de svårigheter som möta att genom gemensamma riktlinjer åstadkomma åsyf- tad enhetlighet.
Under arbetets gång har utredningen för egen de] kommit till insikt om att det icke är möjligt att genom föreskifter reglera alla på hyressättningen inverkande omständigheter. Riktlinjer måste med nödvändighet utformas så, att möjligheter öppnas att i det enskilda fallet göra sådana avvikelser, som betingas av förhållandena. Den stora variationsrikedom, som föreligger på förevarande område, medför, som i annat sammanhang anförts, att hyres- sättningen i sista hand blir en omdömesfråga. Utredningen har i det före- gående lämnat anvisningar angående det lämpligaste förfaringssättet vid bestämmandet av en bostads marknadsvärde. Utredningen har därjämte redovisat, vilka särskilda överväganden vid hyressättningen, som kunna befinnas erforderliga med hänsyn till tjänstebostadstvånget. Därvid har utredningen i allmänhet icke kunnat komma fram till några preciserade riktlinjer, utan de gjorda uttalandena ha mera fått karaktären av rekom— mendationer. Att åstadkomma en närmare koncentration av dessa rekom- mendationer synes icke möjligt, varför betänkandets synpunkter, i den form dessa föreligga, måste tjäna såsom underlag för hyressättningen.
Hur skall då med utgångspunkt från det anförda den eftersträvade enhetliga hyressättningen ernås? Att låta de skilda myndigheterna var för sig svara för hyressättningen i enlighet med nyssnämnda rekommenda- tioner torde med hänsyn till förekommande skälighetsbedöinanden icke leda till tillfredsställande resultat. Andra vägar måste därför prövas.
Vid olika tillfällen, bl. a. med anledning av 1951 års riksdags revisorers uttalanden om tjänstebostadshyrorna, ha väckts förslag om att ett för hela statsförvaltningen gemensamt rådgivningsorgan borde tillskapas. Före- trädare för en sådan uppfattning ha hävdat, att statens bostadsnämnd borde tilldelas uppgiften att vara rådgivande vid hyressättningen. Enligt utred- ningens mening kan en anordning med ett rådgivade organ överhuvud icke vara tillfyllest för ändamålet att vinna enhetlighet i hyresbedömningen. En dylik anordning måste också medföra dubbelarbete och därigenom icke framstå såsom rationell. Tilläggas må, att det icke kan vara lämpligt att bostadsnämnden anförtros en rådgivande uppgift i här ifrågavarande hän— seende. Denna uppgift skulle icke gå att förena med nämndens ställning
såsom dömande instans i hyrestvister mellan vederbörande myndighet och tjänstebostadsinnehavaren. Det bör i detta sammanhang framhållas, att utredningen icke ifrågasätter någon ändring av bostadsnämndens nuva— rande funktioner med avseende å hyressättningen.
Från de utgångspunkter, som sålunda anförts, återstår enligt utred- ningens mening icke annat alternativ än att överväga den åtgärden att hyres- sättningen för samtliga tjänstebostäder eller vissa av dem sammanhålles hos en myndighet. Endast härigenom torde med den skälighetsprövning i olika avseenden, som enligt vad i detta betänkande påvisats är nödvändig vid en individuell hyressättning av tjänstebostäder, garantier skapas för en likformig bedömning av hyresfrågorna. Utredningen får erinra, att lik- nande tankar framfördes av 1928 års lönekommitté. I yttrande över 1927 års riktlinjer framhöll lönekommittén, att :>ur enhetlighetens synpunkt vore det givetvis bäst, om åt en enda myndighet kunde uppdragas att be— stämma ersättningarna för samtliga av statsverket upplåtna tjänstebo— städer».
Anordningen med en enda hyressättande myndighet skulle innebära, att de olika bostadsförvaltande verken fråntoges bestämmanderätten över hyressättningen. Verken skulle dock självfallet även i fortsättningen stå såsom hyresvärd i fråga om förvaltning och underhåll av bostäderna. Fråga uppkommer emellertid, som nyss antytts, om viss del av bostadsbeståndet möjligen bör undantagas från det ifrågasatta hyressättningsförfarandet. Att avhända de affärsdrivande verken bestämmanderätten över tjänstebo- stadshyrorna kunde ur vissa synpunkter måhända vara mindre lämpligt. De undersökningar, som vid olika tillfällen gjorts beträffande hyresläget i de nämnda verkens tjänstebostäder, ha också visat att hyrorna vid dessa Ä verk i stort sett legat närmare hyresmarknadens priser än hyrorna vid . övriga verk. Detta omdöme gäller enligt utredningens erfarenheter även i dagens läge. Därmed är emellertid icke sagt, att förhållandena på ifråga- 'arande område generellt sett äro tillfredsställande inom alla affärsverk. Att lämna de affärsdri 'ande verken, vilka förfoga över en betydande del av det statliga bostadsbeståndet, utanför en centralisering på förevarande område skulle motverka det avsedda syftet att åstadkomma en enhetlig hyresvärdering. Erfarenheten från de senaste årens hyresjusteringsarbete visar, att den omständigheten att olika verk tillämpat skilda principer för hyresbedömningen skapat friktioner. Detta har naturligen varit särskilt framträdande å orter, där tjänstebostäder tillhörande olika myndigheter äro belägna. Från personalhåll anställda jämförelser med förhållandena inom olika förvaltningsområden ha också medfört svårigheter att vidtaga berättigade liyresjusteringar. Dessutom tillkommer den synpunkten, att det, såvitt utredningen kan finna, torde vara till fördel för de olika verken att annan än verket, vilket tillika är tjänstebostadsinnehavarens arbets— givare, är part i hyresförhållandet i vad avser hyrans bestämmande. Det
bör tilläggas, att det överhuvud taget från de utgångspunkter, som böra vara vägledande för hyressättningen, är mindre lämpligt att arbetsgivaren är part i ett hyresförhållande, därför att hyressättningen vid sådant för— hållande lätt påverkas av för densamma i och för sig främmande faktorer, såsom t. ex. rekryteringsskäl (jämför vad härom sagts i kap. 16).
Efter övervägande av olika på frågan inverkande omständigheter har utredningen kommit till den uppfattningen att ett organ bör vara bestäm- mande i fråga om samtliga tjänstebostadshyror. Detta innebär att regle— ringen bör omfatta, icke blott av statsverket tillhandahållna tjänstebo— städer, utan överhuvud tjänstebostäder, som upplåtas till befattningshavare i statlig eller annan verksamhet, för vilka gälla av Kungl. Maj:t utfärdade avlöningsreglementen.
Att bostadsvärderingen sanimanhålles hos en enda myndighet behöver icke med nödvändighet innebära, att denna myndighet skall under alla förhållanden pröva varje enskild hyra. Vid den första genomgången av hela tjänstebostadsbeståndet i enlighet med de principer, som uppdragits i detta betänkande, måste en värdering av varje särskild bostad äga rum. I den män i anslutning till en anläggning finnas bostäder av enahanda stor- lek och beskaffenhet, bör dock härvid ett summariskt förfarande kunna ifrågakomma. Denna värdering torde i hög grad underlättas genom att det material, som legat till grund för de senaste årens hyressättningsarbete hos olika verk och myndigheter, ställes till förfogande. Sedan den första värde- ringen skett, torde det emellertid bli möjligt att i viss utsträckning över— låta pä förvaltningsmyndigheten att i enlighet med av den centrala myn- digheten givna direktiv i viss utsräckning handlägga hyresfrågorna. Exem— pelvis torde sådan omprövning av hyrorna, som kan föranledas av vidtagna mindre standardförbättringar i lägenheterna (t. ex. installation av kylskåp e. (l.), icke behöva ske centralt. På grund härav komma arbetsuppgifterna för det hyressättande organet _ efter det att den avsedda omregleringen av samtliga tjänstebostadshyror gjorts att i främsta rummet innefatta en kontinuerlig övervakning av hyresläget, så att sådana justeringar, som påkallas av förändrade förhållanden på den allmänna hyresmarknaden, vidtagas. Vidare bör det ankomma på centralmyndigheten att fastställa hyror i nybyggda eller fullständigt ombyggda tjänstebostäder.
Härefter övergår utredningen till frågan huruvida avsedda hyressättande uppgifter böra anförtros ett särskilt för ändamålet tillskapat organ eller om uppgifterna kunna knytas till någon redan befintlig myndighet. Vid prövningen av detta spörsmål ha följande synpunkter varit vägledande för utredningen. Arbetsuppgifterna bli till största delen av engångsnatur. Sedan den första omprövningen av hyrorna skett, torde personalbehovet kunna avsevärt begränsas. Det synes vidare angeläget att för arbetet taga i anspråk personal, som är väl förtrogen med hyresfrågor. Arbetet förutsätter i och för sig icke att tjänstemännen på förhand besitta kännedom om marknads-
förhållanden på olika orter. Däremot torde det vara av stor betydelse att möjligheterna till erforderliga kontakter med de kommunala och statliga organ, vilka ha överblick över de lokala förhållandena, underlättas. Såsom framgår av kap. 17 blir det nödvändigt att för marknadsvärdets bestäm- mande etablera ett intimt samarbete med de kommunala myndigheterna samt, i nuläget, med hyresnämnderna. Vidare måste vid hyressättningen för nybyggda eller moderniserade hus, framför allt sådana, som äro be— lägna på ort utan hyresmarknad, länsbostadsnämndernas sakkunskap an- litas (jämför sid. 168 f.).
Mot bakgrunden av vad sålunda anförts har utredningen funnit den mest ändamålsenliga lösningen av föreliggande organisationsproblem vara, att hyressättningen anförtros en bestående central myndighet, till vilken lokala enheter äro knutna. Med denna utgångspunkt får utredningen förorda, att hyressättningen ålägges bostadsstyrelsen. Detta ställningstagande föran- ledes främst av att denna myndighet och dess lokala organ, länsbostads- nämnderna, äga ingående sakkunskap i sådana frågor, som sammanhänga med hyressättningen. Bostadsstyrelsens och länsbostadsnämndernas erfa- renheter vad beträffar den egentliga hyresbedönmingen torde visserligen främst hänföras till nybyggda och moderniserade bostäder, men allteftersom det äldre beståndet av tjänstebostäder moderniseras, komma dessa erfa- renheter att kunna utnyttjas i allt högre grad. Såsom framgår av vad förut sagts måste under alla förhållanden hyresvärderingen av nybyggda eller moderniserade bostäder ske under intimt samarbete med berörda myndig- heter. Det må i detta sammanhang erinras om det av hyresregleringskom— mittén i dess betänkande II om förfarandet vid hyressättningen i nybyggda hus framförda förslaget, att bostadsstyrelsen och länsbostadsnämnderna skulle handha bestämmandet av grundhyrebeloppet i nybyggda hus, vare sig husen uppförts med statliga län eller icke. Med det slutliga ställnings- tagandet till detta förslag har ansetts böra anstå tills vidare (jämför prop. 1954: 83). Vidare må tilläggas, att bostadsstyrelsen och länsbostadsnämn- derna ej förvalta egna personalbostäder, något som är ägnat att markera dessa myndigheters opartiska ställning i förevarande verksamhet.
Såsom förut antytts förordar utredningen, att tvister om ersättning för tjänstebostad även i fortsättningen skola avgöras av en bostadsnämnd, be- stående av representanter för förvaltnings- och personalintressena. Det bör framhållas, att utredningens förslag dock medför den ändringen i förhål- lande till gällande ordning, att bostadsnämnden skall ha att ta befattning jämväl med de prästerliga tjänstebostäderna. Utredningen vill i detta sam- manhang också föreslå, att nämndens benämning — för undvikande av missförstånd om dess funktioner — ändras till statens tjänstebostadsnämnd.
AVDELNING V
Kap. 23. Särskilda frågor beträffande andra personalbostäder än tjänstebostäder
Ehuru utredningens uppdrag närmast gäller tjänstebostäder, synes det med den begränsning av sådana bostäder som förordats nödvändigt att något beröra vissa frågor, som sammanhänga med andra personalbostäder än sådana som upplåtas med bostadstvång. Hyresförhållandet bör för dessa bostäder regleras på samma sätt som sker vid upplåtelser i allmänna mark- naden. Tjänstemän som förhyra sådana bostäder böra sålunda i princip vara likställda med >>vanliga>> hyresgäster. Utredningen förutsätter i enlighet härmed, att under nuvarande förhållanden på bostadsmarknaden lägen- heterna på hyresreglerade orter bli underkastade hyresregleringslagen.
Det har gjorts gällande att under rådande bostadsbrist behov skulle föreligga av regler, varigenom myndigheternas intresse av att förfoga över bostadsbeståndet för upplåtelse endast till sina anställda kunde tillgodoses eller alltså regler av i huvudsak det innehåll som anges i 38 5 4 mom. Saar. Behovet av bestämmelser härutinnan gjorde sig i särskilt hög grad gällande i fråga om bostäder, som vore belägna i omedelbar närhet av en anläggning eller inom inhägnade områden, t. ex. järnvägsområden, sjukhusområden eller kasernområden, i vilka fall det kunde vara direkt olämpligt att bo- städerna uthyrdes till utomstående. En betydande del av det bostadsbe- stånd, som vid ett genomförande av utredningens förslag kommer att upp— höra att vara tjänstebostäder, utgöres just av sådana bostäder inom in- hägnade områden, som nu nämnts. Enligt utredningens mening bör emel- lertid i anslutning till det nyss sagda generella föreskrifter icke meddelas för vinnande av här angivet syfte, utan frågan bör lösas på samma sätt som enligt vad förut nämnts redan tillämpas i viss utsträckning inom offent- lig förvaltning ävensom inom det enskilda näringslivet, nämligen att i veder- börliga hyreskontrakt införes en klausul om att anställningen skall utgöra en förutsättning för hyresförhållandet. Detta innebär visserligen — på hyresreglerade orter — icke någon garanti för att myndigheterna under alla förhållanden få sina intressen tillgodosedda. Såsom framgår av den i kap. 6 lämnade redogörelsen för hyresregleringsmyndigheternas praxis i hithörande fall torde dock tillvaron i ett hyreskontrakt av en passus om att hyrestiden skall sammanfalla med anställningstiden i allmänhet utgöra ett skäl för att hyresförhållandet skall upphöra. För personalen torde det
emellertid vara av stor betydelse att icke bli ställd utanför det uppsäg- ningsskydd, som hyresregleringslagen lämnar.
Vad hyressättningen beträffar är det enligt utredningens mening ange- läget, att garantier skapas för att icke nu ifrågavarande personalbostäder upplåtas till befattningshavare mot förmånligare hyresvillkor än dem. som befattningshavare vilka tvångsvis anvisas bostäder måste underkasta sig. Härigenom skulle en förstucken löneförhöjning kunna beredas vissa tj änste- män, vilket skulle äventyra enhetligheten i avlöningshänseende. Detta gäller naturligen såväl av statsverket tillhandahållna sådana bostäder som bo— städer, vilka upplåtas av kommun eller annan till tjänstemän, å vilka stat- liga avlöningsreglementen äro tillämpliga. För att ernå en >>riktig>> hyres— sättning av sådana bostäder vore det enligt utredningens mening önskvärt, om vissa riktlinjer uppdroges samt att hyressättningen liksom för tjänste— bostäderna centraliserades. Vad beträffar av kommun eller annan upplåtna bostäder torde detta emellertid icke vara genomförbart. Det torde sålunda ofta icke låta sig göra att skilja på sådana bostäder, vilka av kommun an- ordnats för och företrädesvis upplåtas till vissa befattningshavare (d. v. s. personalbostäder i egentlig mening), och, å andra sidan, bostäder i kommun tillhörigt eller med kommunalt stöd uppfört hus, vilka befattningshavarna såsom »vanliga» hyresgäster få förhyra. En sådan centralreglering borde vidare innebära, att även hyror för andra personalbostäder än sådana, som vid bifall till utredningens förslag upphöra att vara tjänstebostäder, skulle
l l l omfattas av regleringen, exempelvis bostäder som av kommun anordnats * för på viss ort stationerade polismän. Med hänsyn härtill och då det enligt * utredningens mening skulle föra för långt att från statens sida verkställa i särskild kontroll över hyressättningen av bostäder, som icke tillhanda- ! hållas av statsverket, har utredningen ansett att i det följande föreslagen * reglering bör begränsas att gälla endast hyressättningen för av staten ? tillhandahållna bostäder, i det föregående betecknade uthyrningsbostäder. * Utredningen förutsätter emellertid att hyrorna även i övrigt sättas så att de icke få karaktär av löneförmån. Måhända kan övervägas, att i före- kommande fall såsom villkor för statsbidrag till lönekostnader meddela föreskrift av denna innebörd. Att övervaka efterlevnaden av en sådan före- skrift torde dock vara svårt.
Hyresregleringens innebörd är bl. a., såsom tidigare i olika sammanhang framhållits, att hyran för en bostadslägenhet icke får överstiga den för lägen- heten tillåtna grundhyran jämte i förekommande fall bränsletillägg och generell hyreshöjning. Lagen hindrar i och för sig icke att en lägre hyra än denna maximihyra utgår. En hyressättning i enlighet med marknads- principen kan emellertid enligt utredningens mening icke innebära annat än att hyran för en uthyrningsbostad å hyresreglerad ort skall motsvara
den enligt hyresregleringslagen tillåtna hyran, eftersom det på bostadsmark— naden är regel att denna hyra uttages.
I fråga om uthyrningsbostäder, som voro uthyrda i denna egenskap den 1 januari 1942 och som därefter icke undergått någon förändring, gäller enligt 3 & hyresregleringslagen såsom grundhyra det belopp, som bostaden betingade i hyra den 1 januari 1942.
Var hyran för sådan lägenhet nämnda dag avsevärt lägre (enligt praxis har så ansetts 'ara fallet om differensen utgjort 10 %) än hyran för jäm- förliga lägenheter eller har lägenhetens värde avsevärt ökats genom om— byggnads- eller ändringsarbete bör den hyressättande myndigheten göra framställning 0111 höjning av grundhyran. Beträffande alla andra hyres- reglerade uthyrningsbostäder än nu nämnda anser utredningen, att grund- hyra skall faslställas — i den mån så icke redan skett. En stor grupp uthyr- ningsbostäder, för vilka sådant fastställande måste ske, utgöres av tjänste— bostäder, vilka komma att överföras till uthyrningsbostäder. Beträffande förfarandet inför hyresnämnden (inkallelse av parterna m. m.) torde få hänvisas till innehållet i 18 % hyresregleringslagen ävensom kung. 1942: 431 med närmare föreskrifter angående hyresnämndernas verksamhet. Erinras må, att hyresnämnds beslut kan av berörda parter överklagas hos hyres- rådet.
Den av hyresregleringsmyndigheterna tillämpade principen för hyresbe- räkning i nybyggda hus är såsom tidigare nämnts självkostnadsprincipen. Förfarandet vid fastställande av grundhyra i enlighet med denna princip ställer sig väsentligt olika beroende på om huset uppförts med eller utan statliga eller kommunala lån (på förmånliga villkor). I förra fallet fast- ställes grundhyran, som förut nämnts i annat sammanhang, med utgångs— punkt från den maximihyra det lånebeviljande organet uppställt såsom lånevillkor. Beträffande hus, som uppförts utan statligt eller kommunalt stöd # till vilken kategori här avsedda av statsverket ägda bostäder äro att hänföra _, sker fastställandet av grundhyror på följande sätt. Först be— stämmes den anskaffningskostnad (byggnadskostnader och tomtkostna- der), som hyresnämnden anser sig kunna godtaga som underlag för grund- hyrornas bestämmande. På grundval av den godtagna anskaffningskost— naden beräknar hyresnämnden därefter det årliga beloppet av dels skälig förräntning och avskrivning av anskaffningskostaden, dels övriga omkost- nader för fastigheten. Sammanlagda årsbeloppet av nämnda poster bör i det närmaste överensstämma med det sammanlagda grundhyrebeloppet för fastigheten, vilket därefter uppdelas på de särskilda lägenheterna efter deras inbördes hyresvärde. För att vinna ett likformigt beräknande av års- kostnaderna skall för varje ort, där hyresregleringslagen gäller, finnas upp— gjord en s. k. normalberäkning av räntor och omkostnader, Vilken i det enskilda fallet skall följas, såvida icke på grund av särskilda omständig- heter viss utgiftspost bör beräknas annorlunda. Vissa poster i normalbe-
räkningarna äro lika för alla orter, men de flesta posterna bestämmas efter lokala förhållanden.
Om man vid fastställande av grundhyror för nybyggda statliga uthyr- ningsbostäder räknar med de räntekostnader, som anges i ovannämnda normalberäkningar, bli dessa grundhyror högre än grundhyrorna för jäm- förliga kommunala eller enskilda bostäder, vilka uppförts med stöd av statliga produktionssubventioner. Då även de lånebeviljande organens hyressättning sker enligt självkostnadsprincipen, är orsaken till diffe- rensen givetvis de lägre kapitalkostnaderna i de senare bostäderna. För att få en ungefärlig uppfattning om storleken av ifrågavarande differens har utredningen i fråga om de i bilaga 3 omnämnda nybyggda SJ—hus, för vilka bostadsstyrelsen på utredningens begäran framräknat den hyra, som sty- relsen skulle ha godkänt, därest husen uppförts med statliga lån, gjort en beräkning jämväl av vilka grundhyror, som enligt angivna principer skulle kunna tänkas bli fastställda i dessa hus. Utredningen har därvid räknat med en medelränta av 4,1 % på den av bostadsstyrelsen såsom godtagbar beräknade anskaffningskostnaden (produktionskostnaden), med ett belopp för värdeminskning enligt i hyresrådets cirkulär nr 36 angivna grunder ävensom med samma belopp för omkostnader (driftkostnader), vartill bo- stadsstyrelsen vid dess beräkningar kommit (jfr bil. 3, sid. 252). Nedan— stående tablå visar hur jämförelsen utfaller (exkl. bränslekostnader).
Hyra i kronor per m2 lägenhetsyta Ort Differens enligt bostads— enligt normal— kronor styrelsen beräkning Kiruna ..................... 33: 45 44: 39 10:94 Söderhamn ................. 32: 95 50: 30 17: 35 Tillberga ................... 27: 45 41; 24 13: 79 Viskafors ................... 27: 95 40: 88 12: 93 Uddevalla .................. 31: 36 40: 48 9: 12 Alvesta .................... 26: 67 36: 55 9: 88 Vellinge .................... 25: 38 35:38 10: _ |
Utredningen anser, att hänsyn måste tagas till dylika skillnader, även om detta medför att normal förräntning icke kan erhållas på hela det i de stat- liga bostäderna investerade kapitalet. Huvuddelen av all kommunal eller enskild bostadsproduktion bedrives i nuvarande läge med hjälp av statliga lån och subventioner. Det kan icke anses rimligt och rättvist att personer, som förhyra bostad i statsverkets hus, icke skola få de] av de lägre hyror, som sådana subventioner medföra. Bortsett härifrån skulle ett uttagande av på nyss angivet sätt beräknade grundhyror för ifrågavarande bostäder icke vara förenligt med den av utredningen i kap. 16 angivna grundsatsen att den hyra, som tjänstemannen i fria hyresmarknaden skulle få betala för en med tjänstebostaden likvärdig bostad på orten, skall bilda utgångs—
punkt för hyressättningen av sådan bostad »— en grundsats som självfallet bör gälla även i fråga om hyrans bestämmande för uthyrningsbostäder.
Enligt utredningens mening bör således vid hyressättningen för nybyggda statliga uthyrningsbostäder på hyresreglerade orter beaktas, att hyran icke kommer att överstiga hyran för jämförliga bostäder, som uppförts med statliga lån. Utredningen anser, att här avsett hänsynstagande bör ske på så sätt att hyresregleringsmyndigheterna vid fastställande av grundhyra för förstnämnda bostäder räknar med de lägre kapitalkostnader, som för— anledas av på marknaden utgående subventioner. Såvitt utredningen kan finna, synes i och för sig hinder icke möta att inom ramen för hyresregle- ringslagens bestämmelser tillämpa en dylik ordning _ vilken måste anses smidigare än att den hyressättande myndigheten i förekommande fall skall vidtaga särskild korrektion av grundhyran med hänsyn till den ovan för— ordade hyresmaximeringen.
Det är givet att vad nu anförts om att hyrorna i nybyggda hyresreglerade uthyrningsbostäder icke böra överstiga hyrorna i subventionerade hus i lika mån gäller hyrorna i motsvarande uthyrningsbostäder, belägna å icke hyresreglerade orter, samt tjänstebostäder. I de sistnämnda fallen sker emellertid vid själva värderingen en anpassning till hyresläget i subven- tionerade hus. Detta förutsättes följa av en riktig tillämpning av mark- nadsprincipen vid de värderingsförfaranden, som förut blivit belysta.
Utredningen förutsätter att för värdering av uthyrningsbostad å icke hyresreglerad ort, i likhet med vad som föreslagits i fråga om tjänstebo- städer å sådan ort, ledamöter av hyresnämnd i närliggande ort skola kunna anlitas såsom sakkunniga.
Vad här förut sagts om hyresregleringslagens tillämpning på hyressätt- ningen av uthyrningsbostäder gäller omöblerade sådana bostäder. I fråga om de möblerade bostäderna gälla i hyresregleringslagen särskilda bestäm- melser. Enligt 2 5 i nämnda lag är sålunda hyran för lägenhet, som uthyres i möblerat skick, undantagen från reglering enligt bestämmelserna i 3—5 55. I vissa fall kan dock jämlikt 6 5 hyran även för dylik lägenhet komma att falla under regleringsbestämmelserna, nämligen om lägenheten är uthyrd mot en hyra, som är avsevärt högre än lägenhetens beskaffenhet och övriga omständigheter föranleda. Härvid äger hyresnämnden nedsätta hyran efter vad som finnes skäligt. Vid meddelande av beslut om nedsättning av hyran äger nämnden föreskriva, att lägenheten skall vara underkastad bestäm- melserna i 3—5 55. _— Beträffande de möblerade lägenheterna gäller så- Iunda icke någon allmän, automatiskt verkande spärr för hyrorna, utan parterna äro obundna att avtala om de hyresbelopp, som de anse skäliga. Utredningen vill allenast framhålla, att anledning icke torde uppkomma att beträffande uthyrningsbostäder tillämpa de särskilda föreskrifter, för vilka ovan redogjorts.
Såsom förut nämnts finner utredningen starka skäl tala för att hyres- sättningen för till tjänstemän upplåtna uthyrningsbostäder _— i likhet med tjänstebostäder _ sammanhålles hos en myndighet. På grund härav och i anslutning till i föregående kapitel framlagda synpunkter och förslag skulle. det enligt utredningens mening vara bäst om hyressättningen för nu be- rörda uthyrningsbostäder kunde anförtros bostadsstyrelsen. Då bostads- styrelsen och länsbostadsnämnderna i nuläget i viss utsträckning utnyttjas såsom remissmyndigheter av hyresregleringsmyndigheterna, kan emeller- tid ifrågasättas lämpligheten av att de förstnämnda myndigheterna lipp- träda såsom part inför hyresnämnd eller hyresråd. Utredningen får därför föreslå, att bostadsstyrelsens befattning med uthyrningsbostäderna in- skränkes till avgivande av hyresförslag, som sedan överlämnas till den bo- stadsförvaltande myndigheten och av denna i förekommande fall lägges till grund för ett förfarande inför hyresregleringsmyndigheterna. Den där— efter fastställda hyran bör delgivas bostadsstyrelsen med angivande av om avsteg gjorts från förslaget och om möjligt skälen härtill. Är fråga om bo- stad på icke hyresreglerad ort bör bostadsstyrelsens förslag läggas till grund för myndighetens förhandlingar med hyresgästerna. Även i sistnämnda fall föreslås delgivningsskyldighet med angivande av skälen till eventuella av- steg från de avgivna förslagen. Enligt utredningens mening skall den bostads- förvaltande myndigheten icke ingå i någon prövning av riktigheten av den hyra, som föreslagits av bostadsstyrelsen, utan endast ha att förhandla med hyresgästen eller föra talan inför hyresregleringsmyndighet på grundval av detta förslag. En realprövning av bostadsstyrelsens förslag hos de olika myndigheterna skulle nödvändiggöra en icke önskvärd dubbelorganisation.
Utredningen förutsätter, att frågan huruvida hyressättningen av uthyr- ningsbostäder bör ske i här föreslagen ordning även sedan hyresregleringen upphört upptages till omprövning. En omprövning bör även övervägas, om erfarenheterna visa, att de bostadsförvaltande myndigheterna i större utsträckning utan tillräckliga skäl frångå bostadsstyrelsens hyresförslag.
För åstadkommande av jämnhet i hyressättningen ävensom av praktiska skäl, främst med hänsyn till att bostäderna i regel icke uteslutande äro för- behållna tjänstemän, anser utredningen, att hyran för statens uthyrnings- bostäder bör bestämmas enligt de föreslagna riktlinjerna jämväl i fall då bostäderna upplåtas till pensionärer, kollektivavtalsanställda arbetare eller till privatpersoner.
AVDELNING VI
Kap. 24. Förslagets genomförande, personalbehov, kostnader m. m.
Utredningens förslag att förteckningar skola uppgöras upptagande de befattningar, med vilka skall följa skyldighet att bebo anvisad bostad, nöd— vändiggör en genomgång av befintliga tjänster ur de synpunkter, varom här är fråga. Denna första genomgång bör för ernående av enhetlighet i be- dömningen ske under ledning av ett organ, förslagsvis tjänstebostadsutred- ningen, soul därvid måste hålla intim kontakt med de berörda verken. En- ligt utredningens mening vore det önskvärt, om detta arbete kunde igång- sättas snarast möjligt, eftersom förslagets genomförande kan äga rum först sedan Kungl. Maj:t fastställt bostadstvångsförteckningarna.
Utredningens förslag nödvändiggör en omreglering beträffande hyrorna för tjänste- och uthyrningsbostäder — ävensom av hyrorna i av kommun eller annan till tjänstemän, å vilka statliga avlöningsreglementen äro till- lämpliga, upplåtna personalbostäder, vilka vid bifall till förslaget upphöra att vara tjänstebostäder. Utredningen är medveten om att en bostads- värdering, som går ut på att bestämma marknadsvärdet för varje enskild bostad, i många fall kan bli tidsödande. Mycket arbete kräver icke minst det i det föregående belysta förfarandet med värdering genom hyres- nämndsledamöters försorg, i den mån detta kommer till användning, samt, i vad avser uthyrningsbostäder på hyresreglerade orter, förfarandet inför hyresregleringsmyndigheterna. Besiktningar av lägenheterna torde också i tämligen stor utsträckning bli erforderliga. Utredningen anser, att om- prövningen av hyrorna lämpligen bör genomföras ortsvis, så att, i fall då på viss ort finnas bostäder, tillhöriga olika verk och myndigheter, ortens hela bestånd av bostäder blir genomgånget i ett sammanhang.
Den första hyressättningen av tjänste- och uthyrningsbostäder bör på- börjas oberoende av arbetet med uppgörande av bostadstvångsförteck- ningar. Så kan ske innan uppdelningen i tjänstebostäder och uthyrnings- bostäder ägt rum, eftersom marknadsvärdet, som skall läggas till grund för hyressättningen, i båda fallen alltid måste utrönas. Hur snabbt hyressätt- ningsarbetet kan utföras blir naturligen beroende av omfattningen av den personal, som kan insättas för arbetsuppgiftens lösande. Enligt utredning- ens mening vore det lämpligast, om till bostadsstyrelsens förfogande för dessa uppgifter ställdes visst årligt belopp att disponeras för avlöning av med uppgifterna sysselsatt personal, resekostnader, expenser och arvoden för anlitande av sakkunniga m. m. Arbetet bör sedan bedrivas i den takt, som medelstilldelningen medger. Det är naturligen önskvärt, att medel
anvisas i sådan omfattning att arbetet kan genomföras inom icke alltför lång tid. Förslagsvis synes det utredningen som om 250000 kronor per budgetår vore en lämpligt avvägd summa för detta engångsarbete.
Hyressättningsarbetet bör enligt utredningens mening ledas av en kvali— ficerad tjänsteman, som med hänsyn till att arbetsuppgiften är fristående från bostadsstyrelsens övriga arbetsuppgifter lämpligen bör sidoordnas byråcheferna såsom chef för en särskild avdelning. Med hänsyn till an- svaret och arbetsuppgifterna å befattningen synes en placering i den högre byrådirektörsgraden, 33, vara lämplig. Befattningen torde tills vidare böra inrättas såsom extra. Även övrig för den första hyressättningen erforderlig särskild personal hör av bostadsstyrelsen tills vidare anställas såsom extra. Om och i vilken utsträckning denna personal bör placeras centralt i sty- relsen eller anknytas till länsbostadsnämnderna liksom frågan om den närmare fördelningen av arbetsuppgifterna mellan styrelsen och nämn- derna synes böra få avgöras av bostadsstyrelsen.
Sedan engångsarbetet genomförts torde den för hyressättningsarbetet erforderliga personalen liksom medelstilldelningen kunna i hög grad be- gränsas. Detta personalbehov samt kostnaderna i övrigt kunna icke nu be- räknas. Erfarenheterna under de första årens arbete torde härvid kunna tjäna till ledning för denna frågas bedömande.
Hyressättningsarbetets centralisering måste på lång sikt leda till en minskning av det arbete, som de olika myndigheterna hittills nedlagt på dessa uppgifter. Uppgifterna äro emellertid fördelade mellan olika tjänster på sådant sätt att några personalindragningar icke synas möjliga. Genom- förandet av förslaget medför i stället, att andra uppgifter kunna anförtros de tjänstemän, som avlyftas hyressättningsuppgifter. Under engångsarbetet torde emellertid personal hos de olika bostadsförvaltande myndigheterna komma att tas i anspråk i ungefär nuvarande omfattning.
Att göra någon prognos om de ökade hyresinkomster, som kunna bli en följd av förslagets genomförande är omöjligt. I detta sammanhang vill ut- redningen endast framhålla, att hyresinkomsterna, exklusive värme— och varmvattenersättning, för innevarande budgetår beräknas uppgå till för statens järnvägar ca 7800 000 kronor, för försvaret ca 1 900000 kronor och för sinnessjukhusen ca 960 ()00 kronor eller sammanlagt ca 10 660 000 kronor. Dessa myndigheter disponera enligt uppgifterna i kap. 2 ca 75 % av det statliga bostadsbeståndet.
Tidpunkten för de nya bestämmelsernas ikraftträdande synes utred- ningen icke behöva fastställas i sammanhang med antagandet av riktlin- jerna för hyressättningen. Härmed torde lämpligen böra anstå till dess för— fattningsbestämmelserna föreläggas riksdagen, vilket såsom framgår av inledningen bör ske senare. Ikraftträdandedagen synes böra göras beroende av hur arbetet med uppgörande av bostadstvångsförteckningarna och hyres- sättningsarbetet fortskrider. Utredningen anser, att bestämmelserna böra
' 241 träda i tillämpning i samband med att beslut meddelas om fastställande av bostadstvångsförteckningar. Ikraftträdandet bör kunna ske innan hy— ressättningsarbetet genomförts. Det är dock önskvärt, att en icke obetydlig del av detta arbete är utfört före ikraftträdandedagen.
Hyreshöjningar böra icke få tillämpas för tid, innan hyresgäst erhållit meddelande om en sådan höjning. Av omprövningen betingade hyres- sänkningar synas däremot böra komma hyresgästerna tillgodo retroaktivt från och med ikraftträdandedagen. Att hyresgäst skall bli lidande av för- seningar i hyressättningen kan nämligen knappast vara riktigt. De vid ikraftträdandet utgående högre hyrorna böra uttagas intill deSs ny hyra fastställts, varefter den retroaktiva regleringen äger rum. En dylik retroaktiv reglering sker redan nu såtillvida att, i fall då bostadsnämnden nedsatt av myndighet fordrad hyra, återbetalning av för mycket erlagd hyra äger rum efter bostadsnämndens fastställelse.
Enligt utredningens mening erfordras vissa övergångsanordningar för att skydda personalen mot en på en gång genomförd relativt stor hyreshöjning. Det vid årets riksdag fattade beslutet om höjning av folkskollärarnas hyror innefattar en övergångsbestämmelse av innebörd att hyreshöjningen ut— tages successivt, så att från och med den 1 juli 1955 hela hyreshöjningen uttages i de fall, där denna utgör högst 25 procent, men blott 25 procents hyreshöjning i de fall, där hela höjningen utgör mer än 25 procent. Åter- stående hyreshöjning uttages från och med den 1 juli 1956. En motsvarande föreskrift synes lämplig även vid nu ifrågavarande omreglering. Utred- ningen anser sålunda, att hyran för den, som före övergången innehar en tjänstebostad, icke bör få höjas med mer än 25 procent av dessförinnan utgående hyra och därefter för varje år med högst samma procentsats av den under föregående år utgående hyran. I hyran synes därvid böra inräk- nas eventuella generella tillägg. Däremot böra bränsletillägg, i den mån sådana förekomma, av praktiska skäl utgå utan någon maximering. Om på den allmänna bostadsmarknaden mera väsentliga hyreshöjningar skulle inträda före ikraftträdandet, torde dock en högre procentuell höjning böra övervägas. Det nu sagda gäller givetvis icke blott bostäder, som fortfara att vara tjänstebostäder, utan även sådana bostäder, som upphöra att vara tjänstebostäder, exempelvis nuvarande tjänstebostäder för folkskolans lä- rare. För efter ikraftträdandet nytillträdande hyresgäst synes full hyra böra uttagas.
Med hänsyn till att folkskollärare och organist — till skillnad från andra grupper befattningshavare — enligt gällande ordning äro garanterade att under vissa förutsättningar erhålla tjänstebostad, synes en särskild över- gångsbestämmelse skälig av innebörd att folkskollärare eller organist, vilken före bestämmelsernas ikraftträdande innehar tjänstebostad, bör bi— behålla sin rätt till bostad så länge han innehar den befattning, med vilken följt en sådan rätt. Framhällas må, att detta dock icke innebär, att dylik bostad skall bibehålla karaktären av tjänstebostad.
Kap. 25. Sammanfattning
1952 års tjänstebostadsutredning har omprövat tjänstebostadsinstitutio- nen inom de olika områden, för vilka gälla av Kungl. Maj:t utfärdade av- löningsreglementen. Utredningen har mot bakgrunden av den skiftande innebörd tjänstebostadsbegreppet för närvarande har såväl enligt olika avlöningsreglementen som inom olika förvaltningsområden under ett och samma reglemente förordat, att beteckningen tjänstebostad skall avse en— dast sådan av arbetsgivaren upplåten bostad, vilken tjänsteman skall vara skyldig att bebo. Vid avgörande av om tjänsteman skall vara skyldig bebo bostad bör enligt utredningens mening i princip endast tjänstesynpunkter tillerkännas betydelse. Härvid bör gälla, att bostadens upplåtande skall vara av väsentlig betydelse för de med tjänsten förenade arbetsuppgifter- nas behöriga fullgörande. Innebörden av vad sålunda föreslagits är att tjänstebostadstvånget för skilda tjänstemannagrupper starkt begränsas. För närvarande förekommer inom olika områden, att bostäder upplåtas med bostadstvång väsentligen av det skälet att arbetsgivaren vill ha ga— ranti för att de bostäder, som anordnats för tjänstemännen, icke komma att stå outnyttjade. Utredningen anser för sin del, att ett bostadstvång icke är berättigat i dylika fall. Förslaget att således endast tjänstesynpunkter godkännas såsom motiv för bostadstvång medför, å andra sidan, att ar- betsgivaren måste iakttaga stor restriktivitet i fråga om anordnandet av personalbostäder. Utredningen har funnit de ändrade förhållanden, som inträtt på bostadsförsörjningens område under det senaste årtiondet, göra att sådan restriktivitet också kan iakttagas. Särskilt har betonats, att kom- munerna numera i väsentligt annan utsträckning än tidigare kommit att på olika sätt engagera sig för förbättrandet av bostadsförsörjningen.
Från angivna utgångspunkter har utredningen, i vad avser tjänstemän, på vilka Saar och vissa andra avlöningsreglementen äro tillämpliga, fram- lagt förslag om uppgörande av särskilda >>bostadstvångsförteckningar», an- givande befattningar, vid vilka arbetsuppgifterna äro av sådan natur att ett bostadstvång är motiverat. Dylika förteckningar böra fastställas av Kungl. Maj:t. Utredningen har uppskattat, att antalet tjänstebostäder för befattningshavare, på vilka Saar tillämpas, vid ett genomförande av för- slaget knappast torde komma att överstiga 6 000, vilket i förhållande till nuläget innebär en minskning med i runt tal 16 000 bostäder.
I fråga om tjänstebostäder för folkskolans lärare förordar utredningen
,,, med tillämpning av förenämnda principer att gällande tjänstebo— stadssystem helt avvecklas. Antalet här ifrågavarande tjänstebostäder ut— gör ca 10 000.
För ordinarie församlingspräst ha övervägande skäl ansetts tala för att tjänstebostäder bibehållas i ungefär samma utsträckning som för närva— rande.
I fråga om hyressättningen för tjänstebostäder har utredningen gjort en allmän översyn av metodiken. Utredningen har från den synpunkten att likställighet i avlöningshänseende bör råda mellan, å ena sidan, tjänste- män, som anvisas tjänstebostad, och, å andra sidan, tjänstemän, som äro hänvisade att på den öppna bostadsmarknaden tillgodose sitt bostadsbehov, uppställt den huvudregeln, att den hyra, som en tjänsteman i fria hyres— marknaden skulle få betala för en med tjänstebostaden likvärdig bostad på orten, skall tas till utgångspunkt för hyressättningen. Ett under angivna förutsättningar bestämt marknadsvärde för en tjänstebostad bör i princip motsvara den hyra, som bostaden skulle ha betingat, om den uthyrts i fria marknaden. Utredningen har därefter undersökt ändamålsenligheten av olika värderingsmetoder och därvid kommit till den uppfattningen att en metod, som syftar till en individuell bestämning av marknadsvärdet, måste ges avgjort företräde. Detta innebär, att anledning icke finnes att frångå den huvudprincip för hyressättningen, som innefattas i gällande bestämmelser i Saar och vissa andra avlöningsreglementen. En anslutning till en individuell hyresvärderingsmetod påkallar däremot ändring av be- stämmelserna om hyresersättning för prästerliga tjänstebostäder.
Utredningen har ingående belyst de olika förfaringssätt, som stå till buds, när det gäller att nå fram till en bostads marknadsvärde. Utredningen har därjämte redovisat vilka särskilda överväganden vid hyressättningen, som kunna befinnas erforderliga med hänsyn till tjänstebostadstvånget. I sistnämnda avseende har förordats, att hyresreducering bör ske i sådana fall, då tjänsteman anvisats bostad, som är onormalt stor, samt uppdra- gits vissa normer till ledning för bedömningen härutinnan. Utredningen har i samband med behandlingen av frågan om vilken utrymmesstandard, som kan anses normal för tjänstemän i olika lönelägen, framhållit, att en befattningshavare i princip icke bör tilldelas tjänstebostad (avsedd såsom familjebostad), som innehåller mindre än 2 rum och kök. Förhållandet mellan utgående hyra och lönen (hyresprocenten) har ansetts böra beaktas.
Jämväl i fråga om ersättning för uppvärmning av tjänstebostäder före- slås en tillämpning av marknadsprincipen. I nuläget, då på den allmänna marknaden tillämpas vissa bränsleklausuler, bör i princip samma för- farande komma till användning beträffande tjänstebostäderna. Riktlinjer för maximering i vissa fall av uppvärmningskostnaderna ha utarbetats. Om bostadsinnehavare själv anskaffar och bekostar bränsle för uppvärm-
ningsändamål och tjänstebostaden är av onormal storlek, hör han enligt utredningens mening utfå visst bidrag till uppvärmningskostnaderna.
När det gällt att med utgångspunkt från en individuell bostadsvärdering i enlighet med marknadsprincipen åstadkomma att ensartade grunder komma till användning inom olika förvaltningsområden visa nära trettio— fem års erfarenheter att det icke är tillfyllest att enbart meddela en allmän föreskrift om att hy 'an för en bostad skall bestämmas med hänsyn till ortens pris för likvärdiga lägenheter. Utredningen har för sin del _ särskilt med hänsyn till den skälighetsprövning i olika avseenden, som befunnits nödvändig vid en individuell hyressättning av tjänstebostäder _ funnit. att garantier för en likformig bedömning av hyresfrågorna endast kunna ernås på det sättet att hyressättningen för samtliga tjänstebostäder sam- manhålles hos en myndighet. Centraliseringen bör avse icke blott av stats- verket tillhandahållna tjänstebostäder utan överhuvud tjänstebostäder, som upplåtas till befattningshavare, för vilka gälla av Kungl. Maj:t utfärdade avlöningsreglementen. Efter övervägande av olika alternativ har utredningen stannat för att förorda, att hyressättningen ålägges bostadsstyrelsen. Tvis- ter om ersättning för tjänstebostad skola _ liksom hittills _ avgöras av en bostadsnämnd, bestående av representanter för förvaltnings- och perso— nalintressena.
Beträffande hyressättningen för sådana av statsverket tillhandahållna bostäder, som upplåtas utan bostadstvång — vilka bostäder under rådande förhållanden på hyresreglerade orter äro underkastade gällande hyresreg— leringslag _ har utredningen framlagt vissa riktlinjer, innefattande bl. a. förslag om att bostadsstyrelsen skall ha att upprätta hyresförslag, som av den bostadsförvaltande myndigheten skall läggas till grund för förhand— lingar med hyresgästerna eller, i förekommande fall, för ett förfarande inför hyresregleringsmyndigheterna.
Utredningens förslag nödvändiggör en omprövning av hyrorna för samt- liga tjänstebostäder ävensom för nyssnämnda statsverkets bostäder, vilka icke skola 'ara tjänstebostäder. Även hyrorna i av kommun eller annan till tjänstemän, å vilka statliga avlöningsreglementen äro tillämpliga, upp- låtna personalbostäder, vilka vid bifall till utredningens förslag upphöra att vara tjänstebostäder, förutsättas bli omprövade. Utredningen föreslår vissa övergångsanordningar för att skydda personalen mot en på en gång genomförd relativt stor hyreshöjning.
Det har icke varit möjligt att göra någon prognos om de ökade hyres— inkomster, som kunna bli en följd av förslagets genomförande. Storleks— ordningen av den hyresverksamhet, varom här är fråga, belyses av att hyresinkomsterna, exklusive värme- och varmvattenersättning, vid statens järnvägar, försvaret och sinnessjukhusen, vilka disponera över ca 75 % av det statliga personalbostadsbeståndet, för innevarande budgetår beräk- nas uppgå till sammanlagt nära 11 milj. kronor.
Bilaga 1
Tablå 5. Statsverkets bostadsbestånd. Förekomsten av olika bekvämligheter m. m.
Av antalet lägenheter enl. kol. 2 är D” nedanstående antal arav Totala ay mrym- försedda med tjan- da 1 anta- ste— bygg- Myndighet let .. d värme- h d lägen- man "na_ ledning a rum heter ut- färdig- vatten . vat- nytt- stalld och el. ljus ge- ten- ]ade flere avlopp central yå— eget men- klosett [1 nings samt 1942 1 2 3 4 5 6 7 8 9 10 11 Alnarps lantbruks—, mejeri- och träd— gårdsinstitut ....... 75 45 40 61 75 31 36 37 _ 62 Byggnadsstyrelsen. . . . 793 659 608 705 768 687 23 231 167 661 Domänverket ........ 401 401 323 398 396 304 76 333 4 371 Fängvårdsstaten ..... 452 416 379 414 451 268 40 71 125 316 Försvaret ............ 7 330 5 626 4 718 6 286 7 113 5 164 669 1 499 994 4 769 Försvarets fabriksverk 270 51 224 269 270 101 19 42 1 101 Karolinska sjukhuset. 606 606 606 606 606 606 _ 47 559 606 Lantbruksakademien . 57 10 57 57 57 47 _ 5 — 51 Lantbrukshögskolan och statens lant- bruksförsök ....... 52 52 19 52 52 52 _ 43 2 52 Lotsverket ........... 288 261 283 127 157 19 104 2 144 15 Luftfartsverket ....... 73 22 58 48 70 20 7 12 2 23 Lunds universitet. . . . 21 _ 16 21 21 20 1 6 4 21 Postverket ........... 601 338 462 595 597 534 _ 264 105 542 Serafimerlasarettet. . . 156 156 156 156 156 156 _ _ 156 156 Statens alkoholistan— stalt å Håknäs. . . . 4 4 4 4 4 4 _ — 4 4 Statens alkoholist- anstalt å Venngarn. 60 60 52 47 60 54 6 17 16 37 Statens anstalt för fal— landesjuka ......... 57 57 57 57 57 56 1 2 34 50 Statens fiskeriförsök. . 7 7 7 7 7 7 — 2 3 6 Statens hingstdepåer och stuteri ........ 79 65 73 79 79 20 51 8 — 53 Statens järnvägar. . . . 11 448 9 016 8 656 10 223 11 226 3 227 1 603 1 442 656 4 805 Statens sinnessjukhus. 3 516 3 343 3 025 3 367 3 511 3 034 42 299 1 954 3 047 Statens tvångsarbets— anstalt å Svartsjö.. 76 76 _ 76 76 38 1 14 4 54 Statens vattenfallsverk 1 602 994 650 1 311 1 583 452 661 227 334 1 127 Södertälje kanalverk . 37 9 37 36 37 7 _ 5 1 20 Televerket ........... 1 131 406 1 026 1 122 1 130 755 8 235 417 938 Tullverket ........... 173 161 97 154 165 138 1 40 50 140 Ungdomsvårdsskolorna 402 376 242 360 398 298 86 142 148 261 Uppsala universitet. . . 59 49 59 59 59 42 1 23 4 58 Vägförvaltningarna. . . 247 50 211 214 242 159 22 75 23 137 Summa 30 073 23 316 22 145 26 911 29 423 16 300 3 458 5 123 5 911 18 483
T abtå 6. Statsverkets bostadsbestånd. Fördelning & lägenhetstyper.
. E E Dzo . % 1 2 3 4 5 6 E .:: . n- möb- "= ? =O '” rum rum rum rum rum rum =D :D Sum- Myndlghet kel- 1 "2 5 & ”g _ _! rum era- C 2 o _ oeh oeh ooh ooh ooh ooh % & ma de Ö kok kok kok kok kok kok :3 o 22 1 2 3 4 5 6 7 8 9 10 11 12 13 1 ! Alnarps lantbruks-, ( mejeri- och träd- * gårdsinstitut ...... 5 _ 3 1 6 7 34 4 4 6 5 75 Byggnadsstyrelsen. . . 84 163 9 14 72 235 130 21 16 11 38 793 ? Domänverket ....... 1 _ 2 _ a 57 190 68 18 17 43 401 1, Fångvårdsstaten. . . . 15 42 2 _ 41 242 67 17 13 5 8 452 Försvaret ........... 784 2 079 119 195 674 1 705 1 171 281 115 101 106 7 330 i Försvarets fabriks— | verk ............. 17 62 1 — 112 32 24 7 3 8 4 270 Karolinska sjukhuset _ 557 _ 5 _ 8 11 7 10 7 1 606 | Lantbruksakademien _ 40 — _ — 8 4 2 1 1 1 57 i Lantbrukshögskolan * och statens lant- I bruksförsök ....... — _ 5 _ — 4 25 5 5 3 5 52 Lotsverket .......... 4 22 _ -— 40 126 66 27 2 1 — 288 Luftfartsverket ...... 2 -— — _ 17 28 20 6 _ _ _ 73 Lunds universitet. . . _ _ _ — 12 8 1 — — _ 21 Postverket .......... 46 5 _ 2 108 223 106 48 41 18 4 601 Serafimerlasarettet . . _ 147 — 1 1 5 2 _ _ _ _ 156 Statens alkoholistan- stalt å Haknäs . . . 2 2 _ _ _ _ _ _ _ _ _ 4 Statens alkoholistan- stalt å Venngarn . 2 11 2 3 3 30 4 2 1 2 _ 60 Statens anstalt för fallandesjuka ..... _ 44 _ 2 2 7 1 1 _ _ _ 57 Statens fiskeriförsök. _ _ _ _ _ 3 4 _ _ —— _ 7 Statens hingstdepåer och stuteri ....... 9 5 _ _ 1 44 10 1 _ 2 7 79 Statens järnvägar. . . 354 _ 11 -— 3 137 6 078 1 328 390 115 32 3 11 448 Statens sin nessjukhus 1 2 478 — 131 184 492 110 16 33 34 37 3 516 Statens tvångsarbets- anstalt å Svartsjö. _ 6 — 6 18 34 6 . 1 1 2 2 76 St atens vattenfalls- verk ............. 64 338 1 7 215 560 321 56 16 13 11 1 602 Södertälje kanalverk . 1 _ _ _ 10 16 1 6 2 — 1 37 Tele verket .......... 32 12 2 _ 369 510 162 21 14 8 1 1 131 Tullverket .......... 24 21 _ _ 6 96 16 6 2 2 _ 173 » Ungdomsvårds— skolorna .......... 15 187 5 24 6 89 27 33 5 9 2 402 Uppsala universitet. . 5 _ 1 — — 38 7 1 _ 1 6 59 Vägförvaltningarna. . _ _ — _ 29 118 66 24 8 2 _ 247 Summa 10 807
T ablä 7. Bostadsbeståndet inom vissa förvaltningsområden, där Saar tillämpas. (av statsverket icke ägda bostäder)
Förekomsten av olika bekvämligheter m. m.
Av antalet lägenheter enl. kol. 2 är nedan— ,. stående antal Darav Totala .a? in— försedda med tjan— _ anta- ste- _rymda _. l—orvaltnmgsområde "let män 1 bygg- varineled— badrum lagen- nad far- ning t heter ut- dig- vatten _ va - nytt- ställd och el. ljus ge- ten- jade före avlopp central Yå' eget men- klosett 1/1-42 nings samt 1 2 3 4 5 6 7 8 9 10 11 Allmänna läroverk, högre tekniska läroverk och sjöbefälsskolor ....... 189 189 — 189 189 181 4 130 7 189 Epileptikeranstalten Margaretahemmet . . . . 33 33 28 33 33 31 2 8 25 31 Fackskolan för huslig ekonomi, Uppsala. . . . 13 13 13 11 12 5 5 _ 8 8 Häradsrätterna ......... 302 302 256 237 293 288 5 76 131 227 Högre kommunala skolor 112 99 45 102 102 94 5 66 4 90 Privata läroverk ....... 74 74 58 71 74 72 1 39 21 60 Provinsialläkarstaten. . . 319 305 — 319 319 318 1 315 3 319 Sinnesslöskolorna ....... 103 85 79 74 103 98 2 20 35 57 Veterinärstaten. . . . . . . . 85 85 49 85 85 75 7 84 _ 85 Summa 1 230 1 185 528 1 121 1 210 1 162 32 738 234 1 066
Tablå 8. Bostadsbeståndet inom vissa förvaltningsområden, där Saar tillämpas. (av statsverket icke ägda bostäder)
Fördelning & tägenhetstgper.
e-fåsmåesssssäseseesfå % Förvaltningsområde % g 5 & g % E E 2 'x 5 :::: E Lv. E 34 & lx E :=: % :? E '; g., " 2 _ _q 2 _ . . . . . . : ... O D D Homomovomowoåå rn 1 2 3 4 5 6 7 8 9 10 11 12 13 Allmänna läroverk, högre tek-
niska läroverk och sjöbe-
fälsskolor ................ — _ — _ 6 128 34 3 4 7 7 189 Epileptikeranstalten Marga—
retahemmet .............. — 22 — 2 _ 6 1 2 _ _ _ 33 Fackskolan för huslig ekono—
mi, Uppsala ............. 6 3 _ — 1 2 1 _ — — _ 13 Häradsrätterna ............. 3 181 6 16 7 31 8 7 3 8 32 302 Högre kommunala skolor. .. 3 5 1 _ 8 43 26 16 10 _ _ 112 Privata läroverk ........... 2 22 2 2 2 13 7 2 6 7 9 74 Provinsialläkarstaten ....... _ _ _ _ _ 1 _ 5 32 89 192 319 Sinnesslöskolorna ........... 9 54 5 6 1 17 3 2 6 _ _ 103 Veterinärstaten ..... - ....... _ _ _ _ _ — 2 4 16 30 33 85
Summa 23 287 14 26 25 241 82 41 77 141 273 1 230
Förekomsten av olika bekvämligheter.
Tablå 9. Bostadsbeståndet vid folkhögskolor och lantbruksundervisningsanstalter.
Av antalet lägenheter en]. kol. 2 är nedan- Därav stående antal Totala få); in- försedda med an- åfe ' rymda Förvaltningsområde talet ." ibygg— värme- .. man . badrum lagen- nad ledning ut- .. . vatten vat— heter fardig- . nytt- .. och el. ljus ten— . stalld ge— _ jade före avlopp central Yå' eget men- klosett 1/1-42 nmgs samt 1 2 3 4 5 6 7 8 9 10 11 Folkhögskolor ....... ' 1 242 506 707 891 1 212 1 166 32 220 397 737 Lantbruksskolor ..... 18 18 — 18 18 11 5 15 1 17 Lanthushållsskolor... 156 156 — 116 156 141 _ 19 93 52 Lantmannaskolor. . . . 127 127 _ 127 127 121 4 103 5 119 Trädgårds- o. frukt- odlingsskolor ...... 10 10 _ 10 10 9 _ 7 _ 10 Summa 1 553 817 707 1 162 1 523 1 448 41 364 496 935 Tablå 10. Bostadsbeståndet vid folkhögskolor och lantbruksundervisningsanstalter. Fördelning & lägenhetstyper. ' "& o ' få 0 E :: E :E. E A: ;: :d ;: & E ; =D få ” _ :O & h . : : : .. : -— : = '" ”& & Förvaltningsområde %% Egåå 5.5: 53. 53: 5.3 53 2.2 Eååd E i— " => g .. q.) ' ' ' ' ' ' ' ': u.] D_Q D_Homomo—romowoSå m 1 2 3 4 5 6 7 8 9 10 11 12 13 Folkhögskolor .............. 93 765 59 66 5 58 29 59 62 23 23 1 242 Lantbruksskolor ............ _ _ _ _ _ 3 1 6 _ 2 6 18 Lanthushållsskolor .......... 60 41 42 5 _ 5 3 _ _ _ _ 156 Lantmannaskolor ........... 2 5 _ 3 1 9 14 31 34 20 8 127 Trädgårds— o. fruktodlings- skolor ................... _ _ _ _ — _ 5 2 2 1 _ 10 Summa
Tablå 11. Beståndet av prästerliga tjänstebostäder. Fördelning ä lägenhelstyper. 5 rum _ _ 10 rum Kategori Hyres— o. kök 6 rum 7 rum 8 tum 9 rum 0. kök Summa grupp eller färre o. kok o. kok 0. kok o. kok eller flera Kyrkoherde- prästgårdar 1 19 92 238 276 184 151 960 2 5 29 46 49 33 30 192 3 1 3 11 9 4 8 36 4 _ _ 1 _ 2 1 4 Summa 25 124 296 334 223 190 11 192 Komminister— prästgårdar 1 90 171 127 52 13 6 459 2 44 53 41 17 6 2 163 3 5 13 6 11 2 1 38 4 _ 4 1 _ _ _ 5 Summa 139 241 175 80 21 9 2665 1 Härtill kommer 137 här icke redovisade kyrkoherdebostäder (jfr kap. 2). 2 » » 125 » » » komministerbostäder (jfr kap. 2).
Bilaga 2.
STATENS JÄRNVAGAR Hyreskalkyl
Station el. linje Bs Hus nr Lägenhet nr Antal vln. Antal lägenh.
B-hem l 2 Byggnadsår om. Moder-nia. lägenhelc'LfFfEBSEllji , Lägenheten: storlek nb ]. , 1. || 1918 1952 före 1942 letter 1942 den 1 in 1055 ) rk Till Egenheter: hör: (markera med kryss Material Dyrorl Hyr!!!" År framför tillämpligt alternativ samt stryk sten ej tillämplig text) [21 Matkällare. i huset/friståendr [] Förvaring på vind/källare/uthus D Vedbod E] Handtvättstuga. i huset-Methods D Maskintväll. tillsammans med _A_ fam. & Torkrum [] Strykrum [] Mangelrum [:l Sopnedkast [] Ladugård med levande djur I:] Förv. (gemensamt) för cyklar m.m. [] TradgArdsunlåggnlng m.m._ A , __ ___? , , .Å . inom lägenheten finnes: E Bl.-ljus |E Vatten— och avloppsledningar & Centralvärmeledningl-Wiaåaguämaiadniag ,
Nr utrymmen Inom lllenhsten [igen:-eu," Red:; yta Håll, vagn" Häglågr Anm. 1 Rum .............................. ,,2,2-,5_ _,22-5_ ,,,2-99 , ,, _?L, , , j 2 . .............................. _1,8 - 6_ _1,8,-6 2 - 96 X . __, _ 11.6 11.1 agg-1.42 )( 4 > 5 > ............... .. ......... . . . l 6 . ** 1 Kök/karm 18 .o 18 .o 2 . 98 x ) 7 n Skafferi ........................... _ * & mn ............................... 6-3 6-3 2 -,98i * ., Tambur 1.9 1.9 5.00 : 10 Passage ll . . . . .......... 12 Garderob invid nr . _l. .. 12 -8 9 2 "edelh ' l ' 90 13 _ , 6.6 4.7 " " i 14 Serveringsrum . l 15 Alkov invid nr ......... . 1 16 We och/eller badrum . . .......... . . 3'2 5'2 2 '96_ X * 17 För-stuga. vindfäng, ..... _ _ _ _" . ,,_,_,,.__ , 17 a r r . ej | . , ,__f ia .Garsierop ........................ , _ Q_:_3_, 0-8 __ Ä _ , l 19 ..................................... Å _____ _ ,, , _ __ i :o ..................................... _, ,..., ,. . .. ,, , ,, , ,___ __,,, __... * Tillägg för mellanviggar . . . . l ' l l ' l l Sunm- 1014 97.14 _ ,,, ___ _? , __ ,_. _ _ i Avgår överloppsytn _..l):7___l __ j_" _ , " ,,,i, ” __f___ ? TEL 83.7 l l _ 21 Våningstrnppa. gemensam ............................. 21 a - . ej gemensam .. 22 Nedre förstuga. vindlåug. gemensamt 22 a . . , . , ej gemensamt Avgår för: Snedtak i utrymme nr ”___ _ ........................................... Halva volymen i köket (när element saknas) Volym där golvytan överskrider best. ............................................ .. . Höjd över 3.0 m ................................................................. . . . ___—___- Återstående volym
Värmeersättning under B-mån. period. Kr. __ ”åw_ ,, Ersättning _per mhn-d Kr. 43: 15 Varmvatteners. under S-måu. period Kr. __ 13.5 Ers. pr mlnad Kr. 415150; Pnnnskölselkostn. » 12- » » 120 s ) r s 10
Varmvatten erhålles till: E Bad (i lägenheten) [:] Bad (gemensam lokal) [] Dusch (i lägenheten) D Dusch (i gemensam lokal) .Diskbånk Antal tvättställ 1
Anm. Vid beräkning av volymen användes lägenhetsytan. Punkterna 22 och 22a nvse nedre förstuga för lägenheter. som helt äro belägna i övre våningen. För lägenheter helt eller delvis hellgna pA nedre botten Hylle- såiunda punkterna 17 resp. 17 in. För 17 |. 21: och 22: angives volym endast om utrymmena lro försedda med värmeelement. SJ lll 57D ("hr 53) 10000 lll 531 SJT Vind!
Utxustnlngsklass _ _5__ __ .. Hyresherökning: Datum Datum Datum Grvundpris för hustypen _12 kr./m' l_.l._53 (lmdextlllägg _ _ 35 __ _ %) l Grundbelopp & 11915 _ Kr Kr Kr . 15:20... Gr undprls for hnst) ”köl gål. Indexllllugg _ _ _ kr/m Kval.-avdrag 119 1 _075 Gr'undpriskoefl _ ' __ A_'——_ A" ' * "— ] Badrum med tvn/tvättställ ____l__12 Gr'undpris för lngenheten ___lll_:_2_6_ ____kr./m! _ 2 W: enbart. inkl. tvättställ " Kvallitetsgrupp B___ Kvalavdrag __lQ_ % _ 'f_ '_ 2 ' 3 Tvättställ enbart ............ Ortsalvdrag resp. tillägg _ _ __ % # Yarmvatlcninstallalion antal Bristmvdrag: 1 Ditum Datum Datum tappställen _____ .;,Lä5.. . ___ . i. . & Kylskåp: 85 l ............... Kr lir lir 63 | 45 [ Gurli-crohcr och forvarlngsut— G Skåpinredning . ryunmen saknas eller äro _ owman” ______________ __ __ __ __ 7 Diskbänk. mm. ...—P. m Tamm," saknas en" är dålig ___ _, __ ____ 8 Elspis. "En och Vätmcskåp i,-.. Tork*vind saknas ......... . . 9 Oppen Sp” """""""" 8' ' ' ' ' Tviit'tstuga saknas eller är 10 Linnleummattor (L) m'_9_.l__1_QY_ bl'listfällig .................... f._ ____ Parkettsulv (P) m' ') __" _,— , _ matkällare; 11 Maskintvättutrustning _ll. 11) saknas eller är bristfällig ” BalkonthanJLar-as. - - — - m= 2 h) belägen utanför husets 13 Veranda m. regnskydd, tak rn' _ ________ __ grund men i övrigt god 14 Köksfläkt ................... Skaf'l'eri bristfälligt eller sak— 15 vs uttag för ' 88 nan _ 16 Vattven till hushållet dallgt el- ” ler- ohrukhart .............. 24 IB Bristande tillgång på vatten . __ __ 19 Vinåskontor till ligenheten 20 saknas. medan andra hyres- gäster i samma hus ha vinds- ” kontor . ........... Summa 1—4' 14531. Lägenheten sollös och mörk ” ()"-SRle'lB _alla_mlla 51 eller med fönster högt sit- ' tande, små eller av onormal ” Brlsuvdng 21]. _ 55 (urm .......................... ,. ___. ""' ""* lutning till lägenheten enbart Snnunl 1—28 & ————- ——-— ltrnom kök ,,,,,,,,,,,,,,, ___— __ __ __ 24 Trädgårdstiliägg .............. __ __ 'l'rnppn. brant eller smal ...... . 25 snll—mille väntsalsbuller- un— ” .- (|m- lillen 23—6 ,-,_-_ I+ 6 Stl" (Iu växlingsbuller Under Lagenhetens hyra |" År """" 1' 7 tull.-n '.».l—ls .............. , ,,_ ___, , - - - mln-d .. 123" Bostaden lleliigcn ensligt eller ligan, all-lg. _t11,1__meslaget dE—_1__
pil linjen mer än 500 utanfor stationens yttersta lålxcl och ej inom samhälle
lll
liill'tiig saknas ..............
Januarl 1955, varför generell hyreshöJ- ning t.v. icke uttages.
.) Spec. över solvbelaggnlug:
Summ-
211
Utrymme Summa Kvm ...... __ __ _ _ L el. F L P
t..... Nuvarande bostadsinnehavare , trafikbiträdet N.
(lönegrad Ca 11), kan enligt.
gällande bestämmelse;_1cke anvisas större bostad än 2 rum och kök med en maximal lägenhetsyta av 70 rn" . Vad därutöver disponeras, reduceras med. hälften, så. länge boställen innehas av tjansteman 1 lonegradlfa. 14 och lag:-e.
Bilaga 3.
P. M. Angående vissa hyresjämförelseundersökningar
För att belysa de praktiska verkningarna av vissa hyresvärderingssystem har utredningen låtit företaga vissa hyresjämförelseundersökningar. Sålunda har dels genom bostadsstyrelsens medverkan utförts en jämförande undersökning beträffande hyressättningen i ett antal nybyggda fastigheter tillhörande statens järnvägar, dels på grundval av insamlat material beträffande bostäder, som ut— redningen haft tillfälle att bese, utarbetats ett antal tablåer och diagram.
En undersökning har gjorts i syfte att erhålla en direkt jämförelse mellan, å ena sidan, den hyra, som för under senare år färdigställda bostäder uttages av statens järnvägar och, å andra sidan, den hyra, som skulle ha medgivits av bo— stadsstyrelsen, därest fråga varit om med statliga lån uppförda privata fastig- heter på respektive orter. Uppgifter ha införskaffats rörande sju efter år 1950 färdigställda, statens järnvägar tillhöriga fastigheter, varav fyra flerfamiljsfastig- heter (belägna i Kiruna, Söderhamn, Tillberga resp. Viskafors) och tre enfamiljs- fastigheter (belägna i Uddevalla, Alvesta resp. Vellinge). Uppgifterna ha under— ställts bostadsstyrelsen, vilken funnit sig kunna godtaga de produktionskostnader för de olika fastigheterna, som angivas i efterföljande tablå. I denna har intagits jämväl av bostadsstyrelsen för varje fastighet beräknade driftkostnader.
Tablå 12. »
Av bostadsstyrelsen Därav tomt- Av bostadsstyrelsen
Ort godtagen produk— kostnad beräknad drift-
tionskostnad kostnad per år Kronor Kronor Kronor
1 2 3 4
Kiruna .................... 728 000 20 000 14 200 Söderhamn ................. 165 000 10 000 3 140 Tillberga ................... 161 164 5 164 2 780 Viskafors .................. 161 370 8 500 2 620 Uddevalla .................. 45 000 2 800 510 Alvesta .................... 39 000 4 200 465 Vellinge .................... 38 000 3 300 430
Bostadsstyrelsen har efter approximativa beräkningar kommit fram till de maximihyror för de olika fastigheterna, som angivas i tablå 13 (kol. 6 och 7). Det må här nämnas, att samtliga fastigheter innehålla lägenheter om två rum och kök _ lägenheterna i de olika flerfamiljsfastigheterna äro sinsemellan lika. I hyrorna för de i sistnämnda fastigheter inrymda lägenheterna ingår ersättning för eldararvode (dock icke beträffande fastigheten i Tillberga, där bostadsinne- havarna själva ombesörja skötseln av värmeanläggningen), kostnader för repara- tion av värmeanläggning samt sotnings- och vattenavgifter. Hyrorna för de i en— familjshusen inrymda lägenheterna inkludera ersättning för sotningsavgifter men äro i övrigt beräknade exklusive ersättning för fastighetsskötsel, renhållning, elektricitet och vatten. Ersättning för bränsle har i intet fall inkluderats i hyrorna liksom ej heller av Kungl. Maj:t jämlikt 5 & hyresregleringslagen medgiven gene- rell hyreshöjning.
Tablå 13. A ,. Aztåfäsr .. Antal TE"? Yta beräknad faststalld lägen— årsh ra årshyra -- Ort Bygg— heter i och "per " y " Altmark- 2 nadsår fastig- kok lagen— for per m2 for pr m ningar heten per lä- het m2 fastig- lägen— fastig— lägen- genhet heten hets- heten hets— Kr. yta Kr. Kr. Kr. 1 2 3 4 5 6 7 8 9 10 Kiruna .......... 1950/51 18 2 61,8 37 200 33: 45 30 906 27:78 Söderhamn ...... 1953/54 4 2 55 7 250 32: 95 6 276 28: 53 Tillberga ........ 1952 4 2 64 6 270 24: 49 5 952 23: 25 Viskafors ........ 1951/52 4 2 63,5 7 100 27: 95 5 680 22: 36 Uddevalla ....... 1952/53 1 2 66 2 070 31: 36 11 545 23: 41 1 Årshyran av statens bostads- nämnd fast— ställd till 1 500 kronor Alvesta ......... 1952/53 1 2 66 1 760 26: 67 1 437 21: 77 Vellinge ......... 1950/51 1 2 66 1 675 25: 38 1 200 18: 18
Av tablån framgår, att de av bostadsstyrelsen beräknade hyresbeloppen i samt- liga fall överstiga de hyror, som fastställts av statens järnvägar. De största skill— naderna uppvisa enfamiljsfastigheterna i Uddevalla och Vellinge med 7: 95 resp. 7:20 kr per m? lägenhetsyta. För fastigheten i Tillberga uppgår motsvarande skillnad till endast 1: 24 kr. I medeltal för de sju fastigheterna ligga de av sta- tens järnvägar fastställda hyrorna per m? lägenhetsyta 5:28 kr, motsvarande 18,3 %, lägre än de av bostadsstyrelsen beräknade. De av statens järnvägar fast- ställda hyresbeloppen för lägenheterna i ifrågavarande fastigheter ha med undan— tag för fastigheten i Söderhamn prövats av statens bostadsnämnd. Såsom framgår av tablån har bostadsnämnden i ett fall funnit skäl reducera det fastställda hyres— beloppet (anledningen torde ha varit den relativt höga hyresprocenten).
Vid de studiebesök, utredningen under våren och sommaren 1953 företagit hos olika myndigheter och institutioner, har utredningen besett ett stort antal bostäder av olika typer och kvalitet. Utredningen har i samband därmed på sär- skilt formulär (SJ:s hyreskalkyl) begärt uppgifter för ett antal lägenheter be— träffande storlek och utrustning m. m. samt utgående hyror. Det må inskjutas, att uppgifter om byggnadsår tyvärr icke stått att erhålla beträffande alla lägen- heter. Med ledning av de sålunda infordrade uppgifterna har därefter för varje särskild lägenhet beräknats, vilken hyra som skulle utgå för densamma vid en tillämpning av vissa hyresvärderingssystem. Utgångspunkten för undersökningen har varit att genom jämförelser mellan hyresbeloppen för viss lägenhet enligt olika värderingssystem visa, i vad mån dessa systern leda till olika hyror, och vidare om möjligt klarlägga orsakerna till eventuella hyresskillnader. Materialets omfattning borde göra det möjligt att draga vissa generella slutsatser, huruvida ett visst hyresvärderingssystem »slår» högre eller lägre än visst eller vissa andra system. Avsikten med undersökningen har däremot icke _ åtminstone icke i första hand —— varit att visa i vad mån viss värderingsmetod resulterar i högre eller lägre hyror än marknadshyrorna. En utbyggnad av undersökningen i sist- nämnda syfte hade om den skulle ge underlag för en någorlunda tillförlitlig
bedömning — nödvändiggjort ett omfattande insamlingsarbete rörande hyres- priser för lägenheter av olika byggnadsår, storlek och standard på de av utred- ningen besökta orterna, vilket av bl. a. kostnadsskäl ansetts icke kunna ifråga- komma. I undersökningsmaterialet ingår emellertid ett antal lägenheter, som icke äro tjänstebostäder och för vilka hyrorna mera renodlat bestämts efter mark— nadsförhållanden. Beträffande dessa lägenheter ha därför förutsättningar skapats för vissa :absoluta» hyresjämförelser.
Undersökningen avser dels 242 familjebostäder, dels ett antal möblerade bo- städer (vilka sistnämnda upptagas i en härefter följande särskild redovisning). Urvalet är tämligen godtyckligt. I fråga om besökta orter med relativt stort bo- stadsbestånd har dock eftersträvats att få med lägenheter av varierande ålder, storlek och standard. Lägenheternas rumsantal varierar mellan 1 rum och kök och 8 rum och kök. En strävan har vidare varit att medtaga bostäder, tillhörande så många som möjligt av de olika förvaltningsområden, som beröras av utred- ningsuppdraget. Större delen av materialet har dock hämtats från verk med stora bostadsbestånd, varjämte även ett relativt stort antal tjänstebostäder för folkskolans lärare kommit med i materialet.
Undersökningen har avsett förhållandena den 1 juli 1953. Vid jämförelseberäk- ningarna ha tillämpats de grunder, som varit gällande denna dag.
Såsom bas för hyresjämförelserna ha använts från uppvärmnings- och ström- förbrukningskostnader renodlade hyror. Däremot ha i hyresbeloppen inkluderats generell hyreshöjning enligt under hyresåret 1952/53 gällande grunder i den mån sådan uttagits inom resp. förvaltningsområden. Enligt vissa av de hyres- värderingssystem, som här tillämpats, skall vid beräkning av hyrans storlek hänsyn tagas till huruvida tjänsteman anvisats större lägenhet än som kan anses motsvara hans tjänsteställning. Någon hyresreducering av sådant skäl har — utom i vad avser de i tablå 18 upptagna prästerliga bostäderna —— icke gjorts vid de jämförelseberäkningar, som här utförts.
Beträffande hyresberäkningsförfarandet må i fråga om de olika hyresvärde- ringssystemen i övrigt lämnas följande förklaringar.
SJ-systemet har tillämpats på hela det undersökta bostadsbeståndet. Den kva- litetsbedömning av lägenheterna, som ligger till grund för beräkning i förekom- mande fall av kvalitetsavdrag, har i stort sett skett enbart med ledning av de infordrade uppgifterna. I de framräknade beloppen ingår generell hyreshöjning enligt av SJ tillämpade grunder.
Vid hyresberäkning enligt försvarssystemet av vissa VI milo tillhörande uthyr- ningsbostäder i Boden har använts gällande grundpristabell inom Bodens stad.
Folkskolesystemet har _— med hänsyn till konstruktionen av detsamma till- lämpats endast på lägenheter med en golvyta om minst 40 och högst 120 mf. Detta har medfört, att lägenheter med större rumsantal än fem icke kommit i fråga. Vid klassificering av lägenhet enligt de för folkskolans tjänstebostäder gällande bestämmelserna har i viss mån måst bortses från den möjlighet till skälighets- bedömanden, som dessa bestämmelser innefatta.
I tabellhyran enligt landstingssystemet ingår för A- och B-klass-bostad ersättning för värme samt beträffande C-klass-bostad bränsle för uppvärmningsändamål och kokspis. Vid utförda beräkningar har tabellhyran — höjd med 20 % — »rensats» från värme- och varmvattenersättningar på så sätt att tabellhyran minskats med belopp, motsvarande värdet av nyssnämnda förmåner. Såsom mått på värmekost- nad ha tagits vid 1951 års dyrortsundersökning erhållna länsmedeltal avseende värmekostnad för centraluppvärmda resp. lokaluppvärmda lägenheter. Ersätt- ning för varmvatten har beräknats till 33 kr för år och eldstad på grundval av
från socialstyrelsen erhållna uppgifter rörande kostnaderna för varmvattenbered- ning under hyresåret 1952/53. Bestämmelserna om nedflyttning i bostadsklass på grund av belägenhet eller av andra skäl ha icke tillämpats.
På grundval av undersökningsmaterialet ha uppställts tablåer avseende SJ- systemet tillämpat på vissa televerket tillhörande uthyrningsbostäder i Nynäs- hamn jämte vissa prästerliga och andra tjänstebostäder samt försvarssystemet tillämpat på ett antal uthyrningsbostäder inom VI milo. Dessutom ha utarbetats vissa sammanfattande diagram och uppställningar avseende hyressättningen en- ligt, å ena sidan, SJ-systemet samt, å andra sidan, folkskole- och landstingssyste- men. Det må framhållas, att undersökningsmaterialet för vissa ändamål varit av relativt ringa omfattning, vilket försvårat en redovisning i mera överskådlig form.
Tablå 14. SJ-systemet tillämpat på vissa televerket tillhöriga uthyrningsbostäde i Nynäshamn. '
Bekvämligheter Gällande årshyra Beräknad årshyra Antal enligt SJ-systemet
rum per m2 Anmärk— ! och lägen- förlägen- läge:!- ningar
hetsyta Kronor Kronor Kronor Kronor för lägen- heten
kök ' ' hetsyta heten
1 912 : 19 1 267 17:36 uppf. 1947 2 076 ' : 45 1 165 : 65 » 1950 1 630 : 63 1 032 : 76 » 1950 1 610 :29 1 173 :88 » 1951 1 011 166 862 : 02 » 1947 1 082 : 82 011 : 48 * gemensamt bad )( 1 924 : 80 766 : 93 omb. 1945 — X 1 673 ': 41 614 : 98 uppf. 1911 —— —— 422 : 29 451 : ——- » 1911
Tablån utvisar, att i åtta fall av nio SJ-systemet ger lägre — i många fall väsent- ligt lägre — hyror än de hyror, som uttagas av televerket, vilka med hänsyn till bostädernas karaktär av uthyrningsbostäder äro att betrakta såsom marknads- hyror. Flertalet av dessa hyror äro fastställda av hyresnämnd. Speciellt stor är hyresskillnaden beträffande de nyare bostäderna. För de äldre bostäderna minskar skillnaden mellan de gällande hyresbeloppen och de enligt SJ-systemet fram- räknade hyrorna —— endast för den sista i tablån upptagna bostaden, vilken saknar alla moderniteter, ligger SJ-hyran högre än gällande hyra.
Tablå 15. Försvarssystemet tillämpat på vissa uthyrningslägenheter tillhörande VI milo i Boden. Samtliga lägenheter äro försedda med centraluppvärming, varmvatten, wc och bad.
.. ' Beräknad årshyra en- Antal Gallande årshyra ligt försvarssystemet
""""th för lägen- per rn= lä- för lägen- per m2 lä- Anmärkningar k0k heten genhetsyta heten genhetsyta Kronor Kronor Kronor Kronor
3 286 31: _ 1 482 13: 98 1910 mod. 1952/53 2 000 17:70 1 602 14: 18 1941 2 772 31: 50 1 206 13:70 1910 mod. 1952/53 1 728 27:43 1 068 16: 96 1910 » 1952/53
Hyrorna för de uthyrningsbostäder, som lagts till grund för jämförelsen, torde få betraktas såsom marknadshyror. Såsom framgår av tablån föreligga betydande differenser mellan dessa hyror och de enligt försvarssystemet beräknade hyrorna. Särskilt markerad är hyresskillnaden för de under senare år moderniserade bo- städerna.
Tablä 16. SJ—systemet tillämpat på vissa tjänstebostäder vid fängvärdsanstalten Hall i Södertälje samt ungdomsvårdsskolorna Forsane och Brätlegården [ Frändefors resp.
Vänersborg. :: -- - .. _ :o Bekvamhgheter Gällande Beraknad års & & årsh ra hyra enligt 2- g ,, y SJ-systemet än :: Yta E 5 .. Ort få 5 i in? :'ä 3 för per m” för per mz Anmärk- w E 3 ; wc bad .. lägen- .. lägen- ningar 172 m lagen- lagen- o ? 33 & heten hets- heten hets- ca E' 5 ? yta yta 41 0 Kr. Kr. Kr. Kr. Södertälje . . — 4 132 )( X X x 455 3: 45 1 442 10: 92 » . . _— 3 62 X —— X —- 340 5: 48 816 13:16 » — 2 53 1 -— — _ 237 4: 47 690 13: 02 1 våningsvär- mcledning » . . —— 2 49 X X X _ 273 5: 57 741 15: 12 Frändefors. 1 4 135 )( X )( x 343 2: 54 1 472 10:90 omh. 1940 » .. 1 2 55 X )( X —- 241 4:38 930 16:91 uppf. 1945 Vänersborg. 3 2 52 X X x x 361 6: 94 842 16: 19
Av förestående tablå torde kunna konstateras, att det av socialstyrelsen till- lämpade hyresvärderingssystemet ger anmärkningsvärt låga hyresbelopp. Så— lunda uppgår hyran för den moderniserade lägenheten vid ungdomsvårdsskolan i Frändefors till endast 2:54 kr per kvadratmeter lägenhetsyta. Även hyrorna för i tablån upptagna bostäder vid fångvårdsanstalten Hall framstå såsom syn-
nerligen låga.
Tablå 17. SJ—syslemet tillämpat på vissa tjänstebostäder tillhörande lotsverket. få Bekvämhgheter Gällande Beräknad års— hyra enligt x årshyra .: tv _ SJ-systemet 0 E ; o Yta ?" 0 2 2 .. . Ort E im? '? *; för per 111 för Piff m Anmärkningar : Tu > we had .. lägen- .. lagen— h _ & lagen- ] t lagen- h t F?? = "' heten m 5— heten e 5— *; ä ; yta yta 4! Kr. Kr. Kr. Kr. Hållö ....... 3 83 x —— 1 291 3: 51 879 10: 59 1 gemensamt bad- rum » ....... 2 74 x X —— 1 264 3: 57 768 10:38 Ving. ....... 3 78 2 —— — _ 444 5: 69 803 10: 29 2 våningsvärme— » ....... 2 66 2 — —— — 420 6:36 665 10:08 ledn. Måseskär. . . . 3 70 — _— — — 258 3: 69 507 7: 24 uppf. 1865 » 2 60 _— — — —— 243 4: 05 447 7: 45 » 1865 » 2 50 — — — — 243 4: 86 381 7: 62 » 1865
Av förestående tablå framgår att hyrorna i lotsverkets tjänstebostäder i järn- förelse med SJ-hyrorna ligga lågt. Det må anmärkas, att bostäderna, såsom ock- så kommer till synes i tablån, i stor utsträckning sakna moderna bekvämligheter.
Tablå 18. SJ—systemet tillämpat på vissa prästerliga tjänstebostäder. Samtliga lägen— heter äro försedda med centraluppvärmning, varmvatten, wc och bad.
Löne- grad Gällande Beräknad årshyra för Antal årshyra enligt SJ-systemet Ort bo- Hyres- rum Ytai 2 2 Aiimärk- 513115" grupp OCh "12 förlägen- på" tu förlägen- per 111 ningar inne- kök heten lagen- heten lagen hava- hetsyta hetsyta ren Kronor Kronor Kronor Kronor
Övertorneå . 33 2 8 273 1 752 6: 42 2 500 9: 16 uppf. 1800
omb. 1929 Stugun ...... 31 2 8 326 1 752 5: 37 2 501 7: 67 uppf. 1926 Gravarne. . . . 29 1 223 1 332 5: 97 1 972 8:84 » 1881
omb. 1925 Junosuando. 29 2 6 188 1 752 9: 32 1 857 9: 88 uppf. 1928 Gerlesborg. . 26 1 () 212 1 080 5: 09 1 736 8: 19 » 1926 Porjus ...... 28 2 5 146 1 428 9: 78 2 087 14: 29 » 1917 Nilivara ..... 28 2 5 131 1 428 10: 90 2 194 16:75 » 1948
Att spåra någon fast tendens vid jämförelsen mellan hyrorna enligt, å ena sidan, prästgårdssystemet och, å andra sidan, S.t-systemet är med anledning av de båda systemens vitt skilda uppbyggnad icke möjligt. Relationerna mellan präst- gårdshyrorna och hyrorna enligt SJ-systemet äro såsom framgår av tablån högst varierande. Orsaken till dessa variationer är främst att finna i prästgårdssystemets ytterst schematiska uppbyggnad, som icke tar hänsyn till bostädernas storlek och standard. Detta framträder givetvis särskilt starkt vid jämförelse med det »nyanserade» SJ—systemet. När det gäller att bedöma orsakerna till de merendels väsentliga skillnaderna mellan hyresbeloppen enligt de båda systemen, torde icke kunna förbigås den för prästerliga tjänstebostäder gällande hyresgruppe- ringen. Sålunda äro exempelvis bostäderna i övertorneå och Porjus inordnade i den näst lägsta hyresgruppen, medan man enligt SJ-systemet å nämnda orter räknar med ortstillägg om 14 resp. 16 procent (högsta tillämpade procentsats för ortstillägg är 19).
I den bearbetning av materialet, som ligger till grund för diagram 1—4, har för varje lägenhet hyresbeloppet enligt folkskole- respektive landstingssystemet uträknats i procent av hyran enligt SJ-systemet. Lägenheterna ha fördelats på äldre lägenheter och nyare lägenheter. Som nyare lägenheter ha härvid behand- lats lägenheter byggda eller ombyggda efter år 1941. Resultaten av de så gjorda beräkningarna ha redovisats på så sätt att där angivits det antal lägenheter som med folkskole- respektive landstingssystemen faller på olika hyresnivåer i för- hållande till hyran enligt SJ-systemet.
Av diagram 1 framgår hur hyran för nyare lägenheter uträknad enligt folk- skolesystemet förhåller sig till hyran enligt SJ—systemet. Det utläses av diagrammet bl. a., att för 90 procent av lägenheterna hyran enligt folkskolesystemet under- stiger SJ-systemets hyra. För 10 procent av lägenheterna ligger fokskolesystemets hyra högre än eller uppgår till SJ-systemets hyra. I 58 procent av lägenheterna faller folkskolesystemets hyra mellan 60 och 90 procent av SJ-systemets hyra
'I. 130-140j
110—130d 110420 100-110: 90-100 50—90 70 - 60 50 - 70 50—50
mindre en 50
Diagram 1. Nyare lägenheter.
'l- 140-150 130-140 120—130 ut)-120 IOO-llO SO-IOD 00- 90 70—80 60—70 50—60
mindre än 50
i l l i i'l | I 10 20 30 40 50 50 70 80 90 l00
Antal lägenheter.,
Hyran för 100 lägenheter enligt folkskolesystemet i förhållande till hyran enligt SJ—systemet.
Diagram 2. Äldre lägenheter.
i | i i | i 10 20 30 40 50 80
| i ' 70 80 90 100
Antal lagenheter.
Hyran för 100 lägenheter enligt landstingssystemet i förhållande till hyran
Diagram 3. Nyare lägenheter.
enligt SJ-systemet.
Antal lägenheter.
'I- 150 o. däröver 'I. lL0-l50 1307140 1 '— 130-160 120—130 - 120—130 110-120 "()—120 100-110 100-110 90-100 90-100 80 — 90 ' uo- ao 70 _ 50 4 70—80 60 - 70 - 60 -70 50— 60 *— 50-60 mindre mlndre än 50 än 50 l I I | I ' I I | i ' 10 20 30 1.0 50 60 70 80 90 100
Diagram 4. Äldre lägenheter.
' v : ' H v v 10 20 30 AO 50 60 Ant.! lagenhet"
io ao 9010
och i 18 procent av lägenheterna utgör folkskolesystemets hyra mindre än 60 procent av SJ-systemets hyra.
Bland omständigheter som influerar på relationen mellan hyrorna enligt folk- skolesystemet och S.t-systemet kan märkas att enligt det förra systemet hyrorna inom vissa intervall ej ändras till följd av ökad lägenhetsyta eller vid variationer i lägenheternas utrustning, något som givetvis medför viss »eftersläpning» av hyrorna, under det att enligt SJ-systemet hyran omedelbart anpassas efter de nya förhållandena vid ändringar i lägenhetsyta och utrustningsdetaljer. En annan omständighet som påverkar hyresrelationerna är spännvidden i hyresgruppe- ringen för folkskolans lärare. Generellt sett torde kunna sägas att folkskolesyste- met ger en i förhållande till S.t-systemet lägre hyra på lägre hyresgrupp än på högre. Det sagda är i viss mån förklaring till de i förhållande till SJ-systemet i några fall extremt höga hyrorna enligt folkskolesystemet. Hyrorna enligt sist- nämnda system i de högsta hyresgrupperna, exempelvis i Stockholm och dess förorter varifrån visst material hämtats, kunna inom SJ-systemet icke uppvägas av de ortstillägg, som fastställts för dessa orter. Extremt låg blir folkskolesyste- mets hyra för en ny välutrustad och rymlig folkskollärarbostad i den lägsta hyres- gruppen.
I anslutning till diagram 2 kan anmärkas att för äldre lägenheter folkskole- systemet synes ge förhållandevis något högre hyror än för nyare lägenheter. I flertalet fall (91 procent av lägenheterna) ligger emellertid folkskolesystemets hyror lägre än SJ-systemets.
Enligt diagram 3 falla för de nyare bostäderna hyrorna enligt landstingssys- temet i allmänhet (77 procent av lägenheterna) under S.t-hyrorna. För de äldre lägenheterna — se diagram 4 — blir dock landstingssystemets hyror i flertalet fall högre än S.t-systemets (62 procent av lägenheterna). Avvikelserna äro här i ett påfallande stort antal fall rätt betydande.
Den bristande överensstämmelsen mellan landstingssystemets och SJ-systemets hyror synes i hög grad sammanhänga med att kvalitetselementen hos lägenheter- na påverka hyrorna i så olika mån i de skilda systemen. Det bearbetade mate- rialet visar, att de lägenheter där landstingssystemet ger höga hyror främst är att finna bland lägenheter av äldre datum, under det att för de nyaste och bästa bostäderna landstingssystemet ger förhållandevis låga hyror.
Beträffande hyrorna enligt landstingssystemet i förhållande till hyrorna enligt SJ-systemet synes generellt kunna sägas att överensstämmelsen i hyrorna är sämre än hyrorna enligt folkskolesystemet i förhållande till SJ-systemet.
En ytterligare belysning av de här behandlade systemen för hyressättning er- hålles genom den bearbetning som redovisas nedan. För denna bearbetning har lägenheterna klassindelats med ledning av kvadratmeterhyran enligt SJ-systemet. Härefter har för varje sådan klass uträknats den genomsnittliga kvadratmeter- hyran enligt SJ-systemet samt enligt folkskole- och landstingssystemen. Den ovan nämnda uppdelningen på äldre och nyare lägenheter har bibehållits. Bearbet- ningen redovisas i nedanstående tablå.
Vid studiet av de i tablån angivna siffrorna torde man kunna utgå från att hyrorna enligt SJ-systemet varierar främst på grund av lägenheternas kvalitet. Klasstippdelningen av lägenheterna efter kvadratmeterhyra enligt SJ-systemet kan därför sägas väsentligen vara en klassificering efter kvalitet. Ser man till de nyare bostäderna är överensstämmelsen i kvadratmeterhyrorna mellan de olika systemen tämligen god för de enligt SJ-systemet billigare bostäderna. Denna överensstäm— melse förloras emellertid tämligen snart vid högre hyror enligt SJ-systemet och
Genomsnittliga mz-hyran enligt
Klassgränser för mz—hyran enligt SJ_5ystemet SJ-systemet folkskolesystemet landstingssystemet
Kronor Kronor
Nyare lägenheter
12—14 ................... 13:31 12: 50 12:99 14—16 ................... 14: 78 11: 67 13:12 16%18 ................... 16: 99 12: 99 14: 05 18—20 ................... 18: 96 14: 02 15: 93 20—22 ................... 20: 95 15: 07 15: 63 22—24 ................... 22: 73 15: 45 14:81 Äldre lägenheter
8—10 9: 45 7: 25 12: 39 10—12 ................... 10:97 8: 92 12: 06 12—14 ................... 12: 96 10:19 13:51 14—16 ................... 14: 89 12: 51 14: 20 16—18 ................... 16: 78 15:01 15: 81
i den nedre delen av tabellen är det en markant skillnad mellan, å ena sidan, SJ- systemets hyror och, å andra sidan, hyrorna enligt folkskole- och landstings- systemen. Några markerade olikheter mellan hyressättningen för nyare lägenheter enligt folkskolesystemet och enligt landstingssystemet framträder ej i denna redo- visning.
För de äldre lägenheterna är bilden en helt annan. Den bästa överensstämmel— sen enligt de tre hyressättningssystemen erhålles här för de lägenheter som enligt SJ-systemet har den högsta hyran. Från dessa högre hyror faller folkskolesystemets hyror starkare än SJ-systemets under det att landstingssystemets hyror långt sva- gare följer sänkningen i SJ-systemets hyror. För de enligt S.t-systemet lägsta redo- visade hyrorna är folkskolesystemets hyror avsevärt lägre och landstingssyste- mets hyror markant högre än hyrorna enligt SJ-systemet.
För att belysa hur de olika hyresvärderingssystemen, i vad avser möblerade bostäder, avslå» i förhållande till varandra ha för vissa bostäder dels vid karo- linska sjukhuset i Solna, dels vid Mariebergs sinnessjukhus i Kristinehamn be- räknats de hyresbelopp, som skulle utgå för dessa bostäder enligt vissa system, nämligen försvars-, ungdomsvårdsskole-, folkhögskole- och landstingssystemen. Vid jämförelseberäkningarna ha tillämpats de grunder som varit gällande den 1 januari 1955. Sålunda har här — i motsats till vad som varit fallet beträffande familjebostadsundersökningen _— hänsyn tagits till de hyreshöjningar, som före- tagits av socialstyrelsen och landstingen från och med den 1 februari 1954. Vidare ha beaktats av skolöverstyrelsen beträffande bostäderna vid folkhögskolorna från och med den 1 oktober 1954 vidtagna hyreshöjningar. Gällande hyror för bostäderna i fråga avse den 1 januari 1955. Ytterligare må anmärkas, att vid tillämpningen av ungdomsvårdsskolesystemet, Solna och Kristinehamn hänförts till bostadsgrupperna 4 resp. 3.
För erhållande av jämförbarhet de framräknade hyresbeloppen sinsemellan ha i desamma _— dår så icke på grund av systemets konstruktion redan varit fallet — inkalkylerats ersättning för värme och varmvatten, lyse, möbler, sänglinne och handdukar samt tvätt därav enligt inom de olika förvaltningsområdena för när- varande gällande grunder. I hyresbeloppen enligt folkhögskolesystemet ingår icke
ersättning för sänglinne och handdukar samt tvätt därav, varför för erhållande av jämförbarhet till de beräknade folkhögskolehyrorna lagts ersättning för dessa »nyttigheter», beräknad enligt vid försvaret tillämpade grunder. Ersättning för städning har icke medtagits.
Hänsyn till bostädernas belägenhet i personalbostadshus etc. har — i den mån så varit möjligt —— beaktats vid beräkningarna enligt de olika systemen.
Undersökningsmaterialets ringa omfattning gör det givetvis vanskligt att draga några generella slutsatser rörande hyrorna enligt de olika hyresvärderingssyste- men. Av tablån kan dock utläsas, att folkhögskole— och landstingssystemen be— träffande flertalet bostäder ge avsevärt högre hyror än övriga system.
Ungdomsvårdsskole- och försvarssystenien ge beträffande de i tablån medtagna bostäderna i förhållande till i föregående stycke nämnda system relativt låga hyror. De lägsta hyrorna äro dock de, som av medicinalstyrelsen fastställts för de båda bostäderna i Mariebergs sinnessjukhus.
Tablå 20. Beräknad årshyra enligt ung- . . .. .. dnms- folkhög- lands- dingsItaden' ' Antal Yta, 1 (ål-lill”)? åtala—esi vårds- skole- tings— Anmärkningar p eras '” rum m " yr y skole- systemet systemet systemet Kronor Kronor Karolinska sjukhuset . . . 1 20,4 782 643 756 1 045 991 Belägen iper- sonalbostads- hus » 1 19,2 782 637 588 004 850 Belägen i ad- ministrations- byggnad » 1 13,9 566 580 432 691 637 » » 1 24,7 782 694 672 974 920 Belägen intill vårdavdelning Mariebergs sinnessjukhus 1 14,6 383 544 504 790 736 Belägen i per- » 2 29,3 690 807 792 1 187 1 133 sonalbostads- hus
P. M. angående utformningen av bostadsräkningarna 1939 och 1945 samt bostadskostnadsundersökningen i samband med 1951 års dyrortsgruppering
Allmänna bostadsräkningen 1939
Avsikten var ursprungligen att 1939 års undersökning skulle ske i samband med en ortsgruppering. På grund av krigsutbrottet 1939 uppsköts ortsgruppe- ringen och bostadsundersökningen erhöll en delvis annan utformning än vad som ursprungligen hade planerats. Undersökningen skulle sålunda utom den planerade hyresräkningen och en tämligen summarisk bostadsräkning (: totala bostadsräkningen) även omfatta en bostadssocial intensivundersökning (: par— tiella undersökningen) för en viss andel av bostadsbeståndet på större orter och för ett urval av orter inom de mindre storleksgrupperna.
Stockholm togs ej med vid bostadsräkningen 1939. Denna omfattade i övrigt praktiskt taget alla stadssamhällen i landet med mer än 1 000 invånare. Den totala bostadsräkningens omfattning framgår av följande tablå.
Samtliga orter Orter medtagna i 1939 års i riket hyresräkning Ortsgrupp i % av Folkmängd Folkmängd grupper- Antal 31/12 1939 Antal 31/12 1939 nas total— folkm. Samtliga stadssamhällen (utom Sthlm). 403 2 206 268 305 2 152 410 97,6 Därav: Städer (utom Sthlm) och köpingar ..... 167 1 888 627 167 1 888 627 100,0 M:en med minst 1 000 inv. ........... 112 246 566 110 244 168 99,0 » under 1 000 inv. ............... 124 71 075 28 19 615 27,6 Landskommuner (exkl. mzen) .......... 2 355 3 551 414 190 713 904 20,1 Hela riket (utom Sthlm) .............. 2 758 5 757 682 495 2 866 314 49,8
Den partiella undersökningen var uppdelad på två delar, en som omfattade 108 kommuner med i allt 118 tätorter men även ren landsbygd, och en mindre som omfattade 45 av de orter som ingick i den större undersökningen.
Till den totala bostadsräkningen skulle uppgifter lämnas för bostäder som var belägna i annan fastighet än jordbruksfastighet. De uppgifter som skulle lämnas kan delas in i följande grupper.
a) Uppgifter om lägenhetsinnehavaren
b) Uppgifter om lägenheten 1) Storlek (antal rum) 2) Utrustning med bekvämligheter och särskilda utrymmen 6) Uppgift om hyresbeloppets storlek
d) Uppgift om med hyran betalade förmåner och om anledningar till eventuell hyresnedsättning.
Beräkningar av hyresmedeltal begränsades till bostadslägenheter om högst 5 rum och kök uthyrda i öppna marknaden. Till denna kategori räknades icke
s. k. blandade lägenheter, lägenheter i av stat och kommun ägda fastigheter och lägenheter där man enligt vissa kriterier kunde räkna med att hyresnedsättning jämfört med marknadshyrorna förekom.
Till den partiella undersökningen skulle mer detaljerade uppgifter lämnas på vissa av de ovan nämnda punkterna och dessutom begärdes en del uppgifter av bostadssociologisk natur.
[ samband med den ovan behandlade undersökningen kan här också nämnas en hyresundersökning av mindre omfattning, Partiella hyresräkningen år 1941, som anknöts till 1939 års undersökning, och vars syfte var att belysa hyresutveck- lingen mellan hyresåren 1939/40 och 1941/42. I jämförelse med bostadsräkningen 1939 var den begränsad dels till ett mindre antal orter, dels till ett urval av lägen- heter på de större vid undersökningen medtagna orterna. Undersökningen om- fattade i allt 85 300 lägenheter, vilka identifierades i 1939 års material. Med ut- gångspunkt från hyresuppgifterna enligt 1939 års undersökning och vid under— sökningstillfället insamlade hyresdata belystes hyresförändringarna mellan de båda ovan nämnda hyresåren.
Allmänna bostadsräkningen 1945
I likhet med flera tidigare bostadsundersökningar sammankopplades denna undersökning med en ortsgruppering. Undersökningen innebar dock något helt nytt därigenom att den var den första totala bostadsräkningen för hela riket. Den hade också en betydligt vidare syftning än tidigare undersökningar; den skulle ge ett erfarenhetsunderlag omfattande hela riket — både tätorter och landsbygd — för (len statliga bostadspolitikens utformning och den lokala planeringen av bostadsbyggandet. Dessa syften uppnåddes genom samordning av bostadsräk- ningen med 1945 års folkräkning, vilket medförde att kombinationer kunde göras av bostads- och hushållsdata för varje regional enhet, även de minsta.
I sin slutliga utformning kom bostadsräkningen att omfatta följande viktigare undersökningar:
1. En total allmän bostadsräkning för hela landet där bland annat följande upp- gifter för samtliga bostäder inhämtades.
a) Byggnadsår.
b) Utrustning med bl.a. cv, bad, dusch, wc, elektriskt ljus samt vatten 0. avlopp. c) Upplåtelseform.
_. En total hyresräkning med utförlig bearbetning av uppgifterna för tätorter med mer än 1 000 invånare och en summarisk redogörelse för mindre tätorter och ren landsbygd.
3. En intensivundersökning av hostadsförhållandena i de 100 landskommuner, som berördes av den år 1936 utförda landsbygdsundersökningen i samband med den partiella folkräkningen detta år.
4. En mer ingående undersökning av hostadsförhållandena samt av bostadshus- hållen och deras sammansättning för en tolftedel av bostäderna (folkräkning- ens s. k. tolftedelssample eller »julifamiljerna»).
0. En speeialundersökning av ytstorleken hos ett representativt urval av tätor— ternas hyreslägenheter, vilken utfördes för dyrortsgrupperingsändamål.
Vid undersökningen infordrades i stort sett samma uppgifter som vid 1939 års bostadsräkning. För den under punkt 4 ovan nämnda undersökningen sam— manfördes bostadsräkningens uppgifter med vissa hushållsdata och uppgifter an— gående familjeinkomst m. m. från folkräkningens uppgifter om »julifamiljerna».
Denna undersökning företogs i syfte att ge underlag för beräkningen av bo- stadskostnadernas storlek vid 1951 års dyrortsundersökning. Vid hyresräkningen användes två principiellt olika förfaranden för insamlingen av uppgifter om lägenheternas hyror år 1951.
För hyresreglerade orter _— med undantag av ett litet fåtal — förfor man så, att de vid 1945 års bostadsräkning erhållna hyresbeloppen framskrevs med upp- gifter från hyresnämnderna dels om hyresändringar under tiden 1946—1951 för 1945 års bestånd av lägenheter uthyrda i öppna marknaden, dels om av nämnder- na fastställda hyror i hyreslägenheter, som tillkommit under åren 1945—1951. Med hänsyn till att undersökningens huvudsyfte var att ge besked om skillnaderna i bostadskostnaderna mellan olika orter respektive områden observerades för hyres- reglerade orter endast ett urval av lägenheterna på de största orterna, medan en totalundersökning utfördes på de övriga orterna.
För icke hyresreglerade orter skedde ej någon framskrivning av tidigare hyror, utan man insamlade direkt uppgifter om hyrorna år 1951. Undersökningens ovan redovisade syfte ledde till att man på de större orterna inhämtade uppgifter om alla lägenheter, medan man på de mindre endast insamlade material från ett urval av lägenheterna.
Undersökningen avser följande orter och andelar av hyreslägenhetsbeståndet.
Ort Omfattning
Stockholm Var hundrade hyreslägenhet i 1945 års lägenhetsbestånd samt alla lägenheter byggda 1946—51 för vilka hyran fast- ställts av hyresnämnd senast den 30 september 1951. Samma omfattning som för Stockholm dock med den inskränkningen att en- dast lägenheter på 1—3 rum och kök har beaktats.
Göteborg
Alla hyresreglerade orter med minst 1500 invånare utom Stockholm, Göte- borg och de fyra nedan angivna orter- na; i allt 256 orter.
Boden, Hässleholm, Mariestad, Osby samt alla icke hyresreglerade orter med minst 1 500 invånare; i allt 57 orter.
Samtliga orter med 200—1 500 invåna- re; i allt 1 157 orter.
Hela hyreslägenhetsbeståndet 1951 med undantag för sådana lägenheter, vilkas hyror ännu ej fastställts av hyresnämnd den 30 september 1951. Samtliga hyreslägenheter färdigställda senast den 30 september 1951.
Var femte hyreslägenhet av hela bestån- det hyreslägenheter färdigställda senast den 30 september 1951.
På grund av undersökningens varierande uppläggning för olika grupper av orter föreligger skillnader ifråga om de data, som i primärmaterialet finns till- gängliga för lägenheterna från olika grupper.
Redovisningen av hyresuppgifterna i 1945 års allmänna bostadsräkning
Hyresundersökningen omfattar samtliga egentliga bostadslägenheter uthyrda i öppna marknaden. S. k. blandade lägenheter d. v. s. lägenheter som även är av-
sedda för annat ändamål än som bostad ingår ej. I hyresundersökningen lämnas följande uppgifter:
1) Andelen lägenheter uthyrda i öppna marknaden av totala bostadsbeståndet i Stockholm, Göteborg, Malmö,
tätorter med 30 OOO—100000 invånare,
» » 10 000— 30 000 » , » » 5 000— 10 000 » , » » 1 000— 5 000 » , » » 200— 1 000 » ,
egentlig landsbygd.
Dessutom redovisas ett sammanfattande tal för hela riket.
2) Medelhyrorna för samtliga egentliga bostadslägenheter om 1, 2 och 3 rum och kök. För större lägenheter och för ofullständiga lägenheter (1 rum och kokvrå etc.) redovisas ej hyrorna. 3) Redovisning av medelhyrorna för lägenheter utan brist och för lägenheter med brist.L För de förra finns följande kvalitetsgrupper särredovisade.
l l 1 | i a) Lägenheter med cv och enskilt badrum b) Lägenheter med cv, utan enskilt badrum, med wc c) Lägenheter med cv, utan enskilt badrum, utan wc d) Lägenheter utan ev, med wc e) Lägenheter utan cv, utan wc l 1
För lägenheter med brist finns följande särredovisningar:
a) Lägenheter med cv b) Lägenheter utan ev med brist endast beträffande vatten eller avlopp c) Övriga bristlägenheter.
Medelhyrorna för de under 2 och 3 ovan nämnda lägenhetstyperna har särredo- visats för:
Stockholm Orter med 30 OOO—100000 inv. Göteborg » » 20 000— 30 000 » Malmö » » 10 000— 20 000 » Förorter till Stockholm » » 5000— 10000 » Förorter till Göteborg » » 2000— 5000 » Övriga förorter » » 1 000— 2 000 » Egentlig landsbygd » » 500— 1 000 »
» » 200— 500 *
heter byggda 1942—45, 1940—41 respektive 1939 eller tidigare samt för samtliga
1 Som lägenhet med brist betraktas en lägenhet där åtminstone en av följande egenskaper
föreligger
att golvets nivå i minst ett rum är lägre än 30 cm över angränsande mark att rumshöjden i minst ett rum är lägre än 210 cm att kallrum förekommer att vatten- eller avloppsledning saknas inom lägenheten att lägenheten är utdömd av hälsovårdsnämnd eller har varit föremål för visst ingripande av annat slag.
l l l ! Slutligen kan nämnas att indextal för medelhyran hyresåret 1945/46 för lägen- l
lägenheter tillhopa finns redovisade med medelhyran 1939—40 för 1939 års lägen- hetsbestånd som bas. Redovisningen avser följande orter:
Stockholm Eskilstuna Karlskoga Göteborg Uppsala Kalmar Malmö Gävle Kristianstad Norrköping .lönköping Landskrona Hälsingborg Solna Trollhättan Örebro Karlstad Södertälje Borås Halmstad Sundsvall Västerås Karlskrona Uddevalla Linköping Lund
Redovisningen av 1951 års hyresräkning
Hyresräkningen omfattar egentliga bostadslägenheter utan brist (samma brist- begrepp som vid 1945 års bostadsräkning) som färdigställts 30 september (i vissa fall 31 oktober) 1951 eller tidigare. Uppgifterna finns redovisade med följande uppdelningar:
1) Efter storlek i tre grupper:
&) Lägenheter om 1 rum och kök b) Lägenheter om 2 rum och kök c) Lägenheter om 3 rum och kök
2) Efter kvalitet i fem grupper:
a) Lägenheter med cv och enskilt badrum
b) Lägenheter med cv, utan enskilt badrum, med wc c) Lägenheter med cv, utan enskilt badrum, utan wc d) Lägenheter utan ev, med wc
e) Lägenheter utan cv, utan wc
För var och en av de femton storleks- och kvalitetsgrupper, som de ovan redo- visade uppdelningarna leder till, har beräkningar av medelhyran utförts för varje ort med mer än 10 000 invånare (hyrorna för lägenheter i förorter till dessa orter har räknats med i medelhyrorna för respektive orter). För orter med 1 500—10 000 invånare (utom de ovan nämnda förorterna) har medelhyror beräknats länsvis. Även för orter med 200—1 500 invånare (utom nyssnämnda förorter) samt för egentlig landsbygd har länsmedelhyror beräknats. Man har dock för den sist- nämnda gruppen inskränkt antalet kvalitetsgrupper från fem till tre genom att slå ihop kvalitetsgrupperna b och e respektive d och e till vardera en kvalitets- grupp.
Åke Lönnqvist
