2

Kungl. Maj:ts proposition nr 142 år 1956

Förslag

till

Lag

om ändring i rättegångsbalken

Härigenom förordnas, att 1 kap. 15 §, 30 kap. 4 och 7> §§, 43 kap. 11 §,

45 kap. 3 §, 46 kap. 11 §,56 kap. 15 § och 51 kap. 15 § rättegångsbalken1

skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Nuvarande lydelse)

(Föreslagen lydelse)

1 kap.

15 §.

Till huvudförhandling må ej utan

synnerliga skäl å samma dag utsät­

tas flera mål, än att de kunna be­

räknas bliva slutförda under en tid

av sex timmar. Hinna ej alla sålun­

da utsatta mål behandlas under da­

gen eller kräver ett måls handlägg­

ning mera än en dag, skall samman­

trädet pågå under erforderligt antal

helgfria dagar i följd.

Till huvudförhandling må ej utan

synnerliga skäl å samma dag utsät­

tas flera mål, än att de kunna be­

räknas bliva slutförda under en tid

av sex timmar. Hinna ej alla sålun­

da utsatta mål behandlas under da­

gen eller kräver ett måls handlägg­

ning mera än en dag, skall samman­

trädet pågå under erforderligt antal

helgfria dagar i följd.

Kan handlägg­

ningen av visst mål beräknas taga i

anspråk mera än två dagar må, om

det kan ske utan olägenhet, avbrott

i handläggningen, så länge samman­

trädet pågår, äga rum under högst

två söckendagar i veckan.

Om den-----------------------

förordnar Konungen.

30 kap.

4 §.

Handläggas i en rättegång

åtal mot

Handläggas i en rättegång

flera

flera tilltalade,

må dom givas beträf-

åtal,

må dom givas beträffande

nå-

fande

någon

av dem, ehuru handlägg-

got

av dem, ehuru handläggningen 1

1 Senaste lydelse se beträffande 30 kap. 7 § SFS 1954: 432 samt beträffande 43 kap. 11 § och

46 kap. 11 § SFS 1953:352.

4

Kungl. Maj:ts proposition nr 142 år 1956

(Nuvarande lydelse)

viktigt skäl anförts eller kännedom

vunnits om nytt viktigt bevis eller

rätten eljest finner det oundgängli­

gen erforderligt

för utredningen.

Uppskj utes huvudförhandlingen, skall

den återupptagas, så snart lämpligen

kan ske.

Återupptages målet till slutlig

handläggning inom två veckor från

dagen för första förhandlingens av­

slutande, må huvudförhandlingen

fortsättas. I annat fall skall ng hu­

vudförhandling hållas, om ej i mål

av sådan omfattning att huvudför­

handlingen beräknas kräva minst fy­

ra veckor rätten med hänsyn till ut­

redningens beskaffenhet eller annan

särskild omständighet finner synner­

liga skäl att i stället fortsatt huvud­

förhandling hålles.

Till uppskjuten-------------------------- -

(Föreslagen lydelse)

mindre förhandlingen ägt rum enligt

3 § första stycket eller efter hand­

läggningens början nytt viktigt skäl

anförts eller kännedom vunnits om

nytt viktigt bevis eller rätten eljest

finner det oundgängligen erforderligt.

Uppskjutes huvudförhandlingen, skall

den återupptagas, så snart lämpligen

kan ske.

överstiger, då målet efter ett eller

flera uppskov återupptages, den sam­

manlagda tid varunder uppskov ägt

rum ej tjugu dagar, må huvudför­

handlingen fortsättas; i annat fall

skall ny huvudförhandling hållas.

hans utevaro.

45 kap.

3 §•

Väckas samtidigt åtal

mot någon

för flera brott eller åtal mot flera för

att hava tagit del i samma brott, sko­

la åtalen handläggas i en rättegång.

Även i annat fall än nu sagts må

flera åtal

handläggas i en rättegång,

om det är till gagn för utredningen.

Når skäl äro därtill, må de åter sär-

skiljas.

Ej må------- —------------------------------

Hava åtal väckts

mot någon för

flera brott eller åtal mot flera för att

hava tagit del i samma brott, skola

åtalen handläggas i en rättegång,

om

ej rätten finner särskild handlägg­

ning vara lämpligare. Åtal, som

väckts mot flera för skilda brott, må

handläggas i en rättegång, om det är

till gagn för utredningen,

är tillämplig.

När skäl äro därtill, må åtal, som

förenats, åter särskiljas.

46 kap.

11

§•

Huvudförhandlingen skall såvitt Huvudförhandlingen skall,

utan

möjligt fortgå

utan avbrott,

till dess

annat avbrott än som må föranledas

6

Kungl. Maj.ts proposition nr 142 år 1956

(Nuvarande lydelse)

(Föreslagen lydelse)

51 kap.

15

Om huvudförhandling äge i övrigt

vad i 46 kap. 1—5, 7, 9, 11, 13 och

16 §§ är stadgat motsvarande till-

lämpning; om kallelse till uppskju­

ten huvudförhandling och föreläg­

gande för part gälle dock 14 § i det­

ta kapitel.

Då mål----------------------------------------

§•

Om huvudförhandling äge i övrigt

vad i

1 kap. 15 § första stycket samt

46 kap. 1—5, 7, 9, 11, 13 och 16 §§

är stadgat motsvarande tillämpning;

om kallelse till uppskjuten huvudför­

handling och föreläggande för part

gälle dock 14 § i detta kapitel.

— kapitel stadgas.

Denna lag träder i kraft den 1 ja­

nuari 1957.

8

Kungl. Maj:ts proposition nr 142 år 1956

I. Åtgärder för att motverka uppkomsten av vidlyftiga mål

Kommittén

Vad angår tvistemålen framhåller kommittén, att gällande rätt

ger domstolarna ganska stora möjligheter att uppdela handläggningen av

omfattande mål i skilda delar och därigenom motverka uppkomsten av allt­

för långvariga huvudförhandlingar. Kommittén erinrar om att 17 kap. 4 och

5 §§ rättegångsbalken innehåller regler som möjliggör att skilda delar av

ett tvistemål avgöres genom deldom eller mellandom och att i 42 kap. 20 §

stadgas att för behandling av del av saken, som må avgöras särskilt, huvud­

förhandling må utsättas ehuru förberedelsen av målet i övrigt ej avslutats.

Därjämte erinras om möjligheterna att särskilja mål som kumulerats en­

ligt 14 kap. 6 §. Kommittén framhåller vidare att rätten kan genom en

effektiv förberedelse verka för att huvudförhandlingen i tvistemål ej får

orimligt stora proportioner. Av en utav kommittén utförd undersökning rö­

rande förekomsten i underrätter och hovrätter av vidlyftiga mål framgår

också att under tiden 1948—1954 förekommit endast tre tvistemål av sådan

storlek, att huvudförhandlingen däri pågått fjorton dagar eller mera. På

grund av vad nu anförts anser kommittén att något behov ej föreligger för

tvistemålens del av ytterligare regler, som syftar till att motverka upp­

komsten av vidlyftiga mål.

I fråga om brottmålen berör kommittén först frågan om möjlighe­

terna att

förbättra förberedelseförfarandet

så att detta bättre än hittills till­

godoser kravet på koncentration i rättegångarna. Kommittén framlägger

emellertid icke nu något förslag i denna del men uttalar att den har för

avsikt att framdeles undersöka behovet av lagändringar beträffande för­

undersökningen och därmed sammanhängande spörsmål. Vad som än kan

åstadkommas i detta hänseende kan detta dock enligt kommitténs åsikt ej

påverka behovet av de reformer i övrigt som kommittén nu föreslår.

Kommittén har vidare uppmärksammat den särskilda kategori av de vid­

lyftiga målen som utgöres av mål angående s. k. seriebrott, d. v. s. mål vari

åtal väckts mot en eller flera personer för en stor mängd brott av likartad

beskaffenhet. Inom kommittén har övervägts huruvida dylika måls vidlyf­

tighet skulle kunna nedbringas genom en

utvidgad användning av åtalsef­

tergift.

Efter att ha lämnat en redogörelse för vad processlagberedningen

på sin tid anförde i motiveringen till bestämmelserna om åtalseftergift i 20

kap. 7 § framhåller kommittén, att gällande rätt anvisar vissa möjligheter

att genom åtalseftergift nedbringa omfattningen av mål angående serie­

brott. Det synes kommittén som om dessa möjligheter icke alltid tillräck­

ligt utnyttjats och att åtskilliga mål skulle kunnat bli mindre vidlyftiga om

så skett. Kommittén föreslår därför, att åklagarna på lämpligt sätt får sin

uppmärksamhet riktad på de möjligheter som gällande lag ger till åtals­

eftergift vid seriebrottslighet. Någon ändring av hithörande lagbestämmel­

ser vill kommittén emellertid icke föreslå. Att utvidga användningen av

10

Kungl. Maj.ts proposition nr H2 år 1956

vara, att med bibehållande av reglerna i 45 kap. 3 § genom ändring av 30

kap. 4 § införa möjlighet till deldom även när i en rättegång flera åtal

handlägges mot samme tilltalade. Man skulle alltså för brottmålens del in­

föra en ordning liknande den som gäller för tvistemålen. Emellertid har

kommittén funnit att reglerna i 45 kap. 3 § är behäftade med vissa brister,

som ej skulle avhjälpas genom att möjlighet infördes till dylik deldom. Kom­

mittén har därför ansett det vara lämpligare att i samband med en omarbet­

ning av 45 kap. 3 § i vissa hänseenden utvidga möjligheterna till handlägg­

ning i skilda rättegångar av flera åtal mot samme tilltalade. Genom en sådan

lagändring skulle i praktiken uppnås detsamma, som skulle vinnas genom

en bestämmelse om deldom. Med hänsyn härtill bär kommittén ej funnit

skäl föreligga till ändring av 30 kap. 4 §.

Reglerna i 45 kap. 3 § fäster enligt kommitténs mening större avseende

vid tidpunkten för de olika åtalens väckande än som i och för sig betingas

av straffrättsliga eller processuella hänsyn. Vare sig åtalen väckts samtidigt

eller ej synes det i allmänhet ur såväl straffrättslig som processuell syn­

punkt lämpligast att flera åtal mot samme tilltalade handläggs i en rätte­

gång. Likaså torde det i regel vara lämpligast att åtal mot flera för att ha

tagit del i samma brott handlägges i en rättegång oavsett tidpunkten för åta­

lens väckande. Huvudregeln bör därför vara, att då åtal väckts mot någon

för flera brott eller mot flera för att ha tagit del i samma brott, åtalen skall

handläggas i en rättegång. Denna regel anser kommittén emellertid ej böra

göras undantagslös. Hänsyn bör kunna tagas till omfattningen av utred­

ningen rörande de olika åtalen. Är processmaterialet osedvanligt omfattande

och kan huvudförhandlingen beräknas pågå flera veckor, synes uppdelning

av åtalen på olika rättegångar i regel böra ske, såvida icke starka skäl kan

åberopas mot en uppdelning, t. ex. att de olika brotten äger nära samband

med varandra. I vissa fall, såsom t. ex. då under huvudförhandlingen be-

finnes att hinder föreligger för avgörande av en åtalspunkt, kan kostnads­

skäl tala för att huvudförhandlingen fortsättes beträffande övriga åtalspunk­

ter. Även andra omständigheter kan föranleda att särskild handläggning

bör ske beträffande någon eller några åtalspunkter. Med hänsyn till de

stora nackdelar som ur skilda synpunkter är förenade med en alltför

långt gående uppdelning av åtalen i nu ifrågavarande fall bör emellertid un­

dantagsregeln utformas restriktivt. Kommittén föreslår därför, att särskild

handläggning skall kunna ske endast om rätten finner sådan uppenbart

lämpligare.

Med den lydelse av 45 kap. 3 § första stycket som kommittén sålunda

föreslår skulle paragrafens andra stycke komma att avse endast det fall, att

åtal väckts mot flera för skilda brott. Kommittén anser att detta bör uttryck­

ligen anges i lagtexten och föreslår därför att denna jämkas i enlighet här­

med.

Kommittén framhåller att rätten vid bedömande huruvida uppdelning av

åtal bör ske skall taga hänsyn till samtliga såväl processuella som straff­

rättsliga omständigheter som kräver beaktande. Vidare uttalar kommittén,

12

Kungl. Maj.ts proposition nr H2 år 1956

bör utformas ännu mera restriktivt än som skett i kommitténs förslag. Med

hänsyn till den tilltalade och även ur processuell synpunkt anser förening­

en det angeläget, att även i mycket vidlyftiga brottmål samtliga åtal mot

samme person eller mot flera för deltagande i samma brott handlägges ge­

mensamt.

I motsats till häradshövdingeföreningen ifrågasätter

Sveriges advokat­

samfund

om icke den av kommittén föreslagna lydelsen av 45 kap. 3 §

första stycket onödigt starkt understryker åtalsföreningens principiella före­

träde. En förening av samtidigt väckta åtal mot samme tilltalade bör visser­

ligen framstå såsom huvudregel, men undantagsregeln bör icke ges sådant

innehåll att en alltför restriktiv tillämpning av densamma kan befaras. Om

syftet med lagändringen skall kunna vinnas, anser samfundet det angeläget

att alla möjligheter att genom särskiljande av åtal söka förebygga vidlyf­

tiga rättegångar verkligen blir tillvaratagna. Fördelen av en koncentration

på varje del för sig överväger nämligen enligt samfundets åsikt vida de

nackdelar som följer därav att särskilt straff bestämmes för ett tidigare

handlagt brott utan beaktande av den brottslighet som må komma till synes

i en senare del. Samfundet anser att rätten bör kunna förordna om åtalens

särskiljande så snart rätten finner denna ordning lämpligare, och samfun­

det föreslår därför att ordet »uppenbart» får utgå ur den föreslagna lagtexten.

Vad särskilt angår det fall att fråga uppkommer om särskiljande av sam­

tidigt väckta åtal mot en tilltalad som är häktad framhåller samfundet,

att rätten bör fästa största avseende vid den ståndpunkt som i denna fråga

intages av den häktade och hans försvarare. Beträffande den föreslagna lag­

textens redigering ifrågasätter samfundet, liksom även

Stockholms rådhus­

rätt,

om det kommit till klart uttryck att i alla fall av förening av åtal ett

särskiljande av åtalen skall kunna ske när som helst under rättegången.

Hovrätten för Övre Norrland

tillstyrker att, när åtal samtidigt väckes mot

någon för flera brott eller mot flera för att de tagit del i samma brott, rät­

ten får möjlighet att särskilja åtalen, om särskild handläggning finnes uppen­

bart lämpligare. För det fall att åtal vid skilda tillfällen väckes mot någon

för flera brott eller mot flera för delaktighet i samma brott bör enligt hov­

rättens mening nu gällande regler bibehållas, d. v. s. åtalen bör handläggas

i en rättegång endast om det är till gagn för utredningen. Hovrätten fram­

håller, att om åtal som väckts vid skilda tillfällen sammanföres till en rätte­

gång, resultatet ej sällan blir ett icke önskvärt uppskov med handläggningen

av det eller de första åtalen. Såväl tilltalade som målsägande kan ha ett be­

fogat intresse av att denna handläggning icke uppehälles i avbidan på be­

handlingen av nytt åtal.

Göta hovrätt,

som inte har något att erinra mot de föreslagna ändringar­

na i 45 kap. 3 §, påpekar att bestämmelserna gäller endast rättegången i

underrätt. För hovrätternas och högsta domstolens del finnes icke någon

föreskrift med möjlighet till särskiljande av åtal i mål, som i lägre rätt

handlagts i en rättegång. Omständigheterna torde dock i vissa fall kunna

vara sådana, att möjlighet till sådant särskiljande även i överrätt är önsk­

14

centration klart framgår av 42 kap. 6 § rättegångsbalken och även varit

bestämmande för avfattningen av 7 och 8 §§ i samma kapitel, i vilka lag­

rum förberedelsens innebörd närmare utvecklas.

Medan förberedelsen i tvistemål och i mål om enskilt åtal äger rum un­

der rättens ledning, handhaves den i de vanliga brottmålen av åkla­

gare och polismyndighet under benämningen förundersökning. Kommittén

har i detta sammanhang icke undersökt möjligheterna att genom ett

för­

bättrat förberedelseförfarande

i brottmål i högre grad än för närvarande

tillgodose kravet på koncentration i rättegångarna. Kommittén uttalar emel­

lertid att den har för avsikt att framdeles ägna uppmärksamhet häråt. Den­

na fråga är uppenbarligen betydelsefull och det är angeläget att tillvarataga

de möjligheter till förbättringar som här kan finnas. I likhet med kommit­

tén anser jag emellertid att en möjlig framtida förbättring av förberedelse-

lörfarandet i brottmål icke i och för sig bör hindra att man redan nu ge­

nomför reformer för att motverka uppkomsten och underlätta handlägg­

ningen av vidlyftiga mål.

Kommitténs överväganden rörande möjligheterna att genom en

utvidgad

användning av åtalseftergift

nedbringa vidlyftigheten av mål angående s. k.

seriebrott har icke föranlett kommittén att föreslå någon ändring av hithö­

rande lagbestämmelser. Jag är icke heller för egen del beredd att nu föreslå

någon jämkning av dessa regler. Frågan om åtalseftergift har från andra

utgångspunkter behandlats av strafflagberedningen i ett under år 1953 av­

givet betänkande rörande enhetligt frihetsstraff in. in. och den är för när­

varande föremål för fortsatt utredning inom beredningen. Jag torde således

få tillfälle att i annat sammanhang taga ställning till hithörande spörsmål.

För att motverka uppkomsten av vidlyftiga brottmål har kommittén i ett

hänseende föreslagit en lagändring, nämligen beträffande reglerna om

för-

ening och särskiljande av åtal.

Ändringen innebär en uppmjukning av den

gällande regeln om obligatorisk förening till handläggning i en rättegång av

åtal som samtidigt väckts mot någon för flera brott eller mot flera för att

ha tagit del i samma brott. Enligt ändringsförslaget skall såsom huvudregel

lortfarande gälla att åtal i dessa fall skall handläggas i en rättegång, men

uppdelning på olika rättegångar skall kunna ske, om rätten finner särskild

handläggning uppenbart vara lämpligare. Att en uppmjukning här göres har

icke föranlett några invändningar från remissinstansernas sida.

I likhet med kommittén finner jag det vara en mera ändamålsenlig ord­

ning att det överlåtes åt rätten att avgöra när flera åtal skall handläggas

i en i ättegang än att detta skall vara beroende av om åtalen väckts sam­

tidigt eller vid skilda tillfällen. Vid avgörandet bör rätten mot varandra

väga alla de skäl av straffrättslig och processuell natur som kräver beak­

tande. Vad kommittén i detta hänseende uttalat kan jag i huvudsak ansluta

mig till. Hänsyn toide således i första hand böra tagas till processmateria­

lets omfattning och till de olika brottens art och samband med varandra.

Är processmaterialet synnerligen omfattande och har brotten intet närmare

samband med varandra, torde en uppdelning av åtalen på två eller flera

Kungl. Maj:ts proposition nr U2 år 1956

16

Kungl. Maj.ts proposition nr 142 år 1956

nom de av kommittén föreslagna ändringarna i 45 kap. 3 § rörande särskil­

jande av åtal i praktiken skulle nå i huvudsak samma resultat som genom

en ändring av 30 kap. 4 § har kommittén begränsat sitt ändringsförslag till

att avse endast reglerna om särskiljande av åtal.

Med en sådan ändring av bestämmelserna i 45 kap. 3 § som jag nyss för­

ordat får domstol alltid möjlighet att, om skäl är därtill, särskilja åtal som

tidigare förenats till handläggning i en rättegång. Denna möjlighet före­

ligger även där de olika åtalen avser samme tilltalade. Om det befinnes

lämpligt kan domstolen sålunda enligt detta ändringsförslag, när hand­

läggningen av ett av åtalen avslutats, bryta ut detta åtal från handläggning­

en i övrigt samt avkunna dom över åtalet. Enligt min mening saknas skäl

att icke låta domstolen i sådant fall, i stället för att först särskilja åtalen

och därefter meddela dom över ett av dem, utan särskiljande av åtalen med­

dela deldom beträffande det åtal över vilket handläggningen avslutats. Med

hänsyn till att gemensamt straff i regel bör ådömas när åtal väckts mot

någon för flera brott, bör emellertid deldom rörande ett av brotten kunna

meddelas endast när synnerliga skäl är därtill. Jag föreslår därför att be­

stämmelserna i 30 kap. 4 § ändras i enlighet med vad jag nu anfört.

II. Åtgärder för att underlätta handläggningen av vidlyftiga mål

1. Avbrott och uppskov i huvudförhandling samt fortsatt och

ny huvudförhandling

Gällande bestämmelser

Rättegångsbalkens grundsatser om muntlighet, omedelbarhet och kon­

centration innebär i korthet, att det material som skall utgöra grundval för

domen skall framläggas för rätten i muntlig form, att rättens avgörande

skall grundas omedelbart på detta muntligen framlagda material och att den

förhandling vid vilken materialet framlägges skall slutföras vid ett enda

rättegångstillfälle eller i vart fall vid rättegångstillfällen som ligger varandra

så nära i tiden att rättens uppfattning om vad som förekommit ännu är

ogrumlad när målet avgöres.

Stadganden om huvudförhandling i underrätt har givits i 43 kap. såvitt

angår tvistemål och i 46 kap. såvitt angår mål vari föres allmänt åtal. Rö­

rande övriga brottmål ges stadganden i 47 kap. väsentligen genom hänvis­

ningar till 46 kap. Reglerna i 43 och 46 kap. är i huvudsak tillämpliga även

på huvudförhandling i hovrätt och högsta domstolen (50 kap. 15 §, 51 kap.

15 § och 55 kap. 15 §).

Enligt 43 kap. 1 § och 46 kap. 1 § skall rätten, då målet uppropas, in­

hämta upplysning huruvida hinder möter för målets företagande till slutlig

handläggning.

I 43 kap. 2 § är för tvistemålens del och i 46 kap. 2 § för brottmålens del

18

Kungl. Maj.ts proposition nr li2 år 1956

Vid fortsatt huvudförhandling skall målet företagas i det skick, vari det

förelåg vid den tidigare handläggningens slut.

Vid ny huvudförhandling skall målet företagas till fullständig handlägg­

ning. Har bevis upptagits vid tidigare handläggning, skall beviset upptagas

ånyo, om sådant upptagande finnes vara av betydelse i målet och hinder

därför ej föreligger. Då bevis ej upptages ånyo, skall beviset förebringas

genom protokoll och andra handlingar rörande bevisupptagningen.

Från föreskriften om upptagande på nytt vid ny huvudförhandling av

förut upptagen bevisning har för ett särskilt fall gjorts ett undantag. I an­

slutning till en regel i 41 a § sinnessjuklagen att beslut om sinnesundersök­

ning ej må meddelas, med mindre den misstänkte erkänt gärningen eller

övertygande bevisning förebragts att han begått densamma, stadgas sålunda

i samma lagrum följande:

Har beslut om sinnesundersökning meddelats sedan målet förekommit

vid huvudförhandling, erfordras ej vid ny huvudförhandling, att tidigare

upptagen bevisning ånyo upptages, så framt ej särskilda skäl därtill äro.

Enligt 17 kap. 2 § och 30 kap. 2 § gäller för såväl tvistemål som brottmål,

att dom skall, om huvudförhandling ägt rum, grundas å vad som förekom­

mit vid huvudförhandlingen. I domen må ej deltaga domare, som ej över­

varit hela huvudförhandlingen. Har ny huvudförhandling hållits, skall do­

men grundas å vad därvid förekommit.

Här bör också omnämnas följande för allmän underrätt gällande bestäm­

melse i 1 kap. 15 § första stycket:

Till huvudförhandling må ej utan synnerliga skäl å samma dag utsättas

flera mål, än att de kunna beräknas bliva slutförda under en tid av sex

timmar. Hinna ej alla sålunda utsatta mål behandlas under dagen eller krä­

ver ett måls handläggning mera än en dag, skall sammanträdet pågå under

erforderligt antal helgfria dagar i följd.

Kommittén

Efter en redogörelse för vad som under förarbetena till rättegångsbalken

och till 1953 års lagändring förekommit rörande nu berörda bestämmelser

i rättegångsbalken och sinnessjuklagen lämnar kommittén några uppgifter

om motsvarande regler i Norge och Danmark. Kommittén framhåller att i

dessa länder, vilka liksom Sverige har rättegångsordningar grundade på

moderna principer, någon skillnad icke göres mellan fortsatt och ny huvud­

förhandling. Har uppskov i förhandlingen ägt rum, gäller i

Norge

för tviste­

målens del att vid den nya förhandlingen skall vad som förekommit vid den

tidigare förhandlingen upprepas i så stor utsträckning, som någon av do­

marna finner nödvändigt »for åt faa saken riktig oplyst» (lov om retter-

gangsmaaten for tvistemaal § 337). I den norska straffprocessen gäller att

vid den nya förhandlingen skall upprepning ske, »forsaavidt Retten finder

det fornpdent». Har uppskovet varat över fyra dagar, kan envar av domsto­

lens ledamöter påfordra upprepning (straffeprocesloven § 325). I den

danska

straffprocessen bestämmer rättens ordförande om och i vilken omfattning

efter uppskov upprepning skall ske av vad som förekommit vid den tidigare

19

förhandlingen (lov om rettens pleje § 850). För tvistemålens del finns i

Danmark ingen bestämmelse om upprepningsskyldighet.

Kommittén övergår härefter till att närmare granska de gällande svenska

reglerna på området och framhåller härom i huvudsak följande.

Gällande regler innebär, att varje avbrott i en huvudförhandling över en

eller flera helgfria dagar är att anse som uppskov, som får ske endast under

de i 43 kap. 11 § och 46 kap. 11 § angivna förutsättningarna, och att vid det

första uppskovet av detta slag i ett mål -— även om det går över endast en

dag — den i samma lagrum stadgade tvåveckorsfristen börjar löpa. Åter-

upptages målet, efter detta uppskov eller ett senare, till slutlig handläggning

mer än två veckor från den dag förhandlingen först uppsköts, måste därför

— om ej den genom 1953 års lagändring införda regeln är tillämplig — ny

huvudförhandling hållas. I praxis torde det ha visat sig i det närmaste omöj­

ligt att vid handläggning av mycket vidlyftiga mål tillämpa reglerna på sätt

sålunda avsetts. Dessa regler har därför i stor utsträckning åsidosatts. Re­

dan vid planerandet av huvudförhandlingen har domstolarna i några fall

låtit vissa dagar bli handläggningsfria utan att de synes ha beaktat, att även

vid ett sådant uppehåll tvåveckorsfristen måste anses börja löpa från och

med den första handläggningsfria dagen.

Uppskov i huvudförhandling synes ofta ha föranletts av att förhandlingen

uppdelats i flera avsnitt och att mellan varje avsnitt gjorts någon eller några

dagars uppehåll för att möjliggöra för rätten och parterna att dels samla

och ordna intrycken av vad som förekommit före uppskovet och dels förbe­

reda den kommande handläggningen av målet. Med en strikt tolkning av

gällande regler torde uppskov ej få ske av sådana skäl. Detta tillvägagångs­

sätt har dock säkerligen underlättat för rätten att grunda avgörandet ome­

delbart på intrycken av den muntliga förhandlingen. Stundom har huvudför­

handlingen måst uppskjutas på grund av att någon i processen medverkande

blivit sjuk eller fått annat förhinder. Insjuknar part, ombud eller vittne, kan

även enligt gällande rätt föreligga giltig uppskovsanledning. Däremot är den

omständigheten, att någon av rättens ledamöter blir sjuk, ej uppskovsskäl

enligt gällande regler.

Den utveckling, som i praxis ägt rum beträffande handläggningen av vid­

lyftiga mål, visar enligt kommitténs åsikt att rättegångsbalkens uppskovs-

regler ej tager tillbörlig hänsyn till de speciella problem som är förknippade

med huvudförhandlingen i sådana mål.

När det gäller att finna en lösning av dessa problem måste man, under­

stryker kommittén, ständigt tillse att rättegångsbalkens grundläggande prin­

ciper om muntlighet och omedelbarhet ej åsidosättes. Kommittén diskute­

rar härefter olika möjligheter samt yttrar härom följande.

En tänkbar lösning vore att — samtidigt som uppskovsskälen något vidga­

des — i likhet med de norska och danska reglerna på ett eller annat sätt

lägga i rättens hand att avgöra, huruvida efter uppskov upprepning skall

ske av den tidigare förhandlingen. Även om en sådan lösning skulle innebära

många fördelar, skulle den emellertid också vara förenad med vissa risker

Kungi. Maj.ts proposition nr 142 är 1956

20

för återinförande av det vid tiden för rättegångsbalkens tillkomst allmänt

tillämpade uppskovssystemet. Ett återinförande av detta system skulle i sin

tur medföra risker för att så småningom muntligheten och omedelbarheten

i rättegångarna finge allt mindre betydelse. På grund därav anser sig kom­

mittén ej kunna förorda en reglering sådan som den i norsk och dansk rätt

givna.

Samma invändningar kan enligt kommitténs uppfattning riktas mot den

genom lagen den 5 juni 1953 införda särskilda regeln i 43 kap. 11 § och

46 kap. 11 § rörande mål av sådan vidlyftighet, att huvudförhandlingen däri

beräknas kräva minst fyra veckor. Kommittén anser därför att problemets

lösning bör sökas efter andra linjer. En möjlighet vore att i huvudförhand­

lingar som varade mer än viss i lagen angiven tid, exempelvis en vecka, utan

formell uppskovsanledning tillåta en eller ett par handläggningsfria varda­

gar varje kalendervecka och att utöver dessa handläggningsfria dagar tillåta

uppskov enligt nu gällande regler med bibehållande av en tvåveckorsregel av

samma konstruktion som den nuvarande.

Tvåveckorsregeln är emellertid behäftad med vissa brister. Kommittén

bär därför ansett sig böra i första hand omarbeta tvåveckorsregeln så, att

i lagen anges den tillåtna maximitiden för uppskov — vilken kommittén

föreslår till 15 dagar — i stället för den frist inom vilken målet sist skall

upptagas till slutlig handläggning, räknat från den dag uppskov första

gången meddelades i målet. Därjämte har kommittén ansett att avbrott i

huvudförhandlingen skall, om så anses lämpligt, få göras å dag före helg­

dag även utan formellt uppskovsskäl och att sådant avbrott skall likställas

med uppehåll för helgdag.

För att möjliggöra uppehåll i förhandlingen en eller annan dag i mycket

vidlyftiga mål för överläggning inom domstolen rörande handlagt avsnitt

av målet eller för att domstolen och parterna skulle få tillfälle att förbereda

och planlägga den fortsatta handläggningen föreslår kommittén, att ordet

»utredningen* i första stycket av 43 kap. 11 § och 46 kap. 11 § rättegångs­

balken ersättes med det mera omfattande begreppet »handläggningen». Med

en sådan regel blir också det fall, att någon av rättens ledamöter på grund

av sjukdom eller annan anledning är ur stånd att tjänstgöra, formellt att

hänföra till uppskovsskälen.

I 1 kap. 15 § stadgas att, då ej alla till en dag utsatta mål hinner behand­

las under dagen eller då ett måls handläggning kräver mera än en dag, sam­

manträdet skall pågå under erforderligt antal helgfria dagar i följd. Kom­

mittén föreslår att denna bestämmelse, i vad den avser det fall att ett måls

handläggning kräver mera än en dag, överflyttas till första stycket av 43

kap. 11 § och 46 kap. 11 § och att därmed sammanföres den av kommittén

föreslagna regeln om avbrott i huvudförhandling dag före helgdag.

Den av kommittén föreslagna regeln om avbrott under sammanlagt högst

15 dagar, helgdag och dag före helgdag ej inräknade, innebär, att om endast

ett uppskov sker i huvudförhandlingen, avbrottet i allmänhet kan räcka

högst tjuguen eller, då sista handläggningsdagen före uppskovet är en fre­

Kungl. Maj.ts proposition nr H2 år 1956

22

Kungl. Maj.ts proposition nr 142 år 1956

kan pågå mera än genomsnittligt tre eller högst fyra dagar i veckan. En

sådan mening hävdas sålunda av

riksåklagarämbetet, Svea hovrätt, hov­

rätten över Skåne och Blekinge, föreningarna Sveriges häradshövdingar

och

Sveriges stadsdomare, Sveriges advokatsamfund

och

Sveriges jurist-

förbund.

Svea hovrätt

utvecklar sina synpunkter i denna del på följande sätt:

Risken för att domstolsledamöterna med den anspänning, som erfordras

för att leda eller följa en muntlig process, icke skola kunna fullt utnyttja

sin tankeskärpa samt iakttagelse- och uppfattningsförmåga lägger hinder

i vägen för en intensivare handläggning än genomsnittligt tre eller högst

fyra dagar i veckan. Ledamöterna ha vidare regelmässigt andra tjänste-

angelägenheter att sköta vid sidan av processen. I de fall då nämnd deltager

i rättegången — och det är i flertalet mål regeln i underrätterna — tillkom­

mer dessutom svårigheten för nämndemännen att vara borta från sina or­

dinarie sysslor under en längre sammanhängande tid. Det vore en icke önsk­

värd utveckling om personer, som med hänsyn till arbetsanställning eller

av annan anledning icke kunna förfoga över sin tid efter eget gottfinnande,

skulle inför risken att behöva deltaga i en vidlyftig rättegång se sig för­

hindrade att mottaga nämndemansuppdrag. För parternas och ombudens

del måste också tillses, att förhandlingen ej blir alltför pressande. Om­

buden måste därjämte beredas tillfälle att i någon omfattning sköta andra

uppdrag och ombesörja löpande ärenden. Från de nu anförda synpunk­

terna erfordras tydligen regelbundet återkommande handläggningsfria var­

dagar.

Bland de remissinstanser som uttalat sig för att uppehåll under två eller

tre dagar i veckan ej skall anses såsom uppskov råder emellertid olika me­

ningar om hur den tillåtna uppskovstiden i övrigt skall bestämmas.

Sve­

riges advokatsamfund

yttrar sålunda att, om rätten får möjlighet att göra

uppehåll i huvudförhandlingen sammanlagt två helgfria dagar per vecka

utan att avbrotten räknas som uppskov, en begränsning av maximitiden

för uppskov till ett mindre antal dagar än vad kommittén föreslagit må­

hända skulle kunna tänkas. Med hänsyn till vad kommittén anfört och då

sådana särskilda omständigheter någon gång kan inträffa, att en förhål­

landevis lång sammanlagd uppskovstid blir erforderlig, utan att behov av

ny huvudförhandling därför uppstår, vill samfundet dock förorda att kom­

mitténs förslag om femton dagars maximitid genomföres.

Riksåklagaräm­

betet

anser emellertid att, om två dagar per vecka blir handläggningsfria,

den egentliga uppskovstiden kan, såsom förordats av en reservant inom

kommittén, begränsas till tio dagar.

Hovrätten över Skåne och Blekinge

uttalar att om kommitténs förslag

om ändrade regler om förening och särskiljande av åtal genomföres och

dessa regler utnyttjas av domstolarna, behov av avbrott under längre tid

än som föreslagits av kommittén icke torde erfordras för de mycket vidlyf­

tiga målen. Beträffande övriga mål kan det enligt hovrättens mening ifrå­

gasättas, om den nu gällande tvåveckorsregeln bör slopas. Det torde vis­

serligen förhålla sig så, att även i mål av mindre omfattning ett avbrott

under en tid av femton dagar enligt den av kommittén föreslagna regeln

24

tala för att i lagen bestämmes när upprepning skall ske. Det kunde sålunda

stadgas att huvudförhandling må fortsättas efter sammanhängande uppehåll

om förslagsvis högst två eller tre veckor, varemot vid avbrott av längre var­

aktighet ny huvudförhandling skall hållas.

Hovrätten för Nedre Norrland

ifrågasätter om uppskovsmöjligheten med

den av kommittén föreslagna lösningen alltid blir tillfyllest. För att man ej

framdeles skall nödgas skapa lagar från fall till fall bör det enligt hovrät­

tens mening övervägas att, då lagstiftningen nu omarbetas, ge den sådan ut­

formning att möjlighet hålles öppen till avvikelse från reglerna för den hän­

delse alldeles speciella omständigheter föranleda därtill. Eventuellt kunde

det ske på så sätt, att Kungl. Maj :t tillerkännes befogenhet att för dylikt sär­

skilt undantagsfall bevilja erforderlig förlängning av uppskovstiden.

Svea hovrätt

håller bestämt före att de föreslagna uppskovsreglerna icke

löser problemet för de mycket vidlyftiga rättegångarnas del. Hovrätten un­

derstryker att det icke bör komma i fråga att ersätta en bestämmelse, som

måst åsidosättas, med en annan, som icke heller kan följas i alla lägen, över

huvud taget erbjuder de vidlyftiga målen så speciella problem i förevarande

hänseende, att det — om man anser sig behöva detaljreglera förfarandet —

ställer sig svårt att finna en regel vilken lämpar sig för såväl mål av normal

omfattning som vidlyftiga mål. De verkligt stora målen är återigen så jäm­

förelsevis få att det rimligtvis icke kan behöva befaras något missbruk, där­

est det i fråga om dessa mål överlämnas åt domstolen att avgöra om efter

avbrott i huvudförhandling fortsatt eller ny huvudförhandling skall hållas.

En undantagsbestämmelse av detta innehåll infördes genom 1953 års lag­

ändring i ifrågavarande paragrafer och någon olägenhet härav har veterli­

gen icke försports. Hovrätten kan därför tillstyrka kommitténs ändrings­

förslag endast under förutsättning att den genom 1953 års lagändring in­

förda undantagsbestämmelsen för vidlyftiga mål bibehålies.

I några yttranden förordas att domstolarna icke skall genom i lag bestäm­

da uppskovsfrister bindas till ett visst förfarande.

Stockholms rådhusrätt

uttalar sålunda att man vid lagstiftande om avbrott och uppskov i huvudför­

handling icke bör överskatta betydelsen av koncentrationsgrundsatsen. När

det gäller vidlyftiga rättegångar kan enligt rådhusrättens erfarenhet döman­

det omöjligen ske på grundval enbart av omedelbara hörsel- och synintryck

från huvudförhandlingen. Domstolens ledamöter måste i sådana fall i icke

ringa utsträckning anlita egna memorialanteckningar, utskrifter av parts-

och vittnesutsagor samt skriftligt bevismaterial. Ur denna synpunkt fram­

står det såsom tämligen betydelselöst, om huvudförhandlingen fortgått un­

der erforderligt antal helgfria dagar i följd eller om en generös uppskovs-

regel tillämpats. Under behandlingen av ett vidlyftigt mål torde icke någon

domstol sysselsätta sig med andra göromål av sådan art, att dess uppfatt­

ning om det pågående målet grumlas i någon för avgörandet väsentlig mån.

Det kan enligt rådhusrättens åsikt ifrågasättas, huruvida en lagregel med

noggrant bestämda uppskovsfrister, som binder domstolarna till ett visst

förfarande utan möjlighet att beakta särskilda förhållanden, lämpligen bör

Kungl. Maj.ts proposition nr 112 år 1956

Kungl. Maj.ts proposition nr 142 år 1956

25

föreslås. Lagstiftaren bör kunna åt domstolarna med förtroende överlåta

att med hänsyn till särskilda förhållanden avgöra i vilken utsträckning av­

brott eller uppskov i huvudförhandling skall tillåtas. Någon risk för miss­

bruk av ett sådant förtroende kan icke anses föreligga.

Rådhusrätten framhåller vidare att koncentrationsgrundsatsen kommit

klart och entydigt till uttryck i första styckena av 43 kap. 11 § och 46 kap.

11 § enligt kommitténs förslag. Rådhusrätten ställer sig frågande inför be­

hovet av ytterligare påtryckningsmedel för att domstolarna skall iakttaga

den lagfästa principen. Skulle i något enstaka fall domstol åsidosätta lag­

stiftarens intentioner, torde beivran kunna förväntas från myndigheter som

har att övervaka domstolarnas verksamhet. Det synes rådhusrätten lämp­

ligt att domstol som beslutar uppskov i huvudförhandling låter i protokol­

let anteckna det eller de skäl som föranlett beslutet. Anledning att bibehålla

föreskriften om anmälningsskyldighet till hovrätten enligt Kungl. cirkulä­

ret den 5 juni 1953 föreligger enligt rådhusrättens mening icke.

De av processlagberedningen på sin tid befarade olägenheterna med en

regel som ger domstolen handlingsfrihet i nu åsyftade fråga kan enligt råd­

husrättens åsikt icke längre anses föreligga. Rådhusrätten framhåller bl. a.

att, sedan rättegångsbalken numera varit i kraft under mer än sju år, de

grundläggande principerna om muntlighet, koncentration och omedelbarhet

vunnit hävd och av domstolarna befunnits värdefulla. Med hänsyn härtill

torde risken för återfall i uppskovssystemet numera vara avsevärt mindre

än då rättegångsbalken skulle börja tillämpas.

Sammanfattningsvis anför rådhusrätten vidare bl. a. att det enligt dess

mening är omöjligt att uppställa en uppskovsregel som i fråga om tillåten

tid för avbrott tillgodoser alla skiftande krav. Endast domstolen synes kun­

na i det enskilda fallet taga vederbörlig hänsyn till de föreliggande omstän­

digheter som kräver beaktande. På grund härav och då det samlade erfa-

renhetsmaterialet synes utvisa att en till femton dagar, helgdagar och dagar

före helgdag ej inräknade, maximerad uppskovstid icke är tillräcklig för

mål av betydande vidlyftighet, avstyrker rådhusrätten de av kommittén fö­

reslagna ändringarna i andra styckena av 43 kap. 11 § och 46 kap. 11 § och

förordar i stället, att nu avhandlade spörsmål löses så, att regierna bringas

i överensstämmelse med grundtanken bakom motsvarande bestämmelser i

norsk och dansk rätt. För den händelse en sådan lösning icke i allo skulle

befinnas lämplig, vill rådhusrätten föreslå ett bibehållande av nu gällande

bestämmelser med undantag dock av den uppställda begränsningen till att

avse allenast mål av sådan omfattning, att huvudförhandlingen beräknas

kräva minst fyra veckor. Rådhusrätten föreslår ock att i andra stycket av

den föreslagna lydelsen av 43 kap. 11 § och 46 kap. 11 § ordet handlägg­

ningen uthytes mot ordet huvudförhandlingen.

Även

föreningen Sveriges häradshövdingar

avstyrker på liknande skäl

som Stockholms rådhusrätt att i lagen införes en fixerad tid för tillåtna av­

brott i handläggning. Enligt föreningens åsikt bör bestämmelserna i 43 kap.

11 § och 46 kap. 11 § ändras så, alt huvudförhandling i vidlyftiga mål som

26

kräver mer än en veckas handläggning ej skall behöva fortgå under mer än

tre eller högst fyra vardagar i veckan. För att möjliggöra ett något längre

avbrott i vissa fall, såsom vid sjukdom hos rättens ledamöter, parter, om­

bud eller vittnen, bör uttrycket »oundgängligen erforderligt för handlägg­

ningen» i första stycket av 43 kap. 11 § och 46 kap. 11 § i kommitténs för­

slag mildras.

En ledamot i styrelsen för Sveriges advokatsamfund

intager samma stånd­

punkt som Stockholms rådhusrätt och häradshövdingeföreningen. Om de

svenska reglerna ändras till överensstämmelse med vad som gäller i Dan­

mark och Norge, skulle enligt denne ledamots åsikt rätten få möjlighet att,

utan hänsyn till den i viss mån konstlade skillnaden mellan fortsatt huvud­

förhandling och ny huvudförhandling, föranstalta om den upprepning som

kunde befinnas erforderlig för sakens riktiga belysning.

Kommitténs förslag att i första stycket av 43 kap. 11 § och 46 kap. 11 §

ersätta ordet

utredningen

med det mera omfattande begreppet

handläggning­

en

avstyrkes av

hovrätten för Nedre Norrland.

Hovrätten framhåller att ut­

trycket »handläggningen» närmast för tanken till åtgärder som har avseende

å det ifrågavarande målet. Avsikten torde emellertid vara att även ett upp­

skov som motiveras t. ex. därav, att domaren behöver ägna sin tid åt andra

mål eller ärenden, skall tillåtas. Bästa lösningen finner hovrätten vara att

uppskovsrätten icke knytes vare sig till »utredningen» eller till »handlägg­

ningen» utan att uppskov över huvud medgives så snart sådant finnes ound­

gängligen erforderligt.

Sveriges advokatsamfund

uttalar att kommitténs ändringsförslag i denna

del möjligen kan inge vissa betänkligheter ur synpunkten att ett återinfö­

rande av det gamla uppskovssystemet måste förhindras. Då emellertid kom­

mittén anfört goda skäl för förslaget, och då med hänsyn till lagtextens av­

fattning i övrigt en olämplig rättstillämpning icke synes vara att befara,

vill samfundet icke motsätta sig den föreslagna ändringen.

Beträffande frågan om upprepningsskyldigheten vid ny huvudförhand­

ling — i vilket hänseende kommittén såsom förut angivits funnit sig icke

böra föreslå några uppmjukningar —- framhåller

föreningen Sveriges hä­

radshövdingar,

att om någon maximitid för avbrott i handläggningen icke

införes i lagen, den fördelen också skulle kunna ernås, att i flertalet fall där

sinnesundersökning beslutas efter huvudförhandling ny huvudförhandling

ej skulle behöva hållas efter sinnesundersökningens slutförande. Enligt för­

eningens erfarenhet är det endast i undantagsfall som genom sinnesunder­

sökning något nytt tillkommer av beskaffenhet att inverka på bedömandet

av själva skuldfrågan. Jämväl i sådana fall då interneringsnämndens eller

ungdomsfängelsenämndens eller annan sakkunnig myndighets utlåtande in­

fordrats etter det huvudförhandling hållits skulle man kunna undvika ny

huvudförhandling, om maximitiden för uppskov slopades. I en del fall då

sinnesundersökning ägt rum eller annat utlåtande infordrats kan det givet­

vis bli nödvändigt med ny huvudförhandling, särskilt då så lång tid förflu­

tit från den första handläggningen av målet att minnesbilden av vad där­

Kungl. Maj.ts proposition nr 112 år 1956

28

kan vara praktiskt lämpligt men att stöd för tillåtligheten härav icke torde

kunna hämtas vare sig ur ordalydelsen till de i detta hänseende aktuella lag­

bestämmelserna, 43 kap. 13 § och 46 kap. 13 § rättegångsbalken samt 41 a §

sinnessjuklagen eller ur motiven till dessa lagrum.

Föreningen Sveriges stadsdomare

säger sig dela kommitténs uppfattning

att någon särregel för nu ifrågavarande fall icke är erforderlig endast under

förutsättning att kommitténs rekommendationer kan anses stå i överens­

stämmelse med rättegångsbalkens bestämmelser om förfarandet vid ny hu­

vudförhandling. Skulle så icke befinnas vara fallet, anser föreningen att en

uppmjukning av tvåveckorsregeln bör komma till stånd för detta fall. Önsk­

värdheten av en uppmjukning av hithörande bestämmelser framhålles ock­

så av

statsåklagaren i Göteborg.

Departementschefen

Enligt nya rättegångsbalken i dess ursprungliga lydelse var möjligheterna

att uppskjuta en påbörjad huvudförhandling starkt begränsade. Bestämmel­

serna härom — framför allt den s. k. tvåveckorsregeln i 43 kap. 11 § och

46 kap. 11 § enligt vilken huvudförhandling kan fortsättas efter avbrott en­

dast om målet upptages till slutlig handläggning inom två veckor från dagen

för den första förhandlingens avslutande — hade till syfte att säkerställa

rättegångens koncentration och förhindra att den äldre rättegångsordning­

ens uppskovssystem vann insteg. Emellertid visade sig bestämmelserna i

praktiken leda till mindre tillfredsställande resultat i vissa fall. Det kunde

således i vidlyftiga processer inträffa att, om det mot slutet av huvudför­

handlingen blev nödvändigt med ett uppskov under någon dag och sådant

uppskov tidigare förekommit, hela rättegången måste tagas om från början.

Om gällande uppskovsregler strikt skulle följas, kunde man i processer av

sådan omfattning att huvudförhandlingen krävde en eller flera månader vara

viss om att kunna genomföra processen endast under särskilt gynnsamma

omständigheter.

För att undanröja de olägenheter som uppskovsreglerna visat sig kunna

leda till genomfördes år 1953 en uppmjukning av tvåveckorsregeln. 1 mål av

sådan vidlyftighet att huvudförhandlingen beräknades kräva minst fyra vec­

kor fick rätten sålunda möjlighet att även efter uppskov som överstigit två

veckor fortsätta den påbörjade huvudförhandlingen i stället för att hålla

ny huvudförhandling. Såsom förutsättning härför uppställdes att rätten med

hänsyn till utredningens beskaffenhet eller annan särskild omständighet

lann synnerligt skäl att i stället för ny huvudförhandling hålla fortsatt hu­

vudförhandling. Det bör framhållas att införandet av denna undantagsregel

betraktades endast som en tillfällig lösning av frågan om behandlingen av

de vidlyftiga målen i avbidan på rättegångskommitténs allmänna översyn

av frågan.

I sin utredning i ämnet konstaterar rättegångskommittén att det i praxis

'isat sig i det närmaste omöjligt att vid handläggning av mycket vidlyftiga

mål tillämpa rättegångsbalkens uppskovsregler på det sätt som ursprungli­

Kungl. Maj.ts proposition nr 142 år 1956

30

Kungi. Maj.ts proposition nr 1 'i2 år 1956

mindre utvidgning av de i 43 kap. 11 § och 46 kap. 11 § upptagna uppskovs-

skälen. Den nu gällande regeln att uppskov må ske, om det är oundgäng­

ligen erforderligt för

utredningen

skall sålunda enligt kommittéförslaget

ersättas med en regel att uppskov må ske, om det är oundgängligen erfor­

derligt för

handläggningen.

Kommitténs förslag att avbrott i huvudförhandling må ske å dag före

helgdag utan att avbrottet räknas som uppskov i teknisk mening har icke

föranlett några principiella invändningar från remissinstansernas sida; åt­

skilliga av dessa har emellertid i detta hänseende förordat en något längre

gående lagändring än den kommittén föreslagit. Det har sålunda från flera

håll understrukits att det icke är realistiskt att räkna med att en huvudför­

handling som kräver flera veckor kan pågå mera än genomsnittligt tre eller

högst fyra dagar i veckan. En intensivare handläggning blir nämligen ofta

alltför pressande såväl för domstolsledamöterna som för parterna och deras

ombud. Deltagarna i en rättegång som spänner över en längre tidrymd

måste vidare beredas tillfälle att i någon omfattning sköta andra uppdrag

och ombesörja löpande ärenden. Detta gäller inte minst nämndemännen. De

nu anförda synpunkterna har enligt min mening klart bestyrkts av de vunna

erfarenheterna från handläggningen av vidlyftiga mål. Jag finner det där­

för ur olika synpunkter angeläget att kortare uppehåll i rättegången då och

då kan göras. Bestämmelser som gör det möjligt för domstolen att med

ganska korta intervaller överlägga om ett behandlat avsnitt i ett mål, samla

och ordna intrycken av vad som förekommit och förbereda den fortsatta

handläggningen torde icke motverka utan fastmer främja rättegångens

koncentration och omedelbarhet.

På grund av det anförda vill jag, i likhet med åtskilliga remissinstanser,

föreslå att avbrott i handläggningen må, så länge sammanträdet pågår, äga

rum under högst två söckendagar i veckan, utan att sådant avbrott inräknas

i den uppskovstid som är avgörande för frågan om fortsatt eller ny huvud­

förhandling skall hållas. Såsom förutsättning för att dylikt avbrott skall få

äga rum torde böra anges, att handläggningen av målet kan beräknas taga

mera än två dagar i anspråk och att avbrottet kan ske utan olägenhet. Det tor­

de böra överlåtas åt domstolen att efter omständigheterna avgöra vilken eller

vilka dagar i veckan som må vara handläggningsfria. Ett stadgande av detta

slag är av annan karaktär än de i 43 kap. 11 § och 46 kap. 11 § upptagna

reglerna rörande uppskov i huvudförhandling. Med hänsyn härtill anser jag

att stadgandet icke bör upptagas i nämnda lagrum. Det synes lämpligen

kunna införas i 1 kap. 15 § första stycket. Vad i detta lagrum stadgas torde

genom hänvisningar i 50 kap. 15 § och 51 kap. 15 § böra göras tillämpligt

även på huvudförhandling i överrätt.

Vad sedan angår frågan hur den egentliga uppskovstiden skall bestäm­

mas kan jag, i likhet med flertalet remissinstanser, ansluta mig till kom­

mitténs förslag att ersätta den nuvarande tvåveckorsregeln med en regel

som anger en viss maximitid för tillåtna uppskov, ett eller flera. Däremot är

jag i likhet med åtskilliga remissinstanser icke övertygad om att den av

32

i allmänhet ej hinna avgivas inom sådan tid att ny huvudförhandling kan

undvikas. Det är emellertid angeläget att tiden för sinnesundersökningar

nedbringas och jag har min uppmärksamhet riktad på de problem som

sammanhänger härmed.

Jag vill understryka att en reglering av uppskovstiden i enlighet med vad

jag här förordat icke på något sätt rubbar rättegångsbalkens bestämmelser

om vad som må utgöra skäl till uppskov. I sådant hänseende gäller såsom

huvudregel att påbörjad huvudförhandling skall fortgå utan avbrott till dess

målet är färdigt för avgörande. Undantagen från denna huvudregel är, så­

som framgått av den tidigare redogörelsen, restriktivt utformade. Någon

ändring i huvudregeln har icke föreslagits av kommittén. Beträffande en av

de i 43 kap. 11 § och 46 kap. 11 § angivna förutsättningarna för att uppskov

må beviljas har kommittén emellertid föreslagit en mindre jämkning. En-

ligt lagrummens nu gällande lydelse må uppskov beviljas, om rätten finner

det oundgängligen erforderligt för

utredningen.

För att möjliggöra uppskov

även av annat skäl än med hänsyn till utredningen i målet — behov förelig­

ger exempelvis av uppehåll i förhandlingen för överläggning inom dom­

stolen rörande ett handlagt avsnitt av målet eller för att domstolen och

parterna skall få tillfälle att förbereda och planlägga den fortsatta hand­

läggningen eller därför att någon av rättens ledamöter på grund av sjukdom

eller annan anledning blir förhindrad att tjänstgöra — föreslår kommittén

att ordet

utredningen

ersättes med det mera omfattande begreppet

hand­

läggningen.

I likhet med kommittén anser jag en jämkning av lagrummen

på denna punkt motiverad. Såsom framhållits av hovrätten för Nedre Norr­

land torde uppskovsrätten icke behöva knytas vare sig till utredningen eller

handläggningen utan uppskov bör kunna medges när det finnes oundgäng­

ligen erforderligt.

Även med den jämkning av förutsättningarna för uppskov som jag så­

lunda föreslår framgår det klart av bestämmelserna härom att uppskov skall

medges endast när det påkallas av vägande skäl. Det är uppenbarligen av

största vikt att längre och upprepade uppskov i en påbörjad huvudförhand­

ling undvikes. Sådana äventyrar rättegångsbalkens grundläggande principer

om muntlighet, omedelbarhet och koncentration. Med anledning av ett utta­

lande från föreningen Sveriges stadsdomare att sträng återhållsamhet bör

iakttagas vid beviljande av uppskov för att komplettera utredningen el. dyl.

vill jag emellertid framhålla, att om återhållsamheten i detta hänseende dri­

ves alltför långt, så kan detta medföra att parterna, efter fullföljd av målet,

i högre instans i stor utsträckning åberopar och tillätes förebringa ny bevis­

ning eller annan utredning som icke ingått i det processmaterial på vilket

underrättens dom grundats. En sådan utveckling innebär olägenheter i

olika hänseenden. Det är av flera skäl angeläget att processmaterialet är

fullständigt redan i första instans.

I likhet med kommittén finner jag ej anledning att i detta sammanhang

föreslå någon ändring av reglerna i 43 kap. 13 § och 46 kap. 13 § om upp-

repningsskvldigheten vid ny huvudförhandling. Icke heller finner jag an-

Kungl. Maj.ts proposition nr 142 år 1956

34

Kungl. Maj.ts proposition nr

142

år 1956

Yttrandena

I yttrandena har icke från något håll förordats att möjlighet nu skulle

öppnas för meddelande av mellandom i brottmål. Visserligen anser

riksåkla­

garämbetet

att vägande kriminalpolitiska skäl talar för en sådan möjlighet

och att de processuella invändningar som kommittén riktat mot institutet

mellandom icke väger särskilt tungt. Ämbetet hemställer därför att frågan

tages upp till fortsatt övervägande. I samma riktning uttalar sig

Stockholms

rådhusrätt,

som anser att frågan bör få anstå i avbidan på att den behand­

lats av strafflagberedningen ur kriminalpolitisk synpunkt. En klart avvisan­

de inställning mot tanken på mellandom i brottmål intager

Sveriges advo­

katsamfund,

som särskilt pekar på de processuella olägenheterna.

Förening­

en Sveriges häradshövdingar

uttalar att anledning saknas att införa institu­

tet, om någon maximitid för avbrott i huvudförhandling icke upptages i la­

gen utan, såsom föreningen förordar, en allmän befogenhet tillerkännes rät­

ten att bestämma huruvida efter avbrott ny huvudförhandling behöver hållas.

Departementschefen

När det gäller tvistemål har rätten under vissa förutsättningar möjlighet

att, då en för ett anspråk prejudicerande fråga föreligger till prövning, med­

dela särskild dom över denna fråga, s. k. mellandom. Någon motsvarande

möjlighet föreligger icke för brottmålens del. Rätten äger alltså icke uppdela

brottmålsprocessen i skilda avsnitt på det sättet, att skuldfrågan och på-

följdsfrågan avgöres i skilda rättegångar. Frågan om mellandom i brottmål

har av rättegångskommittén behandlats ur processuella synpunkter och

kommittén har funnit att så avsevärda processuella olägenheter är förenade

med detta institut att det icke bör införas.

Otvivelaktigt skulle ett införande av institutet mellandom i brottmål med­

föra åtskilliga svårigheter av processuell natur. Det torde emellertid icke

vara någon olöslig uppgift att överkomma dessa svårigheter men möjligen

skulle en ganska ingående laglig reglering visa sig nödvändig. Frågan om

mellandom i brottmål bör emellertid betraktas även och kanske främst ur

kriminalpolitisk synpunkt och vissa kriminalpolitiska skäl kan anföras för

en ordning som i vissa fall fall möjliggör en sådan uppdelning av brottmåls­

processen att påföljdsfrågan ej prövas förrän skuldfrågan avgjorts i sär­

skild rättegång. Hela detta problem, som delvis är under utredning i annat

sammanhang, kräver emellertid ytterligare överväganden och jag är därför

inte beredd att i detta sammanhang föreslå någon ändring i nu gällande reg­

ler.

3. Suppleant för rättens ordförande

Kommittén

För att minska riskerna för att domstol med nämnd skall förlora sin dom-

förhet på grund av förfall för ordföranden under pågående förhandling före­

slår kommittén, att i 1 kap. 14 § rättegångsbalken införes den regeln att, om

i synnerligen vidlyftigt mål underrätt skall bestå av lagfaren domare och

36

Kungl. Maj:ts proposition nr H2 år 1956

tens överläggningar. Såsom nyss antytts synes emellertid hela problemet

kunna anstå i avbidan på den nämnda utredningen.

4. Tid för meddelande av dom i mål mot häktad

Gällande bestämmelser

I 30 kap. rättegångsbalken ges bestämmelser om dom och beslut i brott­

mål. Enligt 7 § andra stycket skall, då huvudförhandling ägt rum, samma

eller sist nästa helgfria dag överläggning hållas och, om det kan ske, dom

beslutas och avkunnas. Finnes rådrum för domens beslutande eller avfat­

tande oundgängligen erforderligt, må rätten besluta anstånd därmed; domen

skall dock, om ej synnerligt hinder möter, skriftligen avfattas och meddelas,

då den tilltalade är häktad, inom en vecka och i annat fall inom två veckor

efter förhandlingens avslutande. Är den tilltalade häktad, skall domen med­

delas senast inom två veckor.

17 kap. 9 § andra stycket innehåller för tvistemålens del bestämmelser

som i huvudsak överensstämmer med reglerna rörande brottmål. I tvistemål

kräves dock för anstånd med domens meddelande endast att på grund av

målets beskaffenhet rådrum erfordras för domens beslutande eller avfat­

tande.

Kommittén

Kommittén framhåller att synnerligt hinder att meddela dom inom två

veckor efter förhandlingens avslutande helt naturligt oftare föreligger i myc­

ket vidlyftiga mål än i andra mål och att rätten då kan dröja ytterligare nå­

gon tid härmed. Frågan om tiden för meddelande av dom är därför i före­

varande sammanhang av intresse endast i mål rörande häktade, där en ab­

solut tidsgräns av två veckor gäller. Kommittén anser, att i lagen bör finnas

föreskriven en absolut maximitid, inom vilken dom i mål rörande häktade

skall meddelas. Denna tid bör naturligtvis ej sättas så kort, att icke rättens

prövning även i de vidlyftigaste mål kan ske med tillbörlig noggrannhet och

fullständighet. Kommitténs förslag om ändring av uppskovsreglerna bör

emellertid skapa ökade möjligheter för rätten att under huvudförhandling­

ens gång etappvis överlägga om och preliminärt ta ställning till olika delar

av ett vidlyftigt brottmål. På detta sätt kan rätten i ej ringa utsträckning

förbereda arbetet med domen i målet och därigenom nedbringa tiden mellan

huvudförhandlingens avslutande och domens meddelande. Om kommitténs

förslag genomföres, torde någon jämkning ej behöva ske av nu gällande reg­

ler om tid för meddelande av dom i mål rörande häktad. Kommittén före­

slår därför i förevarande avseende icke någon åtgärd.

Yttrandena

I flera yttranden förordas en uppmjukning av stagandet om tiden för med­

delande av dom i mål mot häktad.

Svea hovrätt

föreslår att den absoluta tids­

gränsen för detta fall helt utgår och motiverar sitt förslag på följande sätt:

38

Kungl. Maj:ts proposition nr 142 år 1956

När det gäller vidlyftiga brottmål, i vilka väl merendels den tilltalade är

häktad, kunna nämligen fall finnas, då det icke står i mänsklig makt att

medhinna domens utformande inom den ifrågavarande tiden, och det måste

anses synnerligen förkastligt, om domstolen enbart för att kunna fullgöra

sitt åliggande att noggrant och fullständigt i domen redovisa materialet skul­

le se sig nödsakad att frigiva den häktade. För att erfarenhetsmässigt be­

lysa tider, som åtgått för domsskrivning i vidlyftiga brottmål skall här redo­

visas, att de så kallade Lundquistmålen härutinnan krävt 65 dagar i råd­

husrätten och 23 dagar i hovrätten för det första målet samt 36 dagar i råd­

husrätten och 57 dagar i hovrätten för det andra målet. Det får antagas vara

uteslutet, att om Lundquist varit häktad dessa tider kunnat i sådan mån

nedbringas, att domarna kunnat meddelas inom fjorton dagar från huvud­

förhandlingarnas avslutande. Det nu i huvudförhandling slutbehandlade

tredje Lundquistmålet, vilket är mera omfattande än de tidigare, lärer icke

kunna utmynna i dom inom tid från huvudförhandlingens slut, som under­

stiger den längsta av de nyss angivna tiderna.

Föreningen Sveriges stadsdomare

tillstyrker att nu gällande bestämmelser

bibehålies endast under den förutsättningen att kommitténs förslag om sär­

skiljande av åtal genomföres och att vad föreningen anfört om särskilda

regler för uppehåll med handläggningen av vidlyftiga mål vinner beaktande.

Departementschefen

Såväl i tvistemål som i brottmål gäller som huvudregel att dom skall med­

delas i omedelbar anslutning till den överläggning i målet som, när huvud­

förhandling ägt rum, skall hållas samma eller sist nästa helgfria dag. An­

stånd med domens meddelande kan emellertid äga rum. Den allmänna

anståndsfristen är två veckor efter förhandlingens avslutande. Möter syn­

nerligt hinder att meddela domen inom denna tidsfrist, kan — utom i brott­

mål vari den tilltalade är häktad — ytterligare anstånd äga rum; någon

absolut tidsgräns är då icke föreskriven. Beträffande häktade gäller att do­

men, om ej synnerligt hinder möter, skall meddelas inom en vecka efter för­

handlingens avslutande och längre anstånd än två veckor får icke före­

komma.

Den i lagen föreskrivna absoluta maximitiden i fråga om tiden för med­

delande av dom mot tilltalad som är häktad har i praktiken visat sig med­

föra svårigheter när det gäller vidlyftiga mål och en uppmjukning av denna

föreskrift har ifrågasatts. Rättegångskommittén har emellertid ansett att

någon jämkning av hithörande regler ej behöver ske, om kommitténs för­

slag om ändring av uppskovsreglerna i 46 kap. 11 § genomföres. Genom en

ändring av uppskovsreglerna skulle nämligen, anser kommittén, ökade möj­

ligheter skapas för rätten att under huvudförhandlingens gång etappvis

överlägga om och preliminärt taga ställning till olika delar av ett vidlyf­

tigt brottmål.

Såsom framgår av den i det föregående lämnade redogörelsen för remiss­

instansernas yttranden i denna del har från flera håll starkt understrukits

att behov av en uppmjukning av den absoluta tidsgränsen föreligger även

om en ändring av uppskovsreglerna genomföres. Häradshövdingeföreningen

40

Kungl. Maj.ts proposition nr li2 år 1956

Ivå veckor efter förhandlingens avslutande. Någon anledning att befara att

domstolarna skall missbruka denna starkt begränsade möjlighet till an­

stånd anser jag icke föreligga.

För att möjliggöra särskild kontroll över att domstol icke beslutar an­

stånd med meddelande av dom mot häktad i andra fall eller i större ut­

sträckning än som avses med bestämmelserna kunde möjligen övervägas att

föreskriva skyldighet för domstol att vid beslut om anstånd överstigande

två veckor göra anmälan om beslutet med uppgift om anledningen till an­

ståndet. Mot införande av en sådan anmälningsskyldighet kan emellertid vä­

gande invändningar göras. Jag kan därvid åberopa väsentligen samma skäl

som föranledde att ett liknande förslag om anmälningsskyldighet avvisades

vid nya rättegångsbalkens tillkomst. Vid detta tillfälle framfördes vissa förslag

att genom enklare anordningar än införande av anmälningsskyldighet vinna

möjlighet att utöva kontroll. Sålunda framfördes tanken att låta rätten i en

särskild liggare över mål, i vilka anstånd med meddelande av dom beslu­

tats, anteckna anledningen till anståndet. En sådan anordning synes kunna

genomföras utan de olägenheter som är förenade med ett anmälningsförfa­

rande. Erforderliga föreskrifter härom torde emellertid kunna meddelas i

administrativ ordning.

De av mig i det föregående föreslagna lagändringarna torde böra träda i

kraft den 1 januari 1957. Särskilda övergångsbestämmelser torde icke vara

påkallade. Härav följer att de nya bestämmelserna enligt vedertagna grund­

satser blir tillämpliga även på rättegångar som är anhängiga när lagänd­

ringarna träder i kraft.

I enlighet med vad i det föregående anförts har inom justitiedepartementet

upprättats förslag till

lag om ändring i rättegångsbalken.

Förslaget har fo­

gats såsom bilaga

(Bilaga A)

till detta protokoll. Vid protokollet har jäm­

väl fogats rättegångskommitténs lagförslag

(Bilaga B).

Föredraganden hemställer, att lagrådets utlåtande över det såsom bilaga

A1 upptagna lagförslaget måtte för det i § 87 regeringsformen omförmälda

ändamålet inhämtas genom utdrag av protokollet.

Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan

bifaller Hans Maj :t Konungen.

Ur protokollet:

Torsten Johansson

1 Denna bilaga, som är likalydande med det vid propositionen fogade lagförslaget, har här

uteslutits.

42

Kungl. Maj.ts proposition nr H2 år 1956

(Nuvarande lydelse)

börjad huvudförhandling må ej upp­

skjutas, med mindre förhandlingen

ägt rum enligt 3 § första stycket el­

ler efter handläggningens börjain nytt

viktigt skäl anförts eller kännedom

vunnits om nytt viktigt bevis eller

rätten eljest finner det oundgängli­

gen erforderligt för

utredningen.

Upp-

skjutes huvudförhandlingen, skall

den återupptagas, så snart lämpligen

kan ske.

Återupptages målet till

slutlig

handläggning inom två veckor från

dagen för första förhandlingens av­

slutande,

må huvudförhandlingen

fortsättas. I annat fall skall ny hu­

vudförhandling hållas,

om ej i mål

av sådan omfattning att huvudför­

handlingen beräknas kräva minst fy­

ra veckor rätten med hänsyn till ut­

redningens beskaffenhet eller annan

särskild omständighet finner synner­

liga skäl att i stället fortsatt huvud­

förhandling hålles.

Till uppskjuten

(Föreslagen lydelse)

ver huvudförhandlingen mera än en

dag, skall den fortgå under erforder­

ligt antal helgfria dagar i följd; dock

må, om så anses lämpligt, uppehåll

göras å dag före helgdag.

Påbörjad

huvudförhandling må ej uppskjutas,

med mindre förhandlingen ägt rum

enligt 3 § första stycket eller efter

handläggningens början nytt viktigt

skäl anförts eller kännedom vunnits

om nytt viktigt bevis eller rätten el­

jest finner det oundgängligen erfor­

derligt för

handläggningen.

Uppskju-

tes huvudförhandlingen, skall den

återupptagas, så snart lämpligen kan

ske.

Återupptages målet till

handlägg­

ning efter avbrott, som varat sam­

manlagt högst femton dagar, helgdag

och dag före helgdag ej inräknade,

må huvudförhandlingen fortsättas. I

annat fall skall ny huvudförhandling

hållas.

hans utevaro.

45 kap.

3 §•

Väckas samtidigt åtal

mot någon

Hava åtal väckts

mot någon för fle-

för flera brott eller åtal mot flera för ra brott eller åtal mot flera för att

att hava tagit del i samma brott, sko- hava tagit del i samma brott, skola

la åtalen handläggas i en rättegång, åtalen handläggas i en rättegång,

om

Även i annat fält än nu sagts må ej rätten finner särskild handlägg­

flera åtal

handläggas i en rättegång,

ning uppenbart vara lämpligare.

om det är till gagn för utredningen.

Hava åtal väckts mot flera för skil-

När skäl äro därtill, må de åter sär-

da brott, må åtalen

handläggas i en

skiljas.

rättegång, om det är till gagn för ut­

redningen. När skäl äro därtill, må de

åter särskiljas.

Ej må------------ ---------- —- — är tillämplig.

46 kap.

11

§•

Huvudförhandlingen skall såvitt Huvudförhandlingen skall såvitt

möjligt fortgå utan avbrott, till dess möjligt fortgå utan avbrott, till dess

målet är färdigt till avgörande. På- målet är färdigt till avgörande.

Krä-

börjad huvudförhandling må ej upp-

ver huvudförhandlingen mera än en

skjutas, med mindre förhandlingen

dag, skall den fortgå under erforder-

ägt

rum enligt 3 § första stycket el-

ligt antal helgfria dagar i följd; dock

43

Kungl. Maj.ts proposition nr H2 år 1956

(Nuvarande lydelse)

ler efter handläggningens början nytt

■viktigt skäl anförts eller kännedom

vunnits om nytt viktigt bevis eller

rätten eljest finner det oundgängligen

erforderligt för

utredningen.

Upp-

skjutes huvudförhandlingen, skall

den återupptagas, så snart lämpligen

kan ske. Är den tilltalade häktad,

skall förhandlingen återupptagas

inom en vecka från dagen för före­

gående förhandlings avslutande eller,

då han häktats därefter, från dagen

för hans häktande, om ej på grund

av särskilda omständigheter längre

uppskov är nödvändigt.

Återupptages målet till

slutlig

handläggning inom två veckor från

dagen för första förhandlingens av­

slutande,

må huvudförhandlingen

fortsättas. I annat fall skall ny hu­

vudförhandling hållas,

om ej i mål

av sådan omfattning att huvudför­

handlingen beräknas kräva minst fy­

ra veckor rätten med hänsyn till ut­

redningens beskaffenhet eller annan

särskild omständighet finner synner­

liga skål att i stället fortsatt huvud­

förhandling hålles.

Till uppskjuten —

(Föreslagen lydelse)

må, om så anses lämpligt, uppehåll

göras å dag före helgdag.

Påbörjad

huvudförhandling må ej uppskjutas,

med mindre förhandlingen ägt rum

enligt 3 § första stycket eller efter

handläggningens början nytt viktigt

skäl anförts eller kännedom vunnits

om nytt viktigt bevis eller rätten el­

jest finner det oundgängligen erfor­

derligt för

handläggningen.

Upp-

skjutes huvudförhandlingen, skall

den återupptagas, så snart lämpligen

kan ske. Är den tilltalade häktad,

skall förhandlingen återupptagas in­

om en vecka från dagen för föregå­

ende förhandlings avslutande eller,

då han häktats därefter, från dagen

för hans häktande, om ej på grund

av särskilda omständigheter längre

uppskov är nödvändigt.

Återupptages målet till

handlägg­

ning efter avbrott, som varat sam­

manlagt högst femton dagar, helgdag

och dag före helgdag ej inräknade,

må huvudförhandlingen fortsättas. I

annat fall skall ny huvudförhandling

hållas.

--------15 § sägs.

Denna lag träder i kraft den

■ I fråga om mål i vilka

huvudförhandlingen börjat före nämnda dag skola dock 43 kap. 11 § och

46 kap. 11 § i deras äldre lydelse gälla.

44

Kungl. Maj:ts proposition nr 142 år 1956

Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj:ts lagråd den 14 mars

1956.

Närvarande:

justitieråden L

ech

,

R

egner

,

L

ind

,

regeringsrådet L

orichs

.

Enligt lagrådet den 8 mars 1956 tillhandakommet utdrag av protokoll

över justitiedepartementsärenden, hållet inför Hans Maj:t Konungen i stats­

rådet den 17 februari 1956, hade Kungl. Maj:t förordnat, att lagrådets utlå­

tande skulle för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas

över upprättat förslag till

lag om ändring i rättegångsbalken.

Förslaget, som finnes bilagt detta protokoll, föredrogs inför lagrådet av

byråchefen för lagärenden i justitiedepartementet S. Rudholm.

Lagrådet

lämnade förslaget utan erinran.

Ur protokollet:

Sverker Jonson

Kungl. Maj:ts proposition nr 1&2 år 1956

45

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsårenden, hållet

inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms

slott den 16 mars 1956.

Närvarande:

Statsministern

E

rlander^, ministern för utrikes ärendena

U

ndén^, statsråden

Z

etterberg

, T

orsten

N

ilsson

, S

träng

, E

ricsson

, A

ndersson

, N

orup

,

H

edlund

, P

ersson

, H

jälmar

N

ilson

, L

indell

, N

ordenstam

, L

indström

,

L^ange, L^indholm.

Chefen för justitiedepartementet, statsrådet Zetterberg, anmäler efter ge­

mensam beredning med statsrådets övriga ledamöter lagrådets den 14 mars

1956 avgivna utlåtande över det till lagrådet den 17 februari 1956 remitte­

rade förslaget till

lag om ändring i rättegångsbalken.

Föredraganden hemställer, att lagförslaget, som av lagrådet lämnats utan

erinran, måtte jämlikt § 87 regeringsformen genom proposition föreläggas

riksdagen till antagande.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter bi­

trädda hemställan förordnar Hans Maj :t Konungen, att till

riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse bilaga

till detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

Sverker Jonson