SOU 2013:17
Brottmålsprocessen
Betänkande av Straffprocessutredningen
Stockholm 2013
Brottmålsprocessen
Del 1
SOU och Ds kan köpas från Fritzes kundtjänst. För remissutsändningar av SOU och Ds svarar Fritzes Offentliga Publikationer på uppdrag av Regeringskansliets förvaltningsavdelning.
Beställningsadress: Fritzes kundtjänst 106 47 Stockholm Orderfax: 08-598 191 91 Ordertel: 08-598 191 90 E-post: order.fritzes@nj.se Internet: www.fritzes.se
Svara på remiss – hur och varför. Statsrådsberedningen (SB PM 2003:2, reviderad 2009-05-02)
– En liten broschyr som underlättar arbetet för den som ska svara på remiss. Broschyren är gratis och kan laddas ner eller beställas på http://www.regeringen.se/remiss
Textbearbetning och layout har utförts av Regeringskansliet, FA/kommittéservice.
Omslag: Elanders Sverige AB.
Tryckt av Elanders Sverige AB. Stockholm 2013
ISBN 978-91-38-23908-7 ISSN 0375-250X
Till statsrådet och chefen för Justitiedepartementet
Regeringen beslutade den 15 juli 2010 att tillkalla en särskild utredare med uppdrag att göra en översyn av brottmålsprocessen i syfte att överväga åtgärder för att skapa ett mer ändamålsenligt brottmålsförfarande (dir 2010:78).
Som särskild utredare förordnades från och med den 17 november 2010 lagmannen Stefan Strömberg.
Som experter att biträda utredningen förordnades från och med den 6 december 2010 professorn Peter Fitger, dåvarande hovrättsrådet vid Hovrätten för Övre Norrland, numera ämnesrådet vid justitiedepartementet Mikael Forsgren, f.d. hovrättspresidenten vid Hovrätten för Nedre Norrland Barbro Hegrelius Jonson, rättssakkunnige vid Justitiedepartementet Anders Hübinette, numera chefsjuristen vid Domstolsverket, dåvarande rådmannen vid Jönköpings tingsrätt Agneta Kornstrand, dåvarande lagmannen vid Solna tingsrätt, numera justitieombudsmannen Lars Lindström, lagmannen vid Helsingborgs tingsrätt Ylva Norling Jönsson, advokaten Thomas Olsson, vice riksåklagaren Kerstin Skarp och hovrättslagmannen vid Svea hovrätt Monika Sörbom. Genom beslut den 14 februari 2011 entledigades Lars Lindström med verkan från och med den 11 januari 2011. I hans ställe förordnades dåvarande rådmannen, numera chefsrådmannen vid Helsingborgs tingsrätt Johan Kvart från och med den 14 februari 2011. Genom beslut den 30 januari 2012 entledigades Anders Hübinette och förordnades kanslirådet vid Justitiedepartementet Charlotte Kugelberg med verkan från och med samma dag. På grund av sjukdom kom Peter Fitger, som avled under utredningstiden, inte att delta i arbetet.
Som sekreterare anställdes från och med den 10 december 2010 hovrättsassessorn Cecilia Hennig och från och med den 1 mars 2011 hovrättsassessorn Jonas Silfverberg. Tingsnotarierna Heidi Stenberg och Sanna Tucker anställdes som biträdande utredningssekreterare från
och med den 1 respektive 3 november till och med den 11 december 2011 för en brottmålsundersökning som genomfördes inom ramen för utredningen.
Utredningen har antagit namnet Straffprocessutredningen. Enligt utredningens ursprungliga direktiv skulle uppdraget redovisas senast den 30 september 2012. Genom tilläggsdirektiv den 24 maj 2012 förlängdes tiden för redovisning av utredningens uppdrag till den 28 mars 2013 (dir 2012:47).
Utredningen överlämnar härmed slutbetänkandet Brottmålsprocessen (SOU 2013:17). Experterna har ställt sig bakom utredningens överväganden och förslag. De särskilda ståndpunkter som enskilda experter kan ha haft i olika frågor har berörts genom möjliga alternativa förslag eller bedömningar. Betänkandet är därför skrivet i vi-form. Utredningens uppdrag är med detta slutfört.
Göteborg i mars 2013
Stefan Strömberg
/ Cecilia Hennig Jonas Silfverberg
5
Innehåll
Del 1
Sammanfattning ................................................................ 23
Summary .......................................................................... 43
Författningsförslag ............................................................. 65
1 Förslag till lag om ändring i rättegångsbalken ....................... 65 2 Förslag till lag om ändring i brottsbalken ............................ 121
3 Förslag till lag om ändring i patentlagen (1967:837) ........... 124 4 Förslag till lag om ändring i mönsterskyddslagen (1970:485)............................................................................... 126
5 Förslag till lag om ändring i skattebrottslagen (1971:69) ... 128 6 Förslag till lag om ändring i skadeståndslagen (1972:207)............................................................................... 131
7 Förslag till lag om ändring i lagen (1974:1065) om visst stöldgods m.m. ....................................................................... 132 8 Förslag till lag om ändring i bötesverkställighetslagen (1979:189)............................................................................... 134
9 Förslag till lag om ändring i lagen (1986:436) om näringsförbud ......................................................................... 135 10 Förslag till lag om ändring i lagen (1986:1009) om förfarandet i vissa fall vid förverkande m.m. ........................ 137
Innehåll SOU 2013:17
6
11 Förslag till lag om ändring i lagen (1988:609) om målsägandebiträde .................................................................. 140 12 Förslag till lag om ändring i lagen (1988:688) om kontaktförbud ........................................................................ 142
13 Förslag till lag om ändring i lagen (1991:1559) med föreskrifter på tryckfrihetsförordningens och yttrandefrihetsgrundlagens områden .................................... 143 14 Förslag till lag om ändring i lagen (1991:2041) om personutredning i brottmål, m.m. ......................................... 145
15 Förslag till lag om ändring i växtförädlarrättslagen (1997:306) ............................................................................... 146 16 Förslag till lag om ändring i lagen (2000:1225) om straff för smuggling .......................................................................... 148
17 Förslag till lag om ändring i lagen (2005:321) om tillträdesförbud vid idrottsarrangemang ............................... 149 18 Förslag till lag om ändring i lagen (2008:369) om förfarandet vid förverkande av utbyte av brottslig verksamhet i vissa fall ............................................................. 150
19 Förslag till lag om ändring i offentlighets- och sekretesslagen (2009:400) ...................................................... 151 20 Förslag till lag om ändring i varumärkeslagen (2010:1877) ............................................................................. 153
21 Förslag till förordning om ändring i förundersöknings- kungörelsen (1947:948) ......................................................... 154 22 Förslag till förordning om ändring i förordningen (1964:740) med föreskrifter för åklagare i vissa brottmål ... 158
23 Förslag till förordning om ändring i strafföreläggandekungörelsen (1970:60) ........................................................... 159 24 Förslag till förordning om ändring i förordningen (1982:805) om ersättning av allmänna medel till vittnen, m.m.......................................................................................... 160
Innehåll
7
25 Förslag till förordning om ändring i förordningen (1992:289) om särskild personutredning i brottmål, m.m. ... 161 26 Förslag till förordning om ändring i förordningen (1994:1763) med särskilda bestämmelser om unga lagöverträdare ......................................................................... 163
27 Förslag till förordning om ändring i förordningen (1996:381) om tingsrättsinstruktion .................................... 164 28 Förslag till förordning om ändring i förordningen (1997:406) om offentlig försvarare m.m. ............................. 166
1 Uppdraget och dess genomförande ............................ 167
1.1 Inledning................................................................................. 167 1.2 Utredningens uppdrag ........................................................... 167 1.3 Utredningsarbetet .................................................................. 169 1.4 Avgränsningar ........................................................................ 170 1.5 Läsanvisningar ........................................................................ 175
2 Allmänna överväganden ............................................ 177
2.1 Reformbehovet ...................................................................... 177 2.2 En för parterna ändamålsenlig brottmålsprocess ................. 182
Roller i brottmålsprocessen
3 Den tilltalade ........................................................... 195
3.1 Den tilltalades ställning ......................................................... 195 3.2 Europakonventionen och andra internationella dokument ............................................................................... 196 3.3 Den tilltalades försvar ............................................................ 199 3.3.1 Gällande rätt ................................................................ 199 3.3.2 Förslag till EU-direktiv om rätt till tillgång till
försvarare ..................................................................... 201
Innehåll SOU 2013:17
8
3.4 Ett tidigt stöd av advokat ....................................................... 202 3.4.1 Betydelsen av ett tidigt juridiskt stöd ........................ 203 3.4.2 Rådgivning bör lämnas när åtal väcks ........................ 204 3.4.3 Information om rådgivning och dess innehåll........... 205 3.4.4 Rådgivning ska lämnas av advokat ............................. 206 3.4.5 Rådgivningen ska vara kostnadsfri ............................. 207 3.4.6 Tillgång till advokat .................................................... 208 3.4.7 Villkor för ersättning .................................................. 209 3.5 Bättre information och medverkan av den tilltalade ............ 210
4 Domaren .................................................................. 213
4.1 Domarrollen ........................................................................... 213 4.2 Domarens möjlighet att agera självmant ............................... 215 4.3 Domarens processledning ...................................................... 218 4.3.1 Allmänt ........................................................................ 218 4.3.2 Våra överväganden om materiell processledning ...... 220 4.4 Andra regler som ger domaren självständigt inflytande över utredningen eller hur den läggs fram ............................ 225 4.4.1 Komplettering av förundersökningen ....................... 226 4.4.2 Inhämtande av bevisning ............................................ 228 4.4.3 Ansvaret för förnyad bevisupptagning ...................... 230
5 Åklagaren ................................................................ 233
5.1 Inledning ................................................................................. 233 5.2 Åklagaren bör föra talan i påföljdsfrågan .............................. 234 5.2.1 Inledning ...................................................................... 235 5.2.2 En tydlig och ändamålsenlig rollfördelning............... 235 5.2.3 En process som är mer förutsebar för den
tilltalade ....................................................................... 237
5.2.4 Förutsättningar för mer förutsebara bestämmelser ............................................................... 238 5.2.5 Större uppmärksamhet på påföljdsfrågan .................. 239 5.2.6 Större enhetlighet i rättstillämpningen ...................... 239 5.2.7 Risken för överenskommelser om påföljd ................. 240 5.2.8 Målsägandens ställning ............................................... 242 5.2.9 Sammanfattande bedömning ...................................... 243
Innehåll
9
5.3 Åklagarens yrkande om påföljd ............................................ 243 5.3.1 Inledning ..................................................................... 244 5.3.2 Ett preciserat yrkande senast i samband med att
åklagaren slutför sin talan ........................................... 244
5.3.3 Ett yrkande om påföljd ska anges i åtalet .................. 247 5.3.4 Ändring av påföljdsyrkandet ...................................... 254
5.4 Rätten är begränsad av åklagarens påföljdsyrkande ............. 257 5.4.1 Inte strängare eller mer ingripande påföljd ............... 257 5.4.2 Förverkande av villkorligt medgiven frihet ............... 259 5.5 Det bör inte införas en särskild reglering om att rätten är bunden av åklagarens brottsrubricering ........................... 260
5.6 Påföljdsyrkande i högre rätt .................................................. 261 5.7 Yrkande om särskild rättsverkan av brott ............................ 262
6 Målsäganden ........................................................... 265
6.1 Inledning................................................................................. 265 6.2 Några utgångspunkter ........................................................... 267 6.2.1 Vilka funktioner fyller rätten att biträda åtalet? ....... 267 6.2.2 En process som är anpassad till målsägandens
behov ........................................................................... 270
6.2.3 En tydligare rollfördelning ......................................... 274
6.3 Rätten att biträda åtalet avskaffas ......................................... 276 6.4 Målsägandens möjligheter till insyn i handläggningen ........ 278 6.4.1 Insyn i förundersökningen och handlingarna i ett
mål i domstol............................................................... 278
6.4.2 En förstärkt rätt att närvara vid huvudförhandlingen .............................................................. 286
6.5 Målsägandens rätt att ställa frågor ........................................ 292 6.5.1 Rätten att ställa frågor i dag ....................................... 292 6.5.2 Målsägandens frågerätt bör göras tydligare .............. 294 6.5.3 Det är inte motiverat att införa en generell frågerätt
som gäller oberoende av om målsäganden för talan ..... 295
6.6 Bör det införas en bestämmelse om målsägandes eller efterlevandes rätt att yttra sig? .............................................. 296
Innehåll SOU 2013:17
10
6.7 Målsägandens rätt att väcka enskilt åtal ................................ 298 6.8 Målsägandens rätt att överta ett nedlagt åtal ........................ 300 6.9 Målsägandens rätt att överklaga i ansvarsdelen .................... 301 6.9.1 En begränsad överklaganderätt .................................. 301 6.9.2 Rätt att överklaga när ett åtal ogillats ........................ 302 6.9.3 Målsägandens överklagande ska förfalla om
åklagaren överklagar .................................................... 305
Tingsrättsprocessen
7 En behovsanpassad brottmålsprocess ......................... 309
7.1 Uppdraget och dess avgränsning ........................................... 309 7.2 Några utgångspunkter ........................................................... 311 7.2.1 Olika typer av förfaranden behövs ............................ 311 7.2.2 Parternas inställning och brottets allvar är
avgörande ..................................................................... 313
7.2.3 Ansvaret för lagföring av brott .................................. 316
7.3 Beredningen för rättsväsendets utveckling ........................... 318 7.4 Alternativa former för handläggning av brottmål ................ 320 7.4.1 Ett utvidgat strafföreläggandeinstitut ........................ 320 7.4.2 En primär beslutsfunktion.......................................... 326 7.4.3 Underställelseförfarande ............................................ 329 7.4.4 Avgörande på handlingarna i förnekade mål ............. 330 7.5 Vårt förslag till en behovsanpassad brottmålsprocess ......... 331
8 En effektivare inledning av processen ......................... 335
8.1 Åtal utan ansökan om stämning ............................................ 335 8.1.1 Inledning ...................................................................... 335 8.1.2 Nuvarande ordning ..................................................... 337 8.1.3 Vilken funktion fyller stämning vid allmänt åtal? ..... 340 8.1.4 Stämning bör avskaffas i mål som rör allmänt åtal .... 346 8.2 Åtalet ....................................................................................... 351 8.3 Den tilltalades svar på åtalet .................................................. 352
Innehåll
11
8.3.1 Förändringsbehovet .................................................... 353 8.3.2 Den tilltalades inställning bör klargöras tidigt .......... 354 8.3.3 Åklagaren ska förelägga den tilltalade att svara ........ 358 8.3.4 Föreläggandet till den tilltalade att svara på åtalet .... 359
8.4 Personutredning ..................................................................... 363 8.4.1 Personutredning bör inhämtas tidigare ..................... 363 8.4.2 Personutredningen bör behovsanpassas .................... 366 8.4.3 Konsekvenser för åklagarens handläggning .............. 369 8.4.4 Utformningen av bestämmelserna ............................. 373 8.5 Delgivning .............................................................................. 373 8.5.1 Reformbehovet ........................................................... 373 8.5.2 Allmänt om delgivningslagen ..................................... 375 8.5.3 Information om förenklad delgivning ....................... 375 8.5.4 Regler om delgivning av handlingar i brottmål ......... 376 8.5.5 Hur har reglerna om förenklad delgivning av
stämning i brottmål införlivats? ................................. 379
8.5.6 Myndigheterna bör samverka för att förenklad delgivning ska kunna användas .................................. 383 8.5.7 Sexveckorsfristen tas bort .......................................... 385 8.5.8 Även åklagaren ska kunna använda förenklad delgivning för att delge handlingar i målet ................ 389
9 Ett särskilt förfarande i erkända mål ........................... 391
9.1 Några inledande avvägningar och avgränsningar ................. 392 9.2 Förutsättningar för förfarandet enligt 45 kap. 10 b § RB .... 396 9.2.1 Den tilltalade har erkänt gärningen hos rätten ......... 396 9.2.2 Samtliga yrkanden i samband med åtalet har
godtagits ..................................................................... 397
9.2.3 Den tilltalade har samtyckt till att målet avgörs utan huvudförhandling .............................................. 398 9.2.4 Information om rådgivning har lämnats .................. 399 9.2.5 Åklagarens påföljdsyrkande ...................................... 399 9.2.6 Förfarandet kan inte tillämpas om åklagaren eller den tilltalade har begärt huvudförhandling eller sådan förhandling behövs av särskilda skäl .............. 408
9.3 Handläggningen enligt 10 b §................................................ 411 9.4 Särskilt om överklagande ....................................................... 414
Innehåll SOU 2013:17
12
9.5 Särskilt om mål med frihetsberövade .................................... 415 9.5.1 Avgörande i det särskilda förfarandet ....................... 415 9.5.2 Avgörande efter huvudförhandling inom
häktningsfristen ......................................................... 419
9.5.3 Avgörande efter huvudförhandling gemensamt med häktningsförhandling......................................... 421
9.6 Särskilt om målsäganden ........................................................ 422 9.7 Strafföreläggande med villkorlig dom tas bort ..................... 424
10 Bötesmål ................................................................. 429
10.1 Strafföreläggande .................................................................... 429 10.1.1 Gällande rätt ............................................................... 429 10.1.2 Statistik ....................................................................... 432 10.2 Avgörande utan huvudförhandling ....................................... 433 10.2.1 Gällande rätt ............................................................... 433 10.2.2 Åklagarens handläggning ........................................... 434 10.2.3 Statistik ....................................................................... 435 10.3 Hanteringen av bötesmål ....................................................... 437 10.3.1 Strafföreläggande ska utfärdas oberoende av den
misstänktes inställning ............................................... 437
10.3.2 Åtal genom strafföreläggande ................................... 441 10.3.3 När ett godkännande av strafföreläggande saknar verkan .......................................................................... 450 10.3.4 Möjligheten att avgöra bötesbrott utan huvudförhandling ska bestå ....................................... 452 10.3.5 Processmaterialet vid avgörande av mål utan huvudförhandling ....................................................... 452
11 Huvudförhandlingsmål .............................................. 457
11.1 Inledande överväganden ......................................................... 457 11.1.1 Åtgärder för att göra handläggningen av mål som
avgörs efter huvudförhandling mer ändamålsenlig ............................................................. 457
11.1.2 Åtgärder för att motverka uppkomsten och underlätta hanteringen av stora mål .......................... 459
Innehåll
13
11.2 Tydligare bestämmelser om när åtal ska handläggas gemensamt och utökade möjligheter till deldom ................. 461 11.2.1 Nuvarande ordning och tidigare överväganden ....... 461 11.2.2 Bestämmelserna bör ändras ....................................... 464 11.2.3 Nya bestämmelser om gemensam handläggning
av åtal .......................................................................... 469
11.2.4 Utökade möjligheter till deldom .............................. 474
11.3 Förberedelsen i brottmål ....................................................... 475 11.3.1 Några utgångspunkter ............................................... 475 11.3.2 Generella åtgärder för att förbättra förberedelsen
i alla mål ...................................................................... 476
11.3.3 Rätten bör få ett tydligare ansvar för förberedelsen .............................................................. 477 11.3.4 En huvudregel om förberedelsesammanträde i omfattande mål .......................................................... 480 11.3.5 Förberedelsesammanträde under ledning av rätten innan åtalet väcks ............................................ 483 11.3.6 Förberedelse genom skriftväxling eller annan handläggning .............................................................. 486 11.3.7 Tidsfrister för huvudförhandling i mål med frihetsberövade och ungdomar ................................. 487 11.3.8 Några övriga frågor som vi övervägt ........................ 496
11.4 Ordningen för hantering av erkända åtal.............................. 500 11.5 Mellandom och hänskjutande av prejudikatfråga ................ 504 11.5.1 Mellandom ................................................................. 504 11.5.2 Hänskjutande av prejudikatfråga .............................. 507 11.6 Avgörande av mål i den tilltalades utevaro ........................... 515 11.6.1 Gällande rätt ............................................................... 515 11.6.2 Europakonventionen och praxis ............................... 519 11.6.3 Internationell jämförelse ........................................... 521 11.6.4 Internationell verkställighet av utevarodomar ......... 522 11.6.5 Tredskodom i brottmål bör inte införas .................. 523 11.6.6 Kravet på att saken ska kunna utredas
tillfredsställande tas bort ........................................... 526
11.6.7 Svårare straff och fler påföljder ska kunna omfattas ...................................................................... 533 11.6.8 Reglerna vid sammanträffande av brott utvidgas och görs tydligare ...................................................... 540
Innehåll SOU 2013:17
14
11.6.9 Återupptagande i första instans bör inte kunna ske ............................................................................... 543
11.7 Inställda förhandlingar ........................................................... 544 11.7.1 Orsaker och konsekvenser ........................................ 544 11.7.2 Vårt uppdrag och övergripande överväganden
om åtgärder för att minska inställda förhandlingar .............................................................. 547
11.7.3 Sanktioner och tvångsmedel ...................................... 549 11.7.4 Förundersökningsförhör ........................................... 561 11.7.5 Några andra åtgärder .................................................. 567
Hovrättsprocessen
12 En mer ändamålsenlig hovrättsprocess ........................ 573
12.1 Överklaganden och svarsskrivelser ....................................... 574 12.1.1 Överklagandet ska innehålla uppgift om i vilken
del domen godtas och domskälen anses riktiga ....... 576
12.1.2 Tydliga svarsskrivelser ............................................... 579 12.1.3 Synpunkter bör lämnas på målets handläggning ...... 581 12.1.4 Anslutningsöverklagande .......................................... 582
12.2 Målens handläggning .............................................................. 585 12.3 Prövningstillstånd .................................................................. 589 12.3.1 Tillbakablick ............................................................... 589 12.3.2 Sveriges konventionsåtaganden ................................. 590 12.3.3 Internationell utblick ................................................. 591 12.3.4 EMR-reformen ........................................................... 592 12.3.5 Tillståndsprövningen ................................................. 599 12.3.6 Ett behovsanpassat förfarande .................................. 600 12.3.7 Två tänkbara alternativ vid en utvidgning av
systemet med prövningstillstånd .............................. 602
12.3.8 Vilka brottmål bör omfattas av systemet med prövningstillstånd? ..................................................... 607 12.3.9 Vårt förslag om ett generellt system med prövningstillstånd ...................................................... 615
12.4 Tilltrosregeln i 51 kap. 23 § RB ............................................. 617 12.4.1 Gällande rätt ............................................................... 617 12.4.2 Förändringsbehovet ................................................... 618
Innehåll
15
12.4.3 Tilltrosregeln mjukas upp ..................................... 620 12.5 51 kap. 23 a § RB om begränsning av hovrättens prövning bör inte ändras ..................................................... 622 12.6 Möjligheten att justera ett åtal i hovrätten begränsas ........ 624
12.7 Avgörande utan huvudförhandling ..................................... 626 12.7.1 Rätten till muntlig förhandling i andra instans .... 629 12.7.2 Behovet av förändringar ........................................ 632 12.7.3 Ändrade förutsättningar för att avgöra mål på
handlingarna ........................................................... 634
12.8 En mer koncentrerad huvudförhandling ............................ 641 12.8.1 Behovet av förändringar ........................................ 641 12.8.2 Hänvisning till muntlig bevisning enligt
dagens bestämmelser ............................................. 642
12.8.3 Möjligheten att hänvisa till ljud- och bildupptagningar av förhör i tingsrätten bör användas i större utsträckning .............................. 645 12.8.4 Hovrätten ska alltid pröva om hänvisningsmetoden ska användas ....................... 649 12.9 Utevarofrågor ....................................................................... 651 12.9.1 Nuvarande bestämmelser ...................................... 651 12.9.2 Våra överväganden om förändringsbehovet ........ 653 12.9.3 En tydligare bestämmelse om när ett
överklagande ska förfalla ....................................... 655
12.10 Reformatio in pejus ............................................................. 656 12.10.1 Bakgrund ................................................................ 656 12.10.2 Påföljdssystemet och påföljdernas svårhet .......... 657 12.10.3 Påföljdsutredningens förslag ................................ 660 12.10.4 Ytterligare undantag från förbudet mot
reformatio in pejus ................................................ 661
12.10.5 Påföljd för brott som prövats i flera domar ......... 662
Innehåll SOU 2013:17
16
Rättens sammansättning
13 Rättens sammansättning ........................................... 669
13.1 Vårt uppdrag ........................................................................... 669 13.2 Gällande rätt ........................................................................... 669 13.3 Särskilt om nämndemäns medverkan .................................... 672 13.4 Några tidigare överväganden och reformförslag .................. 674 13.4.1 En öppnare domarbana ............................................. 674 13.4.2 Nämndemannamedverkan i domstol m.m. ............. 675 13.4.3 Effektivare hantering av stora och komplicerade
brottmål ..................................................................... 675
13.4.4 Mål och medel – särskilda åtgärder för vissa måltyper i domstol .................................................... 676 13.4.5 Ökad effektivitet och förbättrad samverkan vid handläggning av mängdbrott .................................... 677 13.4.6 En reformerad domstolslagstiftning ........................ 678
13.5 Internationella jämförelser..................................................... 678 13.5.1 Finland ....................................................................... 678 13.5.2 Norge ......................................................................... 679 13.5.3 Danmark .................................................................... 679 13.5.4 Nederländerna ........................................................... 680 13.5.5 Tyskland .................................................................... 681
13.6 Allmänna utgångspunkter ...................................................... 681 13.7 Rättens sammansättning i tingsrätt ....................................... 684 13.7.1 Avgörande av mål utan huvudförhandling .............. 684 13.7.2 Avgörande av mål vid huvudförhandling ................. 685 13.7.3 Särskilda ledamöter och specialistkompetens ......... 692 13.7.4 Notariemål ................................................................. 693 13.7.5 Regler i annan författning än rättegångsbalken ...... 695 13.8 Rättens sammansättning i hovrätt ......................................... 703 13.8.1 Rätten ska vid huvudförhandling bestå av
lagfarna domare ......................................................... 703
13.8.2 Övrigt om hovrättens sammansättning i brottmål ..................................................................... 706
Innehåll
17
Handläggningen av enskilda anspråk och stödet åt målsäganden
14 Enskilda anspråk – ett bättre stöd och en mer ändamålsenlig handläggning ..................................... 711
14.1 Några utgångspunkter ........................................................... 712 14.2 Åklagarnas och polismyndigheternas skyldigheter ............. 713 14.3 Genomslaget av 1988 års lagstiftning som gav åklagaren ett ökat ansvar för det enskilda anspråket ............................ 715
14.4 Bör bestämmelsen om åklagarens skyldigheter ändras? ...... 717 14.5 Polisens ansvar bör tydliggöras ............................................. 719 14.5.1 Polisen ska biträda åklagaren med att förbereda
målsägandens talan ................................................... 719
14.5.2 Polisens förberedande åtgärder ................................ 721
14.6 Åtgärder för att säkerställa att åklagaren förbereder och för målsägandens talan i tillräcklig omfattning .................... 723 14.6.1 Rekommendationer för handläggningen,
uppföljning och verksamhetsstöd............................ 723
14.6.2 Åklagarens beslut att inte föra talan om enskilt anspråk ...................................................................... 725
14.7 Förhållandet mellan åklagarens och målsägandebiträdets skyldigheter ............................................................................ 725 14.8 Överväganden om annat stöd till målsäganden angående frågor om enskilda anspråk ................................................... 728
14.9 Ett mer ändamålsenligt sätt att väcka talan om enskilt anspråk .................................................................................... 729 14.9.1 Inledning ................................................................... 729 14.9.2 Ett nytt sätt att väcka talan om enskilt anspråk ...... 730 14.9.3 Enskilda anspråk ska anmälas under
förundersökningen ................................................... 732
14.9.4 Följden av att enskilda anspråk inte anmäls i tid .... 734 14.9.5 Den allmänna bestämmelsen om att talan om enskilt anspråk får tas upp i samband med brottmålet.................................................................. 736 14.10 Handläggningen av enskilda anspråk enligt våra förslag .... 738
Innehåll SOU 2013:17
18
14.10.1 Polisens förberedande åtgärder ............................... 738 14.10.2 Åklagarens handläggning ......................................... 740 14.10.3 Tingsrättens handläggning ...................................... 745 14.11 Skadeståndsansvar för vårdnadshavare ................................. 746 14.11.1 Inledning................................................................... 747 14.11.2 Behovet av åtgärder .................................................. 748 14.11.3 En skadeståndstalan mot en vårdnadshavare ska
kunna väckas på samma sätt som talan mot den unge ........................................................................... 749
14.11.4 Utformningen av bestämmelser om hur talan får väckas m.m. ......................................................... 750 14.11.5 Utevarohandläggning............................................... 752
15 Stödperson .............................................................. 757
15.1 Nuvarande ordning ................................................................ 757 15.2 Tidigare överväganden ........................................................... 758 15.3 Överväganden och förslag ..................................................... 760 15.3.1 Finns det behov av att förändra bestämmelserna
om stödperson? ........................................................ 760
15.3.2 Bättre information och medvetenhet om bestämmelserna ........................................................ 764 15.3.3 En stödperson ska i vissa fall ha rätt till ersättning av allmänna medel .................................. 767
16 Målsägandebiträde ................................................... 769
16.1 Nuvarande ordning ................................................................ 769 16.2 Överväganden och förslag ..................................................... 772 16.2.1 Tillämpningen av bestämmelserna om
målsägandebiträde .................................................... 773
16.2.2 Åklagarens roll i förhållande till målsägandebiträdets ................................................. 774 16.2.3 Stödpersonens roll i förhållande till målsägandebiträdets ................................................. 775 16.2.4 Målsägandebiträde i hovrätten ................................ 776
Innehåll
19
Genomförande och konsekvenser
17 Genomförande ......................................................... 785
17.1 Ett strukturerat genomförande ............................................. 785
17.2 Ikraftträdande och övergångsbestämmelser ......................... 790
18 Konsekvenser ........................................................... 791
18.1 Inledning................................................................................. 791
18.2 Något om de faktiska konsekvenserna av våra förslag ........ 792 18.3 Vilka berörs av de föreslagna förändringarna ....................... 793 18.3.1 Personer som åtalas för brott och brottsoffer
m.fl. ............................................................................ 793
18.3.2 Rättsväsendets aktörer .............................................. 793 18.3.3 Särskilt om åklagarväsendet ...................................... 794
18.4 Ekonomiska konsekvenser .................................................... 795 18.4.1 Inledning .................................................................... 796 18.4.2 Metod ......................................................................... 797 18.4.3 Konsekvenser av våra förslag .................................... 798 18.4.4 De samlade konsekvenserna av våra förslag ............ 808 18.5 Ikraftträdande och informationsinsatser .............................. 811
18.6 Konsekvenser som anges i 15 § kommittéförordningen ..... 812 18.7 Konsekvenser för Sveriges anslutning till Europeiska unionen ................................................................................... 812
18.8 Konsekvenser som anges i 7 § förordningen om konsekvensutredning vid regelgivning ................................. 813
Innehåll SOU 2013:17
20
Del 2
19 Författningskommentar ............................................ 837
19.1 Förslaget till lag om ändring i rättegångsbalken................. 837
19.2 Förslaget till lag om ändring i brottsbalken........................ 923 19.3 Förslaget till lag om ändring i patentlagen (1967:837) ...... 926
19.4 Förslaget till lag om ändring i mönsterskyddslagen (1970:485) ............................................................................. 927 19.5 Förslaget till lag om ändring i skattebrottslagen (1971:69) ............................................................................... 928
19.6 Förslaget till lag om ändring i skadeståndslagen (1972:207) ............................................................................. 930 19.7 Förslaget till lag om ändring i lagen (1974:1065) om visst stöldgods m.m. ............................................................. 932
19.8 Förslaget till lag om ändring i bötesverkställighetslagen (1979:189) ............................................................................. 935 19.9 Förslaget till lag om ändring i lagen (1986:436) om näringsförbud ....................................................................... 936
19.10 Förslaget till lag om ändring i lagen (1986:1009) om förfarandet i vissa fall vid förverkande m.m. ...................... 938 19.11 Förslaget till lag om ändring i lagen (1988:609) om målsägandebiträde ................................................................ 942
19.12 Förslaget till lag om ändring i lagen (1988:688) om kontaktförbud ...................................................................... 945 19.13 Förslaget till lag om ändring i lagen (1991:1559) med föreskrifter på tryckfrihetsförordningens och yttrandefrihetsgrundlagens områden .................................. 946
19.14 Förslaget till lag om ändring i lagen (1991:2041) om personutredning i brottmål, m.m. ....................................... 948
Innehåll
21
19.15 Förslaget till lag om ändring i växtförädlarrättslagen (1997:306) ............................................................................ 950 19.16 Förslaget till lag om ändring i lagen (2000:1225) om straff för smuggling ............................................................. 951
19.17 Förslaget till lag om ändring i lagen (2005:321) om tillträdesförbud vid idrottsarrangemang ............................. 952 19.18 Förslaget till lag om ändring i lagen (2008:369) om förfarandet vid förverkande av utbyte av brottslig verksamhet i vissa fall .......................................................... 953
19.19 Förslaget till lag om ändring i offentlighets- och sekretesslagen (2009:400) .................................................... 955 19.20 Förslaget till lag om ändring i varumärkeslagen (2010:1877) .......................................................................... 957
19.21 Förslaget till förordning om ändring i förundersökningskungörelsen (1947:948) ......................... 958 19.22 Förslaget till förordning om ändring i förordningen (1964:740) med föreskrifter för åklagare i vissa brottmål ................................................................................ 964
19.23 Förslaget till förordning om ändring i strafföreläggandekungörelsen (1970:60) ............................ 965 19.24 Förslaget till förordning om ändring i förordningen (1982:805) om ersättning av allmänna medel till vittnen, m.m. ........................................................................ 966
19.25 Förslaget till förordning om ändring i förordningen (1992:289) om särskild personutredning i brottmål, m.m. ...................................................................................... 967 19.26 Förslaget till förordning om ändring i förordningen (1994:1763) med särskilda bestämmelser om unga lagöverträdare ....................................................................... 970
19.27 Förslaget till förordning om ändring i förordningen (1996:381) om tingsrättsinstruktion .................................. 971
Innehåll SOU 2013:17
22
19.28 Förslaget till förordning om ändring i förordningen (1997:406) om offentlig försvarare m.m. ............................ 973
Bilagor
Bilaga 1 Kommittédirektiv 2010:78 ............................................... 975
Bilaga 2 Tilläggsdirektiv 2012:47 ................................................... 989 Bilaga 3 Undersökning avseende tingsrätternas handläggning
av brottmål ........................................................................ 991
Bilaga 4 Utländsk rätt ................................................................... 1015 Bilaga 5 Påföljder och påföljdskombinationer ............................ 1073
Bilaga 6 Internationella rättsakter som rör brottsoffrets
ställning ........................................................................... 1075
23
Sammanfattning
Vårt uppdrag
Vårt övergripande uppdrag har varit att överväga åtgärder för att skapa ett mer ändamålsenligt brottmålsförfarande i såväl tingsrätt som hovrätt där lagföringens kvalitet och effektivitet ytterligare kan förbättras. I uppdraget har bl.a. ingått att överväga följande.
• Om ansvarsfördelningen mellan åklagare och domstol samt deras roller och funktioner kan utvecklas och göras tydligare.
• Om parternas inflytande över brottmålsprocessen och deras ansvar för att målet förs mot ett avgörande kan ökas.
• Hur förberedelsen i brottmål kan förbättras, bl.a. i syfte att skapa en effektivare handläggning och tillförsäkra att rätten har ett fullständigt underlag vid avgörandet.
• Hur handläggningen av brottmål i både tingsrätt och hovrätt i högre grad kan anpassas till vad som behövs för sakens prövning i det enskilda fallet, t.ex. genom att skapa mer flexibla regler och alternativa former för avgörande av mål i domstol.
• Hur risken för inställda förhandlingar kan minska.
• Hur rättens sammansättning bör vara i olika situationer.
• Frågor som rör stödet till målsäganden.
I uppdraget betonas att vi ska ägna uppmärksamhet åt hur de förändringar vi föreslår kan få genomslag i praktiken och att vi även ska överväga hur genomslaget av redan genomförda förändringar kan förbättras.
Sammanfattning SOU 2013:17
24
Allmänna överväganden
Det grundläggande för brottmålsprocessen är att anklagelser om brott prövas inom rimlig tid och med hög kvalitet. Vårt övergripande mål har varit att föreslå förändringar som innebär att processen blir bättre för de enskilda som berörs av denna. Vi tror att en grundläggande förutsättning för att åstadkomma det är att parternas inflytande stärks genom att deras ståndpunkter kommer till uttryck tydligare och i större utsträckning har betydelse för hur målet handläggs. Då kan processen anpassas efter vad målet kräver och förfarandet göras mer ändamålsenligt. Vi har utifrån detta övergripande mål grundat våra förslag på följande utgångspunkter.
• Tydligare roller i processen. De bestämmelser i rättegångsbalken som reglerar vilken roll olika parter och aktörer har i processen är i viss mån otydliga. Domarens processledande roll och åklagarens samt den tilltalades ställning som parter i brottmålet bör göras tydligare. Målsäganden ska ha goda möjligheter att som part kunna få sina skadeståndskrav prövade i samband med åtalet.
• En behovsanpassad handläggning. Det bör finnas olika sätt och former för att handlägga och avgöra mål som är anpassade efter vad målen kräver. I tingsrätten bör parternas ståndpunkter och hur allvarlig gärning åtalet rör vara avgörande. Hovrättens överprövning bör vara ordnad så att hovrätten, utifrån parternas ståndpunkter, granskar alla överklagade avgöranden. Alla mål som överprövas behöver dock inte avgöras efter en fullständig prövning.
• En förutsebar process med tidiga åtgärder. Det ska vara tydligt vad brottmålet handlar om. De frågor som domstolen ska pröva bör anges i tydliga och preciserade yrkanden när målet inleds. Det underlag som behövs för att ange eller ta ställning till dessa yrkanden, t.ex. personutredningar och uppgifter om enskilda anspråk, ska i ökad utsträckning tas fram tidigare. Den tilltalade bör i inledningen av processen uppmanas att ange sin inställning till alla yrkanden. Uppmaningen bör utformas på ett sätt som gör det lätt för den enskilde att förstå vad han eller hon ska ta ställning till.
SOU 2013:17 Sammanfattning
25
• Ett ökat ansvar för parterna. Samhället ska kunna ställa krav på att den som är föremål för en brottsutredning och har delgetts misstanke om brott medverkar i processen, t.ex. genom att inställa sig till förhör, personutredning hos frivården eller till huvudförhandlingen. Då krävs det att han eller hon är informerad om hanteringen av ärendet. Om en part väljer att överklaga till hovrätten kan det ställas krav på att det tydligt anges vad hovrätten ska pröva.
• En helhetssyn i rättskedjan. Handläggningen från brottsanmälan hos polis till dess att frågan om ansvar för brott har prövats av domstol bör ses som en sammanhållen process. Myndigheterna inom rättsväsendet och domstolarna har ett gemensamt ansvar för att verka för att målen kan avgöras inom rimlig tid. I det ligger ett gemensamt ansvar att hålla enskilda informerade om handläggningen och hur enskilda förväntas medverka i processen.
• Ett genomtänkt och konsekvent genomförande. Hur bestämmelserna om brottmålsprocessen utformas är bara en av flera förutsättningar som har betydelse för att processen ska kunna förbättras. Hur bestämmelserna tillämpas är av avgörande betydelse. Det kräver att förändringar förbereds väl och att det finns praktiska verktyg, t.ex. i form av verksamhetsstöd, som underlättar den dagliga tillämpningen.
Rollfördelningen mellan parter och aktörer i processen
Den tilltalade
Informationen till den tilltalade om brottmålsprocessen bör förbättras. Den misstänkte eller tilltalade bör av Polisen, Åklagarmyndigheten, Kriminalvården och domstolen få kontinuerlig information om vad som kommer att hända under processen och vad som förväntas av honom eller henne. Det bör då även kunna ställas större krav på honom eller henne att medverka i processen.
Den tilltalade bör få bättre möjligheter att bedöma sin situation och förbereda sitt försvar genom att senast när åtalet väcks ges information om de följder som brottsanklagelsen kan komma att leda till om han eller hon döms för brottet. Möjligheterna till juridiskt stöd i anslutning till att åtalet väcks bör förbättras.
Sammanfattning SOU 2013:17
26
Den som åtalas för brott för vilket åklagaren yrkar en strängare påföljd än böter ska som ett led i sitt försvar ha rätt till kostnadsfri rådgivning av advokat under maximalt två timmar. Den misstänkte ska underrättas om rådgivningsmöjligheten redan under förundersökningen, men skriftlig information ska lämnas även när åtalet delges. Förslaget påverkar inte bestämmelserna om offentlig försvarare. Om en försvarare är förordnad är det naturligt att denne ska lämna rådgivning inom ramen för sitt försvararuppdrag.
Den som åtalas ska själv få välja vilken advokat han eller hon vill vända sig till för att få rådgivning. Den som lämnat rådgivning kan begära ersättning för arbete och eventuella kostnader för tolk och översättning vid den domstol där målet handläggs.
Domaren
Domaren ska leda processen och ansvara för att målet avgörs på ett rättssäkert och ändamålsenligt sätt.
Domaren ska aktivt verka för att inget onödigt dras in i målet och försöka klarlägga parternas ståndpunkter för att avhjälpa otydligheter och ofullständigheter i den utredning som läggs fram. Ett led i det är att vi gör domarens roll under förberedelsen tydligare.
Domaren ska inte agera självmant för att utredningen i skuldfrågan blir fullständig. Det ska krävas yrkande från part för att rätten ska få meddela åklagaren föreläggande om att komplettera förundersökningen. Rätten ska inte självmant kunna inhämta bevisning i skuldfrågan. Däremot ska rätten ha kvar det slutliga ansvaret för att det finns tillräckligt underlag för att avgöra påföljdsfrågan.
Åklagaren
Åklagaren ska ha det fulla ansvaret för att föra statens talan om straffansvar.
Åklagaren ska framställa ett påföljdsyrkande i alla mål. Rätten ska inte kunna döma den tilltalade till ett strängare straff eller en mer ingripande påföljd än vad åklagaren yrkat. Rätten ska inte heller kunna meddela ett förordnade om förverkande av villkorligt medgiven frihet som är mer ingripande för den tilltalade än vad åklagaren yrkat.
SOU 2013:17 Sammanfattning
27
Påföljdsyrkandet ska alltid anges i åtalet. Om åklagaren av någon särskild anledning bedömer att påföljdsyrkandet kan komma att ändras, t.ex. för att utredningen om den tilltalades personliga förhållanden bör kompletteras, kan åklagaren ange detta. Yrkandet, ska, om det finns skäl för det, kunna ändras under målets handläggning i tingsrätten. Det är åklagarens slutliga yrkande som rätten inte ska kunna gå utöver.
I hovrätten och Högsta domstolen ska åklagaren som huvudregel inte kunna ändra sitt påföljdsyrkande i skärpande riktning.
Rätten ska inte kunna besluta om särskild rättsverkan av brott utan yrkande. Ett undantag görs dock för sådan avgift som ska dömas ut enligt 1 § lagen (1994:419) om brottsofferfond. Det ska inte heller vara möjligt för rätten att gå utöver vad som yrkats i en fråga om särskild rättsverkan, t.ex. utvisning under en längre tid än vad åklagaren angett. De yrkanden om särskild rättsverkan som framställs ska anges i åtalet. Yrkandena ska kunna ändras på samma sätt som yrkandet om påföljd.
Målsäganden
Målsäganden ska kunna föra talan om ansvar för brott om åklagaren inte väcker åtal, lägger ned ett åtal eller väljer att inte överklaga när ett åtal ogillats. När åklagaren för talan om straffrättsligt ansvar ska åklagaren däremot ensam ansvara för den talan. Bestämmelsen som ger målsäganden rätt att biträda åklagarens åtal upphävs. Målsäganden ska ha goda möjligheter att kunna få sina skadeståndskrav prövade i samband med brottmålet. Dessutom bör målsägandens möjligheter till insyn i handläggningen förbättras. Av den anledningen lämnar vi följande förslag.
• En målsägande ska efter s.k. slutdelgivning med den misstänkte och dennes försvarare enligt 23 kap. 18 § rättegångsbalken ha rätt att efter begäran ta del av sådana uppgifter ur förundersökningen som har betydelse för målsägandens talan om enskilt anspråk. Rätten att ta del av uppgifter som omfattas av förundersökningssekretess ska kunna begränsas i vissa fall.
• Även om målsäganden inte för talan i målet ska målsäganden som huvudregel ha rätt att närvara vid en huvudförhandling innan han eller hon hörs. Detsamma ska gälla om huvudförhandlingen hålls inom stängda dörrar.
Sammanfattning SOU 2013:17
28
Vi inför bestämmelser som förtydligar att en målsägande som för talan om enskilt anspråk får ställa alla de frågor som har betydelse för att målsäganden ska kunna ta till vara sin rätt.
Tingsrättsprocessen
En behovsanpassad brottmålsprocess
Vi föreslår att målen i tingsrätt ska kunna handläggas på olika sätt beroende på hur ingripande påföljd åklagaren yrkar och den tilltalades inställning till åtalet. Vi föreslår därför att olika regler ska gälla för: 1. Mål i vilket åklagaren yrkar att påföljden ska bestämmas till
böter. Åklagaren ska i dessa mål som huvudregel utfärda strafföreläggande, oavsett den misstänktes inställning till brottsanklagelsen. Beredningen av målen förenklas, bl.a. ska åtal väckas genom att ett inte godkänt strafföreläggande ges in till rätten (se vidare nedan under Bötesmål). 2. Mål i vilket åklagaren yrkar en påföljd som motsvarar högst
sex månaders fängelse. Om åklagaren yrkar en annan påföljd än fängelse föreslås vissa ytterligare avgränsningar. Målen ska kunna avgöras i ett särskilt förfarande utan huvudförhandling om den tilltalade erkänner de gärningar som åtalet rör, godtar samtliga yrkanden som framställs i samband med åtalet och samtycker till att målet avgörs på det sättet. Rätten ska pröva att förutsättningarna för förfarandet är uppfyllda och att huvudförhandling inte behövs av särskilda skäl (se vidare nedan under
Ett särskilt förfarande i erkända mål).
3. Mål i vilket åklagaren yrkar fängelse i mer än sex månader, vissa andra påföljder samt mål där den tilltalade är under 18 år. Dessa mål ska alltid avgöras efter huvudförhandling. Även övriga mål ska, om det begärs, avgöras efter huvudförhandling. Vi föreslår åtgärder som syftar till en mer ändamålsenlig handläggning och bättre förberedelse av målen som avgörs efter huvudförhandling (se nedan under Huvudförhandlingsmål).
SOU 2013:17 Sammanfattning
29
En effektivare inledning av processen
Nya bestämmelser om hur allmänt åtal väcks
I alla mål där åklagaren inte utfärdat strafföreläggande ska åtal väckas genom att åtalet ges in till rätten. Åklagaren ska samtidigt skicka eller lämna åtalet till den tilltalade och förelägga honom eller henne att svara på åtalet och de yrkanden som framställs i anledning av detta. Den tilltalade ska uppmanas att svara till rätten senast inom viss tid. Det innebär att ett brottmål där åklagaren väcker åtal inte längre ska inledas genom att rätten utfärdar stämning.1
Beroende på hur målet kan komma att avgöras ska den tilltalade få ytterligare information. Om åklagaren anser att målet kan avgöras i det särskilda förfarandet ska den tilltalade uppmanas att ange om han eller hon samtycker till det.
Det är viktigt att det skriftliga material som skickas till den tilltalade utformas så att det är lätt att förstå och att den tilltalade enkelt kan lämna de uppgifter som efterfrågas.
Syftet med att förelägga den tilltalade att svara på åtalet och de yrkanden som framställs är att tidigt klargöra hans eller hennes ståndpunkter i de frågor som är aktuella och att undersöka om det finns möjligheter att hantera målet på ett förenklat sätt. Den tilltalade, som har rätt att vara passiv, drabbas inte av några sanktioner om han eller hon inte svarar.
Personutredning
När det behövs ett yttrande enligt 1 § lagen (1991:2041) om särskild personutredning i brottmål m.m. för att åklagaren ska få ett underlag för sitt påföljdsyrkande ska åklagaren inhämta det från Kriminalvården innan åtalet väcks.
Personutredningarna ska i högre grad anpassas till vad som behövs i det enskilda fallet. Kriminalvården ska inom kortare tid än vad som gäller i dag lämna ett yttrande till åklagaren efter en mindre omfattande utredning. Om Kriminalvården bedömer att det krävs en mer ingående utredning ska det anges i yttrandet. I sådana fall kan rätten besluta att komplettera utredningen efter att åtalet väckts.
1 Den ovanliga måltypen tryckfrihets- och yttrandefrihetsbrott undantas dock från detta enligt särskilda regler som införs i lagen som reglerar förfarandet i sådana mål.
Sammanfattning SOU 2013:17
30
Delgivning
Åtalet och övriga handlingar ska i så stor utsträckning som möjligt kunna delges den tilltalade med förenklad delgivning. Rättsväsendets myndigheter har ett gemensamt ansvar för att se till att så kan ske. I det ligger att den som är misstänkt för brott fortlöpande bör hållas informerad och påmind om ärendet när han eller hon är i kontakt med polis, åklagare eller Kriminalvård.
Delgivningssättet ska kunna användas av åklagare eller domstol om den tilltalade vid ett personligt sammanträffande har informerats om att förenklad delgivning kan komma att användas av åklagaren eller tingsrätten och det inte heller är olämpligt med hänsyn till omständigheterna i ärendet. Det ska inte sättas upp någon tidsfrist i lag som anger hur lång tid som förflutit sedan den tilltalade informerats om att förenklad delgivning kan komma att användas.
Ett särskilt förfarande i erkända mål
Mål om allmänt åtal för brott avseende gärning som den tilltalade erkänt hos rätten ska under vissa förutsättningar kunna avgöras i en förenklad ordning utan huvudförhandling. Om målet inte kan avgöras på det sättet ska rätten kalla till huvudförhandling.
Det särskilda förfarandet ska bara kunna tillämpas om den tilltalade fyllt 18 år och åklagaren eller den tilltalade inte har begärt huvudförhandling. I övrigt bestäms tillämpningsområdet av åklagarens påföljdsyrkande.
Målet ska inte kunna avgöras i det särskilda förfarandet om åklagaren yrkat att påföljden ska bestämmas till:
• fängelse i mer än sex månader,
• villkorlig dom eller skyddstillsyn om det i domslutet ska anges ett s.k. alternativstraff som överstiger sex månaders fängelse,
• skyddstillsyn i förening med fängelse,
• sluten ungdomsvård, eller
• rättspsykiatrisk vård.
Det ställs också upp begränsningar för i vilken utsträckning villkorligt medgiven frihet från fängelsestraff kan förverkas. Innebörden av dessa är att den samlade strafftidens längd inte får överstiga
SOU 2013:17 Sammanfattning
31
fängelse i sex månader för att målet ska kunna avgöras i det särskilda förfarandet.
Om åklagaren anser att målet kan avgöras i det särskilda förfarandet ska det anges i åtalet. Den tilltalade ska få information om sin möjlighet till rådgivning av advokat och uppmanas av åklagaren att svara på åtalet till rätten samt ange om han eller hon samtycker till att målet avgörs genom det särskilda förfarandet utan huvudförhandling.
Om den tilltalade kommer in med ett svar till domstolen kan domstolen avgöra målet i det särskilda förfarandet om den tilltalade:
• fått information om sin rätt till rådgivning av advokat,
• erkänner gärningen eller gärningarna hos rätten,
• godtar den påföljd åklagaren yrkat och de övriga yrkanden som framställs i samband med åtalet, t.ex. enskilda anspråk, och
• samtycker till att målet avgörs på det sättet.
Rätten ska pröva att förutsättningarna för förfarandet är uppfyllda och att det inte finns särskilda skäl som medför att huvudförhandling behöver hållas. Exempel på sådana situationer kan vara att den tilltalades erkännande inte är entydigt eller att rätten bedömer att det krävs ytterligare utredning om den tilltalades personliga situation eller hälsotillstånd. Andra exempel är att rätten anser att påföljdsyrkandet med hänsyn till praxis är uppenbart för strängt eller att brottsrubriceringen är felaktig.
Målet avgörs i det särskilda förfarandet av en lagfaren domare och domen kan meddelas i förenklad form. Domen kan överklagas enligt vanliga regler.
I anledning av att det införs ett särskilt förfarande i erkända mål upphävs bestämmelsen som gör det möjligt för åklagaren att utfärda strafföreläggande avseende villkorlig dom.
Sammanfattning SOU 2013:17
32
Bötesmål
Åklagare ska utfärda strafföreläggande avseende bötesstraff oberoende av den misstänktes inställning. Om strafföreläggandet inte godkänns ska åtal som huvudregel väckas genom att strafföreläggandet ges in till domstolen. Strafförelägganden ska därför innehålla sådana uppgifter som behöver finnas i åtalet.
I samband med att ett strafföreläggande utfärdas för godkännande inom viss tid ska den misstänkte ges tillfälle att, för det fall föreläggandet inte godkänns, skriftligen svara på åtalet, ange vilken bevisning som åberopas, slutföra talan och yttra sig över frågan om målet kan avgöras av rätten utan huvudförhandling. Den misstänktes svar skickas till åklagaren. Åklagaren ska ge in ett eventuellt svar till rätten samtidigt som åtalet väcks.
Mål om bötesbrott som har erkänts hos rätten kan handläggas enligt det särskilda förfarandet i erkända mål. Övriga mål ska, på samma sätt som i dag, kunna avgöras med eller utan huvudförhandling i tingsrätten.
Det införs, i förtydligande syfte, en bestämmelse som klargör vad som är processmaterial när ett brottmål avgörs utan huvudförhandling. Av denna framgår att protokoll eller anteckningar från förundersökningen endast får läggas till grund för avgörandet till den del uppgifterna har åberopats av någon av parterna.
Huvudförhandlingsmål
Gemensam handläggning av åtal och deldom m.m.
Rätten får ett tydligare ansvar för att bedöma om flera åtal eller åtalspunkter ska handläggas i samma rättegång och avgöras vid samma tillfälle. Det är viktigt för att minska antalet och omfattningen av de stora målen och för att undvika att avgörandet av ett åtal fördröjs i onödan för att ett annat inte kan avgöras vid samma tillfälle.
Bestämmelserna utformas så att rätten ska utgå från vad som är till fördel för handläggningen och lämpligt. Vid den bedömningen ska rätten särskilt beakta om en gemensam handläggning riskerar att göra rättegången mer omfattande än vad som är nödvändigt.
Om det uppstår behov av det under målets handläggning bör åtal som handläggs gemensamt kunna särskiljas för att hanteras separat. Det bör kunna ske antingen genom att åtalen hanteras i
SOU 2013:17 Sammanfattning
33
olika mål eller genom att deldom meddelas. Vilken lösning som väljs är enbart en praktisk fråga. Den nuvarande bestämmelsen om när deldom kan meddelas vid flera åtal mot en tilltalad ändras därför. I sådana fall ska deldom meddelas om det är till fördel handläggningen eller om det annars finns särskilda skäl för det.
Det införs en möjlighet för tingsrätten att, med parternas samtycke, hänskjuta en prejudikatfråga i ett brottmål till Högsta domstolen.
Förberedelsen
I alla mål förbättras förutsättningarna för att parternas ståndpunkter kan klarläggas tidigt genom att de yrkanden som framställs ska anges när åtalet väcks och att den tilltalade ska föreläggas att svara på dessa. Att åklagaren ska ta in yttrande från Kriminalvården när det behövs ökar förutsättningarna för att tillräckligt underlag om den tilltalades personliga förhållanden finns tillgängligt när målet ska avgöras. För det flesta mål bör dessa åtgärder vara tillräckliga. Men i omfattande eller komplicerade mål kan det behövas ytterligare förberedelse under ledning av rätten. Vi lämnar flera förslag som syftar till att förbättra förberedelsen av sådana mål:
• Rättens ansvar att verka för att brottmål förbereds så att de kan avgöras på ett ändamålsenligt sätt och att bedriva materiell processledning under förberedelsen regleras uttryckligt i lag.
• Det införs en regel om att förberedande sammanträde ska hållas i mål som är eller förväntas bli omfattande.
• Det införs en möjlighet för domstolen att hålla förberedande sammanträde i tiden mellan att slutdelgivning av förundersökningen har ägt rum och att åtalet väcks.
• Det införs bestämmelser som klargör att förberedelse, vid behov, även kan ske genom skriftväxling eller på annat sätt.
• Tidsfristen för när huvudförhandling senast ska påbörjas i ett mål där den tilltalade är häktad eller under 18 år förlängs i de fall det finns behov av att hålla ett förberedande sammanträde. Det införs även en uttrycklig bestämmelse om att huvudförhandlingen, med den tilltalades samtycke, kan påbörjas senare om utredningen om hans eller hennes personliga förhållanden inte är färdigställd.
Sammanfattning SOU 2013:17
34
En förenklad hantering av erkända åtal
När ett mål avgörs efter huvudförhandling ska enskilda åtalspunkter, med parternas samtycke, kunna hanteras på ett förenklat sätt, om den tilltalade erkänner gärningen sedan åklagaren framställt sitt yrkande. Parterna ska inte behöva utveckla talan och lägga fram bevisning i aktuell del om det med hänsyn till vad gärningen rör och övriga omständigheter är uppenbart obehövligt. En utgångspunkt bör vara att det rör sig om en gärning som hade kunnat avgöras i det särskilda förfarandet om åtalet enbart hade rört denna gärning.
Avgörande av mål i den tilltalades utevaro
Möjligheterna utökas att avgöra ett mål när den tilltalade inte kommit till huvudförhandlingen trots att han eller hon är delgiven kallelse till den. Bestämmelserna görs också tydligare. Enligt den nuvarande bestämmelsen krävs alltid, oberoende av vilken påföljd som är aktuell, att saken kan utredas tillfredsställande. Det ändras till att målet ska avgöras om särskilda skäl inte talar mot det.
Den övre gränsen för hur långt fängelsestraff som kan dömas ut vid utevarohandläggning höjs från tre till sex månader. När det gäller andra påföljder än fängelse inför vi i stort sett motsvarande begränsningar som vid det särskilda förfarandet.
Målet kan inte avgöras i den tilltalades utevaro om det är aktuellt att bestämma påföljden till:
• fängelse mer än sex månader,
• villkorlig dom eller skyddstillsyn om det i domslutet ska anges ett s.k. alternativstraff som överstiger sex månaders fängelse,
• skyddstillsyn i förening med fängelse, eller
• sluten ungdomsvård.
Om det är fråga om att förverka villkorligt medgiven frihet kan målet inte avgöras i den tilltalades utevaro om det är aktuellt att förverka mer än sex månader eller om tiden som ska förverkas och det nya fängelsestraff som ska dömas ut tillsammans överstiger sex månader. Även i utevarosituationer blir det vad åklagaren yrkat för påföljd som blir avgörande för bedömningen.
SOU 2013:17 Sammanfattning
35
Inställda förhandlingar
Inställda förhandlingar leder till negativa konsekvenser både för enskilda och för rättsväsendet. Våra förslag om ändrade delgivningsregler och utökade möjligheter att avgöra mål i den tilltalades utevaro bör leda till att färre huvudförhandlingar behöver ställas in. Detsamma gäller vårt förslag till ändrade deldomsregler och tydligare bestämmelser om när flera åtal ska handläggas gemensamt. Utöver detta föreslår vi tydligare bestämmelser om sanktioner och tvångsmedel som rätten ska använda för att se till att huvudförhandlingar blir av.
Förutsatt att laga förfall inte föreligger ska rätten döma ut det förelagda vitet och, om det inte finns särskilda skäl mot det, besluta om hämtning av den person som uteblivit om målet inte kan avgöras utan att han eller hon är närvarande. Om det är den tilltalade som uteblivit och det är sannolikt att han eller hon inte kan hämtas ska rätten i stället besluta att den tilltalade ska häktas, om det finns förutsättningar för det. I annat fall ska rätten besluta att kalla den person som uteblivit på nytt vid vite.
Det är viktigt att det vid domstolarna bedrivs ett aktivt löpande arbete för att se till att förhandlingar inte behöver ställas in. Det handlar bl.a. om att använda sig av modern teknik för påminnelser, att uppmärksamma frågor om vilka åtgärder som kan vidtas för att undvika att ställa in en huvudförhandling och att arbeta med bemötande och säkerhetsfrågor.
Huvudförhandling gemensamt med häktningsförhandling
Det införs en möjlighet att, med parternas samtycke, hålla huvudförhandling gemensamt med en häktningsförhandling om åtal väcks senast vid sammanträdet. Den misstänkte ska i sådana fall kallas till huvudförhandlingen i samband med begäran om inställelse. Vi behandlar detta förslag i avsnitt 9.5.3.
Hovrättsprocessen
Hovrättens huvudsakliga uppgift är att granska och överpröva tingsrättens avgörande och rätta till felaktigheter i det. Parterna disponerar över vad som ska prövas i hovrätten genom att överklaga och i sina överklaganden peka på vad som ifrågasätts i
Sammanfattning SOU 2013:17
36
tingsrättens avgörande. Hovrättens överprövning bör ordnas så att överklagade mål prövas i den omfattning och i de former som krävs i det enskilda fallet. Vi lämnar flera förslag som, utifrån dessa utgångspunkter, syftar till att göra hovrättsprocessen mer ändamålsenlig.
• Ett överklagande ska, förutom vad som gäller i dag, även innehålla uppgift om vilka delar av tingsrättens avgörande som inte sätts i fråga samt uppgifter om klagandens syn på målets handläggning. Hovrätterna bör under beredningen av målen se till att parternas ståndpunkter klarläggs.
• Systemet med prövningstillstånd utvidgas till att omfatta alla brottmål. På det sättet kan de klara och entydiga målen sållas bort, dvs. där man vid en inledande tillståndsprövning kan se att det inte finns några tveksamheter om att tingsrättens avgörande är riktigt. Övriga mål ska avgöras efter en fullständig prövning.
• Den s.k. tilltrosregeln mjukas upp ytterligare så att hovrätten i fler fall kan grunda sin bevisvärdering på den bevisning som tagits upp i tingsrätten.
• Möjligheten för åklagaren att justera åtalet i hovrätten och
Högsta domstolen begränsas. Detsamma gäller för en målsägande som för talan i ansvarsdelen i högre rätt.
• Möjligheten för hovrätten att avgöra ett mål utan huvudförhandling utökas. De grundläggande förutsättningarna för vilka mål som kan avgöras på handlingarna i hovrätten överensstämmer med när ett mål, enligt vårt förslag, kan avgöras i utevaro i tingsrätten.
• Det införs en uttrycklig regel om att hovrätten alltid ska pröva om det är lämpligt att muntlig bevisning som tagits upp i tingsrätten läggs fram genom hänvisning till ljud- och bildupptagningen av förhöret i tingsrätten.
• Ett ytterligare undantag görs från förbudet mot reformatio in pejus. Undantaget innebär att hovrätten får döma till en svårare eller mer ingripande påföljd än den som tingsrätten dömt till om det finns skäl att undanröja en villkorlig dom eller skyddstillsyn på grund av den dömdes misskötsamhet.
SOU 2013:17 Sammanfattning
37
Rättens sammansättning
Vid våra överväganden om hur rätten bör vara sammansatt har vi utgått från vad som leder till den mest ändamålsenliga prövningen. Det beror på hur allvarligt brott målet rör, målets omfattning och beskaffenhet samt i vilken instans målet prövas. Mot den bakgrunden lämnar vi följande förslag.
• Tingsrätten ska, liksom i dag, alltid kunna avgöra ett mål med minst en lagfaren domare och tre nämndemän.
• Tingsrätten ska kunna avgöra fler mål vid huvudförhandling av en lagfaren domare. Gränsen för vilka mål som ska kunna avgöras med en domare överensstämmer med när målet, enligt vårt förslag, kan avgöras i den tilltalades utevaro. Det innebär bl.a. att det kan ske om det vid en fällande dom inte är aktuellt att döma den tilltalade till mer än sex månaders fängelse. Vi föreslår också att vissa särskilda typer av mål eller ärenden, som t.ex. ärenden om kontaktförbud, ska kunna avgöras av en lagfaren domare.
• Om det finns skäl för det med hänsyn till målets omfattning eller beskaffenhet, t.ex. för att målet innehåller svåra juridiska frågor eller är mycket omfattande, ska tingsrätten kunna avgöra målet med tre lagfarna domare. I sådana fall ska nämndemän inte delta.
• I hovrätten ska brottmålen avgöras av tre lagfarna domare.
Nämndemannasystemet ska alltså inte tillämpas vid brottmålshandläggningen i hovrätten. Om tingsrätten avgjort målet med tre lagfarna domare ska fyra domare delta när hovrätten avgör det.
Stödet till målsäganden och en mer ändamålsenlig handläggning av enskilda anspråk
Enskilda anspråk – ett bättre stöd och en mer ändamålsenlig handläggning
För den som utsatts för brott är en av de mest centrala frågorna att kunna få sitt skadeståndskrav eller annat enskilt anspråk prövat på ett enkelt sätt i brottmålsrättegången. Det finns brister i det stöd målsäganden får i frågor som rör enskilda anspråk i dag och sättet
Sammanfattning SOU 2013:17
38
som anspråken hanteras i dagens process. Alla målsägande får inte det stöd som polis och åklagare ska lämna enligt gällande bestämmelser. Talan väcks inte sällan i ett sent skede och är inte alla gånger tillräckligt förberedd. Det försvårar en ändamålsenlig handläggning. Mot denna bakgrund lämnar vi följande förslag.
• Vi tydliggör polismyndigheternas ansvar att biträda åklagaren med att förbereda enskilda anspråk.
• För att uppnå en enhetlig hantering ska Rikspolisstyrelsen meddela föreskrifter om hur enskilda anspråk ska dokumenteras under förundersökningen.
• Regeringen bör lämna uppdrag till Rikspolisstyrelsen att vidta åtgärder för att förbättra Polisens handläggning av enskilda anspråk och följa upp hur Åklagarmyndigheten arbetar med dessa frågor.
• I förtydligande syfte införs en uttrycklig bestämmelse om att en åklagare som trots målsägandens begäran inte åtar sig att föra dennes talan ska underrätta målsäganden om det i ett motiverat beslut.
• Ansvarsfördelningen mellan åklagaren och ett förordnat målsägandebiträde förtydligas så att det av lag framgår att biträdet alltid ska föra målsägandens talan om enskilt anspråk om ett sådant framställts av målsäganden.
• En talan om enskilt anspråk som inte förs av åklagaren ska kunna väckas samtidigt med åtalet. Talan väcks i så fall genom att åklagaren tillsammans med åtalet lämnar uppgift om ett anspråk som målsäganden anmält under förundersökningen eller till åklagaren. I anledning av detta införs även bestämmelser om hur nödvändiga uppgifter om anspråket ska anmälas i tid.
• För att öka förutsättningarna för en ändamålsenlig handläggning inför vi en särskild bestämmelse som rör enskilda anspråk som väcks efter åtalet. En sådan talan ska bara handläggas gemensamt med åtalet om det står klart att det kan ske utan olägenheter eller det annars finns särskilda skäl för det. Om så inte är fallet ska anspråket avskiljas och handläggas som ett tvistemål.
SOU 2013:17 Sammanfattning
39
En särskild typ av enskilda anspråk där det framkommit att det kan uppstå praktiska problem vid handläggningen är skadeståndskrav som riktar sig mot vårdnadshavare till en ung tilltalad. När det gäller sådana skadeståndskrav lämnar vi följande förslag.
• Talan mot vårdnadshavaren ska kunna väckas på samma sätt som en talan mot den tilltalade. De bestämmelser som vi föreslår ska gälla för delgivning av åtalet och föreläggande att svara på det ska även gälla för vårdnadshavaren. Det innebär bl.a. att vårdnadshavaren kan delges genom förenklad delgivning om han eller hon dessförinnan fått information om delgivningssättet.
• Det införs en bestämmelse som klargör att även en annan svarande än den tilltalade (t.ex. en vårdnadshavare när talan förs mot denne) ska kallas till huvudförhandlingen i ett brottmål och erinras om att en talan om enskilt anspråk kan komma att avgöras i hans eller hennes utevaro.
Stödperson och målsägandebiträde
Det är viktigt att de målsägande som är i behov av det ska kunna få ett sådant stöd som stödpersoner och målsägandebiträden kan ge.
Vi föreslår att en stödperson som följer med en målsägande till en rättegång i vissa fall ska kunna få ersättning av allmänna medel för de kostnader som uppstår till följd av detta.
Vi lämnar också förslag som syftar till att säkerställa att de personer som är målsägande får information om möjligheten att ha med sig en stödperson och att det bland personal inom rättsväsendet finns tillräcklig kunskap om vilken funktion en stödperson enligt rättegångsbalken kan fylla.
Det är angeläget att rättsväsendets resurser koncentreras till sådana fall och situationer då målsäganden har ett reellt behov av ett målsägandebiträde. Det är inte minst viktigt för att alla målsägande som är i behov av ett målsägandebiträde ska kunna få det. EMR-reformen har generellt påverkat målsägandens behov av stöd vid rättegången i hovrätten.
Vi föreslår att ett målsägandebiträdes förordnade ska upphöra efter att tiden för att överklaga tingsrättens dom har löpt ut. Om målsäganden begär det eller om det annars finns anledning till det ska det ske en förnyad prövning av om målsägandebiträde ska förordnas i högre rätt.
Sammanfattning SOU 2013:17
40
Genomförandet
Flera av våra förslag påverkar arbetsformerna inom rättsväsendet och ställer krav på att organisationerna anpassas till nya eller förändrade arbetsuppgifter. Det är därför viktigt att genomförandet av den reform som vi föreslår förbereds väl. Det krävs ledning och styrning av genomförandearbetet och engagemang hos cheferna vid rättsväsendets myndigheter och domstolarna.
Vi föreslår att regeringen tillsätter en genomförandeutredning där en utredare får i uppdrag att utarbeta en plan för hur den föreslagna reformen bäst kan genomföras. I uppdraget bör även ingå att samordna och styra myndigheternas genomförandearbete. Rikspolisstyrelsen, Åklagarmyndigheten, Ekobrottsmyndigheten, Kriminalvården och Domstolsverket bör få i uppdrag att medverka i det förberedande arbetet. I det bör ingå att ta ställning till vilka olika förberedande steg, i form av teknisk anpassning av verksamhetsstöd, överväganden om resurs- och personalfördelning, utbildnings- och informationsinsatser samt framtagande av rutindokument, som krävs och när de senast ska genomföras.
Under genomförandearbetet bör även de praktiska frågorna om hur det bäst kan säkerställas att den som åtalas enkelt kan komma i kontakt med en advokat för rådgivning uppmärksammas. Advokatsamfundet bör involveras i det arbetet, liksom Domstolsverket.
Lagändringarna ska träda i kraft den dag regeringen bestämmer. I fråga om krav på prövningstillstånd vid överklagande av domar och beslut som har meddelats före ikraftträdandet ska äldre bestämmelser gälla.
Konsekvenser
Den främsta konsekvensen av våra förslag är att kvaliteten i processen förbättras. Ett genomförande av de förslag vi lämnar kommer sammantaget inte att innebära några kostnadsökningar för det allmänna. De ekonomiska konsekvenserna är emellertid svårbedömda och bygger på uppskattningar.
Våra förslag kommer att leda till kostnadsminskningar för Sveriges Domstolar och till kostnadsökningar för åklagarväsendet. Omfördelning av resurser från Sveriges Domstolar till åklagarväsendet kommer att behöva ske till följd av att arbetsuppgifter överflyttas från domstolarna till åklagarna.
SOU 2013:17 Sammanfattning
41
Inom rättshjälpsanslaget kommer minskade kostnader för målsägandebiträde i hovrätt att uppstå, samtidigt som det tillkommer kostnader för att finansiera ersättning för rådgivning till tilltalade av advokat. Färre huvudförhandlingar kommer också att bidra till minskade kostnader för rättsliga biträden.
Kostnaderna för inställda förhandlingar kommer att minska. Det kommer att uppstå utbildnings- och omställningskostnader för myndigheterna som ska tillämpa de nya reglerna. För Sveriges Domstolar, åklagarväsendet och Kriminalvården kan det också antas uppstå kostnader för att anpassa organisationen efter våra förslag.
43
Summary
Our mandate
Our overarching mandate was to consider measures to establish judicial procedure for criminal cases at both district courts and courts of appeal that is better suited to purpose, where it is possible to make further improvements to the quality and efficiency of prosecutions. Our task included considering:
• whether it is possible to improve and clarify the division of responsibility between prosecutor and court and also their roles and functions;
• whether it is possible to increase the parties’ influence over the procedure in criminal cases together with their responsibility for the case being moved towards a ruling;
• how it may be possible to improve the preparatory work in criminal cases, among other things with a view to producing more efficient means of handling proceedings and ensuring that the court has a complete information base for its adjudication;
• how, at both district courts and courts of appeal, it may be possible to better adapt the way in which criminal cases are dealt with in respect of the individual case, considering what is required to adjudicate on the substantive issue, e.g. by producing more flexible rules and alternative forms for adjudicating on cases before the court;
• how it may be possible to reduce the risk of hearings being cancelled;
• what the proper composition of the court ought to be in various situations;
• matters relating to support for the aggrieved party.
Summary SOU 2013:17
44
It is emphasised in our mandate that we should focus on how our proposed changes may have an impact in practice and also consider how to improve the effect of changes already made.
General considerations
The fundamental object of procedure in criminal cases is that accusations of crime are adjudicated within a reasonable timeframe applying a high level of quality. Our overarching objective was to propose changes whereby the procedure would be better for the individuals involved. We believe that a basic precondition for achieving this is to reinforce the influence of the parties by them expressing the positions they have adopted more clearly and also by attributing these positions greater importance in terms of how the case is dealt with. The procedure can then be adapted to the requirements of the case, so that the procedure becomes better suited to purpose. Considering this overarching objective, we have based our proposals on the following points of departure:
• Clearer roles in procedure. The provisions of the Code of Judicial
Procedure governing the roles assumed by the various parties and actors in the procedure are to some extent unclear. The judge’s role in leading the proceedings and the standing of the prosecutor and the accused as parties in the criminal case should be made clearer. The aggrieved party should have good opportunities as a party to have their claim for damages considered in conjunction with the prosecution.
• Handling cases according to need. There ought to be different ways and forms for handling and adjudicating cases, adapted to the requirements of the case. The positions of the parties and the gravity of the act to which the prosecution relates should be paramount at the district court. Reviews at the court of appeal should be arranged so that the court examines all of the rulings appealed against based on the positions adopted by the parties. However, not all of the cases that are reviewed on appeal call for an adjudication involving a comprehensive review of the entire case.
Summary
45
• Predictable proceedings with early intervention. The subject of the criminal case should be clear. The matters to be adjudicated by the court ought to be set out in clear and precise applications when the case is instituted. The information base required to specify or adopt a position on these applications (e.g. personal case studies and information about private claims) should to a greater extent be produced earlier. The accused ought to be urged to state the position that he or she is adopting on all allegations when the proceedings are started. This request should be formulated in a way that makes it easy for the individual to understand what he or she needs to adopt a position on.
• Greater responsibility for the parties. Society should be able to require a person, who is the subject of a crime investigation and who has been informed that he or she is suspected of having committed an offence, to participate in the procedure applied, e.g. by attending questionings, personal case studies with the probation service and appearing at main hearings. He or she then needs to be informed about how the matter will be dealt with. If a party chooses to appeal to the court of appeal, a requirement may be imposed on them to clearly state what the court of appeal is to consider on appeal.
• A holistic approach to the legal chain. The way in which matters are dealt with – from reporting the crime to the police to a court adjudicating on the issue of the liability for an offence – ought to be perceived as comprising one cohesive process. The authorities within the legal system and the courts have a shared responsibility to work to ensure that cases can be adjudicated within a reasonable timeframe. This includes a shared responsibility to keep individuals informed about the procedure and how individuals are expected to participate in the procedure applied.
• Consistent implementation that has been well thought out. The way in which the provisions on procedure in criminal cases are formulated is only one of several key factors for improving the legal process. The manner in which the provisions are applied is also crucial. This requires changes to be well prepared and for there to be practical tools (e.g. in the form of operational support) to facilitate their day-to-day application.
Summary SOU 2013:17
46
The division of roles between parties and actors in the procedure
The accused
There ought to be an improvement in the information communicated to the accused about the procedure in criminal cases. The accused ought to receive continuous information from the police, the Swedish Prosecution Authority, the Prison and Probation Service and the court about what is going to happen in the course of the proceedings and what is expected of him or her. It ought to then also be possible to impose more stringent requirements on the accused to participate in the procedure applied.
The accused ought to have better opportunities to assess his or her situation and prepare the defence by being provided with information – no later than when the prosecution is instituted – about the ensuing consequences of the criminal charge in the event of being found to have committed the offence. There ought to be better opportunities for legal assistance in conjunction with the prosecution being instituted.
A person prosecuted for a crime, for which the prosecutor requests a sanction that is more stringent than a fine, should as a step in his or her defence be entitled to free counselling with an advocate (Sw. advokat) for a maximum of two hours. The suspect ought to have been notified in the course of the preliminary investigation of the opportunity to receive legal advice, but written information should also be provided when the prosecution papers are served. This proposal does not affect the provisions on public defence counsel. If defence counsel is appointed, they should provide such advice as a matter of course within the framework of their defence assignment.
The person being prosecuted should be able to personally choose the advocate to whom he or she wishes to refer for advice. The person who provided advice may request compensation at the court where the case is pending for work done and any interpretation and translation costs.
Summary
47
The judge
The judge has a responsibility for leading the procedure applied and for the case being adjudicated in a way that is both legally secure and suited to purpose.
The judge should actively work to ensure that nothing is unnecessarily drawn into the case and should try to clearly establish the positions adopted by the parties in order to rectify any ambiguities and omissions in the investigation presented. One measure towards achieving this includes making the role of the judge in respect of the preparatory work clear.
The judge should not act on their own volition to ensure the completion of the investigation into the issue of liability. A requirement should be introduced for an application to be first made by a party before the court may order the prosecutor to complete the preliminary investigation. The court should not be able to gather evidence on its own volition regarding the issue of liability. On the other hand the court should retain the ultimate responsibility for there being sufficient material to adjudicate the issue of sanction.
The prosecutor
The prosecutor should assume full responsibility for representing the State in actions relating to criminal liability.
The prosecutor should present an application concerning sanction in all cases. The court should not be able to impose a more stringent penalty or a more restrictive sanction on the accused than requested by the prosecutor. Nor should the court be able to order forfeiture of the grant of conditional release that is more restrictive for the accused than requested by the prosecutor.
The application concerning sanction must always be stated in the prosecution papers. If the prosecutor considers that the application concerning sanction might be amended for a particular reason (e.g. because the investigation into the accused's personal circumstances ought to be supplemented), the prosecutor may state this. Where there is reason to do so, it should be possible to amend the application while the case is being processed at the district court. It should be noted that it is the prosecutor’s final application that the court should not be able to go beyond.
Summary SOU 2013:17
48
As a main rule, at the court of appeal and the Supreme Court, the prosecutor should not be able to adopt a more severe stance when amending their application concerning sanction.
The court should not be able to make a decision on the special legal effect of a crime without there being an application. However, an exception is made in respect of those charges that should be imposed under Section 1 of the Crime Victim Fund Act (1994:419). Nor should it be possible for the court to go beyond what has been requested in such a matter, e.g. cannot order deportation for a longer period than as requested by the prosecutor. The prosecution papers should specify any applications for special legal effect that are presented. It should be possible to amend the applications in the same way as the application concerning sanction.
The aggrieved party
It should be possible for the aggrieved party to bring proceedings relating to criminal liability if the prosecutor does not institute a prosecution, discontinues a prosecution or chooses not to appeal when a prosecution is rejected. However, when the prosecutor brings an action concerning criminal liability, the prosecutor should be solely responsible for this action. The provision entitling the aggrieved party to assist with the prosecutor’s prosecution should be revoked. The aggrieved party should have good opportunities to have their claim for damages considered in conjunction with the criminal case. Furthermore, there ought to be improved opportunities for transparency in the procedure for the aggrieved party. We consequently present the following proposals:
• Following ‘final service' of the papers on the suspect and his or her defence counsel under Chapter 23, Section 18 of the Code of Judicial Procedure, an aggrieved party should be entitled upon request to be informed about such details from the preliminary investigation that are relevant to the aggrieved party's action for a private claim. It should be possible in certain cases to limit the right to receive information subject to ‘preliminary-investigation secrecy’.
Summary
49
• As a main rule, the aggrieved party should be entitled to attend the main hearing before they are heard even if the aggrieved party does not bring an action in the case. The same should apply if the main hearing is held behind closed doors (in camera).
We will introduce provisions clarifying that an aggrieved party, who is bringing an action for a private claim, may ask all of the questions that are relevant to enable the aggrieved party to protect their rights.
Procedure at the district court
Procedure in criminal cases that is adapted to need
We propose that it should be possible to hear cases at the district court in different ways depending on the severity of the sanction requested by the prosecutor and the position adopted by the accused in relation to the prosecution. We therefore propose that different rules should apply to: 1. Cases in which the prosecutor requests that the sanction should
be set as a fine. As a main rule, the prosecutor should issue a summary penalty order in these cases, regardless of the position adopted by the suspect regarding the criminal charge. The preparation of the case is to be simplified, e.g. a prosecution is instituted by submitting a summary penalty order to the court that has not been approved (see further below under Cases in-
volving fines).
2. Cases in which the prosecutor requests a sanction corresponding to no more than six months imprisonment. Further delimitations are proposed if the prosecutor requests a sanction other than imprisonment. It should be possible to adjudicate these cases by applying a special procedure without a main hearing provided the accused admits to the acts to which the prosecution relates, approves of all applications being presented in conjunction with the prosecution and consents to the case being ruled on in this way. The court should check that the preconditions for the procedure have been satisfied and that there are no special reasons that call for a main hearing (see also below under Special
procedure in cases where the commission of the offence has been admitted).
Summary SOU 2013:17
50
3. Cases in which the prosecutor requests imprisonment for more than six months, certain other sanctions and cases where the accused is under the age of 18. The ruling in these cases should always be made following a main hearing. Rulings in other cases should also, if requested, be made following a main hearing. We propose measures for these cases that are aimed at producing a procedure that is better suited to purpose combined with better preparation (see below under Cases involving main hearings).
More efficient institution of proceedings
New provisions on how to institute public prosecutions
Prosecutions are to be instituted by submitting the prosecution papers to the court in all cases where the prosecutor has not issued a summary penalty order. The prosecutor should simultaneously send or present the prosecution papers to the accused and order him or her to respond to the prosecution and the consequent applications presented. The accused should be urged to respond to the court no later than by a certain date. This means that a criminal case where the prosecutor institutes a prosecution should no longer be initiated by the court issuing a summons.1
The accused should receive further information depending on how the case is to be adjudicated. If the prosecutor considers that the case could be adjudicated by applying the special procedure, the accused should be urged to state whether he or she consents to such procedure being applied.
It is important that the written material sent to the accused is worded so that it is easy to understand and that the accused can easily provide the information requested.
The purpose of ordering the accused to respond to the prosecution and the applications presented is to have early clarification of the positions adopted by him or her on the issues in question and to investigate whether there are opportunities to deal with the case in a simplified way. The accused, who is entitled to be passive, is not adversely affected by any sanction if he or she does not respond.
1 However, offences relating to freedom of the press and freedom of expression, which represent unusual kinds of case, are exempted from this under special rules incorporated into the act governing the procedure for such cases.
Summary
51
Personal case studies
When a statement is required under Section 1 of the Criminal Proceedings (Special Personal Case Study) Act (1991:2041) to provide the prosecutor with an information base for their sanction application, the prosecutor should get this from the Prison and Probation Service before the prosecution is instituted.
The personal case studies should be further adapted to the requirements of the individual case. The Prison and Probation Service should submit a statement to the prosecutor within a shorter period than currently applies, following a less extensive investigation. This statement should state whether the Prison and Probation Service considers that a more extensive investigation is required. In that case the court may decide to supplement the investigation following institution of the prosecution.
Service
It should be permissible to use simplified service for serving the prosecution and other documents on the accused, as far as practicable. Authorities within the legal system have a shared responsebility to ensure that this can be done. This implies that the person suspected of the crime ought to be kept continuously informed and reminded about the matter when he or she has contact with the police, the Swedish Prosecution Authority or the Prison and Probation Service.
It should be possible for the prosecutor or court to utilise this means of service if the accused has been informed at a personal meeting that simplified service may be used by the prosecutor or district court and where it would not be inappropriate considering the circumstances of the case. No statutory time limit will be set concerning the length of time that may elapse after the accused was informed that simplified service might be used.
Summary SOU 2013:17
52
A special procedure in cases where the commission of the offence has been admitted
Under certain conditions it ought to be possible for a simplified procedure without a main hearing to be used at court to adjudicate cases concerning a public prosecution in respect of acts that have been admitted by the accused to the court. The court should convene a main hearing if the case cannot be adjudicated in this way.
It should only be possible to apply the special procedure if the accused has attained the age of 18 and neither the prosecutor nor the accused has requested a main hearing. The scope of application is otherwise determined by the prosecutor’s application concerning sanction.
It should not be possible to adjudicate the case by applying the special procedure if the prosecutor has requested that the sanction should be set as:
• imprisonment for more than six months,
• a conditional sentence or probation if an ‘alternative penalty’ that exceeds six months imprisonment is to be provided in the final judgment,
• probation combined with imprisonment,
• institutional care of young persons, or
• forensic psychiatric care.
Restrictions are also imposed on the extent to which a grant of conditional release from a prison sentence may be forfeited. The implication of this is that the aggregate length of the penalty may not exceed six months imprisonment for it to be possible for the case to be adjudicated by applying the special procedure.
The prosecution should specify whether the prosecutor considers that the case could be adjudicated by applying the special procedure. The accused should receive information about his or her opportunities to receive the advice of an advocate and should be urged by the prosecutor to respond to the prosecution at the court and also state whether he or she consents to the case being adjudicated by applying the special procedure without a main hearing.
If the accused submits a response to the court, the court may adjudicate the case by applying the special procedure if the accused:
Summary
53
• has been informed about his or her right to receive the advice of an advocate,
• admits the act or acts to the court,
• accepts the sanction requested by the prosecutor and the other applications presented in conjunction with the prosecution (e.g. private claims), and
• consents to the case being adjudicated in this way.
The court should check that the preconditions for the procedure have been satisfied and that there are no special reasons requiring a main hearing to be held. Examples of such situations include when the accused’s admission is ambiguous or the court considers that a further investigation is required concerning the accused’s personal situation or health status. Other examples are when the court considers that, in the light of judicial practice, the application concerning sanction is manifestly too stringent or the title of the offence is incorrect.
Cases applying the special procedure should be adjudicated by a legally qualified judge, and a simplified form of judgment may be issued. An appeal may be made against the judgment in accordance with the normal rules.
The provision enabling the prosecutor to issue a summary penalty order relating to a conditional sentence should be revoked as a result of the introduction of a special procedure for cases where the commission of the offence has been admitted.
Cases involving fines
A prosecutor should issue a summary penalty order in respect of a fine irrespective of the position adopted by the suspect. As a main rule, the prosecution should be instituted by submission of the summary penalty order to the court in the event that the summary penalty order is not approved. The summary penalty order should consequently contain the information that needs to be included for the prosecution.
In conjunction with a summary penalty order being issued for approval within a fixed period, the suspect should be afforded an opportunity to, in the event that the order is not approved, respond in writing to the prosecution, state the evidence to be adduced, con-
Summary SOU 2013:17
54
clude the action and express his or her views on the issue of whether the case may be adjudicated by the court without a main hearing. The response from the suspect should be sent to the prosecutor. The prosecutor should submit any response to the court simultaneously with the prosecution being instituted.
Cases concerning offences involving fines for which the commission of the offence has been admitted to the court may be dealt with in accordance with the special procedure for cases where the commission of the offence has been admitted. It should be possible at the district court to adjudicate other cases, with or without a main hearing, in the same way as today.
By way of clarification, a provision will be introduced clarifying what constitutes material included within the proceedings when a criminal case is adjudicated without main hearing. This should state that records or notes from the preliminary investigation may only form the basis of the adjudication to the extent that the information has been adduced by either of the parties.
Cases involving main hearings
Joint processing of prosecutions and part-judgments, etc.
The court should assume clearer responsibility for assessing whether several prosecutions or charges are to be processed within the same trial and adjudicated at the same time. It is important to reduce the number and scope of major cases and to avoid any unnecessary delays in the adjudication of a prosecution because another case cannot be adjudicated at the same time.
These provisions are formulated so that the assessment of the court is based on what is appropriate and advantageous for the procedure. When making this assessment, the court should take particular account of whether there is a risk of joint processing leading to the trial becoming more extensive than necessary.
If a need arises when a case is being dealt with, it ought to be possible to separate prosecutions that are being processed jointly so that they can be processed separately. It ought to be possible to do this either by dealing with the prosecution as different cases or by issuing a part-judgment. The solution to be chosen is purely a practical issue. This therefore amends the current provision concerning when part-judgments may be issued in the case of several
Summary
55
prosecutions against an accused. In such cases a part-judgment may be issued if this is advantageous for the processing of the case or there are otherwise special reasons to do so.
The possibility is introduced for the district court to refer a question of precedential interest in a criminal case to the Supreme Court, subject to the consent of the parties.
Preparatory work
In all cases, the requirement for applications presented being specified at the time the prosecution is instituted and the accused being ordered to respond to these applications improves the prospects of the positions adopted by the parties being established at an early stage. The requirement for the prosecutor to obtain a statement of views from the Prison and Probation Service where this is required increases the prospects of there being a sufficient information base regarding the accused’s personal circumstances at the time of adjudication. These measures ought to be sufficient for most cases. However, further preparatory work under the guidance of the court may be required in extensive and complicated cases. We present several proposals, the aim of which is to improve preparatory work for such cases:
• The responsibility of the court to make efforts to ensure that criminal cases are prepared so that they can be adjudicated in a way better suited to purpose and to actively provide material guidance regarding procedure in the course of the preparatory work should be expressly governed by statute.
• A rule should be introduced prescribing that preparatory meetings are to be held in cases that are, or are expected to become, extensive.
• An opportunity should be introduced for the court to hold preparatory meetings during the period between final serving of the preliminary investigation and institution of the prosecution.
• Provisions should be introduced clarifying that preparatory work may, when necessary, also be conducted through an exchange of correspondence or in some other way.
Summary SOU 2013:17
56
• The final deadline for when a main hearing is to start in a case where the accused is being detained or is under the age of 18 should be extended if a preparatory meeting needs to be held. An express provision will also be introduced stating that the main hearing may be initiated later – subject to the consent of the accused – if the investigation into his or her personal circumstances has not been completed.
Simplified handling of prosecutions where the commission of the offence has been admitted
It should be possible for individual charges to be dealt with in a simplified way when making a ruling following a main hearing, subject to the consent of the parties, provided the accused admits to the act after the prosecutor has presented their applications. The parties do not need to amplify on their actions and present evidence in the relevant respects if this is manifestly unnecessary considering the substance of the act and other circumstances. It should be a prerequisite here that the matter relates to an act that could have been adjudicated by applying the special procedure if the prosecution had just been related to that act.
Adjudicating cases in the absence of the accused
The opportunities to adjudicate a case when the accused has not attended the main hearing, despite having been served with a summons to attend, are to be extended. The provisions should also be made clearer. It is also a precondition according to the current provision that it is possible to conduct a satisfactory examination of the matter, irrespective of the prospective sanction. This will be amended so that the case is adjudicated unless there are special reasons not to do so.
The upper limit for the length of the prison sentence that may be imposed at hearings where the accused fails to appear is increased from three to six months. As regards sanctions other than imprisonment, we will introduce restrictions largely corresponding to those for the special procedure.
A ruling in a case may not be made in the absence of the accused if this involves setting the sanction as:
Summary
57
• imprisonment for more than six months
• a conditional sentence or probation in the event that an ‘alternative penalty’ that exceeds six months imprisonment is to be provided in the final judgment,
• probation combined with imprisonment, or
• institutional care of young persons.
If the matter involves forfeiting a grant of conditional release, the case cannot be adjudicated in the absence of the accused if there is any question of forfeiture for more than six months or if the time to be forfeited and the new prison sentence to be imposed jointly exceed six months. In situations where accused fails to appear, the request for sanction made by the prosecutor should also be decisive to the assessment.
Cancelled hearings
Cancelled hearings have negative consequences for both individuals and the legal system. Our proposal to amend the rules on service and increase the opportunities to adjudicate cases in the absence of the accused ought to result in a reduction in the number of main hearings that need to be cancelled. The same applies to our proposal to amend the part-judgment rules and clarify the provisions on when several prosecutions should be processed jointly. In addition to this, we propose clearer provisions on the sanctions and coercive measures that should be used by courts to ensure that main hearings are actually held.
Provided there is no lawful excuse for non-attendance, the court should judicially confirm the default fine set and, provided there are no special reasons not to do so, decide to collect the person who failed to appear if the case cannot be adjudicated without his or her presence. If the accused has not appeared and it is unlikely that it would be possible to collect him or her, the court should order that the accused be detained instead, provided the necessary conditions are met. The court should otherwise decide to summon the person who failed to appear to reattend on pain of a default fine.
It is important that active and ongoing work is conducted at courts to ensure that hearings do not need to be cancelled. This involves, among other things, using modern technology for reminders,
Summary SOU 2013:17
58
addressing issues linked to action that can be taken to avoid main hearings being cancelled and working on reception and security issues.
Main hearings held jointly with detention hearings
A possibility will be introduced for holding a main hearing jointly with a detention hearing provided a prosecution is instituted no later than at the meeting and subject to the parties’ consent. In such cases, the suspect should be summoned to the main hearing in conjunction with the request for his or her appearance. We deal with this proposal in Section 9.5.3.
Procedure at the court of appeal
The main function of the court of appeal is to examine and review rulings made by district courts and correct any mistakes in such rulings. The parties control what the court of appeal should consider by appealing against and indicating in their appeals the issues in question in the district court ruling. Reviews at the court of appeal ought to be arranged so that cases appealed against are considered to the extent and in the forms required for the individual case. We make several proposals, the aim of which is to make the procedure at the court of appeal better suited to purpose, based on these points of departure:
• In addition to the current provisions, an appeal should also include information about which parts of the district court ruling are not at issue as well as a statement of views by the appellant concerning the processing of the case. While the case is being prepared, the court of appeal ought to ensure that the positions adopted by the parties are clarified.
• The system of leave to appeal should be extended to encompass all criminal cases. In this way, clear and unambiguous cases can be sifted out, i.e. where there are no doubts regarding the soundness of the district court ruling following the preliminary consideration of leave to appeal. Other cases should be adjudicated following a comprehensive review.
Summary
59
• The ‘credibility rule’ is further relaxed so that the court of appeal can base its evaluation in more cases on the evidence taken up at the district court.
• There are limited opportunities for prosecutors to amend the prosecution at the court of appeal and Supreme Court. The same applies to an aggrieved party bringing an action in respect of criminal liability at a superior court.
• The possibility for a court of appeal to adjudicate a case without a main hearing will be extended. The basic prerequisites for cases that can be adjudicated on the basis of documents at the court of appeal correspond with when it would, according to our proposal, be possible to adjudicate a case in the event that the accused has failed to appear at the district court.
• An explicit rule should be introduced stating that the court of appeal must always consider whether it is appropriate for verbal evidence given at the district court to be adduced by reference to audio and video recordings of the questioning at the district court.
• A further exemption is made from the prohibition against
reformatio in pejus. This exemption means that the court of appeal
may impose a more severe or more restrictive sanction than the sanction imposed by the district court if there is reason to set aside a conditional sentence or probation owing to the misconduct of the person sentenced.
Composition of the court
When deliberating on how the court ought to be composed, we have proceeded on the basis of what would lead to an adjudication that is best suited to purpose. This depends on the gravity of the offence in the case, the scope and nature of the case and also the instance at which the case is being adjudicated. In light of this we make the following proposals:
• As today, the district court should always be able to adjudicate a case with at least one legally qualified judge and three lay judges.
Summary SOU 2013:17
60
• It should be possible for one legally qualified judge to adjudicate on more kinds of cases at a main hearing at the district court. The limit for which cases can be adjudicated by one legally qualified judge corresponds to when the case could, according to our proposal, be adjudicated in the absence of the accused. This means, among other things, that this may occur in cases where the accused would not be sentenced to more than six months imprisonment in the event of a conviction. We also propose that it should be possible for one legally qualified judged to adjudicate certain special kinds of case or matter (such as, for example, matters relating to a prohibition on contact).
• It should be possible for three legally qualified judges to adjudicate a case at the district court if there are reasons to do so considering the scope or nature of the case, e.g. because the case involves difficult legal issues or is very extensive. Lay judges should not participate in such cases.
• Three legally qualified judges should adjudicate criminal cases at the court of appeal. The lay judge system should thus not be applied when adjudicating criminal cases at the court of appeal. If three legally qualified judges have adjudicated the case at the district court, four legally qualified judges should participate when the case is adjudicated at the court of appeal.
Support for aggrieved parties and private claim handling that is better suited to purpose
Private claims – improved support and handling that is better suited to purpose
One of the key issues for people subjected to crime is to have their claim for damages or other private claim considered in a simple way at the criminal trial. There are currently inadequacies in the support received by aggrieved parties on matters relating to private claims and the way in which these claims are dealt with within the current procedure. Not all aggrieved parties receive the support that police and prosecutors should provide according to the applicable provisions. Actions are frequently instituted at a late stage and are not always sufficiently prepared. This impedes handling suited to purpose. In light of this we make the following proposals:
Summary
61
• We should clarify the responsibility of the police authorities to assist prosecutors in the preparation of private claims.
• The National Police Board should issue regulations on how individual claims are to be documented during the preliminary investigation in order to ensure homogenous handling.
• The Government ought to assign the National Police Board to take measures to improve the handling of private claims by the police and to monitor the work of the Swedish Prosecution Authority regarding these issues.
• By way of clarification, an express provision should be introduced stating that a prosecutor who does not undertake to bring an action in spite of a request from the aggrieved party should notify the aggrieved party of this by means of a decision supported by reasons.
• The division of responsibility between prosecutor and the aggrieved party counsel appointed should be clarified so that it is prescribed by statute that such counsel should always bring the aggrieved party’s actions for private claims if such a claim has been presented by the aggrieved party.
• It should be possible to institute an action for a private claim that is not brought by the prosecutor at the same time as the prosecution. In such a case, the action should be instituted by way of the prosecutor submitting, together with the prosecution, information concerning a claim that the aggrieved party presented in the course of the preliminary investigation or to the prosecutor. Provisions should in view of this also be introduced concerning how information required for the claim should be notified on time.
• A special provision relating to private claims instituted following the prosecution should be introduced to improve the prospects of being able to apply a means of handling suited to purpose. Such an action should only be dealt with jointly with the prosecution if it becomes apparent that this can be done without inconvenience or where there are otherwise special reasons to do so. If this is not the case, such claim should be split up and dealt with as a contentious civil case.
Summary SOU 2013:17
62
It has emerged that there may be practical problems in conjunction with the handling of one special kind of claim, namely claims for damages directed at the custodian of a young accused. We make the following proposals in respect of such claims for damages:
• It should be possible to institute an action against the custodian in the same way as an action against the accused. The provisions that we have proposed should apply to service of the prosecution, and orders to respond to it should also apply to the custodian. This means, among other things, that the custodian may be served by means of simplified service if he or she had been informed about this means of service beforehand.
• A provision should be introduced clarifying that a defendant other than the accused (e.g. a custodian when an action is brought against him or her) should also be summoned to attend the main hearing in a criminal case and reminded that an action for a private claim may be adjudicated in his or her absence.
Support persons and aggrieved party counsel
It is important that it is possible for aggrieved parties to (where necessary) receive the support that a support person and aggrieved party counsel can provide.
We propose that in some cases a support person who accompanies an aggrieved party to a trial should be able to receive compensation from public funds for the costs incurred.
We also make proposals that aim to ensure that individual aggrieved parties are provided with information about the possibility of having a support person with them and that staff within the legal system have sufficient knowledge about the function that a support person can fulfil under the Code of Judicial Procedure.
It is important that the resources of the legal system are directed at such cases and situations where the aggrieved party has a real need for aggrieved party counsel. It is particularly important to ensure that all aggrieved parties who need aggrieved party counsel should be able to get one. The trial modernisation reform (EMR Reform) has had a general effect on the support needs of aggrieved parties during trials at the court of appeal.
We propose that the appointment of aggrieved party counsel should cease following expiry of the period for appeals against a
Summary
63
district court judgment. The appointment of aggrieved party counsel at a superior court should be re-examined if the aggrieved party so requests or there are otherwise special reasons to do so.
Implementation
Several of our proposals affect working arrangements within the legal system and require organisations to adapt to new or changed duties. It is consequently important that good preparations are made for the implementation of our proposed reform. The implementation work requires leadership and control as well as commitment on the part of managers at the authorities and courts within the legal system.
We propose that the Government appoints an Implementation Inquiry where the commissioner in charge of the Inquiry is assigned to draw up a plan for how the proposed reform can best be implemented. This assignment ought to also include coordinating and directing the implementation work of the authorities. The National Police Board, the Swedish Prosecution Authority, the Swedish National Economic Crimes Bureau, the Prison and Probation Service and the National Courts Administration ought to be directed to participate in the preparatory work. This ought to include determining the various preparatory stages – in the form of technical adaptation of operational support, discussions about the allocation of resources and staff, training and information activities, and also the production of documentation on administrative routines – that may be required and their deadline for implementation.
In addition, attention during the implementation work ought to be directed at practical issues relating to how it can best be ensured that the person being prosecuted can easily contact an advocate for advice. The Swedish Bar Association ought to be involved in this work, as well as the National Courts Administration.
The statutory amendments should enter into force on a date to be determined by the Government. As regards the requirement for leave to appeal, the older provisions will apply to appeals against judgments and decisions that have been issued before the new provisions enter into force.
Summary SOU 2013:17
64
Consequences
The primary consequence of our proposals is an improvement in the quality of the procedure. In general, the implementation of the proposals we make will not entail any increase in costs for the state. However, it is difficult to assess the financial consequences, which are based on estimates.
Our proposals will result in reduced costs for Swedish Courts and increased costs for the prosecutor service. Resources will need to be redistributed from the Swedish Courts to the prosecutor service as a consequence of duties being transferred from the courts to the prosecutors.
Aggrieved party counsel costs at the court of appeal will reduce within the legal aid appropriation while there will be additional costs to fund the remuneration of advocates providing advice for the accused. Fewer main hearings will also help to reduce legal assistance costs.
Costs in respect of cancelled hearings will reduce. There will be training and readjustment costs for authorities applying the new rules. It may also be assumed that costs will arise for the Swedish Courts, the prosecutor service and the Prison and Probation Service to adapt their organisations to our proposals.
65
Författningsförslag
1 Förslag till lag om ändring i rättegångsbalken
Härigenom föreskrivs i fråga om rättegångsbalken
dels att 49 kap. 13 § och 54 kap. 12 § ska upphöra att gälla,
dels att 1 kap. 3 b §, 2 kap. 4 §, 5 kap. 3 §, 12 kap. 14 §, 19 kap. 7
och 11 a §§, 20 kap. 8 §, 22 kap. 2 och 5 §§, 23 kap. 21 §, 28 kap. 2 §, 30 kap. 2 och 4 §§, 31 kap. 1 §, 33 kap. 6 §, 35 kap. 6 §, 36 kap. 17 och 20 §§, 40 kap. 10 §, 45 kap. 1–4, 5, 7–10 a, 11, 13–13 a, 14, 15 och 16 §§, 46 kap. 6, 8, 14–15 och 15 a §§, 47 kap. 2 och 7 §§, 48 kap. 2, 4–8, 10, 12 och 19 §§, 49 kap. 14 a §, 51 kap. 4, 7 a, 8–9, 12–13, 19, 23 och 25 §§ , 53 kap. 2 §, 54 kap. 9 §, 55 kap. 15 § och 56 kap. 13 § ska ha följande lydelse,
dels att det ska införas 24 nya paragrafer, 20 kap. 8 a §, 21 kap.
3 c och 10 a §§, 22 kap. 2 a §, 23 kap. 18 a §, 24 kap. 13 a §, 30 kap. 3 a–b §§, 45 kap. 1 a, 4 a, 10 b–c, 13 b–d och 14 a §§, 46 kap. 15 b §, 47 kap. 7 a och 20 a §§, 49 kap. 14 b§, 51 kap. 13 a, 13 b, 25 a och 25 b §§ av följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
1 kap.
3 b §
Tingsrätten skall vid huvudförhandling i brottmål bestå av en lagfaren domare och tre nämndemän. Om en av nämndemännen får förhinder sedan huvudförhandlingen har påbörjats, är rätten domför med en lagfaren domare och två
Tingsrätten ska vid huvudförhandling i brottmål bestå av en lagfaren domare och tre nämndemän. Om en av nämndemännen får förhinder sedan huvudförhandlingen har påbörjats, är rätten domför med en lagfaren domare och två
Författningsförslag SOU 2013:17
66
nämndemän. nämndemän.
Vid huvudförhandling i mål om brott för vilket inte är föreskrivet svårare straff än böter eller fängelse i högst sex månader är tingsrätten domför utan nämndemän, om det inte finns anled-
ning att döma till annan påföljd
än böter och det i målet inte är fråga om företagsbot.
Tingsrätten är domför med en lagfaren domare vid huvudförhandlingen, om det inte finns
anledning att döma till
1. fängelse i mer än sex månader,
2. villkorlig dom i förening med samhällstjänst om det i domslutet ska anges ett fängelsestraff överstigande sex månader,
3. skyddstillsyn i förening med fängelse enligt 28 kap. 3 § brottsbalken ,
4. skyddstillsyn i förening med samhällstjänst eller kontraktsvård om det i domslutet ska anges ett fängelsestraff överstigande sex månader, eller
5. sluten ungdomsvård. Vad som anges i andra stycket gäller också om
det inte finns
an-
ledning att
1. förverka villkorligt medgiven frihet från fängelsestraff med mer än sex månader, eller
2. bestämma påföljden till fängelse och förverka villkorligt medgiven frihet från fängelsestraff med en strafftid som sammantaget överstiger sex månader.
Med de påföljder som anges i andra stycket 1–5 ska likställas förordnande enligt 34 kap. 1 § första stycket 1 brottsbalken .
Om det finns skäl för det med hänsyn till målets omfattning eller beskaffenhet får rätten vid huvudförhandlingen bestå av tre lagfarna domare. Om en domare får förhinder sedan huvudförhand-
SOU 2013:17 Författningsförslag
67
lingen har påbörjats, är rätten ändå domför.
Om det finns skäl för det, får antalet lagfarna domare utökas med en utöver vad som följer av första stycket. Detsamma gäller i fråga om antalet nämndemän. Om någon eller några av ledamöterna får förhinder sedan huvudförhandlingen har påbörjats gäller första stycket andra meningen i fråga om domförhet.
2 kap.
4 §
Hovrätten är domför med tre lagfarna domare. I mål som överklagats från tingsrätt skall dock minst fyra lagfarna domare delta när hovrätten avgör målet, om tingsrätten bestått av tre lagfarna domare. Om en av de lagfarna domarna får förhinder sedan huvudförhandling har påbörjats, är rätten ändå domför. Flera än fem lagfarna domare får inte delta i hovrätten.
Hovrätten är domför med tre lagfarna domare. I mål som överklagats från tingsrätt ska dock minst fyra lagfarna domare delta när hovrätten avgör målet, om tingsrätten bestått av tre lagfarna domare. Om en av de lagfarna domarna får förhinder sedan huvudförhandling har påbörjats, är rätten ändå domför. Flera än fem lagfarna domare får inte delta i hovrätten.
I brottmål gäller, i stället för bestämmelserna i första stycket, att hovrätten är domför med tre lagfarna domare och två nämndemän. Om en av de lagfarna domarna eller en av nämndemännen får förhinder sedan huvudförhandling har påbörjats, är rätten ändå domför. Flera än fyra lagfarna domare och tre nämndemän får inte delta. Finns det inte anledning att döma till svårare straff än böter och är det i målet inte fråga om företagsbot, är hovrätten domför även med den sammansättning som anges i första stycket. Detsamma gäller vid handläggning som inte sker vid huvudförhandling.
Författningsförslag SOU 2013:17
68
Vid behandling av frågor om prövningstillstånd skall hovrätten bestå av tre lagfarna domare. Ett prövningstillstånd som inte är begränsat enligt 49 kap. 14 a § första stycket får dock meddelas av en lagfaren domare, om frågan är enkel.
Vid behandling av frågor om prövningstillstånd ska hovrätten bestå av tre lagfarna domare. Ett prövningstillstånd som inte är begränsat enligt 49 kap. 14 a § första stycket får dock meddelas av en lagfaren domare, om frågan är enkel.
Vid beslut om avskrivning av mål efter återkallelse eller efter det att ett överklagande har förfallit vid sammanträde som avses i 50 kap. 10 § eller 51 kap. 10 § är hovrätten domför med en lagfaren domare. Detsamma gäller vid beslut om undanröjande av tingsrättens avgörande sedan käromålet återkallats.
Åtgärder som avser endast beredandet av ett mål får utföras av en lagfaren domare i hovrätten eller, om de inte är av sådant slag att de bör förbehållas lagfarna domare, av en annan tjänsteman i hovrätten som har tillräcklig kunskap och erfarenhet. Regeringen meddelar närmare föreskrifter om detta.
Bestämmelserna i 4 kap. 13 § gäller även för andra tjänstemän än domare när de utför åtgärder enligt femte stycket.
Bestämmelserna i 4 kap. 13 § gäller även för andra tjänstemän än domare när de utför åtgärder enligt fjärde stycket.
5 kap.
3 §
Vid förhandling inom stängda dörrar må efter medgivande av rättens ordförande tjänsteman vid domstolen så ock den som för sin utbildning tjänstgör vid denna vara närvarande. När sär-
skilda skäl äro därtill, må rätten medgiva även annan att närvara
vid sådan förhandling.
Vid förhandling inom stängda dörrar får efter medgivande av rättens ordförande tjänsteman vid domstolen eller den som för sin utbildning tjänstgör vid denna vara närvarande. Om det finns
särskilda skäl för det, får rätten tillåta även annan att närvara vid
sådan förhandling.
En målsägande som inte för talan i målet får närvara vid en huvudförhandling som hålls inom stängda dörrar om särskilda skäl inte talar mot det. Av 10 kap. 3 a § offentlighets- och sekretesslagen (2009:400) framgår i vil-
SOU 2013:17 Författningsförslag
69
ken utsträckning målsägandens rätt att närvara vid förhandlingen får begränsas på grund av sekretess.
12 kap.
14 §
Fullmakt medför behörighet för ombudet att å partens vägnar angående saken
1. väcka talan samt påkalla åtgärd, även om åtgärden ankommer å annan myndighet än rätten;
2. mottaga delgivning av inlagor och andra handlingar, dock ej föreläggande för parten att infinna sig personligen;
3. företaga alla handlingar för utförande av partens talan samt avgiva svaromål å alla mot parten framställda yrkanden;
4. avstå från yrkande, som framställts av parten, och medgiva motpartens yrkande;
5. ingå förlikning;
6. söka verkställighet av rättens dom; samt
7. uppbära parten tillerkänd ersättning för rättegångskostnad. Ett ombud får inte på grund av en fullmakt, som avser rättegång i allmänhet, väcka talan eller motta stämning angående en sak varom förlikning inte är tillåten.
Ett ombud får inte på grund av en fullmakt, som avser rättegång i allmänhet, väcka talan eller motta stämning angående en sak om vilken förlikning inte är tillåten. Detsamma gäller att ta
emot allmänt åtal.
Om en fullmakt avser endast en viss domstol, har ombudet vid den domstolen samma behörighet som sägs i första stycket. Ombudet får även anmäla missnöje mot ett beslut som meddelas av domstolen.
Om en fullmakt gäller endast för ett visst rättegångstillfälle, har ombudet vid det rättegångstillfället samma behörighet som sägs i första stycket 2–5. Ombudet får även anmäla missnöje mot ett beslut som då meddelas.
19 kap.
7 §
En domstol behåller sin behörighet att handlägga ett mål även om något förhållande som
En domstol behåller sin behörighet att handlägga ett mål även om något förhållande som
Författningsförslag SOU 2013:17
70
har grundat behörigheten ändras efter det att stämning delgetts den misstänkte.
har grundat behörigheten ändras efter det att allmänt åtal eller stämning delgetts den misstänkte.
Har allmänt åtal väckts vid en viss tingsrätt, får denna på åklagarens begäran överlämna målet till en annan tingsrätt, om den är behörig och särskilda skäl föreligger. Står den tilltalade redan under åtal vid den andra tingsrätten, skall sådant överlämnande ske, om det inte är olämpligt. De beslut som fattats före överlämnandet skall gälla, om inte den domstol dit målet överlämnats bestämmer annat.
Har allmänt åtal väckts vid en viss tingsrätt, får denna på åklagarens begäran överlämna målet till en annan tingsrätt, om den är behörig och särskilda skäl föreligger. Står den tilltalade redan under åtal vid den andra tingsrätten, ska sådant överlämnande ske, om det inte är olämpligt. De beslut som fattats före överlämnandet ska gälla, om inte den domstol dit målet överlämnats bestämmer annat.
Andra stycket gäller i tillämpliga delar också när flera mål om allmänt åtal mot den tilltalade samtidigt är anhängiga vid olika hovrätter.
11 a §
Finner rätten i samband med att en ansökan ges in att rätten saknar behörighet att ta upp målet eller att i annan ordning pröva ansökan men att en annan domstol skulle vara behörig, skall ansökan lämnas över till den domstolen, om sökanden inte har något att invända mot detta och det inte heller finns något annat skäl mot att ansökan överlämnas. Ansökan skall anses ha kommit in till den senare domstolen samma dag som den kom in till den domstol som först tog emot ansökan.
Finner rätten i samband med att en ansökan ges in att rätten saknar behörighet att ta upp målet eller att i annan ordning pröva ansökan men att en annan domstol skulle vara behörig, ska ansökan lämnas över till den domstolen, om sökanden inte har något att invända mot detta och det inte heller finns något annat skäl mot att ansökan överlämnas. Ansökan ska anses ha kommit in till den senare domstolen samma dag som den kom in till den domstol som först tog emot ansökan.
Om rätten i samband med att ett allmänt åtal ges in finner att rätten saknar behörighet att pröva åtalet men att annan domstol
SOU 2013:17 Författningsförslag
71
skulle vara behörig, gäller om åtalet och övriga yrkanden som framställs i samband med detta vad som är föreskrivet i första stycket om ansökan. I sådant fall ska rätten höra om åklagaren har något att invända mot att åtalet överlämnas till den behöriga domstolen. Den tilltalade ska underrättas om att åtalet överlämnats till annan domstol om det inte är uppenbart obehövligt.
20 kap.
8 §
Målsäganden må ej väcka åtal för brott, som hör under allmänt åtal, med mindre han angivit brottet och åklagaren beslutat, att åtal ej skall äga rum.
Har åklagare väckt talan, äge målsäganden biträda åtalet; han må ock i högre rätt fullfölja talan.
Utan hinder av vad i första stycket sägs må målsägande väcka talan om ansvar för falskt eller obefogat åtal, falsk angivelse eller annan osann tillvitelse angående brott.
Målsägande är den, mot vilken brott är begånget eller som därav blivit förnärmad eller lidit skada.
8 a §
Om ett av åklagaren väckt åtal för brott som rör målsäganden ogillats helt eller delvis får målsäganden överklaga till högre rätt och yrka bifall till åtalet.
Om tingsrättens dom i ett fall som avses i första stycket även överklagas av åklagaren i samma del förfaller målsägandens överklagande. Om åklagaren därefter återkallar sitt överklagande ska handläggningen av målsägandens överklagande återupptas om måls-
Författningsförslag SOU 2013:17
72
äganden begär det inom den tid som anges i tredje stycket.
Om åklagaren återkallar sitt överklagande i ett fall som avses i andra stycket ska rätten underrätta målsäganden om detta om det inte är uppenbart att det är obehövligt. Målsäganden ska anmäla att han eller hon begär att handläggningen av dennes överklagande ska återupptas senast en månad efter att åklagaren återkallat sitt överklagande.
21 kap.
3 c §
Den som har åtalats för brott för vilket åklagaren har yrkat strängare påföljd än böter har rätt till kostnadsfri rådgivning enligt denna balk. Kostnadsfri rådgivning i målet får lämnas av advokat i en timme. Om det finns särskilda skäl kan rådgivningen förlängas till sammanlagt högst två timmar.
10 a §
Den som har lämnat rådgivning enligt denna balk har rätt till skälig ersättning av allmänna medel för arbete samt för kostnader för tolk och översättning som rådgivningen kan ha krävt. Ersättningen för arbete ska bestämmas enligt 10 § första stycket.
SOU 2013:17 Författningsförslag
73
22 kap.
2 §
Grundas enskilt anspråk på ett brott som hör under allmänt åtal, är åklagaren på målsägandens begäran skyldig att i samband med åtalet förbereda och
utföra även målsägandens talan, om det kan ske utan väsentlig olägenhet och hans anspråk inte är uppenbart obefogat. Vill målsäganden att anspråket skall tas upp i samband med åtalet, skall han anmäla anspråket till undersökningsledaren eller åklagaren och lämna uppgift om de omständigheter på vilka det grundas.
Grundas enskilt anspråk på ett brott som hör under allmänt åtal, är åklagaren på målsägandens begäran skyldig att i samband med åtalet, med biträde av
polismyndigheten, förbereda även målsägandens talan och när åtal väcks utföra målsägandens talan. Det gäller inte om det skulle medföra väsentlig olägenhet eller om målsägandens anspråk är uppenbart obefogat.
Finner undersökningsledaren eller åklagaren vid utredning angående brott, att enskilt anspråk kan grundas på brottet, skall han, om det kan ske, i god tid före åtalet underrätta målsäganden om detta.
Första och andra styckena skall tillämpas också när anspråket övertagits av någon annan.
Finner undersökningsledaren eller åklagaren vid utredning angående brott, att enskilt anspråk kan grundas på brottet, ska han
eller hon, om det kan ske, i god
tid före åtalet underrätta målsäganden om detta.
Första och andra styckena ska tillämpas också när anspråket övertagits av någon annan.
2 a §
Vill målsäganden framställa enskilt anspråk i samband med åtalet, ska denne anmäla anspråket till undersökningsledaren eller åklagaren innan åtal väcks. Målsäganden ska också lämna uppgift om de omständigheter som anspråket grundas på och ange vilken bevisning som åberopas. Detsamma gäller om anspråket övertagits av annan.
Författningsförslag SOU 2013:17
74
5 §
Har talan om enskilt anspråk tagits upp till behandling i samband med åtalet, får rätten förordna att talan skall handläggas som särskilt mål enligt reglerna för tvistemål, om en fortsatt gemensam handläggning skulle medföra väsentliga olägenheter.
Har talan om enskilt anspråk tagits upp till behandling i samband med åtalet, får rätten förordna att talan ska handläggas som särskilt mål enligt reglerna för tvistemål, om en fortsatt gemensam handläggning skulle medföra väsentliga olägenheter.
En talan om enskilt anspråk som väckts efter åtalet ska avskiljas för att handläggas som ett särskilt mål enligt reglerna för tvistemål, om det inte står klart att en fortsatt gemensam handläggning kan ske utan olägenheter eller det annars finns särskilda skäl.
23 kap.
18 a §
Efter att undersökningsledaren slutfört den utredning denne anser nödvändig och den misstänkte och dennes försvarare underrättats om sin rätt att ange ytterligare utredning enligt 23 kap. 18 § första stycket, har målsäganden eller ett målsägandebiträde rätt att efter begäran ta del av sådant som förekommit vid undersökningen som har betydelse för målsägandens talan om enskilt anspråk. Det gäller dock bara om det kan ske utan men för utredningen eller kommande rättegång. Av 10 kap. 3 a § offentlighets- och sekretesslagen (2009:400) framgår i vilken utsträckning målsägandens eller målsägandebiträdets rätt att ta del av uppgifter i för-
SOU 2013:17 Författningsförslag
75
undersökningen får begränsas på grund av sekretess.
Om målsäganden eller ett målsägandebiträde tillåts ta del av uppgifter ur undersökningen ska det anges i förundersökningsprotokollet. Av en sådan anteckning ska det framgå vilka uppgifter som målsäganden eller biträdet tagit del av.
Rätten enligt första stycket att ta del av uppgifter ur förundersökningen består även efter åtal och fram till dess åtalet slutligt prövats eller annars slutligt avgjorts.
21 §
Vid förundersökningen skall protokoll föras över vad därvid förekommit av betydelse för utredningen.
Vid förundersökningen ska protokoll föras över vad därvid förekommit av betydelse för utredningen.
Sedan en utsaga av en misstänkt eller någon annan har upptecknats skall utsagan läsas upp eller tillfälle på annat sätt ges den som har hörts att granska uppteckningen. Han skall också tillfrågas om han har något att invända mot innehållet. Uppteckning och granskning skall ske innan förhöret avslutas eller, om förhöret är särskilt omfattande eller behandlar komplicerade sakförhållanden, så snart som möjligt därefter. En invändning som inte medför någon ändring
skall antecknas. Efter gransk-
ningen får uppteckningen inte ändras. Har utsagan först efter granskningen antecknats i
Sedan en utsaga av en misstänkt eller någon annan har upptecknats ska utsagan läsas upp eller tillfälle på annat sätt ges den som har hörts att granska uppteckningen. Denne ska också tillfrågas om han eller hon har något att invända mot innehållet. Uppteckning och granskning ska ske innan förhöret avslutas eller, om förhöret är särskilt omfattande eller behandlar komplicerade sakförhållanden, så snart som möjligt därefter. En invändning som inte medför någon ändring ska antecknas. Efter granskningen får uppteckningen inte ändras. Har utsagan först efter granskningen anteck-
Författningsförslag SOU 2013:17
76
protokollet, skall uppteckningen biläggas handlingarna.
nats i protokollet, ska uppteckningen biläggas handlingarna.
I mindre mål får i stället för protokoll föras kortfattade anteckningar över det väsentliga, som förekommit vid förundersökningen.
Så snart åtal beslutats, har den misstänkte eller hans försvarare rätt att på begäran få en avskrift av protokoll eller anteckningar från förundersökningen. Har offentlig försvarare förordnats för den misstänkte, skall en avskrift utan särskild begäran lämnas eller sändas till försvararen.
Så snart åtal beslutats, har den misstänkte, dennes försvarare
eller advokat som ska lämna rådgivning enligt 21 kap. 3 c § rätt
att på begäran få en avskrift av protokoll eller anteckningar från förundersökningen. Har offentlig försvarare förordnats för den misstänkte, ska en avskrift utan särskild begäran lämnas eller sändas till försvararen.
24 kap.
13 a §
Om det är möjligt med hänsyn till reglerna i 46 kap. 2 § får huvudförhandling hållas gemensamt med förhandling i häktningsfråga om åtal väcks senast vid sammanträdet och parterna samtycker till det. För kallelse av misstänkt till huvudförhandling gäller vad som är föreskrivet för den tilltalade enligt 45 kap. 15 § andra stycket.
28 kap.
2 §
För eftersökande av den som
skall gripas, anhållas eller häktas,
hämtas till förhör eller till inställelse vid rätten eller underkastas kroppsvisitation eller kroppsbesiktning får husrannsakan företas hos honom, eller hos någon annan om det finns synnerlig anledning att anta att
För eftersökande av den som
ska gripas, anhållas eller häktas,
hämtas till förhör eller till inställelse vid rätten eller underkastas kroppsvisitation eller kroppsbesiktning får husrannsakan företas hos honom, eller hos någon annan om det finns synnerlig anledning att anta att
SOU 2013:17 Författningsförslag
77
den sökte uppehåller sig där. Detsamma gäller i fråga om en tilltalad som söks för delgivning av stämning eller kallelse till förhandling, om försök till delgivning har misslyckats eller bedöms som utsiktslösa.
den sökte uppehåller sig där. Detsamma gäller i fråga om en tilltalad som söks för delgivning av stämning, allmänt åtal eller kallelse till förhandling, om försök till delgivning har misslyckats eller bedöms som utsiktslösa.
30 kap.
2 §
Om huvudförhandling har hållits, skall domen grundas på vad som förekommit vid förhandlingen. I domen får delta endast domare som varit med om hela huvudförhandlingen. Om ny huvudförhandling har hållits, skall domen grundas på vad som förekommit vid den. I fall som avses i 46 kap. 17 § andra meningen får domen grundas även på vad som har inhämtats efter huvudförhandlingen.
Om huvudförhandling har hållits, ska domen grundas på vad som förekommit vid förhandlingen. I domen får delta endast domare som varit med om hela huvudförhandlingen. Om ny huvudförhandling har hållits, ska domen grundas på vad som förekommit vid den. I fall som avses i 46 kap. 17 § andra meningen får domen grundas även på vad som har inhämtats efter huvudförhandlingen.
När ett mål avgörs utan huvudförhandling, skall domen grundas på vad handlingarna innehåller och vad som i övrigt förekommit i målet.
När ett mål avgörs utan huvudförhandling, ska domen grundas på vad handlingarna innehåller och vad som i övrigt förekommit i målet. Protokoll
eller anteckningar från förundersökningen får läggas till grund för avgörandet endast till den del uppgifterna har åberopats av part.
3 a §
Rätten får inte döma den tilltalade till en brottspåföljd som är att anse som svårare eller mer ingripande för den tilltalade än vad åklagaren yrkat. Oberoende av om åklagaren yrkat en annan påföljd
Författningsförslag SOU 2013:17
78
får dock rätten, med undantag för vad som föreskrivs i andra stycket, bestämma påföljden till överlämnade till särskild vård enligt 31 kap. och 32 kap. brottsbalken .
Vid tillämpningen av första stycket ska sluten ungdomsvård enligt 32 kap. 5 § brottsbalken jämställas med fängelse. Rätten får inte bestämma påföljden till rättspsykiatrisk vård enligt 31 kap. 3 § brottsbalken om åklagaren yrkat att påföljden ska bestämmas till böter.
3 b §
Ett beslut om särskild rättsverkan av brott får inte meddelas utan yrkande av part. Rätten får i fråga om sådan rättsverkan inte heller gå utöver vad som har yrkats.
Utan hinder av vad som föreskrivs i första stycket får rätten ålägga den tilltalade att betala sådan avgift som avses i 1 § lagen ( 1994:419 ) om brottsofferfond.
4 §
Handläggas i en rättegång flera
åtal, må dom givas beträffande något av dem, ehuru handläggningen angående de övriga icke avslutats. Avse åtalen samme tilltalade, må sådan dom dock ej
givas med mindre synnerliga skäl äro därtill.
Handläggs i en rättegång flera
åtal, får dom ges beträffande något av dem, trots att handläggningen angående de övriga inte avslutats (deldom). Avser åtalen samme tilltalade får dock deldom
bara meddelas i fall som anges i andra stycket.
Om flera åtal mot en tilltalad handläggs i en rättegång ska deldom meddelas om det är till fördel för handläggningen av målet eller det annars finns särskilda skäl för det.
SOU 2013:17 Författningsförslag
79
31 kap.
1 §
Döms den tilltalade för brottet i ett mål där åklagaren för talan, ska den tilltalade ersätta staten för vad som betalats av allmänna medel i ersättning till försvarare. Den tilltalade ska också ersätta staten för kostnaden att hämta honom eller henne till rätten och för sådan kostnad för blodprovstagning, blodundersökning, urinprovstagning och urinundersökning som avser honom eller henne och som har gjorts för utredning om brottet.
Ersättningsskyldigheten omfattar dock inte kostnader, som inte skäligen varit motiverade för utredningen, eller kostnader, som vållats genom vårdslöshet eller försummelse av någon annan än den tilltalade, hans eller hennes ombud eller försvarare som utsetts av honom eller henne.
Ersättningsskyldigheten omfattar dock inte kostnader för råd-
givning av advokat enligt 21 kap. 3 c §, kostnader, som inte
skäligen varit motiverade för utredningen, eller kostnader, som vållats genom vårdslöshet eller försummelse av någon annan än den tilltalade, hans eller hennes ombud eller försvarare som utsetts av honom eller henne.
Den tilltalade är inte i annat fall än som sägs i 4 § första stycket skyldig att betala mera av kostnaden för försvararen än vad han eller hon skulle ha fått betala i rättshjälpsavgift vid rättshjälp enligt rättshjälpslagen (1996:1619). Vad som sägs i den lagen om kostnad för rättshjälpsbiträde gäller i stället kostnad för offentlig försvarare.
Vad den tilltalade ska betala får jämkas eller efterges, om det finns skäl till det med hänsyn till den tilltalades brottslighet eller hans eller hennes personliga och ekonomiska förhållanden.
Om det belopp som den tilltalade skulle vara skyldig att ersätta understiger en viss av regeringen fastställd gräns, ska ersättningsskyldighet inte åläggas.
33 kap.
6 §
Bestämmelserna i 3, 34–38 och 47–51 §§delgivningslagen (2010:1932) gäller inte delgivning av stämning i brottmål.
Bestämmelserna i 3, 34–38 och 47–51 §§delgivningslagen (2010:1932) gäller inte delgivning av allmänt åtal eller stämning i brottmål.
Bestämmelserna i 24 § delgivningslagen hindrar inte att
Bestämmelserna i 24 § delgivningslagen hindrar inte att
Författningsförslag SOU 2013:17
80
den tilltalade delges stämning
och andra handlingar i ett brottmål genom förenklad delgivning
om han eller hon av polisman, åklagare, tulltjänsteman eller tjänsteman vid Kustbevakningen vid ett personligt sammanträffande har delgetts information om att sådan delgivning kan komma att användas i tingsrätten och det vid den tidpunkt
då handlingarna skickas till den tilltalade inte har förflutit längre tid än sex veckor sedan informationen lämnades.
den tilltalade delges åtalet och
övriga yrkanden i samband med det genom förenklad delgivning
om han eller hon av polisman, åklagare, tulltjänsteman eller tjänsteman vid Kustbevakningen vid ett personligt sammanträffande har delgetts information om att sådan delgivning kan komma att användas av åklag-
aren eller i tingsrätten.
Vad som sägs i andra stycket ska också gälla delgivning av andra handlingar i ett brottmål.
35 kap.
6 §
Det ankommer på parterna att svara för bevisningen. Rätten får självmant inhämta bevisning endast i tvistemål där förlikning om saken inte är tillåten och i mål om brott som hör under allmänt åtal.
Det ankommer på parterna att svara för bevisningen. Rätten får självmant inhämta bevisning endast i tvistemål där förlikning om saken inte är tillåten och i mål om brott som hör under allmänt åtal enbart i fråga om på-
följd.
36 kap.
17 §
Ett vittnesförhör skall inledas av den part som åberopat förhöret, om inte rätten bestämmer annat. Vid förhöret skall vittnet först beredas tillfälle att på egen hand eller, om det behövs, med stöd av frågor avge sin berättelse i ett sammanhang.
Ett vittnesförhör ska inledas av den part som åberopat förhöret, om inte rätten bestämmer annat. Vid förhöret ska vittnet först beredas tillfälle att på egen hand eller, om det behövs, med stöd av frågor avge sin berättelse i ett sammanhang.
Motparten skall sedan få till-Motparten ska sedan få till-
SOU 2013:17 Författningsförslag
81
fälle att höra vittnet. Om motparten inte är närvarande eller om det av annan anledning behövs, bör rätten leda denna del av förhöret.
fälle att höra vittnet. Om motparten inte är närvarande eller om det av annan anledning behövs, bör rätten leda denna del av förhöret.
Därefter får rätten och parterna ställa ytterligare frågor till vittnet. Den part som åberopat förhöret bör först få tillfälle till detta.
Har ingen av parterna eller båda åberopat förhöret, skall detta inledas av rätten, om det inte är lämpligare att någon av parterna inleder förhöret.
Har ingen av parterna eller båda åberopat förhöret, ska detta inledas av rätten, om det inte är lämpligare att någon av parterna inleder förhöret.
Frågor, som genom sitt innehåll, sin form eller sättet för deras framställande inbjuder till visst svar, får inte ställas annat än om det vid förhör enligt andra stycket behövs för att undersöka i vad mån vittnets berättelse stämmer med det verkliga händelseförloppet. Rätten skall avvisa frågor, som uppenbart inte hör till saken eller som är förvirrande eller på annat sätt otillbörliga.
Frågor, som genom sitt innehåll, sin form eller sättet för deras framställande inbjuder till visst svar, får inte ställas annat än om det vid förhör enligt andra stycket behövs för att undersöka i vad mån vittnets berättelse stämmer med det verkliga händelseförloppet. En målsägan-
den får ställa de frågor som har betydelse för dennes rätt till skadestånd eller annan talan om enskilt anspråk som förs i målet även om talan om ansvar förs av åklagaren. Rätten ska avvisa frågor,
som uppenbart inte hör till saken eller som är förvirrande eller på annat sätt otillbörliga.
20 §
Uteblir ett vittne som kallats enligt 7 §, skall rätten förelägga nytt vite, om målet utsätts till senare dag, eller förordna att han
skall hämtas till rätten antingen
omedelbart eller till den senare dagen.
Uteblir ett vittne som kallats enligt 7 §, ska rätten, i stället för
att förelägga nytt vite om målet
utsätts till senare dag, förordna att han eller hon ska hämtas till rätten antingen omedelbart eller till den senare dagen, om det inte
finns särskilda skäl mot det.
Författningsförslag SOU 2013:17
82
40 kap.
10 §
Då sakkunnig höres muntligen, företages förhöret av rätten. Med rättens tillstånd må dock sakkunnig höras av parterna. Rätten och parterna äge ställa frågor till den sakkunnige.
Rätten skall avvisa frågor, som uppenbart ej höra till saken eller som äro förvirrande eller eljest otillbörliga.
En målsäganden får ställa de frågor som har betydelse för dennes rätt till skadestånd eller annan talan om enskilt anspråk som förs i målet även om talan om ansvar förs av åklagaren. Rätten ska av-
visa frågor, som uppenbart inte
hör till saken eller som är för-
virrande eller på annat sätt otillbörliga.
Har den sakkunnige avgivit skriftligt utlåtande, må, om rätten finner det lämpligt, utlåtandet helt eller delvis uppläsas.
45 kap.
1 §
Åtal väcks genom att åklagaren hos rätten skriftligen an-
söker om stämning mot den som skall tilltalas. Åtal skall anses
väckt när stämningsansökan kom in till rätten.
Åtal väcks genom att åklagaren ger in i åtalet till rätten. Åtal ska anses väckt när det kom in till rätten.
Rätten får i samråd med den berörda åklagaren eller åklagarmyndigheten uppdra åt åklagare att utfärda stämning. I sådant fall skall åklagaren i samband med att stämning utfärdas ge in ett exemplar av stämningen till rätten. Åtal anses väckt när detta exemplar kom in till rätten.
Nytt åtal får inte väckas mot den tilltalade för gärning för vilken han eller hon redan står under åtal.
SOU 2013:17 Författningsförslag
83
1 a §
Har åklagaren utfärdat ett strafföreläggande som inte godkänts av den misstänkte, väcks åtal genom att strafföreläggandet ges in till rätten. Åtal ska anses väckt när föreläggandet kom in till rätten.
Strafföreläggande som ges in till rätten ska vara undertecknat av åklagaren enligt vad som föreskrivs i 4 §.
2 §
Åtal för förseelse i rättegången må väckas utan stämning.
Åtal för förseelse i rättegången får väckas muntligen.
Förövar någon annat brott inför rätten vid dess sammanträde, må åtal för brottet väckas
utan stämning, om rätten med
hänsyn till brottets beskaffenhet och andra omständigheter finner det lämpligt.
Förövar någon annat brott inför rätten vid dess sammanträde, får åtal för brottet väckas
muntligen, om rätten med
hänsyn till brottets beskaffenhet och andra omständigheter finner det lämpligt.
Är eljest för särskilt fall föreskrivet, att åtal må väckas utan
stämning, vare det gällande.
Är annars för särskilt fall föreskrivet, att åtal får väckas munt-
ligen, så ska det gälla.
3 §
Hava åtal väckts mot någon för flera brott eller åtal mot flera för att hava tagit del i samma brott, skola åtalen handläggas i en rättegång, om ej rätten finner särskild handläggning vara lämpligare. Åtal, som väckts mot flera för skilda brott, må handläggas i en rättegång, om det är till gagn för utredningen.
Har flera åtal väckts mot någon ska åtalen handläggas i en rättegång. Åtalen ska dock handläggas särskilt om det är till fördel för handläggningen eller annars är lämpligt.
Ej må åtal förenas, med mindre åtalen väckts vid samma domstol och denna är behörig samt för
Har åtal väckts mot flera för brott som har samband med varandra får åtalen handläggas i en
Författningsförslag SOU 2013:17
84
åtalen samma rättegångsform är tillämplig.
rättegång om det är till fördel för handläggningen och även i övrigt är lämpligt.
När skäl äro därtill, må åtal, som förenats, åter särskiljas.
Vid bedömningen av om åtal ska handläggas gemensamt eller särskilt enligt första och andra stycket ska rätten särskilt beakta om en gemensam handläggning riskerar att göra rättegången mer omfattande än vad som är nödvändigt. Åtal som handläggs gemensamt ska särskiljas när det finns anledning till det.
Ett åtal som rätten inte är behörig att handlägga får inte förenas med annat åtal. Åtal får inte heller förenas om det för åtalen gäller olika rättegångsformer.
4 §
I stämningsansökan skall åklagaren uppge:
I åtalet ska åklagaren uppge:
1. den tilltalade,
2. målsäganden, om någon sådan finns,
3. den brottsliga gärningen med uppgift om tid och plats för dess förövande och de övriga omständigheter, som behövs för dess kännetecknande, samt de bestämmelser, som är tillämpliga,
4. de bevis som åberopas och vad som skall styrkas med varje bevis, samt
4. de bevis som åberopas och vad som ska styrkas med varje bevis,
5. de omständigheter som gör
domstolen behörig, om inte behörigheten framgår på annat sätt.
5. sitt yrkande om påföljd,
6. de yrkanden om särskild rättsverkan av brott som åklagaren vill framställa samt
7. de omständigheter som gör
domstolen behörig, om inte behörigheten framgår på annat sätt.
Vill åklagaren i samband med att åtalet väcks även väcka talan om enskilt anspråk enligt 22 kap. 2 §, skall i ansökan lämnas upp-
SOU 2013:17 Författningsförslag
85
gift om anspråket och de omständigheter som det grundas på samt de bevis som åberopas och vad som skall styrkas med varje bevis.
Om den tilltalade är eller har varit anhållen eller häktad på grund av misstanke om brott som omfattas av åtalet, skall
åklagaren ange detta i stämningsansökan. Uppgift skall dessutom
lämnas om tiden för frihetsberövandet.
Om den tilltalade är eller har varit anhållen eller häktad på grund av misstanke om brott som omfattas av åtalet, ska det
anges när åtalet väcks. Uppgift ska dessutom lämnas om tiden
för frihetsberövandet.
Har åklagaren några önskemål om hur målet skall handläggas, bör dessa anges i stäm-
ningsansökan.
Har åklagaren några önskemål om hur målet ska handläggas, bör dessa anges när åtalet
väcks. Anser åklagaren att målet kan avgöras enligt 10 b § ska det anges.
Ansökan ska vara undertecknad av åklagaren. En ansökan
som ges in på elektronisk väg ska vara undertecknad med en elektronisk signatur enligt 2 § lagen (2000:832) om kvalificerade elektroniska signaturer eller överföras på ett sätt som uppfyller motsvarande krav på säkerhet.
Åtalet ska vara undertecknat
av åklagaren. En ansökan som ges in på elektronisk väg ska vara undertecknad med en elektronisk signatur enligt 2 § lagen (2000:832) om kvalificerade elektroniska signaturer eller överföras på ett sätt som uppfyller motsvarande krav på säkerhet.
4 a §
Vill åklagaren i samband med åtalet även väcka talan om enskilt anspråk enligt 22 kap. 2 §, ska åklagaren samtidigt med att åtalet väcks lämna uppgift om anspråket och de omständigheter som det grundas på samt de bevis som åberopas och vad som ska styrkas med varje bevis.
Om åklagaren inte för talan om enskilt anspråk ska åklagaren
Författningsförslag SOU 2013:17
86
samtidigt med att åtalet väcks lämna uppgift om sådant anspråk som anmälts enligt 22 kap. 2 a §.
Talan om enskilt anspråk enligt första eller andra stycket ska anses väckt när uppgift om det kom in till rätten.
5 §
Väckt åtal må icke ändras. Åklagaren äge dock mot samme tilltalade utvidga åtalet att avse annan gärning, om rätten med hänsyn till utredningen och andra omständigheter finner det lämpligt.
Väckt åtal får inte ändras. Åklagaren får dock mot samme tilltalade utvidga åtalet att avse annan gärning, om rätten med hänsyn till utredningen och andra omständigheter finner det lämpligt.
Åklagaren eller målsäganden
må ock, sedan åtal väckts, utan stämning mot den tilltalade väcka
talan om enskilt anspråk på grund av brottet, om rätten med hänsyn till utredningen och andra omständigheter finner det lämpligt. Motsvarande gäller, när anspråket övertagits av annan.
Åklagaren eller målsäganden
får också, sedan åtal väckts, utan
stämning mot den tilltalade väcka talan om enskilt anspråk på grund av brottet, om rätten med hänsyn till utredningen och andra omständigheter finner det lämpligt. Motsvarande gäller, när anspråket övertagits av annan.
Såsom ändring av åtal anses icke, att åklagaren beträffande
samma gärning inskränker sin talan eller åberopar annat lagrum
än i stämningen uppgivits eller ny
omständighet till stöd för åtalet.
Som ändring av åtal anses inte, att åklagaren
1. beträffande samma gärning
inskränker sin talan, eller åberopar annat lagrum eller ny omständighet till stöd för åtalet,
2. ändrar sitt yrkande om påföljd, eller
3. ändrar eller framställer nytt yrkande om särskild rättsverkan av brott.
7 §
Har förundersökning ägt rum i målet, ska åklagaren, då åtalet väcks eller så snart som möjligt
Har förundersökning genom-
förts i målet, ska åklagaren, då
åtalet väcks eller så snart som
SOU 2013:17 Författningsförslag
87
därefter, till rätten ge in protokoll eller anteckningar från förundersökningen samt de skriftliga handlingar och föremål som åberopas som bevis. Sådant som inte rör åtalet bör dock inte ges in.
möjligt därefter, till rätten ge in protokoll eller anteckningar från förundersökningen samt de skriftliga handlingar och föremål som åberopas som bevis. Sådant som inte rör åtalet, bör dock inte ges in.
Har strafföreläggande utfärdats ska åklagaren inom samma tid till tingsrätten även ge in en handling som den tilltalade lämnat till åklagaren i anledning av åtalet och övriga skriftliga handlingar och föremål i målet.
8 §
Stämningsansökan skall avvis-
as, om rätten finner uppenbart, att den som väcker åtalet icke
äger tala å brottet eller att målet
på grund av annat rättegångshinder icke kan upptagas till pröv-
ning.
Åtalet ska avvisas, om rätten
finner att den som väcker åtalet
inte får föra talan om brottet
eller att målet på grund av annat rättegångshinder inte kan prövas.
9 §
Avvisas inte ansökan, skall rätten utfärda stämning på den tilltalade att svara på åtalet.
Stämningen skall tillsammans
med stämningsansökan och därvid fogade handlingar delges den tilltalade. Uppgift om målsägandes eller vittnens ålder, yrke och bostadsadress, som saknar betydelse för åtalet, skall inte framgå av de handlingar som delges.
I samband med att åtalet väcks ska åklagaren sända eller lämna ett exemplar av åtalet tillsammans
med därvid fogade handlingar
till den som ska tilltalas. Detsamma gäller enskilda anspråk som åklagaren för enligt 22 kap. 2 § eller som anmälts till åklagaren enligt 22 kap. 2 a §. Handlingarna ska delges den tilltalade.
Uppgift om målsägandes eller vittnens ålder, yrke och bostadsadress, som saknar betydelse för
Författningsförslag SOU 2013:17
88
åtalet, ska inte framgå av de handlingar som delges.
När den tilltalade delgetts av åklagaren ska denne ge in bevis om delgivning till rätten. Om delgivning inte kunnat ske ska åklagaren upplysa rätten om det senast när tiden för den tilltalades svar enligt 10 § gått ut.
10 §
I stämningen skall rätten även
förelägga den tilltalade att munt-
ligen eller skriftligen uppge vilken
bevisning han åberopar och vad han vill styrka med varje bevis. Detta gäller dock inte, om det på grund av den tilltalades erkännande eller andra omständigheter kan antas att uppgift om bevisning inte behövs.
I samband med att åtalet väcks
ska åklagaren upplysa den till-
talade om rätten till rådgivning
av advokat enligt 21 kap. 3 c § och förelägga den tilltalade att
muntligen eller skriftligen till
rätten inom viss tid
1. uppge sin inställning till åtalet och de yrkanden som framställs i detta,
2. uppge sin inställning till enskilda anspråk som framställts om det inte är uppenbart att det inte behövs,
3. uppge de huvudsakliga skälen för sin inställning om det behövs,
4. uppge om han eller hon åberopar bevisning och i så fall vilken bevisningen är och vad han eller hon vill styrka med varje bevis, och
5. yttra sig över frågan om målet kan avgöras utan huvudförhandling i de fall då det kan vara aktuellt att avgöra målet utan en sådan.
De skriftliga bevis som åberopas bör ges in samtidigt med att bevisuppgift lämnas.
Om det behövs för att huvudförhandlingen skall kunna genomföras på ett ändamålsenligt sätt,
SOU 2013:17 Författningsförslag
89
får rätten också förelägga den tilltalade att skriftligen redovisa sin inställning till åtalet och grunden för den.
Kan målet enligt åklagaren avgöras enligt 10 b § ska den tilltalade föreläggas att ange om han eller hon samtycker till det. Kan målet avgöras enligt 10 a § första stycket 3 ska åklagaren bereda den tilltalade tillfälle att slutföra talan och lämna sådan information som anges i 10 a § andra stycket.
10 a §
Ett mål skall avgöras efter huvudförhandling. Utan en sådan förhandling får rätten dock
Ett mål ska avgöras efter huvudförhandling. Utan en sådan förhandling får rätten dock
1. avgöra ett mål på annat sätt än genom dom,
2. meddela frikännande dom enligt 20 kap. 9 § andra stycket,
och
2. meddela frikännande dom enligt 20 kap. 9 § andra stycket,
3. meddela dom i mål där det inte finns anledning att döma till annan påföljd än böter, om huvudförhandling varken begärs av någon av parterna eller behövs med hänsyn till utredningen i målet.
3. meddela dom i mål där det inte finns anledning att döma till annan påföljd än böter, om huvudförhandling varken begärs av någon av parterna eller behövs med hänsyn till utredningen i målet, och
4. meddela dom enligt 10 b §.
Innan ett mål avgörs med stöd av första stycket 3, skall
Innan ett mål avgörs med stöd av första stycket 3, ska
1. den tilltalade informeras om att målet kan komma att avgöras utan huvudförhandling och om sin rätt till en sådan förhandling, och
2. parterna, om de inte kan anses redan ha slutfört sin talan, ges tillfälle till detta.
Författningsförslag SOU 2013:17
90
10 b §
Rätten får, med den begränsning som följer av 10 c §, utan att hålla huvudförhandling meddela dom i mål i vilket
1. den tilltalade har erkänt gärningen hos rätten, godtagit påföljden och de övriga yrkanden som framställts i samband med åtalet samt samtyckt till att målet avgörs på detta sätt, och
2. huvudförhandling varken begärts av åklagaren eller av den tilltalade eller behövs av särskilda skäl.
Innan ett mål avgörs enligt första stycket ska den tilltalade ha fått information om rätten till rådgivning av advokat enligt 21 kap. 3 c §.
10 c §
Ett mål får inte avgöras enligt 10 b § om åklagaren yrkat att påföljden ska bestämmas till
1. fängelse i mer än sex månader,
2. villkorlig dom i förening med samhällstjänst om det i domslutet ska anges ett fängelsestraff överstigande sex månader,
3. skyddstillsyn i förening med fängelse enligt 28 kap. 3 § brottsbalken ,
4. skyddstillsyn i förening med samhällstjänst eller kontraktsvård om det i domslutet ska anges ett fängelsestraff överstigande sex månader,
5. sluten ungdomsvård, eller
6. rättspsykiatrisk vård.
SOU 2013:17 Författningsförslag
91
Vad som anges i första stycket gäller också om åklagaren yrkat att
1. villkorligt medgiven frihet från fängelsestraff ska förverkas med mer än sex månader, eller
2. påföljden ska bestämmas till fängelse och villkorligt medgiven frihet från fängelsestraff ska förverkas samt strafftiden sammantaget överstiger sex månader.
Med de påföljder som anges i första stycket 1–5 ska likställas förordnande enligt 34 kap. 1 § första stycket 1 brottsbalken .
11 §
Finnes, för att målet skall kunna vid huvudförhandlingen slutföras i ett sammanhang, förundersökningen böra fullständigas eller, om förundersökning ej ägt rum, sådan böra företagas, äge rätten meddela åklagaren föreläggande därom.
Om det behövs för att målet ska kunna slutföras i ett sammanhang vid huvudförhandlingen, får rätten på yrkande av part förelägga åklagaren att utföra förundersökning eller komplettera den.
Om en part vill att en åtgärd enligt första stycket ska vidtas, ska han eller hon så snart som möjligt begära det hos rätten.
13 §
Rätten ska, allt efter målets beskaffenhet, verka för att målet förbereds så att det kan avgöras på ett ändamålsenligt sätt. Rätten ska genom frågor och påpekanden försöka avhjälpa otydligheter eller ofullständigheter i parternas yrkanden, inställningar eller bevisuppgifter.
Författningsförslag SOU 2013:17
92
13 §
Om det behövs för målets förberedelse eller av något annat skäl, skall rätten hålla sammanträde med parter och andra som berörs. I fråga om kallelse av
parter skall 15 § tillämpas.
13 a §
Om det behövs för målets förberedelse eller av något annat skäl, ska rätten hålla sammanträde med parter och andra som berörs. Om målet är eller kan
förväntas bli omfattande ska sådant sammanträde hållas om det inte är obehövligt eller det annars finns särskilda skäl som talar mot det.
Uteblir någon som kallats till sammanträdet, får detta ändå hållas, om det främjar beredningen av målet. Om den som uteblivit förelagts vite, får rätten besluta att nytt vite skall föreläggas eller att han eller hon
skall hämtas till rätten.
I fråga om kallelse av parter ska 15 § tillämpas. Uteblir någon
som kallats till sammanträdet, får detta ändå hållas, om det främjar beredningen av målet. Om den som uteblivit förelagts vite, får rätten besluta att nytt vite ska föreläggas eller att han eller hon ska hämtas till rätten.
I 24–27 kap. finns bestämmelser om sammanträde för prövning av tvångsmedel.
13 b §
Om det med hänsyn till ett kommande måls förväntade omfattning eller något annat skäl finns ett särskilt behov av att rättegången förbereds innan åtalet väcks får förberedelsesammanträde enligt 13 a § hållas efter att den misstänkte och dennes försvarare underrättats om sin rätt att ange ytterligare utredning enligt 23 kap. 18 § rättegångsbalken .
I fråga om kallelse av åklagaren, den misstänkte och dennes försvarare tillämpas 15 §. Om det är till fördel för handläggningen får även andra som berörs av den kommande rättegången kallas. I
SOU 2013:17 Författningsförslag
93
övrigt gäller 13 a § andra stycket när sammanträden hålls innan åtalet har väckts.
13 c §
Om det behövs förberedande åtgärder för att huvudförhandlingen ska kunna genomföras på ett ändamålsenligt sätt ska rätten förbereda målet genom skriftväxling om det med hänsyn till målets beskaffenhet är lämpligare än att sammanträde hålls. Förberedande åtgärder får även ske genom annan handläggning. Om det är lämpligt får olika former av förberedelse förenas.
13 d §
I 56 kap. 13–15 §§ finns bestämmelser om att tingsrätten får hänskjuta en fråga till prövning av Högsta domstolen.
Om särskilda tidsfrister gäller för handläggningen i tingsrätten enligt 14 och 14 a §§ ska tingsrätten fatta beslut om hänskjutande senast vid den tidpunkt då huvudförhandling annars ska påbörjas i målet. Om en fråga hänskjutits till Högsta domstolen i ett sådant mål gäller vad som är föreskrivet om tidsfrister för handläggningen i tingsrätten enligt 14 och 14 a §§ från den dag då handläggningen i Högsta domstolen avslutats.
Författningsförslag SOU 2013:17
94
14 §
Rätten ska bestämma tid för huvudförhandling så snart som möjligt. För behandling av en rättegångsfråga eller en del av saken, som får avgöras särskilt, får huvudförhandling sättas ut, trots att målet i övrigt inte är berett till huvudförhandling.
Är den tilltalade anhållen eller häktad, ska huvudförhandling påbörjas snarast och senast inom två veckor från den dag, då åtalet väcktes, om inte längre
uppskov är nödvändigt på grund av åtgärd som avses i 11 eller 12 §, målets omfattning eller annan omständighet. Har den tilltalade
häktats efter åtalet, ska tiden räknas från dagen för hans eller hennes häktande.
Är den tilltalade anhållen eller häktad, ska huvudförhandling påbörjas snarast och senast inom två veckor från den dag, då åtalet väcktes, om annat inte följer av
14 a §. Har den tilltalade häktats
efter åtalet, ska tiden räknas från dagen för hans eller hennes häktande.
Är den tilltalade ålagd reseförbud, ska huvudförhandling påbörjas snarast och senast inom en månad från den dag då åtalet väcktes, om inte längre uppskov är nödvändigt på grund av åtgärd som avses i 11 eller 12 §, målets omfattning eller annan omständighet. Har reseförbudet meddelats efter åtalet, ska tiden räknas från dagen för delgivning av beslutet.
14 a §
Om den tilltalade är anhållen eller häktad och det finns behov av sammanträde enligt 13 a § ska sådant sammanträde hållas senast inom två veckor från den dag då åtalet väcktes. När sammanträde hållits ska huvudförhandlingen i stället för vad som anges i 14 § andra stycket påbörjas senast inom fyra veckor från den dag då åtalet väcktes. Har den tilltalade häktats efter åtalet, ska tiden räknas från dagen för hans eller hennes häktande.
Om den tilltalade är anhållen eller häktad får huvudförhandling
SOU 2013:17 Författningsförslag
95
påbörjas senare än vad som anges i första stycket eller 14 § andra stycket, om längre uppskov är nödvändigt på grund av åtgärd som avses i 11 eller 12 §, målets omfattning eller annan omständighet. Om uppskov behövs för att utredningen av den tilltalades personliga förhållanden ska kunna färdigställas ska huvudförhandlingen påbörjas senare om den tilltalade inte har något att invända mot det och det inte heller av något annat skäl är olämpligt.
15 §
Till huvudförhandlingen skall åklagaren kallas. Biträder måls-
äganden åtalet eller för han eller hon annars talan jämte åklagaren
eller skall han eller hon höras i anledning av åklagarens talan,
skall även målsäganden kallas. Skall målsäganden infinna sig
personligen, skall rätten förelägga honom eller henne vite.
Till huvudförhandlingen ska åklagaren kallas. För målsägan-
den talan jämte åklagaren eller ska han eller hon höras i anled-
ning av åklagarens talan, ska även målsäganden kallas. Ska målsäganden infinna sig personligen, ska rätten förelägga honom eller henne vite.
Den tilltalade skall kallas till huvudförhandlingen i stämningen
eller genom särskild kallelse. Skall han eller hon infinna sig
personligen eller krävs det att han eller hon på annat sätt är närvarande, skall rätten förelägga honom eller henne vite. Om det finns anledning att anta att den tilltalade inte skulle följa ett sådant föreläggande, får rätten besluta att han eller hon
skall hämtas till huvudförhand-
lingen. Kan målet enligt 46 kap. 15 a § komma att avgöras trots
Den tilltalade ska kallas till huvudförhandlingen genom särskild kallelse. Ska han eller hon infinna sig personligen eller krävs det att han eller hon på annat sätt är närvarande, ska rätten förelägga honom eller henne vite. Om det finns anledning att anta att den tilltalade inte skulle följa ett sådant föreläggande, får rätten besluta att han eller hon
ska hämtas till huvudförhand-
lingen. Kan målet enligt 46 kap. 15 a § komma att avgöras trots att den tilltalade har inställt sig
Författningsförslag SOU 2013:17
96
att den tilltalade har inställt sig endast genom ombud eller har uteblivit, skall han eller hon i kallelsen erinras om detta. Rätten beslutar om inställandet av den som är anhållen eller häktad.
endast genom ombud eller har uteblivit, ska han eller hon i kallelsen erinras om detta. Den
tilltalade ska även erinras om att rätten, om han eller hon uteblir och målet inte går att avgöra, kan besluta att häkta honom eller henne om det finns förutsättningar för det. Rätten beslutar om inställ-
andet av den som är anhållen eller häktad.
Annan svarande än den tilltalade ska kallas till huvudförhandlingen och, om det finns skäl för det, erinras om att talan mot denne kan komma att avgöras trots att han eller hon endast inställer sig genom ombud eller uteblir vid huvudförhandlingen. Rätten får också förelägga vite enligt 9 kap. 7 §.
Bestämmelser om kallande av vittne och sakkunnig finns i 36 och 40 kap.
16 §
En stämning som utfärdas av åklagaren skall ha det innehåll som i 4 § anges om stämningsansökan och vara undertecknad av åklagaren.
I stämningen skall åklagaren dessutom förelägga den tilltalade att inom en viss, av åklagaren bestämd tid muntligen eller skriftligen hos rätten ange de bevis som han eller hon vill åberopa vid huvudförhandlingen och vad som skall styrkas med varje särskilt bevis. Det gäller dock inte om åklagaren på grund av den tilltalades erkännande eller någon
Om det är lämpligt, får åklagaren i samband med att åtal väcks
även kalla den tilltalade till
huvudförhandling.
SOU 2013:17 Författningsförslag
97
annan omständighet finner att det är uppenbart att bevis inte kommer att anges av den tilltalade. Om
det är lämpligt, får åklagaren i
stämningen kalla den tilltalade
till huvudförhandling.
En åklagare som sätter ut ett mål till huvudförhandling skall följa de föreskrifter om tiden för huvudförhandling som meddelats av rätten. Åklagaren får ombesörja sådana kallelser och förelägganden som avses i 15 §.
En åklagare som sätter ut ett mål till huvudförhandling ska följa de föreskrifter om tiden för huvudförhandling som meddelats av rätten. Åklagaren får ombesörja sådana kallelser och förelägganden som avses i 15 §.
Stämningen och till denna fogade handlingar skall delges den tilltalade. Uppgift om målsägandes eller vittnens ålder, yrke och bostadsadress, som saknar betydelse för åtalet, skall inte framgå av de handlingar som delges. Sedan stämningen delgetts skall bevis om detta ges in till rätten. När sådana
kallelser och förelägganden som avses i tredje stycket delgetts,
skall de med bevis om delgiv-
ning ges in till rätten.
När sådana kallelser och förelägganden som avses i andra stycket delgetts, ska de med bevis om delgivning ges in till rätten.
Frågor om utdömande av vite som förelagts i en kallelse med stöd av tredje stycket prövas av rätten utan särskild ansökan.
Frågor om utdömande av vite som förelagts i en kallelse med stöd av andra stycket prövas av rätten utan särskild ansökan.
46 kap.
6 §
Vid huvudförhandlingen skall åklagaren framställa sitt yrkande. Den tilltalade skall uppmanas att kort ange sin ståndpunkt och grunden för den. Åklagaren skall därefter utveckla sin talan. Målsäganden och den tilltalade skall i den mån det behövs beredas
Vid huvudförhandlingen ska åklagaren framställa sitt yrkande. Den tilltalade ska uppmanas att kort ange sin ståndpunkt och grunden för den. Åklagaren ska därefter utveckla sin talan. Målsäganden och den tilltalade ska i den mån det behövs beredas
Författningsförslag SOU 2013:17
98
tillfälle att utveckla sin talan. tillfälle att utveckla sin talan.
Därefter skall målsäganden och den tilltalade höras och annan bevisning läggas fram. Förhör med målsäganden och den tilltalade bör äga rum innan vittnesbevisning tas upp om den omständighet som förhöret gäller.
Därefter ska målsäganden och den tilltalade höras och annan bevisning läggas fram. Förhör med målsäganden och den tilltalade bör äga rum innan vittnesbevisning tas upp om den omständighet som förhöret gäller.
Om huvudförhandling hålls trots att målsäganden eller den tilltalade inte är närvarande,
skall rätten i den mån det be-
hövs se till att det som han eller hon tidigare har anfört läggs fram ur handlingarna.
Om huvudförhandling hålls trots att målsäganden eller den tilltalade inte är närvarande, ska rätten i den mån det behövs se till att det som han eller hon tidigare har anfört läggs fram ur handlingarna.
Framställningar enligt första och tredje styckena samt framläggande av bevisningen får ske genom hänvisningar till handlingar i målet, om rätten finner det lämpligt.
Om den tilltalade erkänner gärningen sedan åklagaren framställt sitt yrkande, behöver parterna inte utveckla talan eller lägga fram bevisning, om det med hänsyn till vad gärningen rör och övriga omständigheter är uppenbart obehövligt.
8 §
Om målsäganden inte för talan i målet och det inte är olämpligt
med hänsyn till omständigheterna, får rätten bestämma att
målsäganden inte skall vara när-
varande vid huvudförhandlingen innan han skall höras.
Om det finns särskilda skäl för det och det inte är olämpligt
med hänsyn till omständigheterna, får rätten bestämma att
en målsägande som inte för talan i målet inte ska vara närvarande
vid huvudförhandlingen innan han eller hon ska höras.
14 §
Underlåter målsägande, som
skall höras i anledning av åklag-
arens talan, att infinna sig per-
Underlåter målsägande, som
ska höras i anledning av åklag-
arens talan, att infinna sig per-
SOU 2013:17 Författningsförslag
99
sonligen vid rättegångstillfälle för huvudförhandling, äge rätten
i stället för att förelägga nytt vite förordna, att han skall hämtas till rätten antingen omedelbart eller till senare dag.
sonligen vid rättegångstillfälle för huvudförhandling, ska rätten,
ta ställning till om ett förelagt vite ska dömas ut samt fatta beslut om målets fortsatta handläggning enligt andra stycket.
Om det inte finns särskilda skäl mot det ska rätten, i stället för att förelägga nytt vite, förordna att målsäganden ska hämtas till rätten antingen omedelbart eller till senare dag.
15 §
Uteblir den tilltalade från ett rättegångstillfälle för huvudförhandling eller inställer han eller hon sig genom ombud då han eller hon har förelagts att infinna sig personligen, skall rätten i första hand pröva om målet kan avgöras enligt 15 a §. Är det inte möjligt att avgöra målet
skall rätten besluta att den tilltalade skall
1. kallas på nytt vid vite,
2. hämtas till rätten antingen omedelbart eller till en senare dag eller
3. häktas, om det finns förutsättningar för det.
Uteblir den tilltalade från ett rättegångstillfälle för huvudförhandling eller inställer han eller hon sig genom ombud då han eller hon har förelagts att infinna sig personligen, ska rätten i första hand pröva om målet kan avgöras enligt 15 a §. Är det inte möjligt att avgöra målet ska rätten ta ställning till om ett före-
lagt vite ska dömas ut samt fatta beslut om målets fortsatta handläggning enligt andra stycket.
Om det inte finns särskilda skäl mot det ska den tilltalade hämtas till rätten antingen omedelbart eller till en senare dag. Är det sannolikt att hämtning inte kan ske ska den tilltalade i stället häktas, om det finns förutsättningar för det enligt 24 kap. I annat fall ska han eller hon kallas på nytt vid vite.
Författningsförslag SOU 2013:17
100
15 a §
Kan saken utredas tillfredsställande, får målet avgöras trots
att den tilltalade har inställt sig
endast genom ombud eller har uteblivit, om
1. det inte finns anledning att döma till annan påföljd än böter, fängelse i högst tre månader, villkorlig dom eller skyddstillsyn eller sådana påföljder i förening,
2. den tilltalade, sedan han eller hon har delgetts stämning, har avvikit eller håller sig undan på ett sådant sätt att han eller hon inte kan hämtas till huvudförhandlingen eller
3. den tilltalade lider av en allvarlig psykisk störning och hans eller hennes närvaro därför inte är nödvändig.
Om det inte finns särskilda skäl mot det får målet avgöras utan att den tilltalade är personligen närvarande, om det inte finns anledning att döma till
1. fängelse i mer än sex månader,
2. villkorlig dom i förening med samhällstjänst om det i domslutet ska anges ett fängelsestraff överstigande sex månader,
3. skyddstillsyn i förening med fängelse enligt 28 kap. 3 § brottsbalken ,
4. skyddstillsyn i förening med samhällstjänst eller kontraktsvård om det i domslutet ska anges ett fängelsestraff överstigande sex månader, eller
5. sluten ungdomsvård. Vad som anges i första stycket gäller också om det inte finns anledning att
1. förverka villkorligt medgiven frihet från fängelsestraff med mer än sex månader, eller
2. bestämma påföljden till fängelse och förverka villkorligt medgiven frihet från fängelsestraff med en strafftid som sammantaget överstiger sex månader.
Med de påföljder som anges i första stycket 1 skall likställas förordnande enligt 34 kap. 1 § första stycket 1 brottsbalken.
Det gäller dock inte, om i samband med förordnandet villkorligt medgiven frihet från fängelsestraff skall förklaras förverkad i fråga om en strafftid som över-
Med de påföljder som anges i första stycket 1–5 ska likställas förordnande enligt 34 kap. 1 § första stycket 1 brottsbalken.
SOU 2013:17 Författningsförslag
101
stiger tre månader.
I de fall som avses i första stycket 2 får målet avgöras även om den tilltalade inte har delgetts kallelse till förhandlingen.
Rättegångsfrågor får avgöras trots att den tilltalade har uteblivit.
15 b §
Om det inte finns särskilda skäl mot det får målet också avgöras utan att den tilltalade är personligen närvarande om
1. den tilltalade, sedan han eller hon har fått del av åtalet, har avvikit eller håller sig undan på ett sådant sätt att han eller hon inte kan hämtas till huvudförhandlingen eller
2. den tilltalade lider av en allvarlig psykisk störning och hans eller hennes närvaro därför inte är nödvändig.
I de fall som avses i första stycket 1 får målet avgöras även om den tilltalade inte har fått del av kallelse till förhandlingen.
47 kap.
2 §
En ansökan om stämning
skall innehålla uppgifter om
En ansökan om stämning ska innehålla uppgifter om
1. den tilltalade,
2. den brottsliga gärningen med angivande av tid och plats för dess förövande och de övriga omständigheter, som erfordras för dess kännetecknande, samt
det eller de lagrum, som är
tillämpliga,
2. den brottsliga gärningen med uppgift om tid och plats för dess förövande och de övriga omständigheter, som behövs för dess kännetecknande, samt de
bestämmelser, som är tillämpliga,
Författningsförslag SOU 2013:17
102
3. det enskilda anspråk, som målsäganden vill framställa samt en utförlig redogörelse för de omständigheter som åberopas till grund för anspråket,
4. de yrkanden om särskild rättsverkan av brott som målsäganden vill framställa,
4. de bevis som åberopas och
vad som skall styrkas med varje bevis samt
5. sådana
omständigheter
som gör rätten behörig, om inte behörigheten framgår av vad
som anförs i övrigt.
5. de bevis som åberopas och
vad som ska styrkas med varje bevis samt
6. de omständigheter som gör
rätten behörig, om inte behörigheten framgår på annat sätt.
Har målsäganden några önskemål om hur målet skall handläggas, bör han ange dessa i ansökningen.
Har målsäganden några önskemål om hur målet ska handläggas, bör dessa anges i ansökningen.
Ansökningen skall vara egenhändigt undertecknad av målsäganden eller hans ombud.
Ansökningen ska vara egenhändigt undertecknad av målsäganden eller hans eller hennes ombud.
Är brottet sådant att målsäganden får väcka åtal endast om åklagaren beslutat att inte åtala, skall tillsammans med ansökningen ges in intyg om att ett sådant beslut meddelats. De skriftliga bevis som åberopas bör också ges in tillsammans med ansökningen.
Är brottet sådant att målsäganden får väcka åtal endast om åklagaren beslutat att inte åtala, ska tillsammans med ansökningen ges in intyg om att ett sådant beslut meddelats. De skriftliga bevis som åberopas bör också ges in tillsammans med ansökningen.
7 §
Vid förberedelsen bör den tilltalade avge svaromål och ange, om han erkänner eller förnekar gärningen, samt yttra sig över de omständigheter på vilka åtalet grundats. Han bör också ange de omständigheter som han vill anföra.
Parterna bör därefter var för sig ange de ytterligare omständigheter som de vill anföra samt yttra sig över vad motparten anfört. De skall också, i den mån det inte skett tidigare, uppge de bevis som de vill åberopa och vad de vill styrka med varje bevis. Skriftliga bevis, som inte redan företetts, skall genast framläggas.
SOU 2013:17 Författningsförslag
103
Rätten får bestämma att olika frågor eller delar av målet skall behandlas var för sig vid förberedelsen.
7 a §
Rätten ska, allt efter målets beskaffenhet, verka för att målet förbereds så att det kan avgöras på ett ändamålsenligt sätt. Rätten ska genom frågor och påpekanden försöka avhjälpa otydligheter eller ofullständigheter i parternas yrkanden, inställningar eller bevisuppgifter.
Rätten får bestämma att olika frågor eller delar av målet ska behandlas var för sig vid förberedelsen.
20 a §
I 56 kap. 13–15 §§ finns bestämmelser om att tingsrätten får hänskjuta en fråga till prövning av Högsta domstolen.
Om särskilda tidsfrister gäller för handläggningen i tingsrätten enligt 22 § ska tingsrätten fatta beslut om hänskjutande senast vid den tidpunkt då huvudförhandling annars ska påbörjas i målet. Om en fråga hänskjutits till Högsta domstolen i ett sådant mål gäller vad som är föreskrivet om tidsfrister för handläggningen i tingsrätten i 22 § från den dag då handläggningen i Högsta domstolen avslutats.
Författningsförslag SOU 2013:17
104
48 kap.
2 §
Strafföreläggande enligt detta kapitel innebär att den misstänkte till godkännande omedelbart eller inom viss tid föreläggs ett bötesstraff efter vad åklagaren anser att brottet bör föranleda. Under förutsättningar som
anges i 4 § andra stycket får strafföreläggande avse villkorlig dom eller sådan påföljd i förening med böter. Av 5 a § framgår att
ett strafföreläggande också får omfatta ett enskilt anspråk som avser betalningsskyldighet.
Strafföreläggande enligt detta kapitel innebär att den misstänkte till godkännande omedelbart eller inom viss tid föreläggs ett bötesstraff efter vad åklagaren anser att brottet bör föranleda. Av 5 a § framgår att ett strafföreläggande också får omfatta ett enskilt anspråk som avser betalningsskyldighet.
Föreläggande av ordningsbot enligt detta kapitel innebär att den misstänkte till godkännande omedelbart eller inom viss tid föreläggs ett bötesstraff efter vad som bestämts enligt 14 §.
Är brott förenat med egendoms förverkande, annan sådan särskild rättsverkan eller särskild rättsverkan i form av avgift enligt lagen (1994:419) om brottsofferfond, ska också denna föreläggas den misstänkte till godkännande. Detsamma gäller kostnad för blodprovstagning, blodundersökning, urinprovstagning och urinundersökning som avser den misstänkte och som har gjorts för utredning om brottet. I fråga om sådan kostnad tillämpas bestämmelserna om särskild rättsverkan.
Är brott förenat med företagsbot ska också denna genom strafföreläggande föreläggas den misstänkte till godkännande.
4 §
Bötesstraff får föreläggas genom strafföreläggande beträffande brott, för vilket böter ingår i straffskalan, dock inte normerade böter. Det finns särskilda bestämmelser om föreläggande av bötesstraff för brott som har begåtts av någon som är under arton år. Bestämmelsen i 34 kap. 1 § första stycket 2 brottsbalken är tillämplig vid föreläggande av bötesstraff.
Villkorlig dom eller sådan påföljd i förening med böter får föreläggas genom strafföreläggande i
SOU 2013:17 Författningsförslag
105
fall då det är uppenbart att rätten skulle döma till sådan påföljd. Detta gäller dock inte för brott som har begåtts av någon som inte har fyllt 18 år eller om det finns anledning att förena den villkorliga domen med en föreskrift om samhällstjänst.
Företagsbot får föreläggas genom strafföreläggande i fall då boten inte överstiger 500 000 kr.
5 §
Strafföreläggande får inte utfärdas, om förutsättningar för allmänt åtal inte föreligger, om i
föreläggandet inte tas upp alla brott av den misstänkte, vilka enligt åklagarens vetskap föreligger till bedömning, eller om målsäganden förklarat att han eller hon avser att föra talan om enskilt anspråk i anledning av brottet som avser annat än betalningsskyldighet.
Strafföreläggande ska utfärdas om det finns förutsättningar för allmänt åtal och inte särskilda
skäl talar mot det.
Strafföreläggande får dock inte utfärdas om i föreläggandet inte tas upp alla brott av den misstänkte, vilka enligt åklagarens vetskap föreligger till bedömning, eller om målsäganden förklarat att han eller hon avser att föra talan om enskilt anspråk i anledning av brottet som avser annat än betalningsskyldighet.
Författningsförslag SOU 2013:17
106
6 §
Ett strafföreläggande skall innehålla uppgift om
Ett strafföreläggande ska innehålla uppgift om
1. den åklagare som har utfärdat föreläggandet,
2. den misstänkte,
3. målsäganden, om någon sådan finns
3. brottet med angivande av
tid och plats för dess begående samt övriga omständigheter som behövs för att känneteckna det,
4. den brottsliga gärningen
med uppgift om tid och plats för dess begående samt övriga omständigheter som behövs för att känneteckna den,
4. den eller de bestämmelser
som är tillämpliga när det gäller brottet,
5. det straff och den särskilda
rättsverkan, som föreläggs den misstänkte, och
6. det enskilda anspråk som
föreläggs den misstänkte med uppgift om målsäganden och de omständigheter som anspråket grundar sig på.
5. den eller de bestämmelser
som är tillämpliga när det gäller brottet,
6. det straff och den särskilda
rättsverkan, som föreläggs den misstänkte,
7. det enskilda anspråk som
föreläggs den misstänkte med uppgift om de omständigheter som anspråket grundar sig på,
8. de bevis som, om åtal väcks, åberopas till stöd för åtalet och talan om enskilt anspråk enligt 22 kap. och vad som ska styrkas med varje bevis,
9. de omständigheter som gör domstolen behörig om åtal väcks, om inte behörigheten framgår på annat sätt,
10. åklagarens önskemål om hur målet ska handläggas om åtal väcks, och
11. den misstänkte har varit anhållen eller häktad på grund av misstanke om brott som omfattas av strafföreläggandet och tiden för frihetsberövandet.
SOU 2013:17 Författningsförslag
107
7 §
Utfärdas ett strafföreläggande till godkännande inom viss tid, ska den misstänkte ges
Utfärdas ett strafföreläggande till godkännande inom viss tid, ska den misstänkte upplysas om
1. upplysning om sättet för godkännande och om den tid som fastställts för detta, och
2. upplysning att, om godkännande inte sker, åtal kan äga rum efter utgången av den fastställda tiden.
1. sättet för godkännande och om den tid som fastställts för detta,
2. att, om godkännande inte sker, åtal och talan om enskilt
anspråk enligt 22 kap. kan väckas
efter utgången av den fastställda tiden, och
3. att målet kan komma att avgöras av rätten utan huvudförhandling och om rätten till en sådan förhandling.
Den misstänkte ska ges tillfälle att inom samma tid skriftligen
1. svara på åtalet och lämna bevisuppgift enligt 45 kap. 10 §,
2. slutföra sin talan, och
3. yttra sig över frågan om målet kan avgöras utan huvudförhandling.
Den misstänktes svar ska lämnas till åklagaren.
8 §
Ett skriftligt besked med strafföreläggandets innehåll och sådana upplysningar som anges i 7 § skall lämnas eller sändas till den misstänkte.
Ett skriftligt besked med strafföreläggandets innehåll och sådana upplysningar som anges i 7 § ska lämnas eller sändas till den misstänkte. Uppgift om
målsägandes eller vittnens ålder, yrke och bostadsadress, som saknar betydelse för åtalet, ska inte framgå av handlingarna.
Författningsförslag SOU 2013:17
108
10 §
Skriftligt godkännande av strafföreläggande, som inte avser
villkorlig dom, får i den miss-
tänktes ställe lämnas av den som är ombud för honom, om det till åklagaren inges fullmakt i original.
Skriftligt godkännande av strafföreläggande får i den misstänktes ställe lämnas av den som är ombud för honom eller henne, om det till åklagaren ges in fullmakt i original.
Fullmakten skall, utöver vad som följer av 12 kap., innehålla
Fullmakten ska, utöver vad som följer av 12 kap., innehålla
1. förklaring att ombudet har rätt att godkänna strafföreläggande på den misstänktes vägnar,
2. uppgift om det brott som godkännandet får avse, varvid
skall anges brottets art samt tid
och plats för dess begående, samt
2. uppgift om det brott som godkännandet får avse, varvid
ska anges brottets art samt tid
och plats för dess begående, samt
3. uppgift om den högsta bötespåföljd, den särskilda rättsverkan och det enskilda anspråk som den misstänkte är villig att godta.
Har sådan fullmakt getts in till åklagaren, får ombudet motta handlingar i saken på den misstänktes vägnar.
Har sådan fullmakt getts in till åklagaren, får ombudet ta
emot handlingar i saken på den
misstänktes vägnar.
12 §
Ett godkännande är utan verkan om det sker sedan åklagaren har
1. utfärdat stämning, stäm-
ningsansökan eller ett nytt
strafföreläggande,
1. väckt åtal eller utfärdat ett nytt strafföreläggande,
2. beslutat att inte väcka åtal för brottet, eller
3. beslutat att lägga ned eller inte inleda en förundersökning.
19 §
Godkännes föreläggande av
ordningsbot sedan åklagaren ut-
färdat stämning eller stämningsansökan, är godkännandet utan
verkan. Sker godkännandet sedan strafföreläggande utfärdats, är godkännandet också utan verkan, om icke den åklagare som utfärdat strafföreläggandet förklarar, att godkännandet skall gälla, och återkallar strafföreläggandet.
Godkänns ett föreläggande av
ordningsbot sedan åklagaren
väckt åtal, är godkännandet utan
verkan. Sker godkännandet sedan strafföreläggande utfärdats, är godkännandet också utan verkan, om inte den åklagare som utfärdat strafföreläggandet förklarar, att godkännandet ska gälla, och återkallar strafföreläggandet.
SOU 2013:17 Författningsförslag
109
49 kap.
14 a §
Prövningstillstånd får begränsas till att gälla en viss del av en dom eller ett slutligt beslut, om utgången i den delen inte kan påverka andra delar av det överklagade avgörandet.
Ett prövningstillstånd som meddelas utan en sådan begränsning som avses i första stycket gäller
1. domen eller det slutliga beslutet i den utsträckning parten har överklagat avgörandet,
2. överklagade beslut som har tagits in i domen eller det slutliga beslutet och som inte angår ett ombud, ett vittne, en sakkunnig eller någon annan som inte var part eller intervenient i tingsrätten, och
3. överklagade beslut som får överklagas endast i samband med att domen eller det slutliga beslutet överklagas.
Meddelas inte prövningstillstånd skall tingsrättens avgörande stå fast. En upplysning om detta skall tas in i hovrättens beslut.
14 b §
Om hovrätten inte meddelar prövningstillstånd ska tingsrättens avgörande stå fast. En upplysning om detta ska tas in i hovrättens beslut. Dessutom ska det framgå av beslutet att hovrätten
1. tagit del av överklagandet och utredningen i målet,
2. prövat om grunderna för prövningstillstånd är uppfyllda, och
3. inte meddelat prövningstillstånd.
51 kap.
4 §
Överklagandet skall innehålla uppgifter om
Överklagandet ska innehålla uppgifter om
1. den dom som överklagas,
2. i vilken del domen överklagas och den ändring i domen
2. i vilken del domen överklagas och den ändring i domen
Författningsförslag SOU 2013:17
110
som yrkas,
3. grunderna för överklagandet och i vilket avseende tingsrättens domskäl enligt klagandens mening är oriktiga,
som yrkas, samt i vilken del
domen godtas,
3. grunderna för överklagandet och i vilket avseende tingsrättens domskäl enligt klagandens mening är oriktiga, samt i vilket
avseende domskälen inte sätts i fråga,
4. de omständigheter som åberopas till stöd för att prövningstillstånd skall meddelas, när så-
dant tillstånd krävs, och
5. de bevis som åberopas och vad som skall styrkas med varje bevis.
4. de omständigheter som åberopas till stöd för att prövningstillstånd ska meddelas, och
5. de bevis som åberopas och vad som ska styrkas med varje bevis.
Skriftliga bevis som inte har lagts fram tidigare skall ges in samtidigt med överklagandet. Vill klaganden att det skall hållas ett förnyat förhör eller en förnyad syn på stället, skall han eller hon ange det och skälen till detta. Klaganden skall också ange om han eller hon vill att målsäganden eller den tilltalade skall infinna sig personligen vid huvudförhandling i hovrätten.
Skriftliga bevis som inte har lagts fram tidigare ska ges in samtidigt med överklagandet. Vill klaganden att det ska hållas ett förnyat förhör eller en förnyad syn på stället, ska han eller hon ange det och skälen till detta. Klaganden ska också ange om han eller hon vill att målsäganden eller den tilltalade ska infinna sig personligen vid huvudförhandling i hovrätten.
Är den tilltalade anhållen eller häktad, skall det anges.
Är den tilltalade anhållen eller häktad, ska det anges.
Har klaganden andra synpunkter på målets handläggning i hovrätten bör dessa anges i överklagandet.
7 a §
Om överklagandet inte avvisas enligt 6 § eller 7 § andra stycket, skall hovrätten, när pröv-
ningstillstånd krävs, besluta om sådant tillstånd skall meddelas.
Om det behövs, skall beslutet
Om överklagandet inte avvisas enligt 6 § eller 7 § andra stycket, ska hovrätten besluta om
prövningstillstånd ska meddelas.
Om det behövs, ska beslutet föregås av skriftväxling.
SOU 2013:17 Författningsförslag
111
föregås av skriftväxling.
Om det finns särskilda skäl, får sammanträde hållas innan frågan om prövningstillstånd avgörs. Till ett sådant sammanträde skall parterna kallas. Uteblir en part, får frågan ändå avgöras.
Om det finns särskilda skäl, får sammanträde hållas innan frågan om prövningstillstånd avgörs. Till ett sådant sammanträde ska parterna kallas. Uteblir en part, får frågan ändå avgöras.
8 §
Beviljas prövningstillstånd
eller krävs inte sådant tillstånd, skall överklagandet delges mot-
parten med föreläggande att svara skriftligen inom en viss tid, om detta inte redan har skett eller inte behövs enligt andra stycket. I mål om allmänt åtal får överklagandet dock översändas till åklagaren utan delgivning. Uppgift om målsägandes eller vittnens ålder, yrke och bostadsadress som saknar betydelse för åtalet skall inte framgå av de handlingar som delges den tilltalade i mål om allmänt åtal.
Beviljas prövningstillstånd
ska överklagandet delges mot-
parten med föreläggande att svara skriftligen inom en viss tid, om detta inte redan har skett eller inte behövs enligt andra stycket. I mål om allmänt åtal får överklagandet dock översändas till åklagaren utan delgivning. Uppgift om målsägandes eller vittnens ålder, yrke och bostadsadress som saknar betydelse för åtalet ska inte framgå av de handlingar som delges den tilltalade i mål om allmänt åtal.
Om det är uppenbart att överklagandet är ogrundat, får hovrätten genast meddela dom i målet.
Har tingsrätten avslagit ett yrkande om en åtgärd som avses i 26–28 kap. eller upphävt ett beslut om en sådan åtgärd, får hovrätten omedelbart bevilja åtgärden att gälla tills vidare. Har tingsrätten beviljat en sådan åtgärd, får hovrätten omedelbart besluta att tingsrättens beslut tills vidare inte får verkställas. I frågor om häktning, reseförbud eller omhändertagande enligt 28 kap. brottsbalken får hovrätten ändra tingsrättens beslut även om motparten inte hörts.
Om hovrätten beslutat häkta någon som inte är personligen närvarande vid rätten, skall 24 kap. 17 § tredje och fjärde styckena tillämpas.
Författningsförslag SOU 2013:17
112
9 §
Motparten skall i sin svarsskrivelse yttra sig över de grunder för överklagandet som klaganden har anfört och ange de omständigheter han eller hon själv vill anföra.
Motparten ska i sin svarsskrivelse yttra sig över de grunder för överklagandet som klaganden har anfört och ange de omständigheter han eller hon själv vill anföra.
Skrivelsen skall innehålla uppgift om de bevis parten åberopar och om vad som skall styrkas med varje bevis. Skriftliga bevis som inte har lagts fram tidigare
skall ges in samtidigt med svars-
skrivelsen. Vill parten att det
skall hållas ett förnyat förhör
eller en förnyad syn på stället,
skall han eller hon ange det och
skälen till detta. Parten skall också ange om han eller hon vill att målsäganden eller den tilltalade skall infinna sig personligen vid huvudförhandling i hovrätten.
Skrivelsen ska innehålla uppgift om de bevis parten åberopar och om vad som ska styrkas med varje bevis. Skriftliga bevis som inte har lagts fram tidigare
ska ges in samtidigt med svars-
skrivelsen. Vill parten att det ska hållas ett förnyat förhör eller en förnyad syn på stället, ska han eller hon ange det och skälen till detta. Parten ska också ange om han eller hon vill att målsäganden eller den tilltalade ska infinna sig personligen vid huvudförhandling i hovrätten.
Har motparten andra synpunkter på målets handläggning i hovrätten bör dessa anges i svarsskrivelsen.
12 §
Om hovrätten anser att det behövs, skall hovrätten besluta att yttrande av sakkunnig inhämtas, skriftligt bevis läggs fram, föremål tillhandahålls för syn eller besiktning, bevis tas upp utom huvudförhandlingen eller någon annan förberedande åtgärd företas.
Om hovrätten anser att det behövs, ska hovrätten besluta att yttrande av sakkunnig inhämtas, skriftligt bevis läggs fram, föremål tillhandahålls för syn eller besiktning, bevis tas upp utom huvudförhandlingen eller någon annan förberedande åtgärd företas.
Om en part vill att en åtgärd enligt första stycket skall företas,
skall han så snart som möjligt
Om en part vill att en åtgärd enligt första stycket ska vidtas,
ska han eller hon så snart som
SOU 2013:17 Författningsförslag
113
begära det hos hovrätten. möjligt begära det hos hovrätten.
I fråga om hovrättens skyldigheter under förberedelsen ska 45 kap. 13 § tillämpas.
Behöver i mål om allmänt åtal åtgärd enligt 23 kap. företas, får hovrätten meddela åklagaren föreläggande om det.
Behöver i mål om allmänt åtal åtgärd enligt 23 kap. företas, får hovrätten meddela åklagaren föreläggande om det endast efter
yrkande av part.
13 §
Hovrätten får avgöra målet utan huvudförhandling, om det är uppenbart att överklagandet är ogrundat.
Kan saken utredas tillfredsställande får hovrätten avgöra
målet utan huvudförhandling,
1. om åklagaren har över-
klagat endast till den tilltalades förmån,
2. om endast den tilltalade
överklagat och hans ändringsyrkande godtas av motparten,
3. om det inte finns anled-
ning att döma den tilltalade till ansvar eller ådöma honom påföljd eller döma honom till annan
påföljd än böter eller villkorlig dom eller sådana påföljder i förening,
Om det inte finns särskilda skäl mot det får hovrätten avgöra
målet utan huvudförhandling, om åklagaren har överklagat endast till den tilltalades förmån
eller om endast den tilltalade
överklagat och hans eller hennes ändringsyrkande godtas av motparten.
Hovrätten får även, om det inte finns särskilda skäl mot det, avgöra målet utan huvudförhandling om det inte finns an-
ledning att döma den tilltalade till ansvar eller döma ut påföljd eller döma honom eller henne till
1. fängelse i mer än sex månader,
2. villkorlig dom i förening med samhällstjänst om det i domslutet ska anges ett fängelsestraff över-
Författningsförslag SOU 2013:17
114
stigande sex månader,
3. skyddstillsyn i förening med fängelse enligt 28 kap. 3 § brottsbalken ,
4. skyddstillsyn i förening med samhällstjänst eller kontraktsvård om det i domslutet ska anges ett fängelsestraff överstigande sex månader, eller
5. sluten ungdomsvård
.
Vad som anges i tredje stycket gäller också om det inte finns anledning att
1. förverka villkorligt medgiven frihet från fängelsestraff med mer än sex månader, eller
2. bestämma påföljden till fängelse och förverka villkorligt medgiven frihet från fängelsestraff med en strafftid som sammantaget överstiger sex månader.
4. om parterna har begärt att målet skall avgöras utan huvudförhandling eller
5. om ingen av parterna, sedan fråga väckts om avgörande utan huvudförhandling, haft någon invändning mot detta.
Har i fall som avses i andra stycket 1–3 en part begärt huvudförhandling, skall sådan hållas, om det inte är uppenbart obehövligt.
Har i fall som avses i andra–
fjärde stycket en part begärt
huvudförhandling, ska sådan hållas, om det inte är obehövligt.
SOU 2013:17 Författningsförslag
115
Med de påföljder som anges i
andra stycket 3 likställs vite och, om det inte samtidigt är fråga om förverkande av villkorligt medgiven frihet från fängelsestraff,
förordnande enligt 34 kap. 1 § första stycket 1 brottsbalken. Det
som sägs i andra stycket 3 om villkorlig dom gäller inte villkorlig dom som förenas med föreskrift om samhällstjänst.
Med de påföljder som anges i
tredje stycket 1–5 likställs vite
och förordnande enligt 34 kap. 1 § första stycket 1 brottsbalken.
Avser överklagandet även annat än ansvar, får målet avgöras utan huvudförhandling endast om denna talan enligt 50 kap. 13 § får prövas utan huvudförhandling.
För prövning som inte avser själva saken behöver huvudförhandling inte hållas.
13 a §
Om det inte finns särskilda skäl mot det får hovrätten även i andra fall än som avses i 13 § avgöra målet utan huvudförhandling, om parterna har begärt det eller om ingen av parterna, sedan fråga väckts om avgörande utan huvudförhandling, haft någon invändning mot detta.
13 b §
Avser överklagandet även annat än ansvar, får målet avgöras utan huvudförhandling endast om denna talan enligt 50 kap. 13 § får prövas utan huvudförhandling.
För prövning som inte avser
Författningsförslag SOU 2013:17
116
själva saken behöver huvudförhandling inte hållas.
19 §
Sedan parterna utvecklat sin talan, skall bevisningen läggas fram. Hovrätten skall se till att den bevisning som har lagts fram i tingsrätten läggs fram ur handlingarna i den utsträckning bevisningen har betydelse för målet i hovrätten. Bevisningen får läggas fram genom hänvisningar till handlingar i målet, om rätten finner det lämpligt.
Sedan parterna utvecklat sin talan, ska bevisningen läggas fram. Hovrätten ska se till att den bevisning som har lagts fram i tingsrätten läggs fram ur handlingarna i den utsträckning bevisningen har betydelse för målet i hovrätten. Bevisningen får läggas fram genom hänvisningar till handlingar i målet, om rätten finner det lämpligt.
Hovrätten ska pröva om det med hänsyn till målets omfattning eller övriga omständigheter är lämpligt att ljud- och bildupptagningar i målet läggs fram genom hänvisning.
Om inte särskilda skäl föranleder annat, bör ett av tingsrätten upptaget bevis, som inte enligt 35 kap. 13 § skall tas upp på nytt, läggas fram innan bevis som rör samma omständighet omedelbart tas upp av hovrätten. Finns det flera bevis i fråga om samma omständighet, bör dessa läggas fram i ett sammanhang.
Om inte särskilda skäl föranleder annat, bör ett av tingsrätten upptaget bevis, som inte enligt 35 kap. 13 § ska tas upp på nytt, läggas fram innan bevis som rör samma omständighet omedelbart tas upp av hovrätten. Finns det flera bevis i fråga om samma omständighet, bör dessa läggas fram i ett sammanhang.
23 §
Har det vid huvudförhandling i tingsrätten hållits förhör inför rätten eller syn på stället angående någon viss omständighet och beror avgörandet även i hovrätten av tilltron till den bevisningen, får tingsrättens dom inte ändras i den delen utan att beviset har lagts fram i hovrätten genom en ljud- och bildupptagning av förhöret i tingsrätten eller tagits upp på nytt vid huvudförhandling i hovrätten. En sådan ändring får dock göras
1. om den är till förmån för 1. om den är till förmån för
SOU 2013:17 Författningsförslag
117
den tilltalade, eller
2. om det finns synnerliga skäl för att bevisets värde är ett annat än tingsrätten antagit.
den tilltalade,
2. om det finns synnerliga skäl för att bevisets värde är ett annat än tingsrätten antagit, eller
3. om det med hänsyn till bevisningens art eller omständigheterna i övrigt inte varit olämpligt att ta upp förhöret i tingsrätten så som skett och beviset kan värderas på ett tillfredsställande sätt.
25 §
Hovrätten får inte med anledning av den tilltalades överklagande eller av åklagarens överklagande till hans eller hennes förmån döma till en brottspåföljd som är att anse som svårare eller mer ingripande för den tilltalade än den som tingsrätten dömt till. Hovrätten får dock överlämna till särskild vård enligt 31 eller 32 kap. brottsbalken eller, om tingsrätten beslutat om sådan vård, döma till annan påföljd.
Vid tillämpningen av första stycket skall sluten ungdomsvård enligt 32 kap. 5 § brottsbalken jämställas med fängelse.
Vid tillämpningen av första stycket ska sluten ungdomsvård enligt 32 kap. 5 § brottsbalken jämställas med fängelse.
Har tingsrätten förenat villkorlig dom eller skyddstillsyn med en föreskrift som förutsätter samtycke och samtycker den dömde inte längre till föreskriften, får hovrätten trots första stycket döma till en svårare eller mer ingripande påföljd.
Har tingsrätten förenat villkorlig dom eller skyddstillsyn med en föreskrift som förutsätter samtycke och samtycker den dömde inte längre till föreskriften, eller finns det skäl att
undanröja påföljden enligt 27 kap. 6 § punkten 3 eller 28 kap. 8 § brottsbalken, får hovrätten trots
första stycket döma till en svårare eller mer ingripande påföljd.
Hovrätten får inte med anledning av ett överklagande som anges i första stycket besluta om utvisning, om tingsrätten inte har meddelat sådant beslut, eller bestämma längre tid än tingsrätten gjort för förbud för den tilltalade att återvända till Sverige.
Författningsförslag SOU 2013:17
118
25 a §
Åklagaren, eller målsägande som för talan om ansvar, får i hovrätten till stöd för sin talan åberopa en omständighet som inte lagts fram tidigare endast om han eller hon gör sannolikt att den inte hade kunnat åberopas vid tingsrätten eller han eller hon annars haft giltig ursäkt att inte göra det.
25 b §
Åklagaren får endast ändra sitt påföljdsyrkande i skärpande riktning i hovrätten om han eller hon gör sannolikt att den omständighet som åberopas till grund för det ändrade yrkandet inte hade kunnat åberopas tidigare eller han eller hon annars haft giltig ursäkt att inte göra det.
Vad som anges i första stycket gäller även för att åklagaren eller en målsägande som för talan om ansvar ska få framställa ett nytt eller mer ingripande yrkande om särskild rättsverkan av brott.
53 kap.
2 §
I brottmål som ska tas upp omedelbart av en hovrätt, tillämpas bestämmelserna om rättegången vid tingsrätt i 45–47 kap. med följande avvikelser:
1. Hovrätten får inte uppdra åt åklagaren att utfärda stämning.
2. Hovrätten ska i stäm-
ningen förelägga den tilltalade att svara skriftligen inom en viss tid. Hovrätten ska sända över svarsskrivelsen till åklagaren. Om det behövs får hovrätten be-
1. I mål där stämning utfärdas ska hovrätten i stämningen
förelägga den tilltalade att svara skriftligen inom en viss tid.
2. Hovrätten ska sända över
svarsskrivelsen till åklagaren. Om
SOU 2013:17 Författningsförslag
119
sluta om ytterligare skriftväxling. Hovrätten får också meddela närmare bestämmelser om skriftväxlingen och bestämma i vilket avseende parten ska yttra sig.
det behövs får hovrätten besluta om ytterligare skriftväxling efter svarsskrivelsen. Hovrätten får också meddela närmare bestämmelser om skriftväxlingen och bestämma i vilket avseende parten ska yttra sig.
3. Är den tilltalade häktad, får ett uppehåll i huvudförhandlingen inte göras i mer än två veckor, om inte på grund av särskilda omständigheter ett längre uppehåll är nödvändigt.
4. Om det inte finns anledning att döma till någon annan påföljd än böter, får hovrätten avgöra målet utan huvudförhandling. I sådant fall tillämpas 51 kap. 14 §.
54 kap.
9 §
Prövningstillstånd krävs för att Högsta domstolen skall pröva hovrättens dom eller slutliga beslut i mål eller ärende som väckts vid tingsrätt. Detsamma gäller hovrättens slutliga beslut i ett ärende som har ett direkt samband med ett sådant mål eller ärende utom beslut som avses i 17 §.
Prövningstillstånd krävs för att Högsta domstolen ska pröva hovrättens dom eller slutliga beslut i mål eller ärende som väckts vid tingsrätt. Detsamma gäller hovrättens slutliga beslut i ett ärende som har ett direkt samband med ett sådant mål eller ärende utom beslut som avses i 17 §.
Första stycket gäller inte överklaganden av justitiekanslern eller en justitieombudsman i mål där allmänt åtal förs.
55 kap.
15 §
Vid rättegången i Högsta domstolen skall i övrigt följande bestämmelser tillämpas:
Vid rättegången i Högsta domstolen ska i övrigt följande bestämmelser tillämpas:
1. i tvistemål, 50 kap. 10 § tredje stycket, 12 §, 14–22 §§, 24 § och 25 § första och andra styckena och
2. i brottmål, 51 kap. 8 § fjärde stycket, 10 § tredje stycket, 12 §, 14–22 §§, samt 23 a, 24, 25 och 30 §§.
2. i brottmål, 51 kap. 8 § fjärde stycket, 10 § tredje stycket, 12 §, 14–22 §§, samt 23 a, 24–25 b och 30 §§.
Författningsförslag SOU 2013:17
120
Det som sägs i 50 kap. 26–29 §§ rörande tvistemål samt i 51 kap. 26–29 §§ rörande brottmål om undanröjande av tingsrätts dom och om återförvisning gäller för Högsta domstolen i fråga om lägre rätts dom.
56 kap.
13 §
En tingsrätt får med parternas samtycke hänskjuta en viss fråga i målet till prövning av Högsta domstolen, när förlikning om saken är tillåten.
En tingsrätt får med parternas samtycke hänskjuta en viss fråga i målet till prövning av Högsta domstolen, när förlikning om saken är tillåten samt i brottmål.
En fråga som hänskjutits till Högsta domstolen i ett brottmål ska avgöras skyndsamt. Om den som är tilltalad tar tillbaka sitt samtycke innan frågan prövats slutligt av Högsta domstolen ska målet där skrivas av.
1. Denna lag träder i kraft den dag regeringen bestämmer.
2. Äldre bestämmelser gäller i fråga om krav på prövningstillstånd vid överklagande av domar och beslut som meddelats före ikraftträdandet.
SOU 2013:17 Författningsförslag
121
2 Förslag till lag om ändring i brottsbalken
Härigenom föreskrivs i fråga om brottsbalken att 34 kap. 4 §, 36 kap. 14 § och 38 kap. 6 § ska ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
34 kap.
4 §
Tillämpas 1 § 1 eller 2 i fråga om någon som villkorligt frigivits från fängelse, skall, om brottet begåtts under prövotiden, den villkorligt medgivna friheten eller en del av denna förklaras förverkad om inte särskilda skäl talar mot det.
Tillämpas 1 § 1 eller 2 i fråga om någon som villkorligt frigivits från fängelse, ska, om brottet begåtts under prövotiden, den villkorligt medgivna friheten eller en del av denna förklaras förverkad om inte särskilda skäl talar mot det.
Såsom särskilda skäl för att inte förverka eller för att förverka endast en del av villkorligt medgiven frihet kan rätten beakta
1. om den nya brottsligheten i förhållande till den tidigare är av lindrig beskaffenhet,
2. om lång tid har förflutit mellan brotten, eller
3. om ett förverkande annars skulle framstå som oskäligt. Beslutas inte förverkande enligt första stycket, får rätten besluta åtgärd som avses i 26 kap. 18 § eller förlänga prövotiden med högst ett år utöver den tid som följer av 26 kap. 10 §.
En åtgärd enligt tredje stycket får beslutas endast före prövotidens utgång. Förverkande får beslutas endast om fråga därom uppkommer i ett mål där den frigivne häktats eller fått del av åtal inom ett år från prövotidens utgång.
En åtgärd enligt denna paragraf får endast beslutas om åklagaren yrkat det. Rätten får inte besluta om en åtgärd som är att anse som mer ingripande för den tilltalade än vad åklagaren yrkat.
En åtgärd enligt tredje stycket får beslutas endast före prövotidens utgång. Förverkande får beslutas endast om fråga därom uppkommer i ett mål där den frigivne häktats eller fått del av åtal inom ett år från prövotidens utgång.
Författningsförslag SOU 2013:17
122
36 kap.
14 §
Kan på grund av den brottsliges död eller av annan orsak påföljd ej längre ådömas, får egendom förklaras förverkad eller företagsbot åläggas på grund av brottet eller åtgärd föreskrivas till förebyggande av missbruk, endast om stämning i mål därom delgivits inom fem år från det brottet begicks. Talan får i sådant fall väckas av åklagare endast om det är påkallat ur allmän synpunkt.
Kan på grund av den brottsliges död eller av annan orsak påföljd ej längre ådömas, får egendom förklaras förverkad eller företagsbot åläggas på grund av brottet eller åtgärd föreskrivas till förebyggande av missbruk, endast om talan i mål därom delgivits inom fem år från det brottet begicks. Talan får i sådant fall väckas av åklagare endast om det är påkallat ur allmän synpunkt.
I fall som nu sagts skall vad i 35 kap. 3 § stadgas äga motsvarande tillämpning.
38 kap.
6 §
Nämndemän skall delta när en tingsrätt avgör en fråga, som
avses i 2 eller 2 a § eller i 27 kap. 6 §, 28 kap. 9 §, 32 kap. 4 § eller 34 kap. 10 § andra stycket eller 18 §. Detsamma skall gälla i fråga om undanröjande av påföljd enligt 34 kap. 1 § 3, förverkande av villkorligt medgiven frihet eller annan åtgärd enligt 34 kap. 4 § samt åtgärd enligt 34 kap. 5 § tredje stycket eller 34 kap. 6 § andra stycket.
Vid avgörande av en fråga,
som avses i 2 eller 2 a § eller i 27 kap. 2 a § tredje stycket, 5 §
tredje stycket eller 6 §, 28 kap. 9 § eller 11 § första och andra styckena, 32 kap. 4 § eller 34 kap.
10 § andra stycket eller 18 § är
tingsrätten domför med en lagfaren domare. Detsamma ska gälla
i fråga om undanröjande av påföljd enligt 34 kap. 1 § 3, förverkande av villkorligt medgiven frihet eller annan åtgärd enligt 34 kap. 4 § samt åtgärd enligt 34 kap. 5 § tredje stycket eller 34 kap. 6 § andra stycket, om
inte annat anges i 1 kap. 3 b § rättegångsbalken.
Om det finns skäl för det får tingsrätten när den avgör fråga enligt första stycket bestå av en
SOU 2013:17 Författningsförslag
123
lagfaren domare och tre nämndemän .
Vid avgörande av en fråga som avses i 27 kap. 2 a § tredje stycket eller 5 § tredje stycket eller 28 kap. 11 § första och andra styckena, är en tingsrätt domför med en lagfaren domare.
Denna lag träder i kraft den dag regeringen bestämmer.
Författningsförslag SOU 2013:17
124
3 Förslag till lag om ändring i patentlagen (1967:837)
Härigenom föreskrivs i fråga om patentlagen (1967:837) att 10 kap. 71 § ska ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
10 kap.
71 §
Patenthavare, som ej har hemvist här i riket, skall ha ett här bosatt ombud, som äger för
honom mottaga delgivning av
stämning, kallelser och andra handlingar i mål och ärenden rörande patentet med undantag av stämning i brottmål och föreläggande för part att infinna sig personligen inför domstol. Ombud skall anmälas till patentregistret och antecknas däri.
Patenthavare, som inte har hemvist här i riket, ska ha ett här bosatt ombud. Ombudet ska ha
behörighet att för patenthavaren ta emot delgivning av stämning,
kallelser och andra handlingar i mål och ärenden rörande patentet med undantag av allmänt åtal och stämning i brottmål samt föreläggande för part att infinna sig personligen inför domstol. Ombud ska anmälas till patentregistret och antecknas i detta.
Har patenthavaren ej anmält ombud som avses i första stycket, må delgivning i stället ske genom att den handling som
skall delges sändes till honom
med posten i betalt brev under
hans i patentregistret antecknade
adress. Är fullständig adress ej antecknad i registret, må delgivning ske genom att handlingen
hålles tillgänglig hos patent-
myndigheten och genom att meddelande härom och om handlingens huvudsakliga innehåll kungöres i publikation som regeringen bestämmer. Delgivningen anses ha skett när vad nu sagts blivit fullgjort.
Har patenthavaren inte anmält ombud som avses i första stycket, får delgivning i stället ske genom att den handling som
ska delges sänds till denne med
posten i betalt brev under
dennes i patentregistret anteck-
nade adress. Om fullständig adress inte finns antecknad i registret, får delgivning ske genom att handlingen hålls tillgänglig hos patentmyndigheten och genom att meddelande om
detta och om handlingens huvud-
sakliga innehåll kungörs i publikation som regeringen bestämmer. Delgivningen anses ha skett när det som nu har sagts har
SOU 2013:17 Författningsförslag
125
blivit fullgjort.
Regeringen äger under förutsättning av ömsesidighet förordna, att bestämmelserna i första och andra styckena icke
skola äga tillämpning i fråga om
patenthavare som har hemvist i viss främmande stat eller har ett i den staten bosatt ombud, vilket är anmält till patentregistret här i riket och äger behörighet som anges i första stycket.
Regeringen får under förutsättning av ömsesidighet förordna, att bestämmelserna i första och andra styckena inte
ska tillämpas i fråga om patent-
havare som har hemvist i viss främmande stat eller har ett i den staten bosatt ombud, vilket är anmält till patentregistret här i riket och har behörighet som anges i första stycket.
Denna lag träder i kraft den dag regeringen bestämmer.
Författningsförslag SOU 2013:17
126
4 Förslag till lag om ändring i mönsterskyddslagen (1970:485)
Härigenom föreskrivs i fråga om mönsterskyddslagen (1970:485) att 45 § ska ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
45 §
Mönsterhavare som icke har hemvist i Sverige skall ha ett här bosatt ombud med behörighet att
för honom mottaga delgivning av
stämning, kallelser och andra handlingar i mål och ärenden om mönsterrätt med undantag av stämning i brottmål och av föreläggande för part att infinna sig personligen inför domstol. Ombud skall anmälas till mönsterregistret och antecknas i detta.
Mönsterhavare som inte har hemvist i Sverige ska ha ett här bosatt ombud. Ombudet ska ha
behörighet att för mönsterhavaren ta emot delgivning av stämning,
kallelser och andra handlingar i mål och ärenden om mönsterrätt med undantag av allmänt åtal och stämning i brottmål samt föreläggande för part att infinna sig personligen inför domstol. Ombud ska anmälas till mönsterregistret och antecknas i detta.
Har mönsterhavare ej anmält ombud enligt första stycket, kan delgivning i stället ske genom att den handling som skall delges sändes till honom med posten i betalt brev under hans i mönsterregistret antecknade adress. Är fullständig adress ej antecknad i registret, kan delgivning ske genom att handlingen hålles tillgänglig hos registreringsmyndigheten och genom att meddelande härom och om handlingens huvudsakliga innehåll kungöres i publikation som regeringen bestämmer. Delgivning anses ha skett, när vad nu sagts blivit fullgjort.
Har mönsterhavare inte anmält ombud enligt första stycket, kan delgivning i stället ske genom att den handling som
ska delges sänds till denne med
posten i betalt brev under dennes i mönsterregistret antecknade adress. Om fullständig adress
inte finns antecknad i registret,
kan delgivning ske genom att handlingen hålls tillgänglig hos registreringsmyndigheten och genom att meddelande om detta och om handlingens huvudsakliga innehåll kungörs i publikation som regeringen bestämmer. Delgivningen anses ha skett när
det som nu sagts har blivit
fullgjort.
SOU 2013:17 Författningsförslag
127
Denna lag träder i kraft den dag regeringen bestämmer.
Författningsförslag SOU 2013:17
128
5 Förslag till lag om ändring i skattebrottslagen (1971:69)
Härigenom föreskrivs i fråga om skattebrottslagen (1971:69) att 14, 14 a och 14 c §§ ska ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
14 §
Utan hinder av 35 kap. 1 § brottsbalken får påföljd för brott enligt 3 eller 5–8 §§ ådömas, om den misstänkte häktats eller erhållit del av åtal för brottet inom fem år från brottet. Har vid brott som avses i 10 § den misstänkte blivit föremål för revision av Skatteverket inom fem år från brottet, ska de i 35 kap. 1 § brottsbalken angivna tiderna räknas från den dag då revisionen beslutades.
Påföljd får ådömas för brott enligt denna lag utan hinder av att den misstänkte inte erhållit del av åtal för brottet inom den tid som anges i 35 kap. 1 § brottsbalken eller första stycket denna paragraf, om den misstänkte inom samma tid har delgetts underrättelse om att han är skäligen misstänkt för brottet. Underrättelsen ska ha skett under en förundersökning som sedermera lett till allmänt åtal mot den misstänkte för brottet. Den ska ha utfärdats av åklagaren och ange de omständigheter som utgör grund för misstanken. Delgivningen ska ha skett på sätt som gäller för delgivning av stämning i brottmål. Avvisas eller avskrivs mål mot någon om brott som han delgetts misstanke om enligt detta stycke ska i fråga om möjligheten att ådöma påföljd så anses som om delgiv-
Påföljd får ådömas för brott enligt denna lag utan hinder av att den misstänkte inte erhållit del av åtal för brottet inom den tid som anges i 35 kap. 1 § brottsbalken eller första stycket denna paragraf, om den misstänkte inom samma tid har delgetts underrättelse om att han är skäligen misstänkt för brottet. Underrättelsen ska ha skett under en förundersökning som sedermera lett till allmänt åtal mot den misstänkte för brottet. Den ska ha utfärdats av åklagaren och ange de omständigheter som utgör grund för misstanken. Delgivningen ska ha skett på sätt som gäller för delgivning av allmänt åtal i brottmål. Avvisas eller avskrivs mål mot någon om brott som han delgetts misstanke om enligt detta stycke ska i fråga om möjligheten att ådöma påföljd så anses som om delgiv-
SOU 2013:17 Författningsförslag
129
ning av underrättelsen inte skett. ning av underrättelsen inte skett.
14 a §
För brott enligt 2 eller 4 § får rätten på ansökan av åklagaren besluta om förlängning av den tid som anges i 35 kap. 1 § brottsbalken. Beslut om förlängning får meddelas, om stämning eller underrättelse enligt 14 § andra stycket avseende sådant brott inte har kunnat delges den misstänkte på grund av att han
För brott enligt 2 eller 4 § får rätten på ansökan av åklagaren besluta om förlängning av den tid som anges i 35 kap. 1 § brottsbalken. Beslut om förlängning får meddelas, om åtal eller underrättelse enligt 14 § andra stycket avseende sådant brott inte har kunnat delges den misstänkte på grund av att denne
1. har saknat känt hemvist och det inte har kunnat klarläggas var han uppehållit sig,
2. inte har kunnat anträffas på känt hemvist inom riket och det inte har kunnat klarläggas var han uppehållit sig samt det kan antas att han hållit sig undan eller
3. har stadigvarande vistats utomlands.
1. har saknat känt hemvist och det inte har kunnat klarläggas var han eller hon uppehållit sig,
2. inte har kunnat anträffas på känt hemvist inom riket och det inte har kunnat klarläggas var han eller hon uppehållit sig samt det kan antas att han eller
hon hållit sig undan eller
3. har stadigvarande vistats utomlands.
Förlängningstiden skall bestämmas med hänsyn till vad som kan antas behövas för att delgivning skall ske med den misstänkte, dock till minst sex månader. Visar det sig att den bestämda tiden är otillräcklig, får rätten på ansökan av åklagaren medge ytterligare förlängning.
Förlängningstiden ska bestämmas med hänsyn till vad som kan antas behövas för att delgivning ska ske med den misstänkte, dock till minst sex månader. Visar det sig att den bestämda tiden är otillräcklig, får rätten på ansökan av åklagaren medge ytterligare förlängning.
Förlängning enligt denna paragraf får inte omfatta längre tid än sammanlagt fem år.
14 c §
Tingsrättens handläggning av mål enligt 14 a § är skriftlig. I handläggningen får ingå muntlig
Tingsrättens handläggning av mål enligt 14 a § är skriftlig. I handläggningen får ingå muntlig
Författningsförslag SOU 2013:17
130
förhandling när det kan antas vara till fördel för utredningen. Den misstänkte och hans försvarare skall beredas tillfälle att yttra sig över åklagarens ansökan om så kan ske.
förhandling när det kan antas vara till fördel för utredningen. Den misstänkte och hans försvarare ska beredas tillfälle att yttra sig över åklagarens ansökan om så kan ske.
Beslut varigenom en domstol lämnat en ansökan enligt 14 a § utan bifall får inte överklagas. Beslut av tingsrätt att medge förlängning enligt 14 a § får överklagas. Överklagandet skall ha kommit in inom två veckor från den dag då den misstänkte, på sätt som gäller för delgivning av stämning i brottmål, delgavs beslutet.
Beslut varigenom en domstol lämnat en ansökan enligt 14 a § utan bifall får inte överklagas. Beslut av tingsrätt att medge förlängning enligt 14 a § får överklagas. Överklagandet ska ha kommit in inom två veckor från den dag då den misstänkte, på sätt som gäller för delgivning av allmänt åtal i brottmål, delgavs beslutet.
I övrigt skall vad som är föreskrivet i rättegångsbalken rörande brottmål gälla i tillämpliga delar.
I övrigt ska vad som är föreskrivet i rättegångsbalken rörande brottmål gälla i tillämpliga delar.
Denna lag träder i kraft den dag regeringen bestämmer.
SOU 2013:17 Författningsförslag
131
6 Förslag till lag om ändring i skadeståndslagen (1972:207)
Härigenom föreskrivs i fråga om skadeståndslagen (1972:207) att 3 kap. 11 § ska ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
3 kap.
11 §
Åklagaren är under de förutsättningar som anges i 22 kap. 2 § första stycket rättegångsbalken skyldig att i samband med åtalet förbereda och utföra målsägandens talan om sådant skadestånd som avses i 5 §.
Om målsäganden för talan enligt 5 § gäller vad som är föreskrivet i rättegångsbalken om hur en talan mot den tilltalade får väckas även en talan mot den unges vårdnadshavare som framställs i anledning av åtalet. När talan förs enligt 5 § gäller vad som är föreskrivet i rättegångsbalken om delgivning av den tilltalade och föreläggande till den tilltalade att svara på åtalet och enskilda anspråk som framställs i samband med detta i stället vårdnadshavaren.
Denna lag träder i kraft den dag regeringen bestämmer.
Författningsförslag SOU 2013:17
132
7 Förslag till lag om ändring i lagen ( 1974:1065 ) om visst stöldgods m.m.
Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (1974:1065) om visst stöldgods m.m.
dels att 2 och 4 §§ ska ha följande lydelse,
dels att det ska införas en ny paragraf, 4 a §, av följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
2 §
Beslut om att egendom skall
tagas i förvar enligt denna lag
meddelas av allmän domstol utom i fall som anges i tredje stycket.
Beslut om att egendom ska
tas i förvar enligt denna lag
meddelas av allmän domstol utom i fall som anges i tredje stycket.
Talan om egendoms tagande i
förvar föres av åklagare mot den
som frågan angår, om denne har känt hemvist här i landet och kan delges på sätt som är föreskrivet om stämning i brottmål. Talan behöver dock ej föras mot den som förklarat att han ej gör anspråk på egendomen.
Talan om att egendom ska tas
i förvar förs av åklagare mot den
som frågan angår, om denne har känt hemvist här i landet och kan delges på sätt som är föreskrivet om allmänt åtal. Talan behöver dock inte föras mot den som förklarat att han inte gör anspråk på egendomen.
Skall enligt andra stycket talan ej föras mot någon får åklagaren
meddela förordnande om att egendomen skall tagas i förvar.
Ska enligt andra stycket talan inte föras mot någon får åklag-
aren meddela förordnande om att egendomen ska tas i förvar.
4 §
Föres talan om egendoms tagande i förvar enligt 2 § andra
stycket eller 3 § första stycket mot någon, som ej är tilltalad,
skall om sådan talan i tillämpliga
delar gälla vad i rättegångsbalken
är föreskrivet angående åtal för
brott på vilket icke kan följa svårare straff än böter.
Förs talan om att egendom ska tas i förvar enligt 2 § andra
stycket eller 3 § första stycket mot någon, som inte är tilltalad,
gäller för sådan talan i tillämpliga
delar reglerna i rättegångsbalken
om åtal för brott på vilket inte
kan följa svårare straff än böter.
Det gäller dock inte om annat framgår av denna lag.
SOU 2013:17 Författningsförslag
133
4 a §
Åklagaren väcker talan enligt denna lag genom att ge in den till rätten. Talan anses väckt när den kommit in till rätten.
Rätten ska förelägga den som talan riktas mot att yttra sig skriftligen inom viss tid eller senast vid en huvudförhandling.
Denna lag träder i kraft den dag regeringen bestämmer.
Författningsförslag SOU 2013:17
134
8 Förslag till lag om ändring i bötesverkställighetslagen (1979:189)
Härigenom föreskrivs i fråga om bötesverkställighetslagen (1979:189) att 17 § ska ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
17 §
I mål om bötesförvandling
skall tingsrätten vid avgörande
av saken bestå av en lagfaren domare och nämndemän. Åklagaren och den bötfällde skall kallas till förhandling inför rätten. Om den bötfällde inte inställer sig, får målet ändå avgöras, så-
vida tillfredsställande utredning finns i saken.
I mål om bötesförvandling
ska tingsrätten vid avgörande av
saken bestå av en lagfaren domare. Om det finns skäl för
det får tingsrätten när den avgör saken i stället bestå av en lagfaren domare och tre nämndemän .
Åklagaren och den bötfällde ska kallas till förhandling inför rätten. Om den bötfällde inte inställer sig, får målet ändå avgöras, om
det inte finns särskilda skäl mot det.
Rättens avgörande av saken sker genom beslut. Ett beslut varigenom rätten har lämnat en ansökan om förvandling utan bifall utgör inte hinder för att en sådan ansökan tas upp på nytt beträffande samma böter, om nya förhållanden ger anledning till det.
I övrigt skall i tillämpliga delar gälla vad som är föreskrivet beträffande mål om allmänt åtal.
I övrigt ska i tillämpliga delar gälla vad som är föreskrivet beträffande mål om allmänt åtal.
Denna lag träder i kraft den dag regeringen bestämmer.
SOU 2013:17 Författningsförslag
135
9 Förslag till lag om ändring i lagen ( 1986:436 ) om näringsförbud
Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (1986:436) om näringsförbud att 8 och 8 d §§ ska ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
8 §
Talan om näringsförbud i samband med brott förs i tingsrätt av allmän åklagare. Angående utredningen och förfarandet i mål om näringsförbud skall, om inte annat föreskrivs i denna lag, i tillämpliga delar gälla vad som i allmänhet är föreskrivet om mål som rör allmänt åtal för brott där straffet är fängelse i högst ett år. Tvångsmedel enligt 24 och 25 kap. rättegångsbalken får dock inte tillgripas i fråga om näringsförbud.
Talan om näringsförbud i samband med brott förs i tingsrätt av allmän åklagare. Angående utredningen och förfarandet i mål om näringsförbud ska, om inte annat föreskrivs i denna lag, i tillämpliga delar gälla vad som i allmänhet är föreskrivet om mål som rör allmänt åtal för brott där straffet är fängelse i högst ett år. Tvångsmedel enligt 24 och 25 kap. rättegångsbalken får dock inte tillgripas i fråga om näringsförbud.
I mål om näringsförbud i samband med brott ska tingsrätten vid avgörande av saken bestå av en lagfaren domare. Om det finns skäl för det får tingsrätten i stället bestå av en lagfaren domare och tre nämndemän eller av tre lagfarna domare.
8 d §
I ärenden som gäller näringsförbud ska tingsrätten hålla sammanträde, om detta inte är uppenbart obehövligt.
Om sammanträde hålls ska tingsrätten bestå av en lagfaren domare och tre nämndemän. Ärendet ska avgöras av samma domare. I fall som avses i 8 b §
Om sammanträde hålls ska tingsrätten bestå av en lagfaren domare. Om det finns skäl för
det med hänsyn till ärendets eller frågans beskaffenhet får tings-
Författningsförslag SOU 2013:17
136
andra stycket ska tingsrätten vara sammansatt på det sätt som anges i 8 kap. 10 § första stycket konkurrenslagen.
rätten i stället bestå av en lagfaren domare och tre nämndemän eller av tre lagfarna domare. Ärendet
ska avgöras av samma domare. I fall som avses i 8 b § andra stycket ska tingsrätten vara sammansatt på det sätt som anges i 8 kap. 10 § första stycket konkurrenslagen.
Vid omröstning gäller reglerna i 29 kap. rättegångsbalken. Utöver vad som följer av lagen (1996:242) om domstolsärenden får rätten förelägga nytt vite eller förordna om hämtning till rätten antingen omedelbart eller till en senare dag, om den som ansökan riktas mot trots föreläggande om personlig inställelse inte inställer sig till sammanträdet eller inställer sig genom ombud.
Denna lag träder i kraft den dag regeringen bestämmer.
SOU 2013:17 Författningsförslag
137
10 Förslag till lag om ändring i lagen ( 1986:1009 ) om förfarandet i vissa fall vid förverkande m.m.
Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (1986:1009) om förfarandet i vissa fall vid förverkande m.m.
dels att 2, 4 och 5 §§ ska ha följande lydelse,
dels att det ska införas två nya paragrafer, 2 a–2 b §§ av följande
lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
2 §
En fråga som avses i 1 § prövas, om inte annat följer av 3 eller 5 §, av tingsrätten efter särskild talan. Om inte annat framgår av denna lag, gäller för sådan talan i tillämpliga delar reglerna i rättegångsbalken om åtal för brott på vilket inte kan följa svårare straff än böter. Målet får dock avgöras utan huvudförhandling, om en sådan förhandling inte behövs med hänsyn till utredningen i målet och inte heller begärs av någon av parterna.
Utfärdas stämning, skall den mot vilken talan riktas föreläggas att inställa sig till huvudförhandling eller yttra sig skriftligen vid påföljd att egendomen annars kan förklaras förverkad. Uteblir han från förhandlingen eller yttrar han sig inte, skall egendomen förklaras förverkad, om det inte framgår att talan är ogrundad.
Innan ett mål avgörs utan huvudförhandling, skall parterna ges tillfälle att slutföra sin talan, om det inte är uppenbart obehövligt.
2 a §
Åklagaren väcker talan enligt denna lag genom att ge in den till rätten. Talan anses väckt när den kommit in till rätten.
Författningsförslag SOU 2013:17
138
2 b §
Rätten ska förelägga den mot vilken talan riktas att inställa sig till huvudförhandling eller yttra sig skriftligen vid påföljd att egendomen annars kan förklaras förverkad. Uteblir han eller hon från förhandlingen eller yttrar denne sig inte, ska egendomen förklaras förverkad, om det inte framgår att talan är ogrundad.
Innan ett mål avgörs utan huvudförhandling, ska parterna ges tillfälle att slutföra sin talan, om det inte är uppenbart obehövligt.
4 §
Avser saken förverkande av beslagtagen egendom, får kungörelsedelgivning av beslutet eller stämningen ske enligt de förutsättningar som anges i 48 § delgivningslagen (2010:1932). Dessa regler får också tillämpas, om den från vilken förverkande sker är okänd.
Avser saken förverkande av beslagtagen egendom, får kungörelsedelgivning av beslutet,
åklagarens talan eller stämningen
ske enligt de förutsättningar som anges i 48 § delgivningslagen (2010:1932). Dessa regler får också tillämpas, om den från vilken förverkande sker är okänd.
Om värdet av den beslagtagna egendomen uppskattas till mindre än en tiondel av det prisbasbelopp enligt 2 kap.6 och 7 §§socialförsäkringsbalken som gällde då beslaget verkställdes eller om egendomen saknar saluvärde, får delgivning ske genom att beslutet eller stämningen anslås hos den myndighet som har meddelat beslutet eller utfärdat stämningen.
Om värdet av den beslagtagna egendomen uppskattas till mindre än en tiondel av det prisbasbelopp enligt 2 kap.6 och 7 §§socialförsäkringsbalken som gällde då beslaget verkställdes eller om egendomen saknar saluvärde, får delgivning ske genom att beslutet, åklag-
arens talan eller stämningen
anslås hos den myndighet som har meddelat beslutet eller vid
vilken talan väckts.
SOU 2013:17 Författningsförslag
139
5 §
Företagsbot får föreläggas näringsidkare genom strafföreläggande. I sådana fall gäller 48 kap.2–5, 6–8, 10 och 12 a §§rättegångsbalken i tillämpliga delar och det som sägs där om den misstänkte gäller i stället den som föreläggs företagsbot.
Företagsbot får föreläggas näringsidkare genom strafföreläggande. I sådana fall gäller 48 kap. 2–5 §§, 6 §, 7 § första
stycket, 8 §, 10 § och 12 a § rätte-
gångsbalken i tillämpliga delar och det som sägs där om den misstänkte gäller i stället den som föreläggs företagsbot.
Ett strafföreläggande om företagsbot godkänns genom att näringsidkaren
1. undertecknar en förklaring om att denne erkänner de omständigheter som ligger till grund för föreläggandet och godtar den företagsbot som tagits upp i föreläggandet, och
2. lämnar förklaringen till den mottagare som är behörig att ta emot förklaringen enligt föreskrifter som meddelas av regeringen.
Föreläggandet kan också godkännas genom att hela beloppet betalas till den myndighet som regeringen föreskriver. En sådan betalning skall inte anses som ett godkännande, om det framgår att näringsidkaren inte har avsett att godkänna föreläggandet.
Ett godkännande är utan verkan om det sker sedan åklagaren har väckt talan om företagsbot.
Denna lag träder i kraft den dag regeringen bestämmer.
Författningsförslag SOU 2013:17
140
11 Förslag till lag om ändring i lagen ( 1988:609 ) om målsägandebiträde
Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (1988:609) om målsägandebiträde
dels att 1 och 3 §§ ska ha följande lydelse,
dels att det ska införas en ny paragraf, 1 a §, av följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
1 §
När en förundersökning har inletts eller återupptagits ska ett särskilt biträde för målsäganden (målsägandebiträde) förordnas i mål om
1. brott enligt 6 kap. brottsbalken, om det inte är uppenbart att målsäganden saknar behov av sådant biträde,
2. brott enligt 3 eller 4 kap. brottsbalken, på vilket fängelse kan följa, eller enligt 8 kap. 5 eller 6 § brottsbalken eller försök, förberedelse eller stämpling till sådant brott, om det med hänsyn till målsägandens personliga relation till den misstänkte eller andra omständigheter kan antas att målsäganden har behov av sådant biträde,
3. annat brott på vilket fängelse kan följa, om det med hänsyn till målsägandens personliga förhållanden och övriga omständligheter kan antas att målsäganden har ett särskilt starkt behov av sådant biträde.
Målsägandebiträde får förordnas i högre rätt, om åklagaren eller den tilltalade har överklagat domen i ansvarsdelen.
1 a §
Målsägandebiträdets förordnande gäller, om inte annat följer av 3 §, fram till att tiden för att överklaga en lägre rätts dom har löpt ut.
Målsägandebiträde får förordnas i högre rätt, om åklagaren
SOU 2013:17 Författningsförslag
141
eller den tilltalade har överklagat domen i ansvarsdelen. Vid bedömningen ska den högre rätten, förutom vad som anges i 1 §, särskilt beakta om det med hänsyn till att målsäganden ska höras, vad den högre rätten ska pröva i fråga om enskilt anspråk eller något annat särskilt skäl kan antas att målsäganden har behov av målsägandebiträde.
3 §
Målsägandebiträdet skall ta till vara målsägandens intressen i målet samt lämna stöd och hjälp till målsäganden.
Målsägandebiträdet ska ta till vara målsägandens intressen i målet samt lämna stöd och hjälp till målsäganden.
Målsägandebiträdet skall bistå målsäganden med att föra talan om enskilt anspråk i anledning av brottet, om detta inte görs av
åklagaren. Målsägandebiträdets
uppgift kvarstår även om talan avskilts enligt 22 kap. 5 § rättegångsbalken för att handläggas som särskilt mål enligt reglerna för tvistemål, såvida inte målet handläggs enligt 1 kap. 3 d § rättegångsbalken. Målsägandebiträdets uppgift kvarstår också om tingsrättens dom överklagas endast i fråga om enskilt anspråk.
Målsägandebiträdet ska bistå målsäganden med att föra talan om enskilt anspråk i anledning av brottet. Målsägandebiträdets uppgift kvarstår även om talan avskilts enligt 22 kap. 5 § rättegångsbalken för att handläggas som särskilt mål enligt reglerna för tvistemål, såvida inte målet handläggs enligt 1 kap. 3 d § rättegångsbalken. Målsägandebiträdets uppgift kvarstår också om tingsrättens dom överklagas endast i fråga om enskilt anspråk.
Denna lag träder i kraft den dag regeringen bestämmer.
Författningsförslag SOU 2013:17
142
12 Förslag till lag om ändring i lagen ( 1988:688 ) om kontaktförbud
Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (1988:688) om kontaktförbud att 18 § ska ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
18 §
Vid avgörande av saken skall tingsrätten bestå av en lagfaren domare och tre nämndemän. Vid annan handläggning är tingsrätten domför med en lagfaren domare.
Vid handläggningen ska tingsrätten bestå av en lagfaren domare. Om det finns skäl för det får tingsrätten när den avgör saken bestå av en lagfaren domare och tre nämndemän .
Vid omröstning gäller reglerna i 29 kap. rättegångsbalken i tillämpliga delar.
Denna lag träder i kraft den dag regeringen bestämmer.
SOU 2013:17 Författningsförslag
143
13 Förslag till lag om ändring i lagen ( 1991:1559 ) med föreskrifter på tryckfrihetsförordningens och yttrandefrihetsgrundlagens områden
Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (1991:1559) med föreskrifter på tryckfrihetsförordningens och yttrandefrihetsgrundlagens områden
dels att i lagen ska införas ett nytt kapitel, 7 a kap., med rubriken
”Om väckande av allmänt åtal”,
dels att det ska införas fyra nya paragrafer, 7 a kap. 1–4 §§, av
följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
7 a kap.
1 §
Allmänt åtal väcks genom att åklagaren hos rätten skriftligen ansöker om stämning mot den som ska tilltalas. Åtal ska anses väckt när stämningsansökan kom in till rätten.
2 §
Ansökan om stämning ska innehålla de uppgifter som anges i 45 kap. 4 och 4 a §§ rättegångsbalken .
3 §
Stämningsansökan ska avvisas, om rätten finner uppenbart, att den som väcker åtalet inte får föra talan om brottet eller att målet på grund av annat rättegångshinder inte kan prövas.
Författningsförslag SOU 2013:17
144
4 §
Avvisas inte ansökan, ska rätten utfärda stämning på den tilltalade att svara på åtalet.
Stämningen ska tillsammans med stämningsansökan och därvid fogade handlingar delges den tilltalade. Uppgift om målsägandes eller vittnens ålder, yrke och bostadsadress, som saknar betydelse för åtalet, ska inte framgå av de handlingar som delges.
I samband med stämningen ska rätten förelägga tilltalade att svara på åtalet och övriga yrkanden som framställs i samband med detta enligt vad som föreskrivs i 45 kap. 10 § rättegångsbalken .
Denna lag träder i kraft den dag regeringen bestämmer.
SOU 2013:17 Författningsförslag
145
14 Förslag till lag om ändring i lagen ( 1991:2041 ) om personutredning i brottmål, m.m.
Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (1991:2041) om personutredning i brottmål, m.m. att 2 § ska ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
2 §
Ett beslut att inhämta yttrande från Kriminalvården meddelas av rätten. Innan allmänt åtal har väckts, får beslut meddelas av åklagaren. Beslutet
skall meddelas så snart det lämp-
ligen kan ske.
Ett beslut att inhämta yttrande från Kriminalvården meddelas av rätten. Innan allmänt åtal har väckts, får beslut meddelas av åklagaren. Beslutet
ska meddelas så snart det lämp-
ligen kan ske. Åklagaren ska be-
sluta att inhämta ett yttrande om det behövs för att åklagaren ska kunna ange ett yrkande om påföljd när åtalet väcks.
Om allmänt åtal inte har väckts, får beslut att inhämta yttrande meddelas endast under förutsättning att den misstänkte har erkänt gärningen eller det annars finns sannolika skäl för misstanken att han eller hon har begått brottet.
Denna lag träder i kraft den dag regeringen bestämmer.
Författningsförslag SOU 2013:17
146
15 Förslag till lag om ändring i växtförädlarrättslagen (1997:306)
Härigenom föreskrivs i fråga om växtförädlarlagen (1997:306) att 11 kap. 1 § ska ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
11 kap.
1 §
En innehavare av en växtförädlarrätt som inte har hemvist i Sverige skall ha ett ombud som är bosatt här i landet. Ombudet skall ha behörighet att för innehavaren av växtförädlarrätten ta emot delgivning av stämning, kallelser och andra handlingar i mål och ärenden om växtförädlarrätt med undantag av stämning i brottmål och av föreläggande för part att infinna sig personligen inför domstol. Ombudet skall anmälas till växtsortregistret och antecknas där.
En innehavare av en växtförädlarrätt som inte har hemvist i Sverige ska ha ett ombud som är bosatt här i landet. Ombudet ska ha behörighet att för innehavaren av växtförädlarrätten ta emot delgivning av stämning, kallelser och andra handlingar i mål och ärenden om växtförädlarrätt med undantag av all-
mänt åtal och stämning i brott-
mål samt av föreläggande för part att infinna sig personligen inför domstol. Ombudet ska anmälas till växtsortregistret och antecknas där.
Om innehavaren av växtförädlarrätten inte har anmält något ombud enligt första stycket, kan delgivning i stället ske genom att den handling som skall delges sänds till honom eller henne under den i växtsortregistret antecknade adressen. Om någon fullständig adress inte är antecknad i registret, kan delgivning ske genom att handlingen hålls tillgänglig hos Statens jordbruksverk och genom att ett meddelande om detta och om hand-
Om innehavaren av växtförädlarrätten inte har anmält något ombud enligt första stycket, kan delgivning i stället ske genom att den handling som ska delges sänds till honom eller henne under den i växtsortregistret antecknade adressen. Om någon fullständig adress inte är antecknad i registret, kan delgivning ske genom att handlingen hålls tillgänglig hos Statens jordbruksverk och genom att ett meddelande om detta och om hand-
SOU 2013:17 Författningsförslag
147
lingens huvudsakliga innehåll kungörs i en publikation som regeringen bestämmer. Delgivningen anses ha skett när det som nu har sagts har blivit fullgjort.
lingens huvudsakliga innehåll kungörs i en publikation som regeringen bestämmer. Delgivningen anses ha skett när det som nu har sagts har blivit fullgjort.
Denna lag träder i kraft den dag regeringen bestämmer.
Författningsförslag SOU 2013:17
148
16 Förslag till lag om ändring i lagen ( 2000:1225 ) om straff för smuggling
Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (2000:1225) om straff för smuggling att 33 § ska ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
33 §
Om ägaren till en vara, som kan förverkas enligt 16 § första stycket 1, inte kan delges stäm-
ning på det sätt som är
föreskrivet för stämning i brottmål, får talan om annan egendom än transportmedel föras mot den hos vilken varan påträffades. Med transportmedel förstås motordrivet fordon och tillhörande släpfordon samt fartyg och luftfartyg.
Om ägaren till en vara, som kan förverkas enligt 16 § första stycket 1, inte kan delges talan på det sätt som är föreskrivet för allmänt åtal i brottmål, får talan om annan egendom än transportmedel föras mot den hos vilken varan påträffades. Med transportmedel förstås motordrivet fordon och tillhörande släpfordon samt fartyg och luftfartyg.
Denna lag träder i kraft den dag regeringen bestämmer.
SOU 2013:17 Författningsförslag
149
17 Förslag till lag om ändring i lagen ( 2005:321 ) om tillträdesförbud vid idrottsarrangemang
Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (2005:321) om tillträdesförbud vid idrottsarrangemang att 18 § ska ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
18 §
När tingsrätten avgör saken, består den av en lagfaren domare och tre nämndemän. Vid annan handläggning består tingsrätten av en lagfaren domare.
Vid handläggningen ska tingsrätten bestå av en lagfaren domare. Om det finns skäl för det får tingsrätten när den avgör saken bestå av en lagfaren domare och tre nämndemän .
Vid omröstning tillämpas bestämmelserna i 29 kap. rättegångsbalken.
Denna lag träder i kraft den dag regeringen bestämmer.
Författningsförslag SOU 2013:17
150
18 Förslag till lag om ändring i lagen ( 2008:369 ) om förfarandet vid förverkande av utbyte av brottslig verksamhet i vissa fall
Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (2008:369) om förfarandet vid förverkande av utbyte av brottslig verksamhet i vissa fall
dels att 4 § ska ha följande lydelse,
dels att det ska införas en ny paragraf, 3 a §, av följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
3 a §
Åklagaren väcker talan enligt denna lag genom att ge in den till rätten. Talan anses väckt när den kommit in till rätten.
Rätten ska förelägga den mot vilken talan riktas att yttra sig skriftligen inom viss tid eller senast vid huvudförhandlingen.
4 §
Utfärdas stämning, ska den
mot vilken talan riktas kallas till huvudförhandling och erinras om att målet kan komma att avgöras trots att han eller hon uteblir eller inställer sig genom ombud då han eller hon har förelagts att infinna sig personligen.
Den mot vilken talan riktas ska kallas till huvudförhandling
och erinras om att målet kan komma att avgöras trots att han eller hon uteblir eller inställer sig genom ombud då han eller hon har förelagts att infinna sig personligen.
Kan saken utredas tillfredsställande, får målet avgöras trots
att den mot vilken talan riktas har inställt sig endast genom ombud eller har uteblivit.
Om det inte finns särskilda skäl mot det, får målet avgöras
trots att den mot vilken talan riktas har inställt sig endast genom ombud eller har uteblivit.
Denna lag träder i kraft den dag regeringen bestämmer.
SOU 2013:17 Författningsförslag
151
19 Förslag till lag om ändring i offentlighets- och sekretesslagen (2009:400)
Härigenom föreskrivs i fråga om offentlighets- och sekretesslagen (2009:400)
dels att 10 kap. 4 § ska ha följande lydelse,
dels att det ska införas en ny paragraf, 10 kap. 3 a §, av följande
lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
10 kap.
3 a §
En målsägande som inte är part har enligt rättegångsbalken viss rätt till insyn i handläggningen av ett ärende eller mål som berör målsäganden. Målsägandens rätt till insyn i ett sådant fall får endast begränsas med hänsyn till sekretess om det står klart att det intresse som sekretessen ska skydda har företräde framför målsägandens intresse av att ta del av uppgiften.
4 §
När en myndighet enligt 3 § lämnar en sekretessbelagd uppgift till en enskild part, en ställföreträdare, ett ombud eller ett biträde får myndigheten göra ett förbehåll som inskränker mottagarens rätt att lämna uppgiften vidare eller utnyttja uppgiften. Förbehållet får inte innebära förbud mot att utnyttja uppgiften i målet eller ärendet eller mot att lämna muntlig upplysning till part, ställföreträdare, ombud eller biträde.
När en myndighet enligt 3 § eller 3 a § lämnar en sekretessbelagd uppgift till en enskild part,
en målsägande, en ställföreträdare,
ett ombud eller ett biträde får myndigheten göra ett förbehåll som inskränker mottagarens rätt att lämna uppgiften vidare eller utnyttja uppgiften. Förbehållet får inte innebära förbud mot att utnyttja uppgiften i målet eller ärendet eller mot att lämna muntlig upplysning till part, ställföreträdare, ombud eller biträde.
Författningsförslag SOU 2013:17
152
Att den tystnadsplikt som uppkommer genom ett sådant förbehåll som anges i första stycket inskränker den rätt att meddela och offentliggöra uppgifter som följer av 1 kap. 1 § tryckfrihetsförordningen och 1 kap.1 och 2 §§yttrandefrihetsgrundlagen följer av 13 kap. 5 § andra stycket.
Denna lag träder i kraft den dag regeringen bestämmer.
SOU 2013:17 Författningsförslag
153
20 Förslag till lag om ändring i varumärkeslagen (2010:1877)
Härigenom föreskrivs i fråga om varumärkeslagen (2010:1877) att 4 kap. 4 § ska ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
4 kap.
4 §
En innehavare av en varumärkesregistrering, som varken har hemvist i Sverige eller bedriver näringsverksamhet som har etablerats här, ska ha ett ombud som har hemvist här i landet. Ombudet ska ha behörighet att för innehavaren ta emot delgivning av stämning, kallelser och andra handlingar i mål och ärenden om varumärket med undantag av stämning i brottmål och av föreläggande för part att infinna sig personligen inför domstol. Ombudet ska anmälas till Patent- och registreringsverket och antecknas i varumärkesregistret.
En innehavare av en varumärkesregistrering, som varken har hemvist i Sverige eller bedriver näringsverksamhet som har etablerats här, ska ha ett ombud som har hemvist här i landet. Ombudet ska ha behörighet att för innehavaren ta emot delgivning av stämning, kallelser och andra handlingar i mål och ärenden om varumärket med undantag av allmänt åtal och stämning i brottmål samt av föreläggande för part att infinna sig personligen inför domstol. Ombudet ska anmälas till Patent- och registreringsverket och antecknas i varumärkesregistret.
Om innehavaren inte har anmält något ombud, får delgivning i stället ske genom att den handling som ska delges sänds till innehavaren under den i varumärkesregistret antecknade adressen. Om någon fullständig adress inte är antecknad i registret, får delgivning ske genom att handlingen hålls tillgänglig hos Patent- och registreringsverket och ett meddelande om detta och om handlingens huvudsakliga innehåll kungörs. Delgivning ska anses ha skett när detta har gjorts.
Denna lag träder i kraft den dag regeringen bestämmer.
Författningsförslag SOU 2013:17
154
21 Förslag till förordning om ändring i förundersöknings- kungörelsen ( 1947:948 )
Härigenom föreskrivs i fråga om förundersökningskungörelsen (1947:948)
dels att 12, 13 b, 13 d och 20 §§ ska ha följande lydelse,
dels att det ska införas en ny paragraf, 13 e §, av följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
12 §
I samband med att den som skäligen misstänkes för brott underrättas om misstanken skall han erhålla underrättelse om att
för brott misstänkt är berättigad
att redan under förundersökningen anlita biträde av försvarare samt att under vissa förutsättningar offentlig försvarare kan förordnas.
I samband med att den som skäligen misstänks för brott underrättas om misstanken ska han eller hon underrättas om att
den som misstänks för brott har rätt att redan under förunder-
sökningen anlita biträde av försvarare samt att under vissa förutsättningar offentlig försvarare kan förordnas. Information ska dess-
utom lämnas om rätten i vissa fall till kostnadsfri rådgivning av advokat om åtal väcks.
13 b §
Målsäganden skall tillfrågas om han eller hon vill bli underrättad om beslut om att förundersökning inte skall inledas eller att en inledd förundersökning skall läggas ned, beslut om att åtal inte skall väckas, tidpunkt för huvudförhandling i målet samt dom i målet.
Målsäganden ska tillfrågas om han eller hon vill bli underrättad om
– beslut om att förundersök-
ning inte ska inledas eller att en inledd förundersökning ska läggas ned,
– beslut om att åtal inte ska
väckas,
– att sådan underrättelse till den misstänkte och dennes försvarare som anges i 23 kap. 18 a § rättegångsbalken har ägt rum, och
– tidpunkt för huvudförhand-
ling i målet samt dom i målet.
SOU 2013:17 Författningsförslag
155
13 d §
När sådan underrättelse till den misstänkte och dennes försvarare som anges i 23 kap. 18 a § rättegångsbalken ägt rum ska målsäganden underrättas om det om han eller hon begärt det. Om målsägandebiträde har förordnats får underrättelsen i stället lämnas eller sändas till biträdet.
Så snart åtal har beslutats skall målsäganden underrättas om beslutet.
Så snart åtal har beslutats ska målsäganden underrättas om beslutet.
13 e §
Om åklagaren, trots att målsäganden begärt det, inte åtar sig att föra målsägandens talan om enskilt anspråk i samband med att åtalet väcks ska åklagaren underrätta målsäganden om detta och skälen för det. Det gäller inte om ett målsägandebiträde förordnats för målsäganden enligt lagen ( 1988:609 ) om målsägandebiträde eller om det är förenat med betydande svårigheter att underrätta målsäganden.
Om målsäganden, under förundersökningen eller annars, uppgett att han eller hon vill framställa talan om enskilt anspråk i samband med åtalet och åklagaren inte för den talan ska åklagaren förelägga målsäganden att anmäla sitt anspråk till åklagaren i sådan tid att det kan delges motparten i samband med att åtalet väcks. Åklagaren ska samtidigt upplysa målsäganden om att rätten annars kan komma att besluta att
Författningsförslag SOU 2013:17
156
anspråket inte tas upp till prövning i samband med åtalet. En åtgärd enligt detta stycke behöver inte vidtas om nödvändiga uppgifter om anspråket anmälts tidigare eller om det är förenat med betydande svårigheter att vidta åtgärden.
Första och andra stycket ska tillämpas också när anspråket övertagits av annan.
20 §
Av förundersökningsprotokollet ska det framgå vem som är undersökningsledare, vem som har varit förhörsledare och vem som har sammanställt protokollet. Den som sammanställer protokollet ska i det ange när detta sker.
I protokollet ska antecknas: – angivelsen eller vad som annars har föranlett förundersökningen,
– tid och plats för åtgärder under förundersökningen, – iakttagelser vid brottsplatsundersökning, – berättelser av hörda personer samt nödvändiga upplysningar om dem,
– uppgift om att anhörig eller annan närstående har underrättats om ett frihetsberövande eller att sådan underrättelse inte har skett,
– uppgift om den misstänkte var påverkad av alkohol eller annat berusningsmedel vid brottet och om brottet kan antas stå i samband med missbruk av alkohol eller annat berusningsmedel av denne,
– namn på förhörsvittne och övriga närvarande vid förhör, – beslut om att annan än förhörsvittne har tillåtits att närvara vid förhör samt att det som har framkommit vid förhör inte får uppenbaras,
– framställningar till rätten om vittnesförhör eller annan utredning under förundersökningen, om upptagande av bevisning enligt 23 kap. 15 § rättegångsbalken och om föreläggande att visa upp skriftligt bevis eller tillhandahålla föremål för besiktning samt beslut om detta,
– sakkunnigyttranden, – beslut om uppgifter som rör användning av tvångsmedel,
SOU 2013:17 Författningsförslag
157
– underrättelse till misstänkt enligt 23 kap. 18 § första stycket första meningen rättegångsbalken samt till misstänkt och hans eller hennes försvarare enligt samma stycke fjärde meningen med uppgift om de krävt ytterligare utredning eller i övrigt velat anföra något,
– uppmaning enligt 2 § strafföreläggandekungörelsen (1970:60), – uppgift om målsägande eller den som övertagit målsägandens anspråk avser att föra ersättningstalan i anledning av brottet,
– nödvändiga uppgifter om enskilt anspråk när åklagaren
förbereder sådan talan och, om
det är möjligt, den misstänktes yttrande över sådant anspråk,
– nödvändiga uppgifter om enskilt anspråk som målsäganden
eller den som övertagit dennes anspråk vill föra i samband åtalet enligt de närmare föreskrifter om dokumentation av sådana uppgifter som Rikspolisstyrelsen meddelar och, om det är möjligt, den
misstänktes eller annan motparts yttrande över sådant anspråk,
– uppgift om uppmaning enligt 5 a §, och – det som i övrigt är av betydelse att anteckna i protokollet. Protokoll ska innehålla nödvändiga diarieuppgifter, såsom nummer på inkommen angivelse och aktnummer (dossiernummer), och en kort beteckning av saken.
Denna förordning träder i kraft den dag regeringen bestämmer.
Författningsförslag SOU 2013:17
158
22 Förslag till förordning om ändring i förordningen ( 1964:740 ) med föreskrifter för åklagare i vissa brottmål
Härigenom föreskrivs i fråga om förordningen (1964:740) med föreskrifter för åklagare i vissa brottmål att 3 § ska upphöra att gälla.
Denna förordning träder i kraft den dag regeringen bestämmer.
SOU 2013:17 Författningsförslag
159
23 Förslag till förordning om ändring i strafföreläggandekungörelsen (
1970:60)
Härigenom föreskrivs i fråga om strafföreläggandekungörelsen (1970:60)
dels att 1 § ska upphöra att gälla,
dels att 8 § ska ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
8 §
Om det inte kommer något godkännande eller annat besked från den misstänkte, får en påminnelse om föreläggandet sändas till honom.
Om det inte kommer något godkännande eller annat besked från den misstänkte, får en påminnelse om föreläggandet sändas till honom eller henne.
Har det inte kommit något godkännande eller annat besked från den misstänkte bör, om det är lämpligt, underrättelse om föreläggandet delges honom på det sätt som föreskrivs om stäm-
ning i brottmål.
Har det inte kommit något godkännande eller annat besked från den misstänkte bör, om det är lämpligt, underrättelse om föreläggandet delges honom eller
henne på det sätt som föreskrivs
om allmänt åtal i brottmål.
Denna förordning träder i kraft den dag regeringen bestämmer.
Författningsförslag SOU 2013:17
160
24 Förslag till förordning om ändring i förordningen ( 1982:805 ) om ersättning av allmänna medel till vittnen, m.m.
Härigenom föreskrivs i fråga förordningen (1982:805) om ersättning av allmänna medel till vittnen, m.m. att 8 §, ska ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
8 §
Om den som har kallats i sådana fall som avses i 6 eller 7 § behöver anlita vårdare eller annan för att kunna inställa sig, bestäms ersättning för dennes inställelse enligt samma grunder som gäller för den som har kallats.
Om den som har kallats i sådana fall som avses i 6 eller 7 § behöver anlita vårdare eller annan för att kunna inställa sig, bestäms ersättning för dennes inställelse enligt samma grunder som gäller för den som har kallats. Det-
samma gäller om det finns särskilda skäl att ersätta en stödperson enligt 20 kap. 15 rättegångsbalken för kostnader som uppkommit i anledning av hans eller hennes närvaro.
Denna förordning träder i kraft den dag regeringen bestämmer.
SOU 2013:17 Författningsförslag
161
25 Förslag till förordning om ändring i förordningen ( 1992:289 ) om särskild personutredning i brottmål, m.m.
Härigenom föreskrivs i fråga om förordningen (1992:289) om särskild personutredning i brottmål, m.m.
dels att 1 och 2 §§ ska ha följande lydelse,
dels att det ska införas två nya paragrafer, 1 a och 1 b §§, av
följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
1 §
Yttrande enligt 1 § lagen (1991:2041) om särskild personutredning i brottmål, m.m. skall inhämtas från Kriminalvården genom det frivårdskontor inom vars verksamhetsområde den misstänkte är bosatt eller annars uppehåller sig.
Yttrande enligt 1 § lagen (1991:2041) om särskild personutredning i brottmål, m.m. ska inhämtas från Kriminalvården genom det frivårdskontor inom vars verksamhetsområde den misstänkte är bosatt eller annars uppehåller sig.
I beslutet om att inhämta yttrande skall ändamålet med yttrandet anges, om inte detta framgår på annat sätt. I beslutet
skall det anges inom vilken tid
yttrandet skall lämnas. Om yttrandet skall lämnas inom kortare tid än en månad skall samråd ske med Kriminalvården.
I beslutet om att inhämta yttrande ska ändamålet med yttrandet anges, om inte detta framgår på annat sätt. I beslutet
ska det anges inom vilken tid
yttrandet ska lämnas. Om yttrandet ska lämnas inom kortare tid än fjorton dagar ska samråd ske med Kriminalvården.
Den misstänkte skall underrättas om beslutet. Har beslutet fattats av rätten skall även åklagaren underrättas.
Den misstänkte ska underrättas om beslutet. Har beslutet fattats av rätten ska även åklagaren underrättas.
1 a §
Kriminalvården ska lämna ett yttrande inom den tid som angetts i rättens eller åklagarens beslut.
Om Kriminalvården bedömer att det behövs ytterligare utredning ska Kriminalvården ange
Författningsförslag SOU 2013:17
162
skälen för detta och hur lång tid utredningen förväntas ta.
1 b §
Om Kriminalvården i ett yttrande har angett att det behövs ytterligare utredning ska rätten eller åklagaren besluta inom vilken tid det kompletterande yttrandet ska lämnas. Om rätten gör det anses rätten ha begärt yttrandet även om det ursprungliga yttrandet begärts av åklagaren.
2 §
Kriminalvårdens yttrande och den utredning som behövs för yttrandet skall anpassas efter rättens behov av beslutsunderlag i varje enskilt fall.
Kriminalvårdens yttrande och den utredning som behövs för yttrandet ska anpassas efter rättens behov av beslutsunderlag i varje enskilt fall. Om Kriminal-
vården bedömer att det är tillräckligt ska Kriminalvården avsluta personutredningen genom att lämna ett yttrande enligt 1 a §. Om det behövs får rätten eller åklagaren besluta att utredningen ska kompletteras med ett nytt yttrande.
Finns det någon annan personutredning om den misstänkte
skall Kriminalvården underrätta
rätten om detta, om myndigheten bedömer den utredningen som tillräcklig. I sådana fall beslutar rätten om utredningen
skall fullföljas eller begränsas. Det
som nu sagts gäller i stället åklagaren om yttrandet har begärts av åklagaren.
Finns det någon annan personutredning om den misstänkte
ska Kriminalvården underrätta
rätten om detta, om myndigheten bedömer den utredningen som tillräcklig. I sådana fall beslutar rätten om utredningen ska fullföljas eller begränsas. Det som nu sagts gäller i stället åklagaren om yttrandet har begärts av åklagaren.
Denna förordning träder i kraft dag regeringen bestämmer.
SOU 2013:17 Författningsförslag
163
26 Förslag till förordning om ändring i förordningen ( 1994:1763 ) med särskilda bestämmelser om unga lagöverträdare
Härigenom föreskrivs i fråga om förordningen (1994:1763) med särskilda bestämmelser om unga lagöverträdare att 1 § ska ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
1 §
Har åklagaren med stöd av 15 § lagen (1964:167) med särskilda bestämmelser om unga lagöverträdare utfärdat strafföreläggande, skall den unge underrättas om beslutet vid ett personligt sammanträffande och, om det är möjligt, i vårdnadshavares närvaro. Om ett personligt sammanträffande inte är möjligt eller brottet är ringa, får underrättelsen vara skriftlig.
Har åklagaren med stöd av 15 § lagen (1964:167) med särskilda bestämmelser om unga lagöverträdare utfärdat strafföreläggande, ska den unge underrättas om beslutet vid ett personligt sammanträffande och, om det är möjligt, i vårdnadshavares närvaro. Om ett personligt sammanträffande inte är möjligt eller brottet är ringa, får underrättelsen vara skriftlig.
Har åklagaren med stöd av 48 kap. 4 § rättegångsbalken utfärdat strafföreläggande som avser villkorlig dom eller sådan påföljd i förening med böter innan den misstänkte fyllt 21 år, skall åklagaren underrätta den misstänkte om beslutet vid ett personligt sammanträffande.
Om det är lämpligare, får en underrättelse enligt första och
andra stycket lämnas av en annan
åklagare än den som meddelat beslutet.
Om det är lämpligare, får en underrättelse enligt första stycket lämnas av en annan åklagare än den som meddelat beslutet.
Denna förordning träder i kraft den dag regeringen bestämmer.
Författningsförslag SOU 2013:17
164
27 Förslag till förordning om ändring i förordningen ( 1996:381 ) om tingsrättsinstruktion
Härigenom föreskrivs i fråga om förordningen (1996:381) om tingsrättsinstruktion att 18 § ska ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
18 §
Utöver vad som gäller enligt 17 § får lagmannen förordna en tingsnotarie eller en notariemeriterad beredningsjurist som har tillräcklig kunskap och erfarenhet att på eget ansvar
1. handlägga mål om brott för vilket inte är föreskrivet svårare straff än böter eller fängelse i högst sex månader, om det inte finns anledning att döma till annan påföljd än böter och det i målet inte är fråga om företagsbot,
2. besluta om avskrivning av brottmål när åtalet har lagts ned,
3. meddela frikännande dom enligt 20 kap. 9 § andra stycket rättegångsbalken,
4. handlägga sådana mål om äktenskapsskillnad och därmed sammanhängande frågor samt sådana mål rörande vårdnad om barn, barns boende och umgänge med barn som har inletts genom gemensam ansökan, dock inte sådana mål som har blivit tvistiga sedan ansökan gavs in,
5. handlägga konkursärenden enligt konkurslagen (1987:672),
6. handlägga ärenden enligt lagen (1976:206) om felparkeringsavgift,
7. handlägga andra ärenden än sådana som avses i 6 enligt lagen (1996:242) om domstolsärenden om ärendena kan avgöras av en lagfaren domare och inte är tvistiga,
8. handlägga mål enligt 1 kap. 3 d § första stycket rättegångsbalken
a) om målet avser kontrollavgift enligt lagen (1984:318) om kontrollavgift vid olovlig parkering, trafikförsäkringsavgift enligt trafikskadelagen (1975:1410) eller överlåtet krav avseende trafikförsäkringspremie och självrisk, eller
b) om värdet av vad som yrkas uppenbart inte överstiger en tiondel av prisbasbeloppet enligt 2 kap.6 och 7 §§socialförsäkringsbalken,
SOU 2013:17 Författningsförslag
165
9. handlägga mål där förlikning om saken är tillåten vid förberedelse och vid huvudförhandling enligt 42 kap. 20 § andra stycket rättegångsbalken,
10. handlägga ärenden om bevisupptagning enligt 41 kap. rättegångsbalken,
11. handlägga mål enligt 14 kap. 12 § äktenskapsbalken första meningen, och
12. avgöra mål enligt 42 kap. 18 § rättegångsbalken första stycket 1 avseende avskrivning av mål samt 2–4.
Förordnanden enligt första stycket 5 får inte avse konkurser där beslut om bevakning har meddelats. Ett sådant förordnande får inte heller avse frågor om häktning, utdelning eller, om konkursen avslutats med utdelning, förvaltares arvodesanspråk.
Förordnanden enligt första stycket medför inte behörighet att ompröva beslut enligt 34 § lagen om domstolsärenden. Förordnanden får inte avse mål eller ärenden som är omfattande eller svåra eller som av någon annan orsak kräver särskild erfarenhet.
När en tingsnotarie eller en notariemeriterad beredningsjurist handlägger brottmål vid huvudförhandling ska nämndemän alltid delta i avgörandet.
Denna förordning träder i kraft den dag regeringen bestämmer.
Författningsförslag SOU 2013:17
166
28 Förslag till förordning om ändring i förordningen ( 1997:406 ) om offentlig försvarare m.m.
Härigenom föreskrivs i fråga om förordning om ändring i förordningen (1997:406) om offentlig försvarare m.m.
dels att 1 § ska ha följande lydelse,
dels att det ska införas en ny paragraf, 8 §, av följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
1 §
Denna förordning innehåller bestämmelser om ersättning till offentlig försvarare och om den tilltalades ersättningsskyldighet enligt 31 kap. 1 § rättegångsbalken.
Denna förordning innehåller bestämmelser om ersättning till offentlig försvarare och till advo-
kat som lämnat rådgivning enligt rättegångsbalken samt om den till-
talades ersättningsskyldighet enligt 31 kap. 1 § rättegångsbalken.
8 §
En framställning från advokat som lämnat rådgivning om ersättning av allmänna medel för arbete, eller för kostnader för tolk och översättning ska göras hos den domstol som ska besluta om ersättningen.
I framställningen ska anges den tilltalades namn, målnummer och antalet rådgivningstimmar, samt om ersättning begärs för mer än en timmas rådgivning, anledningen till det.
Denna förordning träder i kraft den dag regeringen bestämmer.
167
1 Uppdraget och dess genomförande
1.1 Inledning
I detta kapitel redovisas det huvudsakliga innehållet i våra direktiv och hur arbetet i utredningen har bedrivits.
Som anges i avsnitt 1.2 har uppdraget varit mycket brett. I viss utsträckning har uppdraget avgränsats dels av direktiven, dels av andra utredningars arbete. I avsnitt 1.4 anges dessa avgränsningar.
1.2 Utredningens uppdrag
Våra direktiv beslutades av regeringen den 15 juli 2010. Direktiven i dess helhet finns fogade till betänkandet som bilaga 1. Utredningstiden har förlängts genom tilläggsdirektiv, bilaga 2.
Vårt uppdrag har varit mycket brett. Det har omfattat en översyn av brottmålsprocessen i dess helhet. Målsättningen har angetts vara att skapa ett mer ändamålsenligt brottmålsförfarande där lagföringens kvalitet och effektivitet ytterligare kan förbättras. För detta krävs enligt direktiven en ändamålsenlig ansvarsfördelning mellan domstolen, åklagaren och övriga aktörer i processen. Vidare anges att det krävs mer flexibla handläggningsregler i såväl tingsrätt som hovrätt.
I uppdraget har ingått att överväga bl.a. följande.
• Om ansvarsfördelningen mellan åklagare och domstol samt deras roller och funktioner kan göras tydligare och utvecklas. Vi har i det sammanhanget haft att överväga i vilka fall en domstolsprövning är motiverad och i vilken utsträckning samt på vilket sätt uppgifter av rättskipningskaraktär bör hanteras av åklagare.
Uppdraget och dess genomförande SOU 2013:17
168
• Om det finns anledning att stärka parternas inflytande över processen och i så fall föreslå på vilka sätt detta kan ske.
• Hur förberedelsen i brottmål kan förbättras för att skapa en effektivare handläggning och vad som kan göras för att säkerställa att domstolen har tillgång till ett fullständigt underlag vid avgörandet. En målsättning som angetts i direktiven är att parterna under förberedelsen ska medverka mer aktivt och ta ett större ansvar för att mål förs framåt mot ett avgörande.
• Hur reglerna för handläggning och avgörande av brottmål kan bli mer flexibla så att förfarandet ytterligare kan anpassas till vad som behövs för sakens prövning i det enskilda fallet. Särskilt har utredningen fått i uppdrag att fundera över olika alternativa former för avgörande av brottmål.
• Hur risken för inställda förhandlingar kan minska. Uppdraget har omfattat överväganden när det gäller hur förhörspersoner i högre utsträckning kan förmås att komma till domstolsförhandlingen. Därutöver har utredningen haft att analysera hur man kan se till att det oftare finns tillgång till sådan tillfredsställande utredning som gör det möjligt med utevarohandläggning. I uppdraget har även ingått att se över reglerna om avgörande av brottmål i den tilltalades utevaro.
• Om reglerna angående krav på prövningstillstånd i brottmål bör ändras.
• Hur rättens sammansättning bör vara i olika situationer.
• Hur stödpersoners och åklagares roll och funktion i förhållande till målsägandens behov av stöd kan utvecklas liksom att analysera vilka konsekvenser förändringar i fråga om hjälp och stöd till målsäganden skulle få för reglerna om målsägandebiträde.
Vikten av att de förändringar som vi föreslår också får genomslag i praktiken har lyfts fram i direktiven. Hur förändringarna kan förverkligas har angetts förtjäna särskild uppmärksamhet, liksom frågan hur redan genomförda förändringar kan få ett bättre genomslag.
SOU 2013:17 Uppdraget och dess genomförande
169
1.3 Utredningsarbetet
Arbetet i utredningen inleddes vid årsskiftet 2010/11. Vi har hållit regelbundna sammanträden med experterna. Sammanlagt har vi haft 15 expertsammanträden, varav tre tvådagarssammanträden i internatform. Löpande underhandskontakter med experterna har också förekommit. Arbetet har bedrivits så att alla synpunkter och förslag som varit föremål för diskussion har blivit belysta i betänkandet.
Under våren 2011 höll vi diskussionsmöten på landets hovrättsorter, med undantag för Umeå. I dessa fem möten deltog sammantaget ca 130 domare, åklagare och brottmålsadvokater. Avsikten med dessa sammankomster var att få praktiskt verksamma juristers syn på behovet av förändringar i straffprocessen. De mycket värdefulla synpunkter som då framfördes har sammanställts i en arbetspromemoria och i de delar de lett till förslag eller överväganden tagits upp i betänkandet.
Under våren 2012 höll vi ett diskussionsmöte vid Svea hovrätt särskilt avseende behovet av en förändrad straffprocess i hovrätt. Vid mötet deltog såväl hovrättsdomare, åklagare, brottmålsadvokater som företrädare för Justitiedepartementet.
Under hösten 2012 genomförde vi uppföljande diskussionsmöten vid samtliga landets hovrättsorter. I mötena deltog domare, åklagare och brottmålsadvokater. Vid dessa uppföljningsmöten presenterade vi våra överväganden och fick synpunkter på de preliminära förslag som vi lade fram.
Samma höst presenterade vi huvuddragen i våra överväganden och förslag vid ett högre seminarium vid Uppsala universitet.
Vi har i övrigt haft omfattande kontakter med domstolar, myndigheter, organisationer och andra som berörs av vårt arbete. Särskilda samrådsmöten har hållits med åklagare genom Riksåklagarens kansli och med brottmålsadvokater genom Advokatsamfundet, för att inhämta synpunkter på utredningens överväganden och förslag.
Sekreterarna och ordföranden har därutöver haft kontakter och samråd med Polisen, Rikspolisstyrelsen, Brottsoffermyndigheten, Kriminalvården och Nämndemännens riksförbund. Vi har dessutom haft kontakter och samråd med Åklagarmyndigheten genom Riksåklagarens kansli och därutöver diskuterat hanteringen av skadestånd med Utvecklingscentrum Stockholm. Vidare har vi även haft möte med Ekobrottsmyndigheten och Justitiedepartementet, Enheten för samordning, utveckling och informationsförsörjning (SI-enheten).
Uppdraget och dess genomförande SOU 2013:17
170
Ett antal skrivelser från enskilda privatpersoner, domare, advokater och åklagare har också kommit in till utredningen.
I samarbete med Domstolsverket genomförde vi under hösten 2011 en undersökning av tingsrätternas handläggning av brottmål för att se hur mål handläggs i praktiken. Undersökningen baserar sig på ett statistiskt urval om ca 1 500 mål. Resultatet av undersökningen redovisas i relevanta delar i bilaga 3.
Vi har även studerat brottmålsprocessen i vissa utländska rättssystem. En redogörelse för några andra länders regler för rättegången i brottmål lämnas i bilaga 4. Under utredningstiden har dessutom utredaren tillsammans med en av experterna och sekreterarna gjort en resa till Finland för att närmare studera förfarandet i brottmål där.
Statskontoret har genom att hämta in underlag och göra beräkningar bistått oss i arbetet med konsekvensanalyserna av våra förslag. Arbetet har utförts av Matilda Hultgren, som är utredare vid Statskontoret.
Under arbetets gång har vi samrått med bl.a. Förundersökningsutredningen (Ju 2009:07), Påföljdsutredningen (Ju 2009:11), Utredningen om internationell straffverkställighet (Ju 2011:03), EMR-utredningen (Ju 2011:10) och Nämndemannautredningen (Ju 2012:08). Samrådet har i huvudsak skett genom informella kontakter mellan utredarna och/eller sekreterarna. Vi har också hållit oss underrättade om arbetet inom Regeringskansliet avseende de processuella konsekvenserna av Påföljdsutredningens förslag (Ju 2012:F).
Vi har inte haft möjlighet att fullt ut beakta förslag respektive lagändringar som har lämnats respektive beslutats efter den 1 januari 2013.
1.4 Avgränsningar
Allmänna avgränsningar
Vårt uppdrag har gällt brottmålsprocessen. En del av våra förslag är sådana att det kan övervägas om motsvarande förändringar bör införas helt eller delvis i tvistemålsprocessen. Vi lämnar emellertid inte några sådana förslag, men noterar i några fall att det kan finnas anledning att överväga detta.
SOU 2013:17 Uppdraget och dess genomförande
171
Vi har uppfattat att vårt huvudsakliga uppdrag har gällt hanteringen av de mål där åklagaren för talan och de frågor som uppkommer i sådana mål. Frågor som rör handläggningen av enskilda åtal har vi inte gått närmare in på. Med hänsyn till att vårt uppdrag har gällt övergripande frågor som rollfördelningen i processen har det dock i viss mån varit nödvändigt att även överväga förändringar när det gäller mål som rör enskilda åtal.
Vi har vid våra överväganden utgått från den nuvarande lagstiftningen. Under eller i nära anslutning till vår utredningstid har ett antal utredningar behandlat frågor som i olika hänseenden påverkar de nuvarande bestämmelserna i rättegångsbalken eller hanteringen av brottmål. I det följande redogör vi för de utredningar som vi uppfattat som mest centrala för avgränsningarna av vårt arbete.
Insynsutredningen
Insynsutredningen har behandlat frågor som rör parternas möjligheter till insyn i förundersökningen och rättegången. Till stor del är det ett område där det saknas uttryckliga regler i dag. En sådan fråga är parternas rätt att ta del av uppgifter i ett mål som avgörs utan huvudförhandling. Insynsutredningen har i sitt slutbetänkande, Partsinsyn enligt rättegångsbalken, SOU 2010:14, föreslagit att domstolens kommunikationsplikt när ett brottmål avgörs utan huvudförhandling ska lagfästas.
Enligt förslaget ska part, innan mål avgörs utan huvudförhandling, ha fått kännedom om det som tillförts målet genom annan än parten själv och haft tillfälle att yttra sig över det. Kommunikationsplikten förses med vissa uttryckliga undantag. Förslaget innebär en kodifiering av gällande rätt enligt praxis och de krav som följer av Europakonventionen.
Mot bakgrund av att möjligheten att avgöra brottmål utan huvudförhandling redan har utökats och att vi föreslår att det ska kunna ske i större utsträckning instämmer vi i att kommunikationsplikten bör regleras uttryckligt. Eftersom Insynsutredningen har behandlat denna fråga lämnar vi emellertid inget eget förslag i denna del.
I avsnitt 6 behandlar vi frågor om målsägandens möjligheter till insyn i förundersökning och rättegång. Vi gör det utifrån perspek-
Uppdraget och dess genomförande SOU 2013:17
172
tivet att en sådan möjlighet bör finnas i vissa fall även om målsäganden i formell mening inte är part i målet.
Psykiskt störda lagöverträdare
Psykansvarskommittén och Psykiatriutredningen har lämnat förslag som rör straffansvar och påföljdsbestämning av psykiskt störda lagöverträdare.1 Det omfattar bl.a. att påföljden överlämnade till rättspsykiatrisk vård ska utmönstras ur påföljdssystemet och att fängelseförbudet i 30 kap. 6 § brottsbalken (BrB) ska avskaffas. I stället ska det införas ett krav på tillräknelighet för att en gärning ska utgöra brott. I anledning av det lämnas förslag till vissa straffprocessuella förändringar.
Om förslagen genomförs får det betydelse för handläggningen av mål där det kan misstänkas att den tilltalade lider av en allvarlig psykisk störning. Vi har emellertid, liksom när det gäller påföljdssystemet i stort, utgått från de nuvarande bestämmelserna vid våra överväganden. Om de föreslagna ändringarna av bestämmelserna om straffansvar och påföljd för psykiskt störda lagöverträdare genomförs, får våra förslag anpassas i den mån de har betydelse för handläggningen av sådana mål.
Påföljdsutredningen
Påföljdsutredningen har i betänkandet Nya påföljder, SOU 2012:34, lämnat förslag till ett i stora delar nytt påföljdssystem. Utredningen har föreslagit att påföljderna villkorlig dom och skyddstillsyn utmönstras ur påföljdssystemet och att det i stället införs en möjlighet att besluta att ett fängelsestraff ska vara villkorligt.
Villkorligt fängelse innebär att domstolen mäter ut ett fängelsestraff av viss längd, men att den dömde inte behöver verkställa fängelsestraffet i anstalt om han eller hon fullgör ett eller flera villkor. De villkor som utredningen föreslår är att den dömde under en prövotid dels avhåller sig från fortsatt brottslighet, dels fullgör en tilläggssanktion. Tilläggssanktionerna kan bestå av dagsböter, samhällstjänst, övervaknings- och kontrollsanktion, hem-
1Psykisk störning, brott och ansvar (SOU 2002:3) och Psykiatrin och lagen – tvångsvård,
straffansvar och samhällsskydd (SOU 2012:17.)
SOU 2013:17 Uppdraget och dess genomförande
173
arrest, vård- eller påverkanssanktion eller kontraktsvård. Sanktionen ska vara mer ingripande ju längre det villkorliga fängelsestraffet är.
När det gäller unga lagöverträdare har Påföljdsutredningen bl.a. föreslagit tre nya påföljder – varningsstraff, kontaktskyldighet för unga och ungdomsövervakning.
Hur påföljdssystemet är uppbyggt har stor betydelse för brottmålsprocessen. Det gäller inte minst mot bakgrund av att vi genom våra förslag sätter ett tydligare och tidigare fokus på påföljdsfrågan och åklagarens ansvar för att föra talan i delen.
Vi har vid våra överväganden och förslag utgått från det nuvarande påföljdssystemet. Hur den nuvarande brottmålsprocessen bör anpassas till Påföljdsutredningens förslag har behandlats i
Processrättsliga konsekvenser av Påföljdsutredningens förslag, Ds 2012:54.
Vi har dock löpande i vårt arbete beaktat att påföljdssystemet kan komma att ändras enligt Påföljdsutredningens förslag. Vi pekar i vissa fall särskilt på hur ett genomförande av Påföljdsutredningens förslag kan påverka de förslag som vi lämnar.
Vår bedömning är att våra förslag är väl förenliga med en sådan förändring som Påföljdsutredningen föreslår och att förslagen kan anpassas till ett påföljdssystem med villkorligt fängelse. Det kan särskilt framhållas att Påföljdsutredningens förslag skulle innebära att åklagarens syn på brottets allvar kan komma till uttryck än tydligare genom dennes påföljdsyrkande. Om det införs ett system med villkorligt fängelse vore det utifrån de förändringar vi föreslår följdriktigt att låta åklagarens syn på fängelsestraffets längd, oavsett om det är villkorligt eller ovillkorligt, vara avgörande för hur målet ska kunna handläggas.
I avsnitt 12.10 berör vi särskilt Påföljdsutredningens förslag till ändrade regler om påföljdsbestämningen i hovrätt när flera tingsrättsdomar överprövas samtidigt.
EMR-utredningen
EMR-utredningen har utvärderat reformen En Modernare Rättegång (EMR). Utredningens utvärdering och förslag till förändringar i anledning av denna har redovisats i betänkandet En Modernare
Rättegång II – en uppföljning, SOU 2012:93.
Vårt uppdrag har haft flera tydliga beröringspunkter med EMRutredningens. Vi har vid våra överväganden i flera fall haft anledning att beakta vad som kommit fram i utvärderingen. Det gäller
Uppdraget och dess genomförande SOU 2013:17
174
bl.a. hur förändringarna av systemet med prövningstillstånd i hovrätt har fallit ut.
EMR-utredningen har lämnat ett antal förslag till förändringar som berör brottmålsrättegången. Det gäller bl.a. utvidgade möjligheter att ta upp muntlig bevisning i samband med en förhandling som ställs in och utökade möjligheter att återanvända förhör som dokumenterats genom en ljud- och bildupptagning i samband med en annan förhandling i samma instans. Detta är viktiga förändringar som har stor betydelse för en ändamålsenlig handläggning av brottmålen. Mot bakgrund av EMR-utredningens förslag, som vi ansluter oss till, har vi inte haft anledning att ta upp dessa frågor särskilt. I avsnitt 11 pekar vi dock i några hänseenden på vilken betydelse förslagen har.
En annan beröringspunkt är utevarofrågor i hovrätt. Vi behandlar det i avsnitt 12.9. Som vi anger där ansluter vi oss till EMRutredningens förslag till ändring av bestämmelsen om parts frånvaro vid huvudförhandlingen i hovrätt.
I två fall lämnar vi, i anledning av vårt uppdrag, förslag till lagändringar som är mer omfattande än vad EMR-utredningen har föreslagit. Det gäller utökade möjligheter att avgöra brottmål utan huvudförhandling i hovrätt (se avsnitt 12.7) och prövningen av om muntlig bevisning i hovrätten ska läggas fram genom hänvisning till de inspelade förhören i tingsrätten (se avsnitt 12.8).
Nämndemannautredningen
Den 31 maj 2012 tillsatte regeringen en utredning med uppdrag att göra en översyn av nämndemannasystemet.2Utredningen, som antagit namnet Nämndemannautredningen (Ju 2012:08), ska enligt direktiven redovisa sitt uppdrag senast den 28 juni 2013. Nämndemannautredningen har, liksom vi, i uppdrag att överväga eventuella förändringar av omfattningen av medverkan av nämndemän. Nämndemannautredningens uppdrag är emellertid bredare i och med att det omfattar alla typer av mål och domstolar. Det omfattar även att se över frågor som nominering, rekrytering och val av nämndemän samt villkoren för deras tjänstgöring.
Vårt uppdrag är begränsat till att överväga hur rättens sammansättning bör vara ordnad i olika fall för att bidra till ett ändamåls-
2Ett modernt nämndemannasystem (Dir 2012:51).
SOU 2013:17 Uppdraget och dess genomförande
175
enligt förfarande i brottmål. Vi återkommer till frågor som rör avgränsningen mot Nämndemannautredningens uppdrag i samband med våra överväganden om rättens sammansättning (avsnitt 13).
1.5 Läsanvisningar
Våra förslag utgår från ett förändrat synsätt på rollfördelningen mellan åklagare och domstol och på parternas inflytande över brottmålsprocessen som vilar på principiell grund. Med utgångspunkt i dessa överväganden föreslår vi en modernisering av straffprocessrätten som innebär att den anpassas till dagens förhållanden.
Betänkandet inleds med våra allmänna överväganden avseende behovet av ändringar i straffprocessen, avsnitt 2. Därefter redogör vi för vår syn på den tilltalades, domarens, åklagarens och målsägandens roller i brottmålsprocessen, avsnitten 3–6.
Vi har valt att inte inledningsvis i ett särskilt avsnitt beröra gällande rätt. Den redovisar vi i stället i relevanta delar vid våra överväganden och förslag rörande respektive fråga som omfattas av uppdraget.
Våra överväganden och förslag avseende tingsrättsprocessen återfinns i avsnitten 7–11. I avsnitt 7 anges våra överväganden när det gäller hur förfarandet i brottmål bör vara utformat. Därefter går vi igenom vissa övergripande åtgärder för att effektivisera inledningen av processen, avsnitt 8. Brottmålen kommer att kunna handläggas på tre olika sätt i tingsrätten. Vi beskriver förfarandet för att avgöra erkända brottmål, bötesbrottmål, dvs. mål i vilka åklagaren yrkat böter som påföljd och övriga mål i avsnitten 9–11. I avsnitt 11 tar vi också upp frågor som handlar om att förbättra hanteringen av mål som ska avgöras efter huvudförhandling.
I avsnitt 12 behandlar vi hovrättsprocessen. Frågan om rättens sammansättning i brottmål i såväl tingsrätt som hovrätt belyses i avsnitt 13. Därefter följer våra överväganden och förslag avseende stödet åt målsäganden och handläggning av enskilda anspråk i brottmål. Avsnitt 14 avser hanteringen av enskilda anspråk. Bestämmelser rörande stödperson behandlas i avsnitt 15 och frågor avseende målsägandebiträde i avsnitt 16. I avsnitt 17 avhandlas genomförandefrågor, ikraftträdande och övergångsbestämmelser. Slutligen redogör vi för konsekvenserna av förslagen i avsnitt 18.
177
2 Allmänna överväganden
2.1 Reformbehovet
Rättegångsbalken trädde i kraft 1948. Den äldre rättegångsbalken innehöll tydliga inkvisitoriska inslag. Den nya rättegångsbalken, som bygger på principerna om muntlighet, omedelbarhet och koncentration, innebar omfattande förändringar genom införandet av fri bevisprövning och ett ackusatoriskt brottmålsförfarande. Brottmålsförfarandet är sedan den nya balkens införande ordnat så att domstolen som huvudregel ska pröva den misstänktes skuld efter en muntlig förhandling och utifrån den utredning som där presenteras för domstolen.1Ett förfarande med en koncentrerad huvudförhandling och i vilket domstolens avgörande grundas på vad som skett vid förhandlingen har setts som det bästa sättet att nå fram till en materiellt riktig dom. Att domar är materiellt riktiga har ansetts vara särskilt viktigt i brottmål.2 Förutom att processformen har uppfattats ge de bästa förutsättningarna för en god bevisprövning så bidrar ett förfarande med en offentlig förhandling och nämndemannadeltagande i rätten dessutom till en god insyn i rättskipningen.
Genom reformen En modernare rättegång – reformering av
processen i allmän domstol,prop. 2004/05:131, (EMR) infördes ett
förenklat förfarande för att avgöra brottmål utan huvudförhandling i vissa fall om det inte finns anledning att döma till annan påföljd än böter. Handläggningsformen innebär ett avsteg från principerna om muntlighet, omedelbarhet och koncentration. Förfarandet beskrivs kortfattat i avsnitt 10.2. I övrigt har det under de 65 år som gått sedan rättegångsbalkens införande endast skett mindre förändringar av de straffprocessuella reglerna. Förändringarna har inneburit en viss uppmjukning av de grundläggande principerna. Exempelvis har förutsättningarna för att ta upp bevisning utom
1
2 Se SOU 1926:32 s. 41.
Allmänna överväganden SOU 2013:17
178
huvudförhandling gjorts mindre restriktiva (prop. 1986/87:89). Med teknikens utveckling har parter, vittnen och andra fått möjlighet att i vissa fall delta vid ett sammanträde per telefon eller via videolänk. Vidare har domstolen fått möjlighet att under vissa förutsättningar besluta att bevisning och sedermera även olika framställningar får läggas fram genom hänvisning till handlingar i målet (prop. 2004/05:131). Även koncentrationsprincipen har genomgått vissa förändringar i uppmjukande riktning, senast genom en lagändring år 2000, som innebar att möjligheterna att fortsätta en huvudförhandling efter uppehåll utökades (prop. 1999/2000:26).
En annan förändring som skett är att brottmålsförfarandet i vissa delar har effektiviserats genom att mål har förts bort från domstolarna. Enklare brott och förseelser har avkriminaliserats och åklagare har bl.a. fått större möjlighet att meddela åtalsunderlåtelse. Dessutom har åklagare successivt fått ökat utrymme att meddela strafföreläggande och polisen har fått möjlighet att genom ordningsbot beivra mindre allvarliga förseelser utan domstols medverkan. År 2011 fattades ca 136 000 lagföringsbeslut.3Drygt hälften – ca 73 700 – avsåg domar i tingsrätt. Av resterande ca 62 600 lagföringar var ungefär 38 500 strafförelägganden och 24 100 åtalsunderlåtelser.4
Rättegångsbalkens regler och de grundläggande principer som tillämpas i brottmål härrör från en tid då brottmålsprocessen och samhället såg annorlunda ut. När rättegångsbalken infördes så genomdrevs de grundläggande principerna om omedelbarhet, muntlighet och koncentration med stor kraft för att bryta med det tidigare inkvisitoriska, muntligt-protokollariska förfarandet. För att den fria bevisprövningen skulle få genomslag så tonades betydelsen av den enskildes uppfattning ned. Den ställning domstolen fick i förfarandet präglades av förhållandena vid tillkomsten av rättegångsbalken. De flesta åklagare saknade då fortfarande en fullständig juristutbildning och det fanns ingen sammanhållen åklagarorganisation. Sakförare saknade ofta juridisk skolning. Dessa förhållanden har förändrats under åren.
Synen på brottmålsprocessen har också förändrats över tid. Domstolens utredningsskyldighet har i praktiken successivt minskat och parternas ställning har gradvis stärkts. Det har delvis att göra
3 Med lagföringsbeslut avses domslut i fällande domar, godkänt strafföreläggande eller meddelad åtalsunderlåtelse av åklagare. Även ordningsbot, som utfärdas av polis eller tull, är ett lagföringsbeslut men ingår inte i aktuell statistik. 4 Brås officiella statistik över personer lagförda för brott, slutlig statistik för 2011, tillgänglig via www.bra.se
SOU 2013:17 Allmänna överväganden
179
med att det funnits behov av att anpassa och effektivisera processen med hänsyn till förändringar i den anmälda brottsligheten. Den förändrade synen beror emellertid också på att ett kompetent och välorganiserat åklagarväsende har utvecklats och att det förekommer försvarare i fler mål. Dessutom har medborgarnas syn på staten och makthavare generellt sett förändrats i takt med samhällsutvecklingen i stort. Såväl den enskilde som allmänheten genom media ställer nu mer än tidigare krav på samhällets institutioner och på att den offentliga verksamheten bedrivs på ett ändamålsenligt sätt. Den offentliga verksamheten granskas och ifrågasätts mer kritiskt. Det finns också en större förväntan hos den enskilde att kunna påverka vid beslutsfattande som rör dem själva. Utöver att vara ett led i förverkligandet av ett kriminalpolitiskt mål att bekämpa brott har brottmålsprocessen även kommit att bidra till att fylla ett behov av upprättelse för både oskyldigt misstänkta och målsägande. Rättegången har också fått en betydelse för att lösa konflikter mellan parterna och bidra till försoning.
Den tekniska utvecklingen har, som berörts ovan, fört med sig det positiva att det är möjligt att fundera över andra sätt att ta upp och lägga fram utredning i brottmålsförfarandet. Med samhällsutvecklingen och den nya tekniken har emellertid även brottsligheten förändrats och nya arenor för brottslig verksamhet har vuxit fram. Även benägenheten att anmäla brott och Polisens resurser för att utreda brott har förändrats, vilket påverkar inflödet av mål till domstolarna. Det förfarande som utformades vid införandet av rättegångsbalken anpassades för att hantera en annan mängd och typ av brott än den som i huvudsak tas upp i domstolarna i dag.
Sedan 2002 har det totala antalet anmälda brott ökat med 15 procent. Under 2011 anmäldes totalt 1,42 miljoner brott till polis, tull eller åklagare, en ökning med tre procent jämfört med året innan.5Preliminär statistik för 2012 visar sammantaget på en svag minskning jämfört med året innan. Sedan 1975 har dock de anmälda brotten ökat kontinuerligt.
Delvis bedöms ökningen av anmälda brott handla om att fler brott numera kommer till rättsväsendets kännedom. Det medför troligen att inslaget av mindre allvarliga brott, som till stor del tidigare inte blev kända, kan antas ha ökat. Därtill har ökade insatser och kontroller från Polisens sida lett till att anmälda spanings- och ingripandebrott, såsom narkotikabrott, också har
5 Brottsförebyggande rådets (Brå) officiella statistik över anmälda brott, slutlig statistik för 2011, tillgänglig på www.bra.se
Allmänna överväganden SOU 2013:17
180
ökat under senare år. Särskilt kraftigt har dock bedrägeribrotten ökat. Dessa har mer än fördubblats sedan 2006, vilket till del kan förklaras av att den tekniska utvecklingen medfört att det i dag kan vara relativt enkelt att sätta i system vissa gärningar, som exempelvis att skicka bluffakturor till ett stort antal mottagare. Även anmälda våldsbrott har ökat stadigt. Ökningen av antalet anmälda brott och en oförändrad uppklaringsprocent hos Polisen och åklagarna har medfört att antalet mål i domstol har ökat. År 2011 avgjordes 22 400 fler brottmål i tingsrätterna än 2006 (prop. 2012/13:1, utgiftsområde 4, s. 22 ff.). Under 2011 inkom knappt 91 000 brottmål till Sveriges tingsrätter och drygt 92 000 brottmål avgjordes samma år, att jämföra med knappt 76 000 inkomna och 74 000 avgjorda brottmål 2007.6 I hovrätterna har antalet inkomna brottmål per år i princip varit konstant under perioden, runt 8 400 brottmål och detsamma gäller antalet avgjorda brottmål, ca 9 500 stycken.
Utifrån den genomsnittliga procentuella årliga ökningstakten inkomna och avgjorda brottmål under en tioårsperiod har Domstolsverket prognosticerat att såväl antalet inkomna som avgjorda brottmål årligen kommer att öka med fyra procent under åren 2011–2014 (sammantaget med 17 procent).7
Den ökade tillströmningen av anmälda brott ställer nya krav på domstolarna och myndigheterna i rättsväsendet.
Den lagförda brottslighetens struktur har också förändrats så att den nuförtiden innefattar en större andel mål avseende brott mot person. Under en tioårsperiod har stöldbrottens andel minskat rejält med 17 procentenheter sedan 2002. Under samma tid har brotten mot person (kap. 3–7 brottsbalken) och bedrägeribrotten ökat med fem procentenheter vardera samt narkotikabrotten med tre procentenheter.8
Eftersom våldsbrotten generellt sett är mer svårutredda och utredningen i målen oftare innefattar muntlig bevisning än vad exempelvis mål med förmögenhetsbrott gör, så kräver handläggningen mer resurser. Det gäller även bedrägeribrotten, som inte sällan är av tekniskt komplicerad natur eller rör många målsägande och därför kräver en mer omfattande utredning. Målen i dag innebär således en större arbetsbelastning för domstolarna.
6 Sveriges officiella domstolsstatistik 2011, tabell 1.1, s. 9 7 Uppgifterna är hämtade ur Rättsväsendets kapacitetsbehov Åren 2011–2014. Centrala
prognoser för Polisen, Åklagarmyndigheten, Domstolsverket och Kriminalvården.
8 Brås officiella statistik över anmälda brott, slutlig statistik för 2011, tillgänglig på www.bra.se
SOU 2013:17 Allmänna överväganden
181
Den tekniska utvecklingen och internationaliseringen har även gjort att förmögenhetsbrotten ändrat karaktär och att målen i många fall är mer komplexa och av större omfattning än vad som tidigare varit fallet. Allt oftare bedrivs illegal verksamhet över nationsgränserna, i olika former av nätverk och med hjälp av modern teknik. Det ställer krav på ett ökat samarbete inom EU och med länder utanför unionen för att lagföra brott och verkställa straff. Men det innebär dessutom att det ställs krav på en effektiv nationell brottmålsprocess och ett regelverk som harmoniserar med Sveriges internationella åtaganden.
Med internationaliseringen har Europakonventionen och annan internationell rätt fått ökad betydelse i domstolarna. Den kontradiktoriska principen har fått allt större genomslag och de överväganden som domstolen behöver göra är allt oftare mer komplexa. Sveriges konventionsåtaganden innebär bl.a. att domstolen i många fall är skyldig att göra parterna uppmärksamma på en fråga som rätten självmant ska ta hänsyn till, t.ex. om ett brott ska betecknas på annat sätt än vad åklagaren har angett.
Även synen på instansordningen och domstolarnas inbördes funktion har med tiden förändrats. Det utökade kravet på prövningstillstånd i hovrätt och förhållandet att det genom EMRreformen har betonats att hovrätten ska grunda sin prövning på samma material som legat till grund för tingsrättens avgörande, har gjort det tydligt att tyngdpunkten i rättsskipningen ska ligga i första instans.
Sammanfattningsvis är rättegångsbalkens regler utformade för att uppfylla andra krav på handläggningen av brottmål än de som ställs i dag. Det innebär att målen i princip hanteras på ett och samma sätt oberoende av vad saken rör och parternas inställning. Reglerna bygger på en föråldrad syn på ansvarsfördelningen mellan parterna och rätten, som inte överensstämmer med den enskildes syn och samhällets uppfattning. Bestämmelserna ger domstolen stor självständighet att agera självmant i processen och parterna ett mer begränsat inflytande. Vi anser att det är betänkligt av principiella skäl men att det också medför praktiska svårigheter att effektivt handlägga brottmål. Reglerna för brottmålsprocessen behöver ses över så att varje mål får den hantering det kräver och processen kan avgränsas utifrån den prövning som parterna efterfrågar.
Allmänna överväganden SOU 2013:17
182
2.2 En för parterna ändamålsenlig brottmålsprocess
Utredningens direktiv är vida och ger oss tämligen fria händer när det gäller kärnan av brottmålsprocessen i såväl tingsrätt som hovrätt. Vi har med den utgångspunkten försökt ta fram förslag på reformer som ska ge oss en brottmålsprocess som bättre än nu svarar mot de enskildas och samhällets behov.
Det grundläggande för brottmålsprocessen är att anklagelser om brott prövas inom rimlig tid och med hög kvalitet och då med beaktande såväl av den tilltalades som brottsoffrets intressen. Den person som är berörd av en brottmålsprocess ska kunna förvänta sig att målet avgörs snabbt och rättssäkert. Den som är anklagad eller varit utsatt för brott ska inte behöva vänta längre än nödvändigt på att saken prövas. För att uppnå detta är det nödvändigt att processreglerna är utformade så att målen handläggs och avgörs på det sätt som är mest ändamålsenligt. Vi tror att en grundläggande förutsättning för att åstadkomma en sådan prövning i alla mål blir bättre om parternas ställningstaganden tillmäts större betydelse. Processen bör avgränsas så att den inte görs mer omfattande än vad som behövs och parterna vill. Då kan processen anpassas efter vad målet kräver och förfarandet göras tydligare. Vi vill därför ge den ackusatoriska principen ett ökat genomslag i processen. Denna grundtanke genomsyrar utredningens förslag.
Grunderna för en förbättring av brottmålsprocessen finns i rättegångsbalken. Under de gångna 65 åren har det dock, som vi beskrivit ovan, skett stora förändringar på olika områden när det gäller rättsväsendet och den verklighet rättsväsendet verkar i. När de ärenden som ska hanteras ökar och många blir mer komplexa är det inte möjligt att behandla alla mål på samma sätt. Vi har valt att föreslå ändringar som kan sägas vara en bekräftelse på betydelsen av dessa förändringar och behovet av att anpassa brottmålsprocessen till dem.
Vi menar att det behöver finnas olika sätt och former för att handlägga och avgöra mål som är anpassade efter vad målen kräver. I tingsrätten bör parternas ståndpunkter och hur allvarligt brott åtalet rör vara avgörande. En sådan ordning förutsätter att parternas ståndpunkter klarläggs på ett tydligt sätt redan i processens inledningsskede. Rollfördelningen mellan parterna och aktörerna i processen måste vara tydlig. De enskilda parterna måste få information om vad som förväntas av dem och om det sker kan det också ställas krav på deras medverkan. Frågan om den som åtalats ska
SOU 2013:17 Allmänna överväganden
183
fällas till ansvar ska avgöras genom att saken prövas och inte genom att han eller hon inte inställer sig till rättegången eller håller sig undan delgivning.
Oavsett hur bra förslagen är blir de inte bättre än hur de genomförs. Ett målmedvetet genomförande där förslagen inom sina områden fås att genomsyra det dagliga arbetet i berörda domstolar och myndigheter är en förutsättning för reformens framgång och därigenom också för att lagstiftarens avsikter ska få genomslag.
Vårt övergripande mål har varit att föreslå förändringar som innebär att processen ska bli bättre för de enskilda som berörs av denna. Mot bakgrund av det sagda har vi grundat våra förslag på följande utgångspunkter.
• Tydligare roller i processen
• En behovsanpassad handläggning
• En förutsebar process med tidiga åtgärder
• Ett ökat ansvar för parterna
• En helhetssyn i rättskedjan
• Ett genomtänkt och konsekvent genomförande
Tydligare roller i processen
I fråga om ansvaret för att lagföra brott har brottmålsförfarandet, som tidigare angetts, effektiviserats genom att mål har förts bort från domstolarna. Enklare brott och förseelser har avkriminaliserats och åklagare har bl.a. fått större möjlighet att meddela åtalsunderlåtelse. Dessutom har åklagare successivt fått ökat utrymme att meddela strafföreläggande och polisen har fått möjlighet att lagföra brott genom ordningsbot. Det innebär att det redan i dag finns ett delat ansvar mellan polis, åklagare och domstol att avgöra frågor om ansvar för brott. De praktiska och processekonomiska fördelarna med en sådan ordning är uppenbara. Det är en rationell och nödvändig hantering för att brott i samhället ska kunna lagföras inom rimlig tid. Av rättssäkerhetsskäl är det emellertid grundläggande att anklagelser om svårare brott ska avgöras av en självständig och opartisk domstol. Vi redovisar i avsnitt 7.2 vår syn på den gränsdragningen, dvs. vilka frågor om ansvar för brott som bör
Allmänna överväganden SOU 2013:17
184
avgöras av domstol. En tydlig sådan avgränsning bidrar till en tydligare rollfördelning mellan åklagare och domstol.
När det gäller ansvaret för att utreda brott som lagförs i domstol har, som berörts i föregående avsnitt, processreglerna inte utvecklats i takt med de förändringar som skett i förfarandet och av synen på domstolens roll. Det finns enligt nuvarande ordning ett utrymme för rätten att på eget initiativ t.ex. besluta om komplettering av förundersökningen eller av utredningen i skuldfrågan. Rätten kan vidare bestämma en påföljd som är mer ingripande än den som åklagaren har yrkat. Så borde det av principiella skäl enligt vår mening inte vara och det är svårt att förena en sådan rättstillämpning med det allmänna rättsmedvetandet och kravet på en opartisk domstol.
De allra flesta domare tar inte självmant in ny utredning och dömer inte heller till ett strängare straff än vad åklagaren har yrkat. Att dessa möjligheter finns leder ändå till osäkerhet vid rättstillämpningen. Processen blir därigenom inte förutsägbar och samtidigt finns det en risk för att likheten inför lagen inte upprätthålls. Utgångspunkten bör i stället vara att domaren ska skipa rätt utifrån den utredning som parterna presenterar. Med dagens professionella åklagarväsende kan åklagaren självständigt ta tillvara statens intresse av att skyldiga ska straffas för brott. Åklagarens och domarens respektive roller i rättegången behöver alltså göras tydligare.
Domaren bör enligt vårt synsätt ha en tydligare processledande
och kontrollerande roll. Domaren ska vara neutral i sin rättsskipning och ta initiativ som rör handläggningsformerna i processen. Vad gäller utredningen i skuldfrågan bör domaren enbart fatta beslut på yrkande av part. I fråga om påföljden bör domaren avgöra om den yrkade eller annan påföljd ska dömas ut men vara förhindrad att döma till en strängare eller mer ingripande påföljd än vad åklagaren begärt. Flera av de nuvarande reglerna ger, som nämnts, domaren en vidare officialprövningsrätt som dock sällan tillämpas i praktiken. Processen bör således bli än mer ackusatorisk och reglerna ändras så att de överensstämmer med den roll som domaren enligt den praktiska tillämpningen har redan i dag. Vi redogör närmare för våra överväganden om domarens roll i avsnitt 4.
Åklagaren bör enligt vår uppfattning ta det fulla ansvaret för
statens talan. Vi menar att åklagaren genom åtalet ska inleda rättegången i tingsrätt och framställa preciserade yrkanden när det gäller skuld och påföljd i alla mål. Vidare menar vi att åklagaren i fråga om påföljd också ska sätta den övre gränsen för vilken påföljd eller
SOU 2013:17 Allmänna överväganden
185
vilket straff som domstolen ska kunna döma till. Vi anser att ett sådant förfarande blir mer förutsebart och därigenom rättssäkert för den tilltalade. Våra överväganden om åklagarens roll återkommer vi till i avsnitt 5.
Även målsägandens roll bör vara tydligare i förhållande till åklagarens. Det huvudsakliga syftet med dagens brottmålsprocess är att tillgodose statens uppgift att beivra brott. Vi anser att det är åklagaren som ska ha ansvar för att så sker. Målsägandens straffrättsliga talan ska därför vara helt subsidiär åklagarens. Däremot bör målsäganden ha goda möjligheter att få sina eventuella skadeståndsanspråk prövade i samband med brottmålet. Målsäganden har också intresse av att kunna få insyn i handläggningen och att, vid behov, få stöd och hjälp för att hantera den situation som en brottmålsrättegång kan innebära. I avsnitt 6 berör vi ytterligare våra överväganden avseende målsägandens roll.
Den misstänkte eller den tilltalade slutligen bör få en tydligare roll som part i brottmålsprocessen. Han eller hon bör i tidigt skede få bättre information om vad rättegången kan innebära och i fler fall rådgivning av advokat. Även med beaktande av den tilltalades särskilda ställning bör hans eller hennes uppfattning kunna ges större betydelse för målens handläggning. Han eller hon bör dessutom med en tydligare partsställning kunna ges ett vidare ansvar att vara delaktig i processen. Vår syn på den tilltalades roll genomsyrar utredningens förslag om en förutsebar process, tidigare åtgärder och olika handläggning av olika typer av mål. Vi återkommer till det bl.a. i avsnitt 3.
En behovsanpassad handläggning
Som beskrivits i avsnitt 2.1 handläggs huvuddelen av alla brottmål i domstol på samma sätt och avgörs i tingsrätt efter huvudförhandling. Många mål som avgörs på det sättet är av mer rutinmässig karaktär och dess handläggning kräver oproportionerligt stora arbetsinsatser och resurser i domstol. Det är enligt vår uppfattning inte ändamålsenligt att större delen av målen hanteras på ett så förhållandevis kostsamt och arbetskrävande sätt som det normalt sett innebär att avgöra mål efter huvudförhandling. Sannolikt skulle flera mål kunna hanteras på ett enklare sätt om den tilltalades inställning tillmättes en ökad betydelse vid valet av handläggningsform. Ett ökat partsinflytande skulle sannolikt leda till en bättre
Allmänna överväganden SOU 2013:17
186
process med mer aktiva parter och att varje mål fick den behandling det förtjänar.
Vid brott som den tilltalade erkänt och som inte kan leda till en strängare påföljd än ett kortare fängelsestraff är det rimligt att den tilltalade kan ges inflytande över målets handläggning så att det kan avgöras på ett förenklat sätt. På så sätt kan mer resurser läggas på att avgöra sådana mål som kräver en mer omfattande sakprövning. En sådan uppdelning bör enligt vår uppfattning inte utgå från brottets straffskala eller en prognos av om den tilltalade kan avhålla sig från att begå nya brott utan utgå från åklagarens påföljdsyrkande. Vi redogör för våra förslag till en behovsanpassad handläggning i tingsrätt i avsnitt 7–11.
Överprövningen i hovrätten bör vara ordnad så att hovrätten, utifrån parternas ståndpunkter, granskar alla överklagade avgöranden. Alla avgöranden som överprövas behöver dock inte avgöras efter en fullständig prövning. Formerna för överprövningen, t.ex. det sätt som muntlig bevisning läggs fram, bör också anpassas efter förhållandena i de enskilda målen. Vi återkommer till dessa frågor i avsnitt 12.
Även i övrigt behöver bestämmelserna om handläggningen av mål vara mer anpassade till de olika målens förutsättningar. Även om det ofta är bra att flera åtal mot en person eller åtal mot flera personer för samma brott handläggs i samma mål bör det alltid övervägas om det är lämpligt. Mål får inte i onödan bli alltför omfattande. Rätten har ett ansvar för att se till att så inte blir fallet. I mer omfattande mål behövs ofta en tydlig processledning och förberedelse under ledning av rätten. Möjligheterna till förberedande sammanträden behöver utvecklas och utnyttjas bättre. Vi behandlar dessa frågor i avsnitt 11.
Även rättens sammansättning i brottmål bör kunna se olika ut beroende på vad målets handläggning kräver. Vi återkommer till det i avsnitt 13.
En förutsebar process med tidiga åtgärder
Det ska vara tydligt vad brottmålet handlar om. Det är viktigt både för parterna och ur ett samhälleligt perspektiv. Åklagarens talan ska därför omfatta yrkanden avseende både skuld och påföljd och åklagaren ska ange ett preciserat påföljdsyrkande i alla mål. Med en tydlig frågeställning redan när åtalet väcks blir det klarare för den
SOU 2013:17 Allmänna överväganden
187
tilltalade vad han eller hon riskerar vid en fällande dom. Det är ett anständighetskrav att den tilltalade inte ska behöva sväva i ovisshet om detta fram till en eventuell huvudförhandling. Det är också rimligt att den tilltalade samtidigt får veta vilka övriga yrkanden som framställs i målet samt om målsäganden för talan om enskilt anspråk i samband med åtalet. Nödvändiga uppgifter om enskilda anspråk bör dokumenteras av Polisen under förundersökningen. Vi återkommer med förslag som syftar till att de yrkanden som framställs ska vara klarlagda tidigt i avsnitt 5 och 14.
I dag är brottmålsprocessen inriktad på huvudförhandlingen. Med ett sådant fokus blir flera åtgärder i många fall inte vidtagna förrän i ett sent skede av processen. Det är vår uppfattning att flera åtgärder bör vidtas mycket tidigare.
En förutsättning för att åklagaren ska kunna ange ett påföljdsyrkande i åtalet är att utredningen om den tilltalades personliga förhållanden utförs tidigare. Det är också till fördel för den tilltalade. En personutredning i närmare anslutning till brottet ger bättre möjligheter till snabbare vårdinsatser för en tilltalad med behov av vård och det ökar förutsättningarna för att en tillfredsställande utredning i påföljdsfrågan finns tillgänglig när målet ska avgöras.
Vi anser att åtalet bör skickas till den tilltalade samtidigt med att det ges in till domstolen. Den tilltalade bör i alla mål föreläggas att svara på åtalet till rätten och det i ett tidigare skede än vad som sker med nuvarande ordning. Föreläggandet bör utformas så att den tilltalade får strukturerade frågor som ska besvaras. Det underlättar för den tilltalade att ta ställning till åtalet samtidigt som den tilltalades eventuella svar blir tydligare än med det nuvarande systemet. I dag är det inte när åtalet väcks klart vilka frågor som rätten vill att den tilltalade tar ställning till. De processuella konsekvenserna av den tilltalades ställningstaganden ska också göras tydliga.
Det är av rättssäkerhetsskäl viktigt att kommunikationen är enkel och begriplig och en förutsättning för att ge den tilltalades inställning betydelse vid handläggningen av målet. Vi återkommer till dessa frågor i avsnitt 8.
Samma resonemang gör sig gällande med motsvarande styrka i hovrätt. Det ska ställas högre krav på tydliga överklaganden och svarsskrifter för att handläggningen i hovrätt ska kunna anpassas med hänsyn till vad det finns anledning att pröva i andra instans.
Det skulle innebära en klar kvalitetsförbättring om fler tilltalade fick tillfälle att rådgöra med en advokat redan när åtalet väcks. Det
Allmänna överväganden SOU 2013:17
188
är med nuvarande ordning vanligt att den tilltalade först kort före eller i samband med huvudförhandlingen får hjälp att förbereda sitt försvar. I de allra flesta mål menar vi att den tilltalade i ett mycket tidigare skede bör ges möjlighet att konsultera en advokat om åtalet och om målets handläggning. Vi återkommer till denna fråga i avsnitt 3.
Ett ökat ansvar för parterna
Den som är föremål för en brottsutredning och har delgetts misstanke om brott ska vara så underrättad om hanteringen av ärendet att det går att ställa krav på att den misstänkte under rättegången också medverkar i den.
Det är till fördel för den misstänkte om han eller hon löpande hålls informerad om vad som ska hända i nästa skede av processen. Tydlig information om vad som kan förväntas inträffa i nästa steg bör lämnas av polis och åklagare kontinuerligt under förundersökningen. Med en bättre kommunikation med den misstänkte och ett sådant handläggningssätt förbättras förutsättningarna för att polis och åklagare ska kunna vidta åtgärder för att exempelvis delge handlingar med den misstänkte genom förenklad delgivning.
Ett ökat krav på den tilltalade att delta i rättegången innebär inte att den som har blivit föremål för en brottsutredning behöver bidra till sakens utredning. Han eller hon ska dock kunna förutsättas medverka i processen och ta ansvar för det i rättegången så att ett mål kan avgöras inom rimlig tid.
En annan med detta sammanhängande fråga är att handläggningen av målen inte bör dra ut på tiden. Kommer den tilltalade inte till förhandlingen bör målen i större utsträckning än i dag kunna avgöras i den tilltalades utevaro. Om vissa, men inte andra, åtalspunkter mot en tilltalad eller åtal mot en av flera åtalade kan handläggas bör man hantera de delarna separat genom att avgöra dem och handlägga resten av målet senare. Att på detta sätt avgöra målen i stället för att ställa in dem besparar i förekommande fall målsägande och vittnen obehaget av att komma ytterligare en gång, samtidigt som verkställigheten av påföljden kan påbörjas tidigare. I avsnitt 11.4 och 11.6 redogör vi för förslag utifrån dessa utgångspunkter.
SOU 2013:17 Allmänna överväganden
189
När det gäller processen i hovrätt bör det kunna ställas högre krav på parterna att tydliggöra vad det finns anledning för hovrätten att pröva och i vilka delar tingsrättens avgörande godtas.
En helhetssyn i rättskedjan
Våra förslag utgår från ett medborgarperspektiv och en helhetssyn på verksamheten inom rättsväsendet. Medborgarperspektivet innebär att det alltid är nyttan för den enskilde av tilltänkta förändringar och reformer som ska stå i fokus. Helhetssynen innebär bl.a. att ansvaret hos och konsekvenserna för samtliga myndigheter av tilltänkta reformer och förändringar måste beaktas.
Det är vår grundsyn att handläggningen från en anmälan om brott hos polis till dess att frågan om ansvar för brottet prövas av domstol bör ses som en sammanhållen process. Myndigheterna inom rättsväsendet och domstolarna bör därför samverka för att se till att sådana förberedelser vidtas som krävs för att brottmålet ska kunna avgöras inom skälig tid. Utgångspunkten bör vara att en brottsutredning som leder till åtal som huvudregel ska avgöras i domstol genom dom och inte exempelvis genom att rättegången inte kan hållas på grund av bristfällig delgivning. Detta ska naturligtvis ske med respekt för domstolarnas och myndigheternas olika roller.
I praktiken kan detta gälla inte minst i fråga om att hålla den enskilde informerad om handläggningen från brottsanmälan till dom och när det gäller att delge honom eller henne handlingar som rör målet. Myndigheterna och domstolarna har i dessa avseenden ett gemensamt ansvar för att se till att lagföring kan ske snabbt, effektivt och på ett rättssäkert sätt.
Domstolsverket har av regeringen fått i uppdrag att planera för en anpassning av verksamheten inom Sveriges Domstolar för att ett strukturerat, elektroniskt informationsflöde i rättskedjan ska kunna införas så att de effektivitets- och kvalitetsnyttor som skapas tas tillvara (Regleringsbrev för budgetåret 2012 avseende Sveriges Domstolar, s. 6). Motsvarande uppdrag har lämnats till Rikspolisstyrelsen, Åklagarmyndigheten, Ekobrottsmyndigheten och Kriminalvården. Ett sådant arbete ligger i linje med den utökade samverkan mellan Sveriges Domstolar och myndigheterna i rättsväsendet som vi menar är nödvändig för att skapa en ändamålsenlig brottmålsprocess.
Allmänna överväganden SOU 2013:17
190
I betänkandet återkommer vi ett flertal gånger till åklagarnas uppgifter. Vi har i samband med våra överväganden framförallt berört hur förslagen påverkar bl.a. Åklagarmyndigheten. Även om vi inte i alla sammanhang uttryckligen tar upp Ekobrottsmyndigheten påverkar förslagen i förekommande fall även hanteringen där. Inte minst gäller det i de omfattande brottmålen.
Ett genomtänkt och konsekvent genomförande
Våra förslag till förändringar av reglerna för brottmålsprocessen får inte avsedd effekt om de inte också förverkligas i tillämpningen.
Erfarenheten från tidigare reformer visar att det går att genomföra omfattande processuella förändringar genom att göra väl planerade förändringar av organisation och arbetsformer samt satsningar på tekniskt verksamhetsstöd, utbildning och information som ett genomförande förutsätter. EMR-reformen är ett utmärkt exempel på att nya, genomgripande ändringar av bestämmelser om förfarandet i domstol kunnat genomföras efter ett grundligt arbete med utveckling av tekniska funktioner och verksamhetsstöd i domstolarna samt en anpassning av domstolarnas organisation och arbetssätt. Den utvärdering som nu gjorts av EMR-reformen visar att den har fallit väl ut, SOU 2012:93. Väl genomtänkta satsningar på salsteknik, verksamhetsstöd och omfattande informations- och utbildningsinsatser har sannolikt bidragit till det.
Det finns många regler i rättegångsbalken som inte tillämpas i den utsträckning eller på det sätt som lagstiftaren avsett. Ett sådant exempel, som vi återkommer till i avsnitt 14, är bestämmelserna om en skyldighet för åklagaren att på begäran av målsäganden föra dennes talan om enskilt anspråk. Ett annat exempel är möjligheten för bl.a. polisman och åklagare att delge information om förenklad delgivning av stämning i brottmål, som ännu inte har nått fullt genomslag, se avsnitt 8.5. Det visar på betydelsen av att myndigheterna samverkar i brottmålsprocessen.
En utveckling av myndigheternas verksamhetsstöd är därtill en nödvändig förutsättning för att genomföra de förändringar av brottmålsprocessen som våra förslag syftar till. Väl fungerande verksamhetsstöd och god samverkan mellan myndigheterna i rättsväsendet och Sveriges Domstolar är avgörande för att förändringarna ska få avsedd verkan. En ändamålsenlig resurstilldelning till
SOU 2013:17 Allmänna överväganden
191
rättsväsendet och satsningar inom åklagarväsendet och Sveriges Domstolar på verksamhetsutveckling kommer också att behövas.
Vidare krävs det omfattande informations- och utbildningsinsatser för personal hos direkt berörda myndigheter såsom myndigheterna inom polis- och åklagarväsendena, Sveriges Domstolar och Kriminalvården. Nya riktlinjer och rutiner för myndigheternas olika verksamheter kommer att behöva utarbetas och implementeras. Det är också viktigt att Sveriges Advokatsamfund involveras i de förändringar som rör advokater verksamma i brottmål. Betydande informationsinsatser riktade till allmänheten samt övriga myndigheter och organisationer som på olika sätt har samband med hanteringen av brottmål i domstol lär också behövas.
De förslag vi lämnar syftar till att brottmålsprocessen ska bli mer effektiv och bättre för de enskilda som berörs av den. Det kommer att krävas förändrade arbetsformer inom såväl polis- och åklagarväsendet som Sveriges Domstolar och det kan medföra ett behov av organisationsförändringar. En viss omfördelning av resurser mellan myndigheterna och domstolarna kommer sannolikt att behövas för att målen ska få en ändamålsenlig hantering.
När vi talar om effektivitet, i bemärkelsen produktivitet och kvalitet, gör vi det ur ett helhetsperspektiv. En kostnadseffektiv användning av tid, personal och medel i domstol innebär att de resurser som tillförs domstolarna används för att skapa hög produktivitet och kvalitet för de enskilda som berörs. När vi i betänkandet återkommer till effektivitet så är det i denna mening som vi använder begreppet. Det är därtill viktigt att poängtera att det inte finns några besparingskrav på utredningen. Processen ska utformas så att varje mål får den behandling som det kräver.
Roller i brottmålsprocessen
195
3 Den tilltalade
3.1 Den tilltalades ställning
Den tilltalade har en särskild ställning i brottmålsprocessen. Ändamålet med brottmålsprocessen är att pröva om en person gjort sig skyldig till ett brott och om så är fallet att bestämma vilka följder det ska få. Den misstänkte eller tilltalade kan därför sägas vara den centrala personen i processen.
Det finns ett antal övergripande principer för rättegången i brottmål som slås fast bl.a. i Europeiska konventionen d. 4 nov. 1950 om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna (Europakonventionen). Det handlar bl.a. om rätten att betraktas som oskyldig och rätten till en rättvis rättegång. I konventionen finns också särskilda regler som ger den som är åtalad för brott vissa minimirättigheter, såsom rätten att försvara sig. Europakonventionen gäller som lag i Sverige. Vi redogör närmare för innebörden av konventionens bestämmelser i aktuella delar i avsnitt 3.2. M inimirättigheterna och rätten till försvarare belyser vi särskilt i avsnitt 3.3.
Dessutom finns det ett antal bestämmelser om brottmålsrättegången i regeringsformen (RF) och i andra internationella konventioner. Flera av dem har till huvudsakligt ändamål att säkerställa att domstolsprocessen är rättssäker för den enskilde. Domstolarna ska beakta allas likhet inför lagen samt iaktta saklighet och opartiskhet, 1 kap. 9 § RF. Vidare ska en förhandling vid domstol genomföras rättvist och inom skälig tid, 2 kap. 11 § andra stycket RF. I andra stycket anges också att förhandling vid domstol ska vara offentlig. I kravet på en rättvis rättegång ligger en rad processuella rättigheter som är fastslagna i den svenska processordningen. Det innefattar bl.a. en grundläggande rätt för en part att bli hörd inför domstolen. Därtill finns ett flertal regler i rättegångsbalken som har till syfte att skydda den tilltalades rättssäkerhet. Vi
Den tilltalade SOU 2013:17
196
tar upp dessa regler i respektive avsnitt om målens handläggning i tingsrätt och hovrätt.
Som framgår av våra allmänna överväganden menar vi att synen på den tilltalade i processen bör ändras. Den tilltalade bör behandlas som en deltagare i förfarandet och inte enbart som ett föremål för processen. Det är en rättssäkerhetsfråga att han eller hon får bättre möjlighet att bedöma sin situation. I första hand ska den tilltalade så tidigt som möjligt få del av alla yrkanden i målet så att han eller hon kan överblicka de konsekvenser som rättegången kan medföra och få bättre möjligheter att i lugn och ro ta ställning och förbereda ett eventuellt försvar.
Vidare bör den tilltalade tidigt i förfarandet och fortlöpande få bättre information om hur målet kommer att handläggas. Därigenom läggs också en grund för att ställa högre krav på den tilltalade att vara mer delaktig i processen. Vi återkommer till våra överväganden i dessa avseenden i avsnitt 3.5.
3.2 Europakonventionen och andra internationella dokument
Sverige ratificerade Europakonventionen den 4 februari 1952 och har successivt även ratificerat dess tilläggsprotokoll. Europakonventionen införlivades som lag i svensk rätt 1995. Lag eller annan föreskrift får inte meddelas i strid med Sveriges åtaganden enligt konventionen, 2 kap. 19 § RF. I Europakonventionen fastslås ett antal övergripande principer för rättegången och åtskilliga rättigheter samt förbud som Europadomstolen och Europakommissionen har konkretiserat genom praxis. Svenska processregler har anpassats till konventionen och den praxis som följer av Europadomstolens avgöranden. Den bestämmelse som är av störst intresse i aktuellt avseende är artikel 6, som rör rätten till domstolsprövning och rättsäkerhet i brottmål.
De rättigheter som räknas upp i artikel 6 har sin motsvarighet i artikel 14.1 i den Internationella konventionen om medborgerliga och politiska rättigheter och i artikel 10 i Förenta Nationernas allmänna förklaring om de mänskliga rättigheterna. I artikel 10 anges att var och en är på samma villkor berättigad till en rättvis och offentlig förhandling vid en oberoende och opartisk domstol vid prövningen av hans eller hennes rättigheter och skyldigheter och av varje anklagelse om brott mot honom eller henne.
SOU 2013:17 Den tilltalade
197
Artikel 6 i Europakonventionen är tillämplig på förfaranden som avser prövning av anklagelser om brott. Sådana anklagelser ska enligt artikel 6.1 alltid kunna prövas av en domstol. Domstolsförfarandet ska vara utformat så att följande krav tillgodoses: 1. Domstolen ska vara oberoende och opartisk. 2. Domstolen ska ha inrättats enligt lag. 3. Förfarandet ska vara korrekt och rättvist mot den enskilde (”fair
hearing”, ”fair trial”). 4. Förfarandet ska i allmänhet vara muntligt och offentligt. 5. Domstolsprövningen ska ske inom skälig tid. 6. Domen ska avkunnas offentligt.
Utöver dessa principer slås oskyldighetspresumtionen fast i artikel 6.2. Den innebär att den som anklagas för brott ska anses oskyldig så länge det inte finns en fällande dom mot honom eller henne. Den anklagade har en rätt att tiga och att inte medverka i utredningen. Därtill anges i artikel 6.3 vissa minimirättigheter som alltid ska tillkomma den som anklagas för brott (se efterföljande avsnitt).
För att förfarandet ska vara rättssäkert har alltså ett antal rättigheter ställts upp. Artikel 6.1 ger för det första en rätt till domstolsprövning. Domstolsbegreppet innefattar enligt Europadomstolens praxis även vissa nämnder som har en sådan sammansättning att de är att anse som domstolar i Europakonventionens mening. Brottsskadenämnden är exempel på en sådan nämnd.
För det andra innebär artikel 6.1. att prövning ska ske inför en oavhängig och opartisk domstol. Det betyder att domstolen ska vara oberoende av såväl den verkställande makten som parterna i målet. Kravet på opartiskhet innebär enligt Europadomstolen inte bara att domarna ska vara subjektivt opartiska utan även att det ur ett objektivt betraktelsesätt ska föreligga opartiskhet, dvs. inte någon rimlig grund för en objektiv betraktare att befara en partisk inställning från domstolens sida.
Dessutom anges i artikel 6.1 att prövningen ska ske genom en rättvis och offentlig förhandling inom skälig tid. Rätten till en rättvis rättegång (fair trial) ger uttryck för att vissa centrala principer i straffprocessen ska vara tillgodosedda. En sådan grundläggande princip är att en part ska bli hörd av domstolen, vilket innebär att
Den tilltalade SOU 2013:17
198
parten ska få möjlighet att framföra vad han eller hon har att säga till stöd för sin sak och visa att dennes ståndpunkt är välgrundad.
En annan fundamental princip som anses innefattas i en rättvis rättegång är den om parternas likställdhet (”equality of arms”). Den principen innebär att en part inte får ges bättre processuella rättigheter än den andre att utföra sin talan i domstol. I brottmål är innebörden delvis en annan. Vad som krävs i brottmål är inte att den tilltalade och åklagaren ska ha samma processuella rättigheter utan att den tilltalade inte får ha sämre möjligheter än åklagaren att utföra sin talan inför domstolen. Däremot hindrar artikel 6.1. inte att den tilltalade i olika hänseenden får en mer förmånlig ställning än åklagaren i processen.
Vidare ska principen om det kontradiktoriska förfarandet (”adversarial procedure”), dvs. att två parter står mot varandra säkerställa att parterna får kännedom om allt material i rättegången, att de får tillfälle att framföra sina synpunkter på materialet och att de har lika möjligheter att åberopa bevisning och utföra sin talan under rättegången.
Det måste vidare finnas en processordning av vilken det går att utläsa vilka regler för förfarandet som tillämpas.
I konventionens originaltexter används ord som ”hearing” och ”entendue”. Tillsammans med kravet på offentlighet och Europadomstolens praxis visar ordvalet att muntlighet har ansetts vara en viktig rättssäkerhetsgaranti. Det finns omfattande praxis om hur kravet på muntlighet ska förstås utifrån svenska förhållanden. Vi redogör i relevanta delar för den i anslutning till våra förslag.
Kravet på att rättegången ska ske inom skälig tid syftar till att skydda parterna mot en alltför långsam handläggning. För att bedöma om kravet är uppfyllt får en helhetsbedömning göras av omständigheterna i varje mål. Vid bedömningen ska enligt Europadomstolen beaktas hur komplicerat målet har varit, hur parterna agerat under förfarandet och hur domstolar och myndigheter har handlagt målet. Tidsperioden i brottmål beräknas från den dag då en person kan sägas vara anklagad för brott, vilket anses vara fallet då förundersökning mot en person inletts eller då denne anhållits eller häktats som misstänkt för brottet eller har underrättats om att han eller hon ska åtalas.1Domstolens handläggningstider måste alltså sättas i sitt sammanhang och betraktas ur den enskildes
1 Danelius, Mänskliga rättigheter i europeisk praxis, 3 uppl., s. 262 f.
SOU 2013:17 Den tilltalade
199
perspektiv utifrån vad som är en skälig tid från tidpunkten då han eller hon anklagades för brott.
3.3 Den tilltalades försvar
3.3.1 Gällande rätt
Rätten till en rättvis rättegång garanteras även i artikel 47 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna (EU-stadgan). I artikelns tredje stycke anges att rättshjälp ska ges till personer som inte har tillräckliga medel, om denna hjälp är nödvändig för att ge dem en effektiv möjlighet att få sin sak prövad inför domstol. I artikel 48 garanteras rätten till försvar och den rätten har samma innebörd som den har enligt artikel 6.3 i Europakonventionen.
Artikel 6.3 a i Europakonventionen slår fast att den anklagade har rätt att utan dröjsmål och på ett språk som denne förstår, underrättas om innebörden av och grunden för brottsanklagelsen. Det är grundläggande för möjligheten att förbereda ett försvar. Rättigheten innefattar information inte enbart om den brottsliga gärningen utan även om den rättsliga kvalificeringen av den. Bestämmelsen innebär att den tilltalade måste få tillfälle att yttra sig även i anledning av ändringar av gärningsbeskrivningen eller av åberopat lagrum. Artikel 6.3 b ger var och en som blivit anklagad för brott rätt att få tillräcklig tid och möjlighet att förbereda sitt försvar. I artikel 6.3 c slås principen fast om rätten att försvara sig personligen eller genom rättegångsbiträde som man själv har utsett. Likartade bestämmelser finns i andra internationella konventioner. Artikel 6.3 c stadgar vidare att var och en som blivit anklagad för brott har rätt att utan kostnad få ett rättegångsbiträde ”när han saknar tillräckliga medel för att betala ett rättegångsbiträde… om rättvisans intresse så fordrar”. Artikeln reglerar även rätten att förhöra vittnen som åberopas mot honom eller henne samt att få vittnen inkallade och förhörda under samma förhållanden som vittnen mot denne, samt ger rätt för den tilltalade att vid behov få kostnadsfritt biträde av tolk.
Det följer av 21 kap. 3 § RB att den som misstänks för brott alltid har rätt att anlita en försvarare som biträde. I första hand får den misstänkte själv sörja för sitt försvar och utse försvarare. I vissa fall har den misstänkte också rätt till offentlig försvarare. Syftet
Den tilltalade SOU 2013:17
200
med offentliga försvarare är att garantera rättsligt bistånd även för misstänkta som inte själv anlitat försvarare. Det som avgör om en offentlig försvarare ska förordnas är om det behövs med hänsyn till målets beskaffenhet. Bland annat bör beaktas om den misstänkte kan få sitt önskemål om juridiskt bistånd tillgodosett genom rådgivning enligt rättshjälpslagen (se prop. 1983/84:23 s. 16).
Om den misstänkte är anhållen eller häktad och vid vissa grövre brott ska en offentlig försvarare förordnas på begäran. En offentlig försvarare ska dessutom utses om det behövs med hänsyn till utredningen om brottet eller påföljdsvalet eller om det i övrigt finns särskilda skäl med hänsyn till den misstänktes personliga förhållanden eller till vad målet rör (21 kap. 3 a § RB). Vidare finns det särskilda bestämmelser som gäller förordnande av en offentlig försvarare för en tidigare tilltalade, exempelvis vid återupptagande av en förundersökning (21 kap. 3 b § RB). I enklare mål, framförallt i mål om mindre förseelser, trafikbrott och brott med endast böter i straffskalan, anses den misstänkte i allmänhet inte ha behov av offentlig försvarare med hänsyn till utredningen.
När förundersökningen bedrivits så långt att någon är skäligen misstänkt för brottet ska den misstänkte, när han eller hon hörs, underrättas om misstanken (23 kap. 18 § RB). Enligt 12 § förundersökningskungörelsen (1974:948) ska den misstänkte i samband med underrättelsen få information om rätten att redan under förundersökningen anlita biträde och försvarare samt om vad som gäller för att offentlig försvarare ska förordnas. Det är alltid rätten som prövar frågan om rätten till offentlig försvarare (21 kap. 4 § RB).
Om det inte är uppenbart att den misstänkte saknar behov av det ska offentlig försvarare alltid förordnas för en misstänkt person som inte fyllt 18 år, 24 § lagen (1964:167) med särskilda bestämmelser om unga lagöverträdare (LUL). Undersökningsledaren ska göra en anmälan om det till rätten. Motsvarande skyldighet att göra anmälan till rätten finns i 23 kap. 5 § RB vad gäller misstänkta över 18 år.
Den offentlige försvararen har rätt till ersättning av allmänna medel för arbete, tidsspillan och utlägg som uppdraget krävt (21 kap. 10 § RB). Ersättningen utgår som huvudregel i brottmål med en tilltalad enligt en särskild taxa som Domstolsverket fastställer och som utgår från bl.a. huvudförhandlingstidens längd. I mål med längre förhandlingstid, flera tilltalade eller som krävt avsevärt mer arbete än normalt utgår ersättning i stället enligt en
SOU 2013:17 Den tilltalade
201
fastställd timkostnadsnorm. Om den tilltalade frikänns behöver han eller hon inte betala någon del av den ersättningen. Döms den tilltalade för brott i mål om allmänt åtal ska han eller hon ersätta staten helt eller delvis för dess kostnad för ersättning till försvararen. Ersättningsskyldigheten kan sättas ned, helt eller delvis, beroende på vilken brottslighet den tilltalade döms för och med hänsyn till hans eller hennes personliga och ekonomiska förhållanden (31 kap. 1 § RB).
Rätten till offentlig försvarare är en del i den misstänktes grundläggande rättsskydd. Enligt nuvarande regler är rätten till offentlig försvarare en exklusiv hjälpform för misstänkt i brottmål. Rättshjälp kan därför inte beviljas misstänkt i brottmål. Däremot kan rådgivning enligt rättshjälpslagen till den som är misstänkt eller tilltalad för ett brott lämnas av advokat eller biträdande jurist på advokatbyrå i högst två timmar (4 § rättshjälpslagen [1996:1619]). Rådgivning lämnas mot en avgift som år 2012 var 1 205 kronor. Avgiften kan sättas ned till hälften på grund av den rättssökandes ekonomiska förhållanden eller helt om den rättssökande är underårig. Den som lämnat rådgivningen har i så fall rätt till ersättning av allmänna medel (5 § nämnda lag). En tilltalad som blir frikänd kan få kostnaden för rådgivning ersatt som rättegångskostnad enligt 31 kap. 2 § första stycket RB.
3.3.2 Förslag till EU-direktiv om rätt till tillgång till försvarare
Den 8 juni 2011 lade EU-kommissionen fram ett förslag till direktiv om rätt till tillgång till försvarare i straffrättsliga förfaranden och rätt att kommunicera vid frihetsberövande, KOM (2011) 326. Förslaget innehåller bestämmelser om rätten för bl.a. misstänkta och tilltalade att få tillgång till försvarare. Det är ett led i utvecklingen av stärkta processuella rättigheter i straffrättsliga förfaranden som överenskommits mellan EU:s medlemsstater.
Förslaget om tillgång till försvarare genomsyras av principen att alla misstänkta och tilltalade i brottmål ska ha tillgång till en försvarare så snabbt som möjligt och på ett sätt som gör det möjligt att effektivt ta tillvara sitt försvar. I förslaget regleras bl.a. när tillgång till försvarare senast ska ges. Det ska ske så snart som möjligt med hänsyn till omständigheterna i varje enskilt fall. Oberoende av om den misstänkte frihetsberövats eller inte, måste tillgång till försvarare beviljas före förhör av polis eller brottsbekämpande
Den tilltalade SOU 2013:17
202
myndighet. Rätten till försvar måste kunna utövas i praktiken. I förslaget fastställs innebörden av rätten till försvarare och de åtgärder som en försvarare ska ha rätt att vidta för att säkerställa ett effektivt försvar, bl.a. rätt att närvara vid alla eventuella förhör och förhandlingar. Det finns begränsade möjligheter att göra undantag från dessa bestämmelser. Ett undantag får inte utgöra ett hinder för en rättvis rättegång och får medges endast om det är nödvändigt och det finns tillräckliga rättssäkerhetsgarantier.
Som direktivförslaget har uppfattats får den misstänktes eller tilltalades rättigheter anses gälla från tidpunkten då han eller hon underrättats om brottsmisstanke enligt 23 kap. 18 § RB. Vid denna tidpunkt ska den misstänkte eller tilltalade enligt gällande regler ha underrättats om rätten att själv anlita biträde för sitt försvar. Svensk rätt har därigenom ansetts uppfylla kravet på rätt till tillgång till försvarare.
Direktivet ska inte påverka tillämpningen av nationella rättshjälpsbestämmelser. I direktivförslaget anges att medlemsstaterna inte får tillämpa mindre förmånliga bestämmelser om rättshjälp än de som för närvarande gäller för tillgång till advokat i enlighet med direktivet. Direktivet avser inte att reglera frågan om rättshjälp, men det stadgar ett krav att den nationella ordningen är förenlig med EU-stadgan och Europakonventionen.
Direktivet har ännu inte antagits. Europeiska unionens råd nådde i juni 2012 en allmän inriktning om förslaget, som utgör grund för fortsatta förhandlingar med Europaparlamentet.
3.4 Ett tidigt stöd av advokat
Förslag och bedömning: Den som har åtalats för brott för
vilket åklagaren yrkar en strängare påföljd än böter ska som ett led i sitt försvar ha rätt till kostnadsfri rådgivning av advokat under maximalt två timmar. Rätten till kostnadsfri rådgivning ska regleras i rättegångsbalken, 21 kap.
I samband med att den som skäligen misstänks för brott underrättas om misstanken ska han eller hon få underrättelse om rätten till försvarare och att rådgivning av advokat under vissa förutsättningar kan lämnas. När åtalet delges den tilltalade ska han eller hon skriftligen underrättas om möjligheten till rådgivning av advokat.
SOU 2013:17 Den tilltalade
203
Rådgivande advokat ska ha rätt att på begäran få en avskrift av protokoll eller anteckningar från förundersökningen.
Den som lämnat rådgivning ska ha rätt till skälig ersättning av allmänna medel för arbete samt för kostnader för tolk och översättning som rådgivningen kan ha krävt. Ersättning för arbete ska endast om det finns särskilda skäl kunna avse mer än en timmas arbete.
En framställning om ersättning av allmänna medel för arbete och för kostnader för tolk och översättning, ska göras hos den domstol som ska besluta om ersättningen.
Domstolsverkets föreskrifter om brottmålstaxa för offentlig försvarare i tingsrätt och hovrätt bör ses över.
3.4.1 Betydelsen av ett tidigt juridiskt stöd
Det är vår ambition att rättegången i brottmål inte bara ska leva upp till de grundläggande rättssäkerhetskrav som internationella konventioner ställer på förfarandet. Vi menar att det i vissa avseenden går att ställa ännu högre krav på kvalitet i processen.
En viktig del i den enskildes rättssäkerhet är rätten till rättsligt bistånd för att försvara sig. Rätten för den misstänkte att anlita rättegångsbiträde och rätten till offentlig försvarare är väl reglerad. Det finns också tydliga bestämmelser om när den misstänkte ska underrättas om rätten att anlita ett biträde och om möjligheten i vissa fall att få förordnat ett offentligt försvar.
Den tilltalade kommer med våra förslag i många fall att ha behov av att rådgöra med en advokat för att kunna ta ställning till åtalet och yrkandena i samband med det, samt till målets handläggning. Har en offentlig försvarare förordnats redan under förundersökningen kan det ske på tidigt stadium. För att få en effektiv möjlighet att få sin sak prövad i rättegången behöver den tilltalade garanteras rätten till försvar i ett så tidigt skede av processen som möjligt. I dag får den tilltalade i många fall råd av en offentlig försvarare först i samband med huvudförhandlingen, i de fall en offentlig försvarare alls utses. Med större möjligheter att avgöra brottmål utan huvudförhandling kommer den tilltalade inte längre att ha lika stort behov av en offentlig försvarare för att biträdas vid en sådan förhandling eller få upplysningar om hur den går till. Behovet för den tilltalade att få tid och möjlighet att förbereda sitt försvar när åtal har väckts är däremot stort. Vi lämnar därför ett
Den tilltalade SOU 2013:17
204
förslag att den tilltalade tidigt ska få tillgång till en advokat i brottmål som inte rör böter.
3.4.2 Rådgivning bör lämnas när åtal väcks
Den misstänktes möjlighet att få rådgöra med en advokat när ett åtal väcks behöver enligt vår uppfattning tydliggöras och förstärkas. Han eller hon bör redan då få upplysningar om innebörden av åtalet och en rimlig möjlighet att ta ställning till det. Även i dag kan en misstänkt eller tilltalad få råd och upplysningar enligt rättshjälpslagen rörande sitt försvar av en advokat eller biträdande jurist på advokatbyrå i högst två timmar. Vår uppfattning är att rådgivning enligt rättshjälpslagen inte används i någon större utsträckning. Det har att göra med att behovet av offentligt försvar och rådgivning ofta torde sammanfalla och att det, i de fall behov finns av offentlig försvarare, är ändamålsenligt att råd lämnas inom ramen för försvararuppdraget. Det torde i praktiken vara så att den advokat som kontaktas av en misstänkt vänder sig till rätten och ansöker om att bli förordnad som offentlig försvarare, om det bedöms vara möjligt. Vidare lämnas rådgivning enligt rättshjälpslagen mot en avgift som betalas till den som lämnar rådgivningen. Möjligheten att få nedsättning av rättshjälpsavgiften är begränsad.
Vi anser att den tilltalade i fler fall än i dag och i tidigare skede ska kunna få rådgivning av advokat för att ta ställning till åtalet. Eftersom den tilltalades inställning får ökad betydelse för målets handläggning i domstol är det viktigt att ett avstående från en ordinär handläggning bygger på ett välgrundat ställningstagande och att den tilltalade ges förutsättningar att kunna förstå följderna av ett erkännande. Den tilltalade behöver i tidigt skede få information om gällande lagstiftning, vad åtalet samt rättegången innebär och vilka möjligheter han eller hon har att inverka på målets handläggning. Rådgivningen ska säkerställa att den tilltalade tidigt får hjälp med att bedöma åtalet och ta ställning till konsekvenserna av att medge eller motsätta sig det. Det innebär att den tilltalades rättigheter i processen stärks och att rättegången kan göras mer effektiv. I de fall en offentlig försvarare har utsetts under förundersökningen kan rådgivningen lämnas av denne. Utses en offentlig försvarare efter att åtalet väckts, är det med nuvarande ordning inte ovanligt att försvararen lämnar råd och information till den tilltalade först i omedelbar anslutning till huvudför-
SOU 2013:17 Den tilltalade
205
handlingen. Med vårt förslag kommer den tilltalade att kunna få rådgivning på ett tidigare stadium. Det innebär en kvalitetshöjning för den tilltalade och ger bättre utgångspunkter för en behovsanpassad handläggning.
3.4.3 Information om rådgivning och dess innehåll
Av 23 kap. 21 § fjärde stycket RB följer att den misstänkte eller dennes försvarare efter åtalsbeslutet har rätt att på begäran få en avskrift av protokoll eller anteckningar från förundersökningen. För att rådgivningen ska kunna få ett relevant innehåll ska motsvarande rätt ges den advokat som den tilltalade vänt sig till för att få rådgivning i målet.
Den tilltalade ska informeras om rätten till rådgivning när åtalet har väckts. För att informationen ska nå ut ska skriftliga upplysningar om möjligheten till rådgivning lämnas i samband med att åtalet delges den tilltalade. Informationen om rådgivning ska innehålla uppgift om vart den tilltalade kan vända sig för att få juridiskt stöd och information om vad rådgivningen i stora drag innebär. Den misstänkte bör dessutom i ett tidigare skede, redan i samband med att han eller hon underrättas om misstanke om brott enligt 23 kap. 18 § första stycket RB, få underrättelse om att rådgivning under vissa förutsättningar kan lämnas. Tidig information om rådgivningsinstitutet förbättrar förutsättningarna för att rådgivning av advokat kommer att äga rum i praktiken.
Den som lämnar rådgivning ska se till och tillgodose den tilltalades intressen. Den tilltalade kan ha svårt att ta till sig vad åklagaren påstår att han eller hon har gjort sig skyldig till och kan ha behov av ytterligare information om vad åtalet innebär. Han eller hon kan behöva få hjälp med att värdera den bevisning som åklagaren har åberopat till stöd för talan och ta ställning till brottspåståendet och påföljdsyrkandet. Den tilltalade kan också behöva hjälp med att redogöra för sådana personliga omständigheter som är av betydelse vid bedömning av straffmätning och påföljdsval. Den tilltalade kan också få information om den aktuella påföljden, t.ex. om ett fängelsestraff kan verkställas genom fotboja eller vad samhällstjänst innebär. Hur rättegången går till i sedvanlig ordning och vad det särskilda förfarandet innebär kan också behöva förklaras. En förutsättning för att kunna förenkla processen i domstol är att den tilltalade förstår vad saken rör och medvetet kan ta
Den tilltalade SOU 2013:17
206
ställning till de yrkanden som framställts. Den tilltalade måste också förstå vilka konsekvenser dennes ställningstaganden har för målets vidare handläggning. Advokaterna fyller inte minst en pedagogiskt viktig funktion genom att de kan förklara åtalets innebörd och de processuella möjligheterna. Denna rådgivning skiljer sig inte från vad en försvarare gör i dag. Skillnaden är att den lämnas på ett tidigare stadium.
3.4.4 Rådgivning ska lämnas av advokat
Behovet av rådgivning tillgodoses enligt vår mening bäst genom att den som har åtalats för brott har rätt att vända sig till en advokat på advokatbyrå för rådgivning. En sådan rådgivning säkerställer hög kvalitet och en god kontinuitet.
Som offentlig försvarare får förordnas en advokat som är lämplig för uppdraget. Om det finns särskilda skäl för det kan den som avlagt de kunskapsprov som är föreskrivna för behörighet till domaranställning komma i fråga (21 kap. 5 § RB). I praktiken förordnas nästan enbart advokater. Behovet av rådgivning är angeläget och motsvarande synsätt bör därför anläggas på behovet av kvalificerad rådgivning som vid ett offentligt försvar. Rådgivningen bör därför förbehållas advokat. De undantagsfall som gäller vid förordnande som offentlig försvarare av annan än advokat bör inte gälla vid rådgivning eftersom vi inte föreslår att en särskild lämplighetsprövning ska göras. Att rådgivningsfunktionen förbehålls advokater gör att uppdragets status kan hållas högt. Det finns också praktiska skäl att ställa i princip motsvarande krav på juridisk kompetens som vid förordnande av offentlig försvarare eftersom det faller sig naturligt att den som lämnat rådgivning enligt den föreslagna bestämmelsen vid behov i ett senare skede kan förordnas som offentlig försvarare.
Vi anser att möjligheten till rådgivning bör regleras i 21 kap. RB. Frågan om rådgivning aktualiseras först sedan åtalet har väckts och målet har inletts vid domstol. Det finns ett väl inarbetat system för förordnande av offentlig försvarare och regler om det i rättegångsbalken. Om offentlig försvarare har blivit förordnad för den tilltalade under förundersökningen så kan råd lämpligen lämnas av honom eller henne. Det framstår som naturligt att rådgivning i brottmål som handläggs i domstol regleras genom bestämmelser i
SOU 2013:17 Den tilltalade
207
rättegångsbalken om den tilltalades försvar och att beslutet om ersättning för sådan rådgivning fattas av domstol.
Rådgivning till den tilltalade i fler fall och i ett tidigare skede än vad som sker med nuvarande ordning kan förväntas innebära en något ökad arbetsbelastning för landets brottmålsadvokater. Det är svårt att bedöma hur stor ökningen blir. Med hänsyn till ålderssammansättningen i advokatkåren finns det en viss risk för advokatbrist framförallt utanför storstadsområdena. Vid våra diskussionsmöten har såväl advokater som domare omvittnat de svårigheter som för närvarande råder i vissa delar av landet att förse den tilltalade med offentlig försvarare i framförallt mer omfattande rättegångar. En omfördelning av resurser till rådgivning i anslutning till åtalets väckande bör dock innebära att antalet brottmål med huvudförhandling kan minska och därmed även behovet av insatser av offentliga försvarare i sådana rättegångar.
3.4.5 Rådgivningen ska vara kostnadsfri
Rätten till rådgivning ska gälla i alla brottmål. För att rådgivning ska komma till stånd i praktiken och ge den tilltalades rättigheter ett reellt innehåll, ska den vara kostnadsfri för den enskilde. Undantag bör gälla för mål i vilka åklagaren yrkat att påföljden bestäms till böter. I sådana mål är det inte motiverat att införa en kostnadsfri rådgivning av advokat. Möjligheten till avgiftsbelagd rådgivning enligt rättshjälpslagen ska dock kvarstå. Om annan påföljd än böter är aktuell bör den tilltalade alltså erbjudas en kostnadsfri rådgivning.
Om en offentlig försvarare är förordnad för den tilltalade ska rådgivningen lämnas av försvararen. Ersättning till den offentlige försvararen för rådgivningen bör utgå enligt timkostnadsnorm, eller om målet avgörs efter huvudförhandling enligt brottmålstaxa. För att den tilltalade inte ska bli skyldig att ersätta staten vad som har betalats av allmänna medel i ersättning till försvararen för denna kostnad, bör ett undantag göras från återbetalningsskyldigheten i 31 kap. RB.
Den tilltalade SOU 2013:17
208
3.4.6 Tillgång till advokat
Den tilltalade får enligt förslaget själv ta ansvar för att kontakta en advokat sedan åtalet väckts, om han eller hon vill utnyttja möjligheten till rådgivning. För att rådgivning ska genomföras i praktiken ska det vara lätt att komma i kontakt med advokat. För att underlätta att rådgivning kommer till stånd ska den tilltalade under förundersökningen informeras om möjligheten till rådgivning och på nytt få information i samband med att han eller hon får del av åtalet.
Man kan tänka sig olika sätt att försäkra den tilltalade en enkel tillgång till advokat. Ett alternativ är att den tilltalade uppmanas att vända sig till tingsrätten för hänvisning till en lämplig advokat. Vid domstolen finns ett system för att förordna offentlig försvarare i de fall någon särskild försvarare inte har begärts. Vanligtvis används listor över advokater för att sprida fördelningen av förordnanden mellan olika verksamma advokater inom domstolens område. En möjlighet är att rätten ger den tilltalade namnet på en advokat från den listan. Advokater som av domstol bedömts vara lämpliga att förordna som offentlig försvarare uppfyller även kravet på lämplighet för att lämna rådgivning. Det skulle tala för att den tilltalade skulle hänvisas att ta kontakt med domstolen. Ett annat alternativ skulle kunna vara att Advokatsamfundet tillhandahåller listor med namn på advokater som åtar sig rådgivningsuppdrag.
Vi har övervägt en ordning som innebär att den rådgivande advokaten ska utses av rätten. I sådant fall skulle det lagtekniskt kunna ske genom att rätten till offentligt försvar utvidgades. En sådan ordning skulle ge en kontroll över rådgivningsverksamheten och verka avhållande för tilltalade som skulle kunna tänkas vilja vända sig till flera advokater i ett och samma mål. Att låta rätten utse advokat för rådgivningsuppdrag leder enligt vår mening till en ökad administration hos domstolen som inte står i proportion till den risk för missbruk som skulle kunna uppkomma. Vi har därför inte föreslagit ett krav på att rätten ska utse advokat för rådgivning. Hur tillgången till advokat ska ordnas är emellertid en fråga som vi inte har löst slutligt utan som behöver utredas vidare innan förändringen genomförs (se avsnitt 17).
SOU 2013:17 Den tilltalade
209
3.4.7 Villkor för ersättning
I de allra flesta mål bör rådgivning under en timma vara fullt tillräcklig för att tillfredsställa den tilltalades behov av information och råd. För att få ersättning för mer än en timmas rådgivning bör det krävas att den advokat som lämnat rådgivning anger särskilda skäl för det. Ett sådant skäl kan vara att ytterligare åtal ges in i målet eller att utredningen i målet är mer omfattande. Behövs ytterligare rådgivning, utöver en sammanlagd tid om högst två timmar, talar det för att det finns behov av förordnande av en offentlig försvarare.
Den som lämnar kostnadsfri rådgivning ska ha rätt till skälig ersättning för det arbete som rådgivningen har krävt, dvs. vanligtvis en rådgivningstimme. Vi föreslår att advokat som lämnat rådgivning ska få ersättning av allmänna medel för arbete enligt timkostnadsnorm som beslutas av regeringen. Vidare ska han eller hon ha rätt till ersättning av allmänna medel för de kostnader för tolk och översättning som rådgivningen kan ha krävt. Eftersom advokaten inte ska inställa sig i rätten utan kan lämna rådgivning till den tilltalade på sitt kontor ser vi inget behov av att reglera ersättning för tidsspillan. Någon ersättning för den tilltalades eventuella kostnader för resa till och från rådgivningen ska inte betalas.
En framställning om ersättning ska göras hos den domstol som handlägger det mål som rådgivningen rör. För att inte gå miste om rätten till ersättning för uppdraget måste en offentlig försvarare, enligt grunderna för 31 kap. 9 § RB, framställa sitt anspråk innan handläggningen i den instansen har avslutats. Någon uttrycklig lagregel om detta finns inte. Om kostnadsyrkandet framställs först sedan handläggningen avslutats, kan det undantagsvis ändå beaktas, om den offentlige försvararen har haft giltig ursäkt för sin underlåtelse att i tid komma in med kostnadsräkningen. Det måste då också förutsättas att kostnadsanspråket framställs inom rimlig tid efter det att målet har avgjorts i sak. På motsvarande sätt skulle en advokat som har lämnat rådgivning själv kunna få ta ansvar för att yrka ersättning för arbete och kostnader för tolk och översättning innan rätten avgör målet. Skäligt rådrum för att inkomma med en framställning om ersättning måste i så fall lämnas. Vad som är skäligt skulle få bedömas bl.a. med hänsyn till de olägenheter som kan följa med att målets avgörande måste anstå.
Den tilltalade SOU 2013:17
210
Ett annat alternativ skulle kunna vara att inte knyta tidpunkten för den rådgivande advokatens ersättningsanspråk till målets avslutande. Ersättningskravet skulle kunna framställas till rättens kansli inom viss tid från rådgivningstillfället. Prövningen av behovet av och längden på rådgivningen är inte av sådan karaktär att den inte skulle kunna delegeras till annan än domare och eftersom den misstänkte inte ska åläggas återbetalningsskyldighet för rådgivningskostnaden är det av mindre betydelse att beslutet fattas innan målet avgörs. Det framstår som rimligt att ersättningsanspråket ska ha framställts inom en månad från rådgivningstillfället.
En följd av vårt förslag är att Domstolsverkets föreskrifter om brottmålstaxa för offentlig försvarare i tingsrätt och hovrätt bör ses över.
3.5 Bättre information och medverkan av den tilltalade
Bedömning: Informationen till den tilltalade om brottmåls-
processen bör förbättras. Den tilltalade bör kontinuerligt hållas underrättad om målets handläggning. Det bör då även kunna ställas större krav på honom eller henne att medverka i processen. Detta har bl.a. betydelse för utformningen av delgivningsbestämmelserna.
I avsnitt 17 föreslår vi att regeringen, som ett led igenomförandet av våra förslag, bör lämna uppdrag till rättsväsendets myndigheter och Sveriges Domstolar att vidta åtgärder inom detta område.
En grundläggande strävan med våra förslag är att brottmålsprocessen ska bli mer förutsebar för den tilltalade. Den kontradiktoriska principen förutsätter att den som anklagas för brott ska få veta vad anklagelsen gäller och möjlighet att försvara sig mot den. Kraven som ställs på att den anklagade fortlöpande hålls underrättad om vad som sker i processen och att informationen som lämnas till denne är tydlig och begriplig bör därför vara höga.
Polis- och åklagarväsendet, Kriminalvården och domstolen har olika roller i rättsprocessen. Med respekt för deras olika uppgifter behöver myndigheterna och domstolarna samverka för att den som
SOU 2013:17 Den tilltalade
211
anklagas för brott ska veta vad han eller hon har att vänta under målets handläggning. Vi lämnar flera förslag som syftar till att göra brottmålsprocessen tydligare för att den tilltalade så tidigt som möjligt ska veta vad han eller hon ska försvara sig mot och ta ställning till. Våra förslag att åklagaren alltid redan i åtalet ska ange ett bestämt påföljdsyrkande, avsnitt 5.3.3. och att rätten skulle vara förhindrad att döma till ett strängare straff eller en mer ingripande påföljd än vad åklagaren yrkat i målet, avsnitt 5.4, ger ökad förutsebarhet. Även förslaget i avsnitt 6.3 att målsägandens rätt att biträda åtalet tas bort ökar tydligheten, eftersom målsäganden enligt nuvarande regler genom att biträda åtalet kan utforma och föra talan i ansvarsdelen på ett annat sätt än åklagaren. Förfarandereglerna är i dag dessutom utformade så att rätten enligt vissa bestämmelser har möjlighet att komplettera utredningen i målet. Genom att begränsa rättens möjligheter att agera självmant blir det också tydligare vad rättegången kan komma att innebära för den tilltalade, se avsnitt 4.2.
Den information som den tilltalade får om processen och det sätt på vilket han eller hon förväntas medverka bör också göras tydligare. Av nuvarande regler följer att den misstänkte och dennes försvarare har rätt att fortlöpande ta del av vad som kommer fram i förundersökningen, s.k. successiv delgivning. Vi berör vikten av att det sker, framförallt i större mål, i avsnitt 11.3.7. Men den misstänkte har även behov av att få information om processen och vilket nästa steg som kan följa. Redan vid delgivning av misstanke om brott bör han eller hon, vid behov, t.ex. få information om vad en personutredning innebär och hur han eller hon förväntas medverka till att den genomförs på ett smidigt sätt samt konsekvenserna av att inte medverka. Om den misstänkte kallas till Kriminalvården bör han eller hon upplysas om att åklagaren inte kan föreslå en frivårdande påföljd utan dennes medverkan, se vidare avsnitt 8.4.1. Vi föreslår därtill att det ska tas fram bättre utformade svarsblanketter och informationsmaterial som ska skickas till den tilltalade när åtalet väcks, se avsnitt 8.3.4. Det ska vara överskådligt och lätt för den tilltalade att förstå hur målet kan avgöras och att svara på åtalet. Den tilltalade bör vidare få möjlighet till rådgivning av advokat för att ta ställning till åtalet och frågor i samband med det, se föregående avsnitt.
En ökad tydlighet om processens gång redan från tiden för delgivning av skälig misstanke om brott gör det möjligt att ställa rimliga krav på den tilltalade att medverka i handläggningen så att
Den tilltalade SOU 2013:17
212
målet kan avgöras inom rimlig tid. Vi föreslår ändrade regler om förenklad delgivning av handlingar i brottmål som bygger på grundtanken att Polisen och åklagaren fortlöpande ska lämna sådan information som krävs för att förenklad delgivning ska kunna användas för att delge den tilltalade handlingar i ärendet och målet. Om sådan information kontinuerligt lämnas på ett bra sätt menar vi att det också är rimligt att delgivningssättet kan användas i större utsträckning för att delge den tilltalade handlingar i målet, avsnitt 8.5.6. Dessutom föreslår vi utvidgningar av möjligheten att avgöra mål efter huvudförhandling i den tilltalades utevaro, avsnitt 11.6 och en tydligare tillämpning av sanktioner och tvångsmedel om en huvudförhandling behöver ställas in på grund av att den tilltalade inte kommit till förhandlingen, avsnitt 11.7.3.
Vikten av att den tilltalade hålls kontinuerligt informerad under processen återkommer vi som framgått till i flera sammanhang. I avsnitt 17 redogör vi för de åtgärder som vi bedömer bör vidtas för att genomföra våra förslag. Vi pekar där på att regeringen, som ett led i genomförandet av våra förslag bör lämna uppdrag till Rikspolisstyrelsen, Åklagarmyndigheten, Kriminalvården och Sveriges Domstolar att vidta åtgärder för att förbättra den fortlöpande informationen och dialogen med den som misstänkt eller tilltalad.
213
4 Domaren
4.1 Domarrollen
Domarens främsta uppgift i straffprocessen är att skipa rätt. Domaren ska ta ställning till frågor om ansvar för brott. Det huvudsakliga ansvaret för att utreda brott vilar på polis och åklagare.
Det har tidigare ansetts ligga i domarens rättskipande uppgift att ansvara för att meddelade domar är materiellt riktiga och att se till att bevisvärderingen kan ske på grundval av ett så gott underlag som möjligt. De nuvarande bestämmelserna i rättegångsbalken ger också domaren vida möjligheter att under målets handläggning påverka omfattningen av utredningen samt avhjälpa otydligheter och ofullständigheter. Vissa förfaranderegler har dessutom gjorts beroende av rättens bedömning av utredningen.
Den gällande ordningen har en historisk förklaring i att domaren haft en långtgående inkvisitorisk uppgift att utreda och lagföra brott för att skipa rätt mellan enskilda. Processlagberedningen menade att hänsynen till det allmänna intresset av utredningens fullständighet medförde att rätten fick införskaffa all bevisning som den fann erforderlig (se NJA II 1943 s. 450). Utvecklingen allt sedan rättegångsbalkens tillkomst har gått mot en mer ackusatorisk process med ett ökat partsansvar. I takt med att åklagarväsendet har byggts upp och en professionell försvararkår utvecklats har domarens ansvar för att utreda brott och fullständiga utredningen i praktiken tunnats ut. Regelverket är dock i huvudsak oförändrat.
Det är i dag ovanligt att domare på eget initiativ vidtar åtgärder för att komplettera utredningen i skuldfrågan. Det kan också sättas ifråga om ett sådant självständigt agerande från domare är förenligt med de krav som ställs i Europakonventionen på ett kontradiktoriskt förfarande och en oavhängig och opartisk domstol.
Domaren SOU 2013:17
214
Frågan om domstolens ansvar har under senare år aktualiserats i många olika sammanhang. Förslag till ett ändrat brottmålsförfarande vid erkännande har lagts fram av Beredningen för rättsväsendets utveckling, Ett effektivare brottmålsförfarande – några
ytterligare åtgärder, SOU 2005:117, kap. 4. Åklagarmyndigheten har
i idéskriften Effektivare hantering av stora och komplicerade brott-
mål, 2006 s. 56 ff. gjort bedömningen att parterna i större utsträck-
ning borde kunna disponera över föremålet för processen. En omfattande debatt har dessutom följt efter Justitiekanslerns rättssäkerhetsprojekt och rapporten Felaktigt dömda, 2006. Rapportförfattarna gav uttryck för att domstolarna har det slutliga ansvaret för rättssäkerheten i brottmålsprocessen och därmed bör ha ett ansvar för utredningens fullständighet. De gjorda sammanfattningsvis bedömningen att rätten har långtgående skyldigheter att se till att utredningen blir fullständig avseende åtgärder som talar till den tilltalades förmån och att vidta åtgärder för att föranstalta om inhämtande av utredning om parterna inte genom frågor och påpekanden kan förmås göra det själva.1
Domstolens ansvar för utredningen i målet och avgörandets riktighet är ett uttryck för den s.k. officialprincipen. Den lägger det övergripande ansvaret för processen på domstolen och innebär att rätten ska eller får vara självständigt verksam i rättegången. Principen genomsyrar alltså flera av rättegångsbalkens bestämmelser och tillämpas både i fråga om processmaterialet och om förfarandet.
Den nuvarande ordningen ger domaren ett visst ansvar för utredningens fullständighet i fråga om både skuld och påföljd. Ett sådant ansvar för utredningen i skuldfrågan stämmer dåligt överens med vår syn på tydliga roller i straffprocessen och med det ansvar som bör vila på domaren. Vi menar att domaren ska inta en objektiv, neutral, processledande och kontrollerande roll. Det är åklagarens roll att försöka styrka skuld hos den tilltalade. Domarens uppgift ska vara att styra över formerna för brottmålsprocessen och se till att målet handläggs så att det kan avgöras snabbt, på ett effektivt sätt och med hög kvalitet. Domaren ska klarlägga parternas ståndpunkter och vilken bevisning som de åberopar till stöd för talan så att processen kan avgränsas till vad saken rör. Domaren ska se till att målet avgörs på det sätt som
1 Rapporten s. 485 ff. Jämför även med SOU 1938:44 s. 380 f, 473 f och 479, SOU 1982:26 s. 108 och 131 samt prop. 1986/87:89 s. 99 och 108 f.
Domaren
215
saken kräver, antingen genom ett skriftligt förfarande eller vid en koncentrerad huvudförhandling. Därtill ska domaren avgöra om den utredning som parterna har lagt fram är tillräcklig för att döma den tilltalade till ansvar för brott. Vi har mot denna bakgrund valt att se över de bestämmelser i rättegångsbalken som ger domaren möjlighet att självständigt agera i rättegången.
4.2 Domarens möjlighet att agera självmant
Domarens möjlighet att vara självständigt verksam i brottmålsprocessen kommer till uttryck i flera bestämmelser i rättegångsbalken. Tydligast är den i regeln i 46 kap. 4 § andra stycket RB. Bestämmelsen reglerar tingsrättens materiella processledning under huvudförhandlingen. I den anges bl.a. att rätten ska se till att målet blir utrett efter vad dess beskaffenhet kräver samt försöka avhjälpa otydligheter och ofullständigheter. Regeln anses vara analogt tillämplig under förberedelsen av brottmålet. Att det inte, som för tvistemål (se 42 kap. 8 § RB), finns en uttrycklig bestämmelse som gäller under målets handläggning beror troligen på en förväntan att alla klarlägganden ska ske under förundersökningen (se Fitger m.fl., Rättegångsbalken, kommentaren till 46 kap. 4 §).
Oavsett om brottmålet avgörs med eller utan huvudförhandling har tingsrätten möjlighet att vidta vissa förberedande åtgärder. Domarens möjlighet att vara verksam genom processledning under målets handläggning i tingsrätt regleras i 45 kap. 11 – 13 §§ RB. Syftet med dessa bestämmelser är att ge domaren möjlighet att förbereda målet så att en koncentrerad huvudförhandling kan genomföras och inte att verkställa utredning i saken (se Fitger m.fl., a.a., Inledningen till 45 kap.).
Bestämmelserna ger tingsrätten möjlighet att självmant förelägga åklagaren att komplettera förundersökningen, när det behövs för att målet vid huvudförhandlingen, eller vid en återupptagen sådan, ska kunna slutföras i ett sammanhang (45 kap. 11 § och 46 kap. 12 § RB).
Tingsrätten ges vidare möjlighet att vidta förberedande åtgärder (45 kap. 12 § RB). Rätten kan, om det behövs för att bevisningen ska vara på en gång tillgänglig vid huvudförhandlingen, självmant besluta om att bevis ska läggas fram (35 kap. 6 § RB). Rätten får också utan yrkande av part besluta om syn eller besiktning (39 kap. 1 § RB) och anlita sakkunnig, om det för prövning av viss fråga
Domaren SOU 2013:17
216
behövs särskild fackkunskap (40 kap. 1 § RB). Utan yrkande från part kan rätten även avgränsa utredningen genom att avvisa bevisning (35 kap. 7 § RB). Behövs annan förberedande åtgärd ska beslut om det också meddelas (45 kap. 12 § RB).
När det gäller utredningen i påföljdsfrågan bär domstolen av tradition ansvaret för att den är tillfredsställande. Beslut om att hämta in personutredning är ytterligare en sådan förberedande åtgärd som tingsrätten vid behov ska vidta. I den mån det behövs ska uppgifter från belastningsregistret om den tilltalade och utredning om hans eller hennes personliga förhållanden läggas fram vid huvudförhandlingen (46 kap. 9 § RB).
För att förbereda målet kan rätten även, om det behövs, hålla sammanträde (45 kap. 13 § RB).
När det gäller hovrättsprocessen så kan hovrätten besluta att muntlig bevisning som tagits upp i tingsrätten ska tas upp på nytt i hovrätten om det är av betydelse för utredningen (35 kap. 13 § andra stycket RB). Att det inte finns motsvarande begränsningar i rätten att åberopa nya omständigheter och bevis vid överklagande av brottmål som stadgas vid överklagande av dispositiva tvistemål (jfr 50 kap. 25 § RB), är ytterligare ett utslag av officialprincipen. En annan sådan bestämmelse som kan nämnas är att såväl hovrätterna som Högsta domstolen har getts möjlighet att i mål om allmänt åtal, om det behövs, förelägga åklagaren att vidta utredningsåtgärder (51 kap. 12 § tredje stycket och 55 kap. 15 § första stycket 2 RB).
Den fria bevisprövningen, genom vilken rätten prövar allt som förekommit för att avgöra vad i målet som är bevisat, är också ett uttryck för officialprincipen. Om den tilltalade medger åtalet eller erkänner de faktiska omständigheterna måste domstolen ändå pröva åklagarens talan i sak. Domstolen har också att självständigt beakta eventuella ansvarsfrihetsgrunder. Att rätten ska vara självständigt verksam framgår även av att rätten inte är bunden av parternas yrkande beträffande brottets rättsliga beteckning eller lagrum (30 kap. 3 § RB).
Efter åtalet får rätten självmant ta upp fråga om häktning av den tilltalade (24 kap. 17 och 21 §§ RB), reseförbud (25 kap. 3 och 7 §§ RB), kvarstad (26 kap. 2 och 6 §§ RB), beslag (27 kap. 5 och 8 §§ RB) samt husrannsakan (28 kap. 4 § RB). Rätten har härigenom fått befogenhet att använda tvångsmedel.
Officialprincipen kommer som nyss nämnts också till uttryck i olika bestämmelser om förfarandet.
Domaren
217
Rättens formella processledning vid huvudförhandlingen regleras i 46 kap. 4 § första stycket RB. Bestämmelsen överensstämmer med vad som gäller vid tvistemål. I den anges att rätten ska se till att ordning och reda iakttas vid handläggningen och att rätten kan bestämma i vilken ordning olika frågor eller delar av målet ska behandlas. Den formella processledningen innebär att domaren ska se till att reglerna om förfarandet i rättegången följs, särskilt att principerna om förhandlingens muntlighet, omedelbarhet och koncentration förverkligas. Domaren har vidare ansvar för att de sanktioner som finns för att parterna ska agera i enlighet med processreglerna tillämpas. Olika frågor ska därtill behandlas i lämplig ordning. Hanteringsordningen kan anpassas efter vad som framstår som lämpligt. Vanligt är exempelvis att åklagaren redan i samband med sakframställningen redogör för den skriftliga bevisningen i stället för att bevisningen läggs fram efter att målsäganden och den tilltalade har hörts i målet (jfr 46 kap. 6 § andra stycket RB).
Huvudregeln vid förhandling i domstol är att den ska vara offentlig. Rätten får emellertid under vissa förhållanden besluta att den i vissa delar ska hållas inom stängda dörrar. Rätten har en skyldighet att självmant utreda eller aktualisera frågan om en förhandling i vissa delar ska hållas inom stängda dörrar (se JO 2009/10 s. 47). Rätten har också möjlighet att utan åtal ta upp frågor om ansvar för förseelse i rättegången (20 kap. 1 § och 9 kap. 1–5 §§ RB).
Under vissa förutsättningar får ett mål, om saken kan utredas tillfredsställande, avgöras efter huvudförhandling trots att den tilltalade inte personligen varit närvarande (46 kap. 15 a § RB). I hovrätt gäller att överklagande av en enskild klagande som förelagts att infinna sig personligen vid huvudförhandlingen förfaller om hovrätten inte anser sig ändå kunna avgöra målet (51 kap. 21 § RB). Genom bestämmelserna har domstolen bestämmanderätten över om ett mål kan avgöras efter förhandling i den tilltalades utevaro.
Reglerna om gemensam handläggning av flera brott eller åtal i en rättegång och deldom är även de exempel på bestämmelser som ger domaren det avgörande inflytandet över processen.
Även det extraordinära förfarandet domineras i stor utsträckning av officialprincipen. Exempelvis kan inte en motparts medgivande av resningsansökan eller en parts erkännande av att det föreligger en viss resningsgrundande omständighet läggas till grund för avgörandet (Fitger m.fl., a.a., Inledningen till sjunde avdelningen Om särskilda rättsmedel.).
Domaren SOU 2013:17
218
4.3 Domarens processledning
4.3.1 Allmänt
Med rättens skyldighet att bedriva materiell processledning menas domstolens verksamhet för att klarlägga parternas ståndpunkter och ge dem möjlighet att begränsa eller komplettera processmaterialet. Domstolens ansvar för att utreda målet och för utredningens fullständighet är omdiskuterad. Det gäller särskilt i skuldfrågan.
Enligt 46 kap. 4 § andra stycket RB ska rätten vid huvudförhandlingen se till att målet blir utrett efter vad dess beskaffenhet kräver och att inget onödigt dras in i målet. Genom frågor och påpekanden ska rätten försöka avhjälpa otydligheter och ofullständigheter i de uttalanden som görs. Som nämnts ovan anses bestämmelsen vara analogt tillämplig under målets handläggning.
Ordalydelsen lägger ett inte obetydligt utredningsansvar på domaren. I förarbetena finns stöd för att tanken vid rättegångsbalkens tillkomst var att rätten alltjämt skulle ha ett långtgående utredningsansvar och då särskilt till den tilltalades förmån. Domaren hade vid den tiden en mycket aktiv roll och höll rannsakningar i utredningssammanhang. Grundtanken bakom rättegångsbalkens brottmålsregler var att processen skulle bidra till att skyldiga men inte oskyldiga fälldes till ansvar för brott. Även om avsikten vid införandet av rättegångsbalken var att avskaffa domarens inkvisitoriska roll, till förmån för ett ackusatoriskt förfarande i vilket parterna skulle stå för utredningen, så framgår det av Processlagberedningens uttalanden att rätten i brottmål i vida högre grad än i tvistemål ansågs vara ansvarig för att utredningen skulle bli fullständig. I motiven angavs det särskilt ankomma på rätten att, oavsett vad den tilltalade anför, beakta sådana omständigheter som kunnat tala till dennes förmån. Vidare sas det att rätten, i synnerhet om den tilltalade inte biträddes av en kunnig försvarare, i viss mån skulle vägleda den tilltalade vid utförande av hans talan (NJA II 1943 s. 578).
Med tiden har domstolens utredningsansvar i praktiken kommit att tunnas ut. Numera är förutsättningarna för att låta parterna ta ansvar för utredningens fullständighet väsentligt förändrade. Det råder helt andra förhållanden i och med utvecklingen av ett professionellt åklagarväsende som till sitt förfogande har stora utredningsresurser.
Domaren
219
Rättegångsutredningen berörde frågan om domstolens ansvar för utredningens fullständighet i SOU 1982:26 s. 101 ff. Rättegångsutredningen menade att utvecklingen på åklagarsidan och en ökad frekvens av offentliga försvarare lett till att det finns en enighet mellan domare, åklagare och advokater om att domstolen normalt bör ha endast en ”mottagande” roll och i första hand låta parterna själva stå för utredningen (a.a. s. 108).
Den uppfattningen har bekräftats vid de diskussionsmöten som vi hållit med domare, brottmålsadvokater och åklagare. Vid mötena har framkommit att det råder en förhållandevis bred enighet om att domaren inte ska ha ett primärt utredningsansvar och efterforska utredning i skuldfrågan. Men det har också framgått att enstaka domare alltjämt anser att de bör agera för att komplettera utredningen. Flera åklagare som vi haft kontakt med vittnar om att en del domare i varierad utsträckning utreder sakförhållanden som parterna inte har lagt fram för rätten.
Rättegångsutredningen redovisade även att det funnits olika uppfattningar om i vilken utsträckning rätten ska agera om parterna i ett enskilt fall inte tagit fram tillräcklig utredning. En uppfattning var att domare bör vara verksamma till den tilltalades men däremot inte till åklagarens förmån. En annan uppfattning var att det viktigaste är att materiell rättvisa skipas och att rätten därför bör ingripa i alla klara fall, oavsett till vems förmån det sker (a.a. s. 108).
Den målundersökning som vi låtit genomföra visar att det är mycket ovanligt att rätten tar eget initiativ för att komplettera utredningen i skuldfrågan. Inte i något av de 1 505 mål som omfattades av undersökningen hade rätten på eget initiativ förelagt åklagaren att komplettera förundersökningen och inte heller hade domstolen på egen hand tagit in bevisning eller exempelvis tagit upp fråga om häktning av den tilltalade utan yrkande av part.
När det gäller påföljdsfrågan har rätten av tradition ansetts ha ett större ansvar för att inhämta underlag avseende påföljden än för att inhämta utredning i skuldfrågan. Viss utredning av betydelse för påföljdsbestämningen ska hämtas in redan under förundersökningen. Vid åtal ska sådan utredning lämnas in till rätten enligt 45 kap. 7 § RB. Det kan vara fråga om uppgifter om den misstänktes inkomst- och förmögenhetsförhållanden, utdrag ur folkbokförings- och vägtrafikregistret samt yttrande från Kriminalvården.
Domaren SOU 2013:17
220
Vi föreslår att åklagaren som huvudregel ska ange ett påföljdsyrkande när åtalet väcks och i fler fall än vad som sker i dag inhämta underlag avseende påföljden dessförinnan, se avsnitten 5 och 8.4. Förslaget innebär en förskjutning av förstahandsansvaret för att ta fram utredning i påföljdsfrågan från rätten till parterna.
4.3.2 Våra överväganden om materiell processledning
Bedömning: Domaren ska inte självmant agera för att utred-
ningen i skuldfrågan blir fullständig. Däremot ska han eller hon aktivt verka för att inget onödigt dras in i målet och försöka klarlägga parternas ståndpunkter så att otydligheter och ofullständigheter i den utredning som läggs fram avhjälps.
Ett förslag om en uttrycklig regel om materiell processledning under förberedelsen lämnas i avsnitt 11.3.3.
Huvudansvaret för den brottsutredande verksamheten ligger på polis och åklagare. Förstahandsansvaret för att utredningen i skuldfrågan är fullständig ligger på åklagaren, som vid förundersökningen ska se till att sådana omständigheter som talar såväl till förmån för som till nackdel för den tilltalade utreds och redovisas (23 kap. 4 § RB). Åklagarens objektivitetsplikt har i doktrin ansetts gälla under hela rättegången. Den slutsatsen vilar på att åklagaren har en grundläggande skyldighet att verka för en materiellt riktig dom (se Förundersökning – objektivitet, beslag, dokumentation m.m., SOU 2011:45 s. 105 ff. och 137).
Den åklagarkompetens som har byggts upp inom åklagarväsendet sedan rättegångsbalkens tillkomst innebär enligt vår mening att hela ansvaret för att utredningen är fullständig i skuldfrågan bör läggas på åklagaren. Att domstolen har möjlighet att påverka utredningsmaterialet kan framstå som lämpligt med hänsyn till de svårigheter som det för åklagaren kan innebära att vara lika aktiv till den tilltalades förmån som till dennes nackdel under rättegången. Det kan hävdas att domstolens möjlighet att verka för utredningens fullständighet därigenom kan vara en trygghet för den tilltalade.
Att fördela ansvaret under rättegången för utredningens fullständighet mellan åklagaren och domstolen gör dock att rollfördelningen blir otydlig. Det leder inte till ökad rättssäkerhet för
Domaren
221
den tilltalade att domaren kompletterar utredningen i skuldfrågan. Det är omöjligt att i förväg förutse om en åtgärd för att komplettera utredningen är till den tilltalades fördel eller nackdel. Rättens processledning enligt nuvarande ordning kan alltså verka till skydd för den enskilde men också till nackdel för honom eller henne. Finns det brister i utredningen ska det i stället enligt vår mening leda till att rätten ogillar åtalet.
I dag utnyttjar få domare de möjligheter som finns att fullständiga utredningen. Men de olikheter som ändå finns i tillämpningen vid huvudförhandlingen skapar en osäkerhet om var gränsen för den materiella utredningsskyldigheten går. Det leder till en osäker och otydlig rättstillämpning.
Det kan ifrågasättas om en ordning som medger domaren att vidta självständiga åtgärder för att komplettera utredningen är förenlig med Europakonventionens krav på ett ackusatoriskt förfarande inför en oavhängig och opartisk domstol. Om domaren självmant agerar för att se till att den oskyldige frias och att den skyldige döms, så kan rättens opartiskhet komma att sättas i fråga.
Även med utgångspunkten att saken bör få en så materiellt riktig utgång som möjligt är det vår uppfattning att ansvaret för rättstryggheten, dvs. att den skyldige döms, ska ligga på åklagaren. Luckor i utredningen som skulle kunna fyllas till förmån för den tilltalade får i stället leda till en friande dom. Det olämpliga i att domstolen agerar för att fullständiga utredningen är, som nämnts, att det inte går att förutse resultatet av agerandet och det kan ge intryck av att domaren inte är neutral. Det bör därför tydliggöras att domstolen inte ska ta ansvar för utredningens fullständighet i skuldfrågan.
Med vår syn bör domarens möjlighet att vara verksam i processen för att fullständiga utredning eller bevisning i skuldfrågan vara beroende av yrkande av part. Vi menar att åklagaren ska ha det fulla ansvaret för att ta tillvara statens straffrättsliga anspråk att bekämpa brott. Domaren ska inta en objektiv, neutral, processledande och kontrollerande roll. Domarens uppgift ska vara att styra över formerna för brottmålsprocessen och se till att målet handläggs så att det kan avgöras snabbt, på ett effektivt sätt och med hög kvalitet. Genom frågor ska domaren verka för att inget onödigt dras in i målet och försöka klarlägga parternas ståndpunkter så att otydligheter och ofullständigheter i den utredning som läggs fram avhjälps. Domaren ska alltså inte vara passiv vid rättskipningen.
Domaren SOU 2013:17
222
Mot en förändring i den riktningen skulle kunna anföras att domaren ska garantera rättssäkerheten och sörja för materiellt riktiga domar. Det finns dock få domare, om ens någon, som anser att de ska efterforska utredning eller ta in bevisning annat än till förmån för den tilltalade. Domaren bör enligt vår mening enbart vara skyldig att klarlägga otydligheter i utredningen och ställa frågor som syftar till att utreda oklara sakförhållanden som parterna har lagt fram.
Skillnaden mot i dag skulle alltså bli liten med hänsyn till att de allra flesta domare i praktiken inte genom frågor vid huvudförhandlingen ägnar sig åt att fullständiga utredningen eller i övrigt tillämpar möjligheterna att på annat sätt komplettera den.
Det saknar enligt vår uppfattning betydelse för de processuella reglernas utformning och tillämpning om åtgärder av en offentlig försvarare skulle kunna ersätta domstolens självständiga agerande.2Det är alltså inte aktuellt att lägga ett ökat ansvar på den tilltalade för utredningens fullständighet. Det hänger samman med oskyldighetspresumtionen i artikel 6.2 i Europakonventionen som innebär att den som anklagas för brott ska betraktas som oskyldig till dess hans eller hennes skuld lagligen har fastställts. Han eller hon har rätt att inte uttala sig och att inte medverka i utredningen (right to silence and right not to incriminate oneself). Det gäller oavsett om den anklagade har bistånd av en försvarare eller inte.
Man kan överväga om domaren inte i mål om allvarligare brott borde ha en utredningsskyldighet i andra hand. Betydelsen av att domstolens opartiskhet inte kan ifrågasättas kan å andra sidan sägas vara allt viktigare ju allvarligare målets utgång är för den tilltalade. Högsta domstolen konstaterade det i rättsfallet NJA 1986 s. 86. Målet avsåg frågan om förordnande om offentlig försvarare med hänsyn till utredningen om brottet. Högsta domstolen uttalade att det i förarbetena förutsatts att insatser av en offentlig försvarare vid upptagande av muntlig bevisning i rena bötesmål kunde ersättas av domstolens processledning. Ju allvarligare målets utgång är för den tilltalade, desto viktigare angavs det emellertid vara att den tilltalade kan finna att hans sak blir tillfredsställande utredd samtidigt som tilltron till domstolens oväld upprätthålls. I det aktuella fallet, som avsåg åtal för försök till stöld, ansåg Högsta domstolen att utgången av skuldfrågan fick anses vara av avgörande betydelse för
2 Jfr Rättegångsutredningens resonemang i SOU 1982:26 s. 133.
Domaren
223
såväl påföljdsvalet som för frågan om förverkande av tidigare villkorligt medgiven frihet från ett fängelsestraff. Domstolen ansåg det då inte vara lämpligt att det skulle bero enbart av hovrättens processledning att ett mer ingående förhör med ett vittne skulle komma till stånd och förordnade därför försvarare med hänsyn till brottets utredning.
Enligt vårt synsätt är det inte lämpligt i några brottmål att en fullgod utredning av brottet ska vara beroende av rättens processledning. Det allmännas intresse av att utredningen blir fullständig i skuldfrågan bör tillräckligt kunna bevakas av åklagaren. Sammanfattningsvis ska domaren inte ta egna initiativ för att fullständiga utredningen i skuldfrågan. Även här förtjänar det att sägas: osäkerhet ska gå ut över åtalet.
Vår bedömning innebär, till skillnad från den inställning som departementschefen redovisade i samband med 1987 års reform av tingsrättsförfarandet, att parterna ska disponera helt över utredningen i skuldfrågan.3Med det följer att det inte finns skäl för rätten att kontrollera vad som förevarit under förundersökningen och besluta om eventuella kompletteringar. Domaren ska alltså inte enligt vår mening ta del av förundersökningen för att bedöma utredningen i skuldfrågan eller läsa in sig på den sak som målet rör (se avsnitt 10.3.5 vad gäller processmaterialet vid avgörande av mål utan huvudförhandling). Däremot kan material från förundersökningen vara värdefullt för att planera huvudförhandlingen och bedöma behovet av personutredning.
Gränsdragningen mellan en aktiv materiell processledning för att klarlägga otydligheter och komplettera utredningen kan vara svår. Det finns situationer i vilka domaren bör ingripa för att gärningsbeskrivningen är så otydlig eller ofullständig, att det inte framgår vad den tilltalade ska försvara sig mot. Det kan också finnas fall där det framstår som helt klart att åklagaren agerar på grund av uppenbart misstag eller klart förbiseende. Vid Rättegångsutredningens översyn av rättegångsbalken argumenterade utredningen för att möjligheterna för rätten att komplettera utredningen skulle utnyttjas med största återhållsamhet. Utredningen redogjorde dock för hur processledningen i brottmål bör gå till och exemplifierade ett antal situationer i vilka rätten bör ingripa i rättegången, antingen för att den tilltalade ska veta vad som läggs
3Prop. 1986/87:89, Ett reformerat tingsrättsförfarande, s. 99 ff.
Domaren SOU 2013:17
224
honom eller henne till last eller för att rättegången inte ska framstå som en tom formalitet och få ett löjets skimmer över sig (SOU 1982:26 s. 130 ff.). Det rörde sig bl.a. om fall då det är uppenbart att ett rekvisit saknas i gärningsbeskrivningen för att den ska innefatta ett påstående om brott eller där invändningar från den tilltalade under huvudförhandlingen medför att det kan finnas skäl att framställa ett alternativt yrkande eller att justera gärningsbeskrivningen. Vi ansluter oss till den bedömning som Rättegångsutredningen gjort att det i aktuella sammanhang kan vara motiverat med åtgärder från rättens sida för att klarlägga yrkanden och grunder. Detta för att undvika att rättegången framstår som meningslös och leder till fler överklagande till hovrätten. Till skillnad från Rättegångsutredningen menar vi emellertid att tiden är mogen att ta bort rättens formella möjligheter att få till stånd en komplettering av utredningen genom att självständigt föranstalta om utredning eller bevisning. Vi återkommer till det i avsnitt 4.3.1.
Det finns enligt vår mening inte skäl att inskränka rättens möjlighet att komplettera utredningen i påföljdsfrågan. Vi har inte heller uppfattat att det finns någon kritik mot rättens möjlighet att i detta avseende agera självständigt. Vi föreslår att åklagaren ska ange ett yrkande om påföljd när åtalet väcks, vilket medför att åklagaren även ska inhämta yttrande från Kriminalvården när åklagaren behöver ett sådant underlag för sitt yrkande, se avsnitt 8.4. Därigenom ökar förutsättningarna för att rätten har ett tillräckligt underlag för att bedöma påföljdsfrågan när målet avgörs. Det kan emellertid behövas att domaren kompletterar utredningen om det framkommit nya omständigheter under målets handläggning eller lång tid förflutit sedan åtalet väcktes. Rätten kan också göra en annan bedömning av behovet av utredning i påföljdsfrågan. Sådana förberedande åtgärder bör vid behov kunna vidtas för att inte personutredningen ska behöva kompletteras vid huvudförhandlingen.
Om rätten sedan huvudförhandlingen avslutats kommer fram till att det är nödvändigt att komplettera utredningen så får ny eller fortsatt huvudförhandling hållas enligt nuvarande ordning, 46 kap. 17 § RB. Vi föreslår ingen ändring i den bestämmelsen. Den är enligt förarbetsuttalanden avsedd att användas undantagsvis om rätten under överläggning till dom eller vid avfattandet av domen upptäcker att det föreligger oklarheter eller ofullständigheter i det framlagda materialet (prop. 1986/87:89 s. 225 f. och 237 samt SOU 1982:26 s. 544 f.). Det är exempel på en regel som ska läsas i
Domaren
225
ljuset av bestämmelserna om materiell processledning och de förslag vi lämnar nedan avseende ändring av 35 kap. 6 § RB. Det betyder att ny eller fortsatt huvudförhandling endast ska hållas om det krävs kompletteringar i fråga om påföljd eller klarlägganden avseende ofullständigheter i den utredning som parterna har lagt fram.
Rättens materiella processledning innefattar också ett ansvar att se till att inget onödigt dras in i processen. Som exempel på det kan rätten avvisa ett erbjudet bevis om den omständighet som part vill bevisa saknar betydelse i målet, beviset är onödigt eller uppenbart skulle vara utan verkan eller om bevisningen med avsevärt mindre besvär eller kostnad skulle kunna föras på andra sätt (35 kap. 7 § RB). I samband med EMR-reformen infördes ytterligare en grund för att avvisa bevisning, om beviset trots rimliga ansträngningar inte kan tas upp och avgörandet inte bör fördröjas ytterligare (prop. 2004/05:131 s. 156 ff.). Vi ser ingen anledning att begränsa rättens skyldighet att verka för en avgränsning av processen för att undvika onödigheter eller att målets avgörande inte kan avgöras inom rimlig tid.
Ordalydelsen i lagregleringen om materiell processledning vid huvudförhandling i brottmål är identisk med den som gäller vid sådan förhandling i tvistemål (jfr 43 kap. 4 § andra stycket RB och 46 kap. 4 § andra stycket RB). Genom uttalanden i förarbetena har bestämmelserna getts olika innebörd. Vi föreslår nu att det bör föras in en uttrycklig regel om rättens materiella processledning i brottmål under förberedelsen i tingsrätt och hovrätt, dvs. en motsvarighet till reglerna om processledning under förberedelsen i tvistemål, 42 kap. 8 § andra stycket RB och 50 kap. 12 § tredje stycket RB, se avsnitt 11.3.3.
4.4 Andra regler som ger domaren självständigt inflytande över utredningen eller hur den läggs fram
I detta avsnitt föreslår vi att reglerna om komplettering av förundersökning, se 4.4.1, och inhämtande av bevisning, se 4.4.2 ska ändras i enlighet med vårt resonemang om domarens begränsade ansvar för utredningen i skuldfrågan. Vi berör även reglerna om ansvaret för förnyad bevisupptagning, se 4.4.3. När det gäller vissa andra bestämmelser om förfarandet i brottmål som ger uttryck för
Domaren SOU 2013:17
226
officialprincipen så föreslår vi också ändringar. Det gäller reglerna om gemensam handläggning av åtal i 45 kap. 3 § RB, avgörande vid huvudförhandling i den tilltalades utevaro i 46 kap. 15 a § RB, avgörande utan huvudförhandling i hovrätt, 51 kap. 13 § RB samt tilltrosregeln i 51 kap. 23 § RB. Motiven till nämnda förslag finns redovisade i avsnitten avseende förfarandet i mål med huvudförhandling och hovrättsprocessen.
Vad gäller befogenheten för rätten att efter åtalet har väckts få använda vissa särskilda tvångsmedel, har åtgärderna enligt motiven till huvudsakligt syfte att säkerställa straffrättskipningen (SOU 1938:44 s. 32). De fyller en funktion för att säkra bevisning och säkerställa verkställighet. Häktning kan också sägas fylla en kriminalpolitisk funktion att förhindra brottslighet från den misstänktes sida (Bylund, Tvångsmedel I, 1993, s. 64). Husrannsakan och häktning kan dessutom användas oberoende av begäran av part för att delgivning ska kunna ske.
Det är vår uppfattning att det är förhållandevis sällsynt att rätten tillgriper de särskilda tvångsmedel som ställs till rättens förfogande. Så hade inte skett i något fall i den målundersökning som vi genomfört. Reglerna fyller dock en viktig funktion för att förmå parterna att medverka i processen och för att skapa förutsättningar för att kunna genomföra den. Vi har därför inte funnit skäl att gå vidare med några förslag för att inskränka rättens befogenheter i dessa avseenden.
4.4.1 Komplettering av förundersökningen
Förslag: Det ska krävas yrkande från part för att rätten ska få
meddela åklagaren föreläggande om att fullständiga eller genomföra förundersökning. Part som vill att en sådan åtgärd ska vidtas ska så snart som möjligt begära det hos rätten.
När rättegångsbalken infördes förutsattes att rätten skulle ha stort inflytande över utredningen i brottmålet. Bestämmelsen i 45 kap. 11 § RB ger uttryck för det. I den anges att rätten får förelägga åklagaren att fullständiga eller genomföra en förundersökning, om det behövs för att målet vid huvudförhandlingen ska kunna slutföras i ett sammanhang. Hovrätten har motsvarande möjlighet enligt 51 kap. 12 § tredje stycket RB.
Domaren
227
Redan vid Rättegångsutredningens översyn av rättegångsbalken, SOU 1982:26 s. 131, gjordes bedömningen att stadgandena som ger rätten möjlighet att förelägga åklagaren att komplettera utredningen var obsoleta och därför borde upphävas. Departementschefen liksom flera remissinstanser ansåg emellertid inte att det fanns tillräckliga skäl att helt slopa den aktuella möjligheten, även om en sådan möjlighet torde komma till praktisk användning endast i extrema undantagsfall, prop. 1986/87:89 s. 109 f.
I litteraturen nämns, som exempel på fall när rätten själv kan behöva se till att förundersökningen kompletteras, att rätten känner till att det finns ett viktigt vittne som inte har hörts under förundersökningen
(
Fitger m.fl., a.a., kommentaren till 35 kap.
6 § RB).
Som vi anmärkt ovan har utvecklingen på åklagarsidan och att det finns försvarare i allt fler mål lett till att parterna i praktiken själva står för utredningen. I den målundersökning som vi genomfört hade rätten förelagt åklagaren att komplettera utredningen i ett enda fall. Det skedde efter att åklagaren klargjort att så behövde ske till följd av nya omständigheter som framkommit under huvudförhandlingen.4
Vid de diskussionsmöten som vi hållit med domare, advokater och åklagare har det bland deltagarna funnits en bred enighet om att möjligheten för rätten att förelägga åklagaren att komplettera förundersökningen är obsolet och bör tas bort.
Vi menar att domaren inte ska ha ansvar för att utredningen i skuldfrågan är fullständig. I konsekvens av det bör rätten inte kunna förelägga åklagaren att komplettera utredningen i den delen utan yrkande av part. Om det vid parternas processföring kommer fram att viktiga bevispersoner inte har åberopats i målet så kan domaren genom materiell processledning fästa parternas uppmärksamhet på det. Det utesluter behovet av att rätten agerar självmant för att fullständiga utredningen.
Det är vår slutsats att bestämmelserna som ger rätten möjlighet att självmant komplettera förundersökningen eller besluta om sådan undersökning är obsoleta och i praktiken inte kommer till användning. Sammanfattningsvis bör 45 kap. 11 § och 51 kap. 12 § tredje stycket RB ändras så att rätten får agera för att komplettera förundersökningen endast om part begär det. Det ligger i linje med
4 Göteborgs tingsrätts mål nr 17022-10.
Domaren SOU 2013:17
228
bestämmelserna i 23 kap. 18–19 §§ RB om att rätten ska pröva en anmälan av den misstänkte om att det finns skäl att under förundersökningen vidta utredningsåtgärder. För att betona vikten av att förberedande åtgärder vidtas så tidigt som möjligt under handläggningen bör part som vill att en sådan åtgärd vidtas uppmanas att framställa en sådan begäran till rätten så snart som möjligt. Vårt förslag skulle innebära en motsvarande begränsning att självmant förelägga åklagaren att vidta utredningsåtgärder för Högsta domstolen (jfr 55 kap. 15 § RB).
4.4.2 Inhämtande av bevisning
Förslag: Bestämmelsen i 35 kap. 6 § RB ändras så att rätten
självmant får inhämta utredning i fråga om påföljd i mål om brott som hör under allmänt åtal. I övrigt ska det ankomma på parterna att svara för bevisningen.
Enligt nuvarande ordning är huvudregeln att parterna ansvarar för bevisningen. Det är en följd av den ackusatoriska principen i brottmål. Att rätten ändå har fått möjlighet att självmant hämta in bevisning hänger samman med utgångspunkten att rätten ska bevaka det allmänna intresset av att utredningen är så fullständig att den kan ligga till grund för en materiellt riktig dom.5
När det gäller bevisningen i ett mål innebär bestämmelsen i 35 kap. 6 § RB att ett förstahandsansvar för bevisningen har lagts på parterna. Högsta domstolen har i rättsfallet NJA 2006 s. 457 prövat under vilka förhållanden rätten är skyldig att självmant föranstalta om bevisning. Rättsfallet avsåg en annan fråga, nämligen om det funnits en skyldighet för hovrätten att självmant förordna om förnyad bevisupptagning när åklagaren överklagat en friande dom i mål om bilbältesförseelse utan att åberopa omförhör med ett tilltrosvittne. Högsta domstolen menade att det inte var ett rättegångsfel att hovrätten inte självmant hade kallat vittnet och inte heller uppmärksammat åklagaren på frågan. Rättsfallet kan möjligen uppfattas så att det endast i mycket speciella fall skulle finnas en skyldighet för rätten också att agera självmant för att inhämta bevisning. Så länge möjligheten till det finns är det dock
Domaren
229
upp till den enskilde domaren att tillämpa bestämmelsen. Vi menar att det leder till att lika fall inte kan förväntas få lika behandling och att processen blir otydlig och oförutsebar.
Departementschefen uttryckte i prop. 1986/87:89 s. 110 att rätten på egen hand bör föranstalta om bevisning endast om parterna själva inte vill eller kan ta fram tillräckligt material för målets avgörande. Enligt rapporten Felaktigt dömda, 2006 s. 50 bör det ske endast till den tilltalades förmån eller då det på förhand inte framgår till vems förmån åtgärden är.
Som tidigare angetts är det vår uppfattning, även med utgångspunkten att saken ska få en så materiellt riktig utgång som möjligt, att hela ansvaret ska ligga på åklagaren för att utredningen är tillräcklig för en fällande dom. Skälen till det är flera. Det starkaste argumentet för att rätten inte självmant ska inhämta bevisning är att domarens opartiskhet kan komma att sättas i fråga. Domarens uppgift bör, menar vi, begränsas till att bedöma bevisvärdet av den bevisning som har lagts fram i målet. Kravet på opartiskhet innebär att domstolen i princip inte ska vägleda åklagaren till nackdel för den enskilde. Vi menar också att det inte går att i förväg utesluta att det blir konsekvensen om rätten tar ett självständigt initiativ för att inhämta bevisning.
Domaren ska alltså inte efterforska bevis. Rätten kan genom materiell processledning tillräckligt verka för att utredningen blir fullständig i de avseenden som parterna har varit verksamma i processen. Ekelöf m.fl. nämner i Rättegång IV, sjunde uppl., s. 55, som exempel på när domaren bör kunna agera det fallet att den av parterna förda bevisningen strider mot principen om det bästa bevismedlet. Inte heller i en sådan situation bör dock domare själv inhämta bevis enligt vår mening. Men det är rimligt att domaren påpekar för parterna exempelvis att rätten sannolikt skulle fästa större avseende på förstahandsuppgifter än på hörsägen. Med en aktiv processledning kan rätten på ett fullt tillfredsställande sätt verka för att utredningen är så fullständig som möjlig utan att domarens objektivitet vid bevisvärderingen kan sättas i fråga.
När det gäller utredningen i fråga om påföljd föreslår vi att åklagaren, i fler fall än vad som sker i dag, innan åtalet väcks ska hämta in ett underlag för den bedömningen. Vi föreslår emellertid inte att rättens möjlighet att ta fram utredning i påföljdsfrågan ska beskäras. Något sådant behov har inte kommit fram.
Sammanfattningsvis bör rätten även fortsättningsvis få självmant inhämta utredning i fråga om påföljd i mål om brott som hör
Domaren SOU 2013:17
230
under allmänt åtal. I övrigt ska det ankomma på parterna att svara för bevisningen.
Bestämmelserna om syn i 39 kap. RB och om sakkunnigbevisning i 40 kap. RB ska, liksom gäller i dispositiva tvistemål, läsas mot bakgrund av förslaget i 35 kap. 6 § RB. Det betyder att rätten enbart får hålla syn eller inhämta yttrande från sakkunnig efter yrkande av part. Som påpekas i motiven till de ändringar beträffande dispositiva tvistemål som genomfördes i den angivna bestämmelsen i samband med EMR-reformen innebär det inte att rätten måste vara passiv vad gäller bevisfrågor. Tvärtom kan det inom ramen för den materiella processledningen finnas skäl att föra en diskussion om bevisningen (jfr prop. 2004/05:131 s. 231).
Även om det är mycket ovanligt så kan rätten behöva hämta in ett sakkunnigutlåtande i fråga om annat än skuldfrågan. I doktrin tas som exempel på när sådan utredning kan behöva inhämtas att rätten kan behöva anlita en rättshistoriker för utredning av gamla lagar och författningar som är tillämpliga i målet.6Det kan också finnas behov av att inhämta ett yttrande i fall rätten ska tillämpa utländsk rätt. Denna typ av utredning i rättsfrågan betraktas normalt sett inte som skriftlig bevisning. Det innebär alltså att rätten även fortsättningsvis självmant kan inhämta sådana yttranden.
4.4.3 Ansvaret för förnyad bevisupptagning
Bedömning: Rättens möjlighet att vid huvudförhandlingen på
nytt ta upp bevis som tagits upp utom huvudförhandlingen, oberoende av begäran av part, bör inte inskränkas (35 kap. 13 § första stycket RB). Detsamma gäller för bevis som upptagits vid tidigare handläggning enligt 46 kap. 13 § andra stycket RB.
Hovrättens handlingsutrymme när det gäller frågan hur den i tingsrätten upptagna bevisningen bör läggas fram i hovrätten ska inte heller begränsas, 35 kap. 13 § andra stycket RB.
Bestämmelsen i 35 kap. 6 § RB tar sikte på ny bevisning. Bevis som har tagits upp utom huvudförhandling eller vid en huvudförhandling som inte får läggas till grund för domen omfattas inte av den bestämmelsen. Om sådan bevisning ska tas upp på nytt eller inte
6 Ekelöf m.fl., Rättegång IV, sjunde uppl., s. 305.
Domaren
231
regleras i 35 kap. 13 § första stycket och 46 kap. 13 § andra stycket RB. Rätten kan i dessa fall självmant besluta att beviset ska tas upp på nytt om det är av betydelse i målet och det inte finns hinder mot det.
Ett förhör ska enligt huvudregeln dokumenteras genom en ljud- och bildupptagning (6 kap. 6 § RB). Enligt motiven har möjligheterna att värdera muntlig bevisning utan att den tas upp på nytt därigenom radikalt förbättrats. I många fall är de fullt jämförbara med situationen att förhör hålls direkt vid huvudförhandling (prop. 2004/05:131 s. 151 f).
EMR-utredningen har föreslagit att bevisupptagningsreglerna ska ändras. De menar att beviset ska tas upp vid huvudförhandlingen på nytt om rätten finner att det är av betydelse att så sker och det inte finns något hinder mot det. Kan ett muntligt bevis som har tagits upp inför rätta, alternativt vid den tidigare handläggningen, läggas fram genom en ljud- och bildupptagning av förhöret, ska beviset enligt EMR-utredningens förslag få tas upp på nytt vid huvudförhandlingen endast om ytterligare frågor behöver ställas. Det innebär att tidigare upptagen bevisning vid en inställd eller avbruten huvudförhandling skulle kunna läggas fram vid en senare huvudförhandling. Motsvarande bör enligt EMR-utredningen exempelvis gälla i situationen då deldom har meddelats beträffande en tilltalad och huvudförhandling hålls mot en medtilltalad vid ett senare tillfälle. Vid den senare huvudförhandlingen skulle då tidigare upptagen bevisning kunna återanvändas. Genom förslagen menar EMR-utredningen att fördelarna med att använda den moderna tekniken kan utnyttjas fullt ut. (jfr SOU 2012:93 s. 133 ff.).
Vi delar den bedömning av synen på ljud- och bildinspelningar av förhör som framkommit i motiven till En Modernare rättegång och vi ställer oss bakom EMR-utredningens förslag. Förslagen underlättar hanteringen av mål som avgörs efter huvudförhandling, se även avsnitt 11.1.1, och minskar om möjligt än mer behovet av att rätten, oberoende av parternas inställning, tar upp beviset på nytt.
Rättens möjlighet att självmant ta ställning till om beviset ska tas upp på nytt bör emellertid inte inskränkas. 35 kap. 13 § första stycket och 46 kap. 13 § andra stycket RB reglerar formerna för presentation av bevisningen. Det kan fortfarande finnas ett behov av ett nytt förhör på grund av att det finns oklarheter om vad den hörde menat med sin utsaga eller för att upptagningen av någon
Domaren SOU 2013:17
232
anledning inte kan spelas upp vid huvudförhandlingen (jfr a prop. s. 237). Nämnda bestämmelser bör alltså inte ändras.
En närliggande reglering är den om förnyad bevisupptagning i ett mål som har överklagats till hovrätten (35 kap. 13 § andra stycket RB). Endast om hovrätten anser det vara av betydelse för utredningen så behöver bevis som har tagits upp vid tingsrätten tas upp på nytt i hovrätten. Om beviset kan läggas fram genom en ljud- och bildupptagning av förhöret vid tingsrätten så får beviset tas upp på nytt endast om det behöver ställas ytterligare frågor. Ett sådant bevis får tas upp även utan begäran av part.
Hovrättens möjlighet att agera självmant för att bevisning ska tas upp på nytt hänger framförallt samman med de s.k. tilltrosreglerna. Vid våra diskussionsmöten har det framförts, särskilt från domarhåll, att tilltrosbestämmelsen bör avskaffas. Vi lämnar ett förslag på förändrade tilltrosregler i avsnitt 12. Genom EMRreformen utvidgades hovrättens möjlighet att ändra en tingsrättsdom när avgörandet beror av tilltron till viss bevisning så att det inte längre krävs att beviset tas upp på nytt i hovrätten. Som ett alternativ kan beviset i stället läggas fram genom en ljud- och bildupptagning av förhöret vid tingsrätten (prop. 2004/05:131 s. 206 ff.). Det har medfört att behovet av att ta upp bevisningen på nytt i hovrätten har minskat avsevärt. Fortfarande kan dock finnas ett sådant behov om det av någon orsak inte finns en ljud- och bildupptagning som kan spelas upp eller om det råder oklarheter om vad den hörde i förhöret menat med sin utsaga (jfr a. prop. s. 234). Hovrätten bör därför ha kvar möjligheten att självständigt bestämma formerna för hur bevisningen som har tagits upp i tingsrätten ska läggas fram i hovrätten. 35 kap. 13 § andra stycket RB bör alltså inte ändras.
233
5 Åklagaren
5.1 Inledning
Åklagaren ska enligt rättegångsbalken yrka ansvar för den brottsliga gärningen samt ange tillämpligt lagrum och brottsrubricering. Rätten är bunden av åklagarens gärningsbeskrivning, men inte av hur åklagaren rubricerat brottet eller vilket lagrum som angetts. Åklagaren är i dag inte skyldig att framställa ett yrkande om påföljd. Om åklagaren väljer att ange sin uppfattning i påföljdsfrågan är rätten inte bunden av denna. Rätten kan döma till ett strängare straff än vad åklagaren har förespråkat. Till skillnad från vad som gäller för skuldfrågan är alltså rätten helt fri i sin prövning av påföljdsfrågan.
De nuvarande bestämmelserna i rättegångsbalken innebär också att frågor om särskild rättsverkan av brott ska prövas självmant av rätten. Det enda undantaget är företagsbot som kräver ett yrkande från åklagaren (36 kap. 7 § BrB). Rätten har alltså formellt sett det fulla ansvaret för att se till att frågor om förverkande och annan rättsverkan av brott blir utredda och avgjorda.
Den gällande ordningen är en rest av den inkvisitoriska processordningen. Enligt denna hade rätten hela ansvaret för brottmålsprocessen och åklagaren var närmast en underordnad medhjälpare till domstolen. Vid tillkomsten av 1948 års rättegångsbalk saknade åklagarna fortfarande en fullständig juristutbildning. Ofta fanns det endast en åklagare vid varje myndighet. Det var alltså nödvändigt att låta domstolen ha kvar ett betydande ansvar för processens ramar. I dag ser verkligheten annorlunda ut. Vi har en professionell åklagarkår och en stark åklagarorganisation.
I praxis har de kvarvarande inkvisitoriska inslagen i brottmålsprocessen successivt luckrats upp. Särskilt gäller detta i de delar som rör skuldfrågan. Men även när det gäller påföljdsfrågan har det i praktiken skett förändringar. Åklagare anger i dag ofta sin upp-
Åklagaren SOU 2013:17
234
fattning i påföljdsfrågan i samband med sitt slutanförande. Det är ovanligt att rätten i sådana fall dömer ut ett strängare straff eller en mer ingripande påföljd än vad åklagaren förespråkar, men det förekommer. Europakonventionens ökade betydelse för svensk rätt har också lett till att den kontradiktoriska förfarandeprincipen fått ett större genomslag. Det innebär att domstolen i många fall är skyldig att göra parterna uppmärksamma på en fråga som domstolen anser sig föranledd att ta ställning till, t.ex. om brottet ska rubriceras på annat sätt än vad åklagaren har angett.
Den syn på påföljdsfrågan och frågor om särskild rättsverkan som kommer till uttryck i rättegångsbalken är dock fortfarande präglad av den äldre rättsordningen. Rätten kan avgöra om den tilltalade ska dömas till ett strängare straff än vad åklagaren har förespråkat. Det finns inte heller något hinder mot att rätten på eget initiativ väcker frågor om särskild rättsverkan som kan vara mycket ingripande för den tilltalade. Vi menar att det bör vara åklagarens uppgift att bestämma den strängaste påföljd som den åtalade brottsligheten kan leda till. Detsamma gäller vilka andra följder som brottsligheten bör ha för den tilltalade i form av särskild rättsverkan av brott.
Förutom att tydliggöra åklagarens roll när det gäller att föra talan i påföljdsfrågan bör åklagarens roll i förhållande till målsäganden göras tydligare. När åklagaren har väckt åtal bör åklagaren ensam ansvara för att föra talan om straffansvar. Vi behandlar den frågan i avsnitt 6.
5.2 Åklagaren bör föra talan i påföljdsfrågan
Bedömning: Det bör införas en uttrycklig skyldighet för
åklagaren att ange sin ståndpunkt i påföljdsfrågan i alla mål. Rätten bör inte kunna döma den tilltalade till ett strängare straff eller en mer ingripande påföljd än vad åklagaren yrkat.
Åklagaren
235
5.2.1 Inledning
Under senare år har det lämnats flera förslag som går ut på att åklagaren ska få ett ökat ansvar för påföljdsfrågan.1 Förslagen har skiljt sig åt när det gäller om åklagaren ska vara skyldig att ange sin ståndpunkt i påföljdsfrågan i alla mål eller bara i vissa typer av mål. De har också skiljt sig åt i frågan om rätten ska vara bunden av åklagarens bedömning av påföljdsfrågan. Detsamma gäller när och på vilket sätt åklagaren ska framställa sin ståndpunkt.
Vi föreslår att åklagaren ska vara skyldig att ange sin uppfattning i påföljdsfrågan i alla mål. Rätten ska dessutom vara bunden av åklagarens ståndpunkt i den meningen att den tilltalade inte ska kunna dömas till ett strängare straff eller en mer ingripande påföljd än vad åklagaren förespråkat. Det senare för med sig att åklagaren ska ange sin ståndpunkt genom att framställa ett yrkande om påföljd. I detta avsnitt redogör vi för våra överväganden kring dessa frågor. Vi återkommer till frågorna om när yrkandet ska framställas, hur preciserat det bör vara och om det bör finnas undantagsregler i avsnittet om innehållet i påföljdsyrkandet.
5.2.2 En tydlig och ändamålsenlig rollfördelning
Åklagaren styr rättens prövning i skuldfrågan genom utformningen av gärningsbeskrivningen. Åklagaren har därmed redan i dag ett stort inflytande över brottmålsprocessen. Om åklagaren får ansvaret att inför domstolens avgörande framställa ett yrkande om påföljd som domstolen inte kan frångå i skärpande riktning tydliggörs rollfördelningen mellan åklagaren och domstolen ytterligare. Det innebär att åklagaren får det fulla ansvaret för statens straffrättsliga talan. Genom sitt påföljdsyrkande anger åklagaren den övre gränsen för vilken påföljd brottsligheten kan leda till.
Det har hävdats att en sådan förändring av rollfördelningen rubbar balansen i processen till åklagarens fördel. Vi delar inte den uppfattningen. Vi menar tvärtom att processen blir mer balanserad. Domstolens roll blir mer renodlad. Det blir tydligt att domstolens
1SOU 2005:117 – Ett effektivare brottmålsförfarande – några ytterligare åtgärder, slutbetänkande från Beredningen för rättsväsendets utveckling (BRU). Effektivare hantering av
stora och komplicerade mål – idéskrift, 2006 från Riksåklagarens arbetsgrupp om effektivare
hantering av stora och komplicerade mål. SOU 2008:85 – Straff i proportion till brottets allvar, slutbetänkande från Straffnivåutredningen.
Åklagaren SOU 2013:17
236
uppgift i brottmålsprocessens alla delar är att ta ställning till åklagarens talan.
Av tradition har påföljdsfrågan varit en fråga för rätten. Det innebär att det har byggts upp en kompetens för prövning av påföljder vid domstolarna. Ett argument mot att domstolen ska vara bunden av åklagarens påföljdsyrkande kan vara att domstolarnas kompetens inte tas till vara fullt ut. Enligt vår uppfattning är det inte något tungt vägande argument. Domstolen ska fortfarande avgöra påföljdsfrågan, men beakta den yttre gräns som åklagaren satt upp. Att åklagaren på ett tydligt sätt ger uttryck för sin syn på påföljdsfrågan bör leda till att åklagaren lyfter fram försvårande och förmildrande omständigheter i rättegången. Det leder till bättre förutsättningar för den tilltalade att genom sin försvarare ge uttryck för sin syn i dessa frågor. Domstolens beslutsunderlag bör därför bli mer fullständigt än i dag.
Ett annat argument som har framkommit vid våra diskussionsmöten med domare, åklagare och brottmålsadvokater är att det finns risk för att åklagare framställer ”för hårda” påföljdsyrkanden för att ge domstolen utrymme att bestämma en sträng påföljd. Det är viktigt att poängtera att åklagaren är part i målet och det är domstolen som ska ha det slutliga ansvaret för att se till att den tilltalade inte döms till en för sträng påföljd. Samtidigt kräver åklagarens objektivitetsplikt att han eller hon är skyldig att beakta även det som talar till den tilltalades förmån. Att åklagarens uppfattning i påföljdsfrågan blir en uttrycklig del av åklagarens talan kommer att innebära att åklagaren inte får fullt bifall för sin talan om domstolen dömer ut ett lindrigare straff än åklagaren yrkat. Vi har svårt att se att den ordning vi förespråkar skulle leda till att åklagare medvetet skulle utforma sin talan så att han eller hon inte kommer att få fullt bifall för denna genom att yrka ett strängare straff än vad som är motiverat med hänsyn till brottsligheten och den tilltalades person. Det är en annan sak att åklagare, med rätta, kan se det som sin uppgift att verka för en utveckling av påföljdspraxis vid en viss brottstyp. Att det kan ske genom att domstolen tar ställning till åklagarens yrkande om påföljd är positivt. Förutsättningarna för att påföljdsfrågorna på det sättet får en bättre belysning bör öka om åklagaren får det ökade ansvar för påföljdsfrågan som vi förespråkar.
Åklagaren
237
5.2.3 En process som är mer förutsebar för den tilltalade
Enligt den kontradiktoriska förfarandeprincipen ska den som anklagats för ett brott få full information om vad anklagelsen gäller och beredas tillfälle att bemöta vad som läggs honom eller henne till last.2 Det kan ifrågasättas om det sätt som påföljdsfrågan hanteras i dag verkligen är förenlig med denna princip.
Enligt den nuvarande ordningen prövar rätten frågor om straffmätning och påföljdsval utan något påstående från åklagaren. Det enda som sätter ramen för domstolens påföljdsbestämning är straffskalan för det åtalade brottet. Den säger ofta lite om nivån på den konkreta påföljd som kommer att dömas ut. Påföljden kan alltså komma närmast som en överraskning för den tilltalade. Det kan leda till att den tilltalade inte anser sig ha fått möjlighet att på ett tillräckligt utförligt sätt föra fram de omständigheter som han eller hon anser bör beaktas i mildrande riktning.
Om åklagaren alltid anger sin ståndpunkt i påföljdsfrågan innan målet avgörs ökar förutsebarheten för den tilltalade. Den tilltalade får tillfälle att försvara sig genom att bemöta vad åklagaren för fram. Detta leder till att den kontradiktoriska förfarandeprincipen, till skillnad mot i dag, även skulle tillämpas fullt ut beträffande påföljdsfrågan.
Om domstolen är förhindrad att döma ut en strängare påföljd än åklagaren yrkat får den tilltalade dessutom veta vad han eller hon riskerar att dömas till. Den tilltalade kan skaffa sig en uppfattning om hur han eller hon ställer sig till åklagarens talan. Att de som åtalas för brott så tidigt som möjligt får veta vilken påföljd de riskerar är enligt vår uppfattning av stort värde i sig. Det ökar förutsättningarna för att parternas ståndpunkter i målet kan klargöras efter att den tilltalade svarat på åtalet. Det gör det dessutom möjligt att införa bestämmelser där domstolen under vissa förutsättningar kan avgöra mål där den tilltalade godtar åklagarens talan utan att hålla huvudförhandling i målet (se vidare avsnitt 9).
2 Se t.ex. NJA 2003 s. 486 där Högsta domstolen tog ställning till om de omständigheter som hovrätten hade lagt till grund för att anse ett våldtäktsbrott som grovt hade lyfts fram tillräckligt tydligt under rättegången. Högsta domstolen uttalade att det ligger ”i den kontradiktoriska rättskipningens princip att den tilltalade skall ha fullgoda möjligheter att bemöta påståenden om sådana omständigheter som läggs honom till last”. I NJA 2011 s. 611 konstaterar Högsta domstolen också (p. 17 i domen) att Europakonventionen och den praxis som har utvecklats av Europadomstolen innebär ”att det numera, i motsats till vad som tidigare har antagits, inte är möjligt att döma enligt en viss straffbestämmelse utan att den tilltalade i förväg har fått reda på att bestämmelsen skulle kunna vara tillämplig och har beretts möjlighet att anpassa sitt försvar efter detta”.
Åklagaren SOU 2013:17
238
5.2.4 Förutsättningar för mer förutsebara bestämmelser
I rättegångsbalken finns bestämmelser som anger att olika handläggningssätt ska tillämpas eller är möjliga att tillämpa vid olika allvarliga brott. Exempel på detta är möjligheten att avgöra ett brottmål utan huvudförhandling (45 kap. 10 a § RB), möjligheten att avgöra mål i den tilltalades utevaro (46 kap. 15 a § RB) och när det krävs prövningstillstånd i hovrätt (49 kap. 13 § RB).
Enligt dagens bestämmelser ska domstolen göra en prognos av den förväntade påföljden för att ta ställning till om ett mål ska kunna avgöras utan huvudförhandling eller i den tilltalades utevaro. I många fall är det nödvändigt att veta åklagarens inställning i påföljdsfrågan. Om åklagaren anser att målet kan avgöras utan huvudförhandling anges det regelmässigt i stämningsansökan tillsammans med ett påföljdsförslag. I en utevarosituation kan åklagaren på fråga från rätten uppge att han eller hon anser att det är hinder mot att avgöra målet med hänsyn till sin uppfattning i påföljdsfrågan. Även om rätten på det sättet i praktiken kan ta hänsyn till åklagarens uppfattning är det rättens prognos av den förväntade påföljden som är avgörande. Om åklagaren anger ett yrkande om påföljd redan när åtalet väcks behöver domstolen inte göra en sådan förhandsbedömning. Det blir i stället möjligt att göra tillämpningen av olika handläggningssätt beroende av det yrkande om påföljd som åklagaren angett. Det innebär att bestämmelserna kan bli klarare och enkla att tillämpa. Processen skulle också bli mer förutsebar för parterna genom att tillämpningsområdet för olika bestämmelser kan knytas till ett uttryckligt yrkande om påföljd från åklagaren i stället för en prognos av rätten. Att bestämmelserna som avgränsar tillämpningsområdet är klara och förutsebara är särskilt viktigt vid ett sådant förenklat förfarande som vi föreslår.
Åklagaren
239
5.2.5 Större uppmärksamhet på påföljdsfrågan
Att rätten avgör påföljdsfrågan utan yrkande kan, som Straffnivåutredningen pekat på (se SOU 2008:85 s. 327 f), leda till att frågor om påföljd hamnar i bakgrund i brottmålsprocessen. Vi ställer oss bakom Straffnivåutredningens bedömning att ett ökat inflytande för åklagaren över påföljdsfrågan kan antas leda till att uppmärksamheten, såväl under förundersökningen som vid processen i domstol, i större utsträckning än i dag riktas mot sådana förhållanden som har betydelse för bedömningen av brottets straffvärde. Vi instämmer i att det skulle vara positivt för brottmålsprocessen med en utförligare argumentation från parterna när det gäller vilka försvårande och förmildrande omständigheter som förelegat vid gärningen. Som Straffnivåutredningen pekat på bör en ordning där åklagaren är skyldig att ange sin ståndpunkt i påföljdsfrågan även leda till att domstolarna på ett tydligare sätt i domen redovisar vilka överväganden som gjorts i denna fråga.
Enligt vår uppfattning skulle ytterligare en positiv effekt av åklagarens ökade ansvar för påföljdsfrågan vara att det skapar ett incitament för åklagaren att redan under förundersökningen ta ställning till brottslighetens straffvärde och ha en preliminär uppfattning om vilken påföljd han eller hon kan komma att yrka. Det möjliggör, som vi utvecklar i avsnitt 8.4, att åklagarna kan inhämta den utredning kring den misstänktes personliga förhållanden som är relevant. Åklagarens ökade ansvar för påföljdsfrågan bör också underlätta tillämpningen av bestämmelserna om åtalsunderlåtelse och förundersökningsbegränsning. De bestämmelserna kräver bl.a. att åklagaren gör en prognos av den förväntade påföljden.
5.2.6 Större enhetlighet i rättstillämpningen
Enligt vår uppfattning bör en skyldighet för åklagarna att ange sin ståndpunkt i påföljdsfrågan skapa förutsättningar för en större enhetlighet i rättstillämpning. Det leder till att uppmärksamheten på påföljdsfrågan ökar och bör bidra till utförligare och tydligare bedömningar i domstolarnas domar.
Åklagarmyndigheten är till skillnad från domstolsväsendet en hierarkisk organisation. Även om åklagare, liksom domare, i de enskilda fallen gör självständiga bedömningar kan Åklagarmyndigheten utfärda riktlinjer eller allmänna råd avseende vilka
Åklagaren SOU 2013:17
240
straffnivåer som bör vara utgångspunkten vid olika typsituationer. De enskilda åklagarna kan på det sättet få ett beslutsstöd när de ska ange sin ståndpunkt i påföljdsfrågan vid olika frekventa brottstyper. Det skapar förutsättningar för ett gemensamt synsätt bland åklagarna i landet. Det bör bidra till att enhetligheten och förutsebarheten ökar.
Ett argument som ibland förs fram mot en ordning som innebär att rätten ska vara förhindrad att döma ut en strängare påföljd än vad åklagaren angett är att domstolen skulle vara förhindrad att döma ut den påföljd som egentligen är ”den korrekta”. Vid diskussionsmöten vi genomfört med åklagare, domare och advokater uttryckte några det som att det finns en risk att det kan leda till materiellt oriktiga domar eller att lika fall inte bedöms lika. Vi anser inte att detta argument är hållbart. För det första är det mycket svårt att avgöra exakt vad som är den materiellt riktiga påföljden i ett enskilt fall. Att domare i allmänhet skulle vara mer kompetenta än åklagare att avgöra hur sträng en påföljd ska vara i ett enskilt fall menar vi kan ifrågasättas. Risken för bristfälligt underbyggda påföljdsbedömningar bör tvärtom minska vid en sådan ordning som vi förespråkar. Det kan på goda grunder antas att rätten oftare kommer att få ett bättre beslutsunderlag genom att parterna argumenterar i påföljdsfrågan på ett mer utförligt sätt. Dessutom innebär ett förbud för rätten att gå utöver vad åklagaren yrkat bara att åklagaren bestämmer den övre gränsen för hur strängt straff som kan komma i fråga. Det uppstår inte någon ökad risk för alltför stränga påföljder. Någon risk för minskad rättssäkerhet för den tilltalade uppstår alltså inte. Att det någon gång kan uppstå en situation där åklagaren enligt rättens uppfattning yrkat ett för lindrigt straff innebär knappast ett hot mot enhetligheten i rättstillämpningen.
5.2.7 Risken för överenskommelser om påföljd
En ordning där åklagaren bestämmer den övre gränsen för vilken påföljd som kan dömas ut kan skapa förutsättningar för en dialog mellan åklagaren och den tilltalade och dennes försvarare kring påföljdsfrågor. Åklagaren kan på det sättet få information om nya omständigheter, t.ex. om den tilltalades personliga förhållanden, som kan leda till att åklagaren ändrar sin ståndpunkt i påföljdsfrågan. Att det kan ske en sådan dialog är positivt och kan bidra till
Åklagaren
241
att påföljdsfrågan får en bättre belysning i ett tidigt skede. Men det väcker också andra frågor, som risken för informella uppgörelser om påföljden mellan åklagaren och den tilltalade eller dennes försvarare.
Åklagaren ska grunda sitt ställningstagande i påföljdsfrågan på bestämmelserna i 29 och 30 kap. BrB. Påföljdsutredningen har i betänkandet Nya påföljder, SOU 2012:34, föreslagit en ändring i 29 kap. 5 § BrB som innebär att det i ökad utsträckning ska kunna tas hänsyn till om den tilltalade genom att erkänna eller på annat sätt medverkat i utredningen av det egna brottet. Enligt förslaget ska det inte längre krävas särskilda skäl för att gå under straffminimum. Det ska vara fråga om fall då den tilltalades medverkan i utredningen är ett uttryck för ansvarstagande och ånger. Den föreslagna strafflindringen är inte avsedd för en gärningsman som kallsinnigt erkänner och berättar om det han har gjort sig skyldig till eller för den som uppenbart försöker förhandla sig till en lindrigare påföljd. Den tilltalades medverkan ska ha haft betydelse för utredningen. Det innebär att det framförallt kommer att kunna vara aktuellt med strafflindring vid allvarlig och svårutredd brottslighet. Påföljdsutredningens förslag tar bara sikte på medverkan i utredningen av det egna brottet. Förslaget är inte avsett att innebära några förändringar när det gäller möjligheten att medge strafflindring för s.k. kronvittnen. Om Påföljdsutredningens förslag genomförs kommer det att i 29 kap. BrB, finnas lagstöd för åklagaren att vid yrkandet om påföljd – när det är befogat – beakta att den tilltalade erkänt eller på annat sätt medverkat i utredningen av det egna brottet.
Kombinationen av den strafflindringsgrund som Påföljdsutredningen föreslår och en ordning där åklagaren sätter den övre gränsen för hur sträng påföljd som kan dömas ut kan uppfattas som problematisk. En tänkbar invändning är att åklagare skulle kunna utlova den tilltalade ett lägre straff i utbyte mot ett erkännande eller annan medverkan i utredningen, m.a.o. att det skapas ett utrymme för informella åtalsuppgörelser (eller s.k. plea bargains).3
Vi anser att sådana farhågor inte ska överdrivas, även om det är viktigt att problematiken uppmärksammas. Den ordning vi föreslår innebär att åklagaren, på sitt tjänsteansvar, väcker åtal efter en sedvanlig åtalsprövning. Förundersöknings- och åtalsplikten förändras
3 Se SOU 2005:117 s. 49–61 för en redogörelse för diskussioner kring plea bargain-system och överväganden kring en ordning med kronvittnen.
Åklagaren SOU 2013:17
242
inte. Under förundersökningen gäller bl.a. bestämmelsen i 23 kap. 12 § RB, som anger att man under ett förhör inte får använda löften eller förespeglingar om särskilda förmåner i syfte att framkalla bekännelse eller uttalande i viss riktning. Vi föreslår att åklagaren ska ange de omständigheter som han eller hon har beaktat vid sin utformning av påföljdsyrkandet. Några andra hänsyn än de som har betydelse enligt 29 och 30 kap. brottsbalken får inte tas. Den insyn och offentlighet som det innebär att målet avgörs i domstol är enligt vår bedömning tillräcklig för att förhindra otillåtna uppgörelser eller annat missbruk av en ordning där åklagaren bestämmer den övre ramen för vilken påföljd som kan dömas ut. Risken för informella uppgörelser medför alltså inte att det är motiverat att domstolen ska kunna frångå åklagarens bedömning av påföljdsfrågan i skärpande riktning.
5.2.8 Målsägandens ställning
I avsnitt 6 redogör vi för vad det innebär att målsäganden har rätt att biträda åtalet. Som framgår där föreslår vi att målsäganden inte längre ska kunna biträda åtalet. Det innebär att målsäganden inte kommer att ha rätt att framställa ett yrkande i påföljdsdelen. En ordning där rätten är bunden av åklagarens påföljdsyrkande kan därför förenas med målsägandens ställning i processen.
Det är knappast möjligt att införa en ordning där åklagarens påföljdsyrkande ska utgöra den övre gränsen för hur strängt straff eller ingripande påföljd som rätten kan döma till utan att de nuvarande bestämmelserna om målsägandens rätt att biträda åtalet ändras (jfr Straffnivåutredningens överväganden i SOU 2008:85 s. 324 ff). Om det inte sker skulle målsäganden ha rätt att framställa ett påföljdsyrkande som avviker från åklagarens. Rätten skulle därmed få två yrkanden att förhålla sig till. Målsägandens yrkande skulle ersätta åklagarens i de fall då målsäganden yrkar ett strängare straff eller en mer ingripande påföljd. Vi menar att det från en principiell utgångspunkt inte är acceptabelt att målsäganden skulle ha ett sådant inflytande över brottmålsprocessen i ett mål där allmän åklagare för talan. Den tydligare rollfördelningen och ökade förutsebarheten som vi förespråkar skulle också gå förlorad.
Ett möjligt sätt att undgå problemet skulle kunna vara att behålla målsägandens rätt att biträda åtalet, men att begränsa dennes rätt att framställa ett påföljdsyrkande. Man kan tänka sig en
Åklagaren
243
ordning där målsäganden inte har rätt att framställa något yrkande eller där målsäganden inte får gå utöver vad åklagaren har yrkat. Det skulle innebära att åklagarens yrkande alltid skulle utgöra den översta gränsen för vilken påföljd som kan dömas ut. Målsägandens rätt att framställa ett yrkande om påföljd kan dock inte särskiljas från målsägandens rätt att justera åtalet. Om målsäganden ska ha kvar sin rätt att justera åtalet måste rätten rimligen – vid bifall till målsägandens justerade åtal – kunna döma ut en påföljd som utgår från den gärningsbeskrivningen. Det skulle få till konsekvens att åklagarens yrkande om påföljd inte kunde användas som gräns för hur ingripande påföljd som skulle kunna dömas ut.
5.2.9 Sammanfattande bedömning
Sammantaget gör vi bedömningen att det skulle innebära stora fördelar för brottmålsprocessen om det införs en uttrycklig skyldighet för åklagaren att ange sin ståndpunkt i påföljdsfrågan i alla mål. Vi anser att en sådan ordning bör införas. Domstolen bör dessutom vara förhindrad att döma den tilltalade till en strängare eller mer ingripande påföljd än vad åklagaren angett. Det leder till att rollfördelningen mellan domstolen och åklagaren blir tydligare och mer ändamålsenlig. Det ökar förutsebarheten i brottmålsprocessen och står bättre i överensstämmelse med den kontradiktoriska principen. Det bör leda till en ökad uppmärksamhet på påföljdsfrågan och öka förutsättningarna för en större enhetlighet i rättstillämpningen.
5.3 Åklagarens yrkande om påföljd
Förslag: Åklagaren ska redovisa sin bedömning av påföljds-
frågan genom ett yrkande om påföljd i alla mål. Yrkandet ska anges i åtalet. Det ska kunna ändras under målets handläggning.
Det är åklagarens slutliga yrkande som rätten inte ska kunna frångå i skärpande riktning.
Åklagaren SOU 2013:17
244
5.3.1 Inledning
Som framgår av våra överväganden i föregående avsnitt gör vi bedömningen att åklagaren i alla brottmål ska framställa ett yrkande om påföljd som rätten inte ska kunna frångå i skärpande riktning. I detta avsnitt tar vi ställning till hur preciserat åklagarens yrkande ska vara, när det ska framställas och om det finns skäl att ha undantagsregler. För dessa överväganden har det särskild betydelse att vi anser att rollfördelningen i processen blir mer tydlig och ändamålsenlig om åklagarens yrkande om påföljd utgör den övre gränsen för den påföljd som rätten kan döma ut, att det bidrar till ökad förutsebarhet för den tilltalade och att det skapar förutsättningar för tydligare och mer förutsebara processregler.
Olika hänsyn kan göra sig gällande beroende på i vilket skede påföljdsyrkandet ska anges. Vi tar först ställning till vad som bör gälla när åklagaren slutför sin talan, se avsnitt 5.3.2. Vår slutsats är att åklagaren utan undantag måste ange ett preciserat yrkande om påföljd senast vid denna tidpunkt.
Vi behandlar därefter frågan om påföljdsyrkandet ska anges i åtalet och om det i så fall finns skäl att föreslå undantag om att så inte alltid behöver ske, se avsnitt 5.3.3. Vår slutsats är att åklagaren alltid ska ange ett påföljdsyrkande i åtalet. Att yrkandet ska kunna ändras under målets handläggning om det framkommer att det finns skäl för det, behandlar vi i avsnitt 5.3.4.
5.3.2 Ett preciserat yrkande senast i samband med att åklagaren slutför sin talan
Vi har tidigare redogjort för de fördelar som vi ser med en ordning där åklagarens yrkande om påföljd anger den övre gränsen för hur sträng påföljd som rätten kan döma ut. För att åklagarens ståndpunkt ska kunna fylla den funktionen krävs det att åklagaren framställer ett preciserat yrkande om påföljd senast i samband med sitt slutanförande. Det är åklagarens slutliga yrkande om påföljd som ska sätta gränsen för hur strängt straff eller ingripande påföljd som kan dömas ut.
Att yrkandet ska vara preciserat innebär att yrkandet ska motsvara det domslut som åklagaren anser bör meddelas i påföljdsdelen. Åklagaren måste alltså ta ställning till vilken påföljd han eller
Åklagaren
245
hon anser ska dömas ut och – beroende på vilken påföljd det gäller – hur strängt straffet ska vara.
Ibland förekommer det att åklagaren framställer alternativa ansvarsyrkanden. Åklagaren bör dock inte vara skyldig att ange mer än ett påföljdsyrkande. Att kräva att åklagaren ska ange vilken påföljd som bör dömas ut vid olika tänkbara utfall av domstolsprövningen skulle knappast främja förutsebarheten i processen. Det bör vara tillräckligt att åklagaren anger ett yrkande om påföljd som utgår från att han eller hon får fullt bifall till sin talan.
Om den som åtalas tidigare dömts till fängelse, villkorlig dom, skyddstillsyn eller sluten ungdomsvård kan bestämmelserna om sammanträffande av brott och förändring av påföljd i 34 kap. brottsbalken vara tillämpliga. Om åklagaren anser att någon av dessa bestämmelser ska tillämpas bör det framgå av åklagarens yrkande. Det kan ha betydelse för vilka straffrättsliga reaktioner ett återfall i brott ska leda till, t.ex. genom att tidigare medgiven villkorlig frigivning från fängelsestraff bör förverkas helt eller delvis. Det kan också leda till att en tidigare påföljd bör undanröjas och ersättas av en påföljd av annan art eller att en tidigare utdömd påföljd även ska avse de brott som omfattas av det nya åtalet. Med den rollfördelning vi förespråkar är det rimligt att åklagaren ska ange sin uppfattning om vilka följder ett återfall i brott bör ha. Detsamma gäller vilka ytterligare straffrättsliga sanktioner mot den tilltalade som ett nytt åtal bör leda till när det är fråga om åtal för brott som begåtts i tiden före en tidigare dom.
Åklagaren bör ange en kortfattad motivering till sitt yrkande om påföljd. Av denna bör det framgå för rätten och den tilltalade vilka huvudsakliga omständigheter som åklagaren har beaktat vid sin bedömning. Det bör t.ex. gälla åklagarens uppfattning om brottslighetens straffvärde, sådana eventuella försvårande eller förmildrande omständigheter som anges särskilt i 29 kap. 2–3 §§ BrB och om åklagaren beaktat att den tilltalade tidigare gjort sig skyldig till brott.
När vi nu redogjort för vad det innebär att åklagaren ska framställa ett preciserat påföljdsyrkande tar vi upp några invändningar som kan tänkas riktas mot att åklagaren alltid ska göra det. En sådan kan vara att det är en ny betungande arbetsuppgift för åklagarna. Det kan finnas farhågor om att det kan göra det svårare för åklagarna att samtidigt göra ett gott jobb i det som traditionellt anses vara de huvudsakliga arbetsuppgifterna – att leda förundersökning, fatta beslut i åtalsfrågan och föra talan i domstol. Vi är av
Åklagaren SOU 2013:17
246
uppfattningen att det inte behöver vara ett motsatsförhållande mellan det som traditionellt har ansetts ingå i åklagarens arbetsuppgifter och att åklagaren får ett ökat ansvar för att föra talan i påföljdsdelen. Redan i dag lämnar åklagaren regelmässigt ett påföljdsförslag i samband med sitt slutanförande och frågor om påföljdsval och straffmätning ges redan ett väl tilltaget utrymme i åklagarnas grundutbildning.4Sett utifrån andra bestämmelser i rättegångsbalken är det inte heller en ny uppgift för åklagaren att ta ställning i påföljdsfrågor. Det sker när åklagaren avgör om strafföreläggande ska utfärdas. Det sker också när åklagaren överväger om en förundersökning ska läggas ned (23 kap. 4 a § RB) eller om åtalsunderlåtelse ska meddelas (20 kap. 7–7 a § RB). Vilken påföljd som kan vara aktuell måste också övervägas vid beslut om anhållande, eftersom det inte får ske om det kan antas att påföljden kommer att bestämmas till böter. All tvångsmedelsanvändning kräver också ett övervägande om åtgärden är proportionerlig. När åklagare överväger om en dom ska överklagas tar åklagaren ställning till den påföljd som dömts ut.
Den som är av uppfattningen att det inte kan krävas att åklagare ska ange ett påföljdsyrkande i alla mål kan argumentera för att det bör finnas undantag från en sådan regel. Det skulle innebära att det skulle vara möjligt för åklagaren att under vissa förutsättningar avstå från att framställa ett påföljdsyrkande när målet överlämnas till tingsrättens bedömning. Att på ett godtagbart sätt avgränsa när ett yrkande måste framställas och när det finns skäl att göra ett undantag skulle dock vara svårt. Att åklagarens påföljdsyrkande skulle utgöra den övre gränsen för rättens påföljdsbestämning i vissa mål, samtidigt som åklagare skulle kunna avstå från att framställa ett yrkande i andra framstår också som inkonsekvent. Det skulle innebära att bara de tilltalade i de mål där åklagaren väljer att framställa ett påföljdsyrkande skulle få veta vilken påföljd som är den strängaste som rätten kan döma ut. Det framstår som tveksamt utifrån de principer om lika behandling och förutsebarhet som måste prägla en rättegång i brottmål.
Ytterligare ett alternativ skulle kunna vara att åklagaren bara skulle behöva ange sin uppfattning om brottslighetens straffvärde och att denna uppfattning skulle vara bindande för rätten vid påföljdsbestämningen. Det skulle eventuellt även kunna innefatta att åklagaren skulle ta hänsyn till andra omständigheter som har
4 Åklagarmyndighetens remissvar på Straffnivåutredningens slutbetänkande Straff i pro-
portion till brottets allvar (SOU 2008:85), Dnr ÅM-A 2008/1536.
Åklagaren
247
betydelse för straffmätningen (se 29 kap. 4, 5 och 7 §§ BrB). En sådan lösning skulle dock knappast innebära någon förbättring vare sig i fråga om förutsebarhet för den tilltalade eller en tydligare rollfördelning i processen. När det gäller påföljdsfrågan är det den konkreta påföljden som rättegången kan leda till som har störst betydelse för den tilltalade. Att den tilltalade skulle få veta att åklagaren anser att gärningen har ett straffvärde som motsvarar ett visst fängelsestraff har knappast lika stor betydelse som om det kan komma att leda till ett fängelsestraff eller en annan påföljd. Att rätten skulle vara bunden av åklagarens uppfattning i en fråga som har betydelse för påföljdsbestämningen (brottslighetens straffvärde), men samtidigt kunna besluta om påföljdsvalet utan begränsning framstår också som en märklig ordning.
Utifrån synsättet att det inte kan krävas att åklagaren ska framställa ett yrkande om påföljd i alla mål skulle slutligen ett alternativ kunna vara att inte ändra de nuvarande bestämmelserna. En variant på detta skulle vara att åklagaren i och för sig ska ange ett förslag till påföljd, men att det inte ska ha någon betydelse för hur sträng påföljd som kan dömas ut. Det innebär dock att man måste vara beredd på att avstå från de fördelar som vi pekat på i föregående avsnitt. Det innebär också att det även i fortsättningen skulle råda en situation där de flesta domare i praktiken inte kommer döma till en strängare påföljd än vad åklagaren föreslagit, medan några anser sig oförhindrade att göra detta. Rollfördelningen kommer alltså inte bli så tydlig som den enligt vår uppfattning bör vara.
Sammantaget är vår slutsats att åklagaren i alla mål ska framställa ett preciserat påföljdsyrkande i varje fall senast i samband med att han eller hon slutför sin talan.
5.3.3 Ett yrkande om påföljd ska anges i åtalet
Det är åklagarens slutliga yrkande om påföljd som ska sätta den övre gränsen för den påföljd som rätten kan döma ut. Det skulle i och för sig kunna tala för att det är obehövligt att åklagaren anger sitt yrkande innan han eller hon slutför sin talan. Vi föreslår dock att åklagaren alltid ska ange ett påföljdsyrkande i åtalet. Det finns flera fördelar med det.
Utifrån en allmän synpunkt är det rimligt att åklagaren, liksom andra parter som väcker talan i domstol, ska ange det slutresultat som han eller hon vill uppnå i processen redan när talan väcks.
Åklagaren SOU 2013:17
248
Om åklagaren anger sitt yrkande i åtalet ökar förutsebarheten i processen. Den tilltalade får redan när åtalet väcks en uppfattning om vilken påföljd han eller hon riskerar att dömas till. Det ger den tilltalade bättre möjligheter att förbereda sitt försvar. Det gör det också möjligt för den tilltalade att i ett tidigt skede ta ställning till åklagarens talan. Det ökar förutsättningarna för att parternas ståndpunkter kan klargöras efter att den tilltalade svarat på åtalet. Något som är positivt oavsett hur målet sedan kommer att avgöras. Det är också nödvändigt för att målet på ett effektivt sätt ska kunna avgöras i ett särskilt förfarande utan huvudförhandling. För planeringen av den fortsatta domstolsprocessen är det en fördel att åklagarens uppfattning i påföljdsfrågan är känd redan när åtalet väcks. Det gör det möjligt för rätten att utgå från åklagarens ståndpunkt i påföljdsfrågan vid bedömningen av om målet kan avgöras på ett förenklat sätt eller i den tilltalades utevaro. Det bör även underlätta planeringen av en kommande huvudförhandling.
Om åklagaren ska ange ett yrkande om påföljd i åtalet blir det naturligt att redan under förundersökningen uppmärksamma det som har betydelse för påföljdsfrågan. Enligt vår uppfattning skulle det främja både effektiviteten och kvaliteten i brottmålsprocessen. Det kan antas leda till att omständigheter som har betydelse för bedömningen av straffvärdet, t.ex. försvårande och förmildrande omständigheter får en bättre belysning både under förundersökningen och i rättegången. Det skulle även medföra att andra omständigheter som har betydelse för vilken påföljd som kan vara aktuell vid en fällande dom blir uppmärksammade i ett tidigt skede.
Om åklagaren bedömer att bevisläget är sådant att åtal kommer att väckas kan uppgifter om den misstänktes personliga förhållanden hämtas in från Kriminalvården. Det säkerställer att sådana uppgifter finns tillgängliga när målet ska avgöras. Som vi utvecklar i avsnitt 8.4 ökar det förutsättningarna för mer differentierade yttranden om den tilltalades personliga förhållanden. Det kan även leda till att en misstänkt som är i behov av vård eller andra åtgärder får en tidigare kontakt med Kriminalvården än vad som är fallet i dag.
Med utgångspunkt från dagens brottmålsprocess kan en ordning där åklagaren ska ange ett yrkande om påföljd redan när åtalet väcks framstå som svårtillämpad och onödigt krånglig. Förundersökningen är inriktad på att utreda vem som är misstänkt för ett visst brott och om det finns tillräckliga skäl för åtal mot den misstänkte. Den ska också bedrivas så att bevisningen kan tas upp i ett
Åklagaren
249
sammanhang vid en kommande huvudförhandling. Utredning som är särskilt inriktad på omständigheter som påverkar brottets straffvärde i försvårande eller förmildrande riktning kan komma i bakgrunden. Detsamma gäller omständigheter som har att göra med den tilltalades person. En förklaring till detta är att påföljdsfrågan i dag är rättens ansvar. En annan förklaring är att det, med undantag för bötesmål, inte finns något annat sätt att avgöra brottmål än vid en huvudförhandling.
Redan det faktum att åklagaren får det ökade ansvar för påföljdsfrågan som vi förespråkar kan antas leda till en ökad uppmärksamhet på omständigheter som har betydelse för påföljdsfrågan redan under förundersökningen. Detta oavsett när åklagaren ska framställa yrkandet. Vi föreslår att brottmål, under vissa förutsättningar, ska kunna avgöras i ett särskilt förfarande utan huvudförhandling. För att det ska kunna ske på ett effektivt och ändamålsenligt sätt är det som vi tidigare fört fram nödvändigt att åklagaren anger sin ståndpunkt i påföljdsfrågan redan när åtalet väcks. Det kommer i flera fall kräva att åklagaren före åtalet hämtar in uppgifter om den misstänktes personliga förhållanden. Att det sker är enligt vår uppfattning nödvändigt för att säkerställa att det särskilda förfarandet kan tillämpas i så stor utsträckning som möjligt. En sådan förändring kan också antas leda till att det skapas rutiner och arbetssätt, som även i andra mål gör det lättare och mer naturligt för åklagare att ange yrkanden om påföljd än vad som är fallet i dag.
Att åklagaren ska ange ett yrkande om påföljd när åtalet väcks kommer antagligen att innebära att handläggningstiden hos åklagaren i vissa fall blir något längre än vad den är i dag. Det beror främst på att det kan krävas underlag för bedömningen av påföljdsfrågan, t.ex. ett yttrande från Kriminalvården. Att åklagaren ska göra en bedömning av påföljdsfrågan och redovisa denna i åtalet är också ett tillkommande arbetsmoment vid åtalsbeslutet. Enligt vår uppfattning uppvägs den ökade genomströmningstid vid åklagarkamrarna som vårt förslag kan leda till för vissa ärenden av de fördelar som det innebär för rättskedjan i stort, se vidare avsnitt 8.4.3.
Med detta sagt ska det understrykas att det kan vara svårt för åklagaren att, redan vid åtalstidpunkten, förutse vilket yrkande som slutligen kommer att framställas. Även om en personutredning genomförts kan det krävas uppgifter om den tilltalades personliga förhållanden som inte finns tillgängliga. Åklagaren bör då kunna
Åklagaren SOU 2013:17
250
väcka åtal ändå. Rätten kan sedan besluta att kompletterande personutredning ska inhämtas. Tiden fram till huvudförhandlingen kan på det sättet utnyttjas för att färdigställa personutredningen. Annars uppstår det onödiga ”flaskhalsar” i processen.
Svårigheter kan också uppstå i omfattande mål, med flera tilltalade. I sådana mål kan det ibland vara svårt att närmare bedöma påföljdsfrågan innan de tilltalades uppgifter och övrig bevisning tagits upp i ett sammanhang vid en huvudförhandling.
En huvudförhandling medför också att åklagaren får ett annat underlag för att bedöma påföljdsfrågan. När åklagaren väcker åtal har han eller hon i regel inte träffat den tilltalade och de övriga inblandade. Åklagaren har endast kunnat ta del av uppgifterna i förundersökningen och övriga handlingar. Vid förhören vid huvudförhandlingen kan uppgifterna ändras. Även om inte det sker kan åklagaren få en annan bild av det inträffade efter att ha hört förhörspersonerna berätta om händelserna. Det kan leda till att åklagarens uppfattning om den åtalade brottslighetens allvar eller den tilltalades medverkan och roll i denna förändras. Det står även klart att åklagaren i en del fall kan göra en annan bedömning av påföljdsfrågan efter att ha fått tillfälle att lyssna på den tilltalade och ställa frågor till denne om hans eller hennes personliga förhållanden och syn på framtiden.
Mot bakgrund av dessa svårigheter skulle man kunna argumentera för att åklagaren bör kunna avstå från att ange ett påföljdsyrkande i åtalet under vissa förutsättningar. Åklagaren skulle då vara skyldig att framställa ett yrkande senast före eller i samband med sitt slutanförande. En sådan lösning föreslog Straffnivåutredningen när det gällde åklagarens förslag till påföljd. Det skulle dock innebära att den tilltalade i vissa mål inte får någon information om åklagarens inställning i påföljdsfrågan förrän i ett sent skede i handläggningen. De fördelar som vi pekat på med ett tidigt och uttryckligt ställningstagande från åklagaren skulle då inte tas till vara i alla mål.
Ett annat alternativ skulle kunna vara att åklagaren alltid ska framställa ett yrkande om påföljd, men att det alla gånger inte behöver vara lika preciserat i ett inledande skede som när åklagaren överlämnar målet till rättens bedömning. Åklagaren skulle t.ex. kunna ange att brottsligheten har ett straffvärde inom ett visst spann, men att det inte är möjligt att ange ett mer precist yrkande före förhandlingen. Vi bedömer dock att fördelarna med en sådan ordning är begränsade. Även om åklagaren skulle ha angett ett
Åklagaren
251
precist yrkande i åtalet måste det nämligen som vi utvecklar i nästa avsnitt finnas en möjlighet för åklagaren att ändra sitt yrkande under målets handläggning.
Den bästa och mest konsekventa lösningen är enligt vår mening att åklagaren alltid ska ange ett påföljdsyrkande i åtalet, som om det finns skäl för det kan ändras senare. Om utredningen om den tilltalades personliga förhållanden behöver kompletteras eller det av någon särskild anledning är svårt att vid åtalstidpunkten förutse vilket yrkande som slutligt kommer att framställas kan åklagaren ange det. På det sättet får den tilltalade – och rätten – i alla mål en uppfattning om hur åklagaren ser på påföljdsfrågan när åtalet väcks. Det ökar förutsättningarna för att parternas ståndpunkter kan klarläggas i ett tidigt skede och underlättar planeringen av målet.
I det följande behandlar vi mer utförligt tre olika situationer som under vårt arbete har tagits upp som exempel när det är särskilt svårt för åklagaren att ange en bedömning av påföljdsfrågan redan i åtalet: när det finns brister i underlaget om den tilltalades personliga förhållanden, mål som är svårbedömda eftersom de är komplexa eller omfattande och när ett tilläggsåtal väcks. Vår slutsats är att den ordning vi föreslår kan tillämpas även i dessa fall.
Brister i underlaget om den tilltalades personliga förhållanden
Till skillnad från Straffnivåutredningen föreslår vi att åklagaren ska ha det primära ansvaret för att inhämta det underlag som behövs för att han eller hon ska kunna framställa ett yrkande om påföljd i åtalet. Det kan dock uppstå situationer då det finns brister i utredningen om den misstänktes personliga förhållanden när åtalet ska väckas.
Ett exempel kan vara att den misstänkte inte medverkat i Kriminalvårdens personutredning. Enligt vår uppfattning är det i sådana fall rimligt att åklagaren väcker åtal och framställer ett påföljdsyrkande som grundas på brottslighetens straffvärde och den övriga information som finns tillgänglig. Åklagaren kan i åtalet ange att personutredningen inte är komplett och vad det beror på. Det tydliggör den enskildes ansvar att medverka i processen. Sannolikt leder det i många fall till en ökad aktivitet från den tilltalade att medverka i personutredningen.
Åklagaren SOU 2013:17
252
Om utredningen om den åtalades personliga förhållanden kompletteras under rättegången kan åklagaren – om det finns skäl för det – ändra sitt påföljdsyrkande.
Det kan också inträffa situationer då den personutredning som krävs för ett slutligt yrkande om påföljd inte har kunnat genomföras när åtalet bör väckas. Det kan t.ex. röra sig om fall då det är nödvändigt med mer ingående utredning om den misstänktes vårdbehov för att Kriminalvården ska kunna lämna ett förslag till lämplig påföljd. Det kan också röra sig om fall då det enligt åklagaren finns skäl att förordna om läkarintyg enligt 7 § lagen (1991:2041) om särskild personutredning i brottmål eller besluta att den misstänkte ska genomgå en rättspsykiatrisk undersökning. I sådana situationer bör åklagaren kunna väcka åtal och ange ett påföljdsyrkande grundat på sin uppfattning om brottslighetens straffvärde och vilken eller vilka påföljder som kan vara aktuella. Åklagaren kan t.ex. ange att han eller hon för närvarande yrkar en viss påföljd, men att yrkandet kan komma att ändras på visst sätt om det skulle visa sig att det finns förutsättningar för det. På det sättet får den tilltalade och rätten en uppfattning om åklagarens syn på påföljdsfrågan i ett tidigt skede.
Svårbedömda fall
Vid vissa typer av brott finns det en klar praxis om vilken påföljd som normalt döms ut. Att det åtalade brottet är ovanligt eller att påföljdspraxisen är oklar kan knappast vara ett skäl som talar mot att åklagaren ska ange ett påföljdsyrkande när åtalet väcks. Tvärtom bör det öka förutsättningarna för att det vid rättegången ägnas uppmärksamhet åt påföljdsfrågan. Något som i förlängningen kan främja enhetligheten i rättstillämpningen.
I en del fall är det dock svårare än vid andra att göra en bedömning av påföljdsfrågan redan när åtalet väckts. Ett exempel kan vara mål där flera personer är åtalade för att ha tagit del i ett brottsligt förfarande. I en sådan situation kan det vara svårt att ta ställning till vilken roll de enskilda tilltalade har haft i brottsligheten utan att ha tagit del av hela bevisningen och de inblandades egna uppgifter i ett sammanhang vid huvudförhandlingen. Vissa kan ha medverkat till något enstaka brott, medan andra kan ha haft en avgörande roll i ett större brottsligt upplägg.
Åklagaren
253
Vi bedömer att det även i den här typen av mål kommer vara möjligt för åklagaren att åtminstone ange ett preliminärt påföljdsyrkande utan att det kräver en alltför stor arbetsinsats. I åtalet måste åklagaren ange de brottsliga gärningar som han eller hon påstår att de olika personerna gjort sig skyldiga till. Detta innefattar även på vilket sätt åklagaren påstår att en person medverkat i brottsliga gärningar som begåtts av andra. När åklagaren gör detta är det uppgifterna i förundersökningen som han eller hon utgår ifrån. Om det under rättegången kommer fram uppgifter som leder till att åklagaren anser att åtalet bör justeras kan det ske. Samma synsätt bör kunna gälla för åklagarens yrkande om påföljd. När åtalet väcks bör åklagaren utifrån vad som kommit fram under förundersökningen kunna ha en någorlunda god uppfattning om straffvärdet för den brottslighet åklagaren menar att de åtalade personerna gjort sig skyldiga till. Tillsammans med uppgifterna om de åtalades personliga förhållanden bör åklagaren ha ett tillräckligt underlag för att kunna framställa ett yrkande om påföljd för respektive person. Om det kommer fram uppgifter under rättegången som medför att åklagaren anser att något påföljdsyrkande bör ändras i mildrande eller skärpande riktning, kan det ske.
Om åklagaren anser att det är svårt att bedöma var det slutliga yrkandet kommer att landa kan åklagaren särskilt ange det i åtalet och understryka att det som anges där är den bedömning åklagaren gör för tillfället. På det sättet får i varje fall de tilltalade och rätten en uppfattning om hur åklagaren ser på påföljdsfrågan när åtalet väcks. Åklagaren kan sedan, vid behov, ändra och anpassa sitt yrkande till vad som kommer fram under målets handläggning.
Tilläggsåtal
Det förekommer inte sällan att åklagaren i ett mål som pågår i domstolen väcker åtal för ny brottslighet. Vi föreslår att utrymmet för att avgöra olika åtal mot samma person genom deldom ska öka. Men det kommer även fortsättningsvis finnas fall där alla åtal som väckts vid olika tidpunkter bör avgöras samtidigt och leda till en gemensam påföljd.
Om åklagaren anser att ett nytt åtal bör avgöras genom deldom eller handläggas som ett särskilt mål bör åklagaren ange ett yrkande om påföljd för brottsligheten i det nya åtalet. Om åklagaren är av uppfattningen att åtalet bör handläggas tillsammans med tidigare
Åklagaren SOU 2013:17
254
åtal ska normalt en gemensam påföljd dömas ut när åtalen avgörs. Ett alternativ är att åklagaren även i ett sådant fall framställer ett påföljdsyrkande endast för brottsligheten i det tillkommande åtalet. Detta kan dock leda till att det för den tilltalade blir svårt att förstå vad åklagaren gör gällande i målet. Särskilt om åklagaren yrkar olika typer av påföljder i skilda åtal.
Ett bättre alternativ är att åklagaren utformar sitt påföljdsyrkande så att det tillkommande åtalet innehåller ett påföljdsyrkande för den samlade brottslighet som åklagaren väckt åtal för. Detta kan visserligen innebära ett visst merarbete. Men merarbetet uppstår bara om det väcks ytterligare åtal som bör handläggas gemensamt med övriga åtal. Om det inte sker kommer förberedelserna inför en eventuell huvudförhandling att underlättas betydligt av att det redan finns ett påföljdsyrkande för den samlade brottsligheten. Om det finns ett påföljdsyrkande för den samlade brottsligheten i varje åtal bör det inte heller innebära ett så stort merarbete att justera det med hänsyn till den tillkommande brottsligheten. Med en sådan ordning får både den tilltalade och domstolen när åtalet väcks information om vilken påföljd åklagaren yrkar i målet. Inget hindrar förstås att åklagaren dessutom lämnar en särskild uppgift om sin syn på straffvärdet för den brottslighet som det senare åtalet gäller.
5.3.4 Ändring av påföljdsyrkandet
I föregående avsnitt har vi redogjort för våra överväganden i frågorna om när åklagaren ska framställa sitt påföljdsyrkande. Vår slutsats är att åklagaren i alla mål ska framställa ett yrkande om påföljd när åtalet väcks. Vi har pekat på att det ibland kan vara svårt för åklagaren att redan vid åtalstidpunkten bedöma vad som slutligt ska yrkas i fråga om påföljd. Åklagaren kan reservationsvis ange t.ex. att en annan påföljd kan vara aktuell om det skulle visa sig att det finns förutsättningar för det. Åklagaren kan också särskilt ange varför påföljdsfrågan är svårbedömd och att det yrkande som framställs i åtalet är hur åklagaren ser på påföljdsfrågan för närvarande. Men även om åklagaren inte har gjort någon sådan reservation måste yrkandet kunna ändras efter att åtalet har väckts.
En bedömning av påföljdsfrågan beror på vad som är bevisat i målet, på allvaret i gärningen, vilket brott det är fråga om och vad som kommer fram om den tilltalades person. Det senare gäller
Åklagaren
255
också frågan om vad som är känt om den tilltalades tidigare brottslighet. Det skiljer sig på det sättet från en prövning av skuldfrågan som beror på vad som är bevisat om en händelse i förfluten tid. Att åklagaren skulle vara bunden vid sitt ursprungliga påföljdsyrkande skulle leda till att yrkandet inte kan anpassas efter nya omständigheter som kommer fram under rättegången. Det går inte att bortse ifrån att åklagaren efter en huvudförhandling kan ha ett annat och mer fullständigt beslutsunderlag för bedömningen av påföljdsfrågan än när åtalet väcks. Åklagaren kan också under målets handläggning få kännedom om nya omständigheter som påverkar hans eller hennes bedömning av påföljdsfrågan. Det kan t.ex. vara kompletterade utredning eller upplysningar om den tilltalades personliga förhållanden. Den tilltalades familjesituation kan ha ändrats, han eller hon kan ha fått ändrade arbetsförhållanden eller behov av vård. Det finns då ett behov av att åklagaren kan revidera sin inställning i påföljdsfrågan. Det bör kunna ske i både skärpande och mildrande riktning.
För den tilltalade kan en rätt för åklagaren att ändra sitt påföljdsyrkande visserligen innebära att förutsebarheten minskar. Att åklagaren ändrar sitt påföljdsyrkande i mildrande riktning måste i regel anses vara oproblematiskt. Men det är givetvis viktigt att åklagarna inte regelmässigt framställer omotiverat hårda yrkanden i åtalet som sedan justeras ned väsentligt vid förhandlingen. Om åklagaren yrkar ett relativt måttligt straff när åtalet väcks och sedan ändrar sitt yrkande i skärpande riktning vid en huvudförhandling kan det hävdas att det finns en risk för att den tilltalade har invaggats i en falsk trygghet om vilket straff som kan komma i fråga. Det bör dock vara relativt ovanligt att detta sker. Den tilltalade kan också få information om åklagarens rätt att ändra sitt påföljdsyrkande i samband med delgivningen av åtalet. Enligt vår mening överväger fördelarna i form av en generellt ökad förutsebarhet nackdelarna med att det i vissa fall kan uppstå en situation där åklagaren anser att det finns skäl att ändra påföljdsyrkandet.
Vi har övervägt om det ska införas en bestämmelse om att åklagaren endast får ändra sitt påföljdsyrkande om det framkommit nya omständigheter som inte kunnat beaktas när åtalet väcktes. Vår slutsats är att det saknas anledning att införa en särskild bestämmelse om detta. Skälen för det är följande.
Åklagarens bedömning av påföljdsfrågan i åtalet är ett beslut av den åklagare som väckt åtalet. Åklagarväsendet är en hierarkisk organisation med tre nivåer av åklagare. Den andra nivån är över-
Åklagaren SOU 2013:17
256
åklagare och vice överåklagare. Den tredje nivån är Riksåklagaren. Övriga åklagare är åklagare på samma rättsliga nivå, oberoende av om de innehar en befordrad tjänst eller en chefstjänst. Enligt etablerad praxis får ett beslut av en åklagare omprövas av beslutsfattaren själv eller av någon annan åklagare på samma nivå endast om det har tillkommit nya omständigheter. Att beslutsfattaren själv eller en med denne sidoordnad åklagare efter en förnyad rättslig analys kommer till en annan ståndpunkt än den som lagts till grund för tidigare beslut anses inte vara en sådan ny omständighet som kan läggas till grund för omprövning av det tidigare beslutet (se t.ex. JO 2002/03 s. 113 och JO 2002/03 s. 134 med vidare hänvisningar). Det förutsätter att beslutet överprövas av högre åklagare. Detta är väl etablerat inom Åklagarmyndigheten. För att en åklagare ska kunna ändra sitt eller en kollegas påföljdsyrkande krävs alltså redan enligt gällande rätt att det tillkommit en ny omständighet som inte var känd tidigare.
Att uppställa ett uttryckligt krav i rättegångsbalken på att åklagaren endast får ändra ett påföljdsyrkande om det tillkommit nya omständigheter skulle innebära att domstolarna måste ta ställning till om det är fråga om en tillåten ändring av talan. Ett ställningstagande i påföljdsfrågan vid en huvudförhandling grundas på en annan typ av beslutsunderlag än vad som fanns tillgängligt när åtalet väcktes. Åklagaren bör kunna ändra sitt påföljdsyrkande på samma sätt som gäller för justeringar av gärningsbeskrivningen. En ordning där domstolen prövar om det är fråga om en tillåten ändring av påföljdsyrkandet skulle knappast vara till fördel för den tilltalade. Det skulle snarare riskera att tynga processen på ett onödigt sätt.
Sammanfattningsvis föreslår vi att åklagaren ska kunna ändra sitt påföljdsyrkande om det finns skäl för det. Så kan t.ex. vara fallet om åklagaren får en mer fullständig bild av allvaret i gärningen efter vad som kommer fram vid en huvudförhandling. Påföljdsyrkandet ska kunna ändras även om åklagaren inte framhållit att påföljdsfrågan är svårbedömd av någon särskild anledning. Men om åklagaren anser att så är fallet är det lämpligt att en sådan upplysning finns med i åtalet. Det kan ha betydelse för vilka åtgärder som behöver vidtas innan målet kan avgöras. Det kan t.ex. gälla att det krävs ytterligare utredning om den tilltalades personliga förhållanden.
Åklagaren
257
5.4 Rätten är begränsad av åklagarens påföljdsyrkande
Förslag: Rätten ska vara förhindrad att döma den tilltalade till
en strängare eller mer ingripande påföljd än åklagaren yrkat. Det är åklagarens slutliga påföljdsyrkande som rätten ska vara begränsad av. Rätten ska inte kunna meddela ett förordnande om förverkande av villkorligt medgiven frihet enligt 34 kap. 4 § BrB som är mer ingripande för den tilltalade än vad åklagaren har yrkat.
5.4.1 Inte strängare eller mer ingripande påföljd
Vi föreslår att rätten ska vara bunden av åklagarens påföljdsyrkande i den mening att rätten inte ska kunna döma ut ett strängare straff eller en mer ingripande påföljd än vad åklagaren yrkat. Åklagaren ska ange ett slutligt påföljdsyrkande senast i samband med sitt slutanförande. Det är åklagarens slutliga yrkande som rätten inte ska kunna gå utöver. En sådan bestämmelse bör införas i anslutning till 30 kap. 3 § RB. Rätten ska alltså göra en självständig bedömning av påföljdsfrågan, men vara förhindrad att gå över den gräns som åklagaren satt upp genom sitt påföljdsyrkande.
Enligt 1 kap. 3 § BrB finns det fem påföljder för brott. Straffen böter och fängelse samt de övriga påföljderna: villkorlig dom, skyddstillsyn och överlämnande till särskild vård. De olika påföljderna kan kombineras och förses med särskilda föreskrifter. Det innebär att det finns en stor mängd möjliga påföljdskombinationer. En uppräkning av dessa finns i bilaga 5.
Frågan om hur ingripande en påföljd är för den tilltalade ska avgöras genom en objektiv bedömning. Enligt brottsbalken är fängelse den mest ingripande påföljden. Brottsbalken likställer villkorlig dom och skyddstillsyn (se 30 kap. 1 § brottsbalken). Det står dock klart att vanlig skyddstillsyn är mer ingripande än en villkorlig dom förenad med böter. Bedömningen av hur ingripande olika påföljder är bör ske på samma sätt som vid tillämpningen av omröstningsreglerna i 29 kap. 3 § RB och förbudet mot reformatio in pejus enligt 51 kap. 25 § RB.
Enligt 29 kap. 3 § tredje stycket och 51 kap. 25 § första stycket RB ska de särskilda påföljderna om överlämnade till vård enligt
Åklagaren SOU 2013:17
258
31 kap. och 32 kap. BrB – förutom sluten ungdomsvård – inte anses som svårare eller lindrigare än någon av de andra påföljderna. Detta är konsekvent eftersom det är fråga om påföljder som ska kunna tillämpas om den tilltalade är i behov av sådan vård. Det bör vara möjligt för rätten att överlämna den tilltalade till särskild vård om förutsättningarna för det är uppfyllda. För tydlighetens skull bör det därför införas en bestämmelse som klargör detta. I övrigt får den närmare tillämpningen överlämnas till rättstillämpningen.
Bestämmelsen i 34 kap. 1 § BrB reglerar situationen att den tilltalade ska dömas för ett nytt brott som begåtts i tiden före en annan dom eller begått ett nytt brott efter en dom, men innan påföljden till fullo verkställts eller upphört. Under vissa förutsättningar kan rätten besluta att den tidigare påföljden ska avse även det nya brottet, döma till särskild påföljd för det nya brottet eller undanröja den tidigare påföljden och för samtliga brott bestämma en gemensam påföljd. Sådana förordnanden är en del av påföljdsfrågan och åklagaren bör ta ställning till dessa i sitt påföljdsyrkande. Rätten bör inte kunna besluta om ett förordnande enligt 34 kap. 1 § BrB om det innebär att den tilltalade skulle dömas till en mer ingripande påföljd än vad åklagaren yrkat. För frågan om rätten är begränsad av åklagarens yrkande om påföljd bör det avgörande vara vilken effekt ett förordnande enligt 34 kap. 1 § BrB vid en objektiv bedömning får för den tilltalade eller de påföljder som den tilltalade ska verkställa efter den nya domen.
Påföljdsutredningen har lämnat förslag till ett nytt påföljdssystem. Enligt det förslaget kommer det, förutom de särskilda påföljderna om överlämnade till vård, att finnas två typer av påföljder: böter och fängelse. Ett fängelsestraff kan vara antingen villkorligt eller ovillkorligt. Med ett sådant system är det naturligt att utgå från åklagarens bedömning om fängelsestraffets längd och om det ska vara ovillkorligt eller villkorligt. Ett ovillkorligt fängelsestraff är alltid att anse som mer ingripande än ett villkorligt. Ett villkorligt fängelsestraff ska enligt förslaget kunna förenas med olika tilläggssanktioner som i ingripandenivå ska svara mot fängelsestraffets längd. Ett av syftena är att skapa att mer förutsebart påföljdssystem där påföljderna på ett bättre sätt än i dag kan anpassas efter brottslighetens straffvärde. Enligt vår bedömning är vårt förslag väl förenligt med ett sådant system.
Åklagaren
259
5.4.2 Förverkande av villkorligt medgiven frihet
Enligt 34 kap. 4 § BrB ska villkorligt medgiven frihet från fängelsestraff förverkas under vissa förutsättningar om inte särskilda skäl talar emot det. Som särskilda skäl för att inte förverka eller för att förverka endast en del av villkorligt medgiven frihet kan rätten beakta om den nya brottsligheten i förhållande till den tidigare är av lindrig beskaffenhet, om lång tid har förflutit eller om ett förverkande annars skulle framstå som oskäligt.
Rätten bör inte kunna förordna att villkorligt medgiven frihet ska förverkas i större omfattning än vad åklagaren angett. Detta innebär att förverkande av villkorligt medgiven frihet ska förutsätta ett yrkande från åklagaren. Domstolen ska inte heller kunna förverka en större del villkorligt medgiven frihet än vad åklagaren yrkat.
Att det finns en presumtion för att villkorligt medgiven frihet ska förverkas kan sägas tala mot att ska krävas ett yrkande från åklagaren för att domstolen ska kunna förordna om detta. Å andra sidan är bestämmelsen om förverkande av villkorligt medgiven frihet en viktig del av brottsbalkens bestämmelser om vilka följder återfall i brott ska leda till. Det är inte obligatoriskt att det ska ske ett förverkande. Det kräver en bedömning av om förverkande ska ske, och i så fall hur stor del av den villkorligt medgivna friheten som ska förverkas. Det finns också ett nära samband med bestämmelsen i 29 kap. 4 § BrB. Enligt denna bestämmelse ska bl.a. frågan om villkorligt medgiven frihet ska förverkas beaktas vid bedömningen om ett återfall bör beaktas i skärpande riktning vid straffmätningen. Om den tilltalade överklagar till hovrätten kan hovrätten i dag inte skärpa tingsrättens beslut om förverkande av villkorligt medgiven frihet om åklagaren inte överklagat och yrkat straffskärpning. Det strider mot förbudet mot reformatio in pejus i 51 kap. 25 § RB. Enligt vår uppfattning är det rimligt att åklagaren får det fulla ansvaret för att ange den övre gränsen för hur ingripande följder ett återfall i brott ska ha. För den tilltalade får också ett beslut om att villkorligt medgiven frihet förverkas samma effekt som att han eller hon döms att avtjäna ett nytt fängelsestraff.5I en ordning där den tilltalade får del av ett bestämt påföljdsyrkande från åklagaren, som rätten inte kan gå utöver,
5 Den villkorligt medgivna friheten anses som ett nytt straff med avseende på frågan om ny villkorlig frigivning (26 kap. 23 § brottsbalken) och vid beräkning av strafftid (24 § lagen [1974:202] om beräkning av strafftid m.m.).
Åklagaren SOU 2013:17
260
skulle det antagligen krävas att den tilltalade får en särskild upplysning om att villkorligt medgiven frihet dessutom kan komma att förverkas. Om det inte sker skulle processen knappast vara förutsebar för den tilltalade. Att rätten lämnar en sådan upplysning och beslutar om förverkande utan yrkande stämmer mindre väl överens med den rollfördelning vi förespråkar. Vi anser därför att övervägande skäl talar för att åklagaren i sitt yrkande om påföljd även ska ange om villkorligt medgiven frihet ska förverkas och att rätten inte ska kunna förverka mer än vad åklagaren har yrkat. För tydlighetens skull bör en bestämmelse som klargör detta införas i 34 kap. 4 § brottsbalken.
5.5 Det bör inte införas en särskild reglering om att rätten är bunden av åklagarens brottsrubricering
Bedömning: Det saknas anledning att föreslå en särskild
reglering om att rätten ska vara bunden av den brottsrubricering som åklagaren angett.
Enligt 30 kap. 3 § RB får rättens dom inte avse annan gärning än den åklagaren yrkat ansvar för. Enligt samma bestämmelse är rätten inte bunden av brottets rättsliga beteckning eller tillämpligt lagrum. Detta ger uttryck för att rätten ska känna till lagens innehåll och applicera tillämpliga rättsregler på de av åklagaren åberopade faktiska förhållandena (se Högsta domstolens uttalanden i rättsfallet NJA 2003 s. 486).
Vi har övervägt om det bör införas en reglering om att rätten inte får döma för ett brott med ett högre maxstraff än vad åklagaren yrkat ansvar för. Vad som skulle tala för det är att straffskalan för det brott som den tilltalade ska dömas för utgör ramen för påföljdsbestämningen. Vi har dock kommit fram till att det inte finns anledning att lämna ett sådant förslag. Skälen för det är att den kontradiktoriska förfarandeprincipen redan innebär en långtgående skyldighet för domstolen att se till att den tilltalade får information om den rättsliga beteckningen för det brott han eller hon riskerar att dömas för.
Högsta domstolen har i rättsfallet NJA 2011 s. 611, med hänvisning till ett flertal avgöranden från Europadomstolen, funnit att Europakonventionen och den praxis som utvecklats av Europa-
Åklagaren
261
domstolen innebär att det inte är möjligt att döma enligt en viss straffbestämmelse utan att den tilltalade i förväg fått reda på att den bestämmelsen skulle kunna vara tillämplig och har beretts möjlighet att anpassa sitt försvar efter detta. Detta innebär att det, till skillnad från påföljdsfrågan, redan finns garantier som gör att frågan om vilket brott domstolen kan komma att döma för är förutsebar för den tilltalade. Tillsammans med vårt förslag att domstolen aldrig kan döma den tilltalade till en strängare påföljd än vad åklagaren yrkat innebär det att förfarandet blir förutsebart och att rollfördelningen blir tydlig.
5.6 Påföljdsyrkande i högre rätt
Förslag: En bestämmelse som reglerar åklagarens möjlighet att
ändra påföljdsyrkandet i skärpande riktning i hovrätten införs i 51 kap. 25 b § RB. Av den framgår att det endast får ske om åklagaren gör sannolikt att den omständighet som åberopas till stöd för det ändrade yrkandet inte hade kunnat åberopas tidigare eller om åklagaren annars haft giltig ursäkt att inte göra det. Genom en hänvisning i 55 kap. 15 § första stycket andra punkten RB görs bestämmelsen även tillämplig vid rättegången i Högsta domstolen.
Om åklagaren vill få till stånd en ny prövning av påföljdsfrågan i högre rätt krävs att åklagaren överklagar den lägre rättens dom i den delen. I de fall där domstolen har dömt till en lindrigare påföljd än vad åklagaren yrkat kommer det i de flesta fall vara naturligt att åklagaren i överklagandet håller fast vid sitt påföljdsyrkande i den lägre rätten. Om åklagaren yrkar straffskärpning ska åklagaren ange ett bestämt ändringsyrkande i överklagandet.
Enligt allmänna processrättsliga principer har en part inte rätt att överklaga en dom om han eller hon har fått fullt bifall till sin talan. Den överprövning som sker i den högre rätten efter ett överklagande i ett brottmål grundar sig numera som regel på den bevisupptagning som skett vid den lägre rätten. Åklagaren har alltså goda möjligheter att senast i samband med slutanförandet i den lägre rätten ändra sitt påföljdsyrkande så att yrkandet står sig även vid en eventuell överprövning av påföljdsfrågan i högre rätt. Det får förutsättas att åklagaren i den lägre rätten har tillvaratagit intresset
Åklagaren SOU 2013:17
262
av att den tilltalade döms till en tillräckligt ingripande påföljd. Åklagaren bör alltså som huvudregel inte ha rätt att yrka en strängare eller mer ingripande påföljd i hovrätten än vad som skedde i tingsrätten. Om tingsrätten dömt ut den påföljd som åklagaren har yrkat bör åklagaren i enlighet med allmänna processrättsliga principer som regel inte ha rätt att självständigt – eller anslutningsvis – överklaga domen och yrka straffskärpning.
I undantagsfall kan det dock uppstå situationer då något inträffar efter tingsrättens dom eller att åklagaren först då får kännedom om en ny omständighet som påverkar åklagarens bedömning av påföljdsfrågan. Så kan även vara fallet när åklagaren har överklagat och yrkat straffskärpning.
Om det kommer fram någon ny omständighet som inte kunde beaktas vid processen i tingsrätten bör åklagaren kunna ändra sitt yrkande i skärpande riktning. Om det inte finns en sådan möjlighet kan det uppstå situationer där åklagaren, trots att han eller hon för talan i påföljdsdelen, inte kan anpassa sitt yrkande till nya omständigheter som kommit fram i överinstansen.
I avsnitt 12.6 redogör vi för vårt förslag att åklagaren endast får justera åtalet i högre rätt genom att åberopa en omständighet som inte lagts fram tidigare om åklagaren gör sannolikt att den inte hade kunnat åberopas tidigare eller han eller hon annars haft giltig ursäkt att inte göra det. Vi föreslår att samma begränsning bör gälla för åklagarens möjlighet att ändra sitt påföljdsyrkande i skärpande riktning i högre rätt. En särskild bestämmelse som reglerar detta bör införas i 51 kap. 25 b §. Bestämmelsen bör även gälla vid rättegången i Högsta domstolen.
5.7 Yrkande om särskild rättsverkan av brott
Förslag: Domstol ska inte kunna besluta om särskild rätts-
verkan av brott utan yrkande av part. Inte heller ska det finnas möjlighet för rätten att gå utöver vad som yrkats i fråga om särskild rättsverkan. Rätten ska dock ha möjlighet att utan yrkande förordna att den tilltalade ska betala sådan avgift som avses i 1 § lagen (1994:419) om brottsofferfond. Åklagaren ska i åtalet ange de yrkanden om särskild rättsverkan av brott som han eller hon vill få prövade i målet. Yrkandena ska kunna ändras senare under rättegången. Det införs i 51 kap. 25 b § RB
Åklagaren
263
en regel som begränsar möjligheten att framställa ett nytt eller mer ingripande yrkande i högre rätt. Förutsättningarna för att det ska få ske motsvarar vad som gäller för ändring av påföljdsyrkandet i skärpande riktning (se avsnitt 5.6). Begränsningen gäller även när en målsägande för talan om ansvar i högre rätt.
På samma sätt som när det gäller frågan om påföljd finns det starka skäl som talar för att regleringen kring särskild rättsverkan av brott ska ändras, så att domstol endast får besluta om särskild rättsverkan av brott efter yrkande från åklagaren. Det skulle tydliggöra rollfördelningen mellan åklagaren och rätten och förutsebarheten för den tilltalade skulle öka. Ett sådant förslag har tidigare lämnats av Straffnivåutredningen (SOU 2008:85 s. 353–355).6Vi ställer oss bakom det förslaget.
Vi föreslår därför, liksom Straffnivåutredningen, att rätten inte ska ha möjlighet att besluta om särskild rättsverkan av brott utan att det har framställs något yrkande om detta. Rätten ska inte heller kunna besluta om särskild rättsverkan som är mer ingripande än vad som har yrkats (t.ex. en högre företagsbot eller en längre utvisningstid). En sådan bestämmelse bör införas i anslutning till 30 kap. 3 § RB.
Yrkanden om särskild rättsverkan bör anges redan när åtalet väcks. I praktiken sker detta nästan alltid redan i dag. Åklagare bör dock ha rätt att framställa ett nytt eller ändrat yrkande senare under rättegången. Bestämmelser som reglerar detta bör införas i nuvarande 45 kap. 4 och 5 §§.
Liksom Straffnivåutredningen anser vi att det bör göras ett undantag för avgift till brottsofferfonden. En sådan ska enligt lagen (1994:419) om brottsofferfond alltid utgå om fängelse ingår i straffskalan för det brott den tilltalade döms för. Avgiften, som alltid är lika hög, är obligatorisk och är inte föremål för någon närmare bedömning. Vi är eniga med Straffnivåutredningen att det vore opraktiskt om åklagaren i varje mål där någon åtalas för brott där fängelse ingår i straffskalan skulle behöva ange att den tilltalade ska betala avgift till brottsofferfonden. Rätten ska därför kunna besluta om sådan avgift även utan yrkande.
6 Se SOU 2008:85 avsnitt 2.5 för en redogörelse för vad som anses utgöra särskild rättsverkan av brott.
Åklagaren SOU 2013:17
264
Bestämmelserna om att rätten inte ska kunna besluta om särskild rättsverkan utan yrkande bör även gälla vid enskilda åtal. Även om det bör vara mycket sällsynt att det förekommer yrkanden om särskild rättsverkan i dessa mål saknas det anledning att ha kvar möjligheten för rätten att besluta om detta ex officio vid enskilda åtal.
När det gäller möjligheten för åklagaren att i högre rätt framställa ett nytt eller mer ingripande yrkande om särskild rättsverkan bör förutsättningarna vara detsamma som gäller för när åklagaren kan skärpa sitt påföljdsyrkande i överrätten. Det bör även gälla för en målsägande som för talan om ansvar i överrätten.
265
6 Målsäganden
6.1 Inledning
Målsäganden är på olika sätt en central person i en brottmålsrättegång. Målsäganden kan vara part i rättegången, han eller hon är en viktig bevisperson och är som brottsoffer berörd av rättegången och kan vara i behov av information, stöd och hjälp.
Målsäganden kan välja att bli part i rättegången. Det kan ske genom att denne framställer ett enskilt anspråk som handläggs i brottmålsrättegången. Målsäganden blir då part i den del av målet som rör det enskilda anspråket. Målsäganden kan också enligt bestämmelserna i rättegångsbalken välja att bli part i ansvarsdelen. Det kan ske genom att målsäganden för ansvarstalan utan att åklagaren gör det (enskilda åtal, övertagande av åtalet eller självständigt överklagande). Men det kan också ske genom att målsäganden förklarar att han eller hon biträder åklagarens åtal. I det senare fallet blir målsäganden part i ansvarsdelen vid sidan av åklagaren.
Den som har utsatts för det brott som åklagarens åtal rör är som brottsoffer berörd på ett direkt och personligt sätt av rättegången. Målsäganden har behov av att kunna få information om vad som händer under förundersökningen och i rättegången och vilka rättigheter som den som har utsatts för brott har. Målsäganden kan ha behov av personligt stöd före, under och efter rättsprocessen och av rättslig rådgivning eller biträde.
Vårt uppdrag är att överväga åtgärder för att skapa ett mer ändamålsenligt brottmålsförfarande. Det ingår inte uttryckligen i vårt uppdrag att överväga målsägandens roll i processen. När man överväger rollfördelningen i straffprocessen och om det kan införas andra handläggningssätt i vissa mål är det dock nödvändigt att ta ställning till målsägandens roll.
I detta avsnitt behandlar vi vilken betydelse målsägandens uppfattning bör ha för vad domstolen ska pröva i en brottmåls-
Målsäganden SOU 2013:17
266
rättegång. Det är alltså fråga om vilken ställning målsäganden bör ha i straffprocessen. Det gäller bland annat vilket inflytande målsäganden bör ha vid prövningen av ansvarsfrågan. En central fråga är vilken betydelse målsägandens uppfattning bör ha när åklagaren väckt åtal. Det går dock i det sammanhanget inte att undvika att även ta upp frågan om målsägandens rätt att föra talan bör ses över i de fall där åklagaren valt att inte väcka åtal.
Bestämmelserna som ger målsäganden rätt att vara part i ansvarsfrågan, antingen genom att väcka enskilt åtal, överta ett allmänt åtal, överklaga utgången i ansvarsdelen självständigt eller biträda åklagarens åtal, har en historisk förklaring. Våra överväganden i fråga om rätten att biträda åtalet behandlas i avsnitt 6.3. Enligt vår mening är det angeläget att ta ställning till vilken funktion dessa bestämmelser fyller i dagens straffprocess och om de behov målsäganden har kan tillgodoses lika väl eller bättre med andra lösningar. I det sammanhanget är det viktigt att hålla i minnet att möjligheterna för målsäganden att få ersättning genom skadestånd i anledning av brott har utvecklats sedan rättegångsbalken trädde i kraft. Det har bland annat tillkommit möjligheter för den som blivit allvarligt kränkt genom ett brott som inneburit ett angrepp på dennes person, frihet, frid eller ära att få ersättning för den skada som kränkningen inneburit (2 kap. 3 § skadeståndslagen).
En viktig sak är att klargöra att en målsägande som för talan om skadestånd eller annat enskilt anspråk kan vidta alla de åtgärder som krävs för att ta till vara sin rätt. En annan är att förstärka målsägandens rätt att närvara vid en huvudförhandling där ett åtal som rör brott mot målsäganden behandlas. Vi återkommer till dessa frågor i avsni tt 6.4– 6.5. I de avsnitten och avsni tt 6.6 överväger vi även några andra frågor som rör målsägandens ställning som aktualiserats under vårt arbete. I avsni tt 6.7– 6.9 överväger vi om det finns skäl att inskränka målsägandens rätt att väcka åtal eller på annat sätt föra talan i ansvarsfrågan när åklagaren valt att inte göra det.
I avsnitt 14–16 behandlar vi hur det bäst kan säkerställas att målsägande får ett gott stöd med att föra talan om enskilt anspråk och vilket personligt stöd i rättsprocessen som de kan vara i behov av.
Under de senaste dryga 20 åren har det framförallt inom FN och Europarådet antagits ett stort antal rättsakter som berör brottsoffers rättigheter. Under 2000-talet har det även inom EU bedrivits ett arbete för att stärka brottsoffers ställning. I oktober 2012 antogs inom EU ett direktiv om miniminormer för brotts-
SOU 2013:17 Målsäganden
267
offers ställning i straffrättsliga förfaranden.1De rättsakter som antagits i det internationella samfundet till skydd för grundläggande mänskliga rättigheter – framförallt Europakonventionen – har också betydelse för brottsoffers ställning och rättigheter. Vid våra överväganden om förändringar av målsägandens ställning i brottmålsförfarandet har vi beaktat dessa rättsakter. Se bilaga 6 för en redogörelse för de viktigaste internationella rättsakterna.
6.2 Några utgångspunkter
6.2.1 Vilka funktioner fyller rätten att biträda åtalet?
Att målsäganden kan biträda åtalet (se 20 kap. 8 § andra stycket RB) innebär att målsäganden, utan begränsning av vad brottet rör, kan träda in som part i ansvarsfrågan vid sidan av åklagaren. Målsäganden kan bl.a. justera åklagarens gärningsbeskrivning, framställa ett eget ansvarsyrkande, åberopa egen bevisning och argumentera för en annan påföljd än åklagaren.
Vid en internationell jämförelse är möjligheten för målsäganden att biträda åtalet sällsynt. En motsvarande bestämmelse finns i Finland. I Tyskland kan målsäganden biträda åtalet vid vissa allvarliga brott mot person och vid sexualbrott. I Norge trädde nya bestämmelser i kraft 2008 som innebär att målsägandens rätt till information och att vara delaktig i straffprocessen stärktes utan att målsäganden gjordes till part i formell mening (för en redogörelse för de norska bestämmelserna se bilaga 4).
Någon särskild motivering till varför målsäganden borde ha rätt att biträda åtalet fördes inte fram i förarbetena i samband med att denna möjlighet togs in i 1948 års rättegångsbalk. Betydelsen av rätten att biträda åtalet har berörts i doktrinen. De funktioner som har lyfts fram är framförallt att det utgör en möjlighet till kontroll för målsäganden av hur åklagaren för åtalet och att det ger en möjlighet för målsäganden att utforma talan på ett annat sätt och föra annan bevisning än åklagaren om målsäganden är missnöjd med hur åklagaren för talan. En annan synpunkt kan vara att det har ett symbolvärde att målsäganden kan vara part i ansvarsfrågan
1 Europaparlamentets och rådets direktiv 2011/0129 [COD] om fastställande av miniminormer
för brottsoffers rättigheter och för stöd till och skydd av dem samt om ersättande av rådets rambeslut 2001/220/RIF.
Målsäganden SOU 2013:17
268
och att det säkerställer att han eller hon kan komma till tals i processen.
P-O Ekelöf berör frågan i anslutning till frågan om syftet med målsägandens subsidiära åtalsrätt och anför att det även kan ha viss betydelse att målsäganden kan biträda åtalet och aktivt medverka till utredning i målet. Ekelöf framhåller att åklagaren kan vara överlupen av arbetsuppgifter och att målsäganden ofta har ingående kännedom om olika relevanta omständigheter samt att målsäganden inte alltid för skadeståndstalan och av den anledningen är verksam i rättegången (Ekelöf, Rättegång II, 8 uppl., s. 62).
Karl Olivecrona konstaterar att målsäganden egentligen inte har någon anledning att biträda åtalet om denne inte vill lägga fram annan utredning och argumentering än vad åklagaren har framfört (Olivecrona, Rättegången i brottmål, 3 uppl., s. 84).
Christian Diesen har fört fram att rätten att biträda åtalet kan ses som en möjlighet för målsäganden att kontrollera att åklagaren utför sitt åtal på ett för målsäganden tillfredsställande sätt, liksom målsägandens subsidiära åtalsrätt kan ses som en kontroll av att åklagaren utövar sin åtalsplikt. Enligt Diesen torde det i praktiken krävas att målsäganden har tillgång till ett juridiskt biträde för att han eller hon ska kunna biträda åtalet. I vissa fall kan det enligt Diesen vara en fördel om åklagaren och målsägandens ombud kan samarbeta och samordna sitt arbete så att målsägandens ombuds arbete kan fungera som ett komplement till åklagarens. Möjligheten att biträda åtalet kan också enligt Diesen användas om målsäganden och dennes ombud är missnöjda med åklagarens engagemang i saken (Diesen, Brottsoffrets rätt (red. Diesen), s. 79–81).
Lars Heuman har anfört att målsäganden i första hand är intresserad av hur hans eller hennes skadeståndsyrkande kommer att bedömas och att bestämningen av den straffrättsliga påföljden ofta betyder mindre för denne. Enligt Heuman är det viktiga för målsäganden att föra bevisning till stöd för sitt skadeståndsyrkande och att han eller hon kan åberopa nya omständigheter för sin talan om skadestånd. Enligt Heuman försämras inte målsägandens möjligheter att vidta processhandlingar som är av betydelse för bedömningen av skadeståndsfrågan om rätten att biträda åtalet avskaffas. Även om målsäganden saknar rätt att biträda åtalet kan denne som part i skadeståndsdelen föra bevisning till stöd för den brottsliga gärningen och skadeståndståndsgrundande handlingen. Målsäganden kan också, enligt Heuman, åberopa kompletterande eller nya omständigheter till grund för sin skadeståndstalan enligt
SOU 2013:17 Målsäganden
269
tvistemålsregeln i 13 kap 3 § tredje stycket RB så länge inte saken ändras.2Om målsäganden inte för skadeståndstalan torde det enligt Heuman inte vara av någon nämnvärd betydelse att ge denne rätt att biträda åtalet. I sådana fall sker det ett målsägandeförhör och i samband med det kan det komma fram omständigheter som föranleder åklagaren att åberopa ny bevisning eller att justera åtalet (Heuman, Reformfrågor rörande målsäganderätten, SvJT 1977, s. 250–252).
En målsägande som biträder ett åtal eller för talan om enskilt anspråk har som part i målet den rätt till insyn i det skriftliga aktmaterialet och att närvara vid huvudförhandlingen som följer av partsställningen.3 Enligt Insynsutredningen bör målsägandens partsställning i målet vid domstolen innebära att dennes insynsrätt inte bara gäller det som åberopats som skriftlig bevisning utan hela förundersökningsprotokollet, i varje fall i den del som avser det åtal som målsäganden biträder (SOU 2010:14 s. 304). Detsamma bör gälla den del av förundersökningen som gäller ett åtal som målsäganden grundar en talan om enskilt anspråk på, oavsett om målsäganden biträder åtalet. Av 46 kap. 8 § RB framgår motsatsvis att en målsägande som är part i målet, antingen genom att föra talan om enskilt anspråk eller att biträda åtalet, i princip har en ovillkorlig rätt att närvara vid huvudförhandlingen (se t.ex. JO 1995/96 s. 51).
Till skillnad från frågan om målsäganden avser att föra talan om enskilt anspråk finns det inga bestämmelser som anger att målsäganden under förundersökningen ska tillfrågas om han eller hon avser att biträda åtalet. Det finns inga bestämmelser som anger när och hur målsäganden ska ange om åtalet biträds. För målsäganden i allmänhet torde det vara oklart vad det innebär att biträda åtalet, om de ens känner till att det finns en sådan bestämmelse. I praktiken är det nästan bara i de fall då målsäganden har ett målsägandebiträde som åtalet biträds.
Enligt vad vi har erfarit förekommer det även bland jurister missuppfattningar och oklarheter om vilken funktion det fyller att målsäganden biträder åtalet. Vid våra diskussionsmöten med
2 Kravet för att gemensam handläggning ska få ske är dock att det är fråga om ett enskilt anspråk i anledning av brottet. Det bör innebära att målsäganden kan åberopa andra omständigheter så länge det är fråga om samma gärning enligt 30 kap. 9 § RB. Detta är alltså samma förutsättningar som gäller för justering av åtalet. Se vidare Boman, SvJT 1967 s. 85 ff., Ekelöf, Rättegång II, s. 187 not 115, Fitger m.fl, Rättegångsbalken, kommentaren till 22 kap. 1 §, Nordh, Praktisk process III, s. 52 ff. 3 Se Insynsutredningens överväganden angående partsinsynens omfattning i slutbetänkandet
Partsinsyn enligt rättegångsbalken, SOU 2010:14, s. 293–310.
Målsäganden SOU 2013:17
270
domare, åklagare och brottmålsadvokater har det t.ex. framförts att det förekommer att domare inte tillåter målsägandebiträden att ställa frågor om den brottsliga gärningen om åtalet inte biträds, trots att målsäganden för talan om skadestånd.
6.2.2 En process som är anpassad till målsägandens behov
Bestämmelserna om målsägandens åtalsrätt, som möjligheten att biträda åklagarens åtal är en del av, har en historisk förklaring. De är inte resultatet av överväganden om vilka behov en målsägande har i en process där åklagaren för åtal. Under de senaste dryga 30 åren har det däremot genomförts en rad viktiga reformer som har varit inriktade på att förbättra stödet till målsäganden och dennes möjligheter att ta till vara sin rätt i brottmålsprocessen. Några av dessa är lagstiftningen om målsägandebiträde, regler som underlättar för målsäganden att få sin talan om skadestånd prövad i samband med brottmålet och att få hjälp med detta genom att åklagaren för talan. Dessutom har målsägandens möjlighet att få ekonomisk kompensation och upprättelse genom skadestånd förbättrats genom att skadeståndsrätten har utvecklats. En reform som betytt mycket för att målsäganden verkligen ska få den ersättning som han eller hon har rätt till är möjligheten att få brottsskadeersättning enligt brottsskadelagen (1978:413) och den utveckling som har skett av denna ersättningsform.
Vilka behov och intressen som den som varit utsatt för brott har skiljer sig givetvis åt från fall till fall. Det kan bero på personliga skillnader, vilket brott personen utsatts för, vem som begått brottet och hur lång tid som gått sedan brottet. För att rättsväsendet ska kunna ge ett gott stöd till den som utsatts för brott är det centralt att de som kommer i kontakt med brottsutsatta har god kunskap om brottsdrabbades reaktioner och utsatta situation. Ett gott stöd måste utgå från en förståelse för de enskilda personernas olika behov av stöd och hjälp. Med detta sagt finns det vissa områden som är särskilt viktiga för att tillgodose de behov och berättigade intressen som den som utsatts för ett brott kan ha i det straffrättsliga förfarandet. De internationella rättsakter om brottsoffers rättigheter som har antagits av FN, Europarådet och EU (se bilaga 6) kan i det sammanhanget tjäna som vägledning.
SOU 2013:17 Målsäganden
271
Målsäganden får upprättelse genom att åklagaren för talan
Att bli utsatt för ett brott innebär regelmässigt, bortsett för de ekonomiska skador det kan leda till, en kränkning av den personliga integriteten. Det är naturligt att en brottsutsatt kan vilja få upprättelse genom att den skyldige ställs till ansvar och döms för brottet. När det är fråga om ett brott som hör under allmänt åtal är det de brottsutredande myndigheternas och åklagarens ansvar att se till att det blir fallet genom att brottet utreds och att talan om ansvar förs i domstol. Målsäganden ska och bör inte behöva dela detta ansvar med åklagaren. Även om det i praktiken knappast kan sägas att så är fallet i dag är bestämmelsen som gör det möjligt för målsäganden att biträda åklagarens åtal en rest från en ordning då detta inte var lika självklart.
Målsägandens måste kunna ta till vara sin rätt till skadestånd
En av de mest centrala frågorna för målsäganden är möjligheten att få sitt skadeståndskrav eller annat enskilt anspråk prövat i brottmålsrättegången. Även om huvudsyftet med straffprocessen är att pröva och avgöra åklagarens talan om straffansvar bör bestämmelserna vara utformade så att de underlättar för målsäganden att ta till vara sin rätt till skadestånd. Det är viktigt både för att målsäganden ska kunna kompenseras för de ekonomiska skador som han eller hon drabbats av, men också för att denne ska kunna få upprättelse och kompensation för det lidande eller den kränkning som brottet inneburit. Det finns brister i det stöd målsäganden får i frågor som rör enskilda anspråk i dag och i hur enskilda anspråk hanteras i dagens process. Vi behandlar dessa frågor och överväger förändringar som syftar till att förbättra hanteringen av enskilda anspråk i avsnitt 14.
Ett problem som har samband med målsägandens ställning i brottmålsprocessen är dock de otydligheter som kan uppstå till följd av att målsäganden enligt dagens bestämmelser både kan vara part i ansvarsdelen och när det gäller talan om enskilt anspråk. En målsägande som för talan om enskilt anspråk måste kunna vidta alla de åtgärder som behövs för att ta till vara sin rätt. Framförallt gäller det att målsäganden eller den som för dennes talan måste få ställa de frågor som har betydelse för målsägandens talan. Det har dock framkommit att advokater som är målsägandebiträde varit med om
Målsäganden SOU 2013:17
272
att de inte tillåtits ställa frågor till den tilltalade eller till vittnen, som har samband med den åtalade och skadeståndsgrundande gärningen, om de inte biträtt åtalet. Det har framhållits att det är den vanligaste orsaken till att de anger att målsäganden biträder åtalet. Det finns alltså ett behov av att göra målsägandens ställning tydligare och att klargöra att denne alltid har rätt att ställa de frågor som har betydelse för hans eller hennes talan om skadestånd eller annat enskilt anspråk. Målsäganden ska inte behöva ansluta sig till åklagarens talan om straffansvar för att ta till vara sin rätt.
Målsäganden är en viktig person som är personligen berörd av rättegången
I avsnitt 15–16 överväger vi förändringar som syftar till att säkerställa att de målsägande som är i behov av det ska kunna få ett sådant stöd som stödpersoner eller målsägandebiträden kan ge. En annan fråga av grundläggande betydelse är att alla målsägande bemöts med respekt och förståelse för den pressade situation som en rättegång kan innebära, särskilt för den som enligt åtalet utsatts för det brott som rättegången ska handla om.
Den som under en förundersökning, i åklagarens åtal och under domstolsprocessen betraktas som målsägande förväntas ställa upp och medverka på olika sätt under förfarandet. Han eller hon förväntas regelmässigt komma till polisförhör och senare rättegång och lämna uppgifter som ofta är av avgörande betydelse för att den misstänkte kan lagföras.
Målsäganden måste få möjlighet att under trygga former lämna de uppgifter som är relevanta för utredningen av brottet. För en korrekt bedömning av brottets allvar är det ofta nödvändigt att den som utsatts får möjlighet att berätta om sina upplevelser av brottet och hur han eller hon drabbats av detta. Processen, som kan dra ut på tiden, kan upplevas som påfrestade av många brottsutsatta. Det är angeläget att det arbete som bedrivits under senare år för att förbättra rättsväsendets bemötande av brottsoffer fortsätter (jfr prop. 2011/12:1 Utgiftsområde 4 s. 31).
Ett korrekt och professionellt bemötande av målsäganden står inte i strid med den objektivitet som vare sig en åklagare eller en domare måste iaktta. Det gäller givetvis oavsett om målsäganden för talan eller om han eller hon endast hörs på begäran av åklagaren. Alla målsägande ska bemötas på ett sätt som uppfyller den
SOU 2013:17 Målsäganden
273
enskildes berättigade intresse av att uppleva att han eller hon är en viktig person i processen. Bestämmelsen som gör det möjligt för målsäganden att biträda åklagarens åtal är inte en garanti för att så är fallet. Tvärtom kan detta enligt vår uppfattning motverkas av den otydlighet i målsägandens roll som det innebär att denne kan föra talan om straffansvar vid sidan av åklagaren. Det kan uppstå situationer då en domare av rädsla för att ge sken av att sympatisera med åklagarens och målsägandens talan är onödigt reserverad mot målsäganden. Det kan också tänkas uppstå situationer då den målsägande, som till skillnad från andra, inte väljer att biträda åtalet bemöts på ett sätt som gör att målsäganden inte känner sig delaktig i processen.
Enligt rättegångsbalken har den som är part full rätt till insyn i rättegången. Den viktigaste delen av detta är att parten har rätt att närvara vid hela huvudförhandlingen och att det gäller även om den skulle hållas bakom stängda dörrar. Dessutom har en part rätt att efter begäran ta del av handlingar i målet. Det är antagligen sällsynt att en målsägande som är berörd av rättegången på ett sådant sätt att han eller hon vill ha insyn i denna inte för talan om enskilt anspråk. Det är också följdriktigt att det finns starkare skäl att upprätthålla en parts i det närmaste ovillkorliga rätt att få ta del av allt som har betydelse för avgörandet. Det är nödvändigt för att parten ska kunna ta till vara sin rätt. Samtidigt är det enligt vår uppfattning inte helt tillfredsställande att en målsägande enligt dagens bestämmelser antingen måste föra talan om enskilt anspråk eller biträda åtalet för att få en bättre rätt till insyn i förhandlingen än vad en annan bevisperson eller en person ur allmänheten har. Det gäller särskilt rätten att vara närvarande vid en förhandling där ett åtal för brott mot målsäganden behandlas. Det bör krävas starka skäl för att en målsägande mot sin vilja inte ska få närvara vid en sådan förhandling oavsett om denne för talan eller inte. För att en målsägande ska kunna ta till vara sin rätt kan det övervägas om dennes möjligheter att kunna få insyn i förundersökningen innan åtal väcks bör förbättras.
Målsäganden SOU 2013:17
274
Målsäganden har ett intresse av att kunna föra talan om ansvar om åklagaren inte gör det
Om åklagaren väcker åtal kommer frågan om den tilltalade gjort sig skyldig till brott mot målsäganden att prövas av domstol. Målsäganden har då inte något berättigat intresse av att kunna agera på egen hand för att få till stånd en lagföring. Om förundersökningen läggs ned eller om åklagaren beslutar att inte väcka åtal har målsäganden rätt att få det beslutet överprövat av högre åklagare. Det gäller även beslut som rör handläggningen, t.ex. om förundersökningen ska kompletteras i något hänseende. Även om målsäganden inte skulle ha rätt att biträda åklagarens talan är målsäganden berörd i sådan grad att han eller hon måste anses ha rätt att begära överprövning. Det är en viktig kontrollfunktion för målsäganden som har utvecklats efter att rättegångsbalken trädde i kraft. En annan viktig kontroll av att åklagare uppfyller sina skyldigheter i samband med att talan förs i domstol sker också genom Justitieombudsmannens och Justitiekanslerns tillsyn. Om staten genom åklagaren beslutar att inte väcka allmänt åtal är det däremot rimligt att det, liksom i dag, finns en möjlighet för målsäganden att väcka ett enskilt åtal. På samma sätt är det rimligt att målsäganden har rätt att överta ett åtal som läggs ned av åklagaren och att överklaga till högre rätt om åklagaren väljer att inte göra det.
6.2.3 En tydligare rollfördelning
En grundläggande utgångspunkt för våra överväganden om förbättringar av brottmålsprocessen är, som vi angett i avsnitt 2.2, att rollfördelningen i processen bör göras tydligare.
Genom åtalet framställer åklagaren, för statens räkning, ett yrkande om att det tilltalade ska dömas till ansvar för brott. Åklagarens gärningsbeskrivning anger vad den tilltalade ska försvara sig mot och vad rätten ska pröva. När ett allmänt åtal har väckts bör det ur principiell synvinkel vara åklagaren som ensam ansvarar för att föra talan om straffansvar. Vi har svårt att se att målsäganden i sådana fall har ett berättigat intresse att vid sidan av åklagaren aktivt driva linjen att den tilltalade ska dömas och straffas. För att processen ska vara så bra som möjligt för målsäganden bör fokus i stället ligga på hans eller hennes möjligheter att föra skadeståndstalan och att denne ska få det stöd som han
SOU 2013:17 Målsäganden
275
eller hon behöver. När målsäganden hörs, antingen på begäran av åklagaren eller i samband med sin talan om skadestånd, kan denne berätta om hur han eller hon upplevt den åtalade gärningen och vilka konsekvenser den har fått.
En annan grundläggande av våra utgångspunkter är att brottmålsprocessen ska bli mer förutsebar för den tilltalade. Bestämmelsen som gör det möjligt för målsäganden att biträda åtalet gör att dagens process är mindre förutsebar än vad den bör vara.
Genom att biträda åtalet kan målsäganden utforma och föra talan i ansvarsdelen på ett annat sätt än åklagaren genom att justera åtalet. Det innebär att den tilltalade och domstolen kan ha två olika gärningsbeskrivningar att förhålla sig till. Det är knappast ägnat att främja förutsebarheten i processen.
Vi föreslår att åklagaren ska framställa ett påföljdsyrkande i alla mål där åklagaren för talan. Rätten ska inte kunna döma den tilltalade till ett strängare straff än vad åklagaren yrkat. I avsnitt 5 pekar vi på en rad fördelar med en sådan ordning. Bl.a. innebär det att rollfördelningen mellan åklagaren och rätten blir tydligare och att brottmålsprocessen blir mer förutsebar. Som vi utvecklar i det nämnda avsnittet är det svårt att förena den ordning vi föreslår beträffande påföljdsyrkandet med målsägandens nuvarande möjlighet att biträda åtalet. Det kan varken vara målsägandens ansvar eller uppgift att bestämma den övre gränsen för hur strängt straff eller ingripande påföljd som rätten ska kunna döma den tilltalade till.
Vi föreslår att mål där åklagaren yrkat att den tilltalade ska dömas till som mest sex månaders fängelse eller en motsvarande påföljd under vissa förutsättningar ska kunna avgöras i ett särskilt förfarande utan huvudförhandling. Det rör sig om erkända mål med ett måttligt straffvärde där den tilltalade godtar de yrkanden som framställs. Att denna typ av mål ska kunna avgöras på ett enkelt och snabbt sätt är till stor fördel för rättsväsendet i stort och inte minst för det absoluta flertalet av de personer som är målsägande. Det faktum att en målsägande kan välja att biträda åtalet försvårar dock möjligheterna för att en sådan ordning som vi föreslår ska kunna vara effektiv. Det skulle i sådana fall krävas att målsäganden någon gång under förfarandet tillfrågas om han eller hon vill biträda åtalet och om denne vill föra en ansvarstalan som avviker från åklagarens. Dessutom skulle det oavsett detta, och oberoende av om den tilltalade medger ett eventuellt enskilt anspråk, krävas att målsäganden samtycker till att målet avgörs
Målsäganden SOU 2013:17
276
utan huvudförhandling. Det skulle alltså i alla mål med en målsägande krävas skriftväxling för att ta reda på dennes ståndpunkt.
6.3 Rätten att biträda åtalet avskaffas
Bedömning och förslag: Bestämmelsen som ger målsäganden
rätt att biträda åtalet bör avskaffas. På det sättet blir målsägandens ställning och rollfördelningen i processen tydligare. De behov och berättigade intressen som målsäganden har i processen tillgodoses bättre genom andra bestämmelser.
Staten bör ha ansvaret för att bekämpa kriminalitet och att den som begår brott lagförs. För de som drabbas av brott är det av största vikt att rättsväsendet lyckas med sina huvuduppgifter, det vill säga att utreda brott och döma de skyldiga. För att rättsväsendet ska kunna klara av det krävs att det straffprocessuella regelverket är sådant att resurserna kan användas på ett ändamålsenligt och effektivt sätt. Det krävs också att medborgarna har ett stort förtroende för rättsväsendets förmåga att utreda och beivra brott rättssäkert och effektivt. Både den tilltalade och målsäganden är berörda av rättegången och bestämmelserna måste vara utformade på ett sätt som tillgodoser deras berättigade intressen av att kunna ta till vara sin rätt. Vi bedömer att målsägandens roll kan göras tydligare genom att bestämmelsen om att denne kan biträda åklagarens åtal tas bort.
När åklagaren väckt åtal kommer frågan om den tilltalade gjort sig skyldig till brott mot målsäganden att prövas av domstol. Vad som i de allra flesta fall är det som är betydelsefullt för de målsägande som vill vara aktiva genom att föra talan i processen är möjligheten att få ett skadeståndskrav prövat i brottmålsrättegången. Att målsäganden ska kunna få kompensation och upprättelse genom skadestånd och inte genom att i formell mening biträda åklagarens talan om straffansvar stämmer också väl överens med den utveckling som har skett sedan rättegångsbalken trädde i kraft. De oklarheter som finns om målsägandens frågerätt när denne inte biträder åtalet bör undanröjas.
Om det klargörs att det är åklagaren som ensam och fullt ut ska föra talan om straffrättsligt ansvar när allmänt åtal har väckts minskar enligt vår uppfattning risken för missförstånd som ibland
SOU 2013:17 Målsäganden
277
kan uppstå om att målsäganden och åklagaren står på samma sida. En uppfattning som ibland förs fram är att det för den tilltalade – felaktigt – kan framstå som att det är ”två-mot-en” i de fall målsäganden biträder åtalet. Så är givetvis inte fallet. Men missförstånd av denna typ är inte till fördel för målsäganden. Målsäganden bör oavsett om denne för talan eller inte behandlas som en viktig person i rättegången. Ett led i detta är att målsägandens rätt att närvara vid en förhandling där ett åtal som rör en gärning som begåtts mot målsäganden bör stärkas, oavsett av om han eller hon i formell mening är part i målet. I avsni tt 6.4.2 överväger vi denna fråga närmare och lämnar förslag förstärker målsägandens rätt att närvara.
Vi föreslår att åklagarens roll i förhållande till domstolen ska göras tydligare. Vi föreslår också att det i vissa fall ska vara möjligt att avgöra mål i ett särskilt förfarande utan huvudförhandling. Det är viktigt för att rättsväsendets resurser ska kunna koncentreras till de mål som kräver en mer ingående behandling vid en huvudförhandling och för att alla mål ska kunna avgöras inom rimlig tid. För att det ska vara möjligt att göra det på ett effektivt sätt krävs det att rollfördelningen i processen är tydlig och att den tilltalade redan när åtalet väcks vet vad han eller hon har att ta ställning till. Bestämmelsen om att en målsägande kan biträda åtalet bidrar till att rollfördelningen i processen i dag är otydlig. Den tilltalade och domstolen kan ha alternativa gärningsbeskrivningar och påföljdsförslag att ta ställning till. Om målsäganden kan biträda åtalet kan inte åklagarens talan om straffrättsligt ansvar och straff utgöra den yttersta gränsen för vad domstolen ska pröva. Detta trots att det bör vara statens uppgift att se till att den som gjort sig skyldig till brott lagförs och döms till ett straff som står i proportion till brottets allvar.
Vår slutsats är att bestämmelsen om att målsäganden kan biträda åklagarens åtal bör avskaffas. På det sättet blir målsägandens ställning i brottmålsprocessen tydligare. Det innebär också att åklagarens roll kan göras tydligare och att processen kan göras mer förutsebar för den tilltalade. De behov och berättigade intressen som målsäganden har i processen tillgodoses bättre genom andra bestämmelser.
Målsäganden SOU 2013:17
278
6.4 Målsägandens möjligheter till insyn i handläggningen
6.4.1 Insyn i förundersökningen och handlingarna i ett mål i domstol
Förslag: En målsägande och ett målsägandebiträde bör få en
uttrycklig rätt att efter begäran ta del av sådant som förekommit vid förundersökningen som kan ha betydelse för målsägandens talan om enskilt anspråk. En bestämmelse med den innebörden förs in i 23 kap. RB. Rätten att ta del av uppgifter ska börja gälla efter att s.k. slutdelgivning ägt rum med den misstänkte och dennes försvarare och bestå fram till att ett eventuellt åtal prövats slutligt i domstol.
Målsäganden ska inte ha rätt att ta del av uppgifter om det är till nackdel för utredningen eller den kommande rättegången. Målsägandens rätt till insyn i förundersökningen ska också kunna begränsas pga. sekretess om det står klart att det intresse som sekretessen ska skydda har företräde framför målsägandens intresse av att ta del av uppgiften. Det senare ska regleras genom en bestämmelse i 10 kap. offentlighets- och sekretesslagen (2009:400)(OSL).
Om målsäganden eller ett målsägandebiträde tillåts ta del av uppgifter ur förundersökningen ska det anges i förundersökningsprotokollet. Av en sådan anteckning ska det framgå vilka uppgifter som målsäganden eller biträdet tagit del av.
Underrättelse om att slutdelgivning ägt rum ska lämnas till en målsägande som begärt det. Bestämmelser om underrättelser till en målsägande eller ett målsägandebiträde bör föras in i förundersökningskungörelsen.
Bedömning: Det är inte motiverat att införa en bestämmelse
som reglerar i vilken mån en målsägande som inte är part har rätt att ta del av uppgifter som tillförs ett mål efter att åtal väckts.
SOU 2013:17 Målsäganden
279
Kort om rättsläget
Frågan om vilken insyn en part har i aktmaterialet i ett mål i domstol och vad som gäller under förundersökningen är komplicerad. Det beror till stor del på att en parts rätt till insyn enligt RB inte är uttryckligt reglerad i lag utan framgår indirekt av olika bestämmelser i balken eller av grunderna för de principer som RB bygger på.
Insynsutredningen har i sitt slutbetänkande Partsinsyn enligt
rättegångsbalken (SOU 2010:14), dels redogjort för gällande rätt,
dels föreslagit lagändringar för att förtydliga rättsläget. För en redogörelse av rättsläget hänvisar vi till Insynsutredningens betänkande. För att ge en översiktlig bild av rättsläget och de behov av klargörande som Insynsutredningen har ansett att det finns sammanfattar vi dock kortfattat en del av förslagen.
Insynsutredningen har föreslagit att det i 6 kap. 1 § RB införs en bestämmelse som klargör att alla parter i alla mål som handläggs enligt rättegångsbalken har rätt till aktinsyn, dvs. att få insyn i registerföringen och handlingarna i den akt som förs i målet eller ärendet i fråga. I mål med fler än två parter ska partens rätt till insyn inte omfatta sådant som bara rör andra parter. Insynsutredningen föreslår att det ska införas en ny s.k. kollisionsbestämmelse i OSL (10 kap. 3 b § enligt utredningens förslag). Där ska det framgå i vilka undantagsfall en parts rätt till insyn enligt rättegångsbalken kan begränsas pga. sekretess. Det ska bara kunna vara möjligt beträffande sådant som inte kan antas ha betydelse för ett kommande avgörande i sak. En parts rätt att närvara vid en förhandling är enligt Insynsutredningen ovillkorlig. Det ska komma till klarare uttryck i föreslaget till ny kollisionsbestämmelse. När det gäller misstänktas rätt till insyn i förundersökningen finns det en sådan efter att den misstänkte delgetts misstanke enligt 23 kap. 18 § RB. Den misstänkte föreslås av utredningen uttryckligen få ställning som part i förundersökningsärendet. Den misstänkte har efter den s.k. slutdelgivningen av förundersökningen en ovillkorlig rätt till insyn i allt material som kan antas ha betydelse för åklagarens ställningstagande i åtalsfrågan. Materialet består normalt av det preliminära förundersökningsprotokollet samt den bevisning som inte finns i protokollet, men som åklagaren preliminärt avser att åberopa vid ett kommande positivt åtalsbeslut. Insynsutredningen lämnar förslag på bestämmelser som syftar till att klargöra att den misstänkte har en sådan rätt till insyn som beskrivits här. Utredningen föreslår också att det ska införas en
Målsäganden SOU 2013:17
280
bestämmelse som ger den som varit misstänkt eller åtalad en uttryckligt rätt till insyn i en nedlagd eller avslutad förundersökning. Den misstänkte ska också enligt Insynsutredningens förslag få en uttrycklig rätt till insyn sådant i sidomaterial som inte har betydelse för åtalsbeslutet (den s.k. slasken). Rätten till insyn i detta material ska dock kunna få vika om det finns ett starkt sekretessintresse.
När det gäller målsäganden anses denne inte vara part under förundersökningen och har inte större rätt till insyn i denna än vad allmänheten har. Detta gäller även i de fall målsäganden anmält ett enskilt anspråk som förbereds och kommer att föras av åklagaren enligt 22 kap. 2 § RB. När åtal har väckts upphör förundersökningssekretessen. Målsäganden har då rätt att ta del av förundersökningsprotokollet, i den mån det inte råder sekretess hos domstolen som gäller mot målsäganden (se t.ex. 35 kap. 12 § OSL). Av 21 § avgiftsförordningen (1992:191) följer att en målsägande inte behöver betala någon avgift för att få en kopia av förundersökningsprotokollet. Om målsäganden för talan i målet har han eller hon samma rätt till insyn i domstolens aktmaterial och handläggning som alla parter. Det innebär att målsäganden som part har en ovillkorlig rätt till insyn enligt RB som omfattar allt som inte kan anses sakna betydelse för målsägandens talan. Eftersom målsägandens talan om enskilt anspråk i normalfallet grundar sig på att han eller hon utsatts för den gärning åtalet gäller, omfattar dennes rätt till insyn oftast även allt som har betydelse för skuldfrågan.
I 35 kap. 8 § andra stycket OSL finns en bestämmelse som medger undantag från bestämmelsen om sekretess till skydd för enskild enligt 35 kap. 1 § OSL. Den gäller dock inte för uppgifter som omfattas av förundersökningssekretess enligt 18 kap. 1 § OSL. Bestämmelsen i 35 kap. 8 § andra stycket OSL ger en skadelidande eller den som den skadelidande överlåtit sin rätt till en möjlighet att ta del av uppgifter i avslutade brottsutredningar trots att sekretess gäller för uppgiften enligt 35 kap. 1 § OSL. Utredningen ska ha avslutats på annat sätt än att åtal har väcks. Utlämnandet förutsätter att den skadelidande behöver uppgiften för att få ett anspråk på skadestånd eller bättre rätt till egendom tillgodosett. Myndigheten kan vägra att lämna ut uppgiften om det bedöms vara av synnerlig vikt att uppgiften inte lämnas ut.
I departementspromemorian Brottsoffren i blickpunkten (Ds 1993:29) föreslogs att målsäganden efter begäran skulle få samma rätt som en tilltalad att få en kopia av förundersökningsprotokollet
SOU 2013:17 Målsäganden
281
efter att åklagaren beslutat att väcka åtal. Det skulle alltså enligt förslaget redan gälla innan förundersökningssekretessen upphör genom att protokollet ges in till rätten. Regeringen godtog inte förslaget. Regeringen anförde, med hänvisning till bl.a. bestämmelsen i 21 § avgiftsförordningen, att målsäganden har långtgående möjligheter att ta del av uppgifter från förundersökningen och att en bestämmelse som den föreslagna skulle komma i konflikt med sekretesslagens bestämmelser (prop. 1993/94:143 s. 41 f).
I detta avsnitt tar vi ställning till om det finns skäl att införa särskilda bestämmelser som ger en målsägande en möjlighet till insyn i förundersökningen innan åtal väckts och om en målsägande som inte för talan bör få en lagstadgad rätt till insyn i aktmaterialet i brottmålet.
Målsägandens möjlighet att få insyn i förundersökningen bör förbättras
I brottmål inleds handläggningen i domstol, till skillnad mot vad som gäller i tvistemål, i normalfallet inte med en förberedelsefas. Den förberedelse som krävs för att målet ska kunna avgöras vid en koncentrerad huvudförhandling är enligt den grundsyn som präglar rättegångsbalken avsedd att genomföras under förundersökningen. Så långt det är möjligt finns det anledning att upprätthålla den ordningen. Det gäller även enskilda anspråk som ska handläggas i brottmålet. Det innebär att målsäganden kan ha ett berättigat intresse av att kunna få insyn i sådant som kan ha betydelse för hans eller hennes talan om enskilt anspråk.
Det ska framhållas att målsäganden redan i dag i praktiken har eller kan få kännedom om de flesta av de uppgifter som har omedelbar betydelse för hans eller hennes enskilda anspråk. Uppgifterna om vilka skador han eller hon drabbats av och kan begära ersättning för kommer ju i de flesta fall från målsäganden själv. I den mån sekretess gäller för uppgifter i intyg eller handlingar från hälso- och sjukvård är det i de flesta fall målsäganden som skyddas av sekretessen och den gäller inte mot honom eller henne. Det kan därför hävdas att det endast finns ett begränsat behov av att målsäganden ska kunna få en ökad möjlighet till insyn i uppgifter som kommer fram under förundersökningen än vad som är fallet i dag.
Enligt vår mening finns det ändå principiella och praktiska skäl som talar för ett ändrat synsätt på målsägandens rätt till insyn i
Målsäganden SOU 2013:17
282
förundersökningen. Även sådana uppgifter som har sin direkta betydelse för åklagarens åtalsbeslut och kommande talan om ansvar kan ha betydelse för målsägandens talan om enskilt anspråk. Målsäganden kan ha intresse av att åberopa förhör i skadeståndsdelen med personer som har hörts under förundersökningen. Målsägandens rätt till kränkningsersättning hänger nära ihop med vad som kan bevisas i skuldfrågan och bedömningen av gärningens allvar. Enligt vår uppfattning är det rimligt att den målsägande som begär det som huvudregel ska kunna få del av sådana uppgifter som kommit fram under förundersökningen som kan ha betydelse för hans eller hennes talan om enskilt anspråk. Det kan underlätta för målsäganden eller den som för målsägandens talan att framställa ett väl underbyggt anspråk i samband med att åtalet väcks. En målsägande kan också tänkas vilja avvakta med att väcka en civilrättslig talan tills brottmålet är avgjort. Även i sådana fall kan uppgifterna i förundersökningen ha betydelse för målsäganden.
Att målsäganden kan få viss insyn i förundersökningen innan åklagaren fattar sitt åtalsbeslut kan också bidra till att öka kvaliteten i förundersökningarna. Målsäganden kan ha kännedom om sådant som inte kommit fram i förundersökningen. Det kan t.ex. gälla att det finns andra personer än de som hörts som kan ha relevant information. Det ligger i åklagarens objektivitetsplikt att han eller hon ska ta ställning till alla de utredningsåtgärder som kan bidra till att brottsmisstankarna blir allsidigt belysta. I dag kan sådana uppslag komma fram i samband med att målsäganden begär överprövning av ett beslut att lägga ned förundersökningen eller att inte väcka åtal. Om målsäganden kan få insyn i utredningsmaterialet innan åtalsbeslutet ökar förutsättningarna för att information av detta slag kan komma fram tidigare. Under alla förhållanden skulle det förbättra möjligheterna för målsäganden eller dennes ombud att skriva en välmotiverad begäran om överprövning eller fatta ett välgrundat beslut om att driva ett enskilt åtal om åklagaren beslutar att inte väcka åtal (jfr Brottsoffermyndighetens remissyttrande över Insynsutredningens slutbetänkande, Dnr 5319/2010).
Sammanfattningsvis gör vi bedömningen att målsäganden bör få en uttrycklig rätt att, efter begäran, ta del av sådant i förundersökningen som har betydelse för dennes talan om enskilt anspråk. En bestämmelse som reglerar detta bör tas in i 23 kap. RB. I de fall ett målsägandebiträde har förordnats bör biträdet ha samma rätt att ta del av uppgifter som målsäganden. Vi tar nedan ställning till när
SOU 2013:17 Målsäganden
283
under förundersökningen som denna rätt bör inträda och i vilka fall den ska kunna begränsas.
Vid vilken tidpunkt ska målsäganden få en rätt till insyn i förundersökningen?
Den misstänkte får enligt 23 kap. 18 § RB en rätt till insyn i utredningen efter att han eller hon delgetts misstanke. Det kan ske på ett mycket tidigt stadium av utredningen. Att låta en målsägande få en möjlighet till insyn i detta skede är enligt vår uppfattning inte lämpligt. Det kan återstå flera viktiga utredningsåtgärder innan utredningen slutförts. Det kan bl.a. gälla förhör med målsäganden. Både hänsyn till den misstänkte och intresset av att utredningen kan bedrivas objektivt utan risk för påverkan av utomstående talar med styrka mot att målsäganden ska kunna få insyn i detta tidiga skede. En sådan tidig möjlighet till insyn kan inte heller anses vara motiverad för att målsäganden ska kunna ta till vara sin rätt i anledning av en kommande talan om enskilt anspråk. Målsäganden eller målsägandebiträdet bör i de allra flesta fall redan tidigt under förundersökningen kunna anmäla ett preciserat enskilt anspråk utan att ta del av utredningsmaterialet. De fall där det kan finnas ett sådant behov är framförallt de situationer då vad som framkommer under förundersökningen kan ha betydelse för hur en kommande skadeståndstalan ska utformas.
När den misstänkte och dennes eventuella försvarare har underrättats om att utredningen är slutförd och att de kan begära kompletteringar av denna (s.k. slutdelgivning) förhåller sig saken annorlunda. Den som leder förundersökningen har då kommit till slutsatsen att nödvändiga utredningsåtgärder har utförts och att utredningen ger stöd för att det finns skäl att fatta beslut i åtalsfrågan. I annat fall ska förundersökningen läggas ned innan dess (se 23 kap. 4–4 a §§ RB). Vid denna tidpunkt bör det sällan finnas risk för att utredningen eller den kommande rättegången påverkas negativt av att målsäganden kan få insyn i förundersökningsmaterialet. Särskilt inte med tanke på att den misstänkte då har fått möjlighet att ta del av allt som kan ha betydelse för åtalsbeslutet. Rätten att ta del av uppgifter ur förundersökningen bör därför inträda när slutdelgivning ägt rum.
Det kan inte anses motiverat att alla målsägande alltid ska underrättas om att den misstänkte slutdelgetts. Målsäganden ska
Målsäganden SOU 2013:17
284
kunna välja om han eller hon vill ha den informationen. Att målsäganden ska tillfrågas om han eller hon vill underrättas om att slutdelgivning ägt rum och att sådan underrättelse ska lämnas till den som begärt det bör regleras i förundersökningskungörelsen. Det bör av en sådan bestämmelse även framgå att underrättelsen kan lämnas till ett målsägandebiträde i stället för till målsäganden.
Den misstänkte och dennes försvarare har ett intresse av att få kännedom om att målsäganden eller dennes biträde har fått ta del av uppgifter ur förundersökningen. Det kan även ha betydelse för åklagaren eller domstolen, eftersom det i vissa fall kan tänkas påverka bedömningen av vad som kommer fram i ett kommande förhör. Det bör därför uttryckligen framgå i lag att det ska dokumenteras i förundersökningen om uppgifter lämnas ut till målsäganden eller biträdet.
Omfattningen av målsägandens insynsrätt i förundersökningen
Det avgörande skälet till varför målsägandens rätt till insyn i förundersökningen bör förbättras är att det kan underlätta för honom eller henne att framställa ett väl grundat enskilt anspråk. Vad målsäganden ska ha rätt att ta del av är därför sådana uppgifter i förundersökningen som har betydelse för dennes talan om enskilt i anspråk. Det innebär att sådant som rör misstankar för brott som inte har samband med de som rör brott mot målsäganden är undantagna. För att undersökningsledaren ska kunna bedöma vad som kan ha betydelse kan det krävas att målsäganden eller ett målsägandebiträde anger vilka typer av uppgifter som efterfrågas och vilken betydelse dessa har. I normalfallet ska det enskilda anspråket redan ha anmälts i ett tidigare skede. De situationer då målsäganden kan ha ett intresse av att ta del av uppgifter ur förundersökningen bör alltså främst röra sig om fall då målsäganden eller målsägandebiträdet vill kunna kontrollera att det inte finns skäl att komplettera eller ändra ett ersättningsanspråk beroende på vad som kommit fram i ett senare skede av förundersökningen. Det kan också röra sig om situationer då målsägandens anspråk av någon anledning inte kunnat preciseras i ett tidigare skede.
Om det finns någon konkret anledning som medför att det skulle vara till nackdel för utredningen eller den kommande rättegången bör målsäganden inte ha rätt att ta del av uppgifter ur förundersökningen. Så kan vara fallet om det av någon anledning kan
SOU 2013:17 Målsäganden
285
befaras att målsäganden kan komma att påverka personer som hörts eller inte hörts. Detsamma gäller om det av någon anledning kan befaras att målsägandens egna uppgifter i den kommande rättegången kan komma att påverkas av att han eller hon tar del av uppgifter ur förundersökningen. I det senare fallet kan det innebära att bevisvärdet av målsägandens uppgifter påverkas negativt av att han eller hon får del av uppgifter ur förundersökningen. Vilket även kan vara till nackdel för målsäganden själv.
Målsägandens rätt att ta del av uppgifter i förundersökningen måste även kunna begränsas om det finns ett sekretessintresse som väger klart tyngre än målsägandens intresse av få del av en uppgift som skyddas av sekretess. Det kan röra sig om fall då det trots det sena skedet av utredningen finns ett starkt intresse av att förundersökningssekretessen gäller även mot målsäganden. Men det kan också röra sig om andra starka sekretessintressen, t.ex. uppgifter som rör brottsförebyggande arbete eller då det är av vikt att skydda en enskilds personliga integritet. En bestämmelse som klargör detta bör införas i 10 kap. OSL.
Målsägandens rätt att ta del av vad som kommit fram under handläggningen hos polis och åklagare bör bara gälla i de fall det har skett en förundersökning. I enkla fall där påföljden kan förväntas stanna vid böter behöver någon förundersökning inte genomföras innan åtal väcks (se 23 kap. 22 § RB). I sådana fall fyller en möjlighet till insyn i det begränsade utredningsmaterialet, som oftast bara består av en primärrapport från Polisen, knappast någon funktion. Ett skäl som talar mot att det förenklade utredningsförfarandet ska användas är just att det finns ett skadeståndskrav som kräver utredning (FAP 404:1).
Målsägandens rätt till insyn när åtal väckts
Målsägandens rätt att ta del av relevanta uppgifter ur förundersökningen bör bestå även efter ett positivt åtalsbeslut och så länge brottmålsrättegången pågår. I praktiken har det bara betydelse för uppgifter i förundersökningen som tillkommit efter slutdelgivningen, uppgifter som är sekretessbelagda efter att åtal väckts eller uppgifter som inte redovisats i förundersökningsprotokollet.
En parts rätt till insyn i handläggningen i brottmålet, dvs. att ta del av uppgifter i domstolsakten och närvara vid en förhandling, är inte uttryckligt reglerad i rättegångsbalken, utan framgår indirekt
Målsäganden SOU 2013:17
286
av olika bestämmelser. En målsägande som för talan om skadestånd eller annat enskilt anspråk har rätt att ta del av allt som tillförs målet som kan ha betydelse för hans eller hennes talan. Det förslag vi redogjort för tidigare i detta avsnitt innebär också att en målsägande som, efter att åtalet väckts, ännu inte väckt talan om enskilt anspråk har rätt att ta del av sådana uppgifter i förundersökningen som har betydelse för hans eller hennes talan. Vi har övervägt om det utöver detta finns skäl att införa en bestämmelse som ger en målsägande som inte är part en rätt till insyn i vad som tillförs målet efter att åtal väckts. Vår slutsats är att det inte finns något behov av en sådan reglering.
Det skulle kunna hävdas att även en målsägande som inte är part kan ha ett intresse av att få insyn i ett mål som avgörs utan huvudförhandling. I de mål som avgörs efter huvudförhandling är det i stället målsägandens rätt att närvara vid denna som kan tillgodose dennes intresse av att få insyn i handläggningen. Den frågan överväger vi i avsni tt 6.4.2.
De mål som enligt våra förslag ska kunna avgöras utan huvudförhandling i tingsrätt är bötesmål och sådana mål som kan avgöras i det särskilda förfarandet. Det senare är bara aktuellt om åklagaren inte yrkat en strängare påföljd än fängelse i sex månader eller en motsvarande påföljd och den tilltalade erkänner gärningen samt accepterar påföljden. Det sagda innebär att det lär vara mycket sällan som målsägandens möjlighet att få del av handlingar som tillförs målet är begränsade av sekretess i de mål som kan avgöras utan huvudförhandling. Om det i undantagsfall skulle inträffa kan en målsägande som för talan om enskilt anspråk få del av sådana uppgifter som kan ha betydelse för hans eller hennes talan. Vi bedömer därför att den rätt till insyn i förundersökningen som vi redogjort för tidigare i detta avsnitt och den förstärka rätt för målsäganden att närvara vid en huvudförhandling som vi föreslår ska gälla (se avsni tt 6.4.2) är tillräcklig för att tillgodose målsägandens intressen.
6.4.2 En förstärkt rätt att närvara vid huvudförhandlingen
Bedömning och förslag: Målsägandens rätt att närvara vid en
huvudförhandling bör förstärkas. Huvudregeln bör vara att även en målsägande som inte för talan ska ha rätt att närvara vid hela förhandlingen.
SOU 2013:17 Målsäganden
287
Bestämmelsen i 46 kap. 8 § RB ändras så att det framgår att rätten bara kan besluta att en målsägande som inte för talan inte får närvara innan denne hörs om det finns särskilda skäl för det och det inte är olämpligt med hänsyn till omständigheterna.
I 5 kap. RB införs en bestämmelse med innebörd att en målsägande som inte för talan har rätt att närvara när en huvudförhandling hålls inom stängda dörrar om inte särskilda skäl talar mot det. Målsägandens rätt att närvara ska också kunna begränsas om det står klart att intresset av sekretess väger tyngre än målsägandens intresse av att närvara.
Målsägandens rätt att närvara vid en huvudförhandling bör förstärkas
Enligt dagens bestämmelser har en målsägande som inte för talan i målet rätt att få information om tid och plats för en huvudförhandling. Om målsäganden vill ha sådan information ska han eller hon uppge det under förundersökningen (se 13 b § FUK). Däremot är rätten att närvara vid huvudförhandlingen beroende av om målsäganden är part i målet. Det framgår bl.a. motsatsvis av bestämmelsen i 46 kap. 8 § RB. En målsägande som för talan har rätt att närvara vid en förhandling som hålls inom stängda dörrar när det som avhandlas kan ha betydelse för dennes talan. En målsägande som inte för talan har däremot ingen större rätt att närvara när en förhandling hålls inom stängda dörrar än vad en person ur allmänheten har.
Bestämmelsen i 46 kap. 8 § RB infördes i samband med 1987 års förändringar av tingsrättsförfarandet. Rättegångsutredningen hade föreslagit att vittnesreglerna skulle gälla för en målsägande som inte förde talan, med undantag från att han eller hon inte skulle höras under ed. I propositionen valdes lösningen att vittnesreglerna inte skulle gälla. Det ansågs bättre att rätten i det enskilda fallet skulle kunna bestämma att en målsägande som inte för talan inte ska få närvara innan han eller hon hörs. På det sättet skulle man, i de fall där målsäganden inte anses ha något befogat intresse av att vara närvarande under rättegångens inledande del, kunna undvika att han eller hon påverkades av vad som förekom vid förhandlingen och då främst av åklagarens sakframställan. Enligt propositionen bör domstolen inte ålägga målsäganden att lämna rättssalen om målsäganden lidit skada av brottet och det inte framstår som
Målsäganden SOU 2013:17
288
osannolikt att talan rörande enskilt anspråk kommer att väckas i framtiden (prop. 1986/87:89 s. 234). I propositionen anges också att målsäganden i princip alltid bör få vara med under hela rättegången om målet är av sådan beskaffenhet att det starkt berör målsäganden personligen.
I praktiken är det sällsynt att rätten tillämpar bestämmelsen i 46 kap. 8 § RB. I de mål där det finns ett starkt målsägandeintresse för målsäganden oftast talan om enskilt anspråk. Även om målsäganden bara ska höras är det vanliga att målsäganden är närvarande redan när förhandlingen börjar. Enligt vår uppfattning är det dock av principiella skäl viktigt att målsägandens rätt att närvara vid en huvudförhandling förstärks.
I en straffprocess som, inte minst i ljuset av de rättsakter som antagits i det internationella samfundet under de senaste årtiondena, bör utgå från att målsäganden är en viktig person i processen är det rimligt att hans eller hennes rätt att närvara vid en huvudförhandling kommer till uttryck på ett tydligare sätt än vad som är fallet i rättegångsbalken i dag. En sådan syn ligger bakom de förstärkningar av målsägandens rättigheter i straffprocessen som genomfördes i Norge i mitten av 2000-talet. Enligt norsk processrätt kan en målsägande vara part i den del av målet som gäller målsägandens eventuella skadeståndsanspråk. Oberoende av om målsäganden för talan om skadestånd har denne numera enligt de norska bestämmelserna rätt att närvara vid en huvudförhandling innan han eller hon hörs.
Även om målsäganden är en viktig bevisperson kan denne inte jämställas med ett vittne. Målsäganden är på ett direkt och personligt sätt berörd av en rättegång som rör det brott målsäganden enligt åtalet utsatts för. Det gäller oavsett om målsäganden för talan i målet eller inte. Enligt vår mening bör det krävas starka skäl för att utestänga en målsägande som vill närvara vid en huvudförhandling där ett åtal som rör målsäganden behandlas. Däremot bör målsäganden inte ha rätt att begära att huvudförhandling hålls om målsäganden inte är part. Den frågan gäller hur målet ska handläggas i domstol. Det är bara parterna som bör ha inflytande över det.
SOU 2013:17 Målsäganden
289
En presumtion för att målsäganden ska få närvara redan innan han eller hon hörs
Vi har övervägt om det borde införas en ordning som innebär att målsägandens rätt att närvara vid en huvudförhandling görs ovillkorlig oberoende av om målsäganden för talan. Vår slutsats är att det inte är lämpligt eller motiverat med ett så långtgående förslag. Skälet till det är att det kan finnas undantagssituationer då rättssäkerhetsintressen eller ändamålsskäl väger tyngre än målsägandens intresse av insyn.
En målsägande som är part har en ovillkorlig rätt att närvara under en huvudförhandling när sådana omständigheter som läggs till grund för ett avgörande av målsägandens talan behandlas (10 kap. 3 § andra stycket OSL). Däremot har målsäganden inte en ovillkorlig rätt att närvara när sådant som bara gäller andra parter behandlas, t.ex. åtalspunkter som inte rör målsäganden. Eftersom olika åtalspunkter kan ha ett samband med varandra får det göras en bedömning i det enskilda fallet av hur långt en parts rätt till insyn sträcker sig i ett mål med fler än två parter (se Insynsutredningens redogörelse av rättsläget i SOU 2010:14, särskilt s. 307). Motsvarande avgränsningar behöver kunna göras om rätten att närvara ska gälla på samma sätt för en målsägande som inte för talan.
I undantagsfall kan det uppstå situationer då starka skäl talar för att en målsägandes kommande förhörsuppgifter kan riskera att påverkas om han eller hon närvarar redan från förhandlingens början. Normalt bör denna risk vara liten. Men det kan finnas situationer då det finns en sådan risk, t.ex. när målsäganden lämnat vaga uppgifter under förundersökningen eller ändrat sina uppgifter vid olika tillfällen. Bevisvärdet av målsägandens kommande uppgifter kan då påverkas negativt om denne närvarar när åklagaren utvecklar åtalet.
Mål med ett mycket stort antal tilltalade och/eller målsägande är i praktiken oftast uppdelade i flera åtalspunkter. Det kan dock förekomma att antalet målsägande vid ett åtal är mycket stort. Flera åtalspunkter kan också som sagt ha ett nära samband med varandra. Exempel på mål av denna typ kan vara internet-bedrägerier. Sådana mål kan vara svåra att administrera rent logistiskt. När det gäller parter som för talan är det lättare för domstolen att få en uppfattning om hur många målsägande som kommer att närvara vid olika tidpunkter. Domstolen kan då överväga behovet av sidosalar.
Målsäganden SOU 2013:17
290
De praktiska problemen är större när det gäller personer som inte för talan. Även om det bör vara mycket ovanligt att målsägande som inte för talan eller ska höras kommer att ha ett intresse av att närvara vid denna typ av mål kan det inte uteslutas att det kan uppstå situationer då det kan finnas behov av att begränsa de antal målsägande som kan närvara samtidigt.
Sammanfattningsvis gör vi bedömningen att målsägandens rätt att närvara vid huvudförhandlingen även om denne inte för talan bör förstärkas, men att det kan uppstå situationer som motiverar att det bör finnas en möjlighet att göra undantag. Vi föreslår därför att bestämmelsen i 46 kap. 8 § RB ändras så att rätten kan bestämma att en målsägande som inte för talan i målet inte ska få närvara innan denne hörs om det finns särskilda skäl för det och det inte är olämpligt med hänsyn till omständigheterna. På det sättet klargörs det att huvudregeln är att en målsägande som inte för talan ska få närvara vid hela förhandlingen och att det måste finnas något konkret skäl som motiverar att det finns skäl att göra undantag från detta. Oavsett om det finns sådana skäl ska målsäganden få närvara redan innan han eller hon hörs om det med hänsyn till omständigheterna skulle vara olämpligt att utestänga denne från förhandlingen. När det gäller den bedömningen bör de uttalanden som angavs i de ursprungliga förarbetena till bestämmelsen (prop. 1986/87:89 s. 234) fortfarande kunna användas som vägledning.
En presumtion för att målsäganden ska få närvara när en huvudförhandling hålls inom stängda dörrar
Eftersom en målsägande som inte för talan i målet inte är part finns det även med den förändring av bestämmelsen i 46 kap. 8 § RB som vi föreslår anledning att på motsvarande sätt stärka en målsägandens rätt att närvara vid en huvudförhandling som hålls inom stängda dörrar. Vi föreslår därför att det införs en bestämmelse i 5 kap. RB med innebörd att en målsägande som inte för talan får närvara vid en huvudförhandling som hålls inom stängda dörrar om det inte finns särskilda skäl mot det. På det sättet kommer det också att klargöras att även en målsägande som för talan om enskilt anspråk som huvudregel har rätt att närvara när den tilltalades personliga förhållanden gås igenom inom stängda dörrar. Den delen av förhandlingen kan annars normalt bara anses ha betydelse för åklagarens talan om straffansvar. Den föreslagna bestämmelsen
SOU 2013:17 Målsäganden
291
kommer också att gälla i de fall förhandlingen hålls inom stängda dörrar med stöd av 27 § LUL.
Enligt 35 kap. 12 § OSL kan sekretess gälla hos domstol för uppgift om enskilds personliga eller ekonomiska förhållanden i mål som rör vissa typer av brott. Motsvararande sekretess gäller i mål om ersättning för skada i anledning av sådana brott. Det vanligaste är att det är en målsägandes integritet som ska skyddas av sekretessen. Men även andra kan tänkas vara berörda på ett sådant sätt att det finns ett beaktansvärt sekretesskydd. Andra vanliga anledningar till att en huvudförhandling hålls inom stängda dörrar är att sekretess kan gälla för uppgifter som rör den tilltalades personliga förhållanden enligt 35 kap. 13 § OSL eller att det finns skäl för det med hänsyn till en tilltalad som inte fyllt 18 år (27 § LUL).
Om målsäganden för talan i målet har han eller hon rätt att närvara vid förhandlingen när den hålls inom stängda dörrar om inte det som ska avhandlas saknar betydelse för målsägandens talan. Vi föreslår att målsäganden inte längre ska kunna biträda åtalet. Målsäganden ska alltså inte kunna föra talan i ansvarsdelen. Även om det är åklagarens uppgift att föra denna talan kan sådant som avhandlas vid genomgången av den tilltalades personliga förhållanden ha betydelse för en person som varit utsatt för brott. Det kan hjälpa målsäganden att förstå eller bearbeta det han eller hon varit med om. Enligt vårt synsätt är även en målsägande som inte för talan om ansvar eller enskilt anspråk berörd av målet på ett sådant sätt att han eller hon som huvudregel bör ha samma rätt att närvara som en målsägande som för talan. Undantag från det bör kunna ske då det av någon konkret anledning finns skäl för det. Så kan vara fallet vid sådana situationer då det med hänsyn till den föreslagna bestämmelsen i 46 kap. 8 § RB finns särskilda skäl som talar mot att målsäganden ska få närvara innan han eller hon hörs. Så kan också vara fallet om det som ska avhandlas inom stängda dörrar inte kan sägas beröra målsäganden, t.ex. ett åtal som inte har något direkt samband åtalet mot målsäganden. Detsamma gäller om intresset av sekretess väger klart tyngre än målsägandens intresse av att få insyn i handläggningen. Att målsägandens rätt att närvara ska kunna begränsas på grund av ett starkt sekretessintresse klargörs genom det förslag till ny kollisionsbestämmelse i 10 kap. OSL som vi redogjort för i avsni tt 6.4.1.
Målsäganden SOU 2013:17
292
6.5 Målsägandens rätt att ställa frågor
Bedömning och förslag: Det finns ett behov av att i rättegångs-
balken klargöra att en målsägande som för talan om enskilt anspråk får ställa alla de frågor som har betydelse för att målsäganden ska kunna ta till vara sin rätt till skadestånd. Det gäller oavsett om det rör sig om förhör med målsäganden, den tilltalade, vittnen eller en sakkunnig. Bestämmelserna i 36 kap. 17 § femte stycket RB och 40 kap. 10 § RB kompletteras därför så att det framgår att en målsägande får ställa de frågor som har betydelse för dennes rätt till skadestånd eller annan talan om enskilt anspråk i målet även om talan om ansvar förs av åklagaren.
Vi har övervägt om målsägandens frågerätt bör göras generell så att en målsägande ska få ställa frågor till de personer som hörs i målet oberoende av om denne för talan. Vår slutsats är att det inte är motiverat att föreslå en sådan bestämmelse.
6.5.1 Rätten att ställa frågor i dag
Åklagaren ansvarar för att föra talan i ansvarsdelen. Det innebär att åklagaren ska ställa alla frågor till målsäganden, den tilltalade och vittnen som är relevanta i den delen. När åklagaren för målsägandens talan om enskilt anspråk ansvarar åklagaren på samma sätt för att ställa de frågor som krävs för utredningen av det enskilda anspråket. Om målsäganden har synpunkter på vilka frågor som ska ställas är det naturligt att målsäganden vänder sig till åklagaren om denne för målsägandens talan.
I ett målsägandebiträdes uppgift att ta till vara målsägandens intressen ingår att målsägandebiträdet alltid har rätt att ställa kompletterande frågor till målsäganden. Vid förhör med andra än målsäganden har biträdet formellt sett samma rätt att ställa frågor som målsäganden. Biträdet har därför enligt prop. 1987/88:107 en uttrycklig rätt att fråga endast om målsäganden biträder åtalet eller för skadeståndstalan (a. prop. s. 24). I litteraturen har dock framförts att det inte bör finnas några formella hinder för att tillåta ett målsägandebiträde att ställa frågor även i andra fall, om frågorna är relevanta för de gärningar målet rör. Det har motiverats med att
SOU 2013:17 Målsäganden
293
biträdets uppgift att ta till vara målsägandens intressen i målet inte bör hindras av en alltför rigid processledning.4
Målsägandens rätt att ställa frågor är enligt dagens bestämmelser formellt sätt knuten till om målsäganden för egen talan, dvs. för talan om enskilt anspråk eller biträder åtalet. Det har framkommit att olika domare hanterar frågerätten olika när målsägande för en skadeståndstalan, men inte biträder åtalet. Flera advokater som brukar ha uppdrag som målsägandebiträden har uppgett att de regelmässigt väljer att biträda åtalet för att vara säkra på att få ställa de frågor som de bedömer vara relevanta för att ta till vara målsägandens rätt till skadestånd. Detta trots att frågor som rör den brottsliga gärningen i de allra flesta fall bör vara relevanta även för rätten till skadestånd.
Ett enskilt anspråk är oftast ett yrkande om skadestånd som i varje fall i huvudsak grundas på den brottsliga gärningen. Visserligen är det är vanligt att det som en tillkommande grund anges att målsäganden drabbats av en viss skada som inte framgår av gärningsbeskrivningen. Det senare är dock bara en del av den rättsliga grunden för skadeståndet. Den skadeståndsgrundande handlingen som orsakat skadan är vanligtvis brottet som åtalet gäller. Om åtalet bifalls är den fråga som återstår att ta ställning till i skadeståndsdelen i sådana fall vilken skada målsäganden har drabbats av.
Brottsofferutredningen föreslog i sitt betänkande Brottsoffer.
Vad har gjorts? Vad bör göras? (SOU 1998:40, s. 128 f och 348) att
målsägandens frågerätt skulle utökas. Målsäganden skulle enligt förslaget ha rätt att ställa frågor till den tilltalade och vittnen. Rätten att ställa frågor skulle inte vara beroende av om målsäganden förde talan. Förslaget ledde inte till lagstiftning.
I samband med de förstärkningar av målsägandens rättigheter som genomfördes i Norge under mitten av 2000-talet infördes en frågerätt i de fall målsäganden har målsägandebiträde. Enligt de norska bestämmelserna är det målsägandebiträdet som har rätt att ställa frågor. Att den utökade frågerätten fick den utformningen motiverades med att det är i mål där målsägandebiträde förordnas, som behovet av att ställa frågor är störst. Det anfördes också att det kunde uppstå praktiska om alla målsäganden fick rätt att ställa frågor (se NOU 2006:10 s. 155–156).
4 Renfors m.fl., Rättshjälpslagen och annan lagstiftning om rättsligt bistånd
.
En kommentar,
kommentaren till 3 § lagen om målsägandebiträde.
Målsäganden SOU 2013:17
294
6.5.2 Målsägandens frågerätt bör göras tydligare
Målsäganden har ett berättigat intresse av att kunna ta till vara sin rätt till skadestånd eller annat enskilt anspråk i brottmålet. Möjligheten att göra det påverkas inte av att rätten att biträda åtalet avskaffas.
Eftersom åklagaren för talan i skuldfrågan är det sällan att en målsägande som för talan om enskilt anspråk har någon egentlig anledning att föra bevisning till stöd för att han eller hon utsatts för den brottsliga (och skadeståndsgrundande) gärningen. Men det är fullt möjligt för målsäganden att göra det när den brottsliga gärningen är en del av grunden för skadeståndsyrkandet, vilket vanligtvis är fallet (se Heuman, SvJT 1977, s. 250–251). Målsäganden kan alltså inom ramen för sin talan om enskilt anspråk hålla förhör och lägga fram egen bevisning för att styrka att han eller hon utsatts för brottet. Indirekt kan det – till följd av den fria bevisprövningen – även ha betydelse för bedömningen av skuldfrågan. Det går enligt vår mening inte att rikta några principiella invändningar mot detta. Det är en följd av bestämmelserna om gemensam handläggning av det enskilda anspråket och åtalet samt principen om fri bevisprövning. Om målsäganden åberopar andra omständigheter än de som framgår av åklagarens gärningsbeskrivning till stöd för en talan om enskilt anspråk kan målsäganden förstås även föra bevisning till stöd för dessa när den talan handläggs i brottmålet.
Trots vad som sagts råder det alltså i det praktiska rättslivet oklarheter eller missförstånd om vilka frågor som en målsägande får ställa i de fall denne för en talan om enskilt anspråk, men inte biträder åtalet. Dessa oklarheter bör undanröjas. För att en målsägande ska kunna ta till vara sin rätt till skadestånd får det inte råda någon tvekan om att han eller hon får ställa alla de frågor som har betydelse för att det ska kunna ske. En bestämmelse av denna innebörd införs i rättegångsbalken.
Bestämmelsen bör lämpligen tas in i 36 kap. 17 § femte stycket RB (vittnesförhör) och 40 kap. 10 § andra stycket RB (förhör med sakkunnig) som gäller otillåtna frågor. I 37 kap. 1 § RB som gäller förhör i bevissyfte med bl.a. en tilltalad finns en hänvisning till 36 kap. 17 § RB. På det sättet kommer det att framgå att samma frågerätt gäller vid förhör med den tilltalade.
SOU 2013:17 Målsäganden
295
6.5.3 Det är inte motiverat att införa en generell frågerätt som gäller oberoende av om målsäganden för talan
Vi har övervägt om det finns skäl att gå längre än att tydliggöra målsägandens frågerätt när denne för talan om enskilt anspråk. Frågerätten skulle, som Brottsofferutredningen föreslog, kunna göras generell så att alla målsägande fick rätt att ställa frågor oavsett om de förde talan i målet eller inte.
Vad som skulle tala för en generell frågerätt är att det kan hävdas att alla målsägande har ett berättigat intresse av att omständigheterna kring den händelse som åtalet rör klarläggs på ett så fullständigt sätt som möjligt oavsett om de för talan eller inte. Det kan också, som Brottsofferutredningen förde fram, tänkas att en målsägande avser att föra en civilrättslig talan och av den anledningen inte för talan i brottmålet. Målsäganden skulle då kunna ha ett intresse av att ställa frågor under brottmålsprocessen.
En generell frågerätt kan dock leda till praktiska problem som längre och mer svårplanerade huvudförhandlingar. Det skulle i sådana fall i konsekvensens namn även gälla målsägande som inte ska höras i målet. Det skulle vara svårt att motivera varför gränsen skulle dras vid de målsägande som åklagaren åberopat förhör med. Det kan också vara svårt för rätten att ta ställning till vilka frågor som ska tillåtas. Om en fråga är tillåten beror på om den hör till saken eller inte. I de fall frågerätten inte är knuten till en talan som förs i målet kan den bedömningen vara svår att göra.
En bestämmelse av den typ som införts i Norge där det är i de fall det finns ett målsägandebiträde som det finns en generell frågerätt och att det är biträdet som får ställa frågorna framstår enligt vår mening som mindre lämplig för svensk del. Målsägandebiträde är en för målsäganden kostnadsfri förmån som ska förordnas för att ta tillvara målsägandens intressen i de situationer målsäganden är i behov stöd och hjälp i det rättsliga förfarandet. Det är svårt att motivera varför förordnandet av ett målsägandebiträde skulle ge upphov till processuella rättigheter som inte alla målsägande har.
Vi har också svårt att se vilken praktisk betydelse en generell frågerätt skulle ha. Det bör vara mycket sällsynt att en målsägande har ett intresse av att vara aktiv i rättegången genom att ställa frågor utan att han eller hon för en talan om enskilt anspråk. I de sällsynta fall då en målsägande skulle överväga att föra en civilrättslig talan efter brottmålet bör denne kunna få ett tillräckligt
Målsäganden SOU 2013:17
296
underlag för en sådan talan genom att följa rättegången och ta del av domen. Till det kommer den rätt till insyn i förundersökningen som vi föreslår bör införas, se avsnitt 6.4.1. I de fall målsäganden skulle anse att det är av avgörande vikt att något blir belyst lär det i praktiken alltid kunna lösas genom att denne eller dennes ombud har en dialog med åklagaren. I åklagarens objektivitetsplikt ligger att denne ska verka för att allt som är relevant för skuldfrågan blir belyst i brottmålsrättegången, oavsett om det är till fördel eller nackdel för den tilltalade.
6.6 Bör det införas en bestämmelse om målsägandes eller efterlevandes rätt att yttra sig?
Bedömning: Det är inte påkallat att inom ramen för denna
utredning lämna ett förslag om en särskild lagstadgad rätt för en målsägande eller en efterlevande till någon som dödats genom brott att uttala sig i rättegången.
I flera uppmärksammade fall under senare år har det förekommit att närstående till personer som dödats fått möjlighet att uttala sig inför rätten i friare former än vad som är fallet vid ett förhör (ibland kallat victim impact statement). Det har framkommit att det råder en viss osäkerhet kring formerna för detta. Det skulle kunna tala för att det finns skäl att reglera vad som bör gälla. Vår slutsats är dock att det inte finns anledning att föreslå en sådan reglering inom ramen för denna utredning.
När målsägandens rättigheter stärktes i Norge i mitten av 2000talet infördes en rätt för efterlevande att uttala sig om verkningarna av det brott som rättegången rör. En efterlevande som inte hörs i målet i anledning av åklagarens talan eller egen talan om skadestånd fick en sådan rätt. När det gäller efterlevande som hörs ansåg man i det norska lagstiftningsärendet att det var tillräckligt att de fick möjlighet att yttra sig under förhöret (se Ot.prp. nr 11, 2007–2008, s. 74).
Den rollfördelning vi förespråkar innebär att åklagaren ensam bör ha ansvaret för att föra talan i ansvarsdelen. Oavsett detta kan en målsägande eller en efterlevande till en person som dödats genom ett brott ha ett berättigat intresse av att få berätta om hur
SOU 2013:17 Målsäganden
297
han eller hon upplevt den gärning åtalet gäller och vilka konsekvenser den har haft. När en målsägande hörs i ansvarsdelen eller för talan om skadestånd kan han eller hon berätta om det vid förhöret. Att målsäganden får redogöra för detta är en viktig del av förhöret med målsäganden i ansvarsdelen. Målsägandens upplevelser och vilken skada och kränkning som denne drabbats av har ofta stor betydelse för brottets straffvärde. Åklagaren ansvarar för att dessa omständigheter kommer fram. Ett målsägandebiträde har också alltid möjlighet att ställa kompletterande frågor till målsäganden. Vilka konsekvenser den brottsliga gärningen har haft är också centralt när målsäganden för talan om skadestånd. Detsamma gäller när en efterlevande för talan om skadestånd för lidande eller annan personskada som uppstått till följd av ett dödsfall (se 5 kap. 2 § första stycket 3 skadeståndslagen). Vår slutsats är därför att det inte kan sägas finnas något egentligt behov av en särskild rätt att uttala sig för att säkerställa att en målsägande eller efterlevande som för talan eller hörs i målet ska kunna komma till tals.
Vad som skulle kunna övervägas är om rätten att uttala sig borde regleras när det gäller målsägande eller efterlevande som inte för talan i målet. Framförallt gäller det efterlevande till en målsägande, eftersom det inte alltid är självklart att de hörs på begäran av åklagaren.
De efterlevande som skulle kunna komma i fråga för en bestämmelse av det diskuterade slaget är sådana särskilt närstående som kan ha rätt till skadestånd enligt 5 kap. 2 § första stycket 3 skadeståndslagen. De skulle kunna få rätt att berätta relativt fritt om sina upplevelser i anslutning till den brottsliga gärningen och vilka konsekvenser denna har haft och kommer att få i framtiden. Det är givet att det i sådana fall skulle kunna innebära att den närstående får ge uttryck för känslor som sorg, frustration och kanske till och med ilska. Däremot bör rättegången inte få tillåtas vara ett forum för efterlevande att ge uttryck för hämnd mot den tilltalade. Vilka konsekvenser som rättegången ska leda till för den tilltalade i form av straff och andra straffrättsliga följder är åklagarens sak att argumentera för. Rätten skulle, liksom är fallet i dag, få ansvara för att ett anförande av detta slag höll sig inom de gränserna och att den tilltalades rättigheter inte kränks. Om en efterlevande hörs på begäran av någon av parterna eller i anledning av sin talan om skadestånd är det naturligt att han eller hon uttalar sig under förhöret. Annars borde den naturliga tidpunkten vara när bevisningen har gåtts igenom. Förhandlingens avslutande del bör vara inriktad
Målsäganden SOU 2013:17
298
på den tilltalades personliga förhållanden och på att parterna slutför sin talan utifrån vad som kommit fram under rättegången.
Vi är i och för sig inte främmande för att det i Sverige införs en sådan lagstadgad rätt att uttala sig för efterlevande eller målsägande som vi skisserat ovan. Som sagt har en motsvarande ordning införts i Norge för efterlevande. Frågan är om det finns skäl att införa en sådan bestämmelse för att säkerställa att efterlevande eller målsägande ska komma till tals.
När det gäller den målsägande som utsatts för det brott åtalet gäller lär denne i praktiken höras eller föra talan om skadestånd i de fall då en rätt att uttala sig har betydelse. En efterlevandes möjlighet att vara delaktig i rättegången har förbättrats genom att en nära anhörig till en person som dödats genom en skadeståndsgrundande handling är reglerad i lag sedan 2002 (5 kap. 2 § första stycket 3 skadeståndslagen). Det bör vara mycket sällsynt att en efterlevande som vill få möjlighet att uttala sig inte driver en skadeståndstalan. De fall där det har en praktisk betydelse för den efterlevande att uttala sig bör alltså nästan undantagslöst röra situationer då den efterlevande är part i skadeståndsdelen. Han eller hon kan då uttala sig både vid förhöret och vid något annat tillfälle under förhandlingen. Det kan vara svårt att i lag reglera vad som ska gälla vid de avvägningar som kan behöva göras i sådana fall. Under alla förhållanden är det enligt vår mening inte påkallat att i denna utredning lämna ett förslag som rör en målsägande eller en efterlevandes rätt att uttala sig om konsekvenserna av brott.
6.7 Målsägandens rätt att väcka enskilt åtal
Bedömning: Målsägandens rätt att väcka enskilt åtal bör inte
förändras.
Målsäganden har enligt dagens bestämmelser primär åtalsrätt vid ett fåtal brott som t.ex. ärekränkning och falskt åtal (se 20 kap. 8 § RB). Det finns framförallt två skäl som motiverar målsägandens primära åtalsrätt vid denna typ av brott. Dels har målsägandens intresse av upprättelse efter angrepp på hans eller hennes heder ansetts motivera att målsäganden ska kunna väcka ansvarstalan utan begränsningar. Dels har samhället i regel mindre intresse av att åklagarresurser tas i anspråk vid denna typ av brott (se SOU
SOU 2013:17 Målsäganden
299
1976:47 s. 331). Att föreslå avkriminaliseringar ligger inte inom ramen för vårt uppdrag. Skälen för att målsäganden bör ha en primär åtalsrätt vid dessa brott är enligt vår mening övertygande.
Målsäganden har i övrigt enligt 20 kap. 8 § RB en subsidiär åtalsrätt. I brottsbalken finns särskilda bestämmelser om åtalsprövning vid flera brott.5Dessa medger att åklagaren dels kan ta hänsyn till målsägandens inställning till att brottet beivras och behandlas i en rättegång (de mål som kräver angivelse), dels att åklagaren kan göra en bedömning av om det är motiverat att brottet åtalas genom allmänt åtal.
Genom att målsäganden har rätt att väcka enskilt åtal när åklagaren har beslutat att inte väcka åtal kan målsäganden få till stånd en straffrättslig prövning i de fall då åklagaren inte ansett det vara motiverat ur allmän synpunkt att väcka åtal. Men målsäganden kan också väcka enskilt åtal när åklagaren av någon annan anledning beslutat att inte väcka åtal, t.ex. när åklagaren gjort bedömningen att bevisningen är otillräcklig.
Vid våra diskussionsmöten med domare, åklagare och brottmålsadvokater har vissa fört fram att målsägandens rätt att väcka enskilt åtal borde avskaffas. En del framhåller att möjligheten används främst som ett sätt att väcka talan i chikanerande syfte. Det är inte ovanligt att enskilda åtal ogillas som uppenbart ogrundade. En del av målen kräver också en inte obetydlig arbetsinsats från domstolarnas sida innan målet kan avgöras vid en huvudförhandling. Det är dock svårt att se att det skulle uppstå några direkta vinster för rättsväsendet i stort om målsägandens rätt att väcka enskilt åtal skulle tas bort. Visserligen skulle det innebära att vissa mål inte skulle behöva handläggas vid domstolarna. Antalet mål är dock förhållandevis litet. Polis- och åklagarresurserna berörs överhuvudtaget inte. Det skulle inte ha någon effekt för handläggningen av det absoluta flertalet brottmål, dvs. de där åklagaren för talan.
Att målsäganden i sista hand har möjlighet att väcka enskilt åtal säkerställer också att den som anser sig ha blivit utsatt för ett brott på egen hand kan få till stånd en prövning i domstol. Som anförts i tidigare lagstiftningsarbete (se prop. 1981/82:41 s. 13) utgör det en möjlighet till kontroll för den enskilde som det inte helt kan bortses ifrån.
5 För en närmare översikt av bestämmelserna se Berggren m.fl., Brottsbalken,, inledningen till andra avdelningen.
Målsäganden SOU 2013:17
300
Det finns även en risk att effekten av att avskaffa målsägandens rätt att väcka åtal skulle kunna få negativa konsekvenser för rättsväsendet i stort. Trycket på åklagaren att väcka åtal kan komma att öka om åklagarens beslut slutgiltigt skulle stänga vägen för att ansvarsfrågan kan komma att prövas i domstol. Särskilt gäller det i de fall där åklagaren ska pröva om åtal är påkallat ur allmän synpunkt. Även om åklagare ska göra en självständig och objektiv bedömning av den frågan kan det ha betydelse vilka alternativ som finns för målsäganden. Det är inte otänkbart att tillämpningen av åtalsprövningsreglerna skulle behöva bli mer generös än i dag.
Sammanfattningsvis är vår slutsats att det inte skulle leda till några påtagliga fördelar för brottmålsförfarandet att avskaffa målsägandens subsidiära åtalsrätt. Något sådant förslag lämnas därför inte.
6.8 Målsägandens rätt att överta ett nedlagt åtal
Bedömning: Det saknas anledning att ändra bestämmelserna
som ger en målsägande rätt att överta ett åtal som lagts ned av åklagaren.
Innan dom har meddelats i första instans har åklagaren möjlighet att lägga ned åtalet. En målsägande kan ta över åtalet om åklagaren lägger ned det på grunden att det inte finns tillräckliga skäl för att den misstänkte är skyldig till brottet. Detta regleras i 20 kap. 9 § andra stycket RB. Om målsäganden inte övertar åtalet ska domstolen skriva av målet eller meddela frikännande dom om den tilltalade begär det.
Målsäganden bör ha kvar rätten att överta åtalet. Att målsäganden ska ha rätt att ta över åtalet är en logisk följd av målsägandens subsidiära åtalsrätt. Målsäganden bör även i de fallen då åklagaren inledningsvis väckt åtal kunna få till stånd en prövning i domstol av frågan om den tilltalade gjort sig skyldig till brott mot målsäganden.
Enligt dagens bestämmelser ska en målsägande som vill ta över åtalet anmäla detta inom viss tid efter att målsäganden fått kännedom om att åtalet lagts ned. För att målsäganden ska kunna utnyttja möjligheten att ta över åtalet krävs att målsäganden får kännedom om att åtalet lagts ned. Situationen skiljer sig från den
SOU 2013:17 Målsäganden
301
som är aktuell när målsäganden har överklagat till högre rätt. Genom överklagandet har målsäganden visat att han eller hon är intresserad av handläggningen i överrätten och det kan ställas krav på denne att bevaka handläggningen (se avsni tt 6.9.3) . Motsvarande krav kan knappast ställas upp när åklagaren lägger ned ett åtal i tingsrätten. Det saknas därför anledning att ändra bestämmelserna som gäller den praktiska hanteringen om underrättelse till målsäganden om att åtalet lagts ned. Vi vill dock understryka att det är angeläget att handläggningen av ett mål där åklagaren för talan inte fördröjs i onödan. Om åklagaren fortfarande driver åtal mot den tilltalade bör det vara ett typfall då det finns anledning att tillämpa bestämmelserna om deldom mot den tilltalade. Om målsäganden vill överta det åtal som lagts ned bör det vanligtvis finnas goda skäl som talar för att det åtalet bör handläggas i ett särskilt mål. Detsamma bör gälla om rätten ännu inte fått besked av målsäganden när den kvarvarande delen av målet där åklagaren för talan kan avgöras, t.ex. om ett av flera åtal läggs ned av åklagaren vid en huvudförhandling då målsäganden inte är närvarande.
6.9 Målsägandens rätt att överklaga i ansvarsdelen
Bedömning och förslag: En målsägande ska kunna överklaga i
ansvarsdelen om ett åtal som rör målsäganden helt eller delvis ogillats i den lägre rätten. Om åklagaren överklagar i ansvarsdelen ska målsägandens överklagande förfalla. Om åklagaren återkallar sitt överklagande ska handläggningen i anledning av målsägandens överklagande återupptas om denne begär det.
Målsäganden ska inte kunna överklaga och yrka att den tilltalade döms till ett strängare straff eller särskild rättsverkan av brott för en gärning som den tilltalade dömts för.
6.9.1 En begränsad överklaganderätt
Enligt dagens bestämmelser har målsäganden rätt att överklaga i ansvarsdelen oberoende av om åklagaren gör det (se 20 kap. 8 § andra stycket RB). Det krävs inte att målsäganden biträtt åtalet.
Enligt vår mening talar övervägande skäl för att målsägandens rätt att överklaga och föra talan i ansvarsdelen i högre rätt bör begränsas. Vår slutsats är att en målsägande som vill överklaga i
Målsäganden SOU 2013:17
302
ansvarsdelen ska kunna göra det om ett åtal som rör målsäganden ogillats helt eller delvis. Om åklagaren överklagar i samma del bör dock målsäganden inte kunna föra talan vid sidan av åklagaren. Det är i så fall endast åklagarens överklagande som bör kunna prövas i överrätten. Av samma skäl som målsäganden inte bör ha rätt att biträda åklagarens åtal bör målsäganden inte kunna föra en talan i ansvarsdelen i högre rätt vid sidan av åklagaren. Vi föreslår därför att målsägandens överklagande ska förfalla om åklagaren överklagar.
Målsäganden ska inte kunna överklaga och yrka att den tilltalade döms till ett strängare straff eller särskild rättsverkan av brott för en gärning som den tilltalade dömts för. När åklagaren väckt åtal bör åklagaren ensam ansvara för talan i påföljdsdelen. Om åklagaren gör bedömningen att den lägre rättens fällande dom inte bör överklagas i påföljdsdelen ska inte målsäganden kunna överklaga och driva en annan linje. Detsamma gäller för särskild rättsverkan av brott.
I de kommande avsnitten utvecklar vi våra överväganden och förslag i dessa frågor.
6.9.2 Rätt att överklaga när ett åtal ogillats
Om ett åtal som rör målsäganden ogillats helt eller delvis bör målsäganden ha rätt att få den ogillande domen överprövad i överrätt om åklagaren avstår från att överklaga. I sådana fall är skälen för att inte låta målsäganden föra talan mindre starka. Målsäganden för då talan på egen hand och den tilltalade och domstolen behöver bara förhålla sig till målsägandens talan.
Det finns skäl som talar för att en målsägande inte bör ha rätt att överklaga i ansvarsdelen även om åklagaren skulle avstå från att göra det. Det kan hävdas att en sådan ordning vore konsekvent, eftersom målsäganden enligt vårt förslag inte ska kunna vara part i den delen i tingsrätten. Det har skett en domstolsprövning av frågan om den tilltalade gjort sig skyldig till brott mot målsäganden. Målsäganden kan också begära överprövning av en åklagares beslut att inte överklaga. Målsäganden kan även överklaga domen i den del den rör hans eller hennes talan om enskilt anspråk på samma sätt som i dag. Målsäganden kan alltså både vidta åtgärder för att få till stånd en kontroll av åklagarens beslut att inte överklaga och föra talan i anledning av sitt enskilda anspråk.
SOU 2013:17 Målsäganden
303
Ett annat skäl som kan tala för att en målsägande inte ska kunna överklaga i ansvarsdelen i ett mål som rör allmänt åtal är att denna möjlighet har en begränsad praktisk betydelse. Det är svårt för målsäganden att på egen hand föra talan i ansvarsdelen när åklagaren valt att inte överklaga tingsrättens dom. Det ingår inte i ett målsägandebiträdes uppgifter att bistå målsäganden med att överklaga i ansvarsdelen om åklagaren inte gjort det. Däremot ingår det i biträdets uppgifter att bistå målsäganden i hovrätten med talan om enskilt anspråk i anledning av brott även när åklagaren inte överklagat (se lagen om målsägandebiträde 3 § andra stycket och NJA 1999 s. 781). Rättsskyddsförsäkringen i hemförsäkringen omfattar inte kostnader som hänför sig till målsägandens talan i ansvarsdelen. Möjligheterna för målsäganden att få rättshjälp för att driva ett enskilt åtal eller att överklaga i ansvarsdelen är också mycket små.6En målsägande som vill överklaga i ansvarsdelen när åklagaren inte gör det är alltså i praktiken tvungen att bekosta ett eget ombud eller att utföra sin talan på egen hand. Målsäganden kan också bli ersättningsskyldig för rättegångskostnader.
Ett annat argument mot att målsäganden ska kunna överklaga självständigt i ansvarsdelen är att det skulle kunna uppstå situationer då målsäganden justerar åtalet eller åberopar ny bevisning i hovrätten. Det skulle kunna leda till att hovrätten har att ta ställning till ett material som skiljer sig från det tingsrätten tagit ställning till. Den situationen, som bör vara ovanlig, kan dock uppstå redan i dag. Hovrätten får i ett sådant fall ta ställning till om åtalsjusteringen eller den nya bevisningen ska tillåtas.
Den enskilda åtalsrätten innebär att målsäganden har rätt att väcka åtal om åklagaren inte gör det. Det finns då starka skäl som talar för att målsäganden ska kunna få till stånd en domstolsprövning av frågan om den tilltalade gjort sig skyldig till brott mot honom eller henne. Det talar för att målsäganden även bör kunna få till stånd en överprövning av en frikännande dom i högre instans om åklagaren avstår från att överklaga.
Om målsäganden överklagar i skadeståndsdelen finns det starka skäl som talar för att målsäganden bör ha möjlighet att även överklaga beträffande skuldfrågan. Annars riskerar handläggningen i hovrätten att bli komplicerad när åtalet mot den tilltalade ogillats.
Ett avgörande i ansvarsfrågan blir visserligen bara bindande vid bedömningen av skadeståndsfrågan när de båda frågorna avgörs
6 Jfr Renfors m.fl., Rättshjälpslagen och annan lagstiftning om rättsligt bistånd,, kommentaren till 8 § rättshjälpslagen.
Målsäganden SOU 2013:17
304
samtidigt och när utgången i ansvarsfrågan är av betydelse för bedömningen av det enskilda anspråket (se 29 kap. 6 § RB). En fällande dom i brottmålsdelen har endast bevisverkan när skadeståndsfrågan prövas i ett senare sammanhang (se NJA 1996 s. 724). Detsamma bör gälla för en frikännande dom. Den högre rätten bör alltså vid ett överklagande av det enskilda anspråket inte vara bunden av en frikännande dom som meddelats i tingsrätten (se Fitger m.fl., Rättegångsbalken, kommentaren till 29 kap. 6 § RB).
Däremot har oskyldighetspresumtionen enligt art 6 (2) i Europakonventionen betydelse om åtalet ogillats i den lägre rätten. Av denna följer att var och en som blir anklagad för brott ska betraktas som oskyldig till dess hans skuld lagligen fastställts. I första hand tar oskyldighetspresumtionen sikte på brottmålsförfarandet. Men den sätter även upp gränser för vad domstolar och myndigheter får utgå från och uttala sig om när det gäller den misstänktes skuld i andra sammanhang. Av Europadomstolens praxis följer att det inte finns något hinder mot att en tilltalad frikänns och samtidigt, eller i en senare process, åläggs skadeståndsansvar för det handlandet som föranlett åtalet. Domen på skadestånd får dock inte innehålla något uttalande som tillskriver den tilltalade straffrättsligt ansvar (se Fitger m.fl., a.a., kommentaren till 29 kap. 6 § RB för en redogörelse för praxis från Europadomstolen). Det innebär att det krävs noggranna överväganden i samband med att domskälen utformas. Det bör särskilt gälla i de fall då målsäganden yrkat ersättning för kränkning i anledning av det brott som åtalet gäller.
Sammanfattningsvis talar både praktiska och ändamålsenliga skäl med styrka för att en målsägande som vill överklaga i skadeståndsdelen när den tilltalade frikänts för brott bör ha rätt att överklaga även i skuldfrågan om åklagaren inte gör det. Det innebär att målsäganden får möjlighet att få det enskilda anspråket prövat i två instanser utan hinder av utgången i ansvarsdelen i tingsrätten. Det motverkar risken för att det meddelas motstridiga domar i skadestånds- och ansvarsdelen. Det minskar också risken för att den tilltalade som frikänts i tingsrätten utpekas som skyldig till en brottslig gärning i en dom i skadeståndsdelen. För den tilltalade, som förlitar sig till den frikännande domen, kan det vara bättre att kunna försvara sig mot ansvarstalan i hovrätten.
Vi har övervägt om målsäganden bara ska kunna överklaga i ansvarsdelen om han eller hon samtidigt överklagar i skadeståndsdelen. I praktiken bör det vara mycket sällsynt att målsäganden har
SOU 2013:17 Målsäganden
305
ett intresse av att överklaga i ansvarsdelen om han eller hon inte fört talan om enskilt anspråk i tingsrätten. Det kan hävdas att målsägandens intresse av att händelsen utreds och prövas är tillgodosedd genom att det skett en förundersökning och att frågan prövats av domstol. Enligt vår mening är det dock inte motiverat att begränsa målsägandens överklaganderätt till de fall då han eller hon samtidigt överklagar i skadeståndsdelen. Det skulle leda till att bestämmelserna blev onödigt komplicerade.
Vår slutsats är att en målsägande alltid ska ha rätt att överklaga i ansvarsdelen när ett åtal som rör målsäganden ogillats helt eller delvis.
6.9.3 Målsägandens överklagande ska förfalla om åklagaren överklagar
Om åklagaren överklagar beträffande samma del som målsäganden har målsäganden inget berättigat intresse av att föra talan vid sidan av åklagaren. Den ogillande domen kommer ändå att överprövas och det är åklagarens talan som bör prövas i överrätten. Frågan är då hur bestämmelserna om målsägandens överklaganderätt bör vara utformade.
En tänkbar lösning är att målsäganden endast har rätt att överklaga om åklagaren beslutar att avstå från det. En invändning mot en sådan ordning kan vara att målsäganden kan vara osäker på omfattningen av sin överklaganderätt till dess åklagaren tagit ställning till om han eller hon kommer att överklaga. I de flesta fall skulle det antagligen inte leda till några praktiska problem. Målsäganden bör i regel kunna få besked från åklagaren om denne avser att överklaga i skuldfrågan innan överklagandetiden går ut.
För att minska risken för rättsförluster är det dock en fördel om bestämmelserna utformas så att en målsägande som vill överklaga i ansvarsdelen alltid ska göra det på vanligt sätt, dvs. inom tre veckor från tingsrättens dom. I de fall det är aktuellt kommer det vanligtvis ske i samband med att målsäganden överklagar i skadeståndsdelen. Oberoende av om så är fallet ska målsäganden alltså inte behöva invänta ett besked från åklagaren. Genom att överklaga ett ogillande åtal visar målsäganden att han eller hon vill att skuldfrågan ska prövas på nytt. Om åklagaren överklagar i samma del ska målsägandens överklagande förfalla. Det innebär alltså att mål-
Målsäganden SOU 2013:17
306
sägandens överklagande inte ska börja handläggas i överrätten innan det står klart om åklagaren överklagar.
Åklagaren kan återkalla sitt överklagande. Det kan ske både innan och efter överklagandetiden har gått ut. Om det sker bör en målsägande som överklagat kunna få sin talan prövad. Målsäganden bör därför kunna begära att handläggningen i anledning av hans eller hennes överklagande återupptas om åklagaren återkallar överklagandet.
När det gäller utformningen av bestämmelser som rör hur en målsägande kan begära att handläggningen återupptas gör vi följande överväganden. Det bör kunna krävas att en målsägande som överklagat tingsrättens dom i ansvarsdelen bevakar handläggningen i hovrätten. Målsäganden lär som sagt i de allra flesta fall även ha överklagat tingsrättens dom ifråga om enskilt anspråk och är då part i målet. För att handläggningen av målet inte ska fördröjas i onödan är det därför rimligt att kräva att målsäganden begär att handläggningen av överklagandet ska återupptas senast en månad efter att åklagaren återkallat sitt överklagande. Däremot bör det framgå av lag att rätten ska underrätta målsäganden om att åklagaren återkallat sitt överklagande. Rätten ska inte behöva underrätta målsäganden om det är uppenbart att det är obehövligt
Om handläggningen av målsägandens överklagande återupptas är det målsägandens överklagande i ansvarsdelen som ska prövas i den högre rätten. Det innebär att hovrätten eller Högsta domstolen får ta ställning till om prövningstillstånd ska meddelas i anledning av målsägandens överklagande. Den tilltalade får föreläggas att svara på målsägandens överklagande i ansvarsdelen på sedvanligt sätt om det inte redan skulle ha skett.
När målsäganden för talan på egen hand i ansvarsdelen handläggs målet i överrätten som ett mål om enskilt åtal. Målsäganden är inte skyldig att framställa något påföljdsyrkande och den högre rätten är inte begränsad av den eventuella ståndpunkt i påföljdsfrågan som målsäganden argumenterar för. Den högre rätten ska grunda sitt avgörande på vad som kommer fram vid handläggningen där och är inte formellt begränsad av det yrkande som åklagaren framställde i tingsrätten eller i sitt överklagande.
Tingsrättsprocessen
309
7 En behovsanpassad brottmålsprocess
7.1 Uppdraget och dess avgränsning
Vi har i uppdrag att överväga hur ansvarsfördelningen mellan åklagare och domstol bör vara ordnad och hur deras olika funktioner kan utvecklas och göras tydligare. Vi ska enligt direktiven analysera om åklagaren i större utsträckning skulle kunna lagföra misstänkta personer och i vilka fall en domstolsprövning bör ske. Vid övervägandena ska hänsyn tas till hur ansvarsfördelningen påverkar Sveriges internationella åtaganden och möjligheter att delta i det internationella straffrättsliga samarbetet. Uppdraget är begränsat till att avse ansvarsfördelning mellan åklagare och domstol varför lagföring av polisen genom ordningsbot inte kommer att beröras närmare.1
I uppdraget ligger också att överväga om det finns anledning att stärka parternas inflytande över processen och hur detta i så fall kan ske med hänsyn till domstolens ansvar för rättskipningen och den tilltalades särskilda ställning i brottmålsprocessen. Vår syn på parternas och domstolens roll samt ansvarsfördelningen dem emellan har vi redogjort för i avsnitten 3–6. Vårt synsätt i dessa avseenden har betydelse också för hur målen kan handläggas. De utgångspunkter som vi har antagit om parternas och domstolens ansvar genomsyrar därigenom våra överväganden och förslag i det följande.
Utgångspunkten är att rättsskipning ska ske i domstol (1 kap. 8 § och 11 kap. 3 § RF) och att en domstolsprövning typiskt sett
1 Med begreppet lagföring avses i brottsstatistiken såväl fällande domar i tingsrätt som lagföringsbeslut utom domstol dvs. godkänt strafföreläggande eller meddelad åtalsunderlåtelse. Vi använder i det följande begreppet lagföring, något oegentligt, på motsvarande vis. Ordningsbot utfärdad av polis eller tull är nämligen också en typ av lagföring.
En behovsanpassad brottmålsprocess SOU 2013:17
310
innebär en garanti för att prövningen sker med hög grad av rättssäkerhet. Rätten till domstolsprövning har även slagits fast i Europakonventionen, se avsnitt 3. Enligt artikel 6.1 i konventionen ska var och en vid prövningen av hans eller hennes civila rättigheter och skyldigheter eller av en anklagelse mot sig om brott, ha rätt till en rättvis och offentlig rättegång inom skälig tid inför en oavhängig och opartisk domstol som upprättats enligt lag. Den som är misstänkt för brott kan emellertid i viss utsträckning avstå från den grundläggande rätten till domstolsprövning (”access to court”). Exempel på detta är när den som är misstänkt för brott godkänner ett strafföreläggande eller föreläggande av ordningsbot. Bestämmelser om sådan lagföring utom domstol finns i 48 kap. RB.
Åklagare ska som huvudregel väcka åtal för brott som hör under allmänt åtal (20 kap. 6 § RB). Från grundprincipen att åklagaren har en absolut åtalsplikt i de fall där han eller hon på objektiva grunder kan förvänta en fällande dom finns flera undantag. Beivrande av brott genom strafföreläggande och föreläggande av ordningsbot är exempel på sådana undantag. Ett annat undantag från principen är att åklagaren kan underlåta att väcka åtal för brott enligt bestämmelserna om åtalsunderlåtelse i 20 kap. 7 § RB. Åtalsplikten kan också vara inskränkt genom regler om särskild åtalsprövning.
Vi kommer att ange i vilka fall åklagaren enligt vår uppfattning bör lagföra brott och i vilka situationer brott bör lagföras i domstol. Vi har också övervägt vilka uppgifter av rättskipningskaraktär som bör ligga på åklagare respektive domstol. Inom ramen för uppdraget har vi inte sett över reglerna om begränsningar av åklagarens skyldighet att väcka åtal, utan enbart belyst gränsdragningen mellan åklagarens och domstolens ansvar vid enklare former av lagföring. När det gäller möjligheten att begränsa förundersökningsplikten av processekonomiska eller andra skäl hänvisar vi till betänkandet av Utredningen om förundersökningsbegränsning, SOU 2010:43.
Vi har vidare fått i uppdrag att överväga vilket som är det mest ändamålsenliga sättet att avgöra ett brottmål i domstol och om reglerna om formerna för målens prövning kan bli mer flexibla så att handläggningen i större utsträckning kan anpassas till vad som behövs för sakens prövning i det enskilda fallet.
Ett brottmål i tingsrätt ska enligt rättegångsbalken som huvudregel avgöras efter huvudförhandling. Vi har övervägt alternativa former för att avgöra ett brottmål. Vi har också funderat över hur förberedelsen i målen kan förbättras för att möta behovet av beredning i varje enskilt mål.
SOU 2013:17 En behovsanpassad brottmålsprocess
311
Med våra förslag får åklagare i samtliga brottmål ett utökat ansvar för påföljdsfrågan. Det ökar betydelsen av att åklagares objektivitet vid utredningen av brottet inte blir ifrågasatt och att åklagarens roll som företrädare för statens talan görs tydlig.
Vi har gjort bedömningen att kravet på en handläggning av brottmål med hög kvalitet och effektivitet bäst tillgodoses om frågor om ansvar för brott som kan leda till annan påföljd än böter avgörs av domstol. En sådan ordning stämmer väl överens med hur påföljdssystemet är uppbyggt. I det följande avsnittet redogör vi för de utgångspunkter som vi anser är avgörande för hur lagföringen av brottmål bör vara ordnad. Vårt förslag till en behovsanpassad brottmålsprocess sammanfattas därefter i avsnitt 7.5 och utvecklas i detalj i de efterföljande kapitlen 8–11.
I våra direktiv ställs frågan om åklagaren i ökad utsträckning bör kunna lagföra misstänkta personer och det nämns några alternativa ordningar för att handlägga brottmål. I avsnitt 7.4 redogör vid därför för några alternativa konstruktioner som vi med hänsyn till vår bedömning valt att inte föreslå. Vi redovisar därtill i avsnitt 7.3 det förslag som Beredningen för rättsväsendets utveckling tidigare lämnat om hur brottmålsprocessen skulle kunna göras mer ändamålsenlig.
7.2 Några utgångspunkter
7.2.1 Olika typer av förfaranden behövs
Som vi konstaterat i avsnitt 2, Allmänna överväganden, bör det finnas olika förfaranden för att handlägga brottmål beroende på vad målet kräver. Enklare förfaranden bör utnyttjas för att alla mål och ärenden i domstol ska kunna avgöras inom rimlig tid och på ett rättssäkert sätt. Rättsväsendets begränsade resurser ska användas på ett så ändamålsenligt sätt som möjligt. Lagföringen bör effektiviseras så att hanteringen sker snabbt och enkelt utan att rättssäkerheten åsidosätts.
Redan i dag lagförs många erkända brott av åklagare genom strafföreläggande och ett stort antal brott som leder till böter avgörs av domstol utan huvudförhandling. Vidare avgörs många mål efter huvudförhandling i den tilltalades utevaro. Det finns alltså redan i dag vissa alternativa sätt att avgöra mål, som anses tillgodose kravet på en fullgod rättssäkerhet.
En behovsanpassad brottmålsprocess SOU 2013:17
312
När det gäller mindre allvarlig brottslighet har straffrättskipningen förskjutits från domstol till åklagare och polis. Förskjutningen har skett mot bakgrund av att antalet lindrigare brott och förseelser ökat kraftigt. Från processekonomisk synvinkel är det klart att rättsväsendets resurser behöver fördelas så att handläggning vid domstol framförallt förbehålls mål som kräver en mer kvalificerad prövning. Rättsväsendet kan inte dimensioneras för att kunna hantera all anmäld brottslighet genom prövning i domstol. Men många mål kräver inte heller den kvalificerade hantering som avgörande av mål efter huvudförhandling i domstol innebär.
Förskjutningen mot enklare processformer innebär en avvägning mellan å ena sidan intresset av att en kvantitativt stor mängd mål ska kunna avgöras genom snabbare och mer resurssnåla, förenklade förfaranden och å andra sidan behovet av att det enskilda fallet ges en mer kvalificerad och genomgripande domstolsprövning. Godkännandet av ett strafföreläggande innebär i princip att den misstänkte avstår från att få sin sak prövad av domstol. Med hänsyn till att brottet utreds och föreläggande utfärdas av åklagare, som arbetar under objektivitetsplikt och tjänsteansvar, så har rättssäkerhetsintressen och kriminalpolitiska hänsyn inte ansetts motivera att brott av mindre komplicerad natur måste prövas i domstol.
Brottmål som leder till annan påföljd än böter ska enligt nuvarande ordning som huvudregel avgöras i domstol efter huvudförhandling. Skälet till det är att den fria bevisprövningen har ansetts förutsätta ett koncentrerat, muntligt förfarande och därigenom ge rätten de bästa förutsättningarna för att meddela en materiellt riktig dom.
Vi anser att lindriga och mindre svårutredda brott i många fall bör kunna hanteras på ett enklare sätt i domstol än genom avgörande efter huvudförhandling. Den muntliga förhandlingen kräver resurser som inte är försvarbara att lägga i mindre utredningskrävande mål som inte rör allvarliga brott. Brottmålen bör alltså kunna hanteras på olika sätt beroende på dels hur allvarligt brott saken rör, dels om det för prövningen av saken krävs att bevisning tas upp vid en huvudförhandling. Ju allvarligare brott och ju mer ingripande påföljd som är aktuell desto starkare är behovet av en prövning genom en offentlig och muntlig rättegång vid domstol.
SOU 2013:17 En behovsanpassad brottmålsprocess
313
7.2.2 Parternas inställning och brottets allvar är avgörande
Vi anser att det bör finnas en möjlighet att tillämpa alternativa sätt att avgöra erkända brottmål i domstol. Det har att göra med erkännandets starka bevisvärde. Vid lindrigare brott kan erkännandet vara tillräckligt som bevis för att leda till en fällande dom. Det är enligt vår mening inte av hänsyn till parterna, allmänintresset eller ur utredningssynpunkt befogat att avgöra mål om inte alltför grova brott genom en fullständig prövning av målet efter huvudförhandling, om parterna är överens om vad som har inträffat. Om den tilltalade, efter att ha fått del av åtalet, har erkänt gärningen till rätten och i övrigt medgett den talan som förs mot honom eller henne, är förhållandena mindre komplicerade att avgöra. Med vissa krav på när och hur ett erkännande görs, bör den tilltalades erkännande enligt vår mening i mål avseende mindre allvarliga brott kunna ges avgörande betydelse för målets avgörande och handläggning. En ny förenklad form av skriftlig handläggning vid erkända brottmål och en förenklad hantering av erkända gärningar vid huvudförhandling i tingsrätt bör därför införas.
I mål om förnekade gärningar krävs det alltid att åklagaren lägger fram annan bevisning än den tilltalades egna uppgifter för att han eller hon ska kunna dömas för brott. Förnekade brottmål som kan leda till strängare straff än böter men inte strängare än fängelse i t.ex. sex månader skulle i och för sig kunna tänkas avgöras i ett skriftligt förfarande. Vi har emellertid valt att inte lägga fram ett sådant förslag. Skälen för det utvecklas i avsnitt 7.4.4.
En nödvändig förutsättning för ett särskilt förfarande som ger parternas inställning ökad betydelse, är att åklagaren framställer ett yrkande om påföljd som den tilltalade kan ta ställning till. Systemet med strafföreläggande har den stora fördelen, i jämförelse med handläggning vid domstol, att utgången är förutsebar för den misstänkte. Genom strafföreläggandet får den misstänkte direkt veta den samlade reaktionen på brottet och han eller hon kan själv ta ställning till det förelagda straffet. Det är en fördel med förfarandet vid strafföreläggande som vi vill utnyttja även i domstolsförfarandet. Om den tilltalade får disponera över frågan om sin egen skuld och påföljden i större utsträckning blir det naturligt att hävda att det framförallt är mål där parterna inte är överens som behöver bli föremål för en mer ingående prövning av domstolen.
Begreppen lindrigare och allvarligare brott används i olika sammanhang. Det finns inte alltid en närmare definition att tillgå av
En behovsanpassad brottmålsprocess SOU 2013:17
314
vad som avses med det.2Med vår syn bör brott alltid anses som allvarligare om påföljden som åklagaren yrkar är att anses som svårare eller mer ingripande än fängelse i mer än sex månader. Varje enskilt brott som enligt åklagaren motiverar ett sådant straff är med vår definition av begreppet att betrakta som allvarligare. Vi utvecklar vårt resonemang avseende brottens svårighet under avsnittet om åklagarens påföljdsyrkande i ett särskilt förfarande i erkända mål, avsnitt 9.2.5.
Allvarligare brott bör alltid prövas av domstol efter huvudförhandling. Vid allvarligare brott kan det sägas finnas ett allmänt intresse av att brottet utreds vid en muntlig förhandling i domstol, även om den tilltalade har erkänt gärningen. Den som anklagas för brott har enligt Europakonventionen också en ovillkorlig rätt till en rättvis och offentlig förhandling inom skälig tid och inför en oavhängig och opartisk domstol. Han eller hon garanteras därtill vissa minimirättigheter, se avsnitt 3.3.1. En sådan är rätten att förhöra eller låta förhöra vittnen som åberopas mot sig samt att själv få vittnen inkallade och förhörda under samma förhållanden som vittnen som åberopats mot honom eller henne. Det är vidare en grundläggande princip för handläggningen av brottmål att en part har rätt att bli hörd av domstolen, vilket innebär att parten ska få möjlighet att framföra vad han eller hon har att säga till stöd för sin sak och visa skäl för sin ståndpunkt.
Den som anklagas för brott har enligt bl.a. Europakonventionen en rätt att få sin sak prövad av domstol (”access to court”) men också en möjlighet att avstå från den rätten. Det är inte i alla fall förenligt med konventionen att en tilltalad avstår från sin rätt att få saken prövad av domstol.3 Allmänintresset kan medföra att avståendet inte godtas4. Europadomstolen har betonat att ett avstående från en konventionsrättighet inte får strida mot något allmänt intresse och att det, för att avståendet ska vara acceptabelt,
2 Se Utökad användning av strafföreläggande,prop. 1996/97:8 s. 11, där allvarligare brott torde avse brott för vilket inte är stadgat svårare påföljd än böter, jfr Ett reformerat
åklagarväsende, SOU 1992:61, avsnitt 11.2.2–3. Jfr Europarådets rekommendation No. R
(87) 18, vilken omvänt berör ”minor offences” och ”offences which are minor due to the circumstances of the case”. Jfr även Europadomstolens avgöranden, t.ex. i målet Cooke mot Österrike den 8 februari 2000, i vilket omständigheterna i målet och särskilt ”the gravity of what was at stake” gjorde att staten var skyldig att försäkra klaganden rätten att närvara vid en muntlig förhandling. 3 Danelius, s. 179. 4 Van Dijk, m.fl., Theory and practice of the European Convention on Human Rights, 4 uppl. s. 563.
SOU 2013:17 En behovsanpassad brottmålsprocess
315
måste finnas ett minimiskydd som svarar mot betydelsen av avståendet.5 I flera fall av grov brottslighet har Europadomstolen konstaterat att domstolen har en skyldighet att försäkra sig om den tilltalades närvaro vid en offentlig förhandling för att garantera honom eller henne en möjlighet att försvara sig personligen.6Högsta domstolen konstaterar i rättsfallet NJA 2009 s. 836 att rätten till en offentlig förhandling och att personligen närvara vid denna inte är begränsad till fall när närvaron är av betydelse för utredningen i målet.
Någon exakt gräns för när det inte är acceptabelt att den misstänkte avstår från att brottsanklagelsen prövas efter en offentlig förhandling finns inte. Gränsen beror på hur den enskildes rättigheter tas tillvara i det alternativa förfarandet. Klart är att den tilltalades möjlighet att försvara sig personligen vid en offentlig förhandling och intresset av insyn i processen gör sig starkare gällande vid grövre brott än vid mindre allvarlig brottslighet.
Sammanfattningsvis menar vi att parternas inställning liksom brottslighetens allvar ska vara avgörande för om ett mål kan avgöras på ett enklare sätt i domstol. Mål om allvarligare brott eller som avser förnekade gärningar bör som huvudregel avgöras efter huvudförhandling. Det eftersom allmänintresset av insyn, den enskildes rättssäkerhet och förutsättningar för en god bevisvärdering bäst tillgodoses genom en muntlig förhandling. Mål avseende erkända brott bör dock i större utsträckning än i dag kunna avgöras utan huvudförhandling eller på ett förenklat sätt. Vi lämnar ett förslag till ett särskilt förfarande i vissa erkända mål i avsnitt 9 och ett förslag om hanteringen av erkända åtal vid huvudförhandling i avsnitt 11.4.
Att göra handläggningsformen beroende av parternas inställning kan diskuteras utifrån principiella utgångspunkter. Den enskilde kan känna sig pressad att erkänna en gärning och acceptera ett straff trots att denne inte gjort sig skyldig till brottet, enbart för att slippa inställa sig vid domstol. Även om den enskilde anser sig oskyldig kan besvär eller känslor av obehag leda till att han eller hon tar på sig ansvar för någon annans brott. Det är förstås inte önskvärt att andra hänsyn än att någon har begått ett brott leder till att han eller hon accepterar ett straffansvar. Frågan är dock om sådana situationer helt går att undvika ens med nuvarande ordning.
5 Se Thompson mot England, den 15 juni 2004, Application no. 36256/97, punkt 43. 6 Se exempelvis Cooke mot Österrike den 8 februari 2000, Application no. 25878/94.
En behovsanpassad brottmålsprocess SOU 2013:17
316
Man måste också ställa sig frågan vad som är ett rimligt krav på skydd av den enskildes rättigheter och i vilken omfattning staten bör tillhandahålla en fullständig domstolsprövning. Även om brottmålsförfarandet med ett traditionellt synsätt innebär en ensidig maktutövning, så måste en person i någon utsträckning kunna godta ansvar för brott sedan åklagaren objektivt har utrett och kommit fram till att det finns tillräckliga skäl för att åtala den misstänkte. Det kan inte anses motiverat att i alla sådana situationer avgöra målet vid en huvudförhandling.
7.2.3 Ansvaret för lagföring av brott
När det gäller frågan om åklagare eller domstol bör avgöra frågor om ansvar för brott är utrymmet för strafföreläggande sådant att åklagare får förelägga såväl böter som villkorlig dom. När möjligheten att meddela villkorlig dom genom strafföreläggande infördes framhöll regeringen att formerna för handläggning av brottmål måste förenklas, utan att avkall görs på rättssäkerheten, för att befintliga resurser för brottsbekämpning ska kunna användas på ett effektivt sätt. Regeringen betonade att reformarbetet beträffande domstolarna även fortsättningsvis skulle präglas av synsättet att domstolsprövningen ska förbehållas sådana mål där parterna inte är ense eller som avser allvarligare eller komplicerade brott (prop. 1996/97:8 s. 11).7 Vi instämmer i regeringens uppfattning. Utgångspunkten vid översynen bör alltså vara att lindriga brott bör kunna lagföras av åklagare om parterna är överens i skuldfrågan.
Det finns både praktiska och processekonomiska fördelar med att låta åklagare lagföra brott genom strafföreläggande. Fördelarna är att ett sådant förfarande är snabbare, mer förutsebart och mindre betungande för den misstänkte. Det är ett effektivt sätt att lagföra lindrigare brott och medför låga kostnader för det allmänna. Varken åklagaren eller den misstänkte orsakas besvär eller kostnader för att inställa sig vid domstol. En tidskrävande domstolshantering kan undgås. Genom att lagföring sker tidigt i den s.k. rättskedjan används statens resurser på ett ändamålsenligt sätt och parterna får dessutom snabbt ett avgörande. En annan konsekvens är att domstolarnas resurser kan koncentreras till sådana mål som kräver en mer kvalificerad handläggning. Kriminalstatistiken
7 Se hänvisning fotnot 3.
SOU 2013:17 En behovsanpassad brottmålsprocess
317
visar att användningen av strafföreläggande har lett till en minskad arbetsbörda för domstolarna. I dag utgör nästan hälften av alla lagföringsbeslut sådana beslut som fattats av åklagare, dvs. beslut om strafföreläggande eller åtalsunderlåtelse. Nästan en tredjedel av alla lagföringsbeslut avser strafförelägganden.8
Möjligheten för åklagare att utfärda villkorlig dom genom strafföreläggande har inte utnyttjats i någon större utsträckning, se avsnitt 9.7. Om det införs en snabbare och enklare handläggningsform i domstol bör den effektivitetsvinst det innebär att förelägga villkorlig dom genom strafföreläggande vara förhållandevis begränsad. Påföljdssystemets uppbyggnad gör därtill att det kan vara lämpligare att alternativa påföljder till fängelse, såsom villkorlig dom, bestäms enbart i domstol.
Principiella ståndpunkter kan hållas emot att åklagare som för statens straffrättsliga talan också får lagföra brott. Ju grövre brottslighet, och därmed också mer ingripande påföljder det är fråga om, desto större kan allmänhetens intresse och behovet av insyn i rättskipningen sägas vara. Det är grundläggande i en rättsstat att svårare brottsanklagelser ska prövas av en självständig och opartisk domstol. En domstolsprövning utgör i allmänhet en garanti för en prövning med hög grad av rättssäkerhet. En fortsatt förskjutning i ansvaret för rättsskipningen från domstol till åklagare riskerar att negativt påverka allmänhetens förtroende för rättsväsendet och brottspreventionen. Det kan vara problematiskt för såväl den misstänkte som åklagaren att hålla isär åklagarens olika roller. Risken finns att den misstänkte och allmänheten med en sådan ordning tappar förtroendet för rättssystemet. Var den gränsen går är svårt att slå fast en gång för alla. Europakonventionens artikel 5 utesluter dock möjligheten för åklagare att förelägga fängelsestraff.
Ur kriminalpolitisk synvinkel har det emellertid ansetts vara väl så viktigt att samhällets reaktion på en gärning kommer i nära anslutning till tidpunkten för brottet som att lagföringen sker i domstol. Bland annat med hänsyn till att det är möjligt att avgöra vissa mål efter huvudförhandling utan att den tilltalade är närvarande, har argumentet att det finns ett kriminalpolitiskt värde i att påföljden döms ut av domstol inte ansetts väga särskilt tungt. Vid lindrigare brottslighet har åklagaren, som nämnts, en möjlighet att under vissa förutsättningar underlåta att väcka åtal vid brott och
8 BRÅ, Personer lagförda för brott, Slutlig statistik för 2011.
En behovsanpassad brottmålsprocess SOU 2013:17
318
av 1 § strafföreläggandekungörelsen (1970:60) framgår att åklagaren, när det finns förutsättningar för det, i första hand bör utfärda strafföreläggande för den misstänkte i stället för att väcka åtal.
7.3 Beredningen för rättsväsendets utveckling
I slutet av år 2000 tillsatte regeringen en beredning med uppdrag att verka för rättsväsendets utveckling. Beredningen, som tog namnet Beredningen för rättsväsendets utveckling (BRU), lämnade nio betänkanden. I slutbetänkandet Ett effektivare brottmåls-
förfarande – några ytterligare åtgärder, SOU 2005:117, behandlades
bl.a. frågor om en ny strafflindringsgrund vid misstänkts medverkan i utredningen av det egna brottet och idéer om hur rättsväsendet kan ta tillvara att en misstänkt erkänner brott. Det förslag som för oss är av störst intresse gäller införande av en möjlighet för tingsrätt att under vissa förutsättningar meddela dom i brottmål utan huvudförhandling, när den tilltalade har erkänt gärningen (a.a. avsnitt 4). Beredningen föreslog därtill att en misstänkts medverkan i utredningen av det egna brottet skulle kunna beaktas vid straffmätningen och påföljdsvalet.
BRU föreslog att åklagaren redan i stämningsansökan skulle ange sin uppfattning i fråga om målet kunde avgöras utan huvudförhandling. Om åklagaren ansåg att det var möjligt skulle han eller hon enligt förslaget ange ett bestämt yrkande om påföljd i stämningsansökan. Åklagaren skulle även ange sådana särskilda omständigheter enligt brottsbalken som han eller hon tagit hänsyn till vid sitt yrkande i påföljdsdelen. Särskilt borde anges på vilket sätt och i vilken omfattning den misstänkte hade underlättat utredningen. Om huvudförhandling varken begärdes av parterna eller behövdes med hänsyn till utredningen i målet så skulle tingsrätten, enligt BRU, kunna meddela dom utan huvudförhandling under följande förutsättningar. Den tilltalade skulle vara över 18 år vid tiden för brottet och ha erkänt gärningen, åklagaren skulle ha framställt ett bestämt påföljdsyrkande och rätten skulle inte anse det finnas skäl att döma till en svårare eller för den tilltalade mer ingripande påföljd än den som åklagaren angett. Utsagor som avgetts under förundersökningen skulle enligt förslaget kunna läggas till grund för domen i syfte att stödja ett erkännande. För att garantera rättssäkerheten uppställdes bl.a. krav på att målet skulle kunna utredas tillfredsställande i det skriftliga förfarandet, att domstolen
SOU 2013:17 En behovsanpassad brottmålsprocess
319
skulle kunna döma till en lindrigare påföljd än åklagaren angett och att den tilltalade skulle kunna frikännas trots att fråga var om ett erkänt brott. Domstolen skulle också ha möjlighet att utan närmare motivering kunna kalla till huvudförhandling. Enligt förslaget skulle tingsrätten vid avgörandet bestå av en lagfaren domare och tre nämndemän.
Enligt BRU:s förslag skulle möjligheten att avgöra brottmål på handlingarna inte vara beroende av brottets allvar eller hur ingripande påföljd som var aktuell. Beredningen menade att frågan skulle vara självreglerande genom kravet på att målet skulle kunna utredas tillfredsställande. På grund av att kravet på stödbevisning för ett erkännandes riktighet ökar med straffets längd kunde det enligt BRU antas att det sällan skulle komma ifråga att döma ut mångåriga fängelsestraff.
Förslaget möttes av kritik vid remissbehandlingen, både av principiell karaktär och när det gällde detaljer i förslaget. Det kritiserades att förslaget innebar en utvidgning av möjligheten i 45 kap. 10 a § RB att under vissa förutsättningar avgöra mål i vilka påföljden kan antas bli böter utan huvudförhandling, redan innan bestämmelsen hade börjat tillämpas och EMR-reformen hade utvärderats.9En annan invändning var att tingsrätten vid handläggning av mål enligt den förordade ordningen borde vara domför utan nämnd. Vidare ansåg några remissinstanser att domen inte borde vara överklagbar på sedvanligt sätt utan att domen i stället skulle vinna rättskraft alternativt vara återvinningsbar. Det påpekades också att det saknades en behovsanalys och en analys av konsekvenserna av förslaget för åklagares och offentliga försvarares arbete.
Bland de principiella invändningar som fördes fram angavs bl.a. att tilltron till rättsväsendet skulle kunna minska om det överlämnades åt rättstillämpningen att avgöra om utredningskravet påkallade ett grundligare och mer rättssäkert förfarande. Dessutom anfördes att en kombination av förslagen med avgörande av brottmål på handlingarna och en ny strafflindringsgrund var särskilt olycklig. Risken för att åklagaren i dialog med försvararen och den tilltalade skulle välja en mindre ingripande påföljd i utbyte mot ett erkännande framhölls. Förslaget ansågs vidare innebära en nackdel ur offentlighetsperspektiv eftersom ett skriftligt förfarande skulle
9En modernare rättegång – reformering av processen i allmän domstol, prop. 2004/05:131, avsnitt 9.2. Bestämmelsen i 45 kap. 10 a § RB trädde i kraft i november 2008.
En behovsanpassad brottmålsprocess SOU 2013:17
320
göra rättegången mindre tillgänglig för allmänheten. Avsteget från muntlighetsprincipen ifrågasattes också bl.a. med hänsyn till risken för att ordningen skulle komma att användas vid allvarliga brott som ställer ett högt krav på tillfredsställande utredning.
Flera remissinstanser ansåg det vara tveksamt om förslaget skulle leda till några större resursbesparingar vare sig tids- eller kostnadsmässiga. Man menade att handläggningen i tingsrätt sannolikt skulle bli långsammare eftersom det skulle krävas ytterligare skriftväxling, slutföreläggande av talan och en relativt omfattande föredragning av processmaterialet vid ett avgörande på handlingarna.
Förslaget innehöll, som nämnts, ingen övre gräns för vilken påföljd som domstolen skulle kunna döma till. Uppfattningen var delad bland remissinstanserna om ett tak borde finnas eller inte. De instanser som var negativa till förslaget menade att det i vissa situationer kunde vara olämpligt att avgöra målet på handlingarna trots att utredningen tillsammans med den tilltalades erkännande i och för sig kunde anses tillräcklig. Som exempel gavs mål avseende brott med högt straffvärde, mål av stort medialt intresse eller mål i vilket den tilltalade var frihetsberövad. Att döma till längre fängelsestraff baserat på skriftliga utsagor ansågs inte heller vara tillfredsställande bl.a. med hänsyn till att det visat sig att förhörspersoner långt ifrån sällan blivit missförstådda under polisutredningen och ofta ändrar uppgifter när de hörs under ed. Flera instanser angav att det inte borde finnas utrymme att döma till fängelse i mer än ett år utan huvudförhandling.
7.4 Alternativa former för handläggning av brottmål
7.4.1 Ett utvidgat strafföreläggandeinstitut
Strafföreläggande är en snabb och effektiv form av lagföring. Den misstänkte får tydlig information om följderna av den brottsliga gärningen och kan undvika en rättegång genom att acceptera föreläggandet. Fördelarna med strafföreläggande är uppenbara och institutet är ett mycket gott alternativ till rättegång i vissa fall.
Åklagarens möjlighet att lagföra misstänkta personer för brott är vidsträckt vid en nordisk jämförelse, se bilaga 4. Redan i dag kan åklagare utfärda ett föreläggande om bötesstraff för alla typer av brott där böter ingår i straffskalan samt för villkorlig dom i fall där
SOU 2013:17 En behovsanpassad brottmålsprocess
321
rätten uppenbart skulle döma till sådan påföljd. De möjligheter som vi mot bakgrund av våra överväganden i avsnitt 7.2. har övervägt, men valt att inte föreslå, är att utvidga möjligheten för åklagare att meddela villkorlig dom genom strafföreläggande samt att meddela strafföreläggande vid fler påföljder.
Sänkta krav för att meddela villkorlig dom
I dag är det en förutsättning för att villkorlig dom ska kunna meddelas genom strafföreläggande att det framstår som uppenbart att rätten skulle döma till en sådan påföljd. Bedömningen ska göras mot bakgrund av bestämmelsen i 30 kap. 7 § första stycket BrB. Enligt den ska rätten komma fram till att det saknas särskild anledning att befara att den tilltalade kommer att göra sig skyldig till fortsatt brottslighet. Enligt motiven bör förstagångsbrott och annan tillfällighetsbrottslighet mycket ofta kunna leda till villkorlig dom, om det inte anses finnas hinder mot det med hänsyn till brottslighetens art eller straffvärde. Mot bakgrund av vad som kommit fram, framförallt om den tilltalades personliga förhållanden och om tidigare brottslighet, ska rätten göra en bedömning av om den tilltalade kommer att återfalla i brott. Åklagaren ska göra motsvarande prövning när strafföreläggande utfärdas.
Enligt motiven förutsätts det vidare för att åklagare ska få utfärda föreläggande med villkorlig dom att det inte finns den minsta osäkerhet i skuldfrågan. Brottet ska dessutom relativt sett framstå som mindre allvarligt. Vidare får det inte finnas någon som helst tveksamhet avseende påföljdsvalet. Om det behövs personutredning för att bedöma vilken påföljd som är lämpligast bör saken enligt förarbetsuttalanden lämpligen prövas av domstol. Åklagaren har dock att självständigt pröva om den villkorliga domen ska förenas med böter (prop. 1996/97:8 s. 14 ff.).
Gentemot den som inte fyllt 18 år när brottet begicks kan ett strafföreläggande med villkorlig dom inte utfärdas. För unga lagöverträdare gäller särskilda bestämmelser som innebär att åklagaren ska underrätta en misstänkt som fyllt 18 år men inte 21 år vid ett personligt sammanträffande om att åklagaren meddelat ett beslut om strafföreläggande med villkorlig dom, med eller utan böter (15 § lagen [1964:167] om unga lagöverträdare [LUL] och 1 § förordning [1994:1763] med särskilda bestämmelser om unga lag-
En behovsanpassad brottmålsprocess SOU 2013:17
322
överträdare). Så bör också ske när det gäller vuxna (3 § förordning [1964:740] med föreskrifter för åklagare i vissa brottmål).
Åklagaren får enligt 48 kap. 4 § andra stycket RB inte utfärda ett strafföreläggande avseende villkorlig dom om det finns anledning att förena den villkorliga domen med samhällstjänst.
Utfallet av nuvarande reglering
Vid införandet av villkorlig dom genom strafföreläggande konstaterade regeringen att det under en tioårsperiod hade dömts ut ca 11 000 villkorliga domar per år. Av dessa bedömdes drygt hälften avse erkända brott. Vidare anfördes att något mindre än hälften av de villkorliga domarna vid erkända brott återstod om åldersgruppen 15–18 år undantogs. Regeringen uppskattade, försiktigtvis, att omkring hälften av dessa fall skulle kunna strafföreläggas (prop. 1996/97:8 s. 18 f.). Med detta resonemang skulle antalet villkorliga domar per år kunna minska och uppskattningsvis skulle det kunna utfärdas ca 2 500 strafförelägganden per år avseende villkorlig dom, med eller utan böter.
Under åren 2008–2012 utfärdade åklagaren strafförelägganden avseende villkorlig dom enligt följande.
Tabell 7.1
År Antal villkorlig dom med eller utan böter 2008 1543 2009 1630 2010 1732 2011 2219 2012 2246
(Källa: Uppgifter ur Åklagarmyndighetens ärendehanteringssystem Cåbra)
Detta ska jämföras med antalet domar avseende villkorlig dom som meddelades av tingsrätt under motsvarande period. Av intresse är de fall där påföljden bestämts till villkorlig dom, även i förening med böter, utan föreskrift om samhällstjänst och där gärningsmannen var över 18 år, dvs. de fall i vilka förutsättningarna för att utfärda strafföreläggande avseende villkorlig dom är uppfyllda. Någon sådan officiell statistik finns inte tillgänglig. Av kriminalstatistiken framgår att det meddelades knappt 11 800 domar med
SOU 2013:17 En behovsanpassad brottmålsprocess
323
huvudpåföljden villkorlig dom under år 2011. Samma år godkändes villkorlig dom genom strafföreläggande i cirka 2 240 fall.10 Med motsvarande uppskattning som vid införandet av möjligheten att meddela strafföreläggande med villkorlig dom borde antalet utfärdade strafförelägganden vara betydligt högre, ca 3 000 stycken. Av statistiken framgår att huvuddelen av lagföringen av villkorlig dom alltså fortfarande sker i domstol.
Överväganden
Statistiken visar att strafföreläggande avseende villkorlig dom inte används i den utsträckning som förutspåddes när möjligheten infördes. Förutsatt att åklagare även i fortsättningen ska utfärda sådana strafförelägganden bör det finnas utrymme för en vidare användning än vad som nu sker.
En orsak till att strafföreläggande med villkorlig dom används i begränsad omfattning är, enligt de åklagare som vi talat med, kravet på uppenbarhet. Uppenbarhetsrekvisitet ställer ett mycket strängt krav på den bedömning som åklagare ska göra avseende en tänkt prövning i domstol. Enligt förarbetena ska påföljdsvalet vara helt förutsägbart. Vi bedömer att kravet på att rätten uppenbart skulle döma till villkorlig dom skulle kunna sänkas utan att rättsäkerheten äventyras. Ett förslag till förändring i den riktningen har tidigare lämnats av BRU i delbetänkandet SOU 2003:74. Ett högre krav på förutsebarhet än ”anledning att anta”, som BRU föreslog, bör emellertid ställas upp. Det bör krävas att det är sannolikt att rätten skulle bestämma påföljden till villkorlig dom för att strafföreläggande med villkorlig dom ska kunna utfärdas.
Enligt förarbetena bör saken prövas av domstol om det krävs personutredning för att bedöma vilken påföljd som är lämpligast. Villkorlig dom får sägas vara den vanliga påföljden för den som för första gången begår ett brott om brottet har ett förhållandevis lågt straffvärde och brottets art inte hindrar att påföljden döms ut. I de allra flesta fall bör det vara tillräckligt att åklagaren tar del av ett utdrag ur belastningsregistret för att bedöma om villkorlig dom är en sannolik påföljd. Som framgår av vårt resonemang i avsnitt 8.4 menar vi att åklagaren i större utsträckning än i dag bör inhämta personutredning. Därigenom kommer åklagaren i många fall ha
10 Brå, Personer lagförda för brott, Slutlig statistik för 2011, s. 17–18.
En behovsanpassad brottmålsprocess SOU 2013:17
324
tillgång till ett fullständigt underlag för att bedöma påföljdsfrågan. Därmed skulle åklagaren kunna utfärda strafföreläggande med villkorlig dom i fler fall än tidigare.
En annan orsak till att åklagare inte använder sig av möjligheten att utfärda strafföreläggande avseende villkorlig dom angavs av BRU vara att underrättelse om sådant strafföreläggande bör lämnas vid ett personligt sammanträffande. Som tidigare nämnts är det ett obligatoriskt tillvägagångssätt när det gäller unga lagöverträdare.
Det kan antas innebära ett visst merarbete för åklagare att underrätta den misstänkte om beslutet vid ett personligt möte. Som argument mot Åklagarutredningens förslag att låta åklagare utfärda strafföreläggande med villkorlig dom framhöll flera remissinstanser framförallt den individualpreventiva betydelsen av att den misstänkte ställs inför en myndighetsperson. Detta syfte kunde enligt regeringens uppfattning uppnås genom att åklagaren i dessa fall sammanträffar med gärningsmannen. Vidare betonades vikten av att den misstänkte fick information om vad en villkorlig dom innebär (prop. 1996/97:8 s. 12 f).
Det ska noteras att åklagare som vi talat med uppger att den misstänkte ofta underrättas om strafföreläggandets innehåll via videolänk. Eftersom tingsrätten, om förutsättningarna i övrigt är uppfyllda, kan döma en tilltalad som inte personligen inställer sig vid en huvudförhandling och bestämma påföljden till villkorlig dom, så väger argumentet om betydelsen av ett personligt sammanträffande enligt vår mening inte särskilt tungt. På motsvarande sätt som vid meddelande av villkorlig dom efter huvudförhandling i den tilltalades utevaro, eller genom dom som hålls tillgänglig på domstolens kansli viss tid efter huvudförhandlingen, skulle information om vad påföljden innebär kunna skickas till den misstänkte i form av en underrättelse. Vi anser alltså att föreskriften om ett personligt sammanträffande mellan åklagaren och en vuxen misstänkt för underrättelse om ett utfärdat strafföreläggande avseende villkorlig skulle kunna tas bort. Riksåklagaren borde i stället kunna få i uppdrag att ta fram en underrättelse med information om innebörden av villkorlig dom.
Skyldigheten för åklagare att underrätta unga lagöverträdare vid ett personligt sammanträffande bör dock finnas kvar. I dessa fall är det motiverat att behålla ett krav på personligt sammanträffande med hänsyn till den positiva effekt som ett möte med åklagaren kan ha för den unge och betydelsen av att han eller hon inser allvaret i påföljden.
SOU 2013:17 En behovsanpassad brottmålsprocess
325
Strafföreläggande av fler påföljder
Ett annat sätt att öka utrymmet för åklagare att lagföra fler brott vore att utvidga utrymmet att meddela strafföreläggande till att avse ytterligare påföljder och även omfatta föreskrifter. Åklagare skulle exempelvis kunna tänkas förelägga villkorlig dom med föreskrift om samhällstjänst, skyddstillsyn med eller utan föreskrift om samhällstjänst eller s.k. kontraktsvård samt olika kombinationer av påföljder.
De skäl som har anförts när det gäller ansvarsfördelningen mellan åklagare och domstol för att lagföra brott gör sig på motsvarande sätt gällande vid en diskussion om att utvidga området för strafföreläggande till fler påföljder, se avsnitt 7.2.3.
När det gäller fängelsestraff följer av artikel 5 i Europakonventionen att ingen får berövas friheten utom i vissa angivna fall, bl.a. när någon lagligen berövats friheten efter fällande dom av behörig domstol. Med domstol avses i detta sammanhang en domstol som är oberoende av den verkställande makten och parterna och som tillämpar ett förfarande som lämpar sig för det slags frihetsberövande som saken gäller.11 Ett beslut av åklagare är därigenom inte tillräckligt. Bestämmelsen utesluter möjligheten att låta åklagare förelägga ens kortare fängelsestraff.12Rätten att inte bli frihetsberövad annat än i de situationer som anges i artikel 5 i Europakonventionen kan inte heller efterges av den tilltalade.13Redan av detta skäl bör inte fängelse utfärdas med strafföreläggande.
Det kan tyckas inkonsekvent i påföljdssystemet att åklagare får lagföra vissa brott för vilket påföljden inte bedöms kunna stanna vid böter men inte andra, dvs. enbart om påföljden uppenbart skulle ha bestämts till villkorlig dom. Det är dock enligt vår uppfattning mindre lämpligt att skyddstillsyn, överlämnande till särskild vård och villkorlig dom med föreskrift om samhällstjänst bestäms utom domstol. Det skulle visserligen kunna finnas ett visst utrymme att ytterligare utvidga strafföreläggandets tillämpningsområde när ett frivårdande alternativ till fängelse är aktuellt som påföljd. Om åklagarens ansvar för påföljdsfrågan förändras skulle
11 Danelius, a.a., s. 123. 12 Van Dijk m.fl., Theory and Practice of the European Convention on Human Rights, 4 uppl., s. 465. 13 Se a.a. s. 459 och Europadomstolens avgörande den 18 juni 1971, De Wilde, Ooms and Versyp.
En behovsanpassad brottmålsprocess SOU 2013:17
326
en sådan utveckling kunna sägas ligga i linje med ett större ansvar för åklagare att inhämta personutredning. För att den misstänkte inför godkännandet ska förstå vad det innebär att acceptera strafföreläggandet och påföljden borde i sådant fall han eller hon av rättssäkerhetsskäl informeras om innehållet i påföljden. Ett krav på rådgivning av advokat så att den tilltalade skulle kunna ta ställning till föreläggandet och betydelsen av att godkänna det, borde i så fall övervägas. Ett minimikrav vore i varje fall att den misstänkte får information av åklagare om påföljden vid ett personligt sammanträffande, på motsvarande sätt som nu gäller vid föreläggande med villkorlig dom. Den nuvarande ordningen tycks dock ha en avhålllande effekt på benägenheten hos åklagare att utfärda sådana förelägganden, se föregående avsnitt. Risken är att ett förslag som i än högre grad innefattar personliga sammanträffanden mellan den misstänkte och åklagaren inte får genomslag och därför inte leder till en effektivisering.
Redan 1987 utfärdade Europarådet en rekommendation till medlemsstaterna avseende förenklade brottmålsförfaranden.14Rådet förespråkade då införandet av förenklade förfaranden utom domstol i brottmål av mindre allvarlig art och uttalade att sådana förfaranden bör begränsas till att avse ekonomiska sanktioner och förverkande av rättigheter (”pecuniary sanctions and forfeiture of rights”).
Vi ansluter oss till Europarådets rekommendation och bedömer att Sverige har utnyttjat möjligheten för åklagare att strafförelägga brott så långt som man rimligen kan gå. Om brottet är sådant att böter inte kommer i fråga bör lagföring enligt vår mening normalt sett inte ske genom strafföreläggande.
7.4.2 En primär beslutsfunktion
I direktiven nämns som ett exempel på en alternativ handläggningsform att åklagaren i vissa fall kunde få en primär beslutfunktion motsvarande den som finns till exempel i lagen (1988:688) om kontaktförbud (kontaktförbudslagen).
14 Recommendation No R (87) 18.
SOU 2013:17 En behovsanpassad brottmålsprocess
327
Handläggning av frågor om kontaktförbud
Enligt kontaktförbudslagen kan åklagare på eget initiativ eller efter anmälan av den som förbudet avser skydda ta upp fråga om kontaktförbud. Åklagaren ska bedriva utredningen skyndsamt och enligt gällande principer vid förundersökning om objektivitet. Utredningen ska genomföras på ett sådant sätt att inte någon i onödan utsätts för misstanke, kostnad eller olägenhet (9 § kontaktförbudslagen och 23 kap. 4 § RB).
I princip ska både den mot vilken förbudet avses gälla och den som förbudet avses skydda bli underrättad om uppgifter som har tillförts ärendet av någon annan och få tillfälle att yttra sig över dem innan åklagaren fattar beslut. Från denna huvudregel finns undantag som gör det möjligt för åklagaren att avstå från att ta in yttrande, exempelvis om det framstår som uppenbart obehövligt, om det blir svårare att genomföra beslutet i ärendet eller om avgörandet inte kan skjutas upp (prop. 1987/88:137 s. 46). I
Kontaktförbud – en handbok15 anges som exempel på situationer då
kommunikation kan vara uppenbart obehövlig fall i vilka avgörandet inte går parten emot, att uppgiften saknar betydelse, att den berörde redan framfört sina synpunkter på förbudsfrågan i annan ordning och att det rör sig om uppgifter om faktiska förhållanden som parten kan förutsättas ha kännedom om.
Beslut om kontaktförbud ska som huvudregel delges den som förbudet avses gälla och han eller hon ska särskilt underrättas om innebörden av förbudet. De skäl som bestämt utgången ska anges i beslutet. Den som förbudet avses skydda ska underrättas om beslutet även vid avslagsbeslut.
Åklagarens beslut i fråga om kontaktförbud ska på begäran av den som ålagts förbudet eller den som förbudet avses skydda prövas av tingsrätten (14 § kontaktförbudslagen). Domstolen kan alltså inte på eget initiativ pröva åklagarens beslut och inte heller, utan att åklagaren först har beslutat i frågan, ta upp en kontaktförbudsfråga. En begäran om prövning av beslutet görs hos åklagaren. Åklagaren kan under vissa förutsättningar ändra eller häva sitt beslut (23 § kontaktförbudslagen). Om så inte sker ska åklagaren överlämna ärendet till domstol. Ett beslut om kontaktförbud kan prövas när som helst under beslutets giltighetstid (prop. 1987/88:137 s. 29).
15 Åklagarmyndigheten, Utvecklingscentrum i Göteborg, september 2011.
En behovsanpassad brottmålsprocess SOU 2013:17
328
Handläggningen i domstol av överklaganden i ärenden om kontaktförbud regleras i kontaktförbudslagen och i lagen (1996:242) om domstolsärenden. Det kan noteras att rätten alltid ska hålla sammanträde i ärendet om någon part begär det.
Våra överväganden
Tanken bakom lagstiftningen om kontaktförbud är att åstadkomma ett bättre skydd för personer som förföljs eller på annat sätt trakasseras. Ett kontaktförbud ska grundas på en bedömning av risken för framtida brott, förföljelse eller allvarliga trakasserier. Syftet med ett kontaktförbud är enligt förarbetena framförallt att förebygga hotfulla och farliga situationer. Lagen är därför utformad så att polis omedelbart kan ingripa i vissa situationer som upplevs som hotande eller skrämmande för den som förbudet avses skydda (se prop. 1987/88:137).
Ändamålet med lagstiftningen skiljer sig alltså från de hänsyn som gör sig gällande i brottmålsprocessen. Kontaktförbudslagen är inriktad på att underlätta omedelbara ingripanden av polis och tillgodose ett behov av att i brådskande fall snabbt få fram ett beslut som kan förebygga riskfulla situationer. För att tillgodose både snabbhets- och rättssäkerhetsaspekter har åklagaren fått befogenhet att besluta om en så ingripande åtgärd som ett kontaktförbud innebär.
Straffprocessen är primärt utformad för att se till att det allmännas intresse av att brott beivras tillgodoses i en ordning som för den enskilde är och framstår som en rättvis rättegång.
Att införa en ordning motsvarande den för kontaktförbud framstår som främmande i svensk rätt bl.a. med hänsyn till oskyldighetspresumtionen. Presumtionen, som framgår av artikel 6 (2) Europakonventionen, innebär att var och en som blivit anklagad för brott ska betraktas som oskyldig till dess hans skuld lagligen fastställts. Det torde i flertalet fall inte vara möjligt att avgöra skuldfrågan utan att först höra den misstänkte. Av Europakonventionen följer också en rätt för den misstänkte att försvara sig mot anklagelsen.
Om åklagare fick en primär beslutanderätt skulle den misstänkte hållas ansvarig för brott enbart på grund av ett beslut av åklagare. Den misstänkte skulle anses skyldig om inte annat beslutas av domstol efter en prövning som sker på begäran av den misstänkte.
SOU 2013:17 En behovsanpassad brottmålsprocess
329
Till skillnad från det förslag som vi för fram skulle detta innebära att åklagaren själv gavs det bestämmande inflytandet över lagföringen oberoende av den misstänktes inställning. Med en primär beslutsfunktion skulle åklagaren alltså inte enbart ansvara för att utreda brottet utan också få makt att ensam besluta i ansvarsfrågan.
Även om polis och åklagare har en skyldighet att vara objektiva vid utredningen av brottet så är det inte lämpligt att ge åklagaren ett självständigt ansvar för utgången i saken. Ett så långtgående ansvar kan leda till misstankar om sämre utredningar och om att åklagare väljer att avsluta ett ärende av tidsbrist eller av annat skäl. Det kan också vara problematiskt att hålla isär åklagarens olika roller. Åklagarens objektivitet skulle i högre grad kunna sättas i fråga. Risken finns att den misstänkte och allmänheten med en sådan ordning tappar förtroendet för rättsväsendet.
Vi bedömer inte att det är lämpligt att införa en primär beslutsfunktion för åklagare när det gäller ansvarsfrågan. Vi ställer oss också tveksamma till om det skulle leda till en snabbare, billigare och mer rationell handläggningsform. Det är svårt att göra en prognos av antalet överklaganden som det beskrivna förfarandet skulle leda till. Under alla förhållanden är det tveksamt om det kan sägas vara principiellt godtagbart att införa ett sådant förfarande för påföljder som kan omvandlas till ett fängelsestraff.
7.4.3 Underställelseförfarande
Man skulle, som ett alternativ till vårt förslag i avsnitt 7.5, kunna överväga ett mellanting mellan ett sådant förfarande och strafföreläggandeinstitutet. Förutsatt att åklagaren angett ett påföljdsyrkande och att den tilltalade godtagit yrkandet skulle domstolen i erkända mål kunna kontrollera och fastställa påföljden i en förenklad dom. Ett liknande underställningsinstitut fanns tidigare i svensk rätt, men avskaffades i mitten av 1950-talet i samband med en allmän översyn av processreformen. Vi beskriver kortfattat förfarandet i avsnitt 10.1.1. Underställelseförfarandet togs bort samtidigt som strafföreläggandeinstitutet utvidgades eftersom det fanns ett behov av att begränsa rättsväsendets arbetsbörda och det allmännas kostnader. Statsrevisorerna menade att reformen hade blivit för dyr. De ansåg att de rent processuella frågorna fått stort
En behovsanpassad brottmålsprocess SOU 2013:17
330
fokus medan de finansiella och processekonomiska övervägandena fått mindre uppmärksamhet.16
Även BRU övervägde i SOU 2005:117 (s. 107 f.) ett förstärkt strafföreläggande som rätten i vissa fall skulle behöva godta för att det skulle bli giltigt. Ordningen framhölls vara fördelaktig ur rättssäkerhetssynpunkt eftersom den misstänkte därigenom skulle få åklagarens påföljdsbeslut kontrollerat av domstol. Systemet bedömdes dock bli relativt komplicerat, inte minst tekniskt sett, och fördelarna kunde enligt beredningen knappast uppväga nackdelarna.
Bland annat med hänsyn till att artikel 5 i Europakonventionen föreskriver att det krävs fällande dom av behörig domstol för att lagligen beröva någon frihet i de fall som anges i artikeln, och då fängelsestraff enligt Europarådets rekommendation bör undantas från förenklade förfaranden utom domstol, så har vi gjort bedömningen att ett särskilt domstolsförfarande i erkända mål, avsnitt 9, bättre möter de krav som kan ställas på rättegången i brottmål.
7.4.4 Avgörande på handlingarna i förnekade mål
Ytterligare ett möjligt alternativ, om vårt förslag inte genomförs, vore att oberoende av den tilltalades inställning i sak, utöka möjligheten att avgöra mål utan huvudförhandling till att avse andra påföljder än böter (jfr 45 kap. 10 a § första stycket 3 RB). Om ingen av parterna begär huvudförhandling och sådan förhandling inte heller behövs med hänsyn till utredningen i målet, skulle målet kunna avgöras utan huvudförhandling om åklagaren inte yrkat en påföljd som är att anse som svårare eller mer ingripande än exempelvis fängelse i högst sex månader. Skillnaden mot vårt förslag är bl.a. att förnekade brott då skulle kunna avgöras utan huvudförhandling.
Den muntliga förhandlingen får anses ge de bästa förutsättningarna för en god bevisvärdering. När den tilltalade har motsatt sig brottsanklagelsen bör förhör med honom eller henne i regel hållas inför rätten för att kravet på rättssäkerhet ska upprätthållas. Rätten får därigenom ett bättre underlag för avgörandet
16 Landström, Åklagaren som grindvakt, En rättsvetenskaplig studie av åklagarens befogenheter
vid utredning och åtal av brott, Skrifter från juridiska institutionen vid Umeå universitet,
nr 24, s. 243 f.
SOU 2013:17 En behovsanpassad brottmålsprocess
331
än när det grundas på handlingarna i målet. Det är inte heller ovanligt att den tilltalade ändrat uppfattning efter åtalet och lämnar en annan berättelse inför rätten än vad som skett vid förhör under förundersökningen.
Om muntlig bevisning ska läggas fram talar även den omständigheten för att huvudförhandling bör hållas. Det kan emellertid finnas fall då ett förhör inför rätten inte bedöms tillföra något ytterligare utöver vad som framgår av en skriftlig berättelse i förundersökningsprotokollet eller av en inspelning av en berättelse under förundersökningen. Betydelsen av att hålla muntlig förhandling gör sig då inte gällande med samma styrka. I avsnitt 10.3.5 redogör vi för vår syn på processmaterialet vid avgörande av mål utan huvudförhandling.
Genom EMR-reformen öppnades möjligheten att avgöra brottmål utan att hålla huvudförhandling om det inte finns anledning att döma till annan påföljd än böter och ingen av parterna har begärt huvudförhandling. Att den tilltalade förnekat gärningen är alltså i dessa mål inte ett hinder mot att avgöra målet på handlingarna. När brottsligheten i ett förnekat mål är sådan att annan påföljd än böter är aktuell är utredningen i allmänhet något mer omfattande och behovet regelmässigt större av muntlig bevisning. Det bör därför enligt vår mening alltjämt krävas att förnekade mål som kan leda till annan påföljd än böter avgörs efter huvudförhandling.
7.5 Vårt förslag till en behovsanpassad brottmålsprocess
Vi föreslår en behovsanpassad brottmålsprocess, i vilken åklagaren när åtalet väcks anger sin syn på ansvarsfrågan och målen handläggs i tingsrätt på olika sätt beroende på åklagarens påföljdsyrkande.
Åklagarens inleder brottmålsprocessen genom att väcka åtal vid tingsrätten. Vi föreslår att åtalet ska anses väckt när det kom in till rätten eller när ett strafföreläggande som inte godkänts ges in till domstolen av åklagaren. För att effektivisera handläggningen anser vi att åklagaren, samtidigt med att talan väcks, ska förelägga den tilltalade att svara på åtalet till rätten. I mål om allmänt åtal för brott bör rätten enligt vår mening inte längre utfärda stämning.
Det är vår utgångspunkt att åklagaren alltid i åtalet ska ange ett yrkande i fråga om påföljd. Åklagarens inställning när det gäller vilket straff som den tilltalade ska dömas till ska vara av avgörande
En behovsanpassad brottmålsprocess SOU 2013:17
332
för såväl målets handläggning som processens ram. Domstolen ska inte kunna döma till ett strängare straff eller en mer ingripande påföljd än vad åklagaren har yrkat.
Det väsentliga för att avgöra på vilket sätt ett brottmål ska kunna handläggas i tingsrätt är enligt vår uppfattning brottslighetens allvar och parternas inställning till saken. Vi menar att brottmål i tingsrätt kan tänkas handläggas på tre olika sätt beroende på dessa förhållanden.
Om åklagaren anser att ett brott ska leda till ett bötesstraff för den tilltalade ska målet, på samma sätt som i dag, kunna avgöras utan huvudförhandling. Har strafföreläggande utfärdats men inte godkänts ska talan kunna väckas genom att föreläggandet ges in till rätten. Den misstänkte ska i samband med att han eller hon får del av föreläggandet även föreläggas av åklagaren att svara på det åtal som väcks om strafföreläggandet inte godkänns och att då ange sin inställning och grunden för den, avge bevisuppgift samt slutföra sin talan i målet. Den misstänkte ska informeras om rätten till huvudförhandling. Om inte huvudförhandling begärs av någon av parterna kan målet i regel avgöras utan vidare beredning i domstol.
Mål i vilket åklagaren yrkar högst sex månaders fängelse ska under vissa förutsättningar kunna hanteras i en särskild ordning. För andra påföljder än fängelse föreslår vi vissa ytterligare begränsningar för att målet ska kunna avgöras i den särskilda ordningen, t.ex. att åklagarens yrkande om nivån på ett s.k. alternativstraff vid samhällstjänst eller kontraktsvård inte får överstiga sex månader. Den tilltalade ska ges tillfälle till kostnadsfri rådgivning av advokat i högst två timmar för att ta ställning till åtalet och de yrkanden som framställs tillsammans med det samt till målets handläggning. När talan väcks ska den tilltalade informeras om sin rätt till rådgivning och huvudförhandling. Vidare ska åklagaren förelägga honom eller henne att yttra sig över åtalet. Målet ska kunna avgöras i ett särskilt förfarande utan huvudförhandling om varken åklagaren eller den tilltalade begärt huvudförhandling, den tilltalade erkänner gärningen, godtar påföljden och de övriga yrkanden som framställts samt samtycker till att målet avgörs på det sättet. Domstolen ska pröva att förutsättningarna för det särskilda förfarandet är uppfyllda och att huvudförhandling inte behövs av särskilda skäl.
Skulle åklagaren yrka ett strängare straff än fängelse i sex månader ska målet alltid avgöras efter huvudförhandling. Detsamma gäller vid vissa andra påföljdsyrkanden. Åklagaren ska även i dessa mål förelägga den tilltalade att svara på åtalet. Även i dessa
SOU 2013:17 En behovsanpassad brottmålsprocess
333
mål finns det behov av att kunna anpassa handläggningen till vad saken i målet kräver och det kan finnas behov av att målen förbereds ytterligare före huvudförhandlingen. Vi föreslår därför en utökad möjlighet att bl.a. avgöra mål i den tilltalades utevaro, att avgöra del av mål och ändrade förberedelseregler. Med hänsyn till vad gärningen rör och övriga omständigheter ska vidare en förenklad hantering kunna ske av erkända gärningar vid huvudförhandlingen.
Särskilda regler ska gälla för unga lagöverträdare. En konsekvens av förslaget om ett särskilt förfarande i erkända brottmål är ett minskat behov av strafföreläggande avseende villkorlig dom. Vi anser, bl.a. med hänsyn till det, att åklagare endast ska kunna förelägga bötesstraff. Våra överväganden i detta avseende framgår i avsnitt 9.7.
Den behovsanpassade brottmålsprocessen illustreras i följande bild.
En behovsanpassad brottmålsprocess SOU 2013:17
334
Dom
Huvudförhandling
Svaromål Svaromål
Böter
Max 6 mån. fängelse, erkänt, godtagit påföljd och övriga yrkanden, samtycke utan huvudförhandling Avgörande utan huvudförhandling
Begär huvudförhandling
Rådgivning /försvarare
Böter
Godkänt strafföreläggande
Strafföreläggande och föreläggande
Ej godkänt strafföreläggande = Åtal
Max 6 mån. fängelse
Åtal och föreläggande
Övriga mål, ungdom
Åtal och föreläggande
Svaromål
Vi redovisar i kapitel 8 vår syn på hur kvaliteten och effektiviteten under inledningen av brottmålsprocessen i alla mål kan förbättras. I kapitel 9 redogör vi närmare för det särskilda förfarandet för avgörande av erkända brottmål. Hanteringen av bötesmål beskrivs i kapitel 10. Handläggningen av övriga mål och sådana mål som ska avgöras efter huvudförhandling behandlas i kapitel 11.
335
8 En effektivare inledning av processen
I detta avsnitt behandlar vi frågor som rör inledningsskedet i domstolsprocessen i brottmål som rör allmänt åtal. Det gäller bestämmelser om hur åtal väcks, vad åtalet ska innehålla, hur den tilltalade ska föreläggas att svara på åtalet, när personutredning bör inhämtas och hur omfattande den bör vara samt delgivningsfrågor. De förslag vi lämnar gäller alla mål. Vi ser ett värde i att bestämmelserna om den inledande handläggningen i så stor utsträckning som möjligt är enhetliga. En genomgående tanke med förslagen är att åtgärder som främjar en effektiv och ändamålsenlig process bör vidtas tidigt. I flera fall ska de vidtas av åklagaren innan åtal väcks eller i samband med att det sker. I domstol ska målen, som vi angett i avsnitt 7, handläggas på olika sätt beroende på vad målen gäller och på parternas inställning.
8.1 Åtal utan ansökan om stämning
8.1.1 Inledning
Vid en översyn av straffprocessen bör utgångspunkten vara att förslag till förändringar som kan bidra till en ökad effektivitet och kvalitet i processen inte ska hindras eller bli onödigt komplicerade pga. befintliga bestämmelser.
Enligt dagens regler ansöker åklagaren om stämning hos rätten genom att ge in åtalet i en stämningsansökan. Rättens beslut om att utfärda stämning innebär i praktiken att personal vid domstolen skickar ett föreläggande till den tilltalade att svara på åklagarens åtal antingen vid huvudförhandlingen eller i ett skriftligt svaromål. Innan stämning utfärdas ska det ske en inledande kontroll av om det finns förutsättningar att utfärda stämning (dvs. att det inte
En effektivare inledning av processen SOU 2013:17
336
föreligger rättegångshinder). Vid de flesta domstolar sköts denna kontroll av en beredningsorganisation, vanligtvis av domstolssekreterare. Till skillnad från vad som gäller för tvistemål och mål som rör enskilda åtal kan ett allmänt åtal varken ogillas utan att talan kommuniceras med motparten eller avvisas om den som väckt talan inte följer ett föreläggande om komplettering.
Dagens åklagarorganisation är väl uppbyggd och åklagaren väcker åtal på sitt tjänsteansvar. Att det föreligger rättegångshinder vid allmänna åtal är sällsynt. Om så skulle vara fallet kan denna fråga hanteras i ett senare skede i handläggningen. Antingen efter påpekande från försvaret eller från rätten. Brister som upptäcks redan i ett inledande skede bör kunna hanteras utan ett krav på att rätten ska besluta om stämning.
För merparten av de tilltalade är det nog oklart vad som avses med att åklagaren ger in stämningsansökan och att rätten utfärdar stämning. Det avgörande är att åklagaren väcker åtal vid tingsrätten och att den tilltalade i en eller annan ordning föreläggs att svara på åtalet. Även bland jurister används termen ”stämning” som beteckning för olika saker. Ibland används termen som en gemensam beteckning för åklagarens ansökan, rättens föreläggande och delgivningen med den tilltalade. Ibland kallas stämningsansökan för ”stämningen” (jfr Ekelöf m.fl., Rättegång V, 8 uppl. s. 23).
I detta avsnitt tar vi ställning till om det är mer rationellt att den tilltalade föreläggs att svara på åklagarens åtal på ett annat sätt än i dag. Frågeställningen innefattar om det är nödvändigt att domstolen kontrollerar åklagarens talan innan den tilltalade delges åtalet. I dag fattar domstolen ofta också initiala beslut i samband med att stämning utfärdas. Det rör sig t.ex. om beslut om att förordna offentlig försvarare, att inhämta personalia och att kalla till huvudförhandling redan i stämningen. Frågan är om att det är nödvändigt att rätten utfärdar stämning i samband med att sådana beslut fattas. Vidare inställer sig frågan om det i första hand är domstolen eller åklagaren som bör ansvara för delgivningen av åklagarens talan.
SOU 2013:17 En effektivare inledning av processen
337
8.1.2 Nuvarande ordning 1
Brottmål som rör allmänt åtal
Enligt 45 kap. 1 § RB väcks allmänt åtal genom att åklagaren hos rätten skriftligen ansöker om stämning mot den som ska tilltalas. Åtal anses väckt när stämningsansökan kommer in till rätten. Det sistnämnda har sin grund i att tiden för åtalets väckande har betydelse i åtskilliga straffprocessuella sammanhang. Det har inte ansetts lämpligt att frågan om när åtalet ska anses väckt är beroende av när det har delgetts den tilltalade.
Regler om vad ansökan ska innehålla finns i 45 kap. 4 § och 33 kap 1 § RB. Framförallt ska den innehålla preciserade uppgifter om den gärning åklagaren yrkar ansvar för. Åklagaren ger i regel även in kopia av förundersökningsprotokollet tillsammans med stämningsansökan (45 kap. 7 § RB).
I allmänhet ska rätten granska att ansökningen är formellt riktig, dvs. innehåller de uppgifter som en stämningsansökan ska innehålla. Vid granskningen aktualiseras även andra frågor exempelvis om den tilltalade är straffmyndig, aktuell i annat mål eller om det föreligger jäv eller preskription.
Enligt 45 kap. 8 § RB ska stämningsansökan avvisas om rätten finner det uppenbart att den som väcker åtalet inte får väcka åtal för brottet eller om målet på grund av annat rättegångshinder inte kan tas upp till prövning. Exempel på rättegångshinder är att talan väckts vid fel forum (se 19 kap. RB), att saken redan är anhängig (se 45 kap. 1 § tredje stycket RB) eller att res judicata föreligger (se 30 kap. 9 § RB). Att det åtalade brottet är preskriberat utgör inte ett rättegångshinder. Om ett rättegångshinder upptäcks efter att stämning utfärdats kan avvisning ske senare under handläggningen. Om stämningsansökan är bristfällig kan det inte leda till att ett allmänt åtal avvisas. Detta utesluter inte att rätten kan förelägga åklagaren att komplettera en ofullständig stämningsansökan.
Om ansökan inte avvisas ska rätten enligt 45 kap. 9 § RB utfärda stämning på den tilltalade att svara på åtalet. Stämningen är rättens uppmaning till den tilltalade att försvara sig genom att svara på åtalet.
1 Redogörelsen för de gällande bestämmelserna rättegångsbalken är i huvudsak hämtad från inledningen till kommentaren till 45 kap. i Fitger m.fl. Rättegångsbalken.
En effektivare inledning av processen SOU 2013:17
338
Rätten ska bestämma tid för huvudförhandling så snart det är möjligt (45 kap. 14 § första stycket RB). Rätten kan antingen kalla den tilltalade till huvudförhandlingen i stämningen eller senare genom en särskild kallelse. I stämningen ska den tilltalade normalt föreläggas att muntligen eller skriftligen ange vilken bevisning han eller hon åberopar och vad som ska styrkas med varje bevis (45 kap. 10 § första stycket RB). Om det behövs för att huvudförhandlingen ska kunna genomföras på ett ändamålsenligt sätt får rätten också förelägga den tilltalade att skriftligen redovisa sin inställning till åtalet och grunden för den (45 kap. 10 § tredje stycket RB).
Så snart det begärs eller rätten själv finner skäl till det ska frågan om förordnande av offentlig försvarare tas upp (21 kap. 4 § RB). Frågan ska prövas skyndsamt. På motsvarande sätt ska rätten på begäran av målsäganden eller när det annars finns anledning till det ta ställning till frågan om begäran om förordnande om målsägandebiträde (4 § lagen [1988:609] om målsägandebiträde).
Stämningen ska tillsammans med stämningsansökan och därvid fogade handlingar delges den tilltalade. Uppgift om målsägandes eller vittnes ålder, yrke eller bostadsadress, som saknar betydelse för åtalet, ska inte framgå av de handlingar som delges (45 kap. 9 § andra stycket RB).
Bestämmelsen om att rätten ska utfärda stämning efter ansökan från åklagaren infördes genom 1948 års rättegångsbalk. Innan dess var allmän åklagare utan särskilt förordnande berättigad att utfärda stämning mot den han eller hon ville tilltala. Processlagsberedningen ansåg att en sådan ordning kunde medföra olägenheter i det reformerade systemet. Det fanns enligt beredningen en risk för att målet, även om det var fullt utrett från åklagarsidan, skulle behöva skjutas upp för att bereda den tilltalade möjlighet att ta del av åklagarens material och förbereda sitt försvar. Beredningen ansåg att det borde ankomma på rätten att efter stämningens utfärdande besluta om de beredningsåtgärder som var nödvändiga och att bestämma tid för huvudförhandling. Därför borde det som huvudregel vara rätten som utfärdade stämning (NJA II 1943 s. 563 f).
I vissa fall kan talan väckas mera formlöst (se 45 kap. 2 §, 5 § andra stycket samt 6 § RB). Detta gäller bl. a. talan om enskilt anspråk i anledning av brottet som riktas mot den tilltalade.
Det finns möjlighet för åklagaren att själv utfärda stämning (se 45 kap. 1 och 16 §§ RB). I sådana fall ska åklagaren samtidigt som
SOU 2013:17 En effektivare inledning av processen
339
stämning utfärdas ge in ett exemplar av stämningen till rätten. Åtal anses då väckt när detta exemplar inkommit till rätten. Möjligheten med åklagarstämning infördes redan i 1948 års rättegångsbalk. Bestämmelserna ändrades 2002 (prop. 2001/02:147). 2002 års reform bygger på erfarenheter från lokala initiativ att utnyttja åklagarstämningar som skett på olika ställen i landet under 1990talet. I förarbetena till lagändringen framhölls att bestämmelserna var fakultativa, att de enskilda domstolarna och åklagarkamrarna skulle utforma närmare riktlinjer för i vilken omfattning åklagarstämningar skulle användas och vilka rutiner som skulle gälla (a prop. s. 16–17). Enligt den tidigare lydelsen skulle åtal anses väckt när den tilltalade delgavs stämningen. Ändringen till att åtal anses vara väckt när ett exemplar av stämningen inkommer till domstolen motiverades med att det inte fanns några sakliga skäl att ha skilda regler när rätten utfärdade stämning och när åklagaren gjorde detta. Departementschefen framhöll också att en ordning som utgick från tidpunkten då åtalet kom in till rätten också möjliggjorde att åklagarstämning kunde användas även om det förekommit ett straffprocessuellt tvångsmedel. Vid flera straffprocessuella tvångsmedel ska rätten bevaka att åtal väcks i rätt tid, t.ex. vid häktning och kvarstad. Det är då viktigt att domstolen enkelt kan konstatera när åtal är väckt (a prop. s. 17).
Andra mål och ärenden i domstol
För tvistemål finns bestämmelser i 42 kap. RB om att mål inleds genom att käranden ger in ansökan om stämning till rätten och att rätten, om ansökan inte avvisas, ska besluta om stämning. Rätten kan förelägga käranden i ett tvistemål att komplettera en ofullständig stämningsansökan (42 kap. 3 § RB). Om komplettering inte kommer in inom den angivna tiden kan rätten, till skillnad från vad som gäller för allmänna åtal, avvisa ansökan om den inte utan oväsentlig olägenhet kan läggas till grund för en rättegång (42 kap. 4 § RB). Dessutom kan rätten ogilla kärandens talan om den är uppenbart ogrundad utan att utfärda stämning (42 kap. 5 § RB). Inte heller denna möjlighet finns vid allmänt åtal.
Enskilda åtal väcks på motsvarande sätt som tvistemål (47 kap. RB). Bestämmelserna om att rätten kan förelägga målsäganden att komplettera stämningsansökan om den är ofullständig och avvisa den om komplettering inte inkommer motsvarar de som gäller för
En effektivare inledning av processen SOU 2013:17
340
tvistemål (47 kap. 3–4 §§ RB). Detsamma gäller möjligheten att ogilla talan utan att utfärda stämning (47 kap. 5 § RB).
I förvaltningsprocessen finns inte begreppet stämning. Ett mål inleds hos en förvaltningsdomstol genom att ett skriftligt överklagande, en skriftlig ansökan eller annan skriftlig åtgärd som inleder ett förfarande i allmän förvaltningsdomstol ges in till beslutsmyndigheten eller domstolen. Inledandeskriften ska innehålla uppgift om vad som yrkas och vilka omständigheter som åberopas till grund för yrkandena. Om det finns brister i inledandeskriften får domstolen förelägga sökanden att avhjälpa bristerna vid påföljd att talan annars inte tas upp till prövning. Domstolen ska skicka inledandeskriften till motparten med föreläggande om att svara inom viss tid. Svaret ska som huvudregel vara skriftligt.2
Även när det gäller domstolsärenden som handläggs vid allmän domstol saknas begreppet stämning. Ett domstolsärende inleds på motsvarande sätt som ett mål vid förvaltningsdomstol. Inledandeskriften ska innehålla uppgift om yrkanden, omständigheter som åberopas till grund för yrkandena samt bevisuppgift. Om inledandeskriften innehåller brister får domstolen förelägga sökanden att avhjälpa bristerna vid påföljd att ansökan avvisas om föreläggandet inte följs. Om ansökan inte avvisas ska domstolen enligt huvudregeln ge motparten tillfälle att svara inom viss tid.
8.1.3 Vilken funktion fyller stämning vid allmänt åtal? Behovet av en inledande kontroll av åklagarens talan
Den yttersta kontrollen av åklagarens talan sker när domstolen avgör målet. Den kontroll som i dag ska ske av åklagarens stämningsansökan rör om den är formellt riktig (dvs. innehåller de uppgifter som ska finnas med) och att det inte föreligger ett rättegångshinder, t.ex. att talan väckts vid fel domstol.
Nackdelen med att en formell brist i stämningsansökan inte upptäcks är att den tilltalade kan föreläggas att svara i onödan. Det kan vara nödvändigt att delge den tilltalade på nytt efter att bristen upptäckts och rättats till. Om detta sker först vid en huvudförhandling kan det leda till att denna får ställas in.
SOU 2013:17 En effektivare inledning av processen
341
Behovet av en inledande kontroll av åklagarens talan bör inte överdrivas. Åklagaren för talan på tjänsteansvar. De brister som kan upptäckas vid en inledande granskning är framförallt skrivfel eller förbiseenden. Det kan röra sig om att åklagaren glömt någon uppgift, att talan väckts vid fel domstol eller att något rekvisit inte angetts i gärningsbeskrivningen. För att avvisa stämningsansökan krävs att det är uppenbart att åklagaren inte är behörig att föra talan eller att det föreligger annat rättegångshinder (45 kap. 8 § RB). Om bristen inte är uppenbar när åtalet väcks kan det avvisas senare under rättegången.
Under 2012 avgjorde tingsrätterna 90 798 brottmål3. Samma år registrerades i Sveriges Domstolars målshanteringssystem Vera 339 stycken beslut om avvisning av stämningsansökan i brottmål. Sannolikt avser huvuddelen av besluten brottmål avseende enskilda åtal och enstaka fall av avvisning när den tilltalade inte gått att nå för delgivning av stämning, dvs. en situation som kan jämställas med att rättegångshinder föreligger. I de 1 505 mål som ingick i vår målundersökning, som bara omfattade brottmål som rör allmänna åtal, hade ingen stämningsansökan avvisats.
Om åklagarens gärningsbeskrivning är bristfällig är det principiellt tveksamt om rätten ska ta kontakt med åklagaren. Det är under alla förhållanden inte en omständighet som ska leda till avvisning av åtalet.
Vid tvistemål och mål som rör enskilda åtal fyller rättens inledande kontroll av kärandens respektive målsägandens talan en viktig funktion. Om talan är ofullständig kan rätten begära komplettering och avvisa talan om den begärda kompletteringen inte görs. Rätten kan också ogilla talan utan att kommunicera den med motparten. För tvistemål och mål som rör enskilda åtal finns det alltså rättsmedel som rätten kan använda om brister upptäcks vid den inledande kontrollen. Motsvarande bestämmelser finns inte vid allmänna åtal. Det finns knappast heller något behov av sådana regler. Enligt vår mening visar det på det ringa behovet av att rätten gör en inledande kontroll av åklagarens talan.
En utgångspunkt som vi antagit är att åklagaren självständigt och fullt ut ska ansvara för sin egen talan. Enligt vår uppfattning bör man kunna utgå från att åklagare utformar sin talan på ett formellt riktigt och noggrant sätt och att någon inledande kontroll
3 Uppgifter hämtade från Sveriges domstolars statistiksystem SIV.
En effektivare inledning av processen SOU 2013:17
342
inte ska behöva vara nödvändig. Det är som vi ser det inte heller domstolens uppgift att hjälpa åklagaren att upptäcka brister i hans eller hennes talan. Om åklagaren upptäcker ett misstag kan han eller hon rätta till det under handläggningen. Annars bör misstag eller felbedömningar i första hand drabba åklagaren genom att talan avvisas eller ogillas när domstolen prövar målet slutligt.
I dag handläggs brottmål vid de flesta domstolar, från att målet kommer in till domstolen till dess att det ska avgöras, av en beredningsorganisation. Det är i regel domstolssekreterare som sköter de inledande åtgärderna och utfärdar stämning i målen. Det är också enligt vår uppfattning en rationell ordning. Domarresurserna bör i så stor utsträckning som möjligt användas för att avgöra målen. Bestämmelserna i rättegångsbalken bör vara utformade på ett sätt som underlättar ett sådant arbetssätt. Det bör därför finnas så få bestämmelser som möjligt som förutsätter att domstolen självmant ska göra juridiska överväganden under målets beredning.
Enligt vår uppfattning kan domstolen göra den kontroll av åtalet som är nödvändig även om kravet på att stämning ska utfärdas tas bort. Eftersom ett ofullständigt åtal inte kan avvisas är det inte nödvändigt att rätten kontrollerar åtalet innan den tilltalade föreläggs att svara på åtalet. Det kan ske när åtalet kommer in till domstolen, senare under handläggningen eller i samband med att målet avgörs.
Andra åtgärder som vidtas i samband med att stämning utfärdas
När ett allmänt åtal kommit in till rätten kan olika initiala åtgärder vidtas. Det kan röra sig om beslut att förordna offentlig försvarare och målsägandebiträde eller att inhämta personutredning. Domstolen kan också bestämma tid för huvudförhandling och kalla till denna i samband med att stämningen utfärdas.
Det finns inget som hindrar att åtgärder av den här typen vidtas utan att domstolen gör den inledande kontroll av åklagarens talan som beslutet att utfärda stämning innebär. Vilka initiala beslut som behövs beror på förhållandena i det enskilda målet.
Om det förekommit ett tvångsmedel i målet, t.ex. häktning, ska domstolen bevaka att åtal väcks i rätt tid. Tidsfristen för tvångsmedel är enligt rättegångsbalken knuten till när åtalet väcks. Rätten kan bevaka när åtalet väcks oberoende av om stämning ska utfärdas.
SOU 2013:17 En effektivare inledning av processen
343
Vi föreslår att åklagaren ska framställa ett påföljdsyrkande redan när åtalet väcks. Det innebär att utredning som har betydelse för påföljdsyrkandet bör vara tillgänglig för åklagaren redan då. Ansvaret för att inhämta sådan utredning bör därför i första hand ligga på åklagaren. Vi föreslår att de nuvarande bestämmelserna som gör det möjligt för åklagaren att göra detta ska vidareutvecklas, se avsnitt 8.4.
I många mål finns det behov av en offentlig försvarare eller ett målsägandebiträde redan under förundersökningen. Ofta sker förordnandet redan i dag innan åtalet väcks. Det görs av rätten efter anmälan från undersökningsledaren.
Eftersom åklagaren kommer att vara part i rättegången är det enligt vår uppfattning inte lämpligt att åklagaren beslutar om vem som ska företräda den tilltalade. Att rätten ansvarar för att fatta beslut om offentlig försvarare bör alltså inte ändras. Om det inte utsetts någon försvarare för den tilltalade under förundersökningen ska rätten ta ställning till den frågan efter att åtalet har väckts. När i tiden det bör sker beror på hur bestämmelserna om beredningen av målet och formerna för att avgöra målet är utformade. Det finns inget som hindrar att det sker utan samband med att rätten utfärdar stämning.
Vi föreslår i avsnitt 3 att alla som åtalas för ett brott där åklagaren yrkat strängare straff än böter ska ha rätt till kostnadsfri juridisk rådgivning. Om en offentlig försvarare förordnats under förundersökningen ska denne ge rådgivning till den tilltalade inom ramen för sitt försvararuppdrag. I övriga fall ska den som åtalas själv kunna vända sig till en advokat för att få rådgivning. Den som lämnat rådgivning kan sedan förordnas till offentlig försvarare om det finns behov av det. Det innebär att behovet av att domstolen förordnar försvarare i samband med att åtalet väcks kommer att minska. I det stora flertalet mål kommer frågan om försvarare bör förordnas antingen aktualiseras senare eller uppkomma redan under förundersökningen.
När det gäller att förordna målsägandebiträde bör det ofta aktualiseras redan under förundersökningen. Om det framkommer att det finns behov av målsägandebiträde efter att åtal väckts kan domstolen fatta beslut om det utan att det sker i samband med ett beslut att utfärda stämning mot den tilltalade.
Rätten kan kalla den tilltalade till en huvudförhandling redan i samband med att stämning utfärdas (stämning med kallelse). Det finns flera fördelar med detta förutsatt att en huvudförhandling är
En effektivare inledning av processen SOU 2013:17
344
nödvändig för att avgöra målet. Antalet beredningsåtgärder som måste vidtas i domstolen begränsas. För många tilltalade är det också en fördel att redan då målet inleds få veta när huvudförhandlingen kommer att äga rum. Risken för att den tilltalade inte kan delges minskas genom att delgivningen av stämningen och kallelsen sker samtidigt. Samtidigt är det inte alltid möjligt att kalla till huvudförhandling i ett så tidigt skede. En synpunkt som förts fram vid flera möten med praktisk verksamma domstolsaktörer som vi anordnat är att det alltför ofta finns brister i planeringen för tidsåtgången vid huvudförhandlingar. En förklaring till detta kan vara att målet satts ut till huvudförhandling innan omfattningen av den åberopade bevisningen klarlagts. Det kan röra sig om tilläggsåtal som kommit in utan att tiden för den redan planerade huvudförhandlingen justerats, bevisning som åberopats av den tilltalade som i sin tur kan leda till att åklagaren åberopar ny bevisning eller att den tilltalade när målet avgörs har en annan inställning till den åtalade brottsligheten än vad som var fallet under förundersökningen. Det kan också vara så att tidsåtgången har beräknats på ett alltför schablonmässigt sätt utan hänsyn till förhållandena i det enskilda målet.
Om våra förslag skulle genomföras kommer det att bli möjligt att avgöra fler brottmål utan huvudförhandling om den tilltalade godtar åklagarens talan. Vi föreslår också att den tilltalade ska föreläggas att inkomma med ett skriftligt svar på åtalet i alla mål. Behovet att kalla den tilltalade redan i samband med att målet inleds minskar därför. Det kommer i de flesta målen tvärtom finnas en poäng i att den tilltalades inställning till åklagarens talan klargörs innan han eller hon kallas till en eventuell huvudförhandling. Den tid domstolarna har tillgänglig för huvudförhandlingar i brottmål kan reserveras för de mål som kräver en sådan förhandling. Tiden för en huvudförhandling kan bestämmas med hänsyn till vad som framkommer i den tilltalades svar på åtalet.
Nackdelar med att avskaffa bestämmelserna om stämning vid allmänt åtal
Den funktion som rättens beslut att utfärda stämning efter ansökan av åklagaren fyller i dag kan tillgodoses genom att andra bestämmelser införs. Vad som talar mot att avskaffa bestämmelserna om att utfärda stämning vid allmänt åtal är enligt vår
SOU 2013:17 En effektivare inledning av processen
345
mening dels att det är fråga om ett inom processrätten etablerat institut, dels systematiken i rättegångsbalken. Enligt vår uppfattning är de hänsynen inte så tungt vägande att de överväger fördelarna.
Processrätten innehåller flera bestämmelser som har en historisk förklaring. Att en person stäms att svara vid tinget är ett exempel på det. Som vi redan har pekat på hade allmän åklagare innan 1948 års rättegångsbalk rätt att utan särskilt förordnande utfärda stämning mot den han ville tilltala. Genom 1948 års rättegångsbalk infördes i stället huvudregeln att rätten skulle utfärda stämning efter ansökan från åklagaren. Ett argument mot att avskaffa bestämmelserna om stämning är just att det är ett etablerat institut i rättegångsförfarandet i allmän domstol. Det kan dock enligt vår uppfattning inte vara ett ändamål i sig att vid en reform av förfarandet behålla begrepp och bestämmelser som i och för sig är välbekanta för de professionella aktörerna, men som kan ersättas av andra bestämmelser som tillgodoser samma syften. Att stämning i sig inte är nödvändigt för en väl fungerande domstolsprocess framgår också av att institutet saknas i både förvaltningsprocesslagen och lagen om domstolsärenden, som båda tillkommit efter rättegångsbalken.
Ett argument som talar mot att, inom ramen för denna utredning, föreslå att avskaffa stämning vid allmänt åtal är att motsvarande bestämmelser gäller för tvistemål och brottmål som rör enskilda åtal. Att föreslå förändringar i de delarna ligger inte inom ramen för vårt uppdrag. Vi kan också se att det för dessa måltyper krävs ingående överväganden om hur det kan säkerställas att det sker en noggrann kontroll av innehållet i kärandens respektive målsägandens talan innan motparten föreläggs att gå i svaromål. Att avskaffa stämningsinstitutet enbart vid allmänna åtal leder till att systematiken i rättegångsbalken förändras. Å andra sidan skiljer sig bestämmelserna redan i dag markant åt. Det går inte att bortse från att det är en grundläggande skillnad i att ett allmänt åtal förs av en åklagare som utför statens talan under tjänsteansvar. Enligt vår uppfattning finns det därför inget som hindrar att bestämmelserna om stämning vid allmänna åtal tas bort och ersätts av andra regler, samtidigt som de alltjämt kommer att finnas kvar vid rättegång i tvistemål och brottmål som gäller enskilda åtal.
Sammanfattningsvis menar vi att det inte finns något hinder mot att utmönstra stämningsinstitutet när det gäller brottmål som rör allmänna åtal. Att åklagaren ska kunna förelägga den tilltalade att
En effektivare inledning av processen SOU 2013:17
346
svara på åtalet utan att det dessförinnan granskats av domstolen stämmer bättre överens med den rollfördelning mellan straffprocessens aktörer som vi förespråkar. Det främjar också en rationell och effektiv straffprocess.
8.1.4 Stämning bör avskaffas i mål som rör allmänt åtal
Förslag och överväganden: I brottmål som rör allmänt åtal ska
stämning inte utfärdas. Det underlättar en reform som utgår från att den tilltalades inställning till åklagarens talan ska få en större betydelse för hur målet handläggs och avgörs i domstol.
Åklagaren ska väcka åtal genom att ge in åtalet till rätten. Samtidigt ska åklagaren sända eller lämna handlingen med åtalet till den tilltalade. I de fall åklagaren utfärdat strafföreläggande ska särskilda regler gälla, se avsnitt 10.
För vissa speciella måltyper finns det anledning att ha särskilda bestämmelser.
Inledning
Vi föreslår att den tilltalades inställning i högre grad än i dag ska påverka hur ett brottmål handläggs och avgörs. En viktig fråga är därför när och hur den tilltalade ska få information om åklagarens talan och föreläggas att redovisa sin inställning. Vi ser stora fördelar med att den tilltalade så tidigt som möjligt får information om vilken talan åklagaren för. Den tilltalade bör så tidigt som möjligt kunna få ta ställning till åklagarens talan och redovisa sitt ställningstagande. Om en sådan ordning som vi föreslår ska införas inställer sig frågan om det är nödvändigt att ha kvar bestämmelserna om att stämning ska utfärdas. Vår slutsats är att så inte är fallet.
Mål som kan avgöras genom lagföring utom domstol
I avsnitt 10 redogör vi för våra förslag om förfarandet i bötesmål. Vi föreslår att strafföreläggandet ska fylla en dubbel funktion. Genom föreläggandet ska den misstänkte få information om det åtal och övriga yrkanden som åklagaren kommer att föra i domstol
SOU 2013:17 En effektivare inledning av processen
347
om föreläggandet inte godkänns. Vi föreslår att föreläggandet även ska innehålla en uppmaning till den misstänkte att svara på åtalet till åklagaren om det inte godkänns. Om föreläggandet inte godkänns ska åklagaren väcka åtalet genom att skicka in strafföreläggandet tillsammans med den tilltalades svar till rätten. Föreläggandet ska alltså enligt vårt förslag fylla samma funktion och innehålla det som en stämning och ett slutföreläggande gör i dag. Det kommer därför inte att finnas något behov av att stämning utfärdas av rätten i ett senare skede i handläggningen.
Vi har övervägt en lösning, som med utgångspunkt från bestämmelserna i 45 kap. 1 § andra stycket RB och 45 kap. 16 § RB, utgår från att åklagaren genom att sända föreläggandet till den misstänkte utfärdar stämning. Den tilltalade föreläggs då av åklagaren att ta ställning till åklagarens brottspåstående, det straff åklagaren menar att brottet ska leda till och eventuella övriga yrkanden. Att åklagaren utfärdar stämning mot den tilltalade att svara till åklagaren strider mot den innebörd som begreppet stämning har i dag. När åklagaren utfärdar föreläggandet är det också oklart om en rättegång vid domstol kommer att inledas. Så kommer inte bli fallet om den misstänkte godkänner föreläggandet.
Ett alternativ är att föreläggandet innehåller en upplysning om att åklagaren kommer att ansöka om stämning mot den tilltalade vid rätten i enlighet med föreläggandet om det inte godkänns. Med en sådan lösning är det dock – om nuvarande terminologi ska behållas – svårt att undvika att den misstänkte därefter ytterligare en gång måste föreläggas att svara på åtalet efter att rätten utfärdat stämning.
Ytterligare ett alternativ skulle kunna vara att föreläggandet från åklagaren anses gälla som stämning till domstol om det inte godkänns. Även detta skulle dock innebära att begreppet stämning skulle avse något annat än i dag, dvs. en uppmaning att till rätten svara på ett väckt åtal.
Övriga mål som kan avgöras utan huvudförhandling
Vi föreslår i avsnitt 9 en ny ordning för att handlägga och avgöra erkända mål utan huvudförhandling under förutsättning att åklagaren inte yrkat strängare påföljd än vad som motsvarar fängelse i sex månader. Enligt vår mening är det mest rationellt att åklagaren anger åtalet och samtliga yrkanden i en inledande handling som
En effektivare inledning av processen SOU 2013:17
348
sänds till den tilltalade samtidigt som den sänds till domstolen. Den tilltalade bör föreläggas att ange sin inställning till åtalet och yrkandena direkt till domstolen.
Med en sådan ordning är det i och för sig möjligt att utgå från de nuvarande bestämmelserna om åklagarens rätt att utfärda stämning i 45 kap. 1 § andra stycket och 45 kap. 16 § RB. De bestämmelserna är dock ett undantag från huvudregeln att rätten utfärdar stämning, som tillämpas mycket sällan. De bygger också på att åklagaren får utfärda stämning i vissa mål efter överenskommelse med domstolen.
Föreläggandet från åklagaren till den som åtalas har enligt vårt förslag delvis ett annat syfte än dagens stämning. Förutom att vara en uppmaning till den tilltalade att svara på åtalet vid en rättegång i domstolen ska den tilltalade också informeras om att målet under vissa förutsättningar kan avgöras utan huvudförhandling. Om den tilltalade erkänner och godtar de yrkanden som framställs kommer domstolen normalt att meddela en dom enligt åklagarens yrkanden utan ytterligare skriftväxling. Av principiella skäl är det enligt vår uppfattning lämpligast att föreläggandet att svara på åtalet kommer från åklagaren och inte domstolen. Det blir tydligare att åtalet och de yrkanden som anges där är åklagarens uppfattning i de frågor som är aktuella i målet och att rätten inte tagit ställning i målet.
Enligt vår mening är det vid en sådan ordning inte nödvändigt att stanna för att åklagaren ska utfärda stämning i samband med att åtalet och föreläggandet att svara på det sänds till den tilltalade. Tvärtom underlättas den föreslagna ordningen av att stämningsbegreppet avskaffas i mål som gäller allmänt åtal.
Mål som alltid bör avgöras efter en huvudförhandling
Vissa mål bör alltid avgöras av domstol efter en huvudförhandling. Detta beror framförallt på det aktuella brottets allvar eller den tilltalades person. Sådana mål ska alltså, på samma sätt som i dag, avgöras efter en huvudförhandling.
De skäl som talar för att brottmål ska inledas på ett annat sätt än vad som normalt sker i dag gör sig inte lika starkt gällande om målet ska avgöras efter huvudförhandling. Detta skulle i och för sig kunna tala för att mål av denna kategori bör inledas genom att åklagaren ansöker om stämning och att domstolen därefter utfärdar stämning mot den tilltalade med uppmaning att svara på åtalet.
SOU 2013:17 En effektivare inledning av processen
349
Men som vi utvecklar i avsni tt 8.3.2 föreslår vi att den tilltalade bör föreläggas att komma in med ett svar på åtalet även i dessa mål. Det kan då ske genom att åklagaren förelägger den tilltalade att svara på åtalet samtidigt som det ges in till rätten.
Om åklagaren i dessa situationer först skulle ansöka stämning, och rätten därefter skulle förelägga den tilltalade att svara på åtalet skulle det leda till att brottmål inleds på olika sätt beroende på omständigheterna i de enskilda målen. En sådan lösning innebär att bestämmelserna blir komplexa och kräver olika praktiska rutiner vid åklagarkamrarna och domstolarna. Enligt vår mening bör det undvikas. Det är en fördel om bestämmelserna om hur ett allmänt åtal väcks vid domstol i så stor utsträckning som möjligt är enhetliga oberoende av vad målet gäller. När åtalet har väckts bör däremot målet handläggas och avgöras på olika sätt beroende på den tilltalades person, parternas inställning och vad målet rör.
Nya bestämmelser om hur allmänt åtal väcks
Vi gör, som vi redogjort för ovan, bedömningen att det inte finns något egentligt behov av bestämmelserna om stämning vid allmänt åtal. Vi föreslår en reform som utgår från att den tilltalades inställning till åklagarens talan ska få en större betydelse för handläggningen och avgörandet av målet. En sådan reform underlättas av att bestämmelserna för hur ett mål inleds vid domstol är enhetliga och enkla. Detta kan uppnås genom att ersätta bestämmelserna om stämning vid allmänt åtal med andra regler. Några tungt vägande skäl som talar emot detta finns enligt vår uppfattning inte.
I korthet föreslår vi att bestämmelserna om den inledande handläggningen av ett allmänt åtal bör utformas på följande sätt.
Allmänt åtal ska väckas genom att åklagaren ger in åtalet till rätten. Samtidigt ska åklagaren skicka åtalet till den tilltalade tillsammans med ett föreläggande till den tilltalade att svara på åtalet till rätten.
Om åklagaren utfärdar ett strafföreläggande ska det skickas till den misstänkte. Strafföreläggandet ska innehålla samma uppgifter som det åtal som kommer att väckas om föreläggandet inte godkänns. Den misstänkte ska föreläggas att svara till åklagaren. Om den tilltalade inte godkänner strafföreläggandet ska åklagaren väcka åtalet genom att ge in strafföreläggandet till rätten. Åklagaren ska bifoga den misstänktes eventuella svar på föreläggandet.
En effektivare inledning av processen SOU 2013:17
350
Handlingen med åtalet ska innehålla samma uppgifter som en stämningsansökan ska innehålla i dag (se 45 kap. 4 § RB). Dessutom ska åklagaren där ange sitt yrkande om påföljd och de yrkanden om särskild rättsverkan som åklagaren vill framställa i målet m.m.
Rätten ska avvisa ett åtal om rätten finner att den som väckt åtalet inte får föra talan om brottet eller att målet på grund av annat rättegångshinder inte kan prövas (se 45 kap. 8 § RB). Fråga om rättegångshinder ska tas upp så fort det finns anledning till det och det kan ske när som helst under handläggningen (se 34 kap. 1 § RB). Eftersom rätten ska ta ställning till om målet kan prövas även i samband med att det ska avgöras slutligt, ska det inte krävas att det är uppenbart att det föreligger ett rättegångshinder.
Några följdändringar och särskilda måltyper
Eftersom stämning avskaffas i mål som gäller allmänt åtal föreslår vi följdändringar i bl.a. bestämmelserna i 19 kap. RB som gäller överlämnade av stämningsansökan. Även om stämningsinstitutet avskaffas är det naturligt att viss granskning av om domstolen är behörigt forum sker i samband med att målet läggs upp. Om ett väckt åtal överlämnas till en annan domstol ska den tilltalade, som uppmanats att svara till viss domstol, underrättas om det. Om den tilltalade ändå kommer in med sitt svaromål till den domstol som åtalet getts in till, ska det givetvis skickas över till den domstol som målet överlämnats till.
När det gäller vissa speciella typer av mål finns det anledning att ha en särskild reglering om hur talan ska väckas m.m. En sådan måltyp är tryckfrihets- och yttrandefrihetsbrott. För dessa mål finns det särskilda bestämmelser om rättegången i lagen (1991:1559) med föreskrifter på tryckfrihetsförordningens och yttrandefrihetsgrundlagens områden. När det gäller dessa mål anser vi att talan tills vidare bör väckas genom ansökan om stämning (se vidare författningskommentarerna till ändringarna i den lagen).
En annan speciell typ av mål är sådana som rör förverkande och liknande särskild rättsverkan av brott som riktar sig mot annan än den tilltalade. Bestämmelser som rör handläggningen av sådana mål finns i lagen (1974:1065) om visst stöldgods m.m., lagen (1986:1009) om förfarandet i vissa fall vid förverkande m.m. och lagen (2008:369) om förfarandet vid förverkande av utbyte av brottslig verksamhet i vissa fall. I denna typ av mål föreslår vi att talan bör
SOU 2013:17 En effektivare inledning av processen
351
väckas formlöst genom att åklagaren ger in den till rätten. Däremot bör rätten ha kvar ansvaret för att förelägga motparten att yttra sig över talan. Ofta har sådana yrkanden samband med ett brottmål där åtal väcks. Förhållandena i det målet kan påverka bedömningen av om talan mot annan än den tilltalade bör avgöras samtidigt som huvudmålet, t.ex. vid en huvudförhandling. Det är då mest ändamålsenligt att rätten, i varje fall tills vidare, har kvar ansvaret för svarsföreläggandet (se vidare författningskommentarerna till de nämnda lagarna).
8.2 Åtalet
Förslag: Åtalet ska innehålla samma uppgifter som en stäm-
ningsansökan innehåller i dag (se 45 kap. 4 § RB). Till dessa uppgifter kommer att åklagaren ska ange sitt yrkande om påföljd och de yrkanden om särskild rättsverkan som åklagaren vill framställa i anledning av åtalet. Åklagaren ska också ange om målet enligt dennes uppfattning kan avgöras enligt det särskilda förfarandet (se avsnitt 9).
Vi utvecklar våra överväganden och förslag kring åklagarens yrkande om påföljd och särskild rättsverkan av brott i avsnitt 5.
Vi utvecklar våra överväganden och förslag kring åklagarens yrkande om påföljd och särskild rättsverkan av brott i avsnitt 5. Som anges där ska åklagaren alltid i åtalet ange ett yrkande om påföljd och de yrkanden om särskild rättsverkan som han eller hon vill framställa i målet. Att så ska ske ska framgå av 45 kap. 4 § RB.
Åklagaren bör ange de skäl som ligger till grund för påföljdsyrkandet. Åklagarens uppfattning om brottslighetens straffvärde bör normalt vara utgångspunkten. I de fall åklagaren anser att särskilda omständigheter av betydelse för straffmätningen ska beaktas bör det anges, t.ex. försvårande eller förmildrande omständigheter enligt 29 kap. 2–3 §§ BrB. I de fall den tilltalade är under 21 år bör åklagaren som en del av grunden för påföljdsyrkandet ange sin uppfattning om vad straffvärdet är. Det gör det lättare för den tilltalade och dennes eventuella rådgivare eller försvarare att ta ställning till påföljdsyrkandet. Det kan också vara en förutsättning för att målet ska kunna avgöras utan huvudförhandling.
Åklagaren ska enligt dagens bestämmelser ange sina eventuella önskemål om målets handläggning i stämningsansökan. Det gäller
En effektivare inledning av processen SOU 2013:17
352
bl.a. om målet kan avgöras utan huvudförhandling. Med vårt förslag om en behovsanpassad brottmålsprocess kommer det bli än viktigare än i dag att åklagaren redogör för sin syn på hur målet bör handläggas i samband med att åtalet väcks. Det bör särskilt regleras att åklagaren ska ange om målet enligt dennes uppfattning kan avgöras enligt det särskilda förfarandet (se vidare avsnitt 9.1.4). En annan viktig handläggningsfråga är om åklagaren av någon anledning anser att utredningen som har betydelse för påföljdsfrågan bör kompletteras innan målet avgörs.
I avsnitt 15 behandlar vi frågor om enskilda anspråk som väcks samtidigt med åtalet.
8.3 Den tilltalades svar på åtalet
Förslag: I samband med att åtalet väcks ska åklagaren i alla mål
förelägga den tilltalade att inom viss tid svara på åtalet till rätten. I mål där strafföreläggande utfärdats ska särskilda regler gälla, se avsnitt 10. Handlingarna ska delges den tilltalade.
Åklagaren ska förelägga den tilltalade att svara genom att upplysa denne om att han eller hon bör svara på åtalet till rätten. Det bör anges en bestämd svarstid. Den tilltalade ska föreläggas att ange sin inställning till åtalet och de yrkanden som framställs i samband med detta och att uppge de huvudsakliga skälen för inställningen om det behövs. Den tilltalade ska också, i de fall det kan vara aktuellt, föreläggas att yttra sig över om han eller hon samtycker till att målet avgörs utan huvudförhandling. Dessutom ska den tilltalade upplysas om att han eller hon måste ge in bevisuppgift till rätten om den tilltalade åberopar bevisning.
I avsnitt 3 redogör vi för vårt förslag om juridisk rådgivning för tilltalade. Genom att vända sig till en advokat för rådgivning kan den tilltalade på det sättet få hjälp att ta ställning till åtalet.
För att genomföra en förändring av ett sådant slag som vi föreslår krävs det att det tas fram standardiserade blanketter för förelägganden till tilltalade, svarsblanketter och informationsmaterial (se avsnitt 17). Det är viktigt att materialet får en sådan utformning att det är lätt att ta till sig och att det är lätt för den tilltalade att lämna de uppgifter som efterfrågas.
SOU 2013:17 En effektivare inledning av processen
353
8.3.1 Förändringsbehovet
I samband med 1987 års reform av
tingsrättsprocessen
infördes en
möjlighet för rätten att förelägga den tilltalade att ange sin inställning till åtalet i ett svaromål om det behövs för att huvudförhandlingen ska kunna genomföras på ett ändamålsenligt sätt. Bestämmelsen finns i 45 kap. 10 § tredje stycket RB. Det motiverades med att det i mer komplicerade mål kunde vara av värde att försöka klargöra den tilltalades ståndpunkt före huvudförhandlingen. Det betonades att rätten i varje enskilt fall skulle pröva om det var befogat att begära ett svaromål. Vad rätten kan förelägga den tilltalade att yttra sig om är inställningen till åtalet, dvs. ansvarspåståendet. Den tilltalade kan inte med stöd av den nu gällande bestämmelsen föreläggas att yttra sig i påföljdsfrågan (se prop. 1986/87:89 s. 231 f).
Den allmänna uppfattningen bland praktisk verksamma domstolsjurister är att det är sällsynt att möjligheten att förelägga den tilltalade att inkomma med svaromål utnyttjas. Vår målundersökning visar att skriftligt svaromål getts in i ca sju procent av de undersökta målen. I detta ingår svaromål i bötesmål som avgjorts utan huvudförhandling.
Vid de diskussionsmöten som vi genomfört var en återkommande synpunkt att möjligheten att begära skriftligt svaromål borde kunna utnyttjas i större omfattning. Några framförde att det i princip borde ske i alla mål. Men de flesta ansåg att det var i vissa större mål som det kunde vara värdefullt och att möjligheten borde användas oftare i de målen. De som förespråkade detta framförde att parternas ståndpunkter på detta sätt kunde klargöras och att det borde öka förutsättningarna för att bevisningen kunde begränsas. Samtidigt framförde flera, framförallt advokater, att den tilltalade har rätt att tiga och att ändra sig, och att de därför inte såg att en utökad förberedelse skulle leda till några större vinster. Flera betonade också att handläggningen av det stora flertalet mål är effektiv och att man därför bör vara försiktig med att införa regler som kan riskera att komplicera beredningen av målen.
En grundläggande tanke bakom våra förslag är att parternas inställning ska få en ökad betydelse för handläggningen i domstol. Åklagaren ska redovisa sitt yrkande om påföljd och yrkanden om särskild rättsverkan av brott redan när åtalet väcks. Beroende på hur ingripande påföljd som åklagaren yrkar och den tilltalades inställning till åklagarens talan, ska målet kunna avgöras utan
En effektivare inledning av processen SOU 2013:17
354
huvudförhandling. Vid en sådan förändring av brottmålsprocessen finns det starka skäl som talar för att bestämmelserna om när och hur den tilltalade ska redovisa sin inställning behöver ses över.
8.3.2 Den tilltalades inställning bör klargöras tidigt
Den tilltalades rätt till tystnad och att ändra sin uppfattning
En grundläggande utgångspunkt i brottmål är att den tilltalade har rätt att vara tyst och att ändra sin uppfattning under hela förfarandet. Det kan inte ställas samma krav på medverkan på en tilltalad i ett brottmål som på parterna i ett tvistemål. Det medför dock inte att bestämmelser som syftar till att klargöra den tilltalades inställning innan huvudförhandlingen saknar betydelse i brottmål.
Den som anklagas för brott har rätt att vara tyst. Rätten följer av oskyldighetspresumtionen i art 6 (2) i Europakonventionen. Rätten till tystnad består i huvudsak av två delar. Den första är rätten att vara tyst under hela förfarandet, från förundersökningen till det slutliga avgörandet. Den andra delen är att den anklagades tystnad inte få användas som ett bevis på hans eller hennes skuld eller på annat sätt användas mot honom eller henne (Novak,
Oskyldighetspresumtionen, s. 420).
Att den tilltalade har rätt att vara tyst under det straffrättsliga förfarandet innebär inte att det skulle vara otillåtet eller olämpligt att förelägga honom eller henne att ange sin inställning till brottsmisstankarna eller till brottsanklagelsen. Däremot får den misstänkte eller tilltalade inte drabbas av några sanktioner om han eller hon väljer att vara tyst. Det innebär t.ex. att det inte är möjligt att meddela tredskodom mot en tilltalad som inte följer en uppmaning att inkomma med svaromål. Det är inte heller möjligt att ha bestämmelser som inskränker den tilltalades rätt att ändra inställning under förfarandet.
Den tilltalade tillfrågas om sin inställning till brottsmisstankarna under förundersökningen. Detsamma sker vid huvudförhandlingen. Att den tilltalade föreläggs att inkomma med ett svaromål innebär att han eller hon tillfrågas om sin inställning vid ytterligare ett tillfälle – i tiden mellan förundersökningen och huvudförhandlingen. Om den tilltalade inte kommer in med ett svar ska det inte leda till någon sanktion. Bortsett från de bötesmål som kan
SOU 2013:17 En effektivare inledning av processen
355
avgöras utan huvudförhandling kommer följden av att den tilltalade inte svarar bli att målet kommer att sättas ut till en huvudförhandling.
Ett föreläggande att svara i alla mål
De förändringar vi föreslår för handläggningen av de mål där åklagaren inte yrkar en strängare påföljd än vad som motsvarar fängelse i sex månader leder till att det är nödvändigt att den tilltalade i dessa mål föreläggs att redovisa sin inställning till åtalet och åklagarens övriga yrkanden så tidigt som möjligt.
En given utgångspunkt är att den inställning den tilltalade redovisat under förundersökningen inte utan vidare kan läggas till grund för ett avgörande. För att ett mål ska kunna avgöras utan huvudförhandling måste den tilltalade efter att åtalet väckts ges möjlighet att redovisa sin inställning till åtalet och sin syn på om huvudförhandling behövs.
Både när det gäller möjligheten till lagföring genom strafföreläggande och möjligheten att avgöra mål utan huvudförhandling är det den tilltalades inställning när han eller hon svarar på strafföreläggandet respektive åtalet som ska ha betydelse. Anledningen till det är att utgångspunkten bör vara att den enskilde i denna typ av mål alltid ska ha möjlighet att få målet avgjort i den särskilda ordningen om han eller hon vill det. Även om den tilltalade angett en inställning till brottsmisstankarna redan under förundersökningen är det först när åtalet väcks som han eller hon slutligt får besked om vad åklagaren gör gällande i målet. Det är också då som den enskilde får veta vilken påföljd och andra straffrättsliga följder som åklagaren anser att gärningen bör leda till.
När åklagarens påföljdsyrkande medger att brottet lagförs genom ett strafföreläggande eller prövas i domstol utan huvudförhandling är det enligt vår uppfattning nödvändigt att den misstänkte alltid föreläggs att redovisa sin inställning i samband med att strafföreläggandet utfärdas eller åtalet väcks. Det säkerställer att möjligheterna att avgöra målet i det särskilda förfarandet utnyttjas i så stor utsträckning som möjligt.
Även i de fall då det krävs en huvudförhandling för att avgöra målet är det av värde att den tilltalades ståndpunkt klargörs tidigt. Den tilltalades inställning till brottsmisstankarna ska klargöras under förundersökningen. Om målet ska avgöras efter en huvud-
En effektivare inledning av processen SOU 2013:17
356
förhandling kan det hävdas att det i regel är onödigt att förelägga den tilltalade att redovisa sin inställning innan förhandlingen. Vi gör dock bedömningen att ett tidigt svar på åtalet från den tilltalade fyller en viktig funktion även om målet ska avgöras efter en huvudförhandling. Det har betydelse för planeringen av huvudförhandlingen och för att minska risken för inställda förhandlingar. Det gäller oberoende av anledningen till varför det behövs en huvudförhandling.
Att den tilltalade föreläggs att redovisa sin inställning till åklagarens talan kan tjäna som en kontroll av att den tilltalade inte har ändrat inställning jämfört med den som redovisats i förundersökningen. En sådan kontroll fyller en funktion även om målet inte är omfattande. I mål som rör mindre allvarlig brottslighet är det inte ovanligt att det enda förhör som hållits med den tilltalade ägt rum direkt i anslutning till händelsen som åtalet rör. Det kan ha gått lång tid sedan dess, den tilltalade kan ha varit upprörd eller påverkad vid tillfället. I denna typ av mål är det inte ovanligt att den tilltalade vid huvudförhandlingen anger en annan inställning än under förundersökningen eller att han eller hon uppger sig inte minnas händelsen. Det kan leda till att huvudförhandlingen får ställas in och förundersökningen kompletteras. Det kan också innebära att vittnen har kallats till förhandlingen i onödan om en tilltalad som tidigare förnekat gärningen erkänner vid huvudförhandlingen. Om den tilltalade föreläggs att ange sin inställning när åtalet väcks bör risken för att han eller hon vid huvudförhandlingen anger en ny inställning minska. Vårt förslag om rådgivning i brottmål gör det möjligt för den tilltalade att tidigt få hjälp av en advokat att ta ställning till åtalet även i de fall då en offentlig försvarare inte förordnats under förundersökningen.
I mer omfattande mål förordnas som regel en försvarare redan under förundersökningen. Den tilltalade och dennes försvarare bör, senast i samband med slutdelgivning av förundersökningen, ha fått en någorlunda god uppfattning om vad åklagaren kommer att göra gällande. På samma sätt bör åklagaren då ha fått besked om den tilltalades inställning och om försvaret anser att det behövs kompletteringar av utredningen. Men det är först i åtalet som åklagaren samlat ska redovisa hur han eller hon utformar den talan som förs i rättegången. Enligt vårt förslag ska det, till skillnad mot i dag, även gälla åklagarens yrkande om påföljd. När åtalet har väckts kan alltså den tilltalade och dennes försvarare överblicka vad åklagaren gör gällande i målet. Den tilltalade bör då med hjälp av sin försvarare
SOU 2013:17 En effektivare inledning av processen
357
samlat kunna redovisa sin inställning till åklagarens talan. Försvaret får då också en naturlig möjlighet att komma med synpunkter i påföljdsfrågan före huvudförhandlingen. Det kan t.ex. gälla behovet av att utredningen om den tilltalades personliga förhållanden kompletteras.
Att den tilltalade i alla mål inledningsvis föreläggs att redovisa sin inställning ökar förutsättningarna för att kommande huvudförhandling ska kunna genomföras på ett ändamålsenligt sätt. Det bör underlätta att huvudförhandlingen i huvudsak kan inriktas på de frågor där parterna har olika uppfattning. Det kan leda till att åklagaren omvärderar vilken bevisning som ska åberopas. Den inledande delen av förhandlingen kan göras mer effektiv om den tilltalade i förväg har redovisat sin inställning. I de fall den tilltalade har erkänt enskilda åtalspunkter som ska avgöras vid en huvudförhandling bör de, som vi utvecklar i avsnitt 11.4 ofta kunna handläggas på ett förenklat sätt. För planeringen av huvudförhandlingen är det då värdefullt att den tilltalades inställning, så långt det är möjligt, är klargjord i förväg. Risken för att en huvudförhandling får ställas in minskar också om parternas ståndpunkter är klargjorda i förväg.
I mål som är omfattande eller komplicerade kan också ett inledande svar från den tilltalade visa att det är nödvändigt med ytterligare förberedelse innan målet kan avgöras vid en huvudförhandling. Vi återkommer till de frågorna i avsnitt 11.3.
Det står klart att en del tilltalade inte kommer att ge in ett svaromål. Vilka som inte kommer att göra det kan dock knappast avgöras i förväg. Även en tilltalad som uppgett att han eller hon inte kommer att svara på frågor förrän vid huvudförhandlingen kan ändra sig när han eller hon får del av åtalet. Att en del tilltalade inte kommer att komma in med ett svar medför enligt vår uppfattning inte att det finns skäl att avstå från de fördelar som kan uppstå om alla föreläggs att göra det.
Vi har tidigare fört fram att det förekommer att en del tilltalade anger en annan inställning till brottsmisstankarna vid huvudförhandlingen än vad de gjort under förundersökningen. Även med vårt förslag kommer det att uppstå situationer då den tilltalade redovisar en annan ståndpunkt vid huvudförhandlingen än vad som gjorts tidigare. När en sådan situation uppstår får de praktiska problem som det kan innebära lösas på samma sätt som i dag. Men vi gör bedömningen att risken för att det inträffar generellt sett bör minska. Utrymmet för den tilltalade att hävda att han eller hon
En effektivare inledning av processen SOU 2013:17
358
blivit missförstådd eller lämnat felaktiga uppgifter under förundersökningen minskar om den tilltalades inställning kontrolleras när åtalet väcks.
Sammanfattningsvis är vår slutsats att den tilltalade alltid ska föreläggas att svara på åtalet och de yrkanden som framställs i samband med detta.
8.3.3 Åklagaren ska förelägga den tilltalade att svara
Vi föreslår att åklagaren i alla mål ska förelägga den tilltalade att svara på åtalet. Enligt vår uppfattning är det motiverat både av processekonomiska och av principiella skäl.
I avsnitt
10
redogör vi för våra förslag om förfarandet i bötes-
mål. Åtal bör som vi utvecklar där kunna väckas genom att ett inte godkänt strafföreläggande ges in till rätten. Åklagaren ska bifoga den misstänktes eventuella svar när strafföreläggandet ges in. När åklagaren utfärdat ett strafföreläggande som inte godkänts är det en onödig omgång att åklagaren ska skriva ett åtal och ge in det till domstol för att rätten i sin tur ska delge den tilltalade åtalet och förelägga denne att svara på det. Om målet kan avgöras utan huvudförhandling innebär vårt förslag att det inte krävs någon ytterligare skriftväxling i domstol efter att åtal väckts genom att strafföreläggandet getts in till rätten.
I avsnitt 9 redogör vi för våra förslag till ett särskilt förfarande i erkända mål. Om den tilltalade erkänner, godtar de yrkanden som framställs och samtycker till att målet avgörs enligt förfarandet kan det ske utan ytterligare skriftväxling.
I båda fallen kan den inledande beredningen i domstol inriktas på hur målet ska handläggas med utgångspunkt från parternas talan respektive inställning. Om målet måste avgöras genom huvudförhandling kan rätten omedelbart kalla till en sådan.
I de fall då det med hänsyn till åklagarens yrkande om påföljd eller den tilltalades person inte är möjligt att avgöra målet utan en huvudförhandling är de processekonomiska fördelarna med att åklagaren delger den tilltalade åtalet och förelägger denne att svara på det inte lika stora. Det kan tala för att domstolen i dessa fall bör delge den tilltalade åtalet samtidigt som han eller hon kallas till huvudförhandling. Vi bedömer dock, som vi utvecklat i föregående avsnitt, att det även i dessa fall är en fördel för målets handläggning om den tilltalade föreläggs att ange sin inställning innan för-
SOU 2013:17 En effektivare inledning av processen
359
handlingen. Att den tilltalade alltid ska föreläggas att svara på åtalet gör att det är mest ändamålsenligt att föreläggandet att svara skickas av åklagaren i samband med att åtalet väcks. Det medför också att bestämmelserna om den inledande handläggningen i så stor utsträckning som möjligt kan vara enhetliga.
Ur principiell synvinkel anser vi att rollfördelningen i processen blir tydligare om det i första hand är åklagaren och inte rätten som förelägger den tilltalade att svara på åklagarens talan. Det blir tydligt att det som den tilltalade ska svara på är åklagarens åtal och att rätten inte tagit ställning i målet. Det är viktigt i de fall målet ska kunna handläggas i en särskild ordning om den tilltalade erkänner.
Att åklagaren ska skicka åtalet till den tilltalade och förelägga honom eller henne att svara på det innebär att åklagaren även ska vidta åtgärder för att se till att den tilltalade delges. Som vi utvecklar i avsnitt 8.5.6 bör det i många fall kunna ske genom förenklad delgivning. Något större merarbete kommer det alltså inte att innebära. Åklagaren ska ge in underlaget om att delgivning skett till rätten. Om delgivning av någon anledning inte kunnat ske när svarstiden gått ut bör ansvaret för delgivningen gå över till rätten. Handlingarna bör då regelmässigt skickas på nytt samtidigt som den tilltalade kallas till en huvudförhandling. Tiden fram till huvudförhandlingen kan användas för att säkerställa att den tilltalade blir delgiven. Det är mest ändamålsenligt att rätten under den tiden har ansvaret för att bevaka delgivningen och vid behov överväga andra åtgärder. Oavsett om delgivningsåtgärderna skötts av personal vid åklagarkamrarna eller domstolen ska rätten förstås kontrollera att den tilltalade är korrekt delgiven innan målet avgörs.
8.3.4 Föreläggandet till den tilltalade att svara på åtalet
Innehållet i svarsföreläggandet
Åklagarens föreläggande bör vara utformat så att den tilltalades syn på de frågor som har betydelse för rättegången redovisas så tydligt som möjligt i svaret.
Det mest centrala i den tilltalades svar bör vara att hans eller hennes inställning till åtalet kommer fram. Framförallt gäller det om gärningen erkänns eller förnekas. Men den tilltalade kan också ha invändningar som gör att han eller hon inte godtar att dömas
En effektivare inledning av processen SOU 2013:17
360
enligt åklagarens ansvarsyrkande. Det kan t.ex. gälla att han eller hon gör gällande någon ansvarsfrihetsgrund eller anser att brottet bör bedömas som lindrigare än vad åklagaren gjort.
För handläggningen i domstol har den tilltalades inställning till åklagarens påföljdsyrkande och övriga yrkanden också betydelse. Framförallt gäller det om den tilltalade erkänner, men har invändningar mot påföljdsyrkandet, ett yrkande om särskild rättsverkan eller ett enskilt anspråk. I sådana fall krävs i regel en huvudförhandling.
Många gånger bör det inte behövas att den tilltalade anger några egentliga skäl för sin inställning. Det finns t.ex. ingen poäng med att den tilltalade ska behöva skriva ned vad han eller hon har berättat under förundersökningen. Att den tilltalade förnekar eller erkänner gärningen är oftast tillräckligt. De fall då det kan behövas kortfattade skäl för den tilltalades inställning är framförallt om han eller hon vill föra fram sådant som inte kommit fram under förundersökningen, t.ex. om den tilltalade har en annan inställning än den åklagaren angett i åtalet. Att den tilltalade erkänner gärningen, men har invändningar mot något av yrkandena kan också vara exempel på situationer då den fortsatta handläggningen underlättas om den tilltalade anger korta skäl till sin inställning.
För att målet ska kunna avgöras utan huvudförhandling krävs att den tilltalade inte begär huvudförhandling. Den tilltalade ska därför upplysas om förutsättningarna för att målet avgörs utan sådan förhandling. Om det kan vara aktuellt att avgöra målet i det särskilda förfarandet ska den tilltalade föreläggas att ange om han eller hon samtycker till att målet avgörs på det sättet.
Den tilltalade kan åberopa egen bevisning. Om den tilltalade vill göra det kan det ställas krav på att han eller hon kommer in med en bevisuppgift så fort som möjligt. Den tilltalade bör därför på samma sätt som i dag föreläggas att i sådana fall till rätten uppge vilken bevisning som åberopas och vad han eller hon vill styrka med varje bevis.
Åklagaren ska förelägga den tilltalade att komma in med svar inom viss tid. Det saknas anledning att i lag ange vilken svarstid som ska gälla. Det är dock viktigt att svarstiden bestäms tämligen schablonartat. Den normala svarstiden bör vara 14 dagar. En svarstid på 14 dagar ger den tilltalade skäligt rådrum och möjlighet att vända sig till en advokat för rådgivning eller att samråda med sin försvarare. I särskilt omfattande eller komplexa mål kan en längre svarstid övervägas. Men även i sådana mål bör ett inledande svar
SOU 2013:17 En effektivare inledning av processen
361
normalt kunna ges inom 14 dagar. Därefter kan vid behov ytterligare förberedelse ske under ledning av rätten.
I häktade mål ska huvudförhandling normalt påbörjas inom 14 dagar efter att åtal väckts. Vi föreslår att tidsfristen ska kunna förlängas om det inom samma tid hålls ett förberedande sammanträde (se avsnitt 11.3.7). Samma tidsfrister gäller de flesta mål där den tilltalade är under 18 år. Utrymmet för att komma in med ett skriftligt svaromål före huvudförhandlingen (eller sammanträdet) kan vara begränsat i dessa mål. I de mål med frihetsberövade där det finns behov av att planera huvudförhandlingen i förväg sker planeringen ofta redan innan åtal väckts. I övriga mål finns det ofta inte utrymme att vänta på den tilltalades svar innan kallelse till huvudförhandling sker. Ett inledande svaromål kan dock vara värdefullt även i denna typ av mål. För att ett sådant ska kunna bidra till att klargöra ståndpunkterna krävs det emellertid att svarstiden sätts kortare än 14 dagar. Eftersom det regelmässigt är fråga om mål där det redan under förundersökningen förordnats en försvarare bör det inte sällan finnas förutsättningar för att det ska kunna ske. I varje fall bör svarstiden kunna sättas till en vecka i enklare eller mindre omfattande mål. I annat fall kan den tilltalade föreläggas att svara inom 14 dagar eller senast vid huvudförhandlingen eller ett förberedande sammanträdet. Försvararen kan då antingen ge in ett skriftligt svaromål i förväg eller vid förhandlingen, alternativt redovisa inställningen muntligt vid denna. Givetvis måste försvararen komma in med eventuell bevisuppgift i så god tid innan huvudförhandlingen att eventuella vittnen kan kallas till förhandlingen.
Utformningen av föreläggandet att svara
Det är viktigt att åklagarens föreläggande till den tilltalade och den information som lämnas i samband med denna är lätt att förstå och ta till sig. Till föreläggandet bör det bifogas en svarsblankett där den tilltalade enkelt kan ange hur han eller hon ställer sig till brottspåståendet, påföljden och övriga yrkanden i målet. Om det är aktuellt bör den tilltalade samtidigt få information om målet kan avgöras utan huvudförhandling och om sin rätt till juridisk rådgivning. Av informationsmaterialet bör det framgå att åklagaren kan komma att ändra sitt påföljdsyrkande både i skärpande och mildrande riktning.
En effektivare inledning av processen SOU 2013:17
362
I avsnitt 17 redogör vi för vår syn för vad som bör göras för att förbereda genomförandet av våra förslag. En viktig del i detta arbete är att ta fram standardiserade förelägganden, en standardiserad svarsblankett och informationsmaterial till tilltalade som ska skickas med i samband med att åtalet väcks. I största möjliga utsträckning bör materialet få en sådan utformning att samma material kan användas i alla mål. Den enda skillnaden bör vara informationen som rör handläggningen av mål som kan avgöras utan huvudförhandling. I de målen ska den tilltalade upplysas om sin rätt till huvudförhandling och hur han eller hon ska gå till väga om denne vill att målet avgörs med eller utan huvudförhandling.
En given förutsättning måste vara att det material som ska skickas till den tilltalade integreras i Åklagarmyndighetens verksamhetsstöd. Det bör ske så att det material som skickas till den tilltalade enkelt kan anpassas efter hur åklagaren utformar sin talan i det enskilda fallet. Åklagarmyndighetens och Sveriges Domstolarnas verksamhetsstöd bör också samordnas så att information i materialet enkelt och rationellt kan hanteras av och överföras mellan myndigheterna på sätt som underlättar en smidig handläggning.
Den svarsblankett som ska skickas till den tilltalade bör vara uppdelad i överskådliga delar med direkta frågor om den tilltalades inställning i anslutning till respektive åtalspunkt och yrkande med utrymme för att ange korta skäl för inställningen om det behövs. Det kan t.ex. anges att skäl för inställningen bör anges om den tilltalade haft en annan inställning under förundersökningen eller om han eller hon erkänner gärningen, men har invändningar mot påföljdsyrkandet eller något annat yrkande. På det sättet bör de invändningar som den tilltalade har kunna fångas upp på ett bättre sätt än om han eller hon får en allmänt hållen uppmaning som: ”du ska svara på åtalet och de yrkanden som framställs i samband med detta”. Att den tilltalades inställning redovisas på ett utförligt och korrekt sätt är viktigt för att målet på ett rättssäkert sätt ska kunna avgöras utan huvudförhandling utan ytterligare skriftväxling. I de fall då en huvudförhandling behövs ökar förutsättningarna för att den i huvudsak kan inrikta sig på de frågor där parterna har olika uppfattningar.
SOU 2013:17 En effektivare inledning av processen
363
8.4 Personutredning
Förslag: Att åklagaren ska ange ett yrkande om påföljd när
åtalet väcks medför att åklagaren ska besluta att inhämta yttrande från Kriminalvården när åklagaren behöver ett sådant underlag för sitt yrkande. En bestämmelse med den innebörden bör införas i 2 § lagen (1991:2041) om särskild personutredning i brottmål, m.m.
Personutredningar bör behovsanpassas så att de i högre grad är inriktade på vad som krävs i det enskilda fallet. Kriminalvården bör i normalfallet alltid lämna ett yttrande inom kortare tid än vad som är fallet i dag. I de fall Kriminalvården bedömer att det krävs ytterligare utredning ska det anges. Bestämmelser som rör yttrandenas innehåll, de närmare formerna för hur de ska inhämtas och när de ska kompletteras bör föras in i förordningen (1992:289) om särskild personutredning i brottmål, m.m.
8.4.1 Personutredning bör inhämtas tidigare
Åklagare har i dag möjlighet att inhämta yttrande från Kriminalvården4. Nedan används samlingsbegreppet personutredning för yttranden från Kriminalvården.
Förutsättningarna för att åklagaren ska kunna inhämta en personutredning enligt 2 § andra stycket lagen om särskild personutredning i brottmål, m.m. (personutredningslagen) är att den misstänkte har erkänt gärningen eller att det annars föreligger sannolika skäl för att den misstänkte har begått brottet. Det senare är alltså samma misstankenivå som normalt krävs för ett åklagarbeslut om anhållande.
Möjligheten för åklagare att inhämta personutredning infördes genom lagstiftning 2002. Tidigare var det endast rätten som kunde besluta att inhämta personutredning. Lagändringen motiverades med att inhämtande av personutredningar hade visat sig vara en flaskhals när det gällde tingsrätternas handläggningstider. Genom att åklagaren fick behörighet att fatta beslut om personutredning
4 Se 2 § andra stycket lag [1991:2041] om särskild personutredning i brottmål, m.m. (personutredning) och 5 kap. 9 § förordning [1998:642] om verkställighet av frivårdspåföljder (yttrande).
En effektivare inledning av processen SOU 2013:17
364
under förundersökningen ökade förutsättningarna för ett tidigt beslut och att det därmed skulle finnas ett fullständigt beslutsunderlag när målet skulle avgöras. Kriminalvårdsstyrelsen påpekade också i ett remissyttrande i lagstiftningsärendet att ett tidigt beslut om personutredning innebär att klienten oftast är mer motiverad för att diskutera sin situation samt att de åtgärder som kan bli aktuella blir mer adekvata om de vidtas tidigt. Regeringen konstaterade också att förutsättningarna för åklagaren att utfärda ett strafföreläggande med villkorlig dom som påföljd borde öka om åklagaren hade tillgång till en personutredning innan han eller hon fattat beslut i åtalsfrågan (prop. 2001/02:147).
Enligt den information som vi har förekommer det vid vissa åklagarkammare rutiner som innebär att åklagaren i dag inhämtar personutredning i en del fristmål. Exempel på detta kan vara att en person som är på fri fot åtalas tillsammans med en häktad. Detta är dock undantag.5 I det absoluta flertalet mål är det fortfarande rätten som inhämtar personutredningen. Vi föreslår att huvudregeln bör vara att åklagaren gör det i stället.
En anledning till att åklagaren bör inhämta nödvändig personutredning är att det många gånger bör krävas att åklagaren har tillgång till ett sådant underlag för att kunna ange ett adekvat yrkande om påföljd i åtalet. Men det finns även flera fördelar med att åklagaren inhämtar personutredningen.
Om åklagaren fattar beslut om personutredning kommer den att genomföras i närmare anslutning till det brott som utreds. Det bör enligt vår uppfattning skapa förutsättningar för att kvaliteten i personutredningarna kan öka.
Åklagarens ökade ansvar för påföljdsfrågan medför att åklagaren utifrån sin bedömning av straffvärdet och vilka påföljdsalternativ som är aktuella kan begära personutredningar som koncentreras till de relevanta alternativen. Antalet personutredningar har ökat konstant under den senaste fem åren. Från drygt 32 193 (varav 5 142 yttranden) år 2006 till 36 516 (varav 4 740 yttranden) år 2011.6 Förutsättningarna för att personutredningarna koncentreras
5 Enligt en enkät om handläggningen av mängdbrottmål som landets samtliga tingsrätter har besvarat har 38 av 48 tingsrätter angett att åklagare aldrig utnyttjar sin möjlighet att inhämta personutredning i mängdbrottmål. Nio av tingsrätterna har angett att det sker i 1–10 procent av målen och en tingsrätt att det sker i 11-25 procent av målen. Ökad effektivitet och förbättrad
samverkan vid handläggning av mängdbrott, Redovisning i maj 2010 av ett regeringsuppdrag
till Rikspolisstyrelsen, Åklagarmyndigheten och Domstolsverket, bilaga 3, s. 207. 6 Statistik Personutredningar och yttranden, Kriminalvårdens hemsida: kriminalvarden.se.
SOU 2013:17 En effektivare inledning av processen
365
till de fall där de behövs och att de är inriktade på det som behöver belysas i det enskilda fallet ökar enligt vår mening genom att åklagaren får ett större ansvar för påföljdsfrågan. Åklagaren kan på ett tydligare sätt än rätten ange ändamålet och inriktningen på personutredningen. Särskilt viktigt blir detta om Påföljdsutredningens förslag till ett nytt påföljdssystem införs.
Om den misstänkte föreläggs att komma till Kriminalvården när förundersökningen pågår eller i nära anslutning till att den avslutats bör han eller hon vara mer motiverad att komma dit och vara öppen för att diskutera olika frivårdande alternativ. I kallelsen från Kriminalvården kan den misstänkte också upplysas om att följden av att han eller hon inte kommer till Kriminalvården kan bli att åklagaren inte kan föreslå en frivårdande påföljd. Om den misstänkte väljer att inte medverka i utredningen bör enligt vår mening utgångspunkten vara att åklagaren inte ska behöva vänta med att väcka åtal. Åklagaren bör då framställa ett påföljdsyrkande grundat på straffvärdet och den information som finns tillgänglig. Om den tilltalade har invändningar mot åklagarens påföljdsyrkande blir det på det sättet tydligt för den tilltalade att det är viktigt att han eller hon kontaktar Kriminalvården för att förutsättningarna för alternativa påföljder ska kunna belysas.
I de ärenden där det finns en offentlig försvarare kan denne i sina kontakter med åklagaren i ett tidigt skede framföra den misstänktes önskemål inför en personutredning. Det bör öka förutsättningarna för att kontraktsvårdsutredningar kan genomföras i sådan tid att de kan vara klara när målet ska avgöras i tingsrätten, även i häktade mål.
Givetvis finns det situationer när personutredning inte behövs och därför inte heller ska hämtas in. Ett exempel på en sådan situation är när det står klart att strängare påföljd än villkorlig dom inte kommer i fråga. Det förhållandet att åklagarens påföljdsyrkande ska utgöra den yttersta gränsen för vilken påföljd som kan komma i fråga bör medföra att personutredning inte inhämtas i dessa fall. Det är en förbättring mot nuvarande system där det, enligt vår mening, händer att personutredning hämtas in i onödan.
När åtalet väcks ska åklagaren ge in den personutredning som inhämtats till rätten. Som vi utvecklar i nästa avsnitt bör det yttrande som åklagaren inhämtat från Kriminalvården många gånger vara tillräckligt. På det sättet säkerställs att rätten har tillgång till utredning om den tilltalades personliga förhållanden i ett tidigt skede under handläggningen. Det minskar risken för att
En effektivare inledning av processen SOU 2013:17
366
beslutsunderlaget är ofullständigt när målet ska avgöras. När det krävs ytterligare utredning kan personutredningen kompletteras inför en huvudförhandling i målet. I många fall kan de oklarheter eller ofullständigheter som kan finnas, på samma sätt som i dag, lösas när den tilltalades personliga förhållanden gås igenom vid huvudförhandlingen.
Ett argument som skulle kunna anföras mot att personutredning genomförs tidigt är att det finns en risk för att underlaget är inaktuellt när målet ska avgöras. Den risken finns redan i dag och uppstår framförallt i mål där handläggningen av en eller annan anledning drar ut på tiden. Flera av våra förslag syftar till att målen i domstol ska kunna avgöras tidigare än vad som är fallet i dag. Om domstolen får indikation på att det har inträffat något i den tilltalades livssituation som påverkar bedömningen av påföljdsfrågan innan målet ska avgöras kan personutredningen på samma sätt som i dag kompletteras. I sådana fall kan kompletteringen begränsas till de nya förhållandena och vilken betydelse det har för påföljdsvalet.
När det gäller misstänkta som är under 18 år inhämtas yttranden från socialnämnden redan i dag i ett tidigt skede. Om förundersökningen gäller ett brott med fängelse i straffskalan ska undersökningsledaren enligt 11 § andra stycket LUL som huvudregel inhämta ett sådant yttrande redan i samband med att den unge delges misstanke enligt 23 kap. 18 § RB. Om det inte skulle ha skett under förundersökningen ska åklagaren inhämta ett yttrande innan beslut fattas i åtalsfrågan. Det finns därför i dessa mål redan enligt nuvarande bestämmelser goda förutsättningar för att åklagaren ska kunna ha ett underlag för sitt påföljdsyrkande när åtalet väcks. Vi föreslår därför inga ändringar i dessa fall om tidpunkten för när yttranden från socialnämnden ska inhämtas eller vad de ska innehålla.
8.4.2 Personutredningen bör behovsanpassas
Det huvudsakliga syftet med en personutredning är att Kriminalvårdens yttrande ska ge ett underlag för bedömningen av påföljdsfrågan i domstol. Det är angeläget att personutredningen inte är mer omfattande än vad som krävs. Det är viktigt för att Kriminalvårdens resurser ska användas på ett effektivt sätt. Tiden det tar att genomföra en personutredning bör inte heller i onödan utgöra ett
SOU 2013:17 En effektivare inledning av processen
367
hinder för ett effektivt och ändamålsenligt brottmålsförfarande. Dessutom kräver hänsynen till den enskildes personliga integritet att utredningen om hans eller hennes personliga förhållanden inte är mer omfattande än vad som är nödvändigt.
Företrädare från Kriminalvården har till oss uppgett att Kriminalvården är positiva till en ordning som innebär att yttrandena kan differentieras i högre grad än vad som är fallet i dag. Kriminalvården kan relativt enkelt och snabbt ta ställning till om det finns ett vårdbehov pga. missbruk eller andra skäl och om det med hänsyn till den misstänktes person finns förutsättningar för samhällstjänst. I de fall då det finns ett vårdbehov kan det däremot ta längre tid att ta fram ett lämpligt program eller vårdalternativ. Det kan också vid en första kontakt komma fram att det finns behov av ytterligare personutredning. Företrädarna för Kriminalvården har uppgett att viktiga förutsättningar för snabba och kvalitativa personutredningar är att beställningen på vad personutredningen bör vara inriktad på är tydlig och att den innehåller aktuella kontaktuppgifter. Ett problem som kan leda till att personutredningen drar ut på tiden eller inte kommer till stånd är att Kriminalvården kan ha svårt att få kontakt med den enskilde eller att han eller hon inte kommer på utsatt tid.
Om åklagaren i de fall det behövs en personutredning begär ett yttrande från Kriminalvården innan åtalet väcks ökar enligt vår bedömning förutsättningarna för att personutredningarna kan anpassas till behovet i det enskilda fallet. Kriminalvården kan då inom en kortare tid göra en mindre omfattande personutredning som är inriktad på om det finns vårdbehov, om personen är lämplig för samhällstjänst eller om det finns något som behöver utredas vidare. Kriminalvården kan redovisa sin bedömning i ett yttrande till åklagaren. Det kan innehålla ett konkret förslag till frivårdande påföljd i de fall det är aktuellt, och kort besked i frågorna om det finns vårdbehov, övervakningsbehov och om personen är lämplig för samhällstjänst. I många fall bör personutredningen kunna avslutas utan att något kompletterande yttrande behövs. När så inte är fallet kan Kriminalvården ange att det krävs ytterligare tid, t.ex. för att ta fram ett lämpligt påföljdsalternativ eller för att det krävs ytterligare utredning. Om Kriminalvården inte kunnat komma i kontakt med den enskilde kan det anges.
Den enskilde har ett ansvar för att medverka i personutredningen och den kommande rättsprocessen. Kriminalvårdens yttranden bör inte i onödan fördröjas om den enskilde brister i
En effektivare inledning av processen SOU 2013:17
368
detta ansvar. För att tydliggöra vikten av att den enskilde sköter kontakten med Kriminalvården kan det lämpligen anges i kallelsen till den misstänkte att konsekvensen av att han eller hon inte medverkar i personutredningen kan bli att åklagaren inte har möjlighet att framställa ett yrkande om en frivårdande påföljd. Vikten av att den misstänkte medverkar i personutredningen bör också redan tidigare ha betonats av Polisen i samband med att polisen tillsammans med den misstänkte gått igenom vad som kommer att ske i de olika delarna av processen i anledning av det brott som den enskilde är misstänkt för.
Enligt 1 § förordningen om särskild personutredning i brottmål, m.m. ska samråd med Kriminalvården ske om tiden för yttrandet ska bestämmas till kortare tid en månad. Vi bedömer att normaltiden för när Kriminalvården ska lämna ett yttrande av det slag som vi föreslår bör kunna förkortas. Vårt förslag är att normaltiden bestäms till 14 dagar, men vi har förståelse för att det vid den fortsatta beredningen av våra förslag kan komma fram synpunkter om att en annan tid är lämpligare. Vi vill dock betona att vårt förslag innebär att Kriminalvården ska lämna ett inledande yttrande som är mindre omfattande än vad yttrandena är i dag. Om Kriminalvården bedömer att det inte behövs ytterligare utredning kan personutredningen avslutas genom yttrandet. I de fall då det krävs ett utvidgat yttrande kan det i stället anges.
Genom ett yttrande innan åtalet väcks kan åklagaren få ett underlag för sitt yrkande om påföljd. I många fall bör det vara tillräckligt för att påföljdsfrågan ska kunna avgöras i domstol, med eller utan huvudförhandling. Någon ytterligare utredning behövs då inte efter att åtalet har väckts.
När Kriminalvården bedömer att det krävs ytterligare tid för att slutföra nödvändig personutredning kan rätten besluta om när kompletteringen ska ske efter att åtalet väckts. Det kan också ske om rätten av någon annan anledning bedömer att det krävs ytterligare utredning, t.ex. efter önskemål från den tilltalade eller dennes försvarare. Målet kan sättas ut till huvudförhandling och tiden fram till denna kan användas för att komplettera utredningen. Yttrandet kan på detta sätt användas för att tidigt identifiera i vilka fall det krävs en mer kvalificerad utredning. I avvaktan på att utredningen kompletteras kan åklagaren i åtalet ange ett yrkande grundat på sin uppfattning om brottslighetens straffvärde och vad som framkommit om den misstänktes person. Åklagaren kan sedan ändra sitt yrkande när personutredningen har kompletterats. Den som
SOU 2013:17 En effektivare inledning av processen
369
åtalas får på det sättet ett incitament att aktivt medverka till att de kompletteringar som han eller hon anser behövs kommer till stånd. Han eller hon kan också föra fram synpunkter på detta i sitt svar på åtalet.
Ett exempel på en situation då det krävs en mer kvalificerad utredning om den misstänktes personliga förhållanden är när det finns skäl att inhämta ett läkarintyg enligt 7 § lagen om personutredning i brottmål, m.m. Det kräver i dag beslut av domstol. Vi anser inte att det finns skäl att ändra på det. Ett sådant beslut är särskilt ingripande för den enskildes personliga integritet. När det finns behov av ett sådant underlag bör domstol fatta beslut om det.
8.4.3 Konsekvenser för åklagarens handläggning
Inför ett åtalsbeslut tar åklagaren ställning till om det finns tillräckliga skäl för åtal och vilket brott åtalet ska avse. För att åklagaren ska kunna ange ett påföljdsyrkande krävs dessutom att åklagaren gör en uppskattning av brottets straffvärde. En sådan bedömning gör åklagaren redan i dag när han eller hon överväger om strafföreläggande kan utfärdas.
När det gäller bestämmandet av årsinkomsten vid fastställande av ett dagsbotsbelopp ska åklagaren, enligt 4 § tredje stycket förundersökningskungörelsen (1947:948) utreda den misstänktes inkomst- och förmögenhetsförhållanden, om det finns anledning att anta att dagsböter kan komma att dömas ut. Förundersökningen innehåller också i vanliga fall uppgift om den misstänktes ekonomiska förhållanden, som exempelvis taxerad inkomst, som polis eller åklagare hämtat in under utredningen.
I sammanhanget kan nämnas att Påföljdsutredningen haft i uppdrag att analysera och föreslå hur användningen av dagsböter kan öka med bibehållen trovärdighet i straffet. Utredningen har tagit ställning till hur årsinkomsten ska fastställas vid dagsbotsberäkningen och gjort bedömningen att dagsbotsbeloppet bör fastställas utifrån en samlad bedömning, vid vilken den tilltalades senaste taxerade inkomst eller andra uppgifter från Skatteverket om möjligt ska beaktas (Nya påföljder, SOU 2012:34, avsnitt 16.3.2). Utredningen har hänvisat till förslagen i Månadsuppgiftsutredningens betänkande (Månadsuppgifter – snabbt och enkelt, SOU 2011:40), som bl.a. innebär att Åklagarmyndigheten ska få tillgång till månadsuppgifter, dvs. uppgifter om lön och skatte-
En effektivare inledning av processen SOU 2013:17
370
avdrag på arbetstagarnivå som arbetsgivare och andra föreslås lämna varje månad till Skatteverket. Ett av skälen till förslaget är att Åklagarmyndigheten behöver uppgifterna när strafföreläggande ska utfärdas. Inkomsten har även betydelse för återbetalningsskyldigheten av kostnader för försvar och målsägandebiträde. Påföljdsutredningen har uttryckt att det bör övervägas om inte också de allmänna domstolarna bör få tillgång till månadsuppgifter, om förslaget genomförs. Enligt vår uppfattning bör åklagaren ansvara för att inhämta sådana månadsuppgifter, när uppgiften behövs för att framställa påföljdsyrkandet. Samtidigt innebär handläggningstiden i domstol att det emellanåt kan finnas ett behov av att även domstolen hämtar in färska inkomstuppgifter under målets handläggning. Vi ansluter oss därför till Påföljdsutredningens bedömning att det bör övervägas att låta de allmänna domstolarna få tillgång till månadsuppgifter.
Ett viktigt underlag för ett påföljdsyrkande är om den som ska åtalas har gjort sig skyldig till brott tidigare. För att få reda på detta räcker det med en kontroll av misstanke- och belastningsregistret. En sådan kontroll görs redan i dag rutinmässigt av åklagarna.
Vårt förslag att åklagaren ska framställa ett påföljdsyrkande i åtalet innebär att åklagaren måste överväga om det behövs ytterligare underlag. Vilket underlag som behövs beror på vilket eller vilka brott åklagaren anser att den tilltalade har gjort sig skyldig till, åklagarens uppskattning av brottslighetens straffvärde och vad belastningsregistret innehåller. Åklagaren kan också få ledning av förundersökningen. Av denna framgår t.ex. ofta om den misstänkte har eller kan misstänkas ha missbruksproblem. Om åklagaren anser att det behövs ytterligare utredning om den tilltalades personliga förhållanden aktualiseras frågan om att inhämta en personutredning.
Vi föreslår, som vi utvecklat i föregående avsnitt, att yttrandena från Kriminalvården bör differentieras. Kriminalvården bör som regel kunna lämna ett yttrande senast inom 14 dagar efter beslutet att inhämta personutredning. Jämfört med i dag innebär det en halvering av den vanliga utredningstiden.
Även om tiden för personutredning görs kortare innebär vårt förslag förändringar för handläggningen vid åklagarkamrarna. För vissa ärenden kommer det antagligen att leda till att handläggningstiden vid åklagarkamrarna ökar jämfört med i dag. Situationen skiljer sig åt beroende på om åklagaren är förundersökningsledare eller om förundersökningen är polisledd.
SOU 2013:17 En effektivare inledning av processen
371
Personutredning när åklagaren är förundersökningsledare
En åklagare som är förundersökningsledare kan göra en förhandsbedömning av påföljdsfrågan medan förundersökningen pågår. När förundersökningen fortskridit så långt att det finns sannolika skäl för brottsmisstanken och åklagaren bedömer att det kommer bli aktuellt att väcka åtal kan han eller hon göra en preliminär bedömning av vilket brott det är fråga om, en uppskattning av straffvärdet och vilken utredning om den misstänktes förhållanden som behövs.
Om det behövs en personutredning kan den avslutande delen av förundersökningen användas för att utredningen ska vara tillgänglig när åtalsbeslutet fattas. Om handläggningen sker på det sättet behöver åtalet inte fördröjas av att åklagaren inväntar ett yttrande från Kriminalvården.
Om den tilltalade är häktad har domstolen redan slagit fast att den tilltalade är på sannolika skäl misstänkt för ett visst brott. Åklagaren kan redan då, på motsvarande sätt som idag görs av domstol, inhämta en personutredning mot bakgrund av det häktningsgrundande brottet. Den tilltalades försvarare kan, på samma sätt som i dag, vid häktningsförhandlingen eller på annat sätt, framföra synpunkter på inriktningen av personutredningen, t.ex. om det ska genomföras en kontraktsvårdsutredning.
Personutredning vid polisledda förundersökningar
Om förundersökningen är polisledd redovisas förundersökningen till åklagaren efter att den slutförts. Åklagaren ska då ta ställning till åtalsfrågan. En stor del av de polisledda förundersökningarna gäller bötesbrott eller brott där påföljden regelmässigt bestäms till villkorlig dom utan samhällstjänst. I de fallen behövs ingen personutredning. Åklagaren kan också komma fram till att det inte finns tillräckliga skäl för åtal eller att det finns förutsättningar att meddela åtalsunderlåtelse eller besluta om förundersökningsbegränsning. Men personutredningen kommer oavsett detta att krävas i ett antalsmässigt stort antal ärenden. I de fallen kan vårt förslag leda till att genomströmningstiden vid Åklagarmyndigheten ökar jämfört med i dag eftersom det behövs tid för att inhämta en personutredning.
Ett alternativ när det gäller de polisledda förundersökningarna skulle kunna vara att en polisiär förundersökningsledare får möjlig-
En effektivare inledning av processen SOU 2013:17
372
het att besluta om personundersökning. Sedan 1 mars 2012 kan en polisiär förundersökningsledare besluta att inhämta yttranden från Socialnämnden enligt 11 § LUL. I mål där den tilltalade är under 18 år görs sig dock speciella hänsyn gällande. Ett yttrande från Socialnämnden ska som huvudregel inhämtas redan i samband med den unge delges misstanke. Brottsmisstanken kan föranleda insatser från Socialnämnden oberoende av om ärendet leder till åtal. Yttranden från Kriminalvården bör bara inhämtas i de fall då det är aktuellt att väcka åtal.
Frågan om en polisiär förundersökningsledare skulle kunna besluta att inhämta yttrande från Kriminalvården övervägdes av Beredningen för rättsväsendets utveckling i SOU 2001:59. Beredningen kom fram till att det, i varje fall under de förhållanden som rådde 2001, inte var lämpligt. De skäl som beredningen anförde för sin ståndpunkt är övertygande. Det är inte heller under dagens förhållanden lämpligt att ge polisiära förundersökningsledare möjlighet att besluta om personutredning. Det är åklagaren som har kompetensen att fatta beslut i åtalsfrågan och formulera påföljdsyrkandet. Det bör därför också vara åklagaren som beslutar om vilken utredning som behövs. Det är annars stor risk att onödiga personutredningar utförs och att personutredningar i flera fall inte inriktas på det som är relevant när påföljdsfrågan ska avgöras.
Den ökade genomströmningstid i åklagarledet som vårt förslag kan leda till för vissa ärenden ska ställas i relation till fördelarna för hela rättskedjan. Det möjliggör att många mål kan avgöras på ett enkelt och snabbt sätt i domstol utan huvudförhandling. Det ökar förutsättningarna för att det finns ett tillräckligt beslutsunderlag när målet ska avgöras. Det ökar också, som vi utvecklat i föregående avsnitt, förutsättningarna för mer effektiva och bättre personutredningar som är anpassade efter vad som krävs i det enskilda fallet.
Att handläggningstiden vid Åklagarmyndigheten förlängs får konsekvenser för möjligheten att använda förenklad delgivning enligt de nuvarande bestämmelserna. Vi återkommer till den frågan i avsnitt 8.5.
Liksom våra övriga förslag som innebär att åtgärder som i dag sker i domstol ska vidtas i ett tidigare skede, medför förslaget att personutredning regelmässigt ska inhämtas innan åtal väcks, att det sannolikt kommer att krävas en förstärkning av administrativ personal vid åklagarkamrarna.
SOU 2013:17 En effektivare inledning av processen
373
8.4.4 Utformningen av bestämmelserna
Åklagaren bör som vi utvecklat i detta avsnitt få ett tydligare ansvar för att inhämta personutredningar innan åtalet väcks. För att klargöra det bör 2 § lagen om personutredning i brottmål, m.m. kompletteras med en bestämmelse med innebörd att åklagaren ska besluta att inhämta ett yttrande från Kriminalvården om det behövs för att åklagaren ska kunna ange ett yrkande om påföljd när åtalet väcks. En förutsättning för att åklagaren ska kunna inhämta ett yttrande är redan enligt gällande bestämmelser att den misstänkte är på sannolika skäl misstänkt. Dessutom bör utredningen ha kommit så långt att åklagaren bedömer att det är aktuellt att väcka åtal och att åklagaren har en preliminär uppfattning om vilket brott som åtalet ska avse och vad straffvärdet är. I annat fall finns det risk att personutredning genomförs i onödan.
Bestämmelser som rör yttrandenas innehåll, när de ska lämnas och när de ska kompletteras, bör lämpligen föras in i förordningen om särskild personutredning i brottmål, m.m. Bestämmelserna bör utgå från att åklagaren eller rätten på samma sätt som i dag beslutar att inhämta ett yttrande från Kriminalvården. Den misstänkte kan underrättas om åklagarens beslut att inhämta personutredning i samband med att han eller hon kallas till Kriminalvården. Kriminalvården ska alltid lämna ett yttrande inom den tid som angetts i beslutet. Vi föreslår att normaltiden bör vara 14 dagar. Om det är aktuellt kan Kriminalvården i yttrandet ange att det krävs ytterligare utredning och hur lång tid utredningen förväntas ta. I sådana fall bör det naturliga vara att rätten, efter att målet satts ut till huvudförhandling, anger en tid för när ett kompletterande yttrande ska lämnas. I de fall då det inte krävs ytterligare utredning ska personutredningen avslutas genom yttrandet. Det ska förstås inte hindra att rätten eller åklagaren beslutar att inhämta ett kompletterande yttrande i de fall då det behövs.
8.5 Delgivning
8.5.1 Reformbehovet
För att åstadkomma en effektiv brottmålsprocess krävs inte bara behovsanpassade förfaranderegler utan även att enskilda som ska medverka i mål eller ärende kan delges handlingar på ett ändamålsenligt sätt.
En effektivare inledning av processen SOU 2013:17
374
Det är grundläggande att reglerna om delgivning i brottmål bör vara utformade så att det finns rimliga garantier för att den tilltalade har fått del av innehållet i de handlingar som ligger till grund för domstolens avgörande. Samtidigt som delgivningsreglerna är en viktig rättssäkerhetsgaranti så får de inte vara utformade på ett sätt så att de hindrar eller försenar brottmålsprocessen. I förarbetena till den nya delgivningslagen påpekas att det är rimligt att lägga ett ansvar på parterna att bevaka handlingar som domstolar och andra myndigheter skickar i pågående mål och ärenden7. Bristande delgivning är också en av de vanligaste orsakerna till att handläggningen av ett mål drar ut på tiden. Att bestämmelserna om delgivning är utformade på ett ändamålsenligt sätt är alltså viktigt både av rättssäkerhets- och effektivitetsskäl.
Delgivningsbestämmelserna bör, menar vi, vara konstruerade så att de ger den flexibilitet som behövs för att tillgodose kravet på en snabb och ändamålsenlig handläggning genom hela rättskedjan. Liksom för brottmålsprocessens del bör alltså en helhetssyn anläggas på hur delgivning kan ske under handläggningen. Reglerna bör vara utformade så att de garanterar att den enskilde får del av det material som ligger till grund för domstolens avgörande, utan att det för den skull byggs in onödiga svårigheter eller hinder i myndigheternas och domstolarnas hantering.
Det är rimligt att den som vet om att han eller hon är skäligen misstänkt för ett brott också har ett ansvar för att bevaka vad som händer i ärendet, så länge den misstänkte med viss regelbundenhet underrättas om hur handläggningen fortskrider. Grundtanken i vårt förslag är att det ska bli en bättre process för den tilltalade. I det ligger att han eller hon löpande under utredningen ska informeras om vad som är nästa steg i processen. Myndigheterna inom rättsväsendet bör därför samverka så att handlingar delges på ett smidigt sätt genom hela rättskedjan. De brottsutredande myndigheterna bör kunna vidta delgivningsåtgärder till förmån för domstolen så att frågor om ansvar för brott kan prövas av rätten inom rimlig tid. Reglerna bör vara utformade så att en sådan samverkan underlättas.
Mot denna bakgrund har vi valt att se över reglerna om delgivning i brottmål. Det är vår utgångspunkt att förenklad delgivning ska kunna användas av rättsväsendet i så stor utsträckning som möjligt och att reglerna bör göras mer flexibla.
7 Se exempelvis Ny delgivningslag, prop. 2009/10:237 s. 131
SOU 2013:17 En effektivare inledning av processen
375
8.5.2 Allmänt om delgivningslagen
Den 1 april 2011 trädde en ny delgivningslag (2010:1932) i kraft. Delgivningslagen gäller när delgivning ska ske i ett mål eller ärende hos domstol eller annan myndighet. Om det finns en avvikande bestämmelse i lag eller annan författning så gäller den bestämmelsen. Genom delgivningsreglerna ska bl.a. rimliga garantier skapas för att enskilda i mål och ärenden som rör dem har kunnat ta del av innehållet i de handlingar som legat till grund för myndighetens avgörande.
Syftet med den nya delgivningslagen var enligt regeringen att ge bättre förutsättningar för en effektiv och säker hantering av delgivningar. Ett större ansvar skulle läggas på parterna att bevaka handlingar som domstolar och andra myndigheter skickar i pågående mål och ärenden. Förändringarna ingick som ett led i arbetet med att minska andelen inställda huvudförhandlingar i brottmål.
De delgivningssätt som framförallt aktualiseras i brottmål är vanlig delgivning, muntlig delgivning, stämningsmannadelgivning och förenklad delgivning. Delgivningssätt ska alltid väljas med utgångspunkt från att sättet ska vara ändamålsenligt med hänsyn till handlingens innehåll och omfattning och medföra så lite kostnader och besvär som möjligt. Delgivning får inte heller ske på ett sätt som är olämpligt med hänsyn till omständigheterna i delgivningsärendet (4 § andra stycket delgivningslagen). Muntlig delgivning och förenklad delgivning får enligt lagen inte användas för att delge en handling som inleder ett förfarande. Det är den myndighet som handlägger ett mål eller ärende som i allmänhet ska se till att delgivning sker och kontrollera att den har gått till på rätt sätt.
8.5.3 Information om förenklad delgivning
Förenklad delgivning får enligt 24 § första stycket delgivningslagen som huvudregel användas av en myndighet mot part enbart om denne av myndigheten fått information om att delgivningssättet kan komma att användas i målet eller ärendet. I förarbetena har denna ordning motiverats med att det skulle kunna vara tveksamt om sakens identitet är densamma i olika skeden, alltså om vad som egentligen är samma mål eller ärende. Det skulle enligt motiven
En effektivare inledning av processen SOU 2013:17
376
också kunna vara svårt att i en information i första instans precisera i vilken sorts ärende och vid vilken myndighet som saken kan komma att handläggas i ett senare skede. Ett annat skäl som har lyfts fram som ett argument för en ordning där information om förenklad delgivning måste lämnas i varje mål eller ärende och i varje instans är att varje myndighet själv bör får bestämma vilka delgivningsformer den vill använda. Dessutom har det hävdats att en annan ordning kan innebära att den enskilde måste hålla sig anträffbar längre tid än vad som kan vara skäligt. Förenklad delgivning bör därför enligt motiven kräva att information om delgivningsformen delges i varje ärende och hos varje myndighet för sig (prop. 1990/91:11 s. 22 f).
8.5.4 Regler om delgivning av handlingar i brottmål
När det gäller delgivning av handlingar i brottmål finns det särskilda regler om det i rättegångsbalken (33 kap. 6–8 §§ RB). I 6 § finns regler om delgivning av stämning. Förenklad delgivning vid överklagande till andra instans regleras i 7 § och en bestämmelse om delgivning av part som saknar hemvist inom riket finns i 8 §.
Särskilt om delgivning av stämning
I samband med ikraftträdandet av den nya delgivningslagen ändrades regeln i 33 kap. 6 § RB om på vilket sätt stämning i brottmål får delges. I bestämmelsen görs ett undantag från regeln i 24 § delgivningslagen om att förenklad delgivning inte får användas vid delgivning av en handling som inleder ett förfarande och att parten måste ha fått information om att delgivningssättet kan komma att användas av den myndighet som handlägger målet eller ärendet.
Innan bestämmelsen ändrades kunde stämning i brottmål delges genom vanlig delgivning eller genom stämningsmannadelgivning om delgivningsmottagaren påträffades. Det fanns sedan 2001 ett undantag som gjorde det möjligt att under vissa förutsättningar delge stämningsansökningar med förenklad delgivning om åtalet som avsåg brott som kunde beivras genom ordningsbot.
Numera följer det av 33 kap. 6 § RB att stämning och bifogade handlingar i brottmål oavsett brottstyp kan delges genom förenklad delgivning om handlingarna skickas inom sex veckor från
SOU 2013:17 En effektivare inledning av processen
377
det att den tilltalade vid ett personligt sammanträffande med polis, åklagare, tulltjänsteman eller tjänsteman vid Kustbevakningen fått del av information om att sådan delgivning kan komma att användas i tingsrätten. För att tingsrätten ska kunna använda förenklad delgivning under målets fortsatta handläggning, t.ex. för att delge kallelser, måste domstolen dessförinnan delge den tilltalade information om att så kan komma att ske (prop. 2009/10:237 s. 270).
Kravet på att delgivningsmottagaren ska ha fått information om delgivningssättet vid ett personligt sammanträffande har uppställts för att det inte ska finnas någon risk att den misstänkte missuppfattar vad förenklad delgivning innebär (a. prop. s. 149).
Förenklad delgivning sker genom att tingsrätten skickar den handling som ska delges till delgivningsmottagaren och efterföljande arbetsdag ett kontrollmeddelande om att så har skett. I praktiken skickas handlingen oftast med post till delgivningsmottagaren under dennes senast kända adress och dagen efter ett meddelande om att handlingen har skickats. Om den senast kända adressen inte kan användas får handlingen och kontrollmeddelandet skickas till delgivningsmottagarens folkbokföringsadress om det finns en sådan och det är en annan än den senast kända adressen. Myndigheten förutsätts dokumentera att meddelandet har sänts, exempelvis genom att göra en anteckning om det i akten. Regleringen är teknikneutral. Det betyder att handlingen exempelvis kan skickas elektroniskt.
Det finns en möjlighet för tingsrätten att ge i uppdrag åt åklagare att utfärda stämning enligt 45 kap. 1 och 16 §§ RB. I sådant fall ansvarar åklagaren för att den tilltalade delges stämning och därtill fogade handlingar.
Utöver de krav som ställs upp i 33 kap. 6 § RB för att förenklad delgivning ska kunna ske, måste även övriga förutsättningar enligt delgivningslagen vara uppfyllda. En prövning av att det inte är olämpligt att använda förenklad delgivning med hänsyn till omständigheterna i delgivningsärendet ska göras. Enligt motiven kan det vara olämpligt att använda förenklad delgivning om brottsmisstanken har ändrats sedan informationen delgavs. Ett annat exempel som nämns i förarbetena på en situation där det kan vara olämpligt att använda förenklad delgivning är att den misstänkte har varit påverkad eller av annan anledning kan antas ha haft svårt att ta till sig informationen om vad förenklad delgivning innebär (a. prop. s. 270).
En effektivare inledning av processen SOU 2013:17
378
Tidsfristen för delgivning av stämning
Handlingarna som ska delges ska ha skickats till den misstänkte inom sex veckor från det att han eller hon delgetts upplysningen om att förenklad delgivning kan komma att användas i tingsrätten. Tidsperioden har bestämts utifrån vad som kan anses rimligt att kräva av den misstänkte när det gäller att hålla sig underrättad om handläggningen i brottmålet. Det har skett bl.a. med hänsyn till erfarenheter från en försöksverksamhet som bedrevs vid Stockholms tingsrätt, och senare även vid Uppsala tingsrätt och Helsingborgs tingsrätt, under perioden den 1 juli 2004–30 juni 2008. Då gällde en särskild lag (2004:505) om försöksverksamhet med snabbare handläggning av brottmål. Försöksverksamheten, det s.k. Snabbspåret, innebar att den tilltalade med undantag från gällande delgivningsregler fick delges stämningsansökan och andra handlingar i ett brottmål genom förenklad delgivning om han eller hon vid en polismyndighet eller Åklagarmyndigheten hade fått del av information om att sådan delgivning kunde komma att användas i brottmålet. Dessutom krävdes för att förenklad delgivning skulle få användas att det vid tidpunkten för delgivning av stämningsansökan inte hade gått längre tid än fem veckor sedan brottsanmälan upprättades. Eftersom delgivning med förenklad delgivning anses ha skett när två veckor förflutit från det att handlingen skickades innebar det i praktiken att tingsrätten behövde skicka stämningen till den tilltalade inom 20 dagar från det att brottsanmälan hade upprättats. De ärenden som skulle handläggas inom Snabbspåret avsåg sådana brott som faller under polisens förundersökningsledning, s.k. mängdbrottsärenden.
Försöksverksamheten utvärderades av Åklagarmyndigheten, Rikspolisstyrelsen, Domstolsverket, Kriminalvården och Rättsmedicinalverket i en rapport avgiven i oktober 2008, Snabbspåret
En försöksverksamhet med snabbare handläggning av vissa brottmål
(dnr Ju2008/8451/Å). Det konstateras i rapporten att endast ca 11 procent av möjliga ärenden fördes in på Snabbspåret, att de vanligaste brottstyperna var stöld, snatteri och rattfylleri och att brott med muntlig bevisning liksom brott som överhuvudtaget var mer svårutredda förekom mycket sparsamt. Sammanfattningsvis drogs slutsatsen att det var brott som normalt kunde handläggas snabbt som hade kommit att hanteras inom Snabbspåret. Det konstaterades också att det förenklade delgivningsförfarandet hade lett till effektivitetsvinster utan att detta gått ut över rättssäker-
SOU 2013:17 En effektivare inledning av processen
379
heten. I rapporten gjordes bedömningen att tidsfristen om fem veckor borde utökas till åtta veckor (a.a. s. 93 ff.). De skäl som anfördes för det var främst att det var nödvändigt att polisen fick ytterligare tid att slutföra förundersökningarna för att kunna handlägga alla mängdbrottsärenden i Snabbspåret. Utökad tid för polisen angavs också vara en fördel för att hinna med olika typer av tekniska undersökningar och för att den misstänkte verkligen skulle få skäligt rådrum att lämna synpunkter på förundersökningen.
Vid införandet av den generella regeln om förenklad delgivning av stämning och andra handlingar i brottmål angav regeringen att det endast kan ställas krav på att den misstänkte håller sig underrättad i åtalsfrågan under en kortare tid. Regeringen menade att det kunde vara rimligt att den misstänkte bevakar om åtal väcks under något längre tid än vad som gällt under försöksverksamheten och anslöt sig till den bedömning i fråga om tiden som gjorts i departementspromemorian (prop. 2009/10: 237 s. 149). I promemorian angavs att tidsperioden bör vara sex veckor från det att den misstänkte har delgetts upplysningen om att förenklad delgivning kan komma att användas till dess att tingsrätten utfärdat stämning och skickat stämningsansökningen till den misstänkte (Ds. 2009:28 s. 190 f).
8.5.5 Hur har reglerna om förenklad delgivning av stämning i brottmål införlivats?
Rikspolisstyrelsen, Åklagarmyndigheten och Domstolsverket redovisade i maj 2010 ett regeringsuppdrag Ökad effektivitet och
förbättrad samverkan vid handläggning av mängdbrott. Myndig-
heterna redovisade i rapporten en modell för att i så många mängdbrottsärenden som möjligt kunna använda förenklad delgivning enligt lagförslaget. Modellen byggde på att polismyndigheterna skulle arbeta för polisen skulle delge den misstänkte information om förenklad delgivning av stämning i alla sådana ärenden där en polis personligen träffar den misstänkte. Vidare skulle polismyndigheterna sträva efter att redovisa utredningen till åklagaren senast en månad efter det personliga sammanträffandet. Åklagaren i sin tur skulle verka för att fatta beslut i åtalsfrågan så snart som möjligt och i varje fall inom sådan tid att tingsrätten helst hade en vecka, men minst tre arbetsdagar till sitt förfogande för att skicka
En effektivare inledning av processen SOU 2013:17
380
ut handlingarna till den tilltalade med förenklad delgivning. För tingsrätternas del innebar modellen att domstolarna skulle prioritera de mål som hanterats på det beskrivna sättet så att möjligheten att använda förenklad delgivning inte gick förlorad.8
Rikspolisstyrelsen, Åklagarmyndigheten och Domstolsverket har därefter i en rapport redovisat de gemensamma åtgärder som vidtagits för att förbättra hanteringen av mängdbrott i hela rättskedjan.9I rapporten har även en preliminär bedömning gjorts av hur de nya delgivningsbestämmelserna har tillämpats. Det konstateras att reformen ännu inte fått full effekt i rättskedjan före domstolen.
Enligt rapporten har Domstolsverket skickat ut två enkäter till landets tingsrätter i maj respektive augusti 2011 med frågor i anledning av det förenklade delgivningsförfarandet. Sammantaget gav enkätsvaren bilden av att det utökade tillämpningsområdet för förenklad delgivning har börjat komma till användning i domstol. Huvuddelen av tingsrätterna angav att de vanligen i praktiken klarar av att utfärda stämning och skicka kallelse inom sexveckorsfristen.10Bland svaren var dock spridningen stor när det gällde i vilken mån polis och åklagare i mängdbrottmålen hade delgett den misstänkte informationen om förenklad delgivning och därefter handlagt målen så att tidsfristen kunnat hållas. En annan slutsats av enkätsvaren som dragits i rapporten är att det sällan funnits skäl för tingsrätten att inte godta den delgivning av information om förenklad delgivning som polisen genomfört.
I en enkät som enligt rapporten skickats till polismyndigheterna och åklagarkamrarna ställdes frågan om vilka gemensamma eller myndighetsinterna åtgärder eller rutiner som hade bestämts med anledning av det vidgade tillämpningsområdet för förenklad delgivning av stämning i brottmål. Enkätsvaren visar att 63 procent av polismyndigheterna och åklagarkamrarna infört gemensamma rutiner för tillämpningen av de nya reglerna.
Rikspolisstyrelsen och Åklagarmyndigheten har enligt rapporten gemensamt informerat samtliga åklagarkammare och polismyndigheter om de nya delgivningsreglerna och angett på vilket
8 För en utförligare beskrivning av modellen, se rapporten s. 148 ff. 9Förbättrad hantering av mängdbrott, Redovisning i oktober 2011 av uppdrag i regleringsbreven för 2011 avseende Rikspolisstyrelsen och övriga myndigheter inom polisorganisationen, Åklagarmyndigheten samt Sveriges domstolar, s. 43 ff. 10 17 tingsrätter har svarat att de alltid klarar det och 13 tingsrätter att de klarar det i 91– 99 procent av de aktuella målen. Sammantaget har 40 tingsrätter besvarat frågan.
SOU 2013:17 En effektivare inledning av processen
381
sätt polismyndigheterna ska uppmärksamma åklagarkamrarna på tidpunkten och formerna för polisens delgivning av information om förenklad delgivning av stämning. Landets åklagarkamrar och polismyndigheter ska även, med något undantag, ha informerat personalen om det utökade tillämpningsområdet för förenklad delgivning. Av rapporten framgår även att samverkansgrupper bildats på sina håll mellan Sveriges Domstolar, Åklagarmyndigheten och Polisen på central och lokal nivå.
Åklagarmyndigheten har beslutat om riktlinjer för hanteringen av mängdbrott, ÅMR 2011:5 Åklagarmyndighetens mängdbrotts-
hantering. I riktlinjerna hänvisas till en intern promemoria, Nya delgivningsbestämmelser, av vilken de närmare förutsättningarna för
delgivningsförfarandet och de praktiska handläggningsrutinerna framgår. Enligt promemorian ska tjänstemannen dokumentera att information har lämnats om förenklad delgivning vid ett personligt möte med den misstänkte genom en anteckning i protokollet eller motsvarande. Vidare anges att det bör antecknas om det efter muntlig delgivning skulle anses obehövligt att överlämna delgivningshandlingen till den misstänkte och skälen för det. Dessutom anges i promemorian vilken information som Polisen förväntas redovisa till åklagarkammaren för det fall det förenklade delgivningsförfarandet har använts.11
Rikspolisstyrelsen har utarbetat föreskrifter och allmänna råd om information om förenklad delgivning enligt 33 kap. 6 § andra stycket RB, som ännu inte antagits vid årsskiftet 2012/2013 (FAP 261-2). För de brott som kan redovisas i Polisens nya utredningsstöd, Pust, finns numera i systemet en särskild funktion för att dokumentera att information om förenklad delgivning har lämnats. Där ska anges när den misstänkte delgivits information om förenklad delgivning, att detta skett vid ett personligt möte och namnet på den polisman som intygat att så skett. Det finns också ett metodstöd knutet till funktionen. I det anges bland annat att polisen alltid ska delge information om förenklad delgivning när en misstänkt hörs, att delgivning av sådan information innebär att polismannen ska överlämna skriftlig information om förenklad delgivning vid ett personligt möte med den misstänkte samt att polismannen ska dokumentera att delgivning skett enligt delgivnings-
11Nya delgivningsbestämmelser (prop. 2009/10:237), Åklagarmyndigheten, Utvecklingscentrum i Malmö, 2011-09-08, s. 10.
En effektivare inledning av processen SOU 2013:17
382
lagen.12En blankett för ändamålet har tagits fram av Rikspolisstyrelsen.13I polisens nuvarande system för brottsanmälan och utredning, DurTvå, har det däremot inte gjorts några anpassningar som underlättar rapporteringen av att polisen lämnat information till den misstänkte om förenklad delgivning av stämning.
Enligt polisiära förundersökningsledare som vi talat med har rutinerna ännu inte satt sig för när och hur information om förenklad delgivning av stämning ska lämnas till den misstänkte och hur detta ska dokumenteras. I ärenden på utredningsroteln finns sällan uppgift om att information om förenklad delgivning av stämning har lämnats av polis i yttre tjänst.
I den målundersökning som vi genomfört har stämning delgetts med förenklad delgivning i knappt sju procent av målen (102 av 1 505 mål). Undersökningen avser mål som avgjorts slutligt genom dom under tiden den 1–30 september 201114. Lagen hade inte trätt i kraft när flera av målen, 21,3 procent, anhängiggjordes i tingsrätten. Därtill kommer att det tar tid att etablera nya arbetssätt. Av resultatet av målundersökningen kan därför inte dras några säkra slutsatser om vilken effekt den utökade möjligheten till förenklad delgivning i brottmål har fått.
Sammanfattningsvis kan konstateras att den redovisning som Rikspolisstyrelsen, Åklagarmyndigheten och Domstolsverket har gjort i oktober 2011 talar för att reformen fortfarande inte har fått fullt genomslag. Informationsinsatserna till trots talar också de upplysningar som har lämnats till oss av polisiära förundersökningsledare i samma riktning. Bestämmelsen om förenklad delgivning av stämning i brottmål synes alltså ännu inte ha kommit att tillämpas i avsedd utsträckning, framförallt hos Polisen.
12 För metodstödets fullständiga innehåll, se rapporten s. 42. 13 RPS 400.8 Information om förenklad delgivning. 14 Urvalsperioden för Södertörns tingsrätt har varit den 1–31 oktober 2011.
SOU 2013:17 En effektivare inledning av processen
383
8.5.6 Myndigheterna bör samverka för att förenklad delgivning ska kunna användas
Bedömning: Polis, åklagare och domstol bör samverka för att
reglerna om förenklad delgivning av handlingar i brottmål ska tillämpas. Regeringen bör i regleringsbreven för myndigheterna ställa upp verksamhetsmål som ger varje enskild myndighet incitament att ta ett gemensamt ansvar för att reglerna får genomslag och se till att effekterna av det förenklade delgivningsförfarandet utvärderas och följs upp.
Polis, åklagare och domstol behöver samverka för att den tilltalade ska kunna delges handlingar i brottmål och för att tingsrätten i största möjliga utsträckning ska kunna använda sig av förenklad delgivning. Myndighetssamverkan är nödvändig för att myndigheterna ska kunna leva upp till det rättssäkerhetskrav som kan ställas på rättsväsendet att avgöra frågor om ansvar för brott inom rimlig tid.
I avsni tt 8.5.5 har vi beskrivit de åtgärder som varje enskild myndighet har vidtagit för att införliva det nya delgivningsförfarandet för stämning i brottmål. Sammanfattningsvis har lokala och nationella samverkansgrupper inrättats för att reformen ska få avsett genomslag och berörda myndigheter har samverkat i olika former. Detta har dock inte skett överallt. Informationsinsatser har genomförts såväl i Rikspolisstyrelsens, Åklagarmyndighetens och Domstolsverkets regi som internt på myndigheterna. Majoriteten av polismyndigheterna och åklagarkamrarna har skapat gemensamma rutiner för tillämpningen av det förenklade delgivningssättet. Därtill har polisens nya utredningsstöd, Pust, anpassats med en funktion för att redovisa åtgärder och riktlinjer har tagits fram för åklagares mängdbrottshantering.
Reformer som berör flera myndigheters verksamhet ställer höga krav på förmåga hos myndigheterna att inta ett helhetsperspektiv. Polis och åklagare behöver anpassa sina rutiner för att tingsrätterna ska kunna använda ett förenklat delgivningsförfarande. Myndigheterna behöver samverka kring nya arbetssätt och metodstöd för att dokumentera hur information om förenklad delgivning lämnats. Vi menar att det måste finnas ett gemensamt ansvar för myndigheterna att verka för en effektiv och rättssäker hantering av målen i hela rättskedjan. Det krävs samverkan men även incitament som
En effektivare inledning av processen SOU 2013:17
384
motiverar var och en av myndigheterna att anlägga ett rättskedjeperspektiv. Regeringen bör därför i regleringsbreven ställa upp verksamhetsmål som ger varje enskild myndighet incitament att ta ett sådant gemensamt ansvar.
Som vi angett i avsnitt 8.1.4 menar vi att stämning ska utmönstras och att bestämmelsen om att åklagaren ska ansöka om stämning hos rätten därmed ska ändras. Vi föreslår att åklagaren ska förelägga den tilltalade att svara på åtalet i samband med att det ges in till rätten och det är då naturligt att i första hand åklagaren ska vidta åtgärder för att delge den tilltalade åtalet, se avsnitt 8.3.3. Om delgivningsåtgärderna inte lyckas bör ansvaret för delgivningen gå över från åklagaren till domstolen.
Polis och åklagare bör enligt vår mening ha det huvudsakliga ansvaret för att delgivningsåtgärder vidtas så att den misstänkte kan få del av åtalet i samband med att det väcks. Det är ett viktigt led i att korta handläggningstiderna i hela rättskedjan. Det ligger i linje med Polisens angivna mål och prioriteringar för 2013–2015 att göra det möjligt för tingsrätterna att i så stor utsträckning som möjligt kunna använda sig av förenklad delgivning vid stämning i brottmål och kallelse till huvudförhandling.15 Med vårt förslag att stämning ska avskaffas är det inte en given ordning att det i första hand är domstolen som ska vidta delgivningsåtgärder. I och för sig är det en naturlig utgångspunkt att det är den myndighet som handlägger ett mål eller ärende som i allmänhet ska ha ansvar för att delgivning sker. Men så länge handläggningen inte har påbörjats vid tingsrätten är det lämpligare att polis och åklagare vidtar sådana åtgärder som kan underlätta delgivning av handlingar i målet senare under processen och att alltså åklagaren delger åtalet med den tilltalade.
Dagens bestämmelser om att domstolen förelägger den tilltalade att svara på åtalet innebär, förutom i de sällsynta fallen med åklagarstämning, att domstolen i princip har ett odelat ansvar för att den tilltalade delges åtalet. Ansvaret omfattar både valet av delgivningssätt och en skyldighet att kontrollera att de åtgärder som behövs för att delgivning ska ha skett även har vidtagits.
Delgivningsåtgärder bör enligt vår mening, som tidigare framhållits, vidtas så tidigt som möjligt i rättskedjan. Rikspolisstyrelsen bör verka för att polismyndigheterna vid varje tillfälle en polisman träffar den misstänkte personligen, delger honom eller henne
15 Polisens mål och prioriteringar 2013–2015, s. 4.
SOU 2013:17 En effektivare inledning av processen
385
information om förenklad delgivning av handlingar i brottmål och kontrollerar att kontaktuppgifterna i utredningen är aktuella. På samma sätt bör Åklagarmyndigheten arbeta för att åklagare tillämpar reglerna om det förenklade delgivningsförfarandet och inför rutiner för att delge den tilltalade åtalet med förenklad delgivning i samband med att det väcks. Det yttersta ansvaret för att den tilltalade delges handlingar i brottmålet på ett godtagbart sätt måste enligt vår uppfattning fortfarande ligga på domstolen. Vi menar att regeringen i myndigheternas regleringsbrev bör slå fast verksamhetsmål som bidrar till att myndigheterna tar ett gemensamt ansvar för att reglerna får genomslag i praktiken och se till att effekterna av det förenklade delgivningsförfarandet utvärderas och följs upp.
8.5.7 Sexveckorsfristen tas bort
Förslag: Åtalet ska kunna delges den tilltalade genom förenklad
delgivning om han eller hon vid ett personligt sammanträffande har delgetts information av polisman, åklagare, tulltjänsteman eller tjänsteman vid Kustbevakningen om att sådan delgivning kan komma att användas. Kravet på att det vid den tidpunkt när handlingarna skickas till den tilltalade inte har förflutit längre tid än sex veckor sedan informationen lämnades tas bort.
Som redogjorts för i avsnitt 8.5.4 är det en förutsättning för att använda förenklad delgivning i tingsrätten att det när handlingarna skickas till den tilltalade inte har förflutit längre tid än sex veckor sedan informationen om delgivningssättet lämnades. Vi anser att det inte i lag ska anges en bestämd tid inom vilken förenklad delgivning kan ske efter att den informationen har lämnats till den enskilde. Det avgörande för att förfarandet ska vara rättssäkert och bidra till att en rättegång kan hållas inom rimlig tid är att den tilltalade har informerats om att förenklad delgivning kan komma att användas för att delge åtalet och andra handlingar i brottmålet och att delgivningssättet inte är olämpligt.
Vi har i avsnitt 3.5 betonat vikten av att den tilltalade kontinuerligt hålls informerad om vad som händer i processen och hur han eller hon förväntas medverka. Det är viktigt för att förenklad delgivning ska kunna användas i så stor utsträckning som möjligt.
En effektivare inledning av processen SOU 2013:17
386
Vi återkommer till att det bör vidtas åtgärder inom detta område i samband med att vi redogör för vår syn på det arbete som bör göras för att förbereda genomförandet av våra förslag (se avsnitt 17).
Den som delgetts misstanke om brott är medveten om att det pågår ett rättsligt förfarande och att det kan komma att leda till en kommande domstolsprocess. Förenklad delgivning kräver ingen bekräftelse på att mottagaren har tagit emot handlingen utan bygger på tanken att det är rimligt att kräva av den som har informerats om att förenklad delgivning kan komma att användas i ett visst mål eller ärende, och som vet att det pågår en brottsutredning vid en myndighet, också bevakar sin post med viss regelbundenhet så att hans eller hennes intresse av att få ta del av handlingar i målet kan tillgodoses på ett enkelt sätt. Dubbla försändelser anses i princip eliminera risken för att fel i posthanteringen eller att händelser sedan brevet kommit fram till adressaten leder till att delgivningsmottagaren inte får del av försändelserna. Därutöver anses kontrollmeddelandet ha en funktion som påminnelse och kompletterande information om delgivningen.
Genom att förenklad delgivning accepteras som delgivningssätt godtas i praktiken att delgivningsmottagaren inte bekräftar att den handling som har skickats för delgivning på hans eller hennes senast kända adress har kommit fram. Av rättssäkerhetsskäl kan det, som tidigare anförts, vara motiverat att uppställa ett krav på personligt sammanträffande som ytterligare förutsättning när det gäller förenklad delgivning av den handling som inleder brottmålsprocessen, dvs. åtalet. Detta för att verkligen säkerställa att delgivningsmottagaren förstår innebörden av informationen om förenklad delgivning.
Liksom i övriga delgivningsärenden bör det dock kunna överlåtas åt tingsrätten att pröva frågan under hur lång tid efter det att informationen om förenklad delgivning överlämnades som detta delgivningssätt lämpligen kan användas. Vid den bedömningen bör särskild vikt läggas vid hur lång tid som gått sedan någon av rättsväsendets myndigheter, Polis, åklagare eller domstol kommunicerade med den tilltalade i målet eller ärendet. Kontakter mellan Polis, åklagare eller Kriminalvården och å andra sidan den tilltalade bör enligt vår mening i princip kunna beaktas vid den lämplighetsbedömningen.
Vi menar alltså att det bör vara tillräckligt att, liksom i andra delgivningsärenden, göra en prövning av att det inte är olämpligt att använda förenklad delgivning med hänsyn till omständigheterna
SOU 2013:17 En effektivare inledning av processen
387
i ärendet. Det förhållandet att fråga är om delgivning av den handling som inleder domstolsprocessen borde enligt vårt synsätt inte medföra att det måste finnas en lagstadgad tidsfrist. Det betyder att förenklad delgivning alltså inte bör användas om alltför lång tid förflutit sedan information om delgivningssättet lämnades till den tilltalade. Hur lång tid som det rimligen kan begäras att en person bevakar ett beslut i åtalsfrågan bör emellertid enligt vår uppfattning inte detaljregleras i lag.
I förarbetena till den nya delgivningslagen, prop. 2009/10:237 s. 149 anges att det endast bör ställas krav på att en brottsmisstänkt håller sig underrättad i åtalsfrågan under en kortare tid samt att en sådan begränsning torde vara nödvändig för att bestämmelsen ska leva upp till kravet på en rättvis rättegång som ställs i artikel 6 i Europakonventionen. I artikeln uppställs vissa minimirättigheter i brottmål. En av dem är rätten att ofördröjligen och i detalj på ett språk som han eller hon förstår bli underrättad om anklagelse om brott (artikel 6.3 punkten a). Underrättelsen kan vara muntlig eller skriftlig.
Enligt motiven till den nuvarande sexveckorsfristen kan den tilltalade bara under en kortare tid förutsättas ha informationen om förenklad delgivning i minnet och förväntas ta till vara sina intressen genom att bevaka sin post. Med hänsyn till erfarenheter från det s.k. Snabbspåret anfördes det som rimligt att ställa krav på att den misstänkte bevakar om åtal väcks under något längre tid än vad som hade gällt inom ramen för försöksverksamheten, vilket var fem veckor från det att anmälan om brottet upprättades (Ds 2009:28 s. 190). Enligt vår mening är inte den tid en person rimligen kan förväntas bevaka ett beslut i åtalsfrågan avhängig av hur lång handläggningstid som Polis, åklagare och domstol behöver. Ett sådant resonemang synes dock delvis ha legat till grund för den nuvarande tidsperioden. I Snabbspårsrapporten förs nämligen ett bakomliggande resonemang om att tillräckligt många ärenden inte kommit att omfattas av försöksverksamheten till följd av att det tidsutrymme som funnits för polisen lett till att ärendemängden blivit alltför liten (s. 92 samt avsnitt 5.3). Det avgörande är i stället vilket krav som kan ställas på den enskilde att bevaka sin post under utredningstiden. Den tiden bör enligt vår mening inte regleras särskilt för delgivning avseende den handling som inleder förfarandet vid domstol.
Om en reglering i lag ändå anses nödvändig av rättssäkerhetsskäl för att förhindra att förenklad delgivning används för att delge
En effektivare inledning av processen SOU 2013:17
388
handlingar lång tid efter att information om delgivningssättet lämnats till den misstänkte, så bör tidsfristen förlängas. Med vår syn på processen ska den misstänkte fortlöpande hållas informerad av Polis och åklagare om hur utredningen fortgår och uppmanas att aktivt medverka genom att exempelvis inställa sig vid frivården för personutredning. Det är mot den bakgrunden rimligt att ställa krav på att den misstänkte också håller sig underrättad i åtalsfrågan under i varje fall några månaders tid.
Enligt vårt förslag i avsnitt 8.4 ska åklagaren regelmässigt inhämta och avvakta ett yttrande från Kriminalvården för att kunna framställa ett påföljdsyrkande. Det kommer att leda till att handläggningstiden i åklagarledet ökar något i vissa ärenden. Handläggningen hos åklagaren kommer enligt vår uppskattning i normalfallet att förlängas med ett par veckor i dessa ärenden. Att i första hand åklagaren delger åtalet, och inte domstolen, bör å andra sidan leda till att handlingarna kan skickas någon eller några dagar tidigare än vad som är fallet i dag. För det fall en bestämd tidsfrist inom vilken förenklad delgivning kan användas i tingsrätten ska regleras i lag, visar erfarenheterna från snabbspårsprojektet som vi redogjort för i avsnitt 8.5.4, att den tiden generellt sett behöver förlängas för att reglerna ska kunna komma till användning i önskad omfattning.
Sammantaget bör förenklad delgivning av åtalet kunna användas om det inte är olämpligt med hänsyn till omständigheterna. Någon särskild tidsfrist för delgivning av den handling som inleder förfarandet vid domstol bör inte anges i lag. Handläggningstiderna hos polis och åklagare bör i de allra flesta fall vara så korta att förenklad delgivning kan användas för delgivning av åtalet i brottmål. Det ska i sammanhanget nämnas att vårt förslag att ett utfärdat strafföreläggande som ges in till rätten ska gälla som åtal, medför att den tilltalade även i sådana ärenden ska kunna delges åtalet med förenklad delgivning, förutsatt att information om delgivningsformen har lämnats vid ett personligt sammanträffande med misstänkte.
Om en längre tid har förflutit sedan den misstänkte varit i kontakt med brottsutredande myndigheter i ärendet bör delgivning av åtalet inte ske med förenklad delgivning. Andra fall då förenklad delgivning normalt inte bör användas är exempelvis om det framgår att den som söks för delgivning är bortrest. Detsamma gäller om delgivningsmottagaren har postadress utomlands. Om den misstänkte på grund av stark sinnesrörelse, psykiskt hälsotillstånd,
SOU 2013:17 En effektivare inledning av processen
389
berusning, ålder eller av annan anledning kan antas ha haft svårt att ta till sig innebörden av informationen om förenklad delgivning så bör förenklad delgivning också användas med försiktighet. Detta innebär ingen ändring i förhållande till gällande rätt (jfr Ds. 2009:28 s. 174 f och prop. 2009/10:237 s. 132 f och 147).
8.5.8 Även åklagaren ska kunna använda förenklad delgivning för att delge handlingar i målet
Förslag: Åklagaren ska kunna delge en part handlingar i ett
brottmål genom förenklad delgivning om den tilltalade har fått information enligt 33 kap. 6 § RB om att delgivningssättet kan komma att användas av åklagaren.
Som vi redogjort för i avsnitt 8.5.3 får förenklad delgivning som huvudregel användas av en myndighet mot part enbart om denne av myndigheten fått information om att delgivningssättet kan komma att användas i målet eller ärendet (24 § första stycket delgivningslagen [2010:1932]). Möjligheten att använda förenklad delgivning för att ge den tilltalade del av åtalet, yrkandena som framställs i samband med det och andra handlingar i brottmål, bör enligt vår uppfattning inte kräva att domstolen delger handlingarna med den tilltalade. Som vi angett i avsnitt 8.3.3 bör åklagaren vidta delgivningsåtgärder samtidigt med att åtalet väcks. Att i varje mål kräva att domstolen, och inte åklagaren, delger åtalet och bifogade handlingar med den tilltalade kan leda till onödigt långa handläggningstider och i vissa fall även till delgivningssvårigheter.
Det undantag som i dag finns i 33 kap. 6 § RB och som medger att den inledande handlingen och andra sådana i brottmålet delges med förenklad delgivning i tingsrätten om information har lämnats om delgivningssättet på föreskrivet sätt, bör utvidgas till att omfatta även förenklad delgivning av åklagaren.
När ett ärende i anledning av brott har inletts hos polisen och den misstänkte blivit underrättad om brottsmisstanken, bör polis eller åklagare eller annan tjänsteman enligt nuvarande 33 kap. 6 § RB kunna informera om att förenklad delgivning kan komma att användas av åklagare för att delge handlingar i brottmålet om åtal väcks. Det ska inte krävas att domstolen vare sig lämnar den informationen eller delger handlingarna. Polisen har som regel en
En effektivare inledning av processen SOU 2013:17
390
tidig kontakt med den misstänkte och kan då inhämta aktuell information om var den misstänkte kan nås för delgivning och upplysa om hur han eller hon kan komma att få del av handlingar under målets handläggning i tingsrätten. I samband med det bör den misstänkte också upplysas om skyldigheten att informera om ändrad adress.
Så länge det av informationen om förenklad delgivning klart framgår när, hur och av vem delgivningssättet kan användas, saknar det betydelse för den enskilde om det är åklagaren eller domstolen som delger honom eller henne handlingarna i brottmålet. Det viktiga är att den misstänkte får information om att förenklad delgivning får användas även av åklagare för att delge handlingar i målet om denne väcker åtal för brottet.
Ett skäl som framhållits i förarbetena för att delgivning ska ske av varje myndighet för sig är att det kan uppstå tveksamheter om brottsmisstanken har ändrats. När åklagaren väcker allmänt åtal är det i allmänhet enkelt att konstatera om målet avser samma brott som polis eller åklagare delgett den misstänkte misstanke om. Om det någon gång skulle vara oklart är förenklad delgivning inte ett lämpligt delgivningssätt. Vanlig delgivning får då i stället användas.
Genom vårt förslag kan den misstänkte på tidigt stadium få veta hur han eller hon kan förväntas få del av handlingar brottmålet och informationen kan lämnas på ett smidigt sätt. Det är en mer flexibel och lämplig ordning.
391
9 Ett särskilt förfarande i erkända mål
Förslag: Mål om allmänt åtal för brott avseende gärning som
den tilltalade har erkänt hos rätten ska under vissa förutsättningar kunna avgöras i en förenklad ordning utan huvudförhandling i tingsrätt. En ny bestämmelse om det ska föras in i 45 kap. 10 b § RB.
Med undantag för mål i vilka åklagaren har yrkat viss påföljd, enligt den nya bestämmelsen 10 c §, får rätten utan att hålla huvudförhandling meddela dom i mål i vilket en vuxen tilltalad har erkänt gärningen hos rätten, godtagit påföljden och de övriga yrkanden som framställts i samband med åtalet samt samtyckt till att målet avgörs på detta sätt.
Har åklagaren eller den tilltalade begärt huvudförhandling eller behövs det av särskilda skäl så ska huvudförhandling hållas.
Innan ett mål avgörs i denna ordning ska den tilltalade ha fått information om rätten till rådgivning av advokat enligt 21 kap. 3 c §.
Huvudförhandling ska hållas i målet om åklagaren yrkat att påföljden ska bestämmas till
• fängelse i mer än sex månader,
• villkorlig dom i förening med samhällstjänst om det i domslutet ska anges ett fängelsestraff överstigande sex månader,
• skyddstillsyn i förening med fängelse enligt 28 kap. 3 § brottsbalken,
• skyddstillsyn i förening med samhällstjänst eller kontraktsvård om det i domslutet ska anges ett fängelsestraff överstigande sex månader,
• sluten ungdomsvård, eller
Ett särskilt förfarande i erkända mål SOU 2013:17
392
• rättspsykiatrisk vård.
Detsamma gäller om åklagaren yrkat att
• villkorligt medgiven frihet från fängelsestraff ska förverkas med mer än sex månader, eller
• påföljden ska bestämmas till fängelse och villkorligt medgiven frihet från fängelsestraff ska förverkas, om strafftiden sammantaget överstiger sex månader.
Med de påföljder som anges ovan ska likställas förordnanden om att en tidigare utdömd påföljd ska avse också det nya brottet enligt 34 kap. 1 § första stycket 1 brottsbalken.
9.1 Några inledande avvägningar och avgränsningar
Den tilltalades inställning till åtalet ska ges en ökad betydelse för hur ett mål kan handläggas i tingsrätten. Skälen till det har utvecklats i våra allmänna överväganden, avsnitt 2.
Vi kommer i detta avsnitt att föreslå att ett särskilt, förenklat förfarande under vissa förutsättningar ska kunna tillämpas i mål om allmänt åtal om ansvar för brott, om den tilltalade har erkänt gärningen och godtagit de yrkanden som framställts i samband med åtalet. Om åklagarens påföljdsyrkande motiverar det, liksom om det begärs eller behövs, ska huvudförhandling hållas. En ny bestämmelse om detta förs in i 45 kap. 10 b § RB. Förfarande ska vara skriftligt.
Vårt förslag innebär att det i mål som enligt åklagarens påföljdsyrkande kan hanteras i den förenklade ordningen enligt 10 b §, inte längre ska vara huvudregel att målet avgörs efter huvudförhandling, utan att det finns två likställda alternativ. Vilket alternativ som blir aktuellt i målet beror i princip på den tilltalades inställning till åtalet och parternas syn på målets handläggning. Det ska i sammanhanget påpekas att det enligt nuvarande regler finns en möjlighet att avgöra mål utan huvudförhandling om det inte finns anledning att döma till annan påföljd än böter. I avsnitt 10 föreslår vi att bötesmål, dvs. mål i vilka åklagaren yrkat att påföljden bestäms till böter, även i fortsättningen ska kunna avgöras på det sättet. Det innebär sålunda att det i bötesmål kommer att finnas tre alternativ att handlägga målen.
SOU 2013:17 Ett särskilt förfarande i erkända mål
393
Handläggning enligt den ordning som gäller enligt 10 b § ska kunna tillämpas i mål som rör ansvar för brott. Det innebär att brottmål som avser särskild rättsverkan av brott när talan inte förs i samband med ett allmänt åtal eller mål som rör undanröjande av påföljd inte omfattas av förfarandet.
Den förenklade ordningen ska endast vara tillämplig när vuxna personer åtalas för brott. Vi föreslår alltså ingen ändring av reglerna i lagen (1964:167) med särskilda bestämmelser om unga lagöverträdare (LUL). Det betyder att huvudförhandling ska hållas i mål mot den som inte fyllt 18 år (se 27 § fjärde stycket LUL). Eftersom det särskilda förfarandet snabbt och effektivt ska leda till ett avgörande bör det inte tyngas av skriftväxling mellan parterna. Vi har därför valt att föreslå en ordning som innebär att huvudförhandling ska hållas i princip utan undantag om åklagaren och den tilltalade i något avseende är oense.
Med vårt förslag att åklagaren ska framställa ett påföljdsyrkande som rätten inte kan gå utöver, står det klart för den tilltalade vilken påföljd han eller hon riskerar sedan ett allmänt åtal väckts. Eventuella särskilda yrkanden och enskilda anspråk ska också ha framställts samtidigt med åtalet. Konsekvenserna av en dom enligt åtalet blir därigenom överblickbara för den tilltalade. Den tilltalades inställning kan då tillmätas betydelse för hur målet ska handläggas. Det är rimligt att en tilltalad som i en sådan situation erkänner gärningen hos rätten kan avstå från en mer ingående prövning av saken efter huvudförhandling. Det gäller i varje fall om påföljdsyrkandet inte är sådant att en sådan förhandling måste hållas eller det annars finns särskilda skäl för det. Det är samtidigt viktigt att komma ihåg att den tilltalade alltid har rätt till huvudförhandling, om han eller hon begär det.
En domstolsprövning utgör i allmänhet en garanti för en prövning med hög grad av rättssäkerhet. Ju allvarligare brott och ju mer ingripande påföljd som är aktuell desto starkare framträder behovet av att saken prövas efter en muntlig förhandling. Som tidigare nämnts har nya handläggningsformer i domstol tillkommit vilket gör att alla mål inte längre avgörs efter huvudförhandling. Genom dessa har i fall av lindrigare brottslighet avsteg gjorts från principerna om muntlighet, omedelbarhet och koncentration. Det finns därutöver enligt nuvarande regler en möjlighet i tingsrätt för rätten att under vissa förhållanden avgöra ett brottmål efter huvudförhandling i den tilltalades utevaro och döma till fängelse i tre månader. Med hänsyn till de förutsättningar som enligt vårt förslag
Ett särskilt förfarande i erkända mål SOU 2013:17
394
ska vara uppfyllda för att målet ska få avgöras utan huvudförhandling så är det vår bedömning att kravet på rättssäkerhet är uppfyllt.
Ett förfarande utan huvudförhandling är snabbare och mindre betungande för den tilltalade, åklagaren och rätten. Det innebär också att målsäganden och vittnen inte behöver besväras med att komma till domstolen. Den tilltalade kan ha ett intresse av att inte behöva inställa sig personligen vid domstolen för att få sin sak prövad utan kunna få den avgjord på ett enkelt och smidigt sätt i ett skriftligt förfarande. Ur kriminalpolitisk synvinkel är det dessutom viktigt att samhällets reaktion på en gärning kommer i snar anslutning till tidpunkten för brottet. Såväl den tilltalade som åklagaren och övriga parter skulle få en enklare process, slippa besväret att behöva inställa sig vid en huvudförhandling och få saken avgjord inom kortare tid.
Ett skäl som ibland lyfts fram som argument för att frågan om ansvar för brott bör avgöras efter förhandling i domstol är att handläggningsformen har betydelse för laglydnaden, både allmänpreventivt och individualpreventivt. Det har då sagts att man i rättegången på ett mer åskådligt sätt kan demonstrera att den dömde bär ansvar för brottet och öppet redovisa vilken påföljd det leder till (jfr Rättegångsutredningen i SOU 1982:26 s. 289).
Frågan om ansvar för brott avgörs numera i många lindrigare fall dels genom strafföreläggande eller ordningsbot, dels utan muntlig förhandling i domstol eller efter huvudförhandling utan att den tilltalade varit personligen närvarande. Betydelsen av en muntlig förhandling för att upprätthålla den enskildes och det allmännas laglydnad har fått stå tillbaka för betydelsen av en rationell handläggning i mål avseende brott av mindre allvarligt slag med ett begränsat behov av utredning. Det är alltför kostsamt för samhället att lagföra alla sådana mål efter huvudförhandling i domstol för att upprätthålla synen på brottets allvar. Det gäller även erkända brottmål av det slag som omfattas av det särskilda förfarandet. Det allmänna intresset av att bevaka denna typ av rättegångar måste också anses vara relativt begränsat.
Ett skäl mot att införa ett förenklat förfarande som bygger på att den tilltalade har erkänt gärningen är att det skulle kunna utnyttjas av den tilltalade för att skjuta upp en prövning efter muntlig förhandling till hovrätt och på så sätt förhala avgörandet. Vi bedömer att risken är liten för att tyngdpunkten i brottmålsprocessen förskjuts från tingsrätt till hovrätt. I Finland finns ett
SOU 2013:17 Ett särskilt förfarande i erkända mål
395
skriftligt förfarande för avgörande av brottmål utan huvudförhandling. Förfarandet beskrivs mer ingående i bilaga 4. Det finska förfarandet förutsätter bl.a. att den tilltalade erkänner brottet och samtycker till skriftlig handläggning. Upp till nio månaders fängelse kan dömas ut genom förfarandet. Dock krävs att den tilltalade fått möjlighet att göra ett muntligt uttalande inför rätten om mer än sex månaders fängelse ska dömas ut. Rätten ska göra en materiell prövning av processmaterialet i skuldfrågan och är obunden av parternas inställning i fråga om påföljd. Erfarenheter från det finska förfarandet visar att få erkända mål som avgörs utan huvudförhandling blir överklagade. Endast ca tre procent av de mål som avgörs genom det skriftliga förfarandet överklagas, att jämföra med ca 12 procents överklagandefrekvens i övriga mål. Någon högre frekvens av överklaganden än den, kan inte förväntas med det förslag vi lämnar. Det gäller särskilt eftersom det med vårt förslag står helt klart för den tilltalade vad domen blir.
Ytterligare en tänkbar invändning är att det kan finnas risk för informella uppgörelser mellan åklagaren och den tilltalade när den tilltalades inställning till åtalet tillmäts en avgörande betydelse för handläggningsformen. Farhågor kan finnas att den tilltalade och åklagaren kommer att förhandla i påföljdsfrågan för att undvika en huvudförhandling. Det förfarande vi föreslår utgår från att den tilltalade tar ställning till brottspåståendet sedan åklagaren har väckt åtal dvs. efter att förundersökningen har avslutats. Åklagaren ska utifrån en fullständig utredning under förundersökningen göra bedömningen att det finns tillräckliga skäl för åtalet och framställa ett yrkande om påföljd utifrån gällande straffrättsliga regler avseende straffmätning och påföljdsval. Vi föreslår inga ändringar i detta avseende. Åklagaren agerar under tjänsteansvar och har en objektivitetsplikt som gäller under såväl förundersökningen som rättegången. Vi bedömer det inte vara någon större risk att åklagaren, för att undvika att målet avgörs efter huvudförhandling, skulle framställa ett lägre påföljdsyrkande än vad brottet motiverar. En annan sak är att åklagaren vid angivande av påföljdsyrkandet kan beakta försvårande och förmildrande omständigheter som enligt 29 kap. BrB får tillmätas betydelse. Den typen av omständigheter framställs i nuvarande process vanligtvis först vid huvudförhandlingen. I den föreslagna ordningen bör omständigheterna kunna lyftas fram av försvaret i ett tidigare skede och beaktas av åklagaren. Det är fördelaktigt för alla parter.
Ett särskilt förfarande i erkända mål SOU 2013:17
396
Framförallt advokater har till oss fört fram farhågor om att åklagare skulle yrka en alltför sträng påföljd för att försäkra sig om ett tillräckligt ingripande straff. Vi bedömer inte heller den risken som särskilt överhängande. Ett sådant tillvägagångssätt skulle troligtvis medföra färre erkännanden än vad som annars kunde bli fallet. Det skulle i sig innebära en ytterligare arbetsinsats för åklagare att inställa sig vid huvudförhandling, vilket inte torde ligga i åklagarens intresse. Vi menar alltså att systemet i detta avseende skulle vara självreglerande.
Påföljdsutredningen har i betänkandet SOU 2012:34 föreslagit en ny strafflindringsgrund. Förslaget innebär straffrättsliga ändringar som gör det möjligt att ta hänsyn till den enskildes medverkan vid utredningen av det egna brottet för att bestämma ett lägre straff. Om hans eller hennes erkännande under utredningen får inverka på åklagarens påföljdsyrkande och har haft den verkan så bör det alltså, enligt förslaget, framgå i åtalet. Vårt förslag ger den tilltalades erkännande till rätten, oavsett hans eller hennes inställning under brottsutredningen, betydelse för hur målet kan handläggas i domstol. Den tilltalades erkännande till rätten och ställningstagande till påföljdsyrkandet är uppgifter som är offentliga i domstolsförfarandet och handlingarna i målet är i regel inte föremål för sekretess. På samma sätt är domstolens avgörande offentligt och det är endast vissa integritetskänsliga uppgifter i en dom som kan omfattas av sekretess. Allmänhetens insyn i rättegången liksom åklagarens skyldighet att förhålla sig objektiv gör enligt vår uppfattning att risken för att den tilltalade förhandlar sig till ett för lindrigt straff är försumbar.
9.2 Förutsättningar för förfarandet enligt 45 kap. 10 b § RB
9.2.1 Den tilltalade har erkänt gärningen hos rätten
Den mest grundläggande förutsättningen för den enklare ordningen är att den tilltalade har erkänt gärningen. Erkännandet ska ha gjorts i skrift till tingsrätten eller muntligen inför den. Det ska ha skett sedan åtalet har väckts och det räcker inte med ett erkännande under förundersökningen. Den tilltalades inställning till brottsmisstanken under utredningen saknar alltså betydelse för hur målet ska handläggas. Erkännandet ska göras hos rätten. Det är
SOU 2013:17 Ett särskilt förfarande i erkända mål
397
först när åtalet väckts som den tilltalade kan ta ställning till åklagarens brottspåstående och följderna av att dömas för brottet.
Av erkännandet ska det klart och entydigt framgå att den tilltalade har gått tillväga på det sätt som åklagaren anger i åtalet. Vi har lämnat förslag i avsnitt 8.3.4 om hur föreläggandet att svara på åtalet bör utformas för att det ska vara enkelt för den tilltalade att ange en tydlig inställning. Om erkännandet inbegriper några som helst tveksamheter kring om den tilltalade kan göras ansvarig för gärningen, t.ex. om det i ett åtal avseende misshandel framförs en invändning om ansvarsfrihet genom uttryck som ”men han slog först” eller ”jag försvarade mig bara”, ska målet avgöras efter huvudförhandling. Om den tilltalade motsätter sig att han eller hon utdelat det antal slag som åklagaren påstår eller menar att slagen utdelats med öppen i stället för med knuten, är erkännandet sådant att målet inte heller ska avgöras enligt förfarandet i 10 b §. Ett annat exempel när erkännandet inte är entydigt är då det av svaret från den tilltalade inte går att utläsa om det avser samtliga gärningar som åtalet rör. Finns det skäl att ifrågasätta erkännandet ska målet alltid avgöras efter huvudförhandling.
Den tilltalade kan när som helst under rättegången återta sitt erkännande. Målet får då avgöras efter huvudförhandling. På samma sätt kan en tilltalad som inledningsvis förnekat gärningen hos rätten få målet handlagt i det särskilda förfarandet om han eller hon under handläggningen erkänner gärningen och övriga förutsättningar enligt 10 b § är uppfyllda.
9.2.2 Samtliga yrkanden i samband med åtalet har godtagits
Utöver att den tilltalade ska ha erkänt gärningen ska det krävas att den tilltalade har godtagit att dömas till den påföljd som åklagaren har yrkat. Den tilltalade ska vidare ha godtagit alla de övriga yrkanden som framställts. Det kan vara fråga om yrkanden om utvisning, företagsbot, förverkande eller annan särskild rättsverkan av brott och enskilda anspråk som talan har förts om i samband med åtalet. När det gäller utvisning är det normalt sett en ingripande åtgärd mot den som mot sin vilja ska lämna landet. Det särskilda förfarandet förutsätter emellertid att yrkandet om utvisning har godtagits. Med hänsyn till begränsningarna som gäller för hur ingripande påföljder som kan dömas ut i det särskilda förfarandet bör också längden för det återreseförbud som är kopplat till
Ett särskilt förfarande i erkända mål SOU 2013:17
398
utvisningsyrkandet vara begränsat till kortare tider i de fall som kan tänkas avgöras på det sättet. Utvisning bör således kunna beslutas om i den förenklade ordningen. I praktiken bör det vara ett fåtal mål i vilka utvisning aktualiseras.
Om samtliga yrkanden inte har godtagits får målet avgöras efter huvudförhandling. Den enklare ordningen för handläggning vid huvudförhandling av erkända åtal som vi föreslår i avsnitt 11.4 kan då tillämpas. Det betyder att huvudförhandlingen i sådana fall kan koncentreras till prövningen av de yrkanden som den tilltalade inte har godtagit.
I praktiken måste den tilltalade ha accepterat att dömas för det brott som åklagaren har angett för att målet ska avgöras i den enklare ordningen. Det beror på att rätten i realiteten är förhindrad att ändra brottets rättsliga beteckning utan att ge den tilltalade tillfälle att anpassa sitt försvar mot en anklagelse som innefattar en annan brottsrubricering (se NJA 2011 s. 611 samt avsnitt 5.5 och 9.2.6).
Det kan i sammanhanget påpekas att rätten enligt vårt förslag har möjlighet att utan yrkande förordna att den tilltalade ska betala sådan avgift som avses i 1 § lagen (1994:419) om brottsofferfond. Våra skäl för det anges i avsnitt 5.7. Skulle åklagaren inte ha framställt ett yrkande om sådan rättsverkan av brottet behöver den tilltalade följaktligen inte heller ta ställning i den frågan.
9.2.3 Den tilltalade har samtyckt till att målet avgörs utan huvudförhandling
Det följer av Europakonventionen att den tilltalade har rätt att få saken prövad efter muntlig förhandling. Det bör krävas ett uttryckligt samtycke från den tilltalade till att rätten avgör målet i den förenklade ordningen för att den tilltalade ska kunna dömas till de påföljder som kan bli aktuella enligt vårt förslag. Den tilltalade bör alltså inte bindas av passivitet utan han eller hon ska ha avstått från en muntlig förhandling. Det ska därför vara en förutsättning att den tilltalade skriftligen till rätten eller muntligen inför den lämnar sitt samtycke till att målet avgörs på detta sätt. Det är inte tillräckligt att samtycket lämnas under förundersökningen eftersom det vid den tiden inte står helt klart vilket brott den tilltalade kommer att åtalas för och än mindre vilken påföljd som han eller hon riskerar. Däremot kan det ändå vara lämpligt att ta reda på den
SOU 2013:17 Ett särskilt förfarande i erkända mål
399
tilltalades åsikt om vilken processform som ska användas i tingsrätten redan under förundersökningen.
9.2.4 Information om rådgivning har lämnats
För att den tilltalades inställning ska kunna ges en ökad betydelse för målets handläggning anser vi att den tilltalade ska ha fått information om rätten till rådgivning av advokat.
Vi föreslår i avsnitt 3.4 att det införs en rätt till rättsligt stöd i form av rådgivning i alla mål om allmänt åtal, i vilket åklagaren yrkar ett strängare straff än böter. Rådgivning behöver inte erbjudas särskilt till den som redan under förundersökningen har fått en offentlig försvarare förordnad för sig. Den offentlige försvararen har då att inom ramen för sitt uppdrag lämna de råd som den tilltalade behöver.
Det nya rättsliga stöd som vi föreslår innebär att den tilltalade har rätt till kostnadsfri rådgivning av advokat i högst två timmar i målet. Genom rådgivningen ska den tilltalade ges bättre förutsättningar att ta ställning till åtalet och kunna förstå innebörden av att erkänna gärningen, godta påföljden och att samtycka till att målet avgörs efter huvudförhandling. Information om rätten till rådgivning ska lämnas dels i samband med att den misstänkte underrättas om skälig misstanke om brott (23 kap. 18 § första stycket RB), dels i samband med att åtalet väcks. Att den tilltalade har fått information om rätten till rådgivning utgör en garanti för att rättssäkerheten kan upprätthållas vid avgörande i den föreslagna ordningen. Vi redogör för våra överväganden avseende rådgivning och hur ett sådant rättsligt stöd ska lämnas i avsnitt 3.4.
9.2.5 Åklagarens påföljdsyrkande
Åklagarens yrkande om påföljd ska användas för att bestämma om förfarandet är tillämpligt i det aktuella målet. För att handläggningen inte ska kompliceras av förberedande åtgärder i form av skriftväxling eller sammanträden förutsätts det i praktiken att åklagarens påföljdsyrkande är precist för att målet ska hanteras i det särskilda förfarandet.
Åklagarens påföljdsyrkande är en enkel, tydlig och lättillämpad avgränsning. Påföljdsyrkandet ger uttryck för åklagarens upp-
Ett särskilt förfarande i erkända mål SOU 2013:17
400
fattning om hur straffvärt brottet är, efter beaktande av sådana förmildrande och försvårande omständigheter samt övriga förhållanden som får tas hänsyn till vid straffmätningen enligt 29 kap. BrB. Vår utgångspunkt är att åklagarens uppfattning om brottslighetens allvar och valet av påföljd ska vara avgörande för om målet kan avgöras efter handläggning i en enklare ordning. I de allra flesta fall ger påföljdsyrkandet ett klart uttryck för hur allvarligt brottet eller den samlade brottsligheten är enligt åklagarens uppfattning. Det är också åklagarens påföljdsyrkande som den tilltalades svar ska korrespondera mot. Med en sådan avgränsning står det helt klart vilken påföljd som kan bli aktuell i det särskilda förfarandet.
Enligt 1 kap. 3 § BrB finns det fem påföljder för brott. Straffen böter och fängelse samt de övriga påföljderna: villkorlig dom, skyddstillsyn och överlämnande till särskild vård. De olika påföljderna kan kombineras och förses med särskilda föreskrifter. Det innebär att det finns en stor mängd möjliga påföljdskombinationer.
Vi redogör nedan för våra överväganden avseende förfarandets tillämpningsområde och utvecklar våra resonemang om vilka påföljder i det nuvarande påföljdssystemet som kan bli aktuella att döma till i det särskilda förfarandet. Den avgränsning som detta innebär överensstämmer i allt väsentligt med den som enligt våra förslag ska gälla vid avgörande av mål i den tilltalades utevaro i tingsrätt samt vid avgörande av mål utan huvudförhandling i hovrätt. Vi har emellertid undantagit rättspsykiatrisk vård från handläggning enligt ordningen i 10 b §. Skälen till det återkommer vi till nedan. Vidare föreslår vi att samma principer ska tillämpas vid sammanträffande av brott enligt 34 kap. BrB som vi har använt för att avgränsa vilka mål som kan avgöras efter huvudförhandling i den tilltalades utevaro i tingsrätt eller utan huvudförhandling i hovrätt, se avsnitt 11.6.8. Det innebär bl.a. att åklagarens yrkande om förordnande att en tidigare utdömd påföljd ska gälla också det nya brottet, ska likställas med ett yrkande om sådan påföljd.
Inte längre fängelsestraff än sex månader
Enligt vår bedömning bör förfarandet inledningsvis omfatta mål i vilka det inte är aktuellt att döma till ett längre fängelsestraff än sex månader. Vi menar att det är förenligt med Europakonventionen att avgöra målet utan huvudförhandling när den tilltalade samtycker till det och fråga inte är om ett strängare straff än så.
SOU 2013:17 Ett särskilt förfarande i erkända mål
401
Sex månader är en yttre gräns som för rena fängelsestraff sällan kommer att bli aktuell. Dels är de flesta fängelsestraffen kortare, dels är det mindre sannolikt att den tilltalade godtar ett så långt straff annat än i speciella fall.
Vikten av att saken blir belyst vid en muntlig förhandling är, som tidigare nämnts, större ju strängare straff som är aktuellt. Vi är i och för sig inte främmande för att rätten skulle kunna döma till ett längre fängelsestraff än sex månader utan huvudförhandling. För att föreslå ett vidare tillämpningsområde bör förfarandet emellertid först tillämpas en tid och utfallet av den nya handläggningsformen utvärderas.
Med en gräns på fängelse i sex månader kan förfarandet potentiellt tillämpas i ett stort antal mål. År 2011 utgjorde fängelse huvudpåföljden i drygt 12 700 domslut. Bland samtliga domslut med påföljden fängelse bestämdes fängelsestraffet i 70 procent av fallen till högst sex månader. I 11 800 domslut bestämdes huvudpåföljden till villkorlig dom och i 7 280 domslut till skyddstillsyn (Kriminalstatistik 2011, BRÅ).
Kriminalstatistiken visar att en stor andel fängelsestraff bestäms till högst sex månader. Detta har flera orsaker. En är att brottet grov olovlig körning, som kan leda till fängelse vid återfall, har ett straffmaximum om fängelse i sex månader. En annan faktor som har betydelse är att domstolarna vid gradindelade brott mycket sällan för den lägre graden av brottet dömer till straff som ingår i straffskalan för den högre graden. Ett exempel på detta är stöld. För det brottet gäller straffskalan 14 dagar till två år. Det är mycket sällan någon som fälls till ansvar för stöld döms till fängelse i sex månader eller mer, eftersom fängelse sex månader är straffminimum för grov stöld. Motsvarande straffskalor gäller för många av de övriga förmögenhetsbrotten. I många mål som avgörs i domstolarna är alltså den straffskala som tillämpas i praktiken 14 dagar till sex månader.1
Erfarenheter från det finska skriftliga förfarandet i brottmål talar för att längre fängelsestraff än tre till fyra månader sällan döms ut utan huvudförhandling. Detta trots att fängelse i upp till nio månader får dömas ut i Finland, om den tilltalade getts tillfälle att avge en muntlig utsaga. Det talar för att det även i Sverige i
1Inställda huvudförhandlingar i brottmål II. Sjunde promemorian från Domstolsverkets arbetsgrupp för processrättsliga frågor, s. 33.
Ett särskilt förfarande i erkända mål SOU 2013:17
402
praktiken framförallt skulle bli aktuellt att avgöra kortare fängelsestraff i den enklare ordningen.
Särskilt om förverkande av villkorligt medgiven frihet
Om åklagaren yrkar att villkorligt medgiven frihet vid fängelsestraff ska förverkas bör målet inte avgöras utan huvudförhandling om den sammanlagda strafftiden överstiger fängelse i sex månader. Effekten för den tilltalade av att dömas till ett tre månaders fängelsestraff samtidigt som tre månader av en tidigare villkorligt medgiven frihet förverkas, är densamma som att dömas till ett sex månaders fängelsestraff. Avgränsningen innebär visserligen att möjligheten att avgöra ett mål genom förfarandet enligt 10 b § blir mindre om den tilltalade har begått ett nytt brott under en pågående prövotid, än vad som annars varit fallet. Det kan synas som en underlig konsekvens att den som dömts till ett fängelsestraff och återfaller i brott inte i motsvarande utsträckning som andra tilltalade kan få saken avgjord i den förenklade ordningen. Vi har emellertid gjort bedömningen att det avgörande bör vara konsekvensen för den tilltalade av att godta påföljden och att den tilltalade därigenom inte ska kunna godta ett fängelsestraff som överstiger fängelse i sex månader. Vi för motsvarande resonemang vid avgörande av mål i den tilltalades utevaro i tingsrätt utifrån den praxis som har utvecklats i sådana mål, se avsnitt 11.6.8, samt vid avgörande av mål utan huvudförhandling i hovrätt.
Man skulle kunna argumentera för att det vid sammanträffande av brott enbart är fråga om en mer allvarlig konsekvens av den nya brottsligheten och att den tilltalade bör vara väl medveten om konsekvensen av att återfalla i brott, dvs. att det som huvudregel leder till att den återstående tiden vid villkorligt medgiven frihet från fängelsestraff förverkas. Lika allvarlig ny brottslighet, som om något förverkande inte vore aktuellt, skulle med ett sådant resonemang kunna prövas i det särskilda förfarandet samtidigt med ett förverkande av strafftid. Ett sådant förslag skulle innebära att rätten kunde döma till ett sammanlagt fängelsestraff om ett år utan att hålla huvudförhandling. Vi har i detta skede valt att inte föreslå en så långtgående möjlighet för den tilltalade att underkasta sig ett fängelsestraff, utan att frågan prövas vid huvudförhandling.
SOU 2013:17 Ett särskilt förfarande i erkända mål
403
Böter
Om åklagaren anser att straffet bör bestämmas till böter ska åklagaren enligt vårt förslag som huvudregel utfärda ett strafföreläggande. I avsnittet om bötesmål utvecklar vi vår syn på handläggningen i sådana mål, avsnitt 10. I de fall en ordningsbot har utfärdats men inte godkänts av den misstänkte bör emellertid ett åtal kunna väckas utan att åklagaren dessförinnan meddelar ett strafföreläggande. Ett sådant mål skulle kunna avgöras i det särskilda förfarandet.
Under ett måls handläggning kan det vidare inträffa att någon av parterna ändrar uppfattning. Åklagaren kan beakta nya omständigheter och komma fram till att straffet bör bestämmas till böter i stället för någon strängare påföljd som angetts i åtalet. Den tilltalade kan också under målets handläggning i tingsrätten ändra uppfattning och erkänna gärningen i ett utfärdat strafföreläggande. För att det särskilda förfarandet ska kunna tillämpas även i sådana fall bör även mål där åklagaren yrkar att straffet ska bestämmas till böter kunna avgöras i förfarandet.
Villkorlig dom och skyddstillsyn
Villkorlig dom och skyddstillsyn, även i förening med andra påföljder eller särskilda föreskrifter, som samhällstjänst och s.k. kontraktsvård, är mindre ingripande påföljder än fängelse. I de fall åklagaren yrkar en frivårdande påföljd med samhällstjänst eller s.k. kontraktsvård ska målet dock enligt vår uppfattning inte kunna avgöras utan huvudförhandling om det s.k. alternativstraffet är mer än fängelse i sex månader. Alternativstraffet ger uttryck för hur allvarligt åklagaren ser på den brottslighet som den tilltalade är åtalad för. Det innebär att det allmänna intresset av att brottsligheten behandlas vid huvudförhandling inte bör skilja sig från ett fall då åklagaren yrkar att den tilltalade ska dömas till ett lika långt fängelsestraff. En föreskrift om samhällstjänst eller kontraktsvård anpassas också efter vilket alternativstraffet är. När det gäller samhällstjänst sker det genom att antalet timmar samhällstjänst bestäms utifrån det fängelsestraff som den tilltalade annars skulle ha dömts till. Vid kontraktsvård görs en bedömning av om den föreslagna behandlingen är tillräckligt ingripande med hänsyn till brottslighetens samlade straffvärde. Vid eventuell misskötsamhet
Ett särskilt förfarande i erkända mål SOU 2013:17
404
av en samhällstjänst eller kontraktsvård är huvudregeln att påföljden ska omvandlas till ett fängelsestraff som motsvarar alternativstraffet.
Villkorlig dom och skyddstillsyn förekommer regelmässigt som påföljder i mål med straffvärden som överstiger fängelse i sex månader. Med hänsyn till att villkorlig dom eller skyddstillsyn som inte har förenats med en föreskrift om samhällstjänst eller kontraktsvård får anses vara mindre ingripande påföljder än fängelsestraff, anser vi att förfarandet enligt 10 b § ska vara tillämpligt även i dessa fall. Det kan dock finnas fall i vilka det konkreta straffmätningsvärdet, sedan hänsyn tagits till förmildrande omständigheter och s.k. billighetshänsyn enligt 29 kap. 5 § BrB, motsvarar fängelse i ett år eller därutöver. Det kan i det enskilda fallet vara ett särskilt skäl mot att avgöra målet i den förenklade ordningen.
När det gäller skyddstillsyn i förening med fängelse enligt 28 kap. 3 § BrB betraktas även en sådan skyddstillsyn normalt sett som en lindrigare påföljd än fängelse. Påföljden ska dock användas när ett fängelsestraff är oundgängligen påkallat med hänsyn till brottslighetens straffvärde eller den tilltalades tidigare brottslighet (30 kap. 11 § BrB). Med det uttrycket har lagstiftaren markerat att det krävs starka skäl för att använda påföljdskombinationen. Ett s.k. 28:3-fängelse utnyttjas i praktiken nästan uteslutande i de fall alternativet är att döma den tilltalade till ett längre fängelsestraff. Det är oftast fråga om mål i vilka längden av det fängelsestraff som annars skulle ha dömts ut i det enskilda fallet överstiger sex månader. När åklagaren yrkat att påföljden ska bestämmas till skyddstillsyn i förening med fängelse är det alltså i huvudsak fråga om brott med ett sådant straffvärde att ansvarsfrågan enligt vårt synsätt bör avgöras efter huvudförhandling. Vi har därför valt att undanta möjligheten att döma till skyddstillsyn i förening med fängelse från det särskilda förfarandet.
En del av Påföljdsutredningens förslag till ett förändrat påföljdssystem är att ytterligare minska de skillnader i ingripandenivå som i dag gäller vid frivårdande påföljder och fängelsestraff i anstalt. Ju högre brottslighetens straffvärde är desto mer ingripande ska den straffrättsliga påföljdssanktionen vara. Vi bedömer att den avgränsning av tillämpningsområdet som vi har beskrivit ovan är väl förenlig med Påföljdsutredningens förslag. Om ett sådant system införs bör alltså gränsen sättas vid ett högsta fängelsestraff om sex månader som omfattar såväl villkorligt, som ovillkorligt fängelse.
SOU 2013:17 Ett särskilt förfarande i erkända mål
405
Överlämnande till särskild vård enligt 31– 32 kap. BrB
Överlämnande till särskild vård enligt 31 och 32 kap. BrB – förutom sluten ungdomsvård – är inte att anse som en svårare eller lindrigare påföljd än någon av de andra påföljderna. Det följer av omröstningsreglerna i 29 kap. 3 § tredje stycket RB och reglerna om reformatio in pejus 51 kap. 25 § första stycket RB. Det är konsekvent eftersom det är fråga om påföljder som ska kunna tillämpas om den tilltalade är i behov av sådan vård. Det kan följaktligen vara svårt att utläsa brottets eller den samlade brottslighetens allvar med utgångspunkt i åklagarens påföljdsyrkande.
Överlämnande till vård enligt lagen (1988:870) om vård av missbrukare i vissa fall (31 kap. 2 § BrB) är en påföljd som tillämpas mycket sällan. År 2011 dömde tingsrätten till sådan påföljd i endast nio fall, vilket stämmer väl överens med hur det sett ut under de senaste 15 åren (Kriminalstatistiken 2011, BRÅ). Om den tilltalade är i så dåligt skick att det är aktuellt att tvångsomhänderta honom eller henne för missbruk bör det allmänt sett vara tveksamt om han eller hon kan anses vara i stånd att ta ställning till åklagarens åtal. I praktiken lär utredningen om den tilltalades personliga förhållanden medföra att målet behöver avgöras efter huvudförhandling. Vi kan emellertid inte se att det finns behov av en särskild reglering avseende fall i vilka åklagarens yrkande avser överlämnande till sådan vård.
Vad gäller rättspsykiatrisk vård enligt 31 kap. 3 § BrB så bör det inte komma i fråga att avgöra ett mål i det särskilda förfarandet om åklagaren bedömer att påföljden bör bestämmas till sådan vård. Påföljden bör enligt vår uppfattning undantas från förfarandets tillämpningsområde. Det beror på att det krävs en grundlig utredning om den tilltalades personliga förhållanden för att åklagaren ska kunna avge ett välgrundat påföljdsyrkande. Det är rätten som får förordna om läkarintyg enligt 7 § lag (1991:2041) om särskild personutredning i brottmål, m.m. Med hänsyn till det ingrepp i den personliga integriteten som ett beslut om sådan utredning innebär så föreslår vi ingen ändring av den bestämmelsen. Det är inte rationellt att handlägga ett mål i en enklare ordning om det finns skäl att begära in läkarintyg enligt nämnda bestämmelse. I praktiken torde det också vara sällsynt att det vid tiden för åtalets väckande finns ett utfärdat läkarintyg som åklagaren kan lägga till grund för sitt påföljdsyrkande. I många fall kan dessutom den
Ett särskilt förfarande i erkända mål SOU 2013:17
406
tilltalade antas sakna förmåga att förstå följderna av ett erkännande. Det i sig utesluter att målet avgörs utan huvudförhandling.
Ungdomsvård eller ungdomstjänst kan i vissa fall komma i fråga för den som begått brott innan han eller hon fyllt 21 år. Vid valet av påföljd ska ungdomsvård väljas framför ungdomstjänst. Ungdomsvård, även i förening med ungdomstjänst eller böter, får dömas ut endast om de åtgärder som socialtjänsten planerat är tillräckligt ingripande med hänsyn till brottslighetens straffvärde och art samt den unges tidigare brottslighet. Ungdomstjänst ska väljas framför böter om påföljden inte är alltför ingripande (32 kap. 2 § tredje stycket BrB).
Som framgår av avsnitt 9.1 föreslår vi ingen ändring av bestämmelsen i 27 § fjärde stycket LUL att tingsrätten ska hålla huvudförhandling i mål mot den som inte fyllt 18 år. Med hänsyn till det är det ett mindre antal fall i vilka det över huvud taget kan bli aktuellt med någon ungdomspåföljd.
Endast i undantagsfall får den som är över 18 år dömas till ungdomstjänst. Det krävs särskilda skäl för det, 32 kap. 2 § andra stycket BrB. Särskilda skäl kan exempelvis vara att brottet begåtts före 18 års ålder och det blir aktuellt att bestämma påföljden kort efter att den unge fyllt 18 år. Det innebär att utrymmet för åklagaren att yrka att påföljden ska bestämmas till ungdomstjänst är begränsat.
Vid ungdomstjänst ska den dömde åläggas att utföra arbete eller delta i verksamhet i ett visst antal timmar, lägst 20 och högst 150 timmar. I förarbetena till reglerna om ungdomstjänst finns vissa uttalanden om hur antalet timmar ska beräknas (se prop. 2005/06:165 s. 75 f och 32). Vid straffmätningen ska hänsyn tas till den tilltalades ungdom enligt 29 kap. 3 och 7 §§ BrB. Högsta domstolen har i rättsfallen NJA 2007 s. 624 och 2007 s. 636 slagit fast att utgångspunkten för om ungdomstjänst är en tillräckligt ingripande påföljd är att det fängelsestraff som skulle ha dömts ut i det enskilda fallet, om fängelse hade valts som påföljd, inte överstiger sex månader.
Den som fyllt 18 år kan undantagsvis dömas till ungdomsvård enligt motiven. Överlämnande till sådan vård torde framförallt kunna komma i fråga om någon redan är föremål för sådan vård pga. tidigare brottslighet. I påföljdshänseende är ungdomsvård inte graderat i svårighetsgrad i jämförelse med ett fängelsestraff.
Vi har tagit åklagarens påföljdsyrkande till utgångspunkt vid bestämmandet av hur allvarliga brott som ska kunna handläggas i
SOU 2013:17 Ett särskilt förfarande i erkända mål
407
den förenklade ordningen. Eftersom i varje fall bestämmelsen i 29 kap. 7 § BrB om strafflindring på grund av den tilltalades ungdom regelmässigt tillämpas vid straffmätningen av brott som någon begått innan han eller hon fyllt 21 år, bör ett yrkande om ett visst antal timmars ungdomstjänst i det enskilda fallet inte läggas till grund för bedömningen av om målet kan avgöras i det särskilda förfarandet. Det skulle innebära att allvarligare brott kan avgöras i det särskilda förfarandet om den tilltalade är under 21 år än vad som gäller övriga vuxna. Det är inte en acceptabel ordning. På motsvarande sätt bör inte innehållet i ett ungdomskontrakt eller en vårdplan granskas av rätten för att bedöma hur allvarlig brottsligheten är som åklagaren yrkat att den unge ska dömas till ungdomsvård för.
För att rätten ska kunna döma till ungdomstjänst eller ungdomsvård utan huvudförhandling bör det i stället krävas att brottets eller den samlade brottslighetens straffvärde för en vuxen person enligt åklagarens uppfattning inte överstiger fängelse i sex månader. Det förutsätter att åklagaren i åtalet, utöver att yrka ett visst antal timmars ungdomstjänst, även anger sin syn på straffvärdet. Vi ser då inget formellt hinder mot att målet avgörs utan huvudförhandling.
Motsvarande skulle kunna gälla i den ovanliga situation att åklagaren yrkar sluten ungdomsvård i mål mot någon som fyllt 18 år vid tiden för åtalet men inte vid tiden för brottet. Vid bestämning av den tid som en tilltalad ska vara frihetsberövad i form av sluten ungdomsvård är utgångspunkten att en bedömning gjorts att påföljden ska bestämmas till fängelse av viss längd. Rätten förutsätts vid den bedömningen tillämpa bestämmelserna i 29 och 30 kap. BrB. Av pedagogiska skäl och då det krävs synnerliga skäl för att fängelse ska komma i fråga, bör målet alltid avgöras efter huvudförhandling om åklagaren yrkar att påföljden bestäms till sluten ungdomsvård. Vi har svårt att föreställa oss en situation i vilken åklagaren i stället för att begära sådan förhandling ska ange ett straffvärde för brottet.
Ett särskilt förfarande i erkända mål SOU 2013:17
408
9.2.6 Förfarandet kan inte tillämpas om åklagaren eller den tilltalade har begärt huvudförhandling eller sådan förhandling behövs av särskilda skäl
Ytterligare en förutsättning för att målet ska kunna avgöras i det särskilda förfarandet är att åklagaren eller den tilltalade inte har begärt huvudförhandling eller att sådan förhandling inte behövs av särskilda skäl.
Rätten till muntlig förhandling följer av artikel 6 i Europakonventionen. En tilltalad som begär det har en undantagslös rätt att få målet avgjort efter huvudförhandling.
Detsamma gäller en målsägande som för talan i en reell och seriös tvist.2 Som framgår av avsnitt 9.2.2 måste ett enskilt anspråk vara medgett för att det ska kunna prövas i det särskilda förfarandet. I sådana fall föreligger det alltså ingen tvist och målsäganden får fullt bifall till sin talan. Det är därför inte nödvändigt att låta målsäganden yttra sig om han eller hon begär huvudförhandling, eftersom det är klart att någon sådan inte behövs. En målsägande vars enskilda anspråk accepteras av den tilltalade kan alltså inte hindra att målet avgörs i den enklare ordningen. Vi återkommer särskilt till några andra frågeställningar som rör målsäganden i avsnitt 9.6.
Det är en rimlig ordning att även åklagaren, med hänsyn till den kontradiktoriska principen, ska ha rätt att begära huvudförhandling. Utgångspunkten bör vara att det finns någon särskild anledning till att den tilltalade fråntas möjligheten att få ett erkänt åtal som faller inom ramen för det särskilda förfarandet prövat utan huvudförhandling. Ett sådant skäl skulle kunna vara att åtalet avser fler än en tilltalad. Om alla tilltalade utom en har förnekat en gärning som enligt åklagaren ska ha utförts av dem tillsammans och i samråd med olika grad av inblandning, så kan förutsättningarna för bevisföringen i rättegången förändras av att en av dem redan blivit dömd för gärningen. Detta är en situation när åklagaren kan ha ett berättigat intresse av att målet avgörs av tingsrätten efter huvudförhandling.
Om huvudförhandling inte begärs och åklagaren och den tilltalade är ense i alla delar som målet rör så behöver huvudförhandling normalt sett inte hållas. Det kan emellertid finnas särskilda skäl som gör att huvudförhandling behövs.
2 Danelius, Mänskliga rättigheter i europeisk praxis, s. 138 ff.
SOU 2013:17 Ett särskilt förfarande i erkända mål
409
Huvudförhandling kan behöva hållas om rätten vill frångå den brottsbeteckning som åklagaren har angett. När det gäller brottsbeteckningen har Högsta domstolen konstaterat att det för att försvårande omständigheter ska kunna läggas till grund för bedömning av om ett brott varit grovt eller inte krävs att den tilltalade har fått fullgoda möjligheter att bemöta de påståenden om sådana omständigheter som läggs honom till last. Det följer enligt domstolen av den kontradiktoriska principen (se rättsfallen NJA 2003 s. 486 och NJA 2011 s. 611).
Av Europadomstolens praxis och bestämmelserna i Europakonventionen, artikel 6.1 och 6.3 (a), kan man sluta sig till att den tilltalade inte bara har rätt att bli informerad om vilken brottslig gärning som han eller hon påstås ha begått utan också om innebörden av anklagelsen, dvs. brottets beteckning, för att få tillräcklig möjlighet att kunna försvara sig. Det torde innebära att svensk domstol är förhindrad att utan föregående processledning tillämpa en annan straffbestämmelse än den eller de alternativa bestämmelser som åklagaren har åberopat.3
Vi menar att det krävs att åklagaren och den tilltalade får möjlighet att yttra sig över den rättsliga grunden för att tingsrätten ska kunna frångå den bedömning av gärningen som åklagaren gjort. Det bör i normalfallet inte ske inom ramen för det särskilda förfarandet. Om domstolen bedömer att den brottsbeteckning som åklagaren angett inte är rättvisande så bör målet i stället sättas ut till huvudförhandling. Detta trots att den tilltalade har erkänt gärningen hos rätten. Ett exempel på ett sådant fall kan vara att åklagaren yrkat ansvar för stöld vid tillgrepp i butik av en vara av ringa värde och det av gärningsbeskrivningen inte framgår några försvårande omständigheter.
Om den tilltalade inte svarar på föreläggande från åklagaren att ange sin inställning till åtalet så kan målet inte, bortsett från bötesmål, avgöras utan huvudförhandling. För det fall det är oklart om förutsättningarna för handläggning i den ordning som föreskrivs i 10 b § är uppfyllda är det ett särskilt skäl för att hålla huvudförhandling.
Ett exempel på när det är oklart om förutsättningarna är uppfyllda är om erkännandet inte är klart och entydigt. Ett sådant fall kan vara om det av svaret från den tilltalade inte går att utläsa om
3 Se även Lars Heuman, JT 2005-06 s. 536 ff.
Ett särskilt förfarande i erkända mål SOU 2013:17
410
det avser samtliga gärningar som åtalet rör. Detsamma gäller om samtycket till att målet avgörs utan huvudförhandling är otydligt eller om erkännandet eller samtycket inte framstår som frivilligt.
Om den tilltalade inte kan förväntas ta ställning till vad det innebär att avstå från huvudförhandling eller kan misstänkas sakna förmåga att förstå följderna av ett avstående behöver huvudförhandling också hållas. Finns det behov av särskild utredning om den tilltalades personliga förhållanden för att utreda hans eller hennes psykiska hälsa vid tiden för gärningen eller när åtalet väcks är det också ett särskilt skäl för att hålla huvudförhandling. Ytterligare ett exempel på när sådan förhandling behövs är om en person är i så dåligt skick pga. sjukdom, psykiskt störning, försvagat hälsotillstånd, ålder eller liknande förhållande att det finns tveksamheter kring om personen är i stånd att ta ställning till åtalet.
Ytterligare ett fall i vilket huvudförhandling behövs är om det råder osäkerhet om den tilltalade fått sådan information om rådgivning av advokat som ska lämnas innan han eller hon tar ställning till åtalet.
Uppräkningen ovan är inte uttömmande. Huvudförhandling kan också behöva hållas beroende på att den gärning som åtalet rör inte utgör ett brott, att brottet är preskriberat eller att omständigheter har anförts som innebär att tingsrätten behöver pröva en ansvarsfrihetsgrund. Tingsrätten kan alltså inte heller i sådana fall avgöra målet i den förenklade ordningen.
Därutöver måste rätten ha möjlighet att döma till ett mildare straff än den påföljden som åklagaren yrkat, om yrkandet uppenbart står i strid med gällande praxis. Vi anser inte att en sådan prövning bör ske inom ramen för det särskilda förfarandet. Vi har valt den mer renodlade modellen att målet i ett sådant fall ska sättas ut till huvudförhandling. Det kan också, som tidigare nämnts, vara så att åklagaren yrkat villkorlig dom eller skyddstillsyn för ett brott med ett straffvärde som överskrider ett år till följd av s.k. billighetsskäl. Även i ett sådant fall kan det finnas särskilda skäl att pröva frågan efter huvudförhandling. Skuldfrågan kan då avgöras i den enklare ordning för avgörande av erkända åtal vid huvudförhandling som beskrivs i avsnitt 11.4 och förhandlingen koncentreras till påföljdsfrågan.
När det gäller ungdomar mellan 18–21 år kan det av pedagogiska skäl eller om åklagaren yrkar att påföljden ska bestämmas till ungdomsvård eller ungdomstjänst, även i förening med andra påföljder, finnas särskilda skäl att avgöra målet efter huvudförhandling.
SOU 2013:17 Ett särskilt förfarande i erkända mål
411
9.3 Handläggningen enligt 10 b §
Vi redogör i avsnitt 8.2 för vilket innehåll åtalet ska ha. Enligt förslaget ska åklagaren i åtalet ange ett preciserat påföljdsyrkande. Om målet enligt åklagarens uppfattning kan avgöras i den enklare ordningen enligt 10 b § ska även detta anges. Hänsyn ska vid den bedömningen inte tas till vilken inställning den tilltalade angett till brottsmisstanken under förundersökningen. Den tilltalade ska ges möjlighet att ta ställning till åtalet och målets handläggning oavsett om han eller hon har förnekat eller erkänt gärningen under utredningen. Det är först sedan åtal har väckts som den tilltalade kan bedöma konsekvenserna av att bli dömd i enlighet med åklagarens talan.
Om åklagaren inte anser att målet kan avgöras i det särskilda förfarandet bör det anges i åtalet. Ett sådant skäl kan vara att åklagaren anser att det behövs kompletterande utredning om den tilltalades personliga förhållanden innan påföljdsfrågan kan avgöras. Om den tilltalade inte medverkat vid personutredningen och åklagaren därför exempelvis yrkar fängelse i två månader, med reservation för att den tilltalade bör dömas till skyddstillsyn om det finns behov av vård, så kan inte målet avgöras utan ytterligare beredning. Beroende på den tilltalades inställning kan det finnas ett utrymme för tveksamhet om parterna är eniga om vad brottet ska leda till och åklagaren bör ges tillfälle att yttra sig över svaromålet. För att undvika en mer eller mindre omfattande skriftväxling bör målet i en sådan situation sättas ut till huvudförhandling. I tiden fram till denna kan utredningen om den tilltalades personliga förhållanden kompletteras. Om det visar sig att det finns förutsättningar att avgöra målet utan huvudförhandling kan denna ställas in.
Samtidigt med att åtalet ges in till rätten ska åklagaren delge åtalet med den tilltalade samt förelägga honom eller henne att inom viss angiven tid till rätten ange sin inställning till åtalet och de yrkanden som framställs i samband med det. Den tilltalade ska då även föreläggas att ange sin syn på möjligheten att avgöra målet på detta sätt. I samband med att åtalet väcks ska den tilltalade informeras om vad som krävs för att målet ska kunna avgöras enligt 10 b § samt om rätten till rådgivning av advokat enligt 21 kap. 3 c § RB och om rätten till huvudförhandling.
Det är angeläget att informationen till den tilltalade utformas så att den är lätt att förstå och ta till sig. Det är också viktigt att den
Ett särskilt förfarande i erkända mål SOU 2013:17
412
tilltalade enkelt till rätten kan ange hur han eller hon ställer sig till brottspåståendet, påföljden och övriga yrkanden i målet. Vi har utvecklat våra överväganden i detta avseende i avsnitt 8.3.4.
Sedan den tilltalade fått del av åtalet ska han eller hon ges skäligt rådrum att utnyttja möjligheten till rådgivning och svara på åtalet. Polis och åklagare bör i största möjliga utsträckning utnyttja möjligheten till förenklad delgivning för att ge den tilltalade del av åtalet. Därefter bör i normalfallet två veckor anses vara tillräckligt lång tid för den tilltalade att ge in ett svaromål till rätten.
Om den tilltalade har erkänt gärningen och parterna är eniga i allt vad saken rör kan parterna anses ha slutför talan genom åtalet respektive svaromålet. Åklagaren behöver därför inte ges tillfälle att yttra sig över den tilltalades skrift innan målet avgörs eftersom avgörandet inte går emot åklagarens talan.
Har den tilltalade inte hörts av, har någon av parterna begärt huvudförhandling eller behöver en sådan förhandling hållas av särskilda skäl så ska parterna kallas till huvudförhandling. Vi har gjort bedömningen att åklagaren inte samtidigt med att åtalet delges den tilltalade ska skicka en kallelse till huvudförhandling. När målet kan avgöras i det särskilda förfarandet blir en sådan förhandling inte aktuell. En sådan ordning skulle vidare förutsätta att åklagaren och tingsrätterna hade tekniskt samordnade verksamhetsstöd för att boka huvudförhandlingstider. Det skulle också innebära att tingsrättens arbetsplanering i någon mån överlämnades till åklagaren. Fördelarna med en sådan hantering skulle vara att den tilltalade tidigt och på ett enkelt sätt fick del av kallelse till förhandlingen. Vi bedömer dock att nackdelarna med en sådan ordning överväger fördelarna. Risken är att informationen till den tilltalade i samband med åtalet skulle bli svår att ta till sig med hänsyn till den stora mängd uppgifter som han eller hon skulle behöva ta del av vid ett och samma tillfälle.
Skulle tingsrätten bedöma att det inte går att avgöra målet i ett skriftligt förfarande ska rätten alltså kalla till huvudförhandling.
Om åklagaren väcker ett nytt åtal mot den tilltalade under målets handläggning så hindrar det som utgångspunkt inte att målet avgörs genom det skriftliga förfarandet. Vid tilläggsåtal ska åklagaren i regel ange ett gemensamt yrkande om påföljd. Den tilltalade måste i ett sådant fall förstås delges det nya åtalet och ta ställning till om han eller hon erkänner gärningen, godtar det nya påföljdsyrkande och eventuella ytterligare yrkanden samt fortfarande samtycker till att målet avgörs på detta sätt. Förfarandet
SOU 2013:17 Ett särskilt förfarande i erkända mål
413
kan alltså tillämpas så länge förutsättningarna att avgöra målet enligt 10 b § fortfarande är uppfyllda.
Vid beredningen av målet ska sedvanliga bestämmelser tillämpas om exempelvis forum, talerätt och rättegångskostnader.
Rätten ska självmant beakta eventuellt rättegångshinder och avvisa talan om sådant hinder föreligger (34 kap. 1 § RB). I enlighet med nuvarande regler ska rätten även självmant pröva om det finns grund för ansvarsfrihet eller om brottet är preskriberat. Som tidigare angetts är domstolen inte bunden av åklagarens yrkande om brottets rättsliga beteckning eller tillämpligt lagrum.
I mål där den tilltalade erkänner gärningen hos rätten, godtar påföljden samt övriga yrkanden efter att ha tagit del av åtalet och samtycker till att målet avgörs utan huvudförhandling efter att ha fått information om rätten till rådgivning av advokat, behöver tingsrätten inte göra annat än pröva att förutsättningarna för handläggning i den förenklade ordningen i 10 b § är uppfyllda och att huvudförhandling inte behövs. I praktiken bör detta inte innebära någon försämrad kvalitet i avgörandet. Att den tilltalades rättssäkerhet inte äventyras av att målet avgörs på detta sätt garanteras bl.a. av att han eller hon innan avgörandet ges tillfälle till rådgivning av advokat.
I allmänmotiveringen till Påföljdsutredningens förslag att införa en möjlighet till strafflindring vid medverkan till utredningen av det egna brottet (SOU 2012:34 s. 225) anges det vara av stor betydelse (och en given utgångspunkt) att beviskraven upprätthålls även i mål där den tilltalades uppgifter ligger till grund för utredningen och att erforderlig bevisprövning sker. När den tilltalade har erkänt en gärning hos rätten efter att ha fått tillgång till rådgivning av advokat och brottsligheten inte är allvarligare än att den kan omfattas av förfarandet enligt 10 b §, uppfyller den prövning som domstolen ska göra enligt vår mening det högt ställda krav som kan ställas på bevisprövningen i brottmål.
Har huvudförhandling begärts av den tilltalade är rätten förhindrad att avgöra målet utan sådan förhandling.
Tingsrätten ska vid avgörande av målet vara domför med en lagfaren domare. Det är fråga om förhållandevis okomplicerade mål som det är lämpligt att avgöra i en enkel sammansättning av rätten. Behovet av att nämndemän skulle delta vid beslutsfattandet i ett erkänt brottmål, med en sådan prövning som vi nu föreslår, anser vi vara litet.
Ett särskilt förfarande i erkända mål SOU 2013:17
414
Domen kan meddelas i förenklad form. Den ska expedieras som övriga mål som avgörs utan huvudförhandling, 30 kap 7 § tredje stycket RB och 26–31 §§ förordning (1996:271) om mål och ärenden i allmän domstol. Domen ska kunna överklagas på sedvanligt sätt (51 kap. 1 § RB).
9.4 Särskilt om överklagande
Bedömning: Det finns inte tillräckliga skäl för att i nuläget
föreslå en ändring av reglerna om bestämda tider för överklagande och om laga kraft.
Som anges ovan anser vi att domen i mål som avgörs i det särskilda förfarandet ska expedieras som övriga mål som avgörs utan huvudförhandling och kunna överklagas inom tre veckor från den dag då domen meddelades (51 kap. 1 § RB). Enligt nuvarande ordning gäller för mål och ärenden som avgörs utan huvudförhandling att utgångspunkten för överklagandefristen är dagen för avgörandet och inte, som vanligt är inom förvaltningsrätten, dagen då klaganden får del av det.
Högsta domstolen har i beslut den 20 juni 2012 återställt försutten tid att överklaga tingsrättens beslut i ett mål om undanröjande av ett föreläggande av ordningsbot (Mål nr Ö 2608-10, se även beslut i mål nr Ö 1121-13). Klaganden i målet hade inte i förväg underrättats om när tingsrättens beslut skulle meddelas. Han ansågs ha haft laga förfall för sin underlåtelse att överklaga beslutet i tid eftersom det inte fanns omständigheter som talade emot hans påstående om att avgörandet inte kommit honom till handa och inte heller annat som tydde på att han fått vetskap om beslutet under överklagandetiden. Genom avgörandet kan slutsatsen dras att en förlorande part har ganska goda förutsättningar att nå framgång med att begära återställande av försutten tid, för att inte anses ha betagits rätten att överklaga.
Med vårt förslag till ett särskilt förfarande i erkända brottmål kommer antalet mål som kan avgöras utan huvudförhandling att öka markant. Vi förutspår att handläggningsformen kommer att leda till kortare genomströmningstider vilket i viss mån talar mot att det kan finnas intresse av att överklaga domen. Då innehållet i domen är känt för den tilltalade bör det inte heller finnas ett lika
SOU 2013:17 Ett särskilt förfarande i erkända mål
415
stort intresse av att överklaga. Erfarenheter från det skriftliga förfarandet i erkända brottmål i Finland visar därutöver att andelen överklagade mål som avgjorts på handlingarna är väsentligt lägre än i brottmål som avgjorts efter huvudförhandling. Förslaget innebär dock att det kommer att kunna uppstå fler situationer i vilka den tilltalades eller målsägandens påstående om att han eller hon inte fått del av domen eller på annat sätt kännedom om att den har meddelats får godtas. Det skulle betyda att övriga parter och andra intressenter med mindre grad av säkerhet vid laga kraft kan räkna med att avgörandet är slutligt.
Ett sätt att undvika en potentiell ökning av antalet ansökningar om återställande av försutten tid skulle vara att införa regler om att domar på handlingarna ska delges. Det borde i så fall gälla såväl i brottmål som enbart avser frågan om straffrättsligt ansvar som i sådana brottmål i vilket ett enskilt anspråk hanteras. Utan en översyn av reglerna för tvistemål skulle det innebära att avgöranden avseende enskilda anspråk skulle hanteras olika beroende på om anspråket handläggs i ett brottmål eller ett tvistemål.
Ett annat sätt vore att i förväg underrätta parterna om tiden för doms meddelande. Det kunde ske genom att rätten skickade ut en underrättelse till parterna med tidpunkten för doms meddelande. En sådan ordning skulle vara förenlig med parts rätt att överklaga när ett avgörande gått honom eller henne emot enligt artikel 2 i sjunde tilläggsprotokollet till Europakonventionen. Vi lämnar dock inte något sådant förslag. Den förenklade ordningen enligt 10 b § bör enligt vår mening införas och utvärderas. Efter att förfarandet har tillämpats en tid kan det konstateras om det medfört att återställande av försutten tid beviljas i ett större antal mål. Därefter kan det vara aktuellt att överväga om det bör införas en ordning med en underrättelse från domstolen om tid för doms meddelande.
9.5 Särskilt om mål med frihetsberövade
9.5.1 Avgörande i det särskilda förfarandet
Bedömning: Mål i vilket en tilltalad är frihetsberövad bör kunna
avgöras enligt ordningen i 10 b § om den tilltalade efter domen ska försättas på fri fot eller om den tilltalade är häktad och har medgett att kvarbli i häkte tills domen i ansvarsdelen vinner laga kraft emot honom eller henne.
Ett särskilt förfarande i erkända mål SOU 2013:17
416
Vi föreslår inget särskilt undantag från möjligheten att avgöra mål i det särskilda förfarandet i de fall en tilltalad är anhållen eller häktad.
Enligt vår bedömning kan det finnas situationer i vilka mål med frihetsberövade skulle kunna avgöras utan huvudförhandling. Enligt domstolsstatistiken år 2011 var andelen brottmål med häktningsförhandling 8,8 procent. Många mål med frihetsberövade gäller allvarlig brottslighet som inte inryms tillämpningsområdet för den förenklade ordningen enligt 10 b §. Andelen mål med frihetsberövade som avgjordes efter dom i vår målundersökning var färre än fem procent. I drygt en tredjedel av de målen dömde tingsrätten till fängelse i mer än sex månader. Resultatet tyder på att antalet mål med frihetsberövade som skulle kunna avgöras i det särskilda förfarandet är begränsat.
Det är enligt vår mening emellertid inte rimligt att frihetsberövade inte i möjligaste mån ska få motsvarande tillfälle till ett avgörande i det särskilda förfarandet som personer i frihet. En inte helt ovanlig situation är att en utländsk medborgare, med hänsyn till risken för att han eller hon undandrar sig lagföring eller straff, häktas för ett lindrigt brott som kan medföra ett kortare fängelsestraff. Det kan vara fråga om stöld i butik, smugglingsbrott eller grovt rattfylleri. Det är brott som vanligtvis går snabbt att utreda och är gärningarna erkända under förundersökningen åberopar åklagaren, förutom den tilltalades uppgifter, vanligen enbart skriftlig bevisning till stöd för åtalet. Då bör det inte fordras att målet avgörs efter huvudförhandling, om inte rätten anser att utredningen i häktningsfrågan kräver det.
Enligt dagens bestämmelser är det möjligt för en häktad som döms till fängelse att avge nöjdförklaring två dagar efter att han eller hon delgetts rättens dom eller bevis om målets utgång (3–4 §§ lagen [1974:202] om beräkning av strafftid m.m.). Det gäller utan begränsning av hur långt fängelsestraff tingsrätten dömt ut. I det särskilda förfarandet kommer den häktade att veta vilken påföljd åklagaren yrkar och att ett strängare straff inte kan dömas ut. Den häktade kan därför, till skillnad mot vad som gäller i dag, i förväg ta ställning till om yrkandet ska godtas. Vi anser att det är rimligt att även en häktad person som huvudregel kan få möjlighet att efter samråd med sin försvarare ta ställning till om han eller hon ska godta åklagarens yrkanden. En frihetsberövad person bör därför inte exkluderas från möjligheten att få sin sak prövad i det särskilda förfarandet.
SOU 2013:17 Ett särskilt förfarande i erkända mål
417
Är den tilltalade anhållen eller häktad och ska försättas på fri fot i samband med dom bör ett sådant beslut alltid kunna fattas i det särskilda förfarandet. Det förekommer att åklagare utfärdar straffföreläggande med villkorlig dom mot en misstänkt i den situation som beskrivits i ovan. Med våra förslag ska åklagare i stället väcka åtal och kan i samband med det begära att den misstänkte ska häktas. Det är då rimligt att domstol inom samma tid som häktningsförhandling ska hållas, dvs. inom fyra dygn efter att den misstänkte greps eller anhållningsbeslutet verkställdes, ska kunna pröva häktningsfrågan i det särskilda förfarandet, om parterna är eniga om att den tilltalade ska försättas på fri fot genom beslut i domen.
Såsom nuvarande bestämmelser är utformade kan en fråga om häktning av den som inte är anhållen väckas av åklagaren. Efter åtalet gäller bl.a. att rätten får ta upp fråga om häktning självmant (24 kap. 17 § RB). I dessa fall ska häktningsförhandling hållas inför rätten så snart som möjligt. I rättsfallet NJA 1990 s. 542 konstaterade Högsta domstolen att 17 § även omfattar fall när rätten självmant tar upp fråga om häktning på ny grund av en person som redan är häktad. Bestämmelserna om förhandling i häktningsfrågor anges i rättsfallet vara en så viktig rättssäkerhetsgaranti att ingen ska behöva riskera att beslut fattas om att han eller hon ska vara berövad friheten utan att få möjlighet att dessförinnan framföra sina synpunkter vid en förhandling (jfr Justitieombudsmannens beslut den 31 maj 2005, dnr 4595-2004). Om den tilltalade är anhållen är det vår uppfattning att häktningsfrågan måste avgöras efter förhandling. Är parterna däremot ense om att den tilltalade ska vara fortsatt häktad efter domen bör häktningsfrågan kunna prövas utan huvudförhandling. Den tilltalade har då vid minst ett tillfälle fått häktningsfrågan prövad av domstol efter en muntlig förhandling.
Vi menar alltså att häktningsfrågan bör kunna prövas i det särskilda förfarandet om den tilltalade ska försättas på fri fot. Så bör också kunna ske om den tilltalade är häktad och har medgett att kvarbli i häkte tills domen i ansvarsdelen vinner laga kraft emot honom eller henne. För att besluta att den dömde ska stanna kvar i häkte måste domaren självfallet göra bedömningen att det även efter domen finns bärkraftiga häktningsskäl. Häktningsfrågan torde emellertid i ett sådant fall kunna avgöras utan att det krävs en huvudförhandling. I övriga fall behöver huvudförhandling hållas.
Ett särskilt förfarande i erkända mål SOU 2013:17
418
Effektivitetsvinsten med att avgöra ett mål med frihetsberövad utan huvudförhandling kan i och för sig diskuteras. Är den tilltalade anhållen eller häktad ska huvudförhandling som huvudregel påbörjas inom två veckor efter att åtalet väckts. Vi föreslår ingen ändring i detta avseende. Åtgärder för att planera och kalla till förhandling måste därför vidtas redan när åtalet väcks. Därutöver krävs ytterligare insatser för att ställa in en huvudförhandling om det skulle visa sig att målet kan avgöras utan sådan förhandling. Det kan då vara svårt att utnyttja den reserverade tiden till ett annat mål. De praktiska konsekvenserna för handläggningen i domstol talar därför i någon mån mot att mål med anhållen eller häktad avgörs utan huvudförhandling. Å andra sidan kan tid och pengar sparas genom att offentlig försvarare, åklagare och den tilltalade inte behöver komma till en huvudförhandling. I de fall insatserna för att förbereda en huvudförhandling är mindre omfattande kan det vara aktuellt att låta den tilltalade, efter samråd med advokat, yttra sig över åtalet, med följden att målet kan avgöras enligt 10 b § om huvudförhandling inte behövs för att pröva häktningsfrågan. Man ska inte heller glömma bort fördelen med förslaget att det leder till kortare frihetsberövanden och snabbare verkställighet för den tilltalade.
En invändning som skulle kunna riktas mot att mål med häktade ska kunna avgöras i det särskilda förfarandet är att den häktade kan vara påverkad av att vara frihetsberövad och känna sig pressad att godta åklagarens talan för att snarast bli försatt på fri fot. Vårt förslag innebär dock att den tilltalade till skillnad mot i dag, redan när åtalet väcks, vet vad han eller hon riskerar att dömas till, vilket borde innebära minskad press. När åtalet väckts vet den misstänkte också att han eller hon senast inom två veckor kan få åtalet prövat av domstol. En häktad person har också en offentlig försvarare som han eller hon kan rådgöra med.
Vår slutsats är alltså att den omständigheten att rätten behöver pröva en häktningsfråga inte i sig utesluter att mål med häktade kan avgöras i det särskilda förfarandet, om det sker inom de frister som gäller för när huvudförhandling senast ska påbörjas.
SOU 2013:17 Ett särskilt förfarande i erkända mål
419
9.5.2 Avgörande efter huvudförhandling inom häktningsfristen
Bedömning: Möjligheten att hålla huvudförhandling inom häkt-
ningsfristen bör kunna användas i större utsträckning i mål i vilka åklagaren inte yrkat en mer ingripande påföljd eller strängare straff än fängelse i sex månader.
Ett alternativ för att på ett snabbt och enkelt sätt att avgöra ett erkänt mål när den tilltalade är frihetsberövad är att i vidare omfattning utnyttja möjligheten att i stället för en häktningsförhandling hålla en huvudförhandling inom häktningsfristen, vid vilken frågan om häktning prövas.
Genom en lagändring 1987 togs en tidigare bestämmelse bort som reglerade möjligheten till samtidig häktnings- och huvudförhandling. Bestämmelsen innebar att rätten kunde utsträcka fristen för att hålla häktningsförhandling och förlägga häktningsförhandlingen samtidigt med en huvudförhandling om den gemensamma förhandlingen hölls inom en vecka från det att häktningsframställningen kom in till rätten. Möjligheten att skjuta upp häktningsförhandlingen för att hålla en gemensam häktnings- och huvudförhandling slopades med hänsyn till Europakonventionens krav på en ofördröjlig inställelse för prövning av häktningsfrågan.4I motiven konstaterades att fristen inom vilken en person som berövats friheten på grund av misstanke om brott ska ställas inför domstol, med hänsyn till Europakonventionens krav behövde förkortas till högst fyra dagar från det faktiska frihetsberövandet. Samtidigt uttalade departementschefen att det inte fanns något hinder mot att huvudförhandling hålls inom fyradagarsfristen om det skulle vara möjligt (prop. 1986/87:112 s. 34 ff. och 76).
Åklagare som vi talat med har sagt att de i möjligaste mån väcker åtal samtidigt med att häktningsframställan ges in till rätten i de fall utredningen är klar. Så kan vara fallet framförallt vid erkända artbrott eller återfall i brott som bör leda till kortare fängelsestraff. Det kan exempelvis röra sig om fall av erkänt grovt rattfylleri eller i fall en utländsk medborgare erkänt upprepade butiksstölder. Vid beslut om anhållande på helger har det sagts oss
4 Europakonventionen, artikel 5, punkterna 1 c och 3, ger var och en som för att ställas inför rätta i anledning av misstanke om brott berövas friheten genom arrestering eller på annat sätt en rätt att snabbt få lagligheten av frihetsberövandet prövat av domstol.
Ett särskilt förfarande i erkända mål SOU 2013:17
420
att det pga. tidsbrist kan vara svårt som jouråklagare att hinna hämta in utredning från polisen och väcka åtal i samband med häktningsframställan. Åklagarna har även uppgett att de vanligen tar kontakt med tingsrätten innan åtalet väcks för att varsko om att gemensam häktnings- och huvudförhandling kan komma i fråga.
Möjligheten att väcka åtal samtidigt med en häktningsframställning synes komma till användning i förhållandevis begränsad utsträckning och tillämpas i olika grad vid åklagarkamrarna. Om åklagare väcker åtal samtidigt som en häktningsframställning ges in till rätten och huvudförhandling hålls inom fyra dygn från det att den misstänkte greps eller anhållningsbeslutet verkställdes, så kan tiden för frihetsberövandet hållas nere och ett eventuellt straff skulle också kunna tidigareläggas. Ett förhandlingstillfälle kan därigenom också undvikas till fördel för alla inblandade.
Med vårt förslag att rätten vid huvudförhandling i tingsrätt ska kunna bestå av en lagfaren domare i brottmål i vilka åklagaren inte yrkat ett strängare straff än fängelse i sex månader eller mer ingripande frivårdande påföljd än vad som följer av den ändrade bestämmelsen i 1 kap. 3 b § RB, se avsnitt 13.7.2, blir det enklare att hålla huvudförhandling inom fristen. Tingsrätten behöver då inte med kort varsel kalla in nämndemän. Det skulle inte innebära något merarbete för domstolen att kalla till en huvudförhandling och vid den pröva häktningsfrågan, i stället för att hålla en häktningsförhandling.
Den misstänkte bör kunna anses ha fått tillräckligt rådrum för att gå igenom åtalet och övriga yrkanden med sin försvarare i de flesta erkända mål i vilka åklagaren inte yrkar annat än ett kortare fängelsestraff och utredningen i målet är mindre omfattande. Det är dessa mål som i första hand kan förväntas komma att avgöras vid huvudförhandling inom häktningsfristen. Om den tilltalade inför rätten erkänner gärningen och godtar ansvar för det brott som åklagaren påstår skulle åtalet med vårt förslag dessutom kunna avgöras i en enklare ordning vid huvudförhandlingen, se avsnitt 11.4. Det finns därför goda skäl uppmärksamma åklagarkamrarna på möjligheten att hålla huvudförhandling inom häktningsfristen så att i de fall det är möjligt åtal väcks samtidigt som häktningsframställningen ges in till rätten.
SOU 2013:17 Ett särskilt förfarande i erkända mål
421
9.5.3 Avgörande efter huvudförhandling gemensamt med häktningsförhandling
Förslag: Om det är möjligt med hänsyn till reglerna i 46 kap. 2 §
RB får huvudförhandling hållas gemensamt med förhandling i häktningsfrågan om åtal väcks senast vid sammanträdet och parterna samtycker till det. För kallelse till huvudförhandlingen av den misstänkte ska gälla vad som är föreskrivet för den tilltalade enligt 45 kap. 15 § andra stycket RB. En ny bestämmelse om detta förs in i 24 kap. 13 a § RB.
Som angetts i föregående avsnitt kan det på grund av tidsbrist för åklagaren vara svårt att efter anhållningsbeslutet hinna väcka åtal samtidigt med att häktningsframställningen ges in till rätten. De kompletterande åtgärder som behöver ske för att göra klar utredningen och väcka åtal skulle sannolikt i enklare fall kunna ske redan under häktningsfristen. För att effektivisera handläggningen och korta tiderna för frihetsberövande i dessa mål föreslår vi att det införs en möjlighet att med parternas samtycke hålla huvudförhandling gemensamt med förhandling i häktningsfrågan, om åklagaren senast vid sammanträdet väcker åtal. En ny bestämmelse om det bör föras in i 24 kap. RB.
Det bör röra sig om ett icke oväsentligt antal mål som kan avgöras genom en sådan ordning. I första hand torde det vara fråga om erkända brottmål som inte kräver en omfattande utredning.
Till följd av reglerna om rättens sammansättning skulle det endast komma i fråga att tillämpa bestämmelsen i fall åklagaren yrkar ett straff som inte överstiger fängelse i sex månader eller en mer ingripande påföljd än vad som anges i förslaget till 1 kap. 3 b § RB.
Huvudförhandlingen skulle genomföras enligt vanliga regler för mål om allmänt åtal i 46 kap. RB. En förutsättning för den föreslagna ordningen skulle vara att den misstänkte redan innan åtalet väckts kallas till förhandlingen enligt reglerna för kallelse till huvudförhandling av den tilltalade. Tillsammans med den begäran om inställelse som skickas till Kriminalvården för att en anhållen person ska närvara vid häktningsförhandlingen, skulle alltså även skickas en kallelse till huvudförhandling till den anhållne med en upplysning om att rätten gemensamt med förhandlingen i häktningsfrågan med parternas samtycke kan komma att hålla huvud-
Ett särskilt förfarande i erkända mål SOU 2013:17
422
förhandling i målet om åtal väcks senast vid sammanträdet. Detsamma skulle gälla för en misstänkt person som inte är anhållen men har kallats till förhandlingen på sådant sätt. Hinder skulle då finnas att avgöra målet efter huvudförhandling i många fall eftersom det förutsätter att den misstänkte fått del av åtalet.
Det bör krävas att parterna samtycker till att rätten håller huvudförhandling gemensamt med förhandlingen i häktningsfrågan. Detta eftersom den tilltalade och dennes försvarare måste få skäligt rådrum att gå igenom åtalet. Det bör alltså bli aktuellt endast i de allra enklaste fallen. I praktiken lär det innebära att åklagaren redan vid häktningsförhandlingens inledning eller dessförinnan ger in åtalet till rätten och lämnar ett exemplar av det till den misstänkte som kan gå igenom det med sin försvarare. Rätten skulle dock alltid behöva göra en bedömning av lämpligheten av att hålla huvudförhandling i så nära anslutning till att åtalet väckts. Om förutsättningar finns för det skulle rätten kunna besluta att huvudförhandling ska hållas och ta upp häktningsfrågan vid den. Finns det skäl att tro att hinder att hålla huvudförhandling kan komma att uppstå bör självfallet förhandling hållas enbart i häktningsfrågan.
Vårt förslag innebär ingen ändring av att åklagaren för att väcka talan skriftligen ska ge in åtalet till rätten. Det torde vara förhållandevis enkelt för åklagaren att ta med sig en utskrift av åtalet och ge in det eller att skicka in det på annat sätt till rätten inför förhandlingen. Vi har övervägt möjligheten att åklagaren skulle kunna väcka åtal genom att muntligen framställa åtalet till rätten. Vi ser inget egentligt hinder att föreslå en sådan ordning. Emellertid bör det praktiska behovet av muntligt åtal vara litet. Risken för svårigheter för den anhållne att ta till sig innebörden av ett muntligt framställt åtal och risken för ofullständigheter eller felaktigheter i ett av rätten nedtecknat åtal gör att vi inte lämnar ett sådant förslag.
9.6 Särskilt om målsäganden
Möjligheten att föra talan om enskilt anspråk i samband med åtalet är ett viktigt processuellt stöd för målsäganden. Målsägandens talan om skadestånd eller annat anspråk ska därför också kunna föras i samband med åtal för brott som handläggs genom det särskilda förfarandet. På så sätt får målsäganden, liksom övriga parter, möjlighet
SOU 2013:17 Ett särskilt förfarande i erkända mål
423
att få saken avgjord på ett snabbt och enkelt sätt. I avsnitt 14 redogör vi för förslag som syftar till att säkerställa att talan om enskilt anspråk i så stor utsträckning som möjligt kan väckas samtidigt med åtalet oavsett vem som för målsägandens talan.
För att ett enskilt anspråk ska kunna avgöras efter handläggning i den ordning som föreskrivs i 10 b § ska anspråket ha godtagits av den tilltalade. Är anspråket tvistigt behöver målsäganden få del av den tilltalades inställning och eventuella yttrande i anledning av anspråket. Parterna bör då också, liksom i tvistemål, ges möjlighet att slutföra sin talan innan målet avgörs utan huvudförhandling. Risken är att en sådan handläggning fördröjer avgörandet. Det är den bärande orsaken till att vi, som en förutsättning för handläggning i den förenklade ordningen enligt 10 b §, ställt upp ett krav på att den tilltalade ska ha godtagit anspråket. Det kan i regel anses mer kostnadseffektivt att avgöra brottmålet efter huvudförhandling om den tilltalade inte medger ett enskilt anspråk som väckts samtidigt med åtalet. Att en huvudförhandling behöver hållas kan endast i mycket speciella fall anses innebära sådana väsentliga olägenheter som medför att det finns skäl att avskilja ett enskilt anspråk som väckts samtidigt med åtalet.
Under förundersökningen ska målsäganden enligt 13 a § FUK på lämpligt sätt få upplysning om de regler som gäller för handläggningen av enskilda anspråk. Med vårt förslag kommer en viktig del av detta vara att målsäganden, i de fall det kan vara aktuellt, får information om att enskilda anspråk kan avgöras i det särskilda förfarandet och vad det innebär.
Om den tilltalade inte medger det enskilda anspråket så ska som huvudregel talan om det enskilda anspråket inte skiljas av, utan målet ska sättas ut till huvudförhandling. Som vi redogör för i avsnitt 14 ska en talan om enskilt anspråk som väcks efter åtalet bara handläggas gemensamt med brottmålet om det står klart att det kan ske utan olägenheter eller det annars finns särskilda skäl för det. Om så inte är fallet ska det avskiljas och fortsättningsvis handläggas som ett särskilt tvistemål. För att bedöma om det innebär olägenheter att handlägga ett sent väckt enskilt anspråk gemensamt med brottmålet bör rätten avvakta den tilltalades svar på åtalet. Om en huvudförhandling – med hänsyn till den tilltalades inställning till åtalet – ändå behöver hållas kan det knappast anses innebära olägenheter att avgöra det enskilda anspråket vid denna.
Enligt förslaget i avsnitt 6.3 ska målsägandes rätt att biträda ett allmänt åtal tas bort. Skulle rätten att biträda åtalet finnas kvar
Ett särskilt förfarande i erkända mål SOU 2013:17
424
skulle det innebära att målsäganden, sedan åtalet väckts, särskilt behöver meddela tingsrätten om han eller hon vill yrka på straff för annan gärning eller åberopa annan omständighet till stöd för åtalet än åklagaren gjort. Eventuella yrkanden och nya omständigheter måste delges den tilltalade. Tingsrätten skulle först därefter kunna ta ställning till om huvudförhandling ska hållas i målet. Det skulle göra handläggningen i brottmålen mer omständlig.
9.7 Strafföreläggande med villkorlig dom tas bort
Förslag: Möjligheten för åklagare att förelägga villkorlig dom
med strafföreläggande tas bort.
Vi föreslår att åklagare inte längre ska kunna utfärda strafföreläggande med villkorlig dom (48 kap. 4 § andra stycket RB). Skälen till det är framförallt att det är naturligt när en enklare ordning enligt 10 b § införs i erkända brottmål att samtliga alternativ till fängelsestraff bestäms av domstol. Det är också konsekvent med vår redovisade syn på åklagarens och domstolens roll i brottmålsprocessen. Av kriminalstatistiken framgår att huvuddelen av lagföringen av villkorlig dom sker i domstol. År 2011 meddelades drygt 2 500 strafförelägganden avseende villkorlig dom, med eller utan böter.5 Det meddelades knappt 11 800 domar med huvudpåföljden villkorlig dom under år 2011. Samma år godkändes villkorlig dom genom strafföreläggande i cirka 2 240 fall, vilket motsvarar ungefär sex procent av alla godkända strafförelägganden.6Som tidigare nämnts infördes möjligheten att meddela villkorlig dom, med eller utan böter, genom strafföreläggande genom 1997 års reform.
Åklagare som vi har pratat med har uppgett att strafföreläggande med villkorlig dom används förhållandevis frekvent i mål om ekonomisk brottslighet och vid vissa förmögenhetsbrott samt även fyller en viktig funktion för att undvika användning av straffprocessuella tvångsmedel i vissa situationer. Om den misstänkte erkänner brottet och det inte är av sådan art att fängelse är nöd-
5 Uppgifter från åklagarens verksamhetsstöd Cåbra 6 Brå, Personer lagförda för brott, Slutlig statistik för 2011, s. 17.
SOU 2013:17 Ett särskilt förfarande i erkända mål
425
vändigt, kan strafföreläggande med villkorlig dom utfärdas i stället för att åklagaren väcker åtal.
De åklagare som vi varit i kontakt med lyfter särskilt fram möjligheten att utfärda strafföreläggande med villkorlig dom i stället för att begära häktning av en person som gripits misstänkt för brott. Det handlar framförallt om relativt lindriga brott, exempelvis stöld i butik eller trafikbrott, som har erkänts av någon som saknar hemvist i Sverige och där det finns risk för att den misstänkte beger sig från riket eller på annat sätt undandrar sig lagföring eller straff. I stället för att göra en häktningsframställan till rätten kan åklagaren utfärda ett strafföreläggande och underrätta den misstänkte om beslutet vid ett personligt sammanträffande. I praktiken sker underrättelsen ofta med användning av videokonferens. Den misstänkte får därigenom tillfälle att omedelbart godkänna föreläggandet, med följden att han eller hon kan bli frisläppt.
När det gäller den principiella frågan om åklagare eller domstol bör kunna avgöra frågor om ansvar för brott och i vilken utsträckning så för vi ett resonemang om det i avsnitt 7.2.3. Sammantaget menar vi att brottsanklagelser normalt sett ska avgöras av en neutral och opartisk domstol men att det av effektivitetsskäl kan vara motiverat att låta åklagare lagföra lindrigare brott om parterna är överens i skuldfrågan.
Åklagare kan med dagens regler utfärda ett föreläggande med villkorlig dom i fråga om ansvar för alla typer av brott i fall där rätten uppenbart skulle döma till en sådan påföljd. Med våra förslag får åklagare i samtliga brottmål ett utökat ansvar för påföljdsfrågan. Det ökar betydelsen av att åklagares objektivitet vid utredningen av brottet inte blir ifrågasatt och att åklagarens roll som företrädare för statens talan görs tydlig. För att behålla allmänhetens förtroende för rättsväsendet i den nya ordningen är det även av det skälet mindre lämpligt att brott med påföljden villkorlig dom kan lagföras av åklagare.
Vi anser att frågor om ansvar för brott som kan leda till en påföljd på fängelsenivå ska avgöras av domstol. Det innebär en tydlig systematik som överensstämmer väl med hur påföljdssystemet är uppbyggt. I den brottmålsprocess som vi föreslår med ett särskilt förfarande för avgörande av erkända brottmål i domstol, införs ett snabbt och effektivt alternativ till den nuvarande ordningen med strafföreläggande avseende villkorlig dom. Behovet av
Ett särskilt förfarande i erkända mål SOU 2013:17
426
att låta åklagare lagföra påföljder som utgör alternativ till fängelse minskar genom det.
Vårt förslag innefattar dessutom en rätt för den tilltalade att få kostnadsfri rådgivning av advokat. Det betyder att den tilltalade, utöver att få den information som åklagaren kan lämna om vad påföljden villkorlig dom innebär, skulle få möjlighet att diskutera den frågan med en advokat. Det innebär som vi ser det en kvalitetshöjning för den tilltalade.
Det är mer renodlat att inte göra åtskillnad mellan olika frivårdspåföljder i det nya system med en enklare ordning för avgörande av erkända åtal i domstol som vi föreslår. Med hänsyn till att villkorlig dom är ett alternativ till fängelsestraff är det också konsekvent att påföljden bestäms i domstol vid införandet av en förenklad ordning enligt 10 b §. Det skulle också vara väl förenligt med Påföljdsutredningens förslag till ett nytt påföljdssystem. Det föreslagna systemet innehåller endast två påföljder för vuxna lagöverträdare, nämligen böter och fängelse.
Att hänvisa alla ärenden i vilka åklagaren utfärdar strafföreläggande med villkorlig dom till lagföring i domstol kan tyckas vara ett steg i fel riktning. Men möjligheten att utfärda strafföreläggande avseende villkorlig dom har inte fått det genomslag i praktiken som lagstiftaren hade tänkt. Det rör sig om ca 2 000 mål per år som skulle behöva återföras till domstol för att åstadkomma en konsekvent lagföring av frivårdande påföljder. Den förlängning av handläggningstiden och extra arbetsbelastning för tingsrätterna som detta innebär ska inte överdrivas med hänsyn till den smidiga hantering som kan ske genom det särskilda förfarandet. Samhällets reaktion på brottet skulle inte heller försenas nämnvärt.
Att lägga ansvaret för rättsskipningen på domstolen i de fall som kan avgöras genom strafföreläggande med villkorlig dom bör även bidra till att öka brottspreventionen. Att saken avgörs i domstol bidrar till att inskärpa synen på brottslighetens allvar och samhällets reaktion på brottet.
Om ett särskilt förfarande i erkända brottmål inte införs så kan som alternativ i stället övervägas ett sänkt krav för att meddela villkorlig dom genom strafföreläggande respektive en utvidgning av institutet till att omfatta exempelvis villkorlig dom med en föreskrift om samhällstjänst. Dessa alternativ har berörts ovan i avsnitt 7.4.1.
SOU 2013:17 Ett särskilt förfarande i erkända mål
427
Sammanfattningsvis är det vår uppfattning att frågor om ansvar för brott som kan leda till påföljden villkorlig dom ska avgöras i domstol.
429
10 Bötesmål
1
10.1 Strafföreläggande
10.1.1 Gällande rätt
Åklagaren har sedan införandet av RB haft rätt att beivra mindre allvarliga brott genom att utfärda strafföreläggande. Strafföreläggandeinstitutet var inledningsvis begränsat till att kunna avse högst 20 dagsböter. Godkände den misstänkte ett strafföreläggande som avsåg böter till ett högre belopp än 100 kronor skulle föreläggandet underställas domstol för prövning. Prövningen gjordes i allmänhet mot bakgrund av insända handlingar och avsåg i första hand föreläggandets laglighet. Rätten skulle pröva om gärningen var brottslig, om det fanns formella förutsättningar att utfärda ett strafföreläggande, om straffet föll inom straffskalan, om annan påföljd hade dömts ut samt om föreläggandet utfärdats i laga form och behörigen godkänts av den misstänkte. Vidare skulle domstolen kontrollera att straffet inte var uppenbart för högt eller lågt.2Underställelseförfarandet slopades i mitten av 1950-talet samtidigt som tillämpningsområdet för strafföreläggande utvidgades. Tillämpningsområdet har sedan utvidgats i flera omgångar. Utvidgningarna har avsett bl.a. vilka brott som kunnat omfattas, dagsbotsbeloppets antal och storlek, betydelsen av att det finns en målsägande och möjligheten att strafförelägga ungdomar, enskilt anspråk, företagsbot och villkorlig dom.3
Bestämmelser om strafföreläggande finns i 48 kap. RB. I korthet innebär reglerna att åklagare genom strafföreläggande får ta upp
1 Med bötesmål avses vanligtvis mål om brott för vilket enbart böter ingår i straffskalan. Ibland används det för att beteckna mål i vilket det inte finns anledning att döma till annan påföljd än böter. Vi avser mål i vilka åklagaren anser att påföljden ska bestämmas till böter. 2 Se 1948 års kommentar till rättegångsbalken, 48 kap. 4 §. 3 För en redogörelse av strafföreläggandeinstitutets utveckling, se Landström, Åklagaren som
grindvakt, En rättsvetenskaplig studie av åklagarens befogenheter vid utredning och åtal för brott, Skrifter från juridiska institutionen vid Umeå universitet, nr 24, Uppsala 2011, s. 243.
Bötesmål SOU 2013:17
430
fråga om ansvar för brott som hör under allmänt åtal. Strafföreläggande får utfärdas i stället för åtal för alla brott där böter ingår i straffskalan. Normerade böter får emellertid inte föreläggas. Det finns särskilda bestämmelser avseende brott som någon har begått innan han eller hon fyllt 18 år. Bötesstraff för sådana brott får utfärdas med strafföreläggande även i andra fall, om det kan antas att påföljden om åtal hade väckts skulle ha bestämts endast till böter (15 § LUL och 48 kap. 1 och 4 §§ RB). Föreläggandet innebär att den misstänkte till godkännande omedelbart eller inom viss tid föreläggs ett sådant bötesstraff som åklagaren anser att brottet ska föranleda (48 kap. 2 § RB). Åklagarmyndigheten har tagit fram en promemoria som ger ledning till åklagarna när det gäller att bestämma böternas antal för olika brott.4
Villkorlig dom, även i förening med böter, kan också föreläggas genom strafföreläggande, om det är uppenbart att rätten skulle ha dömt till en sådan påföljd för brottet. Detta gäller emellertid inte om gärningsmannen var under 18 år när brottet begicks eller om det finns skäl att förena den villkorliga domen med samhällstjänst (48 kap. 2 § och 4 § andra stycket RB). Underrättelse om utfärdat strafföreläggande avseende villkorlig dom bör lämnas av åklagaren vid ett personligt sammanträffande (3 § förordning (1964:740) med föreskrifter för åklagare i vissa brottmål). Om sådant strafföreläggande utfärdas innan den misstänkte fyllt 21 år ska det alltid lämnas över vid ett personligt sammanträde (1 § andra stycket förordning [1994:1763] med särskilda bestämmelser om unga lagöverträdare).
Strafföreläggande får inte utfärdas om förutsättningar för allmänt åtal inte föreligger. Ett strafföreläggande måste innefatta alla brott av den misstänkte som åklagaren känner till finns för bedömning. Det kan dessutom omfatta talan om enskilt anspråk om betalningsskyldighet som åklagaren är skyldig att föra för målsägandens räkning, särskild rättsverkan och företagsbot. Har målsäganden förklarat sig ha för avsikt att föra skadeståndstalan avseende annat än betalningsskyldighet får strafföreläggande inte utfärdas (48 kap. 5 § RB).
Strafföreläggandet utfärdas i form av ett elektroniskt dokument eller tecknas på ett formulär som fastställs av Åklagarmyndigheten. I praktiken för åklagaren in uppgifterna om strafföreläggandet i
4Strafföreläggande i bötesmål – en sammanställning av tillämpade påföljder, RättsPM 2012:7, Utvecklingscentrum Malmö, oktober 2012 (ersätter tidigare RÅPM 2003:2 och RättsPM 2006:23).
Bötesmål
431
Åklagarmyndighetens ärendehanteringssystem Cåbra. Om föreläggandet ska godkännas vid ett sammanträffande rapporteras det till Rikspolisstyrelsen (RPS) när det godkänts och om föreläggandet utfärdas för att godkännas inom viss tid rapporteras det genast till RPS som skickar ut ett skriftligt besked med strafföreläggandets innehåll till den misstänkte. Tillsammans med strafföreläggandet ska upplysningar lämnas om hur föreläggandet kan godkännas och om att åtal kan väckas om godkännande inte sker inom angiven tid. Godkännande sker genom att den misstänkte undertecknar en förklaring att han eller hon erkänner gärningen och godtar det straff och den särskilda rättsverkan samt det enskilda anspråk som upptagits i föreläggandet. Ett godkännande måste alltså för att vara giltigt avse samtliga i strafföreläggandet upptagna delar. Godkännandet ska lämnas till den åklagarkammare som utfärdat föreläggandet (5 § ÅFS 2005:26). Betalning kan i vissa fall också räknas som ett godkännande. Om godkännande inte sker ska åtal normalt väckas. Godkännande som sker efter det att åklagaren utfärdat eller ansökt om stämning saknar verkan.
Vid föreläggande av bötesstraff är bestämmelsen i 34 kap. 1 § första stycket 2 brottsbalken tillämplig. Det finns alltså möjlighet att utfärda ett strafföreläggande avseende böter vid återfall i brott. Enligt motiven kan dock det förhållandet att den misstänkte tidigare har dömts för brott vara ett skäl mot att utfärda strafföreläggande som talar för att en domstolsprövning bör ske (NJA II 1982 s. 397).
Ett godkänt strafföreläggande gäller, enligt 48 kap. 3 § andra stycket RB, som lagakraftvunnen dom. Den som förelagts ett straff kan efter godkännande inte angripa föreläggandet på annat sätt än genom extraordinära rättsmedel. Om den misstänkte inte accepterar föreläggandet i dess helhet dvs. även eventuellt skadeståndsansvar, förordnande om särskild rättsverkan och företagsbot så är godkännandet inte giltigt.
Normalt sett följs ett föreläggande som inte har godkänts av att åklagaren beslutar om åtal och domstolsprövning. För att åklagaren ska kunna ompröva sitt beslut att det finns förutsättningar för allmänt åtal krävs att det framkommit nya relevanta uppgifter. En ny rättslig analys eller en ny analys av bevisläget anses inte utgöra en sådan ny omständighet.5 Det innebär att åklagaren i princip alltid väcker talan vid domstol om strafföreläggandet inte godkänns.
5 JO-beslut den 28 september 2007, diarienr 852-2006.
Bötesmål SOU 2013:17
432
10.1.2 Statistik
I begreppet lagföring ingår åklagarens beslut om åtal och strafföreläggande, men även beslut om åtalsunderlåtelse, dvs. att en brottsutredning avslutats utan påföljd.
År 2011 meddelades strafföreläggande i drygt 50 000 fall. Det motsvarar 15 procent av samtliga åklagarbeslut om lagföring. Andelen är oförändrad sedan året innan.
Vad gäller brott med enbart böter i straffskalan så meddelades strafföreläggande i knappt 13 000 fall under år 2011. Samma år väcktes åtal för sådana brott i drygt 15 000 fall medan åtalsunderlåtelse meddelades i knappt 1 600 fall. I ungefär 3 200 fall beslutade åklagare att inte väcka åtal.
Tabell 10.1 Fördelning av samtliga beslut i åtalsfrågan 2009–2011,
per ärendetyp och typ av beslut
Lagföring:
Ej åtal:
Åtal Strafföreläggande
Åtalsunderlåtelse
Bevisproblem Övriga skäl Summa
Antal Andel Antal Andel Antal Andel Antal Andel Antal Andel Antal Andel
Våldsbrott 2009 38 084 78 % 1 172 2 % 2 377 5 % 5 718 12 % 1 259 3 % 48 610 100 %
2010 39 624 79 % 1 183 2 % 2 481 5 % 5 831 12 % 1 233 2 % 50 352 100 % 2011 38 424 78 % 1 325 3 % 2 502 5 % 5 890 12 % 1 183 2 % 49 324 100 %
Narkotika brott
2009 33 797 62 % 8 291 15 % 8 424 15 % 3 199 6 % 1 137 2 % 54 848 100 % 2010 35 893 62 % 8 996 16 % 8 585 15 % 2 929 5 % 1 177 2 % 57 580 100 % 2011 45 834 65 % 10 325 15 % 9 539 14 % 3 135 4 % 1 262 2 % 70 149 100 %
Miljöbrott 2009 206 37 % 139 25 % 19 3 % 53 10 % 135 24 % 552 100 %
2010 168 37 % 123 27 % 5 1 % 24 5 % 136 30 % 456 100 % 2011 123 38 % 106 33 % 0 0 % 28 9 % 68 21 % 325 100 %
Ekobrott 2009 2 256 68 % 417 13 % 30 1 % 296 9 % 307 9 % 3 306 100 %
2010 2 156 65 % 584 18 % 38 1 % 358 11 % 192 6 % 3 328 100 % 2011 2 557 68 % 711 19 % 27 1 % 314 8 % 161 4 % 3 770 100 %
Bötesbrott 2009 16 503 40 % 17 937 44 % 2 248 5 % 3 486 8 % 948 2 % 41 122 100 %
2010 17 799 48 % 14 219 38 % 1 496 4 % 2 874 8 % 1 019 3 % 37 407 100 % 2011 15 155 46 % 12 959 39 % 1 598 5 % 2 397 7 % 814 2 % 32 923 100 %
Övriga brott
2009 112 435 61 % 26 989 15 % 23 947 13 % 14 912 8 % 5 182 3 % 183 465 100 % 2010 113 052 63 % 25 815 14 % 21 398 12 % 14 145 8 % 5 253 3 % 179 663 100 % 2011 111 050 64 % 24 855 14 % 19 881 11 % 13 489 8 % 4 883 3 % 174 158 100 %
Totalt 2009 203 281 61 % 54 945 17 % 37 045 11 % 27 664 8 % 8 968 3 % 331 903 100 %
2010 208 692 63 % 50 920 15 % 34 003 10 % 26 161 8 % 9 010 3 % 328 786 100 % 2011 213 143 64 % 50 281 15 % 33 601 10 % 25 253 8 % 8 371 3 % 330 649 100 %
(Källa: Åklagarmyndighetens årsredovisning 2011, tabell 3)
Bötesmål
433
10.2 Avgörande utan huvudförhandling
10.2.1 Gällande rätt
Ett brottmål ska, som tidigare nämnts, som huvudregel avgöras efter huvudförhandling. Utan sådan förhandling får tingsrätten avgöra ett mål på annat sätt än genom dom liksom meddela frikännande dom sedan åklagaren lagt ned ett allmänt åtal. Den 1 november 2008 infördes i 45 kap. 10 a § RB en möjlighet att avgöra ett brottmål i sak utan huvudförhandling. Det avser mål i vilket det inte finns anledning att döma en vuxen person till annan påföljd än böter. Ändringen var ett led i EME-reformen.6
Rätten får utan huvudförhandling avgöra ett brottmål genom att meddela dom i mål där det inte finns anledning att döma till någon annan påföljd än böter, om inte huvudförhandling begärs av någon av parterna eller behövs med hänsyn till utredningen i målet (45 kap. 10 a § punkten 3 RB). I mål mot den som inte fyllt 18 år ska rätten hålla huvudförhandling även om påföljden ska bestämmas till böter (27 § LUL).
En förutsättning för att avgöra ett mål utan huvudförhandling är alltså att den påföljd som aktualiseras i det enskilda fallet är böter. Det är inte något hinder att fängelse ingår i straffskalan för brottet. Ytterligare förutsättningar är att huvudförhandling varken begärs av någon av parterna eller behövs av utredningsskäl. Av andra stycket i 45 kap. 10 a § RB följer att den tilltalade innan målet avgörs ska informeras om att målet kan komma att avgöras utan huvudförhandling och om sin rätt till sådan förhandling. I normalfallet lämnas den informationen i samband med att stämning utfärdas. Parterna ska vidare, om de inte redan kan anses ha slutfört sin talan, ges tillfälle till detta innan målet avgörs. I normalfallet kan åklagaren anses ha slutfört sin talan genom åtalet om den tilltalade till rätten inte kommer in med några synpunkter eller t.ex. uppgifter om nya inkomstförhållanden. Om det efter att parten har slutfört sin talan men innan tingsrätten har avgjort målet tillkommer ytterligare åtal, får handläggningen återupptas och frågan om målet kan avgöras utan huvudförhandling prövas på nytt.
Ett skäl till att huvudförhandling kan behövas i målet anges i motiven vara att det finns muntlig bevisning. Att det finns muntlig
6En modernare rättegång – reformering av processen i allmän domstol, prop. 2004/05:131, avsnitt 9.2, s. 24 och 250 ff. Regeringens förslag i aktuell del byggde i allt väsentligt på 1999 års rättegångsutrednings slutbetänkande (SOU 2001:103 s. 159–164).
Bötesmål SOU 2013:17
434
bevisning anses inte hindra att rätten avgör ett mål utan huvudförhandling men det torde vara ovanligt att det sker. Den praxis som utvecklats kring möjligheten att avgöra mål i den tilltalades utevaro har ansetts kunna ge viss vägledning vid bedömningen om målet kan avgöras på handlingarna.7 Muntlig bevisning kan även tas upp utom huvudförhandling i syfte att målet därefter ska kunna avgöras på handlingarna (36 kap. 19 § RB). Den möjligheten bör enligt motiven användas med försiktighet (prop. 2004/05:131 s. 152 ff.).
Att den tilltalade förnekar gärningen utesluter inte att målet avgörs utan huvudförhandling. I motiven anges som exempel att förnekade mål om rattfylleri och narkotikabrott skulle kunna avgöras utan huvudförhandling, om det finns rapporter från alkoholutandningsprov respektive narkotikaanalys.8
Huvudförhandling kan också behövas om den tilltalade inte kan förväntas föra fram sina synpunkter eller åberopa bevisning lika väl i skrift som vid en muntlig förhandling.
Vid avgörande av mål utan huvudförhandling består tingsrätten av en lagfaren domare (1 kap. 3 § RB). Bevisprövningen vid ett sådant avgörande sker med utgångspunkt i vad handlingarna innehåller och vad som i övrigt förekommit i målet (30 kap. 2 § andra stycket RB). Det är i normalfallet fråga om uppgifter ur förundersökningen.
Domen kan överklagas. För att hovrätten ska pröva en dom genom vilken den tilltalade dömts till böter krävs prövningstillstånd (49 kap. 13 § RB).
10.2.2 Åklagarens handläggning
Åklagarmyndigheten har i en promemoria lämnat rekommendationer för åklagarens handläggning av mål som kan avgöras utan huvudförhandling i tingsrätt.9Det är vår erfarenhet att rekommendationerna också har fått genomslag i praktiken. Enligt dessa bör åklagaren i stämningsansökan ange om domstolen kan avgöra målet på handlingarna och i sådana fall även lämna ett konkret påföljdsförslag samt ange de särskilda omständigheter som domstolen bör ta hänsyn till vid påföljdsbedömningen. Det är
7 Fitger, m.fl., a.a., kommentaren till 45 kap. 10 a §. 8Prop. 2004/05:131 s. 251. 9En modernare rättegång – reformering av processen i allmän domstol. Den nya lagstiftningen
och några rekommendationer om tillämpningen, Rätts-PM 2008:10.
Bötesmål
435
enligt promemorian naturligt att åklagaren anger ett påföljdsförslag och det anges att förslaget bör vara så precist att det anger antalet dagsböter och hur stort dagsbotsbelopp som ska fastställas eller penningböternas storlek.
Vidare betonas i promemorian betydelsen av att polisledda förundersökningar håller tillräckligt hög kvalitet. Åklagaren rekommenderas att kvalitetssäkra förundersökningsprotokollen. Det ska åstadkommas genom en kontinuerlig kvalitetssäkring av avrapporteringen och återkoppling från den polisiära förundersökningsledaren eller åklagaren. I promemorian lyfts fram att polisen bör säkerställa att uppgifterna i primärrapporten, brottsanmälan och eventuella förhör eller liknande, är fullständiga och korrekta. Dessutom bör den misstänktes inställning och grunden för gärningspåståendet och eventuellt enskilt anspråk vara utförligt och noggrant redovisat. Behovet av att det skriftliga materialet, särskilt bevisningen, håller hög kvalitet och att det finns en fullständig dagsbotsuppgift så att målet kan avgöras utan huvudförhandling betonas.
10.2.3 Statistik
Domstolsstatistiken ingår i Sveriges officiella statistik. Den visar att andelen brottmål i tingsrätt som avgjorts efter huvudförhandling har sjunkit under 2009 och 2010 i förhållande till 2008. Det beror sannolikt till stor del på EMR-reformen. I jämförelse med 2008 sjönk andelen brottmål som avgjordes efter huvudförhandling från 83 procent till 62 procent 2010.
Domstolsverket har låtit utvärdera EMR-reformen för att få en bild av dess konsekvenser för de allmänna domstolarna. Utvärderingen, Resursfördelningen efter EMR, Domstolsverkets rapportserie
2010:3, grundas på uppgifter från domstolarna under perioden den
1 mars 2010 till den 31 augusti 2010 och tillgänglig domstolsstatistik. Domstolsverket har bedömt att en av de förändringar som haft störst betydelse från resurssynpunkt varit att fler brottmål avgörs utan huvudförhandling i tingsrätt. Utvärderingen visar att förändringen har lett till vissa resursbesparingar i tingsrätten. När det gäller brottmålen framgår av utvärderingen att antalet avgjorda brottmål med ensam domare i tingsrätt nästan fördubblades under tiden januari till juli 2010 jämfört med motsvarande tid 2008. Av rapporten framgår vidare att antalet avgjorda brottmål med huvud-
Bötesmål SOU 2013:17
436
förhandling under motsvarande period minskade med ungefär 18 procent. Slutsatsen kan därför dras att införandet av möjligheten att avgöra vissa brottmål utan huvudförhandling har lett till att det stora flertalet notariebrottmål sedan reformen avgörs av en ensam domare och utan huvudförhandling.10
Tabell 10.2 Antal avgjorda brottmål med ensam domare, tingsrätt
Tabell 10.3 Antal avgjorda mål med huvudförhandling, tingsrätt
Målkategori 2008 jan–juli 2009 jan–juli 2010 jan–juli Förändring 2008–2010
Brottmål
35 271 28 904 28 891
-18 %
Tvistemål1
1 528
1 496
1 617
6 %
Familjemål
903
868
825
-9 %
Summa
37 702
31 268
31 333
-17 %
1
Målkategorier i tingsrätt: Övriga tvistemål, FT-mål och fastighetsmål (Källa: Domstolsverket, Resursfördelningen efter EMR, 2010:3)
Uppgifter ur domstolarnas verksamhetsstöd Vera visar att drygt 12 300 bötesmål11 avgjordes av tingsrätt under år 2011. Året därpå avgjordes drygt 11 000 bötesmål. 65 procent av bötesmålen avgjordes utan huvudförhandling.
10 Med notariebrottmål avses brottmål som tingsnotarie kan förordnas att på eget ansvar handlägga. Det är fråga om mål om brott för vilket inte är föreskrivet svårare straff än böter eller fängelse i högst sex månader och det inte finns anledning att döma till annan påföljd än böter och det i målet inte är fråga om företagsbot. 11 Med bötesmål avses här mål för vilket inte är föreskrivet annan påföljd än böter.
Period Avgjorda brottmål Ensam domare
Andel
2008 jan–juli
43 720
9 372
21 %
2009 jan–juli
43 995
14 798
34 %
2010 jan–juli
46 985
18 077
38 %
Bötesmål
437
10.3 Hanteringen av bötesmål
10.3.1 Strafföreläggande ska utfärdas oberoende av den misstänktes inställning
Förslag: Strafföreläggande ska, oberoende av den misstänktes
inställning, utfärdas om det finns förutsättningar för allmänt åtal och inte särskilda skäl mot det.
Särskilda skäl mot att utfärda strafföreläggande kan vara att den misstänkte är under 18 år, att fråga är om en svårbedömd rättsfråga eller att det inte är uppenbart att brottet inte är preskriberat.
Enligt gällande rätt får åklagare enligt 48 kap. 1 § RB ta upp fråga om ansvar för brott genom strafföreläggande. Bestämmelsen är fakultativ. Det innebär att åklagaren har möjlighet att välja mellan att utfärda strafföreläggande och väcka åtal. Enligt 1 § strafföreläggandekungörelsen (1970:60) bör strafföreläggande utfärdas om det finns förutsättningar för det.
Strafföreläggande får emellertid inte utfärdas om det inte finns förutsättningar för allmänt åtal, om i föreläggandet inte tas upp alla brott av den misstänkte som åklagaren känner till eller om målsäganden förklarat att han eller hon avser föra talan om enskilt anspråk i anledning av brottet som avser annat än betalningsskyldighet (48 kap. 5 § RB).
Den grundläggande förutsättningen för lagföring genom strafföreläggande är att det finns förutsättningar för allmänt åtal (första omsatsen i 48 kap. 5 § RB). Det finns alltså inte något formellt krav på att den misstänkte ska ha erkänt brottet för att ett strafföreläggande ska kunna utfärdas. Om saken är tveksam bör åklagaren enligt Processlagberedningen inte utfärda strafföreläggande i förhoppning att den misstänkte ska godkänna detta (NJA II 1943 s. 604). I 1949 års kommentar till rättegångsbalken (s. 721) anges att fall som med hänsyn till utredningen eller rättstillämpningen framstår som svårbedömda inte bör undandras rättens prövning. För att strafföreläggande ska utfärdas bör det enligt motiven inte heller finnas minsta osäkerhet i skuldfrågan, brotten ska relativt sett framstå som mindre allvarliga och det får inte råda någon tveksamhet kring påföljdsvalet. Om personutredning behövs för att bedöma påföljden ska saken prövas av domstol (prop. 1996/97:8 s. 14 ff.). Strafföreläggande bör dessutom inte användas om rätts-
Bötesmål SOU 2013:17
438
frågan är svårbedömd eller om det inte är uppenbart att brottet inte är preskriberat.12
Enligt Ekelöf bör åklagaren i regel väcka åtal även om den misstänktes skuld verkar vara klar, om denne under polisförhöret har förnekat gärningen eller att handlandet varit brottsligt.13Vidare har Justitieombudsmannen (JO) i ett särpräglat fall hävdat att det måste krävas att den misstänkte i huvudsak har vitsordat de faktiska omständigheter som konstituerar brottet för att strafföreläggande ska kunna utfärdas (JO 1981/82 s. 98). I ett senare uttalande har JO snarare tagit utgångspunkten att strafföreläggande inte bör användas om det finns något osäkerhetsmoment beträffande utgången i själva skuldfrågan (JO 1990/91 s. 61). Exempelvis bör ett allmänt påstående av en misstänkt att han eller hon inte kört för fort med motorfordon inte innebära ett hinder att utfärda strafföreläggande i fall påståendet inte bedöms kunna vinna framgång. Det synes dock finnas en fast och stadgad praxis rörande t.ex. brottet vårdslöshet i trafik som antyder att strafförelägganden kan utfärdas även i andra fall.
Vi föreslår inte någon ändring i det att strafföreläggande inte får utfärdas om i föreläggandet inte tas upp alla brott av den misstänkte som åklagaren känner till eller om målsäganden förklarat att han eller hon avser att föra talan om enskilt anspråk i anledning av brottet som avser annat än betalningsskyldighet. Den misstänkte bör dock enligt vår uppfattning i mål om bötesbrott ges inflytande över formen för sakens prövning även om gärningen är förnekad. Han eller hon kan ha ett berättigat intresse av att undvika en offentlig rättegång och allmänintresset av att dessa mål prövas i domstol är inte så starkt att det utesluter användning av strafföreläggande. Om den åtalade inte vill delta i en rättegång torde i realiteten målet inte tillföras någon ytterligare utredning. Det kan antas att många sådana mål avgörs antingen efter handläggning vid huvudförhandling i den tilltalades utevaro eller utan huvudförhandling. Det bör därför införas en presumtion för att strafföreläggande
ska utfärdas oberoende av den misstänktes inställning, så länge det
finns tillräckliga skäl för åtal.
En ordning där den misstänkte ges möjlighet att acceptera ett strafföreläggande motiveras av samma praktiska och processekonomiska skäl som tidigare framhållits för att åklagare ska få utfärda strafföreläggande i större utsträckning. Den tilltalade får direkt
12 Fitger m.fl., a.a., kommentaren till 48 kap. 5 §. 13 Ekelöf m.fl., Rättegång, femte häftet, s. 288.
Bötesmål
439
kännedom om den samlade reaktionen på brottet och parterna kan slippa en ibland tidskrävande och kostsam inställelse vid domstol. I prop. 1996/97:8 s. 12 ff. betonades att strafföreläggandet är en snabb och effektiv form att fastställa straff. Förutom att systemet innebär en effektivare användning av resurserna så har det fördelar genom att avgörandet kommer snabbt både i ansvarsdelen och i skadeståndsfrågan. Vidare innebär det att den misstänkte får ta ställning till det förelagda straffet och i förekommande fall till yrkat skadestånd och därigenom själv bedöma dess proportion i relation till gärningen.
Flera offentliga försvarare har till oss uppgett att många misstänkta som i förhör förnekat en gärning, skulle godta ansvar för brott om de kände till vilken påföljd som kunde bli aktuell. Advokaterna har menat att det gäller såväl vid lindrigare som allvarligare brottslighet. Det finns skäl att anta att ett strafföreläggande i många fall skulle godkännas om den misstänkte gavs möjlighet att välja ett sådant alternativ i stället för en domstolsprövning. Detta gäller även när han eller hon förnekat gärningen under utredningen.
Ett förnekande kan ha sin grund i många olika orsaker. Vårt förslag bygger på grundtanken att den som misstänks för brott inför rättegången ska informeras om den påföljd som åklagaren anser ska följa på brottet och i vissa fall ges möjlighet att acceptera ansvar för brott. Det är en handlingsfrihet som enligt vår mening inte enbart ska ges till den som erkänt gärningen eller vitsordat de faktiska omständigheterna under utredningen. En vuxen person bör oberoende av sin inställning i skuldfrågan alltså få möjlighet att ta ställning till ett strafföreläggande.
Särskild försiktighet kan emellertid vara påkallad när det gäller unga lagöverträdare. Det är angeläget att en ung person förstår innebörden av ett erkännande och inte upplever möjligheten att acceptera ett strafföreläggande som en påtryckning. Endast i undantagsfall bör därför ett strafföreläggande utfärdas om den misstänkte är under 18 år och har nekat till gärningen.
Åklagaren bör även ha kvar möjligheten att väcka åtal i stället för att utfärda strafföreläggande om särskilda skäl talar mot det. När det är fråga om en svårbedömd rättsfråga eller tveksamt om brottet är preskriberat bör åklagaren även i framtiden kunna avstå från att utfärda strafföreläggande.14 Det ligger i linje med åklaga-
14 Jämför med Fitger a.a., m.fl., kommentaren till 58 kap. 4 och 5§§ och Ekelöf m.fl., Rätte-
gång femte häftet, 8 uppl., s. 287 f.
Bötesmål SOU 2013:17
440
rens möjlighet att disponera över processen att han eller hon kan besluta om saken bör prövas av domstol. Motsvarande resonemang gäller också om åklagaren är skyldig att föra målsägandens talan enligt 22 kap. 2 § RB och det enskilda anspråket exempelvis kan föranleda jämkning, riktar sig mot flera personer eller avser ett stort belopp (jfr Åklagarmyndighetens rättspromemoria Skadestånd, 2013:1 s. 36 f).
Ytterligare ett särskilt skäl mot att åklagaren tar upp ansvarsfrågan genom strafföreläggande kan vara att en ordningsbot har utfärdats men inte godkänts. I en sådan situation kan det finnas anledning för åklagaren att i stället direkt väcka talan vid rätten.
När det gäller påföljdsfrågan är det vår utgångspunkt att åklagaren ska framställa ett påföljdsyrkande i alla mål. De allra flesta fall som blir föremål för strafföreläggande torde vara rutinartade mål om lindrigare brott inom områden med en välutvecklad påföljdspraxis. De frågor åklagaren har att ta ställning till är om han eller hon anser att påföljden bör vara böter och böternas storlek. Åklagaren kan i dessa mål förhållandevis enkelt bedöma de frågor om straffmätning som då kan komma i fråga. I ett fåtal fall kan fast påföljdspraxis saknas. Det gäller exempelvis vid narkotikabrott avseende nya substanser, om en gärning nyligen har kriminaliserats eller viss specialstraffrätt. De olägenheter som följer med att det saknas prejudicerande avgöranden från Högsta domstolen kan emellertid inte frita åklagaren från ansvaret att ange ett yrkande om påföljd som den tilltalade kan ta ställning till. Överväganden om straffmätning och påföljdsval bör därför enligt vår mening i regel inte utgöra särskilda skäl mot att utfärda ett strafföreläggande.
Bötesmål
441
10.3.2 Åtal genom strafföreläggande
Förslag: Åklagare ska kunna väcka åtal genom att ge in ett
strafföreläggande som inte har godkänts till rätten. Strafföreläggande som ges in till rätten ska vara undertecknat av åklagaren.
I strafföreläggandet ska åklagaren ange
• uppgift om de bevis som, om åtal väcks, åberopas till stöd för åtalet och talan om enskilt anspråk enligt 22 kap. och vad som ska styrkas med varje bevis
• de omständigheter som gör domstolen behörig, om inte behörigheten framgår på annat sätt,
• åklagarens önskemål om hur målet ska handläggas om åtal väcks och
• om den misstänkte har varit anhållen eller häktad på grund av misstanke om brott som omfattas av strafföreläggandet och tiden för frihetsberövandet.
Om ett strafföreläggande utfärdats till godkännande inom viss tid ska den misstänkte i det skriftliga beskedet med straffföreläggandets innehåll och vissa upplysningar, även ges tillfälle att inom samma tid skriftligen svara på åtalet, ange bevisuppgift och slutföra talan om föreläggandet inte godkänns. Information ska också lämnas om rätten till huvudförhandling och att målet kan komma att avgöras utan en sådan förhandling. Eventuellt svar ska lämnas till åklagaren och biläggas strafföreläggandet när åtalet väcks. Strafföreläggande som ges in till rätten ska delges den misstänkte.
Åtal kan väckas genom att strafföreläggande ges in till rätten
Enligt dagens bestämmelser väcks som huvudregel allmänt åtal genom att åklagaren ger in stämningsansökan till rätten, 45 kap. 1 § RB. I praktiken innebär det att åklagaren, när tiden för godkännande av strafföreläggande har gått ut eller den misstänkte har motsatt sig det, fattar beslut om åtal och upprättar en stämningsansökan med det innehåll som framgår av 45 kap. 4 § RB. Åklaga-
Bötesmål SOU 2013:17
442
ren återupptar alltså beredningen av ärendet. Stämningsansökan skickas sedan in till rätten.15
Det finns också en möjlighet för åklagaren att på uppdrag av rätten utfärda stämning (45 kap. 1 § andra stycket och 45 kap. 16 § RB). I sådant fall förelägger åklagaren den tilltalade att hos rätten svara på åtalet och vid behov ange bevisuppgift. Om det är lämpligt kallar åklagaren till huvudförhandling. En enkätundersökning som Domstolsverket genomfört i december 2009 avseende handläggningen av s.k. mängdbrottmål visar att denna möjlighet i stort sett inte utnyttjas.16
Vilka uppgifter som ska finnas i ett strafföreläggande framgår av 48 kap. 6 § RB. Enligt bestämmelsen ska föreläggandet innehålla uppgift om åklagaren och den misstänkte samt om brottet. För brottet ska anges tid och plats samt övriga omständigheter som kännetecknar det, men även de bestämmelser som ska tillämpas när det gäller brottet. Det straff och den särskilda rättsverkan som den misstänkte föreläggs ska också anges, liksom enskilt anspråk som föreläggs den misstänkte med uppgift om målsäganden och de omständigheter som anspråket grundar sig på.
Enligt vår uppfattning bör förenklingar kunna göras i hur mål om allmänt åtal inleds. Vi föreslår i avsnitt 8.1.4 att utfärdande av stämning ska avskaffas i mål om allmänt åtal och att åklagare som huvudregel ska förelägga den tilltalade att svara till rätten på åtalet, avsnitt 8.3.3. För att ytterligare effektivisera processen ska allmänt åtal, enligt vår mening, kunna väckas genom att ett strafföreläggande som inte godkänts ges in till rätten. Strafföreläggandet behöver då inte omvandlas till en stämningsansökan eller en särskild åtalsskrift.
Åtal anses med dagens regler väckt när stämningsansökan kom in till rätten (45 kap. 1 § RB). Enligt vår mening kan ett strafföreläggande fylla samma funktion som ett åtal, när stämning har avskaffats. Vi föreslår därför att talan ska anses väckt genom att strafföreläggande som inte godkänts ges in till rätten. När strafföreläggande utfärdas ska åklagaren, på samma sätt som i dag, upplysa om det åtal som väcks om föreläggandet inte godkänns.
15 Vid Åklagarmyndigheten har genomförts ett arbete med att ta fram en funktion i ärendehanteringssystemet Cåbra för utfärdandet av elektroniska stämningsansökningar och för att automatiskt omvandla strafförelägganden till stämningsansökningar. Sedan 2012 finns en sådan funktion som används vid bestridande eller uteblivet svar från den förelagde. 16Ökad effektivitet och förbättrad samverkan vid handläggning av mängdbrott, Redovisning i maj 2010 av ett regeringsuppdrag till Rikspolisstyrelsen, Åklagarmyndigheten och Domstolsverket, s. 134 samt bilaga 3.
Bötesmål
443
För att strafföreläggandet ska kunna fylla samma funktion som en stämningsansökan gör när åtal väcks, måste föreläggandet innehålla motsvarande uppgifter som ska finnas i en sådan ansökan. Vi återkommer till vilket innehåll strafföreläggandet bör ha nedan.
Om den misstänkte inte godkänner strafföreläggande inom angiven tid, eller i vissa fall betalar böterna, leder det alltid till ett nytt åklagarbeslut. Det förekommer att nya omständigheter kommer fram i samband med bestridandet som leder till att åklagaren utfärdar ett nytt föreläggande eller beslutar att lägga ned åtalet. I de allra flesta fall torde åklagaren emellertid kunna ge in strafföreläggandet direkt till rätten.
När åklagaren väcker åtal genom att ge in ett strafföreläggande som inte godkänts ska han eller hon bifoga utredning och skriftliga bevis enligt 45 kap. 7 § RB. Det överensstämmer med handläggningen i mål som inleds genom att stämningsansökan ges in till rätten.
Den nya ordningen innebär att den misstänkte får anses ha fått del av åtalet redan när han eller hon fick del av strafföreläggandet, dvs. innan åtalet väckts vid rätten. Frågan om ansvar för brottet får emellertid inte tas upp genom att talan väcks vid domstol förrän den tid inom vilken föreläggandet har utfärdats till godkännande har gått ut (48 kap. 3 § RB). I denna del innebär vårt förslag ingen ändring. Genom att den misstänkte fått del av strafföreläggandet har han eller hon därigenom också fått skälig tid att ta ställning till det åtal som följer om strafföreläggandet inte godkänns.
Föreläggandet att svara på åtalet
Vi föreslår att åklagaren samtidigt med strafföreläggandet ska förelägga den misstänkte att svara på åtalet och de yrkanden som framställs i samband med det. Det är en rationell ordning. I dag är det ett arbetsmoment som domstolen utför. Om domstolen avser att avgöra ett mål utan huvudförhandling föreläggs vanligtvis den tilltalade samtidigt med stämningen att svara på åtalet, yttra sig över om målet kan avgöras utan sådan förhandling, slutföra sin talan och avge bevisuppgift. Handläggningen sköts oftast av en beredningsorganisation.
Uppgifter om den enskildes inställning till åtalet och handläggningen samt om den bevisning som han eller hon vill åberopa kan inhämtas på ett smidigare sätt. Det är enkelt för åklagaren att, i
Bötesmål SOU 2013:17
444
samband med att strafföreläggande utfärdas, även förelägga den misstänkte att svara på åtalet och vid behov ange den bevisning som han eller hon åberopar hos rätten om strafföreläggandet inte godkänns samt vad som ska styrkas med varje bevis. Den misstänkte bör svara till åklagaren. Godkänns föreläggandet kan den misstänkte lagföras utan rättegång och något mål behöver inte inledas vid rätten. Om åklagaren inte begär huvudförhandling i målet bör den tilltalade dessutom ges tillfälle att slutföra talan och informeras om att målet kan avgöras utan huvudförhandling om sådan förhandling inte begärs. På så sätt kommer det sällan att behövas ytterligare handläggningsåtgärder i domstol innan bötesmålet kan avgöras utan huvudförhandling.
Åklagaren ska till rätten ge in den misstänktes eventuella svar i anledning av föreläggandet tillsammans med den bevisning som den misstänkte åberopar. Det bör ske inom samma tid som protokoll och anteckningar från förundersökningen samt bevis ska ges in till rätten enligt nuvarande bestämmelsen vid väckande av allmänt åtal i 45 kap. 7 § RB.
Att åklagaren samtidigt med strafföreläggandet skriftligen ska förelägga den misstänkte att svara på åtalet väcker frågan om åklagaren ska ha ansvar för att föreläggandet delges den misstänkte. Det är en självklarhet att den tilltalade måste ha fått del av det för att han eller hon ska kunna dömas för brottet. Enligt gällande regler lämnas eller skickas besked med strafföreläggandets innehåll och upplysningar om sättet och tiden för att godkänna föreläggande inom viss tid till den misstänkte (48 kap. 7 § RB). Inkommer inget svar inom den angivna tiden får åklagare skicka en påminnelse enligt 8 § strafföreläggandekungörelsen (1970:60). Godkänns inte föreläggandet väcker åklagaren normalt sett talan och delgivning av åtalet med den tilltalade sker i samband med utfärdandet av stämning (45 kap. 9 § RB).
Enligt BRÅ:s officiella statistik om lagföringsbeslut har antalet godkända strafförelägganden sedan 2002 legat på en medelnivå om ca 40 300 strafförelägganden per år.17Vi antar att förelägganden avseende villkorlig dom respektive böter godkänns i likvärdig utsträckning. År 2011 respektive 2012 meddelade åklagaren strafföreläggande i drygt 53 000 fall. Huvuddelen av utfärdade strafförelägganden avser bötesstraff. Enligt uppgifter ur Åklagarmyndighetens ärendehanteringssystem Cåbra utfärdade åklagare strafföreläggande
17 Sveriges officiella statistik, Lagföringsbeslut efter typ av lagföring, 1995–2011, tabell 40 A.
Bötesmål
445
med villkorlig dom i 2 589 fall år 2012. Av statistiken kan slutsatsen dras att drygt 50 000 strafförelägganden med bötesstraff utfärdas varje år och ca 80 procent av dessa blir godkända.
Strafföreläggande utfärdas i praktiken genom att uppgifterna om föreläggandet förs in i ärendehanteringssystemet Cåbra. Det är sedan Rikspolisstyrelsen (RPS) som skickar ut ett besked till den misstänkte med strafföreläggandets innehåll om föreläggandet inte ska godkännas av den misstänkte vid ett personligt sammanträffande med åklagaren. Det innebär att den absoluta merparten av föreläggandena hanteras med automatik. För att inte onödigt komplicera och fördyra strafföreläggandehanteringen bör föreläggande även i fortsättningen lämnas eller sändas till den misstänkte utan krav på att beskedet med strafföreläggandets innehåll och bifogade upplysningar delges den misstänkte. Om den misstänkte svarar till åklagaren har han eller hon bevisligen fått del av föreläggandet. Inkommer inget svar bör åklagaren ha kvar möjligheten att skicka en påminnelse och delge underrättelsen med den misstänkte. I de allra flesta fall torde det vara mest effektivt att åklagaren i stället ger in strafföreläggandet till tingsrätten som delger åtalet med den tilltalade. Åberopad bevisning ska då också ges in och kan delges tillsammans med åtalet.
I sammanhanget kan påpekas att delgivning av utredningen även måste ske genom tingsrättens försorg i de fall den misstänkte har bestritt strafföreläggandet. Detta eftersom protokoll och anteckningar från förundersökningen och bevis som åklagaren åberopar inte enligt nuvarande ordning biläggs strafföreläggandet när det skickas till den misstänkte.
Innehåll i och upplysningar vid strafföreläggande
I 48 kap. 6 § RB anges vad ett strafföreläggande ska innehålla. Vad som ska anges i åklagarens stämningsansökan framgår av 45 kap. 4 § RB. I 45 kap. 10 RB anges vad rättens föreläggande vid stämning ska innehålla och av 45 kap. 10 a § RB kan förutsättningarna för att ett mål ska kunna avgöras utan huvudförhandling utläsas.
Ett strafföreläggande utfärdas, som tidigare nämnts, normalt sett i ett elektroniskt dokument i ärendehanteringssystemet Cåbra för godkännande inom viss tid. Ett skriftligt besked med strafföreläggandets innehåll skickas eller lämnas sedan till den misstänkte. Enligt dagens regler ska den misstänkte tillsammans med strafföre-
Bötesmål SOU 2013:17
446
läggandet få skriftlig information om föreläggandets innehåll och vissa andra upplysningar (48 kap. 7 och 8 §§ RB och 5 § strafföreläggandekungörelsen [1970:60]). Tillsammans med informationsbladet fogas även ett brev med en godkännandehandling samt ett inbetalningskort. I brevet anges inom vilken tid som föreläggandet ska besvaras.
För att strafföreläggandet ska kunna användas för att väcka åtal behöver innehållet i föreläggandet ändras. Strafföreläggandet behöver innefatta en kombination av innehållet i dagens strafföreläggande och det som finns i en stämningsansökan. En stämningsansökan ska innehålla uppgift om den tilltalade och, i förekommande fall, om målsäganden. Vidare ska åklagaren uppge den brottsliga gärningen med uppgift om tid och plats för dess förövande och de övriga omständigheter som behövs för dess kännetecknande samt de bestämmelser som är tillämpliga (s.k. gärningsbeskrivning). Det ska också framgå vilka bevis som åberopas och vad som ska styrkas med varje bevis. De omständigheter som gör domstolen behörig ska uppges, om inte behörigheten framgår på annat sätt. Vill åklagaren i samband med att åtalet väcks även väcka talan om enskilt anspråk ska det i ansökan lämnas uppgift om anspråket och de omständigheter som det grundas på samt de bevis som åberopas och vad som ska styrkas med varje bevis. Dessutom ska åklagaren lämna uppgift om frihetsberövanden samt eventuella önskemål om målets handläggning. Ansökan ska vara undertecknad av åklagaren (45 kap. 4 § RB).
Det betyder att strafföreläggandet behöver kompletteras med uppgift om eventuell målsägande, vilka bevis som åklagaren vill lägga fram om föreläggandet inte godkänns och vad som ska styrkas med dem samt uppgift om behörig domstol, eventuella frihetsberövanden och åklagarens synpunkter på målets handläggning. Ett krav bör vidare ställas på att föreläggandet som ges in till domstolen är undertecknat av åklagaren (se efterföljande avsnitt).
Även om strafföreläggandet inte skulle fylla en funktion som åtal, är det rimligt att åklagaren redan i strafföreläggandet anger den bevisning som kommer att åberopas om gärningen inte erkänns. Vi instämmer i Rättegångsutredningens uppfattning att det bör vara av stort intresse för en misstänkt som inte erkänt gärningen att veta vilken bevisning som åklagaren avser att åberopa och att det
Bötesmål
447
intresset kan tillgodoses genom att åklagaren anger sin bevisning i strafföreläggandet.18
Det är också ändamålsenligt att åklagaren informerar om sin syn på hur målet bör handläggas vid en rättegång. På så sätt får den misstänkte del av alla relevanta omständigheter för att ta ställning till konsekvenserna av ett åtal.
Med strafföreläggandet ska den misstänkte få skriftlig information om hur föreläggandet kan godkännas och inom vilken tid det kan ske. Därtill ska han eller hon upplysas om att åtal kan väckas vid domstol efter utgång av den fastställda tiden om godkännande inte sker. Det följer av gällande regler i 48 kap. 7 § RB. För att målet ska kunna avgöras utan huvudförhandling behöver motsvarande information lämnas som finns i ett slutföreläggande med stämning.
I det skriftliga beskedet om föreläggandets innehåll bör åklagaren alltså även ge den misstänkte, som inte godkänner föreläggandet, tillfälle att inom angiven tid skriftligen svara på åtalet, ange bevisuppgift och slutföra sin talan. Information ska därtill lämnas om rätten till huvudförhandling i målet och att målet kan komma att avgöras utan sådan förhandling.
Enligt nuvarande formkrav för stämningsansökan ska denna vara undertecknad av åklagaren. Behovet av underskrift på inlagor i en rättsprocess har övervägts vid flera tillfällen. För en redogörelse för tidigare överväganden hänvisas till propositionen Elektronisk
stämningsansökan i brottmål (prop. 2011/12:126). Regeringen har i
denna bedömt att det alltjämt bör ställas ett krav på egenhändigt undertecknande när det gäller stämningsansökningar. Vi ser inte anledning att ha någon annan uppfattning. Motsvarande formkrav som ställs på stämningsansökan bör enligt vår mening ställas på undertecknande av ett strafföreläggande som ska ges in till domstol.
Genom lagändring som trädde i kraft den 1 juli 2012 har det blivit möjligt när en stämningsansökan ges in på elektronisk väg att underteckna den med en elektronisk signatur enligt lagen (2000:832) om kvalificerade elektroniska signaturer eller överföra den på ett sätt som uppfyller motsvarande krav på säkerhet. Den elektroniska signaturen fyller därigenom samma funktion som en underskrift. Vi menar att åklagaren efter ett beslut om åtal i Cåbra bör kunna överföra ett strafföreläggande som inte godkänts till domstol och generera en elektronisk signatur på motsvarande sätt som kan ske vid en elektronisk stämningsansökan.
Bötesmål SOU 2013:17
448
Benämningen strafföreläggande
Vi har övervägt om begreppet strafföreläggande ska utmönstras helt för att det tydligt ska framgå att åklagaren samtidigt med att ett föreläggande av bötesstraff utfärdas i beskedet till den misstänkte informerar om det åtal som kan väckas, infordrar svaromål med bevisuppgift och utfärdar slutföreläggande. Man kunde tänka sig att införa ett helt nytt begrepp för att beskriva den nya ordningen, exempelvis åklagarföreläggande eller åtalsföreläggande. Benämningen strafföreläggande, som beteckning på fråga om ansvar för brott som tas upp av åklagare genom det förenklade förfarande som anges i 48 kap. RB, bör emellertid enligt vår bedömning användas även fortsättningsvis. Beteckningen strafföreläggande är väl etablerad och det finns därför en fördel med att behålla den. Visserligen har vi i avsnitt 10.3.1 föreslagit vissa ändringar avseende strafföreläggandets tillämpningsområde, vilket kan sägas tala för att en ny benämning införs. Förändringarna i den delen är dock inte så omfattande att de, enligt vår mening, motiverar en ny benämning. Vi menar att det är en bättre lösning att det skriftliga beskedet till den misstänkte utformas med en ny ingress eller på annat sätt ges ett tydligt innehåll. Vår bedömning är alltså att åklagares föreläggande av bötesstraff även fortsättningsvis ska kallas för strafföreläggande.
Konsekvenser av förslagen
Möjligheten att väcka åtal genom att ge in ett strafföreläggande som inte godkänts effektiviserar handläggningen. Om en misstänkt inte godkänt ett föreläggande behöver åklagaren enbart fatta beslut om att åtal ska väckas. Någon ytterligare beredning för att ta fram en stämningsansökan krävs inte. När den misstänkte fått del av ett föreläggande men inte godkänt det och tiden för att svara gått ut kan åklagaren ge in strafföreläggandet till rätten, tillsammans eventuell svarsskrivelse från den misstänkte. Om förundersökning skett ska åklagaren, liksom vid ansökan om stämning, dessutom ge protokoll eller anteckningar från förundersökningen. Domstolen kan med vårt förslag i många fall avgöra målet på handlingarna så snart åklagaren väckt talan. När den tilltalade fått del av strafföreläggandet har han eller hon även delgetts åtalet och förelagts att slutföra talan. Har strafföreläggandet och föreläggandet att svara på
Bötesmål
449
åtalet inte delgetts den misstänkte genom åklagarens försorg får domstolen se till att det sker. I sådana fall är effektivitetsvinsterna något mindre. Har den tilltalade svarat på åtalet och inte begärt huvudförhandling behöver domen troligen inte föregås av någon skriftväxling. Domstolens uppgift att skicka ut och bevaka stämning med slutföreläggande skulle alltså kunna tas bort i dessa mål.
För de fall den misstänkte motsatt sig föreläggandet och åberopat muntlig bevisning eller begärt huvudförhandling får tingsrätten bereda målet på sedvanligt sätt. Detsamma gäller om åklagaren anser att det finns skäl för huvudförhandling. I målet är då ändå den fördelen vunnen att den misstänkte redan förelagts att svara på åtalet utifrån ett bättre underlag.
Den ökade arbetsbelastning det skulle innebära för åklagaren att i samtliga strafförelägganden ange bevisuppgift, uppgift om behörig domstol och synpunkt på målets handläggning skulle vägas upp av den arbetsbesparing det innebär att åklagaren i många fall skulle undgå ytterligare skriftväxling och att närvara vid en huvudförhandling. Således skulle den föreslagna ordningen innebära en arbetsbesparing för såväl åklagare som domstol, samtidigt som den misstänkte och en eventuell målsägande skulle kunna få saken prövad i en enklare och snabbare ordning.
Det bör inte medföra annat än en engångskostnad att ändra strafföreläggandets utformning och innehåll samt anpassa Åklagarmyndighetens ärendehanteringssystem Cåbra så att strafföreläggandet kan ges in på elektronisk väg. Genom att sammanföra uppgifterna i ansökan om stämning och i domstolens slutföreläggande med strafföreläggandet och bilagda upplysningar, kan flera arbetsmoment reduceras till ett. Antalet utskick bör därigenom minska liksom kostnaderna för administration och material som papper, porto etc.
En nackdel med förslaget är att strafföreläggandet med upplysningar kommer att innehålla ett stort antal uppgifter. Det finns en risk att föreläggandet blir svårbegripligt med hänsyn till mängden information och handlingsalternativen. Vidare är det, precis som vid överklagande av en brottmålsdom där överklagandeskriften ska skickas till tingsrätt men vara ställd till hovrätten, en pedagogisk uppgift att förklara att den misstänkte ska ge in svaret till åklagaren och inte till domstolen. Det kan vara svårt att utforma ett tydligt föreläggande som är tillräckligt lätt att läsa och förstå för den enskilde. Den information som biläggs föreläggandet måste dessutom väl beskriva föreläggandets olika funktioner i form av strafföre-
Bötesmål SOU 2013:17
450
läggande, åtal och slutföreläggande. Det ställer krav på en god grafisk utformning av föreläggandet och bilagda upplysningar samt ett enkelt och begripligt språk. Enligt vår uppfattning är svårigheten att utforma föreläggandet främst av pedagogisk karaktär och klart hanterbar. Nackdelen är därför inte sådan att förslaget bör ändras.
En annan invändning som kan föras fram mot förslaget är att det kan tyckas onaturligt att den misstänkte ska slutföra talan till rätten redan innan åtal i målet är väckt. Den misstänkte ges tid att ta ställning till åtalet redan innan domstolsprocessen har inletts. Vi menar att det är en ordning som går att förklara på ett begripligt sätt och som leder till uppenbara effektivitetsvinster. Fördelarna med förslaget överväger därför nackdelarna.
10.3.3 När ett godkännande av strafföreläggande saknar verkan
Bedömning: Bestämmelsen i 48 kap. 12 § RB om när ett god-
kännande av strafföreläggande är utan verkan bör inte ändras.
Vi har övervägt om inte ett godkännande av strafföreläggande borde kunna få verkan även efter det att åklagaren har väckt åtal för brottet. Det kan ju framstå som onödigt att åklagaren är tvungen att föra process om saken i domstol om den tilltalade ändrat uppfattning och vill godta ett straffansvar.
Enligt nuvarande regler kan ett strafföreläggande utfärdas till omedelbart godkännande eller till godkännande inom en angiven tidsfrist (48 kap. 2 § RB). Inkommer inget godkännande eller annat besked från den misstänkte skickas normalt en påminnelse om föreläggandet. Om det är lämpligt bör underrättelse om föreläggandet delges den misstänkte (8 § strafföreläggandekungörelsen [1970:60]). Har strafföreläggande utfärdats för godkännande inom viss tid så får fråga om ansvar för brottet tas upp på nytt innan denna tid gått ut endast om den misstänkte uttryckligen förklarat att han eller hon inte godkänner föreläggandet (48 kap. 3 § första stycket RB). Bestämmelsen avser förhindra parallella straffprocesser avseende en och samma gärning.
Ett strafföreläggande kan även godkännas efter utgången av den frist som angetts i föreläggandet. Ett godkännande av strafföre-
Bötesmål
451
läggande är emellertid, enligt 48 kap. 12 § RB, utan verkan om det sker sedan åklagaren utfärdat stämning, stämningsansökan eller ett nytt strafföreläggande, beslutat att inte väcka åtal för brottet eller beslutat att lägga ned eller inte inleda en förundersökning. Det finns alltså en gräns för när ett godkännande måste ske för att inte bli utan verkan.
Frågan har tidigare utretts av 1999 års rättegångsutredning. I slutbetänkandet, SOU 2001:103, övervägde utredningen om inte ett godkännande av straff- och ordningsbotsföreläggande i de flesta fall borde kunna får verkan även efter det att åklagaren utfärdat stämning, stämningsansökan eller ett nytt strafföreläggande. Utredningen förde ett resonemang kring att åklagaren skulle kunna ges möjligheten att förklara att ett för sent inkommet godkännande ska gälla. Man ansåg emellertid att det då fanns risk för att en kallelse till huvudförhandling kunde ses som ett påtryckningsmedel att godkänna föreläggandet. Utredningen övervägde även om det kunde vara skillnad mellan situationer när den förelagde tidigare bestritt ett strafföreläggande och när föreläggandet inte besvarats alls. Bestridandet, som aktiv handling, kunde enligt utredningen respekteras medan det däremot, om ingen inställning redovisades, skulle kunna vara möjligt att acceptera ett godkännande som kommit in sedan åtal väckts. Med hänsyn bl.a. till de relativt ingripande och kostsamma förändringar i de tekniska systemen för strafföreläggandehanteringen som skulle krävas ansåg utredningen vid en samlad bedömning att hanteringen ändå borde ske vid domstol.
Med hänsyn framförallt till risken för parallella processer avseende en och samma gärning framstår det som mindre lämpligt att ge godkännandet verkan sedan talan har väckts i domstol. Det kan också vara så att nya omständigheter har tillkommit som gör att lagföring i domstol framstår som en lämpligare handläggningsform. Målet bör på ett smidigt sätt i domstol kunna avgöras utan huvudförhandling, eller om den tilltalade erkänner gärningen till rätten och godtar påföljden, avgöras enligt förfarandet i avsnitt 9.
Bötesmål SOU 2013:17
452
10.3.4 Möjligheten att avgöra bötesbrott utan huvudförhandling ska bestå
Bedömning: Mål i vilket det inte finns anledning att döma till
annan påföljd än böter ska alltjämt kunna avgöras utan huvudförhandling i tingsrätt.
Enligt nuvarande regler får tingsrätten utan huvudförhandling avgöra ett brottmål genom dom i mål där det inte finns anledning att döma till någon annan påföljd än böter, om inte huvudförhandling begärs av någon av parterna eller behövs med hänsyn till utredningen i målet.
EMR-utredningen har i sitt betänkande, SOU 2012:93 s. 150 ff., konstaterat att möjligheten att avgöra mål på handlingarna har tillämpats i mycket stor utsträckning. Resultatet av utredningens utvärdering talar för att reformen har fallit mycket väl ut.
Även om brottmål i sak har kunnat avgöras utan huvudförhandling under en förhållandevis kort tid så talar resultatet av utvärderingen för att handläggningsformen fungerar väl och ska finnas kvar. Det innebär att den nuvarande möjligheten att avgöra ett mål utan huvudförhandling när det inte finns anledning att döma till annan påföljd än böter ska kvarstå oförändrad.
10.3.5 Processmaterialet vid avgörande av mål utan huvudförhandling
Förslag: När mål avgörs utan huvudförhandling får protokoll
eller anteckningar från förundersökningen läggas till grund för avgörandet endast till den del uppgifterna har åberopats av part.
Dom i mål som avgjorts utan huvudförhandling ska enligt gällande rätt grunda sig på vad handlingarna innehåller och vad som i övrigt förekommit i målet, 30 kap. 2 § andra stycket RB. Det innebär bl.a. att domstolen är förhindrad att vid sitt avgörande ta hänsyn till material om saken som den fått kännedom om i annat sammanhang än vid handläggningen av målet. Att domstolen enligt bestämmelsen ska beakta innehållet i de skrivelser som parterna har gett in till rätten är klart. Bestämmelsen innefattar också sådana inspelningar
Bötesmål
453
av förhör som rätten har gjort vid bevisupptagning utom huvudförhandling eller vid ett förberedande sammanträde.
När det gäller uppgifter ur förundersökningsprotokollet eller anteckningar från förundersökningen som getts in till tingsrätten finns en större osäkerhet om vad som gäller. Framförallt är det tveksamt om och i så fall vilka förhörsutsagor i förundersökningsprotokollet som ska anses ingå i processmaterialet när målet avgörs utan huvudförhandling. Vi föreslår därför att detta görs tydligare genom att det införs en uttrycklig bestämmelse om att uppgifter i förundersökningsprotokoll eller anteckningar från förundersökningen endast får läggas till grund för avgörandet om de har åberopats av part.
I 1949 års kommentar till rättegångsbalken (s. 405) påpekas att förundersökningen inte ingår som självständigt processmaterial såvitt inte uppgifter ur det har lagts fram vid huvudförhandlingen i den lägre rätten. Detta gäller enligt kommentaren särskilt de delar av protokollet som innehåller förhörsutsagor. Däremot skulle, enligt kommentaren, hänsyn kunna tas till upplysningar av mer objektiv karaktär, t.ex. angående brottsplatsens belägenhet och andra lokala förhållanden, den tilltalades levnadsomständigheter och liknande. Det sagda torde ta sikte på hur situationen är i hovrätt vid avgörande av ett mål som i tingsrätt har avgjorts efter huvudförhandling.
Vid tillkomsten av de nya reglerna om avgörande på handlingarna i mål i vilka påföljden kan antas bli böter berördes inte frågan om vad som är processmaterial vid prövningen. Regeln i 30 kap. 2 § RB bör föra med sig att t.ex. förundersökningsprotokollet blir processmaterial, liksom övriga handlingar som enligt bestämmelser i 45 kap. ska kommuniceras med parterna. Samtidigt måste bestämmelsen i 35 kap. 14 § första stycket RB om förbud mot skriftliga utsagor beaktas. När det gäller förundersökningsmaterialet finns det i bestämmelsen ett hinder mot att åberopa en uppteckning av en berättelse som någon har lämnat inför åklagare eller polismyndighet i anledning av en förestående rättegång. Från förbudet finns vissa undantag, bl.a. för det fall det är särskilt föreskrivet (första punkten). Därutöver tillåts till följd av ett undantag i tredje punkten som bevis regelmässigt bl.a. platsrapporter eller primärrapporter som upprättats av en polis i samband med ett ingripande samt rapporter från alkoholutandningsprov och narkotikaanalyser, vilket nämns i förslaget till En modernare rättegång.19
Bötesmål SOU 2013:17
454
Det får anses tveksamt om 30 kap. 2 § RB skulle kunna ses som en sådan föreskrift som gör undantag från förbudet mot skriftliga berättelser. Beredningen för rättsväsendets utveckling (BRU) resonerade mer utförligt kring en sådan möjlighet i betänkandet SOU 2005:117 s. 98 f. Bestämmelsen i 30 kap. 2 § RB om vad avgörandet ska grundas på när målet avgörs utan huvudförhandling skulle enligt beredningens mening kunna ses som ett särskilt sådant undantag som gjorde att även utsagor i förundersökningsprotokollet skulle kunna vara processmaterial vid ett avgörande på handlingarna.
Vi föreslår ett förtydligande i 30 kap. 2 § RB att uppgifter i protokoll eller anteckningar från förundersökningen endast ska få läggas till grund för ett avgörande utan huvudförhandling till den del uppgifterna har åberopats av part. Det gäller även en förundersökningsberättelse som den tilltalade själv har avgett och en berättelse under utredningen som någon annan person t.ex. målsäganden, annan tilltalad, eller vittne har lämnat. Detta innebär inte att utrymmet att åberopa uppgifter ur muntliga förhör när målet avgörs utan huvudförhandling utökas.
Om det finns muntlig bevisning bör huvudregeln alltjämt vara att huvudförhandling ska hållas i målet. Det kan emellertid vara så att ett muntligt förhör inte bedöms tillföra något ytterligare utöver vad som framkommit av den skriftliga berättelsen i förundersökningsprotokollet. Om parterna inte begär att förhör hålls muntligen inför domstolen så bör det i vissa fall finnas särskilda skäl att tillåta en sådan utsaga som bevis i rättegången. Bedömningen får göras från fall till fall med hänsyn till de kostnader eller olägenheter som ett förhör vid eller utom huvudförhandling kan antas medföras, vad som kan antas stå att vinna med ett sådant förhör, berättelsens betydelse och övriga omständigheter (35 kap. 14 § punkten 3 RB). Det innebär inte enbart att nyttan med ett muntligt förhör ska ställas mot kostnaderna som är förenade med ett förhör vid huvudförhandlingen utan även mot bl.a. den tid som står att vinna om den skriftliga berättelsen i stället får åberopas och berättelsens betydelse. Med berättelsens betydelse avses framförallt dess betydelse för målets utgång. Rätten bör, enligt Fitger, kunna vara mer frikostig med att tillåta skriftliga berättelser i bagatellmål än i mål om stora värden eller mål om grova brott.20Som exempel kan, som nämnts, en polismans anteckningar från rutiningripanden vid
20 Fitger m.fl., Rättegångsbalken, kommentaren till 35 kap. 14 §.
Bötesmål
455
ett större antal förseelser regelmässigt godtas som bevisning i stället för att han eller hon ska kallas till förhör (prop. 1986/87:89 s. 173).
När det gäller parts åberopande av den tilltalades egna uppgifter under förundersökningen så bör dessa kunna få läggas till grund för domstolens avgörande när övriga förutsättningar för att avgöra målet utan huvudförhandling är uppfyllda. En jämförelse kan göras med fall när mål avgörs efter huvudförhandling, vid vilken den tilltalade inte varit närvarande. Rätten ska då, om det behövs, se till att det ur handlingarna läggs fram vad den tilltalade anfört (46 kap. 6 § tredje stycket RB). Den bestämmelsen innebär ett undantag från förbudet i 35 kap. 14 § RB och medför att den tilltalades uppgifter under förundersökningen regelmässigt läses upp. På motsvarande sätt bör man alltid godta ett åberopande av den tilltalades skriftliga utsaga i fall parterna har accepterat att målet avgörs på handlingarna. Det skulle alltså kunna komma i fråga att rätten tar del av den tilltalades uppgifter i förhör under utredningen i ett förnekat mål om bötesbrott.
457
11 Huvudförhandlingsmål
11.1 Inledande överväganden
Åtgärder för att göra handläggningen av mål som avgörs 11.1.1
efter huvudförhandling mer ändamålsenlig
De mål som enligt våra förslag ska avgöras efter huvudförhandling är i huvudsak sådana där en huvudförhandling behövs med hänsyn till åklagarens uppfattning av brottets allvar (uttryckt i dennes påföljdsyrkande) och sådana mål där en huvudförhandling behövs med hänsyn till parternas inställning. Dessutom rör det sig om situationer då en huvudförhandling behövs med hänsyn till den tilltalades person, t.ex. då denne är under 18 år. Även om det införs alternativa handläggningssätt, kan de mål som kräver en huvudförhandling vara av helt olika karaktär. Det kan variera från åtal för ett förnekat bötesbrott till mycket omfattande mål som rör brott mot person eller ekonomisk brottslighet.
Vi har i föregående avsnitt redogjort för förslag som innebär att åklagaren i alla mål ska förelägga den som åtalas att svara på åtalet och de yrkanden som framställs i samband med detta. Åklagaren ska dessutom ange ett påföljdsyrkande i alla mål, vilket innebär att utredning om den tilltalades personliga förhållanden regelmässigt kommer att inhämtas i ett tidigare skede än vad som är fallet i dag. Dessa förberedelseåtgärder som ska vidtas i alla mål kommer att öka förutsättningarna för att parternas inställning kan klargöras före huvudförhandlingen och att nödvändig utredning om den tilltalades personliga förhållanden finns tillgänglig när målen ska avgöras. Tillsammans med den förberedelse som sker under förundersökningen bör detta i de flesta mål vara tillräckligt för att målen ska vara förberedda inför huvudförhandlingen. Vad som därutöver har betydelse för att underlätta en ändamålsenlig handläggning av det stora flertalet mål är framförallt åtgärder för att motverka inställda förhandlingar. Det finns framförallt behov av att
Huvudförhandlingsmål SOU 2013:17
458
se över möjligheten att avgöra mål i den tilltalades utevaro och andra åtgärder som kan ha betydelse för att motverka att förhandlingar får ställas in. En sådan fråga är utökade möjligheter att meddela deldom. Det är rimligt att de åtal som kan avgöras vid ett huvudförhandlingstillfälle i så stor utsträckning som möjligt ska kunna tas till ett slutligt avgörande, även om något eller några åtal inte kan behandlas samtidigt.
För en del av målen finns det anledning att överväga särskilda åtgärder. Det gäller de omfattande brottmålen som inte sällan rör ett stort antal åtalspunkter och ofta även ett stort antal personer. I nästa avsnitt redogör vi övergripande för våra överväganden om åtgärder som har betydelse för att motverka uppkomsten och underlätta hanteringen av dessa mål.
Mål där det finns en särskild tidsfrist för när huvudförhandling ska hållas kan ge upphov till särskilda problem. Det kan röra sig om att nödvändig utredning om den tilltalades personliga förhållanden inte finns tillgänglig trots att den har initierats av åklagaren. Men framförallt kan tidsfristen leda till problem i de stora brottmålen. Den kan göra det svårt att under rättens ledning förbereda målet på det sätt som krävs. Men den kan även försvåra möjligheterna för den tilltalade och dennes försvarare att förbereda försvaret.
Oavsett målets omfattning kan svåra rättsfrågor aktualiseras. Det kan i vissa fall vara av vikt för rättstillämpningen att dessa kan avgöras av Högsta domstolen så snabbt som möjligt. Det finns därför anledning att överväga om en motsvarande möjlighet till ”hissning” av prejudikatfrågor som gäller för tvistemål även bör införas i brottmål.
Vi vill framhålla att något som har stor betydelse för en ändamålsenlig hantering av huvudförhandlingsmålen är att de möjligheter som EMR-reformen inneburit tas till vara fullt ut. Det nya sättet att dokumentera förhören i tingsrätten gör det möjligt att återanvända det inspelade förhöret i samband med en annan förhandling i samma instans. EMR-utredningen har behandlat dessa frågor. Utredningens föreslag innebär att rätten i större utsträckning ska kunna återanvända förhör som dokumenterats i samband med ett förhör i samma instans. Utredningen föreslår även att rätten ska få utvidgade möjligheter att ta upp bevisning i samband med en inställd förhandling (se En modernare rättegång II – en
uppföljning, [SOU 2012:93], s. 121–150, 289 och 294–295). Vi
ansluter oss till EMR-utredningens förslag.
SOU 2013:17 Huvudförhandlingsmål
459
Åtgärder för att motverka uppkomsten och underlätta 11.1.2
hanteringen av stora mål
De omfattande brottmålen utgör en relativt liten andel av det totala antalet mål som avgörs i domstol varje år. Men det är tidskrävande mål, som tar i anspråk stora resurser. Dessa mål står för en stor del av det totala antalet förhandlingstimmar i tingsrätt.
Tabell 11.1 Brottmål avgjorda efter huvudförhandling i tingsrätt 2011
Förhandlingstider (intervall) Avgjorda mål med
förhandling
Förhandlingstimmar
Antal Andel Antal Andel
< 6 timmar
53 801 93,74 % 65 893 59,51 %
6–12 timmar
2 558 4,46 % 20 934 18,91 %
12–24 timmar
763 1,33 % 12 308 11,12 %
Mer än 24 timmar
274 0,5 % 11 583 10,46 %
Totalt
57 396 100 % 110 718 100 %
(Källa: Domstolsverket, Uppgifter ur SIV)
Domstolsstatistiken för år 2011 visar att ca 1,8 procent av brottmålen under året hade en förhandlingstid som översteg 12 timmar.1Uppgifter från Domstolsverket för 2011 visar att dessa mål står för en dryg femtedel (23 889 av 110 718 förhandlingstimmar) av det totala antalet förhandlingstimmar i mål som avgörs efter huvudförhandling. I endast ca 0,5 procent av målen som avgjordes under året överskred förhandlingstiden 24 timmar, samtidigt som dessa mål stod för drygt 10 procent av det totala antalet förhandlingstimmar. Statistiken visar att det är särskilt angeläget att de omfattande målen hanteras på ett så ändamålsenligt sätt som möjligt.
Frågan om vidlyftiga mål återkommer ständigt vid diskussioner angående brottmålsprocessen. Fokus har ofta legat på själva problembeskrivningen. Det framhålls vanligtvis att antalet stora mål har blivit fler och att de stora målen i sig har blivit större. Som orsaker till den utvecklingen pekas t.ex. på Internets framväxt och på ett allt aktivare samarbete mellan polis, åklagare, tull och skatte-
1 Sveriges officiella statistik, Domstolsstatistik 2011, s. 15. I huvuddelen av huvudförhandlingsmålen i vår målundersökning, 1 141 av 1 182 mål, var huvudförhandlingens längd kortare än sex timmar. Endast i sju mål (ca 0,6 procent) översteg huvudförhandlings-
tiden 12 timmar.
Huvudförhandlingsmål SOU 2013:17
460
myndigheter, både nationellt och internationellt. Mer sällan har lösningar diskuterats (mer än att stora mål leder till krav på extra resurser till berörda myndigheter).2
Det ska redan inledningsvis påpekas att de kanske mest verksamma åtgärderna mot uppkomsten av stora mål är de åtgärder som kan vidtas under förundersökningen. Regelförändringar som rör möjligheten till förundersökningsbegränsning och en mer relativ åtalsplikt omfattas dock inte av vårt uppdrag (jfr prop. 2011/12:10,
Ändrade regler om förundersökningsledning och förundersökningsbegränsning). Åtgärder av detta slag övervägs alltså inte här.
Det går att urskilja ett par huvudtyper av vidlyftiga mål. Den första måltypen karakteriseras av massupprepning av ett visst brottsligt beteende av någon eller några få gärningsmän. Typexemplet är Internet-bedrägerier där någon genom falska annonser bedrar ett stort antal personer på tämligen kort tid. Den andra huvudkategorin av stora mål är härvor där ett antal personer, mer eller mindre organiserat, begår olika typer av brott i varierande konstellationer. Sambandet mellan brotten är i dessa mål personberoende. Dessa mål börjar ofta som tämligen beskedliga mål, men tenderar att växa kraftigt eftersom de ingående personerna är brottsaktiva och att de genom nya brott drar in nya personer i målet. En form av snöbollseffekt uppstår. När olika lösningsförslag övervägs är det alltså viktigt att hålla i minnet att det inte är något enhetligt problem som ska lösas, utan att olika typer av stora mål kan kräva olika lösningar.
Vi lämnar flera förslag på förändringar av brottmålsprocessen som även kan ha betydelse för hanteringen av stora mål. Vid våra överväganden har vi dock kommit fram till att det är två områden där det finns anledning att vidta särskilda lagstiftningsåtgärder för att göra hanteringen av stora mål mer effektiv och ändamålsenlig. Det gäller bestämmelserna om gemensam handläggning av åtal (kumulation och deldom) respektive förberedelsen.
En fråga som har stor betydelse för hur omfattande ett mål i domstol blir är i vilken utsträckning olika åtal eller åtal mot flera personer ska handläggas i en rättegång (kumulation). Reglerna som styr hur åtal läggs samman i en rättegång härstammar från 1950talet och motiverades då just av ett behov av att motverka uppkomsten av vidlyftiga mål. Det finns anledning att se över dessa
2 Se dock t.ex. Åklagarmyndighetens idéskrift Effektivare hantering av stora och komplicerade
brottmål (december 2006) och Rättegångsutredningens delbetänkande SOU 1982:26.
SOU 2013:17 Huvudförhandlingsmål
461
bestämmelser för att säkerställa att målen inte blir mer omfattande än vad som är nödvändigt. Domstolens ansvar för att se till att så inte blir fallet behöver göras tydligare.
Rättegångsbalken bygger på grundtanken att den egentliga förberedelse som krävs innan ett mål kan avgöras vid en huvudförhandling ska ske under förundersökningen. Det utesluter inte att det i vissa mål, särskilt stora och komplicerade, finns ett behov av en tidig och aktiv processledning från domstolens sida. Domstolen bör få ett tydligare ansvar för att genom en aktiv processledning verka att målet inte blir mer omfattande än vad som krävs och för att målet – oavsett omfattning – kan hanteras på bästa sätt.
11.2 Tydligare bestämmelser om när åtal ska handläggas gemensamt och utökade möjligheter till deldom
Nuvarande ordning och tidigare överväganden 11.2.1 Gemensam handläggning av åtal och deldom
Bestämmelsen som reglerar när flera åtal ska handläggas i ett mål finns i 45 kap. 3 § RB. Den finns alltså i rättegångsbalkens fjärde avdelning som gäller tingsrättsförfarandet, men anses ha analog tillämpning om det i hovrätten uppkommer fråga om att särskilja åtal som i tingsrätten handlagts i en rättegång. I hovrätten torde också förening av åtal som handlagts i olika rättegångar vid samma tingsrätt kunna ske (se Fitger m.fl., Rättegångsbalken, kommentaren till 45 kap. 3 § med vidare hänvisningar).
Enligt 45 kap. 3 § RB gäller följande för kumulation i brottmål. Om åtal väcks mot någon för flera brott eller åtal mot flera för att ha tagit del i samma brott ska åtalen handläggas i en rättegång, om rätten inte anser att särskild handläggning är lämpligare. Om åtal väcks mot flera för skilda brott får åtalen handläggas i en rättegång om det är till fördel för utredningen. Åtal som har förenats får enligt 45 kap. 3 § tredje stycket RB särskiljas när det finns skäl för det.
Kumulationsregeln fick sin nuvarande lydelse 1956. Innan dess var kumulation obligatorisk, dvs. det skulle inte ske någon lämplighetsprövning. Förändringen motiverades med att det fanns starka
Huvudförhandlingsmål SOU 2013:17
462
skäl att motverka uppkomsten av vidlyftiga mål. Obligatorisk kumulation ansågs därför olämplig (prop. 1956:142 s. 7 ff.).
Bestämmelserna om förening och särskiljande av åtal har samband med bestämmelsen om när deldom får meddelas. Enligt 30 kap. 4 § RB gäller följande om deldom i brottmål. Om det i en rättegång handläggs flera åtal får särskild dom ges över något av dem trots att handläggningen av övriga åtal inte är avslutad (deldom). Om åtalen avser samme tilltalade får dock deldom bara meddelas om det finns synnerliga skäl för det.
Deldomsbestämmelsen fick sin nuvarande lydelse i samband med att kumulationsregeln ändrades 1956. Då infördes möjligheten att meddela deldom beträffande ett av flera åtal mot en tilltalad. Även den förändringen syftade till att underlätta handläggningen av vidlyftiga rättegångar (se NJA II 1956 s. 304). Som motiv för den restriktivitet som ändå framkommer i bestämmelsen angav departementschefen att gemensamt straff som regel bör utdömas om någon är åtalad för flera brott. Det ska anmärkas att i och med införandet av 34 kap. brottsbalken (BrB) år 1965 skapades bättre förutsättningar för att åstadkomma en tillfredsställande påföljdsbestämning när olika åtal bedöms vid skilda tillfällen.
Bestämmelsen om att det krävs synnerliga skäl för att meddela deldom mot en tilltalad över ett av flera åtal hindrar inte att målen särskiljs enligt 45 kap. 3 § tredje stycket RB och att det därefter meddelas domar i respektive mål (se Fitger m.fl., Rättegångsbalken, kommentaren till 45 kap. 3 §).
Rättegångsutredningen föreslog i sitt delbetänkande 1982 att bestämmelserna om förening och särskiljande av åtal samt om deldom i brottmål skulle ändras (SOU 1982:26 s. 401–403, 422). Utredningen föreslog att den nuvarande bestämmelsen i 45 kap. 3 § skulle ersättas med en bestämmelse i 20 kap. RB (därigenom skulle bestämmelsen uttryckligen bli tillämplig även i hovrätt).
Enligt Rättegångsutredningens förslag skulle åtal mot samma person som huvudregel handläggas i en rättegång. Åtalen skulle enligt förslaget dock handläggas särskilt om det var till fördel för den tilltalade eller för handläggningen eller annars var lämpligt. Däremot skulle de inte få handläggas särskilt om det skulle innebära väsentliga olägenheter för bestämmandet av påföljd. När det gällde åtal mot flera personer för brott som har samband med varandra skulle de enligt förslaget få handläggas i en rättegång om det hade fördelar för handläggningen och även i övrigt var lämpligt.
SOU 2013:17 Huvudförhandlingsmål
463
Sådana åtal skulle alltså inte läggas samman rutinmässigt. Det skulle krävas att en sammanläggning hade fördelar.
Som skäl för sitt förslag anförde utredningen att en samlad lagföring av alla åtal mot en person i de allra flesta fall hade betydande fördelar, samtidigt som det i vissa fall kunde bli förödande för effektiviteten och snabbheten i handläggningen. Skälen för en gemensam handläggning skulle därför få vägas mot nackdelarna av den oformligt stora processen. Den viktigaste grunden för att sammanlägga åtal mot en person var enligt utredningen hänsynen till påföljdsfrågan. Samtidigt konstaterade utredningen att det fanns möjlighet att vid en senare lagföring ta hänsyn till en tidigare dom enligt bestämmelserna i 34 kap. BrB.
Förutsättningarna för deldom gjordes enligt Rättegångsutredningens förslag beroende av om åtalen kunde särskiljas. Utredningen förslog att den nuvarande bestämmelsen i 30 kap. 4 § RB skulle ersättas med en bestämmelse med lydelsen:
Om i samma rättegång finns flera åtal, som kan särskiljas, får dom ges över något av dem trots att handläggningen av de övriga inte avslutats.
Rättegångsutredningens förslag ledde i denna del inte till lagstiftning. I samband med 1987 års ändringar av tingsrättsförfarandet uttalade föredragande departementschef bl.a. (prop. 1986/87:89 s. 97) att redan gällande regler att dela upp rättegången mot samma tilltalade gav tillräckligt utrymme för att ta lämplighetshänsyn. Beträffande åtal väckta mot flera personer uttalade han att tumregeln bör vara att presumtionen för kumulation ska vara starkare ju närmare samband med varandra som åtalen har.
Påföljdsbestämning vid flerfaldig brottslighet
Utgångspunkten är att den som döms för flera brott ska dömas till ett gemensamt straff (30 kap. 3 § BrB). Om det finns särskilda skäl får rätten för ett eller flera brott döma till böter och samtidigt döma till annan påföljd för brottsligheten i övrigt. Rätten får också döma till fängelse för ett eller flera brott samtidigt som den dömer till villkorlig dom eller skyddstillsyn för den övriga brottsligheten. Att flera brott behandlas vid samma tillfälle har även betydelse för straffmätningen. Bestämmelserna i 25 kap. 6 § respektive 26 kap. 2 § BrB begränsar de straffskalor som ska tillämpas vid straffmätningen av böter och fängelsestraff. När någon döms för flera
Huvudförhandlingsmål SOU 2013:17
464
brott påverkas också straffvärdebedömningen genom att det sker en bedömning av brottslighetens samlade straffvärde.
Om flera brott som skulle ha kunnat avgöras i en dom ändå behandlas vid olika tillfällen ska rätten vid den senare domen ta hänsyn till den tidigare. Det sker genom bestämmelserna i 34 kap. BrB. Genom dessa bestämmelser kan rätten ta ställning till om brotten som bedömts vid olika tillfällen bör leda till en gemensam påföljd (34 kap. 1 § första stycket första och tredje punkten BrB) eller skilda påföljder (34 kap. 1 § första stycket andra punkten BrB). Om rätten dömer särskilt till fängelse ska rätten enligt den grundprincip som uttrycks i 34 kap. 3 § andra stycket BrB beakta den tidigare påföljden så att slutresultatet av den uppdelade lagföringen – totalt sett – inte blir mer ingripande än vad den hade blivit om påföljd hade bestämts vid ett och samma tillfälle (se Ulväng, Påföljdskonkurrens – problem och principer, 2005, s. 323).
De förslag som Påföljdsutredningen lämnat är väl förenliga med en ordning där flera brott kan behandlas vid olika tillfällen. Påföljdsutredningens förslag (Nya påföljder, SOU 2012:34) innebär bl.a. att det görs en tydlig skillnad mellan s.k. nyupptäckt brottslighet och återfall i brott. Om åtalen inte handläggs gemensamt kan de bestämmelser som gäller påföljdsbestämning vid nyupptäckta brott tillämpas när påföljd ska bestämmas för de åtal som behandlas efter en tidigare dom beträffande övriga åtal (se 29 kap. 1 a § och 34 kap. BrB enligt Påföljdsutredningens förslag).
Bestämmelserna bör ändras 11.2.2
Bedömning: Rättens ansvar för att bedöma om flera åtal ska
handläggas gemensamt bör göras tydligare. Det är viktigt för att motverka att rättegångar blir mer omfattande än vad som krävs.
Om det uppstår behov av det under målets handläggning bör åtalen kunna hanteras separat. Det bör kunna ske antingen genom att åtalen särskiljs eller att deldom meddelas. Förutsättningarna för att meddela deldom när flera åtal riktas mot en tilltalad bör därför mjukas upp.
SOU 2013:17 Huvudförhandlingsmål
465
Inledning
Stora mål karaktäriseras normalt av att det är fråga om ett stort antal brott som prövas inom ramen för en och samma rättegång, dvs. prövningen av åtal för flera brott kumuleras. När man tar ställning till åtgärder som kan motverka uppkomsten av stora mål är det därför naturligt att överväga att ändra kumulationsreglerna. Vi anser, som vi utvecklar i detta avsnitt, att det på ett tydligare sätt bör framgå av bestämmelserna att rätten har ett ansvar för att bedöma om det finns skäl att handlägga flera åtal i en rättegång.
Även om det inledningsvis funnits skäl handlägga flera åtal gemensamt kan det inträffa något som medför att det uppstår ett behov av att dela upp handläggningen. Det kan i dag ske enligt bestämmelsen i 45 kap. 3 § tredje stycket RB. Ett annat alternativ är att meddela en deldom beträffande något eller några åtal. Om åtalen ska särskiljas så att de hanteras i olika mål eller om deldom ska meddelas är enligt vår mening endast en fråga om vad som är mest praktiskt i det enskilda fallet. Resultatet för parterna är detsamma oavsett vilken av lösningarna som väljs. Bestämmelsen om förutsättningarna för att meddela deldom när flera åtal riktar sig mot en tilltalad bör därför, som vi utvecklar i detta avsnitt, mjukas upp.
Den inledande prövningen av om flera åtal ska handläggas gemensamt
I förarbetena till 45 kap. 3 § RB förutsattes att rätten skulle göra en lämplighetsbedömning och sedan besluta om åtalen skulle handläggas gemensamt (NJA II 1956 s. 313). Det kan dock konstateras att det i praktiken knappast sker någon sådan lämplighetsprövning från rättens sida. Det är snarare åklagaren som vid utformandet av gärningsbeskrivningarna och stämningsansökan gör lämplighetsöverväganden. Det torde vara ovanligt att rätten eller försvararna är involverade i dessa överväganden. Lite tillspetsat kan det kanske uttryckas som att om åklagaren utformat en stämningsansökan med åtal för flera brott eller åtal mot flera personer så blir det gemensam handläggning. Om åklagaren i en tillkommande stämningsansökan anger ett visst pågående målnummer, så kommer det nya åtalet ofta att handläggas i det angivna målet. Slutsatsen är att
Huvudförhandlingsmål SOU 2013:17
466
kumulationsfrågan i praktiken inte avgörs efter den lämplighetsprövning som rätten enligt rättegångsbalken förutsätts göra.
Det går att urskilja i varje fall tre huvudskäl för en gemensam handläggning av flera åtal i en rättegång. För det första talar ofta processekonomiska skäl för en gemensam handläggning. Om åtalen har ett nära samband, undviker man att behöva ta upp gemensam bevisning flera gånger i separata rättegångar. För det andra kan det finnas utredningsmässiga skäl att besluta om gemensam handläggning. Ett typexempel är att åklagaren påstår att det finns en systematik i förfarandet som ska påverka den straffrättsliga bedömningen. För det tredje är huvudregeln i BrB att en tilltalad ska dömas till en gemensam påföljd för flerfaldig brottslighet, dvs. även när det i och för sig helt saknas samband mellan brotten.
De angivna skälen talar förstås olika starkt för en uppdelning i olika typer av mål. När det gäller processekonomiska skäl kan det konstateras att en gemensam hantering i vissa fall är betydligt kostsammare än en uppdelad hantering. Som exempel kan pekas på att bara kostnaden för offentliga försvarare i det s.k. dopingmålet3uppgick till närmare 60 miljoner kronor. I flera fall har tilltalade dömts till dagsböter för en perifer inblandning (vilket varit i enlighet med åtalet) samtidigt som den tilltalades försvarare har tillerkänts hundratusentals kronor i ersättning. Ofta har särskilda rättegångslokaler fått ställas i ordning. Det säger sig självt att processekonomiska skäl hade talat för en uppdelad handläggning. I den typen av mål torde det vanligaste skälet för att åklagaren väljer gemensam hantering vara utredningsskäl; åtalet mot en tilltalad ger stöd för påståenden som riktas mot en annan tilltalad. Styrkan i detta argument varierar förstås mellan olika mål. Allmänt kan dock sägas att det i många mål är möjligt att föra bevisning om systematik, organisation och omfattning utan att samtliga personer som haft samröre med gärningarna hanteras i samma mål (jfr även EMR-utredningens förslag som innebär att ett tidigare förhör kan återanvändas genom att ljud- och bildupptagningen spelas upp, SOU 2012:93, s. 294 f.). Det tredje argumentet om värdet av en gemensam brottspåföljd, framhölls främst i samband med att rättegångsbalkens ursprungliga reglering infördes (obligatorisk kumulation). Det finns förstås ett allmänt värde i en gemensam påföljd. Argumentet väger dock inte lika tungt efter införandet av 34 kap.
3 Sundsvalls tingsrätt dom 2011-08-04, målnr. 3192-09 m.fl.
SOU 2013:17 Huvudförhandlingsmål
467
BrB. Genom bestämmelserna i 34 kap. BrB och den praxis som utvecklats vid domstolarna finns det i dag verktyg som i de flesta fall kan minska olägenheterna för den tilltalade av att flera åtal mot denne avgörs vid skilda tillfällen. Detta talar för en mindre restriktiv syn mot att dela upp lagföringen mot en tilltalad än den som kommer till uttryck i rättegångsbalken i dag. Dessutom kan ett genomförande av de förslag som Påföljdsutredningen lämnat innebära att bestämmelserna som rör påföljdsbestämning i situationer då flera brott behandlas i olika domar blir lättare att tillämpa än vad som är fallet i dag. Argumentet om gemensam påföljd ger inte heller något stöd för att åtal mot olika personer bör behandlas i samma rättegång.
Det är inte ovanligt att två eller flera tilltalade är åtalade för att vara delaktiga i något eller några brott och att de olika personerna i sin tur åtalas för ett stort antal brott som inte har något samband med varandra. I dessa situationer kan bestämmelserna om gemensam handläggning av brott som har samband med varandra och utgångspunkten att all brottslighet som en person är åtalad för ska behandlas i ett sammanhang leda till en oöverskådligt stor process. Det är inte ovanligt att handläggningen drar ut på tiden eftersom det är svårt att genomföra en huvudförhandling. Under tiden kan det komma in tilläggsåtal där även ytterligare personer är åtalade för delaktighet.
Vår slutsats är att regelverket bör styra mer uttryckligt mot uppdelad handläggning när det finns skäl för det. Framförallt gäller det omfattande mål eller mål som riskerar att bli omfattande. Skälen som talar för gemensam handläggning måste vägas mot nackdelarna av den oformligt stora processen. På det sättet kan de grundtankar som genomsyrade redan 1956 års reform få ökat genomslag, nämligen att särskild handläggning ska ske om det är lämpligare. Det bör bli tydligt att rätten har ett ansvar för att bedöma om så är fallet. En förändring av det slaget ger också åklagaren anledning att överväga kumulationsfrågan och att formulera skälen för varför en gemensam handläggning är nödvändig. I många fall är det åklagaren som har bäst förutsättningar att på förhand göra den bedömningen. Några av de åklagare med erfarenhet av stora mål som vi har talat med har dock uppgett att ett tydligare och tidigare ställningstagande till kumulationsfrågan från rättens sida hade varit värdefullt och att det sannolikt hade lett till att vissa mål hade delats upp i mindre delar.
Huvudförhandlingsmål SOU 2013:17
468
Möjligheterna att dela upp handläggningen när det uppkommer ett behov av det
Att samtliga åtal mot en tilltalad ska handläggas i en rättegång och avgöras genom en dom är väl inarbetat. I många fall är det till fördel både för den tilltalade och det som är mest effektivt. När flera personer är involverade i samma rättegång ökar dock samtidigt risken för att det under handläggningen inträffar något som medför att det uppstår problem vid planeringen eller genomförandet av huvudförhandlingen. Att t.ex. ett vittne som åberopats endast i anledning av en åtalspunkt inte inställer sig kan hindra att målet i dess helhet avgörs. Om det i en rättegång dras in fler personer som har deltagit i samma brottslighet och de i sin tur är åtalade även för andra gärningar, eventuellt tillsammans med ytterligare andra, kan rättegången också bli omfattande och svårhanterbar. Även om det skett en inledande bedömning av om flera åtal bör handläggas gemensamt eller särskilt kan det senare uppstå behov att dela upp handläggningen. Det finns enligt rättegångsbalken två sätt som kan användas för att åstadkomma detta. Antingen kan åtalen särskiljas enligt 45 kap. 3 § tredje stycket RB eller kan deldom meddelas. För det senare krävs dock i dag att det finns synnerliga skäl för det om åtalen riktar sig mot samma tilltalade.
Vid de diskussionsmöten som vi genomfört med advokater, åklagare och domare framfördes av flera aktörer att möjligheterna till deldom vid flera åtal mot en tilltalad borde utökas. Det framkom att deldom vid vissa domstolar redan tillämpades i relativt stor utsträckning. Företrädare för dessa domstolar framförde att kravet på synnerliga skäl i 30 kap. 4 § RB inte är anpassat till dagens verklighet i domstolarna.
Vid diskussionsmötena framkom också att det vid vissa domstolar förekom att ett eller flera åtal i stället särskildes till ett nytt mål med stöd av bestämmelsen i 45 kap. 3 § tredje stycket RB. Utifrån hur lagtexten är utformad går det knappast att rikta några invändningar mot en sådan handläggning.4 Det är dock svårt att se den rationella anledningen till varför förutsättningarna för deldom i ett mål ska skilja sig från förutsättningarna för att särskilja åtalen och därefter behandla dem i olika mål. I stort sett samma syn-
4 Som angetts ovan anges det också i kommentaren till 45 kap. 3 § RB att bestämmelsen i 30 kap. 4 § RB inte hindrar att åtalen särskiljs enligt 45 kap. 3 § RB och på det sättet föranleder flera domar (Fitger m.fl.,Rättegångsbalken, kommentaren till 45 kap. 3 §).
SOU 2013:17 Huvudförhandlingsmål
469
punkter bör göra sig gällande vid båda alternativen (se Fitger m.fl.,
Rättegångsbalken, kommentaren till 30 kap. 4 §).
Enligt vår mening är det angeläget att underlätta möjligheterna att dela upp handläggningen av flera åtal. Frågan om det ska ske genom att åtalen behandlas i olika mål eller genom att deldom meddelas är enbart av praktisk natur. Det avgörande är i båda fallen att de skäl som talar för en gemensam handläggning måste vägas mot de nackdelar som det innebär för handläggningen i domstol. Domstolsprocesserna får inte bli onödigt stora och svårhanterbara. Handläggningen av sådana åtal som kan avgöras bör inte heller i onödan hindras av att det finns åtal som inte kan avgöras samtidigt. Detta talar för en mindre restriktiv syn mot att dela upp lagföringen mot en tilltalad än den som kommer till uttryck i den nuvarande bestämmelsen i 30 kap. 4 § RB. EMR-utredningen har förslagit nya bestämmelser om att bevisning som tagits upp vid en tidigare handläggning kan läggas fram genom att ljud- och bildupptagningen spelas upp, SOU 2012:93, s. 294 f. Om det förslaget genomförs förbättras också de praktiska möjligheterna att avgöra olika åtal vid skilda tillfällen.
Nya bestämmelser om gemensam handläggning av åtal 11.2.3
Förslag: Flera åtal mot en tilltalad ska som huvudregel hand-
läggas gemensamt. Rätten ska besluta att åtalen ska handläggas i olika rättegångar om det är till fördel för handläggningen eller annars är lämpligt. När det gäller åtal mot flera tilltalade för brott som har samband med varandra ska det krävas att en gemensam handläggning innebär fördelar och att det även i övrigt är lämpligt. Om så inte är fallet ska åtalen handläggas i skilda rättegångar. Vid bedömningen av om åtal ska handläggas gemensamt eller särskilt ska rätten särskilt beakta om en gemensam handläggning riskerar att göra rättegången mer omfattande än vad som är nödvändigt.
Huvudförhandlingsmål SOU 2013:17
470
Flera åtal mot en tilltalad
Skälen som talar för en gemensam handläggning skiljer sig åt beroende på om det är fråga om flera åtal mot en tilltalad eller om det gäller åtal mot flera tilltalade. Det kommer i viss mån till uttryck i den bestämmelse som gäller i dag. Det finns dock anledning att göra en tydligare skillnad mellan dessa situationer.
När det är fråga om flera åtal mot en tilltalad finns det ett allmänt värde i att dessa kan behandlas i en rättegång och att gemensam påföljd kan bestämmas för brotten. Utgångspunkten bör därför vara att åtalen handläggs gemensamt i ett sådant fall. Det ska vara möjligt att bestämma att åtalen ska handläggas i olika rättegångar om det är till fördel för handläggningen eller annars är lämpligt.
I många fall kan det vara svårt att identifiera sådana skäl som talar för en uppdelad handläggning redan när åtalen väcks. Ett alternativ till att dela upp handläggningen från början kan vara att handlägga åtalen gemensamt och sedan använda sig av möjligheterna att särskilja åtalen eller avgöra ett eller flera åtal genom deldom om det skulle visa sig att problem uppstår vid handläggningen. Det är framförallt när domstolen redan i inledningsskedet kan se att det finns en risk för att rättegången blir onödigt omfattande eller svåröverskådlig som det finns anledning att dela upp handläggningen av åtalen i olika mål. En i praktiken inte ovanlig situation är att åtal väcks under ett pågående mål. Det kan då finnas skäl som gör att det står klart att handläggningen av det pågående målet skulle försvåras om tilläggsåtalet skulle handläggas gemensamt med detta.
En viktig faktor i bedömningen av om det är till fördel för handläggningen eller annars är lämpligt att handlägga flera åtal mot samma tilltalade i olika mål är vilka konsekvenser en särskild handläggning skulle ha för påföljdsbestämningen. Om åtalen handläggs i olika mål kan bestämmelserna i 34 kap. BrB i de flesta fall användas för att se till att den samlade effekten av de påföljder som den tilltalade döms till inte påverkas av att åtalen avgörs genom olika domar.
SOU 2013:17 Huvudförhandlingsmål
471
Åtal mot flera tilltalade för brott som har samband med varandra
När flera åtalas för delaktighet i brott handläggs åtalen i dag ofta rutinmässigt i samma mål. I praktiken kan så ske även i de fall då det inte finns något uppenbart samband mellan åtalen.
När åtal väcks mot flera tilltalade är det processekonomiska eller utredningsmässiga skäl som kan tala för en gemensam handläggning. De processekonomiska skälen kan när det är fråga om ett omfattande mål tala i motsatt riktning. Det bör finnas en särskild bestämmelse som rör gemensam handläggning av åtal mot flera tilltalade. Av denna bör det uttryckligen framgå att åtalen bara ska handläggas i en rättegång om det är till fördel för handläggningen och även i övrigt är lämpligt.
Parternas uppfattning har givetvis stor betydelse, särskilt gäller det om åklagaren gör gällande att det av utredningsmässiga skäl är viktigt att åtalen handläggs gemensamt. Många gånger bör det vara åklagaren som har störst förutsättningar att göra den bedömningen. Oavsett detta är det dock av värde att rätten prövar om en gemensam handläggning är motiverad. Det leder till att åklagaren måste motivera varför det krävs en gemensam handläggning eller att nödvändig bevisning inte kan föras på annat sätt än att åtalen prövas samtidigt.
Skälen som talar för en gemensam handläggning, där sambandet mellan åtalen har stor betydelse, får vägas mot de nackdelar som kan finnas med en sådan handläggning.
Målets omfattning ska beaktas särskilt
Det är framförallt vid stora mål eller mål som riskerar att bli stora som det har betydelse att redan inledningsvis göra en bedömning av vilka åtal som bör handläggas gemensamt och vilka som bör handläggas för sig. Det gäller oavsett om det är fråga om flera åtal mot en person eller åtal mot flera personer. I praktiken är det, som påpekats i föregående avsnitt, vanligt att det är utgångspunkten att alla åtal mot en person ska behandlas i ett sammanhang som tillsammans med en rutinmässig kumulation av åtal som har samband med varandra som leder till oöverskådligt stora processer.
Det bör genom en uttrycklig bestämmelse klargöras att domstolen har ett ansvar för att verka för att rättegångar inte blir mer
Huvudförhandlingsmål SOU 2013:17
472
omfattande än vad som är nödvändigt. Det bör uttryckas som att rätten vid lämplighetsbedömningen av om ett åtal ska handläggas särskilt eller gemensamt särskilt ska beakta om en gemensam handläggning riskerar att göra rättegången mer omfattande än vad som är nödvändigt. På det sättet blir det tydligare än i dag att de skäl som talar för en gemensam handläggning får vägas mot de nackdelar som det kan innebära att rättegången blir omfattande. Det är endast i de fall fördelarna väger tyngre än nackdelarna som det är lämpligt att handlägga åtalen gemensamt. Den bedömningen bör kunna göras i anslutning till att åtal väcks. I de fall det under ett måls handläggning inträffar något som gör att det finns behov av att dela upp handläggningen kan det lösas genom att åtal som handläggs gemensamt särskiljs eller genom möjligheten att meddela deldom. Ett sådant behov kan uppstå i alla mål och kan t.ex. bero på att ett vittne som åberopas i anledning av en åtalspunkt inte har inställt sig.
Övriga frågor om regleringen
Det förslag vi lämnar anknyter relativt väl till det förslag som Rättegångsutredningen lade fram 1982. Till skillnad från Rättegångsutredningen anser vi dock inte att det är nödvändigt att uttryckligen ange i bestämmelsen att sammanläggning av åtal även kan ske om det är till fördel för den tilltalade och att det särskilt ska beaktas om en uppdelad handläggning innebär svårigheter för påföljdsbestämningen. Det innebär inte av vi menar att dessa omständigheter saknar betydelse. Tvärtom är det viktiga frågor som rätten ska ta ställning till inom ramen för lämplighetsbedömningen. Till skillnad från Rättegångsutredningen föreslår vi att det uttryckligen ska framgå av kumulationsbestämmelsen att rätten särskilt ska beakta om en gemensam handläggning riskerar att göra målet mer omfattande än vad som är nödvändigt.
Det bör även fortsättningsvis uttryckligen framgå av lag att åtal som handläggs gemensamt ska särskiljas när det finns anledning till det. Genom de ändringar vi föreslår i deldomsreglerna klargörs det att domstolen kan välja att antingen särskilja åtalen eller att meddela deldom när det är till fördel för handläggningen att avgöra åtalen vid skilda tillfällen.
Det bör också framgå av kumulationsbestämmelsen att åtal som rätten är obehörig att handlägga inte får handläggas gemensamt
SOU 2013:17 Huvudförhandlingsmål
473
med andra åtal. Vad som gör rätten behörig framgår av forumbestämmelserna i 19 kap. RB. När det gäller flera åtal mot en tilltalad har rätten enligt 19 kap. 6 § RB en vidsträckt behörighet. Rätten kan vara behörig även om åtal väckts vid annan domstol om åtalet lämnats över enligt bestämmelsen i 19 kap. 11 a § RB. Det saknas anledning att ändra på bestämmelsen att åtal inte får handläggas gemensamt om det gäller olika rättegångsformer för åtalen. I praktiken har det senare endast betydelse i tryckfrihets- och yttrandefrihetsmål. Särskilda bestämmelser om möjligheterna till sammanföring av ett tryckfrihetsmål eller yttrandefrihetsmål, där det förs talan om ansvar, med annat brottmål finns i 7 kap.7–8 §§ lagen (1991:1559) med föreskrifter på tryckfrihetsförordningens och yttrandefrihetsgrundlagens områden. Enligt 4 § RP gäller dessa i stället för bestämmelserna om kumulation i rättegångsbalken.
Rättegångsutredningen föreslog att bestämmelsen om sammanföring och sammanläggning av åtal skulle flyttas till 20 kap. RB. Det innebar att den skulle bli uttryckligen tillämplig även i hovrätt. Till saken hör dock att Rättegångsutredningen, som hade i uppdrag att göra en mer övergripande översyn av rättegångsbalken, lämnade flera förslag som bland annat var inriktade på systematiken i balken. En sådan översyn ligger utanför ramen för vårt uppdrag. Bestämmelsen i 45 kap. 3 § RB anses enligt etablerad praxis vara analogt tillämplig vid rättegången i hovrätt (se bl.a. NJA 1975 s. 691). Det har under vårt utredningsarbete inte framkommit någonting som tyder på att det finns ett behov av att klargöra i vilka fall hovrätten ska kunna handlägga skilda tingsrättsavgöranden i en rättegång. Det bör på samma sätt som i dag kunna avgöras genom en analog tillämpning av bestämmelserna av sammanföring och särskiljande av åtal i tingsrätt. Bestämmelserna som reglerar detta bör därför fortfarande vara intagna i 45 kap. 3 § RB. Den fråga där det finns behov av förtydliganden när skilda tingsrättsavgöranden handläggs gemensamt i hovrätten är hur de straffrättsliga bestämmelserna om påföljdsbestämning vid flerfaldig brottslighet ska tillämpas. Den frågan har behandlats av Påföljdsutredningen. Vi återkommer till frågeställningen i anslutning till våra överväganden om reglerna om förbudet mot reformatio in pejus, se avsnitt 12.10.
Huvudförhandlingsmål SOU 2013:17
474
Utökade möjligheter till deldom 11.2.4
Förslag: Om flera åtal mot en tilltalad handläggs i samma rätte-
gång ska deldom meddelas om det är till fördel för handläggningen av målet eller det annars finns särskilda skäl för det.
Huvudregeln bör även i fortsättningen vara att samtliga åtal mot en tilltalad ska avgöras genom en dom. Det bör komma till uttryck i bestämmelsen i 30 kap. 4 § RB. Kravet på synnerliga skäl för att meddela deldom mot en tilltalad trots att handläggningen av andra åtal mot samma person inte är avslutad bör dock mjukas upp.
Deldom mot en tilltalad bör kunna meddelas om det är till fördel för handläggningen av målet eller då det annars finns särskilda skäl för det. På det sättet klargörs det att samma överväganden är aktuella när domstolen tar ställning till om handläggningen bör delas upp genom deldomsbestämmelsen, som vid bedömningen av om åtalen bör särskiljas enligt 45 kap. 3 § tredje stycket RB. Det avgörande ska vara vad som är till fördel för handläggningen. Vilken av lösningarna som väljs är enbart en praktisk fråga.
De skäl som talar för att handläggningen bör delas upp kan vara att det är processekonomiskt motiverat eller att det skapar förutsättningar för en bättre överblick av processen. Det kan också handla om att det finns hinder mot att avgöra någon åtalspunkt. I stället för att ställa in hela förhandlingen kan de åtal som kan avgöras behandlas vid denna. Att det kan ske är till stor fördel för de personer som berörs av rättegången, t.ex. målsägande och vittnen. Om de åtalspunkter som rör dem kan avgöras är det rimligt att de inte i onödan ska behöva vänta på att målet avgörs i den delen. Det kan också, både ur ett samhälleligt perspektiv och för den tilltalade, vara en fördel att verkställigheten av en påföljd påbörjas trots att utredningen av övriga gärningar inte är avslutad. Om den tilltalade är i behov vård eller behandling finns det ofta starka skäl för att de insatserna inte bör fördröjas i onödan. Det kan också i andra fall vara rimligt att den straffrättsliga reaktionen inte fördröjs på grund av att alla åtal inte kan behandlas samtidigt.
I författningskommentaren behandlar vi mer utförligt de överväganden som är aktuella vid bedömningen av om handläggningen av flera åtal ska delas upp.
SOU 2013:17 Huvudförhandlingsmål
475
11.3 Förberedelsen i brottmål
Några utgångspunkter 11.3.1
I brottmål har förberedelsen under rättegången generellt sett inte en så central betydelse som i tvistemål. Det har att göra med att utredning görs redan under förundersökningen för att bevisningen ska kunna läggas fram vid huvudförhandlingen i ett sammanhang. Det hänger också samman med att åklagaren har bevisbördan för att den tilltalade gjort sig skyldig till brott.
Enligt artikel 6.2. Europakonventionen gäller den s.k. oskyldighetspresumtionen. Den innebär att den som anklagas för brott ska ses som oskyldig till dess hans eller hennes skuld lagligen har fastställts. Straff eller andra negativa konsekvenser för den misstänkte för att han eller hon använder sin rätt att tiga och att inte medverka i utredningen får inte förekomma. Att den tilltalade har rätt att inte uttala sig och att inte underlätta för åklagaren (right to silence and right not to incriminate oneself) är grundläggande.
Rätten att föra in nya omständigheter och bevis i brottmål är långtgående. Åklagaren kan exempelvis åberopa nya omständigheter till stöd för åtalet eller inskränka det. Om en part vill lägga fram en ny uppgift får uppgiften avvisas endast om omständigheten är utan betydelse i målet. När det gäller bevisningen kan avvisning ske enbart om beviset inte behövs, det uppenbart skulle bli utan verkan, bevisningen skulle kunna föras på annat sätt eller beviset trots rimliga ansträngningar inte kan tas upp och avgörandet inte bör fördröjas ytterligare (35 kap. 7 § RB).
Även om den tilltalade kan välja att inte besvara frågor i skrift eller vid ett sammanträde, har det enligt vår mening ett värde att han eller hon uppmanas att redovisa sin inställning till de yrkanden som framställs. Om det sker före huvudförhandlingen kan den bevisning som ska gås igenom avgränsas och det blir lättare att planera handläggningen i domstol. Den tilltalade kan visserligen senare i processen ändra sina uppgifter, framställa nya invändningar och lägga fram ny bevisning i målet. Det förhållandet att den tilltalade tidigare redovisat en inställning torde ändå innebära att benägenheten att ändra sig minskar. Även om den tilltalade i princip alltid kan ändra sina uppgifter och åklagaren kan justera åtalet är det enligt vår uppfattning värdefullt att det vidtas åtgärder för att klargöra parternas ståndpunkter före huvudförhandlingen.
Huvudförhandlingsmål SOU 2013:17
476
I de kommande avsnitten utvecklar vi vår syn på fördelarna med en tidig förberedelse som är anpassad efter vad som krävs i det enskilda målet.
Generella åtgärder för att förbättra förberedelsen 11.3.2
i alla mål
Bedömning: I avsnitt 8 har vi lämnat förslag som generellt
skapar förutsättningar för att brottmål ska vara bättre förberedda inför huvudförhandlingen. Den tilltalade ska i alla mål föreläggas att svara på de yrkanden som framställs i åtalet och utredningen om den tilltalades personliga förhållanden ska påbörjas tidigare.
En precisering av den tilltalades inställning och att det klarläggs vilken bevisning som åberopas och vad den ska styrka är eftersträvansvärt i alla mål. Att den tilltalade i så tidigt skede som möjligt tar ställning till åklagarens talan bidrar till att handläggningen kan effektiviseras. Åtgärder för att klarlägga vad som behöver prövas ska vidtas i god tid före målets avgörande. Vi föreslår i avsnitt 8.3 därför att åklagaren i alla mål när åtal väcks ska förelägga den tilltalade att ange sin inställning. Om den tilltalade erkänner de brott som åtalet rör och förutsättningarna i övrigt är uppfyllda för det, eller om påföljden kan antas bli böter, kan målet hanteras i en enklare ordning. Om huvudförhandling begärs eller gärningen i åtalet inte erkänns, kan den tilltalades ståndpunkter och bevisning tidigt klarläggas. Eftersom brottsmisstanken ska vara utredd och målet när åklagaren väcker åtal ska vara så berett att bevisning kan läggas fram vid en huvudförhandling, kan den tilltalade redan vid delgivning av åtalet ange sin syn på utredningen. I de allra flesta brottmål krävs, med undantag för utredning om den tilltalades personliga förhållanden, därefter ingen ytterligare förberedelse för att målet ska kunna avgöras. Med detta tillvägagångssätt står det på ett tidigt stadium klart om förutsättningar finns att renodla processen och förenkla handläggningen.
Den tilltalades svar kan ha betydelse för att underlätta planeringen av målets handläggning och genomförandet av huvudförhandlingen. Svaret kan även visa om det finns behov av ytterligare förberedelse under ledning av rätten.
SOU 2013:17 Huvudförhandlingsmål
477
Vi föreslår att åklagaren ska begära personutredning i de fall det behövs för att åklagaren ska kunna ange ett påföljdsyrkande. Dessutom föreslår vi att personutredningarna från Kriminalvården differentieras i högre utsträckning än vad som är fallet i dag. Våra förslag och överväganden i dessa frågor finns i avsnitt 8.4. Genom att utredningen om den tilltalades personliga förhållanden initieras tidigare ökar förutsättningarna för att den utredning som krävs finns tillgänglig när målet ska avgöras. I de fall det yttrande som inhämtas innan åtalet väcks inte är tillräckligt kan tiden fram till huvudförhandlingen användas för att komplettera utredningen.
Rätten bör få ett tydligare ansvar för förberedelsen 11.3.3
Förslag: I 45 kap. respektive 47 kap. RB införs en allmän
bestämmelse om att rätten, allt efter målets beskaffenhet, ska verka för att ett brottmål förbereds så att det kan avgöras på ett ändamålsenligt sätt. I anslutning till det bör rättens redan gällande skyldighet att utöva materiell processledning under förberedelsen i ett brottmål regleras. Det sker genom en bestämmelse om att rätten genom frågor och påpekanden ska försöka avhjälpa otydligheter eller ofullständigheter i parternas yrkanden, inställningar eller bevisuppgifter. I 51 kap. RB införs en hänvisning som klargör att detsamma gäller under förberedelsen i hovrätten.
I huvuddelen av brottmålen finns det inget behov av att en part skriftligen eller muntligen i detalj anger de omständigheter som ligger till grund för dennes inställning. Ska målet avgöras efter huvudförhandling kan vanligtvis de oklarheter som behöver förtydligas eller otydligheter som behöver redas ut med fördel hanteras genom att rätten utövar materiell processledning vid förhandlingen. Ibland kan det dock finnas behov av att rätten vidtar särskilda förberedande åtgärder för att klargöra parternas ståndpunkter före huvudförhandlingen. Framförallt gäller det de mål som är eller riskerar att bli omfattande.
Om en huvudförhandling ska pågå i flera dagar är det viktigt att förhandlingen redan i förväg kan förberedas så att tiden räcker till och kan utnyttjas på bästa sätt. Det är också angeläget att målet är förberett så att det inte tar längre tid i anspråk än vad som är nöd-
Huvudförhandlingsmål SOU 2013:17
478
vändigt. Att de omfattande målen är väl förberedda är viktigt inte bara för att det enskilda målet ska kunna hanteras på bästa sätt. Det är också viktigt för att dessa mål tar stor tid i anspråk för domstolarna, åklagarväsendet, advokater och de enskilda parter eller andra som berörs av dem.
Det saknas i dag uttryckliga bestämmelser om rättens ansvar att se till att brottmål förbereds före huvudförhandlingen. Vid en jämförelse med civilprocessen är det tydligt att domstolen där har en aktiv roll i förberedelsen medan rollen är mer passiv vid avgörandefasen. Detta är enligt vår uppfattning en god utgångspunkt även för brottmålens del. Det bör vara klart för parterna att domstolen styr över formerna för processen och ansvarar för att parternas yrkanden, inställningar och grunder är så klarlagda att det går att genomföra en koncentrerad huvudförhandling. Om målet inte är tillräckligt förberett kan det leda till att förhandlingar får ställas in eller tar längre tid än vad som är nödvändigt. Det kan också leda till att tyngdpunkten i processen förskjuts från tingsrätten.
Vi föreslår att det i 45 kap. rättegångsbalken införs en allmän bestämmelse som reglerar rättens ansvar att se till att mål förbereds när det finns behov av det. Det bör uttryckas så att rätten, allt efter målets beskaffenhet, ska verka för att målet förbereds så att det kan avgöras på ett ändamålsenligt sätt. Det bör också uttryckligen anges att rätten genom frågor och påpekanden ska försöka avhjälpa otydligheter eller ofullständigheter i parternas yrkanden, inställningar eller bevisuppgifter. I sak innebär inte en sådan bestämmelse om rättens ansvar att verka för att målet förbereds någon förändring mot det som får anses gälla redan i dag (jfr Fitger m.fl.,
Rättegångsbalken, kommentaren till 46 kap. 4 § RB). Vi bedömer
dock att det är viktigt att rättens ansvar för att förbereda målet kommer till tydligare uttryck i rättegångsbalken. I särskilda bestämmelser bör det sedan klargöras att förberedelse kan äga rum vid sammanträde, skriftväxling eller annan handläggning. När det gäller förberedelse vid sammanträde bör det i handlingsdirigerande syfte införas en bestämmelse som innebär att sammanträde som huvudregel bör hållas i omfattande mål.
Rättens ansvar att verka för att ett brottmål förbereds så att det kan avgöras på ett ändamålsenligt sätt ska gälla generellt. Behovet av att vidta förberedande åtgärder beror dock på målets beskaffenhet. I det stora flertalet brottmål bör målet vara tillräckligt förberett under förundersökningen, men så är inte alltid fallet. Framförallt kan det i omfattande mål finnas ett behov av att rätten aktivt
SOU 2013:17 Huvudförhandlingsmål
479
försöker förbereda målet genom att klarlägga parternas ståndpunkter och undanröja tveksamheter i parternas bevisuppgifter.
Rätten har redan i dag ett ansvar för att genom materiell processledning försäkra sig om att den förstår parternas talan och att parterna förstår varandra. Framförallt i omfattande mål är det viktigt att de oklarheter som finns kan klaras ut så tidigt som möjligt. På det sättet kan det klarläggas vad som är stridigt och ostridigt. Även om åklagaren har den fulla bevisbördan kan det leda till att onödig bevisning kan skalas bort. Det minskar även risken för att förundersökningen fortgår eller kompletteras under huvudförhandlingens gång, något som tyvärr är alltför vanligt i omfattande mål. Huvudförhandlingarna kan också hållas mer koncentrerade om tid inte behöver läggas vid dessa för att reda ut ståndpunkterna.
För att målet ska kunna avgöras på ett ändamålsenligt sätt kan det vara nödvändigt att gå igenom åtalspunkterna och bevisuppgifterna för att i samråd med parterna planera hur huvudförhandlingen ska läggas upp på bästa sätt. Det gäller både för att förhandlingen ska kunna hållas så koncentrerad som möjligt och för att olika åtalspunkter med tillhörande bevisning ska behandlas i lämplig ordning. En annan viktig fråga är om flera åtal bör handläggas i en gemensam rättegång eller om det finns skäl att dela upp handläggningen. Det kan både ske genom att åtal särskiljs när det finns anledning till det eller genom att olika åtal avgörs genom deldom.
Det är viktigt att poängtera att rättens uppgift är att verka för att målet är förberett så att det kan avgöras på ett ändamålsenligt sätt. Med det menar vi att den kommande huvudförhandlingen kan hållas så koncentrerad som möjligt och att man minimerar riskerna för att det uppstår situationer som kan leda till att huvudförhandlingen får ställas in eller försenas. Utredningen ansvarar åklagaren för och den ska tas fram under förundersökningen. Likaså ansvarar parterna för sina yrkanden, inställningar och bevisuppgifter. Rättens ansvar är att undanröja oklarheter som behöver klaras ut för att underlätta den kommande handläggningen. Om en part har fog för sin talan eller om det finns brister i den bevisning som parten väljer att åberopa är vad ska rätten ta ställning till när målet avgörs och har inte med målets förberedelse att göra.
Det bör klargöras att även hovrätten ska verka för att målet förbereds så att det kan avgöras på ett ändamålsenligt sätt och utöva materiell processledning även under förberedelsen. Det bör därför i 51 kap. RB tas in en hänvisning till den nya bestämmelsen i
Huvudförhandlingsmål SOU 2013:17
480
45 kap. RB. När det gäller brottmål som rör enskilda åtal gäller i huvudsak samma bestämmelser som vid förberedelsen i tvistemål. Däremot saknas det en särskild bestämmelse om rättens ansvar att bedriva materiell processledning under förberedelsen. Som en konsekvens av vårt förslag att en sådan bör införas för brottmål som rör allmänna åtal bör motsvarande bestämmelse tas in i 47 kap. RB.
En huvudregel om förberedelsesammanträde 11.3.4
i omfattande mål
Förslag: Bestämmelsen i 45 kap. RB om när förberedelse-
sammanträde ska hållas kompletteras med en regel om att sammanträde ska hållas i mål som är eller förväntas bli omfattande om det inte är obehövligt eller något annat särskilt skäl talar mot det.
Enligt nuvarande regler ska rätten hålla sammanträde om det behövs för målets förberedelse eller av annat skäl (45 kap. 13 § RB). Ett inledningsvis uppställt krav på särskilda skäl för att hålla sådant sammanträde togs bort år 2008 (prop. 2004/05:131 s. 134 f och 252). Bestämmelsen omfattar alla slags sammanträden som hålls under förberedelsen i ett brottmål, undantaget sådana som avser straffprocessuella tvångsmedel. Sammanträde kan exempelvis hållas för att den tilltalade ska redovisa sin inställning på ett sådant sätt att åklagaren kan begränsa den bevisning som åberopas. Men även praktiska frågor om tidsplanering av handläggningen och huvudförhandlingen kan diskuteras vid ett sammanträde. Sammanträde som handläggningsform kan också användas för att t.ex. diskutera rättegångsfrågor eller för att ta upp bevisning utom huvudförhandling.
Det förekommer att det hålls förberedande sammanträden i omfattande mål, men det sker enligt vår erfarenhet relativt sällan. Det hade inte skett i något av de mål som ingick i vår målundersökning.
Vi anser att möjligheten att hålla förberedelsesammanträde bör utnyttjas oftare och på ett mer strukturerat sätt. När det gäller stora och komplicerade mål bör ett sådant sammanträde med få undantag vara till fördel för den fortsatta handläggningen.
För att ett sammanträde ska underlätta den kommande handläggningen krävs det att åklagare, försvarare och eventuella andra
SOU 2013:17 Huvudförhandlingsmål
481
parter som kallas dit är väl förberedda och inlästa på materialet. Det är därtill viktigt att domaren aktivt utövar materiell processledning för att klarlägga parternas ståndpunkter. Om det finns oklarheter kring åklagarens gärningsbeskrivning, den tilltalades inställning och parternas bevisuppgifter, så har rätten ett ansvar att så tidigt som möjligt reda ut dessa. Därmed inte sagt att domaren ska läsa igenom förundersökningen. Genom att utgå från gärningsbeskrivningen, eventuellt svaromål och parternas bevisuppgifter kan rätten agera aktivt för att reda ut oklarheter. Ett sammanträde där åklagare och försvarare närvarar är ofta både det lämpligaste och mest effektiva sättet för att reda ut de frågor som behöver klargöras. En viktig fråga som lämpar sig att behandla vid ett sammanträde är i vilken utsträckning flera åtal som väckts eller kommer att väckas ska behandlas i en gemensam rättegång eller om handläggningen bör delas upp. När det gäller åtgärder för att planera huvudförhandlingen så samråder domstolen, i varje fall i mer omfattande mål, regelmässigt med åklagare och försvarare. Ofta sker det genom formlösa kontakter per telefon, men det kan även ske genom att en skriftlig förhandlingsplan presenteras som parterna får yttra sig över. Det kan dock finnas en tendens att kontakterna i första hand tas med åklagaren. Både ur ett rättssäkerhetsperspektiv och för att fånga upp försvarets synpunkter kan det vara en fördel om planeringen kan ske i anslutning till ett förberedelsesammanträde.
Vi föreslår att det införs en bestämmelse om att förberedelsesammanträde ska hållas i mål som är eller förväntas bli omfattande om det inte är obehövligt eller något annat särskilt skäl talar mot det. En sådan bestämmelse innebär att det läggs ett tydligt ansvar på rätten att överväga behovet av förberedande åtgärder i omfattande mål. Det bör också bidra till att det i större utsträckning blir en naturlig del av förberedelsen att parterna klargör sina ståndpunkter i ett tidigt skede av en omfattande process. Som vi redogör för i avsni tt 11.3.7 bör ett förberedelsesammanträde inom fjorton dagar efter att åtal väckts i ett mål där den tilltalade är häktad eller under 18 år kunna innebära att fristen för när huvudförhandlingen ska påbörjas kan förlängas. På det sättet får försvararen bättre möjligheter än i dag att i omfattande mål sätta sig in i materialet och tillsammans med sin klient förbereda försvaret.
För att ett förberedelsesammanträde ska fylla en funktion bör det leda till en mer koncentrerad huvudförhandling eller andra fördelar för den fortsatta handläggningen. Oftast bör det krävas att målet är av viss omfattning för att så ska vara fallet. Vi har övervägt
Huvudförhandlingsmål SOU 2013:17
482
om det i lag bör definieras vad som bör anses som ett omfattande mål. Det skulle t.ex. kunna ske genom att ange att sammanträde som huvudregel ska hållas i mål som förväntas pågå i ett visst antal huvudförhandlingsdagar. En sådan gräns skulle dock riskera att bli trubbig. Även om huvudförhandlingstiden är begränsad kan målet vara omfattande med hänsyn till den bevisning som åberopas. Genom att utnyttja möjligheten att hänvisa till bevisningen kan huvudförhandlingstiden begränsas. I mål av den typen framstår det som särskilt angeläget att parternas ståndpunkter och bevisuppgifter klarläggs noggrant. En rimlig utgångspunkt bör dock vara att mål som förväntas pågå i fyra–fem hela huvudförhandlingsdagar eller mer, i regel bör anses som ett omfattande mål. Det innebär att det rör sig om mindre än en procent av de mål som avgjordes vid huvudförhandling i tingsrätt år 2011.5Enligt vår erfarenhet är ofta behovet av förberedelseåtgärder särskilt stort i just de mål som tar i anspråk omkring en vecka i huvudförhandlingstid. Mål som är mer omfattande än så förbereds ofta redan i dag relativt väl genom att det tidigt utses en domare som ansvarar för att förbereda målet.
Även i ett mycket omfattande mål kan den förberedelse som skett under förundersökningen vara tillräcklig. Om det inte finns något behov att ett förberedande sammanträde ska det givetvis inte hållas ett sådant. Det kan också finnas fall där det står klart av ett eller annat skäl att det inte är möjligt att hålla ett sammanträde före huvudförhandlingen. I dessa fall ska rätten kunna besluta att avstå från att hålla sammanträde. Om rätten överväger att inte hålla sammanträde i ett omfattande mål bör rätten låta parterna yttra sig om behovet före beslutet. Detsamma gäller om rätten med hänsyn till målets beskaffenhet är tveksam till behovet av ett sammanträde. Det är dock rätten som har ansvaret för att bedöma om ett sammanträde ska hållas eller inte. Det gäller oavsett målets omfattning.
När det gäller reglerna som rör kallelse till sammanträde och möjligheten att genomföra sådana även om någon som kallats uteblir ser vi inte något behov av att föreslå förändringar.
5 Se tabell 11.1.
SOU 2013:17 Huvudförhandlingsmål
483
Förberedelsesammanträde under ledning av rätten 11.3.5
innan åtalet väcks
Förslag: I 45 kap. RB införs en bestämmelse om att rätten får
hålla ett förberedelsesammanträde efter den s.k. slutdelgivningen av förundersökningen enligt 23 kap. 18 § RB om det med hänsyn till ett kommande måls förväntade omfattning eller något annat skäl finns ett särskilt behov av att rättegången förbereds innan åtalet väcks.
Innan åtal väckts kan sammanträde hållas i rätten för att pröva en fråga om tvångsmedel enligt 24–27 kap. RB. Rätten kan också i sällsynta fall ha att fatta beslut i anledning av att en misstänkt vänder sig till domstolen med en begäran om komplettering av förundersökningen enligt 23 kap. 19 § RB. I sådana fall kan t.ex. förhör genomföras vid ett sammanträde. Som angetts under redogörelsen för gällande rätt kan också åklagaren, om det är till fördel för åtalsbeslutet eller den kommande handläggningen, hålla ett särskilt sammanträde med den misstänkte och dennes försvarare enligt 23 kap. 18 § tredje stycket RB. Det är viktigt att denna möjlighet finns kvar och den borde enligt vår uppfattning kunna utnyttjas i större utsträckning än vad som sker. Det kan, om den misstänkte och dennes försvarare är villiga att medverka till det, öka förutsättningarna för att den misstänktes invändningar kan tas upp redan när åtal väcks och att onödig bevisning kan undvikas.
Det är en given utgångspunkt att domstolen inte ska vara involverad i brottsutredningen som äger rum under förundersökningen. Däremot är det domstolen som har det slutliga ansvaret för att besluta om hur rättegången ska läggas upp och för att målet kan avgöras på ett rättssäkert och effektivt sätt. Det saknas i dag bestämmelser om att rätten kan hålla sammanträde före åtalet för att förbereda en kommande rättegång. Samtidigt är det uppenbart att det inte alltid är möjligt att vänta med att förbereda ett stort mål till dess att åtal är väckt. Det gäller t.ex. när det är fråga om häktade eller ungdomar och särskilda frister för påbörjandet av huvudförhandlingen gäller. För närvarande förekommer det att sammanträden hålls ad hoc i dessa fall och att kontakter tas under hand utan att det är reglerat i lag. Enligt vår uppfattning bör det införas en reglering som rör förberedande sammanträden under ledning av rätten innan åtalet har väckts. Vid sådana ska man kunna behandla
Huvudförhandlingsmål SOU 2013:17
484
frågor som har betydelse för hur en kommande rättegång ska läggas upp.
Vi föreslår att det i 45 kap. RB införs en bestämmelse om att rätten får hålla ett förberedelsesammanträde efter den s.k. slutdelgivningen av förundersökningen enligt 23 kap. 18 § RB om det med hänsyn till ett kommande måls förväntade omfattning eller något annat skäl finns ett särskilt behov av att rättegången förbereds innan åtalet väcks. Även om ett sådant sammanträde ska hållas före åtalstidpunkten bör bestämmelsen tas in i 45 kap. RB, eftersom sammanträdet är ett led i att förbereda den kommande rättegången och inte en del av förundersökningen.
För att ett förberedelsesammanträde ska vara meningsfullt bör det krävas att det står klart för åklagaren att åtal kommer att väckas och att han eller hon har en god uppfattning om hur det kommande åtalet bör läggas upp. Förberedelsesammaträde bör därför kunna hållas först efter att slutdelgivning av förundersökningen ägt rum. Det är först då som det är meningsfullt att ta upp frågor om planeringen av en kommande rättegång. Det är inte heller lämpligt att rätten involveras före slutdelgivningen. Förundersökningens inriktning och omfattning är frågor som åklagaren ensam ansvarar för.
Att en kommande omfattande rättegång kan förberedas vid ett sammanträde före åtalet gör det möjligt för rätten att i samråd med parterna påbörja planeringen av rättegången i ett tidigt skede. Den planeringen sker i dag regelmässigt genom formlösa kontakter med åklagaren och försvaret. När det är fråga om mycket omfattande mål bör det ofta vara mer tidseffektivt och ändamålsenligt om den planeringen kan ske vid ett sammanträde.
En möjlighet att hålla förberedelsesammanträde före åtalet kan vara viktigt för att motverka uppkomsten av mål som är omfattande och svåra att överblicka. Det kan ske genom att frågan om flera kommande åtal ska handläggas gemensamt eller särskilt tas upp vid sammanträdet. Även om det är åklagaren som har bäst förutsättningar att bedöma detta finns det ett värde i att frågan kan belysas innan åtalen väcks. När åtalen väcks kan det sätt som åklagaren utformat åtalen i praktiken innebära att det är svårt att besluta om separat handläggning av åtalen även om det finns anledning till det. Värdet av att åklagaren får argumentera i frågan om flera åtal bör handläggas gemensamt eller särskilt i diskussioner med rätten och försvaret ska inte underskattas, även om det självklart är åklagaren som ensam ansvarar för hur åtalen utformas.
SOU 2013:17 Huvudförhandlingsmål
485
Vid ett förberedelsesammanträde före åtalet kan också frågor om när försvaret ska komma in med synpunkter på förundersökningen behandlas. I första hand är det frågor som ska lösas genom kontakter mellan åklagaren och försvararen, t.ex. vid ett särskilt sammanträde enligt 23 kap. 18 § tredje stycket RB. Men vid behov kan den typen av frågor också hanteras inom ramen för tidiga förberedelsesammanträden med rätten. Att försvaret får tillräcklig tid att gå igenom förundersökningen är en viktig del i strävan efter att målet ska vara tillräckligt förberett inför huvudförhandlingen. Det gäller särskilt i de fall då det gäller särskilda tidsfrister för när huvudförhandlingen ska påbörjas. Att den frågan kan tas upp vid ett sammanträde med rätten befäster bilden av att det är domstolen som styr över målets handläggning och är den som slutligt ansvarar för att målet kan avgöras på ett rättssäkert och effektivt sätt.
För att det ska vara motiverat att hålla ett sammanträde innan åtalet väcks bör det krävas att det finns ett särskilt behov av en tidig förberedelse som gäller hur rättegången ska läggas upp. Det bör alltså framförallt röra sig om mål som kan förväntas bli mycket omfattande eller svåra att planera. Ett annat typexempel är när åklagaren överväger att väcka flera åtal och det med hänsyn till den förväntade omfattningen av rättegången finns ett behov av att tidigt överväga i vilken utsträckning flera åtal ska handläggas gemensamt. Frågor som har att göra med att klarlägga parternas ståndpunkter bör i första hand hanteras antingen genom förundersökningen eller genom förberedelse efter att åtalet väcks. Av naturliga skäl är det svårt för rätten att medverka i sådana diskussioner innan åklagaren slutligen utformat och väckt åtalet. Däremot kan formerna för den fortsatta förberedelsen i ett omfattande mål tas upp i ett sammanträde före åtalet.
I praktiken bör det i första hand vara åklagaren eller en försvarare som väcker frågan om ett förberedelsesammanträde ska hållas före åtalstidpunkten. I de fall rätten har varit involverat i målet tidigare, t.ex. genom häktningsförhandlingar, finns det dock möjligheter för rätten att ta upp behovet av ett tidigt sammanträde med åklagaren och försvaret. Av naturliga skäl måste rätten ta stor hänsyn till åklagarens och försvarets uppfattning om ett sammanträde bör hållas innan åtalet har väckts. Men det är rätten som ska ha det slutliga ansvaret för att besluta om och när ett sammanträde ska hållas. Bedömningen av om det är lämpligt och motiverat bör i hög grad bero på förhållandena i det enskilda fallet. När det gäller
Huvudförhandlingsmål SOU 2013:17
486
förberedelsesammanträden innan åtalet har väckts anser vi därför inte att det finns skäl att föreslå en huvudregel om att sådana ska hållas i vissa fall. Det bör i stället klargöras att förberedelsesammanträden får hållas innan åtalet har väckts om det finns ett särskilt behov av det med hänsyn till ett kommande måls förväntade omfattning eller något annat skäl.
När det gäller kallelse till ett sammanträde innan åtalet har väckts bör samma bestämmelser gälla som när sammanträdet hålls efter att åtalet väckts. Detsamma gäller förutsättningarna för att genomföra sammanträdet när någon som kallats uteblivit. Eftersom något mål inte inletts vid domstolen bör det dock inte uttryckas som att parterna kallas till sammanträdet. Det bör anges att bestämmelserna om kallelser gäller åklagaren, den misstänkte och dennes försvarare och att rätten om det är till fördel för handläggningen även kan kalla annan som berörs av den kommande rättegången. Det kan t.ex. gälla en målsägande eller ett målsägandebiträde som klargjort att han eller hon kommer att väcka en talan om enskilt anspråk och det finns behov av att tidigt diskutera frågor som rör handläggningen av detta. På samma sätt som när ett sammanträde hålls efter att åtalet väckts är det rätten som ska besluta vilka av de kommande parterna som bör kallas och i vad mån en enskild misstänkt eller målsägande ska föreläggas att inställa sig personligen.
Förberedelse genom skriftväxling eller annan 11.3.6
handläggning
Förslag: Regleringen som rör förberedelseåtgärder i 45 kap. RB
kompletteras med en bestämmelse som klargör att rätten kan förbereda målet genom skriftväxling om det, med hänsyn till målets beskaffenhet, är lämpligare än att sammanträde hålls. Det införs en bestämmelse som klargör att förberedande åtgärder även kan ske genom annan handläggning än sammanträde och skriftväxling.
Rätten har, om det behövs för att bevisningen ska vara på en gång tillgänglig vid huvudförhandlingen, en möjlighet att besluta om annan förberedande åtgärd (45 kap. 12 § första stycket RB). Bestämmelsen tar i första hand sikte på komplettering av utred-
SOU 2013:17 Huvudförhandlingsmål
487
ningen. Den är fakultativ och kan alltså tillämpas när det behövs för sakens prövning i det enskilda fallet.
Vi föreslår att den som åtalas alltid ska föreläggas att svara på de yrkanden som framställs i åtalet. Även om det har skett kan det finnas behov av att klargöra vissa specifika frågor för att huvudförhandlingen ska kunna genomföras på ett ändamålsenligt sätt. Det bör kunna ske genom att rätten ställer konkreta frågor för att avhjälpa otydligheter och klarlägga parternas inställning. Att hålla ett sammanträde är inte alltid nödvändigt eller möjligt. Framförallt i medelstora mål med någon eller några dagars huvudförhandlingstid kan det vara mer ändamålsenligt att klargöra frågor genom en fortsatt skriftväxling än att hålla ett sammanträde. Vi föreslår därför att det införs en bestämmelse som anger att rätten kan förbereda målet genom skriftväxling i stället för att hålla ett sammanträde om det är lämpligare med hänsyn till målets beskaffenhet.
För fullständighetens skull bör det också införas en bestämmelse som klargör att förberedande åtgärder även kan ske genom annan handläggning än sammanträde och skriftväxling. När det gäller tvistemål är det reglerat i 42 kap. 9 § RB. Det bör uttryckligen framgå av 45 kap. RB att motsvarande möjlighet även finns i brottmål. Även om det hålls ett sammanträde kan skriftlig förberedelse eller förberedelse genom annan handläggning vara ett komplement för att klargöra vissa specifika frågor. Det bör därför, på samma sätt som gäller för tvistemål, klargöras att olika former av förberedelse får förenas om det är lämpligt.
Tidsfrister för huvudförhandling i mål 11.3.7
med frihetsberövade och ungdomar
Förslag: Tidsfristen för när huvudförhandling senast ska på-
börjas i ett mål där den tilltalade är häktad ska kunna förlängas i de fall det finns behov av att hålla ett förberedande sammanträde. I sådana fall ska ett förberedande sammanträde hållas senast inom två veckor från den dag då åtalet väcktes. Huvudförhandlingen ska i dessa fall som huvudregel påbörjas senast inom fyra veckor efter att åtalet väcktes.
Bestämmelsen om när uppskov kan ske med att påbörja huvudförhandling i ett mål där den tilltalade är anhållen eller häktad kompletteras med en särskild bestämmelse som rör situationen att utredningen om den tilltalades personliga för-
Huvudförhandlingsmål SOU 2013:17
488
hållanden inte är färdigställd. I ett sådant fall ska huvudförhandlingen kunna påbörjas senare om den tilltalade inte har något att invända mot detta och det inte heller av något annat skäl är olämpligt.
De undantag som enligt gällande rätt gör det möjligt att påbörja förhandlingen senare än inom två veckor ska fortfarande gälla vid sidan av de nya bestämmelserna. För att göra regleringen mer överskådlig bör det införas en särskild paragraf i anslutning till 45 kap. 14 § RB som reglerar när avsteg kan göras från huvudregeln om att huvudförhandlingen ska påbörjas inom två veckor. Undantagen kommer även att vara tillämpliga i de ungdomsmål i vilka samma tidsfrister gäller som när den tilltalade är häktad.
När den tilltalade är anhållen eller häktad gäller särskilda tidsfrister för när huvudförhandling som huvudregel ska påbörjas. Detsamma gäller i de flesta fall när den tilltalade är under 18 år. Tidsfristen fyller en viktig funktion genom att den säkerställer att en person, efter att åtalet väckts, inte är frihetsberövad i avvaktan på en rättegång under längre tid än vad som är nödvändigt. För unga tilltalade är det särskilt viktigt att målet kan påbörjas så fort som möjligt. Samtidigt finns det mål där tidsfristen hindrar, eller i varje fall försvårar, för domstolen och parterna att verka för att målet är tillräckligt förberett när det ska avgöras. I detta avsnitt lämnar vi därför förslag som innebär att tidsfristen för när huvudförhandling ska påbörjas mjukas upp. Det sker dels genom ett förslag om att huvudförhandlingen kan hållas senare om det finns behov av ett förberedande sammanträde, dels genom ett förslag om en särskild möjlighet att avvakta med att påbörja huvudförhandlingen om utredningen om den tilltalades personliga förhållanden inte är färdigställd.
Nuvarande ordning och tidigare överväganden
Om den tilltalade är anhållen eller häktad ska huvudförhandling påbörjas senast inom två veckor från det att åtalet väcktes eller, om den tilltalade häktats efter åtalet, inom samma tid från dagen för häktningen. Det gäller inte om längre uppskov är nödvändigt på grund av att förundersökning behöver vidtas eller kompletteras, förberedande åtgärd behövs för att bevisningen ska vara på en gång tillgänglig vid huvudförhandlingen, eller med hänsyn till målets
SOU 2013:17 Huvudförhandlingsmål
489
omfattning eller annan omständighet (se 45 kap. 14 § andra stycket RB). Enligt 29 § andra stycket LUL gäller samma tidsfrister när en person som inte fyllt 18 år åtalas för ett brott för vilket är föreskrivet fängelse i sex månader. I det följande jämställer vi dessa mål med mål där den tilltalade är häktad.
Tidsfristen för när en huvudförhandling som huvudregel ska påbörjas i mål där den tilltalade är häktad förlängdes från en vecka till två veckor genom lagändring 20106. Bakgrunden till lagändringen var ett förslag från Domstolsverkets arbetsgrupp för processrättsliga frågor. Arbetsgruppen föreslog redan i en promemoria som överlämnades till Justitiedepartementet år 2000 en sådan förlängning av fristen. Samtidigt föreslogs att det i lagtexten skulle markeras att huvudregeln är att förhandlingen ska hållas skyndsamt. Till stöd för förslaget anfördes bl.a. att domstolarnas tidsscheman blivit mer pressade och att arbetsbördan i domstolarna ledde till att redan utsatta huvudförhandlingar ofta fick ställas in för att möjliggöra handläggningen av mål med häktade. Som en annan nackdel med enveckasfristen angav arbetsgruppen att det inte sällan är svårt för domstolen att på den korta tid som står till buds få kontakt med vittnen och målsägande och få bekräftat att de fått del av kallelsen till förhandlingen. Arbetsgruppen var inte enig om förslaget. Förslagen i promemorian remissbehandlades och remissutfallet blev blandat.
Regeringen konstaterade i en proposition år 2001 (prop. 2000/01:108) att det inte fanns tillräckliga skäl att genomföra den förändring som arbetsgruppen föreslagit. Regeringen framhöll bl.a. att det skäl för fristen som angetts vid bestämmelsens tillkomst, nämligen att den tilltalades frihetsförlust inte skulle bli längre än nödvändigt, fortfarande gjorde sig gällande. Regeringen menade att de problem som arbetsgruppen beskrivit i första hand skulle lösas med organisatoriska åtgärder och mer rationella och flexibla rutiner i tingsrätterna och mellan tingsrätterna och åklagarna. Möjligheterna till uppskov med huvudförhandling utvidgades dock för mer omfattande mål (a. prop. s. 25 f.). Då framhölls uttryckligen i lag möjligheten göra ett undantag från tidsfristen när det krävs på grund av målets omfattning.
När tidsfristen förlängdes till två veckor skedde det, enligt regeringen, bl.a. av hänsyn till att den korta fristen ofta medförde problem
6Advokaters vittnesplikt och andra processrättsliga frågor,prop. 2009/10:182, s. 33 ff.
Huvudförhandlingsmål SOU 2013:17
490
att planera in och kalla berörda till huvudförhandling. Det ansågs därför finnas behov av en mer flexibel ordning. Regeringen framhöll även att den gällande tidsfristen ledde till att redan utsatta huvudförhandlingar i vissa fall behöver ställas in för att möjliggöra handläggningen av mål med frihetsberövade.
Behovet av förändringar
Den som delgetts misstanke om brott och hans eller hennes försvarare har rätt att fortlöpande ta del av vad som kommer fram i förundersökningen, om det kan ske utan men för utredningen (s.k. successiv delgivning av förundersökningen enligt 23 kap. 18 § RB). Vikten av att det sker i omfattande mål framhölls av den av Riksåklagaren tillsatta arbetsgruppen i idéskriften Effektivare hantering
av stora och komplicerade brottmål (s. 40–42). Arbetsgruppen fram-
höll att det ökar förutsättningen för att de kompletteringar som den misstänkte påkallar ska kunna ske så tidigt som möjligt och att det kan leda till kortare totala handläggningstider. Arbetsgruppen framhöll också att det inte är realistiskt att tro att en försvarare, som vid slutdelgivningen i ett mål med häktade personer får del av en förundersökning på ett par tusen sidor, ska kunna gå igenom målet på ett sådant sätt att han eller hon kan ange inställning i alla delar. Vi instämmer i detta. Från advokathåll har det dock vid de diskussionsmöten som vi genomfört varit en genomgående synpunkt att åklagare inte i tillräcklig omfattning låter den misstänkte och dennes försvarare löpande ta del av utredningsmaterialet. Det finns därför enligt vår uppfattning anledning för åklagarväsendet att överväga om så är fallet och om det finns behov av att vidta åtgärder för att successiv delgivning ska komma till användning i ökad utsträckning.
Även om löpande delgivning av förundersökningen ägt rum kan tidsfristen för när huvudförhandling ska påbörjas göra det svårt för en försvarare att tillgodogöra sig förundersökningsmaterialet på ett sådant sätt som krävs för att ta tillvara klientens intressen och förbereda försvaret. Det kan leda till att parternas ståndpunkter inte är tillräckligt klarlagda före huvudförhandlingen. Det innebär att det finns risk för att det uppstår behov av att komplettera förundersökningen vid huvudförhandlingen och att förhandlingen tar längre tid i anspråk än vad som är nödvändigt. Det finns också en risk för att tyngdpunkten i processen förskjuts från tingsrätten till hov-
SOU 2013:17 Huvudförhandlingsmål
491
rätten genom att nya invändningar eller ny utredning presenteras först där.
Redan nu finns det regler som tillåter att man frångår tvåveckorsregeln. Den generella förlängning av tidsfristen som genomförts nyligen har främst motiverats med hänsyn till att domstolen behöver tid för att planera och kalla till huvudförhandlingen. Att det kan ligga i den tilltalades, och därmed även rättsväsendets, intresse att huvudförhandlingen hålls senare än två veckor efter att åtalet har väckts har inte uppmärksammats i samma utsträckning.
Att den tilltalade inte är frihetsberövad i avvaktan på rättegång under längre tid än vad som är nödvändigt är viktigt. Behovet av att öka möjligheten till uppskov med huvudförhandling måste ställas mot överväganden om det är lämpligt med hänsyn till att den tilltalades frihetsförlust inte ska bli längre än vad som är absolut nödvändigt (se NJA II 1943 s. 574). Med tanke på att den tilltalade kan ha varit häktad under lång tid före åtalet kan det dock ifrågasättas om det i alla lägen är nödvändigt att påbörja huvudförhandlingen inom två veckor efter att åtalet väckts. Enligt vår uppfattning bör avsteg kunna göras i de fall då det är befogat för att domstolen och parterna ska kunna verka för att målet är tillräckligt förberett när det ska avgöras.
Även om behovet av uppskov får anses ha minskat till följd av att tidsfristen numera förlängts till två veckor kan uppskov vara motiverat med hänsyn till omständigheter i det enskilda fallet. Nuvarande bestämmelser tillåter undantag såväl med hänsyn till brottsutredningen, som med avseende på utredningen av den tilltalades personliga förhållanden. Som exempel på när uppskov kan godtas nämns i förarbetena när förundersökningen behöver kompletteras (45 kap. 11 § RB) eller om t.ex. sakkunnigyttrande ska inhämtas (45 kap. 12 § RB). Som ett annat exempel anges att åtal ska väckas även för annat brott än det som avsetts i stämningen (NJA II 1943 s. 574). Behovet av det senare har dock minskat med hänsyn till nuvarande regler i 34 kap. BrB om sammanträffande av brott och förändring av påföljd (jfr Fitger m.fl., Rättegångsbalken, kommentaren till 45 kap. 14 §). Ytterligare ett exempel som lyfts fram är att undantag från fristen kan göras för att tillgodose den tilltalades önskemål om att vara biträdd av den försvarare han eller hon önskar (prop. 2000/01:108 s. 26).
Tillämpningsområdet för undantagen enligt gällande rätt uppfattas emellertid av domstolarna som mycket snävt. Även om målen är mycket omfattande inleds vanligtvis huvudförhandlingen inom
Huvudförhandlingsmål SOU 2013:17
492
två veckor. Vid utredningens diskussionsmöten med brottmålsadvokater, domare och åklagare påtalades att det är svårt att hinna med förberedande åtgärder efter åtal i häktade mål eftersom tidsfristen finns. En särskild situation som togs upp av flera var att uppskov med huvudförhandling borde kunna ske med den tilltalades samtycke i avvaktan på att en utredning om kontraktsvård färdigställs.
Det är vår uppfattning att det finns behov av att förtydliga att undantag från tidsfristen i vissa fall bör göras dels i omfattande mål för att den tilltalade ska ha en rimlig möjlighet att förbereda sitt försvar och för att målet ska kunna vara tillräckligt förberett före huvudförhandlingen, dels för att en kontraktsvårdsutredning ska hinna färdigställas före huvudförhandlingen.
I sammanhanget måste hänsyn tas till artikel 5.3 i Europakonventionen. Enligt den bestämmelsen måste den som är berövad friheten ha rätt till rättegång inom skälig tid. Europadomstolen har i flera rättsfall uttryckt vad som ska förstås med ”skälig tid” och domstolen har godtagit relativt långa häktningstider, i varje fall om det i övrigt har funnits godtagbara skäl för häktning. I Sverige är det tiden före åtal, dvs. under förundersökningen, som framförallt kan vara lång. I den jämförelsen framstår tiden mellan åtal och huvudförhandling som begränsad. Skälig tid är ett begrepp som bör ges en restriktiv tolkning, med hänsyn till att fråga är om frihetsberövande. Även med hänsyn till det bör möjligheten att i ett enskilt fall förlänga tidsfristen inte anses stå i strid med Europakonventionen, om uppskov sker för att skapa bättre förutsättningar för förberedelsen i omfattande mål och eller för att utredningen om den tilltalades personliga förhållanden ska kunna färdigställas i ett fall då han eller hon inte har något att invända mot det.
Våra förslag
Förlängd tidsfrist i omfattande mål
I omfattande mål där den tilltalade är häktad kan det vara svårt att förbereda huvudförhandlingen på det sätt som krävs. Vi har i avsni tt 11.3.4 föreslagit att det som huvudregel ska hållas ett förberedande sammanträde i omfattande mål. Vi bedömer att det regelmässigt är till fördel för den kommande huvudförhandlingen. Det är inte ovanligt att den tilltalade är häktad i denna typ av mål.
SOU 2013:17 Huvudförhandlingsmål
493
Visserligen föreslår vi i avsnitt 11.3.5att rätten ska kunna hålla ett förberedande sammanträde redan innan åtal har väckts. Det är dock inte alltid befogat eller lämpligt med ett sådant tidigt sammanträde. Även om det har hållits kan det också finnas behov av ett sammanträde efter att åtalet har väckts.
Vi föreslår att tidsfristen för när huvudförhandling senast ska påbörjas ska kunna förlängas i de fall det finns behov av att hålla ett förberedande sammanträde. Det skapar ett praktiskt utrymme för att ett förberedande sammanträde ska kunna hållas när den tilltalade är häktad. Det förbättrar också möjligheterna för den tilltalade att tillsammans med sin försvarare gå igenom materialet och förbereda försvaret inför huvudförhandlingen.
Vi föreslår att ett förberedande sammanträde, i de fall de finns behov av ett sådant, ska hållas senast inom en till två veckor från den dag då åtalet väcktes om den tilltalade är anhållen eller häktad. Huvudförhandlingen ska i sådana fall påbörjas senast inom fyra veckor efter att åtalet väcktes. Även om sammanträde hålls ska huvudförhandlingen kunna påbörjas senare om det är nödvändigt. När de gäller den regleringen saknas det skäl att ändra de nuvarande bestämmelserna om när uppskov får ske. Det innebär bl.a. att huvudförhandlingen kan hållas senare än fyra veckor efter att åtalet väcktes om det är nödvändigt på grund av målets omfattning.
Vårt förslag innebär att fristen för när huvudförhandling som huvudregel senast ska påbörjas förlängs med två veckor i de fall det hålls ett sammanträde. Det ökar förutsättningarna för att den tilltalade och hans eller hennes försvarare ska kunna förbereda försvaret inför huvudförhandlingen. Det förbättrar också möjligheterna att planera den kommande förhandlingen utifrån vad som kommer fram vid ett förberedande sammanträde.
Syftet med sammanträdet är framförallt att vid behov klargöra frågor som rör parternas ståndpunkter och bevisuppgifter samt att planera den kommande huvudförhandlingen så att den kan hållas så koncentrerad som möjligt. För att ett förberedande sammanträde ska fylla en funktion krävs att parterna och domstolen är väl förberedda. De mål där det finns behov av ett sammanträde är sådana där materialet är omfattande eller som annars är krävande. För att försvararna ska ha möjlighet att sätta sig in i materialet på ett sådant sätt att de kan avge inställningar bör den generella fristen för när ett sammanträde senast ska hållas vara två veckor. Om tidsfristen skulle vara kortare kan det ifrågasättas vilken funktion
Huvudförhandlingsmål SOU 2013:17
494
sammanträdet fyller jämfört med att påbörja huvudförhandlingen, vilket ju redan enligt dagens regler kan ske senast inom två veckor.
Poängen med ett sammanträde är att huvudförhandlingen ska kunna anpassas till vad som kommit fram vid detta. Efter sammanträdet behövs därför tid för domstolen att kalla till huvudförhandling. Det kan också finnas behov av ytterligare förberedande åtgärder. Tiden för när huvudförhandlingen senast ska påbörjas efter sammanträdet bör därför motsvara den tidsfrist om två veckor som gäller enligt dagens bestämmelser.
Uppskov för att komplettera utredningen om den tilltalades personliga förhållanden
Vi föreslår att bestämmelsen om när uppskov kan ske med att påbörja huvudförhandling i ett mål där den tilltalade är anhållen eller häktad kompletteras med en särskild bestämmelse som rör situationen att utredningen om den tilltalades personliga förhållanden inte är komplett. I ett sådant fall ska huvudförhandlingen kunna påbörjas senare om den tilltalade inte har något att invända mot detta och det inte heller av något annat skäl är olämpligt.
Vid våra diskussionsmöten har det från såväl domare, åklagare som försvarare framförts att de tidskrav som gäller vid handläggningen av mål där den tilltalade är häktad ibland leder till att mål i tingsrätten avgörs utan att utredningen om den tilltalades personliga förhållanden är färdigställd. Det gäller framförallt i de fall då det kan finnas anledning att ta fram ett förslag till skyddstillsyn med särskild behandlingsplan, s.k. kontraktsvård. Även om de redan gällande bestämmelserna kan användas för att skjuta upp förhandlingen i ett sådant fall förekommer det att målet avgörs och att ett förslag till kontraktsvård tas fram först efter att målet överklagats till hovrätten. Om det sker innebär det att tyngdpunkten i rättskipningen, tvärtemot vad som är avsett, förskjuts från tingsrätten till hovrätten. Att utredningen i påföljdsfrågan blir komplett först i hovrätten stämmer mindre väl överens med hovrättens främsta uppgift som är att överpröva tingsrättens avgöranden. Det innebär också att en tilltalad som är villig att underkasta sig en kontraktsvård är frihetsberövad i onödan i avvaktan på att målet ska avgöras i hovrätten (jfr prop. 2009/10:182 s. 36 och RH 2011:1). Även om de redan gällande bestämmelserna ger stöd för att skjuta upp huvudförhandlingen i denna typ av situationer finns det enligt vår mening
SOU 2013:17 Huvudförhandlingsmål
495
anledning att införa en särskild reglering som tydliggör denna möjlighet.
Våra övriga förslag ökar förutsättningarna för att den utredning som krävs i påföljdsfrågan ska finnas tillgänglig när målet avgörs, även när den tilltalade är häktad. Genom att åklagaren ska ange ett påföljdsyrkande och inhämta ett yttrande från Kriminalvården när det finns behov av det kan utredningen regelmässigt påbörjas tidigare. Det bör innebära att det även om den tilltalade är häktad i många fall finns förutsättningar för att ha en kontraktsvårdsutredning färdig till en huvudförhandling som hålls inom två veckor efter att åtalet väckts. Men det kan ändå finnas situationer då denna tid inte räcker till.
Det är förstås av vikt att den som är frihetsberövad inte behöver avvakta utgången i målet under alltför lång tid. Även med den utgångspunkten är det en rimlig avvägning att uppskov ska kunna ske om utredningen om hans eller hennes personliga förhållanden inte är klar och den tilltalade inte har något att invända mot en utsträckning av tidsfristen. Om den tilltalade är intresserad av att vid en fällande dom underkasta sig en påföljd som inbegriper vård och behandling är det i normalfallet inte till fördel för honom eller henne att målet avgörs utan att tingsrätten kunnat ta ställning till ett sådant alternativ till fängelse. Det innebär också i sig ett incitament för den enskilde att medverka till att personutredningen färdigställs.
Vad som kan hållas mot ett sådant förslag är att en frihetsberövad person befinner sig i en särskilt utsatt situation. Det kan finnas farhågor om att den häktade kan vara påverkad av frihetsberövandet och känna sig pressad att acceptera att huvudförhandlingen hålls senare än inom två veckor. Det bör dock i regel bara vara nödvändigt med ett kortare uppskov och den tilltalade har möjlighet att rådgöra med sin försvarare i denna fråga. Det bör bara i speciella situationer kunna anses som olämpligt att påbörja förhandlingen senare än inom två veckor om den tilltalade genom sin försvarare förklarat att han eller hon inte har något att invända mot det. Det ska påpekas att det faktum att den tilltalade inte har något att invända mot att tidsfristen inte överskrids i sig innebär ett medgivande till fortsatt frihetsberövande. Om den tilltalade påkallar det eller det annars finns anledning till det måste alltså frågan om det finns skäl för fortsatt häktning prövas på sedvanligt sätt med en bedömning av om frihetsberövandet är proportionerligt i relation till vad ingreppet innebär för den enskilde.
Huvudförhandlingsmål SOU 2013:17
496
Utformningen av regleringen om när uppskov kan ske
Vi föreslår att bestämmelsen som anger när huvudförhandling senast ska påbörjas i ett mål där den tilltalade är anhållen eller häktad ska kompletteras. Dels med en särskild reglering i de fall när ett förberedande sammanträde hålls, dels med ett uttryckligt undantag som anger att huvudförhandlingen, under vissa förutsättningar, ska påbörjas senare om utredningen om den tilltalades personliga förhållanden inte är färdigställd. De undantag som enligt gällande rätt gör det möjligt att påbörja förhandlingen senare än inom två veckor ska fortfarande gälla vid sidan av de nya bestämmelserna.
För att göra regleringen mer överskådlig bör det införas en särskild paragraf i anslutning till 45 kap. 14 § RB som reglerar när avsteg kan göras från huvudregeln om att huvudförhandlingen ska påbörjas inom två veckor. Undantagen kommer även att vara tillämpliga i de ungdomsmål där det gäller samma tidsfrister som när den tilltalade är häktad.
Några övriga frågor som vi övervägt 11.3.8
Bedömning: Möjligheten för åklagaren att kunna kalla till huvud-
förhandling bör finnas kvar. Det bör inte införas ett krav på rätten att upprätta en tidsplan eller en skyldighet att sammanställa parternas ståndpunkter.
Kallelse till huvudförhandling av åklagaren
Det finns inte tillräckliga skäl att ta bort möjligheten för åklagaren enligt 45 kap. 16 § RB att, på uppdrag av rätten, sätta ut ett mål till huvudförhandling och utfärda kallelser i samband med det. Det skulle kunna vara ett sätt att öka åklagarens ansvar för att mål förs mot ett snabbt avgörande att han eller hon i större utsträckning ska kalla till huvudförhandling när åtalet väcks. Det skulle också kunna skapa ett snabbare flöde i rättskedjan. Vi har dock inte föreslagit en sådan ordning. Skälen för det är följande.
Våra förslag bygger på att processen inleds genom att åklagaren väcker åtal vid rätten och lämnar eller skickar åtalet till den tilltalade. Vi föreslår också att stämningsinstitutet ska tas bort. Oavsett om så sker eller inte ska den tilltalade enligt våra förslag alltid
SOU 2013:17 Huvudförhandlingsmål
497
föreläggas att redovisa en inställning till åtalet till rätten. Vi utvecklar våra överväganden i denna fråga i avsnitt 8.3.
Målsättningen är att en stor andel av målen ska kunna avgöras i förfaranden utan huvudförhandling. Behovet av kallelse till en huvudförhandling aktualiseras i så fall i mindre utsträckning. Huvudförhandlingsformen bör, utöver i mål där parterna begär sådan förhandling, framförallt användas när parterna har olika uppfattningar eller mål som rör åtal för brott av visst allvar. Även i de målen är det ofta en fördel för planeringen av huvudförhandlingen att parternas ståndpunkter är kända innan målet sätts ut till förhandling.
I de allra flesta brottmål krävs ingen ytterligare förberedelse sedan åtalet väckts. Trots det kan ytterligare förberedande åtgärder efter avslutad förundersökning i vissa fall behöva övervägas av rätten. Det bör dock ske först sedan den tilltalade har angett sin inställning. Det framstår därför inte som ändamålsenligt att i dessa fall tidigarelägga kallelsen.
Den enkätundersökningen som Rikspolisstyrelsen, Åklagarmyndigheten och Domstolsverket låtit genomföra för att se över handläggningsrutiner i mängdbrottmål visar att åklagaren i princip aldrig utnyttjar den nuvarande möjligheten att utfärda stämning och kalla till huvudförhandling.7 Vi ansluter sig till den uppfattning som Åklagarmyndigheten och Domstolsverket har, och som redovisas i rapporten, att det sannolikt är svårt att mer generellt uppnå några totala effektivitetsvinster genom att överlåta uppgiften att kalla till åklagaren.8En övergång till ett system i vilket åklagare planerar förhandlingsdagar och kallar till huvudförhandling medför sannolikt stora kostnader och kräver en samordning mellan myndigheterna i fråga om såväl verksamhetsplanering som tekniska system. En sådan reform kan inte förväntas medföra några större effektivitetsvinster om det införs en mer ändamålsenlig brottmålsprocess. Sammantaget innebär det att vi inte föreslår att åklagaren i utökad omfattning ska vare sig sätta ut mål eller kalla till huvudförhandling. Möjligheten bör dock finnas kvar. Eftersom den bygger på att särskilda överenskommelser träffas mellan domstolen och åklagarkammaren på orten kan det vara värdefullt att möjlig-
7Ökad effektivitet och förbättrad samverkan vid handläggning av mängdbrott, Redovisning i maj 2010 av ett regeringsuppdrag till Rikspolisstyrelsen, Åklagarmyndigheten och Domstolsverket, Bilaga 3, fråga 6. 8 A.a., s. 133 ff.
Huvudförhandlingsmål SOU 2013:17
498
heten finns kvar, t.ex. för särskilda försöksprojekt för att utveckla formerna för handläggningen av vissa typer av mål.
Sammanställningar och tidsplaner
Genom reformen En modernare rättegång (prop. 2004/05:131) fick tingsrätten ett tydligare ansvar för att sammanställa parternas ståndpunkter i tvistemål. Det infördes även ett krav på att tingsrätterna som regel ska upprätta tidsplaner i tvistemål. Rätten ska enligt 42 kap. 16 § RB göra en sammanställning av parternas yrkanden och invändningar samt de omständigheter som de grundas på om det är till fördel för handläggningen av målet. Parterna får föreläggas att lämna underlag för sammanställningen. Parterna ska vidare få yttra sig över sammanställningen innan förberedelsen avslutas.
Det finns enligt vår uppfattning inte något behov av att införa bestämmelse som reglerar om och när en sammanställning av parternas ståndpunkter ska upprättas i brottmål. Åklagaren kan justera åtalet enligt 45 kap. 5 § RB och den tilltalade kan åberopa nya omständigheter och bevis under rättegången, vilket i viss mån kan sägas minska behovet av att sammanställa ståndpunkterna inför huvudförhandlingen. Men framförallt ska förberedelsen i princip vara avslutad när åtalet väcks. Det som har betydelse för utredningen ska dokumenteras i förundersökningsprotokollet. Enligt vår uppfattning är det viktigt att det inom åklagarväsendet och Polisen, som ett led i att kvalitetssäkra förundersökningarna, ägnas uppmärksamhet åt hur förundersökningsprotokollen är utformade. Att protokollen regelmässigt innehåller en sammanfattning om vad som kommit fram i utredningen, bör t.ex. vara till fördel både för kvaliteten i utredningen och underlätta för åklagare, försvarare och domstol i den kommande handläggningen. Att närmare överväga frågor som rör metodutvecklingen av förundersökningar ligger dock inte inom ramen för vårt uppdrag.
Vi har även övervägt om det bör införas en bestämmelse som ställer krav på att tidsplaner i vissa fall ska upprättas i omfattande mål. Vår slutsats är att det inte finns skäl att lämna ett sådant förslag.
I tvistemål ska rätten upprätta en tidsplan för målets handläggning om det inte på grund av målets beskaffenhet eller av något annat särskilt skäl är obehövligt (42 kap. 6 § fjärde stycket RB). Rätten och parterna har en ömsesidig skyldighet att underrätta varandra om bedömningen görs att tidsplanen inte håller. Som reger-
SOU 2013:17 Huvudförhandlingsmål
499
ingen anmärkte när nuvarande bestämmelser i tvistemål infördes, effektiviserar en omsorgsfullt utformad tidsplan förberedelsen och ger såväl parterna som rätten en god överblick över processen samt vad som kvarstår innan målet kan avgöras. I och med att en tidsplan för handläggningen fastställs ska också en preliminär tidpunkt för huvudförhandlingen anges. I förarbetena framhölls det som det viktigaste inslaget i en tidsplan (prop. 2004/05:131 s. 132–33 och 240–41). I parternas skyldighet att underrätta rätten om tidsplanen inte kan förväntas hålla, ligger ett krav på parterna att hålla sig underrättade om att den bevisning som har åberopats av parten också finns tillgänglig att höras vid tidpunkten för huvudförhandlingen. Syftet med det är att motverka risken för att huvudförhandlingar i tvistemål får ställas in med kort varsel.
När det gäller brottmål är utgångspunkten att någon egentlig förberedelse inte ska behöva äga rum. Det påverkar givetvis behovet av att upprätta en tidsplan för målets handläggning. Vi har visserligen i föregående avsnitt lämnat flera förslag som tydliggör rättens ansvar för att målet förbereds så att det kan avgöras på ett ändamålsenligt sätt. En utgångspunkt för våra förslag är att det finns mål där den förberedelse som ägt rum under förundersökningen inte är tillräcklig. Någon längre förberedelseperiod bör det dock inte vara frågan om. I de fall då ett förberedelsesammanträde hålls bör tid för huvudförhandling i de allra flesta fall kunna bestämmas vid sammanträdet, om det inte redan skett tidigare. Någon särskild reglering om detta behövs enligt vår mening inte. Problemet i de omfattande brottmålen är inte att förberedelsefasen i domstol drar ut på tiden, utan snarare att någon förberedelse inte äger rum ens när det finns behov av det. Syftet med våra förslag om nya bestämmelser om förberedelseåtgärder i brottmål är att skapa förutsättningar för att målen ska kunna förberedas bättre, samtidigt som de enligt de redan gällande bestämmelserna i 45 kap. 14 § RB ska sättas ut till huvudförhandling så snart som möjligt.
Vi har svårt att se hur problemet med att huvudförhandlingar i brottmål får ställas in för att någon förhörsperson uteblir ska kunna lösas genom ett krav på att parterna underrättar domstolen om att en tidsplan inte kan hållas. Det är visserligen rimligt att parterna tar ansvar för målets handläggning och att de personer som åberopas även kan närvara vid en planerad förhandling. Men de praktiska möjligheterna för parterna att ha kontakt med förhörspersonerna är olika i brottmål och i tvistemål. Det kan t.ex. knappast krävas av åklagaren att han eller hon fortlöpande ska ha kontakt med de
Huvudförhandlingsmål SOU 2013:17
500
personer som åberopas som vittnen för att kontrollera att de kan komma till förhandlingen. Detsamma gäller i många fall en tilltalad som åberopat förhör med någon som hörts under förundersökningen. Det är inte heller möjligt att på samma sätt som i tvistemål avvisa invändningar eller bevisning som framställs i ett sent skede.
Sammanfattningsvis anser vi att det kan finnas fall där en tidsplan om målets handläggning kan fylla en funktion i brottmål. I de flesta mål är det dock onödigt. Utrymmet för att tillgripa sanktioner mot den som inte följer tidsplanen är begränsat. Att i lag reglera om och när en tidsplan ska upprättas skulle komplicera handläggningen på ett onödigt sätt. Inget hindrar förstås att domstolen, som har rutiner för att upprätta tidsplaner i tvistemål, använder sig av detta arbetssätt även i brottmål i de fall det finns skäl för det.
11.4 Ordningen för hantering av erkända åtal
Förslag: Om den tilltalade erkänner gärningen sedan åklagaren
framställt sitt yrkande, ska åtalet kunna hanteras i en förenklad ordning vid huvudförhandlingen. Parterna ska inte behöva utveckla talan eller lägga fram bevisning, om det med hänsyn till vad gärningen rör och övriga omständigheter är uppenbart obehövligt. En bestämmelse om det förs in i ett sista stycke i 46 kap. 6 § RB.
Med vår syn bör den tilltalades erkännande kunna tillmätas ökad betydelse för hur ett mål ska handläggas. Det framgår bl.a. genom vårt förslag till ett särskilt förfarande i erkända mål. Det synsättet ska även genomsyra ordningen för avgörande av mål efter huvudförhandling. Om den tilltalade har erkänt en gärning som han eller hon är åtalad för, skulle åtalet med vårt synsätt kunna hanteras i en förenklad ordning vid huvudförhandlingen.
Förutsättningarna för en enklare hantering är något annorlunda än vid avgörande i det särskilda förfarandet. Erkännandet sker inför rätten och inte skriftligen. Dessutom bör det framförallt vara i mål som inbegriper flera åtal som en ordning med en enklare hantering av erkända gärningar skulle ha störst betydelse. I mål med flera åtal mot en och samme tilltalad ska som huvudregel dömas till ett gemensamt straff (30 kap. 3 § BrB). Om åklagaren yrkat ett gemensamt straff som överstiger fängelse i sex månader skulle det inte
SOU 2013:17 Huvudförhandlingsmål
501
vara möjligt att hantera åtalen separat i det särskilda förfarandet för erkända mål om inte åtalen särskiljs och ett särskilt påföljdsyrkande anges för det aktuella åtalet. Det skulle förvisso vara möjligt, men mindre praktiskt, att dela upp målet och meddela en deldom i det särskilda förfarandet och pröva övriga delar av målet efter huvudförhandling.
För att åstadkomma en smidig hantering av alla erkända åtal som var för sig kvalificerar för handläggning i det särskilda förfarandet, föreslår vi en enklare ordning för hanteringen av ett erkänt åtal vid huvudförhandling. Ordningen kan förstås tillämpas såväl i mål som avser flera åtal som i mål som enbart innefattar ett åtal. Det kan vara fråga om mål i vilka den tilltalade har erkänt den åtalade gärningen först inför rätten eller om ett erkänt mål, i vilket den tilltalade har begärt att huvudförhandling ska hållas men vid förhandlingen accepterat att målet avgörs i en enklare ordning. Ett annat exempel är att den tilltalade erkänt gärningen men inte godtagit ett enskilt anspråk. I sådana fall kan målet inte avgöras i det särskilda förfarandet. I stället kan en förenklad ordning tillämpas avseende ansvarsfrågan och huvudförhandlingen i princip inriktas på att pröva det tvistiga anspråket.
Om den tilltalade erkänner en gärning inför rätten sedan åklagaren framställt sitt yrkande och det med hänsyn till vad gärningen rör och övriga omständigheter är uppenbart obehövligt, ska parterna inte behöva utveckla talan eller lägga fram bevisning avseende gärningen. Rätten kan i sådana fall göra motsvarande kontroll som sker i det särskilda förfarandet, dvs. att erkännandet är entydigt och framstår som frivilligt. Vid huvudförhandlingen kan ordföranden fråga om det har gått till så som åklagaren påstår, om den tilltalade accepterar att dömas för gärningen och godtar att det aktuella åtalet handläggs i en förenklad ordning. Gör den tilltalade inte någon invändning om exempelvis nödvärn eller hävdar annan ansvarsfrihetsgrund och det inte finns andra meningsskiljaktigheter beträffande skuldfrågan, ska åtalet i regel inte behöva ägnas ytterligare uppmärksamhet. Huvudförhandlingen kan i stället koncentreras till de åtalspunkter som det råder oenighet om.
Liksom vid förfarandet i vissa erkända mål ska den tilltalade ha fått information om möjligheten till rådgivning av advokat, om åklagaren har yrkat strängare påföljd än böter i målet. Sådan rådgivning lämnas naturligen av en offentlig försvarare om en sådan är förordnad för den tilltalade. Rätten bör försäkra sig om att den tilltalade har fått information om sin rätt till rådgivning.
Huvudförhandlingsmål SOU 2013:17
502
Möjligheten att hantera ett åtal mer summariskt vid huvudförhandlingen är beroende av vad gärningen rör. Ett erkännande inför rätten kan vanligtvis inte medföra en förenklad hantering om den gärning som åtalet rör, enligt åklagarens uppfattning, skulle motivera ett längre fängelsestraff. Det kan i sådant fall inte sägas vara uppenbart obehövligt att parterna utvecklar talan och lägger fram bevisning vid huvudförhandlingen.
En utgångspunkt bör vara att det rör sig om gärningar som hade kunnat avgöras i det särskilda förfarandet om åtalet enbart rört denna gärning. Det bör i praktiken röra sig om åtalspunkter där det inte råder några tveksamheter om att gärningen inte har ett straffvärde som överstiger fängelse några månader, t.ex. grov olovlig körning, stöld av normalgraden eller grovt rattfylleri.
Detta bör gälla även om den erkända brottsligheten sammantaget skulle kunna leda till ett fängelsestraff som överstiger fängelse i sex månader. Eftersom den tilltalade är närvarande vid huvudförhandlingen bör det finnas ett större utrymme att hantera erkända åtal i en förenklad ordning än vad som gäller vid avgörande i det särskilda förfarandet enligt 45 kap. 10 b § RB. Vid lindrigare brott bör ett erkännande vid huvudförhandlingen i allmänhet kunna läggas till grund för en fällande dom utan att den tilltalades uppgifter och övrig bevisning tas upp genom förhör eller läggs fram på annat sätt.
Finns det skäl att ifrågasätta erkännandet kan det inte heller anses uppenbart obehövligt att hålla huvudförhandling enligt nuvarande ordning. Det gäller exempelvis om erkännandet är tvetydigt eller kan ifrågasättas med hänsyn till den tilltalades person eller andra omständigheter.
Det måste därtill stå klart att parterna samtycker till att åtalet hanteras mer summariskt. Begär någon av parterna att den tilltalade ska höras eller att få lägga fram bevisning i skuldfrågan, är det sådana omständigheter som ska leda till att åtalet handläggs på sedvanligt sätt vid huvudförhandlingen.
En annan omständighet som har betydelse för i vilken ordning hanteringen av åtalet bör ske vid huvudförhandlingen är bestämmelsen i 27 § lagen (1964:167) med särskilda bestämmelser om unga lagöverträdare. Den innebär att huvudförhandling ska hållas i tingsrätten i mål mot den som inte har fyllt arton år. Rättegången är avsedd att ha en pedagogisk effekt för den unge. Det bör därför i normalfallet inte anses vara uppenbart obehövligt att parterna utvecklar talan och lägger fram bevisningen vid huvudförhandlingen.
SOU 2013:17 Huvudförhandlingsmål
503
Genom förslaget kan huvudförhandlingen koncentreras till de åtalspunkter som avser grövre brott eller som parterna har olika uppfattning om. Den tilltalade blir mer delaktig i rättegången vilket kan leda till en smidigare brottmålsprocess och till snabbare avgöranden, utan att det innebär en inskränkning av den enskildes rättsäkerhet.
Faran för att någon genom ett felaktigt erkännande skulle kunna dömas trots sin oskuld måste alltid beaktas. Vi menar att den risken inte bör överdrivas. Den tilltalade ska alltid ha fått tillfälle till rådgivning av advokat. Oftast är han eller hon företrädd av en offentlig försvarare även vid huvudförhandlingen. Åklagarens krav på objektivitet minimerar därtill risken för att tveksamma erkännanden kan leda till fällande domar. Vårt förslag i detta avseende bör inte leda till fler felaktiga erkännanden än med nuvarande ordning.
Mot förslaget skulle kunna anföras att handläggningen av målet vid ett överklagande till hovrätten i aktuell del skulle försvåras av att bevisning inte har dokumenterats vid huvudförhandlingen i tingsrätten. Det är självfallet angeläget att tyngdpunkten i brottmålsprocessen är i första instans och att hovrätten överprövar tingsrättens avgöranden. Mot bakgrund av erfarenheterna från det finska skriftliga förfarandet i erkända brottmål, som har beskrivits i avsnitt 9.1, drar vi slutsatsen att antalet överklaganden i vilka den tilltalade återtar ett erkännande av ett åtal som gjorts inför rätten skulle uppgå till enstaka procent av alla brottmålsdomar i tingsrätt. Fördelarna med en smidigare handläggning av erkända åtal i tingsrätt är enligt vår uppfattning större än den beskrivna nackdel som skulle kunna uppkomma vid sådana överklaganden.
Huvudförhandlingsmål SOU 2013:17
504
11.5 Mellandom och hänskjutande av prejudikatfråga
Mellandom 11.5.1
Bedömning: Det bör inte införas en möjlighet till mellandom i
brottmål.
Nuvarande ordning
I tvistemål kan en rättegång delas upp genom att s.k. mellandom meddelas över viss talan eller fråga. Bestämmelserna finns i 17 kap. 5 § RB. Någon motsvarande möjlighet finns inte beträffande brottmål. Syftet med mellandomsinstitutet är i huvudsak processekonomiskt. Typiskt sett ska det föreligga ett samband mellan den fråga som avgörs först och den resterande delen av målet. I bästa fall uppnås resultatet att den resterande, kostnadskrävande, delen av målet inte behöver prövas.
Om prövningen av viss talan beror av en annan talan som handläggs i samma rättegång får mellandom ges över den talan (17 kap. 5 § första stycket RB). Bestämmelsen avser mellandom när flera käromål har kumulerats enligt bestämmelserna i 14 kap. RB. Ett exempel på detta är att talan om fastställelse av giltigheten av ett hyresavtal handläggs gemensamt med talan om skyldighet för svaranden att betala hyra för viss hyrestid.
Enligt 17 kap. 5 § andra stycket RB får, om det är lämpligt med hänsyn till utredningen, särskild dom ges över en av flera omständigheter (ett rättsfaktum eller flera sådana fakta) eller viss i målet uppkommen fråga som främst angår rättstillämpningen (eller flera sådana frågor). Rena sakfrågor får inte avgöras genom mellandom. Det beror på att sådana ofta är olämpliga att avgöra på det sättet. Det finns en stor risk för dubbla processer. De processekonomiska vinster som är syftet med en mellandom skulle i stället kunna leda till förlängda och mer kostsamma rättegångar. Att avgöra vad som är ett rättsfaktum och inte en sakfråga är ibland komplicerat. Det finns flera exempel på att mellandomar har undanröjts av högre rätt för att den fråga som avgjorts genom mellandomen inte fått prövas genom mellandom (se t.ex. NJA 1972 s. 337 och NJA 1979 s. 157).
SOU 2013:17 Huvudförhandlingsmål
505
Det saknas anledning att införa en möjlighet till mellandom i brottmål
Rättegångsbalkens nuvarande bestämmelser om brottmålsprocessen kan i vissa fall med rätta kritiseras för bristande flexibilitet. Samtidigt är det ibland en fördel att bestämmelserna om handläggning av brottmål är enhetliga. Det innebär att brottmålsprocessen sällan tyngs av preliminärfrågor. Det är en styrka som bör tas till vara. Ändringar som riskerar att komplicera processen bör därför bara göras om det finns ett reellt behov av det. Enligt vår bedömning är behovet av mellandom i brottmål så litet att det saknas anledning att införa en sådan möjlighet. Skälen för detta är följande.
Brottmålsprocessen skiljer sig från tvistemålsprocessen. I ett dispositivt tvistemål kan parterna anpassa sitt agerande i processen efter juridiska och affärsmässiga riskbedömningar. Det kan avgöra hur mycket arbete som en part anser att det är motiverat att lägga ned på en särskild fråga i processen. Det kan också ha betydelse för om det finns anledning att ingå en förlikning med motparten. För parterna i en tvistemålsprocess kan en mellandom ha betydelse för bedömningen av riskerna med processen. Svarandeparten kan t.ex. göra bedömningen att chansen för att ha framgång i en fråga är goda, medan den är mindre när det gäller de resterande frågorna. Om den första frågan kan avgöras genom en mellandom ökar förutsättningarna för båda parter att göra en bedömning av hur de ska agera i den fortsatta processen. Det kan innebära att möjligheterna att träffa en förlikning ökar efter mellandomen. I brottmålsrättegången är förutsättningarna annorlunda. Åklagaren ska till en början ha gjort bedömningen att han eller hon kan uppnå en fällande dom. Åklagaren ska också bevisa samtliga omständigheter som krävs för bifall av åtalet. Även om den tilltalades inflytande stärks och ett erkännande eller vitsordande kan ha betydelse för den prövning som domstolen gör, kan parterna inte tillåtas att ha samma inflytande över processen som i ett dispositivt tvistemål. Det innebär att möjligheten att uppnå processekonomiska vinster med en mellandom typiskt sett är mindre i en brottmålsrättegång än i en rättegång i ett dispositivt tvistemål.
I våra direktiv nämns två exempel då det krävs en fullständig handläggning trots att avgörandet i sak kan vara beroende av s.k. prejudiciella frågor. Det gäller i fall preskription ska anses ha inträtt eller om det förekommit brottsprovokation. Ibland är det klart att preskription inträtt. De fallen innebär sällan något problem i prak-
Huvudförhandlingsmål SOU 2013:17
506
tiken. Om åklagaren av misstag skulle ha väckt åtal i en sådan situation eller om preskription inträder under rättegången torde åklagaren regelmässigt lägga ned åtalet efter att han eller hon uppmärksammat att brottet är preskriberat. När det krävs ett avgörande i sak för att ta ställning till om ett brott är preskriberat krävs det ofta en bedömning av rubriceringen av brottet. Anledningen till det är att preskriptionstiderna beror på vilken straffskala som gäller för brottet. Ett annat praktiskt exempel då det kan krävas ett avgörande av preskriptionsfrågan är då det är fråga om brottslighet som pågått under en längre tid. Det kan då vara nödvändigt att ta ställning till när det brottsliga förfarandet ska anses ha inletts och avslutats. I båda dessa fall krävs det regelmässigt en så ingående behandling av den påstådda brottsligheten att det knappast är processekonomiskt motiverat att inte avgöra hela åtalet genom samma dom. Det är också svårt att se hur frågan om det förekommit en sådan brottsprovokation som utesluter ansvar ska kunna avgöras utan att omständigheterna kring brottet behandlas så utförligt att det är mest ändamålsenligt att vid samma tillfälle avgöra åtalet i sin helhet.
Vid de diskussionsmöten som vi genomfört med advokater, åklagare och domare var det få aktörer som ansåg att det fanns ett behov av mellandom i brottmål. Exempel på måltyper som nämndes i vilka det kunde tänkas finnas ett behov var i vissa arbetsmiljö- eller miljömål. I ett mål som rör utsläpp från ett fartyg kunde t.ex. frågan om utsläppet kommit från det aktuella fartyget avgöras genom mellandom. Resterande frågor i målet skulle då inte behöva prövas om det genom mellandomen slogs fast att så inte var fallet. Om detta ska anmärkas att en mellandom i en sådan situation bara innebär en processekonomisk vinst om rätten inte delar åklagarens uppfattning i den fråga som avgörs genom mellandomen och de resterande frågorna är utrednings- och tidskrävande. Om resultatet av mellandomen blir att åklagaren bevisat den delen av åtalet måste resterande frågor avgöras. Det bör ofta leda till dubbla processer och att ett slutligt avgörande av målet fördröjs. Risken för en utdragen handläggning blir särskilt stor om mellandomen överklagas särskilt. Om mellandom skulle införas även för brottmålen bör det i varje fall i vissa mål finnas en möjlighet att överklaga en mellandom särskilt.
Vi gör alltså bedömningen att behovet av att införa en möjlighet till mellandom i brottmål är litet. Om en sådan möjlighet ändå skulle införas kommer det att innebära att domstolarna i varje fall
SOU 2013:17 Huvudförhandlingsmål
507
kommer att få ta ställning till begäran om mellandom i ett antal mål årligen. Det bör vara vanligast i omfattande mål. Att ta ställning till en begäran om mellandom i ett sådant mål kan kräva en inte obetydlig arbetsinsats. Många gånger skulle rättens bedömning antagligen bli att frågorna i målet inte lämpar sig att avgöra genom mellandom. Det finns också en risk för att mellandom i några fall skulle komma att meddelas då det inte leder till någon processekonomisk vinst utan i stället till dubbla processer och en fördröjning av ett slutligt avgörande av målet.
Det ska tilläggas att det i vissa sammanhang har framförts synpunkter på att det kan vara en fördel att skuldfrågan och påföljdsfrågan avgörs vid skilda tillfällen. En sådan ordning tillämpas i flera andra länder, t.ex. i de anglosaxiska rättsordningarna. I en speciell situation tillämpas ett likartat förfarande hos oss, nämligen när rätten anser att det finns anledning att genomföra en rättspsykiatrisk undersökning. Att i övrigt dela upp handläggningen av skuld- och påföljdsfrågan skulle innebära ett markant avsteg från den rättegångsordning som gäller i dag. Vi har inte funnit skäl att i det här sammanhanget närmare överväga en sådan lösning.
Hänskjutande av prejudikatfråga 11.5.2
Förslag: Det bör införas en möjlighet att i brottmål hänskjuta
en prejudikatfråga till Högsta domstolen (HD) som i huvudsak motsvarar den som gäller för dispositiva tvistemål.
En förutsättning är dock att det införs en uttrycklig bestämmelse om att frågan ska hanteras skyndsamt av HD. Med hänsyn till den tilltalades speciella ställning i ett brottmål bör han eller hon också ha möjlighet att ta tillbaka sitt samtycke till att frågan prövas i Högsta domstolen och i stället få hela saken prövad i tingsrätten.
I de fall då särskilda tidsfrister gäller för handläggningen i tingsrätten ska rätten besluta om hänskjutande senast den dag då huvudförhandling annars skulle ha påbörjats. När handläggningen i HD avslutats i ett sådant mål ska tiden för när huvudförhandling senast ska påbörjas, enligt de gällande fristerna, räknas från den dag då HD fattade beslut i målet.
Huvudförhandlingsmål SOU 2013:17
508
Nuvarande ordning och tidigare överväganden
I dispositiva tvistemål får en tingsrätt med parternas samtycke hänskjuta en viss fråga i målet till prövning av HD (s.k. hissning). Bestämmelserna finns i 56 kap. 13–15 §§ RB. I 42 kap. 17 a § RB finns en hänvisning till reglerna.
Om en tingsrätt använder sig av möjligheten att hänskjuta en fråga till HD ska målet i tingsrätten enligt motiven i princip vilandeförklaras i avvaktan på HD:s prövning. HD avgör om prövningstillstånd ska meddelas. För att tillstånd ska ges krävs att det rör sig om en fråga vars prövning är av vikt för rättstillämpningen (prejudikatfråga). Handläggningen i tingsrätten återupptas så snart HD avgjort prejudikatfrågan eller beslutat att inte meddela prövningstillstånd. Tingsrättens avgörande i målet kan överklagas på vanligt sätt. Däremot kan inte beslutet att hänskjuta frågan till HD överklagas. Om en part tar tillbaka sitt samtycke innan tingsrätten fattat beslut om hänskjutande faller frågan. Däremot anses inte en part kunna ta tillbaka sitt samtycke efter att frågan hänskjutits till HD, eftersom det är tingsrätten och inte parterna som har underställt HD frågan (se prop. 1988/89:78 s. 70).
Möjligheten för en tingsrätt hänskjuta en prejudikatfråga till HD infördes 1989 (prop. 1988/89:78). Syftet var att försöka främja HD:s prejudikatbildning. Framförallt betonades i förarbetena att det fanns behov av detta på förmögenhetsrättens område (prop. 1988/89:78 s. 61). Rättegångsutredningen hade dessförinnan i delbetänkandet Högsta domstolen och rättsbildningen (SOU 1986:1) presenterat olika idéer för att förbättra prejudikatbildningen. En idé var hänskjutande av en prejudikatfråga till HD. Enligt Rättegångsutredningen skulle den möjligheten kunna gälla i alla mål, även i brottmål. När bestämmelserna infördes uppställdes dock ett krav på att parterna ingått avtal om att inte överklaga tingsrättens dom. Det innebar att endast de dispositiva tvistemålen kom att omfattas. Kravet togs bort 1999. Fram till dess hade bestämmelserna bara utnyttjats vid fyra tillfällen. Genom att ta bort kravet på förbud att överklaga domen var förhoppningen att tillämpningen av reglerna skulle öka (prop. 1998/99:37 s. 35 f). I samband med 1999 års ändring anmärktes i propositionen att det kunde övervägas om tillämpningsområdet borde utökas till andra mål än dispositiva tvistemål. Regeringen ansåg att behovet och utrymmet torde vara klart mindre i andra målkategorier och noterade att en utvidgning
SOU 2013:17 Huvudförhandlingsmål
509
inte heller hade efterfrågats av någon av remissinstanserna (prop. 1998/99:37 s. 37).
I idéskriften Effektivare hantering av stora och komplicerade
brottmål (s. 67–70) förde den av Riksåklagaren tillsatta arbets-
gruppen fram att en möjlighet för tingsrätten att hänskjuta en rättslig fråga till HD, t.ex. om ett visst förfarande är straffbart, skulle kunna innebära att stora och komplicerade brottmål inte behöver tas upp till prövning i sin helhet. Arbetsgruppen ansåg därför att en möjlighet till hänskjutande som motsvarar den som gäller i tvistemål borde övervägas. En förutsättning var dock enligt arbetsgruppen att denna typ av frågor avgjordes med förtur av HD.
Under åren 2005–2011 inkom till HD 15 stycken mål om hänskjutande enligt 56 kap. 13 § RB.9I nio av dessa meddelade HD prövningstillstånd. I tre av målen meddelades inte prövningstillstånd.10 I de fall prövningstillstånd meddelades var handläggningstiden i genomsnitt ca 15 månader. I de mål prövningstillstånd inte meddelades var handläggningstiden i ett fall ca tre månader och i de resterande två ca nio respektive tio månader.
Antalet hänskjutna prejudikatfrågor kan jämföras med att det under 2010 kom in 309 överklagade tvistemål och 1 758 överklagade brottmål till HD. Riksåklagaren överklagade 14 mål.11Prövningstillstånd meddelades 2010 i 24 tvistemål och i 20 brottmål.12Huvuddelen (75 procent) av brottmålen, exklusive förtursmål, avgjordes inom 3,4 månader. Motsvarande siffra för tvistemålen var 9,4 månader.13
Bestämmelserna om hänskjutande av en prejudikatfråga till HD bör skiljas från bestämmelser om språngrevision eller språngöverklagande. Med det avses ett system som innebär att en part med förbigående av en mellaninstans har rätt att överklaga ett avgörande från den lägsta domstolsinstansen direkt till den högsta instansen. Någon möjlighet till språngöverklagande finns inte för någon måltyp i Sverige, men har övervägts i flera sammanhang.14
9 Uppgiften är framtagen med hjälp av Högsta domstolens aktuariekontor genom en sökning på målkoder i målhanteringssystemet Vera. 10 Två mål var inte avgjorda vid utgången av 2011 och ett mål skrevs av efter att parterna träffat förlikning. 11 Åklagarmyndighetens Årsredovisning 2010, s. 27. 12 Domstolstatistiken för 2010. 13 Sveriges Domstolars Årsredovisning 2010, s. 34. 14 Se Målutredningens betänkande Mål och medel – särskilda åtgärder för vissa måltyper i
domstol (SOU 2010:44), s. 230–235 för en redogörelse av överväganden angående system
med språngrevison som skett i olika lagstiftningsärenden.
Huvudförhandlingsmål SOU 2013:17
510
Det bör införas en möjlighet till ”hissning” i brottmål
På förmögenhetsrättens område är det många tvister som inte avgörs i allmän domstol. Ett av skälen till att parterna väljer alternativa sätt för tvistlösning, t.ex. skiljenämnder, anses vara den tid det tar att få ett mål slutligt avgjort i domstol. Ett av syftena med bestämmelserna om hänskjutande till HD var att skapa ett snabbt alternativ för att få en prejudikatfråga avgjord i domstol.
På brottmålssidan finns inget alternativ till ett domstolsavgörande. Argumentet att det behövs ett ”snabbspår” för att frågorna ska komma att prövas av domstol görs sig alltså inte gällande. Brottmål som rör allmänna åtal skiljer också sig från de flesta andra mål i allmän domstol på det sätt att det på ”kärandesidan” alltid finns en åklagare. En av Riksåklagarens uppgifter är att bidra till den praktiska rättsutvecklingen genom att aktivt verka för att lämpliga mål förs till HD. Detta sker bl.a. genom att Riksåklagaren till ledning för de operativa åklagarna upprättar förteckningar över prioriterade prejudikatfrågor. Det innebär att det på brottmålssidan bör finnas bättre förutsättningar än t.ex. på förmögenhetsrättens område att de mål som rör frågor där det behövs prejudikat förs till HD på vanligt sätt. Åklagarsidan kan också i domstol föra s.k. pilotmål som rör frågor som har betydelse för ett större antal mål. En annan sak som påverkar behovet och utrymmet av hänskjutande i brottmål är att bevisfrågor ofta är av avgörande betydelse för utgången i målen. Om parterna har olika uppfattningar om sakförhållandena i målet kan det vara svårt att, med parternas samtycke, formulera en prejudikatfråga innan lägre instanser har avgjort vad som är bevisat. Till detta kommer att det för en del av brottmålen gäller särskilda tidsfrister för handläggningen, vilket i praktiken påverkar både utrymmet och behovet av att hänskjuta en fråga till HD inför tingsrättens avgörande.
Det sagda innebär att behovet av att införa en möjlighet till hänskjutande av prejudikatfrågor till HD i brottmål får anses vara begränsat. Det är också vad som framkommit vid de diskussionsmöten som vi genomfört med advokater, åklagare och domare. En del av de medverkande aktörerna ansåg dock att det i vissa fall kunde finnas ett sådant behov.
Från tid till annan aktualiseras frågor där det kan ha betydelse att det finns en möjlighet att snabbt få ett uttalande av HD. Ett exempel på detta från senare tid är frågan om det svenska systemet med skattetillägg och brottspåföljd för oriktiga uppgifter i skatte-
SOU 2013:17 Huvudförhandlingsmål
511
förfarandet är förenligt med förbudet mot dubbla förfaranden (ne bis in idem) i artikel 4 i det sjunde tilläggsprotokollet till Europakonventionen. Frågan, som hade varit uppe till bedömning tidigare, aktualiserades på nytt efter nya avgöranden från Europadomstolen. Det är ett exempel på en fråga där det för de flesta praktiskt verksamma jurister stod klart att det behövdes ett klargörande uttalande från HD. Ett sådant kunde inte lämnas förrän beslut eller domar från hovrätterna hade överklagats.
Det kan också i mycket omfattande mål finnas en eller flera tydliga rättsfrågor som har avgörande betydelse för målet. Om en sådan fråga kan avgöras på ett snabbt sätt av HD kan det innebära att målet inte behöver prövas i hela sin omfattning av underinstanserna. I idéskriften Effektivare hantering av stora och kompli-
cerade brottmål nämns två sådana exempel där det fanns tydliga och
relativt begränsade rättsfrågor som med fördel hade kunnat hänskjutas till HD innan målen prövades i tingsrätt och hovrätt: det s.k. La Reine-målet (rättsfallet NJA 1995 s. 505) och det s.k. antidumpningsmålet (rättsfallet NJA 2007 s. 227).
Ytterligare ett argument som kan tala för en utökad möjlighet att hänskjuta prejudikatfrågor till HD är att en tingsrätt även i brottmål kan besluta att inhämta förhandsavgörande från Europeiska unionens domstol (EU-domstolen). Det kan därför tyckas vara följdriktigt att det bör finnas en möjlighet att i ett pågående mål begära svar på en prejudikatfråga från den nationella högsta instansen.
Även om en möjlighet att hänskjuta prejudikatfrågor i brottmål till HD kan komma att få en begränsad praktisk betydelse är det svårt att se några tungt vägande skäl som talar mot en sådan möjlighet.
Den risk med fördröjd handläggning och dubbla processer som vi pekat på när det gäller mellandom görs sig inte gällande på samma sätt. Visserligen kommer den tid handläggningen tar i HD antagligen att innebära att ett avgörande i tingsrätten fördröjs. Detta ska dock ställas i relation till att frågan prövas i HD först efter att målet i sin helhet avgjorts i både tingsrätt och hovrätt. Det är om HD beslutar att inte meddela prövningstillstånd som hänskjutande innebär en onödig fördröjning. Om möjligheten ska införas bör det krävas dels ett beslut av tingsrätten, dels att parterna i målet samtycker till det. Det motverkar att hänskjutande sker när det inte är motiverat. Till detta kommer att det för de allmänna åklagarnas del bör krävas att den åklagare som för talan i tingsrätten inhämtar Riksåklagarens samtycke, eftersom det är Riks-
Huvudförhandlingsmål SOU 2013:17
512
åklagaren som har ansvaret för att föra talan i HD (se 7 kap. 4 § andra stycket RB).
När reglerna infördes för dispositiva tvistemål uttalades farhågor om att det kunde minska hovrätternas roll och strida mot att tyngdpunkten i rättskipningen ska ligga i tingsrätterna. Det framfördes också att det skulle kunna leda till att HD:s arbetsbörda ökade och att det kunde få negativa effekter för HD:s övriga verksamhet. Några sådana effekter har bestämmelserna inte fått. Det finns inget som talar för att hänskjutande skulle komma till användning i påtagligt större utsträckning i brottmål än i tvistemål.
Sammanfattningsvis anser vi att övervägande skäl talar för att det bör införas en möjlighet till hänskjutande av en prejudikatfråga även i brottmål. Även om denna möjlighet inte kommer att användas särskilt ofta är det enligt vår bedömning värdefullt att en sådan finns. Det är svårt att se att bestämmelsen i praktiken skulle komma till användning i brottmål som rör enskilda åtal, men det finns inte några sakliga skäl för att undanta dessa. Förutsättningarna för hänskjutande i brottmål bör motsvara vad som redan gäller för dispositiva tvistemål, dvs. att parterna samtycker och att tingsrätten fattar beslut.
En förutsättning för att införa en möjlighet till ”hissning” i brottmål är dock att frågan kan hanteras skyndsamt av HD. Det är inte acceptabelt att ett avgörande i ett brottmål fördröjs någon längre tid i avvaktan på att HD ska pröva en fråga i målet. Med hänsyn till den tilltalades speciella ställning i ett brottmål bör han eller hon också ha möjlighet att ta tillbaka sitt samtycke till att målet prövas i HD och i stället få hela saken prövad i tingsrätten. Vi utvecklar våra överväganden i dessa frågor i nästa avsnitt.
Ytterligare frågor om regleringen
För att bestämmelserna om hänskjutande ska kunna tillämpas även för brottmålen är det tillräckligt att i 56 kap. 13 § RB lägga till att en tingsrätt även får en hänskjuta en prejudikatfråga till HD i brottmål. I 45 kap. och 47 kap. RB bör det införas bestämmelser som motsvarar bestämmelsen i 42 kap. 17 a § RB. Att den åklagare som ansvarar för att föra talan i tingsrätten måste inhämta samtycke från Riksåklagaren och formerna för Riksåklagarens medverkan kan lämpligen regleras inom Åklagarväsendet, t.ex. genom att föreskrifter om detta förs in i Åklagarmyndighetens föreskrifter
SOU 2013:17 Huvudförhandlingsmål
513
Mål som är av intresse för rättsutvecklingen och prejudikatbildningen,
ÅFS 2005:2. Som vi redogör för nedan föreslår vi en bestämmelse om att målet i HD ska handläggas skyndsamt och en reglering av att en tilltalad kan återta sitt samtycke till att frågan prövas av HD. I övrigt ska handläggningen ske på samma sätt som när en fråga har hänskjutits i ett dispositivt tvistemål. Detsamma gäller den verkan som HD:s beslut har för den fortsatta handläggningen av målet i tingsrätten. Det innebär bl.a. att ett beslut av tingsrätten som gäller en fråga om hänskjutande till HD inte får överklagas.
Enligt vår mening förutsätter en möjlighet till ”hissning” i brottmål att det införs en bestämmelse om att sådana mål ska avgöras skyndsamt i HD. Det gör sig givetvis särskilt gällande i de fall då det gäller särskilda tidsfrister för handläggningen i tingsrätt. Det är uteslutet att en person, efter att åtal har väckts, ska kunna vara häktad i flera månader i avvaktan på att HD tar ställning till en prejudikatfråga. Samtidigt kan behovet av att få ett snabbt uttalande från HD vara lika stort i de mål där den tilltalade är häktad, som i andra mål. Att införa en möjlighet till ”hissning”, men undanta mål där tidsfrister gäller för handläggningen i tingsrätt framstår som mindre lämpligt. Dessutom gör sig behovet av en skyndsam handläggning i HD gällande i alla brottmål. Med hänsyn till de enskilda som berörs av rättegången är det inte rimligt att en domstolsprövning i första instans ska fördröjas under längre tid för att HD ska uttala sig i en prejudikatfråga.
Vad som ska avgöras i HD är en prejudikatfråga i målet. Det krävs inte tid för att planera och kalla till en förhandling. I HD krävs eventuellt tid för parterna att utveckla sin syn på frågan i skrift. Normalt bör det dock kunna vara tillräckligt att parterna yttrat sig angående frågan i tingsrätten. I övrigt krävs tid i HD för att gå igenom rättsläget, att ta ställning i frågan om prövningstillstånd och att skriva ett betänkande över prejudikatfrågan. Vi bedömer att en total tid för handläggningen i HD om fyra–sex veckor bör vara realistiskt, i varje fall i de mål där det gäller särskilda tidsfrister för handläggningen i tingsrätt.
Om prejudikatfrågor ska kunna hänskjutas i brottmål bör den tilltalade ha rätt att återta sitt samtycke till att frågan prövas av HD om han eller hon omedelbart vill att målet avgörs vid en huvudförhandling i tingsrätten. Det gör sig visserligen särskilt gällande om den tilltalade är häktad eller belagd med reseförbud. Men den tilltalade har i alla brottmål rätt till en rättegång inom skälig tid. I ett brottmål kan den tilltalades rätt att ändra ståndpunkt i sak-
Huvudförhandlingsmål SOU 2013:17
514
frågorna i målet inte heller inskränkas. Om han eller hon ändrar uppfattning i målet kan det innebära att HD ska uttala sig om en fråga som saknar betydelse för målet i tingsrätten. Vi bedömer därför att det inte är lämpligt att införa en ordning som innebär att den tilltalade skulle bli bunden av att han eller hon samtyckt till att huvudförhandlingen i tingsrätten skjuts upp i avvaktan på att HD ska uttala sig i en prejudikatfråga. Att handläggningen i HD ska avslutas om den tilltalade återtar sitt samtycke ska därför regleras särskilt. Det kan visserligen innebära att det någon gång läggs ned arbete i HD i onödan. Enligt vår uppfattning får det accepteras i ett brottmål. Den situationen kan också uppstå redan i dag i tvistemål, t.ex. om parterna ingår en förlikning och därefter återkallar sin talan.
För att det ska vara möjligt att hänskjuta en prejudikatfråga till HD i mål där den tilltalade är häktad eller andra liknande förtursmål krävs särskilda bestämmelser, som reglerar vilka tidsfrister som gäller för handläggningen i tingsrätten. Eftersom den tilltalades samtycke krävs för att frågan ska få hänskjutas till HD kan tidpunkten för huvudförhandlingen senareläggas. Det bör införas en bestämmelse om att tingsrätten ska fatta beslut om hänskjutande senast vid den tidpunkt då huvudförhandling annars skulle ha ska påbörjats. Det medger att det finns tid för parterna att yttra sig över frågan om hänskjutande före tingsrättens beslut, t.ex. vid ett förberedande sammanträde. När handläggningen i HD avslutats bör samma tidsfrister som gäller från tidpunkten då åtalet väcktes, i stället gälla från den dag då HD fattat beslut i målet.
Förutsatt att handläggningen i HD håller sig inom de tider som vi angett ovan innebär det att huvudförhandlingen i tingsrätten som huvudregel kommer att påbörjas senast åtta–tio veckor efter att åtal väckts. Den fördröjningen, jämfört med de normala två veckorna när den tilltalade är häktad, får sättas i relation till att frågan avgörs av HD först efter ett sedvanligt överklagande.15
Om reglerna om hänskjutande ska kunna tillämpas i brottmål ligger det nära till hands att överväga om inte dessa ska kunna tillämpas i alla mål som handläggs enligt RB. Att utvidga tillämpningsområdet till brottmål och undanta de indispositiva tvistemålen kan framstå som inkonsekvent. Att överväga och föreslå förändringar som gäller för övriga målkategorier än brottmål ligger dock
15 Då gäller att huvudförhandlingen i HD påbörjas senast åtta veckor efter hovrättens dom och att huvudförhandlingen i hovrätten ska påbörjas senast åtta veckor efter tingsrättens dom (se 51 kap. 15 § andra stycket och 55 kap. 15 § första stycket 2 RB).
SOU 2013:17 Huvudförhandlingsmål
515
inte inom ramen för vårt uppdrag. Frågan bör övervägas i den fortsatta beredningen inom Regeringskansliet.
Den möjlighet till hänskjutande som vi föreslår gäller handläggningen i tingsrätt. EMR-utredningen har föreslagit att hovrätten i stället för att meddela prövningstillstånd i ett prejudikatfall ska kunna hänskjuta en prejudikatfråga till HD (se SOU 2012:93 s. 227–230). Vi ansluter oss till utredningens förslag. Med hänsyn till att även hovrätterna har ett ansvar för prejudikatbildningen är det inte motiverat att föreslå någon ytterligare möjlighet till hänskjutande från hovrätt än den som EMR-utredningen har föreslagit.
Avslutningsvis vill vi anmärka att vi inte gått in på överväganden om ett system med språngöverklagande bör införas i brottmål. Att på det sättet förkorta instanskedjan enbart för brottmål framstår inte som lämpligt. Det behov av ett snabbt prejudikat från HD som kan finnas tillgodoses bäst genom att det införs en möjlighet till hänskjutande av en fråga i målet till HD. Den lösningen innebär också att målet avgörs i sak av tingsrätten med möjlighet till överklagande till hovrätten på sedvanligt sätt. Att instansordningen upprätthålls framstår som särskilt angeläget för brottmålens del.
11.6 Avgörande av mål i den tilltalades utevaro
Gällande rätt 11.6.1 Förutsättningarna för avgörande i den tilltalades utevaro
För att ett mål ska kunna avgöras efter huvudförhandling från vilken den tilltalade uteblivit eller inställt sig endast genom ombud krävs att saken kan utredas tillfredsställande. Med saken avses även påföljdsfrågan varför avsaknaden av personlig kontakt med den tilltalade kan göra att målet inte kan avgöras i den tilltalades utevaro (prop. 1981/82:105 s. 22 ff.). Vidare krävs enligt 46 kap. 15 a § första stycket RB att någon av följande förutsättningar föreligger: 1. det finns inte anledning att döma till annan påföljd än böter,
fängelse i högst tre månader, villkorlig dom eller skyddstillsyn eller sådana påföljder i förening,
16 Med utevaro avses att en person som förelagts att infinna sig personligen inte kommer till huvudförhandlingen eller inställer sig endast genom ombud.
Huvudförhandlingsmål SOU 2013:17
516
2. sedan den tilltalade har delgetts stämning har han eller hon
avvikit, eller håller sig undan på ett sådant sätt att han eller hon inte kan hämtas till huvudförhandlingen eller 3. den tilltalade lider av en allvarlig psykisk störning och hans eller
hennes närvaro är därför inte nödvändig.
Rättegångsfrågor kan avgöras även om den tilltalade har uteblivit från förhandlingen.
När det gäller om saken kan utredas tillfredsställande ska enligt motiven utgångspunkten vara att utredningen i målet ger ”tillräckligt underlag för en från rättssäkerhetssynpunkt godtagbar dom”. Utrymmet att avgöra mål i den tilltalades utevaro när han eller hon har förnekat gärningen anses vara begränsat (prop. 1981/82:105 s. 5 f.). Lagrådet uttalade i samband med 1982 års reform att endast sådana mål skulle tas upp där redan en summarisk genomgång av handlingarna ger en entydig uppfattning såväl i skuld- som påföljdsfrågan. Vidare menade Lagrådet att villkoret om en tillfredsställande utredning borde upprätthållas så att det måste föreligga antingen ett klart erkännande från den misstänkte under förundersökningen eller enbart sådana invändningar som med hänsyn till upplysta eller kända förhållanden uppenbart kan lämnas utan avseende. Mål med muntlig bevisning borde enligt Lagrådets uppfattning inte räknas dit. Lagrådet uttryckte att det sällan kunde sägas finnas någon säkerhet för ett materiellt riktigt avgörande så länge målsägandes och vittnes berättelser inte kunnat direkt bemötas av och vägas mot den tilltalades uppgifter17.
Departementschefen framhöll i sin anmälan av lagrådsyttrandet att målet skulle kunna avgöras i den tilltalades utevaro endast om utredningen i ansvarsfrågan är entydig. I allmänhet skulle det, enligt honom, röra sig om fall där den tilltalade erkänt under förundersökningen och erkännandet stöds av övrig utredning i målet. Departementschefen förklarade att en tillämpning även kunde aktualiseras i exempelvis icke erkända rattfyllerimål, där resultatet av blodanalysen ger klart besked och utredningen i övrigt inte talar mot den tilltalades skuld samt i mål där den tilltalade erkänt det faktiska händelseförloppet men har en annan uppfattning om den rättsliga bedömningen. Enligt hans uppfattning var det inte lämpligt att ställa upp ett absolut hinder mot att muntlig bevisning tas
SOU 2013:17 Huvudförhandlingsmål
517
upp och att målet avgörs i den tilltalades utevaro. Han konstaterade dock att utrymmet för utevarodomar när den tilltalade förnekat gärningen är mycket begränsat. Det borde enligt hans mening heller aldrig komma i fråga att avgöra ett mål i den tilltalades utevaro, om bevisningen i målet pekar i olika riktningar eller av andra skäl inte är helt entydig eller om bevisningen kan antas komma att framstå som mindre tillförlitlig, om den skulle konfronteras med den tilltalades egna uppgifter. Det betonades att det självfallet finns anledning för domstolarna att iaktta större återhållsamhet med att avgöra brottmål i den tilltalades utevaro, om det blir fråga om att döma till annan påföljd än böter.18
Förslag för att utvidga möjligheterna att avgöra mål i den tilltalades utevaro har därefter lämnats i en lagrådsremiss år 2001. Förslagen byggde på en promemoria som utarbetats av Domstolsverkets dåvarande arbetsgrupp för processrättsliga frågor. Arbetsgruppen ansåg att kravet på att saken kan utredas tillfredsställande skulle ersättas med en bestämmelse om att mål får avgöras utan att den tilltalade är närvarande om hans eller hennes personliga närvaro inte är ”nödvändig för utredningen” eller av annat skäl. Domstolsverkets arbetsgrupp menade att det fanns domare som drar sig för att avgöra annat än erkända mål i den tilltalades utevaro. Med förslaget skulle rätten, enligt arbetsgruppen, inte behöva göra någon förberedande bedömning av skuldfrågan inför huvudförhandlingen. Mål där påföljden stannar vid böter eller där påföljden kan antas bli villkorlig dom borde enligt deras uppfattning kunna avgöras i den tilltalades utevaro oavsett om han eller hon erkänt. Förslaget remissbehandlades men har inte lett till lagstiftning (se vidare prop. 2000/01:108 s. 22 ff.).
Med påföljder enligt första punkten i första stycket likställs förordnanden enligt 34 kap. 1 § första stycket 1 BrB. Det betyder att domstolen inte är förhindrad att förordna att en tidigare utdömd påföljd som avser villkorlig dom, skyddstillsyn, fängelse eller sluten ungdomsvård ska avse det nya brottet. Frågan om förverkande av villkorligt medgiven frihet från fängelsestraff enligt 34 kap. 1 och 4 §§ BrB i samband med ett sådant förordnande, har lösts på så sätt att det kan ske med en sammanlagd strafftid om högst tre månader.
Det fall som avses i punkten 2 i första stycket är dels då den tilltalade bevisligen har avvikit, dels då han eller hon avsiktligt
Huvudförhandlingsmål SOU 2013:17
518
håller sig undan på ett sådant sätt att hämtning inte kan ske. För att avgöra mål enligt andra punkten krävs inte att den tilltalade har fått del av kallelse till förhandlingen. Departementschefen uttalade i samband med 1982 års ändring av bestämmelsen att möjligheten till utevarodom i detta fall borde omfatta alla situationer då den tilltalade, oavsett det primära syftet, håller sig mera varaktigt oåtkomlig. Hit hör bl. a. fall då den tilltalade avsiktligt håller sig oåtkomlig för svenska myndigheter i allmänhet så att hämtning till rättegång inte kan ske.19Enligt förarbetsuttalanden ska bestämmelsen tillämpas med stor försiktighet och bara när utredningen verkligen ger vid handen att ett avvikande föreligger. Det räcker inte med oaktsamhet i detta avseende (NJA II 1943 s. 589 och prop. 1981/82:105 s. 10).
Förfarandet vid huvudförhandling i den tilltalades utevaro
Om det inte finns hinder mot det kan huvudförhandling i vissa fall hållas i den tilltalades utevaro. Först måste rätten konstatera att det inte är sannolikt att den tilltalade har laga förfall (32 kap. 6 § och 46 kap. 2 § RB). Därefter ska rätten pröva om målet går att avgöra trots att den tilltalade inte är närvarande eller har inställt sig endast genom ombud. Om förhandlingen måste ställas in ska rätten besluta att den tilltalade ska kallas på nytt vid vite, hämtas till rätten eller, om det finns förutsättningar för det, häktas (46 kap. 15 § RB).
Huvudförhandlingens gång vid utevaro är i allt väsentligt densamma som när den tilltalade och målsäganden är närvarande. Huvudförhandlingen inleds genom att åklagaren framställer sitt yrkande. Därefter ska den tilltalade ange sin inställning till yrkandet och grunden för inställningen. Åklagaren ska sedan utveckla sin talan, varefter målsäganden och den tilltalade, i den mån det behövs, ska ges tillfälle att utveckla sin talan. När huvudförhandling hålls utan att målsäganden eller den tilltalade är närvarande ska rätten se till att det som behövs om vad han eller hon har anfört läggs fram ur handlingarna, framförallt ur förundersökningsprotokollet (46 kap. 6 § tredje stycket RB). Det innebär ett undantag från det principiella förbudet i 35 kap. 14 § RB mot att använda skriftliga anteckningar från polisförhör m.m. som bevis. Har målsägandens utsaga betydelse för utredningen bör förhör med honom eller henne hållas
19 Fitger m.fl., Rättegångsbalken, kommentaren till 46 kap. 15 a §.
SOU 2013:17 Huvudförhandlingsmål
519
vid huvudförhandlingen. Utrymmet att läsa upp målsägandens uppgifter ur handlingarna får därför anses vara begränsat. Sedan målsägandens och den tilltalades uppgifter har lagts fram ska övrig muntlig bevisning tas upp och annan bevisning läggas fram. Som tidigare nämnts begränsar kravet på att saken kan utredas tillfredsställande möjligheten att ta upp bevisning i den tilltalades utevaro. Efter genomgången av bevisningen läggs utredningen om den tilltalades personliga förhållanden fram och slutligen bereds parterna tillfälle att slutföra sin talan (46 kap. 9 och 10 §§ RB).
Europakonventionen och praxis 11.6.2 Förhandling i den tilltalades utevaro
Av artikel 6.1 i Europakonventionen följer att var och en när det gäller en anklagelse om brott ska ha rätt till en rättvis och offentlig rättegång vid en oberoende och opartisk domstol. Europadomstolen har i flera fall konstaterat att det i regel inte är oförenligt med den artikeln att en förhandling hålls utan att den tilltalade är personligen närvarande i situationer då denne på ett korrekt sätt fått del av kallelse till förhandlingen men valt att inte komma dit. Den tilltalade har då fått möjlighet men inte utnyttjat rätten att försvara sig vid en muntlig förhandling.20
Principen har även slagits fast i svensk rättspraxis. I rättsfallet NJA 2000 s. 661 hade en tilltalad frikänts av tingsrätten och dömdes till böter av hovrätten utan att vara närvarande. Den tilltalade hade på ett korrekt sätt kallats att inställa sig vid förhandlingen i hovrätten. Högsta domstolen uttalade att det i regel inte anses oförenligt med artikel 6 att hålla förhandling utan att den tilltalade är personligen närvarande i en sådan situation då den tilltalade själv valt att utebli eller inställer sig endast genom ombud.
Från denna huvudregel finns undantag. I vissa situationer anses den tilltalade inte kunna avstå från sin rätt till muntlig förhandling. Det finns fall vid vilka allmänhetens förtroende för rättsordningen kan anses skadas om den tilltalade inte är personligen närvarande vid förhandlingen. Behovet av en effektiv domstolshandläggning ställs här mot allmänintresset av en rättvis rättegång. Även om förhör inte ska hållas med den tilltalade eller det saknas utredningsskäl
20 Danelius, a a., s. 211 ff.
Huvudförhandlingsmål SOU 2013:17
520
för att han eller hon ska vara närvarande kan det alltså finnas situationer när den tilltalades personliga närvaro är nödvändig.
Högsta domstolen har i rättsfallet NJA 2009 s. 836, uttalat sig när det gäller behovet av den tilltalades personliga närvaro. I rättsfallet dömdes en tilltalad som frikänts av tingsrätten utan att vara närvarande till tio års fängelse av hovrätten. Högsta domstolen konstaterade att den tilltalade, även om han eller hon inte behövde närvara av utredningsskäl och biträddes av försvarare, har en rätt till egen insyn i förhandlingen och möjlighet att själv muntligen få föra fram sin sak inför rätten. Vidare konstaterade domstolen att det finns ett allmänintresse av den tilltalades personliga närvaro och att förtroendet för rättsordningen kan ta skada av att en tilltalad i sin frånvaro döms till en mycket ingripande påföljd. Det angavs också vara angeläget att den tilltalade själv får ta del av uppspelningarna från förhören från tingsrätten för att i samråd med försvararen kunna ta ställning till bl.a. om det finns anledning att begära tilläggsförhör. Högsta domstolen menade att den tilltalades rätt att närvara personligen vid huvudförhandlingen i betydande utsträckning tillgodoser nämnda intresse men att den rätten inte alltid kan anses tillräcklig, inte heller för att skydda allmänintresset.
I vilka fall den tilltalades personliga närvaro krävs av annat än utredningsskäl och i vilka fall kravet på närvaro får stå tillbaka av hänsyn till intresset av en effektiv rättskipning får, enligt Högsta domstolen, avgöras utifrån en bedömning av olika omständigheter. I fallet riskerade den tilltalade en betydande straffskärpning varför, oberoende av den tilltalades egen inställning, denne enligt Högsta domstolens uppfattning så långt möjligt borde ha varit personligen närvarande. Andra omständigheter som kunde behöva beaktas angavs vara om den tilltalade frikänts i tingsrätten, den tilltalades ungdom, om den tilltalade avvikit eller håller sig undan, liksom om han eller hon klart och otvetydigt avstått från rätten att närvara.
Rätten att förhöra vittnen
När det gäller rättegången i brottmål uppställs i artikel 6.3 i Europakonventionen vissa minimigarantier, utöver de generella krav som ställs på domstolsprövningen i artikel 6.1. Bland dem anges i punkten d en rätt att förhöra eller låta förhöra vittnen som åberopas mot honom eller henne.
SOU 2013:17 Huvudförhandlingsmål
521
Det finns många avgöranden från Europadomstolen avseende fall där uppgifter lämnade utanför rättegången har åberopats mot den tilltalade utan att uppgiftslämnaren personligen har hörts i rätten. Av domstolens praxis följer att frågan om bevisningen kan tillåtas i första hand regleras av nationell rätt. Europadomstolen har dock prövat om processen som helhet kan anses uppfylla de krav som kan ställas på en rättvis rättegång. Vid prövningen har domstolen uttalat att all bevisning i princip måste läggas fram i den tilltalades närvaro vid en offentlig förhandling inför rätten. Det betyder dock inte, enligt domstolen, att vittnesutsagor alltid måste avges vid en sådan förhandling. Domstolen har uttalat att det i och för sig inte är oförenligt med punkten d i artikel 6.3 att använda sådana utsagor som lämnats i förfarandet före rättegången som bevis, förutsatt att den tilltalades rättigheter har respekterats. Enligt domstolens uttalanden kräver dessa rättigheter som regel att den tilltalade fått tillräcklig och lämplig möjlighet (adequate and proper opportunity) att motsäga och utfråga den som vittnat antingen i samband med att vittnet lämnat sin utsaga eller i ett senare skede av förfarandet.21Europadomstolen har därför i flera fall ansett att det varit i strid mot artikel 6 att lägga endast uppgifter som lämnats till polis eller åklagare till grund en fällande dom utan att uppgiftslämnaren hörts i rättegången och den tilltalade inte heller i annat sammanhang fått möjlighet att ställa frågor till förhörspersonen. Det är emellertid inte oförenligt med Europakonventionen att lägga fram uppgifter som lämnats före rättegången som bevis i målet. För en fällande dom krävs emellertid att det finns annan bevisning till stöd för uppgifterna.
Internationell jämförelse 11.6.3
I Danmark, Finland och Norge krävs, liksom i Sverige, för att ett mål ska kunna avgöras i den tilltalades utevaro att hans eller hennes personliga närvaro inte är nödvändig för utredningen. Innebörden av begreppet ”nödvändig för utredningen” varierar beroende på om målen avser erkända gärningar. Som exempel på när den tilltalades närvaro inte är nödvändig anges i finska förarbeten att den tilltalade under förundersökningen har erkänt att han eller hon begått den
21 Van Dijk m.fl. Theory and practice of the European Convention on human rights, 4 uppl. s. 645 och där nämnda rättsfall.
Huvudförhandlingsmål SOU 2013:17
522
åtalade gärningen. Ett annat exempel som nämns är att ett normalstraff finns för det aktuella brottet och de övriga frågorna är sådana att den tilltalades närvaro och ställningstaganden endast i ringa mån påverkar avgörandet. Enligt norska förhållanden är det avgörande vilken bevisning som finns, exempelvis om den tilltalades utsaga finns dokumenterad i förundersökningen och kan läsas upp, samt om den tilltalade har försvarare. I Danmark finns särskilda bestämmelser för bötesmål. I sådana mål kan rätten, om den tilltalade inte är personligen närvarande, behandla saken som att den tilltalade erkänner gärningen om omständigheterna inte talar mot det. Domen kan då utfärdas genom en anteckning om domslutet på åtalet.
I Danmark och Finland kan påföljden bestämmas till högst sex månaders fängelse om den tilltalade samtyckt till att målet avgörs efter huvudförhandling från vilken han eller hon uteblir, annars till högst fängelse i tre månader. För att utevaroförfarandet ska aktualiseras i Norge måste det gälla en straffbar handling där åklagaren inte gör gällande att påföljden ska bestämmas till mer än ett års fängelse. I Danmark och Norge finns en möjlighet till återupptagande av målet i första instans, som kan vara begränsad med krav på giltigt skäl för utevaron.
En mer utförlig beskrivning av reglerna om avgörande av brottmål efter huvudförhandling från vilken den tilltalade uteblivit i ovanstående länder finns i bilaga 4.
Internationell verkställighet av utevarodomar 11.6.4
Det internationella samarbetet om överförande av straffverkställighet regleras bl.a. i 1970 års europeiska konvention om brottmålsdoms internationella rättsverkningar (brottmålsdomskonventionen) och i Europarådets konvention om överförande av dömda personer (överförandekonventionen). De processer för överförande av straffverkställighet som dessa konventioner anvisar har införlivats i svensk rätt genom lagen (1972:260) om internationellt samarbete rörande verkställighet av brottmålsdom (IVL). I IVL, men även i vissa andra lagar om internationellt samarbete, finns särskilda bestämmelser om utevarodomar. Därtill finns ett särskilt regelverk som består av ett antal rambeslut som har antagits inom den Europeiska unionen (EU) om överförande av straffverkställighet. I dessa rambeslut finns avslagsgrunder för det fall domen eller beslutet har fattats efter förhandling i den dömdes utevaro.
SOU 2013:17 Huvudförhandlingsmål
523
Utredningen om internationell straffverkställighet (Ju 2011:03) har fått i uppdrag att se över IVL och föreslå en tydligare och mer ändamålsenlig verkställighetsreglering. Dessutom ska utredningen föreslå hur rambeslutet om erkännande och verkställighet av frihetsberövande påföljder och rambeslutet om erkännande och verkställighet av frivårdspåföljder samt rambeslutet om utevarodomar, i aktuella delar, ska genomföras i svensk rätt (Dir 2011:28). Utredningen beräknar att avsluta sitt arbete senast den 31 mars 2013.
Enligt vår bedömning innebär de förslag som vi nu lämnar inga sådana förändringar vid meddelande av utevarodomar som är av betydelse vid bedömningen av om Sverige uppfyller de krav på förfarandet som ställs upp i nämnda regelverk.
Tredskodom i brottmål bör inte införas 11.6.5
Bedömning: Det bör inte införas en möjlighet att avgöra brott-
mål i den tilltalades utevaro utan en materiell prövning i sak.
Vi har övervägt om reglerna att avgöra ett brottmål i den tilltalades utevaro kan ändras så att det införs en liknande ordning som när en part i ett dispositivt tvistemål uteblir från en huvudförhandling utan laga förfall. I tvistemål innebär det som huvudregel att tredskodom då kan meddelas, dvs. att parten förlorar målet i princip utan en materiell prövning. Ett förslag i den riktningen skulle ligga i linje med våra principiella utgångspunkter att parterna i större utsträckning bör ha inflytande över målets handläggning och ta ett ansvar för att medverka i processen. Vi har emellertid valt att inte lägga fram något sådant förslag.
Med vår utgångspunkt att åklagaren alltid ska framställa ett påföljdsyrkande i samband med att åtalet väcks så har åklagaren tagit ställning i såväl skuld- som påföljdsfrågan. Det gör att det skulle vara praktiskt möjligt för rätten att bifalla åtalet utan någon materiell prövning av åtalet. Domstolen skulle kunna pröva enbart att talan är förenlig med lag och att förutsättningarna är uppfyllda för att målet ska kunna avgöras efter huvudförhandling trots att den tilltalade inte personligen är närvarande. För att tillgodose kravet på rättssäkerhet skulle domstolen i ett sådant förfarande även kontrollera att åklagarens påföljdsyrkande inte var för strängt. Bland annat för att behålla tyngdpunkten i brottmålsprocessen i
Huvudförhandlingsmål SOU 2013:17
524
första instans skulle det krävas en möjlighet att målet efter avgörandet skulle kunna återupptas i tingsrätt.
Fördelarna med en ordning som den beskrivna är att den sannolikt skulle frigöra stora resurser för domstolar och åklagare att hantera mer komplicerade brottmål. Det skulle effektivisera tingsrättsprocessen. Konsekvensen för den tilltalade av att inte medverka i processen skulle bli tydlig. Den tilltalade skulle slippa besvär, obehag och kostnader som är förenade med att tingsrätten dömer ut vite och beslutar om nytt vite alternativt hämtning eller häktning till ett senare förhandlingstillfälle. Målsäganden, vittnen och andra bevispersoner skulle inte behöva kallas till förhandling på nytt. Målet skulle kunna avslutas snabbt och utan större insatser.
Att avgöra mål utan en materiell prövning skulle sannolikt kräva att en rätt till återupptagande införs. Erfarenheter från det danska utevaroförfarandet, i vilket domstolen visserligen prövar målet i sak, visar att den obegränsade möjlighet som finns i Danmark till återupptagande av målet i första instans inte utnyttjas annat än i begränsad omfattning.22Ett förfarande med återupptagande av brottmål i första instans har tidigare övervägts av Domstolsverkets arbetsgrupp för processrättsliga frågor i Inställda huvudförhand-
lingar i brottmål II, sjunde promemorian från Domstolsverkets arbetsgrupp för processrättsliga frågor.23Övervägandena gällde då införan-
det av en ordning om återupptagande av mål efter utevarodom till följd av en föreslagen utvidgning av området för handläggning i den tilltalades utevaro. Arbetsgruppen övervägde att införa en rätt till återupptagande av målet om den tilltalade kunde visa laga förfall för sin underlåtenhet att inställa sig vid huvudförhandlingen. Vad som talade mot att införa en sådan möjlighet angavs vara den extra administration det skulle innebära för domstolarna att hantera ansökningar om återupptagande. Det angavs också finnas en risk för att återupptagandeinstitutet skulle användas för att fördröja verkställigheten av en dom. Dessutom konstaterade arbetsgruppen att det skulle kräva en ganska omfattande och krånglig reglering. Inte bara skulle det behövas regler om den fortsatta handläggningen utan, resonerade arbetsgruppen, även utredning om frågor om reformatio in pejus och åtalsjusteringar.
22 Inställda huvudförhandlingar i brottmål II, sjunde promemorian från Domstolsverkets arbets-
grupp för processrättsliga frågor, s. 81.
23 Domstolsverkets diarienr 761-2004, s. 35 f.
SOU 2013:17 Huvudförhandlingsmål
525
En annan aspekt som lyftes fram i promemorian var vad som ska gälla om domen både återupptas och överklagas. Likaså nämnde arbetsgruppen att det behövde övervägas vad som skulle gälla för återupptagande i någon del. Arbetsgruppen menade att det inte är enkelt att formulera begripliga överklagandehänvisningar så att den tilltalade inte riskerar rättsförluster i samband med återupptagande och överklagande av en utevarodom.
Vi instämmer i de överväganden som Domstolsverkets arbetsgrupp gjort när det gäller återupptagandeinstitutets nackdelar. Systemet riskerar att bli processekonomiskt ineffektivt på grund av de konsekvenser som har beskrivits ovan.
Vad som vidare talar mot en ordning där målet kan avgöras utan prövning i sak är att det vore ett betydande avsteg från den svenska straffprocessuella traditionen. Det skulle innebära att en rätt till sakprövning i första instans garanteras först efter ett återupptagande av målet. Med en möjlighet till återupptagande får garantierna enligt artikel 6.1 Europakonventionen om en rättvis rättegång i och för sig i allmänhet anses vara tillräckligt tillgodosedda.24Det är dock tveksamt om det är förenligt med det allmänna rättsmedvetandet att en person skulle kunna dömas för brott till följd av att han eller hon inte kommit till en domstolsförhandling utan att åtalet prövades. Det kan uppfattas som en mindre adekvat och alltför ingripande konsekvens av frånvaron. Den tilltalade får visserligen förväntas känna till att hans eller hennes sak ska prövas vid huvudförhandlingen och det kan uppfattas som rimligt att han eller hon då få ta ansvar för att medverka genom att närvara personligen eller bära konsekvenserna av att utebli från förhandlingen.
Enligt artikel 6.2 i Europakonventionen råder den s.k. oskyldighetspresumtionen, vilket innebär att den som anklagas för brott ska betraktas som oskyldig tills hans eller hennes skuld lagligen fastställts. En misstänkt får inte straffas för att han eller hon använder rätten att t.ex. hålla tyst eller inte medverka i utredningen. Att den tilltalades underlåtenhet att följa rättens föreläggande att komma till huvudförhandlingen kan medföra att målet avgörs utan sakprövning innebär enligt vår bedömning i och för sig inte att ett sådant system skulle stå i strid med oskyldighetspresumtion. Skälet till det är att den aktivitet som krävs av den tilltalade inte rör utredningen i sig utan målets handläggning. Vi bedömer ändå att en
24 Jfr Danelius, a.a., s. 211 f.
Huvudförhandlingsmål SOU 2013:17
526
sådan ordning är mindre väl förenlig med det allmänna rättsmedvetandet.
Vid en samlad bedömning anser vi att vårt förslag till ett särskilt förfarande i erkända mål i tingsrätt bättre tillgodoser parternas behov av inflytande. De ökade möjligheter att avgöra mål i den tilltalades utevaro som vi föreslår tillgodoser bättre de krav på deltagande som kan ställas på parterna i processen. Vi föreslår därför inte att det införs någon motsvarighet till ett tredskodomsinstitut i brottmål.
Kravet på att saken ska kunna utredas 11.6.6
tillfredsställande tas bort
Förslag: Kravet i 46 kap. 15 a § första stycket RB att saken ska
kunna utredas tillfredsställande för att målet ska få avgöras när den tilltalade inte är personligen närvarande tas bort. I stället ska målet kunna avgöras i den tilltalades utevaro om det inte finns särskilda skäl som talar mot det.
Såsom den nuvarande bestämmelsen i 46 kap. 15 a § RB är utformad får ett mål avgöras efter huvudförhandling i den tilltalades utevaro om saken kan utredas tillfredsställande. Vi föreslår att utredningskravet ska tas bort. Förslaget bygger på ett från principiella utgångspunkter förändrat synsätt vad gäller ansvaret för utredningen i målet. Förändringen innebär att ett tydligare ansvar och inflytande över utredningen läggs på åklagaren. Det innebär också ett ökat ansvar på den tilltalade att ta tillvara sin rätt att närvara vid en huvudförhandling.
Vi menar att utevarobestämmelsen ska utformas så att målet kan avgöras i den tilltalades utevaro om det inte finns särskilda skäl som talar mot det. Sådana skäl kan enligt vår mening vara att den tilltalades personliga närvaro krävs för att han eller hon ska identifieras av ett vittne eller en målsägande, att åklagaren begär att den tilltalade ska höras eller att målet rör åtal mot en person som inte fyllt 18 år. Särskilda skäl kan också föreligga om utredningen i påföljdsdelen inte är fullständig eller om rätten har att pröva en fråga om utvisning.
SOU 2013:17 Huvudförhandlingsmål
527
Förändringsbehovet
Det finns anledning att överväga förändringar av bestämmelsen i 46 kap. 15 a § RB om avgörande efter huvudförhandling från vilken den tilltalade uteblivit eller inställt sig till endast genom ombud. Enligt Domstolsverket kan orsaken till att huvudförhandlingar i delgivna brottmål ställs in i många fall antas vara att domstolen anser att utredningskravet inte är uppfyllt eller känner osäkerhet i frågan.25
Lagrådet konstaterade vid 2001 års reform att det var svårt att i lagtext med ett gott resultat uttrycka sådana avvägningar som domstolen i praktiken kan behöva göra vid prövningen av om målet kan avgöras i den tilltalades utevaro.26 Som lagstiftaren då också konstaterade understryker Lagrådets uttalanden de svårigheter som finns att beskriva den utevaroprövning som domstolen ska göra. Svårigheterna visar problemet med att tydligt avgränsa det krav som rätten ska ställa på att saken kan utredas tillfredsställande. Vi har berört detta i avsnitt 11.6.1.
Domstolsverkets arbetsgrupp för processrättsliga frågor har tidigare föreslagit förändringar i rättegångsbalkens bestämmelser om avgörande efter huvudförhandling i fall då den tilltalade är delgiven stämning och kallelse men ändå inte kommer till förhandlingen. Genom domardiskussioner och en enkätundersökning till hälften av landets tingsrätter utreddes orsakerna till att förhandlingar ställs in. När det gäller utredningskravet kom arbetsgruppen fram till att varken förarbeten eller praxis gav någon klar vägledning för hur rekvisitet om tillfredsställande utredning skulle tillämpas praktiskt av tingsrätterna. Det angavs vara skälet till att arbetsgruppen, som vi redovisat i avsnitt 11.6.1, föreslog att kravet skulle ersättas med en bestämmelse om att den tilltalades personliga närvaro inte var nödvändig för utredningen. De tillämpningssvårigheter som arbetsgruppen pekade på var att tillämpningen skiftar mellan olika domstolar och även inom samma domstol. Yngre domare angavs vara mer restriktiva med att avgöra mål i den tilltalades utevaro än äldre kollegor.
Vid våra diskussionsmöten med brottmålsadvokater, domare och åklagare har deltagarna efterlyst klargörande förarbetsuttalanden
25Ökad effektivitet och förbättrad samverkan vid handläggning av mängdbrott, s. 132 f. 26Prop. 2000/01:108 s. 23. 27Inställda huvudförhandlingar i brottmål II, sjunde promemorian från Domstolsverkets arbets-
grupp för processrättsliga frågor. Domstolsverkets diarienummer 761-2004.
Huvudförhandlingsmål SOU 2013:17
528
eller lagstiftning om hur utevaroreglerna ska tillämpas. Många har efterfrågat utökade möjligheter att avgöra mål i den tilltalades utevaro genom att högre straff kan dömas ut och att kravet på tillfredsställande utredning mjukas upp. Vid diskussionerna har även framkommit att vissa domare överlåter åt åklagaren att bedöma om saken går att utreda tillfredsställande.
En genomgång av rättsfall från Högsta domstolen och hovrätterna visar på tillämpningsproblemen kring kravet att saken kan utredas tillfredsställande och att domstolarnas praxis är förhållandevis restriktiv.28
Det är olyckligt att det finns otydligheter kring hur utredningskravet ska tillämpas. Sannolikt leder det till att förhandlingar ställs in i onödan. Det är en negativ effekt av att ansvarsfördelningen mellan åklagare och domstol inte är tillräckligt tydlig. Detta talar för att det finns skäl att överväga förändringar av bestämmelsen.
Ansvaret för utredningen
Rättegångsbalkens regler om rättegången i brottmål bygger på att rätten har det yttersta ansvaret för att domen blir materiellt riktig. Som framgår av avsnitt 4–5 har vi antagit en något annorlunda utgångspunkt och lägger ett tydligare ansvar på åklagaren för statens talan.
Vi menar att åklagaren ska ha inflytande över om målet kan prövas vid huvudförhandlingen och ha det övergripande ansvaret för statens talan. När åklagaren väcker åtal ska han eller hon ha gjort bedömningen att utredningen i skuldfrågan är tillräcklig för att den tilltalade ska dömas för brottet. Anser åklagaren att målet kan avgöras efter huvudförhandling i den tilltalades utevaro ska huvudförhandlingen i princip kunna hållas om inte rätten finner särskilda skäl mot det. Den bedömning som åklagaren då gör, att utredningen i skuldfrågan är tillräcklig, även utan att den tilltalade hörs personligen vid huvudförhandlingen, ska vara utslagsgivande. Det ställer krav på åklagaren att se till att utredningen dokumenteras väl under förundersökningen och att den håller tillräckligt god kvalitet för att uppgifter däri kan ligga till grund för en fällande dom. Gör rätten en annan bedömning än åklagaren gjort av utred-
28 Se NJA 1999 s. 362, NJA 2000 s. 661, NJA 2009 s. 836, RH 1986:62, RH 1999:8 och RH 2011:4.
SOU 2013:17 Huvudförhandlingsmål
529
ningen ska åtalet ogillas. Med en sådan ordning klargörs att rätten inte ska göra någon preliminär bedömning av om utredningen är tillräcklig för en fällande dom.
Vad gäller påföljdsfrågan ska åklagaren enligt vårt förslag i normalfallet inhämta utredning om den misstänktes personliga förhållanden och i åtalet framställa ett yrkande om påföljd som domstolen inte kan gå utöver. I de allra flesta fall torde domstolen genom detta ha tillgång till den utredning som behövs för sina överväganden om valet av påföljd. Skulle så inte vara fallet kan rätten komplettera utredningen. Ofta bör det kunna ske före huvudförhandlingen, t.ex. i de fall då det i ett yttrande från Kriminalvården anges att ytterligare personutredning behövs. Om utredningen i påföljdsfrågan ändå inte är tillräcklig kan det vara ett sådant särskilt skäl som innebär ett hinder mot att målet avgörs efter huvudförhandling i den tilltalades utevaro. Det bör understrykas att det endast är nödvändigt om det behövs komplettering för att ta ställning till om den tilltalade bör dömas till en mindre ingripande påföljd än vad åklagaren förespråkat. Det bör krävas att det finns någon särskild anledning som medför att den utredning som finns inte är tillräcklig. Så kan exempelvis fallet vara om det förflutit lång tid sedan personutredningen hämtades in.
Som tidigare nämnts avgör domstolen saken utifrån det processmaterial som läggs fram vid huvudförhandlingen. Vid avgörande av brottmål efter huvudförhandling som den tilltalade inte kommit till blir processmaterialet sannolikt mindre gediget än om han eller hon hade närvarat vid förhandlingen. I mål där muntlig bevisning, utöver den tilltalades egna uppgifter, åberopas kan bevisupptagningen också påverkas. Försvararen kanske inte alla gånger har sådan information som behövs för att kunna ställa relevanta frågor till den person som ska höras. Utöver att inte den tilltalade hörs, kan han eller hon också sägas gå miste om möjligheten att påverka bevisvärdet av de uppgifter som andra förhörspersoner lämnar. Detta är enligt vår mening emellertid en rimlig konsekvens av det ökade partsansvaret. Det väsentliga är att den tilltalade har fått del av kallelse till förhandlingen och därigenom beretts tillfälle att ställa frågor. Vi anser inte att det finns några avgörande invändningar mot detta ur rättssäkerhetssynpunkt.
I förarbetena till nuvarande regler sägs att det aldrig kan komma i fråga att avgöra ett mål i den tilltalades utevaro, om bevisningen i målet pekar i olika riktningar eller av andra skäl inte är helt entydig eller bevisningen kan antas komma att framstå som mindre tillför-
Huvudförhandlingsmål SOU 2013:17
530
litlig, om den skulle konfronteras med den tilltalades egna uppgifter (prop. 1981/82:105 s. 22).
Domstolens uppgift bör enligt den rollfördelning som vi skisserat vara att pröva skuldfrågan i målet utifrån befintlig utredning och inte ansvara för att komplettera den. Rätten bör alltså enbart se till att otydligheter klarläggs och reds ut genom att ställa förtydligande frågor. Pekar i stället utredningen i olika riktningar eller är den inte helt entydig är det inte i sig skäl för att ställa in förhandlingen. Domstolen får i sådant fall ogilla åtalet. Så länge åklagaren anser att målet kan tas till avgörande på befintlig utredning bör målet följaktligen i de allra flesta fall kunna avgöras.
Motsvarande gäller i princip om utredningen i påföljdsdelen är bristfällig. Det kan emellertid vara så att personutredningen är inaktuell till följd av att lång tid förflutit sedan den gjordes eller att det saknas uppgifter som behövs för rätten att bedöma om en mildare påföljd än den som åklagaren yrkat kan dömas ut. Med nuvarande ordning leder svårigheter att i den tilltalades utevaro utreda påföljdsfrågan på ett tillfredsställande sätt ofta till att en förhandling ställs in. En personlig kontakt anses ofta vara nödvändig om det finns tveksamheter kring påföljdsfrågan som behöver redas ut.29Vi menar att det ökade och tidigare fokus på påföljdsfrågan som följer av våra förslag bör leda till att sådana situationer uppstår mer sällan. I de fall det finns sådana brister i personutredningen kan rätten alltjämt anse sig vara förhindrad att pröva påföljdsfrågan. Ett exempel är om åklagaren yrkar att påföljden ska bestämmas till skyddstillsyn med föreskrift om samhällstjänst men det av uppgifterna i personutredningen inte framgår att den tilltalade samtyckt till att utföra samhällstjänst. Den tilltalades inställning då måste klarläggas, om det inte står klart för rätten att den tilltalade ska dömas till en mindre ingripande påföljd. Då finns det särskilda skäl mot att avgöra saken i den tilltalades utevaro. Om det i stället är så att rätten, till skillnad från åklagaren och den tilltalade, menar att en föreskrift om samhällstjänst inte är lämplig med hänsyn till den tilltalades person eller övriga omständigheter får situationen anses vara annorlunda. Är parterna överens om att påföljden är lämplig och underlaget är tillräckligt för rätten att bedöma att den
29Prop. 1981/82:105 s. 24. Departementschefen uttalade att avsaknaden av personlig kontakt torde i flertalet fall göra påföljdsfrågan så tveksam att målet inte kan avgöras i den tilltalades utevaro.
SOU 2013:17 Huvudförhandlingsmål
531
inte är för sträng bör domstolen kunna godta åklagarens påföljdsyrkande eller välja en lindrigare påföljd.
Särskilda skäl i stället för ett utredningskrav
Utredningskravet (att saken kan utredas tillfredsställande) bör enligt vår bedömning tas bort så att det tydliggörs att domstolen ska avgöra målet i sak på den utredning som parterna har lagt fram och inte ansvara för att hämta in ytterligare utredning i skuldfrågan för att eftersträva en materiellt riktig dom. Vi menar att lagtexten därför bör utformas så att målet ska kunna avgöras om det inte finns särskilda skäl som talar mot det. Det ökar möjligheterna att avgöra fler mål efter huvudförhandling från vilken den tilltalade uteblivit eller inställt sig endast genom ombud. En presumtion av föreslaget slag tydliggör åklagarens ansvar för statens talan och att ansvaret för utredningen i ett brottmål förskjuts till åklagaren. En sådan regel skulle vidare vara enklare att tillämpa.
Ett visst utrymme behöver, som nämnts, förbehållas domstolen att inte avgöra målet efter förhandling i den tilltalades utevaro om särskilda skäl talar mot det. Behovet av kompletterande utredning i påföljdsdelen har redan berörts. Särskilda skäl kan alltså föreligga om utredningen i påföljdsdelen inte är fullständig eller om rätten har att pröva en fråga om utvisning. Även en tilltalad som inte behöver vara närvarande av utredningsskäl kan ha ett krav på att få vara personligen närvarande för att få insyn i målet och möjlighet att föra fram sin sak inför rätten. Det kan också finnas ett allmänintresse av att den tilltalade är personligen närvarande. När det är fråga om sådana brott som kan komma i fråga för utevarohandläggning dvs. brott som varken är bagatellartade eller särskilt allvarliga, får dessa intressen i vanliga fall anses tillgodosedda genom att den tilltalade har fått möjlighet att närvara vid huvudförhandlingen. Undantagsfall kan dock förekomma. Om en tidigare huvudförhandling har ställts in för att tillgodose ett sådant intresse, är det knappast ett beaktansvärt skäl mot att avgöra målet utan att den tilltalade är personligen närvarande vid ett senare huvudförhandlingstillfälle.
Ett annat skäl kan tänkas vara att målet rör ett åtal som väckts mot den som inte fyllt 18 år. I sådana mål fyller det som huvudregel ett särskilt pedagogiskt syfte att den unge personligen möter företrädare för rättsväsendet. Detta är en bärande tanke bakom flera av
Huvudförhandlingsmål SOU 2013:17
532
bestämmelserna i LUL. Om åtalet rör en tilltalad under 18 år bör det i normalfallet anses vara ett särskilt skäl mot att avgöra målet om han eller hon inte kommer till huvudförhandlingen. Beroende på omständigheterna i det enskilda fallet kan den tilltalades ungdom även när det gäller tilltalade mellan 18 och 21 år utgöra ett särskilt skäl mot att avgöra målet efter huvudförhandling i hans eller hennes utevaro. En bedömning får här göras utifrån omständigheterna i varje enskilt fall. Kravet på närvaro kan dock behöva efterges om den unge avvikit eller håller sig undan. På samma sätt kan ett uttryckligt samtycke till att målet avgörs i utevaro vägas in i bedömningen.
Det kan dessutom finnas fall när åklagaren anser att den tilltalade måste höras eller att den tilltalades personliga närvaro krävs för att han eller hon ska identifieras av ett vittne eller en målsägande. Åklagaren kan också ändra uppfattning på grund av uppgifter som kommer fram under huvudförhandlingen och begära att den tilltalade ska vara personligen närvarande. Även i en sådan situation får det anser finnas särskilda skäl mot att avgöra målet utan den tilltalades personliga närvaro.
En förskjutning av ansvaret för statens talan från rätten till åklagaren kan innebära att fler mål kommer att avgöras i den tilltalades utevaro. Det är svårt att bedöma om det får till följd att fler domar överklagas. En negativ konsekvens av fler överklaganden av utevarodomar skulle vara att processen blev förskjuten till hovrätten som får avgöra målet på ett annat underlag. Det kan antas att den ökade förutsebarhet som det innebär att den tilltalade redan före förhandlingen vet vilken påföljd åklagaren förespråkar, gör att den som har ett intresse av att komma till förhandlingen gör det. Den tilltalade som väljer att inte inställa sig har fått information om det strängaste straff som kan dömas ut. Han eller hon bör därför inte ha ett lika stort intresse av att överklaga.
SOU 2013:17 Huvudförhandlingsmål
533
Svårare straff och fler påföljder ska kunna omfattas 11.6.7
Förslag: Utan att den tilltalade är personligen närvarande vid
förhandlingen får rätten inte döma till fängelse i mer än sex månader, sluten ungdomsvård eller skyddstillsyn i förening med fängelse enligt 28 kap. 3 § BrB. Rätten får inte heller döma till villkorlig dom eller skyddstillsyn med särskild föreskrift om samhällstjänst eller till skyddstillsyn med särskild föreskrift om behandlingsplan, om alternativstraffet överstiger fängelse i sex månader.
Aktuell påföljd ska avgöra om målet kan avgöras i den tilltalades utevaro
Vilken påföljd som kan bli aktuell ska vara avgörande för om målet kan avgöras efter huvudförhandling i den tilltalades utevaro. Som regeln i 46 kap. 15 a § RB nu är utformad kan domstolen döma till böter, fängelse i högst tre månader, villkorlig dom eller skyddstillsyn eller sådana påföljder i förening. Vidare kan domstolen, om den förordnar att tidigare utdömd påföljd ska avse också det andra brottet, förklara villkorligt medgiven frihet förverkad så länge strafftiden sammantaget inte överstiger tre månader.
Det kan diskuteras om rättens möjlighet att döma den tilltalade i utevaro ska vara beroende av hur strängt straff som kan komma i fråga. Vissa brott med höga straffvärden är enkla att bedöma och lämpar sig väl att avgöra utan att den tilltalade är personligen närvarande vid förhandlingen. Samtidigt kan brott med låga straffvärden vara komplexa och anses som mindre lämpliga att avgöra i den tilltalades utevaro.
Vi anser att det finns goda skäl för att lagregeln utformas med utgångspunkt i hur ingripande påföljd som kan bli aktuell i det enskilda fallet. Med ett sådant resonemang kommer frågan om målet kan avgöras i den tilltalades utevaro att bero på hur allvarligt brott åtalet gäller. Tillsammans med den föreslagna bestämmelsen i 30 kap 3 a § RB innebär det att åklagarens påföljdsyrkande kommer att vara styrande för vilka mål som kan avgöras i den tilltalades utevaro. Påföljdsyrkandet ger uttryck för åklagarens syn på brottslighetens allvar. Vid grövre brott finns det i regel ett allmänintresse av att den tilltalade är personligen närvarande vid huvudförhandlingen. Åklagarens påföljdsyrkande innebär också en tydlig avgränsning som
Huvudförhandlingsmål SOU 2013:17
534
gör det enkelt för rätten att bedöma om målet kan avgöras efter huvudförhandling i den tilltalades utevaro eller inte. Bedömningen underlättas av att domstolen inte behöver göra en prognos av hur ingripande påföljd som kan bli aktuell.
Påföljdssystemet har genomgått stora förändringar under senare år med möjlighet för rätten att döma ut nya påföljder och kombinationer av påföljder. Ett av skälen till att huvudförhandlingar i delgivna brottmål ställs in är att ett strängare straff eller annan påföljd kan förväntas än som får dömas ut vid handläggning i den tilltalades utevaro.30Tveksamheter kring detta kan undvikas genom en tydlig avgränsning av vilka påföljder som inte kan aktualiseras i den tilltalades utevaro. Det är vår uppfattning att tillämpningsområdet dessutom kan utvidgas till svårare straff och fler påföljder jämfört med vad som gäller i dag. Med en utvidgning behöver färre mål ställas in och det leder till en effektivare handläggning, vilket enligt vår mening kan ske utan att det äventyrar rättssäkerheten.
I 46 kap. 15 a § första stycket 2 och 3 punkten RB regleras två specialfall när handläggning i den tilltalades utevaro också är möjlig. Det är dels fråga om fall då den tilltalade har avvikit eller håller sig undan på sådant sätt att han eller hon inte kan hämtas till huvudförhandlingen. Då får målet avgöras även om den tilltalade inte fått del av kallelse till förhandlingen. Dels gäller det situationer då den tilltalade lider av en allvarlig psykisk störning och hans eller hennes närvaro därför inte är nödvändig. Ingen av dessa möjligheter är begränsade i fråga om vilken påföljd som är aktuell i målet. Vi ser ingen anledning att göra förändringar av dessa bestämmelser.
Fängelse
När det gäller påföljden fängelse föreslår vi att tremånadersgränsen ska höjas till sex månader. Skälen till det är följande.
Vid de diskussionsmöten som vi hållit med brottmålsadvokater, domare och åklagare förespråkades en möjlighet för domstolen att i den tilltalades utevaro döma till fängelse i sex månader. Det framfördes också som förslag att domstolen skulle kunna döma till ännu
30 Domstolsverkets överväganden i Ökad effektivitet och förbättrad samverkan vid hand-
läggning av mängdbrott. Redovisning av ett regeringsuppdrag till Rikspolisstyrelsen,
Åklagarmyndigheten och Domstolsverket, s. 132 f.
SOU 2013:17 Huvudförhandlingsmål
535
strängare straff om den tilltalade uttryckligen accepterat att målet avgörs utan att han eller hon personligen är närvarande.
En reglering med olika strafftak som är beroende av om den tilltalade samtycker till att målet avgörs i utevaro tillämpas i både Danmark och Finland, se avsni tt 11.6.3 och bilaga 4. Påföljden där kan bestämmas till högst sex månaders fängelse om den tilltalade samtyckt till att målet avgörs efter huvudförhandling från vilken han eller hon uteblir, annars till högst fängelse i tre månader. I Norge är strafftaket ett års fängelse. Det krävs där att den tilltalade antingen har samtyckt till att saken behandlas i hans eller hennes utevaro eller att den tilltalade har uteblivit utan att det är upplyst eller sannolikt att han eller hon har laga förfall
I både Danmark, Finland och Norge finns alltså större möjligheter än i Sverige att avgöra mål i den tilltalades utevaro. Vi ser inga rättssäkerhetsskäl som hindrar att gränsen höjs så att rätten kan döma till fängelse i sex månader i fall den tilltalade inte är personligen närvarande vid förhandlingen. Eftersom vi föreslår att åklagaren ska inhämta personutredning och att åklagarens yrkande i påföljdsfrågan ska utgöra ramen för processen, så har den tilltalade före huvudförhandlingen fått möjlighet att bilda sig en god uppfattning om den påföljd som kan bli aktuell och att ta del av underlaget för åklagarens bedömning. Han eller hon är alltså väl informerad om saken som ska prövas vid förhandlingen. Om den tilltalade inte kommer till förhandlingen kan det ses som ett val som bör respekteras även utan ett uttryckligt samtycke från honom eller henne till handläggning i utevaro.
Det är lämpligt att det maximala fängelsestraff som domstolen kan döma till bestäms till sex månader. Det kan normalt sett inte anses finnas ett allmänintresse av att den tilltalade inställer sig personligen vid huvudförhandlingen som är tillräckligt starkt för att i dessa fall motivera att avgörandet fördröjs.
Med ett strafftak på fängelse i sex månader blir tillämpningsområdet förhållandevis stort. År 2011 var fängelse huvudpåföljd i drygt 12 700 domstol. Av dessa bestämdes fängelsestraffet i 70 procent av fallen till högst sex månader (Kriminalstatistik 2011, BRÅ). Det är alltså en mycket stor andel av utdömda fängelsestraff som bestäms till högst sex månader. Vi har redogjort för orsakerna till detta i avsnitt 9.2.5. Detta gör enligt vår bedömning att en maxgräns på sex månader skulle ge goda möjligheter att avgöra fler mål i utevaro.
Huvudförhandlingsmål SOU 2013:17
536
Det är också vår bedömning att oönskade tröskeleffekter i större utsträckning kan undvikas om gränsen för utevarohandläggning bestäms till fängelse i sex månader. År 2011 var huvudpåföljden fängelse i mer än tre men högst fyra månader i drygt 700 fall. I stället för att kunna avgöra dessa mål i utevaro är domstolen hänvisad till att tillgripa sanktioner för att få den tilltalade att inställa sig till en ny huvudförhandling. Samma år var huvudpåföljden i drygt 1 100 fall fängelse i mer än sex månader men mindre än ett år. Troligt är att bara en mindre andel av dessa fall avser påföljden sju månaders fängelse.
Som framgår längre fram i detta avsnitt anser vi inte att det bör införas en möjlighet till återupptagande av målet i tingsrätten efter huvudförhandling i den tilltalades utevaro. För att ytterligare höja straffmaximum skulle det möjligen behöva införas ett sådant förfarande i svensk rätt för att garantera den tilltalades rättigheter.
Sammanfattningsvis anser vi att fängelse i sex månader framstår som ett lämpligt straffmaximum vid avgörande av mål efter huvudförhandling som den tilltalade inte inställt sig personligen till. För att överväga ett vidare tillämpningsområde bör förfarandet enligt vårt synsätt först tillämpas en tid och utfallet av det utvärderas. Vår målundersökning indikerar att i drygt en procent (1,2 %) av målen bestäms påföljden till fängelse mellan sex månader och ett år. Det torde alltså röra sig om förhållandevis få mål som skulle inkluderas om strafftaket i stället bestämdes till fängelse i ett år.
Böter, villkorlig dom och skyddstillsyn
Det finns inte skäl att ändra rättens möjlighet att döma till böter, fängelse, villkorlig dom eller skyddstillsyn eller sådana påföljder i förening, i annat avseende än att fängelsestraffets längd utsträcks till högst sex månader (se föregående avsnitt). En begränsning bör dock ske av möjligheten att döma till s.k. 28:3-fängelse eller till villkorlig dom eller skyddstillsyn i förening med en särskild föreskrift om det innebär att ett s.k. alternativstraff som är högre än fängelse i sex månader ska anges i domslutet.
Rätten kan meddela olika kombinationer av påföljder samt förordnanden och föreskrifter som följer av 27, 28 och 30 kap. BrB. När det gäller de föreskrifter som rätten kan meddela om samhällstjänst vid villkorlig dom eller skyddstillsyn samt om kontraktsvård vid skyddstillsyn (27 kap. 2 a §, 28 kap. 2 a § och 30 kap. 9 § andra
SOU 2013:17 Huvudförhandlingsmål
537
stycket 3 BrB) ska rätten ange det fängelsestraff som skulle ha dömts ut om fängelse i stället hade valts som påföljd (ett alternativt fängelsestraff).
Vi har redogjort för vår syn på hur alternativstraffet förhåller sig till brottets allvar i avsnitt 9.2.5. Vi menar att det allmänna intresset av att den tilltalade personligen närvarar vid huvudförhandlingen inte skiljer sig åt om åklagaren yrkar att den tilltalade ska dömas till ett fängelsestraff eller till en frivårdande påföljd med ett motsvarande alternativstraff.
Vid påföljdsvalet är fängelse visserligen en strängare påföljd än villkorlig dom eller skyddstillsyn. För den enskilde är ett fängelsestraff också mer ingripande än frivårdspåföljderna. Vi anser emellertid att synen på brottets eller brottsligheten allvar bör väga tungt vid bedömning av om målet kan avgöras i den tilltalades utevaro. Villkorlig dom och skyddstillsyn med särskild föreskrift om samhällstjänst eller skyddstillsyn med särskild föreskrift om behandlingsplan bör därför inte kunna dömas ut, om alternativstraffet överstiger fängelse i sex månader och den tilltalade inte personligen är närvarande vid förhandlingen.31 Det är en begränsning som överensstämmer med den som föreslås i det särskilda förfarandet i erkända mål. Det finns inte anledning att ha olika straffmaximum vid avgörande av vissa erkända mål och avgörande efter huvudförhandling i den tilltalades utevaro. En så enhetlig reglering som möjligt underlättar domstolens handläggning.
Domstolen ska alltså inte kunna döma till villkorlig dom eller skyddstillsyn efter huvudförhandling i den tilltalades utevaro om det alternativstraff som ska anges i domslutet överstiger fängelse i sex månader.
Med dagens ordning torde det sällan ske att rätten, i varje fall vid högre straffvärden, anser att saken kan utredas tillfredsställande och dömer till en frivårdande påföljd med föreskrift om samhällstjänst eller kontraktsvård utan att den tilltalade är personligen närvarande vid förhandlingen. Den inskränkning som vårt förslag innebär i jämförelse med den nuvarande bestämmelsen bör alltså inte medföra någon skillnad i praktiken.
När det gäller skyddstillsyn i förening med fängelse enligt 28 kap. 3 § BrB är det en påföljdskombination som endast utnyttjas som
31 Jfr med föredragandens uttalanden i anledning av Lagrådets yttrande i prop. 1981/82:105 s. 24 att rättens möjlighet att döma ut olika påföljder inte bör vara begränsad mer än nödvändigt.
Huvudförhandlingsmål SOU 2013:17
538
alternativ till ett längre fängelsestraff. Bestämmelsen tillämpas företrädesvis när den tilltalade är en ung person och när det med hänsyn till brottets straffvärde eller tidigare brottslighet är oundgängligen påkallat att påföljdskombinationen används. Påföljdskombinationen används förhållandevis sällan och det torde vara ovanligt att rätten dömer till s.k. 28:3-fängelse i den tilltalades utevaro, även om det är möjligt enligt gällande rätt. Vi anser med hänsyn till vad som anförts ovan om betydelsen av brottets allvar och värdet av en konsekvent reglering att rätten inte bör kunna döma till skyddstillsyn i förening med fängelse i den tilltalades utevaro.
Överlämnande till särskild vård
Enligt 46 kap. 15 a § första stycket 3 RB kan mål prövas trots att den tilltalade inte inställt sig till huvudförhandlingen om den tilltalade lider av en allvarlig psykisk störning och hans eller hennes närvaro därför inte är nödvändig. Det finns ingen begränsning i sådant fall avseende vilken påföljd som kan dömas ut. Vi ser ingen anledning att ändra bestämmelsen i detta avseende. Det innebär att rätten även fortsättningsvis efter handläggning i utevaro ska kunna överlämna den tilltalade till rättspsykiatrisk vård enligt 31 kap. 3 § BrB.
Möjligheten enligt 31 kap. 2 § BrB att bestämma påföljden till vård enligt lagen (1988:870) om vård av missbrukare i vissa fall (LVM) används, som vi angett i avsnitt 9.2.5, mycket sällan. Det torde vara vanligare att domstolen väljer att döma till skyddstillsyn med föreskrift om att den dömde ska underkasta sig viss vård, i stället för till överlämnande till vård enligt LVM. Vi ser inte anledning att göra skillnad mellan möjligheten att döma ut dessa påföljder. Det går inte heller att motivera varför ett större krav skulle ställas på att den tilltalades ska vara närvarande när han eller hon är i sådant skick att beslut om tvångsvård kan vara aktuellt, än vad som annars är fallet. Rätten ska därför enligt vårt förslag kunna överlämna den tilltalade till vård enligt LVM efter huvudförhandling i den tilltalades utevaro.
SOU 2013:17 Huvudförhandlingsmål
539
Särskilt om ungdomsvård och ungdomstjänst
Mål avseende unga lagöverträdare bör av i första hand pedagogiska skäl avgöras efter huvudförhandling vid vilken den unge är personligen närvarande. Det gör att utrymmet att döma ut en ungdomspåföljd (32 kap. 1–3 §§ BrB) efter handläggning i hans eller hennes utevaro är begränsat. Vi anser emellertid inte att det finns bärande skäl att helt undanta påföljderna från bestämmelsens tillämpningsområde. Ungdomsvård och ungdomstjänst bör i undantagsfall kunna dömas ut efter huvudförhandling vid vilken den unge inte varit personligen närvarande.
Eftersom det krävs särskilda skäl för att döma någon som fyllt 18 år till ungdomstjänst så är den påföljden i första hand aktuell för dem mellan 15–18 år. I dessa fall torde normalt den tilltalades ungdom innebära att det finns särskilda skäl som talar starkt mot att målet avgörs utan att den unge är närvarande. För att rätten ska kunna döma till ungdomstjänst krävs vidare att påföljden är lämplig och att den unge samtycker till att ungdomstjänst döms ut. Det lär därför inte bli vanligt att rätten dömer till ungdomstjänst vid en förhandling som den tilltalade inte kommit till.
För att rätten ska kunna döma till ungdomsvård bör det krävas att brottets eller den samlade brottslighetens straffvärde för en vuxen person enligt åklagarens uppfattning inte överstiger fängelse i sex månader. Vi ser då inget formellt hinder mot att målet avgörs trots att den unge inte personligen kommit till förhandlingen. Även detta lär vara en förhållandevis ovanlig situation.
Särskilt om sluten ungdomsvård
Påföljden sluten ungdomsvård (32 kap. 5 § BrB) är avsedd för brott som någon begått innan 18 års ålder. Det är en sträng påföljd som tillämpas vid allvarlig brottslighet. Vi kan inte se att det finns situationer där sluten ungdomsvård bör kunna dömas ut när den tilltalades uteblivit från förhandlingen eller enbart inställt sig genom ombud. Vi gör därför bedömningen att sluten ungdomsvård bör undantas från tillämpningsområdet för utevarohandläggning.
Huvudförhandlingsmål SOU 2013:17
540
Reglerna vid sammanträffande av brott utvidgas 11.6.8
och görs tydligare
Förslag: Möjligheten att förklara villkorligt medgiven frihet från
fängelsestraff förverkad i samband med förordnande enligt 34 kap. 1 § första stycket 1 BrB utsträcks till sex månader.
Om rätten dömer till fängelse och samtidigt förklarar villkorligt medgiven frihet förverkad får det samlade fängelsestraffets längd inte överstiga sex månader.
Förändringsbehovet
Rättens möjlighet att döma särskilt till påföljd eller att undanröja tidigare utdömd påföljd och döma till påföljd av annan art vid sammanträffande av brott (34 kap. 1 § första stycket 2 och 3 BrB) omnämns inte i den nuvarande utevarobestämmelsen. Det till skillnad från rättens möjlighet att förordna att en tidigare utdömd påföljd ska avse också ett annat brott (34 kap. 1 § första stycket 1 BrB). I sistnämnda fall ansåg Rättegångsutredningen att det inte fanns något att invända mot att domstolen i den tilltalades utevaro lät en tidigare påföljd omfatta även det nya brottet. Mot bakgrund av det infördes bestämmelsen i 46 kap. 15 a § andra stycket RB som anger att förordnanden enligt 34 kap. 1 § första stycket 1 BrB ska likställas med påföljder som anges i bestämmelsens första stycke, bl.a. fängelse i tre månader. Frågan om förverkande av villkorligt medgiven frihet vid ett sådant förordnande, enligt 34 kap. 1 och 4 §§ BrB, har lösts på så sätt att förverkande kan ske med en strafftid som uppgår till högst tre månader. Enligt förarbetsuttalanden ligger det i sakens natur att ett förverkande av återstående strafftid normalt inte bör ske om den tid av det tidigare fängelsestraff som återstår att avtjäna är längre än tre månader (prop. 1981/82:105 s. 11).
Regleringen har lett till tolkningssvårigheter när det gäller möjligheten för rätten att förverka villkorligt medgiven frihet i fall domstolen dömer särskilt till påföljd för ny brottslighet i den tilltalades utevaro (enligt 34 kap. 1 § första stycket 2 BrB). Det är vår erfarenhet att domstolen i praktiken ser sig oförhindrad att i den tilltalades utevaro döma ut ett särskilt fängelsestraff och förordna om förverkande av villkorligt medgiven frihet så länge den sammanlagda strafftiden inte överstiger fängelse i högst tre månader.
SOU 2013:17 Huvudförhandlingsmål
541
I doktrin har frågan ställts varför inte domstolen, när den dömer till ett särskilt fängelsestraff för det nya brottet, borde kunna förordna om förverkande av villkorligt medgiven frihet enligt 34 kap. 4 § BrB med en strafftid som uppgår till tre månader. En sådan lagtolkning har dock bedömts vara ”alltför racklig”.32
Eftersom villkorligt medgiven frihet som huvudregel ska förverkas när domstolen dömer särskilt till påföljd för brott, finns det ett behov av att klargöra hur lagen ska tolkas i detta avseende. Därtill bör reglerna utvidgas med hänsyn till våra överväganden om att strängare straff ska kunna komma i fråga vid avgörande i den tilltalades utevaro.
Utvidgad möjlighet att förordna enligt 34 kap. 1 § första stycket 1 BrB i utevaro
Genom andra stycket i utevarobestämmelsen jämställs rättens förordnande att låta en tidigare påföljd omfatta det nya brottet med att rätten dömer ut en påföljd enligt bestämmelsens första stycke. Vi föreslår ingen ändring i detta avseende. I övriga fall av sammanträffande av brott dömer rätten till viss påföljd. Någon särskild reglering för att sådana fall ska omfattas av bestämmelsen i 46 kap. 15 a § RB är därför inte nödvändig.
I andra meningen i andra stycket i nuvarande 46 kap. 15 a § RB anges att förordnande enligt 34 kap. 1 § första stycket 1 BrB inte kan ske i samband med att villkorligt medgiven frihet från fängelsestraff ska förklaras förverkad med mer än tre månaders strafftid. Enligt vår uppfattning, vilket är förenligt med förslaget att rätten efter huvudförhandling i den tilltalades utevaro ska kunna döma till fängelse i sex månader, bör domstolen kunna ”baka in” straffet i en tidigare utdömd påföljd och samtidigt förverka återstående strafftid med högst sex månader. Vi föreslår alltså en utvidgning av utrymmet att förverka villkorligt medgiven frihet i de fall rätten förordnar att en tidigare påföljd ska omfatta den nya brottsligheten.
32 Fitger m.fl., Rättegångsbalken, kommentaren till 46 kap. 15 a §.
Huvudförhandlingsmål SOU 2013:17
542
Förverkande av villkorligt medgiven frihet vid fängelsestraff
Om ett mål kan avgöras i den tilltalades utevaro är rätten oförhindrad att tillämpa bestämmelserna i 34 kap. BrB. Det finns ingen i lag angiven inskränkning av möjligheten att förverka villkorligt medgiven frihet från fängelsestraff när rätten i den tilltalades utevaro dömer särskilt till fängelse (enligt 34 kap. 1 § första stycket 2 BrB). Det skulle kunna uppfattas så att domstolen vid utevarohandläggning kan förverka villkorligt medgiven frihet från fängelsestraff på motsvarande sätt som om den tilltalade hade varit närvarande vid förhandlingen. Detta särskilt eftersom villkorligt medgiven frihet enligt huvudregeln i 34 kap. 4 § BrB ska förverkas om den tilltalade ska dömas särskilt till fängelse för ett brott som begåtts under prövotiden efter ett tidigare utdömt fängelsestraff. Emellertid torde det enligt doktrin rimligen aldrig ha varit avsett att en utevarodom utan vidare skulle kunna omfatta även situationer när villkorligt medgiven frihet ska förverkas.33Praxis har inte heller utvecklats på det sättet. Tremånadersgränsen i den nuvarande bestämmelsens första stycke 1 har uppfattats begränsa den totala längden av det frihetsberövande som aktualiseras genom domen.
Det skulle vara inkonsekvent att ha olika syn på hur lång strafftid som kan förverkas beroende på om domstolen dömer särskilt till fängelse eller förordnar att ett tidigare fängelsestraff ska omfatta det nya brottet. För den tilltalade blir effekten av att dömas till exempelvis tre månaders fängelse, samtidigt som tre månader av en tidigare villkorligt medgiven frihet förverkas, densamma som att dömas till ett sex månaders fängelsestraff. Det får antas vara av dessa skäl som rättstillämpningen gått dithän att fängelse i tre månader, dvs. det straff som i dagsläget kan dömas ut enligt 46 kap. 15 a § första stycket 1 RB, har uppfattats som ett tak för det straff som den tilltalade sammantaget ska kunna drabbas av i en utevarosituation. Ett sådant resonemang är väl förenligt med förarbetsuttalandena avseende de förordnanden som ska omfattas av bestämmelsen (prop. 1981/82:105 s. 11). Departementschefen har framhållit att det ligger i sakens natur att det inte bör komma ifråga att i samband med förordnandet meddela ett beslut om förverkande av villkorligt medgiven frihet från tidigare fängelsestraff med mer än tre månader.
33 Fitger m.fl., Rättegångsbalken, kommentaren till 46 kap. 15 a §.
SOU 2013:17 Huvudförhandlingsmål
543
Vi anser att domstolen i den tilltalades utevaro inte ska kunna döma till fängelse och samtidigt förverka villkorligt medgiven frihet från ett tidigare straff, om den sammanlagda strafftiden överstiger sex månaders fängelse. Utevarobestämmelsen ska därför ändras så att den tydliggör denna avgränsning vid sammanträffande av brott. Det innebär i de fall ett brottmål kan avgöras trots att den tilltalade inte personligen inställt sig vid huvudförhandlingen, att rätten alltså inte har samma möjligheter att döma enligt bestämmelserna i 34 kap. BrB, som om den tilltalade hade kommit till förhandlingen. Det kan också sägas innebära att möjligheten till utevarohandläggning blir begränsad när det kan vara aktuellt att förverka villkorligt medgiven frihet från fängelsestraff. Det skulle kunna motivera en särskild högre gräns i de fall förverkande yrkas. Vi anser emellertid att förslaget om sex månaders sammanlagd strafftid är en rimlig avvägning mellan en effektiv handläggning av brottmål och den enskildes rättssäkerhet.
Återupptagande i första instans bör inte kunna ske 11.6.9
Bedömning: Utevarodomar bör även fortsättningsvis över-
klagas till hovrätten. Någon möjlighet till återupptagande i första instans bör inte införas.
Vårt förslag innebär en utvidgad möjlighet för domstolen att avgöra mål efter huvudförhandling som den tilltalade inte kommit till. Det kan då diskuteras om en rätt bör införas för den som dömts i utevaro att få målet återupptaget till ny behandling i tingsrätten. En liknande ordning finns i Danmark och Norge. Vi har kortfattat berört detta i 12.6.3. Ett skäl för en sådan ordning vore att behålla tyngdpunkten i rättskipningen i första instans.
Vi anser att utevarobestämmelsen, även med föreslagen utvidgning, ger tillräcklig grad av rättssäkerhet utan att det är nödvändigt att införa en möjlighet till återupptagande. Vi instämmer i de överväganden som Domstolsverkets dåvarande arbetsgrupp för processrättsliga frågor gjort kring införandet av ett förfarande med återupptagande i utevarosituationer och som vi redogjort för i inledningen till detta avsnitt. Utevarodomar bör alltså även i fortsättningen överklagas till hovrätten.
Huvudförhandlingsmål SOU 2013:17
544
11.7 Inställda förhandlingar
Orsaker och konsekvenser 11.7.1
Inställda huvudförhandlingar i brottmål är ett känt problem sedan många år i landets domstolar. Orsakerna till att huvudförhandlingar ställs in och konsekvenserna av det har utretts i flera tidigare sammanhang.34Under de senaste 15 åren har ungefär var fjärde huvudförhandling ställts in. Som Rikspolisstyrelsen, Åklagarmyndigheten och Domstolsverket konstaterade rapporten Ökad effektivitet
och förbättrad samverkan vid handläggning av mängdbrott, maj 2010,
har problemen med den stora andelen inställda huvudförhandlingar i hög grad att göra med delgivning. De främsta orsakerna är delgivningssvårigheter och att personer som kallats till förhandling inte kommer dit.
Av inställda huvudförhandlingar i brottmål ställs mellan 10– 15 procent in för att en delgiven person inte kommer till förhandlingen.35 Av en undersökning som Domstolsverket genomförde 2009 (se vidare nedan) framgår att orsaken till att förhandlingarna ställts in i tre procent av fallen var att en delgiven målsägande eller ett delgivet vittne uteblivit.36
Inställda förhandlingar leder till negativa konsekvenser både för enskilda och för rättsväsendet. Möjligheten att avgöra mål inom rimlig tid försämras. Målsägande och vittnen som kommit till förhandlingen eller planerat för det genom att ta ledigt, tvingas komma på nytt eller planera om, samtidigt som de inte får möjligheten att lämna saken bakom sig. Det innebär ett merarbete för domstolarna att ställa in förhandlingar. Fortsatt handläggning med ny planering och utsättning av mål innebär ineffektivitet och ökade kostnader. Om målen inte avgörs inom rimlig tid innebär det även ett rättssäkerhetsproblem. Kvaliteten på den muntliga bevisningen försämras ju längre tid som förflyter från tidpunkten för gärningen. Allmänhetens förtroende för rättsväsendet och dess förmåga att
34 Bl.a. av Riksrevisionen, RiR 2010:7, Inställda huvudförhandlingar i brottmål, Riksrevisionsverket, RRV 1994:16 Inställda förhandlingar i brottmål, Domstolsverkets dåvarande arbetsgrupp för processrättsliga frågor, Domstolsverkets diarienummer 761-2004, Inställda huvud-
förhandlingar i brottmål II, och Domstolsverket, Domstolsverkets rapportserie 2009:3, Huvudförhandlingar i brottmål. Redovisning av ett regeringsuppdrag.
35 I Riksrevisionens granskning, RiR 2010:7, Inställda huvudförhandlingar i brottmål, var andelen 10 procent. I Domstolsverkets rapport, 2009:3, Huvudförhandlingar i brottmål.
Redovisning av ett regeringsuppdrag, var andelen 15 procent.
36Huvudförhandlingar i brottmål. Redovisning av ett regeringsuppdrag, 2009:3 s. 8. Inställda
huvudförhandlingar i brottmål. RiR 2010:7 s. 24.
SOU 2013:17 Huvudförhandlingsmål
545
lagföra brott påverkas också av att förhandlingar inte blir av och att brott inte leder till straff inom rimlig tid.
Riksrevisionens rapport Inställda huvudförhandlingar i brottmål, (RiR 2010:7) avser en aktgranskning som genomfördes i mars 2009 av totalt 748 mål vid sju storstadstingsrätter. Granskningen visar att delgivningssvårigheter är den enskilt vanligaste orsaken till att förhandlingar ställs in. 309 fall av inställda förhandlingar granskades. Av dessa förhandlingar ställdes 40 procent in till följd av delgivningssvårigheter med den tilltalade. 10 procent av alla inställda förhandlingar ställdes in för att någon delgiven person uteblev. 17 procent av förhandlingarna ställdes in i förväg pga. anmält förhinder.
Tabell 11.2 Orsaker till inställd förhandling vid sju storstadstingsrätter.
Procentandel av 309 inställda förhandlingar. Mer än ett svarsalternativ var möjligt
Angiven orsak Procent med angiven orsak
Den tilltalade inte delgiven stämning och/eller kallelse och inställde sig inte heller
40
Målsägande ej delgiven
0
Vittne ej delgivet
4
Den tilltalade delgiven men inställde sig inte
7
Målsägande/vittne delgiven men inställde sig inte
3
Förhinder anmält i förväg
17
Advokat/byte av advokat
4
Ej huvudförhandling
5
Annat processuellt hinder1
26
1
Annat processuellt hinder kan bland annat vara nytt åtal (så kallad tilläggsstämning), att ny personutredning måste göras, att försvarare och tolk måste förordnas. (Källa: Riksrevisionen, RiR 2010:7 s.
24)
37
Domstolsverket redovisade i Huvudförhandlingar i brottmål. Redo-
visning av ett regeringsuppdrag, 2009:3, resultatet av en undersök-
ning under två veckor i mars 2009 avseende andelen inställda huvudförhandlingar i brottmål och orsakerna till att förhandlingarna ställs in. Vid undersökningen ställde Domstolsverket frågor till samtliga landets tingsrätter om såväl inställda som genomförda
37 I tabellen avses med processuellt hinder bl.a. nytt åtal, att ny personutredning behöver göras eller att försvarare eller tolk behöver förordnas.
Huvudförhandlingsmål SOU 2013:17
546
huvudförhandlingar. Resultatet visade att andelen inställda förhandlingar uppgick till 23 procent. Drygt hälften av förhandlingarna ställdes in samma dag som de skulle ha hållits. Huvudorsaken till att en huvudförhandling ställdes in var i 34 procent av fallen delgivningsproblem med den tilltalade. 15 procent av alla inställda förhandlingar ställdes in för att någon delgiven person uteblev. 20 procent av förhandlingarna ställdes in för att någon hade anmält förhinder i förväg. Ungefär i hälften av de fallen anmäldes förhindret mer än tre dagar före förhandlingen och i ca en tredjedel av fallen gjordes anmälan samma dag. Det innebär att drygt en tredjedel av inställda huvudförhandlingar ställs in trots att delgivning skett eller pga. att någon anmält förhinder.
Tabell 11.3 Orsaker till att huvudförhandlingar ställdes in
Orsak
1
Antal (totalt 530)
Andel av de inställda förhandlingarna (i procent)
Andel av det totala antalet förhandlingar (i procent)
Den tilltalade inte delgiven stämning och kallelse och inställde sig inte heller
182
34
8
Den tilltalade delgiven men inställde sig inte (och hade ej anmält förhinder)
67
13
3
Målsägande ej delgiven
9
2 mindre än 0,5
Vittne ej delgiven
7
1 mindre än 0,5
Målsägande/vittne delgiven men inställde sig inte
14
3 mindre än 1
Förhinder att närvara anmält i förväg2106
20
5
Annat procentuellt hinder3
145
27
6
1
Om det fanns mer än en orsak till att en huvudförhandling ställdes in skulle domstolarna ange huvudorsaken.
2
Med anmält förhinder avses t.ex. sjukdom, resa, arbete eller krockande förhandling.
3
Annat processuellt hinder kan vara t.ex. ny förhandling, nytt åtal, ny personutredning, förordnande av försvarare eller tolkbehov. (Källa: Domstolsverkets rapportserie 2009:3 s. 8 )
Riksrevisionen har beräknat kostnaden för att ställa in en huvudförhandling. Beräkningen visar att kostnaden är väsentligt högre för att ställa in en förhandling samma dag än när det sker i förväg. Den genomsnittliga kostnaden för inställda förhandlingar uppdelat efter när i tiden förhandlingen ställdes in framgår i tabellen nedan.
SOU 2013:17 Huvudförhandlingsmål
547
Tabell 11.4 Genomsnittlig kostnad (kr, avrundade tal) för inställda
förhandlingar uppdelat efter när i tiden förhandlingen ställdes in
Förhandlingen inställd…
Antal
Andel Medelkostnad
Samma dag
84
31 %
11 600
1–3 dagar innan
60
22 %
2 200
Mer än 3 dagar innan
128
47 %
550
(Källa: Riksrevisionen, RiR 2010:7, Inställda huvudförhandlingar i brottmål, s.
31)
Riksrevisionens beräkning visar att varje inställd förhandling är förenad med stora kostnader och att det är dyrare att ställa in en huvudförhandling samma dag. Beräkningarna visar också att kostnaderna beror på hur många olika aktörer och parter som är inblandade i målet.
Vårt uppdrag och övergripande överväganden 11.7.2
om åtgärder för att minska inställda förhandlingar
För att kunna minska det stora antalet inställda förhandlingar ska vi överväga om möjligheterna att avgöra mål i den tilltalades utevaro kan utvidgas samt analysera på vilka sätt det kan säkerställas att det i större utsträckning finns tillgång till sådan tillfredsställande utredning som gör utevarohandläggning möjlig. Vi ska också fundera över vad som kan göras för att få tilltalade och andra som har delgetts kallelse till förhandling att i större utsträckning också infinna sig vid denna.
Vår uppfattning är att åklagaren ska ta ett större ansvar för statens straffrättsliga talan och att parterna ska ges större inflytande över processen. Det ökade inflytandet innebär samtidigt att det kan ställas högre krav på parterna att medverka i processen. Domstolens uppgift bör enligt vår mening vara att ta ställning till åklagarens talan och se till att den enskilde får en rättssäker rättegång. Det är i ljuset av dessa utgångspunkter som våra överväganden och förslag ska ses.
Problemet med inställda förhandlingar kan inte lösas med enstaka åtgärder utan det krävs olika insatser. Ett välfungerande delgivningsförfarande är ett viktigt led i att undvika inställda förhandlingar. Här är det betydelsefullt att de möjligheter som finns att delge personer används på ett ändamålsenligt sätt och att myndigheterna samverkar så att delgivning kan ske. Vi berör frågan om vilken
Huvudförhandlingsmål SOU 2013:17
548
verkan ändringarna i rättegångsbalken om förenklad delgivning av stämning i brottmål har fått samt föreslår ändringar av reglerna i avsnitt 8.5.
En effektivare beredning av brottmålen är en annan viktig åtgärd för att undvika att förhandlingar behöver ställas in. Det leder till kortare handläggningstider med minskade risker för tilläggsåtal. Kortare handläggningstider minskar även risken för att de kontaktuppgifter som finns i målen blir inaktuella och därmed också att delgivningssvårigheter uppstår. De förslag vi för fram avseende ett särskilt brottmålsförfarande i erkända mål i tingsrätt förbättrar enligt vår uppfattning i sig förutsättningarna för en effektiv beredning av mål som ska avgöras efter huvudförhandling. Genom att införa ett särskilt förfarande vid erkända gärningar och utöka möjligheterna att avgöra mål efter skriftlig handläggning så minskar antalet mål som ska avgöras efter huvudförhandling. Det innebär att antalet inställda förhandlingar och kostnaderna som följer med det kan förväntas minska.38
En konsekvens av vår utgångspunkt att åklagaren alltid i åtalet ska ange ett yrkande i fråga om påföljd, är att han eller hon i de allra flesta mål ska inhämta utredning om den tilltalades personliga förhållanden (se avsnitt 8.4). Den tilltalade ska också föreläggas att svara på åtalet i alla mål (se avsnitt 8.3.3). Tydligare information och bättre kommunikation med den tilltalade bör generellt sett innebära en minskad risk för att förhandlingen måste ställas in.
Vi har vidare föreslagit utökade möjligheter att avgöra mål efter huvudförhandling som den tilltalade inte kommit till (se avsnitt 11.6). Dessa förslag samt vårt förslag i avsnitt 11.2.4 om utökade möjligheter till deldom bör minska antalet inställda förhandlingar.
Om en huvudförhandling måste ställas in är det rimligt att förhör med de personer som ändå inställt sig kan hållas i så stor utsträckning som möjligt. Vid den fortsatta handläggningen av målet kan de inspelade förhören spelas upp (se EMR-utredningens förslag angående detta, SOU 2012:93 s. 133–150).
Enligt våra direktiv skulle ett sätt att säkerställa att det finns tillfredsställande utredning som gör det möjligt att hålla huvudförhandling, trots att någon inte är personligen närvarande, kunna
38 Antalet inställda huvudförhandlingar minskade betydligt mellan år 2008 och 2009. Det beror sannolikt på att fler brottmål avgörs utan huvudförhandling. Den relativa andelen inställda huvudförhandlingar var konstant under samma period. Riksrevisionens rapport, RiR 2010:7, Inställda huvudförhandlingar i brottmål, s. 21.
SOU 2013:17 Huvudförhandlingsmål
549
vara att åklagaren ger in ljud- och bildupptagningar av polisförhör som kunde användas i rättegången. Vi har därför även övervägt om det kan finnas skäl att, i utevarosituationer, mjuka upp förbudet mot att åberopa skriftliga utsagor vid huvudförhandling (se avsnitt 11.7.4) .
Det är angeläget att rättegångsreglerna är utformade så att den som är åtalad för brott inte kan förhala ett avgörande genom att inte komma till en huvudförhandling. Det bör leda till konsekvenser. Det är dessutom viktigt att personer som ska höras i målet, målsäganden och vittnen, medverkar så att förhandlingen kan hållas. De medel som med nuvarande regler kan användas för att få någon att följa en kallelse till förhandling är vite, men också mer ingripande medel som hämtning och för tilltalade även häktning. Polishämtning och häktning innebär förhållandevis allvarliga ingrepp i den personliga integriteten. Det är ingrepp som det av olika skäl är angeläget att undvika men som samtidigt kan vara nödvändiga för att rättegången ska kunna genomföras.
Det finns olika orsaker till att delgivna personer inte kommer till en huvudförhandling i domstol. Det krävs därför olika typer av insatser för att förmå dem att infinna sig. Arbetet med detta måste bedrivas kontinuerligt och på olika plan. När vi har övervägt vad som kan göras för att få tilltalade och andra som delgetts kallelse till förhandling att i större utsträckning också infinna sig vid denna har vi valt att inriktat uppmärksamheten på vissa tänkbara åtgärder. Vi redogör för våra överväganden när det gäller sanktioner och tvångsmedel i avsnitt 11.7.3. I avsnitt 11.7.5 pekar vi på vikten av ett kontinuerligt och fortsatt kvalitetsarbete i domstolen och några andra åtgärder som kan bidra till färre inställda förhandlingar.
Sanktioner och tvångsmedel 11.7.3 Gällande rätt
Huvudregeln är att brottmål ska avgöras efter huvudförhandling (45 kap. 10 a § RB) och att åklagaren ska kallas till den (45 kap. 15 § RB). Kallelsen är inte sanktionerad med vite.
Den tilltalade är som huvudregel skyldig att inställa sig personligen till huvudförhandlingen. Han eller hon ska i första hand kallas med förläggande om vite. Finns det skäl att anta att den tilltalade inte skulle följa en kallelse att infinna sig personligen får rätten i
Huvudförhandlingsmål SOU 2013:17
550
stället besluta om hämtning (45 kap. 15 § andra stycket RB). Bestämmelserna gäller även den som har åtalats för medverkan till den gärning som åtalet rör (36 kap. 1 § fjärde stycket RB). Undantag från huvudregeln om personlig inställelse förutsätter att målet kan avgöras även om den tilltalade inte skulle komma till förhandlingen och att hans eller hennes närvaro kan antas sakna betydelse för huvudförhandlingen (21 kap. 2 § RB). I sådant fall ska den tilltalade i kallelsen upplysas om att målet kan komma att avgöras även om han eller hon inte kommer. Särskilda regler gäller inställelse för tilltalad som är anhållen eller häktad.
Målsägande som för talan, antingen om enskilt anspråk eller biträder åtalet, ska kallas vid vite att infinna sig personligen om inte närvaron kan antas vara utan betydelse för utredningen (11 kap. 5 § och 45 kap. 15 § RB). Målsägande som ska höras ska, liksom vittne, kallas personligen vid vite (36 kap. 7 § och 45 kap. 15 § RB). För sakkunnig saknas särskilda bestämmelser om kallelse. Skulle det behövas kan rätten med stöd av 9 kap. 7 § RB förelägga en sakkunnig vid vite att infinna sig till förhandlingen.
Om en person som fått del av domstolens kallelse inte kommer till huvudförhandlingen kan rätten besluta att det i kallelsen förelagda vitet ska dömas ut. Rätten ska också besluta att den tilltalade, målsägande eller vittne ska kallas på nytt vid vite eller hämtas. Beslut om hämtning innebär ett ingripande i en persons integritet som ska tillämpas restriktivt. När det gäller den tilltalade kan rätten därutöver, om det finns förutsättningar för det, besluta att den tilltalade ska häktas enligt 46 kap. 15 § RB.
Med hänsyn till proportionalitetsprincipen får häktning tillgripas endast om det inte med en mindre ingripande åtgärd går att få den tilltalade att medverka vid förhandlingen. Proportionalitetsprincipen innebär att minsta möjliga tvång ska användas för att nå det avsedda syftet och att tvångsmedel endast får användas om syftet med åtgärden inte kan uppnås genom mindre ingripande insatser. Uppräkningen av handlingssätt i 46 kap. 15 § RB utgår från den minst ingripande åtgärden.
För att ett tvångsmedel eller en sanktion ska komma i fråga måste rätten konstatera att målet inte kan avgöras trots att personen i fråga inte kommit till förhandlingen. Är det sannolikt att han eller hon har laga förfall för sin underlåtenhet att inställa sig får rätten inte döma ut vitet eller besluta om hämtning eller häktning (32 kap. 6 § RB).
SOU 2013:17 Huvudförhandlingsmål
551
Kallelser ska sanktioneras med vite. Vite ska bestämmas till det belopp som med hänsyn till vad som är känt om adressatens ekonomiska förhållanden och till omständigheterna i övrigt kan antas förmå honom eller henne att följa föreläggandet (3 § lagen [1985:206] om viten). Det finns inga minimi- eller maximibelopp. Normalt förelägger rätten ett vitesbelopp om 2 000 kr.
Vite får inte föreläggas den som inte fyllt 15 år (9 kap. 9 § RB). Den som är mellan 15–18 år förväntas däremot på egen hand kunna följa ett föreläggande att komma till huvudförhandlingen och kan därför som huvudregel föreläggas vite.
I 9 kap. 7 § RB och 3 § delgivningslagen (2010:1932) finns särskilda bestämmelser som begränsar domstolens möjlighet att använda vite vid delgivning med person utomlands.
Som tidigare nämnts kan rätten besluta om hämtning av en tilltalad som det finns anledning att anta inte skulle följa kallelsen att inställa sig personligen vid huvudförhandlingen. Hämtning kan ske antingen omedelbart eller till senare tillfälle.
Frågan om hämtning kan aktualiseras i samband med en förhandling eller dessförinnan, exempelvis om den tilltalade tidigare utan giltig ursäkt uteblivit från en förhandling eller om det annars finns en särskild anledning att anta att den tilltalade kommer att utebli från förhandlingen.
Rätten kan vidare besluta att en målsägande som ska höras och som inte personligen inställt sig vid huvudförhandlingen, i stället för att föreläggas ett nytt vite, ska hämtas till rätten antingen omedelbart eller till senare dag (46 kap. 14 § RB). Beslut om hämtning förutsätter att målsägandens närvaro är av betydelse för utredning av ansvarsfrågan. Ska målsäganden höras enbart avseende sin talan om enskilt anspråk, hindrar frånvaron inte att den frågan avgörs eller skiljs av att handläggas i ordningen för tvistemål. Hämtning får därför inte ske i sådant fall.
Även ett vittne som kallats vid vite att inställa sig vid förhandling kan hämtas till rätten (36 kap. 20 § RB).
Beslutet om hämtning kan antecknas i ett handläggningsprotokoll eller på annat sätt och skickas till polismyndigheten för verkställighet. Den som ska hämtas delges inte i förväg beslutet om hämtning och kallelsen till en ny förhandling eftersom hämtningen då kan försvåras. I princip gäller att den som ska hämtas inte får omhändertas tidigare än vad som är nödvändigt för att han eller hon ska kunna inställas omedelbart till sammanträdet (9 kap. 10 § första stycket RB).
Huvudförhandlingsmål SOU 2013:17
552
Ett beslut om hämtning kan i kvalificerade fall verkställas med s.k. förtida omhändertagande (9 kap. 10 § andra stycket RB). Ett sådant omhändertagande kan sägas motsvara ett kortare frihetsberövande och ska användas med stor restriktivitet. Förutom att förtida omhändertagande kan ske om ett tidigare hämtningsförsök har misslyckats, kan det användas om det finns särskild anledning till det på grund av vad som är känt om den som ska hämtas. Det kan röra sig om en person som saknar fast bostad eller kan förmodas hålla sig undan vid tiden för förhandlingen.
Vid förtida omhändertagande anger rätten den längsta tid som en person får vara omhändertagen, högst 18 timmar, utöver den tid som går åt för att denne omedelbart ska kunna inställas till förhandlingen. Det normala får anses vara att polismyndigheten anmäler till rätten om ett omhändertagande behöver ske tidigare än sex timmar innan transporten kan påbörjas. Rätten kan självmant fatta beslut om ett förtida omhändertagande. I ett sådant fall bör rätten dessförinnan samråda med polismyndigheten (jfr JO 2008/09, s. 66 ff.).
I rättsfallet NJA 1992 s. 555 dömdes en rådman för tjänstefel till dagsböter sedan Högsta domstolen (HD) bedömt att det inte hade funnits grund för ett beslut om förtida omhändertagande. Tjänstefelet bestod i att rådmannen i ett brottmål hade beslutat om hämtning till huvudförhandlingen och förtida omhändertagande av den tilltalade, trots att omständigheterna i målet inte, vare sig med hänsyn till målets beskaffenhet (brott mot resegarantilagen), den tilltalades person eller angelägenheten av att hon inställde sig till förhandlingen var sådana att det fanns grund för hämtning respektive sådant omhändertagande. Rådmannen medgav de faktiska omständigheterna, men bestred ansvar för brott och menade att det funnits rättslig grund för besluten. HD anförde att det i allmänhet bl.a. bör beaktas att beslut om förtida omhändertagande fattas utan föregående kommunicering med berörda parter och att det då lätt kan inträffa att underlaget är bristfälligt. HD konstaterade även att ett sådant beslut omedelbart går i verkställighet. Domstolen slog därtill fast att det var fråga om en ganska alldaglig situation, att den tilltalade hade anställning, att hon inte förekom i kriminalregistret, att hon hade hörts under förundersökningen och hade inställt sig till huvudförhandling i ett tidigare mål. Något försök att hämta henne hade inte skett. Vidare konstaterades att det inte var fråga om någon grov brottslighet. Det förhållandet att den tilltalade kände till tiden för den utsatta huvudförhandlingen och att hon förklarat att hon inte avsåg att inställa sig till den, ansågs inte
SOU 2013:17 Huvudförhandlingsmål
553
motivera ett förtida omhändertagande. Inte heller kunde tidigare delgivningssvårigheter eller att upplysningar fanns om en annan adress än den som förekom i handlingarna i målet, ge anledning till ett sådant beslut. Sammantaget ansåg domstolen inte att det hade funnits grund för ett förtida omhändertagande.
Som ett yttersta medel för att få en tilltalad som inte kommit att infinna sig till en förhandling kan rätten besluta att häkta honom eller henne (46 kap. 15 § första stycket 3 RB). Det krävs att förutsättningarna för häktning i 24 kap. RB är uppfyllda. Beslutet får inte fattas utan att åklagaren och eventuell försvarare har fått tillfälle att yttra sig.39Häktning i detta syfte tillgrips sällan.
Förändringsbehovet
När det gäller sanktioner och tvångsmedel visar en undersökning som Domstolsverket genomfört att hämtningsförsök prövats men misslyckats i en procent av de inställda förhandlingarna i undersökningen. I en procent av genomförda förhandlingar under samma period hade hämtning lyckats (Domstolsverkets rapportserie 2009:3,
Huvudförhandlingar i brottmål, Redovisning av ett regeringsuppdrag, s. 16). Beslut om häktning är ännu mer ovanligt.
Resultatet av vår målundersökning talar i samma riktning. I de 1 505 mål som undersökningen omfattade hade någon huvudförhandling ställts in i drygt 17 procent av målen (258 mål). I 15,3 procent av målen (230 mål) beslutades inte om några sanktioner eller tvångsmedel. I 14 fall beslutades om vite för den tilltalade och i ett fall om vite för målsäganden. I ett fall fattades beslut om hämtning av målsäganden och i ett fall om häktning av den tilltalade. I tio fall vidtogs flera av åtgärderna vite, hämtning eller häktning. Undersökningen indikerar att det är ovanligt att domstolen beslutar om hämtning eller häktning för att få en person att inställa sig till huvudförhandling.
Vid de diskussionsmöten som vi har hållit med brottmålsadvokater, domare och åklagare efterfrågades inte ytterligare tvångsmedel eller sanktioner för att förmå personer att komma till huvudförhandlingen. Vid diskussionerna påtalades däremot att hanteringen av utevarosituationer skiljer sig åt mellan olika domare och domstolar. Det som lyftes fram särskilt av domare var att det kan
39NJA 1992 s. 499, jfr JO-beslut den 31 maj 2005.
Huvudförhandlingsmål SOU 2013:17
554
behöva tydliggöras i vilken ordning vite, hämtning och häktning kan tillgripas och vad som krävs för att en mer ingripande åtgärd ska kunna användas. Vid nämnda diskussionsmöten och även i tidigare undersökningar har det sagts att bestämmelsen i 46 kap. 15 § RB är svårtolkad och bör förtydligas.
Uppfattningen har därtill framförts till oss att det kan finnas en osäkerhet bland domare om hur reglerna vid utevarohandläggning ska tillämpas.
Till detta kommer att Justitieombudsmannen (JO) vid olika tillfällen har haft synpunkter på hur domstolar tillämpar exempelvis regeln om häktning vid utevaro.40
Tidigare överväganden
Domstolsverkets dåvarande arbetsgrupp för processrättsliga frågor har tidigare behandlat lagtextens utformning i 46 kap. 15 § RB och övervägt om bestämmelsen kunde utformas så att den först berörde möjligheten till avgörande i utevaro enligt 46 kap. 15 a § RB (enligt lagen i nuvarande lydelse) eller att omedelbart hämta den tilltalade till förhandlingen.41Därefter, menade gruppen, borde bestämmelsen behandla de alternativ som finns när en förhandling måste ställas in. Möjligheten att på nytt förelägga vite borde enligt arbetsgruppen nämnas sist. Vidare föreslogs att häktningsförutsättningarna borde övervägas före alternativen hämtning till en senare dag och vite. Detta eftersom arbetsgruppen ansåg att det vore ett effektivt sätt för att säkra att nästa förhandling inte ställs in på grund av att den tilltalade uteblir.
Regeringen ansåg att uppräkningen av handlingssätt borde utgå från den minst ingripande åtgärden, såsom nu är fallet. En hänvisning, till reglerna om häktning, som tidigare inte funnits, infördes dock. Det placerades sist i paragrafen med hänsyn till proportionalitetsprincipen.
40 T.ex. JO diarienr 4595-2004, 1189-2007 och 1266-2010. 41Prop. 2000/01:108 s. 20 ff. Åtgärder mot inställda huvudförhandlingar i brottmål vid
tingsrätterna m.m.
SOU 2013:17 Huvudförhandlingsmål
555
Tydligare regler om tillämpning av sanktioner och tvångsmedel
Förslag och bedömning: Om en person som delgetts kallelse
till huvudförhandling uteblir och målet inte går att avgöra på grund av det ska rätten ta ställning till frågan om utdömande av ett förelagt vite och fatta beslut om målets fortsatta handläggning. Om det inte finns särskilda skäl mot det ska rätten besluta om hämtning av den person som uteblivit. Är fråga om en tilltalad och det är sannolikt att han eller hon inte kan hämtas ska rätten i stället besluta att den tilltalade ska häktas, om det finns förutsättningar för det enligt 24 kap. RB. I annat fall ska rätten besluta att kalla den person som uteblivit på nytt vid vite.
Det bör i kallelsen till huvudförhandling av en tilltalad anges att fråga om häktning kan komma att prövas vid förhandlingen.
Som framhållits inledningsvis varierar orsakerna till att personer som kallats till en huvudförhandling inte kommer till domstolen. Klart är emellertid att lagstiftaren har avsett att de sanktioner och tvångsmedel som finns för att förmå delgivna personer att inställa sig till en förhandling ska användas. Med nuvarande ordning har domstolen möjlighet att döma ut vite, besluta om hämtning och, vad gäller den tilltalade, även besluta om häktning för att en förhandling ska kunna genomföras. Vi har övervägt men avfärdat behovet av nya former av sanktioner eller tvångsmedel. Det finns redan kraftfulla medel som kan användas för att undvika inställda förhandlingar, men dessa utnyttjas inte i särskilt stor utsträckning.
Man skulle kunna föreslå skärpta sanktioner t.ex. genom en generell höjning av vitesbeloppets storlek för att få större påtryckningseffekt. Vi har inget underlag för att påstå att utdömande av vite och beslut om nytt vite har den inverkan att fler personer följer en kallelse till en ny förhandling. Den praktiska betydelsen av att förelägga ett nytt, förhöjt vite torde enligt våra antaganden inte vara särskilt stort. Vi föreslår därför inte någon sådan ändring.
Vad gäller hämtning kan påpekas att resurserna för att genomföra hämtning varierar i landet. Förutsättningarna är också väldigt olika i olika domsagor. Exempelvis skiljer sig geografiska avstånd och lokalkännedom åt i de större städerna och på de mindre orterna. Det är vår erfarenhet att verkställighetsrutinerna också fungerar olika väl. Det krävs en väl fungerande samverkan mellan polismyndigheten och domstolen för att hämtning ska fungera.
Huvudförhandlingsmål SOU 2013:17
556
Vikten av god samordning förtjänar därför att understrykas. Vad avser hämtning, men även häktning, har det inte för oss framhållits att det finns verkställighetssvårigheter som behöver kommas till rätta med och som beror på att processreglerna inte är ändamålsenliga.
Från tid till annan har diskussioner förts om att hämtningsinstitutet är mindre effektivt, eftersom det är svårt att verkställa hämtningen i tid. Nuvarande lagstiftning ger en möjlighet till omhändertagande i högst 18 timmar tidigare, än vad som är nödvändigt för att en person ska kunna inställas till förhandlingen. I större domsagor kan det möjligtvis finnas behov av förtida omhändertagande för att ett hämtningsbeslut ska kunna verkställas i tid. Det har emellertid inte framkommit att tidsgränserna skapar så omfattande praktiska problem att det i nuläget finns anledning att ändra bestämmelsen i 9 kap. 10 § RB. Som en jämförelse kan i sammanhanget nämnas att man i Finland får ta part, vittne eller annan som ska höras i förvar i upp till fem dygn, transporttiden inräknad, om domstolen har beslutat om hämtning. Tiden för frihetsberövandet var tidigare tre dagar men utsträcktes till fem dagar i syfte att minska antalet huvudförhandlingar som måste ställas in.42
Däremot kan den försiktiga slutsatsen dras av såväl Domstolsverkets undersökning som målundersökningen att hämtning och häktning används av domstolarna i mycket begränsad omfattning. Ett skäl till det kan vara att det finns tveksamheter kring när åtgärderna kan användas och om de kan anses stå i proportion till betydelsen av att rättegången går att genomföra. Lagstiftningen bör här ge tydligare ledning. Rädsla för att göra fel och en ovilja att använda tvångsmedel i onödan kan vara en orsak till att vissa domare kan vara mindre benägna att använda rättegångsbalkens bestämmelser fullt ut.
Att sanktioner och tvångsmedel enligt 46 kap. 15 § RB får användas först sedan rätten konstaterat att målet inte kan avgöras utan att den tilltalade är personligen närvarande framgår av lagtexten. Det finns dock skäl att göra tydligt att rätten i varje enskilt fall ska fatta ett beslut om målets fortsatta handläggning i samband med att en huvudförhandling ställs in och att rätten ska fatta beslut i fråga om utdömande av eventuellt vite. Det behöver dessutom
42 Lagen om rättegång i brottmål, 12 kap. 33 § och 17 kap. 36 § och prop. RP 271/2004 rd, s. 1
SOU 2013:17 Huvudförhandlingsmål
557
klarläggas i vilken ordning samt i vilka fall domstolen ska besluta om vite, hämtning eller häktning inför en ny huvudförhandling.
Om en person som vid vite kallats att inställa sig till en huvudförhandling uteblir, ska vitet normalt dömas ut. Det kan sägas framgå motsatsvis av reglerna i 32 kap. 6–8 §§ RB om laga förfall vid underlåtenhet att följa rättens beslut att infinna sig vid rätten. Det finns enligt vår mening anledning att lagfästa att rätten, om förhandlingen måste ställas in till följd av någons utevaro, ska ta ställning frågan om utdömande av det förelagda vitet. Givetvis ska bestämmelserna om laga förfall i 32 kap. 6–8 §§ RB beaktas vid en sådan prövning. Det innebär enbart en kodifiering av den tillämpning som lagstiftaren har avsett enligt nuvarande ordning. Vi föreslår således att bestämmelserna avseende målsägande och tilltalade i 46 kap. 14–15 §§ RB ska ändras. När det gäller vittnen som har kallats till en förhandling men uteblivit är förfarandereglerna gemensamma för tvistemål och brottmål, se 36 kap. 20 § RB. Motsvarande ställningstagande ska självfallet även göras av rätten såvitt avser vittnen.
Lagtexten i 46 kap. 15 § RB är utformad så att den ska ge vägledning när det gäller domstolens val av handläggningssätt när en huvudförhandling ställs in. Enligt den nuvarande bestämmelsens ordalydelse ska rätten först pröva om målet kan avgöras trots att den tilltalade inte kommit dit. Åtgärderna i uppräkningen därefter är alternativa men först anges den minst ingripande åtgärden, vite, följt av hämtning och sist den mest ingripande insatsen, häktning. Lagtexten bör ändras så att den anger en annan ordning i vilken rätten ska överväga de olika åtgärderna.
När en person som delgetts kallelse till huvudförhandling uteblir och målet därför inte går att avgöra föreslår vi att rätten, utöver att ta ställning till om ett förelagt vite ska dömas ut, i första hand ska besluta om hämtning om inte särskilda skäl talar mot det. Vidare menar vi att rätten som huvudregel redan efter ett misslyckat hämtningsförsök ska kunna häkta den tilltalade om förutsättningarna för det i övrigt är uppfyllda. Möjligheten att kalla till ny huvudförhandling vid vite ska finnas kvar, men användas först om hämtning eller häktning inte kommer i fråga.
Proportionalitetsprincipen innebär att minsta möjliga tvång ska användas för att nå det avsedda syftet och att ett tvångsmedel endast får användas om syftet med åtgärden inte kan uppnås genom mindre ingripande insatser.
Huvudförhandlingsmål SOU 2013:17
558
Den minst ingripande åtgärden när en delgiven person uteblir från huvudförhandling är att besluta att han eller hon ska kallas på nytt vid vite eller förhöjt vite. Inte sällan leder ett nytt vitesföreläggande inte till något annat än att en ny huvudförhandling behöver ställas in.43 Möjligheten att förelägga vite bör finnas kvar men tillämpas först i fall hämtning eller häktning inte är aktuella åtgärder. Om vitet inte haft avsedd effekt som påverkansmedel inför det första huvudförhandlingstillfället, kan man enligt vår uppfattning utgå från att det inte är en verkningsfull sanktion. Ett till synes verkningslöst medel bör enligt vår uppfattning inte tillgripas vid ett andra tillfälle enbart på grund av att det är mindre ingripande än övriga alternativ.
Kan målet inte avgöras utan att den tilltalade, målsäganden eller ett vittne är personligen närvarande vid förhandlingen, är det vår uppfattning att rätten i första hand ska överväga möjligheten till hämtning.
Hämtning är visserligen en ingripande åtgärd som rör en persons frihet och integritet. Den som hämtas kan bli underkastad en frihetsinskränkning även viss tid innan han eller hon ska inställas för rätten. Det är en sådan begränsning som enligt 2 kap. 21 § RF inte får gå utöver vad som är nödvändigt med hänsyn till ändamålet som har föranlett den. Vid en avvägning mellan ingreppet i den enskildes frihet och betydelsen av det ändamål som hämtning tjänar, ska hämtning framstå som en proportionerlig åtgärd med hänsyn till målets beskaffenhet och vad det rör, den enskildes person eller omständigheterna i övrigt. Framstår åtgärden som alltför ingripande är det ett särskilt skäl mot att besluta om hämtning. Vi vill dock framhålla att hämtningssanktionen inskärper rättegångens betydelse och vikten av att mål avgörs inom rimlig tid. Om ett mål inte kan avgöras utan att den kallade kommer till förhandlingen bör det i de allra flesta fall ses som ett proportionerligt beslut att hämta personen i fråga till rätten. Förhörspersonen har fått information om rättegången. För att inte rättsväsendet ska förlora i trovärdighet och av effektivitetsskäl bör hämtning normalt anses vara en välavvägd åtgärd. Till det kommer respekten för dem som ändå kommit till förhandlingen
Beslut om hämtning ska, under förutsättning att det anses som proportionerligt, fattas om det inte av utredningen i målet framgår
43 Fitger m.fl., Rättegångsbalken, kommentaren till 46 kap. 15 §.
SOU 2013:17 Huvudförhandlingsmål
559
att den person det berör saknar känd adress eller det av annat skäl framstår som en utsiktslös åtgärd. Kan hämtning inte förväntas vara en framgångsrik åtgärd såvitt gäller den tilltalade ska rätten i stället överväga att häkta honom eller henne.
Saken i brottmålet rör den tilltalades eventuella straffansvar. Vittnen och målsägande som brottsoffer berörs av processen på ett annat sätt än tilltalade. Ingreppet i deras personliga frihet kan på sätt och vis jämförelsevis sägas vara större. Det får beaktas vid avvägningen mellan nödvändigheten av att förhörspersonen hämtas och betydelsen av ingreppet. Det kan vara fråga om en målsägande som har blivit utsatt för fysiska eller psykiska övergrepp eller ett vittne som upplever en stark press i anledning av rättegången. Dessa och andra liknande omständigheter måste beaktas i det enskilda fallet vid bedömningen av om hämtning är en proportionerlig åtgärd för att förmå den enskilde att inställa sig vid rättegången.
Vid dessa överväganden är det viktigt att komma ihåg att många mål går att avgöra efter huvudförhandling i den tilltalades utevaro. Det är således främst i mål avseende grövre brott som sanktionerna kommer aktualiseras.
I kallelsen till huvudförhandling upplyses den tilltalade normalt om dels att målet kan komma att avgöras även om han eller hon inte personligen är närvarande vid förhandlingen, dels att han eller hon i annat fall kan bli skyldig att betala vite eller bli hämtad till tingsrätten av polisen. Eftersom vi föreslår en utvidgning av möjligheten att avgöra mål utan att den tilltalade är personligen närvarande, kan det hävdas vara en oproportionerligt sträng åtgärd att besluta om hämtning i de fall den tilltalade inte följer kallelsen. Vi menar emellertid att sanktionen snarare understryker vikten av personlig närvaro. Hämtning ska bara beslutas i de fall sådan närvaro är nödvändig. I de fall det är nödvändigt för att målet ska kunna avgöras att en person inställer sig vid rätten, bör det som huvudregel också anses motiverat att rätten beslutar om hämtning.
Ett alternativ till förslaget för den tilltalade vore att rätten beslutade om häktning redan vid det första tillfället som den tilltalade uteblir från en förhandling som han eller hon fått del av kallelse till. Detta trots att häktning är en mer ingripande åtgärd än utdömande av vite och hämtning. Det bör enligt vår mening inte ske annat än i klara undantagsfall. Beslut om häktning är ett proportionerligt alternativ först om rätten bedömer att det är lönlöst att besluta om hämtning och att kallelse med nytt vite skulle sakna verkan. Mindre ingripande åtgärder måste alltså bedömas som
Huvudförhandlingsmål SOU 2013:17
560
utsiktslösa för att ingreppet ska stå i proportion till det intrång eller men som häktning innebär för den tilltalade. I kallelsen till huvudförhandlingen bör den tilltalade upplysas om att rätten kan komma att pröva fråga om häktning i samband med förhandlingen. Hans eller hennes frånvaro innebär i så fall inte hinder mot att pröva häktningsfrågan. Det följer av gällande rätt att åklagaren och närvarande offentlig försvarare ska ges tillfälle att yttra sig innan rätten fattar beslut avseende häktning.44
En tilltalad får i normalfallet anses undandra sig lagföring om han eller hon utan godtagbart skäl uteblir från en huvudförhandling. Det finns därför grund att häkta den tilltalade om han eller hon inte är personligen närvarande vid förhandlingen. Har rätten beslutat om hämtning av den tilltalade till ett tidigare rättegångstillfälle och hämtningsförsöket har misslyckats, ska rätten överväga att häkta den tilltalade om övriga förutsättningar för det är uppfyllda.
I de flesta fall krävs det att den tilltalade är på sannolika skäl misstänkt för ett brott för vilket det är föreskrivet fängelse i minst ett år. Skälen för att häkta den tilltalade måste vidare uppväga det intrång eller men i övrigt som åtgärden innebär för den tilltalade eller för något annat motstående intresse. Ett misslyckat försök att hämta den tilltalade, som inte beror på bristfälligt genomförande av den verkställande myndigheten, bör normalt sett innebära att det får anses sannolikt att ett nytt beslut om hämtning inte kommer att lyckas. För att målet ska kunna avgöras i rimlig tid är det då i normalfallet proportionerligt att rätten beslutar om häktning i stället för ett fatta ett nytt beslut om att hämta den tilltalade. Betydelsen av att målet kan avgöras får som huvudregel anses väga tyngre än den olägenhet som häktning medför för den tilltalade. I undantagsfall kan den brottslighet som målet rör, den tilltalades person eller omständigheterna i övrigt leda till att beslut om häktning framstår som alltför ingripande. Har åklagaren yrkat att påföljden bestäms till böter får rätten självfallet inte besluta att häkta den tilltalade. Rätten får då i stället överväga hämtning, eventuellt med förtida omhändertagande, eller i sista hand kallelse på nytt vid vite.
Mot förslaget kan hävdas att hämtnings- och häktningsreglerna inte skulle vara förenliga med Europakonventionens artikel 5.1 b. Enligt den bestämmelsen får frihetsberövande ske när någon är
44 Jfr JO-beslut den 31 maj 2005, diarienr 4595-2004, och däri gjorda hänvisningar.
SOU 2013:17 Huvudförhandlingsmål
561
lagligen arresterad eller på annat sätt berövad friheten, antingen därför att han underlåtit att uppfylla en domstols lagligen meddelade föreläggande eller i syfte att säkerställa ett fullgörande av någon i lag föreskriven skyldighet.
Regleringen innebär att det måste vara fråga om en preciserad skyldighet som den enskilde inte uppfyller och även finnas en underlåtenhet från hans eller hennes sida.45I domstolens föreläggande kallas den tilltalade att närvara personligen vid huvudförhandlingen men upplyses samtidigt i många fall om att målet kan komma att avgöras även om han eller hon inte kommer dit. Den upplysningen gör enligt vår uppfattning inte skyldigheten otydlig eller oprecis. Att häkta en tilltalad som inte kommer till förhandlingen står därför inte i strid med konventionen.
Förundersökningsförhör 11.7.4
Ett sätt att säkerställa att det i större utsträckning finns tillgång till sådan tillfredsställande utredning som gör utevarohandläggning möjlig skulle enligt direktiven kunna vara att åklagaren ger in ljud- och bildupptagningar av polisförhör. Vi ska enligt vårt uppdrag överväga i vad mån det bör vara tillåtet att vid utevaro använda sådana upptagningar vid huvudförhandlingen.
Förhör under förundersökningen dokumenteras i normalfallet genom att en uppteckning görs av förhörsutsagan, dvs. förhörsledaren gör anteckningar i konceptform av vad som sagts av betydelse under förhöret, som sedan läses upp för och granskas av den person som har förhörts.
Förundersökningsutredningen har i sitt slutbetänkande,
Förundersökning – objektivitet, beslag, dokumentation m.m., SOU 2011:45, föreslagit att en bestämmelse ska införas som anger att
förhör får dokumenteras genom en ljud- eller bildupptagning. Fördelarna med att dokumentera förhören på ett sådant sätt är många med hänsyn till dels effektiviteten hos de brottsutredande myndigheterna, dels de enskildas rättsäkerhet. Förundersökningsutredningen har därför föreslagit att inspelning ska få ske i större utsträckning än som sker i dag. Med hänsyn till de nackdelar som
45 Se Lagrådets yttrande i prop. 1986/87:89 s. 250 f och där gjorda hänvisningar till uttalanden av Europadomstolen. Yttrandet lämnades över Rättegångsutredningens förslag att rätten skulle kunna besluta om hämtning av bl.a. vittnen och målsägande i brottmål även i fall då den som skulle infinna sig inte tidigare hade uteblivit från någon förhandling.
Huvudförhandlingsmål SOU 2013:17
562
följer med en långtgående skyldighet att spela in förhör, bl.a. i form av ökade kostnader och praktiska svårigheter, har utredningen inte föreslagit att inspelning ska vara obligatorisk. I stället har man angett att det i varje enskilt fall ska göras en bedömning utifrån särskilt angivna kriterier om en inspelning är motiverad och i så fall om såväl ljud som bild eller enbart ljud ska spelas in. De omständigheter som främst ska beaktas är, enligt utredningen, om det finns en påtaglig risk för att den hörde återtar sina uppgifter i senare förhör samt brottets svårhet, utsagans betydelse och den hördes personliga förhållanden. Hinder exempelvis pga. förhållandena på platsen eller tekniska problem kan göra att en inspelning kan underlåtas även i dessa fall. Enligt Förundersökningsutredningens förslag ska förundersökningsförhör som dokumenterats genom inspelning skrivas ut i helhet eller i sammanfattning. Samtliga inspelningarna ska därtill arkiveras.
Det fördelar som Förundersökningsutredningen framförallt har lyft fram med inspelning av förundersökningsförhör är att inspelningen medför en klart förbättrad kvalitet på dokumentationen från förhören i jämförelse med den som finns i dag. Med inspelade förhör uppstår det sannolikt även färre meningsskiljaktigheter i domstol om vad någon sagt eller inte sagt under förundersökningsförhöret samt färre ifrågasättanden avseende omständigheterna kring detta. Förutom att underlaget blir bättre kan åklagaren åberopa dokumentation om hur förhöret har gått till och vad som har sagts i de fall den som ska höras i tingsrätten ändrar sina uppgifter, vägrar att uttala sig eller gör gällande att förundersökningsförhöret inte gått rätt till.
Gällande rätt
Vid ett avgörande efter huvudförhandling som den tilltalade inte kommit till ska saken prövas utifrån det processmaterial som har lagts fram vid förhandlingen. Det innebär att enbart den muntliga och skriftliga bevisning som tagits upp vid förhandlingen kan läggas till grund för rättens bedömning.
I svensk rätt är i princip alla typer av bevis tillåtna. Grundprincipen om bevisomedelbarhet gör att en berättelse om en omständighet av betydelse i rättegången som huvudregel ska läggas fram vid ett förhör inför rätten. Denna princip finns reglerad i 35 kap. 8 § RB. I bestämmelsen anges att bevis som huvudregel ska tas upp vid
SOU 2013:17 Huvudförhandlingsmål
563
huvudförhandling om en sådan hålls. Principen anses inte gälla sådan utredning som läggs fram i påföljdsfrågan (se Ekelöf m.fl.,
Rättegång, femte häftet, 8 uppl. s 187 f).
I konsekvens med kravet på bevisomedelbarhet finns ett förbud i 35 kap. 14 § RB mot att lägga fram en skriftlig berättelse som någon avgett i anledning av en redan inledd rättegång eller en uppteckning av en berättelse, som någon i anledning av en sådan rättegång lämnat inför åklagare eller polismyndighet eller annars utom rätta. Bestämmelsen gäller också ljud- eller ljud- och bildupptagning av en berättelse. Bestämmelsen har flera undantag. Enligt undantagen får en sådan skriftlig berättelse åberopas som bevis i rättegången - om det är särskilt föreskrivet, - om förhör med den som lämnat berättelsen inte kan hållas inför
rätten eller - om det finns särskilda skäl med hänsyn till de kostnader eller
olägenheter som ett förhör vid eller utom huvudförhandling kan antas medföra, vad som kan antas stå att vinna med ett sådant förhör, berättelsens betydelse och övriga omständigheter.
Förbudet mot att som bevis åberopa skriftliga berättelser gäller enbart i fall den som lämnat berättelsen inte hörs i målet. I vilken omfattning en skriftlig uppteckning får användas vid förhör med honom eller henne regleras i andra bestämmelser; för vittnen i 36 kap. 16 § andra stycket RB och för målsägande och tilltalade i 37 kap. 3 § första stycket RB.
Ett exempel enligt första om-satsen är möjligheten för rätten att vid en huvudförhandling i målsägandens eller den tilltalades utevaro lägga fram ur handlingarna vad han eller hon sagt (46 kap. 6 § tredje stycket RB). Vidare finns det när det gäller skriftliga vittnesberättelser särskilda regler avseende bevisupptagning som har skett utomlands (35 kap. 12 § RB och lagen [1946:817] om bevisupptagning vid utländsk domstol och lag [2000:562] om internationell rättslig hjälp i brottmål).
Förbudet mot att använda skriftliga berättelser gäller enligt andra om-satsen inte om förhör inte kan hållas med den som lämnat berättelsen. Enligt förarbetena avses t.ex. situationen när den som lämnat en skriftlig berättelse inte kan höras pga. varaktig sjukdom eller att han eller hon har avlidit. Bestämmelsen avser
Huvudförhandlingsmål SOU 2013:17
564
också situationen när den som lämnat berättelsen finns på okänd ort och det kan antas att han eller hon inte kan anträffas. Regelmässigt anses åberopade förhör med barn som har hållits under förundersökningen kunna tillåtas enligt denna bestämmelse.
Enligt tredje om-satsen ska nyttan med ett muntligt förhör ställas inte bara mot kostnaderna som är förenade med ett förhör vid huvudförhandlingen utan även mot bl.a. den tid som står att vinna om den skriftliga berättelsen i stället får åberopas och berättelsens betydelse. Med berättelsens betydelse avses framförallt dess betydelse för målets utgång. Rätten bör i en viss given situation kunna vara mer frikostig med att tillåta skriftliga berättelser i bagatellmål än i mål om stora värden eller mål om grova brott.46Som exempel kan en polismans anteckningar från rutiningripanden vid ett större antal förseelser regelmässigt godtas som bevisning i stället för att han eller hon ska kallas till förhör (prop. 1986/87:89 s. 173).
Bestämmelsen i 35 kap. 14 § RB är tvingande. Parterna kan alltså inte i brottmål komma överens om att acceptera att en skriftlig berättelse läggs fram.
Förbudet mot att åberopa en skriftlig berättelse bör inte ändras
Bedömning: Förbudet i 35 kap. 14 § RB mot att åberopa en
skriftlig berättelse som bevis i rättegången bör inte ändras.
Bestämmelsen i 46 kap. 6 § RB att rätten vid behov ska lägga fram vad den tilltalade eller målsäganden tidigare har anfört ur handlingarna när han eller hon uteblir från en huvudförhandling är teknikneutral. Den innebär att det redan i dag finns en möjlighet för rätten att i en tilltalads eller målsägandes utevaro spela upp en upptagning av förundersökningsförhöret eller lägga fram en utskrift av inspelningen av förhöret ur handlingarna i målet. Vi ser ingen anledning att ändra detta. Åklagaren bör självfallet ge in bästa tänkbara dokumentation av förhör från förundersökningen till domstolen. Det är tveklöst så att ljud- och bildupptagningar innebär ett bättre underlag för domstolens bedömning än de anteckningar från polisförhören som i normalfallet görs i konceptform av vad som
46 Fitger m.fl., Rättegångsbalken, kommentaren till 35 kap. 14 §.
SOU 2013:17 Huvudförhandlingsmål
565
sagts och som den hörde fått uppläst för sig. Med Förundersökningsutredningens förslag kan dokumentationen av förhören förväntas bli bättre och därmed bör det också bli vanligare att rätten kan spela upp förundersökningsförhör vid en förhandling.
I utevarosituationer finns det processekonomiska skäl som kan tala för att det borde kunna göras ytterligare avsteg från principen om bevisomedelbarhet än vad som accepteras i dag. Möjligheten enligt 35 kap. 14 § första stycket 1 RB att ur handlingarna lägga fram vad den tilltalade eller en målsägande tidigare har anfört gör att det framförallt är av praktisk betydelse om uppspelningar av polisförhör med vittnen eller målsägande som ska höras i målet kan tillåtas i fler situationer. I dag är det framförallt mål i vilka den tilltalade erkänt gärningen och det inte förekommer någon muntlig bevisning som avgörs med stöd av bestämmelsen i 46 kap. 15 a § RB. Om ett vittne eller målsägande som ska höras inte inställer sig till en förhandling så kan målet, med nuvarande ordning, normalt sett inte avgöras om inte begäran om förhör återtas eller bevisningen avvisas.
Vi har övervägt en uppmjukning av förbudet i 35 kap. 14 § RB mot att lägga fram en skriftlig berättelse som bevis i rättegången. Förbudet att lägga fram en skriftlig berättelse eller uppteckning mjukades upp såvitt gäller tvistemål i samband med EMR-reformen (se SOU 2001:103 s. 246 ff. och prop. 2004/05:131 s. 166 ff.). Ett alternativ skulle kunna vara att på motsvarande sätt som i tvistemål ge parterna visst inflytande över vilka bevis som kan läggas fram inför rätten. Parterna får anses ha den bästa möjligheten att bedöma bevisningen och skulle därför kunna få inflytande över presentationsformen.
En skriftlig berättelse anses ofta ha ett lågt bevisvärde. Det är därför mindre sannolikt att parterna skulle vara eniga om att en sådan berättelse kan läggas fram, i varje fall om beviset skulle ha annat än ett väldigt lågt bevisvärde. Den praktiska betydelsen av att tillåta skriftliga berättelser i större utsträckning kan därför ifrågasättas. Det ska även framhållas att en upptagning av ett förhör som hållits under förundersökningen, som tidigare nämnts, har ett lägre bevisvärde än om förhöret kan hållas under rättegången (jfr rättsfallet NJA 1993 s. 68).
Att tillåta upptagningar av förhör under förundersökningen som bevismedel i rättegången är inte i och för sig oförenligt med Europakonventionen. Däremot följer av Europadomstolens praxis att det är i strid mot artikel 6, punkten 3 d, att enbart lägga uppgifter som
Huvudförhandlingsmål SOU 2013:17
566
lämnats inför polis eller åklagare till grund för en fällande dom utan att uppgiftslämnaren hörts inför rätten och den tilltalade eller dennes ombud inte i annat sammanhang fått tillfälle att ställa frågor. Det krävs således i regel även annan bevisning till stöd för uppgifterna för en fällande dom.
Domstolsverkets granskning Huvudförhandlingar i brottmål.
Redovisning av ett regeringsuppdrag, 2009:3 s. 8, visar att 13 procent
av inställda förhandlingar ställdes in på grund av att en delgiven tilltalad inte kom till förhandlingen. Motsvarande siffra för målsägande eller vittne var sammanlagt tre procent. Det reella behovet av en lagändring framstår därför inte heller som överhängande.
Om Förundersökningsutredningens förslag genomförs kommer sannolikt fler förhör under förundersökningen att spelas in. Inspelning lär dock i första hand bli aktuellt i mål om grova brott och i situationer när det finns stor risk för att den hörde återtar sina uppgifter. I dessa situationer ter det sig i än högre utsträckning mindre lämpligt att förundersökningsförhör läggs fram som bevis i stället för att förhör hålls inför rätten. Det bör alltså vara fråga om ett fåtal mål där det finns tillgång till förundersökningsförhör som skulle kunna läggas fram vid tingsrätten.
I sammanhanget bör det även uppmärksammas att EU-kommissionen lagt fram ett förslag till direktiv om rätt till advokat i straffrättsliga förfaranden och rätt till kontakt med tredje part vid frihetsberövanden.47I förslaget föreslås bl.a. begränsningar i möjligheten att som bevisning i rättegången använda uttalanden som en misstänkt eller tilltalad gjort utan att en advokat varit närvarande. Förslaget skiljer sig i dessa delar från principen i svensk rätt om fri bevisföring, dvs. att rätten ska pröva allt som förekommit i målet, 35 kap. 1 § första stycket RB. I svensk rätt är som huvudregel alla bevismedel tillåtna, med de undantag som finns exempelvis avseende skriftliga utsagor. Genomförs förslaget innebär det en ytterligare begränsning av tillämpningsområdet för att använda inspelningar av förhör, men även av skriftliga förhörsuppgifter.
Sammanfattningsvis anser vi alltså inte att det i nuläget finns tillräckliga skäl att mjuka upp kravet på bevisomedelbarhet ens om parterna är överens om det för att målet ska kunna avgöras när en målsägande som ska höras eller ett vittne uteblir från en huvudförhandling.
47 KOM (2011) 326.
SOU 2013:17 Huvudförhandlingsmål
567
Några andra åtgärder 11.7.5 Påminnelser
Bedömning: Domstolsverket bör uppmuntra och utvärdera
användningen av datoriserade verksamhetsstöd för att skicka ut påminnelser om förhandlingar.
Det förekommer att delgivna personer inte kommer till en förhandling för att den glömts bort eller att personerna struntar i den. Framförallt den första situationen skulle kunna motverkas av att domstolarna införde ett påminnelsesystem. Samhället har förändrats på så sätt att människor i allt större utsträckning kommunicerar via SMS, e-postmeddelande, chatt och sociala medier i stället för genom brev och fast telefoni.
I samband med ikraftträdandet av den nya delgivningslagen ändrades 33 kap. 1 § RB så att en enskild parts första inlaga i rättegången numera ska innehålla uppgift även om e-postadress och mobiltelefonnummer. Motsvarande uppgifter ska, enligt fjärde stycket i nämnda bestämmelse, lämnas av åklagaren när åtalet väcks i fall uppgifterna finns tillgängliga utan särskild utredning. Ändringarna har genomförts bl.a. för att förbättra möjligheterna till en effektiv kommunikation med parterna (prop. 2009/10:237 s. 206 ff.). Förändringarna gör det enklare för domstolarna att använda SMS och e-post för att systematiskt skicka ut påminnelser om förhandlingar via e-post eller SMS, någon eller några dagar före förhandlingen.
Lunds tingsrätt utnyttjar sedan några år tillbaka ett automatiserat påminnelsesystem. I samband med att delgivningskvitto skickas till personer som är kallade till en förhandling så erbjuds de en möjlighet att få SMS-påminnelse i mobiltelefonen om förhandlingen 24 timmar dessförinnan. Målnummer, namn, mobiltelefonnummer samt datum, tid och plats för förhandlingen registreras i en mobiltjänst som tillhandahålls av ett externt företag. Det är framförallt för polismän, väktare och andra som ofta vittnar i domstol som påminnelser är en god service. Någon utvärdering av systemet har enligt uppgift inte skett.
Domstolsverket har erbjudit Sveriges domstolar att ansluta sig till en SMS-tjänst för att skicka ut meddelanden till parter och ombud. Ännu har någon prognos inte gjorts över hur många tings-
Huvudförhandlingsmål SOU 2013:17
568
rätter som kommer att ansluta sig till tjänsten.48 Domstolsverket bör uppmuntra användning av modern teknik och utvärdera hur utnyttjande av den nya SMS-tjänsten har fallit ut.
Utbildningsinsatser
Bedömning: Vilka åtgärder domaren kan och bör vidta för att
undvika att ställa in en huvudförhandling bör tas upp i domarutbildningen och av Domstolsakademin i utbildningsprogrammet för ordinarie domare. Domstolschefen har en central roll för att se till att frågorna diskuteras fortlöpande och att utrymme ges för utbildning och kompetensutveckling av domstolens personal.
I rättegångsbalken finns ett antal regler som kan utnyttjas för att undvika att behöva ställa in en förhandling. Det kan exempelvis vara fråga om att tillämpa möjligheten att avvisa stämningsansökan (45 kap. 8 § RB), att avgöra ett mål i utevaro när den tilltalade är delgiven stämning men inte kallelse (46 kap. 15 a § första stycket 2 RB), att särskilja åtal (45 kap. 3 § RB) eller meddela deldom (30 kap. 4 § RB), att tillåta skriftliga utsagor (35 kap. 14 § första stycket 3 RB), att avvisa bevisning (35 kap. 7 § RB) och att häkta den tilltalade vid utevaro (46 kap. 15 § första stycket 3 RB). Bestämmelserna är i huvudsak fakultativa och ”får” tillämpas av rätten.49 Vår erfarenhet är att reglernas tillämpning varierar mellan olika domare och domstolar och att de inte utnyttjas i nämnvärd utsträckning.
Av målen i den undersökning som vi genomfört om handläggningen av brottmål i tingsrätt, 1 505 mål, hade stämningsansökan inte avvisats i något fall. Tingsrätten hade självmant agerat i ett mål för att avvisa bevisning. I övrigt hade rätten inte i något fall kompletterat eller avgränsat utredningen eller på eget initiativ tagit upp fråga om häktning av den tilltalade. Resultatet av undersökningen
48Förbättrad hantering av mängdbrott, Redovisning i oktober 2011 avseende Rikspolisstyrelsen och övriga myndigheter inom polisorganisationen, Åklagarmyndigheten och Sveriges domstolar. 49 Stämningsansökan ska avvisas om det finns ett rättegångshinder. Den omständigheten att en tilltalad inte kunnat delges stämning och kallelse, eller inte följt föreläggande att komma till huvudförhandling, anses normalt inte innebära att rättegångshinder föreligger. Se Fitger, m.fl., Rättegångsbalken, kommentaren till 45 kap. 8 § RB och NJA I 1963 C 594.
SOU 2013:17 Huvudförhandlingsmål
569
bekräftar vår uppfattning att reglerna om förberedande åtgärder i brottmålen inte utnyttjas i nämnvärd utsträckning.
Brottmålsadvokater, domare och åklagare har vid de diskussionsmöten som vi anordnat menat att hanteringen av utevarosituationer skiljer sig åt mellan olika domare och domstolar. Att reglerna tillämpas på olika sätt eller inte alls kan ha olika förklaringar. Som tidigare nämnts har uppfattningen framförts till oss att det kan finnas en osäkerhet bland domare om hur reglerna vid utevarohandläggning bör tillämpas. I tidigare undersökningar och vid de diskussionsmöten som vi hållit har det sagts att vissa regler är svårtolkade och bör förtydligas. Det gäller framförallt bestämmelsen i 46 kap. 15 a § RB. Vi har därför lagt bl.a. förslag som innebär att lydelsen av den bestämmelsen ändras, se avsnitt 11.6.6– 11.6.8.
Justitieombudsmannen (JO) har vid olika tillfällen haft synpunkter på hur domstolen tillämpar exempelvis reglerna om avvisning av stämning och häktning vid utevaro.50 Det kan finnas en rädsla för att göra fel och en ovilja att använda tvångsmedel i onödan hos vissa domare. Det kan tänkas leda till en minskad benägenhet att använda rättegångsbalkens bestämmelser fullt ut.
Okunskap eller brist på yrkeserfarenhet hos den enskilde domaren kan också vara en förklaring till att bestämmelserna används i väldigt liten omfattning. Vidare kan det tänkas ha utvecklats rutiner vid olika domstolar som innebär att reglerna inte kommer till användning. Till exempel förutsätter möjligheten att avgöra ett mål när den tilltalade fått del av stämning men inte kallelse i målet, att huvudförhandlingen inte ställs in i förväg.
Rätten bör enligt vår mening ha tillgång till många olika alternativ för att handlägga ett brottmål så att det snabbt och enkelt kan tas till ett avgörande. Förutsättningarna i varje enskilt fall måste avgöra vilka regler som bör tillämpas.
Riksrevisionen har pekat på behovet av att problemen med inställda huvudförhandlingar uppmärksammas genom att det i domstolarna skapas utrymme för utbildning av domstolens personal, kontinuerlig kompetensutveckling och praxisdiskussioner. Riksrevisionen har vidare betonat vikten av ett ökat erfarenhetsutbyte inom och mellan domstolarna.51 Det är också vår uppfattning att problemet med inställda förhandlingar behöver lyftas fram i utbildningssammanhang. Vi föreslår att frågan om vilka åtgärder domaren
50 T.ex. JO diarienr 4595-2004, 1189-2007 och 1266-2010. 51 Riksrevisionen, Inställda huvudförhandlingar i brottmål, RiR 2010:7.
Huvudförhandlingsmål SOU 2013:17
570
kan och bör vidta för att undvika att ställa in en huvudförhandling tas upp i domarutbildningen och av Domstolsakademin i utbildningsprogrammet för ordinarie domare. Vi vill också betona domstolschefernas centrala roll för att se till att åtgärder för att minska antalet inställda förhandlingar diskuteras fortlöpande inom och mellan domstolarna samt att utrymme ges för utbildning och kompetensutveckling av domstolens personal.
Information
Möjligheten att få delgivna personer att inställa sig till en förhandling i domstol påverkas av deras förväntningar om rättegången och hur de blir bemötta av domstolen. Betydelsen av ett fortsatt systematiskt kvalitetsarbete i domstol avseende sådana frågor har lyfts fram av Förtroendeutredningen i betänkandet Ökat förtroende
för domstolarna – strategier och förslag, SOU 2008:106. För att
människor ska känna sig trygga och våga komma till en huvudförhandling är det viktigt vilken information som lämnas om hur en rättegång går till, hur kallelser samt påminnelser utformas till de personer som ska komma dit, hur bemötandet är i samband med inställelsen i domstol och hur tillgången till vittnesstöd och användningen av stödpersoner fungerar vid en rättegång. Domstolens bemötande i telefon inför en kommande förhandling är också av stor betydelse. Även säkerheten i domstolens lokaler och en fortsatt uppbyggnad av en trygg domstolsmiljö är viktigt i detta avseende. Detta är frågor som ständigt är aktuella och behöver arbetas med fortlöpande. Brottsoffermyndighetens och Brottsofferjourens arbete fyller här också en viktig funktion så att inte personer pga. rädsla inte vågar komma till rättegången.
I sammanhanget är det viktigt att påpeka vikten av att anlägga en helhetssyn på rättsprocessen. Rättsväsendets myndigheter måste gemensamt ta ansvar för att människor ska vilja och våga medverka vid en rättegång. Det är en gemensam angelägenhet att rättsprocessen fungerar i alla led och det är viktigt att myndigheterna anlägger ett sådant synsätt när det gäller att förmå målsägande och vittnen att delta i en rättegång. Polisens insatser att tidigt informera om betydelsen av att inställa sig till en huvudförhandling är då av utomordentligt stor vikt.
Hovrättsprocessen
573
12 En mer ändamålsenlig hovrättsprocess
Hovrättens främsta uppgift är att kontrollera att de avgöranden som överklagas är riktiga och att rätta eventuella felaktigheter. Därutöver ska hovrätten kontrollera att tingsrätten har handlagt målet på rätt sätt. Det betyder att hovrätten oberoende av parternas yrkanden ska ingripa om allvarliga rättegångsfel har skett i tingsrätten även om det inte kan konstateras att det lett till materiellt oriktiga avgöranden. Dessutom har hovrätterna ett visst ansvar för rättsbildningen. Det är Högsta domstolens huvudsakliga uppgift att ge vägledning för rättstillämpningen genom prejudikat. Genom den uppgiftsfördelning som finns mellan instanserna ska kravet på rättsäkerhet kunna tillgodoses.
Det anses sedan länge vara så att instansordningen ska bygga på en funktionsdelning som innebär att tyngdpunkten för rättsskipningen ska ligga i första instans (se prop. 1992/93:216 s. 28). Sakfrågorna ska alltså så långt möjligt lösas redan i tingsrätten. Det anges även i våra direktiv och innebär bland annat att bevisningen i första hand ska tas upp där.
Hovrättsprocessen bör utformas med utgångspunkt i den prövning som ska göras i andra instans. Eftersom det är hovrättens huvudsakliga uppgift att efter överklagande överpröva tingsrättens avgörande och rätta till felaktigheter i det bör förfarandereglerna vara utformade så att avgränsningen av hovrättens prövning blir tydlig och att avgörandena i alla mål håller så hög kvalitet som kan förväntas vid en överprövning i andra instans.
Liksom i första instans styrs hovrättens prövning i princip av parternas yrkanden. Det är parterna som disponerar över vad som ska prövas i hovrätten genom att i sina överklaganden peka på vad som ifrågasätts i tingsrättens dom. Därför är det viktigt att ställa krav på innehållet i överklagandet och på tydliga svarsskrifter så att handläggningen i hovrätten kan anpassas efter den prövning som
En mer ändamålsenlig hovrättsprocess SOU 2013:17
574
krävs. Målet i hovrätten bör också förberedas på ett sådant sätt att omfattningen av hovrättens prövning blir klarlagd i ett tidigt skede av processen.
Det är förstås en förutsättning för en behovsanpassad hovrättsprocess att prövningen i tingsrätt möter de högt ställda krav på rättssäkerhet som finns i brottmål. Det är grundläggande att den tilltalade har fått goda möjligheter att i rättegången förbereda sitt försvar. Det är dessutom nödvändigt att den bevisupptagning som skett i tingsrätten är så väl dokumenterad att den kan läggas fram i hovrätten. Domen måste därtill vara så välskriven och begriplig att det av den går att utläsa hur tingsrätten har resonerat och att bedöma om alla relevanta invändningar har blivit bemötta.
Hovrättens överprövning ska enligt vår mening ordnas så att överklagade mål prövas i den omfattning och i de former som det enskilda fallet kräver. Formerna för processen bör därför vara ändamålsenliga och bidra till att hovrätten inom rimlig tid kan meddela avgöranden av hög kvalitet i alla mål. Det bör finnas olika former för att avgöra mål så att prövningen kan anpassas efter behovet i varje enskilt fall. Sedan EMR-reformen har en sådan anpassning av rättegången i hovrätt alltmer kommit ske. Framförallt har systemet med prövningstillstånd utvecklats och gjorts mer flexibelt samt reglerna om hur bevisning får läggas fram vid huvudförhandling i hovrätt har ändrats. Vi menar att fler steg bör tas för att göra processen ännu mer ändamålsenlig och för att betona att tyngdpunkten ska ligga i första instans.
12.1 Överklaganden och svarsskrivelser
Förslag: 51 kap. 4 § första stycket punkten 2 RB kompletteras
med att överklagandet även ska innehålla uppgifter i vilken del domen godtas. I punkten 3 i samma lagrum görs ett tillägg att det även ska anges i vilket avseende domskälen inte sätts i fråga.
Parternas synpunkter på målets handläggning i hovrätten bör anges i överklagandet respektive svarsskriften.
Möjligheten för motpart att anslutningsöverklaga i brottmål bör finnas kvar.
SOU 2013:17 En mer ändamålsenlig hovrättsprocess
575
Den yttre ramen för hovrättens prövning bestäms av den gärning för vilken det yrkas ansvar enligt åtalet. Genom överklagandet begränsar klaganden prövningen ytterligare. Hovrätten får inte pröva annan gärning än sådan som har överklagats inom angiven tid. Av förarbetena framgår att en part är behörig att överklaga tingsrättens dom så snart han eller hon har ett rättsligt intresse av att domen ändras. Ett sådant intresse kan finnas för åklagaren inte bara när den tilltalade har frikänts eller åklagaren yrkar ett strängare straff utan även när åklagaren anser att annan påföljd ska bestämmas än den som tingsrätten har dömt ut. Med hänsyn till åklagarens uppgift att företräda det allmänna intresset i straffrättskipningen har det ansetts att åklagaren ska ha befogenhet att fullfölja talan i högre rätt även till den tilltalades förmån.1 Även en målsägande får överklaga en dom i brottmål i vilket åklagaren väckt talan (se den nuvarande bestämmelsen i 20 kap. 8 § andra stycket RB). Vid överklagande av den tilltalade måste talan vara till hans eller hennes förmån för att kunna tas upp till prövning.
Avser överklagandet inte frågan om den tilltalade ska dömas för den gärning som tingsrätten dömt honom eller henne för, så finns ytterligare en begränsning. Hovrätten ska i de fallen endast pröva frågan om det föreligger ett s.k. genombrottsrekvisit. Det innebär att frågan ska prövas endast om det i denna del finns ett förhållande som kan utgöra grund för resning eller medföra undanröjande av domen på grund av domvilla, eller om målets utgång i tingsrätten i berört avseende uppenbart beror på förbiseende eller misstag (51 kap. 23 a § RB).
För att det ska bli tydligt vad målet i hovrätten rör och så att handläggningen kan anpassas efter den prövning som behövs är det viktigt att överklagandet är tydligt. Det är av stor betydelse för att hovrättsförfarandet ska vara effektivt och samtidigt rättssäkert att omfattningen av hovrättens prövning görs klar på ett tidigt stadium. Om det sker först vid huvudförhandlingen leder det till otydlighet i processen och att parterna inte kan förbereda sig på ett bra sätt. Vi anser därför att kraven på överklagandets innehåll bör skärpas.
Hovrätten ska inte leta efter felaktigheter att pröva i tingsrättens dom. Det sparar både tid och arbetsinsatser för såväl parterna som hovrätten om förfarandet kan inriktas på de frågor som klaganden vill ha prövade. Det är begripligt också för brottsoffer och vittnen
1 NJA II 1943 s. 255 och 655.
En mer ändamålsenlig hovrättsprocess SOU 2013:17
576
att domen i de delar som parterna anser att tingsrätten gjort en riktig bedömning inte behöver tas upp till en lika genomgripande prövning på nytt. Handläggningen i hovrätten kan med ett tydligt överklagande inriktas på de omständigheter i överklagade delar som klaganden menar att tingsrätten bedömt på ett felaktigt sätt. Vad gäller övriga gärningsmoment kan förfarandet förenklas. Det är därför rimligt att ställa ytterligare krav på parternas överklaganden. Betydelsen av tydliga svarsskrifter bör också betonas. Parterna bör även i tidigt skede ange sin syn på målets handläggning. Det ligger väl i linje med vår uppfattning om en mer behovsanpassad handläggning.
Överklagandet ska innehålla uppgift om i vilken del 12.1.1
domen godtas och domskälen anses riktiga
För att skapa en mer ändamålsenlig hovrättsprocess där domstolen kan koncentrera sina insatser på de väsentliga punkterna i målet måste kraven på överklagandet öka. Hovrätten och motparten måste i tidigt skede få veta vad överklagandet gäller för att kunna ta ställning till det.
I 51 kap. 4 § RB anges vad ett överklagande ska innehålla. Liknande regler finns för överklagande av beslut. Överklagandet ska innehålla uppgifter om 1. den dom som överklagas, 2. i vilken del domen överklagas och den ändring i domen som
yrkas, 3. grunderna för överklagandet och i vilket avseende tingsrättens
domskäl enligt klagandens mening är oriktiga, 4. de omständigheter som åberopas till stöd för att prövnings-
tillstånd ska meddelas, när sådant tillstånd krävs, och 5. de bevis som åberopas och vad som ska styrkas med varje bevis.
Uppgifter ska dessutom lämnas om klaganden begär förnyat förhör eller förnyad syn och skälen till detta samt om personlig närvaro vid huvudförhandlingen av målsäganden eller den tilltalade begärs.
Har överklagandet kommit in för sent ska det avvisas av tingsrätten, 51 kap. 3 § RB. Hovrätten får också omedelbart avvisa överklagandet om det finns något annat hinder mot att ta upp det till
SOU 2013:17 En mer ändamålsenlig hovrättsprocess
577
prövning, 51 kap. 6 § RB. Om överklagandet inte innehåller de uppgifter som föreskrivs i 51 kap. 4 § RB och klaganden inte avhjälpt den bristen efter ett föreläggande från hovrätten så ska överklagandet avvisas, om det inte utan väsentlig olägenhet kan läggas till grund för en rättegång i hovrätten, 51 kap. 7 § andra stycket RB.
Bestämmelsen i 51 kap. 4 § RB innehåller de krav som kan ställas för att överklagandet ska vara tydligt. Kraven som anges i bestämmelsen följs emellertid inte alltid. I fall av flera åtal kan det ibland t.o.m. vara otydligt vilken gärning som omfattas av överklagandet.
Det är rimligt att kräva att klaganden preciserar vad han eller hon menar att hovrätten ska pröva. Vi föreslår därför att klaganden inte enbart, som enligt nuvarande regler, ska ange i vilken del domen överklagas och den ändring i den som yrkas, utan även i vilken del domen godtas. Vidare ska klaganden utöver att ange i vilket avseende tingsrättens domskäl är oriktiga även ange i vilket avseende domskälen inte sätts i fråga. Det bör medföra att klaganden gör tydligare ställningstaganden.
När det gäller i vilken del domen överklagas kan konstateras att det i målen i den målundersökning som vi genomfört fanns en enda stämningsansökan i 86,6 procent av målen och att det i 73,2 procent av samtliga mål (1 505 st.) i undersökningen fanns endast en åtalspunkt. Resultatet indikerar att domstolen i många fall enbart har att ta ställning till ett åtal för en gärning. Samtidigt är det så att varje åtalspunkt eller stämningsansökan kan omfatta flera gärningar. Det är därför viktigt att det blir tydligt vilken eller vilka gärningar som avses med överklagandet, om överklagandet avser påföljd eller någon annan del av domslutet än om den tilltalade ska dömas för ett visst brott osv. Klaganden bör därför ange i vilka delar domen accepteras.
Vad avser domskälen bör klaganden mer precist klargöra vad han eller hon är missnöjd med i bedömningen och i vilka delar skälen i tingsrättens dom inte sätts i fråga. När det gäller grunderna för överklagandet så gör rätten i praktiken sällan en lika grundlig prövning av sådana omständigheter som inte har berörts eller ifrågasatts. Vi menar att det finns ett stort värde i att undanröja de tveksamheter som kan finnas avseende vilka av tingsrättens överväganden som klaganden sätter i fråga. Hovrättsprövningen kan genom det renodlas och göras mer förutsebar. De faktiska förhållanden som hovrätten enligt klagandens mening inte behöver ta upp på
En mer ändamålsenlig hovrättsprocess SOU 2013:17
578
nytt ska hovrätten inte behöva ägna större uppmärksamhet åt. I många mål råder sannolikt osäkerhet om hur ingående prövningen ska vara av de gärningsmoment som klaganden inte närmare har berört i överklagandet.
Hovrätten ska enligt gällande rätt pröva en gärning som har överklagats i skuldfrågan i dess helhet. Prövningen av de gärningsmoment som inte har satts i fråga behöver inte vara lika genomgripande som i övrigt. Enligt rådande praxis görs en mer översiktlig prövning av faktiska förhållanden som parterna är ense om. Det är en ordning som vi anser är rimlig och har fog för sig. För att undvika onödig eller alltför omfattande bevisupptagning är det därför betydelsefullt att klaganden redan i överklagandet även tydligt anger i vilket avseende tingsrättens domskäl enligt klagandens mening är riktiga.
Ett alternativ till att ställa ytterligare krav på överklagandets utformning vore att formellt begränsa hovrättens prövning till att enbart omfatta sådana gärningsmoment som tingsrätten funnit utredda och som klaganden har invänt mot i överklagandet. Ett sådant förslag lämnades av Hovrättsprocessutredningen i betänkandet
Ett reformerat hovrättsförfarande (SOU 1995:124), s. 215 ff.
Vårt förslag att rätten inte ska få döma till en svårare eller mer ingripande påföljd för den tilltalade än vad åklagaren yrkat, innebär vid överklagande av åklagaren en begränsning av vad hovrätten kan pröva. Vi har övervägt men valt att inte föreslå en ytterligare inskränkning i omfattningen av hovrättens prövning enligt Hovrättsprocessutredningens förslag.
En inskränkning av prövningen till sådana gärningsmoment som klaganden satt i fråga skulle innebära att hovrätten som huvudregel inte skulle bedöma övriga faktiska omständigheter som tingsrätten lagt till grund för domen. Vi har sett en del svårigheter med att införa en sådan ordning. Det kan vara svårt att förutse konsekvenserna av en reglering som skulle innebära att hovrätten endast prövade en del av en gärning. Det skulle också vara vanskligt att formulera en bestämmelse som tydligt avgränsade ramen för prövningen med utgångspunkt i ett sådant begrepp. Begreppet skulle då rimligen också ha betydelse för klagandens möjlighet att ändra talan i hovrätten till annan del av gärning än den som avses i överklagandet (jfr 51 kap. 24 § andra stycket RB). Vad som är en brottslig gärning, när den kan bestraffas och vem som kan hållas ansvarig för den definieras genom brottsbalken. Gärningsbegreppet är centralt inom straffrätten och ligger till grund för många bestäm-
SOU 2013:17 En mer ändamålsenlig hovrättsprocess
579
ningar, också av vad som kan anses vara ett eller flera brott och för domens rättskraft. Om hovrätten enbart skulle pröva vissa faktiska omständigheter i tingsrättens dom som klaganden i överklagandet haft invändningar mot, skulle sannolikt mycket tid och uppmärksamhet få ägnas åt att reda ut vad som omfattas av hovrättens prövning. Vi befarar att det skulle leda till fler preliminärfrågor och en mer omständlig process.
Sammantaget är det enligt vår mening bättre att ställa högre krav på överklagandets innehåll och att hovrätten, enligt nuvarande praxis, gör en mindre ingripande prövning av omständigheter som parterna inte har satt i fråga samt anpassar målets handläggning utifrån den prövning som behöver ske i varje enskilt fall. Det är en mer lättillämpad och ändamålsenlig ordning.
Tydliga svarsskrivelser 12.1.2
Motparten ska enligt nuvarande regler föreläggas att yttra sig över grunderna för överklagandet och ange de omständigheter han eller hon själv vill anföra. Svarsskrivelsen ska också innehålla uppgift om de bevis som åberopas och vad som ska styrkas med varje bevis. Vill part att det ska hållas ett förnyat förhör eller förnyad syn ska han eller hon även ange det och skälen till detta. Uppgift om önskemål att målsäganden eller den tilltalade ska infinna sig personligen vid huvudförhandlingen i hovrätten ska också anges (51 kap. 9 § RB). Bestämmelsen anger i allt väsentligt de krav som enligt vår mening bör ställas på en svarsskrift.
I dag har åklagaren, eller målsägande som biträtt åtalet, en möjlighet att i hovrätten justera eller inskränka åtalet enligt analog tillämpning av vad som sägs i 45 kap. 5 § RB. Vi föreslår begränsningar av den möjligheten (se avsnitt 12.6) . Bortsett från den möjligheten är ramen för hovrättens prövning nästan uteslutande styrd av innehållet i överklagandet.
Vi har övervägt men valt att inte föreslå ytterligare avgränsningar av hovrättsprocessen med hänsyn till motpartens inställning. Men hovrättsprocessen kan göras enklare, snabbare och mer koncentrerad genom att motpartens inställning till överklagandet klarläggs tidigt under förfarandet. Det bör ske redan genom svarsskriften. Behovet för parterna att åberopa bevisning kan då begränsas och prövningen av de faktiska förhållanden som motparten inte haft något att invända mot och som tingsrätten har lagt till grund för
En mer ändamålsenlig hovrättsprocess SOU 2013:17
580
sin bedömning kan göras mer summarisk. Vi återkommer i avsnitt 12.2 till frågan om när ett föreläggande att svara bör utfärdas.
Låt säga att tingsrätten dömt den tilltalade för misshandel och funnit det utrett att han eller hon slagit fyra knytnävsslag i huvudet på målsäganden men inte, vilket åklagaren angett i gärningsbeskrivningen, utdelat tre sparkar. Om den tilltalade överklagar och yrkar frikännande dom finns det i dag inget formellt hinder för hovrätten att pröva hela skuldfrågan, dvs. även frågan om sparkarna är bevisade2. Med hänsyn till förbudet mot reformatio in pejus i 51 kap. 25 § RB kan hovrätten emellertid inte döma till en strängare påföljd. Däremot kan domstolen göra en annan bedömning i skuldfrågan och ändra brottsrubriceringen.
I praktiken brukar åklagaren i aktuell situation tillfrågas om de moment i gärningsbeskrivningen som tingsrätten inte funnit bevisade görs gällande i hovrätten. Om åklagaren inte längre hävdar mer våld än vad tingsrätten funnit utrett, dvs. godtar tingsrättens bedömning att sparkarna inte är bevisade, så får påståendet i dessa delar anses frånfallet. Åklagaren kan alltså anses ha inskränkt åtalet i hovrätten (jämför bestämmelsen i 45 kap. 5 § tredje stycket RB). Någon ytterligare prövning av dessa gärningsmoment blir därmed inte aktuell.
Den beskrivna situationen utgör inte något större problem enligt nuvarande ordning. Situationen hanteras relativt väl i praktiken. Redan i dag har åklagaren en möjlighet att begränsa hovrättens prövning till vissa gärningsmoment genom att inskränka åtalet. Utan att en sådan formell åtgärd vidtas kan åklagarens medgivande av faktiska omständigheter i praktiken alltså godtas av domstolen så länge det sker till den tilltalades förmån. Det är mer tveksamt om åklagaren skulle kunna acceptera en faktisk omständighet till nackdel för den tilltalade, liksom om hovrätten skulle vara bunden att godta den tilltalades medgivande av en sådan omständighet. En annan sak är att åklagarens eller den tilltalades medgivande av vissa sakomständigheter utgör bevisfakta som kan påverka vilken ytterligare bevisning som kan anses behövas för att bevisa en viss omständighet. Motpartens inställning är därför viktig att klargöra.
I större och mer komplicerade mål skulle det kunna sägas vara processekonomiskt fördelaktigt om ramen för hovrättens prövning begränsades så att hovrätten var bunden av motpartens inställning
2 Jämför Nordh, Praktisk process II, Processens ram i brottmål.
SOU 2013:17 En mer ändamålsenlig hovrättsprocess
581
till faktiska omständigheter. Det som talar för en sådan begränsning är att åklagarna redan har befogenheten att begränsa domstolarnas prövning genom inskränkning av åtalet. Å andra sidan är rätten inte bunden av ett erkännande utan ska pröva om omständigheter som den tilltalade har medgivit kan läggas till grund för domen.
Vi förespråkar inte att motpartens inställning ska kunna hindra hovrätten från att pröva vissa faktiska omständigheter och lämnar därför inget förslag som begränsar omfattningen av hovrättens prövning. Men sammantaget menar vi att det, liksom i dag, bör kunna ske en mer summarisk kontroll av faktiska förhållanden som har godtagits av motparten. Erkännande av sådana omständigheter bör alltså även fortsättningsvis ges betydelse vid bevisvärderingen. Det är därför viktigt att motparten redan genom en svarsskrift tydligt yttrar sig över de grunder för överklagandet som klaganden anfört. Processmaterialet kan då begränsas och förfarandet anpassas efter den prövning av materialet som behöver ske.
Synpunkter bör lämnas på målets handläggning 12.1.3
I vissa fall kan det vara möjligt att avgöra ett mål i sak redan i anslutning till prövningstillståndsprövningen. Det krävs då att det är uppenbart att parterna kan anses ha slutfört sin respektive talan i hovrätten och att ytterligare skriftväxling inte behövs. En sådan bedömning skulle underlättas av om parterna redan i de inledande skrifterna angav sin syn på målets handläggning.
Enligt våra förslag i det följande ska hovrätten få större möjligheter att ta del av åberopad muntlig bevisning genom hänvisning och utrymmet ska utvidgas att avgöra mål utan huvudförhandling. Även om domstolen har det slutliga ansvaret för att anpassa handläggningen efter vad målet kräver så är parternas inställning av betydelse vid den bedömningen och bör efterfrågas i tidigt skede.
Parterna bör redan i överklagandet respektive svarsskriften kunna ange sina synpunkter på målets handläggning. Det tydliggör parternas ansvar för att målet förs framåt mot ett avgörande och underlättar en smidigare handläggning. Även för motparten kan det vara värdefullt att känna till klagandens inställning till detta så tidigt som möjligt. Om klaganden anser att målet kan avgöras utan huvudförhandling kan en kostnadsräkning vanligen skickas in redan tillsammans med överklagandet. Om målet bör avgöras efter huvud-
En mer ändamålsenlig hovrättsprocess SOU 2013:17
582
förhandling och bevisningen kan presenteras genom hänvisning så kan parterna redan i sina första skrifter specificera vilka handlingar som man önskar hänvisa till. Det bör därför föreskrivas i rättegångsbalken att klaganden i överklagandet och motparten i svarsskriften ska ange sina synpunkter på hur målet ska handläggas.
Anslutningsöverklagande 12.1.4
Om den ena parten har överklagat tingsrättens dom har motparten rätt att överklaga domen inom en vecka från det att överklagandetiden löpte ut. Ett sådant s.k. anslutningsöverklagande förfaller dock om det ursprungliga överklagandet återkallas eller av annan anledning förfaller. (51 kap. 2 RB).
Rätten att anslutningsöverklaga tillkommer motpart till klaganden. Det innebär att exempelvis även en målsägande som inte fört talan i tingsrätten enligt nuvarande regler kan klaga i anslutning till den tilltalades överklagande.
Anslutningsklagan kan avse även annan del av domen än den som det ordinära överklagandet rör. Det innebär t.ex. att ett överklagande av målsägande i fråga om enskilt anspråk ger rätt för den tilltalade att klaga i ansvarsfrågan. Vidare har överklagande av den tilltalade i fråga om ansvar ansetts ge målsäganden rätt att anslutningsöverklaga i fråga om skadestånd. Ett överklagande i sak gör det dessutom möjligt att anslutningsöverklaga beträffande rättegångskostnader. Därtill kan i fall då åklagaren eller den tilltalade överklagat beträffande ett av flera brott som domen rör, motparten anslutningsöverklaga avseende något annat av brotten.3 Däremot kan ett överklagande av ett beslut i domen, t.ex. om rättegångskostnader, inte längre mötas av ett överklagande anslutningsvis i själva saken.
Vid våra diskussionsmöten med brottmålsadvokater, domare och åklagare har det från advokathåll framförts att rätten för åklagare att anslutningsöverklaga i ansvarsfrågan bör tas bort. Det kan enligt deras uppfattning i vissa situationer uppfattas som att möjligheten till anslutningsöverklagande används som ett påtryckningsmedel för att den tilltalade ska återkalla ett överklagande. Ett exempel som lyfts fram är att en tilltalad som dömts för dråp och vårdslöshet i trafik, har överklagat domen för att frias från det sistnämnda
3NJA 1960 s. 511, 1956 s. 134, 1966 s. 103, 2000 s. 181 och 2003 s. 244.
SOU 2013:17 En mer ändamålsenlig hovrättsprocess
583
brottet, varefter åklagaren anslutningsöverklagat med yrkande om straffskärpning och att dråpet ska bedömas som mord. Risken för ett väsentligt strängare straff skulle i ett sådant fall kunna förmå den tilltalade att avstå från att få skuldfrågan avseende trafikbrottet prövat i hovrätten.
Ett överklagande anslutningsvis från åklagaren med yrkande om ett väsentligt strängare straff än vad som följer av tingsrättens dom kan, som i exemplet ovan, förefalla stötande. I en sådan situation som den beskrivna är det givetvis inte rimligt att åklagaren bestämmer sig för att överklaga tingsrättens dom beroende på den tilltalades agerande, utan åklagaren bör överklaga självständigt. Vi har inte fått uppfattningen att det är vanligt förekommande att åklagare utnyttjar möjligheten att anslutningsöverklaga för att sätta press på den tilltalade. Risken för att det sker måste dock ställas mot de bakomliggande skälen för en möjlighet till anslutningsöverklagande.
Genom att det finns regler som begränsar hovrättens prövning så kan inte hovrätten pröva saken i andra delar än vad överklagandet avser. Det är därför motiverat med en regel av aktuellt slag för att det inte ska krävas självständiga överklaganden i alla brottmål. Regeln fyller i huvudsak en rent processekonomisk funktion (jfr NJA II 1943 s. 627 och 656). Avsikten med den är alltså att den som kan acceptera tingsrättens dom, förutsatt att målet inte överklagas av motparten, inte ska behöva överklaga självständigt för att inte riskera en process i hovrätten där denne inte har något att vinna.
För att få till stånd en prövning av skuldfrågan om klaganden enbart överklagat i fråga om påföljd (jämför med 51 kap. 23 a § RB) eller för att få hovrättens prövning av en annan gärning än den som överklagandet rör, så måste motparten med dagens regler utnyttja möjligheten till anslutningsöverklagande. I framförallt dessa situationer finns det ett behov av att kunna anslutningsöverklaga för att få ändring till sin fördel när processen ska fortsätta i hovrätten.
När det gäller åklagarens rätt att anslutningsöverklaga säger åklagare som vi talat med att de i vissa fall, för att undvika en process i hovrätten, kan tänka sig avstå från att överklaga tingsrättens dom och låta sig nöja med t.ex. en lindrigare påföljd än vad de yrkat eller att åtalet till del ogillats i tingsrätten. Förs målet vidare bör enligt deras förmenande domen emellertid kunna ändras i enlighet med åklagarens talan i första instans.
Det är vårt intryck att åklagare inte regelmässig använder sig av rätten att anslutningsöverklaga. Ett sådant tillvägagångssätt skulle
En mer ändamålsenlig hovrättsprocess SOU 2013:17
584
undergräva betydelsen av de begränsningar som finns för att förenkla hovrättsprocessen, som till exempel reglerna om reformatio in pejus.
Det kan förstås diskuteras i vilken mån en åklagare bör ta samhällsekonomiska hänsyn och avstå från att självständigt överklaga en ur hans eller hennes perspektiv oriktig tingsrättsdom. Men det är dock rimligt att den bevisvärdering och straffmätning som tingsrätten gjort kan accepteras av åklagaren, förutsatt att målet avgörs slutligt genom tingsrättens dom. Att åklagaren skulle vara skyldig att överklaga varje dom som inte exakt överensstämmer med dennes uppfattning är inte önskvärt. Risken med att avskaffa rätten för åklagare att anslutningsöverklaga är att antalet självständiga överklaganden av åklagare till nackdel för den tilltalade skulle öka.
Därtill kan det påpekas att även anslutningsvis gjorda överklaganden omfattas av prövningstillstånd. Ett generellt prövningstillstånd i brottmål, som vi föreslår, skulle innebära att det gjordes en tillståndsprövning av alla anslutningsöverklaganden. Det borde motverka en eventuell risk för att åklagare skulle missbruka möjligheten att anslutningsöverklaga.
Vi föreslår i avsnitt 6.9 en begränsad rätt för målsägande att överklaga i ansvarsfrågan om ett åtal som rör målsäganden helt eller delvis ogillats. Det beror på att vi menar att åklagaren ska ta det fulla ansvaret för statens straffrättsliga talan. Om rätten för åklagaren att anslutningsöverklaga i brottmål skulle tas bort, noteras att det också vore konsekvent att ta bort möjligheten för en målsägande som inte fört talan om enskilt anspråk att anslutningsöverklaga avseende ansvarsfrågan i ett mål om allmänt åtal.
Mot bakgrund av det ovanstående har vi inte funnit att det finns tillräckligt starkt vägande skäl för att föreslå en ändring av reglerna om anslutningsöverklagande. Det kan dock anmärkas att det är svårt att skapa sig en bild av i vilken mån överklaganden i syfte att sätta press på den tilltalade förekommer och att det givetvis under alla förhållanden är viktigt att den tilltalade får relevant information om vad rätten att anslutningsöverklaga innebär så att varje sådant överklagande inte uppfattas som utpressning. Den offentlige försvararen fyller här en viktig funktion att informera den tilltalade om de bakomliggande motiven till bestämmelsen. Mer utförlig information om syftet med anslutningsöverklagande skulle också, om det finns behov av det, kunna lämnas i de anvisningar för överklagande av dom i brottmål som biläggs tingsrättens dom. I de
SOU 2013:17 En mer ändamålsenlig hovrättsprocess
585
nuvarande anvisningarna anges enbart att motparten får överklaga en i rätt tid överklagad dom, även om den vanliga överklagandetiden har gått ut samt hur det kan ske.
12.2 Målens handläggning
Bedömning: Hovrätterna bör utveckla arbetsrutiner och orga-
nisera handläggningen av brottmålen så att parternas inställning kan klarläggas i ett tidigt skede av hovrättsprocessen.
Enligt nuvarande ordning ska motparten, om prövningstillstånd beviljas, föreläggas att svara skriftligen på överklagandet om detta inte redan skett eller inte behövs på grund av att överklagandet är uppenbart ogrundat. I sådant fall får dom meddelas omedelbart i målet (51 kap. 8 § första och andra stycket RB). Om det behövs får hovrätten dessutom besluta om ytterligare skriftväxling. För att förhindra att förberedelsen förlängs onödigt får en part föreläggas att ge in mer än en skrivelse endast om det finns särskilda skäl (51 kap. 10 § andra stycket RB). Under förberedelsen får även sammanträde hållas, om det behövs för att målet ska bli ändamålsenligt handlagt.
För att åstadkomma en kvalificerad överprövning i hovrätterna måste rätten aktivt reda ut eventuella oklarheter i parternas yrkanden, grunder och bevisuppgifter på ett tidigt stadium.
Vi menar att behovet av tidig och kvalificerad beredning av målen inte nog kan understrykas. Förslaget om generellt prövningstillstånd i brottmål ställer ökade krav på den inledande granskningen av målet i hovrätten för att domstolen i alla mål tidigt ska kunna ta ställning till om och när överklagandet ska kommuniceras med motparten. Det förutsätter att hovrätten ställer krav på konkreta och preciserade överklaganden. I de fall skriftväxling sker är det viktigt att motpartens inställning också görs tydlig så att förfarandet kan anpassas efter den genomgång av processmaterialet som målet kräver.
Hovrätternas arbetsformer och beredningsorganisationer ser olika ut. Generellt sett gäller dock i hovrätten att delegering till domstolssekreterare ger dem rätt att sköta stora delar av all beredning i brottmål. Det gäller inte frågor om förordnande eller byte av exempelvis offentlig försvarare eller målsägandebiträde, beviljande
En mer ändamålsenlig hovrättsprocess SOU 2013:17
586
av rättshjälp eller förordnande av personutredning. För beslut i sådana frågor brukar akten lämnas till en beredningsjurist eller en domare med funktionsansvar för brottmål. Så är det också i sådana frågor som sekreteraren uppmärksammar att en beredningsjurist eller domare bör ta ställning till. Den inledande granskningen av överklagandet görs dock vanligtvis av en sekreterare som bedömer om det är fullständigt och vilka åtgärder som bör vidtas om det finns brister i överklagandet. Det är i normalfallet också en sekreterare som går igenom och kontrollerar att relevanta kompletteringar har skett samt kommunicerar överklagandet med motparten.
Inom hovrätterna inrättades en arbetsgrupp som inventerat hovrätternas arbetsformer vad gäller föredragning av frågor om prövningstillstånd. I en promemoria av den 4 mars 2011 ”Hovrätt-
ernas handläggning av mål som kräver prövningstillstånd”, redogörs
för hur hovrätterna har organiserat handläggningen av mål och ärenden rörande prövningstillstånd. Däri framgår att den inledande granskningen och beslut om eventuell skriftväxling av ett överklagat mål i vilket det krävs prövningstillstånd som regel görs av en hovrättsfiskal eller en ansvarig ledamot i egenskap av beredningschef, rotelinnehavare eller referent i målet.
Med våra förslag bör arbetet i hovrätterna organiseras och beredningsorganisationen bemannas på ett sådant sätt att en genomtänkt beredning med hög kvalitet kan ske i alla mål. Det ger en bättre process för alla inblandade. Den inledande genomgången av överklagandet och ställningstagandet till om skriftväxling ska ske kräver i många fall juridisk kompetens. Hovrätterna behöver därför utveckla sina arbetsformer så att beredningsjurister, hovrättsfiskaler eller ansvariga domare engageras mer i målens beredning. Ett sätt att göra det kunde vara att låta den inledande granskningen ingå som en arbetsuppgift för hovrättsfiskaler under domarutbildningen.
Klaganden i målet bör alltid uppmanas att komplettera ett bristfälligt överklagande om det inte klart framgår i vilket avseende han eller hon invänder mot tingsrättens dom. Det är en förutsättning för att begränsa hovrättens prövning vid såväl tillståndsprövningen som vid en eventuell fullständig prövning av målet. Därigenom kan onödig tidsåtgång för genomgång av utredningen i de delar som inte sätts ifråga undvikas. Ett blankt överklagande ska i princip aldrig godtas. Saknas det klara yrkanden och grunder eller specificerade bevisuppgifter så ska i normalfallet ett riktat föreläggande skickas till klaganden. Omfattar överklagandet gärningsmoment som har medgetts i tingsrätten så bör det också redas ut.
SOU 2013:17 En mer ändamålsenlig hovrättsprocess
587
Vid tveksamheter om hur kompletteringsföreläggandet ska utformas bör det finnas rutiner för sekreterare att överlämna målet för handläggning till en beredningsjurist, hovrättsfiskal eller domare med funktionsansvar för brottmål.
För att part ska vara behörig att överklaga förutsätts i princip att domen ur en rättslig synvinkel innebär en nackdel för honom eller henne. Överklagandet måste ta sikte på att få till stånd en ändring som är till partens fördel. Enbart sådana yrkanden som objektivt sett bedöms vara till fördel för den klagande får således tas upp till prövning. Överklagande enbart av domskäl är därför inte tillåtna. En invändning mot en faktisk omständighet som lagts till grund för tingsrättens dom kan alltså inte prövas i högre rätt, med mindre än att bedömningen kommit till uttryck i domslutet genom brottsrubriceringen eller påföljden. Ta exemplet att tingsrätten i dom avseende misshandel ansett det bevisat att den tilltalade vid gärningstillfället sparkat och slagit målsäganden och klaganden enbart yrkar att hovrätten friar honom eller henne från att ha utdelat sparkar. Ett sådant överklagande kan inte prövas av hovrätten om det inte innehåller en begäran om strafflindring eller ändring av brottets rubricering.
Det kan ibland vara svårt att utläsa om ett överklagande avser tingsrättens bedömning av gärningen eller enbart den rättsliga betydelsen av vad tingsrätten funnit utrett. Det krävs då materiell processledning i tidigt skede för att hovrätten ska ta reda på vad överklagandet avser. Att hovrätten är obunden av den brottsrubricering som tingsrätten bestämt innebär att endast den rättsliga betydelsen av omständigheterna och påföljdsfrågan ska prövas i hovrätten, om inte de omständigheter som tingsrätten funnit utredda sätts i fråga (se rättsfallet NJA 1995 s. 226). Vid gradindelade brott kan ett överklagande som till synes enbart tar sikte på rubriceringsfrågan, t.ex. om en stöld ska bedömas som grov eller av normalgraden, även innefatta ett ifrågasättande av den försvårande omständighet som föranlett tingsrätten att kvalificera brottet som grovt. I sådant fall har hovrätten även att pröva gärningen. Bestämmelsen i 51 kap. 23 a § RB är då inte tillämplig. Det är ytterligare exempel på situationer där ett klarläggande av vad överklagandet avser behövs.
I dag krävs prövningstillstånd i ett begränsat antal brottmål. I de målen kan tillståndsprövningen föregås av skriftväxling om det behövs. I de mål som hovrätten efter en genomgång av tingsrättens dom, överklagandet och åberopat processmaterial i tingsrätten,
En mer ändamålsenlig hovrättsprocess SOU 2013:17
588
enkelt kan konstatera att handläggningen varit korrekt och att tingsrättens dom ska stå fast, brukar överklagandeskriften normalt sett inte kommuniceras. Hovrätternas arbetsgrupp anger i nämnda promemoria, s. 2–3, att det i mindre än en fjärdedel av de föredragna målen har ansetts behövas skriftväxling inför föredragning av prövningstillståndsfrågan, dock med en högre andel i Hovrätten för Västra Sverige. Det har inte närmare analyserats i vilka fall skriftväxling sker, men som exempel på ett vanligt fall anges när överklagandeskriften innehåller något som kan uppfattas som nytt i förhållande till tingsrättsprocessen eller då det i överklagandeskriften hävdas att tingsrätten har missförstått någon relevant omständighet. Gjorda undersökningar anges i promemorian dock tala för att skriftväxling är vanligare i mål där det så småningom beviljas prövningstillstånd.
Som framgår av avsnitt 12.1.2 bör motpartens inställning enligt vår syn ägnas större uppmärksamhet. Förfarandet kan förenklas om det på ett tidigt stadium kan klarläggas i vilka överklagade delar som parterna är ense. Med tydliga svarsskrifter där samtliga yrkanden och grunder i överklagandet bemöts kan parternas bevisuppgifter begränsas till sådana omständigheter som det råder delade meningar om. Det underlättar hovrättens planering inför målets avgörande och ger en snabbare, enklare och mer koncentrerad process.
Skriftväxling redan inför tillståndsprövningen bör i normalfallet kunna avstås ifrån i de fall det är uppenbart att tingsrättens handläggning och avgörande är korrekt. Kan skriftväxling undvikas innebär det att motparten i många fall slipper onödigt arbete och kostnader. Tillståndsprövningen ska enligt vårt synsätt fungera som en sållningsmekanism för att skilja ut de mål i vilka det inte finns skäl att göra en fullständig sakprövning. Med vårt förslag om prövningstillstånd i alla brottmål faller det sig naturligt att hovrätten, i de fall det inte skett, beslutar om skriftväxling i samband med att frågan om prövningstillstånd avgörs. Så sker i praktiken redan i dag.
Ett skäl för att ändå kommunicera ett överklagande inför tillståndsprövningen kan vara att hovrätten anser att det är fråga om prejudikatfall. Till skillnad från vad som gäller i Högsta domstolen är hovrätten skyldig att på eget initiativ undersöka om det finns grund för prövningstillstånd. För att bedöma om det är av vikt för ledning av rättstillämpningen att prövningstillstånd meddelas kan det därför vara fördelaktigt att låta motparten argumentera i till-
SOU 2013:17 En mer ändamålsenlig hovrättsprocess
589
ståndsfrågan. Det kan fästa uppmärksamhet på om det överklagade målet rymmer en fråga av prejudikatintresse.
Skriftväxling bör alltid ske redan inför prövning av tillståndsfrågan om det är tveksamt eller troligt att prövningstillstånd kommer att meddelas. Föreläggandet till motparten bör lämpligen avse ett fullständigt svar på överklagandet och inte enbart inriktas på frågan om prövningstillstånd. Hovrätterna får därigenom ett bättre underlag för tillståndsprövningen och inför målets fortsatta handläggning.
Ett alternativ till den beskrivna ordningen skulle kunna vara att hovrätten i samtliga överklagade brottmål begärde en svarsskrift från motparten innan rätten tog ställning till frågan om prövningstillstånd. Hovrätten skulle därigenom alltid försäkra sig om ett tydligt och mer avgränsat processmaterial. Det skulle dock medföra ytterligare kostnader och kunna sägas försena avgörandet i onödan i de mål i vilka det är enkelt att konstatera att det saknas skäl för prövningstillstånd. Det finns också en risk för att den typen av handläggning skulle ge intryck av att tillståndsprövningen innebär ett fullständigt avgörande av målet på handlingarna, enbart med den skillnaden att hovrätten inte redovisar sina skäl i en dom. Vi förordar därför inte att hovrätterna i alla brottmål ska besluta om skriftväxling inför avgörandet av frågan om prövningstillstånd.
12.3 Prövningstillstånd
Tillbakablick 12.3.1
När rättegångsbalken infördes fanns i princip inga möjligheter att begränsa omfattningen av prövningen i andra instans. De första reglerna om prövningstillstånd i hovrätt infördes 1974. De gällde de s.k. småmålen. Systemet med prövningstillstånd har sedan successivt utökats att gälla fler måltyper. Sedan EMR-reformen trädde i kraft 2008 gäller prövningstillståndsförfarandet i hovrätt utan begränsningar vid överklaganden i tvistemål och domstolsärenden.
För brottmålens del infördes prövningstillstånd 1993. Sedan dess har prövningstillstånd i ledet mellan tingsrätt och hovrätt krävts i mål där den tilltalade som enda påföljd dömts till böter eller då den tilltalade frikänts från ansvar för ett brott som enligt straffskalan inte kan leda till ett strängare straff än fängelse i sex månader.
En mer ändamålsenlig hovrättsprocess SOU 2013:17
590
Hovrättsprocessutredningens lämnade i SOU 1995:124 ett förslag om generellt prövningstillstånd. Det lades till grund för ett lagförslag i propositionen Prövningstillstånd i hovrätten (prop. 1996/97:131). Propositionen återkallades sedan det visat sig att den inte skulle komma att få nödvändig majoritet i riksdagen.
Målutredningen gjorde i sitt betänkande Mål och medel – sär-
skilda åtgärder för vissa måltyper i domstol (SOU 2010:44) bedöm-
ningen att ett generellt krav på prövningstillstånd i alla måltyper borde införas för överklagande till hovrätt och kammarrätt. Bland remissinstanserna var inställningen blandad till utredningens förslag att systemet med prövningstillstånd skulle gälla för alla brottmål. Bland de remissinstanser som var positiva fanns Domstolsverket, Justitiekanslern och Hovrätten över Skåne och Blekinge. Bland de som negativa fanns Advokatsamfundet och Justitieombudsmannen. En del remissinstanser ansåg att det krävdes ytterligare utvärderingar och/eller att det i borde övervägas att utvidga systemet med prövningstillstånd utan att göra det generellt.
Sveriges konventionsåtaganden 12.3.2
I samband med EMR-reformen redogjorde regeringen för hur ett system med utvidgat eller generellt prövningstillstånd förhåller sig till Sveriges konventionsåtaganden (prop. 2004/05:131). När det gäller brottmål har den som dömts en rätt till förnyad prövning enligt artikel 2 i det sjunde tilläggsprotokollet i Europakonventionen. I EMR-propositionen angavs följande om denna artikel (s. 175 ff).
Artikeln innebär att var och en som dömts av domstol för brottslig gärning skall ha rätt att få skuldfrågan eller påföljden omprövad av högre domstol. Denna rättighet och grunderna för dess utövande, skall regleras i lag. Undantag får göras i fråga om mindre grova gärningar eller i de fall då den dömde har dömts i första instans av den högsta domstolen eller har dömts efter det att en frikännande dom har överklagats. Liknande regler om en rätt till överklagande i brottmål återfinns även i de tidigare nämnda FN-konventionerna. Den rätt att överklaga som följer av tilläggsprotokollet behöver inte innebära att det måste finnas en rätt till en fullständig omprövning av den fällande domen. Detta följer redan av bestämmelsen i protokollet om att utövande av rätten till överklagande skall regleras i lag. Härigenom får varje konventionsstat en betydande frihet att själv bestämma på vilka villkor och i vilken omfattning en överprövning kan ske. Begränsningar i överklaganderätten måste emellertid framstå som
SOU 2013:17 En mer ändamålsenlig hovrättsprocess
591
rimliga och får inte vara så långtgående att de gör själva överklaganderätten illusorisk eller meningslös (jfr Danelius, H., Mänskliga rättigheter i europeisk praxis, 2 uppl. 2002, s. 420). I motiven till tilläggsprotokollet sägs bl.a. att det i vissa stater förekommer att en person som vill överklaga till en högre instans i vissa fall måste ansöka om prövningstillstånd (leave to appeal) och att rätten att ansöka om sådant tillstånd i sig själv är att betrakta som en form av rätt till omprövning i den mening som avses i tilläggsprotokollet (se Explanatory report, punkt 18). I överensstämmelse med detta uttalade dåvarande Europakommissionen i ett mål mot Norge att de tidigare norska reglerna om överklagande i brottmål, som innebar att samtliga brottmål omfattades av ett krav på prövningstillstånd, i princip innebar att det fanns en sådan möjlighet till förnyad prövning som avses i tilläggsprotokollet (fallet E.M. mot Norge Appl. No. 20087/92). Och i målet Näss mot Sverige (Appl. No. 18061/91), där en tilltalad hade frikänts för vissa brott i tingsrätten men dömts i hovrätten, fann kommissionen att rätten att begära prövningstillstånd i Högsta domstolen var tillräckligt för att uppfylla kraven i artikel 2 i tilläggsprotokollet. Denna ståndpunkt har nyligen bekräftats av Europadomstolen i avgörandet Sawalha mot Sverige (Appl. No. 64299/01).
Internationell utblick 12.3.3
I EMR-propositionen konstaterade regeringen att prövningstillstånd förekommer i varierande utsträckning i många rättsstater i vår närhet och att generella eller omfattande regler om prövningstillstånd inte framstår som någon udda ordning vid en internationell jämförelse (prop. 2004/05:131 s. 176 f). Några exempel på olika system som används för att begränsa omfattningen av prövningen i andra instans anges nedan.
I England är systemet med prövningstillstånd mycket omfattande. Det finns särskilda regler för överklagande av de mål om lindrigare brott som avgjorts av Magistrate Courts, som utgörs av en fredsdomare som inte är jurist. I övrigt avgörs målen i första instans av Crown Courts. Det krävs alltid prövningstillstånd för att överklaga ett mål som avgjorts där.
I Norge krävs alltid prövningstillstånd vid överklagande av bötesbrott. Dessutom kan överrätten neka att pröva ett överklagande i en rättegång om den finner det klart att överklagandet inte skulle ha framgång. Det gäller dock inte för brott med högre straffsats än fängelse i sex år. När det gäller ett överklagande från åklagaren kan rätten också avstå från att meddela prövningstillstånd om rätten finner det klart att överklagandet gäller en fråga av
En mer ändamålsenlig hovrättsprocess SOU 2013:17
592
mindre betydelse eller om det annars inte finns grund för att pröva överklagandet.
I Finland (där prövningstillstånd benämns tillstånd till fortsatt handläggning) trädde nya regler om överrättsprocessen i kraft den 1 januari 2011. Enligt de finska bestämmelserna gäller numera ett krav på prövningstillstånd för överklagande från den tilltalade om påföljden bestämts till högst fyra månaders fängelse. För åklagarens del krävs prövningstillstånd om åtalet gäller ett brott som inte har ett strängare föreskrivet straff än böter eller fängelse högst två år.
I andra länder, som t.ex. Tyskland, begränsas möjligheten till en prövning i överrätt i många fall till överklaganden som rör rättsfrågor (s.k. kassationsöverklaganden).
EMR-reformen 12.3.4 Förändrade bestämmelser om prövningstillstånd
Genom EMR-reformen skedde en omfattande förändring av förfarandet med prövningstillstånd i hovrätt. En viktig del av detta var förstås att systemet med prövningstillstånd utvidgades till att omfatta alla domar och beslut i tvistemål och beslut i domstolsärenden som överklagas från tingsrätt till hovrätt (49 kap. 12 § RB).
Samtidigt som systemet med prövningstillstånd utvidgades utvecklades tillståndsprövningen. I 49 kap. 14 § RB har det förtydligats att prövningstillstånd ska ges så snart någon av tillståndsgrunderna är uppfylld. Tillståndsgrunderna gjordes också mer generösa genom att det infördes en ny grund för prövningstillstånd, de s.k. granskningsfallen. Möjligheten att ge prövningstillstånd i granskningsfall tillkom mot bakgrund av att det ibland kan vara svårt att på grundval av innehållet i tingsrättens avgörande bedöma om det finns skäl att ändra det. Prövningstillstånd ska enligt ett uttalande i propositionen därför kunna meddelas inte bara när det finns konkret anledning att betvivla riktigheten av tingsrättens avgörande utan också i vissa andra fall där tingsrättens avgörande framstår som svårbedömt (se prop. 2004/05:131 s. 186). För att det tydligare ska framgå att prövningstillstånd ska meddelas om det finns tveksamheter om utgången i det överklagade avgörandet är riktig, förtydligades också bestämmelsen om s.k. ändringsfall.
Numera ska prövningstillstånd meddelas om det finns anledning att betvivla riktigheten av det slut som tingsrätten har kommit till
SOU 2013:17 En mer ändamålsenlig hovrättsprocess
593
(ändringsfall) eller om det inte utan att sådant tillstånd meddelas går att bedöma riktigheten av det slut som tingsrätten kommit till (granskningsfall). Prövningstillstånd ska också meddelas om det är av vikt för ledning av rättstillämpningen att överklagandet prövas i högre rätt (s.k. prejudikatfall) eller det annars finns synnerliga skäl att pröva överklagandet (s.k. extraordinära fall).
Ett annat viktigt moment i det utvecklade systemet med prövningstillstånd är att förhören i tingsrätten numera dokumenteras med ljud och bild. Hovrätten har genom det nya sättet att presentera bevisningen från tingsrätten möjlighet att i samband med tillståndsprövningen ta del av de inspelade förhören.
Det infördes också regler om partiellt prövningstillstånd, om sammanträde inför beslut om prövningstillstånd och vissa ytterligare bestämmelser om handläggningen av tillståndsfrågan och sammansättningen vid avgörandet av enkla fall.
Efter EMR-reformen har Högsta domstolen utvecklat praxis avseende tillståndsprövningen genom att ändra hovrättens beslut i tillståndsfrågan och bevilja prövningstillstånd i hovrätten.
Högsta domstolen har betonat att avsikten är att bedömningen av om prövningstillstånd ska meddelas i hovrätt ska vara generös och har hänvisat till de uttalanden som gjordes i propositionen (se bl.a. rättsfallen NJA 2009 s. 798 I–III). Högsta domstolen har också lyft fram vikten av att prövningstillstånd meddelas i s.k. granskningsfall, eftersom granskningsgrunden syftar till att säkerställa att de mål där det kan vara svårt att bedöma om det finns skäl att ändra tingsrättens avgörande tas upp till prövning. Så kan vara fallet i omfattande och komplicerade mål, men också i andra mål där skälen är ofullständiga, kortfattade eller på annat sätt oklara när det gäller de sakförhållanden som lagts till grund för tingsrättens avgörande (se rättsfallet NJA 2010 s. 405 med vidare hänvisningar). Högsta domstolen har även framhållit att tillståndsgrunderna är obligatoriska och att det, till skillnad från vad som är fallet i Högsta domstolen, även gäller prejudikatfall. Det innebär att hovrätterna har ett ansvar att på eget initiativ undersöka om ett överklagat mål rymmer ett prejudikatsintresse. Kraven för när prövningstillstånd ska meddelas i prejudikatfall är också lägre ställda i hovrätt än i Högsta domstolen (se bl.a. rättfallet NJA 2011 s. 843).
En mer ändamålsenlig hovrättsprocess SOU 2013:17
594
EMR-utredningens utvärdering
EMR-utredningen har utvärderat det utvidgade systemet med prövningstillstånd (se En modernare rättegång II – en uppföljning, SOU 2012:93, avsnitt 3.4.1).
Utredningen redogör för statistik från Domstolsverket, tre undersökningar som Svea hovrätt har genomfört (se vidare nedan) samt avgöranden från Högsta domstolen som gällt tillstånd till prövning i hovrätt.
Utredningens slutsats av såväl de statistiska uppgifterna som Högsta domstolens praxis är att hovrätterna inledningsvis var för restriktiva med att meddela prövningstillstånd. Andelen meddelade prövningstillstånd var i tiden närmast efter reformen för låg.
Utredningen lyfter fram att det är förståeligt att det kan ta viss tid innan tillämpningen av en så genomgripande förändring av hovrättsprocessen som EMR-reformen innebar helt faller på plats. Utredningen konstaterar att tillämpningen med tiden blivit generösare. Det visar sig både genom att andelen meddelande prövningstillstånd ökar och att ändringsfrekvensen i de mål där prövningstillstånd meddelas sjunker. Hovrätterna tenderar att närma sig varandra, även om det fortfarande finns skillnader mellan dem.
Utredningens slutsats är att tillämpningen ännu inte för samtliga hovrätter kan anses motsvara den generösa inställning som lagstiftaren förutsatte vid EMR-reformen. Utredningen betonar därför att det är viktigt att hovrätterna fortsätter att följa upp tillämpningen vid tillståndsprövningen.
Något om statistiken
För en utförlig redogörelse för statistiska uppgifter som rör tillämpningen av det utvidgade systemet med prövningstillstånd hänvisar vi till EMR-utredningens betänkande (SOU 2012:93 avsnitt 3.4.1). I detta avsnitt redogör vi för vissa uppgifter som har särskild betydelse för våra överväganden om eventuella förändringar av systemet med prövningstillstånd i brottmål. Det är viktigt att hålla i minnet att det endast är ca 10 procent av tingsrätternas domar i brottmål som överklagas till hovrätterna.
SOU 2013:17 En mer ändamålsenlig hovrättsprocess
595
Beviljade prövningstillstånd
Svea hovrätt genomförde under 2010 en granskning av hovrättens beslut om prövningstillstånd under två månader i alla målkategorier.4Från tiden för EMR-reformens ikraftträdande fram till slutet av 2009 hade andelen mål där prövningstillstånd beviljats legat kring 20 procent för att sedan öka till en nivå kring 25 procent. Under den undersökta perioden (september och oktober 2010) var andelen prövningstillstånd vid Svea hovrätt 27,1 procent. Medelvärdet för samtliga hovrätter under denna period var 28,1 procent.5
Under 2012 gjorde Svea hovrätt en ny undersökning som gällde andelen prövningstillstånd i tvistemål och ändringsfrekvensen i sådana mål under perioden 1 januari–31 maj 2012.6 Av denna framgår att andelen prövningstillstånd i tvistemål vid hovrätterna totalt sett ökat under perioden 2009 till 2012, från drygt 27 procent till omkring 36 procent.7
Av den statistik från Domstolsverket som EMR-utredningen redogör för i sitt betänkande framgår att andelen meddelade prövningstillstånd för samtliga målkategorier låg kring drygt 32 procent för första halvåret 2012. Det kan jämföras med 21 procent första halvåret 2009.
Vi har från Domstolsverket inhämtat uppgifter om andelen meddelade prövningstillstånd i brottmål under första halvåret 2011 och 2012. Om man bara ser till brottmålen var den totala andelen prövningstillstånd vid hovrätterna högre än motsvarande siffror för samtliga målkategorier. Under första halvåret 2012 meddelades prövningstillstånd i drygt 37 procent av de överklagade brottmålen.
4 Svea hovrätt, Granskning av beslut om prövningstillstånd i Svea hovrätt under september–
oktober 2010, diarenr 782/10. Huvuddragen av resultatet av undersökningen redovisas även i
SvJT 2011 s. 18 (S. Levén, F. Wersäll, En modernare rättegång – hur har det gått?). 5 Mellan hovrätterna varierade andelen prövningstillstånd under den undersökta perioden september och oktober 2010 mellan 22,8 procent och 34,2 procent. Mellan Svea hovrätts avdelningar varierade andelen prövningstillstånd enligt undersökningen mellan 15,2 procent och 45,1 procent. 6En undersökning av Svea hovrätts överprövning i tvistemål – särskilt om prövningstillstånd
och ändringsfrekvens.
7 Undersökningen visade dock att det förekom skillnader mellan hovrätterna. Andelen meddelade prövningstillstånd hade ökat mest vid Hovrätten för Västra Sverige och Svea hovrätt, som båda hade högre andel prövningstillstånd än vad som gällde för hovrätterna totalt. Hovrätten för Skåne och Blekinge utmärkte sig med en minskad andel prövningstillstånd under perioden 1 januari 2012 till 31 maj 2012 (19,9 procent) jämfört med vad som gällde för hela året 2011 (27,4 procent).
En mer ändamålsenlig hovrättsprocess SOU 2013:17
596
Tabell 12.1 Andel beviljade prövningstillstånd brottmål (samtliga hovrätter)
Samtliga hovrätter 1:a halvåret 2011 1:a halvåret 2012
Antal tillståndsprövningar
1 043
1 143
Antal beviljade prövningstillstånd
341
429
Andel beviljade prövningstillstånd
32,7 %
37,5 %
Uppgifterna är hämtade från SIV (domstolarnas gemensamma databas med målstatistik). Uppgifterna i SIV bygger på uppgifter i domstolarnas målhanteringssystem Vera). Svea hovrätts undersökning 2010 visade att uppgifterna i SIV för Svea hovrätts del stämde väl överens med resultatet av undersökningen.
Ändringsfrekvens
I Svea hovrätt har det också genomförts en undersökning av ändringsfrekvensen i brottmål.8I princip gicks samtliga domar under tiden juli–december 2010 igenom. Undersökningen visade att ändringsfrekvensen var hög. I 47 procent av alla brottmål hade hovrätten gjort någon ändring av domslutet. Om även beslut att inte meddela prövningstillstånd räknades in i antalet fastställda domar var den totala ändringsfrekvensen 39 procent. Ändringarna fördelade sig enligt följande. - endast skuld 8 % - endast påföljd 39 % - både skuld och påföljd 45 % - endast övrigt (t.ex. skadestånd) 8 %
När påföljden ändrats hade det i ungefär sex av tio fall lett till att påföljden sänkts eller att en lindrigare påföljd dömts ut. Undersökningen visade också att den tilltalade överklagade i betydligt större utsträckning än åklagaren, men att åklagarna hade betydligt högre andel bifallna överklaganden.
Vi har inhämtat uppgifter från Domstolsverket om registrerade ändringar i brottmål vid hovrätterna under perioden 2011–första halvåret 2012. Uppgifterna inkluderar beslut i frågan om prövningstillstånd och kan alltså jämföras med 39 procent ändringsfrekvens enligt Svea hovrätts undersökning. Statistikuppgifterna
8 Svea hovrätt, Undersökning av ändringsfrekvensen för brottmål i Svea hovrätt under perioden
1 juli–31 december 2010, diarenr 077/2011. Huvuddragen av resultatet av undersökningen
redovisas även i SvJT 2011 s. 18 (S. Levén, F. Wersäll, En modernare rättegång – hur har det
gått?).
SOU 2013:17 En mer ändamålsenlig hovrättsprocess
597
visar att den totala ändringsfrekvensen i brottmål vid samtliga hovrätter var ungefär 38 procent under första halvåret 2012.
Tabell 12.2 Ändringsfrekvens i brottmål
Domstol 1:a halvåret 2011 2:a halvåret 2011 1:a halvåret 2012
Göta hovrätt
39,8 %
42,8 %
40,4 %
Hovrätten för Nedre Norrland
36,0 %
43,7 %
42,9 %
Hovrätten för Västra Sverige
39,5 %
41,2 %
42,8 %
Hovrätten för Övre Norrland
39,7 %
38,7 %
37,7 %
Hovrätten över Skåne och Blekinge
35,4 %
36,2 %
43,4 %
Svea hovrätt
34,1 %
33,1 %
31,8 %
Totalt samtliga hovrätter
36,5 %
37,5 %
37,9 %
Uppgifterna är hämtade från SIV. Med ändring avses i SIV meddelat prövningstillstånd + ändrat, ändrat, återförvisat och meddelat prövningstillstånd + återförvisat.
Om man bara ser till de brottmål som avgjorts genom dom var ändringsfrekvensen högre. Det är inte förvånande eftersom det dels omfattar mål där prövningstillstånd inte krävs, dels sådana mål där prövningstillstånd redan meddelats. I det senare fallet har det alltså redan gjorts en inledande bedömning av om det finns anledning att meddela prövningstillstånd.
Tabell 12.3 Ändringsfrekvens i brottmål som avgjorts genom dom (samtliga
hovrätter)
Samtliga hovrätter 1:a halvåret 2011 2:a halvåret 2011 1:a halvåret 2012
Antal domar
3 403
3 050
3 328
Antal ändrade
1 805
1 621
1 822
Ändringsfrekvens
53,0 %
53,2 %
54,8 %
Uppgifterna är hämtade från SIV och gäller registrerade ändringar i avslutade mål. En dom med en mindre ändring i domslutet avseende en av flera tilltalade kan alltså komma att registrerats som ändrad. I Svea hovrätts undersökning stämde dock den ändringsfrekvens som framgick av statistik från VERA väl överens med resultatet av undersökningen.
Ändringsfrekvensen i brottmål kan jämföras med de ändringar som registrerats i tvistemål under samma period. Den totala ändringsfrekvensen för tvistemål är betydligt lägre än den som gäller för brottmål. Däremot är ändringsfrekvensen i de mål som avgjorts genom dom i tvistemål högre än den som gäller för brottmålen.
En mer ändamålsenlig hovrättsprocess SOU 2013:17
598
Det beror givetvis på att det för tvistemålens del uteslutande rör sig om mål där prövningstillstånd har meddelats.
Tabell 12.4 Ändringsfrekvens i tvistemål (samtliga hovrätter)
Samtliga hovrätter 1:a halvåret 2011 2:a halvåret 2011 1:a halvåret 2012
Total ändringsfrekvens
19,1 %
20,2 %
21,5 %
Ändringsfrekvens i mål som avgjorts genom dom
65,8 %
65,4 %
60,3 %
Uppgifterna är hämtade från SIV.
I Svea hovrätts undersökning 2012 jämfördes ändringsfrekvensen i tvistemål före och efter EMR-reformen.
Tabell 12.5 Ändringsfrekvens i samtliga tvistemål i alla hovrätter
Göta hovrätt
Hovrätten för Nedre Norrland
Hovrätten för Västra Sverige
Hovrätten för Övre Norrland
Hovrätten över Skåne och Blekinge
Svea hovrätt
Totalt
2005 24,3 % 22,3 % 22 % 29,3 % 25,6 % 25,1 %
24,5 %
2006 27,7 % 29,6 % 26,5 % 22,7 % 27,2 % 25,5 %
26,4 %
2007 27,2 % 27,6 % 28 % 37,1 % 28,6 % 25,3 %
27,2 %
2008 29,6 % 22,9 % 27,1 % 32,8 % 31,3 % 25,7 %
27,4 %
2009 29,4 % 25,7 % 17,3 % 16,8 % 19 % 18,5 %
20,4 %
2010 18,8 % 22,9 % 17,1 % 24,3 % 17,4 % 18,7 %
18,8 %
2011 21,3 % 15,4 % 19,4 % 18,4 % 18,9 % 20,1 %
19,6 %
2012 23,8 % 16,7 % 24,2 % 12,5 % 18,4 % 24,3 %
21,6 %
Siffrorna är hämtade ur En undersökning av Svea hovrätts överprövning i tvistemål – särskilt om prövningstillstånd och ändringsfrekvens, 2012, tabell 6. Tabellen visar andelen ändrade tvistemål i samtliga hovrätter. När det gäller 2012 avses ändringsfrekvensen för perioden 1 januari–31 maj enligt SIV, förutom för Svea hovrätt, vars ändringsfrekvens kommer från hovrättens undersökning och avser perioden 1 oktober 2011– 31
mars 2012.
En uppskattad bild av ändringsfrekvensen i samtliga tvistemål visar att den tycks ha legat stabilt kring eller något över 25 procent9under i varje fall en femtonsårsperiod från 1990-talets början fram
9 Den uppskattade ändringsfrekvensen, som den beräknades i undersökningen varierade mellan 17–24 procent, med undantag för 1995, då andelen ändrade tvistemål var väsentligt högre. Åren just före EMR-reformens införande var andelen ändrade mål relativt hög sett i ett längre perspektiv.
SOU 2013:17 En mer ändamålsenlig hovrättsprocess
599
till att EMR-reformen trädde ikraft. Andelen ändrade avgöranden minskade dock kraftigt år 2009 och sjönk till som lägst 18,8 procent året därefter. Slutsatsen i Svea hovrätts undersökning är att det är svårt att se någon annan förklaring till minskningen än EMRreformens utvidgade krav på prövningstillstånd. För både 2011 och första delen av 2012 visade dock statistiken en svagt ökande tendens sett till samtliga hovrätter. Det förekom dock relativt stora variationer mellan de enskilda hovrätterna. Under den första delen av 2012 varierade ändringsfrekvensen i tvistemål totalt sett mellan landets hovrätter från drygt 12 procent10 till drygt 24 procent. För en del av hovrätterna ligger alltså ändringsfrekvensen numera i nivå med den ändringsfrekvens som gällde före EMR-reformen.
Tillståndsprövningen 12.3.5
I ett system med prövningstillstånd sker alltid en inledande prövning – tillståndsprövningen. Systemet med prövningstillstånd innebär alltså ingen begränsning i rätten att överklaga. Vid tillståndsprövningen har hovrätten tillgång till överklagandet och eventuellt en svarsskrift, tingsrättens avgörande och processmaterialet i tingsrätten. Utifrån vad klaganden anfört i överklagandet, en granskning av tingsrättens avgörande och processmaterialet i tingsrätten tar hovrätten ställning till om det ska ske en fullständig rättegång i andra instans eller om tingsrättens avgörande ska stå fast. Tillståndsprövningen är inte begränsad till de grunder för prövningstillstånd som klaganden pekat på. Hovrätten måste i viss utsträckning självmant ta ställning till om det finns skäl att meddela prövningstillstånd, t.ex. på grund av prejudikatskäl eller för att det förekommit ett rättegångsfel i tingsrätten (se t.ex. rättsfallen NJA 2008 s. 1066 och NJA 2009 s. 798).
Tillståndsförfarandet i hovrätt får inte blandas ihop med det krav på prövningstillstånd som gäller vid överklagande till Högsta domstolen. Tillståndsgrunderna skiljer sig åt eftersom Högsta domstolen är en prejudikatinstans. Det innebär att Högsta domstolen endast under speciella omständigheter ska ta upp ett mål som inte innehåller en fråga som är av intresse ur prejudikat-
10 Domstolen med lägst ändringsfrekvens, Hovrätten för Övre Norrland, hade under den undersökta perioden avgjort ett begränsat antal mål (65 stycken), vilket påverkar statistikens tillförlitlighet.
En mer ändamålsenlig hovrättsprocess SOU 2013:17
600
synvinkel. I hovrätten är tillståndsförfarandet i stället inriktat på att ta ställning till om det finns skäl för en fullständig prövning i andra instans. Avsikten är att hovrätterna ska vara generösa med att bevilja prövningstillstånd. Alla avgöranden som bedöms tveksamma ska tas upp till fullständig prövning (se rättsfallen NJA 2009 s. 798 I–III). Syftet med tillståndsprövningen i hovrätt är att sålla bort de klara och entydiga målen där man vid en inledande prövning kan se att det inte finns några tveksamheter kring att tingsrättens avgörande är riktigt. Om det med hänsyn till att materialet är omfattande eller av något annat skäl är svårt att ta ställning till om avgörandet kan vara felaktigt ska prövningstillstånd meddelas med stöd av granskningsgrunden. Termen ”prövningstillstånd” kan mot denna bakgrund som Målutredningen pekade på (SOU 2010:44 s. 287) felaktigt leda tankarna till att det inte sker någon prövning i de fall prövningstillstånd inte meddelas. Vi delar Målutredningens uppfattning att det kan finnas anledning att i ett lämpligt sammanhang överväga en bättre term än prövningstillstånd för den inledande prövningen (ett exempel på det är den finska benämningen ”tillstånd till fortsatt handläggning”). Eftersom terminologin bör vara enhetlig för samtliga mål- och ärendetyper i alla domstolar lämnar vi dock inga förslag till ändrad terminologi i denna utredning.
När det gäller hur tillståndsprövningen vid hovrätterna går till i praktiken hänvisar vi till EMR-utredningens betänkande, SOU 2012:93, s. 202–205.
Ett behovsanpassat förfarande 12.3.6
Bedömning: Systemet med prövningstillstånd i ledet mellan
tingsrätt och hovrätt bör utvidgas.
Ett system med prövningstillstånd gör det möjligt för hovrätterna att på ett tidigt stadium sortera bort de mål där en fullständig överprövning i hovrätten inte fyller en saklig funktion. Det var en bärande tanke i de motiv som anfördes till stöd för att utöka systemet med prövningstillstånd i samband med EMR-reformen (se prop. 2004/05:131 s. 178 f).
Om hovrätten alltid granskar om underrättens avgörande är felaktigt och vid behov rättar det vid samma tillfälle – vilket som
SOU 2013:17 En mer ändamålsenlig hovrättsprocess
601
regel sker efter en förnyad huvudförhandling – leder det generellt till längre handläggningstider och ett mindre effektivt utnyttjande av resurserna. Systemet med prövningstillstånd innebär i stället att det sker en inledande prövning av om det finns tveksamheter kring om tingsrätternas avgörande är riktigt eller om prövningstillstånd bör meddelas av något annat skäl. Om man redan vid denna prövning tydligt kan se att tingsrättens avgörande är riktigt finns det inget behov av en fullständig rättegång i hovrätten. Dessa mål kan då sållas bort. Om den inledande prövningen däremot ger anledning till att betvivla riktigheten av tingsrättens avgörande bör handläggningen fortsätta. Det gäller även i de fall då det av en eller annan anledning finns svårigheter med att bedöma tingsrättens överväganden vid tillståndsprövningen (granskningsfall, se a. prop. s. 260) och de mål där det finns prejudikatsintresse eller där det skett något formellt fel i tingsrätten.
Systemet med prövningstillstånd är alltså väl förenligt med vår utgångspunkt att det bör finnas olika avgörandeformer där prövningen kan anpassas till vad de enskilda målen kräver. Det leder till att handläggningstiderna kan hållas korta i de mål som kan avslutas genom den inledande tillståndsprövningen. Mer tid och kraft kan läggas på de mål som kräver en fullständig förnyad prövning. På det sättet förbättras förutsättningarna för att handläggningen och prövningen sker med de höga krav på kvalitet som måste ställas på en prövning i andra instans.
Att hovrätterna i ökad utsträckning får möjlighet att göra en inledande granskning som är inriktad på om det finns skäl för en fullständigt förnyad prövning av de överklagade avgörandena innebär också att hovrätternas överprövande roll görs tydligare. Utöver de skärpta krav vi föreslår på tydligare överklagandeskrifter bör införande av prövningstillstånd i alla brottmål också leda till att klaganden på ett tydligare sätt argumenterar kring vad som är felaktigt eller tveksamt i tingsrättens bedömning, eftersom det underlättar hovrättens bedömning av om prövningstillstånd ska meddelas. Det är också rimligt att hovrätten inriktar prövningen av tillståndsfrågan på de grunder för överklagandet som klaganden tydligt har lyft fram.
Mot bakgrund av det anförda, och vad som förts fram i tidigare lagstiftningsärenden där förslag lämnats om att utöka systemet med prövningstillstånd, finns det enligt vår uppfattning starka skäl som talar för att förfarandet med prövningstillstånd bör utökas till att omfatta alla eller i varje fall ett större antal brottmål. Av de mål
En mer ändamålsenlig hovrättsprocess SOU 2013:17
602
som kom in till hovrätterna under 2011 var ca 39 procent brottmål. Prövningstillstånd krävdes i ca 20 procent av dessa. Det innebär att det för en stor grupp av målen i hovrätterna inte finns möjlighet att anpassa omfattningen av hovrättens prövning till vad de enskilda målen kräver. Att brottmål i den omfattning som gäller i dag måste prövas vid en fullständig rättegång trots att hovrätten vid en inledande prövning hade kunnat konstatera att klaganden inte har någon utsikt att få till stånd en ändring av saklig betydelse är enligt vår uppfattning inte en ändamålsenlig ordning.
Två tänkbara alternativ vid en utvidgning av systemet 12.3.7
med prövningstillstånd
Systemet med prövningstillstånd i brottmål bör enligt vår mening utvidgas. Ett alternativ är att det, på samma sätt som gäller för tvistemål, bör omfatta alla brottmål. Ett annat alternativ är att höja gränsen för när prövningstillstånd krävs så att det omfattar fler, men inte alla brottmål. Innan vi tar ställning till om systemet med prövningstillstånd bör gälla för alla eller endast vissa brottmål skisserar vi i detta avsnitt hur ett alternativ på en utvidgning där vissa brottmål fortfarande undantas från kravet på prövningstillstånd skulle kunna ordnas. Vi redovisar sedan översiktligt hur ett system med ett generellt krav på prövningstillstånd skulle kunna se ut. Enligt vår mening är det viktigt att ha denna bild klar för sig vid övervägandena av om utvidgningen av systemet med prövningstillstånd ska gälla alla eller endast vissa brottmål. Vi redogör för våra överväganden i den senare frågan i avsnitt 12.3.8.
En tänkbar reglering där vissa brottmål undantas från krav på prövningstillstånd
Gränsen för prövningstillstånd utifrån den påföljd som dömts ut
Om vissa mål ska undantas från kravet på prövningstillstånd måste det avgöras vilka mål som ska undantas och hur gränsen för när det inte krävs prövningstillstånd ska uttryckas.
I dag går den övre gränsen för prövningstillstånd i brottmål vid de fall då den tilltalade som enda påföljd har dömts till böter. Att omfattningen av kravet på prövningstillstånd – om det inte ska
SOU 2013:17 En mer ändamålsenlig hovrättsprocess
603
gälla generellt – knyts till den konkreta påföljd som dömts ut är väl etablerat och ändamålsenligt.
Utifrån våra övriga förslag framstår gränsen sex månaders fängelse eller motsvarande påföljd som en naturlig utgångspunkt för en begränsad utökning av kravet på prövningstillstånd. Det skulle innebära att en stor del av brottmålen skulle omfattas av systemet med prövningstillstånd med de fördelar det medför, samtidigt som de brottmål som avser allvarligare brott skulle undantas. Om ett sådant förslag skulle genomföras skulle erfarenheterna av detta tillsammans med ytterligare utvärderingar av systemet med prövningstillstånd i tvistemål kunna ligga till grund för senare överväganden om ett generellt krav på prövningstillstånd även i brottmål.
Systemet med prövningstillstånd skulle alltså kunna omfatta domar där påföljden för den tilltalade bestämts till högst sex månaders fängelse. Förutom fängelsestraff upp till sex månader skulle det innebära att tillståndsförfarandet skulle gälla vid andra, lindrigare påföljder än fängelse som böter, villkorlig dom och skyddstillsyn.
Lagtekniskt skulle en sådan utvidgning kunna ske genom att bestämmelsen om prövningstillstånd i brottmål (49 kap. 13 § RB) ändras så att det av denna framgår i vilka fall prövningstillstånd inte krävs. Det skulle stämma väl överens med huvudregeln i 49 kap. 12 § RB att det krävs prövningstillstånd i ledet mellan tingsrätt och hovrätt om annat inte är föreskrivet. Den grundläggande bestämmelsen i 49 kap. 13 § RB skulle då kunna uttryckas så att prövningstillstånd inte krävs om den tilltalade dömts till ett fängelsestraff som överstiger sex månader.
I våra övriga förslag har vi jämställt påföljder som innefattar ett uttryckligt s.k. alternativstraff med fängelsepåföljder. Det gäller skyddstillsyn med kontraktsvård enligt 30 kap. 9 § andra stycket 3 brottsbalken och påföljder som omfattar föreskrift om samhällstjänst. Mycket talar för att samma lösning borde användas för att bestämma omfattningen av tillståndsförfarandet i ett system där kravet på prövningstillstånd inte gäller om den tilltalade dömts till mer än sex månaders fängelse. Prövningstillstånd skulle då, i de fall den tilltalade dömts till en påföljd som innefattar ett alternativstraff, inte krävas om det alternativstraff som angetts i domslutet överstiger sex månaders fängelse.
Om man skulle förespråka ett system där den grundläggande gränsen för prövningstillstånd dras vid sex månaders fängelse finns det enligt vår mening mycket som talar för att de fall då påföljden
En mer ändamålsenlig hovrättsprocess SOU 2013:17
604
bestämts till rättspsykiatrisk vård eller sluten ungdomsvård borde undantas från kravet på prövningstillstånd. Mål där påföljden bestämts till rättspsykiatrisk vård kan omfatta gärningar av mycket olika allvarlighetsgrad. Oftast rör det sig dock om gärningar med relativt höga straffvärden. Det är också en ingripande påföljd som kan pågå under lång tid. När det gäller sluten ungdomsvård är det regelmässigt fråga om gärningar med ett betydande straffvärde. Det är också en ingripande frihetsberövande påföljd mot en ung person.
Mål där påföljden bestämts till någon av de andra särskilda ungdomspåföljderna borde enligt vår mening kunna omfattas av kravet på prövningstillstånd. När det gäller ungdomsvård och ungdomstjänst skulle det kunna hävdas att det mest konsekventa skulle vara att prövningstillstånd inte borde krävas i de fall då påföljden för en vuxen person skulle motsvara ett fängelsestraff som överstiger sex månaders fängelse. Det skulle dock innebära att bestämmelserna blev onödigt komplexa och svårtillämpade. Det skulle enligt vår mening inte heller vara motiverat att ha ett särskilt undantag för kravet på prövningstillstånd i de sällsynta fall då påföljden bestämts till överlämnade till vård enligt LVM (31 kap. 2 § BrB).
Gränsen för prövningstillstånd vid ogillade åtal
Om den tilltalade frikänts från ansvar helt eller delvis kan kravet på prövningstillstånd vid överklagande från åklagaren inte knytas till den påföljd som dömts ut. I dag gäller att prövningstillstånd krävs om den tilltalade frikänts från ansvar för ett brott för vilket det inte är föreskrivet svårare straff än fängelse i sex månader.
Vid en utvidgning av systemet med prövningstillstånd skulle ett alternativ kunna vara att prövningstillstånd krävs om den tilltalade frikänts från ansvar för ett brott med en straffskala upp till två års fängelse. Det skulle innebära att prövningstillstånd skulle krävas vid ogillade åtal för många av de vanligast förekommande brottmålen. Det skulle dock kunna leda till inkonsekventa resultat vid brott med en vid straffskala, t.ex. våld mot tjänsteman. I ett mål som endast gäller åtal för detta brott är det mycket ovanligt att påföljden bestäms till mer än sex månaders fängelse vid fällande dom. Det innebär att det regelmässigt skulle krävas prövningstillstånd om den tilltalade överklagar en fällande dom, men att så aldrig skulle vara fallet om åklagaren överklagar en ogillande dom.
SOU 2013:17 En mer ändamålsenlig hovrättsprocess
605
Ett annat alternativ som skulle kunna användas för att avgränsa kravet på prövningstillstånd vid ogillade åtalet skulle kunna vara nivån på åklagarens påföljdsyrkande i tingsrätten. Enligt vår mening framstår det som ett bättre alternativ än straffskalan för det brott som åtalet avser. Det skulle stämma överens med hur vi föreslår att tillämpningsområdet för det särskilda förfarandet ska bestämmas. Påföljdsyrkandet är en tydlig och lättillämpad avgränsning. Det ger också ett klart uttryck för hur allvarligt brottet eller den samlade brottsligheten är enligt åklagarens uppfattning.
En invändning mot att åklagarens påföljdsyrkande i tingsrätten skulle vara avgörande för om prövningstillstånd krävs när åklagaren överklagar en ogillande dom kan vara att åklagaren genom utformningen av sitt yrkande kan påverka om det krävs prövningstillstånd. Vi menar att sådana farhågor inte har fog för sig. Motsvarande invändning skulle för övrigt även kunna riktas mot att straffskalan för det brott åtalet gäller ska vara avgörande för om prövningstillstånd krävs. I ett system med ett begränsat krav på prövningstillstånd är det naturligt att ta utgångspunkt i åklagarens talan i de fall denne inte fått bifall för sin uppfattning i underrätten. Mot bakgrund av vårt förslag att åklagaren i alla mål ska framställa ett yrkande om påföljd som rätten inte kan gå utöver skulle det vara naturligt att låta påföljdsyrkandet vara avgörande för om det krävs prövningstillstånd i hovrätten. Motsvarande borde i så fall även gälla i de fall målsäganden, men inte åklagaren, överklagar en ogillande dom vid ett allmänt åtal.
I undantagsfall kan det förekomma att åklagaren på grund av nya omständigheter justerar åtalet och/eller ändrar sitt påföljdsyrkande när målet överklagas till hovrätten. Avgörande för om prövningstillstånd krävs borde dock även i dessa fall vara påföljdsyrkandet i tingsrätten. Utgångspunkten bör vara att tillståndsprövningen sker utifrån de yrkanden och omständigheter som tingsrätten tagit ställning till. En annan sak är att det ofta finns skäl att meddela prövningstillstånd om någon av parterna ändrar sin talan eller inställning.
En mer ändamålsenlig hovrättsprocess SOU 2013:17
606
Enskilda åtal
Brottmål som rör enskilda åtal är speciella. Om målet inte har inletts av åklagaren sker stora delar av handläggningen innan huvudförhandlingen enligt reglerna för tvistemål. Det rör sig om mål där en enskild part för talan mot en annan. Enligt vår mening är det inte motiverat att behandla situationen då en part vill överklaga tingsrättens dom i ett mål som rör ett enskilt åtal på annat sätt än vad som gäller för tvistemål. Det gäller även om vissa av de brottmål som drivs av åklagaren skulle undantas från kravet på prövningstillstånd. Prövningstillstånd bör därför alltid krävas vid överklagande av tingsrättens avgörande i ett mål där enskilt åtal förs. Det bör alltså också gälla i de sällsynta fall då målet inletts med ett allmänt åtal som lagts ned och målsäganden därefter tagit över åtalet.
Sammanfattning
Sammanfattningsvis skulle en bestämmelse som anger att prövningstillstånd krävs för vissa, men inte alla brottmål, enligt vår mening lämpligen kunna utformas enligt följande.
I brottmål där allmänt åtal förs krävs inte prövningstillstånd, förutom när det gäller frågor om enskilt anspråk, om den tilltalade genom domen 1. dömts till ett fängelsestraff som överstiger sex månaders fängelse, 2. dömts till en påföljd som avses i 30 kap. 9 § andra stycket 3 brotts-
balken (kontraktsvård) eller meddelats en föreskrift om samhällstjänst, där det i domslutet angetts ett alternativstraff som överstiger sex månaders fängelse, 3. dömts till sluten ungdomsvård eller överlämnats till rättspsykiat-
risk vård, eller 4. frikänts från ansvar i anledning av ett åtal i ett mål där åklagaren
yrkat att påföljden ska bestämmas till ett fängelsestraff som överstiger sex månader.
Att prövningstillstånd skulle krävas i övriga fall – t.ex. då påföljden bestämts till villkorlig dom och skyddstillsyn som inte förenats med en föreskrift om samhällstjänst eller fängelsestraff som inte överstiger sex månader – skulle i sådana fall framgå av den redan gällande bestämmelsen i 49 kap. 12 § RB. Enligt denna bestämmelse
SOU 2013:17 En mer ändamålsenlig hovrättsprocess
607
krävs prövningstillstånd i ledet mellan tingsrätt och hovrätt om annat inte är särskilt föreskrivet.
Ett generellt krav på prövningstillstånd
Om prövningstillstånd i ledet mellan tingsrätt och hovrätt ska gälla för alla brottmål kan den särskilda bestämmelsen om prövningstillstånd i brottmål (49 kap. 13 § RB) avskaffas. Samma regler skulle då gälla för brottmål och tvistemål. Varje överklagande i målet skulle då vid tillståndsprövningen få bedömas för sig och på sina egna meriter. Kravet på prövningstillstånd skulle då även omfatta eventuella anslutningsöverklaganden. Detsamma gäller enskilda anspråk i anledning av det brott som åtalet gäller. Det skulle, liksom för tvistemål, vara möjligt att meddela partiellt prövningstillstånd enligt bestämmelsen i 49 kap. 14 a § RB.
De tillståndsgrunder som gäller sedan EMR-reformen skulle enligt vår mening även kunna gälla för tillståndsprövningen i ett system med generellt prövningstillstånd i brottmål.
Vilka brottmål bör omfattas av systemet 12.3.8
med prövningstillstånd?
Förslag: Systemet med prövningstillstånd bör utvidgas till att
omfatta tingsrättens avgöranden i alla brottmål.
Det finns starka skäl för att systemet med prövningstillstånd bör gälla för alla brottmål
De flesta av de argument som talar för att systemet med prövningstillstånd bör utökas är generella och gäller med samma styrka oberoende av vad målen rör. De tvistemål som i dag omfattas av tillståndsförfarandet kan innehålla mycket komplexa och svåra bevis- och rättsfrågor.
De skäl som talar för att det bör ske en förnyad fullständig prövning i andra instans kan identifieras vid tillståndsprövningen även i ett mål som rör ett allvarligt brott eller en sträng påföljd. Behovet av en fullständig prövning i hovrätten beror på omständigheterna och rättsfrågorna i det enskilda målet och hur tingsrätten
En mer ändamålsenlig hovrättsprocess SOU 2013:17
608
bedömt dessa – inte på brottets allvar eller vilken påföljd som har dömts ut. Det talar med styrka för att systemet med prövningstillstånd bör gälla generellt för alla avgöranden i brottmål på samma sätt som redan gäller för tvistemål och domstolsärenden. Med tanke på hur tillståndsprövningen går till och de regler som gäller för handläggningen av tillståndsfrågan innebär Sveriges åtaganden enligt Europakonventionen och andra internationella rättsakter inget hinder mot att införa ett generellt system med prövningstillstånd vid överklagande i brottmål till hovrätten (se avsnitt 12.3.2) . Det är som tidigare lyfts fram inte heller något som vid en jämförelse med rättsstater i vår närhet skulle framstå som en udda ordning.
Att begränsa systemet med prövningstillstånd så att mål om allvarliga brott undantas framstår som principiellt tveksamt. Vilka mål som i sådana fall skulle undantas är långt ifrån givet. Visserligen skulle det med rätta kunna hävdas att en sådan lösning inte vore någon nyhet i svensk straffprocessrätt. Det skulle bygga vidare på den ordning som finns i dag. Men en ordning där vissa typer av mål undantas från tillståndskravet innebär, som Målutredningen pekat på, att man utgår från att ett system med prövningstillstånd leder till ett mindre rättssäkert resultat och att man i vissa typer av mål får nöja sig med en mindre rättssäker behandling än i andra mål.
Enligt vår uppfattning innebär den ordning som gäller vid tillståndsprövningen tillräckliga garantier för att de avgöranden där det behövs en fullständig förnyad prövning identifieras. Den generösa tillämpning av bestämmelserna om prövningstillstånd som är avsedd, innebär att det är de klara och entydiga fallen där det inte finns några tveksamheter kring att tingsrättens avgörande är riktigt som ska gallras bort vid tillståndsprövningen. Om det vid tillståndsprövningen är svårt att ta ställning till om tingsrättens avgörande är riktigt ska prövningstillstånd meddelas med hänsyn till att det rör sig om ett granskningsfall. Systemet med prövningstillstånd kan därför gälla för samtliga avgöranden i brottmål, även med beaktande av de höga krav på rättsäkerhet som måste gälla vid all straffrättslig rättsskipning.
Med detta sagt måste man dock ändå fråga sig om det kan finnas andra invändningar som medför att det inte är motiverat att i dagsläget införa ett generellt krav på prövningstillstånd i brottmål.
SOU 2013:17 En mer ändamålsenlig hovrättsprocess
609
Kan ett system med generellt prövningstillstånd i brottmål få allmän acceptans?
Att systemet med prövningstillstånd med bibehållen rättsäkerhet kan utsträckas till att omfatta alla brottmål är en grundläggande förutsättning för en sådan förändring. Som vi pekat på i föregående avsnitt är det vår uppfattning att så är fallet. En faktor som har stor betydelse för om en sådan förändring bör genomföras är dock även att systemet upplevs som rättssäkert av övriga aktörer och av allmänheten. Det är särskilt viktigt vid mål som rör allvarliga brott och långvariga fängelsestraff. Ett förfarande med prövningstillstånd medför pedagogiska utmaningar för domstolarna och rättsväsendet.
Tillståndsprövningen är som regel helt skriftlig, även om sammanträde numera kan hållas. Det enda kravet i lag på vad ett beslut att inte bevilja prövningstillstånd ska innehålla är att det ska innehålla en upplysning om att tingsrättens beslut står fast (49 kap. 14 a § tredje stycket RB). I praktiken anger hovrätterna vanligtvis även att rätten tagit del av materialet i målet och vilka förutsättningar som gäller för att prövningstillstånd ska meddelas. Andra motiveringar till besluten är ovanliga. Även om hovrätterna i vissa fall skulle kunna redovisa ytterligare skäl för besluten ligger det i tillståndsprövningens natur att besluten inte kan motiveras lika utförligt som ett avgörande efter en fullständig prövning. Detta kan bidra till missuppfattningar som att ett beslut om att inte meddela prövningstillstånd i hovrätten betyder att hovrätten inte har gjort någon egentlig prövning.
Ett sätt att undanröja sådana missuppfattningar kan vara att tydliggöra vad ett beslut att inte meddela prövningstillstånd ska innehålla. Det kan ske genom att det ställs upp ett krav i lag på att ett sådant beslut ska innehålla en upplysning om att hovrätten tagit del av handlingarna i målet och tagit ställning till samtliga tillståndsgrunder. Dessutom kan det finnas skäl att förbättra informationen om hur tillståndsprövningen går till och vad ett beslut om prövningstillstånd i hovrätten innebär.
En mer ändamålsenlig hovrättsprocess SOU 2013:17
610
Erfarenheter av systemet med prövningstillstånd efter EMR-reformen
Genom EMR-reformen skedde en kraftig utökning av systemet med prövningstillstånd. Det har gått drygt fyra år sedan dess. EMR-utredningens utvärdering visar att systemet på det stora hela fungerar bra. Inledningsvis var andelen prövningstillstånd för låg, men tillämpningen har blivit mer generös. Fortfarande finns det dock skillnader mellan hovrätterna och enligt EMR-utredningen motsvarar tillämpningen ännu inte den generösa inställning som förutsattes vid reformen.
EMR-utredningens slutsatser stöds av att det meddelats ett relativt stort antal avgöranden från Högsta domstolen som sammantaget visar att hovrätterna inledningsvis hade en för restriktiv hållning till att bevilja prövningstillstånd. Statistiken över andelen meddelade prövningstillstånd talar i samma riktning. Från att ha legat kring 20 procent har den totala andelen meddelade prövningstillstånd vid hovrätterna successivt ökat för att nu ligga kring drygt 30 procent.
En annan statistikuppgift som indikerar att andelen meddelade prövningstillstånd inledningsvis var för låg är att ändringsfrekvensen i de tvistemål där prövningstillstånd beviljades var hög.
Det ligger i prövningstillståndsförfarandets natur att prövningen inte ska vara alltför djupgående. Tillståndsprövningen ska användas för att sortera bort de klara fallen då det inte finns några tveksamheter kring att tingsrättens avgörande är riktigt. En orsak till en hög ändringsfrekvens i de mål där prövningstillstånd beviljats kan vara att hovrätterna i princip ”knäcker” målen vid tillståndsprövningen, dvs. att den inledande prövningen görs för noggrant. Om hovrätten vid en sådan prövning kommer fram till att tingsrätten gjort en riktig bedömning leder det nog ofta till att prövningstillstånd inte beviljas. Om målet måste penetreras i detalj för att man ska kunna avgöra om tillstånd ska meddelas bör i själva verket ofta förutsättningarna för att prövningstillstånd ska meddelas med hänsyn till att det rör sig om ett ”granskningsfall” vara uppfyllda (se Staffan Levén och Fredrik Wersäll, En modernare rättegång –
hur har det gått?, SvJT 2011 s. 27). Om tillståndsprövningen görs
lika ingående som om målet avgjorts fullständigt kan det ifrågasättas hur stora effektivitetsvinsterna är. Jämfört med ett avgörande utan huvudförhandling är skillnaden i sådana fall bara att hovrätten inte behöver redovisa sina ställningstaganden i ett avgörande i sak.
SOU 2013:17 En mer ändamålsenlig hovrättsprocess
611
Även här talar dock statistiken för att hovrätterna successivt har anpassat sina arbetsformer till systemet med generellt prövningstillstånd i tvistemål. Samtidigt som andelen meddelade prövningstillstånd har ökat har ändringsfrekvensen i de tvistemål där prövningstillstånd beviljats sjunkit.11
Den undersökning som Svea hovrätt genomförde under 2012 visade att den totala ändringsfrekvensen i tvistemål (beslut i frågan om prövningstillstånd inkluderade) för Svea hovrätts och Hovrättens för Västra Sverige del låg i nivå med vad som gällde före EMR-reformen. Däremot kan man konstatera att den totala ändringsfrekvensen i tvistemål vid vissa av hovrätterna fortfarande var märkbart lägre än den var tidigare12.
När det gäller brottmål är det intressant att notera att prövningstillstånd redan nu beviljas i en förhållandevis hög andel av de mål som omfattas av systemet med prövningstillstånd. Samtidigt är den totala ändringsfrekvensen i brottmål betydligt högre än i tvistemål. Statistikuppgifterna talar alltså för att prövningstillstånd skulle komma att meddelas i en relativt stor andel av de överklagade målen om alla brottmål omfattades av systemet med prövningstillstånd.
Tillståndsprövningen i omfattande och komplicerade brottmål
De brottmål som i dag hanteras inom ramen för förfarandet med prövningstillstånd är i huvudsak rena bötesbrott. Dessutom kan det t.ex. röra sig om ogillade åtal där påföljden vid en fällande dom skulle vara strängare än böter till följd av återfall, t.ex. grov olovlig körning. Även om undantag förekommer är det företrädesvis fråga om mål där processmaterialet är begränsat.
Om alla brottmål ska omfattas av förfarandet med prövningstillstånd medför det att en annan kategori av mål behöver hanteras vid tillståndsprövningen. Även om det absoluta flertalet brottmål som avgörs vid tingsrätterna inte är omfattande, är långa huvudförhandlingar med omfattande muntlig bevisning vanligare vid
11 Under 2010 kring låg ändringsfrekvensen för dessa mål kring 70 procent. Under 2011 var ändringsfrekvensen i de tvistemål som avgjorts genom dom ca 65 procent och under första halvåret 2012 ca 60 procent. 12En undersökning av Svea hovrätts överprövning i tvistemål. Särskilt om prövningstillstånd
och ändringsfrekvens, s. 29.
En mer ändamålsenlig hovrättsprocess SOU 2013:17
612
brottmål än vid tvistemål.13Typiskt sett gäller de tidskrävande och komplicerade brottmålen ofta åtal för brott där den tilltalade riskerar ett långt fängelsestraff. I ett inte obetydligt antal av de brottmål som kan leda till långvariga fängelsestraff krävs det sannolikt en relativt omfattande arbetsinsats för att hovrätterna ska kunna ta ställning till om det finns anledning att betvivla riktigheten av tingsrättens avgörande. I dessa fall kan dock prövningstillstånd i stället meddelas på grund av ”granskningsgrunden” efter en översiktlig genomgång av målet. Det medför sannolikt att prövningstillstånd kan komma att meddelas i en stor andel av de omfattande brottmålen.
Systemet med prövningstillstånd bör omfatta alla brottmål
De argument som talar för att systemet med prövningstillstånd bör utökas är generella och gör sig gällande med samma styrka oavsett vad målet rör. Vår bedömning är att de nuvarande bestämmelserna som gäller för tillståndsprövningen är sådana att alla brottmål kan hanteras på ett rättssäkert sätt i ett system med prövningstillstånd. Ett sådant system är också förenligt med Sveriges konventionsåtaganden.
Samtidigt är det mycket viktigt för rättsstatens förtroende att brottmålsprocessen också upplevs som rättssäker och rättvis av medborgarna. Det gäller i särskilt hög grad i mål som rör allvarliga brott där den tilltalade riskerar ett långt fängelsestraff. Farhågor om att ett system med generellt prövningstillstånd skulle påverka detta förtroende negativt måste tas på allvar. Men en annan faktor som kan ha en betydande negativ effekt för allmänhetens förtroende för rättsväsendet är alltför långa handläggningstider. Att handläggningstiderna inte är onödigt långa och att rättsväsendets resurser används på ett ändamålsenligt sätt är också viktigt ur rättssäkerhetssynpunkt. Enligt vår uppfattning skapar ett system med generellt prövningstillstånd i brottmål bättre förutsättningar för att så ska kunna ske jämfört med dagens ordning eller en förändring som innebär att kravet på prövningstillstånd utökas till att gälla fler, men inte alla brottmål. Handläggningstiderna kan hållas
13 Under 2011 översteg förhandlingstiden vid tingsrätterna 6 timmar i 6,3 procent av brottmålen och 2,8 procent av tvistemålen. Förhandlingstiden översteg 12 timmar i 1,8 procent av brottmålen. För tvistemålens del var motsvarande siffra 0,6 procent (Domstolstatistiken 2011).
SOU 2013:17 En mer ändamålsenlig hovrättsprocess
613
kortare i de klara och entydiga fallen där man vid tillståndsprövningen kan se att målet är rätt dömt och handlagt. Mer tid och kraft kan läggas på de mål där det behövs en fullständig rättegång i hovrätten.
Samtidigt som systemet med prövningstillstånd utvidgas kan också kraven på vad ett beslut om att inte meddela prövningstillstånd ska innehålla göras tydligare och informationen om vad det innebär kan förbättras. Det kan undanröja missuppfattningar om att ett beslut att inte meddela prövningstillstånd innebär att hovrätten inte har prövat målet. Vi bedömer också att det med ett system med generellt prövningstillstånd finns bättre förutsättningar för att undanröja missförstånd om att tillståndsförfarandet är en mindre rättssäker prövning som man kan nöja sig med i vissa fall. I stället är det fråga om en inledande prövning som, oavsett målets karaktär, är inriktad på att granska tingsrättens avgörande för att se om det finns några tveksamheter kring om tingsrättens avgörande är riktigt eller om det finns några andra skäl som talar för att det bör ske en fullständig förnyad prövning.
Systemet med generellt prövningstillstånd i tvistemål och domstolsärenden har gällt sedan hösten 2008. Det är fortfarande en begränsad tid. Det skulle kunna tala för att det finnas skäl att ytterligare avvakta att EMR-reformen får ”sätta sig” innan en så pass stor förändring som ett system med generellt prövningstillstånd i brottmål införs.
Erfarenheterna av systemet med generellt prövningstillstånd i tvistemål är på det stora hela goda, men visar också att hovrätterna till en början var relativt restriktiva vid tillståndsbedömningarna. Fortfarande finns det skillnader mellan andelen meddelade prövningstillstånd vid olika hovrätter. Efter hand, bl.a. efter vägledande avgöranden från Högsta domstolen, har dock andelen meddelade prövningstillstånd ökat. Samtidigt har ändringsfrekvensen i de tvistemål där prövningstillstånd meddelats sjunkit. Vår slutsats är att hovrätterna efter en omställningsperiod succesivt har börjat anpassa sig till det generella tillståndsförfarandet. Det är angeläget att man från hovrätternas sida fortsätter att föra en diskussion om tillämpningen av tillståndsreglerna och att man noggrant följer upp så att denna fortsätter att vara så generös som det är avsett. När det gäller brottmål kan man konstatera att andelen beviljade prövningstillstånd redan är relativt hög.
De undersökningar som Svea hovrätt genomförde 2010 och de statistikuppgifter vi inhämtat från Domstolsverket visar att ändrings-
En mer ändamålsenlig hovrättsprocess SOU 2013:17
614
frekvensen i brottmål är förhållandevis hög.14Om de mål där det finns anledning att ändra tingsrättens avgörande även fortsatt håller sig kring samma nivåer bör det medföra att prövningstillstånd kan komma att meddelas i en stor andel av de överklagade brottmålen i ett system med generellt prövningstillstånd. Det bör i särskilt hög grad gälla för omfattande brottmål som rör allvarlig brottslighet. Med hänsyn till att tillståndsprövningen blir ett tillkommande arbetsmoment kan det resas frågetecken kring hur stora effektivitetsvinsterna blir med ett generellt krav på prövningstillstånd i brottmål.
Vi ser inte en förändring till ett generellt system med prövningstillstånd i brottmål som en reform som i första hand bör införas av effektivitetsskäl. Vi menar att det avgörande skälet för en sådan förändring är att det tydliggör hovrättens överprövande roll och att tyngdpunkten av rättsskipningen ska ske i första instans. Det gör det möjligt för hovrätterna att i ett första skede granska tingsrättens avgörande för att sedan ändra det vid en fortsatt handläggning om det finns skäl till det. Med detta sagt bedömer vi dock också att ett system med generellt prövningstillstånd är viktigt för att rättsväsendets resurser ska kunna användas på ett effektivt sätt. Även om andelen beviljade prövningstillstånd kommer att vara hög kommer det att finnas många mål där hovrätterna vid en inledande granskning kan konstatera att det inte finns någon tvekan kring att tingsrättens avgörande är riktigt och att det inte heller finns någon annan anledning att pröva målet fullständigt. Det är enligt vår uppfattning rimligt att hovrätterna ska kunna sortera bort dessa mål vid en inledande tillståndsprövning och avsluta handläggningen efter denna. Det är till fördel både för rättsväsendet och för de som är berörda av processen. I vilka mål det behövs en fullständigt förnyad prövning och vilka mål som kan sorteras bort efter en inledande tillståndsprövning kan knappast avgöras genom att dra en gräns vid t.ex. hur ingripande påföljd som är aktuell vid en fällande dom. Det kräver en granskning i det enskilda fallet. Sammanfattningsvis förordar vi därför att det nu bör införas ett system med generellt prövningstillstånd i brottmål.
14 För Svea hovrätts del visar dock de statistikuppgifter vi inhämtat att ändringsfrekvensen var betydligt lägre under 2011 och första halvåret 2012 än vad den var vid tidpunkten för hovrättens undersökning 2010.
SOU 2013:17 En mer ändamålsenlig hovrättsprocess
615
Vårt förslag om ett generellt system 12.3.9
med prövningstillstånd
Förslag: Den särskilda bestämmelsen i 49 kap. 13 § RB om när
det krävs prövningstillstånd för att hovrätten ska pröva tingsrättens avgörande i brottmål upphävs.
Det införs i 49 kap. RB en särskild bestämmelse om vad ett beslut om att inte meddela prövningstillstånd ska innehålla. Förutom att beslutet ska innehålla en upplysning om att tingsrättens avgörande står fast ska det även framgå att hovrätten.
• tagit del av överklagandet och utredningen i målet,
• prövat om grunderna för att meddela prövningstillstånd är uppfyllda, och
• inte meddelat prövningstillstånd.
De särskilda bestämmelserna om att prövningstillstånd inte krävs när Justitiekanslern eller en justitieombudsman överklagar ett avgörande i brottmål till en hovrätt eller till Högsta domstolen upphävs.
Bedömning: Det bör tas fram informationsmaterial om hur
tillståndsprövningen går till och vad ett beslut att inte meddela prövningstillstånd innebär. Sådan information bör lämpligen skickas till parterna dels i samband med tingsrättens avgörande, dels i samband med ett beslut att inte bevilja prövningstillstånd.
Vi föreslår att systemet med prövningstillstånd i ledet mellan tingsrätt och hovrätt ska gälla för alla brottmål. Den särskilda bestämmelsen om prövningstillstånd i brottmål (49 kap. 13 § RB) ska alltså avskaffas. En konsekvens av detta är att det även ska krävas prövningstillstånd vid överklagande av tingsrättens beslut i brottmål. Vi kan inte se att det finns skäl att göra undantag för några beslut. Systemet blir klarare och mer lättillämpat om inga typer av beslut undantas.
Kravet på prövningstillstånd ska, liksom i dag, även omfatta eventuella anslutningsöverklaganden. Varje överklagande ska tillståndsprövas för sig. Tillståndsprövningen av ett överklagande kan dock påverkas av den prövning som sker beträffande ett annat. Så är fallet när det gäller enskilda anspråk när bedömningen av talan
En mer ändamålsenlig hovrättsprocess SOU 2013:17
616
om det enskilda anspråket beror på om den tilltalade ska dömas för den åtalade gärningen. Om prövningstillstånd meddelas i anledning av ett överklagande som gäller om den tilltalade ska dömas för den åtalade gärningen är det i många fall naturligt att prövningstillstånd också meddelas i anledning av ett överklagande som rör den tilltalades skadeståndsskyldighet på grund av brottet.
Möjligheten att meddela partiellt prövningstillstånd (49 kap. 14 a § första stycket RB) ska gälla oförändrad för brottmålen. När det finns skäl för det ska hovrätten alltså t.ex. kunna meddela partiellt prövningstillstånd i fråga om en eller flera åtalspunkter och påföljdsfrågan.
Förutom att ett beslut om att inte meddela prövningstillstånd ska innehålla en upplysning om att tingsrättens avgörande står fast finns det inte någon särskild bestämmelse om vad ett sådant beslut ska innehålla.
Enligt vår mening bör det av pedagogiska skäl uttryckligen framgå av lag att ett beslut om att inte meddela prövningstillstånd ska innehålla en upplysning om att hovrätten har tagit del av överklagandet och utredningen i målet. Av ett sådant beslut bör det även framgå att hovrätten har tagit ställning till om de krav som gäller för prövningstillstånd är uppfyllda. En bestämmelse om vad ett beslut att inte meddela prövningstillstånd alltid ska innehålla bör införas i 49 kap. RB. Den ska gälla utöver de allmänna bestämmelserna om vad ett beslut ska innehålla i 30 kap. RB. Av dessa följer att besluten ska motiveras ytterligare när det behövs.
Enligt vår mening är det också angeläget att de enskilda parterna i målet får pedagogisk information om hur tillståndsprövningen i hovrätten går till och vad den innebär. Sådan information bör lämpligen lämnas både i samband med tingsrättens dom och i samband med ett beslut att inte meddela prövningstillstånd. Den information som lämnas i dag i samband med överklagandehänvisningen är enligt vår uppfattning inte tillräcklig. Den återger endast vilka grunderna för prövningstillstånd är och hur ett överklagande ska vara utformat. Parterna bör upplysas om att hovrätten gör en inledande prövning i alla mål och att det är vid denna som hovrätten tar ställning till om det ska ske en fortsatt prövning i andra instans. Att det tas fram ett sådant informationsmaterial är en av de frågor som bör uppmärksammas vid genomförandet av våra förslag (se avsnitt 17).
När prövningstillstånd ska gälla för alla brottmål är det, enligt vår uppfattning, inte motiverat att ha kvar undantaget om att pröv-
SOU 2013:17 En mer ändamålsenlig hovrättsprocess
617
ningstillstånd inte krävs i de sällsynta fall då Justitiekanslern (JK) eller en justitieombudsman (JO) överklagar till hovrätten i ett brottmål. Som en konsekvens av det bör även bestämmelsen i 54 kap. 9 § andra stycket RB om att prövningstillstånd i Högsta domstolen inte krävs vid överklagande i mål om allmänt åtal som förs av JK eller JO tas bort. Se angående detta Hovrättsprocessutredningens överväganden i SOU 1995:124 s. 196 f. som vi ställer oss bakom. Det kan visserligen hävdas att JK och JO har en särskild ställning pga. sin tillsynsverksamhet (jfr prop. 1996/97: 131 s. 86 f). Den överblick över rättstillämpningen som de aktuella ämbetena har bör dock enligt vår mening innebära att de har särskilt goda förutsättningar för att i sina överklaganden föra fram de sakskäl och rättsliga synpunkter som har betydelse för om ett mål bör beviljas prövningstillstånd. Att det skulle krävas prövningstillstånd när en enskild överklagar i ett mål där JK eller JO agerar som åklagare, men att det inte skulle gälla i det omvända fallet framstår enligt vår mening både som inkonsekvent och orättvist för den enskilde.
12.4 Tilltrosregeln i 51 kap. 23 § RB
Gällande rätt 12.4.1
Det är en grundläggande processprincip att bevisning som huvudregel ska tas upp omedelbart vid en huvudförhandling i tingsrätten. Principen om bevisomedelbarhet anses medföra att rätten får de bästa förutsättningarna för bevisprövningen. Genom bestämmelsen i 51 kap. 23 § RB om s.k. tilltrosbevisning upprätthålls principen om bevisomedelbarhet även i hovrätt. En motsvarande bestämmelse gäller i tvistemål, 50 kap. 23 § RB.
Bestämmelsen i 51 kap. 23 § RB innebär att hovrättens möjlighet att ändra en tingsrättsdom när avgörandet beror av tilltron till viss bevisning är begränsad så att en ändring i den delen, som huvudregel, inte kan ske utan att beviset har tagits upp på nytt i hovrätten eller lagts fram där genom uppspelning av en ljud- och bildupptagning av bevisningen i tingsrätten. Paragrafen innebär inte att hovrätten ska sörja för utredningen i målet. Rätten har dock, som framgått, en möjlighet att självmant se till att det hålls omförhör om hovrättens bevisvärdering omfattas av ändringsförbudet.
En mer ändamålsenlig hovrättsprocess SOU 2013:17
618
I vilken mån hovrätterna självmant ska agera för att tilltrosbevisning tas upp på nytt i hovrätten berörs i rättsfallen NJA 2006 s. 457 och NJA 2009 s. 308. Högsta domstolen har i de fallen konstaterat att hovrätterna inte gjort sig skyldiga till rättegångsfel när de underlåtit att självmant kalla ett tilltrosvittne som åklagaren inte hade åberopat. Enligt Högsta domstolen skulle det kunna finnas en skyldighet för hovrätten att ta upp ett bevis på nytt i sådana situationer då det av vad parten anfört i sitt överklagande och omständigheterna i övrigt finns anledning att anta att värdet av viss muntlig bevisning är annat än vad tingsrätten funnit. Högsta domstolen har konstaterat att partsställningen samt karaktären på det mål som bevisningen avser kan vara av betydelse för om hovrätten bort särskilt överväga bevisfrågorna, liksom att ansvaret för att uppmärksamma åklagaren på betydelsen av ett omhörande är begränsat. Av rättsfallen torde slutsatsen dock kunna dras att hovrätternas möjlighet att agera självmant för att på nytt ta upp bevisning endast under mycket speciella förhållanden också innebär en skyldighet.
Förändringsbehovet 12.4.2
EMR-reformen utökade hovrättens möjligheter att frångå tingsrättens tilltrosbedömning till att även omfatta sådana fall där den muntliga bevisningen i tingsrätten kan läggas fram i hovrätten genom en uppspelning av ljud- och bildupptagning av förhöret i tingsrätten. Det har medfört att tilltrosfrågorna minskat betydligt och har inneburit att hovrätterna kunnat spara tid vid beredningen av målen. I de fall tingsrätterna tar upp tilltrosbevisning vid telefonförhör eller när ett sådant förhör av något annat skäl enbart spelas in med ljud så gäller dock alltjämt att hovrätterna inte kan ändra tingsrättens tilltrosbedömning utan att ta upp bevisningen på nytt. Sådana situationer uppstår inte helt sällan och leder till att omförhör måste hållas i hovrätten.
De rättsfall som berörts i föregående avsnitt pekar enligt vår mening på en otydlighet i förfarandet. Den kan leda till olikheter i rättstillämpningen och att fall med tilltrosbevisning behandlas på olika sätt av hovrätterna eller deras avdelningar. Det är enligt vår mening mindre lämpligt att hovrätten i alltför stor utsträckning av formella skäl ska vara begränsad att ändra tingsrättens dom därför att klaganden inte begär omförhör med exempelvis ett tilltros-
SOU 2013:17 En mer ändamålsenlig hovrättsprocess
619
vittne. I ett system med generellt prövningstillstånd blir konsekvenserna av att parterna bär ett stort ansvar för att sätta ändringsförbudet i tilltrosregeln ur spel ännu tydligare. Gransknings- och ändringsskäl kan förutses bli de vanligaste skälen för hovrätterna att ta upp mål till fullständig prövning. Att hovrätterna då på formell grund skulle ses sig förhindrade att göra en annan bedömning av tilltrosbevisningen än den som gjorts i tingsrätten på grund av att klaganden inte begärt att beviset tas upp på nytt är mindre lämpligt.
Som konstateras i Domstolsverkets rapport Resursfördelningen
efter EMR, 2010:3 s. 14, har parterna enligt gällande rätt det primära
ansvaret för att tilltrosparagrafen inte hindrar en ändring av tingsrättens dom i enlighet med överklagandet. Det betyder alltså att parterna redan i de inledande skrivelserna måste ange om de har några synpunkter på hur åberopad muntlig bevisning bör läggas fram. Betydelsen av att bevisningen läggs fram på visst sätt i hovrätten står dock inte alltid klart för dem. Hovrätterna behöver inte sällan genom materiell processledning ställa frågor till parterna om hur bevisningen ska läggas fram.
Vid våra diskussionsmöten med åklagare, domare och advokater har det uttryckts att det i alltför hög utsträckning hålls telefonförhör i tingsrätten med tilltrosbevisning. Uppfattningen förefaller vara att antalet telefonförhör i tingsrätterna har ökat.15Samtidigt har det från domarhåll anförts att tilltrosregeln bör avskaffas.
Ändrade regler för upptagning av bevisning i hovrätt har tidigare förespråkats av en av hovrätterna sammansatt processgrupp i promemorian Effektivare hovrättsförfarande (Ju1999/4445/DOM). Det föreslogs i den att tilltrosparagraferna skulle avskaffas och att bevisning skulle tas upp på nytt endast om hovrätten fann särskilda skäl för det. Enligt förslaget skulle särskilda skäl kunna tänkas vara att hovrätten i ett tilltrosfall behöver göra en direkt iakttagelse av förhörspersonen eller när oklarheter i utredningen eller ny bevisning skulle leda till att kompletterande frågor behöver ställas till den hörde.16
Även Hovrättsprocessutredningen har tidigare föreslagit en ändring av tilltrosparagraferna. I SOU 1995:124 s. 237 och 243 ff., föreslogs att tingsrättens dom skulle få ändras även om beviset inte
15 Staffan Levén och Fredrik Wersäll, En modernare rättegång – hur har det gått?, SvJT 2011 s. 18. 16Prop. 2004/05:131 s. 199 f.
En mer ändamålsenlig hovrättsprocess SOU 2013:17
620
togs upp på nytt i hovrätten under förutsättning att beviset lades fram på ett sådant sätt att en tillförlitlig värdering av det kunde göras.
Vid genomförandet av EMR-reformen var regeringen inte beredd att förorda något av nyssnämnda förslag. Regeringen menade att det i och för sig kan finnas situationer där ett vittne som ska höras i hovrätten av olika skäl har sådana svårigheter att återge sina minnesbilder av händelseförloppet att det skulle vara bättre att återge utsagan genom en ljuduppspelning eller uppläsning av ett referat. Som ett tillräckligt skäl mot att införa en friare tilltrosregel anförde man att det skulle finnas en osäkerhet i ett sådant system, eftersom hovrätten redan på handlingarna skulle behöva konstatera att bevisvärderingen kunde göras lika bra på grundval av en ljudupptagning eller ett referat som utifrån ett omförhör. Att på handlingarna göra bedömningen att tillämpningen inte skulle vara i strid med principen om det bästa bevismedlet angavs vara mycket svårt.17
Tilltrosregeln mjukas upp 12.4.3
Förslag: Tilltrosregeln i 51 kap. 23 § RB mjukas upp. Vi föreslår
ett ytterligare undantag från förbudet för hovrätten att ändra tingsrättens dom när avgörandet beror av tilltron till ett förhör, om det med hänsyn till bevisningens art eller omständigheterna i övrigt inte varit olämpligt att ta upp förhöret i tingsrätten så som skett och beviset kan värderas på ett tillfredsställande sätt.
Vi menar att utgångspunkten bör vara att omedelbarhetsprincipen i hovrätten som huvudregel ska upprätthållas och att muntlig bevisning därför i allmänhet i hovrätten ska tas upp på nytt eller läggas fram genom uppspelning av en ljud- och bildupptagning av förhöret i tingsrätten om avgörandet beror av tilltron till den bevisningen. Samtidigt är det viktigt att tyngdpunkten i rättsskipningen ligger i första instans och att hovrätten kan göra en överprövning av tingsrättens avgörande som i möjligaste mån baseras på den bevisning som tagits upp i tingsrätten. Det måste därför göras en avvägning mellan behovet av att tydliggöra att hovrätten ska över-
17Prop. 2004/05:131 s. 206 ff.
SOU 2013:17 En mer ändamålsenlig hovrättsprocess
621
pröva tingsrättens avgörande, vilket i allmänhet innebär att bevisvärderingen görs med utgångspunkt i väsentligen samma underlag som tingsrätten lagt till grund för sin bedömning och intresset av att hovrätten ska ha det bästa möjliga underlaget för sin bevisvärdering. Vid en sådan avvägning bör värdet av att höra en person på nytt inför hovrätten inte överdrivas. Med hänsyn till den ytterligare tid som förflutit från den aktuella händelsen kan den hördes minne ha försvagats. Vidare finns det en risk att förhörspersonen mer strävar efter att försöka redogöra för vad han eller hon sagt i tingsrätten än att berätta vad som inträffat. Dessutom kan påtryckningar och liknande ha ägt rum efter förhöret i tingsrätten som kan inverka på hans eller hennes berättelse. Det går därför inte att utgå ifrån att ett omförhör i hovrätten är ett bättre bevismedel än den upptagning av förhöret som har gjorts i tingsrätten. Sammantaget menar vi att intresset av att upprätthålla principerna om omedelbarhet och det bästa bevismedlet inte bör anses väga så tungt i relation till behovet av att öka tydligheten i processen och betona hovrättens kontrollerande funktion. Tilltrosbestämmelsen i brottmål bör därför kunna mjukas upp.
Som tidigare angetts har kritik förts fram under de diskussionsmöten som vi hållit mot att tingsrätterna i alltför stor omfattning tillåter telefonförhör med tilltrosvittnen. Beror avgörandet i tingsrätten av tilltron till en förhörspersons berättelse bör förhöret som huvudregel inte hållas per telefon. Om ett förhör har tagits upp enbart med ljudupptagning menar vi att beviset inte ska behöva tas upp på nytt i hovrätten i de fall hovrätten gör bedömningen att det med hänsyn till bevisningens art eller omständigheterna i övrigt inte varit olämpligt att ta upp förhöret i tingsrätten på sätt som skett och beviset kan värderas på ett tillfredsställande sätt. Hovrätten ska då göra motsvarande överväganden som tingsrätten gjort för att tillåta den hörde att delta genom ljudöverföring (jfr 5 kap. 10 § RB). En sådan regel bör leda till att hovrätterna i ökad utsträckning kommer att göra en bevisvärdering utifrån samma underlag som tingsrätten gjort. Det bör dessutom kunna ge tingsrätterna viss ledning i vilka fall telefonförhör bör tillåtas.
Sammantaget föreslår vi att bestämmelsen i 51 kap. 23 § RB ska mjukas upp så att hovrätten vid sin bevisvärdering i brottmål även ska vara oförhindrad att ändra tingsrättens dom när avgörandet beror av tilltron till ett förhör, om det med hänsyn till bevisningens art eller omständigheterna i övrigt inte varit olämpligt att ta upp
En mer ändamålsenlig hovrättsprocess SOU 2013:17
622
förhöret i tingsrätten så som skett och beviset kan värderas på ett tillfredsställande sätt.
Det kan anmärkas att de bakomliggande skälen för bestämmelsen är de samma för tvistemål och brottmål och att en ändring av bestämmelserna möjligen därför borde göras i ett sammanhang. Vid en översiktlig analys kan vi inte se att det finns några hinder mot att beträffande tvistemål göra motsvarande ändring i 50 kap. 23 § RB. Emellertid ligger det utanför ramen för vårt uppdrag att lämna ett sådant förslag.
12.5 51 kap. 23 a § RB om begränsning
av hovrättens prövning bör inte ändras
Bedömning: Vi föreslår ingen ändring av bestämmelsen i
51 kap. 23 a § RB, som i vissa fall begränsar hovrättens prövning i brottmål.
Hovrättens prövning av ett mål omfattar både sakfrågan och rättsfrågan. Hovrätten ska pröva varje överklagat avgörande eller överklagad del av avgörandet i dess helhet. Från denna huvudregel om en fullständig prövning finns ett undantag i 51 kap. 23 a § RB. Enligt bestämmelsen ska, i de fall där tingsrätten funnit att den tilltalade ska dömas för den åtalade gärningen och domen överklagats bara beträffande annat än denna fråga, hovrätten pröva frågan om situationen träffas av något av de s.k. genombrottsrekvisit som anges i paragrafen.
I tidigare lagstiftningsärenden har remissinstanserna varit oense om behovet och lämpligheten av att ha kvar bestämmelsen i 51 kap. 23 a § RB om ett system införs med krav på prövningstillstånd i alla mål, innefattande en möjlighet att meddela prövningstillstånd i viss del av ett mål (prop. 1996/97:131).
Bestämmelsen i 51 kap. 23 a § RB infördes framförallt för att göra överprövningen mer effektiv och förutsebar. Man önskade undanröja tveksamheter om hur ingående prövning hovrätten skulle göra av skuldfrågan i de fall ett överklagande avsåg enbart frågan om påföljd eller t.ex. en fråga om särskild rättsverkan (SOU 1987:46 s. 101).
Vi menar att 51 kap. 23 a § RB, även i ett system där partiellt prövningstillstånd kan meddelas, är en bra regel. Genom bestäm-
SOU 2013:17 En mer ändamålsenlig hovrättsprocess
623
melsen, liksom genom våra förslag i avsnitt 12.1, så begränsas såväl tillståndsprövningen som en eventuell efterföljande sakprövning i hovrätten. Om regeln i 51 kap. 23 a § togs bort skulle dessa prövningar bli onödigt omfattande. Bestämmelsen fyller därför en viktig funktion och bör finnas kvar.
Det har i olika sammanhang hävdats att regeln till sin ordalydelse är otydlig och bör preciseras. Tidigare utredningar har menat att det finnas en otydlighet i att hovrätten ska pröva frågan om den tilltalade ska dömas för den åtalade gärningen endast om ett genombrottsrekvisit föreligger. Man har även lyft fram att lydelsen kunde förstås så att hovrätten även i annat fall får pröva om den tilltalade ska dömas för den åtalade gärningen (se SOU 1991:106 Del B s. 327 f och SOU 1995:124 s. 207). Den tolkningen av bestämmelsen får anses avfärdad (se rättsfallet NJA 1995 s. 187). Vi anser mot bakgrund av det inte att det finns skäl att ändra bestämmelsens lydelse för att betona dess obligatoriska karaktär.
Annan kritik som har kommit fram i doktrin är att bestämmelsen ger utrymme för tolkning av orden ”denna fråga” och att uttrycket inte syftar på någon fråga. I förtydligande syfte och för att även brottsrubriceringen skulle inbegripas, föreslog Hovrättsprocessutredningen att uttrycket skulle bytas ut mot skuldfrågan. Vidare föreslog man att också förmildrande eller försvårande omständigheter som är av betydelse vid bedömning av skuldfrågan (29 kap. 2– 3 §§ RB) skulle omfattas av begränsningen av hovrättens prövning, även om omständigheterna har betydelse vid påföljdsbestämningen. Högsta domstolen har klargjort att bestämmelsen inte är tillämplig om överklagandet avser frågan om sådana sakomständigheter faktiskt har förelegat som inverkar på rubriceringen av brottet eller som har betydelse både för bedömningen av skuld- och påföljdsfrågan (se rättsfallen NJA 1989 s. 829 och 1995 s. 661). Därigenom har de otydligheter som kan anses ha funnits blivit utredda.
Utredningen har inte fått några indikationer på att bestämmelsen i övrigt leder till några större tillämpningsproblem. Sammantaget anser vi att bestämmelsen stämmer väl överens med vår syn på brottmålsprocessen och alltså att det finns goda skäl att behålla den och inte anledning att göra ändringar i dess nuvarande lydelse.
En mer ändamålsenlig hovrättsprocess SOU 2013:17
624
12.6 Möjligheten att justera ett åtal i hovrätten begränsas
Förslag: En ny bestämmelse införs i 51 kap. 25 a § RB. Åklagaren
och en målsägande som för talan om ansvar får i hovrätten till stöd för sin talan åberopa en omständighet som inte lagts fram tidigare endast om han eller hon gör sannolikt att den inte hade kunnat åberopas vid tingsrätten eller han eller hon annars haft giltig ursäkt att inte göra det. Motsvarande bestämmelse för rättegången i Högsta domstolen införs i 55 kap. 15 § första stycket andra punkten RB.
Överklagandet är grundläggande för rättegången i hovrätten. Av 51 kap. 24 § RB följer att överklagandet kan återkallas innan hovrättens dom eller slutliga beslut har meddelats och att talan inte får ändras att gälla någon annan gärning än den som anges i överklagandet. Åklagaren har dock vissa möjligheter att under handläggningen justera åtalet.
Väckt åtal får som huvudregel inte ändras. Det följer av 45 kap. 5 § RB. Bestämmelsen i 45 kap. 5 § RB avser rättegången i tingsrätt men anses vara analogt tillämplig även i hovrätt när det gäller möjligheten att inskränka talan, åberopa ett nytt lagrum eller en ny omständighet till stöd för åtalet (tredje stycket). Att åklagaren, eller en målsägande som för talan i ansvarsdelen i hovrätten, åberopar en ny omständighet till stöd för åtalet avseende samma gärning, innebär inte en ändring av åtalet. Det följer av bestämmelsens tredje stycke. En sådan åtalsjustering är därför i princip tillåten.18Skälen till det är att rättskraften gäller för ett nytt åtal avseende samma gärning. Genom att åberopa en ny omständighet inom det område som omfattas av rättskraften så utvidgas inte åtalet till att avse en annan gärning. Det är alltså tillåtet att modifiera talan på ett sådant sätt.
Många gånger sker en åtalsjustering vid huvudförhandlingen i tingsrätt. Det är då inte ovanligt att det uppmärksammas brister i en gärningsbeskrivning avseende exempelvis angivelse av tid eller plats för gärningen, som enkelt kan korrigeras vid förhandlingen eller att uppgifter som den tilltalade lämnar där föranleder åklagaren
18 Regeln i 51 kap. 23 a § RB kan förhindra en åtalsjustering. Se rättsfallen NJA 1999 s. 25 och 2004 s. 646.
SOU 2013:17 En mer ändamålsenlig hovrättsprocess
625
att justera beskrivningen och lägga till någon faktisk omständighet. Då är det rimligt att åtalet kan justeras.
Rätten att justera åtalet genom att åberopa en ny omständighet i hovrätten har satts i fråga vid de diskussionsmöten som vi har hållit. Synpunkten har framförts att sådana omständigheter som inte har prövats i tingsrätten inte borde tas upp till prövning av hovrätten som första instans.
Med vår syn på hovrättens överprövande roll är den huvudsakliga funktion som hovrätten fyller att rätta felaktigheter i tingsrättens avgörande och handläggning. En obegränsad rätt att justera åtalet i hovrätten är inte förenlig med hovrättens överprövande funktion. Det finns i allmänhet inte skäl att tillåta en vidare prövning av gärningen i hovrätten än vad som skett i tingsrätten genom att tillåta att ytterligare gärningsmoment förs in i processen.
Införandet av en ny omständighet i hovrätten har ansetts kunna motiveras av hänsyn bl.a. till att den tilltalade kan lämna oriktiga uppgifter eller tiga under förfarandet för att senare under rättegången ändra inställning. Det kan också vara så att nya omständigheter har blivit kända under processens gång. Om exempelvis den tilltalade i hovrätten erkänner stöld av en större mängd gods än han eller hon är dömd för att ha tillgripit eller medger uppsåt vid utförandet av en handling som han eller hon dömts för att ha gjort sig skyldig till genom vårdslöshet, så har det ansetts motiverat att åklagaren kan modifiera åtalet. Vi delar synsättet att det i den typen av fall är rimligt att det finns en åtalsjusteringsrätt.
Åklagaren bör dock som huvudregel inte ha rätt att föra in nya omständigheter till stöd för åtalet i hovrätten. Det är en ordning som gör hovrättens överprövande roll mer tydlig. En bestämmelse om det bör föras in i 51 kap. RB. Nya omständigheter bör dock kunna åberopas i hovrätten om åklagaren gör sannolikt att han eller hon inte kunnat åberopa omständigheten vid tingsrätten eller annars haft giltig ursäkt att inte göra det. Det skulle gälla för nya rättsfakta, dvs. nya faktiska omständigheter till stöd för åtalet. Den typen av situationer som nyss beskrivits skulle då omfattas av åtalsjusteringsrätten. Regleringen skulle motsvara den preklusionsregel som gäller i tvistemål beträffande nya omständigheter (50 kap. 25 § tredje stycket RB) och alltså vara obligatorisk och tvingande. Detsamma skulle gälla en målsägande som fullföljt en talan som åklagaren fört i tingsrätten eller överklagat i ett mål som rör ett enskilt åtal. Motsvarande bestämmelse ska också vara tillämplig i Högsta domstolen.
En mer ändamålsenlig hovrättsprocess SOU 2013:17
626
Vad som kan tala mot förslaget är risken för att målets handläggning försenas av att det krävs en prövning av att en justering av åtalet är tillåten. Det torde dock inte vara särskilt vanligt att nya omständigheter till stöd för åtalet åberopas i hovrätten. Det kan å andra sidan i sig vara ett argument mot att genomföra den typ av reglering som vi nu föreslår. Men även om ändringen inte är av stor praktisk betydelse är det enligt vår mening lämpligt att reglerna för förfarandet i hovrätten väl avspeglar den typ av prövning som ska göras där. Vid en samlad bedömning anser vi därför att åklagaren och en målsägande som för talan om ansvar endast ska kunna åberopa nya omständigheter i hovrätten om han eller hon gjort sannolikt att det inte kunnat ske vid tingsrätten eller han eller hon annars haft giltig ursäkt att inte göra det.
I avsnitt 5.6 och 5.7 har vi redogjort för vårt förslag att en motsvarande begränsning ska gälla för att åklagaren ska kunna skärpa påföljdsyrkandet eller ett yrkande om särskild rättsverkan av brott i högre rätt.
12.7 Avgörande utan huvudförhandling
Huvudprincipen vid överklagade brottmålsdomar är att målen, om prövningstillstånd meddelas, ska avgöras efter huvudförhandling. Av främst processekonomiska skäl finns det en möjlighet att avgöra målen utan en sådan förhandling. Hovrätten avgör då målet efter föredragning. Det går vanligtvis till så att en hovrättsfiskal eller beredningsjurist redogör för målet inför rättens ledamöter, men målet kan också föredras av en ledamot. Förfarandet brukar betecknas som avgörande på handlingarna.
Liksom när mål avgörs utan huvudförhandling i tingsrätt ska en dom på handlingarna grundas på vad handlingarna innehåller och vad som i övrigt förekommit i målet. Det följer av 30 kap. 2 § RB. Hovrätten ska överpröva tingsrättens avgörande och därtill bedöma sådana nya omständigheter och bevis beträffande gärningen som parterna får åberopa och som har lagts fram i hovrätten. Processmaterialet består sålunda, förutom av de skrivelser som kommit in i målet i hovrätten, vanligtvis av tingsrättens dom och protokollet från en eventuell huvudförhandling, samt de handlingar som i tingsrätten utgjorde processmaterial. Det betyder normalt sett i praktiken att den bevisning som tagits upp vid huvudförhandlingen i tingsrätten och har åberopats i hovrätten, ska läggas fram vid
SOU 2013:17 En mer ändamålsenlig hovrättsprocess
627
föredragningen. Det ska ske genom en uppspelning av ljud- och bildupptagningarna av förhören från tingsrätten. Avgjordes målet utan huvudförhandling i tingsrätten ska enligt vårt förslag, se avsnitt 10.3.5, processmaterialet vara begränsat vad beträffar protokoll eller anteckningar från förundersökningen till sådana uppgifter som har åberopats av part.
Utrymmet att avgöra mål utan huvudförhandling är något större i hovrätt än i tingsrätt. I 51 kap. 13 § RB anges i vilka fall hovrätten får avgöra mål utan huvudförhandling. Bestämmelsen anger att hovrätten får avgöra brottmål utan huvudförhandling om det är uppenbart att överklagandet är ogrundat. Dessutom får brottmål avgöras utan huvudförhandling om saken kan utredas tillfredsställande och 1. åklagaren har överklagat endast till den tilltalades förmån, 2. endast den tilltalade har överklagat och hans eller hennes
ändringsyrkande godtas av motparten, 3. det inte finns anledning att döma den tilltalade till ansvar eller
ådöma honom påföljd eller döma honom till annan påföljd än böter och villkorlig dom eller sådana påföljder i förening, 4. parterna har begärt att målet ska avgöras utan huvudförhand-
ling, eller 5. om ingen av parterna, sedan fråga väckts om avgörande utan
huvudförhandling, haft någon invändning mot detta.
Bestämmelsen är fakultativ och innebär alltså att förhandling får hållas även i angivna fall. Innan ett mål avgörs utan huvudförhandling ska parterna, om det inte är uppenbart att de redan gjort det, få tillfälle att slutföra sin talan (51 kap. 14 § RB).
Har part begärt att huvudförhandling ska hållas så ska det ske, om det inte är uppenbart obehövligt. För prövning som inte avser själva saken behöver huvudförhandling emellertid inte hållas (51 kap. 13 § tredje och sjätte stycket RB).
När det gäller andelen brottmål som hovrätten avgör genom dom så är det knappt tio procent av målen som avgörs utan huvudförhandling.
En mer ändamålsenlig hovrättsprocess SOU 2013:17
628
Tabell 12.6 Avgjorda brottmål genom dom i hovrätt
Handläggning
2008 2009 2010 2011
Efter huvudförhandling
5 466 5 460 5 805 5 908
Utan huvudförhandling
409 522 570 545
Antal avgöranden
5 875 5 982 6 375 6 453
Andel avgöranden utan huvudförhandling
7 % 9 % 9 % 8 %
Källa: Enheten för analys, Domstolsverket
Genom EMR-reformen ändrades reglerna om hur muntlig bevisning i hovrätten får läggas fram. När en förnyad bevisupptagning inte är nödvändig i hovrätten kan den muntliga bevisningen från tingsrätten läggas fram genom uppspelning av ljud- och bildupptagningen av förhören där (jfr prop. 2004/05:131 s. 145 f. och 198 f.). Därigenom bör utrymmet för att avgöra mål på handlingarna i hovrätt ha ökat något. Detta återspeglas dock inte i statistiken.
Domstolsverket har i en rapport den 31 augusti 2010, Resurs-
fördelningen efter EMR, dragit slutsatsen att EMR-reformen i aktu-
ellt avseende fram till dess saknat betydelse och inte inneburit att hovrätterna i nämnvärt ökad omfattning avgör brottmål på handlingarna. I rapporten redovisas att flera hovrättsdomare uppgett att reformen borde ha fört med sig en sådan effekt men att så inte blivit fallet. Några domares uttalanden innebar ett ifrågasättande av betydelsen ur resurssynpunkt av att avgöra fler mål utan huvudförhandling, eftersom ett sådant avgörande ansågs kräva samma insatser från domstolens sida. Risken för att målen blir liggande i väntan på föredragning lyftes också fram av några domare i rapporten.19
EMR-utredningen har utvärderat reformen med införandet av nya bestämmelser för presentation av muntlig bevisning i hovrätt, SOU 2012:93 s. 253 ff. De uppgifter som vi inhämtat tyder på att användningen av handläggningsformen inte har ökat i den utsträckning som borde kunna ske med hänsyn till att förhören i tingsrätten dokumenteras med ljud och bild. Hovrättsdomarna synes vara av uppfattningen att även om en del mål kan avgöras utan huvudförhandling med parternas samtycke så lämnas många gånger inte samtycke trots att förutsättningar föreligger för att använda handläggningsformen. Vidare anges uppenbarhetskravet i aktuell
19 Domstolsverkets rapportserie 2010:3, Resursfördelningen efter EMR, s. 56 f.
SOU 2013:17 En mer ändamålsenlig hovrättsprocess
629
bestämmelse innebära att det krävs starka skäl för att gå parterna emot.
Rätten till muntlig förhandling i andra instans 12.7.1
Sverige har förpliktelser enligt internationella överenskommelser som ger den tilltalade rätt till en rättvis rättegång. Bl.a. följer av artikel 6 i Europakonventionen att den som är anklagad för brott har rätt till en rättvis och offentlig domstolsförhandling inom skälig tid (”a fair and public hearing”). Av Europadomstolens avgöranden framgår att det som huvudregel ska vara fråga om en muntlig förhandling. Artikeln gäller domstolsförfarandet såväl i underrätt som i överrätt. Syftet med kravet på en muntlig förhandling är framförallt att den tilltalade ska få möjlighet att muntligt lägga fram sin sak inför domstolen. Dessutom kan rätten till muntlig förhandling fylla en funktion för part att få lägga fram muntlig bevisning och själv framföra sina synpunkter på åtalet.20
Principerna om rätt till en muntlig förhandling gör sig inte lika starkt gällande i överrätt som i underrätt. I Europadomstolens dom den 8 februari 2005 i målet Miller mot Sverige slog domstolen fast att, när en offentlig förhandling har hållits i första instans, en mindre strikt standard kan tillämpas i högre instans där underlåtenhet att hålla en sådan förhandling kan rättfärdigas av förfarandets speciella karaktär. Av betydelse anges i domen vara karaktären av det nationella systemet för överklagande, omfattningen av den högre domstolens prövningsrätt och det sätt på vilket klagandens intressen företräds och skyddas i förfarandet, vid vilket karaktären av de frågor som ska avgöras bör beaktas och särskilt om prövningen gäller faktafrågor eller rättsliga frågor som lämpligen kan avgöras på grundval av handlingarna. Europadomstolen har i rättsfallet vidare angett att den mindre strikta standarden också bör kunna tillämpas om en part har avstått från en muntlig förhandling i första instans och begärt en sådan först efter överklagande.
Vi redogör här för några rättsfall från Europadomstolen som belyser när förhållandena kan vara av sådan speciell karaktär att ett mål kan avgöras utan muntlig förhandling i andra instans.
20 H Danielins, Mänskliga rättigheter i europeisk praxis. En kommentar till Europakonven-
tionen om de mänskliga rättigheterna, tredje uppl., s. 201 f.
En mer ändamålsenlig hovrättsprocess SOU 2013:17
630
I Europadomstolens dom den 26 maj 1988 i målet Ekbatani mot
Sverige slog domstolen fast en rätt till muntlig förhandling även i
överrätt. Ekbatani hade dömts av tingsrätt för hot mot tjänsteman till böter. Hovrätten hade att ompröva målet i dess helhet, dvs. både faktiska och rättsliga omständigheter. Ekbatani hade förnekat gärningen men domstolen fäste tilltro till målsägandens uppgifter och dömde honom mot sitt nekande. Europadomstolen konstaterar i domen att artikel 6 förutsätter en rätt för den tilltalade till muntlig förhandling även i överrätt, när rätten inte enbart ska bedöma rättsfrågor utan även ta ställning till omständigheter i sak och göra en fullständig bedömning av den tilltalades skuld.
Europadomstolen kom till samma slutsats i dom den 21 september 1993 i målet Kremzow mot Österrike. Målet rörde bl.a. frågan om ett 20-årigt fängelsestraff för mord skulle skärpas till fängelse på livstid. Med hänsyn till sakens allvar (”the gravity of what was at stake for the applicant”) fastslog domstolen att Kremzow skulle ha fått möjlighet att försvara sig personligen och att domstolen var skyldig att försäkra sig om hans personliga närvaro vid förhandlingen under sådana förhållanden.
Ett annat skäl för att muntlig förhandling ska hållas i hovrätten kan vara att den tilltalade har frikänts av tingsrätten och vid en annan bedömning av omständigheterna riskerar att dömas till ansvar för brott. Det framgår av Europadomstolens dom den 19 februari 1996 i målet Botten mot Norge.
I Europadomstolens domar den 29 oktober 1991 i målen mellan
Jan-Åke Andersson respektive Fejde mot Sverige ansåg domstolen
det försvarbart att muntlig förhandling inte hade hållits i hovrätten. I båda fallen hade de tilltalade hörts muntligen vid huvudförhandling i tingsrätten.
Vad gäller Andersson dömdes han av tingsrätt och hovrätt till dagsböter för att ha kört traktor på motortrafikled. Andersson hade erkänt gärningen men motsatt sig ansvar för brott eftersom vissa trafikskyltar saknats och pga. att det var dimmigt väder. I målet hade fotografier åberopats och vittnesförhör hållits i tingsrätten avseende väderförhållandena. Europadomstolen konstaterade att förhållandena skiljde sig från de i Ekbatani-fallet. Anderssons överklagande ansågs inte medföra någon sådan faktisk eller rättslig prövning att saken inte kunde avgöras på ett adekvat sätt med utgångspunkt i handlingarna.
Beträffande Fejde så dömdes han för olaga vapeninnehav, ringa brott, till dagsböter. Han medgav att han innehaft ett gevär utan
SOU 2013:17 En mer ändamålsenlig hovrättsprocess
631
nödvändig vapenlicens men motsatte sig ansvar för brott huvudsakligen på grund av att han inte var ägare till vapnet och att det var obrukbart. Han ansåg vidare att påföljden var för sträng. Europadomstolen bedömde att de två första invändningarna saknade relevans. I målet konstaterade domstolen att rätten till en offentlig förhandling beror av sakens karaktär och måste ställas mot andra överväganden för att upprätthålla förtroendet för domstolarna, som rätten till rättegång inom rimlig tid och till en effektiv domstolsprövning. Mot den bakgrunden ansågs det inte ha skett någon överträdelse av artikel 6 i Europakonventionen.
Av betydelse för om huvudförhandling ska hållas i hovrätten är även om muntlig förhandling har hållits i tingsrätten. Rätten att närvara vid förhandling i första instans är i det närmaste absolut. Det krävs exceptionella omständigheter för att göra undantag från den rätten. Vid förseelser och lindrigare brott har Europadomstolen dock godtagit skriftlig handläggning, när muntlig förhandling inte har behövts för att bedöma trovärdigheten av en utsaga.
Europakonventionen hindrar inte en part från att avstå rätten till muntlig förhandling. Det innebär emellertid inte att parterna fritt kan förfoga över frågan om en sådan förhandling ska hållas. Ett avstående ges inte effekt om klagandens personliga närvaro får anses vara nödvändig med hänsyn till rättvisans intresse (”in the interests of justice”). Europadomstolen har betonat att avstående från en konventionsrättighet inte får strida mot något allmänt intresse och att det, för att avståendet ska vara acceptabelt, måste finnas ett minimiskydd som svarar mot betydelsen av avståendet.21I flera fall avseende allvarlig brottslighet har Europadomstolen konstaterat att domstolen har en skyldighet att försäkra sig om den tilltalades närvaro vid en muntlig förhandling för att garantera honom eller henne en möjlighet att försvara sig personligen.22 Vid allvarligare brott kan det alltså sägas finnas ett allmänt intresse av att brottsmisstankarna prövas vid en muntlig förhandling. Det torde i sådana fall inte anses vara förenligt med konventionen att avgöra målet på handlingarna, oavsett parternas inställning.
Europadomstolens praxis har fått genomslag i svensk rättspraxis. Högsta domstolen har i rättsfallet NJA 1988 s. 572 konstaterat att regeln i 51 kap. 13 § tredje stycket RB, som ger visst
21 Se bl.a. Europadomstolens dom den 15 juni 2004 i målet Thompson mot Förenade konunga-
riket.
22 Se Europadomstolens dom den 8 februari 2000 i målet Cooke mot Österrike.
En mer ändamålsenlig hovrättsprocess SOU 2013:17
632
utrymme att mot parts vilja avgöra ett mål utan huvudförhandling, ska tolkas restriktivt. I rättsfallet NJA 1988 s. 92 ansåg Högsta domstolen att det inte kunde bortses från möjligheten att en förnyad prövning vid huvudförhandling skulle leda till att hovrätten gjorde en annan tilltrosbedömning än den som tingsrätten gjort. Vid det förhållandet hade det inte varit uppenbart obehövligt att hålla huvudförhandling i hovrätten. Vidare har Högsta domstolen i rättsfallet NJA 2009 s. 836 slagit fast att rätten till en offentlig förhandling och att personligen närvara vid denna, inte är begränsad till fall när närvaron är av betydelse för utredningen i målet. I fallet hade den tilltalade frikänts av tingsrätten för att sedan av hovrätten dömas till tio års fängelse. Med hänsyn till den betydande straffskärpning som kunde bli aktuell ansåg Högsta domstolen att den tilltalade borde ha varit personligen närvarande vid förhandlingen.
Sammanfattningsvis måste frågan i vilka fall det finns en rätt till muntlig förhandling i andra instans bedömas utifrån de kriterier som har angetts i rättsfallet Miller mot Sverige och i varje enskilt fall. Parternas inställning och behovet av att tillgodose ett allmänt intresse av att förhandling hålls ska därtill vägas in. Klart är att en restriktiv hållning till att avgöra mål på handlingarna är påkallad enligt Europadomstolens praxis.
Behovet av förändringar 12.7.2
Det finns av principiella skäl ett behov av att ändra reglerna om avgörande på handlingarna. Åklagarens ansvar för statens talan och för utredningen i skuldfrågan bör lyftas fram även i hovrätten. Vi menar även att det kan göras tydligare att parterna i första hand ska disponera över innehållet i hovrättsprocessen och att hovrätten med sin processledande roll ska ha det avgörande inflytandet över processformen.
Även i hovrätten finns det förutsättningar att avgöra målen på olika sätt med utgångspunkt i den prövning som målen kräver. Med de ändrade reglerna efter EMR-reformen om hur muntlig bevisning i hovrätten får läggas fram, finns ytterligare utrymme att avgöra mål utan huvudförhandling. Muntlig bevisning som inte ska tas upp i hovrätten kan läggas fram genom uppspelning av förhören från tingsrätten för rätten i samband med att målet avgörs på handlingarna. I vissa fall är det en lämplig ordning. Det skapar större flexibi-
SOU 2013:17 En mer ändamålsenlig hovrättsprocess
633
litet och kräver mindre resurser än om alla mål behöver avgöras efter huvudförhandling.
Med större möjlighet att avgöra fler mål på handlingarna kan hovrätterna bättre organisera arbetet så att ett mål så snart det är färdigberett kan avgöras efter föredragning eller cirkulation. Därigenom ökar förutsättningarna för att avgöra målen i rimlig tid. I vissa fall kan det redan inför prövning av en fråga om prövningstillstånd stå klart att ett sådant tillstånd ska meddelas. Visst dubbelarbete kan då undvikas genom att målet, i anslutning till den prövningen, kan avgöras slutligt på handlingarna. Parter och ombud behöver i dessa fall inte heller inställa sig vid en huvudförhandling.
Vid diskussionsmöten med advokater, åklagare och domare har till oss framförts åsikten att svårigheterna att få tid för huvudförhandling är ett av de största problemen med dagens hovrättsprocess. Flera domare har angett att framförallt bristen på förhandlingssalar, längre huvudförhandlingstider och fler mål med häktade gör det svårt att avgöra mål efter huvudförhandling inom rimlig tid. Det har vidare påpekats från advokathåll att det utanför storstadsområdena finns få advokater som kan ta uppdrag som offentlig försvarare och att det tar mycket tid i anspråk för dem att resa till och från hovrättsorten för att inställa sig vid en huvudförhandling.
Med färre huvudförhandlingsmål behöver förhandlingssalarna inte utnyttjas i samma utsträckning. Om fler mål avgörs på handlingarna frigör det samtidigt förhandlingstid för sådana mål som behöver avgöras efter huvudförhandling. Det begränsar också behovet av att vissa arbetsuppgifter utförs, som för sekreterare att vidtala och kalla till huvudförhandling och kontrollera delgivningar. Samtidigt minskar risken för att avgörandet senareläggs för att parter och ombud som har kallats till en huvudförhandling i hovrätten inte kommer dit. Självfallet är det så att tid även måste avsättas för föredragning av mål som avgörs utan huvudförhandling. Men det är ändå vår bedömning att en handläggning med avgörande på handlingarna i allmänhet ger utrymme för flexiblare arbetsformer och även underlättar hovrätternas planering av mål som ska avgöras efter huvudförhandling.
Vid våra diskussionsmöten har en del domare också gett uttryck för att hovrätterna och dess avdelningar har olika uppfattning om hur reglerna om avgörande av mål utan huvudförhandling ska tillämpas. Det talar för att det även finns visst behov av förtydliganden.
En mer ändamålsenlig hovrättsprocess SOU 2013:17
634
Sammantaget anser vi det ökade utrymmet att avgöra brottmål utan huvudförhandling i hovrätten som EMR-reformen har fört med sig bör utnyttjas. Som en följd av det bör handläggningstiderna i brottmål kunna kortas. Det, tillsammans med våra förslag avseende vilka påföljder som kan komma i fråga vid ett avgörande av mål efter huvudförhandling i den tilltalades utevaro, gör det konsekvent att utvidga bestämmelsens tillämpningsområde. Mot denna bakgrund redogör vi i följande avsnitt för våra ändringsförslag.
Ändrade förutsättningar för att avgöra mål 12.7.3
på handlingarna
Bedömning och förslag: Kravet på att saken kan utredas till-
fredsställande för att hovrätten ska få avgöra ett mål utan huvudförhandling tas bort. I stället ska målet kunna avgöras utan huvudförhandling om det inte finns särskilda skäl som talar mot det och någon av övriga förutsättningar i 51 kap. 13 § RB är uppfyllda. Hovrätten ska kunna avgöra målet utan huvudförhandling om det inte finns anledning att döma den tilltalade till ansvar eller påföljd eller döma honom eller henne till
• fängelse i mer än sex månader,
• villkorlig dom i förening med samhällstjänst om det i domslutet ska anges ett fängelsestraff överstigande sex månader,
• skyddstillsyn i förening med fängelse enligt 28 kap. 3 § brottsbalken,
• villkorlig dom eller skyddstillsyn i förening med samhällstjänst eller kontraktsvård om det i domslutet ska anges ett fängelsestraff överstigande sex månader, eller
• sluten ungdomsvård.
Detsamma ska gälla om det inte finns anledning att förverka villkorligt medgiven frihet från fängelsestraff med mer än sex månader, eller bestämma påföljden till fängelse och förverka villkorligt medgiven frihet från fängelsestraff med en strafftid som sammantaget överstiger sex månader. Med de påföljder som ovan ska likställas förordnande enligt 34 kap. 1 § första stycket 1 brottsbalken.
SOU 2013:17 En mer ändamålsenlig hovrättsprocess
635
Vi ansluter oss till EMR-utredningens förslag att bestämmelsen i nuvarande 51 kap. 13 § tredje stycket RB bör mjukas upp genom att det uppenbarhetskrav som ställs upp i bestämmelsen tas bort.
Mål får avgöras utan huvudförhandling om det inte finns särskilda skäl mot det
Som angetts i avsnitt 12.7.1 måste vissa särskilda förutsättningar vara uppfyllda för att brottmål, i vilka överklagandet inte är uppenbart ogrundat, ska kunna avgöras i sak utan huvudförhandling i hovrätt. Utöver dessa är ett grundläggande krav att saken kan utredas tillfredsställande. I förarbetena angavs att avgörande för frågan om huvudförhandling ska hållas eller ej bör vara om det finns sakliga skäl för en sådan förhandling. En muntlig förhandling anfördes vara värdefull både med hänsyn till utredningen om brottet och för bedömningen i påföljdsfrågan. Den kriminalpolitiska effekten av att den tilltalade tvingas inställa sig inför hovrätten angavs däremot troligen vara mindre än när det gäller inställelse inför tingsrätten (prop. 1983/84:78 s. 50 f).
Vi föreslår att kravet på att saken ska kunna utredas tillfredsställande byts ut. Utgångspunkten ska i stället vara att målet kan avgöras utan huvudförhandling om det inte finns särskilda skäl mot det.
Hovrätten ska enligt vår uppfattning inte göra någon prognos av om utredningen är tillräckligt fullständig för att den tilltalade ska kunna dömas för brottet eller bedöma om det skulle vara till för- eller nackdel för utredningen i skuldfrågan att hålla huvudförhandling i målet. Hovrätten ska däremot bedöma om det finns förutsättningar att kunna avgöra frågorna i målet utan att hålla en muntlig förhandling.
Det utslagsgivande för om det kan anses finnas särskilda skäl mot ett avgörande på handlingarna ska vara om huvudförhandling behövs för att uppfylla kraven på en rättvis rättegång. Vid den bedömningen ska Europakonventionens regler och den praxis som har utvecklats av Europadomstolen och Högsta domstolen vara vägledande, se avsnitt 12.7.1. Överväganden måste göras av om hovrätten lämpligen kan avgöra saken utan huvudförhandling. Det betyder att bl.a. omfattningen av hovrättens prövning har betydelse, liksom om hovrätten ska pröva rättsfrågor eller bevisfrågor.
En mer ändamålsenlig hovrättsprocess SOU 2013:17
636
Det är också av betydelse om muntlig förhandling har hållits i tingsrätten och om den tilltalade därigenom har fått möjlighet att lägga fram synpunkter på åtalet samt muntliga bevis. Vid bedömningen kan det också ha betydelse om part har avstått från sådan förhandling i tingsrätten. Som tidigare nämnts finns det i mål om allvarligare brott också ett allmänt intresse av att den tilltalade får möjlighet att vara närvarande vid en muntlig förhandling. Det kan i sådana fall inte anses vara förenligt med Europakonventionen att avgöra ett mål på handlingarna, oberoende av parternas inställning till det.
Genom EMR-reformen kan muntlig bevisning i hovrätten läggas fram genom uppspelning av inspelningarna av förhören från huvudförhandlingen i tingsrätt. Hovrätten kan tillägna sig den bevisningen lika väl genom att ta del av förhör vid en föredragning inför avgörande på handlingarna som vid en huvudförhandling. I den mån annan muntlig bevisning inte åberopas torde utrymmet för ett avgörande utan huvudförhandling därför vara något större än tidigare. Muntlig förhandling bör i många fall inte längre vara nödvändig i andra instans för att bedöma trovärdigheten i utsagor från förhören i tingsrätten, i fall parterna har fått tillräckliga möjligheter att presentera sin inställning skriftligen och bemöta den bevisning som lagts fram. En bedömning måste emellertid göras i varje enskilt fall av om en fullgod bevisprövning i hovrätten kan göras på handlingarna likaväl som efter huvudförhandling.
Ett skäl för att hålla huvudförhandling i målet är förstås att nya omständigheter eller ny bevisning har åberopats i hovrätten och den behöver tas upp muntligen. Detsamma gäller om muntlig bevisning från tingsrätten ska tas upp på nytt i hovrätten (omförhör) eller om tilläggsförhör ska hållas i hovrätten. Även i fall då åberopad bevisning inte ska tas upp på nytt i hovrätten kan utredningen i målet framstå som så svårbedömd att det kan antas vara till fördel för bevisvärderingen att parterna får framställa saken och hålla slutanföranden vid en huvudförhandling. Likaså kan det i ett mål i vilket överklagandet enbart rör en rättsfråga, och det därför normalt sett inte finns anledning att hålla huvudförhandling, finnas skäl för att låta parterna lägga fram sin rättsliga argumentation muntligen.
Ett annat särskilt skäl mot att avgöra målet på handlingarna kan vara att den dömde behöver höras personligen inför rätten angående ändrade personliga förhållanden. Utredningen i påföljdsdelen kan alltså motivera en muntlig förhandling. I många fall kan dock
SOU 2013:17 En mer ändamålsenlig hovrättsprocess
637
uppgifter om exempelvis förändrade inkomstförhållanden som kan påverka bestämningen av dagsbotens storlek, inhämtas från parterna och kommuniceras under handläggningen. Målet bör då kunna avgöras på handlingarna. Om lång tid förflutit sedan tingsrättens avgörande kan bedömningen emellertid bli den motsatta.
Personlig närvaro inför rätten är, som tidigare nämnts, nödvändig vid en fullständig prövning av såväl rättsliga som faktiska omständigheter när hovrättens prövning kan antas vara av större betydelse för klaganden. Om hovrätten kan komma att göra en annan bedömning av ett åtal som tingsrätten har ogillat så kan det, med hänsyn till konsekvenserna för den tilltalade, vara ett särskilt skäl mot att avgöra målet utan huvudförhandling. Vid allvarligare brott är det vidare rimligt att en parts begäran om huvudförhandling respekteras. I sådana fall kan det också finnas ett allmänintresse av att hovrätten håller en offentlig förhandling.
Sammantaget bör reglerna om när ett mål kan avgöras utan huvudförhandling göras tydligare. Mål ska därför kunna avgöras utan huvudförhandling om det inte finns särskilda skäl mot det. Det är en ordning som är mer förenlig med den rollfördelningen mellan åklagare och domstol som vi förespråkar och den tydliggör hovrättens huvudsakliga uppgift att kontrollera riktigheten av tingsrättens avgöranden.
Svårare straff och fler påföljder ska kunna omfattas
De särskilda förutsättningarna för att hovrätten ska få avgöra ett mål i sak utan huvudförhandling anges i nuvarande 51 kap. 13 § andra stycket 1–5 RB. I dessa fall har part inte en absolut rätt till huvudförhandling utan sådan ska enligt nuvarande regler hållas om det inte är uppenbart obehövligt. I nästa avsnitt ansluter vi oss till EMR-utredningens förslag om en viss uppmjukning av den bestämmelsen. Vad gäller de särskilda förutsättningarna har vi inte funnit skäl att ändra att mål kan avgöras på handlingarna om åklagaren har överklagat endast till den tilltalades förmån eller om endast den tilltalade överklagat och ändringsyrkandet godtas. Inte heller har vi ansett att det finns anledning att ändra att målet, utan begränsning till vilken påföljd som är aktuell, kan avgöras utan huvudförhandling om parterna har begärt det eller om de inte har haft något mot att så sker, sedan frågan om avgörande utan huvudförhandling har väckts. I ett sådant fall får hovrätten, som vi utvecklat i föregående
En mer ändamålsenlig hovrättsprocess SOU 2013:17
638
avsnitt, pröva om det finns särskilda skäl mot att målet avgörs på det sättet.
Det bör fortfarande i lag finnas en grundläggande begränsning av vilka påföljder som hovrätten utan huvudförhandling kan döma till trots att någon part begärt huvudförhandling. Enligt nuvarande punkten 3 kan mål avgöras på handlingarna om det inte finns skäl att döma den tilltalade till ansvar eller påföljd eller om annan påföljd än böter och villkorlig dom eller sådana påföljder i förening inte kommer i fråga. Utöver böter och villkorlig dom, även i förening, så bör hovrätten enligt vår uppfattning utan huvudförhandling kunna döma till skyddstillsyn eller fängelse. Vidare bör villkorlig dom och skyddstillsyn kunna dömas ut även i förening med en föreskrift om samhällstjänst eller s.k. kontraktsvård. Bestämmelsen utesluter inte heller att den tilltalade överlämnas till särskild vård såsom rättspsykiatrisk vård, vård enligt lagen (1988:870) om vård av missbrukare i vissa fall, ungdomsvård och ungdomstjänst eller sådana påföljder i förening.
Vi anser att fängelsestraff om maximalt sex månader och påföljder som inte är att anse som svårare eller mer ingripande för den tilltalade än fängelse i sex månader, bör kunna dömas till utan huvudförhandling. Indelningen av påföljder och bedömningen av hur ingripande de ska anses vara bör göras utifrån samma utgångspunkter som vi har angett ska tillämpas vid bedömningen av om mål kan avgöras efter huvudförhandling i den tilltalades utevaro i tingsrätt, se avsnitt 11.6. Det betyder att ett mål inte kan avgöras utan huvudförhandling om det finns anledning att förena en villkorlig dom eller skyddstillsyn med en föreskrift om samhällstjänst eller bestämma påföljden till skyddstillsyn med en föreskrift om kontraktsvård, och det i domen ska anges ett alternativstraff som överstiger fängelse i sex månader. Inte heller ska hovrätten kunna döma till skyddstillsyn i förening med fängelse enligt 28 kap. 3 § brottsbalken eller till sluten ungdomsvård. Med dessa påföljder ska likställas förordnande enligt 34 kap. 1 § första stycket 1 brottsbalken.
Vidare menar vi att vid sammanträffande av brott, mer än sex månader av villkorligt medgiven frihet från fängelsestraff inte ska kunna förverkas utan huvudförhandling och att den sammanlagda strafftidens längd, om hovrätten samtidigt dömer till ett särskilt fängelsestraff, inte får överstiga sex månader.
I motiven till den gällande bestämmelsen menade Rättegångsutredningen att det i de allra flesta fall var en fördel i fråga om mer
SOU 2013:17 En mer ändamålsenlig hovrättsprocess
639
ingripande påföljder att rätten fick direkt kontakt med den tilltalade för att bedöma påföljdsfrågan men, när det gäller böter och i vissa fall av villkorlig dom, att det kunde vara överflödigt att hålla en muntlig förhandling (Ds Ju 1983:1 s. 64). Vi är alltså av uppfattningen att det även i fall annan påföljd är aktuell kan finnas ett tillräckligt underlag för att avgöra målet utan att den tilltalade är personligen närvarande vid en muntlig förhandling. Ett exempel på det är mål i vilket överklagandet endast avser påföljdsfrågan, t.ex. mål om grovt rattfylleri, där påföljdsvalet står mellan fängelse och villkorlig dom med samhällstjänst eller mål om grov olovlig körning eller grovt rattfylleri där fråga enbart är att bedöma fängelsestraffets längd. Ett annat sådant exempel är mål i vilket det inte finns anledning att döma till annan påföljd än skyddstillsyn med särskild behandlingsplan och det inte finns behov av att höra den tilltalade om sin personliga situation i hovrätten. Det gäller särskilt om handläggningstiden i målet varit kort och den dömdes personliga förhållanden inte förändrats sedan tingsrättens dom. Det kan också finnas överklaganden som enbart berör frågan om tidigare villkorligt medgiven frihet från fängelsestraff ska förverkas. Sådana mål bör i regel också kunna avgöras på handlingarna.
Med hänsyn till betydelsen av vad saken rör för den tilltalade och med beaktandet av allmänhetens intresse av att allvarliga brott bör prövas vid en offentlig rättegång har vi ansett att den föreslagna avgränsningen är lämplig. Den är också konsekvent med vårt förslag om vilka mål som ska kunna avgöras efter huvudförhandling i den tilltalades utevaro i tingsrätt och i det särskilda förfarandet där i erkända brottmål.
Uppenbarhetskriteriet tas bort
Om part begär att huvudförhandling ska hållas måste det enligt gällande rätt vara uppenbart obehövligt för att målet ska kunna avgöras på handlingarna. Det följer av 51 kap. 13 § tredje stycket RB.
Har åklagaren, den tilltalade eller målsägande som är part gett till känna sin inställning att huvudförhandling ska hållas, så indikerar det att parten vill föra fram sin sak muntligen eller att nya bevis eller omständigheter behöver tas upp. Det finns då i regel skäl att hålla huvudförhandling. Bedömningen av om det finns ett sådant behov ska göras med utgångspunkt i de konventionsåtaganden som vi redogjort för i avsnitt 12.7.1.
En mer ändamålsenlig hovrättsprocess SOU 2013:17
640
När tredje stycket infördes år 1984 angav departementschefen att en part i princip alltid ska ha rätt till huvudförhandling även i hovrätt, om en sådan inte är uppenbart obehövlig (prop. 1983/84:78 s. 51). Rättegångsutredningen menade att det inte i hovrätt var något större rättssäkerhetskrav att en part ska kunna framtvinga en huvudförhandling eftersom man redan haft en rättegång, men att konventionsåtagandena när det gäller överrättsprocessen torde innefatta en rätt för parterna att få till stånd en sådan förhandling. Utredningen angav vidare att förslaget i stort sett endast var en kodifiering av rådande praxis (Ds Ju 1983:1 s. 66).
Som vi tidigare nämnt finns det skäl för en restriktiv hållning när det gäller att mot en parts begäran avgöra ett mål på handlingarna (se rättsfallet NJA 1988 s. 572). Parts begäran om huvudförhandling ska enligt uttalanden av Högsta domstolen i princip respekteras (se rättsfallet NJA 2000 C 26). Kravet på ”uppenbart” innebär emellertid att det fordras starka skäl för inte hålla en huvudförhandling när sådan har begärts. Med den möjlighet som EMR-reformen medfört att lägga fram muntlig bevisning i hovrätten genom uppspelning av ljud- och bildupptagningarna från förhandlingen där, har utrymmet ökat för att avgöra mål utan huvudförhandling med bibehållen kvalitet. För att reglerna ska få önskat genomslag i tillämpningen bör domstolen få ett starkare inflytande över handläggningsformen och kravet på ”uppenbart” tas bort. Det markerar vikten av en noggrann avvägning mellan de olika omständigheter som är av betydelse vid bedömningen av om en muntlig förhandling ska hållas, där även behovet av en effektiv prövning och att målet kan avgöras inom rimlig tid ska vägas in.
EMR-utredningen har föreslagit att den aktuella bestämmelsen ska mjukas upp genom att det uppenbarhetskrav som ställs i den tas bort. I utredningens uppföljning av EMR-reformen anges det vara en fördel om fler mål kan avgöras på handlingarna och att det inte är tillfredsställande att de goda förutsättningar som EMRreformen fört med sig inte utnyttjas fullt ut. Vi delar alltså den uppfattningen och ansluter oss till utredningens förslag i SOU 2012:93 s. 256 f.
Syftet med hovrättsprövningen, att överpröva tingsrättens avgörande, får med förslaget en tydligare innebörd. Åberopar parterna inga nya omständigheter eller bevis i hovrätten så kan i regel prövningen av skuldfrågan göras utan huvudförhandling. Även när det gäller behovet av muntlig förhandling för att avgöra påföljdsfrågan kan samma synsätt anläggas. Har inte sakförhållandena ändrats ska
SOU 2013:17 En mer ändamålsenlig hovrättsprocess
641
hovrätten bedöma om tingsrättens avgörande varit korrekt med utgångspunkt i tingsrättens dom och det processmaterial som legat till grund för den. Med välskrivna tingsrättsdomar och tydliga partsinlagor i hovrätten bör den bedömningen i många fall gå att göra utifrån i handlingarna i målet.
12.8 En mer koncentrerad huvudförhandling
Behovet av förändringar 12.8.1
I de mål där det finns skäl för en fullständig förnyad prövning kan hovrätten, enligt dagens regler, avgöra målet på handlingarna utan eller efter en huvudförhandling. Under målets förberedelse kan sammanträde hållas både i tingsrätt och hovrätt. Ett sådant sammanträde syftar framförallt till att förbereda den kommande huvudförhandlingen. Muntlig bevisning kan också under vissa förutsättningar, i såväl tingsrätt som hovrätt, tas upp vid ett särskilt sammanträde utom huvudförhandling. Bevisning som tagits upp på det sättet ska dock läggas fram vid huvudförhandlingen.
I domstolsärenden och mål i förvaltningsdomstolarna kan både muntlig och skriftlig handläggning förekomma under avgörandeskedet. Parterna kan argumentera muntligt och lägga fram bevisning vid ett sammanträde medan den resterande delen av handläggningen sker skriftligt. När det gäller brottmålsprocessen i tingsrätt har vi inte föreslagit att en sådan ordning bör införas. Vi anser inte heller att det finns skäl att föreslå det för hovrättsprocessens del. När det krävs en muntlig förhandling för att hovrätten ska kunna avgöra målet bör en huvudförhandling hållas. Det innebär att det finns en naturlig start- och slutpunkt för rättegången. Huvudförhandlingen ska hållas koncentrerad och avgörandet får bara grunda sig på vad som förekommit under denna. Dessa grundprinciper i rättegångsbalken bör upprätthållas även i hovrättsprocessen. Däremot finns det enligt vår mening anledning att överväga om huvudförhandlingen i hovrätten kan göras mer koncentrerad genom att öka användningen av hänvisning till muntlig bevisning.
En av de största förändringar som EMR-reformen inneburit är att den muntliga bevisningen som huvudregel ska läggas fram genom uppspelning av ljud- och bildupptagningar av förhören i tingsrätten (se SOU 2012:93, avsnitt 3.4.2). Detta har i praktiken medfört att en huvudförhandling i hovrätten skiljer sig från en huvudförhand-
En mer ändamålsenlig hovrättsprocess SOU 2013:17
642
ling i tingsrätten genom att det i väsentligt mindre omfattning tas upp bevisning genom förnyade förhör. Under det skede av huvudförhandlingen då den muntliga bevisningen läggs fram är vanligtvis rätten, den tilltalade, försvararen, åklagaren och målsägandebiträdet, om det finns ett sådant, närvarande i salen och ser tillsammans på de videoinspelade förhören. I många av de mål som avgörs i hovrätterna kan uppspelningarna av förhören pågå under flera huvudförhandlingsdagar. I omfattande mål kan dagarna behöva spridas ut under en längre tid för att de olika aktörerna ska kunna närvara samtidigt. Det kan ifrågasättas om det är en ändamålsenlig ordning.
Den nya tekniken och den möjlighet till hänvisning till såväl skriftlig som muntlig bevisning som infördes genom EMR-reformen innebär att det finns förutsättningar för en mer flexibel och koncentrerad form av huvudförhandling. Rätten kan – inom ramen för huvudförhandlingen – ta del av den muntliga bevisningen utan att parterna behöver vara närvarande. Erfarenheterna från EMR-reformen visar att hänvisning till ljud- och bildupptagningar förekommer, men endast i begränsad omfattning. Mot denna bakgrund finns det skäl att överväga om bestämmelserna som gäller hänvisning till muntlig bevisning i hovrätten bör ändras.
Hänvisning till muntlig bevisning enligt dagens 12.8.2
bestämmelser
Bestämmelserna om hänvisning till bevisning är utformade på samma sätt i tvistemål och brottmål i både tingsrätt och hovrätt. När det gäller brottmål i hovrätten finns bestämmelsen i 51 kap. 19 § första stycket RB. Enligt denna får bevisning läggas fram genom hänvisning till handlingar i målet, om rätten finner det lämpligt. Motsvarande bestämmelse finns i 43 kap. 8 § (tvistemål i tingsrätt), 46 kap. 6 § (brottmål i tingsrätt) och 50 kap. 19 § (tvistemål i hovrätt).
Begreppet handlingar i målet omfattar även ljud- och bildupptagningar av förhör. Det är rätten som ska avgöra om det är lämpligt att lägga fram bevisning genom hänvisning. Rätten kan på egen hand väcka frågan om det bör ske.
I motiven behandlas rättens överväganden om det är lämpligt med hänvisning framförallt i författningskommentaren till 43 kap. 7 § RB (som gäller möjligheten att hänvisa till yrkanden, inställningar och utveckling av talan i en tvistemålsprocess i tingsrätt).
SOU 2013:17 En mer ändamålsenlig hovrättsprocess
643
Där anges som exempel på vad som i det enskilda fallet kan göra förfarandet med hänvisning lämpligt att det underlättar förståelsen av materialet och genomförandet av förhandlingen eller på annat sätt leder till en mer effektiv och ändamålsenlig process. Vidare anges det där att parterna bör ha stort inflytande över frågan om hänvisning ska användas och att hänvisning i normalfallet inte bör ske om någon part motsätter sig det. Om det kan misstänkas att en part kan få svårt att följa processens förlopp och tillgodogöra sig processmaterialet, om detta inte läggs fram muntligen, talar det enligt regeringen mot att tillåta hänvisning (prop. 2004/05:131 s. 245)
När det allmänt gäller möjligheten att ersätta muntliga framställningar med hänvisning till handlingar uttalade regeringen i EMR-propositionen att den borde utnyttjas restriktivt i brottmål. Det motiverades med att det för den enskildes upplevelse av en rättvis rättegång är av stor betydelse att förfarandet är lättbegripligt och överskådligt och att det inte får råda någon tvekan om att den tilltalade förstår vad anklagelserna innebär. Enligt regeringen torde flertalet brottmål avgöras enklast och bäst efter en huvudförhandling, med övervägande muntliga inslag, i varje fall i första instans (a. prop. s. 147).
Det regeringen anförde som skäl för att vara restriktiv med att tillåta hänvisning i brottmål ska ses mot bakgrund av att möjligheten att ersätta muntliga framställningar med hänvisning till handlingar omfattar yrkanden, inställningar, gärningsbeskrivningar och hela åklagarens sakframställan i såväl tingsrätt som hovrätt. När det gäller dessa delar av en brottmålsförhandling i tingsrätt, som alltså innefattar åklagarens redogörelse för vad som läggs den tilltalade till last, är det naturligt att hänvisning till handlingar bara bör förekomma i undantagsfall. Det är också naturligt att man vid lämplighetsbedömningen måste lägga stor vikt vid parternas uppfattning om det gäller hänvisning till en sakframställan eller skriftlig bevisning som en part åberopar. Parten kan då göra bedömningen att det är nödvändigt med en muntlig framställning för att peka på det som denne vill lyfta fram i materialet. Motparten kan också anse att en muntlig framställning med möjlighet att ställa frågor i anslutning till detta är nödvändigt för att denne ska förstå materialet.
När det gäller att bedöma om det är lämpligt att lägga fram de förhör som spelats in vid tingsrätten genom hänvisning i hovrätten görs sig andra hänsyn gällande. Vad bedömningen gäller är om det är lämpligt att hovrätten tar del av upptagningarna av förhören i
En mer ändamålsenlig hovrättsprocess SOU 2013:17
644
tingsrätten på egen hand eller om de ska spelas upp vid en huvudförhandling där parter, ombud och åhörare kan närvara. Bevisningen presenteras på samma sätt oavsett om det sker genom hänvisning eller om den läggs fram vid huvudförhandlingen. I båda fallen kan parterna i sin sakframställan och sitt slutanförande lyfta fram och peka på vad som sägs under förhören.
Om ljud- och bildupptagningar av förhör i tingsrätten läggs fram genom hänvisning tittar ledamöterna på förhören tillsammans på samma sätt som när de läggs fram vid en huvudförhandling. Det bör ske efter att förhandlingen inletts och parterna har utvecklat sin talan enligt vad som normalt följer av processordningen. På det sättet får rättens ledamöter veta parternas positioner i hovrätten och parterna kan lyfta fram det de anser vara viktigt i förhören. Rätten tittar på förhören antingen i en förhandlingssal eller i något av de tjänsterum där föredragningar hålls. I övrigt är den enda skillnaden att det inte sker i parternas närvaro.
Partsinsyn och sekretess
Enligt 43 kap. 4 § OSL omfattas bilden i en ljud- och bildupptagning av ett förhör av sekretess. Enligt dagens bestämmelser har en part ingen ovillkorlig rätt att få en kopia av den bild som ingår i en ljud- och bildupptagning, trots att den utgör processmaterial. Tvärtom anses det generellt olämpligt att ge ut kopior av bilden (se NJA 2008 s. 883). Däremot kan parten och dennes ombud titta på ljud- och bildupptagningarna i domstolens lokaler och få kopior av ljudupptagningarna.
Insynsutredningen har föreslagit att det i rättegångsbalken bör införas en bestämmelse som slår fast att en part har en ovillkorlig rätt att hos domstol ta del av ljud- och bildupptagningarna (se delbetänkandet Partsinsyn och ny teknik i domstol, m.m., SOU 2008:93). Utredningen föreslår att denna rätt förenas med ett straffsanktionerat förbud mot att i eller från domstolens visningslokal ta upp eller överföra bild. Vidare föreslår utredningen att det införs en uttrycklig bestämmelse som anger att rätten på begäran av part får lämna ut en kopia av ljud- och bildupptagningen även om sekretess gäller för bilduppgifterna enligt 43 kap. 4 § OSL om det är lämpligt. Ett utlämnade av en kopia av ljud- och bildupptagningen ska enligt utredningens förslag få förenas med ett förbehåll, om det behövs för att eliminera risken för missbruk. Genom ett förbehåll
SOU 2013:17 En mer ändamålsenlig hovrättsprocess
645
ska rätten kunna begränsa mottagarens rätt att kopiera, sprida eller annars förfoga över bildupptagningen.
EMR-utredningen har utifrån sin utvärdering av EMR-reformen gjort bedömningen att det inte finns behov av en sådan reglering som Insynsutredningen föreslår, SOU 2012:93, avsnitt 3.1.3. Utvärderingen visar att det varit sällsynt att ljud- och bildupptagningar begärts ut. I de fall det funnits ett behov för en part eller ett ombud att ta del av förhören på nytt har det fungerat väl att det har kunnat ske i domstolens lokaler. Från advokaternas håll har man framhållit att det ofta är tillräckligt att få en kopia av ljudupptagningarna i de fall förhören måste gås igenom på nytt inför hovrättsförhandlingen.
Möjligheten att hänvisa till ljud- och bildupptagningar 12.8.3
av förhör i tingsrätten bör användas i större utsträckning
Bedömning: Det finns flera fördelar med att muntlig bevisning
i hovrätten i så stor utsträckning som möjligt läggs fram genom hänvisning till tingsrättens ljud- och bildupptagningar. Generellt sätt ökar det förutsättningarna för en ändamålsenlig och koncentrerad huvudförhandling i hovrätten.
EMR-utredningens utvärdering visar att möjligheten att hänvisa till ljud- och bildupptagningar av förhör från tingsrätten endast använts i begränsad omfattning av hovrätterna. Från hovrätternas sida har det framförallt lyfts fram att det beror på att parterna ofta motsätter sig detta. Det är visserligen inget hinder mot att hänvisning används och det har framkommit att det förekommit att förhören har lagts fram på detta sätt även när någon part motsatt sig det. EMR-utredningens bedömning är att hänvisningsmöjligheten bör kunna användas i större utsträckning (se SOU 2012:93, s. 246–250).
Det är också vad som förts fram av hovrättsdomare vid de diskussionsmöten som vi genomfört. Vid dessa har man även från åklagarhåll framhållit att hänvisning borde kunna användas i större utsträckning och att det finns behov av en tydligare bestämmelse
En mer ändamålsenlig hovrättsprocess SOU 2013:17
646
om när det ska ske.23 I Domstolsverkets rapport Resursfördelningen
efter EMR (2010:3) anges däremot att det från domarhåll har
ifrågasatts vilka vinsterna är med en sådan hänvisning eftersom det är lika resurskrävande för domarna att ta del av förhören enskilt som vid en förhandling. Det ska dock anmärkas att det av rapporten framgår att det vid den tidpunkten endast förekommit hänvisning till ljud- och bildupptagningar vid en hovrätt.
Från advokatkåren har det framkommit en negativ inställning till en ökad användning av möjligheten till hänvisning om inte parterna själva får disponera över frågan. Vid de diskussionsmöten som vi genomfört har advokaterna betonat att det finns ett egenvärde i att den tilltalade kan se att rättens ledamöter koncentrerat tittar och lyssnar på förhören. Advokaterna har också betonat att det i vissa mål är nödvändigt för dem att ta del av förhören på nytt för att kunna fullgöra sitt uppdrag i hovrätten och att det då är att föredra att göra det vid huvudförhandlingen.
Enligt vår uppfattning är en rimlig utgångspunkt att parterna ska bestämma vad hovrätten ska pröva, medan hovrätten ska besluta om formerna för prövningen, t.ex. på vilket sätt som rätten ska ta del av den muntliga bevisning som åberopas av parterna. Att det sker genom hänvisning innebär flera fördelar. Det skapar förutsättningar för mer koncentrerade och effektiva huvudförhandlingar. Andelen brottmål som tar lång tid i anspråk har ökat i hovrätterna. Vid de diskussionsmöten vi hållit har man från hovrätternas sida lyft fram att ett av de största praktiska problemen med dagens hovrättsprocess är att hitta förhandlingstider som passar de inblandade aktörerna, framförallt i mål där den tilltalade är häktad. Detta problem har även förts fram från advokathåll. Om rätten i fler fall tar del av de inspelade förhören på egen hand kan hovrätterna i större utsträckning själva planera när det sker och de övriga aktörerna behöver inte bindas upp just dessa dagar. Detta underlättas ytterligare av vårt förslag att nämndemän inte ska delta vid avgörandet i hovrätten. Ledamöterna i hovrätten kan avsätta det antal dagar som krävs för att i följd ta del av förhören. Förhandlingarna bör på det sättet kunna hållas mer koncentrerade. Det blir också tydligt att huvudförhandlingen i hovrätten är inriktad på att överpröva tingsrättens dom utifrån de ståndpunkter som parterna för fram. Under huvudförhandlingen anger parterna sina stånd-
23 Den uppfattningen framkommer också i Åklagarmyndighetens promemoria, Erfarenheter
av reformen En modernare rättegång, Utvecklingscentrum Malmö, 2009-12-22.
SOU 2013:17 En mer ändamålsenlig hovrättsprocess
647
punkter och argumenterar för dessa. Det sker när de anger yrkanden och inställningar samt utvecklar och slutför sin talan. Den muntliga bevisningen som tagits upp i tingsrätten kan hovrätten ta del av för sig.
Att rätten tar del av förhören på egen hand bör också generellt sett leda till att tiden kan utnyttjas mer effektivt. Visserligen tar uppspelningen av förhören samma tid i anspråk, men rätten kan själv välja när på dagen man ska börja, ta paus och avsluta uppspelningarna. Tid behöver inte läggas på att parter och åhörare ska återsamlas i samband med pauser.
Hänvisningsmetoden kan också vara viktig ur en kvalitetsaspekt. Hovrättens ledamöter kan vid behov göra uppehåll i uppspelningarna för att förvissa sig om att man uppfattat det som sagts rätt och vid behov diskutera det direkt. Det finns det sällan möjlighet att göra när förhören spelas upp vid en huvudförhandling. Det får då i stället anstå till en paus eller till överläggningen.
En invändning som förts fram mot att rätten tar del av förhören utan att parterna är närvarande är, som sagt, att det för den tilltalades upplevelse av rättegången kan vara viktigt att se när ledamöterna i rätten tar del av förhören. Att den tilltalade ska uppleva rättegången som rättvis är givetvis av stor betydelse. Denne har dock i regel varit närvarande vid förhören i tingsrätten. För många tilltalade är det nog svårt att förstå varför de ska behöva återuppleva förhören genom att titta på dem samtidigt som rätten. Vi menar att värdet av att den tilltalade kan se när rätten tar del av förhören därför inte ska överdrivas. För den tilltalades upplevelse av en rättvis rättegång i hovrätten är det enligt vår bedömning viktigare att rätten i domen redovisar den tilltalades invändningar mot tingsrättens dom och tar ställning till dessa. Att rätten tittar och lyssnar på förhören lika koncentrerat oavsett om det sker tillsammans med parterna eller på egen hand är en självklarhet. För hovrätterna är det en viktig pedagogisk uppgift att förklara hur hänvisning går till och vilka fördelar det innebär. Det kan ske när frågan om hänvisning tas upp före förhandlingen. När hänvisning ska användas bör det också vara lämpligt att rätten kort förklarar hur det går till efter att parterna utvecklat sin talan. Det ska även poängteras att en viktig del av försvararens uppdrag är att förklara för sin klient hur processen går till.
En annan invändning som förts fram mot en utökad användning av hänvisning till ljud- och bildupptagningar är att det kan vara nödvändigt för försvararen och åklagaren att ta del av förhören på
En mer ändamålsenlig hovrättsprocess SOU 2013:17
648
nytt. I vissa fall, t.ex. mål med häktade där det endast har gått en kortare tid sedan huvudförhandlingen i tingsrätten eller när det finns utförliga referat i tingsrättens dom kan det vara så att det inte finns något behov av det. Men vi har förståelse för att det ofta krävs. I dag måste försvararen eller åklagaren i sådana fall i regel antingen nöja sig med en kopia av ljudupptagningen eller titta på ljud- och bildupptagningen i domstolens lokaler. För den som närvarat vid förhören i tingsrätten kan det säkert i många fall vara tillräckligt att ta del av ljudupptagningarna. Samtidigt står det klart att det som dokumenterats genom bild kan ha betydelse för bedömningen av bevisvärdet av ett förhör. Det ligger också bakom de ändringar som gjordes i tilltrosbestämmelserna i samband med EMR-reformen (se 50 kap. 23 § RB). Att en försvarare eller en åklagare ska behöva bege sig till domstolen på dess expeditionstider för att där titta på förhören kan försvåra deras möjligheter att förbereda sin talan i hovrätten. Om den tilltalade är häktad är de praktiska möjligheterna för denne att kunna ta del av såväl ljud- som bildupptagningen mycket begränsade. Vi ställer oss därför bakom Insynsutredningens förslag om att kopior av ljud- och bildupptagningarna ska kunna lämnas ut och att det ska kunna förenas med förbehåll om att inte sprida dessa vidare. Vi anser att en sådan ordning är rimlig om hänvisning till ljud- och bildupptagningar ska komma till användning i en väsentligt ökad utsträckning. Med en sådan rätt blir det möjligt för försvarare och åklagare att titta på förhören på sina kontor vid tider som passar dem. Försvararna kan också titta på förhören tillsammans med sina klienter, vilket i många fall bör göra det lättare att diskutera och förbereda rättegången. Att försvararna ska få ersättning för detta arbete är självklart.
Ytterligare en tänkbar invändning mot en ökad användning av hänvisning till upptagningar av muntliga förhör i hovrätten kan vara att det är en inskränkning i förhandlingsoffentligheten som försvårar allmänhetens insyn i processen. Det är dock fråga om förhör som tagits upp vid en förhandling i tingsrätten. Värdet av att personer från allmänheten eller massmedia kan närvara när dessa förhör spelas upp i hovrätten är enligt vår mening normalt begränsat. Det som bör avgöra hur den muntliga bevisningen ska läggas fram är vad som bäst främjar en ändamålsenlig process i hovrätten. I enskilda mål där det finns ett påtagligt allmänintresse kan det dock i och för sig vägas in i bedömningen av om förhören från tingsrätten bör läggas fram genom hänvisning.
SOU 2013:17 En mer ändamålsenlig hovrättsprocess
649
Sammanfattningsvis finns det flera fördelar med att de muntliga förhör som dokumenterats i tingsrätten kan läggas fram genom hänvisning till ljud- och bildupptagningar i hovrätten när det är lämpligt.
Hovrätten ska alltid pröva om hänvisningsmetoden 12.8.4
ska användas
Förslag: I 51 kap. 19 § RB införs en bestämmelse med innebörd
att hovrätten alltid ska pröva om det med hänsyn till målets omfattning eller övriga omständigheter är lämpligt att ljud- och bildupptagningar i målet läggs fram genom hänvisning.
Enligt 51 kap. 19 § RB får den bevisning som lagts fram i tingsrätten läggas fram genom hänvisning till handlingar i målet om det är lämpligt. EMR-utredningen, har föreslagit att ljud- och bildupptagningar (som omfattas av begreppet handlingar) bör nämnas särskilt i bestämmelsen. Det görs i förtydligande syfte och utredningen lyfter fram det pedagogiska värdet av att bestämmelserna är så tydliga som möjligt (se SOU 2012:93 s. 249 f.).
Vi är i och för sig positiva till en sådan förändring. Den lyfter fram möjligheten att hänvisa till ljud- och bildupptagningar, vilket enligt vår mening är den typ av hänvisning som är viktigast för att åstadkomma en mer ändamålsenlig huvudförhandling i hovrätten. Om ljud- och bildupptagningar nämns särskilt blir det också tydligare att andra lämplighetsöverväganden kan vara aktuella då det är fråga om hänvisning till förhör som tagits upp i tingsrätten än när det är fråga om skriftlig bevisning.
Vid våra överväganden om hur brottmålsprocessen i hovrätt kan göras mer ändamålsenlig har vi dock kommit fram till att det finns skäl att införa en tydligare handlingsdirigerande bestämmelse som särskilt gäller hänvisning till ljud- och bildupptagningar. När det gäller andra handlingar bör däremot den nuvarande bestämmelsen fortfarande gälla.
Vi föreslår att det införs en bestämmelse som anger att rätten alltid ska pröva om det med hänsyn till målets omfattning eller övriga omständigheter är lämpligt att ljud- och bildupptagningar i målet läggs fram genom hänvisning.
En mer ändamålsenlig hovrättsprocess SOU 2013:17
650
Med en sådan bestämmelse blir det tydligare att hovrätten alltid ska överväga om de inspelade förhören ska läggas fram genom hänvisning. Att ta ställning till om hänvisning ska användas blir en naturlig del av beredningen av alla mål som ska avgöras vid en huvudförhandling. Det tydliggör också att det är rätten som avgör hur den muntliga bevisningen ska presenteras. Mot bakgrund av de fördelar med hänvisningsmetoden som vi redogjort för i föregående avsnitt är det angeläget att bestämmelserna är utformade så att hänvisning används i tillräcklig omfattning. Vi bedömer att en bestämmelse av det slag vi föreslår bör bidra till att så blir fallet.
Enligt vår mening bör hänvisning till de inspelade förhören kunna användas i ett stort antal av de mål som ska avgöras vid huvudförhandling i hovrätten. Hovrätten ska konsekvent överväga om alla eller några av förhören bör läggas fram på det sättet. Att hänvisning används bör, i varje fall när målet är av viss omfattning, generellt skapa förutsättningar för mer ändamålsenliga och koncentrerade huvudförhandlingar. Samtidigt finns det situationer då det av olika skäl kan vara mindre lämpligt.
En faktor som ofta bör ha stor betydelse är målets omfattning. Men det måste ske en lämplighetsbedömning utifrån förhållandena i det enskilda fallet. Vad som framförallt bör ha betydelse är vad som bäst främjar en ändamålsenlig huvudförhandling.
I vissa typer av mål står det klart att det är mest ändamålsenligt att ljud- och bildupptagningarna läggs fram direkt vid huvudförhandlingen utan hänvisning. Det gäller framförallt de mål där huvudförhandlingen endast tar upp till några timmar eller en dag att genomföra även om bevisningen spelas upp vid denna. Som vi betonat tidigare bör rätten inte ta del av förhören genom hänvisning före huvudförhandlingen. Det bör ske först efter den inledande delen av huvudförhandlingen där parterna redogjort för sina yrkanden och utvecklat sin talan. Att rätten efter en kortare inledning tar del av förhören på egen hand och att huvudförhandlingen återupptas efter någon eller några timmar bör sällan vara en praktisk ordning. När det behöver hållas en huvudförhandling i sådana mål bör det i regel vara mest ändamålsenligt att ljud- och bildupptagningarna läggs fram vid förhandlingen i parternas närvaro.
Bedömningen av om ett förhör ska läggas fram genom hänvisning kan också bero på vad det är för typ av förhör och vilken övrig utredning som parterna åberopar i hovrätten. Det kan finnas
SOU 2013:17 En mer ändamålsenlig hovrättsprocess
651
skäl att spela upp något eller några förhör vid huvudförhandlingen och lägga fram resterande förhör genom hänvisning.
Med hänsyn till vårt uppdrag gäller vårt förslag endast för hovrättens handläggning av brottmål. Om en bestämmelse av det slag som vi föreslår införs kan det finnas skäl att överväga att införa en motsvarande bestämmelse i 50 kap. RB. Den frågan får dock behandlas vid den fortsatta beredningen inom Regeringskansliet.
12.9 Utevarofrågor
Bedömning: Vi ansluter oss till EMR-utredningens förslag om
att ett överklagande ska förfalla om inte särskilda skäl talar mot det i de fall då en enskild klagande som förelagts att infinna sig personligen vid huvudförhandlingen endast inställer sig genom ombud.
Inom ramen för denna utredning är det inte motiverat att föreslå förändringar om hur utevarosituationer i hovrätten ska hanteras. Däremot bör regeringen överväga att ta initiativ till en allmän översyn av de personella straffprocessuella tvångsmedlen, där bl.a. frågan kan tas upp om förutsättningarna för att hovrätten ska kunna besluta om tvångsmedel som syftar till att en rättegång ska kunna genomföras i andra instans.
Nuvarande bestämmelser 12.9.1
Bestämmelser om hur hovrätten ska handlägga ett brottmål när en part inte kommer till en huvudförhandling i hovrätten finns i 51 kap. 21 § RB. Om en enskild klagande uteblir från sammanträde för huvudförhandling, förfaller överklagandet. Överklagandet ska också förfalla om en enskild klagande som förelagts att inställa sig personligen endast inställer sig genom ombud och hovrätten inte anser sig kunna avgöra målet (51 kap. 21 § första stycket RB). Enligt fjärde stycket i samma bestämmelse får hovrätten avgöra målet om en enskild klagande som förelagts att inställa sig personligen endast inställer sig genom ombud. Någon närmare reglering av förutsättningarna för när överklagandet ska förfalla eller när målet ska avgöras i sak framgår inte av bestämmelsen. I praktiken är det vanliga att hovrätten i en sådan situation beslutar att överklagandet förfaller.
En mer ändamålsenlig hovrättsprocess SOU 2013:17
652
I 51 kap. 21 § andra och tredje stycket RB finns bestämmelser om utdömande av vite och hämtning av en enskild motpart eller målsägande som inte kommer till huvudförhandlingen personligen. Om vite förelagts motparten eller om denne ska hämtas och hämtning inte kan ske får hovrätten enligt 51 kap. 21 § fjärde stycket avgöra målet trots att denne inställt sig endast genom ombud eller uteblivit. Det finns också möjlighet att häkta en tilltalad enligt den allmänna bestämmelsen i 24 kap. 1 § RB. Enligt praxis är dock möjligheten att häkta en tilltalad som frikänts i tingsrätten begränsad (se Fitger m.fl., Rättegångsbalken, kommentaren till 51 kap. 8 § tredje stycket med vidare hänvisningar).
En sak som kan ha betydelse för om målet kan avgöras trots att någon av parterna uteblivit är om dennes närvaro är nödvändig av utredningsskäl. När det gäller utredningen i skuldfrågan bör åklagarens uppfattning om vilken utredning som krävs vara avgörande även i andra instans. Efter EMR-reformen bör det i regel inte krävas några förnyade förhör i hovrätten. I vissa fall kan tilläggsförhör behöva hållas. Då krävs förstås att den som ska höras närvarar vid förhandlingen. Men i normalfallet bör de förhörsuppgifter som tagits upp och dokumenterats i tingsrätten vara tillräckliga. Hovrätten har dock även ett ansvar för att underlaget för bedömningen av påföljdsfrågan är tillräckligt. För att så ska vara fallet kan det vara nödvändigt att den tilltalade närvarar personligen. Det är också viktigt att hålla i minnet att en klagande som i efterhand visar att han eller hon hade laga förfall för sin utevaro, som denne inte kunde anmäla i tid, har rätt att få målet återupptaget (51 kap. 22 § RB). Om målet avgörs i klagandens utevaro fråntas denne möjligheten att få målet återupptaget även om han eller hon haft giltigt skäl för sin utevaro. Ett avgörande i utevaro kan alltså inte alltid anses vara till fördel för den tilltalade, jämfört med att överklagandet förfaller.
Utrymmet att genomföra en huvudförhandling när den tilltalade inte är personligen närvarande påverkas av rätten till en rättvis rättegång enligt artikel 6 i Europakonventionen. En utgångspunkt för svensk del är att den tilltalade ska vara personligen närvarande när en huvudförhandling hålls i hovrätten (jfr 21 kap. 2 § RB). En sådan rätt följer även av rätten till en rättvis rättegång. Om den tilltalade kallats och delgetts på ett korrekt sätt till en förhandling, men väljer att inte komma dit är det som regel inte oförenligt med rätten till en rättvis rättegång att genomföra förhandlingen (se rättsfallet NJA 2000 s. 661 och vidare avsnitt 11.6).
SOU 2013:17 En mer ändamålsenlig hovrättsprocess
653
I avgörandet NJA 2009 s. 836 har Högsta domstolen uttalat sig om behovet av den tilltalades personliga närvaro i situationer då det inte krävs av utredningsskäl. Domstolen har angett vissa hållpunkter för bedömningen av när den tilltalades närvaro är nödvändig i sådana fall. Av särskild betydelse är om den tilltalade riskerar en betydande straffskärpning. Med det bör framförallt avses fall då den tilltalade frikänts av tingsrätten för ett åtal där påföljden vid en fällande dom skulle ha bestämts till ett långvarigt fängelsestraff. Även om den tilltalade riskerar en mycket betydande straffskärpning kan det, enligt Högsta domstolen, vara aktuellt att avgöra målet i dennes utevaro i fall då denne avvikit eller håller sig undan. Bedömningen kan också påverkas av om den tilltalade på ett tydligt sätt avstått från sin rätt att närvara personligen och i stället företräds av sin försvarare.
Våra överväganden om förändringsbehovet 12.9.2
Under vårt utredningsarbete har en del hovrättsdomare fört fram önskemål om att bestämmelserna som rör hur hovrätten ska handlägga ett mål när en enskild klagande eller motpart inte kommer till en huvudförhandling ska ses över. Det gäller framförallt bestämmelsen om när ett överklagande från en enskild klagande ska förfalla (51 kap. 21 § första stycket jämfört med fjärde stycket RB). Men det har även gällt möjligheten att avgöra ett mål när en enskild motpart inte är personligen närvarande vid huvudförhandlingen (51 kap 21 § fjärde stycket RB). Det har även efterfrågats en bestämmelse som tydliggör i vilka situationer det ska kunna vara möjligt att häkta en tilltalad som frikänts i tingsrätten för att säkerställa att en huvudförhandling kan genomföras i hovrätten.
I viss mån kan de praktiska möjligheterna till utevarohandläggning i hovrätten sägas ha påverkats av EMR-reformen. Hovrätterna har numera normalt tillgång till de relevanta förhörsuppgifterna genom de inspelade förhören från tingsrätten. Tyngdpunkten i rättskipningen ska ligga i första instans. Men möjligheten att få en dom i första instans överprövad i andra instans är också av grundläggande betydelse. För att det ska kunna ske på ett effektivt och ändamålsenligt sätt krävs att det finns garantier för att målen i andra instans kan avgöras. Målsättningen måste vara att ingen förhandling ska behöva ställas in i onödan på grund av hur bestämmelserna är utformade eller hur de tillämpas. Parterna har ett ansvar
En mer ändamålsenlig hovrättsprocess SOU 2013:17
654
för att medverka till att målen kan avgöras. Det gäller i särskilt hög grad den part som har överklagat tingsrättens dom och på det sättet påkallat en rättegång i andra instans. Om en enskild klagande som kallats att inställa sig till en huvudförhandling i hovrätten utan giltigt skäl uteblir från denna bör det i regel kunna ses som att denne visat att han eller hon inte är intresserad av en förnyad prövning.
Problemet med att förhandlingar får ställas in för att någon part eller förhörsperson uteblivit är mindre i hovrätt än i tingsrätt. När det gäller målsäganden och vittnen är normalt de förhör som tagits upp och dokumenterats i tingsrätten genom ljud- och bildupptagningar tillräckliga. Den förändring av hovrättsprocessen som genomfördes genom EMR-reformen har alltså minskat risken för inställda förhandlingar.
Den i praktiken vanligaste utevarosituationen är att en enskild klagande inte inställer sig personligen till förhandlingen i hovrätten. Den situationen kan hanteras genom bestämmelsen om att överklagandet i en sådan situation förfaller. Efter EMR-reformen har det dock rests frågetecken om hur hovrätterna ska hantera dessa situationer. Vi bedömer därför att det är viktigt att bestämmelsen om när ett överklagande ska förfalla förtydligas.
Den nuvarande bestämmelsen i 51 kap. 21 § fjärde stycket RB anger ingen gräns för vilka mål som kan avgöras vid huvudförhandling utan att den tilltalade är personligen närvarande. Hovrätterna får alltså göra en bedömning i det enskilda fallet av om det är möjligt att avgöra målet i en sådan situation. Hovrätterna kan få ledning för bedömningen genom Högsta domstolens och Europadomstolens praxis. Om motparten inte kommer till förhandlingen trots att han eller hon delgetts kallelse till denna bör det normalt kunna ses som att denne avstått från sin rätt att själv närvara vid förhandlingen. Men det kan finnas skäl som medför att målet trots det inte kan eller bör avgöras utan att den tilltalade närvarar personligen (se rättsfallet NJA 2009 s. 836).
Om ett mål inte kan avgöras utan att den tilltalade närvarar personligen är det givet att det bör vara aktuellt att överväga tvångsmedel mot den som inte kommer till förhandlingen. Det kan vara nödvändigt för att få till stånd en förhandling inom rimlig tid. Om vite eller hämtning inte är verkningsfulla medel för att få till stånd en förhandling kan det enda alternativet, enligt gällande rätt, vara att häkta en tilltalad som inte kommer frivilligt till förhandlingen.
SOU 2013:17 En mer ändamålsenlig hovrättsprocess
655
Möjligheten att besluta om häktning kan dock vara begränsad beroende på utgången i målet vid tingsrätten.
Enligt vår mening finns det mycket som talar för att det bör ske en allmän översyn av utformningen av de personella straffprocessuella tvångsmedlen. Det gäller inte minst mot bakgrund av de förslag till ett förändrat påföljdssystem som lagts fram av Påföljdsutredningen. I ett system där det i ökad utsträckning läggs vikt vid att påföljderna är proportionerliga i förhållande till brottets allvar kan det finnas behov av alternativ till de tvångsmedel som står till buds i dag. Provisorisk hemarrest eller kontaktförbud skulle t.ex. i vissa fall kunna vara tänkbara alternativ till häktning eller reseförbud både för att förebygga flyktfara och att den misstänkte kontaktar personer för att försöka påverka utredningen. Sådana bestämmelser finns i andra länder, t.ex. i England. En sådan översyn av de straffprocessuella tvångsmedlen faller dock utanför ramen för vårt uppdrag.
Vi bedömer sammanfattningsvis att det är angeläget att förutsättningarna för när ett överklagande ska förfalla förtydligas. I övrigt anser vi det inte finnas skäl att, inom ramen för denna utredning, närmare reglera hur utevarosituationer i hovrätten ska hanteras. De överväganden som måste göras i sådana situationer beror i hög grad på omständigheterna i det enskilda fallet. Tills vidare bör det överlämnas åt rättstillämpningen att göra dessa bedömningar utifrån det nuvarande regelverket och rådande praxis från Europadomstolen och Högsta domstolen.
En tydligare bestämmelse om när ett överklagande 12.9.3
ska förfalla
Att hovrätterna efter EMR-reformen som regel har tillgång till ljud- och bildupptagningar av förhören i tingsrätt har lett till diskussioner om hur hovrätterna ska hantera situationen då den klagande inte inställer sig personligen till huvudförhandlingen i hovrätten.
Presidenterna för de sex hovrätterna har gemensamt uttalat att huvudregeln fortfarande bör vara att överklagandet förfaller24. I praktiken är det också vanligast att så sker. Vid de diskussions-
24 Se bilaga till protokoll från presidentmöte vid Svea hovrätt den 17 juni 2010 (Svea hovrätt dnr 657/10).
En mer ändamålsenlig hovrättsprocess SOU 2013:17
656
möten som vi genomfört med advokater, domare och åklagare har de flesta instämt i att det är en rimlig ordning.
Regeln om att ett överklagande ska förfalla om en enskild klagande uteblir kan ses som en bestämmelse som syftar till att säkerställa att mål ska kunna avgöras i andra instans efter en huvudförhandling där den klagande närvarar. Betydelsen av detta har även Europadomstolen framhållit. Tillämpningen av en sådan bestämmelse får dock inte ske på ett sådant sätt att det i onödan hindrar den tilltalades rätt att avstå från att närvara vid en förhandling och i stället låta sig företrädas av en advokat (jfr Europadomstolens avgörande Pietiläinen mot Finland nr 13566/06). Om den tilltalade på ett tydligt sätt förklarat att han eller hon vill att målet avgörs vid en förhandling där denne inte närvarar utan i stället företräds av sin advokat bör alltså överklagandet inte förfalla om hans eller hennes närvaro inte är nödvändig av något annat skäl. Sådana skäl kan vara att den tilltalades närvaro krävs för att hovrätten ska kunna få ett tillräckligt underlag för att ta ställning till frågor om skuld eller påföljd eller att det är fråga om en ung tilltalad.
EMR-utredningen har föreslagit att bestämmelsen i 51 kap. 21 § RB ska förtydligas så att den står i bättre överensstämmelse med hur den tillämpas i praktiken. Enligt utredningens förslag ska överklagandet förfalla om inte särskilda skäl talar mot det. Vi är positiva till en sådan förändring som bör främja en enhetlig och ändamålsenlig tillämpning av bestämmelsen. Det är ett rimligt krav att den som överklagat till högre rätt som regel ska inställa sig till huvudförhandlingen för att överklagandet ska prövas. Om klaganden uteblir bör det normalt kunna ses som att denne visat att han eller hon inte är intresserad av att få överklagandet prövat.
12.10 Reformatio in pejus
Bakgrund 12.10.1
I våra direktiv anges att en fortlöpande utveckling av påföljdssystemet inneburit att reglerna om förbudet mot ändring till klagandens nackdel i 51 kap. 25 § RB (reformatio in pejus) blivit komplicerade, men att dessa regler såvitt möjligt ska upprätthållas. Enligt uppdraget ska vi överväga om reglerna kan förtydligas och göras mer lättillämpade. Vi ska också överväga vad som kan göras åt de särskilda svårigheter som kan uppstå vid tillämpningen av reglerna
SOU 2013:17 En mer ändamålsenlig hovrättsprocess
657
om förbudet mot reformatio in pejus om en hovrätt vill handlägga överklaganden av skilda tingsrättsavgöranden i en rättegång.
Vi har mot den bakgrunden funderat över några situationer i vilka förbudet mot att döma till den tilltalades nackdel har fått mindre lämpliga effekter. Den första situationen rör fallet då den dömde i ett mål där tingsrätten bestämt påföljden till villkorlig dom eller skyddstillsyn, överklagar domen och missköter påföljden, avsni tt 12.10.4. Det andra fallet avser regelns tillämpning vid bestämmande av ett gemensamt fängelsestraff för brott som den tilltalade dömts för i två skilda tingsrättsavgöranden, avsnitt 12.10.5.
Förbudet mot reformatio in pejus i 51 kap. 25 § RB innebär att hovrätten vid överklagande endast till den tilltalades förmån, inte kan döma till en påföljd som är att anse som mer ingripande än den som tingsrätten dömt till. Bestämmelsen motiveras väsentligen av att den tilltalade inte ska avstå från att överklaga tingsrättens dom av rädsla för att dömas till ett strängare straff. Några undantag från huvudregeln har gjorts direkt i bestämmelsen. I första stycket anges att överlämnande till särskild vård alltid kan komma i fråga respektive ersättas av annan påföljd. Av andra stycket framgår att sluten ungdomsvård ska jämställas med fängelse. Vidare gäller inte förbudet mot reformatio in pejus om tingsrätten har förenat villkorlig dom eller skyddstillsyn med en föreskrift som förutsätter den tilltalades samtycke och samtycket inte längre består.
Förbudet innebär en begränsning av hovrättens prövning när det gäller påföljd för brott. Men grunderna för förbudet mot reformatio in pejus i påföljdsfrågor har också tillämpats när det gäller särskild rättsverkan (se rättsfallet NJA 1983 s. 425). Därtill har bestämmelsen även gjorts tillämplig avseende utvisning, 51 kap. 25 § RB fjärde stycket.
Påföljdssystemet och påföljdernas svårhet 12.10.2
Bestämmelsen om reformatio in pejus bygger på tanken att påföljderna kan rangordnas inbördes i ingripandegrad. I samband med att brottsbalken ändrades rörande bl.a. graderingen av olika påföljder i svårhetshänseende (prop. 1987/88:120) genomfördes även ändringar i reglerna om omröstning i brottmål (prop. 1988/89:2). Då gjordes även förändringar av undantagen från huvudregeln om reformatio in pejus för att göra förbudet så heltäckande och effektivt som möjligt.
En mer ändamålsenlig hovrättsprocess SOU 2013:17
658
Med påföljd förstås enligt 1 kap. 3 § BrB straffen böter och fängelse samt villkorlig dom, skyddstillsyn och överlämnande till särskild vård. Påföljdssystemets överskådlighet kompliceras av att påföljderna kan kombineras och förenas med särskilda föreskrifter, se uppräkningen i bilaga 5. Brottsbalken anger en grundläggande princip för gradering av påföljderna ur svårhetssynpunkt. I övrigt har det överlämnats åt domstol att i det enskilda fallet bedöma vilken påföljd som är svårast eller mest ingripande.
Vid flerfaldig brottslighet ska, enligt en allmän princip som har tillämpats sedan 1938, ett gemensamt straff bestämmas för brottsligheten. Principen kommer till uttryck i 30 kap. 3 § BrB som anger att rätten ska döma till gemensam påföljd när någon döms för flera brott, om inte något annat är föreskrivet. Domstolen ska vid påföljdsbestämningen se till brottsligheten i dess helhet och behöver alltså inte bedöma varje brott för sig. Principen gäller även i hovrätten (se rättsfallet NJA 1975 s. 691) och oavsett om brotten i den andra tingsrättsdomen avser nyupptäckt brottslighet eller ny sådan (återfall i brott).
Som vi tidigare redovisat är fängelse, skyddstillsyn och villkorlig dom enligt brottsbalken att anse som svårare påföljder än böter. Det följer av 1 kap. 5 §, 27 kap. 1 § och 28 kap. 1 § BrB. Vidare är fängelse att anse som mer ingripande än villkorlig dom och skyddstillsyn, 30 kap. 1 § BrB.
I förarbetena till reglerna om omröstning i brottmål m.m. (a.a. s. 15 f) anges några praktiska exempel för att åskådliggöra vilken påföljd som i det enskilda fallet ska anses lindrigast. Det har därtill i rättspraxis utmönstrats vissa utgångspunkter om hur man utifrån brottsbalkens påföljdssystem ska bedöma vad som kan anses vara en svårare eller mer ingripande brottspåföljd för den tilltalade. För en mer utförlig genomgång hänvisas till prop. 1987/88:120 och 1988/89:2 samt Welamson m.fl., Processen i hovrätt och Högsta
domstolen, rättegång VI, fjärde uppl. s. 67 ff. och Fitger m.fl., a.a.,
kommentaren till 51 kap. 25 §. Det är alltså i viss utsträckning överlämnat åt rättstillämpningen att avgöra vilken av två påföljder som är svårast eller mest ingripande.
I korthet kan nämnas att böter inte kan ändras till någon annan påföljd och att ett högre bötesstraff förstås är strängare än ett lägre. I anledning av den tilltalades överklagande bör inte antalet dagsböter kunna ökas, eftersom de ger uttryck för straffmätningen. Så länge den totala bötessumman inte höjs torde det dock inte finnas
SOU 2013:17 En mer ändamålsenlig hovrättsprocess
659
något hinder mot att sänka antalet dagsböter och höja böternas storlek.
Villkorlig dom och skyddstillsyn är inte i brottsbalken inbördes graderade efter svårhet och ska enligt motiven vara jämställda i svårhetshänseende. I allmänhet anses dock villkorlig dom vara lindrigare, men i förening med ett kraftigt bötesstraff kan bedömningen bli en annan (prop. 1988/89:2 s. 15). Om villkorlig dom eller skyddstillsyn förenas med samhällstjänst eller skyddstillsynen med s.k. kontraktsvård så går det att utläsa av det alternativa fängelsestraffet hur långt straff som skulle ha dömts ut om fängelse hade valts som påföljd. I övriga fall kan påföljdens svårhetsgrad vara besvärlig att avgöra. Valet mellan villkorlig dom och skyddstillsyn beror huvudsakligen på prognoskriterier. Innehållet i dessa påföljder kan dessutom variera kraftigt med olika särskilda föreskrifter.
Skyddstillsyn i förening med fängelse bör i jämförelse med fängelse anses som lindrigare om strafftiden fram till den tidpunkt då villkorlig frigivning kan ske av det fristående fängelsestraffet, är längre än det jämte skyddstillsynen utdömda fängelsestraffet.
När det gäller förverkande av villkorligt medgiven frihet får hovrätten inte besluta om förverkande i domen om inte tingsrätten fattat ett sådant beslut. Inte heller får fängelsestraffet förlängas genom att kortare tid för frihetsberövande avräknas än vad tingsrätten gjort (se rättsfallen NJA 1970 s. 315 och 1979 s. 565). Hovrätten är vidare förhindrad att döma till ett sammantaget lika långt fängelsestraff som tingsrätten gjort, exempelvis till fängelse i två månader, i stället för ett av tingsrätten utdömt fängelsestraff om en månad jämte förverkande av villkorligt medgiven frihet med en månad (se NJA 1991 s. 633). Detta eftersom ju mer tid som läggs på det senare fängelsestraffet, desto mer kommer att kvarstå som möjligt att förverka om den tilltalade begår nya brott under prövotiden. Högsta domstolen har vidare i rättsfallet NJA 1998 s. 713 konstaterat att det sammanlagda fängelsestraffets längd inte får överstiga det fängelsestraff jämte förverkande av villkorligt medgiven frihet som dömts ut i tingsrätten.
Överlämnande till särskild vård kan enligt lag ersättas med övriga påföljder. Av individualpreventiva hänsyn har det ansetts acceptabelt att en tilltalad alltid kan få särskild vård även om det skulle kunna uppfattas som en mer ingripande påföljd. Påföljderna i 31– 32 kap. BrB är därför inte graderade i svårhetsgrad.
En mer ändamålsenlig hovrättsprocess SOU 2013:17
660
Påföljdsutredningens förslag 12.10.3
Påföljdsutredningen har i betänkandet Nya påföljder, SOU 2012:34, föreslagit att ett påföljdssystem med villkorligt fängelse ska införas. Förslaget innebär i korthet att villkorlig dom och skyddstillsyn ska ersättas av villkorligt fängelse och att påföljdssystemet för vuxna lagöverträdare ska bestå av två påföljder, böter och fängelse. Under vissa förutsättningar ska det kunna beslutas att fängelsestraffet ska vara villkorligt. Innebörden av ett villkorligt fängelsestraff ska enligt förslaget vara att straffet inte behöver verkställas i kriminalvårdsanstalt om den dömde under en prövotid dels inte begår nya brott, dels fullgör en tilläggssanktion som det villkorliga straffet förenas med. Valet av tilläggssanktion ska göras med utgångspunkt i det villkorliga fängelsestraffets längd. Det betyder att ett längre fängelsestraff förenas med en mer ingripande tilläggssanktion.
Utredningen föreslår vidare att villkorliga fängelsestraff ska kunna dömas ut flera gånger och att återfall i brott i första hand ska beaktas genom valet av tilläggssanktion. Därutöver ska rätten, med visst undantag för nyupptäckt brottslighet som kan omfattas av ett tidigare utdömt fängelsestraff, i princip alltid döma ut en särskild påföljd för tillkommande brottslighet i en ny dom, i stället för att undanröja den tidigare påföljden och bestämma en gemensam sådan. Det gäller även när högre rätt dömer för brott som har prövats i flera domar från lägre rätt. Då ska brottsligheten i varje underrättsdom leda till särskild påföljd.
Ett genomförande av Påföljdsutredningens förslag innebär också att de påföljder som är avsedda för unga lagöverträdare inte längre kommer att utgöra överlämnande till särskild vård.
De processrättsliga konsekvenserna av Påföljdsutredningens förslag har utretts och redovisats i en departementspromemoria. Inom ramen för den utredningen har följderna av införandet av nya påföljder analyserats beträffande den nuvarande regleringen av förbudet mot reformatio in pejus, Ds 2012:54 s. 238.
SOU 2013:17 En mer ändamålsenlig hovrättsprocess
661
Ytterligare undantag från förbudet mot reformatio in 12.10.4
pejus
Förslag: Undantaget i tredje stycket i 51 kap. 25 § RB utvidgas
till att omfatta även fall när det finns skäl att undanröja en villkorlig dom eller skyddstillsyn på grund av den dömdes misskötsamhet.
En svårighet som vi har uppmärksammats på är fall då domen i ett mål där tingsrätten bestämt påföljden till villkorlig dom eller skyddstillsyn överklagas av den dömde, som samtidigt missköter påföljden.
Situationen illustreras i rättsfallet NJA 2000 s. 533. I målet hade tingsrätten bestämt påföljden för den tilltalade till skyddstillsyn med särskild behandlingsplan. Om fängelse i stället hade valts som påföljd skulle nio månader ha dömts ut. På grund av att den dömde misskötte behandlingen och inte följde planen, begärde åklagaren att skyddstillsynen skulle undanröjas. Tingsrätten undanröjde skyddstillsynen och bestämde i stället påföljden till fängelse. Den dömde överklagade domen och yrkade bl.a. att den alternativa påföljden skulle bestämmas till ett kortare fängelsestraff. Vidare överklagade åklagaren tingsrättens beslut att undanröja skyddstillsynen. Hovrätten ändrade vare sig tingsrättens dom eller det av åklagaren överklagade beslutet. Högsta domstolen undanröjde domstolarnas beslut om undanröjande av påföljd samt konstaterade att tingsrättens dom inte hade vunnit laga kraft och att skyddstillsynen därför inte borde ha undanröjts. Den dömde uppgav i Högsta domstolen att han inte längre samtyckte till kontraktsvården, varefter domstolen bestämde påföljden till fängelse.
Att en dom avseende utdömd påföljd inte kan undanröjas innan den vunnit laga kraft innebär att den dömde kan förhala undanröjandet av påföljden genom att överklaga domen. Förbudet mot reformatio in pejus innebär vidare att påföljden inte kan bestämmas till fängelse om inte även åklagaren överklagar, självständigt eller anslutningsvis. Undantag gäller i de situationer då den villkorliga domen eller skyddstillsynen förenats med en föreskrift som förutsätter samtycke och den dömde återtagit samtycket.
I praktiken torde det vara svårt för hovrätten att fastställa påföljden i den beskrivna situationen, dvs. om den dömde allvarligt åsidosätter sina förpliktelser enligt domen. Undantaget från för-
En mer ändamålsenlig hovrättsprocess SOU 2013:17
662
budet mot reformatio in pejus (att det inte gäller när inte den dömde längre samtycker till föreskriften eller påföljden) omfattar inte den beskrivna situationen. Hovrättens möjlighet att bestämma en adekvat påföljd för brottet är därmed begränsad. Det framstår som rimligt att en strängare påföljd, liksom i fall av återtaget samtycke, ska kunna bestämmas när förutsättningarna är uppfyllda för att undanröja påföljden på grund av att den dömde åsidosätter sina förpliktelser enligt domen. Det följer av vårt förslag i 30 kap. 3 a § RB att det då bör krävas ett yrkande från åklagaren om en svårare eller mer ingripande påföljd.
Ett alternativ för att undvika att förbudet mot reformatio in pejus aktualiseras i den beskrivna situationen skulle vara att åklagaren regelmässigt överklagade alla domar avseende villkorlig dom eller skyddstillsyn som den dömde klagat på. Det framstår inte som en ändamålsenlig lösning.
Mot denna bakgrund föreslår vi ett tillägg till undantaget i paragrafens tredje stycke att hovrätten, trots förbudet mot reformatio in pejus, får döma till en svårare eller mer ingripande påföljd om det finns skäl att undanröja påföljden enligt 27 kap. 6 § punkten 3 eller 28 kap. 8 § BrB.
Påföljd för brott som prövats i flera domar 12.10.5
Bedömning: Bestämmelsen i 30 kap. 3 § brottsbalken bör
ändras så att högre instans, när den dömer för brott som prövats i flera domar i lägre rätt, ska bestämma särskild påföljd för brottsligheten i varje sådan dom.
En annan situation som kan sägas leda till tillämpningssvårigheter är fall då hovrätten handlagt två skilda domar i en rättegång och dömt till ett gemensamt fängelsestraff. Den situationen illustreras i rättsfallet NJA 2009 s. 34. I rättsfallet hade tingsrätten i två skilda domar dömt den tilltalade för misshandel till villkorlig dom och samhällstjänst 100 timmar, med ett alternativstraff om tre månaders fängelse respektive fängelse i tre månader. Högsta domstolen konstaterade att det inte hade varit möjligt för hovrätten att, i anledning av den dömdes överklagande, som gemensam påföljd bestämma en svårare eller mer ingripande påföljd än vad som bestämts i någon av de underliggande domarna. Eftersom förbudet mot reformatio in
SOU 2013:17 En mer ändamålsenlig hovrättsprocess
663
pejus, enligt Högsta domstolen, inte gav anledning att frångå huvudregeln att rätten ska döma till gemensam påföljd när någon döms för flera brott, så bestämdes det samlade straffet till fängelse i tre månader. Genom domen kan den dömde sägas ha undgått en påföljd.
Det svenska straffsystemet, utgår från den s.k. asperationsprincipen. Principen leder till ett sammantaget mildare straff vid flerfaldig brottslighet än om straffen i fall av flera brott hade bedömts självständigt och lagts samman. Den innebär att rätten ska göra en bedömning av hur straffvärd den samlade brottsligheten i målet är och inte en bedömning av vart och ett av brotten för sig. Därefter ska som huvudregel en gemensam påföljd för den samlade brottsligheten bestämmas.
Systemet är vidare uppbyggt så att reaktionen på brottsligheten för den tilltalade ska bli detsamma när rätten dömer för nyupptäckt brottslighet (brott som begåtts innan en tidigare dom meddelats) i en senare dom, som om brottsligheten hade prövats i den tidigare domen. Resultatet ska alltså bli detsamma oberoende av om brottsligheten prövas genom en eller flera rättegångar. Om rätten fastställer ett särskilt straff för ett sådant brott som har begåtts innan påföljden i en tidigare dom har börjat verkställas, ska rätten därför i möjligaste mån beakta att de båda straffen inte tillsammans överstiger vad som hade kunnat dömas ut om brotten blivit föremål för en gemensam prövning, 26 kap. 2 och 34 kap. 3 §§ andra stycket BrB.
Är i stället fråga om återfall i brott, dvs. ny brottslighet efter den tidigare domen, finns det regler om återfallsskärpning. Återfallet ska beaktas i skärpande riktning vid straffmätningen, om inte det förhållandet beaktas genom påföljdsvalet eller i tillräcklig utsträckning genom förverkande av villkorligt medgiven frihet, 29 kap. 4 § BrB.
Påföljdsutredningen har i sitt betänkande redogjort för bakgrunden till nuvarande system och rådande principer. De har konstaterat att asperationsprincipen och principen om gemensam påföljd är nödvändiga och välmotiverade inslag i vårt straffsystem och lagt principerna till utgångspunkt för sina överväganden om ett förändrat system. Ett av skälen för att bedöma straffvärdet för brottsligheten i varje mål i dess helhet i stället för de enskilda brotten, är de svårigheter som finns att enligt gällande rätt bedöma brottskonkurrens, dvs. vad som utgör ett eller flera brott. Vi har inte anledning att, inom ramen för denna utredning, ifrågasätta Påföljdsutredningens slutsatser i detta avseende.
En mer ändamålsenlig hovrättsprocess SOU 2013:17
664
Nämnda straffrättsliga principer tillämpas även vid hovrättens prövning av skilda tingsrättsavgöranden i en rättegång. Det torde vara en självklarhet att hovrättens bedömning av den samlade brottslighetens straffvärde i ett mål ska vara ekvivalent och alltså inte skilja sig åt beroende på om brottsligheten har prövats i en eller flera underrättsdomar. Frågan är snarast vilket genomslag principen om en gemensam påföljd ska ha i den övre instansen när hovrätten handlägger de överklagade domarna gemensamt och avgör målen i en rättegång.
Handläggning av flera överklagade mål i en rättegång har typiskt sett påtagliga processekonomiska fördelar. Gemensam handläggning av mål leder till färre inställelser vid domstol och lägre rättegångskostnader. Även om det för hovrätternas del inte finns uttryckliga regler om förening av mål i hovrätt, så sker sådan handläggning ändå i viss utsträckning. Hovrätterna tillämpar då reglerna i 45 kap. 3 § RB (se rättsfallen RH 1988:68 och NJA 1975 s. 691). Gemensam handläggning är ofta en effektiv och ändamålsenlig ordning. Vi ser därför ingen anledning att föreslå regler som skulle försvåra för hovrätterna att handlägga skilda tingsrättsdomar i en rättegång. Om det sker ska dock, enligt nuvarande regler, en gemensam påföljd bestämmas för de aktuella gärningarna.
Påföljdsutredningen har föreslagit ett frångående av principen om gemensam påföljd i övre instans i ett nytt påföljdssystem. Utredningen har en grundtanke att varje utdömd påföljd ska verkställas för sig. Den tanken rimmar mindre väl med en reglering om skyldighet för högre instans att döma till gemensam påföljd vid prövning av flera underrättsavgöranden.
Även med nuvarande påföljdssystem finns det skäl att överväga en ändring av regleringen om gemensam påföljd när flera underrättsdomar i högre instans avgörs i en rättegång. Som tidigare nämnts innebär processen i hovrätt en överprövning av tingsrättens avgörande och inte en omprövning. Det ligger i linje med ett sådant synsätt att hovrätten bör kunna fastställa tingsrättens domslut, om tingsrätten har gjort en korrekt bestämning av påföljden utifrån rådande förutsättningar. Vid överprövningen måste hovrätten självfallet vid straffmätningen även beakta reglerna i 34 kap. BrB om sammanträffande av brott och förändring av påföljd.
Regeln i 30 kap. 3 § BrB skulle enligt vår mening kunna ändras så att högre rätt när den dömer för brott som i lägre rätt har prövats i flera domar, ska döma till särskild påföljd för brottsligheten i varje underrättsdom. Det gäller oavsett om den tilltalade eller åklagaren
SOU 2013:17 En mer ändamålsenlig hovrättsprocess
665
till nackdel för den tilltalade har överklagat tingsrättens dom, dvs. oberoende av om förbudet om reformatio in pejus är tillämpligt avseende någon av domarna eller inte.
Med våra förslag blir utrymmet att genom deldom avgöra ett eller flera åtal mot en tilltalad större. Det innebär att situationer av beskrivet slag kan förväntas inträffa oftare. Våra förslag innebär vidare att domstolen inte ska kunna döma till en svårare eller mer ingripande påföljd än vad åklagaren yrkat och att åklagaren ska ange sitt ändringsyrkande i överklagandet. Det får till konsekvens när skilda underrättsdomar prövas av hovrätten i en rättegång att åklagare måste göra ytterligare ett ställningstagande för att bedöma straffvärdet för den samlade brottsligheten och framställa ett gemensamt yrkande om påföljd. Om hovrätten i stället kunde överpröva varje tingsrättsdom för sig skulle förfarandet förenklas. Det finns alltså ytterligare skäl för att frångå principen om gemensam påföljd i högre instans.
Principen om förbudet mot reformatio in pejus måste, som anges i våra direktiv, såvitt möjligt upprätthållas. För att undvika att den dömde skulle kunna undgå en påföljd när hovrätten i en rättegång handlägger skilda tingsrättsdomar skulle ett undantag från förbudet mot reformatio in pejus kanske vid första anblicken kunna te sig som en mer välmotiverad lösning. Vi ser dock klara nackdelar med ett sådant undantag.
Förbudet har till syfte att av billighetsskäl hindra hovrätten från att bestämma påföljden till nackdel för den dömde. Om förbudet mot reformatio in pejus inte skulle gälla vid gemensam handläggning i hovrätten av skilda tingsrättsdomar, skulle hovrättens beslut i en processuell handläggningsfråga ha inverkan på hur ingripande påföljd som kunde bestämmas för den dömde. Beslutas om gemensam handläggning, s.k. sambandslottning och de överklagade domarna prövas i en rättegång, så kan hovrätten fastställa en gemensam påföljd. I vissa fall kan det medföra att den dömde ”undgår” en utdömd påföljd. Om hovrätten däremot prövar de överklagade domarna i olika rättegångar kan i andra fall båda underrättsdomarna fastställas. Ett undantag från förbudet mot reformatio in pejus när hovrätten prövar skilda tingsrättsdomar kan därmed leda till att lika fall inte behandlas lika och det brister i förutsebarhet. Sådana konsekvenser kan inte accepteras i brottmålsprocessen.
Sammanfattningsvis förordar vi alltså att bestämmelsen i 30 kap. 3 § BrB ändras så att högre instans ska bestämma särskild påföljd för brottsligheten i varje dom om flera underrättsdomar överprövas
En mer ändamålsenlig hovrättsprocess SOU 2013:17
666
vid samma tillfälle. Mot bakgrund av att ett motsvarande förslag om ändring av den straffrättsliga regleringen har lagts fram av Påföljdsutredningen lämnar vi emellertid inget förslag i denna del.
Rättens sammansättning
669
13 Rättens sammansättning
13.1 Vårt uppdrag
Enligt våra direktiv ska vi se över frågor om hur tingsrätten i olika situationer bör vara sammansatt och särskilt överväga i vilka fall och i vilka sammansättningar som nämndemän bör medverka. Det gäller även hovrättens sammansättning vid avgörande av brottmål. Vi kommer att lämna förslag och bedöma hur rätten bör vara sammansatt vid avgörande av brottmål i tingsrätt och hovrätt. När rätten prövar en fråga om undanröjande av påföljd eller annan åtgärd i fråga om en påföljd som har dömts ut gäller rättegångsbalkens bestämmelser om brottmål i tillämpliga delar om inte annat särskilt föreskrivs. Vi kommer därför att lämna förslag om rättens sammansättning även i dessa mål. Därtill berör vi några närliggande mål och ärenden i vilka fråga inte är om ansvar för brott men det är särskilt föreskrivet att nämndemän ska medverka vid avgörandet, t.ex. mål om kontaktförbud och bötesförvandling.
13.2 Gällande rätt
I 1–3 kap. RB ges regler om domstolsväsendet och dess organisation. Dessa kompletteras av bestämmelser bl.a. i tingsrätts- och hovrättsinstruktionerna samt notarieförordningen.1I nämnda kapitel finns bestämmelser om rättens sammansättning och domförhet. Man skiljer på domstolar med olika behörighet, allmänna domstolar och specialdomstolar, samt på domstolar som har olika funktion i den s.k. instansordningen, underrätter och överrätter. I princip väcks talan i allmän domstol vid tingsrätt och överklagande kan vanligtvis ske till hovrätt respektive Högsta domstolen i andra respektive tredje instans.
1 Förordning (1996:381) med tingsrättsinstruktion, förordning (1996:379) med hovrättsinstruktion och notarieförordningen (1990:469)
Rättens sammansättning SOU 2013:17
670
Tingsrätten ska, om inget annat föreskrivs, bestå av en lagfaren domare (1 kap. 3 § RB).
När ett brottmål avgörs vid en huvudförhandling är huvudregeln att tingsrätten ska bestå av en lagfaren domare och tre nämndemän (1 kap. 3 b § första stycket RB). Tingsrätten är dock domför utan nämndemän om det för brottet inte är föreskrivet svårare straff än böter eller fängelse i högst sex månader, om det inte finns anledning att döma till annan påföljd än böter och det i målet inte är fråga om företagsbot (andra stycket). En tingsnotarie eller notariemeriterad beredningsjurist kan av lagmannen få förordnande att på eget ansvar bl.a. handlägga sådana mål (18 § förordning [1996:381] med tingsrättsinstruktion). När så sker vid huvudförhandling måste dock nämndemän alltid delta i avgörandet.
Rätten får utökas med ytterligare en lagfaren domare om det finns skäl för det. Detsamma gäller i fråga om antalet nämndemän (1 kap. 3 b § tredje stycket RB). Målets omfattning och svårighetsgrad är av betydelse för om rätten ska utökas. I förarbetena anförs som skäl för att utöka rätten att målet är så omfattande att huvudförhandlingen beräknas pågå under lång tid eller att det skriftliga materialet är vidlyftigt. Ett annat skäl anges vara att sak- eller rättsfrågorna är komplicerade (prop. 1996/97:133 s. 58). Det avgörande skälet som regeringen framhållit för att förstärka rätten är att det kan vara värdefullt för brottmålsavgörandets kvalitet (a. prop. s. 37).
I 5 kap. RB finns särskilda regler om offentlighet och ordning vid domstolen och i 9 kap. RB bestämmelser om straff för vissa s.k. rättegångsförseelser. Bestämmelserna är gemensamma för rättegången i tvistemål och brottmål. I vissa ordningsfrågor m.m. är det särskilt föreskrivet att ordföranden ensam får fatta beslut. Exempel på sådana fall är beslut för att upprätthålla ordningen i rättssalen, begränsa antalet åhörare eller visa ut den som stör och uppträder otillbörligt. Beslut om exempelvis stängda dörrar, åläggande av tystnadsplikt eller utdömande av penningböter på grund av rättegångsförseelse ska däremot fattas av rätten.
Vid avgörande av mål utan huvudförhandling och vid prövning av frågor som hör till rättegången består rätten i allmänhet av en lagfaren domare. Som exempel på avgöranden som fattas av endast en lagfaren domare kan nämnas beslut om avskrivning eller avvisning av mål, beslut om undanröjande av godkänt strafföreläggande och dom i mål som avgörs utan huvudförhandling med stöd av 45 kap. 10 a § RB. Tingsrätten får dock ha den samman-
SOU 2013:17 Rättens sammansättning
671
sättning som är föreskriven för huvudförhandling, om det finns särskilda skäl med hänsyn till målets eller frågans beskaffenhet (1 kap. 3 c § RB).
När domstol prövar fråga om undanröjande av påföljd, ådömande av annan påföljd för brott eller som avser annan åtgärd i fråga om en påföljd som har dömts ut ska brottmålsbestämmelserna i rättegångsbalken gälla i tillämpliga delar (19 § andra stycket RP). Det finns särskilda bestämmelser i 38 kap. BrB som i dessa fall innebär avvikelser från de allmänna reglerna i RB. Om rättens sammansättning finns det särskilt föreskrivet att nämndemän ska delta när tingsrätt avgör vissa frågor (38 kap. 6 § BrB). Det gäller bl.a. fråga om: 1. undanröjande av villkorlig dom, skyddstillsyn, ungdomsvård
och ungdomstjänst och bestämmande av ny påföljd, 2. bestämmande av påföljd enligt 34 kap. 10 § andra stycket BrB, 3. undanröjande av och bestämmande av ny påföljd i mål om
åtgärd enligt 38 kap. 2 och 2 a §§ BrB, och 4. förverkande av villkorligt medgiven frihet och andra åtgärder
enligt 34 kap. 4 § BrB.
Vid prövning av kontaktförbud enligt 18 § lagen (1988:688) om kontaktförbud och av tillträdesförbud enligt 18 § lagen (2005:321) om tillträdesförbud vid idrottsarrangemang, är särskilt föreskrivet att rätten ska bestå av en lagfaren domare och tre nämndemän när den avgör saken. Detsamma gäller när tingsrätten avgör frågor om omvandling av fängelse på livstid (13 § lag [2006:45] om omvandling av fängelse på livstid). Även i vissa mål och ärende om tillfälligt näringsförbud och näringsförbud ska nämndemän ingå i rätten vid avgörandet (8, 8 d, 10, 17 och 26 §§ lag [1986:436] om näringsförbud). I 13 och 17 §§bötesverkställighetslagen (1979:189) finns det också regler om nämndemäns medverkan i rätten. Slutligen finns det en möjlighet ”om det finns särskilda skäl med hänsyn till ärendets beskaffenhet” att låta nämndemän ingå i rättens sammansättning vid avgörande av ärenden enligt lag (1994:1811) om disciplinansvar inom totalförsvaret, m.m.
Det finns vidare särskilda bestämmelser om tingsrätts och hovrätts sammansättning i vissa typer av mål t.ex. fastighetsbildningsmål, patentmål och yttrandefrihets- samt tryckfrihetsmål.
Rättens sammansättning SOU 2013:17
672
I hovrätt är rätten som huvudregel vid avgörandet i brottmål domför med tre lagfarna domare och två nämndemän (2 kap. 4 § andra stycket RB). Hovrätten är dock domför utan nämndemän vid handläggning som inte sker vid huvudförhandling eller om det inte finns anledning att döma till svårare straff än böter och inte heller är fråga om företagsbot. Rätten kan även utökas med ytterligare en lagfaren domare och en nämndeman.
Vid behandling av frågor om prövningstillstånd ska hovrätten bestå av tre lagfarna domare. Om frågan är enkel får prövningstillstånd, som inte är begränsat till att gälla viss del av dom eller ett slutligt beslut, meddelas av en lagfaren domare (2 kap. 4 § tredje stycket RB).
En lagfaren domare får vidare i vissa fall ensam besluta om avskrivning av mål och enligt närmare föreskrifter som regeringen meddelar vidta vissa åtgärder för att bereda ett mål (2 kap. 4 § fjärde och femte stycket RB).
I mål avseende överklagande av tingsrättens beslut är hovrätten domför med tre lagfarna domare, dock ska fyra lagfarna domare delta om tingsrätten vid sitt avgörande bestått av tre sådana domare (2 kap. 4 § första stycket RB).
I mål om företrädesvis ekonomisk brottslighet får tingsrätten och hovrätten låta experter på ekonomiska och skatterättsliga förhållanden ingå i rätten som särskilda ledamöter (1 kap. 8 § första stycket och 2 kap. 4 a § RB). Det rör sig om mål om allmänt åtal som är vidlyftiga eller annars särskilt krävande och i vilka ekonomiska överväganden är av väsentlig betydelse. Avsikten med bestämmelsen är att domstolarna i mål om kvalificerad ekonomisk brottslighet, som ställer höga krav på domstolarna och på att rätten sätter sig in i komplicerade ekonomiska transaktioner, ska kunna bedriva en effektiv process och komma fram till materiellt riktiga domar (jfr prop. 1984/85:178 s. 12 ff.). För ledamöterna gäller vanliga regler om domare, bl.a. om domarjäv och skyldighet att avlägga domared.
13.3 Särskilt om nämndemäns medverkan
Historiskt sett var tingsrätterna inordnade i stads- och lantdomstolar. De större städerna hade rådhusrätter med borgmästare och rådmän som ordinarie ledamöter. Rådhusrätterna var domföra med tre sådana ledamöter. Övriga allmänna underrätter var
SOU 2013:17 Rättens sammansättning
673
häradsrätter vars chefsdomare var häradshövdingen. Häradsrätterna var domföra med en lagfaren domare och nämnd. Vid rättegångsbalkens införande 1948 genomfördes ändringen att även rådhusrätterna skulle döma med nämnd i brottmål. Underrättsorganisationen blev helt enhetlig först 1971 då underrätterna blev tingsrätter.
Nämndemäns medverkan i rätten är inte avsedd att tillföra rätten sakkunskap inom något särskilt område. I jämförelse med lagfarna domare och särskilda ledamöter utmärker sig deras medverkan i stället genom att avsikten är att den ska ge allmänheten insyn i den dömande verksamheten och utgöra en garanti för att domstolarnas verksamhet ligger i linje med allmänna värderingar i samhället. Framförallt är tanken att medverkan av nämndeman ska bidra till att stärka allmänhetens förtroende för rättskipningen och då främst när ett allmänt intresse står mot ett enskilt. Deras omdöme har regelmässigt dessutom ansetts vara av värde vid bevisprövning av sådana frågor som är vanliga vid rättskipningen i brottmål. Vidare har det ansetts värdefullt att lekmannasynpunkter kommer till uttryck i de delar av straffrättskipningen där domstolarnas utrymme att döma efter skönsmässiga värderingar är större, t.ex. i fråga om påföljdsval.2
Det är regeringen, eller den myndighet som regeringen bestämmer, som fastställer hur många nämndemän som ska finnas i tingsrättens och hovrättens domkrets för tjänstgöring i domstolen (1 kap. 4 § och 2 kap. 4 b § RB). Domstolen fördelar tjänstgöringen mellan nämndemännen efter samråd med dem. I förordningen (1983:382) om antalet nämndemän i de allmänna domstolarna och de allmänna förvaltningsdomstolarna föreskrivs att hovrätterna samt tingsrätterna i Stockholm, Göteborg och Malmö själva fastställer hur många nämndemän som ska finnas för tjänstgöring i domstolen. För övriga tingsrätter ska enligt förordningen i stället respektive hovrätt fastställa antalet nämndemän efter förslag från underrätten.
Nämndemännen utses normalt sett inte för att medverka i någon enstaka måltyp vid domstolen. En nämndeman som är knuten till viss domstol kan som regel tjänstgöra i samtliga de mål där nämndemän ska ingå i rätten. Nämndemän ingår i rätten vid prövning av olika typer av mål i såväl tingsrätt och hovrätt. Sedan
2 Fitger m.fl., Rättegångsbalken, inledningen till 1 kap. Se även SOU 1926:31–33, SOU 1938:43–44, departementschefens uttalanden i NJA II 1969 s. 433 f samt prop. 1975/76:153, som behandlar frågan om nämndemän i hovrätt.
Rättens sammansättning SOU 2013:17
674
1983 har nämndemännen individuell rösträtt i tingsrätt, vilket infördes i hovrätt i slutet på 1970-talet, och med andra ord ett lika stort inflytande som lagfarna ledamöter. I anledning av att i huvudsak samma principer ligger bakom nämndemannamedverkan i olika domstolsslag och måltyper har Domarlagsutredningen i sitt slutbetänkande En reformerad domstolslagstiftning, SOU 2011:42, föreslagit att en särskild lag om nämndemän ska instiftas. Förslaget har ännu inte lett till lagstiftning.
År 2011 avgjorde tingsrätterna drygt 92 000 brottmål varav drygt ca 54 000 med nämnd (58,7 %).3
13.4 Några tidigare överväganden och reformförslag
13.4.1 En öppnare domarbana
Medverkan av nämndemän i hovrätt infördes år 1977. Förslaget föregicks av utförliga diskussioner.4 De skäl som Domarutredningen i betänkandet En öppnare domarbana, SOU 1974:96, anförde angående hovrättens domförhet kan sammanfattas som följer.
De skäl som brukar framhållas till förmån för ett lekmannainflytande i tingsrätt som krav på insyn, kontroll och medbestämmanderätt samt ökade möjligheter för domstolen att fatta riktiga avgöranden, angavs vara mindre framträdande i överrätt. Betydelsen av nämndemän för att upprätthålla allmänhetens förtroende för domstolen och lekmännens inverkan vid rättskipningen när det gäller orts- och personkännedom tonades ner av utredningen. Utredningen lyfte i stället fram betydelsen av lekmäns insyn i domstolsarbetet för att förebygga eventuella misstankar om bristande objektivitet och klasstänkande i dömandet. Vidare lyfte Domarutredningen fram att det är till fördel för rättskipningen att så mycket som möjligt av allmänna erfarenheter och kunskaper tillförs domstolarna. Som exempel på frågor där en medverkan av lekmän ansågs lämplig nämndes bevisvärderingsfrågor i brottmål och frågor om val av påföljd. I brottmålen angavs lekmännen särskilt kunna förväntas tillföra allmänna värderingar som finns bland medborgarna i samhället.
3 Domstolsverket, Domstolsstatistik 2011, tabell 1.1 och 1.6. 4 För tidigare tankegångar om lekmän i överrätt, se hänvisade förarbeten i prop. 1975/76:153 s. 21 f.
SOU 2013:17 Rättens sammansättning
675
Utredningen ansåg att det visserligen fanns vissa praktiska svårigheter förenade med att låta lekmän medverka och det angavs medföra ökade kostnader. Dessa olägenheter menade man inte skulle ges alltför stor betydelse utan att frågan om nämndemannamedverkan skulle besvaras utifrån principiella utgångspunkter.
Trots att rättsfrågorna intar en mer framskjuten ställning i hovrätten och att hovrätten i praktiken är slutinstans i det stora flertalet mål, ansåg utredningen att det inte borde hindra att lekmän medverkade i hovrätt. I mål där påföljden inte kan bli strängare än böter menade man dock att en sådan medverkan var mindre angelägen (prop. 1975/76:153 s. 22 ff.).
13.4.2 Nämndemannamedverkan i domstol m.m.
År 1997 sänktes antalet deltagande nämndemän i tingsrätt till tre i grövre brottmål. Samtidigt genomfördes ändringar bl.a. avseende möjligheten till förstärkt sammansättning (prop. 1996/97:133). Tidigare skulle tingsrätten i mål om åtal för brott för vilket inte var stadgat lindrigare straff än fängelse i två år bestå av en lagfaren domare och fem nämndemän. Lagändringen skedde i anledning av ett förslag som utarbetats inom Justitiedepartementet och redovisades i promemorian Nämndemannamedverkan i domstol m.m. I promemorian, liksom i propositionen, föreslogs dock att antalet nämndemän skulle minskas från tre till två.
Riksdagens justitieutskott (bet. 1996/97:JuU17) avstyrkte bifall till förslaget, som inte heller godtogs av riksdagen. Som skäl för det framhöll Justitieutskottet att det fanns en bred enighet om värdet av lekmannamedverkan i domstolarna. Möjligheten att garantera att hänsyn togs till allmänna värderingar och att allmänheten fick en acceptabel insyn skulle enligt utskottet tunnas ut om nämndemännen endast var två. Utskottet menade att fler nämndemän skulle garantera att fler synpunkter kom fram och bedömdes.
13.4.3 Effektivare hantering av stora och komplicerade brottmål
För att se över vad som kunde göras för att ytterligare effektivisera handläggningen av stora och komplicerade brottmål tillsatte Riksåklagaren en arbetsgrupp som i december 2006 lämnade en idé-
Rättens sammansättning SOU 2013:17
676
skrift, Effektivare hantering av stora och komplicerade brottmål. I idéskriften gav arbetsgruppen uttryck för uppfattningen att rättens sammansättning i större omfattning än i dag borde utökas eller förstärkas med specialistkunskap vid större och svårare mål. Specialiseringen inom åklagarorganisationen, inte minst avseende ekobrott och miljöbrott, angavs ha varit särskilt värdefull. I idéskriften påpekades att även advokater alltmer specialiserar sig och att det är motiverat med specialisering för fler brottstyper t.ex. arbetsmiljöbrott och immaterialrättsliga brott. Arbetsgruppen menade att det fanns skäl att utöka specialiseringen exempelvis genom lottningsregler som ser till specialkunskaper och intresse bland domare. Gruppen pekade även på möjligheten att låta domare inneha anställning vid fler än en domstol och möjligheten att adjungera domare från förvaltningsdomstol.
13.4.4 Mål och medel – särskilda åtgärder för vissa måltyper i domstol
Målutredningen hade bl.a. i uppdrag att analysera behovet av särskilda åtgärder för vissa måltyper i organisatoriskt eller processuellt hänseende för att åstadkomma särskild snabbhet eller kompetens i domstolsförfarandet. Med särskilda åtgärder avsågs bl.a. författningsreglerade särlösningar i form av t.ex. särskilda ledamöter och regler om sakkunnigbevisning. I betänkandet Mål och medel –
särskilda åtgärder för vissa måltyper i domstol, SOU 2010:44, s. 319
ff. redovisade Målutredningen sina bedömningar. Utredningen menade att särskilda åtgärder borde användas restriktivt och endast när behovet finns för de allra flesta målen av en viss typ. Särskilda sammansättningsregler som innebär att särskilda ledamöter deltar i handläggningen angavs av utredningen vara ett ändamålsenligt sätt att uppnå särskild sakkunskap som bör utnyttjas när ett sådant behov inte kan eller bör tillgodoses genom sakkunnigbevisning. Likaså framhölls förordnande av lagfarna personer med expertkunskaper och inlåning av domare med särskild kompetens från närbelägna domstolar som värdefulla sätt att tillföra domstolen särskild kompetens.
Målutredningen behandlade vidare frågan om generellt prövningstillstånd i brottmål. I samband med det gav utredningen uttryck för uppfattningen att hovrätten bör vara domför vid behandling av frågor om prövningstillstånd i den sammansättning som
SOU 2013:17 Rättens sammansättning
677
gäller i dag, dvs. med tre ledamöter eller, om frågan är enkel, av en ledamot (a.a. s. 296).5Utredningen menade att en mer kvalificerad sammansättning med tre ledamöter, genom den ytterligare kunskap och erfarenhet som den tredje ledamoten tillför, kan bidra till en än högre grad av rättssäkerhet. Förtroendet för domstolarnas målhantering och för att hovrätterna gör en tillräckligt noggrann överprövning av tingsrätternas avgöranden vid prövning av frågor om prövningstillstånd betonades av utredningen. Utredningen menade att det förhållandet att sammansättningen, vad gäller lagfarna ledamöter, överensstämmer med den som normalt gäller vid en fullständig prövning av målen, starkt borde bidra till att skapa ett gott förtroende för hovrätternas behandling av frågor om prövningstillstånd. En ordning med två lagfarna domare, som tidigare gällt i hovrätt och som motsvarar sammansättningen i förvaltningsrätt, förordades därför inte.
13.4.5 Ökad effektivitet och förbättrad samverkan vid handläggning av mängdbrott
I rapporten Ökad effektivitet och förbättrad samverkan vid hand-
läggning av mängdbrott. Redovisning av ett regeringsuppdrag till Rikspolisstyrelsen, Åklagarmyndigheten och Domstolsverket, 2010,
uppmärksammade Domstolsverket frågan om inte de processuella förutsättningarna för domstol att döma till villkorlig dom borde ses över (s. 145). Domstolsverket noterade att det finns en inkonsekvens i att åklagare kan utfärda strafföreläggande för villkorlig dom, med eller utan böter, medan en dom med sådan påföljd inte kan meddelas av en lagfaren domare utan medverkan av nämndemän. Det efterfrågades i rapporten antingen en förändring av domförhetsreglerna så att en lagfaren domare ges rätt att döma till villkorlig dom eller införandet av en möjlighet för tingsrätterna att döma till villkorlig dom utan huvudförhandling, om sådan förhandling varken begärs av parterna eller behövs med hänsyn till utredningen i målet.
5 Ang. de överväganden som ledde till att antalet ledamöter i hovrätt den 1 juli 1993 utökades till tre vid prövning av frågor om prövningstillstånd bl.a. i vissa brottmål, se SOU 2010:44 s. 293 ff.).
Rättens sammansättning SOU 2013:17
678
13.4.6 En reformerad domstolslagstiftning
Bestämmelserna om rättens sammansättning i brottmål har också berörts i Domarlagsutredningens betänkande, En reformerad dom-
stolslagstiftning, SOU 2011:42. Betänkandet bereds för närvarande
inom Regeringskansliet.
I betänkandet har utredningen bl.a. föreslagit en ny lag om domstolar och domare. Lagen ska enligt förslaget innehålla bl.a. grundläggande bestämmelser om domarbehörighet, dvs. vilka befattningar som medför behörighet att döma i domstol och vilka krav på medborgarskap, kunskapsprov m.m. som utgör en förutsättning för sådan befattning. Förslaget skulle alltså innebära en grundläggande lagreglering för vissa domarbefattningar som enligt den nuvarande ordningen är reglerad endast i förordning.
När det gäller rättens sammansättning föreslår utredningen bl.a. lagregler om vem som ska vara ordförande i rätten i mål med flera lagfarna domare i tingsrätt. Vidare föreslås att bestämmelser om nämndemän som i dag finns i rättegångsbalken och i lagen om allmänna förvaltningsdomstolar, i allt väsentligt oförändrade, ska föras samman i en gemensam lag om nämndemän. I övrigt innebär förslaget strukturella förändringar av rättegångsbalkens första fyra kapitel. De första tre kapitlen skulle enligt förslaget avse tingsrättens sammansättning, hovrättens sammansättning och Högsta domstolens sammansättning. Det fjärde kapitlet skulle avse fördelningen av mål mellan domare.
13.5 Internationella jämförelser
Reglerna om rättens sammansättning skiljer sig åt i olika länders processrättsliga regler, liksom ländernas rättssystem i stort. I det följande redogör vi i korthet för regleringen i brottmål i några andra europeiska länder; Finland, Norge, Danmark, Nederländerna och Tyskland. En mer utförlig redogörelse för utländska bestämmelser om rättegången finns i bilaga 4.
13.5.1 Finland
Tingsrätten är domför med en lagfaren domare och tre nämndemän. Tingsrättens sammansättning kan förstärkas med ytterligare en lagfaren domare om det är motiverat med hänsyn till målets
SOU 2013:17 Rättens sammansättning
679
omfattning eller av något annat särskilt skäl. Enligt samma villkor kan tingsrätten även ha en fjärde nämndeman.
Sedan den 1 januari 2009 finns även möjlighet till alternativa sammansättningar. Tingsrätten är numera domför även med en ensam lagfaren domare om det inte för något av de enskilda brotten i åtalet är föreskrivet strängare straff än fängelse två år. Dessutom kan denna sammansättning användas vid vissa särskilt angivna brott även om maximistraffet överstiger två års fängelse. Det rör sig i huvudsak om grova förmögenhetsbrott och straffbart försök till sådana brott.
Vidare infördes en möjlighet att avgöra brottmål med tre lagfarna domare utan nämndemän. Sammansättningen med tre lagfarna domare utan medverkan av nämndemän får användas om det anses motiverat med hänsyn till målets art eller av något särskilt skäl och är avsedd att tillämpas vid särskilt krävande brottmål.
I hovrätten deltar inte nämndemän. Hovrätten är enligt huvudregeln domför med tre domare. Vissa frågor kan avgöras av en ensam domare.
13.5.2 Norge
Huvudregeln är att brottmål avgörs i första instans med en lagfaren domare och två lekmannadomare. I särskilt omfattande mål kan rätten bestå av två lagfarna domare och tre lekmannadomare. Mål om brott som kan straffas med böter eller fängelse högst ett år kan avgöras av en lagfaren domare. Om det finns behov av det kan rätten utse lekmannadomare med särskild fackkunskap.
I andra instans ingår enligt huvudregeln tre lagfarna domare och fyra lekmannadomare i rätten om överklagandet gäller skuldfrågan. Särskilt allvarliga brott avgörs i skuldfrågan i andra instans av en jury som består av lekmän.
13.5.3 Danmark
I Danmark avgörs brottmål av byretten som första instans. Lekmän ska enligt huvudregeln delta vid avgörandet i byretten om det är fråga om att döma ut strängare straff än böter eller då målet i övrigt kan anses vara av särskilt ingripande betydelse för den tilltalade eller av särskilt allmänt intresse. Om målet inte är sådant att det ska
Rättens sammansättning SOU 2013:17
680
avgöras med en sammansättning av lekmän avgörs det av en lagfaren domare.
Det finns två olika typer av sammansättningar med lekmän beroende på det åtalade brottets allvar. Vanligtvis består byretten av en lagfaren domare och två lekmän (domsmænd). Om målet rör ekonomisk brottslighet och förväntas pågå en längre tid kan rätten förstärkas med ytterligare en lagfaren domare och en lekman. Är brottet sådant att det är aktuellt att döma ut en strängare påföljd än fängelse fyra år, avgörs målet som huvudregel under medverkan av en jury (nævninge). Byretten avgör då målet med en sammansättning av tre lagfarna ledamöter och sex lekmän. Den tilltalade kan besluta att ett mål som annars skulle ha avgjorts med medverkan av nævninge i stället ska avgöras med medverkan av domsmænd. Då tillämpas den ordinära sammansättningen med en lagfaren domare och två domsmænd.
I andra instans består rätten som huvudregel av tre lagfarna domare och tre domsmænd. Mål som avgjorts med nævninge i första instans avgörs med tre lagfarna domare och nævninge i andra instans. Om målet avgjorts med en domare i första instans är överrätten domför med tre lagfarna domare.
Det finns möjlighet att ha särskilda sammansättningar med sakkunniga ledamöter i mål där fackkunskap har betydelse.
13.5.4 Nederländerna
I Nederländerna finns inte något jury- eller nämndemannasystem. Domarna är juridiskt utbildade. Enda undantaget är militärdomstolar och en domstol som tar ställning till kriminalvårdsfrågor, som villkorlig frigivning. I de fallen finns sakkunniga ledamöter. Det förekommer också vid de flesta domstolar icke professionella domare, s.k. ersättningsdomare. Dessa är dock juridiskt utbildade.
Vanligtvis består rättens sammansättning av en eller tre domare. Sammansättningen med tre domare används om målet rör allvarlig brottslighet eller är komplext. Brott där den aktuella påföljden inte överskrider ett års fängelse kan avgöras av en domare, liksom de flesta ekonomiska brott, miljöbrott och ungdomsbrott.
I andra instans består rätten som huvudregel av tre domare.
SOU 2013:17 Rättens sammansättning
681
13.5.5 Tyskland
Lekmannadomare (motsvarande nämndemän) deltar vid dömandet i första instans vid de lokala domstolarna (Amtsgerichten) och i den stora brottmålsavdelningen vid de regionala domstolarna (Landgerichten).
Brott som förväntas leda till mindre än två års fängelse kan avgöras av en lagfaren domare vid Amtsgerichten. Gärningar som vid fällande dom kan leda till två till fyra års fängelse avgörs av en lagfaren domare och två lekmannadomare vid Amtsgerichten. På åklagarens begäran kan ytterligare en lagfaren domare delta vid avgörande av omfattande mål. Brott som kan leda till fängelse i mer än fyra år avgörs i första instans av den stora brottmålsavdelningen vid Landgerichten. Rätten är då sammansatt av två eller tre lagfarna domare och två lekmannadomare.
Mål som avgjorts av Amtsgerichten avgörs i andra instans av lilla brottmålsavdelningen vid Landgerichten. Även där deltar lekmän vid avgörandet. Rätten är sammansatt av en lagfaren domare (eller två om sitsen varit förstärkt i underrätten) och två lekmannadomare.
13.6 Allmänna utgångspunkter
Det är grundläggande att vi har utbildade yrkesdomare i våra domstolar. Beroende på vad målet kräver bör rätten i vissa fall bestå av en mer kvalificerad sammansättning än en lagfaren domare.
Medverkan av nämndemän har gamla traditioner i svensk rätt och det har under lång tid funnits en stor politisk enighet om att systemet har en viktig funktion att fylla i den dömande verksamheten. De oftast framhållna skälen för det är allmänhetens intresse av insyn i och kontroll av domstolarnas verksamhet samt betydelsen av att det allmänna rättsmedvetandet i samhället genomsyrar verksamheten och får genomslag i avgörandet. Demokratiskt valda representanter för allmänheten i rätten kan sägas bidra till legitimitet i rättsskipningen, i den meningen att de rättsprinciper som kommer till uttryck i domstolarna kan förväntas vara förenliga med normerna i samhället. Det gäller särskilt vid allvarligare brott när det kan bli aktuellt med strängare påföljder.
Betydelsen av insyn och kontroll som argument för att nämndemän ska medverka i rätten har förändrats över tid. Behovet av insyn
Rättens sammansättning SOU 2013:17
682
och kontroll säkerställs i dag i allt väsentligt genom offentlighetsprincipen, som ger allmänheten rätt att ta del av handlingar i målen och genom att rättegångar och domar i allmänhet är offentliga. Till det kommer att domstolarnas verksamhet står under tillsyn av Justitieombudsmannen och Justitiekanslern. Det ska i sammanhanget påpekas att numera även massmedia spelar en stor roll vid övervakning av domstolarnas verksamhet. Massmedia följer noga rättsprocesser i domstolarna och sprider information om rättegångar till allmänheten. Överläggning till dom hålls emellertid som huvudregel inom stängda dörrar. Genom att folkvalda ledamöter deltar vid en sådan överläggning kan man säga att allmänheten också får insyn i den del av rättegången som inte är offentlig.
Att upprätthålla ett gott förtroende för rättsväsendet handlar enligt vår mening i grunden om att säkerställa att dömandet håller en hög och jämn kvalitet och att visa det för medborgarna.6Rätten ska därför vara sammansatt så att ett sådant förtroende kan upprätthållas.
Nämndemän medverkar i olika måltyper och den grundläggande funktion som de fyller är i allt väsentligt densamma i alla mål. Nämndemäns individuella rösträtt är generellt reglerad för tvistemål och brottmål. Bestämmelserna om nämndemäns inflytande i vissa frågor som rör ordning och offentlighet vid förhandling är också de gemensamma för både tvistemål och brottmål. Det rimliga i att nämndemän genom sitt deltagande i rätten har inflytande över frågor som rör processen kan i och för sig ifrågasättas. Det är emellertid en övergripande fråga liksom frågan hur nämndemannasystemet ska vara utformat för att bidra till att allmänhetens förtroende för domstolarna upprätthålls. Sådana frågor bör utredas utifrån ett helhetsperspektiv. Regeringen har tillsatt en utredning, Nämndemannautredningen (Ju 2012:08) som genomför en översyn av det nuvarande systemet (Dir 2012:51). Utredningen ska redovisa sitt uppdrag senast den 28 juni 2013.
Frågan om hur rätten ska vara sammansatt i brottmål bör enligt vår uppfattning främst diskuteras utifrån vad som är ändamålsenligt vid målets prövning. Det beror på hur allvarligt brott målet rör och på målets omfattning och beskaffenhet. Det kan också bero på i vilken instans målet prövas. När rätten bör vara sammansatt av flera ledamöter är nämndemannamedverkan den befintliga ordning som står till buds när ett mål ska avgöras vid huvudförhandling i
6 Se Förtroendeutredningens betänkande Ökat förtroende för domstolarna – strategier och
förslag, SOU 2008:106, s. 70 ff.
SOU 2013:17 Rättens sammansättning
683
tingsrätt. Det finns emellertid anledning att ha ett mer flexibelt system som medger fler sammansättningar än vad som är fallet enligt nuvarande regler.
Sammansättningen av rätten är av betydelse för såväl en effektiv handläggning som för avgörandets kvalitet. Med utvecklingen i samhället har antalet mål och måltyper i domstolarna ökat. Variationen mellan enklare och mer komplexa mål är stor liksom skillnaderna i målens omfattning. I enklare mål är det ändamålsenligt att målet avgörs av en lagfaren domare. Det innebär också en rationell och effektiv användning av resurser. Mer omfattande och svårare mål kan behöva avgöras i en sammansättning med flera lagfarna ledamöter eller med nämndemän för att säkerställa kvaliteten i dömandet och för att någon av ledamöternas förhinder inte ska leda till att huvudförhandlingen måste tas om. Vi föreslår i det följande några alternativa sammansättningar av rätten för att möta det behovet. Vissa mål kan därtill innehålla komplicerade juridiska eller fackmässiga frågor som ställer krav på särskild kompetens hos en eller flera av rättens ledamöter.
Det är vidare en naturlig utgångspunkt att fler lagfarna domare bör delta vid avgörandet av ett mål i hovrätt än i tingsrätt. Sammansättningsreglerna är utformade så att rättens sammansättning av lagfarna ledamöter i högre instans är starkare än i underinstansen. Det framstår som en given ordning för att säkerställa kvaliteten i överprövningen. Det är något som vi inte har anledning att ifrågasätta.
Reglerna om rättens sammansättning bör vidare vara enkla att tillämpa. Bestämmelserna får inte vara så invecklade att det krävs alltför stora processuella överväganden för att bemanna rätten på rätt sätt. Felaktigt tillämpade sammansättningsregler kan dessutom leda till att förhandlingar behöver ställas in för att rätten inte är domför eller till att mål som avgjorts i fel sammansättning måste återförvisas av högre rätt. Det måste därutöver vara enkelt att planera huvudförhandlingar i tingsrätt och hovrätt. Flera olika sammansättningar av rätten leder till ökad administration i domstolarna. Alltför många särlösningar är därför inte eftersträvansvärt.
Rättens sammansättning SOU 2013:17
684
13.7 Rättens sammansättning i tingsrätt
13.7.1 Avgörande av mål utan huvudförhandling
Bedömning: Särskilda regler om rättens sammansättning vid
avgörande av mål utan huvudförhandling bör inte införas.
I allmänhet avgörs brottmål utan huvudförhandling av en lagfaren domare (1 kap. 3 § RB). Det är en uppenbart lämplig ordning. Sedan kravet på huvudförhandling mjukats upp och tingsrätterna fått möjlighet att avgöra vissa brottmål på handlingarna, har andelen mål som avgörs utan nämnd ökat markant. I förhållande till 2008 har andelen brottmål som avgörs med nämnd minskat från 77 procent till 58,7 procent 2011.7 Det är rimligt att anta att det till stor del beror på att fler mål avgörs utan huvudförhandling. Det finns inget som talar för att det har haft en negativ inverkan på kvaliteten i dömandet. Andelen överklagade brottmål till hovrätt har legat konstant runt tio procent under senare år. Sannolikt innebär det att möjligheten att avgöra brottmål utan huvudförhandling inte har lett till fler överklaganden i denna typ av mål. Det finns ingen anledning att till följd av våra förslag om handläggningen av bötesmål, se avsnitt 10, föreslå någon ändring av hur rättens ska vara sammansatt vid avgörande av mål utan huvudförhandling.
I det särskilda förfarandet i erkända brottmål anser vi att rätten ska vara domför utan nämnd. De bedömningar som ska göras i målen bör vara förhållandevis okomplicerade och förfarandet ska vara skriftligt. Det är en rationell, snabb och effektiv ordning att i princip samtliga mål som avgörs utan huvudförhandling handläggs av en lagfaren domare. Erfarenheter från det finska skriftliga förfarandet talar för att överklagandefrekvensen inte ökar med den nya ordningen. Endast ca tre procent av de mål som avgörs utan huvudförhandling i Finland överklagas, att jämföra med ca 12 procent i övriga mål.8Vi anser därför att det inte bör införas några särskilda regler om rättens sammansättning vid avgörande av mål genom det särskilda förfarandet.
Vid avgörande av mål utan huvudförhandling och vid prövning av frågor som hör rättegången till får nämndemän ingå i rätten om det finns särskilda skäl för det med hänsyn till målets eller frågans
7 Sveriges domstolar, Domstolsstatistik 2011, tabell 1.6. 8 Uppgifter från finska justitieministeriet, se bilaga 4, s. 16.
SOU 2013:17 Rättens sammansättning
685
beskaffenhet. Den möjligheten bör finnas kvar, även om det är sällsynt att den sammansättningen används.
13.7.2 Avgörande av mål vid huvudförhandling
Förslag: Vid huvudförhandling i tingsrätt ska rätten vara dom-
för med en lagfaren domare, om det inte finns anledning att döma till
• fängelse i mer än sex månader,
• villkorlig dom i förening med samhällstjänst om det i domslutet ska anges ett fängelsestraff överstigande sex månader,
• skyddstillsyn i förening med fängelse enligt 28 kap. 3 § brottsbalken,
• skyddstillsyn i förening med samhällstjänst eller kontraktsvård om det i domslutet ska anges ett fängelsestraff överstigande sex månader, eller
• sluten ungdomsvård. Kravet i 1 kap. 3 b § andra stycket RB att det för brottet inte är föreskrivet svårare straff än böter eller fängelse i högst sex månader tas bort.
Om åklagaren yrkat att villkorligt medgiven frihet från fängelsestraff ska förverkas med mer än sex månader, eller påföljden ska bestämmas till fängelse och villkorligt medgiven frihet från fängelsestraff ska förverkas samt strafftiden tillsammans överstiger sex månader är rätten inte domför med en lagfaren domare.
Med de påföljder som anges ovan likställs förordnande enligt 34 kap. 1 § första stycket 1 brottsbalken.
Om det finns skäl för det med hänsyn till målets omfattning eller beskaffenhet får tingsrätten bestå av tre lagfarna domare. Får en domare förhinder sedan huvudförhandlingen har påbörjats, ska rätten vara domför med två lagfarna domare.
Rättens sammansättning SOU 2013:17
686
En lagfaren domare eller en lagfaren domare och nämndemän
Nämndemän ingår som huvudregel i rätten när ett brottmål avgörs efter huvudförhandling. Så som den nuvarande regeln är utformad krävs för att målet ska kunna avgöras av en lagfaren domare att det inte finns anledning att döma till annan påföljd än böter och att det i målet inte är fråga om företagsbot. Därtill krävs att det för brottet inte föreskrivet strängare straff än böter eller fängelse i högst sex månader.
Vi har övervägt i vilka mål det är motiverat att rätten består av fler än en domare vid avgörande vid huvudförhandling. Våra förslag syftar till att åstadkomma en behovsanpassad hantering så att alla brottmål kan avgöras med hög kvalitet och inom rimlig tid. Vi menar att utrymmet för en lagfaren domare att avgöra mål efter huvudförhandling bör kunna göras större. Genom att utvidga möjligheten att avgöra vissa mål i en mindre kvalificerad sammansättning ges betydelsen av att mål avgörs skyndsamt, men alltjämt med hög kvalitet, en större tyngd.
Generellt sett finns det skäl att ha fler domare i rätten om det förekommer omfattande muntlig bevisning. Det är då till fördel att flera personer kan ta del av bevisningen och diskutera dess betydelse. I mål av enklare beskaffenhet är utredningen vanligtvis mindre omfattande än i mer komplicerade mål. Det är dock svårt att utifrån målens beskaffenhet dra en naturlig gräns för i vilka mål fler än en domare bör delta i avgörandet. Möjligheten för en lagfaren domare att ensam avgöra enklare mål efter huvudförhandling bör emellertid kunna utvidgas till att avse fler mål än bötesmål.
Det kan diskuteras vilka mål som bör kunna avgöras efter huvudförhandling av en lagfaren domare. Vi anser att det är konsekvent med våra övriga förslag att det styrande för hur rätten bör vara sammansatt är vilken påföljd som det kan bli aktuell att döma till i målet. Eftersom åklagarens påföljdsyrkande är avgörande för hur sträng påföljd rätten kan döma till (se 30 kap. 3 a § RB enligt vårt förslag) skulle en sådan ordning betyda att domstolen inte längre skulle tvingas göras en prognos i påföljdsfrågan för att bestämma rättens sammansättning. Det är också en tydlig ordning som är enkel att tillämpa.
För att bemanna rätten måste man enligt nuvarande regler göra en förprövning i fråga om påföljd. Vid regelns tillkomst 1982 underströk lagrådet att det måste stå klart att endast påföljden böter kan komma i fråga för att rätten ska vara domför utan
SOU 2013:17 Rättens sammansättning
687
nämnd. Med vårt förslag skulle rättens sammansättning bero på åklagarens påföljdsyrkande, som begränsar hur strängt straff eller ingripande påföljd som rätten maximalt kan döma till. Då behöver en förprövning inte göras. Att knyta rättens domförhet till den påföljd som kan bli aktuell skulle därför förenkla domförhetsregelns tillämpning.
Det svårigheter vi kan se med ett förslag att låta rättens sammansättning vara avhängigt åklagarens påföljdsyrkande är att yrkandet kan komma att ändras under rättegången. Nya åtal kan tillkomma under målets handläggning och faktiska omständigheter kan, i ljuset av vad som kommer fram vid huvudförhandlingen, få åklagaren att skärpa påföljdsyrkandet. Det skulle kunna innebära att huvudförhandlingar får ställas in.
I den undersökning av tingsrätternas handläggning av brottmål som vi har genomfört hade en enda stämningsansökan getts in i 86,6 procent (1 304 av 1 505 mål) av målen. Av resultatet kan slutsatsen dras att det rör sig om ett fåtal fall i vilka en tilläggsstämning kan tänkas leda till att åklagaren skärper påföljdsyrkandet. Vidare visar Kriminalstatistiken att det är en stor andel av fängelsestraffen som bestäms till fängelse i högst sex månader. Som vi tidigare angett beror det bl.a. på att domstolarna vid gradindelade brott mycket sällan för den lägre graden av brottet dömer till straff som ingår i straffskalan för den högre graden. Det torde därför vara relativt sällsynt att det under målets handläggning eller vid huvudförhandlingen kommer fram sådana nya omständigheter som ger åklagaren anledning att yrka ett längre fängelsestraff. Sammantaget menar vi att de praktiska fördelarna med att knyta rättens sammansättning till vilken påföljd som kan komma att dömas ut överväger, mot den risk som kan finnas för inställda förhandlingar.
I sammanhanget ska påpekas att rätten i det finska brottmålsförfarandet vid huvudförhandling i vissa typer av mål kan bestå av en lagfaren domare. Den finska brottmålsprocessen uppvisar stora likheter med den svenska. Oavsett handläggningsform så ingår inte nämndemän i rätten i Finland om strängare straff än fängelse i två år inte finns i straffskalan. Detsamma gäller vid vissa särskilt angivna brott. När bestämmelserna infördes år 2009 pekade lagstiftaren på att det rörde sig om ärenden som var rättsligt klara. I den typen av mål angavs det inte förekomma svåra bevisningsfrågor och finnas en väl inarbetad straffpraxis. Som exempel nämndes mål om bl.a. misshandel, rattfylleri, stöld, förskingring och olovligt brukande.
Rättens sammansättning SOU 2013:17
688
Som tidigare nämnts, finns i Finland sedan oktober 2006 även ett skriftligt förfarande för avgörande av brottmål. Rätten består i det förfarandet av en lagfaren domare, som utan huvudförhandling kan döma till fängelse i högst nio månader. Genom att införa alternativa sammansättningar av rätten vid huvudförhandling avlägsnade man i Finland den diskrepans som det innebar att en lagfaren domare vid skriftlig handläggning kunde döma till fängelse i nio månader medan behörigheten att ensam handlägga brottmål vid huvudförhandling stannade vid böter.
I mål vid huvudförhandling i den tilltalades utevaro får rätten enligt vårt förslag döma till fängelse i sex månader, även om det i straffskalan ingår längre fängelsestraff. Vidare kan bötesstraff oberoende av straffskalan för brottet, utfärdas genom strafföreläggande för alla typer av brott för vilka böter är föreskrivet. Med hänsyn till det och då påföljdsyrkandet enligt vår uppfattning är en tydligare indikation på brottets allvar i det enskilda fallet, har vi avfärdat alternativet att låta brottets straffskala eller brottstypen ha betydelse för rättens sammansättning. Vi föreslår alltså att frågan om rättens domförhet inte alls, som i dagsläget, ska bero av brottets straffskala.
Frågan är då hur ingripande påföljder eller stränga straff som en lagfaren domare ensam ska kunna döma till vid huvudförhandling. Vi har i avsnitt 9 föreslagit att mål i vilka åklagaren inte yrkar ett strängare straff än fängelse i sex månader eller annan påföljd som inte är mer ingripande enligt förslaget i 45 kap. 10 c § RB, ska kunna avgöras enligt ett särskilt förfarande. Det ska bl.a. förutsätta att den tilltalade har samtyckt till det och erkänt gärningen samt godtagit de yrkanden som åklagaren har framställt i samband med åtalet. Det framstår som en lättillämpad ordning och lämplig avvägning att motsvarande påföljder skulle kunna dömas ut av en lagfaren domare i en huvudförhandlingssituation.
Vi bedömer att en sådan förändring skulle kunna genomföras utan att åsidosätta högt ställda krav på kvalitet i avgörandet. Allmänintresset av kontroll och insyn skulle ändå tillgodoses genom medverkan av nämndemän i rätten i mål med strängare påföljder, vilket bl.a. inbegriper såväl frivårdande påföljder med alternativstraff över sex månaders fängelse som rena fängelsestraff.
I det särskilda förfarandet kan inte rättspsykiatrisk vård dömas ut. Skälen till det har behandlats i avsnitt 9.2.5. Det hänger bl.a. samman med att den tilltalades erkännande inte bör tillmätas betydelse för målets handläggning när en sådan påföljd kommer i
SOU 2013:17 Rättens sammansättning
689
fråga. Vi föreslår inte någon motsvarande särskild reglering vad beträffar rättens sammansättning. En lagfaren domare ska alltså inte vara förhindrad att bestämma påföljden till rättspsykiatrisk vård. I praktiken torde det vara sällsynt att påföljden kommer i fråga i aktuella mål och i sådana fall kan nämndemän alltid ingå i rätten. Det finns därför inte skäl att göra reglerna mer komplexa genom att införa ett särskilt undantag för sådan vård.
Ett förslag att rätten vid huvudförhandlingen ska vara domför med en lagfaren domare, om det inte finns anledning att döma till längre fängelsestraff än sex månader skulle även öppna för bättre möjligheter att hålla samtidig häktnings- och huvudförhandling. Redan i dag kan rätten hålla huvudförhandling inom fyra dygn från att en misstänkt person blivit gripen eller anhållningsbeslutet verkställts, om åklagaren väcker åtal samtidigt som häktningsframställningen ges in till rätten. En sådan handläggning försvåras i dag av att domstolen med kort varsel behöver kalla in nämndemän för att tjänstgöra i rätten.
Det som kan sägas tala emot förslaget är att olika sammansättningar av rätten vid huvudförhandling kräver mer arbete och uppmärksamhet vid planeringen av tider för huvudförhandlingar. Å andra sidan är det ingen förändring mot vad som gäller redan i dag.
Enligt 1 kap. 3 b § RB är rätten enligt nuvarande bestämmelse inte domför med en lagfaren domare om det i målet är fråga om företagsbot. Skälet till det torde vara att det var en naturlig utgångspunkt när systemet infördes 1986 att nämndemän skulle medverka vid avgörandet, eftersom företagsboten då främst var tänkt att tillämpas vid förhållandevis allvarlig brottslighet (prop. 1985/86:23 s. 53 ff.). Vid tiden för införandet ansågs det uppenbart att nämndemän skulle medverka i rätten vid avgörandet av fråga om företagsbot och att företagsbot inte skulle kunna föreläggas genom strafföreläggande. Den saken har ändrats. I syfte att skapa en mer effektiv ordning och att öka användningen av företagsbot så att den även omfattar mindre allvarlig brottslighet, infördes 2006 en möjlighet att strafförelägga sanktionen (se prop. 2005/06:59, avsnitt 9). Det framstår som en naturlig del i att skapa ett effektivt förfarande att rätten är domför med en lagfaren domare i de situationer frågan om särskild rättsverkan ska prövas i ett brottmål, när åtalet enligt våra förslag ska kunna prövas av en domare ensam. Vi föreslår därför att särregleringen avseende företagsbot tas bort.
Det förtjänar att påpekas att domförhetsbestämmelsen skulle vara fakultativ. Tingsrätten bör alltså fortfarande vara domför vid
Rättens sammansättning SOU 2013:17
690
behandlingen av alla brottmål i en sammansättning bestående av en lagfaren domare och nämndemän. En sådan ordning är motiverad av flera skäl. Det är praktiskt och underlättar domstolens planering. Den ger utrymme för rätten att i en och samma sammansättning hålla huvudförhandling i flera mål under en förhandlingsdag, utan att behöva ta ställning till om rätten har en alltför kvalificerad sammansättning. Dessutom kan den utredning som läggs fram i ett mål vara så pass omfattande, även om målet rör ett lindrigare brott, att det är lämpligt att flera ledamöter ingår i rätten. Målets beskaffenhet kan alltså i undantagsfall också leda till att nämndemän ska ingå i rätten.
Det finns, som tidigare nämnts, en möjlighet att utöka rätten med fler ledamöter och nämndemän om målets omfattning och svårighetsgrad ger skäl för det (1 kap. 3 b § tredje stycket RB). Vi föreslår ingen ändring i detta avseende.
Tre lagfarna domare
Som vi har beskrivit under våra allmänna överväganden har brottmålen i tingsrätt under senare år ändrat karaktär. Utvecklingen har lett till att fler åtal rör omfattande och avancerad brottslighet som begås med utnyttjande av modern teknik och med internationella kopplingar. Det har blivit allt vanligare med stora mål som involverar många tilltalade eller målsägande och som innefattar en vidlyftig utredning. Det föranleder rätten att göra fler och mer komplexa juridiska överväganden än tidigare, som även kan involvera andra länders lagstiftning eller internationella rättsakter. Eftersom rättsskipningens tyngdpunkt ska ligga i första instans är det särskilt angeläget att även dessa stora och mer komplexa mål kan hanteras och avgöras med hög kvalitet i tingsrätten.
Vissa mål är av sådan beskaffenhet att det ställs särskilda krav på yrkesrelaterad kompetens hos rättens ledamöter för att målen ska kunna avgöras med hög kvalitet. Det gäller i princip oavsett vilken typ av brott målet rör. Mål avseende vissa typer av brott kan dock särskilt antas innefatta svårare rättsliga överväganden. Som exempel kan nämnas mål om immaterialrättsliga brott, miljöbrottmål och mål avseende ekonomisk brottslighet. Utredningen är i dessa mål inte sällan vidlyftig och kräver mer avancerade faktiska och rättsliga bedömningar än brottmålen i största allmänhet gör.
SOU 2013:17 Rättens sammansättning
691
I mål med många svåra rättsfrågor eller i omfattande mål med ett vidlyftigt skriftligt eller muntligt material kan det finnas behov av att fler än en lagfaren domare ingår i rätten för att högt ställda krav på rättssäkerhet och kvalitet i avgörandet ska kunna mötas. Svårighetsgraden i målet kan göra att en sammansättning av rätten vid huvudförhandling med enbart lagfarna ledamöter är mer ändamålsenlig än en med nämndemän. Det kan vara svårt för en icke yrkesutbildad domare att sätta sig in i frågorna i målet. Det kan krävas ett viss yrkesrelaterat kunnande hos domaren som gör det tveksamt om nämndemän, vars individuella rösträtt också medför ett stort inflytande, ska delta i avgörandet. Detsamma gäller i mycket omfattande mål. Om en större mängd bevisning ska läggas fram eller komplicerade faktiska förhållanden ska belysas kan det därtill krävas en mer ingående beredning av målet inför huvudförhandlingen. Det innebär att den lagfarne domaren långt i förväg kan behöva sätta sig in i målet. När målet kräver mer ingripande förberedelser är det i många fall till fördel att fler än en lagfaren domare kan vara delaktig vid handläggningen.
Ytterligare en parameter som talar för att rätten i vissa mål bör bestå enbart av lagfarna domare är risken för hot och behovet av skyddsinsatser. I mål med förhöjd risk är det lättare att hantera frågor om personsäkerhet för personal som är anställd av domstolen. Även i sådana mål kan det vara ändamålsenligt att rätten är sammansatt enbart av lagfarna ledamöter.
En annan fördel med en sammansättning av enbart lagfarna domare i denna typ av mål är att det ofta behövs mer tid för eftertanke och fortsatta diskussioner efter en första överläggning till dom. Det är enklare att planera och hålla en fortsatt överläggning när målets så kräver om enbart lagfarna ledamöter ingår i rätten. De lagfarna domarna kan dessutom dela på arbetet med att skriva dom vilket också kan bidra till en högre kvalitet i avgörandet.
I någon mån kan nämndemannamedverkan försvåra en effektivare handläggning av ett omfattande mål. Reglerna om hänvisning, som infördes i samband med EMR-reformen, är i vissa fall mer besvärliga att tillämpa när lekmannadomare ingår i rätten. Enligt förarbetena till EMR-reformen bör hänvisning till handlingar i målet i första hand användas i mer vidlyftiga mål med omfattande skriftligt material t.ex. vissa mål om ekonomisk brottslighet, miljöbrott, brott som rör komplicerade tekniska förhållanden och vissa immaterialrättsliga brott (prop. 2004/05: 131 s. 253). Det kan vara fråga om att hänvisa till handlingar såsom sakkunnig-
Rättens sammansättning SOU 2013:17
692
utlåtanden, kontoutdrag, skatteberäkningar, fakturor och kvitton. I mer tidsödande mål bör hänvisning till handlingar kunna utnyttjas för att domstolen lättare ska kunna tillgodogöra sig materialet och för att undvika långa huvudförhandlingar. Det underlättar planeringen av målets handläggning om det då enbart är lagfarna domare som ska medverka vid sammanträden för hänvisning.
Mot denna bakgrund föreslår vi att tingsrätten ska kunna vara domför i en sammansättning med tre lagfarna domare, om det med hänsyn till målets omfattning eller beskaffenhet finns särskilda skäl för det.
För att upprätthålla kvaliteten i dömandet i den typ av mål där sammansättningen är aktuell bör rätten bestå av just tre lagfarna ledamöter. En sammansättning med enbart två domare skulle framförallt kunna skapa problem om det under förhandlingens gång uppstår förhinder för en av dem. Om en domare får förhinder sedan huvudförhandlingen har påbörjats, ska rätten vara domför med två lagfarna ledamöter.
Frågan om rätten i det enskilda fallet ska bestå av tre lagfarna domare bör avgöras av den som är ansvarig för målet. Den alternativa sammansättningen bör rimligtvis endast användas när behov av det föreligger eftersom en sådan sammansättning tar i anspråk mer resurser. Det är också så som bestämmelsen är avsedd att tillämpas.
13.7.3 Särskilda ledamöter och specialistkompetens
Bedömning: Reglerna om särskilda ledamöter i 1 kap. 8 § RB
bör inte ändras.
Det finns enligt nuvarande regler en möjlighet att förändra rättens sammansättning genom att utse särskilda ledamöter (1 kap. 8 § RB). Vi föreslår inte någon ändring av dessa bestämmelser. De medger en kvalificerad sammansättning i fall då det enligt vår uppfattning kan vara befogat.
Det ligger inte uttryckligen inom ramen för vårt uppdrag att föreslå åtgärder för kompetensutveckling av domare. När det gäller varje enskild domares kvalifikationer är det snarast en fråga om inre organisation och arbetsledning än om sammansättningen av rätten i sig. Vi vill ändå framhålla fördelarna med domstolsintern speciali-
SOU 2013:17 Rättens sammansättning
693
sering. Det har också belysts i Målutredningens betänkande Mål
och medel – särskilda åtgärder för vissa måltyper i domstol, SOU
2010:44, s. 310. Genom domstolsintern specialisering bör domare kunna bygga upp särskild kompetens avseende vissa typer av mål. En icke formaliserad men till målen anpassad sammansättning av rätten med specialiserade ledamöter kan, enligt vår mening, ge förutsättningar för en mer ändamålsenlig handläggning och bättre avgöranden. Det kan exempelvis röra sig om ekobrottmål eller mål avseende våld i nära relationer. Det kan leda till att handläggningen blir mer effektiv och omloppstiderna kortare, till ökad kvalitet i dömande och till en mer enhetlig praxis. I sammanhanget kan påpekas att det krävs en viss kvantitet mål för att en domare i det praktiska arbetet ska kunna tillägna sig och upprätthålla särskild erfarenhet och kunskap inom ett visst område. Vi ställer oss därför bakom Målutredningens slutsats att behovet av att avgöra alla mål med hög kompetens och inom rimlig tid i första hand bör kunna tillgodoses inom ramen för den nuvarande ordningen.
13.7.4 Notariemål
Förslag: Kravet på att nämndemän alltid ska delta i avgörandet
när en tingsnotarie eller beredningsjurist enligt 18 § tingsrättsinstruktionen handlägger brottmål vid huvudförhandling tas bort.
I tingsnotariers och notariemeriterade beredningsjuristers tjänstgöring ingår en möjlighet att efter förordnande av lagmannen på eget ansvar få handlägga mål om brott för vilket inte är föreskrivet svårare straff än böter eller fängelse i högst sex månader, 18 § tingsrättsinstruktionen. Det är en självständig hantering vid vilken nämndemän, enligt sista stycket i bestämmelsen, ska delta om målet ska handläggas vid huvudförhandling.
Med EMR-reformen infördes möjligheten att meddela dom i brottmål utan huvudförhandling om annan påföljd än böter inte kommer i fråga och sådan förhandling varken begärs av parterna eller behövs med hänsyn till utredningen i målet. I huvudsak kan huvudförhandling behöva hållas om muntlig bevisning har åberopats eller bedömningen görs att det ändå är nödvändigt att hålla förhandling. Det kan också vara så att en huvudförhandling
Rättens sammansättning SOU 2013:17
694
behöver hållas för att den tilltalade inte förväntas kunna ta tillvara sin rätt lika väl i skrift som vid en muntlig förhandling. En huvudförhandling kan därtill behöva hållas vid vissa vårdslöshetsbrott, som kan vara svåra att avgöra efter skriftlig handläggning. Att den tilltalade nekar till gärningen eller inte uttryckligen erkänner den utesluter dock inte att målet kan avgöras utan huvudförhandling.
En tingsnotarie eller notariemeriterad beredningsjurist som har fått ett förordnande enligt 18 § tingsrättsinstruktionen är sedan reformen behörig att utan medverkan av nämnd avgöra brottmål efter skriftlig handläggning om det för brottet inte är föreskrivet svårare straff än böter eller fängelse i högst sex månader och det inte i målet är fråga om företagsbot. Med hänsyn till det kan det sättas i fråga om det bör ställas ett särskilt krav på att nämndemän ska ingå i rätten när en förordnad tingsnotarie eller beredningsjurist avgör ett sådant mål vid huvudförhandling.
Som framhållits inledningsvis bör sammansättningsreglerna vara lätta att tillämpa i praktiken. De alternativa sammansättningar av rätten som ska finnas bör vara motiverade av sakliga skäl. En tingsnotarie som har fått förordnande att handlägga brottmål bör kunna förväntas hantera den uppgiften. Det får förutsättas att domstolen gör en lämplighetsbedömning av tingsnotariens erfarenhet och kunskap innan ett förordnande utfärdas. Den bristande erfarenhet som en tingsnotarie naturligen har av att avgöra brottmål gör sig inte mer gällande i mål som avgörs efter huvudförhandling än utan, även om en huvudförhandling förvisso kan innebära en extra påfrestning. Tingsnotariens kortare erfarenhet är emellertid inte i sig ett särskilt tungt vägande skäl för att rätten ska ha en annan sammansättning än vad som i övrigt gäller i huvudförhandlingsmålen.
Innefattar ett mål svåra faktiska eller rättsliga frågor eller om målet är omfattande ska en bedömning göras av det lämpliga i att tingsnotarien alls handlägger målet. Det kan också finnas andra skäl, exempelvis att målet kan förväntas vara av stort massmedialt intresse, som gör att en tingsnotarie inte bör avgöra målet vid huvudförhandling. Att förordnandet inte ska omfatta t.ex. sådana mål som nu nämnts följer redan i dag av aktuell bestämmelse i tingsrättsinstruktionen.
Vår slutsats är därför att det inte behövs en särskild regel avseende sammansättning av rätten när en tingsnotarie har förordnats att handlägga brottmål vid huvudförhandling.
SOU 2013:17 Rättens sammansättning
695
Som argument för att nämndemän ska ingå i rätten när en tingsrätt handlägger mål vid huvudförhandling skulle man kunna anföra att det är nyttigt ur utbildningsperspektiv för en tingsnotarie att muntligen få förklara juridiska resonemang. Det är emellertid inte något relevant skäl för medverkan av nämndemän. Förfarandet ska vara utformat så att det är ändamålsenligt för att avgöra brottmål och inte för att tillgodose ett utbildningsbehov. Utbildningsbehovet skulle i den delen kunna tillgodoses på annat sätt t.ex. genom muntlig presentation av ett mål inför en domare.
Sammanfattningsvis föreslår vi alltså att föreskriften att nämndemän alltid ska delta i avgörandet när en tingsnotarie eller notariemeriterad beredningsjurist handlägger brottmål vid huvudförhandling ska tas bort.
13.7.5 Regler i annan författning än rättegångsbalken
Förslag: När tingsrätten avgör fråga om kontaktförbud, till-
trädesförbud eller förvandling av bötesstraff ska rätten vara domför med en lagfaren domare. Detsamma gäller när tingsrätten avgör fråga som avses i 38 kap. 6 § BrB, med den begränsning som följer av reglerna i 1 kap. 3 b § rättegångsbalken. Om det finns skäl för det ska tingsrätten kunna bestå av en lagfaren domare och tre nämndemän.
När tingsrätten avgör mål eller ärende om näringsförbud efter sammanträde ska motsvarande gälla, dock ska rätten om det finns skäl för det i stället kunna bestå av tre lagfarna domare.
Rättegångsbestämmelser i 38 kap. brottsbalken
Särskilda bestämmelser i 38 kap. BrB gäller, som nämnts, när en domstol ska pröva en fråga om undanröjande av påföljd eller annan åtgärd i fråga om en påföljd som har dömts ut. Enligt 38 kap. 6 § första stycket BrB ska som huvudregel nämndemän delta när tingsrätt avgör den typen av frågor. Undantag gäller bl.a. upphävande eller ändring av en föreskrift om samhällstjänst (andra stycket). En sådan fråga kan tingsrätten avgöra med en lagfaren domare.
Gemensamt för de frågor som regleras i bestämmelsen är att tingsrätten i dom har avgjort vilken påföljd ett brott ska leda till. Den prövning som rätten gör i målet är en annan än i fråga om
Rättens sammansättning SOU 2013:17
696
ansvar för brott. Rätten ska avgöra om en utdömd påföljd ska undanröjas och ersättas med en annan eller om någon annan åtgärd ska vidtas i anledning av att den utdömda påföljden omprövas. Det är alltså inte fråga om en förnyad bedömning av materialet i målet eller av den dömdes ansvar. Det handlar i allt väsentligt om att ta ställning till förhållanden som inträffat eller uppdagats efter domen. Mest vanligt förekommande är att den dömde har misskött verkställighet av påföljden eller återfallit i brott.
Den bedömningen som rätten ska göra är enligt vår mening inte så kvalificerad att den fordrar nämndemannamedverkan. Materialet är sällan särskilt omfattande eller svårvärderat. Till det kommer att utrymmet att bestämma påföljd är mer begränsat än vid tingsrättens dom. Vanligtvis åberopar åklagaren som bevisning endast yttrande från Frivården eller Socialnämnden, utdrag ur belastningsregistret och förhör med den dömde. Det förekommer att förhör hålls med t.ex. en frivårdsinspektör eller socialsekreterare om vad som skett under verkställigheten av påföljden. Målen rör inte heller de allra allvarligaste brotten. Mot bakgrund av detta anser vi inte att det bör ställas ett obligatoriskt krav på att nämndemän ska medverka i rätten. I stället bör rätten som huvudregel kunna vara domför med en lagfaren domare. Skulle det finnas skäl för det med hänsyn till målets eller frågans beskaffenhet bör emellertid nämndemän kunna ingå i rätten. Det ger en ökad flexibilitet i förfarandet.
I de fall fråga ska avgöras om undanröjande av påföljd enligt 34 kap. 1 § 3 BrB, förverkande av villkorligt medgiven frihet eller annan åtgärd enligt 34 kap. 4 § BrB, eller åtgärd enligt 34 kap. 5 § tredje stycket BrB (villkorlig dom förenas med samhällstjänst i stället för att undanröjas) eller 34 kap. 6 § andra stycket BrB (skyddstillsyn förenas med samhällstjänst i stället för att undanröjas) bör motsvarande regler som vid allmänt åtal gälla. De begränsningar som då gäller för en lagfaren domare att döma till skyddstillsyn eller villkorlig dom i förening med samhällstjänst eller kontraktsvård, om alternativstraffet överstiger sex månaders fängelse (se förslaget till 1 kap. 3 b § RB) bör också begränsa möjligheten för en lagfaren domare att utan nämndemän bestämma exempelvis att en villkorlig dom eller skyddstillsyn, i stället för att undanröjas, ska förenas med samhällstjänst om alternativstraffet är längre än fängelse i sex månader. Rättegångsbalkens regel om rättens sammansättning ska alltså gälla i uppräknade fall, oavsett om talan förs om allmänt åtal eller enbart om ändring av påföljd.
SOU 2013:17 Rättens sammansättning
697
Påföljdsutredningen har i sitt betänkande Nya påföljder, SOU 2012:34, föreslagit att villkorlig dom och skyddstillsyn ska utmönstras ur påföljdssystemet och att det i stället införs en möjlighet att besluta att ett fängelsestraff ska vara villkorligt. Ett villkorligt fängelse ska enligt förslaget förenas med en tilläggssanktion och fängelsestraffets längd ska anges i domslutet. Bristande verkställighet av en tilläggssanktion eller återfall i brott under prövotiden ska enligt Påföljdsutredningen kunna leda till att det villkorliga fängelsestraffet ska verkställas i kriminalvårdsanstalt, dvs. som ovillkorligt fängelse. I första hand ska emellertid enligt förslaget Kriminalvården kunna justera tilläggssanktionen, meddela särskilda föreskrifter eller varning. Vidare ska övervakningsnämnden kunna meddela varning eller bestämma en alternativ sanktion. Först som en sista utväg ska frågan prövas i domstol.
Påföljdsutredningens förslag innebär att tingsrätten i princip enbart ska handlägga de mål enligt 38 kap. 6 § BrB i vilka Kriminalvården menar att det villkorliga fängelsestraffet ska avtjänas i anstalt. Det innebär, om förslaget genomförs, att färre mål om undanröjande och andra åtgärder avseende utdömd påföljd kommer att tas upp i domstol. Tingsrätten skulle dessutom huvudsakligen avgöra om misskötsamheten eller återfallet i brott ska leda till att det villkorliga fängelsestraffet omvandlas till ett ovillkorligt straff. Att välja påföljd och mäta straffets längd skulle vara mindre komplicerat än med dagens system. Om Påföljdsutredningens förslag genomförs innebär det således inte något hinder mot att som huvudregel låta rätten vara domför med en lagfaren domare.
Lag ( 2006:45 ) om omvandling av fängelse på livstid
När tingsrätten avgör en fråga om omvandling av fängelse på livstid ska den enligt nuvarande regler i 13 § lag om omvandling av fängelse på livstid bestå av en lagfaren domare och tre nämndemän. Vi har inte funnit skäl att ändra den bestämmelsen.
När omvandlingslagen infördes, bl.a. i syfte att förbättra förutsebarheten för och stärka de livstidsdömdas rättssäkerhet, anförde regeringen i prop. 2005/06:35 (s. 53 f.) att medverkan av nämndemän i tingsrätten utgör en garanti för att allmänna värderingar blir betraktade och bidrar till att upprätthålla förtroendet för systemet. Vidare framhölls att syftet med nämndemäns medverkan i processen var att tillgodose allmänhetens insyn i verksamheten. Rege-
Rättens sammansättning SOU 2013:17
698
ringen anförde att dessa skäl är särskilt beaktansvärda vid den prövning som är i fråga vid omvandling av livstidsstraff. Skälen ansågs i och för sig även göra sig gällande i hovrätt men bl.a. med hänsyn till att hovrätten är en överprövande instans som så långt möjligt bör göra prövningen på grundval av samma material som tingsrätten och efter föredragning, ansågs det inte finnas tillräckliga skäl att föreskriva att nämndemän skulle medverka vid sakens prövning i hovrätt.
Vid prövning av fråga om omvandling av ett livstidsstraff ska rätten enligt 4 § första stycket omvandlingslagen särskilt beakta den tid som den dömde har avtjänat, vad som av domen framgår om de omständigheter som har legat till grund för straffmätningen, om det finns risk för att den dömde återfaller i brottslighet av allvarligt slag, om den dömde har åsidosatt vad som gäller för verkställigheten och om den dömde har medverkat till att främja sin anpassning i samhället. Det är avvägningar som typiskt sett är av sådant slag att nämndemän kan bidra vid bedömningen. Vid en så betydelsefull bedömning som om omvandling ska ske till ett tidsbestämt fängelsestraff framstår det som lämpligt att rätten består av flera ledamöter. Med hänsyn till detta och till de skäl som anfördes vid lagens tillkomst bör nämndemän medverka i rätten i dessa mål. Vi föreslår därför ingen ändring av bestämmelsen i omvandlingslagen.
Bestämmelserna i bötesverkställighetslagen (BvL) reglerar verkställighet av böter som beslutats genom dom, strafföreläggande och ordningsbot. Av 1 § BvL framgår att bestämmelserna också gäller vite.
Bötesstraff verkställs i första hand frivilligt. Om frivillig betalning inte sker kan betalningen i stället verkställas tvångsvis genom indrivning. Indrivning sker genom Kronofogdemyndighetens försorg. I 12–13 §§ BvL finns särskilda regler om indrivningshinder. Skulle indrivning av böter vara till synnerligt men för den bötfällde eller någon annan som är beroende av honom för sin försörjning kan Kronofogdemyndigheten förordna att vidare verkställighet inte får ske, om det inte ur allmän synpunkt är påkallat att indrivningen fortgår. Åklagare får överklaga ett förordnande om att indrivning inte får ske. Vid handläggningen av ett sådant ärende
SOU 2013:17 Rättens sammansättning
699
består tingsrätten av en lagfaren domare. Finns det särskilda skäl med hänsyn till ärendets beskaffenhet får tingsrätten emellertid bestå av en lagfaren domare och tre nämndemän.
Böter som inte har kunnat drivas in ska enligt förarbetena förvandlas till fängelse när det är särskilt påkallat ur allmän synpunkt. Det krävs enligt 15 § BvL att det är uppenbart att den dömde av tredska har låtit bli att betala böterna eller att förvandling annars är påkallad av särskilda skäl. Förvandlingsstraffet ska bestämmas till fängelse i lägst 14 dagar och högst tre månader. Saken avgörs efter förhandling och genom beslut. Rätten ska enligt 17 § BvL vid avgörande av mål om bötesförvandling bestå av en lagfaren domare och nämndemän. Bestämmelsen om nämndemäns medverkan vid förvandling av bötesstraff härstammar från 1964 års lag om förvandling av böter.
Avsikten med systemet med bötesförvandling är att motverka att en betalningsskyldig person i praktiken blir immun mot böter som påföljd. Vid bedömning av om straffet ska förvandlas ska hänsyn tas till samtliga omständigheter, i första hand den betalningsskyldiges personliga och sociala förhållanden.
Den rättspraxis som finns på området är ringa. Högsta domstolen har under senare år behandlat ett fall av bötesförvandling och därutöver finns det fyra refererade hovrättsavgöranden avseende bötesförvandling.9
Antalet mål om bötesförvandling och ärenden om verkställighet av bötesstraff i tingsrätt är också mycket begränsat. Enligt uppgifter för åren 2000–2011 från Åklagarmyndighetens verksamhetsstöd Cåbra avseende registrerade ärenden om ”talan om förvandling av böter” och från Kronofogdemyndighetens verksamhetssystem REX om antal ärenden avseende bötesförvandling är det med några få avvikelser endast 1–3 ärenden som har registrerats per år.10
Påföljdsutredningen har föreslagit att kravet på att det ska vara ”uppenbart” att den bötfällde av tredska har underlåtit att betala böterna ska tas bort (SOU 2012:34 s. 154). Det skulle innebära att åklagarens beviskrav lindrades. Utredningen föreslår vidare att frågan om bötesförvandling ska ges en högre prioritet hos ansvariga myndigheter. Det skulle kunna innebära en ökning av antalet mål och ärenden av aktuellt slag. I övrigt ska böter enligt förslaget inte kunna förvandlas till annat än ett ovillkorligt fängelsestraff.
9 För kortare redogörelser av angivna avgöranden, se SOU 2012:34 s. 123 ff. 10SOU 2012:34 s. 138.
Rättens sammansättning SOU 2013:17
700
Även med hänsyn till Påföljdsutredningens förslag är det fråga om ett begränsat antal mål om bötesförvandling som kan förutses handläggas vid tingsrätt. Bedömningarna i målen innefattar inte någon bevisprövning av sedvanligt slag. Frågan om förutsättningarna för förvandling är uppfyllda torde vara förhållandevis enkel att avgöra. Den enda påföljd som aktualiseras är fängelse och det i form av ett kortare fängelsestraff. Det ger ett begränsat utrymme för avvägningar. De behov som i vissa brottmål kan finnas av en kollektiv sammansättning av rätten gör sig inte gällande på samma sätt i dessa mål. Vi anser mot den bakgrunden att rätten som huvudregel bör bestå av en lagfaren domare. Finns det skäl för det ska emellertid rätten kunna vara sammansatt av en lagfaren domare och tre nämndemän. Det är motiverat framförallt av praktiska skäl för att en alltför kvalificerad sammansättning av rätten inte ska innebära ett hinder att avgöra målet.
Ett ärende om verkställighet av indrivning av bötesstraff kan i normalfallet avgöras av en lagfaren domare. Att nämndemän får delta i rätten vid bedömning av verkställighetsfrågan motiverades vid den nuvarande lagens tillkomst med att lekmannasynpunkter lämpligen borde ges utrymme (prop. 1978/79:40 s. 25 f). I samband med att en ny lag om domstolsärenden infördes år 1996 ändrades bestämmelsen så att det numera krävs särskilda skäl för en sammansättning med nämndemän. Vi ser ingen anledning att ta bort den möjligheten.
Vid handläggning av fråga om kontaktförbud eller tillträdesförbud består rätten enligt 18 § lagen om kontaktförbud respektive 18 § lagen om tillträdesförbud vid idrottsarrangemang av en lagfaren domare. Enligt samma lagrum ska rätten emellertid bestå av en lagfaren domare och tre nämndemän när frågan avgörs.
Vad gäller tingsrättens sammansättning vid avgörande av fråga om kontaktförbud uttalade departementschefen vid bestämmelsens införande att det var rimligt att fler domare än en deltog vid avgörandet, med hänsyn till att ärenden som har begärts prövade av rätten normalt sett kan antas vara förhållandevis svårbedömda. Med hänsyn till ärendenas karaktär ansågs det vara att fördra en sam-
SOU 2013:17 Rättens sammansättning
701
mansättning med en lagfaren domare och nämndemän framför en juristkollegial sammansättning.11
I fråga om tillträdesförbud menade regeringen att det var lämpligt att rättens sammansättning är densamma som i brottmål i allmänhet eftersom straffansvar är kopplat till förbuden och det var fråga om en ny ärendekategori.12
Den bedömning som ska göras i kontaktförbudsärendena skiljer sig från den i brottmålen. Rätten ska inte göra en bevisvärdering utan bedöma risken för framtida brott, förföljelse eller allvarliga trakasserier. Handläggningen ska vara skyndsam och åklagaren kan komma att ompröva beslutet om förutsättningarna förändras. Det är omständigheter som enligt vår mening talar mot att det finns skäl att ställa krav på att nämndemän ska ingå i rätten. De bedömningar och de konsekvenser som kan följa i dessa fall är normalt sett inte svårare än vad som i allmänhet gäller i brottmål som inte kan leda till en strängare påföljd än fängelse i sex månader. Vi menar alltså att det i allmänhet bör vara tillräckligt att rätten består av en lagfaren domare vid avgörandet av en fråga om kontaktförbud.
Samma synsätt bör anläggas i fråga om tillträdesförbud. Den omständigheten att den enskilde riskerar att straffas med böter eller fängelse i högst sex månader om han eller hon överträder ett sådant förbud, eller upp till fängelse i ett år vid överträdelse av ett kontaktförbud, leder inte till någon annan slutsats.
Eftersom frågor om kontaktförbud eller tillträdesförbud under vissa förutsättningar kan handläggas gemensamt med mål om allmänt åtal är det enligt vår uppfattning lämpligt att rätten vid avgörande av en förbudsfråga kan ha samma sammansättning som i brottmål. Om det finns skäl för det ska nämndemän därför kunna delta i rätten när tingsrätten avgör en sådan fråga. Det framstår som en flexibel och ändamålsenlig lösning.
Lag ( 1986:436 ) om näringsförbud
Om det är påkallat ur allmän synpunkt kan en enskild näringsidkare i vissa situationer meddelas näringsförbud. Näringsförbud kan meddelas för viss tid, lägst tre och högst tio år.
11Prop. 1987/88:137 s. 31. 12 Prop. 2004/5:77 s. 50.
Rättens sammansättning SOU 2013:17
702
Väcker åklagare talan om näringsförbud i samband med brott ska enligt 8 § lagen om näringsförbud för förfarandet gälla vad som i allmänhet är föreskrivet i mål som rör allmänt åtal för brott där straffet är fängelse i högst ett år. Det innebär att nämndemän ska ingå i rätten vid avgörande av en sådan fråga. Samma sak gäller om fråga om tillfälligt näringsförbud prövas i samband med brott, 17 § samma lag.
Åklagaren och i vissa fall Kronofogdemyndigheten kan ansöka om näringsförbud mot bakgrund av andra omständigheter än brott. I sådana ärenden om näringsförbud ska rätten hålla sammanträde, om det inte är uppenbart obehövligt. Hålls sammanträde ska tingsrätten bestå av en lagfaren domare och tre nämndemän enligt 8 d § lagen om näringsförbud. Ärendet ska då även avgöras av samma domare. Detta gäller också när tingsrätten prövar frågor om upphävande av förbud, förlängning av tiden för avveckling, dispens eller återkallelse av dispens och förlängning av ett förbud.
När domförhetsbestämmelsen i 8 § infördes menade föredraganden att det fanns starka skäl för att mål om näringsförbud ska behandlas enligt regler för mål i vilka allmänt åtal förs och hänvisade till bestämmelserna för brott för vilket är stadgat fängelse i högst ett år (prop. 1979/80:83 s. 44 och 58 f.). Detta innebar att tingsrätten skulle vara domför med en lagfaren domare och tre nämndemän.
Vad gäller rättens sammansättning när talan om näringsförbud grundas på annan omständighet än brott angav regeringen i prop. 1998/99:44 s. 23 att det vore olämpligt att ha olika sammansättningsregler beroende på vilken grunden är för yrkandet om näringsförbud. Regeringen tillstyrkte därför förslaget att tingsrätten även vid prövningen av ett ärende om näringsförbud utan samband med brott skulle bestå av en lagfaren domare och tre nämndemän. Det skulle dock bara gälla när ett ärende avgjordes efter sammanträde. Lagrådet påpekade om detta bl.a. att handläggning vid sammanträde är ett brottmålsliknande förfarande.
De lämplighetsskäl som synes ha legat till grund för att tillämpa en och samma sammansättning av rätten oavsett vilken grund yrkandet om näringsförbud vilar på framstår som välgrundade. Eftersom talan om näringsförbud får föras i samband med allmänt åtal för brott är det enligt vår mening ändamålsenligt att rättegångsbalkens regler om rättens sammansättning i brottmål i allmänhet ska gälla.
SOU 2013:17 Rättens sammansättning
703
Reglerna om rättens sammansättning i brottmål är inte enhetliga. Enligt vårt förslag finns möjlighet till olika sammansättningar beroende på hur strängt straff som kan komma i fråga och om det finns skäl för en alternativ sammansättning med enbart lagfarna domare. Frågan är då vad detta får för betydelse i sammanhanget.
Det är troligt att frågor om näringsförbud ofta uppkommer i samband med mer komplicerade eller omfattande mål om grov ekonomisk brottslighet, exempelvis trolöshet mot huvudman, oredlighet mot borgenärer eller bokföringsbrott. Om det finns skäl för det ska enligt vårt förslag ett sådant mål kunna handläggas av en alternativ sammansättning med tre lagfarna domare. En sådan sammansättning bör därför även vara möjlig vid avgörande av en fråga om näringsförbud. På motsvarande sätt bör det finnas fall där det är tillräckligt för frågans prövning att rätten vid avgörande av ett ärende om näringsförbud består av en lagfaren domare. Det innebär att ärenden om näringsförbud som avgörs efter sammanträde, liksom vid avgörande efter skriftlig handläggning, bör kunna avgöras av en lagfaren domare.
Sammanfattningsvis innebär det att fråga om näringsförbud bör kunna avgöras av en lagfaren domare, av en lagfaren domare med nämndemän eller i en alternativ sammansättning med tre lagfarna domare. Det framstår som en flexibel och ändamålsenlig lösning.
13.8 Rättens sammansättning i hovrätt
13.8.1 Rätten ska vid huvudförhandling bestå av lagfarna domare
Förslag Hovrätten ska i brottmål vara domför med tre lagfarna
domare.
I mål som överklagats från tingsrätt ska dock minst fyra lagfarna domare delta när hovrätten avgör målet, om tingsrätten bestått av tre lagfarna domare.
Hovrättens uppgift är i första hand att avgöra överklagade mål och ärenden. Processen i hovrätt ska garantera korrekta domstolsavgöranden och i första hand ska hovrätten kontrollera att de avgöranden som överklagas är riktiga och rätta eventuella felaktigheter. Nämndemän ska enligt nuvarande regler delta vid avgörande av brottmål efter huvudförhandling. De argument som
Rättens sammansättning SOU 2013:17
704
brukar föras fram som skäl för att nämndemän ska delta i rätten är desamma i tingsrätt som i hovrätt, se avsnitt 13.6. Skälen gör sig enligt vår uppfattning inte gällande på samma sätt i hovrätten. Det har att göra med den utveckling som skett av brottmålsprocessen och av samhället i stort.
I hovrätten rör många överväganden rent juridiska bedömningar som ofta är av komplicerat slag. Det kan vara fråga att avgöra om tingsrätten rätt har graderat ett brott eller bedömt en av flera tilltalades medverkan på rätt sätt. De internationella inslagen i brottmålen är numera också tämligen vanligen förekommande och innebär att det uppkommer fler och mer komplexa rättsfrågor. Vid den här typen av bedömningar fyller nämndemännens deltagande i rätten en begränsad funktion. Därutöver är rätten, till skillnad från i normalfallet i tingsrätten, sammansatt av flera lagfarna ledamöter. Det ger sådana kvalitetsmässiga fördelar vid bevisvärderingen som nämndemän i tingsrätt förväntas kunna bidra till.
Hovrättens överprövande funktion har betonats genom de förändringar som på senare tid skett av förfarandet i hovrätt. Med EMR-reformen har det förtydligats att tyngdpunkten i rättsskipningen ska ligga i första instans. Användningen av inspelningar av förhör med ljud och bild i rättegångarna har förbättrat möjligheten för hovrätten att göra en rent kvalitetsgranskande prövning som i allt större utsträckning kan baseras på samma material som i tingsrätten, utan att bevisningen behöver tas upp på nytt. Vid en sådan prövning, som i allt väsentligt ska göras utifrån samma material som i tingsrätten, gör sig skälen för att nämndemän ska delta vid avgörandet i hovrätten inte längre gällande med samma kraft.
En annan konsekvens av EMR-reformen är att den öppnat för att använda hänvisning till handlingar i målet, som ett alternativ till att den muntliga bevisning som lagts fram i tingsrätten spelas upp med ljud och bild vid huvudförhandlingen i hovrätten. Reglerna om hänvisning medger att rätten tar del av sådana inspelningar vid en annan tidpunkt än vid huvudförhandlingen. Bestämmelsen syftar till att undvika ett tungrott, tidsödande och kostnadskrävande förfarande. Den ska förenkla för parterna och rätten att tillgodogöra sig materialet.13Vid ett sammanträde för hänvisning kan rättens ledamöter i direkt anslutning till uppspelning av ett förhör disku-
SOU 2013:17 Rättens sammansättning
705
tera dess innehåll och försäkra sig om att samtliga ledamöter har tillgodogjort sig materialet.
Vi föreslår att hovrätten alltid ska pröva om det är lämpligt att vid huvudförhandlingen lägga fram inspelningar av förhören i tingsrätten genom hänvisning. Det är lättare att använda sig av hänvisning om nämndemän inte ingår i rätten. Det är smidigare att planera det dagliga domstolsarbetet med sammanträden för hänvisning när nämndemän inte är inblandade. I förlängningen kan medverkan av nämndemän innebära att handläggningsformen inte utnyttjas i avsedd utsträckning. Målen måste då hanteras på ett mer kostnadskrävande sätt. I de mål som hovrätterna numera hanterar är det inte ovanligt att det krävs fortsatt överläggning som nämndemännen måste kallas till. Även målens förändrade omfattning och beskaffenhet får alltså till följd att medverkan av nämndemän gör hanteringen svårare.
Vi föreslår också att en alternativ sammansättning av rätten med tre lagfarna domare ska kunna användas i tingsrätten. Det handlar om mål som är av sådan omfattning eller beskaffenhet att det är lämpligare att rätten består av enbart lagfarna ledamöter. Även i de fallen är det svårt att motivera ett nämndemannadeltagande i rätten i hovrätt.
Sammanfattningsvis anser vi att rätten i hovrätt bör vara sammansatt enbart av lagfarna domare. Det är enligt vår mening viktigare att avgöranden av god kvalitet kan meddelas inom rimlig tid och att hovrättens överprövande funktion ytterligare betonas än att nämndemän deltar i dömandet. Det är med hänsyn till utvecklingen även nödvändigt att anpassa sammansättningen av rätten i hovrätt så att statens begränsade resurser används på ett behovsanpassat sätt. Vi föreslår därför att nämndemän inte ska medverka i hovrätten vid avgörande i brottmål.
Vi har inte ansett att det finns skäl att utöka antalet lagfarna ledamöter i hovrätt om nämndemän inte skulle medverka vid avgörandet. Med hänsyn till hovrättens roll som överprövande instans bör dock antalet lagfarna ledamöter som ingår i rätten i hovrätt alltid vara fler än vid avgörandet i tingsrätten. Därför bör minst fyra lagfarna domare delta när hovrätten avgör ett brottmål, om tingsrätten har bestått av tre lagfarna domare.
Rättens sammansättning SOU 2013:17
706
13.8.2 Övrigt om hovrättens sammansättning i brottmål
Bedömning: Reglerna om hovrättens sammansättning vid
behandling av frågor om prövningstillstånd eller vid handläggning som inte sker vid huvudförhandling bör inte ändras. Vi föreslår inte heller någon ändring av reglerna om särskilda ledamöter (2 kap. 4 a § RB).
Vi har övervägt möjligheten att inskränka antalet ledamöter till två vid behandling av frågor om prövningstillstånd. Skälet för en sådan lösning skulle framförallt vara effektivitetshänsyn avseende skyndsamhet och kostnader.
I samband med att prövningstillstånd infördes i vissa brottmål den 1 juli 1993 utökades antalet ledamöter i rätten från just två till tre. Förändringen motiverades med att en utvidgning av systemet med prövningstillstånd inte fick medföra att rättssäkerheten försämras. Ett sätt att ställa krav på utformningen av systemet angavs då vara att förstärka hovrättens sammansättning vid dispensprövningen. Departementschefen framhöll bl.a. att en ordning som innebär att dispensprövningen ska göras av tre ledamöter skapar starka garantier för att prövningen görs under mycket kvalificerade och rättssäkra former.14
Målutredningen har i sitt betänkande, SOU 2010:44, redogjort för de överväganden som föregick lagändringen 1993 och begrundat frågan om sammansättningen vid behandling av frågor om prövningstillstånd i såväl hovrätt som kammarrätt, se avsnitt 13.4.4. Den ordning som gäller i kammarrätt, med två lagfarna ledamöter, skulle enligt Målutredningen vara mer effektiv och även kunna vara acceptabel i hovrätt. Å andra sidan menade man att en tredje ledamot kan bidra med ytterligare kunskap och erfarenhet vilket borgar för ett bättre meningsutbyte under överläggningen och en ännu högre grad av rättssäkerhet. Sammansättningsfrågan angavs vidare ha stor betydelse för att värna förtroendet för domstolarnas hantering av mål. Dessutom konstaterade utredningen att mål i vissa fall är färdigberedda redan vid föredragningen i fråga om prövningstillstånd och att det då är effektivt att kunna avgöra målet i sak vid samma föredragning. Det förutsätter att rätten består av tre lagfarna ledamöter.
14Prop. 1992/93:216 s. 51 och 64 ff.
SOU 2013:17 Rättens sammansättning
707
Av de skäl som Målutredningen redogjort för bör rätten enligt vår syn som huvudregel bestå av tre lagfarna ledamöter när frågor om prövningstillstånd prövas. Det är angeläget att förtroendet för att prövningen av tillståndsfrågan genomförs på ett kvalificerat sätt inte rubbas. En mer kvalificerad sammansättning med tre ledamöter i rätten markerar prövningens betydelse. När vi nu föreslår att systemet med prövningstillstånd ska utökas till att omfatta samtliga brottmål vore det mindre lämpligt att samtidigt ändra rättens sammansättning. Det är dessutom konsekvent att ha enhetliga bestämmelser om antalet lagfarna ledamöter vid olika avgörandeformer i hovrätt. Vi anser alltså att rättens sammansättning vid prövning av frågan om prövningstillstånd i normalfallet alltjämt bör bestå av tre lagfarna domare.
Vid vårt diskussionsmöte om hovrättsprocessen har från domarhåll framförts synpunkter på att möjligheterna borde utökas för en domare att ensam kunna besluta om vissa åtgärder. Exempelvis kan nämnas beslut om ersättning till offentlig försvarare enligt kostnadsräkning som inkommit efter det att tingsrätten skiljt sig från målet. Det är beslut som i normalfallet är ganska enkla att fatta efter en kortare föredragning eller genomgång av akten.
I allmänhet kan sägas att grundtanken med en kollegial domstol i sig är skäl för att fler än en domare i allmänhet ska delta i avgörandet. De höga kvalitetskrav som med rätta kan ställas på hovrättens avgöranden gör att det bör krävas starka skäl för att frångå en kollegial sammansättning av rätten.
Vi menar att det sannolikt finns enstaka beslut som en ensam domare i stället för tre kunde meddela med bibehållen kvalitet i avgörandet och viss arbets- och tidsbesparing som följd. Vårt uppdrag innefattar emellertid enbart en översyn av hovrättens sammansättning vid avgörandet i brottmål. De vinster som går att uppnå med att ändra sammansättningen av rätten i övriga mål torde vara förhållandevis små. Det bör röra sig om en mindre mängd överklagade beslut som i praktiken kan avgöras på ett smidigt sätt efter föredragning eller cirkulation. Det är därför inte motiverat att inom ramen för denna utredning göra en generell och ordnad genomgång av alla beslut i övriga mål som möjligen kunde avgöras med en enklare sammansättning av rätten.
När det sedan gäller de överväganden som vi har gjort vad avser en mer flexibel sammansättning i tingsrätt med särskilda eller ett utökat antal ledamöter, så gör de sig gällande även i hovrätten. Vi har följaktligen inte funnit anledning att ändra möjligheten att ha
Rättens sammansättning SOU 2013:17
708
särskilda ledamöter eller att förstärka hovrättens sammansättning, annat än vad som följer av att tingsrätten i vissa brottmål får vara sammansatt av tre lagfarna domare. Även i sådant fall ska en ytterligare ledamot kunna ingå i hovrätten.
Handläggningen av
enskilda anspråk och
stödet åt målsäganden
711
14 Enskilda anspråk – ett bättre stöd och en mer ändamålsenlig handläggning
I detta avsnitt behandlar vi frågor som gäller det stöd som lämnas till målsägande i frågor som rör enskilda anspråk. Vi tar även upp frågor som gäller handläggningen av sådana anspråk.
I ett inledande avsnitt 14.1 redogör vi för några utgångspunkter för våra överväganden. Därefter redogör vi för åklagares och polis nuvarande skyldigheter att bistå målsäganden med det enskilda anspråket, avsnitt 14.2. I avsnitt 14.3 behandlar vi genomslaget av 1988 års lagstiftning som gav åklagare och polis ett ökat ansvar att bistå målsäganden med enskilda anspråk.
I avsnitt 14.4–14.6 redogör vi för hur vi anser att det stöd målsäganden får av åklagare och polis kan förbättras. Därefter behandlar vi förhållandet mellan åklagares och målsägandebiträdens ansvar att bistå målsäganden, avsnitt 14.7. Vi tar även upp frågan om det finns anledning att införa en kompletterande möjlighet till rättslig rådgivning för målsäganden, avsnitt 14.8.
I avsnitt 14.9 lämnar vi förslag om hur den inledande handläggningen av enskilda anspråk i domstol kan göras mer ändamålsenlig än vad den är i dag. I avsnitt 14.10 redogör vi samlat för vad våra förslag innebär för polismyndigheternas, åklagarnas och domstolarnas handläggning.
I avsnitt 14.11 tar vi upp några frågor som rör handläggningen av skadeståndsanspråk som riktas mot vårdnadshavare.
Enskilda anspråk – ett bättre stöd och en mer ändamålsenlig handläggning SOU 2013:17
712
14.1 Några utgångspunkter
Enligt dagens bestämmelser kan enskilda anspråk handläggas inom ramen för brottmålet. Det bör ske i så stor utsträckning som möjligt. Det leder ofta till betydande processekonomiska fördelar. Målsäganden slipper också att föra en tvistemålstalan på egen hand med de besvär och kostnader som det medför. Men det finns problem med det sätt som enskilda anspråk förbereds och handläggs på i dag. De förslag vi lämnar i följande avsnitt syftar till att lösa eller i varje fall minska dessa problem.
Vi kommer i avsnitt 14.3 peka på att bestämmelserna som syftar till att åklagare och polis ska bistå målsäganden med det enskilda anspråket inte fått det genomslag som varit avsett. Det innebär att alla målsägande inte får det stöd som de har rätt att kräva. Orsakerna till bristerna i tillämpningen bör åtgärdas.
Även när åklagaren för målsägandens talan eller målsäganden gör detta själv förekommer det att det finns brister i hur väl förberett och utrett det enskilda anspråket är. Det kan leda till att det får läggas tid på att utreda anspråket vid huvudförhandlingen. Om det inte är möjligt att göra det på ett tillfredsställande sätt finns det risk för att det enskilda anspråket ogillas eller att det måste avskiljas för att handläggas som ett tvistemål. Enligt vår erfarenhet förekommer det också att enskilda anspråk bifalls trots att utredningen inte hade ansetts tillräcklig om målet handlagts som ett särskilt mål enligt reglerna om tvistemål. Det är givetvis otillfredsställande. Det innebär också en risk för att det enskilda anspråket ogillas i högre rätt. I många fall tvingas domstolarna tillämpa bestämmelsen i 35 kap. 5 § RB om att ersättning för skada kan uppskattas till ett skäligt belopp i en utsträckning som hade kunnat undvikas om det fanns ett bättre underlag. Med den osäkerhet som ligger i en sådan uppskattning kan det leda till att målsäganden får ersättning med ett lägre eller högre belopp än vad som borde varit fallet.
Ett annat problem, som hänger nära samman med det föregående, är att enskilda anspråk ofta ges in i ett sent skede i de fall åklagaren inte för talan redan i samband med åtalet. Det kan leda till att den tilltalade inte har möjlighet att gå igenom det enskilda anspråket med sin försvarare före huvudförhandlingen. Det kan också leda till att anspråket inte kan delges den tilltalade före förhandlingen.
SOU 2013:17 Enskilda anspråk – ett bättre stöd och en mer ändamålsenlig handläggning
713
För att den gemensamma handläggningen ska kunna ske effektivt och ändamålsenligt är det nödvändigt att anspråken förbereds tillräckligt så tidigt som möjligt. I regel bör det ske under förundersökningen. Den tilltalade bör normalt få möjlighet att ta ställning till enskilda anspråk samtidigt som han eller hon tar ställning till åtalet. Att det sker är också till fördel för målsäganden. Det minskar risken för att enskilda anspråk ogillas eller avskiljs på grund av att det finns brister i utredningen när målet avgörs. Det gör det också möjligt att under vissa förutsättningar avgöra det enskilda anspråket tillsammans med brottmålet utan att någon huvudförhandling behöver hållas.
För målsäganden är det i regel en fördel att det enskilda anspråket avgörs tillsammans med brottmålet. Målsäganden har bl.a. en förmånlig ställning när det gäller kostnadsansvar. Ofta kan målsäganden få hjälp av åklagaren att föra talan. Samtidigt är det inte orimligt att ställa vissa krav på målsäganden. Om målsäganden får det avsedda stödet av åklagare och polis bör det kunna krävas att målsäganden kommer in med sitt anspråk och underlaget för det i sådan tid att det kan handläggas tillsammans med åtalet. Det gäller även i de fall då ett målsägandebiträde förordnats.
Det finns en gräns då det inte är motiverat att upprätthålla huvudregeln om gemensam handläggning. Att talan om straffrättsrättsligt ansvar handläggs på ett rättssäkert och ändamålsenligt sätt är huvudsyftet med brottmålsprocessen. I vissa fall innebär det sådana olägenheter att handlägga en talan om enskilt anspråk gemensamt med brottmålet att målsägandens talan bör handläggas för sig i ett tvistemål.
14.2 Åklagarnas och polismyndigheternas skyldigheter
Åklagaren har enligt gällande rätt en långtgående skyldighet att bistå målsäganden med dennes enskilda anspråk. Denna skyldighet regleras i 22 kap. 2 § första stycket RB. Enligt den bestämmelsen är åklagaren på målsägandens begäran skyldig att förbereda och föra målsägandens talan, om det kan ske utan väsentlig olägenhet och
Enskilda anspråk – ett bättre stöd och en mer ändamålsenlig handläggning SOU 2013:17
714
anspråket inte är uppenbart obefogat. Bestämmelsen fick sin nuvarande lydelse genom lagstiftning som trädde i kraft 1988.1
Lagändringen motiverades med att åklagare i större utsträckning än tidigare skulle ta sig an uppgiften att föra målsägandens talan och för att uppnå större enhetlighet mellan olika åklagare i detta hänseende (prop. 1987/88:1 s. 9–10). Ett ytterligare syfte var att öka polismyndigheternas ansvar för att utreda det enskilda anspråket under förundersökningen. Regeringen betonade att en konsekvens av lagändringen var att det innebar en ökad skyldighet för polisen att utreda skadeståndsanspråk.
Att polismyndigheterna ska utreda målsägandens skadeståndsanspråk under förundersökningen anses bl.a. följa av bestämmelsen i 23 kap. 2 § RB om att målet ska beredas så att bevisningen vid huvudförhandlingen kan förebringas i ett sammanhang (Mål-
sägandebiträdet. Ett aktivt stöd i rättsprocessen,SOU 2007:6 s. 292).
Enligt 20 § andra stycket förundersökningskungörelsen (FUK) ska det i förundersökningsprotokollet finnas uppgift om målsäganden eller den som övertagit målsägandens anspråk avser att föra ersättningstalan i anledning av brottet. Vidare ska det enligt samma bestämmelse finnas nödvändiga uppgifter om enskilt anspråk när åklagaren förbereder sådan talan och, om det är möjligt, den misstänktes yttrande över sådant anspråk. I Rikspolisstyrelsens Hand-
bok för information till brottsoffer, 2012, betonas att åklagaren måste
få ett så fullständigt underlag som möjligt för att kunna driva målsägandens skadeståndsanspråk (s. 11).
I januari 2013 publicerade Åklagarmyndigheten, Utvecklingscentrum Stockholm, en promemoria som behandlar frågor som rör åklagarens uppgifter att bistå målsäganden med dennes skadeståndstalan, Skadestånd. Om åklagarens skyldighet att föra mål-
sägandens talan (RättsPM 2013:1). I den ges bl.a. vägledning till
åklagare om i vilka situationer det kan anses föreligga väsentliga olägenheter att föra målsägandens talan och när anspråket kan anses vara uppenbart obefogat. Vidare behandlas bl.a. frågan hur åklagarens skyldigheter gentemot målsäganden förhåller sig till åklagarens objektivitetsplikt och att åklagaren är behörig att föra talan om enskilt anspråk även om andra grunder än de som framgår av gärningsbeskrivningen åberopas (se rättsfallet NJA 1994 s. 306).
1 Enligt den tidigare lydelsen var åklagaren skyldig att föra målsägandens talan om det kunde ske utan olägenhet och om anspråket inte befanns obefogat.
SOU 2013:17 Enskilda anspråk – ett bättre stöd och en mer ändamålsenlig handläggning
715
I promemorian behandlas även hur enskilda anspråk bör utredas under förundersökningen och hur åklagare bör agera om underlaget i förundersökningarna är bristfälligt. Av promemorian framgår att den har tagits fram i samråd med företrädare för Rikspolisstyrelsen och att det råder en samsyn i fråga om vad som bör förbättras i Polisens och åklagarnas arbete med att utreda och föra målsägandens skadeståndstalan. Promemorian ska vara utgångspunkten för det fortsatta arbetet med att utveckla handläggningen och säkerställa en enhetlig, kvalitativ och rationell hantering av skadeståndsfrågor i alla utredningar, såväl hos polisen som hos åklagaren. Enligt Åklagarmyndighetens verksamhetsplan för 2013 ankommer det på kammarcheferna att implementera promemorian under året. Slutligen anges att behovet av blanketter och annat verksamhetsstöd bör kartläggas och arbetas fram under 2013 och att det i relevanta delar bör ske i samråd mellan Polisen och Åklagarmyndigheten.
14.3 Genomslaget av 1988 års lagstiftning som gav åklagaren ett ökat ansvar för det enskilda anspråket
Syftet med den ändring av bestämmelsen i 22 kap. 2 § RB som genomfördes 1988 var, som framgått av föregående avsnitt, att åklagare i större utsträckning skulle ta sig an uppgiften att föra målsägandens talan. I motiven framhölls att det borde ankomma på Riksåklagaren och överåklagarna att inom ramen för sin tillsynsverksamhet undersöka om de nya reglerna fick den effekt som lagstiftaren önskade (prop. 1987/88:1 s. 10).
Lagstiftningen har utvärderats i flera olika sammanhang sedan den kom till. Enligt vår mening finns det anledning att särskilt nämna två av dessa utvärderingar. Den enkätundersökning som Brottsofferutredningen redogjorde för i sitt slutbetänkande 19982och den granskningsrapport3 som Riksrevisionen redovisade i maj 2011. Brottsofferutredningens undersökning gjordes alltså cirka 10 år efter att lagändringen trätt i kraft och Riksrevisionens drygt 10 år därefter.
2Brottsoffer. Vad har gjorts? Vad bör göras?,SOU 1998:40. 3Brottsutsatt, Myndigheternas hantering av ekonomisk kompensation på grund av brott, RiR 2011:18.
Enskilda anspråk – ett bättre stöd och en mer ändamålsenlig handläggning SOU 2013:17
716
Den bild som framkommer genom de två undersökningarna är likartad. De tillfrågade åklagarna framhåller att det ofta finns brister i det underlag som kommer från polisen. Riksrevisionens undersökning tyder på att det fortfarande råder stora skillnader mellan hur benägna olika åklagare är att i sådana fall begära att polisen kompletterar förundersökningen eller reder ut oklarheterna på annat sätt. I båda undersökningarna framkommer att det inte finns en enhetlig syn mellan åklagare när det gäller att informera målsäganden om vad som kan vara rimliga belopp att yrka i skadestånd. I båda undersökningarna efterfrågar många av de tillfrågade åklagarna riktlinjer eller annat stöd i frågor som rör hanteringen av målsägandens enskilda anspråk.
Med hänsyn till vad som framkommit i de båda undersökningarna kan man konstatera att 1988 års lagstiftning inte har fått det genomslag och den effekt som var avsedd. Alla målsägande får därmed inte det stöd i skadeståndsfrågan som bestämmelsen syftar till. Frågan är då vad det beror på.
En bidragande orsak är enligt vår uppfattning att det under de senaste dryga tio åren har saknats samlade nationella riktlinjer eller rekommendationer till åklagarna om hur de ska förhålla sig till målsägandens enskilda anspråk. Sådana fanns tidigare i Riksåklagarens allmänna råd Målsägande i brottmål (RÅC I:122), med dessa upphävdes den 1 januari 2000. Riksåklagaren uppgav i sitt remissvar på Brottsofferutredningens betänkande att han hade för avsikt att inleda en översyn av de tidigare gällande allmänna råden och att regeringen betonade att det var angeläget att en sådan översyn genomfördes snarast. Det är dock först genom 2013 års rättspromemoria som detta har kommit till stånd.4
Varje åklagare ska i det enskilda fallet göra en självständig bedömning av om han eller hon ska bistå målsäganden med det enskilda anspråket. För att tillämpningen i så stor utsträckning som möjligt ska vara enhetlig är det dock viktigt att åklagarna får stöd i sin tillämpning genom aktuella och förtydligande riktlinjer eller rekommendationer. Behovet av detta gör sig särskilt starkt gällande när det är fråga om en uppgift som för en del åklagare kan uppfattas som en underordnad sidouppgift till det vanliga åklagararbetet. Inom Åklagarmyndigheten har det under en lång tid –
4 Vissa frågor tas visserligen upp i styrdokumentet Riksåklagarens riktlinjer och handlingsplan
för åklagarväsendet från 2003. Som framhållits i Riksrevisionens rapport är det dock oklart
vilken status och spridning de har haft inom åklagarväsendet (RiR 2011:18 s. 38).
SOU 2013:17 Enskilda anspråk – ett bättre stöd och en mer ändamålsenlig handläggning
717
utifrån de krav som regeringen ställt upp – ägnats stor uppmärksamhet åt att genomströmningstiderna hos åklagaren hålls så korta som möjligt. Det är givetvis positivt att så sker. Den enskilde åklagaren som står inför valet att fatta beslut i åtalsfrågan eller begära komplettering av förundersökningen för att utredningen om målsägandens enskilda anspråk är bristfällig, ställs dock inför en avvägning som kan uppfattas som svår.
En konsekvens av att det inte funnits några samlade rekommendationer för handläggningen av enskilda anspråk är att myndigheten inte genom tillsyn har kunnat följa upp att enskilda anspråk hanteras på ett enhetligt och avsett sätt.
Enligt 22 kap. 2 § RB är det åklagaren som både ska förbereda och föra målsägandens talan. Bestämmelsen förutsätter i praktiken att polisen utreder målsägandens anspråk under förundersökningen. Någon uttrycklig skyldighet att vidta andra åtgärder än att informera målsäganden om vilka bestämmelser som gäller och att anteckna vissa uppgifter i förundersökningsprotokollet åligger dock inte polisen. De polisiära förundersökningsledare som vi talat med har uttryckt att de saknar kompetens i skadeståndsrättsliga frågor. Att det ofta finns brister i det underlag åklagare får från polisen när det gäller målsägandens enskilda anspråk har också framkommit i Riksrevisionens och dessförinnan i Brottsofferutredningens undersökning. De polisiära förundersökningsledare som vi talat med har också gett uttryck för uppfattningen att syftet med förundersökningen – och därmed också Polisens uppgift – är att utreda brott. De har pekat på att det är åklagaren som enligt bestämmelsen i rättegångsbalken har uppgiften att förbereda och föra målsägandens talan.
För att åklagarna på ett effektivt sätt ska kunna fullgöra sina uppgifter när det gäller målsägandens enskilda anspråk är det enligt vår uppfattning nödvändigt att Polisens ansvar för frågor som gäller enskilda anspråk tydliggörs.
14.4 Bör bestämmelsen om åklagarens skyldigheter ändras?
Bedömning: Bestämmelsen i 22 kap. 2 § RB bör inte ändras när
det gäller omfattningen av åklagarens skyldighet att förbereda och utföra målsägandens talan om enskilt anspråk.
Enskilda anspråk – ett bättre stöd och en mer ändamålsenlig handläggning SOU 2013:17
718
Vi har i föregående avsnitt redogjort för den utvärdering av 1988 års lagstiftning om åklagarnas skyldighet att bistå målsäganden med det enskilda anspråket som gjordes av Brottsofferutredningen. Utredningen konstaterade att det fanns brister i hur väl åklagarna levde upp till sina skyldigheter gentemot målsäganden. Utredningen menade emellertid att bestämmelsen i 22 kap. 2 § RB, tillämpad på rätt sätt, var tillräcklig för att hjälpa målsäganden att på ett snabbt och enkelt sätt få sin talan prövad av domstol.
Brottsofferutredningens betänkande behandlades i propositionen Stöd till brottsoffer (prop. 2000/01:79). Regeringen konstaterade att 1988 års ändring av bestämmelsen i 22 kap. 2 § RB inte hade fått den avsedda effekten. Regeringen bedömde dock, liksom Brottsofferutredningen, att bristerna i lagens tillämpning inte medförde att det fanns skäl att ändra bestämmelsen (a prop., s. 47). Regeringen underströk att det var angeläget att den översyn av de tidigare gällande allmänna råden som Riksåklagaren hade aviserat vid remissbehandlingen genomfördes snarast. Regeringen förutsatte att Riksåklagaren inom ramen för sin tillsynsverksamhet undersökte att vidtagna åtgärder fick avsedd effekt.
Bestämmelsen i 22 kap. 2 § RB innebär en långtgående skyldighet för åklagaren att förbereda och utföra målsägandens talan om enskilt anspråk. Det framgår redan av lagtexten och understryks av de exempel på godtagbara skäl för åklagaren att avstå som anges i förarbetena (prop. 1987/88:1 s. 15 f). Det finns en gräns då det med hänsyn till effektiviteten i brottmålsprocessen är försvarbart att målsägandens enskilda anspråk inte utreds och avgörs tillsammans med brottet. Så kan vara fallet även med hänsyn till den tilltalades och ibland även målsägandens intresse. Ett alltför komplext skadeståndsrättsligt förhållande kan inte inom ramen för brottmålsprocessen utredas och förberedas på ett så ingående sätt som kan krävas. Bestämmelsen innebär också att åklagaren kan avstå från att föra talan i de fall då det skulle kräva att han eller hon agerar i strid med den objektivitetsplikt som åklagaren måste följa.
Att åklagaren kan avstå från att bistå målsäganden med det enskilda anspråket om det skulle medföra väsentliga olägenheter eller då det är fråga om ett uppenbart obefogat anspråk är enligt vår mening en rimlig ordning. Det medger att åklagaren kan avstå från att förbereda och utföra målsägandens talan när det finns tungt vägande skäl för det.
SOU 2013:17 Enskilda anspråk – ett bättre stöd och en mer ändamålsenlig handläggning
719
Sammantaget gör också vi bedömningen att bestämmelsen i 22 kap. 2 § RB om åklagarens skyldighet att föra målsäganden talan – rätt tillämpad – är tillräcklig för att målsägandens talan ska föras av åklagare i de fall det är befogat. I de två kommande avsnitten redogör vi för våra förslag som syftar till att förbättra tillämpningen.
14.5 Polisens ansvar bör tydliggöras
Förslag: Bestämmelsen i 22 kap. 2 § RB bör kompletteras så att
det uttryckligen framgår att polismyndigheten ska biträda åklagaren med att förbereda målsägandens enskilda anspråk.
Rikspolisstyrelsen ska meddela särskilda föreskrifter om hur nödvändiga uppgifter om enskilda anspråk ska dokumenteras under förundersökningen. En bestämmelse om detta ska införas i FUK.
Rikspolisstyrelsen bör få i uppdrag att i samråd med Åklagarmyndigheten och Brottsoffermyndigheten vidta åtgärder som säkerställer att det finns rutiner och verksamhetsstöd som gäller handläggningen av enskilda anspråk. Inriktningen på det arbetet bör vara att de uppgifter som är nödvändiga för att åklagaren ska kunna föra målsägandens talan ska framgå av de förundersökningsprotokoll som redovisas till åklagare.
14.5.1 Polisen ska biträda åklagaren med att förbereda målsägandens talan
En viktig förutsättning för att säkerställa att åklagare förbereder och för målsägandens talan om enskilt anspråk är att tydliggöra Polisens ansvar. För att åklagaren ska kunna föra målsägandens talan på ett effektivt sätt är det nödvändigt att uppgifter och underlag om anspråket tas fram under förundersökningen. Att det sker krävs också för att den misstänkte i ett tidigt skede ska få information om en skadeståndstalan som målsäganden vill föra.
De nuvarande bestämmelserna förutsätter att polismyndigheten, liksom när det gäller förundersökningen av brottet, biträder åklagaren med att förbereda målsägandens enskilda anspråk under förundersökningen. Enligt vår uppfattning bör dock polis-
Enskilda anspråk – ett bättre stöd och en mer ändamålsenlig handläggning SOU 2013:17
720
myndigheternas redan gällande ansvar för att biträda åklagaren framgå tydligare av lagstiftningen.
I praktiken är det polisen som träffar målsäganden under förundersökningen, i samband med att brottet anmäls och vid förhör. Det är alltså polisen som kan vidta de flesta förberedande åtgärder som krävs för att åklagaren ska kunna föra målsägandens talan. De kan och ska informera målsäganden om möjligheterna att begära ersättning och de bestämmelser som gäller kring detta. De kan ge grundläggande information till målsäganden om vad han eller hon kan begära ersättning för och betona vikten av att denne lägger fram kvitton och liknande. Polisen kan och ska också informera målsäganden om vart denne kan vända sig om han eller hon behöver mer hjälp. Det är polisen som kan se till att förundersökningsprotokollet innehåller de uppgifter som är nödvändiga för att åklagaren ska kunna föra talan.
Om det underlag åklagaren får genom förundersökningsprotokollet är bristfälligt står åklagaren inför valet att komplettera förundersökningen, att kontakta målsäganden på egen hand eller att väcka åtalet och underrätta målsäganden om att åklagaren inte kan föra talan. Åklagarens skyldighet att förbereda och utföra målsägandens talan förändras visserligen inte för att underlaget från polisen är bristfälligt. Det finns dock en risk för att åklagaren i valet mellan den extra tid som går åt till att komplettera underlaget väljer att inte föra talan. Man kan ifrågasätta om målsägandens intressen på detta sätt ska underordnas allmänna effektivitetsöverväganden. Om polismyndigheterna rutinmässigt vidtar åtgärder som ökar förutsättningarna för att underlaget är komplett redan när det redovisas till åklagaren minskar risken för att den situationen uppstår. Handläggningen av ärendet behöver då inte heller fördröjas för att underlaget ska kompletteras.
För att tydliggöra Polisens ansvar föreslår vi att bestämmelsen i 22 kap. 2 § RB kompletteras så att det uttryckligen framgår att polismyndigheten ska biträda åklagaren med att förbereda målsägandens enskilda anspråk. Även om det i sak inte är en förändring mot vad som gäller i dag bedömer vi att det är viktigt att det uttryckligt framgår av lag att Polisen har en central uppgift att fylla för att målsäganden ska få det stöd med det enskilda anspråket som bestämmelsen syftar till. Det motsvarar vad som uttryckligen gäller för brottsutredningen vid en åklagarledd förundersökning enligt 23 kap. 3 § andra stycket RB.
SOU 2013:17 Enskilda anspråk – ett bättre stöd och en mer ändamålsenlig handläggning
721
Enligt den nuvarande bestämmelsen om dokumentation av enskilda anspråk i 20 § FUK ska nödvändiga uppgifter om enskilt anspråk antecknas i förundersökningsprotokollet när åklagaren förbereder sådan talan. I praktiken lär det vara ovanligt att åklagaren fattat beslut om att förbereda eller föra talan innan uppgifterna har dokumenterats. För att åklagaren ska kunna ta ställning till om han eller hon ska bistå målsäganden med det enskilda anspråket krävs att åklagaren får ett underlag för att göra den bedömningen. Även i de fall då målsäganden vill föra talan på egen hand är det angeläget att uppgifter om det enskilda anspråket dokumenteras. Bestämmelsen bör därför ändras så att det framgår att nödvändiga uppgifter om enskilda anspråk som målsäganden vill föra i anledning av åtalet ska antecknas i förundersökningsprotokollet. Detsamma bör gälla för den som övertagit målsägandens anspråk. Som vi återkommer till i nästa avsnitt bör Rikspolisstyrelsen bemyndigas att meddela föreskrifter om hur dokumentationen ska gå till.
14.5.2 Polisens förberedande åtgärder
Enligt vår erfarenhet är det inte ovanligt att förundersökningsprotokoll som redovisas till åklagaren innehåller uppgift om att målsäganden vill att åklagaren för talan om enskilt anspråk och att målsäganden preciserar sitt anspråk senare. Självklart är det utifrån sådana uppgifter inte möjligt för åklagaren att föra målsägandens talan i samband med åtalet utan ytterligare förberedelser. Om polisen redan under förundersökningen rutinmässigt vidtar åtgärder för att förbereda talan om enskilda anspråk bedömer vi att åklagare i långt fler fall än i dag kommer att få de uppgifter som är nödvändiga för att föra målsägandens talan.
Målsäganden måste få den information om bl.a. reglerna om enskilda anspråk som denne har rätt till enligt FUK. Det har bl.a. genom den nationella brottsofferundersökningen (RPS, Rapport 2010:3) framkommit att så inte alltid sker. Förutsättningarna för det har emellertid förbättrats genom att det nu finns rekommendationer i Rikspolisstyrelsens Handbok för information till
brottsoffer. Det återstår att säkerställa och följa upp att rekom-
mendationerna får praktiskt genomslag i verksamheten. I handboken (s. 11) berörs även utredningen av skadeståndsanspråken. På det området är det dock enligt vår bedömning nödvändigt att vidta
Enskilda anspråk – ett bättre stöd och en mer ändamålsenlig handläggning SOU 2013:17
722
ytterligare åtgärder. Det bör ske genom samverkan mellan de berörda myndigheterna.
En åklagare som är förundersökningsledare kan ge särskilda direktiv till polisen som gäller arbetet med att förbereda enskilda anspråk. Oavsett om förundersökningen leds av en åklagare eller av en polismyndighet bör det nästan alltid krävas att vissa grundläggande förberedande åtgärder vidtas för att åklagaren ska kunna föra talan.
Målsäganden bör få viss grundläggande information, t.ex. om vad han eller hon kan begära ersättning för och vikten av att ge in kvitton och liknande. Polisen bör också underlätta för målsäganden att lämna de uppgifter som behövs genom att använda informativa blanketter och följa upp att uppgifterna kommer in. Enligt vår mening bör polismyndigheterna i de flesta fall kunna arbeta enligt de rutiner som skisseras i avsnitt 14.10.
Rikspolisstyrelsen bör få ett uttryckligt uppdrag av regeringen att i samråd med Åklagarmyndigheten vidta åtgärder för att säkerställa att polismyndigheterna på ett konsekvent och enhetligt sätt arbetar för att förbereda enskilda anspråk. Inriktningen på det arbetet bör vara att alla förundersökningar som redovisas till åklagare innehåller de uppgifter som är nödvändiga för att åklagaren ska kunna föra målsägandens talan om enskilt anspråk. Arbetet bör även ske i samråd med Brottsoffermyndigheten.
En viktig åtgärd är att meddela föreskrifter om hur dokumentationen av nödvändiga uppgifter om enskilda anspråk ska gå till. För att det ska kunna ske på ett effektivt och enhetligt sätt är det viktigt att det finns ett administrativt stöd för hur uppgifterna ska hämtas in och dokumenteras. Det måste finnas informativa blanketter till målsäganden och enhetliga sätt att dokumentera uppgifterna i förundersökningsprotokollet, uppdelat på olika skadeposter. Verksamhetsstödet bör ses över så att det finns praktiskt användbara och uppdaterade checklistor, blanketter och mallar. Det bör också i verksamhetsstöden finnas sätt att dokumentera vilka åtgärder som har vidtagits så att det löpande kan följas upp att rekommendationerna har följts.
För att alla målsägande ska få det stöd som är avsett är det också av avgörande betydelse att det administrativa stöd som tas fram faktiskt används. Blanketten ”Förfrågan om skadeståndsanspråk”, som Brottsoffermyndigheten tagit fram, kan polismyndigheterna använda redan i dag. Den innehåller bl.a. information som särskilt gäller ersättningsnivåer för kränkning samt sveda och värk. De
SOU 2013:17 Enskilda anspråk – ett bättre stöd och en mer ändamålsenlig handläggning
723
polisiära förundersökningsledare som vi talat med uppgav dock att de främst använde den när företag begärt ersättning för sakskador.
För att säkerställa en enhetlig handläggning bör Rikspolisstyrelsen få ett särskilt bemyndigande att meddela föreskrifter om hur nödvändiga uppgifter om enskilt anspråk ska dokumenteras.
Uppdraget till Rikspolisstyrelsen bör även innefatta att ta fram praktiskt inriktade rutiner och rekommendationer för hur handläggningen i normalfallet ska gå till. Centrala delar i detta är vilken information som målsäganden ska få muntligt och skriftligt samt rutiner för att säkerställa att nödvändiga preciseringar och kompletteringar i största möjliga utsträckning sker innan ärendet redovisas till åklagare.
14.6 Åtgärder för att säkerställa att åklagaren förbereder och för målsägandens talan i tillräcklig omfattning
Förslag: Regeringen bör på lämpligt sätt, t.ex. genom uppdrag i
regleringsbrev, följa upp hur Åklagarmyndigheten – tillsammans med Polisen – arbetar med frågor som rör handläggningen av enskilda anspråk.
En åklagare som trots målsägandens begäran inte åtar sig att föra dennes talan ska underrätta målsäganden om det och skälen för beslutet. En uttrycklig bestämmelse om det ska tas in i FUK.
14.6.1 Rekommendationer för handläggningen, uppföljning och verksamhetsstöd
En viktig åtgärd för att säkerställa att åklagare bistår målsägande med att föra talan om enskilt anspråk när det är befogat är, som vi pekat på i avsnitt 14.3, att det finns aktuella riktlinjer som gäller åklagarens handläggning av enskilda anspråk. Några samlade rekommendationer som belyser dessa frågor har inte funnits inom Åklagarmyndigheten sedan Riksåklagarens allmänna råd upphävdes år 2000. Nu finns emellertid en rättspromemoria som syftar till att ge vägledning till åklagare när det gäller handläggningen av skadeståndsfrågor (RättsPM 2013:1). Att utfärda rekommendationer för
Enskilda anspråk – ett bättre stöd och en mer ändamålsenlig handläggning SOU 2013:17
724
åklagarnas handläggning är dock inte tillräckligt. Det är viktigt att dessa hålls aktuella och att myndigheten på olika sätt återkommande följer upp så att vägledningarna får genomslag och bidrar till en bättre och mer enhetlig hantering. För att handläggningen ska förbättras är det även av avgörande betydelse att Polisens förberedande åtgärder sker på ett enhetligt sätt. Åklagarmyndigheten har därför en viktig uppgift att fylla när det gäller att i samråd med Rikspolisstyrelsen ta fram riktlinjer och verksamhetsstöd för polismyndigheternas förberedande åtgärder.
En central fråga är hur åklagaren bör agera om underlaget i förundersökningen är bristfälligt. Den enskilde åklagaren kan i de fallen ställas inför en situation där intresset av en kort handläggningstid av åtalsfrågan står mot intresset av att åklagaren utför skyldigheten att bistå målsäganden med det enskilda anspråket. Det är viktigt att det finns klara vägledningar om vilka hänsyn åklagare bör ta i sådana situationer och att de även är förankrade i polisorganisationen. Utgångspunkten bör vara att det beslutsunderlag som åklagaren får genom förundersökningsprotokollet ska vara fullständigt för att åklagaren ska kunna bedöma om han eller hon på begäran av målsäganden ska föra talan om enskilt anspråk. Några ytterligare förberedande åtgärder ska som regel inte behövas. Det är viktigt att eventuella brister i underlaget i så stor utsträckning som möjligt åtgärdas innan talan väcks och att bristerna – på det sätt som bestämmelsen i 22 kap. 2 § RB förutsätter –bara i speciella undantagsfall leder till att åklagaren inte bistår målsäganden med det enskilda anspråket.
I det fortsatta arbetet med att utveckla handläggningen av skadeståndsfrågor som enligt nämnda promemoria ska ske under 2013, ingår att se över Åklagarmyndighetens och Polisens information till brottsutsatta och att ta fram relevant verksamhetsstöd. Det är angeläget att det sker. Som vi angett tidigare är det centralt att myndigheterna använder informativa blanketter som underlättar för målsäganden att lämna de uppgifter som behövs.
För att säkerställa att åklagarnas handläggning av frågor om enskilda anspråk är enhetlig och sker på det sätt som lagstiftningen förutsätter, bör regeringen följa upp hur Åklagarmyndigheten – tillsammans med Polisen – arbetar med dessa frågor, t.ex. genom uppdrag i regleringsbrevet.
SOU 2013:17 Enskilda anspråk – ett bättre stöd och en mer ändamålsenlig handläggning
725
14.6.2 Åklagarens beslut att inte föra talan om enskilt anspråk
Om målsäganden begär att åklagaren ska föra talan om enskilt anspråk krävs starka skäl för att åklagaren ska kunna avstå från att bistå målsäganden. Om underlaget om det enskilda anspråket i förundersökningen är bristfälligt ska åklagaren som huvudregel se till att det kompletteras i stället för att besluta att inte föra talan. Enligt vår mening bör det införas en uttrycklig bestämmelse om att åklagaren ska underrätta målsäganden med ett motiverat beslut i de fall åklagaren gör bedömningen att han eller hon enligt 22 kap. 2 § RB inte kan åta sig att bistå målsäganden med det enskilda anspråket. En sådan skyldighet får visserligen anses föreligga redan i dag. Enligt vår mening är det dock lämpligt att det regleras uttryckligt. Det klargör ytterligare att presumtionen är att åklagaren ska bistå målsäganden med det enskilda anspråket. Regleringen kan lämpligen tas in i förundersökningskungörelsen.
14.7 Förhållandet mellan åklagarens och målsägandebiträdets skyldigheter
Förslag: När ett målsägandebiträde har förordnats ska biträdet
alltid föra talan om enskilt anspråk i de fall ett sådant anspråk har framställts av målsäganden.
Enligt 3 § lagen om målsägandebiträde ska målsägandebiträdet bistå målsäganden med att föra talan om enskilt anspråk i anledning av brottet, om detta inte görs av åklagaren. Målsägandebiträdets skyldighet att föra talan är alltså enligt lagtexten subsidiär i förhållande till åklagarens ansvar. Men i praktiken förekommer det knappast att åklagare för skadeståndstalan när ett målsägandebiträde förordnats.
Utredningen om målsägandebiträde föreslog att 3 § lagen om målsägandebiträde skulle ändras så att det av bestämmelsen framgick att målsägandebiträdet har huvudansvaret för att bistå målsäganden med det enskilda anspråket (Målsägandebiträdet. Ett
aktivt stöd i rättsprocessen, SOU 2007:6, avsnitt 10). Utredningen
konstaterade att det av flera undersökningar, inklusive utredningens egna, framgick att det regelmässigt var målsägandebiträdet som förde målsägandens talan (a.a. s. 305–306). Den bilden är väl
Enskilda anspråk – ett bättre stöd och en mer ändamålsenlig handläggning SOU 2013:17
726
förenlig med vad som framkommit genom vår målundersökning. Vi har särskilt granskat ett antal akter som ingick i målundersökningen där målsägandebiträde förordnats vid åtal för misshandel som inte var rubricerad grov samt våld och hot mot tjänsteman. I de fallen var det utan undantag målsägandebiträdet som förde målsägandens talan.
Även om dagens bestämmelse om ansvarsfördelningen mellan åklagare och målsägandebiträde inte leder till några större tillämpningsproblem är det inte tillfredsställande att den praktiska tillämpningen är en annan än den som framgår av lagtexten.
Det är svårt att se rationella skäl till varför åklagaren i första hand bör föra talan när ett målsägandebiträde förordnats. Biträdets grundläggande uppgifter är att ta till vara målsägandens intressen i målet och lämna stöd och hjälp till målsäganden. I många fall är målsägandens centrala intresse att få upprättelse genom skadestånd. Även om åklagaren har en långtgående skyldighet att ge stöd och bistånd till målsäganden kan åklagaren inte engagera sig i målsägandens sak i samma utsträckning som ett målsägandebiträde. Biträdet ska bara ta till vara målsägandens intressen. Åklagaren ska föra statens talan om straffrättsligt ansvar och måste iaktta sin objektivitetsplikt, bl.a. genom att vara uppmärksam på sådant som talar till den tilltalades fördel. Åklagaren kan inte i samma utsträckning som ett målsägandebiträde ha personlig kontakt med målsäganden under förundersökningen, inför och under huvudförhandlingen. Såväl intresset av att ge målsäganden ett så bra stöd som möjligt, som intresset av en ändamålsenlig ansvarsfördelning mellan processens aktörer talar därför för att målsägandebiträdet bör ha det huvudsakliga ansvaret för att föra målsägandens talan.
En invändning mot att uttryckligen ge målsägandebiträdet huvudansvaret för att föra talan om enskilt anspråk kan vara farhågor om att det ger intryck av att åklagarens ansvar att bistå målsäganden minskar. Men enligt vår uppfattning ökar i stället förutsättningarna för att åklagarens uppgifter kan göras tydligare än i dag. Otydligheten i den nuvarande bestämmelsen kan leda till att åklagare avvaktar med att bistå målsäganden med att förbereda det enskilda anspråket tills det står klart om ett målsägandebiträde förordnas. Det kan innebära att det enskilda anspråket inte förbereds i tillräcklig utsträckning under förundersökningen. Det finns också en risk för att det – felaktigt – innebär att det faktum att åklagaren inte för målsägandens talan uppfattas som ett skäl som talar för att förordna ett målsägandebiträde.
SOU 2013:17 Enskilda anspråk – ett bättre stöd och en mer ändamålsenlig handläggning
727
Om målsägandebiträdet alltid ska ha huvudansvaret för att bistå målsäganden blir det klart att åklagaren ska göra det fram till dess ett biträde har förordnats. Åklagaren kan agera för att ett målsägandebiträde förordnas när det behövs för att ta till vara målsägandens intressen.
Prövningen om ett målsägandebiträde ska förordnas ska ske utifrån de förutsättningar som ställs upp i 1 § lagen om målsägandebiträde. Att målsäganden framställer ett skadeståndsanspråk är i sig inte ett skäl för att förordna ett målsägandebiträde. Det ska dock ske en helhetsbedömning av målsägandens behov av ett målsägandebiträde. Vid denna bedömning kan målsägandens behov av hjälp med skadeståndsfrågan i vissa fall vara en omständighet som tillsammans med andra leder till att ett målsägandebiträde bör förordnas. Det bör dock röra sig om situationer där målsäganden behöver mer hjälp med skadeståndet än vad det är rimligt att åklagaren bistår med. Att ett målsägandebiträde förordnas i dessa fall ökar förutsättningarna för att nödvändigt underlag om det enskilda anspråket – även vid mer komplicerade skadeståndsfrågor – kan finnas redan när åtalet väcks genom att målsägandebiträdet tar fram detta och ger in det till åklagaren (se avsnitt 14.9).
Vi föreslår med hänsyn till det anförda att 3 § lagen om målsägandebiträde ändras så att det av den bestämmelsen framgår att ett målsägandebiträde alltid ska föra målsägandens talan om enskilt anspråk. Åklagaren ska, enligt de förutsättningar som ställs upp i 22 kap. 2 § RB, ha kvar ansvaret för att förbereda och utföra målsägandens talan om enskilt anspråk. Det kan även när ett biträde förordnats krävas att förberedande åtgärder rent faktiskt vidtas av polis eller åklagare under förundersökningen. Om målsägandebiträdets uppdrag upphör att gälla ska åklagaren, i enlighet med 22 kap. 2 §, bistå målsäganden (se vårt förslag i avsnitt 20 om att målsägandebiträdets uppdrag ska upphöra att gälla efter tingsrättens dom och att det därefter kan ske en förnyad prövning av behovet av målsägandebiträde i högre rätt).
Enskilda anspråk – ett bättre stöd och en mer ändamålsenlig handläggning SOU 2013:17
728
14.8 Överväganden om annat stöd till målsäganden angående frågor om enskilda anspråk
Vi har övervägt om det finns skäl att införa en möjlighet till kompletterande stöd för målsäganden i frågor som rör enskilda anspråk. Ett tänkbart alternativ skulle vara att det infördes en möjlighet till kostnadsfri rådgivning för målsäganden som motsvarar den som vi föreslår ska gälla för personer som åtalas för brott där åklagaren yrkar ett strängare straff än böter.
Vad målsäganden skulle kunna få hjälp med vid en rättslig rådgivning är framförallt att få råd om vad han eller hon kan begära ersättning för, vilka belopp som är rimliga och vilken bevisning som krävs. Som vi angett i avsnitt 14.5 och 14.6 är det sådant som polis och åklagare är skyldiga att bistå målsäganden med. Att målsäganden får det stödet av polis och åklagare, som är insatta i ärendet, är enligt vår bedömning ett bättre och mer ändamålsenligt stöd än att målsäganden är hänvisad till att själv kontakta en jurist som får ersättning av allmänna medel. Ett viktigt komplement är också den information som den som utsatts för brott kan få från Brottsoffermyndigheten. Genom att gå in på Brottsoffermyndighetens hemsida eller ringa till myndighetens servicetelefon kan målsäganden på ett enkelt sätt få värdefull allmän information, bl.a. om vilka ersättningsnivåer som är rimliga att begära för kränkning och sveda och värk.
I många fall där det är fråga om mer komplicerade skadestånd bör det också i praktiken vara så att målsägandens situation är sådan att han eller hon är i behov av ett målsägandebiträde under rättegången. Det gäller t.ex. skadestånd för längre inkomstförlust eller lyte och men. Detta aktualiseras främst i ärenden som rör allvarligare personskador där målsägandebiträde ofta förordnas.
Till det anförda kommer att det redan finns möjlighet för målsäganden till rådgivning enligt bestämmelserna i rättshjälpslagen. Målsäganden kan, för det fall han eller hon önskar det, vända sig till en jurist för rättslig rådgivning enligt 4 § rättshjälpslagen. I sådana fall kan målsäganden begära ersättning för rådgivningsavgiften av den tilltalade i rättegången.
Vår slutsats är det inte bör införas någon ny möjlighet till rådgivning i frågor som rör enskilda anspråk. Det skulle i praktiken riskera att minska polis och åklagares ansvar för att förbereda och föra målsägandens talan på ett sätt som inte vore till fördel för de som utsatts för brott. Det skulle också innebära gränsdragnings-
SOU 2013:17 Enskilda anspråk – ett bättre stöd och en mer ändamålsenlig handläggning
729
problem mot de situationer då målsäganden är i behov av det stöd som ett målsägandebiträde kan ge.
14.9 Ett mer ändamålsenligt sätt att väcka talan om enskilt anspråk
Förslag: En talan om enskilt anspråk som inte förs av åklagaren
ska kunna väckas på ett nytt sätt. I sådana fall ska talan om ett anspråk som målsäganden anmält till undersökningsledaren eller åklagaren kunna väckas samtidigt med åtalet genom att åklagaren lämnar uppgift om det i samband med att åtalet väcks. Åklagaren ska förelägga den tilltalade att svara på anspråket i samband med åtalet om det inte är uppenbart obehövligt.
En talan om enskilt anspråk som väcks efter åtalet ska även fortsättningsvis kunna handläggas gemensamt med åtalet. Det ska dock bara ske om det står klart att det kan ske utan olägenheter eller det annars finns särskilda skäl för det. Om så inte är fallet ska anspråket avskiljas och handläggas som ett tvistemål.
En målsägande som vill föra talan om enskilt anspråk i samband med ett åtal ska anmäla anspråket till undersökningsledaren eller åklagaren under förundersökningen och ange vilka omständigheter det grundas på och vilken bevisning som åberopas. Det ska gälla även om målsäganden inte begär att åklagaren ska föra talan.
Om målsäganden inte lämnat nödvändiga uppgifter om ett enskilt anspråk ska åklagaren, om denne inte för talan, förelägga målsäganden att anmäla anspråket i sådan tid att det kan delges den tilltalade tillsammans med åtalet. Målsäganden ska upplysas om att rätten annars kan komma att besluta att anspråket inte tas upp till prövning tillsammans med åtalet.
14.9.1 Inledning
En grundläggande tanke bakom våra förslag är att den tilltalade så tidigt som möjligt ska få full information om den talan som riktas mot honom eller henne. I regel bör den tilltalade få del av samtliga yrkanden som riktas mot honom eller henne i samband med delgivningen av åtalet. Det bör även gälla enskilda anspråk som en
Enskilda anspråk – ett bättre stöd och en mer ändamålsenlig handläggning SOU 2013:17
730
målsägande vill framställa. Det bör vara målsättningen oavsett vem som för målsägandens talan.
En stor del av de enskilda anspråken hanteras redan i dag på ett sådant sätt att den tilltalade får del av dessa redan i samband med att han eller hon delges åtalet. Det gäller i samtliga fall då åklagaren för målsägandens talan enligt 22 kap. 2 § RB och anger detta i stämningsansökan (45 kap. 4 § andra stycket RB). Våra förslag i avsnitt 14.5–14.6 syftar till att åklagare ska göra detta i avsevärt högre grad än vad som är fallet i dag. I detta avsnitt överväger vi hur handläggningen av enskilda anspråk kan göras mer ändamålsenlig, bl.a. genom att den tilltalade även i andra fall ska kunna få del av målsägandens anspråk samtidigt med åtalet. Vi bedömer också att det bör leda till att åklagare i högre utsträckning för målsägandens talan.
14.9.2 Ett nytt sätt att väcka talan om enskilt anspråk
Även om åklagaren inte för målsägandens talan bör talan kunna väckas samtidigt med åtalet och skickas till den tilltalade tillsammans med detta. Det är som tidigare framhållits en förutsättning för att även de mål där åklagaren inte för målsägandens talan ska kunna avgöras på ett ändamålsenligt sätt i det särskilda förfarandet utan huvudförhandling. Det leder också till att målet är bättre förberett eftersom samtliga yrkanden framställs redan i inledningsskedet. Den tilltalade får möjlighet att ta ställning till samtliga yrkanden som riktas mot honom eller henne i ett inledande svaromål.
Ett sätt att uppnå detta är att målsäganden ska anmäla det anspråk denne vill ha prövat i samband med åtalet under förundersökningen eller till åklagaren. Om det sker kan åklagaren även när han eller hon inte för talan lämna uppgift om anspråket när åtalet väcks. Åklagaren kan då förelägga den tilltalade att svara på det enskilda anspråket samtidigt med åtalet. Att åklagaren ska göra detta när åklagaren inte för målsägandens talan kan uppfattas som nytt och främmande. En invändning mot en sådan ordning kan vara att det innebär en risk för sammanblandning mellan åklagarens och domstolens roller. Att dokumentera uppgifter om de enskilda anspråk som målsäganden vill föra i samband med åtalet är dock enligt vår uppfattning en naturlig del av den förberedelse som ska
SOU 2013:17 Enskilda anspråk – ett bättre stöd och en mer ändamålsenlig handläggning
731
ske under förundersökningen även om det gäller anspråk som åklagaren inte för.
En annan invändning kan vara att det kan uppfattas som att åklagaren för talan även i de fall han eller hon beslutat att inte göra det. Självklart ska åklagaren tydligt ange vilka yrkanden åklagaren för och vilken talan en målsägande för på egen hand. Om det sker bedömer vi att den invändningen inte väger tungt. För den tilltalade bör det vara av större praktisk betydelse att få del av alla yrkanden vid ett och samma tillfälle oavsett vem som för talan.
Ytterligare en invändning kan vara att det kan inträffa att åklagaren förelägger den tilltalade att svara på en talan som är ofullständig eller som rätten inte anser kan tas upp till gemensam handläggning med åtalet. I de fall då detta kan tänkas inträffa föreläggs den tilltalade ändå att svara på åtalet och övriga yrkanden. Någon särskild skriftväxling är det alltså inte fråga om. I fall det är uppenbart att ett enskilt anspråk som anmälts är sådant att det inte är lämpligt att förelägga den tilltalade att svara på det redan vid åtalet bör dock åklagaren kunna välja att avstå från att förelägga den tilltalade att göra det.
Vi föreslår alltså ett nytt sätt att väcka talan om enskilt anspråk när åklagaren inte för talan. Talan ska då kunna väckas genom att åklagaren samtidigt med att åtalet väcks lämnar uppgift om ett anspråk som anmälts under förundersökningen eller till åklagaren. Åklagaren ska samtidigt som den tilltalade föreläggs att svara på åtalet förelägga denne att även ange sin inställning till målsägandens talan om enskilt anspråk. Målsägandens talan ska anses väckt när åklagaren lämnar uppgift om anspråket till rätten.
I praktiken bör det ske genom att åklagaren, för målsägandens räkning, till rätten tillsammans med åtalet ger in den blankett eller motsvarande som målsäganden använt för att anmäla sitt enskilda anspråk. Samtidigt ska åklagaren skicka åtalet och anspråket till den tilltalade och förelägga denne att svara på åtalet och målsägandens anspråk till rätten. Vanligtvis bör det röra sig om fall då ett målsägandebiträde förordnats under förundersökningen. I sådana fall är det målsägandebiträdet som ska bistå målsäganden med det enskilda anspråket och anmäla det före åtalet. Det kan också röra sig om fall då åklagaren bedömt att han eller hon inte kan föra målsägandens talan eller då målsäganden vill föra talan på egen hand.
Enskilda anspråk – ett bättre stöd och en mer ändamålsenlig handläggning SOU 2013:17
732
14.9.3 Enskilda anspråk ska anmälas under förundersökningen
Enligt 22 kap. 2 § RB ska en målsägande som vill att ett enskilt anspråk tas upp tillsammans med åtalet lämna uppgift om anspråket och de omständigheter som det grundas på till undersökningsledaren eller åklagaren. I avsnitt 14.5 har vi lämnat förslag som bl.a. syftar att till att tydliggöra polisens ansvar för att sådana uppgifter kommer in och dokumenteras under förundersökningen. Det är nödvändigt för att åklagarna ska kunna ge ett fullgott stöd åt målsäganden när målsäganden begär att åklagaren ska föra talan. Att uppgifter om anspråket dokumenteras under förundersökningen är dock viktigt även i de fall målsäganden inte begär att åklagaren ska föra talan. För att klargöra att målsäganden alltid ska anmäla sitt anspråk innan åtalet väcks bör det regleras särskilt i en ny bestämmelse, 22 kap. 2 a § RB. Det bör också uttryckligen framgå att den bevisning som åberopas ska anges. Dessutom bör bestämmelsen i 22 kap. 2 § RB justeras språkligt så att det uttryckligen framgår att en målsägande som vill väcka talan om enskilt anspråk ska anmäla det till undersökningsledaren eller åklagaren – även om målsäganden inte begär att åklagaren för talan.
I de fall ett målsägandebiträde har förordnats under förundersökningen är det naturligt att biträdet anmäler enskilda anspråk som målsäganden vill framställa i anledning av åtalet tillsammans med eventuell bevisning. Även i de fallen bör det normalt ske redan under förundersökningen.
I normalfallet bör enskilda anspråk som målsäganden vill framställa i anledning av åtalet ha anmälts och dokumenterats under förundersökningen. När åklagaren väcker åtal ska denne i regel kunna antingen föra målsägandens talan eller lämna uppgift om ett anspråk som anmälts av målsäganden själv, eller av ett målsägandebiträde.
Det kommer dock sannolikt att uppstå situationer när målsäganden inte lämnat tillräckligt preciserade uppgifter under förundersökningen. Det kan då vara nödvändigt att uppmana målsäganden att anmäla sitt anspråk i närmare anslutning till åtalet. Det kan t.ex. röra sig om fall då målsäganden angett att han eller hon yrkar ersättning för sveda och värk eller inkomstförlust och målsäganden reserverat sig för ytterligare skada som inträffar i tiden fram till dess att åtalet väcks. Det kan också röra sig om situationer då målsäganden, trots att polis och åklagare har gjort
SOU 2013:17 Enskilda anspråk – ett bättre stöd och en mer ändamålsenlig handläggning
733
vad som kan krävas, inte har kommit in med ett tillräckligt preciserat anspråk.
Ett alternativ skulle kunna vara att åklagaren i dessa situationer, på det sätt som sker i dag, väcker åtal och underrättar målsäganden om detta och att denne kan väcka talan genom att ge in anspråket direkt till tingsrätten. Åklagaren skulle också kunna ange en viss tidsfrist när ett anspråk senast ska ges in till rätten. Enligt vår mening är det dock mer ändamålsenligt att åklagaren uppmanar målsäganden att anmäla sitt anspråk till åklagaren inom viss tid innan åtalet väcks. Ett sådant föreläggande kan ses som ett led i en tidig och ändamålsenlig förberedelse av det kommande brottmålet. Genom att målsäganden får besked om en tidpunkt när anspråket senast bör framställas kan dagens problem med sent inkomna enskilda anspråk motverkas. Målsäganden kan i föreläggandet upplysas om att rätten kan komma att besluta att en talan om enskilt anspråk som framställs efter att åtalet väcks ska avskiljas och handläggas som ett tvistemål. När uppgifterna kommit in till åklagaren kan denne överväga om det är möjligt att föra målsägandens talan. Annars kan åklagaren för målsägandens räkning ge in anspråket till rätten när åtalet väcks.
I avsnitt 6.4.1 redogör vi för ett förslag som ger målsäganden eller ett målsägandebiträde en möjlighet att få insyn i förundersökningen efter slutdelgivningen med den misstänkte. Syftet med det förslaget är att underlätta för målsäganden eller dennes biträde att framställa väl förberedda enskilda anspråk i samband med att åtalet väcks. Det kan ha betydelse i de situationer då det kan vara svårt att ange ett preciserat anspråk tidigt under förundersökningen.
Det ska poängteras att det inte innebär att åklagaren i alla ärenden ska ta kontakt med målsäganden för att höra om denne vill framställa ett enskilt anspråk. Om målsäganden under förundersökningen har uppgett att han eller hon inte vill framställa ett enskilt anspråk behövs inget föreläggande. Ett föreläggande är bara aktuellt i de fall då målsäganden uppgett att denne vill framställa ett enskilt anspråk utan att tillräckliga uppgifter om anspråket lämnats under förundersökningen. Normalt bör uppgifter om de enskilda anspråk som målsäganden vill framställa redan ha dokumenterats av polisen. Om polisen har brustit i sitt ansvar när det gäller detta är det naturliga att komplettera förundersökningen. En bestämmelse som reglerar i vilka fall ett föreläggande ska skickas till målsäganden bör lämpligen tas in i FUK. Det bör finnas ett uttryckligt
Enskilda anspråk – ett bättre stöd och en mer ändamålsenlig handläggning SOU 2013:17
734
undantag om att så inte behöver ske om nödvändiga uppgifter redan lämnats eller om det skulle vara förenat med betydande svårigheter.
Det sagda bör gälla även i de fall ett målsägandebiträde förordnats för målsäganden och denne inte tidigare har lämnat besked om målsägandens talan. I så fall är det naturligt att föreläggandet i första hand skickas till målsägandebiträdet.
14.9.4 Följden av att enskilda anspråk inte anmäls i tid
Vi har särskilt övervägt vad som bör bli följden av att en målsägande inte anmäler sitt anspråk under förundersökningen eller inom den tid som åklagaren angett i ett särskilt föreläggande till målsäganden. I sådana fall kommer det enskilda anspråket inte kunna väckas samtidigt med åtalet. En given utgångspunkt är att det måste stå målsäganden fritt att väcka talan om ett enskilt anspråk även efter att åtalet väckts. Frågan är om talan ska handläggas inom ramen för ett pågående brottmål eller ska avskiljas för att handläggas som ett tvistemål. Ett annat alternativ är att målsäganden måste väcka talan enligt tvistemålsreglerna.
Ofta är en gemensam handläggning till fördel för målsäganden och det som är mest rationellt ur processekonomisk synvinkel. Om talan om enskilt anspråk väcks efter åtalet är dock skälen för att åtalet och det enskilda anspråket ska handläggas gemensamt mindre starka. Det finns en risk för att avgörandet av åtalet fördröjs pga. ett sent inkommet enskilt anspråk. Vi föreslår därför att det införs en särskild bestämmelse som gäller avskiljande av ett enskilt anspråk som väckts efter åtalet.
Bestämmelsen bör utformas så att det framgår att huvudregeln är att talan ska avskiljas, men att det inte ska ske om det står klart att en fortsatt gemensam handläggning kan ske utan olägenheter eller det annars finns särskilda skäl. Rätten får på det sättet möjlighet att säkerställa att ansvarsfrågan handläggs på det mest ändamålsenliga sättet. Genom att målsäganden kan informeras om att huvudregeln är att det enskilda anspråket ska anmälas i sådan tid att det kan väckas tillsammans med åtalet får målsäganden också ett klart incitament att göra det.
Ett alternativ till det skulle kunna vara att ett enskilt anspråk som väcks efter åtalet inte ska handläggas gemensamt med detta om det skulle medföra olägenheter. Det skulle innebära att det
SOU 2013:17 Enskilda anspråk – ett bättre stöd och en mer ändamålsenlig handläggning
735
krävs mindre för att särskilja ett enskilt anspråk som väcks efter åtalet jämfört med vad som gäller i dag (väsentliga olägenheter, se 22 kap. 5 § RB). Det finns dock nackdelar med en sådan reglering. Det kan vara svårt för målsäganden att förutse om rätten kommer att bedöma att en gemensam handläggning medför olägenheter. För att tillämpningen av regleringen i största möjliga utsträckning ska bli enhetlig och förutsebar bör huvudregeln i stället vara att enskilda anspråk som väcks efter åtalet inte ska handläggas gemensamt med åtalet.
Det finns förstås inte anledning att avskilja det enskilda anspråket i fler fall än nödvändigt. Om åtalet ska avgöras vid en huvudförhandling bör en gemensam handläggning ofta vara till fördel för målsäganden och också det som är mest processekonomiskt. Men om talan väcks i nära anslutning till att huvudförhandlingen ska hållas kan olägenheter uppstå. Så kan vara fallet om det leder till att målet inte kan avgöras i den tilltalades utevaro p.g.a. att han eller hon inte hunnit delges det enskilda anspråket eller att den tilltalade inte får skäligt rådrum att ta ställning till anspråket. Att ett mål hade kunnat avgöras i det särskilda förfarandet eftersom den tilltalade erkänt och godtagit de yrkanden som framställts i åtalet är typexempel på en situation då det innebär olägenheter att behandla en talan om enskilt anspråk gemensamt med åtalet. Att det i ett sådant läge ska behöva hållas en huvudförhandling eller att en särskild skriftväxling skulle behöva ske i anledning av ett sent inkommet enskilt anspråk innebär regelmässigt att handläggningen av åtalet och övriga yrkanden som framställts tidigare drar ut på tiden.
Följden av att rätten bedömer att det enskilda anspråket inte ska handläggas gemensamt med åtalet bör vara att rätten beslutar att talan ska avskiljas och handläggas som ett tvistemål (jfr 22 kap. 5 § RB). Det ska alltså inte krävas att målsäganden väcker talan genom att ansöka om stämning enligt tvistemålsreglerna. Att målsäganden alltid skulle behöva betala ansökningsavgift och inkomma med en stämningsansökan som uppfyller kraven i 42 kap. RB skulle på ett onödigt sätt försvåra för enskilda målsägande att inleda en process om de begränsade belopp som det ofta är fråga om.
Om ett enskilt anspråk avskilts enligt 22 kap. 5 § RB kvarstår målsägandebiträdets uppdrag, om målet inte därefter handläggs som ett förenklat tvistemål enligt 1 kap. 3 d § RB. Motsvarande bör gälla om ett sent väckt enskilt anspråk avskiljs. Om ett målsägandebiträde utan sakligt skäl kommer in med ett anspråk efter
Enskilda anspråk – ett bättre stöd och en mer ändamålsenlig handläggning SOU 2013:17
736
att åtalet väckts bör det dock ofta finnas skäl att beakta det när rätten tar ställning till målsägandebiträdets kostnadsanspråk.
14.9.5 Den allmänna bestämmelsen om att talan om enskilt anspråk får tas upp i samband med brottmålet
Nuvarande ordning
Den grundläggande bestämmelsen om förening av ett tvistemål och ett brottmål i samma rättegång finns i 22 kap. 1 § RB. Enligt den bestämmelsen får talan mot den misstänkte eller annan om enskilt anspråk i anledning av brott föras i samband med åtal för brottet. Bestämmelsen är fakultativ. Rätten förutsätts, även om det inte anges uttryckligen, göra en bedömning av om en gemensam handläggning är lämplig (se Fitger m.fl., Rättegångsbalken, kommentaren till 22 kap. 1 §). Om anspråket inte tas upp i samband med åtalet ska talan föras i den för tvistemål stadgade ordningen. I sådana fall fattar rätten ett beslut om det. Det innebär att målsäganden eller den som övertagit målsägandens anspråk måste väcka talan genom att ansöka om stämning enligt 42 kap. 1 § RB. Om rätten tagit upp talan om det enskilda anspråket till gemensam handläggning kan rätten senare besluta att talan ska handläggas som ett särskilt mål om en gemensam handläggning skulle medföra väsentliga olägenheter (se 22 kap. 5 § RB). I sådana fall är det dock bara den fortsatta handläggningen som ska ske enligt tvistemålsreglerna. Rätten kan inte avvisa talan på grunden att det behövs en stämningsansökan enligt 42 kap. RB.
Rätten anses enligt de nuvarande bestämmelserna inte kunna motsätta sig att i brottmålsrättegången ta upp en talan om enskilt anspråk som förs av åklagaren i samband med åtalet (se Fitger m.fl.,
Rättegångsbalken, kommentaren till 22 kap. 1 §). Däremot kan
rätten när som helst, enligt 22 kap. 5 § RB, avskilja även en talan som förs av åklagaren.
När det gäller en talan om enskilt anspråk mot den tilltalade som förs av målsäganden själv har bestämmelsen i 45 kap. 5 § RB betydelse. Enligt denna bestämmelse får, sedan åtal väckts, talan om enskilt anspråk på grund av brott väckas mot den tilltalade utan stämning om rätten med hänsyn till utredningen och övriga omständigheter finner det lämpligt. Bestämmelsen handlar alltså egentligen om formerna för talans väckande och utgör ett undantag
SOU 2013:17 Enskilda anspråk – ett bättre stöd och en mer ändamålsenlig handläggning
737
till bestämmelsen i 13 kap. 4 § RB att en tvistemålstalan ska väckas genom stämning. I doktrinen har det dock framförts att rätten vid lämplighetsbedömningen bör ta hänsyn till om talan bör kumuleras med brottmålet (se Nordh, Enskilt anspråk, Praktisk process III, s. 41). Om domstolen gör bedömningen att anspråkets art och omfattning medför att det omedelbart måste särskiljas enligt 22 kap. 5 § RB saknas det, med detta synsätt, anledning att talan ska få väckas formlöst.
Vår bedömning
I praktiken leder frågan om ett enskilt anspråk inledningsvis ska tas upp i brottmålet sällan till några särskilda överväganden. Oavsett om åklagaren för talan eller om målsäganden gör det själv tas talan vanligtvis upp i brottmålet utan något särskilt beslut. Om det under rättegången visar sig att det enskilda anspråket bör handläggas för sig särskiljs det. I undantagsfall, t.ex. då det är fråga om komplicerade och utredningskrävande skadeståndsanspråk, kan det dock finnas skäl som gör att talan redan från början ska handläggas som ett tvistemål, vilket innefattar att talan ska väckas genom en stämningsansökan som uppfyller kraven i 42 kap. 2 § RB.
Vi har övervägt om det finns anledning att förtydliga bestämmelsen i 22 kap. 1 § RB som gäller frågan om ett enskilt anspråk inledningsvis ska tas upp i brottmålet. För det skulle kunna tala att vi föreslår att enskilda anspråk ska kunna väckas samtidigt med åtalet även om åklagaren inte för talan. Ett alternativ skulle kunna vara att i bestämmelsen ange att ett enskilt anspråk inte ska handläggas gemensamt med brottmålet om det med hänsyn till utredningen, den förberedelse som krävs eller andra särskilda omständigheter skulle medföra väsentliga olägenheter.
Vi ser dock inget egentligt behov av en sådan reglering. Bestämmelsen i 22 kap. 1 § RB, som gällt sedan rättegångsbalken trädde i kraft, medger att rätten redan när talan väcks gör en bedömning av om det är lämpligt att ta upp det enskilda anspråket i brottmålet. I de allra flesta fall bör det dock vara mest ändamålsenligt att ta upp anspråket i brottmålet och sedan avskilja det om det visar sig att det finns skäl för det. Bedömningen av vilka olägenheter som en gemensam handläggning medför beror på förhållandena i det enskilda målet. Att ställa högre krav på att en sådan bedömning ska
Enskilda anspråk – ett bättre stöd och en mer ändamålsenlig handläggning SOU 2013:17
738
göras redan när talan väcks skulle enligt vår mening inte förenkla hanteringen av enskilda anspråk.
För brottmål som gäller allmänt åtal föreslår vi att institutet stämning ska avskaffas. När det gäller tvistemål ska dock huvudregeln fortfarande vara att talan ska väckas genom ansökan om stämning. Bestämmelsen i 45 kap. 5 § andra stycket RB ska därför kvarstå oförändrad. Den bestämmelsen reglerar alltså, liksom övriga inledande bestämmelser i 45 kap. RB, formerna för att väcka talan, medan frågan om gemensam handläggning uteslutande bör regleras i 22 kap. RB.
14.10 Handläggningen av enskilda anspråk enligt våra förslag
Vi har i de föregående avsnitten redogjort för ett flertal förslag som gäller hanteringen och handläggningen av enskilda anspråk under förundersökning och efterföljande rättegång. Förslagen syftar till att förbättra det stöd målsäganden ska få av polis och åklagare och att göra handläggningen av enskilda anspråk mer ändamålsenlig. En grundläggande tanke bakom våra förslag är att enskilda anspråk som målsäganden vill framställa i så stor utsträckning som möjligt bör förberedas och utredas under förundersökningen och delges den tilltalade tillsammans med åtalet. Det är till fördel både för målsäganden och för brottmålsprocessens effektivitet och kvalitet. Ett förslag med samma syfte är att förbättra målsägandens eller målsägandebiträdets möjlighet att få insyn i sådant som har kommit fram under förundersökningen som har betydelse för målsägandens talan om enskilt anspråk, se avsnitt 6.4.1.
I detta avsnitt redogör vi samlat för vad våra förslag innebär för handläggningen av enskilda anspråk hos polis, åklagare och domstol. Vi lämnar även en del synpunkter på hur den praktiska handläggningen bör gå till.
14.10.1 Polisens förberedande åtgärder
Polisens roll är avgörande för att målsäganden ska få det stöd som krävs för att enskilda anspråk ska kunna förberedas på ett tillräckligt sätt under förundersökningen.
SOU 2013:17 Enskilda anspråk – ett bättre stöd och en mer ändamålsenlig handläggning
739
Till en början handlar det om att målsäganden faktiskt får den information som polisen är skyldig att lämna enligt förundersökningskungörelsen. Förutom detta bör polisen vidta åtgärder som underlättar för målsäganden att lämna de uppgifter och det underlag som krävs.
Det är naturligt att målsäganden i många fall inte kan precisera sitt anspråk direkt vid ett förhör och utan hjälp. Vissa uppgifter bör målsäganden kunna uppge redan vid förhöret om denne får viss grundläggande information. Det kan gälla information om t.ex. vad han eller hon kan begära ersättning för, vad som är vanliga ersättningsnivåer för kränkning för vissa brott och standardbelopp för sveda och värk under en viss tid. Målsäganden bör också informeras om att det är viktigt att lägga fram bevisning, t.ex. kvitton för kostnader och intyg för eventuell sjukskrivning. Denna typ av grundläggande information finns på blanketten ”Förfrågan om skadeståndsanspråk” som Brottsoffermyndigheten tagit fram för polisens räkning. På Brottsoffermyndighetens hemsida finns ytterligare information lätt tillgänglig.5 En del av den informationen bör polispersonalen kunna lämna till målsäganden då denne hörs. Om målsäganden behöver ytterligare information bör polispersonalen informera denne om var han eller hon kan vända sig.
För att polisen ska kunna underlätta för målsäganden att precisera sitt anspråk är det viktigt att det finns informativa blanketter som är enkla att fylla i och att dessa faktiskt används. Om målsäganden behöver tid för att överväga och komplettera sina anspråk, t.ex. för att ge in kvitton eller sjukskrivningsintyg bör förhörsledaren uppmana målsäganden att komma in med sitt anspråk och underlagen för det vid en viss tidpunkt. Tidpunkten kan bestämmas utifrån vad som planeras ske i förundersökningen efter målsägandeförhöret. Om målsäganden inte har kommit in med en komplettering vid den tidpunkten bör polisen påminna honom eller henne.
Anspråket bör lämpligen dokumenteras genom att målsäganden får ange det i en blankett som tas in i förundersökningen och som kan skickas till rätten och den tilltalade om åklagaren inte för talan. Det förutsätter att nödvändiga uppgifter om anspråket och eventuell bevisning anges av målsäganden. Det bör finnas en uttrycklig förklaring om att målsäganden vill väcka det anmälda
5 Se t.ex.: http://www.brottsoffermyndigheten.se/ersattning/skadestand/vad-ska-jag-begarai-skadestand.
Enskilda anspråk – ett bättre stöd och en mer ändamålsenlig handläggning SOU 2013:17
740
anspråket i en kommande rättegång. Den kan också lämpligen vara utformad så att målsäganden på ett enkelt sätt kan ange om han eller hon vill att åklagaren för talan. På samma sätt bör målsäganden kunna ange att han eller hon annars vill föra det anmälda anspråket på egen hand genom att åklagaren ger in detta till rätten för målsägandens räkning.
I bild 14.1 sammanfattas de grundläggande förberedande åtgärder som, enligt vårt synsätt, bör vidtas av polisen i alla ärenden där det kan vara aktuellt för målsäganden att framställa ett enskilt anspråk. I de fall ett målsägandebiträde förordnats bör målsägandebiträdet anmäla målsägandens anspråk under förundersökningen.
Bild 14.1
14.10.2 Åklagarens handläggning
En åklagare som är förundersökningsledare kan ge särskilda direktiv som gäller utredningen av enskilda anspråk. Åklagaren är dock oavsett om förundersökningen är åklagar- eller polisledd beroende av att polisen vidtar de grundläggande förberedande åtgärder som vi behandlat i föregående avsnitt. I de flesta fall bör de vara tillräckliga även i en åklagarledd förundersökning.
Målsägandeförhör
• Skriftlig och muntlig information
• Finns skadeståndsanspråk?
• Hjälp av åklagaren att föra talan?
• Behov av annat stöd eller ytterligare information?
• Kvitton, intyg eller annan bevisning?
• Nationell blankett ur verksamhetsstöd för att redovisa enskilda anspråk
• Behövs ytterligare tid för att ange nödvändiga uppgifter?
• Ange anspråken och eventuell bevisning
Nödvändiga uppgifter:
• Anspråket dokumenteras i förundersökningen
Ytterligare tid behövs:
• Bestämma tidpunkt då målsäganden ska anmäla anspråket
• Följa upp att anspråket kommer in
• Påminnelse vid behov
Dokumentationen i förundersökningen bör innehålla:
• Bestämt yrkande
•
Redovisning av hur yrkandet fördelar sig på delposter
• Ev. ytterligare information om skadorna och hur de uppkommit
•
Ev. kvitton, intyg och annan bevisning
• Begär målsäganden att åklagaren för talan?
•
Vill målsäganden annars att väcka talan genom att åklagaren lämnar uppgift om anspråket?
Polisens förberedande åtgärder
SOU 2013:17 Enskilda anspråk – ett bättre stöd och en mer ändamålsenlig handläggning
741
När det gäller enskilda anspråk har åklagaren, redan i dag, inför åtalsbeslutet att ta ställning till om uppgifterna om eventuella enskilda anspråk i förundersökningen är tillräckliga och om åklagaren ska föra målsägandens talan. Vad som är nytt med våra förslag är framförallt att åklagaren får i uppgift att förmedla enskilda anspråk som åklagaren inte för genom att lämna uppgift om dessa till rätten och förelägga den tilltalade att svara på dem.
Talan om enskilt anspråk väcks samtidigt med åtalet
Enligt vårt förslag ska talan om enskilt anspråk kunna väckas samtidigt med åtalet på två sätt. Det illustreras i bild 14.2 och bild 14.3. Målsägandens anspråk har anmälts och dokumenterats i förundersökningen. Om åklagaren för talan väcker denne, på samma sätt som i dag, talan om enskilt anspråk samtidigt med åtalet. Om åklagaren inte för talan ger åklagaren in åtalet till rätten och lämnar uppgift om det enskilda anspråk som målsäganden anmält. Målsägandens talan anses väckt när uppgift om anspråket kom in till rätten. Oavsett om åklagaren för talan eller inte förelägger åklagaren den tilltalade att svara på åtalet och anspråket till rätten.
Bild 14.2 Åklagaren för talan
Förundersökning
Åtalsbeslut och
förberedelse hos
åklagaren
Åtal väcks
Förundersökning
Åtalsbeslut hos
åklagaren
Åtal väcks
Målsäganden anmäler enskilt anspråk
Åklagaren ger in åtalet och väcker talan om enskilt anspråk vid rätten
Åklagaren beslutar att föra målsägandens anmälda anspråk
Åklagaren förelägger den tilltalade att svara på åtalet och det enskilda anspråket till rätten
Enskilda anspråk – ett bättre stöd och en mer ändamålsenlig handläggning SOU 2013:17
742
Bild 14.3 Åklagaren för inte talan
Nödvändiga uppgifter om enskilt anspråk saknas i förundersökningen
Vi lägger ett tydligare ansvar på åklagaren att vidta åtgärder för att uppgifter om enskilda anspråk ska kompletteras i de fall målsäganden har uppgett att denne vill framställa ett enskilt anspråk i samband med åtalet utan att de uppgifter som är nödvändiga för att det ska kunna ske har dokumenterats. Ett grundläggande krav är att det finns ett bestämt yrkande.
Åklagaren kan välja att besluta att förundersökningen ska kompletteras eller förelägga målsäganden att anmäla anspråket till åklagaren. Inget hindrar förstås att åklagaren tar en mer formlös kontakt med målsäganden. Vilka hänsyn åklagaren normalt bör ta i en sådan situation bör, som vi pekat på i avsnitt 14.6, lämpligen belysas i nationella riktlinjer som tas fram av Åklagarmyndigheten. Allmänt sett bör dock, som vi ser det, det naturliga vara att komplettera förundersökningen om bristerna beror på att polisen inte har gjort vad som krävs för att få in nödvändiga uppgifter.
Förundersökning
Åtalsbeslut och
förberedelse hos
åklagaren
Åtal väcks
Förundersökning
Åtalsbeslut hos
åklagaren
Åtal väcks
Målsäganden anmäler enskilt anspråk
Åklagaren ger in åtalet och lämnar uppgift om enskilt anspråk som anmälts
Åklagaren för inte målsägandens anmälda anspråk/ målsägandebiträde har förordnats
Åklagaren förelägger den tilltalade att svara på åtalet och det enskilda anspråket till rätten
Åklagaren underrättar målsäganden om beslutet att inte föra talan om enskilt anspråk (om inte målsägandebiträde förordnats)
SOU 2013:17 Enskilda anspråk – ett bättre stöd och en mer ändamålsenlig handläggning
743
I de fall då det är aktuellt att skicka ett föreläggande till målsäganden bör det kunna ske genom att ett standardiserat föreläggande, som enkelt kan tas fram ur Åklagarmyndighetens verksamhetsstöd, skickas till målsäganden på den adress denne uppgett. När ett föreläggande behövs kan tiden för när målsäganden ska komma in med uppgifterna lämpligen samordnas med tiden för ett yttrande från Kriminalvården. Någon särskild fördröjning av åtalsbeslutet uppkommer då inte till följd av föreläggandet till målsäganden.
När de kompletterande uppgifterna har kommit in, antingen efter en komplettering av förundersökningen eller direkt från målsäganden, kan åklagaren ta ställning till om denne ska föra målsägandens talan. Skulle åklagaren göra bedömningen att denne inte kan föra målsägandens talan ska åklagaren lämna uppgift om anspråket när åtalet väcks och, som huvudregel, förelägga den tilltalade att svara på anspråket till rätten. I undantagsfall kan åklagaren avstå från att förelägga den tilltalade att svara på anspråket. Däremot bör åklagaren inte göra någon prövning av om anspråket är för bristfälligt för att ges in till rätten. Den fortsatta beredning som kan krävas får ske i rätten på samma sätt som om anspråket getts in direkt dit av målsäganden.
Bild 14.4 Nödvändiga uppgifter saknas – komplettering av förundersökningen
Förundersökning
Åtalsbeslut hos
åklagaren
Uppgift om att målsäganden vill föra talan om enskilt anspråk, men nödvändiga uppgifter om anspråket dokumenteras inte under förundersökningen
Åklagaren beslutar att komplettera förundersökningen för att Polisen ska inhämta nödvändiga uppgifter om målsägandens enskilda anspråk
Förundersökning
Åtalsbeslut hos
åklagaren
Åtal väcks
Enskilda anspråk – ett bättre stöd och en mer ändamålsenlig handläggning SOU 2013:17
744
Bild 14.5 Nödvändiga uppgifter saknas – föreläggande till målsäganden
Målsäganden har inte anmält ett enskilt anspråk innan åtalet väcks
Våra förslag innebär ingen skillnad för åklagarens handläggning jämfört med i dag i de fall då det framgår av förundersökningen att något enskilt anspråk inte bör vara aktuellt eller målsäganden uppgett att han eller hon inte vill föra talan i samband med åtalet. Åklagaren kan då väcka åtal och, på samma sätt som gäller i dag, underrätta målsäganden om det enligt 13 d § FUK. Detsamma gäller i de fall då målsäganden inte anmält ett anspråk inom den tid som angetts i ett föreläggande från åklagaren.
Efter åtalet kan talan om enskilt anspråk mot den tilltalade väckas skriftligt eller muntligt vid rätten utan stämning (se 45 kap. 5 § andra stycket och 45 kap. 6 § RB). Vad som är nytt med våra förslag är att en talan om enskilt anspråk bara ska handläggas gemensamt med åtalet om rätten bedömer att det står klart att det kan ske utan olägenheter eller det annars finns särskilda skäl för det.
Förundersökning
Åtalsbeslut och
förberedelse hos
åklagaren
Åtal väcks
Målsäganden vill föra talan om enskilt anspråk, men lämnar inte nödvändiga uppgifter om anspråket
Åklagaren anser inte att det finns skäl att komplettera förundersökningen
Åklagaren förelägger målsäganden/ målsägandebiträdet att anmäla sitt enskilda anspråk till åklagaren
Åklagaren ger in åtalet och väcker talan om enskilt anspråk eller lämnar uppgift om målsägandens enskilda anspråk till rätten
Åklagaren förelägger den tilltalade att svara på åtalet och målsägandens enskilda anspråket till rätten
SOU 2013:17 Enskilda anspråk – ett bättre stöd och en mer ändamålsenlig handläggning
745
Bild 14.6 Målsäganden väcker talan efter åtalet
14.10.3 Tingsrättens handläggning
För tingsrätternas del innebär våra förslag när det gäller handläggningen av enskilda anspråk framförallt den skillnaden att talan i ökad utsträckning kommer att väckas samtidigt med åtalet. Tingsrätterna ska inte heller förelägga den tilltalade att svara på åklagarens åtal och de enskilda anspråk som väcks samtidigt med detta. Det ska åklagaren göra samtidigt som åtalet och övriga handlingar ges in till rätten. Om det inte är nödvändigt att kalla till en huvudförhandling omedelbart ska tingsrätten i normalfallet avvakta den tilltalades svar och därefter besluta om den fortsatta handläggningen av målet. Det gäller framförallt att ta ställning till om målet kan avgöras i det särskilda förfarandet eller om huvudförhandling ska hållas. Det kan också krävas ytterligare förberedelseåtgärder.
En förutsättning för att målet ska kunna avgöras i det särskilda förfarandet är att den tilltalade erkänt gärningen och förklarat att han eller hon inte har några invändningar mot de yrkanden som framställts i samband med åtalet. Det gäller även enskilda anspråk. Om den tilltalade motsätter sig ett enskilt anspråk ska alltså målet som regel sättas ut till huvudförhandling även om gärningen er-
Förundersökning
Åtalsbeslut
Åtal väcks
Ev. uppgift från målsäganden om att denne vill föra talan om enskilt anspråk utan nödvändiga uppgifter om anspråket
Målsäganden har inte anmält enskilt anspråk
Ev. föreläggande till målsäganden att anmäla sitt enskilda anspråk till åklagaren – ej svar
Åklagaren ger in åtalet till rätten
Åklagaren förelägger den tilltalade att svara på åtalet till rätten
Rättegång
Målsäganden väcker talan om enskilt anspråk efter åtalet
Det enskilda anspråket ska avskiljas om det inte står klart att en fortsatt gemensam handläggning kan ske utan olägenheter eller det annars finns
särskilda skäl
Enskilda anspråk – ett bättre stöd och en mer ändamålsenlig handläggning SOU 2013:17
746
känns. Att ansvarsfrågan inte kan avgöras direkt kan endast i speciella fall utgöra en sådan väsentlig olägenhet som gör att talan om det enskilda anspråket får avskiljas och handläggas som ett särskilt mål i ordningen för tvistemål.
Om talan om enskilt anspråk väcks efter åtalet ska anspråket som huvudregel avskiljas för att handläggas som ett tvistemål. Talan ska handläggas gemensamt med åtalet om det står klart att det kan ske utan olägenheter eller det annars finns särskilda skäl för det. För att göra den bedömningen bör det i de flesta fall krävas att rätten avvaktar den tilltalades svar på åtalet för att se om huvudförhandling krävs för att avgöra brottmålet. Ett exempel på när en gemensam handläggning ofta innebär olägenheter är att målet hade kunnat avgöras i det särskilda förfarandet eftersom den tilltalade erkänt och godtagit de yrkanden som framställdes samtidigt med åtalet. Bedömningen av om det inte kan anses innebära olägenheter att avgörandet av ansvarsfrågan fördröjs genom att en huvudförhandling måste hållas får dock givetvis göras från fall till fall.
14.11 Skadeståndsansvar för vårdnadshavare
Förslag: I 3 kap. 11 § skadeståndslagen bör det införas en
bestämmelse som anger att vad som är föreskrivet i rättegångsbalken om hur en talan mot den tilltalade får väckas även gäller en talan mot den unges vårdnadshavare enligt 3 kap. 5 § skadeståndslagen. Vidare bör det där anges att vad som är föreskrivet i rättegångsbalken om delgivning av den tilltalade och föreläggande till den tilltalade att svara på åtalet och enskilda anspråk som framställs i samband med detta i stället gäller vårdnadshavaren när en talan förs enligt 3 kap. 5 § skadeståndslagen. Regleringen ska bara gälla när anspråket framställs i samband med åtalet eller under ett pågående brottmål.
I 45 kap. 15 § RB bör det föras in en bestämmelse som klargör att även en annan svarande än den tilltalade ska kallas till huvudförhandlingen i ett brottmål och att denne ska erinras om att en talan om enskilt anspråk kan komma att avgöras i hans eller hennes utevaro.
SOU 2013:17 Enskilda anspråk – ett bättre stöd och en mer ändamålsenlig handläggning
747
14.11.1 Inledning
Den 1 september 2010 infördes ett skärpt skadeståndsansvar för vårdnadshavare (3 kap. 5 § skadeståndslagen). Enligt reglerna är en vårdnadshavare skyldig att ersätta sak- och personskada, samt skada genom kränkning, som ett barn vållar genom brott. Förälderns ansvar är strikt och följer helt den unges skadeståndsansvar. Vårdnadshavarens skadeståndsansvar är dock begränsat till en femtedel av prisbasbeloppet för varje skadehändelse. Det finns även vissa begränsade möjligheter att jämka förälderns skadeståndsansvar (”uppenbart oskäligt”). Avsikten är enligt förarbetena att tvistiga skadeståndsanspråk mot en vårdnadshavare ska prövas inom ramen för brottmålet mot den unge. I samband med lagändringen ålades åklagarna att föra målsägandens talan om enskilt anspråk även mot vårdnadshavare (3 kap. 11 § skadeståndslagen).
Enligt 22 kap. 1 § RB får en talan mot den misstänkte eller
annan om enskilt anspråk i anledning av brott föras i samband med
åtal för brottet. När en talan om enskilt anspråk behandlas i samband med ett åtal för brottet, gäller i allmänhet reglerna om rättegången i brottmål, dvs. främst 45 – 48 och 51 kap. Dessa regler har som utgångspunkt att parterna i målet är åklagaren, målsäganden och den tilltalade. Som framgår av lagtexten tillåter emellertid reglerna i 22 kap. en förening av mål också när talan förs mot annan än den tilltalade, t.ex. enligt reglerna i skadeståndslagen om vårdnadshavares skadeståndsansvar eller arbetsgivares principalansvar. I dessa situationer saknas det uttryckliga lagregler om vad som ska gälla vid kallelser, utevarohandläggning m.m.
I viss utsträckning saknas det uttryckliga regler även beträffande handläggningen av ett skadeståndsanspråk riktat mot den tilltalade. T.ex. anses att förutsättningarna för utevarohandläggning av ett enskilt anspråk, ska bedömas genom en analog tillämpning av reglerna i 46 kap. 15 a § RB, dvs. målet ska enligt nu gällande bestämmelser kunna utredas tillfredsställande. I andra fall finns emellertid en uttrycklig lagreglering. Som exempel kan nämnas att enligt 45 kap. 5 § andra stycket RB får åklagaren eller målsäganden, sedan åtal väckts, utan stämning mot den tilltalade väcka talan om enskilt anspråk på grund av brottet, om rätten med hänsyn till utredningen och andra omständigheter finner det lämpligt.
I förarbetena till det skärpta skadeståndsansvaret för vårdnadshavare (prop. 2009/10:142) angavs att sedvanliga processrättsliga bestämmelser och principer skulle tillämpas. Detta angavs gälla bl.a.
Enskilda anspråk – ett bättre stöd och en mer ändamålsenlig handläggning SOU 2013:17
748
sanktioner vid parts utevaro (bl.a. 9 kap. 7 § och 46 kap. RB), föremålet för rättens prövning (17 kap. 3 § RB), ansvaret för rättegångskostnader (18 och 31 kap. RB) och krav på prövningstillstånd för att hovrätten ska pröva målet (49 kap. 12 § RB). Några lagändringar ansågs därför inte påkallade.
Enligt förarbetena ska lagstiftningen utvärderas när den varit i varit i kraft en tid. En sådan utvärdering bör, enligt regeringen, bl.a. avse hur principalansvaret har påverkat straffprocessen för unga lagöverträdare (a. prop. s. 40).
14.11.2 Behovet av åtgärder
Vid de diskussionsmöten som vi hållit med domare, åklagare och brottmålsadvokater har frågor som rör den nya lagstiftningen om vårdnadshavares skadeståndsansvar kommit upp vid ett flertal tillfällen. Det har rört sig om såväl principiella synpunkter på lagstiftningen, som frågor som gäller praktiska problem vid tillämpningen av denna.
De ungdomsmål där skadeståndsanspråk mot vårdnadshavare förekommer är regelmässigt sådana som ska handläggas inom samma tidsfrister som när den tilltalade är häktad. Det gör att det kan vara svårt att hinna delge vårdnadshavaren stämning beträffande enskilda anspråk. Det råder också osäkerhet i vad mån det enskilda anspråket som riktar sig mot vårdnadshavaren kan avgöras om denne inte kommer till huvudförhandlingen. En synpunkt som förts fram är att de vårdnadshavare som engagerar sig i den unges sak och kommer till förhandlingen hamnar i ett sämre läge än den som inte låter sig delges eller uteblir från förhandlingen. Det har även påpekats att det i de flesta fall inte krävs prövningstillstånd för att en ansvars- och skadeståndstalan mot den unge ska prövas i hovrätten, medan motsvarande skadeståndstalan mot en förälder kräver prövningstillstånd.
Mot bakgrund av våra övriga förslag finns det anledning för oss att i avvaktan på den förutskickade utvärderingen av lagstiftningen föreslå förtydligande förändringar som rör två områden som har särskilt stor praktisk betydelse: hur en talan om skadeståndsansvar mot en vårdnadshavare kan väckas och utevarohandläggning. Vårt förslag om att det bör införas ett system med generellt prövningstillstånd i brottmål innebär att det inte finns anledning att
SOU 2013:17 Enskilda anspråk – ett bättre stöd och en mer ändamålsenlig handläggning
749
föreslå någon särskild reglering om vad som bör gälla för prövningstillstånd beträffande enskilda anspråk mot vårdnadshavare.
14.11.3 En skadeståndstalan mot en vårdnadshavare ska kunna väckas på samma sätt som talan mot den unge
När den som är misstänkt eller tilltalad för brott är under 18 år har den unges vårdnadshavare en särskild ställning under förundersökning och rättegång. Bestämmelser som rör vårdnadshavarens medverkan i förfarandet finns i LUL. Enligt 5 § LUL gäller när den unge skäligen är misstänkt för brott att vårdnadshavaren omedelbart ska underrättas samt kallas till förhör som hålls med den unge, om detta inte är till men för utredningen eller det annars finns särskilda skäl mot det. I förarbetena till lagstiftningen om vårdnadshavares skadeståndsansvar framhölls att den som leder förhöret har möjlighet att i samband med detta ta upp frågan om eventuella enskilda anspråk som kan komma att framställas (prop. 2009/10:142 s. 49). När åtal väcks ska tingsrätten som huvudregel underrätta vårdnadshavaren om det och om tidpunkten för förhandlingen. Om fängelse kan följa på brottet ska vårdnadshavaren höras om särskilda skäl inte talar emot det.
Regleringen utgår alltså från att rättsväsendets myndigheter ska informera vårdnadshavarna om en pågående förundersökning och en kommande rättegång mot den unge. Vårdnadshavarna förutsätts vara delaktiga i förfarandet. På motsvarande sätt är det rimligt att en vårdnadshavare tidigt får information om eventuella skadeståndskrav som framställs mot honom eller henne och vad som gäller för hanteringen av dessa.
En förälders skadeståndsansvar enligt 3 kap. 5 § skadeståndslagen är, som vi pekat på inledningsvis, strikt och följer helt av den unges skadeståndsansvar i anledning av brottet. De särskilda frågor som kan uppkomma i anledning av talan mot vårdnadshavaren är om det finns skäl att jämka förälderns skadeståndsansvar. Utrymmet för jämkning är dock begränsat.
Våra allmänna utgångspunkter om att det så tidigt som möjligt bör klargöras vilka yrkanden som framställs i ett brottmål och hur den tilltalade ställer sig till dessa gäller i lika hög grad skadeståndskrav mot den tilltalades vårdnadshavare. Eftersom målen ska handläggas skyndsamt är det särskilt viktigt att vårdnadshavaren så enkelt och tidigt som möjligt kan få del av talan som riktas mot
Enskilda anspråk – ett bättre stöd och en mer ändamålsenlig handläggning SOU 2013:17
750
honom eller henne. Det finns ingen anledning till varför en förälder bör få del av en talan om skadeståndsansvar vid en senare tidpunkt eller på annat sätt än vad som gäller för talan mot den unge.
Enligt vår mening talar alltså både principiella och praktiska skäl för att det är ändamålsenligt att en talan om skadeståndsansvar mot den tilltalades vårdnadshavare ska kunna väckas på samma sätt som talan mot den tilltalade. Vad som gäller för delgivning av den tilltalade och föreläggande att svara bör gälla även för vårdnadshavaren.
14.11.4 Utformningen av bestämmelser om hur talan får väckas m.m.
I avsnitt 14.9 redogör vi för våra överväganden och förslag om hur talan om enskilt anspråk ska kunna väckas. Vi föreslår att en målsägande som vill föra talan om enskilt anspråk ska anmäla anspråket under förundersökningen eller till åklagaren innan åtal väcks. Det ska gälla även om målsäganden inte begär att åklagaren för talan, t.ex. i de fall då ett målsägandebiträde förordnats (se författningsförslag 22 kap. 2 a § RB). Talan ska kunna väckas i samband med åtalet antingen genom att åklagaren för talan eller genom att åklagaren lämnar uppgift om ett enskilt anspråk som anmälts (se författningsförslag 45 kap. 4 a § RB).
De förslag vi lämnat om hur en talan om enskilt anspråk ska kunna väckas samtidigt med åtalet gäller oberoende av om talan riktar sig mot den tilltalade eller annan. Några särskilda justeringar behöver inte göras för att de föreslagna bestämmelserna även ska omfatta enskilda anspråk mot vårdnadshavare enligt 3 kap. 5 § skadeståndslagen.
Vi föreslår att åklagaren i samband med att åtalet väcks ska skicka ett exemplar av åtalet till den tilltalade tillsammans med enskilda anspråk som åklagaren för eller som anmälts till åklagaren (se författningsförslag 45 kap. 9 § RB). Åklagaren ska förelägga den tilltalade att svara på åtalet och enskilda anspråk till rätten (se författningsförslag 45 kap. 10 § RB). Den tilltalade ska kunna delges genom förenklad delgivning om han eller hon vid ett personligt sammanträffande har informerats om att delgivningssättet kan komma att användas av åklagaren eller i tingsrätten. Informationen ska ha lämnats av en polisman, åklagare eller vissa andra särskilt angivna tjänstemän (se författningsförslag 33 kap. 6 § RB).
SOU 2013:17 Enskilda anspråk – ett bättre stöd och en mer ändamålsenlig handläggning
751
För att den tilltalades vårdnadshavare ska kunna få del av enskilda anspråk som målsäganden framställer mot denne på samma sätt som den tilltalade måste det klargöras att samma regler som gäller för den tilltalade även ska gälla för vårdnadshavaren. När målsäganden framställt ett enskilt anspråk mot vårdnadshavaren ska åklagaren skicka ett exemplar av anspråket till denne samtidigt som åtalet och övriga yrkanden skickas till den tilltalade. Åklagaren ska uppmana vårdnadshavaren att svara till rätten. Vårdnadshavaren ska kunna delges med förenklad delgivning om han eller hon har fått information om att detta delgivningssätt kan komma att användas. Sådan information kan lämnas till vårdnadshavaren i samband med att denne närvarar vid ett förhör enligt 5 § LUL.
Enligt 45 kap. 5 § andra stycket RB får, som vi pekat på inledningsvis, åklagaren eller målsäganden under rättegången väcka talan om enskilt anspråk mot den tilltalade utan att stämning behöver utfärdas. Vi föreslår ingen ändring av denna bestämmelse som utgör ett undantag från bestämmelsen i 13 kap. 4 § första stycket RB. Det innebär att rätten enligt dagens bestämmelser måste utfärda stämning mot vårdnadshavaren om målsäganden vill väcka talan mot denne efter att åtalet väckts, t.ex. vid huvudförhandlingen. Med hänsyn till den särskilda ställning i brottmålsprocessen som en vårdnadshavare till en ung tilltalad har är det, enligt vår uppfattning, lämpligt att även en skadeståndstalan mot vårdnadshavaren ska kunna väckas formlöst efter åtalet. En sådan ordning förenklar också hanteringen av denna typ av skadeståndsanspråk i brottmålsprocessen.
Det ska poängteras att det av våra förslag om vad som ska gälla för gemensam handläggning av enskilda anspråk och åtalet följer att ett enskilt anspråk som väckts efter åtalet som huvudregel inte ska handläggas inom ramen för brottmålet. Ett enskilt anspråk som väckts efter åtalet ska bara tas upp till gemensam handläggning med åtalet om det står klart att det kan ske utan olägenheter eller det annars finns särskilda skäl för det. Om anspråket inte tas upp till gemensam handläggning ska det i regel handläggas som ett tvistemål (se författningsförslag 22 kap. 5 § andra stycket RB). Om vårdnadshavaren kan få del av anspråket innan eller vid huvudförhandlingen bör det sällan innebära några olägenheter att handlägga det gemensamt med brottmålet. Men om vårdnadshavaren inte kan delges anspråket före eller vid huvudförhandlingen bör det inte hindra att brottmålet avgörs. Målsäganden ska under förundersökningen informeras om att huvudregeln är att enskilda anspråk
Enskilda anspråk – ett bättre stöd och en mer ändamålsenlig handläggning SOU 2013:17
752
som framställs efter åtalet inte kommer att behandlas tillsammans med brottmålet. På det sättet får målsäganden ett starkt incitament att även anmäla skadeståndsanspråk mot en vårdnadshavare redan innan åtalet väcks. Problemet med att denna typ av anspråk kommer in i ett sent skede i processen bör därför minska.
Vi har övervägt hur man rent lagtekniskt bör reglera att nämnda bestämmelser ska gälla på samma sätt när en målsägande framställer ett skadeståndsanspråk mot en vårdnadshavare, som när talan riktas mot den tilltalade. Ett alternativ är att ange detta uttryckligen i de enskilda bestämmelserna i rättegångsbalken. Bestämmelserna i balken skulle dock bli mer svåröverskådliga om en situation som endast är aktuell i ett begränsat antal mål regleras särskilt i dessa. Ett bättre alternativ är enligt vår mening att det införs en allmän bestämmelse i 3 kap. skadeståndslagen.
I 3 kap. 11 § skadeståndslagen finns redan, som nämnts, en processuell reglering som rör åklagarens skyldighet att föra talan enligt 3 kap. 5 § skadeståndslagen. Vi föreslår att förstnämnda bestämmelse kompletteras så att det av den framgår att vad som är föreskrivet i rättegångsbalken om hur en talan mot den tilltalade får väckas även gäller en talan mot den unges vårdnadshavare enligt 3 kap. 5 § skadeståndslagen. Vidare ska det anges att vad som är föreskrivet i RB om delgivning av den tilltalade och föreläggande att svara på åtalet och enskilda anspråk som framställs i samband med detta i stället gäller vårdnadshavaren när en talan förs enligt 3 kap. 5 § skadeståndslagen.
14.11.5 Utevarohandläggning Det är inte motiverat att i detta sammanhang föreslå en generell bestämmelse om utevarohandläggning av enskilda anspråk
När en talan om enskilt anspråk i anledning av brott behandlas i samband med ett åtal för brottet gäller i allmänhet reglerna om rättegång i brottmål, dvs. vid tingsrättsprocessen i ett mål om allmänt åtal reglerna i 45 – 46 kap. RB (med de särskilda undantag för målsägandeanspråk som anges i kapitlen). Frågan om vilka regler som gäller i olika situationer är dock komplicerad.6 Rättegångs-
6 Se om detta bl.a. Ekelöf, Rättegång, andra häftet, 8 uppl. s. 187 f, Fitger m.fl., Rättegångs-
balken, kommentaren till 22 kap. 1 § och 22 kap. 5 §, och Nordh, Praktisk process III, Enskilt anspråk.
SOU 2013:17 Enskilda anspråk – ett bättre stöd och en mer ändamålsenlig handläggning
753
utredningen (SOU 1982:25–26) lämnade ett flertal förslag om uttryckliga bestämmelser om vad som skulle gälla när en talan om enskilt anspråk handläggs gemensamt med åtalet. Förslagen ledde inte till lagstiftning.
Någon uttrycklig reglering om vad som gäller om någon part uteblir från förhandlingen finns inte. I tvistemål hanteras det med tredskodomsinstitutet. De bestämmelserna är inte tillämpliga när ett enskilt anspråk handläggs i ett brottmål. I motiven till rättegångsbalken angavs att den omständighet att målsäganden eller annan som för talan om enskilt anspråk uteblir inte hindrar att talan prövas i sak (NJA II 1943 s. 297). Om den tilltalade uteblir gäller enligt motiven bestämmelserna i 45 – 46 kap. RB (se numera främst 46 kap. 15 § och 46 kap. 15 a §). För att det enskilda anspråket ska kunna avgöras förutsätts att den tilltalade fått del av det och att saken kan utredas tillfredsställande (se 46 kap. 15 a §). I praktiken innebär dock begränsningen som finns för utevarohandläggning av ansvarsfrågan att möjligheten att avgöra ett enskilt anspråk i den tilltalades utevaro är beroende av vilken påföljd som kan antas dömas ut.
Som vi pekat på inledningsvis finns det inte någon bestämmelse som anger att annan svarande än den tilltalade ska kallas till huvudförhandlingen. Det gäller trots att regleringen i balken utgår från att talan om enskilt anspråk som riktar sig mot annan än den tilltalade kan handläggas gemensamt med åtalet. Enligt motiven (NJA II 1943 s. 297) och 1949 års kommentar (s. 276) kan den allmänna rätten till vitesföreläggande i 9 kap. 7 § RB utnyttjas för kallelser till förhandling.
När en talan om enskilt anspråk riktar sig mot annan än en den tilltalade och denne uteblir från huvudförhandlingen får, på motsvarande sätt som gäller när den tilltalade uteblir, frågan om utevarohandläggning är möjlig avgöras genom en analog tillämpning av bestämmelsen i 46 kap. 15 a § RB.
Mot bakgrund av våra överväganden om vikten av att parternas ståndpunkter klargörs så tidigt som möjligt har vi föreslagit förändringar om hur talan om enskilt anspråk får väckas. Det finns visserligen skäl som talar för att det även borde införas en uttrycklig och generell reglering av vad som gäller vid utevarohandläggning av enskilda anspråk. Eftersom det i balken på ett flertal punkter saknas uttryckliga bestämmelser som gäller handläggningen av enskilda anspråk framstår det dock som mindre lämpligt att endast föreslå en bestämmelse som rör utevarohandläggningen. Sedan
Enskilda anspråk – ett bättre stöd och en mer ändamålsenlig handläggning SOU 2013:17
754
rättegångsbalkens tillkomst har det ansetts att bestämmelserna som rör utrymmet att avgöra ansvarsfrågan i utevaro ska tillämpas även beträffande talan om enskilt anspråk. Att göra en allmän översyn av rättegångsbalkens bestämmelser om enskilda anspråk i brottmålsrättegången kräver mer ingående överväganden än vi har möjlighet att göra med hänsyn till den tid som står till vårt förfogande. När talan om enskilt anspråk har väckts och handläggs tillsammans med åtalet bör därför bestämmelserna i 45 kap. och 46 kap. RB även fortsättningsvis tillämpas beträffande talan om enskilt anspråk. Däremot bedömer vi att det är viktigt att det införs en uttrycklig bestämmelse som förtydligar vad som gäller när en annan svarande än en tilltalad ska kallas till en huvudförhandling.
Ett förtydligande om vad som gäller vid kallelse av annan svarande än en tilltalad
Som vi redogjort för i avsnitt 11.6 föreslår vi att bestämmelsen i 46 kap. 15 a § RB ändras. Vi föreslår att den grundläggande förutsättningen för om målet ska kunna avgöras i den tilltalades utevaro ska vara att särskilda skäl inte talar emot det (se författningsförslag 46 kap. 15 a §). Denna bestämmelse ska på samma sätt som gäller i dag tillämpas analogt när det gäller möjligheten att i utevaro avgöra ett enskilt anspråk mot den tilltalade eller annan. De begränsningar för utevarohandläggning av ansvarsfrågan som ställs upp utifrån hur ingripande påföljd som kan komma att dömas ut saknar betydelse för om en talan om enskilt anspråk kan avgöras i utevaro.
När den tilltalades vårdnadshavare fått del av ett skadeståndsanspråk enligt 3 kap. 5 § skadeståndslagen bör det endast i sällsynta undantagsfall finnas skäl som talar emot att anspråket avgörs i vårdnadshavarens utevaro. Vårdnadshavarens skadeståndsansvar beror av den tilltalades ansvar och någon ytterligare prövning ska normalt inte ske. Utrymmet för att jämka vårdnadshavarens skadeståndsansvar är som sagt mycket begränsat. Det avgörande bör alltså i de allra flesta fall vara att ansvarstalan mot den unge kan avgöras.
En av våra grundläggande utgångspunkter är att den som är part i ett brottmål tidigt ska få information om vad han eller hon kan riskera i en process. Det är ett grundläggande rättssäkerhetskrav att en part inte bör riskera utevarohandläggning utan att ha informe-
SOU 2013:17 Enskilda anspråk – ett bättre stöd och en mer ändamålsenlig handläggning
755
rats om denna möjlighet i förväg. Denna grundsyn ligger även bakom regeln i 45 kap. 15 § andra stycket RB om att den tilltalade ska erinras i kallelsen om att målet kan avgöras i dennes utevaro. Motsvarande regel bör gälla även för annan motpart än den tilltalade. Trots det finns det i dag ingen uttrycklig regel som anger att så ska ske. Behovet av en sådan bestämmelse har tidigare varit begränsat. Fram till att bestämmelserna om vårdnadshavares principalansvar infördes förekom det i praktiken knappast att enskilda anspråk framställdes mot andra svarande än den tilltalade. Saken har nu kommit i ett annat läge. Bestämmelsen i 45 kap. 15 § RB bör därför kompletteras så att det uttryckligen framgår att även en annan svarande än en tilltalad ska kallas till huvudförhandlingen i ett brottmål och erinras om att målet kan komma att avgöras i hans eller hennes utevaro.
757
15 Stödperson
15.1 Nuvarande ordning
Enligt 20 kap. 15 § RB får en målsägande som hörs med anledning av åklagarens talan åtföljas av lämplig person som personligt stöd (stödperson) under rättegången. En stödperson som är känd av rätten ska om möjligt underrättas om rättegången. Stödperson får anlitas i alla slags brottmål då målsäganden ska höras vid domstolen. Stödpersonen ska enligt rättens bedömning vara lämplig. Några andra särskilda kvalifikationskrav finns inte. Det är målsäganden själv som bestämmer om han eller hon ska åtföljas av en stödperson. Stödpersonen kan t.ex. vara en kontaktperson enligt socialtjänstlagen, en kurator eller en representant för en ideell organisation som en brottsofferjour eller kvinnojour. Det kan också vara en närstående till målsäganden. En stödperson har inte rätt till ersättning av allmänna medel för sin inställelse. Om den som kallats att inställa sig till domstol behöver vårdare eller annan för att kunna inställa sig kan den personen dock enligt 8 § förordningen (1982:805) om ersättning av allmänna medel till vittnen m.m. få ersättning enligt samma grunder som gäller för den som kallats. I Fitgers kommentar till bestämmelsen om stödperson finns en hänvisning till den bestämmelsen.1
Bestämmelserna om stödperson infördes i samband med ändringar om sexualbrotten i brottsbalken 1984 (NJA II 1984 s. 167). Den ändrades därefter vid några tillfällen och fick sin nuvarande lydelse år 1994 (prop. 1993/94:143). I samband med 1994 års lagändring infördes också bestämmelsen i 23 kap. 10 § femte stycket RB om att stödperson har rätt att närvara vid förhör med målsäganden under förundersökningen, om det inte är till men för utredningen.
1 Fitger m.fl., Rättegångsbalken, kommentaren till 20 kap. 15 §.
Stödperson SOU 2013:17
758
Stödpersonens uppgift är att vara ett personligt stöd åt målsäganden. I förarbetena anges att stödpersonen normalt bör anvisas en plats bredvid målsäganden i rättssalen och att ordföranden bör kunna tillåta ett lågmält samtal mellan målsäganden och stödpersonen så länge inte rättegången störs. Som exempel på aktiva åtgärder som stödpersonen kan göra under rättegången anges att denne kan begära en paus i förhandlingen och undantagsvis fästa rättens uppmärksamhet på att någon fråga är särskilt påfrestande för målsäganden (prop. 1983/84:105 s. 63). Till skillnad från ett juridiskt biträde kan stödpersonen däremot inte vidta någon rättegångshandling, som t.ex. att ställa frågor till målsäganden eller den tilltalade. Stödpersonen är inte heller behörig att ta ställning till om en fråga till målsäganden är av betydelse för bedömningen i målet eller inte (Fitger m.fl., a.a., kommentaren till 20 kap. 15 §).
15.2 Tidigare överväganden
När det gäller bakgrunden till bestämmelserna om stödperson och ändringarna av dessa hänvisas till betänkandet Målsägandebiträdet –
ett aktivt stöd i rättsprocessen (SOU 2007:6 s. 359–361).
I betänkandet redogör Utredningen om målsägandebiträde även för tidigare överväganden om tillämpningen av bestämmelserna om stödperson och förhållandet mellan institutet stödperson och målsägandebiträde (SOU 2007:6 s. 368–370). Bland dessa kan nämnas att Brottsofferutredningen föreslog att en särskild stödperson skulle kunna förordnas i mål på vilket fängelse kan följa (SOU 1998:40 avsnitt 4.5.4). Villkoren för det skulle vara att personen var lämplig och att målsäganden hade behov av ett sådant stöd. En förordnad stödperson skulle enligt förslaget få ersättning enligt samma principer som målsäganden. Möjligheten för målsäganden att ta med sig en lämplig person som personligt stöd, utan att denne förordnats, skulle finnas kvar. Syftet med Brottsofferutredningens förslag var att ett målsägandebiträdes uppgifter skulle koncentreras till de rättsliga frågorna i processen. Målsägandens behov av kurativt och personligt stöd borde enligt Brottsofferutredningen i stor utsträckning kunna tillgodoses av en stödperson.
Regeringen förordade i propositionen Stöd till Brottsoffer (prop. 2000/01:79 s. 43 f) att den nuvarande ordningen skulle behållas. Remissinstanserna hade generellt varit positiva till ett utökat
SOU 2013:17 Stödperson
759
användande av stödpersoner. Flera remissinstanser, framförallt domstolar, hade dock varit tveksamma till förslaget eftersom det kunde uppstå gränsdragningsproblem att vid sidan av målsägandebiträde och nuvarande reglering om personligt stöd, föreslå ytterligare ett institut om stöd till målsägande. Även regeringen var tveksam till om målsägandens behov av personligt stöd bäst tillgodosågs av att det infördes ytterligare ett stödinstitut inom ramen för domstolsprocessen. Regeringen ansåg att det personliga och kurativa stöd som ett målsägandebiträde ska ge i de flesta fall torde vara tillräckligt, även om biträdet inte var professionell i den delen av sitt uppdrag. Om en målsägande var i behov av mer kurativt stöd än det målsägandebiträdet kan ge, tillgodosågs det enligt regeringen bäst av målsägandens sociala nätverk och anhöriga. Även insatser från frivilligorganisationer kunde enligt regeringen ha stor betydelse. Regeringen menade också att insatser i samband med domstolsförhandlingen inte torde vara tillräckligt, i de fall målsäganden var i behov av ett mer kvalificerat stöd. I de fallen hade enligt regeringen frivilligorganisationerna en viktig uppgift att fylla, men när det behövs professionella kurativa insatser var det enligt regeringen främst en uppgift för socialtjänsten och hälso- och sjukvården.
Utredningen om målsägandebiträde hade i uppdrag att bl.a. se över målsägandebiträdets roll och arbetsuppgifter i förhållande till stödpersoner. Utredningen genomförde egna undersökningar i form av genomgång av brottmålsakter och enkäter till advokater och åklagare. De förde samtal med ideella organisationer på brottsofferområdet och redogjorde i betänkandet för olika organisationers verksamhet med stödpersoner. Resultatet av utredningens undersökningar tydde på att det var relativt ovanligt att stödpersoner närvarade vid rättegången, även om det var något osäkert i vilken utsträckning domstolarna dokumenterade stödpersoners närvaro. Utredningens slutsats var att en stödperson kunde vara ett gott komplement till ett målsägandebiträde både när ett biträde förordnats och i de fallen så inte skett. Utredningen hade inte stött på några önskemål om förändring eller problem med den nuvarande ordningen. Utredningen föreslog därför inte någon förändring. Sammanfattningsvis betonade utredningen att en brottsutsatt persons önskan och behov av stöd är individuellt och att det såväl under förundersökningen som inför och under huvudförhandlingen kan krävas både ett juridiskt stöd, som kräver ett målsägandebiträde, och det mer medmänskliga stöd som en stödperson
Stödperson SOU 2013:17
760
kan ge. Enligt utredningens uppfattning var en viktig del av målsägandebiträdets roll också att ge ett personligt stöd och det kunde inte skiljas från det övriga stöd som målsägandebiträdet ska ge. För utredningens övriga överväganden i denna fråga hänvisas till avsnitt 13 i betänkandet SOU 2007:6.
15.3 Överväganden och förslag
Bedömning och förslag: Bestämmelserna om stödpersoner bör
inte ändras så att en särskilt förordnad stödperson får i uppdrag att lämna personligt stöd till målsäganden. I stället bör åtgärder vidtas för att alla målsägande i så stor uträckning som möjligt får information om möjligheten att ha med sig en stödperson och hur man kan komma i kontakt med personer vid myndigheter eller organisationer som kan ge stöd och hjälp.
Rikspolisstyrelsen bör få i uppdrag att se till att de åtgärder som vidtagits för att förbättra Polisens arbete med information leder till att de personer som är målsägande får den information om stödpersoner och stödmöjligheter i samhället som Polisen är skyldig att lämna enligt 13 a § FUK.
Domstolsverket och Åklagarmyndigheten bör få i uppdrag att på lämpligt sätt säkerställa att olika personalkategorier vid domstolarna respektive åklagarkamrarna har tillräcklig kunskap om bestämmelserna om stödpersoner. Det bör ske i samråd med Brottsoffermyndigheten. I samband med det bör den information som lämnas i domstolarnas kallelser ses över.
Bestämmelsen i 8 § förordningen (1982:805) om ersättning av allmänna medel till vittnen, m.m. ska kompletteras så att det framgår att en stödperson enligt 20 kap. 15 § RB ska kunna få ersättning för kostnader till följd av sin inställelse, enligt samma grunder som en målsägande, om det finns särskilda skäl för det.
15.3.1 Finns det behov av att förändra bestämmelserna om stödperson?
Vårt övergripande uppdrag är att överväga åtgärder för att skapa ett mer ändamålsenligt brottmålsförfarande där lagföringens kvalitet och effektivitet kan förbättras. Som ett led i det ska vi överväga om
SOU 2013:17 Stödperson
761
målsäganden kan få ett mer effektivt stöd tidigt i processen genom att bestämmelserna om stödperson utvecklas.
Regeringen anger i våra direktiv att det efter införandet av lagen om målsägandebiträde torde vara relativt ovanligt att bestämmelserna om stödperson tillämpas. Det är också, som angetts i föregående avsnitt, vad som framkom i de undersökningar som Utredningen om målsägandebiträde genomförde. I den målundersökning som vi genomfört hade det endast i ett av de undersökta målen noterats att en stödperson närvarat vid huvudförhandlingen. Även om det kan vara så att domstolarna inte dokumenterar alla tillfällen då en stödperson medverkat kan slutsatsen dras att det är relativt ovanligt att en målsägande har med sig en person till rättegången som i formell mening uppfattas som en stödperson.
En orsak till att stödpersoner relativt sällan medverkar vid huvudförhandlingen kan vara att målsägandebiträde förordnas för många av de målsägande som har ett reellt behov av stöd. Att en jurist, som ofta har erfarenhet av att ha företrätt andra personer i liknande situationer, förklarar vad som kommer att hända under förfarandet, besvarar frågor inför rättegången och sitter jämte målsäganden vid huvudförhandlingen kan många gånger vara ett viktigt personligt stöd. Vid vissa typer av brott är de insatser som målsägandebiträdet kan göra under förundersökningen väl så viktiga som det juridiska stödet vid en huvudförhandling. I en rapport från Åklagarmyndighetens Utvecklingscentrum Göteborg2anges att ett tidigt förordnande av målsägandebiträde, eller i förekommande fall särskild företrädare för barn, visat sig vara den viktigaste faktorn för att åtal ska kunna väckas i ärenden som rör vålds- eller sexualbrott i nära relation eller mot barn. Orsaken till det anges vara att biträdet kan stödja målsäganden och delta vid förhör och att det kan vara avgörande för målsägandens fortsatta medverkan.
En av de frågor som tas upp i Brottsförebyggande rådets årligt återkommande nationella trygghetsundersökningar är hur nöjda de målsägande som haft ett målsägandebiträde är med biträdet. Undersökningarna visar att de flesta har mycket eller ganska positiva erfarenheter av målsägandebiträdet. I 2010 och 2011 års undersökningar har andelen målsägande som valt något av dessa svarsalternativ legat kring 70 procent. I undersökningen för 2010 uppgav tio procent av de tillfrågade att deras erfarenhet av biträdet
2 Tvångsmedelsanvändning och beslutsfrister m.m. vid vålds- och sexualbrott i nära relation och
mot barn, Åklagarmyndigheten Utvecklingscentrum Göteborg, rapport februari 2010.
Stödperson SOU 2013:17
762
varit mycket eller ganska negativ. I 2011 års undersökning var det 20 procent av de tillfrågade som valde något av dessa svarsalternativ.3
Utredningen om målsägandebiträde genomförde sju intervjuer med målsägande som fått ett målsägandebiträde förordnat.4 Intervjuerna kan ge en bild av hur målsägande kan se på stödet från målsägandebiträdet. Intervjuerna visar att målsägandens behov av stöd och målsägandebiträdets engagemang och förmåga att ge sådant stöd varierar. En del målsägande uppgav att de kände att målsägandebiträdet var tillgängligt för dem, lyssnade på dem och tog dem på allvar. Andra uppgav att målsägandebiträdet inte tog sig tid att sätta sig in i deras ärende, inte bemötte dem med tillräcklig medmänsklighet och att det märktes att biträdet utförde ett rent rutinarbete.
En annan förklaring till varför stödpersoner förekommer relativt sällan kan vara att de personer som är målsägande inte får tillräcklig information om möjligheten att ha med sig en person som personligt stöd. Det kan också vara så att de målsägande som inte kan eller vill ta med sig en anhörig eller vän inte får tillräcklig information om hur man kan komma i kontakt med en utomstående person som kan ge sådant stöd. Polisen är enligt 13 a § FUK skyldig att lämna information både om bestämmelserna om stödperson och vilka myndigheter eller organisationer som kan lämna stöd och hjälp. Polisen kan bara avstå från att lämna sådan information om det är uppenbart att informationen inte behövs eller om det är förenat med betydande svårighet att lämna den. Det har visat sig att det finns brister i hur Polisen uppfyller denna skyldighet.
Enligt Polisens nationella brottsofferundersökning 20105var det endast fem procent av de tillfrågade brottsoffren som fått information om att de kunde ta med sig en stödperson vid sina kontakter med polisen. Visserligen hade en större andel av de personer som anmält våldsbrott fått sådan information. Men av dessa hade 42 procent uppgett att de velat ha sådan information, men inte fått den. Undersökningen visade också att endast 26 procent av brottsoffren fått information om vilka myndigheter eller organisationer man kunde vända sig till för att få stöd och
3 NTU 2010, Brå rapport 2011:1, s. 91, NTU 2011 Brå rapport 2012:2, s. 90. 4SOU 2007:6, bilaga 7. 5Polisens nationella brottsofferundersökning. En attitydundersökning av hur brottsoffer upplever
sina kontakter med polisen, Rikspolisstyrelsen, rapport 2010:3.
SOU 2013:17 Stödperson
763
hjälp. Även här var andelen högre bland de som anmält våldsbrott, men mer än hälften av dessa uppgav att de saknat sådan information.
Vid de diskussionsmöten som vi haft med advokater, åklagare och domare har ingen av de medverkande uttryckt att det finns behov av att ändra bestämmelserna om stödpersoner (med undantag för möjligheten till ersättning, se nedan).
Vi har som ett led i vårt utredningsarbete träffat företrädare för Brottsoffermyndigheten. En av de frågor vi tog upp med dem var målsägandens personliga stöd och behovet av att förändra bestämmelserna om stödperson. Företrädarna för Brottsoffermyndigheten framhöll att de ansåg att en fördel med de nuvarande bestämmelserna om stödperson är att de ger målsäganden en möjlighet att få personligt stöd av en person som målsäganden väljer själv vid den pressande situation som ett förhör under förundersökningen eller en huvudförhandling kan innebära. De förordade det nuvarande systemet framför ett nytt särskilt institut som skulle innebära att målsäganden skulle få en stödperson som domstolen eller annan förordnade och som skulle ersättas av allmänna medel. De hade också svårt att se att en stödperson skulle kunna ersätta ett målsägandebiträde i de fall det enligt gällande bestämmelser finns skäl att utse ett sådant. Företrädarna för Brottsoffermyndigheten ansåg däremot att det vore önskvärt att det klargjordes vad som ingick i en stödpersons roll och uppgifter. Deras erfarenhet var att domare hade olika attityder till stödpersoner. Ett exempel på det var att de hört att det förekom att vissa domare inte tillät stödpersonen att sitta jämte målsäganden utan i stället hänvisade denne till en plats bland åhörarna.
Ett alternativ till de nuvarande bestämmelserna om stödperson skulle kunna vara att en särskilt utsedd person får i uppdrag att lämna personligt stöd till målsäganden under förundersökning och kommande rättegång. Vår slutsats av vad som framkommit i de tidigare lagstiftningsärendena (se avsnitt 15.2) och vår egen analys av förändringsbehovet är att det inte finns skäl att föreslå en sådan förändring. Vi bedömer att det inte skulle leda till att de personer som utsatts för brott skulle få ett bättre personligt stöd än i dag.
En målsägandes behov av stöd och hjälp varierar, bland annat beroende på vilket brott personen utsatts för, dennes tidigare erfarenheter och vilket stöd målsäganden naturligt kan få av personer i sin närhet. Att ge kvalificerat personligt stöd till personer som utsatts för brott kräver insatser från samhället som
Stödperson SOU 2013:17
764
går längre än vad som kan tillgodoses inom ramen för rättsprocessen. Som regeringen betonade i propositionen Stöd till
Brottsoffer har sjukvården och socialtjänsten ett viktigt ansvar att
fylla i detta arbete.6Även de ideella organisationerna som arbetar med brottsofferstöd och vittnesstöd, som bland annat finansieras genom medel från brottsofferfonden och från kommunerna, fyller en viktig funktion.
Styrkan med bestämmelserna om stödperson är att målsäganden själv kan välja vem som ska ge denne ett medmänskligt stöd i samband med förhör under förundersökningen eller vid huvudförhandlingen. Genom t.ex. den verksamhet som bedrivs av de ideella brottsofferorganisationerna kan målsäganden också få kontakt med en stödperson som hjälper honom eller henne i kontakter med myndigheter och sjukvården samt att vara till hands för enstaka eller upprepade samtal. Att formalisera stödet som målsäganden kan få av en stödperson så att en särskilt utsedd eller förordnad person ger personligt stöd av kurativ karaktär bedömer vi inte skulle leda till en förbättring för dem som utsatts för brott. I stället bör det säkerställas att alla målsägande i så stor utsträckning som möjligt får information om möjligheten att ha med sig en stödperson och hur man kan komma i kontakt med personer vid myndigheter eller organisationer som kan ge stöd och hjälp. Det är också viktigt att domstolarna verkar för att målsägande och vittnen som behöver personligt stöd vid en huvudförhandling får det.
15.3.2 Bättre information och medvetenhet om bestämmelserna
Vår bedömning är att bestämmelserna om stödperson kan fylla en viktig funktion. Reglerna utnyttjas dock inte i tillräcklig omfattning. En stödperson kan framförallt fylla en viktig roll i de situationer då det inte finns anledning att förordna ett målsägandebiträde, men även för att kunna ge de målsägande som har ett målsägandebiträde ett kompletterande medmänskligt stöd när det finns behov av det. Att stödpersoner relativt sällan är närvarande vid rättegången menar vi inte beror på att det inte finns något egentligt behov av ett sådant stöd. Det finns därför anledning att förbättra
6 Frågor som rör socialnämndernas ansvar för arbetet med brottsoffer behandlas utförligt i Socialstyrelsens vägledning Brottsoffer och deras närstående. Socialtjänstens ansvar för att ge
stöd och hjälp, Socialstyrelsen, 2012.
SOU 2013:17 Stödperson
765
informationen om denna möjlighet och att öka medvetenheten om bestämmelserna och dess innebörd.
Inställelsen i domstol är påfrestande för många målsägande. Det är ofta första gången målsäganden träffar den tilltalade sedan den händelse som åtalet rör. För många målsägande är det också första gången som han eller hon deltar vid en rättegång. I rättssalen finns professionella aktörer, som bl.a. ställer frågor till målsäganden. Att målsäganden kan ha en lämplig person med sig som kan ge personligt stöd i denna situation kan underlätta betydligt för målsäganden. För vissa målsägande kan det ha betydelse för deras vilja att inställa sig och medverka vid rättegången, vilket har betydelse för att undvika inställda förhandlingar. Att målsäganden kan få ett personligt stöd från en person som denne känner förtroende för kan också innebära att målsäganden blir mer bekväm i förhandlingssituationen, något som kan ha betydelse för kvaliteten i förhöret. Det är därför viktigt att de personer inom rättsväsendet som kommer i kontakt med målsägande informerar om möjligheten att ha med sig en stödperson och att man i de fall målsäganden har med sig en stödperson verkar för att denne får möjlighet att ge stöd åt målsäganden.
Polisens brottsofferundersökning har, som vi angett i föregående avsnitt, visat att det finns brister i hur väl Polisen uppfyller sin skyldighet att lämna information om bestämmelserna om stödperson och vart målsäganden kan vända sig för att få stöd och hjälp. Numera tas vikten av att Polisen både muntligt och skriftligt lämnar upprepad information till målsäganden om bestämmelserna upp i Polisens handbok om information till brottsoffer.7Rikspolisstyrelsen bör noggrant följa upp så att rekommendationerna får praktiskt genomslag i verksamheten. Det är självklart att de som utsatts för brott ska få den information som de enligt gällande bestämmelser ska få. Det är avgörande för att målsägande som har ett behov av personligt stöd ska kunna använda sig av bestämmelserna. Det är särskilt viktigt för att de målsägande som inte kan få stöd av närstående personer ska kunna komma i kontakt med någon som kan ge målsäganden stöd.
Det är också viktigt att åklagarna och personal vid domstolarna är medvetna om bestämmelserna om stödperson. Att målsäganden kan ha med sig en person som moraliskt stöd när han eller hon kommer till en rättegång är kanske självklart för de flesta. Vid de
7Handbok för information till brottsoffer, Rikspolisstyrelsen, 2012, s. 9–10 och bilaga 1.
Stödperson SOU 2013:17
766
flesta tingsrätter finns också personer som arbetar med vittnesstöd tillgängliga i domstolens lokaler. Men vår erfarenhet är att det inte alltid uppmärksammas att det finns särskilda bestämmelser som reglerar möjligheten för målsäganden att ta med sig en lämplig person som ger personligt stöd under huvudförhandlingen. Erfarenheterna från de företrädare för Brottsoffermyndigheten som vi träffat tyder också på att så är fallet. Det är därför positivt att bestämmelserna om stödperson numera behandlas i Åklagarmyndighetens Handbok om bemötande av brottsoffer.8Men vi bedömer att det krävs ytterligare åtgärder för att institutet stödperson ska uppmärksammas i än högre grad än vad som är fallet i dag.
Att personal vid domstolarna är lyhörda för att målsäganden kan ha behov att ha med sig någon som kan ge personligt stöd är en viktig del av arbetet med att bemöta de personer som kallas till domstolen på ett korrekt och professionellt sätt.
Redan innan det infördes en reglering av att målsäganden har rätt att ha med sig en stödperson till huvudförhandlingen uttalade JO att en målsägande som känner behov av det i regel bör tillåtas att ha en anhörig eller annan vid sin sida under rättegången, även om det saknas uttryckligt lagstöd för det (JO 1973 s. 32). Nu finns det en särskild bestämmelse som uttryckligen anger att målsäganden har rätt ha med sig en stödperson. Enligt vår mening är det självklart att en person som följer med målsäganden för att ge personligt stöd, och som bedöms lämplig, måste kunna få sitta jämte målsäganden under huvudförhandlingen om det inte finns några särskilda hänsyn som talar mot det. Den synen framkommer också, som angetts i avsnitt 15.2, i förarbetena till bestämmelsen om stödpersoner. Av redogörelsen där framgår också att avsikten är att stödpersonen ska tillåtas ha en annan roll än vad en vanlig åhörare har, även om denne inte har någon befogenhet att vidta rättegångshandlingar. För att kunna ge målsäganden ett effektivt personligt stöd är det enligt vår mening också självklart att stödpersonen i regel måste tillåtas närvara även när förhöret med målsäganden och andra delar av förhandlingen som är påfrestande för målsäganden sker bakom stängda dörrar.
Mot bakgrund av det anförda anser vi att Domstolsverket och Åklagarmyndigheten bör få i uppdrag att se till att olika personalkategorier vid domstolarna respektive åklagarkamrarna har till-
8Bemötande av brottsoffer. Handbok, Åklagarmyndigheten, Utvecklingscentrum Göteborg, februari 2012, s. 15.
SOU 2013:17 Stödperson
767
räcklig kunskap om bestämmelserna om stödperson. Det bör ske i samråd med Brottsoffermyndigheten. För domstolarnas del bör det också den information som lämnas till målsägandena i samband med kallelsen ses över.
15.3.3 En stödperson ska i vissa fall ha rätt till ersättning av allmänna medel
Det finns inte någon bestämmelse som anger att en stödperson har rätt till ersättning av allmänna medel för de kostnader som han eller hon kan ha för att följa med målsäganden till ett förhör under förundersökningen eller till en huvudförhandling. En möjlighet till ersättning finns om stödpersonen kan jämställas med en vårdare som behövs för att målsäganden ska kunna inställa sig (8 § förordningen (1982:805) om ersättning av allmänna medel till vittnen, m.m.). En synpunkt som förts fram till oss är att det bör finnas en mer generös möjlighet att ge ersättning till en person som följer med målsäganden för att ge personligt stöd vid inställelsen i domstol. Å andra sidan har det också framförts att det finns en poäng i att den som ger målsäganden ett medmänskligt stöd gör det ideellt utan ersättning.
Vissa typer av stödpersoner följer med målsäganden i tjänsten. Det gäller t.ex. personal vid socialtjänsten eller kuratorer. I sådana fall finns inget behov av ersättning inom ramen för domstolsprocessen. I de fall stödpersonen kommer från någon av de ideella brottsofferorganisationerna ersätts stödpersonen i praktiken oftast av t.ex. brottsofferjourens eller kvinnojourens egen budget. Stödpersonen betalar ibland själv utgifter som uppstår. När stödpersonen får större utgifter inträffar det att han eller hon ersätts av socialnämndens budget (SOU 2007:6 s. 362). När stödpersonen är någon närstående till målsäganden får personen i regel själv stå för de utgifter som inställelsen medför. Det är alltså framförallt för den kategorin av stödpersoner som det skulle kunna finnas ett behov av en möjlighet till ersättning.
Enligt vår uppfattning är det rimligt att en stödperson som följer med målsäganden till en rättegång i vissa fall kan få ersättning för kostnader som uppstår till följd av detta. Ibland kan det vara nödvändigt för att stödpersonen ska kunna ha möjlighet att följa med till rättegången.
Stödperson SOU 2013:17
768
Det finns som sagt enligt gällande rätt en möjlighet att utge ersättning till en stödperson som kan jämställas med en vårdare som målsäganden behöver anlita för att kunna inställa sig. Vi har erfarit att denna bestämmelse ibland används för att tillerkänna en stödperson ersättning när det finns starka skäl för det. Om en stödperson verkligen kan jämställas med en vårdare eller annan som målsäganden måste anlita för att kunna inställa sig kan dock ibland vara tveksamt. För att klargöra att en stödperson som följer med en målsägande i vissa fall ska kunna ersättas för kostnader bör regeln i 8 § förordningen (1982:805) om ersättning av allmänna medel till vittnen, m.m. kompletteras. Det bör ske genom en bestämmelse av innebörd att även en stödperson enligt 20 kap. 15 § RB kan ersättas för kostnader som uppkommit till följd av hans eller hennes närvaro om det finns särskilda skäl för det.
De situationer då en rätt till ersättning bör komma i fråga är när målsäganden har ett starkt behov av stöd vid rättegången och stödpersonen inte kompenseras för kostnader på annat sätt. Framförallt bör det vara fallet vid sådana brott där ett målsägandebiträde kan komma i fråga, men det ändå inte ansetts finnas tillräckliga skäl att förordna ett målsägandebiträde. Ett exempel kan vara förmögenhetsbrott som varit integritetskränkande, t.ex. inbrott i bostad eller liknande.
En förutsättning för att ersättning ska kunna utgå är att den person som följer med målsäganden uppfyller kraven på en stödperson enligt 20 kap. 15 § RB, vilket innebär att rätten bedömer personen som lämplig. Rätten bör därför klargöra om målsäganden har med sig en stödperson redan i förhandlingens inledningsskede. Målsäganden bör lämpligen upplysas om möjligheten att ha med sig en stödperson och vilka regler som gäller för det i samband med kallelsen till förhandlingen.
När det gäller inställelse vid förhör under förundersökningen gör sig enligt vår bedömning inte en möjlighet till ersättning till stödpersoner generellt sett lika starkt gällande som när det gäller medverkan vid rättegången. Även polisförhör under förundersökningen kan vara en ovan och pressande situation för målsäganden, men det sker under andra former än rättegången. I de fall målsäganden behöver ett särskilt stöd under förundersökningen förordnas ofta i praktiken också ett målsägandebiträde.
769
16 Målsägandebiträde
Det ingår inte i vårt uppdrag att göra en översyn av lagen om målsägandebiträde. En sådan översyn gjordes senast av Utredningen om målsägandebiträde. Utredningens betänkande Målsägandebiträdet –
ett aktivt stöd i rättsprocessen (SOU 2007:6) bereds inom
regeringskansliet. Enligt våra direktiv ska vi analysera vilka konsekvenser förändringar vad gäller bistånd och stöd till målsäganden, när det gäller åklagares och stödpersoners roller, skulle få för utformningen av reglerna om målsägandebiträde. Frågor om målsägandens och målsägandebiträdets roll kan dock också uppkomma i anledning av vårt övergripande uppdrag att överväga förändringar som leder till en mer ändamålsenlig brottmålsprocess.
Innan vi går närmare in på våra överväganden i dessa frågor finns det anledning att något redogöra för de gällande bestämmelserna om målsägandebiträden.
16.1 Nuvarande ordning
Lagen om målsägandebiträde infördes 1988 och rätten till målsägandebiträde har därefter successivt utökats. Utredningen om målsägandebiträde har utförligt redogjort för utvecklingen av lagstiftningen (SOU 2007:6, avsnitt 3) och de gällande bestämmelserna (SOU 2007:6 avsnitt 4.7–4.13). Nedan lämnas endast en översiktlig redogörelse för bestämmelserna om förordande om målsägandebiträde och vad som ingår i biträdets uppgifter.
Enligt den första punkten i 1 § lagen (1988:609) om målsägandebiträde ska målsägandebiträde förordnas när förundersökning har inletts i mål om brott enligt 6 kap. brottsbalken, om det inte är uppenbart att målsäganden saknar behov av sådant biträde. Det innebär alltså att det vid sexualbrott råder en presumtion för att målsägandebiträde ska förordnas.
Målsägandebiträde SOU 2013:17
770
Enligt andra punkten i samma bestämmelse kan målsägandebiträde förordnas för brott enligt 3 eller 4 kap. brottsbalken, på vilket fängelse kan följa, om det med hänsyn till målsägandens personliga relation till den misstänkte eller andra omständigheter kan antas att målsäganden har behov av sådant biträde. Detsamma gäller vid brott enligt 8 kap.5 eller 6 §§brottsbalken, dvs. rånbrott. När det gäller de här brotten ska målsägandebiträde alltså inte förordnas regelmässigt. Behovsprövningen ska ske utifrån en helhetsbedömning av målsägandens situation i förhållande till det brott som begåtts. En omständighet som har särskild betydelse är om målsäganden har en personlig relation till den misstänkte. Det är ett typexempel på en situation då målsäganden är i ett utsatt läge under förundersökningen och i rättegången. Andra exempel på omständigheter som kan utgöra en grund för förordnande av målsägandebiträde är målsägandens ålder, fysiska och psykiska tillstånd eller när målsäganden står i en beroendeställning till den misstänkte. Att målsäganden avser att föra talan om enskilt anspråk är inte i sig ett tillräckligt skäl för att förordna ett målsägandebiträde (se bl.a. RH 1990:33 och RH 2000:1).
I tredje punkten i bestämmelsen anges att målsägandebiträde ska förordnas vid annat brott på vilket fängelse kan följa, om det med hänsyn till målsägandens personliga förhållanden och övriga omständigheter kan antas att målsäganden har ett särskilt starkt behov av sådant biträde. Avsikten är att möjligheten att få målsägandebiträde enligt den här punkten ska vara starkt begränsad. Bevisläget och det processuella läget ska enligt förarbetena vara sådant att ingående eller pressande förhör kan förväntas (prop. 1993/94:26 s. 18 f). En personlig relation mellan målsäganden och den misstänkte är inte tillräckligt.
I 3 § lagen om målsägandebiträde beskrivs målsägandebiträdets uppgifter. Målsägandebiträdet ska ta tillvara målsägandens intressen i målet samt lämna stöd och hjälp åt målsäganden. Målsägandebiträdet ska bistå målsäganden med att föra talan om enskilt anspråk, om detta inte görs av åklagaren. Ett målsägandebiträde som har förordnats i ett brottmål har behörighet att biträda målsäganden med att utföra talan om enskilt anspråk också i de fall frågan avskiljs för att handläggas som ett särskilt mål enligt reglerna för tvistemål enligt 22 kap. 5 § RB. Detta gäller dock inte om det avskilda målet handläggs som ett förenklat tvistemål enligt 1 kap. 3 d § RB. Målsägandebiträdets uppdrag kvarstår också om målet överklagas till högre instans endast i fråga om enskilt anspråk.
SOU 2013:17 Målsägandebiträde
771
Målsägandebiträdets behörighet omfattar uppgiften att företräda målsäganden när han eller hon biträder åtalet. I biträdets uppgifter ingår dock inte att bistå målsäganden med att föra ett enskilt åtal och inte heller att överklaga en dom i ansvarsdelen (se rättsfallet NJA 1999 s. 781).
Beträffande målsägandebiträdets uppgifter under förundersökningen framfördes i förarbetena till 1988 års lag om målsägandebiträde att en viktig uppgift för målsägandebiträdet är att förklara hur förundersökningen går till och hålla målsäganden informerad om hur utredningen fortskrider. Biträdet ska även informera målsäganden om andra stödmöjligheter som finns och hjälpa målsäganden med kontakter med andra myndigheter och organ, t.ex. sjukvård, socialtjänst, kvinno- eller brottsofferjour (prop. 1987/88:107 s. 23, SOU 1986:49 s. 99). Vidare betonades att biträdet har rätt att närvara vid alla förhör som hålls med målsäganden under förundersökningen. Biträdet ska enligt departementschefen i första hand bevaka att förhören går rätt till och att inga ovidkommande eller onödigt kränkande frågor ställs, men vid behov har biträdet också rätt att ställa kompletterande frågor. Däremot har biträdet ingen ovillkorlig rätt att närvara och ställa frågor vid förhör under förundersökningen med andra än målsäganden (prop. 1987/88:107 s. 23). I propositionen anges även att det kan vara lämpligt att målsägandebiträdet under förundersökningsskedet tar upp frågor om att väcka skadeståndstalan i anledning av brottet och diskuterar frågor om yrkanden, grunder och bevisning i dessa delar. Det betonas också att biträdet i mån av behov bör hjälpa målsäganden med kontakter med andra myndigheter och organ.
I propositionen till 1988 års lag anförde departementschefen följande angående målsägandebiträdets uppgifter efter att åtal väckts (a. prop. s. 23 f).
Om åtal väcks, är det framför allt i anslutning till huvudförhandlingen i målet som biträdet har sin funktion. Före huvudförhandlingen torde det i allmänhet vara lämpligt att biträdet med målsäganden går igenom vad förhandlingen syftar till, hur den går till och vad som kommer att krävas av målsäganden i samband med förhandlingen. Det är då viktigt att biträdet noga redogör för de rättsliga förutsättningarna i målet, bl. a. vilken typ av frågor som kan förväntas bli ställda till målsäganden och varför dessa måste ställas. Om målsäganden vill det, bör biträdet också ta reda på hur huvudförhandlingen är planerad och till rätten framföra målsägandens önskemål i olika handläggningsfrågor.
Målsägandebiträde SOU 2013:17
772
Vid själva förhandlingen har biträdet givetvis en viktig uppgift i att ge målsäganden ett allmänt personligt stöd. Biträdet skall också bevaka målsägandens intressen i olika handläggningsfrågor och bör för målsägandens räkning kunna begära t.ex. att förhandlingen hålls inom stängda dörrar eller att förhöret med målsäganden skall äga rum i den tilltalades eller någon åhörares frånvaro. När det gäller förhöret med målsäganden skall biträdet bevaka att inga ovidkommande eller onödigt kränkande frågor ställs. Biträdet bör också ha rätt att ställa kompletterande frågor till målsäganden. Vid förhör med andra personer än målsäganden bör biträdet formellt sett ha samma rätt som målsäganden själv att agera och ställa frågor. Det betyder att en uttrycklig rätt att fråga föreligger endast i det fallet att målsäganden för egen talan, alltså biträder åtalet eller för skadeståndstalan.
16.2 Överväganden och förslag
Bedömning: Våra förslag om åklagares och stödpersoners roll i
förhållande till målsäganden innebär inte en sådan förändring av stödet och biståndet till målsäganden att det finns anledning att ändra utformningen av bestämmelserna om när målsägandebiträde ska förordnas.
I avsnitt 14.7 redogör vi för vårt förslag att ett förordnat målsägandebiträde ska ansvara för att föra talan om enskilt anspråk.
Förslag: En bestämmelse införs i lagen om målsägandebiträde
om att ett målsägandebiträdes förordnande upphör efter att tiden för att överklaga en lägre rätts dom har löpt ut. Målsägandebiträde ska kunna förordnas i högre rätt efter begäran från målsäganden eller när det annars finns anledning till det. Vid behovsprövningen ska den högre rätten, förutom vad som gäller enligt den allmänna bestämmelsen i 1 § lagen om målsägandebiträde, särskilt beakta om ett målsägandebiträde behövs med hänsyn till att målsäganden ska höras, vad som ska prövas i fråga om enskilt anspråk eller av något annat särskilt skäl.
SOU 2013:17 Målsägandebiträde
773
16.2.1 Tillämpningen av bestämmelserna om målsägandebiträde
Innan vi redogör för våra överväganden om våra förslag om åklagares och stödpersoners roll bör leda till en förändrad utformning av bestämmelserna om målsägandebiträde finns det anledning att något beröra tillämpningen av bestämmelserna.
Utredningen om målsägandebiträde genomförde, som angetts i föregående avsnitt, en översyn av lagen om målsägandebiträde. Utredningen redogjorde bl.a. för utvärderingar och granskningar av tillämpningen av lagen (se SOU 2007:6, avsnitt 3.10–3.12). Därefter har Brå, på uppdrag av regeringen, studerat hur lagen tillämpas. Studien redovisas i rapporten Målsägandebiträde. En
beskrivning av lagens tillämpning (Rapport 2009:4). Brå konstaterar
i rapporten att kostnaderna för målsägandebiträden ökade med ca 10 procent årligen under de tre år som föregick studien. Brå gjorde bedömningen att kostnaderna kunde förväntas öka i oförminskad takt de närmaste åren. Det antagandet byggde på att det fortfarande finns många målsägande, även i prioriterade grupper som våldtäktsärenden och unga målsägande, som inte känner till eller förstått att de har rätt till ett målsägandebiträde. En annan orsak var det ökade antalet ärenden i domstol som rör brott mot person.
Brå:s bedömning har visat sig stämma. År 2011 var kostnaden för målsägandebiträden 221 miljoner kronor, vilket var en ökning med närmare tio procent jämfört med föregående år.1
En fråga som inställer sig är om de ökade kostnaderna för målsägandebiträde beror på att domstolarna är för generösa i sin tillämpning av bestämmelserna. För att de målsägande som är i behov av det stöd som ett målsägandebiträde kan ge ska kunna få det är det givetvis viktigt att domstolarna, som utser målsägandebiträden, gör en noggrann prövning i det enskilda fallet av om det finns behov av ett målsägandebiträde. Det finns särskild anledning att vara uppmärksam på denna fråga eftersom det i praktiken oftast är beredningsorganisationerna på tingsrätten som fattar beslut i förordnandefrågan.
För att få en indikation på hur prövningen går till har vi särskilt granskat några av de mål som ingick i vår målundersökning. Det rör sig om 26 mål där målsägandebiträde förordnats och huvudbrotten enligt stämningsansökan var misshandel som inte var rubricerad
1 Sveriges Domstolars budgetunderlag, 2013–2015, s 40.
Målsägandebiträde SOU 2013:17
774
som grov respektive våld eller hot mot tjänsteman. Av dessa var det endast i två mål som det var svårt att ur uppgifterna i akten sluta sig till varför ett målsägandebiträde förordnats. I hälften av målen hade målsäganden en nära relation till den tilltalade. Det är givetvis fråga om ett alltför begränsat material för att dra några generella slutsatser. Granskningen indikerar dock att det inte är några större problem med tillämpningen. Med detta sagt är det ändå angeläget att tingsrätterna ser till att den personal som prövar förordnandefrågan har den kompetens och den kunskap om bestämmelserna om målsägandebiträde som krävs. Det bör också ställas krav på att de skäl som talar för att ett målsägandebiträde ska förordnas kommer fram i samband med begäran, t.ex. genom att åklagaren yttrar sig om behovet.
16.2.2 Åklagarens roll i förhållande till målsägandebiträdets
I avsnitt 14 har vi bl.a. redogjort för våra överväganden om åklagarens skyldighet att bistå målsäganden med det enskilda anspråket. Vi föreslår inte att åklagarens skyldighet att föra en målsägandes talan om enskilt anspråk ska utökas jämfört med vad som redan gäller i dag. Däremot föreslår vi åtgärder som syftar till att tydliggöra polis och åklagares redan gällande ansvar, så att målsäganden får det stöd med det enskilda anspråket som är avsett. Dessutom föreslår vi att den inledande handläggningen av enskilda anspråk, oavsett vem som för målsägandens talan, ska ske på ett sådant sätt att den tilltalade ska kunna få del av enskilda anspråk och svara på dem tillsammans med åtalet. Vår bedömning är att våra förslag i denna del kommer att leda till att målsäganden i större utsträckning än i dag kommer att få hjälp av åklagaren med det enskilda anspråket.
I de fall ett målsägandebiträde förordnas föreslår vi att biträdet ska ansvara för att bistå målsäganden med det enskilda anspråket. Det överensstämmer med hur ansvarsfördelningen mellan åklagare och målsägandebiträden i praktiken redan är i dag.
SOU 2013:17 Målsägandebiträde
775
16.2.3 Stödpersonens roll i förhållande till målsägandebiträdets
I avsnitt 15 har vi redogjort för våra överväganden när det gäller stödperson. Vår bedömning är att det inte är motiverat att formalisera hur stödpersoner utses. Vi anser inte heller att den roll som en stödperson har enligt RB ska ändras. Däremot lämnar vi förslag som syftar till att förbättra informationen till målsägande om möjligheten att ha med sig en stödperson och att öka medvetenheten om bestämmelserna och dess innebörd bland personal inom rättsväsendet. För att underlätta för en stödperson att följa med målsäganden till rättegången föreslår vi också att han eller hon, om det finns särskilda skäl för det, ska kunna få ersättning för kostnader till följd av inställelsen på samma sätt som målsäganden.
Stödpersoner förekommer i begränsad omfattning jämfört med målsägandebiträden. Av Brås rapport om tillämpningen av lagen om målsägandebiträde framgår att de flesta som haft målsägandebiträde är nöjda med det stöd de fått, men att det finns flera målsägande som inte är det. En orsak till det kan vara att de egentligen velat ha mer av ett personligt stöd än det rättsliga stöd som är målsägandebiträdets huvuduppgift. För att säkerställa att den enskilde målsäganden ska få det stöd som denne är i behov av bör han eller hon få information om de stödmöjligheter som står till buds. Det gäller både möjligheten till målsägandebiträde och att vid förhör och rättegång ta med sig en stödperson som målsäganden känner förtroende för. Det innefattar också information om vilka myndigheter, organisationer och andra som kan erbjuda stöd och hjälp. Om målsäganden får denna information kan denne överväga vilket stöd som han eller hon vill ha och vem som i sådant fall skulle kunna ge stödet.
Vi har övervägt om det, för att säkerställa att målsäganden får information om reglerna om stödperson, finns anledning att införa en hänvisning till bestämmelserna om stödperson i lagen om målsägandebiträde. Det skulle t.ex. kunna ske genom att en bestämmelse som anger att målsägandebiträde inte ska förordnas om målsägandens behov av stöd kan tillgodoses av en stödperson. Vi har dock kommit fram till att det saknas anledning att införa en sådan bestämmelse. Målsägandens behov av målsägandebiträde prövas enligt bestämmelsen i 1 § lagen om målsägandebiträde och beror på vilket brott det är fråga om och målsägandens situation. Vid bedömningen av om målsäganden har behov av ett måls-
Målsägandebiträde SOU 2013:17
776
ägandebiträde har det givetvis betydelse vilka alternativa stödmöjligheter som finns tillgängliga för målsäganden. Vi bedömer att våra förslag som gäller stödpersoner inte innebär att det finns anledning att förändra bestämmelserna som reglerar när ett biträde ska förordnas eller vad som ska ingå i biträdets uppdrag.
Möjligheten att ta med sig en stödperson till förhör under förundersökningen eller till en rättegång är av naturliga skäl viktigast för de målsägande som inte har ett målsägandebiträde. Målsägandebiträdet kan ses som en mer kvalificerad möjlighet till stöd som även innefattar juridiskt stöd. När ett målsägandebiträde förordnats är det naturligt att biträdet hjälper och stödjer målsäganden vid rättegången. Att skilja biträdets juridiska uppgifter från det personliga stöd som biträdet ger målsäganden när biträdet närvarar vid förhör eller vid rättegången är inte möjligt. Att biträdet är tillgängligt för att svara på frågor om vad som händer under förundersökningen och förbereder målsäganden på en kommande rättegång är också i första hand juridiska uppgifter, som också kan innebära ett viktigt personligt stöd för målsäganden.
När det gäller de målsägande som är i behov av ett kurativt eller personligt stöd som mer handlar om att bearbeta vad målsäganden varit med om än den anspänning som inställelse till förhör eller rättegång medför är dock den hjälp som målsäganden kan få genom kontakt med någon av brottsofferorganisationerna, socialtjänsten eller hälso- och sjukvården viktigare. I målsägandebiträdets uppgifter ingår att vid behov hjälpa målsäganden att få sådana kontakter. Det är därför inte motiverat att skilja ut och begränsa det personliga stödet från målsägandebiträdets övriga uppgifter. Även om ett målsägandebiträde förordnats kan det stöd och den trygghet som en stödperson kan ge vara ett komplement till ett målsägandebiträde.
16.2.4 Målsägandebiträde i hovrätten Hovrättsprocessen efter EMR har påverkat målsägandebiträdets roll
En viktig del av EMR-reformen är att en berättelse som lämnas i bevissyfte i tingsrätt som regel ska dokumenteras genom en ljud- och bildupptagning och att hovrätten som huvudregel ska avstå från att kalla förhörspersonerna på nytt. I stället ska inspelningen
SOU 2013:17 Målsägandebiträde
777
av förhöret från tingsrätten spelas upp. Om det finns en ljud- och bildinspelning av förhöret från tingsrätten ska förnyad bevisupptagning i hovrätten bara ske om det finns skäl att ställa nya frågor (35 kap. 13 § andra stycket RB).
EMR-reformen har inneburit en genomgripande förändring av hovrättsprocessen. Eftersom det som regel inte sker några förnyade förhör kallas ett betydligt mindre antal personer till förhandling i hovrätterna än före reformen. Under första halvåret 2008 registrerades total 5 117 vittnen och 684 målsäganden som skulle höras i brottmålen vid hovrätterna. Under samma period 2009 var antalet vittnen 1 012 och målsägande att höras 83. Under första halvåret 2010 registrerades 583 vittnen och 39 målsägande som skulle höras.2 Även när målsäganden är part är det ovanligt att denne närvarar personligen vid huvudförhandlingen i hovrätten. Eftersom målsäganden oftast inte är närvarande och det som regel inte hålls några förnyade förhör i hovrätten har målsägandebiträdets roll där förändrats.
Hovrätten för Västra Sverige genomförde under våren 2010 en intervjuundersökning där bl.a. målsägandebiträden tillfrågades om hur de såg på sin roll efter EMR-reformen. Några målsägandebiträden uppgav att de kände sig mindre delaktiga i hovrättsprocessen än tidigare, medan andra tyckte att det var angeläget att närvara vid huvudförhandlingen och bevaka sin klients intresse. De flesta av de tillfrågade målsägandebiträdena uppgav att de brukade närvara vid huvudförhandlingen. Någon ansåg dock att det inte alltid var nödvändigt och att denne då hellre arbetade med annat.3
Vid de diskussionsmöten med advokater, åklagare och domare som vi genomfört har flera, framförallt hovrättsdomare, fört fram att det ofta kan ifrågasättas vilken funktion ett målsägandebiträde fyller i hovrättsprocessen efter EMR-reformen. Även advokater har uttryckt förståelse för den synpunkten.
Den förändring av hovrättsprocessen som EMR-reformen har medfört talar enligt vår mening för att det finns skäl att göra en förnyad prövning av behovet av målsägandebiträde efter att handläggningen i tingsrätten avslutats.
2Resursfördelningen efter EMR, Domstolsverkets rapportserie 2010:3. 3Vad tycker hovrättsaktörerna om EMR-reformen? En intervjuundersökning om tillämpningen
av de nya reglerna för processen – En Modernare Rättegång, Hovrätten för Västra Sverige,
mars 2010, s. 37.
Målsägandebiträde SOU 2013:17
778
Behovet av målsägandebiträde bör prövas på nytt i hovrätten
Ett målsägandebiträde ska ta till vara målsägandens intressen i målet och lämna stöd och hjälp till målsäganden. En del i detta, som är speciell för hovrättsprocessen, kan vara att som ombud överklaga tingsrättens dom. Annars framgår såväl av lagen om målsägandebiträde som av förarbetena att den pressande och utsatta situation målsäganden kan uppleva vid målsägandeförhör under förundersökning och rättegång har särskild betydelse för om ett målsägandebiträde ska förordnas. Brott enligt 6 kap. brottsbalken och våldsbrott i nära relation eller mot barn är typexempel på det. Vid förhöret kan biträdet ge målsäganden stöd, bevaka målsägandens rätt när andra ställer frågor och själv ställa frågor.
När målsäganden som regel inte hörs på nytt medför det att en av målsägandebiträdets viktigaste uppgifter inte är aktuell i hovrätten. Biträdet har fullgjort den uppgiften redan i tingsrätten. Detsamma gäller i regel uppgiften att ta till vara målsägandens rätt genom att ställa frågor till den tilltalade och övriga förhörspersoner.
En annan viktig uppgift för målsägandebiträdet kan vara att fungera som ett allmänt stöd till målsäganden under huvudförhandlingen. Eftersom målsäganden i de flesta fall inte närvarar vid huvudförhandlingen i hovrätten är denna uppgift av naturliga skäl av mindre betydelse.
Enligt dagens bestämmelser ingår det i målsägandebiträdets uppgift att även i hovrätten bistå målsäganden när denne biträder åtalet. Däremot är målsägandebiträdet inte behörigt att biträda målsäganden i ansvarsdelen om domen endast överklagas av målsäganden. Skälen för att målsäganden ska få stöd av målsägandebiträdet i ansvarsdelen är alltså, redan med gällande bestämmelser, inte starka. Vi föreslår, som vi utvecklat i avsnitt 6, att målsägandens rätt att biträda åtalet ska avskaffas. I och med det står det klart att det enda rättsliga stöd målsäganden kan ha av ett biträde i hovrätten är det som har anknytning till dennes talan om enskilt anspråk.
Det är inte ovanligt att det enskilda anspråket är vitsordat i hovrätten och att den frågan endast är överklagad till följd av bedömningen i ansvarsdelen. Även om det enskilda anspråket är tvistigt är oftast frågorna mer renodlade och klarlagda än i tingsrätten. När det enskilda anspråket är överklagat till följd av utgången i ansvarsdelen är det åklagarens ansvarstalan i hovrätten som har betydelse
SOU 2013:17 Målsägandebiträde
779
för bedömningen av det enskilda anspråket. Processmaterialet i hovrätten består också normalt av förhören i tingsrätten, där målsägandebiträdet närvarat. Den arbetsinsats målsägandebiträdet kan göra genom att närvara vid huvudförhandlingen i hovrätten bör i sådana fall oftast ha ringa betydelse för att ta till vara målsägandens intressen. Om det enskilda anspråket är tvistigt kan målsäganden i många fall få hjälp av åklagaren att föra talan i hovrätten i stället för ett målsägandebiträde.
Sammanfattningsvis menar vi att EMR-reformen har medfört att den funktion målsägandebiträdet kan fylla vid huvudförhandlingen i hovrätten i de flesta fall kan beskrivas som att biträdet, som ombud, närvarar vid förhandlingen för målsägandens räkning. Biträdet kan i efterhand rapportera till målsäganden vad som hänt och ingripa för att ta till vara målsägandens rätt om något inträffar vid huvudförhandlingen. Det är andra hänsyn än de som legat bakom lagen om målsägandebiträde och vad som har betydelse för om ett målsägandebiträde bör förordnas under förundersökningen eller rättegången i tingsrätt. Det kan ifrågasättas i vilken utsträckning de målsägande som haft ett målsägandebiträde i tingsrätten verkligen har behov av ett sådant stöd i hovrätten.
Det är ingen tvekan om att lagstiftningen om målsägandebiträde har haft och har en stor betydelse både för stödet till målsäganden och för kvaliteten och effektiviteten i det straffrättsliga förfarandet. Samtidigt är det viktigt att rättsväsendets resurser används på ett sådant sätt att de målsägande som är i behov av målsägandebiträde kan få det i de fall och i de situationer då det finns ett verkligt behov av det. Det gäller inte minst mot bakgrund av att kostnaderna för målsägandebiträden kan förväntas öka även under kommande år.4Som Brå pekat på i sin rapport om tillämpningen av lagen förekommer det fortfarande att målsägande inte har ett målsägandebiträde i en så prioriterad ärendetyp som förundersökning angående våldtäkt. Detsamma gäller målsägande som är under 18 år.5
Det är enligt vår mening inte ett effektivt utnyttjande av resurserna att förordnandet om målsägandebiträde kvarstår i hovrätten utan omprövning. Detta gäller trots att hovrättsprocessen är sådan att målsägandens behov av stöd skiljer sig markant från vad som gäller under förundersökningen och rättegången i tingsrätten.
4 Sveriges Domstolars budgetunderlag, 2013–2015, s 42. 5Målsägandebiträde. En beskrivning av lagens tillämpning. Rapport 2009:4 s. 10.
Målsägandebiträde SOU 2013:17
780
En bestämmelse om förnyad prövning av behovet av målsägandebiträde i högre rätt
Vår slutsats är att det bör ske en ny prövning av behovet av målsägandebiträde i hovrätten när det finns skäl för det. Det finns visserligen en bestämmelse om entledigande av målsägandebiträde i 4 § tredje stycket lagen om målsägandebiträde. Enligt denna ska målsägandebiträde entledigas om det är påkallat med hänsyn till förhållandena i målet eller om det annars finns skäl för det. I rättsfallet RH 1990:33 entledigades ett målsägandebiträde i hovrätten med stöd av denna bestämmelse i ett mål angående grov våldtäkt, sedan det stod klart att målsäganden inte skulle höras i hovrätten. Enligt vår bedömning bör det dock införas en särskild reglering om en förnyad prövning av behovet av målsägandebiträde i hovrätten.
Ett alternativ är att hovrätten alltid ska pröva om målsägandebiträdets förordnande ska kvarstå efter att målet överklagats. Ett annat alternativ är att målsägandebiträdets förordnande endast gäller i en instans och att det efter begäran, eller när det annars finns skäl för det, ska ske en prövning av om biträdet ska förordnas på nytt.
Vår bedömning är att det i många fall inte kommer att finnas behov av ett fortsatt biträde i hovrätten. Att hovrätten i alla mål där det finns målsägandebiträde självmant ska pröva om förordnandet ska bestå är därför inte ändamålsenligt. Vi förordar därför att biträdets förordnande ska upphöra efter att tiden för att överklaga tingsrättens dom löpt ut. På det sättet kan målsäganden få hjälp av biträdet att överklaga och i samband med det begära ett förnyat förordnande om det finns behov av det. Om målsäganden inte klagar på domen kan åklagaren bistå målsäganden med att yttra sig över den tilltalades överklagande. Åklagaren kan i samband med ett sådant yttrande, eller ett eget överklagande, ange sin syn på behovet av ett målsägandebiträde i hovrätten. Efter att parternas ståndpunkter och bevisuppgifter är klarlagda kan hovrätten bedöma behovet av målsägandebiträde vid den fortsatta och avslutande handläggningen i hovrätten, inte minst huvudförhandlingen.
Om ett målsägandebiträde förordnats i hovrätten kan det övervägas om förordnandet bör bestå även i Högsta domstolen om målet överklagas dit. Det saknas dock enligt vår mening skäl att ha en särregel för det fallet. Vi förordar i stället att ett förordnande
SOU 2013:17 Målsägandebiträde
781
om målsägandebiträde generellt bör upphöra när tiden för att överklaga en lägre rätts dom har löpt ut.
Vi föreslår därför att det införs en bestämmelse i lagen om målssägandebiträde med innebörd att ett målsägandebiträdes förordnande ska upphöra efter att tiden för att överklaga en lägre rätts dom har löpt ut. Det ska alltså även innefatta tiden för anslutningsöverklagande. Ett målsägandebiträde bör därefter, på samma sätt som gäller i dag, kunna förordnas efter begäran från målsäganden eller när det annars finns anledning till det, t.ex. efter initiativ från åklagaren eller den högre rätten själv. Bestämmelsen bör gälla även i de fall ett biträde inte var förordnat i den lägre rätten.
Bestämmelsen bör vara utformad så att den högre rätten ska göra en förnyad prövning enligt den allmänna bestämmelsen i 1 § lagen om målsägandebiträde. Därutöver bör det framgå av bestämmelsen att den högre rätten vid behovsprövningen särskilt ska beakta om målsäganden ska höras, vad som ska prövas i fråga om enskilt anspråk eller om målsäganden av något annat särskilt skäl kan antas ha behov av ett biträde. På det sättet klargörs att prövningen enligt 1 § ska ske utifrån de behov som målsäganden kan ha i överrättsprocessen.
Om det står klart att målsäganden ska höras på nytt bör det ofta vara ett skäl som talar starkt för att målsäganden behöver ha ett biträde även i den högre rätten. Men vad brottet rör, målsägandens situation – t.ex. relationen till den tilltalade – och vad målsäganden ska höras om har förstås dessutom betydelse enligt den allmänna bestämmelsen i 1 §. Man kan också tänkas sig att biträdet i sådana fall bara behöver närvara vid förhöret med målsäganden. Så kan t.ex. vara fallet i en situation när målsäganden inte för talan.
Målsägandens behov av stöd med talan om enskilt anspråk kan också vara ett skäl som talar för att biträdet bör förordnas på nytt i den högre rätten. Många gånger bör dock målsäganden kunna få ett lika gott stöd genom att åklagaren för talan, oavsett om målsäganden eller den tilltalade klagat. Är det fråga om mer komplicerade skadeståndsfrågor där det krävs argumentation eller mer ingående genomgång av skriftlig bevisning, kan det dock vara mest ändamålsenligt att målsägandebiträdet som utförde talan i den lägre rätten även gör det i den högre rätten.
Det kan finnas andra situationer där förhållandena är sådana att målsäganden har behov av att målsägandebiträdet närvarar vid förhandlingen och bevakar målsägandens rätt. Exempel på detta kan
Målsägandebiträde SOU 2013:17
782
vara när målsäganden inte ska höras, men det ska ske förnyade förhör med andra personer angående frågor som har stor betydelse för målsäganden. Vid vissa typer av sexualbrott kan frågorna i målet vara sådana att det inte är uppenbart att målsäganden saknar behov av ett målsägandebiträde i den högre rätten trots att målsäganden inte ska höras eller frågan om enskilt anspråk inte är sådan att ett biträde behövs. Även vid vissa allvarliga våldsbrott kan frågorna vara sådana att det är rimligt att ett målsägandebiträde även närvarar vid rättegången i den högre rätten. I båda dessa fall är det ofta fråga om betydande skadeståndsbelopp. Även om talan i skadeståndsdelen i och för sig skulle kunna föras av åklagaren kan det vara ett särskilt skäl som talar för att målsägandebiträdet bör närvara och ta tillvara målsägandens intressen.
Enligt 3 § lagen om målsägandebiträde kvarstår målsägandebiträdets uppgift om tingsrättens dom endast överklagas i fråga om enskilt anspråk. Bestämmelsen infördes 1994 samtidigt som målsägandebiträdets behörighet även utsträcktes till de fall då det enskilda anspråket avskiljs för att handläggas som ett särskilt mål enligt reglerna för tvistemål. I den situationen för åklagaren inte talan i hovrätten. Det saknas anledning att inskränka målsägandebiträdets behörighet i de fallen. Bestämmelsen om att målsägandebiträdets förordnande ska upphöra efter att tiden för att klaga på den lägre rättens dom har löpt ut bör alltså inte gälla de mål där tingsrättens dom endast överklagas i fråga om enskilt anspråk. Det saknas också anledning att ändra på den nuvarande ordningen att ett målsägandebiträde inte kan förordnas i högre rätt om målet endast överklagats i fråga om enskilt anspråk.
Genomförande och konsekvenser
785
17 Genomförande
17.1 Ett strukturerat genomförande
Förslag: Vi föreslår att regeringen tillsätter en genomförande-
utredning där en utredare får i uppdrag att utarbeta en plan för hur den föreslagna reformen bäst kan genomföras. I uppdraget bör även ingå att samordna och styra myndigheternas genomförandearbete. Rikspolisstyrelsen, Åklagarmyndigheten, Ekobrottsmyndigheten, Domstolsverket och Kriminalvården bör få i uppdrag att medverka i det förberedande arbetet. I det bör ingå att ta ställning till vilka olika förberedande steg, i form av teknisk anpassning av verksamhetsstöd, överväganden om resurs- och personalfördelning, utbildnings- och informationsinsatser samt framtagande av rutindokument, som krävs och när de senast ska genomföras.
I tidigare avsnitt har vi även i anslutning till våra förslag betonat vikten av vissa åtgärder vidtas, som vi bedömer är nödvändiga för att förändringarna ska kunna genomföras. Vi har även lämnat förslag till åtgärder som syftar till att redan genomförda förändringar kan få bättre genomslag. I detta avsnitt sammanfattar vi vilka dessa åtgärder är.
I vårt uppdrag ingår att särskilt uppmärksamma hur de förändringar vi föreslår kan få genomslag i praktiken. Vi ska även ägna uppmärksamhet åt hur redan genomförda förändringar kan förbättras. Erfarenheterna från tidigare förändringar på det processrättsliga området visar att detta är en viktig fråga. EMR-reformen är, som vi tidigare lyft fram, ett gott exempel på en reform som förbereddes väl och där det visat sig att reformen på det stora hela har fallit mycket väl ut.
Att genomförandet av de förändringar vi föreslår förbereds väl är särskilt betydelsefullt eftersom det i viss mån kommer att innebära förändrade arbetssätt och förutsätta att det tas fram ett väl
Genomförande SOU 2013:17
786
fungerande verksamhetsstöd. Vi lämnar därför i detta avsnitt förslag till hur genomförandet av våra förslag kan förberedas. Det kan tyckas att vi gör detta på ett väl detaljerat sätt. Men tidigare erfarenheter visar att det är nödvändigt att se till detaljerna för att större reformer ska kunna få ett fullt genomslag. För de personer som ska tillämpa bestämmelserna är det bl.a. nödvändigt att ha fått tillräcklig utbildning, att det finns klara arbetsrutiner och ett verksamhetsstöd som underlättar arbetet. För att man på ett enkelt sätt ska kunna få in nödvändiga uppgifter från enskilda, som den tilltalade eller målsäganden, måste det finnas klara och tydliga standarddokument där det framgår vilka specifika uppgifter som efterfrågas.
De delar av våra förslag som särskilt behöver uppmärksammas vid det förberedande arbetet är enligt vår mening:
• De praktiska frågorna om hur det bäst kan säkerställas att den som åtalas enkelt kan komma i kontakt med en advokat för rådgivning (avsnitt 3.4).
• De förändrade rutiner och arbetssätt för åklagarväsendet och
Kriminalvården som krävs för att åklagaren ska kunna ange ett påföljdsyrkande i åtalet (avsnitt 5.3.3 och 8.4).
• Det verksamhetsstöd som behövs i anledning av förändringarna av reglerna om hur åtal väcks, som även innebär att åklagaren ska förelägga den tilltalade att svara på åtalet till rätten (avsnitt 8.1– 8.3).
• Förändringarna av delgivningsreglerna (avsnitt 8.5.6–8.5.8), som förutsätter att det implementeras arbetssätt och rutiner som leder till att den som delges misstanke om brott får kontinuerlig information om vad som kommer att hända under processen och vad som förväntas av denne.
• Det verksamhetsstöd i form av svarsförelägganden, blanketter och informationsmaterial som behövs i alla typer av mål (avsnitt 8.3.4). Allra störst bör behovet vara i de mål som kan avgöras utan huvudförhandling.
• De förändringar i verksamhetsstöd och tekniska lösningar i strafföreläggandesystemet som behövs i anledning av de ändringar som görs i vad ett strafföreläggandet ska innehålla och hur åtal väcks om föreläggandet inte godkänns (avsnitt 10.3.2).
• Det verksamhetsstöd som behövs hos Polisen, åklagarväsendet och Sveriges Domstolar för att åklagaren, i de fall åklagaren inte
SOU 2013:17 Genomförande
787
för talan, ska kunna lämna uppgift om ett enskilt anspråk som målsäganden anmält (avsnitt 14.9).
En utgångspunkt som har varit grundläggande för våra överväganden är det krävs en helhetssyn i rättskedjan. Att lagföring kan ske på ett snabbt, ändamålsenligt och rättssäkert sätt är ett gemensamt ansvar för domstolarna och rättsväsendets myndigheter. De förändringar vi föreslår kräver därför att Polisen, Åklagarmyndigheten, Ekobrottsmyndigheten, Kriminalvården och Sveriges Domstolar involveras i det förberedande arbete som behövs för att reformen ska kunna genomföras.
Flera av våra förslag påverkar arbetsformerna inom rättsväsendet och ställer i viss mån krav på att organisationerna anpassas till nya eller förändrade arbetsuppgifter. Det är nödvändigt att verksamhetsstöden utvecklas och det krävs utbildnings- och informationsinsatser. Av stor vikt blir då ledning och styrning av reformernas genomförande och engagemanget hos cheferna i organisationerna.
Mot den angivna bakgrunden föreslår vi att regeringen tillsätter en genomförandeutredning där en utredare får i uppdrag att utarbeta en plan för hur den föreslagna reformen bäst kan genomföras. I uppdraget bör även ingå att samordna och styra myndigheternas genomförandearbete. Rikspolisstyrelsen, Åklagarmyndigheten, Ekobrottsmyndigheten, Domstolsverket och Kriminalvården bör få i uppdrag att medverka i det förberedande arbetet. I det bör ingå att ta ställning till vilka olika förberedande steg, i form av teknisk anpassning av verksamhetsstöd, överväganden om resurs- och personalfördelning, utbildnings- och informationsinsatser samt framtagande av rutindokument, som krävs och när de senast ska genomföras. Enligt vår mening är det angeläget att i detta uppdrag eller genom särskilda uppdrag till berörda myndigheter lyfta fram att det behöver ägnas uppmärksamhet åt följande åtgärder.
• Genomföra nödvändiga förändringar i de tekniska verksamhetsstöden. Arbetet bör så tidigt som möjligt samordnas med RIFarbetet så att strukturerad elektronisk information kan överlämnas mellan myndigheter och domstolar i rättskedjan.
• I god tid före ikraftträdandet se till att olika personalkategorier får relevant information och utbildning. Dessutom bör nödvändiga rutindokument tas fram. Det är särskilt viktigt eftersom förslagen till viss del innebär att arbetsuppgifterna för olika personalkategorier förändras.
Genomförande SOU 2013:17
788
• Ta fram informationsmaterial till misstänkta om vad som händer under en rättsprocess och vilka rättigheter och skyldigheter som den enskilde har. Det bör även innefatta att ta fram verksamhetsstöd och rutiner som säkerställer att den misstänktes/tilltalades adressuppgifter hålls uppdaterade och att information om förenklad delgivning, vad som kommer att hända under processen samt vad som förväntas av den misstänkte/tilltalade lämnas kontinuerligt (vi har redogjort för vikten av detta i avsnitt 3.5 och 8.5.7).
• Ta fram standardiserade blanketter för förelägganden till tilltalade att svara på åtal, svarsblanketter och informationsmaterial (se avsnitt 8.3.4). Det bör lämpligen ske av Åklagarmyndigheten i samråd med Domstolsverket.
• Anpassa den information till brottsoffer som ska lämnas enligt förundersökningskungörelsen (FUK) till de nya reglerna. Särskilt gäller det information om det särskilda förfarandet och vad som gäller för handläggningen av enskilda anspråk.
• I anledning av förslaget att systemet med prövningstillstånd ska gälla för alla brottmål bör det tas fram informationsmaterial om hur tillståndsprövningen går till och vad ett beslut att inte meddela prövningstillstånd innebär (se avsnitt 12.3.9). Det bör lämpligen ske av Domstolsverket.
Advokatsamfundet har genom sin speciella ställning ett ansvar att vara delaktigt i det förberedande arbetet. En viktig del i detta är att det kan byggas upp goda rutiner och arbetssätt som säkerställer att enskilda i ett tidigt skede enkelt kan komma i kontakt med samfundets medlemmar för att få rådgivning. I anledning av vårt förslag om kostnadsfri rådgivning (avsnitt 3.4) finns det som vi tidigare pekat på anledning att vidta följande åtgärder.
• I lämplig ordning vidare utreda frågan om hur det bäst kan säkerställas att den som åtalas ska kunna komma i kontakt med en advokat för rådgivning (se avsnitt 3.4.5). Såväl Advokatsamfundet som Domstolsverket bör vara delaktiga i detta arbete.
• Se över Domstolsverkets föreskrifter om brottmålstaxa i tingsrätt och hovrätt, i anledning av att offentliga försvarare som lämnat rådgivning ska få ersättning för det inom ramen för taxan (se avsnitt 3.4.7).
SOU 2013:17 Genomförande
789
Förutom det arbete som krävs för att förbereda genomförandet av våra förslag har vi betonat att det på några områden krävs särskilda insatser för att redan genomförda förändringar ska få ett bättre genomslag. Det gäller framförallt det arbete som krävs för att förenklad delgivning ska kunna användas i så stor utsträckning som möjligt och stödet till målsäganden. Det är givetvis av grundläggande betydelse att redan genomförda förändringar får avsett genomslag, men förbättringar på dessa områden är också viktiga för genomslaget av de förändringar av brottmålsprocessen som vi föreslår. Nedan sammanfattas i punktform de åtgärder som vi har lyft fram.
• Regeringen bör i regleringsbreven för Polisen, Åklagarmyndigheten, Ekobrottsmyndigheten och Sveriges Domstolar ställa upp verksamhetsmål som ger varje myndighet incitament att ta ett gemensamt ansvar för att reglerna om förenklad delgivning får genomslag och se till att effekterna av det förenklade delgivningsförfarandet utvärderas och följs upp (se avsnitt 8.5.6).
• Rikspolisstyrelsen bör få i uppdrag att i samråd med Åklagarmyndigheten och Brottsoffermyndigheten vidta åtgärder som säkerställer att det finns rutiner och verksamhetsstöd som gäller handläggningen av enskilda anspråk. Inriktningen på det arbetet bör vara att de uppgifter som är nödvändiga för att åklagaren ska kunna föra målsägandens talan ska framgå av de förundersökningsprotokoll som redovisas till åklagare (se avsnitt 14.5).
• Regeringen bör på lämpligt sätt, t.ex. genom uppdrag i regleringsbrev, följa upp hur Åklagarmyndigheten – tillsammans med Polisen – arbetar med frågor som rör handläggningen av enskilda anspråk (se avsnitt 14.6).
• Rikspolisstyrelsen bör få i uppdrag att se till att de åtgärder som vidtagits för att förbättra Polisens arbete med information till brottsoffer leder till att de personer som är målsägande får den information om stödpersoner och stödmöjligheter i samhället som Polisen är skyldig att lämna enligt 13 a § FUK (se avsnitt 15.3).
• Domstolsverket och Åklagarmyndigheten bör få i uppdrag att på lämpligt sätt säkerställa att olika personalkategorier vid domstolarna respektive åklagarkamrarna har tillräcklig kunskap om bestämmelserna om stödpersoner. Det bör ske i samråd med Brottsoffermyndigheten. I samband med det bör det övervägas
Genomförande SOU 2013:17
790
om den information som lämnas i domstolarnas kallelser ska ses över (se avsnitt 15.3).
17.2 Ikraftträdande och övergångsbestämmelser
Förslag: Lagändringarna ska träda i kraft den dag regeringen be-
stämmer. I fråga om krav på prövningstillstånd vid överklagande av domar och beslut som har meddelats före ikraftträdandet ska äldre bestämmelser gälla.
Det är angeläget att våra förslag genomförs så fort som möjligt. Samtidigt krävs det, som vi pekat på i föregående avsnitt, att en förändring av det slag som vi föreslår förbereds väl. När det förberedande arbetet kan vara slutfört är svårt att bedöma i dagsläget.
En del av våra förslag är sådana att de inte kräver förberedande insatser i samma omfattning. Det gäller t.ex. förslagen om ändrade bestämmelser om gemensam handläggning av åtal, ändrade bestämmelser om förberedelsen i tingsrätt och förslagen beträffande hovrättsprocessen. Det finns inget som hindrar att den typen av förslag genomförs tidigare än de som kräver ett mer omfattande förberedelsearbete.
Enligt vår mening bör det överlåtas på regeringen att bestämma tidpunkten för ikraftträdandet.
Utgångspunkten när det gäller processrättslig lagstiftning är att nya regler bör tillämpas genast efter ikraftträdandet. Vid tidigare förändringar av kraven på prövningstillstånd har emellertid det nya tillståndskravet endast omfattat sådana avgöranden som meddelats efter ikraftträdandet. Samma lösning bör väljas nu. Domar och beslut som meddelats före ikraftträdandet av de nya bestämmelserna kommer därmed inte att omfattas av krav på prövningstillstånd om något sådant krav inte gäller enligt de äldre reglerna.
I övrigt bedömer vi att det inte finns behov av några övergångsbestämmelser. När det gäller reglerna om när mål kan avgöras i det särskilda förfarandet framgår det av förutsättningarna för att målet ska kunna avgöras på det sättet att den tilltalade bl.a. ska ha fått viss information.
791
18 Konsekvenser
18.1 Inledning
I kommittéförordningen (1998:1474) och förordningen om konsekvensutredning vid regelgivning (2007:1244) finns bestämmelser om redovisning av konsekvenser av förslagen i ett betänkande. Därutöver anges särskilt i våra direktiv att vi ska redovisa de kostnader och konsekvenser i övrigt som förslagen kan komma att medföra. Om förslagen kan förväntas leda till kostnadsökningar för det allmänna ska vi enligt direktiven föreslå hur dessa ska finansieras. I detta kapitel redogör vi för vår bedömning av de konsekvenser i dessa avseenden som våra förslag kan antas medföra.
Vi har enligt våra direktiv haft i uppdrag att göra en översyn av brottmålsprocessen. I avsnitt 2.1 har vi angett de reformbehov som vi ser finns i dagens brottmålsprocess. Mot bakgrund av dem har vi i avsnitt 2.2 angett de utgångspunkter som enligt vår bedömning bör ligga till grund för en reform av förfarandet. Vår målsättning har varit att lämna förslag till ett brottmålsförfarande som uppfyller vad som anges i de allmänna övervägandena.
Enligt 6 § 2 i förordningen om konsekvensutredning vid regelgivning ska en konsekvensutredning innehålla en beskrivning av vilka alternativa lösningar som finns för det man vill uppnå och vilka effekterna blir om någon reglering inte kommer till stånd. Vi har valt att kontinuerligt i betänkandet beskriva alternativa lösningar till de förslag som lämnas och motivera varför vi valt just det föreslagna alternativet. Det kan särskilt pekas på att vi i avsnitt 7.4, såsom anges i våra direktiv, har presenterat några alternativa former för handläggning av brottmål i tingsrätt och att vi i avsnitt 12.3.7 har redovisat ett alternativt sätt att utvidga systemet med prövningstillstånd.
Vårt uppdrag har varit mycket omfattande och vi har lämnat ett stort antal förslag till nya och ändrade regler. Förslagen hänger till stor del samman med varandra och det är därför enligt vår bedöm-
Konsekvenser SOU 2013:17
792
ning knappast möjligt att beskriva effekterna av att enskilda förslag inte genomförs. Det finns emellertid inte något som hindrar att de förslag först genomförs som har tagits upp i avsnittet 17.2 om ikraftträdande och övergångsbestämmelser, även om förslagen i övrigt inte genomförs samtidigt.
18.2 Något om de faktiska konsekvenserna av våra förslag
Vårt övergripande mål har varit att föreslå förändringar som innebär att brottmålsprocessen blir bättre för de enskilda som berörs av denna. I första hand gäller det de personer som är misstänkta eller tilltalade, de som har varit utsatta för brott samt vittnen.
Våra förslag innebär att handläggningen av brottmål i större utsträckning ska kunna anpassas till förhållandena i det enskilda fallet. De mål där huvudförhandling inte behöver hållas kan avgöras genom snabbare och enklare förfaranden i både tingsrätt och hovrätt. Det innebär att medborgarnas berättigade krav på att ansvarsfrågan och de anspråk som framställs i målet ska avgöras inom rimlig tid kan tillgodoses på ett bättre sätt. Tilltalade, målsäganden och vittnen behöver inte heller i lika stor utsträckning inställa sig till en huvudförhandling för att målet ska kunna avgöras. Det minskar bl.a. den press som det kan innebära att på ett eller annat sätt vara berörd av en rättegång.
En annan viktig aspekt är att det frigörs resurser och skapas förutsättningar för en bättre och mer kvalitativ hantering av de krävande brottmålen. I de målen ska huvudförhandlingen förberedas på ett bättre sätt än vad som är fallet i dag. Domstolen får ett tydligare ansvar för att se till att rättegångarna inte blir mer omfattande än vad som är nödvändigt. På det sättet bör huvudförhandlingarna kunna hållas mer koncentrerade. De enskilda som deltar i brottmålsrättegångar i tingsrätt och hovrätt behöver inte bli upplåsta genom att vara skyldiga att närvara vid en huvudförhandling längre tid än vad som är nödvändigt.
Om våra förslag genomförs kommer brottmålsrättegången att bli mer förutsebar. Inte minst för de enskilda parterna genom att den som åtalas redan i åtalet kommer att få information om hur sträng påföljd som är aktuell och att domstolen aldrig kan döma till en strängare påföljd än vad åklagaren slutligen yrkat. Den tilltalade kommer också att kunna få ett tidigt juridiskt stöd genom att han
SOU 2013:17 Konsekvenser
793
eller hon kan vända sig till en advokat för kostnadsfri rådgivning i samband med att åtal har väckts.
Flera av våra förslag syftar till att minska risken för att huvudförhandlingar ska behöva ställas in. Vi bedömer också att så kommer att bli fallet. Detta leder till att enskilda parter i målet kan få sin sak prövad tidigare. Det minskar också olägenheterna för dem som är kallade att höras som målsägande eller vittne. Att färre huvudförhandlingar behöver ställas in bör också ha en betydande positiv effekt för allmänhetens förtroende för rättsväsendet.
Det sagda innebär för det allmännas del att rättsväsendets resurser i större utsträckning kan koncentreras till de mål där behovet är störst. Resurser kan också omfördelas genom att mer insatser sker tidigare i handläggningen, vilket skapar förutsättningar för en snabbare och mer ändamålsenlig domstolsprocess.
18.3 Vilka berörs av de föreslagna förändringarna
18.3.1 Personer som åtalas för brott och brottsoffer m.fl.
Våra förslag innebär att brottmålsförfarandet ändras i flera avseenden. Ändringarna kommer i första hand att beröra de personer som åtalas för brott och brottsoffer. I någon mån berörs också vittnen som i anledning av vissa förslag inte i samma utsträckning kommer att behöva inställa sig vid en huvudförhandling i tingsrätten. De konsekvenser som ändringarna medför har redovisats i avsni tt 18.2 ovan.
18.3.2 Rättsväsendets aktörer
Ett genomförande av våra förslag kommer i stor utsträckning att beröra rättsväsendets aktörer. Framförallt domare, åklagare och advokater kommer att få tillämpa ett nytt brottmålsförfarande, som i många delar skiljer sig från det system som finns i dag.
Förslagen påverkar även polismyndigheternas arbete. För polismyndigheternas del gäller det särskilt skyldigheten att medverka för att förenklad delgivning av åtalet ska kunna ske och för att utreda enskilda anspråk under förundersökningen. Detta är dock uppgifter som Polisen har redan i dag. Därutöver kommer Rikspolisstyrelsens verksamhet med utskick av strafförelägganden att påverkas av förslaget om att sådana förelägganden ska utfärdas av
Konsekvenser SOU 2013:17
794
åklagare i alla bötesmål oavsett den misstänktes inställning till brottsmisstanken. Även Kriminalvården kommer att påverkas genom de ändrade rutiner och arbetssätt som krävs för att lämna personutredning till åklagaren som ska kunna ange ett påföljdsyrkande i åtalet.
Dessutom kommer Domstolsverkets verksamhet inom Domstolsakademin, för att Sveriges Domstolar ska kunna ge personal relevant information och utbildning, att påverkas. Även RIFsamarbetet mellan rättsväsendets myndigheter berörs av våra förslag genom att nödvändiga förändringar i de tekniska verksamhetsstöden bör samordnas med detta arbete.
Enligt våra förslag bör även Advokatsamfundet, genom sin speciella ställning som sammanslutning för landets advokater, vara delaktig i genomförandet och berörs därmed av de föreslagna förändringarna. Det gäller särskilt när det gäller att utforma den rådgivning som advokater föreslås lämna till den som har åtalas för brott.
18.3.3 Särskilt om åklagarväsendet
Våra förslag påverkar Åklagarmyndigheten och Ekobrottsmyndigheten i betydande utsträckning. Om förslagen genomförs kommer myndigheterna att få ändrade och till viss del nya arbetsuppgifter. Det innebär också en i viss mån förändrad beredningsprocess hos myndigheterna.
Åklagarna kommer att få en tydligare roll som företrädare för statens straffrättsliga talan. Åklagaren ska framställa ett påföljdsyrkande i åtalet i alla mål. Åklagaren kommer att behöva bedöma behovet av personutredning och vid behov ska åklagaren framställa begäran om sådan utredning till Kriminalvården för att ett påföljdsyrkande ska kunna anges i åtalet. Inhämtande av personutredning är en arbetsuppgift som i de flesta fall i dag sker på begäran av domstolen. Åklagaren kommer därtill att behöva göra överväganden om straffmätning och påföljdsval. Förutsättningarna för olika påföljder kommer att behöva bedömas på ett tidigare stadium dvs. före åtalet i stället för i slutskedet av huvudförhandlingen, då bedömningen alltjämt behöver göras. Däremot innebär förslagen inte att det krävs att personutredning görs i fler fall. Åklagaren kommer vidare att behöva skicka åtalet till den tilltalade jämte ett föreläggande att svara på det samtidigt som åtalet ges in till rätten.
SOU 2013:17 Konsekvenser
795
Åklagarmyndigheten kommer därutöver att behöva utfärda strafförelägganden i väsentligt fler mål och ta emot samt skicka eventuella svar från den misstänkte till rätten tillsammans med det icke godkända strafföreläggandet.
I åtalet ska åklagaren ange om målet kan avgöras i det särskilda förfarandet för erkända brottmål. I de fall förfarandet blir aktuellt kommer åklagaren inte att behöva inställa sig vid en huvudförhandling i tingsrätten. Våra förslag till ökade möjligheter att avgöra mål i den tilltalades utevaro kommer också att leda till färre inställelser vid tingsrätten. Även i hovrätten kommer åklagaren att i färre fall behöva inställa sig vid huvudförhandling, som en konsekvens av förslagen om krav på prövningstillstånd i alla brottmål och utökade möjligheter att avgöra mål utan huvudförhandling där.
Vad gäller hanteringen av målsägandens talan om enskilt anspråk kommer våra förslag leda till vissa förändringar, framförallt genom att åklagare även ska lämna uppgift om sådana anspråk som åklagaren inte för talan om. I huvudsak innebär våra förslag emellertid inte några nya uppgifter jämfört med de skyldigheter som redan följer av de nuvarande bestämmelserna.
Förslagen kommer sammantaget att kräva en förhållandevis stor omställning av Åklagarmyndighetens och Ekobrottsmyndighetens arbete. De kommer också att leda till längre handläggningstider i åklagarledet, samtidigt som tiden från anmälan om brott till avgörande av målet genom dom kortas ner. Åklagarväsendet kommer att behöva utbilda eller nyanställa personal för de nya eller förändrade arbetsuppgifterna. Till stor det handlar det om att personal från andra delar av rättsväsendet kan behöva omfördelas. Detta kommer att ställa andra krav på bl.a. organisation, kompetens, personalförsörjning och utbildning. Vi berör det i avsnitt 17.
18.4 Ekonomiska konsekvenser
Vår bedömning: Ett genomförande av de förslag vi lämnar
kommer sammantaget inte att innebära några kostnadsökningar för det allmänna. De ekonomiska konsekvenserna av våra förslag är emellertid svårbedömda och bygger på uppskattningar.
Våra förslag leder till kostnadsminskningar för Sveriges Domstolar och till kostnadsökningar för åklagarväsendet. Omfördelning av resurser från Sveriges Domstolar till åklagarväsendet
Konsekvenser SOU 2013:17
796
kommer att behöva ske till följd av att arbetsuppgifter överflyttas från domstolarna till åklagarna.
Inom rättshjälpsanslaget kommer minskade kostnader för målsägandebiträde i hovrätt att uppstå, samtidigt som det tillkommer kostnader för att finansiera ersättning till tilltalade för rådgivning av advokat. Färre huvudförhandlingar kommer också att bidra till minskade kostnader.
Kostnaderna för inställda förhandlingar kommer att minska. Det kommer att uppstå utbildnings- och omställningskostnader för myndigheterna som ska tillämpa de nya reglerna. För Sveriges Domstolar, åklagarväsendet och Kriminalvården kan det också antas uppstå kostnader för att anpassa organisationen efter våra förslag.
18.4.1 Inledning
Som vi angett inledningsvis i detta kapitel ska vi enligt direktiven redovisa de ekonomiska konsekvenserna av våra förslag. Om förslagen leder till kostnadsökningar för det allmänna, ska vi föreslå hur dessa ska finansieras. En skyldighet att redovisa de ekonomiska konsekvenserna av förslagen i ett betänkande följer också av bestämmelserna i 14 och 15 a §§kommittéförordningen samt 6 § 4 förordningen om konsekvensutredning vid regelgivning.
Det är svårt att fullt ut bedöma de ekonomiska konsekvenserna av ett så omfattande förslag till förändringar av brottmålsprocessen som vi nu föreslår. De beräkningar som vi har gjort förutsätter antaganden om hur mål kommer att hanteras i den nya ordningen och sådana uppskattningar kan inte göras med någon exakthet eftersom det är omöjligt att med någon högre grad av säkerhet förutse alla olika situationer som kan uppkomma.
Därtill måste kostnaderna för den nuvarande handläggningen av mål i olika former beräknas och uppskattningar göras av kostnaderna för den av oss föreslagna hanteringen. I vissa delar handlar det om att uppskatta kostnader för arbetsuppgifter som redan i dag utförs av någon av rättsväsendets myndigheter. I andra delar rör det sig om nya inslag, som t.ex. rådgivning av advokat.
De förändringar som vi föreslår kommer att genomföras först om några år och även det måste beaktas. Under förberedelsetiden för genomförandet av våra förslag kan det inträffa saker som påverkar kostnaderna för brottmålsprocessen. Det pågår kontinuer-
SOU 2013:17 Konsekvenser
797
ligt ett lagstiftningsarbete som påverkar rättegången i brottmål och det finns externa faktorer, som exempelvis hur brottslighetens struktur och omfattning utvecklas samt vilka satsningar och prioriteringar som görs för att minska brottsligheten, som påverkar utfallet av den nya brottmålsprocessen. Dessa och andra förändringar av angivet slag går inte att förutse. Vi har alltså inte vid våra beräkningar gjort någon prognos avseende framtida ärendemängder och måltillströmning.
Sammantaget måste analysen av de ekonomiska konsekvenserna av våra förslag till stor del bygga på antaganden och bedömningar. Den analys som vi har gjort kan därför inte ses som något annat än en uppskattning av de kostnadsmässiga effekterna av ett genomförande av förslagen.
18.4.2 Metod
För att beräkna de kostnadsmässiga konsekvenserna av att genomföra våra förslag har vi utgått från den officiella kriminalstatistik som Brottsförebyggande rådet (Brå) tagit fram för 2011. Vi har också beaktat den officiella domstolsstatistiken från Domstolsverket. I vissa avseenden har vi hämtat in uppgifter från Domstolsverkets statistiksystem SIV och från åklagarmyndighetens ärendehanteringssystem Cåbra.
Vi har i samarbete med Domstolsverket genomfört en undersökning av tingsrätternas handläggning av brottmål för att få ett bättre underlag för våra uppskattningar, se bilaga 3. Undersökningen har begränsats till ett från statistiskt synsätt representativt urval av tingsrätter och mål. Uppgifterna i undersökningen har hämtats ur domstolarnas målhanteringssystem Vera samt tagits fram genom aktgranskning.
Med utgångspunkt i den officiella statistiken och resultaten av vår målundersökning har Statskontoret för vår räkning gjort antaganden och beräknat de kostnadsmässiga konsekvenserna av våra förslag. Statskontoret har inhämtat ytterligare underlag från Domstolsverket, Åklagarmyndigheten, Kriminalvården och Rikspolisstyrelsen och tagit fram beräkningarna i dialog med nämnda myndigheter.
Konsekvenser SOU 2013:17
798
18.4.3 Konsekvenser av våra förslag En effektivare inledning av processen
Som vi beskrivit i avsnitt 18.3.3 innebär våra förslag nya och ändrade arbetsuppgifter för åklagarväsendet. Det handlar om att åklagaren ska göra överväganden om straffmätning och påföljdsval samt framställa påföljdsyrkande i åtalet i alla mål, inhämta personutredning från Kriminalvården, hantera enskilda anspråk som åklagaren inte för talan om, samt därtill förelägga den tilltalade att svara på åtalet till rätten. De tillkommande och ändrade arbetsuppgifterna beräknas enligt Åklagarmyndighetens uppskattningar sammantaget innebära att handläggningstiden hos Åklagarmyndigheten ökar med omkring en timma och 35 minuter i genomsnitt per ärende, varav 70 minuter avser tid för åklagare och 25 minuter för administratör. Med utgångspunkt i officiell statistik och vår målundersökning har behov av ytterligare beredning antagits uppkomma i omkring 40 000 ärenden. Vi har vid beräkningarna utgått från att den genomsnittliga kostnaden för en årsarbetskraft, inklusive sociala avgifter, är en miljon kronor för en åklagare och 500 000 kronor för en administratör. Det betyder att våra förslag i denna del medför en kostnadsökning för åklagarväsendet om cirka
32 miljoner kronor. Därtill kommer kostnader för utskrifter av
förundersökningsprotokoll och portokostnader som i dag belastar domstolarna. Vi redogör för den kostnaden i avsnitt 18.4.4.
Även Kriminalvårdens arbetssätt påverkas av våra förslag i denna del. Förslagen innebär att Kriminalvården ska avge ett första yttrande till åklagaren inom 14 dagar, till vilket det ska göras en kompletterande personutredning till rätten om så behövs. I dag ska frivården på begäran av domstolen lämna personutredningen inom 30 dagar. Det förändrade arbetssätt som våra förslag innebär för frivården kan komma att leda till ett behov av organisatoriska förändringar. Något egentligt merarbete i förhållande till vad som redan görs blir det inte fråga om. De ekonomiska konsekvenserna av våra förslag för Kriminalvården har inte gått att bedöma i nuläget.
Våra förslag i dessa delar kan dessutom förväntas innebära minskade kostnader för Sveriges Domstolar. Det beror på att stämning inte längre ska utfärdas av domstolarna, att arbetsuppgiften att förelägga den tilltalade att svara till rätten överflyttas till åklagar-
SOU 2013:17 Konsekvenser
799
väsendet och att behovet av beredningsåtgärder i domstol kan förväntas minska med förslagen.
Rådgivning
Förslaget att den tilltalade ska ha rätt till kostnadsfri rådgivning av advokat i maximalt två timmar i alla mål, med undantag för bötesmål, innebär ökade utgifter för ersättning till advokaterna.
Med utgångspunkt i officiell statistik om antalet avgjorda brottmål och resultatet av vår målundersökning kan rådgivning aktualiseras i uppskattningsvis omkring 40 000 mål årligen. I vissa av dessa mål lämnas rådgivningen av en offentlig försvarare som är förordnad för den tilltalade.
Beräkningarna utgår från att den genomsnittliga rådgivningstiden är 1 timma och 30 minuter samt ett antagande om att rådgivning kommer att utnyttjas i samtliga fall då det är möjligt. För att göra det enkelt har vi vidare antagit att rådgivning till den som har en offentlig försvarare förordnad för sig inte medför några tillkommande kostnader. Vi har då utgått från att återbetalningen av rättegångskostnader i aktuella mål är mycket blygsam. Ytterligare kostnader för rådgivning skulle då uppkomma i totalt 17 000 mål. Med utgångspunkt i ett advokatarvode enligt timkostnadsnorm skulle det sammantaget innebära tillkommande kostnader för rådgivning om drygt 32 miljoner kronor per år.
Enligt våra förslag ska den tilltalade informeras om sin rätt till rådgivning av advokat. Den tilltalade och den rådgivande advokaten ska vidare ha rätt att på begäran få del av förundersökningen. Förslaget i denna del innebär en ny arbetsuppgift för åklagarna som medför ökade kostnader för åklagarväsendet att administrera utskick samt portokostnader. Omfattningen av den kostnaden har inte kunnat uppskattas.
Ett särskilt förfarande
Genom vårt förslag till ett särskilt förfarande för att avgöra erkända brottmål kommer antalet huvudförhandlingar i tingsrätt att minska. Det innebär att de mål som kan avgöras på det sättet kan handläggas mer kostnadseffektivt. Det påverkar både domstolarna, åklagarväsendet och kostnaderna för offentliga försvarare. Samman-
Konsekvenser SOU 2013:17
800
taget uppskattar vi att införandet av ett sådant förfarande innebär minskade kostnader för Sveriges Domstolar med omkring 44 mil-
joner kronor.
Med hänsyn till målundersökningens resultat och de erfarenheter som kunnat dras från jämförelser med det skriftliga förfarandet för avgörande av brottmål i Finland har vi gjort ett rimligt antagande att det är ungefär 10 000 mål per år som kommer att kunna avgöras genom det särskilda förfarandet. Med utgångspunkt i att den genomsnittliga huvudförhandlingstiden i brottmål är 1,9 timmar har vi antagit att det i första hand är mål med kortare huvudförhandlingstider som kommer att avgöras i den nya ordningen. Vi har vidare antagit att den genomsnittliga förhandlingstiden i mål som kommer att avgöras i det särskilda förfarandet hade varit en timma. I det ingår även tid för överläggning. Vi har beräknat att det skulle krävas knappt 17 domarårsarbetskrafter för att med nuvarande ordning avgöra målen efter huvudförhandling. Till varje domararbetskraft har vi räknat tillkommande kostnader för en årsarbetskraft notarie samt en och en halv årsarbetskraft domstolssekreterare. Den sammanlagda kostnaden för varje domararbetskraft är då 2,2 miljoner kronor. En minskning med 10 000 huvudförhandlingar skulle med våra antaganden innebära minskade kostnader med ungefär 38 miljoner kronor per år.
Kostnaderna för att avgöra dessa mål i det särskilda förfarandet uppgår enligt våra uppskattningar till omkring fyra miljoner kronor per år. Vi har då utgått från att varje mål skulle ta en halvtimma för en domare att avgöra i det särskilda förfarandet, vilket motsvarar 5 000 arbetstimmar per år. Till det har vi gjort motsvarande tillägg för tillkommande kostnader som enligt nuvarande ordning.
Enligt Riksrevisionens underlag till rapporten Inställda förhand-
lingar i brottmål, RiR 2010:7, är kostnaden för en nämndeman
2 000 kronor per dag. Våra förslag till ett särskilt förfarande i erkända brottmål bör med ovanstående antaganden leda till minskade kostnader för nämndemän i tingsrätt med omkring 10 miljoner
kronor årligen.
Vi har uppskattat att den kostnadsminskning för åklagarväsendet som uppkommer till följd av minskad huvudförhandlingstid enligt vårt förslag i denna del, uppgår till ungefär fem miljoner
kronor. Då har vi i kostnadsberäkningen enbart utgått från den
besparing det innebär att en åklagare inte behöver inställa sig i rätten. Härtill kommer eventuellt minskade kostnader för administration.
SOU 2013:17 Konsekvenser
801
De minskade utgifterna för rättsligt biträde har vi i denna del uppskattat till cirka 18 miljoner kronor. Utifrån resultatet i vår målundersökning har vi räknat med kostnader för offentligt försvar i ungefär 30 procent av målen. Ersättningen har beräknats med utgångspunkt i brottmålstaxan för mål med en förhandlingstid mellan 15 till 29 minuter. Eftersom vår målundersökning visar att målsägandebiträde förordnats enbart i någon enstaka procent av dessa mål, har vi bortsett från eventuella kostnadsminskningar i detta hänseende.
Hantering av strafförelägganden
Våra förslag om förändringar om när strafföreläggande kan utfärdas, vad ett sådant ska innehålla och att åtal kan väckas genom att ett inte godkänt strafföreläggande ges in till rätten, kommer att leda till ett ökat antal utfärdade strafförelägganden samt påverka den tid åklagarna behöver lägga ner i dessa fall. Enligt vår bedömning kommer det också att leda till ett ökat antal godkända strafförelägganden och därmed ett minskat antal inkommande mål i tingsrätt.
År 2011 utfärdades cirka 50 000 strafförelägganden. Utifrån uppgifterna i målundersökningen om andelen mål där påföljden bestämdes till böter skulle våra förslag kunna komma att innebära att ungefär 30 000 fler strafförelägganden utfärdades. Det ska dock poängteras att det förutsätter att åklagare skulle utfärda strafförelägganden för bötesstraff i de fall där påföljden i domstol bestämts till böter enligt målundersökningen.
Åklagarmyndigheten har uppskattat att förändringarna av vad ett strafföreläggande ska innehålla och de ändrade rutinerna vid hanteringen kommer att innebära att det i genomsnitt kommer att uppstå ett merarbete motsvarande fem minuter per ärende, förutsatt att verksamhetsstödet anpassas till det nya förfarandet. Baserat på det antal strafförelägganden som utfärdades 2011 och den ovan angivna uppskattningen om ökningen till följd av vårt förslag skulle det innebära att åklagarväsendets kostnader för beredningen av strafförelägganden kan komma att öka med knappt 4 miljoner kronor.
Den ökade volymen strafförelägganden och förändringarna av vad dessa ska innehålla kommer också att påverka kostnaderna för utskrift av strafförelägganden. Åklagarmyndigheten har uppskattat den ökade kostnaden till 1 350 000 kronor.
Konsekvenser SOU 2013:17
802
En kraftigt ökad volym strafförelägganden kan också leda till att Polisen behöver anställa fler personer för att hantera ärendena i det nationella system som Rikspolisstyrelsen administrerar. Dessa kostnader faktureras emellertid Åklagarmyndigheten.
Av uppgifterna i målundersökningen framgår att den tilltalade erkände i drygt hälften av de mål där påföljden bestämdes till böter av domstol. Vi har utgått från att en stor del av dessa mål hade kunnat avgöras genom strafföreläggande om den misstänkte hade fått möjlighet att godkänna ett bötesstraff i ett föreläggande. Hur stor andel detta rör sig om beror dock bl.a. på om den misstänkte är aktiv genom att godkänna föreläggandet.
Utifrån antagandet att 30 000 fler strafförelägganden kommer att utfärdas uppskattar vi att omkring 10 000 av dessa bör kunna lagföras av åklagaren utan inblandning av domstol. Ett sätt att uppskatta de minskade kostnader detta innebär, är att göra antaganden om de årsarbetskrafter som krävs när målen avgörs i domstol. Det rör sig om relativt enkla mål, som i stor utsträckning avgörs av notarier. Vi utgår från antagandet att en notarie igenomsnitt kan avgöra 25 sådana mål per vecka, dvs. cirka 1 000 mål per notarie och år. Det motsvarar 10 årsarbetskrafter. Till det kommer kostnader för beredning av domstolssekreterare. Vi utgår även i den beräkningen från 10 årsarbetskrafter. Den genomsnittliga kostnaden för en notarie är 470 000 kr per år och för en domstolssekreterare 450 000 kr per år. Det innebär att det är ett rimligt antagande att kostnadsminskningen för Sveriges Domstolar motsvarar cirka 9 miljoner kronor.
Till det kommer att det i dag i en del av bötesmålen finns kostnader för nämndemän (en tredjedel av målen enligt uppgift från Domstolsverket). Vi har dock valt att inte ta hänsyn till detta i uppskattningen av de minskade kostnaderna, eftersom det i sammanhanget rör sig om en begränsad kostnad.
För åklagarnas del minskar tiden för att närvara vid huvudförhandlingar om fler ärenden kan avgöras genom strafföreläggande. Med hänsyn till att bötesmål redan i dag kan avgöras utan huvudförhandling är det dock svårt att närmare uppskatta hur stor lättnad detta innebär för åklagarnas del.
SOU 2013:17 Konsekvenser
803
Färre inställda förhandlingar
Förslagen om förändrade delgivningsregler, ökade möjligheter att avgöra mål i utevaro och mer flexibla deldomsregler kommer enligt vår bedömning leda till att färre huvudförhandlingar behöver ställas in.
I avsnitt 11.7.1 har vi redogjort för statistik om orsaker och kostnader för inställda förhandlingar. Varje förhandling som kan genomföras i stället för att ställas in innebär en inte obetydlig kostnadsminskning för det allmänna. Av statistiken i nämnda avsnitt framgår att det i en undersökning har framkommit att orsaken till att huvudförhandlingar ställts in i 47 procent av fallen var att den tilltalade inte var delgiven eller att en delgiven tilltalad uteblev. En annan orsak kan vara att det väckts ett tilläggsåtal kort tid före huvudförhandlingen. De förändringar vi föreslår bör alltså ha en positiv effekt på antalet inställda förhandlingar.
Hur många färre inställda förhandlingar som våra förslag kommer att leda till är svårt att uppskatta. Med utgångspunkt från uppgifter i målundersökningen och våra förslag om alternativa avgörandesätt kan det totala antalet huvudförhandlingar där den aktuella påföljden är maximalt fängelse i sex månader uppskattas till drygt 30 000. Av den statistik som vi redogjort för i avsnitt 11.7.1 framgår att 23 procent av alla huvudförhandlingar ställs in och att det i nära hälften av fallen beror på att den tilltalade inte är delgiven eller att en delgiven tilltalad inte kommer till förhandlingen. Om förslagen om förändrade delgivningsregler och utökade möjligheter att avgöra mål i utevaro skulle få full effekt skulle det innebära att ungefär 3 500 av de förhandlingar där den aktuella påföljden är max fängelse i sex månader inte skulle behöva ställas in. Det ska dock framhållas att en viss del av dessa mål ändå inte kommer att kunna avgöras pga. annat hinder för huvudförhandlingen.
Av Riksrevisionens rapport om inställda förhandlingar framgår att kostnaderna för en inställd förhandling bl.a. beror på när förhandlingen behöver ställas och hur omfattande förhandlingen är. Den genomsnittliga kostnaden för att ställa in en förhandling samma dag som den skulle ha hållits är cirka 11 000 kr. För en förhandling som ställs in en till tre dagar i förväg är den genomsnittliga kostnaden 2 200 kr. Den övervägande delen av de förhandlingar som påverkas av våra förslag bör vara sådana som ställs in samma dag som huvudförhandlingen skulle ha hållits eller någon dag dessförinnan.
Konsekvenser SOU 2013:17
804
Sammanfattningsvis är det svårt att med någon närmare säkerhet bedöma hur stor kostnadsminskning som kommer att uppstå till följd av det minskade antalet inställda huvudförhandlingar. Ett rimligt antagande är att våra förslag innebär att rättsväsendets kostnader för inställda förhandlingar bör kunna minska med mellan
10 till 18 miljoner kronor.
En tredjedel av kostnaderna för inställda förhandlingar avser direkta kostnader för tingsrätten. Resterande del avser minskade kostnader för offentliga försvarare, målsägandebiträden, åklagarväsendet och övriga relaterade kostnader.
Förberedande åtgärder i huvudförhandlingsmål
Vi föreslår flera åtgärder som syftar till att förbättra förberedelsen av brottmål som ska avgöras genom huvudförhandling. Ett sådant är att det som huvudregel ska hållas förberedande sammanträde i omfattande mål. Det kommer till följd av detta uppstå ökade kostnader under förberedelsen av målen, bl.a. genom arvoden till offentliga försvarare. Ett av de viktigaste syftena med det förberedande sammanträdet är emellertid att målet ska förberedas så att huvudförhandlingen kan hållas så koncentrerad som möjligt. Rätten får också ett tydligare ansvar för att se till att rättegångarna inte blir mer omfattande än vad som är nödvändigt genom de ändrade bestämmelserna om gemensam handläggning av åtal.
Det ska också poängteras att våra förslag om en behovsanpassad process syftar till att mer tid ska kunna ägnas åt de krävande brottmålen. Som framgår av de samlade konsekvenserna av våra förslag bör det, även med beaktande av behovet av omfördelning av resurser mellan domstolarna och åklagarväsendet, skapas en arbetslättnad vid domstolarna som gör det möjligt för domarna att leva upp till de ökade kraven under förberedelsen.
De förberedande åtgärderna beräknas leda till kortare huvudförhandlingstider. Vi bedömer därför att förslagen i denna del sammantaget i varje fall inte kommer att leda till kostnadsökningar.
SOU 2013:17 Konsekvenser
805
Hovrättsprocessen
Vi bedömer att våra förslag om förändringar i hovrättsprocessen kommer att innebära en förändring av hovrätternas arbetssituation.
Färre antal mål kommer att avgöras genom huvudförhandling till följd av förslaget om ett generellt prövningstillstånd och utökade möjligheter att avgöra mål utan huvudförhandling. Å andra sidan bör, som vi redogjort för i avsnitt 12.3.8, prövningstillstånd komma att meddelas i en relativt stor andel av de överklagade brottmålen. Det tillkommer också arbete för att göra en tillståndsprövning i alla mål och mer tid bör läggas på att bereda målen inför avgörandet genom att klargöra parternas ståndpunkter och bevisuppgifter.
Det sagda innebär att det är svårt att närmare uppskatta de ekonomiska konsekvenserna av våra förslag. Om förslagen innebär att kostnaderna minskar till följd av färre huvudförhandlingar eller om domarresurser omfördelas från huvudförhandlingsskedet till åtgärder tidigare i handläggningen är dock svårt att bedöma. Till det kommer det behov av ytterligare en domare som uppkommer när tingsrätten avgjort målet med tre domare.
Att antalet huvudförhandlingar i hovrätt blir färre och att huvudförhandlingarna kan hållas mer koncentrerade genom att hänvisning används i ökad utsträckning, innebär att kostnaderna för offentliga försvarare i hovrätt bör minska. År 2011 uppgick kostnaden för offentliga försvarare i hovrätt till cirka 154 miljoner kronor. En försiktig uppskattning är att kostnaderna för offentliga försvarare i hovrätt bör kunna minska med 10 procent. Det skulle i så fall innebära minskade kostnader med omkring 15 miljoner kronor.
Även för åklagarnas del kommer det att frigöras tid som kan läggas på andra arbetsuppgifter om tiden för huvudförhandlingar i hovrätten minskar. En uppskattning är att det motsvarar en tredjedel av de minskade kostnaderna för offentliga försvarare. Det skulle innebära minskade kostnader med omkring 5 miljoner kronor.
Vi återkommer till kostnaderna för målsägandebiträden i hovrätten i samband med att vi behandlar konsekvenserna som rör målsägandens personliga stöd.
Konsekvenser SOU 2013:17
806
Rättens sammansättning
Tingsrätt
Om våra förslag om ändrade sammansättningsregler i tingsrätt genomförs kommer kostnaderna för nämndemän att minska.
Den genomsnittliga kostnaden för en nämndeman uppgår till cirka 2 0001kronor per dag. Till det kommer att tingsrätterna har administrativa kostnader för nämndemannahanteringen. Utifrån uppgifter från Domstolsverket kan de administrativa kostnaderna uppskattas till totalt drygt 12 miljoner kronor per år.
Antalet mål som enligt vårt förslag skulle kunna avgöras efter huvudförhandling av en lagfaren domare i tingsrätt uppskattas till drygt 20 000 stycken. Det rör sig om mål där den yrkade påföljden som högst är fängelse i sex månader och det bör i huvudsak vara fråga om mål där i varje fall någon åtalspunkt är förnekad. Utifrån ett antagande om att den genomsnittliga förhandlingstiden för dessa mål är 1,25 timme skulle det innebära att antalet förhandlingsdagar där nämndemän inte behöver delta kan uppskattas till 4 300.2 Det skulle innebära en uppskattad kostnadsminskning om
25 miljoner kronor per år.
Vårt förslag att tingsrätten kan avgöra mål efter huvudförhandling med tre lagfarna domare kommer att leda till att ytterligare domarresurser tas i anspråk för de mål som avgörs på det sättet. Å andra sidan deltar i sådana fall inte nämndemän. Vi utgår från att de mål där denna sammansättning kommer att användas framförallt är sådana där tingsrätten i dag dubblerar sitsen, dvs. att rätten består av två lagfarna domare och ofta fyra nämndemän. Kostnaden för en huvudförhandlingsdag med tre nämndemän (dvs. i genomsnitt 6 000 kronor per dag) är något högre en motsvarande kostnad för en rådman. Den tillkommande domaren bör också många gånger kunna vara en fiskal. Även om det är svårt att uppskatta i vilken utsträckning sammansättningen med tre lagfarna domare kommer att användas bedömer vi därför att detta förslag inte kommer att leda till ökade kostnader. Det gäller även om det tillkommer det visst förberedelse- och efterarbete för den tredje domaren.
Genom att fler mål kan avgöras utan nämndemän kommer även tingsrätternas administrativa kostnader för nämndemannahanteringen
1 Riksrevisionens underlag till rapporten Inställda huvudförhandlingar i brottmål, RiR 2010:7. 2 25 000 förhandlingstimmar/6 timmar per dag.
SOU 2013:17 Konsekvenser
807
att minska. Vi uppskattar att den, med hänsyn till det antal mål det gäller, bör kunna halveras. Det skulle innebära en kostnadsminskning om 6 miljoner kronor.
Hovrätt
Förslaget att nämndemannasystemet inte ska tillämpas när hovrätten avgör brottmål innebär att hovrätternas kostnader för nämndemän minskar med ungefär 18 miljoner kronor.
Kostnaden under 2011 för nämndemän i hovrätterna var 17 miljoner kronor. Till det kommer administrativa kostnader för nämndemannahanteringen, som enligt uppgift från Domstolsverket uppgår till totalt drygt en miljon kronor per år. I nämnda belopp ingår även kostnader för nämndemän i familjemål, men de kostnaderna är försumbara i förhållande till kostnaderna för nämndemän i brottmål.3
I de mål där tingsrätten avgjort målet med tre domare kommer det att krävas en ytterligare domarresurs i hovrätten. Vi bedömer att den kostnaden mer än väl bör rymmas inom den omfördelning av resurserna i hovrättens arbete som våra förslag innebär.
Konsekvenser som rör målsägandens personliga stöd
Om det, som vi föreslår, ska ske en förnyad prövning av behovet av målsägandebiträde när ett mål överklagats, kommer det att leda till att kostnaderna för målsägandebiträde kommer att minska.
Den nuvarande kostnaden för målsägandebiträde i hovrätt uppgår till 37 miljoner kronor per år. Det är givetvis svårt att närmare uppskatta i vilken utsträckning målsägandebiträde kommer att förordnas på nytt. Mot bakgrund av det förändrade behov av målsägandebiträde i hovrätt som EMR-reformen har lett till bedömer vi dock att ett rimligt antagande är att kostnaden kan komma att minska med omkring tre fjärdedelar. Det innebär att kostnadsminskningen kan uppskattas till knappt 28 miljoner kronor.
Vi föreslår att en stödperson som följer med målsäganden till en huvudförhandling ska kunna få ersättning för kostnader till följd av
3 Av de 2 833 tvistemål som avgjordes i hovrätt 2011 avgjordes knappt 4 procent med nämnd jämfört med 66,1 procent av de 9 404 avgjorda brottmålen.
Konsekvenser SOU 2013:17
808
inställelsen om det finns särskilda skäl för det. Ersättningen ska bestämmas på samma sätt som ersättningen till målsäganden enligt förordningen (1982:805) om ersättning av allmänna medel till vittnen, m.m. Enligt vår bedömning är det inte möjligt att göra några närmare antaganden kring vilka kostnader detta kan komma att ge upphov till. Det beror i huvudsak på att det i dag är mycket sällsynt att en målsägande har med sig en stödperson enligt rättegångsbalken. När det sker är det ofta någon som ersätts för kostnader på annat sätt, t.ex. en person från socialtjänsten eller en brottsofferjour. Det har också framkommit att det redan i dag förekommer att ersättning i liknande fall betalas genom att en person som följer med målsäganden anses som någon som målsäganden behöver anlita för att kunna inställa sig. Det kan inte heller uteslutas att bättre information om möjligheten att ha med sig en stödperson och att det finns en möjlighet till ersättning för kostnader kan komma att leda till att en del målsägande som i dag begär målsägandebiträde i stället kommer att vilja utnyttja möjligheten att kunna få ett personligt stöd av en stödperson.
18.4.4 De samlade konsekvenserna av våra förslag
Sammanfattningsvis gör vi bedömningen att ett genomförande av våra förslag inte kommer att innebära några kostnadsökningar för det allmänna. Snarare indikerar våra beräkningar ett visst ökat ekonomiskt utrymme hos Sveriges Domstolar, även efter en omfördelning av anslagen för utgifter till åklagarväsendet från Sveriges Domstolar. Vår samlade bedömning är att den ordning som vi föreslår sammantaget blir mer kostnadseffektiv än den nuvarande brottmålsprocessen, samtidigt som kvaliteten i processen förbättras. Att kvaliteten kan förbättras beror på att våra förslag bör leda till kortare handläggningstider från brottsanmälan till dess ett mål avgörs genom dom. Den tidigare lagföringen bidrar till att verkställighet kan ske i ett tidigare vilket är till fördel för såväl den enskilde som samhället. Det skapas också ytterligare utrymme för att hantera de mer krävande brottmålen.
Om våra förslag genomförs bör de uppskattningsvis medföra en kostnadsminskning för Sveriges Domstolar med cirka 102 miljoner
kronor per år. I det ingår inte minskade kostnader till följd av färre
inställda förhandlingar (se nedan). Däremot rör det sig om minskade kostnader till följd av färre åtal i bötesmål med ungefär 9 miljoner
SOU 2013:17 Konsekvenser
809
kronor per år, färre antal huvudförhandlingar som en konsekvens av införandet av det särskilda förfarandet med omkring 44 miljoner kronor per år och ändrade regler avseende rättens sammansättning vid huvudförhandling i tingsrätt och hovrätt med årligen ungefär 31 miljoner kronor respektive 18 miljoner kronor.
Samtidigt ökar kostnaderna för åklagarväsendet enligt våra beräkningar med ungefär 44 miljoner kronor per år. Huvuddelen av kostnaderna är hänförliga till ökade kostnader för att hantera nya och förändrade arbetsuppgifter, cirka 32 miljoner kronor. Till det kommer kostnadsökningen för våra förslag rörande strafförelägganden, vilka uppskattas till ungefär fem miljoner kronor. Vidare tillkommer overhead- och lokalkostnader med ungefär sex miljoner kronor samt vissa ytterliga kostnader till följd av att arbetsuppgifter överflyttas från Sveriges Domstolar till åklagarväsendet, såsom kostnader för utskrifter av förundersökningsprotokoll och portokostnader. Dessa kostnader uppgår uppskattningsvis till mellan 1–2 miljoner kronor.
Våra förslag sammantaget innebär att det bör ske en omfördelning mellan anslagen för utgifter från Sveriges Domstolar till Åklagarmyndigheten och Ekobrottsmyndigheten. Det beror alltså på att flera arbetsuppgifter, som vi har beskrivit i avsnitt 18.4.3, kommer att utföras av åklagarväsendet i stället för av Sveriges Domstolar. Även efter en sådan omfördelning kommer det att finnas utrymme för att hantera de ökade kostnader som kan komma att uppstå till följd av ökade insatser under förberedelsen.
När det gäller kostnaderna inom ramen för anslaget för rättsliga biträden m.m. visar de uppskattningar vi gjort att kostnaderna i varje fall inte ökar till följd av våra förslag. Enligt våra beräkningar skulle kostnaderna uppskattningsvis minska med ungefär 22 mil-
joner kronor per år. Vårt förslag om rådgivning av advokat i alla
brottmål, med undantag för bötesmål, kommer att leda till ökade kostnader. Vi har i avsnitt 18.4.3 uppskattat den kostnaden till omkring 32 miljoner kronor per år. Sammantaget kommer våra förslag innebära att antalet huvudförhandlingar i tingsrätt blir färre. Den uppskattade kostnadsminskningen för offentliga försvarare och målsägandebiträden till följd av detta är omkring 12 miljoner kronor. Dessutom beräknas utgifterna för rättsliga biträden i hovrätt att minska med cirka 15 miljoner kronor avseende kostnader för offentliga försvarare och omkring 27 miljoner kronor avseende kostnader för målsägandebiträden.
Konsekvenser SOU 2013:17
810
Sammantaget innebär våra förslag som berör rättsliga biträden att det kan ske en omfördelning av resurser från huvudförhandlingsskedet till en tidig rådgivning. Även med beaktande av osäkerheten i uppskattningarna och den minskade återbetalningsskyldigheten bör det enligt våra beräkningar finnas utrymme för de ökade kostnader som kan uppkomma till följd av ökad användning av sammanträden under förberedelsen. Detsamma gäller för de kostnader som uppkommer till följd av förslaget om ersättning till stödpersoner.
Flera av våra förslag, men främst förslagen som rör förenklad delgivning, avgörande efter huvudförhandling i den tilltalades utevaro och flexiblare deldomsregler, bedöms leda till färre inställda huvudförhandlingar. Vi uppskattar att detta kommer att leda till minskade kostnader för staten med mellan 10 till 18 miljoner
kronor per år. Kostnadsminskningen inbegriper såväl minskade
kostnader för rättsväsendets myndigheter som minskade utgifter för rättsliga biträden.
Våra förslag medför behov av att utveckla och anpassa Sveriges Domstolars och myndigheternas verksamhetsstöd. Det rör sig om initiala kostnader för framtagande av nya blanketter, anpassning av it-system och interna handläggningsprocesser samt överföring av information mellan åklagarväsendet och Sveriges Domstolar. Åklagarmyndigheten har uppskattat att arbetet med att anpassa myndighetens verksamhet enligt förslagen tar i anspråk ungefär 4 400 arbetstimmar, vilket motsvarar en kostnad om ungefär 4,4 miljoner
kronor. På motsvarande sätt måste verksamhetsstödet hos Sveriges
Domstolar anpassas till de nya arbetsformerna. Dessa initiala kostnader är svåra att beräkna. Enligt vår mening bör förändringarna inte bli mer omfattande än att de ryms inom ramen för de investeringar som görs för utveckling av verksamhetsstödet Vera för att anpassa systemet till RIF.
I sammanhanget ska påpekas att de vinster som en övergång till en mer behovsanpassad brottmålsprocess innebär inte kan hämtas hem omedelbart vid reformens genomförande. Det beror på att genomslaget av den kommer att ske genom en gradvis övergång till den nya ordningen genom en anpassning av bl.a. verksamhetsstöd, lokaler och personalresurser.
Som vi redogjort för i föregående avsnitt kommer våra förslag innebära att fler arbetsmoment som i dag utförs under handläggningen av målet i tingsrätt kommer att vidtas tidigare. Det innebär att en förändring av domstolarnas verksamhet i den omfattning
SOU 2013:17 Konsekvenser
811
som våra förslag medför kan innebära att det inom Sveriges Domstolar uppstår omställningskostnader, i form av minskat personalbehov. Det är vår bedömning att det är en konsekvens som bör kunna hanteras genom naturliga avgångar.
Ett genomförande av våra förslag kommer att leda till nya och förändrade arbetsuppgifter hos såväl Åklagarmyndigheten och Ekobrottsmyndigheten som Sveriges Domstolar. Det förändrade arbetssättet kräver utbildningsinsatser för befintlig personal och vad gäller Åklagarmyndigheten ställs sannolikt krav även på rekrytering av ny personal. Det kan också antas medföra andra omställningskostnader. Omfattningen av dessa kostnader har vi inte kunnat ta med i våra beräkningar. Det är dock en ekonomisk konsekvens som bör övervägas inom ramen för det förberedande arbete som vi redogjort för i avsnitt 17.
Utbildnings- och omställningskostnader kan även förväntas uppstå för övriga myndigheter som ska tillämpa de nya bestämmelserna, t.ex. polismyndigheterna och Kriminalvården. Vi har inte kunnat beräkna dessa kostnader, men de bör analyseras närmare inför ett genomförande av reformen.
18.5 Ikraftträdande och informationsinsatser
Vår bedömning: Vi redovisar våra överväganden om tidpunkten
för ikraftträdande av de förslag vi lämnar och det förberedande arbete bl.a. i form av informations- och utbildningsinsatser som behövs i avsnitt 17.
Enligt 6 § förordningen om konsekvensutredning vid regelgivning ska en konsekvensutredning innehålla en bedömning av om särskilda hänsyn behöver tas när det gäller tidpunkten för ikraftträdande och om det finns behov av speciella informationsinsatser.
Vi föreslår i avsnitt 17 att de författningsändringar som vi föreslår ska träda i kraft den tidpunkt som regeringen bestämmer. Vi pekar därtill på de särskilda informations- och utbildningsinsatser som kommer att krävas till följd av den nya lagstiftningen. Våra överväganden kring detta framgår av det avsnittet.
Konsekvenser SOU 2013:17
812
18.6 Konsekvenser som anges i 15 § kommittéförordningen
Om förslagen i ett betänkande har betydelse för den kommunala självstyrelsen, för brottsligheten och det brottsförebyggande arbetet, för sysselsättning och offentlig service i olika delar av landet, för små företags förutsättningar, konkurrensförmåga eller villkor i övrigt i förhållande till större företags, för jämställdheten mellan kvinnor och män eller för möjligheterna att nå de integrationspolitiska målen, ska enligt 15 § kommittéförordningen konsekvenserna i det avseendet anges i betänkandet.
Vad som är av intresse i detta sammanhang är den betydelse som våra förslag kan få för det brottsförebyggande arbetet. Vi har, i enlighet med målsättningen som anges i våra direktiv lämnat förslag till en brottmålsprocess med mer behovsanpassade handläggningsregler och en tydligare ansvarsfördelning mellan domstolen, åklagaren och övriga aktörer. Förslagen bör leda till att alla mål avgörs med hög kvalitet och inom rimlig tid. Vi gör bedömningen att en tydlig och förutsebar process, i vilken parternas inställning och medverkan ges en ökad betydelse, även ökar trovärdigheten i brottmålsprocessen. Flera av våra förslag syftar också till att åtgärder ska vidtas tidigare, det gäller både att personutredningar ska utföras tidigare och att man inte i onödan ska vänta med att pröva ett åtal som kan avgöras. Att den straffrättsliga reaktionen inte i onödan fördröjs bör vara viktigt för att motverka upprepad brottslighet. Det är dock inte möjligt att närmare beräkna vilka effekter förslagen har för brottsligheten eller det brottsförebyggande arbetet.
Våra förslag torde inte medföra några övriga konsekvenser av det slag som anges i 15 § kommittéförordningen.
18.7 Konsekvenser för Sveriges anslutning till Europeiska unionen
Enligt 6 § förordningen om konsekvensutredning vid regelgivning ska en konsekvensutredning innehålla en bedömning av om förslagen överensstämmer med eller går utöver de skyldigheter som följer av Sveriges anslutning till Europeiska unionen.
Vi bedömer att våra förslag inte påverkar Sveriges åtaganden till följd av medlemskapet i Europeiska unionen.
SOU 2013:17 Konsekvenser
813
18.8 Konsekvenser som anges i 7 § förordningen om konsekvensutredning vid regelgivning
Enligt 7 § förordningen om konsekvensutredning vid regelgivning ska en konsekvensutredning, om förslagen kan få effekter för företags arbetsförutsättningar, konkurrensförmåga eller villkor i övrigt, innehålla en beskrivning av ett antal olika omständigheter. Vi gör bedömningen att våra förslag inte kommer att medföra några sådana konsekvenser.
Till statsrådet och chefen för Justitiedepartementet
Regeringen beslutade den 15 juli 2010 att tillkalla en särskild utredare med uppdrag att göra en översyn av brottmålsprocessen i syfte att överväga åtgärder för att skapa ett mer ändamålsenligt brottmålsförfarande (dir 2010:78).
Som särskild utredare förordnades från och med den 17 november 2010 lagmannen Stefan Strömberg.
Som experter att biträda utredningen förordnades från och med den 6 december 2010 professorn Peter Fitger, dåvarande hovrättsrådet vid Hovrätten för Övre Norrland, numera ämnesrådet vid justitiedepartementet Mikael Forsgren, f.d. hovrättspresidenten vid Hovrätten för Nedre Norrland Barbro Hegrelius Jonson, rättssakkunnige vid Justitiedepartementet Anders Hübinette, numera chefsjuristen vid Domstolsverket, dåvarande rådmannen vid Jönköpings tingsrätt Agneta Kornstrand, dåvarande lagmannen vid Solna tingsrätt, numera justitieombudsmannen Lars Lindström, lagmannen vid Helsingborgs tingsrätt Ylva Norling Jönsson, advokaten Thomas Olsson, vice riksåklagaren Kerstin Skarp och hovrättslagmannen vid Svea hovrätt Monika Sörbom. Genom beslut den 14 februari 2011 entledigades Lars Lindström med verkan från och med den 11 januari 2011. I hans ställe förordnades dåvarande rådmannen, numera chefsrådmannen vid Helsingborgs tingsrätt Johan Kvart från och med den 14 februari 2011. Genom beslut den 30 januari 2012 entledigades Anders Hübinette och förordnades kanslirådet vid Justitiedepartementet Charlotte Kugelberg med verkan från och med samma dag. På grund av sjukdom kom Peter Fitger, som avled under utredningstiden, inte att delta i arbetet.
Som sekreterare anställdes från och med den 10 december 2010 hovrättsassessorn Cecilia Hennig och från och med den 1 mars 2011 hovrättsassessorn Jonas Silfverberg. Tingsnotarierna Heidi Stenberg och Sanna Tucker anställdes som biträdande utredningssekreterare från
och med den 1 respektive 3 november till och med den 11 december 2011 för en brottmålsundersökning som genomfördes inom ramen för utredningen.
Utredningen har antagit namnet Straffprocessutredningen. Enligt utredningens ursprungliga direktiv skulle uppdraget redovisas senast den 30 september 2012. Genom tilläggsdirektiv den 24 maj 2012 förlängdes tiden för redovisning av utredningens uppdrag till den 28 mars 2013 (dir 2012:47).
Utredningen överlämnar härmed slutbetänkandet Brottmålsprocessen (SOU 2013:17). Experterna har ställt sig bakom utredningens överväganden och förslag. De särskilda ståndpunkter som enskilda experter kan ha haft i olika frågor har berörts genom möjliga alternativa förslag eller bedömningar. Betänkandet är därför skrivet i vi-form. Utredningens uppdrag är med detta slutfört.
Göteborg i mars 2013
Stefan Strömberg
/ Cecilia Hennig Jonas Silfverberg
5
Innehåll
Del 1
Sammanfattning ................................................................ 23
Summary .......................................................................... 43
Författningsförslag ............................................................. 65
1 Förslag till lag om ändring i rättegångsbalken ....................... 65 2 Förslag till lag om ändring i brottsbalken ............................ 121
3 Förslag till lag om ändring i patentlagen (1967:837) ........... 124 4 Förslag till lag om ändring i mönsterskyddslagen (1970:485)............................................................................... 126
5 Förslag till lag om ändring i skattebrottslagen (1971:69) ... 128 6 Förslag till lag om ändring i skadeståndslagen (1972:207)............................................................................... 131
7 Förslag till lag om ändring i lagen (1974:1065) om visst stöldgods m.m. ....................................................................... 132 8 Förslag till lag om ändring i bötesverkställighetslagen (1979:189)............................................................................... 134
9 Förslag till lag om ändring i lagen (1986:436) om näringsförbud ......................................................................... 135 10 Förslag till lag om ändring i lagen (1986:1009) om förfarandet i vissa fall vid förverkande m.m. ........................ 137
Innehåll SOU 2013:17
6
11 Förslag till lag om ändring i lagen (1988:609) om målsägandebiträde .................................................................. 140 12 Förslag till lag om ändring i lagen (1988:688) om kontaktförbud ........................................................................ 142
13 Förslag till lag om ändring i lagen (1991:1559) med föreskrifter på tryckfrihetsförordningens och yttrandefrihetsgrundlagens områden .................................... 143 14 Förslag till lag om ändring i lagen (1991:2041) om personutredning i brottmål, m.m. ......................................... 145
15 Förslag till lag om ändring i växtförädlarrättslagen (1997:306) ............................................................................... 146 16 Förslag till lag om ändring i lagen (2000:1225) om straff för smuggling .......................................................................... 148
17 Förslag till lag om ändring i lagen (2005:321) om tillträdesförbud vid idrottsarrangemang ............................... 149 18 Förslag till lag om ändring i lagen (2008:369) om förfarandet vid förverkande av utbyte av brottslig verksamhet i vissa fall ............................................................. 150
19 Förslag till lag om ändring i offentlighets- och sekretesslagen (2009:400) ...................................................... 151 20 Förslag till lag om ändring i varumärkeslagen (2010:1877) ............................................................................. 153
21 Förslag till förordning om ändring i förundersöknings- kungörelsen (1947:948) ......................................................... 154 22 Förslag till förordning om ändring i förordningen (1964:740) med föreskrifter för åklagare i vissa brottmål ... 158
23 Förslag till förordning om ändring i strafföreläggandekungörelsen (1970:60) ........................................................... 159 24 Förslag till förordning om ändring i förordningen (1982:805) om ersättning av allmänna medel till vittnen, m.m.......................................................................................... 160
Innehåll
7
25 Förslag till förordning om ändring i förordningen (1992:289) om särskild personutredning i brottmål, m.m. ... 161 26 Förslag till förordning om ändring i förordningen (1994:1763) med särskilda bestämmelser om unga lagöverträdare ......................................................................... 163
27 Förslag till förordning om ändring i förordningen (1996:381) om tingsrättsinstruktion .................................... 164 28 Förslag till förordning om ändring i förordningen (1997:406) om offentlig försvarare m.m. ............................. 166
1 Uppdraget och dess genomförande ............................ 167
1.1 Inledning................................................................................. 167 1.2 Utredningens uppdrag ........................................................... 167 1.3 Utredningsarbetet .................................................................. 169 1.4 Avgränsningar ........................................................................ 170 1.5 Läsanvisningar ........................................................................ 175
2 Allmänna överväganden ............................................ 177
2.1 Reformbehovet ...................................................................... 177 2.2 En för parterna ändamålsenlig brottmålsprocess ................. 182
Roller i brottmålsprocessen
3 Den tilltalade ........................................................... 195
3.1 Den tilltalades ställning ......................................................... 195 3.2 Europakonventionen och andra internationella dokument ............................................................................... 196 3.3 Den tilltalades försvar ............................................................ 199 3.3.1 Gällande rätt ................................................................ 199 3.3.2 Förslag till EU-direktiv om rätt till tillgång till
försvarare ..................................................................... 201
Innehåll SOU 2013:17
8
3.4 Ett tidigt stöd av advokat ....................................................... 202 3.4.1 Betydelsen av ett tidigt juridiskt stöd ........................ 203 3.4.2 Rådgivning bör lämnas när åtal väcks ........................ 204 3.4.3 Information om rådgivning och dess innehåll........... 205 3.4.4 Rådgivning ska lämnas av advokat ............................. 206 3.4.5 Rådgivningen ska vara kostnadsfri ............................. 207 3.4.6 Tillgång till advokat .................................................... 208 3.4.7 Villkor för ersättning .................................................. 209 3.5 Bättre information och medverkan av den tilltalade ............ 210
4 Domaren .................................................................. 213
4.1 Domarrollen ........................................................................... 213 4.2 Domarens möjlighet att agera självmant ............................... 215 4.3 Domarens processledning ...................................................... 218 4.3.1 Allmänt ........................................................................ 218 4.3.2 Våra överväganden om materiell processledning ...... 220 4.4 Andra regler som ger domaren självständigt inflytande över utredningen eller hur den läggs fram ............................ 225 4.4.1 Komplettering av förundersökningen ....................... 226 4.4.2 Inhämtande av bevisning ............................................ 228 4.4.3 Ansvaret för förnyad bevisupptagning ...................... 230
5 Åklagaren ................................................................ 233
5.1 Inledning ................................................................................. 233 5.2 Åklagaren bör föra talan i påföljdsfrågan .............................. 234 5.2.1 Inledning ...................................................................... 235 5.2.2 En tydlig och ändamålsenlig rollfördelning............... 235 5.2.3 En process som är mer förutsebar för den
tilltalade ....................................................................... 237
5.2.4 Förutsättningar för mer förutsebara bestämmelser ............................................................... 238 5.2.5 Större uppmärksamhet på påföljdsfrågan .................. 239 5.2.6 Större enhetlighet i rättstillämpningen ...................... 239 5.2.7 Risken för överenskommelser om påföljd ................. 240 5.2.8 Målsägandens ställning ............................................... 242 5.2.9 Sammanfattande bedömning ...................................... 243
Innehåll
9
5.3 Åklagarens yrkande om påföljd ............................................ 243 5.3.1 Inledning ..................................................................... 244 5.3.2 Ett preciserat yrkande senast i samband med att
åklagaren slutför sin talan ........................................... 244
5.3.3 Ett yrkande om påföljd ska anges i åtalet .................. 247 5.3.4 Ändring av påföljdsyrkandet ...................................... 254
5.4 Rätten är begränsad av åklagarens påföljdsyrkande ............. 257 5.4.1 Inte strängare eller mer ingripande påföljd ............... 257 5.4.2 Förverkande av villkorligt medgiven frihet ............... 259 5.5 Det bör inte införas en särskild reglering om att rätten är bunden av åklagarens brottsrubricering ........................... 260
5.6 Påföljdsyrkande i högre rätt .................................................. 261 5.7 Yrkande om särskild rättsverkan av brott ............................ 262
6 Målsäganden ........................................................... 265
6.1 Inledning................................................................................. 265 6.2 Några utgångspunkter ........................................................... 267 6.2.1 Vilka funktioner fyller rätten att biträda åtalet? ....... 267 6.2.2 En process som är anpassad till målsägandens
behov ........................................................................... 270
6.2.3 En tydligare rollfördelning ......................................... 274
6.3 Rätten att biträda åtalet avskaffas ......................................... 276 6.4 Målsägandens möjligheter till insyn i handläggningen ........ 278 6.4.1 Insyn i förundersökningen och handlingarna i ett
mål i domstol............................................................... 278
6.4.2 En förstärkt rätt att närvara vid huvudförhandlingen .............................................................. 286
6.5 Målsägandens rätt att ställa frågor ........................................ 292 6.5.1 Rätten att ställa frågor i dag ....................................... 292 6.5.2 Målsägandens frågerätt bör göras tydligare .............. 294 6.5.3 Det är inte motiverat att införa en generell frågerätt
som gäller oberoende av om målsäganden för talan ..... 295
6.6 Bör det införas en bestämmelse om målsägandes eller efterlevandes rätt att yttra sig? .............................................. 296
Innehåll SOU 2013:17
10
6.7 Målsägandens rätt att väcka enskilt åtal ................................ 298 6.8 Målsägandens rätt att överta ett nedlagt åtal ........................ 300 6.9 Målsägandens rätt att överklaga i ansvarsdelen .................... 301 6.9.1 En begränsad överklaganderätt .................................. 301 6.9.2 Rätt att överklaga när ett åtal ogillats ........................ 302 6.9.3 Målsägandens överklagande ska förfalla om
åklagaren överklagar .................................................... 305
Tingsrättsprocessen
7 En behovsanpassad brottmålsprocess ......................... 309
7.1 Uppdraget och dess avgränsning ........................................... 309 7.2 Några utgångspunkter ........................................................... 311 7.2.1 Olika typer av förfaranden behövs ............................ 311 7.2.2 Parternas inställning och brottets allvar är
avgörande ..................................................................... 313
7.2.3 Ansvaret för lagföring av brott .................................. 316
7.3 Beredningen för rättsväsendets utveckling ........................... 318 7.4 Alternativa former för handläggning av brottmål ................ 320 7.4.1 Ett utvidgat strafföreläggandeinstitut ........................ 320 7.4.2 En primär beslutsfunktion.......................................... 326 7.4.3 Underställelseförfarande ............................................ 329 7.4.4 Avgörande på handlingarna i förnekade mål ............. 330 7.5 Vårt förslag till en behovsanpassad brottmålsprocess ......... 331
8 En effektivare inledning av processen ......................... 335
8.1 Åtal utan ansökan om stämning ............................................ 335 8.1.1 Inledning ...................................................................... 335 8.1.2 Nuvarande ordning ..................................................... 337 8.1.3 Vilken funktion fyller stämning vid allmänt åtal? ..... 340 8.1.4 Stämning bör avskaffas i mål som rör allmänt åtal .... 346 8.2 Åtalet ....................................................................................... 351 8.3 Den tilltalades svar på åtalet .................................................. 352
Innehåll
11
8.3.1 Förändringsbehovet .................................................... 353 8.3.2 Den tilltalades inställning bör klargöras tidigt .......... 354 8.3.3 Åklagaren ska förelägga den tilltalade att svara ........ 358 8.3.4 Föreläggandet till den tilltalade att svara på åtalet .... 359
8.4 Personutredning ..................................................................... 363 8.4.1 Personutredning bör inhämtas tidigare ..................... 363 8.4.2 Personutredningen bör behovsanpassas .................... 366 8.4.3 Konsekvenser för åklagarens handläggning .............. 369 8.4.4 Utformningen av bestämmelserna ............................. 373 8.5 Delgivning .............................................................................. 373 8.5.1 Reformbehovet ........................................................... 373 8.5.2 Allmänt om delgivningslagen ..................................... 375 8.5.3 Information om förenklad delgivning ....................... 375 8.5.4 Regler om delgivning av handlingar i brottmål ......... 376 8.5.5 Hur har reglerna om förenklad delgivning av
stämning i brottmål införlivats? ................................. 379
8.5.6 Myndigheterna bör samverka för att förenklad delgivning ska kunna användas .................................. 383 8.5.7 Sexveckorsfristen tas bort .......................................... 385 8.5.8 Även åklagaren ska kunna använda förenklad delgivning för att delge handlingar i målet ................ 389
9 Ett särskilt förfarande i erkända mål ........................... 391
9.1 Några inledande avvägningar och avgränsningar ................. 392 9.2 Förutsättningar för förfarandet enligt 45 kap. 10 b § RB .... 396 9.2.1 Den tilltalade har erkänt gärningen hos rätten ......... 396 9.2.2 Samtliga yrkanden i samband med åtalet har
godtagits ..................................................................... 397
9.2.3 Den tilltalade har samtyckt till att målet avgörs utan huvudförhandling .............................................. 398 9.2.4 Information om rådgivning har lämnats .................. 399 9.2.5 Åklagarens påföljdsyrkande ...................................... 399 9.2.6 Förfarandet kan inte tillämpas om åklagaren eller den tilltalade har begärt huvudförhandling eller sådan förhandling behövs av särskilda skäl .............. 408
9.3 Handläggningen enligt 10 b §................................................ 411 9.4 Särskilt om överklagande ....................................................... 414
Innehåll SOU 2013:17
12
9.5 Särskilt om mål med frihetsberövade .................................... 415 9.5.1 Avgörande i det särskilda förfarandet ....................... 415 9.5.2 Avgörande efter huvudförhandling inom
häktningsfristen ......................................................... 419
9.5.3 Avgörande efter huvudförhandling gemensamt med häktningsförhandling......................................... 421
9.6 Särskilt om målsäganden ........................................................ 422 9.7 Strafföreläggande med villkorlig dom tas bort ..................... 424
10 Bötesmål ................................................................. 429
10.1 Strafföreläggande .................................................................... 429 10.1.1 Gällande rätt ............................................................... 429 10.1.2 Statistik ....................................................................... 432 10.2 Avgörande utan huvudförhandling ....................................... 433 10.2.1 Gällande rätt ............................................................... 433 10.2.2 Åklagarens handläggning ........................................... 434 10.2.3 Statistik ....................................................................... 435 10.3 Hanteringen av bötesmål ....................................................... 437 10.3.1 Strafföreläggande ska utfärdas oberoende av den
misstänktes inställning ............................................... 437
10.3.2 Åtal genom strafföreläggande ................................... 441 10.3.3 När ett godkännande av strafföreläggande saknar verkan .......................................................................... 450 10.3.4 Möjligheten att avgöra bötesbrott utan huvudförhandling ska bestå ....................................... 452 10.3.5 Processmaterialet vid avgörande av mål utan huvudförhandling ....................................................... 452
11 Huvudförhandlingsmål .............................................. 457
11.1 Inledande överväganden ......................................................... 457 11.1.1 Åtgärder för att göra handläggningen av mål som
avgörs efter huvudförhandling mer ändamålsenlig ............................................................. 457
11.1.2 Åtgärder för att motverka uppkomsten och underlätta hanteringen av stora mål .......................... 459
Innehåll
13
11.2 Tydligare bestämmelser om när åtal ska handläggas gemensamt och utökade möjligheter till deldom ................. 461 11.2.1 Nuvarande ordning och tidigare överväganden ....... 461 11.2.2 Bestämmelserna bör ändras ....................................... 464 11.2.3 Nya bestämmelser om gemensam handläggning
av åtal .......................................................................... 469
11.2.4 Utökade möjligheter till deldom .............................. 474
11.3 Förberedelsen i brottmål ....................................................... 475 11.3.1 Några utgångspunkter ............................................... 475 11.3.2 Generella åtgärder för att förbättra förberedelsen
i alla mål ...................................................................... 476
11.3.3 Rätten bör få ett tydligare ansvar för förberedelsen .............................................................. 477 11.3.4 En huvudregel om förberedelsesammanträde i omfattande mål .......................................................... 480 11.3.5 Förberedelsesammanträde under ledning av rätten innan åtalet väcks ............................................ 483 11.3.6 Förberedelse genom skriftväxling eller annan handläggning .............................................................. 486 11.3.7 Tidsfrister för huvudförhandling i mål med frihetsberövade och ungdomar ................................. 487 11.3.8 Några övriga frågor som vi övervägt ........................ 496
11.4 Ordningen för hantering av erkända åtal.............................. 500 11.5 Mellandom och hänskjutande av prejudikatfråga ................ 504 11.5.1 Mellandom ................................................................. 504 11.5.2 Hänskjutande av prejudikatfråga .............................. 507 11.6 Avgörande av mål i den tilltalades utevaro ........................... 515 11.6.1 Gällande rätt ............................................................... 515 11.6.2 Europakonventionen och praxis ............................... 519 11.6.3 Internationell jämförelse ........................................... 521 11.6.4 Internationell verkställighet av utevarodomar ......... 522 11.6.5 Tredskodom i brottmål bör inte införas .................. 523 11.6.6 Kravet på att saken ska kunna utredas
tillfredsställande tas bort ........................................... 526
11.6.7 Svårare straff och fler påföljder ska kunna omfattas ...................................................................... 533 11.6.8 Reglerna vid sammanträffande av brott utvidgas och görs tydligare ...................................................... 540
Innehåll SOU 2013:17
14
11.6.9 Återupptagande i första instans bör inte kunna ske ............................................................................... 543
11.7 Inställda förhandlingar ........................................................... 544 11.7.1 Orsaker och konsekvenser ........................................ 544 11.7.2 Vårt uppdrag och övergripande överväganden
om åtgärder för att minska inställda förhandlingar .............................................................. 547
11.7.3 Sanktioner och tvångsmedel ...................................... 549 11.7.4 Förundersökningsförhör ........................................... 561 11.7.5 Några andra åtgärder .................................................. 567
Hovrättsprocessen
12 En mer ändamålsenlig hovrättsprocess ........................ 573
12.1 Överklaganden och svarsskrivelser ....................................... 574 12.1.1 Överklagandet ska innehålla uppgift om i vilken
del domen godtas och domskälen anses riktiga ....... 576
12.1.2 Tydliga svarsskrivelser ............................................... 579 12.1.3 Synpunkter bör lämnas på målets handläggning ...... 581 12.1.4 Anslutningsöverklagande .......................................... 582
12.2 Målens handläggning .............................................................. 585 12.3 Prövningstillstånd .................................................................. 589 12.3.1 Tillbakablick ............................................................... 589 12.3.2 Sveriges konventionsåtaganden ................................. 590 12.3.3 Internationell utblick ................................................. 591 12.3.4 EMR-reformen ........................................................... 592 12.3.5 Tillståndsprövningen ................................................. 599 12.3.6 Ett behovsanpassat förfarande .................................. 600 12.3.7 Två tänkbara alternativ vid en utvidgning av
systemet med prövningstillstånd .............................. 602
12.3.8 Vilka brottmål bör omfattas av systemet med prövningstillstånd? ..................................................... 607 12.3.9 Vårt förslag om ett generellt system med prövningstillstånd ...................................................... 615
12.4 Tilltrosregeln i 51 kap. 23 § RB ............................................. 617 12.4.1 Gällande rätt ............................................................... 617 12.4.2 Förändringsbehovet ................................................... 618
Innehåll
15
12.4.3 Tilltrosregeln mjukas upp ..................................... 620 12.5 51 kap. 23 a § RB om begränsning av hovrättens prövning bör inte ändras ..................................................... 622 12.6 Möjligheten att justera ett åtal i hovrätten begränsas ........ 624
12.7 Avgörande utan huvudförhandling ..................................... 626 12.7.1 Rätten till muntlig förhandling i andra instans .... 629 12.7.2 Behovet av förändringar ........................................ 632 12.7.3 Ändrade förutsättningar för att avgöra mål på
handlingarna ........................................................... 634
12.8 En mer koncentrerad huvudförhandling ............................ 641 12.8.1 Behovet av förändringar ........................................ 641 12.8.2 Hänvisning till muntlig bevisning enligt
dagens bestämmelser ............................................. 642
12.8.3 Möjligheten att hänvisa till ljud- och bildupptagningar av förhör i tingsrätten bör användas i större utsträckning .............................. 645 12.8.4 Hovrätten ska alltid pröva om hänvisningsmetoden ska användas ....................... 649 12.9 Utevarofrågor ....................................................................... 651 12.9.1 Nuvarande bestämmelser ...................................... 651 12.9.2 Våra överväganden om förändringsbehovet ........ 653 12.9.3 En tydligare bestämmelse om när ett
överklagande ska förfalla ....................................... 655
12.10 Reformatio in pejus ............................................................. 656 12.10.1 Bakgrund ................................................................ 656 12.10.2 Påföljdssystemet och påföljdernas svårhet .......... 657 12.10.3 Påföljdsutredningens förslag ................................ 660 12.10.4 Ytterligare undantag från förbudet mot
reformatio in pejus ................................................ 661
12.10.5 Påföljd för brott som prövats i flera domar ......... 662
Innehåll SOU 2013:17
16
Rättens sammansättning
13 Rättens sammansättning ........................................... 669
13.1 Vårt uppdrag ........................................................................... 669 13.2 Gällande rätt ........................................................................... 669 13.3 Särskilt om nämndemäns medverkan .................................... 672 13.4 Några tidigare överväganden och reformförslag .................. 674 13.4.1 En öppnare domarbana ............................................. 674 13.4.2 Nämndemannamedverkan i domstol m.m. ............. 675 13.4.3 Effektivare hantering av stora och komplicerade
brottmål ..................................................................... 675
13.4.4 Mål och medel – särskilda åtgärder för vissa måltyper i domstol .................................................... 676 13.4.5 Ökad effektivitet och förbättrad samverkan vid handläggning av mängdbrott .................................... 677 13.4.6 En reformerad domstolslagstiftning ........................ 678
13.5 Internationella jämförelser..................................................... 678 13.5.1 Finland ....................................................................... 678 13.5.2 Norge ......................................................................... 679 13.5.3 Danmark .................................................................... 679 13.5.4 Nederländerna ........................................................... 680 13.5.5 Tyskland .................................................................... 681
13.6 Allmänna utgångspunkter ...................................................... 681 13.7 Rättens sammansättning i tingsrätt ....................................... 684 13.7.1 Avgörande av mål utan huvudförhandling .............. 684 13.7.2 Avgörande av mål vid huvudförhandling ................. 685 13.7.3 Särskilda ledamöter och specialistkompetens ......... 692 13.7.4 Notariemål ................................................................. 693 13.7.5 Regler i annan författning än rättegångsbalken ...... 695 13.8 Rättens sammansättning i hovrätt ......................................... 703 13.8.1 Rätten ska vid huvudförhandling bestå av
lagfarna domare ......................................................... 703
13.8.2 Övrigt om hovrättens sammansättning i brottmål ..................................................................... 706
Innehåll
17
Handläggningen av enskilda anspråk och stödet åt målsäganden
14 Enskilda anspråk – ett bättre stöd och en mer ändamålsenlig handläggning ..................................... 711
14.1 Några utgångspunkter ........................................................... 712 14.2 Åklagarnas och polismyndigheternas skyldigheter ............. 713 14.3 Genomslaget av 1988 års lagstiftning som gav åklagaren ett ökat ansvar för det enskilda anspråket ............................ 715
14.4 Bör bestämmelsen om åklagarens skyldigheter ändras? ...... 717 14.5 Polisens ansvar bör tydliggöras ............................................. 719 14.5.1 Polisen ska biträda åklagaren med att förbereda
målsägandens talan ................................................... 719
14.5.2 Polisens förberedande åtgärder ................................ 721
14.6 Åtgärder för att säkerställa att åklagaren förbereder och för målsägandens talan i tillräcklig omfattning .................... 723 14.6.1 Rekommendationer för handläggningen,
uppföljning och verksamhetsstöd............................ 723
14.6.2 Åklagarens beslut att inte föra talan om enskilt anspråk ...................................................................... 725
14.7 Förhållandet mellan åklagarens och målsägandebiträdets skyldigheter ............................................................................ 725 14.8 Överväganden om annat stöd till målsäganden angående frågor om enskilda anspråk ................................................... 728
14.9 Ett mer ändamålsenligt sätt att väcka talan om enskilt anspråk .................................................................................... 729 14.9.1 Inledning ................................................................... 729 14.9.2 Ett nytt sätt att väcka talan om enskilt anspråk ...... 730 14.9.3 Enskilda anspråk ska anmälas under
förundersökningen ................................................... 732
14.9.4 Följden av att enskilda anspråk inte anmäls i tid .... 734 14.9.5 Den allmänna bestämmelsen om att talan om enskilt anspråk får tas upp i samband med brottmålet.................................................................. 736 14.10 Handläggningen av enskilda anspråk enligt våra förslag .... 738
Innehåll SOU 2013:17
18
14.10.1 Polisens förberedande åtgärder ............................... 738 14.10.2 Åklagarens handläggning ......................................... 740 14.10.3 Tingsrättens handläggning ...................................... 745 14.11 Skadeståndsansvar för vårdnadshavare ................................. 746 14.11.1 Inledning................................................................... 747 14.11.2 Behovet av åtgärder .................................................. 748 14.11.3 En skadeståndstalan mot en vårdnadshavare ska
kunna väckas på samma sätt som talan mot den unge ........................................................................... 749
14.11.4 Utformningen av bestämmelser om hur talan får väckas m.m. ......................................................... 750 14.11.5 Utevarohandläggning............................................... 752
15 Stödperson .............................................................. 757
15.1 Nuvarande ordning ................................................................ 757 15.2 Tidigare överväganden ........................................................... 758 15.3 Överväganden och förslag ..................................................... 760 15.3.1 Finns det behov av att förändra bestämmelserna
om stödperson? ........................................................ 760
15.3.2 Bättre information och medvetenhet om bestämmelserna ........................................................ 764 15.3.3 En stödperson ska i vissa fall ha rätt till ersättning av allmänna medel .................................. 767
16 Målsägandebiträde ................................................... 769
16.1 Nuvarande ordning ................................................................ 769 16.2 Överväganden och förslag ..................................................... 772 16.2.1 Tillämpningen av bestämmelserna om
målsägandebiträde .................................................... 773
16.2.2 Åklagarens roll i förhållande till målsägandebiträdets ................................................. 774 16.2.3 Stödpersonens roll i förhållande till målsägandebiträdets ................................................. 775 16.2.4 Målsägandebiträde i hovrätten ................................ 776
Innehåll
19
Genomförande och konsekvenser
17 Genomförande ......................................................... 785
17.1 Ett strukturerat genomförande ............................................. 785
17.2 Ikraftträdande och övergångsbestämmelser ......................... 790
18 Konsekvenser ........................................................... 791
18.1 Inledning................................................................................. 791
18.2 Något om de faktiska konsekvenserna av våra förslag ........ 792 18.3 Vilka berörs av de föreslagna förändringarna ....................... 793 18.3.1 Personer som åtalas för brott och brottsoffer
m.fl. ............................................................................ 793
18.3.2 Rättsväsendets aktörer .............................................. 793 18.3.3 Särskilt om åklagarväsendet ...................................... 794
18.4 Ekonomiska konsekvenser .................................................... 795 18.4.1 Inledning .................................................................... 796 18.4.2 Metod ......................................................................... 797 18.4.3 Konsekvenser av våra förslag .................................... 798 18.4.4 De samlade konsekvenserna av våra förslag ............ 808 18.5 Ikraftträdande och informationsinsatser .............................. 811
18.6 Konsekvenser som anges i 15 § kommittéförordningen ..... 812 18.7 Konsekvenser för Sveriges anslutning till Europeiska unionen ................................................................................... 812
18.8 Konsekvenser som anges i 7 § förordningen om konsekvensutredning vid regelgivning ................................. 813
Innehåll SOU 2013:17
20
Del 2
19 Författningskommentar ............................................ 837
19.1 Förslaget till lag om ändring i rättegångsbalken................. 837
19.2 Förslaget till lag om ändring i brottsbalken........................ 923 19.3 Förslaget till lag om ändring i patentlagen (1967:837) ...... 926
19.4 Förslaget till lag om ändring i mönsterskyddslagen (1970:485) ............................................................................. 927 19.5 Förslaget till lag om ändring i skattebrottslagen (1971:69) ............................................................................... 928
19.6 Förslaget till lag om ändring i skadeståndslagen (1972:207) ............................................................................. 930 19.7 Förslaget till lag om ändring i lagen (1974:1065) om visst stöldgods m.m. ............................................................. 932
19.8 Förslaget till lag om ändring i bötesverkställighetslagen (1979:189) ............................................................................. 935 19.9 Förslaget till lag om ändring i lagen (1986:436) om näringsförbud ....................................................................... 936
19.10 Förslaget till lag om ändring i lagen (1986:1009) om förfarandet i vissa fall vid förverkande m.m. ...................... 938 19.11 Förslaget till lag om ändring i lagen (1988:609) om målsägandebiträde ................................................................ 942
19.12 Förslaget till lag om ändring i lagen (1988:688) om kontaktförbud ...................................................................... 945 19.13 Förslaget till lag om ändring i lagen (1991:1559) med föreskrifter på tryckfrihetsförordningens och yttrandefrihetsgrundlagens områden .................................. 946
19.14 Förslaget till lag om ändring i lagen (1991:2041) om personutredning i brottmål, m.m. ....................................... 948
Innehåll
21
19.15 Förslaget till lag om ändring i växtförädlarrättslagen (1997:306) ............................................................................ 950 19.16 Förslaget till lag om ändring i lagen (2000:1225) om straff för smuggling ............................................................. 951
19.17 Förslaget till lag om ändring i lagen (2005:321) om tillträdesförbud vid idrottsarrangemang ............................. 952 19.18 Förslaget till lag om ändring i lagen (2008:369) om förfarandet vid förverkande av utbyte av brottslig verksamhet i vissa fall .......................................................... 953
19.19 Förslaget till lag om ändring i offentlighets- och sekretesslagen (2009:400) .................................................... 955 19.20 Förslaget till lag om ändring i varumärkeslagen (2010:1877) .......................................................................... 957
19.21 Förslaget till förordning om ändring i förundersökningskungörelsen (1947:948) ......................... 958 19.22 Förslaget till förordning om ändring i förordningen (1964:740) med föreskrifter för åklagare i vissa brottmål ................................................................................ 964
19.23 Förslaget till förordning om ändring i strafföreläggandekungörelsen (1970:60) ............................ 965 19.24 Förslaget till förordning om ändring i förordningen (1982:805) om ersättning av allmänna medel till vittnen, m.m. ........................................................................ 966
19.25 Förslaget till förordning om ändring i förordningen (1992:289) om särskild personutredning i brottmål, m.m. ...................................................................................... 967 19.26 Förslaget till förordning om ändring i förordningen (1994:1763) med särskilda bestämmelser om unga lagöverträdare ....................................................................... 970
19.27 Förslaget till förordning om ändring i förordningen (1996:381) om tingsrättsinstruktion .................................. 971
Innehåll SOU 2013:17
22
19.28 Förslaget till förordning om ändring i förordningen (1997:406) om offentlig försvarare m.m. ............................ 973
Bilagor
Bilaga 1 Kommittédirektiv 2010:78 ............................................... 975
Bilaga 2 Tilläggsdirektiv 2012:47 ................................................... 989 Bilaga 3 Undersökning avseende tingsrätternas handläggning
av brottmål ........................................................................ 991
Bilaga 4 Utländsk rätt ................................................................... 1015 Bilaga 5 Påföljder och påföljdskombinationer ............................ 1073
Bilaga 6 Internationella rättsakter som rör brottsoffrets
ställning ........................................................................... 1075
23
Sammanfattning
Vårt uppdrag
Vårt övergripande uppdrag har varit att överväga åtgärder för att skapa ett mer ändamålsenligt brottmålsförfarande i såväl tingsrätt som hovrätt där lagföringens kvalitet och effektivitet ytterligare kan förbättras. I uppdraget har bl.a. ingått att överväga följande.
• Om ansvarsfördelningen mellan åklagare och domstol samt deras roller och funktioner kan utvecklas och göras tydligare.
• Om parternas inflytande över brottmålsprocessen och deras ansvar för att målet förs mot ett avgörande kan ökas.
• Hur förberedelsen i brottmål kan förbättras, bl.a. i syfte att skapa en effektivare handläggning och tillförsäkra att rätten har ett fullständigt underlag vid avgörandet.
• Hur handläggningen av brottmål i både tingsrätt och hovrätt i högre grad kan anpassas till vad som behövs för sakens prövning i det enskilda fallet, t.ex. genom att skapa mer flexibla regler och alternativa former för avgörande av mål i domstol.
• Hur risken för inställda förhandlingar kan minska.
• Hur rättens sammansättning bör vara i olika situationer.
• Frågor som rör stödet till målsäganden.
I uppdraget betonas att vi ska ägna uppmärksamhet åt hur de förändringar vi föreslår kan få genomslag i praktiken och att vi även ska överväga hur genomslaget av redan genomförda förändringar kan förbättras.
Sammanfattning SOU 2013:17
24
Allmänna överväganden
Det grundläggande för brottmålsprocessen är att anklagelser om brott prövas inom rimlig tid och med hög kvalitet. Vårt övergripande mål har varit att föreslå förändringar som innebär att processen blir bättre för de enskilda som berörs av denna. Vi tror att en grundläggande förutsättning för att åstadkomma det är att parternas inflytande stärks genom att deras ståndpunkter kommer till uttryck tydligare och i större utsträckning har betydelse för hur målet handläggs. Då kan processen anpassas efter vad målet kräver och förfarandet göras mer ändamålsenligt. Vi har utifrån detta övergripande mål grundat våra förslag på följande utgångspunkter.
• Tydligare roller i processen. De bestämmelser i rättegångsbalken som reglerar vilken roll olika parter och aktörer har i processen är i viss mån otydliga. Domarens processledande roll och åklagarens samt den tilltalades ställning som parter i brottmålet bör göras tydligare. Målsäganden ska ha goda möjligheter att som part kunna få sina skadeståndskrav prövade i samband med åtalet.
• En behovsanpassad handläggning. Det bör finnas olika sätt och former för att handlägga och avgöra mål som är anpassade efter vad målen kräver. I tingsrätten bör parternas ståndpunkter och hur allvarlig gärning åtalet rör vara avgörande. Hovrättens överprövning bör vara ordnad så att hovrätten, utifrån parternas ståndpunkter, granskar alla överklagade avgöranden. Alla mål som överprövas behöver dock inte avgöras efter en fullständig prövning.
• En förutsebar process med tidiga åtgärder. Det ska vara tydligt vad brottmålet handlar om. De frågor som domstolen ska pröva bör anges i tydliga och preciserade yrkanden när målet inleds. Det underlag som behövs för att ange eller ta ställning till dessa yrkanden, t.ex. personutredningar och uppgifter om enskilda anspråk, ska i ökad utsträckning tas fram tidigare. Den tilltalade bör i inledningen av processen uppmanas att ange sin inställning till alla yrkanden. Uppmaningen bör utformas på ett sätt som gör det lätt för den enskilde att förstå vad han eller hon ska ta ställning till.
SOU 2013:17 Sammanfattning
25
• Ett ökat ansvar för parterna. Samhället ska kunna ställa krav på att den som är föremål för en brottsutredning och har delgetts misstanke om brott medverkar i processen, t.ex. genom att inställa sig till förhör, personutredning hos frivården eller till huvudförhandlingen. Då krävs det att han eller hon är informerad om hanteringen av ärendet. Om en part väljer att överklaga till hovrätten kan det ställas krav på att det tydligt anges vad hovrätten ska pröva.
• En helhetssyn i rättskedjan. Handläggningen från brottsanmälan hos polis till dess att frågan om ansvar för brott har prövats av domstol bör ses som en sammanhållen process. Myndigheterna inom rättsväsendet och domstolarna har ett gemensamt ansvar för att verka för att målen kan avgöras inom rimlig tid. I det ligger ett gemensamt ansvar att hålla enskilda informerade om handläggningen och hur enskilda förväntas medverka i processen.
• Ett genomtänkt och konsekvent genomförande. Hur bestämmelserna om brottmålsprocessen utformas är bara en av flera förutsättningar som har betydelse för att processen ska kunna förbättras. Hur bestämmelserna tillämpas är av avgörande betydelse. Det kräver att förändringar förbereds väl och att det finns praktiska verktyg, t.ex. i form av verksamhetsstöd, som underlättar den dagliga tillämpningen.
Rollfördelningen mellan parter och aktörer i processen
Den tilltalade
Informationen till den tilltalade om brottmålsprocessen bör förbättras. Den misstänkte eller tilltalade bör av Polisen, Åklagarmyndigheten, Kriminalvården och domstolen få kontinuerlig information om vad som kommer att hända under processen och vad som förväntas av honom eller henne. Det bör då även kunna ställas större krav på honom eller henne att medverka i processen.
Den tilltalade bör få bättre möjligheter att bedöma sin situation och förbereda sitt försvar genom att senast när åtalet väcks ges information om de följder som brottsanklagelsen kan komma att leda till om han eller hon döms för brottet. Möjligheterna till juridiskt stöd i anslutning till att åtalet väcks bör förbättras.
Sammanfattning SOU 2013:17
26
Den som åtalas för brott för vilket åklagaren yrkar en strängare påföljd än böter ska som ett led i sitt försvar ha rätt till kostnadsfri rådgivning av advokat under maximalt två timmar. Den misstänkte ska underrättas om rådgivningsmöjligheten redan under förundersökningen, men skriftlig information ska lämnas även när åtalet delges. Förslaget påverkar inte bestämmelserna om offentlig försvarare. Om en försvarare är förordnad är det naturligt att denne ska lämna rådgivning inom ramen för sitt försvararuppdrag.
Den som åtalas ska själv få välja vilken advokat han eller hon vill vända sig till för att få rådgivning. Den som lämnat rådgivning kan begära ersättning för arbete och eventuella kostnader för tolk och översättning vid den domstol där målet handläggs.
Domaren
Domaren ska leda processen och ansvara för att målet avgörs på ett rättssäkert och ändamålsenligt sätt.
Domaren ska aktivt verka för att inget onödigt dras in i målet och försöka klarlägga parternas ståndpunkter för att avhjälpa otydligheter och ofullständigheter i den utredning som läggs fram. Ett led i det är att vi gör domarens roll under förberedelsen tydligare.
Domaren ska inte agera självmant för att utredningen i skuldfrågan blir fullständig. Det ska krävas yrkande från part för att rätten ska få meddela åklagaren föreläggande om att komplettera förundersökningen. Rätten ska inte självmant kunna inhämta bevisning i skuldfrågan. Däremot ska rätten ha kvar det slutliga ansvaret för att det finns tillräckligt underlag för att avgöra påföljdsfrågan.
Åklagaren
Åklagaren ska ha det fulla ansvaret för att föra statens talan om straffansvar.
Åklagaren ska framställa ett påföljdsyrkande i alla mål. Rätten ska inte kunna döma den tilltalade till ett strängare straff eller en mer ingripande påföljd än vad åklagaren yrkat. Rätten ska inte heller kunna meddela ett förordnade om förverkande av villkorligt medgiven frihet som är mer ingripande för den tilltalade än vad åklagaren yrkat.
SOU 2013:17 Sammanfattning
27
Påföljdsyrkandet ska alltid anges i åtalet. Om åklagaren av någon särskild anledning bedömer att påföljdsyrkandet kan komma att ändras, t.ex. för att utredningen om den tilltalades personliga förhållanden bör kompletteras, kan åklagaren ange detta. Yrkandet, ska, om det finns skäl för det, kunna ändras under målets handläggning i tingsrätten. Det är åklagarens slutliga yrkande som rätten inte ska kunna gå utöver.
I hovrätten och Högsta domstolen ska åklagaren som huvudregel inte kunna ändra sitt påföljdsyrkande i skärpande riktning.
Rätten ska inte kunna besluta om särskild rättsverkan av brott utan yrkande. Ett undantag görs dock för sådan avgift som ska dömas ut enligt 1 § lagen (1994:419) om brottsofferfond. Det ska inte heller vara möjligt för rätten att gå utöver vad som yrkats i en fråga om särskild rättsverkan, t.ex. utvisning under en längre tid än vad åklagaren angett. De yrkanden om särskild rättsverkan som framställs ska anges i åtalet. Yrkandena ska kunna ändras på samma sätt som yrkandet om påföljd.
Målsäganden
Målsäganden ska kunna föra talan om ansvar för brott om åklagaren inte väcker åtal, lägger ned ett åtal eller väljer att inte överklaga när ett åtal ogillats. När åklagaren för talan om straffrättsligt ansvar ska åklagaren däremot ensam ansvara för den talan. Bestämmelsen som ger målsäganden rätt att biträda åklagarens åtal upphävs. Målsäganden ska ha goda möjligheter att kunna få sina skadeståndskrav prövade i samband med brottmålet. Dessutom bör målsägandens möjligheter till insyn i handläggningen förbättras. Av den anledningen lämnar vi följande förslag.
• En målsägande ska efter s.k. slutdelgivning med den misstänkte och dennes försvarare enligt 23 kap. 18 § rättegångsbalken ha rätt att efter begäran ta del av sådana uppgifter ur förundersökningen som har betydelse för målsägandens talan om enskilt anspråk. Rätten att ta del av uppgifter som omfattas av förundersökningssekretess ska kunna begränsas i vissa fall.
• Även om målsäganden inte för talan i målet ska målsäganden som huvudregel ha rätt att närvara vid en huvudförhandling innan han eller hon hörs. Detsamma ska gälla om huvudförhandlingen hålls inom stängda dörrar.
Sammanfattning SOU 2013:17
28
Vi inför bestämmelser som förtydligar att en målsägande som för talan om enskilt anspråk får ställa alla de frågor som har betydelse för att målsäganden ska kunna ta till vara sin rätt.
Tingsrättsprocessen
En behovsanpassad brottmålsprocess
Vi föreslår att målen i tingsrätt ska kunna handläggas på olika sätt beroende på hur ingripande påföljd åklagaren yrkar och den tilltalades inställning till åtalet. Vi föreslår därför att olika regler ska gälla för: 1. Mål i vilket åklagaren yrkar att påföljden ska bestämmas till
böter. Åklagaren ska i dessa mål som huvudregel utfärda strafföreläggande, oavsett den misstänktes inställning till brottsanklagelsen. Beredningen av målen förenklas, bl.a. ska åtal väckas genom att ett inte godkänt strafföreläggande ges in till rätten (se vidare nedan under Bötesmål). 2. Mål i vilket åklagaren yrkar en påföljd som motsvarar högst
sex månaders fängelse. Om åklagaren yrkar en annan påföljd än fängelse föreslås vissa ytterligare avgränsningar. Målen ska kunna avgöras i ett särskilt förfarande utan huvudförhandling om den tilltalade erkänner de gärningar som åtalet rör, godtar samtliga yrkanden som framställs i samband med åtalet och samtycker till att målet avgörs på det sättet. Rätten ska pröva att förutsättningarna för förfarandet är uppfyllda och att huvudförhandling inte behövs av särskilda skäl (se vidare nedan under
Ett särskilt förfarande i erkända mål).
3. Mål i vilket åklagaren yrkar fängelse i mer än sex månader, vissa andra påföljder samt mål där den tilltalade är under 18 år. Dessa mål ska alltid avgöras efter huvudförhandling. Även övriga mål ska, om det begärs, avgöras efter huvudförhandling. Vi föreslår åtgärder som syftar till en mer ändamålsenlig handläggning och bättre förberedelse av målen som avgörs efter huvudförhandling (se nedan under Huvudförhandlingsmål).
SOU 2013:17 Sammanfattning
29
En effektivare inledning av processen
Nya bestämmelser om hur allmänt åtal väcks
I alla mål där åklagaren inte utfärdat strafföreläggande ska åtal väckas genom att åtalet ges in till rätten. Åklagaren ska samtidigt skicka eller lämna åtalet till den tilltalade och förelägga honom eller henne att svara på åtalet och de yrkanden som framställs i anledning av detta. Den tilltalade ska uppmanas att svara till rätten senast inom viss tid. Det innebär att ett brottmål där åklagaren väcker åtal inte längre ska inledas genom att rätten utfärdar stämning.1
Beroende på hur målet kan komma att avgöras ska den tilltalade få ytterligare information. Om åklagaren anser att målet kan avgöras i det särskilda förfarandet ska den tilltalade uppmanas att ange om han eller hon samtycker till det.
Det är viktigt att det skriftliga material som skickas till den tilltalade utformas så att det är lätt att förstå och att den tilltalade enkelt kan lämna de uppgifter som efterfrågas.
Syftet med att förelägga den tilltalade att svara på åtalet och de yrkanden som framställs är att tidigt klargöra hans eller hennes ståndpunkter i de frågor som är aktuella och att undersöka om det finns möjligheter att hantera målet på ett förenklat sätt. Den tilltalade, som har rätt att vara passiv, drabbas inte av några sanktioner om han eller hon inte svarar.
Personutredning
När det behövs ett yttrande enligt 1 § lagen (1991:2041) om särskild personutredning i brottmål m.m. för att åklagaren ska få ett underlag för sitt påföljdsyrkande ska åklagaren inhämta det från Kriminalvården innan åtalet väcks.
Personutredningarna ska i högre grad anpassas till vad som behövs i det enskilda fallet. Kriminalvården ska inom kortare tid än vad som gäller i dag lämna ett yttrande till åklagaren efter en mindre omfattande utredning. Om Kriminalvården bedömer att det krävs en mer ingående utredning ska det anges i yttrandet. I sådana fall kan rätten besluta att komplettera utredningen efter att åtalet väckts.
1 Den ovanliga måltypen tryckfrihets- och yttrandefrihetsbrott undantas dock från detta enligt särskilda regler som införs i lagen som reglerar förfarandet i sådana mål.
Sammanfattning SOU 2013:17
30
Delgivning
Åtalet och övriga handlingar ska i så stor utsträckning som möjligt kunna delges den tilltalade med förenklad delgivning. Rättsväsendets myndigheter har ett gemensamt ansvar för att se till att så kan ske. I det ligger att den som är misstänkt för brott fortlöpande bör hållas informerad och påmind om ärendet när han eller hon är i kontakt med polis, åklagare eller Kriminalvård.
Delgivningssättet ska kunna användas av åklagare eller domstol om den tilltalade vid ett personligt sammanträffande har informerats om att förenklad delgivning kan komma att användas av åklagaren eller tingsrätten och det inte heller är olämpligt med hänsyn till omständigheterna i ärendet. Det ska inte sättas upp någon tidsfrist i lag som anger hur lång tid som förflutit sedan den tilltalade informerats om att förenklad delgivning kan komma att användas.
Ett särskilt förfarande i erkända mål
Mål om allmänt åtal för brott avseende gärning som den tilltalade erkänt hos rätten ska under vissa förutsättningar kunna avgöras i en förenklad ordning utan huvudförhandling. Om målet inte kan avgöras på det sättet ska rätten kalla till huvudförhandling.
Det särskilda förfarandet ska bara kunna tillämpas om den tilltalade fyllt 18 år och åklagaren eller den tilltalade inte har begärt huvudförhandling. I övrigt bestäms tillämpningsområdet av åklagarens påföljdsyrkande.
Målet ska inte kunna avgöras i det särskilda förfarandet om åklagaren yrkat att påföljden ska bestämmas till:
• fängelse i mer än sex månader,
• villkorlig dom eller skyddstillsyn om det i domslutet ska anges ett s.k. alternativstraff som överstiger sex månaders fängelse,
• skyddstillsyn i förening med fängelse,
• sluten ungdomsvård, eller
• rättspsykiatrisk vård.
Det ställs också upp begränsningar för i vilken utsträckning villkorligt medgiven frihet från fängelsestraff kan förverkas. Innebörden av dessa är att den samlade strafftidens längd inte får överstiga
SOU 2013:17 Sammanfattning
31
fängelse i sex månader för att målet ska kunna avgöras i det särskilda förfarandet.
Om åklagaren anser att målet kan avgöras i det särskilda förfarandet ska det anges i åtalet. Den tilltalade ska få information om sin möjlighet till rådgivning av advokat och uppmanas av åklagaren att svara på åtalet till rätten samt ange om han eller hon samtycker till att målet avgörs genom det särskilda förfarandet utan huvudförhandling.
Om den tilltalade kommer in med ett svar till domstolen kan domstolen avgöra målet i det särskilda förfarandet om den tilltalade:
• fått information om sin rätt till rådgivning av advokat,
• erkänner gärningen eller gärningarna hos rätten,
• godtar den påföljd åklagaren yrkat och de övriga yrkanden som framställs i samband med åtalet, t.ex. enskilda anspråk, och
• samtycker till att målet avgörs på det sättet.
Rätten ska pröva att förutsättningarna för förfarandet är uppfyllda och att det inte finns särskilda skäl som medför att huvudförhandling behöver hållas. Exempel på sådana situationer kan vara att den tilltalades erkännande inte är entydigt eller att rätten bedömer att det krävs ytterligare utredning om den tilltalades personliga situation eller hälsotillstånd. Andra exempel är att rätten anser att påföljdsyrkandet med hänsyn till praxis är uppenbart för strängt eller att brottsrubriceringen är felaktig.
Målet avgörs i det särskilda förfarandet av en lagfaren domare och domen kan meddelas i förenklad form. Domen kan överklagas enligt vanliga regler.
I anledning av att det införs ett särskilt förfarande i erkända mål upphävs bestämmelsen som gör det möjligt för åklagaren att utfärda strafföreläggande avseende villkorlig dom.
Sammanfattning SOU 2013:17
32
Bötesmål
Åklagare ska utfärda strafföreläggande avseende bötesstraff oberoende av den misstänktes inställning. Om strafföreläggandet inte godkänns ska åtal som huvudregel väckas genom att strafföreläggandet ges in till domstolen. Strafförelägganden ska därför innehålla sådana uppgifter som behöver finnas i åtalet.
I samband med att ett strafföreläggande utfärdas för godkännande inom viss tid ska den misstänkte ges tillfälle att, för det fall föreläggandet inte godkänns, skriftligen svara på åtalet, ange vilken bevisning som åberopas, slutföra talan och yttra sig över frågan om målet kan avgöras av rätten utan huvudförhandling. Den misstänktes svar skickas till åklagaren. Åklagaren ska ge in ett eventuellt svar till rätten samtidigt som åtalet väcks.
Mål om bötesbrott som har erkänts hos rätten kan handläggas enligt det särskilda förfarandet i erkända mål. Övriga mål ska, på samma sätt som i dag, kunna avgöras med eller utan huvudförhandling i tingsrätten.
Det införs, i förtydligande syfte, en bestämmelse som klargör vad som är processmaterial när ett brottmål avgörs utan huvudförhandling. Av denna framgår att protokoll eller anteckningar från förundersökningen endast får läggas till grund för avgörandet till den del uppgifterna har åberopats av någon av parterna.
Huvudförhandlingsmål
Gemensam handläggning av åtal och deldom m.m.
Rätten får ett tydligare ansvar för att bedöma om flera åtal eller åtalspunkter ska handläggas i samma rättegång och avgöras vid samma tillfälle. Det är viktigt för att minska antalet och omfattningen av de stora målen och för att undvika att avgörandet av ett åtal fördröjs i onödan för att ett annat inte kan avgöras vid samma tillfälle.
Bestämmelserna utformas så att rätten ska utgå från vad som är till fördel för handläggningen och lämpligt. Vid den bedömningen ska rätten särskilt beakta om en gemensam handläggning riskerar att göra rättegången mer omfattande än vad som är nödvändigt.
Om det uppstår behov av det under målets handläggning bör åtal som handläggs gemensamt kunna särskiljas för att hanteras separat. Det bör kunna ske antingen genom att åtalen hanteras i
SOU 2013:17 Sammanfattning
33
olika mål eller genom att deldom meddelas. Vilken lösning som väljs är enbart en praktisk fråga. Den nuvarande bestämmelsen om när deldom kan meddelas vid flera åtal mot en tilltalad ändras därför. I sådana fall ska deldom meddelas om det är till fördel handläggningen eller om det annars finns särskilda skäl för det.
Det införs en möjlighet för tingsrätten att, med parternas samtycke, hänskjuta en prejudikatfråga i ett brottmål till Högsta domstolen.
Förberedelsen
I alla mål förbättras förutsättningarna för att parternas ståndpunkter kan klarläggas tidigt genom att de yrkanden som framställs ska anges när åtalet väcks och att den tilltalade ska föreläggas att svara på dessa. Att åklagaren ska ta in yttrande från Kriminalvården när det behövs ökar förutsättningarna för att tillräckligt underlag om den tilltalades personliga förhållanden finns tillgängligt när målet ska avgöras. För det flesta mål bör dessa åtgärder vara tillräckliga. Men i omfattande eller komplicerade mål kan det behövas ytterligare förberedelse under ledning av rätten. Vi lämnar flera förslag som syftar till att förbättra förberedelsen av sådana mål:
• Rättens ansvar att verka för att brottmål förbereds så att de kan avgöras på ett ändamålsenligt sätt och att bedriva materiell processledning under förberedelsen regleras uttryckligt i lag.
• Det införs en regel om att förberedande sammanträde ska hållas i mål som är eller förväntas bli omfattande.
• Det införs en möjlighet för domstolen att hålla förberedande sammanträde i tiden mellan att slutdelgivning av förundersökningen har ägt rum och att åtalet väcks.
• Det införs bestämmelser som klargör att förberedelse, vid behov, även kan ske genom skriftväxling eller på annat sätt.
• Tidsfristen för när huvudförhandling senast ska påbörjas i ett mål där den tilltalade är häktad eller under 18 år förlängs i de fall det finns behov av att hålla ett förberedande sammanträde. Det införs även en uttrycklig bestämmelse om att huvudförhandlingen, med den tilltalades samtycke, kan påbörjas senare om utredningen om hans eller hennes personliga förhållanden inte är färdigställd.
Sammanfattning SOU 2013:17
34
En förenklad hantering av erkända åtal
När ett mål avgörs efter huvudförhandling ska enskilda åtalspunkter, med parternas samtycke, kunna hanteras på ett förenklat sätt, om den tilltalade erkänner gärningen sedan åklagaren framställt sitt yrkande. Parterna ska inte behöva utveckla talan och lägga fram bevisning i aktuell del om det med hänsyn till vad gärningen rör och övriga omständigheter är uppenbart obehövligt. En utgångspunkt bör vara att det rör sig om en gärning som hade kunnat avgöras i det särskilda förfarandet om åtalet enbart hade rört denna gärning.
Avgörande av mål i den tilltalades utevaro
Möjligheterna utökas att avgöra ett mål när den tilltalade inte kommit till huvudförhandlingen trots att han eller hon är delgiven kallelse till den. Bestämmelserna görs också tydligare. Enligt den nuvarande bestämmelsen krävs alltid, oberoende av vilken påföljd som är aktuell, att saken kan utredas tillfredsställande. Det ändras till att målet ska avgöras om särskilda skäl inte talar mot det.
Den övre gränsen för hur långt fängelsestraff som kan dömas ut vid utevarohandläggning höjs från tre till sex månader. När det gäller andra påföljder än fängelse inför vi i stort sett motsvarande begränsningar som vid det särskilda förfarandet.
Målet kan inte avgöras i den tilltalades utevaro om det är aktuellt att bestämma påföljden till:
• fängelse mer än sex månader,
• villkorlig dom eller skyddstillsyn om det i domslutet ska anges ett s.k. alternativstraff som överstiger sex månaders fängelse,
• skyddstillsyn i förening med fängelse, eller
• sluten ungdomsvård.
Om det är fråga om att förverka villkorligt medgiven frihet kan målet inte avgöras i den tilltalades utevaro om det är aktuellt att förverka mer än sex månader eller om tiden som ska förverkas och det nya fängelsestraff som ska dömas ut tillsammans överstiger sex månader. Även i utevarosituationer blir det vad åklagaren yrkat för påföljd som blir avgörande för bedömningen.
SOU 2013:17 Sammanfattning
35
Inställda förhandlingar
Inställda förhandlingar leder till negativa konsekvenser både för enskilda och för rättsväsendet. Våra förslag om ändrade delgivningsregler och utökade möjligheter att avgöra mål i den tilltalades utevaro bör leda till att färre huvudförhandlingar behöver ställas in. Detsamma gäller vårt förslag till ändrade deldomsregler och tydligare bestämmelser om när flera åtal ska handläggas gemensamt. Utöver detta föreslår vi tydligare bestämmelser om sanktioner och tvångsmedel som rätten ska använda för att se till att huvudförhandlingar blir av.
Förutsatt att laga förfall inte föreligger ska rätten döma ut det förelagda vitet och, om det inte finns särskilda skäl mot det, besluta om hämtning av den person som uteblivit om målet inte kan avgöras utan att han eller hon är närvarande. Om det är den tilltalade som uteblivit och det är sannolikt att han eller hon inte kan hämtas ska rätten i stället besluta att den tilltalade ska häktas, om det finns förutsättningar för det. I annat fall ska rätten besluta att kalla den person som uteblivit på nytt vid vite.
Det är viktigt att det vid domstolarna bedrivs ett aktivt löpande arbete för att se till att förhandlingar inte behöver ställas in. Det handlar bl.a. om att använda sig av modern teknik för påminnelser, att uppmärksamma frågor om vilka åtgärder som kan vidtas för att undvika att ställa in en huvudförhandling och att arbeta med bemötande och säkerhetsfrågor.
Huvudförhandling gemensamt med häktningsförhandling
Det införs en möjlighet att, med parternas samtycke, hålla huvudförhandling gemensamt med en häktningsförhandling om åtal väcks senast vid sammanträdet. Den misstänkte ska i sådana fall kallas till huvudförhandlingen i samband med begäran om inställelse. Vi behandlar detta förslag i avsnitt 9.5.3.
Hovrättsprocessen
Hovrättens huvudsakliga uppgift är att granska och överpröva tingsrättens avgörande och rätta till felaktigheter i det. Parterna disponerar över vad som ska prövas i hovrätten genom att överklaga och i sina överklaganden peka på vad som ifrågasätts i
Sammanfattning SOU 2013:17
36
tingsrättens avgörande. Hovrättens överprövning bör ordnas så att överklagade mål prövas i den omfattning och i de former som krävs i det enskilda fallet. Vi lämnar flera förslag som, utifrån dessa utgångspunkter, syftar till att göra hovrättsprocessen mer ändamålsenlig.
• Ett överklagande ska, förutom vad som gäller i dag, även innehålla uppgift om vilka delar av tingsrättens avgörande som inte sätts i fråga samt uppgifter om klagandens syn på målets handläggning. Hovrätterna bör under beredningen av målen se till att parternas ståndpunkter klarläggs.
• Systemet med prövningstillstånd utvidgas till att omfatta alla brottmål. På det sättet kan de klara och entydiga målen sållas bort, dvs. där man vid en inledande tillståndsprövning kan se att det inte finns några tveksamheter om att tingsrättens avgörande är riktigt. Övriga mål ska avgöras efter en fullständig prövning.
• Den s.k. tilltrosregeln mjukas upp ytterligare så att hovrätten i fler fall kan grunda sin bevisvärdering på den bevisning som tagits upp i tingsrätten.
• Möjligheten för åklagaren att justera åtalet i hovrätten och
Högsta domstolen begränsas. Detsamma gäller för en målsägande som för talan i ansvarsdelen i högre rätt.
• Möjligheten för hovrätten att avgöra ett mål utan huvudförhandling utökas. De grundläggande förutsättningarna för vilka mål som kan avgöras på handlingarna i hovrätten överensstämmer med när ett mål, enligt vårt förslag, kan avgöras i utevaro i tingsrätten.
• Det införs en uttrycklig regel om att hovrätten alltid ska pröva om det är lämpligt att muntlig bevisning som tagits upp i tingsrätten läggs fram genom hänvisning till ljud- och bildupptagningen av förhöret i tingsrätten.
• Ett ytterligare undantag görs från förbudet mot reformatio in pejus. Undantaget innebär att hovrätten får döma till en svårare eller mer ingripande påföljd än den som tingsrätten dömt till om det finns skäl att undanröja en villkorlig dom eller skyddstillsyn på grund av den dömdes misskötsamhet.
SOU 2013:17 Sammanfattning
37
Rättens sammansättning
Vid våra överväganden om hur rätten bör vara sammansatt har vi utgått från vad som leder till den mest ändamålsenliga prövningen. Det beror på hur allvarligt brott målet rör, målets omfattning och beskaffenhet samt i vilken instans målet prövas. Mot den bakgrunden lämnar vi följande förslag.
• Tingsrätten ska, liksom i dag, alltid kunna avgöra ett mål med minst en lagfaren domare och tre nämndemän.
• Tingsrätten ska kunna avgöra fler mål vid huvudförhandling av en lagfaren domare. Gränsen för vilka mål som ska kunna avgöras med en domare överensstämmer med när målet, enligt vårt förslag, kan avgöras i den tilltalades utevaro. Det innebär bl.a. att det kan ske om det vid en fällande dom inte är aktuellt att döma den tilltalade till mer än sex månaders fängelse. Vi föreslår också att vissa särskilda typer av mål eller ärenden, som t.ex. ärenden om kontaktförbud, ska kunna avgöras av en lagfaren domare.
• Om det finns skäl för det med hänsyn till målets omfattning eller beskaffenhet, t.ex. för att målet innehåller svåra juridiska frågor eller är mycket omfattande, ska tingsrätten kunna avgöra målet med tre lagfarna domare. I sådana fall ska nämndemän inte delta.
• I hovrätten ska brottmålen avgöras av tre lagfarna domare.
Nämndemannasystemet ska alltså inte tillämpas vid brottmålshandläggningen i hovrätten. Om tingsrätten avgjort målet med tre lagfarna domare ska fyra domare delta när hovrätten avgör det.
Stödet till målsäganden och en mer ändamålsenlig handläggning av enskilda anspråk
Enskilda anspråk – ett bättre stöd och en mer ändamålsenlig handläggning
För den som utsatts för brott är en av de mest centrala frågorna att kunna få sitt skadeståndskrav eller annat enskilt anspråk prövat på ett enkelt sätt i brottmålsrättegången. Det finns brister i det stöd målsäganden får i frågor som rör enskilda anspråk i dag och sättet
Sammanfattning SOU 2013:17
38
som anspråken hanteras i dagens process. Alla målsägande får inte det stöd som polis och åklagare ska lämna enligt gällande bestämmelser. Talan väcks inte sällan i ett sent skede och är inte alla gånger tillräckligt förberedd. Det försvårar en ändamålsenlig handläggning. Mot denna bakgrund lämnar vi följande förslag.
• Vi tydliggör polismyndigheternas ansvar att biträda åklagaren med att förbereda enskilda anspråk.
• För att uppnå en enhetlig hantering ska Rikspolisstyrelsen meddela föreskrifter om hur enskilda anspråk ska dokumenteras under förundersökningen.
• Regeringen bör lämna uppdrag till Rikspolisstyrelsen att vidta åtgärder för att förbättra Polisens handläggning av enskilda anspråk och följa upp hur Åklagarmyndigheten arbetar med dessa frågor.
• I förtydligande syfte införs en uttrycklig bestämmelse om att en åklagare som trots målsägandens begäran inte åtar sig att föra dennes talan ska underrätta målsäganden om det i ett motiverat beslut.
• Ansvarsfördelningen mellan åklagaren och ett förordnat målsägandebiträde förtydligas så att det av lag framgår att biträdet alltid ska föra målsägandens talan om enskilt anspråk om ett sådant framställts av målsäganden.
• En talan om enskilt anspråk som inte förs av åklagaren ska kunna väckas samtidigt med åtalet. Talan väcks i så fall genom att åklagaren tillsammans med åtalet lämnar uppgift om ett anspråk som målsäganden anmält under förundersökningen eller till åklagaren. I anledning av detta införs även bestämmelser om hur nödvändiga uppgifter om anspråket ska anmälas i tid.
• För att öka förutsättningarna för en ändamålsenlig handläggning inför vi en särskild bestämmelse som rör enskilda anspråk som väcks efter åtalet. En sådan talan ska bara handläggas gemensamt med åtalet om det står klart att det kan ske utan olägenheter eller det annars finns särskilda skäl för det. Om så inte är fallet ska anspråket avskiljas och handläggas som ett tvistemål.
SOU 2013:17 Sammanfattning
39
En särskild typ av enskilda anspråk där det framkommit att det kan uppstå praktiska problem vid handläggningen är skadeståndskrav som riktar sig mot vårdnadshavare till en ung tilltalad. När det gäller sådana skadeståndskrav lämnar vi följande förslag.
• Talan mot vårdnadshavaren ska kunna väckas på samma sätt som en talan mot den tilltalade. De bestämmelser som vi föreslår ska gälla för delgivning av åtalet och föreläggande att svara på det ska även gälla för vårdnadshavaren. Det innebär bl.a. att vårdnadshavaren kan delges genom förenklad delgivning om han eller hon dessförinnan fått information om delgivningssättet.
• Det införs en bestämmelse som klargör att även en annan svarande än den tilltalade (t.ex. en vårdnadshavare när talan förs mot denne) ska kallas till huvudförhandlingen i ett brottmål och erinras om att en talan om enskilt anspråk kan komma att avgöras i hans eller hennes utevaro.
Stödperson och målsägandebiträde
Det är viktigt att de målsägande som är i behov av det ska kunna få ett sådant stöd som stödpersoner och målsägandebiträden kan ge.
Vi föreslår att en stödperson som följer med en målsägande till en rättegång i vissa fall ska kunna få ersättning av allmänna medel för de kostnader som uppstår till följd av detta.
Vi lämnar också förslag som syftar till att säkerställa att de personer som är målsägande får information om möjligheten att ha med sig en stödperson och att det bland personal inom rättsväsendet finns tillräcklig kunskap om vilken funktion en stödperson enligt rättegångsbalken kan fylla.
Det är angeläget att rättsväsendets resurser koncentreras till sådana fall och situationer då målsäganden har ett reellt behov av ett målsägandebiträde. Det är inte minst viktigt för att alla målsägande som är i behov av ett målsägandebiträde ska kunna få det. EMR-reformen har generellt påverkat målsägandens behov av stöd vid rättegången i hovrätten.
Vi föreslår att ett målsägandebiträdes förordnade ska upphöra efter att tiden för att överklaga tingsrättens dom har löpt ut. Om målsäganden begär det eller om det annars finns anledning till det ska det ske en förnyad prövning av om målsägandebiträde ska förordnas i högre rätt.
Sammanfattning SOU 2013:17
40
Genomförandet
Flera av våra förslag påverkar arbetsformerna inom rättsväsendet och ställer krav på att organisationerna anpassas till nya eller förändrade arbetsuppgifter. Det är därför viktigt att genomförandet av den reform som vi föreslår förbereds väl. Det krävs ledning och styrning av genomförandearbetet och engagemang hos cheferna vid rättsväsendets myndigheter och domstolarna.
Vi föreslår att regeringen tillsätter en genomförandeutredning där en utredare får i uppdrag att utarbeta en plan för hur den föreslagna reformen bäst kan genomföras. I uppdraget bör även ingå att samordna och styra myndigheternas genomförandearbete. Rikspolisstyrelsen, Åklagarmyndigheten, Ekobrottsmyndigheten, Kriminalvården och Domstolsverket bör få i uppdrag att medverka i det förberedande arbetet. I det bör ingå att ta ställning till vilka olika förberedande steg, i form av teknisk anpassning av verksamhetsstöd, överväganden om resurs- och personalfördelning, utbildnings- och informationsinsatser samt framtagande av rutindokument, som krävs och när de senast ska genomföras.
Under genomförandearbetet bör även de praktiska frågorna om hur det bäst kan säkerställas att den som åtalas enkelt kan komma i kontakt med en advokat för rådgivning uppmärksammas. Advokatsamfundet bör involveras i det arbetet, liksom Domstolsverket.
Lagändringarna ska träda i kraft den dag regeringen bestämmer. I fråga om krav på prövningstillstånd vid överklagande av domar och beslut som har meddelats före ikraftträdandet ska äldre bestämmelser gälla.
Konsekvenser
Den främsta konsekvensen av våra förslag är att kvaliteten i processen förbättras. Ett genomförande av de förslag vi lämnar kommer sammantaget inte att innebära några kostnadsökningar för det allmänna. De ekonomiska konsekvenserna är emellertid svårbedömda och bygger på uppskattningar.
Våra förslag kommer att leda till kostnadsminskningar för Sveriges Domstolar och till kostnadsökningar för åklagarväsendet. Omfördelning av resurser från Sveriges Domstolar till åklagarväsendet kommer att behöva ske till följd av att arbetsuppgifter överflyttas från domstolarna till åklagarna.
SOU 2013:17 Sammanfattning
41
Inom rättshjälpsanslaget kommer minskade kostnader för målsägandebiträde i hovrätt att uppstå, samtidigt som det tillkommer kostnader för att finansiera ersättning för rådgivning till tilltalade av advokat. Färre huvudförhandlingar kommer också att bidra till minskade kostnader för rättsliga biträden.
Kostnaderna för inställda förhandlingar kommer att minska. Det kommer att uppstå utbildnings- och omställningskostnader för myndigheterna som ska tillämpa de nya reglerna. För Sveriges Domstolar, åklagarväsendet och Kriminalvården kan det också antas uppstå kostnader för att anpassa organisationen efter våra förslag.
43
Summary
Our mandate
Our overarching mandate was to consider measures to establish judicial procedure for criminal cases at both district courts and courts of appeal that is better suited to purpose, where it is possible to make further improvements to the quality and efficiency of prosecutions. Our task included considering:
• whether it is possible to improve and clarify the division of responsibility between prosecutor and court and also their roles and functions;
• whether it is possible to increase the parties’ influence over the procedure in criminal cases together with their responsibility for the case being moved towards a ruling;
• how it may be possible to improve the preparatory work in criminal cases, among other things with a view to producing more efficient means of handling proceedings and ensuring that the court has a complete information base for its adjudication;
• how, at both district courts and courts of appeal, it may be possible to better adapt the way in which criminal cases are dealt with in respect of the individual case, considering what is required to adjudicate on the substantive issue, e.g. by producing more flexible rules and alternative forms for adjudicating on cases before the court;
• how it may be possible to reduce the risk of hearings being cancelled;
• what the proper composition of the court ought to be in various situations;
• matters relating to support for the aggrieved party.
Summary SOU 2013:17
44
It is emphasised in our mandate that we should focus on how our proposed changes may have an impact in practice and also consider how to improve the effect of changes already made.
General considerations
The fundamental object of procedure in criminal cases is that accusations of crime are adjudicated within a reasonable timeframe applying a high level of quality. Our overarching objective was to propose changes whereby the procedure would be better for the individuals involved. We believe that a basic precondition for achieving this is to reinforce the influence of the parties by them expressing the positions they have adopted more clearly and also by attributing these positions greater importance in terms of how the case is dealt with. The procedure can then be adapted to the requirements of the case, so that the procedure becomes better suited to purpose. Considering this overarching objective, we have based our proposals on the following points of departure:
• Clearer roles in procedure. The provisions of the Code of Judicial
Procedure governing the roles assumed by the various parties and actors in the procedure are to some extent unclear. The judge’s role in leading the proceedings and the standing of the prosecutor and the accused as parties in the criminal case should be made clearer. The aggrieved party should have good opportunities as a party to have their claim for damages considered in conjunction with the prosecution.
• Handling cases according to need. There ought to be different ways and forms for handling and adjudicating cases, adapted to the requirements of the case. The positions of the parties and the gravity of the act to which the prosecution relates should be paramount at the district court. Reviews at the court of appeal should be arranged so that the court examines all of the rulings appealed against based on the positions adopted by the parties. However, not all of the cases that are reviewed on appeal call for an adjudication involving a comprehensive review of the entire case.
Summary
45
• Predictable proceedings with early intervention. The subject of the criminal case should be clear. The matters to be adjudicated by the court ought to be set out in clear and precise applications when the case is instituted. The information base required to specify or adopt a position on these applications (e.g. personal case studies and information about private claims) should to a greater extent be produced earlier. The accused ought to be urged to state the position that he or she is adopting on all allegations when the proceedings are started. This request should be formulated in a way that makes it easy for the individual to understand what he or she needs to adopt a position on.
• Greater responsibility for the parties. Society should be able to require a person, who is the subject of a crime investigation and who has been informed that he or she is suspected of having committed an offence, to participate in the procedure applied, e.g. by attending questionings, personal case studies with the probation service and appearing at main hearings. He or she then needs to be informed about how the matter will be dealt with. If a party chooses to appeal to the court of appeal, a requirement may be imposed on them to clearly state what the court of appeal is to consider on appeal.
• A holistic approach to the legal chain. The way in which matters are dealt with – from reporting the crime to the police to a court adjudicating on the issue of the liability for an offence – ought to be perceived as comprising one cohesive process. The authorities within the legal system and the courts have a shared responsibility to work to ensure that cases can be adjudicated within a reasonable timeframe. This includes a shared responsibility to keep individuals informed about the procedure and how individuals are expected to participate in the procedure applied.
• Consistent implementation that has been well thought out. The way in which the provisions on procedure in criminal cases are formulated is only one of several key factors for improving the legal process. The manner in which the provisions are applied is also crucial. This requires changes to be well prepared and for there to be practical tools (e.g. in the form of operational support) to facilitate their day-to-day application.
Summary SOU 2013:17
46
The division of roles between parties and actors in the procedure
The accused
There ought to be an improvement in the information communicated to the accused about the procedure in criminal cases. The accused ought to receive continuous information from the police, the Swedish Prosecution Authority, the Prison and Probation Service and the court about what is going to happen in the course of the proceedings and what is expected of him or her. It ought to then also be possible to impose more stringent requirements on the accused to participate in the procedure applied.
The accused ought to have better opportunities to assess his or her situation and prepare the defence by being provided with information – no later than when the prosecution is instituted – about the ensuing consequences of the criminal charge in the event of being found to have committed the offence. There ought to be better opportunities for legal assistance in conjunction with the prosecution being instituted.
A person prosecuted for a crime, for which the prosecutor requests a sanction that is more stringent than a fine, should as a step in his or her defence be entitled to free counselling with an advocate (Sw. advokat) for a maximum of two hours. The suspect ought to have been notified in the course of the preliminary investigation of the opportunity to receive legal advice, but written information should also be provided when the prosecution papers are served. This proposal does not affect the provisions on public defence counsel. If defence counsel is appointed, they should provide such advice as a matter of course within the framework of their defence assignment.
The person being prosecuted should be able to personally choose the advocate to whom he or she wishes to refer for advice. The person who provided advice may request compensation at the court where the case is pending for work done and any interpretation and translation costs.
Summary
47
The judge
The judge has a responsibility for leading the procedure applied and for the case being adjudicated in a way that is both legally secure and suited to purpose.
The judge should actively work to ensure that nothing is unnecessarily drawn into the case and should try to clearly establish the positions adopted by the parties in order to rectify any ambiguities and omissions in the investigation presented. One measure towards achieving this includes making the role of the judge in respect of the preparatory work clear.
The judge should not act on their own volition to ensure the completion of the investigation into the issue of liability. A requirement should be introduced for an application to be first made by a party before the court may order the prosecutor to complete the preliminary investigation. The court should not be able to gather evidence on its own volition regarding the issue of liability. On the other hand the court should retain the ultimate responsibility for there being sufficient material to adjudicate the issue of sanction.
The prosecutor
The prosecutor should assume full responsibility for representing the State in actions relating to criminal liability.
The prosecutor should present an application concerning sanction in all cases. The court should not be able to impose a more stringent penalty or a more restrictive sanction on the accused than requested by the prosecutor. Nor should the court be able to order forfeiture of the grant of conditional release that is more restrictive for the accused than requested by the prosecutor.
The application concerning sanction must always be stated in the prosecution papers. If the prosecutor considers that the application concerning sanction might be amended for a particular reason (e.g. because the investigation into the accused's personal circumstances ought to be supplemented), the prosecutor may state this. Where there is reason to do so, it should be possible to amend the application while the case is being processed at the district court. It should be noted that it is the prosecutor’s final application that the court should not be able to go beyond.
Summary SOU 2013:17
48
As a main rule, at the court of appeal and the Supreme Court, the prosecutor should not be able to adopt a more severe stance when amending their application concerning sanction.
The court should not be able to make a decision on the special legal effect of a crime without there being an application. However, an exception is made in respect of those charges that should be imposed under Section 1 of the Crime Victim Fund Act (1994:419). Nor should it be possible for the court to go beyond what has been requested in such a matter, e.g. cannot order deportation for a longer period than as requested by the prosecutor. The prosecution papers should specify any applications for special legal effect that are presented. It should be possible to amend the applications in the same way as the application concerning sanction.
The aggrieved party
It should be possible for the aggrieved party to bring proceedings relating to criminal liability if the prosecutor does not institute a prosecution, discontinues a prosecution or chooses not to appeal when a prosecution is rejected. However, when the prosecutor brings an action concerning criminal liability, the prosecutor should be solely responsible for this action. The provision entitling the aggrieved party to assist with the prosecutor’s prosecution should be revoked. The aggrieved party should have good opportunities to have their claim for damages considered in conjunction with the criminal case. Furthermore, there ought to be improved opportunities for transparency in the procedure for the aggrieved party. We consequently present the following proposals:
• Following ‘final service' of the papers on the suspect and his or her defence counsel under Chapter 23, Section 18 of the Code of Judicial Procedure, an aggrieved party should be entitled upon request to be informed about such details from the preliminary investigation that are relevant to the aggrieved party's action for a private claim. It should be possible in certain cases to limit the right to receive information subject to ‘preliminary-investigation secrecy’.
Summary
49
• As a main rule, the aggrieved party should be entitled to attend the main hearing before they are heard even if the aggrieved party does not bring an action in the case. The same should apply if the main hearing is held behind closed doors (in camera).
We will introduce provisions clarifying that an aggrieved party, who is bringing an action for a private claim, may ask all of the questions that are relevant to enable the aggrieved party to protect their rights.
Procedure at the district court
Procedure in criminal cases that is adapted to need
We propose that it should be possible to hear cases at the district court in different ways depending on the severity of the sanction requested by the prosecutor and the position adopted by the accused in relation to the prosecution. We therefore propose that different rules should apply to: 1. Cases in which the prosecutor requests that the sanction should
be set as a fine. As a main rule, the prosecutor should issue a summary penalty order in these cases, regardless of the position adopted by the suspect regarding the criminal charge. The preparation of the case is to be simplified, e.g. a prosecution is instituted by submitting a summary penalty order to the court that has not been approved (see further below under Cases in-
volving fines).
2. Cases in which the prosecutor requests a sanction corresponding to no more than six months imprisonment. Further delimitations are proposed if the prosecutor requests a sanction other than imprisonment. It should be possible to adjudicate these cases by applying a special procedure without a main hearing provided the accused admits to the acts to which the prosecution relates, approves of all applications being presented in conjunction with the prosecution and consents to the case being ruled on in this way. The court should check that the preconditions for the procedure have been satisfied and that there are no special reasons that call for a main hearing (see also below under Special
procedure in cases where the commission of the offence has been admitted).
Summary SOU 2013:17
50
3. Cases in which the prosecutor requests imprisonment for more than six months, certain other sanctions and cases where the accused is under the age of 18. The ruling in these cases should always be made following a main hearing. Rulings in other cases should also, if requested, be made following a main hearing. We propose measures for these cases that are aimed at producing a procedure that is better suited to purpose combined with better preparation (see below under Cases involving main hearings).
More efficient institution of proceedings
New provisions on how to institute public prosecutions
Prosecutions are to be instituted by submitting the prosecution papers to the court in all cases where the prosecutor has not issued a summary penalty order. The prosecutor should simultaneously send or present the prosecution papers to the accused and order him or her to respond to the prosecution and the consequent applications presented. The accused should be urged to respond to the court no later than by a certain date. This means that a criminal case where the prosecutor institutes a prosecution should no longer be initiated by the court issuing a summons.1
The accused should receive further information depending on how the case is to be adjudicated. If the prosecutor considers that the case could be adjudicated by applying the special procedure, the accused should be urged to state whether he or she consents to such procedure being applied.
It is important that the written material sent to the accused is worded so that it is easy to understand and that the accused can easily provide the information requested.
The purpose of ordering the accused to respond to the prosecution and the applications presented is to have early clarification of the positions adopted by him or her on the issues in question and to investigate whether there are opportunities to deal with the case in a simplified way. The accused, who is entitled to be passive, is not adversely affected by any sanction if he or she does not respond.
1 However, offences relating to freedom of the press and freedom of expression, which represent unusual kinds of case, are exempted from this under special rules incorporated into the act governing the procedure for such cases.
Summary
51
Personal case studies
When a statement is required under Section 1 of the Criminal Proceedings (Special Personal Case Study) Act (1991:2041) to provide the prosecutor with an information base for their sanction application, the prosecutor should get this from the Prison and Probation Service before the prosecution is instituted.
The personal case studies should be further adapted to the requirements of the individual case. The Prison and Probation Service should submit a statement to the prosecutor within a shorter period than currently applies, following a less extensive investigation. This statement should state whether the Prison and Probation Service considers that a more extensive investigation is required. In that case the court may decide to supplement the investigation following institution of the prosecution.
Service
It should be permissible to use simplified service for serving the prosecution and other documents on the accused, as far as practicable. Authorities within the legal system have a shared responsebility to ensure that this can be done. This implies that the person suspected of the crime ought to be kept continuously informed and reminded about the matter when he or she has contact with the police, the Swedish Prosecution Authority or the Prison and Probation Service.
It should be possible for the prosecutor or court to utilise this means of service if the accused has been informed at a personal meeting that simplified service may be used by the prosecutor or district court and where it would not be inappropriate considering the circumstances of the case. No statutory time limit will be set concerning the length of time that may elapse after the accused was informed that simplified service might be used.
Summary SOU 2013:17
52
A special procedure in cases where the commission of the offence has been admitted
Under certain conditions it ought to be possible for a simplified procedure without a main hearing to be used at court to adjudicate cases concerning a public prosecution in respect of acts that have been admitted by the accused to the court. The court should convene a main hearing if the case cannot be adjudicated in this way.
It should only be possible to apply the special procedure if the accused has attained the age of 18 and neither the prosecutor nor the accused has requested a main hearing. The scope of application is otherwise determined by the prosecutor’s application concerning sanction.
It should not be possible to adjudicate the case by applying the special procedure if the prosecutor has requested that the sanction should be set as:
• imprisonment for more than six months,
• a conditional sentence or probation if an ‘alternative penalty’ that exceeds six months imprisonment is to be provided in the final judgment,
• probation combined with imprisonment,
• institutional care of young persons, or
• forensic psychiatric care.
Restrictions are also imposed on the extent to which a grant of conditional release from a prison sentence may be forfeited. The implication of this is that the aggregate length of the penalty may not exceed six months imprisonment for it to be possible for the case to be adjudicated by applying the special procedure.
The prosecution should specify whether the prosecutor considers that the case could be adjudicated by applying the special procedure. The accused should receive information about his or her opportunities to receive the advice of an advocate and should be urged by the prosecutor to respond to the prosecution at the court and also state whether he or she consents to the case being adjudicated by applying the special procedure without a main hearing.
If the accused submits a response to the court, the court may adjudicate the case by applying the special procedure if the accused:
Summary
53
• has been informed about his or her right to receive the advice of an advocate,
• admits the act or acts to the court,
• accepts the sanction requested by the prosecutor and the other applications presented in conjunction with the prosecution (e.g. private claims), and
• consents to the case being adjudicated in this way.
The court should check that the preconditions for the procedure have been satisfied and that there are no special reasons requiring a main hearing to be held. Examples of such situations include when the accused’s admission is ambiguous or the court considers that a further investigation is required concerning the accused’s personal situation or health status. Other examples are when the court considers that, in the light of judicial practice, the application concerning sanction is manifestly too stringent or the title of the offence is incorrect.
Cases applying the special procedure should be adjudicated by a legally qualified judge, and a simplified form of judgment may be issued. An appeal may be made against the judgment in accordance with the normal rules.
The provision enabling the prosecutor to issue a summary penalty order relating to a conditional sentence should be revoked as a result of the introduction of a special procedure for cases where the commission of the offence has been admitted.
Cases involving fines
A prosecutor should issue a summary penalty order in respect of a fine irrespective of the position adopted by the suspect. As a main rule, the prosecution should be instituted by submission of the summary penalty order to the court in the event that the summary penalty order is not approved. The summary penalty order should consequently contain the information that needs to be included for the prosecution.
In conjunction with a summary penalty order being issued for approval within a fixed period, the suspect should be afforded an opportunity to, in the event that the order is not approved, respond in writing to the prosecution, state the evidence to be adduced, con-
Summary SOU 2013:17
54
clude the action and express his or her views on the issue of whether the case may be adjudicated by the court without a main hearing. The response from the suspect should be sent to the prosecutor. The prosecutor should submit any response to the court simultaneously with the prosecution being instituted.
Cases concerning offences involving fines for which the commission of the offence has been admitted to the court may be dealt with in accordance with the special procedure for cases where the commission of the offence has been admitted. It should be possible at the district court to adjudicate other cases, with or without a main hearing, in the same way as today.
By way of clarification, a provision will be introduced clarifying what constitutes material included within the proceedings when a criminal case is adjudicated without main hearing. This should state that records or notes from the preliminary investigation may only form the basis of the adjudication to the extent that the information has been adduced by either of the parties.
Cases involving main hearings
Joint processing of prosecutions and part-judgments, etc.
The court should assume clearer responsibility for assessing whether several prosecutions or charges are to be processed within the same trial and adjudicated at the same time. It is important to reduce the number and scope of major cases and to avoid any unnecessary delays in the adjudication of a prosecution because another case cannot be adjudicated at the same time.
These provisions are formulated so that the assessment of the court is based on what is appropriate and advantageous for the procedure. When making this assessment, the court should take particular account of whether there is a risk of joint processing leading to the trial becoming more extensive than necessary.
If a need arises when a case is being dealt with, it ought to be possible to separate prosecutions that are being processed jointly so that they can be processed separately. It ought to be possible to do this either by dealing with the prosecution as different cases or by issuing a part-judgment. The solution to be chosen is purely a practical issue. This therefore amends the current provision concerning when part-judgments may be issued in the case of several
Summary
55
prosecutions against an accused. In such cases a part-judgment may be issued if this is advantageous for the processing of the case or there are otherwise special reasons to do so.
The possibility is introduced for the district court to refer a question of precedential interest in a criminal case to the Supreme Court, subject to the consent of the parties.
Preparatory work
In all cases, the requirement for applications presented being specified at the time the prosecution is instituted and the accused being ordered to respond to these applications improves the prospects of the positions adopted by the parties being established at an early stage. The requirement for the prosecutor to obtain a statement of views from the Prison and Probation Service where this is required increases the prospects of there being a sufficient information base regarding the accused’s personal circumstances at the time of adjudication. These measures ought to be sufficient for most cases. However, further preparatory work under the guidance of the court may be required in extensive and complicated cases. We present several proposals, the aim of which is to improve preparatory work for such cases:
• The responsibility of the court to make efforts to ensure that criminal cases are prepared so that they can be adjudicated in a way better suited to purpose and to actively provide material guidance regarding procedure in the course of the preparatory work should be expressly governed by statute.
• A rule should be introduced prescribing that preparatory meetings are to be held in cases that are, or are expected to become, extensive.
• An opportunity should be introduced for the court to hold preparatory meetings during the period between final serving of the preliminary investigation and institution of the prosecution.
• Provisions should be introduced clarifying that preparatory work may, when necessary, also be conducted through an exchange of correspondence or in some other way.
Summary SOU 2013:17
56
• The final deadline for when a main hearing is to start in a case where the accused is being detained or is under the age of 18 should be extended if a preparatory meeting needs to be held. An express provision will also be introduced stating that the main hearing may be initiated later – subject to the consent of the accused – if the investigation into his or her personal circumstances has not been completed.
Simplified handling of prosecutions where the commission of the offence has been admitted
It should be possible for individual charges to be dealt with in a simplified way when making a ruling following a main hearing, subject to the consent of the parties, provided the accused admits to the act after the prosecutor has presented their applications. The parties do not need to amplify on their actions and present evidence in the relevant respects if this is manifestly unnecessary considering the substance of the act and other circumstances. It should be a prerequisite here that the matter relates to an act that could have been adjudicated by applying the special procedure if the prosecution had just been related to that act.
Adjudicating cases in the absence of the accused
The opportunities to adjudicate a case when the accused has not attended the main hearing, despite having been served with a summons to attend, are to be extended. The provisions should also be made clearer. It is also a precondition according to the current provision that it is possible to conduct a satisfactory examination of the matter, irrespective of the prospective sanction. This will be amended so that the case is adjudicated unless there are special reasons not to do so.
The upper limit for the length of the prison sentence that may be imposed at hearings where the accused fails to appear is increased from three to six months. As regards sanctions other than imprisonment, we will introduce restrictions largely corresponding to those for the special procedure.
A ruling in a case may not be made in the absence of the accused if this involves setting the sanction as:
Summary
57
• imprisonment for more than six months
• a conditional sentence or probation in the event that an ‘alternative penalty’ that exceeds six months imprisonment is to be provided in the final judgment,
• probation combined with imprisonment, or
• institutional care of young persons.
If the matter involves forfeiting a grant of conditional release, the case cannot be adjudicated in the absence of the accused if there is any question of forfeiture for more than six months or if the time to be forfeited and the new prison sentence to be imposed jointly exceed six months. In situations where accused fails to appear, the request for sanction made by the prosecutor should also be decisive to the assessment.
Cancelled hearings
Cancelled hearings have negative consequences for both individuals and the legal system. Our proposal to amend the rules on service and increase the opportunities to adjudicate cases in the absence of the accused ought to result in a reduction in the number of main hearings that need to be cancelled. The same applies to our proposal to amend the part-judgment rules and clarify the provisions on when several prosecutions should be processed jointly. In addition to this, we propose clearer provisions on the sanctions and coercive measures that should be used by courts to ensure that main hearings are actually held.
Provided there is no lawful excuse for non-attendance, the court should judicially confirm the default fine set and, provided there are no special reasons not to do so, decide to collect the person who failed to appear if the case cannot be adjudicated without his or her presence. If the accused has not appeared and it is unlikely that it would be possible to collect him or her, the court should order that the accused be detained instead, provided the necessary conditions are met. The court should otherwise decide to summon the person who failed to appear to reattend on pain of a default fine.
It is important that active and ongoing work is conducted at courts to ensure that hearings do not need to be cancelled. This involves, among other things, using modern technology for reminders,
Summary SOU 2013:17
58
addressing issues linked to action that can be taken to avoid main hearings being cancelled and working on reception and security issues.
Main hearings held jointly with detention hearings
A possibility will be introduced for holding a main hearing jointly with a detention hearing provided a prosecution is instituted no later than at the meeting and subject to the parties’ consent. In such cases, the suspect should be summoned to the main hearing in conjunction with the request for his or her appearance. We deal with this proposal in Section 9.5.3.
Procedure at the court of appeal
The main function of the court of appeal is to examine and review rulings made by district courts and correct any mistakes in such rulings. The parties control what the court of appeal should consider by appealing against and indicating in their appeals the issues in question in the district court ruling. Reviews at the court of appeal ought to be arranged so that cases appealed against are considered to the extent and in the forms required for the individual case. We make several proposals, the aim of which is to make the procedure at the court of appeal better suited to purpose, based on these points of departure:
• In addition to the current provisions, an appeal should also include information about which parts of the district court ruling are not at issue as well as a statement of views by the appellant concerning the processing of the case. While the case is being prepared, the court of appeal ought to ensure that the positions adopted by the parties are clarified.
• The system of leave to appeal should be extended to encompass all criminal cases. In this way, clear and unambiguous cases can be sifted out, i.e. where there are no doubts regarding the soundness of the district court ruling following the preliminary consideration of leave to appeal. Other cases should be adjudicated following a comprehensive review.
Summary
59
• The ‘credibility rule’ is further relaxed so that the court of appeal can base its evaluation in more cases on the evidence taken up at the district court.
• There are limited opportunities for prosecutors to amend the prosecution at the court of appeal and Supreme Court. The same applies to an aggrieved party bringing an action in respect of criminal liability at a superior court.
• The possibility for a court of appeal to adjudicate a case without a main hearing will be extended. The basic prerequisites for cases that can be adjudicated on the basis of documents at the court of appeal correspond with when it would, according to our proposal, be possible to adjudicate a case in the event that the accused has failed to appear at the district court.
• An explicit rule should be introduced stating that the court of appeal must always consider whether it is appropriate for verbal evidence given at the district court to be adduced by reference to audio and video recordings of the questioning at the district court.
• A further exemption is made from the prohibition against
reformatio in pejus. This exemption means that the court of appeal
may impose a more severe or more restrictive sanction than the sanction imposed by the district court if there is reason to set aside a conditional sentence or probation owing to the misconduct of the person sentenced.
Composition of the court
When deliberating on how the court ought to be composed, we have proceeded on the basis of what would lead to an adjudication that is best suited to purpose. This depends on the gravity of the offence in the case, the scope and nature of the case and also the instance at which the case is being adjudicated. In light of this we make the following proposals:
• As today, the district court should always be able to adjudicate a case with at least one legally qualified judge and three lay judges.
Summary SOU 2013:17
60
• It should be possible for one legally qualified judge to adjudicate on more kinds of cases at a main hearing at the district court. The limit for which cases can be adjudicated by one legally qualified judge corresponds to when the case could, according to our proposal, be adjudicated in the absence of the accused. This means, among other things, that this may occur in cases where the accused would not be sentenced to more than six months imprisonment in the event of a conviction. We also propose that it should be possible for one legally qualified judged to adjudicate certain special kinds of case or matter (such as, for example, matters relating to a prohibition on contact).
• It should be possible for three legally qualified judges to adjudicate a case at the district court if there are reasons to do so considering the scope or nature of the case, e.g. because the case involves difficult legal issues or is very extensive. Lay judges should not participate in such cases.
• Three legally qualified judges should adjudicate criminal cases at the court of appeal. The lay judge system should thus not be applied when adjudicating criminal cases at the court of appeal. If three legally qualified judges have adjudicated the case at the district court, four legally qualified judges should participate when the case is adjudicated at the court of appeal.
Support for aggrieved parties and private claim handling that is better suited to purpose
Private claims – improved support and handling that is better suited to purpose
One of the key issues for people subjected to crime is to have their claim for damages or other private claim considered in a simple way at the criminal trial. There are currently inadequacies in the support received by aggrieved parties on matters relating to private claims and the way in which these claims are dealt with within the current procedure. Not all aggrieved parties receive the support that police and prosecutors should provide according to the applicable provisions. Actions are frequently instituted at a late stage and are not always sufficiently prepared. This impedes handling suited to purpose. In light of this we make the following proposals:
Summary
61
• We should clarify the responsibility of the police authorities to assist prosecutors in the preparation of private claims.
• The National Police Board should issue regulations on how individual claims are to be documented during the preliminary investigation in order to ensure homogenous handling.
• The Government ought to assign the National Police Board to take measures to improve the handling of private claims by the police and to monitor the work of the Swedish Prosecution Authority regarding these issues.
• By way of clarification, an express provision should be introduced stating that a prosecutor who does not undertake to bring an action in spite of a request from the aggrieved party should notify the aggrieved party of this by means of a decision supported by reasons.
• The division of responsibility between prosecutor and the aggrieved party counsel appointed should be clarified so that it is prescribed by statute that such counsel should always bring the aggrieved party’s actions for private claims if such a claim has been presented by the aggrieved party.
• It should be possible to institute an action for a private claim that is not brought by the prosecutor at the same time as the prosecution. In such a case, the action should be instituted by way of the prosecutor submitting, together with the prosecution, information concerning a claim that the aggrieved party presented in the course of the preliminary investigation or to the prosecutor. Provisions should in view of this also be introduced concerning how information required for the claim should be notified on time.
• A special provision relating to private claims instituted following the prosecution should be introduced to improve the prospects of being able to apply a means of handling suited to purpose. Such an action should only be dealt with jointly with the prosecution if it becomes apparent that this can be done without inconvenience or where there are otherwise special reasons to do so. If this is not the case, such claim should be split up and dealt with as a contentious civil case.
Summary SOU 2013:17
62
It has emerged that there may be practical problems in conjunction with the handling of one special kind of claim, namely claims for damages directed at the custodian of a young accused. We make the following proposals in respect of such claims for damages:
• It should be possible to institute an action against the custodian in the same way as an action against the accused. The provisions that we have proposed should apply to service of the prosecution, and orders to respond to it should also apply to the custodian. This means, among other things, that the custodian may be served by means of simplified service if he or she had been informed about this means of service beforehand.
• A provision should be introduced clarifying that a defendant other than the accused (e.g. a custodian when an action is brought against him or her) should also be summoned to attend the main hearing in a criminal case and reminded that an action for a private claim may be adjudicated in his or her absence.
Support persons and aggrieved party counsel
It is important that it is possible for aggrieved parties to (where necessary) receive the support that a support person and aggrieved party counsel can provide.
We propose that in some cases a support person who accompanies an aggrieved party to a trial should be able to receive compensation from public funds for the costs incurred.
We also make proposals that aim to ensure that individual aggrieved parties are provided with information about the possibility of having a support person with them and that staff within the legal system have sufficient knowledge about the function that a support person can fulfil under the Code of Judicial Procedure.
It is important that the resources of the legal system are directed at such cases and situations where the aggrieved party has a real need for aggrieved party counsel. It is particularly important to ensure that all aggrieved parties who need aggrieved party counsel should be able to get one. The trial modernisation reform (EMR Reform) has had a general effect on the support needs of aggrieved parties during trials at the court of appeal.
We propose that the appointment of aggrieved party counsel should cease following expiry of the period for appeals against a
Summary
63
district court judgment. The appointment of aggrieved party counsel at a superior court should be re-examined if the aggrieved party so requests or there are otherwise special reasons to do so.
Implementation
Several of our proposals affect working arrangements within the legal system and require organisations to adapt to new or changed duties. It is consequently important that good preparations are made for the implementation of our proposed reform. The implementation work requires leadership and control as well as commitment on the part of managers at the authorities and courts within the legal system.
We propose that the Government appoints an Implementation Inquiry where the commissioner in charge of the Inquiry is assigned to draw up a plan for how the proposed reform can best be implemented. This assignment ought to also include coordinating and directing the implementation work of the authorities. The National Police Board, the Swedish Prosecution Authority, the Swedish National Economic Crimes Bureau, the Prison and Probation Service and the National Courts Administration ought to be directed to participate in the preparatory work. This ought to include determining the various preparatory stages – in the form of technical adaptation of operational support, discussions about the allocation of resources and staff, training and information activities, and also the production of documentation on administrative routines – that may be required and their deadline for implementation.
In addition, attention during the implementation work ought to be directed at practical issues relating to how it can best be ensured that the person being prosecuted can easily contact an advocate for advice. The Swedish Bar Association ought to be involved in this work, as well as the National Courts Administration.
The statutory amendments should enter into force on a date to be determined by the Government. As regards the requirement for leave to appeal, the older provisions will apply to appeals against judgments and decisions that have been issued before the new provisions enter into force.
Summary SOU 2013:17
64
Consequences
The primary consequence of our proposals is an improvement in the quality of the procedure. In general, the implementation of the proposals we make will not entail any increase in costs for the state. However, it is difficult to assess the financial consequences, which are based on estimates.
Our proposals will result in reduced costs for Swedish Courts and increased costs for the prosecutor service. Resources will need to be redistributed from the Swedish Courts to the prosecutor service as a consequence of duties being transferred from the courts to the prosecutors.
Aggrieved party counsel costs at the court of appeal will reduce within the legal aid appropriation while there will be additional costs to fund the remuneration of advocates providing advice for the accused. Fewer main hearings will also help to reduce legal assistance costs.
Costs in respect of cancelled hearings will reduce. There will be training and readjustment costs for authorities applying the new rules. It may also be assumed that costs will arise for the Swedish Courts, the prosecutor service and the Prison and Probation Service to adapt their organisations to our proposals.
65
Författningsförslag
1 Förslag till lag om ändring i rättegångsbalken
Härigenom föreskrivs i fråga om rättegångsbalken
dels att 49 kap. 13 § och 54 kap. 12 § ska upphöra att gälla,
dels att 1 kap. 3 b §, 2 kap. 4 §, 5 kap. 3 §, 12 kap. 14 §, 19 kap. 7
och 11 a §§, 20 kap. 8 §, 22 kap. 2 och 5 §§, 23 kap. 21 §, 28 kap. 2 §, 30 kap. 2 och 4 §§, 31 kap. 1 §, 33 kap. 6 §, 35 kap. 6 §, 36 kap. 17 och 20 §§, 40 kap. 10 §, 45 kap. 1–4, 5, 7–10 a, 11, 13–13 a, 14, 15 och 16 §§, 46 kap. 6, 8, 14–15 och 15 a §§, 47 kap. 2 och 7 §§, 48 kap. 2, 4–8, 10, 12 och 19 §§, 49 kap. 14 a §, 51 kap. 4, 7 a, 8–9, 12–13, 19, 23 och 25 §§ , 53 kap. 2 §, 54 kap. 9 §, 55 kap. 15 § och 56 kap. 13 § ska ha följande lydelse,
dels att det ska införas 24 nya paragrafer, 20 kap. 8 a §, 21 kap.
3 c och 10 a §§, 22 kap. 2 a §, 23 kap. 18 a §, 24 kap. 13 a §, 30 kap. 3 a–b §§, 45 kap. 1 a, 4 a, 10 b–c, 13 b–d och 14 a §§, 46 kap. 15 b §, 47 kap. 7 a och 20 a §§, 49 kap. 14 b§, 51 kap. 13 a, 13 b, 25 a och 25 b §§ av följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
1 kap.
3 b §
Tingsrätten skall vid huvudförhandling i brottmål bestå av en lagfaren domare och tre nämndemän. Om en av nämndemännen får förhinder sedan huvudförhandlingen har påbörjats, är rätten domför med en lagfaren domare och två
Tingsrätten ska vid huvudförhandling i brottmål bestå av en lagfaren domare och tre nämndemän. Om en av nämndemännen får förhinder sedan huvudförhandlingen har påbörjats, är rätten domför med en lagfaren domare och två
Författningsförslag SOU 2013:17
66
nämndemän. nämndemän.
Vid huvudförhandling i mål om brott för vilket inte är föreskrivet svårare straff än böter eller fängelse i högst sex månader är tingsrätten domför utan nämndemän, om det inte finns anled-
ning att döma till annan påföljd
än böter och det i målet inte är fråga om företagsbot.
Tingsrätten är domför med en lagfaren domare vid huvudförhandlingen, om det inte finns
anledning att döma till
1. fängelse i mer än sex månader,
2. villkorlig dom i förening med samhällstjänst om det i domslutet ska anges ett fängelsestraff överstigande sex månader,
3. skyddstillsyn i förening med fängelse enligt 28 kap. 3 § brottsbalken ,
4. skyddstillsyn i förening med samhällstjänst eller kontraktsvård om det i domslutet ska anges ett fängelsestraff överstigande sex månader, eller
5. sluten ungdomsvård. Vad som anges i andra stycket gäller också om
det inte finns
an-
ledning att
1. förverka villkorligt medgiven frihet från fängelsestraff med mer än sex månader, eller
2. bestämma påföljden till fängelse och förverka villkorligt medgiven frihet från fängelsestraff med en strafftid som sammantaget överstiger sex månader.
Med de påföljder som anges i andra stycket 1–5 ska likställas förordnande enligt 34 kap. 1 § första stycket 1 brottsbalken .
Om det finns skäl för det med hänsyn till målets omfattning eller beskaffenhet får rätten vid huvudförhandlingen bestå av tre lagfarna domare. Om en domare får förhinder sedan huvudförhand-
SOU 2013:17 Författningsförslag
67
lingen har påbörjats, är rätten ändå domför.
Om det finns skäl för det, får antalet lagfarna domare utökas med en utöver vad som följer av första stycket. Detsamma gäller i fråga om antalet nämndemän. Om någon eller några av ledamöterna får förhinder sedan huvudförhandlingen har påbörjats gäller första stycket andra meningen i fråga om domförhet.
2 kap.
4 §
Hovrätten är domför med tre lagfarna domare. I mål som överklagats från tingsrätt skall dock minst fyra lagfarna domare delta när hovrätten avgör målet, om tingsrätten bestått av tre lagfarna domare. Om en av de lagfarna domarna får förhinder sedan huvudförhandling har påbörjats, är rätten ändå domför. Flera än fem lagfarna domare får inte delta i hovrätten.
Hovrätten är domför med tre lagfarna domare. I mål som överklagats från tingsrätt ska dock minst fyra lagfarna domare delta när hovrätten avgör målet, om tingsrätten bestått av tre lagfarna domare. Om en av de lagfarna domarna får förhinder sedan huvudförhandling har påbörjats, är rätten ändå domför. Flera än fem lagfarna domare får inte delta i hovrätten.
I brottmål gäller, i stället för bestämmelserna i första stycket, att hovrätten är domför med tre lagfarna domare och två nämndemän. Om en av de lagfarna domarna eller en av nämndemännen får förhinder sedan huvudförhandling har påbörjats, är rätten ändå domför. Flera än fyra lagfarna domare och tre nämndemän får inte delta. Finns det inte anledning att döma till svårare straff än böter och är det i målet inte fråga om företagsbot, är hovrätten domför även med den sammansättning som anges i första stycket. Detsamma gäller vid handläggning som inte sker vid huvudförhandling.
Författningsförslag SOU 2013:17
68
Vid behandling av frågor om prövningstillstånd skall hovrätten bestå av tre lagfarna domare. Ett prövningstillstånd som inte är begränsat enligt 49 kap. 14 a § första stycket får dock meddelas av en lagfaren domare, om frågan är enkel.
Vid behandling av frågor om prövningstillstånd ska hovrätten bestå av tre lagfarna domare. Ett prövningstillstånd som inte är begränsat enligt 49 kap. 14 a § första stycket får dock meddelas av en lagfaren domare, om frågan är enkel.
Vid beslut om avskrivning av mål efter återkallelse eller efter det att ett överklagande har förfallit vid sammanträde som avses i 50 kap. 10 § eller 51 kap. 10 § är hovrätten domför med en lagfaren domare. Detsamma gäller vid beslut om undanröjande av tingsrättens avgörande sedan käromålet återkallats.
Åtgärder som avser endast beredandet av ett mål får utföras av en lagfaren domare i hovrätten eller, om de inte är av sådant slag att de bör förbehållas lagfarna domare, av en annan tjänsteman i hovrätten som har tillräcklig kunskap och erfarenhet. Regeringen meddelar närmare föreskrifter om detta.
Bestämmelserna i 4 kap. 13 § gäller även för andra tjänstemän än domare när de utför åtgärder enligt femte stycket.
Bestämmelserna i 4 kap. 13 § gäller även för andra tjänstemän än domare när de utför åtgärder enligt fjärde stycket.
5 kap.
3 §
Vid förhandling inom stängda dörrar må efter medgivande av rättens ordförande tjänsteman vid domstolen så ock den som för sin utbildning tjänstgör vid denna vara närvarande. När sär-
skilda skäl äro därtill, må rätten medgiva även annan att närvara
vid sådan förhandling.
Vid förhandling inom stängda dörrar får efter medgivande av rättens ordförande tjänsteman vid domstolen eller den som för sin utbildning tjänstgör vid denna vara närvarande. Om det finns
särskilda skäl för det, får rätten tillåta även annan att närvara vid
sådan förhandling.
En målsägande som inte för talan i målet får närvara vid en huvudförhandling som hålls inom stängda dörrar om särskilda skäl inte talar mot det. Av 10 kap. 3 a § offentlighets- och sekretesslagen (2009:400) framgår i vil-
SOU 2013:17 Författningsförslag
69
ken utsträckning målsägandens rätt att närvara vid förhandlingen får begränsas på grund av sekretess.
12 kap.
14 §
Fullmakt medför behörighet för ombudet att å partens vägnar angående saken
1. väcka talan samt påkalla åtgärd, även om åtgärden ankommer å annan myndighet än rätten;
2. mottaga delgivning av inlagor och andra handlingar, dock ej föreläggande för parten att infinna sig personligen;
3. företaga alla handlingar för utförande av partens talan samt avgiva svaromål å alla mot parten framställda yrkanden;
4. avstå från yrkande, som framställts av parten, och medgiva motpartens yrkande;
5. ingå förlikning;
6. söka verkställighet av rättens dom; samt
7. uppbära parten tillerkänd ersättning för rättegångskostnad. Ett ombud får inte på grund av en fullmakt, som avser rättegång i allmänhet, väcka talan eller motta stämning angående en sak varom förlikning inte är tillåten.
Ett ombud får inte på grund av en fullmakt, som avser rättegång i allmänhet, väcka talan eller motta stämning angående en sak om vilken förlikning inte är tillåten. Detsamma gäller att ta
emot allmänt åtal.
Om en fullmakt avser endast en viss domstol, har ombudet vid den domstolen samma behörighet som sägs i första stycket. Ombudet får även anmäla missnöje mot ett beslut som meddelas av domstolen.
Om en fullmakt gäller endast för ett visst rättegångstillfälle, har ombudet vid det rättegångstillfället samma behörighet som sägs i första stycket 2–5. Ombudet får även anmäla missnöje mot ett beslut som då meddelas.
19 kap.
7 §
En domstol behåller sin behörighet att handlägga ett mål även om något förhållande som
En domstol behåller sin behörighet att handlägga ett mål även om något förhållande som
Författningsförslag SOU 2013:17
70
har grundat behörigheten ändras efter det att stämning delgetts den misstänkte.
har grundat behörigheten ändras efter det att allmänt åtal eller stämning delgetts den misstänkte.
Har allmänt åtal väckts vid en viss tingsrätt, får denna på åklagarens begäran överlämna målet till en annan tingsrätt, om den är behörig och särskilda skäl föreligger. Står den tilltalade redan under åtal vid den andra tingsrätten, skall sådant överlämnande ske, om det inte är olämpligt. De beslut som fattats före överlämnandet skall gälla, om inte den domstol dit målet överlämnats bestämmer annat.
Har allmänt åtal väckts vid en viss tingsrätt, får denna på åklagarens begäran överlämna målet till en annan tingsrätt, om den är behörig och särskilda skäl föreligger. Står den tilltalade redan under åtal vid den andra tingsrätten, ska sådant överlämnande ske, om det inte är olämpligt. De beslut som fattats före överlämnandet ska gälla, om inte den domstol dit målet överlämnats bestämmer annat.
Andra stycket gäller i tillämpliga delar också när flera mål om allmänt åtal mot den tilltalade samtidigt är anhängiga vid olika hovrätter.
11 a §
Finner rätten i samband med att en ansökan ges in att rätten saknar behörighet att ta upp målet eller att i annan ordning pröva ansökan men att en annan domstol skulle vara behörig, skall ansökan lämnas över till den domstolen, om sökanden inte har något att invända mot detta och det inte heller finns något annat skäl mot att ansökan överlämnas. Ansökan skall anses ha kommit in till den senare domstolen samma dag som den kom in till den domstol som först tog emot ansökan.
Finner rätten i samband med att en ansökan ges in att rätten saknar behörighet att ta upp målet eller att i annan ordning pröva ansökan men att en annan domstol skulle vara behörig, ska ansökan lämnas över till den domstolen, om sökanden inte har något att invända mot detta och det inte heller finns något annat skäl mot att ansökan överlämnas. Ansökan ska anses ha kommit in till den senare domstolen samma dag som den kom in till den domstol som först tog emot ansökan.
Om rätten i samband med att ett allmänt åtal ges in finner att rätten saknar behörighet att pröva åtalet men att annan domstol
SOU 2013:17 Författningsförslag
71
skulle vara behörig, gäller om åtalet och övriga yrkanden som framställs i samband med detta vad som är föreskrivet i första stycket om ansökan. I sådant fall ska rätten höra om åklagaren har något att invända mot att åtalet överlämnas till den behöriga domstolen. Den tilltalade ska underrättas om att åtalet överlämnats till annan domstol om det inte är uppenbart obehövligt.
20 kap.
8 §
Målsäganden må ej väcka åtal för brott, som hör under allmänt åtal, med mindre han angivit brottet och åklagaren beslutat, att åtal ej skall äga rum.
Har åklagare väckt talan, äge målsäganden biträda åtalet; han må ock i högre rätt fullfölja talan.
Utan hinder av vad i första stycket sägs må målsägande väcka talan om ansvar för falskt eller obefogat åtal, falsk angivelse eller annan osann tillvitelse angående brott.
Målsägande är den, mot vilken brott är begånget eller som därav blivit förnärmad eller lidit skada.
8 a §
Om ett av åklagaren väckt åtal för brott som rör målsäganden ogillats helt eller delvis får målsäganden överklaga till högre rätt och yrka bifall till åtalet.
Om tingsrättens dom i ett fall som avses i första stycket även överklagas av åklagaren i samma del förfaller målsägandens överklagande. Om åklagaren därefter återkallar sitt överklagande ska handläggningen av målsägandens överklagande återupptas om måls-
Författningsförslag SOU 2013:17
72
äganden begär det inom den tid som anges i tredje stycket.
Om åklagaren återkallar sitt överklagande i ett fall som avses i andra stycket ska rätten underrätta målsäganden om detta om det inte är uppenbart att det är obehövligt. Målsäganden ska anmäla att han eller hon begär att handläggningen av dennes överklagande ska återupptas senast en månad efter att åklagaren återkallat sitt överklagande.
21 kap.
3 c §
Den som har åtalats för brott för vilket åklagaren har yrkat strängare påföljd än böter har rätt till kostnadsfri rådgivning enligt denna balk. Kostnadsfri rådgivning i målet får lämnas av advokat i en timme. Om det finns särskilda skäl kan rådgivningen förlängas till sammanlagt högst två timmar.
10 a §
Den som har lämnat rådgivning enligt denna balk har rätt till skälig ersättning av allmänna medel för arbete samt för kostnader för tolk och översättning som rådgivningen kan ha krävt. Ersättningen för arbete ska bestämmas enligt 10 § första stycket.
SOU 2013:17 Författningsförslag
73
22 kap.
2 §
Grundas enskilt anspråk på ett brott som hör under allmänt åtal, är åklagaren på målsägandens begäran skyldig att i samband med åtalet förbereda och
utföra även målsägandens talan, om det kan ske utan väsentlig olägenhet och hans anspråk inte är uppenbart obefogat. Vill målsäganden att anspråket skall tas upp i samband med åtalet, skall han anmäla anspråket till undersökningsledaren eller åklagaren och lämna uppgift om de omständigheter på vilka det grundas.
Grundas enskilt anspråk på ett brott som hör under allmänt åtal, är åklagaren på målsägandens begäran skyldig att i samband med åtalet, med biträde av
polismyndigheten, förbereda även målsägandens talan och när åtal väcks utföra målsägandens talan. Det gäller inte om det skulle medföra väsentlig olägenhet eller om målsägandens anspråk är uppenbart obefogat.
Finner undersökningsledaren eller åklagaren vid utredning angående brott, att enskilt anspråk kan grundas på brottet, skall han, om det kan ske, i god tid före åtalet underrätta målsäganden om detta.
Första och andra styckena skall tillämpas också när anspråket övertagits av någon annan.
Finner undersökningsledaren eller åklagaren vid utredning angående brott, att enskilt anspråk kan grundas på brottet, ska han
eller hon, om det kan ske, i god
tid före åtalet underrätta målsäganden om detta.
Första och andra styckena ska tillämpas också när anspråket övertagits av någon annan.
2 a §
Vill målsäganden framställa enskilt anspråk i samband med åtalet, ska denne anmäla anspråket till undersökningsledaren eller åklagaren innan åtal väcks. Målsäganden ska också lämna uppgift om de omständigheter som anspråket grundas på och ange vilken bevisning som åberopas. Detsamma gäller om anspråket övertagits av annan.
Författningsförslag SOU 2013:17
74
5 §
Har talan om enskilt anspråk tagits upp till behandling i samband med åtalet, får rätten förordna att talan skall handläggas som särskilt mål enligt reglerna för tvistemål, om en fortsatt gemensam handläggning skulle medföra väsentliga olägenheter.
Har talan om enskilt anspråk tagits upp till behandling i samband med åtalet, får rätten förordna att talan ska handläggas som särskilt mål enligt reglerna för tvistemål, om en fortsatt gemensam handläggning skulle medföra väsentliga olägenheter.
En talan om enskilt anspråk som väckts efter åtalet ska avskiljas för att handläggas som ett särskilt mål enligt reglerna för tvistemål, om det inte står klart att en fortsatt gemensam handläggning kan ske utan olägenheter eller det annars finns särskilda skäl.
23 kap.
18 a §
Efter att undersökningsledaren slutfört den utredning denne anser nödvändig och den misstänkte och dennes försvarare underrättats om sin rätt att ange ytterligare utredning enligt 23 kap. 18 § första stycket, har målsäganden eller ett målsägandebiträde rätt att efter begäran ta del av sådant som förekommit vid undersökningen som har betydelse för målsägandens talan om enskilt anspråk. Det gäller dock bara om det kan ske utan men för utredningen eller kommande rättegång. Av 10 kap. 3 a § offentlighets- och sekretesslagen (2009:400) framgår i vilken utsträckning målsägandens eller målsägandebiträdets rätt att ta del av uppgifter i för-
SOU 2013:17 Författningsförslag
75
undersökningen får begränsas på grund av sekretess.
Om målsäganden eller ett målsägandebiträde tillåts ta del av uppgifter ur undersökningen ska det anges i förundersökningsprotokollet. Av en sådan anteckning ska det framgå vilka uppgifter som målsäganden eller biträdet tagit del av.
Rätten enligt första stycket att ta del av uppgifter ur förundersökningen består även efter åtal och fram till dess åtalet slutligt prövats eller annars slutligt avgjorts.
21 §
Vid förundersökningen skall protokoll föras över vad därvid förekommit av betydelse för utredningen.
Vid förundersökningen ska protokoll föras över vad därvid förekommit av betydelse för utredningen.
Sedan en utsaga av en misstänkt eller någon annan har upptecknats skall utsagan läsas upp eller tillfälle på annat sätt ges den som har hörts att granska uppteckningen. Han skall också tillfrågas om han har något att invända mot innehållet. Uppteckning och granskning skall ske innan förhöret avslutas eller, om förhöret är särskilt omfattande eller behandlar komplicerade sakförhållanden, så snart som möjligt därefter. En invändning som inte medför någon ändring
skall antecknas. Efter gransk-
ningen får uppteckningen inte ändras. Har utsagan först efter granskningen antecknats i
Sedan en utsaga av en misstänkt eller någon annan har upptecknats ska utsagan läsas upp eller tillfälle på annat sätt ges den som har hörts att granska uppteckningen. Denne ska också tillfrågas om han eller hon har något att invända mot innehållet. Uppteckning och granskning ska ske innan förhöret avslutas eller, om förhöret är särskilt omfattande eller behandlar komplicerade sakförhållanden, så snart som möjligt därefter. En invändning som inte medför någon ändring ska antecknas. Efter granskningen får uppteckningen inte ändras. Har utsagan först efter granskningen anteck-
Författningsförslag SOU 2013:17
76
protokollet, skall uppteckningen biläggas handlingarna.
nats i protokollet, ska uppteckningen biläggas handlingarna.
I mindre mål får i stället för protokoll föras kortfattade anteckningar över det väsentliga, som förekommit vid förundersökningen.
Så snart åtal beslutats, har den misstänkte eller hans försvarare rätt att på begäran få en avskrift av protokoll eller anteckningar från förundersökningen. Har offentlig försvarare förordnats för den misstänkte, skall en avskrift utan särskild begäran lämnas eller sändas till försvararen.
Så snart åtal beslutats, har den misstänkte, dennes försvarare
eller advokat som ska lämna rådgivning enligt 21 kap. 3 c § rätt
att på begäran få en avskrift av protokoll eller anteckningar från förundersökningen. Har offentlig försvarare förordnats för den misstänkte, ska en avskrift utan särskild begäran lämnas eller sändas till försvararen.
24 kap.
13 a §
Om det är möjligt med hänsyn till reglerna i 46 kap. 2 § får huvudförhandling hållas gemensamt med förhandling i häktningsfråga om åtal väcks senast vid sammanträdet och parterna samtycker till det. För kallelse av misstänkt till huvudförhandling gäller vad som är föreskrivet för den tilltalade enligt 45 kap. 15 § andra stycket.
28 kap.
2 §
För eftersökande av den som
skall gripas, anhållas eller häktas,
hämtas till förhör eller till inställelse vid rätten eller underkastas kroppsvisitation eller kroppsbesiktning får husrannsakan företas hos honom, eller hos någon annan om det finns synnerlig anledning att anta att
För eftersökande av den som
ska gripas, anhållas eller häktas,
hämtas till förhör eller till inställelse vid rätten eller underkastas kroppsvisitation eller kroppsbesiktning får husrannsakan företas hos honom, eller hos någon annan om det finns synnerlig anledning att anta att
SOU 2013:17 Författningsförslag
77
den sökte uppehåller sig där. Detsamma gäller i fråga om en tilltalad som söks för delgivning av stämning eller kallelse till förhandling, om försök till delgivning har misslyckats eller bedöms som utsiktslösa.
den sökte uppehåller sig där. Detsamma gäller i fråga om en tilltalad som söks för delgivning av stämning, allmänt åtal eller kallelse till förhandling, om försök till delgivning har misslyckats eller bedöms som utsiktslösa.
30 kap.
2 §
Om huvudförhandling har hållits, skall domen grundas på vad som förekommit vid förhandlingen. I domen får delta endast domare som varit med om hela huvudförhandlingen. Om ny huvudförhandling har hållits, skall domen grundas på vad som förekommit vid den. I fall som avses i 46 kap. 17 § andra meningen får domen grundas även på vad som har inhämtats efter huvudförhandlingen.
Om huvudförhandling har hållits, ska domen grundas på vad som förekommit vid förhandlingen. I domen får delta endast domare som varit med om hela huvudförhandlingen. Om ny huvudförhandling har hållits, ska domen grundas på vad som förekommit vid den. I fall som avses i 46 kap. 17 § andra meningen får domen grundas även på vad som har inhämtats efter huvudförhandlingen.
När ett mål avgörs utan huvudförhandling, skall domen grundas på vad handlingarna innehåller och vad som i övrigt förekommit i målet.
När ett mål avgörs utan huvudförhandling, ska domen grundas på vad handlingarna innehåller och vad som i övrigt förekommit i målet. Protokoll
eller anteckningar från förundersökningen får läggas till grund för avgörandet endast till den del uppgifterna har åberopats av part.
3 a §
Rätten får inte döma den tilltalade till en brottspåföljd som är att anse som svårare eller mer ingripande för den tilltalade än vad åklagaren yrkat. Oberoende av om åklagaren yrkat en annan påföljd
Författningsförslag SOU 2013:17
78
får dock rätten, med undantag för vad som föreskrivs i andra stycket, bestämma påföljden till överlämnade till särskild vård enligt 31 kap. och 32 kap. brottsbalken .
Vid tillämpningen av första stycket ska sluten ungdomsvård enligt 32 kap. 5 § brottsbalken jämställas med fängelse. Rätten får inte bestämma påföljden till rättspsykiatrisk vård enligt 31 kap. 3 § brottsbalken om åklagaren yrkat att påföljden ska bestämmas till böter.
3 b §
Ett beslut om särskild rättsverkan av brott får inte meddelas utan yrkande av part. Rätten får i fråga om sådan rättsverkan inte heller gå utöver vad som har yrkats.
Utan hinder av vad som föreskrivs i första stycket får rätten ålägga den tilltalade att betala sådan avgift som avses i 1 § lagen ( 1994:419 ) om brottsofferfond.
4 §
Handläggas i en rättegång flera
åtal, må dom givas beträffande något av dem, ehuru handläggningen angående de övriga icke avslutats. Avse åtalen samme tilltalade, må sådan dom dock ej
givas med mindre synnerliga skäl äro därtill.
Handläggs i en rättegång flera
åtal, får dom ges beträffande något av dem, trots att handläggningen angående de övriga inte avslutats (deldom). Avser åtalen samme tilltalade får dock deldom
bara meddelas i fall som anges i andra stycket.
Om flera åtal mot en tilltalad handläggs i en rättegång ska deldom meddelas om det är till fördel för handläggningen av målet eller det annars finns särskilda skäl för det.
SOU 2013:17 Författningsförslag
79
31 kap.
1 §
Döms den tilltalade för brottet i ett mål där åklagaren för talan, ska den tilltalade ersätta staten för vad som betalats av allmänna medel i ersättning till försvarare. Den tilltalade ska också ersätta staten för kostnaden att hämta honom eller henne till rätten och för sådan kostnad för blodprovstagning, blodundersökning, urinprovstagning och urinundersökning som avser honom eller henne och som har gjorts för utredning om brottet.
Ersättningsskyldigheten omfattar dock inte kostnader, som inte skäligen varit motiverade för utredningen, eller kostnader, som vållats genom vårdslöshet eller försummelse av någon annan än den tilltalade, hans eller hennes ombud eller försvarare som utsetts av honom eller henne.
Ersättningsskyldigheten omfattar dock inte kostnader för råd-
givning av advokat enligt 21 kap. 3 c §, kostnader, som inte
skäligen varit motiverade för utredningen, eller kostnader, som vållats genom vårdslöshet eller försummelse av någon annan än den tilltalade, hans eller hennes ombud eller försvarare som utsetts av honom eller henne.
Den tilltalade är inte i annat fall än som sägs i 4 § första stycket skyldig att betala mera av kostnaden för försvararen än vad han eller hon skulle ha fått betala i rättshjälpsavgift vid rättshjälp enligt rättshjälpslagen (1996:1619). Vad som sägs i den lagen om kostnad för rättshjälpsbiträde gäller i stället kostnad för offentlig försvarare.
Vad den tilltalade ska betala får jämkas eller efterges, om det finns skäl till det med hänsyn till den tilltalades brottslighet eller hans eller hennes personliga och ekonomiska förhållanden.
Om det belopp som den tilltalade skulle vara skyldig att ersätta understiger en viss av regeringen fastställd gräns, ska ersättningsskyldighet inte åläggas.
33 kap.
6 §
Bestämmelserna i 3, 34–38 och 47–51 §§delgivningslagen (2010:1932) gäller inte delgivning av stämning i brottmål.
Bestämmelserna i 3, 34–38 och 47–51 §§delgivningslagen (2010:1932) gäller inte delgivning av allmänt åtal eller stämning i brottmål.
Bestämmelserna i 24 § delgivningslagen hindrar inte att
Bestämmelserna i 24 § delgivningslagen hindrar inte att
Författningsförslag SOU 2013:17
80
den tilltalade delges stämning
och andra handlingar i ett brottmål genom förenklad delgivning
om han eller hon av polisman, åklagare, tulltjänsteman eller tjänsteman vid Kustbevakningen vid ett personligt sammanträffande har delgetts information om att sådan delgivning kan komma att användas i tingsrätten och det vid den tidpunkt
då handlingarna skickas till den tilltalade inte har förflutit längre tid än sex veckor sedan informationen lämnades.
den tilltalade delges åtalet och
övriga yrkanden i samband med det genom förenklad delgivning
om han eller hon av polisman, åklagare, tulltjänsteman eller tjänsteman vid Kustbevakningen vid ett personligt sammanträffande har delgetts information om att sådan delgivning kan komma att användas av åklag-
aren eller i tingsrätten.
Vad som sägs i andra stycket ska också gälla delgivning av andra handlingar i ett brottmål.
35 kap.
6 §
Det ankommer på parterna att svara för bevisningen. Rätten får självmant inhämta bevisning endast i tvistemål där förlikning om saken inte är tillåten och i mål om brott som hör under allmänt åtal.
Det ankommer på parterna att svara för bevisningen. Rätten får självmant inhämta bevisning endast i tvistemål där förlikning om saken inte är tillåten och i mål om brott som hör under allmänt åtal enbart i fråga om på-
följd.
36 kap.
17 §
Ett vittnesförhör skall inledas av den part som åberopat förhöret, om inte rätten bestämmer annat. Vid förhöret skall vittnet först beredas tillfälle att på egen hand eller, om det behövs, med stöd av frågor avge sin berättelse i ett sammanhang.
Ett vittnesförhör ska inledas av den part som åberopat förhöret, om inte rätten bestämmer annat. Vid förhöret ska vittnet först beredas tillfälle att på egen hand eller, om det behövs, med stöd av frågor avge sin berättelse i ett sammanhang.
Motparten skall sedan få till-Motparten ska sedan få till-
SOU 2013:17 Författningsförslag
81
fälle att höra vittnet. Om motparten inte är närvarande eller om det av annan anledning behövs, bör rätten leda denna del av förhöret.
fälle att höra vittnet. Om motparten inte är närvarande eller om det av annan anledning behövs, bör rätten leda denna del av förhöret.
Därefter får rätten och parterna ställa ytterligare frågor till vittnet. Den part som åberopat förhöret bör först få tillfälle till detta.
Har ingen av parterna eller båda åberopat förhöret, skall detta inledas av rätten, om det inte är lämpligare att någon av parterna inleder förhöret.
Har ingen av parterna eller båda åberopat förhöret, ska detta inledas av rätten, om det inte är lämpligare att någon av parterna inleder förhöret.
Frågor, som genom sitt innehåll, sin form eller sättet för deras framställande inbjuder till visst svar, får inte ställas annat än om det vid förhör enligt andra stycket behövs för att undersöka i vad mån vittnets berättelse stämmer med det verkliga händelseförloppet. Rätten skall avvisa frågor, som uppenbart inte hör till saken eller som är förvirrande eller på annat sätt otillbörliga.
Frågor, som genom sitt innehåll, sin form eller sättet för deras framställande inbjuder till visst svar, får inte ställas annat än om det vid förhör enligt andra stycket behövs för att undersöka i vad mån vittnets berättelse stämmer med det verkliga händelseförloppet. En målsägan-
den får ställa de frågor som har betydelse för dennes rätt till skadestånd eller annan talan om enskilt anspråk som förs i målet även om talan om ansvar förs av åklagaren. Rätten ska avvisa frågor,
som uppenbart inte hör till saken eller som är förvirrande eller på annat sätt otillbörliga.
20 §
Uteblir ett vittne som kallats enligt 7 §, skall rätten förelägga nytt vite, om målet utsätts till senare dag, eller förordna att han
skall hämtas till rätten antingen
omedelbart eller till den senare dagen.
Uteblir ett vittne som kallats enligt 7 §, ska rätten, i stället för
att förelägga nytt vite om målet
utsätts till senare dag, förordna att han eller hon ska hämtas till rätten antingen omedelbart eller till den senare dagen, om det inte
finns särskilda skäl mot det.
Författningsförslag SOU 2013:17
82
40 kap.
10 §
Då sakkunnig höres muntligen, företages förhöret av rätten. Med rättens tillstånd må dock sakkunnig höras av parterna. Rätten och parterna äge ställa frågor till den sakkunnige.
Rätten skall avvisa frågor, som uppenbart ej höra till saken eller som äro förvirrande eller eljest otillbörliga.
En målsäganden får ställa de frågor som har betydelse för dennes rätt till skadestånd eller annan talan om enskilt anspråk som förs i målet även om talan om ansvar förs av åklagaren. Rätten ska av-
visa frågor, som uppenbart inte
hör till saken eller som är för-
virrande eller på annat sätt otillbörliga.
Har den sakkunnige avgivit skriftligt utlåtande, må, om rätten finner det lämpligt, utlåtandet helt eller delvis uppläsas.
45 kap.
1 §
Åtal väcks genom att åklagaren hos rätten skriftligen an-
söker om stämning mot den som skall tilltalas. Åtal skall anses
väckt när stämningsansökan kom in till rätten.
Åtal väcks genom att åklagaren ger in i åtalet till rätten. Åtal ska anses väckt när det kom in till rätten.
Rätten får i samråd med den berörda åklagaren eller åklagarmyndigheten uppdra åt åklagare att utfärda stämning. I sådant fall skall åklagaren i samband med att stämning utfärdas ge in ett exemplar av stämningen till rätten. Åtal anses väckt när detta exemplar kom in till rätten.
Nytt åtal får inte väckas mot den tilltalade för gärning för vilken han eller hon redan står under åtal.
SOU 2013:17 Författningsförslag
83
1 a §
Har åklagaren utfärdat ett strafföreläggande som inte godkänts av den misstänkte, väcks åtal genom att strafföreläggandet ges in till rätten. Åtal ska anses väckt när föreläggandet kom in till rätten.
Strafföreläggande som ges in till rätten ska vara undertecknat av åklagaren enligt vad som föreskrivs i 4 §.
2 §
Åtal för förseelse i rättegången må väckas utan stämning.
Åtal för förseelse i rättegången får väckas muntligen.
Förövar någon annat brott inför rätten vid dess sammanträde, må åtal för brottet väckas
utan stämning, om rätten med
hänsyn till brottets beskaffenhet och andra omständigheter finner det lämpligt.
Förövar någon annat brott inför rätten vid dess sammanträde, får åtal för brottet väckas
muntligen, om rätten med
hänsyn till brottets beskaffenhet och andra omständigheter finner det lämpligt.
Är eljest för särskilt fall föreskrivet, att åtal må väckas utan
stämning, vare det gällande.
Är annars för särskilt fall föreskrivet, att åtal får väckas munt-
ligen, så ska det gälla.
3 §
Hava åtal väckts mot någon för flera brott eller åtal mot flera för att hava tagit del i samma brott, skola åtalen handläggas i en rättegång, om ej rätten finner särskild handläggning vara lämpligare. Åtal, som väckts mot flera för skilda brott, må handläggas i en rättegång, om det är till gagn för utredningen.
Har flera åtal väckts mot någon ska åtalen handläggas i en rättegång. Åtalen ska dock handläggas särskilt om det är till fördel för handläggningen eller annars är lämpligt.
Ej må åtal förenas, med mindre åtalen väckts vid samma domstol och denna är behörig samt för
Har åtal väckts mot flera för brott som har samband med varandra får åtalen handläggas i en
Författningsförslag SOU 2013:17
84
åtalen samma rättegångsform är tillämplig.
rättegång om det är till fördel för handläggningen och även i övrigt är lämpligt.
När skäl äro därtill, må åtal, som förenats, åter särskiljas.
Vid bedömningen av om åtal ska handläggas gemensamt eller särskilt enligt första och andra stycket ska rätten särskilt beakta om en gemensam handläggning riskerar att göra rättegången mer omfattande än vad som är nödvändigt. Åtal som handläggs gemensamt ska särskiljas när det finns anledning till det.
Ett åtal som rätten inte är behörig att handlägga får inte förenas med annat åtal. Åtal får inte heller förenas om det för åtalen gäller olika rättegångsformer.
4 §
I stämningsansökan skall åklagaren uppge:
I åtalet ska åklagaren uppge:
1. den tilltalade,
2. målsäganden, om någon sådan finns,
3. den brottsliga gärningen med uppgift om tid och plats för dess förövande och de övriga omständigheter, som behövs för dess kännetecknande, samt de bestämmelser, som är tillämpliga,
4. de bevis som åberopas och vad som skall styrkas med varje bevis, samt
4. de bevis som åberopas och vad som ska styrkas med varje bevis,
5. de omständigheter som gör
domstolen behörig, om inte behörigheten framgår på annat sätt.
5. sitt yrkande om påföljd,
6. de yrkanden om särskild rättsverkan av brott som åklagaren vill framställa samt
7. de omständigheter som gör
domstolen behörig, om inte behörigheten framgår på annat sätt.
Vill åklagaren i samband med att åtalet väcks även väcka talan om enskilt anspråk enligt 22 kap. 2 §, skall i ansökan lämnas upp-
SOU 2013:17 Författningsförslag
85
gift om anspråket och de omständigheter som det grundas på samt de bevis som åberopas och vad som skall styrkas med varje bevis.
Om den tilltalade är eller har varit anhållen eller häktad på grund av misstanke om brott som omfattas av åtalet, skall
åklagaren ange detta i stämningsansökan. Uppgift skall dessutom
lämnas om tiden för frihetsberövandet.
Om den tilltalade är eller har varit anhållen eller häktad på grund av misstanke om brott som omfattas av åtalet, ska det
anges när åtalet väcks. Uppgift ska dessutom lämnas om tiden
för frihetsberövandet.
Har åklagaren några önskemål om hur målet skall handläggas, bör dessa anges i stäm-
ningsansökan.
Har åklagaren några önskemål om hur målet ska handläggas, bör dessa anges när åtalet
väcks. Anser åklagaren att målet kan avgöras enligt 10 b § ska det anges.
Ansökan ska vara undertecknad av åklagaren. En ansökan
som ges in på elektronisk väg ska vara undertecknad med en elektronisk signatur enligt 2 § lagen (2000:832) om kvalificerade elektroniska signaturer eller överföras på ett sätt som uppfyller motsvarande krav på säkerhet.
Åtalet ska vara undertecknat
av åklagaren. En ansökan som ges in på elektronisk väg ska vara undertecknad med en elektronisk signatur enligt 2 § lagen (2000:832) om kvalificerade elektroniska signaturer eller överföras på ett sätt som uppfyller motsvarande krav på säkerhet.
4 a §
Vill åklagaren i samband med åtalet även väcka talan om enskilt anspråk enligt 22 kap. 2 §, ska åklagaren samtidigt med att åtalet väcks lämna uppgift om anspråket och de omständigheter som det grundas på samt de bevis som åberopas och vad som ska styrkas med varje bevis.
Om åklagaren inte för talan om enskilt anspråk ska åklagaren
Författningsförslag SOU 2013:17
86
samtidigt med att åtalet väcks lämna uppgift om sådant anspråk som anmälts enligt 22 kap. 2 a §.
Talan om enskilt anspråk enligt första eller andra stycket ska anses väckt när uppgift om det kom in till rätten.
5 §
Väckt åtal må icke ändras. Åklagaren äge dock mot samme tilltalade utvidga åtalet att avse annan gärning, om rätten med hänsyn till utredningen och andra omständigheter finner det lämpligt.
Väckt åtal får inte ändras. Åklagaren får dock mot samme tilltalade utvidga åtalet att avse annan gärning, om rätten med hänsyn till utredningen och andra omständigheter finner det lämpligt.
Åklagaren eller målsäganden
må ock, sedan åtal väckts, utan stämning mot den tilltalade väcka
talan om enskilt anspråk på grund av brottet, om rätten med hänsyn till utredningen och andra omständigheter finner det lämpligt. Motsvarande gäller, när anspråket övertagits av annan.
Åklagaren eller målsäganden
får också, sedan åtal väckts, utan
stämning mot den tilltalade väcka talan om enskilt anspråk på grund av brottet, om rätten med hänsyn till utredningen och andra omständigheter finner det lämpligt. Motsvarande gäller, när anspråket övertagits av annan.
Såsom ändring av åtal anses icke, att åklagaren beträffande
samma gärning inskränker sin talan eller åberopar annat lagrum
än i stämningen uppgivits eller ny
omständighet till stöd för åtalet.
Som ändring av åtal anses inte, att åklagaren
1. beträffande samma gärning
inskränker sin talan, eller åberopar annat lagrum eller ny omständighet till stöd för åtalet,
2. ändrar sitt yrkande om påföljd, eller
3. ändrar eller framställer nytt yrkande om särskild rättsverkan av brott.
7 §
Har förundersökning ägt rum i målet, ska åklagaren, då åtalet väcks eller så snart som möjligt
Har förundersökning genom-
förts i målet, ska åklagaren, då
åtalet väcks eller så snart som
SOU 2013:17 Författningsförslag
87
därefter, till rätten ge in protokoll eller anteckningar från förundersökningen samt de skriftliga handlingar och föremål som åberopas som bevis. Sådant som inte rör åtalet bör dock inte ges in.
möjligt därefter, till rätten ge in protokoll eller anteckningar från förundersökningen samt de skriftliga handlingar och föremål som åberopas som bevis. Sådant som inte rör åtalet, bör dock inte ges in.
Har strafföreläggande utfärdats ska åklagaren inom samma tid till tingsrätten även ge in en handling som den tilltalade lämnat till åklagaren i anledning av åtalet och övriga skriftliga handlingar och föremål i målet.
8 §
Stämningsansökan skall avvis-
as, om rätten finner uppenbart, att den som väcker åtalet icke
äger tala å brottet eller att målet
på grund av annat rättegångshinder icke kan upptagas till pröv-
ning.
Åtalet ska avvisas, om rätten
finner att den som väcker åtalet
inte får föra talan om brottet
eller att målet på grund av annat rättegångshinder inte kan prövas.
9 §
Avvisas inte ansökan, skall rätten utfärda stämning på den tilltalade att svara på åtalet.
Stämningen skall tillsammans
med stämningsansökan och därvid fogade handlingar delges den tilltalade. Uppgift om målsägandes eller vittnens ålder, yrke och bostadsadress, som saknar betydelse för åtalet, skall inte framgå av de handlingar som delges.
I samband med att åtalet väcks ska åklagaren sända eller lämna ett exemplar av åtalet tillsammans
med därvid fogade handlingar
till den som ska tilltalas. Detsamma gäller enskilda anspråk som åklagaren för enligt 22 kap. 2 § eller som anmälts till åklagaren enligt 22 kap. 2 a §. Handlingarna ska delges den tilltalade.
Uppgift om målsägandes eller vittnens ålder, yrke och bostadsadress, som saknar betydelse för
Författningsförslag SOU 2013:17
88
åtalet, ska inte framgå av de handlingar som delges.
När den tilltalade delgetts av åklagaren ska denne ge in bevis om delgivning till rätten. Om delgivning inte kunnat ske ska åklagaren upplysa rätten om det senast när tiden för den tilltalades svar enligt 10 § gått ut.
10 §
I stämningen skall rätten även
förelägga den tilltalade att munt-
ligen eller skriftligen uppge vilken
bevisning han åberopar och vad han vill styrka med varje bevis. Detta gäller dock inte, om det på grund av den tilltalades erkännande eller andra omständigheter kan antas att uppgift om bevisning inte behövs.
I samband med att åtalet väcks
ska åklagaren upplysa den till-
talade om rätten till rådgivning
av advokat enligt 21 kap. 3 c § och förelägga den tilltalade att
muntligen eller skriftligen till
rätten inom viss tid
1. uppge sin inställning till åtalet och de yrkanden som framställs i detta,
2. uppge sin inställning till enskilda anspråk som framställts om det inte är uppenbart att det inte behövs,
3. uppge de huvudsakliga skälen för sin inställning om det behövs,
4. uppge om han eller hon åberopar bevisning och i så fall vilken bevisningen är och vad han eller hon vill styrka med varje bevis, och
5. yttra sig över frågan om målet kan avgöras utan huvudförhandling i de fall då det kan vara aktuellt att avgöra målet utan en sådan.
De skriftliga bevis som åberopas bör ges in samtidigt med att bevisuppgift lämnas.
Om det behövs för att huvudförhandlingen skall kunna genomföras på ett ändamålsenligt sätt,
SOU 2013:17 Författningsförslag
89
får rätten också förelägga den tilltalade att skriftligen redovisa sin inställning till åtalet och grunden för den.
Kan målet enligt åklagaren avgöras enligt 10 b § ska den tilltalade föreläggas att ange om han eller hon samtycker till det. Kan målet avgöras enligt 10 a § första stycket 3 ska åklagaren bereda den tilltalade tillfälle att slutföra talan och lämna sådan information som anges i 10 a § andra stycket.
10 a §
Ett mål skall avgöras efter huvudförhandling. Utan en sådan förhandling får rätten dock
Ett mål ska avgöras efter huvudförhandling. Utan en sådan förhandling får rätten dock
1. avgöra ett mål på annat sätt än genom dom,
2. meddela frikännande dom enligt 20 kap. 9 § andra stycket,
och
2. meddela frikännande dom enligt 20 kap. 9 § andra stycket,
3. meddela dom i mål där det inte finns anledning att döma till annan påföljd än böter, om huvudförhandling varken begärs av någon av parterna eller behövs med hänsyn till utredningen i målet.
3. meddela dom i mål där det inte finns anledning att döma till annan påföljd än böter, om huvudförhandling varken begärs av någon av parterna eller behövs med hänsyn till utredningen i målet, och
4. meddela dom enligt 10 b §.
Innan ett mål avgörs med stöd av första stycket 3, skall
Innan ett mål avgörs med stöd av första stycket 3, ska
1. den tilltalade informeras om att målet kan komma att avgöras utan huvudförhandling och om sin rätt till en sådan förhandling, och
2. parterna, om de inte kan anses redan ha slutfört sin talan, ges tillfälle till detta.
Författningsförslag SOU 2013:17
90
10 b §
Rätten får, med den begränsning som följer av 10 c §, utan att hålla huvudförhandling meddela dom i mål i vilket
1. den tilltalade har erkänt gärningen hos rätten, godtagit påföljden och de övriga yrkanden som framställts i samband med åtalet samt samtyckt till att målet avgörs på detta sätt, och
2. huvudförhandling varken begärts av åklagaren eller av den tilltalade eller behövs av särskilda skäl.
Innan ett mål avgörs enligt första stycket ska den tilltalade ha fått information om rätten till rådgivning av advokat enligt 21 kap. 3 c §.
10 c §
Ett mål får inte avgöras enligt 10 b § om åklagaren yrkat att påföljden ska bestämmas till
1. fängelse i mer än sex månader,
2. villkorlig dom i förening med samhällstjänst om det i domslutet ska anges ett fängelsestraff överstigande sex månader,
3. skyddstillsyn i förening med fängelse enligt 28 kap. 3 § brottsbalken ,
4. skyddstillsyn i förening med samhällstjänst eller kontraktsvård om det i domslutet ska anges ett fängelsestraff överstigande sex månader,
5. sluten ungdomsvård, eller
6. rättspsykiatrisk vård.
SOU 2013:17 Författningsförslag
91
Vad som anges i första stycket gäller också om åklagaren yrkat att
1. villkorligt medgiven frihet från fängelsestraff ska förverkas med mer än sex månader, eller
2. påföljden ska bestämmas till fängelse och villkorligt medgiven frihet från fängelsestraff ska förverkas samt strafftiden sammantaget överstiger sex månader.
Med de påföljder som anges i första stycket 1–5 ska likställas förordnande enligt 34 kap. 1 § första stycket 1 brottsbalken .
11 §
Finnes, för att målet skall kunna vid huvudförhandlingen slutföras i ett sammanhang, förundersökningen böra fullständigas eller, om förundersökning ej ägt rum, sådan böra företagas, äge rätten meddela åklagaren föreläggande därom.
Om det behövs för att målet ska kunna slutföras i ett sammanhang vid huvudförhandlingen, får rätten på yrkande av part förelägga åklagaren att utföra förundersökning eller komplettera den.
Om en part vill att en åtgärd enligt första stycket ska vidtas, ska han eller hon så snart som möjligt begära det hos rätten.
13 §
Rätten ska, allt efter målets beskaffenhet, verka för att målet förbereds så att det kan avgöras på ett ändamålsenligt sätt. Rätten ska genom frågor och påpekanden försöka avhjälpa otydligheter eller ofullständigheter i parternas yrkanden, inställningar eller bevisuppgifter.
Författningsförslag SOU 2013:17
92
13 §
Om det behövs för målets förberedelse eller av något annat skäl, skall rätten hålla sammanträde med parter och andra som berörs. I fråga om kallelse av
parter skall 15 § tillämpas.
13 a §
Om det behövs för målets förberedelse eller av något annat skäl, ska rätten hålla sammanträde med parter och andra som berörs. Om målet är eller kan
förväntas bli omfattande ska sådant sammanträde hållas om det inte är obehövligt eller det annars finns särskilda skäl som talar mot det.
Uteblir någon som kallats till sammanträdet, får detta ändå hållas, om det främjar beredningen av målet. Om den som uteblivit förelagts vite, får rätten besluta att nytt vite skall föreläggas eller att han eller hon
skall hämtas till rätten.
I fråga om kallelse av parter ska 15 § tillämpas. Uteblir någon
som kallats till sammanträdet, får detta ändå hållas, om det främjar beredningen av målet. Om den som uteblivit förelagts vite, får rätten besluta att nytt vite ska föreläggas eller att han eller hon ska hämtas till rätten.
I 24–27 kap. finns bestämmelser om sammanträde för prövning av tvångsmedel.
13 b §
Om det med hänsyn till ett kommande måls förväntade omfattning eller något annat skäl finns ett särskilt behov av att rättegången förbereds innan åtalet väcks får förberedelsesammanträde enligt 13 a § hållas efter att den misstänkte och dennes försvarare underrättats om sin rätt att ange ytterligare utredning enligt 23 kap. 18 § rättegångsbalken .
I fråga om kallelse av åklagaren, den misstänkte och dennes försvarare tillämpas 15 §. Om det är till fördel för handläggningen får även andra som berörs av den kommande rättegången kallas. I
SOU 2013:17 Författningsförslag
93
övrigt gäller 13 a § andra stycket när sammanträden hålls innan åtalet har väckts.
13 c §
Om det behövs förberedande åtgärder för att huvudförhandlingen ska kunna genomföras på ett ändamålsenligt sätt ska rätten förbereda målet genom skriftväxling om det med hänsyn till målets beskaffenhet är lämpligare än att sammanträde hålls. Förberedande åtgärder får även ske genom annan handläggning. Om det är lämpligt får olika former av förberedelse förenas.
13 d §
I 56 kap. 13–15 §§ finns bestämmelser om att tingsrätten får hänskjuta en fråga till prövning av Högsta domstolen.
Om särskilda tidsfrister gäller för handläggningen i tingsrätten enligt 14 och 14 a §§ ska tingsrätten fatta beslut om hänskjutande senast vid den tidpunkt då huvudförhandling annars ska påbörjas i målet. Om en fråga hänskjutits till Högsta domstolen i ett sådant mål gäller vad som är föreskrivet om tidsfrister för handläggningen i tingsrätten enligt 14 och 14 a §§ från den dag då handläggningen i Högsta domstolen avslutats.
Författningsförslag SOU 2013:17
94
14 §
Rätten ska bestämma tid för huvudförhandling så snart som möjligt. För behandling av en rättegångsfråga eller en del av saken, som får avgöras särskilt, får huvudförhandling sättas ut, trots att målet i övrigt inte är berett till huvudförhandling.
Är den tilltalade anhållen eller häktad, ska huvudförhandling påbörjas snarast och senast inom två veckor från den dag, då åtalet väcktes, om inte längre
uppskov är nödvändigt på grund av åtgärd som avses i 11 eller 12 §, målets omfattning eller annan omständighet. Har den tilltalade
häktats efter åtalet, ska tiden räknas från dagen för hans eller hennes häktande.
Är den tilltalade anhållen eller häktad, ska huvudförhandling påbörjas snarast och senast inom två veckor från den dag, då åtalet väcktes, om annat inte följer av
14 a §. Har den tilltalade häktats
efter åtalet, ska tiden räknas från dagen för hans eller hennes häktande.
Är den tilltalade ålagd reseförbud, ska huvudförhandling påbörjas snarast och senast inom en månad från den dag då åtalet väcktes, om inte längre uppskov är nödvändigt på grund av åtgärd som avses i 11 eller 12 §, målets omfattning eller annan omständighet. Har reseförbudet meddelats efter åtalet, ska tiden räknas från dagen för delgivning av beslutet.
14 a §
Om den tilltalade är anhållen eller häktad och det finns behov av sammanträde enligt 13 a § ska sådant sammanträde hållas senast inom två veckor från den dag då åtalet väcktes. När sammanträde hållits ska huvudförhandlingen i stället för vad som anges i 14 § andra stycket påbörjas senast inom fyra veckor från den dag då åtalet väcktes. Har den tilltalade häktats efter åtalet, ska tiden räknas från dagen för hans eller hennes häktande.
Om den tilltalade är anhållen eller häktad får huvudförhandling
SOU 2013:17 Författningsförslag
95
påbörjas senare än vad som anges i första stycket eller 14 § andra stycket, om längre uppskov är nödvändigt på grund av åtgärd som avses i 11 eller 12 §, målets omfattning eller annan omständighet. Om uppskov behövs för att utredningen av den tilltalades personliga förhållanden ska kunna färdigställas ska huvudförhandlingen påbörjas senare om den tilltalade inte har något att invända mot det och det inte heller av något annat skäl är olämpligt.
15 §
Till huvudförhandlingen skall åklagaren kallas. Biträder måls-
äganden åtalet eller för han eller hon annars talan jämte åklagaren
eller skall han eller hon höras i anledning av åklagarens talan,
skall även målsäganden kallas. Skall målsäganden infinna sig
personligen, skall rätten förelägga honom eller henne vite.
Till huvudförhandlingen ska åklagaren kallas. För målsägan-
den talan jämte åklagaren eller ska han eller hon höras i anled-
ning av åklagarens talan, ska även målsäganden kallas. Ska målsäganden infinna sig personligen, ska rätten förelägga honom eller henne vite.
Den tilltalade skall kallas till huvudförhandlingen i stämningen
eller genom särskild kallelse. Skall han eller hon infinna sig
personligen eller krävs det att han eller hon på annat sätt är närvarande, skall rätten förelägga honom eller henne vite. Om det finns anledning att anta att den tilltalade inte skulle följa ett sådant föreläggande, får rätten besluta att han eller hon
skall hämtas till huvudförhand-
lingen. Kan målet enligt 46 kap. 15 a § komma att avgöras trots
Den tilltalade ska kallas till huvudförhandlingen genom särskild kallelse. Ska han eller hon infinna sig personligen eller krävs det att han eller hon på annat sätt är närvarande, ska rätten förelägga honom eller henne vite. Om det finns anledning att anta att den tilltalade inte skulle följa ett sådant föreläggande, får rätten besluta att han eller hon
ska hämtas till huvudförhand-
lingen. Kan målet enligt 46 kap. 15 a § komma att avgöras trots att den tilltalade har inställt sig
Författningsförslag SOU 2013:17
96
att den tilltalade har inställt sig endast genom ombud eller har uteblivit, skall han eller hon i kallelsen erinras om detta. Rätten beslutar om inställandet av den som är anhållen eller häktad.
endast genom ombud eller har uteblivit, ska han eller hon i kallelsen erinras om detta. Den
tilltalade ska även erinras om att rätten, om han eller hon uteblir och målet inte går att avgöra, kan besluta att häkta honom eller henne om det finns förutsättningar för det. Rätten beslutar om inställ-
andet av den som är anhållen eller häktad.
Annan svarande än den tilltalade ska kallas till huvudförhandlingen och, om det finns skäl för det, erinras om att talan mot denne kan komma att avgöras trots att han eller hon endast inställer sig genom ombud eller uteblir vid huvudförhandlingen. Rätten får också förelägga vite enligt 9 kap. 7 §.
Bestämmelser om kallande av vittne och sakkunnig finns i 36 och 40 kap.
16 §
En stämning som utfärdas av åklagaren skall ha det innehåll som i 4 § anges om stämningsansökan och vara undertecknad av åklagaren.
I stämningen skall åklagaren dessutom förelägga den tilltalade att inom en viss, av åklagaren bestämd tid muntligen eller skriftligen hos rätten ange de bevis som han eller hon vill åberopa vid huvudförhandlingen och vad som skall styrkas med varje särskilt bevis. Det gäller dock inte om åklagaren på grund av den tilltalades erkännande eller någon
Om det är lämpligt, får åklagaren i samband med att åtal väcks
även kalla den tilltalade till
huvudförhandling.
SOU 2013:17 Författningsförslag
97
annan omständighet finner att det är uppenbart att bevis inte kommer att anges av den tilltalade. Om
det är lämpligt, får åklagaren i
stämningen kalla den tilltalade
till huvudförhandling.
En åklagare som sätter ut ett mål till huvudförhandling skall följa de föreskrifter om tiden för huvudförhandling som meddelats av rätten. Åklagaren får ombesörja sådana kallelser och förelägganden som avses i 15 §.
En åklagare som sätter ut ett mål till huvudförhandling ska följa de föreskrifter om tiden för huvudförhandling som meddelats av rätten. Åklagaren får ombesörja sådana kallelser och förelägganden som avses i 15 §.
Stämningen och till denna fogade handlingar skall delges den tilltalade. Uppgift om målsägandes eller vittnens ålder, yrke och bostadsadress, som saknar betydelse för åtalet, skall inte framgå av de handlingar som delges. Sedan stämningen delgetts skall bevis om detta ges in till rätten. När sådana
kallelser och förelägganden som avses i tredje stycket delgetts,
skall de med bevis om delgiv-
ning ges in till rätten.
När sådana kallelser och förelägganden som avses i andra stycket delgetts, ska de med bevis om delgivning ges in till rätten.
Frågor om utdömande av vite som förelagts i en kallelse med stöd av tredje stycket prövas av rätten utan särskild ansökan.
Frågor om utdömande av vite som förelagts i en kallelse med stöd av andra stycket prövas av rätten utan särskild ansökan.
46 kap.
6 §
Vid huvudförhandlingen skall åklagaren framställa sitt yrkande. Den tilltalade skall uppmanas att kort ange sin ståndpunkt och grunden för den. Åklagaren skall därefter utveckla sin talan. Målsäganden och den tilltalade skall i den mån det behövs beredas
Vid huvudförhandlingen ska åklagaren framställa sitt yrkande. Den tilltalade ska uppmanas att kort ange sin ståndpunkt och grunden för den. Åklagaren ska därefter utveckla sin talan. Målsäganden och den tilltalade ska i den mån det behövs beredas
Författningsförslag SOU 2013:17
98
tillfälle att utveckla sin talan. tillfälle att utveckla sin talan.
Därefter skall målsäganden och den tilltalade höras och annan bevisning läggas fram. Förhör med målsäganden och den tilltalade bör äga rum innan vittnesbevisning tas upp om den omständighet som förhöret gäller.
Därefter ska målsäganden och den tilltalade höras och annan bevisning läggas fram. Förhör med målsäganden och den tilltalade bör äga rum innan vittnesbevisning tas upp om den omständighet som förhöret gäller.
Om huvudförhandling hålls trots att målsäganden eller den tilltalade inte är närvarande,
skall rätten i den mån det be-
hövs se till att det som han eller hon tidigare har anfört läggs fram ur handlingarna.
Om huvudförhandling hålls trots att målsäganden eller den tilltalade inte är närvarande, ska rätten i den mån det behövs se till att det som han eller hon tidigare har anfört läggs fram ur handlingarna.
Framställningar enligt första och tredje styckena samt framläggande av bevisningen får ske genom hänvisningar till handlingar i målet, om rätten finner det lämpligt.
Om den tilltalade erkänner gärningen sedan åklagaren framställt sitt yrkande, behöver parterna inte utveckla talan eller lägga fram bevisning, om det med hänsyn till vad gärningen rör och övriga omständigheter är uppenbart obehövligt.
8 §
Om målsäganden inte för talan i målet och det inte är olämpligt
med hänsyn till omständigheterna, får rätten bestämma att
målsäganden inte skall vara när-
varande vid huvudförhandlingen innan han skall höras.
Om det finns särskilda skäl för det och det inte är olämpligt
med hänsyn till omständigheterna, får rätten bestämma att
en målsägande som inte för talan i målet inte ska vara närvarande
vid huvudförhandlingen innan han eller hon ska höras.
14 §
Underlåter målsägande, som
skall höras i anledning av åklag-
arens talan, att infinna sig per-
Underlåter målsägande, som
ska höras i anledning av åklag-
arens talan, att infinna sig per-
SOU 2013:17 Författningsförslag
99
sonligen vid rättegångstillfälle för huvudförhandling, äge rätten
i stället för att förelägga nytt vite förordna, att han skall hämtas till rätten antingen omedelbart eller till senare dag.
sonligen vid rättegångstillfälle för huvudförhandling, ska rätten,
ta ställning till om ett förelagt vite ska dömas ut samt fatta beslut om målets fortsatta handläggning enligt andra stycket.
Om det inte finns särskilda skäl mot det ska rätten, i stället för att förelägga nytt vite, förordna att målsäganden ska hämtas till rätten antingen omedelbart eller till senare dag.
15 §
Uteblir den tilltalade från ett rättegångstillfälle för huvudförhandling eller inställer han eller hon sig genom ombud då han eller hon har förelagts att infinna sig personligen, skall rätten i första hand pröva om målet kan avgöras enligt 15 a §. Är det inte möjligt att avgöra målet
skall rätten besluta att den tilltalade skall
1. kallas på nytt vid vite,
2. hämtas till rätten antingen omedelbart eller till en senare dag eller
3. häktas, om det finns förutsättningar för det.
Uteblir den tilltalade från ett rättegångstillfälle för huvudförhandling eller inställer han eller hon sig genom ombud då han eller hon har förelagts att infinna sig personligen, ska rätten i första hand pröva om målet kan avgöras enligt 15 a §. Är det inte möjligt att avgöra målet ska rätten ta ställning till om ett före-
lagt vite ska dömas ut samt fatta beslut om målets fortsatta handläggning enligt andra stycket.
Om det inte finns särskilda skäl mot det ska den tilltalade hämtas till rätten antingen omedelbart eller till en senare dag. Är det sannolikt att hämtning inte kan ske ska den tilltalade i stället häktas, om det finns förutsättningar för det enligt 24 kap. I annat fall ska han eller hon kallas på nytt vid vite.
Författningsförslag SOU 2013:17
100
15 a §
Kan saken utredas tillfredsställande, får målet avgöras trots
att den tilltalade har inställt sig
endast genom ombud eller har uteblivit, om
1. det inte finns anledning att döma till annan påföljd än böter, fängelse i högst tre månader, villkorlig dom eller skyddstillsyn eller sådana påföljder i förening,
2. den tilltalade, sedan han eller hon har delgetts stämning, har avvikit eller håller sig undan på ett sådant sätt att han eller hon inte kan hämtas till huvudförhandlingen eller
3. den tilltalade lider av en allvarlig psykisk störning och hans eller hennes närvaro därför inte är nödvändig.
Om det inte finns särskilda skäl mot det får målet avgöras utan att den tilltalade är personligen närvarande, om det inte finns anledning att döma till
1. fängelse i mer än sex månader,
2. villkorlig dom i förening med samhällstjänst om det i domslutet ska anges ett fängelsestraff överstigande sex månader,
3. skyddstillsyn i förening med fängelse enligt 28 kap. 3 § brottsbalken ,
4. skyddstillsyn i förening med samhällstjänst eller kontraktsvård om det i domslutet ska anges ett fängelsestraff överstigande sex månader, eller
5. sluten ungdomsvård. Vad som anges i första stycket gäller också om det inte finns anledning att
1. förverka villkorligt medgiven frihet från fängelsestraff med mer än sex månader, eller
2. bestämma påföljden till fängelse och förverka villkorligt medgiven frihet från fängelsestraff med en strafftid som sammantaget överstiger sex månader.
Med de påföljder som anges i första stycket 1 skall likställas förordnande enligt 34 kap. 1 § första stycket 1 brottsbalken.
Det gäller dock inte, om i samband med förordnandet villkorligt medgiven frihet från fängelsestraff skall förklaras förverkad i fråga om en strafftid som över-
Med de påföljder som anges i första stycket 1–5 ska likställas förordnande enligt 34 kap. 1 § första stycket 1 brottsbalken.
SOU 2013:17 Författningsförslag
101
stiger tre månader.
I de fall som avses i första stycket 2 får målet avgöras även om den tilltalade inte har delgetts kallelse till förhandlingen.
Rättegångsfrågor får avgöras trots att den tilltalade har uteblivit.
15 b §
Om det inte finns särskilda skäl mot det får målet också avgöras utan att den tilltalade är personligen närvarande om
1. den tilltalade, sedan han eller hon har fått del av åtalet, har avvikit eller håller sig undan på ett sådant sätt att han eller hon inte kan hämtas till huvudförhandlingen eller
2. den tilltalade lider av en allvarlig psykisk störning och hans eller hennes närvaro därför inte är nödvändig.
I de fall som avses i första stycket 1 får målet avgöras även om den tilltalade inte har fått del av kallelse till förhandlingen.
47 kap.
2 §
En ansökan om stämning
skall innehålla uppgifter om
En ansökan om stämning ska innehålla uppgifter om
1. den tilltalade,
2. den brottsliga gärningen med angivande av tid och plats för dess förövande och de övriga omständigheter, som erfordras för dess kännetecknande, samt
det eller de lagrum, som är
tillämpliga,
2. den brottsliga gärningen med uppgift om tid och plats för dess förövande och de övriga omständigheter, som behövs för dess kännetecknande, samt de
bestämmelser, som är tillämpliga,
Författningsförslag SOU 2013:17
102
3. det enskilda anspråk, som målsäganden vill framställa samt en utförlig redogörelse för de omständigheter som åberopas till grund för anspråket,
4. de yrkanden om särskild rättsverkan av brott som målsäganden vill framställa,
4. de bevis som åberopas och
vad som skall styrkas med varje bevis samt
5. sådana
omständigheter
som gör rätten behörig, om inte behörigheten framgår av vad
som anförs i övrigt.
5. de bevis som åberopas och
vad som ska styrkas med varje bevis samt
6. de omständigheter som gör
rätten behörig, om inte behörigheten framgår på annat sätt.
Har målsäganden några önskemål om hur målet skall handläggas, bör han ange dessa i ansökningen.
Har målsäganden några önskemål om hur målet ska handläggas, bör dessa anges i ansökningen.
Ansökningen skall vara egenhändigt undertecknad av målsäganden eller hans ombud.
Ansökningen ska vara egenhändigt undertecknad av målsäganden eller hans eller hennes ombud.
Är brottet sådant att målsäganden får väcka åtal endast om åklagaren beslutat att inte åtala, skall tillsammans med ansökningen ges in intyg om att ett sådant beslut meddelats. De skriftliga bevis som åberopas bör också ges in tillsammans med ansökningen.
Är brottet sådant att målsäganden får väcka åtal endast om åklagaren beslutat att inte åtala, ska tillsammans med ansökningen ges in intyg om att ett sådant beslut meddelats. De skriftliga bevis som åberopas bör också ges in tillsammans med ansökningen.
7 §
Vid förberedelsen bör den tilltalade avge svaromål och ange, om han erkänner eller förnekar gärningen, samt yttra sig över de omständigheter på vilka åtalet grundats. Han bör också ange de omständigheter som han vill anföra.
Parterna bör därefter var för sig ange de ytterligare omständigheter som de vill anföra samt yttra sig över vad motparten anfört. De skall också, i den mån det inte skett tidigare, uppge de bevis som de vill åberopa och vad de vill styrka med varje bevis. Skriftliga bevis, som inte redan företetts, skall genast framläggas.
SOU 2013:17 Författningsförslag
103
Rätten får bestämma att olika frågor eller delar av målet skall behandlas var för sig vid förberedelsen.
7 a §
Rätten ska, allt efter målets beskaffenhet, verka för att målet förbereds så att det kan avgöras på ett ändamålsenligt sätt. Rätten ska genom frågor och påpekanden försöka avhjälpa otydligheter eller ofullständigheter i parternas yrkanden, inställningar eller bevisuppgifter.
Rätten får bestämma att olika frågor eller delar av målet ska behandlas var för sig vid förberedelsen.
20 a §
I 56 kap. 13–15 §§ finns bestämmelser om att tingsrätten får hänskjuta en fråga till prövning av Högsta domstolen.
Om särskilda tidsfrister gäller för handläggningen i tingsrätten enligt 22 § ska tingsrätten fatta beslut om hänskjutande senast vid den tidpunkt då huvudförhandling annars ska påbörjas i målet. Om en fråga hänskjutits till Högsta domstolen i ett sådant mål gäller vad som är föreskrivet om tidsfrister för handläggningen i tingsrätten i 22 § från den dag då handläggningen i Högsta domstolen avslutats.
Författningsförslag SOU 2013:17
104
48 kap.
2 §
Strafföreläggande enligt detta kapitel innebär att den misstänkte till godkännande omedelbart eller inom viss tid föreläggs ett bötesstraff efter vad åklagaren anser att brottet bör föranleda. Under förutsättningar som
anges i 4 § andra stycket får strafföreläggande avse villkorlig dom eller sådan påföljd i förening med böter. Av 5 a § framgår att
ett strafföreläggande också får omfatta ett enskilt anspråk som avser betalningsskyldighet.
Strafföreläggande enligt detta kapitel innebär att den misstänkte till godkännande omedelbart eller inom viss tid föreläggs ett bötesstraff efter vad åklagaren anser att brottet bör föranleda. Av 5 a § framgår att ett strafföreläggande också får omfatta ett enskilt anspråk som avser betalningsskyldighet.
Föreläggande av ordningsbot enligt detta kapitel innebär att den misstänkte till godkännande omedelbart eller inom viss tid föreläggs ett bötesstraff efter vad som bestämts enligt 14 §.
Är brott förenat med egendoms förverkande, annan sådan särskild rättsverkan eller särskild rättsverkan i form av avgift enligt lagen (1994:419) om brottsofferfond, ska också denna föreläggas den misstänkte till godkännande. Detsamma gäller kostnad för blodprovstagning, blodundersökning, urinprovstagning och urinundersökning som avser den misstänkte och som har gjorts för utredning om brottet. I fråga om sådan kostnad tillämpas bestämmelserna om särskild rättsverkan.
Är brott förenat med företagsbot ska också denna genom strafföreläggande föreläggas den misstänkte till godkännande.
4 §
Bötesstraff får föreläggas genom strafföreläggande beträffande brott, för vilket böter ingår i straffskalan, dock inte normerade böter. Det finns särskilda bestämmelser om föreläggande av bötesstraff för brott som har begåtts av någon som är under arton år. Bestämmelsen i 34 kap. 1 § första stycket 2 brottsbalken är tillämplig vid föreläggande av bötesstraff.
Villkorlig dom eller sådan påföljd i förening med böter får föreläggas genom strafföreläggande i
SOU 2013:17 Författningsförslag
105
fall då det är uppenbart att rätten skulle döma till sådan påföljd. Detta gäller dock inte för brott som har begåtts av någon som inte har fyllt 18 år eller om det finns anledning att förena den villkorliga domen med en föreskrift om samhällstjänst.
Företagsbot får föreläggas genom strafföreläggande i fall då boten inte överstiger 500 000 kr.
5 §
Strafföreläggande får inte utfärdas, om förutsättningar för allmänt åtal inte föreligger, om i
föreläggandet inte tas upp alla brott av den misstänkte, vilka enligt åklagarens vetskap föreligger till bedömning, eller om målsäganden förklarat att han eller hon avser att föra talan om enskilt anspråk i anledning av brottet som avser annat än betalningsskyldighet.
Strafföreläggande ska utfärdas om det finns förutsättningar för allmänt åtal och inte särskilda
skäl talar mot det.
Strafföreläggande får dock inte utfärdas om i föreläggandet inte tas upp alla brott av den misstänkte, vilka enligt åklagarens vetskap föreligger till bedömning, eller om målsäganden förklarat att han eller hon avser att föra talan om enskilt anspråk i anledning av brottet som avser annat än betalningsskyldighet.
Författningsförslag SOU 2013:17
106
6 §
Ett strafföreläggande skall innehålla uppgift om
Ett strafföreläggande ska innehålla uppgift om
1. den åklagare som har utfärdat föreläggandet,
2. den misstänkte,
3. målsäganden, om någon sådan finns
3. brottet med angivande av
tid och plats för dess begående samt övriga omständigheter som behövs för att känneteckna det,
4. den brottsliga gärningen
med uppgift om tid och plats för dess begående samt övriga omständigheter som behövs för att känneteckna den,
4. den eller de bestämmelser
som är tillämpliga när det gäller brottet,
5. det straff och den särskilda
rättsverkan, som föreläggs den misstänkte, och
6. det enskilda anspråk som
föreläggs den misstänkte med uppgift om målsäganden och de omständigheter som anspråket grundar sig på.
5. den eller de bestämmelser
som är tillämpliga när det gäller brottet,
6. det straff och den särskilda
rättsverkan, som föreläggs den misstänkte,
7. det enskilda anspråk som
föreläggs den misstänkte med uppgift om de omständigheter som anspråket grundar sig på,
8. de bevis som, om åtal väcks, åberopas till stöd för åtalet och talan om enskilt anspråk enligt 22 kap. och vad som ska styrkas med varje bevis,
9. de omständigheter som gör domstolen behörig om åtal väcks, om inte behörigheten framgår på annat sätt,
10. åklagarens önskemål om hur målet ska handläggas om åtal väcks, och
11. den misstänkte har varit anhållen eller häktad på grund av misstanke om brott som omfattas av strafföreläggandet och tiden för frihetsberövandet.
SOU 2013:17 Författningsförslag
107
7 §
Utfärdas ett strafföreläggande till godkännande inom viss tid, ska den misstänkte ges
Utfärdas ett strafföreläggande till godkännande inom viss tid, ska den misstänkte upplysas om
1. upplysning om sättet för godkännande och om den tid som fastställts för detta, och
2. upplysning att, om godkännande inte sker, åtal kan äga rum efter utgången av den fastställda tiden.
1. sättet för godkännande och om den tid som fastställts för detta,
2. att, om godkännande inte sker, åtal och talan om enskilt
anspråk enligt 22 kap. kan väckas
efter utgången av den fastställda tiden, och
3. att målet kan komma att avgöras av rätten utan huvudförhandling och om rätten till en sådan förhandling.
Den misstänkte ska ges tillfälle att inom samma tid skriftligen
1. svara på åtalet och lämna bevisuppgift enligt 45 kap. 10 §,
2. slutföra sin talan, och
3. yttra sig över frågan om målet kan avgöras utan huvudförhandling.
Den misstänktes svar ska lämnas till åklagaren.
8 §
Ett skriftligt besked med strafföreläggandets innehåll och sådana upplysningar som anges i 7 § skall lämnas eller sändas till den misstänkte.
Ett skriftligt besked med strafföreläggandets innehåll och sådana upplysningar som anges i 7 § ska lämnas eller sändas till den misstänkte. Uppgift om
målsägandes eller vittnens ålder, yrke och bostadsadress, som saknar betydelse för åtalet, ska inte framgå av handlingarna.
Författningsförslag SOU 2013:17
108
10 §
Skriftligt godkännande av strafföreläggande, som inte avser
villkorlig dom, får i den miss-
tänktes ställe lämnas av den som är ombud för honom, om det till åklagaren inges fullmakt i original.
Skriftligt godkännande av strafföreläggande får i den misstänktes ställe lämnas av den som är ombud för honom eller henne, om det till åklagaren ges in fullmakt i original.
Fullmakten skall, utöver vad som följer av 12 kap., innehålla
Fullmakten ska, utöver vad som följer av 12 kap., innehålla
1. förklaring att ombudet har rätt att godkänna strafföreläggande på den misstänktes vägnar,
2. uppgift om det brott som godkännandet får avse, varvid
skall anges brottets art samt tid
och plats för dess begående, samt
2. uppgift om det brott som godkännandet får avse, varvid
ska anges brottets art samt tid
och plats för dess begående, samt
3. uppgift om den högsta bötespåföljd, den särskilda rättsverkan och det enskilda anspråk som den misstänkte är villig att godta.
Har sådan fullmakt getts in till åklagaren, får ombudet motta handlingar i saken på den misstänktes vägnar.
Har sådan fullmakt getts in till åklagaren, får ombudet ta
emot handlingar i saken på den
misstänktes vägnar.
12 §
Ett godkännande är utan verkan om det sker sedan åklagaren har
1. utfärdat stämning, stäm-
ningsansökan eller ett nytt
strafföreläggande,
1. väckt åtal eller utfärdat ett nytt strafföreläggande,
2. beslutat att inte väcka åtal för brottet, eller
3. beslutat att lägga ned eller inte inleda en förundersökning.
19 §
Godkännes föreläggande av
ordningsbot sedan åklagaren ut-
färdat stämning eller stämningsansökan, är godkännandet utan
verkan. Sker godkännandet sedan strafföreläggande utfärdats, är godkännandet också utan verkan, om icke den åklagare som utfärdat strafföreläggandet förklarar, att godkännandet skall gälla, och återkallar strafföreläggandet.
Godkänns ett föreläggande av
ordningsbot sedan åklagaren
väckt åtal, är godkännandet utan
verkan. Sker godkännandet sedan strafföreläggande utfärdats, är godkännandet också utan verkan, om inte den åklagare som utfärdat strafföreläggandet förklarar, att godkännandet ska gälla, och återkallar strafföreläggandet.
SOU 2013:17 Författningsförslag
109
49 kap.
14 a §
Prövningstillstånd får begränsas till att gälla en viss del av en dom eller ett slutligt beslut, om utgången i den delen inte kan påverka andra delar av det överklagade avgörandet.
Ett prövningstillstånd som meddelas utan en sådan begränsning som avses i första stycket gäller
1. domen eller det slutliga beslutet i den utsträckning parten har överklagat avgörandet,
2. överklagade beslut som har tagits in i domen eller det slutliga beslutet och som inte angår ett ombud, ett vittne, en sakkunnig eller någon annan som inte var part eller intervenient i tingsrätten, och
3. överklagade beslut som får överklagas endast i samband med att domen eller det slutliga beslutet överklagas.
Meddelas inte prövningstillstånd skall tingsrättens avgörande stå fast. En upplysning om detta skall tas in i hovrättens beslut.
14 b §
Om hovrätten inte meddelar prövningstillstånd ska tingsrättens avgörande stå fast. En upplysning om detta ska tas in i hovrättens beslut. Dessutom ska det framgå av beslutet att hovrätten
1. tagit del av överklagandet och utredningen i målet,
2. prövat om grunderna för prövningstillstånd är uppfyllda, och
3. inte meddelat prövningstillstånd.
51 kap.
4 §
Överklagandet skall innehålla uppgifter om
Överklagandet ska innehålla uppgifter om
1. den dom som överklagas,
2. i vilken del domen överklagas och den ändring i domen
2. i vilken del domen överklagas och den ändring i domen
Författningsförslag SOU 2013:17
110
som yrkas,
3. grunderna för överklagandet och i vilket avseende tingsrättens domskäl enligt klagandens mening är oriktiga,
som yrkas, samt i vilken del
domen godtas,
3. grunderna för överklagandet och i vilket avseende tingsrättens domskäl enligt klagandens mening är oriktiga, samt i vilket
avseende domskälen inte sätts i fråga,
4. de omständigheter som åberopas till stöd för att prövningstillstånd skall meddelas, när så-
dant tillstånd krävs, och
5. de bevis som åberopas och vad som skall styrkas med varje bevis.
4. de omständigheter som åberopas till stöd för att prövningstillstånd ska meddelas, och
5. de bevis som åberopas och vad som ska styrkas med varje bevis.
Skriftliga bevis som inte har lagts fram tidigare skall ges in samtidigt med överklagandet. Vill klaganden att det skall hållas ett förnyat förhör eller en förnyad syn på stället, skall han eller hon ange det och skälen till detta. Klaganden skall också ange om han eller hon vill att målsäganden eller den tilltalade skall infinna sig personligen vid huvudförhandling i hovrätten.
Skriftliga bevis som inte har lagts fram tidigare ska ges in samtidigt med överklagandet. Vill klaganden att det ska hållas ett förnyat förhör eller en förnyad syn på stället, ska han eller hon ange det och skälen till detta. Klaganden ska också ange om han eller hon vill att målsäganden eller den tilltalade ska infinna sig personligen vid huvudförhandling i hovrätten.
Är den tilltalade anhållen eller häktad, skall det anges.
Är den tilltalade anhållen eller häktad, ska det anges.
Har klaganden andra synpunkter på målets handläggning i hovrätten bör dessa anges i överklagandet.
7 a §
Om överklagandet inte avvisas enligt 6 § eller 7 § andra stycket, skall hovrätten, när pröv-
ningstillstånd krävs, besluta om sådant tillstånd skall meddelas.
Om det behövs, skall beslutet
Om överklagandet inte avvisas enligt 6 § eller 7 § andra stycket, ska hovrätten besluta om
prövningstillstånd ska meddelas.
Om det behövs, ska beslutet föregås av skriftväxling.
SOU 2013:17 Författningsförslag
111
föregås av skriftväxling.
Om det finns särskilda skäl, får sammanträde hållas innan frågan om prövningstillstånd avgörs. Till ett sådant sammanträde skall parterna kallas. Uteblir en part, får frågan ändå avgöras.
Om det finns särskilda skäl, får sammanträde hållas innan frågan om prövningstillstånd avgörs. Till ett sådant sammanträde ska parterna kallas. Uteblir en part, får frågan ändå avgöras.
8 §
Beviljas prövningstillstånd
eller krävs inte sådant tillstånd, skall överklagandet delges mot-
parten med föreläggande att svara skriftligen inom en viss tid, om detta inte redan har skett eller inte behövs enligt andra stycket. I mål om allmänt åtal får överklagandet dock översändas till åklagaren utan delgivning. Uppgift om målsägandes eller vittnens ålder, yrke och bostadsadress som saknar betydelse för åtalet skall inte framgå av de handlingar som delges den tilltalade i mål om allmänt åtal.
Beviljas prövningstillstånd
ska överklagandet delges mot-
parten med föreläggande att svara skriftligen inom en viss tid, om detta inte redan har skett eller inte behövs enligt andra stycket. I mål om allmänt åtal får överklagandet dock översändas till åklagaren utan delgivning. Uppgift om målsägandes eller vittnens ålder, yrke och bostadsadress som saknar betydelse för åtalet ska inte framgå av de handlingar som delges den tilltalade i mål om allmänt åtal.
Om det är uppenbart att överklagandet är ogrundat, får hovrätten genast meddela dom i målet.
Har tingsrätten avslagit ett yrkande om en åtgärd som avses i 26–28 kap. eller upphävt ett beslut om en sådan åtgärd, får hovrätten omedelbart bevilja åtgärden att gälla tills vidare. Har tingsrätten beviljat en sådan åtgärd, får hovrätten omedelbart besluta att tingsrättens beslut tills vidare inte får verkställas. I frågor om häktning, reseförbud eller omhändertagande enligt 28 kap. brottsbalken får hovrätten ändra tingsrättens beslut även om motparten inte hörts.
Om hovrätten beslutat häkta någon som inte är personligen närvarande vid rätten, skall 24 kap. 17 § tredje och fjärde styckena tillämpas.
Författningsförslag SOU 2013:17
112
9 §
Motparten skall i sin svarsskrivelse yttra sig över de grunder för överklagandet som klaganden har anfört och ange de omständigheter han eller hon själv vill anföra.
Motparten ska i sin svarsskrivelse yttra sig över de grunder för överklagandet som klaganden har anfört och ange de omständigheter han eller hon själv vill anföra.
Skrivelsen skall innehålla uppgift om de bevis parten åberopar och om vad som skall styrkas med varje bevis. Skriftliga bevis som inte har lagts fram tidigare
skall ges in samtidigt med svars-
skrivelsen. Vill parten att det
skall hållas ett förnyat förhör
eller en förnyad syn på stället,
skall han eller hon ange det och
skälen till detta. Parten skall också ange om han eller hon vill att målsäganden eller den tilltalade skall infinna sig personligen vid huvudförhandling i hovrätten.
Skrivelsen ska innehålla uppgift om de bevis parten åberopar och om vad som ska styrkas med varje bevis. Skriftliga bevis som inte har lagts fram tidigare
ska ges in samtidigt med svars-
skrivelsen. Vill parten att det ska hållas ett förnyat förhör eller en förnyad syn på stället, ska han eller hon ange det och skälen till detta. Parten ska också ange om han eller hon vill att målsäganden eller den tilltalade ska infinna sig personligen vid huvudförhandling i hovrätten.
Har motparten andra synpunkter på målets handläggning i hovrätten bör dessa anges i svarsskrivelsen.
12 §
Om hovrätten anser att det behövs, skall hovrätten besluta att yttrande av sakkunnig inhämtas, skriftligt bevis läggs fram, föremål tillhandahålls för syn eller besiktning, bevis tas upp utom huvudförhandlingen eller någon annan förberedande åtgärd företas.
Om hovrätten anser att det behövs, ska hovrätten besluta att yttrande av sakkunnig inhämtas, skriftligt bevis läggs fram, föremål tillhandahålls för syn eller besiktning, bevis tas upp utom huvudförhandlingen eller någon annan förberedande åtgärd företas.
Om en part vill att en åtgärd enligt första stycket skall företas,
skall han så snart som möjligt
Om en part vill att en åtgärd enligt första stycket ska vidtas,
ska han eller hon så snart som
SOU 2013:17 Författningsförslag
113
begära det hos hovrätten. möjligt begära det hos hovrätten.
I fråga om hovrättens skyldigheter under förberedelsen ska 45 kap. 13 § tillämpas.
Behöver i mål om allmänt åtal åtgärd enligt 23 kap. företas, får hovrätten meddela åklagaren föreläggande om det.
Behöver i mål om allmänt åtal åtgärd enligt 23 kap. företas, får hovrätten meddela åklagaren föreläggande om det endast efter
yrkande av part.
13 §
Hovrätten får avgöra målet utan huvudförhandling, om det är uppenbart att överklagandet är ogrundat.
Kan saken utredas tillfredsställande får hovrätten avgöra
målet utan huvudförhandling,
1. om åklagaren har över-
klagat endast till den tilltalades förmån,
2. om endast den tilltalade
överklagat och hans ändringsyrkande godtas av motparten,
3. om det inte finns anled-
ning att döma den tilltalade till ansvar eller ådöma honom påföljd eller döma honom till annan
påföljd än böter eller villkorlig dom eller sådana påföljder i förening,
Om det inte finns särskilda skäl mot det får hovrätten avgöra
målet utan huvudförhandling, om åklagaren har överklagat endast till den tilltalades förmån
eller om endast den tilltalade
överklagat och hans eller hennes ändringsyrkande godtas av motparten.
Hovrätten får även, om det inte finns särskilda skäl mot det, avgöra målet utan huvudförhandling om det inte finns an-
ledning att döma den tilltalade till ansvar eller döma ut påföljd eller döma honom eller henne till
1. fängelse i mer än sex månader,
2. villkorlig dom i förening med samhällstjänst om det i domslutet ska anges ett fängelsestraff över-
Författningsförslag SOU 2013:17
114
stigande sex månader,
3. skyddstillsyn i förening med fängelse enligt 28 kap. 3 § brottsbalken ,
4. skyddstillsyn i förening med samhällstjänst eller kontraktsvård om det i domslutet ska anges ett fängelsestraff överstigande sex månader, eller
5. sluten ungdomsvård
.
Vad som anges i tredje stycket gäller också om det inte finns anledning att
1. förverka villkorligt medgiven frihet från fängelsestraff med mer än sex månader, eller
2. bestämma påföljden till fängelse och förverka villkorligt medgiven frihet från fängelsestraff med en strafftid som sammantaget överstiger sex månader.
4. om parterna har begärt att målet skall avgöras utan huvudförhandling eller
5. om ingen av parterna, sedan fråga väckts om avgörande utan huvudförhandling, haft någon invändning mot detta.
Har i fall som avses i andra stycket 1–3 en part begärt huvudförhandling, skall sådan hållas, om det inte är uppenbart obehövligt.
Har i fall som avses i andra–
fjärde stycket en part begärt
huvudförhandling, ska sådan hållas, om det inte är obehövligt.
SOU 2013:17 Författningsförslag
115
Med de påföljder som anges i
andra stycket 3 likställs vite och, om det inte samtidigt är fråga om förverkande av villkorligt medgiven frihet från fängelsestraff,
förordnande enligt 34 kap. 1 § första stycket 1 brottsbalken. Det
som sägs i andra stycket 3 om villkorlig dom gäller inte villkorlig dom som förenas med föreskrift om samhällstjänst.
Med de påföljder som anges i
tredje stycket 1–5 likställs vite
och förordnande enligt 34 kap. 1 § första stycket 1 brottsbalken.
Avser överklagandet även annat än ansvar, får målet avgöras utan huvudförhandling endast om denna talan enligt 50 kap. 13 § får prövas utan huvudförhandling.
För prövning som inte avser själva saken behöver huvudförhandling inte hållas.
13 a §
Om det inte finns särskilda skäl mot det får hovrätten även i andra fall än som avses i 13 § avgöra målet utan huvudförhandling, om parterna har begärt det eller om ingen av parterna, sedan fråga väckts om avgörande utan huvudförhandling, haft någon invändning mot detta.
13 b §
Avser överklagandet även annat än ansvar, får målet avgöras utan huvudförhandling endast om denna talan enligt 50 kap. 13 § får prövas utan huvudförhandling.
För prövning som inte avser
Författningsförslag SOU 2013:17
116
själva saken behöver huvudförhandling inte hållas.
19 §
Sedan parterna utvecklat sin talan, skall bevisningen läggas fram. Hovrätten skall se till att den bevisning som har lagts fram i tingsrätten läggs fram ur handlingarna i den utsträckning bevisningen har betydelse för målet i hovrätten. Bevisningen får läggas fram genom hänvisningar till handlingar i målet, om rätten finner det lämpligt.
Sedan parterna utvecklat sin talan, ska bevisningen läggas fram. Hovrätten ska se till att den bevisning som har lagts fram i tingsrätten läggs fram ur handlingarna i den utsträckning bevisningen har betydelse för målet i hovrätten. Bevisningen får läggas fram genom hänvisningar till handlingar i målet, om rätten finner det lämpligt.
Hovrätten ska pröva om det med hänsyn till målets omfattning eller övriga omständigheter är lämpligt att ljud- och bildupptagningar i målet läggs fram genom hänvisning.
Om inte särskilda skäl föranleder annat, bör ett av tingsrätten upptaget bevis, som inte enligt 35 kap. 13 § skall tas upp på nytt, läggas fram innan bevis som rör samma omständighet omedelbart tas upp av hovrätten. Finns det flera bevis i fråga om samma omständighet, bör dessa läggas fram i ett sammanhang.
Om inte särskilda skäl föranleder annat, bör ett av tingsrätten upptaget bevis, som inte enligt 35 kap. 13 § ska tas upp på nytt, läggas fram innan bevis som rör samma omständighet omedelbart tas upp av hovrätten. Finns det flera bevis i fråga om samma omständighet, bör dessa läggas fram i ett sammanhang.
23 §
Har det vid huvudförhandling i tingsrätten hållits förhör inför rätten eller syn på stället angående någon viss omständighet och beror avgörandet även i hovrätten av tilltron till den bevisningen, får tingsrättens dom inte ändras i den delen utan att beviset har lagts fram i hovrätten genom en ljud- och bildupptagning av förhöret i tingsrätten eller tagits upp på nytt vid huvudförhandling i hovrätten. En sådan ändring får dock göras
1. om den är till förmån för 1. om den är till förmån för
SOU 2013:17 Författningsförslag
117
den tilltalade, eller
2. om det finns synnerliga skäl för att bevisets värde är ett annat än tingsrätten antagit.
den tilltalade,
2. om det finns synnerliga skäl för att bevisets värde är ett annat än tingsrätten antagit, eller
3. om det med hänsyn till bevisningens art eller omständigheterna i övrigt inte varit olämpligt att ta upp förhöret i tingsrätten så som skett och beviset kan värderas på ett tillfredsställande sätt.
25 §
Hovrätten får inte med anledning av den tilltalades överklagande eller av åklagarens överklagande till hans eller hennes förmån döma till en brottspåföljd som är att anse som svårare eller mer ingripande för den tilltalade än den som tingsrätten dömt till. Hovrätten får dock överlämna till särskild vård enligt 31 eller 32 kap. brottsbalken eller, om tingsrätten beslutat om sådan vård, döma till annan påföljd.
Vid tillämpningen av första stycket skall sluten ungdomsvård enligt 32 kap. 5 § brottsbalken jämställas med fängelse.
Vid tillämpningen av första stycket ska sluten ungdomsvård enligt 32 kap. 5 § brottsbalken jämställas med fängelse.
Har tingsrätten förenat villkorlig dom eller skyddstillsyn med en föreskrift som förutsätter samtycke och samtycker den dömde inte längre till föreskriften, får hovrätten trots första stycket döma till en svårare eller mer ingripande påföljd.
Har tingsrätten förenat villkorlig dom eller skyddstillsyn med en föreskrift som förutsätter samtycke och samtycker den dömde inte längre till föreskriften, eller finns det skäl att
undanröja påföljden enligt 27 kap. 6 § punkten 3 eller 28 kap. 8 § brottsbalken, får hovrätten trots
första stycket döma till en svårare eller mer ingripande påföljd.
Hovrätten får inte med anledning av ett överklagande som anges i första stycket besluta om utvisning, om tingsrätten inte har meddelat sådant beslut, eller bestämma längre tid än tingsrätten gjort för förbud för den tilltalade att återvända till Sverige.
Författningsförslag SOU 2013:17
118
25 a §
Åklagaren, eller målsägande som för talan om ansvar, får i hovrätten till stöd för sin talan åberopa en omständighet som inte lagts fram tidigare endast om han eller hon gör sannolikt att den inte hade kunnat åberopas vid tingsrätten eller han eller hon annars haft giltig ursäkt att inte göra det.
25 b §
Åklagaren får endast ändra sitt påföljdsyrkande i skärpande riktning i hovrätten om han eller hon gör sannolikt att den omständighet som åberopas till grund för det ändrade yrkandet inte hade kunnat åberopas tidigare eller han eller hon annars haft giltig ursäkt att inte göra det.
Vad som anges i första stycket gäller även för att åklagaren eller en målsägande som för talan om ansvar ska få framställa ett nytt eller mer ingripande yrkande om särskild rättsverkan av brott.
53 kap.
2 §
I brottmål som ska tas upp omedelbart av en hovrätt, tillämpas bestämmelserna om rättegången vid tingsrätt i 45–47 kap. med följande avvikelser:
1. Hovrätten får inte uppdra åt åklagaren att utfärda stämning.
2. Hovrätten ska i stäm-
ningen förelägga den tilltalade att svara skriftligen inom en viss tid. Hovrätten ska sända över svarsskrivelsen till åklagaren. Om det behövs får hovrätten be-
1. I mål där stämning utfärdas ska hovrätten i stämningen
förelägga den tilltalade att svara skriftligen inom en viss tid.
2. Hovrätten ska sända över
svarsskrivelsen till åklagaren. Om
SOU 2013:17 Författningsförslag
119
sluta om ytterligare skriftväxling. Hovrätten får också meddela närmare bestämmelser om skriftväxlingen och bestämma i vilket avseende parten ska yttra sig.
det behövs får hovrätten besluta om ytterligare skriftväxling efter svarsskrivelsen. Hovrätten får också meddela närmare bestämmelser om skriftväxlingen och bestämma i vilket avseende parten ska yttra sig.
3. Är den tilltalade häktad, får ett uppehåll i huvudförhandlingen inte göras i mer än två veckor, om inte på grund av särskilda omständigheter ett längre uppehåll är nödvändigt.
4. Om det inte finns anledning att döma till någon annan påföljd än böter, får hovrätten avgöra målet utan huvudförhandling. I sådant fall tillämpas 51 kap. 14 §.
54 kap.
9 §
Prövningstillstånd krävs för att Högsta domstolen skall pröva hovrättens dom eller slutliga beslut i mål eller ärende som väckts vid tingsrätt. Detsamma gäller hovrättens slutliga beslut i ett ärende som har ett direkt samband med ett sådant mål eller ärende utom beslut som avses i 17 §.
Prövningstillstånd krävs för att Högsta domstolen ska pröva hovrättens dom eller slutliga beslut i mål eller ärende som väckts vid tingsrätt. Detsamma gäller hovrättens slutliga beslut i ett ärende som har ett direkt samband med ett sådant mål eller ärende utom beslut som avses i 17 §.
Första stycket gäller inte överklaganden av justitiekanslern eller en justitieombudsman i mål där allmänt åtal förs.
55 kap.
15 §
Vid rättegången i Högsta domstolen skall i övrigt följande bestämmelser tillämpas:
Vid rättegången i Högsta domstolen ska i övrigt följande bestämmelser tillämpas:
1. i tvistemål, 50 kap. 10 § tredje stycket, 12 §, 14–22 §§, 24 § och 25 § första och andra styckena och
2. i brottmål, 51 kap. 8 § fjärde stycket, 10 § tredje stycket, 12 §, 14–22 §§, samt 23 a, 24, 25 och 30 §§.
2. i brottmål, 51 kap. 8 § fjärde stycket, 10 § tredje stycket, 12 §, 14–22 §§, samt 23 a, 24–25 b och 30 §§.
Författningsförslag SOU 2013:17
120
Det som sägs i 50 kap. 26–29 §§ rörande tvistemål samt i 51 kap. 26–29 §§ rörande brottmål om undanröjande av tingsrätts dom och om återförvisning gäller för Högsta domstolen i fråga om lägre rätts dom.
56 kap.
13 §
En tingsrätt får med parternas samtycke hänskjuta en viss fråga i målet till prövning av Högsta domstolen, när förlikning om saken är tillåten.
En tingsrätt får med parternas samtycke hänskjuta en viss fråga i målet till prövning av Högsta domstolen, när förlikning om saken är tillåten samt i brottmål.
En fråga som hänskjutits till Högsta domstolen i ett brottmål ska avgöras skyndsamt. Om den som är tilltalad tar tillbaka sitt samtycke innan frågan prövats slutligt av Högsta domstolen ska målet där skrivas av.
1. Denna lag träder i kraft den dag regeringen bestämmer.
2. Äldre bestämmelser gäller i fråga om krav på prövningstillstånd vid överklagande av domar och beslut som meddelats före ikraftträdandet.
SOU 2013:17 Författningsförslag
121
2 Förslag till lag om ändring i brottsbalken
Härigenom föreskrivs i fråga om brottsbalken att 34 kap. 4 §, 36 kap. 14 § och 38 kap. 6 § ska ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
34 kap.
4 §
Tillämpas 1 § 1 eller 2 i fråga om någon som villkorligt frigivits från fängelse, skall, om brottet begåtts under prövotiden, den villkorligt medgivna friheten eller en del av denna förklaras förverkad om inte särskilda skäl talar mot det.
Tillämpas 1 § 1 eller 2 i fråga om någon som villkorligt frigivits från fängelse, ska, om brottet begåtts under prövotiden, den villkorligt medgivna friheten eller en del av denna förklaras förverkad om inte särskilda skäl talar mot det.
Såsom särskilda skäl för att inte förverka eller för att förverka endast en del av villkorligt medgiven frihet kan rätten beakta
1. om den nya brottsligheten i förhållande till den tidigare är av lindrig beskaffenhet,
2. om lång tid har förflutit mellan brotten, eller
3. om ett förverkande annars skulle framstå som oskäligt. Beslutas inte förverkande enligt första stycket, får rätten besluta åtgärd som avses i 26 kap. 18 § eller förlänga prövotiden med högst ett år utöver den tid som följer av 26 kap. 10 §.
En åtgärd enligt tredje stycket får beslutas endast före prövotidens utgång. Förverkande får beslutas endast om fråga därom uppkommer i ett mål där den frigivne häktats eller fått del av åtal inom ett år från prövotidens utgång.
En åtgärd enligt denna paragraf får endast beslutas om åklagaren yrkat det. Rätten får inte besluta om en åtgärd som är att anse som mer ingripande för den tilltalade än vad åklagaren yrkat.
En åtgärd enligt tredje stycket får beslutas endast före prövotidens utgång. Förverkande får beslutas endast om fråga därom uppkommer i ett mål där den frigivne häktats eller fått del av åtal inom ett år från prövotidens utgång.
Författningsförslag SOU 2013:17
122
36 kap.
14 §
Kan på grund av den brottsliges död eller av annan orsak påföljd ej längre ådömas, får egendom förklaras förverkad eller företagsbot åläggas på grund av brottet eller åtgärd föreskrivas till förebyggande av missbruk, endast om stämning i mål därom delgivits inom fem år från det brottet begicks. Talan får i sådant fall väckas av åklagare endast om det är påkallat ur allmän synpunkt.
Kan på grund av den brottsliges död eller av annan orsak påföljd ej längre ådömas, får egendom förklaras förverkad eller företagsbot åläggas på grund av brottet eller åtgärd föreskrivas till förebyggande av missbruk, endast om talan i mål därom delgivits inom fem år från det brottet begicks. Talan får i sådant fall väckas av åklagare endast om det är påkallat ur allmän synpunkt.
I fall som nu sagts skall vad i 35 kap. 3 § stadgas äga motsvarande tillämpning.
38 kap.
6 §
Nämndemän skall delta när en tingsrätt avgör en fråga, som
avses i 2 eller 2 a § eller i 27 kap. 6 §, 28 kap. 9 §, 32 kap. 4 § eller 34 kap. 10 § andra stycket eller 18 §. Detsamma skall gälla i fråga om undanröjande av påföljd enligt 34 kap. 1 § 3, förverkande av villkorligt medgiven frihet eller annan åtgärd enligt 34 kap. 4 § samt åtgärd enligt 34 kap. 5 § tredje stycket eller 34 kap. 6 § andra stycket.
Vid avgörande av en fråga,
som avses i 2 eller 2 a § eller i 27 kap. 2 a § tredje stycket, 5 §
tredje stycket eller 6 §, 28 kap. 9 § eller 11 § första och andra styckena, 32 kap. 4 § eller 34 kap.
10 § andra stycket eller 18 § är
tingsrätten domför med en lagfaren domare. Detsamma ska gälla
i fråga om undanröjande av påföljd enligt 34 kap. 1 § 3, förverkande av villkorligt medgiven frihet eller annan åtgärd enligt 34 kap. 4 § samt åtgärd enligt 34 kap. 5 § tredje stycket eller 34 kap. 6 § andra stycket, om
inte annat anges i 1 kap. 3 b § rättegångsbalken.
Om det finns skäl för det får tingsrätten när den avgör fråga enligt första stycket bestå av en
SOU 2013:17 Författningsförslag
123
lagfaren domare och tre nämndemän .
Vid avgörande av en fråga som avses i 27 kap. 2 a § tredje stycket eller 5 § tredje stycket eller 28 kap. 11 § första och andra styckena, är en tingsrätt domför med en lagfaren domare.
Denna lag träder i kraft den dag regeringen bestämmer.
Författningsförslag SOU 2013:17
124
3 Förslag till lag om ändring i patentlagen (1967:837)
Härigenom föreskrivs i fråga om patentlagen (1967:837) att 10 kap. 71 § ska ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
10 kap.
71 §
Patenthavare, som ej har hemvist här i riket, skall ha ett här bosatt ombud, som äger för
honom mottaga delgivning av
stämning, kallelser och andra handlingar i mål och ärenden rörande patentet med undantag av stämning i brottmål och föreläggande för part att infinna sig personligen inför domstol. Ombud skall anmälas till patentregistret och antecknas däri.
Patenthavare, som inte har hemvist här i riket, ska ha ett här bosatt ombud. Ombudet ska ha
behörighet att för patenthavaren ta emot delgivning av stämning,
kallelser och andra handlingar i mål och ärenden rörande patentet med undantag av allmänt åtal och stämning i brottmål samt föreläggande för part att infinna sig personligen inför domstol. Ombud ska anmälas till patentregistret och antecknas i detta.
Har patenthavaren ej anmält ombud som avses i första stycket, må delgivning i stället ske genom att den handling som
skall delges sändes till honom
med posten i betalt brev under
hans i patentregistret antecknade
adress. Är fullständig adress ej antecknad i registret, må delgivning ske genom att handlingen
hålles tillgänglig hos patent-
myndigheten och genom att meddelande härom och om handlingens huvudsakliga innehåll kungöres i publikation som regeringen bestämmer. Delgivningen anses ha skett när vad nu sagts blivit fullgjort.
Har patenthavaren inte anmält ombud som avses i första stycket, får delgivning i stället ske genom att den handling som
ska delges sänds till denne med
posten i betalt brev under
dennes i patentregistret anteck-
nade adress. Om fullständig adress inte finns antecknad i registret, får delgivning ske genom att handlingen hålls tillgänglig hos patentmyndigheten och genom att meddelande om
detta och om handlingens huvud-
sakliga innehåll kungörs i publikation som regeringen bestämmer. Delgivningen anses ha skett när det som nu har sagts har
SOU 2013:17 Författningsförslag
125
blivit fullgjort.
Regeringen äger under förutsättning av ömsesidighet förordna, att bestämmelserna i första och andra styckena icke
skola äga tillämpning i fråga om
patenthavare som har hemvist i viss främmande stat eller har ett i den staten bosatt ombud, vilket är anmält till patentregistret här i riket och äger behörighet som anges i första stycket.
Regeringen får under förutsättning av ömsesidighet förordna, att bestämmelserna i första och andra styckena inte
ska tillämpas i fråga om patent-
havare som har hemvist i viss främmande stat eller har ett i den staten bosatt ombud, vilket är anmält till patentregistret här i riket och har behörighet som anges i första stycket.
Denna lag träder i kraft den dag regeringen bestämmer.
Författningsförslag SOU 2013:17
126
4 Förslag till lag om ändring i mönsterskyddslagen (1970:485)
Härigenom föreskrivs i fråga om mönsterskyddslagen (1970:485) att 45 § ska ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
45 §
Mönsterhavare som icke har hemvist i Sverige skall ha ett här bosatt ombud med behörighet att
för honom mottaga delgivning av
stämning, kallelser och andra handlingar i mål och ärenden om mönsterrätt med undantag av stämning i brottmål och av föreläggande för part att infinna sig personligen inför domstol. Ombud skall anmälas till mönsterregistret och antecknas i detta.
Mönsterhavare som inte har hemvist i Sverige ska ha ett här bosatt ombud. Ombudet ska ha
behörighet att för mönsterhavaren ta emot delgivning av stämning,
kallelser och andra handlingar i mål och ärenden om mönsterrätt med undantag av allmänt åtal och stämning i brottmål samt föreläggande för part att infinna sig personligen inför domstol. Ombud ska anmälas till mönsterregistret och antecknas i detta.
Har mönsterhavare ej anmält ombud enligt första stycket, kan delgivning i stället ske genom att den handling som skall delges sändes till honom med posten i betalt brev under hans i mönsterregistret antecknade adress. Är fullständig adress ej antecknad i registret, kan delgivning ske genom att handlingen hålles tillgänglig hos registreringsmyndigheten och genom att meddelande härom och om handlingens huvudsakliga innehåll kungöres i publikation som regeringen bestämmer. Delgivning anses ha skett, när vad nu sagts blivit fullgjort.
Har mönsterhavare inte anmält ombud enligt första stycket, kan delgivning i stället ske genom att den handling som
ska delges sänds till denne med
posten i betalt brev under dennes i mönsterregistret antecknade adress. Om fullständig adress
inte finns antecknad i registret,
kan delgivning ske genom att handlingen hålls tillgänglig hos registreringsmyndigheten och genom att meddelande om detta och om handlingens huvudsakliga innehåll kungörs i publikation som regeringen bestämmer. Delgivningen anses ha skett när
det som nu sagts har blivit
fullgjort.
SOU 2013:17 Författningsförslag
127
Denna lag träder i kraft den dag regeringen bestämmer.
Författningsförslag SOU 2013:17
128
5 Förslag till lag om ändring i skattebrottslagen (1971:69)
Härigenom föreskrivs i fråga om skattebrottslagen (1971:69) att 14, 14 a och 14 c §§ ska ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
14 §
Utan hinder av 35 kap. 1 § brottsbalken får påföljd för brott enligt 3 eller 5–8 §§ ådömas, om den misstänkte häktats eller erhållit del av åtal för brottet inom fem år från brottet. Har vid brott som avses i 10 § den misstänkte blivit föremål för revision av Skatteverket inom fem år från brottet, ska de i 35 kap. 1 § brottsbalken angivna tiderna räknas från den dag då revisionen beslutades.
Påföljd får ådömas för brott enligt denna lag utan hinder av att den misstänkte inte erhållit del av åtal för brottet inom den tid som anges i 35 kap. 1 § brottsbalken eller första stycket denna paragraf, om den misstänkte inom samma tid har delgetts underrättelse om att han är skäligen misstänkt för brottet. Underrättelsen ska ha skett under en förundersökning som sedermera lett till allmänt åtal mot den misstänkte för brottet. Den ska ha utfärdats av åklagaren och ange de omständigheter som utgör grund för misstanken. Delgivningen ska ha skett på sätt som gäller för delgivning av stämning i brottmål. Avvisas eller avskrivs mål mot någon om brott som han delgetts misstanke om enligt detta stycke ska i fråga om möjligheten att ådöma påföljd så anses som om delgiv-
Påföljd får ådömas för brott enligt denna lag utan hinder av att den misstänkte inte erhållit del av åtal för brottet inom den tid som anges i 35 kap. 1 § brottsbalken eller första stycket denna paragraf, om den misstänkte inom samma tid har delgetts underrättelse om att han är skäligen misstänkt för brottet. Underrättelsen ska ha skett under en förundersökning som sedermera lett till allmänt åtal mot den misstänkte för brottet. Den ska ha utfärdats av åklagaren och ange de omständigheter som utgör grund för misstanken. Delgivningen ska ha skett på sätt som gäller för delgivning av allmänt åtal i brottmål. Avvisas eller avskrivs mål mot någon om brott som han delgetts misstanke om enligt detta stycke ska i fråga om möjligheten att ådöma påföljd så anses som om delgiv-
SOU 2013:17 Författningsförslag
129
ning av underrättelsen inte skett. ning av underrättelsen inte skett.
14 a §
För brott enligt 2 eller 4 § får rätten på ansökan av åklagaren besluta om förlängning av den tid som anges i 35 kap. 1 § brottsbalken. Beslut om förlängning får meddelas, om stämning eller underrättelse enligt 14 § andra stycket avseende sådant brott inte har kunnat delges den misstänkte på grund av att han
För brott enligt 2 eller 4 § får rätten på ansökan av åklagaren besluta om förlängning av den tid som anges i 35 kap. 1 § brottsbalken. Beslut om förlängning får meddelas, om åtal eller underrättelse enligt 14 § andra stycket avseende sådant brott inte har kunnat delges den misstänkte på grund av att denne
1. har saknat känt hemvist och det inte har kunnat klarläggas var han uppehållit sig,
2. inte har kunnat anträffas på känt hemvist inom riket och det inte har kunnat klarläggas var han uppehållit sig samt det kan antas att han hållit sig undan eller
3. har stadigvarande vistats utomlands.
1. har saknat känt hemvist och det inte har kunnat klarläggas var han eller hon uppehållit sig,
2. inte har kunnat anträffas på känt hemvist inom riket och det inte har kunnat klarläggas var han eller hon uppehållit sig samt det kan antas att han eller
hon hållit sig undan eller
3. har stadigvarande vistats utomlands.
Förlängningstiden skall bestämmas med hänsyn till vad som kan antas behövas för att delgivning skall ske med den misstänkte, dock till minst sex månader. Visar det sig att den bestämda tiden är otillräcklig, får rätten på ansökan av åklagaren medge ytterligare förlängning.
Förlängningstiden ska bestämmas med hänsyn till vad som kan antas behövas för att delgivning ska ske med den misstänkte, dock till minst sex månader. Visar det sig att den bestämda tiden är otillräcklig, får rätten på ansökan av åklagaren medge ytterligare förlängning.
Förlängning enligt denna paragraf får inte omfatta längre tid än sammanlagt fem år.
14 c §
Tingsrättens handläggning av mål enligt 14 a § är skriftlig. I handläggningen får ingå muntlig
Tingsrättens handläggning av mål enligt 14 a § är skriftlig. I handläggningen får ingå muntlig
Författningsförslag SOU 2013:17
130
förhandling när det kan antas vara till fördel för utredningen. Den misstänkte och hans försvarare skall beredas tillfälle att yttra sig över åklagarens ansökan om så kan ske.
förhandling när det kan antas vara till fördel för utredningen. Den misstänkte och hans försvarare ska beredas tillfälle att yttra sig över åklagarens ansökan om så kan ske.
Beslut varigenom en domstol lämnat en ansökan enligt 14 a § utan bifall får inte överklagas. Beslut av tingsrätt att medge förlängning enligt 14 a § får överklagas. Överklagandet skall ha kommit in inom två veckor från den dag då den misstänkte, på sätt som gäller för delgivning av stämning i brottmål, delgavs beslutet.
Beslut varigenom en domstol lämnat en ansökan enligt 14 a § utan bifall får inte överklagas. Beslut av tingsrätt att medge förlängning enligt 14 a § får överklagas. Överklagandet ska ha kommit in inom två veckor från den dag då den misstänkte, på sätt som gäller för delgivning av allmänt åtal i brottmål, delgavs beslutet.
I övrigt skall vad som är föreskrivet i rättegångsbalken rörande brottmål gälla i tillämpliga delar.
I övrigt ska vad som är föreskrivet i rättegångsbalken rörande brottmål gälla i tillämpliga delar.
Denna lag träder i kraft den dag regeringen bestämmer.
SOU 2013:17 Författningsförslag
131
6 Förslag till lag om ändring i skadeståndslagen (1972:207)
Härigenom föreskrivs i fråga om skadeståndslagen (1972:207) att 3 kap. 11 § ska ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
3 kap.
11 §
Åklagaren är under de förutsättningar som anges i 22 kap. 2 § första stycket rättegångsbalken skyldig att i samband med åtalet förbereda och utföra målsägandens talan om sådant skadestånd som avses i 5 §.
Om målsäganden för talan enligt 5 § gäller vad som är föreskrivet i rättegångsbalken om hur en talan mot den tilltalade får väckas även en talan mot den unges vårdnadshavare som framställs i anledning av åtalet. När talan förs enligt 5 § gäller vad som är föreskrivet i rättegångsbalken om delgivning av den tilltalade och föreläggande till den tilltalade att svara på åtalet och enskilda anspråk som framställs i samband med detta i stället vårdnadshavaren.
Denna lag träder i kraft den dag regeringen bestämmer.
Författningsförslag SOU 2013:17
132
7 Förslag till lag om ändring i lagen ( 1974:1065 ) om visst stöldgods m.m.
Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (1974:1065) om visst stöldgods m.m.
dels att 2 och 4 §§ ska ha följande lydelse,
dels att det ska införas en ny paragraf, 4 a §, av följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
2 §
Beslut om att egendom skall
tagas i förvar enligt denna lag
meddelas av allmän domstol utom i fall som anges i tredje stycket.
Beslut om att egendom ska
tas i förvar enligt denna lag
meddelas av allmän domstol utom i fall som anges i tredje stycket.
Talan om egendoms tagande i
förvar föres av åklagare mot den
som frågan angår, om denne har känt hemvist här i landet och kan delges på sätt som är föreskrivet om stämning i brottmål. Talan behöver dock ej föras mot den som förklarat att han ej gör anspråk på egendomen.
Talan om att egendom ska tas
i förvar förs av åklagare mot den
som frågan angår, om denne har känt hemvist här i landet och kan delges på sätt som är föreskrivet om allmänt åtal. Talan behöver dock inte föras mot den som förklarat att han inte gör anspråk på egendomen.
Skall enligt andra stycket talan ej föras mot någon får åklagaren
meddela förordnande om att egendomen skall tagas i förvar.
Ska enligt andra stycket talan inte föras mot någon får åklag-
aren meddela förordnande om att egendomen ska tas i förvar.
4 §
Föres talan om egendoms tagande i förvar enligt 2 § andra
stycket eller 3 § första stycket mot någon, som ej är tilltalad,
skall om sådan talan i tillämpliga
delar gälla vad i rättegångsbalken
är föreskrivet angående åtal för
brott på vilket icke kan följa svårare straff än böter.
Förs talan om att egendom ska tas i förvar enligt 2 § andra
stycket eller 3 § första stycket mot någon, som inte är tilltalad,
gäller för sådan talan i tillämpliga
delar reglerna i rättegångsbalken
om åtal för brott på vilket inte
kan följa svårare straff än böter.
Det gäller dock inte om annat framgår av denna lag.
SOU 2013:17 Författningsförslag
133
4 a §
Åklagaren väcker talan enligt denna lag genom att ge in den till rätten. Talan anses väckt när den kommit in till rätten.
Rätten ska förelägga den som talan riktas mot att yttra sig skriftligen inom viss tid eller senast vid en huvudförhandling.
Denna lag träder i kraft den dag regeringen bestämmer.
Författningsförslag SOU 2013:17
134
8 Förslag till lag om ändring i bötesverkställighetslagen (1979:189)
Härigenom föreskrivs i fråga om bötesverkställighetslagen (1979:189) att 17 § ska ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
17 §
I mål om bötesförvandling
skall tingsrätten vid avgörande
av saken bestå av en lagfaren domare och nämndemän. Åklagaren och den bötfällde skall kallas till förhandling inför rätten. Om den bötfällde inte inställer sig, får målet ändå avgöras, så-
vida tillfredsställande utredning finns i saken.
I mål om bötesförvandling
ska tingsrätten vid avgörande av
saken bestå av en lagfaren domare. Om det finns skäl för
det får tingsrätten när den avgör saken i stället bestå av en lagfaren domare och tre nämndemän .
Åklagaren och den bötfällde ska kallas till förhandling inför rätten. Om den bötfällde inte inställer sig, får målet ändå avgöras, om
det inte finns särskilda skäl mot det.
Rättens avgörande av saken sker genom beslut. Ett beslut varigenom rätten har lämnat en ansökan om förvandling utan bifall utgör inte hinder för att en sådan ansökan tas upp på nytt beträffande samma böter, om nya förhållanden ger anledning till det.
I övrigt skall i tillämpliga delar gälla vad som är föreskrivet beträffande mål om allmänt åtal.
I övrigt ska i tillämpliga delar gälla vad som är föreskrivet beträffande mål om allmänt åtal.
Denna lag träder i kraft den dag regeringen bestämmer.
SOU 2013:17 Författningsförslag
135
9 Förslag till lag om ändring i lagen ( 1986:436 ) om näringsförbud
Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (1986:436) om näringsförbud att 8 och 8 d §§ ska ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
8 §
Talan om näringsförbud i samband med brott förs i tingsrätt av allmän åklagare. Angående utredningen och förfarandet i mål om näringsförbud skall, om inte annat föreskrivs i denna lag, i tillämpliga delar gälla vad som i allmänhet är föreskrivet om mål som rör allmänt åtal för brott där straffet är fängelse i högst ett år. Tvångsmedel enligt 24 och 25 kap. rättegångsbalken får dock inte tillgripas i fråga om näringsförbud.
Talan om näringsförbud i samband med brott förs i tingsrätt av allmän åklagare. Angående utredningen och förfarandet i mål om näringsförbud ska, om inte annat föreskrivs i denna lag, i tillämpliga delar gälla vad som i allmänhet är föreskrivet om mål som rör allmänt åtal för brott där straffet är fängelse i högst ett år. Tvångsmedel enligt 24 och 25 kap. rättegångsbalken får dock inte tillgripas i fråga om näringsförbud.
I mål om näringsförbud i samband med brott ska tingsrätten vid avgörande av saken bestå av en lagfaren domare. Om det finns skäl för det får tingsrätten i stället bestå av en lagfaren domare och tre nämndemän eller av tre lagfarna domare.
8 d §
I ärenden som gäller näringsförbud ska tingsrätten hålla sammanträde, om detta inte är uppenbart obehövligt.
Om sammanträde hålls ska tingsrätten bestå av en lagfaren domare och tre nämndemän. Ärendet ska avgöras av samma domare. I fall som avses i 8 b §
Om sammanträde hålls ska tingsrätten bestå av en lagfaren domare. Om det finns skäl för
det med hänsyn till ärendets eller frågans beskaffenhet får tings-
Författningsförslag SOU 2013:17
136
andra stycket ska tingsrätten vara sammansatt på det sätt som anges i 8 kap. 10 § första stycket konkurrenslagen.
rätten i stället bestå av en lagfaren domare och tre nämndemän eller av tre lagfarna domare. Ärendet
ska avgöras av samma domare. I fall som avses i 8 b § andra stycket ska tingsrätten vara sammansatt på det sätt som anges i 8 kap. 10 § första stycket konkurrenslagen.
Vid omröstning gäller reglerna i 29 kap. rättegångsbalken. Utöver vad som följer av lagen (1996:242) om domstolsärenden får rätten förelägga nytt vite eller förordna om hämtning till rätten antingen omedelbart eller till en senare dag, om den som ansökan riktas mot trots föreläggande om personlig inställelse inte inställer sig till sammanträdet eller inställer sig genom ombud.
Denna lag träder i kraft den dag regeringen bestämmer.
SOU 2013:17 Författningsförslag
137
10 Förslag till lag om ändring i lagen ( 1986:1009 ) om förfarandet i vissa fall vid förverkande m.m.
Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (1986:1009) om förfarandet i vissa fall vid förverkande m.m.
dels att 2, 4 och 5 §§ ska ha följande lydelse,
dels att det ska införas två nya paragrafer, 2 a–2 b §§ av följande
lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
2 §
En fråga som avses i 1 § prövas, om inte annat följer av 3 eller 5 §, av tingsrätten efter särskild talan. Om inte annat framgår av denna lag, gäller för sådan talan i tillämpliga delar reglerna i rättegångsbalken om åtal för brott på vilket inte kan följa svårare straff än böter. Målet får dock avgöras utan huvudförhandling, om en sådan förhandling inte behövs med hänsyn till utredningen i målet och inte heller begärs av någon av parterna.
Utfärdas stämning, skall den mot vilken talan riktas föreläggas att inställa sig till huvudförhandling eller yttra sig skriftligen vid påföljd att egendomen annars kan förklaras förverkad. Uteblir han från förhandlingen eller yttrar han sig inte, skall egendomen förklaras förverkad, om det inte framgår att talan är ogrundad.
Innan ett mål avgörs utan huvudförhandling, skall parterna ges tillfälle att slutföra sin talan, om det inte är uppenbart obehövligt.
2 a §
Åklagaren väcker talan enligt denna lag genom att ge in den till rätten. Talan anses väckt när den kommit in till rätten.
Författningsförslag SOU 2013:17
138
2 b §
Rätten ska förelägga den mot vilken talan riktas att inställa sig till huvudförhandling eller yttra sig skriftligen vid påföljd att egendomen annars kan förklaras förverkad. Uteblir han eller hon från förhandlingen eller yttrar denne sig inte, ska egendomen förklaras förverkad, om det inte framgår att talan är ogrundad.
Innan ett mål avgörs utan huvudförhandling, ska parterna ges tillfälle att slutföra sin talan, om det inte är uppenbart obehövligt.
4 §
Avser saken förverkande av beslagtagen egendom, får kungörelsedelgivning av beslutet eller stämningen ske enligt de förutsättningar som anges i 48 § delgivningslagen (2010:1932). Dessa regler får också tillämpas, om den från vilken förverkande sker är okänd.
Avser saken förverkande av beslagtagen egendom, får kungörelsedelgivning av beslutet,
åklagarens talan eller stämningen
ske enligt de förutsättningar som anges i 48 § delgivningslagen (2010:1932). Dessa regler får också tillämpas, om den från vilken förverkande sker är okänd.
Om värdet av den beslagtagna egendomen uppskattas till mindre än en tiondel av det prisbasbelopp enligt 2 kap.6 och 7 §§socialförsäkringsbalken som gällde då beslaget verkställdes eller om egendomen saknar saluvärde, får delgivning ske genom att beslutet eller stämningen anslås hos den myndighet som har meddelat beslutet eller utfärdat stämningen.
Om värdet av den beslagtagna egendomen uppskattas till mindre än en tiondel av det prisbasbelopp enligt 2 kap.6 och 7 §§socialförsäkringsbalken som gällde då beslaget verkställdes eller om egendomen saknar saluvärde, får delgivning ske genom att beslutet, åklag-
arens talan eller stämningen
anslås hos den myndighet som har meddelat beslutet eller vid
vilken talan väckts.
SOU 2013:17 Författningsförslag
139
5 §
Företagsbot får föreläggas näringsidkare genom strafföreläggande. I sådana fall gäller 48 kap.2–5, 6–8, 10 och 12 a §§rättegångsbalken i tillämpliga delar och det som sägs där om den misstänkte gäller i stället den som föreläggs företagsbot.
Företagsbot får föreläggas näringsidkare genom strafföreläggande. I sådana fall gäller 48 kap. 2–5 §§, 6 §, 7 § första
stycket, 8 §, 10 § och 12 a § rätte-
gångsbalken i tillämpliga delar och det som sägs där om den misstänkte gäller i stället den som föreläggs företagsbot.
Ett strafföreläggande om företagsbot godkänns genom att näringsidkaren
1. undertecknar en förklaring om att denne erkänner de omständigheter som ligger till grund för föreläggandet och godtar den företagsbot som tagits upp i föreläggandet, och
2. lämnar förklaringen till den mottagare som är behörig att ta emot förklaringen enligt föreskrifter som meddelas av regeringen.
Föreläggandet kan också godkännas genom att hela beloppet betalas till den myndighet som regeringen föreskriver. En sådan betalning skall inte anses som ett godkännande, om det framgår att näringsidkaren inte har avsett att godkänna föreläggandet.
Ett godkännande är utan verkan om det sker sedan åklagaren har väckt talan om företagsbot.
Denna lag träder i kraft den dag regeringen bestämmer.
Författningsförslag SOU 2013:17
140
11 Förslag till lag om ändring i lagen ( 1988:609 ) om målsägandebiträde
Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (1988:609) om målsägandebiträde
dels att 1 och 3 §§ ska ha följande lydelse,
dels att det ska införas en ny paragraf, 1 a §, av följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
1 §
När en förundersökning har inletts eller återupptagits ska ett särskilt biträde för målsäganden (målsägandebiträde) förordnas i mål om
1. brott enligt 6 kap. brottsbalken, om det inte är uppenbart att målsäganden saknar behov av sådant biträde,
2. brott enligt 3 eller 4 kap. brottsbalken, på vilket fängelse kan följa, eller enligt 8 kap. 5 eller 6 § brottsbalken eller försök, förberedelse eller stämpling till sådant brott, om det med hänsyn till målsägandens personliga relation till den misstänkte eller andra omständigheter kan antas att målsäganden har behov av sådant biträde,
3. annat brott på vilket fängelse kan följa, om det med hänsyn till målsägandens personliga förhållanden och övriga omständligheter kan antas att målsäganden har ett särskilt starkt behov av sådant biträde.
Målsägandebiträde får förordnas i högre rätt, om åklagaren eller den tilltalade har överklagat domen i ansvarsdelen.
1 a §
Målsägandebiträdets förordnande gäller, om inte annat följer av 3 §, fram till att tiden för att överklaga en lägre rätts dom har löpt ut.
Målsägandebiträde får förordnas i högre rätt, om åklagaren
SOU 2013:17 Författningsförslag
141
eller den tilltalade har överklagat domen i ansvarsdelen. Vid bedömningen ska den högre rätten, förutom vad som anges i 1 §, särskilt beakta om det med hänsyn till att målsäganden ska höras, vad den högre rätten ska pröva i fråga om enskilt anspråk eller något annat särskilt skäl kan antas att målsäganden har behov av målsägandebiträde.
3 §
Målsägandebiträdet skall ta till vara målsägandens intressen i målet samt lämna stöd och hjälp till målsäganden.
Målsägandebiträdet ska ta till vara målsägandens intressen i målet samt lämna stöd och hjälp till målsäganden.
Målsägandebiträdet skall bistå målsäganden med att föra talan om enskilt anspråk i anledning av brottet, om detta inte görs av
åklagaren. Målsägandebiträdets
uppgift kvarstår även om talan avskilts enligt 22 kap. 5 § rättegångsbalken för att handläggas som särskilt mål enligt reglerna för tvistemål, såvida inte målet handläggs enligt 1 kap. 3 d § rättegångsbalken. Målsägandebiträdets uppgift kvarstår också om tingsrättens dom överklagas endast i fråga om enskilt anspråk.
Målsägandebiträdet ska bistå målsäganden med att föra talan om enskilt anspråk i anledning av brottet. Målsägandebiträdets uppgift kvarstår även om talan avskilts enligt 22 kap. 5 § rättegångsbalken för att handläggas som särskilt mål enligt reglerna för tvistemål, såvida inte målet handläggs enligt 1 kap. 3 d § rättegångsbalken. Målsägandebiträdets uppgift kvarstår också om tingsrättens dom överklagas endast i fråga om enskilt anspråk.
Denna lag träder i kraft den dag regeringen bestämmer.
Författningsförslag SOU 2013:17
142
12 Förslag till lag om ändring i lagen ( 1988:688 ) om kontaktförbud
Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (1988:688) om kontaktförbud att 18 § ska ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
18 §
Vid avgörande av saken skall tingsrätten bestå av en lagfaren domare och tre nämndemän. Vid annan handläggning är tingsrätten domför med en lagfaren domare.
Vid handläggningen ska tingsrätten bestå av en lagfaren domare. Om det finns skäl för det får tingsrätten när den avgör saken bestå av en lagfaren domare och tre nämndemän .
Vid omröstning gäller reglerna i 29 kap. rättegångsbalken i tillämpliga delar.
Denna lag träder i kraft den dag regeringen bestämmer.
SOU 2013:17 Författningsförslag
143
13 Förslag till lag om ändring i lagen ( 1991:1559 ) med föreskrifter på tryckfrihetsförordningens och yttrandefrihetsgrundlagens områden
Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (1991:1559) med föreskrifter på tryckfrihetsförordningens och yttrandefrihetsgrundlagens områden
dels att i lagen ska införas ett nytt kapitel, 7 a kap., med rubriken
”Om väckande av allmänt åtal”,
dels att det ska införas fyra nya paragrafer, 7 a kap. 1–4 §§, av
följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
7 a kap.
1 §
Allmänt åtal väcks genom att åklagaren hos rätten skriftligen ansöker om stämning mot den som ska tilltalas. Åtal ska anses väckt när stämningsansökan kom in till rätten.
2 §
Ansökan om stämning ska innehålla de uppgifter som anges i 45 kap. 4 och 4 a §§ rättegångsbalken .
3 §
Stämningsansökan ska avvisas, om rätten finner uppenbart, att den som väcker åtalet inte får föra talan om brottet eller att målet på grund av annat rättegångshinder inte kan prövas.
Författningsförslag SOU 2013:17
144
4 §
Avvisas inte ansökan, ska rätten utfärda stämning på den tilltalade att svara på åtalet.
Stämningen ska tillsammans med stämningsansökan och därvid fogade handlingar delges den tilltalade. Uppgift om målsägandes eller vittnens ålder, yrke och bostadsadress, som saknar betydelse för åtalet, ska inte framgå av de handlingar som delges.
I samband med stämningen ska rätten förelägga tilltalade att svara på åtalet och övriga yrkanden som framställs i samband med detta enligt vad som föreskrivs i 45 kap. 10 § rättegångsbalken .
Denna lag träder i kraft den dag regeringen bestämmer.
SOU 2013:17 Författningsförslag
145
14 Förslag till lag om ändring i lagen ( 1991:2041 ) om personutredning i brottmål, m.m.
Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (1991:2041) om personutredning i brottmål, m.m. att 2 § ska ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
2 §
Ett beslut att inhämta yttrande från Kriminalvården meddelas av rätten. Innan allmänt åtal har väckts, får beslut meddelas av åklagaren. Beslutet
skall meddelas så snart det lämp-
ligen kan ske.
Ett beslut att inhämta yttrande från Kriminalvården meddelas av rätten. Innan allmänt åtal har väckts, får beslut meddelas av åklagaren. Beslutet
ska meddelas så snart det lämp-
ligen kan ske. Åklagaren ska be-
sluta att inhämta ett yttrande om det behövs för att åklagaren ska kunna ange ett yrkande om påföljd när åtalet väcks.
Om allmänt åtal inte har väckts, får beslut att inhämta yttrande meddelas endast under förutsättning att den misstänkte har erkänt gärningen eller det annars finns sannolika skäl för misstanken att han eller hon har begått brottet.
Denna lag träder i kraft den dag regeringen bestämmer.
Författningsförslag SOU 2013:17
146
15 Förslag till lag om ändring i växtförädlarrättslagen (1997:306)
Härigenom föreskrivs i fråga om växtförädlarlagen (1997:306) att 11 kap. 1 § ska ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
11 kap.
1 §
En innehavare av en växtförädlarrätt som inte har hemvist i Sverige skall ha ett ombud som är bosatt här i landet. Ombudet skall ha behörighet att för innehavaren av växtförädlarrätten ta emot delgivning av stämning, kallelser och andra handlingar i mål och ärenden om växtförädlarrätt med undantag av stämning i brottmål och av föreläggande för part att infinna sig personligen inför domstol. Ombudet skall anmälas till växtsortregistret och antecknas där.
En innehavare av en växtförädlarrätt som inte har hemvist i Sverige ska ha ett ombud som är bosatt här i landet. Ombudet ska ha behörighet att för innehavaren av växtförädlarrätten ta emot delgivning av stämning, kallelser och andra handlingar i mål och ärenden om växtförädlarrätt med undantag av all-
mänt åtal och stämning i brott-
mål samt av föreläggande för part att infinna sig personligen inför domstol. Ombudet ska anmälas till växtsortregistret och antecknas där.
Om innehavaren av växtförädlarrätten inte har anmält något ombud enligt första stycket, kan delgivning i stället ske genom att den handling som skall delges sänds till honom eller henne under den i växtsortregistret antecknade adressen. Om någon fullständig adress inte är antecknad i registret, kan delgivning ske genom att handlingen hålls tillgänglig hos Statens jordbruksverk och genom att ett meddelande om detta och om hand-
Om innehavaren av växtförädlarrätten inte har anmält något ombud enligt första stycket, kan delgivning i stället ske genom att den handling som ska delges sänds till honom eller henne under den i växtsortregistret antecknade adressen. Om någon fullständig adress inte är antecknad i registret, kan delgivning ske genom att handlingen hålls tillgänglig hos Statens jordbruksverk och genom att ett meddelande om detta och om hand-
SOU 2013:17 Författningsförslag
147
lingens huvudsakliga innehåll kungörs i en publikation som regeringen bestämmer. Delgivningen anses ha skett när det som nu har sagts har blivit fullgjort.
lingens huvudsakliga innehåll kungörs i en publikation som regeringen bestämmer. Delgivningen anses ha skett när det som nu har sagts har blivit fullgjort.
Denna lag träder i kraft den dag regeringen bestämmer.
Författningsförslag SOU 2013:17
148
16 Förslag till lag om ändring i lagen ( 2000:1225 ) om straff för smuggling
Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (2000:1225) om straff för smuggling att 33 § ska ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
33 §
Om ägaren till en vara, som kan förverkas enligt 16 § första stycket 1, inte kan delges stäm-
ning på det sätt som är
föreskrivet för stämning i brottmål, får talan om annan egendom än transportmedel föras mot den hos vilken varan påträffades. Med transportmedel förstås motordrivet fordon och tillhörande släpfordon samt fartyg och luftfartyg.
Om ägaren till en vara, som kan förverkas enligt 16 § första stycket 1, inte kan delges talan på det sätt som är föreskrivet för allmänt åtal i brottmål, får talan om annan egendom än transportmedel föras mot den hos vilken varan påträffades. Med transportmedel förstås motordrivet fordon och tillhörande släpfordon samt fartyg och luftfartyg.
Denna lag träder i kraft den dag regeringen bestämmer.
SOU 2013:17 Författningsförslag
149
17 Förslag till lag om ändring i lagen ( 2005:321 ) om tillträdesförbud vid idrottsarrangemang
Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (2005:321) om tillträdesförbud vid idrottsarrangemang att 18 § ska ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
18 §
När tingsrätten avgör saken, består den av en lagfaren domare och tre nämndemän. Vid annan handläggning består tingsrätten av en lagfaren domare.
Vid handläggningen ska tingsrätten bestå av en lagfaren domare. Om det finns skäl för det får tingsrätten när den avgör saken bestå av en lagfaren domare och tre nämndemän .
Vid omröstning tillämpas bestämmelserna i 29 kap. rättegångsbalken.
Denna lag träder i kraft den dag regeringen bestämmer.
Författningsförslag SOU 2013:17
150
18 Förslag till lag om ändring i lagen ( 2008:369 ) om förfarandet vid förverkande av utbyte av brottslig verksamhet i vissa fall
Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (2008:369) om förfarandet vid förverkande av utbyte av brottslig verksamhet i vissa fall
dels att 4 § ska ha följande lydelse,
dels att det ska införas en ny paragraf, 3 a §, av följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
3 a §
Åklagaren väcker talan enligt denna lag genom att ge in den till rätten. Talan anses väckt när den kommit in till rätten.
Rätten ska förelägga den mot vilken talan riktas att yttra sig skriftligen inom viss tid eller senast vid huvudförhandlingen.
4 §
Utfärdas stämning, ska den
mot vilken talan riktas kallas till huvudförhandling och erinras om att målet kan komma att avgöras trots att han eller hon uteblir eller inställer sig genom ombud då han eller hon har förelagts att infinna sig personligen.
Den mot vilken talan riktas ska kallas till huvudförhandling
och erinras om att målet kan komma att avgöras trots att han eller hon uteblir eller inställer sig genom ombud då han eller hon har förelagts att infinna sig personligen.
Kan saken utredas tillfredsställande, får målet avgöras trots
att den mot vilken talan riktas har inställt sig endast genom ombud eller har uteblivit.
Om det inte finns särskilda skäl mot det, får målet avgöras
trots att den mot vilken talan riktas har inställt sig endast genom ombud eller har uteblivit.
Denna lag träder i kraft den dag regeringen bestämmer.
SOU 2013:17 Författningsförslag
151
19 Förslag till lag om ändring i offentlighets- och sekretesslagen (2009:400)
Härigenom föreskrivs i fråga om offentlighets- och sekretesslagen (2009:400)
dels att 10 kap. 4 § ska ha följande lydelse,
dels att det ska införas en ny paragraf, 10 kap. 3 a §, av följande
lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
10 kap.
3 a §
En målsägande som inte är part har enligt rättegångsbalken viss rätt till insyn i handläggningen av ett ärende eller mål som berör målsäganden. Målsägandens rätt till insyn i ett sådant fall får endast begränsas med hänsyn till sekretess om det står klart att det intresse som sekretessen ska skydda har företräde framför målsägandens intresse av att ta del av uppgiften.
4 §
När en myndighet enligt 3 § lämnar en sekretessbelagd uppgift till en enskild part, en ställföreträdare, ett ombud eller ett biträde får myndigheten göra ett förbehåll som inskränker mottagarens rätt att lämna uppgiften vidare eller utnyttja uppgiften. Förbehållet får inte innebära förbud mot att utnyttja uppgiften i målet eller ärendet eller mot att lämna muntlig upplysning till part, ställföreträdare, ombud eller biträde.
När en myndighet enligt 3 § eller 3 a § lämnar en sekretessbelagd uppgift till en enskild part,
en målsägande, en ställföreträdare,
ett ombud eller ett biträde får myndigheten göra ett förbehåll som inskränker mottagarens rätt att lämna uppgiften vidare eller utnyttja uppgiften. Förbehållet får inte innebära förbud mot att utnyttja uppgiften i målet eller ärendet eller mot att lämna muntlig upplysning till part, ställföreträdare, ombud eller biträde.
Författningsförslag SOU 2013:17
152
Att den tystnadsplikt som uppkommer genom ett sådant förbehåll som anges i första stycket inskränker den rätt att meddela och offentliggöra uppgifter som följer av 1 kap. 1 § tryckfrihetsförordningen och 1 kap.1 och 2 §§yttrandefrihetsgrundlagen följer av 13 kap. 5 § andra stycket.
Denna lag träder i kraft den dag regeringen bestämmer.
SOU 2013:17 Författningsförslag
153
20 Förslag till lag om ändring i varumärkeslagen (2010:1877)
Härigenom föreskrivs i fråga om varumärkeslagen (2010:1877) att 4 kap. 4 § ska ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
4 kap.
4 §
En innehavare av en varumärkesregistrering, som varken har hemvist i Sverige eller bedriver näringsverksamhet som har etablerats här, ska ha ett ombud som har hemvist här i landet. Ombudet ska ha behörighet att för innehavaren ta emot delgivning av stämning, kallelser och andra handlingar i mål och ärenden om varumärket med undantag av stämning i brottmål och av föreläggande för part att infinna sig personligen inför domstol. Ombudet ska anmälas till Patent- och registreringsverket och antecknas i varumärkesregistret.
En innehavare av en varumärkesregistrering, som varken har hemvist i Sverige eller bedriver näringsverksamhet som har etablerats här, ska ha ett ombud som har hemvist här i landet. Ombudet ska ha behörighet att för innehavaren ta emot delgivning av stämning, kallelser och andra handlingar i mål och ärenden om varumärket med undantag av allmänt åtal och stämning i brottmål samt av föreläggande för part att infinna sig personligen inför domstol. Ombudet ska anmälas till Patent- och registreringsverket och antecknas i varumärkesregistret.
Om innehavaren inte har anmält något ombud, får delgivning i stället ske genom att den handling som ska delges sänds till innehavaren under den i varumärkesregistret antecknade adressen. Om någon fullständig adress inte är antecknad i registret, får delgivning ske genom att handlingen hålls tillgänglig hos Patent- och registreringsverket och ett meddelande om detta och om handlingens huvudsakliga innehåll kungörs. Delgivning ska anses ha skett när detta har gjorts.
Denna lag träder i kraft den dag regeringen bestämmer.
Författningsförslag SOU 2013:17
154
21 Förslag till förordning om ändring i förundersöknings- kungörelsen ( 1947:948 )
Härigenom föreskrivs i fråga om förundersökningskungörelsen (1947:948)
dels att 12, 13 b, 13 d och 20 §§ ska ha följande lydelse,
dels att det ska införas en ny paragraf, 13 e §, av följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
12 §
I samband med att den som skäligen misstänkes för brott underrättas om misstanken skall han erhålla underrättelse om att
för brott misstänkt är berättigad
att redan under förundersökningen anlita biträde av försvarare samt att under vissa förutsättningar offentlig försvarare kan förordnas.
I samband med att den som skäligen misstänks för brott underrättas om misstanken ska han eller hon underrättas om att
den som misstänks för brott har rätt att redan under förunder-
sökningen anlita biträde av försvarare samt att under vissa förutsättningar offentlig försvarare kan förordnas. Information ska dess-
utom lämnas om rätten i vissa fall till kostnadsfri rådgivning av advokat om åtal väcks.
13 b §
Målsäganden skall tillfrågas om han eller hon vill bli underrättad om beslut om att förundersökning inte skall inledas eller att en inledd förundersökning skall läggas ned, beslut om att åtal inte skall väckas, tidpunkt för huvudförhandling i målet samt dom i målet.
Målsäganden ska tillfrågas om han eller hon vill bli underrättad om
– beslut om att förundersök-
ning inte ska inledas eller att en inledd förundersökning ska läggas ned,
– beslut om att åtal inte ska
väckas,
– att sådan underrättelse till den misstänkte och dennes försvarare som anges i 23 kap. 18 a § rättegångsbalken har ägt rum, och
– tidpunkt för huvudförhand-
ling i målet samt dom i målet.
SOU 2013:17 Författningsförslag
155
13 d §
När sådan underrättelse till den misstänkte och dennes försvarare som anges i 23 kap. 18 a § rättegångsbalken ägt rum ska målsäganden underrättas om det om han eller hon begärt det. Om målsägandebiträde har förordnats får underrättelsen i stället lämnas eller sändas till biträdet.
Så snart åtal har beslutats skall målsäganden underrättas om beslutet.
Så snart åtal har beslutats ska målsäganden underrättas om beslutet.
13 e §
Om åklagaren, trots att målsäganden begärt det, inte åtar sig att föra målsägandens talan om enskilt anspråk i samband med att åtalet väcks ska åklagaren underrätta målsäganden om detta och skälen för det. Det gäller inte om ett målsägandebiträde förordnats för målsäganden enligt lagen ( 1988:609 ) om målsägandebiträde eller om det är förenat med betydande svårigheter att underrätta målsäganden.
Om målsäganden, under förundersökningen eller annars, uppgett att han eller hon vill framställa talan om enskilt anspråk i samband med åtalet och åklagaren inte för den talan ska åklagaren förelägga målsäganden att anmäla sitt anspråk till åklagaren i sådan tid att det kan delges motparten i samband med att åtalet väcks. Åklagaren ska samtidigt upplysa målsäganden om att rätten annars kan komma att besluta att
Författningsförslag SOU 2013:17
156
anspråket inte tas upp till prövning i samband med åtalet. En åtgärd enligt detta stycke behöver inte vidtas om nödvändiga uppgifter om anspråket anmälts tidigare eller om det är förenat med betydande svårigheter att vidta åtgärden.
Första och andra stycket ska tillämpas också när anspråket övertagits av annan.
20 §
Av förundersökningsprotokollet ska det framgå vem som är undersökningsledare, vem som har varit förhörsledare och vem som har sammanställt protokollet. Den som sammanställer protokollet ska i det ange när detta sker.
I protokollet ska antecknas: – angivelsen eller vad som annars har föranlett förundersökningen,
– tid och plats för åtgärder under förundersökningen, – iakttagelser vid brottsplatsundersökning, – berättelser av hörda personer samt nödvändiga upplysningar om dem,
– uppgift om att anhörig eller annan närstående har underrättats om ett frihetsberövande eller att sådan underrättelse inte har skett,
– uppgift om den misstänkte var påverkad av alkohol eller annat berusningsmedel vid brottet och om brottet kan antas stå i samband med missbruk av alkohol eller annat berusningsmedel av denne,
– namn på förhörsvittne och övriga närvarande vid förhör, – beslut om att annan än förhörsvittne har tillåtits att närvara vid förhör samt att det som har framkommit vid förhör inte får uppenbaras,
– framställningar till rätten om vittnesförhör eller annan utredning under förundersökningen, om upptagande av bevisning enligt 23 kap. 15 § rättegångsbalken och om föreläggande att visa upp skriftligt bevis eller tillhandahålla föremål för besiktning samt beslut om detta,
– sakkunnigyttranden, – beslut om uppgifter som rör användning av tvångsmedel,
SOU 2013:17 Författningsförslag
157
– underrättelse till misstänkt enligt 23 kap. 18 § första stycket första meningen rättegångsbalken samt till misstänkt och hans eller hennes försvarare enligt samma stycke fjärde meningen med uppgift om de krävt ytterligare utredning eller i övrigt velat anföra något,
– uppmaning enligt 2 § strafföreläggandekungörelsen (1970:60), – uppgift om målsägande eller den som övertagit målsägandens anspråk avser att föra ersättningstalan i anledning av brottet,
– nödvändiga uppgifter om enskilt anspråk när åklagaren
förbereder sådan talan och, om
det är möjligt, den misstänktes yttrande över sådant anspråk,
– nödvändiga uppgifter om enskilt anspråk som målsäganden
eller den som övertagit dennes anspråk vill föra i samband åtalet enligt de närmare föreskrifter om dokumentation av sådana uppgifter som Rikspolisstyrelsen meddelar och, om det är möjligt, den
misstänktes eller annan motparts yttrande över sådant anspråk,
– uppgift om uppmaning enligt 5 a §, och – det som i övrigt är av betydelse att anteckna i protokollet. Protokoll ska innehålla nödvändiga diarieuppgifter, såsom nummer på inkommen angivelse och aktnummer (dossiernummer), och en kort beteckning av saken.
Denna förordning träder i kraft den dag regeringen bestämmer.
Författningsförslag SOU 2013:17
158
22 Förslag till förordning om ändring i förordningen ( 1964:740 ) med föreskrifter för åklagare i vissa brottmål
Härigenom föreskrivs i fråga om förordningen (1964:740) med föreskrifter för åklagare i vissa brottmål att 3 § ska upphöra att gälla.
Denna förordning träder i kraft den dag regeringen bestämmer.
SOU 2013:17 Författningsförslag
159
23 Förslag till förordning om ändring i strafföreläggandekungörelsen (
1970:60)
Härigenom föreskrivs i fråga om strafföreläggandekungörelsen (1970:60)
dels att 1 § ska upphöra att gälla,
dels att 8 § ska ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
8 §
Om det inte kommer något godkännande eller annat besked från den misstänkte, får en påminnelse om föreläggandet sändas till honom.
Om det inte kommer något godkännande eller annat besked från den misstänkte, får en påminnelse om föreläggandet sändas till honom eller henne.
Har det inte kommit något godkännande eller annat besked från den misstänkte bör, om det är lämpligt, underrättelse om föreläggandet delges honom på det sätt som föreskrivs om stäm-
ning i brottmål.
Har det inte kommit något godkännande eller annat besked från den misstänkte bör, om det är lämpligt, underrättelse om föreläggandet delges honom eller
henne på det sätt som föreskrivs
om allmänt åtal i brottmål.
Denna förordning träder i kraft den dag regeringen bestämmer.
Författningsförslag SOU 2013:17
160
24 Förslag till förordning om ändring i förordningen ( 1982:805 ) om ersättning av allmänna medel till vittnen, m.m.
Härigenom föreskrivs i fråga förordningen (1982:805) om ersättning av allmänna medel till vittnen, m.m. att 8 §, ska ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
8 §
Om den som har kallats i sådana fall som avses i 6 eller 7 § behöver anlita vårdare eller annan för att kunna inställa sig, bestäms ersättning för dennes inställelse enligt samma grunder som gäller för den som har kallats.
Om den som har kallats i sådana fall som avses i 6 eller 7 § behöver anlita vårdare eller annan för att kunna inställa sig, bestäms ersättning för dennes inställelse enligt samma grunder som gäller för den som har kallats. Det-
samma gäller om det finns särskilda skäl att ersätta en stödperson enligt 20 kap. 15 rättegångsbalken för kostnader som uppkommit i anledning av hans eller hennes närvaro.
Denna förordning träder i kraft den dag regeringen bestämmer.
SOU 2013:17 Författningsförslag
161
25 Förslag till förordning om ändring i förordningen ( 1992:289 ) om särskild personutredning i brottmål, m.m.
Härigenom föreskrivs i fråga om förordningen (1992:289) om särskild personutredning i brottmål, m.m.
dels att 1 och 2 §§ ska ha följande lydelse,
dels att det ska införas två nya paragrafer, 1 a och 1 b §§, av
följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
1 §
Yttrande enligt 1 § lagen (1991:2041) om särskild personutredning i brottmål, m.m. skall inhämtas från Kriminalvården genom det frivårdskontor inom vars verksamhetsområde den misstänkte är bosatt eller annars uppehåller sig.
Yttrande enligt 1 § lagen (1991:2041) om särskild personutredning i brottmål, m.m. ska inhämtas från Kriminalvården genom det frivårdskontor inom vars verksamhetsområde den misstänkte är bosatt eller annars uppehåller sig.
I beslutet om att inhämta yttrande skall ändamålet med yttrandet anges, om inte detta framgår på annat sätt. I beslutet
skall det anges inom vilken tid
yttrandet skall lämnas. Om yttrandet skall lämnas inom kortare tid än en månad skall samråd ske med Kriminalvården.
I beslutet om att inhämta yttrande ska ändamålet med yttrandet anges, om inte detta framgår på annat sätt. I beslutet
ska det anges inom vilken tid
yttrandet ska lämnas. Om yttrandet ska lämnas inom kortare tid än fjorton dagar ska samråd ske med Kriminalvården.
Den misstänkte skall underrättas om beslutet. Har beslutet fattats av rätten skall även åklagaren underrättas.
Den misstänkte ska underrättas om beslutet. Har beslutet fattats av rätten ska även åklagaren underrättas.
1 a §
Kriminalvården ska lämna ett yttrande inom den tid som angetts i rättens eller åklagarens beslut.
Om Kriminalvården bedömer att det behövs ytterligare utredning ska Kriminalvården ange
Författningsförslag SOU 2013:17
162
skälen för detta och hur lång tid utredningen förväntas ta.
1 b §
Om Kriminalvården i ett yttrande har angett att det behövs ytterligare utredning ska rätten eller åklagaren besluta inom vilken tid det kompletterande yttrandet ska lämnas. Om rätten gör det anses rätten ha begärt yttrandet även om det ursprungliga yttrandet begärts av åklagaren.
2 §
Kriminalvårdens yttrande och den utredning som behövs för yttrandet skall anpassas efter rättens behov av beslutsunderlag i varje enskilt fall.
Kriminalvårdens yttrande och den utredning som behövs för yttrandet ska anpassas efter rättens behov av beslutsunderlag i varje enskilt fall. Om Kriminal-
vården bedömer att det är tillräckligt ska Kriminalvården avsluta personutredningen genom att lämna ett yttrande enligt 1 a §. Om det behövs får rätten eller åklagaren besluta att utredningen ska kompletteras med ett nytt yttrande.
Finns det någon annan personutredning om den misstänkte
skall Kriminalvården underrätta
rätten om detta, om myndigheten bedömer den utredningen som tillräcklig. I sådana fall beslutar rätten om utredningen
skall fullföljas eller begränsas. Det
som nu sagts gäller i stället åklagaren om yttrandet har begärts av åklagaren.
Finns det någon annan personutredning om den misstänkte
ska Kriminalvården underrätta
rätten om detta, om myndigheten bedömer den utredningen som tillräcklig. I sådana fall beslutar rätten om utredningen ska fullföljas eller begränsas. Det som nu sagts gäller i stället åklagaren om yttrandet har begärts av åklagaren.
Denna förordning träder i kraft dag regeringen bestämmer.
SOU 2013:17 Författningsförslag
163
26 Förslag till förordning om ändring i förordningen ( 1994:1763 ) med särskilda bestämmelser om unga lagöverträdare
Härigenom föreskrivs i fråga om förordningen (1994:1763) med särskilda bestämmelser om unga lagöverträdare att 1 § ska ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
1 §
Har åklagaren med stöd av 15 § lagen (1964:167) med särskilda bestämmelser om unga lagöverträdare utfärdat strafföreläggande, skall den unge underrättas om beslutet vid ett personligt sammanträffande och, om det är möjligt, i vårdnadshavares närvaro. Om ett personligt sammanträffande inte är möjligt eller brottet är ringa, får underrättelsen vara skriftlig.
Har åklagaren med stöd av 15 § lagen (1964:167) med särskilda bestämmelser om unga lagöverträdare utfärdat strafföreläggande, ska den unge underrättas om beslutet vid ett personligt sammanträffande och, om det är möjligt, i vårdnadshavares närvaro. Om ett personligt sammanträffande inte är möjligt eller brottet är ringa, får underrättelsen vara skriftlig.
Har åklagaren med stöd av 48 kap. 4 § rättegångsbalken utfärdat strafföreläggande som avser villkorlig dom eller sådan påföljd i förening med böter innan den misstänkte fyllt 21 år, skall åklagaren underrätta den misstänkte om beslutet vid ett personligt sammanträffande.
Om det är lämpligare, får en underrättelse enligt första och
andra stycket lämnas av en annan
åklagare än den som meddelat beslutet.
Om det är lämpligare, får en underrättelse enligt första stycket lämnas av en annan åklagare än den som meddelat beslutet.
Denna förordning träder i kraft den dag regeringen bestämmer.
Författningsförslag SOU 2013:17
164
27 Förslag till förordning om ändring i förordningen ( 1996:381 ) om tingsrättsinstruktion
Härigenom föreskrivs i fråga om förordningen (1996:381) om tingsrättsinstruktion att 18 § ska ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
18 §
Utöver vad som gäller enligt 17 § får lagmannen förordna en tingsnotarie eller en notariemeriterad beredningsjurist som har tillräcklig kunskap och erfarenhet att på eget ansvar
1. handlägga mål om brott för vilket inte är föreskrivet svårare straff än böter eller fängelse i högst sex månader, om det inte finns anledning att döma till annan påföljd än böter och det i målet inte är fråga om företagsbot,
2. besluta om avskrivning av brottmål när åtalet har lagts ned,
3. meddela frikännande dom enligt 20 kap. 9 § andra stycket rättegångsbalken,
4. handlägga sådana mål om äktenskapsskillnad och därmed sammanhängande frågor samt sådana mål rörande vårdnad om barn, barns boende och umgänge med barn som har inletts genom gemensam ansökan, dock inte sådana mål som har blivit tvistiga sedan ansökan gavs in,
5. handlägga konkursärenden enligt konkurslagen (1987:672),
6. handlägga ärenden enligt lagen (1976:206) om felparkeringsavgift,
7. handlägga andra ärenden än sådana som avses i 6 enligt lagen (1996:242) om domstolsärenden om ärendena kan avgöras av en lagfaren domare och inte är tvistiga,
8. handlägga mål enligt 1 kap. 3 d § första stycket rättegångsbalken
a) om målet avser kontrollavgift enligt lagen (1984:318) om kontrollavgift vid olovlig parkering, trafikförsäkringsavgift enligt trafikskadelagen (1975:1410) eller överlåtet krav avseende trafikförsäkringspremie och självrisk, eller
b) om värdet av vad som yrkas uppenbart inte överstiger en tiondel av prisbasbeloppet enligt 2 kap.6 och 7 §§socialförsäkringsbalken,
SOU 2013:17 Författningsförslag
165
9. handlägga mål där förlikning om saken är tillåten vid förberedelse och vid huvudförhandling enligt 42 kap. 20 § andra stycket rättegångsbalken,
10. handlägga ärenden om bevisupptagning enligt 41 kap. rättegångsbalken,
11. handlägga mål enligt 14 kap. 12 § äktenskapsbalken första meningen, och
12. avgöra mål enligt 42 kap. 18 § rättegångsbalken första stycket 1 avseende avskrivning av mål samt 2–4.
Förordnanden enligt första stycket 5 får inte avse konkurser där beslut om bevakning har meddelats. Ett sådant förordnande får inte heller avse frågor om häktning, utdelning eller, om konkursen avslutats med utdelning, förvaltares arvodesanspråk.
Förordnanden enligt första stycket medför inte behörighet att ompröva beslut enligt 34 § lagen om domstolsärenden. Förordnanden får inte avse mål eller ärenden som är omfattande eller svåra eller som av någon annan orsak kräver särskild erfarenhet.
När en tingsnotarie eller en notariemeriterad beredningsjurist handlägger brottmål vid huvudförhandling ska nämndemän alltid delta i avgörandet.
Denna förordning träder i kraft den dag regeringen bestämmer.
Författningsförslag SOU 2013:17
166
28 Förslag till förordning om ändring i förordningen ( 1997:406 ) om offentlig försvarare m.m.
Härigenom föreskrivs i fråga om förordning om ändring i förordningen (1997:406) om offentlig försvarare m.m.
dels att 1 § ska ha följande lydelse,
dels att det ska införas en ny paragraf, 8 §, av följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
1 §
Denna förordning innehåller bestämmelser om ersättning till offentlig försvarare och om den tilltalades ersättningsskyldighet enligt 31 kap. 1 § rättegångsbalken.
Denna förordning innehåller bestämmelser om ersättning till offentlig försvarare och till advo-
kat som lämnat rådgivning enligt rättegångsbalken samt om den till-
talades ersättningsskyldighet enligt 31 kap. 1 § rättegångsbalken.
8 §
En framställning från advokat som lämnat rådgivning om ersättning av allmänna medel för arbete, eller för kostnader för tolk och översättning ska göras hos den domstol som ska besluta om ersättningen.
I framställningen ska anges den tilltalades namn, målnummer och antalet rådgivningstimmar, samt om ersättning begärs för mer än en timmas rådgivning, anledningen till det.
Denna förordning träder i kraft den dag regeringen bestämmer.
167
1 Uppdraget och dess genomförande
1.1 Inledning
I detta kapitel redovisas det huvudsakliga innehållet i våra direktiv och hur arbetet i utredningen har bedrivits.
Som anges i avsnitt 1.2 har uppdraget varit mycket brett. I viss utsträckning har uppdraget avgränsats dels av direktiven, dels av andra utredningars arbete. I avsnitt 1.4 anges dessa avgränsningar.
1.2 Utredningens uppdrag
Våra direktiv beslutades av regeringen den 15 juli 2010. Direktiven i dess helhet finns fogade till betänkandet som bilaga 1. Utredningstiden har förlängts genom tilläggsdirektiv, bilaga 2.
Vårt uppdrag har varit mycket brett. Det har omfattat en översyn av brottmålsprocessen i dess helhet. Målsättningen har angetts vara att skapa ett mer ändamålsenligt brottmålsförfarande där lagföringens kvalitet och effektivitet ytterligare kan förbättras. För detta krävs enligt direktiven en ändamålsenlig ansvarsfördelning mellan domstolen, åklagaren och övriga aktörer i processen. Vidare anges att det krävs mer flexibla handläggningsregler i såväl tingsrätt som hovrätt.
I uppdraget har ingått att överväga bl.a. följande.
• Om ansvarsfördelningen mellan åklagare och domstol samt deras roller och funktioner kan göras tydligare och utvecklas. Vi har i det sammanhanget haft att överväga i vilka fall en domstolsprövning är motiverad och i vilken utsträckning samt på vilket sätt uppgifter av rättskipningskaraktär bör hanteras av åklagare.
Uppdraget och dess genomförande SOU 2013:17
168
• Om det finns anledning att stärka parternas inflytande över processen och i så fall föreslå på vilka sätt detta kan ske.
• Hur förberedelsen i brottmål kan förbättras för att skapa en effektivare handläggning och vad som kan göras för att säkerställa att domstolen har tillgång till ett fullständigt underlag vid avgörandet. En målsättning som angetts i direktiven är att parterna under förberedelsen ska medverka mer aktivt och ta ett större ansvar för att mål förs framåt mot ett avgörande.
• Hur reglerna för handläggning och avgörande av brottmål kan bli mer flexibla så att förfarandet ytterligare kan anpassas till vad som behövs för sakens prövning i det enskilda fallet. Särskilt har utredningen fått i uppdrag att fundera över olika alternativa former för avgörande av brottmål.
• Hur risken för inställda förhandlingar kan minska. Uppdraget har omfattat överväganden när det gäller hur förhörspersoner i högre utsträckning kan förmås att komma till domstolsförhandlingen. Därutöver har utredningen haft att analysera hur man kan se till att det oftare finns tillgång till sådan tillfredsställande utredning som gör det möjligt med utevarohandläggning. I uppdraget har även ingått att se över reglerna om avgörande av brottmål i den tilltalades utevaro.
• Om reglerna angående krav på prövningstillstånd i brottmål bör ändras.
• Hur rättens sammansättning bör vara i olika situationer.
• Hur stödpersoners och åklagares roll och funktion i förhållande till målsägandens behov av stöd kan utvecklas liksom att analysera vilka konsekvenser förändringar i fråga om hjälp och stöd till målsäganden skulle få för reglerna om målsägandebiträde.
Vikten av att de förändringar som vi föreslår också får genomslag i praktiken har lyfts fram i direktiven. Hur förändringarna kan förverkligas har angetts förtjäna särskild uppmärksamhet, liksom frågan hur redan genomförda förändringar kan få ett bättre genomslag.
SOU 2013:17 Uppdraget och dess genomförande
169
1.3 Utredningsarbetet
Arbetet i utredningen inleddes vid årsskiftet 2010/11. Vi har hållit regelbundna sammanträden med experterna. Sammanlagt har vi haft 15 expertsammanträden, varav tre tvådagarssammanträden i internatform. Löpande underhandskontakter med experterna har också förekommit. Arbetet har bedrivits så att alla synpunkter och förslag som varit föremål för diskussion har blivit belysta i betänkandet.
Under våren 2011 höll vi diskussionsmöten på landets hovrättsorter, med undantag för Umeå. I dessa fem möten deltog sammantaget ca 130 domare, åklagare och brottmålsadvokater. Avsikten med dessa sammankomster var att få praktiskt verksamma juristers syn på behovet av förändringar i straffprocessen. De mycket värdefulla synpunkter som då framfördes har sammanställts i en arbetspromemoria och i de delar de lett till förslag eller överväganden tagits upp i betänkandet.
Under våren 2012 höll vi ett diskussionsmöte vid Svea hovrätt särskilt avseende behovet av en förändrad straffprocess i hovrätt. Vid mötet deltog såväl hovrättsdomare, åklagare, brottmålsadvokater som företrädare för Justitiedepartementet.
Under hösten 2012 genomförde vi uppföljande diskussionsmöten vid samtliga landets hovrättsorter. I mötena deltog domare, åklagare och brottmålsadvokater. Vid dessa uppföljningsmöten presenterade vi våra överväganden och fick synpunkter på de preliminära förslag som vi lade fram.
Samma höst presenterade vi huvuddragen i våra överväganden och förslag vid ett högre seminarium vid Uppsala universitet.
Vi har i övrigt haft omfattande kontakter med domstolar, myndigheter, organisationer och andra som berörs av vårt arbete. Särskilda samrådsmöten har hållits med åklagare genom Riksåklagarens kansli och med brottmålsadvokater genom Advokatsamfundet, för att inhämta synpunkter på utredningens överväganden och förslag.
Sekreterarna och ordföranden har därutöver haft kontakter och samråd med Polisen, Rikspolisstyrelsen, Brottsoffermyndigheten, Kriminalvården och Nämndemännens riksförbund. Vi har dessutom haft kontakter och samråd med Åklagarmyndigheten genom Riksåklagarens kansli och därutöver diskuterat hanteringen av skadestånd med Utvecklingscentrum Stockholm. Vidare har vi även haft möte med Ekobrottsmyndigheten och Justitiedepartementet, Enheten för samordning, utveckling och informationsförsörjning (SI-enheten).
Uppdraget och dess genomförande SOU 2013:17
170
Ett antal skrivelser från enskilda privatpersoner, domare, advokater och åklagare har också kommit in till utredningen.
I samarbete med Domstolsverket genomförde vi under hösten 2011 en undersökning av tingsrätternas handläggning av brottmål för att se hur mål handläggs i praktiken. Undersökningen baserar sig på ett statistiskt urval om ca 1 500 mål. Resultatet av undersökningen redovisas i relevanta delar i bilaga 3.
Vi har även studerat brottmålsprocessen i vissa utländska rättssystem. En redogörelse för några andra länders regler för rättegången i brottmål lämnas i bilaga 4. Under utredningstiden har dessutom utredaren tillsammans med en av experterna och sekreterarna gjort en resa till Finland för att närmare studera förfarandet i brottmål där.
Statskontoret har genom att hämta in underlag och göra beräkningar bistått oss i arbetet med konsekvensanalyserna av våra förslag. Arbetet har utförts av Matilda Hultgren, som är utredare vid Statskontoret.
Under arbetets gång har vi samrått med bl.a. Förundersökningsutredningen (Ju 2009:07), Påföljdsutredningen (Ju 2009:11), Utredningen om internationell straffverkställighet (Ju 2011:03), EMR-utredningen (Ju 2011:10) och Nämndemannautredningen (Ju 2012:08). Samrådet har i huvudsak skett genom informella kontakter mellan utredarna och/eller sekreterarna. Vi har också hållit oss underrättade om arbetet inom Regeringskansliet avseende de processuella konsekvenserna av Påföljdsutredningens förslag (Ju 2012:F).
Vi har inte haft möjlighet att fullt ut beakta förslag respektive lagändringar som har lämnats respektive beslutats efter den 1 januari 2013.
1.4 Avgränsningar
Allmänna avgränsningar
Vårt uppdrag har gällt brottmålsprocessen. En del av våra förslag är sådana att det kan övervägas om motsvarande förändringar bör införas helt eller delvis i tvistemålsprocessen. Vi lämnar emellertid inte några sådana förslag, men noterar i några fall att det kan finnas anledning att överväga detta.
SOU 2013:17 Uppdraget och dess genomförande
171
Vi har uppfattat att vårt huvudsakliga uppdrag har gällt hanteringen av de mål där åklagaren för talan och de frågor som uppkommer i sådana mål. Frågor som rör handläggningen av enskilda åtal har vi inte gått närmare in på. Med hänsyn till att vårt uppdrag har gällt övergripande frågor som rollfördelningen i processen har det dock i viss mån varit nödvändigt att även överväga förändringar när det gäller mål som rör enskilda åtal.
Vi har vid våra överväganden utgått från den nuvarande lagstiftningen. Under eller i nära anslutning till vår utredningstid har ett antal utredningar behandlat frågor som i olika hänseenden påverkar de nuvarande bestämmelserna i rättegångsbalken eller hanteringen av brottmål. I det följande redogör vi för de utredningar som vi uppfattat som mest centrala för avgränsningarna av vårt arbete.
Insynsutredningen
Insynsutredningen har behandlat frågor som rör parternas möjligheter till insyn i förundersökningen och rättegången. Till stor del är det ett område där det saknas uttryckliga regler i dag. En sådan fråga är parternas rätt att ta del av uppgifter i ett mål som avgörs utan huvudförhandling. Insynsutredningen har i sitt slutbetänkande, Partsinsyn enligt rättegångsbalken, SOU 2010:14, föreslagit att domstolens kommunikationsplikt när ett brottmål avgörs utan huvudförhandling ska lagfästas.
Enligt förslaget ska part, innan mål avgörs utan huvudförhandling, ha fått kännedom om det som tillförts målet genom annan än parten själv och haft tillfälle att yttra sig över det. Kommunikationsplikten förses med vissa uttryckliga undantag. Förslaget innebär en kodifiering av gällande rätt enligt praxis och de krav som följer av Europakonventionen.
Mot bakgrund av att möjligheten att avgöra brottmål utan huvudförhandling redan har utökats och att vi föreslår att det ska kunna ske i större utsträckning instämmer vi i att kommunikationsplikten bör regleras uttryckligt. Eftersom Insynsutredningen har behandlat denna fråga lämnar vi emellertid inget eget förslag i denna del.
I avsnitt 6 behandlar vi frågor om målsägandens möjligheter till insyn i förundersökning och rättegång. Vi gör det utifrån perspek-
Uppdraget och dess genomförande SOU 2013:17
172
tivet att en sådan möjlighet bör finnas i vissa fall även om målsäganden i formell mening inte är part i målet.
Psykiskt störda lagöverträdare
Psykansvarskommittén och Psykiatriutredningen har lämnat förslag som rör straffansvar och påföljdsbestämning av psykiskt störda lagöverträdare.1 Det omfattar bl.a. att påföljden överlämnade till rättspsykiatrisk vård ska utmönstras ur påföljdssystemet och att fängelseförbudet i 30 kap. 6 § brottsbalken (BrB) ska avskaffas. I stället ska det införas ett krav på tillräknelighet för att en gärning ska utgöra brott. I anledning av det lämnas förslag till vissa straffprocessuella förändringar.
Om förslagen genomförs får det betydelse för handläggningen av mål där det kan misstänkas att den tilltalade lider av en allvarlig psykisk störning. Vi har emellertid, liksom när det gäller påföljdssystemet i stort, utgått från de nuvarande bestämmelserna vid våra överväganden. Om de föreslagna ändringarna av bestämmelserna om straffansvar och påföljd för psykiskt störda lagöverträdare genomförs, får våra förslag anpassas i den mån de har betydelse för handläggningen av sådana mål.
Påföljdsutredningen
Påföljdsutredningen har i betänkandet Nya påföljder, SOU 2012:34, lämnat förslag till ett i stora delar nytt påföljdssystem. Utredningen har föreslagit att påföljderna villkorlig dom och skyddstillsyn utmönstras ur påföljdssystemet och att det i stället införs en möjlighet att besluta att ett fängelsestraff ska vara villkorligt.
Villkorligt fängelse innebär att domstolen mäter ut ett fängelsestraff av viss längd, men att den dömde inte behöver verkställa fängelsestraffet i anstalt om han eller hon fullgör ett eller flera villkor. De villkor som utredningen föreslår är att den dömde under en prövotid dels avhåller sig från fortsatt brottslighet, dels fullgör en tilläggssanktion. Tilläggssanktionerna kan bestå av dagsböter, samhällstjänst, övervaknings- och kontrollsanktion, hem-
1Psykisk störning, brott och ansvar (SOU 2002:3) och Psykiatrin och lagen – tvångsvård,
straffansvar och samhällsskydd (SOU 2012:17.)
SOU 2013:17 Uppdraget och dess genomförande
173
arrest, vård- eller påverkanssanktion eller kontraktsvård. Sanktionen ska vara mer ingripande ju längre det villkorliga fängelsestraffet är.
När det gäller unga lagöverträdare har Påföljdsutredningen bl.a. föreslagit tre nya påföljder – varningsstraff, kontaktskyldighet för unga och ungdomsövervakning.
Hur påföljdssystemet är uppbyggt har stor betydelse för brottmålsprocessen. Det gäller inte minst mot bakgrund av att vi genom våra förslag sätter ett tydligare och tidigare fokus på påföljdsfrågan och åklagarens ansvar för att föra talan i delen.
Vi har vid våra överväganden och förslag utgått från det nuvarande påföljdssystemet. Hur den nuvarande brottmålsprocessen bör anpassas till Påföljdsutredningens förslag har behandlats i
Processrättsliga konsekvenser av Påföljdsutredningens förslag, Ds 2012:54.
Vi har dock löpande i vårt arbete beaktat att påföljdssystemet kan komma att ändras enligt Påföljdsutredningens förslag. Vi pekar i vissa fall särskilt på hur ett genomförande av Påföljdsutredningens förslag kan påverka de förslag som vi lämnar.
Vår bedömning är att våra förslag är väl förenliga med en sådan förändring som Påföljdsutredningen föreslår och att förslagen kan anpassas till ett påföljdssystem med villkorligt fängelse. Det kan särskilt framhållas att Påföljdsutredningens förslag skulle innebära att åklagarens syn på brottets allvar kan komma till uttryck än tydligare genom dennes påföljdsyrkande. Om det införs ett system med villkorligt fängelse vore det utifrån de förändringar vi föreslår följdriktigt att låta åklagarens syn på fängelsestraffets längd, oavsett om det är villkorligt eller ovillkorligt, vara avgörande för hur målet ska kunna handläggas.
I avsnitt 12.10 berör vi särskilt Påföljdsutredningens förslag till ändrade regler om påföljdsbestämningen i hovrätt när flera tingsrättsdomar överprövas samtidigt.
EMR-utredningen
EMR-utredningen har utvärderat reformen En Modernare Rättegång (EMR). Utredningens utvärdering och förslag till förändringar i anledning av denna har redovisats i betänkandet En Modernare
Rättegång II – en uppföljning, SOU 2012:93.
Vårt uppdrag har haft flera tydliga beröringspunkter med EMRutredningens. Vi har vid våra överväganden i flera fall haft anledning att beakta vad som kommit fram i utvärderingen. Det gäller
Uppdraget och dess genomförande SOU 2013:17
174
bl.a. hur förändringarna av systemet med prövningstillstånd i hovrätt har fallit ut.
EMR-utredningen har lämnat ett antal förslag till förändringar som berör brottmålsrättegången. Det gäller bl.a. utvidgade möjligheter att ta upp muntlig bevisning i samband med en förhandling som ställs in och utökade möjligheter att återanvända förhör som dokumenterats genom en ljud- och bildupptagning i samband med en annan förhandling i samma instans. Detta är viktiga förändringar som har stor betydelse för en ändamålsenlig handläggning av brottmålen. Mot bakgrund av EMR-utredningens förslag, som vi ansluter oss till, har vi inte haft anledning att ta upp dessa frågor särskilt. I avsnitt 11 pekar vi dock i några hänseenden på vilken betydelse förslagen har.
En annan beröringspunkt är utevarofrågor i hovrätt. Vi behandlar det i avsnitt 12.9. Som vi anger där ansluter vi oss till EMRutredningens förslag till ändring av bestämmelsen om parts frånvaro vid huvudförhandlingen i hovrätt.
I två fall lämnar vi, i anledning av vårt uppdrag, förslag till lagändringar som är mer omfattande än vad EMR-utredningen har föreslagit. Det gäller utökade möjligheter att avgöra brottmål utan huvudförhandling i hovrätt (se avsnitt 12.7) och prövningen av om muntlig bevisning i hovrätten ska läggas fram genom hänvisning till de inspelade förhören i tingsrätten (se avsnitt 12.8).
Nämndemannautredningen
Den 31 maj 2012 tillsatte regeringen en utredning med uppdrag att göra en översyn av nämndemannasystemet.2Utredningen, som antagit namnet Nämndemannautredningen (Ju 2012:08), ska enligt direktiven redovisa sitt uppdrag senast den 28 juni 2013. Nämndemannautredningen har, liksom vi, i uppdrag att överväga eventuella förändringar av omfattningen av medverkan av nämndemän. Nämndemannautredningens uppdrag är emellertid bredare i och med att det omfattar alla typer av mål och domstolar. Det omfattar även att se över frågor som nominering, rekrytering och val av nämndemän samt villkoren för deras tjänstgöring.
Vårt uppdrag är begränsat till att överväga hur rättens sammansättning bör vara ordnad i olika fall för att bidra till ett ändamåls-
2Ett modernt nämndemannasystem (Dir 2012:51).
SOU 2013:17 Uppdraget och dess genomförande
175
enligt förfarande i brottmål. Vi återkommer till frågor som rör avgränsningen mot Nämndemannautredningens uppdrag i samband med våra överväganden om rättens sammansättning (avsnitt 13).
1.5 Läsanvisningar
Våra förslag utgår från ett förändrat synsätt på rollfördelningen mellan åklagare och domstol och på parternas inflytande över brottmålsprocessen som vilar på principiell grund. Med utgångspunkt i dessa överväganden föreslår vi en modernisering av straffprocessrätten som innebär att den anpassas till dagens förhållanden.
Betänkandet inleds med våra allmänna överväganden avseende behovet av ändringar i straffprocessen, avsnitt 2. Därefter redogör vi för vår syn på den tilltalades, domarens, åklagarens och målsägandens roller i brottmålsprocessen, avsnitten 3–6.
Vi har valt att inte inledningsvis i ett särskilt avsnitt beröra gällande rätt. Den redovisar vi i stället i relevanta delar vid våra överväganden och förslag rörande respektive fråga som omfattas av uppdraget.
Våra överväganden och förslag avseende tingsrättsprocessen återfinns i avsnitten 7–11. I avsnitt 7 anges våra överväganden när det gäller hur förfarandet i brottmål bör vara utformat. Därefter går vi igenom vissa övergripande åtgärder för att effektivisera inledningen av processen, avsnitt 8. Brottmålen kommer att kunna handläggas på tre olika sätt i tingsrätten. Vi beskriver förfarandet för att avgöra erkända brottmål, bötesbrottmål, dvs. mål i vilka åklagaren yrkat böter som påföljd och övriga mål i avsnitten 9–11. I avsnitt 11 tar vi också upp frågor som handlar om att förbättra hanteringen av mål som ska avgöras efter huvudförhandling.
I avsnitt 12 behandlar vi hovrättsprocessen. Frågan om rättens sammansättning i brottmål i såväl tingsrätt som hovrätt belyses i avsnitt 13. Därefter följer våra överväganden och förslag avseende stödet åt målsäganden och handläggning av enskilda anspråk i brottmål. Avsnitt 14 avser hanteringen av enskilda anspråk. Bestämmelser rörande stödperson behandlas i avsnitt 15 och frågor avseende målsägandebiträde i avsnitt 16. I avsnitt 17 avhandlas genomförandefrågor, ikraftträdande och övergångsbestämmelser. Slutligen redogör vi för konsekvenserna av förslagen i avsnitt 18.
177
2 Allmänna överväganden
2.1 Reformbehovet
Rättegångsbalken trädde i kraft 1948. Den äldre rättegångsbalken innehöll tydliga inkvisitoriska inslag. Den nya rättegångsbalken, som bygger på principerna om muntlighet, omedelbarhet och koncentration, innebar omfattande förändringar genom införandet av fri bevisprövning och ett ackusatoriskt brottmålsförfarande. Brottmålsförfarandet är sedan den nya balkens införande ordnat så att domstolen som huvudregel ska pröva den misstänktes skuld efter en muntlig förhandling och utifrån den utredning som där presenteras för domstolen.1Ett förfarande med en koncentrerad huvudförhandling och i vilket domstolens avgörande grundas på vad som skett vid förhandlingen har setts som det bästa sättet att nå fram till en materiellt riktig dom. Att domar är materiellt riktiga har ansetts vara särskilt viktigt i brottmål.2 Förutom att processformen har uppfattats ge de bästa förutsättningarna för en god bevisprövning så bidrar ett förfarande med en offentlig förhandling och nämndemannadeltagande i rätten dessutom till en god insyn i rättskipningen.
Genom reformen En modernare rättegång – reformering av
processen i allmän domstol,prop. 2004/05:131, (EMR) infördes ett
förenklat förfarande för att avgöra brottmål utan huvudförhandling i vissa fall om det inte finns anledning att döma till annan påföljd än böter. Handläggningsformen innebär ett avsteg från principerna om muntlighet, omedelbarhet och koncentration. Förfarandet beskrivs kortfattat i avsnitt 10.2. I övrigt har det under de 65 år som gått sedan rättegångsbalkens införande endast skett mindre förändringar av de straffprocessuella reglerna. Förändringarna har inneburit en viss uppmjukning av de grundläggande principerna. Exempelvis har förutsättningarna för att ta upp bevisning utom
1
2 Se SOU 1926:32 s. 41.
Allmänna överväganden SOU 2013:17
178
huvudförhandling gjorts mindre restriktiva (prop. 1986/87:89). Med teknikens utveckling har parter, vittnen och andra fått möjlighet att i vissa fall delta vid ett sammanträde per telefon eller via videolänk. Vidare har domstolen fått möjlighet att under vissa förutsättningar besluta att bevisning och sedermera även olika framställningar får läggas fram genom hänvisning till handlingar i målet (prop. 2004/05:131). Även koncentrationsprincipen har genomgått vissa förändringar i uppmjukande riktning, senast genom en lagändring år 2000, som innebar att möjligheterna att fortsätta en huvudförhandling efter uppehåll utökades (prop. 1999/2000:26).
En annan förändring som skett är att brottmålsförfarandet i vissa delar har effektiviserats genom att mål har förts bort från domstolarna. Enklare brott och förseelser har avkriminaliserats och åklagare har bl.a. fått större möjlighet att meddela åtalsunderlåtelse. Dessutom har åklagare successivt fått ökat utrymme att meddela strafföreläggande och polisen har fått möjlighet att genom ordningsbot beivra mindre allvarliga förseelser utan domstols medverkan. År 2011 fattades ca 136 000 lagföringsbeslut.3Drygt hälften – ca 73 700 – avsåg domar i tingsrätt. Av resterande ca 62 600 lagföringar var ungefär 38 500 strafförelägganden och 24 100 åtalsunderlåtelser.4
Rättegångsbalkens regler och de grundläggande principer som tillämpas i brottmål härrör från en tid då brottmålsprocessen och samhället såg annorlunda ut. När rättegångsbalken infördes så genomdrevs de grundläggande principerna om omedelbarhet, muntlighet och koncentration med stor kraft för att bryta med det tidigare inkvisitoriska, muntligt-protokollariska förfarandet. För att den fria bevisprövningen skulle få genomslag så tonades betydelsen av den enskildes uppfattning ned. Den ställning domstolen fick i förfarandet präglades av förhållandena vid tillkomsten av rättegångsbalken. De flesta åklagare saknade då fortfarande en fullständig juristutbildning och det fanns ingen sammanhållen åklagarorganisation. Sakförare saknade ofta juridisk skolning. Dessa förhållanden har förändrats under åren.
Synen på brottmålsprocessen har också förändrats över tid. Domstolens utredningsskyldighet har i praktiken successivt minskat och parternas ställning har gradvis stärkts. Det har delvis att göra
3 Med lagföringsbeslut avses domslut i fällande domar, godkänt strafföreläggande eller meddelad åtalsunderlåtelse av åklagare. Även ordningsbot, som utfärdas av polis eller tull, är ett lagföringsbeslut men ingår inte i aktuell statistik. 4 Brås officiella statistik över personer lagförda för brott, slutlig statistik för 2011, tillgänglig via www.bra.se
SOU 2013:17 Allmänna överväganden
179
med att det funnits behov av att anpassa och effektivisera processen med hänsyn till förändringar i den anmälda brottsligheten. Den förändrade synen beror emellertid också på att ett kompetent och välorganiserat åklagarväsende har utvecklats och att det förekommer försvarare i fler mål. Dessutom har medborgarnas syn på staten och makthavare generellt sett förändrats i takt med samhällsutvecklingen i stort. Såväl den enskilde som allmänheten genom media ställer nu mer än tidigare krav på samhällets institutioner och på att den offentliga verksamheten bedrivs på ett ändamålsenligt sätt. Den offentliga verksamheten granskas och ifrågasätts mer kritiskt. Det finns också en större förväntan hos den enskilde att kunna påverka vid beslutsfattande som rör dem själva. Utöver att vara ett led i förverkligandet av ett kriminalpolitiskt mål att bekämpa brott har brottmålsprocessen även kommit att bidra till att fylla ett behov av upprättelse för både oskyldigt misstänkta och målsägande. Rättegången har också fått en betydelse för att lösa konflikter mellan parterna och bidra till försoning.
Den tekniska utvecklingen har, som berörts ovan, fört med sig det positiva att det är möjligt att fundera över andra sätt att ta upp och lägga fram utredning i brottmålsförfarandet. Med samhällsutvecklingen och den nya tekniken har emellertid även brottsligheten förändrats och nya arenor för brottslig verksamhet har vuxit fram. Även benägenheten att anmäla brott och Polisens resurser för att utreda brott har förändrats, vilket påverkar inflödet av mål till domstolarna. Det förfarande som utformades vid införandet av rättegångsbalken anpassades för att hantera en annan mängd och typ av brott än den som i huvudsak tas upp i domstolarna i dag.
Sedan 2002 har det totala antalet anmälda brott ökat med 15 procent. Under 2011 anmäldes totalt 1,42 miljoner brott till polis, tull eller åklagare, en ökning med tre procent jämfört med året innan.5Preliminär statistik för 2012 visar sammantaget på en svag minskning jämfört med året innan. Sedan 1975 har dock de anmälda brotten ökat kontinuerligt.
Delvis bedöms ökningen av anmälda brott handla om att fler brott numera kommer till rättsväsendets kännedom. Det medför troligen att inslaget av mindre allvarliga brott, som till stor del tidigare inte blev kända, kan antas ha ökat. Därtill har ökade insatser och kontroller från Polisens sida lett till att anmälda spanings- och ingripandebrott, såsom narkotikabrott, också har
5 Brottsförebyggande rådets (Brå) officiella statistik över anmälda brott, slutlig statistik för 2011, tillgänglig på www.bra.se
Allmänna överväganden SOU 2013:17
180
ökat under senare år. Särskilt kraftigt har dock bedrägeribrotten ökat. Dessa har mer än fördubblats sedan 2006, vilket till del kan förklaras av att den tekniska utvecklingen medfört att det i dag kan vara relativt enkelt att sätta i system vissa gärningar, som exempelvis att skicka bluffakturor till ett stort antal mottagare. Även anmälda våldsbrott har ökat stadigt. Ökningen av antalet anmälda brott och en oförändrad uppklaringsprocent hos Polisen och åklagarna har medfört att antalet mål i domstol har ökat. År 2011 avgjordes 22 400 fler brottmål i tingsrätterna än 2006 (prop. 2012/13:1, utgiftsområde 4, s. 22 ff.). Under 2011 inkom knappt 91 000 brottmål till Sveriges tingsrätter och drygt 92 000 brottmål avgjordes samma år, att jämföra med knappt 76 000 inkomna och 74 000 avgjorda brottmål 2007.6 I hovrätterna har antalet inkomna brottmål per år i princip varit konstant under perioden, runt 8 400 brottmål och detsamma gäller antalet avgjorda brottmål, ca 9 500 stycken.
Utifrån den genomsnittliga procentuella årliga ökningstakten inkomna och avgjorda brottmål under en tioårsperiod har Domstolsverket prognosticerat att såväl antalet inkomna som avgjorda brottmål årligen kommer att öka med fyra procent under åren 2011–2014 (sammantaget med 17 procent).7
Den ökade tillströmningen av anmälda brott ställer nya krav på domstolarna och myndigheterna i rättsväsendet.
Den lagförda brottslighetens struktur har också förändrats så att den nuförtiden innefattar en större andel mål avseende brott mot person. Under en tioårsperiod har stöldbrottens andel minskat rejält med 17 procentenheter sedan 2002. Under samma tid har brotten mot person (kap. 3–7 brottsbalken) och bedrägeribrotten ökat med fem procentenheter vardera samt narkotikabrotten med tre procentenheter.8
Eftersom våldsbrotten generellt sett är mer svårutredda och utredningen i målen oftare innefattar muntlig bevisning än vad exempelvis mål med förmögenhetsbrott gör, så kräver handläggningen mer resurser. Det gäller även bedrägeribrotten, som inte sällan är av tekniskt komplicerad natur eller rör många målsägande och därför kräver en mer omfattande utredning. Målen i dag innebär således en större arbetsbelastning för domstolarna.
6 Sveriges officiella domstolsstatistik 2011, tabell 1.1, s. 9 7 Uppgifterna är hämtade ur Rättsväsendets kapacitetsbehov Åren 2011–2014. Centrala
prognoser för Polisen, Åklagarmyndigheten, Domstolsverket och Kriminalvården.
8 Brås officiella statistik över anmälda brott, slutlig statistik för 2011, tillgänglig på www.bra.se
SOU 2013:17 Allmänna överväganden
181
Den tekniska utvecklingen och internationaliseringen har även gjort att förmögenhetsbrotten ändrat karaktär och att målen i många fall är mer komplexa och av större omfattning än vad som tidigare varit fallet. Allt oftare bedrivs illegal verksamhet över nationsgränserna, i olika former av nätverk och med hjälp av modern teknik. Det ställer krav på ett ökat samarbete inom EU och med länder utanför unionen för att lagföra brott och verkställa straff. Men det innebär dessutom att det ställs krav på en effektiv nationell brottmålsprocess och ett regelverk som harmoniserar med Sveriges internationella åtaganden.
Med internationaliseringen har Europakonventionen och annan internationell rätt fått ökad betydelse i domstolarna. Den kontradiktoriska principen har fått allt större genomslag och de överväganden som domstolen behöver göra är allt oftare mer komplexa. Sveriges konventionsåtaganden innebär bl.a. att domstolen i många fall är skyldig att göra parterna uppmärksamma på en fråga som rätten självmant ska ta hänsyn till, t.ex. om ett brott ska betecknas på annat sätt än vad åklagaren har angett.
Även synen på instansordningen och domstolarnas inbördes funktion har med tiden förändrats. Det utökade kravet på prövningstillstånd i hovrätt och förhållandet att det genom EMRreformen har betonats att hovrätten ska grunda sin prövning på samma material som legat till grund för tingsrättens avgörande, har gjort det tydligt att tyngdpunkten i rättsskipningen ska ligga i första instans.
Sammanfattningsvis är rättegångsbalkens regler utformade för att uppfylla andra krav på handläggningen av brottmål än de som ställs i dag. Det innebär att målen i princip hanteras på ett och samma sätt oberoende av vad saken rör och parternas inställning. Reglerna bygger på en föråldrad syn på ansvarsfördelningen mellan parterna och rätten, som inte överensstämmer med den enskildes syn och samhällets uppfattning. Bestämmelserna ger domstolen stor självständighet att agera självmant i processen och parterna ett mer begränsat inflytande. Vi anser att det är betänkligt av principiella skäl men att det också medför praktiska svårigheter att effektivt handlägga brottmål. Reglerna för brottmålsprocessen behöver ses över så att varje mål får den hantering det kräver och processen kan avgränsas utifrån den prövning som parterna efterfrågar.
Allmänna överväganden SOU 2013:17
182
2.2 En för parterna ändamålsenlig brottmålsprocess
Utredningens direktiv är vida och ger oss tämligen fria händer när det gäller kärnan av brottmålsprocessen i såväl tingsrätt som hovrätt. Vi har med den utgångspunkten försökt ta fram förslag på reformer som ska ge oss en brottmålsprocess som bättre än nu svarar mot de enskildas och samhällets behov.
Det grundläggande för brottmålsprocessen är att anklagelser om brott prövas inom rimlig tid och med hög kvalitet och då med beaktande såväl av den tilltalades som brottsoffrets intressen. Den person som är berörd av en brottmålsprocess ska kunna förvänta sig att målet avgörs snabbt och rättssäkert. Den som är anklagad eller varit utsatt för brott ska inte behöva vänta längre än nödvändigt på att saken prövas. För att uppnå detta är det nödvändigt att processreglerna är utformade så att målen handläggs och avgörs på det sätt som är mest ändamålsenligt. Vi tror att en grundläggande förutsättning för att åstadkomma en sådan prövning i alla mål blir bättre om parternas ställningstaganden tillmäts större betydelse. Processen bör avgränsas så att den inte görs mer omfattande än vad som behövs och parterna vill. Då kan processen anpassas efter vad målet kräver och förfarandet göras tydligare. Vi vill därför ge den ackusatoriska principen ett ökat genomslag i processen. Denna grundtanke genomsyrar utredningens förslag.
Grunderna för en förbättring av brottmålsprocessen finns i rättegångsbalken. Under de gångna 65 åren har det dock, som vi beskrivit ovan, skett stora förändringar på olika områden när det gäller rättsväsendet och den verklighet rättsväsendet verkar i. När de ärenden som ska hanteras ökar och många blir mer komplexa är det inte möjligt att behandla alla mål på samma sätt. Vi har valt att föreslå ändringar som kan sägas vara en bekräftelse på betydelsen av dessa förändringar och behovet av att anpassa brottmålsprocessen till dem.
Vi menar att det behöver finnas olika sätt och former för att handlägga och avgöra mål som är anpassade efter vad målen kräver. I tingsrätten bör parternas ståndpunkter och hur allvarligt brott åtalet rör vara avgörande. En sådan ordning förutsätter att parternas ståndpunkter klarläggs på ett tydligt sätt redan i processens inledningsskede. Rollfördelningen mellan parterna och aktörerna i processen måste vara tydlig. De enskilda parterna måste få information om vad som förväntas av dem och om det sker kan det också ställas krav på deras medverkan. Frågan om den som åtalats ska
SOU 2013:17 Allmänna överväganden
183
fällas till ansvar ska avgöras genom att saken prövas och inte genom att han eller hon inte inställer sig till rättegången eller håller sig undan delgivning.
Oavsett hur bra förslagen är blir de inte bättre än hur de genomförs. Ett målmedvetet genomförande där förslagen inom sina områden fås att genomsyra det dagliga arbetet i berörda domstolar och myndigheter är en förutsättning för reformens framgång och därigenom också för att lagstiftarens avsikter ska få genomslag.
Vårt övergripande mål har varit att föreslå förändringar som innebär att processen ska bli bättre för de enskilda som berörs av denna. Mot bakgrund av det sagda har vi grundat våra förslag på följande utgångspunkter.
• Tydligare roller i processen
• En behovsanpassad handläggning
• En förutsebar process med tidiga åtgärder
• Ett ökat ansvar för parterna
• En helhetssyn i rättskedjan
• Ett genomtänkt och konsekvent genomförande
Tydligare roller i processen
I fråga om ansvaret för att lagföra brott har brottmålsförfarandet, som tidigare angetts, effektiviserats genom att mål har förts bort från domstolarna. Enklare brott och förseelser har avkriminaliserats och åklagare har bl.a. fått större möjlighet att meddela åtalsunderlåtelse. Dessutom har åklagare successivt fått ökat utrymme att meddela strafföreläggande och polisen har fått möjlighet att lagföra brott genom ordningsbot. Det innebär att det redan i dag finns ett delat ansvar mellan polis, åklagare och domstol att avgöra frågor om ansvar för brott. De praktiska och processekonomiska fördelarna med en sådan ordning är uppenbara. Det är en rationell och nödvändig hantering för att brott i samhället ska kunna lagföras inom rimlig tid. Av rättssäkerhetsskäl är det emellertid grundläggande att anklagelser om svårare brott ska avgöras av en självständig och opartisk domstol. Vi redovisar i avsnitt 7.2 vår syn på den gränsdragningen, dvs. vilka frågor om ansvar för brott som bör
Allmänna överväganden SOU 2013:17
184
avgöras av domstol. En tydlig sådan avgränsning bidrar till en tydligare rollfördelning mellan åklagare och domstol.
När det gäller ansvaret för att utreda brott som lagförs i domstol har, som berörts i föregående avsnitt, processreglerna inte utvecklats i takt med de förändringar som skett i förfarandet och av synen på domstolens roll. Det finns enligt nuvarande ordning ett utrymme för rätten att på eget initiativ t.ex. besluta om komplettering av förundersökningen eller av utredningen i skuldfrågan. Rätten kan vidare bestämma en påföljd som är mer ingripande än den som åklagaren har yrkat. Så borde det av principiella skäl enligt vår mening inte vara och det är svårt att förena en sådan rättstillämpning med det allmänna rättsmedvetandet och kravet på en opartisk domstol.
De allra flesta domare tar inte självmant in ny utredning och dömer inte heller till ett strängare straff än vad åklagaren har yrkat. Att dessa möjligheter finns leder ändå till osäkerhet vid rättstillämpningen. Processen blir därigenom inte förutsägbar och samtidigt finns det en risk för att likheten inför lagen inte upprätthålls. Utgångspunkten bör i stället vara att domaren ska skipa rätt utifrån den utredning som parterna presenterar. Med dagens professionella åklagarväsende kan åklagaren självständigt ta tillvara statens intresse av att skyldiga ska straffas för brott. Åklagarens och domarens respektive roller i rättegången behöver alltså göras tydligare.
Domaren bör enligt vårt synsätt ha en tydligare processledande
och kontrollerande roll. Domaren ska vara neutral i sin rättsskipning och ta initiativ som rör handläggningsformerna i processen. Vad gäller utredningen i skuldfrågan bör domaren enbart fatta beslut på yrkande av part. I fråga om påföljden bör domaren avgöra om den yrkade eller annan påföljd ska dömas ut men vara förhindrad att döma till en strängare eller mer ingripande påföljd än vad åklagaren begärt. Flera av de nuvarande reglerna ger, som nämnts, domaren en vidare officialprövningsrätt som dock sällan tillämpas i praktiken. Processen bör således bli än mer ackusatorisk och reglerna ändras så att de överensstämmer med den roll som domaren enligt den praktiska tillämpningen har redan i dag. Vi redogör närmare för våra överväganden om domarens roll i avsnitt 4.
Åklagaren bör enligt vår uppfattning ta det fulla ansvaret för
statens talan. Vi menar att åklagaren genom åtalet ska inleda rättegången i tingsrätt och framställa preciserade yrkanden när det gäller skuld och påföljd i alla mål. Vidare menar vi att åklagaren i fråga om påföljd också ska sätta den övre gränsen för vilken påföljd eller
SOU 2013:17 Allmänna överväganden
185
vilket straff som domstolen ska kunna döma till. Vi anser att ett sådant förfarande blir mer förutsebart och därigenom rättssäkert för den tilltalade. Våra överväganden om åklagarens roll återkommer vi till i avsnitt 5.
Även målsägandens roll bör vara tydligare i förhållande till åklagarens. Det huvudsakliga syftet med dagens brottmålsprocess är att tillgodose statens uppgift att beivra brott. Vi anser att det är åklagaren som ska ha ansvar för att så sker. Målsägandens straffrättsliga talan ska därför vara helt subsidiär åklagarens. Däremot bör målsäganden ha goda möjligheter att få sina eventuella skadeståndsanspråk prövade i samband med brottmålet. Målsäganden har också intresse av att kunna få insyn i handläggningen och att, vid behov, få stöd och hjälp för att hantera den situation som en brottmålsrättegång kan innebära. I avsnitt 6 berör vi ytterligare våra överväganden avseende målsägandens roll.
Den misstänkte eller den tilltalade slutligen bör få en tydligare roll som part i brottmålsprocessen. Han eller hon bör i tidigt skede få bättre information om vad rättegången kan innebära och i fler fall rådgivning av advokat. Även med beaktande av den tilltalades särskilda ställning bör hans eller hennes uppfattning kunna ges större betydelse för målens handläggning. Han eller hon bör dessutom med en tydligare partsställning kunna ges ett vidare ansvar att vara delaktig i processen. Vår syn på den tilltalades roll genomsyrar utredningens förslag om en förutsebar process, tidigare åtgärder och olika handläggning av olika typer av mål. Vi återkommer till det bl.a. i avsnitt 3.
En behovsanpassad handläggning
Som beskrivits i avsnitt 2.1 handläggs huvuddelen av alla brottmål i domstol på samma sätt och avgörs i tingsrätt efter huvudförhandling. Många mål som avgörs på det sättet är av mer rutinmässig karaktär och dess handläggning kräver oproportionerligt stora arbetsinsatser och resurser i domstol. Det är enligt vår uppfattning inte ändamålsenligt att större delen av målen hanteras på ett så förhållandevis kostsamt och arbetskrävande sätt som det normalt sett innebär att avgöra mål efter huvudförhandling. Sannolikt skulle flera mål kunna hanteras på ett enklare sätt om den tilltalades inställning tillmättes en ökad betydelse vid valet av handläggningsform. Ett ökat partsinflytande skulle sannolikt leda till en bättre
Allmänna överväganden SOU 2013:17
186
process med mer aktiva parter och att varje mål fick den behandling det förtjänar.
Vid brott som den tilltalade erkänt och som inte kan leda till en strängare påföljd än ett kortare fängelsestraff är det rimligt att den tilltalade kan ges inflytande över målets handläggning så att det kan avgöras på ett förenklat sätt. På så sätt kan mer resurser läggas på att avgöra sådana mål som kräver en mer omfattande sakprövning. En sådan uppdelning bör enligt vår uppfattning inte utgå från brottets straffskala eller en prognos av om den tilltalade kan avhålla sig från att begå nya brott utan utgå från åklagarens påföljdsyrkande. Vi redogör för våra förslag till en behovsanpassad handläggning i tingsrätt i avsnitt 7–11.
Överprövningen i hovrätten bör vara ordnad så att hovrätten, utifrån parternas ståndpunkter, granskar alla överklagade avgöranden. Alla avgöranden som överprövas behöver dock inte avgöras efter en fullständig prövning. Formerna för överprövningen, t.ex. det sätt som muntlig bevisning läggs fram, bör också anpassas efter förhållandena i de enskilda målen. Vi återkommer till dessa frågor i avsnitt 12.
Även i övrigt behöver bestämmelserna om handläggningen av mål vara mer anpassade till de olika målens förutsättningar. Även om det ofta är bra att flera åtal mot en person eller åtal mot flera personer för samma brott handläggs i samma mål bör det alltid övervägas om det är lämpligt. Mål får inte i onödan bli alltför omfattande. Rätten har ett ansvar för att se till att så inte blir fallet. I mer omfattande mål behövs ofta en tydlig processledning och förberedelse under ledning av rätten. Möjligheterna till förberedande sammanträden behöver utvecklas och utnyttjas bättre. Vi behandlar dessa frågor i avsnitt 11.
Även rättens sammansättning i brottmål bör kunna se olika ut beroende på vad målets handläggning kräver. Vi återkommer till det i avsnitt 13.
En förutsebar process med tidiga åtgärder
Det ska vara tydligt vad brottmålet handlar om. Det är viktigt både för parterna och ur ett samhälleligt perspektiv. Åklagarens talan ska därför omfatta yrkanden avseende både skuld och påföljd och åklagaren ska ange ett preciserat påföljdsyrkande i alla mål. Med en tydlig frågeställning redan när åtalet väcks blir det klarare för den
SOU 2013:17 Allmänna överväganden
187
tilltalade vad han eller hon riskerar vid en fällande dom. Det är ett anständighetskrav att den tilltalade inte ska behöva sväva i ovisshet om detta fram till en eventuell huvudförhandling. Det är också rimligt att den tilltalade samtidigt får veta vilka övriga yrkanden som framställs i målet samt om målsäganden för talan om enskilt anspråk i samband med åtalet. Nödvändiga uppgifter om enskilda anspråk bör dokumenteras av Polisen under förundersökningen. Vi återkommer med förslag som syftar till att de yrkanden som framställs ska vara klarlagda tidigt i avsnitt 5 och 14.
I dag är brottmålsprocessen inriktad på huvudförhandlingen. Med ett sådant fokus blir flera åtgärder i många fall inte vidtagna förrän i ett sent skede av processen. Det är vår uppfattning att flera åtgärder bör vidtas mycket tidigare.
En förutsättning för att åklagaren ska kunna ange ett påföljdsyrkande i åtalet är att utredningen om den tilltalades personliga förhållanden utförs tidigare. Det är också till fördel för den tilltalade. En personutredning i närmare anslutning till brottet ger bättre möjligheter till snabbare vårdinsatser för en tilltalad med behov av vård och det ökar förutsättningarna för att en tillfredsställande utredning i påföljdsfrågan finns tillgänglig när målet ska avgöras.
Vi anser att åtalet bör skickas till den tilltalade samtidigt med att det ges in till domstolen. Den tilltalade bör i alla mål föreläggas att svara på åtalet till rätten och det i ett tidigare skede än vad som sker med nuvarande ordning. Föreläggandet bör utformas så att den tilltalade får strukturerade frågor som ska besvaras. Det underlättar för den tilltalade att ta ställning till åtalet samtidigt som den tilltalades eventuella svar blir tydligare än med det nuvarande systemet. I dag är det inte när åtalet väcks klart vilka frågor som rätten vill att den tilltalade tar ställning till. De processuella konsekvenserna av den tilltalades ställningstaganden ska också göras tydliga.
Det är av rättssäkerhetsskäl viktigt att kommunikationen är enkel och begriplig och en förutsättning för att ge den tilltalades inställning betydelse vid handläggningen av målet. Vi återkommer till dessa frågor i avsnitt 8.
Samma resonemang gör sig gällande med motsvarande styrka i hovrätt. Det ska ställas högre krav på tydliga överklaganden och svarsskrifter för att handläggningen i hovrätt ska kunna anpassas med hänsyn till vad det finns anledning att pröva i andra instans.
Det skulle innebära en klar kvalitetsförbättring om fler tilltalade fick tillfälle att rådgöra med en advokat redan när åtalet väcks. Det
Allmänna överväganden SOU 2013:17
188
är med nuvarande ordning vanligt att den tilltalade först kort före eller i samband med huvudförhandlingen får hjälp att förbereda sitt försvar. I de allra flesta mål menar vi att den tilltalade i ett mycket tidigare skede bör ges möjlighet att konsultera en advokat om åtalet och om målets handläggning. Vi återkommer till denna fråga i avsnitt 3.
Ett ökat ansvar för parterna
Den som är föremål för en brottsutredning och har delgetts misstanke om brott ska vara så underrättad om hanteringen av ärendet att det går att ställa krav på att den misstänkte under rättegången också medverkar i den.
Det är till fördel för den misstänkte om han eller hon löpande hålls informerad om vad som ska hända i nästa skede av processen. Tydlig information om vad som kan förväntas inträffa i nästa steg bör lämnas av polis och åklagare kontinuerligt under förundersökningen. Med en bättre kommunikation med den misstänkte och ett sådant handläggningssätt förbättras förutsättningarna för att polis och åklagare ska kunna vidta åtgärder för att exempelvis delge handlingar med den misstänkte genom förenklad delgivning.
Ett ökat krav på den tilltalade att delta i rättegången innebär inte att den som har blivit föremål för en brottsutredning behöver bidra till sakens utredning. Han eller hon ska dock kunna förutsättas medverka i processen och ta ansvar för det i rättegången så att ett mål kan avgöras inom rimlig tid.
En annan med detta sammanhängande fråga är att handläggningen av målen inte bör dra ut på tiden. Kommer den tilltalade inte till förhandlingen bör målen i större utsträckning än i dag kunna avgöras i den tilltalades utevaro. Om vissa, men inte andra, åtalspunkter mot en tilltalad eller åtal mot en av flera åtalade kan handläggas bör man hantera de delarna separat genom att avgöra dem och handlägga resten av målet senare. Att på detta sätt avgöra målen i stället för att ställa in dem besparar i förekommande fall målsägande och vittnen obehaget av att komma ytterligare en gång, samtidigt som verkställigheten av påföljden kan påbörjas tidigare. I avsnitt 11.4 och 11.6 redogör vi för förslag utifrån dessa utgångspunkter.
SOU 2013:17 Allmänna överväganden
189
När det gäller processen i hovrätt bör det kunna ställas högre krav på parterna att tydliggöra vad det finns anledning för hovrätten att pröva och i vilka delar tingsrättens avgörande godtas.
En helhetssyn i rättskedjan
Våra förslag utgår från ett medborgarperspektiv och en helhetssyn på verksamheten inom rättsväsendet. Medborgarperspektivet innebär att det alltid är nyttan för den enskilde av tilltänkta förändringar och reformer som ska stå i fokus. Helhetssynen innebär bl.a. att ansvaret hos och konsekvenserna för samtliga myndigheter av tilltänkta reformer och förändringar måste beaktas.
Det är vår grundsyn att handläggningen från en anmälan om brott hos polis till dess att frågan om ansvar för brottet prövas av domstol bör ses som en sammanhållen process. Myndigheterna inom rättsväsendet och domstolarna bör därför samverka för att se till att sådana förberedelser vidtas som krävs för att brottmålet ska kunna avgöras inom skälig tid. Utgångspunkten bör vara att en brottsutredning som leder till åtal som huvudregel ska avgöras i domstol genom dom och inte exempelvis genom att rättegången inte kan hållas på grund av bristfällig delgivning. Detta ska naturligtvis ske med respekt för domstolarnas och myndigheternas olika roller.
I praktiken kan detta gälla inte minst i fråga om att hålla den enskilde informerad om handläggningen från brottsanmälan till dom och när det gäller att delge honom eller henne handlingar som rör målet. Myndigheterna och domstolarna har i dessa avseenden ett gemensamt ansvar för att se till att lagföring kan ske snabbt, effektivt och på ett rättssäkert sätt.
Domstolsverket har av regeringen fått i uppdrag att planera för en anpassning av verksamheten inom Sveriges Domstolar för att ett strukturerat, elektroniskt informationsflöde i rättskedjan ska kunna införas så att de effektivitets- och kvalitetsnyttor som skapas tas tillvara (Regleringsbrev för budgetåret 2012 avseende Sveriges Domstolar, s. 6). Motsvarande uppdrag har lämnats till Rikspolisstyrelsen, Åklagarmyndigheten, Ekobrottsmyndigheten och Kriminalvården. Ett sådant arbete ligger i linje med den utökade samverkan mellan Sveriges Domstolar och myndigheterna i rättsväsendet som vi menar är nödvändig för att skapa en ändamålsenlig brottmålsprocess.
Allmänna överväganden SOU 2013:17
190
I betänkandet återkommer vi ett flertal gånger till åklagarnas uppgifter. Vi har i samband med våra överväganden framförallt berört hur förslagen påverkar bl.a. Åklagarmyndigheten. Även om vi inte i alla sammanhang uttryckligen tar upp Ekobrottsmyndigheten påverkar förslagen i förekommande fall även hanteringen där. Inte minst gäller det i de omfattande brottmålen.
Ett genomtänkt och konsekvent genomförande
Våra förslag till förändringar av reglerna för brottmålsprocessen får inte avsedd effekt om de inte också förverkligas i tillämpningen.
Erfarenheten från tidigare reformer visar att det går att genomföra omfattande processuella förändringar genom att göra väl planerade förändringar av organisation och arbetsformer samt satsningar på tekniskt verksamhetsstöd, utbildning och information som ett genomförande förutsätter. EMR-reformen är ett utmärkt exempel på att nya, genomgripande ändringar av bestämmelser om förfarandet i domstol kunnat genomföras efter ett grundligt arbete med utveckling av tekniska funktioner och verksamhetsstöd i domstolarna samt en anpassning av domstolarnas organisation och arbetssätt. Den utvärdering som nu gjorts av EMR-reformen visar att den har fallit väl ut, SOU 2012:93. Väl genomtänkta satsningar på salsteknik, verksamhetsstöd och omfattande informations- och utbildningsinsatser har sannolikt bidragit till det.
Det finns många regler i rättegångsbalken som inte tillämpas i den utsträckning eller på det sätt som lagstiftaren avsett. Ett sådant exempel, som vi återkommer till i avsnitt 14, är bestämmelserna om en skyldighet för åklagaren att på begäran av målsäganden föra dennes talan om enskilt anspråk. Ett annat exempel är möjligheten för bl.a. polisman och åklagare att delge information om förenklad delgivning av stämning i brottmål, som ännu inte har nått fullt genomslag, se avsnitt 8.5. Det visar på betydelsen av att myndigheterna samverkar i brottmålsprocessen.
En utveckling av myndigheternas verksamhetsstöd är därtill en nödvändig förutsättning för att genomföra de förändringar av brottmålsprocessen som våra förslag syftar till. Väl fungerande verksamhetsstöd och god samverkan mellan myndigheterna i rättsväsendet och Sveriges Domstolar är avgörande för att förändringarna ska få avsedd verkan. En ändamålsenlig resurstilldelning till
SOU 2013:17 Allmänna överväganden
191
rättsväsendet och satsningar inom åklagarväsendet och Sveriges Domstolar på verksamhetsutveckling kommer också att behövas.
Vidare krävs det omfattande informations- och utbildningsinsatser för personal hos direkt berörda myndigheter såsom myndigheterna inom polis- och åklagarväsendena, Sveriges Domstolar och Kriminalvården. Nya riktlinjer och rutiner för myndigheternas olika verksamheter kommer att behöva utarbetas och implementeras. Det är också viktigt att Sveriges Advokatsamfund involveras i de förändringar som rör advokater verksamma i brottmål. Betydande informationsinsatser riktade till allmänheten samt övriga myndigheter och organisationer som på olika sätt har samband med hanteringen av brottmål i domstol lär också behövas.
De förslag vi lämnar syftar till att brottmålsprocessen ska bli mer effektiv och bättre för de enskilda som berörs av den. Det kommer att krävas förändrade arbetsformer inom såväl polis- och åklagarväsendet som Sveriges Domstolar och det kan medföra ett behov av organisationsförändringar. En viss omfördelning av resurser mellan myndigheterna och domstolarna kommer sannolikt att behövas för att målen ska få en ändamålsenlig hantering.
När vi talar om effektivitet, i bemärkelsen produktivitet och kvalitet, gör vi det ur ett helhetsperspektiv. En kostnadseffektiv användning av tid, personal och medel i domstol innebär att de resurser som tillförs domstolarna används för att skapa hög produktivitet och kvalitet för de enskilda som berörs. När vi i betänkandet återkommer till effektivitet så är det i denna mening som vi använder begreppet. Det är därtill viktigt att poängtera att det inte finns några besparingskrav på utredningen. Processen ska utformas så att varje mål får den behandling som det kräver.
Roller i brottmålsprocessen
195
3 Den tilltalade
3.1 Den tilltalades ställning
Den tilltalade har en särskild ställning i brottmålsprocessen. Ändamålet med brottmålsprocessen är att pröva om en person gjort sig skyldig till ett brott och om så är fallet att bestämma vilka följder det ska få. Den misstänkte eller tilltalade kan därför sägas vara den centrala personen i processen.
Det finns ett antal övergripande principer för rättegången i brottmål som slås fast bl.a. i Europeiska konventionen d. 4 nov. 1950 om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna (Europakonventionen). Det handlar bl.a. om rätten att betraktas som oskyldig och rätten till en rättvis rättegång. I konventionen finns också särskilda regler som ger den som är åtalad för brott vissa minimirättigheter, såsom rätten att försvara sig. Europakonventionen gäller som lag i Sverige. Vi redogör närmare för innebörden av konventionens bestämmelser i aktuella delar i avsnitt 3.2. M inimirättigheterna och rätten till försvarare belyser vi särskilt i avsnitt 3.3.
Dessutom finns det ett antal bestämmelser om brottmålsrättegången i regeringsformen (RF) och i andra internationella konventioner. Flera av dem har till huvudsakligt ändamål att säkerställa att domstolsprocessen är rättssäker för den enskilde. Domstolarna ska beakta allas likhet inför lagen samt iaktta saklighet och opartiskhet, 1 kap. 9 § RF. Vidare ska en förhandling vid domstol genomföras rättvist och inom skälig tid, 2 kap. 11 § andra stycket RF. I andra stycket anges också att förhandling vid domstol ska vara offentlig. I kravet på en rättvis rättegång ligger en rad processuella rättigheter som är fastslagna i den svenska processordningen. Det innefattar bl.a. en grundläggande rätt för en part att bli hörd inför domstolen. Därtill finns ett flertal regler i rättegångsbalken som har till syfte att skydda den tilltalades rättssäkerhet. Vi
Den tilltalade SOU 2013:17
196
tar upp dessa regler i respektive avsnitt om målens handläggning i tingsrätt och hovrätt.
Som framgår av våra allmänna överväganden menar vi att synen på den tilltalade i processen bör ändras. Den tilltalade bör behandlas som en deltagare i förfarandet och inte enbart som ett föremål för processen. Det är en rättssäkerhetsfråga att han eller hon får bättre möjlighet att bedöma sin situation. I första hand ska den tilltalade så tidigt som möjligt få del av alla yrkanden i målet så att han eller hon kan överblicka de konsekvenser som rättegången kan medföra och få bättre möjligheter att i lugn och ro ta ställning och förbereda ett eventuellt försvar.
Vidare bör den tilltalade tidigt i förfarandet och fortlöpande få bättre information om hur målet kommer att handläggas. Därigenom läggs också en grund för att ställa högre krav på den tilltalade att vara mer delaktig i processen. Vi återkommer till våra överväganden i dessa avseenden i avsnitt 3.5.
3.2 Europakonventionen och andra internationella dokument
Sverige ratificerade Europakonventionen den 4 februari 1952 och har successivt även ratificerat dess tilläggsprotokoll. Europakonventionen införlivades som lag i svensk rätt 1995. Lag eller annan föreskrift får inte meddelas i strid med Sveriges åtaganden enligt konventionen, 2 kap. 19 § RF. I Europakonventionen fastslås ett antal övergripande principer för rättegången och åtskilliga rättigheter samt förbud som Europadomstolen och Europakommissionen har konkretiserat genom praxis. Svenska processregler har anpassats till konventionen och den praxis som följer av Europadomstolens avgöranden. Den bestämmelse som är av störst intresse i aktuellt avseende är artikel 6, som rör rätten till domstolsprövning och rättsäkerhet i brottmål.
De rättigheter som räknas upp i artikel 6 har sin motsvarighet i artikel 14.1 i den Internationella konventionen om medborgerliga och politiska rättigheter och i artikel 10 i Förenta Nationernas allmänna förklaring om de mänskliga rättigheterna. I artikel 10 anges att var och en är på samma villkor berättigad till en rättvis och offentlig förhandling vid en oberoende och opartisk domstol vid prövningen av hans eller hennes rättigheter och skyldigheter och av varje anklagelse om brott mot honom eller henne.
SOU 2013:17 Den tilltalade
197
Artikel 6 i Europakonventionen är tillämplig på förfaranden som avser prövning av anklagelser om brott. Sådana anklagelser ska enligt artikel 6.1 alltid kunna prövas av en domstol. Domstolsförfarandet ska vara utformat så att följande krav tillgodoses: 1. Domstolen ska vara oberoende och opartisk. 2. Domstolen ska ha inrättats enligt lag. 3. Förfarandet ska vara korrekt och rättvist mot den enskilde (”fair
hearing”, ”fair trial”). 4. Förfarandet ska i allmänhet vara muntligt och offentligt. 5. Domstolsprövningen ska ske inom skälig tid. 6. Domen ska avkunnas offentligt.
Utöver dessa principer slås oskyldighetspresumtionen fast i artikel 6.2. Den innebär att den som anklagas för brott ska anses oskyldig så länge det inte finns en fällande dom mot honom eller henne. Den anklagade har en rätt att tiga och att inte medverka i utredningen. Därtill anges i artikel 6.3 vissa minimirättigheter som alltid ska tillkomma den som anklagas för brott (se efterföljande avsnitt).
För att förfarandet ska vara rättssäkert har alltså ett antal rättigheter ställts upp. Artikel 6.1 ger för det första en rätt till domstolsprövning. Domstolsbegreppet innefattar enligt Europadomstolens praxis även vissa nämnder som har en sådan sammansättning att de är att anse som domstolar i Europakonventionens mening. Brottsskadenämnden är exempel på en sådan nämnd.
För det andra innebär artikel 6.1. att prövning ska ske inför en oavhängig och opartisk domstol. Det betyder att domstolen ska vara oberoende av såväl den verkställande makten som parterna i målet. Kravet på opartiskhet innebär enligt Europadomstolen inte bara att domarna ska vara subjektivt opartiska utan även att det ur ett objektivt betraktelsesätt ska föreligga opartiskhet, dvs. inte någon rimlig grund för en objektiv betraktare att befara en partisk inställning från domstolens sida.
Dessutom anges i artikel 6.1 att prövningen ska ske genom en rättvis och offentlig förhandling inom skälig tid. Rätten till en rättvis rättegång (fair trial) ger uttryck för att vissa centrala principer i straffprocessen ska vara tillgodosedda. En sådan grundläggande princip är att en part ska bli hörd av domstolen, vilket innebär att
Den tilltalade SOU 2013:17
198
parten ska få möjlighet att framföra vad han eller hon har att säga till stöd för sin sak och visa att dennes ståndpunkt är välgrundad.
En annan fundamental princip som anses innefattas i en rättvis rättegång är den om parternas likställdhet (”equality of arms”). Den principen innebär att en part inte får ges bättre processuella rättigheter än den andre att utföra sin talan i domstol. I brottmål är innebörden delvis en annan. Vad som krävs i brottmål är inte att den tilltalade och åklagaren ska ha samma processuella rättigheter utan att den tilltalade inte får ha sämre möjligheter än åklagaren att utföra sin talan inför domstolen. Däremot hindrar artikel 6.1. inte att den tilltalade i olika hänseenden får en mer förmånlig ställning än åklagaren i processen.
Vidare ska principen om det kontradiktoriska förfarandet (”adversarial procedure”), dvs. att två parter står mot varandra säkerställa att parterna får kännedom om allt material i rättegången, att de får tillfälle att framföra sina synpunkter på materialet och att de har lika möjligheter att åberopa bevisning och utföra sin talan under rättegången.
Det måste vidare finnas en processordning av vilken det går att utläsa vilka regler för förfarandet som tillämpas.
I konventionens originaltexter används ord som ”hearing” och ”entendue”. Tillsammans med kravet på offentlighet och Europadomstolens praxis visar ordvalet att muntlighet har ansetts vara en viktig rättssäkerhetsgaranti. Det finns omfattande praxis om hur kravet på muntlighet ska förstås utifrån svenska förhållanden. Vi redogör i relevanta delar för den i anslutning till våra förslag.
Kravet på att rättegången ska ske inom skälig tid syftar till att skydda parterna mot en alltför långsam handläggning. För att bedöma om kravet är uppfyllt får en helhetsbedömning göras av omständigheterna i varje mål. Vid bedömningen ska enligt Europadomstolen beaktas hur komplicerat målet har varit, hur parterna agerat under förfarandet och hur domstolar och myndigheter har handlagt målet. Tidsperioden i brottmål beräknas från den dag då en person kan sägas vara anklagad för brott, vilket anses vara fallet då förundersökning mot en person inletts eller då denne anhållits eller häktats som misstänkt för brottet eller har underrättats om att han eller hon ska åtalas.1Domstolens handläggningstider måste alltså sättas i sitt sammanhang och betraktas ur den enskildes
1 Danelius, Mänskliga rättigheter i europeisk praxis, 3 uppl., s. 262 f.
SOU 2013:17 Den tilltalade
199
perspektiv utifrån vad som är en skälig tid från tidpunkten då han eller hon anklagades för brott.
3.3 Den tilltalades försvar
3.3.1 Gällande rätt
Rätten till en rättvis rättegång garanteras även i artikel 47 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna (EU-stadgan). I artikelns tredje stycke anges att rättshjälp ska ges till personer som inte har tillräckliga medel, om denna hjälp är nödvändig för att ge dem en effektiv möjlighet att få sin sak prövad inför domstol. I artikel 48 garanteras rätten till försvar och den rätten har samma innebörd som den har enligt artikel 6.3 i Europakonventionen.
Artikel 6.3 a i Europakonventionen slår fast att den anklagade har rätt att utan dröjsmål och på ett språk som denne förstår, underrättas om innebörden av och grunden för brottsanklagelsen. Det är grundläggande för möjligheten att förbereda ett försvar. Rättigheten innefattar information inte enbart om den brottsliga gärningen utan även om den rättsliga kvalificeringen av den. Bestämmelsen innebär att den tilltalade måste få tillfälle att yttra sig även i anledning av ändringar av gärningsbeskrivningen eller av åberopat lagrum. Artikel 6.3 b ger var och en som blivit anklagad för brott rätt att få tillräcklig tid och möjlighet att förbereda sitt försvar. I artikel 6.3 c slås principen fast om rätten att försvara sig personligen eller genom rättegångsbiträde som man själv har utsett. Likartade bestämmelser finns i andra internationella konventioner. Artikel 6.3 c stadgar vidare att var och en som blivit anklagad för brott har rätt att utan kostnad få ett rättegångsbiträde ”när han saknar tillräckliga medel för att betala ett rättegångsbiträde… om rättvisans intresse så fordrar”. Artikeln reglerar även rätten att förhöra vittnen som åberopas mot honom eller henne samt att få vittnen inkallade och förhörda under samma förhållanden som vittnen mot denne, samt ger rätt för den tilltalade att vid behov få kostnadsfritt biträde av tolk.
Det följer av 21 kap. 3 § RB att den som misstänks för brott alltid har rätt att anlita en försvarare som biträde. I första hand får den misstänkte själv sörja för sitt försvar och utse försvarare. I vissa fall har den misstänkte också rätt till offentlig försvarare. Syftet
Den tilltalade SOU 2013:17
200
med offentliga försvarare är att garantera rättsligt bistånd även för misstänkta som inte själv anlitat försvarare. Det som avgör om en offentlig försvarare ska förordnas är om det behövs med hänsyn till målets beskaffenhet. Bland annat bör beaktas om den misstänkte kan få sitt önskemål om juridiskt bistånd tillgodosett genom rådgivning enligt rättshjälpslagen (se prop. 1983/84:23 s. 16).
Om den misstänkte är anhållen eller häktad och vid vissa grövre brott ska en offentlig försvarare förordnas på begäran. En offentlig försvarare ska dessutom utses om det behövs med hänsyn till utredningen om brottet eller påföljdsvalet eller om det i övrigt finns särskilda skäl med hänsyn till den misstänktes personliga förhållanden eller till vad målet rör (21 kap. 3 a § RB). Vidare finns det särskilda bestämmelser som gäller förordnande av en offentlig försvarare för en tidigare tilltalade, exempelvis vid återupptagande av en förundersökning (21 kap. 3 b § RB). I enklare mål, framförallt i mål om mindre förseelser, trafikbrott och brott med endast böter i straffskalan, anses den misstänkte i allmänhet inte ha behov av offentlig försvarare med hänsyn till utredningen.
När förundersökningen bedrivits så långt att någon är skäligen misstänkt för brottet ska den misstänkte, när han eller hon hörs, underrättas om misstanken (23 kap. 18 § RB). Enligt 12 § förundersökningskungörelsen (1974:948) ska den misstänkte i samband med underrättelsen få information om rätten att redan under förundersökningen anlita biträde och försvarare samt om vad som gäller för att offentlig försvarare ska förordnas. Det är alltid rätten som prövar frågan om rätten till offentlig försvarare (21 kap. 4 § RB).
Om det inte är uppenbart att den misstänkte saknar behov av det ska offentlig försvarare alltid förordnas för en misstänkt person som inte fyllt 18 år, 24 § lagen (1964:167) med särskilda bestämmelser om unga lagöverträdare (LUL). Undersökningsledaren ska göra en anmälan om det till rätten. Motsvarande skyldighet att göra anmälan till rätten finns i 23 kap. 5 § RB vad gäller misstänkta över 18 år.
Den offentlige försvararen har rätt till ersättning av allmänna medel för arbete, tidsspillan och utlägg som uppdraget krävt (21 kap. 10 § RB). Ersättningen utgår som huvudregel i brottmål med en tilltalad enligt en särskild taxa som Domstolsverket fastställer och som utgår från bl.a. huvudförhandlingstidens längd. I mål med längre förhandlingstid, flera tilltalade eller som krävt avsevärt mer arbete än normalt utgår ersättning i stället enligt en
SOU 2013:17 Den tilltalade
201
fastställd timkostnadsnorm. Om den tilltalade frikänns behöver han eller hon inte betala någon del av den ersättningen. Döms den tilltalade för brott i mål om allmänt åtal ska han eller hon ersätta staten helt eller delvis för dess kostnad för ersättning till försvararen. Ersättningsskyldigheten kan sättas ned, helt eller delvis, beroende på vilken brottslighet den tilltalade döms för och med hänsyn till hans eller hennes personliga och ekonomiska förhållanden (31 kap. 1 § RB).
Rätten till offentlig försvarare är en del i den misstänktes grundläggande rättsskydd. Enligt nuvarande regler är rätten till offentlig försvarare en exklusiv hjälpform för misstänkt i brottmål. Rättshjälp kan därför inte beviljas misstänkt i brottmål. Däremot kan rådgivning enligt rättshjälpslagen till den som är misstänkt eller tilltalad för ett brott lämnas av advokat eller biträdande jurist på advokatbyrå i högst två timmar (4 § rättshjälpslagen [1996:1619]). Rådgivning lämnas mot en avgift som år 2012 var 1 205 kronor. Avgiften kan sättas ned till hälften på grund av den rättssökandes ekonomiska förhållanden eller helt om den rättssökande är underårig. Den som lämnat rådgivningen har i så fall rätt till ersättning av allmänna medel (5 § nämnda lag). En tilltalad som blir frikänd kan få kostnaden för rådgivning ersatt som rättegångskostnad enligt 31 kap. 2 § första stycket RB.
3.3.2 Förslag till EU-direktiv om rätt till tillgång till försvarare
Den 8 juni 2011 lade EU-kommissionen fram ett förslag till direktiv om rätt till tillgång till försvarare i straffrättsliga förfaranden och rätt att kommunicera vid frihetsberövande, KOM (2011) 326. Förslaget innehåller bestämmelser om rätten för bl.a. misstänkta och tilltalade att få tillgång till försvarare. Det är ett led i utvecklingen av stärkta processuella rättigheter i straffrättsliga förfaranden som överenskommits mellan EU:s medlemsstater.
Förslaget om tillgång till försvarare genomsyras av principen att alla misstänkta och tilltalade i brottmål ska ha tillgång till en försvarare så snabbt som möjligt och på ett sätt som gör det möjligt att effektivt ta tillvara sitt försvar. I förslaget regleras bl.a. när tillgång till försvarare senast ska ges. Det ska ske så snart som möjligt med hänsyn till omständigheterna i varje enskilt fall. Oberoende av om den misstänkte frihetsberövats eller inte, måste tillgång till försvarare beviljas före förhör av polis eller brottsbekämpande
Den tilltalade SOU 2013:17
202
myndighet. Rätten till försvar måste kunna utövas i praktiken. I förslaget fastställs innebörden av rätten till försvarare och de åtgärder som en försvarare ska ha rätt att vidta för att säkerställa ett effektivt försvar, bl.a. rätt att närvara vid alla eventuella förhör och förhandlingar. Det finns begränsade möjligheter att göra undantag från dessa bestämmelser. Ett undantag får inte utgöra ett hinder för en rättvis rättegång och får medges endast om det är nödvändigt och det finns tillräckliga rättssäkerhetsgarantier.
Som direktivförslaget har uppfattats får den misstänktes eller tilltalades rättigheter anses gälla från tidpunkten då han eller hon underrättats om brottsmisstanke enligt 23 kap. 18 § RB. Vid denna tidpunkt ska den misstänkte eller tilltalade enligt gällande regler ha underrättats om rätten att själv anlita biträde för sitt försvar. Svensk rätt har därigenom ansetts uppfylla kravet på rätt till tillgång till försvarare.
Direktivet ska inte påverka tillämpningen av nationella rättshjälpsbestämmelser. I direktivförslaget anges att medlemsstaterna inte får tillämpa mindre förmånliga bestämmelser om rättshjälp än de som för närvarande gäller för tillgång till advokat i enlighet med direktivet. Direktivet avser inte att reglera frågan om rättshjälp, men det stadgar ett krav att den nationella ordningen är förenlig med EU-stadgan och Europakonventionen.
Direktivet har ännu inte antagits. Europeiska unionens råd nådde i juni 2012 en allmän inriktning om förslaget, som utgör grund för fortsatta förhandlingar med Europaparlamentet.
3.4 Ett tidigt stöd av advokat
Förslag och bedömning: Den som har åtalats för brott för
vilket åklagaren yrkar en strängare påföljd än böter ska som ett led i sitt försvar ha rätt till kostnadsfri rådgivning av advokat under maximalt två timmar. Rätten till kostnadsfri rådgivning ska regleras i rättegångsbalken, 21 kap.
I samband med att den som skäligen misstänks för brott underrättas om misstanken ska han eller hon få underrättelse om rätten till försvarare och att rådgivning av advokat under vissa förutsättningar kan lämnas. När åtalet delges den tilltalade ska han eller hon skriftligen underrättas om möjligheten till rådgivning av advokat.
SOU 2013:17 Den tilltalade
203
Rådgivande advokat ska ha rätt att på begäran få en avskrift av protokoll eller anteckningar från förundersökningen.
Den som lämnat rådgivning ska ha rätt till skälig ersättning av allmänna medel för arbete samt för kostnader för tolk och översättning som rådgivningen kan ha krävt. Ersättning för arbete ska endast om det finns särskilda skäl kunna avse mer än en timmas arbete.
En framställning om ersättning av allmänna medel för arbete och för kostnader för tolk och översättning, ska göras hos den domstol som ska besluta om ersättningen.
Domstolsverkets föreskrifter om brottmålstaxa för offentlig försvarare i tingsrätt och hovrätt bör ses över.
3.4.1 Betydelsen av ett tidigt juridiskt stöd
Det är vår ambition att rättegången i brottmål inte bara ska leva upp till de grundläggande rättssäkerhetskrav som internationella konventioner ställer på förfarandet. Vi menar att det i vissa avseenden går att ställa ännu högre krav på kvalitet i processen.
En viktig del i den enskildes rättssäkerhet är rätten till rättsligt bistånd för att försvara sig. Rätten för den misstänkte att anlita rättegångsbiträde och rätten till offentlig försvarare är väl reglerad. Det finns också tydliga bestämmelser om när den misstänkte ska underrättas om rätten att anlita ett biträde och om möjligheten i vissa fall att få förordnat ett offentligt försvar.
Den tilltalade kommer med våra förslag i många fall att ha behov av att rådgöra med en advokat för att kunna ta ställning till åtalet och yrkandena i samband med det, samt till målets handläggning. Har en offentlig försvarare förordnats redan under förundersökningen kan det ske på tidigt stadium. För att få en effektiv möjlighet att få sin sak prövad i rättegången behöver den tilltalade garanteras rätten till försvar i ett så tidigt skede av processen som möjligt. I dag får den tilltalade i många fall råd av en offentlig försvarare först i samband med huvudförhandlingen, i de fall en offentlig försvarare alls utses. Med större möjligheter att avgöra brottmål utan huvudförhandling kommer den tilltalade inte längre att ha lika stort behov av en offentlig försvarare för att biträdas vid en sådan förhandling eller få upplysningar om hur den går till. Behovet för den tilltalade att få tid och möjlighet att förbereda sitt försvar när åtal har väckts är däremot stort. Vi lämnar därför ett
Den tilltalade SOU 2013:17
204
förslag att den tilltalade tidigt ska få tillgång till en advokat i brottmål som inte rör böter.
3.4.2 Rådgivning bör lämnas när åtal väcks
Den misstänktes möjlighet att få rådgöra med en advokat när ett åtal väcks behöver enligt vår uppfattning tydliggöras och förstärkas. Han eller hon bör redan då få upplysningar om innebörden av åtalet och en rimlig möjlighet att ta ställning till det. Även i dag kan en misstänkt eller tilltalad få råd och upplysningar enligt rättshjälpslagen rörande sitt försvar av en advokat eller biträdande jurist på advokatbyrå i högst två timmar. Vår uppfattning är att rådgivning enligt rättshjälpslagen inte används i någon större utsträckning. Det har att göra med att behovet av offentligt försvar och rådgivning ofta torde sammanfalla och att det, i de fall behov finns av offentlig försvarare, är ändamålsenligt att råd lämnas inom ramen för försvararuppdraget. Det torde i praktiken vara så att den advokat som kontaktas av en misstänkt vänder sig till rätten och ansöker om att bli förordnad som offentlig försvarare, om det bedöms vara möjligt. Vidare lämnas rådgivning enligt rättshjälpslagen mot en avgift som betalas till den som lämnar rådgivningen. Möjligheten att få nedsättning av rättshjälpsavgiften är begränsad.
Vi anser att den tilltalade i fler fall än i dag och i tidigare skede ska kunna få rådgivning av advokat för att ta ställning till åtalet. Eftersom den tilltalades inställning får ökad betydelse för målets handläggning i domstol är det viktigt att ett avstående från en ordinär handläggning bygger på ett välgrundat ställningstagande och att den tilltalade ges förutsättningar att kunna förstå följderna av ett erkännande. Den tilltalade behöver i tidigt skede få information om gällande lagstiftning, vad åtalet samt rättegången innebär och vilka möjligheter han eller hon har att inverka på målets handläggning. Rådgivningen ska säkerställa att den tilltalade tidigt får hjälp med att bedöma åtalet och ta ställning till konsekvenserna av att medge eller motsätta sig det. Det innebär att den tilltalades rättigheter i processen stärks och att rättegången kan göras mer effektiv. I de fall en offentlig försvarare har utsetts under förundersökningen kan rådgivningen lämnas av denne. Utses en offentlig försvarare efter att åtalet väckts, är det med nuvarande ordning inte ovanligt att försvararen lämnar råd och information till den tilltalade först i omedelbar anslutning till huvudför-
SOU 2013:17 Den tilltalade
205
handlingen. Med vårt förslag kommer den tilltalade att kunna få rådgivning på ett tidigare stadium. Det innebär en kvalitetshöjning för den tilltalade och ger bättre utgångspunkter för en behovsanpassad handläggning.
3.4.3 Information om rådgivning och dess innehåll
Av 23 kap. 21 § fjärde stycket RB följer att den misstänkte eller dennes försvarare efter åtalsbeslutet har rätt att på begäran få en avskrift av protokoll eller anteckningar från förundersökningen. För att rådgivningen ska kunna få ett relevant innehåll ska motsvarande rätt ges den advokat som den tilltalade vänt sig till för att få rådgivning i målet.
Den tilltalade ska informeras om rätten till rådgivning när åtalet har väckts. För att informationen ska nå ut ska skriftliga upplysningar om möjligheten till rådgivning lämnas i samband med att åtalet delges den tilltalade. Informationen om rådgivning ska innehålla uppgift om vart den tilltalade kan vända sig för att få juridiskt stöd och information om vad rådgivningen i stora drag innebär. Den misstänkte bör dessutom i ett tidigare skede, redan i samband med att han eller hon underrättas om misstanke om brott enligt 23 kap. 18 § första stycket RB, få underrättelse om att rådgivning under vissa förutsättningar kan lämnas. Tidig information om rådgivningsinstitutet förbättrar förutsättningarna för att rådgivning av advokat kommer att äga rum i praktiken.
Den som lämnar rådgivning ska se till och tillgodose den tilltalades intressen. Den tilltalade kan ha svårt att ta till sig vad åklagaren påstår att han eller hon har gjort sig skyldig till och kan ha behov av ytterligare information om vad åtalet innebär. Han eller hon kan behöva få hjälp med att värdera den bevisning som åklagaren har åberopat till stöd för talan och ta ställning till brottspåståendet och påföljdsyrkandet. Den tilltalade kan också behöva hjälp med att redogöra för sådana personliga omständigheter som är av betydelse vid bedömning av straffmätning och påföljdsval. Den tilltalade kan också få information om den aktuella påföljden, t.ex. om ett fängelsestraff kan verkställas genom fotboja eller vad samhällstjänst innebär. Hur rättegången går till i sedvanlig ordning och vad det särskilda förfarandet innebär kan också behöva förklaras. En förutsättning för att kunna förenkla processen i domstol är att den tilltalade förstår vad saken rör och medvetet kan ta
Den tilltalade SOU 2013:17
206
ställning till de yrkanden som framställts. Den tilltalade måste också förstå vilka konsekvenser dennes ställningstaganden har för målets vidare handläggning. Advokaterna fyller inte minst en pedagogiskt viktig funktion genom att de kan förklara åtalets innebörd och de processuella möjligheterna. Denna rådgivning skiljer sig inte från vad en försvarare gör i dag. Skillnaden är att den lämnas på ett tidigare stadium.
3.4.4 Rådgivning ska lämnas av advokat
Behovet av rådgivning tillgodoses enligt vår mening bäst genom att den som har åtalats för brott har rätt att vända sig till en advokat på advokatbyrå för rådgivning. En sådan rådgivning säkerställer hög kvalitet och en god kontinuitet.
Som offentlig försvarare får förordnas en advokat som är lämplig för uppdraget. Om det finns särskilda skäl för det kan den som avlagt de kunskapsprov som är föreskrivna för behörighet till domaranställning komma i fråga (21 kap. 5 § RB). I praktiken förordnas nästan enbart advokater. Behovet av rådgivning är angeläget och motsvarande synsätt bör därför anläggas på behovet av kvalificerad rådgivning som vid ett offentligt försvar. Rådgivningen bör därför förbehållas advokat. De undantagsfall som gäller vid förordnande som offentlig försvarare av annan än advokat bör inte gälla vid rådgivning eftersom vi inte föreslår att en särskild lämplighetsprövning ska göras. Att rådgivningsfunktionen förbehålls advokater gör att uppdragets status kan hållas högt. Det finns också praktiska skäl att ställa i princip motsvarande krav på juridisk kompetens som vid förordnande av offentlig försvarare eftersom det faller sig naturligt att den som lämnat rådgivning enligt den föreslagna bestämmelsen vid behov i ett senare skede kan förordnas som offentlig försvarare.
Vi anser att möjligheten till rådgivning bör regleras i 21 kap. RB. Frågan om rådgivning aktualiseras först sedan åtalet har väckts och målet har inletts vid domstol. Det finns ett väl inarbetat system för förordnande av offentlig försvarare och regler om det i rättegångsbalken. Om offentlig försvarare har blivit förordnad för den tilltalade under förundersökningen så kan råd lämpligen lämnas av honom eller henne. Det framstår som naturligt att rådgivning i brottmål som handläggs i domstol regleras genom bestämmelser i
SOU 2013:17 Den tilltalade
207
rättegångsbalken om den tilltalades försvar och att beslutet om ersättning för sådan rådgivning fattas av domstol.
Rådgivning till den tilltalade i fler fall och i ett tidigare skede än vad som sker med nuvarande ordning kan förväntas innebära en något ökad arbetsbelastning för landets brottmålsadvokater. Det är svårt att bedöma hur stor ökningen blir. Med hänsyn till ålderssammansättningen i advokatkåren finns det en viss risk för advokatbrist framförallt utanför storstadsområdena. Vid våra diskussionsmöten har såväl advokater som domare omvittnat de svårigheter som för närvarande råder i vissa delar av landet att förse den tilltalade med offentlig försvarare i framförallt mer omfattande rättegångar. En omfördelning av resurser till rådgivning i anslutning till åtalets väckande bör dock innebära att antalet brottmål med huvudförhandling kan minska och därmed även behovet av insatser av offentliga försvarare i sådana rättegångar.
3.4.5 Rådgivningen ska vara kostnadsfri
Rätten till rådgivning ska gälla i alla brottmål. För att rådgivning ska komma till stånd i praktiken och ge den tilltalades rättigheter ett reellt innehåll, ska den vara kostnadsfri för den enskilde. Undantag bör gälla för mål i vilka åklagaren yrkat att påföljden bestäms till böter. I sådana mål är det inte motiverat att införa en kostnadsfri rådgivning av advokat. Möjligheten till avgiftsbelagd rådgivning enligt rättshjälpslagen ska dock kvarstå. Om annan påföljd än böter är aktuell bör den tilltalade alltså erbjudas en kostnadsfri rådgivning.
Om en offentlig försvarare är förordnad för den tilltalade ska rådgivningen lämnas av försvararen. Ersättning till den offentlige försvararen för rådgivningen bör utgå enligt timkostnadsnorm, eller om målet avgörs efter huvudförhandling enligt brottmålstaxa. För att den tilltalade inte ska bli skyldig att ersätta staten vad som har betalats av allmänna medel i ersättning till försvararen för denna kostnad, bör ett undantag göras från återbetalningsskyldigheten i 31 kap. RB.
Den tilltalade SOU 2013:17
208
3.4.6 Tillgång till advokat
Den tilltalade får enligt förslaget själv ta ansvar för att kontakta en advokat sedan åtalet väckts, om han eller hon vill utnyttja möjligheten till rådgivning. För att rådgivning ska genomföras i praktiken ska det vara lätt att komma i kontakt med advokat. För att underlätta att rådgivning kommer till stånd ska den tilltalade under förundersökningen informeras om möjligheten till rådgivning och på nytt få information i samband med att han eller hon får del av åtalet.
Man kan tänka sig olika sätt att försäkra den tilltalade en enkel tillgång till advokat. Ett alternativ är att den tilltalade uppmanas att vända sig till tingsrätten för hänvisning till en lämplig advokat. Vid domstolen finns ett system för att förordna offentlig försvarare i de fall någon särskild försvarare inte har begärts. Vanligtvis används listor över advokater för att sprida fördelningen av förordnanden mellan olika verksamma advokater inom domstolens område. En möjlighet är att rätten ger den tilltalade namnet på en advokat från den listan. Advokater som av domstol bedömts vara lämpliga att förordna som offentlig försvarare uppfyller även kravet på lämplighet för att lämna rådgivning. Det skulle tala för att den tilltalade skulle hänvisas att ta kontakt med domstolen. Ett annat alternativ skulle kunna vara att Advokatsamfundet tillhandahåller listor med namn på advokater som åtar sig rådgivningsuppdrag.
Vi har övervägt en ordning som innebär att den rådgivande advokaten ska utses av rätten. I sådant fall skulle det lagtekniskt kunna ske genom att rätten till offentligt försvar utvidgades. En sådan ordning skulle ge en kontroll över rådgivningsverksamheten och verka avhållande för tilltalade som skulle kunna tänkas vilja vända sig till flera advokater i ett och samma mål. Att låta rätten utse advokat för rådgivningsuppdrag leder enligt vår mening till en ökad administration hos domstolen som inte står i proportion till den risk för missbruk som skulle kunna uppkomma. Vi har därför inte föreslagit ett krav på att rätten ska utse advokat för rådgivning. Hur tillgången till advokat ska ordnas är emellertid en fråga som vi inte har löst slutligt utan som behöver utredas vidare innan förändringen genomförs (se avsnitt 17).
SOU 2013:17 Den tilltalade
209
3.4.7 Villkor för ersättning
I de allra flesta mål bör rådgivning under en timma vara fullt tillräcklig för att tillfredsställa den tilltalades behov av information och råd. För att få ersättning för mer än en timmas rådgivning bör det krävas att den advokat som lämnat rådgivning anger särskilda skäl för det. Ett sådant skäl kan vara att ytterligare åtal ges in i målet eller att utredningen i målet är mer omfattande. Behövs ytterligare rådgivning, utöver en sammanlagd tid om högst två timmar, talar det för att det finns behov av förordnande av en offentlig försvarare.
Den som lämnar kostnadsfri rådgivning ska ha rätt till skälig ersättning för det arbete som rådgivningen har krävt, dvs. vanligtvis en rådgivningstimme. Vi föreslår att advokat som lämnat rådgivning ska få ersättning av allmänna medel för arbete enligt timkostnadsnorm som beslutas av regeringen. Vidare ska han eller hon ha rätt till ersättning av allmänna medel för de kostnader för tolk och översättning som rådgivningen kan ha krävt. Eftersom advokaten inte ska inställa sig i rätten utan kan lämna rådgivning till den tilltalade på sitt kontor ser vi inget behov av att reglera ersättning för tidsspillan. Någon ersättning för den tilltalades eventuella kostnader för resa till och från rådgivningen ska inte betalas.
En framställning om ersättning ska göras hos den domstol som handlägger det mål som rådgivningen rör. För att inte gå miste om rätten till ersättning för uppdraget måste en offentlig försvarare, enligt grunderna för 31 kap. 9 § RB, framställa sitt anspråk innan handläggningen i den instansen har avslutats. Någon uttrycklig lagregel om detta finns inte. Om kostnadsyrkandet framställs först sedan handläggningen avslutats, kan det undantagsvis ändå beaktas, om den offentlige försvararen har haft giltig ursäkt för sin underlåtelse att i tid komma in med kostnadsräkningen. Det måste då också förutsättas att kostnadsanspråket framställs inom rimlig tid efter det att målet har avgjorts i sak. På motsvarande sätt skulle en advokat som har lämnat rådgivning själv kunna få ta ansvar för att yrka ersättning för arbete och kostnader för tolk och översättning innan rätten avgör målet. Skäligt rådrum för att inkomma med en framställning om ersättning måste i så fall lämnas. Vad som är skäligt skulle få bedömas bl.a. med hänsyn till de olägenheter som kan följa med att målets avgörande måste anstå.
Den tilltalade SOU 2013:17
210
Ett annat alternativ skulle kunna vara att inte knyta tidpunkten för den rådgivande advokatens ersättningsanspråk till målets avslutande. Ersättningskravet skulle kunna framställas till rättens kansli inom viss tid från rådgivningstillfället. Prövningen av behovet av och längden på rådgivningen är inte av sådan karaktär att den inte skulle kunna delegeras till annan än domare och eftersom den misstänkte inte ska åläggas återbetalningsskyldighet för rådgivningskostnaden är det av mindre betydelse att beslutet fattas innan målet avgörs. Det framstår som rimligt att ersättningsanspråket ska ha framställts inom en månad från rådgivningstillfället.
En följd av vårt förslag är att Domstolsverkets föreskrifter om brottmålstaxa för offentlig försvarare i tingsrätt och hovrätt bör ses över.
3.5 Bättre information och medverkan av den tilltalade
Bedömning: Informationen till den tilltalade om brottmåls-
processen bör förbättras. Den tilltalade bör kontinuerligt hållas underrättad om målets handläggning. Det bör då även kunna ställas större krav på honom eller henne att medverka i processen. Detta har bl.a. betydelse för utformningen av delgivningsbestämmelserna.
I avsnitt 17 föreslår vi att regeringen, som ett led igenomförandet av våra förslag, bör lämna uppdrag till rättsväsendets myndigheter och Sveriges Domstolar att vidta åtgärder inom detta område.
En grundläggande strävan med våra förslag är att brottmålsprocessen ska bli mer förutsebar för den tilltalade. Den kontradiktoriska principen förutsätter att den som anklagas för brott ska få veta vad anklagelsen gäller och möjlighet att försvara sig mot den. Kraven som ställs på att den anklagade fortlöpande hålls underrättad om vad som sker i processen och att informationen som lämnas till denne är tydlig och begriplig bör därför vara höga.
Polis- och åklagarväsendet, Kriminalvården och domstolen har olika roller i rättsprocessen. Med respekt för deras olika uppgifter behöver myndigheterna och domstolarna samverka för att den som
SOU 2013:17 Den tilltalade
211
anklagas för brott ska veta vad han eller hon har att vänta under målets handläggning. Vi lämnar flera förslag som syftar till att göra brottmålsprocessen tydligare för att den tilltalade så tidigt som möjligt ska veta vad han eller hon ska försvara sig mot och ta ställning till. Våra förslag att åklagaren alltid redan i åtalet ska ange ett bestämt påföljdsyrkande, avsnitt 5.3.3. och att rätten skulle vara förhindrad att döma till ett strängare straff eller en mer ingripande påföljd än vad åklagaren yrkat i målet, avsnitt 5.4, ger ökad förutsebarhet. Även förslaget i avsnitt 6.3 att målsägandens rätt att biträda åtalet tas bort ökar tydligheten, eftersom målsäganden enligt nuvarande regler genom att biträda åtalet kan utforma och föra talan i ansvarsdelen på ett annat sätt än åklagaren. Förfarandereglerna är i dag dessutom utformade så att rätten enligt vissa bestämmelser har möjlighet att komplettera utredningen i målet. Genom att begränsa rättens möjligheter att agera självmant blir det också tydligare vad rättegången kan komma att innebära för den tilltalade, se avsnitt 4.2.
Den information som den tilltalade får om processen och det sätt på vilket han eller hon förväntas medverka bör också göras tydligare. Av nuvarande regler följer att den misstänkte och dennes försvarare har rätt att fortlöpande ta del av vad som kommer fram i förundersökningen, s.k. successiv delgivning. Vi berör vikten av att det sker, framförallt i större mål, i avsnitt 11.3.7. Men den misstänkte har även behov av att få information om processen och vilket nästa steg som kan följa. Redan vid delgivning av misstanke om brott bör han eller hon, vid behov, t.ex. få information om vad en personutredning innebär och hur han eller hon förväntas medverka till att den genomförs på ett smidigt sätt samt konsekvenserna av att inte medverka. Om den misstänkte kallas till Kriminalvården bör han eller hon upplysas om att åklagaren inte kan föreslå en frivårdande påföljd utan dennes medverkan, se vidare avsnitt 8.4.1. Vi föreslår därtill att det ska tas fram bättre utformade svarsblanketter och informationsmaterial som ska skickas till den tilltalade när åtalet väcks, se avsnitt 8.3.4. Det ska vara överskådligt och lätt för den tilltalade att förstå hur målet kan avgöras och att svara på åtalet. Den tilltalade bör vidare få möjlighet till rådgivning av advokat för att ta ställning till åtalet och frågor i samband med det, se föregående avsnitt.
En ökad tydlighet om processens gång redan från tiden för delgivning av skälig misstanke om brott gör det möjligt att ställa rimliga krav på den tilltalade att medverka i handläggningen så att
Den tilltalade SOU 2013:17
212
målet kan avgöras inom rimlig tid. Vi föreslår ändrade regler om förenklad delgivning av handlingar i brottmål som bygger på grundtanken att Polisen och åklagaren fortlöpande ska lämna sådan information som krävs för att förenklad delgivning ska kunna användas för att delge den tilltalade handlingar i ärendet och målet. Om sådan information kontinuerligt lämnas på ett bra sätt menar vi att det också är rimligt att delgivningssättet kan användas i större utsträckning för att delge den tilltalade handlingar i målet, avsnitt 8.5.6. Dessutom föreslår vi utvidgningar av möjligheten att avgöra mål efter huvudförhandling i den tilltalades utevaro, avsnitt 11.6 och en tydligare tillämpning av sanktioner och tvångsmedel om en huvudförhandling behöver ställas in på grund av att den tilltalade inte kommit till förhandlingen, avsnitt 11.7.3.
Vikten av att den tilltalade hålls kontinuerligt informerad under processen återkommer vi som framgått till i flera sammanhang. I avsnitt 17 redogör vi för de åtgärder som vi bedömer bör vidtas för att genomföra våra förslag. Vi pekar där på att regeringen, som ett led i genomförandet av våra förslag bör lämna uppdrag till Rikspolisstyrelsen, Åklagarmyndigheten, Kriminalvården och Sveriges Domstolar att vidta åtgärder för att förbättra den fortlöpande informationen och dialogen med den som misstänkt eller tilltalad.
213
4 Domaren
4.1 Domarrollen
Domarens främsta uppgift i straffprocessen är att skipa rätt. Domaren ska ta ställning till frågor om ansvar för brott. Det huvudsakliga ansvaret för att utreda brott vilar på polis och åklagare.
Det har tidigare ansetts ligga i domarens rättskipande uppgift att ansvara för att meddelade domar är materiellt riktiga och att se till att bevisvärderingen kan ske på grundval av ett så gott underlag som möjligt. De nuvarande bestämmelserna i rättegångsbalken ger också domaren vida möjligheter att under målets handläggning påverka omfattningen av utredningen samt avhjälpa otydligheter och ofullständigheter. Vissa förfaranderegler har dessutom gjorts beroende av rättens bedömning av utredningen.
Den gällande ordningen har en historisk förklaring i att domaren haft en långtgående inkvisitorisk uppgift att utreda och lagföra brott för att skipa rätt mellan enskilda. Processlagberedningen menade att hänsynen till det allmänna intresset av utredningens fullständighet medförde att rätten fick införskaffa all bevisning som den fann erforderlig (se NJA II 1943 s. 450). Utvecklingen allt sedan rättegångsbalkens tillkomst har gått mot en mer ackusatorisk process med ett ökat partsansvar. I takt med att åklagarväsendet har byggts upp och en professionell försvararkår utvecklats har domarens ansvar för att utreda brott och fullständiga utredningen i praktiken tunnats ut. Regelverket är dock i huvudsak oförändrat.
Det är i dag ovanligt att domare på eget initiativ vidtar åtgärder för att komplettera utredningen i skuldfrågan. Det kan också sättas ifråga om ett sådant självständigt agerande från domare är förenligt med de krav som ställs i Europakonventionen på ett kontradiktoriskt förfarande och en oavhängig och opartisk domstol.
Domaren SOU 2013:17
214
Frågan om domstolens ansvar har under senare år aktualiserats i många olika sammanhang. Förslag till ett ändrat brottmålsförfarande vid erkännande har lagts fram av Beredningen för rättsväsendets utveckling, Ett effektivare brottmålsförfarande – några
ytterligare åtgärder, SOU 2005:117, kap. 4. Åklagarmyndigheten har
i idéskriften Effektivare hantering av stora och komplicerade brott-
mål, 2006 s. 56 ff. gjort bedömningen att parterna i större utsträck-
ning borde kunna disponera över föremålet för processen. En omfattande debatt har dessutom följt efter Justitiekanslerns rättssäkerhetsprojekt och rapporten Felaktigt dömda, 2006. Rapportförfattarna gav uttryck för att domstolarna har det slutliga ansvaret för rättssäkerheten i brottmålsprocessen och därmed bör ha ett ansvar för utredningens fullständighet. De gjorda sammanfattningsvis bedömningen att rätten har långtgående skyldigheter att se till att utredningen blir fullständig avseende åtgärder som talar till den tilltalades förmån och att vidta åtgärder för att föranstalta om inhämtande av utredning om parterna inte genom frågor och påpekanden kan förmås göra det själva.1
Domstolens ansvar för utredningen i målet och avgörandets riktighet är ett uttryck för den s.k. officialprincipen. Den lägger det övergripande ansvaret för processen på domstolen och innebär att rätten ska eller får vara självständigt verksam i rättegången. Principen genomsyrar alltså flera av rättegångsbalkens bestämmelser och tillämpas både i fråga om processmaterialet och om förfarandet.
Den nuvarande ordningen ger domaren ett visst ansvar för utredningens fullständighet i fråga om både skuld och påföljd. Ett sådant ansvar för utredningen i skuldfrågan stämmer dåligt överens med vår syn på tydliga roller i straffprocessen och med det ansvar som bör vila på domaren. Vi menar att domaren ska inta en objektiv, neutral, processledande och kontrollerande roll. Det är åklagarens roll att försöka styrka skuld hos den tilltalade. Domarens uppgift ska vara att styra över formerna för brottmålsprocessen och se till att målet handläggs så att det kan avgöras snabbt, på ett effektivt sätt och med hög kvalitet. Domaren ska klarlägga parternas ståndpunkter och vilken bevisning som de åberopar till stöd för talan så att processen kan avgränsas till vad saken rör. Domaren ska se till att målet avgörs på det sätt som
1 Rapporten s. 485 ff. Jämför även med SOU 1938:44 s. 380 f, 473 f och 479, SOU 1982:26 s. 108 och 131 samt prop. 1986/87:89 s. 99 och 108 f.
Domaren
215
saken kräver, antingen genom ett skriftligt förfarande eller vid en koncentrerad huvudförhandling. Därtill ska domaren avgöra om den utredning som parterna har lagt fram är tillräcklig för att döma den tilltalade till ansvar för brott. Vi har mot denna bakgrund valt att se över de bestämmelser i rättegångsbalken som ger domaren möjlighet att självständigt agera i rättegången.
4.2 Domarens möjlighet att agera självmant
Domarens möjlighet att vara självständigt verksam i brottmålsprocessen kommer till uttryck i flera bestämmelser i rättegångsbalken. Tydligast är den i regeln i 46 kap. 4 § andra stycket RB. Bestämmelsen reglerar tingsrättens materiella processledning under huvudförhandlingen. I den anges bl.a. att rätten ska se till att målet blir utrett efter vad dess beskaffenhet kräver samt försöka avhjälpa otydligheter och ofullständigheter. Regeln anses vara analogt tillämplig under förberedelsen av brottmålet. Att det inte, som för tvistemål (se 42 kap. 8 § RB), finns en uttrycklig bestämmelse som gäller under målets handläggning beror troligen på en förväntan att alla klarlägganden ska ske under förundersökningen (se Fitger m.fl., Rättegångsbalken, kommentaren till 46 kap. 4 §).
Oavsett om brottmålet avgörs med eller utan huvudförhandling har tingsrätten möjlighet att vidta vissa förberedande åtgärder. Domarens möjlighet att vara verksam genom processledning under målets handläggning i tingsrätt regleras i 45 kap. 11 – 13 §§ RB. Syftet med dessa bestämmelser är att ge domaren möjlighet att förbereda målet så att en koncentrerad huvudförhandling kan genomföras och inte att verkställa utredning i saken (se Fitger m.fl., a.a., Inledningen till 45 kap.).
Bestämmelserna ger tingsrätten möjlighet att självmant förelägga åklagaren att komplettera förundersökningen, när det behövs för att målet vid huvudförhandlingen, eller vid en återupptagen sådan, ska kunna slutföras i ett sammanhang (45 kap. 11 § och 46 kap. 12 § RB).
Tingsrätten ges vidare möjlighet att vidta förberedande åtgärder (45 kap. 12 § RB). Rätten kan, om det behövs för att bevisningen ska vara på en gång tillgänglig vid huvudförhandlingen, självmant besluta om att bevis ska läggas fram (35 kap. 6 § RB). Rätten får också utan yrkande av part besluta om syn eller besiktning (39 kap. 1 § RB) och anlita sakkunnig, om det för prövning av viss fråga
Domaren SOU 2013:17
216
behövs särskild fackkunskap (40 kap. 1 § RB). Utan yrkande från part kan rätten även avgränsa utredningen genom att avvisa bevisning (35 kap. 7 § RB). Behövs annan förberedande åtgärd ska beslut om det också meddelas (45 kap. 12 § RB).
När det gäller utredningen i påföljdsfrågan bär domstolen av tradition ansvaret för att den är tillfredsställande. Beslut om att hämta in personutredning är ytterligare en sådan förberedande åtgärd som tingsrätten vid behov ska vidta. I den mån det behövs ska uppgifter från belastningsregistret om den tilltalade och utredning om hans eller hennes personliga förhållanden läggas fram vid huvudförhandlingen (46 kap. 9 § RB).
För att förbereda målet kan rätten även, om det behövs, hålla sammanträde (45 kap. 13 § RB).
När det gäller hovrättsprocessen så kan hovrätten besluta att muntlig bevisning som tagits upp i tingsrätten ska tas upp på nytt i hovrätten om det är av betydelse för utredningen (35 kap. 13 § andra stycket RB). Att det inte finns motsvarande begränsningar i rätten att åberopa nya omständigheter och bevis vid överklagande av brottmål som stadgas vid överklagande av dispositiva tvistemål (jfr 50 kap. 25 § RB), är ytterligare ett utslag av officialprincipen. En annan sådan bestämmelse som kan nämnas är att såväl hovrätterna som Högsta domstolen har getts möjlighet att i mål om allmänt åtal, om det behövs, förelägga åklagaren att vidta utredningsåtgärder (51 kap. 12 § tredje stycket och 55 kap. 15 § första stycket 2 RB).
Den fria bevisprövningen, genom vilken rätten prövar allt som förekommit för att avgöra vad i målet som är bevisat, är också ett uttryck för officialprincipen. Om den tilltalade medger åtalet eller erkänner de faktiska omständigheterna måste domstolen ändå pröva åklagarens talan i sak. Domstolen har också att självständigt beakta eventuella ansvarsfrihetsgrunder. Att rätten ska vara självständigt verksam framgår även av att rätten inte är bunden av parternas yrkande beträffande brottets rättsliga beteckning eller lagrum (30 kap. 3 § RB).
Efter åtalet får rätten självmant ta upp fråga om häktning av den tilltalade (24 kap. 17 och 21 §§ RB), reseförbud (25 kap. 3 och 7 §§ RB), kvarstad (26 kap. 2 och 6 §§ RB), beslag (27 kap. 5 och 8 §§ RB) samt husrannsakan (28 kap. 4 § RB). Rätten har härigenom fått befogenhet att använda tvångsmedel.
Officialprincipen kommer som nyss nämnts också till uttryck i olika bestämmelser om förfarandet.
Domaren
217
Rättens formella processledning vid huvudförhandlingen regleras i 46 kap. 4 § första stycket RB. Bestämmelsen överensstämmer med vad som gäller vid tvistemål. I den anges att rätten ska se till att ordning och reda iakttas vid handläggningen och att rätten kan bestämma i vilken ordning olika frågor eller delar av målet ska behandlas. Den formella processledningen innebär att domaren ska se till att reglerna om förfarandet i rättegången följs, särskilt att principerna om förhandlingens muntlighet, omedelbarhet och koncentration förverkligas. Domaren har vidare ansvar för att de sanktioner som finns för att parterna ska agera i enlighet med processreglerna tillämpas. Olika frågor ska därtill behandlas i lämplig ordning. Hanteringsordningen kan anpassas efter vad som framstår som lämpligt. Vanligt är exempelvis att åklagaren redan i samband med sakframställningen redogör för den skriftliga bevisningen i stället för att bevisningen läggs fram efter att målsäganden och den tilltalade har hörts i målet (jfr 46 kap. 6 § andra stycket RB).
Huvudregeln vid förhandling i domstol är att den ska vara offentlig. Rätten får emellertid under vissa förhållanden besluta att den i vissa delar ska hållas inom stängda dörrar. Rätten har en skyldighet att självmant utreda eller aktualisera frågan om en förhandling i vissa delar ska hållas inom stängda dörrar (se JO 2009/10 s. 47). Rätten har också möjlighet att utan åtal ta upp frågor om ansvar för förseelse i rättegången (20 kap. 1 § och 9 kap. 1–5 §§ RB).
Under vissa förutsättningar får ett mål, om saken kan utredas tillfredsställande, avgöras efter huvudförhandling trots att den tilltalade inte personligen varit närvarande (46 kap. 15 a § RB). I hovrätt gäller att överklagande av en enskild klagande som förelagts att infinna sig personligen vid huvudförhandlingen förfaller om hovrätten inte anser sig ändå kunna avgöra målet (51 kap. 21 § RB). Genom bestämmelserna har domstolen bestämmanderätten över om ett mål kan avgöras efter förhandling i den tilltalades utevaro.
Reglerna om gemensam handläggning av flera brott eller åtal i en rättegång och deldom är även de exempel på bestämmelser som ger domaren det avgörande inflytandet över processen.
Även det extraordinära förfarandet domineras i stor utsträckning av officialprincipen. Exempelvis kan inte en motparts medgivande av resningsansökan eller en parts erkännande av att det föreligger en viss resningsgrundande omständighet läggas till grund för avgörandet (Fitger m.fl., a.a., Inledningen till sjunde avdelningen Om särskilda rättsmedel.).
Domaren SOU 2013:17
218
4.3 Domarens processledning
4.3.1 Allmänt
Med rättens skyldighet att bedriva materiell processledning menas domstolens verksamhet för att klarlägga parternas ståndpunkter och ge dem möjlighet att begränsa eller komplettera processmaterialet. Domstolens ansvar för att utreda målet och för utredningens fullständighet är omdiskuterad. Det gäller särskilt i skuldfrågan.
Enligt 46 kap. 4 § andra stycket RB ska rätten vid huvudförhandlingen se till att målet blir utrett efter vad dess beskaffenhet kräver och att inget onödigt dras in i målet. Genom frågor och påpekanden ska rätten försöka avhjälpa otydligheter och ofullständigheter i de uttalanden som görs. Som nämnts ovan anses bestämmelsen vara analogt tillämplig under målets handläggning.
Ordalydelsen lägger ett inte obetydligt utredningsansvar på domaren. I förarbetena finns stöd för att tanken vid rättegångsbalkens tillkomst var att rätten alltjämt skulle ha ett långtgående utredningsansvar och då särskilt till den tilltalades förmån. Domaren hade vid den tiden en mycket aktiv roll och höll rannsakningar i utredningssammanhang. Grundtanken bakom rättegångsbalkens brottmålsregler var att processen skulle bidra till att skyldiga men inte oskyldiga fälldes till ansvar för brott. Även om avsikten vid införandet av rättegångsbalken var att avskaffa domarens inkvisitoriska roll, till förmån för ett ackusatoriskt förfarande i vilket parterna skulle stå för utredningen, så framgår det av Processlagberedningens uttalanden att rätten i brottmål i vida högre grad än i tvistemål ansågs vara ansvarig för att utredningen skulle bli fullständig. I motiven angavs det särskilt ankomma på rätten att, oavsett vad den tilltalade anför, beakta sådana omständigheter som kunnat tala till dennes förmån. Vidare sas det att rätten, i synnerhet om den tilltalade inte biträddes av en kunnig försvarare, i viss mån skulle vägleda den tilltalade vid utförande av hans talan (NJA II 1943 s. 578).
Med tiden har domstolens utredningsansvar i praktiken kommit att tunnas ut. Numera är förutsättningarna för att låta parterna ta ansvar för utredningens fullständighet väsentligt förändrade. Det råder helt andra förhållanden i och med utvecklingen av ett professionellt åklagarväsende som till sitt förfogande har stora utredningsresurser.
Domaren
219
Rättegångsutredningen berörde frågan om domstolens ansvar för utredningens fullständighet i SOU 1982:26 s. 101 ff. Rättegångsutredningen menade att utvecklingen på åklagarsidan och en ökad frekvens av offentliga försvarare lett till att det finns en enighet mellan domare, åklagare och advokater om att domstolen normalt bör ha endast en ”mottagande” roll och i första hand låta parterna själva stå för utredningen (a.a. s. 108).
Den uppfattningen har bekräftats vid de diskussionsmöten som vi hållit med domare, brottmålsadvokater och åklagare. Vid mötena har framkommit att det råder en förhållandevis bred enighet om att domaren inte ska ha ett primärt utredningsansvar och efterforska utredning i skuldfrågan. Men det har också framgått att enstaka domare alltjämt anser att de bör agera för att komplettera utredningen. Flera åklagare som vi haft kontakt med vittnar om att en del domare i varierad utsträckning utreder sakförhållanden som parterna inte har lagt fram för rätten.
Rättegångsutredningen redovisade även att det funnits olika uppfattningar om i vilken utsträckning rätten ska agera om parterna i ett enskilt fall inte tagit fram tillräcklig utredning. En uppfattning var att domare bör vara verksamma till den tilltalades men däremot inte till åklagarens förmån. En annan uppfattning var att det viktigaste är att materiell rättvisa skipas och att rätten därför bör ingripa i alla klara fall, oavsett till vems förmån det sker (a.a. s. 108).
Den målundersökning som vi låtit genomföra visar att det är mycket ovanligt att rätten tar eget initiativ för att komplettera utredningen i skuldfrågan. Inte i något av de 1 505 mål som omfattades av undersökningen hade rätten på eget initiativ förelagt åklagaren att komplettera förundersökningen och inte heller hade domstolen på egen hand tagit in bevisning eller exempelvis tagit upp fråga om häktning av den tilltalade utan yrkande av part.
När det gäller påföljdsfrågan har rätten av tradition ansetts ha ett större ansvar för att inhämta underlag avseende påföljden än för att inhämta utredning i skuldfrågan. Viss utredning av betydelse för påföljdsbestämningen ska hämtas in redan under förundersökningen. Vid åtal ska sådan utredning lämnas in till rätten enligt 45 kap. 7 § RB. Det kan vara fråga om uppgifter om den misstänktes inkomst- och förmögenhetsförhållanden, utdrag ur folkbokförings- och vägtrafikregistret samt yttrande från Kriminalvården.
Domaren SOU 2013:17
220
Vi föreslår att åklagaren som huvudregel ska ange ett påföljdsyrkande när åtalet väcks och i fler fall än vad som sker i dag inhämta underlag avseende påföljden dessförinnan, se avsnitten 5 och 8.4. Förslaget innebär en förskjutning av förstahandsansvaret för att ta fram utredning i påföljdsfrågan från rätten till parterna.
4.3.2 Våra överväganden om materiell processledning
Bedömning: Domaren ska inte självmant agera för att utred-
ningen i skuldfrågan blir fullständig. Däremot ska han eller hon aktivt verka för att inget onödigt dras in i målet och försöka klarlägga parternas ståndpunkter så att otydligheter och ofullständigheter i den utredning som läggs fram avhjälps.
Ett förslag om en uttrycklig regel om materiell processledning under förberedelsen lämnas i avsnitt 11.3.3.
Huvudansvaret för den brottsutredande verksamheten ligger på polis och åklagare. Förstahandsansvaret för att utredningen i skuldfrågan är fullständig ligger på åklagaren, som vid förundersökningen ska se till att sådana omständigheter som talar såväl till förmån för som till nackdel för den tilltalade utreds och redovisas (23 kap. 4 § RB). Åklagarens objektivitetsplikt har i doktrin ansetts gälla under hela rättegången. Den slutsatsen vilar på att åklagaren har en grundläggande skyldighet att verka för en materiellt riktig dom (se Förundersökning – objektivitet, beslag, dokumentation m.m., SOU 2011:45 s. 105 ff. och 137).
Den åklagarkompetens som har byggts upp inom åklagarväsendet sedan rättegångsbalkens tillkomst innebär enligt vår mening att hela ansvaret för att utredningen är fullständig i skuldfrågan bör läggas på åklagaren. Att domstolen har möjlighet att påverka utredningsmaterialet kan framstå som lämpligt med hänsyn till de svårigheter som det för åklagaren kan innebära att vara lika aktiv till den tilltalades förmån som till dennes nackdel under rättegången. Det kan hävdas att domstolens möjlighet att verka för utredningens fullständighet därigenom kan vara en trygghet för den tilltalade.
Att fördela ansvaret under rättegången för utredningens fullständighet mellan åklagaren och domstolen gör dock att rollfördelningen blir otydlig. Det leder inte till ökad rättssäkerhet för
Domaren
221
den tilltalade att domaren kompletterar utredningen i skuldfrågan. Det är omöjligt att i förväg förutse om en åtgärd för att komplettera utredningen är till den tilltalades fördel eller nackdel. Rättens processledning enligt nuvarande ordning kan alltså verka till skydd för den enskilde men också till nackdel för honom eller henne. Finns det brister i utredningen ska det i stället enligt vår mening leda till att rätten ogillar åtalet.
I dag utnyttjar få domare de möjligheter som finns att fullständiga utredningen. Men de olikheter som ändå finns i tillämpningen vid huvudförhandlingen skapar en osäkerhet om var gränsen för den materiella utredningsskyldigheten går. Det leder till en osäker och otydlig rättstillämpning.
Det kan ifrågasättas om en ordning som medger domaren att vidta självständiga åtgärder för att komplettera utredningen är förenlig med Europakonventionens krav på ett ackusatoriskt förfarande inför en oavhängig och opartisk domstol. Om domaren självmant agerar för att se till att den oskyldige frias och att den skyldige döms, så kan rättens opartiskhet komma att sättas i fråga.
Även med utgångspunkten att saken bör få en så materiellt riktig utgång som möjligt är det vår uppfattning att ansvaret för rättstryggheten, dvs. att den skyldige döms, ska ligga på åklagaren. Luckor i utredningen som skulle kunna fyllas till förmån för den tilltalade får i stället leda till en friande dom. Det olämpliga i att domstolen agerar för att fullständiga utredningen är, som nämnts, att det inte går att förutse resultatet av agerandet och det kan ge intryck av att domaren inte är neutral. Det bör därför tydliggöras att domstolen inte ska ta ansvar för utredningens fullständighet i skuldfrågan.
Med vår syn bör domarens möjlighet att vara verksam i processen för att fullständiga utredning eller bevisning i skuldfrågan vara beroende av yrkande av part. Vi menar att åklagaren ska ha det fulla ansvaret för att ta tillvara statens straffrättsliga anspråk att bekämpa brott. Domaren ska inta en objektiv, neutral, processledande och kontrollerande roll. Domarens uppgift ska vara att styra över formerna för brottmålsprocessen och se till att målet handläggs så att det kan avgöras snabbt, på ett effektivt sätt och med hög kvalitet. Genom frågor ska domaren verka för att inget onödigt dras in i målet och försöka klarlägga parternas ståndpunkter så att otydligheter och ofullständigheter i den utredning som läggs fram avhjälps. Domaren ska alltså inte vara passiv vid rättskipningen.
Domaren SOU 2013:17
222
Mot en förändring i den riktningen skulle kunna anföras att domaren ska garantera rättssäkerheten och sörja för materiellt riktiga domar. Det finns dock få domare, om ens någon, som anser att de ska efterforska utredning eller ta in bevisning annat än till förmån för den tilltalade. Domaren bör enligt vår mening enbart vara skyldig att klarlägga otydligheter i utredningen och ställa frågor som syftar till att utreda oklara sakförhållanden som parterna har lagt fram.
Skillnaden mot i dag skulle alltså bli liten med hänsyn till att de allra flesta domare i praktiken inte genom frågor vid huvudförhandlingen ägnar sig åt att fullständiga utredningen eller i övrigt tillämpar möjligheterna att på annat sätt komplettera den.
Det saknar enligt vår uppfattning betydelse för de processuella reglernas utformning och tillämpning om åtgärder av en offentlig försvarare skulle kunna ersätta domstolens självständiga agerande.2Det är alltså inte aktuellt att lägga ett ökat ansvar på den tilltalade för utredningens fullständighet. Det hänger samman med oskyldighetspresumtionen i artikel 6.2 i Europakonventionen som innebär att den som anklagas för brott ska betraktas som oskyldig till dess hans eller hennes skuld lagligen har fastställts. Han eller hon har rätt att inte uttala sig och att inte medverka i utredningen (right to silence and right not to incriminate oneself). Det gäller oavsett om den anklagade har bistånd av en försvarare eller inte.
Man kan överväga om domaren inte i mål om allvarligare brott borde ha en utredningsskyldighet i andra hand. Betydelsen av att domstolens opartiskhet inte kan ifrågasättas kan å andra sidan sägas vara allt viktigare ju allvarligare målets utgång är för den tilltalade. Högsta domstolen konstaterade det i rättsfallet NJA 1986 s. 86. Målet avsåg frågan om förordnande om offentlig försvarare med hänsyn till utredningen om brottet. Högsta domstolen uttalade att det i förarbetena förutsatts att insatser av en offentlig försvarare vid upptagande av muntlig bevisning i rena bötesmål kunde ersättas av domstolens processledning. Ju allvarligare målets utgång är för den tilltalade, desto viktigare angavs det emellertid vara att den tilltalade kan finna att hans sak blir tillfredsställande utredd samtidigt som tilltron till domstolens oväld upprätthålls. I det aktuella fallet, som avsåg åtal för försök till stöld, ansåg Högsta domstolen att utgången av skuldfrågan fick anses vara av avgörande betydelse för
2 Jfr Rättegångsutredningens resonemang i SOU 1982:26 s. 133.
Domaren
223
såväl påföljdsvalet som för frågan om förverkande av tidigare villkorligt medgiven frihet från ett fängelsestraff. Domstolen ansåg det då inte vara lämpligt att det skulle bero enbart av hovrättens processledning att ett mer ingående förhör med ett vittne skulle komma till stånd och förordnade därför försvarare med hänsyn till brottets utredning.
Enligt vårt synsätt är det inte lämpligt i några brottmål att en fullgod utredning av brottet ska vara beroende av rättens processledning. Det allmännas intresse av att utredningen blir fullständig i skuldfrågan bör tillräckligt kunna bevakas av åklagaren. Sammanfattningsvis ska domaren inte ta egna initiativ för att fullständiga utredningen i skuldfrågan. Även här förtjänar det att sägas: osäkerhet ska gå ut över åtalet.
Vår bedömning innebär, till skillnad från den inställning som departementschefen redovisade i samband med 1987 års reform av tingsrättsförfarandet, att parterna ska disponera helt över utredningen i skuldfrågan.3Med det följer att det inte finns skäl för rätten att kontrollera vad som förevarit under förundersökningen och besluta om eventuella kompletteringar. Domaren ska alltså inte enligt vår mening ta del av förundersökningen för att bedöma utredningen i skuldfrågan eller läsa in sig på den sak som målet rör (se avsnitt 10.3.5 vad gäller processmaterialet vid avgörande av mål utan huvudförhandling). Däremot kan material från förundersökningen vara värdefullt för att planera huvudförhandlingen och bedöma behovet av personutredning.
Gränsdragningen mellan en aktiv materiell processledning för att klarlägga otydligheter och komplettera utredningen kan vara svår. Det finns situationer i vilka domaren bör ingripa för att gärningsbeskrivningen är så otydlig eller ofullständig, att det inte framgår vad den tilltalade ska försvara sig mot. Det kan också finnas fall där det framstår som helt klart att åklagaren agerar på grund av uppenbart misstag eller klart förbiseende. Vid Rättegångsutredningens översyn av rättegångsbalken argumenterade utredningen för att möjligheterna för rätten att komplettera utredningen skulle utnyttjas med största återhållsamhet. Utredningen redogjorde dock för hur processledningen i brottmål bör gå till och exemplifierade ett antal situationer i vilka rätten bör ingripa i rättegången, antingen för att den tilltalade ska veta vad som läggs
3Prop. 1986/87:89, Ett reformerat tingsrättsförfarande, s. 99 ff.
Domaren SOU 2013:17
224
honom eller henne till last eller för att rättegången inte ska framstå som en tom formalitet och få ett löjets skimmer över sig (SOU 1982:26 s. 130 ff.). Det rörde sig bl.a. om fall då det är uppenbart att ett rekvisit saknas i gärningsbeskrivningen för att den ska innefatta ett påstående om brott eller där invändningar från den tilltalade under huvudförhandlingen medför att det kan finnas skäl att framställa ett alternativt yrkande eller att justera gärningsbeskrivningen. Vi ansluter oss till den bedömning som Rättegångsutredningen gjort att det i aktuella sammanhang kan vara motiverat med åtgärder från rättens sida för att klarlägga yrkanden och grunder. Detta för att undvika att rättegången framstår som meningslös och leder till fler överklagande till hovrätten. Till skillnad från Rättegångsutredningen menar vi emellertid att tiden är mogen att ta bort rättens formella möjligheter att få till stånd en komplettering av utredningen genom att självständigt föranstalta om utredning eller bevisning. Vi återkommer till det i avsnitt 4.3.1.
Det finns enligt vår mening inte skäl att inskränka rättens möjlighet att komplettera utredningen i påföljdsfrågan. Vi har inte heller uppfattat att det finns någon kritik mot rättens möjlighet att i detta avseende agera självständigt. Vi föreslår att åklagaren ska ange ett yrkande om påföljd när åtalet väcks, vilket medför att åklagaren även ska inhämta yttrande från Kriminalvården när åklagaren behöver ett sådant underlag för sitt yrkande, se avsnitt 8.4. Därigenom ökar förutsättningarna för att rätten har ett tillräckligt underlag för att bedöma påföljdsfrågan när målet avgörs. Det kan emellertid behövas att domaren kompletterar utredningen om det framkommit nya omständigheter under målets handläggning eller lång tid förflutit sedan åtalet väcktes. Rätten kan också göra en annan bedömning av behovet av utredning i påföljdsfrågan. Sådana förberedande åtgärder bör vid behov kunna vidtas för att inte personutredningen ska behöva kompletteras vid huvudförhandlingen.
Om rätten sedan huvudförhandlingen avslutats kommer fram till att det är nödvändigt att komplettera utredningen så får ny eller fortsatt huvudförhandling hållas enligt nuvarande ordning, 46 kap. 17 § RB. Vi föreslår ingen ändring i den bestämmelsen. Den är enligt förarbetsuttalanden avsedd att användas undantagsvis om rätten under överläggning till dom eller vid avfattandet av domen upptäcker att det föreligger oklarheter eller ofullständigheter i det framlagda materialet (prop. 1986/87:89 s. 225 f. och 237 samt SOU 1982:26 s. 544 f.). Det är exempel på en regel som ska läsas i
Domaren
225
ljuset av bestämmelserna om materiell processledning och de förslag vi lämnar nedan avseende ändring av 35 kap. 6 § RB. Det betyder att ny eller fortsatt huvudförhandling endast ska hållas om det krävs kompletteringar i fråga om påföljd eller klarlägganden avseende ofullständigheter i den utredning som parterna har lagt fram.
Rättens materiella processledning innefattar också ett ansvar att se till att inget onödigt dras in i processen. Som exempel på det kan rätten avvisa ett erbjudet bevis om den omständighet som part vill bevisa saknar betydelse i målet, beviset är onödigt eller uppenbart skulle vara utan verkan eller om bevisningen med avsevärt mindre besvär eller kostnad skulle kunna föras på andra sätt (35 kap. 7 § RB). I samband med EMR-reformen infördes ytterligare en grund för att avvisa bevisning, om beviset trots rimliga ansträngningar inte kan tas upp och avgörandet inte bör fördröjas ytterligare (prop. 2004/05:131 s. 156 ff.). Vi ser ingen anledning att begränsa rättens skyldighet att verka för en avgränsning av processen för att undvika onödigheter eller att målets avgörande inte kan avgöras inom rimlig tid.
Ordalydelsen i lagregleringen om materiell processledning vid huvudförhandling i brottmål är identisk med den som gäller vid sådan förhandling i tvistemål (jfr 43 kap. 4 § andra stycket RB och 46 kap. 4 § andra stycket RB). Genom uttalanden i förarbetena har bestämmelserna getts olika innebörd. Vi föreslår nu att det bör föras in en uttrycklig regel om rättens materiella processledning i brottmål under förberedelsen i tingsrätt och hovrätt, dvs. en motsvarighet till reglerna om processledning under förberedelsen i tvistemål, 42 kap. 8 § andra stycket RB och 50 kap. 12 § tredje stycket RB, se avsnitt 11.3.3.
4.4 Andra regler som ger domaren självständigt inflytande över utredningen eller hur den läggs fram
I detta avsnitt föreslår vi att reglerna om komplettering av förundersökning, se 4.4.1, och inhämtande av bevisning, se 4.4.2 ska ändras i enlighet med vårt resonemang om domarens begränsade ansvar för utredningen i skuldfrågan. Vi berör även reglerna om ansvaret för förnyad bevisupptagning, se 4.4.3. När det gäller vissa andra bestämmelser om förfarandet i brottmål som ger uttryck för
Domaren SOU 2013:17
226
officialprincipen så föreslår vi också ändringar. Det gäller reglerna om gemensam handläggning av åtal i 45 kap. 3 § RB, avgörande vid huvudförhandling i den tilltalades utevaro i 46 kap. 15 a § RB, avgörande utan huvudförhandling i hovrätt, 51 kap. 13 § RB samt tilltrosregeln i 51 kap. 23 § RB. Motiven till nämnda förslag finns redovisade i avsnitten avseende förfarandet i mål med huvudförhandling och hovrättsprocessen.
Vad gäller befogenheten för rätten att efter åtalet har väckts få använda vissa särskilda tvångsmedel, har åtgärderna enligt motiven till huvudsakligt syfte att säkerställa straffrättskipningen (SOU 1938:44 s. 32). De fyller en funktion för att säkra bevisning och säkerställa verkställighet. Häktning kan också sägas fylla en kriminalpolitisk funktion att förhindra brottslighet från den misstänktes sida (Bylund, Tvångsmedel I, 1993, s. 64). Husrannsakan och häktning kan dessutom användas oberoende av begäran av part för att delgivning ska kunna ske.
Det är vår uppfattning att det är förhållandevis sällsynt att rätten tillgriper de särskilda tvångsmedel som ställs till rättens förfogande. Så hade inte skett i något fall i den målundersökning som vi genomfört. Reglerna fyller dock en viktig funktion för att förmå parterna att medverka i processen och för att skapa förutsättningar för att kunna genomföra den. Vi har därför inte funnit skäl att gå vidare med några förslag för att inskränka rättens befogenheter i dessa avseenden.
4.4.1 Komplettering av förundersökningen
Förslag: Det ska krävas yrkande från part för att rätten ska få
meddela åklagaren föreläggande om att fullständiga eller genomföra förundersökning. Part som vill att en sådan åtgärd ska vidtas ska så snart som möjligt begära det hos rätten.
När rättegångsbalken infördes förutsattes att rätten skulle ha stort inflytande över utredningen i brottmålet. Bestämmelsen i 45 kap. 11 § RB ger uttryck för det. I den anges att rätten får förelägga åklagaren att fullständiga eller genomföra en förundersökning, om det behövs för att målet vid huvudförhandlingen ska kunna slutföras i ett sammanhang. Hovrätten har motsvarande möjlighet enligt 51 kap. 12 § tredje stycket RB.
Domaren
227
Redan vid Rättegångsutredningens översyn av rättegångsbalken, SOU 1982:26 s. 131, gjordes bedömningen att stadgandena som ger rätten möjlighet att förelägga åklagaren att komplettera utredningen var obsoleta och därför borde upphävas. Departementschefen liksom flera remissinstanser ansåg emellertid inte att det fanns tillräckliga skäl att helt slopa den aktuella möjligheten, även om en sådan möjlighet torde komma till praktisk användning endast i extrema undantagsfall, prop. 1986/87:89 s. 109 f.
I litteraturen nämns, som exempel på fall när rätten själv kan behöva se till att förundersökningen kompletteras, att rätten känner till att det finns ett viktigt vittne som inte har hörts under förundersökningen
(
Fitger m.fl., a.a., kommentaren till 35 kap.
6 § RB).
Som vi anmärkt ovan har utvecklingen på åklagarsidan och att det finns försvarare i allt fler mål lett till att parterna i praktiken själva står för utredningen. I den målundersökning som vi genomfört hade rätten förelagt åklagaren att komplettera utredningen i ett enda fall. Det skedde efter att åklagaren klargjort att så behövde ske till följd av nya omständigheter som framkommit under huvudförhandlingen.4
Vid de diskussionsmöten som vi hållit med domare, advokater och åklagare har det bland deltagarna funnits en bred enighet om att möjligheten för rätten att förelägga åklagaren att komplettera förundersökningen är obsolet och bör tas bort.
Vi menar att domaren inte ska ha ansvar för att utredningen i skuldfrågan är fullständig. I konsekvens av det bör rätten inte kunna förelägga åklagaren att komplettera utredningen i den delen utan yrkande av part. Om det vid parternas processföring kommer fram att viktiga bevispersoner inte har åberopats i målet så kan domaren genom materiell processledning fästa parternas uppmärksamhet på det. Det utesluter behovet av att rätten agerar självmant för att fullständiga utredningen.
Det är vår slutsats att bestämmelserna som ger rätten möjlighet att självmant komplettera förundersökningen eller besluta om sådan undersökning är obsoleta och i praktiken inte kommer till användning. Sammanfattningsvis bör 45 kap. 11 § och 51 kap. 12 § tredje stycket RB ändras så att rätten får agera för att komplettera förundersökningen endast om part begär det. Det ligger i linje med
4 Göteborgs tingsrätts mål nr 17022-10.
Domaren SOU 2013:17
228
bestämmelserna i 23 kap. 18–19 §§ RB om att rätten ska pröva en anmälan av den misstänkte om att det finns skäl att under förundersökningen vidta utredningsåtgärder. För att betona vikten av att förberedande åtgärder vidtas så tidigt som möjligt under handläggningen bör part som vill att en sådan åtgärd vidtas uppmanas att framställa en sådan begäran till rätten så snart som möjligt. Vårt förslag skulle innebära en motsvarande begränsning att självmant förelägga åklagaren att vidta utredningsåtgärder för Högsta domstolen (jfr 55 kap. 15 § RB).
4.4.2 Inhämtande av bevisning
Förslag: Bestämmelsen i 35 kap. 6 § RB ändras så att rätten
självmant får inhämta utredning i fråga om påföljd i mål om brott som hör under allmänt åtal. I övrigt ska det ankomma på parterna att svara för bevisningen.
Enligt nuvarande ordning är huvudregeln att parterna ansvarar för bevisningen. Det är en följd av den ackusatoriska principen i brottmål. Att rätten ändå har fått möjlighet att självmant hämta in bevisning hänger samman med utgångspunkten att rätten ska bevaka det allmänna intresset av att utredningen är så fullständig att den kan ligga till grund för en materiellt riktig dom.5
När det gäller bevisningen i ett mål innebär bestämmelsen i 35 kap. 6 § RB att ett förstahandsansvar för bevisningen har lagts på parterna. Högsta domstolen har i rättsfallet NJA 2006 s. 457 prövat under vilka förhållanden rätten är skyldig att självmant föranstalta om bevisning. Rättsfallet avsåg en annan fråga, nämligen om det funnits en skyldighet för hovrätten att självmant förordna om förnyad bevisupptagning när åklagaren överklagat en friande dom i mål om bilbältesförseelse utan att åberopa omförhör med ett tilltrosvittne. Högsta domstolen menade att det inte var ett rättegångsfel att hovrätten inte självmant hade kallat vittnet och inte heller uppmärksammat åklagaren på frågan. Rättsfallet kan möjligen uppfattas så att det endast i mycket speciella fall skulle finnas en skyldighet för rätten också att agera självmant för att inhämta bevisning. Så länge möjligheten till det finns är det dock
Domaren
229
upp till den enskilde domaren att tillämpa bestämmelsen. Vi menar att det leder till att lika fall inte kan förväntas få lika behandling och att processen blir otydlig och oförutsebar.
Departementschefen uttryckte i prop. 1986/87:89 s. 110 att rätten på egen hand bör föranstalta om bevisning endast om parterna själva inte vill eller kan ta fram tillräckligt material för målets avgörande. Enligt rapporten Felaktigt dömda, 2006 s. 50 bör det ske endast till den tilltalades förmån eller då det på förhand inte framgår till vems förmån åtgärden är.
Som tidigare angetts är det vår uppfattning, även med utgångspunkten att saken ska få en så materiellt riktig utgång som möjligt, att hela ansvaret ska ligga på åklagaren för att utredningen är tillräcklig för en fällande dom. Skälen till det är flera. Det starkaste argumentet för att rätten inte självmant ska inhämta bevisning är att domarens opartiskhet kan komma att sättas i fråga. Domarens uppgift bör, menar vi, begränsas till att bedöma bevisvärdet av den bevisning som har lagts fram i målet. Kravet på opartiskhet innebär att domstolen i princip inte ska vägleda åklagaren till nackdel för den enskilde. Vi menar också att det inte går att i förväg utesluta att det blir konsekvensen om rätten tar ett självständigt initiativ för att inhämta bevisning.
Domaren ska alltså inte efterforska bevis. Rätten kan genom materiell processledning tillräckligt verka för att utredningen blir fullständig i de avseenden som parterna har varit verksamma i processen. Ekelöf m.fl. nämner i Rättegång IV, sjunde uppl., s. 55, som exempel på när domaren bör kunna agera det fallet att den av parterna förda bevisningen strider mot principen om det bästa bevismedlet. Inte heller i en sådan situation bör dock domare själv inhämta bevis enligt vår mening. Men det är rimligt att domaren påpekar för parterna exempelvis att rätten sannolikt skulle fästa större avseende på förstahandsuppgifter än på hörsägen. Med en aktiv processledning kan rätten på ett fullt tillfredsställande sätt verka för att utredningen är så fullständig som möjlig utan att domarens objektivitet vid bevisvärderingen kan sättas i fråga.
När det gäller utredningen i fråga om påföljd föreslår vi att åklagaren, i fler fall än vad som sker i dag, innan åtalet väcks ska hämta in ett underlag för den bedömningen. Vi föreslår emellertid inte att rättens möjlighet att ta fram utredning i påföljdsfrågan ska beskäras. Något sådant behov har inte kommit fram.
Sammanfattningsvis bör rätten även fortsättningsvis få självmant inhämta utredning i fråga om påföljd i mål om brott som hör
Domaren SOU 2013:17
230
under allmänt åtal. I övrigt ska det ankomma på parterna att svara för bevisningen.
Bestämmelserna om syn i 39 kap. RB och om sakkunnigbevisning i 40 kap. RB ska, liksom gäller i dispositiva tvistemål, läsas mot bakgrund av förslaget i 35 kap. 6 § RB. Det betyder att rätten enbart får hålla syn eller inhämta yttrande från sakkunnig efter yrkande av part. Som påpekas i motiven till de ändringar beträffande dispositiva tvistemål som genomfördes i den angivna bestämmelsen i samband med EMR-reformen innebär det inte att rätten måste vara passiv vad gäller bevisfrågor. Tvärtom kan det inom ramen för den materiella processledningen finnas skäl att föra en diskussion om bevisningen (jfr prop. 2004/05:131 s. 231).
Även om det är mycket ovanligt så kan rätten behöva hämta in ett sakkunnigutlåtande i fråga om annat än skuldfrågan. I doktrin tas som exempel på när sådan utredning kan behöva inhämtas att rätten kan behöva anlita en rättshistoriker för utredning av gamla lagar och författningar som är tillämpliga i målet.6Det kan också finnas behov av att inhämta ett yttrande i fall rätten ska tillämpa utländsk rätt. Denna typ av utredning i rättsfrågan betraktas normalt sett inte som skriftlig bevisning. Det innebär alltså att rätten även fortsättningsvis självmant kan inhämta sådana yttranden.
4.4.3 Ansvaret för förnyad bevisupptagning
Bedömning: Rättens möjlighet att vid huvudförhandlingen på
nytt ta upp bevis som tagits upp utom huvudförhandlingen, oberoende av begäran av part, bör inte inskränkas (35 kap. 13 § första stycket RB). Detsamma gäller för bevis som upptagits vid tidigare handläggning enligt 46 kap. 13 § andra stycket RB.
Hovrättens handlingsutrymme när det gäller frågan hur den i tingsrätten upptagna bevisningen bör läggas fram i hovrätten ska inte heller begränsas, 35 kap. 13 § andra stycket RB.
Bestämmelsen i 35 kap. 6 § RB tar sikte på ny bevisning. Bevis som har tagits upp utom huvudförhandling eller vid en huvudförhandling som inte får läggas till grund för domen omfattas inte av den bestämmelsen. Om sådan bevisning ska tas upp på nytt eller inte
6 Ekelöf m.fl., Rättegång IV, sjunde uppl., s. 305.
Domaren
231
regleras i 35 kap. 13 § första stycket och 46 kap. 13 § andra stycket RB. Rätten kan i dessa fall självmant besluta att beviset ska tas upp på nytt om det är av betydelse i målet och det inte finns hinder mot det.
Ett förhör ska enligt huvudregeln dokumenteras genom en ljud- och bildupptagning (6 kap. 6 § RB). Enligt motiven har möjligheterna att värdera muntlig bevisning utan att den tas upp på nytt därigenom radikalt förbättrats. I många fall är de fullt jämförbara med situationen att förhör hålls direkt vid huvudförhandling (prop. 2004/05:131 s. 151 f).
EMR-utredningen har föreslagit att bevisupptagningsreglerna ska ändras. De menar att beviset ska tas upp vid huvudförhandlingen på nytt om rätten finner att det är av betydelse att så sker och det inte finns något hinder mot det. Kan ett muntligt bevis som har tagits upp inför rätta, alternativt vid den tidigare handläggningen, läggas fram genom en ljud- och bildupptagning av förhöret, ska beviset enligt EMR-utredningens förslag få tas upp på nytt vid huvudförhandlingen endast om ytterligare frågor behöver ställas. Det innebär att tidigare upptagen bevisning vid en inställd eller avbruten huvudförhandling skulle kunna läggas fram vid en senare huvudförhandling. Motsvarande bör enligt EMR-utredningen exempelvis gälla i situationen då deldom har meddelats beträffande en tilltalad och huvudförhandling hålls mot en medtilltalad vid ett senare tillfälle. Vid den senare huvudförhandlingen skulle då tidigare upptagen bevisning kunna återanvändas. Genom förslagen menar EMR-utredningen att fördelarna med att använda den moderna tekniken kan utnyttjas fullt ut. (jfr SOU 2012:93 s. 133 ff.).
Vi delar den bedömning av synen på ljud- och bildinspelningar av förhör som framkommit i motiven till En Modernare rättegång och vi ställer oss bakom EMR-utredningens förslag. Förslagen underlättar hanteringen av mål som avgörs efter huvudförhandling, se även avsnitt 11.1.1, och minskar om möjligt än mer behovet av att rätten, oberoende av parternas inställning, tar upp beviset på nytt.
Rättens möjlighet att självmant ta ställning till om beviset ska tas upp på nytt bör emellertid inte inskränkas. 35 kap. 13 § första stycket och 46 kap. 13 § andra stycket RB reglerar formerna för presentation av bevisningen. Det kan fortfarande finnas ett behov av ett nytt förhör på grund av att det finns oklarheter om vad den hörde menat med sin utsaga eller för att upptagningen av någon
Domaren SOU 2013:17
232
anledning inte kan spelas upp vid huvudförhandlingen (jfr a prop. s. 237). Nämnda bestämmelser bör alltså inte ändras.
En närliggande reglering är den om förnyad bevisupptagning i ett mål som har överklagats till hovrätten (35 kap. 13 § andra stycket RB). Endast om hovrätten anser det vara av betydelse för utredningen så behöver bevis som har tagits upp vid tingsrätten tas upp på nytt i hovrätten. Om beviset kan läggas fram genom en ljud- och bildupptagning av förhöret vid tingsrätten så får beviset tas upp på nytt endast om det behöver ställas ytterligare frågor. Ett sådant bevis får tas upp även utan begäran av part.
Hovrättens möjlighet att agera självmant för att bevisning ska tas upp på nytt hänger framförallt samman med de s.k. tilltrosreglerna. Vid våra diskussionsmöten har det framförts, särskilt från domarhåll, att tilltrosbestämmelsen bör avskaffas. Vi lämnar ett förslag på förändrade tilltrosregler i avsnitt 12. Genom EMRreformen utvidgades hovrättens möjlighet att ändra en tingsrättsdom när avgörandet beror av tilltron till viss bevisning så att det inte längre krävs att beviset tas upp på nytt i hovrätten. Som ett alternativ kan beviset i stället läggas fram genom en ljud- och bildupptagning av förhöret vid tingsrätten (prop. 2004/05:131 s. 206 ff.). Det har medfört att behovet av att ta upp bevisningen på nytt i hovrätten har minskat avsevärt. Fortfarande kan dock finnas ett sådant behov om det av någon orsak inte finns en ljud- och bildupptagning som kan spelas upp eller om det råder oklarheter om vad den hörde i förhöret menat med sin utsaga (jfr a. prop. s. 234). Hovrätten bör därför ha kvar möjligheten att självständigt bestämma formerna för hur bevisningen som har tagits upp i tingsrätten ska läggas fram i hovrätten. 35 kap. 13 § andra stycket RB bör alltså inte ändras.
233
5 Åklagaren
5.1 Inledning
Åklagaren ska enligt rättegångsbalken yrka ansvar för den brottsliga gärningen samt ange tillämpligt lagrum och brottsrubricering. Rätten är bunden av åklagarens gärningsbeskrivning, men inte av hur åklagaren rubricerat brottet eller vilket lagrum som angetts. Åklagaren är i dag inte skyldig att framställa ett yrkande om påföljd. Om åklagaren väljer att ange sin uppfattning i påföljdsfrågan är rätten inte bunden av denna. Rätten kan döma till ett strängare straff än vad åklagaren har förespråkat. Till skillnad från vad som gäller för skuldfrågan är alltså rätten helt fri i sin prövning av påföljdsfrågan.
De nuvarande bestämmelserna i rättegångsbalken innebär också att frågor om särskild rättsverkan av brott ska prövas självmant av rätten. Det enda undantaget är företagsbot som kräver ett yrkande från åklagaren (36 kap. 7 § BrB). Rätten har alltså formellt sett det fulla ansvaret för att se till att frågor om förverkande och annan rättsverkan av brott blir utredda och avgjorda.
Den gällande ordningen är en rest av den inkvisitoriska processordningen. Enligt denna hade rätten hela ansvaret för brottmålsprocessen och åklagaren var närmast en underordnad medhjälpare till domstolen. Vid tillkomsten av 1948 års rättegångsbalk saknade åklagarna fortfarande en fullständig juristutbildning. Ofta fanns det endast en åklagare vid varje myndighet. Det var alltså nödvändigt att låta domstolen ha kvar ett betydande ansvar för processens ramar. I dag ser verkligheten annorlunda ut. Vi har en professionell åklagarkår och en stark åklagarorganisation.
I praxis har de kvarvarande inkvisitoriska inslagen i brottmålsprocessen successivt luckrats upp. Särskilt gäller detta i de delar som rör skuldfrågan. Men även när det gäller påföljdsfrågan har det i praktiken skett förändringar. Åklagare anger i dag ofta sin upp-
Åklagaren SOU 2013:17
234
fattning i påföljdsfrågan i samband med sitt slutanförande. Det är ovanligt att rätten i sådana fall dömer ut ett strängare straff eller en mer ingripande påföljd än vad åklagaren förespråkar, men det förekommer. Europakonventionens ökade betydelse för svensk rätt har också lett till att den kontradiktoriska förfarandeprincipen fått ett större genomslag. Det innebär att domstolen i många fall är skyldig att göra parterna uppmärksamma på en fråga som domstolen anser sig föranledd att ta ställning till, t.ex. om brottet ska rubriceras på annat sätt än vad åklagaren har angett.
Den syn på påföljdsfrågan och frågor om särskild rättsverkan som kommer till uttryck i rättegångsbalken är dock fortfarande präglad av den äldre rättsordningen. Rätten kan avgöra om den tilltalade ska dömas till ett strängare straff än vad åklagaren har förespråkat. Det finns inte heller något hinder mot att rätten på eget initiativ väcker frågor om särskild rättsverkan som kan vara mycket ingripande för den tilltalade. Vi menar att det bör vara åklagarens uppgift att bestämma den strängaste påföljd som den åtalade brottsligheten kan leda till. Detsamma gäller vilka andra följder som brottsligheten bör ha för den tilltalade i form av särskild rättsverkan av brott.
Förutom att tydliggöra åklagarens roll när det gäller att föra talan i påföljdsfrågan bör åklagarens roll i förhållande till målsäganden göras tydligare. När åklagaren har väckt åtal bör åklagaren ensam ansvara för att föra talan om straffansvar. Vi behandlar den frågan i avsnitt 6.
5.2 Åklagaren bör föra talan i påföljdsfrågan
Bedömning: Det bör införas en uttrycklig skyldighet för
åklagaren att ange sin ståndpunkt i påföljdsfrågan i alla mål. Rätten bör inte kunna döma den tilltalade till ett strängare straff eller en mer ingripande påföljd än vad åklagaren yrkat.
Åklagaren
235
5.2.1 Inledning
Under senare år har det lämnats flera förslag som går ut på att åklagaren ska få ett ökat ansvar för påföljdsfrågan.1 Förslagen har skiljt sig åt när det gäller om åklagaren ska vara skyldig att ange sin ståndpunkt i påföljdsfrågan i alla mål eller bara i vissa typer av mål. De har också skiljt sig åt i frågan om rätten ska vara bunden av åklagarens bedömning av påföljdsfrågan. Detsamma gäller när och på vilket sätt åklagaren ska framställa sin ståndpunkt.
Vi föreslår att åklagaren ska vara skyldig att ange sin uppfattning i påföljdsfrågan i alla mål. Rätten ska dessutom vara bunden av åklagarens ståndpunkt i den meningen att den tilltalade inte ska kunna dömas till ett strängare straff eller en mer ingripande påföljd än vad åklagaren förespråkat. Det senare för med sig att åklagaren ska ange sin ståndpunkt genom att framställa ett yrkande om påföljd. I detta avsnitt redogör vi för våra överväganden kring dessa frågor. Vi återkommer till frågorna om när yrkandet ska framställas, hur preciserat det bör vara och om det bör finnas undantagsregler i avsnittet om innehållet i påföljdsyrkandet.
5.2.2 En tydlig och ändamålsenlig rollfördelning
Åklagaren styr rättens prövning i skuldfrågan genom utformningen av gärningsbeskrivningen. Åklagaren har därmed redan i dag ett stort inflytande över brottmålsprocessen. Om åklagaren får ansvaret att inför domstolens avgörande framställa ett yrkande om påföljd som domstolen inte kan frångå i skärpande riktning tydliggörs rollfördelningen mellan åklagaren och domstolen ytterligare. Det innebär att åklagaren får det fulla ansvaret för statens straffrättsliga talan. Genom sitt påföljdsyrkande anger åklagaren den övre gränsen för vilken påföljd brottsligheten kan leda till.
Det har hävdats att en sådan förändring av rollfördelningen rubbar balansen i processen till åklagarens fördel. Vi delar inte den uppfattningen. Vi menar tvärtom att processen blir mer balanserad. Domstolens roll blir mer renodlad. Det blir tydligt att domstolens
1SOU 2005:117 – Ett effektivare brottmålsförfarande – några ytterligare åtgärder, slutbetänkande från Beredningen för rättsväsendets utveckling (BRU). Effektivare hantering av
stora och komplicerade mål – idéskrift, 2006 från Riksåklagarens arbetsgrupp om effektivare
hantering av stora och komplicerade mål. SOU 2008:85 – Straff i proportion till brottets allvar, slutbetänkande från Straffnivåutredningen.
Åklagaren SOU 2013:17
236
uppgift i brottmålsprocessens alla delar är att ta ställning till åklagarens talan.
Av tradition har påföljdsfrågan varit en fråga för rätten. Det innebär att det har byggts upp en kompetens för prövning av påföljder vid domstolarna. Ett argument mot att domstolen ska vara bunden av åklagarens påföljdsyrkande kan vara att domstolarnas kompetens inte tas till vara fullt ut. Enligt vår uppfattning är det inte något tungt vägande argument. Domstolen ska fortfarande avgöra påföljdsfrågan, men beakta den yttre gräns som åklagaren satt upp. Att åklagaren på ett tydligt sätt ger uttryck för sin syn på påföljdsfrågan bör leda till att åklagaren lyfter fram försvårande och förmildrande omständigheter i rättegången. Det leder till bättre förutsättningar för den tilltalade att genom sin försvarare ge uttryck för sin syn i dessa frågor. Domstolens beslutsunderlag bör därför bli mer fullständigt än i dag.
Ett annat argument som har framkommit vid våra diskussionsmöten med domare, åklagare och brottmålsadvokater är att det finns risk för att åklagare framställer ”för hårda” påföljdsyrkanden för att ge domstolen utrymme att bestämma en sträng påföljd. Det är viktigt att poängtera att åklagaren är part i målet och det är domstolen som ska ha det slutliga ansvaret för att se till att den tilltalade inte döms till en för sträng påföljd. Samtidigt kräver åklagarens objektivitetsplikt att han eller hon är skyldig att beakta även det som talar till den tilltalades förmån. Att åklagarens uppfattning i påföljdsfrågan blir en uttrycklig del av åklagarens talan kommer att innebära att åklagaren inte får fullt bifall för sin talan om domstolen dömer ut ett lindrigare straff än åklagaren yrkat. Vi har svårt att se att den ordning vi förespråkar skulle leda till att åklagare medvetet skulle utforma sin talan så att han eller hon inte kommer att få fullt bifall för denna genom att yrka ett strängare straff än vad som är motiverat med hänsyn till brottsligheten och den tilltalades person. Det är en annan sak att åklagare, med rätta, kan se det som sin uppgift att verka för en utveckling av påföljdspraxis vid en viss brottstyp. Att det kan ske genom att domstolen tar ställning till åklagarens yrkande om påföljd är positivt. Förutsättningarna för att påföljdsfrågorna på det sättet får en bättre belysning bör öka om åklagaren får det ökade ansvar för påföljdsfrågan som vi förespråkar.
Åklagaren
237
5.2.3 En process som är mer förutsebar för den tilltalade
Enligt den kontradiktoriska förfarandeprincipen ska den som anklagats för ett brott få full information om vad anklagelsen gäller och beredas tillfälle att bemöta vad som läggs honom eller henne till last.2 Det kan ifrågasättas om det sätt som påföljdsfrågan hanteras i dag verkligen är förenlig med denna princip.
Enligt den nuvarande ordningen prövar rätten frågor om straffmätning och påföljdsval utan något påstående från åklagaren. Det enda som sätter ramen för domstolens påföljdsbestämning är straffskalan för det åtalade brottet. Den säger ofta lite om nivån på den konkreta påföljd som kommer att dömas ut. Påföljden kan alltså komma närmast som en överraskning för den tilltalade. Det kan leda till att den tilltalade inte anser sig ha fått möjlighet att på ett tillräckligt utförligt sätt föra fram de omständigheter som han eller hon anser bör beaktas i mildrande riktning.
Om åklagaren alltid anger sin ståndpunkt i påföljdsfrågan innan målet avgörs ökar förutsebarheten för den tilltalade. Den tilltalade får tillfälle att försvara sig genom att bemöta vad åklagaren för fram. Detta leder till att den kontradiktoriska förfarandeprincipen, till skillnad mot i dag, även skulle tillämpas fullt ut beträffande påföljdsfrågan.
Om domstolen är förhindrad att döma ut en strängare påföljd än åklagaren yrkat får den tilltalade dessutom veta vad han eller hon riskerar att dömas till. Den tilltalade kan skaffa sig en uppfattning om hur han eller hon ställer sig till åklagarens talan. Att de som åtalas för brott så tidigt som möjligt får veta vilken påföljd de riskerar är enligt vår uppfattning av stort värde i sig. Det ökar förutsättningarna för att parternas ståndpunkter i målet kan klargöras efter att den tilltalade svarat på åtalet. Det gör det dessutom möjligt att införa bestämmelser där domstolen under vissa förutsättningar kan avgöra mål där den tilltalade godtar åklagarens talan utan att hålla huvudförhandling i målet (se vidare avsnitt 9).
2 Se t.ex. NJA 2003 s. 486 där Högsta domstolen tog ställning till om de omständigheter som hovrätten hade lagt till grund för att anse ett våldtäktsbrott som grovt hade lyfts fram tillräckligt tydligt under rättegången. Högsta domstolen uttalade att det ligger ”i den kontradiktoriska rättskipningens princip att den tilltalade skall ha fullgoda möjligheter att bemöta påståenden om sådana omständigheter som läggs honom till last”. I NJA 2011 s. 611 konstaterar Högsta domstolen också (p. 17 i domen) att Europakonventionen och den praxis som har utvecklats av Europadomstolen innebär ”att det numera, i motsats till vad som tidigare har antagits, inte är möjligt att döma enligt en viss straffbestämmelse utan att den tilltalade i förväg har fått reda på att bestämmelsen skulle kunna vara tillämplig och har beretts möjlighet att anpassa sitt försvar efter detta”.
Åklagaren SOU 2013:17
238
5.2.4 Förutsättningar för mer förutsebara bestämmelser
I rättegångsbalken finns bestämmelser som anger att olika handläggningssätt ska tillämpas eller är möjliga att tillämpa vid olika allvarliga brott. Exempel på detta är möjligheten att avgöra ett brottmål utan huvudförhandling (45 kap. 10 a § RB), möjligheten att avgöra mål i den tilltalades utevaro (46 kap. 15 a § RB) och när det krävs prövningstillstånd i hovrätt (49 kap. 13 § RB).
Enligt dagens bestämmelser ska domstolen göra en prognos av den förväntade påföljden för att ta ställning till om ett mål ska kunna avgöras utan huvudförhandling eller i den tilltalades utevaro. I många fall är det nödvändigt att veta åklagarens inställning i påföljdsfrågan. Om åklagaren anser att målet kan avgöras utan huvudförhandling anges det regelmässigt i stämningsansökan tillsammans med ett påföljdsförslag. I en utevarosituation kan åklagaren på fråga från rätten uppge att han eller hon anser att det är hinder mot att avgöra målet med hänsyn till sin uppfattning i påföljdsfrågan. Även om rätten på det sättet i praktiken kan ta hänsyn till åklagarens uppfattning är det rättens prognos av den förväntade påföljden som är avgörande. Om åklagaren anger ett yrkande om påföljd redan när åtalet väcks behöver domstolen inte göra en sådan förhandsbedömning. Det blir i stället möjligt att göra tillämpningen av olika handläggningssätt beroende av det yrkande om påföljd som åklagaren angett. Det innebär att bestämmelserna kan bli klarare och enkla att tillämpa. Processen skulle också bli mer förutsebar för parterna genom att tillämpningsområdet för olika bestämmelser kan knytas till ett uttryckligt yrkande om påföljd från åklagaren i stället för en prognos av rätten. Att bestämmelserna som avgränsar tillämpningsområdet är klara och förutsebara är särskilt viktigt vid ett sådant förenklat förfarande som vi föreslår.
Åklagaren
239
5.2.5 Större uppmärksamhet på påföljdsfrågan
Att rätten avgör påföljdsfrågan utan yrkande kan, som Straffnivåutredningen pekat på (se SOU 2008:85 s. 327 f), leda till att frågor om påföljd hamnar i bakgrund i brottmålsprocessen. Vi ställer oss bakom Straffnivåutredningens bedömning att ett ökat inflytande för åklagaren över påföljdsfrågan kan antas leda till att uppmärksamheten, såväl under förundersökningen som vid processen i domstol, i större utsträckning än i dag riktas mot sådana förhållanden som har betydelse för bedömningen av brottets straffvärde. Vi instämmer i att det skulle vara positivt för brottmålsprocessen med en utförligare argumentation från parterna när det gäller vilka försvårande och förmildrande omständigheter som förelegat vid gärningen. Som Straffnivåutredningen pekat på bör en ordning där åklagaren är skyldig att ange sin ståndpunkt i påföljdsfrågan även leda till att domstolarna på ett tydligare sätt i domen redovisar vilka överväganden som gjorts i denna fråga.
Enligt vår uppfattning skulle ytterligare en positiv effekt av åklagarens ökade ansvar för påföljdsfrågan vara att det skapar ett incitament för åklagaren att redan under förundersökningen ta ställning till brottslighetens straffvärde och ha en preliminär uppfattning om vilken påföljd han eller hon kan komma att yrka. Det möjliggör, som vi utvecklar i avsnitt 8.4, att åklagarna kan inhämta den utredning kring den misstänktes personliga förhållanden som är relevant. Åklagarens ökade ansvar för påföljdsfrågan bör också underlätta tillämpningen av bestämmelserna om åtalsunderlåtelse och förundersökningsbegränsning. De bestämmelserna kräver bl.a. att åklagaren gör en prognos av den förväntade påföljden.
5.2.6 Större enhetlighet i rättstillämpningen
Enligt vår uppfattning bör en skyldighet för åklagarna att ange sin ståndpunkt i påföljdsfrågan skapa förutsättningar för en större enhetlighet i rättstillämpning. Det leder till att uppmärksamheten på påföljdsfrågan ökar och bör bidra till utförligare och tydligare bedömningar i domstolarnas domar.
Åklagarmyndigheten är till skillnad från domstolsväsendet en hierarkisk organisation. Även om åklagare, liksom domare, i de enskilda fallen gör självständiga bedömningar kan Åklagarmyndigheten utfärda riktlinjer eller allmänna råd avseende vilka
Åklagaren SOU 2013:17
240
straffnivåer som bör vara utgångspunkten vid olika typsituationer. De enskilda åklagarna kan på det sättet få ett beslutsstöd när de ska ange sin ståndpunkt i påföljdsfrågan vid olika frekventa brottstyper. Det skapar förutsättningar för ett gemensamt synsätt bland åklagarna i landet. Det bör bidra till att enhetligheten och förutsebarheten ökar.
Ett argument som ibland förs fram mot en ordning som innebär att rätten ska vara förhindrad att döma ut en strängare påföljd än vad åklagaren angett är att domstolen skulle vara förhindrad att döma ut den påföljd som egentligen är ”den korrekta”. Vid diskussionsmöten vi genomfört med åklagare, domare och advokater uttryckte några det som att det finns en risk att det kan leda till materiellt oriktiga domar eller att lika fall inte bedöms lika. Vi anser inte att detta argument är hållbart. För det första är det mycket svårt att avgöra exakt vad som är den materiellt riktiga påföljden i ett enskilt fall. Att domare i allmänhet skulle vara mer kompetenta än åklagare att avgöra hur sträng en påföljd ska vara i ett enskilt fall menar vi kan ifrågasättas. Risken för bristfälligt underbyggda påföljdsbedömningar bör tvärtom minska vid en sådan ordning som vi förespråkar. Det kan på goda grunder antas att rätten oftare kommer att få ett bättre beslutsunderlag genom att parterna argumenterar i påföljdsfrågan på ett mer utförligt sätt. Dessutom innebär ett förbud för rätten att gå utöver vad åklagaren yrkat bara att åklagaren bestämmer den övre gränsen för hur strängt straff som kan komma i fråga. Det uppstår inte någon ökad risk för alltför stränga påföljder. Någon risk för minskad rättssäkerhet för den tilltalade uppstår alltså inte. Att det någon gång kan uppstå en situation där åklagaren enligt rättens uppfattning yrkat ett för lindrigt straff innebär knappast ett hot mot enhetligheten i rättstillämpningen.
5.2.7 Risken för överenskommelser om påföljd
En ordning där åklagaren bestämmer den övre gränsen för vilken påföljd som kan dömas ut kan skapa förutsättningar för en dialog mellan åklagaren och den tilltalade och dennes försvarare kring påföljdsfrågor. Åklagaren kan på det sättet få information om nya omständigheter, t.ex. om den tilltalades personliga förhållanden, som kan leda till att åklagaren ändrar sin ståndpunkt i påföljdsfrågan. Att det kan ske en sådan dialog är positivt och kan bidra till
Åklagaren
241
att påföljdsfrågan får en bättre belysning i ett tidigt skede. Men det väcker också andra frågor, som risken för informella uppgörelser om påföljden mellan åklagaren och den tilltalade eller dennes försvarare.
Åklagaren ska grunda sitt ställningstagande i påföljdsfrågan på bestämmelserna i 29 och 30 kap. BrB. Påföljdsutredningen har i betänkandet Nya påföljder, SOU 2012:34, föreslagit en ändring i 29 kap. 5 § BrB som innebär att det i ökad utsträckning ska kunna tas hänsyn till om den tilltalade genom att erkänna eller på annat sätt medverkat i utredningen av det egna brottet. Enligt förslaget ska det inte längre krävas särskilda skäl för att gå under straffminimum. Det ska vara fråga om fall då den tilltalades medverkan i utredningen är ett uttryck för ansvarstagande och ånger. Den föreslagna strafflindringen är inte avsedd för en gärningsman som kallsinnigt erkänner och berättar om det han har gjort sig skyldig till eller för den som uppenbart försöker förhandla sig till en lindrigare påföljd. Den tilltalades medverkan ska ha haft betydelse för utredningen. Det innebär att det framförallt kommer att kunna vara aktuellt med strafflindring vid allvarlig och svårutredd brottslighet. Påföljdsutredningens förslag tar bara sikte på medverkan i utredningen av det egna brottet. Förslaget är inte avsett att innebära några förändringar när det gäller möjligheten att medge strafflindring för s.k. kronvittnen. Om Påföljdsutredningens förslag genomförs kommer det att i 29 kap. BrB, finnas lagstöd för åklagaren att vid yrkandet om påföljd – när det är befogat – beakta att den tilltalade erkänt eller på annat sätt medverkat i utredningen av det egna brottet.
Kombinationen av den strafflindringsgrund som Påföljdsutredningen föreslår och en ordning där åklagaren sätter den övre gränsen för hur sträng påföljd som kan dömas ut kan uppfattas som problematisk. En tänkbar invändning är att åklagare skulle kunna utlova den tilltalade ett lägre straff i utbyte mot ett erkännande eller annan medverkan i utredningen, m.a.o. att det skapas ett utrymme för informella åtalsuppgörelser (eller s.k. plea bargains).3
Vi anser att sådana farhågor inte ska överdrivas, även om det är viktigt att problematiken uppmärksammas. Den ordning vi föreslår innebär att åklagaren, på sitt tjänsteansvar, väcker åtal efter en sedvanlig åtalsprövning. Förundersöknings- och åtalsplikten förändras
3 Se SOU 2005:117 s. 49–61 för en redogörelse för diskussioner kring plea bargain-system och överväganden kring en ordning med kronvittnen.
Åklagaren SOU 2013:17
242
inte. Under förundersökningen gäller bl.a. bestämmelsen i 23 kap. 12 § RB, som anger att man under ett förhör inte får använda löften eller förespeglingar om särskilda förmåner i syfte att framkalla bekännelse eller uttalande i viss riktning. Vi föreslår att åklagaren ska ange de omständigheter som han eller hon har beaktat vid sin utformning av påföljdsyrkandet. Några andra hänsyn än de som har betydelse enligt 29 och 30 kap. brottsbalken får inte tas. Den insyn och offentlighet som det innebär att målet avgörs i domstol är enligt vår bedömning tillräcklig för att förhindra otillåtna uppgörelser eller annat missbruk av en ordning där åklagaren bestämmer den övre ramen för vilken påföljd som kan dömas ut. Risken för informella uppgörelser medför alltså inte att det är motiverat att domstolen ska kunna frångå åklagarens bedömning av påföljdsfrågan i skärpande riktning.
5.2.8 Målsägandens ställning
I avsnitt 6 redogör vi för vad det innebär att målsäganden har rätt att biträda åtalet. Som framgår där föreslår vi att målsäganden inte längre ska kunna biträda åtalet. Det innebär att målsäganden inte kommer att ha rätt att framställa ett yrkande i påföljdsdelen. En ordning där rätten är bunden av åklagarens påföljdsyrkande kan därför förenas med målsägandens ställning i processen.
Det är knappast möjligt att införa en ordning där åklagarens påföljdsyrkande ska utgöra den övre gränsen för hur strängt straff eller ingripande påföljd som rätten kan döma till utan att de nuvarande bestämmelserna om målsägandens rätt att biträda åtalet ändras (jfr Straffnivåutredningens överväganden i SOU 2008:85 s. 324 ff). Om det inte sker skulle målsäganden ha rätt att framställa ett påföljdsyrkande som avviker från åklagarens. Rätten skulle därmed få två yrkanden att förhålla sig till. Målsägandens yrkande skulle ersätta åklagarens i de fall då målsäganden yrkar ett strängare straff eller en mer ingripande påföljd. Vi menar att det från en principiell utgångspunkt inte är acceptabelt att målsäganden skulle ha ett sådant inflytande över brottmålsprocessen i ett mål där allmän åklagare för talan. Den tydligare rollfördelningen och ökade förutsebarheten som vi förespråkar skulle också gå förlorad.
Ett möjligt sätt att undgå problemet skulle kunna vara att behålla målsägandens rätt att biträda åtalet, men att begränsa dennes rätt att framställa ett påföljdsyrkande. Man kan tänka sig en
Åklagaren
243
ordning där målsäganden inte har rätt att framställa något yrkande eller där målsäganden inte får gå utöver vad åklagaren har yrkat. Det skulle innebära att åklagarens yrkande alltid skulle utgöra den översta gränsen för vilken påföljd som kan dömas ut. Målsägandens rätt att framställa ett yrkande om påföljd kan dock inte särskiljas från målsägandens rätt att justera åtalet. Om målsäganden ska ha kvar sin rätt att justera åtalet måste rätten rimligen – vid bifall till målsägandens justerade åtal – kunna döma ut en påföljd som utgår från den gärningsbeskrivningen. Det skulle få till konsekvens att åklagarens yrkande om påföljd inte kunde användas som gräns för hur ingripande påföljd som skulle kunna dömas ut.
5.2.9 Sammanfattande bedömning
Sammantaget gör vi bedömningen att det skulle innebära stora fördelar för brottmålsprocessen om det införs en uttrycklig skyldighet för åklagaren att ange sin ståndpunkt i påföljdsfrågan i alla mål. Vi anser att en sådan ordning bör införas. Domstolen bör dessutom vara förhindrad att döma den tilltalade till en strängare eller mer ingripande påföljd än vad åklagaren angett. Det leder till att rollfördelningen mellan domstolen och åklagaren blir tydligare och mer ändamålsenlig. Det ökar förutsebarheten i brottmålsprocessen och står bättre i överensstämmelse med den kontradiktoriska principen. Det bör leda till en ökad uppmärksamhet på påföljdsfrågan och öka förutsättningarna för en större enhetlighet i rättstillämpningen.
5.3 Åklagarens yrkande om påföljd
Förslag: Åklagaren ska redovisa sin bedömning av påföljds-
frågan genom ett yrkande om påföljd i alla mål. Yrkandet ska anges i åtalet. Det ska kunna ändras under målets handläggning.
Det är åklagarens slutliga yrkande som rätten inte ska kunna frångå i skärpande riktning.
Åklagaren SOU 2013:17
244
5.3.1 Inledning
Som framgår av våra överväganden i föregående avsnitt gör vi bedömningen att åklagaren i alla brottmål ska framställa ett yrkande om påföljd som rätten inte ska kunna frångå i skärpande riktning. I detta avsnitt tar vi ställning till hur preciserat åklagarens yrkande ska vara, när det ska framställas och om det finns skäl att ha undantagsregler. För dessa överväganden har det särskild betydelse att vi anser att rollfördelningen i processen blir mer tydlig och ändamålsenlig om åklagarens yrkande om påföljd utgör den övre gränsen för den påföljd som rätten kan döma ut, att det bidrar till ökad förutsebarhet för den tilltalade och att det skapar förutsättningar för tydligare och mer förutsebara processregler.
Olika hänsyn kan göra sig gällande beroende på i vilket skede påföljdsyrkandet ska anges. Vi tar först ställning till vad som bör gälla när åklagaren slutför sin talan, se avsnitt 5.3.2. Vår slutsats är att åklagaren utan undantag måste ange ett preciserat yrkande om påföljd senast vid denna tidpunkt.
Vi behandlar därefter frågan om påföljdsyrkandet ska anges i åtalet och om det i så fall finns skäl att föreslå undantag om att så inte alltid behöver ske, se avsnitt 5.3.3. Vår slutsats är att åklagaren alltid ska ange ett påföljdsyrkande i åtalet. Att yrkandet ska kunna ändras under målets handläggning om det framkommer att det finns skäl för det, behandlar vi i avsnitt 5.3.4.
5.3.2 Ett preciserat yrkande senast i samband med att åklagaren slutför sin talan
Vi har tidigare redogjort för de fördelar som vi ser med en ordning där åklagarens yrkande om påföljd anger den övre gränsen för hur sträng påföljd som rätten kan döma ut. För att åklagarens ståndpunkt ska kunna fylla den funktionen krävs det att åklagaren framställer ett preciserat yrkande om påföljd senast i samband med sitt slutanförande. Det är åklagarens slutliga yrkande om påföljd som ska sätta gränsen för hur strängt straff eller ingripande påföljd som kan dömas ut.
Att yrkandet ska vara preciserat innebär att yrkandet ska motsvara det domslut som åklagaren anser bör meddelas i påföljdsdelen. Åklagaren måste alltså ta ställning till vilken påföljd han eller
Åklagaren
245
hon anser ska dömas ut och – beroende på vilken påföljd det gäller – hur strängt straffet ska vara.
Ibland förekommer det att åklagaren framställer alternativa ansvarsyrkanden. Åklagaren bör dock inte vara skyldig att ange mer än ett påföljdsyrkande. Att kräva att åklagaren ska ange vilken påföljd som bör dömas ut vid olika tänkbara utfall av domstolsprövningen skulle knappast främja förutsebarheten i processen. Det bör vara tillräckligt att åklagaren anger ett yrkande om påföljd som utgår från att han eller hon får fullt bifall till sin talan.
Om den som åtalas tidigare dömts till fängelse, villkorlig dom, skyddstillsyn eller sluten ungdomsvård kan bestämmelserna om sammanträffande av brott och förändring av påföljd i 34 kap. brottsbalken vara tillämpliga. Om åklagaren anser att någon av dessa bestämmelser ska tillämpas bör det framgå av åklagarens yrkande. Det kan ha betydelse för vilka straffrättsliga reaktioner ett återfall i brott ska leda till, t.ex. genom att tidigare medgiven villkorlig frigivning från fängelsestraff bör förverkas helt eller delvis. Det kan också leda till att en tidigare påföljd bör undanröjas och ersättas av en påföljd av annan art eller att en tidigare utdömd påföljd även ska avse de brott som omfattas av det nya åtalet. Med den rollfördelning vi förespråkar är det rimligt att åklagaren ska ange sin uppfattning om vilka följder ett återfall i brott bör ha. Detsamma gäller vilka ytterligare straffrättsliga sanktioner mot den tilltalade som ett nytt åtal bör leda till när det är fråga om åtal för brott som begåtts i tiden före en tidigare dom.
Åklagaren bör ange en kortfattad motivering till sitt yrkande om påföljd. Av denna bör det framgå för rätten och den tilltalade vilka huvudsakliga omständigheter som åklagaren har beaktat vid sin bedömning. Det bör t.ex. gälla åklagarens uppfattning om brottslighetens straffvärde, sådana eventuella försvårande eller förmildrande omständigheter som anges särskilt i 29 kap. 2–3 §§ BrB och om åklagaren beaktat att den tilltalade tidigare gjort sig skyldig till brott.
När vi nu redogjort för vad det innebär att åklagaren ska framställa ett preciserat påföljdsyrkande tar vi upp några invändningar som kan tänkas riktas mot att åklagaren alltid ska göra det. En sådan kan vara att det är en ny betungande arbetsuppgift för åklagarna. Det kan finnas farhågor om att det kan göra det svårare för åklagarna att samtidigt göra ett gott jobb i det som traditionellt anses vara de huvudsakliga arbetsuppgifterna – att leda förundersökning, fatta beslut i åtalsfrågan och föra talan i domstol. Vi är av
Åklagaren SOU 2013:17
246
uppfattningen att det inte behöver vara ett motsatsförhållande mellan det som traditionellt har ansetts ingå i åklagarens arbetsuppgifter och att åklagaren får ett ökat ansvar för att föra talan i påföljdsdelen. Redan i dag lämnar åklagaren regelmässigt ett påföljdsförslag i samband med sitt slutanförande och frågor om påföljdsval och straffmätning ges redan ett väl tilltaget utrymme i åklagarnas grundutbildning.4Sett utifrån andra bestämmelser i rättegångsbalken är det inte heller en ny uppgift för åklagaren att ta ställning i påföljdsfrågor. Det sker när åklagaren avgör om strafföreläggande ska utfärdas. Det sker också när åklagaren överväger om en förundersökning ska läggas ned (23 kap. 4 a § RB) eller om åtalsunderlåtelse ska meddelas (20 kap. 7–7 a § RB). Vilken påföljd som kan vara aktuell måste också övervägas vid beslut om anhållande, eftersom det inte får ske om det kan antas att påföljden kommer att bestämmas till böter. All tvångsmedelsanvändning kräver också ett övervägande om åtgärden är proportionerlig. När åklagare överväger om en dom ska överklagas tar åklagaren ställning till den påföljd som dömts ut.
Den som är av uppfattningen att det inte kan krävas att åklagare ska ange ett påföljdsyrkande i alla mål kan argumentera för att det bör finnas undantag från en sådan regel. Det skulle innebära att det skulle vara möjligt för åklagaren att under vissa förutsättningar avstå från att framställa ett påföljdsyrkande när målet överlämnas till tingsrättens bedömning. Att på ett godtagbart sätt avgränsa när ett yrkande måste framställas och när det finns skäl att göra ett undantag skulle dock vara svårt. Att åklagarens påföljdsyrkande skulle utgöra den övre gränsen för rättens påföljdsbestämning i vissa mål, samtidigt som åklagare skulle kunna avstå från att framställa ett yrkande i andra framstår också som inkonsekvent. Det skulle innebära att bara de tilltalade i de mål där åklagaren väljer att framställa ett påföljdsyrkande skulle få veta vilken påföljd som är den strängaste som rätten kan döma ut. Det framstår som tveksamt utifrån de principer om lika behandling och förutsebarhet som måste prägla en rättegång i brottmål.
Ytterligare ett alternativ skulle kunna vara att åklagaren bara skulle behöva ange sin uppfattning om brottslighetens straffvärde och att denna uppfattning skulle vara bindande för rätten vid påföljdsbestämningen. Det skulle eventuellt även kunna innefatta att åklagaren skulle ta hänsyn till andra omständigheter som har
4 Åklagarmyndighetens remissvar på Straffnivåutredningens slutbetänkande Straff i pro-
portion till brottets allvar (SOU 2008:85), Dnr ÅM-A 2008/1536.
Åklagaren
247
betydelse för straffmätningen (se 29 kap. 4, 5 och 7 §§ BrB). En sådan lösning skulle dock knappast innebära någon förbättring vare sig i fråga om förutsebarhet för den tilltalade eller en tydligare rollfördelning i processen. När det gäller påföljdsfrågan är det den konkreta påföljden som rättegången kan leda till som har störst betydelse för den tilltalade. Att den tilltalade skulle få veta att åklagaren anser att gärningen har ett straffvärde som motsvarar ett visst fängelsestraff har knappast lika stor betydelse som om det kan komma att leda till ett fängelsestraff eller en annan påföljd. Att rätten skulle vara bunden av åklagarens uppfattning i en fråga som har betydelse för påföljdsbestämningen (brottslighetens straffvärde), men samtidigt kunna besluta om påföljdsvalet utan begränsning framstår också som en märklig ordning.
Utifrån synsättet att det inte kan krävas att åklagaren ska framställa ett yrkande om påföljd i alla mål skulle slutligen ett alternativ kunna vara att inte ändra de nuvarande bestämmelserna. En variant på detta skulle vara att åklagaren i och för sig ska ange ett förslag till påföljd, men att det inte ska ha någon betydelse för hur sträng påföljd som kan dömas ut. Det innebär dock att man måste vara beredd på att avstå från de fördelar som vi pekat på i föregående avsnitt. Det innebär också att det även i fortsättningen skulle råda en situation där de flesta domare i praktiken inte kommer döma till en strängare påföljd än vad åklagaren föreslagit, medan några anser sig oförhindrade att göra detta. Rollfördelningen kommer alltså inte bli så tydlig som den enligt vår uppfattning bör vara.
Sammantaget är vår slutsats att åklagaren i alla mål ska framställa ett preciserat påföljdsyrkande i varje fall senast i samband med att han eller hon slutför sin talan.
5.3.3 Ett yrkande om påföljd ska anges i åtalet
Det är åklagarens slutliga yrkande om påföljd som ska sätta den övre gränsen för den påföljd som rätten kan döma ut. Det skulle i och för sig kunna tala för att det är obehövligt att åklagaren anger sitt yrkande innan han eller hon slutför sin talan. Vi föreslår dock att åklagaren alltid ska ange ett påföljdsyrkande i åtalet. Det finns flera fördelar med det.
Utifrån en allmän synpunkt är det rimligt att åklagaren, liksom andra parter som väcker talan i domstol, ska ange det slutresultat som han eller hon vill uppnå i processen redan när talan väcks.
Åklagaren SOU 2013:17
248
Om åklagaren anger sitt yrkande i åtalet ökar förutsebarheten i processen. Den tilltalade får redan när åtalet väcks en uppfattning om vilken påföljd han eller hon riskerar att dömas till. Det ger den tilltalade bättre möjligheter att förbereda sitt försvar. Det gör det också möjligt för den tilltalade att i ett tidigt skede ta ställning till åklagarens talan. Det ökar förutsättningarna för att parternas ståndpunkter kan klargöras efter att den tilltalade svarat på åtalet. Något som är positivt oavsett hur målet sedan kommer att avgöras. Det är också nödvändigt för att målet på ett effektivt sätt ska kunna avgöras i ett särskilt förfarande utan huvudförhandling. För planeringen av den fortsatta domstolsprocessen är det en fördel att åklagarens uppfattning i påföljdsfrågan är känd redan när åtalet väcks. Det gör det möjligt för rätten att utgå från åklagarens ståndpunkt i påföljdsfrågan vid bedömningen av om målet kan avgöras på ett förenklat sätt eller i den tilltalades utevaro. Det bör även underlätta planeringen av en kommande huvudförhandling.
Om åklagaren ska ange ett yrkande om påföljd i åtalet blir det naturligt att redan under förundersökningen uppmärksamma det som har betydelse för påföljdsfrågan. Enligt vår uppfattning skulle det främja både effektiviteten och kvaliteten i brottmålsprocessen. Det kan antas leda till att omständigheter som har betydelse för bedömningen av straffvärdet, t.ex. försvårande och förmildrande omständigheter får en bättre belysning både under förundersökningen och i rättegången. Det skulle även medföra att andra omständigheter som har betydelse för vilken påföljd som kan vara aktuell vid en fällande dom blir uppmärksammade i ett tidigt skede.
Om åklagaren bedömer att bevisläget är sådant att åtal kommer att väckas kan uppgifter om den misstänktes personliga förhållanden hämtas in från Kriminalvården. Det säkerställer att sådana uppgifter finns tillgängliga när målet ska avgöras. Som vi utvecklar i avsnitt 8.4 ökar det förutsättningarna för mer differentierade yttranden om den tilltalades personliga förhållanden. Det kan även leda till att en misstänkt som är i behov av vård eller andra åtgärder får en tidigare kontakt med Kriminalvården än vad som är fallet i dag.
Med utgångspunkt från dagens brottmålsprocess kan en ordning där åklagaren ska ange ett yrkande om påföljd redan när åtalet väcks framstå som svårtillämpad och onödigt krånglig. Förundersökningen är inriktad på att utreda vem som är misstänkt för ett visst brott och om det finns tillräckliga skäl för åtal mot den misstänkte. Den ska också bedrivas så att bevisningen kan tas upp i ett
Åklagaren
249
sammanhang vid en kommande huvudförhandling. Utredning som är särskilt inriktad på omständigheter som påverkar brottets straffvärde i försvårande eller förmildrande riktning kan komma i bakgrunden. Detsamma gäller omständigheter som har att göra med den tilltalades person. En förklaring till detta är att påföljdsfrågan i dag är rättens ansvar. En annan förklaring är att det, med undantag för bötesmål, inte finns något annat sätt att avgöra brottmål än vid en huvudförhandling.
Redan det faktum att åklagaren får det ökade ansvar för påföljdsfrågan som vi förespråkar kan antas leda till en ökad uppmärksamhet på omständigheter som har betydelse för påföljdsfrågan redan under förundersökningen. Detta oavsett när åklagaren ska framställa yrkandet. Vi föreslår att brottmål, under vissa förutsättningar, ska kunna avgöras i ett särskilt förfarande utan huvudförhandling. För att det ska kunna ske på ett effektivt och ändamålsenligt sätt är det som vi tidigare fört fram nödvändigt att åklagaren anger sin ståndpunkt i påföljdsfrågan redan när åtalet väcks. Det kommer i flera fall kräva att åklagaren före åtalet hämtar in uppgifter om den misstänktes personliga förhållanden. Att det sker är enligt vår uppfattning nödvändigt för att säkerställa att det särskilda förfarandet kan tillämpas i så stor utsträckning som möjligt. En sådan förändring kan också antas leda till att det skapas rutiner och arbetssätt, som även i andra mål gör det lättare och mer naturligt för åklagare att ange yrkanden om påföljd än vad som är fallet i dag.
Att åklagaren ska ange ett yrkande om påföljd när åtalet väcks kommer antagligen att innebära att handläggningstiden hos åklagaren i vissa fall blir något längre än vad den är i dag. Det beror främst på att det kan krävas underlag för bedömningen av påföljdsfrågan, t.ex. ett yttrande från Kriminalvården. Att åklagaren ska göra en bedömning av påföljdsfrågan och redovisa denna i åtalet är också ett tillkommande arbetsmoment vid åtalsbeslutet. Enligt vår uppfattning uppvägs den ökade genomströmningstid vid åklagarkamrarna som vårt förslag kan leda till för vissa ärenden av de fördelar som det innebär för rättskedjan i stort, se vidare avsnitt 8.4.3.
Med detta sagt ska det understrykas att det kan vara svårt för åklagaren att, redan vid åtalstidpunkten, förutse vilket yrkande som slutligen kommer att framställas. Även om en personutredning genomförts kan det krävas uppgifter om den tilltalades personliga förhållanden som inte finns tillgängliga. Åklagaren bör då kunna
Åklagaren SOU 2013:17
250
väcka åtal ändå. Rätten kan sedan besluta att kompletterande personutredning ska inhämtas. Tiden fram till huvudförhandlingen kan på det sättet utnyttjas för att färdigställa personutredningen. Annars uppstår det onödiga ”flaskhalsar” i processen.
Svårigheter kan också uppstå i omfattande mål, med flera tilltalade. I sådana mål kan det ibland vara svårt att närmare bedöma påföljdsfrågan innan de tilltalades uppgifter och övrig bevisning tagits upp i ett sammanhang vid en huvudförhandling.
En huvudförhandling medför också att åklagaren får ett annat underlag för att bedöma påföljdsfrågan. När åklagaren väcker åtal har han eller hon i regel inte träffat den tilltalade och de övriga inblandade. Åklagaren har endast kunnat ta del av uppgifterna i förundersökningen och övriga handlingar. Vid förhören vid huvudförhandlingen kan uppgifterna ändras. Även om inte det sker kan åklagaren få en annan bild av det inträffade efter att ha hört förhörspersonerna berätta om händelserna. Det kan leda till att åklagarens uppfattning om den åtalade brottslighetens allvar eller den tilltalades medverkan och roll i denna förändras. Det står även klart att åklagaren i en del fall kan göra en annan bedömning av påföljdsfrågan efter att ha fått tillfälle att lyssna på den tilltalade och ställa frågor till denne om hans eller hennes personliga förhållanden och syn på framtiden.
Mot bakgrund av dessa svårigheter skulle man kunna argumentera för att åklagaren bör kunna avstå från att ange ett påföljdsyrkande i åtalet under vissa förutsättningar. Åklagaren skulle då vara skyldig att framställa ett yrkande senast före eller i samband med sitt slutanförande. En sådan lösning föreslog Straffnivåutredningen när det gällde åklagarens förslag till påföljd. Det skulle dock innebära att den tilltalade i vissa mål inte får någon information om åklagarens inställning i påföljdsfrågan förrän i ett sent skede i handläggningen. De fördelar som vi pekat på med ett tidigt och uttryckligt ställningstagande från åklagaren skulle då inte tas till vara i alla mål.
Ett annat alternativ skulle kunna vara att åklagaren alltid ska framställa ett yrkande om påföljd, men att det alla gånger inte behöver vara lika preciserat i ett inledande skede som när åklagaren överlämnar målet till rättens bedömning. Åklagaren skulle t.ex. kunna ange att brottsligheten har ett straffvärde inom ett visst spann, men att det inte är möjligt att ange ett mer precist yrkande före förhandlingen. Vi bedömer dock att fördelarna med en sådan ordning är begränsade. Även om åklagaren skulle ha angett ett
Åklagaren
251
precist yrkande i åtalet måste det nämligen som vi utvecklar i nästa avsnitt finnas en möjlighet för åklagaren att ändra sitt yrkande under målets handläggning.
Den bästa och mest konsekventa lösningen är enligt vår mening att åklagaren alltid ska ange ett påföljdsyrkande i åtalet, som om det finns skäl för det kan ändras senare. Om utredningen om den tilltalades personliga förhållanden behöver kompletteras eller det av någon särskild anledning är svårt att vid åtalstidpunkten förutse vilket yrkande som slutligt kommer att framställas kan åklagaren ange det. På det sättet får den tilltalade – och rätten – i alla mål en uppfattning om hur åklagaren ser på påföljdsfrågan när åtalet väcks. Det ökar förutsättningarna för att parternas ståndpunkter kan klarläggas i ett tidigt skede och underlättar planeringen av målet.
I det följande behandlar vi mer utförligt tre olika situationer som under vårt arbete har tagits upp som exempel när det är särskilt svårt för åklagaren att ange en bedömning av påföljdsfrågan redan i åtalet: när det finns brister i underlaget om den tilltalades personliga förhållanden, mål som är svårbedömda eftersom de är komplexa eller omfattande och när ett tilläggsåtal väcks. Vår slutsats är att den ordning vi föreslår kan tillämpas även i dessa fall.
Brister i underlaget om den tilltalades personliga förhållanden
Till skillnad från Straffnivåutredningen föreslår vi att åklagaren ska ha det primära ansvaret för att inhämta det underlag som behövs för att han eller hon ska kunna framställa ett yrkande om påföljd i åtalet. Det kan dock uppstå situationer då det finns brister i utredningen om den misstänktes personliga förhållanden när åtalet ska väckas.
Ett exempel kan vara att den misstänkte inte medverkat i Kriminalvårdens personutredning. Enligt vår uppfattning är det i sådana fall rimligt att åklagaren väcker åtal och framställer ett påföljdsyrkande som grundas på brottslighetens straffvärde och den övriga information som finns tillgänglig. Åklagaren kan i åtalet ange att personutredningen inte är komplett och vad det beror på. Det tydliggör den enskildes ansvar att medverka i processen. Sannolikt leder det i många fall till en ökad aktivitet från den tilltalade att medverka i personutredningen.
Åklagaren SOU 2013:17
252
Om utredningen om den åtalades personliga förhållanden kompletteras under rättegången kan åklagaren – om det finns skäl för det – ändra sitt påföljdsyrkande.
Det kan också inträffa situationer då den personutredning som krävs för ett slutligt yrkande om påföljd inte har kunnat genomföras när åtalet bör väckas. Det kan t.ex. röra sig om fall då det är nödvändigt med mer ingående utredning om den misstänktes vårdbehov för att Kriminalvården ska kunna lämna ett förslag till lämplig påföljd. Det kan också röra sig om fall då det enligt åklagaren finns skäl att förordna om läkarintyg enligt 7 § lagen (1991:2041) om särskild personutredning i brottmål eller besluta att den misstänkte ska genomgå en rättspsykiatrisk undersökning. I sådana situationer bör åklagaren kunna väcka åtal och ange ett påföljdsyrkande grundat på sin uppfattning om brottslighetens straffvärde och vilken eller vilka påföljder som kan vara aktuella. Åklagaren kan t.ex. ange att han eller hon för närvarande yrkar en viss påföljd, men att yrkandet kan komma att ändras på visst sätt om det skulle visa sig att det finns förutsättningar för det. På det sättet får den tilltalade och rätten en uppfattning om åklagarens syn på påföljdsfrågan i ett tidigt skede.
Svårbedömda fall
Vid vissa typer av brott finns det en klar praxis om vilken påföljd som normalt döms ut. Att det åtalade brottet är ovanligt eller att påföljdspraxisen är oklar kan knappast vara ett skäl som talar mot att åklagaren ska ange ett påföljdsyrkande när åtalet väcks. Tvärtom bör det öka förutsättningarna för att det vid rättegången ägnas uppmärksamhet åt påföljdsfrågan. Något som i förlängningen kan främja enhetligheten i rättstillämpningen.
I en del fall är det dock svårare än vid andra att göra en bedömning av påföljdsfrågan redan när åtalet väckts. Ett exempel kan vara mål där flera personer är åtalade för att ha tagit del i ett brottsligt förfarande. I en sådan situation kan det vara svårt att ta ställning till vilken roll de enskilda tilltalade har haft i brottsligheten utan att ha tagit del av hela bevisningen och de inblandades egna uppgifter i ett sammanhang vid huvudförhandlingen. Vissa kan ha medverkat till något enstaka brott, medan andra kan ha haft en avgörande roll i ett större brottsligt upplägg.
Åklagaren
253
Vi bedömer att det även i den här typen av mål kommer vara möjligt för åklagaren att åtminstone ange ett preliminärt påföljdsyrkande utan att det kräver en alltför stor arbetsinsats. I åtalet måste åklagaren ange de brottsliga gärningar som han eller hon påstår att de olika personerna gjort sig skyldiga till. Detta innefattar även på vilket sätt åklagaren påstår att en person medverkat i brottsliga gärningar som begåtts av andra. När åklagaren gör detta är det uppgifterna i förundersökningen som han eller hon utgår ifrån. Om det under rättegången kommer fram uppgifter som leder till att åklagaren anser att åtalet bör justeras kan det ske. Samma synsätt bör kunna gälla för åklagarens yrkande om påföljd. När åtalet väcks bör åklagaren utifrån vad som kommit fram under förundersökningen kunna ha en någorlunda god uppfattning om straffvärdet för den brottslighet åklagaren menar att de åtalade personerna gjort sig skyldiga till. Tillsammans med uppgifterna om de åtalades personliga förhållanden bör åklagaren ha ett tillräckligt underlag för att kunna framställa ett yrkande om påföljd för respektive person. Om det kommer fram uppgifter under rättegången som medför att åklagaren anser att något påföljdsyrkande bör ändras i mildrande eller skärpande riktning, kan det ske.
Om åklagaren anser att det är svårt att bedöma var det slutliga yrkandet kommer att landa kan åklagaren särskilt ange det i åtalet och understryka att det som anges där är den bedömning åklagaren gör för tillfället. På det sättet får i varje fall de tilltalade och rätten en uppfattning om hur åklagaren ser på påföljdsfrågan när åtalet väcks. Åklagaren kan sedan, vid behov, ändra och anpassa sitt yrkande till vad som kommer fram under målets handläggning.
Tilläggsåtal
Det förekommer inte sällan att åklagaren i ett mål som pågår i domstolen väcker åtal för ny brottslighet. Vi föreslår att utrymmet för att avgöra olika åtal mot samma person genom deldom ska öka. Men det kommer även fortsättningsvis finnas fall där alla åtal som väckts vid olika tidpunkter bör avgöras samtidigt och leda till en gemensam påföljd.
Om åklagaren anser att ett nytt åtal bör avgöras genom deldom eller handläggas som ett särskilt mål bör åklagaren ange ett yrkande om påföljd för brottsligheten i det nya åtalet. Om åklagaren är av uppfattningen att åtalet bör handläggas tillsammans med tidigare
Åklagaren SOU 2013:17
254
åtal ska normalt en gemensam påföljd dömas ut när åtalen avgörs. Ett alternativ är att åklagaren även i ett sådant fall framställer ett påföljdsyrkande endast för brottsligheten i det tillkommande åtalet. Detta kan dock leda till att det för den tilltalade blir svårt att förstå vad åklagaren gör gällande i målet. Särskilt om åklagaren yrkar olika typer av påföljder i skilda åtal.
Ett bättre alternativ är att åklagaren utformar sitt påföljdsyrkande så att det tillkommande åtalet innehåller ett påföljdsyrkande för den samlade brottslighet som åklagaren väckt åtal för. Detta kan visserligen innebära ett visst merarbete. Men merarbetet uppstår bara om det väcks ytterligare åtal som bör handläggas gemensamt med övriga åtal. Om det inte sker kommer förberedelserna inför en eventuell huvudförhandling att underlättas betydligt av att det redan finns ett påföljdsyrkande för den samlade brottsligheten. Om det finns ett påföljdsyrkande för den samlade brottsligheten i varje åtal bör det inte heller innebära ett så stort merarbete att justera det med hänsyn till den tillkommande brottsligheten. Med en sådan ordning får både den tilltalade och domstolen när åtalet väcks information om vilken påföljd åklagaren yrkar i målet. Inget hindrar förstås att åklagaren dessutom lämnar en särskild uppgift om sin syn på straffvärdet för den brottslighet som det senare åtalet gäller.
5.3.4 Ändring av påföljdsyrkandet
I föregående avsnitt har vi redogjort för våra överväganden i frågorna om när åklagaren ska framställa sitt påföljdsyrkande. Vår slutsats är att åklagaren i alla mål ska framställa ett yrkande om påföljd när åtalet väcks. Vi har pekat på att det ibland kan vara svårt för åklagaren att redan vid åtalstidpunkten bedöma vad som slutligt ska yrkas i fråga om påföljd. Åklagaren kan reservationsvis ange t.ex. att en annan påföljd kan vara aktuell om det skulle visa sig att det finns förutsättningar för det. Åklagaren kan också särskilt ange varför påföljdsfrågan är svårbedömd och att det yrkande som framställs i åtalet är hur åklagaren ser på påföljdsfrågan för närvarande. Men även om åklagaren inte har gjort någon sådan reservation måste yrkandet kunna ändras efter att åtalet har väckts.
En bedömning av påföljdsfrågan beror på vad som är bevisat i målet, på allvaret i gärningen, vilket brott det är fråga om och vad som kommer fram om den tilltalades person. Det senare gäller
Åklagaren
255
också frågan om vad som är känt om den tilltalades tidigare brottslighet. Det skiljer sig på det sättet från en prövning av skuldfrågan som beror på vad som är bevisat om en händelse i förfluten tid. Att åklagaren skulle vara bunden vid sitt ursprungliga påföljdsyrkande skulle leda till att yrkandet inte kan anpassas efter nya omständigheter som kommer fram under rättegången. Det går inte att bortse ifrån att åklagaren efter en huvudförhandling kan ha ett annat och mer fullständigt beslutsunderlag för bedömningen av påföljdsfrågan än när åtalet väcks. Åklagaren kan också under målets handläggning få kännedom om nya omständigheter som påverkar hans eller hennes bedömning av påföljdsfrågan. Det kan t.ex. vara kompletterade utredning eller upplysningar om den tilltalades personliga förhållanden. Den tilltalades familjesituation kan ha ändrats, han eller hon kan ha fått ändrade arbetsförhållanden eller behov av vård. Det finns då ett behov av att åklagaren kan revidera sin inställning i påföljdsfrågan. Det bör kunna ske i både skärpande och mildrande riktning.
För den tilltalade kan en rätt för åklagaren att ändra sitt påföljdsyrkande visserligen innebära att förutsebarheten minskar. Att åklagaren ändrar sitt påföljdsyrkande i mildrande riktning måste i regel anses vara oproblematiskt. Men det är givetvis viktigt att åklagarna inte regelmässigt framställer omotiverat hårda yrkanden i åtalet som sedan justeras ned väsentligt vid förhandlingen. Om åklagaren yrkar ett relativt måttligt straff när åtalet väcks och sedan ändrar sitt yrkande i skärpande riktning vid en huvudförhandling kan det hävdas att det finns en risk för att den tilltalade har invaggats i en falsk trygghet om vilket straff som kan komma i fråga. Det bör dock vara relativt ovanligt att detta sker. Den tilltalade kan också få information om åklagarens rätt att ändra sitt påföljdsyrkande i samband med delgivningen av åtalet. Enligt vår mening överväger fördelarna i form av en generellt ökad förutsebarhet nackdelarna med att det i vissa fall kan uppstå en situation där åklagaren anser att det finns skäl att ändra påföljdsyrkandet.
Vi har övervägt om det ska införas en bestämmelse om att åklagaren endast får ändra sitt påföljdsyrkande om det framkommit nya omständigheter som inte kunnat beaktas när åtalet väcktes. Vår slutsats är att det saknas anledning att införa en särskild bestämmelse om detta. Skälen för det är följande.
Åklagarens bedömning av påföljdsfrågan i åtalet är ett beslut av den åklagare som väckt åtalet. Åklagarväsendet är en hierarkisk organisation med tre nivåer av åklagare. Den andra nivån är över-
Åklagaren SOU 2013:17
256
åklagare och vice överåklagare. Den tredje nivån är Riksåklagaren. Övriga åklagare är åklagare på samma rättsliga nivå, oberoende av om de innehar en befordrad tjänst eller en chefstjänst. Enligt etablerad praxis får ett beslut av en åklagare omprövas av beslutsfattaren själv eller av någon annan åklagare på samma nivå endast om det har tillkommit nya omständigheter. Att beslutsfattaren själv eller en med denne sidoordnad åklagare efter en förnyad rättslig analys kommer till en annan ståndpunkt än den som lagts till grund för tidigare beslut anses inte vara en sådan ny omständighet som kan läggas till grund för omprövning av det tidigare beslutet (se t.ex. JO 2002/03 s. 113 och JO 2002/03 s. 134 med vidare hänvisningar). Det förutsätter att beslutet överprövas av högre åklagare. Detta är väl etablerat inom Åklagarmyndigheten. För att en åklagare ska kunna ändra sitt eller en kollegas påföljdsyrkande krävs alltså redan enligt gällande rätt att det tillkommit en ny omständighet som inte var känd tidigare.
Att uppställa ett uttryckligt krav i rättegångsbalken på att åklagaren endast får ändra ett påföljdsyrkande om det tillkommit nya omständigheter skulle innebära att domstolarna måste ta ställning till om det är fråga om en tillåten ändring av talan. Ett ställningstagande i påföljdsfrågan vid en huvudförhandling grundas på en annan typ av beslutsunderlag än vad som fanns tillgängligt när åtalet väcktes. Åklagaren bör kunna ändra sitt påföljdsyrkande på samma sätt som gäller för justeringar av gärningsbeskrivningen. En ordning där domstolen prövar om det är fråga om en tillåten ändring av påföljdsyrkandet skulle knappast vara till fördel för den tilltalade. Det skulle snarare riskera att tynga processen på ett onödigt sätt.
Sammanfattningsvis föreslår vi att åklagaren ska kunna ändra sitt påföljdsyrkande om det finns skäl för det. Så kan t.ex. vara fallet om åklagaren får en mer fullständig bild av allvaret i gärningen efter vad som kommer fram vid en huvudförhandling. Påföljdsyrkandet ska kunna ändras även om åklagaren inte framhållit att påföljdsfrågan är svårbedömd av någon särskild anledning. Men om åklagaren anser att så är fallet är det lämpligt att en sådan upplysning finns med i åtalet. Det kan ha betydelse för vilka åtgärder som behöver vidtas innan målet kan avgöras. Det kan t.ex. gälla att det krävs ytterligare utredning om den tilltalades personliga förhållanden.
Åklagaren
257
5.4 Rätten är begränsad av åklagarens påföljdsyrkande
Förslag: Rätten ska vara förhindrad att döma den tilltalade till
en strängare eller mer ingripande påföljd än åklagaren yrkat. Det är åklagarens slutliga påföljdsyrkande som rätten ska vara begränsad av. Rätten ska inte kunna meddela ett förordnande om förverkande av villkorligt medgiven frihet enligt 34 kap. 4 § BrB som är mer ingripande för den tilltalade än vad åklagaren har yrkat.
5.4.1 Inte strängare eller mer ingripande påföljd
Vi föreslår att rätten ska vara bunden av åklagarens påföljdsyrkande i den mening att rätten inte ska kunna döma ut ett strängare straff eller en mer ingripande påföljd än vad åklagaren yrkat. Åklagaren ska ange ett slutligt påföljdsyrkande senast i samband med sitt slutanförande. Det är åklagarens slutliga yrkande som rätten inte ska kunna gå utöver. En sådan bestämmelse bör införas i anslutning till 30 kap. 3 § RB. Rätten ska alltså göra en självständig bedömning av påföljdsfrågan, men vara förhindrad att gå över den gräns som åklagaren satt upp genom sitt påföljdsyrkande.
Enligt 1 kap. 3 § BrB finns det fem påföljder för brott. Straffen böter och fängelse samt de övriga påföljderna: villkorlig dom, skyddstillsyn och överlämnande till särskild vård. De olika påföljderna kan kombineras och förses med särskilda föreskrifter. Det innebär att det finns en stor mängd möjliga påföljdskombinationer. En uppräkning av dessa finns i bilaga 5.
Frågan om hur ingripande en påföljd är för den tilltalade ska avgöras genom en objektiv bedömning. Enligt brottsbalken är fängelse den mest ingripande påföljden. Brottsbalken likställer villkorlig dom och skyddstillsyn (se 30 kap. 1 § brottsbalken). Det står dock klart att vanlig skyddstillsyn är mer ingripande än en villkorlig dom förenad med böter. Bedömningen av hur ingripande olika påföljder är bör ske på samma sätt som vid tillämpningen av omröstningsreglerna i 29 kap. 3 § RB och förbudet mot reformatio in pejus enligt 51 kap. 25 § RB.
Enligt 29 kap. 3 § tredje stycket och 51 kap. 25 § första stycket RB ska de särskilda påföljderna om överlämnade till vård enligt
Åklagaren SOU 2013:17
258
31 kap. och 32 kap. BrB – förutom sluten ungdomsvård – inte anses som svårare eller lindrigare än någon av de andra påföljderna. Detta är konsekvent eftersom det är fråga om påföljder som ska kunna tillämpas om den tilltalade är i behov av sådan vård. Det bör vara möjligt för rätten att överlämna den tilltalade till särskild vård om förutsättningarna för det är uppfyllda. För tydlighetens skull bör det därför införas en bestämmelse som klargör detta. I övrigt får den närmare tillämpningen överlämnas till rättstillämpningen.
Bestämmelsen i 34 kap. 1 § BrB reglerar situationen att den tilltalade ska dömas för ett nytt brott som begåtts i tiden före en annan dom eller begått ett nytt brott efter en dom, men innan påföljden till fullo verkställts eller upphört. Under vissa förutsättningar kan rätten besluta att den tidigare påföljden ska avse även det nya brottet, döma till särskild påföljd för det nya brottet eller undanröja den tidigare påföljden och för samtliga brott bestämma en gemensam påföljd. Sådana förordnanden är en del av påföljdsfrågan och åklagaren bör ta ställning till dessa i sitt påföljdsyrkande. Rätten bör inte kunna besluta om ett förordnande enligt 34 kap. 1 § BrB om det innebär att den tilltalade skulle dömas till en mer ingripande påföljd än vad åklagaren yrkat. För frågan om rätten är begränsad av åklagarens yrkande om påföljd bör det avgörande vara vilken effekt ett förordnande enligt 34 kap. 1 § BrB vid en objektiv bedömning får för den tilltalade eller de påföljder som den tilltalade ska verkställa efter den nya domen.
Påföljdsutredningen har lämnat förslag till ett nytt påföljdssystem. Enligt det förslaget kommer det, förutom de särskilda påföljderna om överlämnade till vård, att finnas två typer av påföljder: böter och fängelse. Ett fängelsestraff kan vara antingen villkorligt eller ovillkorligt. Med ett sådant system är det naturligt att utgå från åklagarens bedömning om fängelsestraffets längd och om det ska vara ovillkorligt eller villkorligt. Ett ovillkorligt fängelsestraff är alltid att anse som mer ingripande än ett villkorligt. Ett villkorligt fängelsestraff ska enligt förslaget kunna förenas med olika tilläggssanktioner som i ingripandenivå ska svara mot fängelsestraffets längd. Ett av syftena är att skapa att mer förutsebart påföljdssystem där påföljderna på ett bättre sätt än i dag kan anpassas efter brottslighetens straffvärde. Enligt vår bedömning är vårt förslag väl förenligt med ett sådant system.
Åklagaren
259
5.4.2 Förverkande av villkorligt medgiven frihet
Enligt 34 kap. 4 § BrB ska villkorligt medgiven frihet från fängelsestraff förverkas under vissa förutsättningar om inte särskilda skäl talar emot det. Som särskilda skäl för att inte förverka eller för att förverka endast en del av villkorligt medgiven frihet kan rätten beakta om den nya brottsligheten i förhållande till den tidigare är av lindrig beskaffenhet, om lång tid har förflutit eller om ett förverkande annars skulle framstå som oskäligt.
Rätten bör inte kunna förordna att villkorligt medgiven frihet ska förverkas i större omfattning än vad åklagaren angett. Detta innebär att förverkande av villkorligt medgiven frihet ska förutsätta ett yrkande från åklagaren. Domstolen ska inte heller kunna förverka en större del villkorligt medgiven frihet än vad åklagaren yrkat.
Att det finns en presumtion för att villkorligt medgiven frihet ska förverkas kan sägas tala mot att ska krävas ett yrkande från åklagaren för att domstolen ska kunna förordna om detta. Å andra sidan är bestämmelsen om förverkande av villkorligt medgiven frihet en viktig del av brottsbalkens bestämmelser om vilka följder återfall i brott ska leda till. Det är inte obligatoriskt att det ska ske ett förverkande. Det kräver en bedömning av om förverkande ska ske, och i så fall hur stor del av den villkorligt medgivna friheten som ska förverkas. Det finns också ett nära samband med bestämmelsen i 29 kap. 4 § BrB. Enligt denna bestämmelse ska bl.a. frågan om villkorligt medgiven frihet ska förverkas beaktas vid bedömningen om ett återfall bör beaktas i skärpande riktning vid straffmätningen. Om den tilltalade överklagar till hovrätten kan hovrätten i dag inte skärpa tingsrättens beslut om förverkande av villkorligt medgiven frihet om åklagaren inte överklagat och yrkat straffskärpning. Det strider mot förbudet mot reformatio in pejus i 51 kap. 25 § RB. Enligt vår uppfattning är det rimligt att åklagaren får det fulla ansvaret för att ange den övre gränsen för hur ingripande följder ett återfall i brott ska ha. För den tilltalade får också ett beslut om att villkorligt medgiven frihet förverkas samma effekt som att han eller hon döms att avtjäna ett nytt fängelsestraff.5I en ordning där den tilltalade får del av ett bestämt påföljdsyrkande från åklagaren, som rätten inte kan gå utöver,
5 Den villkorligt medgivna friheten anses som ett nytt straff med avseende på frågan om ny villkorlig frigivning (26 kap. 23 § brottsbalken) och vid beräkning av strafftid (24 § lagen [1974:202] om beräkning av strafftid m.m.).
Åklagaren SOU 2013:17
260
skulle det antagligen krävas att den tilltalade får en särskild upplysning om att villkorligt medgiven frihet dessutom kan komma att förverkas. Om det inte sker skulle processen knappast vara förutsebar för den tilltalade. Att rätten lämnar en sådan upplysning och beslutar om förverkande utan yrkande stämmer mindre väl överens med den rollfördelning vi förespråkar. Vi anser därför att övervägande skäl talar för att åklagaren i sitt yrkande om påföljd även ska ange om villkorligt medgiven frihet ska förverkas och att rätten inte ska kunna förverka mer än vad åklagaren har yrkat. För tydlighetens skull bör en bestämmelse som klargör detta införas i 34 kap. 4 § brottsbalken.
5.5 Det bör inte införas en särskild reglering om att rätten är bunden av åklagarens brottsrubricering
Bedömning: Det saknas anledning att föreslå en särskild
reglering om att rätten ska vara bunden av den brottsrubricering som åklagaren angett.
Enligt 30 kap. 3 § RB får rättens dom inte avse annan gärning än den åklagaren yrkat ansvar för. Enligt samma bestämmelse är rätten inte bunden av brottets rättsliga beteckning eller tillämpligt lagrum. Detta ger uttryck för att rätten ska känna till lagens innehåll och applicera tillämpliga rättsregler på de av åklagaren åberopade faktiska förhållandena (se Högsta domstolens uttalanden i rättsfallet NJA 2003 s. 486).
Vi har övervägt om det bör införas en reglering om att rätten inte får döma för ett brott med ett högre maxstraff än vad åklagaren yrkat ansvar för. Vad som skulle tala för det är att straffskalan för det brott som den tilltalade ska dömas för utgör ramen för påföljdsbestämningen. Vi har dock kommit fram till att det inte finns anledning att lämna ett sådant förslag. Skälen för det är att den kontradiktoriska förfarandeprincipen redan innebär en långtgående skyldighet för domstolen att se till att den tilltalade får information om den rättsliga beteckningen för det brott han eller hon riskerar att dömas för.
Högsta domstolen har i rättsfallet NJA 2011 s. 611, med hänvisning till ett flertal avgöranden från Europadomstolen, funnit att Europakonventionen och den praxis som utvecklats av Europa-
Åklagaren
261
domstolen innebär att det inte är möjligt att döma enligt en viss straffbestämmelse utan att den tilltalade i förväg fått reda på att den bestämmelsen skulle kunna vara tillämplig och har beretts möjlighet att anpassa sitt försvar efter detta. Detta innebär att det, till skillnad från påföljdsfrågan, redan finns garantier som gör att frågan om vilket brott domstolen kan komma att döma för är förutsebar för den tilltalade. Tillsammans med vårt förslag att domstolen aldrig kan döma den tilltalade till en strängare påföljd än vad åklagaren yrkat innebär det att förfarandet blir förutsebart och att rollfördelningen blir tydlig.
5.6 Påföljdsyrkande i högre rätt
Förslag: En bestämmelse som reglerar åklagarens möjlighet att
ändra påföljdsyrkandet i skärpande riktning i hovrätten införs i 51 kap. 25 b § RB. Av den framgår att det endast får ske om åklagaren gör sannolikt att den omständighet som åberopas till stöd för det ändrade yrkandet inte hade kunnat åberopas tidigare eller om åklagaren annars haft giltig ursäkt att inte göra det. Genom en hänvisning i 55 kap. 15 § första stycket andra punkten RB görs bestämmelsen även tillämplig vid rättegången i Högsta domstolen.
Om åklagaren vill få till stånd en ny prövning av påföljdsfrågan i högre rätt krävs att åklagaren överklagar den lägre rättens dom i den delen. I de fall där domstolen har dömt till en lindrigare påföljd än vad åklagaren yrkat kommer det i de flesta fall vara naturligt att åklagaren i överklagandet håller fast vid sitt påföljdsyrkande i den lägre rätten. Om åklagaren yrkar straffskärpning ska åklagaren ange ett bestämt ändringsyrkande i överklagandet.
Enligt allmänna processrättsliga principer har en part inte rätt att överklaga en dom om han eller hon har fått fullt bifall till sin talan. Den överprövning som sker i den högre rätten efter ett överklagande i ett brottmål grundar sig numera som regel på den bevisupptagning som skett vid den lägre rätten. Åklagaren har alltså goda möjligheter att senast i samband med slutanförandet i den lägre rätten ändra sitt påföljdsyrkande så att yrkandet står sig även vid en eventuell överprövning av påföljdsfrågan i högre rätt. Det får förutsättas att åklagaren i den lägre rätten har tillvaratagit intresset
Åklagaren SOU 2013:17
262
av att den tilltalade döms till en tillräckligt ingripande påföljd. Åklagaren bör alltså som huvudregel inte ha rätt att yrka en strängare eller mer ingripande påföljd i hovrätten än vad som skedde i tingsrätten. Om tingsrätten dömt ut den påföljd som åklagaren har yrkat bör åklagaren i enlighet med allmänna processrättsliga principer som regel inte ha rätt att självständigt – eller anslutningsvis – överklaga domen och yrka straffskärpning.
I undantagsfall kan det dock uppstå situationer då något inträffar efter tingsrättens dom eller att åklagaren först då får kännedom om en ny omständighet som påverkar åklagarens bedömning av påföljdsfrågan. Så kan även vara fallet när åklagaren har överklagat och yrkat straffskärpning.
Om det kommer fram någon ny omständighet som inte kunde beaktas vid processen i tingsrätten bör åklagaren kunna ändra sitt yrkande i skärpande riktning. Om det inte finns en sådan möjlighet kan det uppstå situationer där åklagaren, trots att han eller hon för talan i påföljdsdelen, inte kan anpassa sitt yrkande till nya omständigheter som kommit fram i överinstansen.
I avsnitt 12.6 redogör vi för vårt förslag att åklagaren endast får justera åtalet i högre rätt genom att åberopa en omständighet som inte lagts fram tidigare om åklagaren gör sannolikt att den inte hade kunnat åberopas tidigare eller han eller hon annars haft giltig ursäkt att inte göra det. Vi föreslår att samma begränsning bör gälla för åklagarens möjlighet att ändra sitt påföljdsyrkande i skärpande riktning i högre rätt. En särskild bestämmelse som reglerar detta bör införas i 51 kap. 25 b §. Bestämmelsen bör även gälla vid rättegången i Högsta domstolen.
5.7 Yrkande om särskild rättsverkan av brott
Förslag: Domstol ska inte kunna besluta om särskild rätts-
verkan av brott utan yrkande av part. Inte heller ska det finnas möjlighet för rätten att gå utöver vad som yrkats i fråga om särskild rättsverkan. Rätten ska dock ha möjlighet att utan yrkande förordna att den tilltalade ska betala sådan avgift som avses i 1 § lagen (1994:419) om brottsofferfond. Åklagaren ska i åtalet ange de yrkanden om särskild rättsverkan av brott som han eller hon vill få prövade i målet. Yrkandena ska kunna ändras senare under rättegången. Det införs i 51 kap. 25 b § RB
Åklagaren
263
en regel som begränsar möjligheten att framställa ett nytt eller mer ingripande yrkande i högre rätt. Förutsättningarna för att det ska få ske motsvarar vad som gäller för ändring av påföljdsyrkandet i skärpande riktning (se avsnitt 5.6). Begränsningen gäller även när en målsägande för talan om ansvar i högre rätt.
På samma sätt som när det gäller frågan om påföljd finns det starka skäl som talar för att regleringen kring särskild rättsverkan av brott ska ändras, så att domstol endast får besluta om särskild rättsverkan av brott efter yrkande från åklagaren. Det skulle tydliggöra rollfördelningen mellan åklagaren och rätten och förutsebarheten för den tilltalade skulle öka. Ett sådant förslag har tidigare lämnats av Straffnivåutredningen (SOU 2008:85 s. 353–355).6Vi ställer oss bakom det förslaget.
Vi föreslår därför, liksom Straffnivåutredningen, att rätten inte ska ha möjlighet att besluta om särskild rättsverkan av brott utan att det har framställs något yrkande om detta. Rätten ska inte heller kunna besluta om särskild rättsverkan som är mer ingripande än vad som har yrkats (t.ex. en högre företagsbot eller en längre utvisningstid). En sådan bestämmelse bör införas i anslutning till 30 kap. 3 § RB.
Yrkanden om särskild rättsverkan bör anges redan när åtalet väcks. I praktiken sker detta nästan alltid redan i dag. Åklagare bör dock ha rätt att framställa ett nytt eller ändrat yrkande senare under rättegången. Bestämmelser som reglerar detta bör införas i nuvarande 45 kap. 4 och 5 §§.
Liksom Straffnivåutredningen anser vi att det bör göras ett undantag för avgift till brottsofferfonden. En sådan ska enligt lagen (1994:419) om brottsofferfond alltid utgå om fängelse ingår i straffskalan för det brott den tilltalade döms för. Avgiften, som alltid är lika hög, är obligatorisk och är inte föremål för någon närmare bedömning. Vi är eniga med Straffnivåutredningen att det vore opraktiskt om åklagaren i varje mål där någon åtalas för brott där fängelse ingår i straffskalan skulle behöva ange att den tilltalade ska betala avgift till brottsofferfonden. Rätten ska därför kunna besluta om sådan avgift även utan yrkande.
6 Se SOU 2008:85 avsnitt 2.5 för en redogörelse för vad som anses utgöra särskild rättsverkan av brott.
Åklagaren SOU 2013:17
264
Bestämmelserna om att rätten inte ska kunna besluta om särskild rättsverkan utan yrkande bör även gälla vid enskilda åtal. Även om det bör vara mycket sällsynt att det förekommer yrkanden om särskild rättsverkan i dessa mål saknas det anledning att ha kvar möjligheten för rätten att besluta om detta ex officio vid enskilda åtal.
När det gäller möjligheten för åklagaren att i högre rätt framställa ett nytt eller mer ingripande yrkande om särskild rättsverkan bör förutsättningarna vara detsamma som gäller för när åklagaren kan skärpa sitt påföljdsyrkande i överrätten. Det bör även gälla för en målsägande som för talan om ansvar i överrätten.
265
6 Målsäganden
6.1 Inledning
Målsäganden är på olika sätt en central person i en brottmålsrättegång. Målsäganden kan vara part i rättegången, han eller hon är en viktig bevisperson och är som brottsoffer berörd av rättegången och kan vara i behov av information, stöd och hjälp.
Målsäganden kan välja att bli part i rättegången. Det kan ske genom att denne framställer ett enskilt anspråk som handläggs i brottmålsrättegången. Målsäganden blir då part i den del av målet som rör det enskilda anspråket. Målsäganden kan också enligt bestämmelserna i rättegångsbalken välja att bli part i ansvarsdelen. Det kan ske genom att målsäganden för ansvarstalan utan att åklagaren gör det (enskilda åtal, övertagande av åtalet eller självständigt överklagande). Men det kan också ske genom att målsäganden förklarar att han eller hon biträder åklagarens åtal. I det senare fallet blir målsäganden part i ansvarsdelen vid sidan av åklagaren.
Den som har utsatts för det brott som åklagarens åtal rör är som brottsoffer berörd på ett direkt och personligt sätt av rättegången. Målsäganden har behov av att kunna få information om vad som händer under förundersökningen och i rättegången och vilka rättigheter som den som har utsatts för brott har. Målsäganden kan ha behov av personligt stöd före, under och efter rättsprocessen och av rättslig rådgivning eller biträde.
Vårt uppdrag är att överväga åtgärder för att skapa ett mer ändamålsenligt brottmålsförfarande. Det ingår inte uttryckligen i vårt uppdrag att överväga målsägandens roll i processen. När man överväger rollfördelningen i straffprocessen och om det kan införas andra handläggningssätt i vissa mål är det dock nödvändigt att ta ställning till målsägandens roll.
I detta avsnitt behandlar vi vilken betydelse målsägandens uppfattning bör ha för vad domstolen ska pröva i en brottmåls-
Målsäganden SOU 2013:17
266
rättegång. Det är alltså fråga om vilken ställning målsäganden bör ha i straffprocessen. Det gäller bland annat vilket inflytande målsäganden bör ha vid prövningen av ansvarsfrågan. En central fråga är vilken betydelse målsägandens uppfattning bör ha när åklagaren väckt åtal. Det går dock i det sammanhanget inte att undvika att även ta upp frågan om målsägandens rätt att föra talan bör ses över i de fall där åklagaren valt att inte väcka åtal.
Bestämmelserna som ger målsäganden rätt att vara part i ansvarsfrågan, antingen genom att väcka enskilt åtal, överta ett allmänt åtal, överklaga utgången i ansvarsdelen självständigt eller biträda åklagarens åtal, har en historisk förklaring. Våra överväganden i fråga om rätten att biträda åtalet behandlas i avsnitt 6.3. Enligt vår mening är det angeläget att ta ställning till vilken funktion dessa bestämmelser fyller i dagens straffprocess och om de behov målsäganden har kan tillgodoses lika väl eller bättre med andra lösningar. I det sammanhanget är det viktigt att hålla i minnet att möjligheterna för målsäganden att få ersättning genom skadestånd i anledning av brott har utvecklats sedan rättegångsbalken trädde i kraft. Det har bland annat tillkommit möjligheter för den som blivit allvarligt kränkt genom ett brott som inneburit ett angrepp på dennes person, frihet, frid eller ära att få ersättning för den skada som kränkningen inneburit (2 kap. 3 § skadeståndslagen).
En viktig sak är att klargöra att en målsägande som för talan om skadestånd eller annat enskilt anspråk kan vidta alla de åtgärder som krävs för att ta till vara sin rätt. En annan är att förstärka målsägandens rätt att närvara vid en huvudförhandling där ett åtal som rör brott mot målsäganden behandlas. Vi återkommer till dessa frågor i avsni tt 6.4– 6.5. I de avsnitten och avsni tt 6.6 överväger vi även några andra frågor som rör målsägandens ställning som aktualiserats under vårt arbete. I avsni tt 6.7– 6.9 överväger vi om det finns skäl att inskränka målsägandens rätt att väcka åtal eller på annat sätt föra talan i ansvarsfrågan när åklagaren valt att inte göra det.
I avsnitt 14–16 behandlar vi hur det bäst kan säkerställas att målsägande får ett gott stöd med att föra talan om enskilt anspråk och vilket personligt stöd i rättsprocessen som de kan vara i behov av.
Under de senaste dryga 20 åren har det framförallt inom FN och Europarådet antagits ett stort antal rättsakter som berör brottsoffers rättigheter. Under 2000-talet har det även inom EU bedrivits ett arbete för att stärka brottsoffers ställning. I oktober 2012 antogs inom EU ett direktiv om miniminormer för brotts-
SOU 2013:17 Målsäganden
267
offers ställning i straffrättsliga förfaranden.1De rättsakter som antagits i det internationella samfundet till skydd för grundläggande mänskliga rättigheter – framförallt Europakonventionen – har också betydelse för brottsoffers ställning och rättigheter. Vid våra överväganden om förändringar av målsägandens ställning i brottmålsförfarandet har vi beaktat dessa rättsakter. Se bilaga 6 för en redogörelse för de viktigaste internationella rättsakterna.
6.2 Några utgångspunkter
6.2.1 Vilka funktioner fyller rätten att biträda åtalet?
Att målsäganden kan biträda åtalet (se 20 kap. 8 § andra stycket RB) innebär att målsäganden, utan begränsning av vad brottet rör, kan träda in som part i ansvarsfrågan vid sidan av åklagaren. Målsäganden kan bl.a. justera åklagarens gärningsbeskrivning, framställa ett eget ansvarsyrkande, åberopa egen bevisning och argumentera för en annan påföljd än åklagaren.
Vid en internationell jämförelse är möjligheten för målsäganden att biträda åtalet sällsynt. En motsvarande bestämmelse finns i Finland. I Tyskland kan målsäganden biträda åtalet vid vissa allvarliga brott mot person och vid sexualbrott. I Norge trädde nya bestämmelser i kraft 2008 som innebär att målsägandens rätt till information och att vara delaktig i straffprocessen stärktes utan att målsäganden gjordes till part i formell mening (för en redogörelse för de norska bestämmelserna se bilaga 4).
Någon särskild motivering till varför målsäganden borde ha rätt att biträda åtalet fördes inte fram i förarbetena i samband med att denna möjlighet togs in i 1948 års rättegångsbalk. Betydelsen av rätten att biträda åtalet har berörts i doktrinen. De funktioner som har lyfts fram är framförallt att det utgör en möjlighet till kontroll för målsäganden av hur åklagaren för åtalet och att det ger en möjlighet för målsäganden att utforma talan på ett annat sätt och föra annan bevisning än åklagaren om målsäganden är missnöjd med hur åklagaren för talan. En annan synpunkt kan vara att det har ett symbolvärde att målsäganden kan vara part i ansvarsfrågan
1 Europaparlamentets och rådets direktiv 2011/0129 [COD] om fastställande av miniminormer
för brottsoffers rättigheter och för stöd till och skydd av dem samt om ersättande av rådets rambeslut 2001/220/RIF.
Målsäganden SOU 2013:17
268
och att det säkerställer att han eller hon kan komma till tals i processen.
P-O Ekelöf berör frågan i anslutning till frågan om syftet med målsägandens subsidiära åtalsrätt och anför att det även kan ha viss betydelse att målsäganden kan biträda åtalet och aktivt medverka till utredning i målet. Ekelöf framhåller att åklagaren kan vara överlupen av arbetsuppgifter och att målsäganden ofta har ingående kännedom om olika relevanta omständigheter samt att målsäganden inte alltid för skadeståndstalan och av den anledningen är verksam i rättegången (Ekelöf, Rättegång II, 8 uppl., s. 62).
Karl Olivecrona konstaterar att målsäganden egentligen inte har någon anledning att biträda åtalet om denne inte vill lägga fram annan utredning och argumentering än vad åklagaren har framfört (Olivecrona, Rättegången i brottmål, 3 uppl., s. 84).
Christian Diesen har fört fram att rätten att biträda åtalet kan ses som en möjlighet för målsäganden att kontrollera att åklagaren utför sitt åtal på ett för målsäganden tillfredsställande sätt, liksom målsägandens subsidiära åtalsrätt kan ses som en kontroll av att åklagaren utövar sin åtalsplikt. Enligt Diesen torde det i praktiken krävas att målsäganden har tillgång till ett juridiskt biträde för att han eller hon ska kunna biträda åtalet. I vissa fall kan det enligt Diesen vara en fördel om åklagaren och målsägandens ombud kan samarbeta och samordna sitt arbete så att målsägandens ombuds arbete kan fungera som ett komplement till åklagarens. Möjligheten att biträda åtalet kan också enligt Diesen användas om målsäganden och dennes ombud är missnöjda med åklagarens engagemang i saken (Diesen, Brottsoffrets rätt (red. Diesen), s. 79–81).
Lars Heuman har anfört att målsäganden i första hand är intresserad av hur hans eller hennes skadeståndsyrkande kommer att bedömas och att bestämningen av den straffrättsliga påföljden ofta betyder mindre för denne. Enligt Heuman är det viktiga för målsäganden att föra bevisning till stöd för sitt skadeståndsyrkande och att han eller hon kan åberopa nya omständigheter för sin talan om skadestånd. Enligt Heuman försämras inte målsägandens möjligheter att vidta processhandlingar som är av betydelse för bedömningen av skadeståndsfrågan om rätten att biträda åtalet avskaffas. Även om målsäganden saknar rätt att biträda åtalet kan denne som part i skadeståndsdelen föra bevisning till stöd för den brottsliga gärningen och skadeståndståndsgrundande handlingen. Målsäganden kan också, enligt Heuman, åberopa kompletterande eller nya omständigheter till grund för sin skadeståndstalan enligt
SOU 2013:17 Målsäganden
269
tvistemålsregeln i 13 kap 3 § tredje stycket RB så länge inte saken ändras.2Om målsäganden inte för skadeståndstalan torde det enligt Heuman inte vara av någon nämnvärd betydelse att ge denne rätt att biträda åtalet. I sådana fall sker det ett målsägandeförhör och i samband med det kan det komma fram omständigheter som föranleder åklagaren att åberopa ny bevisning eller att justera åtalet (Heuman, Reformfrågor rörande målsäganderätten, SvJT 1977, s. 250–252).
En målsägande som biträder ett åtal eller för talan om enskilt anspråk har som part i målet den rätt till insyn i det skriftliga aktmaterialet och att närvara vid huvudförhandlingen som följer av partsställningen.3 Enligt Insynsutredningen bör målsägandens partsställning i målet vid domstolen innebära att dennes insynsrätt inte bara gäller det som åberopats som skriftlig bevisning utan hela förundersökningsprotokollet, i varje fall i den del som avser det åtal som målsäganden biträder (SOU 2010:14 s. 304). Detsamma bör gälla den del av förundersökningen som gäller ett åtal som målsäganden grundar en talan om enskilt anspråk på, oavsett om målsäganden biträder åtalet. Av 46 kap. 8 § RB framgår motsatsvis att en målsägande som är part i målet, antingen genom att föra talan om enskilt anspråk eller att biträda åtalet, i princip har en ovillkorlig rätt att närvara vid huvudförhandlingen (se t.ex. JO 1995/96 s. 51).
Till skillnad från frågan om målsäganden avser att föra talan om enskilt anspråk finns det inga bestämmelser som anger att målsäganden under förundersökningen ska tillfrågas om han eller hon avser att biträda åtalet. Det finns inga bestämmelser som anger när och hur målsäganden ska ange om åtalet biträds. För målsäganden i allmänhet torde det vara oklart vad det innebär att biträda åtalet, om de ens känner till att det finns en sådan bestämmelse. I praktiken är det nästan bara i de fall då målsäganden har ett målsägandebiträde som åtalet biträds.
Enligt vad vi har erfarit förekommer det även bland jurister missuppfattningar och oklarheter om vilken funktion det fyller att målsäganden biträder åtalet. Vid våra diskussionsmöten med
2 Kravet för att gemensam handläggning ska få ske är dock att det är fråga om ett enskilt anspråk i anledning av brottet. Det bör innebära att målsäganden kan åberopa andra omständigheter så länge det är fråga om samma gärning enligt 30 kap. 9 § RB. Detta är alltså samma förutsättningar som gäller för justering av åtalet. Se vidare Boman, SvJT 1967 s. 85 ff., Ekelöf, Rättegång II, s. 187 not 115, Fitger m.fl, Rättegångsbalken, kommentaren till 22 kap. 1 §, Nordh, Praktisk process III, s. 52 ff. 3 Se Insynsutredningens överväganden angående partsinsynens omfattning i slutbetänkandet
Partsinsyn enligt rättegångsbalken, SOU 2010:14, s. 293–310.
Målsäganden SOU 2013:17
270
domare, åklagare och brottmålsadvokater har det t.ex. framförts att det förekommer att domare inte tillåter målsägandebiträden att ställa frågor om den brottsliga gärningen om åtalet inte biträds, trots att målsäganden för talan om skadestånd.
6.2.2 En process som är anpassad till målsägandens behov
Bestämmelserna om målsägandens åtalsrätt, som möjligheten att biträda åklagarens åtal är en del av, har en historisk förklaring. De är inte resultatet av överväganden om vilka behov en målsägande har i en process där åklagaren för åtal. Under de senaste dryga 30 åren har det däremot genomförts en rad viktiga reformer som har varit inriktade på att förbättra stödet till målsäganden och dennes möjligheter att ta till vara sin rätt i brottmålsprocessen. Några av dessa är lagstiftningen om målsägandebiträde, regler som underlättar för målsäganden att få sin talan om skadestånd prövad i samband med brottmålet och att få hjälp med detta genom att åklagaren för talan. Dessutom har målsägandens möjlighet att få ekonomisk kompensation och upprättelse genom skadestånd förbättrats genom att skadeståndsrätten har utvecklats. En reform som betytt mycket för att målsäganden verkligen ska få den ersättning som han eller hon har rätt till är möjligheten att få brottsskadeersättning enligt brottsskadelagen (1978:413) och den utveckling som har skett av denna ersättningsform.
Vilka behov och intressen som den som varit utsatt för brott har skiljer sig givetvis åt från fall till fall. Det kan bero på personliga skillnader, vilket brott personen utsatts för, vem som begått brottet och hur lång tid som gått sedan brottet. För att rättsväsendet ska kunna ge ett gott stöd till den som utsatts för brott är det centralt att de som kommer i kontakt med brottsutsatta har god kunskap om brottsdrabbades reaktioner och utsatta situation. Ett gott stöd måste utgå från en förståelse för de enskilda personernas olika behov av stöd och hjälp. Med detta sagt finns det vissa områden som är särskilt viktiga för att tillgodose de behov och berättigade intressen som den som utsatts för ett brott kan ha i det straffrättsliga förfarandet. De internationella rättsakter om brottsoffers rättigheter som har antagits av FN, Europarådet och EU (se bilaga 6) kan i det sammanhanget tjäna som vägledning.
SOU 2013:17 Målsäganden
271
Målsäganden får upprättelse genom att åklagaren för talan
Att bli utsatt för ett brott innebär regelmässigt, bortsett för de ekonomiska skador det kan leda till, en kränkning av den personliga integriteten. Det är naturligt att en brottsutsatt kan vilja få upprättelse genom att den skyldige ställs till ansvar och döms för brottet. När det är fråga om ett brott som hör under allmänt åtal är det de brottsutredande myndigheternas och åklagarens ansvar att se till att det blir fallet genom att brottet utreds och att talan om ansvar förs i domstol. Målsäganden ska och bör inte behöva dela detta ansvar med åklagaren. Även om det i praktiken knappast kan sägas att så är fallet i dag är bestämmelsen som gör det möjligt för målsäganden att biträda åklagarens åtal en rest från en ordning då detta inte var lika självklart.
Målsägandens måste kunna ta till vara sin rätt till skadestånd
En av de mest centrala frågorna för målsäganden är möjligheten att få sitt skadeståndskrav eller annat enskilt anspråk prövat i brottmålsrättegången. Även om huvudsyftet med straffprocessen är att pröva och avgöra åklagarens talan om straffansvar bör bestämmelserna vara utformade så att de underlättar för målsäganden att ta till vara sin rätt till skadestånd. Det är viktigt både för att målsäganden ska kunna kompenseras för de ekonomiska skador som han eller hon drabbats av, men också för att denne ska kunna få upprättelse och kompensation för det lidande eller den kränkning som brottet inneburit. Det finns brister i det stöd målsäganden får i frågor som rör enskilda anspråk i dag och i hur enskilda anspråk hanteras i dagens process. Vi behandlar dessa frågor och överväger förändringar som syftar till att förbättra hanteringen av enskilda anspråk i avsnitt 14.
Ett problem som har samband med målsägandens ställning i brottmålsprocessen är dock de otydligheter som kan uppstå till följd av att målsäganden enligt dagens bestämmelser både kan vara part i ansvarsdelen och när det gäller talan om enskilt anspråk. En målsägande som för talan om enskilt anspråk måste kunna vidta alla de åtgärder som behövs för att ta till vara sin rätt. Framförallt gäller det att målsäganden eller den som för dennes talan måste få ställa de frågor som har betydelse för målsägandens talan. Det har dock framkommit att advokater som är målsägandebiträde varit med om
Målsäganden SOU 2013:17
272
att de inte tillåtits ställa frågor till den tilltalade eller till vittnen, som har samband med den åtalade och skadeståndsgrundande gärningen, om de inte biträtt åtalet. Det har framhållits att det är den vanligaste orsaken till att de anger att målsäganden biträder åtalet. Det finns alltså ett behov av att göra målsägandens ställning tydligare och att klargöra att denne alltid har rätt att ställa de frågor som har betydelse för hans eller hennes talan om skadestånd eller annat enskilt anspråk. Målsäganden ska inte behöva ansluta sig till åklagarens talan om straffansvar för att ta till vara sin rätt.
Målsäganden är en viktig person som är personligen berörd av rättegången
I avsnitt 15–16 överväger vi förändringar som syftar till att säkerställa att de målsägande som är i behov av det ska kunna få ett sådant stöd som stödpersoner eller målsägandebiträden kan ge. En annan fråga av grundläggande betydelse är att alla målsägande bemöts med respekt och förståelse för den pressade situation som en rättegång kan innebära, särskilt för den som enligt åtalet utsatts för det brott som rättegången ska handla om.
Den som under en förundersökning, i åklagarens åtal och under domstolsprocessen betraktas som målsägande förväntas ställa upp och medverka på olika sätt under förfarandet. Han eller hon förväntas regelmässigt komma till polisförhör och senare rättegång och lämna uppgifter som ofta är av avgörande betydelse för att den misstänkte kan lagföras.
Målsäganden måste få möjlighet att under trygga former lämna de uppgifter som är relevanta för utredningen av brottet. För en korrekt bedömning av brottets allvar är det ofta nödvändigt att den som utsatts får möjlighet att berätta om sina upplevelser av brottet och hur han eller hon drabbats av detta. Processen, som kan dra ut på tiden, kan upplevas som påfrestade av många brottsutsatta. Det är angeläget att det arbete som bedrivits under senare år för att förbättra rättsväsendets bemötande av brottsoffer fortsätter (jfr prop. 2011/12:1 Utgiftsområde 4 s. 31).
Ett korrekt och professionellt bemötande av målsäganden står inte i strid med den objektivitet som vare sig en åklagare eller en domare måste iaktta. Det gäller givetvis oavsett om målsäganden för talan eller om han eller hon endast hörs på begäran av åklagaren. Alla målsägande ska bemötas på ett sätt som uppfyller den
SOU 2013:17 Målsäganden
273
enskildes berättigade intresse av att uppleva att han eller hon är en viktig person i processen. Bestämmelsen som gör det möjligt för målsäganden att biträda åklagarens åtal är inte en garanti för att så är fallet. Tvärtom kan detta enligt vår uppfattning motverkas av den otydlighet i målsägandens roll som det innebär att denne kan föra talan om straffansvar vid sidan av åklagaren. Det kan uppstå situationer då en domare av rädsla för att ge sken av att sympatisera med åklagarens och målsägandens talan är onödigt reserverad mot målsäganden. Det kan också tänkas uppstå situationer då den målsägande, som till skillnad från andra, inte väljer att biträda åtalet bemöts på ett sätt som gör att målsäganden inte känner sig delaktig i processen.
Enligt rättegångsbalken har den som är part full rätt till insyn i rättegången. Den viktigaste delen av detta är att parten har rätt att närvara vid hela huvudförhandlingen och att det gäller även om den skulle hållas bakom stängda dörrar. Dessutom har en part rätt att efter begäran ta del av handlingar i målet. Det är antagligen sällsynt att en målsägande som är berörd av rättegången på ett sådant sätt att han eller hon vill ha insyn i denna inte för talan om enskilt anspråk. Det är också följdriktigt att det finns starkare skäl att upprätthålla en parts i det närmaste ovillkorliga rätt att få ta del av allt som har betydelse för avgörandet. Det är nödvändigt för att parten ska kunna ta till vara sin rätt. Samtidigt är det enligt vår uppfattning inte helt tillfredsställande att en målsägande enligt dagens bestämmelser antingen måste föra talan om enskilt anspråk eller biträda åtalet för att få en bättre rätt till insyn i förhandlingen än vad en annan bevisperson eller en person ur allmänheten har. Det gäller särskilt rätten att vara närvarande vid en förhandling där ett åtal för brott mot målsäganden behandlas. Det bör krävas starka skäl för att en målsägande mot sin vilja inte ska få närvara vid en sådan förhandling oavsett om denne för talan eller inte. För att en målsägande ska kunna ta till vara sin rätt kan det övervägas om dennes möjligheter att kunna få insyn i förundersökningen innan åtal väcks bör förbättras.
Målsäganden SOU 2013:17
274
Målsäganden har ett intresse av att kunna föra talan om ansvar om åklagaren inte gör det
Om åklagaren väcker åtal kommer frågan om den tilltalade gjort sig skyldig till brott mot målsäganden att prövas av domstol. Målsäganden har då inte något berättigat intresse av att kunna agera på egen hand för att få till stånd en lagföring. Om förundersökningen läggs ned eller om åklagaren beslutar att inte väcka åtal har målsäganden rätt att få det beslutet överprövat av högre åklagare. Det gäller även beslut som rör handläggningen, t.ex. om förundersökningen ska kompletteras i något hänseende. Även om målsäganden inte skulle ha rätt att biträda åklagarens talan är målsäganden berörd i sådan grad att han eller hon måste anses ha rätt att begära överprövning. Det är en viktig kontrollfunktion för målsäganden som har utvecklats efter att rättegångsbalken trädde i kraft. En annan viktig kontroll av att åklagare uppfyller sina skyldigheter i samband med att talan förs i domstol sker också genom Justitieombudsmannens och Justitiekanslerns tillsyn. Om staten genom åklagaren beslutar att inte väcka allmänt åtal är det däremot rimligt att det, liksom i dag, finns en möjlighet för målsäganden att väcka ett enskilt åtal. På samma sätt är det rimligt att målsäganden har rätt att överta ett åtal som läggs ned av åklagaren och att överklaga till högre rätt om åklagaren väljer att inte göra det.
6.2.3 En tydligare rollfördelning
En grundläggande utgångspunkt för våra överväganden om förbättringar av brottmålsprocessen är, som vi angett i avsnitt 2.2, att rollfördelningen i processen bör göras tydligare.
Genom åtalet framställer åklagaren, för statens räkning, ett yrkande om att det tilltalade ska dömas till ansvar för brott. Åklagarens gärningsbeskrivning anger vad den tilltalade ska försvara sig mot och vad rätten ska pröva. När ett allmänt åtal har väckts bör det ur principiell synvinkel vara åklagaren som ensam ansvarar för att föra talan om straffansvar. Vi har svårt att se att målsäganden i sådana fall har ett berättigat intresse att vid sidan av åklagaren aktivt driva linjen att den tilltalade ska dömas och straffas. För att processen ska vara så bra som möjligt för målsäganden bör fokus i stället ligga på hans eller hennes möjligheter att föra skadeståndstalan och att denne ska få det stöd som han
SOU 2013:17 Målsäganden
275
eller hon behöver. När målsäganden hörs, antingen på begäran av åklagaren eller i samband med sin talan om skadestånd, kan denne berätta om hur han eller hon upplevt den åtalade gärningen och vilka konsekvenser den har fått.
En annan grundläggande av våra utgångspunkter är att brottmålsprocessen ska bli mer förutsebar för den tilltalade. Bestämmelsen som gör det möjligt för målsäganden att biträda åtalet gör att dagens process är mindre förutsebar än vad den bör vara.
Genom att biträda åtalet kan målsäganden utforma och föra talan i ansvarsdelen på ett annat sätt än åklagaren genom att justera åtalet. Det innebär att den tilltalade och domstolen kan ha två olika gärningsbeskrivningar att förhålla sig till. Det är knappast ägnat att främja förutsebarheten i processen.
Vi föreslår att åklagaren ska framställa ett påföljdsyrkande i alla mål där åklagaren för talan. Rätten ska inte kunna döma den tilltalade till ett strängare straff än vad åklagaren yrkat. I avsnitt 5 pekar vi på en rad fördelar med en sådan ordning. Bl.a. innebär det att rollfördelningen mellan åklagaren och rätten blir tydligare och att brottmålsprocessen blir mer förutsebar. Som vi utvecklar i det nämnda avsnittet är det svårt att förena den ordning vi föreslår beträffande påföljdsyrkandet med målsägandens nuvarande möjlighet att biträda åtalet. Det kan varken vara målsägandens ansvar eller uppgift att bestämma den övre gränsen för hur strängt straff eller ingripande påföljd som rätten ska kunna döma den tilltalade till.
Vi föreslår att mål där åklagaren yrkat att den tilltalade ska dömas till som mest sex månaders fängelse eller en motsvarande påföljd under vissa förutsättningar ska kunna avgöras i ett särskilt förfarande utan huvudförhandling. Det rör sig om erkända mål med ett måttligt straffvärde där den tilltalade godtar de yrkanden som framställs. Att denna typ av mål ska kunna avgöras på ett enkelt och snabbt sätt är till stor fördel för rättsväsendet i stort och inte minst för det absoluta flertalet av de personer som är målsägande. Det faktum att en målsägande kan välja att biträda åtalet försvårar dock möjligheterna för att en sådan ordning som vi föreslår ska kunna vara effektiv. Det skulle i sådana fall krävas att målsäganden någon gång under förfarandet tillfrågas om han eller hon vill biträda åtalet och om denne vill föra en ansvarstalan som avviker från åklagarens. Dessutom skulle det oavsett detta, och oberoende av om den tilltalade medger ett eventuellt enskilt anspråk, krävas att målsäganden samtycker till att målet avgörs
Målsäganden SOU 2013:17
276
utan huvudförhandling. Det skulle alltså i alla mål med en målsägande krävas skriftväxling för att ta reda på dennes ståndpunkt.
6.3 Rätten att biträda åtalet avskaffas
Bedömning och förslag: Bestämmelsen som ger målsäganden
rätt att biträda åtalet bör avskaffas. På det sättet blir målsägandens ställning och rollfördelningen i processen tydligare. De behov och berättigade intressen som målsäganden har i processen tillgodoses bättre genom andra bestämmelser.
Staten bör ha ansvaret för att bekämpa kriminalitet och att den som begår brott lagförs. För de som drabbas av brott är det av största vikt att rättsväsendet lyckas med sina huvuduppgifter, det vill säga att utreda brott och döma de skyldiga. För att rättsväsendet ska kunna klara av det krävs att det straffprocessuella regelverket är sådant att resurserna kan användas på ett ändamålsenligt och effektivt sätt. Det krävs också att medborgarna har ett stort förtroende för rättsväsendets förmåga att utreda och beivra brott rättssäkert och effektivt. Både den tilltalade och målsäganden är berörda av rättegången och bestämmelserna måste vara utformade på ett sätt som tillgodoser deras berättigade intressen av att kunna ta till vara sin rätt. Vi bedömer att målsägandens roll kan göras tydligare genom att bestämmelsen om att denne kan biträda åklagarens åtal tas bort.
När åklagaren väckt åtal kommer frågan om den tilltalade gjort sig skyldig till brott mot målsäganden att prövas av domstol. Vad som i de allra flesta fall är det som är betydelsefullt för de målsägande som vill vara aktiva genom att föra talan i processen är möjligheten att få ett skadeståndskrav prövat i brottmålsrättegången. Att målsäganden ska kunna få kompensation och upprättelse genom skadestånd och inte genom att i formell mening biträda åklagarens talan om straffansvar stämmer också väl överens med den utveckling som har skett sedan rättegångsbalken trädde i kraft. De oklarheter som finns om målsägandens frågerätt när denne inte biträder åtalet bör undanröjas.
Om det klargörs att det är åklagaren som ensam och fullt ut ska föra talan om straffrättsligt ansvar när allmänt åtal har väckts minskar enligt vår uppfattning risken för missförstånd som ibland
SOU 2013:17 Målsäganden
277
kan uppstå om att målsäganden och åklagaren står på samma sida. En uppfattning som ibland förs fram är att det för den tilltalade – felaktigt – kan framstå som att det är ”två-mot-en” i de fall målsäganden biträder åtalet. Så är givetvis inte fallet. Men missförstånd av denna typ är inte till fördel för målsäganden. Målsäganden bör oavsett om denne för talan eller inte behandlas som en viktig person i rättegången. Ett led i detta är att målsägandens rätt att närvara vid en förhandling där ett åtal som rör en gärning som begåtts mot målsäganden bör stärkas, oavsett av om han eller hon i formell mening är part i målet. I avsni tt 6.4.2 överväger vi denna fråga närmare och lämnar förslag förstärker målsägandens rätt att närvara.
Vi föreslår att åklagarens roll i förhållande till domstolen ska göras tydligare. Vi föreslår också att det i vissa fall ska vara möjligt att avgöra mål i ett särskilt förfarande utan huvudförhandling. Det är viktigt för att rättsväsendets resurser ska kunna koncentreras till de mål som kräver en mer ingående behandling vid en huvudförhandling och för att alla mål ska kunna avgöras inom rimlig tid. För att det ska vara möjligt att göra det på ett effektivt sätt krävs det att rollfördelningen i processen är tydlig och att den tilltalade redan när åtalet väcks vet vad han eller hon har att ta ställning till. Bestämmelsen om att en målsägande kan biträda åtalet bidrar till att rollfördelningen i processen i dag är otydlig. Den tilltalade och domstolen kan ha alternativa gärningsbeskrivningar och påföljdsförslag att ta ställning till. Om målsäganden kan biträda åtalet kan inte åklagarens talan om straffrättsligt ansvar och straff utgöra den yttersta gränsen för vad domstolen ska pröva. Detta trots att det bör vara statens uppgift att se till att den som gjort sig skyldig till brott lagförs och döms till ett straff som står i proportion till brottets allvar.
Vår slutsats är att bestämmelsen om att målsäganden kan biträda åklagarens åtal bör avskaffas. På det sättet blir målsägandens ställning i brottmålsprocessen tydligare. Det innebär också att åklagarens roll kan göras tydligare och att processen kan göras mer förutsebar för den tilltalade. De behov och berättigade intressen som målsäganden har i processen tillgodoses bättre genom andra bestämmelser.
Målsäganden SOU 2013:17
278
6.4 Målsägandens möjligheter till insyn i handläggningen
6.4.1 Insyn i förundersökningen och handlingarna i ett mål i domstol
Förslag: En målsägande och ett målsägandebiträde bör få en
uttrycklig rätt att efter begäran ta del av sådant som förekommit vid förundersökningen som kan ha betydelse för målsägandens talan om enskilt anspråk. En bestämmelse med den innebörden förs in i 23 kap. RB. Rätten att ta del av uppgifter ska börja gälla efter att s.k. slutdelgivning ägt rum med den misstänkte och dennes försvarare och bestå fram till att ett eventuellt åtal prövats slutligt i domstol.
Målsäganden ska inte ha rätt att ta del av uppgifter om det är till nackdel för utredningen eller den kommande rättegången. Målsägandens rätt till insyn i förundersökningen ska också kunna begränsas pga. sekretess om det står klart att det intresse som sekretessen ska skydda har företräde framför målsägandens intresse av att ta del av uppgiften. Det senare ska regleras genom en bestämmelse i 10 kap. offentlighets- och sekretesslagen (2009:400)(OSL).
Om målsäganden eller ett målsägandebiträde tillåts ta del av uppgifter ur förundersökningen ska det anges i förundersökningsprotokollet. Av en sådan anteckning ska det framgå vilka uppgifter som målsäganden eller biträdet tagit del av.
Underrättelse om att slutdelgivning ägt rum ska lämnas till en målsägande som begärt det. Bestämmelser om underrättelser till en målsägande eller ett målsägandebiträde bör föras in i förundersökningskungörelsen.
Bedömning: Det är inte motiverat att införa en bestämmelse
som reglerar i vilken mån en målsägande som inte är part har rätt att ta del av uppgifter som tillförs ett mål efter att åtal väckts.
SOU 2013:17 Målsäganden
279
Kort om rättsläget
Frågan om vilken insyn en part har i aktmaterialet i ett mål i domstol och vad som gäller under förundersökningen är komplicerad. Det beror till stor del på att en parts rätt till insyn enligt RB inte är uttryckligt reglerad i lag utan framgår indirekt av olika bestämmelser i balken eller av grunderna för de principer som RB bygger på.
Insynsutredningen har i sitt slutbetänkande Partsinsyn enligt
rättegångsbalken (SOU 2010:14), dels redogjort för gällande rätt,
dels föreslagit lagändringar för att förtydliga rättsläget. För en redogörelse av rättsläget hänvisar vi till Insynsutredningens betänkande. För att ge en översiktlig bild av rättsläget och de behov av klargörande som Insynsutredningen har ansett att det finns sammanfattar vi dock kortfattat en del av förslagen.
Insynsutredningen har föreslagit att det i 6 kap. 1 § RB införs en bestämmelse som klargör att alla parter i alla mål som handläggs enligt rättegångsbalken har rätt till aktinsyn, dvs. att få insyn i registerföringen och handlingarna i den akt som förs i målet eller ärendet i fråga. I mål med fler än två parter ska partens rätt till insyn inte omfatta sådant som bara rör andra parter. Insynsutredningen föreslår att det ska införas en ny s.k. kollisionsbestämmelse i OSL (10 kap. 3 b § enligt utredningens förslag). Där ska det framgå i vilka undantagsfall en parts rätt till insyn enligt rättegångsbalken kan begränsas pga. sekretess. Det ska bara kunna vara möjligt beträffande sådant som inte kan antas ha betydelse för ett kommande avgörande i sak. En parts rätt att närvara vid en förhandling är enligt Insynsutredningen ovillkorlig. Det ska komma till klarare uttryck i föreslaget till ny kollisionsbestämmelse. När det gäller misstänktas rätt till insyn i förundersökningen finns det en sådan efter att den misstänkte delgetts misstanke enligt 23 kap. 18 § RB. Den misstänkte föreslås av utredningen uttryckligen få ställning som part i förundersökningsärendet. Den misstänkte har efter den s.k. slutdelgivningen av förundersökningen en ovillkorlig rätt till insyn i allt material som kan antas ha betydelse för åklagarens ställningstagande i åtalsfrågan. Materialet består normalt av det preliminära förundersökningsprotokollet samt den bevisning som inte finns i protokollet, men som åklagaren preliminärt avser att åberopa vid ett kommande positivt åtalsbeslut. Insynsutredningen lämnar förslag på bestämmelser som syftar till att klargöra att den misstänkte har en sådan rätt till insyn som beskrivits här. Utredningen föreslår också att det ska införas en
Målsäganden SOU 2013:17
280
bestämmelse som ger den som varit misstänkt eller åtalad en uttryckligt rätt till insyn i en nedlagd eller avslutad förundersökning. Den misstänkte ska också enligt Insynsutredningens förslag få en uttrycklig rätt till insyn sådant i sidomaterial som inte har betydelse för åtalsbeslutet (den s.k. slasken). Rätten till insyn i detta material ska dock kunna få vika om det finns ett starkt sekretessintresse.
När det gäller målsäganden anses denne inte vara part under förundersökningen och har inte större rätt till insyn i denna än vad allmänheten har. Detta gäller även i de fall målsäganden anmält ett enskilt anspråk som förbereds och kommer att föras av åklagaren enligt 22 kap. 2 § RB. När åtal har väckts upphör förundersökningssekretessen. Målsäganden har då rätt att ta del av förundersökningsprotokollet, i den mån det inte råder sekretess hos domstolen som gäller mot målsäganden (se t.ex. 35 kap. 12 § OSL). Av 21 § avgiftsförordningen (1992:191) följer att en målsägande inte behöver betala någon avgift för att få en kopia av förundersökningsprotokollet. Om målsäganden för talan i målet har han eller hon samma rätt till insyn i domstolens aktmaterial och handläggning som alla parter. Det innebär att målsäganden som part har en ovillkorlig rätt till insyn enligt RB som omfattar allt som inte kan anses sakna betydelse för målsägandens talan. Eftersom målsägandens talan om enskilt anspråk i normalfallet grundar sig på att han eller hon utsatts för den gärning åtalet gäller, omfattar dennes rätt till insyn oftast även allt som har betydelse för skuldfrågan.
I 35 kap. 8 § andra stycket OSL finns en bestämmelse som medger undantag från bestämmelsen om sekretess till skydd för enskild enligt 35 kap. 1 § OSL. Den gäller dock inte för uppgifter som omfattas av förundersökningssekretess enligt 18 kap. 1 § OSL. Bestämmelsen i 35 kap. 8 § andra stycket OSL ger en skadelidande eller den som den skadelidande överlåtit sin rätt till en möjlighet att ta del av uppgifter i avslutade brottsutredningar trots att sekretess gäller för uppgiften enligt 35 kap. 1 § OSL. Utredningen ska ha avslutats på annat sätt än att åtal har väcks. Utlämnandet förutsätter att den skadelidande behöver uppgiften för att få ett anspråk på skadestånd eller bättre rätt till egendom tillgodosett. Myndigheten kan vägra att lämna ut uppgiften om det bedöms vara av synnerlig vikt att uppgiften inte lämnas ut.
I departementspromemorian Brottsoffren i blickpunkten (Ds 1993:29) föreslogs att målsäganden efter begäran skulle få samma rätt som en tilltalad att få en kopia av förundersökningsprotokollet
SOU 2013:17 Målsäganden
281
efter att åklagaren beslutat att väcka åtal. Det skulle alltså enligt förslaget redan gälla innan förundersökningssekretessen upphör genom att protokollet ges in till rätten. Regeringen godtog inte förslaget. Regeringen anförde, med hänvisning till bl.a. bestämmelsen i 21 § avgiftsförordningen, att målsäganden har långtgående möjligheter att ta del av uppgifter från förundersökningen och att en bestämmelse som den föreslagna skulle komma i konflikt med sekretesslagens bestämmelser (prop. 1993/94:143 s. 41 f).
I detta avsnitt tar vi ställning till om det finns skäl att införa särskilda bestämmelser som ger en målsägande en möjlighet till insyn i förundersökningen innan åtal väckts och om en målsägande som inte för talan bör få en lagstadgad rätt till insyn i aktmaterialet i brottmålet.
Målsägandens möjlighet att få insyn i förundersökningen bör förbättras
I brottmål inleds handläggningen i domstol, till skillnad mot vad som gäller i tvistemål, i normalfallet inte med en förberedelsefas. Den förberedelse som krävs för att målet ska kunna avgöras vid en koncentrerad huvudförhandling är enligt den grundsyn som präglar rättegångsbalken avsedd att genomföras under förundersökningen. Så långt det är möjligt finns det anledning att upprätthålla den ordningen. Det gäller även enskilda anspråk som ska handläggas i brottmålet. Det innebär att målsäganden kan ha ett berättigat intresse av att kunna få insyn i sådant som kan ha betydelse för hans eller hennes talan om enskilt anspråk.
Det ska framhållas att målsäganden redan i dag i praktiken har eller kan få kännedom om de flesta av de uppgifter som har omedelbar betydelse för hans eller hennes enskilda anspråk. Uppgifterna om vilka skador han eller hon drabbats av och kan begära ersättning för kommer ju i de flesta fall från målsäganden själv. I den mån sekretess gäller för uppgifter i intyg eller handlingar från hälso- och sjukvård är det i de flesta fall målsäganden som skyddas av sekretessen och den gäller inte mot honom eller henne. Det kan därför hävdas att det endast finns ett begränsat behov av att målsäganden ska kunna få en ökad möjlighet till insyn i uppgifter som kommer fram under förundersökningen än vad som är fallet i dag.
Enligt vår mening finns det ändå principiella och praktiska skäl som talar för ett ändrat synsätt på målsägandens rätt till insyn i
Målsäganden SOU 2013:17
282
förundersökningen. Även sådana uppgifter som har sin direkta betydelse för åklagarens åtalsbeslut och kommande talan om ansvar kan ha betydelse för målsägandens talan om enskilt anspråk. Målsäganden kan ha intresse av att åberopa förhör i skadeståndsdelen med personer som har hörts under förundersökningen. Målsägandens rätt till kränkningsersättning hänger nära ihop med vad som kan bevisas i skuldfrågan och bedömningen av gärningens allvar. Enligt vår uppfattning är det rimligt att den målsägande som begär det som huvudregel ska kunna få del av sådana uppgifter som kommit fram under förundersökningen som kan ha betydelse för hans eller hennes talan om enskilt anspråk. Det kan underlätta för målsäganden eller den som för målsägandens talan att framställa ett väl underbyggt anspråk i samband med att åtalet väcks. En målsägande kan också tänkas vilja avvakta med att väcka en civilrättslig talan tills brottmålet är avgjort. Även i sådana fall kan uppgifterna i förundersökningen ha betydelse för målsäganden.
Att målsäganden kan få viss insyn i förundersökningen innan åklagaren fattar sitt åtalsbeslut kan också bidra till att öka kvaliteten i förundersökningarna. Målsäganden kan ha kännedom om sådant som inte kommit fram i förundersökningen. Det kan t.ex. gälla att det finns andra personer än de som hörts som kan ha relevant information. Det ligger i åklagarens objektivitetsplikt att han eller hon ska ta ställning till alla de utredningsåtgärder som kan bidra till att brottsmisstankarna blir allsidigt belysta. I dag kan sådana uppslag komma fram i samband med att målsäganden begär överprövning av ett beslut att lägga ned förundersökningen eller att inte väcka åtal. Om målsäganden kan få insyn i utredningsmaterialet innan åtalsbeslutet ökar förutsättningarna för att information av detta slag kan komma fram tidigare. Under alla förhållanden skulle det förbättra möjligheterna för målsäganden eller dennes ombud att skriva en välmotiverad begäran om överprövning eller fatta ett välgrundat beslut om att driva ett enskilt åtal om åklagaren beslutar att inte väcka åtal (jfr Brottsoffermyndighetens remissyttrande över Insynsutredningens slutbetänkande, Dnr 5319/2010).
Sammanfattningsvis gör vi bedömningen att målsäganden bör få en uttrycklig rätt att, efter begäran, ta del av sådant i förundersökningen som har betydelse för dennes talan om enskilt anspråk. En bestämmelse som reglerar detta bör tas in i 23 kap. RB. I de fall ett målsägandebiträde har förordnats bör biträdet ha samma rätt att ta del av uppgifter som målsäganden. Vi tar nedan ställning till när
SOU 2013:17 Målsäganden
283
under förundersökningen som denna rätt bör inträda och i vilka fall den ska kunna begränsas.
Vid vilken tidpunkt ska målsäganden få en rätt till insyn i förundersökningen?
Den misstänkte får enligt 23 kap. 18 § RB en rätt till insyn i utredningen efter att han eller hon delgetts misstanke. Det kan ske på ett mycket tidigt stadium av utredningen. Att låta en målsägande få en möjlighet till insyn i detta skede är enligt vår uppfattning inte lämpligt. Det kan återstå flera viktiga utredningsåtgärder innan utredningen slutförts. Det kan bl.a. gälla förhör med målsäganden. Både hänsyn till den misstänkte och intresset av att utredningen kan bedrivas objektivt utan risk för påverkan av utomstående talar med styrka mot att målsäganden ska kunna få insyn i detta tidiga skede. En sådan tidig möjlighet till insyn kan inte heller anses vara motiverad för att målsäganden ska kunna ta till vara sin rätt i anledning av en kommande talan om enskilt anspråk. Målsäganden eller målsägandebiträdet bör i de allra flesta fall redan tidigt under förundersökningen kunna anmäla ett preciserat enskilt anspråk utan att ta del av utredningsmaterialet. De fall där det kan finnas ett sådant behov är framförallt de situationer då vad som framkommer under förundersökningen kan ha betydelse för hur en kommande skadeståndstalan ska utformas.
När den misstänkte och dennes eventuella försvarare har underrättats om att utredningen är slutförd och att de kan begära kompletteringar av denna (s.k. slutdelgivning) förhåller sig saken annorlunda. Den som leder förundersökningen har då kommit till slutsatsen att nödvändiga utredningsåtgärder har utförts och att utredningen ger stöd för att det finns skäl att fatta beslut i åtalsfrågan. I annat fall ska förundersökningen läggas ned innan dess (se 23 kap. 4–4 a §§ RB). Vid denna tidpunkt bör det sällan finnas risk för att utredningen eller den kommande rättegången påverkas negativt av att målsäganden kan få insyn i förundersökningsmaterialet. Särskilt inte med tanke på att den misstänkte då har fått möjlighet att ta del av allt som kan ha betydelse för åtalsbeslutet. Rätten att ta del av uppgifter ur förundersökningen bör därför inträda när slutdelgivning ägt rum.
Det kan inte anses motiverat att alla målsägande alltid ska underrättas om att den misstänkte slutdelgetts. Målsäganden ska
Målsäganden SOU 2013:17
284
kunna välja om han eller hon vill ha den informationen. Att målsäganden ska tillfrågas om han eller hon vill underrättas om att slutdelgivning ägt rum och att sådan underrättelse ska lämnas till den som begärt det bör regleras i förundersökningskungörelsen. Det bör av en sådan bestämmelse även framgå att underrättelsen kan lämnas till ett målsägandebiträde i stället för till målsäganden.
Den misstänkte och dennes försvarare har ett intresse av att få kännedom om att målsäganden eller dennes biträde har fått ta del av uppgifter ur förundersökningen. Det kan även ha betydelse för åklagaren eller domstolen, eftersom det i vissa fall kan tänkas påverka bedömningen av vad som kommer fram i ett kommande förhör. Det bör därför uttryckligen framgå i lag att det ska dokumenteras i förundersökningen om uppgifter lämnas ut till målsäganden eller biträdet.
Omfattningen av målsägandens insynsrätt i förundersökningen
Det avgörande skälet till varför målsägandens rätt till insyn i förundersökningen bör förbättras är att det kan underlätta för honom eller henne att framställa ett väl grundat enskilt anspråk. Vad målsäganden ska ha rätt att ta del av är därför sådana uppgifter i förundersökningen som har betydelse för dennes talan om enskilt i anspråk. Det innebär att sådant som rör misstankar för brott som inte har samband med de som rör brott mot målsäganden är undantagna. För att undersökningsledaren ska kunna bedöma vad som kan ha betydelse kan det krävas att målsäganden eller ett målsägandebiträde anger vilka typer av uppgifter som efterfrågas och vilken betydelse dessa har. I normalfallet ska det enskilda anspråket redan ha anmälts i ett tidigare skede. De situationer då målsäganden kan ha ett intresse av att ta del av uppgifter ur förundersökningen bör alltså främst röra sig om fall då målsäganden eller målsägandebiträdet vill kunna kontrollera att det inte finns skäl att komplettera eller ändra ett ersättningsanspråk beroende på vad som kommit fram i ett senare skede av förundersökningen. Det kan också röra sig om situationer då målsägandens anspråk av någon anledning inte kunnat preciseras i ett tidigare skede.
Om det finns någon konkret anledning som medför att det skulle vara till nackdel för utredningen eller den kommande rättegången bör målsäganden inte ha rätt att ta del av uppgifter ur förundersökningen. Så kan vara fallet om det av någon anledning kan
SOU 2013:17 Målsäganden
285
befaras att målsäganden kan komma att påverka personer som hörts eller inte hörts. Detsamma gäller om det av någon anledning kan befaras att målsägandens egna uppgifter i den kommande rättegången kan komma att påverkas av att han eller hon tar del av uppgifter ur förundersökningen. I det senare fallet kan det innebära att bevisvärdet av målsägandens uppgifter påverkas negativt av att han eller hon får del av uppgifter ur förundersökningen. Vilket även kan vara till nackdel för målsäganden själv.
Målsägandens rätt att ta del av uppgifter i förundersökningen måste även kunna begränsas om det finns ett sekretessintresse som väger klart tyngre än målsägandens intresse av få del av en uppgift som skyddas av sekretess. Det kan röra sig om fall då det trots det sena skedet av utredningen finns ett starkt intresse av att förundersökningssekretessen gäller även mot målsäganden. Men det kan också röra sig om andra starka sekretessintressen, t.ex. uppgifter som rör brottsförebyggande arbete eller då det är av vikt att skydda en enskilds personliga integritet. En bestämmelse som klargör detta bör införas i 10 kap. OSL.
Målsägandens rätt att ta del av vad som kommit fram under handläggningen hos polis och åklagare bör bara gälla i de fall det har skett en förundersökning. I enkla fall där påföljden kan förväntas stanna vid böter behöver någon förundersökning inte genomföras innan åtal väcks (se 23 kap. 22 § RB). I sådana fall fyller en möjlighet till insyn i det begränsade utredningsmaterialet, som oftast bara består av en primärrapport från Polisen, knappast någon funktion. Ett skäl som talar mot att det förenklade utredningsförfarandet ska användas är just att det finns ett skadeståndskrav som kräver utredning (FAP 404:1).
Målsägandens rätt till insyn när åtal väckts
Målsägandens rätt att ta del av relevanta uppgifter ur förundersökningen bör bestå även efter ett positivt åtalsbeslut och så länge brottmålsrättegången pågår. I praktiken har det bara betydelse för uppgifter i förundersökningen som tillkommit efter slutdelgivningen, uppgifter som är sekretessbelagda efter att åtal väckts eller uppgifter som inte redovisats i förundersökningsprotokollet.
En parts rätt till insyn i handläggningen i brottmålet, dvs. att ta del av uppgifter i domstolsakten och närvara vid en förhandling, är inte uttryckligt reglerad i rättegångsbalken, utan framgår indirekt
Målsäganden SOU 2013:17
286
av olika bestämmelser. En målsägande som för talan om skadestånd eller annat enskilt anspråk har rätt att ta del av allt som tillförs målet som kan ha betydelse för hans eller hennes talan. Det förslag vi redogjort för tidigare i detta avsnitt innebär också att en målsägande som, efter att åtalet väckts, ännu inte väckt talan om enskilt anspråk har rätt att ta del av sådana uppgifter i förundersökningen som har betydelse för hans eller hennes talan. Vi har övervägt om det utöver detta finns skäl att införa en bestämmelse som ger en målsägande som inte är part en rätt till insyn i vad som tillförs målet efter att åtal väckts. Vår slutsats är att det inte finns något behov av en sådan reglering.
Det skulle kunna hävdas att även en målsägande som inte är part kan ha ett intresse av att få insyn i ett mål som avgörs utan huvudförhandling. I de mål som avgörs efter huvudförhandling är det i stället målsägandens rätt att närvara vid denna som kan tillgodose dennes intresse av att få insyn i handläggningen. Den frågan överväger vi i avsni tt 6.4.2.
De mål som enligt våra förslag ska kunna avgöras utan huvudförhandling i tingsrätt är bötesmål och sådana mål som kan avgöras i det särskilda förfarandet. Det senare är bara aktuellt om åklagaren inte yrkat en strängare påföljd än fängelse i sex månader eller en motsvarande påföljd och den tilltalade erkänner gärningen samt accepterar påföljden. Det sagda innebär att det lär vara mycket sällan som målsägandens möjlighet att få del av handlingar som tillförs målet är begränsade av sekretess i de mål som kan avgöras utan huvudförhandling. Om det i undantagsfall skulle inträffa kan en målsägande som för talan om enskilt anspråk få del av sådana uppgifter som kan ha betydelse för hans eller hennes talan. Vi bedömer därför att den rätt till insyn i förundersökningen som vi redogjort för tidigare i detta avsnitt och den förstärka rätt för målsäganden att närvara vid en huvudförhandling som vi föreslår ska gälla (se avsni tt 6.4.2) är tillräcklig för att tillgodose målsägandens intressen.
6.4.2 En förstärkt rätt att närvara vid huvudförhandlingen
Bedömning och förslag: Målsägandens rätt att närvara vid en
huvudförhandling bör förstärkas. Huvudregeln bör vara att även en målsägande som inte för talan ska ha rätt att närvara vid hela förhandlingen.
SOU 2013:17 Målsäganden
287
Bestämmelsen i 46 kap. 8 § RB ändras så att det framgår att rätten bara kan besluta att en målsägande som inte för talan inte får närvara innan denne hörs om det finns särskilda skäl för det och det inte är olämpligt med hänsyn till omständigheterna.
I 5 kap. RB införs en bestämmelse med innebörd att en målsägande som inte för talan har rätt att närvara när en huvudförhandling hålls inom stängda dörrar om inte särskilda skäl talar mot det. Målsägandens rätt att närvara ska också kunna begränsas om det står klart att intresset av sekretess väger tyngre än målsägandens intresse av att närvara.
Målsägandens rätt att närvara vid en huvudförhandling bör förstärkas
Enligt dagens bestämmelser har en målsägande som inte för talan i målet rätt att få information om tid och plats för en huvudförhandling. Om målsäganden vill ha sådan information ska han eller hon uppge det under förundersökningen (se 13 b § FUK). Däremot är rätten att närvara vid huvudförhandlingen beroende av om målsäganden är part i målet. Det framgår bl.a. motsatsvis av bestämmelsen i 46 kap. 8 § RB. En målsägande som för talan har rätt att närvara vid en förhandling som hålls inom stängda dörrar när det som avhandlas kan ha betydelse för dennes talan. En målsägande som inte för talan har däremot ingen större rätt att närvara när en förhandling hålls inom stängda dörrar än vad en person ur allmänheten har.
Bestämmelsen i 46 kap. 8 § RB infördes i samband med 1987 års förändringar av tingsrättsförfarandet. Rättegångsutredningen hade föreslagit att vittnesreglerna skulle gälla för en målsägande som inte förde talan, med undantag från att han eller hon inte skulle höras under ed. I propositionen valdes lösningen att vittnesreglerna inte skulle gälla. Det ansågs bättre att rätten i det enskilda fallet skulle kunna bestämma att en målsägande som inte för talan inte ska få närvara innan han eller hon hörs. På det sättet skulle man, i de fall där målsäganden inte anses ha något befogat intresse av att vara närvarande under rättegångens inledande del, kunna undvika att han eller hon påverkades av vad som förekom vid förhandlingen och då främst av åklagarens sakframställan. Enligt propositionen bör domstolen inte ålägga målsäganden att lämna rättssalen om målsäganden lidit skada av brottet och det inte framstår som
Målsäganden SOU 2013:17
288
osannolikt att talan rörande enskilt anspråk kommer att väckas i framtiden (prop. 1986/87:89 s. 234). I propositionen anges också att målsäganden i princip alltid bör få vara med under hela rättegången om målet är av sådan beskaffenhet att det starkt berör målsäganden personligen.
I praktiken är det sällsynt att rätten tillämpar bestämmelsen i 46 kap. 8 § RB. I de mål där det finns ett starkt målsägandeintresse för målsäganden oftast talan om enskilt anspråk. Även om målsäganden bara ska höras är det vanliga att målsäganden är närvarande redan när förhandlingen börjar. Enligt vår uppfattning är det dock av principiella skäl viktigt att målsägandens rätt att närvara vid en huvudförhandling förstärks.
I en straffprocess som, inte minst i ljuset av de rättsakter som antagits i det internationella samfundet under de senaste årtiondena, bör utgå från att målsäganden är en viktig person i processen är det rimligt att hans eller hennes rätt att närvara vid en huvudförhandling kommer till uttryck på ett tydligare sätt än vad som är fallet i rättegångsbalken i dag. En sådan syn ligger bakom de förstärkningar av målsägandens rättigheter i straffprocessen som genomfördes i Norge i mitten av 2000-talet. Enligt norsk processrätt kan en målsägande vara part i den del av målet som gäller målsägandens eventuella skadeståndsanspråk. Oberoende av om målsäganden för talan om skadestånd har denne numera enligt de norska bestämmelserna rätt att närvara vid en huvudförhandling innan han eller hon hörs.
Även om målsäganden är en viktig bevisperson kan denne inte jämställas med ett vittne. Målsäganden är på ett direkt och personligt sätt berörd av en rättegång som rör det brott målsäganden enligt åtalet utsatts för. Det gäller oavsett om målsäganden för talan i målet eller inte. Enligt vår mening bör det krävas starka skäl för att utestänga en målsägande som vill närvara vid en huvudförhandling där ett åtal som rör målsäganden behandlas. Däremot bör målsäganden inte ha rätt att begära att huvudförhandling hålls om målsäganden inte är part. Den frågan gäller hur målet ska handläggas i domstol. Det är bara parterna som bör ha inflytande över det.
SOU 2013:17 Målsäganden
289
En presumtion för att målsäganden ska få närvara redan innan han eller hon hörs
Vi har övervägt om det borde införas en ordning som innebär att målsägandens rätt att närvara vid en huvudförhandling görs ovillkorlig oberoende av om målsäganden för talan. Vår slutsats är att det inte är lämpligt eller motiverat med ett så långtgående förslag. Skälet till det är att det kan finnas undantagssituationer då rättssäkerhetsintressen eller ändamålsskäl väger tyngre än målsägandens intresse av insyn.
En målsägande som är part har en ovillkorlig rätt att närvara under en huvudförhandling när sådana omständigheter som läggs till grund för ett avgörande av målsägandens talan behandlas (10 kap. 3 § andra stycket OSL). Däremot har målsäganden inte en ovillkorlig rätt att närvara när sådant som bara gäller andra parter behandlas, t.ex. åtalspunkter som inte rör målsäganden. Eftersom olika åtalspunkter kan ha ett samband med varandra får det göras en bedömning i det enskilda fallet av hur långt en parts rätt till insyn sträcker sig i ett mål med fler än två parter (se Insynsutredningens redogörelse av rättsläget i SOU 2010:14, särskilt s. 307). Motsvarande avgränsningar behöver kunna göras om rätten att närvara ska gälla på samma sätt för en målsägande som inte för talan.
I undantagsfall kan det uppstå situationer då starka skäl talar för att en målsägandes kommande förhörsuppgifter kan riskera att påverkas om han eller hon närvarar redan från förhandlingens början. Normalt bör denna risk vara liten. Men det kan finnas situationer då det finns en sådan risk, t.ex. när målsäganden lämnat vaga uppgifter under förundersökningen eller ändrat sina uppgifter vid olika tillfällen. Bevisvärdet av målsägandens kommande uppgifter kan då påverkas negativt om denne närvarar när åklagaren utvecklar åtalet.
Mål med ett mycket stort antal tilltalade och/eller målsägande är i praktiken oftast uppdelade i flera åtalspunkter. Det kan dock förekomma att antalet målsägande vid ett åtal är mycket stort. Flera åtalspunkter kan också som sagt ha ett nära samband med varandra. Exempel på mål av denna typ kan vara internet-bedrägerier. Sådana mål kan vara svåra att administrera rent logistiskt. När det gäller parter som för talan är det lättare för domstolen att få en uppfattning om hur många målsägande som kommer att närvara vid olika tidpunkter. Domstolen kan då överväga behovet av sidosalar.
Målsäganden SOU 2013:17
290
De praktiska problemen är större när det gäller personer som inte för talan. Även om det bör vara mycket ovanligt att målsägande som inte för talan eller ska höras kommer att ha ett intresse av att närvara vid denna typ av mål kan det inte uteslutas att det kan uppstå situationer då det kan finnas behov av att begränsa de antal målsägande som kan närvara samtidigt.
Sammanfattningsvis gör vi bedömningen att målsägandens rätt att närvara vid huvudförhandlingen även om denne inte för talan bör förstärkas, men att det kan uppstå situationer som motiverar att det bör finnas en möjlighet att göra undantag. Vi föreslår därför att bestämmelsen i 46 kap. 8 § RB ändras så att rätten kan bestämma att en målsägande som inte för talan i målet inte ska få närvara innan denne hörs om det finns särskilda skäl för det och det inte är olämpligt med hänsyn till omständigheterna. På det sättet klargörs det att huvudregeln är att en målsägande som inte för talan ska få närvara vid hela förhandlingen och att det måste finnas något konkret skäl som motiverar att det finns skäl att göra undantag från detta. Oavsett om det finns sådana skäl ska målsäganden få närvara redan innan han eller hon hörs om det med hänsyn till omständigheterna skulle vara olämpligt att utestänga denne från förhandlingen. När det gäller den bedömningen bör de uttalanden som angavs i de ursprungliga förarbetena till bestämmelsen (prop. 1986/87:89 s. 234) fortfarande kunna användas som vägledning.
En presumtion för att målsäganden ska få närvara när en huvudförhandling hålls inom stängda dörrar
Eftersom en målsägande som inte för talan i målet inte är part finns det även med den förändring av bestämmelsen i 46 kap. 8 § RB som vi föreslår anledning att på motsvarande sätt stärka en målsägandens rätt att närvara vid en huvudförhandling som hålls inom stängda dörrar. Vi föreslår därför att det införs en bestämmelse i 5 kap. RB med innebörd att en målsägande som inte för talan får närvara vid en huvudförhandling som hålls inom stängda dörrar om det inte finns särskilda skäl mot det. På det sättet kommer det också att klargöras att även en målsägande som för talan om enskilt anspråk som huvudregel har rätt att närvara när den tilltalades personliga förhållanden gås igenom inom stängda dörrar. Den delen av förhandlingen kan annars normalt bara anses ha betydelse för åklagarens talan om straffansvar. Den föreslagna bestämmelsen
SOU 2013:17 Målsäganden
291
kommer också att gälla i de fall förhandlingen hålls inom stängda dörrar med stöd av 27 § LUL.
Enligt 35 kap. 12 § OSL kan sekretess gälla hos domstol för uppgift om enskilds personliga eller ekonomiska förhållanden i mål som rör vissa typer av brott. Motsvararande sekretess gäller i mål om ersättning för skada i anledning av sådana brott. Det vanligaste är att det är en målsägandes integritet som ska skyddas av sekretessen. Men även andra kan tänkas vara berörda på ett sådant sätt att det finns ett beaktansvärt sekretesskydd. Andra vanliga anledningar till att en huvudförhandling hålls inom stängda dörrar är att sekretess kan gälla för uppgifter som rör den tilltalades personliga förhållanden enligt 35 kap. 13 § OSL eller att det finns skäl för det med hänsyn till en tilltalad som inte fyllt 18 år (27 § LUL).
Om målsäganden för talan i målet har han eller hon rätt att närvara vid förhandlingen när den hålls inom stängda dörrar om inte det som ska avhandlas saknar betydelse för målsägandens talan. Vi föreslår att målsäganden inte längre ska kunna biträda åtalet. Målsäganden ska alltså inte kunna föra talan i ansvarsdelen. Även om det är åklagarens uppgift att föra denna talan kan sådant som avhandlas vid genomgången av den tilltalades personliga förhållanden ha betydelse för en person som varit utsatt för brott. Det kan hjälpa målsäganden att förstå eller bearbeta det han eller hon varit med om. Enligt vårt synsätt är även en målsägande som inte för talan om ansvar eller enskilt anspråk berörd av målet på ett sådant sätt att han eller hon som huvudregel bör ha samma rätt att närvara som en målsägande som för talan. Undantag från det bör kunna ske då det av någon konkret anledning finns skäl för det. Så kan vara fallet vid sådana situationer då det med hänsyn till den föreslagna bestämmelsen i 46 kap. 8 § RB finns särskilda skäl som talar mot att målsäganden ska få närvara innan han eller hon hörs. Så kan också vara fallet om det som ska avhandlas inom stängda dörrar inte kan sägas beröra målsäganden, t.ex. ett åtal som inte har något direkt samband åtalet mot målsäganden. Detsamma gäller om intresset av sekretess väger klart tyngre än målsägandens intresse av att få insyn i handläggningen. Att målsägandens rätt att närvara ska kunna begränsas på grund av ett starkt sekretessintresse klargörs genom det förslag till ny kollisionsbestämmelse i 10 kap. OSL som vi redogjort för i avsni tt 6.4.1.
Målsäganden SOU 2013:17
292
6.5 Målsägandens rätt att ställa frågor
Bedömning och förslag: Det finns ett behov av att i rättegångs-
balken klargöra att en målsägande som för talan om enskilt anspråk får ställa alla de frågor som har betydelse för att målsäganden ska kunna ta till vara sin rätt till skadestånd. Det gäller oavsett om det rör sig om förhör med målsäganden, den tilltalade, vittnen eller en sakkunnig. Bestämmelserna i 36 kap. 17 § femte stycket RB och 40 kap. 10 § RB kompletteras därför så att det framgår att en målsägande får ställa de frågor som har betydelse för dennes rätt till skadestånd eller annan talan om enskilt anspråk i målet även om talan om ansvar förs av åklagaren.
Vi har övervägt om målsägandens frågerätt bör göras generell så att en målsägande ska få ställa frågor till de personer som hörs i målet oberoende av om denne för talan. Vår slutsats är att det inte är motiverat att föreslå en sådan bestämmelse.
6.5.1 Rätten att ställa frågor i dag
Åklagaren ansvarar för att föra talan i ansvarsdelen. Det innebär att åklagaren ska ställa alla frågor till målsäganden, den tilltalade och vittnen som är relevanta i den delen. När åklagaren för målsägandens talan om enskilt anspråk ansvarar åklagaren på samma sätt för att ställa de frågor som krävs för utredningen av det enskilda anspråket. Om målsäganden har synpunkter på vilka frågor som ska ställas är det naturligt att målsäganden vänder sig till åklagaren om denne för målsägandens talan.
I ett målsägandebiträdes uppgift att ta till vara målsägandens intressen ingår att målsägandebiträdet alltid har rätt att ställa kompletterande frågor till målsäganden. Vid förhör med andra än målsäganden har biträdet formellt sett samma rätt att ställa frågor som målsäganden. Biträdet har därför enligt prop. 1987/88:107 en uttrycklig rätt att fråga endast om målsäganden biträder åtalet eller för skadeståndstalan (a. prop. s. 24). I litteraturen har dock framförts att det inte bör finnas några formella hinder för att tillåta ett målsägandebiträde att ställa frågor även i andra fall, om frågorna är relevanta för de gärningar målet rör. Det har motiverats med att
SOU 2013:17 Målsäganden
293
biträdets uppgift att ta till vara målsägandens intressen i målet inte bör hindras av en alltför rigid processledning.4
Målsägandens rätt att ställa frågor är enligt dagens bestämmelser formellt sätt knuten till om målsäganden för egen talan, dvs. för talan om enskilt anspråk eller biträder åtalet. Det har framkommit att olika domare hanterar frågerätten olika när målsägande för en skadeståndstalan, men inte biträder åtalet. Flera advokater som brukar ha uppdrag som målsägandebiträden har uppgett att de regelmässigt väljer att biträda åtalet för att vara säkra på att få ställa de frågor som de bedömer vara relevanta för att ta till vara målsägandens rätt till skadestånd. Detta trots att frågor som rör den brottsliga gärningen i de allra flesta fall bör vara relevanta även för rätten till skadestånd.
Ett enskilt anspråk är oftast ett yrkande om skadestånd som i varje fall i huvudsak grundas på den brottsliga gärningen. Visserligen är det är vanligt att det som en tillkommande grund anges att målsäganden drabbats av en viss skada som inte framgår av gärningsbeskrivningen. Det senare är dock bara en del av den rättsliga grunden för skadeståndet. Den skadeståndsgrundande handlingen som orsakat skadan är vanligtvis brottet som åtalet gäller. Om åtalet bifalls är den fråga som återstår att ta ställning till i skadeståndsdelen i sådana fall vilken skada målsäganden har drabbats av.
Brottsofferutredningen föreslog i sitt betänkande Brottsoffer.
Vad har gjorts? Vad bör göras? (SOU 1998:40, s. 128 f och 348) att
målsägandens frågerätt skulle utökas. Målsäganden skulle enligt förslaget ha rätt att ställa frågor till den tilltalade och vittnen. Rätten att ställa frågor skulle inte vara beroende av om målsäganden förde talan. Förslaget ledde inte till lagstiftning.
I samband med de förstärkningar av målsägandens rättigheter som genomfördes i Norge under mitten av 2000-talet infördes en frågerätt i de fall målsäganden har målsägandebiträde. Enligt de norska bestämmelserna är det målsägandebiträdet som har rätt att ställa frågor. Att den utökade frågerätten fick den utformningen motiverades med att det är i mål där målsägandebiträde förordnas, som behovet av att ställa frågor är störst. Det anfördes också att det kunde uppstå praktiska om alla målsäganden fick rätt att ställa frågor (se NOU 2006:10 s. 155–156).
4 Renfors m.fl., Rättshjälpslagen och annan lagstiftning om rättsligt bistånd
.
En kommentar,
kommentaren till 3 § lagen om målsägandebiträde.
Målsäganden SOU 2013:17
294
6.5.2 Målsägandens frågerätt bör göras tydligare
Målsäganden har ett berättigat intresse av att kunna ta till vara sin rätt till skadestånd eller annat enskilt anspråk i brottmålet. Möjligheten att göra det påverkas inte av att rätten att biträda åtalet avskaffas.
Eftersom åklagaren för talan i skuldfrågan är det sällan att en målsägande som för talan om enskilt anspråk har någon egentlig anledning att föra bevisning till stöd för att han eller hon utsatts för den brottsliga (och skadeståndsgrundande) gärningen. Men det är fullt möjligt för målsäganden att göra det när den brottsliga gärningen är en del av grunden för skadeståndsyrkandet, vilket vanligtvis är fallet (se Heuman, SvJT 1977, s. 250–251). Målsäganden kan alltså inom ramen för sin talan om enskilt anspråk hålla förhör och lägga fram egen bevisning för att styrka att han eller hon utsatts för brottet. Indirekt kan det – till följd av den fria bevisprövningen – även ha betydelse för bedömningen av skuldfrågan. Det går enligt vår mening inte att rikta några principiella invändningar mot detta. Det är en följd av bestämmelserna om gemensam handläggning av det enskilda anspråket och åtalet samt principen om fri bevisprövning. Om målsäganden åberopar andra omständigheter än de som framgår av åklagarens gärningsbeskrivning till stöd för en talan om enskilt anspråk kan målsäganden förstås även föra bevisning till stöd för dessa när den talan handläggs i brottmålet.
Trots vad som sagts råder det alltså i det praktiska rättslivet oklarheter eller missförstånd om vilka frågor som en målsägande får ställa i de fall denne för en talan om enskilt anspråk, men inte biträder åtalet. Dessa oklarheter bör undanröjas. För att en målsägande ska kunna ta till vara sin rätt till skadestånd får det inte råda någon tvekan om att han eller hon får ställa alla de frågor som har betydelse för att det ska kunna ske. En bestämmelse av denna innebörd införs i rättegångsbalken.
Bestämmelsen bör lämpligen tas in i 36 kap. 17 § femte stycket RB (vittnesförhör) och 40 kap. 10 § andra stycket RB (förhör med sakkunnig) som gäller otillåtna frågor. I 37 kap. 1 § RB som gäller förhör i bevissyfte med bl.a. en tilltalad finns en hänvisning till 36 kap. 17 § RB. På det sättet kommer det att framgå att samma frågerätt gäller vid förhör med den tilltalade.
SOU 2013:17 Målsäganden
295
6.5.3 Det är inte motiverat att införa en generell frågerätt som gäller oberoende av om målsäganden för talan
Vi har övervägt om det finns skäl att gå längre än att tydliggöra målsägandens frågerätt när denne för talan om enskilt anspråk. Frågerätten skulle, som Brottsofferutredningen föreslog, kunna göras generell så att alla målsägande fick rätt att ställa frågor oavsett om de förde talan i målet eller inte.
Vad som skulle tala för en generell frågerätt är att det kan hävdas att alla målsägande har ett berättigat intresse av att omständigheterna kring den händelse som åtalet rör klarläggs på ett så fullständigt sätt som möjligt oavsett om de för talan eller inte. Det kan också, som Brottsofferutredningen förde fram, tänkas att en målsägande avser att föra en civilrättslig talan och av den anledningen inte för talan i brottmålet. Målsäganden skulle då kunna ha ett intresse av att ställa frågor under brottmålsprocessen.
En generell frågerätt kan dock leda till praktiska problem som längre och mer svårplanerade huvudförhandlingar. Det skulle i sådana fall i konsekvensens namn även gälla målsägande som inte ska höras i målet. Det skulle vara svårt att motivera varför gränsen skulle dras vid de målsägande som åklagaren åberopat förhör med. Det kan också vara svårt för rätten att ta ställning till vilka frågor som ska tillåtas. Om en fråga är tillåten beror på om den hör till saken eller inte. I de fall frågerätten inte är knuten till en talan som förs i målet kan den bedömningen vara svår att göra.
En bestämmelse av den typ som införts i Norge där det är i de fall det finns ett målsägandebiträde som det finns en generell frågerätt och att det är biträdet som får ställa frågorna framstår enligt vår mening som mindre lämplig för svensk del. Målsägandebiträde är en för målsäganden kostnadsfri förmån som ska förordnas för att ta tillvara målsägandens intressen i de situationer målsäganden är i behov stöd och hjälp i det rättsliga förfarandet. Det är svårt att motivera varför förordnandet av ett målsägandebiträde skulle ge upphov till processuella rättigheter som inte alla målsägande har.
Vi har också svårt att se vilken praktisk betydelse en generell frågerätt skulle ha. Det bör vara mycket sällsynt att en målsägande har ett intresse av att vara aktiv i rättegången genom att ställa frågor utan att han eller hon för en talan om enskilt anspråk. I de sällsynta fall då en målsägande skulle överväga att föra en civilrättslig talan efter brottmålet bör denne kunna få ett tillräckligt
Målsäganden SOU 2013:17
296
underlag för en sådan talan genom att följa rättegången och ta del av domen. Till det kommer den rätt till insyn i förundersökningen som vi föreslår bör införas, se avsnitt 6.4.1. I de fall målsäganden skulle anse att det är av avgörande vikt att något blir belyst lär det i praktiken alltid kunna lösas genom att denne eller dennes ombud har en dialog med åklagaren. I åklagarens objektivitetsplikt ligger att denne ska verka för att allt som är relevant för skuldfrågan blir belyst i brottmålsrättegången, oavsett om det är till fördel eller nackdel för den tilltalade.
6.6 Bör det införas en bestämmelse om målsägandes eller efterlevandes rätt att yttra sig?
Bedömning: Det är inte påkallat att inom ramen för denna
utredning lämna ett förslag om en särskild lagstadgad rätt för en målsägande eller en efterlevande till någon som dödats genom brott att uttala sig i rättegången.
I flera uppmärksammade fall under senare år har det förekommit att närstående till personer som dödats fått möjlighet att uttala sig inför rätten i friare former än vad som är fallet vid ett förhör (ibland kallat victim impact statement). Det har framkommit att det råder en viss osäkerhet kring formerna för detta. Det skulle kunna tala för att det finns skäl att reglera vad som bör gälla. Vår slutsats är dock att det inte finns anledning att föreslå en sådan reglering inom ramen för denna utredning.
När målsägandens rättigheter stärktes i Norge i mitten av 2000talet infördes en rätt för efterlevande att uttala sig om verkningarna av det brott som rättegången rör. En efterlevande som inte hörs i målet i anledning av åklagarens talan eller egen talan om skadestånd fick en sådan rätt. När det gäller efterlevande som hörs ansåg man i det norska lagstiftningsärendet att det var tillräckligt att de fick möjlighet att yttra sig under förhöret (se Ot.prp. nr 11, 2007–2008, s. 74).
Den rollfördelning vi förespråkar innebär att åklagaren ensam bör ha ansvaret för att föra talan i ansvarsdelen. Oavsett detta kan en målsägande eller en efterlevande till en person som dödats genom ett brott ha ett berättigat intresse av att få berätta om hur
SOU 2013:17 Målsäganden
297
han eller hon upplevt den gärning åtalet gäller och vilka konsekvenser den har haft. När en målsägande hörs i ansvarsdelen eller för talan om skadestånd kan han eller hon berätta om det vid förhöret. Att målsäganden får redogöra för detta är en viktig del av förhöret med målsäganden i ansvarsdelen. Målsägandens upplevelser och vilken skada och kränkning som denne drabbats av har ofta stor betydelse för brottets straffvärde. Åklagaren ansvarar för att dessa omständigheter kommer fram. Ett målsägandebiträde har också alltid möjlighet att ställa kompletterande frågor till målsäganden. Vilka konsekvenser den brottsliga gärningen har haft är också centralt när målsäganden för talan om skadestånd. Detsamma gäller när en efterlevande för talan om skadestånd för lidande eller annan personskada som uppstått till följd av ett dödsfall (se 5 kap. 2 § första stycket 3 skadeståndslagen). Vår slutsats är därför att det inte kan sägas finnas något egentligt behov av en särskild rätt att uttala sig för att säkerställa att en målsägande eller efterlevande som för talan eller hörs i målet ska kunna komma till tals.
Vad som skulle kunna övervägas är om rätten att uttala sig borde regleras när det gäller målsägande eller efterlevande som inte för talan i målet. Framförallt gäller det efterlevande till en målsägande, eftersom det inte alltid är självklart att de hörs på begäran av åklagaren.
De efterlevande som skulle kunna komma i fråga för en bestämmelse av det diskuterade slaget är sådana särskilt närstående som kan ha rätt till skadestånd enligt 5 kap. 2 § första stycket 3 skadeståndslagen. De skulle kunna få rätt att berätta relativt fritt om sina upplevelser i anslutning till den brottsliga gärningen och vilka konsekvenser denna har haft och kommer att få i framtiden. Det är givet att det i sådana fall skulle kunna innebära att den närstående får ge uttryck för känslor som sorg, frustration och kanske till och med ilska. Däremot bör rättegången inte få tillåtas vara ett forum för efterlevande att ge uttryck för hämnd mot den tilltalade. Vilka konsekvenser som rättegången ska leda till för den tilltalade i form av straff och andra straffrättsliga följder är åklagarens sak att argumentera för. Rätten skulle, liksom är fallet i dag, få ansvara för att ett anförande av detta slag höll sig inom de gränserna och att den tilltalades rättigheter inte kränks. Om en efterlevande hörs på begäran av någon av parterna eller i anledning av sin talan om skadestånd är det naturligt att han eller hon uttalar sig under förhöret. Annars borde den naturliga tidpunkten vara när bevisningen har gåtts igenom. Förhandlingens avslutande del bör vara inriktad
Målsäganden SOU 2013:17
298
på den tilltalades personliga förhållanden och på att parterna slutför sin talan utifrån vad som kommit fram under rättegången.
Vi är i och för sig inte främmande för att det i Sverige införs en sådan lagstadgad rätt att uttala sig för efterlevande eller målsägande som vi skisserat ovan. Som sagt har en motsvarande ordning införts i Norge för efterlevande. Frågan är om det finns skäl att införa en sådan bestämmelse för att säkerställa att efterlevande eller målsägande ska komma till tals.
När det gäller den målsägande som utsatts för det brott åtalet gäller lär denne i praktiken höras eller föra talan om skadestånd i de fall då en rätt att uttala sig har betydelse. En efterlevandes möjlighet att vara delaktig i rättegången har förbättrats genom att en nära anhörig till en person som dödats genom en skadeståndsgrundande handling är reglerad i lag sedan 2002 (5 kap. 2 § första stycket 3 skadeståndslagen). Det bör vara mycket sällsynt att en efterlevande som vill få möjlighet att uttala sig inte driver en skadeståndstalan. De fall där det har en praktisk betydelse för den efterlevande att uttala sig bör alltså nästan undantagslöst röra situationer då den efterlevande är part i skadeståndsdelen. Han eller hon kan då uttala sig både vid förhöret och vid något annat tillfälle under förhandlingen. Det kan vara svårt att i lag reglera vad som ska gälla vid de avvägningar som kan behöva göras i sådana fall. Under alla förhållanden är det enligt vår mening inte påkallat att i denna utredning lämna ett förslag som rör en målsägande eller en efterlevandes rätt att uttala sig om konsekvenserna av brott.
6.7 Målsägandens rätt att väcka enskilt åtal
Bedömning: Målsägandens rätt att väcka enskilt åtal bör inte
förändras.
Målsäganden har enligt dagens bestämmelser primär åtalsrätt vid ett fåtal brott som t.ex. ärekränkning och falskt åtal (se 20 kap. 8 § RB). Det finns framförallt två skäl som motiverar målsägandens primära åtalsrätt vid denna typ av brott. Dels har målsägandens intresse av upprättelse efter angrepp på hans eller hennes heder ansetts motivera att målsäganden ska kunna väcka ansvarstalan utan begränsningar. Dels har samhället i regel mindre intresse av att åklagarresurser tas i anspråk vid denna typ av brott (se SOU
SOU 2013:17 Målsäganden
299
1976:47 s. 331). Att föreslå avkriminaliseringar ligger inte inom ramen för vårt uppdrag. Skälen för att målsäganden bör ha en primär åtalsrätt vid dessa brott är enligt vår mening övertygande.
Målsäganden har i övrigt enligt 20 kap. 8 § RB en subsidiär åtalsrätt. I brottsbalken finns särskilda bestämmelser om åtalsprövning vid flera brott.5Dessa medger att åklagaren dels kan ta hänsyn till målsägandens inställning till att brottet beivras och behandlas i en rättegång (de mål som kräver angivelse), dels att åklagaren kan göra en bedömning av om det är motiverat att brottet åtalas genom allmänt åtal.
Genom att målsäganden har rätt att väcka enskilt åtal när åklagaren har beslutat att inte väcka åtal kan målsäganden få till stånd en straffrättslig prövning i de fall då åklagaren inte ansett det vara motiverat ur allmän synpunkt att väcka åtal. Men målsäganden kan också väcka enskilt åtal när åklagaren av någon annan anledning beslutat att inte väcka åtal, t.ex. när åklagaren gjort bedömningen att bevisningen är otillräcklig.
Vid våra diskussionsmöten med domare, åklagare och brottmålsadvokater har vissa fört fram att målsägandens rätt att väcka enskilt åtal borde avskaffas. En del framhåller att möjligheten används främst som ett sätt att väcka talan i chikanerande syfte. Det är inte ovanligt att enskilda åtal ogillas som uppenbart ogrundade. En del av målen kräver också en inte obetydlig arbetsinsats från domstolarnas sida innan målet kan avgöras vid en huvudförhandling. Det är dock svårt att se att det skulle uppstå några direkta vinster för rättsväsendet i stort om målsägandens rätt att väcka enskilt åtal skulle tas bort. Visserligen skulle det innebära att vissa mål inte skulle behöva handläggas vid domstolarna. Antalet mål är dock förhållandevis litet. Polis- och åklagarresurserna berörs överhuvudtaget inte. Det skulle inte ha någon effekt för handläggningen av det absoluta flertalet brottmål, dvs. de där åklagaren för talan.
Att målsäganden i sista hand har möjlighet att väcka enskilt åtal säkerställer också att den som anser sig ha blivit utsatt för ett brott på egen hand kan få till stånd en prövning i domstol. Som anförts i tidigare lagstiftningsarbete (se prop. 1981/82:41 s. 13) utgör det en möjlighet till kontroll för den enskilde som det inte helt kan bortses ifrån.
5 För en närmare översikt av bestämmelserna se Berggren m.fl., Brottsbalken,, inledningen till andra avdelningen.
Målsäganden SOU 2013:17
300
Det finns även en risk att effekten av att avskaffa målsägandens rätt att väcka åtal skulle kunna få negativa konsekvenser för rättsväsendet i stort. Trycket på åklagaren att väcka åtal kan komma att öka om åklagarens beslut slutgiltigt skulle stänga vägen för att ansvarsfrågan kan komma att prövas i domstol. Särskilt gäller det i de fall där åklagaren ska pröva om åtal är påkallat ur allmän synpunkt. Även om åklagare ska göra en självständig och objektiv bedömning av den frågan kan det ha betydelse vilka alternativ som finns för målsäganden. Det är inte otänkbart att tillämpningen av åtalsprövningsreglerna skulle behöva bli mer generös än i dag.
Sammanfattningsvis är vår slutsats att det inte skulle leda till några påtagliga fördelar för brottmålsförfarandet att avskaffa målsägandens subsidiära åtalsrätt. Något sådant förslag lämnas därför inte.
6.8 Målsägandens rätt att överta ett nedlagt åtal
Bedömning: Det saknas anledning att ändra bestämmelserna
som ger en målsägande rätt att överta ett åtal som lagts ned av åklagaren.
Innan dom har meddelats i första instans har åklagaren möjlighet att lägga ned åtalet. En målsägande kan ta över åtalet om åklagaren lägger ned det på grunden att det inte finns tillräckliga skäl för att den misstänkte är skyldig till brottet. Detta regleras i 20 kap. 9 § andra stycket RB. Om målsäganden inte övertar åtalet ska domstolen skriva av målet eller meddela frikännande dom om den tilltalade begär det.
Målsäganden bör ha kvar rätten att överta åtalet. Att målsäganden ska ha rätt att ta över åtalet är en logisk följd av målsägandens subsidiära åtalsrätt. Målsäganden bör även i de fallen då åklagaren inledningsvis väckt åtal kunna få till stånd en prövning i domstol av frågan om den tilltalade gjort sig skyldig till brott mot målsäganden.
Enligt dagens bestämmelser ska en målsägande som vill ta över åtalet anmäla detta inom viss tid efter att målsäganden fått kännedom om att åtalet lagts ned. För att målsäganden ska kunna utnyttja möjligheten att ta över åtalet krävs att målsäganden får kännedom om att åtalet lagts ned. Situationen skiljer sig från den
SOU 2013:17 Målsäganden
301
som är aktuell när målsäganden har överklagat till högre rätt. Genom överklagandet har målsäganden visat att han eller hon är intresserad av handläggningen i överrätten och det kan ställas krav på denne att bevaka handläggningen (se avsni tt 6.9.3) . Motsvarande krav kan knappast ställas upp när åklagaren lägger ned ett åtal i tingsrätten. Det saknas därför anledning att ändra bestämmelserna som gäller den praktiska hanteringen om underrättelse till målsäganden om att åtalet lagts ned. Vi vill dock understryka att det är angeläget att handläggningen av ett mål där åklagaren för talan inte fördröjs i onödan. Om åklagaren fortfarande driver åtal mot den tilltalade bör det vara ett typfall då det finns anledning att tillämpa bestämmelserna om deldom mot den tilltalade. Om målsäganden vill överta det åtal som lagts ned bör det vanligtvis finnas goda skäl som talar för att det åtalet bör handläggas i ett särskilt mål. Detsamma bör gälla om rätten ännu inte fått besked av målsäganden när den kvarvarande delen av målet där åklagaren för talan kan avgöras, t.ex. om ett av flera åtal läggs ned av åklagaren vid en huvudförhandling då målsäganden inte är närvarande.
6.9 Målsägandens rätt att överklaga i ansvarsdelen
Bedömning och förslag: En målsägande ska kunna överklaga i
ansvarsdelen om ett åtal som rör målsäganden helt eller delvis ogillats i den lägre rätten. Om åklagaren överklagar i ansvarsdelen ska målsägandens överklagande förfalla. Om åklagaren återkallar sitt överklagande ska handläggningen i anledning av målsägandens överklagande återupptas om denne begär det.
Målsäganden ska inte kunna överklaga och yrka att den tilltalade döms till ett strängare straff eller särskild rättsverkan av brott för en gärning som den tilltalade dömts för.
6.9.1 En begränsad överklaganderätt
Enligt dagens bestämmelser har målsäganden rätt att överklaga i ansvarsdelen oberoende av om åklagaren gör det (se 20 kap. 8 § andra stycket RB). Det krävs inte att målsäganden biträtt åtalet.
Enligt vår mening talar övervägande skäl för att målsägandens rätt att överklaga och föra talan i ansvarsdelen i högre rätt bör begränsas. Vår slutsats är att en målsägande som vill överklaga i
Målsäganden SOU 2013:17
302
ansvarsdelen ska kunna göra det om ett åtal som rör målsäganden ogillats helt eller delvis. Om åklagaren överklagar i samma del bör dock målsäganden inte kunna föra talan vid sidan av åklagaren. Det är i så fall endast åklagarens överklagande som bör kunna prövas i överrätten. Av samma skäl som målsäganden inte bör ha rätt att biträda åklagarens åtal bör målsäganden inte kunna föra en talan i ansvarsdelen i högre rätt vid sidan av åklagaren. Vi föreslår därför att målsägandens överklagande ska förfalla om åklagaren överklagar.
Målsäganden ska inte kunna överklaga och yrka att den tilltalade döms till ett strängare straff eller särskild rättsverkan av brott för en gärning som den tilltalade dömts för. När åklagaren väckt åtal bör åklagaren ensam ansvara för talan i påföljdsdelen. Om åklagaren gör bedömningen att den lägre rättens fällande dom inte bör överklagas i påföljdsdelen ska inte målsäganden kunna överklaga och driva en annan linje. Detsamma gäller för särskild rättsverkan av brott.
I de kommande avsnitten utvecklar vi våra överväganden och förslag i dessa frågor.
6.9.2 Rätt att överklaga när ett åtal ogillats
Om ett åtal som rör målsäganden ogillats helt eller delvis bör målsäganden ha rätt att få den ogillande domen överprövad i överrätt om åklagaren avstår från att överklaga. I sådana fall är skälen för att inte låta målsäganden föra talan mindre starka. Målsäganden för då talan på egen hand och den tilltalade och domstolen behöver bara förhålla sig till målsägandens talan.
Det finns skäl som talar för att en målsägande inte bör ha rätt att överklaga i ansvarsdelen även om åklagaren skulle avstå från att göra det. Det kan hävdas att en sådan ordning vore konsekvent, eftersom målsäganden enligt vårt förslag inte ska kunna vara part i den delen i tingsrätten. Det har skett en domstolsprövning av frågan om den tilltalade gjort sig skyldig till brott mot målsäganden. Målsäganden kan också begära överprövning av en åklagares beslut att inte överklaga. Målsäganden kan även överklaga domen i den del den rör hans eller hennes talan om enskilt anspråk på samma sätt som i dag. Målsäganden kan alltså både vidta åtgärder för att få till stånd en kontroll av åklagarens beslut att inte överklaga och föra talan i anledning av sitt enskilda anspråk.
SOU 2013:17 Målsäganden
303
Ett annat skäl som kan tala för att en målsägande inte ska kunna överklaga i ansvarsdelen i ett mål som rör allmänt åtal är att denna möjlighet har en begränsad praktisk betydelse. Det är svårt för målsäganden att på egen hand föra talan i ansvarsdelen när åklagaren valt att inte överklaga tingsrättens dom. Det ingår inte i ett målsägandebiträdes uppgifter att bistå målsäganden med att överklaga i ansvarsdelen om åklagaren inte gjort det. Däremot ingår det i biträdets uppgifter att bistå målsäganden i hovrätten med talan om enskilt anspråk i anledning av brott även när åklagaren inte överklagat (se lagen om målsägandebiträde 3 § andra stycket och NJA 1999 s. 781). Rättsskyddsförsäkringen i hemförsäkringen omfattar inte kostnader som hänför sig till målsägandens talan i ansvarsdelen. Möjligheterna för målsäganden att få rättshjälp för att driva ett enskilt åtal eller att överklaga i ansvarsdelen är också mycket små.6En målsägande som vill överklaga i ansvarsdelen när åklagaren inte gör det är alltså i praktiken tvungen att bekosta ett eget ombud eller att utföra sin talan på egen hand. Målsäganden kan också bli ersättningsskyldig för rättegångskostnader.
Ett annat argument mot att målsäganden ska kunna överklaga självständigt i ansvarsdelen är att det skulle kunna uppstå situationer då målsäganden justerar åtalet eller åberopar ny bevisning i hovrätten. Det skulle kunna leda till att hovrätten har att ta ställning till ett material som skiljer sig från det tingsrätten tagit ställning till. Den situationen, som bör vara ovanlig, kan dock uppstå redan i dag. Hovrätten får i ett sådant fall ta ställning till om åtalsjusteringen eller den nya bevisningen ska tillåtas.
Den enskilda åtalsrätten innebär att målsäganden har rätt att väcka åtal om åklagaren inte gör det. Det finns då starka skäl som talar för att målsäganden ska kunna få till stånd en domstolsprövning av frågan om den tilltalade gjort sig skyldig till brott mot honom eller henne. Det talar för att målsäganden även bör kunna få till stånd en överprövning av en frikännande dom i högre instans om åklagaren avstår från att överklaga.
Om målsäganden överklagar i skadeståndsdelen finns det starka skäl som talar för att målsäganden bör ha möjlighet att även överklaga beträffande skuldfrågan. Annars riskerar handläggningen i hovrätten att bli komplicerad när åtalet mot den tilltalade ogillats.
Ett avgörande i ansvarsfrågan blir visserligen bara bindande vid bedömningen av skadeståndsfrågan när de båda frågorna avgörs
6 Jfr Renfors m.fl., Rättshjälpslagen och annan lagstiftning om rättsligt bistånd,, kommentaren till 8 § rättshjälpslagen.
Målsäganden SOU 2013:17
304
samtidigt och när utgången i ansvarsfrågan är av betydelse för bedömningen av det enskilda anspråket (se 29 kap. 6 § RB). En fällande dom i brottmålsdelen har endast bevisverkan när skadeståndsfrågan prövas i ett senare sammanhang (se NJA 1996 s. 724). Detsamma bör gälla för en frikännande dom. Den högre rätten bör alltså vid ett överklagande av det enskilda anspråket inte vara bunden av en frikännande dom som meddelats i tingsrätten (se Fitger m.fl., Rättegångsbalken, kommentaren till 29 kap. 6 § RB).
Däremot har oskyldighetspresumtionen enligt art 6 (2) i Europakonventionen betydelse om åtalet ogillats i den lägre rätten. Av denna följer att var och en som blir anklagad för brott ska betraktas som oskyldig till dess hans skuld lagligen fastställts. I första hand tar oskyldighetspresumtionen sikte på brottmålsförfarandet. Men den sätter även upp gränser för vad domstolar och myndigheter får utgå från och uttala sig om när det gäller den misstänktes skuld i andra sammanhang. Av Europadomstolens praxis följer att det inte finns något hinder mot att en tilltalad frikänns och samtidigt, eller i en senare process, åläggs skadeståndsansvar för det handlandet som föranlett åtalet. Domen på skadestånd får dock inte innehålla något uttalande som tillskriver den tilltalade straffrättsligt ansvar (se Fitger m.fl., a.a., kommentaren till 29 kap. 6 § RB för en redogörelse för praxis från Europadomstolen). Det innebär att det krävs noggranna överväganden i samband med att domskälen utformas. Det bör särskilt gälla i de fall då målsäganden yrkat ersättning för kränkning i anledning av det brott som åtalet gäller.
Sammanfattningsvis talar både praktiska och ändamålsenliga skäl med styrka för att en målsägande som vill överklaga i skadeståndsdelen när den tilltalade frikänts för brott bör ha rätt att överklaga även i skuldfrågan om åklagaren inte gör det. Det innebär att målsäganden får möjlighet att få det enskilda anspråket prövat i två instanser utan hinder av utgången i ansvarsdelen i tingsrätten. Det motverkar risken för att det meddelas motstridiga domar i skadestånds- och ansvarsdelen. Det minskar också risken för att den tilltalade som frikänts i tingsrätten utpekas som skyldig till en brottslig gärning i en dom i skadeståndsdelen. För den tilltalade, som förlitar sig till den frikännande domen, kan det vara bättre att kunna försvara sig mot ansvarstalan i hovrätten.
Vi har övervägt om målsäganden bara ska kunna överklaga i ansvarsdelen om han eller hon samtidigt överklagar i skadeståndsdelen. I praktiken bör det vara mycket sällsynt att målsäganden har
SOU 2013:17 Målsäganden
305
ett intresse av att överklaga i ansvarsdelen om han eller hon inte fört talan om enskilt anspråk i tingsrätten. Det kan hävdas att målsägandens intresse av att händelsen utreds och prövas är tillgodosedd genom att det skett en förundersökning och att frågan prövats av domstol. Enligt vår mening är det dock inte motiverat att begränsa målsägandens överklaganderätt till de fall då han eller hon samtidigt överklagar i skadeståndsdelen. Det skulle leda till att bestämmelserna blev onödigt komplicerade.
Vår slutsats är att en målsägande alltid ska ha rätt att överklaga i ansvarsdelen när ett åtal som rör målsäganden ogillats helt eller delvis.
6.9.3 Målsägandens överklagande ska förfalla om åklagaren överklagar
Om åklagaren överklagar beträffande samma del som målsäganden har målsäganden inget berättigat intresse av att föra talan vid sidan av åklagaren. Den ogillande domen kommer ändå att överprövas och det är åklagarens talan som bör prövas i överrätten. Frågan är då hur bestämmelserna om målsägandens överklaganderätt bör vara utformade.
En tänkbar lösning är att målsäganden endast har rätt att överklaga om åklagaren beslutar att avstå från det. En invändning mot en sådan ordning kan vara att målsäganden kan vara osäker på omfattningen av sin överklaganderätt till dess åklagaren tagit ställning till om han eller hon kommer att överklaga. I de flesta fall skulle det antagligen inte leda till några praktiska problem. Målsäganden bör i regel kunna få besked från åklagaren om denne avser att överklaga i skuldfrågan innan överklagandetiden går ut.
För att minska risken för rättsförluster är det dock en fördel om bestämmelserna utformas så att en målsägande som vill överklaga i ansvarsdelen alltid ska göra det på vanligt sätt, dvs. inom tre veckor från tingsrättens dom. I de fall det är aktuellt kommer det vanligtvis ske i samband med att målsäganden överklagar i skadeståndsdelen. Oberoende av om så är fallet ska målsäganden alltså inte behöva invänta ett besked från åklagaren. Genom att överklaga ett ogillande åtal visar målsäganden att han eller hon vill att skuldfrågan ska prövas på nytt. Om åklagaren överklagar i samma del ska målsägandens överklagande förfalla. Det innebär alltså att mål-
Målsäganden SOU 2013:17
306
sägandens överklagande inte ska börja handläggas i överrätten innan det står klart om åklagaren överklagar.
Åklagaren kan återkalla sitt överklagande. Det kan ske både innan och efter överklagandetiden har gått ut. Om det sker bör en målsägande som överklagat kunna få sin talan prövad. Målsäganden bör därför kunna begära att handläggningen i anledning av hans eller hennes överklagande återupptas om åklagaren återkallar överklagandet.
När det gäller utformningen av bestämmelser som rör hur en målsägande kan begära att handläggningen återupptas gör vi följande överväganden. Det bör kunna krävas att en målsägande som överklagat tingsrättens dom i ansvarsdelen bevakar handläggningen i hovrätten. Målsäganden lär som sagt i de allra flesta fall även ha överklagat tingsrättens dom ifråga om enskilt anspråk och är då part i målet. För att handläggningen av målet inte ska fördröjas i onödan är det därför rimligt att kräva att målsäganden begär att handläggningen av överklagandet ska återupptas senast en månad efter att åklagaren återkallat sitt överklagande. Däremot bör det framgå av lag att rätten ska underrätta målsäganden om att åklagaren återkallat sitt överklagande. Rätten ska inte behöva underrätta målsäganden om det är uppenbart att det är obehövligt
Om handläggningen av målsägandens överklagande återupptas är det målsägandens överklagande i ansvarsdelen som ska prövas i den högre rätten. Det innebär att hovrätten eller Högsta domstolen får ta ställning till om prövningstillstånd ska meddelas i anledning av målsägandens överklagande. Den tilltalade får föreläggas att svara på målsägandens överklagande i ansvarsdelen på sedvanligt sätt om det inte redan skulle ha skett.
När målsäganden för talan på egen hand i ansvarsdelen handläggs målet i överrätten som ett mål om enskilt åtal. Målsäganden är inte skyldig att framställa något påföljdsyrkande och den högre rätten är inte begränsad av den eventuella ståndpunkt i påföljdsfrågan som målsäganden argumenterar för. Den högre rätten ska grunda sitt avgörande på vad som kommer fram vid handläggningen där och är inte formellt begränsad av det yrkande som åklagaren framställde i tingsrätten eller i sitt överklagande.
Tingsrättsprocessen
309
7 En behovsanpassad brottmålsprocess
7.1 Uppdraget och dess avgränsning
Vi har i uppdrag att överväga hur ansvarsfördelningen mellan åklagare och domstol bör vara ordnad och hur deras olika funktioner kan utvecklas och göras tydligare. Vi ska enligt direktiven analysera om åklagaren i större utsträckning skulle kunna lagföra misstänkta personer och i vilka fall en domstolsprövning bör ske. Vid övervägandena ska hänsyn tas till hur ansvarsfördelningen påverkar Sveriges internationella åtaganden och möjligheter att delta i det internationella straffrättsliga samarbetet. Uppdraget är begränsat till att avse ansvarsfördelning mellan åklagare och domstol varför lagföring av polisen genom ordningsbot inte kommer att beröras närmare.1
I uppdraget ligger också att överväga om det finns anledning att stärka parternas inflytande över processen och hur detta i så fall kan ske med hänsyn till domstolens ansvar för rättskipningen och den tilltalades särskilda ställning i brottmålsprocessen. Vår syn på parternas och domstolens roll samt ansvarsfördelningen dem emellan har vi redogjort för i avsnitten 3–6. Vårt synsätt i dessa avseenden har betydelse också för hur målen kan handläggas. De utgångspunkter som vi har antagit om parternas och domstolens ansvar genomsyrar därigenom våra överväganden och förslag i det följande.
Utgångspunkten är att rättsskipning ska ske i domstol (1 kap. 8 § och 11 kap. 3 § RF) och att en domstolsprövning typiskt sett
1 Med begreppet lagföring avses i brottsstatistiken såväl fällande domar i tingsrätt som lagföringsbeslut utom domstol dvs. godkänt strafföreläggande eller meddelad åtalsunderlåtelse. Vi använder i det följande begreppet lagföring, något oegentligt, på motsvarande vis. Ordningsbot utfärdad av polis eller tull är nämligen också en typ av lagföring.
En behovsanpassad brottmålsprocess SOU 2013:17
310
innebär en garanti för att prövningen sker med hög grad av rättssäkerhet. Rätten till domstolsprövning har även slagits fast i Europakonventionen, se avsnitt 3. Enligt artikel 6.1 i konventionen ska var och en vid prövningen av hans eller hennes civila rättigheter och skyldigheter eller av en anklagelse mot sig om brott, ha rätt till en rättvis och offentlig rättegång inom skälig tid inför en oavhängig och opartisk domstol som upprättats enligt lag. Den som är misstänkt för brott kan emellertid i viss utsträckning avstå från den grundläggande rätten till domstolsprövning (”access to court”). Exempel på detta är när den som är misstänkt för brott godkänner ett strafföreläggande eller föreläggande av ordningsbot. Bestämmelser om sådan lagföring utom domstol finns i 48 kap. RB.
Åklagare ska som huvudregel väcka åtal för brott som hör under allmänt åtal (20 kap. 6 § RB). Från grundprincipen att åklagaren har en absolut åtalsplikt i de fall där han eller hon på objektiva grunder kan förvänta en fällande dom finns flera undantag. Beivrande av brott genom strafföreläggande och föreläggande av ordningsbot är exempel på sådana undantag. Ett annat undantag från principen är att åklagaren kan underlåta att väcka åtal för brott enligt bestämmelserna om åtalsunderlåtelse i 20 kap. 7 § RB. Åtalsplikten kan också vara inskränkt genom regler om särskild åtalsprövning.
Vi kommer att ange i vilka fall åklagaren enligt vår uppfattning bör lagföra brott och i vilka situationer brott bör lagföras i domstol. Vi har också övervägt vilka uppgifter av rättskipningskaraktär som bör ligga på åklagare respektive domstol. Inom ramen för uppdraget har vi inte sett över reglerna om begränsningar av åklagarens skyldighet att väcka åtal, utan enbart belyst gränsdragningen mellan åklagarens och domstolens ansvar vid enklare former av lagföring. När det gäller möjligheten att begränsa förundersökningsplikten av processekonomiska eller andra skäl hänvisar vi till betänkandet av Utredningen om förundersökningsbegränsning, SOU 2010:43.
Vi har vidare fått i uppdrag att överväga vilket som är det mest ändamålsenliga sättet att avgöra ett brottmål i domstol och om reglerna om formerna för målens prövning kan bli mer flexibla så att handläggningen i större utsträckning kan anpassas till vad som behövs för sakens prövning i det enskilda fallet.
Ett brottmål i tingsrätt ska enligt rättegångsbalken som huvudregel avgöras efter huvudförhandling. Vi har övervägt alternativa former för att avgöra ett brottmål. Vi har också funderat över hur förberedelsen i målen kan förbättras för att möta behovet av beredning i varje enskilt mål.
SOU 2013:17 En behovsanpassad brottmålsprocess
311
Med våra förslag får åklagare i samtliga brottmål ett utökat ansvar för påföljdsfrågan. Det ökar betydelsen av att åklagares objektivitet vid utredningen av brottet inte blir ifrågasatt och att åklagarens roll som företrädare för statens talan görs tydlig.
Vi har gjort bedömningen att kravet på en handläggning av brottmål med hög kvalitet och effektivitet bäst tillgodoses om frågor om ansvar för brott som kan leda till annan påföljd än böter avgörs av domstol. En sådan ordning stämmer väl överens med hur påföljdssystemet är uppbyggt. I det följande avsnittet redogör vi för de utgångspunkter som vi anser är avgörande för hur lagföringen av brottmål bör vara ordnad. Vårt förslag till en behovsanpassad brottmålsprocess sammanfattas därefter i avsnitt 7.5 och utvecklas i detalj i de efterföljande kapitlen 8–11.
I våra direktiv ställs frågan om åklagaren i ökad utsträckning bör kunna lagföra misstänkta personer och det nämns några alternativa ordningar för att handlägga brottmål. I avsnitt 7.4 redogör vid därför för några alternativa konstruktioner som vi med hänsyn till vår bedömning valt att inte föreslå. Vi redovisar därtill i avsnitt 7.3 det förslag som Beredningen för rättsväsendets utveckling tidigare lämnat om hur brottmålsprocessen skulle kunna göras mer ändamålsenlig.
7.2 Några utgångspunkter
7.2.1 Olika typer av förfaranden behövs
Som vi konstaterat i avsnitt 2, Allmänna överväganden, bör det finnas olika förfaranden för att handlägga brottmål beroende på vad målet kräver. Enklare förfaranden bör utnyttjas för att alla mål och ärenden i domstol ska kunna avgöras inom rimlig tid och på ett rättssäkert sätt. Rättsväsendets begränsade resurser ska användas på ett så ändamålsenligt sätt som möjligt. Lagföringen bör effektiviseras så att hanteringen sker snabbt och enkelt utan att rättssäkerheten åsidosätts.
Redan i dag lagförs många erkända brott av åklagare genom strafföreläggande och ett stort antal brott som leder till böter avgörs av domstol utan huvudförhandling. Vidare avgörs många mål efter huvudförhandling i den tilltalades utevaro. Det finns alltså redan i dag vissa alternativa sätt att avgöra mål, som anses tillgodose kravet på en fullgod rättssäkerhet.
En behovsanpassad brottmålsprocess SOU 2013:17
312
När det gäller mindre allvarlig brottslighet har straffrättskipningen förskjutits från domstol till åklagare och polis. Förskjutningen har skett mot bakgrund av att antalet lindrigare brott och förseelser ökat kraftigt. Från processekonomisk synvinkel är det klart att rättsväsendets resurser behöver fördelas så att handläggning vid domstol framförallt förbehålls mål som kräver en mer kvalificerad prövning. Rättsväsendet kan inte dimensioneras för att kunna hantera all anmäld brottslighet genom prövning i domstol. Men många mål kräver inte heller den kvalificerade hantering som avgörande av mål efter huvudförhandling i domstol innebär.
Förskjutningen mot enklare processformer innebär en avvägning mellan å ena sidan intresset av att en kvantitativt stor mängd mål ska kunna avgöras genom snabbare och mer resurssnåla, förenklade förfaranden och å andra sidan behovet av att det enskilda fallet ges en mer kvalificerad och genomgripande domstolsprövning. Godkännandet av ett strafföreläggande innebär i princip att den misstänkte avstår från att få sin sak prövad av domstol. Med hänsyn till att brottet utreds och föreläggande utfärdas av åklagare, som arbetar under objektivitetsplikt och tjänsteansvar, så har rättssäkerhetsintressen och kriminalpolitiska hänsyn inte ansetts motivera att brott av mindre komplicerad natur måste prövas i domstol.
Brottmål som leder till annan påföljd än böter ska enligt nuvarande ordning som huvudregel avgöras i domstol efter huvudförhandling. Skälet till det är att den fria bevisprövningen har ansetts förutsätta ett koncentrerat, muntligt förfarande och därigenom ge rätten de bästa förutsättningarna för att meddela en materiellt riktig dom.
Vi anser att lindriga och mindre svårutredda brott i många fall bör kunna hanteras på ett enklare sätt i domstol än genom avgörande efter huvudförhandling. Den muntliga förhandlingen kräver resurser som inte är försvarbara att lägga i mindre utredningskrävande mål som inte rör allvarliga brott. Brottmålen bör alltså kunna hanteras på olika sätt beroende på dels hur allvarligt brott saken rör, dels om det för prövningen av saken krävs att bevisning tas upp vid en huvudförhandling. Ju allvarligare brott och ju mer ingripande påföljd som är aktuell desto starkare är behovet av en prövning genom en offentlig och muntlig rättegång vid domstol.
SOU 2013:17 En behovsanpassad brottmålsprocess
313
7.2.2 Parternas inställning och brottets allvar är avgörande
Vi anser att det bör finnas en möjlighet att tillämpa alternativa sätt att avgöra erkända brottmål i domstol. Det har att göra med erkännandets starka bevisvärde. Vid lindrigare brott kan erkännandet vara tillräckligt som bevis för att leda till en fällande dom. Det är enligt vår mening inte av hänsyn till parterna, allmänintresset eller ur utredningssynpunkt befogat att avgöra mål om inte alltför grova brott genom en fullständig prövning av målet efter huvudförhandling, om parterna är överens om vad som har inträffat. Om den tilltalade, efter att ha fått del av åtalet, har erkänt gärningen till rätten och i övrigt medgett den talan som förs mot honom eller henne, är förhållandena mindre komplicerade att avgöra. Med vissa krav på när och hur ett erkännande görs, bör den tilltalades erkännande enligt vår mening i mål avseende mindre allvarliga brott kunna ges avgörande betydelse för målets avgörande och handläggning. En ny förenklad form av skriftlig handläggning vid erkända brottmål och en förenklad hantering av erkända gärningar vid huvudförhandling i tingsrätt bör därför införas.
I mål om förnekade gärningar krävs det alltid att åklagaren lägger fram annan bevisning än den tilltalades egna uppgifter för att han eller hon ska kunna dömas för brott. Förnekade brottmål som kan leda till strängare straff än böter men inte strängare än fängelse i t.ex. sex månader skulle i och för sig kunna tänkas avgöras i ett skriftligt förfarande. Vi har emellertid valt att inte lägga fram ett sådant förslag. Skälen för det utvecklas i avsnitt 7.4.4.
En nödvändig förutsättning för ett särskilt förfarande som ger parternas inställning ökad betydelse, är att åklagaren framställer ett yrkande om påföljd som den tilltalade kan ta ställning till. Systemet med strafföreläggande har den stora fördelen, i jämförelse med handläggning vid domstol, att utgången är förutsebar för den misstänkte. Genom strafföreläggandet får den misstänkte direkt veta den samlade reaktionen på brottet och han eller hon kan själv ta ställning till det förelagda straffet. Det är en fördel med förfarandet vid strafföreläggande som vi vill utnyttja även i domstolsförfarandet. Om den tilltalade får disponera över frågan om sin egen skuld och påföljden i större utsträckning blir det naturligt att hävda att det framförallt är mål där parterna inte är överens som behöver bli föremål för en mer ingående prövning av domstolen.
Begreppen lindrigare och allvarligare brott används i olika sammanhang. Det finns inte alltid en närmare definition att tillgå av
En behovsanpassad brottmålsprocess SOU 2013:17
314
vad som avses med det.2Med vår syn bör brott alltid anses som allvarligare om påföljden som åklagaren yrkar är att anses som svårare eller mer ingripande än fängelse i mer än sex månader. Varje enskilt brott som enligt åklagaren motiverar ett sådant straff är med vår definition av begreppet att betrakta som allvarligare. Vi utvecklar vårt resonemang avseende brottens svårighet under avsnittet om åklagarens påföljdsyrkande i ett särskilt förfarande i erkända mål, avsnitt 9.2.5.
Allvarligare brott bör alltid prövas av domstol efter huvudförhandling. Vid allvarligare brott kan det sägas finnas ett allmänt intresse av att brottet utreds vid en muntlig förhandling i domstol, även om den tilltalade har erkänt gärningen. Den som anklagas för brott har enligt Europakonventionen också en ovillkorlig rätt till en rättvis och offentlig förhandling inom skälig tid och inför en oavhängig och opartisk domstol. Han eller hon garanteras därtill vissa minimirättigheter, se avsnitt 3.3.1. En sådan är rätten att förhöra eller låta förhöra vittnen som åberopas mot sig samt att själv få vittnen inkallade och förhörda under samma förhållanden som vittnen som åberopats mot honom eller henne. Det är vidare en grundläggande princip för handläggningen av brottmål att en part har rätt att bli hörd av domstolen, vilket innebär att parten ska få möjlighet att framföra vad han eller hon har att säga till stöd för sin sak och visa skäl för sin ståndpunkt.
Den som anklagas för brott har enligt bl.a. Europakonventionen en rätt att få sin sak prövad av domstol (”access to court”) men också en möjlighet att avstå från den rätten. Det är inte i alla fall förenligt med konventionen att en tilltalad avstår från sin rätt att få saken prövad av domstol.3 Allmänintresset kan medföra att avståendet inte godtas4. Europadomstolen har betonat att ett avstående från en konventionsrättighet inte får strida mot något allmänt intresse och att det, för att avståendet ska vara acceptabelt,
2 Se Utökad användning av strafföreläggande,prop. 1996/97:8 s. 11, där allvarligare brott torde avse brott för vilket inte är stadgat svårare påföljd än böter, jfr Ett reformerat
åklagarväsende, SOU 1992:61, avsnitt 11.2.2–3. Jfr Europarådets rekommendation No. R
(87) 18, vilken omvänt berör ”minor offences” och ”offences which are minor due to the circumstances of the case”. Jfr även Europadomstolens avgöranden, t.ex. i målet Cooke mot Österrike den 8 februari 2000, i vilket omständigheterna i målet och särskilt ”the gravity of what was at stake” gjorde att staten var skyldig att försäkra klaganden rätten att närvara vid en muntlig förhandling. 3 Danelius, s. 179. 4 Van Dijk, m.fl., Theory and practice of the European Convention on Human Rights, 4 uppl. s. 563.
SOU 2013:17 En behovsanpassad brottmålsprocess
315
måste finnas ett minimiskydd som svarar mot betydelsen av avståendet.5 I flera fall av grov brottslighet har Europadomstolen konstaterat att domstolen har en skyldighet att försäkra sig om den tilltalades närvaro vid en offentlig förhandling för att garantera honom eller henne en möjlighet att försvara sig personligen.6Högsta domstolen konstaterar i rättsfallet NJA 2009 s. 836 att rätten till en offentlig förhandling och att personligen närvara vid denna inte är begränsad till fall när närvaron är av betydelse för utredningen i målet.
Någon exakt gräns för när det inte är acceptabelt att den misstänkte avstår från att brottsanklagelsen prövas efter en offentlig förhandling finns inte. Gränsen beror på hur den enskildes rättigheter tas tillvara i det alternativa förfarandet. Klart är att den tilltalades möjlighet att försvara sig personligen vid en offentlig förhandling och intresset av insyn i processen gör sig starkare gällande vid grövre brott än vid mindre allvarlig brottslighet.
Sammanfattningsvis menar vi att parternas inställning liksom brottslighetens allvar ska vara avgörande för om ett mål kan avgöras på ett enklare sätt i domstol. Mål om allvarligare brott eller som avser förnekade gärningar bör som huvudregel avgöras efter huvudförhandling. Det eftersom allmänintresset av insyn, den enskildes rättssäkerhet och förutsättningar för en god bevisvärdering bäst tillgodoses genom en muntlig förhandling. Mål avseende erkända brott bör dock i större utsträckning än i dag kunna avgöras utan huvudförhandling eller på ett förenklat sätt. Vi lämnar ett förslag till ett särskilt förfarande i vissa erkända mål i avsnitt 9 och ett förslag om hanteringen av erkända åtal vid huvudförhandling i avsnitt 11.4.
Att göra handläggningsformen beroende av parternas inställning kan diskuteras utifrån principiella utgångspunkter. Den enskilde kan känna sig pressad att erkänna en gärning och acceptera ett straff trots att denne inte gjort sig skyldig till brottet, enbart för att slippa inställa sig vid domstol. Även om den enskilde anser sig oskyldig kan besvär eller känslor av obehag leda till att han eller hon tar på sig ansvar för någon annans brott. Det är förstås inte önskvärt att andra hänsyn än att någon har begått ett brott leder till att han eller hon accepterar ett straffansvar. Frågan är dock om sådana situationer helt går att undvika ens med nuvarande ordning.
5 Se Thompson mot England, den 15 juni 2004, Application no. 36256/97, punkt 43. 6 Se exempelvis Cooke mot Österrike den 8 februari 2000, Application no. 25878/94.
En behovsanpassad brottmålsprocess SOU 2013:17
316
Man måste också ställa sig frågan vad som är ett rimligt krav på skydd av den enskildes rättigheter och i vilken omfattning staten bör tillhandahålla en fullständig domstolsprövning. Även om brottmålsförfarandet med ett traditionellt synsätt innebär en ensidig maktutövning, så måste en person i någon utsträckning kunna godta ansvar för brott sedan åklagaren objektivt har utrett och kommit fram till att det finns tillräckliga skäl för att åtala den misstänkte. Det kan inte anses motiverat att i alla sådana situationer avgöra målet vid en huvudförhandling.
7.2.3 Ansvaret för lagföring av brott
När det gäller frågan om åklagare eller domstol bör avgöra frågor om ansvar för brott är utrymmet för strafföreläggande sådant att åklagare får förelägga såväl böter som villkorlig dom. När möjligheten att meddela villkorlig dom genom strafföreläggande infördes framhöll regeringen att formerna för handläggning av brottmål måste förenklas, utan att avkall görs på rättssäkerheten, för att befintliga resurser för brottsbekämpning ska kunna användas på ett effektivt sätt. Regeringen betonade att reformarbetet beträffande domstolarna även fortsättningsvis skulle präglas av synsättet att domstolsprövningen ska förbehållas sådana mål där parterna inte är ense eller som avser allvarligare eller komplicerade brott (prop. 1996/97:8 s. 11).7 Vi instämmer i regeringens uppfattning. Utgångspunkten vid översynen bör alltså vara att lindriga brott bör kunna lagföras av åklagare om parterna är överens i skuldfrågan.
Det finns både praktiska och processekonomiska fördelar med att låta åklagare lagföra brott genom strafföreläggande. Fördelarna är att ett sådant förfarande är snabbare, mer förutsebart och mindre betungande för den misstänkte. Det är ett effektivt sätt att lagföra lindrigare brott och medför låga kostnader för det allmänna. Varken åklagaren eller den misstänkte orsakas besvär eller kostnader för att inställa sig vid domstol. En tidskrävande domstolshantering kan undgås. Genom att lagföring sker tidigt i den s.k. rättskedjan används statens resurser på ett ändamålsenligt sätt och parterna får dessutom snabbt ett avgörande. En annan konsekvens är att domstolarnas resurser kan koncentreras till sådana mål som kräver en mer kvalificerad handläggning. Kriminalstatistiken
7 Se hänvisning fotnot 3.
SOU 2013:17 En behovsanpassad brottmålsprocess
317
visar att användningen av strafföreläggande har lett till en minskad arbetsbörda för domstolarna. I dag utgör nästan hälften av alla lagföringsbeslut sådana beslut som fattats av åklagare, dvs. beslut om strafföreläggande eller åtalsunderlåtelse. Nästan en tredjedel av alla lagföringsbeslut avser strafförelägganden.8
Möjligheten för åklagare att utfärda villkorlig dom genom strafföreläggande har inte utnyttjats i någon större utsträckning, se avsnitt 9.7. Om det införs en snabbare och enklare handläggningsform i domstol bör den effektivitetsvinst det innebär att förelägga villkorlig dom genom strafföreläggande vara förhållandevis begränsad. Påföljdssystemets uppbyggnad gör därtill att det kan vara lämpligare att alternativa påföljder till fängelse, såsom villkorlig dom, bestäms enbart i domstol.
Principiella ståndpunkter kan hållas emot att åklagare som för statens straffrättsliga talan också får lagföra brott. Ju grövre brottslighet, och därmed också mer ingripande påföljder det är fråga om, desto större kan allmänhetens intresse och behovet av insyn i rättskipningen sägas vara. Det är grundläggande i en rättsstat att svårare brottsanklagelser ska prövas av en självständig och opartisk domstol. En domstolsprövning utgör i allmänhet en garanti för en prövning med hög grad av rättssäkerhet. En fortsatt förskjutning i ansvaret för rättsskipningen från domstol till åklagare riskerar att negativt påverka allmänhetens förtroende för rättsväsendet och brottspreventionen. Det kan vara problematiskt för såväl den misstänkte som åklagaren att hålla isär åklagarens olika roller. Risken finns att den misstänkte och allmänheten med en sådan ordning tappar förtroendet för rättssystemet. Var den gränsen går är svårt att slå fast en gång för alla. Europakonventionens artikel 5 utesluter dock möjligheten för åklagare att förelägga fängelsestraff.
Ur kriminalpolitisk synvinkel har det emellertid ansetts vara väl så viktigt att samhällets reaktion på en gärning kommer i nära anslutning till tidpunkten för brottet som att lagföringen sker i domstol. Bland annat med hänsyn till att det är möjligt att avgöra vissa mål efter huvudförhandling utan att den tilltalade är närvarande, har argumentet att det finns ett kriminalpolitiskt värde i att påföljden döms ut av domstol inte ansetts väga särskilt tungt. Vid lindrigare brottslighet har åklagaren, som nämnts, en möjlighet att under vissa förutsättningar underlåta att väcka åtal vid brott och
8 BRÅ, Personer lagförda för brott, Slutlig statistik för 2011.
En behovsanpassad brottmålsprocess SOU 2013:17
318
av 1 § strafföreläggandekungörelsen (1970:60) framgår att åklagaren, när det finns förutsättningar för det, i första hand bör utfärda strafföreläggande för den misstänkte i stället för att väcka åtal.
7.3 Beredningen för rättsväsendets utveckling
I slutet av år 2000 tillsatte regeringen en beredning med uppdrag att verka för rättsväsendets utveckling. Beredningen, som tog namnet Beredningen för rättsväsendets utveckling (BRU), lämnade nio betänkanden. I slutbetänkandet Ett effektivare brottmåls-
förfarande – några ytterligare åtgärder, SOU 2005:117, behandlades
bl.a. frågor om en ny strafflindringsgrund vid misstänkts medverkan i utredningen av det egna brottet och idéer om hur rättsväsendet kan ta tillvara att en misstänkt erkänner brott. Det förslag som för oss är av störst intresse gäller införande av en möjlighet för tingsrätt att under vissa förutsättningar meddela dom i brottmål utan huvudförhandling, när den tilltalade har erkänt gärningen (a.a. avsnitt 4). Beredningen föreslog därtill att en misstänkts medverkan i utredningen av det egna brottet skulle kunna beaktas vid straffmätningen och påföljdsvalet.
BRU föreslog att åklagaren redan i stämningsansökan skulle ange sin uppfattning i fråga om målet kunde avgöras utan huvudförhandling. Om åklagaren ansåg att det var möjligt skulle han eller hon enligt förslaget ange ett bestämt yrkande om påföljd i stämningsansökan. Åklagaren skulle även ange sådana särskilda omständigheter enligt brottsbalken som han eller hon tagit hänsyn till vid sitt yrkande i påföljdsdelen. Särskilt borde anges på vilket sätt och i vilken omfattning den misstänkte hade underlättat utredningen. Om huvudförhandling varken begärdes av parterna eller behövdes med hänsyn till utredningen i målet så skulle tingsrätten, enligt BRU, kunna meddela dom utan huvudförhandling under följande förutsättningar. Den tilltalade skulle vara över 18 år vid tiden för brottet och ha erkänt gärningen, åklagaren skulle ha framställt ett bestämt påföljdsyrkande och rätten skulle inte anse det finnas skäl att döma till en svårare eller för den tilltalade mer ingripande påföljd än den som åklagaren angett. Utsagor som avgetts under förundersökningen skulle enligt förslaget kunna läggas till grund för domen i syfte att stödja ett erkännande. För att garantera rättssäkerheten uppställdes bl.a. krav på att målet skulle kunna utredas tillfredsställande i det skriftliga förfarandet, att domstolen
SOU 2013:17 En behovsanpassad brottmålsprocess
319
skulle kunna döma till en lindrigare påföljd än åklagaren angett och att den tilltalade skulle kunna frikännas trots att fråga var om ett erkänt brott. Domstolen skulle också ha möjlighet att utan närmare motivering kunna kalla till huvudförhandling. Enligt förslaget skulle tingsrätten vid avgörandet bestå av en lagfaren domare och tre nämndemän.
Enligt BRU:s förslag skulle möjligheten att avgöra brottmål på handlingarna inte vara beroende av brottets allvar eller hur ingripande påföljd som var aktuell. Beredningen menade att frågan skulle vara självreglerande genom kravet på att målet skulle kunna utredas tillfredsställande. På grund av att kravet på stödbevisning för ett erkännandes riktighet ökar med straffets längd kunde det enligt BRU antas att det sällan skulle komma ifråga att döma ut mångåriga fängelsestraff.
Förslaget möttes av kritik vid remissbehandlingen, både av principiell karaktär och när det gällde detaljer i förslaget. Det kritiserades att förslaget innebar en utvidgning av möjligheten i 45 kap. 10 a § RB att under vissa förutsättningar avgöra mål i vilka påföljden kan antas bli böter utan huvudförhandling, redan innan bestämmelsen hade börjat tillämpas och EMR-reformen hade utvärderats.9En annan invändning var att tingsrätten vid handläggning av mål enligt den förordade ordningen borde vara domför utan nämnd. Vidare ansåg några remissinstanser att domen inte borde vara överklagbar på sedvanligt sätt utan att domen i stället skulle vinna rättskraft alternativt vara återvinningsbar. Det påpekades också att det saknades en behovsanalys och en analys av konsekvenserna av förslaget för åklagares och offentliga försvarares arbete.
Bland de principiella invändningar som fördes fram angavs bl.a. att tilltron till rättsväsendet skulle kunna minska om det överlämnades åt rättstillämpningen att avgöra om utredningskravet påkallade ett grundligare och mer rättssäkert förfarande. Dessutom anfördes att en kombination av förslagen med avgörande av brottmål på handlingarna och en ny strafflindringsgrund var särskilt olycklig. Risken för att åklagaren i dialog med försvararen och den tilltalade skulle välja en mindre ingripande påföljd i utbyte mot ett erkännande framhölls. Förslaget ansågs vidare innebära en nackdel ur offentlighetsperspektiv eftersom ett skriftligt förfarande skulle
9En modernare rättegång – reformering av processen i allmän domstol, prop. 2004/05:131, avsnitt 9.2. Bestämmelsen i 45 kap. 10 a § RB trädde i kraft i november 2008.
En behovsanpassad brottmålsprocess SOU 2013:17
320
göra rättegången mindre tillgänglig för allmänheten. Avsteget från muntlighetsprincipen ifrågasattes också bl.a. med hänsyn till risken för att ordningen skulle komma att användas vid allvarliga brott som ställer ett högt krav på tillfredsställande utredning.
Flera remissinstanser ansåg det vara tveksamt om förslaget skulle leda till några större resursbesparingar vare sig tids- eller kostnadsmässiga. Man menade att handläggningen i tingsrätt sannolikt skulle bli långsammare eftersom det skulle krävas ytterligare skriftväxling, slutföreläggande av talan och en relativt omfattande föredragning av processmaterialet vid ett avgörande på handlingarna.
Förslaget innehöll, som nämnts, ingen övre gräns för vilken påföljd som domstolen skulle kunna döma till. Uppfattningen var delad bland remissinstanserna om ett tak borde finnas eller inte. De instanser som var negativa till förslaget menade att det i vissa situationer kunde vara olämpligt att avgöra målet på handlingarna trots att utredningen tillsammans med den tilltalades erkännande i och för sig kunde anses tillräcklig. Som exempel gavs mål avseende brott med högt straffvärde, mål av stort medialt intresse eller mål i vilket den tilltalade var frihetsberövad. Att döma till längre fängelsestraff baserat på skriftliga utsagor ansågs inte heller vara tillfredsställande bl.a. med hänsyn till att det visat sig att förhörspersoner långt ifrån sällan blivit missförstådda under polisutredningen och ofta ändrar uppgifter när de hörs under ed. Flera instanser angav att det inte borde finnas utrymme att döma till fängelse i mer än ett år utan huvudförhandling.
7.4 Alternativa former för handläggning av brottmål
7.4.1 Ett utvidgat strafföreläggandeinstitut
Strafföreläggande är en snabb och effektiv form av lagföring. Den misstänkte får tydlig information om följderna av den brottsliga gärningen och kan undvika en rättegång genom att acceptera föreläggandet. Fördelarna med strafföreläggande är uppenbara och institutet är ett mycket gott alternativ till rättegång i vissa fall.
Åklagarens möjlighet att lagföra misstänkta personer för brott är vidsträckt vid en nordisk jämförelse, se bilaga 4. Redan i dag kan åklagare utfärda ett föreläggande om bötesstraff för alla typer av brott där böter ingår i straffskalan samt för villkorlig dom i fall där
SOU 2013:17 En behovsanpassad brottmålsprocess
321
rätten uppenbart skulle döma till sådan påföljd. De möjligheter som vi mot bakgrund av våra överväganden i avsnitt 7.2. har övervägt, men valt att inte föreslå, är att utvidga möjligheten för åklagare att meddela villkorlig dom genom strafföreläggande samt att meddela strafföreläggande vid fler påföljder.
Sänkta krav för att meddela villkorlig dom
I dag är det en förutsättning för att villkorlig dom ska kunna meddelas genom strafföreläggande att det framstår som uppenbart att rätten skulle döma till en sådan påföljd. Bedömningen ska göras mot bakgrund av bestämmelsen i 30 kap. 7 § första stycket BrB. Enligt den ska rätten komma fram till att det saknas särskild anledning att befara att den tilltalade kommer att göra sig skyldig till fortsatt brottslighet. Enligt motiven bör förstagångsbrott och annan tillfällighetsbrottslighet mycket ofta kunna leda till villkorlig dom, om det inte anses finnas hinder mot det med hänsyn till brottslighetens art eller straffvärde. Mot bakgrund av vad som kommit fram, framförallt om den tilltalades personliga förhållanden och om tidigare brottslighet, ska rätten göra en bedömning av om den tilltalade kommer att återfalla i brott. Åklagaren ska göra motsvarande prövning när strafföreläggande utfärdas.
Enligt motiven förutsätts det vidare för att åklagare ska få utfärda föreläggande med villkorlig dom att det inte finns den minsta osäkerhet i skuldfrågan. Brottet ska dessutom relativt sett framstå som mindre allvarligt. Vidare får det inte finnas någon som helst tveksamhet avseende påföljdsvalet. Om det behövs personutredning för att bedöma vilken påföljd som är lämpligast bör saken enligt förarbetsuttalanden lämpligen prövas av domstol. Åklagaren har dock att självständigt pröva om den villkorliga domen ska förenas med böter (prop. 1996/97:8 s. 14 ff.).
Gentemot den som inte fyllt 18 år när brottet begicks kan ett strafföreläggande med villkorlig dom inte utfärdas. För unga lagöverträdare gäller särskilda bestämmelser som innebär att åklagaren ska underrätta en misstänkt som fyllt 18 år men inte 21 år vid ett personligt sammanträffande om att åklagaren meddelat ett beslut om strafföreläggande med villkorlig dom, med eller utan böter (15 § lagen [1964:167] om unga lagöverträdare [LUL] och 1 § förordning [1994:1763] med särskilda bestämmelser om unga lag-
En behovsanpassad brottmålsprocess SOU 2013:17
322
överträdare). Så bör också ske när det gäller vuxna (3 § förordning [1964:740] med föreskrifter för åklagare i vissa brottmål).
Åklagaren får enligt 48 kap. 4 § andra stycket RB inte utfärda ett strafföreläggande avseende villkorlig dom om det finns anledning att förena den villkorliga domen med samhällstjänst.
Utfallet av nuvarande reglering
Vid införandet av villkorlig dom genom strafföreläggande konstaterade regeringen att det under en tioårsperiod hade dömts ut ca 11 000 villkorliga domar per år. Av dessa bedömdes drygt hälften avse erkända brott. Vidare anfördes att något mindre än hälften av de villkorliga domarna vid erkända brott återstod om åldersgruppen 15–18 år undantogs. Regeringen uppskattade, försiktigtvis, att omkring hälften av dessa fall skulle kunna strafföreläggas (prop. 1996/97:8 s. 18 f.). Med detta resonemang skulle antalet villkorliga domar per år kunna minska och uppskattningsvis skulle det kunna utfärdas ca 2 500 strafförelägganden per år avseende villkorlig dom, med eller utan böter.
Under åren 2008–2012 utfärdade åklagaren strafförelägganden avseende villkorlig dom enligt följande.
Tabell 7.1
År Antal villkorlig dom med eller utan böter 2008 1543 2009 1630 2010 1732 2011 2219 2012 2246
(Källa: Uppgifter ur Åklagarmyndighetens ärendehanteringssystem Cåbra)
Detta ska jämföras med antalet domar avseende villkorlig dom som meddelades av tingsrätt under motsvarande period. Av intresse är de fall där påföljden bestämts till villkorlig dom, även i förening med böter, utan föreskrift om samhällstjänst och där gärningsmannen var över 18 år, dvs. de fall i vilka förutsättningarna för att utfärda strafföreläggande avseende villkorlig dom är uppfyllda. Någon sådan officiell statistik finns inte tillgänglig. Av kriminalstatistiken framgår att det meddelades knappt 11 800 domar med
SOU 2013:17 En behovsanpassad brottmålsprocess
323
huvudpåföljden villkorlig dom under år 2011. Samma år godkändes villkorlig dom genom strafföreläggande i cirka 2 240 fall.10 Med motsvarande uppskattning som vid införandet av möjligheten att meddela strafföreläggande med villkorlig dom borde antalet utfärdade strafförelägganden vara betydligt högre, ca 3 000 stycken. Av statistiken framgår att huvuddelen av lagföringen av villkorlig dom alltså fortfarande sker i domstol.
Överväganden
Statistiken visar att strafföreläggande avseende villkorlig dom inte används i den utsträckning som förutspåddes när möjligheten infördes. Förutsatt att åklagare även i fortsättningen ska utfärda sådana strafförelägganden bör det finnas utrymme för en vidare användning än vad som nu sker.
En orsak till att strafföreläggande med villkorlig dom används i begränsad omfattning är, enligt de åklagare som vi talat med, kravet på uppenbarhet. Uppenbarhetsrekvisitet ställer ett mycket strängt krav på den bedömning som åklagare ska göra avseende en tänkt prövning i domstol. Enligt förarbetena ska påföljdsvalet vara helt förutsägbart. Vi bedömer att kravet på att rätten uppenbart skulle döma till villkorlig dom skulle kunna sänkas utan att rättsäkerheten äventyras. Ett förslag till förändring i den riktningen har tidigare lämnats av BRU i delbetänkandet SOU 2003:74. Ett högre krav på förutsebarhet än ”anledning att anta”, som BRU föreslog, bör emellertid ställas upp. Det bör krävas att det är sannolikt att rätten skulle bestämma påföljden till villkorlig dom för att strafföreläggande med villkorlig dom ska kunna utfärdas.
Enligt förarbetena bör saken prövas av domstol om det krävs personutredning för att bedöma vilken påföljd som är lämpligast. Villkorlig dom får sägas vara den vanliga påföljden för den som för första gången begår ett brott om brottet har ett förhållandevis lågt straffvärde och brottets art inte hindrar att påföljden döms ut. I de allra flesta fall bör det vara tillräckligt att åklagaren tar del av ett utdrag ur belastningsregistret för att bedöma om villkorlig dom är en sannolik påföljd. Som framgår av vårt resonemang i avsnitt 8.4 menar vi att åklagaren i större utsträckning än i dag bör inhämta personutredning. Därigenom kommer åklagaren i många fall ha
10 Brå, Personer lagförda för brott, Slutlig statistik för 2011, s. 17–18.
En behovsanpassad brottmålsprocess SOU 2013:17
324
tillgång till ett fullständigt underlag för att bedöma påföljdsfrågan. Därmed skulle åklagaren kunna utfärda strafföreläggande med villkorlig dom i fler fall än tidigare.
En annan orsak till att åklagare inte använder sig av möjligheten att utfärda strafföreläggande avseende villkorlig dom angavs av BRU vara att underrättelse om sådant strafföreläggande bör lämnas vid ett personligt sammanträffande. Som tidigare nämnts är det ett obligatoriskt tillvägagångssätt när det gäller unga lagöverträdare.
Det kan antas innebära ett visst merarbete för åklagare att underrätta den misstänkte om beslutet vid ett personligt möte. Som argument mot Åklagarutredningens förslag att låta åklagare utfärda strafföreläggande med villkorlig dom framhöll flera remissinstanser framförallt den individualpreventiva betydelsen av att den misstänkte ställs inför en myndighetsperson. Detta syfte kunde enligt regeringens uppfattning uppnås genom att åklagaren i dessa fall sammanträffar med gärningsmannen. Vidare betonades vikten av att den misstänkte fick information om vad en villkorlig dom innebär (prop. 1996/97:8 s. 12 f).
Det ska noteras att åklagare som vi talat med uppger att den misstänkte ofta underrättas om strafföreläggandets innehåll via videolänk. Eftersom tingsrätten, om förutsättningarna i övrigt är uppfyllda, kan döma en tilltalad som inte personligen inställer sig vid en huvudförhandling och bestämma påföljden till villkorlig dom, så väger argumentet om betydelsen av ett personligt sammanträffande enligt vår mening inte särskilt tungt. På motsvarande sätt som vid meddelande av villkorlig dom efter huvudförhandling i den tilltalades utevaro, eller genom dom som hålls tillgänglig på domstolens kansli viss tid efter huvudförhandlingen, skulle information om vad påföljden innebär kunna skickas till den misstänkte i form av en underrättelse. Vi anser alltså att föreskriften om ett personligt sammanträffande mellan åklagaren och en vuxen misstänkt för underrättelse om ett utfärdat strafföreläggande avseende villkorlig skulle kunna tas bort. Riksåklagaren borde i stället kunna få i uppdrag att ta fram en underrättelse med information om innebörden av villkorlig dom.
Skyldigheten för åklagare att underrätta unga lagöverträdare vid ett personligt sammanträffande bör dock finnas kvar. I dessa fall är det motiverat att behålla ett krav på personligt sammanträffande med hänsyn till den positiva effekt som ett möte med åklagaren kan ha för den unge och betydelsen av att han eller hon inser allvaret i påföljden.
SOU 2013:17 En behovsanpassad brottmålsprocess
325
Strafföreläggande av fler påföljder
Ett annat sätt att öka utrymmet för åklagare att lagföra fler brott vore att utvidga utrymmet att meddela strafföreläggande till att avse ytterligare påföljder och även omfatta föreskrifter. Åklagare skulle exempelvis kunna tänkas förelägga villkorlig dom med föreskrift om samhällstjänst, skyddstillsyn med eller utan föreskrift om samhällstjänst eller s.k. kontraktsvård samt olika kombinationer av påföljder.
De skäl som har anförts när det gäller ansvarsfördelningen mellan åklagare och domstol för att lagföra brott gör sig på motsvarande sätt gällande vid en diskussion om att utvidga området för strafföreläggande till fler påföljder, se avsnitt 7.2.3.
När det gäller fängelsestraff följer av artikel 5 i Europakonventionen att ingen får berövas friheten utom i vissa angivna fall, bl.a. när någon lagligen berövats friheten efter fällande dom av behörig domstol. Med domstol avses i detta sammanhang en domstol som är oberoende av den verkställande makten och parterna och som tillämpar ett förfarande som lämpar sig för det slags frihetsberövande som saken gäller.11 Ett beslut av åklagare är därigenom inte tillräckligt. Bestämmelsen utesluter möjligheten att låta åklagare förelägga ens kortare fängelsestraff.12Rätten att inte bli frihetsberövad annat än i de situationer som anges i artikel 5 i Europakonventionen kan inte heller efterges av den tilltalade.13Redan av detta skäl bör inte fängelse utfärdas med strafföreläggande.
Det kan tyckas inkonsekvent i påföljdssystemet att åklagare får lagföra vissa brott för vilket påföljden inte bedöms kunna stanna vid böter men inte andra, dvs. enbart om påföljden uppenbart skulle ha bestämts till villkorlig dom. Det är dock enligt vår uppfattning mindre lämpligt att skyddstillsyn, överlämnande till särskild vård och villkorlig dom med föreskrift om samhällstjänst bestäms utom domstol. Det skulle visserligen kunna finnas ett visst utrymme att ytterligare utvidga strafföreläggandets tillämpningsområde när ett frivårdande alternativ till fängelse är aktuellt som påföljd. Om åklagarens ansvar för påföljdsfrågan förändras skulle
11 Danelius, a.a., s. 123. 12 Van Dijk m.fl., Theory and Practice of the European Convention on Human Rights, 4 uppl., s. 465. 13 Se a.a. s. 459 och Europadomstolens avgörande den 18 juni 1971, De Wilde, Ooms and Versyp.
En behovsanpassad brottmålsprocess SOU 2013:17
326
en sådan utveckling kunna sägas ligga i linje med ett större ansvar för åklagare att inhämta personutredning. För att den misstänkte inför godkännandet ska förstå vad det innebär att acceptera strafföreläggandet och påföljden borde i sådant fall han eller hon av rättssäkerhetsskäl informeras om innehållet i påföljden. Ett krav på rådgivning av advokat så att den tilltalade skulle kunna ta ställning till föreläggandet och betydelsen av att godkänna det, borde i så fall övervägas. Ett minimikrav vore i varje fall att den misstänkte får information av åklagare om påföljden vid ett personligt sammanträffande, på motsvarande sätt som nu gäller vid föreläggande med villkorlig dom. Den nuvarande ordningen tycks dock ha en avhålllande effekt på benägenheten hos åklagare att utfärda sådana förelägganden, se föregående avsnitt. Risken är att ett förslag som i än högre grad innefattar personliga sammanträffanden mellan den misstänkte och åklagaren inte får genomslag och därför inte leder till en effektivisering.
Redan 1987 utfärdade Europarådet en rekommendation till medlemsstaterna avseende förenklade brottmålsförfaranden.14Rådet förespråkade då införandet av förenklade förfaranden utom domstol i brottmål av mindre allvarlig art och uttalade att sådana förfaranden bör begränsas till att avse ekonomiska sanktioner och förverkande av rättigheter (”pecuniary sanctions and forfeiture of rights”).
Vi ansluter oss till Europarådets rekommendation och bedömer att Sverige har utnyttjat möjligheten för åklagare att strafförelägga brott så långt som man rimligen kan gå. Om brottet är sådant att böter inte kommer i fråga bör lagföring enligt vår mening normalt sett inte ske genom strafföreläggande.
7.4.2 En primär beslutsfunktion
I direktiven nämns som ett exempel på en alternativ handläggningsform att åklagaren i vissa fall kunde få en primär beslutfunktion motsvarande den som finns till exempel i lagen (1988:688) om kontaktförbud (kontaktförbudslagen).
14 Recommendation No R (87) 18.
SOU 2013:17 En behovsanpassad brottmålsprocess
327
Handläggning av frågor om kontaktförbud
Enligt kontaktförbudslagen kan åklagare på eget initiativ eller efter anmälan av den som förbudet avser skydda ta upp fråga om kontaktförbud. Åklagaren ska bedriva utredningen skyndsamt och enligt gällande principer vid förundersökning om objektivitet. Utredningen ska genomföras på ett sådant sätt att inte någon i onödan utsätts för misstanke, kostnad eller olägenhet (9 § kontaktförbudslagen och 23 kap. 4 § RB).
I princip ska både den mot vilken förbudet avses gälla och den som förbudet avses skydda bli underrättad om uppgifter som har tillförts ärendet av någon annan och få tillfälle att yttra sig över dem innan åklagaren fattar beslut. Från denna huvudregel finns undantag som gör det möjligt för åklagaren att avstå från att ta in yttrande, exempelvis om det framstår som uppenbart obehövligt, om det blir svårare att genomföra beslutet i ärendet eller om avgörandet inte kan skjutas upp (prop. 1987/88:137 s. 46). I
Kontaktförbud – en handbok15 anges som exempel på situationer då
kommunikation kan vara uppenbart obehövlig fall i vilka avgörandet inte går parten emot, att uppgiften saknar betydelse, att den berörde redan framfört sina synpunkter på förbudsfrågan i annan ordning och att det rör sig om uppgifter om faktiska förhållanden som parten kan förutsättas ha kännedom om.
Beslut om kontaktförbud ska som huvudregel delges den som förbudet avses gälla och han eller hon ska särskilt underrättas om innebörden av förbudet. De skäl som bestämt utgången ska anges i beslutet. Den som förbudet avses skydda ska underrättas om beslutet även vid avslagsbeslut.
Åklagarens beslut i fråga om kontaktförbud ska på begäran av den som ålagts förbudet eller den som förbudet avses skydda prövas av tingsrätten (14 § kontaktförbudslagen). Domstolen kan alltså inte på eget initiativ pröva åklagarens beslut och inte heller, utan att åklagaren först har beslutat i frågan, ta upp en kontaktförbudsfråga. En begäran om prövning av beslutet görs hos åklagaren. Åklagaren kan under vissa förutsättningar ändra eller häva sitt beslut (23 § kontaktförbudslagen). Om så inte sker ska åklagaren överlämna ärendet till domstol. Ett beslut om kontaktförbud kan prövas när som helst under beslutets giltighetstid (prop. 1987/88:137 s. 29).
15 Åklagarmyndigheten, Utvecklingscentrum i Göteborg, september 2011.
En behovsanpassad brottmålsprocess SOU 2013:17
328
Handläggningen i domstol av överklaganden i ärenden om kontaktförbud regleras i kontaktförbudslagen och i lagen (1996:242) om domstolsärenden. Det kan noteras att rätten alltid ska hålla sammanträde i ärendet om någon part begär det.
Våra överväganden
Tanken bakom lagstiftningen om kontaktförbud är att åstadkomma ett bättre skydd för personer som förföljs eller på annat sätt trakasseras. Ett kontaktförbud ska grundas på en bedömning av risken för framtida brott, förföljelse eller allvarliga trakasserier. Syftet med ett kontaktförbud är enligt förarbetena framförallt att förebygga hotfulla och farliga situationer. Lagen är därför utformad så att polis omedelbart kan ingripa i vissa situationer som upplevs som hotande eller skrämmande för den som förbudet avses skydda (se prop. 1987/88:137).
Ändamålet med lagstiftningen skiljer sig alltså från de hänsyn som gör sig gällande i brottmålsprocessen. Kontaktförbudslagen är inriktad på att underlätta omedelbara ingripanden av polis och tillgodose ett behov av att i brådskande fall snabbt få fram ett beslut som kan förebygga riskfulla situationer. För att tillgodose både snabbhets- och rättssäkerhetsaspekter har åklagaren fått befogenhet att besluta om en så ingripande åtgärd som ett kontaktförbud innebär.
Straffprocessen är primärt utformad för att se till att det allmännas intresse av att brott beivras tillgodoses i en ordning som för den enskilde är och framstår som en rättvis rättegång.
Att införa en ordning motsvarande den för kontaktförbud framstår som främmande i svensk rätt bl.a. med hänsyn till oskyldighetspresumtionen. Presumtionen, som framgår av artikel 6 (2) Europakonventionen, innebär att var och en som blivit anklagad för brott ska betraktas som oskyldig till dess hans skuld lagligen fastställts. Det torde i flertalet fall inte vara möjligt att avgöra skuldfrågan utan att först höra den misstänkte. Av Europakonventionen följer också en rätt för den misstänkte att försvara sig mot anklagelsen.
Om åklagare fick en primär beslutanderätt skulle den misstänkte hållas ansvarig för brott enbart på grund av ett beslut av åklagare. Den misstänkte skulle anses skyldig om inte annat beslutas av domstol efter en prövning som sker på begäran av den misstänkte.
SOU 2013:17 En behovsanpassad brottmålsprocess
329
Till skillnad från det förslag som vi för fram skulle detta innebära att åklagaren själv gavs det bestämmande inflytandet över lagföringen oberoende av den misstänktes inställning. Med en primär beslutsfunktion skulle åklagaren alltså inte enbart ansvara för att utreda brottet utan också få makt att ensam besluta i ansvarsfrågan.
Även om polis och åklagare har en skyldighet att vara objektiva vid utredningen av brottet så är det inte lämpligt att ge åklagaren ett självständigt ansvar för utgången i saken. Ett så långtgående ansvar kan leda till misstankar om sämre utredningar och om att åklagare väljer att avsluta ett ärende av tidsbrist eller av annat skäl. Det kan också vara problematiskt att hålla isär åklagarens olika roller. Åklagarens objektivitet skulle i högre grad kunna sättas i fråga. Risken finns att den misstänkte och allmänheten med en sådan ordning tappar förtroendet för rättsväsendet.
Vi bedömer inte att det är lämpligt att införa en primär beslutsfunktion för åklagare när det gäller ansvarsfrågan. Vi ställer oss också tveksamma till om det skulle leda till en snabbare, billigare och mer rationell handläggningsform. Det är svårt att göra en prognos av antalet överklaganden som det beskrivna förfarandet skulle leda till. Under alla förhållanden är det tveksamt om det kan sägas vara principiellt godtagbart att införa ett sådant förfarande för påföljder som kan omvandlas till ett fängelsestraff.
7.4.3 Underställelseförfarande
Man skulle, som ett alternativ till vårt förslag i avsnitt 7.5, kunna överväga ett mellanting mellan ett sådant förfarande och strafföreläggandeinstitutet. Förutsatt att åklagaren angett ett påföljdsyrkande och att den tilltalade godtagit yrkandet skulle domstolen i erkända mål kunna kontrollera och fastställa påföljden i en förenklad dom. Ett liknande underställningsinstitut fanns tidigare i svensk rätt, men avskaffades i mitten av 1950-talet i samband med en allmän översyn av processreformen. Vi beskriver kortfattat förfarandet i avsnitt 10.1.1. Underställelseförfarandet togs bort samtidigt som strafföreläggandeinstitutet utvidgades eftersom det fanns ett behov av att begränsa rättsväsendets arbetsbörda och det allmännas kostnader. Statsrevisorerna menade att reformen hade blivit för dyr. De ansåg att de rent processuella frågorna fått stort
En behovsanpassad brottmålsprocess SOU 2013:17
330
fokus medan de finansiella och processekonomiska övervägandena fått mindre uppmärksamhet.16
Även BRU övervägde i SOU 2005:117 (s. 107 f.) ett förstärkt strafföreläggande som rätten i vissa fall skulle behöva godta för att det skulle bli giltigt. Ordningen framhölls vara fördelaktig ur rättssäkerhetssynpunkt eftersom den misstänkte därigenom skulle få åklagarens påföljdsbeslut kontrollerat av domstol. Systemet bedömdes dock bli relativt komplicerat, inte minst tekniskt sett, och fördelarna kunde enligt beredningen knappast uppväga nackdelarna.
Bland annat med hänsyn till att artikel 5 i Europakonventionen föreskriver att det krävs fällande dom av behörig domstol för att lagligen beröva någon frihet i de fall som anges i artikeln, och då fängelsestraff enligt Europarådets rekommendation bör undantas från förenklade förfaranden utom domstol, så har vi gjort bedömningen att ett särskilt domstolsförfarande i erkända mål, avsnitt 9, bättre möter de krav som kan ställas på rättegången i brottmål.
7.4.4 Avgörande på handlingarna i förnekade mål
Ytterligare ett möjligt alternativ, om vårt förslag inte genomförs, vore att oberoende av den tilltalades inställning i sak, utöka möjligheten att avgöra mål utan huvudförhandling till att avse andra påföljder än böter (jfr 45 kap. 10 a § första stycket 3 RB). Om ingen av parterna begär huvudförhandling och sådan förhandling inte heller behövs med hänsyn till utredningen i målet, skulle målet kunna avgöras utan huvudförhandling om åklagaren inte yrkat en påföljd som är att anse som svårare eller mer ingripande än exempelvis fängelse i högst sex månader. Skillnaden mot vårt förslag är bl.a. att förnekade brott då skulle kunna avgöras utan huvudförhandling.
Den muntliga förhandlingen får anses ge de bästa förutsättningarna för en god bevisvärdering. När den tilltalade har motsatt sig brottsanklagelsen bör förhör med honom eller henne i regel hållas inför rätten för att kravet på rättssäkerhet ska upprätthållas. Rätten får därigenom ett bättre underlag för avgörandet
16 Landström, Åklagaren som grindvakt, En rättsvetenskaplig studie av åklagarens befogenheter
vid utredning och åtal av brott, Skrifter från juridiska institutionen vid Umeå universitet,
nr 24, s. 243 f.
SOU 2013:17 En behovsanpassad brottmålsprocess
331
än när det grundas på handlingarna i målet. Det är inte heller ovanligt att den tilltalade ändrat uppfattning efter åtalet och lämnar en annan berättelse inför rätten än vad som skett vid förhör under förundersökningen.
Om muntlig bevisning ska läggas fram talar även den omständigheten för att huvudförhandling bör hållas. Det kan emellertid finnas fall då ett förhör inför rätten inte bedöms tillföra något ytterligare utöver vad som framgår av en skriftlig berättelse i förundersökningsprotokollet eller av en inspelning av en berättelse under förundersökningen. Betydelsen av att hålla muntlig förhandling gör sig då inte gällande med samma styrka. I avsnitt 10.3.5 redogör vi för vår syn på processmaterialet vid avgörande av mål utan huvudförhandling.
Genom EMR-reformen öppnades möjligheten att avgöra brottmål utan att hålla huvudförhandling om det inte finns anledning att döma till annan påföljd än böter och ingen av parterna har begärt huvudförhandling. Att den tilltalade förnekat gärningen är alltså i dessa mål inte ett hinder mot att avgöra målet på handlingarna. När brottsligheten i ett förnekat mål är sådan att annan påföljd än böter är aktuell är utredningen i allmänhet något mer omfattande och behovet regelmässigt större av muntlig bevisning. Det bör därför enligt vår mening alltjämt krävas att förnekade mål som kan leda till annan påföljd än böter avgörs efter huvudförhandling.
7.5 Vårt förslag till en behovsanpassad brottmålsprocess
Vi föreslår en behovsanpassad brottmålsprocess, i vilken åklagaren när åtalet väcks anger sin syn på ansvarsfrågan och målen handläggs i tingsrätt på olika sätt beroende på åklagarens påföljdsyrkande.
Åklagarens inleder brottmålsprocessen genom att väcka åtal vid tingsrätten. Vi föreslår att åtalet ska anses väckt när det kom in till rätten eller när ett strafföreläggande som inte godkänts ges in till domstolen av åklagaren. För att effektivisera handläggningen anser vi att åklagaren, samtidigt med att talan väcks, ska förelägga den tilltalade att svara på åtalet till rätten. I mål om allmänt åtal för brott bör rätten enligt vår mening inte längre utfärda stämning.
Det är vår utgångspunkt att åklagaren alltid i åtalet ska ange ett yrkande i fråga om påföljd. Åklagarens inställning när det gäller vilket straff som den tilltalade ska dömas till ska vara av avgörande
En behovsanpassad brottmålsprocess SOU 2013:17
332
för såväl målets handläggning som processens ram. Domstolen ska inte kunna döma till ett strängare straff eller en mer ingripande påföljd än vad åklagaren har yrkat.
Det väsentliga för att avgöra på vilket sätt ett brottmål ska kunna handläggas i tingsrätt är enligt vår uppfattning brottslighetens allvar och parternas inställning till saken. Vi menar att brottmål i tingsrätt kan tänkas handläggas på tre olika sätt beroende på dessa förhållanden.
Om åklagaren anser att ett brott ska leda till ett bötesstraff för den tilltalade ska målet, på samma sätt som i dag, kunna avgöras utan huvudförhandling. Har strafföreläggande utfärdats men inte godkänts ska talan kunna väckas genom att föreläggandet ges in till rätten. Den misstänkte ska i samband med att han eller hon får del av föreläggandet även föreläggas av åklagaren att svara på det åtal som väcks om strafföreläggandet inte godkänns och att då ange sin inställning och grunden för den, avge bevisuppgift samt slutföra sin talan i målet. Den misstänkte ska informeras om rätten till huvudförhandling. Om inte huvudförhandling begärs av någon av parterna kan målet i regel avgöras utan vidare beredning i domstol.
Mål i vilket åklagaren yrkar högst sex månaders fängelse ska under vissa förutsättningar kunna hanteras i en särskild ordning. För andra påföljder än fängelse föreslår vi vissa ytterligare begränsningar för att målet ska kunna avgöras i den särskilda ordningen, t.ex. att åklagarens yrkande om nivån på ett s.k. alternativstraff vid samhällstjänst eller kontraktsvård inte får överstiga sex månader. Den tilltalade ska ges tillfälle till kostnadsfri rådgivning av advokat i högst två timmar för att ta ställning till åtalet och de yrkanden som framställs tillsammans med det samt till målets handläggning. När talan väcks ska den tilltalade informeras om sin rätt till rådgivning och huvudförhandling. Vidare ska åklagaren förelägga honom eller henne att yttra sig över åtalet. Målet ska kunna avgöras i ett särskilt förfarande utan huvudförhandling om varken åklagaren eller den tilltalade begärt huvudförhandling, den tilltalade erkänner gärningen, godtar påföljden och de övriga yrkanden som framställts samt samtycker till att målet avgörs på det sättet. Domstolen ska pröva att förutsättningarna för det särskilda förfarandet är uppfyllda och att huvudförhandling inte behövs av särskilda skäl.
Skulle åklagaren yrka ett strängare straff än fängelse i sex månader ska målet alltid avgöras efter huvudförhandling. Detsamma gäller vid vissa andra påföljdsyrkanden. Åklagaren ska även i dessa mål förelägga den tilltalade att svara på åtalet. Även i dessa
SOU 2013:17 En behovsanpassad brottmålsprocess
333
mål finns det behov av att kunna anpassa handläggningen till vad saken i målet kräver och det kan finnas behov av att målen förbereds ytterligare före huvudförhandlingen. Vi föreslår därför en utökad möjlighet att bl.a. avgöra mål i den tilltalades utevaro, att avgöra del av mål och ändrade förberedelseregler. Med hänsyn till vad gärningen rör och övriga omständigheter ska vidare en förenklad hantering kunna ske av erkända gärningar vid huvudförhandlingen.
Särskilda regler ska gälla för unga lagöverträdare. En konsekvens av förslaget om ett särskilt förfarande i erkända brottmål är ett minskat behov av strafföreläggande avseende villkorlig dom. Vi anser, bl.a. med hänsyn till det, att åklagare endast ska kunna förelägga bötesstraff. Våra överväganden i detta avseende framgår i avsnitt 9.7.
Den behovsanpassade brottmålsprocessen illustreras i följande bild.
En behovsanpassad brottmålsprocess SOU 2013:17
334
Dom
Huvudförhandling
Svaromål Svaromål
Böter
Max 6 mån. fängelse, erkänt, godtagit påföljd och övriga yrkanden, samtycke utan huvudförhandling Avgörande utan huvudförhandling
Begär huvudförhandling
Rådgivning /försvarare
Böter
Godkänt strafföreläggande
Strafföreläggande och föreläggande
Ej godkänt strafföreläggande = Åtal
Max 6 mån. fängelse
Åtal och föreläggande
Övriga mål, ungdom
Åtal och föreläggande
Svaromål
Vi redovisar i kapitel 8 vår syn på hur kvaliteten och effektiviteten under inledningen av brottmålsprocessen i alla mål kan förbättras. I kapitel 9 redogör vi närmare för det särskilda förfarandet för avgörande av erkända brottmål. Hanteringen av bötesmål beskrivs i kapitel 10. Handläggningen av övriga mål och sådana mål som ska avgöras efter huvudförhandling behandlas i kapitel 11.
En effektivare inledning av processen SOU 2013:17
344
nödvändig för att avgöra målet. Antalet beredningsåtgärder som måste vidtas i domstolen begränsas. För många tilltalade är det också en fördel att redan då målet inleds få veta när huvudförhandlingen kommer att äga rum. Risken för att den tilltalade inte kan delges minskas genom att delgivningen av stämningen och kallelsen sker samtidigt. Samtidigt är det inte alltid möjligt att kalla till huvudförhandling i ett så tidigt skede. En synpunkt som förts fram vid flera möten med praktisk verksamma domstolsaktörer som vi anordnat är att det alltför ofta finns brister i planeringen för tidsåtgången vid huvudförhandlingar. En förklaring till detta kan vara att målet satts ut till huvudförhandling innan omfattningen av den åberopade bevisningen klarlagts. Det kan röra sig om tilläggsåtal som kommit in utan att tiden för den redan planerade huvudförhandlingen justerats, bevisning som åberopats av den tilltalade som i sin tur kan leda till att åklagaren åberopar ny bevisning eller att den tilltalade när målet avgörs har en annan inställning till den åtalade brottsligheten än vad som var fallet under förundersökningen. Det kan också vara så att tidsåtgången har beräknats på ett alltför schablonmässigt sätt utan hänsyn till förhållandena i det enskilda målet.
Om våra förslag skulle genomföras kommer det att bli möjligt att avgöra fler brottmål utan huvudförhandling om den tilltalade godtar åklagarens talan. Vi föreslår också att den tilltalade ska föreläggas att inkomma med ett skriftligt svar på åtalet i alla mål. Behovet att kalla den tilltalade redan i samband med att målet inleds minskar därför. Det kommer i de flesta målen tvärtom finnas en poäng i att den tilltalades inställning till åklagarens talan klargörs innan han eller hon kallas till en eventuell huvudförhandling. Den tid domstolarna har tillgänglig för huvudförhandlingar i brottmål kan reserveras för de mål som kräver en sådan förhandling. Tiden för en huvudförhandling kan bestämmas med hänsyn till vad som framkommer i den tilltalades svar på åtalet.
Nackdelar med att avskaffa bestämmelserna om stämning vid allmänt åtal
Den funktion som rättens beslut att utfärda stämning efter ansökan av åklagaren fyller i dag kan tillgodoses genom att andra bestämmelser införs. Vad som talar mot att avskaffa bestämmelserna om att utfärda stämning vid allmänt åtal är enligt vår
SOU 2013:17 En effektivare inledning av processen
345
mening dels att det är fråga om ett inom processrätten etablerat institut, dels systematiken i rättegångsbalken. Enligt vår uppfattning är de hänsynen inte så tungt vägande att de överväger fördelarna.
Processrätten innehåller flera bestämmelser som har en historisk förklaring. Att en person stäms att svara vid tinget är ett exempel på det. Som vi redan har pekat på hade allmän åklagare innan 1948 års rättegångsbalk rätt att utan särskilt förordnande utfärda stämning mot den han ville tilltala. Genom 1948 års rättegångsbalk infördes i stället huvudregeln att rätten skulle utfärda stämning efter ansökan från åklagaren. Ett argument mot att avskaffa bestämmelserna om stämning är just att det är ett etablerat institut i rättegångsförfarandet i allmän domstol. Det kan dock enligt vår uppfattning inte vara ett ändamål i sig att vid en reform av förfarandet behålla begrepp och bestämmelser som i och för sig är välbekanta för de professionella aktörerna, men som kan ersättas av andra bestämmelser som tillgodoser samma syften. Att stämning i sig inte är nödvändigt för en väl fungerande domstolsprocess framgår också av att institutet saknas i både förvaltningsprocesslagen och lagen om domstolsärenden, som båda tillkommit efter rättegångsbalken.
Ett argument som talar mot att, inom ramen för denna utredning, föreslå att avskaffa stämning vid allmänt åtal är att motsvarande bestämmelser gäller för tvistemål och brottmål som rör enskilda åtal. Att föreslå förändringar i de delarna ligger inte inom ramen för vårt uppdrag. Vi kan också se att det för dessa måltyper krävs ingående överväganden om hur det kan säkerställas att det sker en noggrann kontroll av innehållet i kärandens respektive målsägandens talan innan motparten föreläggs att gå i svaromål. Att avskaffa stämningsinstitutet enbart vid allmänna åtal leder till att systematiken i rättegångsbalken förändras. Å andra sidan skiljer sig bestämmelserna redan i dag markant åt. Det går inte att bortse från att det är en grundläggande skillnad i att ett allmänt åtal förs av en åklagare som utför statens talan under tjänsteansvar. Enligt vår uppfattning finns det därför inget som hindrar att bestämmelserna om stämning vid allmänna åtal tas bort och ersätts av andra regler, samtidigt som de alltjämt kommer att finnas kvar vid rättegång i tvistemål och brottmål som gäller enskilda åtal.
Sammanfattningsvis menar vi att det inte finns något hinder mot att utmönstra stämningsinstitutet när det gäller brottmål som rör allmänna åtal. Att åklagaren ska kunna förelägga den tilltalade att
En effektivare inledning av processen SOU 2013:17
346
svara på åtalet utan att det dessförinnan granskats av domstolen stämmer bättre överens med den rollfördelning mellan straffprocessens aktörer som vi förespråkar. Det främjar också en rationell och effektiv straffprocess.
8.1.4 Stämning bör avskaffas i mål som rör allmänt åtal
Förslag och överväganden: I brottmål som rör allmänt åtal ska
stämning inte utfärdas. Det underlättar en reform som utgår från att den tilltalades inställning till åklagarens talan ska få en större betydelse för hur målet handläggs och avgörs i domstol.
Åklagaren ska väcka åtal genom att ge in åtalet till rätten. Samtidigt ska åklagaren sända eller lämna handlingen med åtalet till den tilltalade. I de fall åklagaren utfärdat strafföreläggande ska särskilda regler gälla, se avsnitt 10.
För vissa speciella måltyper finns det anledning att ha särskilda bestämmelser.
Inledning
Vi föreslår att den tilltalades inställning i högre grad än i dag ska påverka hur ett brottmål handläggs och avgörs. En viktig fråga är därför när och hur den tilltalade ska få information om åklagarens talan och föreläggas att redovisa sin inställning. Vi ser stora fördelar med att den tilltalade så tidigt som möjligt får information om vilken talan åklagaren för. Den tilltalade bör så tidigt som möjligt kunna få ta ställning till åklagarens talan och redovisa sitt ställningstagande. Om en sådan ordning som vi föreslår ska införas inställer sig frågan om det är nödvändigt att ha kvar bestämmelserna om att stämning ska utfärdas. Vår slutsats är att så inte är fallet.
Mål som kan avgöras genom lagföring utom domstol
I avsnitt 10 redogör vi för våra förslag om förfarandet i bötesmål. Vi föreslår att strafföreläggandet ska fylla en dubbel funktion. Genom föreläggandet ska den misstänkte få information om det åtal och övriga yrkanden som åklagaren kommer att föra i domstol
SOU 2013:17 En effektivare inledning av processen
347
om föreläggandet inte godkänns. Vi föreslår att föreläggandet även ska innehålla en uppmaning till den misstänkte att svara på åtalet till åklagaren om det inte godkänns. Om föreläggandet inte godkänns ska åklagaren väcka åtalet genom att skicka in strafföreläggandet tillsammans med den tilltalades svar till rätten. Föreläggandet ska alltså enligt vårt förslag fylla samma funktion och innehålla det som en stämning och ett slutföreläggande gör i dag. Det kommer därför inte att finnas något behov av att stämning utfärdas av rätten i ett senare skede i handläggningen.
Vi har övervägt en lösning, som med utgångspunkt från bestämmelserna i 45 kap. 1 § andra stycket RB och 45 kap. 16 § RB, utgår från att åklagaren genom att sända föreläggandet till den misstänkte utfärdar stämning. Den tilltalade föreläggs då av åklagaren att ta ställning till åklagarens brottspåstående, det straff åklagaren menar att brottet ska leda till och eventuella övriga yrkanden. Att åklagaren utfärdar stämning mot den tilltalade att svara till åklagaren strider mot den innebörd som begreppet stämning har i dag. När åklagaren utfärdar föreläggandet är det också oklart om en rättegång vid domstol kommer att inledas. Så kommer inte bli fallet om den misstänkte godkänner föreläggandet.
Ett alternativ är att föreläggandet innehåller en upplysning om att åklagaren kommer att ansöka om stämning mot den tilltalade vid rätten i enlighet med föreläggandet om det inte godkänns. Med en sådan lösning är det dock – om nuvarande terminologi ska behållas – svårt att undvika att den misstänkte därefter ytterligare en gång måste föreläggas att svara på åtalet efter att rätten utfärdat stämning.
Ytterligare ett alternativ skulle kunna vara att föreläggandet från åklagaren anses gälla som stämning till domstol om det inte godkänns. Även detta skulle dock innebära att begreppet stämning skulle avse något annat än i dag, dvs. en uppmaning att till rätten svara på ett väckt åtal.
Övriga mål som kan avgöras utan huvudförhandling
Vi föreslår i avsnitt 9 en ny ordning för att handlägga och avgöra erkända mål utan huvudförhandling under förutsättning att åklagaren inte yrkat strängare påföljd än vad som motsvarar fängelse i sex månader. Enligt vår mening är det mest rationellt att åklagaren anger åtalet och samtliga yrkanden i en inledande handling som
En effektivare inledning av processen SOU 2013:17
348
sänds till den tilltalade samtidigt som den sänds till domstolen. Den tilltalade bör föreläggas att ange sin inställning till åtalet och yrkandena direkt till domstolen.
Med en sådan ordning är det i och för sig möjligt att utgå från de nuvarande bestämmelserna om åklagarens rätt att utfärda stämning i 45 kap. 1 § andra stycket och 45 kap. 16 § RB. De bestämmelserna är dock ett undantag från huvudregeln att rätten utfärdar stämning, som tillämpas mycket sällan. De bygger också på att åklagaren får utfärda stämning i vissa mål efter överenskommelse med domstolen.
Föreläggandet från åklagaren till den som åtalas har enligt vårt förslag delvis ett annat syfte än dagens stämning. Förutom att vara en uppmaning till den tilltalade att svara på åtalet vid en rättegång i domstolen ska den tilltalade också informeras om att målet under vissa förutsättningar kan avgöras utan huvudförhandling. Om den tilltalade erkänner och godtar de yrkanden som framställs kommer domstolen normalt att meddela en dom enligt åklagarens yrkanden utan ytterligare skriftväxling. Av principiella skäl är det enligt vår uppfattning lämpligast att föreläggandet att svara på åtalet kommer från åklagaren och inte domstolen. Det blir tydligare att åtalet och de yrkanden som anges där är åklagarens uppfattning i de frågor som är aktuella i målet och att rätten inte tagit ställning i målet.
Enligt vår mening är det vid en sådan ordning inte nödvändigt att stanna för att åklagaren ska utfärda stämning i samband med att åtalet och föreläggandet att svara på det sänds till den tilltalade. Tvärtom underlättas den föreslagna ordningen av att stämningsbegreppet avskaffas i mål som gäller allmänt åtal.
Mål som alltid bör avgöras efter en huvudförhandling
Vissa mål bör alltid avgöras av domstol efter en huvudförhandling. Detta beror framförallt på det aktuella brottets allvar eller den tilltalades person. Sådana mål ska alltså, på samma sätt som i dag, avgöras efter en huvudförhandling.
De skäl som talar för att brottmål ska inledas på ett annat sätt än vad som normalt sker i dag gör sig inte lika starkt gällande om målet ska avgöras efter huvudförhandling. Detta skulle i och för sig kunna tala för att mål av denna kategori bör inledas genom att åklagaren ansöker om stämning och att domstolen därefter utfärdar stämning mot den tilltalade med uppmaning att svara på åtalet.
SOU 2013:17 En effektivare inledning av processen
349
Men som vi utvecklar i avsni tt 8.3.2 föreslår vi att den tilltalade bör föreläggas att komma in med ett svar på åtalet även i dessa mål. Det kan då ske genom att åklagaren förelägger den tilltalade att svara på åtalet samtidigt som det ges in till rätten.
Om åklagaren i dessa situationer först skulle ansöka stämning, och rätten därefter skulle förelägga den tilltalade att svara på åtalet skulle det leda till att brottmål inleds på olika sätt beroende på omständigheterna i de enskilda målen. En sådan lösning innebär att bestämmelserna blir komplexa och kräver olika praktiska rutiner vid åklagarkamrarna och domstolarna. Enligt vår mening bör det undvikas. Det är en fördel om bestämmelserna om hur ett allmänt åtal väcks vid domstol i så stor utsträckning som möjligt är enhetliga oberoende av vad målet gäller. När åtalet har väckts bör däremot målet handläggas och avgöras på olika sätt beroende på den tilltalades person, parternas inställning och vad målet rör.
Nya bestämmelser om hur allmänt åtal väcks
Vi gör, som vi redogjort för ovan, bedömningen att det inte finns något egentligt behov av bestämmelserna om stämning vid allmänt åtal. Vi föreslår en reform som utgår från att den tilltalades inställning till åklagarens talan ska få en större betydelse för handläggningen och avgörandet av målet. En sådan reform underlättas av att bestämmelserna för hur ett mål inleds vid domstol är enhetliga och enkla. Detta kan uppnås genom att ersätta bestämmelserna om stämning vid allmänt åtal med andra regler. Några tungt vägande skäl som talar emot detta finns enligt vår uppfattning inte.
I korthet föreslår vi att bestämmelserna om den inledande handläggningen av ett allmänt åtal bör utformas på följande sätt.
Allmänt åtal ska väckas genom att åklagaren ger in åtalet till rätten. Samtidigt ska åklagaren skicka åtalet till den tilltalade tillsammans med ett föreläggande till den tilltalade att svara på åtalet till rätten.
Om åklagaren utfärdar ett strafföreläggande ska det skickas till den misstänkte. Strafföreläggandet ska innehålla samma uppgifter som det åtal som kommer att väckas om föreläggandet inte godkänns. Den misstänkte ska föreläggas att svara till åklagaren. Om den tilltalade inte godkänner strafföreläggandet ska åklagaren väcka åtalet genom att ge in strafföreläggandet till rätten. Åklagaren ska bifoga den misstänktes eventuella svar på föreläggandet.
En effektivare inledning av processen SOU 2013:17
350
Handlingen med åtalet ska innehålla samma uppgifter som en stämningsansökan ska innehålla i dag (se 45 kap. 4 § RB). Dessutom ska åklagaren där ange sitt yrkande om påföljd och de yrkanden om särskild rättsverkan som åklagaren vill framställa i målet m.m.
Rätten ska avvisa ett åtal om rätten finner att den som väckt åtalet inte får föra talan om brottet eller att målet på grund av annat rättegångshinder inte kan prövas (se 45 kap. 8 § RB). Fråga om rättegångshinder ska tas upp så fort det finns anledning till det och det kan ske när som helst under handläggningen (se 34 kap. 1 § RB). Eftersom rätten ska ta ställning till om målet kan prövas även i samband med att det ska avgöras slutligt, ska det inte krävas att det är uppenbart att det föreligger ett rättegångshinder.
Några följdändringar och särskilda måltyper
Eftersom stämning avskaffas i mål som gäller allmänt åtal föreslår vi följdändringar i bl.a. bestämmelserna i 19 kap. RB som gäller överlämnade av stämningsansökan. Även om stämningsinstitutet avskaffas är det naturligt att viss granskning av om domstolen är behörigt forum sker i samband med att målet läggs upp. Om ett väckt åtal överlämnas till en annan domstol ska den tilltalade, som uppmanats att svara till viss domstol, underrättas om det. Om den tilltalade ändå kommer in med sitt svaromål till den domstol som åtalet getts in till, ska det givetvis skickas över till den domstol som målet överlämnats till.
När det gäller vissa speciella typer av mål finns det anledning att ha en särskild reglering om hur talan ska väckas m.m. En sådan måltyp är tryckfrihets- och yttrandefrihetsbrott. För dessa mål finns det särskilda bestämmelser om rättegången i lagen (1991:1559) med föreskrifter på tryckfrihetsförordningens och yttrandefrihetsgrundlagens områden. När det gäller dessa mål anser vi att talan tills vidare bör väckas genom ansökan om stämning (se vidare författningskommentarerna till ändringarna i den lagen).
En annan speciell typ av mål är sådana som rör förverkande och liknande särskild rättsverkan av brott som riktar sig mot annan än den tilltalade. Bestämmelser som rör handläggningen av sådana mål finns i lagen (1974:1065) om visst stöldgods m.m., lagen (1986:1009) om förfarandet i vissa fall vid förverkande m.m. och lagen (2008:369) om förfarandet vid förverkande av utbyte av brottslig verksamhet i vissa fall. I denna typ av mål föreslår vi att talan bör
SOU 2013:17 En effektivare inledning av processen
351
väckas formlöst genom att åklagaren ger in den till rätten. Däremot bör rätten ha kvar ansvaret för att förelägga motparten att yttra sig över talan. Ofta har sådana yrkanden samband med ett brottmål där åtal väcks. Förhållandena i det målet kan påverka bedömningen av om talan mot annan än den tilltalade bör avgöras samtidigt som huvudmålet, t.ex. vid en huvudförhandling. Det är då mest ändamålsenligt att rätten, i varje fall tills vidare, har kvar ansvaret för svarsföreläggandet (se vidare författningskommentarerna till de nämnda lagarna).
8.2 Åtalet
Förslag: Åtalet ska innehålla samma uppgifter som en stäm-
ningsansökan innehåller i dag (se 45 kap. 4 § RB). Till dessa uppgifter kommer att åklagaren ska ange sitt yrkande om påföljd och de yrkanden om särskild rättsverkan som åklagaren vill framställa i anledning av åtalet. Åklagaren ska också ange om målet enligt dennes uppfattning kan avgöras enligt det särskilda förfarandet (se avsnitt 9).
Vi utvecklar våra överväganden och förslag kring åklagarens yrkande om påföljd och särskild rättsverkan av brott i avsnitt 5.
Vi utvecklar våra överväganden och förslag kring åklagarens yrkande om påföljd och särskild rättsverkan av brott i avsnitt 5. Som anges där ska åklagaren alltid i åtalet ange ett yrkande om påföljd och de yrkanden om särskild rättsverkan som han eller hon vill framställa i målet. Att så ska ske ska framgå av 45 kap. 4 § RB.
Åklagaren bör ange de skäl som ligger till grund för påföljdsyrkandet. Åklagarens uppfattning om brottslighetens straffvärde bör normalt vara utgångspunkten. I de fall åklagaren anser att särskilda omständigheter av betydelse för straffmätningen ska beaktas bör det anges, t.ex. försvårande eller förmildrande omständigheter enligt 29 kap. 2–3 §§ BrB. I de fall den tilltalade är under 21 år bör åklagaren som en del av grunden för påföljdsyrkandet ange sin uppfattning om vad straffvärdet är. Det gör det lättare för den tilltalade och dennes eventuella rådgivare eller försvarare att ta ställning till påföljdsyrkandet. Det kan också vara en förutsättning för att målet ska kunna avgöras utan huvudförhandling.
Åklagaren ska enligt dagens bestämmelser ange sina eventuella önskemål om målets handläggning i stämningsansökan. Det gäller
En effektivare inledning av processen SOU 2013:17
352
bl.a. om målet kan avgöras utan huvudförhandling. Med vårt förslag om en behovsanpassad brottmålsprocess kommer det bli än viktigare än i dag att åklagaren redogör för sin syn på hur målet bör handläggas i samband med att åtalet väcks. Det bör särskilt regleras att åklagaren ska ange om målet enligt dennes uppfattning kan avgöras enligt det särskilda förfarandet (se vidare avsnitt 9.1.4). En annan viktig handläggningsfråga är om åklagaren av någon anledning anser att utredningen som har betydelse för påföljdsfrågan bör kompletteras innan målet avgörs.
I avsnitt 15 behandlar vi frågor om enskilda anspråk som väcks samtidigt med åtalet.
8.3 Den tilltalades svar på åtalet
Förslag: I samband med att åtalet väcks ska åklagaren i alla mål
förelägga den tilltalade att inom viss tid svara på åtalet till rätten. I mål där strafföreläggande utfärdats ska särskilda regler gälla, se avsnitt 10. Handlingarna ska delges den tilltalade.
Åklagaren ska förelägga den tilltalade att svara genom att upplysa denne om att han eller hon bör svara på åtalet till rätten. Det bör anges en bestämd svarstid. Den tilltalade ska föreläggas att ange sin inställning till åtalet och de yrkanden som framställs i samband med detta och att uppge de huvudsakliga skälen för inställningen om det behövs. Den tilltalade ska också, i de fall det kan vara aktuellt, föreläggas att yttra sig över om han eller hon samtycker till att målet avgörs utan huvudförhandling. Dessutom ska den tilltalade upplysas om att han eller hon måste ge in bevisuppgift till rätten om den tilltalade åberopar bevisning.
I avsnitt 3 redogör vi för vårt förslag om juridisk rådgivning för tilltalade. Genom att vända sig till en advokat för rådgivning kan den tilltalade på det sättet få hjälp att ta ställning till åtalet.
För att genomföra en förändring av ett sådant slag som vi föreslår krävs det att det tas fram standardiserade blanketter för förelägganden till tilltalade, svarsblanketter och informationsmaterial (se avsnitt 17). Det är viktigt att materialet får en sådan utformning att det är lätt att ta till sig och att det är lätt för den tilltalade att lämna de uppgifter som efterfrågas.
SOU 2013:17 En effektivare inledning av processen
353
8.3.1 Förändringsbehovet
I samband med 1987 års reform av
tingsrättsprocessen
infördes en
möjlighet för rätten att förelägga den tilltalade att ange sin inställning till åtalet i ett svaromål om det behövs för att huvudförhandlingen ska kunna genomföras på ett ändamålsenligt sätt. Bestämmelsen finns i 45 kap. 10 § tredje stycket RB. Det motiverades med att det i mer komplicerade mål kunde vara av värde att försöka klargöra den tilltalades ståndpunkt före huvudförhandlingen. Det betonades att rätten i varje enskilt fall skulle pröva om det var befogat att begära ett svaromål. Vad rätten kan förelägga den tilltalade att yttra sig om är inställningen till åtalet, dvs. ansvarspåståendet. Den tilltalade kan inte med stöd av den nu gällande bestämmelsen föreläggas att yttra sig i påföljdsfrågan (se prop. 1986/87:89 s. 231 f).
Den allmänna uppfattningen bland praktisk verksamma domstolsjurister är att det är sällsynt att möjligheten att förelägga den tilltalade att inkomma med svaromål utnyttjas. Vår målundersökning visar att skriftligt svaromål getts in i ca sju procent av de undersökta målen. I detta ingår svaromål i bötesmål som avgjorts utan huvudförhandling.
Vid de diskussionsmöten som vi genomfört var en återkommande synpunkt att möjligheten att begära skriftligt svaromål borde kunna utnyttjas i större omfattning. Några framförde att det i princip borde ske i alla mål. Men de flesta ansåg att det var i vissa större mål som det kunde vara värdefullt och att möjligheten borde användas oftare i de målen. De som förespråkade detta framförde att parternas ståndpunkter på detta sätt kunde klargöras och att det borde öka förutsättningarna för att bevisningen kunde begränsas. Samtidigt framförde flera, framförallt advokater, att den tilltalade har rätt att tiga och att ändra sig, och att de därför inte såg att en utökad förberedelse skulle leda till några större vinster. Flera betonade också att handläggningen av det stora flertalet mål är effektiv och att man därför bör vara försiktig med att införa regler som kan riskera att komplicera beredningen av målen.
En grundläggande tanke bakom våra förslag är att parternas inställning ska få en ökad betydelse för handläggningen i domstol. Åklagaren ska redovisa sitt yrkande om påföljd och yrkanden om särskild rättsverkan av brott redan när åtalet väcks. Beroende på hur ingripande påföljd som åklagaren yrkar och den tilltalades inställning till åklagarens talan, ska målet kunna avgöras utan
En effektivare inledning av processen SOU 2013:17
354
huvudförhandling. Vid en sådan förändring av brottmålsprocessen finns det starka skäl som talar för att bestämmelserna om när och hur den tilltalade ska redovisa sin inställning behöver ses över.
8.3.2 Den tilltalades inställning bör klargöras tidigt
Den tilltalades rätt till tystnad och att ändra sin uppfattning
En grundläggande utgångspunkt i brottmål är att den tilltalade har rätt att vara tyst och att ändra sin uppfattning under hela förfarandet. Det kan inte ställas samma krav på medverkan på en tilltalad i ett brottmål som på parterna i ett tvistemål. Det medför dock inte att bestämmelser som syftar till att klargöra den tilltalades inställning innan huvudförhandlingen saknar betydelse i brottmål.
Den som anklagas för brott har rätt att vara tyst. Rätten följer av oskyldighetspresumtionen i art 6 (2) i Europakonventionen. Rätten till tystnad består i huvudsak av två delar. Den första är rätten att vara tyst under hela förfarandet, från förundersökningen till det slutliga avgörandet. Den andra delen är att den anklagades tystnad inte få användas som ett bevis på hans eller hennes skuld eller på annat sätt användas mot honom eller henne (Novak,
Oskyldighetspresumtionen, s. 420).
Att den tilltalade har rätt att vara tyst under det straffrättsliga förfarandet innebär inte att det skulle vara otillåtet eller olämpligt att förelägga honom eller henne att ange sin inställning till brottsmisstankarna eller till brottsanklagelsen. Däremot får den misstänkte eller tilltalade inte drabbas av några sanktioner om han eller hon väljer att vara tyst. Det innebär t.ex. att det inte är möjligt att meddela tredskodom mot en tilltalad som inte följer en uppmaning att inkomma med svaromål. Det är inte heller möjligt att ha bestämmelser som inskränker den tilltalades rätt att ändra inställning under förfarandet.
Den tilltalade tillfrågas om sin inställning till brottsmisstankarna under förundersökningen. Detsamma sker vid huvudförhandlingen. Att den tilltalade föreläggs att inkomma med ett svaromål innebär att han eller hon tillfrågas om sin inställning vid ytterligare ett tillfälle – i tiden mellan förundersökningen och huvudförhandlingen. Om den tilltalade inte kommer in med ett svar ska det inte leda till någon sanktion. Bortsett från de bötesmål som kan
SOU 2013:17 En effektivare inledning av processen
355
avgöras utan huvudförhandling kommer följden av att den tilltalade inte svarar bli att målet kommer att sättas ut till en huvudförhandling.
Ett föreläggande att svara i alla mål
De förändringar vi föreslår för handläggningen av de mål där åklagaren inte yrkar en strängare påföljd än vad som motsvarar fängelse i sex månader leder till att det är nödvändigt att den tilltalade i dessa mål föreläggs att redovisa sin inställning till åtalet och åklagarens övriga yrkanden så tidigt som möjligt.
En given utgångspunkt är att den inställning den tilltalade redovisat under förundersökningen inte utan vidare kan läggas till grund för ett avgörande. För att ett mål ska kunna avgöras utan huvudförhandling måste den tilltalade efter att åtalet väckts ges möjlighet att redovisa sin inställning till åtalet och sin syn på om huvudförhandling behövs.
Både när det gäller möjligheten till lagföring genom strafföreläggande och möjligheten att avgöra mål utan huvudförhandling är det den tilltalades inställning när han eller hon svarar på strafföreläggandet respektive åtalet som ska ha betydelse. Anledningen till det är att utgångspunkten bör vara att den enskilde i denna typ av mål alltid ska ha möjlighet att få målet avgjort i den särskilda ordningen om han eller hon vill det. Även om den tilltalade angett en inställning till brottsmisstankarna redan under förundersökningen är det först när åtalet väcks som han eller hon slutligt får besked om vad åklagaren gör gällande i målet. Det är också då som den enskilde får veta vilken påföljd och andra straffrättsliga följder som åklagaren anser att gärningen bör leda till.
När åklagarens påföljdsyrkande medger att brottet lagförs genom ett strafföreläggande eller prövas i domstol utan huvudförhandling är det enligt vår uppfattning nödvändigt att den misstänkte alltid föreläggs att redovisa sin inställning i samband med att strafföreläggandet utfärdas eller åtalet väcks. Det säkerställer att möjligheterna att avgöra målet i det särskilda förfarandet utnyttjas i så stor utsträckning som möjligt.
Även i de fall då det krävs en huvudförhandling för att avgöra målet är det av värde att den tilltalades ståndpunkt klargörs tidigt. Den tilltalades inställning till brottsmisstankarna ska klargöras under förundersökningen. Om målet ska avgöras efter en huvud-
En effektivare inledning av processen SOU 2013:17
356
förhandling kan det hävdas att det i regel är onödigt att förelägga den tilltalade att redovisa sin inställning innan förhandlingen. Vi gör dock bedömningen att ett tidigt svar på åtalet från den tilltalade fyller en viktig funktion även om målet ska avgöras efter en huvudförhandling. Det har betydelse för planeringen av huvudförhandlingen och för att minska risken för inställda förhandlingar. Det gäller oberoende av anledningen till varför det behövs en huvudförhandling.
Att den tilltalade föreläggs att redovisa sin inställning till åklagarens talan kan tjäna som en kontroll av att den tilltalade inte har ändrat inställning jämfört med den som redovisats i förundersökningen. En sådan kontroll fyller en funktion även om målet inte är omfattande. I mål som rör mindre allvarlig brottslighet är det inte ovanligt att det enda förhör som hållits med den tilltalade ägt rum direkt i anslutning till händelsen som åtalet rör. Det kan ha gått lång tid sedan dess, den tilltalade kan ha varit upprörd eller påverkad vid tillfället. I denna typ av mål är det inte ovanligt att den tilltalade vid huvudförhandlingen anger en annan inställning än under förundersökningen eller att han eller hon uppger sig inte minnas händelsen. Det kan leda till att huvudförhandlingen får ställas in och förundersökningen kompletteras. Det kan också innebära att vittnen har kallats till förhandlingen i onödan om en tilltalad som tidigare förnekat gärningen erkänner vid huvudförhandlingen. Om den tilltalade föreläggs att ange sin inställning när åtalet väcks bör risken för att han eller hon vid huvudförhandlingen anger en ny inställning minska. Vårt förslag om rådgivning i brottmål gör det möjligt för den tilltalade att tidigt få hjälp av en advokat att ta ställning till åtalet även i de fall då en offentlig försvarare inte förordnats under förundersökningen.
I mer omfattande mål förordnas som regel en försvarare redan under förundersökningen. Den tilltalade och dennes försvarare bör, senast i samband med slutdelgivning av förundersökningen, ha fått en någorlunda god uppfattning om vad åklagaren kommer att göra gällande. På samma sätt bör åklagaren då ha fått besked om den tilltalades inställning och om försvaret anser att det behövs kompletteringar av utredningen. Men det är först i åtalet som åklagaren samlat ska redovisa hur han eller hon utformar den talan som förs i rättegången. Enligt vårt förslag ska det, till skillnad mot i dag, även gälla åklagarens yrkande om påföljd. När åtalet har väckts kan alltså den tilltalade och dennes försvarare överblicka vad åklagaren gör gällande i målet. Den tilltalade bör då med hjälp av sin försvarare
SOU 2013:17 En effektivare inledning av processen
357
samlat kunna redovisa sin inställning till åklagarens talan. Försvaret får då också en naturlig möjlighet att komma med synpunkter i påföljdsfrågan före huvudförhandlingen. Det kan t.ex. gälla behovet av att utredningen om den tilltalades personliga förhållanden kompletteras.
Att den tilltalade i alla mål inledningsvis föreläggs att redovisa sin inställning ökar förutsättningarna för att kommande huvudförhandling ska kunna genomföras på ett ändamålsenligt sätt. Det bör underlätta att huvudförhandlingen i huvudsak kan inriktas på de frågor där parterna har olika uppfattning. Det kan leda till att åklagaren omvärderar vilken bevisning som ska åberopas. Den inledande delen av förhandlingen kan göras mer effektiv om den tilltalade i förväg har redovisat sin inställning. I de fall den tilltalade har erkänt enskilda åtalspunkter som ska avgöras vid en huvudförhandling bör de, som vi utvecklar i avsnitt 11.4 ofta kunna handläggas på ett förenklat sätt. För planeringen av huvudförhandlingen är det då värdefullt att den tilltalades inställning, så långt det är möjligt, är klargjord i förväg. Risken för att en huvudförhandling får ställas in minskar också om parternas ståndpunkter är klargjorda i förväg.
I mål som är omfattande eller komplicerade kan också ett inledande svar från den tilltalade visa att det är nödvändigt med ytterligare förberedelse innan målet kan avgöras vid en huvudförhandling. Vi återkommer till de frågorna i avsnitt 11.3.
Det står klart att en del tilltalade inte kommer att ge in ett svaromål. Vilka som inte kommer att göra det kan dock knappast avgöras i förväg. Även en tilltalad som uppgett att han eller hon inte kommer att svara på frågor förrän vid huvudförhandlingen kan ändra sig när han eller hon får del av åtalet. Att en del tilltalade inte kommer att komma in med ett svar medför enligt vår uppfattning inte att det finns skäl att avstå från de fördelar som kan uppstå om alla föreläggs att göra det.
Vi har tidigare fört fram att det förekommer att en del tilltalade anger en annan inställning till brottsmisstankarna vid huvudförhandlingen än vad de gjort under förundersökningen. Även med vårt förslag kommer det att uppstå situationer då den tilltalade redovisar en annan ståndpunkt vid huvudförhandlingen än vad som gjorts tidigare. När en sådan situation uppstår får de praktiska problem som det kan innebära lösas på samma sätt som i dag. Men vi gör bedömningen att risken för att det inträffar generellt sett bör minska. Utrymmet för den tilltalade att hävda att han eller hon
En effektivare inledning av processen SOU 2013:17
358
blivit missförstådd eller lämnat felaktiga uppgifter under förundersökningen minskar om den tilltalades inställning kontrolleras när åtalet väcks.
Sammanfattningsvis är vår slutsats att den tilltalade alltid ska föreläggas att svara på åtalet och de yrkanden som framställs i samband med detta.
8.3.3 Åklagaren ska förelägga den tilltalade att svara
Vi föreslår att åklagaren i alla mål ska förelägga den tilltalade att svara på åtalet. Enligt vår uppfattning är det motiverat både av processekonomiska och av principiella skäl.
I avsnitt
10
redogör vi för våra förslag om förfarandet i bötes-
mål. Åtal bör som vi utvecklar där kunna väckas genom att ett inte godkänt strafföreläggande ges in till rätten. Åklagaren ska bifoga den misstänktes eventuella svar när strafföreläggandet ges in. När åklagaren utfärdat ett strafföreläggande som inte godkänts är det en onödig omgång att åklagaren ska skriva ett åtal och ge in det till domstol för att rätten i sin tur ska delge den tilltalade åtalet och förelägga denne att svara på det. Om målet kan avgöras utan huvudförhandling innebär vårt förslag att det inte krävs någon ytterligare skriftväxling i domstol efter att åtal väckts genom att strafföreläggandet getts in till rätten.
I avsnitt 9 redogör vi för våra förslag till ett särskilt förfarande i erkända mål. Om den tilltalade erkänner, godtar de yrkanden som framställs och samtycker till att målet avgörs enligt förfarandet kan det ske utan ytterligare skriftväxling.
I båda fallen kan den inledande beredningen i domstol inriktas på hur målet ska handläggas med utgångspunkt från parternas talan respektive inställning. Om målet måste avgöras genom huvudförhandling kan rätten omedelbart kalla till en sådan.
I de fall då det med hänsyn till åklagarens yrkande om påföljd eller den tilltalades person inte är möjligt att avgöra målet utan en huvudförhandling är de processekonomiska fördelarna med att åklagaren delger den tilltalade åtalet och förelägger denne att svara på det inte lika stora. Det kan tala för att domstolen i dessa fall bör delge den tilltalade åtalet samtidigt som han eller hon kallas till huvudförhandling. Vi bedömer dock, som vi utvecklat i föregående avsnitt, att det även i dessa fall är en fördel för målets handläggning om den tilltalade föreläggs att ange sin inställning innan för-
SOU 2013:17 En effektivare inledning av processen
359
handlingen. Att den tilltalade alltid ska föreläggas att svara på åtalet gör att det är mest ändamålsenligt att föreläggandet att svara skickas av åklagaren i samband med att åtalet väcks. Det medför också att bestämmelserna om den inledande handläggningen i så stor utsträckning som möjligt kan vara enhetliga.
Ur principiell synvinkel anser vi att rollfördelningen i processen blir tydligare om det i första hand är åklagaren och inte rätten som förelägger den tilltalade att svara på åklagarens talan. Det blir tydligt att det som den tilltalade ska svara på är åklagarens åtal och att rätten inte tagit ställning i målet. Det är viktigt i de fall målet ska kunna handläggas i en särskild ordning om den tilltalade erkänner.
Att åklagaren ska skicka åtalet till den tilltalade och förelägga honom eller henne att svara på det innebär att åklagaren även ska vidta åtgärder för att se till att den tilltalade delges. Som vi utvecklar i avsnitt 8.5.6 bör det i många fall kunna ske genom förenklad delgivning. Något större merarbete kommer det alltså inte att innebära. Åklagaren ska ge in underlaget om att delgivning skett till rätten. Om delgivning av någon anledning inte kunnat ske när svarstiden gått ut bör ansvaret för delgivningen gå över till rätten. Handlingarna bör då regelmässigt skickas på nytt samtidigt som den tilltalade kallas till en huvudförhandling. Tiden fram till huvudförhandlingen kan användas för att säkerställa att den tilltalade blir delgiven. Det är mest ändamålsenligt att rätten under den tiden har ansvaret för att bevaka delgivningen och vid behov överväga andra åtgärder. Oavsett om delgivningsåtgärderna skötts av personal vid åklagarkamrarna eller domstolen ska rätten förstås kontrollera att den tilltalade är korrekt delgiven innan målet avgörs.
8.3.4 Föreläggandet till den tilltalade att svara på åtalet
Innehållet i svarsföreläggandet
Åklagarens föreläggande bör vara utformat så att den tilltalades syn på de frågor som har betydelse för rättegången redovisas så tydligt som möjligt i svaret.
Det mest centrala i den tilltalades svar bör vara att hans eller hennes inställning till åtalet kommer fram. Framförallt gäller det om gärningen erkänns eller förnekas. Men den tilltalade kan också ha invändningar som gör att han eller hon inte godtar att dömas
En effektivare inledning av processen SOU 2013:17
360
enligt åklagarens ansvarsyrkande. Det kan t.ex. gälla att han eller hon gör gällande någon ansvarsfrihetsgrund eller anser att brottet bör bedömas som lindrigare än vad åklagaren gjort.
För handläggningen i domstol har den tilltalades inställning till åklagarens påföljdsyrkande och övriga yrkanden också betydelse. Framförallt gäller det om den tilltalade erkänner, men har invändningar mot påföljdsyrkandet, ett yrkande om särskild rättsverkan eller ett enskilt anspråk. I sådana fall krävs i regel en huvudförhandling.
Många gånger bör det inte behövas att den tilltalade anger några egentliga skäl för sin inställning. Det finns t.ex. ingen poäng med att den tilltalade ska behöva skriva ned vad han eller hon har berättat under förundersökningen. Att den tilltalade förnekar eller erkänner gärningen är oftast tillräckligt. De fall då det kan behövas kortfattade skäl för den tilltalades inställning är framförallt om han eller hon vill föra fram sådant som inte kommit fram under förundersökningen, t.ex. om den tilltalade har en annan inställning än den åklagaren angett i åtalet. Att den tilltalade erkänner gärningen, men har invändningar mot något av yrkandena kan också vara exempel på situationer då den fortsatta handläggningen underlättas om den tilltalade anger korta skäl till sin inställning.
För att målet ska kunna avgöras utan huvudförhandling krävs att den tilltalade inte begär huvudförhandling. Den tilltalade ska därför upplysas om förutsättningarna för att målet avgörs utan sådan förhandling. Om det kan vara aktuellt att avgöra målet i det särskilda förfarandet ska den tilltalade föreläggas att ange om han eller hon samtycker till att målet avgörs på det sättet.
Den tilltalade kan åberopa egen bevisning. Om den tilltalade vill göra det kan det ställas krav på att han eller hon kommer in med en bevisuppgift så fort som möjligt. Den tilltalade bör därför på samma sätt som i dag föreläggas att i sådana fall till rätten uppge vilken bevisning som åberopas och vad han eller hon vill styrka med varje bevis.
Åklagaren ska förelägga den tilltalade att komma in med svar inom viss tid. Det saknas anledning att i lag ange vilken svarstid som ska gälla. Det är dock viktigt att svarstiden bestäms tämligen schablonartat. Den normala svarstiden bör vara 14 dagar. En svarstid på 14 dagar ger den tilltalade skäligt rådrum och möjlighet att vända sig till en advokat för rådgivning eller att samråda med sin försvarare. I särskilt omfattande eller komplexa mål kan en längre svarstid övervägas. Men även i sådana mål bör ett inledande svar
SOU 2013:17 En effektivare inledning av processen
361
normalt kunna ges inom 14 dagar. Därefter kan vid behov ytterligare förberedelse ske under ledning av rätten.
I häktade mål ska huvudförhandling normalt påbörjas inom 14 dagar efter att åtal väckts. Vi föreslår att tidsfristen ska kunna förlängas om det inom samma tid hålls ett förberedande sammanträde (se avsnitt 11.3.7). Samma tidsfrister gäller de flesta mål där den tilltalade är under 18 år. Utrymmet för att komma in med ett skriftligt svaromål före huvudförhandlingen (eller sammanträdet) kan vara begränsat i dessa mål. I de mål med frihetsberövade där det finns behov av att planera huvudförhandlingen i förväg sker planeringen ofta redan innan åtal väckts. I övriga mål finns det ofta inte utrymme att vänta på den tilltalades svar innan kallelse till huvudförhandling sker. Ett inledande svaromål kan dock vara värdefullt även i denna typ av mål. För att ett sådant ska kunna bidra till att klargöra ståndpunkterna krävs det emellertid att svarstiden sätts kortare än 14 dagar. Eftersom det regelmässigt är fråga om mål där det redan under förundersökningen förordnats en försvarare bör det inte sällan finnas förutsättningar för att det ska kunna ske. I varje fall bör svarstiden kunna sättas till en vecka i enklare eller mindre omfattande mål. I annat fall kan den tilltalade föreläggas att svara inom 14 dagar eller senast vid huvudförhandlingen eller ett förberedande sammanträdet. Försvararen kan då antingen ge in ett skriftligt svaromål i förväg eller vid förhandlingen, alternativt redovisa inställningen muntligt vid denna. Givetvis måste försvararen komma in med eventuell bevisuppgift i så god tid innan huvudförhandlingen att eventuella vittnen kan kallas till förhandlingen.
Utformningen av föreläggandet att svara
Det är viktigt att åklagarens föreläggande till den tilltalade och den information som lämnas i samband med denna är lätt att förstå och ta till sig. Till föreläggandet bör det bifogas en svarsblankett där den tilltalade enkelt kan ange hur han eller hon ställer sig till brottspåståendet, påföljden och övriga yrkanden i målet. Om det är aktuellt bör den tilltalade samtidigt få information om målet kan avgöras utan huvudförhandling och om sin rätt till juridisk rådgivning. Av informationsmaterialet bör det framgå att åklagaren kan komma att ändra sitt påföljdsyrkande både i skärpande och mildrande riktning.
En effektivare inledning av processen SOU 2013:17
362
I avsnitt 17 redogör vi för vår syn för vad som bör göras för att förbereda genomförandet av våra förslag. En viktig del i detta arbete är att ta fram standardiserade förelägganden, en standardiserad svarsblankett och informationsmaterial till tilltalade som ska skickas med i samband med att åtalet väcks. I största möjliga utsträckning bör materialet få en sådan utformning att samma material kan användas i alla mål. Den enda skillnaden bör vara informationen som rör handläggningen av mål som kan avgöras utan huvudförhandling. I de målen ska den tilltalade upplysas om sin rätt till huvudförhandling och hur han eller hon ska gå till väga om denne vill att målet avgörs med eller utan huvudförhandling.
En given förutsättning måste vara att det material som ska skickas till den tilltalade integreras i Åklagarmyndighetens verksamhetsstöd. Det bör ske så att det material som skickas till den tilltalade enkelt kan anpassas efter hur åklagaren utformar sin talan i det enskilda fallet. Åklagarmyndighetens och Sveriges Domstolarnas verksamhetsstöd bör också samordnas så att information i materialet enkelt och rationellt kan hanteras av och överföras mellan myndigheterna på sätt som underlättar en smidig handläggning.
Den svarsblankett som ska skickas till den tilltalade bör vara uppdelad i överskådliga delar med direkta frågor om den tilltalades inställning i anslutning till respektive åtalspunkt och yrkande med utrymme för att ange korta skäl för inställningen om det behövs. Det kan t.ex. anges att skäl för inställningen bör anges om den tilltalade haft en annan inställning under förundersökningen eller om han eller hon erkänner gärningen, men har invändningar mot påföljdsyrkandet eller något annat yrkande. På det sättet bör de invändningar som den tilltalade har kunna fångas upp på ett bättre sätt än om han eller hon får en allmänt hållen uppmaning som: ”du ska svara på åtalet och de yrkanden som framställs i samband med detta”. Att den tilltalades inställning redovisas på ett utförligt och korrekt sätt är viktigt för att målet på ett rättssäkert sätt ska kunna avgöras utan huvudförhandling utan ytterligare skriftväxling. I de fall då en huvudförhandling behövs ökar förutsättningarna för att den i huvudsak kan inrikta sig på de frågor där parterna har olika uppfattningar.
SOU 2013:17 En effektivare inledning av processen
363
8.4 Personutredning
Förslag: Att åklagaren ska ange ett yrkande om påföljd när
åtalet väcks medför att åklagaren ska besluta att inhämta yttrande från Kriminalvården när åklagaren behöver ett sådant underlag för sitt yrkande. En bestämmelse med den innebörden bör införas i 2 § lagen (1991:2041) om särskild personutredning i brottmål, m.m.
Personutredningar bör behovsanpassas så att de i högre grad är inriktade på vad som krävs i det enskilda fallet. Kriminalvården bör i normalfallet alltid lämna ett yttrande inom kortare tid än vad som är fallet i dag. I de fall Kriminalvården bedömer att det krävs ytterligare utredning ska det anges. Bestämmelser som rör yttrandenas innehåll, de närmare formerna för hur de ska inhämtas och när de ska kompletteras bör föras in i förordningen (1992:289) om särskild personutredning i brottmål, m.m.
8.4.1 Personutredning bör inhämtas tidigare
Åklagare har i dag möjlighet att inhämta yttrande från Kriminalvården4. Nedan används samlingsbegreppet personutredning för yttranden från Kriminalvården.
Förutsättningarna för att åklagaren ska kunna inhämta en personutredning enligt 2 § andra stycket lagen om särskild personutredning i brottmål, m.m. (personutredningslagen) är att den misstänkte har erkänt gärningen eller att det annars föreligger sannolika skäl för att den misstänkte har begått brottet. Det senare är alltså samma misstankenivå som normalt krävs för ett åklagarbeslut om anhållande.
Möjligheten för åklagare att inhämta personutredning infördes genom lagstiftning 2002. Tidigare var det endast rätten som kunde besluta att inhämta personutredning. Lagändringen motiverades med att inhämtande av personutredningar hade visat sig vara en flaskhals när det gällde tingsrätternas handläggningstider. Genom att åklagaren fick behörighet att fatta beslut om personutredning
4 Se 2 § andra stycket lag [1991:2041] om särskild personutredning i brottmål, m.m. (personutredning) och 5 kap. 9 § förordning [1998:642] om verkställighet av frivårdspåföljder (yttrande).
En effektivare inledning av processen SOU 2013:17
364
under förundersökningen ökade förutsättningarna för ett tidigt beslut och att det därmed skulle finnas ett fullständigt beslutsunderlag när målet skulle avgöras. Kriminalvårdsstyrelsen påpekade också i ett remissyttrande i lagstiftningsärendet att ett tidigt beslut om personutredning innebär att klienten oftast är mer motiverad för att diskutera sin situation samt att de åtgärder som kan bli aktuella blir mer adekvata om de vidtas tidigt. Regeringen konstaterade också att förutsättningarna för åklagaren att utfärda ett strafföreläggande med villkorlig dom som påföljd borde öka om åklagaren hade tillgång till en personutredning innan han eller hon fattat beslut i åtalsfrågan (prop. 2001/02:147).
Enligt den information som vi har förekommer det vid vissa åklagarkammare rutiner som innebär att åklagaren i dag inhämtar personutredning i en del fristmål. Exempel på detta kan vara att en person som är på fri fot åtalas tillsammans med en häktad. Detta är dock undantag.5 I det absoluta flertalet mål är det fortfarande rätten som inhämtar personutredningen. Vi föreslår att huvudregeln bör vara att åklagaren gör det i stället.
En anledning till att åklagaren bör inhämta nödvändig personutredning är att det många gånger bör krävas att åklagaren har tillgång till ett sådant underlag för att kunna ange ett adekvat yrkande om påföljd i åtalet. Men det finns även flera fördelar med att åklagaren inhämtar personutredningen.
Om åklagaren fattar beslut om personutredning kommer den att genomföras i närmare anslutning till det brott som utreds. Det bör enligt vår uppfattning skapa förutsättningar för att kvaliteten i personutredningarna kan öka.
Åklagarens ökade ansvar för påföljdsfrågan medför att åklagaren utifrån sin bedömning av straffvärdet och vilka påföljdsalternativ som är aktuella kan begära personutredningar som koncentreras till de relevanta alternativen. Antalet personutredningar har ökat konstant under den senaste fem åren. Från drygt 32 193 (varav 5 142 yttranden) år 2006 till 36 516 (varav 4 740 yttranden) år 2011.6 Förutsättningarna för att personutredningarna koncentreras
5 Enligt en enkät om handläggningen av mängdbrottmål som landets samtliga tingsrätter har besvarat har 38 av 48 tingsrätter angett att åklagare aldrig utnyttjar sin möjlighet att inhämta personutredning i mängdbrottmål. Nio av tingsrätterna har angett att det sker i 1–10 procent av målen och en tingsrätt att det sker i 11-25 procent av målen. Ökad effektivitet och förbättrad
samverkan vid handläggning av mängdbrott, Redovisning i maj 2010 av ett regeringsuppdrag
till Rikspolisstyrelsen, Åklagarmyndigheten och Domstolsverket, bilaga 3, s. 207. 6 Statistik Personutredningar och yttranden, Kriminalvårdens hemsida: kriminalvarden.se.
SOU 2013:17 En effektivare inledning av processen
365
till de fall där de behövs och att de är inriktade på det som behöver belysas i det enskilda fallet ökar enligt vår mening genom att åklagaren får ett större ansvar för påföljdsfrågan. Åklagaren kan på ett tydligare sätt än rätten ange ändamålet och inriktningen på personutredningen. Särskilt viktigt blir detta om Påföljdsutredningens förslag till ett nytt påföljdssystem införs.
Om den misstänkte föreläggs att komma till Kriminalvården när förundersökningen pågår eller i nära anslutning till att den avslutats bör han eller hon vara mer motiverad att komma dit och vara öppen för att diskutera olika frivårdande alternativ. I kallelsen från Kriminalvården kan den misstänkte också upplysas om att följden av att han eller hon inte kommer till Kriminalvården kan bli att åklagaren inte kan föreslå en frivårdande påföljd. Om den misstänkte väljer att inte medverka i utredningen bör enligt vår mening utgångspunkten vara att åklagaren inte ska behöva vänta med att väcka åtal. Åklagaren bör då framställa ett påföljdsyrkande grundat på straffvärdet och den information som finns tillgänglig. Om den tilltalade har invändningar mot åklagarens påföljdsyrkande blir det på det sättet tydligt för den tilltalade att det är viktigt att han eller hon kontaktar Kriminalvården för att förutsättningarna för alternativa påföljder ska kunna belysas.
I de ärenden där det finns en offentlig försvarare kan denne i sina kontakter med åklagaren i ett tidigt skede framföra den misstänktes önskemål inför en personutredning. Det bör öka förutsättningarna för att kontraktsvårdsutredningar kan genomföras i sådan tid att de kan vara klara när målet ska avgöras i tingsrätten, även i häktade mål.
Givetvis finns det situationer när personutredning inte behövs och därför inte heller ska hämtas in. Ett exempel på en sådan situation är när det står klart att strängare påföljd än villkorlig dom inte kommer i fråga. Det förhållandet att åklagarens påföljdsyrkande ska utgöra den yttersta gränsen för vilken påföljd som kan komma i fråga bör medföra att personutredning inte inhämtas i dessa fall. Det är en förbättring mot nuvarande system där det, enligt vår mening, händer att personutredning hämtas in i onödan.
När åtalet väcks ska åklagaren ge in den personutredning som inhämtats till rätten. Som vi utvecklar i nästa avsnitt bör det yttrande som åklagaren inhämtat från Kriminalvården många gånger vara tillräckligt. På det sättet säkerställs att rätten har tillgång till utredning om den tilltalades personliga förhållanden i ett tidigt skede under handläggningen. Det minskar risken för att
En effektivare inledning av processen SOU 2013:17
366
beslutsunderlaget är ofullständigt när målet ska avgöras. När det krävs ytterligare utredning kan personutredningen kompletteras inför en huvudförhandling i målet. I många fall kan de oklarheter eller ofullständigheter som kan finnas, på samma sätt som i dag, lösas när den tilltalades personliga förhållanden gås igenom vid huvudförhandlingen.
Ett argument som skulle kunna anföras mot att personutredning genomförs tidigt är att det finns en risk för att underlaget är inaktuellt när målet ska avgöras. Den risken finns redan i dag och uppstår framförallt i mål där handläggningen av en eller annan anledning drar ut på tiden. Flera av våra förslag syftar till att målen i domstol ska kunna avgöras tidigare än vad som är fallet i dag. Om domstolen får indikation på att det har inträffat något i den tilltalades livssituation som påverkar bedömningen av påföljdsfrågan innan målet ska avgöras kan personutredningen på samma sätt som i dag kompletteras. I sådana fall kan kompletteringen begränsas till de nya förhållandena och vilken betydelse det har för påföljdsvalet.
När det gäller misstänkta som är under 18 år inhämtas yttranden från socialnämnden redan i dag i ett tidigt skede. Om förundersökningen gäller ett brott med fängelse i straffskalan ska undersökningsledaren enligt 11 § andra stycket LUL som huvudregel inhämta ett sådant yttrande redan i samband med att den unge delges misstanke enligt 23 kap. 18 § RB. Om det inte skulle ha skett under förundersökningen ska åklagaren inhämta ett yttrande innan beslut fattas i åtalsfrågan. Det finns därför i dessa mål redan enligt nuvarande bestämmelser goda förutsättningar för att åklagaren ska kunna ha ett underlag för sitt påföljdsyrkande när åtalet väcks. Vi föreslår därför inga ändringar i dessa fall om tidpunkten för när yttranden från socialnämnden ska inhämtas eller vad de ska innehålla.
8.4.2 Personutredningen bör behovsanpassas
Det huvudsakliga syftet med en personutredning är att Kriminalvårdens yttrande ska ge ett underlag för bedömningen av påföljdsfrågan i domstol. Det är angeläget att personutredningen inte är mer omfattande än vad som krävs. Det är viktigt för att Kriminalvårdens resurser ska användas på ett effektivt sätt. Tiden det tar att genomföra en personutredning bör inte heller i onödan utgöra ett
SOU 2013:17 En effektivare inledning av processen
367
hinder för ett effektivt och ändamålsenligt brottmålsförfarande. Dessutom kräver hänsynen till den enskildes personliga integritet att utredningen om hans eller hennes personliga förhållanden inte är mer omfattande än vad som är nödvändigt.
Företrädare från Kriminalvården har till oss uppgett att Kriminalvården är positiva till en ordning som innebär att yttrandena kan differentieras i högre grad än vad som är fallet i dag. Kriminalvården kan relativt enkelt och snabbt ta ställning till om det finns ett vårdbehov pga. missbruk eller andra skäl och om det med hänsyn till den misstänktes person finns förutsättningar för samhällstjänst. I de fall då det finns ett vårdbehov kan det däremot ta längre tid att ta fram ett lämpligt program eller vårdalternativ. Det kan också vid en första kontakt komma fram att det finns behov av ytterligare personutredning. Företrädarna för Kriminalvården har uppgett att viktiga förutsättningar för snabba och kvalitativa personutredningar är att beställningen på vad personutredningen bör vara inriktad på är tydlig och att den innehåller aktuella kontaktuppgifter. Ett problem som kan leda till att personutredningen drar ut på tiden eller inte kommer till stånd är att Kriminalvården kan ha svårt att få kontakt med den enskilde eller att han eller hon inte kommer på utsatt tid.
Om åklagaren i de fall det behövs en personutredning begär ett yttrande från Kriminalvården innan åtalet väcks ökar enligt vår bedömning förutsättningarna för att personutredningarna kan anpassas till behovet i det enskilda fallet. Kriminalvården kan då inom en kortare tid göra en mindre omfattande personutredning som är inriktad på om det finns vårdbehov, om personen är lämplig för samhällstjänst eller om det finns något som behöver utredas vidare. Kriminalvården kan redovisa sin bedömning i ett yttrande till åklagaren. Det kan innehålla ett konkret förslag till frivårdande påföljd i de fall det är aktuellt, och kort besked i frågorna om det finns vårdbehov, övervakningsbehov och om personen är lämplig för samhällstjänst. I många fall bör personutredningen kunna avslutas utan att något kompletterande yttrande behövs. När så inte är fallet kan Kriminalvården ange att det krävs ytterligare tid, t.ex. för att ta fram ett lämpligt påföljdsalternativ eller för att det krävs ytterligare utredning. Om Kriminalvården inte kunnat komma i kontakt med den enskilde kan det anges.
Den enskilde har ett ansvar för att medverka i personutredningen och den kommande rättsprocessen. Kriminalvårdens yttranden bör inte i onödan fördröjas om den enskilde brister i
En effektivare inledning av processen SOU 2013:17
368
detta ansvar. För att tydliggöra vikten av att den enskilde sköter kontakten med Kriminalvården kan det lämpligen anges i kallelsen till den misstänkte att konsekvensen av att han eller hon inte medverkar i personutredningen kan bli att åklagaren inte har möjlighet att framställa ett yrkande om en frivårdande påföljd. Vikten av att den misstänkte medverkar i personutredningen bör också redan tidigare ha betonats av Polisen i samband med att polisen tillsammans med den misstänkte gått igenom vad som kommer att ske i de olika delarna av processen i anledning av det brott som den enskilde är misstänkt för.
Enligt 1 § förordningen om särskild personutredning i brottmål, m.m. ska samråd med Kriminalvården ske om tiden för yttrandet ska bestämmas till kortare tid en månad. Vi bedömer att normaltiden för när Kriminalvården ska lämna ett yttrande av det slag som vi föreslår bör kunna förkortas. Vårt förslag är att normaltiden bestäms till 14 dagar, men vi har förståelse för att det vid den fortsatta beredningen av våra förslag kan komma fram synpunkter om att en annan tid är lämpligare. Vi vill dock betona att vårt förslag innebär att Kriminalvården ska lämna ett inledande yttrande som är mindre omfattande än vad yttrandena är i dag. Om Kriminalvården bedömer att det inte behövs ytterligare utredning kan personutredningen avslutas genom yttrandet. I de fall då det krävs ett utvidgat yttrande kan det i stället anges.
Genom ett yttrande innan åtalet väcks kan åklagaren få ett underlag för sitt yrkande om påföljd. I många fall bör det vara tillräckligt för att påföljdsfrågan ska kunna avgöras i domstol, med eller utan huvudförhandling. Någon ytterligare utredning behövs då inte efter att åtalet har väckts.
När Kriminalvården bedömer att det krävs ytterligare tid för att slutföra nödvändig personutredning kan rätten besluta om när kompletteringen ska ske efter att åtalet väckts. Det kan också ske om rätten av någon annan anledning bedömer att det krävs ytterligare utredning, t.ex. efter önskemål från den tilltalade eller dennes försvarare. Målet kan sättas ut till huvudförhandling och tiden fram till denna kan användas för att komplettera utredningen. Yttrandet kan på detta sätt användas för att tidigt identifiera i vilka fall det krävs en mer kvalificerad utredning. I avvaktan på att utredningen kompletteras kan åklagaren i åtalet ange ett yrkande grundat på sin uppfattning om brottslighetens straffvärde och vad som framkommit om den misstänktes person. Åklagaren kan sedan ändra sitt yrkande när personutredningen har kompletterats. Den som
SOU 2013:17 En effektivare inledning av processen
369
åtalas får på det sättet ett incitament att aktivt medverka till att de kompletteringar som han eller hon anser behövs kommer till stånd. Han eller hon kan också föra fram synpunkter på detta i sitt svar på åtalet.
Ett exempel på en situation då det krävs en mer kvalificerad utredning om den misstänktes personliga förhållanden är när det finns skäl att inhämta ett läkarintyg enligt 7 § lagen om personutredning i brottmål, m.m. Det kräver i dag beslut av domstol. Vi anser inte att det finns skäl att ändra på det. Ett sådant beslut är särskilt ingripande för den enskildes personliga integritet. När det finns behov av ett sådant underlag bör domstol fatta beslut om det.
8.4.3 Konsekvenser för åklagarens handläggning
Inför ett åtalsbeslut tar åklagaren ställning till om det finns tillräckliga skäl för åtal och vilket brott åtalet ska avse. För att åklagaren ska kunna ange ett påföljdsyrkande krävs dessutom att åklagaren gör en uppskattning av brottets straffvärde. En sådan bedömning gör åklagaren redan i dag när han eller hon överväger om strafföreläggande kan utfärdas.
När det gäller bestämmandet av årsinkomsten vid fastställande av ett dagsbotsbelopp ska åklagaren, enligt 4 § tredje stycket förundersökningskungörelsen (1947:948) utreda den misstänktes inkomst- och förmögenhetsförhållanden, om det finns anledning att anta att dagsböter kan komma att dömas ut. Förundersökningen innehåller också i vanliga fall uppgift om den misstänktes ekonomiska förhållanden, som exempelvis taxerad inkomst, som polis eller åklagare hämtat in under utredningen.
I sammanhanget kan nämnas att Påföljdsutredningen haft i uppdrag att analysera och föreslå hur användningen av dagsböter kan öka med bibehållen trovärdighet i straffet. Utredningen har tagit ställning till hur årsinkomsten ska fastställas vid dagsbotsberäkningen och gjort bedömningen att dagsbotsbeloppet bör fastställas utifrån en samlad bedömning, vid vilken den tilltalades senaste taxerade inkomst eller andra uppgifter från Skatteverket om möjligt ska beaktas (Nya påföljder, SOU 2012:34, avsnitt 16.3.2). Utredningen har hänvisat till förslagen i Månadsuppgiftsutredningens betänkande (Månadsuppgifter – snabbt och enkelt, SOU 2011:40), som bl.a. innebär att Åklagarmyndigheten ska få tillgång till månadsuppgifter, dvs. uppgifter om lön och skatte-
En effektivare inledning av processen SOU 2013:17
370
avdrag på arbetstagarnivå som arbetsgivare och andra föreslås lämna varje månad till Skatteverket. Ett av skälen till förslaget är att Åklagarmyndigheten behöver uppgifterna när strafföreläggande ska utfärdas. Inkomsten har även betydelse för återbetalningsskyldigheten av kostnader för försvar och målsägandebiträde. Påföljdsutredningen har uttryckt att det bör övervägas om inte också de allmänna domstolarna bör få tillgång till månadsuppgifter, om förslaget genomförs. Enligt vår uppfattning bör åklagaren ansvara för att inhämta sådana månadsuppgifter, när uppgiften behövs för att framställa påföljdsyrkandet. Samtidigt innebär handläggningstiden i domstol att det emellanåt kan finnas ett behov av att även domstolen hämtar in färska inkomstuppgifter under målets handläggning. Vi ansluter oss därför till Påföljdsutredningens bedömning att det bör övervägas att låta de allmänna domstolarna få tillgång till månadsuppgifter.
Ett viktigt underlag för ett påföljdsyrkande är om den som ska åtalas har gjort sig skyldig till brott tidigare. För att få reda på detta räcker det med en kontroll av misstanke- och belastningsregistret. En sådan kontroll görs redan i dag rutinmässigt av åklagarna.
Vårt förslag att åklagaren ska framställa ett påföljdsyrkande i åtalet innebär att åklagaren måste överväga om det behövs ytterligare underlag. Vilket underlag som behövs beror på vilket eller vilka brott åklagaren anser att den tilltalade har gjort sig skyldig till, åklagarens uppskattning av brottslighetens straffvärde och vad belastningsregistret innehåller. Åklagaren kan också få ledning av förundersökningen. Av denna framgår t.ex. ofta om den misstänkte har eller kan misstänkas ha missbruksproblem. Om åklagaren anser att det behövs ytterligare utredning om den tilltalades personliga förhållanden aktualiseras frågan om att inhämta en personutredning.
Vi föreslår, som vi utvecklat i föregående avsnitt, att yttrandena från Kriminalvården bör differentieras. Kriminalvården bör som regel kunna lämna ett yttrande senast inom 14 dagar efter beslutet att inhämta personutredning. Jämfört med i dag innebär det en halvering av den vanliga utredningstiden.
Även om tiden för personutredning görs kortare innebär vårt förslag förändringar för handläggningen vid åklagarkamrarna. För vissa ärenden kommer det antagligen att leda till att handläggningstiden vid åklagarkamrarna ökar jämfört med i dag. Situationen skiljer sig åt beroende på om åklagaren är förundersökningsledare eller om förundersökningen är polisledd.
SOU 2013:17 En effektivare inledning av processen
371
Personutredning när åklagaren är förundersökningsledare
En åklagare som är förundersökningsledare kan göra en förhandsbedömning av påföljdsfrågan medan förundersökningen pågår. När förundersökningen fortskridit så långt att det finns sannolika skäl för brottsmisstanken och åklagaren bedömer att det kommer bli aktuellt att väcka åtal kan han eller hon göra en preliminär bedömning av vilket brott det är fråga om, en uppskattning av straffvärdet och vilken utredning om den misstänktes förhållanden som behövs.
Om det behövs en personutredning kan den avslutande delen av förundersökningen användas för att utredningen ska vara tillgänglig när åtalsbeslutet fattas. Om handläggningen sker på det sättet behöver åtalet inte fördröjas av att åklagaren inväntar ett yttrande från Kriminalvården.
Om den tilltalade är häktad har domstolen redan slagit fast att den tilltalade är på sannolika skäl misstänkt för ett visst brott. Åklagaren kan redan då, på motsvarande sätt som idag görs av domstol, inhämta en personutredning mot bakgrund av det häktningsgrundande brottet. Den tilltalades försvarare kan, på samma sätt som i dag, vid häktningsförhandlingen eller på annat sätt, framföra synpunkter på inriktningen av personutredningen, t.ex. om det ska genomföras en kontraktsvårdsutredning.
Personutredning vid polisledda förundersökningar
Om förundersökningen är polisledd redovisas förundersökningen till åklagaren efter att den slutförts. Åklagaren ska då ta ställning till åtalsfrågan. En stor del av de polisledda förundersökningarna gäller bötesbrott eller brott där påföljden regelmässigt bestäms till villkorlig dom utan samhällstjänst. I de fallen behövs ingen personutredning. Åklagaren kan också komma fram till att det inte finns tillräckliga skäl för åtal eller att det finns förutsättningar att meddela åtalsunderlåtelse eller besluta om förundersökningsbegränsning. Men personutredningen kommer oavsett detta att krävas i ett antalsmässigt stort antal ärenden. I de fallen kan vårt förslag leda till att genomströmningstiden vid Åklagarmyndigheten ökar jämfört med i dag eftersom det behövs tid för att inhämta en personutredning.
Ett alternativ när det gäller de polisledda förundersökningarna skulle kunna vara att en polisiär förundersökningsledare får möjlig-
En effektivare inledning av processen SOU 2013:17
372
het att besluta om personundersökning. Sedan 1 mars 2012 kan en polisiär förundersökningsledare besluta att inhämta yttranden från Socialnämnden enligt 11 § LUL. I mål där den tilltalade är under 18 år görs sig dock speciella hänsyn gällande. Ett yttrande från Socialnämnden ska som huvudregel inhämtas redan i samband med den unge delges misstanke. Brottsmisstanken kan föranleda insatser från Socialnämnden oberoende av om ärendet leder till åtal. Yttranden från Kriminalvården bör bara inhämtas i de fall då det är aktuellt att väcka åtal.
Frågan om en polisiär förundersökningsledare skulle kunna besluta att inhämta yttrande från Kriminalvården övervägdes av Beredningen för rättsväsendets utveckling i SOU 2001:59. Beredningen kom fram till att det, i varje fall under de förhållanden som rådde 2001, inte var lämpligt. De skäl som beredningen anförde för sin ståndpunkt är övertygande. Det är inte heller under dagens förhållanden lämpligt att ge polisiära förundersökningsledare möjlighet att besluta om personutredning. Det är åklagaren som har kompetensen att fatta beslut i åtalsfrågan och formulera påföljdsyrkandet. Det bör därför också vara åklagaren som beslutar om vilken utredning som behövs. Det är annars stor risk att onödiga personutredningar utförs och att personutredningar i flera fall inte inriktas på det som är relevant när påföljdsfrågan ska avgöras.
Den ökade genomströmningstid i åklagarledet som vårt förslag kan leda till för vissa ärenden ska ställas i relation till fördelarna för hela rättskedjan. Det möjliggör att många mål kan avgöras på ett enkelt och snabbt sätt i domstol utan huvudförhandling. Det ökar förutsättningarna för att det finns ett tillräckligt beslutsunderlag när målet ska avgöras. Det ökar också, som vi utvecklat i föregående avsnitt, förutsättningarna för mer effektiva och bättre personutredningar som är anpassade efter vad som krävs i det enskilda fallet.
Att handläggningstiden vid Åklagarmyndigheten förlängs får konsekvenser för möjligheten att använda förenklad delgivning enligt de nuvarande bestämmelserna. Vi återkommer till den frågan i avsnitt 8.5.
Liksom våra övriga förslag som innebär att åtgärder som i dag sker i domstol ska vidtas i ett tidigare skede, medför förslaget att personutredning regelmässigt ska inhämtas innan åtal väcks, att det sannolikt kommer att krävas en förstärkning av administrativ personal vid åklagarkamrarna.
SOU 2013:17 En effektivare inledning av processen
373
8.4.4 Utformningen av bestämmelserna
Åklagaren bör som vi utvecklat i detta avsnitt få ett tydligare ansvar för att inhämta personutredningar innan åtalet väcks. För att klargöra det bör 2 § lagen om personutredning i brottmål, m.m. kompletteras med en bestämmelse med innebörd att åklagaren ska besluta att inhämta ett yttrande från Kriminalvården om det behövs för att åklagaren ska kunna ange ett yrkande om påföljd när åtalet väcks. En förutsättning för att åklagaren ska kunna inhämta ett yttrande är redan enligt gällande bestämmelser att den misstänkte är på sannolika skäl misstänkt. Dessutom bör utredningen ha kommit så långt att åklagaren bedömer att det är aktuellt att väcka åtal och att åklagaren har en preliminär uppfattning om vilket brott som åtalet ska avse och vad straffvärdet är. I annat fall finns det risk att personutredning genomförs i onödan.
Bestämmelser som rör yttrandenas innehåll, när de ska lämnas och när de ska kompletteras, bör lämpligen föras in i förordningen om särskild personutredning i brottmål, m.m. Bestämmelserna bör utgå från att åklagaren eller rätten på samma sätt som i dag beslutar att inhämta ett yttrande från Kriminalvården. Den misstänkte kan underrättas om åklagarens beslut att inhämta personutredning i samband med att han eller hon kallas till Kriminalvården. Kriminalvården ska alltid lämna ett yttrande inom den tid som angetts i beslutet. Vi föreslår att normaltiden bör vara 14 dagar. Om det är aktuellt kan Kriminalvården i yttrandet ange att det krävs ytterligare utredning och hur lång tid utredningen förväntas ta. I sådana fall bör det naturliga vara att rätten, efter att målet satts ut till huvudförhandling, anger en tid för när ett kompletterande yttrande ska lämnas. I de fall då det inte krävs ytterligare utredning ska personutredningen avslutas genom yttrandet. Det ska förstås inte hindra att rätten eller åklagaren beslutar att inhämta ett kompletterande yttrande i de fall då det behövs.
8.5 Delgivning
8.5.1 Reformbehovet
För att åstadkomma en effektiv brottmålsprocess krävs inte bara behovsanpassade förfaranderegler utan även att enskilda som ska medverka i mål eller ärende kan delges handlingar på ett ändamålsenligt sätt.
En effektivare inledning av processen SOU 2013:17
374
Det är grundläggande att reglerna om delgivning i brottmål bör vara utformade så att det finns rimliga garantier för att den tilltalade har fått del av innehållet i de handlingar som ligger till grund för domstolens avgörande. Samtidigt som delgivningsreglerna är en viktig rättssäkerhetsgaranti så får de inte vara utformade på ett sätt så att de hindrar eller försenar brottmålsprocessen. I förarbetena till den nya delgivningslagen påpekas att det är rimligt att lägga ett ansvar på parterna att bevaka handlingar som domstolar och andra myndigheter skickar i pågående mål och ärenden7. Bristande delgivning är också en av de vanligaste orsakerna till att handläggningen av ett mål drar ut på tiden. Att bestämmelserna om delgivning är utformade på ett ändamålsenligt sätt är alltså viktigt både av rättssäkerhets- och effektivitetsskäl.
Delgivningsbestämmelserna bör, menar vi, vara konstruerade så att de ger den flexibilitet som behövs för att tillgodose kravet på en snabb och ändamålsenlig handläggning genom hela rättskedjan. Liksom för brottmålsprocessens del bör alltså en helhetssyn anläggas på hur delgivning kan ske under handläggningen. Reglerna bör vara utformade så att de garanterar att den enskilde får del av det material som ligger till grund för domstolens avgörande, utan att det för den skull byggs in onödiga svårigheter eller hinder i myndigheternas och domstolarnas hantering.
Det är rimligt att den som vet om att han eller hon är skäligen misstänkt för ett brott också har ett ansvar för att bevaka vad som händer i ärendet, så länge den misstänkte med viss regelbundenhet underrättas om hur handläggningen fortskrider. Grundtanken i vårt förslag är att det ska bli en bättre process för den tilltalade. I det ligger att han eller hon löpande under utredningen ska informeras om vad som är nästa steg i processen. Myndigheterna inom rättsväsendet bör därför samverka så att handlingar delges på ett smidigt sätt genom hela rättskedjan. De brottsutredande myndigheterna bör kunna vidta delgivningsåtgärder till förmån för domstolen så att frågor om ansvar för brott kan prövas av rätten inom rimlig tid. Reglerna bör vara utformade så att en sådan samverkan underlättas.
Mot denna bakgrund har vi valt att se över reglerna om delgivning i brottmål. Det är vår utgångspunkt att förenklad delgivning ska kunna användas av rättsväsendet i så stor utsträckning som möjligt och att reglerna bör göras mer flexibla.
7 Se exempelvis Ny delgivningslag, prop. 2009/10:237 s. 131
SOU 2013:17 En effektivare inledning av processen
375
8.5.2 Allmänt om delgivningslagen
Den 1 april 2011 trädde en ny delgivningslag (2010:1932) i kraft. Delgivningslagen gäller när delgivning ska ske i ett mål eller ärende hos domstol eller annan myndighet. Om det finns en avvikande bestämmelse i lag eller annan författning så gäller den bestämmelsen. Genom delgivningsreglerna ska bl.a. rimliga garantier skapas för att enskilda i mål och ärenden som rör dem har kunnat ta del av innehållet i de handlingar som legat till grund för myndighetens avgörande.
Syftet med den nya delgivningslagen var enligt regeringen att ge bättre förutsättningar för en effektiv och säker hantering av delgivningar. Ett större ansvar skulle läggas på parterna att bevaka handlingar som domstolar och andra myndigheter skickar i pågående mål och ärenden. Förändringarna ingick som ett led i arbetet med att minska andelen inställda huvudförhandlingar i brottmål.
De delgivningssätt som framförallt aktualiseras i brottmål är vanlig delgivning, muntlig delgivning, stämningsmannadelgivning och förenklad delgivning. Delgivningssätt ska alltid väljas med utgångspunkt från att sättet ska vara ändamålsenligt med hänsyn till handlingens innehåll och omfattning och medföra så lite kostnader och besvär som möjligt. Delgivning får inte heller ske på ett sätt som är olämpligt med hänsyn till omständigheterna i delgivningsärendet (4 § andra stycket delgivningslagen). Muntlig delgivning och förenklad delgivning får enligt lagen inte användas för att delge en handling som inleder ett förfarande. Det är den myndighet som handlägger ett mål eller ärende som i allmänhet ska se till att delgivning sker och kontrollera att den har gått till på rätt sätt.
8.5.3 Information om förenklad delgivning
Förenklad delgivning får enligt 24 § första stycket delgivningslagen som huvudregel användas av en myndighet mot part enbart om denne av myndigheten fått information om att delgivningssättet kan komma att användas i målet eller ärendet. I förarbetena har denna ordning motiverats med att det skulle kunna vara tveksamt om sakens identitet är densamma i olika skeden, alltså om vad som egentligen är samma mål eller ärende. Det skulle enligt motiven
En effektivare inledning av processen SOU 2013:17
376
också kunna vara svårt att i en information i första instans precisera i vilken sorts ärende och vid vilken myndighet som saken kan komma att handläggas i ett senare skede. Ett annat skäl som har lyfts fram som ett argument för en ordning där information om förenklad delgivning måste lämnas i varje mål eller ärende och i varje instans är att varje myndighet själv bör får bestämma vilka delgivningsformer den vill använda. Dessutom har det hävdats att en annan ordning kan innebära att den enskilde måste hålla sig anträffbar längre tid än vad som kan vara skäligt. Förenklad delgivning bör därför enligt motiven kräva att information om delgivningsformen delges i varje ärende och hos varje myndighet för sig (prop. 1990/91:11 s. 22 f).
8.5.4 Regler om delgivning av handlingar i brottmål
När det gäller delgivning av handlingar i brottmål finns det särskilda regler om det i rättegångsbalken (33 kap. 6–8 §§ RB). I 6 § finns regler om delgivning av stämning. Förenklad delgivning vid överklagande till andra instans regleras i 7 § och en bestämmelse om delgivning av part som saknar hemvist inom riket finns i 8 §.
Särskilt om delgivning av stämning
I samband med ikraftträdandet av den nya delgivningslagen ändrades regeln i 33 kap. 6 § RB om på vilket sätt stämning i brottmål får delges. I bestämmelsen görs ett undantag från regeln i 24 § delgivningslagen om att förenklad delgivning inte får användas vid delgivning av en handling som inleder ett förfarande och att parten måste ha fått information om att delgivningssättet kan komma att användas av den myndighet som handlägger målet eller ärendet.
Innan bestämmelsen ändrades kunde stämning i brottmål delges genom vanlig delgivning eller genom stämningsmannadelgivning om delgivningsmottagaren påträffades. Det fanns sedan 2001 ett undantag som gjorde det möjligt att under vissa förutsättningar delge stämningsansökningar med förenklad delgivning om åtalet som avsåg brott som kunde beivras genom ordningsbot.
Numera följer det av 33 kap. 6 § RB att stämning och bifogade handlingar i brottmål oavsett brottstyp kan delges genom förenklad delgivning om handlingarna skickas inom sex veckor från
SOU 2013:17 En effektivare inledning av processen
377
det att den tilltalade vid ett personligt sammanträffande med polis, åklagare, tulltjänsteman eller tjänsteman vid Kustbevakningen fått del av information om att sådan delgivning kan komma att användas i tingsrätten. För att tingsrätten ska kunna använda förenklad delgivning under målets fortsatta handläggning, t.ex. för att delge kallelser, måste domstolen dessförinnan delge den tilltalade information om att så kan komma att ske (prop. 2009/10:237 s. 270).
Kravet på att delgivningsmottagaren ska ha fått information om delgivningssättet vid ett personligt sammanträffande har uppställts för att det inte ska finnas någon risk att den misstänkte missuppfattar vad förenklad delgivning innebär (a. prop. s. 149).
Förenklad delgivning sker genom att tingsrätten skickar den handling som ska delges till delgivningsmottagaren och efterföljande arbetsdag ett kontrollmeddelande om att så har skett. I praktiken skickas handlingen oftast med post till delgivningsmottagaren under dennes senast kända adress och dagen efter ett meddelande om att handlingen har skickats. Om den senast kända adressen inte kan användas får handlingen och kontrollmeddelandet skickas till delgivningsmottagarens folkbokföringsadress om det finns en sådan och det är en annan än den senast kända adressen. Myndigheten förutsätts dokumentera att meddelandet har sänts, exempelvis genom att göra en anteckning om det i akten. Regleringen är teknikneutral. Det betyder att handlingen exempelvis kan skickas elektroniskt.
Det finns en möjlighet för tingsrätten att ge i uppdrag åt åklagare att utfärda stämning enligt 45 kap. 1 och 16 §§ RB. I sådant fall ansvarar åklagaren för att den tilltalade delges stämning och därtill fogade handlingar.
Utöver de krav som ställs upp i 33 kap. 6 § RB för att förenklad delgivning ska kunna ske, måste även övriga förutsättningar enligt delgivningslagen vara uppfyllda. En prövning av att det inte är olämpligt att använda förenklad delgivning med hänsyn till omständigheterna i delgivningsärendet ska göras. Enligt motiven kan det vara olämpligt att använda förenklad delgivning om brottsmisstanken har ändrats sedan informationen delgavs. Ett annat exempel som nämns i förarbetena på en situation där det kan vara olämpligt att använda förenklad delgivning är att den misstänkte har varit påverkad eller av annan anledning kan antas ha haft svårt att ta till sig informationen om vad förenklad delgivning innebär (a. prop. s. 270).
En effektivare inledning av processen SOU 2013:17
378
Tidsfristen för delgivning av stämning
Handlingarna som ska delges ska ha skickats till den misstänkte inom sex veckor från det att han eller hon delgetts upplysningen om att förenklad delgivning kan komma att användas i tingsrätten. Tidsperioden har bestämts utifrån vad som kan anses rimligt att kräva av den misstänkte när det gäller att hålla sig underrättad om handläggningen i brottmålet. Det har skett bl.a. med hänsyn till erfarenheter från en försöksverksamhet som bedrevs vid Stockholms tingsrätt, och senare även vid Uppsala tingsrätt och Helsingborgs tingsrätt, under perioden den 1 juli 2004–30 juni 2008. Då gällde en särskild lag (2004:505) om försöksverksamhet med snabbare handläggning av brottmål. Försöksverksamheten, det s.k. Snabbspåret, innebar att den tilltalade med undantag från gällande delgivningsregler fick delges stämningsansökan och andra handlingar i ett brottmål genom förenklad delgivning om han eller hon vid en polismyndighet eller Åklagarmyndigheten hade fått del av information om att sådan delgivning kunde komma att användas i brottmålet. Dessutom krävdes för att förenklad delgivning skulle få användas att det vid tidpunkten för delgivning av stämningsansökan inte hade gått längre tid än fem veckor sedan brottsanmälan upprättades. Eftersom delgivning med förenklad delgivning anses ha skett när två veckor förflutit från det att handlingen skickades innebar det i praktiken att tingsrätten behövde skicka stämningen till den tilltalade inom 20 dagar från det att brottsanmälan hade upprättats. De ärenden som skulle handläggas inom Snabbspåret avsåg sådana brott som faller under polisens förundersökningsledning, s.k. mängdbrottsärenden.
Försöksverksamheten utvärderades av Åklagarmyndigheten, Rikspolisstyrelsen, Domstolsverket, Kriminalvården och Rättsmedicinalverket i en rapport avgiven i oktober 2008, Snabbspåret
En försöksverksamhet med snabbare handläggning av vissa brottmål
(dnr Ju2008/8451/Å). Det konstateras i rapporten att endast ca 11 procent av möjliga ärenden fördes in på Snabbspåret, att de vanligaste brottstyperna var stöld, snatteri och rattfylleri och att brott med muntlig bevisning liksom brott som överhuvudtaget var mer svårutredda förekom mycket sparsamt. Sammanfattningsvis drogs slutsatsen att det var brott som normalt kunde handläggas snabbt som hade kommit att hanteras inom Snabbspåret. Det konstaterades också att det förenklade delgivningsförfarandet hade lett till effektivitetsvinster utan att detta gått ut över rättssäker-
SOU 2013:17 En effektivare inledning av processen
379
heten. I rapporten gjordes bedömningen att tidsfristen om fem veckor borde utökas till åtta veckor (a.a. s. 93 ff.). De skäl som anfördes för det var främst att det var nödvändigt att polisen fick ytterligare tid att slutföra förundersökningarna för att kunna handlägga alla mängdbrottsärenden i Snabbspåret. Utökad tid för polisen angavs också vara en fördel för att hinna med olika typer av tekniska undersökningar och för att den misstänkte verkligen skulle få skäligt rådrum att lämna synpunkter på förundersökningen.
Vid införandet av den generella regeln om förenklad delgivning av stämning och andra handlingar i brottmål angav regeringen att det endast kan ställas krav på att den misstänkte håller sig underrättad i åtalsfrågan under en kortare tid. Regeringen menade att det kunde vara rimligt att den misstänkte bevakar om åtal väcks under något längre tid än vad som gällt under försöksverksamheten och anslöt sig till den bedömning i fråga om tiden som gjorts i departementspromemorian (prop. 2009/10: 237 s. 149). I promemorian angavs att tidsperioden bör vara sex veckor från det att den misstänkte har delgetts upplysningen om att förenklad delgivning kan komma att användas till dess att tingsrätten utfärdat stämning och skickat stämningsansökningen till den misstänkte (Ds. 2009:28 s. 190 f).
8.5.5 Hur har reglerna om förenklad delgivning av stämning i brottmål införlivats?
Rikspolisstyrelsen, Åklagarmyndigheten och Domstolsverket redovisade i maj 2010 ett regeringsuppdrag Ökad effektivitet och
förbättrad samverkan vid handläggning av mängdbrott. Myndig-
heterna redovisade i rapporten en modell för att i så många mängdbrottsärenden som möjligt kunna använda förenklad delgivning enligt lagförslaget. Modellen byggde på att polismyndigheterna skulle arbeta för polisen skulle delge den misstänkte information om förenklad delgivning av stämning i alla sådana ärenden där en polis personligen träffar den misstänkte. Vidare skulle polismyndigheterna sträva efter att redovisa utredningen till åklagaren senast en månad efter det personliga sammanträffandet. Åklagaren i sin tur skulle verka för att fatta beslut i åtalsfrågan så snart som möjligt och i varje fall inom sådan tid att tingsrätten helst hade en vecka, men minst tre arbetsdagar till sitt förfogande för att skicka
En effektivare inledning av processen SOU 2013:17
380
ut handlingarna till den tilltalade med förenklad delgivning. För tingsrätternas del innebar modellen att domstolarna skulle prioritera de mål som hanterats på det beskrivna sättet så att möjligheten att använda förenklad delgivning inte gick förlorad.8
Rikspolisstyrelsen, Åklagarmyndigheten och Domstolsverket har därefter i en rapport redovisat de gemensamma åtgärder som vidtagits för att förbättra hanteringen av mängdbrott i hela rättskedjan.9I rapporten har även en preliminär bedömning gjorts av hur de nya delgivningsbestämmelserna har tillämpats. Det konstateras att reformen ännu inte fått full effekt i rättskedjan före domstolen.
Enligt rapporten har Domstolsverket skickat ut två enkäter till landets tingsrätter i maj respektive augusti 2011 med frågor i anledning av det förenklade delgivningsförfarandet. Sammantaget gav enkätsvaren bilden av att det utökade tillämpningsområdet för förenklad delgivning har börjat komma till användning i domstol. Huvuddelen av tingsrätterna angav att de vanligen i praktiken klarar av att utfärda stämning och skicka kallelse inom sexveckorsfristen.10Bland svaren var dock spridningen stor när det gällde i vilken mån polis och åklagare i mängdbrottmålen hade delgett den misstänkte informationen om förenklad delgivning och därefter handlagt målen så att tidsfristen kunnat hållas. En annan slutsats av enkätsvaren som dragits i rapporten är att det sällan funnits skäl för tingsrätten att inte godta den delgivning av information om förenklad delgivning som polisen genomfört.
I en enkät som enligt rapporten skickats till polismyndigheterna och åklagarkamrarna ställdes frågan om vilka gemensamma eller myndighetsinterna åtgärder eller rutiner som hade bestämts med anledning av det vidgade tillämpningsområdet för förenklad delgivning av stämning i brottmål. Enkätsvaren visar att 63 procent av polismyndigheterna och åklagarkamrarna infört gemensamma rutiner för tillämpningen av de nya reglerna.
Rikspolisstyrelsen och Åklagarmyndigheten har enligt rapporten gemensamt informerat samtliga åklagarkammare och polismyndigheter om de nya delgivningsreglerna och angett på vilket
8 För en utförligare beskrivning av modellen, se rapporten s. 148 ff. 9Förbättrad hantering av mängdbrott, Redovisning i oktober 2011 av uppdrag i regleringsbreven för 2011 avseende Rikspolisstyrelsen och övriga myndigheter inom polisorganisationen, Åklagarmyndigheten samt Sveriges domstolar, s. 43 ff. 10 17 tingsrätter har svarat att de alltid klarar det och 13 tingsrätter att de klarar det i 91– 99 procent av de aktuella målen. Sammantaget har 40 tingsrätter besvarat frågan.
SOU 2013:17 En effektivare inledning av processen
381
sätt polismyndigheterna ska uppmärksamma åklagarkamrarna på tidpunkten och formerna för polisens delgivning av information om förenklad delgivning av stämning. Landets åklagarkamrar och polismyndigheter ska även, med något undantag, ha informerat personalen om det utökade tillämpningsområdet för förenklad delgivning. Av rapporten framgår även att samverkansgrupper bildats på sina håll mellan Sveriges Domstolar, Åklagarmyndigheten och Polisen på central och lokal nivå.
Åklagarmyndigheten har beslutat om riktlinjer för hanteringen av mängdbrott, ÅMR 2011:5 Åklagarmyndighetens mängdbrotts-
hantering. I riktlinjerna hänvisas till en intern promemoria, Nya delgivningsbestämmelser, av vilken de närmare förutsättningarna för
delgivningsförfarandet och de praktiska handläggningsrutinerna framgår. Enligt promemorian ska tjänstemannen dokumentera att information har lämnats om förenklad delgivning vid ett personligt möte med den misstänkte genom en anteckning i protokollet eller motsvarande. Vidare anges att det bör antecknas om det efter muntlig delgivning skulle anses obehövligt att överlämna delgivningshandlingen till den misstänkte och skälen för det. Dessutom anges i promemorian vilken information som Polisen förväntas redovisa till åklagarkammaren för det fall det förenklade delgivningsförfarandet har använts.11
Rikspolisstyrelsen har utarbetat föreskrifter och allmänna råd om information om förenklad delgivning enligt 33 kap. 6 § andra stycket RB, som ännu inte antagits vid årsskiftet 2012/2013 (FAP 261-2). För de brott som kan redovisas i Polisens nya utredningsstöd, Pust, finns numera i systemet en särskild funktion för att dokumentera att information om förenklad delgivning har lämnats. Där ska anges när den misstänkte delgivits information om förenklad delgivning, att detta skett vid ett personligt möte och namnet på den polisman som intygat att så skett. Det finns också ett metodstöd knutet till funktionen. I det anges bland annat att polisen alltid ska delge information om förenklad delgivning när en misstänkt hörs, att delgivning av sådan information innebär att polismannen ska överlämna skriftlig information om förenklad delgivning vid ett personligt möte med den misstänkte samt att polismannen ska dokumentera att delgivning skett enligt delgivnings-
11Nya delgivningsbestämmelser (prop. 2009/10:237), Åklagarmyndigheten, Utvecklingscentrum i Malmö, 2011-09-08, s. 10.
En effektivare inledning av processen SOU 2013:17
382
lagen.12En blankett för ändamålet har tagits fram av Rikspolisstyrelsen.13I polisens nuvarande system för brottsanmälan och utredning, DurTvå, har det däremot inte gjorts några anpassningar som underlättar rapporteringen av att polisen lämnat information till den misstänkte om förenklad delgivning av stämning.
Enligt polisiära förundersökningsledare som vi talat med har rutinerna ännu inte satt sig för när och hur information om förenklad delgivning av stämning ska lämnas till den misstänkte och hur detta ska dokumenteras. I ärenden på utredningsroteln finns sällan uppgift om att information om förenklad delgivning av stämning har lämnats av polis i yttre tjänst.
I den målundersökning som vi genomfört har stämning delgetts med förenklad delgivning i knappt sju procent av målen (102 av 1 505 mål). Undersökningen avser mål som avgjorts slutligt genom dom under tiden den 1–30 september 201114. Lagen hade inte trätt i kraft när flera av målen, 21,3 procent, anhängiggjordes i tingsrätten. Därtill kommer att det tar tid att etablera nya arbetssätt. Av resultatet av målundersökningen kan därför inte dras några säkra slutsatser om vilken effekt den utökade möjligheten till förenklad delgivning i brottmål har fått.
Sammanfattningsvis kan konstateras att den redovisning som Rikspolisstyrelsen, Åklagarmyndigheten och Domstolsverket har gjort i oktober 2011 talar för att reformen fortfarande inte har fått fullt genomslag. Informationsinsatserna till trots talar också de upplysningar som har lämnats till oss av polisiära förundersökningsledare i samma riktning. Bestämmelsen om förenklad delgivning av stämning i brottmål synes alltså ännu inte ha kommit att tillämpas i avsedd utsträckning, framförallt hos Polisen.
12 För metodstödets fullständiga innehåll, se rapporten s. 42. 13 RPS 400.8 Information om förenklad delgivning. 14 Urvalsperioden för Södertörns tingsrätt har varit den 1–31 oktober 2011.
SOU 2013:17 En effektivare inledning av processen
383
8.5.6 Myndigheterna bör samverka för att förenklad delgivning ska kunna användas
Bedömning: Polis, åklagare och domstol bör samverka för att
reglerna om förenklad delgivning av handlingar i brottmål ska tillämpas. Regeringen bör i regleringsbreven för myndigheterna ställa upp verksamhetsmål som ger varje enskild myndighet incitament att ta ett gemensamt ansvar för att reglerna får genomslag och se till att effekterna av det förenklade delgivningsförfarandet utvärderas och följs upp.
Polis, åklagare och domstol behöver samverka för att den tilltalade ska kunna delges handlingar i brottmål och för att tingsrätten i största möjliga utsträckning ska kunna använda sig av förenklad delgivning. Myndighetssamverkan är nödvändig för att myndigheterna ska kunna leva upp till det rättssäkerhetskrav som kan ställas på rättsväsendet att avgöra frågor om ansvar för brott inom rimlig tid.
I avsni tt 8.5.5 har vi beskrivit de åtgärder som varje enskild myndighet har vidtagit för att införliva det nya delgivningsförfarandet för stämning i brottmål. Sammanfattningsvis har lokala och nationella samverkansgrupper inrättats för att reformen ska få avsett genomslag och berörda myndigheter har samverkat i olika former. Detta har dock inte skett överallt. Informationsinsatser har genomförts såväl i Rikspolisstyrelsens, Åklagarmyndighetens och Domstolsverkets regi som internt på myndigheterna. Majoriteten av polismyndigheterna och åklagarkamrarna har skapat gemensamma rutiner för tillämpningen av det förenklade delgivningssättet. Därtill har polisens nya utredningsstöd, Pust, anpassats med en funktion för att redovisa åtgärder och riktlinjer har tagits fram för åklagares mängdbrottshantering.
Reformer som berör flera myndigheters verksamhet ställer höga krav på förmåga hos myndigheterna att inta ett helhetsperspektiv. Polis och åklagare behöver anpassa sina rutiner för att tingsrätterna ska kunna använda ett förenklat delgivningsförfarande. Myndigheterna behöver samverka kring nya arbetssätt och metodstöd för att dokumentera hur information om förenklad delgivning lämnats. Vi menar att det måste finnas ett gemensamt ansvar för myndigheterna att verka för en effektiv och rättssäker hantering av målen i hela rättskedjan. Det krävs samverkan men även incitament som
En effektivare inledning av processen SOU 2013:17
384
motiverar var och en av myndigheterna att anlägga ett rättskedjeperspektiv. Regeringen bör därför i regleringsbreven ställa upp verksamhetsmål som ger varje enskild myndighet incitament att ta ett sådant gemensamt ansvar.
Som vi angett i avsnitt 8.1.4 menar vi att stämning ska utmönstras och att bestämmelsen om att åklagaren ska ansöka om stämning hos rätten därmed ska ändras. Vi föreslår att åklagaren ska förelägga den tilltalade att svara på åtalet i samband med att det ges in till rätten och det är då naturligt att i första hand åklagaren ska vidta åtgärder för att delge den tilltalade åtalet, se avsnitt 8.3.3. Om delgivningsåtgärderna inte lyckas bör ansvaret för delgivningen gå över från åklagaren till domstolen.
Polis och åklagare bör enligt vår mening ha det huvudsakliga ansvaret för att delgivningsåtgärder vidtas så att den misstänkte kan få del av åtalet i samband med att det väcks. Det är ett viktigt led i att korta handläggningstiderna i hela rättskedjan. Det ligger i linje med Polisens angivna mål och prioriteringar för 2013–2015 att göra det möjligt för tingsrätterna att i så stor utsträckning som möjligt kunna använda sig av förenklad delgivning vid stämning i brottmål och kallelse till huvudförhandling.15 Med vårt förslag att stämning ska avskaffas är det inte en given ordning att det i första hand är domstolen som ska vidta delgivningsåtgärder. I och för sig är det en naturlig utgångspunkt att det är den myndighet som handlägger ett mål eller ärende som i allmänhet ska ha ansvar för att delgivning sker. Men så länge handläggningen inte har påbörjats vid tingsrätten är det lämpligare att polis och åklagare vidtar sådana åtgärder som kan underlätta delgivning av handlingar i målet senare under processen och att alltså åklagaren delger åtalet med den tilltalade.
Dagens bestämmelser om att domstolen förelägger den tilltalade att svara på åtalet innebär, förutom i de sällsynta fallen med åklagarstämning, att domstolen i princip har ett odelat ansvar för att den tilltalade delges åtalet. Ansvaret omfattar både valet av delgivningssätt och en skyldighet att kontrollera att de åtgärder som behövs för att delgivning ska ha skett även har vidtagits.
Delgivningsåtgärder bör enligt vår mening, som tidigare framhållits, vidtas så tidigt som möjligt i rättskedjan. Rikspolisstyrelsen bör verka för att polismyndigheterna vid varje tillfälle en polisman träffar den misstänkte personligen, delger honom eller henne
15 Polisens mål och prioriteringar 2013–2015, s. 4.
SOU 2013:17 En effektivare inledning av processen
385
information om förenklad delgivning av handlingar i brottmål och kontrollerar att kontaktuppgifterna i utredningen är aktuella. På samma sätt bör Åklagarmyndigheten arbeta för att åklagare tillämpar reglerna om det förenklade delgivningsförfarandet och inför rutiner för att delge den tilltalade åtalet med förenklad delgivning i samband med att det väcks. Det yttersta ansvaret för att den tilltalade delges handlingar i brottmålet på ett godtagbart sätt måste enligt vår uppfattning fortfarande ligga på domstolen. Vi menar att regeringen i myndigheternas regleringsbrev bör slå fast verksamhetsmål som bidrar till att myndigheterna tar ett gemensamt ansvar för att reglerna får genomslag i praktiken och se till att effekterna av det förenklade delgivningsförfarandet utvärderas och följs upp.
8.5.7 Sexveckorsfristen tas bort
Förslag: Åtalet ska kunna delges den tilltalade genom förenklad
delgivning om han eller hon vid ett personligt sammanträffande har delgetts information av polisman, åklagare, tulltjänsteman eller tjänsteman vid Kustbevakningen om att sådan delgivning kan komma att användas. Kravet på att det vid den tidpunkt när handlingarna skickas till den tilltalade inte har förflutit längre tid än sex veckor sedan informationen lämnades tas bort.
Som redogjorts för i avsnitt 8.5.4 är det en förutsättning för att använda förenklad delgivning i tingsrätten att det när handlingarna skickas till den tilltalade inte har förflutit längre tid än sex veckor sedan informationen om delgivningssättet lämnades. Vi anser att det inte i lag ska anges en bestämd tid inom vilken förenklad delgivning kan ske efter att den informationen har lämnats till den enskilde. Det avgörande för att förfarandet ska vara rättssäkert och bidra till att en rättegång kan hållas inom rimlig tid är att den tilltalade har informerats om att förenklad delgivning kan komma att användas för att delge åtalet och andra handlingar i brottmålet och att delgivningssättet inte är olämpligt.
Vi har i avsnitt 3.5 betonat vikten av att den tilltalade kontinuerligt hålls informerad om vad som händer i processen och hur han eller hon förväntas medverka. Det är viktigt för att förenklad delgivning ska kunna användas i så stor utsträckning som möjligt.
En effektivare inledning av processen SOU 2013:17
386
Vi återkommer till att det bör vidtas åtgärder inom detta område i samband med att vi redogör för vår syn på det arbete som bör göras för att förbereda genomförandet av våra förslag (se avsnitt 17).
Den som delgetts misstanke om brott är medveten om att det pågår ett rättsligt förfarande och att det kan komma att leda till en kommande domstolsprocess. Förenklad delgivning kräver ingen bekräftelse på att mottagaren har tagit emot handlingen utan bygger på tanken att det är rimligt att kräva av den som har informerats om att förenklad delgivning kan komma att användas i ett visst mål eller ärende, och som vet att det pågår en brottsutredning vid en myndighet, också bevakar sin post med viss regelbundenhet så att hans eller hennes intresse av att få ta del av handlingar i målet kan tillgodoses på ett enkelt sätt. Dubbla försändelser anses i princip eliminera risken för att fel i posthanteringen eller att händelser sedan brevet kommit fram till adressaten leder till att delgivningsmottagaren inte får del av försändelserna. Därutöver anses kontrollmeddelandet ha en funktion som påminnelse och kompletterande information om delgivningen.
Genom att förenklad delgivning accepteras som delgivningssätt godtas i praktiken att delgivningsmottagaren inte bekräftar att den handling som har skickats för delgivning på hans eller hennes senast kända adress har kommit fram. Av rättssäkerhetsskäl kan det, som tidigare anförts, vara motiverat att uppställa ett krav på personligt sammanträffande som ytterligare förutsättning när det gäller förenklad delgivning av den handling som inleder brottmålsprocessen, dvs. åtalet. Detta för att verkligen säkerställa att delgivningsmottagaren förstår innebörden av informationen om förenklad delgivning.
Liksom i övriga delgivningsärenden bör det dock kunna överlåtas åt tingsrätten att pröva frågan under hur lång tid efter det att informationen om förenklad delgivning överlämnades som detta delgivningssätt lämpligen kan användas. Vid den bedömningen bör särskild vikt läggas vid hur lång tid som gått sedan någon av rättsväsendets myndigheter, Polis, åklagare eller domstol kommunicerade med den tilltalade i målet eller ärendet. Kontakter mellan Polis, åklagare eller Kriminalvården och å andra sidan den tilltalade bör enligt vår mening i princip kunna beaktas vid den lämplighetsbedömningen.
Vi menar alltså att det bör vara tillräckligt att, liksom i andra delgivningsärenden, göra en prövning av att det inte är olämpligt att använda förenklad delgivning med hänsyn till omständigheterna
SOU 2013:17 En effektivare inledning av processen
387
i ärendet. Det förhållandet att fråga är om delgivning av den handling som inleder domstolsprocessen borde enligt vårt synsätt inte medföra att det måste finnas en lagstadgad tidsfrist. Det betyder att förenklad delgivning alltså inte bör användas om alltför lång tid förflutit sedan information om delgivningssättet lämnades till den tilltalade. Hur lång tid som det rimligen kan begäras att en person bevakar ett beslut i åtalsfrågan bör emellertid enligt vår uppfattning inte detaljregleras i lag.
I förarbetena till den nya delgivningslagen, prop. 2009/10:237 s. 149 anges att det endast bör ställas krav på att en brottsmisstänkt håller sig underrättad i åtalsfrågan under en kortare tid samt att en sådan begränsning torde vara nödvändig för att bestämmelsen ska leva upp till kravet på en rättvis rättegång som ställs i artikel 6 i Europakonventionen. I artikeln uppställs vissa minimirättigheter i brottmål. En av dem är rätten att ofördröjligen och i detalj på ett språk som han eller hon förstår bli underrättad om anklagelse om brott (artikel 6.3 punkten a). Underrättelsen kan vara muntlig eller skriftlig.
Enligt motiven till den nuvarande sexveckorsfristen kan den tilltalade bara under en kortare tid förutsättas ha informationen om förenklad delgivning i minnet och förväntas ta till vara sina intressen genom att bevaka sin post. Med hänsyn till erfarenheter från det s.k. Snabbspåret anfördes det som rimligt att ställa krav på att den misstänkte bevakar om åtal väcks under något längre tid än vad som hade gällt inom ramen för försöksverksamheten, vilket var fem veckor från det att anmälan om brottet upprättades (Ds 2009:28 s. 190). Enligt vår mening är inte den tid en person rimligen kan förväntas bevaka ett beslut i åtalsfrågan avhängig av hur lång handläggningstid som Polis, åklagare och domstol behöver. Ett sådant resonemang synes dock delvis ha legat till grund för den nuvarande tidsperioden. I Snabbspårsrapporten förs nämligen ett bakomliggande resonemang om att tillräckligt många ärenden inte kommit att omfattas av försöksverksamheten till följd av att det tidsutrymme som funnits för polisen lett till att ärendemängden blivit alltför liten (s. 92 samt avsnitt 5.3). Det avgörande är i stället vilket krav som kan ställas på den enskilde att bevaka sin post under utredningstiden. Den tiden bör enligt vår mening inte regleras särskilt för delgivning avseende den handling som inleder förfarandet vid domstol.
Om en reglering i lag ändå anses nödvändig av rättssäkerhetsskäl för att förhindra att förenklad delgivning används för att delge
En effektivare inledning av processen SOU 2013:17
388
handlingar lång tid efter att information om delgivningssättet lämnats till den misstänkte, så bör tidsfristen förlängas. Med vår syn på processen ska den misstänkte fortlöpande hållas informerad av Polis och åklagare om hur utredningen fortgår och uppmanas att aktivt medverka genom att exempelvis inställa sig vid frivården för personutredning. Det är mot den bakgrunden rimligt att ställa krav på att den misstänkte också håller sig underrättad i åtalsfrågan under i varje fall några månaders tid.
Enligt vårt förslag i avsnitt 8.4 ska åklagaren regelmässigt inhämta och avvakta ett yttrande från Kriminalvården för att kunna framställa ett påföljdsyrkande. Det kommer att leda till att handläggningstiden i åklagarledet ökar något i vissa ärenden. Handläggningen hos åklagaren kommer enligt vår uppskattning i normalfallet att förlängas med ett par veckor i dessa ärenden. Att i första hand åklagaren delger åtalet, och inte domstolen, bör å andra sidan leda till att handlingarna kan skickas någon eller några dagar tidigare än vad som är fallet i dag. För det fall en bestämd tidsfrist inom vilken förenklad delgivning kan användas i tingsrätten ska regleras i lag, visar erfarenheterna från snabbspårsprojektet som vi redogjort för i avsnitt 8.5.4, att den tiden generellt sett behöver förlängas för att reglerna ska kunna komma till användning i önskad omfattning.
Sammantaget bör förenklad delgivning av åtalet kunna användas om det inte är olämpligt med hänsyn till omständigheterna. Någon särskild tidsfrist för delgivning av den handling som inleder förfarandet vid domstol bör inte anges i lag. Handläggningstiderna hos polis och åklagare bör i de allra flesta fall vara så korta att förenklad delgivning kan användas för delgivning av åtalet i brottmål. Det ska i sammanhanget nämnas att vårt förslag att ett utfärdat strafföreläggande som ges in till rätten ska gälla som åtal, medför att den tilltalade även i sådana ärenden ska kunna delges åtalet med förenklad delgivning, förutsatt att information om delgivningsformen har lämnats vid ett personligt sammanträffande med misstänkte.
Om en längre tid har förflutit sedan den misstänkte varit i kontakt med brottsutredande myndigheter i ärendet bör delgivning av åtalet inte ske med förenklad delgivning. Andra fall då förenklad delgivning normalt inte bör användas är exempelvis om det framgår att den som söks för delgivning är bortrest. Detsamma gäller om delgivningsmottagaren har postadress utomlands. Om den misstänkte på grund av stark sinnesrörelse, psykiskt hälsotillstånd,
SOU 2013:17 En effektivare inledning av processen
389
berusning, ålder eller av annan anledning kan antas ha haft svårt att ta till sig innebörden av informationen om förenklad delgivning så bör förenklad delgivning också användas med försiktighet. Detta innebär ingen ändring i förhållande till gällande rätt (jfr Ds. 2009:28 s. 174 f och prop. 2009/10:237 s. 132 f och 147).
8.5.8 Även åklagaren ska kunna använda förenklad delgivning för att delge handlingar i målet
Förslag: Åklagaren ska kunna delge en part handlingar i ett
brottmål genom förenklad delgivning om den tilltalade har fått information enligt 33 kap. 6 § RB om att delgivningssättet kan komma att användas av åklagaren.
Som vi redogjort för i avsnitt 8.5.3 får förenklad delgivning som huvudregel användas av en myndighet mot part enbart om denne av myndigheten fått information om att delgivningssättet kan komma att användas i målet eller ärendet (24 § första stycket delgivningslagen [2010:1932]). Möjligheten att använda förenklad delgivning för att ge den tilltalade del av åtalet, yrkandena som framställs i samband med det och andra handlingar i brottmål, bör enligt vår uppfattning inte kräva att domstolen delger handlingarna med den tilltalade. Som vi angett i avsnitt 8.3.3 bör åklagaren vidta delgivningsåtgärder samtidigt med att åtalet väcks. Att i varje mål kräva att domstolen, och inte åklagaren, delger åtalet och bifogade handlingar med den tilltalade kan leda till onödigt långa handläggningstider och i vissa fall även till delgivningssvårigheter.
Det undantag som i dag finns i 33 kap. 6 § RB och som medger att den inledande handlingen och andra sådana i brottmålet delges med förenklad delgivning i tingsrätten om information har lämnats om delgivningssättet på föreskrivet sätt, bör utvidgas till att omfatta även förenklad delgivning av åklagaren.
När ett ärende i anledning av brott har inletts hos polisen och den misstänkte blivit underrättad om brottsmisstanken, bör polis eller åklagare eller annan tjänsteman enligt nuvarande 33 kap. 6 § RB kunna informera om att förenklad delgivning kan komma att användas av åklagare för att delge handlingar i brottmålet om åtal väcks. Det ska inte krävas att domstolen vare sig lämnar den informationen eller delger handlingarna. Polisen har som regel en
En effektivare inledning av processen SOU 2013:17
390
tidig kontakt med den misstänkte och kan då inhämta aktuell information om var den misstänkte kan nås för delgivning och upplysa om hur han eller hon kan komma att få del av handlingar under målets handläggning i tingsrätten. I samband med det bör den misstänkte också upplysas om skyldigheten att informera om ändrad adress.
Så länge det av informationen om förenklad delgivning klart framgår när, hur och av vem delgivningssättet kan användas, saknar det betydelse för den enskilde om det är åklagaren eller domstolen som delger honom eller henne handlingarna i brottmålet. Det viktiga är att den misstänkte får information om att förenklad delgivning får användas även av åklagare för att delge handlingar i målet om denne väcker åtal för brottet.
Ett skäl som framhållits i förarbetena för att delgivning ska ske av varje myndighet för sig är att det kan uppstå tveksamheter om brottsmisstanken har ändrats. När åklagaren väcker allmänt åtal är det i allmänhet enkelt att konstatera om målet avser samma brott som polis eller åklagare delgett den misstänkte misstanke om. Om det någon gång skulle vara oklart är förenklad delgivning inte ett lämpligt delgivningssätt. Vanlig delgivning får då i stället användas.
Genom vårt förslag kan den misstänkte på tidigt stadium få veta hur han eller hon kan förväntas få del av handlingar brottmålet och informationen kan lämnas på ett smidigt sätt. Det är en mer flexibel och lämplig ordning.
391
9 Ett särskilt förfarande i erkända mål
Förslag: Mål om allmänt åtal för brott avseende gärning som
den tilltalade har erkänt hos rätten ska under vissa förutsättningar kunna avgöras i en förenklad ordning utan huvudförhandling i tingsrätt. En ny bestämmelse om det ska föras in i 45 kap. 10 b § RB.
Med undantag för mål i vilka åklagaren har yrkat viss påföljd, enligt den nya bestämmelsen 10 c §, får rätten utan att hålla huvudförhandling meddela dom i mål i vilket en vuxen tilltalad har erkänt gärningen hos rätten, godtagit påföljden och de övriga yrkanden som framställts i samband med åtalet samt samtyckt till att målet avgörs på detta sätt.
Har åklagaren eller den tilltalade begärt huvudförhandling eller behövs det av särskilda skäl så ska huvudförhandling hållas.
Innan ett mål avgörs i denna ordning ska den tilltalade ha fått information om rätten till rådgivning av advokat enligt 21 kap. 3 c §.
Huvudförhandling ska hållas i målet om åklagaren yrkat att påföljden ska bestämmas till
• fängelse i mer än sex månader,
• villkorlig dom i förening med samhällstjänst om det i domslutet ska anges ett fängelsestraff överstigande sex månader,
• skyddstillsyn i förening med fängelse enligt 28 kap. 3 § brottsbalken,
• skyddstillsyn i förening med samhällstjänst eller kontraktsvård om det i domslutet ska anges ett fängelsestraff överstigande sex månader,
• sluten ungdomsvård, eller
Ett särskilt förfarande i erkända mål SOU 2013:17
392
• rättspsykiatrisk vård.
Detsamma gäller om åklagaren yrkat att
• villkorligt medgiven frihet från fängelsestraff ska förverkas med mer än sex månader, eller
• påföljden ska bestämmas till fängelse och villkorligt medgiven frihet från fängelsestraff ska förverkas, om strafftiden sammantaget överstiger sex månader.
Med de påföljder som anges ovan ska likställas förordnanden om att en tidigare utdömd påföljd ska avse också det nya brottet enligt 34 kap. 1 § första stycket 1 brottsbalken.
9.1 Några inledande avvägningar och avgränsningar
Den tilltalades inställning till åtalet ska ges en ökad betydelse för hur ett mål kan handläggas i tingsrätten. Skälen till det har utvecklats i våra allmänna överväganden, avsnitt 2.
Vi kommer i detta avsnitt att föreslå att ett särskilt, förenklat förfarande under vissa förutsättningar ska kunna tillämpas i mål om allmänt åtal om ansvar för brott, om den tilltalade har erkänt gärningen och godtagit de yrkanden som framställts i samband med åtalet. Om åklagarens påföljdsyrkande motiverar det, liksom om det begärs eller behövs, ska huvudförhandling hållas. En ny bestämmelse om detta förs in i 45 kap. 10 b § RB. Förfarande ska vara skriftligt.
Vårt förslag innebär att det i mål som enligt åklagarens påföljdsyrkande kan hanteras i den förenklade ordningen enligt 10 b §, inte längre ska vara huvudregel att målet avgörs efter huvudförhandling, utan att det finns två likställda alternativ. Vilket alternativ som blir aktuellt i målet beror i princip på den tilltalades inställning till åtalet och parternas syn på målets handläggning. Det ska i sammanhanget påpekas att det enligt nuvarande regler finns en möjlighet att avgöra mål utan huvudförhandling om det inte finns anledning att döma till annan påföljd än böter. I avsnitt 10 föreslår vi att bötesmål, dvs. mål i vilka åklagaren yrkat att påföljden bestäms till böter, även i fortsättningen ska kunna avgöras på det sättet. Det innebär sålunda att det i bötesmål kommer att finnas tre alternativ att handlägga målen.
SOU 2013:17 Ett särskilt förfarande i erkända mål
393
Handläggning enligt den ordning som gäller enligt 10 b § ska kunna tillämpas i mål som rör ansvar för brott. Det innebär att brottmål som avser särskild rättsverkan av brott när talan inte förs i samband med ett allmänt åtal eller mål som rör undanröjande av påföljd inte omfattas av förfarandet.
Den förenklade ordningen ska endast vara tillämplig när vuxna personer åtalas för brott. Vi föreslår alltså ingen ändring av reglerna i lagen (1964:167) med särskilda bestämmelser om unga lagöverträdare (LUL). Det betyder att huvudförhandling ska hållas i mål mot den som inte fyllt 18 år (se 27 § fjärde stycket LUL). Eftersom det särskilda förfarandet snabbt och effektivt ska leda till ett avgörande bör det inte tyngas av skriftväxling mellan parterna. Vi har därför valt att föreslå en ordning som innebär att huvudförhandling ska hållas i princip utan undantag om åklagaren och den tilltalade i något avseende är oense.
Med vårt förslag att åklagaren ska framställa ett påföljdsyrkande som rätten inte kan gå utöver, står det klart för den tilltalade vilken påföljd han eller hon riskerar sedan ett allmänt åtal väckts. Eventuella särskilda yrkanden och enskilda anspråk ska också ha framställts samtidigt med åtalet. Konsekvenserna av en dom enligt åtalet blir därigenom överblickbara för den tilltalade. Den tilltalades inställning kan då tillmätas betydelse för hur målet ska handläggas. Det är rimligt att en tilltalad som i en sådan situation erkänner gärningen hos rätten kan avstå från en mer ingående prövning av saken efter huvudförhandling. Det gäller i varje fall om påföljdsyrkandet inte är sådant att en sådan förhandling måste hållas eller det annars finns särskilda skäl för det. Det är samtidigt viktigt att komma ihåg att den tilltalade alltid har rätt till huvudförhandling, om han eller hon begär det.
En domstolsprövning utgör i allmänhet en garanti för en prövning med hög grad av rättssäkerhet. Ju allvarligare brott och ju mer ingripande påföljd som är aktuell desto starkare framträder behovet av att saken prövas efter en muntlig förhandling. Som tidigare nämnts har nya handläggningsformer i domstol tillkommit vilket gör att alla mål inte längre avgörs efter huvudförhandling. Genom dessa har i fall av lindrigare brottslighet avsteg gjorts från principerna om muntlighet, omedelbarhet och koncentration. Det finns därutöver enligt nuvarande regler en möjlighet i tingsrätt för rätten att under vissa förhållanden avgöra ett brottmål efter huvudförhandling i den tilltalades utevaro och döma till fängelse i tre månader. Med hänsyn till de förutsättningar som enligt vårt förslag
Ett särskilt förfarande i erkända mål SOU 2013:17
394
ska vara uppfyllda för att målet ska få avgöras utan huvudförhandling så är det vår bedömning att kravet på rättssäkerhet är uppfyllt.
Ett förfarande utan huvudförhandling är snabbare och mindre betungande för den tilltalade, åklagaren och rätten. Det innebär också att målsäganden och vittnen inte behöver besväras med att komma till domstolen. Den tilltalade kan ha ett intresse av att inte behöva inställa sig personligen vid domstolen för att få sin sak prövad utan kunna få den avgjord på ett enkelt och smidigt sätt i ett skriftligt förfarande. Ur kriminalpolitisk synvinkel är det dessutom viktigt att samhällets reaktion på en gärning kommer i snar anslutning till tidpunkten för brottet. Såväl den tilltalade som åklagaren och övriga parter skulle få en enklare process, slippa besväret att behöva inställa sig vid en huvudförhandling och få saken avgjord inom kortare tid.
Ett skäl som ibland lyfts fram som argument för att frågan om ansvar för brott bör avgöras efter förhandling i domstol är att handläggningsformen har betydelse för laglydnaden, både allmänpreventivt och individualpreventivt. Det har då sagts att man i rättegången på ett mer åskådligt sätt kan demonstrera att den dömde bär ansvar för brottet och öppet redovisa vilken påföljd det leder till (jfr Rättegångsutredningen i SOU 1982:26 s. 289).
Frågan om ansvar för brott avgörs numera i många lindrigare fall dels genom strafföreläggande eller ordningsbot, dels utan muntlig förhandling i domstol eller efter huvudförhandling utan att den tilltalade varit personligen närvarande. Betydelsen av en muntlig förhandling för att upprätthålla den enskildes och det allmännas laglydnad har fått stå tillbaka för betydelsen av en rationell handläggning i mål avseende brott av mindre allvarligt slag med ett begränsat behov av utredning. Det är alltför kostsamt för samhället att lagföra alla sådana mål efter huvudförhandling i domstol för att upprätthålla synen på brottets allvar. Det gäller även erkända brottmål av det slag som omfattas av det särskilda förfarandet. Det allmänna intresset av att bevaka denna typ av rättegångar måste också anses vara relativt begränsat.
Ett skäl mot att införa ett förenklat förfarande som bygger på att den tilltalade har erkänt gärningen är att det skulle kunna utnyttjas av den tilltalade för att skjuta upp en prövning efter muntlig förhandling till hovrätt och på så sätt förhala avgörandet. Vi bedömer att risken är liten för att tyngdpunkten i brottmålsprocessen förskjuts från tingsrätt till hovrätt. I Finland finns ett
SOU 2013:17 Ett särskilt förfarande i erkända mål
395
skriftligt förfarande för avgörande av brottmål utan huvudförhandling. Förfarandet beskrivs mer ingående i bilaga 4. Det finska förfarandet förutsätter bl.a. att den tilltalade erkänner brottet och samtycker till skriftlig handläggning. Upp till nio månaders fängelse kan dömas ut genom förfarandet. Dock krävs att den tilltalade fått möjlighet att göra ett muntligt uttalande inför rätten om mer än sex månaders fängelse ska dömas ut. Rätten ska göra en materiell prövning av processmaterialet i skuldfrågan och är obunden av parternas inställning i fråga om påföljd. Erfarenheter från det finska förfarandet visar att få erkända mål som avgörs utan huvudförhandling blir överklagade. Endast ca tre procent av de mål som avgörs genom det skriftliga förfarandet överklagas, att jämföra med ca 12 procents överklagandefrekvens i övriga mål. Någon högre frekvens av överklaganden än den, kan inte förväntas med det förslag vi lämnar. Det gäller särskilt eftersom det med vårt förslag står helt klart för den tilltalade vad domen blir.
Ytterligare en tänkbar invändning är att det kan finnas risk för informella uppgörelser mellan åklagaren och den tilltalade när den tilltalades inställning till åtalet tillmäts en avgörande betydelse för handläggningsformen. Farhågor kan finnas att den tilltalade och åklagaren kommer att förhandla i påföljdsfrågan för att undvika en huvudförhandling. Det förfarande vi föreslår utgår från att den tilltalade tar ställning till brottspåståendet sedan åklagaren har väckt åtal dvs. efter att förundersökningen har avslutats. Åklagaren ska utifrån en fullständig utredning under förundersökningen göra bedömningen att det finns tillräckliga skäl för åtalet och framställa ett yrkande om påföljd utifrån gällande straffrättsliga regler avseende straffmätning och påföljdsval. Vi föreslår inga ändringar i detta avseende. Åklagaren agerar under tjänsteansvar och har en objektivitetsplikt som gäller under såväl förundersökningen som rättegången. Vi bedömer det inte vara någon större risk att åklagaren, för att undvika att målet avgörs efter huvudförhandling, skulle framställa ett lägre påföljdsyrkande än vad brottet motiverar. En annan sak är att åklagaren vid angivande av påföljdsyrkandet kan beakta försvårande och förmildrande omständigheter som enligt 29 kap. BrB får tillmätas betydelse. Den typen av omständigheter framställs i nuvarande process vanligtvis först vid huvudförhandlingen. I den föreslagna ordningen bör omständigheterna kunna lyftas fram av försvaret i ett tidigare skede och beaktas av åklagaren. Det är fördelaktigt för alla parter.
Ett särskilt förfarande i erkända mål SOU 2013:17
396
Framförallt advokater har till oss fört fram farhågor om att åklagare skulle yrka en alltför sträng påföljd för att försäkra sig om ett tillräckligt ingripande straff. Vi bedömer inte heller den risken som särskilt överhängande. Ett sådant tillvägagångssätt skulle troligtvis medföra färre erkännanden än vad som annars kunde bli fallet. Det skulle i sig innebära en ytterligare arbetsinsats för åklagare att inställa sig vid huvudförhandling, vilket inte torde ligga i åklagarens intresse. Vi menar alltså att systemet i detta avseende skulle vara självreglerande.
Påföljdsutredningen har i betänkandet SOU 2012:34 föreslagit en ny strafflindringsgrund. Förslaget innebär straffrättsliga ändringar som gör det möjligt att ta hänsyn till den enskildes medverkan vid utredningen av det egna brottet för att bestämma ett lägre straff. Om hans eller hennes erkännande under utredningen får inverka på åklagarens påföljdsyrkande och har haft den verkan så bör det alltså, enligt förslaget, framgå i åtalet. Vårt förslag ger den tilltalades erkännande till rätten, oavsett hans eller hennes inställning under brottsutredningen, betydelse för hur målet kan handläggas i domstol. Den tilltalades erkännande till rätten och ställningstagande till påföljdsyrkandet är uppgifter som är offentliga i domstolsförfarandet och handlingarna i målet är i regel inte föremål för sekretess. På samma sätt är domstolens avgörande offentligt och det är endast vissa integritetskänsliga uppgifter i en dom som kan omfattas av sekretess. Allmänhetens insyn i rättegången liksom åklagarens skyldighet att förhålla sig objektiv gör enligt vår uppfattning att risken för att den tilltalade förhandlar sig till ett för lindrigt straff är försumbar.
9.2 Förutsättningar för förfarandet enligt 45 kap. 10 b § RB
9.2.1 Den tilltalade har erkänt gärningen hos rätten
Den mest grundläggande förutsättningen för den enklare ordningen är att den tilltalade har erkänt gärningen. Erkännandet ska ha gjorts i skrift till tingsrätten eller muntligen inför den. Det ska ha skett sedan åtalet har väckts och det räcker inte med ett erkännande under förundersökningen. Den tilltalades inställning till brottsmisstanken under utredningen saknar alltså betydelse för hur målet ska handläggas. Erkännandet ska göras hos rätten. Det är
SOU 2013:17 Ett särskilt förfarande i erkända mål
397
först när åtalet väckts som den tilltalade kan ta ställning till åklagarens brottspåstående och följderna av att dömas för brottet.
Av erkännandet ska det klart och entydigt framgå att den tilltalade har gått tillväga på det sätt som åklagaren anger i åtalet. Vi har lämnat förslag i avsnitt 8.3.4 om hur föreläggandet att svara på åtalet bör utformas för att det ska vara enkelt för den tilltalade att ange en tydlig inställning. Om erkännandet inbegriper några som helst tveksamheter kring om den tilltalade kan göras ansvarig för gärningen, t.ex. om det i ett åtal avseende misshandel framförs en invändning om ansvarsfrihet genom uttryck som ”men han slog först” eller ”jag försvarade mig bara”, ska målet avgöras efter huvudförhandling. Om den tilltalade motsätter sig att han eller hon utdelat det antal slag som åklagaren påstår eller menar att slagen utdelats med öppen i stället för med knuten, är erkännandet sådant att målet inte heller ska avgöras enligt förfarandet i 10 b §. Ett annat exempel när erkännandet inte är entydigt är då det av svaret från den tilltalade inte går att utläsa om det avser samtliga gärningar som åtalet rör. Finns det skäl att ifrågasätta erkännandet ska målet alltid avgöras efter huvudförhandling.
Den tilltalade kan när som helst under rättegången återta sitt erkännande. Målet får då avgöras efter huvudförhandling. På samma sätt kan en tilltalad som inledningsvis förnekat gärningen hos rätten få målet handlagt i det särskilda förfarandet om han eller hon under handläggningen erkänner gärningen och övriga förutsättningar enligt 10 b § är uppfyllda.
9.2.2 Samtliga yrkanden i samband med åtalet har godtagits
Utöver att den tilltalade ska ha erkänt gärningen ska det krävas att den tilltalade har godtagit att dömas till den påföljd som åklagaren har yrkat. Den tilltalade ska vidare ha godtagit alla de övriga yrkanden som framställts. Det kan vara fråga om yrkanden om utvisning, företagsbot, förverkande eller annan särskild rättsverkan av brott och enskilda anspråk som talan har förts om i samband med åtalet. När det gäller utvisning är det normalt sett en ingripande åtgärd mot den som mot sin vilja ska lämna landet. Det särskilda förfarandet förutsätter emellertid att yrkandet om utvisning har godtagits. Med hänsyn till begränsningarna som gäller för hur ingripande påföljder som kan dömas ut i det särskilda förfarandet bör också längden för det återreseförbud som är kopplat till
Ett särskilt förfarande i erkända mål SOU 2013:17
398
utvisningsyrkandet vara begränsat till kortare tider i de fall som kan tänkas avgöras på det sättet. Utvisning bör således kunna beslutas om i den förenklade ordningen. I praktiken bör det vara ett fåtal mål i vilka utvisning aktualiseras.
Om samtliga yrkanden inte har godtagits får målet avgöras efter huvudförhandling. Den enklare ordningen för handläggning vid huvudförhandling av erkända åtal som vi föreslår i avsnitt 11.4 kan då tillämpas. Det betyder att huvudförhandlingen i sådana fall kan koncentreras till prövningen av de yrkanden som den tilltalade inte har godtagit.
I praktiken måste den tilltalade ha accepterat att dömas för det brott som åklagaren har angett för att målet ska avgöras i den enklare ordningen. Det beror på att rätten i realiteten är förhindrad att ändra brottets rättsliga beteckning utan att ge den tilltalade tillfälle att anpassa sitt försvar mot en anklagelse som innefattar en annan brottsrubricering (se NJA 2011 s. 611 samt avsnitt 5.5 och 9.2.6).
Det kan i sammanhanget påpekas att rätten enligt vårt förslag har möjlighet att utan yrkande förordna att den tilltalade ska betala sådan avgift som avses i 1 § lagen (1994:419) om brottsofferfond. Våra skäl för det anges i avsnitt 5.7. Skulle åklagaren inte ha framställt ett yrkande om sådan rättsverkan av brottet behöver den tilltalade följaktligen inte heller ta ställning i den frågan.
9.2.3 Den tilltalade har samtyckt till att målet avgörs utan huvudförhandling
Det följer av Europakonventionen att den tilltalade har rätt att få saken prövad efter muntlig förhandling. Det bör krävas ett uttryckligt samtycke från den tilltalade till att rätten avgör målet i den förenklade ordningen för att den tilltalade ska kunna dömas till de påföljder som kan bli aktuella enligt vårt förslag. Den tilltalade bör alltså inte bindas av passivitet utan han eller hon ska ha avstått från en muntlig förhandling. Det ska därför vara en förutsättning att den tilltalade skriftligen till rätten eller muntligen inför den lämnar sitt samtycke till att målet avgörs på detta sätt. Det är inte tillräckligt att samtycket lämnas under förundersökningen eftersom det vid den tiden inte står helt klart vilket brott den tilltalade kommer att åtalas för och än mindre vilken påföljd som han eller hon riskerar. Däremot kan det ändå vara lämpligt att ta reda på den
SOU 2013:17 Ett särskilt förfarande i erkända mål
399
tilltalades åsikt om vilken processform som ska användas i tingsrätten redan under förundersökningen.
9.2.4 Information om rådgivning har lämnats
För att den tilltalades inställning ska kunna ges en ökad betydelse för målets handläggning anser vi att den tilltalade ska ha fått information om rätten till rådgivning av advokat.
Vi föreslår i avsnitt 3.4 att det införs en rätt till rättsligt stöd i form av rådgivning i alla mål om allmänt åtal, i vilket åklagaren yrkar ett strängare straff än böter. Rådgivning behöver inte erbjudas särskilt till den som redan under förundersökningen har fått en offentlig försvarare förordnad för sig. Den offentlige försvararen har då att inom ramen för sitt uppdrag lämna de råd som den tilltalade behöver.
Det nya rättsliga stöd som vi föreslår innebär att den tilltalade har rätt till kostnadsfri rådgivning av advokat i högst två timmar i målet. Genom rådgivningen ska den tilltalade ges bättre förutsättningar att ta ställning till åtalet och kunna förstå innebörden av att erkänna gärningen, godta påföljden och att samtycka till att målet avgörs efter huvudförhandling. Information om rätten till rådgivning ska lämnas dels i samband med att den misstänkte underrättas om skälig misstanke om brott (23 kap. 18 § första stycket RB), dels i samband med att åtalet väcks. Att den tilltalade har fått information om rätten till rådgivning utgör en garanti för att rättssäkerheten kan upprätthållas vid avgörande i den föreslagna ordningen. Vi redogör för våra överväganden avseende rådgivning och hur ett sådant rättsligt stöd ska lämnas i avsnitt 3.4.
9.2.5 Åklagarens påföljdsyrkande
Åklagarens yrkande om påföljd ska användas för att bestämma om förfarandet är tillämpligt i det aktuella målet. För att handläggningen inte ska kompliceras av förberedande åtgärder i form av skriftväxling eller sammanträden förutsätts det i praktiken att åklagarens påföljdsyrkande är precist för att målet ska hanteras i det särskilda förfarandet.
Åklagarens påföljdsyrkande är en enkel, tydlig och lättillämpad avgränsning. Påföljdsyrkandet ger uttryck för åklagarens upp-
Ett särskilt förfarande i erkända mål SOU 2013:17
400
fattning om hur straffvärt brottet är, efter beaktande av sådana förmildrande och försvårande omständigheter samt övriga förhållanden som får tas hänsyn till vid straffmätningen enligt 29 kap. BrB. Vår utgångspunkt är att åklagarens uppfattning om brottslighetens allvar och valet av påföljd ska vara avgörande för om målet kan avgöras efter handläggning i en enklare ordning. I de allra flesta fall ger påföljdsyrkandet ett klart uttryck för hur allvarligt brottet eller den samlade brottsligheten är enligt åklagarens uppfattning. Det är också åklagarens påföljdsyrkande som den tilltalades svar ska korrespondera mot. Med en sådan avgränsning står det helt klart vilken påföljd som kan bli aktuell i det särskilda förfarandet.
Enligt 1 kap. 3 § BrB finns det fem påföljder för brott. Straffen böter och fängelse samt de övriga påföljderna: villkorlig dom, skyddstillsyn och överlämnande till särskild vård. De olika påföljderna kan kombineras och förses med särskilda föreskrifter. Det innebär att det finns en stor mängd möjliga påföljdskombinationer.
Vi redogör nedan för våra överväganden avseende förfarandets tillämpningsområde och utvecklar våra resonemang om vilka påföljder i det nuvarande påföljdssystemet som kan bli aktuella att döma till i det särskilda förfarandet. Den avgränsning som detta innebär överensstämmer i allt väsentligt med den som enligt våra förslag ska gälla vid avgörande av mål i den tilltalades utevaro i tingsrätt samt vid avgörande av mål utan huvudförhandling i hovrätt. Vi har emellertid undantagit rättspsykiatrisk vård från handläggning enligt ordningen i 10 b §. Skälen till det återkommer vi till nedan. Vidare föreslår vi att samma principer ska tillämpas vid sammanträffande av brott enligt 34 kap. BrB som vi har använt för att avgränsa vilka mål som kan avgöras efter huvudförhandling i den tilltalades utevaro i tingsrätt eller utan huvudförhandling i hovrätt, se avsnitt 11.6.8. Det innebär bl.a. att åklagarens yrkande om förordnande att en tidigare utdömd påföljd ska gälla också det nya brottet, ska likställas med ett yrkande om sådan påföljd.
Inte längre fängelsestraff än sex månader
Enligt vår bedömning bör förfarandet inledningsvis omfatta mål i vilka det inte är aktuellt att döma till ett längre fängelsestraff än sex månader. Vi menar att det är förenligt med Europakonventionen att avgöra målet utan huvudförhandling när den tilltalade samtycker till det och fråga inte är om ett strängare straff än så.
SOU 2013:17 Ett särskilt förfarande i erkända mål
401
Sex månader är en yttre gräns som för rena fängelsestraff sällan kommer att bli aktuell. Dels är de flesta fängelsestraffen kortare, dels är det mindre sannolikt att den tilltalade godtar ett så långt straff annat än i speciella fall.
Vikten av att saken blir belyst vid en muntlig förhandling är, som tidigare nämnts, större ju strängare straff som är aktuellt. Vi är i och för sig inte främmande för att rätten skulle kunna döma till ett längre fängelsestraff än sex månader utan huvudförhandling. För att föreslå ett vidare tillämpningsområde bör förfarandet emellertid först tillämpas en tid och utfallet av den nya handläggningsformen utvärderas.
Med en gräns på fängelse i sex månader kan förfarandet potentiellt tillämpas i ett stort antal mål. År 2011 utgjorde fängelse huvudpåföljden i drygt 12 700 domslut. Bland samtliga domslut med påföljden fängelse bestämdes fängelsestraffet i 70 procent av fallen till högst sex månader. I 11 800 domslut bestämdes huvudpåföljden till villkorlig dom och i 7 280 domslut till skyddstillsyn (Kriminalstatistik 2011, BRÅ).
Kriminalstatistiken visar att en stor andel fängelsestraff bestäms till högst sex månader. Detta har flera orsaker. En är att brottet grov olovlig körning, som kan leda till fängelse vid återfall, har ett straffmaximum om fängelse i sex månader. En annan faktor som har betydelse är att domstolarna vid gradindelade brott mycket sällan för den lägre graden av brottet dömer till straff som ingår i straffskalan för den högre graden. Ett exempel på detta är stöld. För det brottet gäller straffskalan 14 dagar till två år. Det är mycket sällan någon som fälls till ansvar för stöld döms till fängelse i sex månader eller mer, eftersom fängelse sex månader är straffminimum för grov stöld. Motsvarande straffskalor gäller för många av de övriga förmögenhetsbrotten. I många mål som avgörs i domstolarna är alltså den straffskala som tillämpas i praktiken 14 dagar till sex månader.1
Erfarenheter från det finska skriftliga förfarandet i brottmål talar för att längre fängelsestraff än tre till fyra månader sällan döms ut utan huvudförhandling. Detta trots att fängelse i upp till nio månader får dömas ut i Finland, om den tilltalade getts tillfälle att avge en muntlig utsaga. Det talar för att det även i Sverige i
1Inställda huvudförhandlingar i brottmål II. Sjunde promemorian från Domstolsverkets arbetsgrupp för processrättsliga frågor, s. 33.
Ett särskilt förfarande i erkända mål SOU 2013:17
402
praktiken framförallt skulle bli aktuellt att avgöra kortare fängelsestraff i den enklare ordningen.
Särskilt om förverkande av villkorligt medgiven frihet
Om åklagaren yrkar att villkorligt medgiven frihet vid fängelsestraff ska förverkas bör målet inte avgöras utan huvudförhandling om den sammanlagda strafftiden överstiger fängelse i sex månader. Effekten för den tilltalade av att dömas till ett tre månaders fängelsestraff samtidigt som tre månader av en tidigare villkorligt medgiven frihet förverkas, är densamma som att dömas till ett sex månaders fängelsestraff. Avgränsningen innebär visserligen att möjligheten att avgöra ett mål genom förfarandet enligt 10 b § blir mindre om den tilltalade har begått ett nytt brott under en pågående prövotid, än vad som annars varit fallet. Det kan synas som en underlig konsekvens att den som dömts till ett fängelsestraff och återfaller i brott inte i motsvarande utsträckning som andra tilltalade kan få saken avgjord i den förenklade ordningen. Vi har emellertid gjort bedömningen att det avgörande bör vara konsekvensen för den tilltalade av att godta påföljden och att den tilltalade därigenom inte ska kunna godta ett fängelsestraff som överstiger fängelse i sex månader. Vi för motsvarande resonemang vid avgörande av mål i den tilltalades utevaro i tingsrätt utifrån den praxis som har utvecklats i sådana mål, se avsnitt 11.6.8, samt vid avgörande av mål utan huvudförhandling i hovrätt.
Man skulle kunna argumentera för att det vid sammanträffande av brott enbart är fråga om en mer allvarlig konsekvens av den nya brottsligheten och att den tilltalade bör vara väl medveten om konsekvensen av att återfalla i brott, dvs. att det som huvudregel leder till att den återstående tiden vid villkorligt medgiven frihet från fängelsestraff förverkas. Lika allvarlig ny brottslighet, som om något förverkande inte vore aktuellt, skulle med ett sådant resonemang kunna prövas i det särskilda förfarandet samtidigt med ett förverkande av strafftid. Ett sådant förslag skulle innebära att rätten kunde döma till ett sammanlagt fängelsestraff om ett år utan att hålla huvudförhandling. Vi har i detta skede valt att inte föreslå en så långtgående möjlighet för den tilltalade att underkasta sig ett fängelsestraff, utan att frågan prövas vid huvudförhandling.
SOU 2013:17 Ett särskilt förfarande i erkända mål
403
Böter
Om åklagaren anser att straffet bör bestämmas till böter ska åklagaren enligt vårt förslag som huvudregel utfärda ett strafföreläggande. I avsnittet om bötesmål utvecklar vi vår syn på handläggningen i sådana mål, avsnitt 10. I de fall en ordningsbot har utfärdats men inte godkänts av den misstänkte bör emellertid ett åtal kunna väckas utan att åklagaren dessförinnan meddelar ett strafföreläggande. Ett sådant mål skulle kunna avgöras i det särskilda förfarandet.
Under ett måls handläggning kan det vidare inträffa att någon av parterna ändrar uppfattning. Åklagaren kan beakta nya omständigheter och komma fram till att straffet bör bestämmas till böter i stället för någon strängare påföljd som angetts i åtalet. Den tilltalade kan också under målets handläggning i tingsrätten ändra uppfattning och erkänna gärningen i ett utfärdat strafföreläggande. För att det särskilda förfarandet ska kunna tillämpas även i sådana fall bör även mål där åklagaren yrkar att straffet ska bestämmas till böter kunna avgöras i förfarandet.
Villkorlig dom och skyddstillsyn
Villkorlig dom och skyddstillsyn, även i förening med andra påföljder eller särskilda föreskrifter, som samhällstjänst och s.k. kontraktsvård, är mindre ingripande påföljder än fängelse. I de fall åklagaren yrkar en frivårdande påföljd med samhällstjänst eller s.k. kontraktsvård ska målet dock enligt vår uppfattning inte kunna avgöras utan huvudförhandling om det s.k. alternativstraffet är mer än fängelse i sex månader. Alternativstraffet ger uttryck för hur allvarligt åklagaren ser på den brottslighet som den tilltalade är åtalad för. Det innebär att det allmänna intresset av att brottsligheten behandlas vid huvudförhandling inte bör skilja sig från ett fall då åklagaren yrkar att den tilltalade ska dömas till ett lika långt fängelsestraff. En föreskrift om samhällstjänst eller kontraktsvård anpassas också efter vilket alternativstraffet är. När det gäller samhällstjänst sker det genom att antalet timmar samhällstjänst bestäms utifrån det fängelsestraff som den tilltalade annars skulle ha dömts till. Vid kontraktsvård görs en bedömning av om den föreslagna behandlingen är tillräckligt ingripande med hänsyn till brottslighetens samlade straffvärde. Vid eventuell misskötsamhet
Ett särskilt förfarande i erkända mål SOU 2013:17
404
av en samhällstjänst eller kontraktsvård är huvudregeln att påföljden ska omvandlas till ett fängelsestraff som motsvarar alternativstraffet.
Villkorlig dom och skyddstillsyn förekommer regelmässigt som påföljder i mål med straffvärden som överstiger fängelse i sex månader. Med hänsyn till att villkorlig dom eller skyddstillsyn som inte har förenats med en föreskrift om samhällstjänst eller kontraktsvård får anses vara mindre ingripande påföljder än fängelsestraff, anser vi att förfarandet enligt 10 b § ska vara tillämpligt även i dessa fall. Det kan dock finnas fall i vilka det konkreta straffmätningsvärdet, sedan hänsyn tagits till förmildrande omständigheter och s.k. billighetshänsyn enligt 29 kap. 5 § BrB, motsvarar fängelse i ett år eller därutöver. Det kan i det enskilda fallet vara ett särskilt skäl mot att avgöra målet i den förenklade ordningen.
När det gäller skyddstillsyn i förening med fängelse enligt 28 kap. 3 § BrB betraktas även en sådan skyddstillsyn normalt sett som en lindrigare påföljd än fängelse. Påföljden ska dock användas när ett fängelsestraff är oundgängligen påkallat med hänsyn till brottslighetens straffvärde eller den tilltalades tidigare brottslighet (30 kap. 11 § BrB). Med det uttrycket har lagstiftaren markerat att det krävs starka skäl för att använda påföljdskombinationen. Ett s.k. 28:3-fängelse utnyttjas i praktiken nästan uteslutande i de fall alternativet är att döma den tilltalade till ett längre fängelsestraff. Det är oftast fråga om mål i vilka längden av det fängelsestraff som annars skulle ha dömts ut i det enskilda fallet överstiger sex månader. När åklagaren yrkat att påföljden ska bestämmas till skyddstillsyn i förening med fängelse är det alltså i huvudsak fråga om brott med ett sådant straffvärde att ansvarsfrågan enligt vårt synsätt bör avgöras efter huvudförhandling. Vi har därför valt att undanta möjligheten att döma till skyddstillsyn i förening med fängelse från det särskilda förfarandet.
En del av Påföljdsutredningens förslag till ett förändrat påföljdssystem är att ytterligare minska de skillnader i ingripandenivå som i dag gäller vid frivårdande påföljder och fängelsestraff i anstalt. Ju högre brottslighetens straffvärde är desto mer ingripande ska den straffrättsliga påföljdssanktionen vara. Vi bedömer att den avgränsning av tillämpningsområdet som vi har beskrivit ovan är väl förenlig med Påföljdsutredningens förslag. Om ett sådant system införs bör alltså gränsen sättas vid ett högsta fängelsestraff om sex månader som omfattar såväl villkorligt, som ovillkorligt fängelse.
SOU 2013:17 Ett särskilt förfarande i erkända mål
405
Överlämnande till särskild vård enligt 31– 32 kap. BrB
Överlämnande till särskild vård enligt 31 och 32 kap. BrB – förutom sluten ungdomsvård – är inte att anse som en svårare eller lindrigare påföljd än någon av de andra påföljderna. Det följer av omröstningsreglerna i 29 kap. 3 § tredje stycket RB och reglerna om reformatio in pejus 51 kap. 25 § första stycket RB. Det är konsekvent eftersom det är fråga om påföljder som ska kunna tillämpas om den tilltalade är i behov av sådan vård. Det kan följaktligen vara svårt att utläsa brottets eller den samlade brottslighetens allvar med utgångspunkt i åklagarens påföljdsyrkande.
Överlämnande till vård enligt lagen (1988:870) om vård av missbrukare i vissa fall (31 kap. 2 § BrB) är en påföljd som tillämpas mycket sällan. År 2011 dömde tingsrätten till sådan påföljd i endast nio fall, vilket stämmer väl överens med hur det sett ut under de senaste 15 åren (Kriminalstatistiken 2011, BRÅ). Om den tilltalade är i så dåligt skick att det är aktuellt att tvångsomhänderta honom eller henne för missbruk bör det allmänt sett vara tveksamt om han eller hon kan anses vara i stånd att ta ställning till åklagarens åtal. I praktiken lär utredningen om den tilltalades personliga förhållanden medföra att målet behöver avgöras efter huvudförhandling. Vi kan emellertid inte se att det finns behov av en särskild reglering avseende fall i vilka åklagarens yrkande avser överlämnande till sådan vård.
Vad gäller rättspsykiatrisk vård enligt 31 kap. 3 § BrB så bör det inte komma i fråga att avgöra ett mål i det särskilda förfarandet om åklagaren bedömer att påföljden bör bestämmas till sådan vård. Påföljden bör enligt vår uppfattning undantas från förfarandets tillämpningsområde. Det beror på att det krävs en grundlig utredning om den tilltalades personliga förhållanden för att åklagaren ska kunna avge ett välgrundat påföljdsyrkande. Det är rätten som får förordna om läkarintyg enligt 7 § lag (1991:2041) om särskild personutredning i brottmål, m.m. Med hänsyn till det ingrepp i den personliga integriteten som ett beslut om sådan utredning innebär så föreslår vi ingen ändring av den bestämmelsen. Det är inte rationellt att handlägga ett mål i en enklare ordning om det finns skäl att begära in läkarintyg enligt nämnda bestämmelse. I praktiken torde det också vara sällsynt att det vid tiden för åtalets väckande finns ett utfärdat läkarintyg som åklagaren kan lägga till grund för sitt påföljdsyrkande. I många fall kan dessutom den
Ett särskilt förfarande i erkända mål SOU 2013:17
406
tilltalade antas sakna förmåga att förstå följderna av ett erkännande. Det i sig utesluter att målet avgörs utan huvudförhandling.
Ungdomsvård eller ungdomstjänst kan i vissa fall komma i fråga för den som begått brott innan han eller hon fyllt 21 år. Vid valet av påföljd ska ungdomsvård väljas framför ungdomstjänst. Ungdomsvård, även i förening med ungdomstjänst eller böter, får dömas ut endast om de åtgärder som socialtjänsten planerat är tillräckligt ingripande med hänsyn till brottslighetens straffvärde och art samt den unges tidigare brottslighet. Ungdomstjänst ska väljas framför böter om påföljden inte är alltför ingripande (32 kap. 2 § tredje stycket BrB).
Som framgår av avsnitt 9.1 föreslår vi ingen ändring av bestämmelsen i 27 § fjärde stycket LUL att tingsrätten ska hålla huvudförhandling i mål mot den som inte fyllt 18 år. Med hänsyn till det är det ett mindre antal fall i vilka det över huvud taget kan bli aktuellt med någon ungdomspåföljd.
Endast i undantagsfall får den som är över 18 år dömas till ungdomstjänst. Det krävs särskilda skäl för det, 32 kap. 2 § andra stycket BrB. Särskilda skäl kan exempelvis vara att brottet begåtts före 18 års ålder och det blir aktuellt att bestämma påföljden kort efter att den unge fyllt 18 år. Det innebär att utrymmet för åklagaren att yrka att påföljden ska bestämmas till ungdomstjänst är begränsat.
Vid ungdomstjänst ska den dömde åläggas att utföra arbete eller delta i verksamhet i ett visst antal timmar, lägst 20 och högst 150 timmar. I förarbetena till reglerna om ungdomstjänst finns vissa uttalanden om hur antalet timmar ska beräknas (se prop. 2005/06:165 s. 75 f och 32). Vid straffmätningen ska hänsyn tas till den tilltalades ungdom enligt 29 kap. 3 och 7 §§ BrB. Högsta domstolen har i rättsfallen NJA 2007 s. 624 och 2007 s. 636 slagit fast att utgångspunkten för om ungdomstjänst är en tillräckligt ingripande påföljd är att det fängelsestraff som skulle ha dömts ut i det enskilda fallet, om fängelse hade valts som påföljd, inte överstiger sex månader.
Den som fyllt 18 år kan undantagsvis dömas till ungdomsvård enligt motiven. Överlämnande till sådan vård torde framförallt kunna komma i fråga om någon redan är föremål för sådan vård pga. tidigare brottslighet. I påföljdshänseende är ungdomsvård inte graderat i svårighetsgrad i jämförelse med ett fängelsestraff.
Vi har tagit åklagarens påföljdsyrkande till utgångspunkt vid bestämmandet av hur allvarliga brott som ska kunna handläggas i
SOU 2013:17 Ett särskilt förfarande i erkända mål
407
den förenklade ordningen. Eftersom i varje fall bestämmelsen i 29 kap. 7 § BrB om strafflindring på grund av den tilltalades ungdom regelmässigt tillämpas vid straffmätningen av brott som någon begått innan han eller hon fyllt 21 år, bör ett yrkande om ett visst antal timmars ungdomstjänst i det enskilda fallet inte läggas till grund för bedömningen av om målet kan avgöras i det särskilda förfarandet. Det skulle innebära att allvarligare brott kan avgöras i det särskilda förfarandet om den tilltalade är under 21 år än vad som gäller övriga vuxna. Det är inte en acceptabel ordning. På motsvarande sätt bör inte innehållet i ett ungdomskontrakt eller en vårdplan granskas av rätten för att bedöma hur allvarlig brottsligheten är som åklagaren yrkat att den unge ska dömas till ungdomsvård för.
För att rätten ska kunna döma till ungdomstjänst eller ungdomsvård utan huvudförhandling bör det i stället krävas att brottets eller den samlade brottslighetens straffvärde för en vuxen person enligt åklagarens uppfattning inte överstiger fängelse i sex månader. Det förutsätter att åklagaren i åtalet, utöver att yrka ett visst antal timmars ungdomstjänst, även anger sin syn på straffvärdet. Vi ser då inget formellt hinder mot att målet avgörs utan huvudförhandling.
Motsvarande skulle kunna gälla i den ovanliga situation att åklagaren yrkar sluten ungdomsvård i mål mot någon som fyllt 18 år vid tiden för åtalet men inte vid tiden för brottet. Vid bestämning av den tid som en tilltalad ska vara frihetsberövad i form av sluten ungdomsvård är utgångspunkten att en bedömning gjorts att påföljden ska bestämmas till fängelse av viss längd. Rätten förutsätts vid den bedömningen tillämpa bestämmelserna i 29 och 30 kap. BrB. Av pedagogiska skäl och då det krävs synnerliga skäl för att fängelse ska komma i fråga, bör målet alltid avgöras efter huvudförhandling om åklagaren yrkar att påföljden bestäms till sluten ungdomsvård. Vi har svårt att föreställa oss en situation i vilken åklagaren i stället för att begära sådan förhandling ska ange ett straffvärde för brottet.
Ett särskilt förfarande i erkända mål SOU 2013:17
408
9.2.6 Förfarandet kan inte tillämpas om åklagaren eller den tilltalade har begärt huvudförhandling eller sådan förhandling behövs av särskilda skäl
Ytterligare en förutsättning för att målet ska kunna avgöras i det särskilda förfarandet är att åklagaren eller den tilltalade inte har begärt huvudförhandling eller att sådan förhandling inte behövs av särskilda skäl.
Rätten till muntlig förhandling följer av artikel 6 i Europakonventionen. En tilltalad som begär det har en undantagslös rätt att få målet avgjort efter huvudförhandling.
Detsamma gäller en målsägande som för talan i en reell och seriös tvist.2 Som framgår av avsnitt 9.2.2 måste ett enskilt anspråk vara medgett för att det ska kunna prövas i det särskilda förfarandet. I sådana fall föreligger det alltså ingen tvist och målsäganden får fullt bifall till sin talan. Det är därför inte nödvändigt att låta målsäganden yttra sig om han eller hon begär huvudförhandling, eftersom det är klart att någon sådan inte behövs. En målsägande vars enskilda anspråk accepteras av den tilltalade kan alltså inte hindra att målet avgörs i den enklare ordningen. Vi återkommer särskilt till några andra frågeställningar som rör målsäganden i avsnitt 9.6.
Det är en rimlig ordning att även åklagaren, med hänsyn till den kontradiktoriska principen, ska ha rätt att begära huvudförhandling. Utgångspunkten bör vara att det finns någon särskild anledning till att den tilltalade fråntas möjligheten att få ett erkänt åtal som faller inom ramen för det särskilda förfarandet prövat utan huvudförhandling. Ett sådant skäl skulle kunna vara att åtalet avser fler än en tilltalad. Om alla tilltalade utom en har förnekat en gärning som enligt åklagaren ska ha utförts av dem tillsammans och i samråd med olika grad av inblandning, så kan förutsättningarna för bevisföringen i rättegången förändras av att en av dem redan blivit dömd för gärningen. Detta är en situation när åklagaren kan ha ett berättigat intresse av att målet avgörs av tingsrätten efter huvudförhandling.
Om huvudförhandling inte begärs och åklagaren och den tilltalade är ense i alla delar som målet rör så behöver huvudförhandling normalt sett inte hållas. Det kan emellertid finnas särskilda skäl som gör att huvudförhandling behövs.
2 Danelius, Mänskliga rättigheter i europeisk praxis, s. 138 ff.
SOU 2013:17 Ett särskilt förfarande i erkända mål
409
Huvudförhandling kan behöva hållas om rätten vill frångå den brottsbeteckning som åklagaren har angett. När det gäller brottsbeteckningen har Högsta domstolen konstaterat att det för att försvårande omständigheter ska kunna läggas till grund för bedömning av om ett brott varit grovt eller inte krävs att den tilltalade har fått fullgoda möjligheter att bemöta de påståenden om sådana omständigheter som läggs honom till last. Det följer enligt domstolen av den kontradiktoriska principen (se rättsfallen NJA 2003 s. 486 och NJA 2011 s. 611).
Av Europadomstolens praxis och bestämmelserna i Europakonventionen, artikel 6.1 och 6.3 (a), kan man sluta sig till att den tilltalade inte bara har rätt att bli informerad om vilken brottslig gärning som han eller hon påstås ha begått utan också om innebörden av anklagelsen, dvs. brottets beteckning, för att få tillräcklig möjlighet att kunna försvara sig. Det torde innebära att svensk domstol är förhindrad att utan föregående processledning tillämpa en annan straffbestämmelse än den eller de alternativa bestämmelser som åklagaren har åberopat.3
Vi menar att det krävs att åklagaren och den tilltalade får möjlighet att yttra sig över den rättsliga grunden för att tingsrätten ska kunna frångå den bedömning av gärningen som åklagaren gjort. Det bör i normalfallet inte ske inom ramen för det särskilda förfarandet. Om domstolen bedömer att den brottsbeteckning som åklagaren angett inte är rättvisande så bör målet i stället sättas ut till huvudförhandling. Detta trots att den tilltalade har erkänt gärningen hos rätten. Ett exempel på ett sådant fall kan vara att åklagaren yrkat ansvar för stöld vid tillgrepp i butik av en vara av ringa värde och det av gärningsbeskrivningen inte framgår några försvårande omständigheter.
Om den tilltalade inte svarar på föreläggande från åklagaren att ange sin inställning till åtalet så kan målet inte, bortsett från bötesmål, avgöras utan huvudförhandling. För det fall det är oklart om förutsättningarna för handläggning i den ordning som föreskrivs i 10 b § är uppfyllda är det ett särskilt skäl för att hålla huvudförhandling.
Ett exempel på när det är oklart om förutsättningarna är uppfyllda är om erkännandet inte är klart och entydigt. Ett sådant fall kan vara om det av svaret från den tilltalade inte går att utläsa om
3 Se även Lars Heuman, JT 2005-06 s. 536 ff.
Ett särskilt förfarande i erkända mål SOU 2013:17
410
det avser samtliga gärningar som åtalet rör. Detsamma gäller om samtycket till att målet avgörs utan huvudförhandling är otydligt eller om erkännandet eller samtycket inte framstår som frivilligt.
Om den tilltalade inte kan förväntas ta ställning till vad det innebär att avstå från huvudförhandling eller kan misstänkas sakna förmåga att förstå följderna av ett avstående behöver huvudförhandling också hållas. Finns det behov av särskild utredning om den tilltalades personliga förhållanden för att utreda hans eller hennes psykiska hälsa vid tiden för gärningen eller när åtalet väcks är det också ett särskilt skäl för att hålla huvudförhandling. Ytterligare ett exempel på när sådan förhandling behövs är om en person är i så dåligt skick pga. sjukdom, psykiskt störning, försvagat hälsotillstånd, ålder eller liknande förhållande att det finns tveksamheter kring om personen är i stånd att ta ställning till åtalet.
Ytterligare ett fall i vilket huvudförhandling behövs är om det råder osäkerhet om den tilltalade fått sådan information om rådgivning av advokat som ska lämnas innan han eller hon tar ställning till åtalet.
Uppräkningen ovan är inte uttömmande. Huvudförhandling kan också behöva hållas beroende på att den gärning som åtalet rör inte utgör ett brott, att brottet är preskriberat eller att omständigheter har anförts som innebär att tingsrätten behöver pröva en ansvarsfrihetsgrund. Tingsrätten kan alltså inte heller i sådana fall avgöra målet i den förenklade ordningen.
Därutöver måste rätten ha möjlighet att döma till ett mildare straff än den påföljden som åklagaren yrkat, om yrkandet uppenbart står i strid med gällande praxis. Vi anser inte att en sådan prövning bör ske inom ramen för det särskilda förfarandet. Vi har valt den mer renodlade modellen att målet i ett sådant fall ska sättas ut till huvudförhandling. Det kan också, som tidigare nämnts, vara så att åklagaren yrkat villkorlig dom eller skyddstillsyn för ett brott med ett straffvärde som överskrider ett år till följd av s.k. billighetsskäl. Även i ett sådant fall kan det finnas särskilda skäl att pröva frågan efter huvudförhandling. Skuldfrågan kan då avgöras i den enklare ordning för avgörande av erkända åtal vid huvudförhandling som beskrivs i avsnitt 11.4 och förhandlingen koncentreras till påföljdsfrågan.
När det gäller ungdomar mellan 18–21 år kan det av pedagogiska skäl eller om åklagaren yrkar att påföljden ska bestämmas till ungdomsvård eller ungdomstjänst, även i förening med andra påföljder, finnas särskilda skäl att avgöra målet efter huvudförhandling.
SOU 2013:17 Ett särskilt förfarande i erkända mål
411
9.3 Handläggningen enligt 10 b §
Vi redogör i avsnitt 8.2 för vilket innehåll åtalet ska ha. Enligt förslaget ska åklagaren i åtalet ange ett preciserat påföljdsyrkande. Om målet enligt åklagarens uppfattning kan avgöras i den enklare ordningen enligt 10 b § ska även detta anges. Hänsyn ska vid den bedömningen inte tas till vilken inställning den tilltalade angett till brottsmisstanken under förundersökningen. Den tilltalade ska ges möjlighet att ta ställning till åtalet och målets handläggning oavsett om han eller hon har förnekat eller erkänt gärningen under utredningen. Det är först sedan åtal har väckts som den tilltalade kan bedöma konsekvenserna av att bli dömd i enlighet med åklagarens talan.
Om åklagaren inte anser att målet kan avgöras i det särskilda förfarandet bör det anges i åtalet. Ett sådant skäl kan vara att åklagaren anser att det behövs kompletterande utredning om den tilltalades personliga förhållanden innan påföljdsfrågan kan avgöras. Om den tilltalade inte medverkat vid personutredningen och åklagaren därför exempelvis yrkar fängelse i två månader, med reservation för att den tilltalade bör dömas till skyddstillsyn om det finns behov av vård, så kan inte målet avgöras utan ytterligare beredning. Beroende på den tilltalades inställning kan det finnas ett utrymme för tveksamhet om parterna är eniga om vad brottet ska leda till och åklagaren bör ges tillfälle att yttra sig över svaromålet. För att undvika en mer eller mindre omfattande skriftväxling bör målet i en sådan situation sättas ut till huvudförhandling. I tiden fram till denna kan utredningen om den tilltalades personliga förhållanden kompletteras. Om det visar sig att det finns förutsättningar att avgöra målet utan huvudförhandling kan denna ställas in.
Samtidigt med att åtalet ges in till rätten ska åklagaren delge åtalet med den tilltalade samt förelägga honom eller henne att inom viss angiven tid till rätten ange sin inställning till åtalet och de yrkanden som framställs i samband med det. Den tilltalade ska då även föreläggas att ange sin syn på möjligheten att avgöra målet på detta sätt. I samband med att åtalet väcks ska den tilltalade informeras om vad som krävs för att målet ska kunna avgöras enligt 10 b § samt om rätten till rådgivning av advokat enligt 21 kap. 3 c § RB och om rätten till huvudförhandling.
Det är angeläget att informationen till den tilltalade utformas så att den är lätt att förstå och ta till sig. Det är också viktigt att den
Ett särskilt förfarande i erkända mål SOU 2013:17
412
tilltalade enkelt till rätten kan ange hur han eller hon ställer sig till brottspåståendet, påföljden och övriga yrkanden i målet. Vi har utvecklat våra överväganden i detta avseende i avsnitt 8.3.4.
Sedan den tilltalade fått del av åtalet ska han eller hon ges skäligt rådrum att utnyttja möjligheten till rådgivning och svara på åtalet. Polis och åklagare bör i största möjliga utsträckning utnyttja möjligheten till förenklad delgivning för att ge den tilltalade del av åtalet. Därefter bör i normalfallet två veckor anses vara tillräckligt lång tid för den tilltalade att ge in ett svaromål till rätten.
Om den tilltalade har erkänt gärningen och parterna är eniga i allt vad saken rör kan parterna anses ha slutför talan genom åtalet respektive svaromålet. Åklagaren behöver därför inte ges tillfälle att yttra sig över den tilltalades skrift innan målet avgörs eftersom avgörandet inte går emot åklagarens talan.
Har den tilltalade inte hörts av, har någon av parterna begärt huvudförhandling eller behöver en sådan förhandling hållas av särskilda skäl så ska parterna kallas till huvudförhandling. Vi har gjort bedömningen att åklagaren inte samtidigt med att åtalet delges den tilltalade ska skicka en kallelse till huvudförhandling. När målet kan avgöras i det särskilda förfarandet blir en sådan förhandling inte aktuell. En sådan ordning skulle vidare förutsätta att åklagaren och tingsrätterna hade tekniskt samordnade verksamhetsstöd för att boka huvudförhandlingstider. Det skulle också innebära att tingsrättens arbetsplanering i någon mån överlämnades till åklagaren. Fördelarna med en sådan hantering skulle vara att den tilltalade tidigt och på ett enkelt sätt fick del av kallelse till förhandlingen. Vi bedömer dock att nackdelarna med en sådan ordning överväger fördelarna. Risken är att informationen till den tilltalade i samband med åtalet skulle bli svår att ta till sig med hänsyn till den stora mängd uppgifter som han eller hon skulle behöva ta del av vid ett och samma tillfälle.
Skulle tingsrätten bedöma att det inte går att avgöra målet i ett skriftligt förfarande ska rätten alltså kalla till huvudförhandling.
Om åklagaren väcker ett nytt åtal mot den tilltalade under målets handläggning så hindrar det som utgångspunkt inte att målet avgörs genom det skriftliga förfarandet. Vid tilläggsåtal ska åklagaren i regel ange ett gemensamt yrkande om påföljd. Den tilltalade måste i ett sådant fall förstås delges det nya åtalet och ta ställning till om han eller hon erkänner gärningen, godtar det nya påföljdsyrkande och eventuella ytterligare yrkanden samt fortfarande samtycker till att målet avgörs på detta sätt. Förfarandet
SOU 2013:17 Ett särskilt förfarande i erkända mål
413
kan alltså tillämpas så länge förutsättningarna att avgöra målet enligt 10 b § fortfarande är uppfyllda.
Vid beredningen av målet ska sedvanliga bestämmelser tillämpas om exempelvis forum, talerätt och rättegångskostnader.
Rätten ska självmant beakta eventuellt rättegångshinder och avvisa talan om sådant hinder föreligger (34 kap. 1 § RB). I enlighet med nuvarande regler ska rätten även självmant pröva om det finns grund för ansvarsfrihet eller om brottet är preskriberat. Som tidigare angetts är domstolen inte bunden av åklagarens yrkande om brottets rättsliga beteckning eller tillämpligt lagrum.
I mål där den tilltalade erkänner gärningen hos rätten, godtar påföljden samt övriga yrkanden efter att ha tagit del av åtalet och samtycker till att målet avgörs utan huvudförhandling efter att ha fått information om rätten till rådgivning av advokat, behöver tingsrätten inte göra annat än pröva att förutsättningarna för handläggning i den förenklade ordningen i 10 b § är uppfyllda och att huvudförhandling inte behövs. I praktiken bör detta inte innebära någon försämrad kvalitet i avgörandet. Att den tilltalades rättssäkerhet inte äventyras av att målet avgörs på detta sätt garanteras bl.a. av att han eller hon innan avgörandet ges tillfälle till rådgivning av advokat.
I allmänmotiveringen till Påföljdsutredningens förslag att införa en möjlighet till strafflindring vid medverkan till utredningen av det egna brottet (SOU 2012:34 s. 225) anges det vara av stor betydelse (och en given utgångspunkt) att beviskraven upprätthålls även i mål där den tilltalades uppgifter ligger till grund för utredningen och att erforderlig bevisprövning sker. När den tilltalade har erkänt en gärning hos rätten efter att ha fått tillgång till rådgivning av advokat och brottsligheten inte är allvarligare än att den kan omfattas av förfarandet enligt 10 b §, uppfyller den prövning som domstolen ska göra enligt vår mening det högt ställda krav som kan ställas på bevisprövningen i brottmål.
Har huvudförhandling begärts av den tilltalade är rätten förhindrad att avgöra målet utan sådan förhandling.
Tingsrätten ska vid avgörande av målet vara domför med en lagfaren domare. Det är fråga om förhållandevis okomplicerade mål som det är lämpligt att avgöra i en enkel sammansättning av rätten. Behovet av att nämndemän skulle delta vid beslutsfattandet i ett erkänt brottmål, med en sådan prövning som vi nu föreslår, anser vi vara litet.
Ett särskilt förfarande i erkända mål SOU 2013:17
414
Domen kan meddelas i förenklad form. Den ska expedieras som övriga mål som avgörs utan huvudförhandling, 30 kap 7 § tredje stycket RB och 26–31 §§ förordning (1996:271) om mål och ärenden i allmän domstol. Domen ska kunna överklagas på sedvanligt sätt (51 kap. 1 § RB).
9.4 Särskilt om överklagande
Bedömning: Det finns inte tillräckliga skäl för att i nuläget
föreslå en ändring av reglerna om bestämda tider för överklagande och om laga kraft.
Som anges ovan anser vi att domen i mål som avgörs i det särskilda förfarandet ska expedieras som övriga mål som avgörs utan huvudförhandling och kunna överklagas inom tre veckor från den dag då domen meddelades (51 kap. 1 § RB). Enligt nuvarande ordning gäller för mål och ärenden som avgörs utan huvudförhandling att utgångspunkten för överklagandefristen är dagen för avgörandet och inte, som vanligt är inom förvaltningsrätten, dagen då klaganden får del av det.
Högsta domstolen har i beslut den 20 juni 2012 återställt försutten tid att överklaga tingsrättens beslut i ett mål om undanröjande av ett föreläggande av ordningsbot (Mål nr Ö 2608-10, se även beslut i mål nr Ö 1121-13). Klaganden i målet hade inte i förväg underrättats om när tingsrättens beslut skulle meddelas. Han ansågs ha haft laga förfall för sin underlåtelse att överklaga beslutet i tid eftersom det inte fanns omständigheter som talade emot hans påstående om att avgörandet inte kommit honom till handa och inte heller annat som tydde på att han fått vetskap om beslutet under överklagandetiden. Genom avgörandet kan slutsatsen dras att en förlorande part har ganska goda förutsättningar att nå framgång med att begära återställande av försutten tid, för att inte anses ha betagits rätten att överklaga.
Med vårt förslag till ett särskilt förfarande i erkända brottmål kommer antalet mål som kan avgöras utan huvudförhandling att öka markant. Vi förutspår att handläggningsformen kommer att leda till kortare genomströmningstider vilket i viss mån talar mot att det kan finnas intresse av att överklaga domen. Då innehållet i domen är känt för den tilltalade bör det inte heller finnas ett lika
SOU 2013:17 Ett särskilt förfarande i erkända mål
415
stort intresse av att överklaga. Erfarenheter från det skriftliga förfarandet i erkända brottmål i Finland visar därutöver att andelen överklagade mål som avgjorts på handlingarna är väsentligt lägre än i brottmål som avgjorts efter huvudförhandling. Förslaget innebär dock att det kommer att kunna uppstå fler situationer i vilka den tilltalades eller målsägandens påstående om att han eller hon inte fått del av domen eller på annat sätt kännedom om att den har meddelats får godtas. Det skulle betyda att övriga parter och andra intressenter med mindre grad av säkerhet vid laga kraft kan räkna med att avgörandet är slutligt.
Ett sätt att undvika en potentiell ökning av antalet ansökningar om återställande av försutten tid skulle vara att införa regler om att domar på handlingarna ska delges. Det borde i så fall gälla såväl i brottmål som enbart avser frågan om straffrättsligt ansvar som i sådana brottmål i vilket ett enskilt anspråk hanteras. Utan en översyn av reglerna för tvistemål skulle det innebära att avgöranden avseende enskilda anspråk skulle hanteras olika beroende på om anspråket handläggs i ett brottmål eller ett tvistemål.
Ett annat sätt vore att i förväg underrätta parterna om tiden för doms meddelande. Det kunde ske genom att rätten skickade ut en underrättelse till parterna med tidpunkten för doms meddelande. En sådan ordning skulle vara förenlig med parts rätt att överklaga när ett avgörande gått honom eller henne emot enligt artikel 2 i sjunde tilläggsprotokollet till Europakonventionen. Vi lämnar dock inte något sådant förslag. Den förenklade ordningen enligt 10 b § bör enligt vår mening införas och utvärderas. Efter att förfarandet har tillämpats en tid kan det konstateras om det medfört att återställande av försutten tid beviljas i ett större antal mål. Därefter kan det vara aktuellt att överväga om det bör införas en ordning med en underrättelse från domstolen om tid för doms meddelande.
9.5 Särskilt om mål med frihetsberövade
9.5.1 Avgörande i det särskilda förfarandet
Bedömning: Mål i vilket en tilltalad är frihetsberövad bör kunna
avgöras enligt ordningen i 10 b § om den tilltalade efter domen ska försättas på fri fot eller om den tilltalade är häktad och har medgett att kvarbli i häkte tills domen i ansvarsdelen vinner laga kraft emot honom eller henne.
Ett särskilt förfarande i erkända mål SOU 2013:17
416
Vi föreslår inget särskilt undantag från möjligheten att avgöra mål i det särskilda förfarandet i de fall en tilltalad är anhållen eller häktad.
Enligt vår bedömning kan det finnas situationer i vilka mål med frihetsberövade skulle kunna avgöras utan huvudförhandling. Enligt domstolsstatistiken år 2011 var andelen brottmål med häktningsförhandling 8,8 procent. Många mål med frihetsberövade gäller allvarlig brottslighet som inte inryms tillämpningsområdet för den förenklade ordningen enligt 10 b §. Andelen mål med frihetsberövade som avgjordes efter dom i vår målundersökning var färre än fem procent. I drygt en tredjedel av de målen dömde tingsrätten till fängelse i mer än sex månader. Resultatet tyder på att antalet mål med frihetsberövade som skulle kunna avgöras i det särskilda förfarandet är begränsat.
Det är enligt vår mening emellertid inte rimligt att frihetsberövade inte i möjligaste mån ska få motsvarande tillfälle till ett avgörande i det särskilda förfarandet som personer i frihet. En inte helt ovanlig situation är att en utländsk medborgare, med hänsyn till risken för att han eller hon undandrar sig lagföring eller straff, häktas för ett lindrigt brott som kan medföra ett kortare fängelsestraff. Det kan vara fråga om stöld i butik, smugglingsbrott eller grovt rattfylleri. Det är brott som vanligtvis går snabbt att utreda och är gärningarna erkända under förundersökningen åberopar åklagaren, förutom den tilltalades uppgifter, vanligen enbart skriftlig bevisning till stöd för åtalet. Då bör det inte fordras att målet avgörs efter huvudförhandling, om inte rätten anser att utredningen i häktningsfrågan kräver det.
Enligt dagens bestämmelser är det möjligt för en häktad som döms till fängelse att avge nöjdförklaring två dagar efter att han eller hon delgetts rättens dom eller bevis om målets utgång (3–4 §§ lagen [1974:202] om beräkning av strafftid m.m.). Det gäller utan begränsning av hur långt fängelsestraff tingsrätten dömt ut. I det särskilda förfarandet kommer den häktade att veta vilken påföljd åklagaren yrkar och att ett strängare straff inte kan dömas ut. Den häktade kan därför, till skillnad mot vad som gäller i dag, i förväg ta ställning till om yrkandet ska godtas. Vi anser att det är rimligt att även en häktad person som huvudregel kan få möjlighet att efter samråd med sin försvarare ta ställning till om han eller hon ska godta åklagarens yrkanden. En frihetsberövad person bör därför inte exkluderas från möjligheten att få sin sak prövad i det särskilda förfarandet.
SOU 2013:17 Ett särskilt förfarande i erkända mål
417
Är den tilltalade anhållen eller häktad och ska försättas på fri fot i samband med dom bör ett sådant beslut alltid kunna fattas i det särskilda förfarandet. Det förekommer att åklagare utfärdar straffföreläggande med villkorlig dom mot en misstänkt i den situation som beskrivits i ovan. Med våra förslag ska åklagare i stället väcka åtal och kan i samband med det begära att den misstänkte ska häktas. Det är då rimligt att domstol inom samma tid som häktningsförhandling ska hållas, dvs. inom fyra dygn efter att den misstänkte greps eller anhållningsbeslutet verkställdes, ska kunna pröva häktningsfrågan i det särskilda förfarandet, om parterna är eniga om att den tilltalade ska försättas på fri fot genom beslut i domen.
Såsom nuvarande bestämmelser är utformade kan en fråga om häktning av den som inte är anhållen väckas av åklagaren. Efter åtalet gäller bl.a. att rätten får ta upp fråga om häktning självmant (24 kap. 17 § RB). I dessa fall ska häktningsförhandling hållas inför rätten så snart som möjligt. I rättsfallet NJA 1990 s. 542 konstaterade Högsta domstolen att 17 § även omfattar fall när rätten självmant tar upp fråga om häktning på ny grund av en person som redan är häktad. Bestämmelserna om förhandling i häktningsfrågor anges i rättsfallet vara en så viktig rättssäkerhetsgaranti att ingen ska behöva riskera att beslut fattas om att han eller hon ska vara berövad friheten utan att få möjlighet att dessförinnan framföra sina synpunkter vid en förhandling (jfr Justitieombudsmannens beslut den 31 maj 2005, dnr 4595-2004). Om den tilltalade är anhållen är det vår uppfattning att häktningsfrågan måste avgöras efter förhandling. Är parterna däremot ense om att den tilltalade ska vara fortsatt häktad efter domen bör häktningsfrågan kunna prövas utan huvudförhandling. Den tilltalade har då vid minst ett tillfälle fått häktningsfrågan prövad av domstol efter en muntlig förhandling.
Vi menar alltså att häktningsfrågan bör kunna prövas i det särskilda förfarandet om den tilltalade ska försättas på fri fot. Så bör också kunna ske om den tilltalade är häktad och har medgett att kvarbli i häkte tills domen i ansvarsdelen vinner laga kraft emot honom eller henne. För att besluta att den dömde ska stanna kvar i häkte måste domaren självfallet göra bedömningen att det även efter domen finns bärkraftiga häktningsskäl. Häktningsfrågan torde emellertid i ett sådant fall kunna avgöras utan att det krävs en huvudförhandling. I övriga fall behöver huvudförhandling hållas.
Ett särskilt förfarande i erkända mål SOU 2013:17
418
Effektivitetsvinsten med att avgöra ett mål med frihetsberövad utan huvudförhandling kan i och för sig diskuteras. Är den tilltalade anhållen eller häktad ska huvudförhandling som huvudregel påbörjas inom två veckor efter att åtalet väckts. Vi föreslår ingen ändring i detta avseende. Åtgärder för att planera och kalla till förhandling måste därför vidtas redan när åtalet väcks. Därutöver krävs ytterligare insatser för att ställa in en huvudförhandling om det skulle visa sig att målet kan avgöras utan sådan förhandling. Det kan då vara svårt att utnyttja den reserverade tiden till ett annat mål. De praktiska konsekvenserna för handläggningen i domstol talar därför i någon mån mot att mål med anhållen eller häktad avgörs utan huvudförhandling. Å andra sidan kan tid och pengar sparas genom att offentlig försvarare, åklagare och den tilltalade inte behöver komma till en huvudförhandling. I de fall insatserna för att förbereda en huvudförhandling är mindre omfattande kan det vara aktuellt att låta den tilltalade, efter samråd med advokat, yttra sig över åtalet, med följden att målet kan avgöras enligt 10 b § om huvudförhandling inte behövs för att pröva häktningsfrågan. Man ska inte heller glömma bort fördelen med förslaget att det leder till kortare frihetsberövanden och snabbare verkställighet för den tilltalade.
En invändning som skulle kunna riktas mot att mål med häktade ska kunna avgöras i det särskilda förfarandet är att den häktade kan vara påverkad av att vara frihetsberövad och känna sig pressad att godta åklagarens talan för att snarast bli försatt på fri fot. Vårt förslag innebär dock att den tilltalade till skillnad mot i dag, redan när åtalet väcks, vet vad han eller hon riskerar att dömas till, vilket borde innebära minskad press. När åtalet väckts vet den misstänkte också att han eller hon senast inom två veckor kan få åtalet prövat av domstol. En häktad person har också en offentlig försvarare som han eller hon kan rådgöra med.
Vår slutsats är alltså att den omständigheten att rätten behöver pröva en häktningsfråga inte i sig utesluter att mål med häktade kan avgöras i det särskilda förfarandet, om det sker inom de frister som gäller för när huvudförhandling senast ska påbörjas.
SOU 2013:17 Ett särskilt förfarande i erkända mål
419
9.5.2 Avgörande efter huvudförhandling inom häktningsfristen
Bedömning: Möjligheten att hålla huvudförhandling inom häkt-
ningsfristen bör kunna användas i större utsträckning i mål i vilka åklagaren inte yrkat en mer ingripande påföljd eller strängare straff än fängelse i sex månader.
Ett alternativ för att på ett snabbt och enkelt sätt att avgöra ett erkänt mål när den tilltalade är frihetsberövad är att i vidare omfattning utnyttja möjligheten att i stället för en häktningsförhandling hålla en huvudförhandling inom häktningsfristen, vid vilken frågan om häktning prövas.
Genom en lagändring 1987 togs en tidigare bestämmelse bort som reglerade möjligheten till samtidig häktnings- och huvudförhandling. Bestämmelsen innebar att rätten kunde utsträcka fristen för att hålla häktningsförhandling och förlägga häktningsförhandlingen samtidigt med en huvudförhandling om den gemensamma förhandlingen hölls inom en vecka från det att häktningsframställningen kom in till rätten. Möjligheten att skjuta upp häktningsförhandlingen för att hålla en gemensam häktnings- och huvudförhandling slopades med hänsyn till Europakonventionens krav på en ofördröjlig inställelse för prövning av häktningsfrågan.4I motiven konstaterades att fristen inom vilken en person som berövats friheten på grund av misstanke om brott ska ställas inför domstol, med hänsyn till Europakonventionens krav behövde förkortas till högst fyra dagar från det faktiska frihetsberövandet. Samtidigt uttalade departementschefen att det inte fanns något hinder mot att huvudförhandling hålls inom fyradagarsfristen om det skulle vara möjligt (prop. 1986/87:112 s. 34 ff. och 76).
Åklagare som vi talat med har sagt att de i möjligaste mån väcker åtal samtidigt med att häktningsframställan ges in till rätten i de fall utredningen är klar. Så kan vara fallet framförallt vid erkända artbrott eller återfall i brott som bör leda till kortare fängelsestraff. Det kan exempelvis röra sig om fall av erkänt grovt rattfylleri eller i fall en utländsk medborgare erkänt upprepade butiksstölder. Vid beslut om anhållande på helger har det sagts oss
4 Europakonventionen, artikel 5, punkterna 1 c och 3, ger var och en som för att ställas inför rätta i anledning av misstanke om brott berövas friheten genom arrestering eller på annat sätt en rätt att snabbt få lagligheten av frihetsberövandet prövat av domstol.
Ett särskilt förfarande i erkända mål SOU 2013:17
420
att det pga. tidsbrist kan vara svårt som jouråklagare att hinna hämta in utredning från polisen och väcka åtal i samband med häktningsframställan. Åklagarna har även uppgett att de vanligen tar kontakt med tingsrätten innan åtalet väcks för att varsko om att gemensam häktnings- och huvudförhandling kan komma i fråga.
Möjligheten att väcka åtal samtidigt med en häktningsframställning synes komma till användning i förhållandevis begränsad utsträckning och tillämpas i olika grad vid åklagarkamrarna. Om åklagare väcker åtal samtidigt som en häktningsframställning ges in till rätten och huvudförhandling hålls inom fyra dygn från det att den misstänkte greps eller anhållningsbeslutet verkställdes, så kan tiden för frihetsberövandet hållas nere och ett eventuellt straff skulle också kunna tidigareläggas. Ett förhandlingstillfälle kan därigenom också undvikas till fördel för alla inblandade.
Med vårt förslag att rätten vid huvudförhandling i tingsrätt ska kunna bestå av en lagfaren domare i brottmål i vilka åklagaren inte yrkat ett strängare straff än fängelse i sex månader eller mer ingripande frivårdande påföljd än vad som följer av den ändrade bestämmelsen i 1 kap. 3 b § RB, se avsnitt 13.7.2, blir det enklare att hålla huvudförhandling inom fristen. Tingsrätten behöver då inte med kort varsel kalla in nämndemän. Det skulle inte innebära något merarbete för domstolen att kalla till en huvudförhandling och vid den pröva häktningsfrågan, i stället för att hålla en häktningsförhandling.
Den misstänkte bör kunna anses ha fått tillräckligt rådrum för att gå igenom åtalet och övriga yrkanden med sin försvarare i de flesta erkända mål i vilka åklagaren inte yrkar annat än ett kortare fängelsestraff och utredningen i målet är mindre omfattande. Det är dessa mål som i första hand kan förväntas komma att avgöras vid huvudförhandling inom häktningsfristen. Om den tilltalade inför rätten erkänner gärningen och godtar ansvar för det brott som åklagaren påstår skulle åtalet med vårt förslag dessutom kunna avgöras i en enklare ordning vid huvudförhandlingen, se avsnitt 11.4. Det finns därför goda skäl uppmärksamma åklagarkamrarna på möjligheten att hålla huvudförhandling inom häktningsfristen så att i de fall det är möjligt åtal väcks samtidigt som häktningsframställningen ges in till rätten.
SOU 2013:17 Ett särskilt förfarande i erkända mål
421
9.5.3 Avgörande efter huvudförhandling gemensamt med häktningsförhandling
Förslag: Om det är möjligt med hänsyn till reglerna i 46 kap. 2 §
RB får huvudförhandling hållas gemensamt med förhandling i häktningsfrågan om åtal väcks senast vid sammanträdet och parterna samtycker till det. För kallelse till huvudförhandlingen av den misstänkte ska gälla vad som är föreskrivet för den tilltalade enligt 45 kap. 15 § andra stycket RB. En ny bestämmelse om detta förs in i 24 kap. 13 a § RB.
Som angetts i föregående avsnitt kan det på grund av tidsbrist för åklagaren vara svårt att efter anhållningsbeslutet hinna väcka åtal samtidigt med att häktningsframställningen ges in till rätten. De kompletterande åtgärder som behöver ske för att göra klar utredningen och väcka åtal skulle sannolikt i enklare fall kunna ske redan under häktningsfristen. För att effektivisera handläggningen och korta tiderna för frihetsberövande i dessa mål föreslår vi att det införs en möjlighet att med parternas samtycke hålla huvudförhandling gemensamt med förhandling i häktningsfrågan, om åklagaren senast vid sammanträdet väcker åtal. En ny bestämmelse om det bör föras in i 24 kap. RB.
Det bör röra sig om ett icke oväsentligt antal mål som kan avgöras genom en sådan ordning. I första hand torde det vara fråga om erkända brottmål som inte kräver en omfattande utredning.
Till följd av reglerna om rättens sammansättning skulle det endast komma i fråga att tillämpa bestämmelsen i fall åklagaren yrkar ett straff som inte överstiger fängelse i sex månader eller en mer ingripande påföljd än vad som anges i förslaget till 1 kap. 3 b § RB.
Huvudförhandlingen skulle genomföras enligt vanliga regler för mål om allmänt åtal i 46 kap. RB. En förutsättning för den föreslagna ordningen skulle vara att den misstänkte redan innan åtalet väckts kallas till förhandlingen enligt reglerna för kallelse till huvudförhandling av den tilltalade. Tillsammans med den begäran om inställelse som skickas till Kriminalvården för att en anhållen person ska närvara vid häktningsförhandlingen, skulle alltså även skickas en kallelse till huvudförhandling till den anhållne med en upplysning om att rätten gemensamt med förhandlingen i häktningsfrågan med parternas samtycke kan komma att hålla huvud-
Ett särskilt förfarande i erkända mål SOU 2013:17
422
förhandling i målet om åtal väcks senast vid sammanträdet. Detsamma skulle gälla för en misstänkt person som inte är anhållen men har kallats till förhandlingen på sådant sätt. Hinder skulle då finnas att avgöra målet efter huvudförhandling i många fall eftersom det förutsätter att den misstänkte fått del av åtalet.
Det bör krävas att parterna samtycker till att rätten håller huvudförhandling gemensamt med förhandlingen i häktningsfrågan. Detta eftersom den tilltalade och dennes försvarare måste få skäligt rådrum att gå igenom åtalet. Det bör alltså bli aktuellt endast i de allra enklaste fallen. I praktiken lär det innebära att åklagaren redan vid häktningsförhandlingens inledning eller dessförinnan ger in åtalet till rätten och lämnar ett exemplar av det till den misstänkte som kan gå igenom det med sin försvarare. Rätten skulle dock alltid behöva göra en bedömning av lämpligheten av att hålla huvudförhandling i så nära anslutning till att åtalet väckts. Om förutsättningar finns för det skulle rätten kunna besluta att huvudförhandling ska hållas och ta upp häktningsfrågan vid den. Finns det skäl att tro att hinder att hålla huvudförhandling kan komma att uppstå bör självfallet förhandling hållas enbart i häktningsfrågan.
Vårt förslag innebär ingen ändring av att åklagaren för att väcka talan skriftligen ska ge in åtalet till rätten. Det torde vara förhållandevis enkelt för åklagaren att ta med sig en utskrift av åtalet och ge in det eller att skicka in det på annat sätt till rätten inför förhandlingen. Vi har övervägt möjligheten att åklagaren skulle kunna väcka åtal genom att muntligen framställa åtalet till rätten. Vi ser inget egentligt hinder att föreslå en sådan ordning. Emellertid bör det praktiska behovet av muntligt åtal vara litet. Risken för svårigheter för den anhållne att ta till sig innebörden av ett muntligt framställt åtal och risken för ofullständigheter eller felaktigheter i ett av rätten nedtecknat åtal gör att vi inte lämnar ett sådant förslag.
9.6 Särskilt om målsäganden
Möjligheten att föra talan om enskilt anspråk i samband med åtalet är ett viktigt processuellt stöd för målsäganden. Målsägandens talan om skadestånd eller annat anspråk ska därför också kunna föras i samband med åtal för brott som handläggs genom det särskilda förfarandet. På så sätt får målsäganden, liksom övriga parter, möjlighet
SOU 2013:17 Ett särskilt förfarande i erkända mål
423
att få saken avgjord på ett snabbt och enkelt sätt. I avsnitt 14 redogör vi för förslag som syftar till att säkerställa att talan om enskilt anspråk i så stor utsträckning som möjligt kan väckas samtidigt med åtalet oavsett vem som för målsägandens talan.
För att ett enskilt anspråk ska kunna avgöras efter handläggning i den ordning som föreskrivs i 10 b § ska anspråket ha godtagits av den tilltalade. Är anspråket tvistigt behöver målsäganden få del av den tilltalades inställning och eventuella yttrande i anledning av anspråket. Parterna bör då också, liksom i tvistemål, ges möjlighet att slutföra sin talan innan målet avgörs utan huvudförhandling. Risken är att en sådan handläggning fördröjer avgörandet. Det är den bärande orsaken till att vi, som en förutsättning för handläggning i den förenklade ordningen enligt 10 b §, ställt upp ett krav på att den tilltalade ska ha godtagit anspråket. Det kan i regel anses mer kostnadseffektivt att avgöra brottmålet efter huvudförhandling om den tilltalade inte medger ett enskilt anspråk som väckts samtidigt med åtalet. Att en huvudförhandling behöver hållas kan endast i mycket speciella fall anses innebära sådana väsentliga olägenheter som medför att det finns skäl att avskilja ett enskilt anspråk som väckts samtidigt med åtalet.
Under förundersökningen ska målsäganden enligt 13 a § FUK på lämpligt sätt få upplysning om de regler som gäller för handläggningen av enskilda anspråk. Med vårt förslag kommer en viktig del av detta vara att målsäganden, i de fall det kan vara aktuellt, får information om att enskilda anspråk kan avgöras i det särskilda förfarandet och vad det innebär.
Om den tilltalade inte medger det enskilda anspråket så ska som huvudregel talan om det enskilda anspråket inte skiljas av, utan målet ska sättas ut till huvudförhandling. Som vi redogör för i avsnitt 14 ska en talan om enskilt anspråk som väcks efter åtalet bara handläggas gemensamt med brottmålet om det står klart att det kan ske utan olägenheter eller det annars finns särskilda skäl för det. Om så inte är fallet ska det avskiljas och fortsättningsvis handläggas som ett särskilt tvistemål. För att bedöma om det innebär olägenheter att handlägga ett sent väckt enskilt anspråk gemensamt med brottmålet bör rätten avvakta den tilltalades svar på åtalet. Om en huvudförhandling – med hänsyn till den tilltalades inställning till åtalet – ändå behöver hållas kan det knappast anses innebära olägenheter att avgöra det enskilda anspråket vid denna.
Enligt förslaget i avsnitt 6.3 ska målsägandes rätt att biträda ett allmänt åtal tas bort. Skulle rätten att biträda åtalet finnas kvar
Ett särskilt förfarande i erkända mål SOU 2013:17
424
skulle det innebära att målsäganden, sedan åtalet väckts, särskilt behöver meddela tingsrätten om han eller hon vill yrka på straff för annan gärning eller åberopa annan omständighet till stöd för åtalet än åklagaren gjort. Eventuella yrkanden och nya omständigheter måste delges den tilltalade. Tingsrätten skulle först därefter kunna ta ställning till om huvudförhandling ska hållas i målet. Det skulle göra handläggningen i brottmålen mer omständlig.
9.7 Strafföreläggande med villkorlig dom tas bort
Förslag: Möjligheten för åklagare att förelägga villkorlig dom
med strafföreläggande tas bort.
Vi föreslår att åklagare inte längre ska kunna utfärda strafföreläggande med villkorlig dom (48 kap. 4 § andra stycket RB). Skälen till det är framförallt att det är naturligt när en enklare ordning enligt 10 b § införs i erkända brottmål att samtliga alternativ till fängelsestraff bestäms av domstol. Det är också konsekvent med vår redovisade syn på åklagarens och domstolens roll i brottmålsprocessen. Av kriminalstatistiken framgår att huvuddelen av lagföringen av villkorlig dom sker i domstol. År 2011 meddelades drygt 2 500 strafförelägganden avseende villkorlig dom, med eller utan böter.5 Det meddelades knappt 11 800 domar med huvudpåföljden villkorlig dom under år 2011. Samma år godkändes villkorlig dom genom strafföreläggande i cirka 2 240 fall, vilket motsvarar ungefär sex procent av alla godkända strafförelägganden.6Som tidigare nämnts infördes möjligheten att meddela villkorlig dom, med eller utan böter, genom strafföreläggande genom 1997 års reform.
Åklagare som vi har pratat med har uppgett att strafföreläggande med villkorlig dom används förhållandevis frekvent i mål om ekonomisk brottslighet och vid vissa förmögenhetsbrott samt även fyller en viktig funktion för att undvika användning av straffprocessuella tvångsmedel i vissa situationer. Om den misstänkte erkänner brottet och det inte är av sådan art att fängelse är nöd-
5 Uppgifter från åklagarens verksamhetsstöd Cåbra 6 Brå, Personer lagförda för brott, Slutlig statistik för 2011, s. 17.
SOU 2013:17 Ett särskilt förfarande i erkända mål
425
vändigt, kan strafföreläggande med villkorlig dom utfärdas i stället för att åklagaren väcker åtal.
De åklagare som vi varit i kontakt med lyfter särskilt fram möjligheten att utfärda strafföreläggande med villkorlig dom i stället för att begära häktning av en person som gripits misstänkt för brott. Det handlar framförallt om relativt lindriga brott, exempelvis stöld i butik eller trafikbrott, som har erkänts av någon som saknar hemvist i Sverige och där det finns risk för att den misstänkte beger sig från riket eller på annat sätt undandrar sig lagföring eller straff. I stället för att göra en häktningsframställan till rätten kan åklagaren utfärda ett strafföreläggande och underrätta den misstänkte om beslutet vid ett personligt sammanträffande. I praktiken sker underrättelsen ofta med användning av videokonferens. Den misstänkte får därigenom tillfälle att omedelbart godkänna föreläggandet, med följden att han eller hon kan bli frisläppt.
När det gäller den principiella frågan om åklagare eller domstol bör kunna avgöra frågor om ansvar för brott och i vilken utsträckning så för vi ett resonemang om det i avsnitt 7.2.3. Sammantaget menar vi att brottsanklagelser normalt sett ska avgöras av en neutral och opartisk domstol men att det av effektivitetsskäl kan vara motiverat att låta åklagare lagföra lindrigare brott om parterna är överens i skuldfrågan.
Åklagare kan med dagens regler utfärda ett föreläggande med villkorlig dom i fråga om ansvar för alla typer av brott i fall där rätten uppenbart skulle döma till en sådan påföljd. Med våra förslag får åklagare i samtliga brottmål ett utökat ansvar för påföljdsfrågan. Det ökar betydelsen av att åklagares objektivitet vid utredningen av brottet inte blir ifrågasatt och att åklagarens roll som företrädare för statens talan görs tydlig. För att behålla allmänhetens förtroende för rättsväsendet i den nya ordningen är det även av det skälet mindre lämpligt att brott med påföljden villkorlig dom kan lagföras av åklagare.
Vi anser att frågor om ansvar för brott som kan leda till en påföljd på fängelsenivå ska avgöras av domstol. Det innebär en tydlig systematik som överensstämmer väl med hur påföljdssystemet är uppbyggt. I den brottmålsprocess som vi föreslår med ett särskilt förfarande för avgörande av erkända brottmål i domstol, införs ett snabbt och effektivt alternativ till den nuvarande ordningen med strafföreläggande avseende villkorlig dom. Behovet av
Ett särskilt förfarande i erkända mål SOU 2013:17
426
att låta åklagare lagföra påföljder som utgör alternativ till fängelse minskar genom det.
Vårt förslag innefattar dessutom en rätt för den tilltalade att få kostnadsfri rådgivning av advokat. Det betyder att den tilltalade, utöver att få den information som åklagaren kan lämna om vad påföljden villkorlig dom innebär, skulle få möjlighet att diskutera den frågan med en advokat. Det innebär som vi ser det en kvalitetshöjning för den tilltalade.
Det är mer renodlat att inte göra åtskillnad mellan olika frivårdspåföljder i det nya system med en enklare ordning för avgörande av erkända åtal i domstol som vi föreslår. Med hänsyn till att villkorlig dom är ett alternativ till fängelsestraff är det också konsekvent att påföljden bestäms i domstol vid införandet av en förenklad ordning enligt 10 b §. Det skulle också vara väl förenligt med Påföljdsutredningens förslag till ett nytt påföljdssystem. Det föreslagna systemet innehåller endast två påföljder för vuxna lagöverträdare, nämligen böter och fängelse.
Att hänvisa alla ärenden i vilka åklagaren utfärdar strafföreläggande med villkorlig dom till lagföring i domstol kan tyckas vara ett steg i fel riktning. Men möjligheten att utfärda strafföreläggande avseende villkorlig dom har inte fått det genomslag i praktiken som lagstiftaren hade tänkt. Det rör sig om ca 2 000 mål per år som skulle behöva återföras till domstol för att åstadkomma en konsekvent lagföring av frivårdande påföljder. Den förlängning av handläggningstiden och extra arbetsbelastning för tingsrätterna som detta innebär ska inte överdrivas med hänsyn till den smidiga hantering som kan ske genom det särskilda förfarandet. Samhällets reaktion på brottet skulle inte heller försenas nämnvärt.
Att lägga ansvaret för rättsskipningen på domstolen i de fall som kan avgöras genom strafföreläggande med villkorlig dom bör även bidra till att öka brottspreventionen. Att saken avgörs i domstol bidrar till att inskärpa synen på brottslighetens allvar och samhällets reaktion på brottet.
Om ett särskilt förfarande i erkända brottmål inte införs så kan som alternativ i stället övervägas ett sänkt krav för att meddela villkorlig dom genom strafföreläggande respektive en utvidgning av institutet till att omfatta exempelvis villkorlig dom med en föreskrift om samhällstjänst. Dessa alternativ har berörts ovan i avsnitt 7.4.1.
SOU 2013:17 Ett särskilt förfarande i erkända mål
427
Sammanfattningsvis är det vår uppfattning att frågor om ansvar för brott som kan leda till påföljden villkorlig dom ska avgöras i domstol.
429
10 Bötesmål
1
10.1 Strafföreläggande
10.1.1 Gällande rätt
Åklagaren har sedan införandet av RB haft rätt att beivra mindre allvarliga brott genom att utfärda strafföreläggande. Strafföreläggandeinstitutet var inledningsvis begränsat till att kunna avse högst 20 dagsböter. Godkände den misstänkte ett strafföreläggande som avsåg böter till ett högre belopp än 100 kronor skulle föreläggandet underställas domstol för prövning. Prövningen gjordes i allmänhet mot bakgrund av insända handlingar och avsåg i första hand föreläggandets laglighet. Rätten skulle pröva om gärningen var brottslig, om det fanns formella förutsättningar att utfärda ett strafföreläggande, om straffet föll inom straffskalan, om annan påföljd hade dömts ut samt om föreläggandet utfärdats i laga form och behörigen godkänts av den misstänkte. Vidare skulle domstolen kontrollera att straffet inte var uppenbart för högt eller lågt.2Underställelseförfarandet slopades i mitten av 1950-talet samtidigt som tillämpningsområdet för strafföreläggande utvidgades. Tillämpningsområdet har sedan utvidgats i flera omgångar. Utvidgningarna har avsett bl.a. vilka brott som kunnat omfattas, dagsbotsbeloppets antal och storlek, betydelsen av att det finns en målsägande och möjligheten att strafförelägga ungdomar, enskilt anspråk, företagsbot och villkorlig dom.3
Bestämmelser om strafföreläggande finns i 48 kap. RB. I korthet innebär reglerna att åklagare genom strafföreläggande får ta upp
1 Med bötesmål avses vanligtvis mål om brott för vilket enbart böter ingår i straffskalan. Ibland används det för att beteckna mål i vilket det inte finns anledning att döma till annan påföljd än böter. Vi avser mål i vilka åklagaren anser att påföljden ska bestämmas till böter. 2 Se 1948 års kommentar till rättegångsbalken, 48 kap. 4 §. 3 För en redogörelse av strafföreläggandeinstitutets utveckling, se Landström, Åklagaren som
grindvakt, En rättsvetenskaplig studie av åklagarens befogenheter vid utredning och åtal för brott, Skrifter från juridiska institutionen vid Umeå universitet, nr 24, Uppsala 2011, s. 243.
Bötesmål SOU 2013:17
430
fråga om ansvar för brott som hör under allmänt åtal. Strafföreläggande får utfärdas i stället för åtal för alla brott där böter ingår i straffskalan. Normerade böter får emellertid inte föreläggas. Det finns särskilda bestämmelser avseende brott som någon har begått innan han eller hon fyllt 18 år. Bötesstraff för sådana brott får utfärdas med strafföreläggande även i andra fall, om det kan antas att påföljden om åtal hade väckts skulle ha bestämts endast till böter (15 § LUL och 48 kap. 1 och 4 §§ RB). Föreläggandet innebär att den misstänkte till godkännande omedelbart eller inom viss tid föreläggs ett sådant bötesstraff som åklagaren anser att brottet ska föranleda (48 kap. 2 § RB). Åklagarmyndigheten har tagit fram en promemoria som ger ledning till åklagarna när det gäller att bestämma böternas antal för olika brott.4
Villkorlig dom, även i förening med böter, kan också föreläggas genom strafföreläggande, om det är uppenbart att rätten skulle ha dömt till en sådan påföljd för brottet. Detta gäller emellertid inte om gärningsmannen var under 18 år när brottet begicks eller om det finns skäl att förena den villkorliga domen med samhällstjänst (48 kap. 2 § och 4 § andra stycket RB). Underrättelse om utfärdat strafföreläggande avseende villkorlig dom bör lämnas av åklagaren vid ett personligt sammanträffande (3 § förordning (1964:740) med föreskrifter för åklagare i vissa brottmål). Om sådant strafföreläggande utfärdas innan den misstänkte fyllt 21 år ska det alltid lämnas över vid ett personligt sammanträde (1 § andra stycket förordning [1994:1763] med särskilda bestämmelser om unga lagöverträdare).
Strafföreläggande får inte utfärdas om förutsättningar för allmänt åtal inte föreligger. Ett strafföreläggande måste innefatta alla brott av den misstänkte som åklagaren känner till finns för bedömning. Det kan dessutom omfatta talan om enskilt anspråk om betalningsskyldighet som åklagaren är skyldig att föra för målsägandens räkning, särskild rättsverkan och företagsbot. Har målsäganden förklarat sig ha för avsikt att föra skadeståndstalan avseende annat än betalningsskyldighet får strafföreläggande inte utfärdas (48 kap. 5 § RB).
Strafföreläggandet utfärdas i form av ett elektroniskt dokument eller tecknas på ett formulär som fastställs av Åklagarmyndigheten. I praktiken för åklagaren in uppgifterna om strafföreläggandet i
4Strafföreläggande i bötesmål – en sammanställning av tillämpade påföljder, RättsPM 2012:7, Utvecklingscentrum Malmö, oktober 2012 (ersätter tidigare RÅPM 2003:2 och RättsPM 2006:23).
Bötesmål
431
Åklagarmyndighetens ärendehanteringssystem Cåbra. Om föreläggandet ska godkännas vid ett sammanträffande rapporteras det till Rikspolisstyrelsen (RPS) när det godkänts och om föreläggandet utfärdas för att godkännas inom viss tid rapporteras det genast till RPS som skickar ut ett skriftligt besked med strafföreläggandets innehåll till den misstänkte. Tillsammans med strafföreläggandet ska upplysningar lämnas om hur föreläggandet kan godkännas och om att åtal kan väckas om godkännande inte sker inom angiven tid. Godkännande sker genom att den misstänkte undertecknar en förklaring att han eller hon erkänner gärningen och godtar det straff och den särskilda rättsverkan samt det enskilda anspråk som upptagits i föreläggandet. Ett godkännande måste alltså för att vara giltigt avse samtliga i strafföreläggandet upptagna delar. Godkännandet ska lämnas till den åklagarkammare som utfärdat föreläggandet (5 § ÅFS 2005:26). Betalning kan i vissa fall också räknas som ett godkännande. Om godkännande inte sker ska åtal normalt väckas. Godkännande som sker efter det att åklagaren utfärdat eller ansökt om stämning saknar verkan.
Vid föreläggande av bötesstraff är bestämmelsen i 34 kap. 1 § första stycket 2 brottsbalken tillämplig. Det finns alltså möjlighet att utfärda ett strafföreläggande avseende böter vid återfall i brott. Enligt motiven kan dock det förhållandet att den misstänkte tidigare har dömts för brott vara ett skäl mot att utfärda strafföreläggande som talar för att en domstolsprövning bör ske (NJA II 1982 s. 397).
Ett godkänt strafföreläggande gäller, enligt 48 kap. 3 § andra stycket RB, som lagakraftvunnen dom. Den som förelagts ett straff kan efter godkännande inte angripa föreläggandet på annat sätt än genom extraordinära rättsmedel. Om den misstänkte inte accepterar föreläggandet i dess helhet dvs. även eventuellt skadeståndsansvar, förordnande om särskild rättsverkan och företagsbot så är godkännandet inte giltigt.
Normalt sett följs ett föreläggande som inte har godkänts av att åklagaren beslutar om åtal och domstolsprövning. För att åklagaren ska kunna ompröva sitt beslut att det finns förutsättningar för allmänt åtal krävs att det framkommit nya relevanta uppgifter. En ny rättslig analys eller en ny analys av bevisläget anses inte utgöra en sådan ny omständighet.5 Det innebär att åklagaren i princip alltid väcker talan vid domstol om strafföreläggandet inte godkänns.
5 JO-beslut den 28 september 2007, diarienr 852-2006.
Bötesmål SOU 2013:17
432
10.1.2 Statistik
I begreppet lagföring ingår åklagarens beslut om åtal och strafföreläggande, men även beslut om åtalsunderlåtelse, dvs. att en brottsutredning avslutats utan påföljd.
År 2011 meddelades strafföreläggande i drygt 50 000 fall. Det motsvarar 15 procent av samtliga åklagarbeslut om lagföring. Andelen är oförändrad sedan året innan.
Vad gäller brott med enbart böter i straffskalan så meddelades strafföreläggande i knappt 13 000 fall under år 2011. Samma år väcktes åtal för sådana brott i drygt 15 000 fall medan åtalsunderlåtelse meddelades i knappt 1 600 fall. I ungefär 3 200 fall beslutade åklagare att inte väcka åtal.
Tabell 10.1 Fördelning av samtliga beslut i åtalsfrågan 2009–2011,
per ärendetyp och typ av beslut
Lagföring:
Ej åtal:
Åtal Strafföreläggande
Åtalsunderlåtelse
Bevisproblem Övriga skäl Summa
Antal Andel Antal Andel Antal Andel Antal Andel Antal Andel Antal Andel
Våldsbrott 2009 38 084 78 % 1 172 2 % 2 377 5 % 5 718 12 % 1 259 3 % 48 610 100 %
2010 39 624 79 % 1 183 2 % 2 481 5 % 5 831 12 % 1 233 2 % 50 352 100 % 2011 38 424 78 % 1 325 3 % 2 502 5 % 5 890 12 % 1 183 2 % 49 324 100 %
Narkotika brott
2009 33 797 62 % 8 291 15 % 8 424 15 % 3 199 6 % 1 137 2 % 54 848 100 % 2010 35 893 62 % 8 996 16 % 8 585 15 % 2 929 5 % 1 177 2 % 57 580 100 % 2011 45 834 65 % 10 325 15 % 9 539 14 % 3 135 4 % 1 262 2 % 70 149 100 %
Miljöbrott 2009 206 37 % 139 25 % 19 3 % 53 10 % 135 24 % 552 100 %
2010 168 37 % 123 27 % 5 1 % 24 5 % 136 30 % 456 100 % 2011 123 38 % 106 33 % 0 0 % 28 9 % 68 21 % 325 100 %
Ekobrott 2009 2 256 68 % 417 13 % 30 1 % 296 9 % 307 9 % 3 306 100 %
2010 2 156 65 % 584 18 % 38 1 % 358 11 % 192 6 % 3 328 100 % 2011 2 557 68 % 711 19 % 27 1 % 314 8 % 161 4 % 3 770 100 %
Bötesbrott 2009 16 503 40 % 17 937 44 % 2 248 5 % 3 486 8 % 948 2 % 41 122 100 %
2010 17 799 48 % 14 219 38 % 1 496 4 % 2 874 8 % 1 019 3 % 37 407 100 % 2011 15 155 46 % 12 959 39 % 1 598 5 % 2 397 7 % 814 2 % 32 923 100 %
Övriga brott
2009 112 435 61 % 26 989 15 % 23 947 13 % 14 912 8 % 5 182 3 % 183 465 100 % 2010 113 052 63 % 25 815 14 % 21 398 12 % 14 145 8 % 5 253 3 % 179 663 100 % 2011 111 050 64 % 24 855 14 % 19 881 11 % 13 489 8 % 4 883 3 % 174 158 100 %
Totalt 2009 203 281 61 % 54 945 17 % 37 045 11 % 27 664 8 % 8 968 3 % 331 903 100 %
2010 208 692 63 % 50 920 15 % 34 003 10 % 26 161 8 % 9 010 3 % 328 786 100 % 2011 213 143 64 % 50 281 15 % 33 601 10 % 25 253 8 % 8 371 3 % 330 649 100 %
(Källa: Åklagarmyndighetens årsredovisning 2011, tabell 3)
Bötesmål
433
10.2 Avgörande utan huvudförhandling
10.2.1 Gällande rätt
Ett brottmål ska, som tidigare nämnts, som huvudregel avgöras efter huvudförhandling. Utan sådan förhandling får tingsrätten avgöra ett mål på annat sätt än genom dom liksom meddela frikännande dom sedan åklagaren lagt ned ett allmänt åtal. Den 1 november 2008 infördes i 45 kap. 10 a § RB en möjlighet att avgöra ett brottmål i sak utan huvudförhandling. Det avser mål i vilket det inte finns anledning att döma en vuxen person till annan påföljd än böter. Ändringen var ett led i EME-reformen.6
Rätten får utan huvudförhandling avgöra ett brottmål genom att meddela dom i mål där det inte finns anledning att döma till någon annan påföljd än böter, om inte huvudförhandling begärs av någon av parterna eller behövs med hänsyn till utredningen i målet (45 kap. 10 a § punkten 3 RB). I mål mot den som inte fyllt 18 år ska rätten hålla huvudförhandling även om påföljden ska bestämmas till böter (27 § LUL).
En förutsättning för att avgöra ett mål utan huvudförhandling är alltså att den påföljd som aktualiseras i det enskilda fallet är böter. Det är inte något hinder att fängelse ingår i straffskalan för brottet. Ytterligare förutsättningar är att huvudförhandling varken begärs av någon av parterna eller behövs av utredningsskäl. Av andra stycket i 45 kap. 10 a § RB följer att den tilltalade innan målet avgörs ska informeras om att målet kan komma att avgöras utan huvudförhandling och om sin rätt till sådan förhandling. I normalfallet lämnas den informationen i samband med att stämning utfärdas. Parterna ska vidare, om de inte redan kan anses ha slutfört sin talan, ges tillfälle till detta innan målet avgörs. I normalfallet kan åklagaren anses ha slutfört sin talan genom åtalet om den tilltalade till rätten inte kommer in med några synpunkter eller t.ex. uppgifter om nya inkomstförhållanden. Om det efter att parten har slutfört sin talan men innan tingsrätten har avgjort målet tillkommer ytterligare åtal, får handläggningen återupptas och frågan om målet kan avgöras utan huvudförhandling prövas på nytt.
Ett skäl till att huvudförhandling kan behövas i målet anges i motiven vara att det finns muntlig bevisning. Att det finns muntlig
6En modernare rättegång – reformering av processen i allmän domstol, prop. 2004/05:131, avsnitt 9.2, s. 24 och 250 ff. Regeringens förslag i aktuell del byggde i allt väsentligt på 1999 års rättegångsutrednings slutbetänkande (SOU 2001:103 s. 159–164).
Bötesmål SOU 2013:17
434
bevisning anses inte hindra att rätten avgör ett mål utan huvudförhandling men det torde vara ovanligt att det sker. Den praxis som utvecklats kring möjligheten att avgöra mål i den tilltalades utevaro har ansetts kunna ge viss vägledning vid bedömningen om målet kan avgöras på handlingarna.7 Muntlig bevisning kan även tas upp utom huvudförhandling i syfte att målet därefter ska kunna avgöras på handlingarna (36 kap. 19 § RB). Den möjligheten bör enligt motiven användas med försiktighet (prop. 2004/05:131 s. 152 ff.).
Att den tilltalade förnekar gärningen utesluter inte att målet avgörs utan huvudförhandling. I motiven anges som exempel att förnekade mål om rattfylleri och narkotikabrott skulle kunna avgöras utan huvudförhandling, om det finns rapporter från alkoholutandningsprov respektive narkotikaanalys.8
Huvudförhandling kan också behövas om den tilltalade inte kan förväntas föra fram sina synpunkter eller åberopa bevisning lika väl i skrift som vid en muntlig förhandling.
Vid avgörande av mål utan huvudförhandling består tingsrätten av en lagfaren domare (1 kap. 3 § RB). Bevisprövningen vid ett sådant avgörande sker med utgångspunkt i vad handlingarna innehåller och vad som i övrigt förekommit i målet (30 kap. 2 § andra stycket RB). Det är i normalfallet fråga om uppgifter ur förundersökningen.
Domen kan överklagas. För att hovrätten ska pröva en dom genom vilken den tilltalade dömts till böter krävs prövningstillstånd (49 kap. 13 § RB).
10.2.2 Åklagarens handläggning
Åklagarmyndigheten har i en promemoria lämnat rekommendationer för åklagarens handläggning av mål som kan avgöras utan huvudförhandling i tingsrätt.9Det är vår erfarenhet att rekommendationerna också har fått genomslag i praktiken. Enligt dessa bör åklagaren i stämningsansökan ange om domstolen kan avgöra målet på handlingarna och i sådana fall även lämna ett konkret påföljdsförslag samt ange de särskilda omständigheter som domstolen bör ta hänsyn till vid påföljdsbedömningen. Det är
7 Fitger, m.fl., a.a., kommentaren till 45 kap. 10 a §. 8Prop. 2004/05:131 s. 251. 9En modernare rättegång – reformering av processen i allmän domstol. Den nya lagstiftningen
och några rekommendationer om tillämpningen, Rätts-PM 2008:10.
Bötesmål
435
enligt promemorian naturligt att åklagaren anger ett påföljdsförslag och det anges att förslaget bör vara så precist att det anger antalet dagsböter och hur stort dagsbotsbelopp som ska fastställas eller penningböternas storlek.
Vidare betonas i promemorian betydelsen av att polisledda förundersökningar håller tillräckligt hög kvalitet. Åklagaren rekommenderas att kvalitetssäkra förundersökningsprotokollen. Det ska åstadkommas genom en kontinuerlig kvalitetssäkring av avrapporteringen och återkoppling från den polisiära förundersökningsledaren eller åklagaren. I promemorian lyfts fram att polisen bör säkerställa att uppgifterna i primärrapporten, brottsanmälan och eventuella förhör eller liknande, är fullständiga och korrekta. Dessutom bör den misstänktes inställning och grunden för gärningspåståendet och eventuellt enskilt anspråk vara utförligt och noggrant redovisat. Behovet av att det skriftliga materialet, särskilt bevisningen, håller hög kvalitet och att det finns en fullständig dagsbotsuppgift så att målet kan avgöras utan huvudförhandling betonas.
10.2.3 Statistik
Domstolsstatistiken ingår i Sveriges officiella statistik. Den visar att andelen brottmål i tingsrätt som avgjorts efter huvudförhandling har sjunkit under 2009 och 2010 i förhållande till 2008. Det beror sannolikt till stor del på EMR-reformen. I jämförelse med 2008 sjönk andelen brottmål som avgjordes efter huvudförhandling från 83 procent till 62 procent 2010.
Domstolsverket har låtit utvärdera EMR-reformen för att få en bild av dess konsekvenser för de allmänna domstolarna. Utvärderingen, Resursfördelningen efter EMR, Domstolsverkets rapportserie
2010:3, grundas på uppgifter från domstolarna under perioden den
1 mars 2010 till den 31 augusti 2010 och tillgänglig domstolsstatistik. Domstolsverket har bedömt att en av de förändringar som haft störst betydelse från resurssynpunkt varit att fler brottmål avgörs utan huvudförhandling i tingsrätt. Utvärderingen visar att förändringen har lett till vissa resursbesparingar i tingsrätten. När det gäller brottmålen framgår av utvärderingen att antalet avgjorda brottmål med ensam domare i tingsrätt nästan fördubblades under tiden januari till juli 2010 jämfört med motsvarande tid 2008. Av rapporten framgår vidare att antalet avgjorda brottmål med huvud-
Bötesmål SOU 2013:17
436
förhandling under motsvarande period minskade med ungefär 18 procent. Slutsatsen kan därför dras att införandet av möjligheten att avgöra vissa brottmål utan huvudförhandling har lett till att det stora flertalet notariebrottmål sedan reformen avgörs av en ensam domare och utan huvudförhandling.10
Tabell 10.2 Antal avgjorda brottmål med ensam domare, tingsrätt
Tabell 10.3 Antal avgjorda mål med huvudförhandling, tingsrätt
Målkategori 2008 jan–juli 2009 jan–juli 2010 jan–juli Förändring 2008–2010
Brottmål
35 271 28 904 28 891
-18 %
Tvistemål1
1 528
1 496
1 617
6 %
Familjemål
903
868
825
-9 %
Summa
37 702
31 268
31 333
-17 %
1
Målkategorier i tingsrätt: Övriga tvistemål, FT-mål och fastighetsmål (Källa: Domstolsverket, Resursfördelningen efter EMR, 2010:3)
Uppgifter ur domstolarnas verksamhetsstöd Vera visar att drygt 12 300 bötesmål11 avgjordes av tingsrätt under år 2011. Året därpå avgjordes drygt 11 000 bötesmål. 65 procent av bötesmålen avgjordes utan huvudförhandling.
10 Med notariebrottmål avses brottmål som tingsnotarie kan förordnas att på eget ansvar handlägga. Det är fråga om mål om brott för vilket inte är föreskrivet svårare straff än böter eller fängelse i högst sex månader och det inte finns anledning att döma till annan påföljd än böter och det i målet inte är fråga om företagsbot. 11 Med bötesmål avses här mål för vilket inte är föreskrivet annan påföljd än böter.
Period Avgjorda brottmål Ensam domare
Andel
2008 jan–juli
43 720
9 372
21 %
2009 jan–juli
43 995
14 798
34 %
2010 jan–juli
46 985
18 077
38 %
Bötesmål
437
10.3 Hanteringen av bötesmål
10.3.1 Strafföreläggande ska utfärdas oberoende av den misstänktes inställning
Förslag: Strafföreläggande ska, oberoende av den misstänktes
inställning, utfärdas om det finns förutsättningar för allmänt åtal och inte särskilda skäl mot det.
Särskilda skäl mot att utfärda strafföreläggande kan vara att den misstänkte är under 18 år, att fråga är om en svårbedömd rättsfråga eller att det inte är uppenbart att brottet inte är preskriberat.
Enligt gällande rätt får åklagare enligt 48 kap. 1 § RB ta upp fråga om ansvar för brott genom strafföreläggande. Bestämmelsen är fakultativ. Det innebär att åklagaren har möjlighet att välja mellan att utfärda strafföreläggande och väcka åtal. Enligt 1 § strafföreläggandekungörelsen (1970:60) bör strafföreläggande utfärdas om det finns förutsättningar för det.
Strafföreläggande får emellertid inte utfärdas om det inte finns förutsättningar för allmänt åtal, om i föreläggandet inte tas upp alla brott av den misstänkte som åklagaren känner till eller om målsäganden förklarat att han eller hon avser föra talan om enskilt anspråk i anledning av brottet som avser annat än betalningsskyldighet (48 kap. 5 § RB).
Den grundläggande förutsättningen för lagföring genom strafföreläggande är att det finns förutsättningar för allmänt åtal (första omsatsen i 48 kap. 5 § RB). Det finns alltså inte något formellt krav på att den misstänkte ska ha erkänt brottet för att ett strafföreläggande ska kunna utfärdas. Om saken är tveksam bör åklagaren enligt Processlagberedningen inte utfärda strafföreläggande i förhoppning att den misstänkte ska godkänna detta (NJA II 1943 s. 604). I 1949 års kommentar till rättegångsbalken (s. 721) anges att fall som med hänsyn till utredningen eller rättstillämpningen framstår som svårbedömda inte bör undandras rättens prövning. För att strafföreläggande ska utfärdas bör det enligt motiven inte heller finnas minsta osäkerhet i skuldfrågan, brotten ska relativt sett framstå som mindre allvarliga och det får inte råda någon tveksamhet kring påföljdsvalet. Om personutredning behövs för att bedöma påföljden ska saken prövas av domstol (prop. 1996/97:8 s. 14 ff.). Strafföreläggande bör dessutom inte användas om rätts-
Bötesmål SOU 2013:17
438
frågan är svårbedömd eller om det inte är uppenbart att brottet inte är preskriberat.12
Enligt Ekelöf bör åklagaren i regel väcka åtal även om den misstänktes skuld verkar vara klar, om denne under polisförhöret har förnekat gärningen eller att handlandet varit brottsligt.13Vidare har Justitieombudsmannen (JO) i ett särpräglat fall hävdat att det måste krävas att den misstänkte i huvudsak har vitsordat de faktiska omständigheter som konstituerar brottet för att strafföreläggande ska kunna utfärdas (JO 1981/82 s. 98). I ett senare uttalande har JO snarare tagit utgångspunkten att strafföreläggande inte bör användas om det finns något osäkerhetsmoment beträffande utgången i själva skuldfrågan (JO 1990/91 s. 61). Exempelvis bör ett allmänt påstående av en misstänkt att han eller hon inte kört för fort med motorfordon inte innebära ett hinder att utfärda strafföreläggande i fall påståendet inte bedöms kunna vinna framgång. Det synes dock finnas en fast och stadgad praxis rörande t.ex. brottet vårdslöshet i trafik som antyder att strafförelägganden kan utfärdas även i andra fall.
Vi föreslår inte någon ändring i det att strafföreläggande inte får utfärdas om i föreläggandet inte tas upp alla brott av den misstänkte som åklagaren känner till eller om målsäganden förklarat att han eller hon avser att föra talan om enskilt anspråk i anledning av brottet som avser annat än betalningsskyldighet. Den misstänkte bör dock enligt vår uppfattning i mål om bötesbrott ges inflytande över formen för sakens prövning även om gärningen är förnekad. Han eller hon kan ha ett berättigat intresse av att undvika en offentlig rättegång och allmänintresset av att dessa mål prövas i domstol är inte så starkt att det utesluter användning av strafföreläggande. Om den åtalade inte vill delta i en rättegång torde i realiteten målet inte tillföras någon ytterligare utredning. Det kan antas att många sådana mål avgörs antingen efter handläggning vid huvudförhandling i den tilltalades utevaro eller utan huvudförhandling. Det bör därför införas en presumtion för att strafföreläggande
ska utfärdas oberoende av den misstänktes inställning, så länge det
finns tillräckliga skäl för åtal.
En ordning där den misstänkte ges möjlighet att acceptera ett strafföreläggande motiveras av samma praktiska och processekonomiska skäl som tidigare framhållits för att åklagare ska få utfärda strafföreläggande i större utsträckning. Den tilltalade får direkt
12 Fitger m.fl., a.a., kommentaren till 48 kap. 5 §. 13 Ekelöf m.fl., Rättegång, femte häftet, s. 288.
Bötesmål
439
kännedom om den samlade reaktionen på brottet och parterna kan slippa en ibland tidskrävande och kostsam inställelse vid domstol. I prop. 1996/97:8 s. 12 ff. betonades att strafföreläggandet är en snabb och effektiv form att fastställa straff. Förutom att systemet innebär en effektivare användning av resurserna så har det fördelar genom att avgörandet kommer snabbt både i ansvarsdelen och i skadeståndsfrågan. Vidare innebär det att den misstänkte får ta ställning till det förelagda straffet och i förekommande fall till yrkat skadestånd och därigenom själv bedöma dess proportion i relation till gärningen.
Flera offentliga försvarare har till oss uppgett att många misstänkta som i förhör förnekat en gärning, skulle godta ansvar för brott om de kände till vilken påföljd som kunde bli aktuell. Advokaterna har menat att det gäller såväl vid lindrigare som allvarligare brottslighet. Det finns skäl att anta att ett strafföreläggande i många fall skulle godkännas om den misstänkte gavs möjlighet att välja ett sådant alternativ i stället för en domstolsprövning. Detta gäller även när han eller hon förnekat gärningen under utredningen.
Ett förnekande kan ha sin grund i många olika orsaker. Vårt förslag bygger på grundtanken att den som misstänks för brott inför rättegången ska informeras om den påföljd som åklagaren anser ska följa på brottet och i vissa fall ges möjlighet att acceptera ansvar för brott. Det är en handlingsfrihet som enligt vår mening inte enbart ska ges till den som erkänt gärningen eller vitsordat de faktiska omständigheterna under utredningen. En vuxen person bör oberoende av sin inställning i skuldfrågan alltså få möjlighet att ta ställning till ett strafföreläggande.
Särskild försiktighet kan emellertid vara påkallad när det gäller unga lagöverträdare. Det är angeläget att en ung person förstår innebörden av ett erkännande och inte upplever möjligheten att acceptera ett strafföreläggande som en påtryckning. Endast i undantagsfall bör därför ett strafföreläggande utfärdas om den misstänkte är under 18 år och har nekat till gärningen.
Åklagaren bör även ha kvar möjligheten att väcka åtal i stället för att utfärda strafföreläggande om särskilda skäl talar mot det. När det är fråga om en svårbedömd rättsfråga eller tveksamt om brottet är preskriberat bör åklagaren även i framtiden kunna avstå från att utfärda strafföreläggande.14 Det ligger i linje med åklaga-
14 Jämför med Fitger a.a., m.fl., kommentaren till 58 kap. 4 och 5§§ och Ekelöf m.fl., Rätte-
gång femte häftet, 8 uppl., s. 287 f.
Bötesmål SOU 2013:17
440
rens möjlighet att disponera över processen att han eller hon kan besluta om saken bör prövas av domstol. Motsvarande resonemang gäller också om åklagaren är skyldig att föra målsägandens talan enligt 22 kap. 2 § RB och det enskilda anspråket exempelvis kan föranleda jämkning, riktar sig mot flera personer eller avser ett stort belopp (jfr Åklagarmyndighetens rättspromemoria Skadestånd, 2013:1 s. 36 f).
Ytterligare ett särskilt skäl mot att åklagaren tar upp ansvarsfrågan genom strafföreläggande kan vara att en ordningsbot har utfärdats men inte godkänts. I en sådan situation kan det finnas anledning för åklagaren att i stället direkt väcka talan vid rätten.
När det gäller påföljdsfrågan är det vår utgångspunkt att åklagaren ska framställa ett påföljdsyrkande i alla mål. De allra flesta fall som blir föremål för strafföreläggande torde vara rutinartade mål om lindrigare brott inom områden med en välutvecklad påföljdspraxis. De frågor åklagaren har att ta ställning till är om han eller hon anser att påföljden bör vara böter och böternas storlek. Åklagaren kan i dessa mål förhållandevis enkelt bedöma de frågor om straffmätning som då kan komma i fråga. I ett fåtal fall kan fast påföljdspraxis saknas. Det gäller exempelvis vid narkotikabrott avseende nya substanser, om en gärning nyligen har kriminaliserats eller viss specialstraffrätt. De olägenheter som följer med att det saknas prejudicerande avgöranden från Högsta domstolen kan emellertid inte frita åklagaren från ansvaret att ange ett yrkande om påföljd som den tilltalade kan ta ställning till. Överväganden om straffmätning och påföljdsval bör därför enligt vår mening i regel inte utgöra särskilda skäl mot att utfärda ett strafföreläggande.
Bötesmål
441
10.3.2 Åtal genom strafföreläggande
Förslag: Åklagare ska kunna väcka åtal genom att ge in ett
strafföreläggande som inte har godkänts till rätten. Strafföreläggande som ges in till rätten ska vara undertecknat av åklagaren.
I strafföreläggandet ska åklagaren ange
• uppgift om de bevis som, om åtal väcks, åberopas till stöd för åtalet och talan om enskilt anspråk enligt 22 kap. och vad som ska styrkas med varje bevis
• de omständigheter som gör domstolen behörig, om inte behörigheten framgår på annat sätt,
• åklagarens önskemål om hur målet ska handläggas om åtal väcks och
• om den misstänkte har varit anhållen eller häktad på grund av misstanke om brott som omfattas av strafföreläggandet och tiden för frihetsberövandet.
Om ett strafföreläggande utfärdats till godkännande inom viss tid ska den misstänkte i det skriftliga beskedet med straffföreläggandets innehåll och vissa upplysningar, även ges tillfälle att inom samma tid skriftligen svara på åtalet, ange bevisuppgift och slutföra talan om föreläggandet inte godkänns. Information ska också lämnas om rätten till huvudförhandling och att målet kan komma att avgöras utan en sådan förhandling. Eventuellt svar ska lämnas till åklagaren och biläggas strafföreläggandet när åtalet väcks. Strafföreläggande som ges in till rätten ska delges den misstänkte.
Åtal kan väckas genom att strafföreläggande ges in till rätten
Enligt dagens bestämmelser väcks som huvudregel allmänt åtal genom att åklagaren ger in stämningsansökan till rätten, 45 kap. 1 § RB. I praktiken innebär det att åklagaren, när tiden för godkännande av strafföreläggande har gått ut eller den misstänkte har motsatt sig det, fattar beslut om åtal och upprättar en stämningsansökan med det innehåll som framgår av 45 kap. 4 § RB. Åklaga-
Bötesmål SOU 2013:17
442
ren återupptar alltså beredningen av ärendet. Stämningsansökan skickas sedan in till rätten.15
Det finns också en möjlighet för åklagaren att på uppdrag av rätten utfärda stämning (45 kap. 1 § andra stycket och 45 kap. 16 § RB). I sådant fall förelägger åklagaren den tilltalade att hos rätten svara på åtalet och vid behov ange bevisuppgift. Om det är lämpligt kallar åklagaren till huvudförhandling. En enkätundersökning som Domstolsverket genomfört i december 2009 avseende handläggningen av s.k. mängdbrottmål visar att denna möjlighet i stort sett inte utnyttjas.16
Vilka uppgifter som ska finnas i ett strafföreläggande framgår av 48 kap. 6 § RB. Enligt bestämmelsen ska föreläggandet innehålla uppgift om åklagaren och den misstänkte samt om brottet. För brottet ska anges tid och plats samt övriga omständigheter som kännetecknar det, men även de bestämmelser som ska tillämpas när det gäller brottet. Det straff och den särskilda rättsverkan som den misstänkte föreläggs ska också anges, liksom enskilt anspråk som föreläggs den misstänkte med uppgift om målsäganden och de omständigheter som anspråket grundar sig på.
Enligt vår uppfattning bör förenklingar kunna göras i hur mål om allmänt åtal inleds. Vi föreslår i avsnitt 8.1.4 att utfärdande av stämning ska avskaffas i mål om allmänt åtal och att åklagare som huvudregel ska förelägga den tilltalade att svara till rätten på åtalet, avsnitt 8.3.3. För att ytterligare effektivisera processen ska allmänt åtal, enligt vår mening, kunna väckas genom att ett strafföreläggande som inte godkänts ges in till rätten. Strafföreläggandet behöver då inte omvandlas till en stämningsansökan eller en särskild åtalsskrift.
Åtal anses med dagens regler väckt när stämningsansökan kom in till rätten (45 kap. 1 § RB). Enligt vår mening kan ett strafföreläggande fylla samma funktion som ett åtal, när stämning har avskaffats. Vi föreslår därför att talan ska anses väckt genom att strafföreläggande som inte godkänts ges in till rätten. När strafföreläggande utfärdas ska åklagaren, på samma sätt som i dag, upplysa om det åtal som väcks om föreläggandet inte godkänns.
15 Vid Åklagarmyndigheten har genomförts ett arbete med att ta fram en funktion i ärendehanteringssystemet Cåbra för utfärdandet av elektroniska stämningsansökningar och för att automatiskt omvandla strafförelägganden till stämningsansökningar. Sedan 2012 finns en sådan funktion som används vid bestridande eller uteblivet svar från den förelagde. 16Ökad effektivitet och förbättrad samverkan vid handläggning av mängdbrott, Redovisning i maj 2010 av ett regeringsuppdrag till Rikspolisstyrelsen, Åklagarmyndigheten och Domstolsverket, s. 134 samt bilaga 3.
Bötesmål
443
För att strafföreläggandet ska kunna fylla samma funktion som en stämningsansökan gör när åtal väcks, måste föreläggandet innehålla motsvarande uppgifter som ska finnas i en sådan ansökan. Vi återkommer till vilket innehåll strafföreläggandet bör ha nedan.
Om den misstänkte inte godkänner strafföreläggande inom angiven tid, eller i vissa fall betalar böterna, leder det alltid till ett nytt åklagarbeslut. Det förekommer att nya omständigheter kommer fram i samband med bestridandet som leder till att åklagaren utfärdar ett nytt föreläggande eller beslutar att lägga ned åtalet. I de allra flesta fall torde åklagaren emellertid kunna ge in strafföreläggandet direkt till rätten.
När åklagaren väcker åtal genom att ge in ett strafföreläggande som inte godkänts ska han eller hon bifoga utredning och skriftliga bevis enligt 45 kap. 7 § RB. Det överensstämmer med handläggningen i mål som inleds genom att stämningsansökan ges in till rätten.
Den nya ordningen innebär att den misstänkte får anses ha fått del av åtalet redan när han eller hon fick del av strafföreläggandet, dvs. innan åtalet väckts vid rätten. Frågan om ansvar för brottet får emellertid inte tas upp genom att talan väcks vid domstol förrän den tid inom vilken föreläggandet har utfärdats till godkännande har gått ut (48 kap. 3 § RB). I denna del innebär vårt förslag ingen ändring. Genom att den misstänkte fått del av strafföreläggandet har han eller hon därigenom också fått skälig tid att ta ställning till det åtal som följer om strafföreläggandet inte godkänns.
Föreläggandet att svara på åtalet
Vi föreslår att åklagaren samtidigt med strafföreläggandet ska förelägga den misstänkte att svara på åtalet och de yrkanden som framställs i samband med det. Det är en rationell ordning. I dag är det ett arbetsmoment som domstolen utför. Om domstolen avser att avgöra ett mål utan huvudförhandling föreläggs vanligtvis den tilltalade samtidigt med stämningen att svara på åtalet, yttra sig över om målet kan avgöras utan sådan förhandling, slutföra sin talan och avge bevisuppgift. Handläggningen sköts oftast av en beredningsorganisation.
Uppgifter om den enskildes inställning till åtalet och handläggningen samt om den bevisning som han eller hon vill åberopa kan inhämtas på ett smidigare sätt. Det är enkelt för åklagaren att, i
Bötesmål SOU 2013:17
444
samband med att strafföreläggande utfärdas, även förelägga den misstänkte att svara på åtalet och vid behov ange den bevisning som han eller hon åberopar hos rätten om strafföreläggandet inte godkänns samt vad som ska styrkas med varje bevis. Den misstänkte bör svara till åklagaren. Godkänns föreläggandet kan den misstänkte lagföras utan rättegång och något mål behöver inte inledas vid rätten. Om åklagaren inte begär huvudförhandling i målet bör den tilltalade dessutom ges tillfälle att slutföra talan och informeras om att målet kan avgöras utan huvudförhandling om sådan förhandling inte begärs. På så sätt kommer det sällan att behövas ytterligare handläggningsåtgärder i domstol innan bötesmålet kan avgöras utan huvudförhandling.
Åklagaren ska till rätten ge in den misstänktes eventuella svar i anledning av föreläggandet tillsammans med den bevisning som den misstänkte åberopar. Det bör ske inom samma tid som protokoll och anteckningar från förundersökningen samt bevis ska ges in till rätten enligt nuvarande bestämmelsen vid väckande av allmänt åtal i 45 kap. 7 § RB.
Att åklagaren samtidigt med strafföreläggandet skriftligen ska förelägga den misstänkte att svara på åtalet väcker frågan om åklagaren ska ha ansvar för att föreläggandet delges den misstänkte. Det är en självklarhet att den tilltalade måste ha fått del av det för att han eller hon ska kunna dömas för brottet. Enligt gällande regler lämnas eller skickas besked med strafföreläggandets innehåll och upplysningar om sättet och tiden för att godkänna föreläggande inom viss tid till den misstänkte (48 kap. 7 § RB). Inkommer inget svar inom den angivna tiden får åklagare skicka en påminnelse enligt 8 § strafföreläggandekungörelsen (1970:60). Godkänns inte föreläggandet väcker åklagaren normalt sett talan och delgivning av åtalet med den tilltalade sker i samband med utfärdandet av stämning (45 kap. 9 § RB).
Enligt BRÅ:s officiella statistik om lagföringsbeslut har antalet godkända strafförelägganden sedan 2002 legat på en medelnivå om ca 40 300 strafförelägganden per år.17Vi antar att förelägganden avseende villkorlig dom respektive böter godkänns i likvärdig utsträckning. År 2011 respektive 2012 meddelade åklagaren strafföreläggande i drygt 53 000 fall. Huvuddelen av utfärdade strafförelägganden avser bötesstraff. Enligt uppgifter ur Åklagarmyndighetens ärendehanteringssystem Cåbra utfärdade åklagare strafföreläggande
17 Sveriges officiella statistik, Lagföringsbeslut efter typ av lagföring, 1995–2011, tabell 40 A.
Bötesmål
445
med villkorlig dom i 2 589 fall år 2012. Av statistiken kan slutsatsen dras att drygt 50 000 strafförelägganden med bötesstraff utfärdas varje år och ca 80 procent av dessa blir godkända.
Strafföreläggande utfärdas i praktiken genom att uppgifterna om föreläggandet förs in i ärendehanteringssystemet Cåbra. Det är sedan Rikspolisstyrelsen (RPS) som skickar ut ett besked till den misstänkte med strafföreläggandets innehåll om föreläggandet inte ska godkännas av den misstänkte vid ett personligt sammanträffande med åklagaren. Det innebär att den absoluta merparten av föreläggandena hanteras med automatik. För att inte onödigt komplicera och fördyra strafföreläggandehanteringen bör föreläggande även i fortsättningen lämnas eller sändas till den misstänkte utan krav på att beskedet med strafföreläggandets innehåll och bifogade upplysningar delges den misstänkte. Om den misstänkte svarar till åklagaren har han eller hon bevisligen fått del av föreläggandet. Inkommer inget svar bör åklagaren ha kvar möjligheten att skicka en påminnelse och delge underrättelsen med den misstänkte. I de allra flesta fall torde det vara mest effektivt att åklagaren i stället ger in strafföreläggandet till tingsrätten som delger åtalet med den tilltalade. Åberopad bevisning ska då också ges in och kan delges tillsammans med åtalet.
I sammanhanget kan påpekas att delgivning av utredningen även måste ske genom tingsrättens försorg i de fall den misstänkte har bestritt strafföreläggandet. Detta eftersom protokoll och anteckningar från förundersökningen och bevis som åklagaren åberopar inte enligt nuvarande ordning biläggs strafföreläggandet när det skickas till den misstänkte.
Innehåll i och upplysningar vid strafföreläggande
I 48 kap. 6 § RB anges vad ett strafföreläggande ska innehålla. Vad som ska anges i åklagarens stämningsansökan framgår av 45 kap. 4 § RB. I 45 kap. 10 RB anges vad rättens föreläggande vid stämning ska innehålla och av 45 kap. 10 a § RB kan förutsättningarna för att ett mål ska kunna avgöras utan huvudförhandling utläsas.
Ett strafföreläggande utfärdas, som tidigare nämnts, normalt sett i ett elektroniskt dokument i ärendehanteringssystemet Cåbra för godkännande inom viss tid. Ett skriftligt besked med strafföreläggandets innehåll skickas eller lämnas sedan till den misstänkte. Enligt dagens regler ska den misstänkte tillsammans med strafföre-
Bötesmål SOU 2013:17
446
läggandet få skriftlig information om föreläggandets innehåll och vissa andra upplysningar (48 kap. 7 och 8 §§ RB och 5 § strafföreläggandekungörelsen [1970:60]). Tillsammans med informationsbladet fogas även ett brev med en godkännandehandling samt ett inbetalningskort. I brevet anges inom vilken tid som föreläggandet ska besvaras.
För att strafföreläggandet ska kunna användas för att väcka åtal behöver innehållet i föreläggandet ändras. Strafföreläggandet behöver innefatta en kombination av innehållet i dagens strafföreläggande och det som finns i en stämningsansökan. En stämningsansökan ska innehålla uppgift om den tilltalade och, i förekommande fall, om målsäganden. Vidare ska åklagaren uppge den brottsliga gärningen med uppgift om tid och plats för dess förövande och de övriga omständigheter som behövs för dess kännetecknande samt de bestämmelser som är tillämpliga (s.k. gärningsbeskrivning). Det ska också framgå vilka bevis som åberopas och vad som ska styrkas med varje bevis. De omständigheter som gör domstolen behörig ska uppges, om inte behörigheten framgår på annat sätt. Vill åklagaren i samband med att åtalet väcks även väcka talan om enskilt anspråk ska det i ansökan lämnas uppgift om anspråket och de omständigheter som det grundas på samt de bevis som åberopas och vad som ska styrkas med varje bevis. Dessutom ska åklagaren lämna uppgift om frihetsberövanden samt eventuella önskemål om målets handläggning. Ansökan ska vara undertecknad av åklagaren (45 kap. 4 § RB).
Det betyder att strafföreläggandet behöver kompletteras med uppgift om eventuell målsägande, vilka bevis som åklagaren vill lägga fram om föreläggandet inte godkänns och vad som ska styrkas med dem samt uppgift om behörig domstol, eventuella frihetsberövanden och åklagarens synpunkter på målets handläggning. Ett krav bör vidare ställas på att föreläggandet som ges in till domstolen är undertecknat av åklagaren (se efterföljande avsnitt).
Även om strafföreläggandet inte skulle fylla en funktion som åtal, är det rimligt att åklagaren redan i strafföreläggandet anger den bevisning som kommer att åberopas om gärningen inte erkänns. Vi instämmer i Rättegångsutredningens uppfattning att det bör vara av stort intresse för en misstänkt som inte erkänt gärningen att veta vilken bevisning som åklagaren avser att åberopa och att det
Bötesmål
447
intresset kan tillgodoses genom att åklagaren anger sin bevisning i strafföreläggandet.18
Det är också ändamålsenligt att åklagaren informerar om sin syn på hur målet bör handläggas vid en rättegång. På så sätt får den misstänkte del av alla relevanta omständigheter för att ta ställning till konsekvenserna av ett åtal.
Med strafföreläggandet ska den misstänkte få skriftlig information om hur föreläggandet kan godkännas och inom vilken tid det kan ske. Därtill ska han eller hon upplysas om att åtal kan väckas vid domstol efter utgång av den fastställda tiden om godkännande inte sker. Det följer av gällande regler i 48 kap. 7 § RB. För att målet ska kunna avgöras utan huvudförhandling behöver motsvarande information lämnas som finns i ett slutföreläggande med stämning.
I det skriftliga beskedet om föreläggandets innehåll bör åklagaren alltså även ge den misstänkte, som inte godkänner föreläggandet, tillfälle att inom angiven tid skriftligen svara på åtalet, ange bevisuppgift och slutföra sin talan. Information ska därtill lämnas om rätten till huvudförhandling i målet och att målet kan komma att avgöras utan sådan förhandling.
Enligt nuvarande formkrav för stämningsansökan ska denna vara undertecknad av åklagaren. Behovet av underskrift på inlagor i en rättsprocess har övervägts vid flera tillfällen. För en redogörelse för tidigare överväganden hänvisas till propositionen Elektronisk
stämningsansökan i brottmål (prop. 2011/12:126). Regeringen har i
denna bedömt att det alltjämt bör ställas ett krav på egenhändigt undertecknande när det gäller stämningsansökningar. Vi ser inte anledning att ha någon annan uppfattning. Motsvarande formkrav som ställs på stämningsansökan bör enligt vår mening ställas på undertecknande av ett strafföreläggande som ska ges in till domstol.
Genom lagändring som trädde i kraft den 1 juli 2012 har det blivit möjligt när en stämningsansökan ges in på elektronisk väg att underteckna den med en elektronisk signatur enligt lagen (2000:832) om kvalificerade elektroniska signaturer eller överföra den på ett sätt som uppfyller motsvarande krav på säkerhet. Den elektroniska signaturen fyller därigenom samma funktion som en underskrift. Vi menar att åklagaren efter ett beslut om åtal i Cåbra bör kunna överföra ett strafföreläggande som inte godkänts till domstol och generera en elektronisk signatur på motsvarande sätt som kan ske vid en elektronisk stämningsansökan.
Bötesmål SOU 2013:17
448
Benämningen strafföreläggande
Vi har övervägt om begreppet strafföreläggande ska utmönstras helt för att det tydligt ska framgå att åklagaren samtidigt med att ett föreläggande av bötesstraff utfärdas i beskedet till den misstänkte informerar om det åtal som kan väckas, infordrar svaromål med bevisuppgift och utfärdar slutföreläggande. Man kunde tänka sig att införa ett helt nytt begrepp för att beskriva den nya ordningen, exempelvis åklagarföreläggande eller åtalsföreläggande. Benämningen strafföreläggande, som beteckning på fråga om ansvar för brott som tas upp av åklagare genom det förenklade förfarande som anges i 48 kap. RB, bör emellertid enligt vår bedömning användas även fortsättningsvis. Beteckningen strafföreläggande är väl etablerad och det finns därför en fördel med att behålla den. Visserligen har vi i avsnitt 10.3.1 föreslagit vissa ändringar avseende strafföreläggandets tillämpningsområde, vilket kan sägas tala för att en ny benämning införs. Förändringarna i den delen är dock inte så omfattande att de, enligt vår mening, motiverar en ny benämning. Vi menar att det är en bättre lösning att det skriftliga beskedet till den misstänkte utformas med en ny ingress eller på annat sätt ges ett tydligt innehåll. Vår bedömning är alltså att åklagares föreläggande av bötesstraff även fortsättningsvis ska kallas för strafföreläggande.
Konsekvenser av förslagen
Möjligheten att väcka åtal genom att ge in ett strafföreläggande som inte godkänts effektiviserar handläggningen. Om en misstänkt inte godkänt ett föreläggande behöver åklagaren enbart fatta beslut om att åtal ska väckas. Någon ytterligare beredning för att ta fram en stämningsansökan krävs inte. När den misstänkte fått del av ett föreläggande men inte godkänt det och tiden för att svara gått ut kan åklagaren ge in strafföreläggandet till rätten, tillsammans eventuell svarsskrivelse från den misstänkte. Om förundersökning skett ska åklagaren, liksom vid ansökan om stämning, dessutom ge protokoll eller anteckningar från förundersökningen. Domstolen kan med vårt förslag i många fall avgöra målet på handlingarna så snart åklagaren väckt talan. När den tilltalade fått del av strafföreläggandet har han eller hon även delgetts åtalet och förelagts att slutföra talan. Har strafföreläggandet och föreläggandet att svara på
Bötesmål
449
åtalet inte delgetts den misstänkte genom åklagarens försorg får domstolen se till att det sker. I sådana fall är effektivitetsvinsterna något mindre. Har den tilltalade svarat på åtalet och inte begärt huvudförhandling behöver domen troligen inte föregås av någon skriftväxling. Domstolens uppgift att skicka ut och bevaka stämning med slutföreläggande skulle alltså kunna tas bort i dessa mål.
För de fall den misstänkte motsatt sig föreläggandet och åberopat muntlig bevisning eller begärt huvudförhandling får tingsrätten bereda målet på sedvanligt sätt. Detsamma gäller om åklagaren anser att det finns skäl för huvudförhandling. I målet är då ändå den fördelen vunnen att den misstänkte redan förelagts att svara på åtalet utifrån ett bättre underlag.
Den ökade arbetsbelastning det skulle innebära för åklagaren att i samtliga strafförelägganden ange bevisuppgift, uppgift om behörig domstol och synpunkt på målets handläggning skulle vägas upp av den arbetsbesparing det innebär att åklagaren i många fall skulle undgå ytterligare skriftväxling och att närvara vid en huvudförhandling. Således skulle den föreslagna ordningen innebära en arbetsbesparing för såväl åklagare som domstol, samtidigt som den misstänkte och en eventuell målsägande skulle kunna få saken prövad i en enklare och snabbare ordning.
Det bör inte medföra annat än en engångskostnad att ändra strafföreläggandets utformning och innehåll samt anpassa Åklagarmyndighetens ärendehanteringssystem Cåbra så att strafföreläggandet kan ges in på elektronisk väg. Genom att sammanföra uppgifterna i ansökan om stämning och i domstolens slutföreläggande med strafföreläggandet och bilagda upplysningar, kan flera arbetsmoment reduceras till ett. Antalet utskick bör därigenom minska liksom kostnaderna för administration och material som papper, porto etc.
En nackdel med förslaget är att strafföreläggandet med upplysningar kommer att innehålla ett stort antal uppgifter. Det finns en risk att föreläggandet blir svårbegripligt med hänsyn till mängden information och handlingsalternativen. Vidare är det, precis som vid överklagande av en brottmålsdom där överklagandeskriften ska skickas till tingsrätt men vara ställd till hovrätten, en pedagogisk uppgift att förklara att den misstänkte ska ge in svaret till åklagaren och inte till domstolen. Det kan vara svårt att utforma ett tydligt föreläggande som är tillräckligt lätt att läsa och förstå för den enskilde. Den information som biläggs föreläggandet måste dessutom väl beskriva föreläggandets olika funktioner i form av strafföre-
Bötesmål SOU 2013:17
450
läggande, åtal och slutföreläggande. Det ställer krav på en god grafisk utformning av föreläggandet och bilagda upplysningar samt ett enkelt och begripligt språk. Enligt vår uppfattning är svårigheten att utforma föreläggandet främst av pedagogisk karaktär och klart hanterbar. Nackdelen är därför inte sådan att förslaget bör ändras.
En annan invändning som kan föras fram mot förslaget är att det kan tyckas onaturligt att den misstänkte ska slutföra talan till rätten redan innan åtal i målet är väckt. Den misstänkte ges tid att ta ställning till åtalet redan innan domstolsprocessen har inletts. Vi menar att det är en ordning som går att förklara på ett begripligt sätt och som leder till uppenbara effektivitetsvinster. Fördelarna med förslaget överväger därför nackdelarna.
10.3.3 När ett godkännande av strafföreläggande saknar verkan
Bedömning: Bestämmelsen i 48 kap. 12 § RB om när ett god-
kännande av strafföreläggande är utan verkan bör inte ändras.
Vi har övervägt om inte ett godkännande av strafföreläggande borde kunna få verkan även efter det att åklagaren har väckt åtal för brottet. Det kan ju framstå som onödigt att åklagaren är tvungen att föra process om saken i domstol om den tilltalade ändrat uppfattning och vill godta ett straffansvar.
Enligt nuvarande regler kan ett strafföreläggande utfärdas till omedelbart godkännande eller till godkännande inom en angiven tidsfrist (48 kap. 2 § RB). Inkommer inget godkännande eller annat besked från den misstänkte skickas normalt en påminnelse om föreläggandet. Om det är lämpligt bör underrättelse om föreläggandet delges den misstänkte (8 § strafföreläggandekungörelsen [1970:60]). Har strafföreläggande utfärdats för godkännande inom viss tid så får fråga om ansvar för brottet tas upp på nytt innan denna tid gått ut endast om den misstänkte uttryckligen förklarat att han eller hon inte godkänner föreläggandet (48 kap. 3 § första stycket RB). Bestämmelsen avser förhindra parallella straffprocesser avseende en och samma gärning.
Ett strafföreläggande kan även godkännas efter utgången av den frist som angetts i föreläggandet. Ett godkännande av strafföre-
Bötesmål
451
läggande är emellertid, enligt 48 kap. 12 § RB, utan verkan om det sker sedan åklagaren utfärdat stämning, stämningsansökan eller ett nytt strafföreläggande, beslutat att inte väcka åtal för brottet eller beslutat att lägga ned eller inte inleda en förundersökning. Det finns alltså en gräns för när ett godkännande måste ske för att inte bli utan verkan.
Frågan har tidigare utretts av 1999 års rättegångsutredning. I slutbetänkandet, SOU 2001:103, övervägde utredningen om inte ett godkännande av straff- och ordningsbotsföreläggande i de flesta fall borde kunna får verkan även efter det att åklagaren utfärdat stämning, stämningsansökan eller ett nytt strafföreläggande. Utredningen förde ett resonemang kring att åklagaren skulle kunna ges möjligheten att förklara att ett för sent inkommet godkännande ska gälla. Man ansåg emellertid att det då fanns risk för att en kallelse till huvudförhandling kunde ses som ett påtryckningsmedel att godkänna föreläggandet. Utredningen övervägde även om det kunde vara skillnad mellan situationer när den förelagde tidigare bestritt ett strafföreläggande och när föreläggandet inte besvarats alls. Bestridandet, som aktiv handling, kunde enligt utredningen respekteras medan det däremot, om ingen inställning redovisades, skulle kunna vara möjligt att acceptera ett godkännande som kommit in sedan åtal väckts. Med hänsyn bl.a. till de relativt ingripande och kostsamma förändringar i de tekniska systemen för strafföreläggandehanteringen som skulle krävas ansåg utredningen vid en samlad bedömning att hanteringen ändå borde ske vid domstol.
Med hänsyn framförallt till risken för parallella processer avseende en och samma gärning framstår det som mindre lämpligt att ge godkännandet verkan sedan talan har väckts i domstol. Det kan också vara så att nya omständigheter har tillkommit som gör att lagföring i domstol framstår som en lämpligare handläggningsform. Målet bör på ett smidigt sätt i domstol kunna avgöras utan huvudförhandling, eller om den tilltalade erkänner gärningen till rätten och godtar påföljden, avgöras enligt förfarandet i avsnitt 9.
Bötesmål SOU 2013:17
452
10.3.4 Möjligheten att avgöra bötesbrott utan huvudförhandling ska bestå
Bedömning: Mål i vilket det inte finns anledning att döma till
annan påföljd än böter ska alltjämt kunna avgöras utan huvudförhandling i tingsrätt.
Enligt nuvarande regler får tingsrätten utan huvudförhandling avgöra ett brottmål genom dom i mål där det inte finns anledning att döma till någon annan påföljd än böter, om inte huvudförhandling begärs av någon av parterna eller behövs med hänsyn till utredningen i målet.
EMR-utredningen har i sitt betänkande, SOU 2012:93 s. 150 ff., konstaterat att möjligheten att avgöra mål på handlingarna har tillämpats i mycket stor utsträckning. Resultatet av utredningens utvärdering talar för att reformen har fallit mycket väl ut.
Även om brottmål i sak har kunnat avgöras utan huvudförhandling under en förhållandevis kort tid så talar resultatet av utvärderingen för att handläggningsformen fungerar väl och ska finnas kvar. Det innebär att den nuvarande möjligheten att avgöra ett mål utan huvudförhandling när det inte finns anledning att döma till annan påföljd än böter ska kvarstå oförändrad.
10.3.5 Processmaterialet vid avgörande av mål utan huvudförhandling
Förslag: När mål avgörs utan huvudförhandling får protokoll
eller anteckningar från förundersökningen läggas till grund för avgörandet endast till den del uppgifterna har åberopats av part.
Dom i mål som avgjorts utan huvudförhandling ska enligt gällande rätt grunda sig på vad handlingarna innehåller och vad som i övrigt förekommit i målet, 30 kap. 2 § andra stycket RB. Det innebär bl.a. att domstolen är förhindrad att vid sitt avgörande ta hänsyn till material om saken som den fått kännedom om i annat sammanhang än vid handläggningen av målet. Att domstolen enligt bestämmelsen ska beakta innehållet i de skrivelser som parterna har gett in till rätten är klart. Bestämmelsen innefattar också sådana inspelningar
Bötesmål
453
av förhör som rätten har gjort vid bevisupptagning utom huvudförhandling eller vid ett förberedande sammanträde.
När det gäller uppgifter ur förundersökningsprotokollet eller anteckningar från förundersökningen som getts in till tingsrätten finns en större osäkerhet om vad som gäller. Framförallt är det tveksamt om och i så fall vilka förhörsutsagor i förundersökningsprotokollet som ska anses ingå i processmaterialet när målet avgörs utan huvudförhandling. Vi föreslår därför att detta görs tydligare genom att det införs en uttrycklig bestämmelse om att uppgifter i förundersökningsprotokoll eller anteckningar från förundersökningen endast får läggas till grund för avgörandet om de har åberopats av part.
I 1949 års kommentar till rättegångsbalken (s. 405) påpekas att förundersökningen inte ingår som självständigt processmaterial såvitt inte uppgifter ur det har lagts fram vid huvudförhandlingen i den lägre rätten. Detta gäller enligt kommentaren särskilt de delar av protokollet som innehåller förhörsutsagor. Däremot skulle, enligt kommentaren, hänsyn kunna tas till upplysningar av mer objektiv karaktär, t.ex. angående brottsplatsens belägenhet och andra lokala förhållanden, den tilltalades levnadsomständigheter och liknande. Det sagda torde ta sikte på hur situationen är i hovrätt vid avgörande av ett mål som i tingsrätt har avgjorts efter huvudförhandling.
Vid tillkomsten av de nya reglerna om avgörande på handlingarna i mål i vilka påföljden kan antas bli böter berördes inte frågan om vad som är processmaterial vid prövningen. Regeln i 30 kap. 2 § RB bör föra med sig att t.ex. förundersökningsprotokollet blir processmaterial, liksom övriga handlingar som enligt bestämmelser i 45 kap. ska kommuniceras med parterna. Samtidigt måste bestämmelsen i 35 kap. 14 § första stycket RB om förbud mot skriftliga utsagor beaktas. När det gäller förundersökningsmaterialet finns det i bestämmelsen ett hinder mot att åberopa en uppteckning av en berättelse som någon har lämnat inför åklagare eller polismyndighet i anledning av en förestående rättegång. Från förbudet finns vissa undantag, bl.a. för det fall det är särskilt föreskrivet (första punkten). Därutöver tillåts till följd av ett undantag i tredje punkten som bevis regelmässigt bl.a. platsrapporter eller primärrapporter som upprättats av en polis i samband med ett ingripande samt rapporter från alkoholutandningsprov och narkotikaanalyser, vilket nämns i förslaget till En modernare rättegång.19
Bötesmål SOU 2013:17
454
Det får anses tveksamt om 30 kap. 2 § RB skulle kunna ses som en sådan föreskrift som gör undantag från förbudet mot skriftliga berättelser. Beredningen för rättsväsendets utveckling (BRU) resonerade mer utförligt kring en sådan möjlighet i betänkandet SOU 2005:117 s. 98 f. Bestämmelsen i 30 kap. 2 § RB om vad avgörandet ska grundas på när målet avgörs utan huvudförhandling skulle enligt beredningens mening kunna ses som ett särskilt sådant undantag som gjorde att även utsagor i förundersökningsprotokollet skulle kunna vara processmaterial vid ett avgörande på handlingarna.
Vi föreslår ett förtydligande i 30 kap. 2 § RB att uppgifter i protokoll eller anteckningar från förundersökningen endast ska få läggas till grund för ett avgörande utan huvudförhandling till den del uppgifterna har åberopats av part. Det gäller även en förundersökningsberättelse som den tilltalade själv har avgett och en berättelse under utredningen som någon annan person t.ex. målsäganden, annan tilltalad, eller vittne har lämnat. Detta innebär inte att utrymmet att åberopa uppgifter ur muntliga förhör när målet avgörs utan huvudförhandling utökas.
Om det finns muntlig bevisning bör huvudregeln alltjämt vara att huvudförhandling ska hållas i målet. Det kan emellertid vara så att ett muntligt förhör inte bedöms tillföra något ytterligare utöver vad som framkommit av den skriftliga berättelsen i förundersökningsprotokollet. Om parterna inte begär att förhör hålls muntligen inför domstolen så bör det i vissa fall finnas särskilda skäl att tillåta en sådan utsaga som bevis i rättegången. Bedömningen får göras från fall till fall med hänsyn till de kostnader eller olägenheter som ett förhör vid eller utom huvudförhandling kan antas medföras, vad som kan antas stå att vinna med ett sådant förhör, berättelsens betydelse och övriga omständigheter (35 kap. 14 § punkten 3 RB). Det innebär inte enbart att nyttan med ett muntligt förhör ska ställas mot kostnaderna som är förenade med ett förhör vid huvudförhandlingen utan även mot bl.a. den tid som står att vinna om den skriftliga berättelsen i stället får åberopas och berättelsens betydelse. Med berättelsens betydelse avses framförallt dess betydelse för målets utgång. Rätten bör, enligt Fitger, kunna vara mer frikostig med att tillåta skriftliga berättelser i bagatellmål än i mål om stora värden eller mål om grova brott.20Som exempel kan, som nämnts, en polismans anteckningar från rutiningripanden vid
20 Fitger m.fl., Rättegångsbalken, kommentaren till 35 kap. 14 §.
Bötesmål
455
ett större antal förseelser regelmässigt godtas som bevisning i stället för att han eller hon ska kallas till förhör (prop. 1986/87:89 s. 173).
När det gäller parts åberopande av den tilltalades egna uppgifter under förundersökningen så bör dessa kunna få läggas till grund för domstolens avgörande när övriga förutsättningar för att avgöra målet utan huvudförhandling är uppfyllda. En jämförelse kan göras med fall när mål avgörs efter huvudförhandling, vid vilken den tilltalade inte varit närvarande. Rätten ska då, om det behövs, se till att det ur handlingarna läggs fram vad den tilltalade anfört (46 kap. 6 § tredje stycket RB). Den bestämmelsen innebär ett undantag från förbudet i 35 kap. 14 § RB och medför att den tilltalades uppgifter under förundersökningen regelmässigt läses upp. På motsvarande sätt bör man alltid godta ett åberopande av den tilltalades skriftliga utsaga i fall parterna har accepterat att målet avgörs på handlingarna. Det skulle alltså kunna komma i fråga att rätten tar del av den tilltalades uppgifter i förhör under utredningen i ett förnekat mål om bötesbrott.
457
11 Huvudförhandlingsmål
11.1 Inledande överväganden
Åtgärder för att göra handläggningen av mål som avgörs 11.1.1
efter huvudförhandling mer ändamålsenlig
De mål som enligt våra förslag ska avgöras efter huvudförhandling är i huvudsak sådana där en huvudförhandling behövs med hänsyn till åklagarens uppfattning av brottets allvar (uttryckt i dennes påföljdsyrkande) och sådana mål där en huvudförhandling behövs med hänsyn till parternas inställning. Dessutom rör det sig om situationer då en huvudförhandling behövs med hänsyn till den tilltalades person, t.ex. då denne är under 18 år. Även om det införs alternativa handläggningssätt, kan de mål som kräver en huvudförhandling vara av helt olika karaktär. Det kan variera från åtal för ett förnekat bötesbrott till mycket omfattande mål som rör brott mot person eller ekonomisk brottslighet.
Vi har i föregående avsnitt redogjort för förslag som innebär att åklagaren i alla mål ska förelägga den som åtalas att svara på åtalet och de yrkanden som framställs i samband med detta. Åklagaren ska dessutom ange ett påföljdsyrkande i alla mål, vilket innebär att utredning om den tilltalades personliga förhållanden regelmässigt kommer att inhämtas i ett tidigare skede än vad som är fallet i dag. Dessa förberedelseåtgärder som ska vidtas i alla mål kommer att öka förutsättningarna för att parternas inställning kan klargöras före huvudförhandlingen och att nödvändig utredning om den tilltalades personliga förhållanden finns tillgänglig när målen ska avgöras. Tillsammans med den förberedelse som sker under förundersökningen bör detta i de flesta mål vara tillräckligt för att målen ska vara förberedda inför huvudförhandlingen. Vad som därutöver har betydelse för att underlätta en ändamålsenlig handläggning av det stora flertalet mål är framförallt åtgärder för att motverka inställda förhandlingar. Det finns framförallt behov av att
Huvudförhandlingsmål SOU 2013:17
458
se över möjligheten att avgöra mål i den tilltalades utevaro och andra åtgärder som kan ha betydelse för att motverka att förhandlingar får ställas in. En sådan fråga är utökade möjligheter att meddela deldom. Det är rimligt att de åtal som kan avgöras vid ett huvudförhandlingstillfälle i så stor utsträckning som möjligt ska kunna tas till ett slutligt avgörande, även om något eller några åtal inte kan behandlas samtidigt.
För en del av målen finns det anledning att överväga särskilda åtgärder. Det gäller de omfattande brottmålen som inte sällan rör ett stort antal åtalspunkter och ofta även ett stort antal personer. I nästa avsnitt redogör vi övergripande för våra överväganden om åtgärder som har betydelse för att motverka uppkomsten och underlätta hanteringen av dessa mål.
Mål där det finns en särskild tidsfrist för när huvudförhandling ska hållas kan ge upphov till särskilda problem. Det kan röra sig om att nödvändig utredning om den tilltalades personliga förhållanden inte finns tillgänglig trots att den har initierats av åklagaren. Men framförallt kan tidsfristen leda till problem i de stora brottmålen. Den kan göra det svårt att under rättens ledning förbereda målet på det sätt som krävs. Men den kan även försvåra möjligheterna för den tilltalade och dennes försvarare att förbereda försvaret.
Oavsett målets omfattning kan svåra rättsfrågor aktualiseras. Det kan i vissa fall vara av vikt för rättstillämpningen att dessa kan avgöras av Högsta domstolen så snabbt som möjligt. Det finns därför anledning att överväga om en motsvarande möjlighet till ”hissning” av prejudikatfrågor som gäller för tvistemål även bör införas i brottmål.
Vi vill framhålla att något som har stor betydelse för en ändamålsenlig hantering av huvudförhandlingsmålen är att de möjligheter som EMR-reformen inneburit tas till vara fullt ut. Det nya sättet att dokumentera förhören i tingsrätten gör det möjligt att återanvända det inspelade förhöret i samband med en annan förhandling i samma instans. EMR-utredningen har behandlat dessa frågor. Utredningens föreslag innebär att rätten i större utsträckning ska kunna återanvända förhör som dokumenterats i samband med ett förhör i samma instans. Utredningen föreslår även att rätten ska få utvidgade möjligheter att ta upp bevisning i samband med en inställd förhandling (se En modernare rättegång II – en
uppföljning, [SOU 2012:93], s. 121–150, 289 och 294–295). Vi
ansluter oss till EMR-utredningens förslag.
SOU 2013:17 Huvudförhandlingsmål
459
Åtgärder för att motverka uppkomsten och underlätta 11.1.2
hanteringen av stora mål
De omfattande brottmålen utgör en relativt liten andel av det totala antalet mål som avgörs i domstol varje år. Men det är tidskrävande mål, som tar i anspråk stora resurser. Dessa mål står för en stor del av det totala antalet förhandlingstimmar i tingsrätt.
Tabell 11.1 Brottmål avgjorda efter huvudförhandling i tingsrätt 2011
Förhandlingstider (intervall) Avgjorda mål med
förhandling
Förhandlingstimmar
Antal Andel Antal Andel
< 6 timmar
53 801 93,74 % 65 893 59,51 %
6–12 timmar
2 558 4,46 % 20 934 18,91 %
12–24 timmar
763 1,33 % 12 308 11,12 %
Mer än 24 timmar
274 0,5 % 11 583 10,46 %
Totalt
57 396 100 % 110 718 100 %
(Källa: Domstolsverket, Uppgifter ur SIV)
Domstolsstatistiken för år 2011 visar att ca 1,8 procent av brottmålen under året hade en förhandlingstid som översteg 12 timmar.1Uppgifter från Domstolsverket för 2011 visar att dessa mål står för en dryg femtedel (23 889 av 110 718 förhandlingstimmar) av det totala antalet förhandlingstimmar i mål som avgörs efter huvudförhandling. I endast ca 0,5 procent av målen som avgjordes under året överskred förhandlingstiden 24 timmar, samtidigt som dessa mål stod för drygt 10 procent av det totala antalet förhandlingstimmar. Statistiken visar att det är särskilt angeläget att de omfattande målen hanteras på ett så ändamålsenligt sätt som möjligt.
Frågan om vidlyftiga mål återkommer ständigt vid diskussioner angående brottmålsprocessen. Fokus har ofta legat på själva problembeskrivningen. Det framhålls vanligtvis att antalet stora mål har blivit fler och att de stora målen i sig har blivit större. Som orsaker till den utvecklingen pekas t.ex. på Internets framväxt och på ett allt aktivare samarbete mellan polis, åklagare, tull och skatte-
1 Sveriges officiella statistik, Domstolsstatistik 2011, s. 15. I huvuddelen av huvudförhandlingsmålen i vår målundersökning, 1 141 av 1 182 mål, var huvudförhandlingens längd kortare än sex timmar. Endast i sju mål (ca 0,6 procent) översteg huvudförhandlings-
tiden 12 timmar.
Huvudförhandlingsmål SOU 2013:17
460
myndigheter, både nationellt och internationellt. Mer sällan har lösningar diskuterats (mer än att stora mål leder till krav på extra resurser till berörda myndigheter).2
Det ska redan inledningsvis påpekas att de kanske mest verksamma åtgärderna mot uppkomsten av stora mål är de åtgärder som kan vidtas under förundersökningen. Regelförändringar som rör möjligheten till förundersökningsbegränsning och en mer relativ åtalsplikt omfattas dock inte av vårt uppdrag (jfr prop. 2011/12:10,
Ändrade regler om förundersökningsledning och förundersökningsbegränsning). Åtgärder av detta slag övervägs alltså inte här.
Det går att urskilja ett par huvudtyper av vidlyftiga mål. Den första måltypen karakteriseras av massupprepning av ett visst brottsligt beteende av någon eller några få gärningsmän. Typexemplet är Internet-bedrägerier där någon genom falska annonser bedrar ett stort antal personer på tämligen kort tid. Den andra huvudkategorin av stora mål är härvor där ett antal personer, mer eller mindre organiserat, begår olika typer av brott i varierande konstellationer. Sambandet mellan brotten är i dessa mål personberoende. Dessa mål börjar ofta som tämligen beskedliga mål, men tenderar att växa kraftigt eftersom de ingående personerna är brottsaktiva och att de genom nya brott drar in nya personer i målet. En form av snöbollseffekt uppstår. När olika lösningsförslag övervägs är det alltså viktigt att hålla i minnet att det inte är något enhetligt problem som ska lösas, utan att olika typer av stora mål kan kräva olika lösningar.
Vi lämnar flera förslag på förändringar av brottmålsprocessen som även kan ha betydelse för hanteringen av stora mål. Vid våra överväganden har vi dock kommit fram till att det är två områden där det finns anledning att vidta särskilda lagstiftningsåtgärder för att göra hanteringen av stora mål mer effektiv och ändamålsenlig. Det gäller bestämmelserna om gemensam handläggning av åtal (kumulation och deldom) respektive förberedelsen.
En fråga som har stor betydelse för hur omfattande ett mål i domstol blir är i vilken utsträckning olika åtal eller åtal mot flera personer ska handläggas i en rättegång (kumulation). Reglerna som styr hur åtal läggs samman i en rättegång härstammar från 1950talet och motiverades då just av ett behov av att motverka uppkomsten av vidlyftiga mål. Det finns anledning att se över dessa
2 Se dock t.ex. Åklagarmyndighetens idéskrift Effektivare hantering av stora och komplicerade
brottmål (december 2006) och Rättegångsutredningens delbetänkande SOU 1982:26.
SOU 2013:17 Huvudförhandlingsmål
461
bestämmelser för att säkerställa att målen inte blir mer omfattande än vad som är nödvändigt. Domstolens ansvar för att se till att så inte blir fallet behöver göras tydligare.
Rättegångsbalken bygger på grundtanken att den egentliga förberedelse som krävs innan ett mål kan avgöras vid en huvudförhandling ska ske under förundersökningen. Det utesluter inte att det i vissa mål, särskilt stora och komplicerade, finns ett behov av en tidig och aktiv processledning från domstolens sida. Domstolen bör få ett tydligare ansvar för att genom en aktiv processledning verka att målet inte blir mer omfattande än vad som krävs och för att målet – oavsett omfattning – kan hanteras på bästa sätt.
11.2 Tydligare bestämmelser om när åtal ska handläggas gemensamt och utökade möjligheter till deldom
Nuvarande ordning och tidigare överväganden 11.2.1 Gemensam handläggning av åtal och deldom
Bestämmelsen som reglerar när flera åtal ska handläggas i ett mål finns i 45 kap. 3 § RB. Den finns alltså i rättegångsbalkens fjärde avdelning som gäller tingsrättsförfarandet, men anses ha analog tillämpning om det i hovrätten uppkommer fråga om att särskilja åtal som i tingsrätten handlagts i en rättegång. I hovrätten torde också förening av åtal som handlagts i olika rättegångar vid samma tingsrätt kunna ske (se Fitger m.fl., Rättegångsbalken, kommentaren till 45 kap. 3 § med vidare hänvisningar).
Enligt 45 kap. 3 § RB gäller följande för kumulation i brottmål. Om åtal väcks mot någon för flera brott eller åtal mot flera för att ha tagit del i samma brott ska åtalen handläggas i en rättegång, om rätten inte anser att särskild handläggning är lämpligare. Om åtal väcks mot flera för skilda brott får åtalen handläggas i en rättegång om det är till fördel för utredningen. Åtal som har förenats får enligt 45 kap. 3 § tredje stycket RB särskiljas när det finns skäl för det.
Kumulationsregeln fick sin nuvarande lydelse 1956. Innan dess var kumulation obligatorisk, dvs. det skulle inte ske någon lämplighetsprövning. Förändringen motiverades med att det fanns starka
Huvudförhandlingsmål SOU 2013:17
462
skäl att motverka uppkomsten av vidlyftiga mål. Obligatorisk kumulation ansågs därför olämplig (prop. 1956:142 s. 7 ff.).
Bestämmelserna om förening och särskiljande av åtal har samband med bestämmelsen om när deldom får meddelas. Enligt 30 kap. 4 § RB gäller följande om deldom i brottmål. Om det i en rättegång handläggs flera åtal får särskild dom ges över något av dem trots att handläggningen av övriga åtal inte är avslutad (deldom). Om åtalen avser samme tilltalade får dock deldom bara meddelas om det finns synnerliga skäl för det.
Deldomsbestämmelsen fick sin nuvarande lydelse i samband med att kumulationsregeln ändrades 1956. Då infördes möjligheten att meddela deldom beträffande ett av flera åtal mot en tilltalad. Även den förändringen syftade till att underlätta handläggningen av vidlyftiga rättegångar (se NJA II 1956 s. 304). Som motiv för den restriktivitet som ändå framkommer i bestämmelsen angav departementschefen att gemensamt straff som regel bör utdömas om någon är åtalad för flera brott. Det ska anmärkas att i och med införandet av 34 kap. brottsbalken (BrB) år 1965 skapades bättre förutsättningar för att åstadkomma en tillfredsställande påföljdsbestämning när olika åtal bedöms vid skilda tillfällen.
Bestämmelsen om att det krävs synnerliga skäl för att meddela deldom mot en tilltalad över ett av flera åtal hindrar inte att målen särskiljs enligt 45 kap. 3 § tredje stycket RB och att det därefter meddelas domar i respektive mål (se Fitger m.fl., Rättegångsbalken, kommentaren till 45 kap. 3 §).
Rättegångsutredningen föreslog i sitt delbetänkande 1982 att bestämmelserna om förening och särskiljande av åtal samt om deldom i brottmål skulle ändras (SOU 1982:26 s. 401–403, 422). Utredningen föreslog att den nuvarande bestämmelsen i 45 kap. 3 § skulle ersättas med en bestämmelse i 20 kap. RB (därigenom skulle bestämmelsen uttryckligen bli tillämplig även i hovrätt).
Enligt Rättegångsutredningens förslag skulle åtal mot samma person som huvudregel handläggas i en rättegång. Åtalen skulle enligt förslaget dock handläggas särskilt om det var till fördel för den tilltalade eller för handläggningen eller annars var lämpligt. Däremot skulle de inte få handläggas särskilt om det skulle innebära väsentliga olägenheter för bestämmandet av påföljd. När det gällde åtal mot flera personer för brott som har samband med varandra skulle de enligt förslaget få handläggas i en rättegång om det hade fördelar för handläggningen och även i övrigt var lämpligt.
SOU 2013:17 Huvudförhandlingsmål
463
Sådana åtal skulle alltså inte läggas samman rutinmässigt. Det skulle krävas att en sammanläggning hade fördelar.
Som skäl för sitt förslag anförde utredningen att en samlad lagföring av alla åtal mot en person i de allra flesta fall hade betydande fördelar, samtidigt som det i vissa fall kunde bli förödande för effektiviteten och snabbheten i handläggningen. Skälen för en gemensam handläggning skulle därför få vägas mot nackdelarna av den oformligt stora processen. Den viktigaste grunden för att sammanlägga åtal mot en person var enligt utredningen hänsynen till påföljdsfrågan. Samtidigt konstaterade utredningen att det fanns möjlighet att vid en senare lagföring ta hänsyn till en tidigare dom enligt bestämmelserna i 34 kap. BrB.
Förutsättningarna för deldom gjordes enligt Rättegångsutredningens förslag beroende av om åtalen kunde särskiljas. Utredningen förslog att den nuvarande bestämmelsen i 30 kap. 4 § RB skulle ersättas med en bestämmelse med lydelsen:
Om i samma rättegång finns flera åtal, som kan särskiljas, får dom ges över något av dem trots att handläggningen av de övriga inte avslutats.
Rättegångsutredningens förslag ledde i denna del inte till lagstiftning. I samband med 1987 års ändringar av tingsrättsförfarandet uttalade föredragande departementschef bl.a. (prop. 1986/87:89 s. 97) att redan gällande regler att dela upp rättegången mot samma tilltalade gav tillräckligt utrymme för att ta lämplighetshänsyn. Beträffande åtal väckta mot flera personer uttalade han att tumregeln bör vara att presumtionen för kumulation ska vara starkare ju närmare samband med varandra som åtalen har.
Påföljdsbestämning vid flerfaldig brottslighet
Utgångspunkten är att den som döms för flera brott ska dömas till ett gemensamt straff (30 kap. 3 § BrB). Om det finns särskilda skäl får rätten för ett eller flera brott döma till böter och samtidigt döma till annan påföljd för brottsligheten i övrigt. Rätten får också döma till fängelse för ett eller flera brott samtidigt som den dömer till villkorlig dom eller skyddstillsyn för den övriga brottsligheten. Att flera brott behandlas vid samma tillfälle har även betydelse för straffmätningen. Bestämmelserna i 25 kap. 6 § respektive 26 kap. 2 § BrB begränsar de straffskalor som ska tillämpas vid straffmätningen av böter och fängelsestraff. När någon döms för flera
Huvudförhandlingsmål SOU 2013:17
464
brott påverkas också straffvärdebedömningen genom att det sker en bedömning av brottslighetens samlade straffvärde.
Om flera brott som skulle ha kunnat avgöras i en dom ändå behandlas vid olika tillfällen ska rätten vid den senare domen ta hänsyn till den tidigare. Det sker genom bestämmelserna i 34 kap. BrB. Genom dessa bestämmelser kan rätten ta ställning till om brotten som bedömts vid olika tillfällen bör leda till en gemensam påföljd (34 kap. 1 § första stycket första och tredje punkten BrB) eller skilda påföljder (34 kap. 1 § första stycket andra punkten BrB). Om rätten dömer särskilt till fängelse ska rätten enligt den grundprincip som uttrycks i 34 kap. 3 § andra stycket BrB beakta den tidigare påföljden så att slutresultatet av den uppdelade lagföringen – totalt sett – inte blir mer ingripande än vad den hade blivit om påföljd hade bestämts vid ett och samma tillfälle (se Ulväng, Påföljdskonkurrens – problem och principer, 2005, s. 323).
De förslag som Påföljdsutredningen lämnat är väl förenliga med en ordning där flera brott kan behandlas vid olika tillfällen. Påföljdsutredningens förslag (Nya påföljder, SOU 2012:34) innebär bl.a. att det görs en tydlig skillnad mellan s.k. nyupptäckt brottslighet och återfall i brott. Om åtalen inte handläggs gemensamt kan de bestämmelser som gäller påföljdsbestämning vid nyupptäckta brott tillämpas när påföljd ska bestämmas för de åtal som behandlas efter en tidigare dom beträffande övriga åtal (se 29 kap. 1 a § och 34 kap. BrB enligt Påföljdsutredningens förslag).
Bestämmelserna bör ändras 11.2.2
Bedömning: Rättens ansvar för att bedöma om flera åtal ska
handläggas gemensamt bör göras tydligare. Det är viktigt för att motverka att rättegångar blir mer omfattande än vad som krävs.
Om det uppstår behov av det under målets handläggning bör åtalen kunna hanteras separat. Det bör kunna ske antingen genom att åtalen särskiljs eller att deldom meddelas. Förutsättningarna för att meddela deldom när flera åtal riktas mot en tilltalad bör därför mjukas upp.
SOU 2013:17 Huvudförhandlingsmål
465
Inledning
Stora mål karaktäriseras normalt av att det är fråga om ett stort antal brott som prövas inom ramen för en och samma rättegång, dvs. prövningen av åtal för flera brott kumuleras. När man tar ställning till åtgärder som kan motverka uppkomsten av stora mål är det därför naturligt att överväga att ändra kumulationsreglerna. Vi anser, som vi utvecklar i detta avsnitt, att det på ett tydligare sätt bör framgå av bestämmelserna att rätten har ett ansvar för att bedöma om det finns skäl att handlägga flera åtal i en rättegång.
Även om det inledningsvis funnits skäl handlägga flera åtal gemensamt kan det inträffa något som medför att det uppstår ett behov av att dela upp handläggningen. Det kan i dag ske enligt bestämmelsen i 45 kap. 3 § tredje stycket RB. Ett annat alternativ är att meddela en deldom beträffande något eller några åtal. Om åtalen ska särskiljas så att de hanteras i olika mål eller om deldom ska meddelas är enligt vår mening endast en fråga om vad som är mest praktiskt i det enskilda fallet. Resultatet för parterna är detsamma oavsett vilken av lösningarna som väljs. Bestämmelsen om förutsättningarna för att meddela deldom när flera åtal riktar sig mot en tilltalad bör därför, som vi utvecklar i detta avsnitt, mjukas upp.
Den inledande prövningen av om flera åtal ska handläggas gemensamt
I förarbetena till 45 kap. 3 § RB förutsattes att rätten skulle göra en lämplighetsbedömning och sedan besluta om åtalen skulle handläggas gemensamt (NJA II 1956 s. 313). Det kan dock konstateras att det i praktiken knappast sker någon sådan lämplighetsprövning från rättens sida. Det är snarare åklagaren som vid utformandet av gärningsbeskrivningarna och stämningsansökan gör lämplighetsöverväganden. Det torde vara ovanligt att rätten eller försvararna är involverade i dessa överväganden. Lite tillspetsat kan det kanske uttryckas som att om åklagaren utformat en stämningsansökan med åtal för flera brott eller åtal mot flera personer så blir det gemensam handläggning. Om åklagaren i en tillkommande stämningsansökan anger ett visst pågående målnummer, så kommer det nya åtalet ofta att handläggas i det angivna målet. Slutsatsen är att
Huvudförhandlingsmål SOU 2013:17
466
kumulationsfrågan i praktiken inte avgörs efter den lämplighetsprövning som rätten enligt rättegångsbalken förutsätts göra.
Det går att urskilja i varje fall tre huvudskäl för en gemensam handläggning av flera åtal i en rättegång. För det första talar ofta processekonomiska skäl för en gemensam handläggning. Om åtalen har ett nära samband, undviker man att behöva ta upp gemensam bevisning flera gånger i separata rättegångar. För det andra kan det finnas utredningsmässiga skäl att besluta om gemensam handläggning. Ett typexempel är att åklagaren påstår att det finns en systematik i förfarandet som ska påverka den straffrättsliga bedömningen. För det tredje är huvudregeln i BrB att en tilltalad ska dömas till en gemensam påföljd för flerfaldig brottslighet, dvs. även när det i och för sig helt saknas samband mellan brotten.
De angivna skälen talar förstås olika starkt för en uppdelning i olika typer av mål. När det gäller processekonomiska skäl kan det konstateras att en gemensam hantering i vissa fall är betydligt kostsammare än en uppdelad hantering. Som exempel kan pekas på att bara kostnaden för offentliga försvarare i det s.k. dopingmålet3uppgick till närmare 60 miljoner kronor. I flera fall har tilltalade dömts till dagsböter för en perifer inblandning (vilket varit i enlighet med åtalet) samtidigt som den tilltalades försvarare har tillerkänts hundratusentals kronor i ersättning. Ofta har särskilda rättegångslokaler fått ställas i ordning. Det säger sig självt att processekonomiska skäl hade talat för en uppdelad handläggning. I den typen av mål torde det vanligaste skälet för att åklagaren väljer gemensam hantering vara utredningsskäl; åtalet mot en tilltalad ger stöd för påståenden som riktas mot en annan tilltalad. Styrkan i detta argument varierar förstås mellan olika mål. Allmänt kan dock sägas att det i många mål är möjligt att föra bevisning om systematik, organisation och omfattning utan att samtliga personer som haft samröre med gärningarna hanteras i samma mål (jfr även EMR-utredningens förslag som innebär att ett tidigare förhör kan återanvändas genom att ljud- och bildupptagningen spelas upp, SOU 2012:93, s. 294 f.). Det tredje argumentet om värdet av en gemensam brottspåföljd, framhölls främst i samband med att rättegångsbalkens ursprungliga reglering infördes (obligatorisk kumulation). Det finns förstås ett allmänt värde i en gemensam påföljd. Argumentet väger dock inte lika tungt efter införandet av 34 kap.
3 Sundsvalls tingsrätt dom 2011-08-04, målnr. 3192-09 m.fl.
SOU 2013:17 Huvudförhandlingsmål
467
BrB. Genom bestämmelserna i 34 kap. BrB och den praxis som utvecklats vid domstolarna finns det i dag verktyg som i de flesta fall kan minska olägenheterna för den tilltalade av att flera åtal mot denne avgörs vid skilda tillfällen. Detta talar för en mindre restriktiv syn mot att dela upp lagföringen mot en tilltalad än den som kommer till uttryck i rättegångsbalken i dag. Dessutom kan ett genomförande av de förslag som Påföljdsutredningen lämnat innebära att bestämmelserna som rör påföljdsbestämning i situationer då flera brott behandlas i olika domar blir lättare att tillämpa än vad som är fallet i dag. Argumentet om gemensam påföljd ger inte heller något stöd för att åtal mot olika personer bör behandlas i samma rättegång.
Det är inte ovanligt att två eller flera tilltalade är åtalade för att vara delaktiga i något eller några brott och att de olika personerna i sin tur åtalas för ett stort antal brott som inte har något samband med varandra. I dessa situationer kan bestämmelserna om gemensam handläggning av brott som har samband med varandra och utgångspunkten att all brottslighet som en person är åtalad för ska behandlas i ett sammanhang leda till en oöverskådligt stor process. Det är inte ovanligt att handläggningen drar ut på tiden eftersom det är svårt att genomföra en huvudförhandling. Under tiden kan det komma in tilläggsåtal där även ytterligare personer är åtalade för delaktighet.
Vår slutsats är att regelverket bör styra mer uttryckligt mot uppdelad handläggning när det finns skäl för det. Framförallt gäller det omfattande mål eller mål som riskerar att bli omfattande. Skälen som talar för gemensam handläggning måste vägas mot nackdelarna av den oformligt stora processen. På det sättet kan de grundtankar som genomsyrade redan 1956 års reform få ökat genomslag, nämligen att särskild handläggning ska ske om det är lämpligare. Det bör bli tydligt att rätten har ett ansvar för att bedöma om så är fallet. En förändring av det slaget ger också åklagaren anledning att överväga kumulationsfrågan och att formulera skälen för varför en gemensam handläggning är nödvändig. I många fall är det åklagaren som har bäst förutsättningar att på förhand göra den bedömningen. Några av de åklagare med erfarenhet av stora mål som vi har talat med har dock uppgett att ett tydligare och tidigare ställningstagande till kumulationsfrågan från rättens sida hade varit värdefullt och att det sannolikt hade lett till att vissa mål hade delats upp i mindre delar.
Huvudförhandlingsmål SOU 2013:17
468
Möjligheterna att dela upp handläggningen när det uppkommer ett behov av det
Att samtliga åtal mot en tilltalad ska handläggas i en rättegång och avgöras genom en dom är väl inarbetat. I många fall är det till fördel både för den tilltalade och det som är mest effektivt. När flera personer är involverade i samma rättegång ökar dock samtidigt risken för att det under handläggningen inträffar något som medför att det uppstår problem vid planeringen eller genomförandet av huvudförhandlingen. Att t.ex. ett vittne som åberopats endast i anledning av en åtalspunkt inte inställer sig kan hindra att målet i dess helhet avgörs. Om det i en rättegång dras in fler personer som har deltagit i samma brottslighet och de i sin tur är åtalade även för andra gärningar, eventuellt tillsammans med ytterligare andra, kan rättegången också bli omfattande och svårhanterbar. Även om det skett en inledande bedömning av om flera åtal bör handläggas gemensamt eller särskilt kan det senare uppstå behov att dela upp handläggningen. Det finns enligt rättegångsbalken två sätt som kan användas för att åstadkomma detta. Antingen kan åtalen särskiljas enligt 45 kap. 3 § tredje stycket RB eller kan deldom meddelas. För det senare krävs dock i dag att det finns synnerliga skäl för det om åtalen riktar sig mot samma tilltalade.
Vid de diskussionsmöten som vi genomfört med advokater, åklagare och domare framfördes av flera aktörer att möjligheterna till deldom vid flera åtal mot en tilltalad borde utökas. Det framkom att deldom vid vissa domstolar redan tillämpades i relativt stor utsträckning. Företrädare för dessa domstolar framförde att kravet på synnerliga skäl i 30 kap. 4 § RB inte är anpassat till dagens verklighet i domstolarna.
Vid diskussionsmötena framkom också att det vid vissa domstolar förekom att ett eller flera åtal i stället särskildes till ett nytt mål med stöd av bestämmelsen i 45 kap. 3 § tredje stycket RB. Utifrån hur lagtexten är utformad går det knappast att rikta några invändningar mot en sådan handläggning.4 Det är dock svårt att se den rationella anledningen till varför förutsättningarna för deldom i ett mål ska skilja sig från förutsättningarna för att särskilja åtalen och därefter behandla dem i olika mål. I stort sett samma syn-
4 Som angetts ovan anges det också i kommentaren till 45 kap. 3 § RB att bestämmelsen i 30 kap. 4 § RB inte hindrar att åtalen särskiljs enligt 45 kap. 3 § RB och på det sättet föranleder flera domar (Fitger m.fl.,Rättegångsbalken, kommentaren till 45 kap. 3 §).
SOU 2013:17 Huvudförhandlingsmål
469
punkter bör göra sig gällande vid båda alternativen (se Fitger m.fl.,
Rättegångsbalken, kommentaren till 30 kap. 4 §).
Enligt vår mening är det angeläget att underlätta möjligheterna att dela upp handläggningen av flera åtal. Frågan om det ska ske genom att åtalen behandlas i olika mål eller genom att deldom meddelas är enbart av praktisk natur. Det avgörande är i båda fallen att de skäl som talar för en gemensam handläggning måste vägas mot de nackdelar som det innebär för handläggningen i domstol. Domstolsprocesserna får inte bli onödigt stora och svårhanterbara. Handläggningen av sådana åtal som kan avgöras bör inte heller i onödan hindras av att det finns åtal som inte kan avgöras samtidigt. Detta talar för en mindre restriktiv syn mot att dela upp lagföringen mot en tilltalad än den som kommer till uttryck i den nuvarande bestämmelsen i 30 kap. 4 § RB. EMR-utredningen har förslagit nya bestämmelser om att bevisning som tagits upp vid en tidigare handläggning kan läggas fram genom att ljud- och bildupptagningen spelas upp, SOU 2012:93, s. 294 f. Om det förslaget genomförs förbättras också de praktiska möjligheterna att avgöra olika åtal vid skilda tillfällen.
Nya bestämmelser om gemensam handläggning av åtal 11.2.3
Förslag: Flera åtal mot en tilltalad ska som huvudregel hand-
läggas gemensamt. Rätten ska besluta att åtalen ska handläggas i olika rättegångar om det är till fördel för handläggningen eller annars är lämpligt. När det gäller åtal mot flera tilltalade för brott som har samband med varandra ska det krävas att en gemensam handläggning innebär fördelar och att det även i övrigt är lämpligt. Om så inte är fallet ska åtalen handläggas i skilda rättegångar. Vid bedömningen av om åtal ska handläggas gemensamt eller särskilt ska rätten särskilt beakta om en gemensam handläggning riskerar att göra rättegången mer omfattande än vad som är nödvändigt.
Huvudförhandlingsmål SOU 2013:17
470
Flera åtal mot en tilltalad
Skälen som talar för en gemensam handläggning skiljer sig åt beroende på om det är fråga om flera åtal mot en tilltalad eller om det gäller åtal mot flera tilltalade. Det kommer i viss mån till uttryck i den bestämmelse som gäller i dag. Det finns dock anledning att göra en tydligare skillnad mellan dessa situationer.
När det är fråga om flera åtal mot en tilltalad finns det ett allmänt värde i att dessa kan behandlas i en rättegång och att gemensam påföljd kan bestämmas för brotten. Utgångspunkten bör därför vara att åtalen handläggs gemensamt i ett sådant fall. Det ska vara möjligt att bestämma att åtalen ska handläggas i olika rättegångar om det är till fördel för handläggningen eller annars är lämpligt.
I många fall kan det vara svårt att identifiera sådana skäl som talar för en uppdelad handläggning redan när åtalen väcks. Ett alternativ till att dela upp handläggningen från början kan vara att handlägga åtalen gemensamt och sedan använda sig av möjligheterna att särskilja åtalen eller avgöra ett eller flera åtal genom deldom om det skulle visa sig att problem uppstår vid handläggningen. Det är framförallt när domstolen redan i inledningsskedet kan se att det finns en risk för att rättegången blir onödigt omfattande eller svåröverskådlig som det finns anledning att dela upp handläggningen av åtalen i olika mål. En i praktiken inte ovanlig situation är att åtal väcks under ett pågående mål. Det kan då finnas skäl som gör att det står klart att handläggningen av det pågående målet skulle försvåras om tilläggsåtalet skulle handläggas gemensamt med detta.
En viktig faktor i bedömningen av om det är till fördel för handläggningen eller annars är lämpligt att handlägga flera åtal mot samma tilltalade i olika mål är vilka konsekvenser en särskild handläggning skulle ha för påföljdsbestämningen. Om åtalen handläggs i olika mål kan bestämmelserna i 34 kap. BrB i de flesta fall användas för att se till att den samlade effekten av de påföljder som den tilltalade döms till inte påverkas av att åtalen avgörs genom olika domar.
SOU 2013:17 Huvudförhandlingsmål
471
Åtal mot flera tilltalade för brott som har samband med varandra
När flera åtalas för delaktighet i brott handläggs åtalen i dag ofta rutinmässigt i samma mål. I praktiken kan så ske även i de fall då det inte finns något uppenbart samband mellan åtalen.
När åtal väcks mot flera tilltalade är det processekonomiska eller utredningsmässiga skäl som kan tala för en gemensam handläggning. De processekonomiska skälen kan när det är fråga om ett omfattande mål tala i motsatt riktning. Det bör finnas en särskild bestämmelse som rör gemensam handläggning av åtal mot flera tilltalade. Av denna bör det uttryckligen framgå att åtalen bara ska handläggas i en rättegång om det är till fördel för handläggningen och även i övrigt är lämpligt.
Parternas uppfattning har givetvis stor betydelse, särskilt gäller det om åklagaren gör gällande att det av utredningsmässiga skäl är viktigt att åtalen handläggs gemensamt. Många gånger bör det vara åklagaren som har störst förutsättningar att göra den bedömningen. Oavsett detta är det dock av värde att rätten prövar om en gemensam handläggning är motiverad. Det leder till att åklagaren måste motivera varför det krävs en gemensam handläggning eller att nödvändig bevisning inte kan föras på annat sätt än att åtalen prövas samtidigt.
Skälen som talar för en gemensam handläggning, där sambandet mellan åtalen har stor betydelse, får vägas mot de nackdelar som kan finnas med en sådan handläggning.
Målets omfattning ska beaktas särskilt
Det är framförallt vid stora mål eller mål som riskerar att bli stora som det har betydelse att redan inledningsvis göra en bedömning av vilka åtal som bör handläggas gemensamt och vilka som bör handläggas för sig. Det gäller oavsett om det är fråga om flera åtal mot en person eller åtal mot flera personer. I praktiken är det, som påpekats i föregående avsnitt, vanligt att det är utgångspunkten att alla åtal mot en person ska behandlas i ett sammanhang som tillsammans med en rutinmässig kumulation av åtal som har samband med varandra som leder till oöverskådligt stora processer.
Det bör genom en uttrycklig bestämmelse klargöras att domstolen har ett ansvar för att verka för att rättegångar inte blir mer
Huvudförhandlingsmål SOU 2013:17
472
omfattande än vad som är nödvändigt. Det bör uttryckas som att rätten vid lämplighetsbedömningen av om ett åtal ska handläggas särskilt eller gemensamt särskilt ska beakta om en gemensam handläggning riskerar att göra rättegången mer omfattande än vad som är nödvändigt. På det sättet blir det tydligare än i dag att de skäl som talar för en gemensam handläggning får vägas mot de nackdelar som det kan innebära att rättegången blir omfattande. Det är endast i de fall fördelarna väger tyngre än nackdelarna som det är lämpligt att handlägga åtalen gemensamt. Den bedömningen bör kunna göras i anslutning till att åtal väcks. I de fall det under ett måls handläggning inträffar något som gör att det finns behov av att dela upp handläggningen kan det lösas genom att åtal som handläggs gemensamt särskiljs eller genom möjligheten att meddela deldom. Ett sådant behov kan uppstå i alla mål och kan t.ex. bero på att ett vittne som åberopas i anledning av en åtalspunkt inte har inställt sig.
Övriga frågor om regleringen
Det förslag vi lämnar anknyter relativt väl till det förslag som Rättegångsutredningen lade fram 1982. Till skillnad från Rättegångsutredningen anser vi dock inte att det är nödvändigt att uttryckligen ange i bestämmelsen att sammanläggning av åtal även kan ske om det är till fördel för den tilltalade och att det särskilt ska beaktas om en uppdelad handläggning innebär svårigheter för påföljdsbestämningen. Det innebär inte av vi menar att dessa omständigheter saknar betydelse. Tvärtom är det viktiga frågor som rätten ska ta ställning till inom ramen för lämplighetsbedömningen. Till skillnad från Rättegångsutredningen föreslår vi att det uttryckligen ska framgå av kumulationsbestämmelsen att rätten särskilt ska beakta om en gemensam handläggning riskerar att göra målet mer omfattande än vad som är nödvändigt.
Det bör även fortsättningsvis uttryckligen framgå av lag att åtal som handläggs gemensamt ska särskiljas när det finns anledning till det. Genom de ändringar vi föreslår i deldomsreglerna klargörs det att domstolen kan välja att antingen särskilja åtalen eller att meddela deldom när det är till fördel för handläggningen att avgöra åtalen vid skilda tillfällen.
Det bör också framgå av kumulationsbestämmelsen att åtal som rätten är obehörig att handlägga inte får handläggas gemensamt
SOU 2013:17 Huvudförhandlingsmål
473
med andra åtal. Vad som gör rätten behörig framgår av forumbestämmelserna i 19 kap. RB. När det gäller flera åtal mot en tilltalad har rätten enligt 19 kap. 6 § RB en vidsträckt behörighet. Rätten kan vara behörig även om åtal väckts vid annan domstol om åtalet lämnats över enligt bestämmelsen i 19 kap. 11 a § RB. Det saknas anledning att ändra på bestämmelsen att åtal inte får handläggas gemensamt om det gäller olika rättegångsformer för åtalen. I praktiken har det senare endast betydelse i tryckfrihets- och yttrandefrihetsmål. Särskilda bestämmelser om möjligheterna till sammanföring av ett tryckfrihetsmål eller yttrandefrihetsmål, där det förs talan om ansvar, med annat brottmål finns i 7 kap.7–8 §§ lagen (1991:1559) med föreskrifter på tryckfrihetsförordningens och yttrandefrihetsgrundlagens områden. Enligt 4 § RP gäller dessa i stället för bestämmelserna om kumulation i rättegångsbalken.
Rättegångsutredningen föreslog att bestämmelsen om sammanföring och sammanläggning av åtal skulle flyttas till 20 kap. RB. Det innebar att den skulle bli uttryckligen tillämplig även i hovrätt. Till saken hör dock att Rättegångsutredningen, som hade i uppdrag att göra en mer övergripande översyn av rättegångsbalken, lämnade flera förslag som bland annat var inriktade på systematiken i balken. En sådan översyn ligger utanför ramen för vårt uppdrag. Bestämmelsen i 45 kap. 3 § RB anses enligt etablerad praxis vara analogt tillämplig vid rättegången i hovrätt (se bl.a. NJA 1975 s. 691). Det har under vårt utredningsarbete inte framkommit någonting som tyder på att det finns ett behov av att klargöra i vilka fall hovrätten ska kunna handlägga skilda tingsrättsavgöranden i en rättegång. Det bör på samma sätt som i dag kunna avgöras genom en analog tillämpning av bestämmelserna av sammanföring och särskiljande av åtal i tingsrätt. Bestämmelserna som reglerar detta bör därför fortfarande vara intagna i 45 kap. 3 § RB. Den fråga där det finns behov av förtydliganden när skilda tingsrättsavgöranden handläggs gemensamt i hovrätten är hur de straffrättsliga bestämmelserna om påföljdsbestämning vid flerfaldig brottslighet ska tillämpas. Den frågan har behandlats av Påföljdsutredningen. Vi återkommer till frågeställningen i anslutning till våra överväganden om reglerna om förbudet mot reformatio in pejus, se avsnitt 12.10.
Huvudförhandlingsmål SOU 2013:17
474
Utökade möjligheter till deldom 11.2.4
Förslag: Om flera åtal mot en tilltalad handläggs i samma rätte-
gång ska deldom meddelas om det är till fördel för handläggningen av målet eller det annars finns särskilda skäl för det.
Huvudregeln bör även i fortsättningen vara att samtliga åtal mot en tilltalad ska avgöras genom en dom. Det bör komma till uttryck i bestämmelsen i 30 kap. 4 § RB. Kravet på synnerliga skäl för att meddela deldom mot en tilltalad trots att handläggningen av andra åtal mot samma person inte är avslutad bör dock mjukas upp.
Deldom mot en tilltalad bör kunna meddelas om det är till fördel för handläggningen av målet eller då det annars finns särskilda skäl för det. På det sättet klargörs det att samma överväganden är aktuella när domstolen tar ställning till om handläggningen bör delas upp genom deldomsbestämmelsen, som vid bedömningen av om åtalen bör särskiljas enligt 45 kap. 3 § tredje stycket RB. Det avgörande ska vara vad som är till fördel för handläggningen. Vilken av lösningarna som väljs är enbart en praktisk fråga.
De skäl som talar för att handläggningen bör delas upp kan vara att det är processekonomiskt motiverat eller att det skapar förutsättningar för en bättre överblick av processen. Det kan också handla om att det finns hinder mot att avgöra någon åtalspunkt. I stället för att ställa in hela förhandlingen kan de åtal som kan avgöras behandlas vid denna. Att det kan ske är till stor fördel för de personer som berörs av rättegången, t.ex. målsägande och vittnen. Om de åtalspunkter som rör dem kan avgöras är det rimligt att de inte i onödan ska behöva vänta på att målet avgörs i den delen. Det kan också, både ur ett samhälleligt perspektiv och för den tilltalade, vara en fördel att verkställigheten av en påföljd påbörjas trots att utredningen av övriga gärningar inte är avslutad. Om den tilltalade är i behov vård eller behandling finns det ofta starka skäl för att de insatserna inte bör fördröjas i onödan. Det kan också i andra fall vara rimligt att den straffrättsliga reaktionen inte fördröjs på grund av att alla åtal inte kan behandlas samtidigt.
I författningskommentaren behandlar vi mer utförligt de överväganden som är aktuella vid bedömningen av om handläggningen av flera åtal ska delas upp.
SOU 2013:17 Huvudförhandlingsmål
475
11.3 Förberedelsen i brottmål
Några utgångspunkter 11.3.1
I brottmål har förberedelsen under rättegången generellt sett inte en så central betydelse som i tvistemål. Det har att göra med att utredning görs redan under förundersökningen för att bevisningen ska kunna läggas fram vid huvudförhandlingen i ett sammanhang. Det hänger också samman med att åklagaren har bevisbördan för att den tilltalade gjort sig skyldig till brott.
Enligt artikel 6.2. Europakonventionen gäller den s.k. oskyldighetspresumtionen. Den innebär att den som anklagas för brott ska ses som oskyldig till dess hans eller hennes skuld lagligen har fastställts. Straff eller andra negativa konsekvenser för den misstänkte för att han eller hon använder sin rätt att tiga och att inte medverka i utredningen får inte förekomma. Att den tilltalade har rätt att inte uttala sig och att inte underlätta för åklagaren (right to silence and right not to incriminate oneself) är grundläggande.
Rätten att föra in nya omständigheter och bevis i brottmål är långtgående. Åklagaren kan exempelvis åberopa nya omständigheter till stöd för åtalet eller inskränka det. Om en part vill lägga fram en ny uppgift får uppgiften avvisas endast om omständigheten är utan betydelse i målet. När det gäller bevisningen kan avvisning ske enbart om beviset inte behövs, det uppenbart skulle bli utan verkan, bevisningen skulle kunna föras på annat sätt eller beviset trots rimliga ansträngningar inte kan tas upp och avgörandet inte bör fördröjas ytterligare (35 kap. 7 § RB).
Även om den tilltalade kan välja att inte besvara frågor i skrift eller vid ett sammanträde, har det enligt vår mening ett värde att han eller hon uppmanas att redovisa sin inställning till de yrkanden som framställs. Om det sker före huvudförhandlingen kan den bevisning som ska gås igenom avgränsas och det blir lättare att planera handläggningen i domstol. Den tilltalade kan visserligen senare i processen ändra sina uppgifter, framställa nya invändningar och lägga fram ny bevisning i målet. Det förhållandet att den tilltalade tidigare redovisat en inställning torde ändå innebära att benägenheten att ändra sig minskar. Även om den tilltalade i princip alltid kan ändra sina uppgifter och åklagaren kan justera åtalet är det enligt vår uppfattning värdefullt att det vidtas åtgärder för att klargöra parternas ståndpunkter före huvudförhandlingen.
Huvudförhandlingsmål SOU 2013:17
476
I de kommande avsnitten utvecklar vi vår syn på fördelarna med en tidig förberedelse som är anpassad efter vad som krävs i det enskilda målet.
Generella åtgärder för att förbättra förberedelsen 11.3.2
i alla mål
Bedömning: I avsnitt 8 har vi lämnat förslag som generellt
skapar förutsättningar för att brottmål ska vara bättre förberedda inför huvudförhandlingen. Den tilltalade ska i alla mål föreläggas att svara på de yrkanden som framställs i åtalet och utredningen om den tilltalades personliga förhållanden ska påbörjas tidigare.
En precisering av den tilltalades inställning och att det klarläggs vilken bevisning som åberopas och vad den ska styrka är eftersträvansvärt i alla mål. Att den tilltalade i så tidigt skede som möjligt tar ställning till åklagarens talan bidrar till att handläggningen kan effektiviseras. Åtgärder för att klarlägga vad som behöver prövas ska vidtas i god tid före målets avgörande. Vi föreslår i avsnitt 8.3 därför att åklagaren i alla mål när åtal väcks ska förelägga den tilltalade att ange sin inställning. Om den tilltalade erkänner de brott som åtalet rör och förutsättningarna i övrigt är uppfyllda för det, eller om påföljden kan antas bli böter, kan målet hanteras i en enklare ordning. Om huvudförhandling begärs eller gärningen i åtalet inte erkänns, kan den tilltalades ståndpunkter och bevisning tidigt klarläggas. Eftersom brottsmisstanken ska vara utredd och målet när åklagaren väcker åtal ska vara så berett att bevisning kan läggas fram vid en huvudförhandling, kan den tilltalade redan vid delgivning av åtalet ange sin syn på utredningen. I de allra flesta brottmål krävs, med undantag för utredning om den tilltalades personliga förhållanden, därefter ingen ytterligare förberedelse för att målet ska kunna avgöras. Med detta tillvägagångssätt står det på ett tidigt stadium klart om förutsättningar finns att renodla processen och förenkla handläggningen.
Den tilltalades svar kan ha betydelse för att underlätta planeringen av målets handläggning och genomförandet av huvudförhandlingen. Svaret kan även visa om det finns behov av ytterligare förberedelse under ledning av rätten.
SOU 2013:17 Huvudförhandlingsmål
477
Vi föreslår att åklagaren ska begära personutredning i de fall det behövs för att åklagaren ska kunna ange ett påföljdsyrkande. Dessutom föreslår vi att personutredningarna från Kriminalvården differentieras i högre utsträckning än vad som är fallet i dag. Våra förslag och överväganden i dessa frågor finns i avsnitt 8.4. Genom att utredningen om den tilltalades personliga förhållanden initieras tidigare ökar förutsättningarna för att den utredning som krävs finns tillgänglig när målet ska avgöras. I de fall det yttrande som inhämtas innan åtalet väcks inte är tillräckligt kan tiden fram till huvudförhandlingen användas för att komplettera utredningen.
Rätten bör få ett tydligare ansvar för förberedelsen 11.3.3
Förslag: I 45 kap. respektive 47 kap. RB införs en allmän
bestämmelse om att rätten, allt efter målets beskaffenhet, ska verka för att ett brottmål förbereds så att det kan avgöras på ett ändamålsenligt sätt. I anslutning till det bör rättens redan gällande skyldighet att utöva materiell processledning under förberedelsen i ett brottmål regleras. Det sker genom en bestämmelse om att rätten genom frågor och påpekanden ska försöka avhjälpa otydligheter eller ofullständigheter i parternas yrkanden, inställningar eller bevisuppgifter. I 51 kap. RB införs en hänvisning som klargör att detsamma gäller under förberedelsen i hovrätten.
I huvuddelen av brottmålen finns det inget behov av att en part skriftligen eller muntligen i detalj anger de omständigheter som ligger till grund för dennes inställning. Ska målet avgöras efter huvudförhandling kan vanligtvis de oklarheter som behöver förtydligas eller otydligheter som behöver redas ut med fördel hanteras genom att rätten utövar materiell processledning vid förhandlingen. Ibland kan det dock finnas behov av att rätten vidtar särskilda förberedande åtgärder för att klargöra parternas ståndpunkter före huvudförhandlingen. Framförallt gäller det de mål som är eller riskerar att bli omfattande.
Om en huvudförhandling ska pågå i flera dagar är det viktigt att förhandlingen redan i förväg kan förberedas så att tiden räcker till och kan utnyttjas på bästa sätt. Det är också angeläget att målet är förberett så att det inte tar längre tid i anspråk än vad som är nöd-
Huvudförhandlingsmål SOU 2013:17
478
vändigt. Att de omfattande målen är väl förberedda är viktigt inte bara för att det enskilda målet ska kunna hanteras på bästa sätt. Det är också viktigt för att dessa mål tar stor tid i anspråk för domstolarna, åklagarväsendet, advokater och de enskilda parter eller andra som berörs av dem.
Det saknas i dag uttryckliga bestämmelser om rättens ansvar att se till att brottmål förbereds före huvudförhandlingen. Vid en jämförelse med civilprocessen är det tydligt att domstolen där har en aktiv roll i förberedelsen medan rollen är mer passiv vid avgörandefasen. Detta är enligt vår uppfattning en god utgångspunkt även för brottmålens del. Det bör vara klart för parterna att domstolen styr över formerna för processen och ansvarar för att parternas yrkanden, inställningar och grunder är så klarlagda att det går att genomföra en koncentrerad huvudförhandling. Om målet inte är tillräckligt förberett kan det leda till att förhandlingar får ställas in eller tar längre tid än vad som är nödvändigt. Det kan också leda till att tyngdpunkten i processen förskjuts från tingsrätten.
Vi föreslår att det i 45 kap. rättegångsbalken införs en allmän bestämmelse som reglerar rättens ansvar att se till att mål förbereds när det finns behov av det. Det bör uttryckas så att rätten, allt efter målets beskaffenhet, ska verka för att målet förbereds så att det kan avgöras på ett ändamålsenligt sätt. Det bör också uttryckligen anges att rätten genom frågor och påpekanden ska försöka avhjälpa otydligheter eller ofullständigheter i parternas yrkanden, inställningar eller bevisuppgifter. I sak innebär inte en sådan bestämmelse om rättens ansvar att verka för att målet förbereds någon förändring mot det som får anses gälla redan i dag (jfr Fitger m.fl.,
Rättegångsbalken, kommentaren till 46 kap. 4 § RB). Vi bedömer
dock att det är viktigt att rättens ansvar för att förbereda målet kommer till tydligare uttryck i rättegångsbalken. I särskilda bestämmelser bör det sedan klargöras att förberedelse kan äga rum vid sammanträde, skriftväxling eller annan handläggning. När det gäller förberedelse vid sammanträde bör det i handlingsdirigerande syfte införas en bestämmelse som innebär att sammanträde som huvudregel bör hållas i omfattande mål.
Rättens ansvar att verka för att ett brottmål förbereds så att det kan avgöras på ett ändamålsenligt sätt ska gälla generellt. Behovet av att vidta förberedande åtgärder beror dock på målets beskaffenhet. I det stora flertalet brottmål bör målet vara tillräckligt förberett under förundersökningen, men så är inte alltid fallet. Framförallt kan det i omfattande mål finnas ett behov av att rätten aktivt
SOU 2013:17 Huvudförhandlingsmål
479
försöker förbereda målet genom att klarlägga parternas ståndpunkter och undanröja tveksamheter i parternas bevisuppgifter.
Rätten har redan i dag ett ansvar för att genom materiell processledning försäkra sig om att den förstår parternas talan och att parterna förstår varandra. Framförallt i omfattande mål är det viktigt att de oklarheter som finns kan klaras ut så tidigt som möjligt. På det sättet kan det klarläggas vad som är stridigt och ostridigt. Även om åklagaren har den fulla bevisbördan kan det leda till att onödig bevisning kan skalas bort. Det minskar även risken för att förundersökningen fortgår eller kompletteras under huvudförhandlingens gång, något som tyvärr är alltför vanligt i omfattande mål. Huvudförhandlingarna kan också hållas mer koncentrerade om tid inte behöver läggas vid dessa för att reda ut ståndpunkterna.
För att målet ska kunna avgöras på ett ändamålsenligt sätt kan det vara nödvändigt att gå igenom åtalspunkterna och bevisuppgifterna för att i samråd med parterna planera hur huvudförhandlingen ska läggas upp på bästa sätt. Det gäller både för att förhandlingen ska kunna hållas så koncentrerad som möjligt och för att olika åtalspunkter med tillhörande bevisning ska behandlas i lämplig ordning. En annan viktig fråga är om flera åtal bör handläggas i en gemensam rättegång eller om det finns skäl att dela upp handläggningen. Det kan både ske genom att åtal särskiljs när det finns anledning till det eller genom att olika åtal avgörs genom deldom.
Det är viktigt att poängtera att rättens uppgift är att verka för att målet är förberett så att det kan avgöras på ett ändamålsenligt sätt. Med det menar vi att den kommande huvudförhandlingen kan hållas så koncentrerad som möjligt och att man minimerar riskerna för att det uppstår situationer som kan leda till att huvudförhandlingen får ställas in eller försenas. Utredningen ansvarar åklagaren för och den ska tas fram under förundersökningen. Likaså ansvarar parterna för sina yrkanden, inställningar och bevisuppgifter. Rättens ansvar är att undanröja oklarheter som behöver klaras ut för att underlätta den kommande handläggningen. Om en part har fog för sin talan eller om det finns brister i den bevisning som parten väljer att åberopa är vad ska rätten ta ställning till när målet avgörs och har inte med målets förberedelse att göra.
Det bör klargöras att även hovrätten ska verka för att målet förbereds så att det kan avgöras på ett ändamålsenligt sätt och utöva materiell processledning även under förberedelsen. Det bör därför i 51 kap. RB tas in en hänvisning till den nya bestämmelsen i
Huvudförhandlingsmål SOU 2013:17
480
45 kap. RB. När det gäller brottmål som rör enskilda åtal gäller i huvudsak samma bestämmelser som vid förberedelsen i tvistemål. Däremot saknas det en särskild bestämmelse om rättens ansvar att bedriva materiell processledning under förberedelsen. Som en konsekvens av vårt förslag att en sådan bör införas för brottmål som rör allmänna åtal bör motsvarande bestämmelse tas in i 47 kap. RB.
En huvudregel om förberedelsesammanträde 11.3.4
i omfattande mål
Förslag: Bestämmelsen i 45 kap. RB om när förberedelse-
sammanträde ska hållas kompletteras med en regel om att sammanträde ska hållas i mål som är eller förväntas bli omfattande om det inte är obehövligt eller något annat särskilt skäl talar mot det.
Enligt nuvarande regler ska rätten hålla sammanträde om det behövs för målets förberedelse eller av annat skäl (45 kap. 13 § RB). Ett inledningsvis uppställt krav på särskilda skäl för att hålla sådant sammanträde togs bort år 2008 (prop. 2004/05:131 s. 134 f och 252). Bestämmelsen omfattar alla slags sammanträden som hålls under förberedelsen i ett brottmål, undantaget sådana som avser straffprocessuella tvångsmedel. Sammanträde kan exempelvis hållas för att den tilltalade ska redovisa sin inställning på ett sådant sätt att åklagaren kan begränsa den bevisning som åberopas. Men även praktiska frågor om tidsplanering av handläggningen och huvudförhandlingen kan diskuteras vid ett sammanträde. Sammanträde som handläggningsform kan också användas för att t.ex. diskutera rättegångsfrågor eller för att ta upp bevisning utom huvudförhandling.
Det förekommer att det hålls förberedande sammanträden i omfattande mål, men det sker enligt vår erfarenhet relativt sällan. Det hade inte skett i något av de mål som ingick i vår målundersökning.
Vi anser att möjligheten att hålla förberedelsesammanträde bör utnyttjas oftare och på ett mer strukturerat sätt. När det gäller stora och komplicerade mål bör ett sådant sammanträde med få undantag vara till fördel för den fortsatta handläggningen.
För att ett sammanträde ska underlätta den kommande handläggningen krävs det att åklagare, försvarare och eventuella andra
SOU 2013:17 Huvudförhandlingsmål
481
parter som kallas dit är väl förberedda och inlästa på materialet. Det är därtill viktigt att domaren aktivt utövar materiell processledning för att klarlägga parternas ståndpunkter. Om det finns oklarheter kring åklagarens gärningsbeskrivning, den tilltalades inställning och parternas bevisuppgifter, så har rätten ett ansvar att så tidigt som möjligt reda ut dessa. Därmed inte sagt att domaren ska läsa igenom förundersökningen. Genom att utgå från gärningsbeskrivningen, eventuellt svaromål och parternas bevisuppgifter kan rätten agera aktivt för att reda ut oklarheter. Ett sammanträde där åklagare och försvarare närvarar är ofta både det lämpligaste och mest effektiva sättet för att reda ut de frågor som behöver klargöras. En viktig fråga som lämpar sig att behandla vid ett sammanträde är i vilken utsträckning flera åtal som väckts eller kommer att väckas ska behandlas i en gemensam rättegång eller om handläggningen bör delas upp. När det gäller åtgärder för att planera huvudförhandlingen så samråder domstolen, i varje fall i mer omfattande mål, regelmässigt med åklagare och försvarare. Ofta sker det genom formlösa kontakter per telefon, men det kan även ske genom att en skriftlig förhandlingsplan presenteras som parterna får yttra sig över. Det kan dock finnas en tendens att kontakterna i första hand tas med åklagaren. Både ur ett rättssäkerhetsperspektiv och för att fånga upp försvarets synpunkter kan det vara en fördel om planeringen kan ske i anslutning till ett förberedelsesammanträde.
Vi föreslår att det införs en bestämmelse om att förberedelsesammanträde ska hållas i mål som är eller förväntas bli omfattande om det inte är obehövligt eller något annat särskilt skäl talar mot det. En sådan bestämmelse innebär att det läggs ett tydligt ansvar på rätten att överväga behovet av förberedande åtgärder i omfattande mål. Det bör också bidra till att det i större utsträckning blir en naturlig del av förberedelsen att parterna klargör sina ståndpunkter i ett tidigt skede av en omfattande process. Som vi redogör för i avsni tt 11.3.7 bör ett förberedelsesammanträde inom fjorton dagar efter att åtal väckts i ett mål där den tilltalade är häktad eller under 18 år kunna innebära att fristen för när huvudförhandlingen ska påbörjas kan förlängas. På det sättet får försvararen bättre möjligheter än i dag att i omfattande mål sätta sig in i materialet och tillsammans med sin klient förbereda försvaret.
För att ett förberedelsesammanträde ska fylla en funktion bör det leda till en mer koncentrerad huvudförhandling eller andra fördelar för den fortsatta handläggningen. Oftast bör det krävas att målet är av viss omfattning för att så ska vara fallet. Vi har övervägt
Huvudförhandlingsmål SOU 2013:17
482
om det i lag bör definieras vad som bör anses som ett omfattande mål. Det skulle t.ex. kunna ske genom att ange att sammanträde som huvudregel ska hållas i mål som förväntas pågå i ett visst antal huvudförhandlingsdagar. En sådan gräns skulle dock riskera att bli trubbig. Även om huvudförhandlingstiden är begränsad kan målet vara omfattande med hänsyn till den bevisning som åberopas. Genom att utnyttja möjligheten att hänvisa till bevisningen kan huvudförhandlingstiden begränsas. I mål av den typen framstår det som särskilt angeläget att parternas ståndpunkter och bevisuppgifter klarläggs noggrant. En rimlig utgångspunkt bör dock vara att mål som förväntas pågå i fyra–fem hela huvudförhandlingsdagar eller mer, i regel bör anses som ett omfattande mål. Det innebär att det rör sig om mindre än en procent av de mål som avgjordes vid huvudförhandling i tingsrätt år 2011.5Enligt vår erfarenhet är ofta behovet av förberedelseåtgärder särskilt stort i just de mål som tar i anspråk omkring en vecka i huvudförhandlingstid. Mål som är mer omfattande än så förbereds ofta redan i dag relativt väl genom att det tidigt utses en domare som ansvarar för att förbereda målet.
Även i ett mycket omfattande mål kan den förberedelse som skett under förundersökningen vara tillräcklig. Om det inte finns något behov att ett förberedande sammanträde ska det givetvis inte hållas ett sådant. Det kan också finnas fall där det står klart av ett eller annat skäl att det inte är möjligt att hålla ett sammanträde före huvudförhandlingen. I dessa fall ska rätten kunna besluta att avstå från att hålla sammanträde. Om rätten överväger att inte hålla sammanträde i ett omfattande mål bör rätten låta parterna yttra sig om behovet före beslutet. Detsamma gäller om rätten med hänsyn till målets beskaffenhet är tveksam till behovet av ett sammanträde. Det är dock rätten som har ansvaret för att bedöma om ett sammanträde ska hållas eller inte. Det gäller oavsett målets omfattning.
När det gäller reglerna som rör kallelse till sammanträde och möjligheten att genomföra sådana även om någon som kallats uteblir ser vi inte något behov av att föreslå förändringar.
5 Se tabell 11.1.
SOU 2013:17 Huvudförhandlingsmål
483
Förberedelsesammanträde under ledning av rätten 11.3.5
innan åtalet väcks
Förslag: I 45 kap. RB införs en bestämmelse om att rätten får
hålla ett förberedelsesammanträde efter den s.k. slutdelgivningen av förundersökningen enligt 23 kap. 18 § RB om det med hänsyn till ett kommande måls förväntade omfattning eller något annat skäl finns ett särskilt behov av att rättegången förbereds innan åtalet väcks.
Innan åtal väckts kan sammanträde hållas i rätten för att pröva en fråga om tvångsmedel enligt 24–27 kap. RB. Rätten kan också i sällsynta fall ha att fatta beslut i anledning av att en misstänkt vänder sig till domstolen med en begäran om komplettering av förundersökningen enligt 23 kap. 19 § RB. I sådana fall kan t.ex. förhör genomföras vid ett sammanträde. Som angetts under redogörelsen för gällande rätt kan också åklagaren, om det är till fördel för åtalsbeslutet eller den kommande handläggningen, hålla ett särskilt sammanträde med den misstänkte och dennes försvarare enligt 23 kap. 18 § tredje stycket RB. Det är viktigt att denna möjlighet finns kvar och den borde enligt vår uppfattning kunna utnyttjas i större utsträckning än vad som sker. Det kan, om den misstänkte och dennes försvarare är villiga att medverka till det, öka förutsättningarna för att den misstänktes invändningar kan tas upp redan när åtal väcks och att onödig bevisning kan undvikas.
Det är en given utgångspunkt att domstolen inte ska vara involverad i brottsutredningen som äger rum under förundersökningen. Däremot är det domstolen som har det slutliga ansvaret för att besluta om hur rättegången ska läggas upp och för att målet kan avgöras på ett rättssäkert och effektivt sätt. Det saknas i dag bestämmelser om att rätten kan hålla sammanträde före åtalet för att förbereda en kommande rättegång. Samtidigt är det uppenbart att det inte alltid är möjligt att vänta med att förbereda ett stort mål till dess att åtal är väckt. Det gäller t.ex. när det är fråga om häktade eller ungdomar och särskilda frister för påbörjandet av huvudförhandlingen gäller. För närvarande förekommer det att sammanträden hålls ad hoc i dessa fall och att kontakter tas under hand utan att det är reglerat i lag. Enligt vår uppfattning bör det införas en reglering som rör förberedande sammanträden under ledning av rätten innan åtalet har väckts. Vid sådana ska man kunna behandla
Huvudförhandlingsmål SOU 2013:17
484
frågor som har betydelse för hur en kommande rättegång ska läggas upp.
Vi föreslår att det i 45 kap. RB införs en bestämmelse om att rätten får hålla ett förberedelsesammanträde efter den s.k. slutdelgivningen av förundersökningen enligt 23 kap. 18 § RB om det med hänsyn till ett kommande måls förväntade omfattning eller något annat skäl finns ett särskilt behov av att rättegången förbereds innan åtalet väcks. Även om ett sådant sammanträde ska hållas före åtalstidpunkten bör bestämmelsen tas in i 45 kap. RB, eftersom sammanträdet är ett led i att förbereda den kommande rättegången och inte en del av förundersökningen.
För att ett förberedelsesammanträde ska vara meningsfullt bör det krävas att det står klart för åklagaren att åtal kommer att väckas och att han eller hon har en god uppfattning om hur det kommande åtalet bör läggas upp. Förberedelsesammaträde bör därför kunna hållas först efter att slutdelgivning av förundersökningen ägt rum. Det är först då som det är meningsfullt att ta upp frågor om planeringen av en kommande rättegång. Det är inte heller lämpligt att rätten involveras före slutdelgivningen. Förundersökningens inriktning och omfattning är frågor som åklagaren ensam ansvarar för.
Att en kommande omfattande rättegång kan förberedas vid ett sammanträde före åtalet gör det möjligt för rätten att i samråd med parterna påbörja planeringen av rättegången i ett tidigt skede. Den planeringen sker i dag regelmässigt genom formlösa kontakter med åklagaren och försvaret. När det är fråga om mycket omfattande mål bör det ofta vara mer tidseffektivt och ändamålsenligt om den planeringen kan ske vid ett sammanträde.
En möjlighet att hålla förberedelsesammanträde före åtalet kan vara viktigt för att motverka uppkomsten av mål som är omfattande och svåra att överblicka. Det kan ske genom att frågan om flera kommande åtal ska handläggas gemensamt eller särskilt tas upp vid sammanträdet. Även om det är åklagaren som har bäst förutsättningar att bedöma detta finns det ett värde i att frågan kan belysas innan åtalen väcks. När åtalen väcks kan det sätt som åklagaren utformat åtalen i praktiken innebära att det är svårt att besluta om separat handläggning av åtalen även om det finns anledning till det. Värdet av att åklagaren får argumentera i frågan om flera åtal bör handläggas gemensamt eller särskilt i diskussioner med rätten och försvaret ska inte underskattas, även om det självklart är åklagaren som ensam ansvarar för hur åtalen utformas.
SOU 2013:17 Huvudförhandlingsmål
485
Vid ett förberedelsesammanträde före åtalet kan också frågor om när försvaret ska komma in med synpunkter på förundersökningen behandlas. I första hand är det frågor som ska lösas genom kontakter mellan åklagaren och försvararen, t.ex. vid ett särskilt sammanträde enligt 23 kap. 18 § tredje stycket RB. Men vid behov kan den typen av frågor också hanteras inom ramen för tidiga förberedelsesammanträden med rätten. Att försvaret får tillräcklig tid att gå igenom förundersökningen är en viktig del i strävan efter att målet ska vara tillräckligt förberett inför huvudförhandlingen. Det gäller särskilt i de fall då det gäller särskilda tidsfrister för när huvudförhandlingen ska påbörjas. Att den frågan kan tas upp vid ett sammanträde med rätten befäster bilden av att det är domstolen som styr över målets handläggning och är den som slutligt ansvarar för att målet kan avgöras på ett rättssäkert och effektivt sätt.
För att det ska vara motiverat att hålla ett sammanträde innan åtalet väcks bör det krävas att det finns ett särskilt behov av en tidig förberedelse som gäller hur rättegången ska läggas upp. Det bör alltså framförallt röra sig om mål som kan förväntas bli mycket omfattande eller svåra att planera. Ett annat typexempel är när åklagaren överväger att väcka flera åtal och det med hänsyn till den förväntade omfattningen av rättegången finns ett behov av att tidigt överväga i vilken utsträckning flera åtal ska handläggas gemensamt. Frågor som har att göra med att klarlägga parternas ståndpunkter bör i första hand hanteras antingen genom förundersökningen eller genom förberedelse efter att åtalet väcks. Av naturliga skäl är det svårt för rätten att medverka i sådana diskussioner innan åklagaren slutligen utformat och väckt åtalet. Däremot kan formerna för den fortsatta förberedelsen i ett omfattande mål tas upp i ett sammanträde före åtalet.
I praktiken bör det i första hand vara åklagaren eller en försvarare som väcker frågan om ett förberedelsesammanträde ska hållas före åtalstidpunkten. I de fall rätten har varit involverat i målet tidigare, t.ex. genom häktningsförhandlingar, finns det dock möjligheter för rätten att ta upp behovet av ett tidigt sammanträde med åklagaren och försvaret. Av naturliga skäl måste rätten ta stor hänsyn till åklagarens och försvarets uppfattning om ett sammanträde bör hållas innan åtalet har väckts. Men det är rätten som ska ha det slutliga ansvaret för att besluta om och när ett sammanträde ska hållas. Bedömningen av om det är lämpligt och motiverat bör i hög grad bero på förhållandena i det enskilda fallet. När det gäller
Huvudförhandlingsmål SOU 2013:17
486
förberedelsesammanträden innan åtalet har väckts anser vi därför inte att det finns skäl att föreslå en huvudregel om att sådana ska hållas i vissa fall. Det bör i stället klargöras att förberedelsesammanträden får hållas innan åtalet har väckts om det finns ett särskilt behov av det med hänsyn till ett kommande måls förväntade omfattning eller något annat skäl.
När det gäller kallelse till ett sammanträde innan åtalet har väckts bör samma bestämmelser gälla som när sammanträdet hålls efter att åtalet väckts. Detsamma gäller förutsättningarna för att genomföra sammanträdet när någon som kallats uteblivit. Eftersom något mål inte inletts vid domstolen bör det dock inte uttryckas som att parterna kallas till sammanträdet. Det bör anges att bestämmelserna om kallelser gäller åklagaren, den misstänkte och dennes försvarare och att rätten om det är till fördel för handläggningen även kan kalla annan som berörs av den kommande rättegången. Det kan t.ex. gälla en målsägande eller ett målsägandebiträde som klargjort att han eller hon kommer att väcka en talan om enskilt anspråk och det finns behov av att tidigt diskutera frågor som rör handläggningen av detta. På samma sätt som när ett sammanträde hålls efter att åtalet väckts är det rätten som ska besluta vilka av de kommande parterna som bör kallas och i vad mån en enskild misstänkt eller målsägande ska föreläggas att inställa sig personligen.
Förberedelse genom skriftväxling eller annan 11.3.6
handläggning
Förslag: Regleringen som rör förberedelseåtgärder i 45 kap. RB
kompletteras med en bestämmelse som klargör att rätten kan förbereda målet genom skriftväxling om det, med hänsyn till målets beskaffenhet, är lämpligare än att sammanträde hålls. Det införs en bestämmelse som klargör att förberedande åtgärder även kan ske genom annan handläggning än sammanträde och skriftväxling.
Rätten har, om det behövs för att bevisningen ska vara på en gång tillgänglig vid huvudförhandlingen, en möjlighet att besluta om annan förberedande åtgärd (45 kap. 12 § första stycket RB). Bestämmelsen tar i första hand sikte på komplettering av utred-
SOU 2013:17 Huvudförhandlingsmål
487
ningen. Den är fakultativ och kan alltså tillämpas när det behövs för sakens prövning i det enskilda fallet.
Vi föreslår att den som åtalas alltid ska föreläggas att svara på de yrkanden som framställs i åtalet. Även om det har skett kan det finnas behov av att klargöra vissa specifika frågor för att huvudförhandlingen ska kunna genomföras på ett ändamålsenligt sätt. Det bör kunna ske genom att rätten ställer konkreta frågor för att avhjälpa otydligheter och klarlägga parternas inställning. Att hålla ett sammanträde är inte alltid nödvändigt eller möjligt. Framförallt i medelstora mål med någon eller några dagars huvudförhandlingstid kan det vara mer ändamålsenligt att klargöra frågor genom en fortsatt skriftväxling än att hålla ett sammanträde. Vi föreslår därför att det införs en bestämmelse som anger att rätten kan förbereda målet genom skriftväxling i stället för att hålla ett sammanträde om det är lämpligare med hänsyn till målets beskaffenhet.
För fullständighetens skull bör det också införas en bestämmelse som klargör att förberedande åtgärder även kan ske genom annan handläggning än sammanträde och skriftväxling. När det gäller tvistemål är det reglerat i 42 kap. 9 § RB. Det bör uttryckligen framgå av 45 kap. RB att motsvarande möjlighet även finns i brottmål. Även om det hålls ett sammanträde kan skriftlig förberedelse eller förberedelse genom annan handläggning vara ett komplement för att klargöra vissa specifika frågor. Det bör därför, på samma sätt som gäller för tvistemål, klargöras att olika former av förberedelse får förenas om det är lämpligt.
Tidsfrister för huvudförhandling i mål 11.3.7
med frihetsberövade och ungdomar
Förslag: Tidsfristen för när huvudförhandling senast ska på-
börjas i ett mål där den tilltalade är häktad ska kunna förlängas i de fall det finns behov av att hålla ett förberedande sammanträde. I sådana fall ska ett förberedande sammanträde hållas senast inom två veckor från den dag då åtalet väcktes. Huvudförhandlingen ska i dessa fall som huvudregel påbörjas senast inom fyra veckor efter att åtalet väcktes.
Bestämmelsen om när uppskov kan ske med att påbörja huvudförhandling i ett mål där den tilltalade är anhållen eller häktad kompletteras med en särskild bestämmelse som rör situationen att utredningen om den tilltalades personliga för-
Huvudförhandlingsmål SOU 2013:17
488
hållanden inte är färdigställd. I ett sådant fall ska huvudförhandlingen kunna påbörjas senare om den tilltalade inte har något att invända mot detta och det inte heller av något annat skäl är olämpligt.
De undantag som enligt gällande rätt gör det möjligt att påbörja förhandlingen senare än inom två veckor ska fortfarande gälla vid sidan av de nya bestämmelserna. För att göra regleringen mer överskådlig bör det införas en särskild paragraf i anslutning till 45 kap. 14 § RB som reglerar när avsteg kan göras från huvudregeln om att huvudförhandlingen ska påbörjas inom två veckor. Undantagen kommer även att vara tillämpliga i de ungdomsmål i vilka samma tidsfrister gäller som när den tilltalade är häktad.
När den tilltalade är anhållen eller häktad gäller särskilda tidsfrister för när huvudförhandling som huvudregel ska påbörjas. Detsamma gäller i de flesta fall när den tilltalade är under 18 år. Tidsfristen fyller en viktig funktion genom att den säkerställer att en person, efter att åtalet väckts, inte är frihetsberövad i avvaktan på en rättegång under längre tid än vad som är nödvändigt. För unga tilltalade är det särskilt viktigt att målet kan påbörjas så fort som möjligt. Samtidigt finns det mål där tidsfristen hindrar, eller i varje fall försvårar, för domstolen och parterna att verka för att målet är tillräckligt förberett när det ska avgöras. I detta avsnitt lämnar vi därför förslag som innebär att tidsfristen för när huvudförhandling ska påbörjas mjukas upp. Det sker dels genom ett förslag om att huvudförhandlingen kan hållas senare om det finns behov av ett förberedande sammanträde, dels genom ett förslag om en särskild möjlighet att avvakta med att påbörja huvudförhandlingen om utredningen om den tilltalades personliga förhållanden inte är färdigställd.
Nuvarande ordning och tidigare överväganden
Om den tilltalade är anhållen eller häktad ska huvudförhandling påbörjas senast inom två veckor från det att åtalet väcktes eller, om den tilltalade häktats efter åtalet, inom samma tid från dagen för häktningen. Det gäller inte om längre uppskov är nödvändigt på grund av att förundersökning behöver vidtas eller kompletteras, förberedande åtgärd behövs för att bevisningen ska vara på en gång tillgänglig vid huvudförhandlingen, eller med hänsyn till målets
SOU 2013:17 Huvudförhandlingsmål
489
omfattning eller annan omständighet (se 45 kap. 14 § andra stycket RB). Enligt 29 § andra stycket LUL gäller samma tidsfrister när en person som inte fyllt 18 år åtalas för ett brott för vilket är föreskrivet fängelse i sex månader. I det följande jämställer vi dessa mål med mål där den tilltalade är häktad.
Tidsfristen för när en huvudförhandling som huvudregel ska påbörjas i mål där den tilltalade är häktad förlängdes från en vecka till två veckor genom lagändring 20106. Bakgrunden till lagändringen var ett förslag från Domstolsverkets arbetsgrupp för processrättsliga frågor. Arbetsgruppen föreslog redan i en promemoria som överlämnades till Justitiedepartementet år 2000 en sådan förlängning av fristen. Samtidigt föreslogs att det i lagtexten skulle markeras att huvudregeln är att förhandlingen ska hållas skyndsamt. Till stöd för förslaget anfördes bl.a. att domstolarnas tidsscheman blivit mer pressade och att arbetsbördan i domstolarna ledde till att redan utsatta huvudförhandlingar ofta fick ställas in för att möjliggöra handläggningen av mål med häktade. Som en annan nackdel med enveckasfristen angav arbetsgruppen att det inte sällan är svårt för domstolen att på den korta tid som står till buds få kontakt med vittnen och målsägande och få bekräftat att de fått del av kallelsen till förhandlingen. Arbetsgruppen var inte enig om förslaget. Förslagen i promemorian remissbehandlades och remissutfallet blev blandat.
Regeringen konstaterade i en proposition år 2001 (prop. 2000/01:108) att det inte fanns tillräckliga skäl att genomföra den förändring som arbetsgruppen föreslagit. Regeringen framhöll bl.a. att det skäl för fristen som angetts vid bestämmelsens tillkomst, nämligen att den tilltalades frihetsförlust inte skulle bli längre än nödvändigt, fortfarande gjorde sig gällande. Regeringen menade att de problem som arbetsgruppen beskrivit i första hand skulle lösas med organisatoriska åtgärder och mer rationella och flexibla rutiner i tingsrätterna och mellan tingsrätterna och åklagarna. Möjligheterna till uppskov med huvudförhandling utvidgades dock för mer omfattande mål (a. prop. s. 25 f.). Då framhölls uttryckligen i lag möjligheten göra ett undantag från tidsfristen när det krävs på grund av målets omfattning.
När tidsfristen förlängdes till två veckor skedde det, enligt regeringen, bl.a. av hänsyn till att den korta fristen ofta medförde problem
6Advokaters vittnesplikt och andra processrättsliga frågor,prop. 2009/10:182, s. 33 ff.
Huvudförhandlingsmål SOU 2013:17
490
att planera in och kalla berörda till huvudförhandling. Det ansågs därför finnas behov av en mer flexibel ordning. Regeringen framhöll även att den gällande tidsfristen ledde till att redan utsatta huvudförhandlingar i vissa fall behöver ställas in för att möjliggöra handläggningen av mål med frihetsberövade.
Behovet av förändringar
Den som delgetts misstanke om brott och hans eller hennes försvarare har rätt att fortlöpande ta del av vad som kommer fram i förundersökningen, om det kan ske utan men för utredningen (s.k. successiv delgivning av förundersökningen enligt 23 kap. 18 § RB). Vikten av att det sker i omfattande mål framhölls av den av Riksåklagaren tillsatta arbetsgruppen i idéskriften Effektivare hantering
av stora och komplicerade brottmål (s. 40–42). Arbetsgruppen fram-
höll att det ökar förutsättningen för att de kompletteringar som den misstänkte påkallar ska kunna ske så tidigt som möjligt och att det kan leda till kortare totala handläggningstider. Arbetsgruppen framhöll också att det inte är realistiskt att tro att en försvarare, som vid slutdelgivningen i ett mål med häktade personer får del av en förundersökning på ett par tusen sidor, ska kunna gå igenom målet på ett sådant sätt att han eller hon kan ange inställning i alla delar. Vi instämmer i detta. Från advokathåll har det dock vid de diskussionsmöten som vi genomfört varit en genomgående synpunkt att åklagare inte i tillräcklig omfattning låter den misstänkte och dennes försvarare löpande ta del av utredningsmaterialet. Det finns därför enligt vår uppfattning anledning för åklagarväsendet att överväga om så är fallet och om det finns behov av att vidta åtgärder för att successiv delgivning ska komma till användning i ökad utsträckning.
Även om löpande delgivning av förundersökningen ägt rum kan tidsfristen för när huvudförhandling ska påbörjas göra det svårt för en försvarare att tillgodogöra sig förundersökningsmaterialet på ett sådant sätt som krävs för att ta tillvara klientens intressen och förbereda försvaret. Det kan leda till att parternas ståndpunkter inte är tillräckligt klarlagda före huvudförhandlingen. Det innebär att det finns risk för att det uppstår behov av att komplettera förundersökningen vid huvudförhandlingen och att förhandlingen tar längre tid i anspråk än vad som är nödvändigt. Det finns också en risk för att tyngdpunkten i processen förskjuts från tingsrätten till hov-
SOU 2013:17 Huvudförhandlingsmål
491
rätten genom att nya invändningar eller ny utredning presenteras först där.
Redan nu finns det regler som tillåter att man frångår tvåveckorsregeln. Den generella förlängning av tidsfristen som genomförts nyligen har främst motiverats med hänsyn till att domstolen behöver tid för att planera och kalla till huvudförhandlingen. Att det kan ligga i den tilltalades, och därmed även rättsväsendets, intresse att huvudförhandlingen hålls senare än två veckor efter att åtalet har väckts har inte uppmärksammats i samma utsträckning.
Att den tilltalade inte är frihetsberövad i avvaktan på rättegång under längre tid än vad som är nödvändigt är viktigt. Behovet av att öka möjligheten till uppskov med huvudförhandling måste ställas mot överväganden om det är lämpligt med hänsyn till att den tilltalades frihetsförlust inte ska bli längre än vad som är absolut nödvändigt (se NJA II 1943 s. 574). Med tanke på att den tilltalade kan ha varit häktad under lång tid före åtalet kan det dock ifrågasättas om det i alla lägen är nödvändigt att påbörja huvudförhandlingen inom två veckor efter att åtalet väckts. Enligt vår uppfattning bör avsteg kunna göras i de fall då det är befogat för att domstolen och parterna ska kunna verka för att målet är tillräckligt förberett när det ska avgöras.
Även om behovet av uppskov får anses ha minskat till följd av att tidsfristen numera förlängts till två veckor kan uppskov vara motiverat med hänsyn till omständigheter i det enskilda fallet. Nuvarande bestämmelser tillåter undantag såväl med hänsyn till brottsutredningen, som med avseende på utredningen av den tilltalades personliga förhållanden. Som exempel på när uppskov kan godtas nämns i förarbetena när förundersökningen behöver kompletteras (45 kap. 11 § RB) eller om t.ex. sakkunnigyttrande ska inhämtas (45 kap. 12 § RB). Som ett annat exempel anges att åtal ska väckas även för annat brott än det som avsetts i stämningen (NJA II 1943 s. 574). Behovet av det senare har dock minskat med hänsyn till nuvarande regler i 34 kap. BrB om sammanträffande av brott och förändring av påföljd (jfr Fitger m.fl., Rättegångsbalken, kommentaren till 45 kap. 14 §). Ytterligare ett exempel som lyfts fram är att undantag från fristen kan göras för att tillgodose den tilltalades önskemål om att vara biträdd av den försvarare han eller hon önskar (prop. 2000/01:108 s. 26).
Tillämpningsområdet för undantagen enligt gällande rätt uppfattas emellertid av domstolarna som mycket snävt. Även om målen är mycket omfattande inleds vanligtvis huvudförhandlingen inom
Huvudförhandlingsmål SOU 2013:17
492
två veckor. Vid utredningens diskussionsmöten med brottmålsadvokater, domare och åklagare påtalades att det är svårt att hinna med förberedande åtgärder efter åtal i häktade mål eftersom tidsfristen finns. En särskild situation som togs upp av flera var att uppskov med huvudförhandling borde kunna ske med den tilltalades samtycke i avvaktan på att en utredning om kontraktsvård färdigställs.
Det är vår uppfattning att det finns behov av att förtydliga att undantag från tidsfristen i vissa fall bör göras dels i omfattande mål för att den tilltalade ska ha en rimlig möjlighet att förbereda sitt försvar och för att målet ska kunna vara tillräckligt förberett före huvudförhandlingen, dels för att en kontraktsvårdsutredning ska hinna färdigställas före huvudförhandlingen.
I sammanhanget måste hänsyn tas till artikel 5.3 i Europakonventionen. Enligt den bestämmelsen måste den som är berövad friheten ha rätt till rättegång inom skälig tid. Europadomstolen har i flera rättsfall uttryckt vad som ska förstås med ”skälig tid” och domstolen har godtagit relativt långa häktningstider, i varje fall om det i övrigt har funnits godtagbara skäl för häktning. I Sverige är det tiden före åtal, dvs. under förundersökningen, som framförallt kan vara lång. I den jämförelsen framstår tiden mellan åtal och huvudförhandling som begränsad. Skälig tid är ett begrepp som bör ges en restriktiv tolkning, med hänsyn till att fråga är om frihetsberövande. Även med hänsyn till det bör möjligheten att i ett enskilt fall förlänga tidsfristen inte anses stå i strid med Europakonventionen, om uppskov sker för att skapa bättre förutsättningar för förberedelsen i omfattande mål och eller för att utredningen om den tilltalades personliga förhållanden ska kunna färdigställas i ett fall då han eller hon inte har något att invända mot det.
Våra förslag
Förlängd tidsfrist i omfattande mål
I omfattande mål där den tilltalade är häktad kan det vara svårt att förbereda huvudförhandlingen på det sätt som krävs. Vi har i avsni tt 11.3.4 föreslagit att det som huvudregel ska hållas ett förberedande sammanträde i omfattande mål. Vi bedömer att det regelmässigt är till fördel för den kommande huvudförhandlingen. Det är inte ovanligt att den tilltalade är häktad i denna typ av mål.
SOU 2013:17 Huvudförhandlingsmål
493
Visserligen föreslår vi i avsnitt 11.3.5att rätten ska kunna hålla ett förberedande sammanträde redan innan åtal har väckts. Det är dock inte alltid befogat eller lämpligt med ett sådant tidigt sammanträde. Även om det har hållits kan det också finnas behov av ett sammanträde efter att åtalet har väckts.
Vi föreslår att tidsfristen för när huvudförhandling senast ska påbörjas ska kunna förlängas i de fall det finns behov av att hålla ett förberedande sammanträde. Det skapar ett praktiskt utrymme för att ett förberedande sammanträde ska kunna hållas när den tilltalade är häktad. Det förbättrar också möjligheterna för den tilltalade att tillsammans med sin försvarare gå igenom materialet och förbereda försvaret inför huvudförhandlingen.
Vi föreslår att ett förberedande sammanträde, i de fall de finns behov av ett sådant, ska hållas senast inom en till två veckor från den dag då åtalet väcktes om den tilltalade är anhållen eller häktad. Huvudförhandlingen ska i sådana fall påbörjas senast inom fyra veckor efter att åtalet väcktes. Även om sammanträde hålls ska huvudförhandlingen kunna påbörjas senare om det är nödvändigt. När de gäller den regleringen saknas det skäl att ändra de nuvarande bestämmelserna om när uppskov får ske. Det innebär bl.a. att huvudförhandlingen kan hållas senare än fyra veckor efter att åtalet väcktes om det är nödvändigt på grund av målets omfattning.
Vårt förslag innebär att fristen för när huvudförhandling som huvudregel senast ska påbörjas förlängs med två veckor i de fall det hålls ett sammanträde. Det ökar förutsättningarna för att den tilltalade och hans eller hennes försvarare ska kunna förbereda försvaret inför huvudförhandlingen. Det förbättrar också möjligheterna att planera den kommande förhandlingen utifrån vad som kommer fram vid ett förberedande sammanträde.
Syftet med sammanträdet är framförallt att vid behov klargöra frågor som rör parternas ståndpunkter och bevisuppgifter samt att planera den kommande huvudförhandlingen så att den kan hållas så koncentrerad som möjligt. För att ett förberedande sammanträde ska fylla en funktion krävs att parterna och domstolen är väl förberedda. De mål där det finns behov av ett sammanträde är sådana där materialet är omfattande eller som annars är krävande. För att försvararna ska ha möjlighet att sätta sig in i materialet på ett sådant sätt att de kan avge inställningar bör den generella fristen för när ett sammanträde senast ska hållas vara två veckor. Om tidsfristen skulle vara kortare kan det ifrågasättas vilken funktion
Huvudförhandlingsmål SOU 2013:17
494
sammanträdet fyller jämfört med att påbörja huvudförhandlingen, vilket ju redan enligt dagens regler kan ske senast inom två veckor.
Poängen med ett sammanträde är att huvudförhandlingen ska kunna anpassas till vad som kommit fram vid detta. Efter sammanträdet behövs därför tid för domstolen att kalla till huvudförhandling. Det kan också finnas behov av ytterligare förberedande åtgärder. Tiden för när huvudförhandlingen senast ska påbörjas efter sammanträdet bör därför motsvara den tidsfrist om två veckor som gäller enligt dagens bestämmelser.
Uppskov för att komplettera utredningen om den tilltalades personliga förhållanden
Vi föreslår att bestämmelsen om när uppskov kan ske med att påbörja huvudförhandling i ett mål där den tilltalade är anhållen eller häktad kompletteras med en särskild bestämmelse som rör situationen att utredningen om den tilltalades personliga förhållanden inte är komplett. I ett sådant fall ska huvudförhandlingen kunna påbörjas senare om den tilltalade inte har något att invända mot detta och det inte heller av något annat skäl är olämpligt.
Vid våra diskussionsmöten har det från såväl domare, åklagare som försvarare framförts att de tidskrav som gäller vid handläggningen av mål där den tilltalade är häktad ibland leder till att mål i tingsrätten avgörs utan att utredningen om den tilltalades personliga förhållanden är färdigställd. Det gäller framförallt i de fall då det kan finnas anledning att ta fram ett förslag till skyddstillsyn med särskild behandlingsplan, s.k. kontraktsvård. Även om de redan gällande bestämmelserna kan användas för att skjuta upp förhandlingen i ett sådant fall förekommer det att målet avgörs och att ett förslag till kontraktsvård tas fram först efter att målet överklagats till hovrätten. Om det sker innebär det att tyngdpunkten i rättskipningen, tvärtemot vad som är avsett, förskjuts från tingsrätten till hovrätten. Att utredningen i påföljdsfrågan blir komplett först i hovrätten stämmer mindre väl överens med hovrättens främsta uppgift som är att överpröva tingsrättens avgöranden. Det innebär också att en tilltalad som är villig att underkasta sig en kontraktsvård är frihetsberövad i onödan i avvaktan på att målet ska avgöras i hovrätten (jfr prop. 2009/10:182 s. 36 och RH 2011:1). Även om de redan gällande bestämmelserna ger stöd för att skjuta upp huvudförhandlingen i denna typ av situationer finns det enligt vår mening
SOU 2013:17 Huvudförhandlingsmål
495
anledning att införa en särskild reglering som tydliggör denna möjlighet.
Våra övriga förslag ökar förutsättningarna för att den utredning som krävs i påföljdsfrågan ska finnas tillgänglig när målet avgörs, även när den tilltalade är häktad. Genom att åklagaren ska ange ett påföljdsyrkande och inhämta ett yttrande från Kriminalvården när det finns behov av det kan utredningen regelmässigt påbörjas tidigare. Det bör innebära att det även om den tilltalade är häktad i många fall finns förutsättningar för att ha en kontraktsvårdsutredning färdig till en huvudförhandling som hålls inom två veckor efter att åtalet väckts. Men det kan ändå finnas situationer då denna tid inte räcker till.
Det är förstås av vikt att den som är frihetsberövad inte behöver avvakta utgången i målet under alltför lång tid. Även med den utgångspunkten är det en rimlig avvägning att uppskov ska kunna ske om utredningen om hans eller hennes personliga förhållanden inte är klar och den tilltalade inte har något att invända mot en utsträckning av tidsfristen. Om den tilltalade är intresserad av att vid en fällande dom underkasta sig en påföljd som inbegriper vård och behandling är det i normalfallet inte till fördel för honom eller henne att målet avgörs utan att tingsrätten kunnat ta ställning till ett sådant alternativ till fängelse. Det innebär också i sig ett incitament för den enskilde att medverka till att personutredningen färdigställs.
Vad som kan hållas mot ett sådant förslag är att en frihetsberövad person befinner sig i en särskilt utsatt situation. Det kan finnas farhågor om att den häktade kan vara påverkad av frihetsberövandet och känna sig pressad att acceptera att huvudförhandlingen hålls senare än inom två veckor. Det bör dock i regel bara vara nödvändigt med ett kortare uppskov och den tilltalade har möjlighet att rådgöra med sin försvarare i denna fråga. Det bör bara i speciella situationer kunna anses som olämpligt att påbörja förhandlingen senare än inom två veckor om den tilltalade genom sin försvarare förklarat att han eller hon inte har något att invända mot det. Det ska påpekas att det faktum att den tilltalade inte har något att invända mot att tidsfristen inte överskrids i sig innebär ett medgivande till fortsatt frihetsberövande. Om den tilltalade påkallar det eller det annars finns anledning till det måste alltså frågan om det finns skäl för fortsatt häktning prövas på sedvanligt sätt med en bedömning av om frihetsberövandet är proportionerligt i relation till vad ingreppet innebär för den enskilde.
Huvudförhandlingsmål SOU 2013:17
496
Utformningen av regleringen om när uppskov kan ske
Vi föreslår att bestämmelsen som anger när huvudförhandling senast ska påbörjas i ett mål där den tilltalade är anhållen eller häktad ska kompletteras. Dels med en särskild reglering i de fall när ett förberedande sammanträde hålls, dels med ett uttryckligt undantag som anger att huvudförhandlingen, under vissa förutsättningar, ska påbörjas senare om utredningen om den tilltalades personliga förhållanden inte är färdigställd. De undantag som enligt gällande rätt gör det möjligt att påbörja förhandlingen senare än inom två veckor ska fortfarande gälla vid sidan av de nya bestämmelserna.
För att göra regleringen mer överskådlig bör det införas en särskild paragraf i anslutning till 45 kap. 14 § RB som reglerar när avsteg kan göras från huvudregeln om att huvudförhandlingen ska påbörjas inom två veckor. Undantagen kommer även att vara tillämpliga i de ungdomsmål där det gäller samma tidsfrister som när den tilltalade är häktad.
Några övriga frågor som vi övervägt 11.3.8
Bedömning: Möjligheten för åklagaren att kunna kalla till huvud-
förhandling bör finnas kvar. Det bör inte införas ett krav på rätten att upprätta en tidsplan eller en skyldighet att sammanställa parternas ståndpunkter.
Kallelse till huvudförhandling av åklagaren
Det finns inte tillräckliga skäl att ta bort möjligheten för åklagaren enligt 45 kap. 16 § RB att, på uppdrag av rätten, sätta ut ett mål till huvudförhandling och utfärda kallelser i samband med det. Det skulle kunna vara ett sätt att öka åklagarens ansvar för att mål förs mot ett snabbt avgörande att han eller hon i större utsträckning ska kalla till huvudförhandling när åtalet väcks. Det skulle också kunna skapa ett snabbare flöde i rättskedjan. Vi har dock inte föreslagit en sådan ordning. Skälen för det är följande.
Våra förslag bygger på att processen inleds genom att åklagaren väcker åtal vid rätten och lämnar eller skickar åtalet till den tilltalade. Vi föreslår också att stämningsinstitutet ska tas bort. Oavsett om så sker eller inte ska den tilltalade enligt våra förslag alltid
SOU 2013:17 Huvudförhandlingsmål
497
föreläggas att redovisa en inställning till åtalet till rätten. Vi utvecklar våra överväganden i denna fråga i avsnitt 8.3.
Målsättningen är att en stor andel av målen ska kunna avgöras i förfaranden utan huvudförhandling. Behovet av kallelse till en huvudförhandling aktualiseras i så fall i mindre utsträckning. Huvudförhandlingsformen bör, utöver i mål där parterna begär sådan förhandling, framförallt användas när parterna har olika uppfattningar eller mål som rör åtal för brott av visst allvar. Även i de målen är det ofta en fördel för planeringen av huvudförhandlingen att parternas ståndpunkter är kända innan målet sätts ut till förhandling.
I de allra flesta brottmål krävs ingen ytterligare förberedelse sedan åtalet väckts. Trots det kan ytterligare förberedande åtgärder efter avslutad förundersökning i vissa fall behöva övervägas av rätten. Det bör dock ske först sedan den tilltalade har angett sin inställning. Det framstår därför inte som ändamålsenligt att i dessa fall tidigarelägga kallelsen.
Den enkätundersökningen som Rikspolisstyrelsen, Åklagarmyndigheten och Domstolsverket låtit genomföra för att se över handläggningsrutiner i mängdbrottmål visar att åklagaren i princip aldrig utnyttjar den nuvarande möjligheten att utfärda stämning och kalla till huvudförhandling.7 Vi ansluter sig till den uppfattning som Åklagarmyndigheten och Domstolsverket har, och som redovisas i rapporten, att det sannolikt är svårt att mer generellt uppnå några totala effektivitetsvinster genom att överlåta uppgiften att kalla till åklagaren.8En övergång till ett system i vilket åklagare planerar förhandlingsdagar och kallar till huvudförhandling medför sannolikt stora kostnader och kräver en samordning mellan myndigheterna i fråga om såväl verksamhetsplanering som tekniska system. En sådan reform kan inte förväntas medföra några större effektivitetsvinster om det införs en mer ändamålsenlig brottmålsprocess. Sammantaget innebär det att vi inte föreslår att åklagaren i utökad omfattning ska vare sig sätta ut mål eller kalla till huvudförhandling. Möjligheten bör dock finnas kvar. Eftersom den bygger på att särskilda överenskommelser träffas mellan domstolen och åklagarkammaren på orten kan det vara värdefullt att möjlig-
7Ökad effektivitet och förbättrad samverkan vid handläggning av mängdbrott, Redovisning i maj 2010 av ett regeringsuppdrag till Rikspolisstyrelsen, Åklagarmyndigheten och Domstolsverket, Bilaga 3, fråga 6. 8 A.a., s. 133 ff.
Huvudförhandlingsmål SOU 2013:17
498
heten finns kvar, t.ex. för särskilda försöksprojekt för att utveckla formerna för handläggningen av vissa typer av mål.
Sammanställningar och tidsplaner
Genom reformen En modernare rättegång (prop. 2004/05:131) fick tingsrätten ett tydligare ansvar för att sammanställa parternas ståndpunkter i tvistemål. Det infördes även ett krav på att tingsrätterna som regel ska upprätta tidsplaner i tvistemål. Rätten ska enligt 42 kap. 16 § RB göra en sammanställning av parternas yrkanden och invändningar samt de omständigheter som de grundas på om det är till fördel för handläggningen av målet. Parterna får föreläggas att lämna underlag för sammanställningen. Parterna ska vidare få yttra sig över sammanställningen innan förberedelsen avslutas.
Det finns enligt vår uppfattning inte något behov av att införa bestämmelse som reglerar om och när en sammanställning av parternas ståndpunkter ska upprättas i brottmål. Åklagaren kan justera åtalet enligt 45 kap. 5 § RB och den tilltalade kan åberopa nya omständigheter och bevis under rättegången, vilket i viss mån kan sägas minska behovet av att sammanställa ståndpunkterna inför huvudförhandlingen. Men framförallt ska förberedelsen i princip vara avslutad när åtalet väcks. Det som har betydelse för utredningen ska dokumenteras i förundersökningsprotokollet. Enligt vår uppfattning är det viktigt att det inom åklagarväsendet och Polisen, som ett led i att kvalitetssäkra förundersökningarna, ägnas uppmärksamhet åt hur förundersökningsprotokollen är utformade. Att protokollen regelmässigt innehåller en sammanfattning om vad som kommit fram i utredningen, bör t.ex. vara till fördel både för kvaliteten i utredningen och underlätta för åklagare, försvarare och domstol i den kommande handläggningen. Att närmare överväga frågor som rör metodutvecklingen av förundersökningar ligger dock inte inom ramen för vårt uppdrag.
Vi har även övervägt om det bör införas en bestämmelse som ställer krav på att tidsplaner i vissa fall ska upprättas i omfattande mål. Vår slutsats är att det inte finns skäl att lämna ett sådant förslag.
I tvistemål ska rätten upprätta en tidsplan för målets handläggning om det inte på grund av målets beskaffenhet eller av något annat särskilt skäl är obehövligt (42 kap. 6 § fjärde stycket RB). Rätten och parterna har en ömsesidig skyldighet att underrätta varandra om bedömningen görs att tidsplanen inte håller. Som reger-
SOU 2013:17 Huvudförhandlingsmål
499
ingen anmärkte när nuvarande bestämmelser i tvistemål infördes, effektiviserar en omsorgsfullt utformad tidsplan förberedelsen och ger såväl parterna som rätten en god överblick över processen samt vad som kvarstår innan målet kan avgöras. I och med att en tidsplan för handläggningen fastställs ska också en preliminär tidpunkt för huvudförhandlingen anges. I förarbetena framhölls det som det viktigaste inslaget i en tidsplan (prop. 2004/05:131 s. 132–33 och 240–41). I parternas skyldighet att underrätta rätten om tidsplanen inte kan förväntas hålla, ligger ett krav på parterna att hålla sig underrättade om att den bevisning som har åberopats av parten också finns tillgänglig att höras vid tidpunkten för huvudförhandlingen. Syftet med det är att motverka risken för att huvudförhandlingar i tvistemål får ställas in med kort varsel.
När det gäller brottmål är utgångspunkten att någon egentlig förberedelse inte ska behöva äga rum. Det påverkar givetvis behovet av att upprätta en tidsplan för målets handläggning. Vi har visserligen i föregående avsnitt lämnat flera förslag som tydliggör rättens ansvar för att målet förbereds så att det kan avgöras på ett ändamålsenligt sätt. En utgångspunkt för våra förslag är att det finns mål där den förberedelse som ägt rum under förundersökningen inte är tillräcklig. Någon längre förberedelseperiod bör det dock inte vara frågan om. I de fall då ett förberedelsesammanträde hålls bör tid för huvudförhandling i de allra flesta fall kunna bestämmas vid sammanträdet, om det inte redan skett tidigare. Någon särskild reglering om detta behövs enligt vår mening inte. Problemet i de omfattande brottmålen är inte att förberedelsefasen i domstol drar ut på tiden, utan snarare att någon förberedelse inte äger rum ens när det finns behov av det. Syftet med våra förslag om nya bestämmelser om förberedelseåtgärder i brottmål är att skapa förutsättningar för att målen ska kunna förberedas bättre, samtidigt som de enligt de redan gällande bestämmelserna i 45 kap. 14 § RB ska sättas ut till huvudförhandling så snart som möjligt.
Vi har svårt att se hur problemet med att huvudförhandlingar i brottmål får ställas in för att någon förhörsperson uteblir ska kunna lösas genom ett krav på att parterna underrättar domstolen om att en tidsplan inte kan hållas. Det är visserligen rimligt att parterna tar ansvar för målets handläggning och att de personer som åberopas även kan närvara vid en planerad förhandling. Men de praktiska möjligheterna för parterna att ha kontakt med förhörspersonerna är olika i brottmål och i tvistemål. Det kan t.ex. knappast krävas av åklagaren att han eller hon fortlöpande ska ha kontakt med de
Huvudförhandlingsmål SOU 2013:17
500
personer som åberopas som vittnen för att kontrollera att de kan komma till förhandlingen. Detsamma gäller i många fall en tilltalad som åberopat förhör med någon som hörts under förundersökningen. Det är inte heller möjligt att på samma sätt som i tvistemål avvisa invändningar eller bevisning som framställs i ett sent skede.
Sammanfattningsvis anser vi att det kan finnas fall där en tidsplan om målets handläggning kan fylla en funktion i brottmål. I de flesta mål är det dock onödigt. Utrymmet för att tillgripa sanktioner mot den som inte följer tidsplanen är begränsat. Att i lag reglera om och när en tidsplan ska upprättas skulle komplicera handläggningen på ett onödigt sätt. Inget hindrar förstås att domstolen, som har rutiner för att upprätta tidsplaner i tvistemål, använder sig av detta arbetssätt även i brottmål i de fall det finns skäl för det.
11.4 Ordningen för hantering av erkända åtal
Förslag: Om den tilltalade erkänner gärningen sedan åklagaren
framställt sitt yrkande, ska åtalet kunna hanteras i en förenklad ordning vid huvudförhandlingen. Parterna ska inte behöva utveckla talan eller lägga fram bevisning, om det med hänsyn till vad gärningen rör och övriga omständigheter är uppenbart obehövligt. En bestämmelse om det förs in i ett sista stycke i 46 kap. 6 § RB.
Med vår syn bör den tilltalades erkännande kunna tillmätas ökad betydelse för hur ett mål ska handläggas. Det framgår bl.a. genom vårt förslag till ett särskilt förfarande i erkända mål. Det synsättet ska även genomsyra ordningen för avgörande av mål efter huvudförhandling. Om den tilltalade har erkänt en gärning som han eller hon är åtalad för, skulle åtalet med vårt synsätt kunna hanteras i en förenklad ordning vid huvudförhandlingen.
Förutsättningarna för en enklare hantering är något annorlunda än vid avgörande i det särskilda förfarandet. Erkännandet sker inför rätten och inte skriftligen. Dessutom bör det framförallt vara i mål som inbegriper flera åtal som en ordning med en enklare hantering av erkända gärningar skulle ha störst betydelse. I mål med flera åtal mot en och samme tilltalad ska som huvudregel dömas till ett gemensamt straff (30 kap. 3 § BrB). Om åklagaren yrkat ett gemensamt straff som överstiger fängelse i sex månader skulle det inte
SOU 2013:17 Huvudförhandlingsmål
501
vara möjligt att hantera åtalen separat i det särskilda förfarandet för erkända mål om inte åtalen särskiljs och ett särskilt påföljdsyrkande anges för det aktuella åtalet. Det skulle förvisso vara möjligt, men mindre praktiskt, att dela upp målet och meddela en deldom i det särskilda förfarandet och pröva övriga delar av målet efter huvudförhandling.
För att åstadkomma en smidig hantering av alla erkända åtal som var för sig kvalificerar för handläggning i det särskilda förfarandet, föreslår vi en enklare ordning för hanteringen av ett erkänt åtal vid huvudförhandling. Ordningen kan förstås tillämpas såväl i mål som avser flera åtal som i mål som enbart innefattar ett åtal. Det kan vara fråga om mål i vilka den tilltalade har erkänt den åtalade gärningen först inför rätten eller om ett erkänt mål, i vilket den tilltalade har begärt att huvudförhandling ska hållas men vid förhandlingen accepterat att målet avgörs i en enklare ordning. Ett annat exempel är att den tilltalade erkänt gärningen men inte godtagit ett enskilt anspråk. I sådana fall kan målet inte avgöras i det särskilda förfarandet. I stället kan en förenklad ordning tillämpas avseende ansvarsfrågan och huvudförhandlingen i princip inriktas på att pröva det tvistiga anspråket.
Om den tilltalade erkänner en gärning inför rätten sedan åklagaren framställt sitt yrkande och det med hänsyn till vad gärningen rör och övriga omständigheter är uppenbart obehövligt, ska parterna inte behöva utveckla talan eller lägga fram bevisning avseende gärningen. Rätten kan i sådana fall göra motsvarande kontroll som sker i det särskilda förfarandet, dvs. att erkännandet är entydigt och framstår som frivilligt. Vid huvudförhandlingen kan ordföranden fråga om det har gått till så som åklagaren påstår, om den tilltalade accepterar att dömas för gärningen och godtar att det aktuella åtalet handläggs i en förenklad ordning. Gör den tilltalade inte någon invändning om exempelvis nödvärn eller hävdar annan ansvarsfrihetsgrund och det inte finns andra meningsskiljaktigheter beträffande skuldfrågan, ska åtalet i regel inte behöva ägnas ytterligare uppmärksamhet. Huvudförhandlingen kan i stället koncentreras till de åtalspunkter som det råder oenighet om.
Liksom vid förfarandet i vissa erkända mål ska den tilltalade ha fått information om möjligheten till rådgivning av advokat, om åklagaren har yrkat strängare påföljd än böter i målet. Sådan rådgivning lämnas naturligen av en offentlig försvarare om en sådan är förordnad för den tilltalade. Rätten bör försäkra sig om att den tilltalade har fått information om sin rätt till rådgivning.
Huvudförhandlingsmål SOU 2013:17
502
Möjligheten att hantera ett åtal mer summariskt vid huvudförhandlingen är beroende av vad gärningen rör. Ett erkännande inför rätten kan vanligtvis inte medföra en förenklad hantering om den gärning som åtalet rör, enligt åklagarens uppfattning, skulle motivera ett längre fängelsestraff. Det kan i sådant fall inte sägas vara uppenbart obehövligt att parterna utvecklar talan och lägger fram bevisning vid huvudförhandlingen.
En utgångspunkt bör vara att det rör sig om gärningar som hade kunnat avgöras i det särskilda förfarandet om åtalet enbart rört denna gärning. Det bör i praktiken röra sig om åtalspunkter där det inte råder några tveksamheter om att gärningen inte har ett straffvärde som överstiger fängelse några månader, t.ex. grov olovlig körning, stöld av normalgraden eller grovt rattfylleri.
Detta bör gälla även om den erkända brottsligheten sammantaget skulle kunna leda till ett fängelsestraff som överstiger fängelse i sex månader. Eftersom den tilltalade är närvarande vid huvudförhandlingen bör det finnas ett större utrymme att hantera erkända åtal i en förenklad ordning än vad som gäller vid avgörande i det särskilda förfarandet enligt 45 kap. 10 b § RB. Vid lindrigare brott bör ett erkännande vid huvudförhandlingen i allmänhet kunna läggas till grund för en fällande dom utan att den tilltalades uppgifter och övrig bevisning tas upp genom förhör eller läggs fram på annat sätt.
Finns det skäl att ifrågasätta erkännandet kan det inte heller anses uppenbart obehövligt att hålla huvudförhandling enligt nuvarande ordning. Det gäller exempelvis om erkännandet är tvetydigt eller kan ifrågasättas med hänsyn till den tilltalades person eller andra omständigheter.
Det måste därtill stå klart att parterna samtycker till att åtalet hanteras mer summariskt. Begär någon av parterna att den tilltalade ska höras eller att få lägga fram bevisning i skuldfrågan, är det sådana omständigheter som ska leda till att åtalet handläggs på sedvanligt sätt vid huvudförhandlingen.
En annan omständighet som har betydelse för i vilken ordning hanteringen av åtalet bör ske vid huvudförhandlingen är bestämmelsen i 27 § lagen (1964:167) med särskilda bestämmelser om unga lagöverträdare. Den innebär att huvudförhandling ska hållas i tingsrätten i mål mot den som inte har fyllt arton år. Rättegången är avsedd att ha en pedagogisk effekt för den unge. Det bör därför i normalfallet inte anses vara uppenbart obehövligt att parterna utvecklar talan och lägger fram bevisningen vid huvudförhandlingen.
SOU 2013:17 Huvudförhandlingsmål
503
Genom förslaget kan huvudförhandlingen koncentreras till de åtalspunkter som avser grövre brott eller som parterna har olika uppfattning om. Den tilltalade blir mer delaktig i rättegången vilket kan leda till en smidigare brottmålsprocess och till snabbare avgöranden, utan att det innebär en inskränkning av den enskildes rättsäkerhet.
Faran för att någon genom ett felaktigt erkännande skulle kunna dömas trots sin oskuld måste alltid beaktas. Vi menar att den risken inte bör överdrivas. Den tilltalade ska alltid ha fått tillfälle till rådgivning av advokat. Oftast är han eller hon företrädd av en offentlig försvarare även vid huvudförhandlingen. Åklagarens krav på objektivitet minimerar därtill risken för att tveksamma erkännanden kan leda till fällande domar. Vårt förslag i detta avseende bör inte leda till fler felaktiga erkännanden än med nuvarande ordning.
Mot förslaget skulle kunna anföras att handläggningen av målet vid ett överklagande till hovrätten i aktuell del skulle försvåras av att bevisning inte har dokumenterats vid huvudförhandlingen i tingsrätten. Det är självfallet angeläget att tyngdpunkten i brottmålsprocessen är i första instans och att hovrätten överprövar tingsrättens avgöranden. Mot bakgrund av erfarenheterna från det finska skriftliga förfarandet i erkända brottmål, som har beskrivits i avsnitt 9.1, drar vi slutsatsen att antalet överklaganden i vilka den tilltalade återtar ett erkännande av ett åtal som gjorts inför rätten skulle uppgå till enstaka procent av alla brottmålsdomar i tingsrätt. Fördelarna med en smidigare handläggning av erkända åtal i tingsrätt är enligt vår uppfattning större än den beskrivna nackdel som skulle kunna uppkomma vid sådana överklaganden.
Huvudförhandlingsmål SOU 2013:17
504
11.5 Mellandom och hänskjutande av prejudikatfråga
Mellandom 11.5.1
Bedömning: Det bör inte införas en möjlighet till mellandom i
brottmål.
Nuvarande ordning
I tvistemål kan en rättegång delas upp genom att s.k. mellandom meddelas över viss talan eller fråga. Bestämmelserna finns i 17 kap. 5 § RB. Någon motsvarande möjlighet finns inte beträffande brottmål. Syftet med mellandomsinstitutet är i huvudsak processekonomiskt. Typiskt sett ska det föreligga ett samband mellan den fråga som avgörs först och den resterande delen av målet. I bästa fall uppnås resultatet att den resterande, kostnadskrävande, delen av målet inte behöver prövas.
Om prövningen av viss talan beror av en annan talan som handläggs i samma rättegång får mellandom ges över den talan (17 kap. 5 § första stycket RB). Bestämmelsen avser mellandom när flera käromål har kumulerats enligt bestämmelserna i 14 kap. RB. Ett exempel på detta är att talan om fastställelse av giltigheten av ett hyresavtal handläggs gemensamt med talan om skyldighet för svaranden att betala hyra för viss hyrestid.
Enligt 17 kap. 5 § andra stycket RB får, om det är lämpligt med hänsyn till utredningen, särskild dom ges över en av flera omständigheter (ett rättsfaktum eller flera sådana fakta) eller viss i målet uppkommen fråga som främst angår rättstillämpningen (eller flera sådana frågor). Rena sakfrågor får inte avgöras genom mellandom. Det beror på att sådana ofta är olämpliga att avgöra på det sättet. Det finns en stor risk för dubbla processer. De processekonomiska vinster som är syftet med en mellandom skulle i stället kunna leda till förlängda och mer kostsamma rättegångar. Att avgöra vad som är ett rättsfaktum och inte en sakfråga är ibland komplicerat. Det finns flera exempel på att mellandomar har undanröjts av högre rätt för att den fråga som avgjorts genom mellandomen inte fått prövas genom mellandom (se t.ex. NJA 1972 s. 337 och NJA 1979 s. 157).
SOU 2013:17 Huvudförhandlingsmål
505
Det saknas anledning att införa en möjlighet till mellandom i brottmål
Rättegångsbalkens nuvarande bestämmelser om brottmålsprocessen kan i vissa fall med rätta kritiseras för bristande flexibilitet. Samtidigt är det ibland en fördel att bestämmelserna om handläggning av brottmål är enhetliga. Det innebär att brottmålsprocessen sällan tyngs av preliminärfrågor. Det är en styrka som bör tas till vara. Ändringar som riskerar att komplicera processen bör därför bara göras om det finns ett reellt behov av det. Enligt vår bedömning är behovet av mellandom i brottmål så litet att det saknas anledning att införa en sådan möjlighet. Skälen för detta är följande.
Brottmålsprocessen skiljer sig från tvistemålsprocessen. I ett dispositivt tvistemål kan parterna anpassa sitt agerande i processen efter juridiska och affärsmässiga riskbedömningar. Det kan avgöra hur mycket arbete som en part anser att det är motiverat att lägga ned på en särskild fråga i processen. Det kan också ha betydelse för om det finns anledning att ingå en förlikning med motparten. För parterna i en tvistemålsprocess kan en mellandom ha betydelse för bedömningen av riskerna med processen. Svarandeparten kan t.ex. göra bedömningen att chansen för att ha framgång i en fråga är goda, medan den är mindre när det gäller de resterande frågorna. Om den första frågan kan avgöras genom en mellandom ökar förutsättningarna för båda parter att göra en bedömning av hur de ska agera i den fortsatta processen. Det kan innebära att möjligheterna att träffa en förlikning ökar efter mellandomen. I brottmålsrättegången är förutsättningarna annorlunda. Åklagaren ska till en början ha gjort bedömningen att han eller hon kan uppnå en fällande dom. Åklagaren ska också bevisa samtliga omständigheter som krävs för bifall av åtalet. Även om den tilltalades inflytande stärks och ett erkännande eller vitsordande kan ha betydelse för den prövning som domstolen gör, kan parterna inte tillåtas att ha samma inflytande över processen som i ett dispositivt tvistemål. Det innebär att möjligheten att uppnå processekonomiska vinster med en mellandom typiskt sett är mindre i en brottmålsrättegång än i en rättegång i ett dispositivt tvistemål.
I våra direktiv nämns två exempel då det krävs en fullständig handläggning trots att avgörandet i sak kan vara beroende av s.k. prejudiciella frågor. Det gäller i fall preskription ska anses ha inträtt eller om det förekommit brottsprovokation. Ibland är det klart att preskription inträtt. De fallen innebär sällan något problem i prak-
Huvudförhandlingsmål SOU 2013:17
506
tiken. Om åklagaren av misstag skulle ha väckt åtal i en sådan situation eller om preskription inträder under rättegången torde åklagaren regelmässigt lägga ned åtalet efter att han eller hon uppmärksammat att brottet är preskriberat. När det krävs ett avgörande i sak för att ta ställning till om ett brott är preskriberat krävs det ofta en bedömning av rubriceringen av brottet. Anledningen till det är att preskriptionstiderna beror på vilken straffskala som gäller för brottet. Ett annat praktiskt exempel då det kan krävas ett avgörande av preskriptionsfrågan är då det är fråga om brottslighet som pågått under en längre tid. Det kan då vara nödvändigt att ta ställning till när det brottsliga förfarandet ska anses ha inletts och avslutats. I båda dessa fall krävs det regelmässigt en så ingående behandling av den påstådda brottsligheten att det knappast är processekonomiskt motiverat att inte avgöra hela åtalet genom samma dom. Det är också svårt att se hur frågan om det förekommit en sådan brottsprovokation som utesluter ansvar ska kunna avgöras utan att omständigheterna kring brottet behandlas så utförligt att det är mest ändamålsenligt att vid samma tillfälle avgöra åtalet i sin helhet.
Vid de diskussionsmöten som vi genomfört med advokater, åklagare och domare var det få aktörer som ansåg att det fanns ett behov av mellandom i brottmål. Exempel på måltyper som nämndes i vilka det kunde tänkas finnas ett behov var i vissa arbetsmiljö- eller miljömål. I ett mål som rör utsläpp från ett fartyg kunde t.ex. frågan om utsläppet kommit från det aktuella fartyget avgöras genom mellandom. Resterande frågor i målet skulle då inte behöva prövas om det genom mellandomen slogs fast att så inte var fallet. Om detta ska anmärkas att en mellandom i en sådan situation bara innebär en processekonomisk vinst om rätten inte delar åklagarens uppfattning i den fråga som avgörs genom mellandomen och de resterande frågorna är utrednings- och tidskrävande. Om resultatet av mellandomen blir att åklagaren bevisat den delen av åtalet måste resterande frågor avgöras. Det bör ofta leda till dubbla processer och att ett slutligt avgörande av målet fördröjs. Risken för en utdragen handläggning blir särskilt stor om mellandomen överklagas särskilt. Om mellandom skulle införas även för brottmålen bör det i varje fall i vissa mål finnas en möjlighet att överklaga en mellandom särskilt.
Vi gör alltså bedömningen att behovet av att införa en möjlighet till mellandom i brottmål är litet. Om en sådan möjlighet ändå skulle införas kommer det att innebära att domstolarna i varje fall
SOU 2013:17 Huvudförhandlingsmål
507
kommer att få ta ställning till begäran om mellandom i ett antal mål årligen. Det bör vara vanligast i omfattande mål. Att ta ställning till en begäran om mellandom i ett sådant mål kan kräva en inte obetydlig arbetsinsats. Många gånger skulle rättens bedömning antagligen bli att frågorna i målet inte lämpar sig att avgöra genom mellandom. Det finns också en risk för att mellandom i några fall skulle komma att meddelas då det inte leder till någon processekonomisk vinst utan i stället till dubbla processer och en fördröjning av ett slutligt avgörande av målet.
Det ska tilläggas att det i vissa sammanhang har framförts synpunkter på att det kan vara en fördel att skuldfrågan och påföljdsfrågan avgörs vid skilda tillfällen. En sådan ordning tillämpas i flera andra länder, t.ex. i de anglosaxiska rättsordningarna. I en speciell situation tillämpas ett likartat förfarande hos oss, nämligen när rätten anser att det finns anledning att genomföra en rättspsykiatrisk undersökning. Att i övrigt dela upp handläggningen av skuld- och påföljdsfrågan skulle innebära ett markant avsteg från den rättegångsordning som gäller i dag. Vi har inte funnit skäl att i det här sammanhanget närmare överväga en sådan lösning.
Hänskjutande av prejudikatfråga 11.5.2
Förslag: Det bör införas en möjlighet att i brottmål hänskjuta
en prejudikatfråga till Högsta domstolen (HD) som i huvudsak motsvarar den som gäller för dispositiva tvistemål.
En förutsättning är dock att det införs en uttrycklig bestämmelse om att frågan ska hanteras skyndsamt av HD. Med hänsyn till den tilltalades speciella ställning i ett brottmål bör han eller hon också ha möjlighet att ta tillbaka sitt samtycke till att frågan prövas i Högsta domstolen och i stället få hela saken prövad i tingsrätten.
I de fall då särskilda tidsfrister gäller för handläggningen i tingsrätten ska rätten besluta om hänskjutande senast den dag då huvudförhandling annars skulle ha påbörjats. När handläggningen i HD avslutats i ett sådant mål ska tiden för när huvudförhandling senast ska påbörjas, enligt de gällande fristerna, räknas från den dag då HD fattade beslut i målet.
Huvudförhandlingsmål SOU 2013:17
508
Nuvarande ordning och tidigare överväganden
I dispositiva tvistemål får en tingsrätt med parternas samtycke hänskjuta en viss fråga i målet till prövning av HD (s.k. hissning). Bestämmelserna finns i 56 kap. 13–15 §§ RB. I 42 kap. 17 a § RB finns en hänvisning till reglerna.
Om en tingsrätt använder sig av möjligheten att hänskjuta en fråga till HD ska målet i tingsrätten enligt motiven i princip vilandeförklaras i avvaktan på HD:s prövning. HD avgör om prövningstillstånd ska meddelas. För att tillstånd ska ges krävs att det rör sig om en fråga vars prövning är av vikt för rättstillämpningen (prejudikatfråga). Handläggningen i tingsrätten återupptas så snart HD avgjort prejudikatfrågan eller beslutat att inte meddela prövningstillstånd. Tingsrättens avgörande i målet kan överklagas på vanligt sätt. Däremot kan inte beslutet att hänskjuta frågan till HD överklagas. Om en part tar tillbaka sitt samtycke innan tingsrätten fattat beslut om hänskjutande faller frågan. Däremot anses inte en part kunna ta tillbaka sitt samtycke efter att frågan hänskjutits till HD, eftersom det är tingsrätten och inte parterna som har underställt HD frågan (se prop. 1988/89:78 s. 70).
Möjligheten för en tingsrätt hänskjuta en prejudikatfråga till HD infördes 1989 (prop. 1988/89:78). Syftet var att försöka främja HD:s prejudikatbildning. Framförallt betonades i förarbetena att det fanns behov av detta på förmögenhetsrättens område (prop. 1988/89:78 s. 61). Rättegångsutredningen hade dessförinnan i delbetänkandet Högsta domstolen och rättsbildningen (SOU 1986:1) presenterat olika idéer för att förbättra prejudikatbildningen. En idé var hänskjutande av en prejudikatfråga till HD. Enligt Rättegångsutredningen skulle den möjligheten kunna gälla i alla mål, även i brottmål. När bestämmelserna infördes uppställdes dock ett krav på att parterna ingått avtal om att inte överklaga tingsrättens dom. Det innebar att endast de dispositiva tvistemålen kom att omfattas. Kravet togs bort 1999. Fram till dess hade bestämmelserna bara utnyttjats vid fyra tillfällen. Genom att ta bort kravet på förbud att överklaga domen var förhoppningen att tillämpningen av reglerna skulle öka (prop. 1998/99:37 s. 35 f). I samband med 1999 års ändring anmärktes i propositionen att det kunde övervägas om tillämpningsområdet borde utökas till andra mål än dispositiva tvistemål. Regeringen ansåg att behovet och utrymmet torde vara klart mindre i andra målkategorier och noterade att en utvidgning
SOU 2013:17 Huvudförhandlingsmål
509
inte heller hade efterfrågats av någon av remissinstanserna (prop. 1998/99:37 s. 37).
I idéskriften Effektivare hantering av stora och komplicerade
brottmål (s. 67–70) förde den av Riksåklagaren tillsatta arbets-
gruppen fram att en möjlighet för tingsrätten att hänskjuta en rättslig fråga till HD, t.ex. om ett visst förfarande är straffbart, skulle kunna innebära att stora och komplicerade brottmål inte behöver tas upp till prövning i sin helhet. Arbetsgruppen ansåg därför att en möjlighet till hänskjutande som motsvarar den som gäller i tvistemål borde övervägas. En förutsättning var dock enligt arbetsgruppen att denna typ av frågor avgjordes med förtur av HD.
Under åren 2005–2011 inkom till HD 15 stycken mål om hänskjutande enligt 56 kap. 13 § RB.9I nio av dessa meddelade HD prövningstillstånd. I tre av målen meddelades inte prövningstillstånd.10 I de fall prövningstillstånd meddelades var handläggningstiden i genomsnitt ca 15 månader. I de mål prövningstillstånd inte meddelades var handläggningstiden i ett fall ca tre månader och i de resterande två ca nio respektive tio månader.
Antalet hänskjutna prejudikatfrågor kan jämföras med att det under 2010 kom in 309 överklagade tvistemål och 1 758 överklagade brottmål till HD. Riksåklagaren överklagade 14 mål.11Prövningstillstånd meddelades 2010 i 24 tvistemål och i 20 brottmål.12Huvuddelen (75 procent) av brottmålen, exklusive förtursmål, avgjordes inom 3,4 månader. Motsvarande siffra för tvistemålen var 9,4 månader.13
Bestämmelserna om hänskjutande av en prejudikatfråga till HD bör skiljas från bestämmelser om språngrevision eller språngöverklagande. Med det avses ett system som innebär att en part med förbigående av en mellaninstans har rätt att överklaga ett avgörande från den lägsta domstolsinstansen direkt till den högsta instansen. Någon möjlighet till språngöverklagande finns inte för någon måltyp i Sverige, men har övervägts i flera sammanhang.14
9 Uppgiften är framtagen med hjälp av Högsta domstolens aktuariekontor genom en sökning på målkoder i målhanteringssystemet Vera. 10 Två mål var inte avgjorda vid utgången av 2011 och ett mål skrevs av efter att parterna träffat förlikning. 11 Åklagarmyndighetens Årsredovisning 2010, s. 27. 12 Domstolstatistiken för 2010. 13 Sveriges Domstolars Årsredovisning 2010, s. 34. 14 Se Målutredningens betänkande Mål och medel – särskilda åtgärder för vissa måltyper i
domstol (SOU 2010:44), s. 230–235 för en redogörelse av överväganden angående system
med språngrevison som skett i olika lagstiftningsärenden.
Huvudförhandlingsmål SOU 2013:17
510
Det bör införas en möjlighet till ”hissning” i brottmål
På förmögenhetsrättens område är det många tvister som inte avgörs i allmän domstol. Ett av skälen till att parterna väljer alternativa sätt för tvistlösning, t.ex. skiljenämnder, anses vara den tid det tar att få ett mål slutligt avgjort i domstol. Ett av syftena med bestämmelserna om hänskjutande till HD var att skapa ett snabbt alternativ för att få en prejudikatfråga avgjord i domstol.
På brottmålssidan finns inget alternativ till ett domstolsavgörande. Argumentet att det behövs ett ”snabbspår” för att frågorna ska komma att prövas av domstol görs sig alltså inte gällande. Brottmål som rör allmänna åtal skiljer också sig från de flesta andra mål i allmän domstol på det sätt att det på ”kärandesidan” alltid finns en åklagare. En av Riksåklagarens uppgifter är att bidra till den praktiska rättsutvecklingen genom att aktivt verka för att lämpliga mål förs till HD. Detta sker bl.a. genom att Riksåklagaren till ledning för de operativa åklagarna upprättar förteckningar över prioriterade prejudikatfrågor. Det innebär att det på brottmålssidan bör finnas bättre förutsättningar än t.ex. på förmögenhetsrättens område att de mål som rör frågor där det behövs prejudikat förs till HD på vanligt sätt. Åklagarsidan kan också i domstol föra s.k. pilotmål som rör frågor som har betydelse för ett större antal mål. En annan sak som påverkar behovet och utrymmet av hänskjutande i brottmål är att bevisfrågor ofta är av avgörande betydelse för utgången i målen. Om parterna har olika uppfattningar om sakförhållandena i målet kan det vara svårt att, med parternas samtycke, formulera en prejudikatfråga innan lägre instanser har avgjort vad som är bevisat. Till detta kommer att det för en del av brottmålen gäller särskilda tidsfrister för handläggningen, vilket i praktiken påverkar både utrymmet och behovet av att hänskjuta en fråga till HD inför tingsrättens avgörande.
Det sagda innebär att behovet av att införa en möjlighet till hänskjutande av prejudikatfrågor till HD i brottmål får anses vara begränsat. Det är också vad som framkommit vid de diskussionsmöten som vi genomfört med advokater, åklagare och domare. En del av de medverkande aktörerna ansåg dock att det i vissa fall kunde finnas ett sådant behov.
Från tid till annan aktualiseras frågor där det kan ha betydelse att det finns en möjlighet att snabbt få ett uttalande av HD. Ett exempel på detta från senare tid är frågan om det svenska systemet med skattetillägg och brottspåföljd för oriktiga uppgifter i skatte-
SOU 2013:17 Huvudförhandlingsmål
511
förfarandet är förenligt med förbudet mot dubbla förfaranden (ne bis in idem) i artikel 4 i det sjunde tilläggsprotokollet till Europakonventionen. Frågan, som hade varit uppe till bedömning tidigare, aktualiserades på nytt efter nya avgöranden från Europadomstolen. Det är ett exempel på en fråga där det för de flesta praktiskt verksamma jurister stod klart att det behövdes ett klargörande uttalande från HD. Ett sådant kunde inte lämnas förrän beslut eller domar från hovrätterna hade överklagats.
Det kan också i mycket omfattande mål finnas en eller flera tydliga rättsfrågor som har avgörande betydelse för målet. Om en sådan fråga kan avgöras på ett snabbt sätt av HD kan det innebära att målet inte behöver prövas i hela sin omfattning av underinstanserna. I idéskriften Effektivare hantering av stora och kompli-
cerade brottmål nämns två sådana exempel där det fanns tydliga och
relativt begränsade rättsfrågor som med fördel hade kunnat hänskjutas till HD innan målen prövades i tingsrätt och hovrätt: det s.k. La Reine-målet (rättsfallet NJA 1995 s. 505) och det s.k. antidumpningsmålet (rättsfallet NJA 2007 s. 227).
Ytterligare ett argument som kan tala för en utökad möjlighet att hänskjuta prejudikatfrågor till HD är att en tingsrätt även i brottmål kan besluta att inhämta förhandsavgörande från Europeiska unionens domstol (EU-domstolen). Det kan därför tyckas vara följdriktigt att det bör finnas en möjlighet att i ett pågående mål begära svar på en prejudikatfråga från den nationella högsta instansen.
Även om en möjlighet att hänskjuta prejudikatfrågor i brottmål till HD kan komma att få en begränsad praktisk betydelse är det svårt att se några tungt vägande skäl som talar mot en sådan möjlighet.
Den risk med fördröjd handläggning och dubbla processer som vi pekat på när det gäller mellandom görs sig inte gällande på samma sätt. Visserligen kommer den tid handläggningen tar i HD antagligen att innebära att ett avgörande i tingsrätten fördröjs. Detta ska dock ställas i relation till att frågan prövas i HD först efter att målet i sin helhet avgjorts i både tingsrätt och hovrätt. Det är om HD beslutar att inte meddela prövningstillstånd som hänskjutande innebär en onödig fördröjning. Om möjligheten ska införas bör det krävas dels ett beslut av tingsrätten, dels att parterna i målet samtycker till det. Det motverkar att hänskjutande sker när det inte är motiverat. Till detta kommer att det för de allmänna åklagarnas del bör krävas att den åklagare som för talan i tingsrätten inhämtar Riksåklagarens samtycke, eftersom det är Riks-
Huvudförhandlingsmål SOU 2013:17
512
åklagaren som har ansvaret för att föra talan i HD (se 7 kap. 4 § andra stycket RB).
När reglerna infördes för dispositiva tvistemål uttalades farhågor om att det kunde minska hovrätternas roll och strida mot att tyngdpunkten i rättskipningen ska ligga i tingsrätterna. Det framfördes också att det skulle kunna leda till att HD:s arbetsbörda ökade och att det kunde få negativa effekter för HD:s övriga verksamhet. Några sådana effekter har bestämmelserna inte fått. Det finns inget som talar för att hänskjutande skulle komma till användning i påtagligt större utsträckning i brottmål än i tvistemål.
Sammanfattningsvis anser vi att övervägande skäl talar för att det bör införas en möjlighet till hänskjutande av en prejudikatfråga även i brottmål. Även om denna möjlighet inte kommer att användas särskilt ofta är det enligt vår bedömning värdefullt att en sådan finns. Det är svårt att se att bestämmelsen i praktiken skulle komma till användning i brottmål som rör enskilda åtal, men det finns inte några sakliga skäl för att undanta dessa. Förutsättningarna för hänskjutande i brottmål bör motsvara vad som redan gäller för dispositiva tvistemål, dvs. att parterna samtycker och att tingsrätten fattar beslut.
En förutsättning för att införa en möjlighet till ”hissning” i brottmål är dock att frågan kan hanteras skyndsamt av HD. Det är inte acceptabelt att ett avgörande i ett brottmål fördröjs någon längre tid i avvaktan på att HD ska pröva en fråga i målet. Med hänsyn till den tilltalades speciella ställning i ett brottmål bör han eller hon också ha möjlighet att ta tillbaka sitt samtycke till att målet prövas i HD och i stället få hela saken prövad i tingsrätten. Vi utvecklar våra överväganden i dessa frågor i nästa avsnitt.
Ytterligare frågor om regleringen
För att bestämmelserna om hänskjutande ska kunna tillämpas även för brottmålen är det tillräckligt att i 56 kap. 13 § RB lägga till att en tingsrätt även får en hänskjuta en prejudikatfråga till HD i brottmål. I 45 kap. och 47 kap. RB bör det införas bestämmelser som motsvarar bestämmelsen i 42 kap. 17 a § RB. Att den åklagare som ansvarar för att föra talan i tingsrätten måste inhämta samtycke från Riksåklagaren och formerna för Riksåklagarens medverkan kan lämpligen regleras inom Åklagarväsendet, t.ex. genom att föreskrifter om detta förs in i Åklagarmyndighetens föreskrifter
SOU 2013:17 Huvudförhandlingsmål
513
Mål som är av intresse för rättsutvecklingen och prejudikatbildningen,
ÅFS 2005:2. Som vi redogör för nedan föreslår vi en bestämmelse om att målet i HD ska handläggas skyndsamt och en reglering av att en tilltalad kan återta sitt samtycke till att frågan prövas av HD. I övrigt ska handläggningen ske på samma sätt som när en fråga har hänskjutits i ett dispositivt tvistemål. Detsamma gäller den verkan som HD:s beslut har för den fortsatta handläggningen av målet i tingsrätten. Det innebär bl.a. att ett beslut av tingsrätten som gäller en fråga om hänskjutande till HD inte får överklagas.
Enligt vår mening förutsätter en möjlighet till ”hissning” i brottmål att det införs en bestämmelse om att sådana mål ska avgöras skyndsamt i HD. Det gör sig givetvis särskilt gällande i de fall då det gäller särskilda tidsfrister för handläggningen i tingsrätt. Det är uteslutet att en person, efter att åtal har väckts, ska kunna vara häktad i flera månader i avvaktan på att HD tar ställning till en prejudikatfråga. Samtidigt kan behovet av att få ett snabbt uttalande från HD vara lika stort i de mål där den tilltalade är häktad, som i andra mål. Att införa en möjlighet till ”hissning”, men undanta mål där tidsfrister gäller för handläggningen i tingsrätt framstår som mindre lämpligt. Dessutom gör sig behovet av en skyndsam handläggning i HD gällande i alla brottmål. Med hänsyn till de enskilda som berörs av rättegången är det inte rimligt att en domstolsprövning i första instans ska fördröjas under längre tid för att HD ska uttala sig i en prejudikatfråga.
Vad som ska avgöras i HD är en prejudikatfråga i målet. Det krävs inte tid för att planera och kalla till en förhandling. I HD krävs eventuellt tid för parterna att utveckla sin syn på frågan i skrift. Normalt bör det dock kunna vara tillräckligt att parterna yttrat sig angående frågan i tingsrätten. I övrigt krävs tid i HD för att gå igenom rättsläget, att ta ställning i frågan om prövningstillstånd och att skriva ett betänkande över prejudikatfrågan. Vi bedömer att en total tid för handläggningen i HD om fyra–sex veckor bör vara realistiskt, i varje fall i de mål där det gäller särskilda tidsfrister för handläggningen i tingsrätt.
Om prejudikatfrågor ska kunna hänskjutas i brottmål bör den tilltalade ha rätt att återta sitt samtycke till att frågan prövas av HD om han eller hon omedelbart vill att målet avgörs vid en huvudförhandling i tingsrätten. Det gör sig visserligen särskilt gällande om den tilltalade är häktad eller belagd med reseförbud. Men den tilltalade har i alla brottmål rätt till en rättegång inom skälig tid. I ett brottmål kan den tilltalades rätt att ändra ståndpunkt i sak-
Huvudförhandlingsmål SOU 2013:17
514
frågorna i målet inte heller inskränkas. Om han eller hon ändrar uppfattning i målet kan det innebära att HD ska uttala sig om en fråga som saknar betydelse för målet i tingsrätten. Vi bedömer därför att det inte är lämpligt att införa en ordning som innebär att den tilltalade skulle bli bunden av att han eller hon samtyckt till att huvudförhandlingen i tingsrätten skjuts upp i avvaktan på att HD ska uttala sig i en prejudikatfråga. Att handläggningen i HD ska avslutas om den tilltalade återtar sitt samtycke ska därför regleras särskilt. Det kan visserligen innebära att det någon gång läggs ned arbete i HD i onödan. Enligt vår uppfattning får det accepteras i ett brottmål. Den situationen kan också uppstå redan i dag i tvistemål, t.ex. om parterna ingår en förlikning och därefter återkallar sin talan.
För att det ska vara möjligt att hänskjuta en prejudikatfråga till HD i mål där den tilltalade är häktad eller andra liknande förtursmål krävs särskilda bestämmelser, som reglerar vilka tidsfrister som gäller för handläggningen i tingsrätten. Eftersom den tilltalades samtycke krävs för att frågan ska få hänskjutas till HD kan tidpunkten för huvudförhandlingen senareläggas. Det bör införas en bestämmelse om att tingsrätten ska fatta beslut om hänskjutande senast vid den tidpunkt då huvudförhandling annars skulle ha ska påbörjats. Det medger att det finns tid för parterna att yttra sig över frågan om hänskjutande före tingsrättens beslut, t.ex. vid ett förberedande sammanträde. När handläggningen i HD avslutats bör samma tidsfrister som gäller från tidpunkten då åtalet väcktes, i stället gälla från den dag då HD fattat beslut i målet.
Förutsatt att handläggningen i HD håller sig inom de tider som vi angett ovan innebär det att huvudförhandlingen i tingsrätten som huvudregel kommer att påbörjas senast åtta–tio veckor efter att åtal väckts. Den fördröjningen, jämfört med de normala två veckorna när den tilltalade är häktad, får sättas i relation till att frågan avgörs av HD först efter ett sedvanligt överklagande.15
Om reglerna om hänskjutande ska kunna tillämpas i brottmål ligger det nära till hands att överväga om inte dessa ska kunna tillämpas i alla mål som handläggs enligt RB. Att utvidga tillämpningsområdet till brottmål och undanta de indispositiva tvistemålen kan framstå som inkonsekvent. Att överväga och föreslå förändringar som gäller för övriga målkategorier än brottmål ligger dock
15 Då gäller att huvudförhandlingen i HD påbörjas senast åtta veckor efter hovrättens dom och att huvudförhandlingen i hovrätten ska påbörjas senast åtta veckor efter tingsrättens dom (se 51 kap. 15 § andra stycket och 55 kap. 15 § första stycket 2 RB).
SOU 2013:17 Huvudförhandlingsmål
515
inte inom ramen för vårt uppdrag. Frågan bör övervägas i den fortsatta beredningen inom Regeringskansliet.
Den möjlighet till hänskjutande som vi föreslår gäller handläggningen i tingsrätt. EMR-utredningen har föreslagit att hovrätten i stället för att meddela prövningstillstånd i ett prejudikatfall ska kunna hänskjuta en prejudikatfråga till HD (se SOU 2012:93 s. 227–230). Vi ansluter oss till utredningens förslag. Med hänsyn till att även hovrätterna har ett ansvar för prejudikatbildningen är det inte motiverat att föreslå någon ytterligare möjlighet till hänskjutande från hovrätt än den som EMR-utredningen har föreslagit.
Avslutningsvis vill vi anmärka att vi inte gått in på överväganden om ett system med språngöverklagande bör införas i brottmål. Att på det sättet förkorta instanskedjan enbart för brottmål framstår inte som lämpligt. Det behov av ett snabbt prejudikat från HD som kan finnas tillgodoses bäst genom att det införs en möjlighet till hänskjutande av en fråga i målet till HD. Den lösningen innebär också att målet avgörs i sak av tingsrätten med möjlighet till överklagande till hovrätten på sedvanligt sätt. Att instansordningen upprätthålls framstår som särskilt angeläget för brottmålens del.
11.6 Avgörande av mål i den tilltalades utevaro
Gällande rätt 11.6.1 Förutsättningarna för avgörande i den tilltalades utevaro
För att ett mål ska kunna avgöras efter huvudförhandling från vilken den tilltalade uteblivit eller inställt sig endast genom ombud krävs att saken kan utredas tillfredsställande. Med saken avses även påföljdsfrågan varför avsaknaden av personlig kontakt med den tilltalade kan göra att målet inte kan avgöras i den tilltalades utevaro (prop. 1981/82:105 s. 22 ff.). Vidare krävs enligt 46 kap. 15 a § första stycket RB att någon av följande förutsättningar föreligger: 1. det finns inte anledning att döma till annan påföljd än böter,
fängelse i högst tre månader, villkorlig dom eller skyddstillsyn eller sådana påföljder i förening,
16 Med utevaro avses att en person som förelagts att infinna sig personligen inte kommer till huvudförhandlingen eller inställer sig endast genom ombud.
Huvudförhandlingsmål SOU 2013:17
516
2. sedan den tilltalade har delgetts stämning har han eller hon
avvikit, eller håller sig undan på ett sådant sätt att han eller hon inte kan hämtas till huvudförhandlingen eller 3. den tilltalade lider av en allvarlig psykisk störning och hans eller
hennes närvaro är därför inte nödvändig.
Rättegångsfrågor kan avgöras även om den tilltalade har uteblivit från förhandlingen.
När det gäller om saken kan utredas tillfredsställande ska enligt motiven utgångspunkten vara att utredningen i målet ger ”tillräckligt underlag för en från rättssäkerhetssynpunkt godtagbar dom”. Utrymmet att avgöra mål i den tilltalades utevaro när han eller hon har förnekat gärningen anses vara begränsat (prop. 1981/82:105 s. 5 f.). Lagrådet uttalade i samband med 1982 års reform att endast sådana mål skulle tas upp där redan en summarisk genomgång av handlingarna ger en entydig uppfattning såväl i skuld- som påföljdsfrågan. Vidare menade Lagrådet att villkoret om en tillfredsställande utredning borde upprätthållas så att det måste föreligga antingen ett klart erkännande från den misstänkte under förundersökningen eller enbart sådana invändningar som med hänsyn till upplysta eller kända förhållanden uppenbart kan lämnas utan avseende. Mål med muntlig bevisning borde enligt Lagrådets uppfattning inte räknas dit. Lagrådet uttryckte att det sällan kunde sägas finnas någon säkerhet för ett materiellt riktigt avgörande så länge målsägandes och vittnes berättelser inte kunnat direkt bemötas av och vägas mot den tilltalades uppgifter17.
Departementschefen framhöll i sin anmälan av lagrådsyttrandet att målet skulle kunna avgöras i den tilltalades utevaro endast om utredningen i ansvarsfrågan är entydig. I allmänhet skulle det, enligt honom, röra sig om fall där den tilltalade erkänt under förundersökningen och erkännandet stöds av övrig utredning i målet. Departementschefen förklarade att en tillämpning även kunde aktualiseras i exempelvis icke erkända rattfyllerimål, där resultatet av blodanalysen ger klart besked och utredningen i övrigt inte talar mot den tilltalades skuld samt i mål där den tilltalade erkänt det faktiska händelseförloppet men har en annan uppfattning om den rättsliga bedömningen. Enligt hans uppfattning var det inte lämpligt att ställa upp ett absolut hinder mot att muntlig bevisning tas
SOU 2013:17 Huvudförhandlingsmål
517
upp och att målet avgörs i den tilltalades utevaro. Han konstaterade dock att utrymmet för utevarodomar när den tilltalade förnekat gärningen är mycket begränsat. Det borde enligt hans mening heller aldrig komma i fråga att avgöra ett mål i den tilltalades utevaro, om bevisningen i målet pekar i olika riktningar eller av andra skäl inte är helt entydig eller om bevisningen kan antas komma att framstå som mindre tillförlitlig, om den skulle konfronteras med den tilltalades egna uppgifter. Det betonades att det självfallet finns anledning för domstolarna att iaktta större återhållsamhet med att avgöra brottmål i den tilltalades utevaro, om det blir fråga om att döma till annan påföljd än böter.18
Förslag för att utvidga möjligheterna att avgöra mål i den tilltalades utevaro har därefter lämnats i en lagrådsremiss år 2001. Förslagen byggde på en promemoria som utarbetats av Domstolsverkets dåvarande arbetsgrupp för processrättsliga frågor. Arbetsgruppen ansåg att kravet på att saken kan utredas tillfredsställande skulle ersättas med en bestämmelse om att mål får avgöras utan att den tilltalade är närvarande om hans eller hennes personliga närvaro inte är ”nödvändig för utredningen” eller av annat skäl. Domstolsverkets arbetsgrupp menade att det fanns domare som drar sig för att avgöra annat än erkända mål i den tilltalades utevaro. Med förslaget skulle rätten, enligt arbetsgruppen, inte behöva göra någon förberedande bedömning av skuldfrågan inför huvudförhandlingen. Mål där påföljden stannar vid böter eller där påföljden kan antas bli villkorlig dom borde enligt deras uppfattning kunna avgöras i den tilltalades utevaro oavsett om han eller hon erkänt. Förslaget remissbehandlades men har inte lett till lagstiftning (se vidare prop. 2000/01:108 s. 22 ff.).
Med påföljder enligt första punkten i första stycket likställs förordnanden enligt 34 kap. 1 § första stycket 1 BrB. Det betyder att domstolen inte är förhindrad att förordna att en tidigare utdömd påföljd som avser villkorlig dom, skyddstillsyn, fängelse eller sluten ungdomsvård ska avse det nya brottet. Frågan om förverkande av villkorligt medgiven frihet från fängelsestraff enligt 34 kap. 1 och 4 §§ BrB i samband med ett sådant förordnande, har lösts på så sätt att det kan ske med en sammanlagd strafftid om högst tre månader.
Det fall som avses i punkten 2 i första stycket är dels då den tilltalade bevisligen har avvikit, dels då han eller hon avsiktligt
Huvudförhandlingsmål SOU 2013:17
518
håller sig undan på ett sådant sätt att hämtning inte kan ske. För att avgöra mål enligt andra punkten krävs inte att den tilltalade har fått del av kallelse till förhandlingen. Departementschefen uttalade i samband med 1982 års ändring av bestämmelsen att möjligheten till utevarodom i detta fall borde omfatta alla situationer då den tilltalade, oavsett det primära syftet, håller sig mera varaktigt oåtkomlig. Hit hör bl. a. fall då den tilltalade avsiktligt håller sig oåtkomlig för svenska myndigheter i allmänhet så att hämtning till rättegång inte kan ske.19Enligt förarbetsuttalanden ska bestämmelsen tillämpas med stor försiktighet och bara när utredningen verkligen ger vid handen att ett avvikande föreligger. Det räcker inte med oaktsamhet i detta avseende (NJA II 1943 s. 589 och prop. 1981/82:105 s. 10).
Förfarandet vid huvudförhandling i den tilltalades utevaro
Om det inte finns hinder mot det kan huvudförhandling i vissa fall hållas i den tilltalades utevaro. Först måste rätten konstatera att det inte är sannolikt att den tilltalade har laga förfall (32 kap. 6 § och 46 kap. 2 § RB). Därefter ska rätten pröva om målet går att avgöra trots att den tilltalade inte är närvarande eller har inställt sig endast genom ombud. Om förhandlingen måste ställas in ska rätten besluta att den tilltalade ska kallas på nytt vid vite, hämtas till rätten eller, om det finns förutsättningar för det, häktas (46 kap. 15 § RB).
Huvudförhandlingens gång vid utevaro är i allt väsentligt densamma som när den tilltalade och målsäganden är närvarande. Huvudförhandlingen inleds genom att åklagaren framställer sitt yrkande. Därefter ska den tilltalade ange sin inställning till yrkandet och grunden för inställningen. Åklagaren ska sedan utveckla sin talan, varefter målsäganden och den tilltalade, i den mån det behövs, ska ges tillfälle att utveckla sin talan. När huvudförhandling hålls utan att målsäganden eller den tilltalade är närvarande ska rätten se till att det som behövs om vad han eller hon har anfört läggs fram ur handlingarna, framförallt ur förundersökningsprotokollet (46 kap. 6 § tredje stycket RB). Det innebär ett undantag från det principiella förbudet i 35 kap. 14 § RB mot att använda skriftliga anteckningar från polisförhör m.m. som bevis. Har målsägandens utsaga betydelse för utredningen bör förhör med honom eller henne hållas
19 Fitger m.fl., Rättegångsbalken, kommentaren till 46 kap. 15 a §.
SOU 2013:17 Huvudförhandlingsmål
519
vid huvudförhandlingen. Utrymmet att läsa upp målsägandens uppgifter ur handlingarna får därför anses vara begränsat. Sedan målsägandens och den tilltalades uppgifter har lagts fram ska övrig muntlig bevisning tas upp och annan bevisning läggas fram. Som tidigare nämnts begränsar kravet på att saken kan utredas tillfredsställande möjligheten att ta upp bevisning i den tilltalades utevaro. Efter genomgången av bevisningen läggs utredningen om den tilltalades personliga förhållanden fram och slutligen bereds parterna tillfälle att slutföra sin talan (46 kap. 9 och 10 §§ RB).
Europakonventionen och praxis 11.6.2 Förhandling i den tilltalades utevaro
Av artikel 6.1 i Europakonventionen följer att var och en när det gäller en anklagelse om brott ska ha rätt till en rättvis och offentlig rättegång vid en oberoende och opartisk domstol. Europadomstolen har i flera fall konstaterat att det i regel inte är oförenligt med den artikeln att en förhandling hålls utan att den tilltalade är personligen närvarande i situationer då denne på ett korrekt sätt fått del av kallelse till förhandlingen men valt att inte komma dit. Den tilltalade har då fått möjlighet men inte utnyttjat rätten att försvara sig vid en muntlig förhandling.20
Principen har även slagits fast i svensk rättspraxis. I rättsfallet NJA 2000 s. 661 hade en tilltalad frikänts av tingsrätten och dömdes till böter av hovrätten utan att vara närvarande. Den tilltalade hade på ett korrekt sätt kallats att inställa sig vid förhandlingen i hovrätten. Högsta domstolen uttalade att det i regel inte anses oförenligt med artikel 6 att hålla förhandling utan att den tilltalade är personligen närvarande i en sådan situation då den tilltalade själv valt att utebli eller inställer sig endast genom ombud.
Från denna huvudregel finns undantag. I vissa situationer anses den tilltalade inte kunna avstå från sin rätt till muntlig förhandling. Det finns fall vid vilka allmänhetens förtroende för rättsordningen kan anses skadas om den tilltalade inte är personligen närvarande vid förhandlingen. Behovet av en effektiv domstolshandläggning ställs här mot allmänintresset av en rättvis rättegång. Även om förhör inte ska hållas med den tilltalade eller det saknas utredningsskäl
20 Danelius, a a., s. 211 ff.
Huvudförhandlingsmål SOU 2013:17
520
för att han eller hon ska vara närvarande kan det alltså finnas situationer när den tilltalades personliga närvaro är nödvändig.
Högsta domstolen har i rättsfallet NJA 2009 s. 836, uttalat sig när det gäller behovet av den tilltalades personliga närvaro. I rättsfallet dömdes en tilltalad som frikänts av tingsrätten utan att vara närvarande till tio års fängelse av hovrätten. Högsta domstolen konstaterade att den tilltalade, även om han eller hon inte behövde närvara av utredningsskäl och biträddes av försvarare, har en rätt till egen insyn i förhandlingen och möjlighet att själv muntligen få föra fram sin sak inför rätten. Vidare konstaterade domstolen att det finns ett allmänintresse av den tilltalades personliga närvaro och att förtroendet för rättsordningen kan ta skada av att en tilltalad i sin frånvaro döms till en mycket ingripande påföljd. Det angavs också vara angeläget att den tilltalade själv får ta del av uppspelningarna från förhören från tingsrätten för att i samråd med försvararen kunna ta ställning till bl.a. om det finns anledning att begära tilläggsförhör. Högsta domstolen menade att den tilltalades rätt att närvara personligen vid huvudförhandlingen i betydande utsträckning tillgodoser nämnda intresse men att den rätten inte alltid kan anses tillräcklig, inte heller för att skydda allmänintresset.
I vilka fall den tilltalades personliga närvaro krävs av annat än utredningsskäl och i vilka fall kravet på närvaro får stå tillbaka av hänsyn till intresset av en effektiv rättskipning får, enligt Högsta domstolen, avgöras utifrån en bedömning av olika omständigheter. I fallet riskerade den tilltalade en betydande straffskärpning varför, oberoende av den tilltalades egen inställning, denne enligt Högsta domstolens uppfattning så långt möjligt borde ha varit personligen närvarande. Andra omständigheter som kunde behöva beaktas angavs vara om den tilltalade frikänts i tingsrätten, den tilltalades ungdom, om den tilltalade avvikit eller håller sig undan, liksom om han eller hon klart och otvetydigt avstått från rätten att närvara.
Rätten att förhöra vittnen
När det gäller rättegången i brottmål uppställs i artikel 6.3 i Europakonventionen vissa minimigarantier, utöver de generella krav som ställs på domstolsprövningen i artikel 6.1. Bland dem anges i punkten d en rätt att förhöra eller låta förhöra vittnen som åberopas mot honom eller henne.
SOU 2013:17 Huvudförhandlingsmål
521
Det finns många avgöranden från Europadomstolen avseende fall där uppgifter lämnade utanför rättegången har åberopats mot den tilltalade utan att uppgiftslämnaren personligen har hörts i rätten. Av domstolens praxis följer att frågan om bevisningen kan tillåtas i första hand regleras av nationell rätt. Europadomstolen har dock prövat om processen som helhet kan anses uppfylla de krav som kan ställas på en rättvis rättegång. Vid prövningen har domstolen uttalat att all bevisning i princip måste läggas fram i den tilltalades närvaro vid en offentlig förhandling inför rätten. Det betyder dock inte, enligt domstolen, att vittnesutsagor alltid måste avges vid en sådan förhandling. Domstolen har uttalat att det i och för sig inte är oförenligt med punkten d i artikel 6.3 att använda sådana utsagor som lämnats i förfarandet före rättegången som bevis, förutsatt att den tilltalades rättigheter har respekterats. Enligt domstolens uttalanden kräver dessa rättigheter som regel att den tilltalade fått tillräcklig och lämplig möjlighet (adequate and proper opportunity) att motsäga och utfråga den som vittnat antingen i samband med att vittnet lämnat sin utsaga eller i ett senare skede av förfarandet.21Europadomstolen har därför i flera fall ansett att det varit i strid mot artikel 6 att lägga endast uppgifter som lämnats till polis eller åklagare till grund en fällande dom utan att uppgiftslämnaren hörts i rättegången och den tilltalade inte heller i annat sammanhang fått möjlighet att ställa frågor till förhörspersonen. Det är emellertid inte oförenligt med Europakonventionen att lägga fram uppgifter som lämnats före rättegången som bevis i målet. För en fällande dom krävs emellertid att det finns annan bevisning till stöd för uppgifterna.
Internationell jämförelse 11.6.3
I Danmark, Finland och Norge krävs, liksom i Sverige, för att ett mål ska kunna avgöras i den tilltalades utevaro att hans eller hennes personliga närvaro inte är nödvändig för utredningen. Innebörden av begreppet ”nödvändig för utredningen” varierar beroende på om målen avser erkända gärningar. Som exempel på när den tilltalades närvaro inte är nödvändig anges i finska förarbeten att den tilltalade under förundersökningen har erkänt att han eller hon begått den
21 Van Dijk m.fl. Theory and practice of the European Convention on human rights, 4 uppl. s. 645 och där nämnda rättsfall.
Huvudförhandlingsmål SOU 2013:17
522
åtalade gärningen. Ett annat exempel som nämns är att ett normalstraff finns för det aktuella brottet och de övriga frågorna är sådana att den tilltalades närvaro och ställningstaganden endast i ringa mån påverkar avgörandet. Enligt norska förhållanden är det avgörande vilken bevisning som finns, exempelvis om den tilltalades utsaga finns dokumenterad i förundersökningen och kan läsas upp, samt om den tilltalade har försvarare. I Danmark finns särskilda bestämmelser för bötesmål. I sådana mål kan rätten, om den tilltalade inte är personligen närvarande, behandla saken som att den tilltalade erkänner gärningen om omständigheterna inte talar mot det. Domen kan då utfärdas genom en anteckning om domslutet på åtalet.
I Danmark och Finland kan påföljden bestämmas till högst sex månaders fängelse om den tilltalade samtyckt till att målet avgörs efter huvudförhandling från vilken han eller hon uteblir, annars till högst fängelse i tre månader. För att utevaroförfarandet ska aktualiseras i Norge måste det gälla en straffbar handling där åklagaren inte gör gällande att påföljden ska bestämmas till mer än ett års fängelse. I Danmark och Norge finns en möjlighet till återupptagande av målet i första instans, som kan vara begränsad med krav på giltigt skäl för utevaron.
En mer utförlig beskrivning av reglerna om avgörande av brottmål efter huvudförhandling från vilken den tilltalade uteblivit i ovanstående länder finns i bilaga 4.
Internationell verkställighet av utevarodomar 11.6.4
Det internationella samarbetet om överförande av straffverkställighet regleras bl.a. i 1970 års europeiska konvention om brottmålsdoms internationella rättsverkningar (brottmålsdomskonventionen) och i Europarådets konvention om överförande av dömda personer (överförandekonventionen). De processer för överförande av straffverkställighet som dessa konventioner anvisar har införlivats i svensk rätt genom lagen (1972:260) om internationellt samarbete rörande verkställighet av brottmålsdom (IVL). I IVL, men även i vissa andra lagar om internationellt samarbete, finns särskilda bestämmelser om utevarodomar. Därtill finns ett särskilt regelverk som består av ett antal rambeslut som har antagits inom den Europeiska unionen (EU) om överförande av straffverkställighet. I dessa rambeslut finns avslagsgrunder för det fall domen eller beslutet har fattats efter förhandling i den dömdes utevaro.
SOU 2013:17 Huvudförhandlingsmål
523
Utredningen om internationell straffverkställighet (Ju 2011:03) har fått i uppdrag att se över IVL och föreslå en tydligare och mer ändamålsenlig verkställighetsreglering. Dessutom ska utredningen föreslå hur rambeslutet om erkännande och verkställighet av frihetsberövande påföljder och rambeslutet om erkännande och verkställighet av frivårdspåföljder samt rambeslutet om utevarodomar, i aktuella delar, ska genomföras i svensk rätt (Dir 2011:28). Utredningen beräknar att avsluta sitt arbete senast den 31 mars 2013.
Enligt vår bedömning innebär de förslag som vi nu lämnar inga sådana förändringar vid meddelande av utevarodomar som är av betydelse vid bedömningen av om Sverige uppfyller de krav på förfarandet som ställs upp i nämnda regelverk.
Tredskodom i brottmål bör inte införas 11.6.5
Bedömning: Det bör inte införas en möjlighet att avgöra brott-
mål i den tilltalades utevaro utan en materiell prövning i sak.
Vi har övervägt om reglerna att avgöra ett brottmål i den tilltalades utevaro kan ändras så att det införs en liknande ordning som när en part i ett dispositivt tvistemål uteblir från en huvudförhandling utan laga förfall. I tvistemål innebär det som huvudregel att tredskodom då kan meddelas, dvs. att parten förlorar målet i princip utan en materiell prövning. Ett förslag i den riktningen skulle ligga i linje med våra principiella utgångspunkter att parterna i större utsträckning bör ha inflytande över målets handläggning och ta ett ansvar för att medverka i processen. Vi har emellertid valt att inte lägga fram något sådant förslag.
Med vår utgångspunkt att åklagaren alltid ska framställa ett påföljdsyrkande i samband med att åtalet väcks så har åklagaren tagit ställning i såväl skuld- som påföljdsfrågan. Det gör att det skulle vara praktiskt möjligt för rätten att bifalla åtalet utan någon materiell prövning av åtalet. Domstolen skulle kunna pröva enbart att talan är förenlig med lag och att förutsättningarna är uppfyllda för att målet ska kunna avgöras efter huvudförhandling trots att den tilltalade inte personligen är närvarande. För att tillgodose kravet på rättssäkerhet skulle domstolen i ett sådant förfarande även kontrollera att åklagarens påföljdsyrkande inte var för strängt. Bland annat för att behålla tyngdpunkten i brottmålsprocessen i
Huvudförhandlingsmål SOU 2013:17
524
första instans skulle det krävas en möjlighet att målet efter avgörandet skulle kunna återupptas i tingsrätt.
Fördelarna med en ordning som den beskrivna är att den sannolikt skulle frigöra stora resurser för domstolar och åklagare att hantera mer komplicerade brottmål. Det skulle effektivisera tingsrättsprocessen. Konsekvensen för den tilltalade av att inte medverka i processen skulle bli tydlig. Den tilltalade skulle slippa besvär, obehag och kostnader som är förenade med att tingsrätten dömer ut vite och beslutar om nytt vite alternativt hämtning eller häktning till ett senare förhandlingstillfälle. Målsäganden, vittnen och andra bevispersoner skulle inte behöva kallas till förhandling på nytt. Målet skulle kunna avslutas snabbt och utan större insatser.
Att avgöra mål utan en materiell prövning skulle sannolikt kräva att en rätt till återupptagande införs. Erfarenheter från det danska utevaroförfarandet, i vilket domstolen visserligen prövar målet i sak, visar att den obegränsade möjlighet som finns i Danmark till återupptagande av målet i första instans inte utnyttjas annat än i begränsad omfattning.22Ett förfarande med återupptagande av brottmål i första instans har tidigare övervägts av Domstolsverkets arbetsgrupp för processrättsliga frågor i Inställda huvudförhand-
lingar i brottmål II, sjunde promemorian från Domstolsverkets arbetsgrupp för processrättsliga frågor.23Övervägandena gällde då införan-
det av en ordning om återupptagande av mål efter utevarodom till följd av en föreslagen utvidgning av området för handläggning i den tilltalades utevaro. Arbetsgruppen övervägde att införa en rätt till återupptagande av målet om den tilltalade kunde visa laga förfall för sin underlåtenhet att inställa sig vid huvudförhandlingen. Vad som talade mot att införa en sådan möjlighet angavs vara den extra administration det skulle innebära för domstolarna att hantera ansökningar om återupptagande. Det angavs också finnas en risk för att återupptagandeinstitutet skulle användas för att fördröja verkställigheten av en dom. Dessutom konstaterade arbetsgruppen att det skulle kräva en ganska omfattande och krånglig reglering. Inte bara skulle det behövas regler om den fortsatta handläggningen utan, resonerade arbetsgruppen, även utredning om frågor om reformatio in pejus och åtalsjusteringar.
22 Inställda huvudförhandlingar i brottmål II, sjunde promemorian från Domstolsverkets arbets-
grupp för processrättsliga frågor, s. 81.
23 Domstolsverkets diarienr 761-2004, s. 35 f.
SOU 2013:17 Huvudförhandlingsmål
525
En annan aspekt som lyftes fram i promemorian var vad som ska gälla om domen både återupptas och överklagas. Likaså nämnde arbetsgruppen att det behövde övervägas vad som skulle gälla för återupptagande i någon del. Arbetsgruppen menade att det inte är enkelt att formulera begripliga överklagandehänvisningar så att den tilltalade inte riskerar rättsförluster i samband med återupptagande och överklagande av en utevarodom.
Vi instämmer i de överväganden som Domstolsverkets arbetsgrupp gjort när det gäller återupptagandeinstitutets nackdelar. Systemet riskerar att bli processekonomiskt ineffektivt på grund av de konsekvenser som har beskrivits ovan.
Vad som vidare talar mot en ordning där målet kan avgöras utan prövning i sak är att det vore ett betydande avsteg från den svenska straffprocessuella traditionen. Det skulle innebära att en rätt till sakprövning i första instans garanteras först efter ett återupptagande av målet. Med en möjlighet till återupptagande får garantierna enligt artikel 6.1 Europakonventionen om en rättvis rättegång i och för sig i allmänhet anses vara tillräckligt tillgodosedda.24Det är dock tveksamt om det är förenligt med det allmänna rättsmedvetandet att en person skulle kunna dömas för brott till följd av att han eller hon inte kommit till en domstolsförhandling utan att åtalet prövades. Det kan uppfattas som en mindre adekvat och alltför ingripande konsekvens av frånvaron. Den tilltalade får visserligen förväntas känna till att hans eller hennes sak ska prövas vid huvudförhandlingen och det kan uppfattas som rimligt att han eller hon då få ta ansvar för att medverka genom att närvara personligen eller bära konsekvenserna av att utebli från förhandlingen.
Enligt artikel 6.2 i Europakonventionen råder den s.k. oskyldighetspresumtionen, vilket innebär att den som anklagas för brott ska betraktas som oskyldig tills hans eller hennes skuld lagligen fastställts. En misstänkt får inte straffas för att han eller hon använder rätten att t.ex. hålla tyst eller inte medverka i utredningen. Att den tilltalades underlåtenhet att följa rättens föreläggande att komma till huvudförhandlingen kan medföra att målet avgörs utan sakprövning innebär enligt vår bedömning i och för sig inte att ett sådant system skulle stå i strid med oskyldighetspresumtion. Skälet till det är att den aktivitet som krävs av den tilltalade inte rör utredningen i sig utan målets handläggning. Vi bedömer ändå att en
24 Jfr Danelius, a.a., s. 211 f.
Huvudförhandlingsmål SOU 2013:17
526
sådan ordning är mindre väl förenlig med det allmänna rättsmedvetandet.
Vid en samlad bedömning anser vi att vårt förslag till ett särskilt förfarande i erkända mål i tingsrätt bättre tillgodoser parternas behov av inflytande. De ökade möjligheter att avgöra mål i den tilltalades utevaro som vi föreslår tillgodoser bättre de krav på deltagande som kan ställas på parterna i processen. Vi föreslår därför inte att det införs någon motsvarighet till ett tredskodomsinstitut i brottmål.
Kravet på att saken ska kunna utredas 11.6.6
tillfredsställande tas bort
Förslag: Kravet i 46 kap. 15 a § första stycket RB att saken ska
kunna utredas tillfredsställande för att målet ska få avgöras när den tilltalade inte är personligen närvarande tas bort. I stället ska målet kunna avgöras i den tilltalades utevaro om det inte finns särskilda skäl som talar mot det.
Såsom den nuvarande bestämmelsen i 46 kap. 15 a § RB är utformad får ett mål avgöras efter huvudförhandling i den tilltalades utevaro om saken kan utredas tillfredsställande. Vi föreslår att utredningskravet ska tas bort. Förslaget bygger på ett från principiella utgångspunkter förändrat synsätt vad gäller ansvaret för utredningen i målet. Förändringen innebär att ett tydligare ansvar och inflytande över utredningen läggs på åklagaren. Det innebär också ett ökat ansvar på den tilltalade att ta tillvara sin rätt att närvara vid en huvudförhandling.
Vi menar att utevarobestämmelsen ska utformas så att målet kan avgöras i den tilltalades utevaro om det inte finns särskilda skäl som talar mot det. Sådana skäl kan enligt vår mening vara att den tilltalades personliga närvaro krävs för att han eller hon ska identifieras av ett vittne eller en målsägande, att åklagaren begär att den tilltalade ska höras eller att målet rör åtal mot en person som inte fyllt 18 år. Särskilda skäl kan också föreligga om utredningen i påföljdsdelen inte är fullständig eller om rätten har att pröva en fråga om utvisning.
SOU 2013:17 Huvudförhandlingsmål
527
Förändringsbehovet
Det finns anledning att överväga förändringar av bestämmelsen i 46 kap. 15 a § RB om avgörande efter huvudförhandling från vilken den tilltalade uteblivit eller inställt sig till endast genom ombud. Enligt Domstolsverket kan orsaken till att huvudförhandlingar i delgivna brottmål ställs in i många fall antas vara att domstolen anser att utredningskravet inte är uppfyllt eller känner osäkerhet i frågan.25
Lagrådet konstaterade vid 2001 års reform att det var svårt att i lagtext med ett gott resultat uttrycka sådana avvägningar som domstolen i praktiken kan behöva göra vid prövningen av om målet kan avgöras i den tilltalades utevaro.26 Som lagstiftaren då också konstaterade understryker Lagrådets uttalanden de svårigheter som finns att beskriva den utevaroprövning som domstolen ska göra. Svårigheterna visar problemet med att tydligt avgränsa det krav som rätten ska ställa på att saken kan utredas tillfredsställande. Vi har berört detta i avsnitt 11.6.1.
Domstolsverkets arbetsgrupp för processrättsliga frågor har tidigare föreslagit förändringar i rättegångsbalkens bestämmelser om avgörande efter huvudförhandling i fall då den tilltalade är delgiven stämning och kallelse men ändå inte kommer till förhandlingen. Genom domardiskussioner och en enkätundersökning till hälften av landets tingsrätter utreddes orsakerna till att förhandlingar ställs in. När det gäller utredningskravet kom arbetsgruppen fram till att varken förarbeten eller praxis gav någon klar vägledning för hur rekvisitet om tillfredsställande utredning skulle tillämpas praktiskt av tingsrätterna. Det angavs vara skälet till att arbetsgruppen, som vi redovisat i avsnitt 11.6.1, föreslog att kravet skulle ersättas med en bestämmelse om att den tilltalades personliga närvaro inte var nödvändig för utredningen. De tillämpningssvårigheter som arbetsgruppen pekade på var att tillämpningen skiftar mellan olika domstolar och även inom samma domstol. Yngre domare angavs vara mer restriktiva med att avgöra mål i den tilltalades utevaro än äldre kollegor.
Vid våra diskussionsmöten med brottmålsadvokater, domare och åklagare har deltagarna efterlyst klargörande förarbetsuttalanden
25Ökad effektivitet och förbättrad samverkan vid handläggning av mängdbrott, s. 132 f. 26Prop. 2000/01:108 s. 23. 27Inställda huvudförhandlingar i brottmål II, sjunde promemorian från Domstolsverkets arbets-
grupp för processrättsliga frågor. Domstolsverkets diarienummer 761-2004.
Huvudförhandlingsmål SOU 2013:17
528
eller lagstiftning om hur utevaroreglerna ska tillämpas. Många har efterfrågat utökade möjligheter att avgöra mål i den tilltalades utevaro genom att högre straff kan dömas ut och att kravet på tillfredsställande utredning mjukas upp. Vid diskussionerna har även framkommit att vissa domare överlåter åt åklagaren att bedöma om saken går att utreda tillfredsställande.
En genomgång av rättsfall från Högsta domstolen och hovrätterna visar på tillämpningsproblemen kring kravet att saken kan utredas tillfredsställande och att domstolarnas praxis är förhållandevis restriktiv.28
Det är olyckligt att det finns otydligheter kring hur utredningskravet ska tillämpas. Sannolikt leder det till att förhandlingar ställs in i onödan. Det är en negativ effekt av att ansvarsfördelningen mellan åklagare och domstol inte är tillräckligt tydlig. Detta talar för att det finns skäl att överväga förändringar av bestämmelsen.
Ansvaret för utredningen
Rättegångsbalkens regler om rättegången i brottmål bygger på att rätten har det yttersta ansvaret för att domen blir materiellt riktig. Som framgår av avsnitt 4–5 har vi antagit en något annorlunda utgångspunkt och lägger ett tydligare ansvar på åklagaren för statens talan.
Vi menar att åklagaren ska ha inflytande över om målet kan prövas vid huvudförhandlingen och ha det övergripande ansvaret för statens talan. När åklagaren väcker åtal ska han eller hon ha gjort bedömningen att utredningen i skuldfrågan är tillräcklig för att den tilltalade ska dömas för brottet. Anser åklagaren att målet kan avgöras efter huvudförhandling i den tilltalades utevaro ska huvudförhandlingen i princip kunna hållas om inte rätten finner särskilda skäl mot det. Den bedömning som åklagaren då gör, att utredningen i skuldfrågan är tillräcklig, även utan att den tilltalade hörs personligen vid huvudförhandlingen, ska vara utslagsgivande. Det ställer krav på åklagaren att se till att utredningen dokumenteras väl under förundersökningen och att den håller tillräckligt god kvalitet för att uppgifter däri kan ligga till grund för en fällande dom. Gör rätten en annan bedömning än åklagaren gjort av utred-
28 Se NJA 1999 s. 362, NJA 2000 s. 661, NJA 2009 s. 836, RH 1986:62, RH 1999:8 och RH 2011:4.
SOU 2013:17 Huvudförhandlingsmål
529
ningen ska åtalet ogillas. Med en sådan ordning klargörs att rätten inte ska göra någon preliminär bedömning av om utredningen är tillräcklig för en fällande dom.
Vad gäller påföljdsfrågan ska åklagaren enligt vårt förslag i normalfallet inhämta utredning om den misstänktes personliga förhållanden och i åtalet framställa ett yrkande om påföljd som domstolen inte kan gå utöver. I de allra flesta fall torde domstolen genom detta ha tillgång till den utredning som behövs för sina överväganden om valet av påföljd. Skulle så inte vara fallet kan rätten komplettera utredningen. Ofta bör det kunna ske före huvudförhandlingen, t.ex. i de fall då det i ett yttrande från Kriminalvården anges att ytterligare personutredning behövs. Om utredningen i påföljdsfrågan ändå inte är tillräcklig kan det vara ett sådant särskilt skäl som innebär ett hinder mot att målet avgörs efter huvudförhandling i den tilltalades utevaro. Det bör understrykas att det endast är nödvändigt om det behövs komplettering för att ta ställning till om den tilltalade bör dömas till en mindre ingripande påföljd än vad åklagaren förespråkat. Det bör krävas att det finns någon särskild anledning som medför att den utredning som finns inte är tillräcklig. Så kan exempelvis fallet vara om det förflutit lång tid sedan personutredningen hämtades in.
Som tidigare nämnts avgör domstolen saken utifrån det processmaterial som läggs fram vid huvudförhandlingen. Vid avgörande av brottmål efter huvudförhandling som den tilltalade inte kommit till blir processmaterialet sannolikt mindre gediget än om han eller hon hade närvarat vid förhandlingen. I mål där muntlig bevisning, utöver den tilltalades egna uppgifter, åberopas kan bevisupptagningen också påverkas. Försvararen kanske inte alla gånger har sådan information som behövs för att kunna ställa relevanta frågor till den person som ska höras. Utöver att inte den tilltalade hörs, kan han eller hon också sägas gå miste om möjligheten att påverka bevisvärdet av de uppgifter som andra förhörspersoner lämnar. Detta är enligt vår mening emellertid en rimlig konsekvens av det ökade partsansvaret. Det väsentliga är att den tilltalade har fått del av kallelse till förhandlingen och därigenom beretts tillfälle att ställa frågor. Vi anser inte att det finns några avgörande invändningar mot detta ur rättssäkerhetssynpunkt.
I förarbetena till nuvarande regler sägs att det aldrig kan komma i fråga att avgöra ett mål i den tilltalades utevaro, om bevisningen i målet pekar i olika riktningar eller av andra skäl inte är helt entydig eller bevisningen kan antas komma att framstå som mindre tillför-
Huvudförhandlingsmål SOU 2013:17
530
litlig, om den skulle konfronteras med den tilltalades egna uppgifter (prop. 1981/82:105 s. 22).
Domstolens uppgift bör enligt den rollfördelning som vi skisserat vara att pröva skuldfrågan i målet utifrån befintlig utredning och inte ansvara för att komplettera den. Rätten bör alltså enbart se till att otydligheter klarläggs och reds ut genom att ställa förtydligande frågor. Pekar i stället utredningen i olika riktningar eller är den inte helt entydig är det inte i sig skäl för att ställa in förhandlingen. Domstolen får i sådant fall ogilla åtalet. Så länge åklagaren anser att målet kan tas till avgörande på befintlig utredning bör målet följaktligen i de allra flesta fall kunna avgöras.
Motsvarande gäller i princip om utredningen i påföljdsdelen är bristfällig. Det kan emellertid vara så att personutredningen är inaktuell till följd av att lång tid förflutit sedan den gjordes eller att det saknas uppgifter som behövs för rätten att bedöma om en mildare påföljd än den som åklagaren yrkat kan dömas ut. Med nuvarande ordning leder svårigheter att i den tilltalades utevaro utreda påföljdsfrågan på ett tillfredsställande sätt ofta till att en förhandling ställs in. En personlig kontakt anses ofta vara nödvändig om det finns tveksamheter kring påföljdsfrågan som behöver redas ut.29Vi menar att det ökade och tidigare fokus på påföljdsfrågan som följer av våra förslag bör leda till att sådana situationer uppstår mer sällan. I de fall det finns sådana brister i personutredningen kan rätten alltjämt anse sig vara förhindrad att pröva påföljdsfrågan. Ett exempel är om åklagaren yrkar att påföljden ska bestämmas till skyddstillsyn med föreskrift om samhällstjänst men det av uppgifterna i personutredningen inte framgår att den tilltalade samtyckt till att utföra samhällstjänst. Den tilltalades inställning då måste klarläggas, om det inte står klart för rätten att den tilltalade ska dömas till en mindre ingripande påföljd. Då finns det särskilda skäl mot att avgöra saken i den tilltalades utevaro. Om det i stället är så att rätten, till skillnad från åklagaren och den tilltalade, menar att en föreskrift om samhällstjänst inte är lämplig med hänsyn till den tilltalades person eller övriga omständigheter får situationen anses vara annorlunda. Är parterna överens om att påföljden är lämplig och underlaget är tillräckligt för rätten att bedöma att den
29Prop. 1981/82:105 s. 24. Departementschefen uttalade att avsaknaden av personlig kontakt torde i flertalet fall göra påföljdsfrågan så tveksam att målet inte kan avgöras i den tilltalades utevaro.
SOU 2013:17 Huvudförhandlingsmål
531
inte är för sträng bör domstolen kunna godta åklagarens påföljdsyrkande eller välja en lindrigare påföljd.
Särskilda skäl i stället för ett utredningskrav
Utredningskravet (att saken kan utredas tillfredsställande) bör enligt vår bedömning tas bort så att det tydliggörs att domstolen ska avgöra målet i sak på den utredning som parterna har lagt fram och inte ansvara för att hämta in ytterligare utredning i skuldfrågan för att eftersträva en materiellt riktig dom. Vi menar att lagtexten därför bör utformas så att målet ska kunna avgöras om det inte finns särskilda skäl som talar mot det. Det ökar möjligheterna att avgöra fler mål efter huvudförhandling från vilken den tilltalade uteblivit eller inställt sig endast genom ombud. En presumtion av föreslaget slag tydliggör åklagarens ansvar för statens talan och att ansvaret för utredningen i ett brottmål förskjuts till åklagaren. En sådan regel skulle vidare vara enklare att tillämpa.
Ett visst utrymme behöver, som nämnts, förbehållas domstolen att inte avgöra målet efter förhandling i den tilltalades utevaro om särskilda skäl talar mot det. Behovet av kompletterande utredning i påföljdsdelen har redan berörts. Särskilda skäl kan alltså föreligga om utredningen i påföljdsdelen inte är fullständig eller om rätten har att pröva en fråga om utvisning. Även en tilltalad som inte behöver vara närvarande av utredningsskäl kan ha ett krav på att få vara personligen närvarande för att få insyn i målet och möjlighet att föra fram sin sak inför rätten. Det kan också finnas ett allmänintresse av att den tilltalade är personligen närvarande. När det är fråga om sådana brott som kan komma i fråga för utevarohandläggning dvs. brott som varken är bagatellartade eller särskilt allvarliga, får dessa intressen i vanliga fall anses tillgodosedda genom att den tilltalade har fått möjlighet att närvara vid huvudförhandlingen. Undantagsfall kan dock förekomma. Om en tidigare huvudförhandling har ställts in för att tillgodose ett sådant intresse, är det knappast ett beaktansvärt skäl mot att avgöra målet utan att den tilltalade är personligen närvarande vid ett senare huvudförhandlingstillfälle.
Ett annat skäl kan tänkas vara att målet rör ett åtal som väckts mot den som inte fyllt 18 år. I sådana mål fyller det som huvudregel ett särskilt pedagogiskt syfte att den unge personligen möter företrädare för rättsväsendet. Detta är en bärande tanke bakom flera av
Huvudförhandlingsmål SOU 2013:17
532
bestämmelserna i LUL. Om åtalet rör en tilltalad under 18 år bör det i normalfallet anses vara ett särskilt skäl mot att avgöra målet om han eller hon inte kommer till huvudförhandlingen. Beroende på omständigheterna i det enskilda fallet kan den tilltalades ungdom även när det gäller tilltalade mellan 18 och 21 år utgöra ett särskilt skäl mot att avgöra målet efter huvudförhandling i hans eller hennes utevaro. En bedömning får här göras utifrån omständigheterna i varje enskilt fall. Kravet på närvaro kan dock behöva efterges om den unge avvikit eller håller sig undan. På samma sätt kan ett uttryckligt samtycke till att målet avgörs i utevaro vägas in i bedömningen.
Det kan dessutom finnas fall när åklagaren anser att den tilltalade måste höras eller att den tilltalades personliga närvaro krävs för att han eller hon ska identifieras av ett vittne eller en målsägande. Åklagaren kan också ändra uppfattning på grund av uppgifter som kommer fram under huvudförhandlingen och begära att den tilltalade ska vara personligen närvarande. Även i en sådan situation får det anser finnas särskilda skäl mot att avgöra målet utan den tilltalades personliga närvaro.
En förskjutning av ansvaret för statens talan från rätten till åklagaren kan innebära att fler mål kommer att avgöras i den tilltalades utevaro. Det är svårt att bedöma om det får till följd att fler domar överklagas. En negativ konsekvens av fler överklaganden av utevarodomar skulle vara att processen blev förskjuten till hovrätten som får avgöra målet på ett annat underlag. Det kan antas att den ökade förutsebarhet som det innebär att den tilltalade redan före förhandlingen vet vilken påföljd åklagaren förespråkar, gör att den som har ett intresse av att komma till förhandlingen gör det. Den tilltalade som väljer att inte inställa sig har fått information om det strängaste straff som kan dömas ut. Han eller hon bör därför inte ha ett lika stort intresse av att överklaga.
SOU 2013:17 Huvudförhandlingsmål
533
Svårare straff och fler påföljder ska kunna omfattas 11.6.7
Förslag: Utan att den tilltalade är personligen närvarande vid
förhandlingen får rätten inte döma till fängelse i mer än sex månader, sluten ungdomsvård eller skyddstillsyn i förening med fängelse enligt 28 kap. 3 § BrB. Rätten får inte heller döma till villkorlig dom eller skyddstillsyn med särskild föreskrift om samhällstjänst eller till skyddstillsyn med särskild föreskrift om behandlingsplan, om alternativstraffet överstiger fängelse i sex månader.
Aktuell påföljd ska avgöra om målet kan avgöras i den tilltalades utevaro
Vilken påföljd som kan bli aktuell ska vara avgörande för om målet kan avgöras efter huvudförhandling i den tilltalades utevaro. Som regeln i 46 kap. 15 a § RB nu är utformad kan domstolen döma till böter, fängelse i högst tre månader, villkorlig dom eller skyddstillsyn eller sådana påföljder i förening. Vidare kan domstolen, om den förordnar att tidigare utdömd påföljd ska avse också det andra brottet, förklara villkorligt medgiven frihet förverkad så länge strafftiden sammantaget inte överstiger tre månader.
Det kan diskuteras om rättens möjlighet att döma den tilltalade i utevaro ska vara beroende av hur strängt straff som kan komma i fråga. Vissa brott med höga straffvärden är enkla att bedöma och lämpar sig väl att avgöra utan att den tilltalade är personligen närvarande vid förhandlingen. Samtidigt kan brott med låga straffvärden vara komplexa och anses som mindre lämpliga att avgöra i den tilltalades utevaro.
Vi anser att det finns goda skäl för att lagregeln utformas med utgångspunkt i hur ingripande påföljd som kan bli aktuell i det enskilda fallet. Med ett sådant resonemang kommer frågan om målet kan avgöras i den tilltalades utevaro att bero på hur allvarligt brott åtalet gäller. Tillsammans med den föreslagna bestämmelsen i 30 kap 3 a § RB innebär det att åklagarens påföljdsyrkande kommer att vara styrande för vilka mål som kan avgöras i den tilltalades utevaro. Påföljdsyrkandet ger uttryck för åklagarens syn på brottslighetens allvar. Vid grövre brott finns det i regel ett allmänintresse av att den tilltalade är personligen närvarande vid huvudförhandlingen. Åklagarens påföljdsyrkande innebär också en tydlig avgränsning som
Huvudförhandlingsmål SOU 2013:17
534
gör det enkelt för rätten att bedöma om målet kan avgöras efter huvudförhandling i den tilltalades utevaro eller inte. Bedömningen underlättas av att domstolen inte behöver göra en prognos av hur ingripande påföljd som kan bli aktuell.
Påföljdssystemet har genomgått stora förändringar under senare år med möjlighet för rätten att döma ut nya påföljder och kombinationer av påföljder. Ett av skälen till att huvudförhandlingar i delgivna brottmål ställs in är att ett strängare straff eller annan påföljd kan förväntas än som får dömas ut vid handläggning i den tilltalades utevaro.30Tveksamheter kring detta kan undvikas genom en tydlig avgränsning av vilka påföljder som inte kan aktualiseras i den tilltalades utevaro. Det är vår uppfattning att tillämpningsområdet dessutom kan utvidgas till svårare straff och fler påföljder jämfört med vad som gäller i dag. Med en utvidgning behöver färre mål ställas in och det leder till en effektivare handläggning, vilket enligt vår mening kan ske utan att det äventyrar rättssäkerheten.
I 46 kap. 15 a § första stycket 2 och 3 punkten RB regleras två specialfall när handläggning i den tilltalades utevaro också är möjlig. Det är dels fråga om fall då den tilltalade har avvikit eller håller sig undan på sådant sätt att han eller hon inte kan hämtas till huvudförhandlingen. Då får målet avgöras även om den tilltalade inte fått del av kallelse till förhandlingen. Dels gäller det situationer då den tilltalade lider av en allvarlig psykisk störning och hans eller hennes närvaro därför inte är nödvändig. Ingen av dessa möjligheter är begränsade i fråga om vilken påföljd som är aktuell i målet. Vi ser ingen anledning att göra förändringar av dessa bestämmelser.
Fängelse
När det gäller påföljden fängelse föreslår vi att tremånadersgränsen ska höjas till sex månader. Skälen till det är följande.
Vid de diskussionsmöten som vi hållit med brottmålsadvokater, domare och åklagare förespråkades en möjlighet för domstolen att i den tilltalades utevaro döma till fängelse i sex månader. Det framfördes också som förslag att domstolen skulle kunna döma till ännu
30 Domstolsverkets överväganden i Ökad effektivitet och förbättrad samverkan vid hand-
läggning av mängdbrott. Redovisning av ett regeringsuppdrag till Rikspolisstyrelsen,
Åklagarmyndigheten och Domstolsverket, s. 132 f.
SOU 2013:17 Huvudförhandlingsmål
535
strängare straff om den tilltalade uttryckligen accepterat att målet avgörs utan att han eller hon personligen är närvarande.
En reglering med olika strafftak som är beroende av om den tilltalade samtycker till att målet avgörs i utevaro tillämpas i både Danmark och Finland, se avsni tt 11.6.3 och bilaga 4. Påföljden där kan bestämmas till högst sex månaders fängelse om den tilltalade samtyckt till att målet avgörs efter huvudförhandling från vilken han eller hon uteblir, annars till högst fängelse i tre månader. I Norge är strafftaket ett års fängelse. Det krävs där att den tilltalade antingen har samtyckt till att saken behandlas i hans eller hennes utevaro eller att den tilltalade har uteblivit utan att det är upplyst eller sannolikt att han eller hon har laga förfall
I både Danmark, Finland och Norge finns alltså större möjligheter än i Sverige att avgöra mål i den tilltalades utevaro. Vi ser inga rättssäkerhetsskäl som hindrar att gränsen höjs så att rätten kan döma till fängelse i sex månader i fall den tilltalade inte är personligen närvarande vid förhandlingen. Eftersom vi föreslår att åklagaren ska inhämta personutredning och att åklagarens yrkande i påföljdsfrågan ska utgöra ramen för processen, så har den tilltalade före huvudförhandlingen fått möjlighet att bilda sig en god uppfattning om den påföljd som kan bli aktuell och att ta del av underlaget för åklagarens bedömning. Han eller hon är alltså väl informerad om saken som ska prövas vid förhandlingen. Om den tilltalade inte kommer till förhandlingen kan det ses som ett val som bör respekteras även utan ett uttryckligt samtycke från honom eller henne till handläggning i utevaro.
Det är lämpligt att det maximala fängelsestraff som domstolen kan döma till bestäms till sex månader. Det kan normalt sett inte anses finnas ett allmänintresse av att den tilltalade inställer sig personligen vid huvudförhandlingen som är tillräckligt starkt för att i dessa fall motivera att avgörandet fördröjs.
Med ett strafftak på fängelse i sex månader blir tillämpningsområdet förhållandevis stort. År 2011 var fängelse huvudpåföljd i drygt 12 700 domstol. Av dessa bestämdes fängelsestraffet i 70 procent av fallen till högst sex månader (Kriminalstatistik 2011, BRÅ). Det är alltså en mycket stor andel av utdömda fängelsestraff som bestäms till högst sex månader. Vi har redogjort för orsakerna till detta i avsnitt 9.2.5. Detta gör enligt vår bedömning att en maxgräns på sex månader skulle ge goda möjligheter att avgöra fler mål i utevaro.
Huvudförhandlingsmål SOU 2013:17
536
Det är också vår bedömning att oönskade tröskeleffekter i större utsträckning kan undvikas om gränsen för utevarohandläggning bestäms till fängelse i sex månader. År 2011 var huvudpåföljden fängelse i mer än tre men högst fyra månader i drygt 700 fall. I stället för att kunna avgöra dessa mål i utevaro är domstolen hänvisad till att tillgripa sanktioner för att få den tilltalade att inställa sig till en ny huvudförhandling. Samma år var huvudpåföljden i drygt 1 100 fall fängelse i mer än sex månader men mindre än ett år. Troligt är att bara en mindre andel av dessa fall avser påföljden sju månaders fängelse.
Som framgår längre fram i detta avsnitt anser vi inte att det bör införas en möjlighet till återupptagande av målet i tingsrätten efter huvudförhandling i den tilltalades utevaro. För att ytterligare höja straffmaximum skulle det möjligen behöva införas ett sådant förfarande i svensk rätt för att garantera den tilltalades rättigheter.
Sammanfattningsvis anser vi att fängelse i sex månader framstår som ett lämpligt straffmaximum vid avgörande av mål efter huvudförhandling som den tilltalade inte inställt sig personligen till. För att överväga ett vidare tillämpningsområde bör förfarandet enligt vårt synsätt först tillämpas en tid och utfallet av det utvärderas. Vår målundersökning indikerar att i drygt en procent (1,2 %) av målen bestäms påföljden till fängelse mellan sex månader och ett år. Det torde alltså röra sig om förhållandevis få mål som skulle inkluderas om strafftaket i stället bestämdes till fängelse i ett år.
Böter, villkorlig dom och skyddstillsyn
Det finns inte skäl att ändra rättens möjlighet att döma till böter, fängelse, villkorlig dom eller skyddstillsyn eller sådana påföljder i förening, i annat avseende än att fängelsestraffets längd utsträcks till högst sex månader (se föregående avsnitt). En begränsning bör dock ske av möjligheten att döma till s.k. 28:3-fängelse eller till villkorlig dom eller skyddstillsyn i förening med en särskild föreskrift om det innebär att ett s.k. alternativstraff som är högre än fängelse i sex månader ska anges i domslutet.
Rätten kan meddela olika kombinationer av påföljder samt förordnanden och föreskrifter som följer av 27, 28 och 30 kap. BrB. När det gäller de föreskrifter som rätten kan meddela om samhällstjänst vid villkorlig dom eller skyddstillsyn samt om kontraktsvård vid skyddstillsyn (27 kap. 2 a §, 28 kap. 2 a § och 30 kap. 9 § andra
SOU 2013:17 Huvudförhandlingsmål
537
stycket 3 BrB) ska rätten ange det fängelsestraff som skulle ha dömts ut om fängelse i stället hade valts som påföljd (ett alternativt fängelsestraff).
Vi har redogjort för vår syn på hur alternativstraffet förhåller sig till brottets allvar i avsnitt 9.2.5. Vi menar att det allmänna intresset av att den tilltalade personligen närvarar vid huvudförhandlingen inte skiljer sig åt om åklagaren yrkar att den tilltalade ska dömas till ett fängelsestraff eller till en frivårdande påföljd med ett motsvarande alternativstraff.
Vid påföljdsvalet är fängelse visserligen en strängare påföljd än villkorlig dom eller skyddstillsyn. För den enskilde är ett fängelsestraff också mer ingripande än frivårdspåföljderna. Vi anser emellertid att synen på brottets eller brottsligheten allvar bör väga tungt vid bedömning av om målet kan avgöras i den tilltalades utevaro. Villkorlig dom och skyddstillsyn med särskild föreskrift om samhällstjänst eller skyddstillsyn med särskild föreskrift om behandlingsplan bör därför inte kunna dömas ut, om alternativstraffet överstiger fängelse i sex månader och den tilltalade inte personligen är närvarande vid förhandlingen.31 Det är en begränsning som överensstämmer med den som föreslås i det särskilda förfarandet i erkända mål. Det finns inte anledning att ha olika straffmaximum vid avgörande av vissa erkända mål och avgörande efter huvudförhandling i den tilltalades utevaro. En så enhetlig reglering som möjligt underlättar domstolens handläggning.
Domstolen ska alltså inte kunna döma till villkorlig dom eller skyddstillsyn efter huvudförhandling i den tilltalades utevaro om det alternativstraff som ska anges i domslutet överstiger fängelse i sex månader.
Med dagens ordning torde det sällan ske att rätten, i varje fall vid högre straffvärden, anser att saken kan utredas tillfredsställande och dömer till en frivårdande påföljd med föreskrift om samhällstjänst eller kontraktsvård utan att den tilltalade är personligen närvarande vid förhandlingen. Den inskränkning som vårt förslag innebär i jämförelse med den nuvarande bestämmelsen bör alltså inte medföra någon skillnad i praktiken.
När det gäller skyddstillsyn i förening med fängelse enligt 28 kap. 3 § BrB är det en påföljdskombination som endast utnyttjas som
31 Jfr med föredragandens uttalanden i anledning av Lagrådets yttrande i prop. 1981/82:105 s. 24 att rättens möjlighet att döma ut olika påföljder inte bör vara begränsad mer än nödvändigt.
Huvudförhandlingsmål SOU 2013:17
538
alternativ till ett längre fängelsestraff. Bestämmelsen tillämpas företrädesvis när den tilltalade är en ung person och när det med hänsyn till brottets straffvärde eller tidigare brottslighet är oundgängligen påkallat att påföljdskombinationen används. Påföljdskombinationen används förhållandevis sällan och det torde vara ovanligt att rätten dömer till s.k. 28:3-fängelse i den tilltalades utevaro, även om det är möjligt enligt gällande rätt. Vi anser med hänsyn till vad som anförts ovan om betydelsen av brottets allvar och värdet av en konsekvent reglering att rätten inte bör kunna döma till skyddstillsyn i förening med fängelse i den tilltalades utevaro.
Överlämnande till särskild vård
Enligt 46 kap. 15 a § första stycket 3 RB kan mål prövas trots att den tilltalade inte inställt sig till huvudförhandlingen om den tilltalade lider av en allvarlig psykisk störning och hans eller hennes närvaro därför inte är nödvändig. Det finns ingen begränsning i sådant fall avseende vilken påföljd som kan dömas ut. Vi ser ingen anledning att ändra bestämmelsen i detta avseende. Det innebär att rätten även fortsättningsvis efter handläggning i utevaro ska kunna överlämna den tilltalade till rättspsykiatrisk vård enligt 31 kap. 3 § BrB.
Möjligheten enligt 31 kap. 2 § BrB att bestämma påföljden till vård enligt lagen (1988:870) om vård av missbrukare i vissa fall (LVM) används, som vi angett i avsnitt 9.2.5, mycket sällan. Det torde vara vanligare att domstolen väljer att döma till skyddstillsyn med föreskrift om att den dömde ska underkasta sig viss vård, i stället för till överlämnande till vård enligt LVM. Vi ser inte anledning att göra skillnad mellan möjligheten att döma ut dessa påföljder. Det går inte heller att motivera varför ett större krav skulle ställas på att den tilltalades ska vara närvarande när han eller hon är i sådant skick att beslut om tvångsvård kan vara aktuellt, än vad som annars är fallet. Rätten ska därför enligt vårt förslag kunna överlämna den tilltalade till vård enligt LVM efter huvudförhandling i den tilltalades utevaro.
SOU 2013:17 Huvudförhandlingsmål
539
Särskilt om ungdomsvård och ungdomstjänst
Mål avseende unga lagöverträdare bör av i första hand pedagogiska skäl avgöras efter huvudförhandling vid vilken den unge är personligen närvarande. Det gör att utrymmet att döma ut en ungdomspåföljd (32 kap. 1–3 §§ BrB) efter handläggning i hans eller hennes utevaro är begränsat. Vi anser emellertid inte att det finns bärande skäl att helt undanta påföljderna från bestämmelsens tillämpningsområde. Ungdomsvård och ungdomstjänst bör i undantagsfall kunna dömas ut efter huvudförhandling vid vilken den unge inte varit personligen närvarande.
Eftersom det krävs särskilda skäl för att döma någon som fyllt 18 år till ungdomstjänst så är den påföljden i första hand aktuell för dem mellan 15–18 år. I dessa fall torde normalt den tilltalades ungdom innebära att det finns särskilda skäl som talar starkt mot att målet avgörs utan att den unge är närvarande. För att rätten ska kunna döma till ungdomstjänst krävs vidare att påföljden är lämplig och att den unge samtycker till att ungdomstjänst döms ut. Det lär därför inte bli vanligt att rätten dömer till ungdomstjänst vid en förhandling som den tilltalade inte kommit till.
För att rätten ska kunna döma till ungdomsvård bör det krävas att brottets eller den samlade brottslighetens straffvärde för en vuxen person enligt åklagarens uppfattning inte överstiger fängelse i sex månader. Vi ser då inget formellt hinder mot att målet avgörs trots att den unge inte personligen kommit till förhandlingen. Även detta lär vara en förhållandevis ovanlig situation.
Särskilt om sluten ungdomsvård
Påföljden sluten ungdomsvård (32 kap. 5 § BrB) är avsedd för brott som någon begått innan 18 års ålder. Det är en sträng påföljd som tillämpas vid allvarlig brottslighet. Vi kan inte se att det finns situationer där sluten ungdomsvård bör kunna dömas ut när den tilltalades uteblivit från förhandlingen eller enbart inställt sig genom ombud. Vi gör därför bedömningen att sluten ungdomsvård bör undantas från tillämpningsområdet för utevarohandläggning.
Huvudförhandlingsmål SOU 2013:17
540
Reglerna vid sammanträffande av brott utvidgas 11.6.8
och görs tydligare
Förslag: Möjligheten att förklara villkorligt medgiven frihet från
fängelsestraff förverkad i samband med förordnande enligt 34 kap. 1 § första stycket 1 BrB utsträcks till sex månader.
Om rätten dömer till fängelse och samtidigt förklarar villkorligt medgiven frihet förverkad får det samlade fängelsestraffets längd inte överstiga sex månader.
Förändringsbehovet
Rättens möjlighet att döma särskilt till påföljd eller att undanröja tidigare utdömd påföljd och döma till påföljd av annan art vid sammanträffande av brott (34 kap. 1 § första stycket 2 och 3 BrB) omnämns inte i den nuvarande utevarobestämmelsen. Det till skillnad från rättens möjlighet att förordna att en tidigare utdömd påföljd ska avse också ett annat brott (34 kap. 1 § första stycket 1 BrB). I sistnämnda fall ansåg Rättegångsutredningen att det inte fanns något att invända mot att domstolen i den tilltalades utevaro lät en tidigare påföljd omfatta även det nya brottet. Mot bakgrund av det infördes bestämmelsen i 46 kap. 15 a § andra stycket RB som anger att förordnanden enligt 34 kap. 1 § första stycket 1 BrB ska likställas med påföljder som anges i bestämmelsens första stycke, bl.a. fängelse i tre månader. Frågan om förverkande av villkorligt medgiven frihet vid ett sådant förordnande, enligt 34 kap. 1 och 4 §§ BrB, har lösts på så sätt att förverkande kan ske med en strafftid som uppgår till högst tre månader. Enligt förarbetsuttalanden ligger det i sakens natur att ett förverkande av återstående strafftid normalt inte bör ske om den tid av det tidigare fängelsestraff som återstår att avtjäna är längre än tre månader (prop. 1981/82:105 s. 11).
Regleringen har lett till tolkningssvårigheter när det gäller möjligheten för rätten att förverka villkorligt medgiven frihet i fall domstolen dömer särskilt till påföljd för ny brottslighet i den tilltalades utevaro (enligt 34 kap. 1 § första stycket 2 BrB). Det är vår erfarenhet att domstolen i praktiken ser sig oförhindrad att i den tilltalades utevaro döma ut ett särskilt fängelsestraff och förordna om förverkande av villkorligt medgiven frihet så länge den sammanlagda strafftiden inte överstiger fängelse i högst tre månader.
SOU 2013:17 Huvudförhandlingsmål
541
I doktrin har frågan ställts varför inte domstolen, när den dömer till ett särskilt fängelsestraff för det nya brottet, borde kunna förordna om förverkande av villkorligt medgiven frihet enligt 34 kap. 4 § BrB med en strafftid som uppgår till tre månader. En sådan lagtolkning har dock bedömts vara ”alltför racklig”.32
Eftersom villkorligt medgiven frihet som huvudregel ska förverkas när domstolen dömer särskilt till påföljd för brott, finns det ett behov av att klargöra hur lagen ska tolkas i detta avseende. Därtill bör reglerna utvidgas med hänsyn till våra överväganden om att strängare straff ska kunna komma i fråga vid avgörande i den tilltalades utevaro.
Utvidgad möjlighet att förordna enligt 34 kap. 1 § första stycket 1 BrB i utevaro
Genom andra stycket i utevarobestämmelsen jämställs rättens förordnande att låta en tidigare påföljd omfatta det nya brottet med att rätten dömer ut en påföljd enligt bestämmelsens första stycke. Vi föreslår ingen ändring i detta avseende. I övriga fall av sammanträffande av brott dömer rätten till viss påföljd. Någon särskild reglering för att sådana fall ska omfattas av bestämmelsen i 46 kap. 15 a § RB är därför inte nödvändig.
I andra meningen i andra stycket i nuvarande 46 kap. 15 a § RB anges att förordnande enligt 34 kap. 1 § första stycket 1 BrB inte kan ske i samband med att villkorligt medgiven frihet från fängelsestraff ska förklaras förverkad med mer än tre månaders strafftid. Enligt vår uppfattning, vilket är förenligt med förslaget att rätten efter huvudförhandling i den tilltalades utevaro ska kunna döma till fängelse i sex månader, bör domstolen kunna ”baka in” straffet i en tidigare utdömd påföljd och samtidigt förverka återstående strafftid med högst sex månader. Vi föreslår alltså en utvidgning av utrymmet att förverka villkorligt medgiven frihet i de fall rätten förordnar att en tidigare påföljd ska omfatta den nya brottsligheten.
32 Fitger m.fl., Rättegångsbalken, kommentaren till 46 kap. 15 a §.
Huvudförhandlingsmål SOU 2013:17
542
Förverkande av villkorligt medgiven frihet vid fängelsestraff
Om ett mål kan avgöras i den tilltalades utevaro är rätten oförhindrad att tillämpa bestämmelserna i 34 kap. BrB. Det finns ingen i lag angiven inskränkning av möjligheten att förverka villkorligt medgiven frihet från fängelsestraff när rätten i den tilltalades utevaro dömer särskilt till fängelse (enligt 34 kap. 1 § första stycket 2 BrB). Det skulle kunna uppfattas så att domstolen vid utevarohandläggning kan förverka villkorligt medgiven frihet från fängelsestraff på motsvarande sätt som om den tilltalade hade varit närvarande vid förhandlingen. Detta särskilt eftersom villkorligt medgiven frihet enligt huvudregeln i 34 kap. 4 § BrB ska förverkas om den tilltalade ska dömas särskilt till fängelse för ett brott som begåtts under prövotiden efter ett tidigare utdömt fängelsestraff. Emellertid torde det enligt doktrin rimligen aldrig ha varit avsett att en utevarodom utan vidare skulle kunna omfatta även situationer när villkorligt medgiven frihet ska förverkas.33Praxis har inte heller utvecklats på det sättet. Tremånadersgränsen i den nuvarande bestämmelsens första stycke 1 har uppfattats begränsa den totala längden av det frihetsberövande som aktualiseras genom domen.
Det skulle vara inkonsekvent att ha olika syn på hur lång strafftid som kan förverkas beroende på om domstolen dömer särskilt till fängelse eller förordnar att ett tidigare fängelsestraff ska omfatta det nya brottet. För den tilltalade blir effekten av att dömas till exempelvis tre månaders fängelse, samtidigt som tre månader av en tidigare villkorligt medgiven frihet förverkas, densamma som att dömas till ett sex månaders fängelsestraff. Det får antas vara av dessa skäl som rättstillämpningen gått dithän att fängelse i tre månader, dvs. det straff som i dagsläget kan dömas ut enligt 46 kap. 15 a § första stycket 1 RB, har uppfattats som ett tak för det straff som den tilltalade sammantaget ska kunna drabbas av i en utevarosituation. Ett sådant resonemang är väl förenligt med förarbetsuttalandena avseende de förordnanden som ska omfattas av bestämmelsen (prop. 1981/82:105 s. 11). Departementschefen har framhållit att det ligger i sakens natur att det inte bör komma ifråga att i samband med förordnandet meddela ett beslut om förverkande av villkorligt medgiven frihet från tidigare fängelsestraff med mer än tre månader.
33 Fitger m.fl., Rättegångsbalken, kommentaren till 46 kap. 15 a §.
SOU 2013:17 Huvudförhandlingsmål
543
Vi anser att domstolen i den tilltalades utevaro inte ska kunna döma till fängelse och samtidigt förverka villkorligt medgiven frihet från ett tidigare straff, om den sammanlagda strafftiden överstiger sex månaders fängelse. Utevarobestämmelsen ska därför ändras så att den tydliggör denna avgränsning vid sammanträffande av brott. Det innebär i de fall ett brottmål kan avgöras trots att den tilltalade inte personligen inställt sig vid huvudförhandlingen, att rätten alltså inte har samma möjligheter att döma enligt bestämmelserna i 34 kap. BrB, som om den tilltalade hade kommit till förhandlingen. Det kan också sägas innebära att möjligheten till utevarohandläggning blir begränsad när det kan vara aktuellt att förverka villkorligt medgiven frihet från fängelsestraff. Det skulle kunna motivera en särskild högre gräns i de fall förverkande yrkas. Vi anser emellertid att förslaget om sex månaders sammanlagd strafftid är en rimlig avvägning mellan en effektiv handläggning av brottmål och den enskildes rättssäkerhet.
Återupptagande i första instans bör inte kunna ske 11.6.9
Bedömning: Utevarodomar bör även fortsättningsvis över-
klagas till hovrätten. Någon möjlighet till återupptagande i första instans bör inte införas.
Vårt förslag innebär en utvidgad möjlighet för domstolen att avgöra mål efter huvudförhandling som den tilltalade inte kommit till. Det kan då diskuteras om en rätt bör införas för den som dömts i utevaro att få målet återupptaget till ny behandling i tingsrätten. En liknande ordning finns i Danmark och Norge. Vi har kortfattat berört detta i 12.6.3. Ett skäl för en sådan ordning vore att behålla tyngdpunkten i rättskipningen i första instans.
Vi anser att utevarobestämmelsen, även med föreslagen utvidgning, ger tillräcklig grad av rättssäkerhet utan att det är nödvändigt att införa en möjlighet till återupptagande. Vi instämmer i de överväganden som Domstolsverkets dåvarande arbetsgrupp för processrättsliga frågor gjort kring införandet av ett förfarande med återupptagande i utevarosituationer och som vi redogjort för i inledningen till detta avsnitt. Utevarodomar bör alltså även i fortsättningen överklagas till hovrätten.
Huvudförhandlingsmål SOU 2013:17
544
11.7 Inställda förhandlingar
Orsaker och konsekvenser 11.7.1
Inställda huvudförhandlingar i brottmål är ett känt problem sedan många år i landets domstolar. Orsakerna till att huvudförhandlingar ställs in och konsekvenserna av det har utretts i flera tidigare sammanhang.34Under de senaste 15 åren har ungefär var fjärde huvudförhandling ställts in. Som Rikspolisstyrelsen, Åklagarmyndigheten och Domstolsverket konstaterade rapporten Ökad effektivitet
och förbättrad samverkan vid handläggning av mängdbrott, maj 2010,
har problemen med den stora andelen inställda huvudförhandlingar i hög grad att göra med delgivning. De främsta orsakerna är delgivningssvårigheter och att personer som kallats till förhandling inte kommer dit.
Av inställda huvudförhandlingar i brottmål ställs mellan 10– 15 procent in för att en delgiven person inte kommer till förhandlingen.35 Av en undersökning som Domstolsverket genomförde 2009 (se vidare nedan) framgår att orsaken till att förhandlingarna ställts in i tre procent av fallen var att en delgiven målsägande eller ett delgivet vittne uteblivit.36
Inställda förhandlingar leder till negativa konsekvenser både för enskilda och för rättsväsendet. Möjligheten att avgöra mål inom rimlig tid försämras. Målsägande och vittnen som kommit till förhandlingen eller planerat för det genom att ta ledigt, tvingas komma på nytt eller planera om, samtidigt som de inte får möjligheten att lämna saken bakom sig. Det innebär ett merarbete för domstolarna att ställa in förhandlingar. Fortsatt handläggning med ny planering och utsättning av mål innebär ineffektivitet och ökade kostnader. Om målen inte avgörs inom rimlig tid innebär det även ett rättssäkerhetsproblem. Kvaliteten på den muntliga bevisningen försämras ju längre tid som förflyter från tidpunkten för gärningen. Allmänhetens förtroende för rättsväsendet och dess förmåga att
34 Bl.a. av Riksrevisionen, RiR 2010:7, Inställda huvudförhandlingar i brottmål, Riksrevisionsverket, RRV 1994:16 Inställda förhandlingar i brottmål, Domstolsverkets dåvarande arbetsgrupp för processrättsliga frågor, Domstolsverkets diarienummer 761-2004, Inställda huvud-
förhandlingar i brottmål II, och Domstolsverket, Domstolsverkets rapportserie 2009:3, Huvudförhandlingar i brottmål. Redovisning av ett regeringsuppdrag.
35 I Riksrevisionens granskning, RiR 2010:7, Inställda huvudförhandlingar i brottmål, var andelen 10 procent. I Domstolsverkets rapport, 2009:3, Huvudförhandlingar i brottmål.
Redovisning av ett regeringsuppdrag, var andelen 15 procent.
36Huvudförhandlingar i brottmål. Redovisning av ett regeringsuppdrag, 2009:3 s. 8. Inställda
huvudförhandlingar i brottmål. RiR 2010:7 s. 24.
SOU 2013:17 Huvudförhandlingsmål
545
lagföra brott påverkas också av att förhandlingar inte blir av och att brott inte leder till straff inom rimlig tid.
Riksrevisionens rapport Inställda huvudförhandlingar i brottmål, (RiR 2010:7) avser en aktgranskning som genomfördes i mars 2009 av totalt 748 mål vid sju storstadstingsrätter. Granskningen visar att delgivningssvårigheter är den enskilt vanligaste orsaken till att förhandlingar ställs in. 309 fall av inställda förhandlingar granskades. Av dessa förhandlingar ställdes 40 procent in till följd av delgivningssvårigheter med den tilltalade. 10 procent av alla inställda förhandlingar ställdes in för att någon delgiven person uteblev. 17 procent av förhandlingarna ställdes in i förväg pga. anmält förhinder.
Tabell 11.2 Orsaker till inställd förhandling vid sju storstadstingsrätter.
Procentandel av 309 inställda förhandlingar. Mer än ett svarsalternativ var möjligt
Angiven orsak Procent med angiven orsak
Den tilltalade inte delgiven stämning och/eller kallelse och inställde sig inte heller
40
Målsägande ej delgiven
0
Vittne ej delgivet
4
Den tilltalade delgiven men inställde sig inte
7
Målsägande/vittne delgiven men inställde sig inte
3
Förhinder anmält i förväg
17
Advokat/byte av advokat
4
Ej huvudförhandling
5
Annat processuellt hinder1
26
1
Annat processuellt hinder kan bland annat vara nytt åtal (så kallad tilläggsstämning), att ny personutredning måste göras, att försvarare och tolk måste förordnas. (Källa: Riksrevisionen, RiR 2010:7 s.
24)
37
Domstolsverket redovisade i Huvudförhandlingar i brottmål. Redo-
visning av ett regeringsuppdrag, 2009:3, resultatet av en undersök-
ning under två veckor i mars 2009 avseende andelen inställda huvudförhandlingar i brottmål och orsakerna till att förhandlingarna ställs in. Vid undersökningen ställde Domstolsverket frågor till samtliga landets tingsrätter om såväl inställda som genomförda
37 I tabellen avses med processuellt hinder bl.a. nytt åtal, att ny personutredning behöver göras eller att försvarare eller tolk behöver förordnas.
Huvudförhandlingsmål SOU 2013:17
546
huvudförhandlingar. Resultatet visade att andelen inställda förhandlingar uppgick till 23 procent. Drygt hälften av förhandlingarna ställdes in samma dag som de skulle ha hållits. Huvudorsaken till att en huvudförhandling ställdes in var i 34 procent av fallen delgivningsproblem med den tilltalade. 15 procent av alla inställda förhandlingar ställdes in för att någon delgiven person uteblev. 20 procent av förhandlingarna ställdes in för att någon hade anmält förhinder i förväg. Ungefär i hälften av de fallen anmäldes förhindret mer än tre dagar före förhandlingen och i ca en tredjedel av fallen gjordes anmälan samma dag. Det innebär att drygt en tredjedel av inställda huvudförhandlingar ställs in trots att delgivning skett eller pga. att någon anmält förhinder.
Tabell 11.3 Orsaker till att huvudförhandlingar ställdes in
Orsak
1
Antal (totalt 530)
Andel av de inställda förhandlingarna (i procent)
Andel av det totala antalet förhandlingar (i procent)
Den tilltalade inte delgiven stämning och kallelse och inställde sig inte heller
182
34
8
Den tilltalade delgiven men inställde sig inte (och hade ej anmält förhinder)
67
13
3
Målsägande ej delgiven
9
2 mindre än 0,5
Vittne ej delgiven
7
1 mindre än 0,5
Målsägande/vittne delgiven men inställde sig inte
14
3 mindre än 1
Förhinder att närvara anmält i förväg2106
20
5
Annat procentuellt hinder3
145
27
6
1
Om det fanns mer än en orsak till att en huvudförhandling ställdes in skulle domstolarna ange huvudorsaken.
2
Med anmält förhinder avses t.ex. sjukdom, resa, arbete eller krockande förhandling.
3
Annat processuellt hinder kan vara t.ex. ny förhandling, nytt åtal, ny personutredning, förordnande av försvarare eller tolkbehov. (Källa: Domstolsverkets rapportserie 2009:3 s. 8 )
Riksrevisionen har beräknat kostnaden för att ställa in en huvudförhandling. Beräkningen visar att kostnaden är väsentligt högre för att ställa in en förhandling samma dag än när det sker i förväg. Den genomsnittliga kostnaden för inställda förhandlingar uppdelat efter när i tiden förhandlingen ställdes in framgår i tabellen nedan.
SOU 2013:17 Huvudförhandlingsmål
547
Tabell 11.4 Genomsnittlig kostnad (kr, avrundade tal) för inställda
förhandlingar uppdelat efter när i tiden förhandlingen ställdes in
Förhandlingen inställd…
Antal
Andel Medelkostnad
Samma dag
84
31 %
11 600
1–3 dagar innan
60
22 %
2 200
Mer än 3 dagar innan
128
47 %
550
(Källa: Riksrevisionen, RiR 2010:7, Inställda huvudförhandlingar i brottmål, s.
31)
Riksrevisionens beräkning visar att varje inställd förhandling är förenad med stora kostnader och att det är dyrare att ställa in en huvudförhandling samma dag. Beräkningarna visar också att kostnaderna beror på hur många olika aktörer och parter som är inblandade i målet.
Vårt uppdrag och övergripande överväganden 11.7.2
om åtgärder för att minska inställda förhandlingar
För att kunna minska det stora antalet inställda förhandlingar ska vi överväga om möjligheterna att avgöra mål i den tilltalades utevaro kan utvidgas samt analysera på vilka sätt det kan säkerställas att det i större utsträckning finns tillgång till sådan tillfredsställande utredning som gör utevarohandläggning möjlig. Vi ska också fundera över vad som kan göras för att få tilltalade och andra som har delgetts kallelse till förhandling att i större utsträckning också infinna sig vid denna.
Vår uppfattning är att åklagaren ska ta ett större ansvar för statens straffrättsliga talan och att parterna ska ges större inflytande över processen. Det ökade inflytandet innebär samtidigt att det kan ställas högre krav på parterna att medverka i processen. Domstolens uppgift bör enligt vår mening vara att ta ställning till åklagarens talan och se till att den enskilde får en rättssäker rättegång. Det är i ljuset av dessa utgångspunkter som våra överväganden och förslag ska ses.
Problemet med inställda förhandlingar kan inte lösas med enstaka åtgärder utan det krävs olika insatser. Ett välfungerande delgivningsförfarande är ett viktigt led i att undvika inställda förhandlingar. Här är det betydelsefullt att de möjligheter som finns att delge personer används på ett ändamålsenligt sätt och att myndigheterna samverkar så att delgivning kan ske. Vi berör frågan om vilken
Huvudförhandlingsmål SOU 2013:17
548
verkan ändringarna i rättegångsbalken om förenklad delgivning av stämning i brottmål har fått samt föreslår ändringar av reglerna i avsnitt 8.5.
En effektivare beredning av brottmålen är en annan viktig åtgärd för att undvika att förhandlingar behöver ställas in. Det leder till kortare handläggningstider med minskade risker för tilläggsåtal. Kortare handläggningstider minskar även risken för att de kontaktuppgifter som finns i målen blir inaktuella och därmed också att delgivningssvårigheter uppstår. De förslag vi för fram avseende ett särskilt brottmålsförfarande i erkända mål i tingsrätt förbättrar enligt vår uppfattning i sig förutsättningarna för en effektiv beredning av mål som ska avgöras efter huvudförhandling. Genom att införa ett särskilt förfarande vid erkända gärningar och utöka möjligheterna att avgöra mål efter skriftlig handläggning så minskar antalet mål som ska avgöras efter huvudförhandling. Det innebär att antalet inställda förhandlingar och kostnaderna som följer med det kan förväntas minska.38
En konsekvens av vår utgångspunkt att åklagaren alltid i åtalet ska ange ett yrkande i fråga om påföljd, är att han eller hon i de allra flesta mål ska inhämta utredning om den tilltalades personliga förhållanden (se avsnitt 8.4). Den tilltalade ska också föreläggas att svara på åtalet i alla mål (se avsnitt 8.3.3). Tydligare information och bättre kommunikation med den tilltalade bör generellt sett innebära en minskad risk för att förhandlingen måste ställas in.
Vi har vidare föreslagit utökade möjligheter att avgöra mål efter huvudförhandling som den tilltalade inte kommit till (se avsnitt 11.6). Dessa förslag samt vårt förslag i avsnitt 11.2.4 om utökade möjligheter till deldom bör minska antalet inställda förhandlingar.
Om en huvudförhandling måste ställas in är det rimligt att förhör med de personer som ändå inställt sig kan hållas i så stor utsträckning som möjligt. Vid den fortsatta handläggningen av målet kan de inspelade förhören spelas upp (se EMR-utredningens förslag angående detta, SOU 2012:93 s. 133–150).
Enligt våra direktiv skulle ett sätt att säkerställa att det finns tillfredsställande utredning som gör det möjligt att hålla huvudförhandling, trots att någon inte är personligen närvarande, kunna
38 Antalet inställda huvudförhandlingar minskade betydligt mellan år 2008 och 2009. Det beror sannolikt på att fler brottmål avgörs utan huvudförhandling. Den relativa andelen inställda huvudförhandlingar var konstant under samma period. Riksrevisionens rapport, RiR 2010:7, Inställda huvudförhandlingar i brottmål, s. 21.
SOU 2013:17 Huvudförhandlingsmål
549
vara att åklagaren ger in ljud- och bildupptagningar av polisförhör som kunde användas i rättegången. Vi har därför även övervägt om det kan finnas skäl att, i utevarosituationer, mjuka upp förbudet mot att åberopa skriftliga utsagor vid huvudförhandling (se avsnitt 11.7.4) .
Det är angeläget att rättegångsreglerna är utformade så att den som är åtalad för brott inte kan förhala ett avgörande genom att inte komma till en huvudförhandling. Det bör leda till konsekvenser. Det är dessutom viktigt att personer som ska höras i målet, målsäganden och vittnen, medverkar så att förhandlingen kan hållas. De medel som med nuvarande regler kan användas för att få någon att följa en kallelse till förhandling är vite, men också mer ingripande medel som hämtning och för tilltalade även häktning. Polishämtning och häktning innebär förhållandevis allvarliga ingrepp i den personliga integriteten. Det är ingrepp som det av olika skäl är angeläget att undvika men som samtidigt kan vara nödvändiga för att rättegången ska kunna genomföras.
Det finns olika orsaker till att delgivna personer inte kommer till en huvudförhandling i domstol. Det krävs därför olika typer av insatser för att förmå dem att infinna sig. Arbetet med detta måste bedrivas kontinuerligt och på olika plan. När vi har övervägt vad som kan göras för att få tilltalade och andra som delgetts kallelse till förhandling att i större utsträckning också infinna sig vid denna har vi valt att inriktat uppmärksamheten på vissa tänkbara åtgärder. Vi redogör för våra överväganden när det gäller sanktioner och tvångsmedel i avsnitt 11.7.3. I avsnitt 11.7.5 pekar vi på vikten av ett kontinuerligt och fortsatt kvalitetsarbete i domstolen och några andra åtgärder som kan bidra till färre inställda förhandlingar.
Sanktioner och tvångsmedel 11.7.3 Gällande rätt
Huvudregeln är att brottmål ska avgöras efter huvudförhandling (45 kap. 10 a § RB) och att åklagaren ska kallas till den (45 kap. 15 § RB). Kallelsen är inte sanktionerad med vite.
Den tilltalade är som huvudregel skyldig att inställa sig personligen till huvudförhandlingen. Han eller hon ska i första hand kallas med förläggande om vite. Finns det skäl att anta att den tilltalade inte skulle följa en kallelse att infinna sig personligen får rätten i
Huvudförhandlingsmål SOU 2013:17
550
stället besluta om hämtning (45 kap. 15 § andra stycket RB). Bestämmelserna gäller även den som har åtalats för medverkan till den gärning som åtalet rör (36 kap. 1 § fjärde stycket RB). Undantag från huvudregeln om personlig inställelse förutsätter att målet kan avgöras även om den tilltalade inte skulle komma till förhandlingen och att hans eller hennes närvaro kan antas sakna betydelse för huvudförhandlingen (21 kap. 2 § RB). I sådant fall ska den tilltalade i kallelsen upplysas om att målet kan komma att avgöras även om han eller hon inte kommer. Särskilda regler gäller inställelse för tilltalad som är anhållen eller häktad.
Målsägande som för talan, antingen om enskilt anspråk eller biträder åtalet, ska kallas vid vite att infinna sig personligen om inte närvaron kan antas vara utan betydelse för utredningen (11 kap. 5 § och 45 kap. 15 § RB). Målsägande som ska höras ska, liksom vittne, kallas personligen vid vite (36 kap. 7 § och 45 kap. 15 § RB). För sakkunnig saknas särskilda bestämmelser om kallelse. Skulle det behövas kan rätten med stöd av 9 kap. 7 § RB förelägga en sakkunnig vid vite att infinna sig till förhandlingen.
Om en person som fått del av domstolens kallelse inte kommer till huvudförhandlingen kan rätten besluta att det i kallelsen förelagda vitet ska dömas ut. Rätten ska också besluta att den tilltalade, målsägande eller vittne ska kallas på nytt vid vite eller hämtas. Beslut om hämtning innebär ett ingripande i en persons integritet som ska tillämpas restriktivt. När det gäller den tilltalade kan rätten därutöver, om det finns förutsättningar för det, besluta att den tilltalade ska häktas enligt 46 kap. 15 § RB.
Med hänsyn till proportionalitetsprincipen får häktning tillgripas endast om det inte med en mindre ingripande åtgärd går att få den tilltalade att medverka vid förhandlingen. Proportionalitetsprincipen innebär att minsta möjliga tvång ska användas för att nå det avsedda syftet och att tvångsmedel endast får användas om syftet med åtgärden inte kan uppnås genom mindre ingripande insatser. Uppräkningen av handlingssätt i 46 kap. 15 § RB utgår från den minst ingripande åtgärden.
För att ett tvångsmedel eller en sanktion ska komma i fråga måste rätten konstatera att målet inte kan avgöras trots att personen i fråga inte kommit till förhandlingen. Är det sannolikt att han eller hon har laga förfall för sin underlåtenhet att inställa sig får rätten inte döma ut vitet eller besluta om hämtning eller häktning (32 kap. 6 § RB).
SOU 2013:17 Huvudförhandlingsmål
551
Kallelser ska sanktioneras med vite. Vite ska bestämmas till det belopp som med hänsyn till vad som är känt om adressatens ekonomiska förhållanden och till omständigheterna i övrigt kan antas förmå honom eller henne att följa föreläggandet (3 § lagen [1985:206] om viten). Det finns inga minimi- eller maximibelopp. Normalt förelägger rätten ett vitesbelopp om 2 000 kr.
Vite får inte föreläggas den som inte fyllt 15 år (9 kap. 9 § RB). Den som är mellan 15–18 år förväntas däremot på egen hand kunna följa ett föreläggande att komma till huvudförhandlingen och kan därför som huvudregel föreläggas vite.
I 9 kap. 7 § RB och 3 § delgivningslagen (2010:1932) finns särskilda bestämmelser som begränsar domstolens möjlighet att använda vite vid delgivning med person utomlands.
Som tidigare nämnts kan rätten besluta om hämtning av en tilltalad som det finns anledning att anta inte skulle följa kallelsen att inställa sig personligen vid huvudförhandlingen. Hämtning kan ske antingen omedelbart eller till senare tillfälle.
Frågan om hämtning kan aktualiseras i samband med en förhandling eller dessförinnan, exempelvis om den tilltalade tidigare utan giltig ursäkt uteblivit från en förhandling eller om det annars finns en särskild anledning att anta att den tilltalade kommer att utebli från förhandlingen.
Rätten kan vidare besluta att en målsägande som ska höras och som inte personligen inställt sig vid huvudförhandlingen, i stället för att föreläggas ett nytt vite, ska hämtas till rätten antingen omedelbart eller till senare dag (46 kap. 14 § RB). Beslut om hämtning förutsätter att målsägandens närvaro är av betydelse för utredning av ansvarsfrågan. Ska målsäganden höras enbart avseende sin talan om enskilt anspråk, hindrar frånvaron inte att den frågan avgörs eller skiljs av att handläggas i ordningen för tvistemål. Hämtning får därför inte ske i sådant fall.
Även ett vittne som kallats vid vite att inställa sig vid förhandling kan hämtas till rätten (36 kap. 20 § RB).
Beslutet om hämtning kan antecknas i ett handläggningsprotokoll eller på annat sätt och skickas till polismyndigheten för verkställighet. Den som ska hämtas delges inte i förväg beslutet om hämtning och kallelsen till en ny förhandling eftersom hämtningen då kan försvåras. I princip gäller att den som ska hämtas inte får omhändertas tidigare än vad som är nödvändigt för att han eller hon ska kunna inställas omedelbart till sammanträdet (9 kap. 10 § första stycket RB).
Huvudförhandlingsmål SOU 2013:17
552
Ett beslut om hämtning kan i kvalificerade fall verkställas med s.k. förtida omhändertagande (9 kap. 10 § andra stycket RB). Ett sådant omhändertagande kan sägas motsvara ett kortare frihetsberövande och ska användas med stor restriktivitet. Förutom att förtida omhändertagande kan ske om ett tidigare hämtningsförsök har misslyckats, kan det användas om det finns särskild anledning till det på grund av vad som är känt om den som ska hämtas. Det kan röra sig om en person som saknar fast bostad eller kan förmodas hålla sig undan vid tiden för förhandlingen.
Vid förtida omhändertagande anger rätten den längsta tid som en person får vara omhändertagen, högst 18 timmar, utöver den tid som går åt för att denne omedelbart ska kunna inställas till förhandlingen. Det normala får anses vara att polismyndigheten anmäler till rätten om ett omhändertagande behöver ske tidigare än sex timmar innan transporten kan påbörjas. Rätten kan självmant fatta beslut om ett förtida omhändertagande. I ett sådant fall bör rätten dessförinnan samråda med polismyndigheten (jfr JO 2008/09, s. 66 ff.).
I rättsfallet NJA 1992 s. 555 dömdes en rådman för tjänstefel till dagsböter sedan Högsta domstolen (HD) bedömt att det inte hade funnits grund för ett beslut om förtida omhändertagande. Tjänstefelet bestod i att rådmannen i ett brottmål hade beslutat om hämtning till huvudförhandlingen och förtida omhändertagande av den tilltalade, trots att omständigheterna i målet inte, vare sig med hänsyn till målets beskaffenhet (brott mot resegarantilagen), den tilltalades person eller angelägenheten av att hon inställde sig till förhandlingen var sådana att det fanns grund för hämtning respektive sådant omhändertagande. Rådmannen medgav de faktiska omständigheterna, men bestred ansvar för brott och menade att det funnits rättslig grund för besluten. HD anförde att det i allmänhet bl.a. bör beaktas att beslut om förtida omhändertagande fattas utan föregående kommunicering med berörda parter och att det då lätt kan inträffa att underlaget är bristfälligt. HD konstaterade även att ett sådant beslut omedelbart går i verkställighet. Domstolen slog därtill fast att det var fråga om en ganska alldaglig situation, att den tilltalade hade anställning, att hon inte förekom i kriminalregistret, att hon hade hörts under förundersökningen och hade inställt sig till huvudförhandling i ett tidigare mål. Något försök att hämta henne hade inte skett. Vidare konstaterades att det inte var fråga om någon grov brottslighet. Det förhållandet att den tilltalade kände till tiden för den utsatta huvudförhandlingen och att hon förklarat att hon inte avsåg att inställa sig till den, ansågs inte
SOU 2013:17 Huvudförhandlingsmål
553
motivera ett förtida omhändertagande. Inte heller kunde tidigare delgivningssvårigheter eller att upplysningar fanns om en annan adress än den som förekom i handlingarna i målet, ge anledning till ett sådant beslut. Sammantaget ansåg domstolen inte att det hade funnits grund för ett förtida omhändertagande.
Som ett yttersta medel för att få en tilltalad som inte kommit att infinna sig till en förhandling kan rätten besluta att häkta honom eller henne (46 kap. 15 § första stycket 3 RB). Det krävs att förutsättningarna för häktning i 24 kap. RB är uppfyllda. Beslutet får inte fattas utan att åklagaren och eventuell försvarare har fått tillfälle att yttra sig.39Häktning i detta syfte tillgrips sällan.
Förändringsbehovet
När det gäller sanktioner och tvångsmedel visar en undersökning som Domstolsverket genomfört att hämtningsförsök prövats men misslyckats i en procent av de inställda förhandlingarna i undersökningen. I en procent av genomförda förhandlingar under samma period hade hämtning lyckats (Domstolsverkets rapportserie 2009:3,
Huvudförhandlingar i brottmål, Redovisning av ett regeringsuppdrag, s. 16). Beslut om häktning är ännu mer ovanligt.
Resultatet av vår målundersökning talar i samma riktning. I de 1 505 mål som undersökningen omfattade hade någon huvudförhandling ställts in i drygt 17 procent av målen (258 mål). I 15,3 procent av målen (230 mål) beslutades inte om några sanktioner eller tvångsmedel. I 14 fall beslutades om vite för den tilltalade och i ett fall om vite för målsäganden. I ett fall fattades beslut om hämtning av målsäganden och i ett fall om häktning av den tilltalade. I tio fall vidtogs flera av åtgärderna vite, hämtning eller häktning. Undersökningen indikerar att det är ovanligt att domstolen beslutar om hämtning eller häktning för att få en person att inställa sig till huvudförhandling.
Vid de diskussionsmöten som vi har hållit med brottmålsadvokater, domare och åklagare efterfrågades inte ytterligare tvångsmedel eller sanktioner för att förmå personer att komma till huvudförhandlingen. Vid diskussionerna påtalades däremot att hanteringen av utevarosituationer skiljer sig åt mellan olika domare och domstolar. Det som lyftes fram särskilt av domare var att det kan
39NJA 1992 s. 499, jfr JO-beslut den 31 maj 2005.
Huvudförhandlingsmål SOU 2013:17
554
behöva tydliggöras i vilken ordning vite, hämtning och häktning kan tillgripas och vad som krävs för att en mer ingripande åtgärd ska kunna användas. Vid nämnda diskussionsmöten och även i tidigare undersökningar har det sagts att bestämmelsen i 46 kap. 15 § RB är svårtolkad och bör förtydligas.
Uppfattningen har därtill framförts till oss att det kan finnas en osäkerhet bland domare om hur reglerna vid utevarohandläggning ska tillämpas.
Till detta kommer att Justitieombudsmannen (JO) vid olika tillfällen har haft synpunkter på hur domstolar tillämpar exempelvis regeln om häktning vid utevaro.40
Tidigare överväganden
Domstolsverkets dåvarande arbetsgrupp för processrättsliga frågor har tidigare behandlat lagtextens utformning i 46 kap. 15 § RB och övervägt om bestämmelsen kunde utformas så att den först berörde möjligheten till avgörande i utevaro enligt 46 kap. 15 a § RB (enligt lagen i nuvarande lydelse) eller att omedelbart hämta den tilltalade till förhandlingen.41Därefter, menade gruppen, borde bestämmelsen behandla de alternativ som finns när en förhandling måste ställas in. Möjligheten att på nytt förelägga vite borde enligt arbetsgruppen nämnas sist. Vidare föreslogs att häktningsförutsättningarna borde övervägas före alternativen hämtning till en senare dag och vite. Detta eftersom arbetsgruppen ansåg att det vore ett effektivt sätt för att säkra att nästa förhandling inte ställs in på grund av att den tilltalade uteblir.
Regeringen ansåg att uppräkningen av handlingssätt borde utgå från den minst ingripande åtgärden, såsom nu är fallet. En hänvisning, till reglerna om häktning, som tidigare inte funnits, infördes dock. Det placerades sist i paragrafen med hänsyn till proportionalitetsprincipen.
40 T.ex. JO diarienr 4595-2004, 1189-2007 och 1266-2010. 41Prop. 2000/01:108 s. 20 ff. Åtgärder mot inställda huvudförhandlingar i brottmål vid
tingsrätterna m.m.
SOU 2013:17 Huvudförhandlingsmål
555
Tydligare regler om tillämpning av sanktioner och tvångsmedel
Förslag och bedömning: Om en person som delgetts kallelse
till huvudförhandling uteblir och målet inte går att avgöra på grund av det ska rätten ta ställning till frågan om utdömande av ett förelagt vite och fatta beslut om målets fortsatta handläggning. Om det inte finns särskilda skäl mot det ska rätten besluta om hämtning av den person som uteblivit. Är fråga om en tilltalad och det är sannolikt att han eller hon inte kan hämtas ska rätten i stället besluta att den tilltalade ska häktas, om det finns förutsättningar för det enligt 24 kap. RB. I annat fall ska rätten besluta att kalla den person som uteblivit på nytt vid vite.
Det bör i kallelsen till huvudförhandling av en tilltalad anges att fråga om häktning kan komma att prövas vid förhandlingen.
Som framhållits inledningsvis varierar orsakerna till att personer som kallats till en huvudförhandling inte kommer till domstolen. Klart är emellertid att lagstiftaren har avsett att de sanktioner och tvångsmedel som finns för att förmå delgivna personer att inställa sig till en förhandling ska användas. Med nuvarande ordning har domstolen möjlighet att döma ut vite, besluta om hämtning och, vad gäller den tilltalade, även besluta om häktning för att en förhandling ska kunna genomföras. Vi har övervägt men avfärdat behovet av nya former av sanktioner eller tvångsmedel. Det finns redan kraftfulla medel som kan användas för att undvika inställda förhandlingar, men dessa utnyttjas inte i särskilt stor utsträckning.
Man skulle kunna föreslå skärpta sanktioner t.ex. genom en generell höjning av vitesbeloppets storlek för att få större påtryckningseffekt. Vi har inget underlag för att påstå att utdömande av vite och beslut om nytt vite har den inverkan att fler personer följer en kallelse till en ny förhandling. Den praktiska betydelsen av att förelägga ett nytt, förhöjt vite torde enligt våra antaganden inte vara särskilt stort. Vi föreslår därför inte någon sådan ändring.
Vad gäller hämtning kan påpekas att resurserna för att genomföra hämtning varierar i landet. Förutsättningarna är också väldigt olika i olika domsagor. Exempelvis skiljer sig geografiska avstånd och lokalkännedom åt i de större städerna och på de mindre orterna. Det är vår erfarenhet att verkställighetsrutinerna också fungerar olika väl. Det krävs en väl fungerande samverkan mellan polismyndigheten och domstolen för att hämtning ska fungera.
Huvudförhandlingsmål SOU 2013:17
556
Vikten av god samordning förtjänar därför att understrykas. Vad avser hämtning, men även häktning, har det inte för oss framhållits att det finns verkställighetssvårigheter som behöver kommas till rätta med och som beror på att processreglerna inte är ändamålsenliga.
Från tid till annan har diskussioner förts om att hämtningsinstitutet är mindre effektivt, eftersom det är svårt att verkställa hämtningen i tid. Nuvarande lagstiftning ger en möjlighet till omhändertagande i högst 18 timmar tidigare, än vad som är nödvändigt för att en person ska kunna inställas till förhandlingen. I större domsagor kan det möjligtvis finnas behov av förtida omhändertagande för att ett hämtningsbeslut ska kunna verkställas i tid. Det har emellertid inte framkommit att tidsgränserna skapar så omfattande praktiska problem att det i nuläget finns anledning att ändra bestämmelsen i 9 kap. 10 § RB. Som en jämförelse kan i sammanhanget nämnas att man i Finland får ta part, vittne eller annan som ska höras i förvar i upp till fem dygn, transporttiden inräknad, om domstolen har beslutat om hämtning. Tiden för frihetsberövandet var tidigare tre dagar men utsträcktes till fem dagar i syfte att minska antalet huvudförhandlingar som måste ställas in.42
Däremot kan den försiktiga slutsatsen dras av såväl Domstolsverkets undersökning som målundersökningen att hämtning och häktning används av domstolarna i mycket begränsad omfattning. Ett skäl till det kan vara att det finns tveksamheter kring när åtgärderna kan användas och om de kan anses stå i proportion till betydelsen av att rättegången går att genomföra. Lagstiftningen bör här ge tydligare ledning. Rädsla för att göra fel och en ovilja att använda tvångsmedel i onödan kan vara en orsak till att vissa domare kan vara mindre benägna att använda rättegångsbalkens bestämmelser fullt ut.
Att sanktioner och tvångsmedel enligt 46 kap. 15 § RB får användas först sedan rätten konstaterat att målet inte kan avgöras utan att den tilltalade är personligen närvarande framgår av lagtexten. Det finns dock skäl att göra tydligt att rätten i varje enskilt fall ska fatta ett beslut om målets fortsatta handläggning i samband med att en huvudförhandling ställs in och att rätten ska fatta beslut i fråga om utdömande av eventuellt vite. Det behöver dessutom
42 Lagen om rättegång i brottmål, 12 kap. 33 § och 17 kap. 36 § och prop. RP 271/2004 rd, s. 1
SOU 2013:17 Huvudförhandlingsmål
557
klarläggas i vilken ordning samt i vilka fall domstolen ska besluta om vite, hämtning eller häktning inför en ny huvudförhandling.
Om en person som vid vite kallats att inställa sig till en huvudförhandling uteblir, ska vitet normalt dömas ut. Det kan sägas framgå motsatsvis av reglerna i 32 kap. 6–8 §§ RB om laga förfall vid underlåtenhet att följa rättens beslut att infinna sig vid rätten. Det finns enligt vår mening anledning att lagfästa att rätten, om förhandlingen måste ställas in till följd av någons utevaro, ska ta ställning frågan om utdömande av det förelagda vitet. Givetvis ska bestämmelserna om laga förfall i 32 kap. 6–8 §§ RB beaktas vid en sådan prövning. Det innebär enbart en kodifiering av den tillämpning som lagstiftaren har avsett enligt nuvarande ordning. Vi föreslår således att bestämmelserna avseende målsägande och tilltalade i 46 kap. 14–15 §§ RB ska ändras. När det gäller vittnen som har kallats till en förhandling men uteblivit är förfarandereglerna gemensamma för tvistemål och brottmål, se 36 kap. 20 § RB. Motsvarande ställningstagande ska självfallet även göras av rätten såvitt avser vittnen.
Lagtexten i 46 kap. 15 § RB är utformad så att den ska ge vägledning när det gäller domstolens val av handläggningssätt när en huvudförhandling ställs in. Enligt den nuvarande bestämmelsens ordalydelse ska rätten först pröva om målet kan avgöras trots att den tilltalade inte kommit dit. Åtgärderna i uppräkningen därefter är alternativa men först anges den minst ingripande åtgärden, vite, följt av hämtning och sist den mest ingripande insatsen, häktning. Lagtexten bör ändras så att den anger en annan ordning i vilken rätten ska överväga de olika åtgärderna.
När en person som delgetts kallelse till huvudförhandling uteblir och målet därför inte går att avgöra föreslår vi att rätten, utöver att ta ställning till om ett förelagt vite ska dömas ut, i första hand ska besluta om hämtning om inte särskilda skäl talar mot det. Vidare menar vi att rätten som huvudregel redan efter ett misslyckat hämtningsförsök ska kunna häkta den tilltalade om förutsättningarna för det i övrigt är uppfyllda. Möjligheten att kalla till ny huvudförhandling vid vite ska finnas kvar, men användas först om hämtning eller häktning inte kommer i fråga.
Proportionalitetsprincipen innebär att minsta möjliga tvång ska användas för att nå det avsedda syftet och att ett tvångsmedel endast får användas om syftet med åtgärden inte kan uppnås genom mindre ingripande insatser.
Huvudförhandlingsmål SOU 2013:17
558
Den minst ingripande åtgärden när en delgiven person uteblir från huvudförhandling är att besluta att han eller hon ska kallas på nytt vid vite eller förhöjt vite. Inte sällan leder ett nytt vitesföreläggande inte till något annat än att en ny huvudförhandling behöver ställas in.43 Möjligheten att förelägga vite bör finnas kvar men tillämpas först i fall hämtning eller häktning inte är aktuella åtgärder. Om vitet inte haft avsedd effekt som påverkansmedel inför det första huvudförhandlingstillfället, kan man enligt vår uppfattning utgå från att det inte är en verkningsfull sanktion. Ett till synes verkningslöst medel bör enligt vår uppfattning inte tillgripas vid ett andra tillfälle enbart på grund av att det är mindre ingripande än övriga alternativ.
Kan målet inte avgöras utan att den tilltalade, målsäganden eller ett vittne är personligen närvarande vid förhandlingen, är det vår uppfattning att rätten i första hand ska överväga möjligheten till hämtning.
Hämtning är visserligen en ingripande åtgärd som rör en persons frihet och integritet. Den som hämtas kan bli underkastad en frihetsinskränkning även viss tid innan han eller hon ska inställas för rätten. Det är en sådan begränsning som enligt 2 kap. 21 § RF inte får gå utöver vad som är nödvändigt med hänsyn till ändamålet som har föranlett den. Vid en avvägning mellan ingreppet i den enskildes frihet och betydelsen av det ändamål som hämtning tjänar, ska hämtning framstå som en proportionerlig åtgärd med hänsyn till målets beskaffenhet och vad det rör, den enskildes person eller omständigheterna i övrigt. Framstår åtgärden som alltför ingripande är det ett särskilt skäl mot att besluta om hämtning. Vi vill dock framhålla att hämtningssanktionen inskärper rättegångens betydelse och vikten av att mål avgörs inom rimlig tid. Om ett mål inte kan avgöras utan att den kallade kommer till förhandlingen bör det i de allra flesta fall ses som ett proportionerligt beslut att hämta personen i fråga till rätten. Förhörspersonen har fått information om rättegången. För att inte rättsväsendet ska förlora i trovärdighet och av effektivitetsskäl bör hämtning normalt anses vara en välavvägd åtgärd. Till det kommer respekten för dem som ändå kommit till förhandlingen
Beslut om hämtning ska, under förutsättning att det anses som proportionerligt, fattas om det inte av utredningen i målet framgår
43 Fitger m.fl., Rättegångsbalken, kommentaren till 46 kap. 15 §.
SOU 2013:17 Huvudförhandlingsmål
559
att den person det berör saknar känd adress eller det av annat skäl framstår som en utsiktslös åtgärd. Kan hämtning inte förväntas vara en framgångsrik åtgärd såvitt gäller den tilltalade ska rätten i stället överväga att häkta honom eller henne.
Saken i brottmålet rör den tilltalades eventuella straffansvar. Vittnen och målsägande som brottsoffer berörs av processen på ett annat sätt än tilltalade. Ingreppet i deras personliga frihet kan på sätt och vis jämförelsevis sägas vara större. Det får beaktas vid avvägningen mellan nödvändigheten av att förhörspersonen hämtas och betydelsen av ingreppet. Det kan vara fråga om en målsägande som har blivit utsatt för fysiska eller psykiska övergrepp eller ett vittne som upplever en stark press i anledning av rättegången. Dessa och andra liknande omständigheter måste beaktas i det enskilda fallet vid bedömningen av om hämtning är en proportionerlig åtgärd för att förmå den enskilde att inställa sig vid rättegången.
Vid dessa överväganden är det viktigt att komma ihåg att många mål går att avgöra efter huvudförhandling i den tilltalades utevaro. Det är således främst i mål avseende grövre brott som sanktionerna kommer aktualiseras.
I kallelsen till huvudförhandling upplyses den tilltalade normalt om dels att målet kan komma att avgöras även om han eller hon inte personligen är närvarande vid förhandlingen, dels att han eller hon i annat fall kan bli skyldig att betala vite eller bli hämtad till tingsrätten av polisen. Eftersom vi föreslår en utvidgning av möjligheten att avgöra mål utan att den tilltalade är personligen närvarande, kan det hävdas vara en oproportionerligt sträng åtgärd att besluta om hämtning i de fall den tilltalade inte följer kallelsen. Vi menar emellertid att sanktionen snarare understryker vikten av personlig närvaro. Hämtning ska bara beslutas i de fall sådan närvaro är nödvändig. I de fall det är nödvändigt för att målet ska kunna avgöras att en person inställer sig vid rätten, bör det som huvudregel också anses motiverat att rätten beslutar om hämtning.
Ett alternativ till förslaget för den tilltalade vore att rätten beslutade om häktning redan vid det första tillfället som den tilltalade uteblir från en förhandling som han eller hon fått del av kallelse till. Detta trots att häktning är en mer ingripande åtgärd än utdömande av vite och hämtning. Det bör enligt vår mening inte ske annat än i klara undantagsfall. Beslut om häktning är ett proportionerligt alternativ först om rätten bedömer att det är lönlöst att besluta om hämtning och att kallelse med nytt vite skulle sakna verkan. Mindre ingripande åtgärder måste alltså bedömas som
Huvudförhandlingsmål SOU 2013:17
560
utsiktslösa för att ingreppet ska stå i proportion till det intrång eller men som häktning innebär för den tilltalade. I kallelsen till huvudförhandlingen bör den tilltalade upplysas om att rätten kan komma att pröva fråga om häktning i samband med förhandlingen. Hans eller hennes frånvaro innebär i så fall inte hinder mot att pröva häktningsfrågan. Det följer av gällande rätt att åklagaren och närvarande offentlig försvarare ska ges tillfälle att yttra sig innan rätten fattar beslut avseende häktning.44
En tilltalad får i normalfallet anses undandra sig lagföring om han eller hon utan godtagbart skäl uteblir från en huvudförhandling. Det finns därför grund att häkta den tilltalade om han eller hon inte är personligen närvarande vid förhandlingen. Har rätten beslutat om hämtning av den tilltalade till ett tidigare rättegångstillfälle och hämtningsförsöket har misslyckats, ska rätten överväga att häkta den tilltalade om övriga förutsättningar för det är uppfyllda.
I de flesta fall krävs det att den tilltalade är på sannolika skäl misstänkt för ett brott för vilket det är föreskrivet fängelse i minst ett år. Skälen för att häkta den tilltalade måste vidare uppväga det intrång eller men i övrigt som åtgärden innebär för den tilltalade eller för något annat motstående intresse. Ett misslyckat försök att hämta den tilltalade, som inte beror på bristfälligt genomförande av den verkställande myndigheten, bör normalt sett innebära att det får anses sannolikt att ett nytt beslut om hämtning inte kommer att lyckas. För att målet ska kunna avgöras i rimlig tid är det då i normalfallet proportionerligt att rätten beslutar om häktning i stället för ett fatta ett nytt beslut om att hämta den tilltalade. Betydelsen av att målet kan avgöras får som huvudregel anses väga tyngre än den olägenhet som häktning medför för den tilltalade. I undantagsfall kan den brottslighet som målet rör, den tilltalades person eller omständigheterna i övrigt leda till att beslut om häktning framstår som alltför ingripande. Har åklagaren yrkat att påföljden bestäms till böter får rätten självfallet inte besluta att häkta den tilltalade. Rätten får då i stället överväga hämtning, eventuellt med förtida omhändertagande, eller i sista hand kallelse på nytt vid vite.
Mot förslaget kan hävdas att hämtnings- och häktningsreglerna inte skulle vara förenliga med Europakonventionens artikel 5.1 b. Enligt den bestämmelsen får frihetsberövande ske när någon är
44 Jfr JO-beslut den 31 maj 2005, diarienr 4595-2004, och däri gjorda hänvisningar.
SOU 2013:17 Huvudförhandlingsmål
561
lagligen arresterad eller på annat sätt berövad friheten, antingen därför att han underlåtit att uppfylla en domstols lagligen meddelade föreläggande eller i syfte att säkerställa ett fullgörande av någon i lag föreskriven skyldighet.
Regleringen innebär att det måste vara fråga om en preciserad skyldighet som den enskilde inte uppfyller och även finnas en underlåtenhet från hans eller hennes sida.45I domstolens föreläggande kallas den tilltalade att närvara personligen vid huvudförhandlingen men upplyses samtidigt i många fall om att målet kan komma att avgöras även om han eller hon inte kommer dit. Den upplysningen gör enligt vår uppfattning inte skyldigheten otydlig eller oprecis. Att häkta en tilltalad som inte kommer till förhandlingen står därför inte i strid med konventionen.
Förundersökningsförhör 11.7.4
Ett sätt att säkerställa att det i större utsträckning finns tillgång till sådan tillfredsställande utredning som gör utevarohandläggning möjlig skulle enligt direktiven kunna vara att åklagaren ger in ljud- och bildupptagningar av polisförhör. Vi ska enligt vårt uppdrag överväga i vad mån det bör vara tillåtet att vid utevaro använda sådana upptagningar vid huvudförhandlingen.
Förhör under förundersökningen dokumenteras i normalfallet genom att en uppteckning görs av förhörsutsagan, dvs. förhörsledaren gör anteckningar i konceptform av vad som sagts av betydelse under förhöret, som sedan läses upp för och granskas av den person som har förhörts.
Förundersökningsutredningen har i sitt slutbetänkande,
Förundersökning – objektivitet, beslag, dokumentation m.m., SOU 2011:45, föreslagit att en bestämmelse ska införas som anger att
förhör får dokumenteras genom en ljud- eller bildupptagning. Fördelarna med att dokumentera förhören på ett sådant sätt är många med hänsyn till dels effektiviteten hos de brottsutredande myndigheterna, dels de enskildas rättsäkerhet. Förundersökningsutredningen har därför föreslagit att inspelning ska få ske i större utsträckning än som sker i dag. Med hänsyn till de nackdelar som
45 Se Lagrådets yttrande i prop. 1986/87:89 s. 250 f och där gjorda hänvisningar till uttalanden av Europadomstolen. Yttrandet lämnades över Rättegångsutredningens förslag att rätten skulle kunna besluta om hämtning av bl.a. vittnen och målsägande i brottmål även i fall då den som skulle infinna sig inte tidigare hade uteblivit från någon förhandling.
Huvudförhandlingsmål SOU 2013:17
562
följer med en långtgående skyldighet att spela in förhör, bl.a. i form av ökade kostnader och praktiska svårigheter, har utredningen inte föreslagit att inspelning ska vara obligatorisk. I stället har man angett att det i varje enskilt fall ska göras en bedömning utifrån särskilt angivna kriterier om en inspelning är motiverad och i så fall om såväl ljud som bild eller enbart ljud ska spelas in. De omständigheter som främst ska beaktas är, enligt utredningen, om det finns en påtaglig risk för att den hörde återtar sina uppgifter i senare förhör samt brottets svårhet, utsagans betydelse och den hördes personliga förhållanden. Hinder exempelvis pga. förhållandena på platsen eller tekniska problem kan göra att en inspelning kan underlåtas även i dessa fall. Enligt Förundersökningsutredningens förslag ska förundersökningsförhör som dokumenterats genom inspelning skrivas ut i helhet eller i sammanfattning. Samtliga inspelningarna ska därtill arkiveras.
Det fördelar som Förundersökningsutredningen framförallt har lyft fram med inspelning av förundersökningsförhör är att inspelningen medför en klart förbättrad kvalitet på dokumentationen från förhören i jämförelse med den som finns i dag. Med inspelade förhör uppstår det sannolikt även färre meningsskiljaktigheter i domstol om vad någon sagt eller inte sagt under förundersökningsförhöret samt färre ifrågasättanden avseende omständigheterna kring detta. Förutom att underlaget blir bättre kan åklagaren åberopa dokumentation om hur förhöret har gått till och vad som har sagts i de fall den som ska höras i tingsrätten ändrar sina uppgifter, vägrar att uttala sig eller gör gällande att förundersökningsförhöret inte gått rätt till.
Gällande rätt
Vid ett avgörande efter huvudförhandling som den tilltalade inte kommit till ska saken prövas utifrån det processmaterial som har lagts fram vid förhandlingen. Det innebär att enbart den muntliga och skriftliga bevisning som tagits upp vid förhandlingen kan läggas till grund för rättens bedömning.
I svensk rätt är i princip alla typer av bevis tillåtna. Grundprincipen om bevisomedelbarhet gör att en berättelse om en omständighet av betydelse i rättegången som huvudregel ska läggas fram vid ett förhör inför rätten. Denna princip finns reglerad i 35 kap. 8 § RB. I bestämmelsen anges att bevis som huvudregel ska tas upp vid
SOU 2013:17 Huvudförhandlingsmål
563
huvudförhandling om en sådan hålls. Principen anses inte gälla sådan utredning som läggs fram i påföljdsfrågan (se Ekelöf m.fl.,
Rättegång, femte häftet, 8 uppl. s 187 f).
I konsekvens med kravet på bevisomedelbarhet finns ett förbud i 35 kap. 14 § RB mot att lägga fram en skriftlig berättelse som någon avgett i anledning av en redan inledd rättegång eller en uppteckning av en berättelse, som någon i anledning av en sådan rättegång lämnat inför åklagare eller polismyndighet eller annars utom rätta. Bestämmelsen gäller också ljud- eller ljud- och bildupptagning av en berättelse. Bestämmelsen har flera undantag. Enligt undantagen får en sådan skriftlig berättelse åberopas som bevis i rättegången - om det är särskilt föreskrivet, - om förhör med den som lämnat berättelsen inte kan hållas inför
rätten eller - om det finns särskilda skäl med hänsyn till de kostnader eller
olägenheter som ett förhör vid eller utom huvudförhandling kan antas medföra, vad som kan antas stå att vinna med ett sådant förhör, berättelsens betydelse och övriga omständigheter.
Förbudet mot att som bevis åberopa skriftliga berättelser gäller enbart i fall den som lämnat berättelsen inte hörs i målet. I vilken omfattning en skriftlig uppteckning får användas vid förhör med honom eller henne regleras i andra bestämmelser; för vittnen i 36 kap. 16 § andra stycket RB och för målsägande och tilltalade i 37 kap. 3 § första stycket RB.
Ett exempel enligt första om-satsen är möjligheten för rätten att vid en huvudförhandling i målsägandens eller den tilltalades utevaro lägga fram ur handlingarna vad han eller hon sagt (46 kap. 6 § tredje stycket RB). Vidare finns det när det gäller skriftliga vittnesberättelser särskilda regler avseende bevisupptagning som har skett utomlands (35 kap. 12 § RB och lagen [1946:817] om bevisupptagning vid utländsk domstol och lag [2000:562] om internationell rättslig hjälp i brottmål).
Förbudet mot att använda skriftliga berättelser gäller enligt andra om-satsen inte om förhör inte kan hållas med den som lämnat berättelsen. Enligt förarbetena avses t.ex. situationen när den som lämnat en skriftlig berättelse inte kan höras pga. varaktig sjukdom eller att han eller hon har avlidit. Bestämmelsen avser
Huvudförhandlingsmål SOU 2013:17
564
också situationen när den som lämnat berättelsen finns på okänd ort och det kan antas att han eller hon inte kan anträffas. Regelmässigt anses åberopade förhör med barn som har hållits under förundersökningen kunna tillåtas enligt denna bestämmelse.
Enligt tredje om-satsen ska nyttan med ett muntligt förhör ställas inte bara mot kostnaderna som är förenade med ett förhör vid huvudförhandlingen utan även mot bl.a. den tid som står att vinna om den skriftliga berättelsen i stället får åberopas och berättelsens betydelse. Med berättelsens betydelse avses framförallt dess betydelse för målets utgång. Rätten bör i en viss given situation kunna vara mer frikostig med att tillåta skriftliga berättelser i bagatellmål än i mål om stora värden eller mål om grova brott.46Som exempel kan en polismans anteckningar från rutiningripanden vid ett större antal förseelser regelmässigt godtas som bevisning i stället för att han eller hon ska kallas till förhör (prop. 1986/87:89 s. 173).
Bestämmelsen i 35 kap. 14 § RB är tvingande. Parterna kan alltså inte i brottmål komma överens om att acceptera att en skriftlig berättelse läggs fram.
Förbudet mot att åberopa en skriftlig berättelse bör inte ändras
Bedömning: Förbudet i 35 kap. 14 § RB mot att åberopa en
skriftlig berättelse som bevis i rättegången bör inte ändras.
Bestämmelsen i 46 kap. 6 § RB att rätten vid behov ska lägga fram vad den tilltalade eller målsäganden tidigare har anfört ur handlingarna när han eller hon uteblir från en huvudförhandling är teknikneutral. Den innebär att det redan i dag finns en möjlighet för rätten att i en tilltalads eller målsägandes utevaro spela upp en upptagning av förundersökningsförhöret eller lägga fram en utskrift av inspelningen av förhöret ur handlingarna i målet. Vi ser ingen anledning att ändra detta. Åklagaren bör självfallet ge in bästa tänkbara dokumentation av förhör från förundersökningen till domstolen. Det är tveklöst så att ljud- och bildupptagningar innebär ett bättre underlag för domstolens bedömning än de anteckningar från polisförhören som i normalfallet görs i konceptform av vad som
46 Fitger m.fl., Rättegångsbalken, kommentaren till 35 kap. 14 §.
SOU 2013:17 Huvudförhandlingsmål
565
sagts och som den hörde fått uppläst för sig. Med Förundersökningsutredningens förslag kan dokumentationen av förhören förväntas bli bättre och därmed bör det också bli vanligare att rätten kan spela upp förundersökningsförhör vid en förhandling.
I utevarosituationer finns det processekonomiska skäl som kan tala för att det borde kunna göras ytterligare avsteg från principen om bevisomedelbarhet än vad som accepteras i dag. Möjligheten enligt 35 kap. 14 § första stycket 1 RB att ur handlingarna lägga fram vad den tilltalade eller en målsägande tidigare har anfört gör att det framförallt är av praktisk betydelse om uppspelningar av polisförhör med vittnen eller målsägande som ska höras i målet kan tillåtas i fler situationer. I dag är det framförallt mål i vilka den tilltalade erkänt gärningen och det inte förekommer någon muntlig bevisning som avgörs med stöd av bestämmelsen i 46 kap. 15 a § RB. Om ett vittne eller målsägande som ska höras inte inställer sig till en förhandling så kan målet, med nuvarande ordning, normalt sett inte avgöras om inte begäran om förhör återtas eller bevisningen avvisas.
Vi har övervägt en uppmjukning av förbudet i 35 kap. 14 § RB mot att lägga fram en skriftlig berättelse som bevis i rättegången. Förbudet att lägga fram en skriftlig berättelse eller uppteckning mjukades upp såvitt gäller tvistemål i samband med EMR-reformen (se SOU 2001:103 s. 246 ff. och prop. 2004/05:131 s. 166 ff.). Ett alternativ skulle kunna vara att på motsvarande sätt som i tvistemål ge parterna visst inflytande över vilka bevis som kan läggas fram inför rätten. Parterna får anses ha den bästa möjligheten att bedöma bevisningen och skulle därför kunna få inflytande över presentationsformen.
En skriftlig berättelse anses ofta ha ett lågt bevisvärde. Det är därför mindre sannolikt att parterna skulle vara eniga om att en sådan berättelse kan läggas fram, i varje fall om beviset skulle ha annat än ett väldigt lågt bevisvärde. Den praktiska betydelsen av att tillåta skriftliga berättelser i större utsträckning kan därför ifrågasättas. Det ska även framhållas att en upptagning av ett förhör som hållits under förundersökningen, som tidigare nämnts, har ett lägre bevisvärde än om förhöret kan hållas under rättegången (jfr rättsfallet NJA 1993 s. 68).
Att tillåta upptagningar av förhör under förundersökningen som bevismedel i rättegången är inte i och för sig oförenligt med Europakonventionen. Däremot följer av Europadomstolens praxis att det är i strid mot artikel 6, punkten 3 d, att enbart lägga uppgifter som
Huvudförhandlingsmål SOU 2013:17
566
lämnats inför polis eller åklagare till grund för en fällande dom utan att uppgiftslämnaren hörts inför rätten och den tilltalade eller dennes ombud inte i annat sammanhang fått tillfälle att ställa frågor. Det krävs således i regel även annan bevisning till stöd för uppgifterna för en fällande dom.
Domstolsverkets granskning Huvudförhandlingar i brottmål.
Redovisning av ett regeringsuppdrag, 2009:3 s. 8, visar att 13 procent
av inställda förhandlingar ställdes in på grund av att en delgiven tilltalad inte kom till förhandlingen. Motsvarande siffra för målsägande eller vittne var sammanlagt tre procent. Det reella behovet av en lagändring framstår därför inte heller som överhängande.
Om Förundersökningsutredningens förslag genomförs kommer sannolikt fler förhör under förundersökningen att spelas in. Inspelning lär dock i första hand bli aktuellt i mål om grova brott och i situationer när det finns stor risk för att den hörde återtar sina uppgifter. I dessa situationer ter det sig i än högre utsträckning mindre lämpligt att förundersökningsförhör läggs fram som bevis i stället för att förhör hålls inför rätten. Det bör alltså vara fråga om ett fåtal mål där det finns tillgång till förundersökningsförhör som skulle kunna läggas fram vid tingsrätten.
I sammanhanget bör det även uppmärksammas att EU-kommissionen lagt fram ett förslag till direktiv om rätt till advokat i straffrättsliga förfaranden och rätt till kontakt med tredje part vid frihetsberövanden.47I förslaget föreslås bl.a. begränsningar i möjligheten att som bevisning i rättegången använda uttalanden som en misstänkt eller tilltalad gjort utan att en advokat varit närvarande. Förslaget skiljer sig i dessa delar från principen i svensk rätt om fri bevisföring, dvs. att rätten ska pröva allt som förekommit i målet, 35 kap. 1 § första stycket RB. I svensk rätt är som huvudregel alla bevismedel tillåtna, med de undantag som finns exempelvis avseende skriftliga utsagor. Genomförs förslaget innebär det en ytterligare begränsning av tillämpningsområdet för att använda inspelningar av förhör, men även av skriftliga förhörsuppgifter.
Sammanfattningsvis anser vi alltså inte att det i nuläget finns tillräckliga skäl att mjuka upp kravet på bevisomedelbarhet ens om parterna är överens om det för att målet ska kunna avgöras när en målsägande som ska höras eller ett vittne uteblir från en huvudförhandling.
47 KOM (2011) 326.
SOU 2013:17 Huvudförhandlingsmål
567
Några andra åtgärder 11.7.5 Påminnelser
Bedömning: Domstolsverket bör uppmuntra och utvärdera
användningen av datoriserade verksamhetsstöd för att skicka ut påminnelser om förhandlingar.
Det förekommer att delgivna personer inte kommer till en förhandling för att den glömts bort eller att personerna struntar i den. Framförallt den första situationen skulle kunna motverkas av att domstolarna införde ett påminnelsesystem. Samhället har förändrats på så sätt att människor i allt större utsträckning kommunicerar via SMS, e-postmeddelande, chatt och sociala medier i stället för genom brev och fast telefoni.
I samband med ikraftträdandet av den nya delgivningslagen ändrades 33 kap. 1 § RB så att en enskild parts första inlaga i rättegången numera ska innehålla uppgift även om e-postadress och mobiltelefonnummer. Motsvarande uppgifter ska, enligt fjärde stycket i nämnda bestämmelse, lämnas av åklagaren när åtalet väcks i fall uppgifterna finns tillgängliga utan särskild utredning. Ändringarna har genomförts bl.a. för att förbättra möjligheterna till en effektiv kommunikation med parterna (prop. 2009/10:237 s. 206 ff.). Förändringarna gör det enklare för domstolarna att använda SMS och e-post för att systematiskt skicka ut påminnelser om förhandlingar via e-post eller SMS, någon eller några dagar före förhandlingen.
Lunds tingsrätt utnyttjar sedan några år tillbaka ett automatiserat påminnelsesystem. I samband med att delgivningskvitto skickas till personer som är kallade till en förhandling så erbjuds de en möjlighet att få SMS-påminnelse i mobiltelefonen om förhandlingen 24 timmar dessförinnan. Målnummer, namn, mobiltelefonnummer samt datum, tid och plats för förhandlingen registreras i en mobiltjänst som tillhandahålls av ett externt företag. Det är framförallt för polismän, väktare och andra som ofta vittnar i domstol som påminnelser är en god service. Någon utvärdering av systemet har enligt uppgift inte skett.
Domstolsverket har erbjudit Sveriges domstolar att ansluta sig till en SMS-tjänst för att skicka ut meddelanden till parter och ombud. Ännu har någon prognos inte gjorts över hur många tings-
Huvudförhandlingsmål SOU 2013:17
568
rätter som kommer att ansluta sig till tjänsten.48 Domstolsverket bör uppmuntra användning av modern teknik och utvärdera hur utnyttjande av den nya SMS-tjänsten har fallit ut.
Utbildningsinsatser
Bedömning: Vilka åtgärder domaren kan och bör vidta för att
undvika att ställa in en huvudförhandling bör tas upp i domarutbildningen och av Domstolsakademin i utbildningsprogrammet för ordinarie domare. Domstolschefen har en central roll för att se till att frågorna diskuteras fortlöpande och att utrymme ges för utbildning och kompetensutveckling av domstolens personal.
I rättegångsbalken finns ett antal regler som kan utnyttjas för att undvika att behöva ställa in en förhandling. Det kan exempelvis vara fråga om att tillämpa möjligheten att avvisa stämningsansökan (45 kap. 8 § RB), att avgöra ett mål i utevaro när den tilltalade är delgiven stämning men inte kallelse (46 kap. 15 a § första stycket 2 RB), att särskilja åtal (45 kap. 3 § RB) eller meddela deldom (30 kap. 4 § RB), att tillåta skriftliga utsagor (35 kap. 14 § första stycket 3 RB), att avvisa bevisning (35 kap. 7 § RB) och att häkta den tilltalade vid utevaro (46 kap. 15 § första stycket 3 RB). Bestämmelserna är i huvudsak fakultativa och ”får” tillämpas av rätten.49 Vår erfarenhet är att reglernas tillämpning varierar mellan olika domare och domstolar och att de inte utnyttjas i nämnvärd utsträckning.
Av målen i den undersökning som vi genomfört om handläggningen av brottmål i tingsrätt, 1 505 mål, hade stämningsansökan inte avvisats i något fall. Tingsrätten hade självmant agerat i ett mål för att avvisa bevisning. I övrigt hade rätten inte i något fall kompletterat eller avgränsat utredningen eller på eget initiativ tagit upp fråga om häktning av den tilltalade. Resultatet av undersökningen
48Förbättrad hantering av mängdbrott, Redovisning i oktober 2011 avseende Rikspolisstyrelsen och övriga myndigheter inom polisorganisationen, Åklagarmyndigheten och Sveriges domstolar. 49 Stämningsansökan ska avvisas om det finns ett rättegångshinder. Den omständigheten att en tilltalad inte kunnat delges stämning och kallelse, eller inte följt föreläggande att komma till huvudförhandling, anses normalt inte innebära att rättegångshinder föreligger. Se Fitger, m.fl., Rättegångsbalken, kommentaren till 45 kap. 8 § RB och NJA I 1963 C 594.
SOU 2013:17 Huvudförhandlingsmål
569
bekräftar vår uppfattning att reglerna om förberedande åtgärder i brottmålen inte utnyttjas i nämnvärd utsträckning.
Brottmålsadvokater, domare och åklagare har vid de diskussionsmöten som vi anordnat menat att hanteringen av utevarosituationer skiljer sig åt mellan olika domare och domstolar. Att reglerna tillämpas på olika sätt eller inte alls kan ha olika förklaringar. Som tidigare nämnts har uppfattningen framförts till oss att det kan finnas en osäkerhet bland domare om hur reglerna vid utevarohandläggning bör tillämpas. I tidigare undersökningar och vid de diskussionsmöten som vi hållit har det sagts att vissa regler är svårtolkade och bör förtydligas. Det gäller framförallt bestämmelsen i 46 kap. 15 a § RB. Vi har därför lagt bl.a. förslag som innebär att lydelsen av den bestämmelsen ändras, se avsnitt 11.6.6– 11.6.8.
Justitieombudsmannen (JO) har vid olika tillfällen haft synpunkter på hur domstolen tillämpar exempelvis reglerna om avvisning av stämning och häktning vid utevaro.50 Det kan finnas en rädsla för att göra fel och en ovilja att använda tvångsmedel i onödan hos vissa domare. Det kan tänkas leda till en minskad benägenhet att använda rättegångsbalkens bestämmelser fullt ut.
Okunskap eller brist på yrkeserfarenhet hos den enskilde domaren kan också vara en förklaring till att bestämmelserna används i väldigt liten omfattning. Vidare kan det tänkas ha utvecklats rutiner vid olika domstolar som innebär att reglerna inte kommer till användning. Till exempel förutsätter möjligheten att avgöra ett mål när den tilltalade fått del av stämning men inte kallelse i målet, att huvudförhandlingen inte ställs in i förväg.
Rätten bör enligt vår mening ha tillgång till många olika alternativ för att handlägga ett brottmål så att det snabbt och enkelt kan tas till ett avgörande. Förutsättningarna i varje enskilt fall måste avgöra vilka regler som bör tillämpas.
Riksrevisionen har pekat på behovet av att problemen med inställda huvudförhandlingar uppmärksammas genom att det i domstolarna skapas utrymme för utbildning av domstolens personal, kontinuerlig kompetensutveckling och praxisdiskussioner. Riksrevisionen har vidare betonat vikten av ett ökat erfarenhetsutbyte inom och mellan domstolarna.51 Det är också vår uppfattning att problemet med inställda förhandlingar behöver lyftas fram i utbildningssammanhang. Vi föreslår att frågan om vilka åtgärder domaren
50 T.ex. JO diarienr 4595-2004, 1189-2007 och 1266-2010. 51 Riksrevisionen, Inställda huvudförhandlingar i brottmål, RiR 2010:7.
Huvudförhandlingsmål SOU 2013:17
570
kan och bör vidta för att undvika att ställa in en huvudförhandling tas upp i domarutbildningen och av Domstolsakademin i utbildningsprogrammet för ordinarie domare. Vi vill också betona domstolschefernas centrala roll för att se till att åtgärder för att minska antalet inställda förhandlingar diskuteras fortlöpande inom och mellan domstolarna samt att utrymme ges för utbildning och kompetensutveckling av domstolens personal.
Information
Möjligheten att få delgivna personer att inställa sig till en förhandling i domstol påverkas av deras förväntningar om rättegången och hur de blir bemötta av domstolen. Betydelsen av ett fortsatt systematiskt kvalitetsarbete i domstol avseende sådana frågor har lyfts fram av Förtroendeutredningen i betänkandet Ökat förtroende
för domstolarna – strategier och förslag, SOU 2008:106. För att
människor ska känna sig trygga och våga komma till en huvudförhandling är det viktigt vilken information som lämnas om hur en rättegång går till, hur kallelser samt påminnelser utformas till de personer som ska komma dit, hur bemötandet är i samband med inställelsen i domstol och hur tillgången till vittnesstöd och användningen av stödpersoner fungerar vid en rättegång. Domstolens bemötande i telefon inför en kommande förhandling är också av stor betydelse. Även säkerheten i domstolens lokaler och en fortsatt uppbyggnad av en trygg domstolsmiljö är viktigt i detta avseende. Detta är frågor som ständigt är aktuella och behöver arbetas med fortlöpande. Brottsoffermyndighetens och Brottsofferjourens arbete fyller här också en viktig funktion så att inte personer pga. rädsla inte vågar komma till rättegången.
I sammanhanget är det viktigt att påpeka vikten av att anlägga en helhetssyn på rättsprocessen. Rättsväsendets myndigheter måste gemensamt ta ansvar för att människor ska vilja och våga medverka vid en rättegång. Det är en gemensam angelägenhet att rättsprocessen fungerar i alla led och det är viktigt att myndigheterna anlägger ett sådant synsätt när det gäller att förmå målsägande och vittnen att delta i en rättegång. Polisens insatser att tidigt informera om betydelsen av att inställa sig till en huvudförhandling är då av utomordentligt stor vikt.
Hovrättsprocessen
573
12 En mer ändamålsenlig hovrättsprocess
Hovrättens främsta uppgift är att kontrollera att de avgöranden som överklagas är riktiga och att rätta eventuella felaktigheter. Därutöver ska hovrätten kontrollera att tingsrätten har handlagt målet på rätt sätt. Det betyder att hovrätten oberoende av parternas yrkanden ska ingripa om allvarliga rättegångsfel har skett i tingsrätten även om det inte kan konstateras att det lett till materiellt oriktiga avgöranden. Dessutom har hovrätterna ett visst ansvar för rättsbildningen. Det är Högsta domstolens huvudsakliga uppgift att ge vägledning för rättstillämpningen genom prejudikat. Genom den uppgiftsfördelning som finns mellan instanserna ska kravet på rättsäkerhet kunna tillgodoses.
Det anses sedan länge vara så att instansordningen ska bygga på en funktionsdelning som innebär att tyngdpunkten för rättsskipningen ska ligga i första instans (se prop. 1992/93:216 s. 28). Sakfrågorna ska alltså så långt möjligt lösas redan i tingsrätten. Det anges även i våra direktiv och innebär bland annat att bevisningen i första hand ska tas upp där.
Hovrättsprocessen bör utformas med utgångspunkt i den prövning som ska göras i andra instans. Eftersom det är hovrättens huvudsakliga uppgift att efter överklagande överpröva tingsrättens avgörande och rätta till felaktigheter i det bör förfarandereglerna vara utformade så att avgränsningen av hovrättens prövning blir tydlig och att avgörandena i alla mål håller så hög kvalitet som kan förväntas vid en överprövning i andra instans.
Liksom i första instans styrs hovrättens prövning i princip av parternas yrkanden. Det är parterna som disponerar över vad som ska prövas i hovrätten genom att i sina överklaganden peka på vad som ifrågasätts i tingsrättens dom. Därför är det viktigt att ställa krav på innehållet i överklagandet och på tydliga svarsskrifter så att handläggningen i hovrätten kan anpassas efter den prövning som
En mer ändamålsenlig hovrättsprocess SOU 2013:17
574
krävs. Målet i hovrätten bör också förberedas på ett sådant sätt att omfattningen av hovrättens prövning blir klarlagd i ett tidigt skede av processen.
Det är förstås en förutsättning för en behovsanpassad hovrättsprocess att prövningen i tingsrätt möter de högt ställda krav på rättssäkerhet som finns i brottmål. Det är grundläggande att den tilltalade har fått goda möjligheter att i rättegången förbereda sitt försvar. Det är dessutom nödvändigt att den bevisupptagning som skett i tingsrätten är så väl dokumenterad att den kan läggas fram i hovrätten. Domen måste därtill vara så välskriven och begriplig att det av den går att utläsa hur tingsrätten har resonerat och att bedöma om alla relevanta invändningar har blivit bemötta.
Hovrättens överprövning ska enligt vår mening ordnas så att överklagade mål prövas i den omfattning och i de former som det enskilda fallet kräver. Formerna för processen bör därför vara ändamålsenliga och bidra till att hovrätten inom rimlig tid kan meddela avgöranden av hög kvalitet i alla mål. Det bör finnas olika former för att avgöra mål så att prövningen kan anpassas efter behovet i varje enskilt fall. Sedan EMR-reformen har en sådan anpassning av rättegången i hovrätt alltmer kommit ske. Framförallt har systemet med prövningstillstånd utvecklats och gjorts mer flexibelt samt reglerna om hur bevisning får läggas fram vid huvudförhandling i hovrätt har ändrats. Vi menar att fler steg bör tas för att göra processen ännu mer ändamålsenlig och för att betona att tyngdpunkten ska ligga i första instans.
12.1 Överklaganden och svarsskrivelser
Förslag: 51 kap. 4 § första stycket punkten 2 RB kompletteras
med att överklagandet även ska innehålla uppgifter i vilken del domen godtas. I punkten 3 i samma lagrum görs ett tillägg att det även ska anges i vilket avseende domskälen inte sätts i fråga.
Parternas synpunkter på målets handläggning i hovrätten bör anges i överklagandet respektive svarsskriften.
Möjligheten för motpart att anslutningsöverklaga i brottmål bör finnas kvar.
SOU 2013:17 En mer ändamålsenlig hovrättsprocess
575
Den yttre ramen för hovrättens prövning bestäms av den gärning för vilken det yrkas ansvar enligt åtalet. Genom överklagandet begränsar klaganden prövningen ytterligare. Hovrätten får inte pröva annan gärning än sådan som har överklagats inom angiven tid. Av förarbetena framgår att en part är behörig att överklaga tingsrättens dom så snart han eller hon har ett rättsligt intresse av att domen ändras. Ett sådant intresse kan finnas för åklagaren inte bara när den tilltalade har frikänts eller åklagaren yrkar ett strängare straff utan även när åklagaren anser att annan påföljd ska bestämmas än den som tingsrätten har dömt ut. Med hänsyn till åklagarens uppgift att företräda det allmänna intresset i straffrättskipningen har det ansetts att åklagaren ska ha befogenhet att fullfölja talan i högre rätt även till den tilltalades förmån.1 Även en målsägande får överklaga en dom i brottmål i vilket åklagaren väckt talan (se den nuvarande bestämmelsen i 20 kap. 8 § andra stycket RB). Vid överklagande av den tilltalade måste talan vara till hans eller hennes förmån för att kunna tas upp till prövning.
Avser överklagandet inte frågan om den tilltalade ska dömas för den gärning som tingsrätten dömt honom eller henne för, så finns ytterligare en begränsning. Hovrätten ska i de fallen endast pröva frågan om det föreligger ett s.k. genombrottsrekvisit. Det innebär att frågan ska prövas endast om det i denna del finns ett förhållande som kan utgöra grund för resning eller medföra undanröjande av domen på grund av domvilla, eller om målets utgång i tingsrätten i berört avseende uppenbart beror på förbiseende eller misstag (51 kap. 23 a § RB).
För att det ska bli tydligt vad målet i hovrätten rör och så att handläggningen kan anpassas efter den prövning som behövs är det viktigt att överklagandet är tydligt. Det är av stor betydelse för att hovrättsförfarandet ska vara effektivt och samtidigt rättssäkert att omfattningen av hovrättens prövning görs klar på ett tidigt stadium. Om det sker först vid huvudförhandlingen leder det till otydlighet i processen och att parterna inte kan förbereda sig på ett bra sätt. Vi anser därför att kraven på överklagandets innehåll bör skärpas.
Hovrätten ska inte leta efter felaktigheter att pröva i tingsrättens dom. Det sparar både tid och arbetsinsatser för såväl parterna som hovrätten om förfarandet kan inriktas på de frågor som klaganden vill ha prövade. Det är begripligt också för brottsoffer och vittnen
1 NJA II 1943 s. 255 och 655.
En mer ändamålsenlig hovrättsprocess SOU 2013:17
576
att domen i de delar som parterna anser att tingsrätten gjort en riktig bedömning inte behöver tas upp till en lika genomgripande prövning på nytt. Handläggningen i hovrätten kan med ett tydligt överklagande inriktas på de omständigheter i överklagade delar som klaganden menar att tingsrätten bedömt på ett felaktigt sätt. Vad gäller övriga gärningsmoment kan förfarandet förenklas. Det är därför rimligt att ställa ytterligare krav på parternas överklaganden. Betydelsen av tydliga svarsskrifter bör också betonas. Parterna bör även i tidigt skede ange sin syn på målets handläggning. Det ligger väl i linje med vår uppfattning om en mer behovsanpassad handläggning.
Överklagandet ska innehålla uppgift om i vilken del 12.1.1
domen godtas och domskälen anses riktiga
För att skapa en mer ändamålsenlig hovrättsprocess där domstolen kan koncentrera sina insatser på de väsentliga punkterna i målet måste kraven på överklagandet öka. Hovrätten och motparten måste i tidigt skede få veta vad överklagandet gäller för att kunna ta ställning till det.
I 51 kap. 4 § RB anges vad ett överklagande ska innehålla. Liknande regler finns för överklagande av beslut. Överklagandet ska innehålla uppgifter om 1. den dom som överklagas, 2. i vilken del domen överklagas och den ändring i domen som
yrkas, 3. grunderna för överklagandet och i vilket avseende tingsrättens
domskäl enligt klagandens mening är oriktiga, 4. de omständigheter som åberopas till stöd för att prövnings-
tillstånd ska meddelas, när sådant tillstånd krävs, och 5. de bevis som åberopas och vad som ska styrkas med varje bevis.
Uppgifter ska dessutom lämnas om klaganden begär förnyat förhör eller förnyad syn och skälen till detta samt om personlig närvaro vid huvudförhandlingen av målsäganden eller den tilltalade begärs.
Har överklagandet kommit in för sent ska det avvisas av tingsrätten, 51 kap. 3 § RB. Hovrätten får också omedelbart avvisa överklagandet om det finns något annat hinder mot att ta upp det till
SOU 2013:17 En mer ändamålsenlig hovrättsprocess
577
prövning, 51 kap. 6 § RB. Om överklagandet inte innehåller de uppgifter som föreskrivs i 51 kap. 4 § RB och klaganden inte avhjälpt den bristen efter ett föreläggande från hovrätten så ska överklagandet avvisas, om det inte utan väsentlig olägenhet kan läggas till grund för en rättegång i hovrätten, 51 kap. 7 § andra stycket RB.
Bestämmelsen i 51 kap. 4 § RB innehåller de krav som kan ställas för att överklagandet ska vara tydligt. Kraven som anges i bestämmelsen följs emellertid inte alltid. I fall av flera åtal kan det ibland t.o.m. vara otydligt vilken gärning som omfattas av överklagandet.
Det är rimligt att kräva att klaganden preciserar vad han eller hon menar att hovrätten ska pröva. Vi föreslår därför att klaganden inte enbart, som enligt nuvarande regler, ska ange i vilken del domen överklagas och den ändring i den som yrkas, utan även i vilken del domen godtas. Vidare ska klaganden utöver att ange i vilket avseende tingsrättens domskäl är oriktiga även ange i vilket avseende domskälen inte sätts i fråga. Det bör medföra att klaganden gör tydligare ställningstaganden.
När det gäller i vilken del domen överklagas kan konstateras att det i målen i den målundersökning som vi genomfört fanns en enda stämningsansökan i 86,6 procent av målen och att det i 73,2 procent av samtliga mål (1 505 st.) i undersökningen fanns endast en åtalspunkt. Resultatet indikerar att domstolen i många fall enbart har att ta ställning till ett åtal för en gärning. Samtidigt är det så att varje åtalspunkt eller stämningsansökan kan omfatta flera gärningar. Det är därför viktigt att det blir tydligt vilken eller vilka gärningar som avses med överklagandet, om överklagandet avser påföljd eller någon annan del av domslutet än om den tilltalade ska dömas för ett visst brott osv. Klaganden bör därför ange i vilka delar domen accepteras.
Vad avser domskälen bör klaganden mer precist klargöra vad han eller hon är missnöjd med i bedömningen och i vilka delar skälen i tingsrättens dom inte sätts i fråga. När det gäller grunderna för överklagandet så gör rätten i praktiken sällan en lika grundlig prövning av sådana omständigheter som inte har berörts eller ifrågasatts. Vi menar att det finns ett stort värde i att undanröja de tveksamheter som kan finnas avseende vilka av tingsrättens överväganden som klaganden sätter i fråga. Hovrättsprövningen kan genom det renodlas och göras mer förutsebar. De faktiska förhållanden som hovrätten enligt klagandens mening inte behöver ta upp på
En mer ändamålsenlig hovrättsprocess SOU 2013:17
578
nytt ska hovrätten inte behöva ägna större uppmärksamhet åt. I många mål råder sannolikt osäkerhet om hur ingående prövningen ska vara av de gärningsmoment som klaganden inte närmare har berört i överklagandet.
Hovrätten ska enligt gällande rätt pröva en gärning som har överklagats i skuldfrågan i dess helhet. Prövningen av de gärningsmoment som inte har satts i fråga behöver inte vara lika genomgripande som i övrigt. Enligt rådande praxis görs en mer översiktlig prövning av faktiska förhållanden som parterna är ense om. Det är en ordning som vi anser är rimlig och har fog för sig. För att undvika onödig eller alltför omfattande bevisupptagning är det därför betydelsefullt att klaganden redan i överklagandet även tydligt anger i vilket avseende tingsrättens domskäl enligt klagandens mening är riktiga.
Ett alternativ till att ställa ytterligare krav på överklagandets utformning vore att formellt begränsa hovrättens prövning till att enbart omfatta sådana gärningsmoment som tingsrätten funnit utredda och som klaganden har invänt mot i överklagandet. Ett sådant förslag lämnades av Hovrättsprocessutredningen i betänkandet
Ett reformerat hovrättsförfarande (SOU 1995:124), s. 215 ff.
Vårt förslag att rätten inte ska få döma till en svårare eller mer ingripande påföljd för den tilltalade än vad åklagaren yrkat, innebär vid överklagande av åklagaren en begränsning av vad hovrätten kan pröva. Vi har övervägt men valt att inte föreslå en ytterligare inskränkning i omfattningen av hovrättens prövning enligt Hovrättsprocessutredningens förslag.
En inskränkning av prövningen till sådana gärningsmoment som klaganden satt i fråga skulle innebära att hovrätten som huvudregel inte skulle bedöma övriga faktiska omständigheter som tingsrätten lagt till grund för domen. Vi har sett en del svårigheter med att införa en sådan ordning. Det kan vara svårt att förutse konsekvenserna av en reglering som skulle innebära att hovrätten endast prövade en del av en gärning. Det skulle också vara vanskligt att formulera en bestämmelse som tydligt avgränsade ramen för prövningen med utgångspunkt i ett sådant begrepp. Begreppet skulle då rimligen också ha betydelse för klagandens möjlighet att ändra talan i hovrätten till annan del av gärning än den som avses i överklagandet (jfr 51 kap. 24 § andra stycket RB). Vad som är en brottslig gärning, när den kan bestraffas och vem som kan hållas ansvarig för den definieras genom brottsbalken. Gärningsbegreppet är centralt inom straffrätten och ligger till grund för många bestäm-
SOU 2013:17 En mer ändamålsenlig hovrättsprocess
579
ningar, också av vad som kan anses vara ett eller flera brott och för domens rättskraft. Om hovrätten enbart skulle pröva vissa faktiska omständigheter i tingsrättens dom som klaganden i överklagandet haft invändningar mot, skulle sannolikt mycket tid och uppmärksamhet få ägnas åt att reda ut vad som omfattas av hovrättens prövning. Vi befarar att det skulle leda till fler preliminärfrågor och en mer omständlig process.
Sammantaget är det enligt vår mening bättre att ställa högre krav på överklagandets innehåll och att hovrätten, enligt nuvarande praxis, gör en mindre ingripande prövning av omständigheter som parterna inte har satt i fråga samt anpassar målets handläggning utifrån den prövning som behöver ske i varje enskilt fall. Det är en mer lättillämpad och ändamålsenlig ordning.
Tydliga svarsskrivelser 12.1.2
Motparten ska enligt nuvarande regler föreläggas att yttra sig över grunderna för överklagandet och ange de omständigheter han eller hon själv vill anföra. Svarsskrivelsen ska också innehålla uppgift om de bevis som åberopas och vad som ska styrkas med varje bevis. Vill part att det ska hållas ett förnyat förhör eller förnyad syn ska han eller hon även ange det och skälen till detta. Uppgift om önskemål att målsäganden eller den tilltalade ska infinna sig personligen vid huvudförhandlingen i hovrätten ska också anges (51 kap. 9 § RB). Bestämmelsen anger i allt väsentligt de krav som enligt vår mening bör ställas på en svarsskrift.
I dag har åklagaren, eller målsägande som biträtt åtalet, en möjlighet att i hovrätten justera eller inskränka åtalet enligt analog tillämpning av vad som sägs i 45 kap. 5 § RB. Vi föreslår begränsningar av den möjligheten (se avsnitt 12.6) . Bortsett från den möjligheten är ramen för hovrättens prövning nästan uteslutande styrd av innehållet i överklagandet.
Vi har övervägt men valt att inte föreslå ytterligare avgränsningar av hovrättsprocessen med hänsyn till motpartens inställning. Men hovrättsprocessen kan göras enklare, snabbare och mer koncentrerad genom att motpartens inställning till överklagandet klarläggs tidigt under förfarandet. Det bör ske redan genom svarsskriften. Behovet för parterna att åberopa bevisning kan då begränsas och prövningen av de faktiska förhållanden som motparten inte haft något att invända mot och som tingsrätten har lagt till grund för
En mer ändamålsenlig hovrättsprocess SOU 2013:17
580
sin bedömning kan göras mer summarisk. Vi återkommer i avsnitt 12.2 till frågan om när ett föreläggande att svara bör utfärdas.
Låt säga att tingsrätten dömt den tilltalade för misshandel och funnit det utrett att han eller hon slagit fyra knytnävsslag i huvudet på målsäganden men inte, vilket åklagaren angett i gärningsbeskrivningen, utdelat tre sparkar. Om den tilltalade överklagar och yrkar frikännande dom finns det i dag inget formellt hinder för hovrätten att pröva hela skuldfrågan, dvs. även frågan om sparkarna är bevisade2. Med hänsyn till förbudet mot reformatio in pejus i 51 kap. 25 § RB kan hovrätten emellertid inte döma till en strängare påföljd. Däremot kan domstolen göra en annan bedömning i skuldfrågan och ändra brottsrubriceringen.
I praktiken brukar åklagaren i aktuell situation tillfrågas om de moment i gärningsbeskrivningen som tingsrätten inte funnit bevisade görs gällande i hovrätten. Om åklagaren inte längre hävdar mer våld än vad tingsrätten funnit utrett, dvs. godtar tingsrättens bedömning att sparkarna inte är bevisade, så får påståendet i dessa delar anses frånfallet. Åklagaren kan alltså anses ha inskränkt åtalet i hovrätten (jämför bestämmelsen i 45 kap. 5 § tredje stycket RB). Någon ytterligare prövning av dessa gärningsmoment blir därmed inte aktuell.
Den beskrivna situationen utgör inte något större problem enligt nuvarande ordning. Situationen hanteras relativt väl i praktiken. Redan i dag har åklagaren en möjlighet att begränsa hovrättens prövning till vissa gärningsmoment genom att inskränka åtalet. Utan att en sådan formell åtgärd vidtas kan åklagarens medgivande av faktiska omständigheter i praktiken alltså godtas av domstolen så länge det sker till den tilltalades förmån. Det är mer tveksamt om åklagaren skulle kunna acceptera en faktisk omständighet till nackdel för den tilltalade, liksom om hovrätten skulle vara bunden att godta den tilltalades medgivande av en sådan omständighet. En annan sak är att åklagarens eller den tilltalades medgivande av vissa sakomständigheter utgör bevisfakta som kan påverka vilken ytterligare bevisning som kan anses behövas för att bevisa en viss omständighet. Motpartens inställning är därför viktig att klargöra.
I större och mer komplicerade mål skulle det kunna sägas vara processekonomiskt fördelaktigt om ramen för hovrättens prövning begränsades så att hovrätten var bunden av motpartens inställning
2 Jämför Nordh, Praktisk process II, Processens ram i brottmål.
SOU 2013:17 En mer ändamålsenlig hovrättsprocess
581
till faktiska omständigheter. Det som talar för en sådan begränsning är att åklagarna redan har befogenheten att begränsa domstolarnas prövning genom inskränkning av åtalet. Å andra sidan är rätten inte bunden av ett erkännande utan ska pröva om omständigheter som den tilltalade har medgivit kan läggas till grund för domen.
Vi förespråkar inte att motpartens inställning ska kunna hindra hovrätten från att pröva vissa faktiska omständigheter och lämnar därför inget förslag som begränsar omfattningen av hovrättens prövning. Men sammantaget menar vi att det, liksom i dag, bör kunna ske en mer summarisk kontroll av faktiska förhållanden som har godtagits av motparten. Erkännande av sådana omständigheter bör alltså även fortsättningsvis ges betydelse vid bevisvärderingen. Det är därför viktigt att motparten redan genom en svarsskrift tydligt yttrar sig över de grunder för överklagandet som klaganden anfört. Processmaterialet kan då begränsas och förfarandet anpassas efter den prövning av materialet som behöver ske.
Synpunkter bör lämnas på målets handläggning 12.1.3
I vissa fall kan det vara möjligt att avgöra ett mål i sak redan i anslutning till prövningstillståndsprövningen. Det krävs då att det är uppenbart att parterna kan anses ha slutfört sin respektive talan i hovrätten och att ytterligare skriftväxling inte behövs. En sådan bedömning skulle underlättas av om parterna redan i de inledande skrifterna angav sin syn på målets handläggning.
Enligt våra förslag i det följande ska hovrätten få större möjligheter att ta del av åberopad muntlig bevisning genom hänvisning och utrymmet ska utvidgas att avgöra mål utan huvudförhandling. Även om domstolen har det slutliga ansvaret för att anpassa handläggningen efter vad målet kräver så är parternas inställning av betydelse vid den bedömningen och bör efterfrågas i tidigt skede.
Parterna bör redan i överklagandet respektive svarsskriften kunna ange sina synpunkter på målets handläggning. Det tydliggör parternas ansvar för att målet förs framåt mot ett avgörande och underlättar en smidigare handläggning. Även för motparten kan det vara värdefullt att känna till klagandens inställning till detta så tidigt som möjligt. Om klaganden anser att målet kan avgöras utan huvudförhandling kan en kostnadsräkning vanligen skickas in redan tillsammans med överklagandet. Om målet bör avgöras efter huvud-
En mer ändamålsenlig hovrättsprocess SOU 2013:17
582
förhandling och bevisningen kan presenteras genom hänvisning så kan parterna redan i sina första skrifter specificera vilka handlingar som man önskar hänvisa till. Det bör därför föreskrivas i rättegångsbalken att klaganden i överklagandet och motparten i svarsskriften ska ange sina synpunkter på hur målet ska handläggas.
Anslutningsöverklagande 12.1.4
Om den ena parten har överklagat tingsrättens dom har motparten rätt att överklaga domen inom en vecka från det att överklagandetiden löpte ut. Ett sådant s.k. anslutningsöverklagande förfaller dock om det ursprungliga överklagandet återkallas eller av annan anledning förfaller. (51 kap. 2 RB).
Rätten att anslutningsöverklaga tillkommer motpart till klaganden. Det innebär att exempelvis även en målsägande som inte fört talan i tingsrätten enligt nuvarande regler kan klaga i anslutning till den tilltalades överklagande.
Anslutningsklagan kan avse även annan del av domen än den som det ordinära överklagandet rör. Det innebär t.ex. att ett överklagande av målsägande i fråga om enskilt anspråk ger rätt för den tilltalade att klaga i ansvarsfrågan. Vidare har överklagande av den tilltalade i fråga om ansvar ansetts ge målsäganden rätt att anslutningsöverklaga i fråga om skadestånd. Ett överklagande i sak gör det dessutom möjligt att anslutningsöverklaga beträffande rättegångskostnader. Därtill kan i fall då åklagaren eller den tilltalade överklagat beträffande ett av flera brott som domen rör, motparten anslutningsöverklaga avseende något annat av brotten.3 Däremot kan ett överklagande av ett beslut i domen, t.ex. om rättegångskostnader, inte längre mötas av ett överklagande anslutningsvis i själva saken.
Vid våra diskussionsmöten med brottmålsadvokater, domare och åklagare har det från advokathåll framförts att rätten för åklagare att anslutningsöverklaga i ansvarsfrågan bör tas bort. Det kan enligt deras uppfattning i vissa situationer uppfattas som att möjligheten till anslutningsöverklagande används som ett påtryckningsmedel för att den tilltalade ska återkalla ett överklagande. Ett exempel som lyfts fram är att en tilltalad som dömts för dråp och vårdslöshet i trafik, har överklagat domen för att frias från det sistnämnda
3NJA 1960 s. 511, 1956 s. 134, 1966 s. 103, 2000 s. 181 och 2003 s. 244.
SOU 2013:17 En mer ändamålsenlig hovrättsprocess
583
brottet, varefter åklagaren anslutningsöverklagat med yrkande om straffskärpning och att dråpet ska bedömas som mord. Risken för ett väsentligt strängare straff skulle i ett sådant fall kunna förmå den tilltalade att avstå från att få skuldfrågan avseende trafikbrottet prövat i hovrätten.
Ett överklagande anslutningsvis från åklagaren med yrkande om ett väsentligt strängare straff än vad som följer av tingsrättens dom kan, som i exemplet ovan, förefalla stötande. I en sådan situation som den beskrivna är det givetvis inte rimligt att åklagaren bestämmer sig för att överklaga tingsrättens dom beroende på den tilltalades agerande, utan åklagaren bör överklaga självständigt. Vi har inte fått uppfattningen att det är vanligt förekommande att åklagare utnyttjar möjligheten att anslutningsöverklaga för att sätta press på den tilltalade. Risken för att det sker måste dock ställas mot de bakomliggande skälen för en möjlighet till anslutningsöverklagande.
Genom att det finns regler som begränsar hovrättens prövning så kan inte hovrätten pröva saken i andra delar än vad överklagandet avser. Det är därför motiverat med en regel av aktuellt slag för att det inte ska krävas självständiga överklaganden i alla brottmål. Regeln fyller i huvudsak en rent processekonomisk funktion (jfr NJA II 1943 s. 627 och 656). Avsikten med den är alltså att den som kan acceptera tingsrättens dom, förutsatt att målet inte överklagas av motparten, inte ska behöva överklaga självständigt för att inte riskera en process i hovrätten där denne inte har något att vinna.
För att få till stånd en prövning av skuldfrågan om klaganden enbart överklagat i fråga om påföljd (jämför med 51 kap. 23 a § RB) eller för att få hovrättens prövning av en annan gärning än den som överklagandet rör, så måste motparten med dagens regler utnyttja möjligheten till anslutningsöverklagande. I framförallt dessa situationer finns det ett behov av att kunna anslutningsöverklaga för att få ändring till sin fördel när processen ska fortsätta i hovrätten.
När det gäller åklagarens rätt att anslutningsöverklaga säger åklagare som vi talat med att de i vissa fall, för att undvika en process i hovrätten, kan tänka sig avstå från att överklaga tingsrättens dom och låta sig nöja med t.ex. en lindrigare påföljd än vad de yrkat eller att åtalet till del ogillats i tingsrätten. Förs målet vidare bör enligt deras förmenande domen emellertid kunna ändras i enlighet med åklagarens talan i första instans.
Det är vårt intryck att åklagare inte regelmässig använder sig av rätten att anslutningsöverklaga. Ett sådant tillvägagångssätt skulle
En mer ändamålsenlig hovrättsprocess SOU 2013:17
584
undergräva betydelsen av de begränsningar som finns för att förenkla hovrättsprocessen, som till exempel reglerna om reformatio in pejus.
Det kan förstås diskuteras i vilken mån en åklagare bör ta samhällsekonomiska hänsyn och avstå från att självständigt överklaga en ur hans eller hennes perspektiv oriktig tingsrättsdom. Men det är dock rimligt att den bevisvärdering och straffmätning som tingsrätten gjort kan accepteras av åklagaren, förutsatt att målet avgörs slutligt genom tingsrättens dom. Att åklagaren skulle vara skyldig att överklaga varje dom som inte exakt överensstämmer med dennes uppfattning är inte önskvärt. Risken med att avskaffa rätten för åklagare att anslutningsöverklaga är att antalet självständiga överklaganden av åklagare till nackdel för den tilltalade skulle öka.
Därtill kan det påpekas att även anslutningsvis gjorda överklaganden omfattas av prövningstillstånd. Ett generellt prövningstillstånd i brottmål, som vi föreslår, skulle innebära att det gjordes en tillståndsprövning av alla anslutningsöverklaganden. Det borde motverka en eventuell risk för att åklagare skulle missbruka möjligheten att anslutningsöverklaga.
Vi föreslår i avsnitt 6.9 en begränsad rätt för målsägande att överklaga i ansvarsfrågan om ett åtal som rör målsäganden helt eller delvis ogillats. Det beror på att vi menar att åklagaren ska ta det fulla ansvaret för statens straffrättsliga talan. Om rätten för åklagaren att anslutningsöverklaga i brottmål skulle tas bort, noteras att det också vore konsekvent att ta bort möjligheten för en målsägande som inte fört talan om enskilt anspråk att anslutningsöverklaga avseende ansvarsfrågan i ett mål om allmänt åtal.
Mot bakgrund av det ovanstående har vi inte funnit att det finns tillräckligt starkt vägande skäl för att föreslå en ändring av reglerna om anslutningsöverklagande. Det kan dock anmärkas att det är svårt att skapa sig en bild av i vilken mån överklaganden i syfte att sätta press på den tilltalade förekommer och att det givetvis under alla förhållanden är viktigt att den tilltalade får relevant information om vad rätten att anslutningsöverklaga innebär så att varje sådant överklagande inte uppfattas som utpressning. Den offentlige försvararen fyller här en viktig funktion att informera den tilltalade om de bakomliggande motiven till bestämmelsen. Mer utförlig information om syftet med anslutningsöverklagande skulle också, om det finns behov av det, kunna lämnas i de anvisningar för överklagande av dom i brottmål som biläggs tingsrättens dom. I de
SOU 2013:17 En mer ändamålsenlig hovrättsprocess
585
nuvarande anvisningarna anges enbart att motparten får överklaga en i rätt tid överklagad dom, även om den vanliga överklagandetiden har gått ut samt hur det kan ske.
12.2 Målens handläggning
Bedömning: Hovrätterna bör utveckla arbetsrutiner och orga-
nisera handläggningen av brottmålen så att parternas inställning kan klarläggas i ett tidigt skede av hovrättsprocessen.
Enligt nuvarande ordning ska motparten, om prövningstillstånd beviljas, föreläggas att svara skriftligen på överklagandet om detta inte redan skett eller inte behövs på grund av att överklagandet är uppenbart ogrundat. I sådant fall får dom meddelas omedelbart i målet (51 kap. 8 § första och andra stycket RB). Om det behövs får hovrätten dessutom besluta om ytterligare skriftväxling. För att förhindra att förberedelsen förlängs onödigt får en part föreläggas att ge in mer än en skrivelse endast om det finns särskilda skäl (51 kap. 10 § andra stycket RB). Under förberedelsen får även sammanträde hållas, om det behövs för att målet ska bli ändamålsenligt handlagt.
För att åstadkomma en kvalificerad överprövning i hovrätterna måste rätten aktivt reda ut eventuella oklarheter i parternas yrkanden, grunder och bevisuppgifter på ett tidigt stadium.
Vi menar att behovet av tidig och kvalificerad beredning av målen inte nog kan understrykas. Förslaget om generellt prövningstillstånd i brottmål ställer ökade krav på den inledande granskningen av målet i hovrätten för att domstolen i alla mål tidigt ska kunna ta ställning till om och när överklagandet ska kommuniceras med motparten. Det förutsätter att hovrätten ställer krav på konkreta och preciserade överklaganden. I de fall skriftväxling sker är det viktigt att motpartens inställning också görs tydlig så att förfarandet kan anpassas efter den genomgång av processmaterialet som målet kräver.
Hovrätternas arbetsformer och beredningsorganisationer ser olika ut. Generellt sett gäller dock i hovrätten att delegering till domstolssekreterare ger dem rätt att sköta stora delar av all beredning i brottmål. Det gäller inte frågor om förordnande eller byte av exempelvis offentlig försvarare eller målsägandebiträde, beviljande
En mer ändamålsenlig hovrättsprocess SOU 2013:17
586
av rättshjälp eller förordnande av personutredning. För beslut i sådana frågor brukar akten lämnas till en beredningsjurist eller en domare med funktionsansvar för brottmål. Så är det också i sådana frågor som sekreteraren uppmärksammar att en beredningsjurist eller domare bör ta ställning till. Den inledande granskningen av överklagandet görs dock vanligtvis av en sekreterare som bedömer om det är fullständigt och vilka åtgärder som bör vidtas om det finns brister i överklagandet. Det är i normalfallet också en sekreterare som går igenom och kontrollerar att relevanta kompletteringar har skett samt kommunicerar överklagandet med motparten.
Inom hovrätterna inrättades en arbetsgrupp som inventerat hovrätternas arbetsformer vad gäller föredragning av frågor om prövningstillstånd. I en promemoria av den 4 mars 2011 ”Hovrätt-
ernas handläggning av mål som kräver prövningstillstånd”, redogörs
för hur hovrätterna har organiserat handläggningen av mål och ärenden rörande prövningstillstånd. Däri framgår att den inledande granskningen och beslut om eventuell skriftväxling av ett överklagat mål i vilket det krävs prövningstillstånd som regel görs av en hovrättsfiskal eller en ansvarig ledamot i egenskap av beredningschef, rotelinnehavare eller referent i målet.
Med våra förslag bör arbetet i hovrätterna organiseras och beredningsorganisationen bemannas på ett sådant sätt att en genomtänkt beredning med hög kvalitet kan ske i alla mål. Det ger en bättre process för alla inblandade. Den inledande genomgången av överklagandet och ställningstagandet till om skriftväxling ska ske kräver i många fall juridisk kompetens. Hovrätterna behöver därför utveckla sina arbetsformer så att beredningsjurister, hovrättsfiskaler eller ansvariga domare engageras mer i målens beredning. Ett sätt att göra det kunde vara att låta den inledande granskningen ingå som en arbetsuppgift för hovrättsfiskaler under domarutbildningen.
Klaganden i målet bör alltid uppmanas att komplettera ett bristfälligt överklagande om det inte klart framgår i vilket avseende han eller hon invänder mot tingsrättens dom. Det är en förutsättning för att begränsa hovrättens prövning vid såväl tillståndsprövningen som vid en eventuell fullständig prövning av målet. Därigenom kan onödig tidsåtgång för genomgång av utredningen i de delar som inte sätts ifråga undvikas. Ett blankt överklagande ska i princip aldrig godtas. Saknas det klara yrkanden och grunder eller specificerade bevisuppgifter så ska i normalfallet ett riktat föreläggande skickas till klaganden. Omfattar överklagandet gärningsmoment som har medgetts i tingsrätten så bör det också redas ut.
SOU 2013:17 En mer ändamålsenlig hovrättsprocess
587
Vid tveksamheter om hur kompletteringsföreläggandet ska utformas bör det finnas rutiner för sekreterare att överlämna målet för handläggning till en beredningsjurist, hovrättsfiskal eller domare med funktionsansvar för brottmål.
För att part ska vara behörig att överklaga förutsätts i princip att domen ur en rättslig synvinkel innebär en nackdel för honom eller henne. Överklagandet måste ta sikte på att få till stånd en ändring som är till partens fördel. Enbart sådana yrkanden som objektivt sett bedöms vara till fördel för den klagande får således tas upp till prövning. Överklagande enbart av domskäl är därför inte tillåtna. En invändning mot en faktisk omständighet som lagts till grund för tingsrättens dom kan alltså inte prövas i högre rätt, med mindre än att bedömningen kommit till uttryck i domslutet genom brottsrubriceringen eller påföljden. Ta exemplet att tingsrätten i dom avseende misshandel ansett det bevisat att den tilltalade vid gärningstillfället sparkat och slagit målsäganden och klaganden enbart yrkar att hovrätten friar honom eller henne från att ha utdelat sparkar. Ett sådant överklagande kan inte prövas av hovrätten om det inte innehåller en begäran om strafflindring eller ändring av brottets rubricering.
Det kan ibland vara svårt att utläsa om ett överklagande avser tingsrättens bedömning av gärningen eller enbart den rättsliga betydelsen av vad tingsrätten funnit utrett. Det krävs då materiell processledning i tidigt skede för att hovrätten ska ta reda på vad överklagandet avser. Att hovrätten är obunden av den brottsrubricering som tingsrätten bestämt innebär att endast den rättsliga betydelsen av omständigheterna och påföljdsfrågan ska prövas i hovrätten, om inte de omständigheter som tingsrätten funnit utredda sätts i fråga (se rättsfallet NJA 1995 s. 226). Vid gradindelade brott kan ett överklagande som till synes enbart tar sikte på rubriceringsfrågan, t.ex. om en stöld ska bedömas som grov eller av normalgraden, även innefatta ett ifrågasättande av den försvårande omständighet som föranlett tingsrätten att kvalificera brottet som grovt. I sådant fall har hovrätten även att pröva gärningen. Bestämmelsen i 51 kap. 23 a § RB är då inte tillämplig. Det är ytterligare exempel på situationer där ett klarläggande av vad överklagandet avser behövs.
I dag krävs prövningstillstånd i ett begränsat antal brottmål. I de målen kan tillståndsprövningen föregås av skriftväxling om det behövs. I de mål som hovrätten efter en genomgång av tingsrättens dom, överklagandet och åberopat processmaterial i tingsrätten,
En mer ändamålsenlig hovrättsprocess SOU 2013:17
588
enkelt kan konstatera att handläggningen varit korrekt och att tingsrättens dom ska stå fast, brukar överklagandeskriften normalt sett inte kommuniceras. Hovrätternas arbetsgrupp anger i nämnda promemoria, s. 2–3, att det i mindre än en fjärdedel av de föredragna målen har ansetts behövas skriftväxling inför föredragning av prövningstillståndsfrågan, dock med en högre andel i Hovrätten för Västra Sverige. Det har inte närmare analyserats i vilka fall skriftväxling sker, men som exempel på ett vanligt fall anges när överklagandeskriften innehåller något som kan uppfattas som nytt i förhållande till tingsrättsprocessen eller då det i överklagandeskriften hävdas att tingsrätten har missförstått någon relevant omständighet. Gjorda undersökningar anges i promemorian dock tala för att skriftväxling är vanligare i mål där det så småningom beviljas prövningstillstånd.
Som framgår av avsnitt 12.1.2 bör motpartens inställning enligt vår syn ägnas större uppmärksamhet. Förfarandet kan förenklas om det på ett tidigt stadium kan klarläggas i vilka överklagade delar som parterna är ense. Med tydliga svarsskrifter där samtliga yrkanden och grunder i överklagandet bemöts kan parternas bevisuppgifter begränsas till sådana omständigheter som det råder delade meningar om. Det underlättar hovrättens planering inför målets avgörande och ger en snabbare, enklare och mer koncentrerad process.
Skriftväxling redan inför tillståndsprövningen bör i normalfallet kunna avstås ifrån i de fall det är uppenbart att tingsrättens handläggning och avgörande är korrekt. Kan skriftväxling undvikas innebär det att motparten i många fall slipper onödigt arbete och kostnader. Tillståndsprövningen ska enligt vårt synsätt fungera som en sållningsmekanism för att skilja ut de mål i vilka det inte finns skäl att göra en fullständig sakprövning. Med vårt förslag om prövningstillstånd i alla brottmål faller det sig naturligt att hovrätten, i de fall det inte skett, beslutar om skriftväxling i samband med att frågan om prövningstillstånd avgörs. Så sker i praktiken redan i dag.
Ett skäl för att ändå kommunicera ett överklagande inför tillståndsprövningen kan vara att hovrätten anser att det är fråga om prejudikatfall. Till skillnad från vad som gäller i Högsta domstolen är hovrätten skyldig att på eget initiativ undersöka om det finns grund för prövningstillstånd. För att bedöma om det är av vikt för ledning av rättstillämpningen att prövningstillstånd meddelas kan det därför vara fördelaktigt att låta motparten argumentera i till-
SOU 2013:17 En mer ändamålsenlig hovrättsprocess
589
ståndsfrågan. Det kan fästa uppmärksamhet på om det överklagade målet rymmer en fråga av prejudikatintresse.
Skriftväxling bör alltid ske redan inför prövning av tillståndsfrågan om det är tveksamt eller troligt att prövningstillstånd kommer att meddelas. Föreläggandet till motparten bör lämpligen avse ett fullständigt svar på överklagandet och inte enbart inriktas på frågan om prövningstillstånd. Hovrätterna får därigenom ett bättre underlag för tillståndsprövningen och inför målets fortsatta handläggning.
Ett alternativ till den beskrivna ordningen skulle kunna vara att hovrätten i samtliga överklagade brottmål begärde en svarsskrift från motparten innan rätten tog ställning till frågan om prövningstillstånd. Hovrätten skulle därigenom alltid försäkra sig om ett tydligt och mer avgränsat processmaterial. Det skulle dock medföra ytterligare kostnader och kunna sägas försena avgörandet i onödan i de mål i vilka det är enkelt att konstatera att det saknas skäl för prövningstillstånd. Det finns också en risk för att den typen av handläggning skulle ge intryck av att tillståndsprövningen innebär ett fullständigt avgörande av målet på handlingarna, enbart med den skillnaden att hovrätten inte redovisar sina skäl i en dom. Vi förordar därför inte att hovrätterna i alla brottmål ska besluta om skriftväxling inför avgörandet av frågan om prövningstillstånd.
12.3 Prövningstillstånd
Tillbakablick 12.3.1
När rättegångsbalken infördes fanns i princip inga möjligheter att begränsa omfattningen av prövningen i andra instans. De första reglerna om prövningstillstånd i hovrätt infördes 1974. De gällde de s.k. småmålen. Systemet med prövningstillstånd har sedan successivt utökats att gälla fler måltyper. Sedan EMR-reformen trädde i kraft 2008 gäller prövningstillståndsförfarandet i hovrätt utan begränsningar vid överklaganden i tvistemål och domstolsärenden.
För brottmålens del infördes prövningstillstånd 1993. Sedan dess har prövningstillstånd i ledet mellan tingsrätt och hovrätt krävts i mål där den tilltalade som enda påföljd dömts till böter eller då den tilltalade frikänts från ansvar för ett brott som enligt straffskalan inte kan leda till ett strängare straff än fängelse i sex månader.
En mer ändamålsenlig hovrättsprocess SOU 2013:17
590
Hovrättsprocessutredningens lämnade i SOU 1995:124 ett förslag om generellt prövningstillstånd. Det lades till grund för ett lagförslag i propositionen Prövningstillstånd i hovrätten (prop. 1996/97:131). Propositionen återkallades sedan det visat sig att den inte skulle komma att få nödvändig majoritet i riksdagen.
Målutredningen gjorde i sitt betänkande Mål och medel – sär-
skilda åtgärder för vissa måltyper i domstol (SOU 2010:44) bedöm-
ningen att ett generellt krav på prövningstillstånd i alla måltyper borde införas för överklagande till hovrätt och kammarrätt. Bland remissinstanserna var inställningen blandad till utredningens förslag att systemet med prövningstillstånd skulle gälla för alla brottmål. Bland de remissinstanser som var positiva fanns Domstolsverket, Justitiekanslern och Hovrätten över Skåne och Blekinge. Bland de som negativa fanns Advokatsamfundet och Justitieombudsmannen. En del remissinstanser ansåg att det krävdes ytterligare utvärderingar och/eller att det i borde övervägas att utvidga systemet med prövningstillstånd utan att göra det generellt.
Sveriges konventionsåtaganden 12.3.2
I samband med EMR-reformen redogjorde regeringen för hur ett system med utvidgat eller generellt prövningstillstånd förhåller sig till Sveriges konventionsåtaganden (prop. 2004/05:131). När det gäller brottmål har den som dömts en rätt till förnyad prövning enligt artikel 2 i det sjunde tilläggsprotokollet i Europakonventionen. I EMR-propositionen angavs följande om denna artikel (s. 175 ff).
Artikeln innebär att var och en som dömts av domstol för brottslig gärning skall ha rätt att få skuldfrågan eller påföljden omprövad av högre domstol. Denna rättighet och grunderna för dess utövande, skall regleras i lag. Undantag får göras i fråga om mindre grova gärningar eller i de fall då den dömde har dömts i första instans av den högsta domstolen eller har dömts efter det att en frikännande dom har överklagats. Liknande regler om en rätt till överklagande i brottmål återfinns även i de tidigare nämnda FN-konventionerna. Den rätt att överklaga som följer av tilläggsprotokollet behöver inte innebära att det måste finnas en rätt till en fullständig omprövning av den fällande domen. Detta följer redan av bestämmelsen i protokollet om att utövande av rätten till överklagande skall regleras i lag. Härigenom får varje konventionsstat en betydande frihet att själv bestämma på vilka villkor och i vilken omfattning en överprövning kan ske. Begränsningar i överklaganderätten måste emellertid framstå som
SOU 2013:17 En mer ändamålsenlig hovrättsprocess
591
rimliga och får inte vara så långtgående att de gör själva överklaganderätten illusorisk eller meningslös (jfr Danelius, H., Mänskliga rättigheter i europeisk praxis, 2 uppl. 2002, s. 420). I motiven till tilläggsprotokollet sägs bl.a. att det i vissa stater förekommer att en person som vill överklaga till en högre instans i vissa fall måste ansöka om prövningstillstånd (leave to appeal) och att rätten att ansöka om sådant tillstånd i sig själv är att betrakta som en form av rätt till omprövning i den mening som avses i tilläggsprotokollet (se Explanatory report, punkt 18). I överensstämmelse med detta uttalade dåvarande Europakommissionen i ett mål mot Norge att de tidigare norska reglerna om överklagande i brottmål, som innebar att samtliga brottmål omfattades av ett krav på prövningstillstånd, i princip innebar att det fanns en sådan möjlighet till förnyad prövning som avses i tilläggsprotokollet (fallet E.M. mot Norge Appl. No. 20087/92). Och i målet Näss mot Sverige (Appl. No. 18061/91), där en tilltalad hade frikänts för vissa brott i tingsrätten men dömts i hovrätten, fann kommissionen att rätten att begära prövningstillstånd i Högsta domstolen var tillräckligt för att uppfylla kraven i artikel 2 i tilläggsprotokollet. Denna ståndpunkt har nyligen bekräftats av Europadomstolen i avgörandet Sawalha mot Sverige (Appl. No. 64299/01).
Internationell utblick 12.3.3
I EMR-propositionen konstaterade regeringen att prövningstillstånd förekommer i varierande utsträckning i många rättsstater i vår närhet och att generella eller omfattande regler om prövningstillstånd inte framstår som någon udda ordning vid en internationell jämförelse (prop. 2004/05:131 s. 176 f). Några exempel på olika system som används för att begränsa omfattningen av prövningen i andra instans anges nedan.
I England är systemet med prövningstillstånd mycket omfattande. Det finns särskilda regler för överklagande av de mål om lindrigare brott som avgjorts av Magistrate Courts, som utgörs av en fredsdomare som inte är jurist. I övrigt avgörs målen i första instans av Crown Courts. Det krävs alltid prövningstillstånd för att överklaga ett mål som avgjorts där.
I Norge krävs alltid prövningstillstånd vid överklagande av bötesbrott. Dessutom kan överrätten neka att pröva ett överklagande i en rättegång om den finner det klart att överklagandet inte skulle ha framgång. Det gäller dock inte för brott med högre straffsats än fängelse i sex år. När det gäller ett överklagande från åklagaren kan rätten också avstå från att meddela prövningstillstånd om rätten finner det klart att överklagandet gäller en fråga av
En mer ändamålsenlig hovrättsprocess SOU 2013:17
592
mindre betydelse eller om det annars inte finns grund för att pröva överklagandet.
I Finland (där prövningstillstånd benämns tillstånd till fortsatt handläggning) trädde nya regler om överrättsprocessen i kraft den 1 januari 2011. Enligt de finska bestämmelserna gäller numera ett krav på prövningstillstånd för överklagande från den tilltalade om påföljden bestämts till högst fyra månaders fängelse. För åklagarens del krävs prövningstillstånd om åtalet gäller ett brott som inte har ett strängare föreskrivet straff än böter eller fängelse högst två år.
I andra länder, som t.ex. Tyskland, begränsas möjligheten till en prövning i överrätt i många fall till överklaganden som rör rättsfrågor (s.k. kassationsöverklaganden).
EMR-reformen 12.3.4 Förändrade bestämmelser om prövningstillstånd
Genom EMR-reformen skedde en omfattande förändring av förfarandet med prövningstillstånd i hovrätt. En viktig del av detta var förstås att systemet med prövningstillstånd utvidgades till att omfatta alla domar och beslut i tvistemål och beslut i domstolsärenden som överklagas från tingsrätt till hovrätt (49 kap. 12 § RB).
Samtidigt som systemet med prövningstillstånd utvidgades utvecklades tillståndsprövningen. I 49 kap. 14 § RB har det förtydligats att prövningstillstånd ska ges så snart någon av tillståndsgrunderna är uppfylld. Tillståndsgrunderna gjordes också mer generösa genom att det infördes en ny grund för prövningstillstånd, de s.k. granskningsfallen. Möjligheten att ge prövningstillstånd i granskningsfall tillkom mot bakgrund av att det ibland kan vara svårt att på grundval av innehållet i tingsrättens avgörande bedöma om det finns skäl att ändra det. Prövningstillstånd ska enligt ett uttalande i propositionen därför kunna meddelas inte bara när det finns konkret anledning att betvivla riktigheten av tingsrättens avgörande utan också i vissa andra fall där tingsrättens avgörande framstår som svårbedömt (se prop. 2004/05:131 s. 186). För att det tydligare ska framgå att prövningstillstånd ska meddelas om det finns tveksamheter om utgången i det överklagade avgörandet är riktig, förtydligades också bestämmelsen om s.k. ändringsfall.
Numera ska prövningstillstånd meddelas om det finns anledning att betvivla riktigheten av det slut som tingsrätten har kommit till
SOU 2013:17 En mer ändamålsenlig hovrättsprocess
593
(ändringsfall) eller om det inte utan att sådant tillstånd meddelas går att bedöma riktigheten av det slut som tingsrätten kommit till (granskningsfall). Prövningstillstånd ska också meddelas om det är av vikt för ledning av rättstillämpningen att överklagandet prövas i högre rätt (s.k. prejudikatfall) eller det annars finns synnerliga skäl att pröva överklagandet (s.k. extraordinära fall).
Ett annat viktigt moment i det utvecklade systemet med prövningstillstånd är att förhören i tingsrätten numera dokumenteras med ljud och bild. Hovrätten har genom det nya sättet att presentera bevisningen från tingsrätten möjlighet att i samband med tillståndsprövningen ta del av de inspelade förhören.
Det infördes också regler om partiellt prövningstillstånd, om sammanträde inför beslut om prövningstillstånd och vissa ytterligare bestämmelser om handläggningen av tillståndsfrågan och sammansättningen vid avgörandet av enkla fall.
Efter EMR-reformen har Högsta domstolen utvecklat praxis avseende tillståndsprövningen genom att ändra hovrättens beslut i tillståndsfrågan och bevilja prövningstillstånd i hovrätten.
Högsta domstolen har betonat att avsikten är att bedömningen av om prövningstillstånd ska meddelas i hovrätt ska vara generös och har hänvisat till de uttalanden som gjordes i propositionen (se bl.a. rättsfallen NJA 2009 s. 798 I–III). Högsta domstolen har också lyft fram vikten av att prövningstillstånd meddelas i s.k. granskningsfall, eftersom granskningsgrunden syftar till att säkerställa att de mål där det kan vara svårt att bedöma om det finns skäl att ändra tingsrättens avgörande tas upp till prövning. Så kan vara fallet i omfattande och komplicerade mål, men också i andra mål där skälen är ofullständiga, kortfattade eller på annat sätt oklara när det gäller de sakförhållanden som lagts till grund för tingsrättens avgörande (se rättsfallet NJA 2010 s. 405 med vidare hänvisningar). Högsta domstolen har även framhållit att tillståndsgrunderna är obligatoriska och att det, till skillnad från vad som är fallet i Högsta domstolen, även gäller prejudikatfall. Det innebär att hovrätterna har ett ansvar att på eget initiativ undersöka om ett överklagat mål rymmer ett prejudikatsintresse. Kraven för när prövningstillstånd ska meddelas i prejudikatfall är också lägre ställda i hovrätt än i Högsta domstolen (se bl.a. rättfallet NJA 2011 s. 843).
En mer ändamålsenlig hovrättsprocess SOU 2013:17
594
EMR-utredningens utvärdering
EMR-utredningen har utvärderat det utvidgade systemet med prövningstillstånd (se En modernare rättegång II – en uppföljning, SOU 2012:93, avsnitt 3.4.1).
Utredningen redogör för statistik från Domstolsverket, tre undersökningar som Svea hovrätt har genomfört (se vidare nedan) samt avgöranden från Högsta domstolen som gällt tillstånd till prövning i hovrätt.
Utredningens slutsats av såväl de statistiska uppgifterna som Högsta domstolens praxis är att hovrätterna inledningsvis var för restriktiva med att meddela prövningstillstånd. Andelen meddelade prövningstillstånd var i tiden närmast efter reformen för låg.
Utredningen lyfter fram att det är förståeligt att det kan ta viss tid innan tillämpningen av en så genomgripande förändring av hovrättsprocessen som EMR-reformen innebar helt faller på plats. Utredningen konstaterar att tillämpningen med tiden blivit generösare. Det visar sig både genom att andelen meddelande prövningstillstånd ökar och att ändringsfrekvensen i de mål där prövningstillstånd meddelas sjunker. Hovrätterna tenderar att närma sig varandra, även om det fortfarande finns skillnader mellan dem.
Utredningens slutsats är att tillämpningen ännu inte för samtliga hovrätter kan anses motsvara den generösa inställning som lagstiftaren förutsatte vid EMR-reformen. Utredningen betonar därför att det är viktigt att hovrätterna fortsätter att följa upp tillämpningen vid tillståndsprövningen.
Något om statistiken
För en utförlig redogörelse för statistiska uppgifter som rör tillämpningen av det utvidgade systemet med prövningstillstånd hänvisar vi till EMR-utredningens betänkande (SOU 2012:93 avsnitt 3.4.1). I detta avsnitt redogör vi för vissa uppgifter som har särskild betydelse för våra överväganden om eventuella förändringar av systemet med prövningstillstånd i brottmål. Det är viktigt att hålla i minnet att det endast är ca 10 procent av tingsrätternas domar i brottmål som överklagas till hovrätterna.
SOU 2013:17 En mer ändamålsenlig hovrättsprocess
595
Beviljade prövningstillstånd
Svea hovrätt genomförde under 2010 en granskning av hovrättens beslut om prövningstillstånd under två månader i alla målkategorier.4Från tiden för EMR-reformens ikraftträdande fram till slutet av 2009 hade andelen mål där prövningstillstånd beviljats legat kring 20 procent för att sedan öka till en nivå kring 25 procent. Under den undersökta perioden (september och oktober 2010) var andelen prövningstillstånd vid Svea hovrätt 27,1 procent. Medelvärdet för samtliga hovrätter under denna period var 28,1 procent.5
Under 2012 gjorde Svea hovrätt en ny undersökning som gällde andelen prövningstillstånd i tvistemål och ändringsfrekvensen i sådana mål under perioden 1 januari–31 maj 2012.6 Av denna framgår att andelen prövningstillstånd i tvistemål vid hovrätterna totalt sett ökat under perioden 2009 till 2012, från drygt 27 procent till omkring 36 procent.7
Av den statistik från Domstolsverket som EMR-utredningen redogör för i sitt betänkande framgår att andelen meddelade prövningstillstånd för samtliga målkategorier låg kring drygt 32 procent för första halvåret 2012. Det kan jämföras med 21 procent första halvåret 2009.
Vi har från Domstolsverket inhämtat uppgifter om andelen meddelade prövningstillstånd i brottmål under första halvåret 2011 och 2012. Om man bara ser till brottmålen var den totala andelen prövningstillstånd vid hovrätterna högre än motsvarande siffror för samtliga målkategorier. Under första halvåret 2012 meddelades prövningstillstånd i drygt 37 procent av de överklagade brottmålen.
4 Svea hovrätt, Granskning av beslut om prövningstillstånd i Svea hovrätt under september–
oktober 2010, diarenr 782/10. Huvuddragen av resultatet av undersökningen redovisas även i
SvJT 2011 s. 18 (S. Levén, F. Wersäll, En modernare rättegång – hur har det gått?). 5 Mellan hovrätterna varierade andelen prövningstillstånd under den undersökta perioden september och oktober 2010 mellan 22,8 procent och 34,2 procent. Mellan Svea hovrätts avdelningar varierade andelen prövningstillstånd enligt undersökningen mellan 15,2 procent och 45,1 procent. 6En undersökning av Svea hovrätts överprövning i tvistemål – särskilt om prövningstillstånd
och ändringsfrekvens.
7 Undersökningen visade dock att det förekom skillnader mellan hovrätterna. Andelen meddelade prövningstillstånd hade ökat mest vid Hovrätten för Västra Sverige och Svea hovrätt, som båda hade högre andel prövningstillstånd än vad som gällde för hovrätterna totalt. Hovrätten för Skåne och Blekinge utmärkte sig med en minskad andel prövningstillstånd under perioden 1 januari 2012 till 31 maj 2012 (19,9 procent) jämfört med vad som gällde för hela året 2011 (27,4 procent).
En mer ändamålsenlig hovrättsprocess SOU 2013:17
596
Tabell 12.1 Andel beviljade prövningstillstånd brottmål (samtliga hovrätter)
Samtliga hovrätter 1:a halvåret 2011 1:a halvåret 2012
Antal tillståndsprövningar
1 043
1 143
Antal beviljade prövningstillstånd
341
429
Andel beviljade prövningstillstånd
32,7 %
37,5 %
Uppgifterna är hämtade från SIV (domstolarnas gemensamma databas med målstatistik). Uppgifterna i SIV bygger på uppgifter i domstolarnas målhanteringssystem Vera). Svea hovrätts undersökning 2010 visade att uppgifterna i SIV för Svea hovrätts del stämde väl överens med resultatet av undersökningen.
Ändringsfrekvens
I Svea hovrätt har det också genomförts en undersökning av ändringsfrekvensen i brottmål.8I princip gicks samtliga domar under tiden juli–december 2010 igenom. Undersökningen visade att ändringsfrekvensen var hög. I 47 procent av alla brottmål hade hovrätten gjort någon ändring av domslutet. Om även beslut att inte meddela prövningstillstånd räknades in i antalet fastställda domar var den totala ändringsfrekvensen 39 procent. Ändringarna fördelade sig enligt följande. - endast skuld 8 % - endast påföljd 39 % - både skuld och påföljd 45 % - endast övrigt (t.ex. skadestånd) 8 %
När påföljden ändrats hade det i ungefär sex av tio fall lett till att påföljden sänkts eller att en lindrigare påföljd dömts ut. Undersökningen visade också att den tilltalade överklagade i betydligt större utsträckning än åklagaren, men att åklagarna hade betydligt högre andel bifallna överklaganden.
Vi har inhämtat uppgifter från Domstolsverket om registrerade ändringar i brottmål vid hovrätterna under perioden 2011–första halvåret 2012. Uppgifterna inkluderar beslut i frågan om prövningstillstånd och kan alltså jämföras med 39 procent ändringsfrekvens enligt Svea hovrätts undersökning. Statistikuppgifterna
8 Svea hovrätt, Undersökning av ändringsfrekvensen för brottmål i Svea hovrätt under perioden
1 juli–31 december 2010, diarenr 077/2011. Huvuddragen av resultatet av undersökningen
redovisas även i SvJT 2011 s. 18 (S. Levén, F. Wersäll, En modernare rättegång – hur har det
gått?).
SOU 2013:17 En mer ändamålsenlig hovrättsprocess
597
visar att den totala ändringsfrekvensen i brottmål vid samtliga hovrätter var ungefär 38 procent under första halvåret 2012.
Tabell 12.2 Ändringsfrekvens i brottmål
Domstol 1:a halvåret 2011 2:a halvåret 2011 1:a halvåret 2012
Göta hovrätt
39,8 %
42,8 %
40,4 %
Hovrätten för Nedre Norrland
36,0 %
43,7 %
42,9 %
Hovrätten för Västra Sverige
39,5 %
41,2 %
42,8 %
Hovrätten för Övre Norrland
39,7 %
38,7 %
37,7 %
Hovrätten över Skåne och Blekinge
35,4 %
36,2 %
43,4 %
Svea hovrätt
34,1 %
33,1 %
31,8 %
Totalt samtliga hovrätter
36,5 %
37,5 %
37,9 %
Uppgifterna är hämtade från SIV. Med ändring avses i SIV meddelat prövningstillstånd + ändrat, ändrat, återförvisat och meddelat prövningstillstånd + återförvisat.
Om man bara ser till de brottmål som avgjorts genom dom var ändringsfrekvensen högre. Det är inte förvånande eftersom det dels omfattar mål där prövningstillstånd inte krävs, dels sådana mål där prövningstillstånd redan meddelats. I det senare fallet har det alltså redan gjorts en inledande bedömning av om det finns anledning att meddela prövningstillstånd.
Tabell 12.3 Ändringsfrekvens i brottmål som avgjorts genom dom (samtliga
hovrätter)
Samtliga hovrätter 1:a halvåret 2011 2:a halvåret 2011 1:a halvåret 2012
Antal domar
3 403
3 050
3 328
Antal ändrade
1 805
1 621
1 822
Ändringsfrekvens
53,0 %
53,2 %
54,8 %
Uppgifterna är hämtade från SIV och gäller registrerade ändringar i avslutade mål. En dom med en mindre ändring i domslutet avseende en av flera tilltalade kan alltså komma att registrerats som ändrad. I Svea hovrätts undersökning stämde dock den ändringsfrekvens som framgick av statistik från VERA väl överens med resultatet av undersökningen.
Ändringsfrekvensen i brottmål kan jämföras med de ändringar som registrerats i tvistemål under samma period. Den totala ändringsfrekvensen för tvistemål är betydligt lägre än den som gäller för brottmål. Däremot är ändringsfrekvensen i de mål som avgjorts genom dom i tvistemål högre än den som gäller för brottmålen.
En mer ändamålsenlig hovrättsprocess SOU 2013:17
598
Det beror givetvis på att det för tvistemålens del uteslutande rör sig om mål där prövningstillstånd har meddelats.
Tabell 12.4 Ändringsfrekvens i tvistemål (samtliga hovrätter)
Samtliga hovrätter 1:a halvåret 2011 2:a halvåret 2011 1:a halvåret 2012
Total ändringsfrekvens
19,1 %
20,2 %
21,5 %
Ändringsfrekvens i mål som avgjorts genom dom
65,8 %
65,4 %
60,3 %
Uppgifterna är hämtade från SIV.
I Svea hovrätts undersökning 2012 jämfördes ändringsfrekvensen i tvistemål före och efter EMR-reformen.
Tabell 12.5 Ändringsfrekvens i samtliga tvistemål i alla hovrätter
Göta hovrätt
Hovrätten för Nedre Norrland
Hovrätten för Västra Sverige
Hovrätten för Övre Norrland
Hovrätten över Skåne och Blekinge
Svea hovrätt
Totalt
2005 24,3 % 22,3 % 22 % 29,3 % 25,6 % 25,1 %
24,5 %
2006 27,7 % 29,6 % 26,5 % 22,7 % 27,2 % 25,5 %
26,4 %
2007 27,2 % 27,6 % 28 % 37,1 % 28,6 % 25,3 %
27,2 %
2008 29,6 % 22,9 % 27,1 % 32,8 % 31,3 % 25,7 %
27,4 %
2009 29,4 % 25,7 % 17,3 % 16,8 % 19 % 18,5 %
20,4 %
2010 18,8 % 22,9 % 17,1 % 24,3 % 17,4 % 18,7 %
18,8 %
2011 21,3 % 15,4 % 19,4 % 18,4 % 18,9 % 20,1 %
19,6 %
2012 23,8 % 16,7 % 24,2 % 12,5 % 18,4 % 24,3 %
21,6 %
Siffrorna är hämtade ur En undersökning av Svea hovrätts överprövning i tvistemål – särskilt om prövningstillstånd och ändringsfrekvens, 2012, tabell 6. Tabellen visar andelen ändrade tvistemål i samtliga hovrätter. När det gäller 2012 avses ändringsfrekvensen för perioden 1 januari–31 maj enligt SIV, förutom för Svea hovrätt, vars ändringsfrekvens kommer från hovrättens undersökning och avser perioden 1 oktober 2011– 31
mars 2012.
En uppskattad bild av ändringsfrekvensen i samtliga tvistemål visar att den tycks ha legat stabilt kring eller något över 25 procent9under i varje fall en femtonsårsperiod från 1990-talets början fram
9 Den uppskattade ändringsfrekvensen, som den beräknades i undersökningen varierade mellan 17–24 procent, med undantag för 1995, då andelen ändrade tvistemål var väsentligt högre. Åren just före EMR-reformens införande var andelen ändrade mål relativt hög sett i ett längre perspektiv.
SOU 2013:17 En mer ändamålsenlig hovrättsprocess
599
till att EMR-reformen trädde ikraft. Andelen ändrade avgöranden minskade dock kraftigt år 2009 och sjönk till som lägst 18,8 procent året därefter. Slutsatsen i Svea hovrätts undersökning är att det är svårt att se någon annan förklaring till minskningen än EMRreformens utvidgade krav på prövningstillstånd. För både 2011 och första delen av 2012 visade dock statistiken en svagt ökande tendens sett till samtliga hovrätter. Det förekom dock relativt stora variationer mellan de enskilda hovrätterna. Under den första delen av 2012 varierade ändringsfrekvensen i tvistemål totalt sett mellan landets hovrätter från drygt 12 procent10 till drygt 24 procent. För en del av hovrätterna ligger alltså ändringsfrekvensen numera i nivå med den ändringsfrekvens som gällde före EMR-reformen.
Tillståndsprövningen 12.3.5
I ett system med prövningstillstånd sker alltid en inledande prövning – tillståndsprövningen. Systemet med prövningstillstånd innebär alltså ingen begränsning i rätten att överklaga. Vid tillståndsprövningen har hovrätten tillgång till överklagandet och eventuellt en svarsskrift, tingsrättens avgörande och processmaterialet i tingsrätten. Utifrån vad klaganden anfört i överklagandet, en granskning av tingsrättens avgörande och processmaterialet i tingsrätten tar hovrätten ställning till om det ska ske en fullständig rättegång i andra instans eller om tingsrättens avgörande ska stå fast. Tillståndsprövningen är inte begränsad till de grunder för prövningstillstånd som klaganden pekat på. Hovrätten måste i viss utsträckning självmant ta ställning till om det finns skäl att meddela prövningstillstånd, t.ex. på grund av prejudikatskäl eller för att det förekommit ett rättegångsfel i tingsrätten (se t.ex. rättsfallen NJA 2008 s. 1066 och NJA 2009 s. 798).
Tillståndsförfarandet i hovrätt får inte blandas ihop med det krav på prövningstillstånd som gäller vid överklagande till Högsta domstolen. Tillståndsgrunderna skiljer sig åt eftersom Högsta domstolen är en prejudikatinstans. Det innebär att Högsta domstolen endast under speciella omständigheter ska ta upp ett mål som inte innehåller en fråga som är av intresse ur prejudikat-
10 Domstolen med lägst ändringsfrekvens, Hovrätten för Övre Norrland, hade under den undersökta perioden avgjort ett begränsat antal mål (65 stycken), vilket påverkar statistikens tillförlitlighet.
En mer ändamålsenlig hovrättsprocess SOU 2013:17
600
synvinkel. I hovrätten är tillståndsförfarandet i stället inriktat på att ta ställning till om det finns skäl för en fullständig prövning i andra instans. Avsikten är att hovrätterna ska vara generösa med att bevilja prövningstillstånd. Alla avgöranden som bedöms tveksamma ska tas upp till fullständig prövning (se rättsfallen NJA 2009 s. 798 I–III). Syftet med tillståndsprövningen i hovrätt är att sålla bort de klara och entydiga målen där man vid en inledande prövning kan se att det inte finns några tveksamheter kring att tingsrättens avgörande är riktigt. Om det med hänsyn till att materialet är omfattande eller av något annat skäl är svårt att ta ställning till om avgörandet kan vara felaktigt ska prövningstillstånd meddelas med stöd av granskningsgrunden. Termen ”prövningstillstånd” kan mot denna bakgrund som Målutredningen pekade på (SOU 2010:44 s. 287) felaktigt leda tankarna till att det inte sker någon prövning i de fall prövningstillstånd inte meddelas. Vi delar Målutredningens uppfattning att det kan finnas anledning att i ett lämpligt sammanhang överväga en bättre term än prövningstillstånd för den inledande prövningen (ett exempel på det är den finska benämningen ”tillstånd till fortsatt handläggning”). Eftersom terminologin bör vara enhetlig för samtliga mål- och ärendetyper i alla domstolar lämnar vi dock inga förslag till ändrad terminologi i denna utredning.
När det gäller hur tillståndsprövningen vid hovrätterna går till i praktiken hänvisar vi till EMR-utredningens betänkande, SOU 2012:93, s. 202–205.
Ett behovsanpassat förfarande 12.3.6
Bedömning: Systemet med prövningstillstånd i ledet mellan
tingsrätt och hovrätt bör utvidgas.
Ett system med prövningstillstånd gör det möjligt för hovrätterna att på ett tidigt stadium sortera bort de mål där en fullständig överprövning i hovrätten inte fyller en saklig funktion. Det var en bärande tanke i de motiv som anfördes till stöd för att utöka systemet med prövningstillstånd i samband med EMR-reformen (se prop. 2004/05:131 s. 178 f).
Om hovrätten alltid granskar om underrättens avgörande är felaktigt och vid behov rättar det vid samma tillfälle – vilket som
SOU 2013:17 En mer ändamålsenlig hovrättsprocess
601
regel sker efter en förnyad huvudförhandling – leder det generellt till längre handläggningstider och ett mindre effektivt utnyttjande av resurserna. Systemet med prövningstillstånd innebär i stället att det sker en inledande prövning av om det finns tveksamheter kring om tingsrätternas avgörande är riktigt eller om prövningstillstånd bör meddelas av något annat skäl. Om man redan vid denna prövning tydligt kan se att tingsrättens avgörande är riktigt finns det inget behov av en fullständig rättegång i hovrätten. Dessa mål kan då sållas bort. Om den inledande prövningen däremot ger anledning till att betvivla riktigheten av tingsrättens avgörande bör handläggningen fortsätta. Det gäller även i de fall då det av en eller annan anledning finns svårigheter med att bedöma tingsrättens överväganden vid tillståndsprövningen (granskningsfall, se a. prop. s. 260) och de mål där det finns prejudikatsintresse eller där det skett något formellt fel i tingsrätten.
Systemet med prövningstillstånd är alltså väl förenligt med vår utgångspunkt att det bör finnas olika avgörandeformer där prövningen kan anpassas till vad de enskilda målen kräver. Det leder till att handläggningstiderna kan hållas korta i de mål som kan avslutas genom den inledande tillståndsprövningen. Mer tid och kraft kan läggas på de mål som kräver en fullständig förnyad prövning. På det sättet förbättras förutsättningarna för att handläggningen och prövningen sker med de höga krav på kvalitet som måste ställas på en prövning i andra instans.
Att hovrätterna i ökad utsträckning får möjlighet att göra en inledande granskning som är inriktad på om det finns skäl för en fullständigt förnyad prövning av de överklagade avgörandena innebär också att hovrätternas överprövande roll görs tydligare. Utöver de skärpta krav vi föreslår på tydligare överklagandeskrifter bör införande av prövningstillstånd i alla brottmål också leda till att klaganden på ett tydligare sätt argumenterar kring vad som är felaktigt eller tveksamt i tingsrättens bedömning, eftersom det underlättar hovrättens bedömning av om prövningstillstånd ska meddelas. Det är också rimligt att hovrätten inriktar prövningen av tillståndsfrågan på de grunder för överklagandet som klaganden tydligt har lyft fram.
Mot bakgrund av det anförda, och vad som förts fram i tidigare lagstiftningsärenden där förslag lämnats om att utöka systemet med prövningstillstånd, finns det enligt vår uppfattning starka skäl som talar för att förfarandet med prövningstillstånd bör utökas till att omfatta alla eller i varje fall ett större antal brottmål. Av de mål
En mer ändamålsenlig hovrättsprocess SOU 2013:17
602
som kom in till hovrätterna under 2011 var ca 39 procent brottmål. Prövningstillstånd krävdes i ca 20 procent av dessa. Det innebär att det för en stor grupp av målen i hovrätterna inte finns möjlighet att anpassa omfattningen av hovrättens prövning till vad de enskilda målen kräver. Att brottmål i den omfattning som gäller i dag måste prövas vid en fullständig rättegång trots att hovrätten vid en inledande prövning hade kunnat konstatera att klaganden inte har någon utsikt att få till stånd en ändring av saklig betydelse är enligt vår uppfattning inte en ändamålsenlig ordning.
Två tänkbara alternativ vid en utvidgning av systemet 12.3.7
med prövningstillstånd
Systemet med prövningstillstånd i brottmål bör enligt vår mening utvidgas. Ett alternativ är att det, på samma sätt som gäller för tvistemål, bör omfatta alla brottmål. Ett annat alternativ är att höja gränsen för när prövningstillstånd krävs så att det omfattar fler, men inte alla brottmål. Innan vi tar ställning till om systemet med prövningstillstånd bör gälla för alla eller endast vissa brottmål skisserar vi i detta avsnitt hur ett alternativ på en utvidgning där vissa brottmål fortfarande undantas från kravet på prövningstillstånd skulle kunna ordnas. Vi redovisar sedan översiktligt hur ett system med ett generellt krav på prövningstillstånd skulle kunna se ut. Enligt vår mening är det viktigt att ha denna bild klar för sig vid övervägandena av om utvidgningen av systemet med prövningstillstånd ska gälla alla eller endast vissa brottmål. Vi redogör för våra överväganden i den senare frågan i avsnitt 12.3.8.
En tänkbar reglering där vissa brottmål undantas från krav på prövningstillstånd
Gränsen för prövningstillstånd utifrån den påföljd som dömts ut
Om vissa mål ska undantas från kravet på prövningstillstånd måste det avgöras vilka mål som ska undantas och hur gränsen för när det inte krävs prövningstillstånd ska uttryckas.
I dag går den övre gränsen för prövningstillstånd i brottmål vid de fall då den tilltalade som enda påföljd har dömts till böter. Att omfattningen av kravet på prövningstillstånd – om det inte ska
SOU 2013:17 En mer ändamålsenlig hovrättsprocess
603
gälla generellt – knyts till den konkreta påföljd som dömts ut är väl etablerat och ändamålsenligt.
Utifrån våra övriga förslag framstår gränsen sex månaders fängelse eller motsvarande påföljd som en naturlig utgångspunkt för en begränsad utökning av kravet på prövningstillstånd. Det skulle innebära att en stor del av brottmålen skulle omfattas av systemet med prövningstillstånd med de fördelar det medför, samtidigt som de brottmål som avser allvarligare brott skulle undantas. Om ett sådant förslag skulle genomföras skulle erfarenheterna av detta tillsammans med ytterligare utvärderingar av systemet med prövningstillstånd i tvistemål kunna ligga till grund för senare överväganden om ett generellt krav på prövningstillstånd även i brottmål.
Systemet med prövningstillstånd skulle alltså kunna omfatta domar där påföljden för den tilltalade bestämts till högst sex månaders fängelse. Förutom fängelsestraff upp till sex månader skulle det innebära att tillståndsförfarandet skulle gälla vid andra, lindrigare påföljder än fängelse som böter, villkorlig dom och skyddstillsyn.
Lagtekniskt skulle en sådan utvidgning kunna ske genom att bestämmelsen om prövningstillstånd i brottmål (49 kap. 13 § RB) ändras så att det av denna framgår i vilka fall prövningstillstånd inte krävs. Det skulle stämma väl överens med huvudregeln i 49 kap. 12 § RB att det krävs prövningstillstånd i ledet mellan tingsrätt och hovrätt om annat inte är föreskrivet. Den grundläggande bestämmelsen i 49 kap. 13 § RB skulle då kunna uttryckas så att prövningstillstånd inte krävs om den tilltalade dömts till ett fängelsestraff som överstiger sex månader.
I våra övriga förslag har vi jämställt påföljder som innefattar ett uttryckligt s.k. alternativstraff med fängelsepåföljder. Det gäller skyddstillsyn med kontraktsvård enligt 30 kap. 9 § andra stycket 3 brottsbalken och påföljder som omfattar föreskrift om samhällstjänst. Mycket talar för att samma lösning borde användas för att bestämma omfattningen av tillståndsförfarandet i ett system där kravet på prövningstillstånd inte gäller om den tilltalade dömts till mer än sex månaders fängelse. Prövningstillstånd skulle då, i de fall den tilltalade dömts till en påföljd som innefattar ett alternativstraff, inte krävas om det alternativstraff som angetts i domslutet överstiger sex månaders fängelse.
Om man skulle förespråka ett system där den grundläggande gränsen för prövningstillstånd dras vid sex månaders fängelse finns det enligt vår mening mycket som talar för att de fall då påföljden
En mer ändamålsenlig hovrättsprocess SOU 2013:17
604
bestämts till rättspsykiatrisk vård eller sluten ungdomsvård borde undantas från kravet på prövningstillstånd. Mål där påföljden bestämts till rättspsykiatrisk vård kan omfatta gärningar av mycket olika allvarlighetsgrad. Oftast rör det sig dock om gärningar med relativt höga straffvärden. Det är också en ingripande påföljd som kan pågå under lång tid. När det gäller sluten ungdomsvård är det regelmässigt fråga om gärningar med ett betydande straffvärde. Det är också en ingripande frihetsberövande påföljd mot en ung person.
Mål där påföljden bestämts till någon av de andra särskilda ungdomspåföljderna borde enligt vår mening kunna omfattas av kravet på prövningstillstånd. När det gäller ungdomsvård och ungdomstjänst skulle det kunna hävdas att det mest konsekventa skulle vara att prövningstillstånd inte borde krävas i de fall då påföljden för en vuxen person skulle motsvara ett fängelsestraff som överstiger sex månaders fängelse. Det skulle dock innebära att bestämmelserna blev onödigt komplexa och svårtillämpade. Det skulle enligt vår mening inte heller vara motiverat att ha ett särskilt undantag för kravet på prövningstillstånd i de sällsynta fall då påföljden bestämts till överlämnade till vård enligt LVM (31 kap. 2 § BrB).
Gränsen för prövningstillstånd vid ogillade åtal
Om den tilltalade frikänts från ansvar helt eller delvis kan kravet på prövningstillstånd vid överklagande från åklagaren inte knytas till den påföljd som dömts ut. I dag gäller att prövningstillstånd krävs om den tilltalade frikänts från ansvar för ett brott för vilket det inte är föreskrivet svårare straff än fängelse i sex månader.
Vid en utvidgning av systemet med prövningstillstånd skulle ett alternativ kunna vara att prövningstillstånd krävs om den tilltalade frikänts från ansvar för ett brott med en straffskala upp till två års fängelse. Det skulle innebära att prövningstillstånd skulle krävas vid ogillade åtal för många av de vanligast förekommande brottmålen. Det skulle dock kunna leda till inkonsekventa resultat vid brott med en vid straffskala, t.ex. våld mot tjänsteman. I ett mål som endast gäller åtal för detta brott är det mycket ovanligt att påföljden bestäms till mer än sex månaders fängelse vid fällande dom. Det innebär att det regelmässigt skulle krävas prövningstillstånd om den tilltalade överklagar en fällande dom, men att så aldrig skulle vara fallet om åklagaren överklagar en ogillande dom.
SOU 2013:17 En mer ändamålsenlig hovrättsprocess
605
Ett annat alternativ som skulle kunna användas för att avgränsa kravet på prövningstillstånd vid ogillade åtalet skulle kunna vara nivån på åklagarens påföljdsyrkande i tingsrätten. Enligt vår mening framstår det som ett bättre alternativ än straffskalan för det brott som åtalet avser. Det skulle stämma överens med hur vi föreslår att tillämpningsområdet för det särskilda förfarandet ska bestämmas. Påföljdsyrkandet är en tydlig och lättillämpad avgränsning. Det ger också ett klart uttryck för hur allvarligt brottet eller den samlade brottsligheten är enligt åklagarens uppfattning.
En invändning mot att åklagarens påföljdsyrkande i tingsrätten skulle vara avgörande för om prövningstillstånd krävs när åklagaren överklagar en ogillande dom kan vara att åklagaren genom utformningen av sitt yrkande kan påverka om det krävs prövningstillstånd. Vi menar att sådana farhågor inte har fog för sig. Motsvarande invändning skulle för övrigt även kunna riktas mot att straffskalan för det brott åtalet gäller ska vara avgörande för om prövningstillstånd krävs. I ett system med ett begränsat krav på prövningstillstånd är det naturligt att ta utgångspunkt i åklagarens talan i de fall denne inte fått bifall för sin uppfattning i underrätten. Mot bakgrund av vårt förslag att åklagaren i alla mål ska framställa ett yrkande om påföljd som rätten inte kan gå utöver skulle det vara naturligt att låta påföljdsyrkandet vara avgörande för om det krävs prövningstillstånd i hovrätten. Motsvarande borde i så fall även gälla i de fall målsäganden, men inte åklagaren, överklagar en ogillande dom vid ett allmänt åtal.
I undantagsfall kan det förekomma att åklagaren på grund av nya omständigheter justerar åtalet och/eller ändrar sitt påföljdsyrkande när målet överklagas till hovrätten. Avgörande för om prövningstillstånd krävs borde dock även i dessa fall vara påföljdsyrkandet i tingsrätten. Utgångspunkten bör vara att tillståndsprövningen sker utifrån de yrkanden och omständigheter som tingsrätten tagit ställning till. En annan sak är att det ofta finns skäl att meddela prövningstillstånd om någon av parterna ändrar sin talan eller inställning.
En mer ändamålsenlig hovrättsprocess SOU 2013:17
606
Enskilda åtal
Brottmål som rör enskilda åtal är speciella. Om målet inte har inletts av åklagaren sker stora delar av handläggningen innan huvudförhandlingen enligt reglerna för tvistemål. Det rör sig om mål där en enskild part för talan mot en annan. Enligt vår mening är det inte motiverat att behandla situationen då en part vill överklaga tingsrättens dom i ett mål som rör ett enskilt åtal på annat sätt än vad som gäller för tvistemål. Det gäller även om vissa av de brottmål som drivs av åklagaren skulle undantas från kravet på prövningstillstånd. Prövningstillstånd bör därför alltid krävas vid överklagande av tingsrättens avgörande i ett mål där enskilt åtal förs. Det bör alltså också gälla i de sällsynta fall då målet inletts med ett allmänt åtal som lagts ned och målsäganden därefter tagit över åtalet.
Sammanfattning
Sammanfattningsvis skulle en bestämmelse som anger att prövningstillstånd krävs för vissa, men inte alla brottmål, enligt vår mening lämpligen kunna utformas enligt följande.
I brottmål där allmänt åtal förs krävs inte prövningstillstånd, förutom när det gäller frågor om enskilt anspråk, om den tilltalade genom domen 1. dömts till ett fängelsestraff som överstiger sex månaders fängelse, 2. dömts till en påföljd som avses i 30 kap. 9 § andra stycket 3 brotts-
balken (kontraktsvård) eller meddelats en föreskrift om samhällstjänst, där det i domslutet angetts ett alternativstraff som överstiger sex månaders fängelse, 3. dömts till sluten ungdomsvård eller överlämnats till rättspsykiat-
risk vård, eller 4. frikänts från ansvar i anledning av ett åtal i ett mål där åklagaren
yrkat att påföljden ska bestämmas till ett fängelsestraff som överstiger sex månader.
Att prövningstillstånd skulle krävas i övriga fall – t.ex. då påföljden bestämts till villkorlig dom och skyddstillsyn som inte förenats med en föreskrift om samhällstjänst eller fängelsestraff som inte överstiger sex månader – skulle i sådana fall framgå av den redan gällande bestämmelsen i 49 kap. 12 § RB. Enligt denna bestämmelse
SOU 2013:17 En mer ändamålsenlig hovrättsprocess
607
krävs prövningstillstånd i ledet mellan tingsrätt och hovrätt om annat inte är särskilt föreskrivet.
Ett generellt krav på prövningstillstånd
Om prövningstillstånd i ledet mellan tingsrätt och hovrätt ska gälla för alla brottmål kan den särskilda bestämmelsen om prövningstillstånd i brottmål (49 kap. 13 § RB) avskaffas. Samma regler skulle då gälla för brottmål och tvistemål. Varje överklagande i målet skulle då vid tillståndsprövningen få bedömas för sig och på sina egna meriter. Kravet på prövningstillstånd skulle då även omfatta eventuella anslutningsöverklaganden. Detsamma gäller enskilda anspråk i anledning av det brott som åtalet gäller. Det skulle, liksom för tvistemål, vara möjligt att meddela partiellt prövningstillstånd enligt bestämmelsen i 49 kap. 14 a § RB.
De tillståndsgrunder som gäller sedan EMR-reformen skulle enligt vår mening även kunna gälla för tillståndsprövningen i ett system med generellt prövningstillstånd i brottmål.
Vilka brottmål bör omfattas av systemet 12.3.8
med prövningstillstånd?
Förslag: Systemet med prövningstillstånd bör utvidgas till att
omfatta tingsrättens avgöranden i alla brottmål.
Det finns starka skäl för att systemet med prövningstillstånd bör gälla för alla brottmål
De flesta av de argument som talar för att systemet med prövningstillstånd bör utökas är generella och gäller med samma styrka oberoende av vad målen rör. De tvistemål som i dag omfattas av tillståndsförfarandet kan innehålla mycket komplexa och svåra bevis- och rättsfrågor.
De skäl som talar för att det bör ske en förnyad fullständig prövning i andra instans kan identifieras vid tillståndsprövningen även i ett mål som rör ett allvarligt brott eller en sträng påföljd. Behovet av en fullständig prövning i hovrätten beror på omständigheterna och rättsfrågorna i det enskilda målet och hur tingsrätten
En mer ändamålsenlig hovrättsprocess SOU 2013:17
608
bedömt dessa – inte på brottets allvar eller vilken påföljd som har dömts ut. Det talar med styrka för att systemet med prövningstillstånd bör gälla generellt för alla avgöranden i brottmål på samma sätt som redan gäller för tvistemål och domstolsärenden. Med tanke på hur tillståndsprövningen går till och de regler som gäller för handläggningen av tillståndsfrågan innebär Sveriges åtaganden enligt Europakonventionen och andra internationella rättsakter inget hinder mot att införa ett generellt system med prövningstillstånd vid överklagande i brottmål till hovrätten (se avsnitt 12.3.2) . Det är som tidigare lyfts fram inte heller något som vid en jämförelse med rättsstater i vår närhet skulle framstå som en udda ordning.
Att begränsa systemet med prövningstillstånd så att mål om allvarliga brott undantas framstår som principiellt tveksamt. Vilka mål som i sådana fall skulle undantas är långt ifrån givet. Visserligen skulle det med rätta kunna hävdas att en sådan lösning inte vore någon nyhet i svensk straffprocessrätt. Det skulle bygga vidare på den ordning som finns i dag. Men en ordning där vissa typer av mål undantas från tillståndskravet innebär, som Målutredningen pekat på, att man utgår från att ett system med prövningstillstånd leder till ett mindre rättssäkert resultat och att man i vissa typer av mål får nöja sig med en mindre rättssäker behandling än i andra mål.
Enligt vår uppfattning innebär den ordning som gäller vid tillståndsprövningen tillräckliga garantier för att de avgöranden där det behövs en fullständig förnyad prövning identifieras. Den generösa tillämpning av bestämmelserna om prövningstillstånd som är avsedd, innebär att det är de klara och entydiga fallen där det inte finns några tveksamheter kring att tingsrättens avgörande är riktigt som ska gallras bort vid tillståndsprövningen. Om det vid tillståndsprövningen är svårt att ta ställning till om tingsrättens avgörande är riktigt ska prövningstillstånd meddelas med hänsyn till att det rör sig om ett granskningsfall. Systemet med prövningstillstånd kan därför gälla för samtliga avgöranden i brottmål, även med beaktande av de höga krav på rättsäkerhet som måste gälla vid all straffrättslig rättsskipning.
Med detta sagt måste man dock ändå fråga sig om det kan finnas andra invändningar som medför att det inte är motiverat att i dagsläget införa ett generellt krav på prövningstillstånd i brottmål.
SOU 2013:17 En mer ändamålsenlig hovrättsprocess
609
Kan ett system med generellt prövningstillstånd i brottmål få allmän acceptans?
Att systemet med prövningstillstånd med bibehållen rättsäkerhet kan utsträckas till att omfatta alla brottmål är en grundläggande förutsättning för en sådan förändring. Som vi pekat på i föregående avsnitt är det vår uppfattning att så är fallet. En faktor som har stor betydelse för om en sådan förändring bör genomföras är dock även att systemet upplevs som rättssäkert av övriga aktörer och av allmänheten. Det är särskilt viktigt vid mål som rör allvarliga brott och långvariga fängelsestraff. Ett förfarande med prövningstillstånd medför pedagogiska utmaningar för domstolarna och rättsväsendet.
Tillståndsprövningen är som regel helt skriftlig, även om sammanträde numera kan hållas. Det enda kravet i lag på vad ett beslut att inte bevilja prövningstillstånd ska innehålla är att det ska innehålla en upplysning om att tingsrättens beslut står fast (49 kap. 14 a § tredje stycket RB). I praktiken anger hovrätterna vanligtvis även att rätten tagit del av materialet i målet och vilka förutsättningar som gäller för att prövningstillstånd ska meddelas. Andra motiveringar till besluten är ovanliga. Även om hovrätterna i vissa fall skulle kunna redovisa ytterligare skäl för besluten ligger det i tillståndsprövningens natur att besluten inte kan motiveras lika utförligt som ett avgörande efter en fullständig prövning. Detta kan bidra till missuppfattningar som att ett beslut om att inte meddela prövningstillstånd i hovrätten betyder att hovrätten inte har gjort någon egentlig prövning.
Ett sätt att undanröja sådana missuppfattningar kan vara att tydliggöra vad ett beslut att inte meddela prövningstillstånd ska innehålla. Det kan ske genom att det ställs upp ett krav i lag på att ett sådant beslut ska innehålla en upplysning om att hovrätten tagit del av handlingarna i målet och tagit ställning till samtliga tillståndsgrunder. Dessutom kan det finnas skäl att förbättra informationen om hur tillståndsprövningen går till och vad ett beslut om prövningstillstånd i hovrätten innebär.
En mer ändamålsenlig hovrättsprocess SOU 2013:17
610
Erfarenheter av systemet med prövningstillstånd efter EMR-reformen
Genom EMR-reformen skedde en kraftig utökning av systemet med prövningstillstånd. Det har gått drygt fyra år sedan dess. EMR-utredningens utvärdering visar att systemet på det stora hela fungerar bra. Inledningsvis var andelen prövningstillstånd för låg, men tillämpningen har blivit mer generös. Fortfarande finns det dock skillnader mellan hovrätterna och enligt EMR-utredningen motsvarar tillämpningen ännu inte den generösa inställning som förutsattes vid reformen.
EMR-utredningens slutsatser stöds av att det meddelats ett relativt stort antal avgöranden från Högsta domstolen som sammantaget visar att hovrätterna inledningsvis hade en för restriktiv hållning till att bevilja prövningstillstånd. Statistiken över andelen meddelade prövningstillstånd talar i samma riktning. Från att ha legat kring 20 procent har den totala andelen meddelade prövningstillstånd vid hovrätterna successivt ökat för att nu ligga kring drygt 30 procent.
En annan statistikuppgift som indikerar att andelen meddelade prövningstillstånd inledningsvis var för låg är att ändringsfrekvensen i de tvistemål där prövningstillstånd beviljades var hög.
Det ligger i prövningstillståndsförfarandets natur att prövningen inte ska vara alltför djupgående. Tillståndsprövningen ska användas för att sortera bort de klara fallen då det inte finns några tveksamheter kring att tingsrättens avgörande är riktigt. En orsak till en hög ändringsfrekvens i de mål där prövningstillstånd beviljats kan vara att hovrätterna i princip ”knäcker” målen vid tillståndsprövningen, dvs. att den inledande prövningen görs för noggrant. Om hovrätten vid en sådan prövning kommer fram till att tingsrätten gjort en riktig bedömning leder det nog ofta till att prövningstillstånd inte beviljas. Om målet måste penetreras i detalj för att man ska kunna avgöra om tillstånd ska meddelas bör i själva verket ofta förutsättningarna för att prövningstillstånd ska meddelas med hänsyn till att det rör sig om ett ”granskningsfall” vara uppfyllda (se Staffan Levén och Fredrik Wersäll, En modernare rättegång –
hur har det gått?, SvJT 2011 s. 27). Om tillståndsprövningen görs
lika ingående som om målet avgjorts fullständigt kan det ifrågasättas hur stora effektivitetsvinsterna är. Jämfört med ett avgörande utan huvudförhandling är skillnaden i sådana fall bara att hovrätten inte behöver redovisa sina ställningstaganden i ett avgörande i sak.
SOU 2013:17 En mer ändamålsenlig hovrättsprocess
611
Även här talar dock statistiken för att hovrätterna successivt har anpassat sina arbetsformer till systemet med generellt prövningstillstånd i tvistemål. Samtidigt som andelen meddelade prövningstillstånd har ökat har ändringsfrekvensen i de tvistemål där prövningstillstånd beviljats sjunkit.11
Den undersökning som Svea hovrätt genomförde under 2012 visade att den totala ändringsfrekvensen i tvistemål (beslut i frågan om prövningstillstånd inkluderade) för Svea hovrätts och Hovrättens för Västra Sverige del låg i nivå med vad som gällde före EMR-reformen. Däremot kan man konstatera att den totala ändringsfrekvensen i tvistemål vid vissa av hovrätterna fortfarande var märkbart lägre än den var tidigare12.
När det gäller brottmål är det intressant att notera att prövningstillstånd redan nu beviljas i en förhållandevis hög andel av de mål som omfattas av systemet med prövningstillstånd. Samtidigt är den totala ändringsfrekvensen i brottmål betydligt högre än i tvistemål. Statistikuppgifterna talar alltså för att prövningstillstånd skulle komma att meddelas i en relativt stor andel av de överklagade målen om alla brottmål omfattades av systemet med prövningstillstånd.
Tillståndsprövningen i omfattande och komplicerade brottmål
De brottmål som i dag hanteras inom ramen för förfarandet med prövningstillstånd är i huvudsak rena bötesbrott. Dessutom kan det t.ex. röra sig om ogillade åtal där påföljden vid en fällande dom skulle vara strängare än böter till följd av återfall, t.ex. grov olovlig körning. Även om undantag förekommer är det företrädesvis fråga om mål där processmaterialet är begränsat.
Om alla brottmål ska omfattas av förfarandet med prövningstillstånd medför det att en annan kategori av mål behöver hanteras vid tillståndsprövningen. Även om det absoluta flertalet brottmål som avgörs vid tingsrätterna inte är omfattande, är långa huvudförhandlingar med omfattande muntlig bevisning vanligare vid
11 Under 2010 kring låg ändringsfrekvensen för dessa mål kring 70 procent. Under 2011 var ändringsfrekvensen i de tvistemål som avgjorts genom dom ca 65 procent och under första halvåret 2012 ca 60 procent. 12En undersökning av Svea hovrätts överprövning i tvistemål. Särskilt om prövningstillstånd
och ändringsfrekvens, s. 29.
En mer ändamålsenlig hovrättsprocess SOU 2013:17
612
brottmål än vid tvistemål.13Typiskt sett gäller de tidskrävande och komplicerade brottmålen ofta åtal för brott där den tilltalade riskerar ett långt fängelsestraff. I ett inte obetydligt antal av de brottmål som kan leda till långvariga fängelsestraff krävs det sannolikt en relativt omfattande arbetsinsats för att hovrätterna ska kunna ta ställning till om det finns anledning att betvivla riktigheten av tingsrättens avgörande. I dessa fall kan dock prövningstillstånd i stället meddelas på grund av ”granskningsgrunden” efter en översiktlig genomgång av målet. Det medför sannolikt att prövningstillstånd kan komma att meddelas i en stor andel av de omfattande brottmålen.
Systemet med prövningstillstånd bör omfatta alla brottmål
De argument som talar för att systemet med prövningstillstånd bör utökas är generella och gör sig gällande med samma styrka oavsett vad målet rör. Vår bedömning är att de nuvarande bestämmelserna som gäller för tillståndsprövningen är sådana att alla brottmål kan hanteras på ett rättssäkert sätt i ett system med prövningstillstånd. Ett sådant system är också förenligt med Sveriges konventionsåtaganden.
Samtidigt är det mycket viktigt för rättsstatens förtroende att brottmålsprocessen också upplevs som rättssäker och rättvis av medborgarna. Det gäller i särskilt hög grad i mål som rör allvarliga brott där den tilltalade riskerar ett långt fängelsestraff. Farhågor om att ett system med generellt prövningstillstånd skulle påverka detta förtroende negativt måste tas på allvar. Men en annan faktor som kan ha en betydande negativ effekt för allmänhetens förtroende för rättsväsendet är alltför långa handläggningstider. Att handläggningstiderna inte är onödigt långa och att rättsväsendets resurser används på ett ändamålsenligt sätt är också viktigt ur rättssäkerhetssynpunkt. Enligt vår uppfattning skapar ett system med generellt prövningstillstånd i brottmål bättre förutsättningar för att så ska kunna ske jämfört med dagens ordning eller en förändring som innebär att kravet på prövningstillstånd utökas till att gälla fler, men inte alla brottmål. Handläggningstiderna kan hållas
13 Under 2011 översteg förhandlingstiden vid tingsrätterna 6 timmar i 6,3 procent av brottmålen och 2,8 procent av tvistemålen. Förhandlingstiden översteg 12 timmar i 1,8 procent av brottmålen. För tvistemålens del var motsvarande siffra 0,6 procent (Domstolstatistiken 2011).
SOU 2013:17 En mer ändamålsenlig hovrättsprocess
613
kortare i de klara och entydiga fallen där man vid tillståndsprövningen kan se att målet är rätt dömt och handlagt. Mer tid och kraft kan läggas på de mål där det behövs en fullständig rättegång i hovrätten.
Samtidigt som systemet med prövningstillstånd utvidgas kan också kraven på vad ett beslut om att inte meddela prövningstillstånd ska innehålla göras tydligare och informationen om vad det innebär kan förbättras. Det kan undanröja missuppfattningar om att ett beslut att inte meddela prövningstillstånd innebär att hovrätten inte har prövat målet. Vi bedömer också att det med ett system med generellt prövningstillstånd finns bättre förutsättningar för att undanröja missförstånd om att tillståndsförfarandet är en mindre rättssäker prövning som man kan nöja sig med i vissa fall. I stället är det fråga om en inledande prövning som, oavsett målets karaktär, är inriktad på att granska tingsrättens avgörande för att se om det finns några tveksamheter kring om tingsrättens avgörande är riktigt eller om det finns några andra skäl som talar för att det bör ske en fullständig förnyad prövning.
Systemet med generellt prövningstillstånd i tvistemål och domstolsärenden har gällt sedan hösten 2008. Det är fortfarande en begränsad tid. Det skulle kunna tala för att det finnas skäl att ytterligare avvakta att EMR-reformen får ”sätta sig” innan en så pass stor förändring som ett system med generellt prövningstillstånd i brottmål införs.
Erfarenheterna av systemet med generellt prövningstillstånd i tvistemål är på det stora hela goda, men visar också att hovrätterna till en början var relativt restriktiva vid tillståndsbedömningarna. Fortfarande finns det skillnader mellan andelen meddelade prövningstillstånd vid olika hovrätter. Efter hand, bl.a. efter vägledande avgöranden från Högsta domstolen, har dock andelen meddelade prövningstillstånd ökat. Samtidigt har ändringsfrekvensen i de tvistemål där prövningstillstånd meddelats sjunkit. Vår slutsats är att hovrätterna efter en omställningsperiod succesivt har börjat anpassa sig till det generella tillståndsförfarandet. Det är angeläget att man från hovrätternas sida fortsätter att föra en diskussion om tillämpningen av tillståndsreglerna och att man noggrant följer upp så att denna fortsätter att vara så generös som det är avsett. När det gäller brottmål kan man konstatera att andelen beviljade prövningstillstånd redan är relativt hög.
De undersökningar som Svea hovrätt genomförde 2010 och de statistikuppgifter vi inhämtat från Domstolsverket visar att ändrings-
En mer ändamålsenlig hovrättsprocess SOU 2013:17
614
frekvensen i brottmål är förhållandevis hög.14Om de mål där det finns anledning att ändra tingsrättens avgörande även fortsatt håller sig kring samma nivåer bör det medföra att prövningstillstånd kan komma att meddelas i en stor andel av de överklagade brottmålen i ett system med generellt prövningstillstånd. Det bör i särskilt hög grad gälla för omfattande brottmål som rör allvarlig brottslighet. Med hänsyn till att tillståndsprövningen blir ett tillkommande arbetsmoment kan det resas frågetecken kring hur stora effektivitetsvinsterna blir med ett generellt krav på prövningstillstånd i brottmål.
Vi ser inte en förändring till ett generellt system med prövningstillstånd i brottmål som en reform som i första hand bör införas av effektivitetsskäl. Vi menar att det avgörande skälet för en sådan förändring är att det tydliggör hovrättens överprövande roll och att tyngdpunkten av rättsskipningen ska ske i första instans. Det gör det möjligt för hovrätterna att i ett första skede granska tingsrättens avgörande för att sedan ändra det vid en fortsatt handläggning om det finns skäl till det. Med detta sagt bedömer vi dock också att ett system med generellt prövningstillstånd är viktigt för att rättsväsendets resurser ska kunna användas på ett effektivt sätt. Även om andelen beviljade prövningstillstånd kommer att vara hög kommer det att finnas många mål där hovrätterna vid en inledande granskning kan konstatera att det inte finns någon tvekan kring att tingsrättens avgörande är riktigt och att det inte heller finns någon annan anledning att pröva målet fullständigt. Det är enligt vår uppfattning rimligt att hovrätterna ska kunna sortera bort dessa mål vid en inledande tillståndsprövning och avsluta handläggningen efter denna. Det är till fördel både för rättsväsendet och för de som är berörda av processen. I vilka mål det behövs en fullständigt förnyad prövning och vilka mål som kan sorteras bort efter en inledande tillståndsprövning kan knappast avgöras genom att dra en gräns vid t.ex. hur ingripande påföljd som är aktuell vid en fällande dom. Det kräver en granskning i det enskilda fallet. Sammanfattningsvis förordar vi därför att det nu bör införas ett system med generellt prövningstillstånd i brottmål.
14 För Svea hovrätts del visar dock de statistikuppgifter vi inhämtat att ändringsfrekvensen var betydligt lägre under 2011 och första halvåret 2012 än vad den var vid tidpunkten för hovrättens undersökning 2010.
SOU 2013:17 En mer ändamålsenlig hovrättsprocess
615
Vårt förslag om ett generellt system 12.3.9
med prövningstillstånd
Förslag: Den särskilda bestämmelsen i 49 kap. 13 § RB om när
det krävs prövningstillstånd för att hovrätten ska pröva tingsrättens avgörande i brottmål upphävs.
Det införs i 49 kap. RB en särskild bestämmelse om vad ett beslut om att inte meddela prövningstillstånd ska innehålla. Förutom att beslutet ska innehålla en upplysning om att tingsrättens avgörande står fast ska det även framgå att hovrätten.
• tagit del av överklagandet och utredningen i målet,
• prövat om grunderna för att meddela prövningstillstånd är uppfyllda, och
• inte meddelat prövningstillstånd.
De särskilda bestämmelserna om att prövningstillstånd inte krävs när Justitiekanslern eller en justitieombudsman överklagar ett avgörande i brottmål till en hovrätt eller till Högsta domstolen upphävs.
Bedömning: Det bör tas fram informationsmaterial om hur
tillståndsprövningen går till och vad ett beslut att inte meddela prövningstillstånd innebär. Sådan information bör lämpligen skickas till parterna dels i samband med tingsrättens avgörande, dels i samband med ett beslut att inte bevilja prövningstillstånd.
Vi föreslår att systemet med prövningstillstånd i ledet mellan tingsrätt och hovrätt ska gälla för alla brottmål. Den särskilda bestämmelsen om prövningstillstånd i brottmål (49 kap. 13 § RB) ska alltså avskaffas. En konsekvens av detta är att det även ska krävas prövningstillstånd vid överklagande av tingsrättens beslut i brottmål. Vi kan inte se att det finns skäl att göra undantag för några beslut. Systemet blir klarare och mer lättillämpat om inga typer av beslut undantas.
Kravet på prövningstillstånd ska, liksom i dag, även omfatta eventuella anslutningsöverklaganden. Varje överklagande ska tillståndsprövas för sig. Tillståndsprövningen av ett överklagande kan dock påverkas av den prövning som sker beträffande ett annat. Så är fallet när det gäller enskilda anspråk när bedömningen av talan
En mer ändamålsenlig hovrättsprocess SOU 2013:17
616
om det enskilda anspråket beror på om den tilltalade ska dömas för den åtalade gärningen. Om prövningstillstånd meddelas i anledning av ett överklagande som gäller om den tilltalade ska dömas för den åtalade gärningen är det i många fall naturligt att prövningstillstånd också meddelas i anledning av ett överklagande som rör den tilltalades skadeståndsskyldighet på grund av brottet.
Möjligheten att meddela partiellt prövningstillstånd (49 kap. 14 a § första stycket RB) ska gälla oförändrad för brottmålen. När det finns skäl för det ska hovrätten alltså t.ex. kunna meddela partiellt prövningstillstånd i fråga om en eller flera åtalspunkter och påföljdsfrågan.
Förutom att ett beslut om att inte meddela prövningstillstånd ska innehålla en upplysning om att tingsrättens avgörande står fast finns det inte någon särskild bestämmelse om vad ett sådant beslut ska innehålla.
Enligt vår mening bör det av pedagogiska skäl uttryckligen framgå av lag att ett beslut om att inte meddela prövningstillstånd ska innehålla en upplysning om att hovrätten har tagit del av överklagandet och utredningen i målet. Av ett sådant beslut bör det även framgå att hovrätten har tagit ställning till om de krav som gäller för prövningstillstånd är uppfyllda. En bestämmelse om vad ett beslut att inte meddela prövningstillstånd alltid ska innehålla bör införas i 49 kap. RB. Den ska gälla utöver de allmänna bestämmelserna om vad ett beslut ska innehålla i 30 kap. RB. Av dessa följer att besluten ska motiveras ytterligare när det behövs.
Enligt vår mening är det också angeläget att de enskilda parterna i målet får pedagogisk information om hur tillståndsprövningen i hovrätten går till och vad den innebär. Sådan information bör lämpligen lämnas både i samband med tingsrättens dom och i samband med ett beslut att inte meddela prövningstillstånd. Den information som lämnas i dag i samband med överklagandehänvisningen är enligt vår uppfattning inte tillräcklig. Den återger endast vilka grunderna för prövningstillstånd är och hur ett överklagande ska vara utformat. Parterna bör upplysas om att hovrätten gör en inledande prövning i alla mål och att det är vid denna som hovrätten tar ställning till om det ska ske en fortsatt prövning i andra instans. Att det tas fram ett sådant informationsmaterial är en av de frågor som bör uppmärksammas vid genomförandet av våra förslag (se avsnitt 17).
När prövningstillstånd ska gälla för alla brottmål är det, enligt vår uppfattning, inte motiverat att ha kvar undantaget om att pröv-
SOU 2013:17 En mer ändamålsenlig hovrättsprocess
617
ningstillstånd inte krävs i de sällsynta fall då Justitiekanslern (JK) eller en justitieombudsman (JO) överklagar till hovrätten i ett brottmål. Som en konsekvens av det bör även bestämmelsen i 54 kap. 9 § andra stycket RB om att prövningstillstånd i Högsta domstolen inte krävs vid överklagande i mål om allmänt åtal som förs av JK eller JO tas bort. Se angående detta Hovrättsprocessutredningens överväganden i SOU 1995:124 s. 196 f. som vi ställer oss bakom. Det kan visserligen hävdas att JK och JO har en särskild ställning pga. sin tillsynsverksamhet (jfr prop. 1996/97: 131 s. 86 f). Den överblick över rättstillämpningen som de aktuella ämbetena har bör dock enligt vår mening innebära att de har särskilt goda förutsättningar för att i sina överklaganden föra fram de sakskäl och rättsliga synpunkter som har betydelse för om ett mål bör beviljas prövningstillstånd. Att det skulle krävas prövningstillstånd när en enskild överklagar i ett mål där JK eller JO agerar som åklagare, men att det inte skulle gälla i det omvända fallet framstår enligt vår mening både som inkonsekvent och orättvist för den enskilde.
12.4 Tilltrosregeln i 51 kap. 23 § RB
Gällande rätt 12.4.1
Det är en grundläggande processprincip att bevisning som huvudregel ska tas upp omedelbart vid en huvudförhandling i tingsrätten. Principen om bevisomedelbarhet anses medföra att rätten får de bästa förutsättningarna för bevisprövningen. Genom bestämmelsen i 51 kap. 23 § RB om s.k. tilltrosbevisning upprätthålls principen om bevisomedelbarhet även i hovrätt. En motsvarande bestämmelse gäller i tvistemål, 50 kap. 23 § RB.
Bestämmelsen i 51 kap. 23 § RB innebär att hovrättens möjlighet att ändra en tingsrättsdom när avgörandet beror av tilltron till viss bevisning är begränsad så att en ändring i den delen, som huvudregel, inte kan ske utan att beviset har tagits upp på nytt i hovrätten eller lagts fram där genom uppspelning av en ljud- och bildupptagning av bevisningen i tingsrätten. Paragrafen innebär inte att hovrätten ska sörja för utredningen i målet. Rätten har dock, som framgått, en möjlighet att självmant se till att det hålls omförhör om hovrättens bevisvärdering omfattas av ändringsförbudet.
En mer ändamålsenlig hovrättsprocess SOU 2013:17
618
I vilken mån hovrätterna självmant ska agera för att tilltrosbevisning tas upp på nytt i hovrätten berörs i rättsfallen NJA 2006 s. 457 och NJA 2009 s. 308. Högsta domstolen har i de fallen konstaterat att hovrätterna inte gjort sig skyldiga till rättegångsfel när de underlåtit att självmant kalla ett tilltrosvittne som åklagaren inte hade åberopat. Enligt Högsta domstolen skulle det kunna finnas en skyldighet för hovrätten att ta upp ett bevis på nytt i sådana situationer då det av vad parten anfört i sitt överklagande och omständigheterna i övrigt finns anledning att anta att värdet av viss muntlig bevisning är annat än vad tingsrätten funnit. Högsta domstolen har konstaterat att partsställningen samt karaktären på det mål som bevisningen avser kan vara av betydelse för om hovrätten bort särskilt överväga bevisfrågorna, liksom att ansvaret för att uppmärksamma åklagaren på betydelsen av ett omhörande är begränsat. Av rättsfallen torde slutsatsen dock kunna dras att hovrätternas möjlighet att agera självmant för att på nytt ta upp bevisning endast under mycket speciella förhållanden också innebär en skyldighet.
Förändringsbehovet 12.4.2
EMR-reformen utökade hovrättens möjligheter att frångå tingsrättens tilltrosbedömning till att även omfatta sådana fall där den muntliga bevisningen i tingsrätten kan läggas fram i hovrätten genom en uppspelning av ljud- och bildupptagning av förhöret i tingsrätten. Det har medfört att tilltrosfrågorna minskat betydligt och har inneburit att hovrätterna kunnat spara tid vid beredningen av målen. I de fall tingsrätterna tar upp tilltrosbevisning vid telefonförhör eller när ett sådant förhör av något annat skäl enbart spelas in med ljud så gäller dock alltjämt att hovrätterna inte kan ändra tingsrättens tilltrosbedömning utan att ta upp bevisningen på nytt. Sådana situationer uppstår inte helt sällan och leder till att omförhör måste hållas i hovrätten.
De rättsfall som berörts i föregående avsnitt pekar enligt vår mening på en otydlighet i förfarandet. Den kan leda till olikheter i rättstillämpningen och att fall med tilltrosbevisning behandlas på olika sätt av hovrätterna eller deras avdelningar. Det är enligt vår mening mindre lämpligt att hovrätten i alltför stor utsträckning av formella skäl ska vara begränsad att ändra tingsrättens dom därför att klaganden inte begär omförhör med exempelvis ett tilltros-
SOU 2013:17 En mer ändamålsenlig hovrättsprocess
619
vittne. I ett system med generellt prövningstillstånd blir konsekvenserna av att parterna bär ett stort ansvar för att sätta ändringsförbudet i tilltrosregeln ur spel ännu tydligare. Gransknings- och ändringsskäl kan förutses bli de vanligaste skälen för hovrätterna att ta upp mål till fullständig prövning. Att hovrätterna då på formell grund skulle ses sig förhindrade att göra en annan bedömning av tilltrosbevisningen än den som gjorts i tingsrätten på grund av att klaganden inte begärt att beviset tas upp på nytt är mindre lämpligt.
Som konstateras i Domstolsverkets rapport Resursfördelningen
efter EMR, 2010:3 s. 14, har parterna enligt gällande rätt det primära
ansvaret för att tilltrosparagrafen inte hindrar en ändring av tingsrättens dom i enlighet med överklagandet. Det betyder alltså att parterna redan i de inledande skrivelserna måste ange om de har några synpunkter på hur åberopad muntlig bevisning bör läggas fram. Betydelsen av att bevisningen läggs fram på visst sätt i hovrätten står dock inte alltid klart för dem. Hovrätterna behöver inte sällan genom materiell processledning ställa frågor till parterna om hur bevisningen ska läggas fram.
Vid våra diskussionsmöten med åklagare, domare och advokater har det uttryckts att det i alltför hög utsträckning hålls telefonförhör i tingsrätten med tilltrosbevisning. Uppfattningen förefaller vara att antalet telefonförhör i tingsrätterna har ökat.15Samtidigt har det från domarhåll anförts att tilltrosregeln bör avskaffas.
Ändrade regler för upptagning av bevisning i hovrätt har tidigare förespråkats av en av hovrätterna sammansatt processgrupp i promemorian Effektivare hovrättsförfarande (Ju1999/4445/DOM). Det föreslogs i den att tilltrosparagraferna skulle avskaffas och att bevisning skulle tas upp på nytt endast om hovrätten fann särskilda skäl för det. Enligt förslaget skulle särskilda skäl kunna tänkas vara att hovrätten i ett tilltrosfall behöver göra en direkt iakttagelse av förhörspersonen eller när oklarheter i utredningen eller ny bevisning skulle leda till att kompletterande frågor behöver ställas till den hörde.16
Även Hovrättsprocessutredningen har tidigare föreslagit en ändring av tilltrosparagraferna. I SOU 1995:124 s. 237 och 243 ff., föreslogs att tingsrättens dom skulle få ändras även om beviset inte
15 Staffan Levén och Fredrik Wersäll, En modernare rättegång – hur har det gått?, SvJT 2011 s. 18. 16Prop. 2004/05:131 s. 199 f.
En mer ändamålsenlig hovrättsprocess SOU 2013:17
620
togs upp på nytt i hovrätten under förutsättning att beviset lades fram på ett sådant sätt att en tillförlitlig värdering av det kunde göras.
Vid genomförandet av EMR-reformen var regeringen inte beredd att förorda något av nyssnämnda förslag. Regeringen menade att det i och för sig kan finnas situationer där ett vittne som ska höras i hovrätten av olika skäl har sådana svårigheter att återge sina minnesbilder av händelseförloppet att det skulle vara bättre att återge utsagan genom en ljuduppspelning eller uppläsning av ett referat. Som ett tillräckligt skäl mot att införa en friare tilltrosregel anförde man att det skulle finnas en osäkerhet i ett sådant system, eftersom hovrätten redan på handlingarna skulle behöva konstatera att bevisvärderingen kunde göras lika bra på grundval av en ljudupptagning eller ett referat som utifrån ett omförhör. Att på handlingarna göra bedömningen att tillämpningen inte skulle vara i strid med principen om det bästa bevismedlet angavs vara mycket svårt.17
Tilltrosregeln mjukas upp 12.4.3
Förslag: Tilltrosregeln i 51 kap. 23 § RB mjukas upp. Vi föreslår
ett ytterligare undantag från förbudet för hovrätten att ändra tingsrättens dom när avgörandet beror av tilltron till ett förhör, om det med hänsyn till bevisningens art eller omständigheterna i övrigt inte varit olämpligt att ta upp förhöret i tingsrätten så som skett och beviset kan värderas på ett tillfredsställande sätt.
Vi menar att utgångspunkten bör vara att omedelbarhetsprincipen i hovrätten som huvudregel ska upprätthållas och att muntlig bevisning därför i allmänhet i hovrätten ska tas upp på nytt eller läggas fram genom uppspelning av en ljud- och bildupptagning av förhöret i tingsrätten om avgörandet beror av tilltron till den bevisningen. Samtidigt är det viktigt att tyngdpunkten i rättsskipningen ligger i första instans och att hovrätten kan göra en överprövning av tingsrättens avgörande som i möjligaste mån baseras på den bevisning som tagits upp i tingsrätten. Det måste därför göras en avvägning mellan behovet av att tydliggöra att hovrätten ska över-
17Prop. 2004/05:131 s. 206 ff.
SOU 2013:17 En mer ändamålsenlig hovrättsprocess
621
pröva tingsrättens avgörande, vilket i allmänhet innebär att bevisvärderingen görs med utgångspunkt i väsentligen samma underlag som tingsrätten lagt till grund för sin bedömning och intresset av att hovrätten ska ha det bästa möjliga underlaget för sin bevisvärdering. Vid en sådan avvägning bör värdet av att höra en person på nytt inför hovrätten inte överdrivas. Med hänsyn till den ytterligare tid som förflutit från den aktuella händelsen kan den hördes minne ha försvagats. Vidare finns det en risk att förhörspersonen mer strävar efter att försöka redogöra för vad han eller hon sagt i tingsrätten än att berätta vad som inträffat. Dessutom kan påtryckningar och liknande ha ägt rum efter förhöret i tingsrätten som kan inverka på hans eller hennes berättelse. Det går därför inte att utgå ifrån att ett omförhör i hovrätten är ett bättre bevismedel än den upptagning av förhöret som har gjorts i tingsrätten. Sammantaget menar vi att intresset av att upprätthålla principerna om omedelbarhet och det bästa bevismedlet inte bör anses väga så tungt i relation till behovet av att öka tydligheten i processen och betona hovrättens kontrollerande funktion. Tilltrosbestämmelsen i brottmål bör därför kunna mjukas upp.
Som tidigare angetts har kritik förts fram under de diskussionsmöten som vi hållit mot att tingsrätterna i alltför stor omfattning tillåter telefonförhör med tilltrosvittnen. Beror avgörandet i tingsrätten av tilltron till en förhörspersons berättelse bör förhöret som huvudregel inte hållas per telefon. Om ett förhör har tagits upp enbart med ljudupptagning menar vi att beviset inte ska behöva tas upp på nytt i hovrätten i de fall hovrätten gör bedömningen att det med hänsyn till bevisningens art eller omständigheterna i övrigt inte varit olämpligt att ta upp förhöret i tingsrätten på sätt som skett och beviset kan värderas på ett tillfredsställande sätt. Hovrätten ska då göra motsvarande överväganden som tingsrätten gjort för att tillåta den hörde att delta genom ljudöverföring (jfr 5 kap. 10 § RB). En sådan regel bör leda till att hovrätterna i ökad utsträckning kommer att göra en bevisvärdering utifrån samma underlag som tingsrätten gjort. Det bör dessutom kunna ge tingsrätterna viss ledning i vilka fall telefonförhör bör tillåtas.
Sammantaget föreslår vi att bestämmelsen i 51 kap. 23 § RB ska mjukas upp så att hovrätten vid sin bevisvärdering i brottmål även ska vara oförhindrad att ändra tingsrättens dom när avgörandet beror av tilltron till ett förhör, om det med hänsyn till bevisningens art eller omständigheterna i övrigt inte varit olämpligt att ta upp
En mer ändamålsenlig hovrättsprocess SOU 2013:17
622
förhöret i tingsrätten så som skett och beviset kan värderas på ett tillfredsställande sätt.
Det kan anmärkas att de bakomliggande skälen för bestämmelsen är de samma för tvistemål och brottmål och att en ändring av bestämmelserna möjligen därför borde göras i ett sammanhang. Vid en översiktlig analys kan vi inte se att det finns några hinder mot att beträffande tvistemål göra motsvarande ändring i 50 kap. 23 § RB. Emellertid ligger det utanför ramen för vårt uppdrag att lämna ett sådant förslag.
12.5 51 kap. 23 a § RB om begränsning
av hovrättens prövning bör inte ändras
Bedömning: Vi föreslår ingen ändring av bestämmelsen i
51 kap. 23 a § RB, som i vissa fall begränsar hovrättens prövning i brottmål.
Hovrättens prövning av ett mål omfattar både sakfrågan och rättsfrågan. Hovrätten ska pröva varje överklagat avgörande eller överklagad del av avgörandet i dess helhet. Från denna huvudregel om en fullständig prövning finns ett undantag i 51 kap. 23 a § RB. Enligt bestämmelsen ska, i de fall där tingsrätten funnit att den tilltalade ska dömas för den åtalade gärningen och domen överklagats bara beträffande annat än denna fråga, hovrätten pröva frågan om situationen träffas av något av de s.k. genombrottsrekvisit som anges i paragrafen.
I tidigare lagstiftningsärenden har remissinstanserna varit oense om behovet och lämpligheten av att ha kvar bestämmelsen i 51 kap. 23 a § RB om ett system införs med krav på prövningstillstånd i alla mål, innefattande en möjlighet att meddela prövningstillstånd i viss del av ett mål (prop. 1996/97:131).
Bestämmelsen i 51 kap. 23 a § RB infördes framförallt för att göra överprövningen mer effektiv och förutsebar. Man önskade undanröja tveksamheter om hur ingående prövning hovrätten skulle göra av skuldfrågan i de fall ett överklagande avsåg enbart frågan om påföljd eller t.ex. en fråga om särskild rättsverkan (SOU 1987:46 s. 101).
Vi menar att 51 kap. 23 a § RB, även i ett system där partiellt prövningstillstånd kan meddelas, är en bra regel. Genom bestäm-
SOU 2013:17 En mer ändamålsenlig hovrättsprocess
623
melsen, liksom genom våra förslag i avsnitt 12.1, så begränsas såväl tillståndsprövningen som en eventuell efterföljande sakprövning i hovrätten. Om regeln i 51 kap. 23 a § togs bort skulle dessa prövningar bli onödigt omfattande. Bestämmelsen fyller därför en viktig funktion och bör finnas kvar.
Det har i olika sammanhang hävdats att regeln till sin ordalydelse är otydlig och bör preciseras. Tidigare utredningar har menat att det finnas en otydlighet i att hovrätten ska pröva frågan om den tilltalade ska dömas för den åtalade gärningen endast om ett genombrottsrekvisit föreligger. Man har även lyft fram att lydelsen kunde förstås så att hovrätten även i annat fall får pröva om den tilltalade ska dömas för den åtalade gärningen (se SOU 1991:106 Del B s. 327 f och SOU 1995:124 s. 207). Den tolkningen av bestämmelsen får anses avfärdad (se rättsfallet NJA 1995 s. 187). Vi anser mot bakgrund av det inte att det finns skäl att ändra bestämmelsens lydelse för att betona dess obligatoriska karaktär.
Annan kritik som har kommit fram i doktrin är att bestämmelsen ger utrymme för tolkning av orden ”denna fråga” och att uttrycket inte syftar på någon fråga. I förtydligande syfte och för att även brottsrubriceringen skulle inbegripas, föreslog Hovrättsprocessutredningen att uttrycket skulle bytas ut mot skuldfrågan. Vidare föreslog man att också förmildrande eller försvårande omständigheter som är av betydelse vid bedömning av skuldfrågan (29 kap. 2– 3 §§ RB) skulle omfattas av begränsningen av hovrättens prövning, även om omständigheterna har betydelse vid påföljdsbestämningen. Högsta domstolen har klargjort att bestämmelsen inte är tillämplig om överklagandet avser frågan om sådana sakomständigheter faktiskt har förelegat som inverkar på rubriceringen av brottet eller som har betydelse både för bedömningen av skuld- och påföljdsfrågan (se rättsfallen NJA 1989 s. 829 och 1995 s. 661). Därigenom har de otydligheter som kan anses ha funnits blivit utredda.
Utredningen har inte fått några indikationer på att bestämmelsen i övrigt leder till några större tillämpningsproblem. Sammantaget anser vi att bestämmelsen stämmer väl överens med vår syn på brottmålsprocessen och alltså att det finns goda skäl att behålla den och inte anledning att göra ändringar i dess nuvarande lydelse.
En mer ändamålsenlig hovrättsprocess SOU 2013:17
624
12.6 Möjligheten att justera ett åtal i hovrätten begränsas
Förslag: En ny bestämmelse införs i 51 kap. 25 a § RB. Åklagaren
och en målsägande som för talan om ansvar får i hovrätten till stöd för sin talan åberopa en omständighet som inte lagts fram tidigare endast om han eller hon gör sannolikt att den inte hade kunnat åberopas vid tingsrätten eller han eller hon annars haft giltig ursäkt att inte göra det. Motsvarande bestämmelse för rättegången i Högsta domstolen införs i 55 kap. 15 § första stycket andra punkten RB.
Överklagandet är grundläggande för rättegången i hovrätten. Av 51 kap. 24 § RB följer att överklagandet kan återkallas innan hovrättens dom eller slutliga beslut har meddelats och att talan inte får ändras att gälla någon annan gärning än den som anges i överklagandet. Åklagaren har dock vissa möjligheter att under handläggningen justera åtalet.
Väckt åtal får som huvudregel inte ändras. Det följer av 45 kap. 5 § RB. Bestämmelsen i 45 kap. 5 § RB avser rättegången i tingsrätt men anses vara analogt tillämplig även i hovrätt när det gäller möjligheten att inskränka talan, åberopa ett nytt lagrum eller en ny omständighet till stöd för åtalet (tredje stycket). Att åklagaren, eller en målsägande som för talan i ansvarsdelen i hovrätten, åberopar en ny omständighet till stöd för åtalet avseende samma gärning, innebär inte en ändring av åtalet. Det följer av bestämmelsens tredje stycke. En sådan åtalsjustering är därför i princip tillåten.18Skälen till det är att rättskraften gäller för ett nytt åtal avseende samma gärning. Genom att åberopa en ny omständighet inom det område som omfattas av rättskraften så utvidgas inte åtalet till att avse en annan gärning. Det är alltså tillåtet att modifiera talan på ett sådant sätt.
Många gånger sker en åtalsjustering vid huvudförhandlingen i tingsrätt. Det är då inte ovanligt att det uppmärksammas brister i en gärningsbeskrivning avseende exempelvis angivelse av tid eller plats för gärningen, som enkelt kan korrigeras vid förhandlingen eller att uppgifter som den tilltalade lämnar där föranleder åklagaren
18 Regeln i 51 kap. 23 a § RB kan förhindra en åtalsjustering. Se rättsfallen NJA 1999 s. 25 och 2004 s. 646.
SOU 2013:17 En mer ändamålsenlig hovrättsprocess
625
att justera beskrivningen och lägga till någon faktisk omständighet. Då är det rimligt att åtalet kan justeras.
Rätten att justera åtalet genom att åberopa en ny omständighet i hovrätten har satts i fråga vid de diskussionsmöten som vi har hållit. Synpunkten har framförts att sådana omständigheter som inte har prövats i tingsrätten inte borde tas upp till prövning av hovrätten som första instans.
Med vår syn på hovrättens överprövande roll är den huvudsakliga funktion som hovrätten fyller att rätta felaktigheter i tingsrättens avgörande och handläggning. En obegränsad rätt att justera åtalet i hovrätten är inte förenlig med hovrättens överprövande funktion. Det finns i allmänhet inte skäl att tillåta en vidare prövning av gärningen i hovrätten än vad som skett i tingsrätten genom att tillåta att ytterligare gärningsmoment förs in i processen.
Införandet av en ny omständighet i hovrätten har ansetts kunna motiveras av hänsyn bl.a. till att den tilltalade kan lämna oriktiga uppgifter eller tiga under förfarandet för att senare under rättegången ändra inställning. Det kan också vara så att nya omständigheter har blivit kända under processens gång. Om exempelvis den tilltalade i hovrätten erkänner stöld av en större mängd gods än han eller hon är dömd för att ha tillgripit eller medger uppsåt vid utförandet av en handling som han eller hon dömts för att ha gjort sig skyldig till genom vårdslöshet, så har det ansetts motiverat att åklagaren kan modifiera åtalet. Vi delar synsättet att det i den typen av fall är rimligt att det finns en åtalsjusteringsrätt.
Åklagaren bör dock som huvudregel inte ha rätt att föra in nya omständigheter till stöd för åtalet i hovrätten. Det är en ordning som gör hovrättens överprövande roll mer tydlig. En bestämmelse om det bör föras in i 51 kap. RB. Nya omständigheter bör dock kunna åberopas i hovrätten om åklagaren gör sannolikt att han eller hon inte kunnat åberopa omständigheten vid tingsrätten eller annars haft giltig ursäkt att inte göra det. Det skulle gälla för nya rättsfakta, dvs. nya faktiska omständigheter till stöd för åtalet. Den typen av situationer som nyss beskrivits skulle då omfattas av åtalsjusteringsrätten. Regleringen skulle motsvara den preklusionsregel som gäller i tvistemål beträffande nya omständigheter (50 kap. 25 § tredje stycket RB) och alltså vara obligatorisk och tvingande. Detsamma skulle gälla en målsägande som fullföljt en talan som åklagaren fört i tingsrätten eller överklagat i ett mål som rör ett enskilt åtal. Motsvarande bestämmelse ska också vara tillämplig i Högsta domstolen.
En mer ändamålsenlig hovrättsprocess SOU 2013:17
626
Vad som kan tala mot förslaget är risken för att målets handläggning försenas av att det krävs en prövning av att en justering av åtalet är tillåten. Det torde dock inte vara särskilt vanligt att nya omständigheter till stöd för åtalet åberopas i hovrätten. Det kan å andra sidan i sig vara ett argument mot att genomföra den typ av reglering som vi nu föreslår. Men även om ändringen inte är av stor praktisk betydelse är det enligt vår mening lämpligt att reglerna för förfarandet i hovrätten väl avspeglar den typ av prövning som ska göras där. Vid en samlad bedömning anser vi därför att åklagaren och en målsägande som för talan om ansvar endast ska kunna åberopa nya omständigheter i hovrätten om han eller hon gjort sannolikt att det inte kunnat ske vid tingsrätten eller han eller hon annars haft giltig ursäkt att inte göra det.
I avsnitt 5.6 och 5.7 har vi redogjort för vårt förslag att en motsvarande begränsning ska gälla för att åklagaren ska kunna skärpa påföljdsyrkandet eller ett yrkande om särskild rättsverkan av brott i högre rätt.
12.7 Avgörande utan huvudförhandling
Huvudprincipen vid överklagade brottmålsdomar är att målen, om prövningstillstånd meddelas, ska avgöras efter huvudförhandling. Av främst processekonomiska skäl finns det en möjlighet att avgöra målen utan en sådan förhandling. Hovrätten avgör då målet efter föredragning. Det går vanligtvis till så att en hovrättsfiskal eller beredningsjurist redogör för målet inför rättens ledamöter, men målet kan också föredras av en ledamot. Förfarandet brukar betecknas som avgörande på handlingarna.
Liksom när mål avgörs utan huvudförhandling i tingsrätt ska en dom på handlingarna grundas på vad handlingarna innehåller och vad som i övrigt förekommit i målet. Det följer av 30 kap. 2 § RB. Hovrätten ska överpröva tingsrättens avgörande och därtill bedöma sådana nya omständigheter och bevis beträffande gärningen som parterna får åberopa och som har lagts fram i hovrätten. Processmaterialet består sålunda, förutom av de skrivelser som kommit in i målet i hovrätten, vanligtvis av tingsrättens dom och protokollet från en eventuell huvudförhandling, samt de handlingar som i tingsrätten utgjorde processmaterial. Det betyder normalt sett i praktiken att den bevisning som tagits upp vid huvudförhandlingen i tingsrätten och har åberopats i hovrätten, ska läggas fram vid
SOU 2013:17 En mer ändamålsenlig hovrättsprocess
627
föredragningen. Det ska ske genom en uppspelning av ljud- och bildupptagningarna av förhören från tingsrätten. Avgjordes målet utan huvudförhandling i tingsrätten ska enligt vårt förslag, se avsnitt 10.3.5, processmaterialet vara begränsat vad beträffar protokoll eller anteckningar från förundersökningen till sådana uppgifter som har åberopats av part.
Utrymmet att avgöra mål utan huvudförhandling är något större i hovrätt än i tingsrätt. I 51 kap. 13 § RB anges i vilka fall hovrätten får avgöra mål utan huvudförhandling. Bestämmelsen anger att hovrätten får avgöra brottmål utan huvudförhandling om det är uppenbart att överklagandet är ogrundat. Dessutom får brottmål avgöras utan huvudförhandling om saken kan utredas tillfredsställande och 1. åklagaren har överklagat endast till den tilltalades förmån, 2. endast den tilltalade har överklagat och hans eller hennes
ändringsyrkande godtas av motparten, 3. det inte finns anledning att döma den tilltalade till ansvar eller
ådöma honom påföljd eller döma honom till annan påföljd än böter och villkorlig dom eller sådana påföljder i förening, 4. parterna har begärt att målet ska avgöras utan huvudförhand-
ling, eller 5. om ingen av parterna, sedan fråga väckts om avgörande utan
huvudförhandling, haft någon invändning mot detta.
Bestämmelsen är fakultativ och innebär alltså att förhandling får hållas även i angivna fall. Innan ett mål avgörs utan huvudförhandling ska parterna, om det inte är uppenbart att de redan gjort det, få tillfälle att slutföra sin talan (51 kap. 14 § RB).
Har part begärt att huvudförhandling ska hållas så ska det ske, om det inte är uppenbart obehövligt. För prövning som inte avser själva saken behöver huvudförhandling emellertid inte hållas (51 kap. 13 § tredje och sjätte stycket RB).
När det gäller andelen brottmål som hovrätten avgör genom dom så är det knappt tio procent av målen som avgörs utan huvudförhandling.
En mer ändamålsenlig hovrättsprocess SOU 2013:17
628
Tabell 12.6 Avgjorda brottmål genom dom i hovrätt
Handläggning
2008 2009 2010 2011
Efter huvudförhandling
5 466 5 460 5 805 5 908
Utan huvudförhandling
409 522 570 545
Antal avgöranden
5 875 5 982 6 375 6 453
Andel avgöranden utan huvudförhandling
7 % 9 % 9 % 8 %
Källa: Enheten för analys, Domstolsverket
Genom EMR-reformen ändrades reglerna om hur muntlig bevisning i hovrätten får läggas fram. När en förnyad bevisupptagning inte är nödvändig i hovrätten kan den muntliga bevisningen från tingsrätten läggas fram genom uppspelning av ljud- och bildupptagningen av förhören där (jfr prop. 2004/05:131 s. 145 f. och 198 f.). Därigenom bör utrymmet för att avgöra mål på handlingarna i hovrätt ha ökat något. Detta återspeglas dock inte i statistiken.
Domstolsverket har i en rapport den 31 augusti 2010, Resurs-
fördelningen efter EMR, dragit slutsatsen att EMR-reformen i aktu-
ellt avseende fram till dess saknat betydelse och inte inneburit att hovrätterna i nämnvärt ökad omfattning avgör brottmål på handlingarna. I rapporten redovisas att flera hovrättsdomare uppgett att reformen borde ha fört med sig en sådan effekt men att så inte blivit fallet. Några domares uttalanden innebar ett ifrågasättande av betydelsen ur resurssynpunkt av att avgöra fler mål utan huvudförhandling, eftersom ett sådant avgörande ansågs kräva samma insatser från domstolens sida. Risken för att målen blir liggande i väntan på föredragning lyftes också fram av några domare i rapporten.19
EMR-utredningen har utvärderat reformen med införandet av nya bestämmelser för presentation av muntlig bevisning i hovrätt, SOU 2012:93 s. 253 ff. De uppgifter som vi inhämtat tyder på att användningen av handläggningsformen inte har ökat i den utsträckning som borde kunna ske med hänsyn till att förhören i tingsrätten dokumenteras med ljud och bild. Hovrättsdomarna synes vara av uppfattningen att även om en del mål kan avgöras utan huvudförhandling med parternas samtycke så lämnas många gånger inte samtycke trots att förutsättningar föreligger för att använda handläggningsformen. Vidare anges uppenbarhetskravet i aktuell
19 Domstolsverkets rapportserie 2010:3, Resursfördelningen efter EMR, s. 56 f.
SOU 2013:17 En mer ändamålsenlig hovrättsprocess
629
bestämmelse innebära att det krävs starka skäl för att gå parterna emot.
Rätten till muntlig förhandling i andra instans 12.7.1
Sverige har förpliktelser enligt internationella överenskommelser som ger den tilltalade rätt till en rättvis rättegång. Bl.a. följer av artikel 6 i Europakonventionen att den som är anklagad för brott har rätt till en rättvis och offentlig domstolsförhandling inom skälig tid (”a fair and public hearing”). Av Europadomstolens avgöranden framgår att det som huvudregel ska vara fråga om en muntlig förhandling. Artikeln gäller domstolsförfarandet såväl i underrätt som i överrätt. Syftet med kravet på en muntlig förhandling är framförallt att den tilltalade ska få möjlighet att muntligt lägga fram sin sak inför domstolen. Dessutom kan rätten till muntlig förhandling fylla en funktion för part att få lägga fram muntlig bevisning och själv framföra sina synpunkter på åtalet.20
Principerna om rätt till en muntlig förhandling gör sig inte lika starkt gällande i överrätt som i underrätt. I Europadomstolens dom den 8 februari 2005 i målet Miller mot Sverige slog domstolen fast att, när en offentlig förhandling har hållits i första instans, en mindre strikt standard kan tillämpas i högre instans där underlåtenhet att hålla en sådan förhandling kan rättfärdigas av förfarandets speciella karaktär. Av betydelse anges i domen vara karaktären av det nationella systemet för överklagande, omfattningen av den högre domstolens prövningsrätt och det sätt på vilket klagandens intressen företräds och skyddas i förfarandet, vid vilket karaktären av de frågor som ska avgöras bör beaktas och särskilt om prövningen gäller faktafrågor eller rättsliga frågor som lämpligen kan avgöras på grundval av handlingarna. Europadomstolen har i rättsfallet vidare angett att den mindre strikta standarden också bör kunna tillämpas om en part har avstått från en muntlig förhandling i första instans och begärt en sådan först efter överklagande.
Vi redogör här för några rättsfall från Europadomstolen som belyser när förhållandena kan vara av sådan speciell karaktär att ett mål kan avgöras utan muntlig förhandling i andra instans.
20 H Danielins, Mänskliga rättigheter i europeisk praxis. En kommentar till Europakonven-
tionen om de mänskliga rättigheterna, tredje uppl., s. 201 f.
En mer ändamålsenlig hovrättsprocess SOU 2013:17
630
I Europadomstolens dom den 26 maj 1988 i målet Ekbatani mot
Sverige slog domstolen fast en rätt till muntlig förhandling även i
överrätt. Ekbatani hade dömts av tingsrätt för hot mot tjänsteman till böter. Hovrätten hade att ompröva målet i dess helhet, dvs. både faktiska och rättsliga omständigheter. Ekbatani hade förnekat gärningen men domstolen fäste tilltro till målsägandens uppgifter och dömde honom mot sitt nekande. Europadomstolen konstaterar i domen att artikel 6 förutsätter en rätt för den tilltalade till muntlig förhandling även i överrätt, när rätten inte enbart ska bedöma rättsfrågor utan även ta ställning till omständigheter i sak och göra en fullständig bedömning av den tilltalades skuld.
Europadomstolen kom till samma slutsats i dom den 21 september 1993 i målet Kremzow mot Österrike. Målet rörde bl.a. frågan om ett 20-årigt fängelsestraff för mord skulle skärpas till fängelse på livstid. Med hänsyn till sakens allvar (”the gravity of what was at stake for the applicant”) fastslog domstolen att Kremzow skulle ha fått möjlighet att försvara sig personligen och att domstolen var skyldig att försäkra sig om hans personliga närvaro vid förhandlingen under sådana förhållanden.
Ett annat skäl för att muntlig förhandling ska hållas i hovrätten kan vara att den tilltalade har frikänts av tingsrätten och vid en annan bedömning av omständigheterna riskerar att dömas till ansvar för brott. Det framgår av Europadomstolens dom den 19 februari 1996 i målet Botten mot Norge.
I Europadomstolens domar den 29 oktober 1991 i målen mellan
Jan-Åke Andersson respektive Fejde mot Sverige ansåg domstolen
det försvarbart att muntlig förhandling inte hade hållits i hovrätten. I båda fallen hade de tilltalade hörts muntligen vid huvudförhandling i tingsrätten.
Vad gäller Andersson dömdes han av tingsrätt och hovrätt till dagsböter för att ha kört traktor på motortrafikled. Andersson hade erkänt gärningen men motsatt sig ansvar för brott eftersom vissa trafikskyltar saknats och pga. att det var dimmigt väder. I målet hade fotografier åberopats och vittnesförhör hållits i tingsrätten avseende väderförhållandena. Europadomstolen konstaterade att förhållandena skiljde sig från de i Ekbatani-fallet. Anderssons överklagande ansågs inte medföra någon sådan faktisk eller rättslig prövning att saken inte kunde avgöras på ett adekvat sätt med utgångspunkt i handlingarna.
Beträffande Fejde så dömdes han för olaga vapeninnehav, ringa brott, till dagsböter. Han medgav att han innehaft ett gevär utan
SOU 2013:17 En mer ändamålsenlig hovrättsprocess
631
nödvändig vapenlicens men motsatte sig ansvar för brott huvudsakligen på grund av att han inte var ägare till vapnet och att det var obrukbart. Han ansåg vidare att påföljden var för sträng. Europadomstolen bedömde att de två första invändningarna saknade relevans. I målet konstaterade domstolen att rätten till en offentlig förhandling beror av sakens karaktär och måste ställas mot andra överväganden för att upprätthålla förtroendet för domstolarna, som rätten till rättegång inom rimlig tid och till en effektiv domstolsprövning. Mot den bakgrunden ansågs det inte ha skett någon överträdelse av artikel 6 i Europakonventionen.
Av betydelse för om huvudförhandling ska hållas i hovrätten är även om muntlig förhandling har hållits i tingsrätten. Rätten att närvara vid förhandling i första instans är i det närmaste absolut. Det krävs exceptionella omständigheter för att göra undantag från den rätten. Vid förseelser och lindrigare brott har Europadomstolen dock godtagit skriftlig handläggning, när muntlig förhandling inte har behövts för att bedöma trovärdigheten av en utsaga.
Europakonventionen hindrar inte en part från att avstå rätten till muntlig förhandling. Det innebär emellertid inte att parterna fritt kan förfoga över frågan om en sådan förhandling ska hållas. Ett avstående ges inte effekt om klagandens personliga närvaro får anses vara nödvändig med hänsyn till rättvisans intresse (”in the interests of justice”). Europadomstolen har betonat att avstående från en konventionsrättighet inte får strida mot något allmänt intresse och att det, för att avståendet ska vara acceptabelt, måste finnas ett minimiskydd som svarar mot betydelsen av avståendet.21I flera fall avseende allvarlig brottslighet har Europadomstolen konstaterat att domstolen har en skyldighet att försäkra sig om den tilltalades närvaro vid en muntlig förhandling för att garantera honom eller henne en möjlighet att försvara sig personligen.22 Vid allvarligare brott kan det alltså sägas finnas ett allmänt intresse av att brottsmisstankarna prövas vid en muntlig förhandling. Det torde i sådana fall inte anses vara förenligt med konventionen att avgöra målet på handlingarna, oavsett parternas inställning.
Europadomstolens praxis har fått genomslag i svensk rättspraxis. Högsta domstolen har i rättsfallet NJA 1988 s. 572 konstaterat att regeln i 51 kap. 13 § tredje stycket RB, som ger visst
21 Se bl.a. Europadomstolens dom den 15 juni 2004 i målet Thompson mot Förenade konunga-
riket.
22 Se Europadomstolens dom den 8 februari 2000 i målet Cooke mot Österrike.
En mer ändamålsenlig hovrättsprocess SOU 2013:17
632
utrymme att mot parts vilja avgöra ett mål utan huvudförhandling, ska tolkas restriktivt. I rättsfallet NJA 1988 s. 92 ansåg Högsta domstolen att det inte kunde bortses från möjligheten att en förnyad prövning vid huvudförhandling skulle leda till att hovrätten gjorde en annan tilltrosbedömning än den som tingsrätten gjort. Vid det förhållandet hade det inte varit uppenbart obehövligt att hålla huvudförhandling i hovrätten. Vidare har Högsta domstolen i rättsfallet NJA 2009 s. 836 slagit fast att rätten till en offentlig förhandling och att personligen närvara vid denna, inte är begränsad till fall när närvaron är av betydelse för utredningen i målet. I fallet hade den tilltalade frikänts av tingsrätten för att sedan av hovrätten dömas till tio års fängelse. Med hänsyn till den betydande straffskärpning som kunde bli aktuell ansåg Högsta domstolen att den tilltalade borde ha varit personligen närvarande vid förhandlingen.
Sammanfattningsvis måste frågan i vilka fall det finns en rätt till muntlig förhandling i andra instans bedömas utifrån de kriterier som har angetts i rättsfallet Miller mot Sverige och i varje enskilt fall. Parternas inställning och behovet av att tillgodose ett allmänt intresse av att förhandling hålls ska därtill vägas in. Klart är att en restriktiv hållning till att avgöra mål på handlingarna är påkallad enligt Europadomstolens praxis.
Behovet av förändringar 12.7.2
Det finns av principiella skäl ett behov av att ändra reglerna om avgörande på handlingarna. Åklagarens ansvar för statens talan och för utredningen i skuldfrågan bör lyftas fram även i hovrätten. Vi menar även att det kan göras tydligare att parterna i första hand ska disponera över innehållet i hovrättsprocessen och att hovrätten med sin processledande roll ska ha det avgörande inflytandet över processformen.
Även i hovrätten finns det förutsättningar att avgöra målen på olika sätt med utgångspunkt i den prövning som målen kräver. Med de ändrade reglerna efter EMR-reformen om hur muntlig bevisning i hovrätten får läggas fram, finns ytterligare utrymme att avgöra mål utan huvudförhandling. Muntlig bevisning som inte ska tas upp i hovrätten kan läggas fram genom uppspelning av förhören från tingsrätten för rätten i samband med att målet avgörs på handlingarna. I vissa fall är det en lämplig ordning. Det skapar större flexibi-
SOU 2013:17 En mer ändamålsenlig hovrättsprocess
633
litet och kräver mindre resurser än om alla mål behöver avgöras efter huvudförhandling.
Med större möjlighet att avgöra fler mål på handlingarna kan hovrätterna bättre organisera arbetet så att ett mål så snart det är färdigberett kan avgöras efter föredragning eller cirkulation. Därigenom ökar förutsättningarna för att avgöra målen i rimlig tid. I vissa fall kan det redan inför prövning av en fråga om prövningstillstånd stå klart att ett sådant tillstånd ska meddelas. Visst dubbelarbete kan då undvikas genom att målet, i anslutning till den prövningen, kan avgöras slutligt på handlingarna. Parter och ombud behöver i dessa fall inte heller inställa sig vid en huvudförhandling.
Vid diskussionsmöten med advokater, åklagare och domare har till oss framförts åsikten att svårigheterna att få tid för huvudförhandling är ett av de största problemen med dagens hovrättsprocess. Flera domare har angett att framförallt bristen på förhandlingssalar, längre huvudförhandlingstider och fler mål med häktade gör det svårt att avgöra mål efter huvudförhandling inom rimlig tid. Det har vidare påpekats från advokathåll att det utanför storstadsområdena finns få advokater som kan ta uppdrag som offentlig försvarare och att det tar mycket tid i anspråk för dem att resa till och från hovrättsorten för att inställa sig vid en huvudförhandling.
Med färre huvudförhandlingsmål behöver förhandlingssalarna inte utnyttjas i samma utsträckning. Om fler mål avgörs på handlingarna frigör det samtidigt förhandlingstid för sådana mål som behöver avgöras efter huvudförhandling. Det begränsar också behovet av att vissa arbetsuppgifter utförs, som för sekreterare att vidtala och kalla till huvudförhandling och kontrollera delgivningar. Samtidigt minskar risken för att avgörandet senareläggs för att parter och ombud som har kallats till en huvudförhandling i hovrätten inte kommer dit. Självfallet är det så att tid även måste avsättas för föredragning av mål som avgörs utan huvudförhandling. Men det är ändå vår bedömning att en handläggning med avgörande på handlingarna i allmänhet ger utrymme för flexiblare arbetsformer och även underlättar hovrätternas planering av mål som ska avgöras efter huvudförhandling.
Vid våra diskussionsmöten har en del domare också gett uttryck för att hovrätterna och dess avdelningar har olika uppfattning om hur reglerna om avgörande av mål utan huvudförhandling ska tillämpas. Det talar för att det även finns visst behov av förtydliganden.
En mer ändamålsenlig hovrättsprocess SOU 2013:17
634
Sammantaget anser vi det ökade utrymmet att avgöra brottmål utan huvudförhandling i hovrätten som EMR-reformen har fört med sig bör utnyttjas. Som en följd av det bör handläggningstiderna i brottmål kunna kortas. Det, tillsammans med våra förslag avseende vilka påföljder som kan komma i fråga vid ett avgörande av mål efter huvudförhandling i den tilltalades utevaro, gör det konsekvent att utvidga bestämmelsens tillämpningsområde. Mot denna bakgrund redogör vi i följande avsnitt för våra ändringsförslag.
Ändrade förutsättningar för att avgöra mål 12.7.3
på handlingarna
Bedömning och förslag: Kravet på att saken kan utredas till-
fredsställande för att hovrätten ska få avgöra ett mål utan huvudförhandling tas bort. I stället ska målet kunna avgöras utan huvudförhandling om det inte finns särskilda skäl som talar mot det och någon av övriga förutsättningar i 51 kap. 13 § RB är uppfyllda. Hovrätten ska kunna avgöra målet utan huvudförhandling om det inte finns anledning att döma den tilltalade till ansvar eller påföljd eller döma honom eller henne till
• fängelse i mer än sex månader,
• villkorlig dom i förening med samhällstjänst om det i domslutet ska anges ett fängelsestraff överstigande sex månader,
• skyddstillsyn i förening med fängelse enligt 28 kap. 3 § brottsbalken,
• villkorlig dom eller skyddstillsyn i förening med samhällstjänst eller kontraktsvård om det i domslutet ska anges ett fängelsestraff överstigande sex månader, eller
• sluten ungdomsvård.
Detsamma ska gälla om det inte finns anledning att förverka villkorligt medgiven frihet från fängelsestraff med mer än sex månader, eller bestämma påföljden till fängelse och förverka villkorligt medgiven frihet från fängelsestraff med en strafftid som sammantaget överstiger sex månader. Med de påföljder som ovan ska likställas förordnande enligt 34 kap. 1 § första stycket 1 brottsbalken.
SOU 2013:17 En mer ändamålsenlig hovrättsprocess
635
Vi ansluter oss till EMR-utredningens förslag att bestämmelsen i nuvarande 51 kap. 13 § tredje stycket RB bör mjukas upp genom att det uppenbarhetskrav som ställs upp i bestämmelsen tas bort.
Mål får avgöras utan huvudförhandling om det inte finns särskilda skäl mot det
Som angetts i avsnitt 12.7.1 måste vissa särskilda förutsättningar vara uppfyllda för att brottmål, i vilka överklagandet inte är uppenbart ogrundat, ska kunna avgöras i sak utan huvudförhandling i hovrätt. Utöver dessa är ett grundläggande krav att saken kan utredas tillfredsställande. I förarbetena angavs att avgörande för frågan om huvudförhandling ska hållas eller ej bör vara om det finns sakliga skäl för en sådan förhandling. En muntlig förhandling anfördes vara värdefull både med hänsyn till utredningen om brottet och för bedömningen i påföljdsfrågan. Den kriminalpolitiska effekten av att den tilltalade tvingas inställa sig inför hovrätten angavs däremot troligen vara mindre än när det gäller inställelse inför tingsrätten (prop. 1983/84:78 s. 50 f).
Vi föreslår att kravet på att saken ska kunna utredas tillfredsställande byts ut. Utgångspunkten ska i stället vara att målet kan avgöras utan huvudförhandling om det inte finns särskilda skäl mot det.
Hovrätten ska enligt vår uppfattning inte göra någon prognos av om utredningen är tillräckligt fullständig för att den tilltalade ska kunna dömas för brottet eller bedöma om det skulle vara till för- eller nackdel för utredningen i skuldfrågan att hålla huvudförhandling i målet. Hovrätten ska däremot bedöma om det finns förutsättningar att kunna avgöra frågorna i målet utan att hålla en muntlig förhandling.
Det utslagsgivande för om det kan anses finnas särskilda skäl mot ett avgörande på handlingarna ska vara om huvudförhandling behövs för att uppfylla kraven på en rättvis rättegång. Vid den bedömningen ska Europakonventionens regler och den praxis som har utvecklats av Europadomstolen och Högsta domstolen vara vägledande, se avsnitt 12.7.1. Överväganden måste göras av om hovrätten lämpligen kan avgöra saken utan huvudförhandling. Det betyder att bl.a. omfattningen av hovrättens prövning har betydelse, liksom om hovrätten ska pröva rättsfrågor eller bevisfrågor.
En mer ändamålsenlig hovrättsprocess SOU 2013:17
636
Det är också av betydelse om muntlig förhandling har hållits i tingsrätten och om den tilltalade därigenom har fått möjlighet att lägga fram synpunkter på åtalet samt muntliga bevis. Vid bedömningen kan det också ha betydelse om part har avstått från sådan förhandling i tingsrätten. Som tidigare nämnts finns det i mål om allvarligare brott också ett allmänt intresse av att den tilltalade får möjlighet att vara närvarande vid en muntlig förhandling. Det kan i sådana fall inte anses vara förenligt med Europakonventionen att avgöra ett mål på handlingarna, oberoende av parternas inställning till det.
Genom EMR-reformen kan muntlig bevisning i hovrätten läggas fram genom uppspelning av inspelningarna av förhören från huvudförhandlingen i tingsrätt. Hovrätten kan tillägna sig den bevisningen lika väl genom att ta del av förhör vid en föredragning inför avgörande på handlingarna som vid en huvudförhandling. I den mån annan muntlig bevisning inte åberopas torde utrymmet för ett avgörande utan huvudförhandling därför vara något större än tidigare. Muntlig förhandling bör i många fall inte längre vara nödvändig i andra instans för att bedöma trovärdigheten i utsagor från förhören i tingsrätten, i fall parterna har fått tillräckliga möjligheter att presentera sin inställning skriftligen och bemöta den bevisning som lagts fram. En bedömning måste emellertid göras i varje enskilt fall av om en fullgod bevisprövning i hovrätten kan göras på handlingarna likaväl som efter huvudförhandling.
Ett skäl för att hålla huvudförhandling i målet är förstås att nya omständigheter eller ny bevisning har åberopats i hovrätten och den behöver tas upp muntligen. Detsamma gäller om muntlig bevisning från tingsrätten ska tas upp på nytt i hovrätten (omförhör) eller om tilläggsförhör ska hållas i hovrätten. Även i fall då åberopad bevisning inte ska tas upp på nytt i hovrätten kan utredningen i målet framstå som så svårbedömd att det kan antas vara till fördel för bevisvärderingen att parterna får framställa saken och hålla slutanföranden vid en huvudförhandling. Likaså kan det i ett mål i vilket överklagandet enbart rör en rättsfråga, och det därför normalt sett inte finns anledning att hålla huvudförhandling, finnas skäl för att låta parterna lägga fram sin rättsliga argumentation muntligen.
Ett annat särskilt skäl mot att avgöra målet på handlingarna kan vara att den dömde behöver höras personligen inför rätten angående ändrade personliga förhållanden. Utredningen i påföljdsdelen kan alltså motivera en muntlig förhandling. I många fall kan dock
SOU 2013:17 En mer ändamålsenlig hovrättsprocess
637
uppgifter om exempelvis förändrade inkomstförhållanden som kan påverka bestämningen av dagsbotens storlek, inhämtas från parterna och kommuniceras under handläggningen. Målet bör då kunna avgöras på handlingarna. Om lång tid förflutit sedan tingsrättens avgörande kan bedömningen emellertid bli den motsatta.
Personlig närvaro inför rätten är, som tidigare nämnts, nödvändig vid en fullständig prövning av såväl rättsliga som faktiska omständigheter när hovrättens prövning kan antas vara av större betydelse för klaganden. Om hovrätten kan komma att göra en annan bedömning av ett åtal som tingsrätten har ogillat så kan det, med hänsyn till konsekvenserna för den tilltalade, vara ett särskilt skäl mot att avgöra målet utan huvudförhandling. Vid allvarligare brott är det vidare rimligt att en parts begäran om huvudförhandling respekteras. I sådana fall kan det också finnas ett allmänintresse av att hovrätten håller en offentlig förhandling.
Sammantaget bör reglerna om när ett mål kan avgöras utan huvudförhandling göras tydligare. Mål ska därför kunna avgöras utan huvudförhandling om det inte finns särskilda skäl mot det. Det är en ordning som är mer förenlig med den rollfördelningen mellan åklagare och domstol som vi förespråkar och den tydliggör hovrättens huvudsakliga uppgift att kontrollera riktigheten av tingsrättens avgöranden.
Svårare straff och fler påföljder ska kunna omfattas
De särskilda förutsättningarna för att hovrätten ska få avgöra ett mål i sak utan huvudförhandling anges i nuvarande 51 kap. 13 § andra stycket 1–5 RB. I dessa fall har part inte en absolut rätt till huvudförhandling utan sådan ska enligt nuvarande regler hållas om det inte är uppenbart obehövligt. I nästa avsnitt ansluter vi oss till EMR-utredningens förslag om en viss uppmjukning av den bestämmelsen. Vad gäller de särskilda förutsättningarna har vi inte funnit skäl att ändra att mål kan avgöras på handlingarna om åklagaren har överklagat endast till den tilltalades förmån eller om endast den tilltalade överklagat och ändringsyrkandet godtas. Inte heller har vi ansett att det finns anledning att ändra att målet, utan begränsning till vilken påföljd som är aktuell, kan avgöras utan huvudförhandling om parterna har begärt det eller om de inte har haft något mot att så sker, sedan frågan om avgörande utan huvudförhandling har väckts. I ett sådant fall får hovrätten, som vi utvecklat i föregående
En mer ändamålsenlig hovrättsprocess SOU 2013:17
638
avsnitt, pröva om det finns särskilda skäl mot att målet avgörs på det sättet.
Det bör fortfarande i lag finnas en grundläggande begränsning av vilka påföljder som hovrätten utan huvudförhandling kan döma till trots att någon part begärt huvudförhandling. Enligt nuvarande punkten 3 kan mål avgöras på handlingarna om det inte finns skäl att döma den tilltalade till ansvar eller påföljd eller om annan påföljd än böter och villkorlig dom eller sådana påföljder i förening inte kommer i fråga. Utöver böter och villkorlig dom, även i förening, så bör hovrätten enligt vår uppfattning utan huvudförhandling kunna döma till skyddstillsyn eller fängelse. Vidare bör villkorlig dom och skyddstillsyn kunna dömas ut även i förening med en föreskrift om samhällstjänst eller s.k. kontraktsvård. Bestämmelsen utesluter inte heller att den tilltalade överlämnas till särskild vård såsom rättspsykiatrisk vård, vård enligt lagen (1988:870) om vård av missbrukare i vissa fall, ungdomsvård och ungdomstjänst eller sådana påföljder i förening.
Vi anser att fängelsestraff om maximalt sex månader och påföljder som inte är att anse som svårare eller mer ingripande för den tilltalade än fängelse i sex månader, bör kunna dömas till utan huvudförhandling. Indelningen av påföljder och bedömningen av hur ingripande de ska anses vara bör göras utifrån samma utgångspunkter som vi har angett ska tillämpas vid bedömningen av om mål kan avgöras efter huvudförhandling i den tilltalades utevaro i tingsrätt, se avsnitt 11.6. Det betyder att ett mål inte kan avgöras utan huvudförhandling om det finns anledning att förena en villkorlig dom eller skyddstillsyn med en föreskrift om samhällstjänst eller bestämma påföljden till skyddstillsyn med en föreskrift om kontraktsvård, och det i domen ska anges ett alternativstraff som överstiger fängelse i sex månader. Inte heller ska hovrätten kunna döma till skyddstillsyn i förening med fängelse enligt 28 kap. 3 § brottsbalken eller till sluten ungdomsvård. Med dessa påföljder ska likställas förordnande enligt 34 kap. 1 § första stycket 1 brottsbalken.
Vidare menar vi att vid sammanträffande av brott, mer än sex månader av villkorligt medgiven frihet från fängelsestraff inte ska kunna förverkas utan huvudförhandling och att den sammanlagda strafftidens längd, om hovrätten samtidigt dömer till ett särskilt fängelsestraff, inte får överstiga sex månader.
I motiven till den gällande bestämmelsen menade Rättegångsutredningen att det i de allra flesta fall var en fördel i fråga om mer
SOU 2013:17 En mer ändamålsenlig hovrättsprocess
639
ingripande påföljder att rätten fick direkt kontakt med den tilltalade för att bedöma påföljdsfrågan men, när det gäller böter och i vissa fall av villkorlig dom, att det kunde vara överflödigt att hålla en muntlig förhandling (Ds Ju 1983:1 s. 64). Vi är alltså av uppfattningen att det även i fall annan påföljd är aktuell kan finnas ett tillräckligt underlag för att avgöra målet utan att den tilltalade är personligen närvarande vid en muntlig förhandling. Ett exempel på det är mål i vilket överklagandet endast avser påföljdsfrågan, t.ex. mål om grovt rattfylleri, där påföljdsvalet står mellan fängelse och villkorlig dom med samhällstjänst eller mål om grov olovlig körning eller grovt rattfylleri där fråga enbart är att bedöma fängelsestraffets längd. Ett annat sådant exempel är mål i vilket det inte finns anledning att döma till annan påföljd än skyddstillsyn med särskild behandlingsplan och det inte finns behov av att höra den tilltalade om sin personliga situation i hovrätten. Det gäller särskilt om handläggningstiden i målet varit kort och den dömdes personliga förhållanden inte förändrats sedan tingsrättens dom. Det kan också finnas överklaganden som enbart berör frågan om tidigare villkorligt medgiven frihet från fängelsestraff ska förverkas. Sådana mål bör i regel också kunna avgöras på handlingarna.
Med hänsyn till betydelsen av vad saken rör för den tilltalade och med beaktandet av allmänhetens intresse av att allvarliga brott bör prövas vid en offentlig rättegång har vi ansett att den föreslagna avgränsningen är lämplig. Den är också konsekvent med vårt förslag om vilka mål som ska kunna avgöras efter huvudförhandling i den tilltalades utevaro i tingsrätt och i det särskilda förfarandet där i erkända brottmål.
Uppenbarhetskriteriet tas bort
Om part begär att huvudförhandling ska hållas måste det enligt gällande rätt vara uppenbart obehövligt för att målet ska kunna avgöras på handlingarna. Det följer av 51 kap. 13 § tredje stycket RB.
Har åklagaren, den tilltalade eller målsägande som är part gett till känna sin inställning att huvudförhandling ska hållas, så indikerar det att parten vill föra fram sin sak muntligen eller att nya bevis eller omständigheter behöver tas upp. Det finns då i regel skäl att hålla huvudförhandling. Bedömningen av om det finns ett sådant behov ska göras med utgångspunkt i de konventionsåtaganden som vi redogjort för i avsnitt 12.7.1.
En mer ändamålsenlig hovrättsprocess SOU 2013:17
640
När tredje stycket infördes år 1984 angav departementschefen att en part i princip alltid ska ha rätt till huvudförhandling även i hovrätt, om en sådan inte är uppenbart obehövlig (prop. 1983/84:78 s. 51). Rättegångsutredningen menade att det inte i hovrätt var något större rättssäkerhetskrav att en part ska kunna framtvinga en huvudförhandling eftersom man redan haft en rättegång, men att konventionsåtagandena när det gäller överrättsprocessen torde innefatta en rätt för parterna att få till stånd en sådan förhandling. Utredningen angav vidare att förslaget i stort sett endast var en kodifiering av rådande praxis (Ds Ju 1983:1 s. 66).
Som vi tidigare nämnt finns det skäl för en restriktiv hållning när det gäller att mot en parts begäran avgöra ett mål på handlingarna (se rättsfallet NJA 1988 s. 572). Parts begäran om huvudförhandling ska enligt uttalanden av Högsta domstolen i princip respekteras (se rättsfallet NJA 2000 C 26). Kravet på ”uppenbart” innebär emellertid att det fordras starka skäl för inte hålla en huvudförhandling när sådan har begärts. Med den möjlighet som EMR-reformen medfört att lägga fram muntlig bevisning i hovrätten genom uppspelning av ljud- och bildupptagningarna från förhandlingen där, har utrymmet ökat för att avgöra mål utan huvudförhandling med bibehållen kvalitet. För att reglerna ska få önskat genomslag i tillämpningen bör domstolen få ett starkare inflytande över handläggningsformen och kravet på ”uppenbart” tas bort. Det markerar vikten av en noggrann avvägning mellan de olika omständigheter som är av betydelse vid bedömningen av om en muntlig förhandling ska hållas, där även behovet av en effektiv prövning och att målet kan avgöras inom rimlig tid ska vägas in.
EMR-utredningen har föreslagit att den aktuella bestämmelsen ska mjukas upp genom att det uppenbarhetskrav som ställs i den tas bort. I utredningens uppföljning av EMR-reformen anges det vara en fördel om fler mål kan avgöras på handlingarna och att det inte är tillfredsställande att de goda förutsättningar som EMRreformen fört med sig inte utnyttjas fullt ut. Vi delar alltså den uppfattningen och ansluter oss till utredningens förslag i SOU 2012:93 s. 256 f.
Syftet med hovrättsprövningen, att överpröva tingsrättens avgörande, får med förslaget en tydligare innebörd. Åberopar parterna inga nya omständigheter eller bevis i hovrätten så kan i regel prövningen av skuldfrågan göras utan huvudförhandling. Även när det gäller behovet av muntlig förhandling för att avgöra påföljdsfrågan kan samma synsätt anläggas. Har inte sakförhållandena ändrats ska
SOU 2013:17 En mer ändamålsenlig hovrättsprocess
641
hovrätten bedöma om tingsrättens avgörande varit korrekt med utgångspunkt i tingsrättens dom och det processmaterial som legat till grund för den. Med välskrivna tingsrättsdomar och tydliga partsinlagor i hovrätten bör den bedömningen i många fall gå att göra utifrån i handlingarna i målet.
12.8 En mer koncentrerad huvudförhandling
Behovet av förändringar 12.8.1
I de mål där det finns skäl för en fullständig förnyad prövning kan hovrätten, enligt dagens regler, avgöra målet på handlingarna utan eller efter en huvudförhandling. Under målets förberedelse kan sammanträde hållas både i tingsrätt och hovrätt. Ett sådant sammanträde syftar framförallt till att förbereda den kommande huvudförhandlingen. Muntlig bevisning kan också under vissa förutsättningar, i såväl tingsrätt som hovrätt, tas upp vid ett särskilt sammanträde utom huvudförhandling. Bevisning som tagits upp på det sättet ska dock läggas fram vid huvudförhandlingen.
I domstolsärenden och mål i förvaltningsdomstolarna kan både muntlig och skriftlig handläggning förekomma under avgörandeskedet. Parterna kan argumentera muntligt och lägga fram bevisning vid ett sammanträde medan den resterande delen av handläggningen sker skriftligt. När det gäller brottmålsprocessen i tingsrätt har vi inte föreslagit att en sådan ordning bör införas. Vi anser inte heller att det finns skäl att föreslå det för hovrättsprocessens del. När det krävs en muntlig förhandling för att hovrätten ska kunna avgöra målet bör en huvudförhandling hållas. Det innebär att det finns en naturlig start- och slutpunkt för rättegången. Huvudförhandlingen ska hållas koncentrerad och avgörandet får bara grunda sig på vad som förekommit under denna. Dessa grundprinciper i rättegångsbalken bör upprätthållas även i hovrättsprocessen. Däremot finns det enligt vår mening anledning att överväga om huvudförhandlingen i hovrätten kan göras mer koncentrerad genom att öka användningen av hänvisning till muntlig bevisning.
En av de största förändringar som EMR-reformen inneburit är att den muntliga bevisningen som huvudregel ska läggas fram genom uppspelning av ljud- och bildupptagningar av förhören i tingsrätten (se SOU 2012:93, avsnitt 3.4.2). Detta har i praktiken medfört att en huvudförhandling i hovrätten skiljer sig från en huvudförhand-
En mer ändamålsenlig hovrättsprocess SOU 2013:17
642
ling i tingsrätten genom att det i väsentligt mindre omfattning tas upp bevisning genom förnyade förhör. Under det skede av huvudförhandlingen då den muntliga bevisningen läggs fram är vanligtvis rätten, den tilltalade, försvararen, åklagaren och målsägandebiträdet, om det finns ett sådant, närvarande i salen och ser tillsammans på de videoinspelade förhören. I många av de mål som avgörs i hovrätterna kan uppspelningarna av förhören pågå under flera huvudförhandlingsdagar. I omfattande mål kan dagarna behöva spridas ut under en längre tid för att de olika aktörerna ska kunna närvara samtidigt. Det kan ifrågasättas om det är en ändamålsenlig ordning.
Den nya tekniken och den möjlighet till hänvisning till såväl skriftlig som muntlig bevisning som infördes genom EMR-reformen innebär att det finns förutsättningar för en mer flexibel och koncentrerad form av huvudförhandling. Rätten kan – inom ramen för huvudförhandlingen – ta del av den muntliga bevisningen utan att parterna behöver vara närvarande. Erfarenheterna från EMR-reformen visar att hänvisning till ljud- och bildupptagningar förekommer, men endast i begränsad omfattning. Mot denna bakgrund finns det skäl att överväga om bestämmelserna som gäller hänvisning till muntlig bevisning i hovrätten bör ändras.
Hänvisning till muntlig bevisning enligt dagens 12.8.2
bestämmelser
Bestämmelserna om hänvisning till bevisning är utformade på samma sätt i tvistemål och brottmål i både tingsrätt och hovrätt. När det gäller brottmål i hovrätten finns bestämmelsen i 51 kap. 19 § första stycket RB. Enligt denna får bevisning läggas fram genom hänvisning till handlingar i målet, om rätten finner det lämpligt. Motsvarande bestämmelse finns i 43 kap. 8 § (tvistemål i tingsrätt), 46 kap. 6 § (brottmål i tingsrätt) och 50 kap. 19 § (tvistemål i hovrätt).
Begreppet handlingar i målet omfattar även ljud- och bildupptagningar av förhör. Det är rätten som ska avgöra om det är lämpligt att lägga fram bevisning genom hänvisning. Rätten kan på egen hand väcka frågan om det bör ske.
I motiven behandlas rättens överväganden om det är lämpligt med hänvisning framförallt i författningskommentaren till 43 kap. 7 § RB (som gäller möjligheten att hänvisa till yrkanden, inställningar och utveckling av talan i en tvistemålsprocess i tingsrätt).
SOU 2013:17 En mer ändamålsenlig hovrättsprocess
643
Där anges som exempel på vad som i det enskilda fallet kan göra förfarandet med hänvisning lämpligt att det underlättar förståelsen av materialet och genomförandet av förhandlingen eller på annat sätt leder till en mer effektiv och ändamålsenlig process. Vidare anges det där att parterna bör ha stort inflytande över frågan om hänvisning ska användas och att hänvisning i normalfallet inte bör ske om någon part motsätter sig det. Om det kan misstänkas att en part kan få svårt att följa processens förlopp och tillgodogöra sig processmaterialet, om detta inte läggs fram muntligen, talar det enligt regeringen mot att tillåta hänvisning (prop. 2004/05:131 s. 245)
När det allmänt gäller möjligheten att ersätta muntliga framställningar med hänvisning till handlingar uttalade regeringen i EMR-propositionen att den borde utnyttjas restriktivt i brottmål. Det motiverades med att det för den enskildes upplevelse av en rättvis rättegång är av stor betydelse att förfarandet är lättbegripligt och överskådligt och att det inte får råda någon tvekan om att den tilltalade förstår vad anklagelserna innebär. Enligt regeringen torde flertalet brottmål avgöras enklast och bäst efter en huvudförhandling, med övervägande muntliga inslag, i varje fall i första instans (a. prop. s. 147).
Det regeringen anförde som skäl för att vara restriktiv med att tillåta hänvisning i brottmål ska ses mot bakgrund av att möjligheten att ersätta muntliga framställningar med hänvisning till handlingar omfattar yrkanden, inställningar, gärningsbeskrivningar och hela åklagarens sakframställan i såväl tingsrätt som hovrätt. När det gäller dessa delar av en brottmålsförhandling i tingsrätt, som alltså innefattar åklagarens redogörelse för vad som läggs den tilltalade till last, är det naturligt att hänvisning till handlingar bara bör förekomma i undantagsfall. Det är också naturligt att man vid lämplighetsbedömningen måste lägga stor vikt vid parternas uppfattning om det gäller hänvisning till en sakframställan eller skriftlig bevisning som en part åberopar. Parten kan då göra bedömningen att det är nödvändigt med en muntlig framställning för att peka på det som denne vill lyfta fram i materialet. Motparten kan också anse att en muntlig framställning med möjlighet att ställa frågor i anslutning till detta är nödvändigt för att denne ska förstå materialet.
När det gäller att bedöma om det är lämpligt att lägga fram de förhör som spelats in vid tingsrätten genom hänvisning i hovrätten görs sig andra hänsyn gällande. Vad bedömningen gäller är om det är lämpligt att hovrätten tar del av upptagningarna av förhören i
En mer ändamålsenlig hovrättsprocess SOU 2013:17
644
tingsrätten på egen hand eller om de ska spelas upp vid en huvudförhandling där parter, ombud och åhörare kan närvara. Bevisningen presenteras på samma sätt oavsett om det sker genom hänvisning eller om den läggs fram vid huvudförhandlingen. I båda fallen kan parterna i sin sakframställan och sitt slutanförande lyfta fram och peka på vad som sägs under förhören.
Om ljud- och bildupptagningar av förhör i tingsrätten läggs fram genom hänvisning tittar ledamöterna på förhören tillsammans på samma sätt som när de läggs fram vid en huvudförhandling. Det bör ske efter att förhandlingen inletts och parterna har utvecklat sin talan enligt vad som normalt följer av processordningen. På det sättet får rättens ledamöter veta parternas positioner i hovrätten och parterna kan lyfta fram det de anser vara viktigt i förhören. Rätten tittar på förhören antingen i en förhandlingssal eller i något av de tjänsterum där föredragningar hålls. I övrigt är den enda skillnaden att det inte sker i parternas närvaro.
Partsinsyn och sekretess
Enligt 43 kap. 4 § OSL omfattas bilden i en ljud- och bildupptagning av ett förhör av sekretess. Enligt dagens bestämmelser har en part ingen ovillkorlig rätt att få en kopia av den bild som ingår i en ljud- och bildupptagning, trots att den utgör processmaterial. Tvärtom anses det generellt olämpligt att ge ut kopior av bilden (se NJA 2008 s. 883). Däremot kan parten och dennes ombud titta på ljud- och bildupptagningarna i domstolens lokaler och få kopior av ljudupptagningarna.
Insynsutredningen har föreslagit att det i rättegångsbalken bör införas en bestämmelse som slår fast att en part har en ovillkorlig rätt att hos domstol ta del av ljud- och bildupptagningarna (se delbetänkandet Partsinsyn och ny teknik i domstol, m.m., SOU 2008:93). Utredningen föreslår att denna rätt förenas med ett straffsanktionerat förbud mot att i eller från domstolens visningslokal ta upp eller överföra bild. Vidare föreslår utredningen att det införs en uttrycklig bestämmelse som anger att rätten på begäran av part får lämna ut en kopia av ljud- och bildupptagningen även om sekretess gäller för bilduppgifterna enligt 43 kap. 4 § OSL om det är lämpligt. Ett utlämnade av en kopia av ljud- och bildupptagningen ska enligt utredningens förslag få förenas med ett förbehåll, om det behövs för att eliminera risken för missbruk. Genom ett förbehåll
SOU 2013:17 En mer ändamålsenlig hovrättsprocess
645
ska rätten kunna begränsa mottagarens rätt att kopiera, sprida eller annars förfoga över bildupptagningen.
EMR-utredningen har utifrån sin utvärdering av EMR-reformen gjort bedömningen att det inte finns behov av en sådan reglering som Insynsutredningen föreslår, SOU 2012:93, avsnitt 3.1.3. Utvärderingen visar att det varit sällsynt att ljud- och bildupptagningar begärts ut. I de fall det funnits ett behov för en part eller ett ombud att ta del av förhören på nytt har det fungerat väl att det har kunnat ske i domstolens lokaler. Från advokaternas håll har man framhållit att det ofta är tillräckligt att få en kopia av ljudupptagningarna i de fall förhören måste gås igenom på nytt inför hovrättsförhandlingen.
Möjligheten att hänvisa till ljud- och bildupptagningar 12.8.3
av förhör i tingsrätten bör användas i större utsträckning
Bedömning: Det finns flera fördelar med att muntlig bevisning
i hovrätten i så stor utsträckning som möjligt läggs fram genom hänvisning till tingsrättens ljud- och bildupptagningar. Generellt sätt ökar det förutsättningarna för en ändamålsenlig och koncentrerad huvudförhandling i hovrätten.
EMR-utredningens utvärdering visar att möjligheten att hänvisa till ljud- och bildupptagningar av förhör från tingsrätten endast använts i begränsad omfattning av hovrätterna. Från hovrätternas sida har det framförallt lyfts fram att det beror på att parterna ofta motsätter sig detta. Det är visserligen inget hinder mot att hänvisning används och det har framkommit att det förekommit att förhören har lagts fram på detta sätt även när någon part motsatt sig det. EMR-utredningens bedömning är att hänvisningsmöjligheten bör kunna användas i större utsträckning (se SOU 2012:93, s. 246–250).
Det är också vad som förts fram av hovrättsdomare vid de diskussionsmöten som vi genomfört. Vid dessa har man även från åklagarhåll framhållit att hänvisning borde kunna användas i större utsträckning och att det finns behov av en tydligare bestämmelse
En mer ändamålsenlig hovrättsprocess SOU 2013:17
646
om när det ska ske.23 I Domstolsverkets rapport Resursfördelningen
efter EMR (2010:3) anges däremot att det från domarhåll har
ifrågasatts vilka vinsterna är med en sådan hänvisning eftersom det är lika resurskrävande för domarna att ta del av förhören enskilt som vid en förhandling. Det ska dock anmärkas att det av rapporten framgår att det vid den tidpunkten endast förekommit hänvisning till ljud- och bildupptagningar vid en hovrätt.
Från advokatkåren har det framkommit en negativ inställning till en ökad användning av möjligheten till hänvisning om inte parterna själva får disponera över frågan. Vid de diskussionsmöten som vi genomfört har advokaterna betonat att det finns ett egenvärde i att den tilltalade kan se att rättens ledamöter koncentrerat tittar och lyssnar på förhören. Advokaterna har också betonat att det i vissa mål är nödvändigt för dem att ta del av förhören på nytt för att kunna fullgöra sitt uppdrag i hovrätten och att det då är att föredra att göra det vid huvudförhandlingen.
Enligt vår uppfattning är en rimlig utgångspunkt att parterna ska bestämma vad hovrätten ska pröva, medan hovrätten ska besluta om formerna för prövningen, t.ex. på vilket sätt som rätten ska ta del av den muntliga bevisning som åberopas av parterna. Att det sker genom hänvisning innebär flera fördelar. Det skapar förutsättningar för mer koncentrerade och effektiva huvudförhandlingar. Andelen brottmål som tar lång tid i anspråk har ökat i hovrätterna. Vid de diskussionsmöten vi hållit har man från hovrätternas sida lyft fram att ett av de största praktiska problemen med dagens hovrättsprocess är att hitta förhandlingstider som passar de inblandade aktörerna, framförallt i mål där den tilltalade är häktad. Detta problem har även förts fram från advokathåll. Om rätten i fler fall tar del av de inspelade förhören på egen hand kan hovrätterna i större utsträckning själva planera när det sker och de övriga aktörerna behöver inte bindas upp just dessa dagar. Detta underlättas ytterligare av vårt förslag att nämndemän inte ska delta vid avgörandet i hovrätten. Ledamöterna i hovrätten kan avsätta det antal dagar som krävs för att i följd ta del av förhören. Förhandlingarna bör på det sättet kunna hållas mer koncentrerade. Det blir också tydligt att huvudförhandlingen i hovrätten är inriktad på att överpröva tingsrättens dom utifrån de ståndpunkter som parterna för fram. Under huvudförhandlingen anger parterna sina stånd-
23 Den uppfattningen framkommer också i Åklagarmyndighetens promemoria, Erfarenheter
av reformen En modernare rättegång, Utvecklingscentrum Malmö, 2009-12-22.
SOU 2013:17 En mer ändamålsenlig hovrättsprocess
647
punkter och argumenterar för dessa. Det sker när de anger yrkanden och inställningar samt utvecklar och slutför sin talan. Den muntliga bevisningen som tagits upp i tingsrätten kan hovrätten ta del av för sig.
Att rätten tar del av förhören på egen hand bör också generellt sett leda till att tiden kan utnyttjas mer effektivt. Visserligen tar uppspelningen av förhören samma tid i anspråk, men rätten kan själv välja när på dagen man ska börja, ta paus och avsluta uppspelningarna. Tid behöver inte läggas på att parter och åhörare ska återsamlas i samband med pauser.
Hänvisningsmetoden kan också vara viktig ur en kvalitetsaspekt. Hovrättens ledamöter kan vid behov göra uppehåll i uppspelningarna för att förvissa sig om att man uppfattat det som sagts rätt och vid behov diskutera det direkt. Det finns det sällan möjlighet att göra när förhören spelas upp vid en huvudförhandling. Det får då i stället anstå till en paus eller till överläggningen.
En invändning som förts fram mot att rätten tar del av förhören utan att parterna är närvarande är, som sagt, att det för den tilltalades upplevelse av rättegången kan vara viktigt att se när ledamöterna i rätten tar del av förhören. Att den tilltalade ska uppleva rättegången som rättvis är givetvis av stor betydelse. Denne har dock i regel varit närvarande vid förhören i tingsrätten. För många tilltalade är det nog svårt att förstå varför de ska behöva återuppleva förhören genom att titta på dem samtidigt som rätten. Vi menar att värdet av att den tilltalade kan se när rätten tar del av förhören därför inte ska överdrivas. För den tilltalades upplevelse av en rättvis rättegång i hovrätten är det enligt vår bedömning viktigare att rätten i domen redovisar den tilltalades invändningar mot tingsrättens dom och tar ställning till dessa. Att rätten tittar och lyssnar på förhören lika koncentrerat oavsett om det sker tillsammans med parterna eller på egen hand är en självklarhet. För hovrätterna är det en viktig pedagogisk uppgift att förklara hur hänvisning går till och vilka fördelar det innebär. Det kan ske när frågan om hänvisning tas upp före förhandlingen. När hänvisning ska användas bör det också vara lämpligt att rätten kort förklarar hur det går till efter att parterna utvecklat sin talan. Det ska även poängteras att en viktig del av försvararens uppdrag är att förklara för sin klient hur processen går till.
En annan invändning som förts fram mot en utökad användning av hänvisning till ljud- och bildupptagningar är att det kan vara nödvändigt för försvararen och åklagaren att ta del av förhören på
En mer ändamålsenlig hovrättsprocess SOU 2013:17
648
nytt. I vissa fall, t.ex. mål med häktade där det endast har gått en kortare tid sedan huvudförhandlingen i tingsrätten eller när det finns utförliga referat i tingsrättens dom kan det vara så att det inte finns något behov av det. Men vi har förståelse för att det ofta krävs. I dag måste försvararen eller åklagaren i sådana fall i regel antingen nöja sig med en kopia av ljudupptagningen eller titta på ljud- och bildupptagningen i domstolens lokaler. För den som närvarat vid förhören i tingsrätten kan det säkert i många fall vara tillräckligt att ta del av ljudupptagningarna. Samtidigt står det klart att det som dokumenterats genom bild kan ha betydelse för bedömningen av bevisvärdet av ett förhör. Det ligger också bakom de ändringar som gjordes i tilltrosbestämmelserna i samband med EMR-reformen (se 50 kap. 23 § RB). Att en försvarare eller en åklagare ska behöva bege sig till domstolen på dess expeditionstider för att där titta på förhören kan försvåra deras möjligheter att förbereda sin talan i hovrätten. Om den tilltalade är häktad är de praktiska möjligheterna för denne att kunna ta del av såväl ljud- som bildupptagningen mycket begränsade. Vi ställer oss därför bakom Insynsutredningens förslag om att kopior av ljud- och bildupptagningarna ska kunna lämnas ut och att det ska kunna förenas med förbehåll om att inte sprida dessa vidare. Vi anser att en sådan ordning är rimlig om hänvisning till ljud- och bildupptagningar ska komma till användning i en väsentligt ökad utsträckning. Med en sådan rätt blir det möjligt för försvarare och åklagare att titta på förhören på sina kontor vid tider som passar dem. Försvararna kan också titta på förhören tillsammans med sina klienter, vilket i många fall bör göra det lättare att diskutera och förbereda rättegången. Att försvararna ska få ersättning för detta arbete är självklart.
Ytterligare en tänkbar invändning mot en ökad användning av hänvisning till upptagningar av muntliga förhör i hovrätten kan vara att det är en inskränkning i förhandlingsoffentligheten som försvårar allmänhetens insyn i processen. Det är dock fråga om förhör som tagits upp vid en förhandling i tingsrätten. Värdet av att personer från allmänheten eller massmedia kan närvara när dessa förhör spelas upp i hovrätten är enligt vår mening normalt begränsat. Det som bör avgöra hur den muntliga bevisningen ska läggas fram är vad som bäst främjar en ändamålsenlig process i hovrätten. I enskilda mål där det finns ett påtagligt allmänintresse kan det dock i och för sig vägas in i bedömningen av om förhören från tingsrätten bör läggas fram genom hänvisning.
SOU 2013:17 En mer ändamålsenlig hovrättsprocess
649
Sammanfattningsvis finns det flera fördelar med att de muntliga förhör som dokumenterats i tingsrätten kan läggas fram genom hänvisning till ljud- och bildupptagningar i hovrätten när det är lämpligt.
Hovrätten ska alltid pröva om hänvisningsmetoden 12.8.4
ska användas
Förslag: I 51 kap. 19 § RB införs en bestämmelse med innebörd
att hovrätten alltid ska pröva om det med hänsyn till målets omfattning eller övriga omständigheter är lämpligt att ljud- och bildupptagningar i målet läggs fram genom hänvisning.
Enligt 51 kap. 19 § RB får den bevisning som lagts fram i tingsrätten läggas fram genom hänvisning till handlingar i målet om det är lämpligt. EMR-utredningen, har föreslagit att ljud- och bildupptagningar (som omfattas av begreppet handlingar) bör nämnas särskilt i bestämmelsen. Det görs i förtydligande syfte och utredningen lyfter fram det pedagogiska värdet av att bestämmelserna är så tydliga som möjligt (se SOU 2012:93 s. 249 f.).
Vi är i och för sig positiva till en sådan förändring. Den lyfter fram möjligheten att hänvisa till ljud- och bildupptagningar, vilket enligt vår mening är den typ av hänvisning som är viktigast för att åstadkomma en mer ändamålsenlig huvudförhandling i hovrätten. Om ljud- och bildupptagningar nämns särskilt blir det också tydligare att andra lämplighetsöverväganden kan vara aktuella då det är fråga om hänvisning till förhör som tagits upp i tingsrätten än när det är fråga om skriftlig bevisning.
Vid våra överväganden om hur brottmålsprocessen i hovrätt kan göras mer ändamålsenlig har vi dock kommit fram till att det finns skäl att införa en tydligare handlingsdirigerande bestämmelse som särskilt gäller hänvisning till ljud- och bildupptagningar. När det gäller andra handlingar bör däremot den nuvarande bestämmelsen fortfarande gälla.
Vi föreslår att det införs en bestämmelse som anger att rätten alltid ska pröva om det med hänsyn till målets omfattning eller övriga omständigheter är lämpligt att ljud- och bildupptagningar i målet läggs fram genom hänvisning.
En mer ändamålsenlig hovrättsprocess SOU 2013:17
650
Med en sådan bestämmelse blir det tydligare att hovrätten alltid ska överväga om de inspelade förhören ska läggas fram genom hänvisning. Att ta ställning till om hänvisning ska användas blir en naturlig del av beredningen av alla mål som ska avgöras vid en huvudförhandling. Det tydliggör också att det är rätten som avgör hur den muntliga bevisningen ska presenteras. Mot bakgrund av de fördelar med hänvisningsmetoden som vi redogjort för i föregående avsnitt är det angeläget att bestämmelserna är utformade så att hänvisning används i tillräcklig omfattning. Vi bedömer att en bestämmelse av det slag vi föreslår bör bidra till att så blir fallet.
Enligt vår mening bör hänvisning till de inspelade förhören kunna användas i ett stort antal av de mål som ska avgöras vid huvudförhandling i hovrätten. Hovrätten ska konsekvent överväga om alla eller några av förhören bör läggas fram på det sättet. Att hänvisning används bör, i varje fall när målet är av viss omfattning, generellt skapa förutsättningar för mer ändamålsenliga och koncentrerade huvudförhandlingar. Samtidigt finns det situationer då det av olika skäl kan vara mindre lämpligt.
En faktor som ofta bör ha stor betydelse är målets omfattning. Men det måste ske en lämplighetsbedömning utifrån förhållandena i det enskilda fallet. Vad som framförallt bör ha betydelse är vad som bäst främjar en ändamålsenlig huvudförhandling.
I vissa typer av mål står det klart att det är mest ändamålsenligt att ljud- och bildupptagningarna läggs fram direkt vid huvudförhandlingen utan hänvisning. Det gäller framförallt de mål där huvudförhandlingen endast tar upp till några timmar eller en dag att genomföra även om bevisningen spelas upp vid denna. Som vi betonat tidigare bör rätten inte ta del av förhören genom hänvisning före huvudförhandlingen. Det bör ske först efter den inledande delen av huvudförhandlingen där parterna redogjort för sina yrkanden och utvecklat sin talan. Att rätten efter en kortare inledning tar del av förhören på egen hand och att huvudförhandlingen återupptas efter någon eller några timmar bör sällan vara en praktisk ordning. När det behöver hållas en huvudförhandling i sådana mål bör det i regel vara mest ändamålsenligt att ljud- och bildupptagningarna läggs fram vid förhandlingen i parternas närvaro.
Bedömningen av om ett förhör ska läggas fram genom hänvisning kan också bero på vad det är för typ av förhör och vilken övrig utredning som parterna åberopar i hovrätten. Det kan finnas
SOU 2013:17 En mer ändamålsenlig hovrättsprocess
651
skäl att spela upp något eller några förhör vid huvudförhandlingen och lägga fram resterande förhör genom hänvisning.
Med hänsyn till vårt uppdrag gäller vårt förslag endast för hovrättens handläggning av brottmål. Om en bestämmelse av det slag som vi föreslår införs kan det finnas skäl att överväga att införa en motsvarande bestämmelse i 50 kap. RB. Den frågan får dock behandlas vid den fortsatta beredningen inom Regeringskansliet.
12.9 Utevarofrågor
Bedömning: Vi ansluter oss till EMR-utredningens förslag om
att ett överklagande ska förfalla om inte särskilda skäl talar mot det i de fall då en enskild klagande som förelagts att infinna sig personligen vid huvudförhandlingen endast inställer sig genom ombud.
Inom ramen för denna utredning är det inte motiverat att föreslå förändringar om hur utevarosituationer i hovrätten ska hanteras. Däremot bör regeringen överväga att ta initiativ till en allmän översyn av de personella straffprocessuella tvångsmedlen, där bl.a. frågan kan tas upp om förutsättningarna för att hovrätten ska kunna besluta om tvångsmedel som syftar till att en rättegång ska kunna genomföras i andra instans.
Nuvarande bestämmelser 12.9.1
Bestämmelser om hur hovrätten ska handlägga ett brottmål när en part inte kommer till en huvudförhandling i hovrätten finns i 51 kap. 21 § RB. Om en enskild klagande uteblir från sammanträde för huvudförhandling, förfaller överklagandet. Överklagandet ska också förfalla om en enskild klagande som förelagts att inställa sig personligen endast inställer sig genom ombud och hovrätten inte anser sig kunna avgöra målet (51 kap. 21 § första stycket RB). Enligt fjärde stycket i samma bestämmelse får hovrätten avgöra målet om en enskild klagande som förelagts att inställa sig personligen endast inställer sig genom ombud. Någon närmare reglering av förutsättningarna för när överklagandet ska förfalla eller när målet ska avgöras i sak framgår inte av bestämmelsen. I praktiken är det vanliga att hovrätten i en sådan situation beslutar att överklagandet förfaller.
En mer ändamålsenlig hovrättsprocess SOU 2013:17
652
I 51 kap. 21 § andra och tredje stycket RB finns bestämmelser om utdömande av vite och hämtning av en enskild motpart eller målsägande som inte kommer till huvudförhandlingen personligen. Om vite förelagts motparten eller om denne ska hämtas och hämtning inte kan ske får hovrätten enligt 51 kap. 21 § fjärde stycket avgöra målet trots att denne inställt sig endast genom ombud eller uteblivit. Det finns också möjlighet att häkta en tilltalad enligt den allmänna bestämmelsen i 24 kap. 1 § RB. Enligt praxis är dock möjligheten att häkta en tilltalad som frikänts i tingsrätten begränsad (se Fitger m.fl., Rättegångsbalken, kommentaren till 51 kap. 8 § tredje stycket med vidare hänvisningar).
En sak som kan ha betydelse för om målet kan avgöras trots att någon av parterna uteblivit är om dennes närvaro är nödvändig av utredningsskäl. När det gäller utredningen i skuldfrågan bör åklagarens uppfattning om vilken utredning som krävs vara avgörande även i andra instans. Efter EMR-reformen bör det i regel inte krävas några förnyade förhör i hovrätten. I vissa fall kan tilläggsförhör behöva hållas. Då krävs förstås att den som ska höras närvarar vid förhandlingen. Men i normalfallet bör de förhörsuppgifter som tagits upp och dokumenterats i tingsrätten vara tillräckliga. Hovrätten har dock även ett ansvar för att underlaget för bedömningen av påföljdsfrågan är tillräckligt. För att så ska vara fallet kan det vara nödvändigt att den tilltalade närvarar personligen. Det är också viktigt att hålla i minnet att en klagande som i efterhand visar att han eller hon hade laga förfall för sin utevaro, som denne inte kunde anmäla i tid, har rätt att få målet återupptaget (51 kap. 22 § RB). Om målet avgörs i klagandens utevaro fråntas denne möjligheten att få målet återupptaget även om han eller hon haft giltigt skäl för sin utevaro. Ett avgörande i utevaro kan alltså inte alltid anses vara till fördel för den tilltalade, jämfört med att överklagandet förfaller.
Utrymmet att genomföra en huvudförhandling när den tilltalade inte är personligen närvarande påverkas av rätten till en rättvis rättegång enligt artikel 6 i Europakonventionen. En utgångspunkt för svensk del är att den tilltalade ska vara personligen närvarande när en huvudförhandling hålls i hovrätten (jfr 21 kap. 2 § RB). En sådan rätt följer även av rätten till en rättvis rättegång. Om den tilltalade kallats och delgetts på ett korrekt sätt till en förhandling, men väljer att inte komma dit är det som regel inte oförenligt med rätten till en rättvis rättegång att genomföra förhandlingen (se rättsfallet NJA 2000 s. 661 och vidare avsnitt 11.6).
SOU 2013:17 En mer ändamålsenlig hovrättsprocess
653
I avgörandet NJA 2009 s. 836 har Högsta domstolen uttalat sig om behovet av den tilltalades personliga närvaro i situationer då det inte krävs av utredningsskäl. Domstolen har angett vissa hållpunkter för bedömningen av när den tilltalades närvaro är nödvändig i sådana fall. Av särskild betydelse är om den tilltalade riskerar en betydande straffskärpning. Med det bör framförallt avses fall då den tilltalade frikänts av tingsrätten för ett åtal där påföljden vid en fällande dom skulle ha bestämts till ett långvarigt fängelsestraff. Även om den tilltalade riskerar en mycket betydande straffskärpning kan det, enligt Högsta domstolen, vara aktuellt att avgöra målet i dennes utevaro i fall då denne avvikit eller håller sig undan. Bedömningen kan också påverkas av om den tilltalade på ett tydligt sätt avstått från sin rätt att närvara personligen och i stället företräds av sin försvarare.
Våra överväganden om förändringsbehovet 12.9.2
Under vårt utredningsarbete har en del hovrättsdomare fört fram önskemål om att bestämmelserna som rör hur hovrätten ska handlägga ett mål när en enskild klagande eller motpart inte kommer till en huvudförhandling ska ses över. Det gäller framförallt bestämmelsen om när ett överklagande från en enskild klagande ska förfalla (51 kap. 21 § första stycket jämfört med fjärde stycket RB). Men det har även gällt möjligheten att avgöra ett mål när en enskild motpart inte är personligen närvarande vid huvudförhandlingen (51 kap 21 § fjärde stycket RB). Det har även efterfrågats en bestämmelse som tydliggör i vilka situationer det ska kunna vara möjligt att häkta en tilltalad som frikänts i tingsrätten för att säkerställa att en huvudförhandling kan genomföras i hovrätten.
I viss mån kan de praktiska möjligheterna till utevarohandläggning i hovrätten sägas ha påverkats av EMR-reformen. Hovrätterna har numera normalt tillgång till de relevanta förhörsuppgifterna genom de inspelade förhören från tingsrätten. Tyngdpunkten i rättskipningen ska ligga i första instans. Men möjligheten att få en dom i första instans överprövad i andra instans är också av grundläggande betydelse. För att det ska kunna ske på ett effektivt och ändamålsenligt sätt krävs att det finns garantier för att målen i andra instans kan avgöras. Målsättningen måste vara att ingen förhandling ska behöva ställas in i onödan på grund av hur bestämmelserna är utformade eller hur de tillämpas. Parterna har ett ansvar
En mer ändamålsenlig hovrättsprocess SOU 2013:17
654
för att medverka till att målen kan avgöras. Det gäller i särskilt hög grad den part som har överklagat tingsrättens dom och på det sättet påkallat en rättegång i andra instans. Om en enskild klagande som kallats att inställa sig till en huvudförhandling i hovrätten utan giltigt skäl uteblir från denna bör det i regel kunna ses som att denne visat att han eller hon inte är intresserad av en förnyad prövning.
Problemet med att förhandlingar får ställas in för att någon part eller förhörsperson uteblivit är mindre i hovrätt än i tingsrätt. När det gäller målsäganden och vittnen är normalt de förhör som tagits upp och dokumenterats i tingsrätten genom ljud- och bildupptagningar tillräckliga. Den förändring av hovrättsprocessen som genomfördes genom EMR-reformen har alltså minskat risken för inställda förhandlingar.
Den i praktiken vanligaste utevarosituationen är att en enskild klagande inte inställer sig personligen till förhandlingen i hovrätten. Den situationen kan hanteras genom bestämmelsen om att överklagandet i en sådan situation förfaller. Efter EMR-reformen har det dock rests frågetecken om hur hovrätterna ska hantera dessa situationer. Vi bedömer därför att det är viktigt att bestämmelsen om när ett överklagande ska förfalla förtydligas.
Den nuvarande bestämmelsen i 51 kap. 21 § fjärde stycket RB anger ingen gräns för vilka mål som kan avgöras vid huvudförhandling utan att den tilltalade är personligen närvarande. Hovrätterna får alltså göra en bedömning i det enskilda fallet av om det är möjligt att avgöra målet i en sådan situation. Hovrätterna kan få ledning för bedömningen genom Högsta domstolens och Europadomstolens praxis. Om motparten inte kommer till förhandlingen trots att han eller hon delgetts kallelse till denna bör det normalt kunna ses som att denne avstått från sin rätt att själv närvara vid förhandlingen. Men det kan finnas skäl som medför att målet trots det inte kan eller bör avgöras utan att den tilltalade närvarar personligen (se rättsfallet NJA 2009 s. 836).
Om ett mål inte kan avgöras utan att den tilltalade närvarar personligen är det givet att det bör vara aktuellt att överväga tvångsmedel mot den som inte kommer till förhandlingen. Det kan vara nödvändigt för att få till stånd en förhandling inom rimlig tid. Om vite eller hämtning inte är verkningsfulla medel för att få till stånd en förhandling kan det enda alternativet, enligt gällande rätt, vara att häkta en tilltalad som inte kommer frivilligt till förhandlingen.
SOU 2013:17 En mer ändamålsenlig hovrättsprocess
655
Möjligheten att besluta om häktning kan dock vara begränsad beroende på utgången i målet vid tingsrätten.
Enligt vår mening finns det mycket som talar för att det bör ske en allmän översyn av utformningen av de personella straffprocessuella tvångsmedlen. Det gäller inte minst mot bakgrund av de förslag till ett förändrat påföljdssystem som lagts fram av Påföljdsutredningen. I ett system där det i ökad utsträckning läggs vikt vid att påföljderna är proportionerliga i förhållande till brottets allvar kan det finnas behov av alternativ till de tvångsmedel som står till buds i dag. Provisorisk hemarrest eller kontaktförbud skulle t.ex. i vissa fall kunna vara tänkbara alternativ till häktning eller reseförbud både för att förebygga flyktfara och att den misstänkte kontaktar personer för att försöka påverka utredningen. Sådana bestämmelser finns i andra länder, t.ex. i England. En sådan översyn av de straffprocessuella tvångsmedlen faller dock utanför ramen för vårt uppdrag.
Vi bedömer sammanfattningsvis att det är angeläget att förutsättningarna för när ett överklagande ska förfalla förtydligas. I övrigt anser vi det inte finnas skäl att, inom ramen för denna utredning, närmare reglera hur utevarosituationer i hovrätten ska hanteras. De överväganden som måste göras i sådana situationer beror i hög grad på omständigheterna i det enskilda fallet. Tills vidare bör det överlämnas åt rättstillämpningen att göra dessa bedömningar utifrån det nuvarande regelverket och rådande praxis från Europadomstolen och Högsta domstolen.
En tydligare bestämmelse om när ett överklagande 12.9.3
ska förfalla
Att hovrätterna efter EMR-reformen som regel har tillgång till ljud- och bildupptagningar av förhören i tingsrätt har lett till diskussioner om hur hovrätterna ska hantera situationen då den klagande inte inställer sig personligen till huvudförhandlingen i hovrätten.
Presidenterna för de sex hovrätterna har gemensamt uttalat att huvudregeln fortfarande bör vara att överklagandet förfaller24. I praktiken är det också vanligast att så sker. Vid de diskussions-
24 Se bilaga till protokoll från presidentmöte vid Svea hovrätt den 17 juni 2010 (Svea hovrätt dnr 657/10).
En mer ändamålsenlig hovrättsprocess SOU 2013:17
656
möten som vi genomfört med advokater, domare och åklagare har de flesta instämt i att det är en rimlig ordning.
Regeln om att ett överklagande ska förfalla om en enskild klagande uteblir kan ses som en bestämmelse som syftar till att säkerställa att mål ska kunna avgöras i andra instans efter en huvudförhandling där den klagande närvarar. Betydelsen av detta har även Europadomstolen framhållit. Tillämpningen av en sådan bestämmelse får dock inte ske på ett sådant sätt att det i onödan hindrar den tilltalades rätt att avstå från att närvara vid en förhandling och i stället låta sig företrädas av en advokat (jfr Europadomstolens avgörande Pietiläinen mot Finland nr 13566/06). Om den tilltalade på ett tydligt sätt förklarat att han eller hon vill att målet avgörs vid en förhandling där denne inte närvarar utan i stället företräds av sin advokat bör alltså överklagandet inte förfalla om hans eller hennes närvaro inte är nödvändig av något annat skäl. Sådana skäl kan vara att den tilltalades närvaro krävs för att hovrätten ska kunna få ett tillräckligt underlag för att ta ställning till frågor om skuld eller påföljd eller att det är fråga om en ung tilltalad.
EMR-utredningen har föreslagit att bestämmelsen i 51 kap. 21 § RB ska förtydligas så att den står i bättre överensstämmelse med hur den tillämpas i praktiken. Enligt utredningens förslag ska överklagandet förfalla om inte särskilda skäl talar mot det. Vi är positiva till en sådan förändring som bör främja en enhetlig och ändamålsenlig tillämpning av bestämmelsen. Det är ett rimligt krav att den som överklagat till högre rätt som regel ska inställa sig till huvudförhandlingen för att överklagandet ska prövas. Om klaganden uteblir bör det normalt kunna ses som att denne visat att han eller hon inte är intresserad av att få överklagandet prövat.
12.10 Reformatio in pejus
Bakgrund 12.10.1
I våra direktiv anges att en fortlöpande utveckling av påföljdssystemet inneburit att reglerna om förbudet mot ändring till klagandens nackdel i 51 kap. 25 § RB (reformatio in pejus) blivit komplicerade, men att dessa regler såvitt möjligt ska upprätthållas. Enligt uppdraget ska vi överväga om reglerna kan förtydligas och göras mer lättillämpade. Vi ska också överväga vad som kan göras åt de särskilda svårigheter som kan uppstå vid tillämpningen av reglerna
SOU 2013:17 En mer ändamålsenlig hovrättsprocess
657
om förbudet mot reformatio in pejus om en hovrätt vill handlägga överklaganden av skilda tingsrättsavgöranden i en rättegång.
Vi har mot den bakgrunden funderat över några situationer i vilka förbudet mot att döma till den tilltalades nackdel har fått mindre lämpliga effekter. Den första situationen rör fallet då den dömde i ett mål där tingsrätten bestämt påföljden till villkorlig dom eller skyddstillsyn, överklagar domen och missköter påföljden, avsni tt 12.10.4. Det andra fallet avser regelns tillämpning vid bestämmande av ett gemensamt fängelsestraff för brott som den tilltalade dömts för i två skilda tingsrättsavgöranden, avsnitt 12.10.5.
Förbudet mot reformatio in pejus i 51 kap. 25 § RB innebär att hovrätten vid överklagande endast till den tilltalades förmån, inte kan döma till en påföljd som är att anse som mer ingripande än den som tingsrätten dömt till. Bestämmelsen motiveras väsentligen av att den tilltalade inte ska avstå från att överklaga tingsrättens dom av rädsla för att dömas till ett strängare straff. Några undantag från huvudregeln har gjorts direkt i bestämmelsen. I första stycket anges att överlämnande till särskild vård alltid kan komma i fråga respektive ersättas av annan påföljd. Av andra stycket framgår att sluten ungdomsvård ska jämställas med fängelse. Vidare gäller inte förbudet mot reformatio in pejus om tingsrätten har förenat villkorlig dom eller skyddstillsyn med en föreskrift som förutsätter den tilltalades samtycke och samtycket inte längre består.
Förbudet innebär en begränsning av hovrättens prövning när det gäller påföljd för brott. Men grunderna för förbudet mot reformatio in pejus i påföljdsfrågor har också tillämpats när det gäller särskild rättsverkan (se rättsfallet NJA 1983 s. 425). Därtill har bestämmelsen även gjorts tillämplig avseende utvisning, 51 kap. 25 § RB fjärde stycket.
Påföljdssystemet och påföljdernas svårhet 12.10.2
Bestämmelsen om reformatio in pejus bygger på tanken att påföljderna kan rangordnas inbördes i ingripandegrad. I samband med att brottsbalken ändrades rörande bl.a. graderingen av olika påföljder i svårhetshänseende (prop. 1987/88:120) genomfördes även ändringar i reglerna om omröstning i brottmål (prop. 1988/89:2). Då gjordes även förändringar av undantagen från huvudregeln om reformatio in pejus för att göra förbudet så heltäckande och effektivt som möjligt.
En mer ändamålsenlig hovrättsprocess SOU 2013:17
658
Med påföljd förstås enligt 1 kap. 3 § BrB straffen böter och fängelse samt villkorlig dom, skyddstillsyn och överlämnande till särskild vård. Påföljdssystemets överskådlighet kompliceras av att påföljderna kan kombineras och förenas med särskilda föreskrifter, se uppräkningen i bilaga 5. Brottsbalken anger en grundläggande princip för gradering av påföljderna ur svårhetssynpunkt. I övrigt har det överlämnats åt domstol att i det enskilda fallet bedöma vilken påföljd som är svårast eller mest ingripande.
Vid flerfaldig brottslighet ska, enligt en allmän princip som har tillämpats sedan 1938, ett gemensamt straff bestämmas för brottsligheten. Principen kommer till uttryck i 30 kap. 3 § BrB som anger att rätten ska döma till gemensam påföljd när någon döms för flera brott, om inte något annat är föreskrivet. Domstolen ska vid påföljdsbestämningen se till brottsligheten i dess helhet och behöver alltså inte bedöma varje brott för sig. Principen gäller även i hovrätten (se rättsfallet NJA 1975 s. 691) och oavsett om brotten i den andra tingsrättsdomen avser nyupptäckt brottslighet eller ny sådan (återfall i brott).
Som vi tidigare redovisat är fängelse, skyddstillsyn och villkorlig dom enligt brottsbalken att anse som svårare påföljder än böter. Det följer av 1 kap. 5 §, 27 kap. 1 § och 28 kap. 1 § BrB. Vidare är fängelse att anse som mer ingripande än villkorlig dom och skyddstillsyn, 30 kap. 1 § BrB.
I förarbetena till reglerna om omröstning i brottmål m.m. (a.a. s. 15 f) anges några praktiska exempel för att åskådliggöra vilken påföljd som i det enskilda fallet ska anses lindrigast. Det har därtill i rättspraxis utmönstrats vissa utgångspunkter om hur man utifrån brottsbalkens påföljdssystem ska bedöma vad som kan anses vara en svårare eller mer ingripande brottspåföljd för den tilltalade. För en mer utförlig genomgång hänvisas till prop. 1987/88:120 och 1988/89:2 samt Welamson m.fl., Processen i hovrätt och Högsta
domstolen, rättegång VI, fjärde uppl. s. 67 ff. och Fitger m.fl., a.a.,
kommentaren till 51 kap. 25 §. Det är alltså i viss utsträckning överlämnat åt rättstillämpningen att avgöra vilken av två påföljder som är svårast eller mest ingripande.
I korthet kan nämnas att böter inte kan ändras till någon annan påföljd och att ett högre bötesstraff förstås är strängare än ett lägre. I anledning av den tilltalades överklagande bör inte antalet dagsböter kunna ökas, eftersom de ger uttryck för straffmätningen. Så länge den totala bötessumman inte höjs torde det dock inte finnas
SOU 2013:17 En mer ändamålsenlig hovrättsprocess
659
något hinder mot att sänka antalet dagsböter och höja böternas storlek.
Villkorlig dom och skyddstillsyn är inte i brottsbalken inbördes graderade efter svårhet och ska enligt motiven vara jämställda i svårhetshänseende. I allmänhet anses dock villkorlig dom vara lindrigare, men i förening med ett kraftigt bötesstraff kan bedömningen bli en annan (prop. 1988/89:2 s. 15). Om villkorlig dom eller skyddstillsyn förenas med samhällstjänst eller skyddstillsynen med s.k. kontraktsvård så går det att utläsa av det alternativa fängelsestraffet hur långt straff som skulle ha dömts ut om fängelse hade valts som påföljd. I övriga fall kan påföljdens svårhetsgrad vara besvärlig att avgöra. Valet mellan villkorlig dom och skyddstillsyn beror huvudsakligen på prognoskriterier. Innehållet i dessa påföljder kan dessutom variera kraftigt med olika särskilda föreskrifter.
Skyddstillsyn i förening med fängelse bör i jämförelse med fängelse anses som lindrigare om strafftiden fram till den tidpunkt då villkorlig frigivning kan ske av det fristående fängelsestraffet, är längre än det jämte skyddstillsynen utdömda fängelsestraffet.
När det gäller förverkande av villkorligt medgiven frihet får hovrätten inte besluta om förverkande i domen om inte tingsrätten fattat ett sådant beslut. Inte heller får fängelsestraffet förlängas genom att kortare tid för frihetsberövande avräknas än vad tingsrätten gjort (se rättsfallen NJA 1970 s. 315 och 1979 s. 565). Hovrätten är vidare förhindrad att döma till ett sammantaget lika långt fängelsestraff som tingsrätten gjort, exempelvis till fängelse i två månader, i stället för ett av tingsrätten utdömt fängelsestraff om en månad jämte förverkande av villkorligt medgiven frihet med en månad (se NJA 1991 s. 633). Detta eftersom ju mer tid som läggs på det senare fängelsestraffet, desto mer kommer att kvarstå som möjligt att förverka om den tilltalade begår nya brott under prövotiden. Högsta domstolen har vidare i rättsfallet NJA 1998 s. 713 konstaterat att det sammanlagda fängelsestraffets längd inte får överstiga det fängelsestraff jämte förverkande av villkorligt medgiven frihet som dömts ut i tingsrätten.
Överlämnande till särskild vård kan enligt lag ersättas med övriga påföljder. Av individualpreventiva hänsyn har det ansetts acceptabelt att en tilltalad alltid kan få särskild vård även om det skulle kunna uppfattas som en mer ingripande påföljd. Påföljderna i 31– 32 kap. BrB är därför inte graderade i svårhetsgrad.
En mer ändamålsenlig hovrättsprocess SOU 2013:17
660
Påföljdsutredningens förslag 12.10.3
Påföljdsutredningen har i betänkandet Nya påföljder, SOU 2012:34, föreslagit att ett påföljdssystem med villkorligt fängelse ska införas. Förslaget innebär i korthet att villkorlig dom och skyddstillsyn ska ersättas av villkorligt fängelse och att påföljdssystemet för vuxna lagöverträdare ska bestå av två påföljder, böter och fängelse. Under vissa förutsättningar ska det kunna beslutas att fängelsestraffet ska vara villkorligt. Innebörden av ett villkorligt fängelsestraff ska enligt förslaget vara att straffet inte behöver verkställas i kriminalvårdsanstalt om den dömde under en prövotid dels inte begår nya brott, dels fullgör en tilläggssanktion som det villkorliga straffet förenas med. Valet av tilläggssanktion ska göras med utgångspunkt i det villkorliga fängelsestraffets längd. Det betyder att ett längre fängelsestraff förenas med en mer ingripande tilläggssanktion.
Utredningen föreslår vidare att villkorliga fängelsestraff ska kunna dömas ut flera gånger och att återfall i brott i första hand ska beaktas genom valet av tilläggssanktion. Därutöver ska rätten, med visst undantag för nyupptäckt brottslighet som kan omfattas av ett tidigare utdömt fängelsestraff, i princip alltid döma ut en särskild påföljd för tillkommande brottslighet i en ny dom, i stället för att undanröja den tidigare påföljden och bestämma en gemensam sådan. Det gäller även när högre rätt dömer för brott som har prövats i flera domar från lägre rätt. Då ska brottsligheten i varje underrättsdom leda till särskild påföljd.
Ett genomförande av Påföljdsutredningens förslag innebär också att de påföljder som är avsedda för unga lagöverträdare inte längre kommer att utgöra överlämnande till särskild vård.
De processrättsliga konsekvenserna av Påföljdsutredningens förslag har utretts och redovisats i en departementspromemoria. Inom ramen för den utredningen har följderna av införandet av nya påföljder analyserats beträffande den nuvarande regleringen av förbudet mot reformatio in pejus, Ds 2012:54 s. 238.
SOU 2013:17 En mer ändamålsenlig hovrättsprocess
661
Ytterligare undantag från förbudet mot reformatio in 12.10.4
pejus
Förslag: Undantaget i tredje stycket i 51 kap. 25 § RB utvidgas
till att omfatta även fall när det finns skäl att undanröja en villkorlig dom eller skyddstillsyn på grund av den dömdes misskötsamhet.
En svårighet som vi har uppmärksammats på är fall då domen i ett mål där tingsrätten bestämt påföljden till villkorlig dom eller skyddstillsyn överklagas av den dömde, som samtidigt missköter påföljden.
Situationen illustreras i rättsfallet NJA 2000 s. 533. I målet hade tingsrätten bestämt påföljden för den tilltalade till skyddstillsyn med särskild behandlingsplan. Om fängelse i stället hade valts som påföljd skulle nio månader ha dömts ut. På grund av att den dömde misskötte behandlingen och inte följde planen, begärde åklagaren att skyddstillsynen skulle undanröjas. Tingsrätten undanröjde skyddstillsynen och bestämde i stället påföljden till fängelse. Den dömde överklagade domen och yrkade bl.a. att den alternativa påföljden skulle bestämmas till ett kortare fängelsestraff. Vidare överklagade åklagaren tingsrättens beslut att undanröja skyddstillsynen. Hovrätten ändrade vare sig tingsrättens dom eller det av åklagaren överklagade beslutet. Högsta domstolen undanröjde domstolarnas beslut om undanröjande av påföljd samt konstaterade att tingsrättens dom inte hade vunnit laga kraft och att skyddstillsynen därför inte borde ha undanröjts. Den dömde uppgav i Högsta domstolen att han inte längre samtyckte till kontraktsvården, varefter domstolen bestämde påföljden till fängelse.
Att en dom avseende utdömd påföljd inte kan undanröjas innan den vunnit laga kraft innebär att den dömde kan förhala undanröjandet av påföljden genom att överklaga domen. Förbudet mot reformatio in pejus innebär vidare att påföljden inte kan bestämmas till fängelse om inte även åklagaren överklagar, självständigt eller anslutningsvis. Undantag gäller i de situationer då den villkorliga domen eller skyddstillsynen förenats med en föreskrift som förutsätter samtycke och den dömde återtagit samtycket.
I praktiken torde det vara svårt för hovrätten att fastställa påföljden i den beskrivna situationen, dvs. om den dömde allvarligt åsidosätter sina förpliktelser enligt domen. Undantaget från för-
En mer ändamålsenlig hovrättsprocess SOU 2013:17
662
budet mot reformatio in pejus (att det inte gäller när inte den dömde längre samtycker till föreskriften eller påföljden) omfattar inte den beskrivna situationen. Hovrättens möjlighet att bestämma en adekvat påföljd för brottet är därmed begränsad. Det framstår som rimligt att en strängare påföljd, liksom i fall av återtaget samtycke, ska kunna bestämmas när förutsättningarna är uppfyllda för att undanröja påföljden på grund av att den dömde åsidosätter sina förpliktelser enligt domen. Det följer av vårt förslag i 30 kap. 3 a § RB att det då bör krävas ett yrkande från åklagaren om en svårare eller mer ingripande påföljd.
Ett alternativ för att undvika att förbudet mot reformatio in pejus aktualiseras i den beskrivna situationen skulle vara att åklagaren regelmässigt överklagade alla domar avseende villkorlig dom eller skyddstillsyn som den dömde klagat på. Det framstår inte som en ändamålsenlig lösning.
Mot denna bakgrund föreslår vi ett tillägg till undantaget i paragrafens tredje stycke att hovrätten, trots förbudet mot reformatio in pejus, får döma till en svårare eller mer ingripande påföljd om det finns skäl att undanröja påföljden enligt 27 kap. 6 § punkten 3 eller 28 kap. 8 § BrB.
Påföljd för brott som prövats i flera domar 12.10.5
Bedömning: Bestämmelsen i 30 kap. 3 § brottsbalken bör
ändras så att högre instans, när den dömer för brott som prövats i flera domar i lägre rätt, ska bestämma särskild påföljd för brottsligheten i varje sådan dom.
En annan situation som kan sägas leda till tillämpningssvårigheter är fall då hovrätten handlagt två skilda domar i en rättegång och dömt till ett gemensamt fängelsestraff. Den situationen illustreras i rättsfallet NJA 2009 s. 34. I rättsfallet hade tingsrätten i två skilda domar dömt den tilltalade för misshandel till villkorlig dom och samhällstjänst 100 timmar, med ett alternativstraff om tre månaders fängelse respektive fängelse i tre månader. Högsta domstolen konstaterade att det inte hade varit möjligt för hovrätten att, i anledning av den dömdes överklagande, som gemensam påföljd bestämma en svårare eller mer ingripande påföljd än vad som bestämts i någon av de underliggande domarna. Eftersom förbudet mot reformatio in
SOU 2013:17 En mer ändamålsenlig hovrättsprocess
663
pejus, enligt Högsta domstolen, inte gav anledning att frångå huvudregeln att rätten ska döma till gemensam påföljd när någon döms för flera brott, så bestämdes det samlade straffet till fängelse i tre månader. Genom domen kan den dömde sägas ha undgått en påföljd.
Det svenska straffsystemet, utgår från den s.k. asperationsprincipen. Principen leder till ett sammantaget mildare straff vid flerfaldig brottslighet än om straffen i fall av flera brott hade bedömts självständigt och lagts samman. Den innebär att rätten ska göra en bedömning av hur straffvärd den samlade brottsligheten i målet är och inte en bedömning av vart och ett av brotten för sig. Därefter ska som huvudregel en gemensam påföljd för den samlade brottsligheten bestämmas.
Systemet är vidare uppbyggt så att reaktionen på brottsligheten för den tilltalade ska bli detsamma när rätten dömer för nyupptäckt brottslighet (brott som begåtts innan en tidigare dom meddelats) i en senare dom, som om brottsligheten hade prövats i den tidigare domen. Resultatet ska alltså bli detsamma oberoende av om brottsligheten prövas genom en eller flera rättegångar. Om rätten fastställer ett särskilt straff för ett sådant brott som har begåtts innan påföljden i en tidigare dom har börjat verkställas, ska rätten därför i möjligaste mån beakta att de båda straffen inte tillsammans överstiger vad som hade kunnat dömas ut om brotten blivit föremål för en gemensam prövning, 26 kap. 2 och 34 kap. 3 §§ andra stycket BrB.
Är i stället fråga om återfall i brott, dvs. ny brottslighet efter den tidigare domen, finns det regler om återfallsskärpning. Återfallet ska beaktas i skärpande riktning vid straffmätningen, om inte det förhållandet beaktas genom påföljdsvalet eller i tillräcklig utsträckning genom förverkande av villkorligt medgiven frihet, 29 kap. 4 § BrB.
Påföljdsutredningen har i sitt betänkande redogjort för bakgrunden till nuvarande system och rådande principer. De har konstaterat att asperationsprincipen och principen om gemensam påföljd är nödvändiga och välmotiverade inslag i vårt straffsystem och lagt principerna till utgångspunkt för sina överväganden om ett förändrat system. Ett av skälen för att bedöma straffvärdet för brottsligheten i varje mål i dess helhet i stället för de enskilda brotten, är de svårigheter som finns att enligt gällande rätt bedöma brottskonkurrens, dvs. vad som utgör ett eller flera brott. Vi har inte anledning att, inom ramen för denna utredning, ifrågasätta Påföljdsutredningens slutsatser i detta avseende.
En mer ändamålsenlig hovrättsprocess SOU 2013:17
664
Nämnda straffrättsliga principer tillämpas även vid hovrättens prövning av skilda tingsrättsavgöranden i en rättegång. Det torde vara en självklarhet att hovrättens bedömning av den samlade brottslighetens straffvärde i ett mål ska vara ekvivalent och alltså inte skilja sig åt beroende på om brottsligheten har prövats i en eller flera underrättsdomar. Frågan är snarast vilket genomslag principen om en gemensam påföljd ska ha i den övre instansen när hovrätten handlägger de överklagade domarna gemensamt och avgör målen i en rättegång.
Handläggning av flera överklagade mål i en rättegång har typiskt sett påtagliga processekonomiska fördelar. Gemensam handläggning av mål leder till färre inställelser vid domstol och lägre rättegångskostnader. Även om det för hovrätternas del inte finns uttryckliga regler om förening av mål i hovrätt, så sker sådan handläggning ändå i viss utsträckning. Hovrätterna tillämpar då reglerna i 45 kap. 3 § RB (se rättsfallen RH 1988:68 och NJA 1975 s. 691). Gemensam handläggning är ofta en effektiv och ändamålsenlig ordning. Vi ser därför ingen anledning att föreslå regler som skulle försvåra för hovrätterna att handlägga skilda tingsrättsdomar i en rättegång. Om det sker ska dock, enligt nuvarande regler, en gemensam påföljd bestämmas för de aktuella gärningarna.
Påföljdsutredningen har föreslagit ett frångående av principen om gemensam påföljd i övre instans i ett nytt påföljdssystem. Utredningen har en grundtanke att varje utdömd påföljd ska verkställas för sig. Den tanken rimmar mindre väl med en reglering om skyldighet för högre instans att döma till gemensam påföljd vid prövning av flera underrättsavgöranden.
Även med nuvarande påföljdssystem finns det skäl att överväga en ändring av regleringen om gemensam påföljd när flera underrättsdomar i högre instans avgörs i en rättegång. Som tidigare nämnts innebär processen i hovrätt en överprövning av tingsrättens avgörande och inte en omprövning. Det ligger i linje med ett sådant synsätt att hovrätten bör kunna fastställa tingsrättens domslut, om tingsrätten har gjort en korrekt bestämning av påföljden utifrån rådande förutsättningar. Vid överprövningen måste hovrätten självfallet vid straffmätningen även beakta reglerna i 34 kap. BrB om sammanträffande av brott och förändring av påföljd.
Regeln i 30 kap. 3 § BrB skulle enligt vår mening kunna ändras så att högre rätt när den dömer för brott som i lägre rätt har prövats i flera domar, ska döma till särskild påföljd för brottsligheten i varje underrättsdom. Det gäller oavsett om den tilltalade eller åklagaren
SOU 2013:17 En mer ändamålsenlig hovrättsprocess
665
till nackdel för den tilltalade har överklagat tingsrättens dom, dvs. oberoende av om förbudet om reformatio in pejus är tillämpligt avseende någon av domarna eller inte.
Med våra förslag blir utrymmet att genom deldom avgöra ett eller flera åtal mot en tilltalad större. Det innebär att situationer av beskrivet slag kan förväntas inträffa oftare. Våra förslag innebär vidare att domstolen inte ska kunna döma till en svårare eller mer ingripande påföljd än vad åklagaren yrkat och att åklagaren ska ange sitt ändringsyrkande i överklagandet. Det får till konsekvens när skilda underrättsdomar prövas av hovrätten i en rättegång att åklagare måste göra ytterligare ett ställningstagande för att bedöma straffvärdet för den samlade brottsligheten och framställa ett gemensamt yrkande om påföljd. Om hovrätten i stället kunde överpröva varje tingsrättsdom för sig skulle förfarandet förenklas. Det finns alltså ytterligare skäl för att frångå principen om gemensam påföljd i högre instans.
Principen om förbudet mot reformatio in pejus måste, som anges i våra direktiv, såvitt möjligt upprätthållas. För att undvika att den dömde skulle kunna undgå en påföljd när hovrätten i en rättegång handlägger skilda tingsrättsdomar skulle ett undantag från förbudet mot reformatio in pejus kanske vid första anblicken kunna te sig som en mer välmotiverad lösning. Vi ser dock klara nackdelar med ett sådant undantag.
Förbudet har till syfte att av billighetsskäl hindra hovrätten från att bestämma påföljden till nackdel för den dömde. Om förbudet mot reformatio in pejus inte skulle gälla vid gemensam handläggning i hovrätten av skilda tingsrättsdomar, skulle hovrättens beslut i en processuell handläggningsfråga ha inverkan på hur ingripande påföljd som kunde bestämmas för den dömde. Beslutas om gemensam handläggning, s.k. sambandslottning och de överklagade domarna prövas i en rättegång, så kan hovrätten fastställa en gemensam påföljd. I vissa fall kan det medföra att den dömde ”undgår” en utdömd påföljd. Om hovrätten däremot prövar de överklagade domarna i olika rättegångar kan i andra fall båda underrättsdomarna fastställas. Ett undantag från förbudet mot reformatio in pejus när hovrätten prövar skilda tingsrättsdomar kan därmed leda till att lika fall inte behandlas lika och det brister i förutsebarhet. Sådana konsekvenser kan inte accepteras i brottmålsprocessen.
Sammanfattningsvis förordar vi alltså att bestämmelsen i 30 kap. 3 § BrB ändras så att högre instans ska bestämma särskild påföljd för brottsligheten i varje dom om flera underrättsdomar överprövas
En mer ändamålsenlig hovrättsprocess SOU 2013:17
666
vid samma tillfälle. Mot bakgrund av att ett motsvarande förslag om ändring av den straffrättsliga regleringen har lagts fram av Påföljdsutredningen lämnar vi emellertid inget förslag i denna del.
Rättens sammansättning
669
13 Rättens sammansättning
13.1 Vårt uppdrag
Enligt våra direktiv ska vi se över frågor om hur tingsrätten i olika situationer bör vara sammansatt och särskilt överväga i vilka fall och i vilka sammansättningar som nämndemän bör medverka. Det gäller även hovrättens sammansättning vid avgörande av brottmål. Vi kommer att lämna förslag och bedöma hur rätten bör vara sammansatt vid avgörande av brottmål i tingsrätt och hovrätt. När rätten prövar en fråga om undanröjande av påföljd eller annan åtgärd i fråga om en påföljd som har dömts ut gäller rättegångsbalkens bestämmelser om brottmål i tillämpliga delar om inte annat särskilt föreskrivs. Vi kommer därför att lämna förslag om rättens sammansättning även i dessa mål. Därtill berör vi några närliggande mål och ärenden i vilka fråga inte är om ansvar för brott men det är särskilt föreskrivet att nämndemän ska medverka vid avgörandet, t.ex. mål om kontaktförbud och bötesförvandling.
13.2 Gällande rätt
I 1–3 kap. RB ges regler om domstolsväsendet och dess organisation. Dessa kompletteras av bestämmelser bl.a. i tingsrätts- och hovrättsinstruktionerna samt notarieförordningen.1I nämnda kapitel finns bestämmelser om rättens sammansättning och domförhet. Man skiljer på domstolar med olika behörighet, allmänna domstolar och specialdomstolar, samt på domstolar som har olika funktion i den s.k. instansordningen, underrätter och överrätter. I princip väcks talan i allmän domstol vid tingsrätt och överklagande kan vanligtvis ske till hovrätt respektive Högsta domstolen i andra respektive tredje instans.
1 Förordning (1996:381) med tingsrättsinstruktion, förordning (1996:379) med hovrättsinstruktion och notarieförordningen (1990:469)
Rättens sammansättning SOU 2013:17
670
Tingsrätten ska, om inget annat föreskrivs, bestå av en lagfaren domare (1 kap. 3 § RB).
När ett brottmål avgörs vid en huvudförhandling är huvudregeln att tingsrätten ska bestå av en lagfaren domare och tre nämndemän (1 kap. 3 b § första stycket RB). Tingsrätten är dock domför utan nämndemän om det för brottet inte är föreskrivet svårare straff än böter eller fängelse i högst sex månader, om det inte finns anledning att döma till annan påföljd än böter och det i målet inte är fråga om företagsbot (andra stycket). En tingsnotarie eller notariemeriterad beredningsjurist kan av lagmannen få förordnande att på eget ansvar bl.a. handlägga sådana mål (18 § förordning [1996:381] med tingsrättsinstruktion). När så sker vid huvudförhandling måste dock nämndemän alltid delta i avgörandet.
Rätten får utökas med ytterligare en lagfaren domare om det finns skäl för det. Detsamma gäller i fråga om antalet nämndemän (1 kap. 3 b § tredje stycket RB). Målets omfattning och svårighetsgrad är av betydelse för om rätten ska utökas. I förarbetena anförs som skäl för att utöka rätten att målet är så omfattande att huvudförhandlingen beräknas pågå under lång tid eller att det skriftliga materialet är vidlyftigt. Ett annat skäl anges vara att sak- eller rättsfrågorna är komplicerade (prop. 1996/97:133 s. 58). Det avgörande skälet som regeringen framhållit för att förstärka rätten är att det kan vara värdefullt för brottmålsavgörandets kvalitet (a. prop. s. 37).
I 5 kap. RB finns särskilda regler om offentlighet och ordning vid domstolen och i 9 kap. RB bestämmelser om straff för vissa s.k. rättegångsförseelser. Bestämmelserna är gemensamma för rättegången i tvistemål och brottmål. I vissa ordningsfrågor m.m. är det särskilt föreskrivet att ordföranden ensam får fatta beslut. Exempel på sådana fall är beslut för att upprätthålla ordningen i rättssalen, begränsa antalet åhörare eller visa ut den som stör och uppträder otillbörligt. Beslut om exempelvis stängda dörrar, åläggande av tystnadsplikt eller utdömande av penningböter på grund av rättegångsförseelse ska däremot fattas av rätten.
Vid avgörande av mål utan huvudförhandling och vid prövning av frågor som hör till rättegången består rätten i allmänhet av en lagfaren domare. Som exempel på avgöranden som fattas av endast en lagfaren domare kan nämnas beslut om avskrivning eller avvisning av mål, beslut om undanröjande av godkänt strafföreläggande och dom i mål som avgörs utan huvudförhandling med stöd av 45 kap. 10 a § RB. Tingsrätten får dock ha den samman-
SOU 2013:17 Rättens sammansättning
671
sättning som är föreskriven för huvudförhandling, om det finns särskilda skäl med hänsyn till målets eller frågans beskaffenhet (1 kap. 3 c § RB).
När domstol prövar fråga om undanröjande av påföljd, ådömande av annan påföljd för brott eller som avser annan åtgärd i fråga om en påföljd som har dömts ut ska brottmålsbestämmelserna i rättegångsbalken gälla i tillämpliga delar (19 § andra stycket RP). Det finns särskilda bestämmelser i 38 kap. BrB som i dessa fall innebär avvikelser från de allmänna reglerna i RB. Om rättens sammansättning finns det särskilt föreskrivet att nämndemän ska delta när tingsrätt avgör vissa frågor (38 kap. 6 § BrB). Det gäller bl.a. fråga om: 1. undanröjande av villkorlig dom, skyddstillsyn, ungdomsvård
och ungdomstjänst och bestämmande av ny påföljd, 2. bestämmande av påföljd enligt 34 kap. 10 § andra stycket BrB, 3. undanröjande av och bestämmande av ny påföljd i mål om
åtgärd enligt 38 kap. 2 och 2 a §§ BrB, och 4. förverkande av villkorligt medgiven frihet och andra åtgärder
enligt 34 kap. 4 § BrB.
Vid prövning av kontaktförbud enligt 18 § lagen (1988:688) om kontaktförbud och av tillträdesförbud enligt 18 § lagen (2005:321) om tillträdesförbud vid idrottsarrangemang, är särskilt föreskrivet att rätten ska bestå av en lagfaren domare och tre nämndemän när den avgör saken. Detsamma gäller när tingsrätten avgör frågor om omvandling av fängelse på livstid (13 § lag [2006:45] om omvandling av fängelse på livstid). Även i vissa mål och ärende om tillfälligt näringsförbud och näringsförbud ska nämndemän ingå i rätten vid avgörandet (8, 8 d, 10, 17 och 26 §§ lag [1986:436] om näringsförbud). I 13 och 17 §§bötesverkställighetslagen (1979:189) finns det också regler om nämndemäns medverkan i rätten. Slutligen finns det en möjlighet ”om det finns särskilda skäl med hänsyn till ärendets beskaffenhet” att låta nämndemän ingå i rättens sammansättning vid avgörande av ärenden enligt lag (1994:1811) om disciplinansvar inom totalförsvaret, m.m.
Det finns vidare särskilda bestämmelser om tingsrätts och hovrätts sammansättning i vissa typer av mål t.ex. fastighetsbildningsmål, patentmål och yttrandefrihets- samt tryckfrihetsmål.
Rättens sammansättning SOU 2013:17
672
I hovrätt är rätten som huvudregel vid avgörandet i brottmål domför med tre lagfarna domare och två nämndemän (2 kap. 4 § andra stycket RB). Hovrätten är dock domför utan nämndemän vid handläggning som inte sker vid huvudförhandling eller om det inte finns anledning att döma till svårare straff än böter och inte heller är fråga om företagsbot. Rätten kan även utökas med ytterligare en lagfaren domare och en nämndeman.
Vid behandling av frågor om prövningstillstånd ska hovrätten bestå av tre lagfarna domare. Om frågan är enkel får prövningstillstånd, som inte är begränsat till att gälla viss del av dom eller ett slutligt beslut, meddelas av en lagfaren domare (2 kap. 4 § tredje stycket RB).
En lagfaren domare får vidare i vissa fall ensam besluta om avskrivning av mål och enligt närmare föreskrifter som regeringen meddelar vidta vissa åtgärder för att bereda ett mål (2 kap. 4 § fjärde och femte stycket RB).
I mål avseende överklagande av tingsrättens beslut är hovrätten domför med tre lagfarna domare, dock ska fyra lagfarna domare delta om tingsrätten vid sitt avgörande bestått av tre sådana domare (2 kap. 4 § första stycket RB).
I mål om företrädesvis ekonomisk brottslighet får tingsrätten och hovrätten låta experter på ekonomiska och skatterättsliga förhållanden ingå i rätten som särskilda ledamöter (1 kap. 8 § första stycket och 2 kap. 4 a § RB). Det rör sig om mål om allmänt åtal som är vidlyftiga eller annars särskilt krävande och i vilka ekonomiska överväganden är av väsentlig betydelse. Avsikten med bestämmelsen är att domstolarna i mål om kvalificerad ekonomisk brottslighet, som ställer höga krav på domstolarna och på att rätten sätter sig in i komplicerade ekonomiska transaktioner, ska kunna bedriva en effektiv process och komma fram till materiellt riktiga domar (jfr prop. 1984/85:178 s. 12 ff.). För ledamöterna gäller vanliga regler om domare, bl.a. om domarjäv och skyldighet att avlägga domared.
13.3 Särskilt om nämndemäns medverkan
Historiskt sett var tingsrätterna inordnade i stads- och lantdomstolar. De större städerna hade rådhusrätter med borgmästare och rådmän som ordinarie ledamöter. Rådhusrätterna var domföra med tre sådana ledamöter. Övriga allmänna underrätter var
SOU 2013:17 Rättens sammansättning
673
häradsrätter vars chefsdomare var häradshövdingen. Häradsrätterna var domföra med en lagfaren domare och nämnd. Vid rättegångsbalkens införande 1948 genomfördes ändringen att även rådhusrätterna skulle döma med nämnd i brottmål. Underrättsorganisationen blev helt enhetlig först 1971 då underrätterna blev tingsrätter.
Nämndemäns medverkan i rätten är inte avsedd att tillföra rätten sakkunskap inom något särskilt område. I jämförelse med lagfarna domare och särskilda ledamöter utmärker sig deras medverkan i stället genom att avsikten är att den ska ge allmänheten insyn i den dömande verksamheten och utgöra en garanti för att domstolarnas verksamhet ligger i linje med allmänna värderingar i samhället. Framförallt är tanken att medverkan av nämndeman ska bidra till att stärka allmänhetens förtroende för rättskipningen och då främst när ett allmänt intresse står mot ett enskilt. Deras omdöme har regelmässigt dessutom ansetts vara av värde vid bevisprövning av sådana frågor som är vanliga vid rättskipningen i brottmål. Vidare har det ansetts värdefullt att lekmannasynpunkter kommer till uttryck i de delar av straffrättskipningen där domstolarnas utrymme att döma efter skönsmässiga värderingar är större, t.ex. i fråga om påföljdsval.2
Det är regeringen, eller den myndighet som regeringen bestämmer, som fastställer hur många nämndemän som ska finnas i tingsrättens och hovrättens domkrets för tjänstgöring i domstolen (1 kap. 4 § och 2 kap. 4 b § RB). Domstolen fördelar tjänstgöringen mellan nämndemännen efter samråd med dem. I förordningen (1983:382) om antalet nämndemän i de allmänna domstolarna och de allmänna förvaltningsdomstolarna föreskrivs att hovrätterna samt tingsrätterna i Stockholm, Göteborg och Malmö själva fastställer hur många nämndemän som ska finnas för tjänstgöring i domstolen. För övriga tingsrätter ska enligt förordningen i stället respektive hovrätt fastställa antalet nämndemän efter förslag från underrätten.
Nämndemännen utses normalt sett inte för att medverka i någon enstaka måltyp vid domstolen. En nämndeman som är knuten till viss domstol kan som regel tjänstgöra i samtliga de mål där nämndemän ska ingå i rätten. Nämndemän ingår i rätten vid prövning av olika typer av mål i såväl tingsrätt och hovrätt. Sedan
2 Fitger m.fl., Rättegångsbalken, inledningen till 1 kap. Se även SOU 1926:31–33, SOU 1938:43–44, departementschefens uttalanden i NJA II 1969 s. 433 f samt prop. 1975/76:153, som behandlar frågan om nämndemän i hovrätt.
Rättens sammansättning SOU 2013:17
674
1983 har nämndemännen individuell rösträtt i tingsrätt, vilket infördes i hovrätt i slutet på 1970-talet, och med andra ord ett lika stort inflytande som lagfarna ledamöter. I anledning av att i huvudsak samma principer ligger bakom nämndemannamedverkan i olika domstolsslag och måltyper har Domarlagsutredningen i sitt slutbetänkande En reformerad domstolslagstiftning, SOU 2011:42, föreslagit att en särskild lag om nämndemän ska instiftas. Förslaget har ännu inte lett till lagstiftning.
År 2011 avgjorde tingsrätterna drygt 92 000 brottmål varav drygt ca 54 000 med nämnd (58,7 %).3
13.4 Några tidigare överväganden och reformförslag
13.4.1 En öppnare domarbana
Medverkan av nämndemän i hovrätt infördes år 1977. Förslaget föregicks av utförliga diskussioner.4 De skäl som Domarutredningen i betänkandet En öppnare domarbana, SOU 1974:96, anförde angående hovrättens domförhet kan sammanfattas som följer.
De skäl som brukar framhållas till förmån för ett lekmannainflytande i tingsrätt som krav på insyn, kontroll och medbestämmanderätt samt ökade möjligheter för domstolen att fatta riktiga avgöranden, angavs vara mindre framträdande i överrätt. Betydelsen av nämndemän för att upprätthålla allmänhetens förtroende för domstolen och lekmännens inverkan vid rättskipningen när det gäller orts- och personkännedom tonades ner av utredningen. Utredningen lyfte i stället fram betydelsen av lekmäns insyn i domstolsarbetet för att förebygga eventuella misstankar om bristande objektivitet och klasstänkande i dömandet. Vidare lyfte Domarutredningen fram att det är till fördel för rättskipningen att så mycket som möjligt av allmänna erfarenheter och kunskaper tillförs domstolarna. Som exempel på frågor där en medverkan av lekmän ansågs lämplig nämndes bevisvärderingsfrågor i brottmål och frågor om val av påföljd. I brottmålen angavs lekmännen särskilt kunna förväntas tillföra allmänna värderingar som finns bland medborgarna i samhället.
3 Domstolsverket, Domstolsstatistik 2011, tabell 1.1 och 1.6. 4 För tidigare tankegångar om lekmän i överrätt, se hänvisade förarbeten i prop. 1975/76:153 s. 21 f.
SOU 2013:17 Rättens sammansättning
675
Utredningen ansåg att det visserligen fanns vissa praktiska svårigheter förenade med att låta lekmän medverka och det angavs medföra ökade kostnader. Dessa olägenheter menade man inte skulle ges alltför stor betydelse utan att frågan om nämndemannamedverkan skulle besvaras utifrån principiella utgångspunkter.
Trots att rättsfrågorna intar en mer framskjuten ställning i hovrätten och att hovrätten i praktiken är slutinstans i det stora flertalet mål, ansåg utredningen att det inte borde hindra att lekmän medverkade i hovrätt. I mål där påföljden inte kan bli strängare än böter menade man dock att en sådan medverkan var mindre angelägen (prop. 1975/76:153 s. 22 ff.).
13.4.2 Nämndemannamedverkan i domstol m.m.
År 1997 sänktes antalet deltagande nämndemän i tingsrätt till tre i grövre brottmål. Samtidigt genomfördes ändringar bl.a. avseende möjligheten till förstärkt sammansättning (prop. 1996/97:133). Tidigare skulle tingsrätten i mål om åtal för brott för vilket inte var stadgat lindrigare straff än fängelse i två år bestå av en lagfaren domare och fem nämndemän. Lagändringen skedde i anledning av ett förslag som utarbetats inom Justitiedepartementet och redovisades i promemorian Nämndemannamedverkan i domstol m.m. I promemorian, liksom i propositionen, föreslogs dock att antalet nämndemän skulle minskas från tre till två.
Riksdagens justitieutskott (bet. 1996/97:JuU17) avstyrkte bifall till förslaget, som inte heller godtogs av riksdagen. Som skäl för det framhöll Justitieutskottet att det fanns en bred enighet om värdet av lekmannamedverkan i domstolarna. Möjligheten att garantera att hänsyn togs till allmänna värderingar och att allmänheten fick en acceptabel insyn skulle enligt utskottet tunnas ut om nämndemännen endast var två. Utskottet menade att fler nämndemän skulle garantera att fler synpunkter kom fram och bedömdes.
13.4.3 Effektivare hantering av stora och komplicerade brottmål
För att se över vad som kunde göras för att ytterligare effektivisera handläggningen av stora och komplicerade brottmål tillsatte Riksåklagaren en arbetsgrupp som i december 2006 lämnade en idé-
Rättens sammansättning SOU 2013:17
676
skrift, Effektivare hantering av stora och komplicerade brottmål. I idéskriften gav arbetsgruppen uttryck för uppfattningen att rättens sammansättning i större omfattning än i dag borde utökas eller förstärkas med specialistkunskap vid större och svårare mål. Specialiseringen inom åklagarorganisationen, inte minst avseende ekobrott och miljöbrott, angavs ha varit särskilt värdefull. I idéskriften påpekades att även advokater alltmer specialiserar sig och att det är motiverat med specialisering för fler brottstyper t.ex. arbetsmiljöbrott och immaterialrättsliga brott. Arbetsgruppen menade att det fanns skäl att utöka specialiseringen exempelvis genom lottningsregler som ser till specialkunskaper och intresse bland domare. Gruppen pekade även på möjligheten att låta domare inneha anställning vid fler än en domstol och möjligheten att adjungera domare från förvaltningsdomstol.
13.4.4 Mål och medel – särskilda åtgärder för vissa måltyper i domstol
Målutredningen hade bl.a. i uppdrag att analysera behovet av särskilda åtgärder för vissa måltyper i organisatoriskt eller processuellt hänseende för att åstadkomma särskild snabbhet eller kompetens i domstolsförfarandet. Med särskilda åtgärder avsågs bl.a. författningsreglerade särlösningar i form av t.ex. särskilda ledamöter och regler om sakkunnigbevisning. I betänkandet Mål och medel –
särskilda åtgärder för vissa måltyper i domstol, SOU 2010:44, s. 319
ff. redovisade Målutredningen sina bedömningar. Utredningen menade att särskilda åtgärder borde användas restriktivt och endast när behovet finns för de allra flesta målen av en viss typ. Särskilda sammansättningsregler som innebär att särskilda ledamöter deltar i handläggningen angavs av utredningen vara ett ändamålsenligt sätt att uppnå särskild sakkunskap som bör utnyttjas när ett sådant behov inte kan eller bör tillgodoses genom sakkunnigbevisning. Likaså framhölls förordnande av lagfarna personer med expertkunskaper och inlåning av domare med särskild kompetens från närbelägna domstolar som värdefulla sätt att tillföra domstolen särskild kompetens.
Målutredningen behandlade vidare frågan om generellt prövningstillstånd i brottmål. I samband med det gav utredningen uttryck för uppfattningen att hovrätten bör vara domför vid behandling av frågor om prövningstillstånd i den sammansättning som
SOU 2013:17 Rättens sammansättning
677
gäller i dag, dvs. med tre ledamöter eller, om frågan är enkel, av en ledamot (a.a. s. 296).5Utredningen menade att en mer kvalificerad sammansättning med tre ledamöter, genom den ytterligare kunskap och erfarenhet som den tredje ledamoten tillför, kan bidra till en än högre grad av rättssäkerhet. Förtroendet för domstolarnas målhantering och för att hovrätterna gör en tillräckligt noggrann överprövning av tingsrätternas avgöranden vid prövning av frågor om prövningstillstånd betonades av utredningen. Utredningen menade att det förhållandet att sammansättningen, vad gäller lagfarna ledamöter, överensstämmer med den som normalt gäller vid en fullständig prövning av målen, starkt borde bidra till att skapa ett gott förtroende för hovrätternas behandling av frågor om prövningstillstånd. En ordning med två lagfarna domare, som tidigare gällt i hovrätt och som motsvarar sammansättningen i förvaltningsrätt, förordades därför inte.
13.4.5 Ökad effektivitet och förbättrad samverkan vid handläggning av mängdbrott
I rapporten Ökad effektivitet och förbättrad samverkan vid hand-
läggning av mängdbrott. Redovisning av ett regeringsuppdrag till Rikspolisstyrelsen, Åklagarmyndigheten och Domstolsverket, 2010,
uppmärksammade Domstolsverket frågan om inte de processuella förutsättningarna för domstol att döma till villkorlig dom borde ses över (s. 145). Domstolsverket noterade att det finns en inkonsekvens i att åklagare kan utfärda strafföreläggande för villkorlig dom, med eller utan böter, medan en dom med sådan påföljd inte kan meddelas av en lagfaren domare utan medverkan av nämndemän. Det efterfrågades i rapporten antingen en förändring av domförhetsreglerna så att en lagfaren domare ges rätt att döma till villkorlig dom eller införandet av en möjlighet för tingsrätterna att döma till villkorlig dom utan huvudförhandling, om sådan förhandling varken begärs av parterna eller behövs med hänsyn till utredningen i målet.
5 Ang. de överväganden som ledde till att antalet ledamöter i hovrätt den 1 juli 1993 utökades till tre vid prövning av frågor om prövningstillstånd bl.a. i vissa brottmål, se SOU 2010:44 s. 293 ff.).
Rättens sammansättning SOU 2013:17
678
13.4.6 En reformerad domstolslagstiftning
Bestämmelserna om rättens sammansättning i brottmål har också berörts i Domarlagsutredningens betänkande, En reformerad dom-
stolslagstiftning, SOU 2011:42. Betänkandet bereds för närvarande
inom Regeringskansliet.
I betänkandet har utredningen bl.a. föreslagit en ny lag om domstolar och domare. Lagen ska enligt förslaget innehålla bl.a. grundläggande bestämmelser om domarbehörighet, dvs. vilka befattningar som medför behörighet att döma i domstol och vilka krav på medborgarskap, kunskapsprov m.m. som utgör en förutsättning för sådan befattning. Förslaget skulle alltså innebära en grundläggande lagreglering för vissa domarbefattningar som enligt den nuvarande ordningen är reglerad endast i förordning.
När det gäller rättens sammansättning föreslår utredningen bl.a. lagregler om vem som ska vara ordförande i rätten i mål med flera lagfarna domare i tingsrätt. Vidare föreslås att bestämmelser om nämndemän som i dag finns i rättegångsbalken och i lagen om allmänna förvaltningsdomstolar, i allt väsentligt oförändrade, ska föras samman i en gemensam lag om nämndemän. I övrigt innebär förslaget strukturella förändringar av rättegångsbalkens första fyra kapitel. De första tre kapitlen skulle enligt förslaget avse tingsrättens sammansättning, hovrättens sammansättning och Högsta domstolens sammansättning. Det fjärde kapitlet skulle avse fördelningen av mål mellan domare.
13.5 Internationella jämförelser
Reglerna om rättens sammansättning skiljer sig åt i olika länders processrättsliga regler, liksom ländernas rättssystem i stort. I det följande redogör vi i korthet för regleringen i brottmål i några andra europeiska länder; Finland, Norge, Danmark, Nederländerna och Tyskland. En mer utförlig redogörelse för utländska bestämmelser om rättegången finns i bilaga 4.
13.5.1 Finland
Tingsrätten är domför med en lagfaren domare och tre nämndemän. Tingsrättens sammansättning kan förstärkas med ytterligare en lagfaren domare om det är motiverat med hänsyn till målets
SOU 2013:17 Rättens sammansättning
679
omfattning eller av något annat särskilt skäl. Enligt samma villkor kan tingsrätten även ha en fjärde nämndeman.
Sedan den 1 januari 2009 finns även möjlighet till alternativa sammansättningar. Tingsrätten är numera domför även med en ensam lagfaren domare om det inte för något av de enskilda brotten i åtalet är föreskrivet strängare straff än fängelse två år. Dessutom kan denna sammansättning användas vid vissa särskilt angivna brott även om maximistraffet överstiger två års fängelse. Det rör sig i huvudsak om grova förmögenhetsbrott och straffbart försök till sådana brott.
Vidare infördes en möjlighet att avgöra brottmål med tre lagfarna domare utan nämndemän. Sammansättningen med tre lagfarna domare utan medverkan av nämndemän får användas om det anses motiverat med hänsyn till målets art eller av något särskilt skäl och är avsedd att tillämpas vid särskilt krävande brottmål.
I hovrätten deltar inte nämndemän. Hovrätten är enligt huvudregeln domför med tre domare. Vissa frågor kan avgöras av en ensam domare.
13.5.2 Norge
Huvudregeln är att brottmål avgörs i första instans med en lagfaren domare och två lekmannadomare. I särskilt omfattande mål kan rätten bestå av två lagfarna domare och tre lekmannadomare. Mål om brott som kan straffas med böter eller fängelse högst ett år kan avgöras av en lagfaren domare. Om det finns behov av det kan rätten utse lekmannadomare med särskild fackkunskap.
I andra instans ingår enligt huvudregeln tre lagfarna domare och fyra lekmannadomare i rätten om överklagandet gäller skuldfrågan. Särskilt allvarliga brott avgörs i skuldfrågan i andra instans av en jury som består av lekmän.
13.5.3 Danmark
I Danmark avgörs brottmål av byretten som första instans. Lekmän ska enligt huvudregeln delta vid avgörandet i byretten om det är fråga om att döma ut strängare straff än böter eller då målet i övrigt kan anses vara av särskilt ingripande betydelse för den tilltalade eller av särskilt allmänt intresse. Om målet inte är sådant att det ska
Rättens sammansättning SOU 2013:17
680
avgöras med en sammansättning av lekmän avgörs det av en lagfaren domare.
Det finns två olika typer av sammansättningar med lekmän beroende på det åtalade brottets allvar. Vanligtvis består byretten av en lagfaren domare och två lekmän (domsmænd). Om målet rör ekonomisk brottslighet och förväntas pågå en längre tid kan rätten förstärkas med ytterligare en lagfaren domare och en lekman. Är brottet sådant att det är aktuellt att döma ut en strängare påföljd än fängelse fyra år, avgörs målet som huvudregel under medverkan av en jury (nævninge). Byretten avgör då målet med en sammansättning av tre lagfarna ledamöter och sex lekmän. Den tilltalade kan besluta att ett mål som annars skulle ha avgjorts med medverkan av nævninge i stället ska avgöras med medverkan av domsmænd. Då tillämpas den ordinära sammansättningen med en lagfaren domare och två domsmænd.
I andra instans består rätten som huvudregel av tre lagfarna domare och tre domsmænd. Mål som avgjorts med nævninge i första instans avgörs med tre lagfarna domare och nævninge i andra instans. Om målet avgjorts med en domare i första instans är överrätten domför med tre lagfarna domare.
Det finns möjlighet att ha särskilda sammansättningar med sakkunniga ledamöter i mål där fackkunskap har betydelse.
13.5.4 Nederländerna
I Nederländerna finns inte något jury- eller nämndemannasystem. Domarna är juridiskt utbildade. Enda undantaget är militärdomstolar och en domstol som tar ställning till kriminalvårdsfrågor, som villkorlig frigivning. I de fallen finns sakkunniga ledamöter. Det förekommer också vid de flesta domstolar icke professionella domare, s.k. ersättningsdomare. Dessa är dock juridiskt utbildade.
Vanligtvis består rättens sammansättning av en eller tre domare. Sammansättningen med tre domare används om målet rör allvarlig brottslighet eller är komplext. Brott där den aktuella påföljden inte överskrider ett års fängelse kan avgöras av en domare, liksom de flesta ekonomiska brott, miljöbrott och ungdomsbrott.
I andra instans består rätten som huvudregel av tre domare.
SOU 2013:17 Rättens sammansättning
681
13.5.5 Tyskland
Lekmannadomare (motsvarande nämndemän) deltar vid dömandet i första instans vid de lokala domstolarna (Amtsgerichten) och i den stora brottmålsavdelningen vid de regionala domstolarna (Landgerichten).
Brott som förväntas leda till mindre än två års fängelse kan avgöras av en lagfaren domare vid Amtsgerichten. Gärningar som vid fällande dom kan leda till två till fyra års fängelse avgörs av en lagfaren domare och två lekmannadomare vid Amtsgerichten. På åklagarens begäran kan ytterligare en lagfaren domare delta vid avgörande av omfattande mål. Brott som kan leda till fängelse i mer än fyra år avgörs i första instans av den stora brottmålsavdelningen vid Landgerichten. Rätten är då sammansatt av två eller tre lagfarna domare och två lekmannadomare.
Mål som avgjorts av Amtsgerichten avgörs i andra instans av lilla brottmålsavdelningen vid Landgerichten. Även där deltar lekmän vid avgörandet. Rätten är sammansatt av en lagfaren domare (eller två om sitsen varit förstärkt i underrätten) och två lekmannadomare.
13.6 Allmänna utgångspunkter
Det är grundläggande att vi har utbildade yrkesdomare i våra domstolar. Beroende på vad målet kräver bör rätten i vissa fall bestå av en mer kvalificerad sammansättning än en lagfaren domare.
Medverkan av nämndemän har gamla traditioner i svensk rätt och det har under lång tid funnits en stor politisk enighet om att systemet har en viktig funktion att fylla i den dömande verksamheten. De oftast framhållna skälen för det är allmänhetens intresse av insyn i och kontroll av domstolarnas verksamhet samt betydelsen av att det allmänna rättsmedvetandet i samhället genomsyrar verksamheten och får genomslag i avgörandet. Demokratiskt valda representanter för allmänheten i rätten kan sägas bidra till legitimitet i rättsskipningen, i den meningen att de rättsprinciper som kommer till uttryck i domstolarna kan förväntas vara förenliga med normerna i samhället. Det gäller särskilt vid allvarligare brott när det kan bli aktuellt med strängare påföljder.
Betydelsen av insyn och kontroll som argument för att nämndemän ska medverka i rätten har förändrats över tid. Behovet av insyn
Rättens sammansättning SOU 2013:17
682
och kontroll säkerställs i dag i allt väsentligt genom offentlighetsprincipen, som ger allmänheten rätt att ta del av handlingar i målen och genom att rättegångar och domar i allmänhet är offentliga. Till det kommer att domstolarnas verksamhet står under tillsyn av Justitieombudsmannen och Justitiekanslern. Det ska i sammanhanget påpekas att numera även massmedia spelar en stor roll vid övervakning av domstolarnas verksamhet. Massmedia följer noga rättsprocesser i domstolarna och sprider information om rättegångar till allmänheten. Överläggning till dom hålls emellertid som huvudregel inom stängda dörrar. Genom att folkvalda ledamöter deltar vid en sådan överläggning kan man säga att allmänheten också får insyn i den del av rättegången som inte är offentlig.
Att upprätthålla ett gott förtroende för rättsväsendet handlar enligt vår mening i grunden om att säkerställa att dömandet håller en hög och jämn kvalitet och att visa det för medborgarna.6Rätten ska därför vara sammansatt så att ett sådant förtroende kan upprätthållas.
Nämndemän medverkar i olika måltyper och den grundläggande funktion som de fyller är i allt väsentligt densamma i alla mål. Nämndemäns individuella rösträtt är generellt reglerad för tvistemål och brottmål. Bestämmelserna om nämndemäns inflytande i vissa frågor som rör ordning och offentlighet vid förhandling är också de gemensamma för både tvistemål och brottmål. Det rimliga i att nämndemän genom sitt deltagande i rätten har inflytande över frågor som rör processen kan i och för sig ifrågasättas. Det är emellertid en övergripande fråga liksom frågan hur nämndemannasystemet ska vara utformat för att bidra till att allmänhetens förtroende för domstolarna upprätthålls. Sådana frågor bör utredas utifrån ett helhetsperspektiv. Regeringen har tillsatt en utredning, Nämndemannautredningen (Ju 2012:08) som genomför en översyn av det nuvarande systemet (Dir 2012:51). Utredningen ska redovisa sitt uppdrag senast den 28 juni 2013.
Frågan om hur rätten ska vara sammansatt i brottmål bör enligt vår uppfattning främst diskuteras utifrån vad som är ändamålsenligt vid målets prövning. Det beror på hur allvarligt brott målet rör och på målets omfattning och beskaffenhet. Det kan också bero på i vilken instans målet prövas. När rätten bör vara sammansatt av flera ledamöter är nämndemannamedverkan den befintliga ordning som står till buds när ett mål ska avgöras vid huvudförhandling i
6 Se Förtroendeutredningens betänkande Ökat förtroende för domstolarna – strategier och
förslag, SOU 2008:106, s. 70 ff.
SOU 2013:17 Rättens sammansättning
683
tingsrätt. Det finns emellertid anledning att ha ett mer flexibelt system som medger fler sammansättningar än vad som är fallet enligt nuvarande regler.
Sammansättningen av rätten är av betydelse för såväl en effektiv handläggning som för avgörandets kvalitet. Med utvecklingen i samhället har antalet mål och måltyper i domstolarna ökat. Variationen mellan enklare och mer komplexa mål är stor liksom skillnaderna i målens omfattning. I enklare mål är det ändamålsenligt att målet avgörs av en lagfaren domare. Det innebär också en rationell och effektiv användning av resurser. Mer omfattande och svårare mål kan behöva avgöras i en sammansättning med flera lagfarna ledamöter eller med nämndemän för att säkerställa kvaliteten i dömandet och för att någon av ledamöternas förhinder inte ska leda till att huvudförhandlingen måste tas om. Vi föreslår i det följande några alternativa sammansättningar av rätten för att möta det behovet. Vissa mål kan därtill innehålla komplicerade juridiska eller fackmässiga frågor som ställer krav på särskild kompetens hos en eller flera av rättens ledamöter.
Det är vidare en naturlig utgångspunkt att fler lagfarna domare bör delta vid avgörandet av ett mål i hovrätt än i tingsrätt. Sammansättningsreglerna är utformade så att rättens sammansättning av lagfarna ledamöter i högre instans är starkare än i underinstansen. Det framstår som en given ordning för att säkerställa kvaliteten i överprövningen. Det är något som vi inte har anledning att ifrågasätta.
Reglerna om rättens sammansättning bör vidare vara enkla att tillämpa. Bestämmelserna får inte vara så invecklade att det krävs alltför stora processuella överväganden för att bemanna rätten på rätt sätt. Felaktigt tillämpade sammansättningsregler kan dessutom leda till att förhandlingar behöver ställas in för att rätten inte är domför eller till att mål som avgjorts i fel sammansättning måste återförvisas av högre rätt. Det måste därutöver vara enkelt att planera huvudförhandlingar i tingsrätt och hovrätt. Flera olika sammansättningar av rätten leder till ökad administration i domstolarna. Alltför många särlösningar är därför inte eftersträvansvärt.
Rättens sammansättning SOU 2013:17
684
13.7 Rättens sammansättning i tingsrätt
13.7.1 Avgörande av mål utan huvudförhandling
Bedömning: Särskilda regler om rättens sammansättning vid
avgörande av mål utan huvudförhandling bör inte införas.
I allmänhet avgörs brottmål utan huvudförhandling av en lagfaren domare (1 kap. 3 § RB). Det är en uppenbart lämplig ordning. Sedan kravet på huvudförhandling mjukats upp och tingsrätterna fått möjlighet att avgöra vissa brottmål på handlingarna, har andelen mål som avgörs utan nämnd ökat markant. I förhållande till 2008 har andelen brottmål som avgörs med nämnd minskat från 77 procent till 58,7 procent 2011.7 Det är rimligt att anta att det till stor del beror på att fler mål avgörs utan huvudförhandling. Det finns inget som talar för att det har haft en negativ inverkan på kvaliteten i dömandet. Andelen överklagade brottmål till hovrätt har legat konstant runt tio procent under senare år. Sannolikt innebär det att möjligheten att avgöra brottmål utan huvudförhandling inte har lett till fler överklaganden i denna typ av mål. Det finns ingen anledning att till följd av våra förslag om handläggningen av bötesmål, se avsnitt 10, föreslå någon ändring av hur rättens ska vara sammansatt vid avgörande av mål utan huvudförhandling.
I det särskilda förfarandet i erkända brottmål anser vi att rätten ska vara domför utan nämnd. De bedömningar som ska göras i målen bör vara förhållandevis okomplicerade och förfarandet ska vara skriftligt. Det är en rationell, snabb och effektiv ordning att i princip samtliga mål som avgörs utan huvudförhandling handläggs av en lagfaren domare. Erfarenheter från det finska skriftliga förfarandet talar för att överklagandefrekvensen inte ökar med den nya ordningen. Endast ca tre procent av de mål som avgörs utan huvudförhandling i Finland överklagas, att jämföra med ca 12 procent i övriga mål.8Vi anser därför att det inte bör införas några särskilda regler om rättens sammansättning vid avgörande av mål genom det särskilda förfarandet.
Vid avgörande av mål utan huvudförhandling och vid prövning av frågor som hör rättegången till får nämndemän ingå i rätten om det finns särskilda skäl för det med hänsyn till målets eller frågans
7 Sveriges domstolar, Domstolsstatistik 2011, tabell 1.6. 8 Uppgifter från finska justitieministeriet, se bilaga 4, s. 16.
SOU 2013:17 Rättens sammansättning
685
beskaffenhet. Den möjligheten bör finnas kvar, även om det är sällsynt att den sammansättningen används.
13.7.2 Avgörande av mål vid huvudförhandling
Förslag: Vid huvudförhandling i tingsrätt ska rätten vara dom-
för med en lagfaren domare, om det inte finns anledning att döma till
• fängelse i mer än sex månader,
• villkorlig dom i förening med samhällstjänst om det i domslutet ska anges ett fängelsestraff överstigande sex månader,
• skyddstillsyn i förening med fängelse enligt 28 kap. 3 § brottsbalken,
• skyddstillsyn i förening med samhällstjänst eller kontraktsvård om det i domslutet ska anges ett fängelsestraff överstigande sex månader, eller
• sluten ungdomsvård. Kravet i 1 kap. 3 b § andra stycket RB att det för brottet inte är föreskrivet svårare straff än böter eller fängelse i högst sex månader tas bort.
Om åklagaren yrkat att villkorligt medgiven frihet från fängelsestraff ska förverkas med mer än sex månader, eller påföljden ska bestämmas till fängelse och villkorligt medgiven frihet från fängelsestraff ska förverkas samt strafftiden tillsammans överstiger sex månader är rätten inte domför med en lagfaren domare.
Med de påföljder som anges ovan likställs förordnande enligt 34 kap. 1 § första stycket 1 brottsbalken.
Om det finns skäl för det med hänsyn till målets omfattning eller beskaffenhet får tingsrätten bestå av tre lagfarna domare. Får en domare förhinder sedan huvudförhandlingen har påbörjats, ska rätten vara domför med två lagfarna domare.
Rättens sammansättning SOU 2013:17
686
En lagfaren domare eller en lagfaren domare och nämndemän
Nämndemän ingår som huvudregel i rätten när ett brottmål avgörs efter huvudförhandling. Så som den nuvarande regeln är utformad krävs för att målet ska kunna avgöras av en lagfaren domare att det inte finns anledning att döma till annan påföljd än böter och att det i målet inte är fråga om företagsbot. Därtill krävs att det för brottet inte föreskrivet strängare straff än böter eller fängelse i högst sex månader.
Vi har övervägt i vilka mål det är motiverat att rätten består av fler än en domare vid avgörande vid huvudförhandling. Våra förslag syftar till att åstadkomma en behovsanpassad hantering så att alla brottmål kan avgöras med hög kvalitet och inom rimlig tid. Vi menar att utrymmet för en lagfaren domare att avgöra mål efter huvudförhandling bör kunna göras större. Genom att utvidga möjligheten att avgöra vissa mål i en mindre kvalificerad sammansättning ges betydelsen av att mål avgörs skyndsamt, men alltjämt med hög kvalitet, en större tyngd.
Generellt sett finns det skäl att ha fler domare i rätten om det förekommer omfattande muntlig bevisning. Det är då till fördel att flera personer kan ta del av bevisningen och diskutera dess betydelse. I mål av enklare beskaffenhet är utredningen vanligtvis mindre omfattande än i mer komplicerade mål. Det är dock svårt att utifrån målens beskaffenhet dra en naturlig gräns för i vilka mål fler än en domare bör delta i avgörandet. Möjligheten för en lagfaren domare att ensam avgöra enklare mål efter huvudförhandling bör emellertid kunna utvidgas till att avse fler mål än bötesmål.
Det kan diskuteras vilka mål som bör kunna avgöras efter huvudförhandling av en lagfaren domare. Vi anser att det är konsekvent med våra övriga förslag att det styrande för hur rätten bör vara sammansatt är vilken påföljd som det kan bli aktuell att döma till i målet. Eftersom åklagarens påföljdsyrkande är avgörande för hur sträng påföljd rätten kan döma till (se 30 kap. 3 a § RB enligt vårt förslag) skulle en sådan ordning betyda att domstolen inte längre skulle tvingas göras en prognos i påföljdsfrågan för att bestämma rättens sammansättning. Det är också en tydlig ordning som är enkel att tillämpa.
För att bemanna rätten måste man enligt nuvarande regler göra en förprövning i fråga om påföljd. Vid regelns tillkomst 1982 underströk lagrådet att det måste stå klart att endast påföljden böter kan komma i fråga för att rätten ska vara domför utan
SOU 2013:17 Rättens sammansättning
687
nämnd. Med vårt förslag skulle rättens sammansättning bero på åklagarens påföljdsyrkande, som begränsar hur strängt straff eller ingripande påföljd som rätten maximalt kan döma till. Då behöver en förprövning inte göras. Att knyta rättens domförhet till den påföljd som kan bli aktuell skulle därför förenkla domförhetsregelns tillämpning.
Det svårigheter vi kan se med ett förslag att låta rättens sammansättning vara avhängigt åklagarens påföljdsyrkande är att yrkandet kan komma att ändras under rättegången. Nya åtal kan tillkomma under målets handläggning och faktiska omständigheter kan, i ljuset av vad som kommer fram vid huvudförhandlingen, få åklagaren att skärpa påföljdsyrkandet. Det skulle kunna innebära att huvudförhandlingar får ställas in.
I den undersökning av tingsrätternas handläggning av brottmål som vi har genomfört hade en enda stämningsansökan getts in i 86,6 procent (1 304 av 1 505 mål) av målen. Av resultatet kan slutsatsen dras att det rör sig om ett fåtal fall i vilka en tilläggsstämning kan tänkas leda till att åklagaren skärper påföljdsyrkandet. Vidare visar Kriminalstatistiken att det är en stor andel av fängelsestraffen som bestäms till fängelse i högst sex månader. Som vi tidigare angett beror det bl.a. på att domstolarna vid gradindelade brott mycket sällan för den lägre graden av brottet dömer till straff som ingår i straffskalan för den högre graden. Det torde därför vara relativt sällsynt att det under målets handläggning eller vid huvudförhandlingen kommer fram sådana nya omständigheter som ger åklagaren anledning att yrka ett längre fängelsestraff. Sammantaget menar vi att de praktiska fördelarna med att knyta rättens sammansättning till vilken påföljd som kan komma att dömas ut överväger, mot den risk som kan finnas för inställda förhandlingar.
I sammanhanget ska påpekas att rätten i det finska brottmålsförfarandet vid huvudförhandling i vissa typer av mål kan bestå av en lagfaren domare. Den finska brottmålsprocessen uppvisar stora likheter med den svenska. Oavsett handläggningsform så ingår inte nämndemän i rätten i Finland om strängare straff än fängelse i två år inte finns i straffskalan. Detsamma gäller vid vissa särskilt angivna brott. När bestämmelserna infördes år 2009 pekade lagstiftaren på att det rörde sig om ärenden som var rättsligt klara. I den typen av mål angavs det inte förekomma svåra bevisningsfrågor och finnas en väl inarbetad straffpraxis. Som exempel nämndes mål om bl.a. misshandel, rattfylleri, stöld, förskingring och olovligt brukande.
Rättens sammansättning SOU 2013:17
688
Som tidigare nämnts, finns i Finland sedan oktober 2006 även ett skriftligt förfarande för avgörande av brottmål. Rätten består i det förfarandet av en lagfaren domare, som utan huvudförhandling kan döma till fängelse i högst nio månader. Genom att införa alternativa sammansättningar av rätten vid huvudförhandling avlägsnade man i Finland den diskrepans som det innebar att en lagfaren domare vid skriftlig handläggning kunde döma till fängelse i nio månader medan behörigheten att ensam handlägga brottmål vid huvudförhandling stannade vid böter.
I mål vid huvudförhandling i den tilltalades utevaro får rätten enligt vårt förslag döma till fängelse i sex månader, även om det i straffskalan ingår längre fängelsestraff. Vidare kan bötesstraff oberoende av straffskalan för brottet, utfärdas genom strafföreläggande för alla typer av brott för vilka böter är föreskrivet. Med hänsyn till det och då påföljdsyrkandet enligt vår uppfattning är en tydligare indikation på brottets allvar i det enskilda fallet, har vi avfärdat alternativet att låta brottets straffskala eller brottstypen ha betydelse för rättens sammansättning. Vi föreslår alltså att frågan om rättens domförhet inte alls, som i dagsläget, ska bero av brottets straffskala.
Frågan är då hur ingripande påföljder eller stränga straff som en lagfaren domare ensam ska kunna döma till vid huvudförhandling. Vi har i avsnitt 9 föreslagit att mål i vilka åklagaren inte yrkar ett strängare straff än fängelse i sex månader eller annan påföljd som inte är mer ingripande enligt förslaget i 45 kap. 10 c § RB, ska kunna avgöras enligt ett särskilt förfarande. Det ska bl.a. förutsätta att den tilltalade har samtyckt till det och erkänt gärningen samt godtagit de yrkanden som åklagaren har framställt i samband med åtalet. Det framstår som en lättillämpad ordning och lämplig avvägning att motsvarande påföljder skulle kunna dömas ut av en lagfaren domare i en huvudförhandlingssituation.
Vi bedömer att en sådan förändring skulle kunna genomföras utan att åsidosätta högt ställda krav på kvalitet i avgörandet. Allmänintresset av kontroll och insyn skulle ändå tillgodoses genom medverkan av nämndemän i rätten i mål med strängare påföljder, vilket bl.a. inbegriper såväl frivårdande påföljder med alternativstraff över sex månaders fängelse som rena fängelsestraff.
I det särskilda förfarandet kan inte rättspsykiatrisk vård dömas ut. Skälen till det har behandlats i avsnitt 9.2.5. Det hänger bl.a. samman med att den tilltalades erkännande inte bör tillmätas betydelse för målets handläggning när en sådan påföljd kommer i
SOU 2013:17 Rättens sammansättning
689
fråga. Vi föreslår inte någon motsvarande särskild reglering vad beträffar rättens sammansättning. En lagfaren domare ska alltså inte vara förhindrad att bestämma påföljden till rättspsykiatrisk vård. I praktiken torde det vara sällsynt att påföljden kommer i fråga i aktuella mål och i sådana fall kan nämndemän alltid ingå i rätten. Det finns därför inte skäl att göra reglerna mer komplexa genom att införa ett särskilt undantag för sådan vård.
Ett förslag att rätten vid huvudförhandlingen ska vara domför med en lagfaren domare, om det inte finns anledning att döma till längre fängelsestraff än sex månader skulle även öppna för bättre möjligheter att hålla samtidig häktnings- och huvudförhandling. Redan i dag kan rätten hålla huvudförhandling inom fyra dygn från att en misstänkt person blivit gripen eller anhållningsbeslutet verkställts, om åklagaren väcker åtal samtidigt som häktningsframställningen ges in till rätten. En sådan handläggning försvåras i dag av att domstolen med kort varsel behöver kalla in nämndemän för att tjänstgöra i rätten.
Det som kan sägas tala emot förslaget är att olika sammansättningar av rätten vid huvudförhandling kräver mer arbete och uppmärksamhet vid planeringen av tider för huvudförhandlingar. Å andra sidan är det ingen förändring mot vad som gäller redan i dag.
Enligt 1 kap. 3 b § RB är rätten enligt nuvarande bestämmelse inte domför med en lagfaren domare om det i målet är fråga om företagsbot. Skälet till det torde vara att det var en naturlig utgångspunkt när systemet infördes 1986 att nämndemän skulle medverka vid avgörandet, eftersom företagsboten då främst var tänkt att tillämpas vid förhållandevis allvarlig brottslighet (prop. 1985/86:23 s. 53 ff.). Vid tiden för införandet ansågs det uppenbart att nämndemän skulle medverka i rätten vid avgörandet av fråga om företagsbot och att företagsbot inte skulle kunna föreläggas genom strafföreläggande. Den saken har ändrats. I syfte att skapa en mer effektiv ordning och att öka användningen av företagsbot så att den även omfattar mindre allvarlig brottslighet, infördes 2006 en möjlighet att strafförelägga sanktionen (se prop. 2005/06:59, avsnitt 9). Det framstår som en naturlig del i att skapa ett effektivt förfarande att rätten är domför med en lagfaren domare i de situationer frågan om särskild rättsverkan ska prövas i ett brottmål, när åtalet enligt våra förslag ska kunna prövas av en domare ensam. Vi föreslår därför att särregleringen avseende företagsbot tas bort.
Det förtjänar att påpekas att domförhetsbestämmelsen skulle vara fakultativ. Tingsrätten bör alltså fortfarande vara domför vid
Rättens sammansättning SOU 2013:17
690
behandlingen av alla brottmål i en sammansättning bestående av en lagfaren domare och nämndemän. En sådan ordning är motiverad av flera skäl. Det är praktiskt och underlättar domstolens planering. Den ger utrymme för rätten att i en och samma sammansättning hålla huvudförhandling i flera mål under en förhandlingsdag, utan att behöva ta ställning till om rätten har en alltför kvalificerad sammansättning. Dessutom kan den utredning som läggs fram i ett mål vara så pass omfattande, även om målet rör ett lindrigare brott, att det är lämpligt att flera ledamöter ingår i rätten. Målets beskaffenhet kan alltså i undantagsfall också leda till att nämndemän ska ingå i rätten.
Det finns, som tidigare nämnts, en möjlighet att utöka rätten med fler ledamöter och nämndemän om målets omfattning och svårighetsgrad ger skäl för det (1 kap. 3 b § tredje stycket RB). Vi föreslår ingen ändring i detta avseende.
Tre lagfarna domare
Som vi har beskrivit under våra allmänna överväganden har brottmålen i tingsrätt under senare år ändrat karaktär. Utvecklingen har lett till att fler åtal rör omfattande och avancerad brottslighet som begås med utnyttjande av modern teknik och med internationella kopplingar. Det har blivit allt vanligare med stora mål som involverar många tilltalade eller målsägande och som innefattar en vidlyftig utredning. Det föranleder rätten att göra fler och mer komplexa juridiska överväganden än tidigare, som även kan involvera andra länders lagstiftning eller internationella rättsakter. Eftersom rättsskipningens tyngdpunkt ska ligga i första instans är det särskilt angeläget att även dessa stora och mer komplexa mål kan hanteras och avgöras med hög kvalitet i tingsrätten.
Vissa mål är av sådan beskaffenhet att det ställs särskilda krav på yrkesrelaterad kompetens hos rättens ledamöter för att målen ska kunna avgöras med hög kvalitet. Det gäller i princip oavsett vilken typ av brott målet rör. Mål avseende vissa typer av brott kan dock särskilt antas innefatta svårare rättsliga överväganden. Som exempel kan nämnas mål om immaterialrättsliga brott, miljöbrottmål och mål avseende ekonomisk brottslighet. Utredningen är i dessa mål inte sällan vidlyftig och kräver mer avancerade faktiska och rättsliga bedömningar än brottmålen i största allmänhet gör.
SOU 2013:17 Rättens sammansättning
691
I mål med många svåra rättsfrågor eller i omfattande mål med ett vidlyftigt skriftligt eller muntligt material kan det finnas behov av att fler än en lagfaren domare ingår i rätten för att högt ställda krav på rättssäkerhet och kvalitet i avgörandet ska kunna mötas. Svårighetsgraden i målet kan göra att en sammansättning av rätten vid huvudförhandling med enbart lagfarna ledamöter är mer ändamålsenlig än en med nämndemän. Det kan vara svårt för en icke yrkesutbildad domare att sätta sig in i frågorna i målet. Det kan krävas ett viss yrkesrelaterat kunnande hos domaren som gör det tveksamt om nämndemän, vars individuella rösträtt också medför ett stort inflytande, ska delta i avgörandet. Detsamma gäller i mycket omfattande mål. Om en större mängd bevisning ska läggas fram eller komplicerade faktiska förhållanden ska belysas kan det därtill krävas en mer ingående beredning av målet inför huvudförhandlingen. Det innebär att den lagfarne domaren långt i förväg kan behöva sätta sig in i målet. När målet kräver mer ingripande förberedelser är det i många fall till fördel att fler än en lagfaren domare kan vara delaktig vid handläggningen.
Ytterligare en parameter som talar för att rätten i vissa mål bör bestå enbart av lagfarna domare är risken för hot och behovet av skyddsinsatser. I mål med förhöjd risk är det lättare att hantera frågor om personsäkerhet för personal som är anställd av domstolen. Även i sådana mål kan det vara ändamålsenligt att rätten är sammansatt enbart av lagfarna ledamöter.
En annan fördel med en sammansättning av enbart lagfarna domare i denna typ av mål är att det ofta behövs mer tid för eftertanke och fortsatta diskussioner efter en första överläggning till dom. Det är enklare att planera och hålla en fortsatt överläggning när målets så kräver om enbart lagfarna ledamöter ingår i rätten. De lagfarna domarna kan dessutom dela på arbetet med att skriva dom vilket också kan bidra till en högre kvalitet i avgörandet.
I någon mån kan nämndemannamedverkan försvåra en effektivare handläggning av ett omfattande mål. Reglerna om hänvisning, som infördes i samband med EMR-reformen, är i vissa fall mer besvärliga att tillämpa när lekmannadomare ingår i rätten. Enligt förarbetena till EMR-reformen bör hänvisning till handlingar i målet i första hand användas i mer vidlyftiga mål med omfattande skriftligt material t.ex. vissa mål om ekonomisk brottslighet, miljöbrott, brott som rör komplicerade tekniska förhållanden och vissa immaterialrättsliga brott (prop. 2004/05: 131 s. 253). Det kan vara fråga om att hänvisa till handlingar såsom sakkunnig-
Rättens sammansättning SOU 2013:17
692
utlåtanden, kontoutdrag, skatteberäkningar, fakturor och kvitton. I mer tidsödande mål bör hänvisning till handlingar kunna utnyttjas för att domstolen lättare ska kunna tillgodogöra sig materialet och för att undvika långa huvudförhandlingar. Det underlättar planeringen av målets handläggning om det då enbart är lagfarna domare som ska medverka vid sammanträden för hänvisning.
Mot denna bakgrund föreslår vi att tingsrätten ska kunna vara domför i en sammansättning med tre lagfarna domare, om det med hänsyn till målets omfattning eller beskaffenhet finns särskilda skäl för det.
För att upprätthålla kvaliteten i dömandet i den typ av mål där sammansättningen är aktuell bör rätten bestå av just tre lagfarna ledamöter. En sammansättning med enbart två domare skulle framförallt kunna skapa problem om det under förhandlingens gång uppstår förhinder för en av dem. Om en domare får förhinder sedan huvudförhandlingen har påbörjats, ska rätten vara domför med två lagfarna ledamöter.
Frågan om rätten i det enskilda fallet ska bestå av tre lagfarna domare bör avgöras av den som är ansvarig för målet. Den alternativa sammansättningen bör rimligtvis endast användas när behov av det föreligger eftersom en sådan sammansättning tar i anspråk mer resurser. Det är också så som bestämmelsen är avsedd att tillämpas.
13.7.3 Särskilda ledamöter och specialistkompetens
Bedömning: Reglerna om särskilda ledamöter i 1 kap. 8 § RB
bör inte ändras.
Det finns enligt nuvarande regler en möjlighet att förändra rättens sammansättning genom att utse särskilda ledamöter (1 kap. 8 § RB). Vi föreslår inte någon ändring av dessa bestämmelser. De medger en kvalificerad sammansättning i fall då det enligt vår uppfattning kan vara befogat.
Det ligger inte uttryckligen inom ramen för vårt uppdrag att föreslå åtgärder för kompetensutveckling av domare. När det gäller varje enskild domares kvalifikationer är det snarast en fråga om inre organisation och arbetsledning än om sammansättningen av rätten i sig. Vi vill ändå framhålla fördelarna med domstolsintern speciali-
SOU 2013:17 Rättens sammansättning
693
sering. Det har också belysts i Målutredningens betänkande Mål
och medel – särskilda åtgärder för vissa måltyper i domstol, SOU
2010:44, s. 310. Genom domstolsintern specialisering bör domare kunna bygga upp särskild kompetens avseende vissa typer av mål. En icke formaliserad men till målen anpassad sammansättning av rätten med specialiserade ledamöter kan, enligt vår mening, ge förutsättningar för en mer ändamålsenlig handläggning och bättre avgöranden. Det kan exempelvis röra sig om ekobrottmål eller mål avseende våld i nära relationer. Det kan leda till att handläggningen blir mer effektiv och omloppstiderna kortare, till ökad kvalitet i dömande och till en mer enhetlig praxis. I sammanhanget kan påpekas att det krävs en viss kvantitet mål för att en domare i det praktiska arbetet ska kunna tillägna sig och upprätthålla särskild erfarenhet och kunskap inom ett visst område. Vi ställer oss därför bakom Målutredningens slutsats att behovet av att avgöra alla mål med hög kompetens och inom rimlig tid i första hand bör kunna tillgodoses inom ramen för den nuvarande ordningen.
13.7.4 Notariemål
Förslag: Kravet på att nämndemän alltid ska delta i avgörandet
när en tingsnotarie eller beredningsjurist enligt 18 § tingsrättsinstruktionen handlägger brottmål vid huvudförhandling tas bort.
I tingsnotariers och notariemeriterade beredningsjuristers tjänstgöring ingår en möjlighet att efter förordnande av lagmannen på eget ansvar få handlägga mål om brott för vilket inte är föreskrivet svårare straff än böter eller fängelse i högst sex månader, 18 § tingsrättsinstruktionen. Det är en självständig hantering vid vilken nämndemän, enligt sista stycket i bestämmelsen, ska delta om målet ska handläggas vid huvudförhandling.
Med EMR-reformen infördes möjligheten att meddela dom i brottmål utan huvudförhandling om annan påföljd än böter inte kommer i fråga och sådan förhandling varken begärs av parterna eller behövs med hänsyn till utredningen i målet. I huvudsak kan huvudförhandling behöva hållas om muntlig bevisning har åberopats eller bedömningen görs att det ändå är nödvändigt att hålla förhandling. Det kan också vara så att en huvudförhandling
Rättens sammansättning SOU 2013:17
694
behöver hållas för att den tilltalade inte förväntas kunna ta tillvara sin rätt lika väl i skrift som vid en muntlig förhandling. En huvudförhandling kan därtill behöva hållas vid vissa vårdslöshetsbrott, som kan vara svåra att avgöra efter skriftlig handläggning. Att den tilltalade nekar till gärningen eller inte uttryckligen erkänner den utesluter dock inte att målet kan avgöras utan huvudförhandling.
En tingsnotarie eller notariemeriterad beredningsjurist som har fått ett förordnande enligt 18 § tingsrättsinstruktionen är sedan reformen behörig att utan medverkan av nämnd avgöra brottmål efter skriftlig handläggning om det för brottet inte är föreskrivet svårare straff än böter eller fängelse i högst sex månader och det inte i målet är fråga om företagsbot. Med hänsyn till det kan det sättas i fråga om det bör ställas ett särskilt krav på att nämndemän ska ingå i rätten när en förordnad tingsnotarie eller beredningsjurist avgör ett sådant mål vid huvudförhandling.
Som framhållits inledningsvis bör sammansättningsreglerna vara lätta att tillämpa i praktiken. De alternativa sammansättningar av rätten som ska finnas bör vara motiverade av sakliga skäl. En tingsnotarie som har fått förordnande att handlägga brottmål bör kunna förväntas hantera den uppgiften. Det får förutsättas att domstolen gör en lämplighetsbedömning av tingsnotariens erfarenhet och kunskap innan ett förordnande utfärdas. Den bristande erfarenhet som en tingsnotarie naturligen har av att avgöra brottmål gör sig inte mer gällande i mål som avgörs efter huvudförhandling än utan, även om en huvudförhandling förvisso kan innebära en extra påfrestning. Tingsnotariens kortare erfarenhet är emellertid inte i sig ett särskilt tungt vägande skäl för att rätten ska ha en annan sammansättning än vad som i övrigt gäller i huvudförhandlingsmålen.
Innefattar ett mål svåra faktiska eller rättsliga frågor eller om målet är omfattande ska en bedömning göras av det lämpliga i att tingsnotarien alls handlägger målet. Det kan också finnas andra skäl, exempelvis att målet kan förväntas vara av stort massmedialt intresse, som gör att en tingsnotarie inte bör avgöra målet vid huvudförhandling. Att förordnandet inte ska omfatta t.ex. sådana mål som nu nämnts följer redan i dag av aktuell bestämmelse i tingsrättsinstruktionen.
Vår slutsats är därför att det inte behövs en särskild regel avseende sammansättning av rätten när en tingsnotarie har förordnats att handlägga brottmål vid huvudförhandling.
SOU 2013:17 Rättens sammansättning
695
Som argument för att nämndemän ska ingå i rätten när en tingsrätt handlägger mål vid huvudförhandling skulle man kunna anföra att det är nyttigt ur utbildningsperspektiv för en tingsnotarie att muntligen få förklara juridiska resonemang. Det är emellertid inte något relevant skäl för medverkan av nämndemän. Förfarandet ska vara utformat så att det är ändamålsenligt för att avgöra brottmål och inte för att tillgodose ett utbildningsbehov. Utbildningsbehovet skulle i den delen kunna tillgodoses på annat sätt t.ex. genom muntlig presentation av ett mål inför en domare.
Sammanfattningsvis föreslår vi alltså att föreskriften att nämndemän alltid ska delta i avgörandet när en tingsnotarie eller notariemeriterad beredningsjurist handlägger brottmål vid huvudförhandling ska tas bort.
13.7.5 Regler i annan författning än rättegångsbalken
Förslag: När tingsrätten avgör fråga om kontaktförbud, till-
trädesförbud eller förvandling av bötesstraff ska rätten vara domför med en lagfaren domare. Detsamma gäller när tingsrätten avgör fråga som avses i 38 kap. 6 § BrB, med den begränsning som följer av reglerna i 1 kap. 3 b § rättegångsbalken. Om det finns skäl för det ska tingsrätten kunna bestå av en lagfaren domare och tre nämndemän.
När tingsrätten avgör mål eller ärende om näringsförbud efter sammanträde ska motsvarande gälla, dock ska rätten om det finns skäl för det i stället kunna bestå av tre lagfarna domare.
Rättegångsbestämmelser i 38 kap. brottsbalken
Särskilda bestämmelser i 38 kap. BrB gäller, som nämnts, när en domstol ska pröva en fråga om undanröjande av påföljd eller annan åtgärd i fråga om en påföljd som har dömts ut. Enligt 38 kap. 6 § första stycket BrB ska som huvudregel nämndemän delta när tingsrätt avgör den typen av frågor. Undantag gäller bl.a. upphävande eller ändring av en föreskrift om samhällstjänst (andra stycket). En sådan fråga kan tingsrätten avgöra med en lagfaren domare.
Gemensamt för de frågor som regleras i bestämmelsen är att tingsrätten i dom har avgjort vilken påföljd ett brott ska leda till. Den prövning som rätten gör i målet är en annan än i fråga om
Rättens sammansättning SOU 2013:17
696
ansvar för brott. Rätten ska avgöra om en utdömd påföljd ska undanröjas och ersättas med en annan eller om någon annan åtgärd ska vidtas i anledning av att den utdömda påföljden omprövas. Det är alltså inte fråga om en förnyad bedömning av materialet i målet eller av den dömdes ansvar. Det handlar i allt väsentligt om att ta ställning till förhållanden som inträffat eller uppdagats efter domen. Mest vanligt förekommande är att den dömde har misskött verkställighet av påföljden eller återfallit i brott.
Den bedömningen som rätten ska göra är enligt vår mening inte så kvalificerad att den fordrar nämndemannamedverkan. Materialet är sällan särskilt omfattande eller svårvärderat. Till det kommer att utrymmet att bestämma påföljd är mer begränsat än vid tingsrättens dom. Vanligtvis åberopar åklagaren som bevisning endast yttrande från Frivården eller Socialnämnden, utdrag ur belastningsregistret och förhör med den dömde. Det förekommer att förhör hålls med t.ex. en frivårdsinspektör eller socialsekreterare om vad som skett under verkställigheten av påföljden. Målen rör inte heller de allra allvarligaste brotten. Mot bakgrund av detta anser vi inte att det bör ställas ett obligatoriskt krav på att nämndemän ska medverka i rätten. I stället bör rätten som huvudregel kunna vara domför med en lagfaren domare. Skulle det finnas skäl för det med hänsyn till målets eller frågans beskaffenhet bör emellertid nämndemän kunna ingå i rätten. Det ger en ökad flexibilitet i förfarandet.
I de fall fråga ska avgöras om undanröjande av påföljd enligt 34 kap. 1 § 3 BrB, förverkande av villkorligt medgiven frihet eller annan åtgärd enligt 34 kap. 4 § BrB, eller åtgärd enligt 34 kap. 5 § tredje stycket BrB (villkorlig dom förenas med samhällstjänst i stället för att undanröjas) eller 34 kap. 6 § andra stycket BrB (skyddstillsyn förenas med samhällstjänst i stället för att undanröjas) bör motsvarande regler som vid allmänt åtal gälla. De begränsningar som då gäller för en lagfaren domare att döma till skyddstillsyn eller villkorlig dom i förening med samhällstjänst eller kontraktsvård, om alternativstraffet överstiger sex månaders fängelse (se förslaget till 1 kap. 3 b § RB) bör också begränsa möjligheten för en lagfaren domare att utan nämndemän bestämma exempelvis att en villkorlig dom eller skyddstillsyn, i stället för att undanröjas, ska förenas med samhällstjänst om alternativstraffet är längre än fängelse i sex månader. Rättegångsbalkens regel om rättens sammansättning ska alltså gälla i uppräknade fall, oavsett om talan förs om allmänt åtal eller enbart om ändring av påföljd.
SOU 2013:17 Rättens sammansättning
697
Påföljdsutredningen har i sitt betänkande Nya påföljder, SOU 2012:34, föreslagit att villkorlig dom och skyddstillsyn ska utmönstras ur påföljdssystemet och att det i stället införs en möjlighet att besluta att ett fängelsestraff ska vara villkorligt. Ett villkorligt fängelse ska enligt förslaget förenas med en tilläggssanktion och fängelsestraffets längd ska anges i domslutet. Bristande verkställighet av en tilläggssanktion eller återfall i brott under prövotiden ska enligt Påföljdsutredningen kunna leda till att det villkorliga fängelsestraffet ska verkställas i kriminalvårdsanstalt, dvs. som ovillkorligt fängelse. I första hand ska emellertid enligt förslaget Kriminalvården kunna justera tilläggssanktionen, meddela särskilda föreskrifter eller varning. Vidare ska övervakningsnämnden kunna meddela varning eller bestämma en alternativ sanktion. Först som en sista utväg ska frågan prövas i domstol.
Påföljdsutredningens förslag innebär att tingsrätten i princip enbart ska handlägga de mål enligt 38 kap. 6 § BrB i vilka Kriminalvården menar att det villkorliga fängelsestraffet ska avtjänas i anstalt. Det innebär, om förslaget genomförs, att färre mål om undanröjande och andra åtgärder avseende utdömd påföljd kommer att tas upp i domstol. Tingsrätten skulle dessutom huvudsakligen avgöra om misskötsamheten eller återfallet i brott ska leda till att det villkorliga fängelsestraffet omvandlas till ett ovillkorligt straff. Att välja påföljd och mäta straffets längd skulle vara mindre komplicerat än med dagens system. Om Påföljdsutredningens förslag genomförs innebär det således inte något hinder mot att som huvudregel låta rätten vara domför med en lagfaren domare.
Lag ( 2006:45 ) om omvandling av fängelse på livstid
När tingsrätten avgör en fråga om omvandling av fängelse på livstid ska den enligt nuvarande regler i 13 § lag om omvandling av fängelse på livstid bestå av en lagfaren domare och tre nämndemän. Vi har inte funnit skäl att ändra den bestämmelsen.
När omvandlingslagen infördes, bl.a. i syfte att förbättra förutsebarheten för och stärka de livstidsdömdas rättssäkerhet, anförde regeringen i prop. 2005/06:35 (s. 53 f.) att medverkan av nämndemän i tingsrätten utgör en garanti för att allmänna värderingar blir betraktade och bidrar till att upprätthålla förtroendet för systemet. Vidare framhölls att syftet med nämndemäns medverkan i processen var att tillgodose allmänhetens insyn i verksamheten. Rege-
Rättens sammansättning SOU 2013:17
698
ringen anförde att dessa skäl är särskilt beaktansvärda vid den prövning som är i fråga vid omvandling av livstidsstraff. Skälen ansågs i och för sig även göra sig gällande i hovrätt men bl.a. med hänsyn till att hovrätten är en överprövande instans som så långt möjligt bör göra prövningen på grundval av samma material som tingsrätten och efter föredragning, ansågs det inte finnas tillräckliga skäl att föreskriva att nämndemän skulle medverka vid sakens prövning i hovrätt.
Vid prövning av fråga om omvandling av ett livstidsstraff ska rätten enligt 4 § första stycket omvandlingslagen särskilt beakta den tid som den dömde har avtjänat, vad som av domen framgår om de omständigheter som har legat till grund för straffmätningen, om det finns risk för att den dömde återfaller i brottslighet av allvarligt slag, om den dömde har åsidosatt vad som gäller för verkställigheten och om den dömde har medverkat till att främja sin anpassning i samhället. Det är avvägningar som typiskt sett är av sådant slag att nämndemän kan bidra vid bedömningen. Vid en så betydelsefull bedömning som om omvandling ska ske till ett tidsbestämt fängelsestraff framstår det som lämpligt att rätten består av flera ledamöter. Med hänsyn till detta och till de skäl som anfördes vid lagens tillkomst bör nämndemän medverka i rätten i dessa mål. Vi föreslår därför ingen ändring av bestämmelsen i omvandlingslagen.
Bestämmelserna i bötesverkställighetslagen (BvL) reglerar verkställighet av böter som beslutats genom dom, strafföreläggande och ordningsbot. Av 1 § BvL framgår att bestämmelserna också gäller vite.
Bötesstraff verkställs i första hand frivilligt. Om frivillig betalning inte sker kan betalningen i stället verkställas tvångsvis genom indrivning. Indrivning sker genom Kronofogdemyndighetens försorg. I 12–13 §§ BvL finns särskilda regler om indrivningshinder. Skulle indrivning av böter vara till synnerligt men för den bötfällde eller någon annan som är beroende av honom för sin försörjning kan Kronofogdemyndigheten förordna att vidare verkställighet inte får ske, om det inte ur allmän synpunkt är påkallat att indrivningen fortgår. Åklagare får överklaga ett förordnande om att indrivning inte får ske. Vid handläggningen av ett sådant ärende
SOU 2013:17 Rättens sammansättning
699
består tingsrätten av en lagfaren domare. Finns det särskilda skäl med hänsyn till ärendets beskaffenhet får tingsrätten emellertid bestå av en lagfaren domare och tre nämndemän.
Böter som inte har kunnat drivas in ska enligt förarbetena förvandlas till fängelse när det är särskilt påkallat ur allmän synpunkt. Det krävs enligt 15 § BvL att det är uppenbart att den dömde av tredska har låtit bli att betala böterna eller att förvandling annars är påkallad av särskilda skäl. Förvandlingsstraffet ska bestämmas till fängelse i lägst 14 dagar och högst tre månader. Saken avgörs efter förhandling och genom beslut. Rätten ska enligt 17 § BvL vid avgörande av mål om bötesförvandling bestå av en lagfaren domare och nämndemän. Bestämmelsen om nämndemäns medverkan vid förvandling av bötesstraff härstammar från 1964 års lag om förvandling av böter.
Avsikten med systemet med bötesförvandling är att motverka att en betalningsskyldig person i praktiken blir immun mot böter som påföljd. Vid bedömning av om straffet ska förvandlas ska hänsyn tas till samtliga omständigheter, i första hand den betalningsskyldiges personliga och sociala förhållanden.
Den rättspraxis som finns på området är ringa. Högsta domstolen har under senare år behandlat ett fall av bötesförvandling och därutöver finns det fyra refererade hovrättsavgöranden avseende bötesförvandling.9
Antalet mål om bötesförvandling och ärenden om verkställighet av bötesstraff i tingsrätt är också mycket begränsat. Enligt uppgifter för åren 2000–2011 från Åklagarmyndighetens verksamhetsstöd Cåbra avseende registrerade ärenden om ”talan om förvandling av böter” och från Kronofogdemyndighetens verksamhetssystem REX om antal ärenden avseende bötesförvandling är det med några få avvikelser endast 1–3 ärenden som har registrerats per år.10
Påföljdsutredningen har föreslagit att kravet på att det ska vara ”uppenbart” att den bötfällde av tredska har underlåtit att betala böterna ska tas bort (SOU 2012:34 s. 154). Det skulle innebära att åklagarens beviskrav lindrades. Utredningen föreslår vidare att frågan om bötesförvandling ska ges en högre prioritet hos ansvariga myndigheter. Det skulle kunna innebära en ökning av antalet mål och ärenden av aktuellt slag. I övrigt ska böter enligt förslaget inte kunna förvandlas till annat än ett ovillkorligt fängelsestraff.
9 För kortare redogörelser av angivna avgöranden, se SOU 2012:34 s. 123 ff. 10SOU 2012:34 s. 138.
Rättens sammansättning SOU 2013:17
700
Även med hänsyn till Påföljdsutredningens förslag är det fråga om ett begränsat antal mål om bötesförvandling som kan förutses handläggas vid tingsrätt. Bedömningarna i målen innefattar inte någon bevisprövning av sedvanligt slag. Frågan om förutsättningarna för förvandling är uppfyllda torde vara förhållandevis enkel att avgöra. Den enda påföljd som aktualiseras är fängelse och det i form av ett kortare fängelsestraff. Det ger ett begränsat utrymme för avvägningar. De behov som i vissa brottmål kan finnas av en kollektiv sammansättning av rätten gör sig inte gällande på samma sätt i dessa mål. Vi anser mot den bakgrunden att rätten som huvudregel bör bestå av en lagfaren domare. Finns det skäl för det ska emellertid rätten kunna vara sammansatt av en lagfaren domare och tre nämndemän. Det är motiverat framförallt av praktiska skäl för att en alltför kvalificerad sammansättning av rätten inte ska innebära ett hinder att avgöra målet.
Ett ärende om verkställighet av indrivning av bötesstraff kan i normalfallet avgöras av en lagfaren domare. Att nämndemän får delta i rätten vid bedömning av verkställighetsfrågan motiverades vid den nuvarande lagens tillkomst med att lekmannasynpunkter lämpligen borde ges utrymme (prop. 1978/79:40 s. 25 f). I samband med att en ny lag om domstolsärenden infördes år 1996 ändrades bestämmelsen så att det numera krävs särskilda skäl för en sammansättning med nämndemän. Vi ser ingen anledning att ta bort den möjligheten.
Vid handläggning av fråga om kontaktförbud eller tillträdesförbud består rätten enligt 18 § lagen om kontaktförbud respektive 18 § lagen om tillträdesförbud vid idrottsarrangemang av en lagfaren domare. Enligt samma lagrum ska rätten emellertid bestå av en lagfaren domare och tre nämndemän när frågan avgörs.
Vad gäller tingsrättens sammansättning vid avgörande av fråga om kontaktförbud uttalade departementschefen vid bestämmelsens införande att det var rimligt att fler domare än en deltog vid avgörandet, med hänsyn till att ärenden som har begärts prövade av rätten normalt sett kan antas vara förhållandevis svårbedömda. Med hänsyn till ärendenas karaktär ansågs det vara att fördra en sam-
SOU 2013:17 Rättens sammansättning
701
mansättning med en lagfaren domare och nämndemän framför en juristkollegial sammansättning.11
I fråga om tillträdesförbud menade regeringen att det var lämpligt att rättens sammansättning är densamma som i brottmål i allmänhet eftersom straffansvar är kopplat till förbuden och det var fråga om en ny ärendekategori.12
Den bedömning som ska göras i kontaktförbudsärendena skiljer sig från den i brottmålen. Rätten ska inte göra en bevisvärdering utan bedöma risken för framtida brott, förföljelse eller allvarliga trakasserier. Handläggningen ska vara skyndsam och åklagaren kan komma att ompröva beslutet om förutsättningarna förändras. Det är omständigheter som enligt vår mening talar mot att det finns skäl att ställa krav på att nämndemän ska ingå i rätten. De bedömningar och de konsekvenser som kan följa i dessa fall är normalt sett inte svårare än vad som i allmänhet gäller i brottmål som inte kan leda till en strängare påföljd än fängelse i sex månader. Vi menar alltså att det i allmänhet bör vara tillräckligt att rätten består av en lagfaren domare vid avgörandet av en fråga om kontaktförbud.
Samma synsätt bör anläggas i fråga om tillträdesförbud. Den omständigheten att den enskilde riskerar att straffas med böter eller fängelse i högst sex månader om han eller hon överträder ett sådant förbud, eller upp till fängelse i ett år vid överträdelse av ett kontaktförbud, leder inte till någon annan slutsats.
Eftersom frågor om kontaktförbud eller tillträdesförbud under vissa förutsättningar kan handläggas gemensamt med mål om allmänt åtal är det enligt vår uppfattning lämpligt att rätten vid avgörande av en förbudsfråga kan ha samma sammansättning som i brottmål. Om det finns skäl för det ska nämndemän därför kunna delta i rätten när tingsrätten avgör en sådan fråga. Det framstår som en flexibel och ändamålsenlig lösning.
Lag ( 1986:436 ) om näringsförbud
Om det är påkallat ur allmän synpunkt kan en enskild näringsidkare i vissa situationer meddelas näringsförbud. Näringsförbud kan meddelas för viss tid, lägst tre och högst tio år.
11Prop. 1987/88:137 s. 31. 12 Prop. 2004/5:77 s. 50.
Rättens sammansättning SOU 2013:17
702
Väcker åklagare talan om näringsförbud i samband med brott ska enligt 8 § lagen om näringsförbud för förfarandet gälla vad som i allmänhet är föreskrivet i mål som rör allmänt åtal för brott där straffet är fängelse i högst ett år. Det innebär att nämndemän ska ingå i rätten vid avgörande av en sådan fråga. Samma sak gäller om fråga om tillfälligt näringsförbud prövas i samband med brott, 17 § samma lag.
Åklagaren och i vissa fall Kronofogdemyndigheten kan ansöka om näringsförbud mot bakgrund av andra omständigheter än brott. I sådana ärenden om näringsförbud ska rätten hålla sammanträde, om det inte är uppenbart obehövligt. Hålls sammanträde ska tingsrätten bestå av en lagfaren domare och tre nämndemän enligt 8 d § lagen om näringsförbud. Ärendet ska då även avgöras av samma domare. Detta gäller också när tingsrätten prövar frågor om upphävande av förbud, förlängning av tiden för avveckling, dispens eller återkallelse av dispens och förlängning av ett förbud.
När domförhetsbestämmelsen i 8 § infördes menade föredraganden att det fanns starka skäl för att mål om näringsförbud ska behandlas enligt regler för mål i vilka allmänt åtal förs och hänvisade till bestämmelserna för brott för vilket är stadgat fängelse i högst ett år (prop. 1979/80:83 s. 44 och 58 f.). Detta innebar att tingsrätten skulle vara domför med en lagfaren domare och tre nämndemän.
Vad gäller rättens sammansättning när talan om näringsförbud grundas på annan omständighet än brott angav regeringen i prop. 1998/99:44 s. 23 att det vore olämpligt att ha olika sammansättningsregler beroende på vilken grunden är för yrkandet om näringsförbud. Regeringen tillstyrkte därför förslaget att tingsrätten även vid prövningen av ett ärende om näringsförbud utan samband med brott skulle bestå av en lagfaren domare och tre nämndemän. Det skulle dock bara gälla när ett ärende avgjordes efter sammanträde. Lagrådet påpekade om detta bl.a. att handläggning vid sammanträde är ett brottmålsliknande förfarande.
De lämplighetsskäl som synes ha legat till grund för att tillämpa en och samma sammansättning av rätten oavsett vilken grund yrkandet om näringsförbud vilar på framstår som välgrundade. Eftersom talan om näringsförbud får föras i samband med allmänt åtal för brott är det enligt vår mening ändamålsenligt att rättegångsbalkens regler om rättens sammansättning i brottmål i allmänhet ska gälla.
SOU 2013:17 Rättens sammansättning
703
Reglerna om rättens sammansättning i brottmål är inte enhetliga. Enligt vårt förslag finns möjlighet till olika sammansättningar beroende på hur strängt straff som kan komma i fråga och om det finns skäl för en alternativ sammansättning med enbart lagfarna domare. Frågan är då vad detta får för betydelse i sammanhanget.
Det är troligt att frågor om näringsförbud ofta uppkommer i samband med mer komplicerade eller omfattande mål om grov ekonomisk brottslighet, exempelvis trolöshet mot huvudman, oredlighet mot borgenärer eller bokföringsbrott. Om det finns skäl för det ska enligt vårt förslag ett sådant mål kunna handläggas av en alternativ sammansättning med tre lagfarna domare. En sådan sammansättning bör därför även vara möjlig vid avgörande av en fråga om näringsförbud. På motsvarande sätt bör det finnas fall där det är tillräckligt för frågans prövning att rätten vid avgörande av ett ärende om näringsförbud består av en lagfaren domare. Det innebär att ärenden om näringsförbud som avgörs efter sammanträde, liksom vid avgörande efter skriftlig handläggning, bör kunna avgöras av en lagfaren domare.
Sammanfattningsvis innebär det att fråga om näringsförbud bör kunna avgöras av en lagfaren domare, av en lagfaren domare med nämndemän eller i en alternativ sammansättning med tre lagfarna domare. Det framstår som en flexibel och ändamålsenlig lösning.
13.8 Rättens sammansättning i hovrätt
13.8.1 Rätten ska vid huvudförhandling bestå av lagfarna domare
Förslag Hovrätten ska i brottmål vara domför med tre lagfarna
domare.
I mål som överklagats från tingsrätt ska dock minst fyra lagfarna domare delta när hovrätten avgör målet, om tingsrätten bestått av tre lagfarna domare.
Hovrättens uppgift är i första hand att avgöra överklagade mål och ärenden. Processen i hovrätt ska garantera korrekta domstolsavgöranden och i första hand ska hovrätten kontrollera att de avgöranden som överklagas är riktiga och rätta eventuella felaktigheter. Nämndemän ska enligt nuvarande regler delta vid avgörande av brottmål efter huvudförhandling. De argument som
Rättens sammansättning SOU 2013:17
704
brukar föras fram som skäl för att nämndemän ska delta i rätten är desamma i tingsrätt som i hovrätt, se avsnitt 13.6. Skälen gör sig enligt vår uppfattning inte gällande på samma sätt i hovrätten. Det har att göra med den utveckling som skett av brottmålsprocessen och av samhället i stort.
I hovrätten rör många överväganden rent juridiska bedömningar som ofta är av komplicerat slag. Det kan vara fråga att avgöra om tingsrätten rätt har graderat ett brott eller bedömt en av flera tilltalades medverkan på rätt sätt. De internationella inslagen i brottmålen är numera också tämligen vanligen förekommande och innebär att det uppkommer fler och mer komplexa rättsfrågor. Vid den här typen av bedömningar fyller nämndemännens deltagande i rätten en begränsad funktion. Därutöver är rätten, till skillnad från i normalfallet i tingsrätten, sammansatt av flera lagfarna ledamöter. Det ger sådana kvalitetsmässiga fördelar vid bevisvärderingen som nämndemän i tingsrätt förväntas kunna bidra till.
Hovrättens överprövande funktion har betonats genom de förändringar som på senare tid skett av förfarandet i hovrätt. Med EMR-reformen har det förtydligats att tyngdpunkten i rättsskipningen ska ligga i första instans. Användningen av inspelningar av förhör med ljud och bild i rättegångarna har förbättrat möjligheten för hovrätten att göra en rent kvalitetsgranskande prövning som i allt större utsträckning kan baseras på samma material som i tingsrätten, utan att bevisningen behöver tas upp på nytt. Vid en sådan prövning, som i allt väsentligt ska göras utifrån samma material som i tingsrätten, gör sig skälen för att nämndemän ska delta vid avgörandet i hovrätten inte längre gällande med samma kraft.
En annan konsekvens av EMR-reformen är att den öppnat för att använda hänvisning till handlingar i målet, som ett alternativ till att den muntliga bevisning som lagts fram i tingsrätten spelas upp med ljud och bild vid huvudförhandlingen i hovrätten. Reglerna om hänvisning medger att rätten tar del av sådana inspelningar vid en annan tidpunkt än vid huvudförhandlingen. Bestämmelsen syftar till att undvika ett tungrott, tidsödande och kostnadskrävande förfarande. Den ska förenkla för parterna och rätten att tillgodogöra sig materialet.13Vid ett sammanträde för hänvisning kan rättens ledamöter i direkt anslutning till uppspelning av ett förhör disku-
SOU 2013:17 Rättens sammansättning
705
tera dess innehåll och försäkra sig om att samtliga ledamöter har tillgodogjort sig materialet.
Vi föreslår att hovrätten alltid ska pröva om det är lämpligt att vid huvudförhandlingen lägga fram inspelningar av förhören i tingsrätten genom hänvisning. Det är lättare att använda sig av hänvisning om nämndemän inte ingår i rätten. Det är smidigare att planera det dagliga domstolsarbetet med sammanträden för hänvisning när nämndemän inte är inblandade. I förlängningen kan medverkan av nämndemän innebära att handläggningsformen inte utnyttjas i avsedd utsträckning. Målen måste då hanteras på ett mer kostnadskrävande sätt. I de mål som hovrätterna numera hanterar är det inte ovanligt att det krävs fortsatt överläggning som nämndemännen måste kallas till. Även målens förändrade omfattning och beskaffenhet får alltså till följd att medverkan av nämndemän gör hanteringen svårare.
Vi föreslår också att en alternativ sammansättning av rätten med tre lagfarna domare ska kunna användas i tingsrätten. Det handlar om mål som är av sådan omfattning eller beskaffenhet att det är lämpligare att rätten består av enbart lagfarna ledamöter. Även i de fallen är det svårt att motivera ett nämndemannadeltagande i rätten i hovrätt.
Sammanfattningsvis anser vi att rätten i hovrätt bör vara sammansatt enbart av lagfarna domare. Det är enligt vår mening viktigare att avgöranden av god kvalitet kan meddelas inom rimlig tid och att hovrättens överprövande funktion ytterligare betonas än att nämndemän deltar i dömandet. Det är med hänsyn till utvecklingen även nödvändigt att anpassa sammansättningen av rätten i hovrätt så att statens begränsade resurser används på ett behovsanpassat sätt. Vi föreslår därför att nämndemän inte ska medverka i hovrätten vid avgörande i brottmål.
Vi har inte ansett att det finns skäl att utöka antalet lagfarna ledamöter i hovrätt om nämndemän inte skulle medverka vid avgörandet. Med hänsyn till hovrättens roll som överprövande instans bör dock antalet lagfarna ledamöter som ingår i rätten i hovrätt alltid vara fler än vid avgörandet i tingsrätten. Därför bör minst fyra lagfarna domare delta när hovrätten avgör ett brottmål, om tingsrätten har bestått av tre lagfarna domare.
Rättens sammansättning SOU 2013:17
706
13.8.2 Övrigt om hovrättens sammansättning i brottmål
Bedömning: Reglerna om hovrättens sammansättning vid
behandling av frågor om prövningstillstånd eller vid handläggning som inte sker vid huvudförhandling bör inte ändras. Vi föreslår inte heller någon ändring av reglerna om särskilda ledamöter (2 kap. 4 a § RB).
Vi har övervägt möjligheten att inskränka antalet ledamöter till två vid behandling av frågor om prövningstillstånd. Skälet för en sådan lösning skulle framförallt vara effektivitetshänsyn avseende skyndsamhet och kostnader.
I samband med att prövningstillstånd infördes i vissa brottmål den 1 juli 1993 utökades antalet ledamöter i rätten från just två till tre. Förändringen motiverades med att en utvidgning av systemet med prövningstillstånd inte fick medföra att rättssäkerheten försämras. Ett sätt att ställa krav på utformningen av systemet angavs då vara att förstärka hovrättens sammansättning vid dispensprövningen. Departementschefen framhöll bl.a. att en ordning som innebär att dispensprövningen ska göras av tre ledamöter skapar starka garantier för att prövningen görs under mycket kvalificerade och rättssäkra former.14
Målutredningen har i sitt betänkande, SOU 2010:44, redogjort för de överväganden som föregick lagändringen 1993 och begrundat frågan om sammansättningen vid behandling av frågor om prövningstillstånd i såväl hovrätt som kammarrätt, se avsnitt 13.4.4. Den ordning som gäller i kammarrätt, med två lagfarna ledamöter, skulle enligt Målutredningen vara mer effektiv och även kunna vara acceptabel i hovrätt. Å andra sidan menade man att en tredje ledamot kan bidra med ytterligare kunskap och erfarenhet vilket borgar för ett bättre meningsutbyte under överläggningen och en ännu högre grad av rättssäkerhet. Sammansättningsfrågan angavs vidare ha stor betydelse för att värna förtroendet för domstolarnas hantering av mål. Dessutom konstaterade utredningen att mål i vissa fall är färdigberedda redan vid föredragningen i fråga om prövningstillstånd och att det då är effektivt att kunna avgöra målet i sak vid samma föredragning. Det förutsätter att rätten består av tre lagfarna ledamöter.
14Prop. 1992/93:216 s. 51 och 64 ff.
SOU 2013:17 Rättens sammansättning
707
Av de skäl som Målutredningen redogjort för bör rätten enligt vår syn som huvudregel bestå av tre lagfarna ledamöter när frågor om prövningstillstånd prövas. Det är angeläget att förtroendet för att prövningen av tillståndsfrågan genomförs på ett kvalificerat sätt inte rubbas. En mer kvalificerad sammansättning med tre ledamöter i rätten markerar prövningens betydelse. När vi nu föreslår att systemet med prövningstillstånd ska utökas till att omfatta samtliga brottmål vore det mindre lämpligt att samtidigt ändra rättens sammansättning. Det är dessutom konsekvent att ha enhetliga bestämmelser om antalet lagfarna ledamöter vid olika avgörandeformer i hovrätt. Vi anser alltså att rättens sammansättning vid prövning av frågan om prövningstillstånd i normalfallet alltjämt bör bestå av tre lagfarna domare.
Vid vårt diskussionsmöte om hovrättsprocessen har från domarhåll framförts synpunkter på att möjligheterna borde utökas för en domare att ensam kunna besluta om vissa åtgärder. Exempelvis kan nämnas beslut om ersättning till offentlig försvarare enligt kostnadsräkning som inkommit efter det att tingsrätten skiljt sig från målet. Det är beslut som i normalfallet är ganska enkla att fatta efter en kortare föredragning eller genomgång av akten.
I allmänhet kan sägas att grundtanken med en kollegial domstol i sig är skäl för att fler än en domare i allmänhet ska delta i avgörandet. De höga kvalitetskrav som med rätta kan ställas på hovrättens avgöranden gör att det bör krävas starka skäl för att frångå en kollegial sammansättning av rätten.
Vi menar att det sannolikt finns enstaka beslut som en ensam domare i stället för tre kunde meddela med bibehållen kvalitet i avgörandet och viss arbets- och tidsbesparing som följd. Vårt uppdrag innefattar emellertid enbart en översyn av hovrättens sammansättning vid avgörandet i brottmål. De vinster som går att uppnå med att ändra sammansättningen av rätten i övriga mål torde vara förhållandevis små. Det bör röra sig om en mindre mängd överklagade beslut som i praktiken kan avgöras på ett smidigt sätt efter föredragning eller cirkulation. Det är därför inte motiverat att inom ramen för denna utredning göra en generell och ordnad genomgång av alla beslut i övriga mål som möjligen kunde avgöras med en enklare sammansättning av rätten.
När det sedan gäller de överväganden som vi har gjort vad avser en mer flexibel sammansättning i tingsrätt med särskilda eller ett utökat antal ledamöter, så gör de sig gällande även i hovrätten. Vi har följaktligen inte funnit anledning att ändra möjligheten att ha
Rättens sammansättning SOU 2013:17
708
särskilda ledamöter eller att förstärka hovrättens sammansättning, annat än vad som följer av att tingsrätten i vissa brottmål får vara sammansatt av tre lagfarna domare. Även i sådant fall ska en ytterligare ledamot kunna ingå i hovrätten.
Handläggningen av
enskilda anspråk och
stödet åt målsäganden
711
14 Enskilda anspråk – ett bättre stöd och en mer ändamålsenlig handläggning
I detta avsnitt behandlar vi frågor som gäller det stöd som lämnas till målsägande i frågor som rör enskilda anspråk. Vi tar även upp frågor som gäller handläggningen av sådana anspråk.
I ett inledande avsnitt 14.1 redogör vi för några utgångspunkter för våra överväganden. Därefter redogör vi för åklagares och polis nuvarande skyldigheter att bistå målsäganden med det enskilda anspråket, avsnitt 14.2. I avsnitt 14.3 behandlar vi genomslaget av 1988 års lagstiftning som gav åklagare och polis ett ökat ansvar att bistå målsäganden med enskilda anspråk.
I avsnitt 14.4–14.6 redogör vi för hur vi anser att det stöd målsäganden får av åklagare och polis kan förbättras. Därefter behandlar vi förhållandet mellan åklagares och målsägandebiträdens ansvar att bistå målsäganden, avsnitt 14.7. Vi tar även upp frågan om det finns anledning att införa en kompletterande möjlighet till rättslig rådgivning för målsäganden, avsnitt 14.8.
I avsnitt 14.9 lämnar vi förslag om hur den inledande handläggningen av enskilda anspråk i domstol kan göras mer ändamålsenlig än vad den är i dag. I avsnitt 14.10 redogör vi samlat för vad våra förslag innebär för polismyndigheternas, åklagarnas och domstolarnas handläggning.
I avsnitt 14.11 tar vi upp några frågor som rör handläggningen av skadeståndsanspråk som riktas mot vårdnadshavare.
Enskilda anspråk – ett bättre stöd och en mer ändamålsenlig handläggning SOU 2013:17
712
14.1 Några utgångspunkter
Enligt dagens bestämmelser kan enskilda anspråk handläggas inom ramen för brottmålet. Det bör ske i så stor utsträckning som möjligt. Det leder ofta till betydande processekonomiska fördelar. Målsäganden slipper också att föra en tvistemålstalan på egen hand med de besvär och kostnader som det medför. Men det finns problem med det sätt som enskilda anspråk förbereds och handläggs på i dag. De förslag vi lämnar i följande avsnitt syftar till att lösa eller i varje fall minska dessa problem.
Vi kommer i avsnitt 14.3 peka på att bestämmelserna som syftar till att åklagare och polis ska bistå målsäganden med det enskilda anspråket inte fått det genomslag som varit avsett. Det innebär att alla målsägande inte får det stöd som de har rätt att kräva. Orsakerna till bristerna i tillämpningen bör åtgärdas.
Även när åklagaren för målsägandens talan eller målsäganden gör detta själv förekommer det att det finns brister i hur väl förberett och utrett det enskilda anspråket är. Det kan leda till att det får läggas tid på att utreda anspråket vid huvudförhandlingen. Om det inte är möjligt att göra det på ett tillfredsställande sätt finns det risk för att det enskilda anspråket ogillas eller att det måste avskiljas för att handläggas som ett tvistemål. Enligt vår erfarenhet förekommer det också att enskilda anspråk bifalls trots att utredningen inte hade ansetts tillräcklig om målet handlagts som ett särskilt mål enligt reglerna om tvistemål. Det är givetvis otillfredsställande. Det innebär också en risk för att det enskilda anspråket ogillas i högre rätt. I många fall tvingas domstolarna tillämpa bestämmelsen i 35 kap. 5 § RB om att ersättning för skada kan uppskattas till ett skäligt belopp i en utsträckning som hade kunnat undvikas om det fanns ett bättre underlag. Med den osäkerhet som ligger i en sådan uppskattning kan det leda till att målsäganden får ersättning med ett lägre eller högre belopp än vad som borde varit fallet.
Ett annat problem, som hänger nära samman med det föregående, är att enskilda anspråk ofta ges in i ett sent skede i de fall åklagaren inte för talan redan i samband med åtalet. Det kan leda till att den tilltalade inte har möjlighet att gå igenom det enskilda anspråket med sin försvarare före huvudförhandlingen. Det kan också leda till att anspråket inte kan delges den tilltalade före förhandlingen.
SOU 2013:17 Enskilda anspråk – ett bättre stöd och en mer ändamålsenlig handläggning
713
För att den gemensamma handläggningen ska kunna ske effektivt och ändamålsenligt är det nödvändigt att anspråken förbereds tillräckligt så tidigt som möjligt. I regel bör det ske under förundersökningen. Den tilltalade bör normalt få möjlighet att ta ställning till enskilda anspråk samtidigt som han eller hon tar ställning till åtalet. Att det sker är också till fördel för målsäganden. Det minskar risken för att enskilda anspråk ogillas eller avskiljs på grund av att det finns brister i utredningen när målet avgörs. Det gör det också möjligt att under vissa förutsättningar avgöra det enskilda anspråket tillsammans med brottmålet utan att någon huvudförhandling behöver hållas.
För målsäganden är det i regel en fördel att det enskilda anspråket avgörs tillsammans med brottmålet. Målsäganden har bl.a. en förmånlig ställning när det gäller kostnadsansvar. Ofta kan målsäganden få hjälp av åklagaren att föra talan. Samtidigt är det inte orimligt att ställa vissa krav på målsäganden. Om målsäganden får det avsedda stödet av åklagare och polis bör det kunna krävas att målsäganden kommer in med sitt anspråk och underlaget för det i sådan tid att det kan handläggas tillsammans med åtalet. Det gäller även i de fall då ett målsägandebiträde förordnats.
Det finns en gräns då det inte är motiverat att upprätthålla huvudregeln om gemensam handläggning. Att talan om straffrättsrättsligt ansvar handläggs på ett rättssäkert och ändamålsenligt sätt är huvudsyftet med brottmålsprocessen. I vissa fall innebär det sådana olägenheter att handlägga en talan om enskilt anspråk gemensamt med brottmålet att målsägandens talan bör handläggas för sig i ett tvistemål.
14.2 Åklagarnas och polismyndigheternas skyldigheter
Åklagaren har enligt gällande rätt en långtgående skyldighet att bistå målsäganden med dennes enskilda anspråk. Denna skyldighet regleras i 22 kap. 2 § första stycket RB. Enligt den bestämmelsen är åklagaren på målsägandens begäran skyldig att förbereda och föra målsägandens talan, om det kan ske utan väsentlig olägenhet och
Enskilda anspråk – ett bättre stöd och en mer ändamålsenlig handläggning SOU 2013:17
714
anspråket inte är uppenbart obefogat. Bestämmelsen fick sin nuvarande lydelse genom lagstiftning som trädde i kraft 1988.1
Lagändringen motiverades med att åklagare i större utsträckning än tidigare skulle ta sig an uppgiften att föra målsägandens talan och för att uppnå större enhetlighet mellan olika åklagare i detta hänseende (prop. 1987/88:1 s. 9–10). Ett ytterligare syfte var att öka polismyndigheternas ansvar för att utreda det enskilda anspråket under förundersökningen. Regeringen betonade att en konsekvens av lagändringen var att det innebar en ökad skyldighet för polisen att utreda skadeståndsanspråk.
Att polismyndigheterna ska utreda målsägandens skadeståndsanspråk under förundersökningen anses bl.a. följa av bestämmelsen i 23 kap. 2 § RB om att målet ska beredas så att bevisningen vid huvudförhandlingen kan förebringas i ett sammanhang (Mål-
sägandebiträdet. Ett aktivt stöd i rättsprocessen,SOU 2007:6 s. 292).
Enligt 20 § andra stycket förundersökningskungörelsen (FUK) ska det i förundersökningsprotokollet finnas uppgift om målsäganden eller den som övertagit målsägandens anspråk avser att föra ersättningstalan i anledning av brottet. Vidare ska det enligt samma bestämmelse finnas nödvändiga uppgifter om enskilt anspråk när åklagaren förbereder sådan talan och, om det är möjligt, den misstänktes yttrande över sådant anspråk. I Rikspolisstyrelsens Hand-
bok för information till brottsoffer, 2012, betonas att åklagaren måste
få ett så fullständigt underlag som möjligt för att kunna driva målsägandens skadeståndsanspråk (s. 11).
I januari 2013 publicerade Åklagarmyndigheten, Utvecklingscentrum Stockholm, en promemoria som behandlar frågor som rör åklagarens uppgifter att bistå målsäganden med dennes skadeståndstalan, Skadestånd. Om åklagarens skyldighet att föra mål-
sägandens talan (RättsPM 2013:1). I den ges bl.a. vägledning till
åklagare om i vilka situationer det kan anses föreligga väsentliga olägenheter att föra målsägandens talan och när anspråket kan anses vara uppenbart obefogat. Vidare behandlas bl.a. frågan hur åklagarens skyldigheter gentemot målsäganden förhåller sig till åklagarens objektivitetsplikt och att åklagaren är behörig att föra talan om enskilt anspråk även om andra grunder än de som framgår av gärningsbeskrivningen åberopas (se rättsfallet NJA 1994 s. 306).
1 Enligt den tidigare lydelsen var åklagaren skyldig att föra målsägandens talan om det kunde ske utan olägenhet och om anspråket inte befanns obefogat.
SOU 2013:17 Enskilda anspråk – ett bättre stöd och en mer ändamålsenlig handläggning
715
I promemorian behandlas även hur enskilda anspråk bör utredas under förundersökningen och hur åklagare bör agera om underlaget i förundersökningarna är bristfälligt. Av promemorian framgår att den har tagits fram i samråd med företrädare för Rikspolisstyrelsen och att det råder en samsyn i fråga om vad som bör förbättras i Polisens och åklagarnas arbete med att utreda och föra målsägandens skadeståndstalan. Promemorian ska vara utgångspunkten för det fortsatta arbetet med att utveckla handläggningen och säkerställa en enhetlig, kvalitativ och rationell hantering av skadeståndsfrågor i alla utredningar, såväl hos polisen som hos åklagaren. Enligt Åklagarmyndighetens verksamhetsplan för 2013 ankommer det på kammarcheferna att implementera promemorian under året. Slutligen anges att behovet av blanketter och annat verksamhetsstöd bör kartläggas och arbetas fram under 2013 och att det i relevanta delar bör ske i samråd mellan Polisen och Åklagarmyndigheten.
14.3 Genomslaget av 1988 års lagstiftning som gav åklagaren ett ökat ansvar för det enskilda anspråket
Syftet med den ändring av bestämmelsen i 22 kap. 2 § RB som genomfördes 1988 var, som framgått av föregående avsnitt, att åklagare i större utsträckning skulle ta sig an uppgiften att föra målsägandens talan. I motiven framhölls att det borde ankomma på Riksåklagaren och överåklagarna att inom ramen för sin tillsynsverksamhet undersöka om de nya reglerna fick den effekt som lagstiftaren önskade (prop. 1987/88:1 s. 10).
Lagstiftningen har utvärderats i flera olika sammanhang sedan den kom till. Enligt vår mening finns det anledning att särskilt nämna två av dessa utvärderingar. Den enkätundersökning som Brottsofferutredningen redogjorde för i sitt slutbetänkande 19982och den granskningsrapport3 som Riksrevisionen redovisade i maj 2011. Brottsofferutredningens undersökning gjordes alltså cirka 10 år efter att lagändringen trätt i kraft och Riksrevisionens drygt 10 år därefter.
2Brottsoffer. Vad har gjorts? Vad bör göras?,SOU 1998:40. 3Brottsutsatt, Myndigheternas hantering av ekonomisk kompensation på grund av brott, RiR 2011:18.
Enskilda anspråk – ett bättre stöd och en mer ändamålsenlig handläggning SOU 2013:17
716
Den bild som framkommer genom de två undersökningarna är likartad. De tillfrågade åklagarna framhåller att det ofta finns brister i det underlag som kommer från polisen. Riksrevisionens undersökning tyder på att det fortfarande råder stora skillnader mellan hur benägna olika åklagare är att i sådana fall begära att polisen kompletterar förundersökningen eller reder ut oklarheterna på annat sätt. I båda undersökningarna framkommer att det inte finns en enhetlig syn mellan åklagare när det gäller att informera målsäganden om vad som kan vara rimliga belopp att yrka i skadestånd. I båda undersökningarna efterfrågar många av de tillfrågade åklagarna riktlinjer eller annat stöd i frågor som rör hanteringen av målsägandens enskilda anspråk.
Med hänsyn till vad som framkommit i de båda undersökningarna kan man konstatera att 1988 års lagstiftning inte har fått det genomslag och den effekt som var avsedd. Alla målsägande får därmed inte det stöd i skadeståndsfrågan som bestämmelsen syftar till. Frågan är då vad det beror på.
En bidragande orsak är enligt vår uppfattning att det under de senaste dryga tio åren har saknats samlade nationella riktlinjer eller rekommendationer till åklagarna om hur de ska förhålla sig till målsägandens enskilda anspråk. Sådana fanns tidigare i Riksåklagarens allmänna råd Målsägande i brottmål (RÅC I:122), med dessa upphävdes den 1 januari 2000. Riksåklagaren uppgav i sitt remissvar på Brottsofferutredningens betänkande att han hade för avsikt att inleda en översyn av de tidigare gällande allmänna råden och att regeringen betonade att det var angeläget att en sådan översyn genomfördes snarast. Det är dock först genom 2013 års rättspromemoria som detta har kommit till stånd.4
Varje åklagare ska i det enskilda fallet göra en självständig bedömning av om han eller hon ska bistå målsäganden med det enskilda anspråket. För att tillämpningen i så stor utsträckning som möjligt ska vara enhetlig är det dock viktigt att åklagarna får stöd i sin tillämpning genom aktuella och förtydligande riktlinjer eller rekommendationer. Behovet av detta gör sig särskilt starkt gällande när det är fråga om en uppgift som för en del åklagare kan uppfattas som en underordnad sidouppgift till det vanliga åklagararbetet. Inom Åklagarmyndigheten har det under en lång tid –
4 Vissa frågor tas visserligen upp i styrdokumentet Riksåklagarens riktlinjer och handlingsplan
för åklagarväsendet från 2003. Som framhållits i Riksrevisionens rapport är det dock oklart
vilken status och spridning de har haft inom åklagarväsendet (RiR 2011:18 s. 38).
SOU 2013:17 Enskilda anspråk – ett bättre stöd och en mer ändamålsenlig handläggning
717
utifrån de krav som regeringen ställt upp – ägnats stor uppmärksamhet åt att genomströmningstiderna hos åklagaren hålls så korta som möjligt. Det är givetvis positivt att så sker. Den enskilde åklagaren som står inför valet att fatta beslut i åtalsfrågan eller begära komplettering av förundersökningen för att utredningen om målsägandens enskilda anspråk är bristfällig, ställs dock inför en avvägning som kan uppfattas som svår.
En konsekvens av att det inte funnits några samlade rekommendationer för handläggningen av enskilda anspråk är att myndigheten inte genom tillsyn har kunnat följa upp att enskilda anspråk hanteras på ett enhetligt och avsett sätt.
Enligt 22 kap. 2 § RB är det åklagaren som både ska förbereda och föra målsägandens talan. Bestämmelsen förutsätter i praktiken att polisen utreder målsägandens anspråk under förundersökningen. Någon uttrycklig skyldighet att vidta andra åtgärder än att informera målsäganden om vilka bestämmelser som gäller och att anteckna vissa uppgifter i förundersökningsprotokollet åligger dock inte polisen. De polisiära förundersökningsledare som vi talat med har uttryckt att de saknar kompetens i skadeståndsrättsliga frågor. Att det ofta finns brister i det underlag åklagare får från polisen när det gäller målsägandens enskilda anspråk har också framkommit i Riksrevisionens och dessförinnan i Brottsofferutredningens undersökning. De polisiära förundersökningsledare som vi talat med har också gett uttryck för uppfattningen att syftet med förundersökningen – och därmed också Polisens uppgift – är att utreda brott. De har pekat på att det är åklagaren som enligt bestämmelsen i rättegångsbalken har uppgiften att förbereda och föra målsägandens talan.
För att åklagarna på ett effektivt sätt ska kunna fullgöra sina uppgifter när det gäller målsägandens enskilda anspråk är det enligt vår uppfattning nödvändigt att Polisens ansvar för frågor som gäller enskilda anspråk tydliggörs.
14.4 Bör bestämmelsen om åklagarens skyldigheter ändras?
Bedömning: Bestämmelsen i 22 kap. 2 § RB bör inte ändras när
det gäller omfattningen av åklagarens skyldighet att förbereda och utföra målsägandens talan om enskilt anspråk.
Enskilda anspråk – ett bättre stöd och en mer ändamålsenlig handläggning SOU 2013:17
718
Vi har i föregående avsnitt redogjort för den utvärdering av 1988 års lagstiftning om åklagarnas skyldighet att bistå målsäganden med det enskilda anspråket som gjordes av Brottsofferutredningen. Utredningen konstaterade att det fanns brister i hur väl åklagarna levde upp till sina skyldigheter gentemot målsäganden. Utredningen menade emellertid att bestämmelsen i 22 kap. 2 § RB, tillämpad på rätt sätt, var tillräcklig för att hjälpa målsäganden att på ett snabbt och enkelt sätt få sin talan prövad av domstol.
Brottsofferutredningens betänkande behandlades i propositionen Stöd till brottsoffer (prop. 2000/01:79). Regeringen konstaterade att 1988 års ändring av bestämmelsen i 22 kap. 2 § RB inte hade fått den avsedda effekten. Regeringen bedömde dock, liksom Brottsofferutredningen, att bristerna i lagens tillämpning inte medförde att det fanns skäl att ändra bestämmelsen (a prop., s. 47). Regeringen underströk att det var angeläget att den översyn av de tidigare gällande allmänna råden som Riksåklagaren hade aviserat vid remissbehandlingen genomfördes snarast. Regeringen förutsatte att Riksåklagaren inom ramen för sin tillsynsverksamhet undersökte att vidtagna åtgärder fick avsedd effekt.
Bestämmelsen i 22 kap. 2 § RB innebär en långtgående skyldighet för åklagaren att förbereda och utföra målsägandens talan om enskilt anspråk. Det framgår redan av lagtexten och understryks av de exempel på godtagbara skäl för åklagaren att avstå som anges i förarbetena (prop. 1987/88:1 s. 15 f). Det finns en gräns då det med hänsyn till effektiviteten i brottmålsprocessen är försvarbart att målsägandens enskilda anspråk inte utreds och avgörs tillsammans med brottet. Så kan vara fallet även med hänsyn till den tilltalades och ibland även målsägandens intresse. Ett alltför komplext skadeståndsrättsligt förhållande kan inte inom ramen för brottmålsprocessen utredas och förberedas på ett så ingående sätt som kan krävas. Bestämmelsen innebär också att åklagaren kan avstå från att föra talan i de fall då det skulle kräva att han eller hon agerar i strid med den objektivitetsplikt som åklagaren måste följa.
Att åklagaren kan avstå från att bistå målsäganden med det enskilda anspråket om det skulle medföra väsentliga olägenheter eller då det är fråga om ett uppenbart obefogat anspråk är enligt vår mening en rimlig ordning. Det medger att åklagaren kan avstå från att förbereda och utföra målsägandens talan när det finns tungt vägande skäl för det.
SOU 2013:17 Enskilda anspråk – ett bättre stöd och en mer ändamålsenlig handläggning
719
Sammantaget gör också vi bedömningen att bestämmelsen i 22 kap. 2 § RB om åklagarens skyldighet att föra målsäganden talan – rätt tillämpad – är tillräcklig för att målsägandens talan ska föras av åklagare i de fall det är befogat. I de två kommande avsnitten redogör vi för våra förslag som syftar till att förbättra tillämpningen.
14.5 Polisens ansvar bör tydliggöras
Förslag: Bestämmelsen i 22 kap. 2 § RB bör kompletteras så att
det uttryckligen framgår att polismyndigheten ska biträda åklagaren med att förbereda målsägandens enskilda anspråk.
Rikspolisstyrelsen ska meddela särskilda föreskrifter om hur nödvändiga uppgifter om enskilda anspråk ska dokumenteras under förundersökningen. En bestämmelse om detta ska införas i FUK.
Rikspolisstyrelsen bör få i uppdrag att i samråd med Åklagarmyndigheten och Brottsoffermyndigheten vidta åtgärder som säkerställer att det finns rutiner och verksamhetsstöd som gäller handläggningen av enskilda anspråk. Inriktningen på det arbetet bör vara att de uppgifter som är nödvändiga för att åklagaren ska kunna föra målsägandens talan ska framgå av de förundersökningsprotokoll som redovisas till åklagare.
14.5.1 Polisen ska biträda åklagaren med att förbereda målsägandens talan
En viktig förutsättning för att säkerställa att åklagare förbereder och för målsägandens talan om enskilt anspråk är att tydliggöra Polisens ansvar. För att åklagaren ska kunna föra målsägandens talan på ett effektivt sätt är det nödvändigt att uppgifter och underlag om anspråket tas fram under förundersökningen. Att det sker krävs också för att den misstänkte i ett tidigt skede ska få information om en skadeståndstalan som målsäganden vill föra.
De nuvarande bestämmelserna förutsätter att polismyndigheten, liksom när det gäller förundersökningen av brottet, biträder åklagaren med att förbereda målsägandens enskilda anspråk under förundersökningen. Enligt vår uppfattning bör dock polis-
Enskilda anspråk – ett bättre stöd och en mer ändamålsenlig handläggning SOU 2013:17
720
myndigheternas redan gällande ansvar för att biträda åklagaren framgå tydligare av lagstiftningen.
I praktiken är det polisen som träffar målsäganden under förundersökningen, i samband med att brottet anmäls och vid förhör. Det är alltså polisen som kan vidta de flesta förberedande åtgärder som krävs för att åklagaren ska kunna föra målsägandens talan. De kan och ska informera målsäganden om möjligheterna att begära ersättning och de bestämmelser som gäller kring detta. De kan ge grundläggande information till målsäganden om vad han eller hon kan begära ersättning för och betona vikten av att denne lägger fram kvitton och liknande. Polisen kan och ska också informera målsäganden om vart denne kan vända sig om han eller hon behöver mer hjälp. Det är polisen som kan se till att förundersökningsprotokollet innehåller de uppgifter som är nödvändiga för att åklagaren ska kunna föra talan.
Om det underlag åklagaren får genom förundersökningsprotokollet är bristfälligt står åklagaren inför valet att komplettera förundersökningen, att kontakta målsäganden på egen hand eller att väcka åtalet och underrätta målsäganden om att åklagaren inte kan föra talan. Åklagarens skyldighet att förbereda och utföra målsägandens talan förändras visserligen inte för att underlaget från polisen är bristfälligt. Det finns dock en risk för att åklagaren i valet mellan den extra tid som går åt till att komplettera underlaget väljer att inte föra talan. Man kan ifrågasätta om målsägandens intressen på detta sätt ska underordnas allmänna effektivitetsöverväganden. Om polismyndigheterna rutinmässigt vidtar åtgärder som ökar förutsättningarna för att underlaget är komplett redan när det redovisas till åklagaren minskar risken för att den situationen uppstår. Handläggningen av ärendet behöver då inte heller fördröjas för att underlaget ska kompletteras.
För att tydliggöra Polisens ansvar föreslår vi att bestämmelsen i 22 kap. 2 § RB kompletteras så att det uttryckligen framgår att polismyndigheten ska biträda åklagaren med att förbereda målsägandens enskilda anspråk. Även om det i sak inte är en förändring mot vad som gäller i dag bedömer vi att det är viktigt att det uttryckligt framgår av lag att Polisen har en central uppgift att fylla för att målsäganden ska få det stöd med det enskilda anspråket som bestämmelsen syftar till. Det motsvarar vad som uttryckligen gäller för brottsutredningen vid en åklagarledd förundersökning enligt 23 kap. 3 § andra stycket RB.
SOU 2013:17 Enskilda anspråk – ett bättre stöd och en mer ändamålsenlig handläggning
721
Enligt den nuvarande bestämmelsen om dokumentation av enskilda anspråk i 20 § FUK ska nödvändiga uppgifter om enskilt anspråk antecknas i förundersökningsprotokollet när åklagaren förbereder sådan talan. I praktiken lär det vara ovanligt att åklagaren fattat beslut om att förbereda eller föra talan innan uppgifterna har dokumenterats. För att åklagaren ska kunna ta ställning till om han eller hon ska bistå målsäganden med det enskilda anspråket krävs att åklagaren får ett underlag för att göra den bedömningen. Även i de fall då målsäganden vill föra talan på egen hand är det angeläget att uppgifter om det enskilda anspråket dokumenteras. Bestämmelsen bör därför ändras så att det framgår att nödvändiga uppgifter om enskilda anspråk som målsäganden vill föra i anledning av åtalet ska antecknas i förundersökningsprotokollet. Detsamma bör gälla för den som övertagit målsägandens anspråk. Som vi återkommer till i nästa avsnitt bör Rikspolisstyrelsen bemyndigas att meddela föreskrifter om hur dokumentationen ska gå till.
14.5.2 Polisens förberedande åtgärder
Enligt vår erfarenhet är det inte ovanligt att förundersökningsprotokoll som redovisas till åklagaren innehåller uppgift om att målsäganden vill att åklagaren för talan om enskilt anspråk och att målsäganden preciserar sitt anspråk senare. Självklart är det utifrån sådana uppgifter inte möjligt för åklagaren att föra målsägandens talan i samband med åtalet utan ytterligare förberedelser. Om polisen redan under förundersökningen rutinmässigt vidtar åtgärder för att förbereda talan om enskilda anspråk bedömer vi att åklagare i långt fler fall än i dag kommer att få de uppgifter som är nödvändiga för att föra målsägandens talan.
Målsäganden måste få den information om bl.a. reglerna om enskilda anspråk som denne har rätt till enligt FUK. Det har bl.a. genom den nationella brottsofferundersökningen (RPS, Rapport 2010:3) framkommit att så inte alltid sker. Förutsättningarna för det har emellertid förbättrats genom att det nu finns rekommendationer i Rikspolisstyrelsens Handbok för information till
brottsoffer. Det återstår att säkerställa och följa upp att rekom-
mendationerna får praktiskt genomslag i verksamheten. I handboken (s. 11) berörs även utredningen av skadeståndsanspråken. På det området är det dock enligt vår bedömning nödvändigt att vidta
Enskilda anspråk – ett bättre stöd och en mer ändamålsenlig handläggning SOU 2013:17
722
ytterligare åtgärder. Det bör ske genom samverkan mellan de berörda myndigheterna.
En åklagare som är förundersökningsledare kan ge särskilda direktiv till polisen som gäller arbetet med att förbereda enskilda anspråk. Oavsett om förundersökningen leds av en åklagare eller av en polismyndighet bör det nästan alltid krävas att vissa grundläggande förberedande åtgärder vidtas för att åklagaren ska kunna föra talan.
Målsäganden bör få viss grundläggande information, t.ex. om vad han eller hon kan begära ersättning för och vikten av att ge in kvitton och liknande. Polisen bör också underlätta för målsäganden att lämna de uppgifter som behövs genom att använda informativa blanketter och följa upp att uppgifterna kommer in. Enligt vår mening bör polismyndigheterna i de flesta fall kunna arbeta enligt de rutiner som skisseras i avsnitt 14.10.
Rikspolisstyrelsen bör få ett uttryckligt uppdrag av regeringen att i samråd med Åklagarmyndigheten vidta åtgärder för att säkerställa att polismyndigheterna på ett konsekvent och enhetligt sätt arbetar för att förbereda enskilda anspråk. Inriktningen på det arbetet bör vara att alla förundersökningar som redovisas till åklagare innehåller de uppgifter som är nödvändiga för att åklagaren ska kunna föra målsägandens talan om enskilt anspråk. Arbetet bör även ske i samråd med Brottsoffermyndigheten.
En viktig åtgärd är att meddela föreskrifter om hur dokumentationen av nödvändiga uppgifter om enskilda anspråk ska gå till. För att det ska kunna ske på ett effektivt och enhetligt sätt är det viktigt att det finns ett administrativt stöd för hur uppgifterna ska hämtas in och dokumenteras. Det måste finnas informativa blanketter till målsäganden och enhetliga sätt att dokumentera uppgifterna i förundersökningsprotokollet, uppdelat på olika skadeposter. Verksamhetsstödet bör ses över så att det finns praktiskt användbara och uppdaterade checklistor, blanketter och mallar. Det bör också i verksamhetsstöden finnas sätt att dokumentera vilka åtgärder som har vidtagits så att det löpande kan följas upp att rekommendationerna har följts.
För att alla målsägande ska få det stöd som är avsett är det också av avgörande betydelse att det administrativa stöd som tas fram faktiskt används. Blanketten ”Förfrågan om skadeståndsanspråk”, som Brottsoffermyndigheten tagit fram, kan polismyndigheterna använda redan i dag. Den innehåller bl.a. information som särskilt gäller ersättningsnivåer för kränkning samt sveda och värk. De
SOU 2013:17 Enskilda anspråk – ett bättre stöd och en mer ändamålsenlig handläggning
723
polisiära förundersökningsledare som vi talat med uppgav dock att de främst använde den när företag begärt ersättning för sakskador.
För att säkerställa en enhetlig handläggning bör Rikspolisstyrelsen få ett särskilt bemyndigande att meddela föreskrifter om hur nödvändiga uppgifter om enskilt anspråk ska dokumenteras.
Uppdraget till Rikspolisstyrelsen bör även innefatta att ta fram praktiskt inriktade rutiner och rekommendationer för hur handläggningen i normalfallet ska gå till. Centrala delar i detta är vilken information som målsäganden ska få muntligt och skriftligt samt rutiner för att säkerställa att nödvändiga preciseringar och kompletteringar i största möjliga utsträckning sker innan ärendet redovisas till åklagare.
14.6 Åtgärder för att säkerställa att åklagaren förbereder och för målsägandens talan i tillräcklig omfattning
Förslag: Regeringen bör på lämpligt sätt, t.ex. genom uppdrag i
regleringsbrev, följa upp hur Åklagarmyndigheten – tillsammans med Polisen – arbetar med frågor som rör handläggningen av enskilda anspråk.
En åklagare som trots målsägandens begäran inte åtar sig att föra dennes talan ska underrätta målsäganden om det och skälen för beslutet. En uttrycklig bestämmelse om det ska tas in i FUK.
14.6.1 Rekommendationer för handläggningen, uppföljning och verksamhetsstöd
En viktig åtgärd för att säkerställa att åklagare bistår målsägande med att föra talan om enskilt anspråk när det är befogat är, som vi pekat på i avsnitt 14.3, att det finns aktuella riktlinjer som gäller åklagarens handläggning av enskilda anspråk. Några samlade rekommendationer som belyser dessa frågor har inte funnits inom Åklagarmyndigheten sedan Riksåklagarens allmänna råd upphävdes år 2000. Nu finns emellertid en rättspromemoria som syftar till att ge vägledning till åklagare när det gäller handläggningen av skadeståndsfrågor (RättsPM 2013:1). Att utfärda rekommendationer för
Enskilda anspråk – ett bättre stöd och en mer ändamålsenlig handläggning SOU 2013:17
724
åklagarnas handläggning är dock inte tillräckligt. Det är viktigt att dessa hålls aktuella och att myndigheten på olika sätt återkommande följer upp så att vägledningarna får genomslag och bidrar till en bättre och mer enhetlig hantering. För att handläggningen ska förbättras är det även av avgörande betydelse att Polisens förberedande åtgärder sker på ett enhetligt sätt. Åklagarmyndigheten har därför en viktig uppgift att fylla när det gäller att i samråd med Rikspolisstyrelsen ta fram riktlinjer och verksamhetsstöd för polismyndigheternas förberedande åtgärder.
En central fråga är hur åklagaren bör agera om underlaget i förundersökningen är bristfälligt. Den enskilde åklagaren kan i de fallen ställas inför en situation där intresset av en kort handläggningstid av åtalsfrågan står mot intresset av att åklagaren utför skyldigheten att bistå målsäganden med det enskilda anspråket. Det är viktigt att det finns klara vägledningar om vilka hänsyn åklagare bör ta i sådana situationer och att de även är förankrade i polisorganisationen. Utgångspunkten bör vara att det beslutsunderlag som åklagaren får genom förundersökningsprotokollet ska vara fullständigt för att åklagaren ska kunna bedöma om han eller hon på begäran av målsäganden ska föra talan om enskilt anspråk. Några ytterligare förberedande åtgärder ska som regel inte behövas. Det är viktigt att eventuella brister i underlaget i så stor utsträckning som möjligt åtgärdas innan talan väcks och att bristerna – på det sätt som bestämmelsen i 22 kap. 2 § RB förutsätter –bara i speciella undantagsfall leder till att åklagaren inte bistår målsäganden med det enskilda anspråket.
I det fortsatta arbetet med att utveckla handläggningen av skadeståndsfrågor som enligt nämnda promemoria ska ske under 2013, ingår att se över Åklagarmyndighetens och Polisens information till brottsutsatta och att ta fram relevant verksamhetsstöd. Det är angeläget att det sker. Som vi angett tidigare är det centralt att myndigheterna använder informativa blanketter som underlättar för målsäganden att lämna de uppgifter som behövs.
För att säkerställa att åklagarnas handläggning av frågor om enskilda anspråk är enhetlig och sker på det sätt som lagstiftningen förutsätter, bör regeringen följa upp hur Åklagarmyndigheten – tillsammans med Polisen – arbetar med dessa frågor, t.ex. genom uppdrag i regleringsbrevet.
SOU 2013:17 Enskilda anspråk – ett bättre stöd och en mer ändamålsenlig handläggning
725
14.6.2 Åklagarens beslut att inte föra talan om enskilt anspråk
Om målsäganden begär att åklagaren ska föra talan om enskilt anspråk krävs starka skäl för att åklagaren ska kunna avstå från att bistå målsäganden. Om underlaget om det enskilda anspråket i förundersökningen är bristfälligt ska åklagaren som huvudregel se till att det kompletteras i stället för att besluta att inte föra talan. Enligt vår mening bör det införas en uttrycklig bestämmelse om att åklagaren ska underrätta målsäganden med ett motiverat beslut i de fall åklagaren gör bedömningen att han eller hon enligt 22 kap. 2 § RB inte kan åta sig att bistå målsäganden med det enskilda anspråket. En sådan skyldighet får visserligen anses föreligga redan i dag. Enligt vår mening är det dock lämpligt att det regleras uttryckligt. Det klargör ytterligare att presumtionen är att åklagaren ska bistå målsäganden med det enskilda anspråket. Regleringen kan lämpligen tas in i förundersökningskungörelsen.
14.7 Förhållandet mellan åklagarens och målsägandebiträdets skyldigheter
Förslag: När ett målsägandebiträde har förordnats ska biträdet
alltid föra talan om enskilt anspråk i de fall ett sådant anspråk har framställts av målsäganden.
Enligt 3 § lagen om målsägandebiträde ska målsägandebiträdet bistå målsäganden med att föra talan om enskilt anspråk i anledning av brottet, om detta inte görs av åklagaren. Målsägandebiträdets skyldighet att föra talan är alltså enligt lagtexten subsidiär i förhållande till åklagarens ansvar. Men i praktiken förekommer det knappast att åklagare för skadeståndstalan när ett målsägandebiträde förordnats.
Utredningen om målsägandebiträde föreslog att 3 § lagen om målsägandebiträde skulle ändras så att det av bestämmelsen framgick att målsägandebiträdet har huvudansvaret för att bistå målsäganden med det enskilda anspråket (Målsägandebiträdet. Ett
aktivt stöd i rättsprocessen, SOU 2007:6, avsnitt 10). Utredningen
konstaterade att det av flera undersökningar, inklusive utredningens egna, framgick att det regelmässigt var målsägandebiträdet som förde målsägandens talan (a.a. s. 305–306). Den bilden är väl
Enskilda anspråk – ett bättre stöd och en mer ändamålsenlig handläggning SOU 2013:17
726
förenlig med vad som framkommit genom vår målundersökning. Vi har särskilt granskat ett antal akter som ingick i målundersökningen där målsägandebiträde förordnats vid åtal för misshandel som inte var rubricerad grov samt våld och hot mot tjänsteman. I de fallen var det utan undantag målsägandebiträdet som förde målsägandens talan.
Även om dagens bestämmelse om ansvarsfördelningen mellan åklagare och målsägandebiträde inte leder till några större tillämpningsproblem är det inte tillfredsställande att den praktiska tillämpningen är en annan än den som framgår av lagtexten.
Det är svårt att se rationella skäl till varför åklagaren i första hand bör föra talan när ett målsägandebiträde förordnats. Biträdets grundläggande uppgifter är att ta till vara målsägandens intressen i målet och lämna stöd och hjälp till målsäganden. I många fall är målsägandens centrala intresse att få upprättelse genom skadestånd. Även om åklagaren har en långtgående skyldighet att ge stöd och bistånd till målsäganden kan åklagaren inte engagera sig i målsägandens sak i samma utsträckning som ett målsägandebiträde. Biträdet ska bara ta till vara målsägandens intressen. Åklagaren ska föra statens talan om straffrättsligt ansvar och måste iaktta sin objektivitetsplikt, bl.a. genom att vara uppmärksam på sådant som talar till den tilltalades fördel. Åklagaren kan inte i samma utsträckning som ett målsägandebiträde ha personlig kontakt med målsäganden under förundersökningen, inför och under huvudförhandlingen. Såväl intresset av att ge målsäganden ett så bra stöd som möjligt, som intresset av en ändamålsenlig ansvarsfördelning mellan processens aktörer talar därför för att målsägandebiträdet bör ha det huvudsakliga ansvaret för att föra målsägandens talan.
En invändning mot att uttryckligen ge målsägandebiträdet huvudansvaret för att föra talan om enskilt anspråk kan vara farhågor om att det ger intryck av att åklagarens ansvar att bistå målsäganden minskar. Men enligt vår uppfattning ökar i stället förutsättningarna för att åklagarens uppgifter kan göras tydligare än i dag. Otydligheten i den nuvarande bestämmelsen kan leda till att åklagare avvaktar med att bistå målsäganden med att förbereda det enskilda anspråket tills det står klart om ett målsägandebiträde förordnas. Det kan innebära att det enskilda anspråket inte förbereds i tillräcklig utsträckning under förundersökningen. Det finns också en risk för att det – felaktigt – innebär att det faktum att åklagaren inte för målsägandens talan uppfattas som ett skäl som talar för att förordna ett målsägandebiträde.
SOU 2013:17 Enskilda anspråk – ett bättre stöd och en mer ändamålsenlig handläggning
727
Om målsägandebiträdet alltid ska ha huvudansvaret för att bistå målsäganden blir det klart att åklagaren ska göra det fram till dess ett biträde har förordnats. Åklagaren kan agera för att ett målsägandebiträde förordnas när det behövs för att ta till vara målsägandens intressen.
Prövningen om ett målsägandebiträde ska förordnas ska ske utifrån de förutsättningar som ställs upp i 1 § lagen om målsägandebiträde. Att målsäganden framställer ett skadeståndsanspråk är i sig inte ett skäl för att förordna ett målsägandebiträde. Det ska dock ske en helhetsbedömning av målsägandens behov av ett målsägandebiträde. Vid denna bedömning kan målsägandens behov av hjälp med skadeståndsfrågan i vissa fall vara en omständighet som tillsammans med andra leder till att ett målsägandebiträde bör förordnas. Det bör dock röra sig om situationer där målsäganden behöver mer hjälp med skadeståndet än vad det är rimligt att åklagaren bistår med. Att ett målsägandebiträde förordnas i dessa fall ökar förutsättningarna för att nödvändigt underlag om det enskilda anspråket – även vid mer komplicerade skadeståndsfrågor – kan finnas redan när åtalet väcks genom att målsägandebiträdet tar fram detta och ger in det till åklagaren (se avsnitt 14.9).
Vi föreslår med hänsyn till det anförda att 3 § lagen om målsägandebiträde ändras så att det av den bestämmelsen framgår att ett målsägandebiträde alltid ska föra målsägandens talan om enskilt anspråk. Åklagaren ska, enligt de förutsättningar som ställs upp i 22 kap. 2 § RB, ha kvar ansvaret för att förbereda och utföra målsägandens talan om enskilt anspråk. Det kan även när ett biträde förordnats krävas att förberedande åtgärder rent faktiskt vidtas av polis eller åklagare under förundersökningen. Om målsägandebiträdets uppdrag upphör att gälla ska åklagaren, i enlighet med 22 kap. 2 §, bistå målsäganden (se vårt förslag i avsnitt 20 om att målsägandebiträdets uppdrag ska upphöra att gälla efter tingsrättens dom och att det därefter kan ske en förnyad prövning av behovet av målsägandebiträde i högre rätt).
Enskilda anspråk – ett bättre stöd och en mer ändamålsenlig handläggning SOU 2013:17
728
14.8 Överväganden om annat stöd till målsäganden angående frågor om enskilda anspråk
Vi har övervägt om det finns skäl att införa en möjlighet till kompletterande stöd för målsäganden i frågor som rör enskilda anspråk. Ett tänkbart alternativ skulle vara att det infördes en möjlighet till kostnadsfri rådgivning för målsäganden som motsvarar den som vi föreslår ska gälla för personer som åtalas för brott där åklagaren yrkar ett strängare straff än böter.
Vad målsäganden skulle kunna få hjälp med vid en rättslig rådgivning är framförallt att få råd om vad han eller hon kan begära ersättning för, vilka belopp som är rimliga och vilken bevisning som krävs. Som vi angett i avsnitt 14.5 och 14.6 är det sådant som polis och åklagare är skyldiga att bistå målsäganden med. Att målsäganden får det stödet av polis och åklagare, som är insatta i ärendet, är enligt vår bedömning ett bättre och mer ändamålsenligt stöd än att målsäganden är hänvisad till att själv kontakta en jurist som får ersättning av allmänna medel. Ett viktigt komplement är också den information som den som utsatts för brott kan få från Brottsoffermyndigheten. Genom att gå in på Brottsoffermyndighetens hemsida eller ringa till myndighetens servicetelefon kan målsäganden på ett enkelt sätt få värdefull allmän information, bl.a. om vilka ersättningsnivåer som är rimliga att begära för kränkning och sveda och värk.
I många fall där det är fråga om mer komplicerade skadestånd bör det också i praktiken vara så att målsägandens situation är sådan att han eller hon är i behov av ett målsägandebiträde under rättegången. Det gäller t.ex. skadestånd för längre inkomstförlust eller lyte och men. Detta aktualiseras främst i ärenden som rör allvarligare personskador där målsägandebiträde ofta förordnas.
Till det anförda kommer att det redan finns möjlighet för målsäganden till rådgivning enligt bestämmelserna i rättshjälpslagen. Målsäganden kan, för det fall han eller hon önskar det, vända sig till en jurist för rättslig rådgivning enligt 4 § rättshjälpslagen. I sådana fall kan målsäganden begära ersättning för rådgivningsavgiften av den tilltalade i rättegången.
Vår slutsats är det inte bör införas någon ny möjlighet till rådgivning i frågor som rör enskilda anspråk. Det skulle i praktiken riskera att minska polis och åklagares ansvar för att förbereda och föra målsägandens talan på ett sätt som inte vore till fördel för de som utsatts för brott. Det skulle också innebära gränsdragnings-
SOU 2013:17 Enskilda anspråk – ett bättre stöd och en mer ändamålsenlig handläggning
729
problem mot de situationer då målsäganden är i behov av det stöd som ett målsägandebiträde kan ge.
14.9 Ett mer ändamålsenligt sätt att väcka talan om enskilt anspråk
Förslag: En talan om enskilt anspråk som inte förs av åklagaren
ska kunna väckas på ett nytt sätt. I sådana fall ska talan om ett anspråk som målsäganden anmält till undersökningsledaren eller åklagaren kunna väckas samtidigt med åtalet genom att åklagaren lämnar uppgift om det i samband med att åtalet väcks. Åklagaren ska förelägga den tilltalade att svara på anspråket i samband med åtalet om det inte är uppenbart obehövligt.
En talan om enskilt anspråk som väcks efter åtalet ska även fortsättningsvis kunna handläggas gemensamt med åtalet. Det ska dock bara ske om det står klart att det kan ske utan olägenheter eller det annars finns särskilda skäl för det. Om så inte är fallet ska anspråket avskiljas och handläggas som ett tvistemål.
En målsägande som vill föra talan om enskilt anspråk i samband med ett åtal ska anmäla anspråket till undersökningsledaren eller åklagaren under förundersökningen och ange vilka omständigheter det grundas på och vilken bevisning som åberopas. Det ska gälla även om målsäganden inte begär att åklagaren ska föra talan.
Om målsäganden inte lämnat nödvändiga uppgifter om ett enskilt anspråk ska åklagaren, om denne inte för talan, förelägga målsäganden att anmäla anspråket i sådan tid att det kan delges den tilltalade tillsammans med åtalet. Målsäganden ska upplysas om att rätten annars kan komma att besluta att anspråket inte tas upp till prövning tillsammans med åtalet.
14.9.1 Inledning
En grundläggande tanke bakom våra förslag är att den tilltalade så tidigt som möjligt ska få full information om den talan som riktas mot honom eller henne. I regel bör den tilltalade få del av samtliga yrkanden som riktas mot honom eller henne i samband med delgivningen av åtalet. Det bör även gälla enskilda anspråk som en
Enskilda anspråk – ett bättre stöd och en mer ändamålsenlig handläggning SOU 2013:17
730
målsägande vill framställa. Det bör vara målsättningen oavsett vem som för målsägandens talan.
En stor del av de enskilda anspråken hanteras redan i dag på ett sådant sätt att den tilltalade får del av dessa redan i samband med att han eller hon delges åtalet. Det gäller i samtliga fall då åklagaren för målsägandens talan enligt 22 kap. 2 § RB och anger detta i stämningsansökan (45 kap. 4 § andra stycket RB). Våra förslag i avsnitt 14.5–14.6 syftar till att åklagare ska göra detta i avsevärt högre grad än vad som är fallet i dag. I detta avsnitt överväger vi hur handläggningen av enskilda anspråk kan göras mer ändamålsenlig, bl.a. genom att den tilltalade även i andra fall ska kunna få del av målsägandens anspråk samtidigt med åtalet. Vi bedömer också att det bör leda till att åklagare i högre utsträckning för målsägandens talan.
14.9.2 Ett nytt sätt att väcka talan om enskilt anspråk
Även om åklagaren inte för målsägandens talan bör talan kunna väckas samtidigt med åtalet och skickas till den tilltalade tillsammans med detta. Det är som tidigare framhållits en förutsättning för att även de mål där åklagaren inte för målsägandens talan ska kunna avgöras på ett ändamålsenligt sätt i det särskilda förfarandet utan huvudförhandling. Det leder också till att målet är bättre förberett eftersom samtliga yrkanden framställs redan i inledningsskedet. Den tilltalade får möjlighet att ta ställning till samtliga yrkanden som riktas mot honom eller henne i ett inledande svaromål.
Ett sätt att uppnå detta är att målsäganden ska anmäla det anspråk denne vill ha prövat i samband med åtalet under förundersökningen eller till åklagaren. Om det sker kan åklagaren även när han eller hon inte för talan lämna uppgift om anspråket när åtalet väcks. Åklagaren kan då förelägga den tilltalade att svara på det enskilda anspråket samtidigt med åtalet. Att åklagaren ska göra detta när åklagaren inte för målsägandens talan kan uppfattas som nytt och främmande. En invändning mot en sådan ordning kan vara att det innebär en risk för sammanblandning mellan åklagarens och domstolens roller. Att dokumentera uppgifter om de enskilda anspråk som målsäganden vill föra i samband med åtalet är dock enligt vår uppfattning en naturlig del av den förberedelse som ska
SOU 2013:17 Enskilda anspråk – ett bättre stöd och en mer ändamålsenlig handläggning
731
ske under förundersökningen även om det gäller anspråk som åklagaren inte för.
En annan invändning kan vara att det kan uppfattas som att åklagaren för talan även i de fall han eller hon beslutat att inte göra det. Självklart ska åklagaren tydligt ange vilka yrkanden åklagaren för och vilken talan en målsägande för på egen hand. Om det sker bedömer vi att den invändningen inte väger tungt. För den tilltalade bör det vara av större praktisk betydelse att få del av alla yrkanden vid ett och samma tillfälle oavsett vem som för talan.
Ytterligare en invändning kan vara att det kan inträffa att åklagaren förelägger den tilltalade att svara på en talan som är ofullständig eller som rätten inte anser kan tas upp till gemensam handläggning med åtalet. I de fall då detta kan tänkas inträffa föreläggs den tilltalade ändå att svara på åtalet och övriga yrkanden. Någon särskild skriftväxling är det alltså inte fråga om. I fall det är uppenbart att ett enskilt anspråk som anmälts är sådant att det inte är lämpligt att förelägga den tilltalade att svara på det redan vid åtalet bör dock åklagaren kunna välja att avstå från att förelägga den tilltalade att göra det.
Vi föreslår alltså ett nytt sätt att väcka talan om enskilt anspråk när åklagaren inte för talan. Talan ska då kunna väckas genom att åklagaren samtidigt med att åtalet väcks lämnar uppgift om ett anspråk som anmälts under förundersökningen eller till åklagaren. Åklagaren ska samtidigt som den tilltalade föreläggs att svara på åtalet förelägga denne att även ange sin inställning till målsägandens talan om enskilt anspråk. Målsägandens talan ska anses väckt när åklagaren lämnar uppgift om anspråket till rätten.
I praktiken bör det ske genom att åklagaren, för målsägandens räkning, till rätten tillsammans med åtalet ger in den blankett eller motsvarande som målsäganden använt för att anmäla sitt enskilda anspråk. Samtidigt ska åklagaren skicka åtalet och anspråket till den tilltalade och förelägga denne att svara på åtalet och målsägandens anspråk till rätten. Vanligtvis bör det röra sig om fall då ett målsägandebiträde förordnats under förundersökningen. I sådana fall är det målsägandebiträdet som ska bistå målsäganden med det enskilda anspråket och anmäla det före åtalet. Det kan också röra sig om fall då åklagaren bedömt att han eller hon inte kan föra målsägandens talan eller då målsäganden vill föra talan på egen hand.
Enskilda anspråk – ett bättre stöd och en mer ändamålsenlig handläggning SOU 2013:17
732
14.9.3 Enskilda anspråk ska anmälas under förundersökningen
Enligt 22 kap. 2 § RB ska en målsägande som vill att ett enskilt anspråk tas upp tillsammans med åtalet lämna uppgift om anspråket och de omständigheter som det grundas på till undersökningsledaren eller åklagaren. I avsnitt 14.5 har vi lämnat förslag som bl.a. syftar att till att tydliggöra polisens ansvar för att sådana uppgifter kommer in och dokumenteras under förundersökningen. Det är nödvändigt för att åklagarna ska kunna ge ett fullgott stöd åt målsäganden när målsäganden begär att åklagaren ska föra talan. Att uppgifter om anspråket dokumenteras under förundersökningen är dock viktigt även i de fall målsäganden inte begär att åklagaren ska föra talan. För att klargöra att målsäganden alltid ska anmäla sitt anspråk innan åtalet väcks bör det regleras särskilt i en ny bestämmelse, 22 kap. 2 a § RB. Det bör också uttryckligen framgå att den bevisning som åberopas ska anges. Dessutom bör bestämmelsen i 22 kap. 2 § RB justeras språkligt så att det uttryckligen framgår att en målsägande som vill väcka talan om enskilt anspråk ska anmäla det till undersökningsledaren eller åklagaren – även om målsäganden inte begär att åklagaren för talan.
I de fall ett målsägandebiträde har förordnats under förundersökningen är det naturligt att biträdet anmäler enskilda anspråk som målsäganden vill framställa i anledning av åtalet tillsammans med eventuell bevisning. Även i de fallen bör det normalt ske redan under förundersökningen.
I normalfallet bör enskilda anspråk som målsäganden vill framställa i anledning av åtalet ha anmälts och dokumenterats under förundersökningen. När åklagaren väcker åtal ska denne i regel kunna antingen föra målsägandens talan eller lämna uppgift om ett anspråk som anmälts av målsäganden själv, eller av ett målsägandebiträde.
Det kommer dock sannolikt att uppstå situationer när målsäganden inte lämnat tillräckligt preciserade uppgifter under förundersökningen. Det kan då vara nödvändigt att uppmana målsäganden att anmäla sitt anspråk i närmare anslutning till åtalet. Det kan t.ex. röra sig om fall då målsäganden angett att han eller hon yrkar ersättning för sveda och värk eller inkomstförlust och målsäganden reserverat sig för ytterligare skada som inträffar i tiden fram till dess att åtalet väcks. Det kan också röra sig om situationer då målsäganden, trots att polis och åklagare har gjort
SOU 2013:17 Enskilda anspråk – ett bättre stöd och en mer ändamålsenlig handläggning
733
vad som kan krävas, inte har kommit in med ett tillräckligt preciserat anspråk.
Ett alternativ skulle kunna vara att åklagaren i dessa situationer, på det sätt som sker i dag, väcker åtal och underrättar målsäganden om detta och att denne kan väcka talan genom att ge in anspråket direkt till tingsrätten. Åklagaren skulle också kunna ange en viss tidsfrist när ett anspråk senast ska ges in till rätten. Enligt vår mening är det dock mer ändamålsenligt att åklagaren uppmanar målsäganden att anmäla sitt anspråk till åklagaren inom viss tid innan åtalet väcks. Ett sådant föreläggande kan ses som ett led i en tidig och ändamålsenlig förberedelse av det kommande brottmålet. Genom att målsäganden får besked om en tidpunkt när anspråket senast bör framställas kan dagens problem med sent inkomna enskilda anspråk motverkas. Målsäganden kan i föreläggandet upplysas om att rätten kan komma att besluta att en talan om enskilt anspråk som framställs efter att åtalet väcks ska avskiljas och handläggas som ett tvistemål. När uppgifterna kommit in till åklagaren kan denne överväga om det är möjligt att föra målsägandens talan. Annars kan åklagaren för målsägandens räkning ge in anspråket till rätten när åtalet väcks.
I avsnitt 6.4.1 redogör vi för ett förslag som ger målsäganden eller ett målsägandebiträde en möjlighet att få insyn i förundersökningen efter slutdelgivningen med den misstänkte. Syftet med det förslaget är att underlätta för målsäganden eller dennes biträde att framställa väl förberedda enskilda anspråk i samband med att åtalet väcks. Det kan ha betydelse i de situationer då det kan vara svårt att ange ett preciserat anspråk tidigt under förundersökningen.
Det ska poängteras att det inte innebär att åklagaren i alla ärenden ska ta kontakt med målsäganden för att höra om denne vill framställa ett enskilt anspråk. Om målsäganden under förundersökningen har uppgett att han eller hon inte vill framställa ett enskilt anspråk behövs inget föreläggande. Ett föreläggande är bara aktuellt i de fall då målsäganden uppgett att denne vill framställa ett enskilt anspråk utan att tillräckliga uppgifter om anspråket lämnats under förundersökningen. Normalt bör uppgifter om de enskilda anspråk som målsäganden vill framställa redan ha dokumenterats av polisen. Om polisen har brustit i sitt ansvar när det gäller detta är det naturliga att komplettera förundersökningen. En bestämmelse som reglerar i vilka fall ett föreläggande ska skickas till målsäganden bör lämpligen tas in i FUK. Det bör finnas ett uttryckligt
Enskilda anspråk – ett bättre stöd och en mer ändamålsenlig handläggning SOU 2013:17
734
undantag om att så inte behöver ske om nödvändiga uppgifter redan lämnats eller om det skulle vara förenat med betydande svårigheter.
Det sagda bör gälla även i de fall ett målsägandebiträde förordnats för målsäganden och denne inte tidigare har lämnat besked om målsägandens talan. I så fall är det naturligt att föreläggandet i första hand skickas till målsägandebiträdet.
14.9.4 Följden av att enskilda anspråk inte anmäls i tid
Vi har särskilt övervägt vad som bör bli följden av att en målsägande inte anmäler sitt anspråk under förundersökningen eller inom den tid som åklagaren angett i ett särskilt föreläggande till målsäganden. I sådana fall kommer det enskilda anspråket inte kunna väckas samtidigt med åtalet. En given utgångspunkt är att det måste stå målsäganden fritt att väcka talan om ett enskilt anspråk även efter att åtalet väckts. Frågan är om talan ska handläggas inom ramen för ett pågående brottmål eller ska avskiljas för att handläggas som ett tvistemål. Ett annat alternativ är att målsäganden måste väcka talan enligt tvistemålsreglerna.
Ofta är en gemensam handläggning till fördel för målsäganden och det som är mest rationellt ur processekonomisk synvinkel. Om talan om enskilt anspråk väcks efter åtalet är dock skälen för att åtalet och det enskilda anspråket ska handläggas gemensamt mindre starka. Det finns en risk för att avgörandet av åtalet fördröjs pga. ett sent inkommet enskilt anspråk. Vi föreslår därför att det införs en särskild bestämmelse som gäller avskiljande av ett enskilt anspråk som väckts efter åtalet.
Bestämmelsen bör utformas så att det framgår att huvudregeln är att talan ska avskiljas, men att det inte ska ske om det står klart att en fortsatt gemensam handläggning kan ske utan olägenheter eller det annars finns särskilda skäl. Rätten får på det sättet möjlighet att säkerställa att ansvarsfrågan handläggs på det mest ändamålsenliga sättet. Genom att målsäganden kan informeras om att huvudregeln är att det enskilda anspråket ska anmälas i sådan tid att det kan väckas tillsammans med åtalet får målsäganden också ett klart incitament att göra det.
Ett alternativ till det skulle kunna vara att ett enskilt anspråk som väcks efter åtalet inte ska handläggas gemensamt med detta om det skulle medföra olägenheter. Det skulle innebära att det
SOU 2013:17 Enskilda anspråk – ett bättre stöd och en mer ändamålsenlig handläggning
735
krävs mindre för att särskilja ett enskilt anspråk som väcks efter åtalet jämfört med vad som gäller i dag (väsentliga olägenheter, se 22 kap. 5 § RB). Det finns dock nackdelar med en sådan reglering. Det kan vara svårt för målsäganden att förutse om rätten kommer att bedöma att en gemensam handläggning medför olägenheter. För att tillämpningen av regleringen i största möjliga utsträckning ska bli enhetlig och förutsebar bör huvudregeln i stället vara att enskilda anspråk som väcks efter åtalet inte ska handläggas gemensamt med åtalet.
Det finns förstås inte anledning att avskilja det enskilda anspråket i fler fall än nödvändigt. Om åtalet ska avgöras vid en huvudförhandling bör en gemensam handläggning ofta vara till fördel för målsäganden och också det som är mest processekonomiskt. Men om talan väcks i nära anslutning till att huvudförhandlingen ska hållas kan olägenheter uppstå. Så kan vara fallet om det leder till att målet inte kan avgöras i den tilltalades utevaro p.g.a. att han eller hon inte hunnit delges det enskilda anspråket eller att den tilltalade inte får skäligt rådrum att ta ställning till anspråket. Att ett mål hade kunnat avgöras i det särskilda förfarandet eftersom den tilltalade erkänt och godtagit de yrkanden som framställts i åtalet är typexempel på en situation då det innebär olägenheter att behandla en talan om enskilt anspråk gemensamt med åtalet. Att det i ett sådant läge ska behöva hållas en huvudförhandling eller att en särskild skriftväxling skulle behöva ske i anledning av ett sent inkommet enskilt anspråk innebär regelmässigt att handläggningen av åtalet och övriga yrkanden som framställts tidigare drar ut på tiden.
Följden av att rätten bedömer att det enskilda anspråket inte ska handläggas gemensamt med åtalet bör vara att rätten beslutar att talan ska avskiljas och handläggas som ett tvistemål (jfr 22 kap. 5 § RB). Det ska alltså inte krävas att målsäganden väcker talan genom att ansöka om stämning enligt tvistemålsreglerna. Att målsäganden alltid skulle behöva betala ansökningsavgift och inkomma med en stämningsansökan som uppfyller kraven i 42 kap. RB skulle på ett onödigt sätt försvåra för enskilda målsägande att inleda en process om de begränsade belopp som det ofta är fråga om.
Om ett enskilt anspråk avskilts enligt 22 kap. 5 § RB kvarstår målsägandebiträdets uppdrag, om målet inte därefter handläggs som ett förenklat tvistemål enligt 1 kap. 3 d § RB. Motsvarande bör gälla om ett sent väckt enskilt anspråk avskiljs. Om ett målsägandebiträde utan sakligt skäl kommer in med ett anspråk efter
Enskilda anspråk – ett bättre stöd och en mer ändamålsenlig handläggning SOU 2013:17
736
att åtalet väckts bör det dock ofta finnas skäl att beakta det när rätten tar ställning till målsägandebiträdets kostnadsanspråk.
14.9.5 Den allmänna bestämmelsen om att talan om enskilt anspråk får tas upp i samband med brottmålet
Nuvarande ordning
Den grundläggande bestämmelsen om förening av ett tvistemål och ett brottmål i samma rättegång finns i 22 kap. 1 § RB. Enligt den bestämmelsen får talan mot den misstänkte eller annan om enskilt anspråk i anledning av brott föras i samband med åtal för brottet. Bestämmelsen är fakultativ. Rätten förutsätts, även om det inte anges uttryckligen, göra en bedömning av om en gemensam handläggning är lämplig (se Fitger m.fl., Rättegångsbalken, kommentaren till 22 kap. 1 §). Om anspråket inte tas upp i samband med åtalet ska talan föras i den för tvistemål stadgade ordningen. I sådana fall fattar rätten ett beslut om det. Det innebär att målsäganden eller den som övertagit målsägandens anspråk måste väcka talan genom att ansöka om stämning enligt 42 kap. 1 § RB. Om rätten tagit upp talan om det enskilda anspråket till gemensam handläggning kan rätten senare besluta att talan ska handläggas som ett särskilt mål om en gemensam handläggning skulle medföra väsentliga olägenheter (se 22 kap. 5 § RB). I sådana fall är det dock bara den fortsatta handläggningen som ska ske enligt tvistemålsreglerna. Rätten kan inte avvisa talan på grunden att det behövs en stämningsansökan enligt 42 kap. RB.
Rätten anses enligt de nuvarande bestämmelserna inte kunna motsätta sig att i brottmålsrättegången ta upp en talan om enskilt anspråk som förs av åklagaren i samband med åtalet (se Fitger m.fl.,
Rättegångsbalken, kommentaren till 22 kap. 1 §). Däremot kan
rätten när som helst, enligt 22 kap. 5 § RB, avskilja även en talan som förs av åklagaren.
När det gäller en talan om enskilt anspråk mot den tilltalade som förs av målsäganden själv har bestämmelsen i 45 kap. 5 § RB betydelse. Enligt denna bestämmelse får, sedan åtal väckts, talan om enskilt anspråk på grund av brott väckas mot den tilltalade utan stämning om rätten med hänsyn till utredningen och övriga omständigheter finner det lämpligt. Bestämmelsen handlar alltså egentligen om formerna för talans väckande och utgör ett undantag
SOU 2013:17 Enskilda anspråk – ett bättre stöd och en mer ändamålsenlig handläggning
737
till bestämmelsen i 13 kap. 4 § RB att en tvistemålstalan ska väckas genom stämning. I doktrinen har det dock framförts att rätten vid lämplighetsbedömningen bör ta hänsyn till om talan bör kumuleras med brottmålet (se Nordh, Enskilt anspråk, Praktisk process III, s. 41). Om domstolen gör bedömningen att anspråkets art och omfattning medför att det omedelbart måste särskiljas enligt 22 kap. 5 § RB saknas det, med detta synsätt, anledning att talan ska få väckas formlöst.
Vår bedömning
I praktiken leder frågan om ett enskilt anspråk inledningsvis ska tas upp i brottmålet sällan till några särskilda överväganden. Oavsett om åklagaren för talan eller om målsäganden gör det själv tas talan vanligtvis upp i brottmålet utan något särskilt beslut. Om det under rättegången visar sig att det enskilda anspråket bör handläggas för sig särskiljs det. I undantagsfall, t.ex. då det är fråga om komplicerade och utredningskrävande skadeståndsanspråk, kan det dock finnas skäl som gör att talan redan från början ska handläggas som ett tvistemål, vilket innefattar att talan ska väckas genom en stämningsansökan som uppfyller kraven i 42 kap. 2 § RB.
Vi har övervägt om det finns anledning att förtydliga bestämmelsen i 22 kap. 1 § RB som gäller frågan om ett enskilt anspråk inledningsvis ska tas upp i brottmålet. För det skulle kunna tala att vi föreslår att enskilda anspråk ska kunna väckas samtidigt med åtalet även om åklagaren inte för talan. Ett alternativ skulle kunna vara att i bestämmelsen ange att ett enskilt anspråk inte ska handläggas gemensamt med brottmålet om det med hänsyn till utredningen, den förberedelse som krävs eller andra särskilda omständigheter skulle medföra väsentliga olägenheter.
Vi ser dock inget egentligt behov av en sådan reglering. Bestämmelsen i 22 kap. 1 § RB, som gällt sedan rättegångsbalken trädde i kraft, medger att rätten redan när talan väcks gör en bedömning av om det är lämpligt att ta upp det enskilda anspråket i brottmålet. I de allra flesta fall bör det dock vara mest ändamålsenligt att ta upp anspråket i brottmålet och sedan avskilja det om det visar sig att det finns skäl för det. Bedömningen av vilka olägenheter som en gemensam handläggning medför beror på förhållandena i det enskilda målet. Att ställa högre krav på att en sådan bedömning ska
Enskilda anspråk – ett bättre stöd och en mer ändamålsenlig handläggning SOU 2013:17
738
göras redan när talan väcks skulle enligt vår mening inte förenkla hanteringen av enskilda anspråk.
För brottmål som gäller allmänt åtal föreslår vi att institutet stämning ska avskaffas. När det gäller tvistemål ska dock huvudregeln fortfarande vara att talan ska väckas genom ansökan om stämning. Bestämmelsen i 45 kap. 5 § andra stycket RB ska därför kvarstå oförändrad. Den bestämmelsen reglerar alltså, liksom övriga inledande bestämmelser i 45 kap. RB, formerna för att väcka talan, medan frågan om gemensam handläggning uteslutande bör regleras i 22 kap. RB.
14.10 Handläggningen av enskilda anspråk enligt våra förslag
Vi har i de föregående avsnitten redogjort för ett flertal förslag som gäller hanteringen och handläggningen av enskilda anspråk under förundersökning och efterföljande rättegång. Förslagen syftar till att förbättra det stöd målsäganden ska få av polis och åklagare och att göra handläggningen av enskilda anspråk mer ändamålsenlig. En grundläggande tanke bakom våra förslag är att enskilda anspråk som målsäganden vill framställa i så stor utsträckning som möjligt bör förberedas och utredas under förundersökningen och delges den tilltalade tillsammans med åtalet. Det är till fördel både för målsäganden och för brottmålsprocessens effektivitet och kvalitet. Ett förslag med samma syfte är att förbättra målsägandens eller målsägandebiträdets möjlighet att få insyn i sådant som har kommit fram under förundersökningen som har betydelse för målsägandens talan om enskilt anspråk, se avsnitt 6.4.1.
I detta avsnitt redogör vi samlat för vad våra förslag innebär för handläggningen av enskilda anspråk hos polis, åklagare och domstol. Vi lämnar även en del synpunkter på hur den praktiska handläggningen bör gå till.
14.10.1 Polisens förberedande åtgärder
Polisens roll är avgörande för att målsäganden ska få det stöd som krävs för att enskilda anspråk ska kunna förberedas på ett tillräckligt sätt under förundersökningen.
SOU 2013:17 Enskilda anspråk – ett bättre stöd och en mer ändamålsenlig handläggning
739
Till en början handlar det om att målsäganden faktiskt får den information som polisen är skyldig att lämna enligt förundersökningskungörelsen. Förutom detta bör polisen vidta åtgärder som underlättar för målsäganden att lämna de uppgifter och det underlag som krävs.
Det är naturligt att målsäganden i många fall inte kan precisera sitt anspråk direkt vid ett förhör och utan hjälp. Vissa uppgifter bör målsäganden kunna uppge redan vid förhöret om denne får viss grundläggande information. Det kan gälla information om t.ex. vad han eller hon kan begära ersättning för, vad som är vanliga ersättningsnivåer för kränkning för vissa brott och standardbelopp för sveda och värk under en viss tid. Målsäganden bör också informeras om att det är viktigt att lägga fram bevisning, t.ex. kvitton för kostnader och intyg för eventuell sjukskrivning. Denna typ av grundläggande information finns på blanketten ”Förfrågan om skadeståndsanspråk” som Brottsoffermyndigheten tagit fram för polisens räkning. På Brottsoffermyndighetens hemsida finns ytterligare information lätt tillgänglig.5 En del av den informationen bör polispersonalen kunna lämna till målsäganden då denne hörs. Om målsäganden behöver ytterligare information bör polispersonalen informera denne om var han eller hon kan vända sig.
För att polisen ska kunna underlätta för målsäganden att precisera sitt anspråk är det viktigt att det finns informativa blanketter som är enkla att fylla i och att dessa faktiskt används. Om målsäganden behöver tid för att överväga och komplettera sina anspråk, t.ex. för att ge in kvitton eller sjukskrivningsintyg bör förhörsledaren uppmana målsäganden att komma in med sitt anspråk och underlagen för det vid en viss tidpunkt. Tidpunkten kan bestämmas utifrån vad som planeras ske i förundersökningen efter målsägandeförhöret. Om målsäganden inte har kommit in med en komplettering vid den tidpunkten bör polisen påminna honom eller henne.
Anspråket bör lämpligen dokumenteras genom att målsäganden får ange det i en blankett som tas in i förundersökningen och som kan skickas till rätten och den tilltalade om åklagaren inte för talan. Det förutsätter att nödvändiga uppgifter om anspråket och eventuell bevisning anges av målsäganden. Det bör finnas en uttrycklig förklaring om att målsäganden vill väcka det anmälda
5 Se t.ex.: http://www.brottsoffermyndigheten.se/ersattning/skadestand/vad-ska-jag-begarai-skadestand.
Enskilda anspråk – ett bättre stöd och en mer ändamålsenlig handläggning SOU 2013:17
740
anspråket i en kommande rättegång. Den kan också lämpligen vara utformad så att målsäganden på ett enkelt sätt kan ange om han eller hon vill att åklagaren för talan. På samma sätt bör målsäganden kunna ange att han eller hon annars vill föra det anmälda anspråket på egen hand genom att åklagaren ger in detta till rätten för målsägandens räkning.
I bild 14.1 sammanfattas de grundläggande förberedande åtgärder som, enligt vårt synsätt, bör vidtas av polisen i alla ärenden där det kan vara aktuellt för målsäganden att framställa ett enskilt anspråk. I de fall ett målsägandebiträde förordnats bör målsägandebiträdet anmäla målsägandens anspråk under förundersökningen.
Bild 14.1
14.10.2 Åklagarens handläggning
En åklagare som är förundersökningsledare kan ge särskilda direktiv som gäller utredningen av enskilda anspråk. Åklagaren är dock oavsett om förundersökningen är åklagar- eller polisledd beroende av att polisen vidtar de grundläggande förberedande åtgärder som vi behandlat i föregående avsnitt. I de flesta fall bör de vara tillräckliga även i en åklagarledd förundersökning.
Målsägandeförhör
• Skriftlig och muntlig information
• Finns skadeståndsanspråk?
• Hjälp av åklagaren att föra talan?
• Behov av annat stöd eller ytterligare information?
• Kvitton, intyg eller annan bevisning?
• Nationell blankett ur verksamhetsstöd för att redovisa enskilda anspråk
• Behövs ytterligare tid för att ange nödvändiga uppgifter?
• Ange anspråken och eventuell bevisning
Nödvändiga uppgifter:
• Anspråket dokumenteras i förundersökningen
Ytterligare tid behövs:
• Bestämma tidpunkt då målsäganden ska anmäla anspråket
• Följa upp att anspråket kommer in
• Påminnelse vid behov
Dokumentationen i förundersökningen bör innehålla:
• Bestämt yrkande
•
Redovisning av hur yrkandet fördelar sig på delposter
• Ev. ytterligare information om skadorna och hur de uppkommit
•
Ev. kvitton, intyg och annan bevisning
• Begär målsäganden att åklagaren för talan?
•
Vill målsäganden annars att väcka talan genom att åklagaren lämnar uppgift om anspråket?
Polisens förberedande åtgärder
SOU 2013:17 Enskilda anspråk – ett bättre stöd och en mer ändamålsenlig handläggning
741
När det gäller enskilda anspråk har åklagaren, redan i dag, inför åtalsbeslutet att ta ställning till om uppgifterna om eventuella enskilda anspråk i förundersökningen är tillräckliga och om åklagaren ska föra målsägandens talan. Vad som är nytt med våra förslag är framförallt att åklagaren får i uppgift att förmedla enskilda anspråk som åklagaren inte för genom att lämna uppgift om dessa till rätten och förelägga den tilltalade att svara på dem.
Talan om enskilt anspråk väcks samtidigt med åtalet
Enligt vårt förslag ska talan om enskilt anspråk kunna väckas samtidigt med åtalet på två sätt. Det illustreras i bild 14.2 och bild 14.3. Målsägandens anspråk har anmälts och dokumenterats i förundersökningen. Om åklagaren för talan väcker denne, på samma sätt som i dag, talan om enskilt anspråk samtidigt med åtalet. Om åklagaren inte för talan ger åklagaren in åtalet till rätten och lämnar uppgift om det enskilda anspråk som målsäganden anmält. Målsägandens talan anses väckt när uppgift om anspråket kom in till rätten. Oavsett om åklagaren för talan eller inte förelägger åklagaren den tilltalade att svara på åtalet och anspråket till rätten.
Bild 14.2 Åklagaren för talan
Förundersökning
Åtalsbeslut och
förberedelse hos
åklagaren
Åtal väcks
Förundersökning
Åtalsbeslut hos
åklagaren
Åtal väcks
Målsäganden anmäler enskilt anspråk
Åklagaren ger in åtalet och väcker talan om enskilt anspråk vid rätten
Åklagaren beslutar att föra målsägandens anmälda anspråk
Åklagaren förelägger den tilltalade att svara på åtalet och det enskilda anspråket till rätten
Enskilda anspråk – ett bättre stöd och en mer ändamålsenlig handläggning SOU 2013:17
742
Bild 14.3 Åklagaren för inte talan
Nödvändiga uppgifter om enskilt anspråk saknas i förundersökningen
Vi lägger ett tydligare ansvar på åklagaren att vidta åtgärder för att uppgifter om enskilda anspråk ska kompletteras i de fall målsäganden har uppgett att denne vill framställa ett enskilt anspråk i samband med åtalet utan att de uppgifter som är nödvändiga för att det ska kunna ske har dokumenterats. Ett grundläggande krav är att det finns ett bestämt yrkande.
Åklagaren kan välja att besluta att förundersökningen ska kompletteras eller förelägga målsäganden att anmäla anspråket till åklagaren. Inget hindrar förstås att åklagaren tar en mer formlös kontakt med målsäganden. Vilka hänsyn åklagaren normalt bör ta i en sådan situation bör, som vi pekat på i avsnitt 14.6, lämpligen belysas i nationella riktlinjer som tas fram av Åklagarmyndigheten. Allmänt sett bör dock, som vi ser det, det naturliga vara att komplettera förundersökningen om bristerna beror på att polisen inte har gjort vad som krävs för att få in nödvändiga uppgifter.
Förundersökning
Åtalsbeslut och
förberedelse hos
åklagaren
Åtal väcks
Förundersökning
Åtalsbeslut hos
åklagaren
Åtal väcks
Målsäganden anmäler enskilt anspråk
Åklagaren ger in åtalet och lämnar uppgift om enskilt anspråk som anmälts
Åklagaren för inte målsägandens anmälda anspråk/ målsägandebiträde har förordnats
Åklagaren förelägger den tilltalade att svara på åtalet och det enskilda anspråket till rätten
Åklagaren underrättar målsäganden om beslutet att inte föra talan om enskilt anspråk (om inte målsägandebiträde förordnats)
SOU 2013:17 Enskilda anspråk – ett bättre stöd och en mer ändamålsenlig handläggning
743
I de fall då det är aktuellt att skicka ett föreläggande till målsäganden bör det kunna ske genom att ett standardiserat föreläggande, som enkelt kan tas fram ur Åklagarmyndighetens verksamhetsstöd, skickas till målsäganden på den adress denne uppgett. När ett föreläggande behövs kan tiden för när målsäganden ska komma in med uppgifterna lämpligen samordnas med tiden för ett yttrande från Kriminalvården. Någon särskild fördröjning av åtalsbeslutet uppkommer då inte till följd av föreläggandet till målsäganden.
När de kompletterande uppgifterna har kommit in, antingen efter en komplettering av förundersökningen eller direkt från målsäganden, kan åklagaren ta ställning till om denne ska föra målsägandens talan. Skulle åklagaren göra bedömningen att denne inte kan föra målsägandens talan ska åklagaren lämna uppgift om anspråket när åtalet väcks och, som huvudregel, förelägga den tilltalade att svara på anspråket till rätten. I undantagsfall kan åklagaren avstå från att förelägga den tilltalade att svara på anspråket. Däremot bör åklagaren inte göra någon prövning av om anspråket är för bristfälligt för att ges in till rätten. Den fortsatta beredning som kan krävas får ske i rätten på samma sätt som om anspråket getts in direkt dit av målsäganden.
Bild 14.4 Nödvändiga uppgifter saknas – komplettering av förundersökningen
Förundersökning
Åtalsbeslut hos
åklagaren
Uppgift om att målsäganden vill föra talan om enskilt anspråk, men nödvändiga uppgifter om anspråket dokumenteras inte under förundersökningen
Åklagaren beslutar att komplettera förundersökningen för att Polisen ska inhämta nödvändiga uppgifter om målsägandens enskilda anspråk
Förundersökning
Åtalsbeslut hos
åklagaren
Åtal väcks
Enskilda anspråk – ett bättre stöd och en mer ändamålsenlig handläggning SOU 2013:17
744
Bild 14.5 Nödvändiga uppgifter saknas – föreläggande till målsäganden
Målsäganden har inte anmält ett enskilt anspråk innan åtalet väcks
Våra förslag innebär ingen skillnad för åklagarens handläggning jämfört med i dag i de fall då det framgår av förundersökningen att något enskilt anspråk inte bör vara aktuellt eller målsäganden uppgett att han eller hon inte vill föra talan i samband med åtalet. Åklagaren kan då väcka åtal och, på samma sätt som gäller i dag, underrätta målsäganden om det enligt 13 d § FUK. Detsamma gäller i de fall då målsäganden inte anmält ett anspråk inom den tid som angetts i ett föreläggande från åklagaren.
Efter åtalet kan talan om enskilt anspråk mot den tilltalade väckas skriftligt eller muntligt vid rätten utan stämning (se 45 kap. 5 § andra stycket och 45 kap. 6 § RB). Vad som är nytt med våra förslag är att en talan om enskilt anspråk bara ska handläggas gemensamt med åtalet om rätten bedömer att det står klart att det kan ske utan olägenheter eller det annars finns särskilda skäl för det.
Förundersökning
Åtalsbeslut och
förberedelse hos
åklagaren
Åtal väcks
Målsäganden vill föra talan om enskilt anspråk, men lämnar inte nödvändiga uppgifter om anspråket
Åklagaren anser inte att det finns skäl att komplettera förundersökningen
Åklagaren förelägger målsäganden/ målsägandebiträdet att anmäla sitt enskilda anspråk till åklagaren
Åklagaren ger in åtalet och väcker talan om enskilt anspråk eller lämnar uppgift om målsägandens enskilda anspråk till rätten
Åklagaren förelägger den tilltalade att svara på åtalet och målsägandens enskilda anspråket till rätten
SOU 2013:17 Enskilda anspråk – ett bättre stöd och en mer ändamålsenlig handläggning
745
Bild 14.6 Målsäganden väcker talan efter åtalet
14.10.3 Tingsrättens handläggning
För tingsrätternas del innebär våra förslag när det gäller handläggningen av enskilda anspråk framförallt den skillnaden att talan i ökad utsträckning kommer att väckas samtidigt med åtalet. Tingsrätterna ska inte heller förelägga den tilltalade att svara på åklagarens åtal och de enskilda anspråk som väcks samtidigt med detta. Det ska åklagaren göra samtidigt som åtalet och övriga handlingar ges in till rätten. Om det inte är nödvändigt att kalla till en huvudförhandling omedelbart ska tingsrätten i normalfallet avvakta den tilltalades svar och därefter besluta om den fortsatta handläggningen av målet. Det gäller framförallt att ta ställning till om målet kan avgöras i det särskilda förfarandet eller om huvudförhandling ska hållas. Det kan också krävas ytterligare förberedelseåtgärder.
En förutsättning för att målet ska kunna avgöras i det särskilda förfarandet är att den tilltalade erkänt gärningen och förklarat att han eller hon inte har några invändningar mot de yrkanden som framställts i samband med åtalet. Det gäller även enskilda anspråk. Om den tilltalade motsätter sig ett enskilt anspråk ska alltså målet som regel sättas ut till huvudförhandling även om gärningen er-
Förundersökning
Åtalsbeslut
Åtal väcks
Ev. uppgift från målsäganden om att denne vill föra talan om enskilt anspråk utan nödvändiga uppgifter om anspråket
Målsäganden har inte anmält enskilt anspråk
Ev. föreläggande till målsäganden att anmäla sitt enskilda anspråk till åklagaren – ej svar
Åklagaren ger in åtalet till rätten
Åklagaren förelägger den tilltalade att svara på åtalet till rätten
Rättegång
Målsäganden väcker talan om enskilt anspråk efter åtalet
Det enskilda anspråket ska avskiljas om det inte står klart att en fortsatt gemensam handläggning kan ske utan olägenheter eller det annars finns
särskilda skäl
Enskilda anspråk – ett bättre stöd och en mer ändamålsenlig handläggning SOU 2013:17
746
känns. Att ansvarsfrågan inte kan avgöras direkt kan endast i speciella fall utgöra en sådan väsentlig olägenhet som gör att talan om det enskilda anspråket får avskiljas och handläggas som ett särskilt mål i ordningen för tvistemål.
Om talan om enskilt anspråk väcks efter åtalet ska anspråket som huvudregel avskiljas för att handläggas som ett tvistemål. Talan ska handläggas gemensamt med åtalet om det står klart att det kan ske utan olägenheter eller det annars finns särskilda skäl för det. För att göra den bedömningen bör det i de flesta fall krävas att rätten avvaktar den tilltalades svar på åtalet för att se om huvudförhandling krävs för att avgöra brottmålet. Ett exempel på när en gemensam handläggning ofta innebär olägenheter är att målet hade kunnat avgöras i det särskilda förfarandet eftersom den tilltalade erkänt och godtagit de yrkanden som framställdes samtidigt med åtalet. Bedömningen av om det inte kan anses innebära olägenheter att avgörandet av ansvarsfrågan fördröjs genom att en huvudförhandling måste hållas får dock givetvis göras från fall till fall.
14.11 Skadeståndsansvar för vårdnadshavare
Förslag: I 3 kap. 11 § skadeståndslagen bör det införas en
bestämmelse som anger att vad som är föreskrivet i rättegångsbalken om hur en talan mot den tilltalade får väckas även gäller en talan mot den unges vårdnadshavare enligt 3 kap. 5 § skadeståndslagen. Vidare bör det där anges att vad som är föreskrivet i rättegångsbalken om delgivning av den tilltalade och föreläggande till den tilltalade att svara på åtalet och enskilda anspråk som framställs i samband med detta i stället gäller vårdnadshavaren när en talan förs enligt 3 kap. 5 § skadeståndslagen. Regleringen ska bara gälla när anspråket framställs i samband med åtalet eller under ett pågående brottmål.
I 45 kap. 15 § RB bör det föras in en bestämmelse som klargör att även en annan svarande än den tilltalade ska kallas till huvudförhandlingen i ett brottmål och att denne ska erinras om att en talan om enskilt anspråk kan komma att avgöras i hans eller hennes utevaro.
SOU 2013:17 Enskilda anspråk – ett bättre stöd och en mer ändamålsenlig handläggning
747
14.11.1 Inledning
Den 1 september 2010 infördes ett skärpt skadeståndsansvar för vårdnadshavare (3 kap. 5 § skadeståndslagen). Enligt reglerna är en vårdnadshavare skyldig att ersätta sak- och personskada, samt skada genom kränkning, som ett barn vållar genom brott. Förälderns ansvar är strikt och följer helt den unges skadeståndsansvar. Vårdnadshavarens skadeståndsansvar är dock begränsat till en femtedel av prisbasbeloppet för varje skadehändelse. Det finns även vissa begränsade möjligheter att jämka förälderns skadeståndsansvar (”uppenbart oskäligt”). Avsikten är enligt förarbetena att tvistiga skadeståndsanspråk mot en vårdnadshavare ska prövas inom ramen för brottmålet mot den unge. I samband med lagändringen ålades åklagarna att föra målsägandens talan om enskilt anspråk även mot vårdnadshavare (3 kap. 11 § skadeståndslagen).
Enligt 22 kap. 1 § RB får en talan mot den misstänkte eller
annan om enskilt anspråk i anledning av brott föras i samband med
åtal för brottet. När en talan om enskilt anspråk behandlas i samband med ett åtal för brottet, gäller i allmänhet reglerna om rättegången i brottmål, dvs. främst 45 – 48 och 51 kap. Dessa regler har som utgångspunkt att parterna i målet är åklagaren, målsäganden och den tilltalade. Som framgår av lagtexten tillåter emellertid reglerna i 22 kap. en förening av mål också när talan förs mot annan än den tilltalade, t.ex. enligt reglerna i skadeståndslagen om vårdnadshavares skadeståndsansvar eller arbetsgivares principalansvar. I dessa situationer saknas det uttryckliga lagregler om vad som ska gälla vid kallelser, utevarohandläggning m.m.
I viss utsträckning saknas det uttryckliga regler även beträffande handläggningen av ett skadeståndsanspråk riktat mot den tilltalade. T.ex. anses att förutsättningarna för utevarohandläggning av ett enskilt anspråk, ska bedömas genom en analog tillämpning av reglerna i 46 kap. 15 a § RB, dvs. målet ska enligt nu gällande bestämmelser kunna utredas tillfredsställande. I andra fall finns emellertid en uttrycklig lagreglering. Som exempel kan nämnas att enligt 45 kap. 5 § andra stycket RB får åklagaren eller målsäganden, sedan åtal väckts, utan stämning mot den tilltalade väcka talan om enskilt anspråk på grund av brottet, om rätten med hänsyn till utredningen och andra omständigheter finner det lämpligt.
I förarbetena till det skärpta skadeståndsansvaret för vårdnadshavare (prop. 2009/10:142) angavs att sedvanliga processrättsliga bestämmelser och principer skulle tillämpas. Detta angavs gälla bl.a.
Enskilda anspråk – ett bättre stöd och en mer ändamålsenlig handläggning SOU 2013:17
748
sanktioner vid parts utevaro (bl.a. 9 kap. 7 § och 46 kap. RB), föremålet för rättens prövning (17 kap. 3 § RB), ansvaret för rättegångskostnader (18 och 31 kap. RB) och krav på prövningstillstånd för att hovrätten ska pröva målet (49 kap. 12 § RB). Några lagändringar ansågs därför inte påkallade.
Enligt förarbetena ska lagstiftningen utvärderas när den varit i varit i kraft en tid. En sådan utvärdering bör, enligt regeringen, bl.a. avse hur principalansvaret har påverkat straffprocessen för unga lagöverträdare (a. prop. s. 40).
14.11.2 Behovet av åtgärder
Vid de diskussionsmöten som vi hållit med domare, åklagare och brottmålsadvokater har frågor som rör den nya lagstiftningen om vårdnadshavares skadeståndsansvar kommit upp vid ett flertal tillfällen. Det har rört sig om såväl principiella synpunkter på lagstiftningen, som frågor som gäller praktiska problem vid tillämpningen av denna.
De ungdomsmål där skadeståndsanspråk mot vårdnadshavare förekommer är regelmässigt sådana som ska handläggas inom samma tidsfrister som när den tilltalade är häktad. Det gör att det kan vara svårt att hinna delge vårdnadshavaren stämning beträffande enskilda anspråk. Det råder också osäkerhet i vad mån det enskilda anspråket som riktar sig mot vårdnadshavaren kan avgöras om denne inte kommer till huvudförhandlingen. En synpunkt som förts fram är att de vårdnadshavare som engagerar sig i den unges sak och kommer till förhandlingen hamnar i ett sämre läge än den som inte låter sig delges eller uteblir från förhandlingen. Det har även påpekats att det i de flesta fall inte krävs prövningstillstånd för att en ansvars- och skadeståndstalan mot den unge ska prövas i hovrätten, medan motsvarande skadeståndstalan mot en förälder kräver prövningstillstånd.
Mot bakgrund av våra övriga förslag finns det anledning för oss att i avvaktan på den förutskickade utvärderingen av lagstiftningen föreslå förtydligande förändringar som rör två områden som har särskilt stor praktisk betydelse: hur en talan om skadeståndsansvar mot en vårdnadshavare kan väckas och utevarohandläggning. Vårt förslag om att det bör införas ett system med generellt prövningstillstånd i brottmål innebär att det inte finns anledning att
SOU 2013:17 Enskilda anspråk – ett bättre stöd och en mer ändamålsenlig handläggning
749
föreslå någon särskild reglering om vad som bör gälla för prövningstillstånd beträffande enskilda anspråk mot vårdnadshavare.
14.11.3 En skadeståndstalan mot en vårdnadshavare ska kunna väckas på samma sätt som talan mot den unge
När den som är misstänkt eller tilltalad för brott är under 18 år har den unges vårdnadshavare en särskild ställning under förundersökning och rättegång. Bestämmelser som rör vårdnadshavarens medverkan i förfarandet finns i LUL. Enligt 5 § LUL gäller när den unge skäligen är misstänkt för brott att vårdnadshavaren omedelbart ska underrättas samt kallas till förhör som hålls med den unge, om detta inte är till men för utredningen eller det annars finns särskilda skäl mot det. I förarbetena till lagstiftningen om vårdnadshavares skadeståndsansvar framhölls att den som leder förhöret har möjlighet att i samband med detta ta upp frågan om eventuella enskilda anspråk som kan komma att framställas (prop. 2009/10:142 s. 49). När åtal väcks ska tingsrätten som huvudregel underrätta vårdnadshavaren om det och om tidpunkten för förhandlingen. Om fängelse kan följa på brottet ska vårdnadshavaren höras om särskilda skäl inte talar emot det.
Regleringen utgår alltså från att rättsväsendets myndigheter ska informera vårdnadshavarna om en pågående förundersökning och en kommande rättegång mot den unge. Vårdnadshavarna förutsätts vara delaktiga i förfarandet. På motsvarande sätt är det rimligt att en vårdnadshavare tidigt får information om eventuella skadeståndskrav som framställs mot honom eller henne och vad som gäller för hanteringen av dessa.
En förälders skadeståndsansvar enligt 3 kap. 5 § skadeståndslagen är, som vi pekat på inledningsvis, strikt och följer helt av den unges skadeståndsansvar i anledning av brottet. De särskilda frågor som kan uppkomma i anledning av talan mot vårdnadshavaren är om det finns skäl att jämka förälderns skadeståndsansvar. Utrymmet för jämkning är dock begränsat.
Våra allmänna utgångspunkter om att det så tidigt som möjligt bör klargöras vilka yrkanden som framställs i ett brottmål och hur den tilltalade ställer sig till dessa gäller i lika hög grad skadeståndskrav mot den tilltalades vårdnadshavare. Eftersom målen ska handläggas skyndsamt är det särskilt viktigt att vårdnadshavaren så enkelt och tidigt som möjligt kan få del av talan som riktas mot
Enskilda anspråk – ett bättre stöd och en mer ändamålsenlig handläggning SOU 2013:17
750
honom eller henne. Det finns ingen anledning till varför en förälder bör få del av en talan om skadeståndsansvar vid en senare tidpunkt eller på annat sätt än vad som gäller för talan mot den unge.
Enligt vår mening talar alltså både principiella och praktiska skäl för att det är ändamålsenligt att en talan om skadeståndsansvar mot den tilltalades vårdnadshavare ska kunna väckas på samma sätt som talan mot den tilltalade. Vad som gäller för delgivning av den tilltalade och föreläggande att svara bör gälla även för vårdnadshavaren.
14.11.4 Utformningen av bestämmelser om hur talan får väckas m.m.
I avsnitt 14.9 redogör vi för våra överväganden och förslag om hur talan om enskilt anspråk ska kunna väckas. Vi föreslår att en målsägande som vill föra talan om enskilt anspråk ska anmäla anspråket under förundersökningen eller till åklagaren innan åtal väcks. Det ska gälla även om målsäganden inte begär att åklagaren för talan, t.ex. i de fall då ett målsägandebiträde förordnats (se författningsförslag 22 kap. 2 a § RB). Talan ska kunna väckas i samband med åtalet antingen genom att åklagaren för talan eller genom att åklagaren lämnar uppgift om ett enskilt anspråk som anmälts (se författningsförslag 45 kap. 4 a § RB).
De förslag vi lämnat om hur en talan om enskilt anspråk ska kunna väckas samtidigt med åtalet gäller oberoende av om talan riktar sig mot den tilltalade eller annan. Några särskilda justeringar behöver inte göras för att de föreslagna bestämmelserna även ska omfatta enskilda anspråk mot vårdnadshavare enligt 3 kap. 5 § skadeståndslagen.
Vi föreslår att åklagaren i samband med att åtalet väcks ska skicka ett exemplar av åtalet till den tilltalade tillsammans med enskilda anspråk som åklagaren för eller som anmälts till åklagaren (se författningsförslag 45 kap. 9 § RB). Åklagaren ska förelägga den tilltalade att svara på åtalet och enskilda anspråk till rätten (se författningsförslag 45 kap. 10 § RB). Den tilltalade ska kunna delges genom förenklad delgivning om han eller hon vid ett personligt sammanträffande har informerats om att delgivningssättet kan komma att användas av åklagaren eller i tingsrätten. Informationen ska ha lämnats av en polisman, åklagare eller vissa andra särskilt angivna tjänstemän (se författningsförslag 33 kap. 6 § RB).
SOU 2013:17 Enskilda anspråk – ett bättre stöd och en mer ändamålsenlig handläggning
751
För att den tilltalades vårdnadshavare ska kunna få del av enskilda anspråk som målsäganden framställer mot denne på samma sätt som den tilltalade måste det klargöras att samma regler som gäller för den tilltalade även ska gälla för vårdnadshavaren. När målsäganden framställt ett enskilt anspråk mot vårdnadshavaren ska åklagaren skicka ett exemplar av anspråket till denne samtidigt som åtalet och övriga yrkanden skickas till den tilltalade. Åklagaren ska uppmana vårdnadshavaren att svara till rätten. Vårdnadshavaren ska kunna delges med förenklad delgivning om han eller hon har fått information om att detta delgivningssätt kan komma att användas. Sådan information kan lämnas till vårdnadshavaren i samband med att denne närvarar vid ett förhör enligt 5 § LUL.
Enligt 45 kap. 5 § andra stycket RB får, som vi pekat på inledningsvis, åklagaren eller målsäganden under rättegången väcka talan om enskilt anspråk mot den tilltalade utan att stämning behöver utfärdas. Vi föreslår ingen ändring av denna bestämmelse som utgör ett undantag från bestämmelsen i 13 kap. 4 § första stycket RB. Det innebär att rätten enligt dagens bestämmelser måste utfärda stämning mot vårdnadshavaren om målsäganden vill väcka talan mot denne efter att åtalet väckts, t.ex. vid huvudförhandlingen. Med hänsyn till den särskilda ställning i brottmålsprocessen som en vårdnadshavare till en ung tilltalad har är det, enligt vår uppfattning, lämpligt att även en skadeståndstalan mot vårdnadshavaren ska kunna väckas formlöst efter åtalet. En sådan ordning förenklar också hanteringen av denna typ av skadeståndsanspråk i brottmålsprocessen.
Det ska poängteras att det av våra förslag om vad som ska gälla för gemensam handläggning av enskilda anspråk och åtalet följer att ett enskilt anspråk som väckts efter åtalet som huvudregel inte ska handläggas inom ramen för brottmålet. Ett enskilt anspråk som väckts efter åtalet ska bara tas upp till gemensam handläggning med åtalet om det står klart att det kan ske utan olägenheter eller det annars finns särskilda skäl för det. Om anspråket inte tas upp till gemensam handläggning ska det i regel handläggas som ett tvistemål (se författningsförslag 22 kap. 5 § andra stycket RB). Om vårdnadshavaren kan få del av anspråket innan eller vid huvudförhandlingen bör det sällan innebära några olägenheter att handlägga det gemensamt med brottmålet. Men om vårdnadshavaren inte kan delges anspråket före eller vid huvudförhandlingen bör det inte hindra att brottmålet avgörs. Målsäganden ska under förundersökningen informeras om att huvudregeln är att enskilda anspråk
Enskilda anspråk – ett bättre stöd och en mer ändamålsenlig handläggning SOU 2013:17
752
som framställs efter åtalet inte kommer att behandlas tillsammans med brottmålet. På det sättet får målsäganden ett starkt incitament att även anmäla skadeståndsanspråk mot en vårdnadshavare redan innan åtalet väcks. Problemet med att denna typ av anspråk kommer in i ett sent skede i processen bör därför minska.
Vi har övervägt hur man rent lagtekniskt bör reglera att nämnda bestämmelser ska gälla på samma sätt när en målsägande framställer ett skadeståndsanspråk mot en vårdnadshavare, som när talan riktas mot den tilltalade. Ett alternativ är att ange detta uttryckligen i de enskilda bestämmelserna i rättegångsbalken. Bestämmelserna i balken skulle dock bli mer svåröverskådliga om en situation som endast är aktuell i ett begränsat antal mål regleras särskilt i dessa. Ett bättre alternativ är enligt vår mening att det införs en allmän bestämmelse i 3 kap. skadeståndslagen.
I 3 kap. 11 § skadeståndslagen finns redan, som nämnts, en processuell reglering som rör åklagarens skyldighet att föra talan enligt 3 kap. 5 § skadeståndslagen. Vi föreslår att förstnämnda bestämmelse kompletteras så att det av den framgår att vad som är föreskrivet i rättegångsbalken om hur en talan mot den tilltalade får väckas även gäller en talan mot den unges vårdnadshavare enligt 3 kap. 5 § skadeståndslagen. Vidare ska det anges att vad som är föreskrivet i RB om delgivning av den tilltalade och föreläggande att svara på åtalet och enskilda anspråk som framställs i samband med detta i stället gäller vårdnadshavaren när en talan förs enligt 3 kap. 5 § skadeståndslagen.
14.11.5 Utevarohandläggning Det är inte motiverat att i detta sammanhang föreslå en generell bestämmelse om utevarohandläggning av enskilda anspråk
När en talan om enskilt anspråk i anledning av brott behandlas i samband med ett åtal för brottet gäller i allmänhet reglerna om rättegång i brottmål, dvs. vid tingsrättsprocessen i ett mål om allmänt åtal reglerna i 45 – 46 kap. RB (med de särskilda undantag för målsägandeanspråk som anges i kapitlen). Frågan om vilka regler som gäller i olika situationer är dock komplicerad.6 Rättegångs-
6 Se om detta bl.a. Ekelöf, Rättegång, andra häftet, 8 uppl. s. 187 f, Fitger m.fl., Rättegångs-
balken, kommentaren till 22 kap. 1 § och 22 kap. 5 §, och Nordh, Praktisk process III, Enskilt anspråk.
SOU 2013:17 Enskilda anspråk – ett bättre stöd och en mer ändamålsenlig handläggning
753
utredningen (SOU 1982:25–26) lämnade ett flertal förslag om uttryckliga bestämmelser om vad som skulle gälla när en talan om enskilt anspråk handläggs gemensamt med åtalet. Förslagen ledde inte till lagstiftning.
Någon uttrycklig reglering om vad som gäller om någon part uteblir från förhandlingen finns inte. I tvistemål hanteras det med tredskodomsinstitutet. De bestämmelserna är inte tillämpliga när ett enskilt anspråk handläggs i ett brottmål. I motiven till rättegångsbalken angavs att den omständighet att målsäganden eller annan som för talan om enskilt anspråk uteblir inte hindrar att talan prövas i sak (NJA II 1943 s. 297). Om den tilltalade uteblir gäller enligt motiven bestämmelserna i 45 – 46 kap. RB (se numera främst 46 kap. 15 § och 46 kap. 15 a §). För att det enskilda anspråket ska kunna avgöras förutsätts att den tilltalade fått del av det och att saken kan utredas tillfredsställande (se 46 kap. 15 a §). I praktiken innebär dock begränsningen som finns för utevarohandläggning av ansvarsfrågan att möjligheten att avgöra ett enskilt anspråk i den tilltalades utevaro är beroende av vilken påföljd som kan antas dömas ut.
Som vi pekat på inledningsvis finns det inte någon bestämmelse som anger att annan svarande än den tilltalade ska kallas till huvudförhandlingen. Det gäller trots att regleringen i balken utgår från att talan om enskilt anspråk som riktar sig mot annan än den tilltalade kan handläggas gemensamt med åtalet. Enligt motiven (NJA II 1943 s. 297) och 1949 års kommentar (s. 276) kan den allmänna rätten till vitesföreläggande i 9 kap. 7 § RB utnyttjas för kallelser till förhandling.
När en talan om enskilt anspråk riktar sig mot annan än en den tilltalade och denne uteblir från huvudförhandlingen får, på motsvarande sätt som gäller när den tilltalade uteblir, frågan om utevarohandläggning är möjlig avgöras genom en analog tillämpning av bestämmelsen i 46 kap. 15 a § RB.
Mot bakgrund av våra överväganden om vikten av att parternas ståndpunkter klargörs så tidigt som möjligt har vi föreslagit förändringar om hur talan om enskilt anspråk får väckas. Det finns visserligen skäl som talar för att det även borde införas en uttrycklig och generell reglering av vad som gäller vid utevarohandläggning av enskilda anspråk. Eftersom det i balken på ett flertal punkter saknas uttryckliga bestämmelser som gäller handläggningen av enskilda anspråk framstår det dock som mindre lämpligt att endast föreslå en bestämmelse som rör utevarohandläggningen. Sedan
Enskilda anspråk – ett bättre stöd och en mer ändamålsenlig handläggning SOU 2013:17
754
rättegångsbalkens tillkomst har det ansetts att bestämmelserna som rör utrymmet att avgöra ansvarsfrågan i utevaro ska tillämpas även beträffande talan om enskilt anspråk. Att göra en allmän översyn av rättegångsbalkens bestämmelser om enskilda anspråk i brottmålsrättegången kräver mer ingående överväganden än vi har möjlighet att göra med hänsyn till den tid som står till vårt förfogande. När talan om enskilt anspråk har väckts och handläggs tillsammans med åtalet bör därför bestämmelserna i 45 kap. och 46 kap. RB även fortsättningsvis tillämpas beträffande talan om enskilt anspråk. Däremot bedömer vi att det är viktigt att det införs en uttrycklig bestämmelse som förtydligar vad som gäller när en annan svarande än en tilltalad ska kallas till en huvudförhandling.
Ett förtydligande om vad som gäller vid kallelse av annan svarande än en tilltalad
Som vi redogjort för i avsnitt 11.6 föreslår vi att bestämmelsen i 46 kap. 15 a § RB ändras. Vi föreslår att den grundläggande förutsättningen för om målet ska kunna avgöras i den tilltalades utevaro ska vara att särskilda skäl inte talar emot det (se författningsförslag 46 kap. 15 a §). Denna bestämmelse ska på samma sätt som gäller i dag tillämpas analogt när det gäller möjligheten att i utevaro avgöra ett enskilt anspråk mot den tilltalade eller annan. De begränsningar för utevarohandläggning av ansvarsfrågan som ställs upp utifrån hur ingripande påföljd som kan komma att dömas ut saknar betydelse för om en talan om enskilt anspråk kan avgöras i utevaro.
När den tilltalades vårdnadshavare fått del av ett skadeståndsanspråk enligt 3 kap. 5 § skadeståndslagen bör det endast i sällsynta undantagsfall finnas skäl som talar emot att anspråket avgörs i vårdnadshavarens utevaro. Vårdnadshavarens skadeståndsansvar beror av den tilltalades ansvar och någon ytterligare prövning ska normalt inte ske. Utrymmet för att jämka vårdnadshavarens skadeståndsansvar är som sagt mycket begränsat. Det avgörande bör alltså i de allra flesta fall vara att ansvarstalan mot den unge kan avgöras.
En av våra grundläggande utgångspunkter är att den som är part i ett brottmål tidigt ska få information om vad han eller hon kan riskera i en process. Det är ett grundläggande rättssäkerhetskrav att en part inte bör riskera utevarohandläggning utan att ha informe-
SOU 2013:17 Enskilda anspråk – ett bättre stöd och en mer ändamålsenlig handläggning
755
rats om denna möjlighet i förväg. Denna grundsyn ligger även bakom regeln i 45 kap. 15 § andra stycket RB om att den tilltalade ska erinras i kallelsen om att målet kan avgöras i dennes utevaro. Motsvarande regel bör gälla även för annan motpart än den tilltalade. Trots det finns det i dag ingen uttrycklig regel som anger att så ska ske. Behovet av en sådan bestämmelse har tidigare varit begränsat. Fram till att bestämmelserna om vårdnadshavares principalansvar infördes förekom det i praktiken knappast att enskilda anspråk framställdes mot andra svarande än den tilltalade. Saken har nu kommit i ett annat läge. Bestämmelsen i 45 kap. 15 § RB bör därför kompletteras så att det uttryckligen framgår att även en annan svarande än en tilltalad ska kallas till huvudförhandlingen i ett brottmål och erinras om att målet kan komma att avgöras i hans eller hennes utevaro.
757
15 Stödperson
15.1 Nuvarande ordning
Enligt 20 kap. 15 § RB får en målsägande som hörs med anledning av åklagarens talan åtföljas av lämplig person som personligt stöd (stödperson) under rättegången. En stödperson som är känd av rätten ska om möjligt underrättas om rättegången. Stödperson får anlitas i alla slags brottmål då målsäganden ska höras vid domstolen. Stödpersonen ska enligt rättens bedömning vara lämplig. Några andra särskilda kvalifikationskrav finns inte. Det är målsäganden själv som bestämmer om han eller hon ska åtföljas av en stödperson. Stödpersonen kan t.ex. vara en kontaktperson enligt socialtjänstlagen, en kurator eller en representant för en ideell organisation som en brottsofferjour eller kvinnojour. Det kan också vara en närstående till målsäganden. En stödperson har inte rätt till ersättning av allmänna medel för sin inställelse. Om den som kallats att inställa sig till domstol behöver vårdare eller annan för att kunna inställa sig kan den personen dock enligt 8 § förordningen (1982:805) om ersättning av allmänna medel till vittnen m.m. få ersättning enligt samma grunder som gäller för den som kallats. I Fitgers kommentar till bestämmelsen om stödperson finns en hänvisning till den bestämmelsen.1
Bestämmelserna om stödperson infördes i samband med ändringar om sexualbrotten i brottsbalken 1984 (NJA II 1984 s. 167). Den ändrades därefter vid några tillfällen och fick sin nuvarande lydelse år 1994 (prop. 1993/94:143). I samband med 1994 års lagändring infördes också bestämmelsen i 23 kap. 10 § femte stycket RB om att stödperson har rätt att närvara vid förhör med målsäganden under förundersökningen, om det inte är till men för utredningen.
1 Fitger m.fl., Rättegångsbalken, kommentaren till 20 kap. 15 §.
Stödperson SOU 2013:17
758
Stödpersonens uppgift är att vara ett personligt stöd åt målsäganden. I förarbetena anges att stödpersonen normalt bör anvisas en plats bredvid målsäganden i rättssalen och att ordföranden bör kunna tillåta ett lågmält samtal mellan målsäganden och stödpersonen så länge inte rättegången störs. Som exempel på aktiva åtgärder som stödpersonen kan göra under rättegången anges att denne kan begära en paus i förhandlingen och undantagsvis fästa rättens uppmärksamhet på att någon fråga är särskilt påfrestande för målsäganden (prop. 1983/84:105 s. 63). Till skillnad från ett juridiskt biträde kan stödpersonen däremot inte vidta någon rättegångshandling, som t.ex. att ställa frågor till målsäganden eller den tilltalade. Stödpersonen är inte heller behörig att ta ställning till om en fråga till målsäganden är av betydelse för bedömningen i målet eller inte (Fitger m.fl., a.a., kommentaren till 20 kap. 15 §).
15.2 Tidigare överväganden
När det gäller bakgrunden till bestämmelserna om stödperson och ändringarna av dessa hänvisas till betänkandet Målsägandebiträdet –
ett aktivt stöd i rättsprocessen (SOU 2007:6 s. 359–361).
I betänkandet redogör Utredningen om målsägandebiträde även för tidigare överväganden om tillämpningen av bestämmelserna om stödperson och förhållandet mellan institutet stödperson och målsägandebiträde (SOU 2007:6 s. 368–370). Bland dessa kan nämnas att Brottsofferutredningen föreslog att en särskild stödperson skulle kunna förordnas i mål på vilket fängelse kan följa (SOU 1998:40 avsnitt 4.5.4). Villkoren för det skulle vara att personen var lämplig och att målsäganden hade behov av ett sådant stöd. En förordnad stödperson skulle enligt förslaget få ersättning enligt samma principer som målsäganden. Möjligheten för målsäganden att ta med sig en lämplig person som personligt stöd, utan att denne förordnats, skulle finnas kvar. Syftet med Brottsofferutredningens förslag var att ett målsägandebiträdes uppgifter skulle koncentreras till de rättsliga frågorna i processen. Målsägandens behov av kurativt och personligt stöd borde enligt Brottsofferutredningen i stor utsträckning kunna tillgodoses av en stödperson.
Regeringen förordade i propositionen Stöd till Brottsoffer (prop. 2000/01:79 s. 43 f) att den nuvarande ordningen skulle behållas. Remissinstanserna hade generellt varit positiva till ett utökat
SOU 2013:17 Stödperson
759
användande av stödpersoner. Flera remissinstanser, framförallt domstolar, hade dock varit tveksamma till förslaget eftersom det kunde uppstå gränsdragningsproblem att vid sidan av målsägandebiträde och nuvarande reglering om personligt stöd, föreslå ytterligare ett institut om stöd till målsägande. Även regeringen var tveksam till om målsägandens behov av personligt stöd bäst tillgodosågs av att det infördes ytterligare ett stödinstitut inom ramen för domstolsprocessen. Regeringen ansåg att det personliga och kurativa stöd som ett målsägandebiträde ska ge i de flesta fall torde vara tillräckligt, även om biträdet inte var professionell i den delen av sitt uppdrag. Om en målsägande var i behov av mer kurativt stöd än det målsägandebiträdet kan ge, tillgodosågs det enligt regeringen bäst av målsägandens sociala nätverk och anhöriga. Även insatser från frivilligorganisationer kunde enligt regeringen ha stor betydelse. Regeringen menade också att insatser i samband med domstolsförhandlingen inte torde vara tillräckligt, i de fall målsäganden var i behov av ett mer kvalificerat stöd. I de fallen hade enligt regeringen frivilligorganisationerna en viktig uppgift att fylla, men när det behövs professionella kurativa insatser var det enligt regeringen främst en uppgift för socialtjänsten och hälso- och sjukvården.
Utredningen om målsägandebiträde hade i uppdrag att bl.a. se över målsägandebiträdets roll och arbetsuppgifter i förhållande till stödpersoner. Utredningen genomförde egna undersökningar i form av genomgång av brottmålsakter och enkäter till advokater och åklagare. De förde samtal med ideella organisationer på brottsofferområdet och redogjorde i betänkandet för olika organisationers verksamhet med stödpersoner. Resultatet av utredningens undersökningar tydde på att det var relativt ovanligt att stödpersoner närvarade vid rättegången, även om det var något osäkert i vilken utsträckning domstolarna dokumenterade stödpersoners närvaro. Utredningens slutsats var att en stödperson kunde vara ett gott komplement till ett målsägandebiträde både när ett biträde förordnats och i de fallen så inte skett. Utredningen hade inte stött på några önskemål om förändring eller problem med den nuvarande ordningen. Utredningen föreslog därför inte någon förändring. Sammanfattningsvis betonade utredningen att en brottsutsatt persons önskan och behov av stöd är individuellt och att det såväl under förundersökningen som inför och under huvudförhandlingen kan krävas både ett juridiskt stöd, som kräver ett målsägandebiträde, och det mer medmänskliga stöd som en stödperson
Stödperson SOU 2013:17
760
kan ge. Enligt utredningens uppfattning var en viktig del av målsägandebiträdets roll också att ge ett personligt stöd och det kunde inte skiljas från det övriga stöd som målsägandebiträdet ska ge. För utredningens övriga överväganden i denna fråga hänvisas till avsnitt 13 i betänkandet SOU 2007:6.
15.3 Överväganden och förslag
Bedömning och förslag: Bestämmelserna om stödpersoner bör
inte ändras så att en särskilt förordnad stödperson får i uppdrag att lämna personligt stöd till målsäganden. I stället bör åtgärder vidtas för att alla målsägande i så stor uträckning som möjligt får information om möjligheten att ha med sig en stödperson och hur man kan komma i kontakt med personer vid myndigheter eller organisationer som kan ge stöd och hjälp.
Rikspolisstyrelsen bör få i uppdrag att se till att de åtgärder som vidtagits för att förbättra Polisens arbete med information leder till att de personer som är målsägande får den information om stödpersoner och stödmöjligheter i samhället som Polisen är skyldig att lämna enligt 13 a § FUK.
Domstolsverket och Åklagarmyndigheten bör få i uppdrag att på lämpligt sätt säkerställa att olika personalkategorier vid domstolarna respektive åklagarkamrarna har tillräcklig kunskap om bestämmelserna om stödpersoner. Det bör ske i samråd med Brottsoffermyndigheten. I samband med det bör den information som lämnas i domstolarnas kallelser ses över.
Bestämmelsen i 8 § förordningen (1982:805) om ersättning av allmänna medel till vittnen, m.m. ska kompletteras så att det framgår att en stödperson enligt 20 kap. 15 § RB ska kunna få ersättning för kostnader till följd av sin inställelse, enligt samma grunder som en målsägande, om det finns särskilda skäl för det.
15.3.1 Finns det behov av att förändra bestämmelserna om stödperson?
Vårt övergripande uppdrag är att överväga åtgärder för att skapa ett mer ändamålsenligt brottmålsförfarande där lagföringens kvalitet och effektivitet kan förbättras. Som ett led i det ska vi överväga om
SOU 2013:17 Stödperson
761
målsäganden kan få ett mer effektivt stöd tidigt i processen genom att bestämmelserna om stödperson utvecklas.
Regeringen anger i våra direktiv att det efter införandet av lagen om målsägandebiträde torde vara relativt ovanligt att bestämmelserna om stödperson tillämpas. Det är också, som angetts i föregående avsnitt, vad som framkom i de undersökningar som Utredningen om målsägandebiträde genomförde. I den målundersökning som vi genomfört hade det endast i ett av de undersökta målen noterats att en stödperson närvarat vid huvudförhandlingen. Även om det kan vara så att domstolarna inte dokumenterar alla tillfällen då en stödperson medverkat kan slutsatsen dras att det är relativt ovanligt att en målsägande har med sig en person till rättegången som i formell mening uppfattas som en stödperson.
En orsak till att stödpersoner relativt sällan medverkar vid huvudförhandlingen kan vara att målsägandebiträde förordnas för många av de målsägande som har ett reellt behov av stöd. Att en jurist, som ofta har erfarenhet av att ha företrätt andra personer i liknande situationer, förklarar vad som kommer att hända under förfarandet, besvarar frågor inför rättegången och sitter jämte målsäganden vid huvudförhandlingen kan många gånger vara ett viktigt personligt stöd. Vid vissa typer av brott är de insatser som målsägandebiträdet kan göra under förundersökningen väl så viktiga som det juridiska stödet vid en huvudförhandling. I en rapport från Åklagarmyndighetens Utvecklingscentrum Göteborg2anges att ett tidigt förordnande av målsägandebiträde, eller i förekommande fall särskild företrädare för barn, visat sig vara den viktigaste faktorn för att åtal ska kunna väckas i ärenden som rör vålds- eller sexualbrott i nära relation eller mot barn. Orsaken till det anges vara att biträdet kan stödja målsäganden och delta vid förhör och att det kan vara avgörande för målsägandens fortsatta medverkan.
En av de frågor som tas upp i Brottsförebyggande rådets årligt återkommande nationella trygghetsundersökningar är hur nöjda de målsägande som haft ett målsägandebiträde är med biträdet. Undersökningarna visar att de flesta har mycket eller ganska positiva erfarenheter av målsägandebiträdet. I 2010 och 2011 års undersökningar har andelen målsägande som valt något av dessa svarsalternativ legat kring 70 procent. I undersökningen för 2010 uppgav tio procent av de tillfrågade att deras erfarenhet av biträdet
2 Tvångsmedelsanvändning och beslutsfrister m.m. vid vålds- och sexualbrott i nära relation och
mot barn, Åklagarmyndigheten Utvecklingscentrum Göteborg, rapport februari 2010.
Stödperson SOU 2013:17
762
varit mycket eller ganska negativ. I 2011 års undersökning var det 20 procent av de tillfrågade som valde något av dessa svarsalternativ.3
Utredningen om målsägandebiträde genomförde sju intervjuer med målsägande som fått ett målsägandebiträde förordnat.4 Intervjuerna kan ge en bild av hur målsägande kan se på stödet från målsägandebiträdet. Intervjuerna visar att målsägandens behov av stöd och målsägandebiträdets engagemang och förmåga att ge sådant stöd varierar. En del målsägande uppgav att de kände att målsägandebiträdet var tillgängligt för dem, lyssnade på dem och tog dem på allvar. Andra uppgav att målsägandebiträdet inte tog sig tid att sätta sig in i deras ärende, inte bemötte dem med tillräcklig medmänsklighet och att det märktes att biträdet utförde ett rent rutinarbete.
En annan förklaring till varför stödpersoner förekommer relativt sällan kan vara att de personer som är målsägande inte får tillräcklig information om möjligheten att ha med sig en person som personligt stöd. Det kan också vara så att de målsägande som inte kan eller vill ta med sig en anhörig eller vän inte får tillräcklig information om hur man kan komma i kontakt med en utomstående person som kan ge sådant stöd. Polisen är enligt 13 a § FUK skyldig att lämna information både om bestämmelserna om stödperson och vilka myndigheter eller organisationer som kan lämna stöd och hjälp. Polisen kan bara avstå från att lämna sådan information om det är uppenbart att informationen inte behövs eller om det är förenat med betydande svårighet att lämna den. Det har visat sig att det finns brister i hur Polisen uppfyller denna skyldighet.
Enligt Polisens nationella brottsofferundersökning 20105var det endast fem procent av de tillfrågade brottsoffren som fått information om att de kunde ta med sig en stödperson vid sina kontakter med polisen. Visserligen hade en större andel av de personer som anmält våldsbrott fått sådan information. Men av dessa hade 42 procent uppgett att de velat ha sådan information, men inte fått den. Undersökningen visade också att endast 26 procent av brottsoffren fått information om vilka myndigheter eller organisationer man kunde vända sig till för att få stöd och
3 NTU 2010, Brå rapport 2011:1, s. 91, NTU 2011 Brå rapport 2012:2, s. 90. 4SOU 2007:6, bilaga 7. 5Polisens nationella brottsofferundersökning. En attitydundersökning av hur brottsoffer upplever
sina kontakter med polisen, Rikspolisstyrelsen, rapport 2010:3.
SOU 2013:17 Stödperson
763
hjälp. Även här var andelen högre bland de som anmält våldsbrott, men mer än hälften av dessa uppgav att de saknat sådan information.
Vid de diskussionsmöten som vi haft med advokater, åklagare och domare har ingen av de medverkande uttryckt att det finns behov av att ändra bestämmelserna om stödpersoner (med undantag för möjligheten till ersättning, se nedan).
Vi har som ett led i vårt utredningsarbete träffat företrädare för Brottsoffermyndigheten. En av de frågor vi tog upp med dem var målsägandens personliga stöd och behovet av att förändra bestämmelserna om stödperson. Företrädarna för Brottsoffermyndigheten framhöll att de ansåg att en fördel med de nuvarande bestämmelserna om stödperson är att de ger målsäganden en möjlighet att få personligt stöd av en person som målsäganden väljer själv vid den pressande situation som ett förhör under förundersökningen eller en huvudförhandling kan innebära. De förordade det nuvarande systemet framför ett nytt särskilt institut som skulle innebära att målsäganden skulle få en stödperson som domstolen eller annan förordnade och som skulle ersättas av allmänna medel. De hade också svårt att se att en stödperson skulle kunna ersätta ett målsägandebiträde i de fall det enligt gällande bestämmelser finns skäl att utse ett sådant. Företrädarna för Brottsoffermyndigheten ansåg däremot att det vore önskvärt att det klargjordes vad som ingick i en stödpersons roll och uppgifter. Deras erfarenhet var att domare hade olika attityder till stödpersoner. Ett exempel på det var att de hört att det förekom att vissa domare inte tillät stödpersonen att sitta jämte målsäganden utan i stället hänvisade denne till en plats bland åhörarna.
Ett alternativ till de nuvarande bestämmelserna om stödperson skulle kunna vara att en särskilt utsedd person får i uppdrag att lämna personligt stöd till målsäganden under förundersökning och kommande rättegång. Vår slutsats av vad som framkommit i de tidigare lagstiftningsärendena (se avsnitt 15.2) och vår egen analys av förändringsbehovet är att det inte finns skäl att föreslå en sådan förändring. Vi bedömer att det inte skulle leda till att de personer som utsatts för brott skulle få ett bättre personligt stöd än i dag.
En målsägandes behov av stöd och hjälp varierar, bland annat beroende på vilket brott personen utsatts för, dennes tidigare erfarenheter och vilket stöd målsäganden naturligt kan få av personer i sin närhet. Att ge kvalificerat personligt stöd till personer som utsatts för brott kräver insatser från samhället som
Stödperson SOU 2013:17
764
går längre än vad som kan tillgodoses inom ramen för rättsprocessen. Som regeringen betonade i propositionen Stöd till
Brottsoffer har sjukvården och socialtjänsten ett viktigt ansvar att
fylla i detta arbete.6Även de ideella organisationerna som arbetar med brottsofferstöd och vittnesstöd, som bland annat finansieras genom medel från brottsofferfonden och från kommunerna, fyller en viktig funktion.
Styrkan med bestämmelserna om stödperson är att målsäganden själv kan välja vem som ska ge denne ett medmänskligt stöd i samband med förhör under förundersökningen eller vid huvudförhandlingen. Genom t.ex. den verksamhet som bedrivs av de ideella brottsofferorganisationerna kan målsäganden också få kontakt med en stödperson som hjälper honom eller henne i kontakter med myndigheter och sjukvården samt att vara till hands för enstaka eller upprepade samtal. Att formalisera stödet som målsäganden kan få av en stödperson så att en särskilt utsedd eller förordnad person ger personligt stöd av kurativ karaktär bedömer vi inte skulle leda till en förbättring för dem som utsatts för brott. I stället bör det säkerställas att alla målsägande i så stor utsträckning som möjligt får information om möjligheten att ha med sig en stödperson och hur man kan komma i kontakt med personer vid myndigheter eller organisationer som kan ge stöd och hjälp. Det är också viktigt att domstolarna verkar för att målsägande och vittnen som behöver personligt stöd vid en huvudförhandling får det.
15.3.2 Bättre information och medvetenhet om bestämmelserna
Vår bedömning är att bestämmelserna om stödperson kan fylla en viktig funktion. Reglerna utnyttjas dock inte i tillräcklig omfattning. En stödperson kan framförallt fylla en viktig roll i de situationer då det inte finns anledning att förordna ett målsägandebiträde, men även för att kunna ge de målsägande som har ett målsägandebiträde ett kompletterande medmänskligt stöd när det finns behov av det. Att stödpersoner relativt sällan är närvarande vid rättegången menar vi inte beror på att det inte finns något egentligt behov av ett sådant stöd. Det finns därför anledning att förbättra
6 Frågor som rör socialnämndernas ansvar för arbetet med brottsoffer behandlas utförligt i Socialstyrelsens vägledning Brottsoffer och deras närstående. Socialtjänstens ansvar för att ge
stöd och hjälp, Socialstyrelsen, 2012.
SOU 2013:17 Stödperson
765
informationen om denna möjlighet och att öka medvetenheten om bestämmelserna och dess innebörd.
Inställelsen i domstol är påfrestande för många målsägande. Det är ofta första gången målsäganden träffar den tilltalade sedan den händelse som åtalet rör. För många målsägande är det också första gången som han eller hon deltar vid en rättegång. I rättssalen finns professionella aktörer, som bl.a. ställer frågor till målsäganden. Att målsäganden kan ha en lämplig person med sig som kan ge personligt stöd i denna situation kan underlätta betydligt för målsäganden. För vissa målsägande kan det ha betydelse för deras vilja att inställa sig och medverka vid rättegången, vilket har betydelse för att undvika inställda förhandlingar. Att målsäganden kan få ett personligt stöd från en person som denne känner förtroende för kan också innebära att målsäganden blir mer bekväm i förhandlingssituationen, något som kan ha betydelse för kvaliteten i förhöret. Det är därför viktigt att de personer inom rättsväsendet som kommer i kontakt med målsägande informerar om möjligheten att ha med sig en stödperson och att man i de fall målsäganden har med sig en stödperson verkar för att denne får möjlighet att ge stöd åt målsäganden.
Polisens brottsofferundersökning har, som vi angett i föregående avsnitt, visat att det finns brister i hur väl Polisen uppfyller sin skyldighet att lämna information om bestämmelserna om stödperson och vart målsäganden kan vända sig för att få stöd och hjälp. Numera tas vikten av att Polisen både muntligt och skriftligt lämnar upprepad information till målsäganden om bestämmelserna upp i Polisens handbok om information till brottsoffer.7Rikspolisstyrelsen bör noggrant följa upp så att rekommendationerna får praktiskt genomslag i verksamheten. Det är självklart att de som utsatts för brott ska få den information som de enligt gällande bestämmelser ska få. Det är avgörande för att målsägande som har ett behov av personligt stöd ska kunna använda sig av bestämmelserna. Det är särskilt viktigt för att de målsägande som inte kan få stöd av närstående personer ska kunna komma i kontakt med någon som kan ge målsäganden stöd.
Det är också viktigt att åklagarna och personal vid domstolarna är medvetna om bestämmelserna om stödperson. Att målsäganden kan ha med sig en person som moraliskt stöd när han eller hon kommer till en rättegång är kanske självklart för de flesta. Vid de
7Handbok för information till brottsoffer, Rikspolisstyrelsen, 2012, s. 9–10 och bilaga 1.
Stödperson SOU 2013:17
766
flesta tingsrätter finns också personer som arbetar med vittnesstöd tillgängliga i domstolens lokaler. Men vår erfarenhet är att det inte alltid uppmärksammas att det finns särskilda bestämmelser som reglerar möjligheten för målsäganden att ta med sig en lämplig person som ger personligt stöd under huvudförhandlingen. Erfarenheterna från de företrädare för Brottsoffermyndigheten som vi träffat tyder också på att så är fallet. Det är därför positivt att bestämmelserna om stödperson numera behandlas i Åklagarmyndighetens Handbok om bemötande av brottsoffer.8Men vi bedömer att det krävs ytterligare åtgärder för att institutet stödperson ska uppmärksammas i än högre grad än vad som är fallet i dag.
Att personal vid domstolarna är lyhörda för att målsäganden kan ha behov att ha med sig någon som kan ge personligt stöd är en viktig del av arbetet med att bemöta de personer som kallas till domstolen på ett korrekt och professionellt sätt.
Redan innan det infördes en reglering av att målsäganden har rätt att ha med sig en stödperson till huvudförhandlingen uttalade JO att en målsägande som känner behov av det i regel bör tillåtas att ha en anhörig eller annan vid sin sida under rättegången, även om det saknas uttryckligt lagstöd för det (JO 1973 s. 32). Nu finns det en särskild bestämmelse som uttryckligen anger att målsäganden har rätt ha med sig en stödperson. Enligt vår mening är det självklart att en person som följer med målsäganden för att ge personligt stöd, och som bedöms lämplig, måste kunna få sitta jämte målsäganden under huvudförhandlingen om det inte finns några särskilda hänsyn som talar mot det. Den synen framkommer också, som angetts i avsnitt 15.2, i förarbetena till bestämmelsen om stödpersoner. Av redogörelsen där framgår också att avsikten är att stödpersonen ska tillåtas ha en annan roll än vad en vanlig åhörare har, även om denne inte har någon befogenhet att vidta rättegångshandlingar. För att kunna ge målsäganden ett effektivt personligt stöd är det enligt vår mening också självklart att stödpersonen i regel måste tillåtas närvara även när förhöret med målsäganden och andra delar av förhandlingen som är påfrestande för målsäganden sker bakom stängda dörrar.
Mot bakgrund av det anförda anser vi att Domstolsverket och Åklagarmyndigheten bör få i uppdrag att se till att olika personalkategorier vid domstolarna respektive åklagarkamrarna har till-
8Bemötande av brottsoffer. Handbok, Åklagarmyndigheten, Utvecklingscentrum Göteborg, februari 2012, s. 15.
SOU 2013:17 Stödperson
767
räcklig kunskap om bestämmelserna om stödperson. Det bör ske i samråd med Brottsoffermyndigheten. För domstolarnas del bör det också den information som lämnas till målsägandena i samband med kallelsen ses över.
15.3.3 En stödperson ska i vissa fall ha rätt till ersättning av allmänna medel
Det finns inte någon bestämmelse som anger att en stödperson har rätt till ersättning av allmänna medel för de kostnader som han eller hon kan ha för att följa med målsäganden till ett förhör under förundersökningen eller till en huvudförhandling. En möjlighet till ersättning finns om stödpersonen kan jämställas med en vårdare som behövs för att målsäganden ska kunna inställa sig (8 § förordningen (1982:805) om ersättning av allmänna medel till vittnen, m.m.). En synpunkt som förts fram till oss är att det bör finnas en mer generös möjlighet att ge ersättning till en person som följer med målsäganden för att ge personligt stöd vid inställelsen i domstol. Å andra sidan har det också framförts att det finns en poäng i att den som ger målsäganden ett medmänskligt stöd gör det ideellt utan ersättning.
Vissa typer av stödpersoner följer med målsäganden i tjänsten. Det gäller t.ex. personal vid socialtjänsten eller kuratorer. I sådana fall finns inget behov av ersättning inom ramen för domstolsprocessen. I de fall stödpersonen kommer från någon av de ideella brottsofferorganisationerna ersätts stödpersonen i praktiken oftast av t.ex. brottsofferjourens eller kvinnojourens egen budget. Stödpersonen betalar ibland själv utgifter som uppstår. När stödpersonen får större utgifter inträffar det att han eller hon ersätts av socialnämndens budget (SOU 2007:6 s. 362). När stödpersonen är någon närstående till målsäganden får personen i regel själv stå för de utgifter som inställelsen medför. Det är alltså framförallt för den kategorin av stödpersoner som det skulle kunna finnas ett behov av en möjlighet till ersättning.
Enligt vår uppfattning är det rimligt att en stödperson som följer med målsäganden till en rättegång i vissa fall kan få ersättning för kostnader som uppstår till följd av detta. Ibland kan det vara nödvändigt för att stödpersonen ska kunna ha möjlighet att följa med till rättegången.
Stödperson SOU 2013:17
768
Det finns som sagt enligt gällande rätt en möjlighet att utge ersättning till en stödperson som kan jämställas med en vårdare som målsäganden behöver anlita för att kunna inställa sig. Vi har erfarit att denna bestämmelse ibland används för att tillerkänna en stödperson ersättning när det finns starka skäl för det. Om en stödperson verkligen kan jämställas med en vårdare eller annan som målsäganden måste anlita för att kunna inställa sig kan dock ibland vara tveksamt. För att klargöra att en stödperson som följer med en målsägande i vissa fall ska kunna ersättas för kostnader bör regeln i 8 § förordningen (1982:805) om ersättning av allmänna medel till vittnen, m.m. kompletteras. Det bör ske genom en bestämmelse av innebörd att även en stödperson enligt 20 kap. 15 § RB kan ersättas för kostnader som uppkommit till följd av hans eller hennes närvaro om det finns särskilda skäl för det.
De situationer då en rätt till ersättning bör komma i fråga är när målsäganden har ett starkt behov av stöd vid rättegången och stödpersonen inte kompenseras för kostnader på annat sätt. Framförallt bör det vara fallet vid sådana brott där ett målsägandebiträde kan komma i fråga, men det ändå inte ansetts finnas tillräckliga skäl att förordna ett målsägandebiträde. Ett exempel kan vara förmögenhetsbrott som varit integritetskränkande, t.ex. inbrott i bostad eller liknande.
En förutsättning för att ersättning ska kunna utgå är att den person som följer med målsäganden uppfyller kraven på en stödperson enligt 20 kap. 15 § RB, vilket innebär att rätten bedömer personen som lämplig. Rätten bör därför klargöra om målsäganden har med sig en stödperson redan i förhandlingens inledningsskede. Målsäganden bör lämpligen upplysas om möjligheten att ha med sig en stödperson och vilka regler som gäller för det i samband med kallelsen till förhandlingen.
När det gäller inställelse vid förhör under förundersökningen gör sig enligt vår bedömning inte en möjlighet till ersättning till stödpersoner generellt sett lika starkt gällande som när det gäller medverkan vid rättegången. Även polisförhör under förundersökningen kan vara en ovan och pressande situation för målsäganden, men det sker under andra former än rättegången. I de fall målsäganden behöver ett särskilt stöd under förundersökningen förordnas ofta i praktiken också ett målsägandebiträde.
769
16 Målsägandebiträde
Det ingår inte i vårt uppdrag att göra en översyn av lagen om målsägandebiträde. En sådan översyn gjordes senast av Utredningen om målsägandebiträde. Utredningens betänkande Målsägandebiträdet –
ett aktivt stöd i rättsprocessen (SOU 2007:6) bereds inom
regeringskansliet. Enligt våra direktiv ska vi analysera vilka konsekvenser förändringar vad gäller bistånd och stöd till målsäganden, när det gäller åklagares och stödpersoners roller, skulle få för utformningen av reglerna om målsägandebiträde. Frågor om målsägandens och målsägandebiträdets roll kan dock också uppkomma i anledning av vårt övergripande uppdrag att överväga förändringar som leder till en mer ändamålsenlig brottmålsprocess.
Innan vi går närmare in på våra överväganden i dessa frågor finns det anledning att något redogöra för de gällande bestämmelserna om målsägandebiträden.
16.1 Nuvarande ordning
Lagen om målsägandebiträde infördes 1988 och rätten till målsägandebiträde har därefter successivt utökats. Utredningen om målsägandebiträde har utförligt redogjort för utvecklingen av lagstiftningen (SOU 2007:6, avsnitt 3) och de gällande bestämmelserna (SOU 2007:6 avsnitt 4.7–4.13). Nedan lämnas endast en översiktlig redogörelse för bestämmelserna om förordande om målsägandebiträde och vad som ingår i biträdets uppgifter.
Enligt den första punkten i 1 § lagen (1988:609) om målsägandebiträde ska målsägandebiträde förordnas när förundersökning har inletts i mål om brott enligt 6 kap. brottsbalken, om det inte är uppenbart att målsäganden saknar behov av sådant biträde. Det innebär alltså att det vid sexualbrott råder en presumtion för att målsägandebiträde ska förordnas.
Målsägandebiträde SOU 2013:17
770
Enligt andra punkten i samma bestämmelse kan målsägandebiträde förordnas för brott enligt 3 eller 4 kap. brottsbalken, på vilket fängelse kan följa, om det med hänsyn till målsägandens personliga relation till den misstänkte eller andra omständigheter kan antas att målsäganden har behov av sådant biträde. Detsamma gäller vid brott enligt 8 kap.5 eller 6 §§brottsbalken, dvs. rånbrott. När det gäller de här brotten ska målsägandebiträde alltså inte förordnas regelmässigt. Behovsprövningen ska ske utifrån en helhetsbedömning av målsägandens situation i förhållande till det brott som begåtts. En omständighet som har särskild betydelse är om målsäganden har en personlig relation till den misstänkte. Det är ett typexempel på en situation då målsäganden är i ett utsatt läge under förundersökningen och i rättegången. Andra exempel på omständigheter som kan utgöra en grund för förordnande av målsägandebiträde är målsägandens ålder, fysiska och psykiska tillstånd eller när målsäganden står i en beroendeställning till den misstänkte. Att målsäganden avser att föra talan om enskilt anspråk är inte i sig ett tillräckligt skäl för att förordna ett målsägandebiträde (se bl.a. RH 1990:33 och RH 2000:1).
I tredje punkten i bestämmelsen anges att målsägandebiträde ska förordnas vid annat brott på vilket fängelse kan följa, om det med hänsyn till målsägandens personliga förhållanden och övriga omständigheter kan antas att målsäganden har ett särskilt starkt behov av sådant biträde. Avsikten är att möjligheten att få målsägandebiträde enligt den här punkten ska vara starkt begränsad. Bevisläget och det processuella läget ska enligt förarbetena vara sådant att ingående eller pressande förhör kan förväntas (prop. 1993/94:26 s. 18 f). En personlig relation mellan målsäganden och den misstänkte är inte tillräckligt.
I 3 § lagen om målsägandebiträde beskrivs målsägandebiträdets uppgifter. Målsägandebiträdet ska ta tillvara målsägandens intressen i målet samt lämna stöd och hjälp åt målsäganden. Målsägandebiträdet ska bistå målsäganden med att föra talan om enskilt anspråk, om detta inte görs av åklagaren. Ett målsägandebiträde som har förordnats i ett brottmål har behörighet att biträda målsäganden med att utföra talan om enskilt anspråk också i de fall frågan avskiljs för att handläggas som ett särskilt mål enligt reglerna för tvistemål enligt 22 kap. 5 § RB. Detta gäller dock inte om det avskilda målet handläggs som ett förenklat tvistemål enligt 1 kap. 3 d § RB. Målsägandebiträdets uppdrag kvarstår också om målet överklagas till högre instans endast i fråga om enskilt anspråk.
SOU 2013:17 Målsägandebiträde
771
Målsägandebiträdets behörighet omfattar uppgiften att företräda målsäganden när han eller hon biträder åtalet. I biträdets uppgifter ingår dock inte att bistå målsäganden med att föra ett enskilt åtal och inte heller att överklaga en dom i ansvarsdelen (se rättsfallet NJA 1999 s. 781).
Beträffande målsägandebiträdets uppgifter under förundersökningen framfördes i förarbetena till 1988 års lag om målsägandebiträde att en viktig uppgift för målsägandebiträdet är att förklara hur förundersökningen går till och hålla målsäganden informerad om hur utredningen fortskrider. Biträdet ska även informera målsäganden om andra stödmöjligheter som finns och hjälpa målsäganden med kontakter med andra myndigheter och organ, t.ex. sjukvård, socialtjänst, kvinno- eller brottsofferjour (prop. 1987/88:107 s. 23, SOU 1986:49 s. 99). Vidare betonades att biträdet har rätt att närvara vid alla förhör som hålls med målsäganden under förundersökningen. Biträdet ska enligt departementschefen i första hand bevaka att förhören går rätt till och att inga ovidkommande eller onödigt kränkande frågor ställs, men vid behov har biträdet också rätt att ställa kompletterande frågor. Däremot har biträdet ingen ovillkorlig rätt att närvara och ställa frågor vid förhör under förundersökningen med andra än målsäganden (prop. 1987/88:107 s. 23). I propositionen anges även att det kan vara lämpligt att målsägandebiträdet under förundersökningsskedet tar upp frågor om att väcka skadeståndstalan i anledning av brottet och diskuterar frågor om yrkanden, grunder och bevisning i dessa delar. Det betonas också att biträdet i mån av behov bör hjälpa målsäganden med kontakter med andra myndigheter och organ.
I propositionen till 1988 års lag anförde departementschefen följande angående målsägandebiträdets uppgifter efter att åtal väckts (a. prop. s. 23 f).
Om åtal väcks, är det framför allt i anslutning till huvudförhandlingen i målet som biträdet har sin funktion. Före huvudförhandlingen torde det i allmänhet vara lämpligt att biträdet med målsäganden går igenom vad förhandlingen syftar till, hur den går till och vad som kommer att krävas av målsäganden i samband med förhandlingen. Det är då viktigt att biträdet noga redogör för de rättsliga förutsättningarna i målet, bl. a. vilken typ av frågor som kan förväntas bli ställda till målsäganden och varför dessa måste ställas. Om målsäganden vill det, bör biträdet också ta reda på hur huvudförhandlingen är planerad och till rätten framföra målsägandens önskemål i olika handläggningsfrågor.
Målsägandebiträde SOU 2013:17
772
Vid själva förhandlingen har biträdet givetvis en viktig uppgift i att ge målsäganden ett allmänt personligt stöd. Biträdet skall också bevaka målsägandens intressen i olika handläggningsfrågor och bör för målsägandens räkning kunna begära t.ex. att förhandlingen hålls inom stängda dörrar eller att förhöret med målsäganden skall äga rum i den tilltalades eller någon åhörares frånvaro. När det gäller förhöret med målsäganden skall biträdet bevaka att inga ovidkommande eller onödigt kränkande frågor ställs. Biträdet bör också ha rätt att ställa kompletterande frågor till målsäganden. Vid förhör med andra personer än målsäganden bör biträdet formellt sett ha samma rätt som målsäganden själv att agera och ställa frågor. Det betyder att en uttrycklig rätt att fråga föreligger endast i det fallet att målsäganden för egen talan, alltså biträder åtalet eller för skadeståndstalan.
16.2 Överväganden och förslag
Bedömning: Våra förslag om åklagares och stödpersoners roll i
förhållande till målsäganden innebär inte en sådan förändring av stödet och biståndet till målsäganden att det finns anledning att ändra utformningen av bestämmelserna om när målsägandebiträde ska förordnas.
I avsnitt 14.7 redogör vi för vårt förslag att ett förordnat målsägandebiträde ska ansvara för att föra talan om enskilt anspråk.
Förslag: En bestämmelse införs i lagen om målsägandebiträde
om att ett målsägandebiträdes förordnande upphör efter att tiden för att överklaga en lägre rätts dom har löpt ut. Målsägandebiträde ska kunna förordnas i högre rätt efter begäran från målsäganden eller när det annars finns anledning till det. Vid behovsprövningen ska den högre rätten, förutom vad som gäller enligt den allmänna bestämmelsen i 1 § lagen om målsägandebiträde, särskilt beakta om ett målsägandebiträde behövs med hänsyn till att målsäganden ska höras, vad som ska prövas i fråga om enskilt anspråk eller av något annat särskilt skäl.
SOU 2013:17 Målsägandebiträde
773
16.2.1 Tillämpningen av bestämmelserna om målsägandebiträde
Innan vi redogör för våra överväganden om våra förslag om åklagares och stödpersoners roll bör leda till en förändrad utformning av bestämmelserna om målsägandebiträde finns det anledning att något beröra tillämpningen av bestämmelserna.
Utredningen om målsägandebiträde genomförde, som angetts i föregående avsnitt, en översyn av lagen om målsägandebiträde. Utredningen redogjorde bl.a. för utvärderingar och granskningar av tillämpningen av lagen (se SOU 2007:6, avsnitt 3.10–3.12). Därefter har Brå, på uppdrag av regeringen, studerat hur lagen tillämpas. Studien redovisas i rapporten Målsägandebiträde. En
beskrivning av lagens tillämpning (Rapport 2009:4). Brå konstaterar
i rapporten att kostnaderna för målsägandebiträden ökade med ca 10 procent årligen under de tre år som föregick studien. Brå gjorde bedömningen att kostnaderna kunde förväntas öka i oförminskad takt de närmaste åren. Det antagandet byggde på att det fortfarande finns många målsägande, även i prioriterade grupper som våldtäktsärenden och unga målsägande, som inte känner till eller förstått att de har rätt till ett målsägandebiträde. En annan orsak var det ökade antalet ärenden i domstol som rör brott mot person.
Brå:s bedömning har visat sig stämma. År 2011 var kostnaden för målsägandebiträden 221 miljoner kronor, vilket var en ökning med närmare tio procent jämfört med föregående år.1
En fråga som inställer sig är om de ökade kostnaderna för målsägandebiträde beror på att domstolarna är för generösa i sin tillämpning av bestämmelserna. För att de målsägande som är i behov av det stöd som ett målsägandebiträde kan ge ska kunna få det är det givetvis viktigt att domstolarna, som utser målsägandebiträden, gör en noggrann prövning i det enskilda fallet av om det finns behov av ett målsägandebiträde. Det finns särskild anledning att vara uppmärksam på denna fråga eftersom det i praktiken oftast är beredningsorganisationerna på tingsrätten som fattar beslut i förordnandefrågan.
För att få en indikation på hur prövningen går till har vi särskilt granskat några av de mål som ingick i vår målundersökning. Det rör sig om 26 mål där målsägandebiträde förordnats och huvudbrotten enligt stämningsansökan var misshandel som inte var rubricerad
1 Sveriges Domstolars budgetunderlag, 2013–2015, s 40.
Målsägandebiträde SOU 2013:17
774
som grov respektive våld eller hot mot tjänsteman. Av dessa var det endast i två mål som det var svårt att ur uppgifterna i akten sluta sig till varför ett målsägandebiträde förordnats. I hälften av målen hade målsäganden en nära relation till den tilltalade. Det är givetvis fråga om ett alltför begränsat material för att dra några generella slutsatser. Granskningen indikerar dock att det inte är några större problem med tillämpningen. Med detta sagt är det ändå angeläget att tingsrätterna ser till att den personal som prövar förordnandefrågan har den kompetens och den kunskap om bestämmelserna om målsägandebiträde som krävs. Det bör också ställas krav på att de skäl som talar för att ett målsägandebiträde ska förordnas kommer fram i samband med begäran, t.ex. genom att åklagaren yttrar sig om behovet.
16.2.2 Åklagarens roll i förhållande till målsägandebiträdets
I avsnitt 14 har vi bl.a. redogjort för våra överväganden om åklagarens skyldighet att bistå målsäganden med det enskilda anspråket. Vi föreslår inte att åklagarens skyldighet att föra en målsägandes talan om enskilt anspråk ska utökas jämfört med vad som redan gäller i dag. Däremot föreslår vi åtgärder som syftar till att tydliggöra polis och åklagares redan gällande ansvar, så att målsäganden får det stöd med det enskilda anspråket som är avsett. Dessutom föreslår vi att den inledande handläggningen av enskilda anspråk, oavsett vem som för målsägandens talan, ska ske på ett sådant sätt att den tilltalade ska kunna få del av enskilda anspråk och svara på dem tillsammans med åtalet. Vår bedömning är att våra förslag i denna del kommer att leda till att målsäganden i större utsträckning än i dag kommer att få hjälp av åklagaren med det enskilda anspråket.
I de fall ett målsägandebiträde förordnas föreslår vi att biträdet ska ansvara för att bistå målsäganden med det enskilda anspråket. Det överensstämmer med hur ansvarsfördelningen mellan åklagare och målsägandebiträden i praktiken redan är i dag.
SOU 2013:17 Målsägandebiträde
775
16.2.3 Stödpersonens roll i förhållande till målsägandebiträdets
I avsnitt 15 har vi redogjort för våra överväganden när det gäller stödperson. Vår bedömning är att det inte är motiverat att formalisera hur stödpersoner utses. Vi anser inte heller att den roll som en stödperson har enligt RB ska ändras. Däremot lämnar vi förslag som syftar till att förbättra informationen till målsägande om möjligheten att ha med sig en stödperson och att öka medvetenheten om bestämmelserna och dess innebörd bland personal inom rättsväsendet. För att underlätta för en stödperson att följa med målsäganden till rättegången föreslår vi också att han eller hon, om det finns särskilda skäl för det, ska kunna få ersättning för kostnader till följd av inställelsen på samma sätt som målsäganden.
Stödpersoner förekommer i begränsad omfattning jämfört med målsägandebiträden. Av Brås rapport om tillämpningen av lagen om målsägandebiträde framgår att de flesta som haft målsägandebiträde är nöjda med det stöd de fått, men att det finns flera målsägande som inte är det. En orsak till det kan vara att de egentligen velat ha mer av ett personligt stöd än det rättsliga stöd som är målsägandebiträdets huvuduppgift. För att säkerställa att den enskilde målsäganden ska få det stöd som denne är i behov av bör han eller hon få information om de stödmöjligheter som står till buds. Det gäller både möjligheten till målsägandebiträde och att vid förhör och rättegång ta med sig en stödperson som målsäganden känner förtroende för. Det innefattar också information om vilka myndigheter, organisationer och andra som kan erbjuda stöd och hjälp. Om målsäganden får denna information kan denne överväga vilket stöd som han eller hon vill ha och vem som i sådant fall skulle kunna ge stödet.
Vi har övervägt om det, för att säkerställa att målsäganden får information om reglerna om stödperson, finns anledning att införa en hänvisning till bestämmelserna om stödperson i lagen om målsägandebiträde. Det skulle t.ex. kunna ske genom att en bestämmelse som anger att målsägandebiträde inte ska förordnas om målsägandens behov av stöd kan tillgodoses av en stödperson. Vi har dock kommit fram till att det saknas anledning att införa en sådan bestämmelse. Målsägandens behov av målsägandebiträde prövas enligt bestämmelsen i 1 § lagen om målsägandebiträde och beror på vilket brott det är fråga om och målsägandens situation. Vid bedömningen av om målsäganden har behov av ett måls-
Målsägandebiträde SOU 2013:17
776
ägandebiträde har det givetvis betydelse vilka alternativa stödmöjligheter som finns tillgängliga för målsäganden. Vi bedömer att våra förslag som gäller stödpersoner inte innebär att det finns anledning att förändra bestämmelserna som reglerar när ett biträde ska förordnas eller vad som ska ingå i biträdets uppdrag.
Möjligheten att ta med sig en stödperson till förhör under förundersökningen eller till en rättegång är av naturliga skäl viktigast för de målsägande som inte har ett målsägandebiträde. Målsägandebiträdet kan ses som en mer kvalificerad möjlighet till stöd som även innefattar juridiskt stöd. När ett målsägandebiträde förordnats är det naturligt att biträdet hjälper och stödjer målsäganden vid rättegången. Att skilja biträdets juridiska uppgifter från det personliga stöd som biträdet ger målsäganden när biträdet närvarar vid förhör eller vid rättegången är inte möjligt. Att biträdet är tillgängligt för att svara på frågor om vad som händer under förundersökningen och förbereder målsäganden på en kommande rättegång är också i första hand juridiska uppgifter, som också kan innebära ett viktigt personligt stöd för målsäganden.
När det gäller de målsägande som är i behov av ett kurativt eller personligt stöd som mer handlar om att bearbeta vad målsäganden varit med om än den anspänning som inställelse till förhör eller rättegång medför är dock den hjälp som målsäganden kan få genom kontakt med någon av brottsofferorganisationerna, socialtjänsten eller hälso- och sjukvården viktigare. I målsägandebiträdets uppgifter ingår att vid behov hjälpa målsäganden att få sådana kontakter. Det är därför inte motiverat att skilja ut och begränsa det personliga stödet från målsägandebiträdets övriga uppgifter. Även om ett målsägandebiträde förordnats kan det stöd och den trygghet som en stödperson kan ge vara ett komplement till ett målsägandebiträde.
16.2.4 Målsägandebiträde i hovrätten Hovrättsprocessen efter EMR har påverkat målsägandebiträdets roll
En viktig del av EMR-reformen är att en berättelse som lämnas i bevissyfte i tingsrätt som regel ska dokumenteras genom en ljud- och bildupptagning och att hovrätten som huvudregel ska avstå från att kalla förhörspersonerna på nytt. I stället ska inspelningen
SOU 2013:17 Målsägandebiträde
777
av förhöret från tingsrätten spelas upp. Om det finns en ljud- och bildinspelning av förhöret från tingsrätten ska förnyad bevisupptagning i hovrätten bara ske om det finns skäl att ställa nya frågor (35 kap. 13 § andra stycket RB).
EMR-reformen har inneburit en genomgripande förändring av hovrättsprocessen. Eftersom det som regel inte sker några förnyade förhör kallas ett betydligt mindre antal personer till förhandling i hovrätterna än före reformen. Under första halvåret 2008 registrerades total 5 117 vittnen och 684 målsäganden som skulle höras i brottmålen vid hovrätterna. Under samma period 2009 var antalet vittnen 1 012 och målsägande att höras 83. Under första halvåret 2010 registrerades 583 vittnen och 39 målsägande som skulle höras.2 Även när målsäganden är part är det ovanligt att denne närvarar personligen vid huvudförhandlingen i hovrätten. Eftersom målsäganden oftast inte är närvarande och det som regel inte hålls några förnyade förhör i hovrätten har målsägandebiträdets roll där förändrats.
Hovrätten för Västra Sverige genomförde under våren 2010 en intervjuundersökning där bl.a. målsägandebiträden tillfrågades om hur de såg på sin roll efter EMR-reformen. Några målsägandebiträden uppgav att de kände sig mindre delaktiga i hovrättsprocessen än tidigare, medan andra tyckte att det var angeläget att närvara vid huvudförhandlingen och bevaka sin klients intresse. De flesta av de tillfrågade målsägandebiträdena uppgav att de brukade närvara vid huvudförhandlingen. Någon ansåg dock att det inte alltid var nödvändigt och att denne då hellre arbetade med annat.3
Vid de diskussionsmöten med advokater, åklagare och domare som vi genomfört har flera, framförallt hovrättsdomare, fört fram att det ofta kan ifrågasättas vilken funktion ett målsägandebiträde fyller i hovrättsprocessen efter EMR-reformen. Även advokater har uttryckt förståelse för den synpunkten.
Den förändring av hovrättsprocessen som EMR-reformen har medfört talar enligt vår mening för att det finns skäl att göra en förnyad prövning av behovet av målsägandebiträde efter att handläggningen i tingsrätten avslutats.
2Resursfördelningen efter EMR, Domstolsverkets rapportserie 2010:3. 3Vad tycker hovrättsaktörerna om EMR-reformen? En intervjuundersökning om tillämpningen
av de nya reglerna för processen – En Modernare Rättegång, Hovrätten för Västra Sverige,
mars 2010, s. 37.
Målsägandebiträde SOU 2013:17
778
Behovet av målsägandebiträde bör prövas på nytt i hovrätten
Ett målsägandebiträde ska ta till vara målsägandens intressen i målet och lämna stöd och hjälp till målsäganden. En del i detta, som är speciell för hovrättsprocessen, kan vara att som ombud överklaga tingsrättens dom. Annars framgår såväl av lagen om målsägandebiträde som av förarbetena att den pressande och utsatta situation målsäganden kan uppleva vid målsägandeförhör under förundersökning och rättegång har särskild betydelse för om ett målsägandebiträde ska förordnas. Brott enligt 6 kap. brottsbalken och våldsbrott i nära relation eller mot barn är typexempel på det. Vid förhöret kan biträdet ge målsäganden stöd, bevaka målsägandens rätt när andra ställer frågor och själv ställa frågor.
När målsäganden som regel inte hörs på nytt medför det att en av målsägandebiträdets viktigaste uppgifter inte är aktuell i hovrätten. Biträdet har fullgjort den uppgiften redan i tingsrätten. Detsamma gäller i regel uppgiften att ta till vara målsägandens rätt genom att ställa frågor till den tilltalade och övriga förhörspersoner.
En annan viktig uppgift för målsägandebiträdet kan vara att fungera som ett allmänt stöd till målsäganden under huvudförhandlingen. Eftersom målsäganden i de flesta fall inte närvarar vid huvudförhandlingen i hovrätten är denna uppgift av naturliga skäl av mindre betydelse.
Enligt dagens bestämmelser ingår det i målsägandebiträdets uppgift att även i hovrätten bistå målsäganden när denne biträder åtalet. Däremot är målsägandebiträdet inte behörigt att biträda målsäganden i ansvarsdelen om domen endast överklagas av målsäganden. Skälen för att målsäganden ska få stöd av målsägandebiträdet i ansvarsdelen är alltså, redan med gällande bestämmelser, inte starka. Vi föreslår, som vi utvecklat i avsnitt 6, att målsägandens rätt att biträda åtalet ska avskaffas. I och med det står det klart att det enda rättsliga stöd målsäganden kan ha av ett biträde i hovrätten är det som har anknytning till dennes talan om enskilt anspråk.
Det är inte ovanligt att det enskilda anspråket är vitsordat i hovrätten och att den frågan endast är överklagad till följd av bedömningen i ansvarsdelen. Även om det enskilda anspråket är tvistigt är oftast frågorna mer renodlade och klarlagda än i tingsrätten. När det enskilda anspråket är överklagat till följd av utgången i ansvarsdelen är det åklagarens ansvarstalan i hovrätten som har betydelse
SOU 2013:17 Målsägandebiträde
779
för bedömningen av det enskilda anspråket. Processmaterialet i hovrätten består också normalt av förhören i tingsrätten, där målsägandebiträdet närvarat. Den arbetsinsats målsägandebiträdet kan göra genom att närvara vid huvudförhandlingen i hovrätten bör i sådana fall oftast ha ringa betydelse för att ta till vara målsägandens intressen. Om det enskilda anspråket är tvistigt kan målsäganden i många fall få hjälp av åklagaren att föra talan i hovrätten i stället för ett målsägandebiträde.
Sammanfattningsvis menar vi att EMR-reformen har medfört att den funktion målsägandebiträdet kan fylla vid huvudförhandlingen i hovrätten i de flesta fall kan beskrivas som att biträdet, som ombud, närvarar vid förhandlingen för målsägandens räkning. Biträdet kan i efterhand rapportera till målsäganden vad som hänt och ingripa för att ta till vara målsägandens rätt om något inträffar vid huvudförhandlingen. Det är andra hänsyn än de som legat bakom lagen om målsägandebiträde och vad som har betydelse för om ett målsägandebiträde bör förordnas under förundersökningen eller rättegången i tingsrätt. Det kan ifrågasättas i vilken utsträckning de målsägande som haft ett målsägandebiträde i tingsrätten verkligen har behov av ett sådant stöd i hovrätten.
Det är ingen tvekan om att lagstiftningen om målsägandebiträde har haft och har en stor betydelse både för stödet till målsäganden och för kvaliteten och effektiviteten i det straffrättsliga förfarandet. Samtidigt är det viktigt att rättsväsendets resurser används på ett sådant sätt att de målsägande som är i behov av målsägandebiträde kan få det i de fall och i de situationer då det finns ett verkligt behov av det. Det gäller inte minst mot bakgrund av att kostnaderna för målsägandebiträden kan förväntas öka även under kommande år.4Som Brå pekat på i sin rapport om tillämpningen av lagen förekommer det fortfarande att målsägande inte har ett målsägandebiträde i en så prioriterad ärendetyp som förundersökning angående våldtäkt. Detsamma gäller målsägande som är under 18 år.5
Det är enligt vår mening inte ett effektivt utnyttjande av resurserna att förordnandet om målsägandebiträde kvarstår i hovrätten utan omprövning. Detta gäller trots att hovrättsprocessen är sådan att målsägandens behov av stöd skiljer sig markant från vad som gäller under förundersökningen och rättegången i tingsrätten.
4 Sveriges Domstolars budgetunderlag, 2013–2015, s 42. 5Målsägandebiträde. En beskrivning av lagens tillämpning. Rapport 2009:4 s. 10.
Målsägandebiträde SOU 2013:17
780
En bestämmelse om förnyad prövning av behovet av målsägandebiträde i högre rätt
Vår slutsats är att det bör ske en ny prövning av behovet av målsägandebiträde i hovrätten när det finns skäl för det. Det finns visserligen en bestämmelse om entledigande av målsägandebiträde i 4 § tredje stycket lagen om målsägandebiträde. Enligt denna ska målsägandebiträde entledigas om det är påkallat med hänsyn till förhållandena i målet eller om det annars finns skäl för det. I rättsfallet RH 1990:33 entledigades ett målsägandebiträde i hovrätten med stöd av denna bestämmelse i ett mål angående grov våldtäkt, sedan det stod klart att målsäganden inte skulle höras i hovrätten. Enligt vår bedömning bör det dock införas en särskild reglering om en förnyad prövning av behovet av målsägandebiträde i hovrätten.
Ett alternativ är att hovrätten alltid ska pröva om målsägandebiträdets förordnande ska kvarstå efter att målet överklagats. Ett annat alternativ är att målsägandebiträdets förordnande endast gäller i en instans och att det efter begäran, eller när det annars finns skäl för det, ska ske en prövning av om biträdet ska förordnas på nytt.
Vår bedömning är att det i många fall inte kommer att finnas behov av ett fortsatt biträde i hovrätten. Att hovrätten i alla mål där det finns målsägandebiträde självmant ska pröva om förordnandet ska bestå är därför inte ändamålsenligt. Vi förordar därför att biträdets förordnande ska upphöra efter att tiden för att överklaga tingsrättens dom löpt ut. På det sättet kan målsäganden få hjälp av biträdet att överklaga och i samband med det begära ett förnyat förordnande om det finns behov av det. Om målsäganden inte klagar på domen kan åklagaren bistå målsäganden med att yttra sig över den tilltalades överklagande. Åklagaren kan i samband med ett sådant yttrande, eller ett eget överklagande, ange sin syn på behovet av ett målsägandebiträde i hovrätten. Efter att parternas ståndpunkter och bevisuppgifter är klarlagda kan hovrätten bedöma behovet av målsägandebiträde vid den fortsatta och avslutande handläggningen i hovrätten, inte minst huvudförhandlingen.
Om ett målsägandebiträde förordnats i hovrätten kan det övervägas om förordnandet bör bestå även i Högsta domstolen om målet överklagas dit. Det saknas dock enligt vår mening skäl att ha en särregel för det fallet. Vi förordar i stället att ett förordnande
SOU 2013:17 Målsägandebiträde
781
om målsägandebiträde generellt bör upphöra när tiden för att överklaga en lägre rätts dom har löpt ut.
Vi föreslår därför att det införs en bestämmelse i lagen om målssägandebiträde med innebörd att ett målsägandebiträdes förordnande ska upphöra efter att tiden för att överklaga en lägre rätts dom har löpt ut. Det ska alltså även innefatta tiden för anslutningsöverklagande. Ett målsägandebiträde bör därefter, på samma sätt som gäller i dag, kunna förordnas efter begäran från målsäganden eller när det annars finns anledning till det, t.ex. efter initiativ från åklagaren eller den högre rätten själv. Bestämmelsen bör gälla även i de fall ett biträde inte var förordnat i den lägre rätten.
Bestämmelsen bör vara utformad så att den högre rätten ska göra en förnyad prövning enligt den allmänna bestämmelsen i 1 § lagen om målsägandebiträde. Därutöver bör det framgå av bestämmelsen att den högre rätten vid behovsprövningen särskilt ska beakta om målsäganden ska höras, vad som ska prövas i fråga om enskilt anspråk eller om målsäganden av något annat särskilt skäl kan antas ha behov av ett biträde. På det sättet klargörs att prövningen enligt 1 § ska ske utifrån de behov som målsäganden kan ha i överrättsprocessen.
Om det står klart att målsäganden ska höras på nytt bör det ofta vara ett skäl som talar starkt för att målsäganden behöver ha ett biträde även i den högre rätten. Men vad brottet rör, målsägandens situation – t.ex. relationen till den tilltalade – och vad målsäganden ska höras om har förstås dessutom betydelse enligt den allmänna bestämmelsen i 1 §. Man kan också tänkas sig att biträdet i sådana fall bara behöver närvara vid förhöret med målsäganden. Så kan t.ex. vara fallet i en situation när målsäganden inte för talan.
Målsägandens behov av stöd med talan om enskilt anspråk kan också vara ett skäl som talar för att biträdet bör förordnas på nytt i den högre rätten. Många gånger bör dock målsäganden kunna få ett lika gott stöd genom att åklagaren för talan, oavsett om målsäganden eller den tilltalade klagat. Är det fråga om mer komplicerade skadeståndsfrågor där det krävs argumentation eller mer ingående genomgång av skriftlig bevisning, kan det dock vara mest ändamålsenligt att målsägandebiträdet som utförde talan i den lägre rätten även gör det i den högre rätten.
Det kan finnas andra situationer där förhållandena är sådana att målsäganden har behov av att målsägandebiträdet närvarar vid förhandlingen och bevakar målsägandens rätt. Exempel på detta kan
Målsägandebiträde SOU 2013:17
782
vara när målsäganden inte ska höras, men det ska ske förnyade förhör med andra personer angående frågor som har stor betydelse för målsäganden. Vid vissa typer av sexualbrott kan frågorna i målet vara sådana att det inte är uppenbart att målsäganden saknar behov av ett målsägandebiträde i den högre rätten trots att målsäganden inte ska höras eller frågan om enskilt anspråk inte är sådan att ett biträde behövs. Även vid vissa allvarliga våldsbrott kan frågorna vara sådana att det är rimligt att ett målsägandebiträde även närvarar vid rättegången i den högre rätten. I båda dessa fall är det ofta fråga om betydande skadeståndsbelopp. Även om talan i skadeståndsdelen i och för sig skulle kunna föras av åklagaren kan det vara ett särskilt skäl som talar för att målsägandebiträdet bör närvara och ta tillvara målsägandens intressen.
Enligt 3 § lagen om målsägandebiträde kvarstår målsägandebiträdets uppgift om tingsrättens dom endast överklagas i fråga om enskilt anspråk. Bestämmelsen infördes 1994 samtidigt som målsägandebiträdets behörighet även utsträcktes till de fall då det enskilda anspråket avskiljs för att handläggas som ett särskilt mål enligt reglerna för tvistemål. I den situationen för åklagaren inte talan i hovrätten. Det saknas anledning att inskränka målsägandebiträdets behörighet i de fallen. Bestämmelsen om att målsägandebiträdets förordnande ska upphöra efter att tiden för att klaga på den lägre rättens dom har löpt ut bör alltså inte gälla de mål där tingsrättens dom endast överklagas i fråga om enskilt anspråk. Det saknas också anledning att ändra på den nuvarande ordningen att ett målsägandebiträde inte kan förordnas i högre rätt om målet endast överklagats i fråga om enskilt anspråk.
Genomförande och konsekvenser
785
17 Genomförande
17.1 Ett strukturerat genomförande
Förslag: Vi föreslår att regeringen tillsätter en genomförande-
utredning där en utredare får i uppdrag att utarbeta en plan för hur den föreslagna reformen bäst kan genomföras. I uppdraget bör även ingå att samordna och styra myndigheternas genomförandearbete. Rikspolisstyrelsen, Åklagarmyndigheten, Ekobrottsmyndigheten, Domstolsverket och Kriminalvården bör få i uppdrag att medverka i det förberedande arbetet. I det bör ingå att ta ställning till vilka olika förberedande steg, i form av teknisk anpassning av verksamhetsstöd, överväganden om resurs- och personalfördelning, utbildnings- och informationsinsatser samt framtagande av rutindokument, som krävs och när de senast ska genomföras.
I tidigare avsnitt har vi även i anslutning till våra förslag betonat vikten av vissa åtgärder vidtas, som vi bedömer är nödvändiga för att förändringarna ska kunna genomföras. Vi har även lämnat förslag till åtgärder som syftar till att redan genomförda förändringar kan få bättre genomslag. I detta avsnitt sammanfattar vi vilka dessa åtgärder är.
I vårt uppdrag ingår att särskilt uppmärksamma hur de förändringar vi föreslår kan få genomslag i praktiken. Vi ska även ägna uppmärksamhet åt hur redan genomförda förändringar kan förbättras. Erfarenheterna från tidigare förändringar på det processrättsliga området visar att detta är en viktig fråga. EMR-reformen är, som vi tidigare lyft fram, ett gott exempel på en reform som förbereddes väl och där det visat sig att reformen på det stora hela har fallit mycket väl ut.
Att genomförandet av de förändringar vi föreslår förbereds väl är särskilt betydelsefullt eftersom det i viss mån kommer att innebära förändrade arbetssätt och förutsätta att det tas fram ett väl
Genomförande SOU 2013:17
786
fungerande verksamhetsstöd. Vi lämnar därför i detta avsnitt förslag till hur genomförandet av våra förslag kan förberedas. Det kan tyckas att vi gör detta på ett väl detaljerat sätt. Men tidigare erfarenheter visar att det är nödvändigt att se till detaljerna för att större reformer ska kunna få ett fullt genomslag. För de personer som ska tillämpa bestämmelserna är det bl.a. nödvändigt att ha fått tillräcklig utbildning, att det finns klara arbetsrutiner och ett verksamhetsstöd som underlättar arbetet. För att man på ett enkelt sätt ska kunna få in nödvändiga uppgifter från enskilda, som den tilltalade eller målsäganden, måste det finnas klara och tydliga standarddokument där det framgår vilka specifika uppgifter som efterfrågas.
De delar av våra förslag som särskilt behöver uppmärksammas vid det förberedande arbetet är enligt vår mening:
• De praktiska frågorna om hur det bäst kan säkerställas att den som åtalas enkelt kan komma i kontakt med en advokat för rådgivning (avsnitt 3.4).
• De förändrade rutiner och arbetssätt för åklagarväsendet och
Kriminalvården som krävs för att åklagaren ska kunna ange ett påföljdsyrkande i åtalet (avsnitt 5.3.3 och 8.4).
• Det verksamhetsstöd som behövs i anledning av förändringarna av reglerna om hur åtal väcks, som även innebär att åklagaren ska förelägga den tilltalade att svara på åtalet till rätten (avsnitt 8.1– 8.3).
• Förändringarna av delgivningsreglerna (avsnitt 8.5.6–8.5.8), som förutsätter att det implementeras arbetssätt och rutiner som leder till att den som delges misstanke om brott får kontinuerlig information om vad som kommer att hända under processen och vad som förväntas av denne.
• Det verksamhetsstöd i form av svarsförelägganden, blanketter och informationsmaterial som behövs i alla typer av mål (avsnitt 8.3.4). Allra störst bör behovet vara i de mål som kan avgöras utan huvudförhandling.
• De förändringar i verksamhetsstöd och tekniska lösningar i strafföreläggandesystemet som behövs i anledning av de ändringar som görs i vad ett strafföreläggandet ska innehålla och hur åtal väcks om föreläggandet inte godkänns (avsnitt 10.3.2).
• Det verksamhetsstöd som behövs hos Polisen, åklagarväsendet och Sveriges Domstolar för att åklagaren, i de fall åklagaren inte
SOU 2013:17 Genomförande
787
för talan, ska kunna lämna uppgift om ett enskilt anspråk som målsäganden anmält (avsnitt 14.9).
En utgångspunkt som har varit grundläggande för våra överväganden är det krävs en helhetssyn i rättskedjan. Att lagföring kan ske på ett snabbt, ändamålsenligt och rättssäkert sätt är ett gemensamt ansvar för domstolarna och rättsväsendets myndigheter. De förändringar vi föreslår kräver därför att Polisen, Åklagarmyndigheten, Ekobrottsmyndigheten, Kriminalvården och Sveriges Domstolar involveras i det förberedande arbete som behövs för att reformen ska kunna genomföras.
Flera av våra förslag påverkar arbetsformerna inom rättsväsendet och ställer i viss mån krav på att organisationerna anpassas till nya eller förändrade arbetsuppgifter. Det är nödvändigt att verksamhetsstöden utvecklas och det krävs utbildnings- och informationsinsatser. Av stor vikt blir då ledning och styrning av reformernas genomförande och engagemanget hos cheferna i organisationerna.
Mot den angivna bakgrunden föreslår vi att regeringen tillsätter en genomförandeutredning där en utredare får i uppdrag att utarbeta en plan för hur den föreslagna reformen bäst kan genomföras. I uppdraget bör även ingå att samordna och styra myndigheternas genomförandearbete. Rikspolisstyrelsen, Åklagarmyndigheten, Ekobrottsmyndigheten, Domstolsverket och Kriminalvården bör få i uppdrag att medverka i det förberedande arbetet. I det bör ingå att ta ställning till vilka olika förberedande steg, i form av teknisk anpassning av verksamhetsstöd, överväganden om resurs- och personalfördelning, utbildnings- och informationsinsatser samt framtagande av rutindokument, som krävs och när de senast ska genomföras. Enligt vår mening är det angeläget att i detta uppdrag eller genom särskilda uppdrag till berörda myndigheter lyfta fram att det behöver ägnas uppmärksamhet åt följande åtgärder.
• Genomföra nödvändiga förändringar i de tekniska verksamhetsstöden. Arbetet bör så tidigt som möjligt samordnas med RIFarbetet så att strukturerad elektronisk information kan överlämnas mellan myndigheter och domstolar i rättskedjan.
• I god tid före ikraftträdandet se till att olika personalkategorier får relevant information och utbildning. Dessutom bör nödvändiga rutindokument tas fram. Det är särskilt viktigt eftersom förslagen till viss del innebär att arbetsuppgifterna för olika personalkategorier förändras.
Genomförande SOU 2013:17
788
• Ta fram informationsmaterial till misstänkta om vad som händer under en rättsprocess och vilka rättigheter och skyldigheter som den enskilde har. Det bör även innefatta att ta fram verksamhetsstöd och rutiner som säkerställer att den misstänktes/tilltalades adressuppgifter hålls uppdaterade och att information om förenklad delgivning, vad som kommer att hända under processen samt vad som förväntas av den misstänkte/tilltalade lämnas kontinuerligt (vi har redogjort för vikten av detta i avsnitt 3.5 och 8.5.7).
• Ta fram standardiserade blanketter för förelägganden till tilltalade att svara på åtal, svarsblanketter och informationsmaterial (se avsnitt 8.3.4). Det bör lämpligen ske av Åklagarmyndigheten i samråd med Domstolsverket.
• Anpassa den information till brottsoffer som ska lämnas enligt förundersökningskungörelsen (FUK) till de nya reglerna. Särskilt gäller det information om det särskilda förfarandet och vad som gäller för handläggningen av enskilda anspråk.
• I anledning av förslaget att systemet med prövningstillstånd ska gälla för alla brottmål bör det tas fram informationsmaterial om hur tillståndsprövningen går till och vad ett beslut att inte meddela prövningstillstånd innebär (se avsnitt 12.3.9). Det bör lämpligen ske av Domstolsverket.
Advokatsamfundet har genom sin speciella ställning ett ansvar att vara delaktigt i det förberedande arbetet. En viktig del i detta är att det kan byggas upp goda rutiner och arbetssätt som säkerställer att enskilda i ett tidigt skede enkelt kan komma i kontakt med samfundets medlemmar för att få rådgivning. I anledning av vårt förslag om kostnadsfri rådgivning (avsnitt 3.4) finns det som vi tidigare pekat på anledning att vidta följande åtgärder.
• I lämplig ordning vidare utreda frågan om hur det bäst kan säkerställas att den som åtalas ska kunna komma i kontakt med en advokat för rådgivning (se avsnitt 3.4.5). Såväl Advokatsamfundet som Domstolsverket bör vara delaktiga i detta arbete.
• Se över Domstolsverkets föreskrifter om brottmålstaxa i tingsrätt och hovrätt, i anledning av att offentliga försvarare som lämnat rådgivning ska få ersättning för det inom ramen för taxan (se avsnitt 3.4.7).
SOU 2013:17 Genomförande
789
Förutom det arbete som krävs för att förbereda genomförandet av våra förslag har vi betonat att det på några områden krävs särskilda insatser för att redan genomförda förändringar ska få ett bättre genomslag. Det gäller framförallt det arbete som krävs för att förenklad delgivning ska kunna användas i så stor utsträckning som möjligt och stödet till målsäganden. Det är givetvis av grundläggande betydelse att redan genomförda förändringar får avsett genomslag, men förbättringar på dessa områden är också viktiga för genomslaget av de förändringar av brottmålsprocessen som vi föreslår. Nedan sammanfattas i punktform de åtgärder som vi har lyft fram.
• Regeringen bör i regleringsbreven för Polisen, Åklagarmyndigheten, Ekobrottsmyndigheten och Sveriges Domstolar ställa upp verksamhetsmål som ger varje myndighet incitament att ta ett gemensamt ansvar för att reglerna om förenklad delgivning får genomslag och se till att effekterna av det förenklade delgivningsförfarandet utvärderas och följs upp (se avsnitt 8.5.6).
• Rikspolisstyrelsen bör få i uppdrag att i samråd med Åklagarmyndigheten och Brottsoffermyndigheten vidta åtgärder som säkerställer att det finns rutiner och verksamhetsstöd som gäller handläggningen av enskilda anspråk. Inriktningen på det arbetet bör vara att de uppgifter som är nödvändiga för att åklagaren ska kunna föra målsägandens talan ska framgå av de förundersökningsprotokoll som redovisas till åklagare (se avsnitt 14.5).
• Regeringen bör på lämpligt sätt, t.ex. genom uppdrag i regleringsbrev, följa upp hur Åklagarmyndigheten – tillsammans med Polisen – arbetar med frågor som rör handläggningen av enskilda anspråk (se avsnitt 14.6).
• Rikspolisstyrelsen bör få i uppdrag att se till att de åtgärder som vidtagits för att förbättra Polisens arbete med information till brottsoffer leder till att de personer som är målsägande får den information om stödpersoner och stödmöjligheter i samhället som Polisen är skyldig att lämna enligt 13 a § FUK (se avsnitt 15.3).
• Domstolsverket och Åklagarmyndigheten bör få i uppdrag att på lämpligt sätt säkerställa att olika personalkategorier vid domstolarna respektive åklagarkamrarna har tillräcklig kunskap om bestämmelserna om stödpersoner. Det bör ske i samråd med Brottsoffermyndigheten. I samband med det bör det övervägas
Genomförande SOU 2013:17
790
om den information som lämnas i domstolarnas kallelser ska ses över (se avsnitt 15.3).
17.2 Ikraftträdande och övergångsbestämmelser
Förslag: Lagändringarna ska träda i kraft den dag regeringen be-
stämmer. I fråga om krav på prövningstillstånd vid överklagande av domar och beslut som har meddelats före ikraftträdandet ska äldre bestämmelser gälla.
Det är angeläget att våra förslag genomförs så fort som möjligt. Samtidigt krävs det, som vi pekat på i föregående avsnitt, att en förändring av det slag som vi föreslår förbereds väl. När det förberedande arbetet kan vara slutfört är svårt att bedöma i dagsläget.
En del av våra förslag är sådana att de inte kräver förberedande insatser i samma omfattning. Det gäller t.ex. förslagen om ändrade bestämmelser om gemensam handläggning av åtal, ändrade bestämmelser om förberedelsen i tingsrätt och förslagen beträffande hovrättsprocessen. Det finns inget som hindrar att den typen av förslag genomförs tidigare än de som kräver ett mer omfattande förberedelsearbete.
Enligt vår mening bör det överlåtas på regeringen att bestämma tidpunkten för ikraftträdandet.
Utgångspunkten när det gäller processrättslig lagstiftning är att nya regler bör tillämpas genast efter ikraftträdandet. Vid tidigare förändringar av kraven på prövningstillstånd har emellertid det nya tillståndskravet endast omfattat sådana avgöranden som meddelats efter ikraftträdandet. Samma lösning bör väljas nu. Domar och beslut som meddelats före ikraftträdandet av de nya bestämmelserna kommer därmed inte att omfattas av krav på prövningstillstånd om något sådant krav inte gäller enligt de äldre reglerna.
I övrigt bedömer vi att det inte finns behov av några övergångsbestämmelser. När det gäller reglerna om när mål kan avgöras i det särskilda förfarandet framgår det av förutsättningarna för att målet ska kunna avgöras på det sättet att den tilltalade bl.a. ska ha fått viss information.
791
18 Konsekvenser
18.1 Inledning
I kommittéförordningen (1998:1474) och förordningen om konsekvensutredning vid regelgivning (2007:1244) finns bestämmelser om redovisning av konsekvenser av förslagen i ett betänkande. Därutöver anges särskilt i våra direktiv att vi ska redovisa de kostnader och konsekvenser i övrigt som förslagen kan komma att medföra. Om förslagen kan förväntas leda till kostnadsökningar för det allmänna ska vi enligt direktiven föreslå hur dessa ska finansieras. I detta kapitel redogör vi för vår bedömning av de konsekvenser i dessa avseenden som våra förslag kan antas medföra.
Vi har enligt våra direktiv haft i uppdrag att göra en översyn av brottmålsprocessen. I avsnitt 2.1 har vi angett de reformbehov som vi ser finns i dagens brottmålsprocess. Mot bakgrund av dem har vi i avsnitt 2.2 angett de utgångspunkter som enligt vår bedömning bör ligga till grund för en reform av förfarandet. Vår målsättning har varit att lämna förslag till ett brottmålsförfarande som uppfyller vad som anges i de allmänna övervägandena.
Enligt 6 § 2 i förordningen om konsekvensutredning vid regelgivning ska en konsekvensutredning innehålla en beskrivning av vilka alternativa lösningar som finns för det man vill uppnå och vilka effekterna blir om någon reglering inte kommer till stånd. Vi har valt att kontinuerligt i betänkandet beskriva alternativa lösningar till de förslag som lämnas och motivera varför vi valt just det föreslagna alternativet. Det kan särskilt pekas på att vi i avsnitt 7.4, såsom anges i våra direktiv, har presenterat några alternativa former för handläggning av brottmål i tingsrätt och att vi i avsnitt 12.3.7 har redovisat ett alternativt sätt att utvidga systemet med prövningstillstånd.
Vårt uppdrag har varit mycket omfattande och vi har lämnat ett stort antal förslag till nya och ändrade regler. Förslagen hänger till stor del samman med varandra och det är därför enligt vår bedöm-
Konsekvenser SOU 2013:17
792
ning knappast möjligt att beskriva effekterna av att enskilda förslag inte genomförs. Det finns emellertid inte något som hindrar att de förslag först genomförs som har tagits upp i avsnittet 17.2 om ikraftträdande och övergångsbestämmelser, även om förslagen i övrigt inte genomförs samtidigt.
18.2 Något om de faktiska konsekvenserna av våra förslag
Vårt övergripande mål har varit att föreslå förändringar som innebär att brottmålsprocessen blir bättre för de enskilda som berörs av denna. I första hand gäller det de personer som är misstänkta eller tilltalade, de som har varit utsatta för brott samt vittnen.
Våra förslag innebär att handläggningen av brottmål i större utsträckning ska kunna anpassas till förhållandena i det enskilda fallet. De mål där huvudförhandling inte behöver hållas kan avgöras genom snabbare och enklare förfaranden i både tingsrätt och hovrätt. Det innebär att medborgarnas berättigade krav på att ansvarsfrågan och de anspråk som framställs i målet ska avgöras inom rimlig tid kan tillgodoses på ett bättre sätt. Tilltalade, målsäganden och vittnen behöver inte heller i lika stor utsträckning inställa sig till en huvudförhandling för att målet ska kunna avgöras. Det minskar bl.a. den press som det kan innebära att på ett eller annat sätt vara berörd av en rättegång.
En annan viktig aspekt är att det frigörs resurser och skapas förutsättningar för en bättre och mer kvalitativ hantering av de krävande brottmålen. I de målen ska huvudförhandlingen förberedas på ett bättre sätt än vad som är fallet i dag. Domstolen får ett tydligare ansvar för att se till att rättegångarna inte blir mer omfattande än vad som är nödvändigt. På det sättet bör huvudförhandlingarna kunna hållas mer koncentrerade. De enskilda som deltar i brottmålsrättegångar i tingsrätt och hovrätt behöver inte bli upplåsta genom att vara skyldiga att närvara vid en huvudförhandling längre tid än vad som är nödvändigt.
Om våra förslag genomförs kommer brottmålsrättegången att bli mer förutsebar. Inte minst för de enskilda parterna genom att den som åtalas redan i åtalet kommer att få information om hur sträng påföljd som är aktuell och att domstolen aldrig kan döma till en strängare påföljd än vad åklagaren slutligen yrkat. Den tilltalade kommer också att kunna få ett tidigt juridiskt stöd genom att han
SOU 2013:17 Konsekvenser
793
eller hon kan vända sig till en advokat för kostnadsfri rådgivning i samband med att åtal har väckts.
Flera av våra förslag syftar till att minska risken för att huvudförhandlingar ska behöva ställas in. Vi bedömer också att så kommer att bli fallet. Detta leder till att enskilda parter i målet kan få sin sak prövad tidigare. Det minskar också olägenheterna för dem som är kallade att höras som målsägande eller vittne. Att färre huvudförhandlingar behöver ställas in bör också ha en betydande positiv effekt för allmänhetens förtroende för rättsväsendet.
Det sagda innebär för det allmännas del att rättsväsendets resurser i större utsträckning kan koncentreras till de mål där behovet är störst. Resurser kan också omfördelas genom att mer insatser sker tidigare i handläggningen, vilket skapar förutsättningar för en snabbare och mer ändamålsenlig domstolsprocess.
18.3 Vilka berörs av de föreslagna förändringarna
18.3.1 Personer som åtalas för brott och brottsoffer m.fl.
Våra förslag innebär att brottmålsförfarandet ändras i flera avseenden. Ändringarna kommer i första hand att beröra de personer som åtalas för brott och brottsoffer. I någon mån berörs också vittnen som i anledning av vissa förslag inte i samma utsträckning kommer att behöva inställa sig vid en huvudförhandling i tingsrätten. De konsekvenser som ändringarna medför har redovisats i avsni tt 18.2 ovan.
18.3.2 Rättsväsendets aktörer
Ett genomförande av våra förslag kommer i stor utsträckning att beröra rättsväsendets aktörer. Framförallt domare, åklagare och advokater kommer att få tillämpa ett nytt brottmålsförfarande, som i många delar skiljer sig från det system som finns i dag.
Förslagen påverkar även polismyndigheternas arbete. För polismyndigheternas del gäller det särskilt skyldigheten att medverka för att förenklad delgivning av åtalet ska kunna ske och för att utreda enskilda anspråk under förundersökningen. Detta är dock uppgifter som Polisen har redan i dag. Därutöver kommer Rikspolisstyrelsens verksamhet med utskick av strafförelägganden att påverkas av förslaget om att sådana förelägganden ska utfärdas av
Konsekvenser SOU 2013:17
794
åklagare i alla bötesmål oavsett den misstänktes inställning till brottsmisstanken. Även Kriminalvården kommer att påverkas genom de ändrade rutiner och arbetssätt som krävs för att lämna personutredning till åklagaren som ska kunna ange ett påföljdsyrkande i åtalet.
Dessutom kommer Domstolsverkets verksamhet inom Domstolsakademin, för att Sveriges Domstolar ska kunna ge personal relevant information och utbildning, att påverkas. Även RIFsamarbetet mellan rättsväsendets myndigheter berörs av våra förslag genom att nödvändiga förändringar i de tekniska verksamhetsstöden bör samordnas med detta arbete.
Enligt våra förslag bör även Advokatsamfundet, genom sin speciella ställning som sammanslutning för landets advokater, vara delaktig i genomförandet och berörs därmed av de föreslagna förändringarna. Det gäller särskilt när det gäller att utforma den rådgivning som advokater föreslås lämna till den som har åtalas för brott.
18.3.3 Särskilt om åklagarväsendet
Våra förslag påverkar Åklagarmyndigheten och Ekobrottsmyndigheten i betydande utsträckning. Om förslagen genomförs kommer myndigheterna att få ändrade och till viss del nya arbetsuppgifter. Det innebär också en i viss mån förändrad beredningsprocess hos myndigheterna.
Åklagarna kommer att få en tydligare roll som företrädare för statens straffrättsliga talan. Åklagaren ska framställa ett påföljdsyrkande i åtalet i alla mål. Åklagaren kommer att behöva bedöma behovet av personutredning och vid behov ska åklagaren framställa begäran om sådan utredning till Kriminalvården för att ett påföljdsyrkande ska kunna anges i åtalet. Inhämtande av personutredning är en arbetsuppgift som i de flesta fall i dag sker på begäran av domstolen. Åklagaren kommer därtill att behöva göra överväganden om straffmätning och påföljdsval. Förutsättningarna för olika påföljder kommer att behöva bedömas på ett tidigare stadium dvs. före åtalet i stället för i slutskedet av huvudförhandlingen, då bedömningen alltjämt behöver göras. Däremot innebär förslagen inte att det krävs att personutredning görs i fler fall. Åklagaren kommer vidare att behöva skicka åtalet till den tilltalade jämte ett föreläggande att svara på det samtidigt som åtalet ges in till rätten.
SOU 2013:17 Konsekvenser
795
Åklagarmyndigheten kommer därutöver att behöva utfärda strafförelägganden i väsentligt fler mål och ta emot samt skicka eventuella svar från den misstänkte till rätten tillsammans med det icke godkända strafföreläggandet.
I åtalet ska åklagaren ange om målet kan avgöras i det särskilda förfarandet för erkända brottmål. I de fall förfarandet blir aktuellt kommer åklagaren inte att behöva inställa sig vid en huvudförhandling i tingsrätten. Våra förslag till ökade möjligheter att avgöra mål i den tilltalades utevaro kommer också att leda till färre inställelser vid tingsrätten. Även i hovrätten kommer åklagaren att i färre fall behöva inställa sig vid huvudförhandling, som en konsekvens av förslagen om krav på prövningstillstånd i alla brottmål och utökade möjligheter att avgöra mål utan huvudförhandling där.
Vad gäller hanteringen av målsägandens talan om enskilt anspråk kommer våra förslag leda till vissa förändringar, framförallt genom att åklagare även ska lämna uppgift om sådana anspråk som åklagaren inte för talan om. I huvudsak innebär våra förslag emellertid inte några nya uppgifter jämfört med de skyldigheter som redan följer av de nuvarande bestämmelserna.
Förslagen kommer sammantaget att kräva en förhållandevis stor omställning av Åklagarmyndighetens och Ekobrottsmyndighetens arbete. De kommer också att leda till längre handläggningstider i åklagarledet, samtidigt som tiden från anmälan om brott till avgörande av målet genom dom kortas ner. Åklagarväsendet kommer att behöva utbilda eller nyanställa personal för de nya eller förändrade arbetsuppgifterna. Till stor det handlar det om att personal från andra delar av rättsväsendet kan behöva omfördelas. Detta kommer att ställa andra krav på bl.a. organisation, kompetens, personalförsörjning och utbildning. Vi berör det i avsnitt 17.
18.4 Ekonomiska konsekvenser
Vår bedömning: Ett genomförande av de förslag vi lämnar
kommer sammantaget inte att innebära några kostnadsökningar för det allmänna. De ekonomiska konsekvenserna av våra förslag är emellertid svårbedömda och bygger på uppskattningar.
Våra förslag leder till kostnadsminskningar för Sveriges Domstolar och till kostnadsökningar för åklagarväsendet. Omfördelning av resurser från Sveriges Domstolar till åklagarväsendet
Konsekvenser SOU 2013:17
796
kommer att behöva ske till följd av att arbetsuppgifter överflyttas från domstolarna till åklagarna.
Inom rättshjälpsanslaget kommer minskade kostnader för målsägandebiträde i hovrätt att uppstå, samtidigt som det tillkommer kostnader för att finansiera ersättning till tilltalade för rådgivning av advokat. Färre huvudförhandlingar kommer också att bidra till minskade kostnader.
Kostnaderna för inställda förhandlingar kommer att minska. Det kommer att uppstå utbildnings- och omställningskostnader för myndigheterna som ska tillämpa de nya reglerna. För Sveriges Domstolar, åklagarväsendet och Kriminalvården kan det också antas uppstå kostnader för att anpassa organisationen efter våra förslag.
18.4.1 Inledning
Som vi angett inledningsvis i detta kapitel ska vi enligt direktiven redovisa de ekonomiska konsekvenserna av våra förslag. Om förslagen leder till kostnadsökningar för det allmänna, ska vi föreslå hur dessa ska finansieras. En skyldighet att redovisa de ekonomiska konsekvenserna av förslagen i ett betänkande följer också av bestämmelserna i 14 och 15 a §§kommittéförordningen samt 6 § 4 förordningen om konsekvensutredning vid regelgivning.
Det är svårt att fullt ut bedöma de ekonomiska konsekvenserna av ett så omfattande förslag till förändringar av brottmålsprocessen som vi nu föreslår. De beräkningar som vi har gjort förutsätter antaganden om hur mål kommer att hanteras i den nya ordningen och sådana uppskattningar kan inte göras med någon exakthet eftersom det är omöjligt att med någon högre grad av säkerhet förutse alla olika situationer som kan uppkomma.
Därtill måste kostnaderna för den nuvarande handläggningen av mål i olika former beräknas och uppskattningar göras av kostnaderna för den av oss föreslagna hanteringen. I vissa delar handlar det om att uppskatta kostnader för arbetsuppgifter som redan i dag utförs av någon av rättsväsendets myndigheter. I andra delar rör det sig om nya inslag, som t.ex. rådgivning av advokat.
De förändringar som vi föreslår kommer att genomföras först om några år och även det måste beaktas. Under förberedelsetiden för genomförandet av våra förslag kan det inträffa saker som påverkar kostnaderna för brottmålsprocessen. Det pågår kontinuer-
SOU 2013:17 Konsekvenser
797
ligt ett lagstiftningsarbete som påverkar rättegången i brottmål och det finns externa faktorer, som exempelvis hur brottslighetens struktur och omfattning utvecklas samt vilka satsningar och prioriteringar som görs för att minska brottsligheten, som påverkar utfallet av den nya brottmålsprocessen. Dessa och andra förändringar av angivet slag går inte att förutse. Vi har alltså inte vid våra beräkningar gjort någon prognos avseende framtida ärendemängder och måltillströmning.
Sammantaget måste analysen av de ekonomiska konsekvenserna av våra förslag till stor del bygga på antaganden och bedömningar. Den analys som vi har gjort kan därför inte ses som något annat än en uppskattning av de kostnadsmässiga effekterna av ett genomförande av förslagen.
18.4.2 Metod
För att beräkna de kostnadsmässiga konsekvenserna av att genomföra våra förslag har vi utgått från den officiella kriminalstatistik som Brottsförebyggande rådet (Brå) tagit fram för 2011. Vi har också beaktat den officiella domstolsstatistiken från Domstolsverket. I vissa avseenden har vi hämtat in uppgifter från Domstolsverkets statistiksystem SIV och från åklagarmyndighetens ärendehanteringssystem Cåbra.
Vi har i samarbete med Domstolsverket genomfört en undersökning av tingsrätternas handläggning av brottmål för att få ett bättre underlag för våra uppskattningar, se bilaga 3. Undersökningen har begränsats till ett från statistiskt synsätt representativt urval av tingsrätter och mål. Uppgifterna i undersökningen har hämtats ur domstolarnas målhanteringssystem Vera samt tagits fram genom aktgranskning.
Med utgångspunkt i den officiella statistiken och resultaten av vår målundersökning har Statskontoret för vår räkning gjort antaganden och beräknat de kostnadsmässiga konsekvenserna av våra förslag. Statskontoret har inhämtat ytterligare underlag från Domstolsverket, Åklagarmyndigheten, Kriminalvården och Rikspolisstyrelsen och tagit fram beräkningarna i dialog med nämnda myndigheter.
Konsekvenser SOU 2013:17
798
18.4.3 Konsekvenser av våra förslag En effektivare inledning av processen
Som vi beskrivit i avsnitt 18.3.3 innebär våra förslag nya och ändrade arbetsuppgifter för åklagarväsendet. Det handlar om att åklagaren ska göra överväganden om straffmätning och påföljdsval samt framställa påföljdsyrkande i åtalet i alla mål, inhämta personutredning från Kriminalvården, hantera enskilda anspråk som åklagaren inte för talan om, samt därtill förelägga den tilltalade att svara på åtalet till rätten. De tillkommande och ändrade arbetsuppgifterna beräknas enligt Åklagarmyndighetens uppskattningar sammantaget innebära att handläggningstiden hos Åklagarmyndigheten ökar med omkring en timma och 35 minuter i genomsnitt per ärende, varav 70 minuter avser tid för åklagare och 25 minuter för administratör. Med utgångspunkt i officiell statistik och vår målundersökning har behov av ytterligare beredning antagits uppkomma i omkring 40 000 ärenden. Vi har vid beräkningarna utgått från att den genomsnittliga kostnaden för en årsarbetskraft, inklusive sociala avgifter, är en miljon kronor för en åklagare och 500 000 kronor för en administratör. Det betyder att våra förslag i denna del medför en kostnadsökning för åklagarväsendet om cirka
32 miljoner kronor. Därtill kommer kostnader för utskrifter av
förundersökningsprotokoll och portokostnader som i dag belastar domstolarna. Vi redogör för den kostnaden i avsnitt 18.4.4.
Även Kriminalvårdens arbetssätt påverkas av våra förslag i denna del. Förslagen innebär att Kriminalvården ska avge ett första yttrande till åklagaren inom 14 dagar, till vilket det ska göras en kompletterande personutredning till rätten om så behövs. I dag ska frivården på begäran av domstolen lämna personutredningen inom 30 dagar. Det förändrade arbetssätt som våra förslag innebär för frivården kan komma att leda till ett behov av organisatoriska förändringar. Något egentligt merarbete i förhållande till vad som redan görs blir det inte fråga om. De ekonomiska konsekvenserna av våra förslag för Kriminalvården har inte gått att bedöma i nuläget.
Våra förslag i dessa delar kan dessutom förväntas innebära minskade kostnader för Sveriges Domstolar. Det beror på att stämning inte längre ska utfärdas av domstolarna, att arbetsuppgiften att förelägga den tilltalade att svara till rätten överflyttas till åklagar-
SOU 2013:17 Konsekvenser
799
väsendet och att behovet av beredningsåtgärder i domstol kan förväntas minska med förslagen.
Rådgivning
Förslaget att den tilltalade ska ha rätt till kostnadsfri rådgivning av advokat i maximalt två timmar i alla mål, med undantag för bötesmål, innebär ökade utgifter för ersättning till advokaterna.
Med utgångspunkt i officiell statistik om antalet avgjorda brottmål och resultatet av vår målundersökning kan rådgivning aktualiseras i uppskattningsvis omkring 40 000 mål årligen. I vissa av dessa mål lämnas rådgivningen av en offentlig försvarare som är förordnad för den tilltalade.
Beräkningarna utgår från att den genomsnittliga rådgivningstiden är 1 timma och 30 minuter samt ett antagande om att rådgivning kommer att utnyttjas i samtliga fall då det är möjligt. För att göra det enkelt har vi vidare antagit att rådgivning till den som har en offentlig försvarare förordnad för sig inte medför några tillkommande kostnader. Vi har då utgått från att återbetalningen av rättegångskostnader i aktuella mål är mycket blygsam. Ytterligare kostnader för rådgivning skulle då uppkomma i totalt 17 000 mål. Med utgångspunkt i ett advokatarvode enligt timkostnadsnorm skulle det sammantaget innebära tillkommande kostnader för rådgivning om drygt 32 miljoner kronor per år.
Enligt våra förslag ska den tilltalade informeras om sin rätt till rådgivning av advokat. Den tilltalade och den rådgivande advokaten ska vidare ha rätt att på begäran få del av förundersökningen. Förslaget i denna del innebär en ny arbetsuppgift för åklagarna som medför ökade kostnader för åklagarväsendet att administrera utskick samt portokostnader. Omfattningen av den kostnaden har inte kunnat uppskattas.
Ett särskilt förfarande
Genom vårt förslag till ett särskilt förfarande för att avgöra erkända brottmål kommer antalet huvudförhandlingar i tingsrätt att minska. Det innebär att de mål som kan avgöras på det sättet kan handläggas mer kostnadseffektivt. Det påverkar både domstolarna, åklagarväsendet och kostnaderna för offentliga försvarare. Samman-
Konsekvenser SOU 2013:17
800
taget uppskattar vi att införandet av ett sådant förfarande innebär minskade kostnader för Sveriges Domstolar med omkring 44 mil-
joner kronor.
Med hänsyn till målundersökningens resultat och de erfarenheter som kunnat dras från jämförelser med det skriftliga förfarandet för avgörande av brottmål i Finland har vi gjort ett rimligt antagande att det är ungefär 10 000 mål per år som kommer att kunna avgöras genom det särskilda förfarandet. Med utgångspunkt i att den genomsnittliga huvudförhandlingstiden i brottmål är 1,9 timmar har vi antagit att det i första hand är mål med kortare huvudförhandlingstider som kommer att avgöras i den nya ordningen. Vi har vidare antagit att den genomsnittliga förhandlingstiden i mål som kommer att avgöras i det särskilda förfarandet hade varit en timma. I det ingår även tid för överläggning. Vi har beräknat att det skulle krävas knappt 17 domarårsarbetskrafter för att med nuvarande ordning avgöra målen efter huvudförhandling. Till varje domararbetskraft har vi räknat tillkommande kostnader för en årsarbetskraft notarie samt en och en halv årsarbetskraft domstolssekreterare. Den sammanlagda kostnaden för varje domararbetskraft är då 2,2 miljoner kronor. En minskning med 10 000 huvudförhandlingar skulle med våra antaganden innebära minskade kostnader med ungefär 38 miljoner kronor per år.
Kostnaderna för att avgöra dessa mål i det särskilda förfarandet uppgår enligt våra uppskattningar till omkring fyra miljoner kronor per år. Vi har då utgått från att varje mål skulle ta en halvtimma för en domare att avgöra i det särskilda förfarandet, vilket motsvarar 5 000 arbetstimmar per år. Till det har vi gjort motsvarande tillägg för tillkommande kostnader som enligt nuvarande ordning.
Enligt Riksrevisionens underlag till rapporten Inställda förhand-
lingar i brottmål, RiR 2010:7, är kostnaden för en nämndeman
2 000 kronor per dag. Våra förslag till ett särskilt förfarande i erkända brottmål bör med ovanstående antaganden leda till minskade kostnader för nämndemän i tingsrätt med omkring 10 miljoner
kronor årligen.
Vi har uppskattat att den kostnadsminskning för åklagarväsendet som uppkommer till följd av minskad huvudförhandlingstid enligt vårt förslag i denna del, uppgår till ungefär fem miljoner
kronor. Då har vi i kostnadsberäkningen enbart utgått från den
besparing det innebär att en åklagare inte behöver inställa sig i rätten. Härtill kommer eventuellt minskade kostnader för administration.
SOU 2013:17 Konsekvenser
801
De minskade utgifterna för rättsligt biträde har vi i denna del uppskattat till cirka 18 miljoner kronor. Utifrån resultatet i vår målundersökning har vi räknat med kostnader för offentligt försvar i ungefär 30 procent av målen. Ersättningen har beräknats med utgångspunkt i brottmålstaxan för mål med en förhandlingstid mellan 15 till 29 minuter. Eftersom vår målundersökning visar att målsägandebiträde förordnats enbart i någon enstaka procent av dessa mål, har vi bortsett från eventuella kostnadsminskningar i detta hänseende.
Hantering av strafförelägganden
Våra förslag om förändringar om när strafföreläggande kan utfärdas, vad ett sådant ska innehålla och att åtal kan väckas genom att ett inte godkänt strafföreläggande ges in till rätten, kommer att leda till ett ökat antal utfärdade strafförelägganden samt påverka den tid åklagarna behöver lägga ner i dessa fall. Enligt vår bedömning kommer det också att leda till ett ökat antal godkända strafförelägganden och därmed ett minskat antal inkommande mål i tingsrätt.
År 2011 utfärdades cirka 50 000 strafförelägganden. Utifrån uppgifterna i målundersökningen om andelen mål där påföljden bestämdes till böter skulle våra förslag kunna komma att innebära att ungefär 30 000 fler strafförelägganden utfärdades. Det ska dock poängteras att det förutsätter att åklagare skulle utfärda strafförelägganden för bötesstraff i de fall där påföljden i domstol bestämts till böter enligt målundersökningen.
Åklagarmyndigheten har uppskattat att förändringarna av vad ett strafföreläggande ska innehålla och de ändrade rutinerna vid hanteringen kommer att innebära att det i genomsnitt kommer att uppstå ett merarbete motsvarande fem minuter per ärende, förutsatt att verksamhetsstödet anpassas till det nya förfarandet. Baserat på det antal strafförelägganden som utfärdades 2011 och den ovan angivna uppskattningen om ökningen till följd av vårt förslag skulle det innebära att åklagarväsendets kostnader för beredningen av strafförelägganden kan komma att öka med knappt 4 miljoner kronor.
Den ökade volymen strafförelägganden och förändringarna av vad dessa ska innehålla kommer också att påverka kostnaderna för utskrift av strafförelägganden. Åklagarmyndigheten har uppskattat den ökade kostnaden till 1 350 000 kronor.
Konsekvenser SOU 2013:17
802
En kraftigt ökad volym strafförelägganden kan också leda till att Polisen behöver anställa fler personer för att hantera ärendena i det nationella system som Rikspolisstyrelsen administrerar. Dessa kostnader faktureras emellertid Åklagarmyndigheten.
Av uppgifterna i målundersökningen framgår att den tilltalade erkände i drygt hälften av de mål där påföljden bestämdes till böter av domstol. Vi har utgått från att en stor del av dessa mål hade kunnat avgöras genom strafföreläggande om den misstänkte hade fått möjlighet att godkänna ett bötesstraff i ett föreläggande. Hur stor andel detta rör sig om beror dock bl.a. på om den misstänkte är aktiv genom att godkänna föreläggandet.
Utifrån antagandet att 30 000 fler strafförelägganden kommer att utfärdas uppskattar vi att omkring 10 000 av dessa bör kunna lagföras av åklagaren utan inblandning av domstol. Ett sätt att uppskatta de minskade kostnader detta innebär, är att göra antaganden om de årsarbetskrafter som krävs när målen avgörs i domstol. Det rör sig om relativt enkla mål, som i stor utsträckning avgörs av notarier. Vi utgår från antagandet att en notarie igenomsnitt kan avgöra 25 sådana mål per vecka, dvs. cirka 1 000 mål per notarie och år. Det motsvarar 10 årsarbetskrafter. Till det kommer kostnader för beredning av domstolssekreterare. Vi utgår även i den beräkningen från 10 årsarbetskrafter. Den genomsnittliga kostnaden för en notarie är 470 000 kr per år och för en domstolssekreterare 450 000 kr per år. Det innebär att det är ett rimligt antagande att kostnadsminskningen för Sveriges Domstolar motsvarar cirka 9 miljoner kronor.
Till det kommer att det i dag i en del av bötesmålen finns kostnader för nämndemän (en tredjedel av målen enligt uppgift från Domstolsverket). Vi har dock valt att inte ta hänsyn till detta i uppskattningen av de minskade kostnaderna, eftersom det i sammanhanget rör sig om en begränsad kostnad.
För åklagarnas del minskar tiden för att närvara vid huvudförhandlingar om fler ärenden kan avgöras genom strafföreläggande. Med hänsyn till att bötesmål redan i dag kan avgöras utan huvudförhandling är det dock svårt att närmare uppskatta hur stor lättnad detta innebär för åklagarnas del.
SOU 2013:17 Konsekvenser
803
Färre inställda förhandlingar
Förslagen om förändrade delgivningsregler, ökade möjligheter att avgöra mål i utevaro och mer flexibla deldomsregler kommer enligt vår bedömning leda till att färre huvudförhandlingar behöver ställas in.
I avsnitt 11.7.1 har vi redogjort för statistik om orsaker och kostnader för inställda förhandlingar. Varje förhandling som kan genomföras i stället för att ställas in innebär en inte obetydlig kostnadsminskning för det allmänna. Av statistiken i nämnda avsnitt framgår att det i en undersökning har framkommit att orsaken till att huvudförhandlingar ställts in i 47 procent av fallen var att den tilltalade inte var delgiven eller att en delgiven tilltalad uteblev. En annan orsak kan vara att det väckts ett tilläggsåtal kort tid före huvudförhandlingen. De förändringar vi föreslår bör alltså ha en positiv effekt på antalet inställda förhandlingar.
Hur många färre inställda förhandlingar som våra förslag kommer att leda till är svårt att uppskatta. Med utgångspunkt från uppgifter i målundersökningen och våra förslag om alternativa avgörandesätt kan det totala antalet huvudförhandlingar där den aktuella påföljden är maximalt fängelse i sex månader uppskattas till drygt 30 000. Av den statistik som vi redogjort för i avsnitt 11.7.1 framgår att 23 procent av alla huvudförhandlingar ställs in och att det i nära hälften av fallen beror på att den tilltalade inte är delgiven eller att en delgiven tilltalad inte kommer till förhandlingen. Om förslagen om förändrade delgivningsregler och utökade möjligheter att avgöra mål i utevaro skulle få full effekt skulle det innebära att ungefär 3 500 av de förhandlingar där den aktuella påföljden är max fängelse i sex månader inte skulle behöva ställas in. Det ska dock framhållas att en viss del av dessa mål ändå inte kommer att kunna avgöras pga. annat hinder för huvudförhandlingen.
Av Riksrevisionens rapport om inställda förhandlingar framgår att kostnaderna för en inställd förhandling bl.a. beror på när förhandlingen behöver ställas och hur omfattande förhandlingen är. Den genomsnittliga kostnaden för att ställa in en förhandling samma dag som den skulle ha hållits är cirka 11 000 kr. För en förhandling som ställs in en till tre dagar i förväg är den genomsnittliga kostnaden 2 200 kr. Den övervägande delen av de förhandlingar som påverkas av våra förslag bör vara sådana som ställs in samma dag som huvudförhandlingen skulle ha hållits eller någon dag dessförinnan.
Konsekvenser SOU 2013:17
804
Sammanfattningsvis är det svårt att med någon närmare säkerhet bedöma hur stor kostnadsminskning som kommer att uppstå till följd av det minskade antalet inställda huvudförhandlingar. Ett rimligt antagande är att våra förslag innebär att rättsväsendets kostnader för inställda förhandlingar bör kunna minska med mellan
10 till 18 miljoner kronor.
En tredjedel av kostnaderna för inställda förhandlingar avser direkta kostnader för tingsrätten. Resterande del avser minskade kostnader för offentliga försvarare, målsägandebiträden, åklagarväsendet och övriga relaterade kostnader.
Förberedande åtgärder i huvudförhandlingsmål
Vi föreslår flera åtgärder som syftar till att förbättra förberedelsen av brottmål som ska avgöras genom huvudförhandling. Ett sådant är att det som huvudregel ska hållas förberedande sammanträde i omfattande mål. Det kommer till följd av detta uppstå ökade kostnader under förberedelsen av målen, bl.a. genom arvoden till offentliga försvarare. Ett av de viktigaste syftena med det förberedande sammanträdet är emellertid att målet ska förberedas så att huvudförhandlingen kan hållas så koncentrerad som möjligt. Rätten får också ett tydligare ansvar för att se till att rättegångarna inte blir mer omfattande än vad som är nödvändigt genom de ändrade bestämmelserna om gemensam handläggning av åtal.
Det ska också poängteras att våra förslag om en behovsanpassad process syftar till att mer tid ska kunna ägnas åt de krävande brottmålen. Som framgår av de samlade konsekvenserna av våra förslag bör det, även med beaktande av behovet av omfördelning av resurser mellan domstolarna och åklagarväsendet, skapas en arbetslättnad vid domstolarna som gör det möjligt för domarna att leva upp till de ökade kraven under förberedelsen.
De förberedande åtgärderna beräknas leda till kortare huvudförhandlingstider. Vi bedömer därför att förslagen i denna del sammantaget i varje fall inte kommer att leda till kostnadsökningar.
SOU 2013:17 Konsekvenser
805
Hovrättsprocessen
Vi bedömer att våra förslag om förändringar i hovrättsprocessen kommer att innebära en förändring av hovrätternas arbetssituation.
Färre antal mål kommer att avgöras genom huvudförhandling till följd av förslaget om ett generellt prövningstillstånd och utökade möjligheter att avgöra mål utan huvudförhandling. Å andra sidan bör, som vi redogjort för i avsnitt 12.3.8, prövningstillstånd komma att meddelas i en relativt stor andel av de överklagade brottmålen. Det tillkommer också arbete för att göra en tillståndsprövning i alla mål och mer tid bör läggas på att bereda målen inför avgörandet genom att klargöra parternas ståndpunkter och bevisuppgifter.
Det sagda innebär att det är svårt att närmare uppskatta de ekonomiska konsekvenserna av våra förslag. Om förslagen innebär att kostnaderna minskar till följd av färre huvudförhandlingar eller om domarresurser omfördelas från huvudförhandlingsskedet till åtgärder tidigare i handläggningen är dock svårt att bedöma. Till det kommer det behov av ytterligare en domare som uppkommer när tingsrätten avgjort målet med tre domare.
Att antalet huvudförhandlingar i hovrätt blir färre och att huvudförhandlingarna kan hållas mer koncentrerade genom att hänvisning används i ökad utsträckning, innebär att kostnaderna för offentliga försvarare i hovrätt bör minska. År 2011 uppgick kostnaden för offentliga försvarare i hovrätt till cirka 154 miljoner kronor. En försiktig uppskattning är att kostnaderna för offentliga försvarare i hovrätt bör kunna minska med 10 procent. Det skulle i så fall innebära minskade kostnader med omkring 15 miljoner kronor.
Även för åklagarnas del kommer det att frigöras tid som kan läggas på andra arbetsuppgifter om tiden för huvudförhandlingar i hovrätten minskar. En uppskattning är att det motsvarar en tredjedel av de minskade kostnaderna för offentliga försvarare. Det skulle innebära minskade kostnader med omkring 5 miljoner kronor.
Vi återkommer till kostnaderna för målsägandebiträden i hovrätten i samband med att vi behandlar konsekvenserna som rör målsägandens personliga stöd.
Konsekvenser SOU 2013:17
806
Rättens sammansättning
Tingsrätt
Om våra förslag om ändrade sammansättningsregler i tingsrätt genomförs kommer kostnaderna för nämndemän att minska.
Den genomsnittliga kostnaden för en nämndeman uppgår till cirka 2 0001kronor per dag. Till det kommer att tingsrätterna har administrativa kostnader för nämndemannahanteringen. Utifrån uppgifter från Domstolsverket kan de administrativa kostnaderna uppskattas till totalt drygt 12 miljoner kronor per år.
Antalet mål som enligt vårt förslag skulle kunna avgöras efter huvudförhandling av en lagfaren domare i tingsrätt uppskattas till drygt 20 000 stycken. Det rör sig om mål där den yrkade påföljden som högst är fängelse i sex månader och det bör i huvudsak vara fråga om mål där i varje fall någon åtalspunkt är förnekad. Utifrån ett antagande om att den genomsnittliga förhandlingstiden för dessa mål är 1,25 timme skulle det innebära att antalet förhandlingsdagar där nämndemän inte behöver delta kan uppskattas till 4 300.2 Det skulle innebära en uppskattad kostnadsminskning om
25 miljoner kronor per år.
Vårt förslag att tingsrätten kan avgöra mål efter huvudförhandling med tre lagfarna domare kommer att leda till att ytterligare domarresurser tas i anspråk för de mål som avgörs på det sättet. Å andra sidan deltar i sådana fall inte nämndemän. Vi utgår från att de mål där denna sammansättning kommer att användas framförallt är sådana där tingsrätten i dag dubblerar sitsen, dvs. att rätten består av två lagfarna domare och ofta fyra nämndemän. Kostnaden för en huvudförhandlingsdag med tre nämndemän (dvs. i genomsnitt 6 000 kronor per dag) är något högre en motsvarande kostnad för en rådman. Den tillkommande domaren bör också många gånger kunna vara en fiskal. Även om det är svårt att uppskatta i vilken utsträckning sammansättningen med tre lagfarna domare kommer att användas bedömer vi därför att detta förslag inte kommer att leda till ökade kostnader. Det gäller även om det tillkommer det visst förberedelse- och efterarbete för den tredje domaren.
Genom att fler mål kan avgöras utan nämndemän kommer även tingsrätternas administrativa kostnader för nämndemannahanteringen
1 Riksrevisionens underlag till rapporten Inställda huvudförhandlingar i brottmål, RiR 2010:7. 2 25 000 förhandlingstimmar/6 timmar per dag.
SOU 2013:17 Konsekvenser
807
att minska. Vi uppskattar att den, med hänsyn till det antal mål det gäller, bör kunna halveras. Det skulle innebära en kostnadsminskning om 6 miljoner kronor.
Hovrätt
Förslaget att nämndemannasystemet inte ska tillämpas när hovrätten avgör brottmål innebär att hovrätternas kostnader för nämndemän minskar med ungefär 18 miljoner kronor.
Kostnaden under 2011 för nämndemän i hovrätterna var 17 miljoner kronor. Till det kommer administrativa kostnader för nämndemannahanteringen, som enligt uppgift från Domstolsverket uppgår till totalt drygt en miljon kronor per år. I nämnda belopp ingår även kostnader för nämndemän i familjemål, men de kostnaderna är försumbara i förhållande till kostnaderna för nämndemän i brottmål.3
I de mål där tingsrätten avgjort målet med tre domare kommer det att krävas en ytterligare domarresurs i hovrätten. Vi bedömer att den kostnaden mer än väl bör rymmas inom den omfördelning av resurserna i hovrättens arbete som våra förslag innebär.
Konsekvenser som rör målsägandens personliga stöd
Om det, som vi föreslår, ska ske en förnyad prövning av behovet av målsägandebiträde när ett mål överklagats, kommer det att leda till att kostnaderna för målsägandebiträde kommer att minska.
Den nuvarande kostnaden för målsägandebiträde i hovrätt uppgår till 37 miljoner kronor per år. Det är givetvis svårt att närmare uppskatta i vilken utsträckning målsägandebiträde kommer att förordnas på nytt. Mot bakgrund av det förändrade behov av målsägandebiträde i hovrätt som EMR-reformen har lett till bedömer vi dock att ett rimligt antagande är att kostnaden kan komma att minska med omkring tre fjärdedelar. Det innebär att kostnadsminskningen kan uppskattas till knappt 28 miljoner kronor.
Vi föreslår att en stödperson som följer med målsäganden till en huvudförhandling ska kunna få ersättning för kostnader till följd av
3 Av de 2 833 tvistemål som avgjordes i hovrätt 2011 avgjordes knappt 4 procent med nämnd jämfört med 66,1 procent av de 9 404 avgjorda brottmålen.
Konsekvenser SOU 2013:17
808
inställelsen om det finns särskilda skäl för det. Ersättningen ska bestämmas på samma sätt som ersättningen till målsäganden enligt förordningen (1982:805) om ersättning av allmänna medel till vittnen, m.m. Enligt vår bedömning är det inte möjligt att göra några närmare antaganden kring vilka kostnader detta kan komma att ge upphov till. Det beror i huvudsak på att det i dag är mycket sällsynt att en målsägande har med sig en stödperson enligt rättegångsbalken. När det sker är det ofta någon som ersätts för kostnader på annat sätt, t.ex. en person från socialtjänsten eller en brottsofferjour. Det har också framkommit att det redan i dag förekommer att ersättning i liknande fall betalas genom att en person som följer med målsäganden anses som någon som målsäganden behöver anlita för att kunna inställa sig. Det kan inte heller uteslutas att bättre information om möjligheten att ha med sig en stödperson och att det finns en möjlighet till ersättning för kostnader kan komma att leda till att en del målsägande som i dag begär målsägandebiträde i stället kommer att vilja utnyttja möjligheten att kunna få ett personligt stöd av en stödperson.
18.4.4 De samlade konsekvenserna av våra förslag
Sammanfattningsvis gör vi bedömningen att ett genomförande av våra förslag inte kommer att innebära några kostnadsökningar för det allmänna. Snarare indikerar våra beräkningar ett visst ökat ekonomiskt utrymme hos Sveriges Domstolar, även efter en omfördelning av anslagen för utgifter till åklagarväsendet från Sveriges Domstolar. Vår samlade bedömning är att den ordning som vi föreslår sammantaget blir mer kostnadseffektiv än den nuvarande brottmålsprocessen, samtidigt som kvaliteten i processen förbättras. Att kvaliteten kan förbättras beror på att våra förslag bör leda till kortare handläggningstider från brottsanmälan till dess ett mål avgörs genom dom. Den tidigare lagföringen bidrar till att verkställighet kan ske i ett tidigare vilket är till fördel för såväl den enskilde som samhället. Det skapas också ytterligare utrymme för att hantera de mer krävande brottmålen.
Om våra förslag genomförs bör de uppskattningsvis medföra en kostnadsminskning för Sveriges Domstolar med cirka 102 miljoner
kronor per år. I det ingår inte minskade kostnader till följd av färre
inställda förhandlingar (se nedan). Däremot rör det sig om minskade kostnader till följd av färre åtal i bötesmål med ungefär 9 miljoner
SOU 2013:17 Konsekvenser
809
kronor per år, färre antal huvudförhandlingar som en konsekvens av införandet av det särskilda förfarandet med omkring 44 miljoner kronor per år och ändrade regler avseende rättens sammansättning vid huvudförhandling i tingsrätt och hovrätt med årligen ungefär 31 miljoner kronor respektive 18 miljoner kronor.
Samtidigt ökar kostnaderna för åklagarväsendet enligt våra beräkningar med ungefär 44 miljoner kronor per år. Huvuddelen av kostnaderna är hänförliga till ökade kostnader för att hantera nya och förändrade arbetsuppgifter, cirka 32 miljoner kronor. Till det kommer kostnadsökningen för våra förslag rörande strafförelägganden, vilka uppskattas till ungefär fem miljoner kronor. Vidare tillkommer overhead- och lokalkostnader med ungefär sex miljoner kronor samt vissa ytterliga kostnader till följd av att arbetsuppgifter överflyttas från Sveriges Domstolar till åklagarväsendet, såsom kostnader för utskrifter av förundersökningsprotokoll och portokostnader. Dessa kostnader uppgår uppskattningsvis till mellan 1–2 miljoner kronor.
Våra förslag sammantaget innebär att det bör ske en omfördelning mellan anslagen för utgifter från Sveriges Domstolar till Åklagarmyndigheten och Ekobrottsmyndigheten. Det beror alltså på att flera arbetsuppgifter, som vi har beskrivit i avsnitt 18.4.3, kommer att utföras av åklagarväsendet i stället för av Sveriges Domstolar. Även efter en sådan omfördelning kommer det att finnas utrymme för att hantera de ökade kostnader som kan komma att uppstå till följd av ökade insatser under förberedelsen.
När det gäller kostnaderna inom ramen för anslaget för rättsliga biträden m.m. visar de uppskattningar vi gjort att kostnaderna i varje fall inte ökar till följd av våra förslag. Enligt våra beräkningar skulle kostnaderna uppskattningsvis minska med ungefär 22 mil-
joner kronor per år. Vårt förslag om rådgivning av advokat i alla
brottmål, med undantag för bötesmål, kommer att leda till ökade kostnader. Vi har i avsnitt 18.4.3 uppskattat den kostnaden till omkring 32 miljoner kronor per år. Sammantaget kommer våra förslag innebära att antalet huvudförhandlingar i tingsrätt blir färre. Den uppskattade kostnadsminskningen för offentliga försvarare och målsägandebiträden till följd av detta är omkring 12 miljoner kronor. Dessutom beräknas utgifterna för rättsliga biträden i hovrätt att minska med cirka 15 miljoner kronor avseende kostnader för offentliga försvarare och omkring 27 miljoner kronor avseende kostnader för målsägandebiträden.
Konsekvenser SOU 2013:17
810
Sammantaget innebär våra förslag som berör rättsliga biträden att det kan ske en omfördelning av resurser från huvudförhandlingsskedet till en tidig rådgivning. Även med beaktande av osäkerheten i uppskattningarna och den minskade återbetalningsskyldigheten bör det enligt våra beräkningar finnas utrymme för de ökade kostnader som kan uppkomma till följd av ökad användning av sammanträden under förberedelsen. Detsamma gäller för de kostnader som uppkommer till följd av förslaget om ersättning till stödpersoner.
Flera av våra förslag, men främst förslagen som rör förenklad delgivning, avgörande efter huvudförhandling i den tilltalades utevaro och flexiblare deldomsregler, bedöms leda till färre inställda huvudförhandlingar. Vi uppskattar att detta kommer att leda till minskade kostnader för staten med mellan 10 till 18 miljoner
kronor per år. Kostnadsminskningen inbegriper såväl minskade
kostnader för rättsväsendets myndigheter som minskade utgifter för rättsliga biträden.
Våra förslag medför behov av att utveckla och anpassa Sveriges Domstolars och myndigheternas verksamhetsstöd. Det rör sig om initiala kostnader för framtagande av nya blanketter, anpassning av it-system och interna handläggningsprocesser samt överföring av information mellan åklagarväsendet och Sveriges Domstolar. Åklagarmyndigheten har uppskattat att arbetet med att anpassa myndighetens verksamhet enligt förslagen tar i anspråk ungefär 4 400 arbetstimmar, vilket motsvarar en kostnad om ungefär 4,4 miljoner
kronor. På motsvarande sätt måste verksamhetsstödet hos Sveriges
Domstolar anpassas till de nya arbetsformerna. Dessa initiala kostnader är svåra att beräkna. Enligt vår mening bör förändringarna inte bli mer omfattande än att de ryms inom ramen för de investeringar som görs för utveckling av verksamhetsstödet Vera för att anpassa systemet till RIF.
I sammanhanget ska påpekas att de vinster som en övergång till en mer behovsanpassad brottmålsprocess innebär inte kan hämtas hem omedelbart vid reformens genomförande. Det beror på att genomslaget av den kommer att ske genom en gradvis övergång till den nya ordningen genom en anpassning av bl.a. verksamhetsstöd, lokaler och personalresurser.
Som vi redogjort för i föregående avsnitt kommer våra förslag innebära att fler arbetsmoment som i dag utförs under handläggningen av målet i tingsrätt kommer att vidtas tidigare. Det innebär att en förändring av domstolarnas verksamhet i den omfattning
SOU 2013:17 Konsekvenser
811
som våra förslag medför kan innebära att det inom Sveriges Domstolar uppstår omställningskostnader, i form av minskat personalbehov. Det är vår bedömning att det är en konsekvens som bör kunna hanteras genom naturliga avgångar.
Ett genomförande av våra förslag kommer att leda till nya och förändrade arbetsuppgifter hos såväl Åklagarmyndigheten och Ekobrottsmyndigheten som Sveriges Domstolar. Det förändrade arbetssättet kräver utbildningsinsatser för befintlig personal och vad gäller Åklagarmyndigheten ställs sannolikt krav även på rekrytering av ny personal. Det kan också antas medföra andra omställningskostnader. Omfattningen av dessa kostnader har vi inte kunnat ta med i våra beräkningar. Det är dock en ekonomisk konsekvens som bör övervägas inom ramen för det förberedande arbete som vi redogjort för i avsnitt 17.
Utbildnings- och omställningskostnader kan även förväntas uppstå för övriga myndigheter som ska tillämpa de nya bestämmelserna, t.ex. polismyndigheterna och Kriminalvården. Vi har inte kunnat beräkna dessa kostnader, men de bör analyseras närmare inför ett genomförande av reformen.
18.5 Ikraftträdande och informationsinsatser
Vår bedömning: Vi redovisar våra överväganden om tidpunkten
för ikraftträdande av de förslag vi lämnar och det förberedande arbete bl.a. i form av informations- och utbildningsinsatser som behövs i avsnitt 17.
Enligt 6 § förordningen om konsekvensutredning vid regelgivning ska en konsekvensutredning innehålla en bedömning av om särskilda hänsyn behöver tas när det gäller tidpunkten för ikraftträdande och om det finns behov av speciella informationsinsatser.
Vi föreslår i avsnitt 17 att de författningsändringar som vi föreslår ska träda i kraft den tidpunkt som regeringen bestämmer. Vi pekar därtill på de särskilda informations- och utbildningsinsatser som kommer att krävas till följd av den nya lagstiftningen. Våra överväganden kring detta framgår av det avsnittet.
Konsekvenser SOU 2013:17
812
18.6 Konsekvenser som anges i 15 § kommittéförordningen
Om förslagen i ett betänkande har betydelse för den kommunala självstyrelsen, för brottsligheten och det brottsförebyggande arbetet, för sysselsättning och offentlig service i olika delar av landet, för små företags förutsättningar, konkurrensförmåga eller villkor i övrigt i förhållande till större företags, för jämställdheten mellan kvinnor och män eller för möjligheterna att nå de integrationspolitiska målen, ska enligt 15 § kommittéförordningen konsekvenserna i det avseendet anges i betänkandet.
Vad som är av intresse i detta sammanhang är den betydelse som våra förslag kan få för det brottsförebyggande arbetet. Vi har, i enlighet med målsättningen som anges i våra direktiv lämnat förslag till en brottmålsprocess med mer behovsanpassade handläggningsregler och en tydligare ansvarsfördelning mellan domstolen, åklagaren och övriga aktörer. Förslagen bör leda till att alla mål avgörs med hög kvalitet och inom rimlig tid. Vi gör bedömningen att en tydlig och förutsebar process, i vilken parternas inställning och medverkan ges en ökad betydelse, även ökar trovärdigheten i brottmålsprocessen. Flera av våra förslag syftar också till att åtgärder ska vidtas tidigare, det gäller både att personutredningar ska utföras tidigare och att man inte i onödan ska vänta med att pröva ett åtal som kan avgöras. Att den straffrättsliga reaktionen inte i onödan fördröjs bör vara viktigt för att motverka upprepad brottslighet. Det är dock inte möjligt att närmare beräkna vilka effekter förslagen har för brottsligheten eller det brottsförebyggande arbetet.
Våra förslag torde inte medföra några övriga konsekvenser av det slag som anges i 15 § kommittéförordningen.
18.7 Konsekvenser för Sveriges anslutning till Europeiska unionen
Enligt 6 § förordningen om konsekvensutredning vid regelgivning ska en konsekvensutredning innehålla en bedömning av om förslagen överensstämmer med eller går utöver de skyldigheter som följer av Sveriges anslutning till Europeiska unionen.
Vi bedömer att våra förslag inte påverkar Sveriges åtaganden till följd av medlemskapet i Europeiska unionen.
SOU 2013:17 Konsekvenser
813
18.8 Konsekvenser som anges i 7 § förordningen om konsekvensutredning vid regelgivning
Enligt 7 § förordningen om konsekvensutredning vid regelgivning ska en konsekvensutredning, om förslagen kan få effekter för företags arbetsförutsättningar, konkurrensförmåga eller villkor i övrigt, innehålla en beskrivning av ett antal olika omständigheter. Vi gör bedömningen att våra förslag inte kommer att medföra några sådana konsekvenser.
Betänkande av Straffprocessutredningen
Stockholm 2013
Brottmålsprocessen
Del 2 Författningskommentar Bilagor
SOU och Ds kan köpas från Fritzes kundtjänst. För remissutsändningar av SOU och Ds svarar Fritzes Offentliga Publikationer på uppdrag av Regeringskansliets förvaltningsavdelning.
Beställningsadress: Fritzes kundtjänst 106 47 Stockholm Orderfax: 08-598 191 91 Ordertel: 08-598 191 90 E-post: order.fritzes@nj.se Internet: www.fritzes.se
Svara på remiss – hur och varför. Statsrådsberedningen (SB PM 2003:2, reviderad 2009-05-02)
– En liten broschyr som underlättar arbetet för den som ska svara på remiss. Broschyren är gratis och kan laddas ner eller beställas på http://www.regeringen.se/remiss
Textbearbetning och layout har utförts av Regeringskansliet, FA/kommittéservice.
Omslag: Elanders Sverige AB.
Tryckt av Elanders Sverige AB. Stockholm 2013
ISBN 978-91-38-23908-7 ISSN 0375-250X
819
Innehåll
Del 1
Sammanfattning ................................................................ 23
Summary .......................................................................... 43
Författningsförslag ............................................................. 65
1 Förslag till lag om ändring i rättegångsbalken ....................... 65 2 Förslag till lag om ändring i brottsbalken ............................ 121
3 Förslag till lag om ändring i patentlagen (1967:837) ........... 124 4 Förslag till lag om ändring i mönsterskyddslagen (1970:485)............................................................................... 126
5 Förslag till lag om ändring i skattebrottslagen (1971:69) ... 128 6 Förslag till lag om ändring i skadeståndslagen (1972:207)............................................................................... 131
7 Förslag till lag om ändring i lagen (1974:1065) om visst stöldgods m.m. ....................................................................... 132 8 Förslag till lag om ändring i bötesverkställighetslagen (1979:189)............................................................................... 134
9 Förslag till lag om ändring i lagen (1986:436) om näringsförbud ......................................................................... 135 10 Förslag till lag om ändring i lagen (1986:1009) om förfarandet i vissa fall vid förverkande m.m. ........................ 137
Innehåll SOU 2013:17
820
11 Förslag till lag om ändring i lagen (1988:609) om målsägandebiträde .................................................................. 140 12 Förslag till lag om ändring i lagen (1988:688) om kontaktförbud ........................................................................ 142
13 Förslag till lag om ändring i lagen (1991:1559) med föreskrifter på tryckfrihetsförordningens och yttrandefrihetsgrundlagens områden .................................... 143 14 Förslag till lag om ändring i lagen (1991:2041) om personutredning i brottmål, m.m. ......................................... 145
15 Förslag till lag om ändring i växtförädlarrättslagen (1997:306) ............................................................................... 146 16 Förslag till lag om ändring i lagen (2000:1225) om straff för smuggling .......................................................................... 148
17 Förslag till lag om ändring i lagen (2005:321) om tillträdesförbud vid idrottsarrangemang ............................... 149 18 Förslag till lag om ändring i lagen (2008:369) om förfarandet vid förverkande av utbyte av brottslig verksamhet i vissa fall ............................................................. 150
19 Förslag till lag om ändring i offentlighets- och sekretesslagen (2009:400) ...................................................... 151 20 Förslag till lag om ändring i varumärkeslagen (2010:1877) ............................................................................. 153
21 Förslag till förordning om ändring i förundersöknings- kungörelsen (1947:948) ......................................................... 154 22 Förslag till förordning om ändring i förordningen (1964:740) med föreskrifter för åklagare i vissa brottmål ... 158
23 Förslag till förordning om ändring i strafföreläggandekungörelsen (1970:60) ........................................................... 159 24 Förslag till förordning om ändring i förordningen (1982:805) om ersättning av allmänna medel till vittnen, m.m.......................................................................................... 160
Innehåll
821
25 Förslag till förordning om ändring i förordningen (1992:289) om särskild personutredning i brottmål, m.m. ... 161 26 Förslag till förordning om ändring i förordningen (1994:1763) med särskilda bestämmelser om unga lagöverträdare ......................................................................... 163
27 Förslag till förordning om ändring i förordningen (1996:381) om tingsrättsinstruktion .................................... 164 28 Förslag till förordning om ändring i förordningen (1997:406) om offentlig försvarare m.m. ............................. 166
1 Uppdraget och dess genomförande ............................ 167
1.1 Inledning................................................................................. 167 1.2 Utredningens uppdrag ........................................................... 167 1.3 Utredningsarbetet .................................................................. 169 1.4 Avgränsningar ........................................................................ 170 1.5 Läsanvisningar ........................................................................ 175
2 Allmänna överväganden ............................................ 177
2.1 Reformbehovet ...................................................................... 177 2.2 En för parterna ändamålsenlig brottmålsprocess ................. 182
Roller i brottmålsprocessen
3 Den tilltalade ........................................................... 195
3.1 Den tilltalades ställning ......................................................... 195 3.2 Europakonventionen och andra internationella dokument ............................................................................... 196 3.3 Den tilltalades försvar ............................................................ 199 3.3.1 Gällande rätt ................................................................ 199 3.3.2 Förslag till EU-direktiv om rätt till tillgång till
försvarare ..................................................................... 201
Innehåll SOU 2013:17
822
3.4 Ett tidigt stöd av advokat ....................................................... 202 3.4.1 Betydelsen av ett tidigt juridiskt stöd ........................ 203 3.4.2 Rådgivning bör lämnas när åtal väcks ........................ 204 3.4.3 Information om rådgivning och dess innehåll........... 205 3.4.4 Rådgivning ska lämnas av advokat ............................. 206 3.4.5 Rådgivningen ska vara kostnadsfri ............................. 207 3.4.6 Tillgång till advokat .................................................... 208 3.4.7 Villkor för ersättning .................................................. 209 3.5 Bättre information och medverkan av den tilltalade ............ 210
4 Domaren .................................................................. 213
4.1 Domarrollen ........................................................................... 213 4.2 Domarens möjlighet att agera självmant ............................... 215 4.3 Domarens processledning ...................................................... 218 4.3.1 Allmänt ........................................................................ 218 4.3.2 Våra överväganden om materiell processledning ...... 220 4.4 Andra regler som ger domaren självständigt inflytande över utredningen eller hur den läggs fram ............................ 225 4.4.1 Komplettering av förundersökningen ....................... 226 4.4.2 Inhämtande av bevisning ............................................ 228 4.4.3 Ansvaret för förnyad bevisupptagning ...................... 230
5 Åklagaren ................................................................ 233
5.1 Inledning ................................................................................. 233 5.2 Åklagaren bör föra talan i påföljdsfrågan .............................. 234 5.2.1 Inledning ...................................................................... 235 5.2.2 En tydlig och ändamålsenlig rollfördelning............... 235 5.2.3 En process som är mer förutsebar för den
tilltalade ....................................................................... 237
5.2.4 Förutsättningar för mer förutsebara bestämmelser ............................................................... 238 5.2.5 Större uppmärksamhet på påföljdsfrågan .................. 239 5.2.6 Större enhetlighet i rättstillämpningen ...................... 239 5.2.7 Risken för överenskommelser om påföljd ................. 240 5.2.8 Målsägandens ställning ............................................... 242 5.2.9 Sammanfattande bedömning ...................................... 243
Innehåll
823
5.3 Åklagarens yrkande om påföljd ............................................ 243 5.3.1 Inledning ..................................................................... 244 5.3.2 Ett preciserat yrkande senast i samband med att
åklagaren slutför sin talan ........................................... 244
5.3.3 Ett yrkande om påföljd ska anges i åtalet .................. 247 5.3.4 Ändring av påföljdsyrkandet ...................................... 254
5.4 Rätten är begränsad av åklagarens påföljdsyrkande ............. 257 5.4.1 Inte strängare eller mer ingripande påföljd ............... 257 5.4.2 Förverkande av villkorligt medgiven frihet ............... 259 5.5 Det bör inte införas en särskild reglering om att rätten är bunden av åklagarens brottsrubricering ........................... 260
5.6 Påföljdsyrkande i högre rätt .................................................. 261 5.7 Yrkande om särskild rättsverkan av brott ............................ 262
6 Målsäganden ........................................................... 265
6.1 Inledning................................................................................. 265 6.2 Några utgångspunkter ........................................................... 267 6.2.1 Vilka funktioner fyller rätten att biträda åtalet? ....... 267 6.2.2 En process som är anpassad till målsägandens
behov ........................................................................... 270
6.2.3 En tydligare rollfördelning ......................................... 274
6.3 Rätten att biträda åtalet avskaffas ......................................... 276 6.4 Målsägandens möjligheter till insyn i handläggningen ........ 278 6.4.1 Insyn i förundersökningen och handlingarna i ett
mål i domstol............................................................... 278
6.4.2 En förstärkt rätt att närvara vid huvudförhandlingen .............................................................. 286
6.5 Målsägandens rätt att ställa frågor ........................................ 292 6.5.1 Rätten att ställa frågor i dag ....................................... 292 6.5.2 Målsägandens frågerätt bör göras tydligare .............. 294 6.5.3 Det är inte motiverat att införa en generell frågerätt
som gäller oberoende av om målsäganden för talan ..... 295
6.6 Bör det införas en bestämmelse om målsägandes eller efterlevandes rätt att yttra sig? .............................................. 296
Innehåll SOU 2013:17
824
6.7 Målsägandens rätt att väcka enskilt åtal ................................ 298 6.8 Målsägandens rätt att överta ett nedlagt åtal ........................ 300 6.9 Målsägandens rätt att överklaga i ansvarsdelen .................... 301 6.9.1 En begränsad överklaganderätt .................................. 301 6.9.2 Rätt att överklaga när ett åtal ogillats ........................ 302 6.9.3 Målsägandens överklagande ska förfalla om
åklagaren överklagar .................................................... 305
Tingsrättsprocessen
7 En behovsanpassad brottmålsprocess ......................... 309
7.1 Uppdraget och dess avgränsning ........................................... 309 7.2 Några utgångspunkter ........................................................... 311 7.2.1 Olika typer av förfaranden behövs ............................ 311 7.2.2 Parternas inställning och brottets allvar är
avgörande ..................................................................... 313
7.2.3 Ansvaret för lagföring av brott .................................. 316
7.3 Beredningen för rättsväsendets utveckling ........................... 318 7.4 Alternativa former för handläggning av brottmål ................ 320 7.4.1 Ett utvidgat strafföreläggandeinstitut ........................ 320 7.4.2 En primär beslutsfunktion.......................................... 326 7.4.3 Underställelseförfarande ............................................ 329 7.4.4 Avgörande på handlingarna i förnekade mål ............. 330 7.5 Vårt förslag till en behovsanpassad brottmålsprocess ......... 331
8 En effektivare inledning av processen ......................... 335
8.1 Åtal utan ansökan om stämning ............................................ 335 8.1.1 Inledning ...................................................................... 335 8.1.2 Nuvarande ordning ..................................................... 337 8.1.3 Vilken funktion fyller stämning vid allmänt åtal? ..... 340 8.1.4 Stämning bör avskaffas i mål som rör allmänt åtal .... 346 8.2 Åtalet ....................................................................................... 351 8.3 Den tilltalades svar på åtalet .................................................. 352
Innehåll
825
8.3.1 Förändringsbehovet .................................................... 353 8.3.2 Den tilltalades inställning bör klargöras tidigt .......... 354 8.3.3 Åklagaren ska förelägga den tilltalade att svara ........ 358 8.3.4 Föreläggandet till den tilltalade att svara på åtalet .... 359
8.4 Personutredning ..................................................................... 363 8.4.1 Personutredning bör inhämtas tidigare ..................... 363 8.4.2 Personutredningen bör behovsanpassas .................... 366 8.4.3 Konsekvenser för åklagarens handläggning .............. 369 8.4.4 Utformningen av bestämmelserna ............................. 373 8.5 Delgivning .............................................................................. 373 8.5.1 Reformbehovet ........................................................... 373 8.5.2 Allmänt om delgivningslagen ..................................... 375 8.5.3 Information om förenklad delgivning ....................... 375 8.5.4 Regler om delgivning av handlingar i brottmål ......... 376 8.5.5 Hur har reglerna om förenklad delgivning av
stämning i brottmål införlivats? ................................. 379
8.5.6 Myndigheterna bör samverka för att förenklad delgivning ska kunna användas .................................. 383 8.5.7 Sexveckorsfristen tas bort .......................................... 385 8.5.8 Även åklagaren ska kunna använda förenklad delgivning för att delge handlingar i målet ................ 389
9 Ett särskilt förfarande i erkända mål ........................... 391
9.1 Några inledande avvägningar och avgränsningar ................. 392 9.2 Förutsättningar för förfarandet enligt 45 kap. 10 b § RB .... 396 9.2.1 Den tilltalade har erkänt gärningen hos rätten ......... 396 9.2.2 Samtliga yrkanden i samband med åtalet har
godtagits ..................................................................... 397
9.2.3 Den tilltalade har samtyckt till att målet avgörs utan huvudförhandling .............................................. 398 9.2.4 Information om rådgivning har lämnats .................. 399 9.2.5 Åklagarens påföljdsyrkande ...................................... 399 9.2.6 Förfarandet kan inte tillämpas om åklagaren eller den tilltalade har begärt huvudförhandling eller sådan förhandling behövs av särskilda skäl .............. 408
9.3 Handläggningen enligt 10 b §................................................ 411 9.4 Särskilt om överklagande ....................................................... 414
Innehåll SOU 2013:17
826
9.5 Särskilt om mål med frihetsberövade .................................... 415 9.5.1 Avgörande i det särskilda förfarandet ....................... 415 9.5.2 Avgörande efter huvudförhandling inom
häktningsfristen ......................................................... 419
9.5.3 Avgörande efter huvudförhandling gemensamt med häktningsförhandling......................................... 421
9.6 Särskilt om målsäganden ........................................................ 422 9.7 Strafföreläggande med villkorlig dom tas bort ..................... 424
10 Bötesmål ................................................................. 429
10.1 Strafföreläggande .................................................................... 429 10.1.1 Gällande rätt ............................................................... 429 10.1.2 Statistik ....................................................................... 432 10.2 Avgörande utan huvudförhandling ....................................... 433 10.2.1 Gällande rätt ............................................................... 433 10.2.2 Åklagarens handläggning ........................................... 434 10.2.3 Statistik ....................................................................... 435 10.3 Hanteringen av bötesmål ....................................................... 437 10.3.1 Strafföreläggande ska utfärdas oberoende av den
misstänktes inställning ............................................... 437
10.3.2 Åtal genom strafföreläggande ................................... 441 10.3.3 När ett godkännande av strafföreläggande saknar verkan .......................................................................... 450 10.3.4 Möjligheten att avgöra bötesbrott utan huvudförhandling ska bestå ....................................... 452 10.3.5 Processmaterialet vid avgörande av mål utan huvudförhandling ....................................................... 452
11 Huvudförhandlingsmål .............................................. 457
11.1 Inledande överväganden ......................................................... 457 11.1.1 Åtgärder för att göra handläggningen av mål som
avgörs efter huvudförhandling mer ändamålsenlig ............................................................. 457
11.1.2 Åtgärder för att motverka uppkomsten och underlätta hanteringen av stora mål .......................... 459
Innehåll
827
11.2 Tydligare bestämmelser om när åtal ska handläggas gemensamt och utökade möjligheter till deldom ................. 461 11.2.1 Nuvarande ordning och tidigare överväganden ....... 461 11.2.2 Bestämmelserna bör ändras ....................................... 464 11.2.3 Nya bestämmelser om gemensam handläggning
av åtal .......................................................................... 469
11.2.4 Utökade möjligheter till deldom .............................. 474
11.3 Förberedelsen i brottmål ....................................................... 475 11.3.1 Några utgångspunkter ............................................... 475 11.3.2 Generella åtgärder för att förbättra förberedelsen
i alla mål ...................................................................... 476
11.3.3 Rätten bör få ett tydligare ansvar för förberedelsen .............................................................. 477 11.3.4 En huvudregel om förberedelsesammanträde i omfattande mål .......................................................... 480 11.3.5 Förberedelsesammanträde under ledning av rätten innan åtalet väcks ............................................ 483 11.3.6 Förberedelse genom skriftväxling eller annan handläggning .............................................................. 486 11.3.7 Tidsfrister för huvudförhandling i mål med frihetsberövade och ungdomar ................................. 487 11.3.8 Några övriga frågor som vi övervägt ........................ 496
11.4 Ordningen för hantering av erkända åtal.............................. 500 11.5 Mellandom och hänskjutande av prejudikatfråga ................ 504 11.5.1 Mellandom ................................................................. 504 11.5.2 Hänskjutande av prejudikatfråga .............................. 507 11.6 Avgörande av mål i den tilltalades utevaro ........................... 515 11.6.1 Gällande rätt ............................................................... 515 11.6.2 Europakonventionen och praxis ............................... 519 11.6.3 Internationell jämförelse ........................................... 521 11.6.4 Internationell verkställighet av utevarodomar ......... 522 11.6.5 Tredskodom i brottmål bör inte införas .................. 523 11.6.6 Kravet på att saken ska kunna utredas
tillfredsställande tas bort ........................................... 526
11.6.7 Svårare straff och fler påföljder ska kunna omfattas ...................................................................... 533 11.6.8 Reglerna vid sammanträffande av brott utvidgas och görs tydligare ...................................................... 540
Innehåll SOU 2013:17
828
11.6.9 Återupptagande i första instans bör inte kunna ske ............................................................................... 543
11.7 Inställda förhandlingar ........................................................... 544 11.7.1 Orsaker och konsekvenser ........................................ 544 11.7.2 Vårt uppdrag och övergripande överväganden
om åtgärder för att minska inställda förhandlingar .............................................................. 547
11.7.3 Sanktioner och tvångsmedel ...................................... 549 11.7.4 Förundersökningsförhör ........................................... 561 11.7.5 Några andra åtgärder .................................................. 567
Hovrättsprocessen
12 En mer ändamålsenlig hovrättsprocess ........................ 573
12.1 Överklaganden och svarsskrivelser ....................................... 574 12.1.1 Överklagandet ska innehålla uppgift om i vilken
del domen godtas och domskälen anses riktiga ....... 576
12.1.2 Tydliga svarsskrivelser ............................................... 579 12.1.3 Synpunkter bör lämnas på målets handläggning ...... 581 12.1.4 Anslutningsöverklagande .......................................... 582
12.2 Målens handläggning .............................................................. 585 12.3 Prövningstillstånd .................................................................. 589 12.3.1 Tillbakablick ............................................................... 589 12.3.2 Sveriges konventionsåtaganden ................................. 590 12.3.3 Internationell utblick ................................................. 591 12.3.4 EMR-reformen ........................................................... 592 12.3.5 Tillståndsprövningen ................................................. 599 12.3.6 Ett behovsanpassat förfarande .................................. 600 12.3.7 Två tänkbara alternativ vid en utvidgning av
systemet med prövningstillstånd .............................. 602
12.3.8 Vilka brottmål bör omfattas av systemet med prövningstillstånd? ..................................................... 607 12.3.9 Vårt förslag om ett generellt system med prövningstillstånd ...................................................... 615
12.4 Tilltrosregeln i 51 kap. 23 § RB ............................................. 617 12.4.1 Gällande rätt ............................................................... 617 12.4.2 Förändringsbehovet ................................................... 618
Innehåll
829
12.4.3 Tilltrosregeln mjukas upp ..................................... 620 12.5 51 kap. 23 a § RB om begränsning av hovrättens prövning bör inte ändras ..................................................... 622 12.6 Möjligheten att justera ett åtal i hovrätten begränsas ........ 624
12.7 Avgörande utan huvudförhandling ..................................... 626 12.7.1 Rätten till muntlig förhandling i andra instans .... 629 12.7.2 Behovet av förändringar ........................................ 632 12.7.3 Ändrade förutsättningar för att avgöra mål på
handlingarna ........................................................... 634
12.8 En mer koncentrerad huvudförhandling ............................ 641 12.8.1 Behovet av förändringar ........................................ 641 12.8.2 Hänvisning till muntlig bevisning enligt
dagens bestämmelser ............................................. 642
12.8.3 Möjligheten att hänvisa till ljud- och bildupptagningar av förhör i tingsrätten bör användas i större utsträckning .............................. 645 12.8.4 Hovrätten ska alltid pröva om hänvisningsmetoden ska användas ....................... 649 12.9 Utevarofrågor ....................................................................... 651 12.9.1 Nuvarande bestämmelser ...................................... 651 12.9.2 Våra överväganden om förändringsbehovet ........ 653 12.9.3 En tydligare bestämmelse om när ett
överklagande ska förfalla ....................................... 655
12.10 Reformatio in pejus ............................................................. 656 12.10.1 Bakgrund ................................................................ 656 12.10.2 Påföljdssystemet och påföljdernas svårhet .......... 657 12.10.3 Påföljdsutredningens förslag ................................ 660 12.10.4 Ytterligare undantag från förbudet mot
reformatio in pejus ................................................ 661
12.10.5 Påföljd för brott som prövats i flera domar ......... 662
Innehåll SOU 2013:17
830
Rättens sammansättning
13 Rättens sammansättning ........................................... 669
13.1 Vårt uppdrag ........................................................................... 669 13.2 Gällande rätt ........................................................................... 669 13.3 Särskilt om nämndemäns medverkan .................................... 672 13.4 Några tidigare överväganden och reformförslag .................. 674 13.4.1 En öppnare domarbana ............................................. 674 13.4.2 Nämndemannamedverkan i domstol m.m. ............. 675 13.4.3 Effektivare hantering av stora och komplicerade
brottmål ..................................................................... 675
13.4.4 Mål och medel – särskilda åtgärder för vissa måltyper i domstol .................................................... 676 13.4.5 Ökad effektivitet och förbättrad samverkan vid handläggning av mängdbrott .................................... 677 13.4.6 En reformerad domstolslagstiftning ........................ 678
13.5 Internationella jämförelser..................................................... 678 13.5.1 Finland ....................................................................... 678 13.5.2 Norge ......................................................................... 679 13.5.3 Danmark .................................................................... 679 13.5.4 Nederländerna ........................................................... 680 13.5.5 Tyskland .................................................................... 681
13.6 Allmänna utgångspunkter ...................................................... 681 13.7 Rättens sammansättning i tingsrätt ....................................... 684 13.7.1 Avgörande av mål utan huvudförhandling .............. 684 13.7.2 Avgörande av mål vid huvudförhandling ................. 685 13.7.3 Särskilda ledamöter och specialistkompetens ......... 692 13.7.4 Notariemål ................................................................. 693 13.7.5 Regler i annan författning än rättegångsbalken ...... 695 13.8 Rättens sammansättning i hovrätt ......................................... 703 13.8.1 Rätten ska vid huvudförhandling bestå av
lagfarna domare ......................................................... 703
13.8.2 Övrigt om hovrättens sammansättning i brottmål ..................................................................... 706
Innehåll
831
Handläggningen av enskilda anspråk och stödet åt målsäganden
14 Enskilda anspråk – ett bättre stöd och en mer ändamålsenlig handläggning ..................................... 711
14.1 Några utgångspunkter ........................................................... 712 14.2 Åklagarnas och polismyndigheternas skyldigheter ............. 713 14.3 Genomslaget av 1988 års lagstiftning som gav åklagaren ett ökat ansvar för det enskilda anspråket ............................ 715
14.4 Bör bestämmelsen om åklagarens skyldigheter ändras? ...... 717 14.5 Polisens ansvar bör tydliggöras ............................................. 719 14.5.1 Polisen ska biträda åklagaren med att förbereda
målsägandens talan ................................................... 719
14.5.2 Polisens förberedande åtgärder ................................ 721
14.6 Åtgärder för att säkerställa att åklagaren förbereder och för målsägandens talan i tillräcklig omfattning .................... 723 14.6.1 Rekommendationer för handläggningen,
uppföljning och verksamhetsstöd............................ 723
14.6.2 Åklagarens beslut att inte föra talan om enskilt anspråk ...................................................................... 725
14.7 Förhållandet mellan åklagarens och målsägandebiträdets skyldigheter ............................................................................ 725 14.8 Överväganden om annat stöd till målsäganden angående frågor om enskilda anspråk ................................................... 728
14.9 Ett mer ändamålsenligt sätt att väcka talan om enskilt anspråk .................................................................................... 729 14.9.1 Inledning ................................................................... 729 14.9.2 Ett nytt sätt att väcka talan om enskilt anspråk ...... 730 14.9.3 Enskilda anspråk ska anmälas under
förundersökningen ................................................... 732
14.9.4 Följden av att enskilda anspråk inte anmäls i tid .... 734 14.9.5 Den allmänna bestämmelsen om att talan om enskilt anspråk får tas upp i samband med brottmålet.................................................................. 736 14.10 Handläggningen av enskilda anspråk enligt våra förslag .... 738
Innehåll SOU 2013:17
832
14.10.1 Polisens förberedande åtgärder ............................... 738 14.10.2 Åklagarens handläggning ......................................... 740 14.10.3 Tingsrättens handläggning ...................................... 745 14.11 Skadeståndsansvar för vårdnadshavare ................................. 746 14.11.1 Inledning................................................................... 747 14.11.2 Behovet av åtgärder .................................................. 748 14.11.3 En skadeståndstalan mot en vårdnadshavare ska
kunna väckas på samma sätt som talan mot den unge ........................................................................... 749
14.11.4 Utformningen av bestämmelser om hur talan får väckas m.m. ......................................................... 750 14.11.5 Utevarohandläggning............................................... 752
15 Stödperson .............................................................. 757
15.1 Nuvarande ordning ................................................................ 757 15.2 Tidigare överväganden ........................................................... 758 15.3 Överväganden och förslag ..................................................... 760 15.3.1 Finns det behov av att förändra bestämmelserna
om stödperson? ........................................................ 760
15.3.2 Bättre information och medvetenhet om bestämmelserna ........................................................ 764 15.3.3 En stödperson ska i vissa fall ha rätt till ersättning av allmänna medel .................................. 767
16 Målsägandebiträde ................................................... 769
16.1 Nuvarande ordning ................................................................ 769 16.2 Överväganden och förslag ..................................................... 772 16.2.1 Tillämpningen av bestämmelserna om
målsägandebiträde .................................................... 773
16.2.2 Åklagarens roll i förhållande till målsägandebiträdets ................................................. 774 16.2.3 Stödpersonens roll i förhållande till målsägandebiträdets ................................................. 775 16.2.4 Målsägandebiträde i hovrätten ................................ 776
Innehåll
833
Genomförande och konsekvenser
17 Genomförande ......................................................... 785
17.1 Ett strukturerat genomförande ............................................. 785
17.2 Ikraftträdande och övergångsbestämmelser ......................... 790
18 Konsekvenser ........................................................... 791
18.1 Inledning................................................................................. 791
18.2 Något om de faktiska konsekvenserna av våra förslag ........ 792 18.3 Vilka berörs av de föreslagna förändringarna ....................... 793 18.3.1 Personer som åtalas för brott och brottsoffer
m.fl. ............................................................................ 793
18.3.2 Rättsväsendets aktörer .............................................. 793 18.3.3 Särskilt om åklagarväsendet ...................................... 794
18.4 Ekonomiska konsekvenser .................................................... 795 18.4.1 Inledning .................................................................... 796 18.4.2 Metod ......................................................................... 797 18.4.3 Konsekvenser av våra förslag .................................... 798 18.4.4 De samlade konsekvenserna av våra förslag ............ 808 18.5 Ikraftträdande och informationsinsatser .............................. 811
18.6 Konsekvenser som anges i 15 § kommittéförordningen ..... 812 18.7 Konsekvenser för Sveriges anslutning till Europeiska unionen ................................................................................... 812
18.8 Konsekvenser som anges i 7 § förordningen om konsekvensutredning vid regelgivning ................................. 813
Innehåll SOU 2013:17
834
Del 2
19 Författningskommentar ............................................ 837
19.1 Förslaget till lag om ändring i rättegångsbalken................. 837
19.2 Förslaget till lag om ändring i brottsbalken........................ 923 19.3 Förslaget till lag om ändring i patentlagen (1967:837) ...... 926
19.4 Förslaget till lag om ändring i mönsterskyddslagen (1970:485) ............................................................................. 927 19.5 Förslaget till lag om ändring i skattebrottslagen (1971:69) ............................................................................... 928
19.6 Förslaget till lag om ändring i skadeståndslagen (1972:207) ............................................................................. 930 19.7 Förslaget till lag om ändring i lagen (1974:1065) om visst stöldgods m.m. ............................................................. 932
19.8 Förslaget till lag om ändring i bötesverkställighetslagen (1979:189) ............................................................................. 935 19.9 Förslaget till lag om ändring i lagen (1986:436) om näringsförbud ....................................................................... 936
19.10 Förslaget till lag om ändring i lagen (1986:1009) om förfarandet i vissa fall vid förverkande m.m. ...................... 938 19.11 Förslaget till lag om ändring i lagen (1988:609) om målsägandebiträde ................................................................ 942
19.12 Förslaget till lag om ändring i lagen (1988:688) om kontaktförbud ...................................................................... 945 19.13 Förslaget till lag om ändring i lagen (1991:1559) med föreskrifter på tryckfrihetsförordningens och yttrandefrihetsgrundlagens områden .................................. 946
19.14 Förslaget till lag om ändring i lagen (1991:2041) om personutredning i brottmål, m.m. ....................................... 948
Innehåll
835
19.15 Förslaget till lag om ändring i växtförädlarrättslagen (1997:306) ............................................................................ 950 19.16 Förslaget till lag om ändring i lagen (2000:1225) om straff för smuggling ............................................................. 951
19.17 Förslaget till lag om ändring i lagen (2005:321) om tillträdesförbud vid idrottsarrangemang ............................. 952 19.18 Förslaget till lag om ändring i lagen (2008:369) om förfarandet vid förverkande av utbyte av brottslig verksamhet i vissa fall .......................................................... 953
19.19 Förslaget till lag om ändring i offentlighets- och sekretesslagen (2009:400) .................................................... 955 19.20 Förslaget till lag om ändring i varumärkeslagen (2010:1877) .......................................................................... 957
19.21 Förslaget till förordning om ändring i förundersökningskungörelsen (1947:948) ......................... 958 19.22 Förslaget till förordning om ändring i förordningen (1964:740) med föreskrifter för åklagare i vissa brottmål ................................................................................ 964
19.23 Förslaget till förordning om ändring i strafföreläggandekungörelsen (1970:60) ............................ 965 19.24 Förslaget till förordning om ändring i förordningen (1982:805) om ersättning av allmänna medel till vittnen, m.m. ........................................................................ 966
19.25 Förslaget till förordning om ändring i förordningen (1992:289) om särskild personutredning i brottmål, m.m. ...................................................................................... 967 19.26 Förslaget till förordning om ändring i förordningen (1994:1763) med särskilda bestämmelser om unga lagöverträdare ....................................................................... 970
19.27 Förslaget till förordning om ändring i förordningen (1996:381) om tingsrättsinstruktion .................................. 971
Innehåll SOU 2013:17
836
19.28 Förslaget till förordning om ändring i förordningen (1997:406) om offentlig försvarare m.m. ............................ 973
Bilagor
Bilaga 1 Kommittédirektiv 2010:78 ............................................... 975
Bilaga 2 Tilläggsdirektiv 2012:47 ................................................... 989 Bilaga 3 Undersökning avseende tingsrätternas handläggning
av brottmål ........................................................................ 991
Bilaga 4 Utländsk rätt ................................................................... 1015 Bilaga 5 Påföljder och påföljdskombinationer ............................ 1073
Bilaga 6 Internationella rättsakter som rör brottsoffrets
ställning ........................................................................... 1075
837
19 Författningskommentar
19.1 Förslaget till lag om ändring i rättegångsbalken
1 kap.
3 b § Tingsrätten ska vid huvudförhandling i brottmål bestå av en lagfaren domare och tre nämndemän. Om en av nämndemännen får förhinder sedan huvudförhandlingen har påbörjats, är rätten domför med en lagfaren domare och två nämndemän.
Tingsrätten är domför med en lagfaren domare vid huvudförhandlingen, om det inte finns anledning att döma till
1. fängelse i mer än sex månader,
2. villkorlig dom i förening med samhällstjänst om det i domslutet ska anges ett fängelsestraff överstigande sex månader,
3. skyddstillsyn i förening med fängelse enligt 28 kap. 3 § brottsbalken ,
4. skyddstillsyn i förening med samhällstjänst eller kontraktsvård om det i domslutet ska anges ett fängelsestraff överstigande sex månader, eller
5. sluten ungdomsvård. Vad som anges i andra stycket gäller också om det inte finns anledning att
1. förverka villkorligt medgiven frihet från fängelsestraff med mer än sex månader, eller
2. bestämma påföljden till fängelse och förverka villkorligt medgiven frihet från fängelsestraff med en strafftid som sammantaget överstiger sex månader.
Med de påföljder som anges i andra stycket 1–5 ska likställas förordnande enligt 34 kap. 1 § första stycket 1 brottsbalken .
Om det finns skäl för det med hänsyn till målets omfattning eller beskaffenhet får rätten vid huvudförhandlingen bestå av tre lagfarna domare. Om en domare får förhinder sedan huvudförhandlingen har påbörjats, är rätten ändå domför.
Om det finns skäl för det, får antalet lagfarna domare utökas med en utöver vad som följer av första stycket. Detsamma gäller i fråga om antalet nämndemän. Om någon eller några av ledamöterna får förhinder sedan
Författningskommentar SOU 2013:17
838
huvudförhandlingen har påbörjats gäller första stycket andra meningen i fråga om domförhet.
Bestämmelsen, som reglerar tingsrättens domförhet vid huvudförhandling, ändras. Motiven har närmare behandlats i avsnitt 13.7.2. Bestämmelsen är fakultativ och innebär att tingsrätten fortfarande i alla brottmål är domför i en sammansättning bestående av en lagfaren domare och nämndemän.
Ändringen i första stycket är enbart språklig. Bestämmelsen i andra stycket innebär att rättens sammansättning görs beroende av vilka påföljd som aktualiseras i målet. Regleringen innebär en utvidgning av möjligheten att låta rätten bestå av en lagfaren domare, till att även omfatta mål i vilka det finns anledning att döma till annan påföljd än böter. I stycket anges de begränsningar i fråga om påföljd som ska gälla. Eftersom åklagarens påföljdsyrkande är avgörande för hur sträng påföljd rätten kan döma till (se 30 kap. 3 a § RB) behöver domstolen inte längre göras en prognos i påföljdsfrågan för att bedöma om målet kan avgöras av en lagfaren domare. Tillsammans med den begränsning som följer av 30 kap. 3 a § RB innebär bestämmelsen att åklagarens påföljdsyrkande är styrande för hur rätten kan vara sammansatt. Brottets straffskala eller om fråga om företagsbot ska prövas i målet, ska sakna betydelse för rättens domförhet. Det innebär att en lagfaren domare kan avgöra fråga om företagsbot om åtalet kan prövas av en domare ensam.
Tredje och fjärde stycket, som är nya, reglerar den yttre gränsen
för vilken påföljd som kan aktualiseras vid sammanträffande av brott. I tredje stycket första punkten regleras att en återstående strafftid kan förverkas med högst sex månader när målet avgörs av en lagfaren domare. Punkten avser mål i vilka det kan vara aktuellt att med tillämpning av 34 kap. 1 § första stycket 1 BrB låta en tidigare utdömd påföljd omfatta ny brottslighet. I tredje stycket andra punkten ställs det upp en begränsning om det är aktuellt att döma till fängelse och samtidigt förverka villkorligt medgiven frihet. Målet kan då inte avgöras med en sammansättning med en lagfaren domare om den sammanlagda strafftiden (det nya fängelsestraffet och den villkorligt medgivna frihet som förverkas) skulle överstiga sex månader.
Fjärde stycket, som är nytt, likställer förordnanden enligt 34 kap.
1 § första stycket 1 BrB med de påföljder som anges i andra stycket.
Ett nytt femte stycke införs i paragrafen. Av bestämmelsen framgår att tingsrätten om det finns skäl för det med hänsyn till målets omfattning eller beskaffenhet kan ha en alternativ sammansättning
SOU 2013:17 Författningskommentar
839
vid huvudförhandlingen med tre lagfarna domare. Om rätten ska bestå av tre lagfarna domare avgörs i det enskilda fallet av den som är ansvarig för målet. Det är framförallt i mer omfattande mål och i mål med svårare juridiska överväganden som det kan vara ändamålsenligt att enbart lagfarna domare ingår i rätten. Det kan t.ex. vara fråga om mål avseende ekonomisk brottslighet, miljöbrott, brott som rör tekniskt komplicerade förhållanden och immaterialrättsliga brott. Ett annat exempel är mål i vilka flera lagfarna domare bör sätta sig in i målet och dela på arbetet med domskrivning. Även risken för hot eller behovet av skyddsinsatser i vissa mål kan vägas in vid bedömningen av hur rätten bör vara sammansatt. Av andra meningen i samma stycke framgår att rätten är domför med två ledamöter om någon domare får förhinder sedan huvudförhandlingen påbörjats.
Sjätte stycket motsvarar det tidigare tredje stycket och är oför-
ändrat.
2 kap.
4 § Hovrätten är domför med tre lagfarna domare. I mål som överklagats från tingsrätt ska dock minst fyra lagfarna domare delta när hovrätten avgör målet, om tingsrätten bestått av tre lagfarna domare. Om en av de lagfarna domarna får förhinder sedan huvudförhandling har påbörjats, är rätten ändå domför. Flera än fem lagfarna domare får inte delta i hovrätten.
Vid behandling av frågor om prövningstillstånd ska hovrätten bestå av tre lagfarna domare. Ett prövningstillstånd som inte är begränsat enligt 49 kap. 14 a § första stycket får dock meddelas av en lagfaren domare, om frågan är enkel.
Vid beslut om avskrivning av mål efter återkallelse eller efter det att ett överklagande har förfallit vid sammanträde som avses i 50 kap. 10 § eller 51 kap. 10 § är hovrätten domför med en lagfaren domare. Detsamma gäller vid beslut om undanröjande av tingsrättens avgörande sedan käromålet återkallats.
Åtgärder som avser endast beredandet av ett mål får utföras av en lagfaren domare i hovrätten eller, om de inte är av sådant slag att de bör förbehållas lagfarna domare, av en annan tjänsteman i hovrätten som har tillräcklig kunskap och erfarenhet. Regeringen meddelar närmare föreskrifter om detta.
Bestämmelserna i 4 kap. 13 § gäller även för andra tjänstemän än domare när de utför åtgärder enligt fjärde stycket.
Ändringarna i såväl första som nuvarande andra stycket (tidigare tredje stycket) är språkliga.
Författningskommentar SOU 2013:17
840
Det tidigare andra stycket i paragrafen, om hovrättens sammansättning i brottmål, är borttaget. Motiven har närmare behandlats i avsnitt 13.8.1. Ändringen innebär att hovrätten i brottmål är domför med tre lagfarna domare om inte tingsrätten i det mål som överklagats har bestått av tre lagfarna domare. I sådant fall följer av första stycket att minst fyra lagfarna domare ska delta när hovrätten avgör målet.
Ändringen av hänvisningen i femte stycket, som motsvarar paragrafens tidigare sjätte stycke, är en följdändring av att det tidigare andra stycket tas bort.
5 kap.
3 § Vid förhandling inom stängda dörrar får efter medgivande av rättens ordförande tjänsteman vid domstolen eller den som för sin utbildning tjänstgör vid denna vara närvarande. Om det finns särskilda skäl för det, får rätten tillåta även annan att närvara vid sådan förhandling.
En målsägande som inte för talan i målet får närvara vid en huvudförhandling som hålls inom stängda dörrar om särskilda skäl inte talar mot det.
framgår i vilken
utsträckning målsägandens rätt att närvara vid förhandlingen får begränsas på grund av sekretess.
Ändringarna i första stycket är språkliga.
I det nya andra stycket regleras målsägandens rätt att närvara vid en huvudförhandling som hålls inom stängda dörrar när han eller hon inte för talan i målet. En målsägande som för talan har en ovillkorlig rätt att närvara såvida inte det som behandlas inom stängda dörrar saknar betydelse för hans eller hennes talan. Motiven till bestämmelsen har behandlats i avsnitt 6.4.2. Målsägandens rätt att närvara vid huvudförhandlingen oberoende av om den hålls inom stängda dörrar regleras i 46 kap. 8 § RB (se författningskommentaren till ändringen i den paragrafen).
Av första meningen i andra stycket framgår att en målsägande som inte för talan som huvudregel har rätt att närvara även när förhandlingen hålls inom stängda dörrar. Det måste finnas konkreta skäl som medför att det finns anledning att inte låta målsäganden närvara. Ett exempel kan vara att det som ska avhandlas inom stängda dörrar inte kan sägas beröra målsäganden, t.ex. ett åtal som inte har direkt samband med åtalet mot målsäganden. Det kan också röra sig om situationer då det finns en beaktansvärd risk för att måls-
SOU 2013:17 Författningskommentar
841
ägandens kommande förhörsuppgifter skulle kunna påverkas om han eller hon närvarar (se författningskommentaren till 46 kap. 8 § RB). Den vanligaste orsaken till att inte låta målsäganden närvara när huvudförhandlingen hålls inom stängda dörrar bör vara det finns ett starkt sekretessintresse.
I andra styckets andra mening finns en hänvisning till den nya kollisionsbestämmelsen i 10 kap. 3 a § OSL. Av den bestämmelsen framgår att målsäganden inte har rätt att närvara om det står klart att det intresse som sekretessen ska skydda har företräde framför målsägandens intresse av att ta del av uppgifterna.
12 kap.
14 § Fullmakt medför behörighet för ombudet att å partens vägnar angående saken
1. väcka talan samt påkalla åtgärd, även om åtgärden ankommer å annan myndighet än rätten;
2. mottaga delgivning av inlagor och andra handlingar, dock ej föreläggande för parten att infinna sig personligen;
3. företaga alla handlingar för utförande av partens talan samt avge svaromål å alla mot parten framställda yrkanden;
4. avstå från yrkande, som framställts av parten, och medgiva motpartens yrkande;
5. ingå förlikning;
6. söka verkställighet av rättens dom; samt
7. uppbära parten tillerkänd ersättning för rättegångskostnad. Ett ombud får inte på grund av en fullmakt, som avser rättegång i allmänhet, väcka talan eller motta stämning angående en sak om vilken förlikning inte är tillåten. Detsamma gäller att ta emot allmänt åtal.
Om en fullmakt avser endast en viss domstol, har ombudet vid den domstolen samma behörighet som sägs i första stycket. Ombudet får även anmäla missnöje mot ett beslut som meddelas av domstolen.
Om en fullmakt gäller endast för ett visst rättegångstillfälle, har ombudet vid det rättegångstillfället samma behörighet som sägs i första stycket 2–5. Ombudet får även anmäla missnöje mot ett beslut som då meddelas.
I paragrafens andra stycke har ett tillägg av redaktionell karaktär gjorts genom att det har lagts till att vad som gäller för stämning i indispositiva mål även gäller att ta emot allmänt åtal. Det är en följdändring i anledning av vårt förslag att stämningsinstitutet avskaffas vid allmänna åtal. Den andra ändringen i stycket är språklig.
Författningskommentar SOU 2013:17
842
19 kap.
7 § En domstol behåller sin behörighet att handlägga ett mål även om något förhållande som har grundat behörigheten ändras efter det att allmänt åtal eller stämning delgetts den misstänkte.
Har allmänt åtal väckts vid en viss tingsrätt, får denna på åklagarens begäran överlämna målet till en annan tingsrätt, om den är behörig och särskilda skäl föreligger. Står den tilltalade redan under åtal vid den andra tingsrätten, ska sådant överlämnande ske, om det inte är olämpligt. De beslut som fattats före överlämnandet ska gälla, om inte den domstol dit målet överlämnats bestämmer annat.
Andra stycket gäller i tillämpliga delar också när flera mål om allmänt åtal mot den tilltalade samtidigt är anhängiga vid olika hovrätter.
I första stycket har gjorts en följdändring i anledning av att stämningsinstitutet avskaffas vid allmänna åtal (se avsnitt 8.1 för våra överväganden i denna fråga). I övrigt har ändringar av språklig karaktär gjorts i andra stycket.
Ändringen i första stycket innebär att den avgörande tidpunkten för om rätten är behörig att handlägga ett allmänt åtal är förhållandena då den tilltalade delgavs åklagarens åtal. Av 45 kap. 1 och 9 §§ RB framgår att åtalet ska ges in till rätten i samband med att det sänds eller överlämnas till den tilltalade.
11 a § Finner rätten i samband med att en ansökan ges in att rätten saknar behörighet att ta upp målet eller att i annan ordning pröva ansökan men att en annan domstol skulle vara behörig, ska ansökan lämnas över till den domstolen, om sökanden inte har något att invända mot detta och det inte heller finns något annat skäl mot att ansökan överlämnas. Ansökan ska anses ha kommit in till den senare domstolen samma dag som den kom in till den domstol som först tog emot ansökan.
Om rätten i samband med att ett allmänt åtal ges in finner att rätten saknar behörighet att pröva åtalet men att annan domstol skulle vara behörig, gäller om åtalet och övriga yrkanden som framställs i samband med detta vad som är föreskrivet i första stycket om ansökan. I sådant fall ska rätten höra om åklagaren har något att invända mot att åtalet överlämnas till den behöriga domstolen. Den tilltalade ska underrättas om att åtalet överlämnats till annan domstol om det inte är uppenbart obehövligt.
SOU 2013:17 Författningskommentar
843
Ett nytt andra stycke införs i paragrafen. Det är en följd av vårt förslag att stämningsinstitutet ska avskaffas vid allmänna åtal. Frågan har behandlats i avsnitt 8.1.
I första stycket regleras att en domstol som finner sig vara obehörig under vissa förutsättningar kan överlämna en ansökan till en behörig domstol. Ett allmänt åtal ska enligt vårt förslag inte väckas genom en stämningsansökan utan genom att åklagaren ger in åtalet till rätten (se kommentaren till 45 kap. 1 § RB). Av det nya andra
stycket framgår att första stycket ska tillämpas även vid allmänna
åtal. Vad som anges i första stycket om ansökan ska i sådana fall i stället gälla åtalet och övriga yrkanden som framställs i samband med detta. Med det senare avses främst enskilda anspråk som väcks i samband med åtalet.
Även om rätten inte ska pröva om stämning ska utfärdas är det naturligt att det sker en viss kontroll av att domstolen är behörigt forum i samband med att målet läggs upp. Om det då framgår att talan väckts vid fel domstol kan åtalet överlämnas till behörig domstol om åklagaren inte har något att invända mot det. Om åtalet lämnas över till annan domstol ska den tilltalade enligt andra stycket som huvudregel underrättas. Han eller hon har ju redan uppmanats att svara till den domstol som åtalet getts in till. Den tilltalade behöver inte underrättas om det är uppenbart obehövligt. Ett exempel på när så kan vara fallet är om den tilltalade inte har kunnat delges åklagarens föreläggande.
Bestämmelsen i första stycket kommer fortsättningsvis gälla för ansökan om stämning vid enskilda åtal. Dessutom kommer den att gälla vid allmänna åtal i tryckfrihets- och yttrandefrihetsmål. För dessa mål föreslår vi att allmänt åtal även fortsättningsvis ska väckas genom ansökan om stämning (se författningskommentaren till de nya bestämmelserna i 7 a kap. 1–4 §§ lagen med föreskrifter på tryckfrihetsförordningens och yttrandefrihetsgrundlagens områden). Första styckets bestämmelser kommer även att gälla när talan i dag väcks på annat sätt än genom ansökan om stämning, t.ex. ansökan om undanröjande av påföljd eller omvandling av livstidsstraff.
Författningskommentar SOU 2013:17
844
20 kap.
8 § Målsäganden må ej väcka åtal för brott, som hör under allmänt åtal, med mindre han angivit brottet och åklagaren beslutat, att åtal ej skall äga rum.
Utan hinder av vad i första stycket sägs må målsägande väcka talan om ansvar för falskt eller obefogat åtal, falsk angivelse eller annan osann tillvitelse angående brott.
Målsägande är den, mot vilken brott är begånget eller som därav blivit förnärmad eller lidit skada.
Paragrafen är ändrad på så sätt att det nuvarande andra stycket, som reglerar målsägandens rätt att biträda åtalet och att överklaga i ansvarsfrågan till högre rätt, har tagits bort. Bestämmelser som gäller överklagande har tagits in i den nya 8 a § i detta kapitel (se vidare kommentaren till den paragrafen). Ändringen som innebär att målsäganden inte ska kunna biträda åtalet har behandlats i avsnitt 6.3.
Att målsäganden inte kan biträda åtalet innebär att åklagaren ensam ansvarar för att föra ansvarstalan när allmänt åtal har väckts. Det rätten ska ta ställning till är åklagarens åtal och dennes yrkande om påföljd och särskild rättsverkan av brott. Målsäganden kan när åklagaren väckt åtal inte justera åklagarens gärningsbeskrivning. Målsäganden kan inte heller föra talan i påföljdsfrågan eller om särskild rättsverkan av brott i ett mål där åklagaren väckt åtal.
Målsägandens möjligheter att väcka enskilt åtal eller att överta ett åtal som åklagaren har lagt ned påverkas inte.
Att målsäganden inte kan biträda åtalet påverkar inte dennes möjligheter att framställa enskilda anspråk i anledning av det brott som åtalet gäller. Att rätten att biträda åtalet tas bort påverkar inte heller målsägandens rätt att begära överprövning av en åklagares beslut som målsäganden är missnöjd med. Det kan t.ex. gälla ett beslut att inte väcka åtal eller hur åklagaren utformat åtalet eller rubricerat den brottsliga gärningen.
8 a § Om ett av åklagaren väckt åtal för brott som rör målsäganden ogillats helt eller delvis får målsäganden överklaga till högre rätt och yrka bifall till åtalet.
Om tingsrättens dom i ett fall som avses i första stycket även överklagas av åklagaren i samma del förfaller målsägandens överklagande. Om åklagaren därefter återkallar sitt överklagande ska handläggningen av målsägandens överklagande återupptas om målsäganden begär det inom den tid som anges i tredje stycket.
SOU 2013:17 Författningskommentar
845
Om åklagaren återkallar sitt överklagande i ett fall som avses i andra stycket ska rätten underrätta målsäganden om detta om det inte är uppenbart att det är obehövligt. Målsäganden ska anmäla att han eller hon begär att handläggningen av dennes överklagande ska återupptas senast en månad efter att åklagaren återkallat sitt överklagande.
Paragrafen är ny.
Den reglerar målsägandens rätt att överklaga i skuldfrågan i ett mål där åklagaren väckt åtal och förfarandet i högre rätt i anledning av ett sådant överklagande. Bestämmelsen och motiven för denna har behandlats i avsnitt 6.9.
Av första stycket framgår att en målsägande har rätt att överklaga i skuldfrågan genom att yrka bifall till ett åtal som ogillats helt eller delvis. Motsatsvis innebär det att målsäganden inte kan överklaga enbart i fråga om påföljd. Målsägandens rätt att överklaga är inte beroende av om åklagaren gör det. Däremot framgår det av andra stycket att målsägandens överklagande inte ska prövas i högre rätt om åklagaren överklagar beträffande samma gärning som målsäganden.
Om åklagaren inte överklagar handläggs målsägandens överklagande i ansvarsdelen, med undantag för de förändringar av förfarandet i hovrätt som vi föreslår, på samma sätt som ett brottmål i dag handläggs i en sådan situation.
I andra stycket regleras förfarandet om åklagaren överklagar i samma del som målsäganden. Med det avses att åklagaren också yrkar bifall till åtalet beträffande den gärning som underrätten ogillat. I sådana fall ska målsägandens överklagande förklaras vara förfallet. Det innebär att målsägandens överklagande inte ska handläggas vidare. Regleringen innebär att den högre rätten alltid ska registrera att ett överklagande från målsäganden har kommit in. Några andra handläggningsåtgärder behöver normalt inte vidtas förrän det är klart om åklagaren väljer att överklaga. Om så är fallet kan i regel inte avgöras förrän överklagandetiden, inklusive tiden för anslutningsöverklagande, har löpt ut.
I andra ledet av andra stycket framgår vidare att målsäganden kan begära att handläggningen av hans eller hennes överklagande ska återupptas om åklagaren återkallar sitt överklagande. Om det sker inom den tid som anges i tredje stycket ska handläggningen av målsägandens överklagande återupptas. Det innebär att hovrätten eller Högsta domstolen får ta ställning till om prövningstillstånd ska meddelas i anledning av målsägandens överklagande.
Författningskommentar SOU 2013:17
846
Av tredje stycket framgår att rätten som huvudregel ska underrätta en målsägande som överklagat i samma del som åklagaren om att åklagaren återkallat sitt överklagande. Att det kan komma att ske kan rätten ange i samband med att målsäganden underrättas om ett beslut om att överklagandet förefaller. Ett exempel på en situation när det kan vara uppenbart obehövligt att underrätta målsäganden är att denne redan gjort klart att han eller hon inte begär att handläggningen ska återupptas.
Målsäganden ska anmäla att han eller hon begär att handläggningen ska återupptas senast en månad efter att åklagaren återkallat sin talan. Tiden räknas alltså från den tidpunkt då åklagaren återkallade sitt överklagande och inte när målsäganden fick kännedom om åklagarens beslut (jfr 20 kap. 9 § andra stycket RB).
21 kap.
3 c § Den som har åtalats för brott för vilket åklagaren har yrkat strängare påföljd än böter har rätt till kostnadsfri rådgivning enligt denna balk. Kostnadsfri rådgivning i målet får lämnas av advokat i en timme. Om det finns särskilda skäl kan rådgivningen förlängas till sammanlagt högst två timmar.
Paragrafen är ny.
Motiven till bestämmelsen har behandlats i avsnitt 3.4. Bestämmelsen innebär att en ny form av rättsskydd införs för misstänkt i brottmål så att den som åtalas för brott får rätt till kostnadsfri rådgivning av advokat i högst två timmar om strängare påföljd än böter kan komma i fråga.
Av ordalydelsen framgår att rätten till kostnadsfri rådgivning inte gäller om endast böter kan aktualiseras som påföljd. I sådana fall kvarstår möjligheten till avgiftsbelagd rådgivning enligt rättshjälpslagen.
Vidare framgår av första ledet i bestämmelsen att rätten till kostnadsfri rådgivning uppkommer först sedan den tilltalade har åtalats för brott. Om den misstänkte innan åtalet väcks är i behov av offentlig försvarare så kan sådan förordnas enligt reglerna i 21 kap. 3 a § RB. Vid den prövningen ska enligt nuvarande regler bl.a. beaktas om en misstänkts önskemål om juridiskt bistånd kan tillgodoses genom rådgivning enligt rättshjälpslagen. Bestämmelsen innebär inte någon inskränkning i rätten till offentlig försvarare under förundersökningen. Om en offentlig försvarare är förordnad för den till-
SOU 2013:17 Författningskommentar
847
talade när åtal väcks så lämnas rådgivningen lämpligen av den offentlige försvararen.
Av andra ledet i bestämmelsen följer att rådgivningen ska lämnas av advokat. Den tid under vilken rådgivningen är kostnadsfri är begränsad till högst två timmar i varje mål. För att mer än en timmes rådgivning ska utgå krävs det särskilda skäl. Exempelvis kan tillkommande åtal eller en mer omfattande utredning vara skäl för att förlänga rådgivningen. Kan den tilltalades behov av rådgivning inte tillgodoses inom den tiden talar det för att det finns behov av att utse en offentlig försvarare.
10 a § Den som har lämnat rådgivning enligt denna balk har rätt till skälig ersättning av allmänna medel för arbete samt kostnader för tolk och översättning som rådgivningen kan ha krävt. Ersättningen för arbete ska bestämmas enligt 10 § första stycket.
Paragrafen är ny.
I bestämmelsen regleras rätten till ersättning av allmänna medel för den som lämnat rådgivning enligt rättegångsbalken. Motiven till bestämmelsen har behandlats i avsnitt 3.4.7.
Av bestämmelsen framgår att skälig ersättning ska utgå för arbete och för kostnad för tolk och översättning. I andra ledet av paragrafen anges att ersättningen för arbete ska bestämmas enligt 10 §, vilket innebär att ersättning ska utgå enligt den timkostnadsnorm som regeringen meddelar föreskrifter om.
22 kap.
2 § Grundas enskilt anspråk på ett brott som hör under allmänt åtal, är åklagaren på målsägandens begäran skyldig att i samband med åtalet, med biträde av polismyndigheten, förbereda även målsägandens talan och när åtal väcks utföra målsägandens talan. Det gäller inte om det skulle medföra väsentlig olägenhet eller om målsägandens anspråk är uppenbart obefogat.
Finner undersökningsledaren eller åklagaren vid utredning angående brott, att enskilt anspråk kan grundas på brottet, ska han eller hon, om det kan ske, i god tid före åtalet underrätta målsäganden om detta.
Första och andra styckena ska tillämpas också när anspråket övertagits av någon annan.
Paragrafens första stycke är ändrat. Ett tillägg görs genom att bisatsen ”med biträde av polismyndigheten” skjuts in. Tillägget har
Författningskommentar SOU 2013:17
848
behandlats i avsnitt 14.5.1 (frågor om polisens förberedande åtgärder har även behandlats i avsnitt 14.5.2 och 14.10.1). Den nuvarande första meningen i paragrafen ändras redaktionellt i anledning av det nämnda tillägget och delas upp i två meningar. Sista meningen i det nuvarande första stycket är flyttad till den nya bestämmelsen i 22 kap. 2 a § RB (se författningskommentaren till den bestämmelsen).
Tillägget förtydligar att polismyndigheten ska biträda åklagaren med att förbereda målsägandens talan om enskilt anspråk. Det gäller oavsett om förundersökningen är åklagarledd eller polisledd. Tillägget innebär en uttrycklig reglering av vad som redan i dag får anses följa av de allmänna bestämmelserna om förundersökning.
Av ändringarna i 20 § förundersökningskungörelsen (FUK) framgår att Rikspolisstyrelsen ska meddela föreskrifter om hur nödvändiga uppgifter om enskilda anspråk ska dokumenteras i förundersökningsprotokollet.
I 3 § lagen om målsägandebiträde görs en ändring som innebär att ett förordnat målsägandebiträde alltid ska bistå målsäganden med det enskilda anspråket (se vidare kommentaren till den bestämmelsen).
Ändringarna i andra och tredje stycket är enbart språkliga.
2 a § Vill målsäganden framställa enskilt anspråk i samband med åtalet, ska denne anmäla anspråket till undersökningsledaren eller åklagaren innan åtal väcks. Målsäganden ska också lämna uppgift om de omständigheter som anspråket grundas på och ange vilken bevisning som åberopas. Detsamma gäller om anspråket övertagits av annan.
Paragrafen är ny.
I huvudsak motsvarar den vad som gäller enligt andra meningen i 22 kap. 2 § första stycket RB i dess nuvarande lydelse. En viktig skillnad är dock att den nya bestämmelsen gäller oberoende av om målsäganden begär att åklagaren ska föra målsägandens talan. Bestämmelsen har behandlats i avsnitt 14.9.3.
Av första meningen framgår att en målsägande som vill framställa ett enskilt anspråk i samband med åtalet ska anmäla det till undersökningsledaren eller åklagaren innan åtalet väcks. Det gäller såväl när målsäganden begär att åklagaren för talan som när målsäganden vill föra talan själv eller när ett målsägandebiträde har förordnats. Att målsäganden kan begära att åklagaren för talan regleras i 22 kap. 2 §. RB.
SOU 2013:17 Författningskommentar
849
Av den nya bestämmelsen i 45 kap. 4 a § RB framgår att talan om enskilt anspråk i samband med åtalet kan väckas på två sätt. Antingen genom att åklagaren, på målsägandens begäran, för talan enligt 22 kap. 2 § RB eller genom att åklagaren, utan att föra talan, lämnar uppgift om ett anspråk som anmälts enligt den nu behandlade paragrafen (se författningskommentaren till 45 kap. 4 a § RB).
Av andra meningen framgår att målsäganden ska lämna uppgifter om de omständigheter som anspråket grundas på och ange vilken bevisning som åberopas. Att även bevisningen ska anges är ett tillägg jämfört med vad som gäller enligt den nuvarande bestämmelsen i 22 kap. 2 § första stycket. De uppgifter som målsäganden lämnar är ett viktigt underlag för att åklagaren ska kunna bedöma om han eller hon ska föra målsägandens talan och vilken bevisning som i så fall ska åberopas. Om åklagaren inte för talan är det de uppgifter som målsäganden lämnar enligt denna paragraf som ligger till grund för målsägandens talan i domstol. Det måste anges ett bestämt anspråk. Det måste också finnas uppgifter om vilka omständigheter som anspråket grundas på, särskilt om målsäganden åberopar något som inte framgår av åklagarens åtal. Om målsäganden åberopar någon egen skriftlig eller muntlig bevisning måste det också anges. För att målsäganden ska kunna lämna nödvändiga uppgifter om det enskilda anspråket under förundersökningen är det centralt att målsäganden får information och stöd av polisen.
I enlighet med ändringar i 20 § FUK har polisen ansvar för att nödvändiga uppgifter om målsägandens anspråk dokumenteras i förundersökningsprotokollet även om talan inte ska föras av åklagare. Av den bestämmelsen framgår också att dokumentationen ska ske i enlighet med föreskrifter som Rikspolisstyrelsen beslutar om.
Om åklagaren redan under förundersökningen har beslutat att förbereda och föra målsägandens talan ansvarar åklagaren för att nödvändiga uppgifter om det enskilda anspråket har dokumenterats. Men även om så inte är fallet ska alltså protokollet som regel innehålla de uppgifter som är nödvändiga för att talan ska kunna väckas i samband med åtalet. Om så inte är fallet framgår det av den nya bestämmelsen i 13 e § andra stycket FUK att åklagaren ska förelägga en målsägande som uppgett att han eller hon vill föra talan om enskilt anspråk att anmäla anspråket i sådan tid att det kan delges motparten i samband med att åtalet väckts.
Av sista meningen i paragrafen framgår att den även tillämpas om målsägandens anspråk har övertagits av annan, t.ex. ett försäkrings-
Författningskommentar SOU 2013:17
850
bolag. Detta överensstämmer med vad som gäller i dag enligt 22 kap. 2 § RB.
5 § Har talan om enskilt anspråk tagits upp till behandling i samband med åtalet, får rätten förordna att talan ska handläggas som särskilt mål enligt reglerna för tvistemål, om en fortsatt gemensam handläggning skulle medföra väsentliga olägenheter.
En talan om enskilt anspråk som väckts efter åtalet ska avskiljas för att handläggas som ett särskilt mål enligt reglerna för tvistemål, om det inte står klart att en fortsatt gemensam handläggning kan ske utan olägenheter eller det annars finns särskilda skäl.
I paragrafen är ett nytt andra stycke infört. Ändringen i första stycket är endast språklig. Bestämmelsen i det nya andra stycket har behandlats i avsnitt 14.9.4 och 14.10.3.
Av andra stycket framgår att huvudregeln är att en talan om enskilt anspråk som väcks efter åtalet ska avskiljas för att handläggas som ett särskilt mål enligt tvistemålsreglerna. Det ska inte ske om det står klart att en fortsatt gemensam handläggning kan ske utan olägenheter eller det annars finns särskilda skäl. Av första stycket framgår att det annars krävs att en gemensam handläggning medför väsentliga olägenheter för att en talan om enskilt anspråk ska få avskiljas. Den bestämmelsen är tillämplig oberoende av när talan väcks.
Den nya bestämmelsen i andra stycket ska ses mot bakgrund av de övriga förändringar som vi föreslår i syfte att åstadkomma ett mer ändamålsenligt tingsrättsförfarande. När det gäller handläggningen av enskilda anspråk lämnar vi flera förslag till förändringar i bestämmelser i rättegångsbalken och förundersökningskungörelsen. Förändringarna syftar till att målsägandens talan i så stor utsträckning som möjligt ska kunna väckas samtidigt som åtalet. Av den nya bestämmelsen i 45 kap. 4 a § RB framgår att talan om enskilt anspråk kan väckas samtidigt som åtalet även när åklagaren inte för målsägandens talan.
Även om bestämmelsen anger att huvudregeln är att en talan som väcks efter åtalet ska avskiljas måste det göras en bedömning som utgår från omständigheterna i varje enskilt fall. I regel bör det krävas att tingsrätten tar ställning till om en huvudförhandling behöver hållas för att avgöra brottmålet. Om så är fallet bör det ofta inte innebära några olägenheter att handlägga det enskilda anspråket inom ramen för brottmålet. Så kan dock vara fallet om talan väcks i mycket nära anslutning till huvudförhandlingen. Att det framkom-
SOU 2013:17 Författningskommentar
851
mit att målet skulle kunna avgöras utan huvudförhandling är å andra sidan ett exempel på en situation då det ofta måste anses innebära olägenheter att handlägga ett sent väckt enskilt anspråk gemensamt med brottmålet.
Även om en fortsatt gemensam handläggning kan sägas medföra olägenheter ska talan inte avskiljas enligt andra stycket om det finns särskilda skäl. Ett exempel på en sådan situation kan vara att målsäganden av någon anledning varit förhindrad med att komma in med anspråket tidigare. Målsägandens intresse av att anspråket handläggs gemensamt med åtalet får då vägas mot de olägenheter som en gemensam handläggning medför.
Den allmänna bestämmelsen om att en talan om enskilt anspråk får handläggas gemensamt med brottmålet finns i 22 kap. 1 § RB. Vi föreslår ingen ändring av den bestämmelsen (se avsnitt 14.9.5).
23 kap.
18 a §
Efter att undersökningsledaren slutfört den utredning denne anser nöd-
vändig och den misstänkte och dennes försvarare underrättats om sin rätt att ange ytterligare utredning enligt 23 kap. 18 § första stycket, har målsäganden eller ett målsägandebiträde rätt att efter begäran ta del av sådant som förekommit vid undersökningen som har betydelse för målsägandens talan om enskilt anspråk. Det gäller dock bara om det kan ske utan men för utredningen eller kommande rättegång. Av 10 kap. 3 a § offentlighets- och sekretesslagen
( 2009:400 )
framgår i vilken utsträckning målsägandens eller målsägande-
biträdets rätt att ta del av uppgifter i förundersökningen får begränsas på grund av sekretess.
Om målsäganden eller ett målsägandebiträde tillåts ta del av uppgifter ur undersökningen ska det anges i förundersökningsprotokollet. Av en sådan anteckning ska det framgå vilka uppgifter som målsäganden eller biträdet tagit del av.
Rätten enligt första stycket att ta del av uppgifter ur förundersökningen består även efter åtal och fram till dess åtalet slutligt prövats eller annars slutligt avgjorts.
Paragrafen är ny.
Den innebär att en målsägande får en lagfäst rätt till insyn i sådant i förundersökningen som har betydelse för hans eller hennes talan om enskilt anspråk. Motiven till bestämmelsen har behandlats i avsnitt 6.4.1. Där har även utformningen av paragrafen och innebörden av denna behandlats relativt utförligt.
Författningskommentar SOU 2013:17
852
Av första stycket framgår vid vilken tidpunkt rätten att ta del av uppgifter inträder, vem som har denna rätt, och vad den rätten omfattar.
Av första meningen framgår att rätten att ta del av uppgifter ur förundersökningen börjar när s.k. slutdelgivning enligt 23 kap. 18 § har ägt rum med den misstänkte och dennes eventuella försvarare. Vidare framgår att det är målsäganden och dennes eventuella målsägandebiträde som har denna rätt och att det krävs en uttrycklig begäran.
Vad målsäganden och målsägandebiträdet har rätt att ta del av är sådant som förekommit vid förundersökningen som har betydelse för målsägandens talan om enskilt anspråk. Sådant som rör misstankar för brott som inte har samband med det brott som rör målsäganden är undantagna. För att undersökningsledaren ska kunna bedöma vad som har betydelse kan det krävas att målsäganden eller ett målsägandebiträde anger vilka typer av uppgifter som efterfrågas och vilken betydelse de har. Målsäganden eller biträdet har ingen ovillkorlig rätt att få kopior av utredningsmaterialet. När det gäller det får undersökningsledaren göra liknande överväganden som de som är aktuella när den misstänkte eller dennes försvarare ska få del av vad som förekommit under utredningen. I normalfallet bör dock de delar av det preliminära förundersökningsprotokollet som har betydelse för målsägandens kommande talan kunna lämnas ut. Att målsäganden har rätt att få del av uppgifter ur undersökningen innebär inte att målsäganden får rätt att begära komplettering av förundersökningen.
Av andra meningen i första stycket framgår att målsäganden eller biträdet inte har rätt att ta del av uppgifter ur förundersökningen om det finns någon konkret anledning som gör att undersökningsledaren bedömer att det skulle vara till nackdel för utredningen eller den kommande rättegången. I tredje meningen i första stycket finns en hänvisning till den nya kollisionsbestämmelsen i 10 kap. 3 a § OSL. Av denna framgår att målsäganden eller biträdet inte har rätt att ta del av uppgifter som omfattas av sekretess om det står klart att det intresse som sekretessen ska skydda väger tyngre än målsägandens intresse att ta del av uppgifterna. I de nu aktuella fallen får alltså den betydelse det har för målsäganden att ta del av uppgifter ur förundersökningen innan åtal väcks vägas mot intresset av att förundersökningssekretessen fortsatt gäller mot målsäganden trots att slutdelgivning ägt rum.
SOU 2013:17 Författningskommentar
853
Av andra stycket framgår att det ska dokumenteras i förundersökningsprotokollet om och i så fall vilka uppgifter som målsäganden eller målsägandebiträdet tagit del av.
Av tredje stycket framgår att den särskilda rätten att ta del av uppgifter ur förundersökningen enligt första stycket består till dess målet i domstol avgjorts slutligt. Någon ändring av en målsägandes möjligheter att ta del av uppgifter i en nedlagd förundersökning eller ett annars avslutat ärende är inte avsedd. Eftersom förundersökningsprotokollet i regel blir offentligt när det ges in till domstol har bestämmelsen i tredje stycket i praktiken endast betydelse för uppgifter som är sekretessbelagda i domstol, uppgifter som tillkommer under målets handläggning eller sådana uppgifter som inte dokumenterats i förundersökningsprotokollet.
I 13 b § och 13 d § FUK införs bestämmelser som gäller underrättelser till målsäganden om att slutdelgivning ägt rum.
21 § Vid förundersökningen ska protokoll föras över vad därvid förekommit av betydelse för utredningen.
Sedan en utsaga av en misstänkt eller någon annan har upptecknats ska utsagan läsas upp eller tillfälle på annat sätt ges den som har hörts att granska uppteckningen. Denne ska också tillfrågas om han eller hon har något att invända mot innehållet. Uppteckning och granskning ska ske innan förhöret avslutas eller, om förhöret är särskilt omfattande eller behandlar komplicerade sakförhållanden, så snart som möjligt därefter. En invändning som inte medför någon ändring ska antecknas. Efter granskningen får uppteckningen inte ändras. Har utsagan först efter granskningen antecknats i protokollet, ska uppteckningen biläggas handlingarna.
I mindre mål får i stället för protokoll föras kortfattade anteckningar över det väsentliga, som förekommit vid förundersökningen.
Så snart åtal beslutats, har den misstänkte, dennes försvarare eller advokat
som ska lämna rådgivning enligt 21 kap. 3 c § rätt att på begäran få en av-
skrift av protokoll eller anteckningar från förundersökningen. Har offentlig försvarare förordnats för den misstänkte, ska en avskrift utan särskild begäran lämnas eller sändas till försvararen.
Ändringarna i första och andra stycket är språkliga.
Fjärde stycket ändras på så sätt att även en advokat som ska
lämna rådgivning enligt 21 kap. 3 c § RB har rätt att på begäran få en avskrift av protokoll eller anteckningar från förundersökningen. Motiven till bestämmelsen har behandlats i avsnitt 3.4.3.
Författningskommentar SOU 2013:17
854
24 kap.
13 a § Om det är möjligt med hänsyn till reglerna i 46 kap. 2 § får huvud-förhandling hållas gemensamt med förhandling i häktningsfråga om åtal väcks senast vid sammanträdet och parterna samtycker till det. För kallelse av misstänkt till huvudförhandling gäller vad som är föreskrivet för den tilltalade enligt 45 kap. 15 § andra stycket.
Paragrafen är ny.
Genom bestämmelsen införs en möjlighet att i vissa fall hålla huvudförhandling gemensamt med en förhandling i en häktningsfråga. Motiven till bestämmelsen har behandlats i avsnitt 9.5.3.
Av första meningen framgår förutsättningarna för att huvudförhandling ska kunna genomföras gemensamt med en häktningsförhandling. En grundläggande förutsättning är att det inte finns hinder mot att hålla huvudförhandling enligt 46 kap. 2 § RB. Dessutom måste åtal väckas senast vid sammanträdet. Bestämmelsen innebär ingen saklig ändring vad gäller att åklagaren för att väcka talan skriftligen ska ge in åtalet till rätten.
Ytterligare en förutsättning är att parterna samtycker till att huvudförhandling hålls. Detta för att den tilltalade och dennes försvarare ska kunna anses ha fått skäligt rådrum att gå igenom åtalet.
Rätten ska i varje enskilt fall pröva att det finns förutsättningar att hålla huvudförhandling. I sådant fall tas häktningsfrågan upp vid huvudförhandlingen.
I andra meningen föreskrivs att en misstänkt person, på samma sätt som en tilltalad, ska kallas till huvudförhandlingen. Det innebär att begäran om inställelse av den frihetsberövade till rätten måste kompletteras med information till honom eller henne om att huvudförhandling kan komma att hållas.
Möjligheten att hålla huvudförhandling gemensamt med en häktningsförhandling bör framförallt aktualiseras i erkända brottmål som inte kräver en omfattande utredning. Bestämmelsens tillämpningsområde lär i stor utsträckning bli begränsat till mål som kan avgöras av en lagfaren domare.
SOU 2013:17 Författningskommentar
855
28 kap.
2 § För eftersökande av den som ska gripas, anhållas eller häktas, hämtas till förhör eller till inställelse vid rätten eller underkastas kroppsvisitation eller kroppsbesiktning får husrannsakan företas hos honom, eller hos någon annan om det finns synnerlig anledning att anta att den sökte uppehåller sig där. Detsamma gäller i fråga om en tilltalad som söks för delgivning av stämning, allmänt åtal eller kallelse till förhandling, om försök till delgivning har misslyckats eller bedöms som utsiktslösa.
I paragrafen görs en redaktionell ändring genom att det läggs till att husrannsakan även få ske för delgivning av allmänt åtal. Ändringen är en följd av vårt förslag att stämningsinstitutet avskaffas vid allmänna åtal. I övrigt görs en språklig ändring.
30 kap.
2 § Om huvudförhandling har hållits, ska domen grundas på vad som förekommit vid förhandlingen. I domen får delta endast domare som varit med om hela huvudförhandlingen. Om ny huvudförhandling har hållits, ska domen grundas på vad som förekommit vid den. I fall som avses i 46 kap. 17 § andra meningen får domen grundas även på vad som har inhämtats efter huvudförhandlingen.
När ett mål avgörs utan huvudförhandling, ska domen grundas på vad handlingarna innehåller och vad som i övrigt förekommit i målet. Protokoll
eller anteckningar från förundersökningen får läggas till grund för avgörandet endast till den del uppgifterna har åberopats av part.
Utöver språkliga ändringar i första och andra stycket infogas i andra
stycket en ny andra mening. Motiven till bestämmelsen har behand-
lats i avsnitt 10.3.5.
Genom den nya andra meningen klargörs att endast de uppgifter i protokoll eller anteckningar från förundersökningen som åberopats av någon av parterna är processmaterial när målet avgörs utan huvudförhandling. Regeln är tillämplig både i tingsrätt och hovrätt.
Bestämmelsen avser undanröja otydligheter avseende vilket material som kan ligga till grund för domstolens bedömning vid avgörande av ett brottmål utan huvudförhandling. Genom andra meningen ställs krav på att part ska ha åberopat uppgifterna för att de ska kunna läggas till grund för domstolens avgörande.
Författningskommentar SOU 2013:17
856
Finns det muntlig bevisning i målet är huvudregeln alltjämt att huvudförhandling ska hållas i målet. Möjlighet finns dock enligt nuvarande regler att i viss utsträckning tillåta skriftliga berättelser som bevisning, exempelvis en polismans anteckningar från ett mer rutinmässigt ingripande. Bestämmelsen innebär inte någon saklig ändring i detta avseende. Utrymmet att åberopa uppgifter ur muntliga förhör när målet avgörs utan huvudförhandling utökas alltså inte. Vad avser parts åberopande av den tilltalades egna uppgifter under förundersökningen så bör dessa kunna läggas till grund för avgörandet när övriga förutsättningar att avgöra målet utan huvudförhandling är uppfyllda. Man kan jämföra med fall då mål avgörs efter huvudförhandling, vid vilken den tilltalade inte varit närvarande. Rätten läser i den mån det behövs då upp vad som ur handlingarna kommer fram att den tilltalade har anfört (46 kap. 6 § tredje stycket RB).
3 a § Rätten får inte döma den tilltalade till en brottspåföljd som är att anse som svårare eller mer ingripande för den tilltalade än vad åklagaren yrkat.
Oberoende av om åklagaren yrkat en annan påföljd får dock rätten, med undantag för vad som föreskrivs i andra stycket, bestämma påföljden till överlämnade till särskild vård enligt 31 kap. och 32 kap. brottsbalken .
Vid tillämpningen av första stycket ska sluten ungdomsvård enligt 32 kap. 5 § brottsbalken jämställas med fängelse. Rätten får inte bestämma påföljden till rättspsykiatrisk vård enligt 31 kap. 3 § brottsbalken om åklagaren yrkat att påföljden ska bestämmas till böter.
Paragrafen är ny.
Tillsammans med 30 kap. 3 § RB och den nya bestämmelsen i 30 kap. 3 b § RB sätter den upp gränserna för domstolsprövningen i brottmål. Av bestämmelserna framgår att det är åklagaren som sätter upp de yttersta gränserna för domstolsprövningen både när det gäller vilken gärning domstolen ska pröva (30 kap. 3 § RB), hur sträng påföljd (30 kap. 3 a § RB) och vilka andra följder i form av särskild rättsverkan av brott (30 kap. 3 b § RB) som åtalet ska kunna leda till. Bestämmelsen och motiven till denna har behandlats i avsnitt 5. Bestämmelsen kompletteras med en särskild reglering i brottsbalken som anger att rätten inte får besluta att förverka villkorligt medgiven frihet i större omfattning än vad åklagaren yrkat (se författningskommentaren till 34 kap. 4 § BrB).
Av bestämmelsen framgår att rätten inte kan döma till en påföljd som är strängare än vad åklagaren yrkat, t.ex. fängelse när åklagaren yrkat villkorlig dom eller ett längre fängelsestraff än vad åklagaren
SOU 2013:17 Författningskommentar
857
yrkat. Det är endast åklagarens yrkande om påföljd som rätten är begränsad av. I ett mål där målsäganden för ansvarstalan på egen hand gäller inte bestämmelsen.
Av förslaget till 45 kap. 4 § RB framgår att åklagaren ska ange ett påföljdsyrkande i åtalet. Av förslaget till 45 kap. 5 § tredje stycket RB framgår att åklagaren kan ändra sitt påföljdsyrkande efter att åtalet väckts. Det är åklagarens slutliga yrkande om påföljd som sätter den övre gränsen för hur sträng påföljd domstolen kan döma ut.
Bestämmelsen har utformats på ett sätt som stämmer överens med förbudet mot reformatio in pejus i 51 kap. 25 § RB. Den praxis som finns i anledning av den bestämmelsen och förarbetsuttalanden avseende omröstningsreglerna i 29 kap. 3 § RB bör kunna vara vägledande för bedömningen av vad som, vid en objektiv bedömning, är att anse som en svårare eller mer ingripande brottspåföljd.
Oftast bör det stå klart om en påföljd eller påföljdskombination är att anse som mer ingripande än en annan. Påföljdssystemet är emellertid sådant att det inte alltid med exakthet går att avgöra om så är fallet. Avsikten med vårt förslag är att processen ska vara förutsebar för den tilltalade och att åklagaren ska sätta den övre gränsen för hur ingripande påföljd som är aktuell. Om åklagaren har yrkat att den tilltalade ska dömas till en påföljd och rätten överväger en annan påföljd som är i stort sett likvärdig kan rätten fästa parternas uppmärksamhet på frågan. Parterna kan på så sätt få möjlighet att lämna sina synpunkter på den påföljd som rätten överväger. Det bör leda till att rätten får ett bättre underlag för att bedöma påföljdsfrågan.
Av paragrafens första stycke framgår att rätten som huvudregel får bestämma påföljden till överlämnade till särskild vård enligt 31 kap. och 32 kap.brottsbalken oberoende av om åklagaren yrkat en annan påföljd. Det beror på att de s.k. överlämnandepåföljderna inte kan jämställas med t.ex. ett bötesstraff eller ett fängelsestraff i svårhetshänseende. Det avgörande för om en överlämnandepåföljd ska komma i fråga är i första hand den tilltalades vårdbehov. Om åklagaren yrkat att påföljden ska bestämmas till en överlämnadepåföljd som kan graderas i ingripandegrad, t.ex. ungdomstjänst ett visst antal timmar innebär bestämmelsen i första stycket att domstolen inte kan döma ut ett högre antal timmars ungdomstjänst. Det samma gäller om åklagaren yrkat att en ung tilltalad ska dömas till ungdomsvård med visst innehåll och rätten skulle överväga att även döma ut
Författningskommentar SOU 2013:17
858
ungdomstjänst för att ungdomsvården enligt rätten inte är tillräckligt ingripande.
Av andra stycket framgår att sluten ungdomsvård vid tillämpningen av paragrafen inte ska anses som en överlämnadepåföljd utan jämställas med fängelse. Det överensstämmer med regleringen i 29 kap. 3 § RB och 51 kap. 25 § RB. En grundläggande förutsättning för att en tilltalad ska kunna dömas till rättspsykiatrisk vård enligt 31 kap. 3 § BrB är att påföljden inte kan stanna vid böter. Om åklagaren genom sitt påföljdsyrkande angett att böter är en tillräckligt ingripande påföljd ska rätten inte kunna frångå denna bedömning i skärpande riktning.
3 b § Ett beslut om särskild rättsverkan av brott får inte meddelas utan yrkande av part. Rätten får i fråga om sådan rättsverkan inte heller gå utöver vad som har yrkats.
Utan hinder av vad som föreskrivs i första stycket får rätten ålägga den tilltalade att betala sådan avgift som avses i 1 § lagen ( 1994:419 ) om brottsofferfond.
Paragrafen är ny.
Som anges i kommentaren till 30 kap. 3 a § RB är den en del av regleringen som anger att det är åklagaren som ska sätta upp gränserna för vad domstolen ska pröva i brottmålsrättegången. Bestämmelsen har behandlats i avsnitt 5.7.
Av bestämmelsen framgår att rätten inte kan besluta om särskild rättsverkan som det inte har framställts något yrkande om och inte heller besluta om särskild rättsverkan som är mer ingripande än vad som framgår av de yrkanden som framställts, t.ex. en högre företagsbot eller längre tid under vilken en tilltalad som utvisas ur riket förbjuds återvända till Sverige.
Till skillnad från regleringen i 30 kap. 3 a § RB gäller bestämmelsen inte bara yrkanden från åklagaren. Normalt sett bör yrkanden om särskild rättsverkan framställas av åklagaren i sådana mål där denne för talan. Med undantag för företagsbot, som enligt 36 kap. BrB endast kan beslutas på yrkande av allmän åklagare, finns det emellertid inte något hinder mot att ett yrkande om särskild rättsverkan framställs av en målsägande. Av vårt förslag att målsäganden inte ska kunna biträda åklagarens åtal (se 20 kap. 8 § RB) framgår att målsäganden inte har rätt att framställa denna typ av yrkanden när åklagaren för talan. Det kan dock förekomma i mål som rör ett enskilt åtal.
SOU 2013:17 Författningskommentar
859
Genom bestämmelsen i andra stycket görs undantag från regleringen i första stycket när det gäller beslut att ålägga den som döms för brott att betala avgift enligt lagen (1994:419) om brottsofferfond. Sådan avgift kan rätten alltså alltid besluta om, även utan yrkande.
4 § Handläggs i en rättegång flera åtal, får dom ges beträffande något av dem, trots att handläggningen angående de övriga inte avslutats (deldom).
Avser åtalen samme tilltalade får dock deldom bara meddelas i fall som anges i andra stycket.
Om flera åtal mot en tilltalad handläggs i en rättegång ska deldom meddelas om det är till fördel för handläggningen av målet eller det annars finns särskilda skäl för det.
Paragrafen, som reglerar möjligheten att meddela deldom i brottmål, är ändrad. Motiven till ändringarna har behandlats i avsnitt 11.2.2 och 11.2.4. Paragrafen har ett nära samband med bestämmelserna i 45 kap. 3 § RB (se författningskommentaren till ändringarna i den paragrafen).
Paragrafen delas in i två stycken. I första stycket görs språkliga ändringar i paragrafens första mening. Av pedagogiska skäl förs den etablerade termen deldom in i bestämmelsen. I andra meningen i första stycket klargörs att möjligheten att meddela deldom är begränsad om åtalen riktas mot samma person. I sådana fall får deldom bara meddelas om det finns skäl för det enligt andra stycket. När flera åtal avser olika tilltalade är bestämmelsen fakultativ.
Av andra stycket framgår att deldom ska meddelas om det är till fördel för handläggningen eller det annars finns särskilda skäl för det. Som framgår av första stycket i paragrafen är huvudregeln att samtliga åtal mot en tilltalad ska avgöras i en gemensam dom. Om förutsättningarna för att meddela deldom enligt andra stycket är uppfyllda ska dock en sådan dom meddelas. Ett alternativ till att meddela deldom är att särskilja åtalen och behandla dem i olika mål enligt 45 kap. 3 § tredje stycket RB.
Det kan vara till fördel för handläggningen att dela upp lagföringen mot en tilltalad. Särskilt gäller det om den tilltalade är åtalad för att ha begått något eller några brott tillsammans med andra tilltalade och andra brott ensam eller tillsammans med ytterligare personer. De åtal som inte kräver omfattande bevisning och som snabbt kan avgöras för sig kan behandlas i en deldom medan den övriga brottsligheten kan behandlas för sig. Den senare processen
Författningskommentar SOU 2013:17
860
behöver då inte tyngas av de åtal som kan avgöras tidigare. Lagföringen kan delas upp på detta sätt både om en viss del av åtalen kan avgöras utan huvudförhandling och när det krävs en huvudförhandling.
Det kan också vara till fördel för handläggningen att pröva åtalen vid olika tillfällen när all bevisning finns tillgänglig för att avgöra något eller några åtal vid en huvudförhandling, men det finns hinder mot att avgöra något annat. Ett alternativ till att ställa in hela huvudförhandlingen kan då vara att pröva de åtal som kan avgöras för sig och skjuta upp handläggningen av den del av målet som inte kan avgöras. Det kan t.ex. röra sig om en situation när ett vittne som ska höras i anledning av en åtalspunkt inte inställt sig. Det kan också handla om fall då ett tilläggsåtal har väckts i nära anslutning till huvudförhandlingen. Om inte den tilltalade delgetts tilläggsåtalet och inte kommer till förhandlingen, kan det finnas skäl att genomföra den i den tilltalades utevaro och då behandla de åtal som delgetts. Ett annat exempel är att åklagaren lägger ned ett åtal där det finns en målsägande. Om målsäganden inte kan nås omedelbart för att ange om han eller hon vill överta det nedlagda åtalet bör eventuella övriga åtal i regel kunna avgöras genom deldom.
Ett exempel på då det kan finnas särskilda skäl för att dela upp handläggningen kan vara att den tilltalade är i behov vård eller behandling och är intresserad av att en påföljd med den inriktningen påbörjas så fort som möjligt.
Vid bedömningen av om deldom ska meddelas eller inte bör rätten beakta de kostnader och besvär som de olika alternativen innebär för de personer som är berörda av rättegången. För den tilltalade och dennes försvarare innebär en uppdelad lagföring ofta att det krävs ytterligare en inställelse till domstolen. Det är därför naturligt att rätten beaktar den tilltalades inställning till en uppdelad lagföring. Detta måste dock vägas mot vad det innebär för de övriga personer som är inblandade i rättegången, t.ex. målsäganden och vittnen.
För åklagarens del bör besväret av att inställa sig vid ytterligare ett rättegångstillfälle oftast inte ha någon större betydelse. Däremot är givetvis åklagarens uppfattning om vad som bäst främjar en effektiv och ändamålsenlig process central. Många gånger bör det vara åklagaren som på förhand har bäst förutsättningar att göra den bedömningen. Särskilt gäller det om åklagaren anser att det för utredningen av den samlade brottsligheten eller för påföljdsfrågan har betydelse att åtalen handläggs vid ett tillfälle. Omvänt bör en
SOU 2013:17 Författningskommentar
861
åklagare som under ett pågående mål väcker ett nytt åtal mot en tilltalad kunna uppge att det nya åtalet lämpligen kan avgöras utan samband med det tidigare. I sådana fall kan åklagaren också ange ett påföljdsyrkande för brottsligheten i det tillkommande åtalet. Det bör t.ex. kunna vara lämpligt om åklagaren bedömer att det finns förutsättningar att avgöra det nya åtalet utan huvudförhandling. Tilläggsåtalet kan i sådana fall, om förutsättningarna är uppfyllda, avgöras för sig genom det särskilda förfarandet, medan de tidigare väckta åtalen avgörs vid en huvudförhandling.
När rätten tar ställning till om åtalen ska avgöras vid olika tillfällen måste rätten beakta vilka konsekvenser detta får för påföljdsbestämningen beträffande de åtal som är aktuella i målet. Bestämmelserna i 34 kap. BrB och de principer om påföljdsbestämning vid sammanträffande av brott som utvecklats i domstolarnas praxis har då betydelse. I de allra flesta fall kan dessa användas vid den senare lagföringen för att den samlade påföljden för den tilltalade inte ska bli mer ingripande än om brottsligheten avgjorts vid ett tillfälle. Att en uppdelad lagföring kan innebära att den tilltalade får verkställa flera påföljder parallellt har förstås en viss betydelse. Det bör dock i regel inte vara ett avgörande skäl mot en uppdelad lagföring. Det avgörande bör vara den samlade effekten av de påföljder som den tilltalade döms till.
Bestämmelserna i 34 kap. BrB är inte tillämpliga vid alla påföljder. Det gäller t.ex. överlämnadepåföljderna i 31 kap. och 32 kap. BrB. Om rätten bedömer att det kan vara aktuellt att tillämpa en sådan påföljd finns det därför skäl att vara särskilt observant på vilka konsekvenser en uppdelad lagföring skulle få.
31 kap.
1 § Döms den tilltalade för brottet i ett mål där åklagaren för talan, ska den tilltalade ersätta staten för vad som betalats av allmänna medel i ersättning till försvarare. Den tilltalade ska också ersätta staten för kostnaden att hämta honom eller henne till rätten och för sådan kostnad för blodprovstagning, blodundersökning, urinprovstagning och urinundersökning som avser honom eller henne och som har gjorts för utredning om brottet.
Ersättningsskyldigheten omfattar dock inte kostnader för rådgivning av
advokat enligt 21 kap. 3 c §, kostnader, som inte skäligen varit motiverade
för utredningen, eller kostnader, som vållats genom vårdslöshet eller försummelse av någon annan än den tilltalade, hans eller hennes ombud eller försvarare som utsetts av honom eller henne.
Författningskommentar SOU 2013:17
862
Den tilltalade är inte i annat fall än som sägs i 4 § första stycket skyldig att betala mera av kostnaden för försvararen än vad han eller hon skulle ha fått betala i rättshjälpsavgift vid rättshjälp enligt rättshjälpslagen (1996:1619). Vad som sägs i den lagen om kostnad för rättshjälpsbiträde gäller i stället kostnad för offentlig försvarare.
Vad den tilltalade ska betala får jämkas eller efterges, om det finns skäl till det med hänsyn till den tilltalades brottslighet eller hans eller hennes personliga och ekonomiska förhållanden.
Om det belopp som den tilltalade skulle vara skyldig att ersätta understiger en viss av regeringen fastställd gräns, ska ersättningsskyldighet inte åläggas.
Paragrafen behandlar skyldighet för den tilltalade att ersätta staten vad som betalats av allmänna medel i ersättning till försvarare. I andra
stycket gör ett undantag från ersättningsskyldigheten så att den inte
omfattar kostnader för rådgivning av advokat enligt rättegångsbalken. Motiven till bestämmelsen har behandlats i avsnitt 3.4.5.
Rätten till kostnadsfri rådgivning för den tilltalade införs genom bestämmelsen i 21 kap. 3 c § RB. Av den framgår att sådan rådgivning kan lämnas av advokat i högst två timmar och endast om åtalet avser brott för vilket kan följa en strängare påföljd än böter. Rådgivningen ska vara kostnadsfri för den tilltalade också när den lämnas av dennes offentlige försvarare.
33 kap.
6 § Bestämmelserna i 3, 34–38 och 47–51 §§delgivningslagen (2010:1932) gäller inte delgivning av allmänt åtal eller stämning i brottmål.
Bestämmelserna i 24 § delgivningslagen hindrar inte att den tilltalade delges åtalet och övriga yrkanden i samband med det genom förenklad delgivning om han eller hon av polisman, åklagare, tulltjänsteman eller tjänsteman vid Kustbevakningen vid ett personligt sammanträffande har delgetts information om att sådan delgivning kan komma att användas av åklagaren
eller i tingsrätten.
Vad som sägs i andra stycket ska också gälla delgivning av andra handlingar i ett brottmål.
Paragrafen är ändrad. Ändringarna innebär en utvidgning av det undantag som bestämmelsen i andra stycket innebär från 24 § delgivningslagen. Motiven till bestämmelsen har behandlats i avsnitt 8.3.3 och 8.5.
SOU 2013:17 Författningskommentar
863
Paragrafen i delgivningslagen innebär att förenklad delgivning får användas som delgivningssätt av en myndighet enbart om myndigheten har informerat om det och förutsatt att delgivningen inte avser en handling som inleder ett förfarande. Av det tidigare undantaget från delgivningslagens bestämmelser framgår att förenklad delgivning får användas av tingsrätten för att delge den tilltalade stämning och andra handlingar i ett brottmål förutsatt att två krav är uppfyllda. Dels ska information om att förenklad delgivning kan komma att användas i tingsrätten ha lämnats till den tilltalade av polisman, åklagare, tulltjänsteman eller tjänsteman vid Kustbevakningen vid ett personligt sammanträffande, dels får det då handlingarna skickas till den tilltalade inte ha förflutit längre tid än sex veckor sedan informationen lämnades. Undantaget utvidgas på så sätt att även åklagaren kan delge den tilltalade handlingar i brottmålet och att den lagstadgade tidsfristen tas bort.
Första och andra stycket ändras redaktionellt till följd av att
stämningsbegreppet utmönstras. Ändringarna som innebär att stämningsinstitutet avskaffas i mål som rör allmänna åtal, har behandlats i avsnitt 8.1.
Andra handlingar i ett brottmål än åtalet och övriga yrkanden som framställs i samband med det, såsom kallelse till huvudförhandling och information om förenklad delgivning, behandlades tidigare i andra stycket. Dessa handlingar omfattas av bestämmelsens tredje
stycke, som är nytt.
Andra stycket ändras vidare så att det framgår att information med
motsvarande verkan kan lämnas om att åklagaren kan komma att använda förenklad delgivning för att delge den tilltalade åtalet och övriga yrkanden i samband med det. Ändringen innebär att delgivning kan ske genom åklagarens försorg i stället för av tingsrätten om information om delgivningssättet har lämnats på sätt som föreskrivs i bestämmelsen.
Vi upphäver det tidigare kravet i paragrafens andra stycke sista
mening att det vid den tidpunkt då handlingarna skickas till den till-
talade inte får ha förflutit längre tid än sex veckor sedan informationen lämnades. Ändringen innebär att det inte i lag anges en bestämd tidsfrist inom vilken förenklad delgivning kan ske efter att information om delgivningssättet har lämnats till den enskilde. Det betyder inte att förenklad delgivning kan användas utan tidsbegränsning. Liksom i övriga delgivningsärenden måste tingsrätten i varje enskilt fall pröva frågan under hur lång tid förenklad delgivning lämpligen kan användas i målet med hänsyn till omständig-
Författningskommentar SOU 2013:17
864
heterna i ärendet. Vid bedömningen bör särskild vikt läggas vid hur lång tid som gått sedan någon av rättsväsendets myndigheter kommunicerade med den tilltalade i målet eller ärendet. Den tilltalades kontakter med Polis, åklagare eller frivården i ärendet bör alltså kunna beaktas vid den lämplighetsbedömningen. Hur lång tid som det rimligen kan begäras att en person bevakar ett beslut i åtalsfrågan detaljregleras alltså inte i lag.
Av tredje stycket framgår att förenklad delgivning även ska kunna användas för att delge den tilltalade andra handlingar i ett brottmål om information om delgivningssättet har lämnats enligt andra stycket. Det innebär att kallelser och andra handlingar vid tingsrätten kan delges av åklagare eller tingsrätten med förenklad delgivning, om information om att det kan ske har lämnats av t.ex. en polisman eller åklagare.
35 kap.
6 § Det ankommer på parterna att svara för bevisningen. Rätten får självmant inhämta bevisning endast i tvistemål där förlikning om saken inte är tillåten och i mål om brott som hör under allmänt åtal enbart i fråga om påföljd.
Paragrafen innehåller bestämmelser om inhämtande av bevisning. Den ändras så att rätten självmant i mål om allmänt åtal för brott får inhämta utredning enbart i fråga om påföljd. Av bestämmelsen följer att rätten inte på eget initiativ får inhämta bevisning rörande skuldfrågan i brottmål som väckts genom allmänt åtal. Det innebär att rättens möjligheter beskärs att agera utan yrkande av part för att fullständiga utredningen i skuldfrågan. Ändringen innebär ingen begränsning av rättens skyldighet att utöva materiell processledning. Övervägandena avseende materiell processledning finns i avsnitt 4.3.2. Motiven till bestämmelsen har behandlats i avsnitt 4.4.2.
36 kap.
17 § Ett vittnesförhör ska inledas av den part som åberopat förhöret, om inte rätten bestämmer annat. Vid förhöret ska vittnet först beredas tillfälle att på egen hand eller, om det behövs, med stöd av frågor avge sin berättelse i ett sammanhang.
SOU 2013:17 Författningskommentar
865
Motparten ska sedan få tillfälle att höra vittnet. Om motparten inte är närvarande eller om det av annan anledning behövs, bör rätten leda denna del av förhöret.
Därefter får rätten och parterna ställa ytterligare frågor till vittnet. Den part som åberopat förhöret bör först få tillfälle till detta.
Har ingen av parterna eller båda åberopat förhöret, ska detta inledas av rätten, om det inte är lämpligare att någon av parterna inleder förhöret.
Frågor, som genom sitt innehåll, sin form eller sättet för deras framställande inbjuder till visst svar, får inte ställas annat än om det vid förhör enligt andra stycket behövs för att undersöka i vad mån vittnets berättelse stämmer med det verkliga händelseförloppet. En målsäganden får ställa de
frågor som har betydelse för dennes rätt till skadestånd eller annan talan om enskilt anspråk som förs i målet även om talan om ansvar förs av åklagaren. Rätten ska avvisa frågor, som uppenbart inte hör till saken eller som är förvirran-
de eller på annat sätt otillbörliga.
I paragrafens femte stycke, som reglerar otillåtna frågor, har ett tillägg gjorts. Motiven till bestämmelsen har behandlats i avsnitt 6.5. En motsvarande bestämmelse förs in i 40 kap. 10 § RB som gäller förhör med sakkunnig. Bestämmelsen är även tillämplig vid förhör med den tilltalade. Det framgår av hänvisningen i 37 kap. 1 § RB.
Genom tillägget förtydligas målsägandens frågerätt i ett mål där åklagaren för talan om ansvar. En målsägande som för talan om skadestånd eller annat enskilt anspråk får alltid ställa de frågor som har betydelse för målsägandens talan. Till exempel har en målsägande som yrkar skadestånd och som grund för det åberopar att han eller hon utsatts för den gärning som åtalet gäller, rätt att ställa frågor som syftar till att styrka den skadeståndsgrundande handlingen.
20 § Uteblir ett vittne som kallats enligt 7 §, ska rätten, i stället för att förelägga nytt vite om målet utsätts till senare dag, förordna att han eller hon ska hämtas till rätten antingen omedelbart eller till den senare dagen, om det inte finns särskilda skäl mot det.
Paragrafen är ändrad på så sätt att det införs en presumtion för att rätten ska förordna att ett vittne som, utan att ha laga förfall, uteblir från förhandling vid rätten ska hämtas dit antingen omedelbart eller till en senare dag. Motiven till bestämmelsen har behandlats i avsnitt 11.7.3.
Bestämmelsen innebär att rätten ska besluta om en mer ingripande åtgärd än vite redan vid första tillfället då ett vittne som vid
Författningskommentar SOU 2013:17
866
vite förelagts att inställa sig uteblir från en förhandling inför rätten. Möjligheten att på nytt förelägga ett vite ska användas först i andra hand. Vid rättens övervägande av om det finns särskilda skäl mot att hämta vittnet ska beaktas förutsättningarna för att ett hämtningsförsök kan lyckas. Dessutom ska en avvägning göras om hämtning är ett proportionerligt ingrepp i den enskildes frihet med hänsyn till målets beskaffenhet och vad det rör, den enskildes person och omständigheterna i övrigt. Om hämtning framstår som en utsiktslös eller en alltför ingripande åtgärd finns således särskilda skäl mot att vittnet hämtas. Om ett mål inte kan avgöras utan att han eller hon kommer till huvudförhandlingen bör det i de allra flesta fall ses som ett proportionerligt beslut att hämta den enskilde till rätten.
Övriga ändringar i bestämmelsen är språkliga.
40 kap.
10 § Då sakkunnig höres muntligen, företages förhöret av rätten. Med rättens tillstånd må dock sakkunnig höras av parterna. Rätten och parterna äge ställa frågor till den sakkunnige.
En målsäganden får ställa de frågor som har betydelse för dennes rätt till skadestånd eller annan talan om enskilt anspråk som förs i målet även om talan om ansvar förs av åklagaren. Rätten ska avvisa frågor, som uppenbart inte hör till saken eller som är förvirrande eller på annat sätt otillbörliga.
Har den sakkunnige avgivit skriftligt utlåtande, må, om rätten finner det lämpligt, utlåtandet helt eller delvis uppläsas.
I paragrafens andra stycke, som reglerar otillåtna frågor, görs ett tillägg. Genom tillägget förtydligas målsägandens frågerätt i ett mål där åklagaren för talan om ansvar. Motiven till bestämmelsen har behandlats i avsnitt 6.5. En likadan bestämmelse förs in i 36 kap. 17 § femte stycket RB (se vidare författningskommentaren till den paragrafen). I andra stycket görs även vissa språkliga ändringar.
45 kap.
1 § Åtal väcks genom att åklagaren ger in i åtalet till rätten. Åtal ska anses väckt när det kom in till rätten.
Nytt åtal får inte väckas mot den tilltalade för gärning för vilken han eller hon redan står under åtal.
SOU 2013:17 Författningskommentar
867
Paragrafen är ändrad. Ändringarna, som innebär att stämningsinstitutet avskaffas i mål som rör allmänna åtal, har behandlats i avsnitt 8.1. Bestämmelsen reglerar hur talan väcks i de fall då strafföreläggande inte utfärdats. Av den nya bestämmelsen i 45 kap. 1 a § RB framgår hur talan väcks när ett utfärdat strafföreläggande inte godkänts.
Enligt bestämmelserna i 45 kap. i dess nuvarande lydelse väcks allmänt åtal genom att åklagaren ansöker om stämning hos rätten. Stämningsansökan ska enligt 8 § avvisas om rätten finner det uppenbart att ett rättegångshinder hindrar att målet tas upp till prövning. Om ansökan inte avvisas ska rätten enligt 9 § besluta att utfärda stämning på den tilltalade att svara på åtalet. I sådana fall ska rätten delge den tilltalade stämningen tillsammans med stämningsansökan och övriga handlingar.
Enligt första stycket väcks allmänt åtal genom att åklagaren ger in åtalet till rätten. I och med det anses åtalet väckt. Bestämmelsen bör läsas tillsammans med de ändrade i bestämmelserna i 45 kap. 8– 10 §§ RB. Av 9 § framgår att åklagaren i samband med att åtalet väcks ska sända eller lämna ett exemplar av åtalet (samt vissa andra handlingar) till den som ska tilltalas. Den tilltalade ska delges handlingarna. Av den ändrade bestämmelsen i 10 § framgår att åklagaren ska förelägga den tilltalade att svara på åtalet till rätten. Frågan om talan inte kan prövas på grund av ett rättegångshinder ska tas upp så fort det finns anledning till det och är ett led i den slutliga prövningen av åtalet. En bestämmelse som erinrar om det finns i den ändrade bestämmelsen i 8 §.
Den inledande handlingen i ett mål där åklagaren för talan benämns enligt vårt förslag åtalet. Av den ändrade bestämmelsen i 45 kap. 4 § RB framgår vad åtalet ska innehålla förutom åklagarens yrkande om straffansvar. Det motsvarar, med vissa tillägg, i huvudsak det som ska anges i en stämningsansökan enligt de nuvarande bestämmelserna. I den nya bestämmelsen i 45 kap. 4 a § RB finns bestämmelser som reglerar hur enskilda anspråk väcks samtidigt med åtalet.
I och med att åklagaren har förelagt den som tilltalas att svara på åtalet till rätten kan den egentliga beredningen av målet i regel anstå till dess att svarstiden har löpt ut. Den fortsatta handläggningen av målet kan planeras utifrån hur den tilltalade ställer sig till åtalet. Framförallt gäller de den typ av mål som kan avgöras utan huvudförhandling enligt den nya bestämmelsen i 45 kap. 10 b §. Det är dock
Författningskommentar SOU 2013:17
868
nödvändigt att domstolen gör en inledande kontroll av uppgifterna i åtalet redan när det väcks.
Det är naturligt att det sker en viss granskning av att domstolen är behörigt forum i samband med att målet läggs upp. Bestämmelser om överlämnade av åtal till behörig domstol finns i 19 kap. 11 a § RB.
Rätten måste kontrollera om det finns särskilda frister för när huvudförhandling ska påbörjas i målet. Så är t.ex. fallet om den tilltalade är häktad eller i de ungdomsmål där samma tidsfrister gäller. I sådana fristmål kan det vara nödvändigt att kalla till huvudförhandling eller ett förberedande sammanträde enligt 45 kap. 13 a § RB redan när åtalet har kommit in till rätten.
Redan när åtalet väckts bör rätten kontrollera vilket yrkande om påföljd som åklagaren har framställt. Om åklagaren inte har yrkat en strängare påföljd än fängelse sex månader gäller särskilda regler i olika hänseenden. Målet kan då, om övriga förutsättningar är uppfyllda, avgöras utan huvudförhandling. Om huvudförhandling kommer att hållas kan den genomföras i den tilltalades utevaro om övriga förutsättningar är uppfyllda. Målet kan i sådana fall också avgöras vid huvudförhandling med en lagfaren domare.
Åklagaren ska när talan väcks ge in det yttrande från Kriminalvården som åklagaren inhämtat (7 § förordningen 1992:289 om särskild personutredning i brottmål m.m.). Beroende på innehållet i detta kan det finnas skäl för rätten att under den fortsatta handläggningen av målet besluta om att ett kompletterande yttrande ska ges in inom viss tid. Åklagaren kan också i åtalet ha angett att det finns ett sådant behov.
Rätten bör också göra en inledande kontroll av om det finns behov av att förordna offentlig försvarare eller målsägandebiträde. Om det inte har skett redan under förundersökningen bör dock förordnandefrågorna ofta kunna anstå till dess att tiden för när den tilltalade ska svara på åtalet har löpt ut. Efter att åtalet har väckts har den tilltalade rätt till rådgivning av advokat enligt den nya bestämmelsen i 21 kap. 3 c § RB. Det kan innebära att ytterligare bistånd av försvarare inte är nödvändigt. Om det finns ett sådant behov är det naturligt att den som den tilltalade har vänt sig till för rådgivning förordnas som offentlig försvarare. För frågan om en målsägande som inte haft målsägandebiträde under förundersökningen är i behov av biträde under rättegången har det betydelse om målet kan komma att avgöras utan huvudförhandling.
SOU 2013:17 Författningskommentar
869
Åklagaren kan också i åtalet ha angett önskemål om handläggningen som bör beaktas redan inledningsvis.
Det nuvarande andra stycket i paragrafen, som reglerar s.k. åklagarstämning, har tagits bort. Det är en följd av förslaget att stämningsinstitutet tas bort i mål där åklagaren för talan. Bestämmelserna om att åklagaren kan kalla till huvudförhandling i samband med att åtalet väcks finns kvar (se 45 kap. 16 § RB).
1 a § Har åklagaren utfärdat ett strafföreläggande som inte godkänts av den miss-tänkte, väcks åtal genom att strafföreläggandet ges in till rätten. Åtal ska anses väckt när föreläggandet kom in till rätten.
Strafföreläggande som ges in till rätten ska vara undertecknat av åklagaren enligt vad som föreskrivs i 4 §.
Paragrafen är ny.
Bestämmelsen reglerar hur åtal väcks när ett strafföreläggande utfärdats men inte godkänts. Motiven till bestämmelsen har behandlats i avsnitt 10.3.2.
Av 45 kap. 1 § första stycket RB framgår att allmänt åtal väcks genom att åklagaren ger in åtalet till rätten. Den nu behandlade paragrafen innebär ett undantag från den regeln.
Av första stycket framgår att åtal väcks genom att strafföreläggandet ges in till rätten i de fall åklagaren utfärdat ett sådant föreläggande som inte har godkänts av den misstänkte. Det innebär att målets anhängiggörande förenklas genom att åklagaren inte behöver framställa en särskild handling med åtalet.
Den nya ordningen betyder att den misstänkte anses ha fått del av åtalet redan när han eller hon fick del av strafföreläggandet, dvs. innan åtalet väckts vid rätten. Frågan om ansvar för brottet får dock inte tas upp genom att talan väcks vid domstol förrän den tid inom vilken föreläggandet har utfärdats till godkännande har gått ut (48 kap. 3 § RB). I denna del innebär utredningens förslag ingen ändring.
Enligt andra stycket ska strafföreläggandet vara undertecknat av åklagaren. Det innebär att motsvarande formkrav ställs på ett strafföreläggande som ges in till rätten för att väcka talan som på ett åtal.
2 § Åtal för förseelse i rättegången får väckas muntligen.
Förövar någon annat brott inför rätten vid dess sammanträde, får åtal för brottet väckas muntligen, om rätten med hänsyn till brottets beskaffenhet och andra omständigheter finner det lämpligt.
Författningskommentar SOU 2013:17
870
Är annars för särskilt fall föreskrivet, att åtal får väckas muntligen, så
ska det gälla.
Paragrafen är ändrad till följd av att stämningsinstitutet avskaffas i mål som rör allmänna åtal (se avsnitt 8.1 och kommentaren till 45 kap. 1 § RB).
Ändringarna innebär att uttrycket utan stämning byts ut mot
muntligen. Övriga ändringar är av språklig karaktär. Att åklagaren
kan väcka åtal för rättegångsförseelse eller annat brott inför rätten skriftligen genom att ge in åtalet och i samband med det lämna en kopia av åtalet till den som tilltalas framgår av de allmänna bestämmelserna om hur talan väcks (se 45 kap. 1 § RB och 45 kap. 9 § RB). Bestämmelsen i 20 kap. 1 § RB som anger att rätten kan ta upp en fråga om rättegångsförseelse utan att åtal väcks ändras inte.
3 § Har flera åtal väckts mot någon ska åtalen handläggas i en rättegång. Åtalen ska dock handläggas särskilt om det är till fördel för handläggningen eller annars är lämpligt.
Har åtal väckts mot flera för brott som har samband med varandra får åtalen handläggas i en rättegång om det är till fördel för handläggningen och även i övrigt är lämpligt.
Vid bedömningen av om åtal ska handläggas gemensamt eller särskilt enligt första och andra stycket ska rätten särskilt beakta om en gemensam handläggning riskerar att göra rättegången mer omfattande än vad som är nödvändigt. Åtal som handläggs gemensamt ska särskiljas när det finns anledning till det.
Ett åtal som rätten inte är behörig att handlägga får inte förenas med annat åtal. Åtal får inte heller förenas om det för åtalen gäller olika rättegångsformer.
I paragrafen, som reglerar sammanläggning (kumulation) av flera åtal i en rättegång görs omfattande ändringar såväl i sakligt som redaktionellt och språkligt hänseende. Motiven till ändringarna och utformningen av bestämmelsen har behandlats i avsnitt 11.2.2 och 11.2.3).
Bestämmelsen har ett nära samband med regleringen i 30 kap. 4 § RB om när deldom får meddelas (se författningskommentaren till ändringar i den bestämmelsen).
Paragrafens första stycke gäller åtal som riktas mot samma person. Av första meningen framgår att huvudregeln är att flera åtal mot samma person ska handläggas i en rättegång. I andra meningen anges att undantag från det ska ske om det är till fördel för handläggningen eller annars är lämpligt att åtalen handläggs i olika rätte-
SOU 2013:17 Författningskommentar
871
gångar. Av tredje stycket framgår att rätten vid den bedömningen särskilt ska beakta om en gemensam handläggning riskerar att göra rättegången mer omfattande än vad som är nödvändigt (se nedan). Det bör framförallt vara i de situationerna som det finns anledning för domstolen att redan i inledningsskedet besluta att åtalen ska handläggas var för sig. Så kan också vara fallet när tilläggsåtal väcks. Omständigheterna kan då vara sådana att det är till fördel för handläggningen att tilläggsåtalet behandlas i en separat rättegång. En viktig faktor i bedömningen av om handläggningen av åtalen bör delas upp är vilka konsekvenser det har för påföljdsbestämningen. I de flesta fall kan rätten genom att tillämpa bestämmelserna i 34 kap. BrB se till att den tilltalade inte hamnar i en sämre situation genom att åtalen avgörs vid skilda tillfällen.
Andra stycket gäller åtal som riktas mot flera personer för brott
som har samband med varandra. Sådana åtal ska handläggas gemensamt i en rättegång om det är till fördel för handläggningen och även i övrigt är lämpligt. Åtalen ska alltså inte läggas samman rutinmässigt. Det krävs att en sammanläggning har fördelar. Vid bedömningen har parternas uppfattning betydelse. Åklagaren kan t.ex. göra gällande att det av utredningsmässiga skäl är viktigt att åtalen handläggs gemensamt. Det är dock rätten som avgör frågan och det bör vägas in om det finns andra sätt att lägga fram den utredning som är gemensam.
Som redan nämnts framgår det av tredje stycket att rätten vid bedömningen om åtal ska handläggas gemensamt eller i olika rättegångar särskilt ska beakta om en gemensam handläggning riskerar att göra rättegången mer omfattande än vad som är nödvändigt. Skälen som talar för en gemensam handläggning får vägas mot de nackdelar som det kan innebära att rättegången blir omfattande och svår att överblicka. Det är endast i de fall fördelarna väger tyngre än nackdelarna som det är lämpligt att handlägga åtalen gemensamt.
Av andra meningen i tredje stycket framgår att åtal som handläggs gemensamt kan särskiljas när det finns anledning till det. Bestämmelsen motsvarar i sak vad som gäller i dag enligt 45 kap. 3 § tredje stycket RB. Ett alternativ till att särskilja målen är att rätten använder sig av möjligheten att meddela deldom (se 30 kap. 4 § RB).
Fjärde stycket i paragrafen motsvarar i sak vad som i dag gäller
enligt 45 kap. 3 § andra stycket RB. Genom att den nuvarande skrivningen att åtalet inte får förenas ” med mindre åtalen väckts vid samma domstol” tas bort, förtydligas dock att en sammanläggning
Författningskommentar SOU 2013:17
872
kan ske oberoende av om ett åtal har överlämnats till domstolen med stöd av 19 kap. 7 § andra stycket RB.
4 § I åtalet ska åklagaren uppge:
1. den tilltalade,
2. målsäganden, om någon sådan finns,
3. den brottsliga gärningen med uppgift om tid och plats för dess förövande och de övriga omständigheter, som behövs för dess kännetecknande, samt de bestämmelser, som är tillämpliga,
4. de bevis som åberopas och vad som ska styrkas med varje bevis,
5. sitt yrkande om påföljd,
6. de yrkanden om särskild rättsverkan av brott som åklagaren vill framställa samt
7. de omständigheter som gör domstolen behörig, om inte behörig-
heten framgår på annat sätt.
Om den tilltalade är eller har varit anhållen eller häktad på grund av misstanke om brott som omfattas av åtalet, ska det anges när åtalet väcks. Uppgift ska dessutom lämnas om tiden för frihetsberövandet.
Har åklagaren några önskemål om hur målet ska handläggas, bör dessa anges när åtalet väcks. Anser åklagaren att målet kan avgöras enligt 10 b § ska
det anges.
Åtalet ska vara undertecknat av åklagaren. En ansökan som ges in på elekt-
ronisk väg ska vara undertecknad med en elektronisk signatur enligt 2 § lagen (2000:832) om kvalificerade elektroniska signaturer eller överföras på ett sätt som uppfyller motsvarande krav på säkerhet.
I paragrafen görs flera ändringar och tillägg. Paragrafen ändras språkligt i anledning av vårt förslag att allmänt åtal inte längre väcks genom en ansökan om stämning. Motiven till de ändringarna har behandlats i avsnitt 8.1 (se även författningskommentaren till 45 kap. 1 § RB). Av ändringarna framgår att det som i dag ska anges i en stämningsansökan i stället ska anges i åtalet. Övergripande frågor om vad åtalet ska innehålla har behandlats i avsnitt 8.2.
Det tidigare andra stycket, som gäller uppgifter om enskilda anspråk som åklagaren för talan om, är flyttat till den nya bestämmelsen i 45 kap. 4 a § RB. Ändringen motiveras av vårt förslag att enskilda anspråk ska kunna väckas i samband med åtalet även om åklagaren inte för talan. Se närmare kommentaren till 45 kap. 4 a § RB.
SOU 2013:17 Författningskommentar
873
Enligt den nya femte punkten i första stycket ska åklagaren i åtalet ange sitt yrkande om påföljd. Ändringen har behandlats i avsnitt 5 (särskilt avsnitt 5.3.3).
Å
klagarens påföljdsyrkande ska vara preciserat. Det är en förut-
sättning för att det ska kunna användas som gräns för hur ingripande påföljd som den tilltalade kan dömas till (se vårt förslag till ny bestämmelse i 30 kap. 3 a § RB). Yrkandet ska alltid innehålla den specifika påföljd eller påföljdskombination som den tilltalade, enligt åklagarens bedömning, bör dömas till som t.ex. dagsböter, fängelse, villkorlig dom med en föreskrift om samhällstjänst eller skyddstillsyn i kombination med ett fängelsestraff enligt 28 kap. 3 § BrB.
Om fängelse, sluten ungdomsvård eller böter ingår i yrkandet ska åklagaren ange straffets längd i månader eller år respektive böternas storlek. När det gäller dagsböter ska såväl antalet dagsböter som dagsbotens storlek anges.
Om åklagaren yrkar att den tilltalade ska dömas till skyddstillsyn ska det framgå av yrkandet om påföljden ska förenas med föreskrift om vård eller behandling (se 28 kap. 6 § BrB och 26 kap. 15 § första stycket BrB).
I de fall åklagaren yrkar att påföljden ska bestämmas till villkorlig dom eller skyddstillsyn med föreskrift om samhällstjänst ska han eller hon ange det antal timmar som samhällstjänsten ska pågå. Detsamma gäller om åklagarens yrkande innefattar ungdomstjänst. Om åklagarens yrkande innefattar samhällstjänst eller skyddstillsyn med kontraktsvård ska han eller hon även ange det alternativa fängelsestraff som enligt åklagaren borde dömas ut om fängelse skulle ha valts som påföljd.
Vid ett yrkande om att den tilltalade ska överlämnas till rättspsykiatrisk vård ska åklagaren ange om rätten ska besluta att särskild utskrivningsprövning ska äga rum vid vården.
Om den tilltalade tidigare har dömts till fängelse, villkorlig dom, skyddstillsyn eller sluten ungdomsvård kan rätten enligt bestämmelserna i 34 kap. BrB under vissa förutsättningar undanröja den tidigare utdömda påföljden och döma till gemensam påföljd av annan art. Om åklagaren anser att dessa bestämmelser ska tillämpas ska han eller hon, förutom att yrka att rätten ska undanröja den tidigare påföljden, även ange vilken påföljd som enligt dennes uppfattning bör dömas ut för den samlade brottsligheten. På motsvarande sätt kan åklagaren yrka att en tidigare utdömd påföljd ska avse även de brott som omfattas av det nya åtalet.
Författningskommentar SOU 2013:17
874
Om den tilltalade har frigetts villkorligt från ett tidigare fängelsestraff ska åklagaren i samband med sitt påföljdsyrkande ange om, och i så fall till hur stor del, den villkorligt medgivna friheten bör förklaras förverkad (se även författningskommentaren till 34 kap. 4 § BrB).
Som grund för yrkandet om påföljd bör åklagaren ange de huvudsakliga omständigheter som åklagaren beaktat vid sin bedömning. Det bör t.ex. gälla åklagarens uppfattning om brottslighetens straffvärde, sådana eventuella försvårande eller förmildrande omständigheter som anges särskilt i 29 kap. 2–3 §§ BrB och om åklagaren beaktat att den tilltalade tidigare har gjort sig skyldig till brott. Åklagaren bör även alltid ange de lagrum som han eller hon anser är tillämpliga utöver de som har angetts till stöd för gärningspåståendet. Åklagaren bör t.ex. åberopa bestämmelserna i 26 kap. 2 och 3 §§ BrB om förhöjd straffskala vid flerfaldig brottslighet och återfall, om förslaget till påföljd går utöver den straffskala som gäller för det påstådda brottet. Detsamma gäller om åklagaren vid yrkandet om påföljd har beaktat en tilltalads ungdom enligt bestämmelsen i 29 kap. 7 § BrB. I sådana fall bör åklagaren också, som en del av grunden för påföljdsyrkandet, ange sin uppfattning om brottslighetens straffvärde och vilken påföljd som åklagaren hade yrkat för en vuxen tilltalad.
Om åklagaren av någon särskild anledning anser att påföljdsfrågan är svårbedömd vid åtalstidpunkten kan det vara lämpligt att åklagaren anger att så är fallet och vad det beror på. Åklagaren kan då påtala att det yrkande som anges i åtalet är den bedömning som görs för närvarande. Ett exempel på en sådan situation är när åklagaren anser att det finns skäl att komplettera utredningen om den tilltalades personliga förhållanden. Åklagaren kan då ange att en annan påföljd kan vara aktuell om det visar sig att det finns förutsättningar för det. Av 45 kap. 5 § tredje stycket RB framgår att påföljdsyrkandet kan ändras efter att åtalet har väckts.
Enligt den nya sjätte punkten i första stycket ska åklagaren i åtalet uppge de yrkanden om särskild rättsverkan av brott som han eller hon vill framställa. Bestämmelsen bör läsas tillsammans med förslaget till ny bestämmelse i 30 kap. 3 b § RB, som anger att ett beslut om särskild rättsverkan av brott inte får meddelas utan yrkande och att rätten inte heller får gå utöver vad som yrkats i fråga om särskild rättsverkan. Ändringen har behandlats i avsnitt 5.7.
På samma sätt som när det gäller yrkandet om påföljd bör åklagarens yrkanden om särskild rättsverkan vara väl preciserade. Ett
SOU 2013:17 Författningskommentar
875
yrkande om företagsbot ska innehålla uppgift om vilket belopp företagsboten ska fastställas till och ett yrkande om utvisning ska innefatta hur lång tid den tilltalade ska vara förbjuden att återvända till landet.
Av tredje stycket (nuvarande fjärde stycket) framgår att åklagaren bör ange eventuella önskemål om hur målet ska handläggas. Flera av våra förslag påverkar handläggningsformerna i tingsrätten. Det gäller att ett väsentligt större antal mål ska kunna avgöras utan huvudförhandling, större möjlighet att dela upp handläggningen av flera åtal, utökade möjligheter att avgöra mål i utevaro och bestämmelser som gäller förberedelsen av brottmål. För att underlätta den kommande handläggningen bör åklagaren redan när åtalet väcks ange sin syn på de handläggningsfrågor som är aktuella. En viktig sådan fråga är om åklagaren anser att det finns behov av att kompletta utredningen om den tilltalades personliga förhållanden eller om åklagaren annars bedömer att det krävs ytterligare upplysningar för att bedöma påföljdsfrågan slutligt. Om åklagaren anser att målet kan avgöras enligt förfarandet i 10 b § ska det anges.
4 a § Vill åklagaren i samband med åtalet även väcka talan om enskilt anspråk enligt 22 kap. 2 §, ska åklagaren samtidigt med att åtalet väcks lämna uppgift om anspråket och de omständigheter som det grundas på samt de bevis som åberopas och vad som ska styrkas med varje bevis.
Om åklagaren inte för talan om enskilt anspråk ska åklagaren samtidigt med att åtalet väcks lämna uppgift om sådant anspråk som anmälts enligt 22 kap. 2 a §.
Talan om enskilt anspråk enligt första eller andra stycket ska anses väckt när uppgift om det kom in till rätten.
Paragrafen är ny.
Paragrafen reglerar hur talan om enskilt anspråk väcks i samband med åtalet. Bestämmelsen har behandlats i avsnitt 14.9.2.
Av första stycket framgår vilka uppgifter åklagaren ska lämna när denne enligt 22 kap. 2 § RB för talan om enskilt anspråk för målsägandens räkning. Det motsvarar utan saklig förändring vad som gäller i dag enligt 45 kap. 4 § andra stycket RB. De språkliga ändringarna motiveras av vårt förslag att åklagaren inte ska väcka åtal genom att ansöka om stämning.
Regleringen i andra stycket är ny. Av bestämmelsen framgår att åklagaren i samband med att åtalet väcks ska lämna uppgift om ett anspråk som målsäganden anmält enligt 22 kap. 2 a § RB. Om åkla-
Författningskommentar SOU 2013:17
876
garen för målsägandens talan gäller dock första stycket. Bestämmelsen innebär att talan om enskilt anspråk kan väckas formlöst i samband med åtalet även om åklagaren inte för talan. Målsäganden ska enligt 22 kap. 2 a § RB anmäla ett enskilt anspråk som denne vill föra i samband med åtalet innan åtalet väcks. Av den bestämmelsen framgår även att målsäganden ska ha lämnat uppgift om de omständigheter som anspråket grundas på och vilken bevisning som åberopas. Det gäller även om ett målsägandebiträde har förordnats.
Av tredje stycket framgår att en talan om enskilt anspråk som åklagaren för i samband med åtalet anses väckt när åklagarens uppgift om detta kom in till rätten. Eftersom uppgiften ska lämnas samtidigt som åtalet väcks sammanfaller det med när åtalet anses väckt enligt 45 kap. 1 § RB. Talan om enskilt anspråk väcks alltså, liksom åtalet, utan ansökan om stämning. Det finns inget som hindrar att åklagaren anger det enskilda anspråket i samma handling som åtalet på samma sätt som sker i dag i stämningsansökan. Tvärtom bör det i regel vara lämpligt att det sker när åklagaren för talan.
Av 45 kap. 9–10 §§ RB framgår att åklagaren samtidigt som åtalet väcks även ska delge och förelägga den tilltalade att svara på enskilda anspråk som väcks i samband med detta.
Att talan om enskilt anspråk kan väckas formlöst även efter att åtalet har väckts framgår av de nuvarande bestämmelserna i 45 kap. 5 § andra stycket och 6 § RB. De bestämmelserna ändras inte. Däremot framgår det av den nya bestämmelsen i 22 kap. 5 § andra stycket RB att huvudregeln är att en talan om enskilt anspråk som väcks efter åtalet ska avskiljas för att handläggas som ett särskilt mål enligt reglerna om tvistemål.
5 § Väckt åtal får inte ändras. Åklagaren får dock mot samme tilltalade utvidga åtalet att avse annan gärning, om rätten med hänsyn till utredningen och andra omständigheter finner det lämpligt.
Åklagaren eller målsäganden får också, sedan åtal väckts, utan stämning mot den tilltalade väcka talan om enskilt anspråk på grund av brottet, om rätten med hänsyn till utredningen och andra omständigheter finner det lämpligt. Motsvarande gäller, när anspråket övertagits av annan.
Som ändring av åtal anses inte, att åklagaren
1. beträffande samma gärning inskränker sin talan, eller åberopar annat
lagrum eller ny omständighet till stöd för åtalet,
2. ändrar sitt yrkande om påföljd, eller
3. ändrar eller framställer nytt yrkande om särskild rättsverkan av brott.
SOU 2013:17 Författningskommentar
877
Paragrafen är ändrad. Ändringarna i första och andra stycket är endast av språklig karaktär.
Andra stycket i paragrafen reglerar formerna för att väcka en talan
om enskilt anspråk under en pågående brottmålsrättegång. Bestämmelsen är ett undantag från huvudregeln i 13 kap. 4 § RB om att en tvistemålstalan väcks genom att käranden ansöker om stämning. En talan om enskilt anspråk ska alltså även fortsättningsvis kunna väckas formlöst efter att åtal väckts om rätten finner det lämpligt. Frågan om talan ska handläggas gemensamt med åtalet regleras i 22 kap. 1 och 5 §§ RB. Av 22 kap. 5 § andra stycket RB enligt vårt förslag framgår att rätten ska avskilja en talan om enskilt anspråk som väckts efter åtalet till ett särskilt tvistemål om det inte står klart att en fortsatt gemensam handläggning kan ske utan olägenheter eller det annars finns särskilda skäl.
Tredje stycket är uppdelat i tre punkter, där den första punkten
motsvarar bestämmelsen i dess nuvarande lydelse. Andra och tredje
punkten är nya, och innebär att det inte anses utgöra ändring av åtal
om åklagaren ändrar sitt yrkande om påföljd eller ändrar eller framställer ett nytt yrkande om särskild rättsverkan av brott. Ändringarna har behandlats i avsnitt 5.3.4 och 5.7.
Det yrkande om påföljd eller särskild rättsverkan som anges i åtalet grundar sig på det underlag som finns tillgängligt vid åtalstidpunkten. Under målets handläggning kan det tillkomma omständigheter som gör att det finns skäl att ändra yrkandena. Saken kan också komma i ett annat ljus efter att en huvudförhandling har hållits där muntlig bevisning har tagits upp i ett sammanhang. När det finns skäl för det ska åklagaren, på samma sätt som gäller för åtalsjusteringar, kunna ändra sitt yrkande om påföljd eller särskild rättsverkan. Även om rätten inte ska pröva om det är fråga om en tillåten ändring bör åklagaren förklara anledningen till varför yrkandet ändras.
Att åklagaren kan komma att ändra det påföljdsyrkande som anges i åtalet bör den tilltalade få information om i samband med delgivningen av åtalet. Det bör lämpligen framgå av det standardiserade informationsmaterial som Åklagarmyndigheten skickar till den tilltalade tillsammans med åtalet.
I 51 kap. 25 a § RB har det införts en ny bestämmelse som särskilt reglerar möjligheten för åklagaren eller en målsägande som för talan om ansvar att justera åtalet genom att åberopa en ny omständighet i hovrätten. I 51 kap. 25 b § första stycket RB införs en bestämmelse som reglerar möjligheten för åklagaren att ändra sitt påföljdsyrkande i skärpande riktning i hovrätten. I andra stycket i
Författningskommentar SOU 2013:17
878
den nämnda paragrafen har det införts en motsvarande reglering för när åklagaren eller en målsägande som för talan om ansvar kan ändra sitt yrkande om särskild rättsverkan. Genom en hänvisning i 55 kap. 15 § RB görs dessa bestämmelser tillämpliga även vid rättegången i Högsta domstolen.
Genom hänvisningen i 47 kap. 24 § första stycket RB framgår att bestämmelsen är tillämplig även i mål som rör enskilda åtal. Av de övriga bestämmelserna i 47 kap. samt 30 kap. 3 a–3 b §§ RB framgår att regleringen som gäller påföljdsyrkandet inte gäller i dessa typer av mål, men att den däremot omfattar yrkanden om särskild rättsverkan.
7 § Har förundersökning genomförts i målet, ska åklagaren, då åtalet väcks eller så snart som möjligt därefter, till rätten ge in protokoll eller anteckningar från förundersökningen samt de skriftliga handlingar och föremål som åberopas som bevis. Sådant som inte rör åtalet, bör dock inte ges in.
Har strafföreläggande utfärdats ska åklagaren inom samma tid till tingsrätten även ge in en handling som den tilltalade lämnat till åklagaren i anledning av åtalet och övriga skriftliga handlingar och föremål i målet.
Paragrafen är ändrad. Ändringarna i första stycket är språkliga.
Andra stycket är nytt. Motiven till bestämmelsen har behandlats i
avsnitt 10.3.2. När ett strafföreläggande utfärdats till godkännande inom viss tid följer det av 48 kap. 7 § RB att den misstänkte ska ges tillfälle av åklagaren att, om godkännande inte sker, svara till denne på åtalet och lämna bevisuppgift. Av det nya andra stycket framgår att åklagaren i samband med att åtalet väcks ska ge in till rätten eventuell svarsskrift från den misstänkte och övriga handlingar och föremål i målet som har lämnats till åklagaren i anledning av åtalet.
8 § Åtalet ska avvisas, om rätten finner att den som väcker åtalet inte får föra talan om brottet eller att målet på grund av annat rättegångshinder inte kan prövas.
Paragrafen är ändrad till följd av att stämningsinstitutet avskaffas vid allmänna åtal. Ändringen har behandlats i avsnitt 8.1 (se även kommentaren till 45 kap. 1 § RB).
Enligt bestämmelsen i dess nuvarande lydelse ska rätten avvisa åtalet om det är uppenbart att den som väckt åtalet inte är behörig eller att målet av på grund av annat rättegångshinder inte kan prövas.
SOU 2013:17 Författningskommentar
879
Om talan inte avvisas ska stämning utfärdas enligt 9 § i dess nuvarande lydelse.
Våra förslag om hur ett allmänt åtal väcks innebär att åklagaren förelägger den tilltalade att svara på åtalet utan att rätten dessförinnan gör en inledande kontroll av om det föreligger ett rättegångshinder. Frågan om målet inte kan prövas på grund av ett rättegångshinder kan tas upp när som helst under handläggningen då det finns anledning till det. Det följer av den allmänna bestämmelsen om rättegångshinder i 34 kap. 1 § RB att det ska ske så snart det är möjligt. Bestämmelsen är en påminnelse om att frågan om åtalet ska avvisas på grund av ett rättegångshinder ska beaktas under hela målets handläggning. Det gäller även när rätten slutligt tar ställning till åtalet. Om rätten, efter att frågan aktualiserats, kommer fram till att det föreligger ett rättegångshinder ska åtalet avvisas. Det krävs inte att det är uppenbart att det föreligger ett rättegångshinder.
9 § I samband med att åtalet väcks ska åklagaren sända eller lämna ett exemplar av åtalet tillsammans med därvid fogade handlingar till den som ska tilltalas. Detsamma gäller enskilda anspråk som åklagaren för enligt 22 kap. 2 § eller som anmälts till åklagaren enligt 22 kap. 2 a §. Handlingarna ska delges den tilltalade. Uppgift om målsägandes eller vittnens ålder, yrke och bostadsadress, som saknar betydelse för åtalet, ska inte framgå av de handlingar som delges.
När den tilltalade delgetts av åklagaren ska denne ge in bevis om delgivning till rätten. Om delgivning inte kunnat ske ska åklagaren upplysa rätten om det senast när tiden för den tilltalades svar enligt 10 § gått ut.
Det tidigare första stycket i paragrafen har tagits bort till följd av ändringen att stämning inte längre ska utfärdas av rätten när allmänt åtal väcks. Ändringen har behandlats i avsnitt 8.1 (se även kommentaren till 45 kap. 1 § RB).
Ändringar till följd av att stämningsinstitutet avskaffas i allmänna åtal har, tillsammans med språkliga ändringar, gjorts även i andra
stycket. I övrigt ändras andra stycket så att åklagaren i den nya ord-
ningen ska sända eller lämna åtalet och bifogade handlingar till den tilltalade i samband med att åtalet väcks. Det gäller även talan om enskilt anspråk som väcks tillsammans med åtalet enligt 45 kap. 4 a § RB. Åklagaren ska delge handlingarna med den tilltalade.
Av ett nytt tredje stycke framgår att åklagaren ska ge in delgivningsbevis till rätten eller upplysa domstolen om delgivning inte kunnat ske senast när tiden för den tilltalade att svara på åtalet har
Författningskommentar SOU 2013:17
880
gått ut enligt 45 kap. 10 § RB. Det innebär att ansvaret för att delge den tilltalade handlingarna övergår till rätten om det inledande delgivningsförsöket har misslyckats.
10 § I samband med att åtalet väcks ska åklagaren upplysa den tilltalade om rätten till rådgivning av advokat enligt 21 kap. 3 c § och förelägga den tilltalade att muntligen eller skriftligen till rätten inom viss tid
1. uppge sin inställning till åtalet och de yrkanden som framställs i detta,
2. uppge sin inställning till enskilda anspråk som framställts om det inte är uppenbart att det inte behövs,
3. uppge de huvudsakliga skälen för sin inställning om det behövs,
4. uppge om han eller hon åberopar bevisning och i så fall vilken bevisningen är och vad han eller hon vill styrka med varje bevis, och
5. yttra sig över frågan om målet kan avgöras utan huvudförhandling i de fall då det kan vara aktuellt att avgöra målet utan en sådan.
De skriftliga bevis som åberopas bör ges in samtidigt med att bevisuppgift lämnas.
Kan målet enligt åklagaren avgöras enligt 10 b § ska den tilltalade föreläggas att ange om han eller hon samtycker till det. Kan målet avgöras enligt 10 a § första stycket 3 ska åklagaren bereda den tilltalade tillfälle att slutföra talan och lämna sådan information som anges i 10 a § andra stycket.
Bestämmelsen, som innehåller regler om skriftligt svaromål, är ändrad i flera avseenden. Ändringarna i paragrafen innebär att den tilltalades inställning ska efterfrågas i alla mål och i större utsträckning än vad som är fallet i dag samt att åklagaren och inte rätten inledningsvis ska förelägga den tilltalade att svara på åtalet till rätten. Motiven till bestämmelsen har främst berörts i avsnitt 8.3. Ändringarna är ett led i att den tilltalades inställning ges processuell betydelse för målets handläggning. De bör läsas tillsammans med bestämmelserna om att åklagaren ska skicka ett exemplar av åtalet till den tilltalade i samband med att åtalet väcks (se författningskommentaren till 45 kap. 9 § RB) samt att målet kan avgöras i ett särskilt förfarandet om vissa förutsättningar är uppfyllda (se författningskommentaren till 45 kap. 10 a–c §§ RB).
Av första stycket punkterna 1 och 3 framgår att åklagaren ska förelägga den tilltalade att ange sin inställning till åtalet och övriga yrkanden till rätten när åtalet väcks och vid behov de huvudsakliga skälen för inställningen. Det tidigare tredje stycket, som möjliggjorde för rätten att vid behov meddela ett sådant föreläggande, tas bort till följd av ändringen. Ändringen innebär att den tilltalades inställning
SOU 2013:17 Författningskommentar
881
alltid ska efterfrågas och det redan i samband med att åtalet väcks. Vidare förtydligas att den tilltalade ska ta ställning även till övriga yrkanden som framställs tillsammans med åtalet, t.ex. om särskild rättsverkan. Enligt punkten 2 ska motsvarande som huvudregel gälla för enskilda anspråk. Undantaget tar sikte på enskilda anspråk som inte förs av åklagaren, men där talan väcks samtidigt med åtalet. Även om åklagaren för målsägandens räkning ger in anspråket till rätten tillsammans med åtalet, ska åklagaren i speciella undantagssituationer kunna välja att inte skicka anspråket till den tilltalade och förelägga honom eller henne att svara på det. Det rör sig om fall då det är uppenbart att anspråket, i vart fall inte utan att det kompletteras, bör handläggas tillsammans med brottmålet. Den ytterligare beredning som i så fall kan krävas innan den tilltalade föreläggs att svara på anspråket bör i sådana fall ske under ledning av rätten. Motiven i denna del berörs i avsnitt 14.9.2.
Första stycket punkten 4 betyder att den tilltalade på samma sätt
som följer av den tidigare lydelsen i första stycket ska avkrävas uppgift om vilken bevisning som åberopas och vad som ska styrkas med varje bevis. Den tilltalade ska även inom samma tid föreläggas att yttra sig avseende målets handläggning. Det framgår av den punk-
ten 5.
Av första stycket framgår vidare att den tilltalade i samband med att åtalet väcks ska få information om den rätt till rådgivning av advokat som följer av 21 kap. 3 c § RB. Motiven i denna del har behandlats i avsnitt 3.4.3.
Andra stycket är oförändrat. Tredje stycket är nytt. I det anges på vilket sätt åklagaren ska
efterhöra den tilltalades syn på målets handläggning om det enligt åklagarens uppfattning inte ska avgöras efter huvudförhandling. Av stycket framgår att åklagaren, i de fall det är aktuellt, ska förelägga den tilltalade att ange sin syn på om målet kan avgöras enligt förfarandet i 10 b §. I andra ledet anges att åklagaren, om målet enligt dennes uppfattning ska avgöras utan huvudförhandling, ska ge den tilltalade tillfälle att slutföra talan och informera om möjligheten att målet kan komma att avgöras utan huvudförhandling och om den tilltalades rätt till en sådan förhandling.
Övriga ändringar är föranledda av att stämningsinstitutet avskaffas vid allmänt åtal (se även kommentaren till 45 kap. 1 § RB) eller rent språkliga.
Författningskommentar SOU 2013:17
882
10 a § Ett mål ska avgöras efter huvudförhandling. Utan en sådan förhandling får rätten dock
1. avgöra ett mål på annat sätt än genom dom,
2. meddela frikännande dom enligt 20 kap. 9 § andra stycket,
3. meddela dom i mål där det inte finns anledning att döma till annan påföljd än böter, om huvudförhandling varken begärs av någon av parterna eller behövs med hänsyn till utredningen i målet, och
4. meddela dom enligt 10 b §.
Innan ett mål avgörs med stöd av första stycket 3, ska
1. den tilltalade informeras om att målet kan komma att avgöras utan huvudförhandling och om sin rätt till en sådan förhandling, och
2. parterna, om de inte kan anses redan ha slutfört sin talan, ges tillfälle till detta.
Bestämmelsen, som anger huvudregeln att ett brottmål ska avgöras efter huvudförhandling och reglerar de möjligheter som finns att avgöra målet utan sådan förhandling, ändras. Det införs i första stycket en ny fjärde punkt som anvisar en möjlighet att avgöra mål utan huvudförhandling när dom meddelas enligt 10 b §. Motiven till bestämmelsen har behandlats i avsnitt 9.
Ändringarna i övriga avseenden är språkliga.
10 b § Rätten får, med den begränsning som följer av 10 c §, utan att hålla huvudförhandling meddela dom i mål i vilket
1. den tilltalade har erkänt gärningen hos rätten, godtagit påföljden och de övriga yrkanden som framställts i samband med åtalet samt samtyckt till att målet avgörs på detta sätt, och
2. huvudförhandling varken begärts av åklagaren eller av den tilltalade eller behövs av särskilda skäl.
Innan ett mål avgörs enligt första stycket ska den tilltalade ha fått information om rätten till rådgivning av advokat enligt 21 kap. 3 c §.
Paragrafen är ny.
Den anger förutsättningarna för att i en enklare ordning meddela dom utan huvudförhandling i erkända brottmål. Motiven till bestämmelsen har behandlats i avsnitt 9.
I första momentet i första stycket hänvisas till bestämmelsen i 10 c §, som är ny. Den bestämmelsen anger den avgränsning som åklagarens påföljdsyrkande innebär för vilka mål som kan avgöras på ett förenklat sätt.
SOU 2013:17 Författningskommentar
883
I första stycket punkterna 1 och 2 anges de grundläggande förutsättningarna för att ett mål ska kunna avgöras utan huvudförhandling i en enklare ordning. För det första krävs att den tilltalade har erkänt gärningen och godtagit påföljden. Det gäller även andra yrkanden som åklagaren har framställt i samband med åtalet, t.ex. yrkande om förverkande av egendom, utvisning eller annan särskild rättsverkan av brott eller om enskilt anspråk. Det gäller även enskilda anspråk som väckts i samband med åtalet av en målsägande (se 45 kap. 4 a § RB). Erkännandet ska ha skett muntligen eller skriftligen hos rätten. Ett erkännande under förundersökningen saknar betydelse för hur målet kan handläggas. För det andra ska den tilltalade ha samtyckt till att målet avgörs på detta sätt. Av ordalydelsen i första punkten följer att samtycket ska vara uttryckligt och ha skett till rätten eller inför den. För det tredje krävs, enligt punkten 2, att huvudförhandling inte behövs av särskilda skäl eller begärs av åklagaren eller av den tilltalade. Har åklagaren eller den tilltalade begärt det ska huvudförhandling alltid hållas. Begäran om huvudförhandling av en målsägande, vars enskilda anspråk har accepterats av den tilltalade, hindrar dock inte att målet avgörs i aktuell ordning.
Det finns särskilda skäl att hålla huvudförhandling om åklagaren och den tilltalade har olika uppfattning om brottets rubricering. Vidare gäller om erkännandet inte är klart och entydigt eller inte framstår som frivilligt, att målet ska avgöras efter huvudförhandling. Det gäller också om det råder osäkerhet om den tilltalade fått sådan information om rådgivning som anges i andra stycket eller om samtycket till att målet avgörs utan huvudförhandling är otydligt. Huvudförhandling kan också behöva hållas om rätten gör bedömningen att brottsrubriceringen i åtalet är felaktig, den gärning som åtalet rör inte är ett brott, eller den yrkade påföljden uppenbart är för sträng i förhållande till gällande praxis. Vid utdömande av ungdomspåföljd kan det också finnas särskilda skäl med hänsyn till den tilltalades ungdom att avgöra målet efter huvudförhandling. Om den tilltalade inte har fyllt 18 år ska huvudförhandling hållas (se 27 § fjärde stycket lagen [1964:267] med särskilda bestämmelser om unga lagöverträdare). Uppräkningen av särskilda skäl som kan föreligga för att hålla huvudförhandling är en exemplifiering och inte uttömmande.
Av andra stycket framgår att den tilltalade måste ha fått information om sin rätt till rådgivning enligt 21 kap. 3 c § RB för att målet ska kunna avgöras i den förenklade ordningen.
Författningskommentar SOU 2013:17
884
10 c §
Ett mål får inte avgöras enligt 10 b § om åklagaren yrkat att påföljden
ska bestämmas till
1. fängelse i mer än sex månader,
2. villkorlig dom i förening med samhällstjänst om det i domslutet ska anges ett fängelsestraff överstigande sex månader,
3. skyddstillsyn i förening med fängelse enligt 28 kap. 3 § brottsbalken ,
4. skyddstillsyn i förening med samhällstjänst eller kontraktsvård om det i domslutet ska anges ett fängelsestraff överstigande sex månader,
5. sluten ungdomsvård, eller
6. rättspsykiatrisk vård. Vad som anges i första stycket gäller också om åklagaren yrkat att
1. villkorligt medgiven frihet från fängelsestraff ska förverkas med mer än sex månader, eller
2. påföljden ska bestämmas till fängelse och villkorligt medgiven frihet från fängelsestraff ska förverkas, om strafftiden sammantaget överstiger sex månader.
Med de påföljder som anges i första stycket 1–5 ska likställas förordnande enligt 34 kap. 1 § första stycket 1 brottsbalken .
Paragrafen är ny.
Den reglerar vilken begränsning åklagarens påföljdsyrkande innebär för om ett mål kan avgöras i den förenklade ordningen enligt 10 b §. Motiven till bestämmelsen har behandlats i avsnitt 9.2.5.
Första stycket anger de påföljder som inte kan avgöras i det sär-
skilda förfarandet. Avgränsningen till yrkade påföljder, med undantag för rättspsykiatrisk vård som inte kan avgöras genom dom enligt 10 b §, överensstämmer med den som gäller för mål som kan avgöras av en lagfaren domare i tingsrätt, avgörande av mål i den tilltalades utevaro i tingsrätt samt vid avgörande av mål utan huvudförhandling i hovrätt (se författningskommentaren till 1 kap. 3 b, 46 kap. 15 a och 51 kap. 13 §§ RB).
Ett brottmål kan inte avgöras enligt 10 b § om åklagaren yrkar ett strängare straff än fängelse i sex månader. Det är alltså åklagarens påföljdsyrkande som är avgörande för om målet ska kunna avgöras i en enklare ordning. Har åklagaren yrkat en frivårdande påföljd, för vilken ska anges ett alternativstraff i domslutet, kan målet inte heller avgöras i det särskilda förfarandet om det alternativstraff som åklagaren har yrkat överstiger fängelse i sex månader. Detsamma gäller om åklagaren har yrkat att påföljden ska bestämmas till s.k. 28:3-fängelse, sluten ungdomsvård eller rättspsykiatrisk vård.
SOU 2013:17 Författningskommentar
885
I andra och tredje stycket anges vad som ska gälla vid sammanträffande av brott. Av andra stycket framgår att målet inte kan avgöras inom ramen för förfarandet enligt 10 b § om strafftidens längd vid förverkande av villkorligt medgiven frihet av fängelsestraff överstiger fängelse i sex månader. Tredje stycket innebär att ett yrkande av åklagaren om förordnande enligt 34 kap. 1 § första stycket 1 BrB, dvs. att en tidigare utdömd påföljd ska avse även det nya brottet, ska likställas med ett yrkande om motsvarande påföljd.
Att den tilltalade är frihetsberövad hindrar inte att målet kan avgöras genom det särskilda förfarandet om parterna är eniga om att den tilltalade ska försättas på fri fot efter domen eller om den tilltalad är häktad och medger att stanna kvar i häkte till dess domen i ansvarsdelen vinner laga kraft mot honom eller henne. Våra överväganden i detta avseende finns i avsnitt 9.5.
11 § Om det behövs för att målet ska kunna slutföras i ett sammanhang vid huvudförhandlingen, får rätten på yrkande av part förelägga åklagaren att utföra förundersökning eller komplettera den.
Om en part vill att en åtgärd enligt första stycket ska vidtas, ska han eller hon så snart som möjligt begära det hos rätten.
Bestämmelsen är ändrad på så sätt att det krävs yrkande av part för att rätten ska kunna förelägga åklagaren att utföra eller komplettera förundersökningen. Motiven till bestämmelsen har behandlats i avsnitt 4.4.1.
Ändringarna i första stycket innebär att rätten inte självmant kan besluta att åklagaren ska fullständiga förundersökningen eller utföra sådan undersökning. Det självständiga inflytande över utredningen i skuldfrågan som rätten ges enligt bestämmelsens tidigare lydelse tillämpas inte i praktiken. Genom ändringen läggs inflytandet över utredningen i skuldfrågan på parterna, vilket är i linje med utredningens övriga förslag och syn på rollerna i straffprocessen.
I syfte att förberedande åtgärder ska vidtas så snart som möjligt under rättegången föreskrivs i ett nytt andra stycke att en part ska framställa ett sådant yrkande som avses i första stycket snarast möjligt.
Övriga ändringar i bestämmelsen är språkliga.
Författningskommentar SOU 2013:17
886
13 § Rätten ska, allt efter målets beskaffenhet, verka för att målet förbereds så att det kan avgöras på ett ändamålsenligt sätt. Rätten ska genom frågor och påpekanden försöka avhjälpa otydligheter eller ofullständigheter i parternas yrkanden, inställningar eller bevisuppgifter.
I paragrafen införs en uttrycklig reglering av rättens ansvar att verka för att brottmål förbereds och att bedriva materiell processledning under förberedelsen. I dag anses det följa genom en analog tillämpning av bestämmelsen om rättens ansvar att bedriva materiell processledning under huvudförhandlingen (46 kap. 4 § andra stycket RB). Genom en hänvisning i 51 kap. 12 § tredje stycket RB görs bestämmelsen även uttryckligen tillämplig i hovrätten. En motsvarande bestämmelse, som reglerar rättens förberedelseansvar i mål som rör enskilda åtal förs in i 47 kap. 7 a § RB.
Bestämmelsen och motiven till denna har behandlats i avsnitt 11.3.3. I sak innebär den nya bestämmelsen ingen förändring mot vad som anses gälla redan i dag. För tvistemålens del finns en liknande reglering i 42 kap. 8 § andra stycket RB.
I den nuvarande 13 § behandlas möjligheten att hålla sammanträde om det behövs för målets förberedelse eller av något annat skäl. Den bestämmelsen ändras och förs in i den nya 13 a §.
Av första meningen framgår att rätten har ett generellt ansvar att verka för att ett brottmål förbereds så att det kan avgöras på ett ändamålsenligt sätt. Behovet av att rätten vidtar förberedande åtgärder beror på målets beskaffenhet. Framförallt är det i omfattande mål som det kan finnas ett behov av att rätten innan huvudförhandlingen aktivt förbereder målet genom att klarlägga parternas ståndpunkter eller bevisuppgifter.
Rättens ansvar är att se till att målet är så förberett att det kan avgöras på ett ändamålsenligt sätt. Det innebär framförallt att huvudförhandlingen ska kunna hållas så koncentrerad som möjligt och att risken minimeras för att det uppstår situationer som kan leda till att avgörandet fördröjs.
Av andra meningen framgår att rätten ska vara aktiv genom att med frågor och påpekanden försöka avhjälpa otydligheter eller ofullständigheter i parternas yrkanden, inställningar eller bevisuppgifter. Det handlar om att undanröja oklarheter för att underlätta den kommande handläggningen. I avsnitt 4.3.2 har vi redogjort för våra övergripande överväganden om rättens materiella processledning.
SOU 2013:17 Författningskommentar
887
13 a § Om det behövs för målets förberedelse eller av något annat skäl, ska rätten hålla sammanträde med parter och andra som berörs. Om målet är eller kan förväntas bli omfattande ska sådant sammanträde hållas om det inte är obehövligt eller det annars finns särskilda skäl som talar mot det.
I fråga om kallelse av parter ska 15 § tillämpas. Uteblir någon som kallats
till sammanträdet, får detta ändå hållas, om det främjar beredningen av målet. Om den som uteblivit förelagts vite, får rätten besluta att nytt vite
ska föreläggas eller att han eller hon ska hämtas till rätten.
I 24–27 kap. finns bestämmelser om sammanträde för prövning av tvångsmedel.
Paragrafen är ny.
I bestämmelsen förs regler om förberedande sammanträden in. De bestämmelserna finns i dag i 45 kap. 13 § RB. Jämfört med de nuvarande bestämmelserna i 13 § görs en saklig ändring genom att det i första stycket förs in en presumtionsregel för att förberedande sammanträde ska hållas om målet är eller förväntas bli omfattande. Ändringen har behandlats i avsnitt 11.3.4.
De mål som den nya presumtionsregeln tar sikte på är mål som är eller förväntas bli omfattande. Vad som är ett omfattande mål beror på omständigheterna i det enskilda målet. Det kan inte alltid avgöras genom att se till antalet huvudförhandlingsdagar utan kan också bero på omfattningen av processmaterialet som ska läggas fram vid denna. En utgångspunkt bör vara att mål som förväntas pågå i fyra–fem huvudförhandlingsdagar eller mer, i regel bör anses som omfattande.
Att sammanträde ska hållas även när ett mål förväntas bli omfattande motiveras av att målets slutliga omfattning inte alltid kan avgöras i det skede som det finns anledning att hålla sammanträdet. Rätten kan t.ex. ha fått veta av åklagaren att ytterligare åtal kommer att väckas. Frågan om de ska handläggas i ett pågående mål kan vara en viktig del i förberedelsen av den kommande huvudförhandlingen.
Ett förberedande sammanträde behöver inte hållas om det är obehövligt eller det annars finns särskilda skäl som talar mot det. Även om målet är omfattande kan den förberedelse som skett under förundersökningen vara tillräcklig. Rätten bör låta parterna yttra sig över behovet av ett sammanträde om rätten överväger att avstå från att hålla ett sådant i ett omfattande mål. Det är dock rätten som avgör om ett sammanträde ska hållas.
Övriga ändringar i paragrafen är redaktionella och språkliga i förhållande till den nuvarande bestämmelsen i 45 kap. 13 § RB.
Författningskommentar SOU 2013:17
888
13 b § Om det med hänsyn till ett kommande måls förväntade omfattning eller något annat skäl finns ett särskilt behov av att rättegången förbereds innan åtalet väcks får förberedelsesammanträde enligt 13 a § hållas efter att den misstänkte och dennes försvarare underrättats om sin rätt att ange ytterligare utredning enligt 23 kap. 18 § rättegångsbalken .
I fråga om kallelse av åklagaren, den misstänkte och dennes försvarare tillämpas 15 §. Om det är till fördel för handläggningen får även andra som berörs av den kommande rättegången kallas. I övrigt gäller 13 a § andra stycket när sammanträden hålls innan åtalet har väckts.
Paragrafen är ny.
I bestämmelsen införs en möjlighet att hålla förberedande sammanträde under ledning av rätten innan åtal väcks. Bestämmelsen och motiven till denna har behandlats i avsnitt 11.3.5.
Av första stycket i paragrafen framgår att ett förberedelsesammanträde enligt 13 a § under vissa förhållanden får hållas innan åtalet har väckts. För att ett sammanträde ska få hållas krävs att s.k. slutdelgivning enligt 23 kap. 18 § RB har ägt rum.
Ett sammanträde får hållas om det på grund av det kommande målets förväntande omfattning eller av något annat skäl finns ett särskilt behov av att rättegången förbereds innan åtalet väckts. Det krävs alltså mer för att ett sammanträde ska hållas enligt denna bestämmelse jämfört med vad som gäller när åtal har väckts (jfr 13 a § första stycket). Framförallt bör det röra sig om mål som kan förväntas bli mycket omfattande eller svåra att planera. Det kan också röra sig om situationer då det finns behov av att tidigt överväga i vad mån flera kommande åtal ska handläggas i en gemensam rättegång.
Bedömningen av om det är nödvändigt eller lämpligt att hålla ett sammanträde innan åtalstidpunkten får avgöras från fall till fall. Av naturliga skäl bör initiativet ofta komma från åklagaren eller försvaret. Deras uppfattning om behovet av ett sammanträde innan åtalet har stor betydelse. Det är dock rätten som avgör om ett sammanträde ska hållas.
I andra stycket finns en hänvisning till 45 kap. 15 § RB när det gäller kallelser. Den har fått en annan utformning än motsvarande bestämmelse i 45 kap. 13 a § RB med hänsyn till att åtalet ännu inte väckts vid rätten. Av hänvisningen i sista meningen framgår att bestämmelserna om utevarohandläggning m.m. i 45 kap. 13 a § RB även gäller när ett sammanträde hålls innan åtalet har väckts.
SOU 2013:17 Författningskommentar
889
13 c § Om det behövs förberedande åtgärder för att huvudförhandlingen ska kunna genomföras på ett ändamålsenligt sätt ska rätten förbereda målet genom skriftväxling om det med hänsyn till målets beskaffenhet är lämpligare än att sammanträde hålls. Förberedande åtgärder får även ske genom annan handläggning. Om det är lämpligt får olika former av förberedelse förenas.
Paragrafen är ny.
Den har behandlats i avsnitt 11.3.6. Genom bestämmelsen införs det en uttrycklig reglering om att rätten, förutom att hålla sammanträde, kan förbereda ett mål även genom skriftväxling och annan handläggning. För tvistemål finns en sådan bestämmelse i 42 kap. 9 § första stycket RB.
Av första meningen framgår att rätten när det behövs förberedande åtgärder för att huvudförhandlingen ska kunna genomföras på ett ändamålsenligt sätt (jfr den nya bestämmelsen i 45 kap. 13 § RB) ska förbereda målet genom skriftväxling om det är lämpligare än att hålla ett sammanträde. Det som avses är fortsatt skriftväxling efter den tilltalades svaromål enligt 45 kap. 10 § RB. Om det är lämpligare att använda sig av skriftväxling än sammanträde beror på målets beskaffenhet. Det kan t.ex. röra sig om att målet är mindre omfattande eller att det endast behövs något förtydligande som gör att det framstår som onödigt att hålla ett sammanträde.
Av andra meningen framgår att förberedande åtgärder även kan ske genom annan handläggning än sammanträde och skriftväxling, t.ex. genom telefonkontakter.
I sista meningen klargörs att de olika formerna av förberedelse får förenas.
13 d § I 56 kap. 13–15 §§ finns bestämmelser om att tingsrätten får hänskjuta en fråga till prövning av Högsta domstolen.
Om särskilda tidsfrister gäller för handläggningen i tingsrätten enligt 14 och 14 a §§ ska tingsrätten fatta beslut om hänskjutande senast vid den tidpunkt då huvudförhandling annars ska påbörjas i målet. Om en fråga hänskjutits till Högsta domstolen i ett sådant mål gäller vad som är föreskrivet om tidsfrister för handläggningen i tingsrätten enligt 14 och 14 a §§ från den dag då handläggningen i Högsta domstolen avslutats.
Paragrafen är ny.
Bestämmelsen införs till följd av vårt förslag att tingsrätten även i brottmål får hänskjuta en prejudikatfråga till Högsta domstolen
Författningskommentar SOU 2013:17
890
(s.k. hissning). Frågan har behandlats i avsnitt 11.5.2. Se även författningskommentaren i anslutning till ändringarna 54 kap. 13 § RB.
I första stycket finns en hänvisning till bestämmelserna om förfarandet i Högsta domstolen. En motsvarande hänvisning finns i 42 kap. 17 a § RB. Förutsättningarna för att tingsrätten ska besluta om hänskjutande regleras i 54 kap. 13 §. Där framgår bl.a. att det krävs samtycke från parterna.
I andra stycket finns en särskild reglering om vad som gäller i sådana mål där tidsfrister ställs upp för handläggningen i tingsrätt enligt 45 kap. 14 och 14 a §§. Av första meningen framgår att beslut om att hänskjuta en prejudikatfråga i sådana fall ska fattas senast vid den tidpunkt då huvudförhandling annars skulle ha påbörjats i målet.
I sista meningen regleras tiden för huvudförhandling i s.k. fristmål när handläggningen i tingsrätten ska återupptas. Tidsfristerna i 45 kap. 14–14 a §§ beräknas då från den dag då handläggningen i Högsta domstolen avslutades. I övriga mål gäller den allmänna bestämmelsen i 45 kap. 14 § första stycket att rätten ska bestämma tid för huvudförhandling så snart som möjligt.
En paragraf med samma sakliga innehåll förs in i 47 kap. 20 a § RB.
14 § Rätten ska bestämma tid för huvudförhandling så snart som möjligt.
För behandling av en rättegångsfråga eller en del av saken, som får avgöras särskilt, får huvudförhandling sättas ut, trots att målet i övrigt inte är berett till huvudförhandling.
Är den tilltalade anhållen eller häktad, ska huvudförhandling påbörjas snarast och senast inom två veckor från den dag, då åtalet väcktes, om
annat inte följer av 14 a §. Har den tilltalade häktats efter åtalet, ska tiden
räknas från dagen för hans eller hennes häktande.
Är den tilltalade ålagd reseförbud, ska huvudförhandling påbörjas snarast och senast inom en månad från den dag då åtalet väcktes, om inte längre uppskov är nödvändigt på grund av åtgärd som avses i 11 eller 12 §, målets omfattning eller annan omständighet. Har reseförbudet meddelats efter åtalet, ska tiden räknas från dagen för delgivning av beslutet.
I paragrafen görs en ändring i andra stycket. Ändringen är föranledd av att det införs en ny paragraf (45 kap. 14 a § RB) som reglerar under vilka förhållanden en huvudförhandling kan hållas senare än vad som annars gäller när den tilltalade är anhållen eller häktad (se författningskommentaren till 45 kap. 14 a § RB).
SOU 2013:17 Författningskommentar
891
14 a § Om den tilltalade är anhållen eller häktad och det finns behov av sammanträde enligt 13 a § ska sådant sammanträde hållas senast inom två veckor från den dag då åtalet väcktes. När sammanträde hållits ska huvudförhandlingen i stället för vad som anges i 14 § andra stycket påbörjas senast inom fyra veckor från den dag då åtalet väcktes. Har den tilltalade häktats efter åtalet, ska tiden räknas från dagen för hans eller hennes häktande.
Om den tilltalade är anhållen eller häktad får huvudförhandling påbörjas senare än vad som anges i första stycket eller 14 § andra stycket, om längre uppskov är nödvändigt på grund av åtgärd som avses i 11 eller 12 §, målets omfattning eller annan omständighet. Om uppskov behövs för att utredningen av den tilltalades personliga förhållanden ska kunna färdigställas ska huvudförhandlingen påbörjas senare om den tilltalade inte har något att invända mot det och det inte heller av något annat skäl är olämpligt.
Paragrafen är ny.
Den motsvarar delvis den nuvarande bestämmelsen i 45 kap. 14 § andra stycket RB. I paragrafen ställs undantag upp som medger att en huvudförhandling kan påbörjas senare än vad som annars gäller enligt 45 kap. 14 § andra stycket RB.
Motiven till regleringen i första stycket har behandlats i avsnitt 11.3.7. Av första meningen framgår när ett sammanträde enligt 45 kap. 13 a § RB senast ska hållas när den tilltalade är anhållen eller häktad. Det ska ske senast inom två veckor från den dag då åtalet väcktes. Vidare framgår det att tidsfristen för när huvudförhandlingen senast ska påbörjas är förlängd om det hållits ett förberedande sammanträde. Huvudförhandlingen ska i dessa fall påbörjas senast inom fyra veckor från den dag åtalet väcktes. Det är alltså tidpunkten för när åtalet väcks som utgör startpunkten för tidsfristen, om inte den tilltalade häktats först efter åtalet. Fristen kan förlängas enligt andra stycket.
I andra stycket finns generella regler som medger förlängning av tidsfristen för när huvudförhandlingen senast ska påbörjas. Första meningen motsvarar den bestämmelse som i dag finns i 45 kap. 14 § andra stycket RB. Det förs in hänvisningar till de tidsfrister som gäller enligt 45 kap. 14 § andra stycket och första stycket i den nu behandlade paragrafen. På det sättet klargörs det att undantagen även avser den tidsfrist som gäller när det hållits ett förberedande sammanträde.
I paragrafens sista mening införs en särskild reglering av möjligheten att förlänga tidsfristen när det behövs för att utredningen av den tilltalades personliga förhållanden ska kunna färdigställas. I så-
Författningskommentar SOU 2013:17
892
dana fall kan fristen förlängas om den tilltalade inte har något att invända mot detta och det inte heller av något annat skäl är olämpligt. Undantaget tar framförallt sikte på de situationer där den tilltalade är häktad och intresserad av att det tas fram ett kontraktsvårdsförslag. Bestämmelsen och motiven för denna har behandlats i avsnitt 11.3.7.
Undantagen som ställs upp i paragrafen är genom hänvisningen i 29 § LUL tillämpliga även i de ungdomsmål där det gäller samma tidsfrister som när den tilltalade är häktad.
15 § Till huvudförhandlingen ska åklagaren kallas. För målsäganden talan jämte åklagaren eller ska han eller hon höras i anledning av åklagarens talan, ska även målsäganden kallas. Ska målsäganden infinna sig personligen, ska rätten förelägga honom eller henne vite.
Den tilltalade ska kallas till huvudförhandlingen genom särskild kallelse.
Ska han eller hon infinna sig personligen eller krävs det att han eller hon
på annat sätt är närvarande, ska rätten förelägga honom eller henne vite. Om det finns anledning att anta att den tilltalade inte skulle följa ett sådant föreläggande, får rätten besluta att han eller hon ska hämtas till huvudförhandlingen. Kan målet enligt 46 kap. 15 a § komma att avgöras trots att den tilltalade har inställt sig endast genom ombud eller har uteblivit, ska han eller hon i kallelsen erinras om detta. Den tilltalade ska även erinras om
att rätten, om han eller hon uteblir och målet inte går att avgöra, kan besluta att häkta honom eller henne om det finns förutsättningar för det. Rätten be-
slutar om inställandet av den som är anhållen eller häktad.
Annan svarande än den tilltalade ska kallas till huvudförhandlingen och, om det finns skäl för det, erinras om att talan mot denne kan komma att avgöras trots att han eller hon endast inställer sig genom ombud eller uteblir vid huvudförhandlingen. Rätten får också förelägga vite enligt 9 kap. 7 §.
Bestämmelser om kallande av vittne och sakkunnig finns i 36 och 40 kap.
Första stycket ändras till följd av att målsägandes rätt att biträda åtalet
tas bort (se 20 kap. 8 § RB). Någon saklig ändring i övrigt är inte avsedd.
Tillägget i andra stycket innebär att den tilltalade i kallelsen ska erinras om att rätten kan pröva en fråga om häktning vid förhandlingen om han eller hon inte inställer sig personligen. Samtidigt ändras utformningen av bestämmelsen i 46 kap. 15 § RB om de sanktioner som rätten kan tillgripa om den tilltalade uteblir från förhandlingen. Motiven till bestämmelsen har behandlats i avsnitt 11.7.3.
SOU 2013:17 Författningskommentar
893
Genomtredje stycket, som är nytt, införs en bestämmelse som klargör att även en annan svarande än den tilltalade ska kallas till huvudförhandlingen i ett brottmål och att denne, om det finns skäl för det, ska erinras om att talan kan komma att avgöras i hans eller hennes utevaro. Bestämmelsen tar sikte på brottmål som ska avgöras vid huvudförhandling i vilket talan förs om enskilt anspråk mot exempelvis den tilltalades vårdnadshavare. Motiven till bestämmelsen har behandlats i avsnitt 14.11.5.
Det saknas i dag bestämmelser om vad som gäller kallelse till huvudförhandling och vid utevaro när talan förs mot annan än den tilltalade i ett brottmål. Bestämmelsen innebär en uttrycklig reglering av att part som inte är tilltalad ska kallas till huvudförhandlingen. Av sista meningen i tredje stycket framgår att rätten kan förelägga parten att inställa sig personligen vid förhandlingen vid vite. Vidare innebär den nya regleringen att kallelsen ska utformas så att det av den framgår att målet, om så kan ske, kan avgöras i partens utevaro. Det finns inte någon uttrycklig bestämmelse som anger att rätten kan avgöra en talan i utevaro mot annan än den tilltalade i ett brottmål. I stället sker en analog tillämpning av bestämmelsen i 46 kap. 15 a § RB om avgörande av mål i den tilltalades utevaro. Genom erinran i kallelsen pekas på den tillämpning av bestämmelsen i 46 kap. 15 a § RB som sker enligt rådande praxis.
Övriga ändringar i paragrafen är språkliga.
16 § Om det är lämpligt, får åklagaren i samband med att åtal väcks även kalla den tilltalade till huvudförhandling.
En åklagare som sätter ut ett mål till huvudförhandling ska följa de föreskrifter om tiden för huvudförhandling som meddelats av rätten. Åklagaren får ombesörja sådana kallelser och förelägganden som avses i 15 §.
När sådana kallelser och förelägganden som avses i andra stycket delgetts, ska de med bevis om delgivning ges in till rätten.
Frågor om utdömande av vite som förelagts i en kallelse med stöd av
andra stycket prövas av rätten utan särskild ansökan.
Paragrafen har ändrats till följd av att stämningsinstitutet avskaffas vid allmänna åtal (se avsnitt 8.1 och kommentaren till 45 kap. 1 § RB). Det nuvarande första stycket i paragrafen, som behandlar vad en åklagarstämning ska innehålla tas bort. Detsamma gäller de delar av det nuvarande andra och tredje stycket som reglerar förfarandet när åklagaren utfärdar stämning.
Författningskommentar SOU 2013:17
894
De delar av paragrafen som reglerar möjligheten för åklagaren att kalla till huvudförhandling i samband med åtalet finns kvar. Om denna möjlighet används ska det ske enligt de föreskrifter om tiden för huvudförhandling som meddelats av rätten. Även dessa bestämmelser har ändrats språkligt och redaktionellt i anledning av att stämningsinstitutet tas bort. Vi har behandlat bestämmelserna i avsnitt 11.3.8.
46 kap.
6 § Vid huvudförhandlingen ska åklagaren framställa sitt yrkande. Den tilltalade ska uppmanas att kort ange sin ståndpunkt och grunden för den.
Åklagaren ska därefter utveckla sin talan. Målsäganden och den tilltalade
ska i den mån det behövs beredas tillfälle att utveckla sin talan.
Därefter ska målsäganden och den tilltalade höras och annan bevisning läggas fram. Förhör med målsäganden och den tilltalade bör äga rum innan vittnesbevisning tas upp om den omständighet som förhöret gäller.
Om huvudförhandling hålls trots att målsäganden eller den tilltalade inte är närvarande, ska rätten i den mån det behövs se till att det som han eller hon tidigare har anfört läggs fram ur handlingarna.
Framställningar enligt första och tredje styckena samt framläggande av bevisningen får ske genom hänvisningar till handlingar i målet, om rätten finner det lämpligt.
Om den tilltalade erkänner gärningen sedan åklagaren framställt sitt yrkande, behöver parterna inte utveckla talan eller lägga fram bevisning, om det med hänsyn till vad gärningen rör och övriga omständigheter är uppenbart obehövligt.
Bestämmelsen, som rör ordningen vid huvudförhandlingens genomförande, är ändrad på så sätt att ett nytt sista stycke har införts. Motiven till bestämmelsen har behandlats i avsnitt 11.4.
I femte stycket, som är nytt, anges en förenklad ordning för hanteringen av åtal om den tilltalade erkänner gärningen sedan åklagaren framställt sitt yrkande. Bestämmelsen innebär att utveckling av talan eller bevisupptagning inte behöver ske avseende en erkänd gärning. I stället koncentreras huvudförhandlingen i större utsträckning till sådana åtalspunkter som det råder oenighet om.
Regleringen i femte stycket kan tillämpas i mål som avser ett eller flera åtal. Rör gärningen ett brott som enligt åklagaren bör leda till ett längre fängelsestraff är det en omständighet som kan göra att det inte är uppenbart obehövligt för parterna att utveckla
SOU 2013:17 Författningskommentar
895
talan och lägga fram bevisning vid huvudförhandlingen. En utgångspunkt bör kunna vara att den förenklade hanteringen kan användas om erkännandet avser en gärning som hade kunnat avgöras i det särskilda förfarandet för erkända brottmål i tingsrätt om åtalet enbart hade avsett denna gärning. Ordningen bör även kunna tillämpas även om den erkända brottsligheten sammantaget skulle kunna leda till ett fängelsestraff som överstiger fängelse i sex månader. Eftersom den tilltalade är närvarande vid huvudförhandlingen bör det alltså finnas ett större utrymme att hantera erkända åtal i en förenklad ordning än vad som gäller vid avgörande i det särskilda förfarandet enligt 45 kap. 10 b § RB.
För att den förenklade ordningen ska tillämpas måste det med hänsyn till omständigheterna vara uppenbart obehövligt att parterna utvecklar talan och lägger fram bevisning avseende gärningen. Finns det skäl att ifrågasätta erkännandet ska den förenklade ordningen inte användas. Det gäller exempelvis om erkännandet är tvetydigt eller kan ifrågasättas med hänsyn till den tilltalades person eller andra omständigheter.
Parterna ska ha samtyckt till att åtalet hanteras enligt femte stycket. Begär någon part att den tilltalade ska höras eller att få lägga fram bevisning i skuldfrågan, är det omständigheter medför att åtalet ska handläggas enligt första till fjärde stycket. Detsamma gäller som huvudregel om den tilltalade inte fyllt 18 år (jfr 27 § lagen [1964:267] med särskilda bestämmelser om unga lagöverträdare).
Innan ett åtal handläggs enligt femte stycket bör rätten försäkra sig om att den tilltalade har fått information om rätten till rådgivning av advokat.
Övriga ändringar i bestämmelsen är språkliga.
8 § Om det finns särskilda skäl för det och det inte är olämpligt med hänsyn till omständigheterna, får rätten bestämma att en målsägande som inte för talan i målet inte ska vara närvarande vid huvudförhandlingen innan han eller hon ska höras.
Paragrafen är ändrad. Enligt den nuvarande bestämmelsen får rätten, om det inte är olämpligt med hänsyn till omständigheterna, bestämma att en målsägande som inte för talan i målet inte ska vara närvarande innan målsägandeförhöret. Ändringen innebär att det lagts till att det dessutom måste finnas särskilda skäl för att ett sådant beslut ska kunna fattas. Ändringen har behandlats i avsnitt 6.4.2. En motsvarande ändring som stärker målsägandens rätt att närvara
Författningskommentar SOU 2013:17
896
vid en huvudförhandling som hålls inom stängda dörrar förs in i 5 kap. 3 § RB (se kommentaren till den paragrafen).
Huvudregeln är alltså att en målsägande ska ha rätt att närvara vid hela förhandlingen även om han eller hon inte för talan i målet. För att rätten ska kunna besluta att målsäganden inte ska få närvara innan målsägandeförhöret måste det finnas konkreta omständigheter som medför att det finns skäl att avvika från huvudregeln. Det kan t.ex. röra sig om situationer då det finns en beaktansvärd risk för att målsägandens kommande förhörsuppgifter kan komma att påverkas av att han eller hon närvarar när åklagaren utvecklar åtalet.
Även om det finns särskilda skäl som talar för att en målsägande inte ska få närvara innan denne hörs kräver ett sådant beslut att det inte är olämpligt med hänsyn till omständigheterna (jfr prop. 1986/87:89 s. 234).
14 § Underlåter målsägande, som ska höras i anledning av åklagarens talan, att infinna sig personligen vid rättegångstillfälle för huvudförhandling, ska rätten, ta ställning till om ett förelagt vite ska dömas ut samt fatta beslut om målets fortsatta handläggning enligt andra stycket.
Om det inte finns särskilda skäl mot det ska rätten, i stället för att förelägga nytt vite, förordna att målsäganden ska hämtas till rätten antingen omedelbart eller till senare dag.
Paragrafen, som rör situationer när en målsägande som ska höras har kallats att inställa sig personligen till en huvudförhandling, är ändrad. Motiven till ändringarna har behandlats i avsnitt 11.7.3.
I första stycket görs ett tillägg att rätten vid målsägandens utevaro ska ta ställning till om ett förelagt vite ska dömas ut och till målets fortsatta handläggning. Tillägget innebär att den tillämpning som ska följa redan av gällande rätt görs tydligare. Vidare införs i ett nytt
andra stycke en presumtion att rätten ska förordna om hämtning av
en målsägande som ska höras i anledning av åklagarens talan och som uteblir från en huvudförhandling. Hämtning ska ske antingen omedelbart eller till en senare dag.
Ändringarna innebär att rätten först i andra hand ska överväga att förelägga nytt vite. Ändringarna i bestämmelsen överensstämmer med dem som skett avseende vittnen (se 36 kap. 20 § RB).
Övriga ändringar i bestämmelsen är språkliga.
SOU 2013:17 Författningskommentar
897
15 § Uteblir den tilltalade från ett rättegångstillfälle för huvudförhandling eller inställer han eller hon sig genom ombud då han eller hon har förelagts att infinna sig personligen, ska rätten i första hand pröva om målet kan avgöras enligt 15 a §. Är det inte möjligt att avgöra målet ska rätten ta ställning till om ett förelagt vite ska dömas ut samt fatta beslut om målets fortsatta handläggning enligt andra stycket.
Om det inte finns särskilda skäl mot det ska den tilltalade hämtas till rätten antingen omedelbart eller till en senare dag. Är det sannolikt att hämtning inte kan ske ska den tilltalade i stället häktas, om det finns förutsättningar för det enligt 24 kap. I annat fall ska han eller hon kallas på nytt vid vite.
Första stycket ändras dels språkligt, dels på så sätt att det tydliggörs
att rätten alltid ska ta ställning till frågan om utdömande av vite och fatta besluta om åtgärder enligt andra stycket om ett mål inte kan avgöras vid en huvudförhandling som den tilltalade inte har inställt sig till personligen. Motiven till bestämmelsen har behandlats i avsnitt 11.7.3.
I andra stycket anges de sanktioner och tvångsmedel som kan komma i fråga om ett mål inte kan avgöras i den tilltalades utevaro. Uppräkningen, som i bestämmelsens tidigare lydelse utgick från den minst ingripande åtgärden, har flyttats från det tidigare första stycket. Ändringarna syftar till att vara handlingsdirigerande för rätten och innebär att åtgärderna ska övervägas i en annan ordning än tidigare.
Av första meningen i andra stycket följer att den tilltalade i första hand ska hämtas till rätten om det inte finns särskilda skäl mot det. Av ordalydelsen framgår att det är fråga om en presumtion för att hämtning ska ske. Vid rättens övervägande av om det finns särskilda skäl mot att hämta den tilltalade ska beaktas förutsättningarna för att ett hämtningsförsök kan lyckas. Dessutom ska en avvägning göras om hämtning är ett proportionerligt ingrepp i den enskildes frihet med hänsyn till målets beskaffenhet och vad det rör, den enskildes person och omständigheterna i övrigt. Om ett mål inte kan avgöras utan att han eller hon kommer till huvudförhandlingen bör det i de allra flesta fall ses som ett proportionerligt beslut att hämta den enskilde till rätten.
Av andra meningen i andra stycket följer att häktning av den tilltalade ska ske om det inte är sannolikt att hämtning kan genomföras. Om rätten tidigare i målet har beslutat om hämtning av den tilltalade som misslyckats, får det ofta anses sannolikt att hämtning inte kan ske. I bestämmelsen anges numera uttryckligen att förut-
Författningskommentar SOU 2013:17
898
sättningar i 24 kap. RB för häktning måste vara uppfyllda. I normalfallet får en tilltalad kunna anses undandra sig lagföring om denne utan godtagbart skäl för det uteblir från en huvudförhandling.
Tredje meningen i andra stycket innebär att möjligheten att på nytt förelägga den tilltalade ett vite ska användas som ett sista alternativ.
15 a § Om det inte finns särskilda skäl mot det får målet avgöras utan att den tilltalade är personligen närvarande, om det inte finns anledning att döma till
1. fängelse i mer än sex månader,
2. villkorlig dom i förening med samhällstjänst om det i domslutet ska anges ett fängelsestraff överstigande sex månader,
3. skyddstillsyn i förening med fängelse enligt 28 kap. 3 § brottsbalken ,
4. skyddstillsyn i förening med samhällstjänst eller kontraktsvård om det i domslutet ska anges ett fängelsestraff överstigande sex månader, eller
5. sluten ungdomsvård. Vad som anges i första stycket gäller också om det inte finns anledning att
1. förverka villkorligt medgiven frihet från fängelsestraff med mer än sex månader, eller
2. bestämma påföljden till fängelse och förverka villkorligt medgiven frihet från fängelsestraff med en strafftid som sammantaget överstiger sex månader.
Med de påföljder som anges i första stycket 1–5 ska likställas förordnande enligt 34 kap. 1 § första stycket 1 brottsbalken.
Rättegångsfrågor får avgöras trots att den tilltalade har uteblivit.
Bestämmelsen, som rör avgörande av mål vid huvudförhandling utan att den tilltalade är personligen närvarande, är ändrad i flera avseenden. Motiven har behandlats i avsnitt 11.6. Den tidigare bestämmelsens första stycke punkterna 2 och 3 samt tredje stycke är flyttade till 15 b §, som är ny.
I första stycket är kravet borttaget att saken ska kunna utredas tillfredsställande för att målet ska få avgöras när den tilltalade inte inställt sig personligen. I stället får målet avgöras om det inte finns särskilda skäl mot det. Ändringen ger uttryck för ökat partsansvar och en principiell förskjutning av ansvaret för utredningen i målet från rätten till åklagaren. Den innebär att målet som huvudregel, om övriga förutsättningar är uppfyllda, ska avgöras efter huvudförhandling om åklagaren begär det. Rätten ska alltså inte göra en preliminär bedömning av om utredningen i skuldfrågan kan anses vara tillräcklig för att kunna ligga till grund för en fällande dom. Det betyder också att den tilltalade får stå konsekvenserna av att inte
SOU 2013:17 Författningskommentar
899
personligen kunna påverka processmaterialet vid förhandlingen. Särskilda skäl mot att hålla huvudförhandlingen kan i vissa fall finnas till följd av den tilltalades behov av att få lägga fram sin sak inför rätten eller med hänsyn till allmänintresset. Det kan också vara fråga om fall i vilket den tilltalade bör närvara vid huvudförhandlingen därför att det behövs kompletterande utredning i fråga om påföljd eller när åtalet rör någon som inte fyllt 18 år (jfr 27 § fjärde stycket lagen [1964:167] med särskilda bestämmelser om unga lagöverträdare).
Den tidigare beskrivningen av utevaro i första stycket ”inställt sig endast genom ombud eller har uteblivit” är ersatt av ”utan att den tilltalade är personligen närvarande”. Någon saklig ändring är inte avsedd.
I första stycket görs vidare de avgränsningar i vilka påföljder som rätten kan döma till i den tilltalades utevaro. Regleringarna ersätter den tidigare bestämmelsens första stycke första punkten. I stället för att, som tidigare, ange de förutsättningar som ska vara uppfyllda för avgörande i utevaro, anges nu de begränsningar i fråga om påföljd som ska gälla. Eftersom åklagarens påföljdsyrkande är avgörande för hur sträng påföljd rätten kan döma till (se 30 kap. 3 a § RB) behöver rätten inte längre göra en prognos i påföljdsfrågan för att bedöma om målet kan avgöras i den tilltalades utevaro. Tillsammans med den begränsning som följer av 30 kap. 3 a § innebär bestämmelsen att åklagarens påföljdsyrkande är styrande för om rätten kan avgöra målet i den tilltalades utevaro.
Ändringarna innebär att utrymmet att avgöra mål vid huvudförhandling i den tilltalades utevaro utvidgas så att svårare straff och fler påföljder kan dömas ut. Av första stycket framgår att möjligheten för rätten att döma till fängelse utökas från fängelse i högst tre månader till högst sex månader. Samtidigt regleras att ett alternativt fängelsestraff vid en icke frihetsberövande påföljd är styrande för om målet kan avgöras utan att den tilltalade är närvarande vid huvudförhandlingen. Ska ett alternativstraff anges får inte det överstiga fängelse i sex månader. Bestämmelsen utesluter inte att den tilltalade överlämnas till särskild vård såsom rättspsykiatrisk vård, vård enligt lagen (1988:870) om vård av missbrukare i vissa fall, ungdomsvård och ungdomstjänst eller sådana påföljder i förening. Däremot görs undantag för skyddstillsyn i förening med fängelse enligt 28 kap. 3 § brottsbalken och för sluten ungdomsvård.
I andra stycket punkten 1 regleras att en återstående strafftid kan förverkas i den tilltalades utevaro med högst sex månader. Denna
Författningskommentar SOU 2013:17
900
begränsning gäller om det är aktuellt att med tillämpning av 34 kap. 1 § första stycket 1 brottsbalken, låta en tidigare utdömd påföljd omfatta ny brottslighet och samtidigt förverka villkorligt medgiven frihet. I punkten 2 förtydligas att den sammanlagda strafftiden vid sammanträffande av brott när rätten dömer till fängelse och samtidigt förverkar en återstående strafftid inte får överstiga fängelse i sex månader. Det innebär att det sammanlagda fängelsestraffets längd i en förverkandesituation maximalt får uppgå till sex månader när rätten förordnar att ett tidigare fängelsestraff ska avse också det andra brottet eller dömer särskilt till fängelse. Andra stycket ersätter den andra meningen i bestämmelsens tidigare andra stycke som reglerade förverkande av villkorligt medgiven frihet av fängelsestraff när rätten förordnar att en tidigare utdömd påföljd ska avse också den nya brottsligheten.
Tredje stycket likställer förordnanden enligt 34 kap. 1 § första
stycket 1 brottsbalken med de påföljder som anges i första stycket, och överensstämmer med den bestämmelse som tidigare fanns i andra stycket första meningen.
Det fjärde stycket motsvarar paragrafens tidigare fjärde stycke och är inte ändrat.
15 b § Om det inte finns särskilda skäl mot det får målet också avgöras utan att den tilltalade är personligen närvarande om
1. den tilltalade, sedan han eller hon har fått del av åtalet, har avvikit eller håller sig undan på ett sådant sätt att han eller hon inte kan hämtas till huvudförhandlingen eller
2. den tilltalade lider av en allvarlig psykisk störning och hans eller hennes närvaro därför inte är nödvändig.
I de fall som avses i första stycket 1 får målet avgöras även om den tilltalade inte har fått del av kallelse till förhandlingen.
Paragrafen är ny.
Bestämmelsen motsvarar delar av bestämmelsen i tidigare 46 kap. 15 a § RB. Ändringarna är, bortsett från den förändring det innebär att utredningskravet har ersatts med att det inte finns särskilda skäl mot att avgöra målet i den tilltalades utevaro (se författningskommentaren till 46 kap. 15 § RB), enbart redaktionella eller föranledda av att stämningsinstitutet avskaffas.
SOU 2013:17 Författningskommentar
901
47 kap.
2 § En ansökan om stämning ska innehålla uppgifter om
1. den tilltalade,
2. den brottsliga gärningen med uppgift om tid och plats för dess förövande och de övriga omständigheter, som behövs för dess kännetecknande, samt de bestämmelser, som är tillämpliga,
3. det enskilda anspråk, som målsäganden vill framställa samt en utförlig redogörelse för de omständigheter som åberopas till grund för anspråket,
4. de yrkanden om särskild rättsverkan av brott som målsäganden vill framställa,
5. de bevis som åberopas och vad som ska styrkas med varje bevis samt
6. de omständigheter som gör rätten behörig, om inte behörigheten fram-
går på annat sätt.
Har målsäganden några önskemål om hur målet ska handläggas, bör dessa
anges i ansökningen.
Ansökningen ska vara egenhändigt undertecknad av målsäganden eller hans eller hennes ombud.
Är brottet sådant att målsäganden får väcka åtal endast om åklagaren beslutat att inte åtala, ska tillsammans med ansökningen ges in intyg om att ett sådant beslut meddelats. De skriftliga bevis som åberopas bör också ges in tillsammans med ansökningen.
Första stycket ändras på så sätt att tillkommit en ny fjärde punkt. Änd-
ringen innebär att en målsägande som väcker enskilt åtal i stämningsansökan ska uppge de yrkanden om särskild rättsverkan av brott som han eller hon vill framställa. Bestämmelsen bör läsas tillsammans med förslaget till den nya bestämmelsen i 30 kap. 3 b § RB, som föreskriver att ett beslut om särskild rättsverkan inte får meddelas utan yrkande och att rätten inte heller får gå utöver vad som yrkats i fråga om sådan rättsverkan.
I övrigt görs endast språkliga ändringar.
7 § Vid förberedelsen bör den tilltalade avge svaromål och ange, om han erkänner eller förnekar gärningen, samt yttra sig över de omständigheter på vilka åtalet grundats. Han bör också ange de omständigheter som han vill anföra.
Parterna bör därefter var för sig ange de ytterligare omständigheter som de vill anföra samt yttra sig över vad motparten anfört. De skall också, i den mån det inte skett tidigare, uppge de bevis som de vill åberopa och vad de
Författningskommentar SOU 2013:17
902
vill styrka med varje bevis. Skriftliga bevis, som inte redan företetts, skall genast framläggas.
I paragrafen görs endast den ändringen att det nuvarande tredje stycket flyttas till andra stycket i den nya bestämmelsen i 7 a § (se nedan).
7 a § Rätten ska, allt efter målets beskaffenhet, verka för att målet förbereds så att det kan avgöras på ett ändamålsenligt sätt. Rätten ska genom frågor och påpekanden försöka avhjälpa otydligheter eller ofullständigheter i parternas yrkanden, inställningar eller bevisuppgifter.
Rätten får bestämma att olika frågor eller delar av målet ska behandlas var för sig vid förberedelsen.
Paragrafen är ny.
Första stycket motsvarar den bestämmelse som förs in i 45 kap.
13 § RB. På det sättet lagfästs, även för mål som rör enskilda åtal, rättens ansvar för att verka för att målet förbereds och att bedriva materiell processledning under förberedelsen. Ändringen har berörts i avsnitt 11.3.3. Se i övrigt kommentaren till 45 kap. 13 § RB.
Innehållet i andra stycket motsvarar det nuvarande tredje stycket i 47 kap. 7 § RB. Stycket flyttas hit av redaktionella skäl.
20 a § I 56 kap. 13–15 §§ finns bestämmelser om att tingsrätten får hänskjuta en fråga till prövning av Högsta domstolen.
Om särskilda tidsfrister gäller för handläggningen i tingsrätten enligt 22 § ska tingsrätten fatta beslut om hänskjutande senast vid den tidpunkt då huvudförhandling annars ska påbörjas i målet. Om en fråga hänskjutits till Högsta domstolen i ett sådant mål gäller vad som är föreskrivet om tidsfrister för handläggningen i tingsrätten i 22 § från den dag då handläggningen i Högsta domstolen avslutats.
Paragrafen är ny.
Bestämmelsen införs till följd av vårt förslag att tingsrätten även i brottmål får hänskjuta en prejudikatfråga till Högsta domstolen (s.k. hissning). Frågan har behandlats i avsnitt 11.5.2. Se även författningskommentaren i anslutning till ändringarna 54 kap. 13 § RB.
En bestämmelse med samma sakliga innehåll förs in i 45 kap 13 d § RB, se kommentaren till den paragrafen.
SOU 2013:17 Författningskommentar
903
48 kap.
2 § Strafföreläggande enligt detta kapitel innebär att den misstänkte till godkännande omedelbart eller inom viss tid föreläggs ett bötesstraff efter vad åklagaren anser att brottet bör föranleda. Av 5 a § framgår att ett strafföreläggande också får omfatta ett enskilt anspråk som avser betalningsskyldighet.
Föreläggande av ordningsbot enligt detta kapitel innebär att den misstänkte till godkännande omedelbart eller inom viss tid föreläggs ett bötesstraff efter vad som bestämts enligt 14 §.
Den tidigare andra meningen i bestämmelsen som rörde strafföreläggande avseende villkorlig dom tas bort. Ändringen är en följd av att strafföreläggande inte längre kan avse villkorlig dom. Bestämmelsen har motiverats i avsnitt 9.7.
4 § Bötesstraff får föreläggas genom strafföreläggande beträffande brott, för vilket böter ingår i straffskalan, dock inte normerade böter. Det finns särskilda bestämmelser om föreläggande av bötesstraff för brott som har begåtts av någon som är under arton år. Bestämmelsen i 34 kap. 1 § första stycket 2 brottsbalken är tillämplig vid föreläggande av bötesstraff.
Företagsbot får föreläggas genom strafföreläggande i fall då boten inte överstiger 500 000 kr.
Den tidigare andra meningen i bestämmelsen, rörande strafföreläggande avseende villkorlig dom, tas bort. Motiven till ändringen har behandlats i avsnitt 9.7. Bestämmelsen ändras till följd av att strafföreläggande inte längre kan avse villkorlig dom. Till följd av det har även 3 § i förordningen (1964:740) med föreskrifter för åklagare i vissa brottmål upphävts.
5 § Strafföreläggande ska utfärdas om det finns förutsättningar för allmänt åtal och inte särskilda skäl talar mot det.
Strafföreläggande får dock inte utfärdas om i föreläggandet inte tas upp alla brott av den misstänkte, vilka enligt åklagarens vetskap föreligger till bedömning, eller om målsäganden förklarat att han eller hon avser att föra talan om enskilt anspråk i anledning av brottet som avser annat än betalningsskyldighet.
Paragrafen är ändrad på så sätt att det i första stycket införs en presumtion för att strafföreläggande ska utfärdas om det finns förutsättningar för allmänt åtal. De förbud i övrigt mot att utfärda strafföre-
Författningskommentar SOU 2013:17
904
läggande, som tidigare reglerades i första stycket, har flyttats till andra
stycket. Motiven till bestämmelsen har behandlats i avsnitt 10.3.1.
Av första stycket framgår att det krävs särskilda skäl för att inte utfärda ett strafföreläggande om det finns förutsättningar för allmänt åtal. Ändringen innebär att strafföreläggande ska utfärdas oberoende av om den misstänkte har erkänt brottet eller inte. Någon annan ändring mot nuvarande tillämpning av bestämmelsen är inte avsedd. Ett särskilt skäl mot att utfärda strafföreläggande kan exempelvis vara att rättsfrågan är svårbedömd eller det inte är uppenbart att brottet inte är preskriberat. Ett annat sådant kan vara att ordningsbot har utfärdats för brottet men inte godkänts. Ytterligare ett exempel är om den misstänkte är under 18 år.
Av andra stycket framgår att strafföreläggande inte får utfärdas om inte alla brott av den misstänkte som åklagaren känner till tas upp i föreläggandet eller om en målsägande förklarat sig vilja föra talan om enskilt anspråk i anledning av brottet avseende annat än betalningsskyldighet. Det motsvarar vad som i dag gäller enligt bestämmelsen första stycke.
Till följd av ändringen av bestämmelsen ska 1 § Strafföreläggandekungörelsen (
1970:60) upphöra att gälla.
6 § Ett strafföreläggande ska innehålla uppgift om
1. den åklagare som har utfärdat föreläggandet,
2. den misstänkte,
3. målsäganden, om någon sådan finns
4. den brottsliga gärningen med uppgift om tid och plats för dess begående
samt övriga omständigheter som behövs för att känneteckna den,
5. den eller de bestämmelser som är tillämpliga när det gäller brottet,
6. det straff och den särskilda rättsverkan, som föreläggs den misstänkte,
7. det enskilda anspråk som föreläggs den misstänkte med uppgift om
de omständigheter som anspråket grundar sig på,
8. de bevis som, om åtal väcks, åberopas till stöd för åtalet och talan om enskilt anspråk enligt 22 kap. och vad som ska styrkas med varje bevis,
9. de omständigheter som gör domstolen behörig om åtal väcks, om inte behörigheten framgår på annat sätt,
10. åklagarens önskemål om hur målet ska handläggas om åtal väcks, och 11. den misstänkte har varit anhållen eller häktad på grund av misstanke om brott som omfattas av strafföreläggandet och tiden för frihetsberövandet.
SOU 2013:17 Författningskommentar
905
Bestämmelsen är ändrad till följd av att åtal väcks genom att strafföreläggande ges in till rätten om det inte godkänts och bör läsas i ljuset av de ändrade bestämmelserna i 45 kap. 4 och 4 a §§ RB. Motiven till bestämmelsen har behandlats i avsnitt 10.3.2.
Ändringarna innebär att innehållet i strafföreläggandet kommer att motsvara vad som föreskrivs om åtalets innehåll i 45 kap. 4 § RB och innehålla uppgifter om enskilt anspråk som åklagaren för talan om enligt 45 kap. 4 a § RB. Bestämmelsen medför, till skillnad från tidigare, att uppgifter om bevis, domstols behörighet, önskemål om målets handläggning och eventuella frihetsberövanden ska lämnas i strafföreläggandet. Därtill kommer att strafföreläggande ska vara undertecknat av åklagaren. I bestämmelsen görs även språkliga ändringar.
7 § Utfärdas ett strafföreläggande till godkännande inom viss tid, ska den misstänkte upplysas om
1. sättet för godkännande och om den tid som fastställts för detta,
2. att, om godkännande inte sker, åtal och talan om enskilt anspråk en-
ligt 22 kap. kan väckas efter utgången av den fastställda tiden, och
3. att målet kan komma att avgöras av rätten utan huvudförhandling och om rätten till en sådan förhandling.
Den misstänkte ska ges tillfälle att inom samma tid skriftligen
1. svara på åtalet och lämna bevisuppgift enligt 45 kap. 10 §,
2. slutföra sin talan, och
3. yttra sig över frågan om målet kan avgöras utan huvudförhandling. Den misstänktes svar ska lämnas till åklagaren.
Paragrafen är ändrad. Den reglerar vilka upplysningar som ska lämnas till den misstänkte när ett strafföreläggande utfärdas för godkännande inom viss tid samt att den misstänkte ska få tillfälle att inom samma tid svara på föreläggandet och uppgifter om vad ett sådant svarsföreläggande ska innehålla. Genom ändringarna innehåller strafföreläggandet vad som behövs för att uppfylla förutsättningarna för att målet ska kunna avgöras utan huvudförhandling om åtal väcks. Motiven till bestämmelsen behandlas i avsnitt 10.3.2.
Ändringen i första stycket punkten 2 innebär ett förtydligande om att upplysningar ska lämnas om att talan om enskilt anspråk i anledning av brottet kan väckas i samband med åtalet. Av punkten 3 framgår att den misstänkte ska upplysas om att målet kan komma att avgöras efter huvudförhandling och om rätten till sådan förhandling. Övriga ändringar i första stycket är språkliga.
Författningskommentar SOU 2013:17
906
Av andra stycket, som är nytt, framgår att den misstänkte inom samma tid som strafföreläggandet kan godkännas, får tillfälle att svara på åtalet. Det innebär att den som inte önskar godkänna strafföreläggandet ges möjlighet att redan innan åtal väcks ta ställning till det och de yrkanden som framställs tillsammans med åtalet samt ange sin inställning och skälen till den, vilken bevisning som åberopas och eventuella synpunkter på målets handläggning. Ändringen innebär att den misstänkte genom föreläggandet har fått tillfälle att slutföra talan i målet.
Vid strafföreläggande avseende företagsbot gäller särskilda regler i 5 § lagen (1986:1009) om förfarandet i vissa fall vid förverkande m.m. Den paragrafen är ändrad så att det andra stycket i denna bestämmelse inte gäller vid strafföreläggande avseende företagsbot. Av den nya bestämmelsen i 2 b § i förverkandelagen framgår att svarsföreläggandet i dessa mål ska utfärdas av rätten efter att talan har väckts.
Av det nya tredje stycket, som anger att svaret ska lämnas till åklagaren, följer att en misstänkt som godkänner strafföreläggandet kan lagföras utan rättegång och att åklagaren i annat fall kan väcka åtal genom att ge in strafföreläggandet enligt 45 kap. 1 a § RB. Att åklagaren i samband med åtalet till rätten ska ge in ett eventuellt svar från den misstänkte, tillsammans med åberopad bevisning, framgår av ett nytt andra stycke i 45 kap. 7 § RB.
8 § Ett skriftligt besked med strafföreläggandets innehåll och sådana upplysningar som anges i 7 § ska lämnas eller sändas till den misstänkte. Uppgift om målsägandes eller vittnens ålder, yrke och bostadsadress, som saknar betydelse för åtalet, ska inte framgå av handlingarna.
Paragrafen är ändrad på så sätt att det anges att vissa uppgifter om målsägande eller vittne, som inte har betydelse för åtalet, inte ska framgå av innehållet i strafföreläggandet eller de upplysningar som lämnas eller sänds till den misstänkte. Bestämmelsen överensstämmer i denna del med vad som gäller enligt 45 kap. 9 § RB. Ändringarna innebär att målsägandes och vittnes uppgifter såvitt möjligt ska skyddas på motsvarande sätt som vid ett åtal.
10 § Skriftligt godkännande av strafföreläggande får i den misstänktes ställe lämnas av den som är ombud för honom eller henne, om det till åklagaren ges in fullmakt i original.
Fullmakten ska, utöver vad som följer av 12 kap., innehålla
SOU 2013:17 Författningskommentar
907
1. förklaring att ombudet har rätt att godkänna strafföreläggande på den misstänktes vägnar,
2. uppgift om det brott som godkännandet får avse, varvid ska anges brottets art samt tid och plats för dess begående, samt
3. uppgift om den högsta bötespåföljd, den särskilda rättsverkan och det enskilda anspråk som den misstänkte är villig att godta.
Har sådan fullmakt getts in till åklagaren, får ombudet ta emot handlingar i saken på den misstänktes vägnar.
Första stycket är ändrat till följd av att strafföreläggande med vill-
korlig dom utmönstras. Motiven till den ändringen har behandlats i avsnitt 9.7. Övriga ändringar i bestämmelsen är språkliga.
12 § Ett godkännande är utan verkan om det sker sedan åklagaren har
1. väckt åtal eller utfärdat ett nytt strafföreläggande,
2. beslutat att inte väcka åtal för brottet, eller
3. beslutat att lägga ned eller inte inleda en förundersökning.
I paragrafens första punkt görs en ändring av redaktionell karaktär till följd av vårt förslag att stämningsinstitutet ska avskaffas vid allmänna åtal. Av ändringen framgår att ett godkännande är utan verkan om åklagaren ”väckt åtal”. Enligt den nuvarande lydelsen är så fallet om åklagaren ”utfärdat stämning eller stämningsansökan”.
19 § Godkänns ett föreläggande av ordningsbot sedan åklagaren väckt åtal, är godkännandet utan verkan. Sker godkännandet sedan strafföreläggande utfärdats, är godkännandet också utan verkan, om inte den åklagare som utfärdat strafföreläggandet förklarar, att godkännandet ska gälla, och återkallar strafföreläggandet.
I paragrafen görs en ändring av redaktionell karaktär till följd av vårt förslag att stämningsinstitutet ska avskaffas vid allmänna åtal. Motiven till den ändringen behandlas i avsnitt 8.1. Av bestämmelsen framgår att ett godkännande är utan verkan om åklagaren väckt åtal. Enligt den nuvarande lydelsen är så fallet om åklagaren ”utfärdat stämning eller stämningsansökan”. Övriga ändringar är språkliga.
Författningskommentar SOU 2013:17
908
49 kap.
13 §
Den nuvarande bestämmelsen i 49 kap. 13 § RB upphävs till följd av vårt förslag att systemet med prövningstillstånd även ska omfatta tingsrättens avgöranden i brottmål. Denna fråga har behandlats i avsnitt 12.3.
En konsekvens av förslaget att ta bort de särskilda bestämmelserna om när prövningstillstånd inte krävs vid överklagande av ett avgörande i brottmål torde vara att bestämmelsen i 49 kap. 12 § skulle kunna ändras. I den anges att prövningstillstånd krävs om annat inte är föreskrivet. Eftersom vårt uppdrag inskränker sig till brottmålsprocessen har vi dock valt att inte ändra den bestämmelsen.
14 a § Prövningstillstånd får begränsas till att gälla en viss del av en dom eller ett slutligt beslut, om utgången i den delen inte kan påverka andra delar av det överklagade avgörandet.
Ett prövningstillstånd som meddelas utan en sådan begränsning som avses i första stycket gäller
1. domen eller det slutliga beslutet i den utsträckning parten har överklagat avgörandet,
2. överklagade beslut som har tagits in i domen eller det slutliga beslutet och som inte angår ett ombud, ett vittne, en sakkunnig eller någon annan som inte var part eller intervenient i tingsrätten, och
3. överklagade beslut som får överklagas endast i samband med att domen eller det slutliga beslutet överklagas.
Paragrafen är ändrad på så sätt att det nuvarande tredje stycket förs in i den nya bestämmelsen i 49 kap. 14 b § RB (se nedan). Genom ändringen kommer 49 kap. 14 a § RB att behandla dels partiella prövningstillstånd (första stycket), dels omfattningen av ett beslut om prövningstillstånd som inte är partiellt (andra stycket).
14 b § Om hovrätten inte meddelar prövningstillstånd ska tingsrättens avgörande stå fast. En upplysning om detta ska tas in i hovrättens beslut. Dessutom ska det framgå av beslutet att hovrätten
1. tagit del av överklagandet och utredningen i målet,
2. prövat om grunderna för prövningstillstånd är uppfyllda, och
3. inte meddelat prövningstillstånd.
SOU 2013:17 Författningskommentar
909
Paragrafen är ny.
I paragrafen behandlas vilken verkan ett beslut att inte meddela prövningstillstånd har och vad ett sådant beslut ska innehålla.
De första två meningarna motsvarar, utan ändringar, det nuvarande tredje stycket i 49 kap. 14 a § RB.
Det införs i punkterna 1–3 nya bestämmelser om vad som alltid ska framgå av beslutet om hovrätten inte meddelar prövningstillstånd. Ändringen är generell och omfattar alla typer av mål och ärenden där hovrätten beslutar att inte meddela prövningstillstånd. I praktiken innebär det ingen förändring mot vad hovrätterna redan i dag regelmässigt anger i dessa beslut. Av pedagogiska skäl bedömer vi dock att det är viktigt att det uttryckligen framgår av lag att parterna alltid ska upplysas om att hovrätten tagit del av överklagandet och utredningen i målet samt prövat om grunderna för prövningstillstånd är uppfyllda. Denna fråga har behandlats i avsnitt 12.3.9.
51 kap.
4 § Överklagandet ska innehålla uppgifter om
1. den dom som överklagas,
2. i vilken del domen överklagas och den ändring i domen som yrkas,
samt i vilken del domen godtas,
3. grunderna för överklagandet och i vilket avseende tingsrättens domskäl enligt klagandens mening är oriktiga, samt i vilket avseende domskälen
inte sätts i fråga,
4. de omständigheter som åberopas till stöd för att prövningstillstånd
ska meddelas, och
5. de bevis som åberopas och vad som ska styrkas med varje bevis. Skriftliga bevis som inte har lagts fram tidigare ska ges in samtidigt med överklagandet. Vill klaganden att det ska hållas ett förnyat förhör eller en förnyad syn på stället, ska han eller hon ange det och skälen till detta. Klaganden ska också ange om han eller hon vill att målsäganden eller den tilltalade ska infinna sig personligen vid huvudförhandling i hovrätten.
Är den tilltalade anhållen eller häktad, ska det anges.
Har klaganden andra synpunkter på målets handläggning i hovrätten bör dessa anges i överklagandet.
Paragrafen, som reglerar överklagandets innehåll, är ändrad. Motiven till bestämmelsen behandlas huvudsakligen i avsnitt 12.1.1 och 12.1.3.
Författningskommentar SOU 2013:17
910
Tillägget görs att överklagandet ska innehålla uppgifter i första
stycket punkten 2 om i vilken del domen godtas och i punkten 3 om i
vilket avseende domskälen inte sätts i fråga. Genom ändringarna ställs ytterligare krav på klaganden att precisera vilka delar av domen som enligt klagandens mening inte behöver prövas i hovrätten. Ändringen i andra punkten avser vilka delar i domslutet som accepteras. Ändringen i tredje punkten innebär att klaganden, utöver att ange i vilken del domskälen anses oriktiga, även ska ange vilka delar av skälen i överklagad del som hovrätten enligt klagandens mening inte behöver pröva. I punkten 4 gör redaktionella ändringar till följd av förslaget att prövningstillstånd ska krävas i alla brottmål. Den frågan har behandlats i avsnitt 12.3.9.
Ett nytt fjärde stycke införs som reglerar att klaganden bör ange sina synpunkter på målets handläggning i hovrätten. Det innebär att klagandens uppfattning kan beaktas i fråga om exempelvis möjligheten att använda hänvisning eller om målet kan avgöras utan huvudförhandling.
I övrigt görs språkliga ändringar i bestämmelsen.
7 a § Om överklagandet inte avvisas enligt 6 § eller 7 § andra stycket, ska hovrätten besluta om prövningstillstånd ska meddelas. Om det behövs, ska beslutet föregås av skriftväxling.
Om det finns särskilda skäl, får sammanträde hållas innan frågan om prövningstillstånd avgörs. Till ett sådant sammanträde ska parterna kallas. Uteblir en part, får frågan ändå avgöras
.
Paragrafen är ändrad på så sätt att ledet i nuvarande första stycket ”när prövningstillstånd krävs” tas bort. Det är en följdändring av vårt förslag att systemet med prövningstillstånd ska omfatta alla tingsrättens avgöranden i brottmål. I övrigt görs endast språkliga ändringar.
8 § Beviljas prövningstillstånd ska överklagandet delges motparten med föreläggande att svara skriftligen inom en viss tid, om detta inte redan har skett eller inte behövs enligt andra stycket. I mål om allmänt åtal får överklagandet dock översändas till åklagaren utan delgivning. Uppgift om målsägandes eller vittnens ålder, yrke och bostadsadress som saknar betydelse för åtalet ska inte framgå av de handlingar som delges den tilltalade i mål om allmänt åtal.
Om det är uppenbart att överklagandet är ogrundat, får hovrätten genast meddela dom i målet.
SOU 2013:17 Författningskommentar
911
Har tingsrätten avslagit ett yrkande om en åtgärd som avses i 26– 28 kap. eller upphävt ett beslut om en sådan åtgärd, får hovrätten omedelbart bevilja åtgärden att gälla tills vidare. Har tingsrätten beviljat en sådan åtgärd, får hovrätten omedelbart besluta att tingsrättens beslut tills vidare inte får verkställas. I frågor om häktning, reseförbud eller omhändertagande enligt 28 kap. brottsbalken får hovrätten ändra tingsrättens beslut även om motparten inte hörts.
Om hovrätten beslutat häkta någon som inte är personligen närvarande vid rätten, skall 24 kap. 17 § tredje och fjärde styckena tillämpas.
Paragrafen är ändrad på så sätt att ledet i nuvarande första stycket ”eller krävs inte sådant tillstånd” tas bort. Det är en följdändring av vårt förslag att systemet med prövningstillstånd ska omfatta alla tingsrättens avgöranden i brottmål. I övrigt görs endast språkliga ändringar.
9 § Motparten ska i sin svarsskrivelse yttra sig över de grunder för överklagandet som klaganden har anfört och ange de omständigheter han eller hon själv vill anföra.
Skrivelsen ska innehålla uppgift om de bevis parten åberopar och om vad som ska styrkas med varje bevis. Skriftliga bevis som inte har lagts fram tidigare ska ges in samtidigt med svarsskrivelsen. Vill parten att det ska hållas ett förnyat förhör eller en förnyad syn på stället, ska han eller hon ange det och skälen till detta. Parten ska också ange om han eller hon vill att målsäganden eller den tilltalade ska infinna sig personligen vid huvudförhandling i hovrätten.
Har motparten andra synpunkter på målets handläggning i hovrätten bör dessa anges i svarsskrivelsen.
Tredje stycket är nytt. Motiven till ändringen i paragrafen, som rör
svarsskriftens innehåll, berörs i avsnitt 12.1.2–12.1.3. Utgångspunkten är att motparten på samma sätt som klaganden ska ange sin syn på hur målet kan handläggas i hovrätten. Bestämmelsen har getts motsvarande lydelse som den nya bestämmelsen avseende överklagandets innehåll (se fjärde stycket i 51 kap. 4 § RB). Övriga ändringar är språkliga.
12 § Om hovrätten anser att det behövs, ska hovrätten besluta att yttrande av sakkunnig inhämtas, skriftligt bevis läggs fram, föremål tillhandahålls för syn eller besiktning, bevis tas upp utom huvudförhandlingen eller någon annan förberedande åtgärd företas.
Författningskommentar SOU 2013:17
912
Om en part vill att en åtgärd enligt första stycket ska vidtas, ska han
eller hon så snart som möjligt begära det hos hovrätten.
I fråga om hovrättens skyldigheter under förberedelsen ska 45 kap. 13 § tillämpas.
Behöver i mål om allmänt åtal åtgärd enligt 23 kap. företas, får hovrätten meddela åklagaren föreläggande om det endast efter yrkande av part.
Ändringarna i första och andra stycket är språkliga.
Genom tredje stycket, som är nytt, förtydligas hovrättens skyldighet att bedriva materiell processledning under förberedelsen. I bestämmelsen hänvisas till motsvarande nya bestämmelse i tingsrätt. Ändringen innebär en kodifiering av gällande rätt och berörs i författningskommentaren till 45 kap. 13 § RB.
Fjärde stycket, som avser hovrättens möjlighet att förelägga åkla-
garen att vidta åtgärd för att utföra eller komplettera förundersökningen, är ändrad så att det krävs yrkande av part för att rätten ska utfärda ett sådant föreläggande. Motsvarande ändring görs avseende processen i tingsrätt (se vidare författningskommentaren till 45 kap. 11 § RB).
13 § Hovrätten får avgöra målet utan huvudförhandling, om det är uppenbart att överklagandet är ogrundat.
Om det inte finns särskilda skäl mot det får hovrätten avgöra målet utan
huvudförhandling om åklagaren har överklagat endast till den tilltalades förmån, eller om endast den tilltalade överklagat och hans eller hennes ändringsyrkande godtas av motparten.
Hovrätten får även, om det inte finns särskilda skäl mot det, avgöra målet utan huvudförhandling om det inte finns anledning att döma den tilltalade
till ansvar eller döma ut påföljd eller döma honom eller henne till
1. fängelse i mer än sex månader,
2. villkorlig dom i förening med samhällstjänst om det i domslutet ska anges ett fängelsestraff överstigande sex månader,
3. skyddstillsyn i förening med fängelse enligt 28 kap. 3 § brottsbalken ,
4. skyddstillsyn i förening med samhällstjänst eller kontraktsvård om det i domslutet ska anges ett fängelsestraff överstigande sex månader, eller
5. sluten ungdomsvård. Vad som anges i tredje stycket gäller också om det inte finns anledning att
1. förverka villkorligt medgiven frihet från fängelsestraff med mer än sex månader, eller
2. bestämma påföljden till fängelse och förverka villkorligt medgiven frihet från fängelsestraff med en strafftid som sammantaget överstiger sex månader.
SOU 2013:17 Författningskommentar
913
Har i fall som avses i andra – fjärde stycket en part begärt huvudförhandling, ska sådan hållas, om det inte är obehövligt.
Med de påföljder som anges i tredje stycket 1-5 likställs vite och förordnande enligt 34 kap. 1 § första stycket 1 brottsbalken.
Paragrafen, som behandlar avgörande av mål utan huvudförhandling, är ändrad. Motiven till bestämmelsen behandlas i avsnitt 12.7.3.
I första stycket, som rör ett uppenbart ogrundat överklagande, görs ingen ändring.
Andra stycket ändras så att det krävs särskilda skäl för att avgöra
ett mål utan huvudförhandling under vissa givna förutsättningar. Ändringen innebär att hovrätten ska pröva om huvudförhandling behövs för att uppfylla kraven på en rättvis rättegång. Bedömningen ska göras i enlighet med den praxis som har utvecklats vid Europadomstolen och Högsta domstolen om uttolkningen av Europakonventionens regler, se avsnitt 12.7.1. Det betyder att rätten för att avgöra om målet kan avgöras utan huvudförhandling inte ska göra en bedömning av om utredningen i skuldfrågan är tillfredsställande för att kunna leda till en fällande dom.
De förutsättningarna som tidigare angavs i andra stycket för när mål kan avgöras utan huvudförhandling regleras i andra och tredje
stycket samt i 51 kap. 13 a § RB, som är ny.
Möjligheten att avgöra mål utan huvudförhandling om åklagaren har överklagat endast till den tilltalades förmån eller om endast den tilltalade överklagat och ändringsyrkandet godtas av motparten står kvar oförändrad i andra stycket.
Utrymmet för att avgöra mål utan huvudförhandling enligt tidigare andra stycket 3 utvidgas i tredje stycket, från att hovrätten kunnat döma till böter eller villkorlig dom eller sådana påföljder i förening, till att avse fler påföljder. Bestämmelsen innebär att fängelsestraff i mer än sex månader och frivårdande påföljder med längre alternativstraff än så inte kan avgöras på handlingarna. Den betyder också att huvudförhandling måste hållas för att hovrätten ska kunna döma till s.k. 28:3 fängelse eller sluten ungdomsvård.
Ändringen får till följd att hovrätten oberoende av parternas inställning, utan huvudförhandling kan döma till kortare fängelsestraff, till ungdomstjänst och ungdomsvård, men också till villkorlig dom eller skyddstillsyn även i förening med en föreskrift om samhällstjänst eller kontraktsvård.
Fjärde stycket reglerar konsekvenser vid sammanträffande av
brott. Bestämmelsen innebär att hovrätten när tidigare villkorligt
Författningskommentar SOU 2013:17
914
medgiven frihet från fängelsestraff ska förverkas, kan förverka sex månader, om påföljden bestäms till annan påföljd än fängelse. I övrigt innebär den att så lång strafftid kan förverkas att det samlade fängelsestraffets längd inte överstiger sex månader.
Regleringen i tredje och fjärde stycket korresponderar med den som föreslås vid avgörande av mål i den tilltalades utevaro i tingsrätt (se författningskommentaren till 46 kap. 15 a § RB).
Möjligheten att avgöra mål utan huvudförhandling om parterna begärt eller inte haft någon invändning mot det, tidigare andra stycket 4 och 5, flyttas till 51 kap. 13 a § RB.
I femte stycket mildras kravet på att hålla huvudförhandling om part begär det. Det tidigare uppenbarhetskravet för att hovrätten ska avstå att hålla huvudförhandling tas bort. Ändringen innebär att hovrätten i fler fall än tidigare kan avgöra mål utan huvudförhandling, även när en part har begärt huvudförhandling. Det bör som huvudregel krävas att part åberopar nya omständigheter eller bevis i hovrätten för att huvudförhandling ska behöva hållas.
Sjätte stycket (tidigare fjärde stycket) ändras till följd av att vill-
korligt medgiven frihet från fängelsestraff och villkorlig dom med en föreskrift om samhällstjänst regleras uttryckligen i tredje och fjärde stycket.
Bestämmelserna i det tidigare femte och sjätte stycket flyttas till den nya bestämmelsen i 51 kap. 13 b §.
Övriga ändringar är språkliga eller av redaktionell karaktär.
13 a § Om det inte finns särskilda skäl mot det får hovrätten även i andra fall än som avses i 13 § avgöra målet utan huvudförhandling, om parterna har begärt det eller om ingen av parterna, sedan fråga väckts om avgörande utan huvudförhandling, haft någon invändning mot detta.
Den tidigare fjärde och femte punkten i första stycket i 51 kap. 13 § RB är flyttade till paragrafen, som är ny. Utöver den grundläggande ändringen att mål får avgöras utan huvudförhandling om det inte finns särskilda skäl mot det, se författningskommentaren till 51 kap. 13 § RB, så innebär bestämmelsen ingen ändring.
13 b § Avser överklagandet även annat än ansvar, får målet avgöras utan huvudförhandling endast om denna talan enligt 50 kap. 13 § får prövas utan huvudförhandling.
För prövning som inte avser själva saken behöver huvudförhandling inte hållas.
SOU 2013:17 Författningskommentar
915
Det tidigare femte och sjätte stycket i 51 kap. 13 § RB är flyttade till paragrafen, som är ny. Bestämmelsen innebär ingen saklig ändring.
19 § Sedan parterna utvecklat sin talan, ska bevisningen läggas fram. Hovrätten ska se till att den bevisning som har lagts fram i tingsrätten läggs fram ur handlingarna i den utsträckning bevisningen har betydelse för målet i hovrätten. Bevisningen får läggas fram genom hänvisningar till handlingar i målet, om rätten finner det lämpligt. Hovrätten ska pröva om det med hänsyn till målets omfattning eller övriga omständigheter är lämpligt att ljud- och bildupptagningar i målet läggs fram genom hänvisning.
Om inte särskilda skäl föranleder annat, bör ett av tingsrätten upptaget bevis, som inte enligt 35 kap. 13 § ska tas upp på nytt, läggas fram innan bevis som rör samma omständighet omedelbart tas upp av hovrätten. Finns det flera bevis i fråga om samma omständighet, bör dessa läggas fram i ett sammanhang.
Paragrafen behandlar hur bevisning ska läggas fram när hovrätten håller huvudförhandling i ett brottmål.
I sista meningen i första stycket har det införts en ny bestämmelse som gäller hänvisning till ljud- och bildupptagningar i målet. Bestämmelsen och motiven för denna har behandlats i avsnitt 12.8 (se särskilt 12.8.4). Övriga ändringar i paragrafen är endast språkliga.
Den nya bestämmelsen i första stycket tar i första hand sikte på de muntliga förhör som tagits upp och spelats in i tingsrätten. Även andra ljud- och bildupptagningar omfattas dock enligt ordalydelsen. I sådana fall gör sig dock andra lämplighetsöverväganden gällande.
Av den nya bestämmelsen framgår att hovrätten alltid ska ta ställning till om det är lämpligt att ljud- och bildupptagningar i målet läggs fram genom hänvisning. När ett mål ska avgöras vid en huvudförhandling ska alltså hovrätten besluta om de ljud- och bildupptagningar som åberopas ska läggas fram genom hänvisning. Med en sådan ordning är det naturligt att parterna anger sina eventuella synpunkter i överklagandet respektive svarsskriften. Om det inte har skett kan hovrätten inhämta parternas synpunkter på frågan. Hovrätten ansvarar för att målet handläggs på det sätt som är mest ändamålsenligt. Det är alltså hovrätten som avgör om och i vilken utsträckning hänvisning ska användas. Ingen part har någon vetorätt i frågan.
Bedömningen får ske utifrån omständigheterna i varje enskilt fall. Om förhandlingen i hovrätten endast beräknas pågå upp till en
Författningskommentar SOU 2013:17
916
dag bör det ofta vara mest ändamålsenligt att förhören spelas upp i parternas närvaro. Men även i sådana mål kan det finnas omständigheter som gör att det är lämpligt att hänvisa till upptagningarna av förhören.
Det kan finnas skäl att spela upp något eller några förhör vid huvudförhandlingen och lägga fram resterande förhör genom hänvisning. Ett exempel på en sådan situation är då det står klart att tilläggsförhör ska hållas med någon förhörsperson. I sådana fall bör det ofta vara lämpligast att förhöret spelas upp i förhörspersonens närvaro i direkt anslutning till att tilläggsförhöret ska hållas. Det kan även vara så att det lagts fram skriftlig bevisning i anslutning till förhöret i tingsrätten som bör presenteras i anslutning till uppspelningen. Ytterligare ett exempel är att det kan framstå som mindre lämpligt att mot den tilltalades vilja lägga fram förhöret med denne genom hänvisning i ett mål där han eller hon riskerar ett långvarigt fängelsestraff. I varje fall om det inte finns starka skäl som talar för att det skulle underlätta en ändamålsenlig förhandling.
23 § Har det vid huvudförhandling i tingsrätten hållits förhör inför rätten eller syn på stället angående någon viss omständighet och beror avgörandet även i hovrätten av tilltron till den bevisningen, får tingsrättens dom inte ändras i den delen utan att beviset har lagts fram i hovrätten genom en ljud- och bildupptagning av förhöret i tingsrätten eller tagits upp på nytt vid huvudförhandling i hovrätten. En sådan ändring får dock göras
1. om den är till förmån för den tilltalade,
2. om det finns synnerliga skäl för att bevisets värde är ett annat än tingsrätten antagit, eller
3. om det med hänsyn till bevisningens art eller omständigheterna i övrigt inte varit olämpligt att ta upp förhöret i tingsrätten så som skett och beviset kan värderas på ett tillfredsställande sätt.
Paragrafen, som avser s.k. tilltrosbevisning ändras genom att det läggs till en ny tredje punkt. Den nya bestämmelsen behandlas i avsnitt 12.4.
Bestämmelsen innehåller som huvudregel ett förbud för hovrätten att ändra tingsrättens dom när avgörandet beror av tilltron till ett förhör, utan att beviset läggs fram eller tas upp på det sätts om anges i paragrafen. Om det finns synnerliga skäl för att beviset ska värderas annorlunda än vad tingsrätten har gjort eller det är till förmån för den tilltalade, kan avsteg från huvudregeln göras. Genom ändringen görs ytterligare ett undantag som gör det möjligt för
SOU 2013:17 Författningskommentar
917
hovrätten att frångå tingsrättens tilltrosbedömning, om det med hänsyn till bevisningens art eller omständigheterna i övrigt inte varit olämpligt att ta upp förhöret i tingsrätten så som skett och beviset kan värderas på ett tillfredsställande sätt. Ändringen tar sikte på ljudupptagningar av förhör i tingsrätten. Första ledet i tredje punkten innebär att bedömningen av om beviset måste tas upp på nytt i hovrätten knyter an till den prövning som ska göras i tingsrätten av om telefonförhör kan tillåtas (jfr 5 kap. 10 § RB). Andra ledet betyder att det utöver att det inte varit olämpligt att ta upp beviset på sätt som skett i tingsrätten även måste gå att värdera beviset på ett tillfredsställande sätt. Skulle en ljudupptagning exempelvis vara ofullständig eller av dålig kvalitet får avgörandet inte ändras i anledning av förhöret utan att beviset tas upp på nytt i hovrätten.
25 § Hovrätten får inte med anledning av den tilltalades överklagande eller av åklagarens överklagande till hans eller hennes förmån döma till en brottspåföljd som är att anse som svårare eller mer ingripande för den tilltalade än den som tingsrätten dömt till. Hovrätten får dock överlämna till särskild vård enligt 31 eller 32 kap. brottsbalken eller, om tingsrätten beslutat om sådan vård, döma till annan påföljd.
Vid tillämpningen av första stycket ska sluten ungdomsvård enligt 32 kap. 5 § brottsbalken jämställas med fängelse.
Har tingsrätten förenat villkorlig dom eller skyddstillsyn med en föreskrift som förutsätter samtycke och samtycker den dömde inte längre till föreskriften, eller finns det skäl att undanröja påföljden enligt 27 kap. 6 §
punkten 3 eller 28 kap. 8 § brottsbalken, får hovrätten trots första stycket
döma till en svårare eller mer ingripande påföljd.
Hovrätten får inte med anledning av ett överklagande som anges i första stycket besluta om utvisning, om tingsrätten inte har meddelat sådant beslut, eller bestämma längre tid än tingsrätten gjort för förbud för den tilltalade att återvända till Sverige.
Bestämmelsen, som rör förbudet mot reformatio in pejus, är ändrad. Ändringarna motiveras i avsnitt 12.10.4.
Ändringen i andra stycket är språklig. I tredje stycket införs ytterligare ett undantag från förbudet mot att ändra tingsrättens avgörande till nackdel för den tilltalade när denne eller åklagaren har överklagat till den tilltalades förmån. Undantaget från ändringsförbudet tar sikte på situationer när det finns anledning att undanröja en villkorlig dom eller skyddstillsyn på grund av den dömdes misskötsamhet (jfr NJA 2000 s. 533).
Författningskommentar SOU 2013:17
918
Ändringen innebär att rätten kan döma till ett strängare straff än vad tingsrätten gjort, utan att åklagaren har överklagat anslutningsvis, om den dömde missköter den frivårdande påföljd som den överklagade domen avser. Av bestämmelsen i 30 kap. 3 a § RB och allmänna principer följer dock att rätten inte självmant kan skärpa påföljden utan ett yrkande från åklagaren.
25 a § Åklagaren, eller målsägande som för talan om ansvar, får i hovrätten till stöd för sin talan åberopa en omständighet som inte lagts fram tidigare endast om han eller hon gör sannolikt att den inte hade kunnat åberopas vid tingsrätten eller han eller hon annars haft giltig ursäkt att inte göra det.
Bestämmelsen är ny.
Motiven till bestämmelsen behandlas i avsnitt 12.6. Den ger uttryck för ställningstagandet att tyngdpunkten i brottmålsprocessen ska ligga i första instans. Den tydliggör ansvaret för åklagaren att i tingsrätten lägga fram de omständigheter som åtalet grundas på. Ändringen innebär att åklagaren som huvudregel inte får åberopa en ny omständighet i hovrätten. Endast om åklagaren gör sannolikt att omständigheten inte kunnat åberopas tidigare eller om det finns giltig ursäkt för det, får en ny omständighet läggas fram i hovrätten. Bestämmelsen motsvarar den preklusionsregel som finns i tvistemål. Frågan om ett åberopande ska tillåtas bör prövas så snart som möjligt under handläggningen sedan motparten har beretts tillfälle att yttra sig. Om den tilltalade ändrar inställning eller anger nya skäl för den i hovrätten eller åberopar ny bevisning, kan det utgöra giltig ursäkt för åklagaren att lägga fram en ny omständighet. Vidare kan händelser inträffa efter tingsrättens dom som ger åklagaren anledning att åberopa nya omständigheter i hovrätten. Vad som sägs om åklagaren gäller även en målsägande som för talan om ansvar.
25 b § Åklagaren får endast ändra sitt påföljdsyrkande i skärpande riktning i hovrätten om han eller hon gör sannolikt att den omständighet som åberopas till grund för det ändrade yrkandet inte hade kunnat åberopas tidigare eller han eller hon annars haft giltig ursäkt att inte göra det.
Vad som anges i första stycket gäller även för att åklagaren eller en målsägande som för talan om ansvar ska få framställa ett nytt eller mer ingripande yrkande om särskild rättsverkan av brott.
Bestämmelsen är ny.
Motiven till bestämmelsen har behandlats i avsnitt 5.6 och 5.7.
SOU 2013:17 Författningskommentar
919
I första stycket regleras åklagarens möjlighet att ändra sitt påföljdsyrkande i skärpande riktning i hovrätten. Motsatsvis framgår det att åklagaren alltid kan ändra sitt påföljdsyrkande genom att yrka en lindrigare eller mindre ingripande påföljd.
Åklagaren ska framställa sitt slutliga påföljdsyrkande i tingsrätten senast i samband med att talan slutförs. Av paragrafen framgår att åklagaren som huvudregel inte får ändra det yrkandet i skärpande riktning om målet överklagas till hovrätten. Att åklagaren normalt inte kan överklaga och yrka straffskärpning om tingsrätten dömt ut den påföljd som åklagaren yrkat följer även av allmänna processrättsliga principer. Vidare framgår det av den nya bestämmelsen att åklagaren, oberoende av yrkandet i tingsrätten, som huvudregel inte får ändra sitt påföljdsyrkande i skärpande riktning efter att tiden för att överklaga tingsrättens dom har gått ut.
Av bestämmelsen framgår att åklagaren får ändra sitt påföljdsyrkande i skärpande riktning om åklagaren gör sannolikt att den omständighet som åberopas till grund för det ändrade yrkandet inte hade kunnat åberopas tidigare eller han eller hon annars haft giltig ursäkt att inte göra det. Det är alltså samma förutsättningar som gäller för att åklagaren ska få justera åtalet i hovrätten enligt den nya bestämmelsen i 51 kap. 25 a § RB. Om åklagaren tillåts justera åtalet genom att åberopa en ny omständighet bör det ofta finnas skäl att tillåta åklagaren att åberopa den omständigheten även till grund för ett ändrat påföljdsyrkande. Det kan t.ex. gälla att det vid ett åtal för misshandel genom nya uppgifter framkommit att en tilltalad enligt åklagaren gjort sig skyldig till ytterligare eller allvarligare våld än vad som gjorts gällande tidigare. Det behöver dock inte vara fråga om nya omständigheter som medför att åtalet justeras. Det kan t.ex. ha kommit fram nya omständigheter som påverkar straffvärdet av gärningen eller förändrar förutsättningarna för påföljdsvalet. Ett exempel på det senare kan vara att det framkommit att den tilltalade har avbrutit en kontraktsvård eller återtagit sitt samtycke till att utföra samhällstjänst.
I andra stycket regleras möjligheten för åklagaren eller en målsägande som för talan om ansvar att ändra sitt yrkande om särskild rättsverkan av brott genom att framställa ett nytt eller mer ingripande sådant yrkande. Förutsättningarna för att det ska få ske är desamma som gäller för att åklagaren ska få ändra sitt påföljdsyrkande i skärpande riktning.
Bestämmelsen är även tillämplig vid rättegången i Högsta domstolen (se 55 kap. 15 § första stycket 2 RB).
Författningskommentar SOU 2013:17
920
53 kap.
2 § I brottmål som ska tas upp omedelbart av en hovrätt, tillämpas bestämmelserna om rättegången vid tingsrätt i 45–47 kap. med följande avvikelser:
1. I mål där stämning utfärdas ska hovrätten i stämningen förelägga den
tilltalade att svara skriftligen inom en viss tid.
2. Hovrätten ska sända över svarsskrivelsen till åklagaren. Om det behövs
får hovrätten besluta om ytterligare skriftväxling efter svarsskrivelsen. Hovrätten får också meddela närmare bestämmelser om skriftväxlingen och bestämma i vilket avseende parten ska yttra sig.
3. Är den tilltalade häktad, får ett uppehåll i huvudförhandlingen inte göras i mer än två veckor, om inte på grund av särskilda omständigheter ett längre uppehåll är nödvändigt.
4. Om det inte finns anledning att döma till någon annan påföljd än böter, får hovrätten avgöra målet utan huvudförhandling. I sådant fall tillämpas 51 kap. 14 §.
Paragrafen är ändrad. Ändringarna är av redaktionell karaktär och är en följd av förslaget att institutet stämning tas bort vid allmänna åtal.
Den nuvarande första punkten i paragrafen som anger att hovrätten inte får uppdra åt åklagaren att utfärda stämning har tagits bort.
I punkten 1 (som motsvarar det första ledet i den nuvarande andra punkten) görs ett tillägg som innebär att hovrätten endast ska utfärda ett svarsföreläggande i de mål där stämning utfärdas, dvs. i praktiken i mål som rör enskilt åtal. Av bestämmelserna i 45 kap. följer det att åklagaren i övriga mål ska förelägga den tilltalade att svara på åtalet i samband med att det ges in till hovrätten.
54 kap.
9 § Prövningstillstånd krävs för att Högsta domstolen ska pröva hovrättens dom eller slutliga beslut i mål eller ärende som väckts vid tingsrätt. Detsamma gäller hovrättens slutliga beslut i ett ärende som har ett direkt samband med ett sådant mål eller ärende utom beslut som avses i 17 §.
Paragrafen är ändrad på så sätt att det nuvarande andra stycket tas bort. I det finns bestämmelser om att prövningstillstånd inte krävs vid överklaganden av justitiekanslern eller justitieombudsmannen i mål där allmänt åtal förs. Ändringen, som alltså innebär att pröv-
SOU 2013:17 Författningskommentar
921
ningstillstånd även krävs i dessa fall, har behandlats i avsnitt 12.3.9. I övrigt görs en språklig ändring.
12 §
Paragrafen ger möjlighet för Högsta domstolen att begränsa sin prövning till en prejudikatfråga i mål om allmänt åtal som överklagas dit av justitiekanslern eller en justitieombudsman.
Paragrafen upphävs till följd av förslaget att kravet på prövningstillstånd även ska omfatta sådana överklaganden (se kommentaren i anslutning till 54 kap. 9 § RB).
55 kap.
15 § Vid rättegången i Högsta domstolen ska i övrigt följande bestämmelser tillämpas:
1. i tvistemål, 50 kap. 10 § tredje stycket, 12 §, 14–22 §§, 24 § och 25 § första och andra styckena och
2. i brottmål, 51 kap. 8 § fjärde stycket, 10 § tredje stycket, 12 §, 14– 22 §§, samt 23 a, 24–25 b och 30 §§.
Det som sägs i 50 kap. 26–29 §§ rörande tvistemål samt i 51 kap. 26– 29 §§ rörande brottmål om undanröjande av tingsrätts dom och om återförvisning gäller för Högsta domstolen i fråga om lägre rätts dom.
Ändringen i första meningen första stycket är språklig. I första stycket punkten 2 har ett tillägg gjorts med hänvisning till bestämmelserna i 51 kap. 25 a och b §§ RB. Bestämmelsen i 25 a § avser möjligheten för åklagaren och en målsägande som fullföljt talan till hovrätten att justera åtalet genom att åberopa nya omständigheter. I 25 b § regleras möjligheten för åklagaren att ändra påföljdsyrkandet respektive yrkanden om särskild rättsverkan av brott i hovrätt. Det senare gäller även för en målsägande som för talan om ansvar. Av hänvisningarna till dessa bestämmelser framgår att de även gäller vid rättegången i Högsta domstolen. Motiven till bestämmelserna har behandlats i avsnitt 5.6, 5.7 och 12.6. Se i övrigt författningskommentarerna till dessa.
Författningskommentar SOU 2013:17
922
56 kap.
13 § En tingsrätt får med parternas samtycke hänskjuta en viss fråga i målet till prövning av Högsta domstolen, när förlikning om saken är tillåten samt i brottmål.
En fråga som hänskjutits till Högsta domstolen i ett brottmål ska avgöras skyndsamt. Om den som är tilltalad tar tillbaka sitt samtycke innan frågan prövats slutligt av Högsta domstolen ska målet där skrivas av.
Paragrafen är ändrad till följd av vårt förslag att tingsrätten även i brottmål får hänskjuta en prejudikatfråga i målet till prövning i Högsta domstolen (s.k. hissning). Ändringarna har behandlats i avsnitt 11.5.2. Det utökade tillämpningsområdet för möjligheten till hänskjutande framgår genom tillägget i första stycket. Det krävs, liksom i dispositiva tvistemål, parternas samtycke.
I andra stycket införs särskilda bestämmelser som gäller handläggningen i Högsta domstolen när en fråga hänskjutits i ett brottmål. Av första meningen framgår att frågan alltid ska avgöras skyndsamt. Särskilt viktigt är det förstås i de fall då särskilda tidsfrister gäller för handläggningen i tingsrätten.
Av andra meningen i andra stycket framgår att den tilltalade i ett brottmål kan återta sitt samtycke till att Högsta domstolen prövar prejudikatfrågan. I så fall ska målet där skrivas av.
I 45 kap. 13 d § andra stycket och 47 kap. 20 a § RB finns nya bestämmelser om tidsfrister för handläggningen i tingsrätt i vissa fall.
SOU 2013:17 Författningskommentar
923
19.2 Förslaget till lag om ändring i brottsbalken
34 kap.
4 § Tillämpas 1 § 1 eller 2 i fråga om någon som villkorligt frigivits från fängelse, ska, om brottet begåtts under prövotiden, den villkorligt medgivna friheten eller en del av denna förklaras förverkad om inte särskilda skäl talar mot det.
Såsom särskilda skäl för att inte förverka eller för att förverka endast en del av villkorligt medgiven frihet kan rätten beakta
1. om den nya brottsligheten i förhållande till den tidigare är av lindrig beskaffenhet,
2. om lång tid har förflutit mellan brotten, eller
3. om ett förverkande annars skulle framstå som oskäligt. Beslutas inte förverkande enligt första stycket, får rätten besluta åtgärd som avses i 26 kap. 18 § eller förlänga prövotiden med högst ett år utöver den tid som följer av 26 kap. 10 §.
En åtgärd enligt denna paragraf får endast beslutas om åklagaren yrkat det. Rätten får inte besluta om en åtgärd som är att anse som mer ingripande för den tilltalade än vad åklagaren yrkat. En åtgärd enligt tredje stycket får
beslutas endast före prövotidens utgång. Förverkande får beslutas endast om fråga därom uppkommer i ett mål där den frigivne häktats eller fått del av åtal inom ett år från prövotidens utgång.
Ändringen i första stycket är endast språklig.
Fjärde stycket i paragrafen är ändrat. Genom ändringen klargörs
att åklagarens yrkanden, liksom när det gäller påföljdsfrågan i övrigt (se förslaget till 30 kap. 3 a § RB), även sätter upp gränserna för om, och i vilken utsträckning, villkorligt medgiven frihet ska förklaras förverkad. Detsamma gäller för beslut om annan åtgärd enligt bestämmelsen. Ändringen har behandlats i avsnitt 5.4.2.
36 kap.
14 § Kan på grund av den brottsliges död eller av annan orsak påföljd ej längre ådömas, får egendom förklaras förverkad eller företagsbot åläggas på grund av brottet eller åtgärd föreskrivas till förebyggande av missbruk, endast om talan i mål därom delgivits inom fem år från det brottet begicks.
Talan får i sådant fall väckas av åklagare endast om det är påkallat ur allmän synpunkt.
Författningskommentar SOU 2013:17
924
I fall som nu sagts skall vad i 35 kap. 3 § stadgas äga motsvarande tillämpning.
I paragrafens första stycke görs en ändring genom att begreppet ”stämning” byts ut mot ”talan”. Ändringen motiveras av vårt förslag att stämningsinstitutet ska tas bort vid allmänna åtal. Bestämmelser om förfarandet då en talan om förverkande eller annat yrkande om särskild rättsverkan riktas mot den som inte är tilltalad finns i lagen (1986:1009) om förfarandet i vissa fall vid förverkande m.m. (se kommentarerna till ändringarna i denna lag om det inledande förfarandet i sådana mål).
38 kap.
6 § Vid avgörande av en fråga, som avses i 2 eller 2 a § eller i 27 kap. 2 a § tredje stycket, 5 § tredje stycket eller 6 §, 28 kap. 9 § eller 11 § första och andra styckena, 32 kap. 4 § eller 34 kap. 10 § andra stycket eller 18 § är tingsrätten domför med en lagfaren domare. Detsamma ska gälla i fråga om undanröjande av påföljd enligt 34 kap. 1 § 3, förverkande av villkorligt medgiven frihet eller annan åtgärd enligt 34 kap. 4 § samt åtgärd enligt 34 kap. 5 § tredje stycket eller 34 kap. 6 § andra stycket, om inte annat anges i 1 kap. 3 b § rättegångsbalken.
Om det finns skäl för det får tingsrätten när den avgör fråga enligt första stycket bestå av en lagfaren domare och tre nämndemän .
Bestämmelsen, som reglerar tingsrättens domförhet vid avgörande av frågor om åtgärd i fråga om en påföljd, är ändrad. Motiven har behandlats i avsnitt 13.7.5.
Av första stycket framgår att tingsrätten är domför med en lagfaren domare i fråga om undanröjande av påföljd eller annan åtgärd som ska prövas i fråga om en påföljd som har dömts ut. Regleringen innebär att det inte vid avgörande av de frågor som räknas upp i de bestämmelser som hänvisas till i paragrafen, längre ställs ett obligatoriskt krav på att nämndemän ska medverka i rätten. Dock innebär det sista ledet i andra meningen, som är nytt, att de begränsningar enligt 1 kap. 3 b § RB som gäller för en lagfaren domare att i mål om allmänt åtal döma till skyddstillsyn eller villkorlig dom i förening med samhällstjänst eller kontraktsvård, också ska gälla vid avgörande av en fråga enligt denna bestämmelse. Det betyder att en lagfaren domare inte utan medverkan av nämndemän kan besluta att exempelvis en villkorlig dom eller skyddstillsyn i stället för att
SOU 2013:17 Författningskommentar
925
undanröjas ska förenas med samhällstjänst, om alternativstraffet är mer än fängelse i sex månader. Regeln om rättens sammansättning i 1 kap. 3 b § RB ska alltså gälla vid avgörande av frågor som anges i bestämmelsen, även när talan inte förs om allmänt åtal.
I första stycket återfinns de bestämmelser som nu finns i tredje
stycket och som innebär att tingsrätten redan i dag är domför med
en lagfaren domare vid avgörande av vissa frågor, bl.a. fråga om upphävande eller ändring av en föreskrift om samhällstjänst vid villkorlig dom och fråga om omhändertagande av en dömd person som åsidosatt sina åligganden vid dom på skyddstillsyn. Som en följd av det tas nuvarande tredje stycket bort. Någon ändring i sak är i denna del inte avsedd.
Av andra stycket, som är nytt, framgår att tingsrätten får vara sammansatt av en lagfaren domare och nämnd om det finns skäl för det.
Författningskommentar SOU 2013:17
926
19.3 Förslaget till lag om ändring i patentlagen (1967:837)
10 kap.
71 § Patenthavare, som inte har hemvist här i riket, ska ha ett här bosatt ombud. Ombudet ska ha behörighet att för patenthavaren ta emot delgivning av stämning, kallelser och andra handlingar i mål och ärenden rörande patentet med undantag av allmänt åtal och stämning i brottmål samt föreläggande för part att infinna sig personligen inför domstol. Ombud ska anmälas till patentregistret och antecknas i detta.
Har patenthavaren inte anmält ombud som avses i första stycket, får delgivning i stället ske genom att den handling som ska delges sänds till denne med posten i betalt brev under dennes i patentregistret antecknade adress.
Om fullständig adress inte finns antecknad i registret, får delgivning ske
genom att handlingen hålls tillgänglig hos patentmyndigheten och genom att meddelande om detta och om handlingens huvudsakliga innehåll kungörs i publikation som regeringen bestämmer. Delgivningen anses ha skett när
det som nu har sagts har blivit fullgjort.
Regeringen får under förutsättning av ömsesidighet förordna, att bestämmelserna i första och andra styckena inte ska tillämpas i fråga om patenthavare som har hemvist i viss främmande stat eller har ett i den staten bosatt ombud, vilket är anmält till patentregistret här i riket och har behörighet som anges i första stycket.
I paragrafens första stycke görs en ändring av redaktionell karaktär genom att det läggs till att behörigheten inte behöver omfatta delgivning av allmänt åtal. Det är en följdändring av vårt förslag om att stämningsinstitutet avskaffas vid allmänna åtal. I övrigt görs vissa ändringar av språklig karaktär.
SOU 2013:17 Författningskommentar
927
19.4 Förslaget till lag om ändring i mönsterskyddslagen (1970:485)
45 § Mönsterhavare som inte har hemvist i Sverige ska ha ett här bosatt ombud. Ombudet ska ha behörighet att för mönsterhavaren ta emot delgivning av stämning, kallelser och andra handlingar i mål och ärenden om mönsterrätt med undantag av allmänt åtal och stämning i brottmål samt föreläggande för part att infinna sig personligen inför domstol. Ombud ska anmälas till mönsterregistret och antecknas i detta.
Har mönsterhavare inte anmält ombud enligt första stycket, kan delgivning i stället ske genom att den handling som ska delges sänds till denne med posten i betalt brev under dennes i mönsterregistret antecknade adress.
Om fullständig adress inte finns antecknad i registret, kan delgivning ske
genom att handlingen hålls tillgänglig hos registreringsmyndigheten och genom att meddelande om detta och om handlingens huvudsakliga innehåll
kungörs i publikation som regeringen bestämmer. Delgivningen anses ha
skett när det som nu sagts har blivit fullgjort.
I paragrafens första stycke görs en ändring av redaktionell karaktär genom att det läggs till att behörigheten inte behöver omfatta delgivning av allmänt åtal. Det är en följdändring av vårt förslag om att stämningsinstitutet avskaffas vid allmänna åtal. I övrigt görs vissa ändringar av språklig karaktär.
Författningskommentar SOU 2013:17
928
19.5 Förslaget till lag om ändring i skattebrottslagen (1971:69)
14 § Utan hinder av 35 kap. 1 § brottsbalken får påföljd för brott enligt 3 eller 5–8 §§ ådömas, om den misstänkte häktats eller erhållit del av åtal för brottet inom fem år från brottet. Har vid brott som avses i 10 § den misstänkte blivit föremål för revision av Skatteverket inom fem år från brottet, ska de i 35 kap. 1 § brottsbalken angivna tiderna räknas från den dag då revisionen beslutades.
Påföljd får ådömas för brott enligt denna lag utan hinder av att den misstänkte inte erhållit del av åtal för brottet inom den tid som anges i 35 kap. 1 § brottsbalken eller första stycket denna paragraf, om den misstänkte inom samma tid har delgetts underrättelse om att han är skäligen misstänkt för brottet. Underrättelsen ska ha skett under en förundersökning som sedermera lett till allmänt åtal mot den misstänkte för brottet. Den ska ha utfärdats av åklagaren och ange de omständigheter som utgör grund för misstanken. Delgivningen ska ha skett på sätt som gäller för delgivning av allmänt åtal i brottmål. Avvisas eller avskrivs mål mot någon om brott som han delgetts misstanke om enligt detta stycke ska i fråga om möjligheten att ådöma påföljd så anses som om delgivning av underrättelsen inte skett.
I paragrafen görs en redaktionell ändring i andra stycket i anledning av vårt förslag om att stämningsinstitutet avskaffas vid allmänna åtal. Begreppet stämning har bytts ut mot allmänt åtal.
14 a § För brott enligt 2 eller 4 § får rätten på ansökan av åklagaren besluta om förlängning av den tid som anges i 35 kap. 1 § brottsbalken. Beslut om förlängning får meddelas, om åtal eller underrättelse enligt 14 § andra stycket avseende sådant brott inte har kunnat delges den misstänkte på grund av att denne
1. har saknat känt hemvist och det inte har kunnat klarläggas var han
eller hon uppehållit sig,
2. inte har kunnat anträffas på känt hemvist inom riket och det inte har kunnat klarläggas var han eller hon uppehållit sig samt det kan antas att han eller hon hållit sig undan eller
3. har stadigvarande vistats utomlands. Förlängningstiden ska bestämmas med hänsyn till vad som kan antas behövas för att delgivning ska ske med den misstänkte, dock till minst sex månader. Visar det sig att den bestämda tiden är otillräcklig, får rätten på ansökan av åklagaren medge ytterligare förlängning.
SOU 2013:17 Författningskommentar
929
Förlängning enligt denna paragraf får inte omfatta längre tid än sammanlagt fem år.
I paragrafens första stycke görs en redaktionell ändring i anledning av att stämningsinstitutet avskaffas vid allmänna åtal. Begreppet stämning har bytts ut mot åtal. I övrigt görs ändringar av språklig karaktär.
14 c § Tingsrättens handläggning av mål enligt 14 a § är skriftlig. I handläggningen får ingå muntlig förhandling när det kan antas vara till fördel för utredningen. Den misstänkte och hans försvarare ska beredas tillfälle att yttra sig över åklagarens ansökan om så kan ske.
Beslut varigenom en domstol lämnat en ansökan enligt 14 a § utan bifall får inte överklagas. Beslut av tingsrätt att medge förlängning enligt 14 a § får överklagas. Överklagandet ska ha kommit in inom två veckor från den dag då den misstänkte, på sätt som gäller för delgivning av allmänt åtal i brottmål, delgavs beslutet.
I övrigt ska vad som är föreskrivet i rättegångsbalken rörande brottmål gälla i tillämpliga delar.
I paragrafen görs en redaktionell ändring i andra stycket i anledning av vårt förslag om att stämningsinstitutet avskaffas vid allmänna åtal. Begreppet stämning har bytts ut mot allmänt åtal. I övrigt görs ändringar av språklig karaktär.
Författningskommentar SOU 2013:17
930
19.6 Förslaget till lag om ändring i skadeståndslagen (1972:207)
3 kap.
11 § Åklagaren är under de förutsättningar som anges i 22 kap. 2 § första stycket rättegångsbalken skyldig att i samband med åtalet förbereda och utföra målsägandens talan om sådant skadestånd som avses i 5 §.
Om målsäganden för talan enligt 5 § gäller vad som är föreskrivet i rättegångsbalken om hur en talan mot den tilltalade får väckas även en talan mot den unges vårdnadshavare som framställs i anledning av åtalet. När talan förs enligt 5 § gäller vad som är föreskrivet i rättegångsbalken om delgivning av den tilltalade och föreläggande till den tilltalade att svara på åtalet och enskilda anspråk som framställs i samband med detta i stället vårdnadshavaren.
Paragrafen är ändrad genom att det införts ett nytt andra stycke. Ändringen har behandlats i avsnitt 14.11.
Av första meningen i andra stycket framgår att en talan mot en underårig tilltalads vårdnadshavare enligt 3 kap. 5 § skadeståndslagen som målsäganden vill framställa i anledning av åtalet väcks på samma sätt som en talan om enskilt anspråk mot den tilltalade. När det gäller talan som väcks samtidigt med åtalet framgår det redan av våra förslag om ändringar i rättegångsbalken att talan kan väckas på samma sätt oberoende av om den riktas mot annan än den tilltalade (se 22 kap. 2 a och 45 kap. 4 a §§ RB). Däremot innebär regleringen i denna paragraf en nyhet i förhållande till vad som i dag gäller enligt 45 kap. 5 § andra stycket RB. Av den bestämmelsen framgår motsatsvis att det krävs att stämning utfärdas när en talan mot annan än den tilltalade väcks efter åtalet. Genom ändringen kan även en skadeståndstalan mot vårdnadshavare väckas formlöst på samma sätt som en talan mot den tilltalade.
Av andra meningen framgår att vad som är föreskrivet i rättegångsbalken om delgivning av den tilltalade och svarsföreläggande till denne, i stället gäller vårdnadshavare när en talan enligt 3 kap. 5 § skadeståndslagen framställs i anledning av åtalet. Det innebär att bestämmelsen om delgivning av den tilltalade enligt 33 kap. 6 § RB blir tillämplig. För att talan mot en vårdnadshavare ska kunna delges med förenklad delgivning ska denne dessförinnan informeras på det sätt som gäller för den tilltalade. Vidare blir bestämmelserna i 45 kap. 9–10 §§ RB tillämpliga. Åklagaren ska alltså sända eller
SOU 2013:17 Författningskommentar
931
lämna talan till vårdnadshavaren och förelägga denne att svara på anspråket till rätten inom viss tid.
Bestämmelsen i andra stycket är bara tillämplig om talan väcks i anledning av ett åtal mot den tilltalade. Om brottmålsrättegången är avslutad får talan väckas enligt de vanliga bestämmelserna som gäller för tvistemål.
Författningskommentar SOU 2013:17
932
19.7 Förslaget till lag om ändring i lagen ( 1974:1065 ) om visst stöldgods m.m.
Lagen (1974:1065) om visst stöldgods m.m. reglerar bl.a. förfarandet vid prövning av en talan om att ta i förvar egendom som påträffats hos någon som saknar rätt till denna. Talan kan föras mot en person som inte är tilltalad. Enligt lagen kan åklagaren under vissa förhållanden besluta att egendomen ska tas i förvar. Den som är missnöjd med åklagarens beslut kan anmäla det inom viss tid. Om det sker ska åklagaren väcka talan om han eller hon vill att beslaget ska bestå. Enligt de nuvarande bestämmelserna ska rättegångsbalkens regler som gäller för åtal för vilket det inte är föreskrivet strängare straff än böter tillämpas om talan riktas mot annan än den tilltalade. Det innebär bl.a. att målen kan avgöras utan huvudförhandling.
I lagen görs ändringar i anledning av vårt förslag att stämningsinstitutet tas bort i mål som rör allmänt åtal för brott. Ändringarna innebär att åklagarens talan mot någon som inte är tilltalad inte ska väckas genom en ansökan om stämning utan genom att talan ges in till rätten. Däremot föreslår vi att åklagaren, till skillnad mot när det är fråga om en talan som riktas mot den tilltalade, inte ska förelägga motparten att svara till rätten. Svarsföreläggandet ska utfärdas av rätten. Vi föreslår en motsvarande reglering i lagen (1986:1009) om förfarandet i vissa fall vid förverkande m.m. och lagen (2008:369) om förfarandet vid förverkande av utbyte av brottslig verksamhet i vissa fall (se författningskommentarerna till ändringarna i de lagarna).
Mål där ett yrkande om att egendom ska tas i förvar riktas mot annan än den tilltalade förekommer förhållandevis sällan. Den som talan riktas mot har vanligtvis inte haft samma möjligheter att få information och insyn i förfarandet under förundersökningen som den som är tilltalad. Talan kan också ha samband med ett mål där talan riktas mot en tilltalad. Förhållandena i det målet kan påverka bedömningen av om talan mot annan än den tilltalade bör avgöras samtidigt som huvudmålet, t.ex. vid en huvudförhandling. Det är därför enligt vår mening mest ändamålsenligt att rätten, i vart fall tills vidare, har ansvaret för att utfärda svarsföreläggandet. När de nya bestämmelserna om det inledande förfarandet i mål om allmänt åtal har varit i kraft en tid och rutiner för det har byggts upp kan det finnas anledning att överväga om samma ordning bör införas när en talan enligt denna lag riktas mot annan än den tilltalade.
SOU 2013:17 Författningskommentar
933
2 § Beslut om att egendom ska tas i förvar enligt denna lag meddelas av allmän domstol utom i fall som anges i tredje stycket.
Talan om att egendom ska tas i förvar förs av åklagare mot den som frågan angår, om denne har känt hemvist här i landet och kan delges på sätt som är föreskrivet om allmänt åtal. Talan behöver dock inte föras mot den som förklarat att han inte gör anspråk på egendomen.
Ska enligt andra stycket talan inte föras mot någon får åklagaren med-
dela förordnande om att egendomen ska tas i förvar.
I paragrafen görs en redaktionell ändring i andra stycket i anledning av vårt förslag om att stämningsinstitutet avskaffas vid allmänna åtal. Begreppet stämning har bytts ut mot allmänt åtal. I övrigt görs ändringar av språklig karaktär.
4 § Förs talan om att egendom ska tas i förvar enligt 2 § andra stycket eller 3 § första stycket mot någon, som inte är tilltalad, gäller för sådan talan i tillämpliga delar reglerna i rättegångsbalkenom åtal för brott på vilket inte kan följa svårare straff än böter. Det gäller dock inte om annat framgår av denna lag.
Paragrafen är ändrad genom ett tillägg som innebär att rättegångsbalkens bestämmelser inte är tillämpliga vid en talan mot någon som inte är tilltalad om annat framgår av denna lag. En sådan särreglering förs in i den nya bestämmelsen i 4 a §. Övriga ändringar är av språklig karaktär.
4 a § Åklagaren väcker talan enligt denna lag genom att ge in den till rätten.
Talan anses väckt när den kommit in till rätten.
Rätten ska förelägga den som talan riktas mot att yttra sig skriftligen inom viss tid eller senast vid en huvudförhandling.
Paragrafen är ny.
Av första stycket framgår att en talan som åklagaren för mot annan än den tilltalade ska väckas genom att talan ges in till rätten. Åklagaren ska alltså, på samma sätt som gäller för åtal, inte väcka talan genom att ansöka om stämning. Att så är fallet framgår visserligen redan av den nya bestämmelsen i 45 kap. 1 § RB. Vi har dock bedömt att det är lämpligt att uttryckligen reglera detta, eftersom det i paragrafens andra stycke införs en särskild reglering om vad i sådana fall gäller för svarsföreläggandet.
Författningskommentar SOU 2013:17
934
När åklagaren för talan ska rätten, i enlighet med de nya bestämmelserna i 45 kap. RB, inte utfärda stämning. Av andra stycket framgår dock att rätten ska förelägga motparten att yttra sig över åklagarens talan. Bestämmelsen är en särreglering i förhållande till den nya bestämmelsen i 45 kap. 9 § RB som anger att åklagaren ska förelägga den tilltalade att svara på åtalet i samband med att det ges in till rätten. Rätten kan, på samma sätt som i dag, välja att förelägga åklagarens motpart att yttra sig skriftligen eller att inställa sig till en huvudförhandling. Av rättegångsbalkens bestämmelser framgår att parterna ska beredas tillfälle att slutföra sin talan om målet ska avgöras utan huvudförhandling.
SOU 2013:17 Författningskommentar
935
19.8 Förslaget till lag om ändring i bötesverkställighetslagen (1979:189)
17 § I mål om bötesförvandling ska tingsrätten vid avgörande av saken bestå av en lagfaren domare. Om det finns skäl för det får tingsrätten när den avgör saken i stället bestå av en lagfaren domare och tre nämndemän. Åklagaren och den bötfällde ska kallas till förhandling inför rätten. Om den bötfällde inte inställer sig, får målet ändå avgöras, om det inte finns särskilda skäl mot det.
Rättens avgörande av saken sker genom beslut. Ett beslut varigenom rätten har lämnat en ansökan om förvandling utan bifall utgör inte hinder för att en sådan ansökan tas upp på nytt beträffande samma böter, om nya förhållanden ger anledning till det.
I övrigt ska i tillämpliga delar gälla vad som är föreskrivet beträffande mål om allmänt åtal.
Första stycket, i den del det avser tingsrättens sammansättning vid
avgörande av mål om bötesförvandling, är ändrat. Bestämmelsen innebär att det obligatoriska kravet på medverkan av nämndemän i rätten tas bort. Av första meningen framgår att tingsrätten vid avgörande av saken ska bestå av en lagfaren domare. Andra meningen i samma stycke innebär att rätten om det finns skäl för det får vara sammansatt av en lagfaren domare och tre nämndemän. En mer kvalificerad sammansättning av rätten ska alltså inte vara ett hinder att avgöra saken. Motiven har behandlats i avsnitt 13.7.5.
Sista meningen i första stycket ändras så att ett mål om bötes-
verkställighet får avgöras i den bötfälldes utevaro om det inte finns särskilda skäl mot det. Ändringen är en konsekvens av vårt förslag att ändra det grundläggande rekvisitet för bedömningen av om ett mål kan avgöras i den tilltalades utevaro i tingsrätten (se författningskommentaren till 46 kap. 15 a § RB).
Ändringen i fjärde stycket är språklig.
Författningskommentar SOU 2013:17
936
19.9 Förslaget till lag om ändring i lagen ( 1986:436 ) om näringsförbud
8 § Talan om näringsförbud i samband med brott förs i tingsrätt av allmän åklagare. Angående utredningen och förfarandet i mål om näringsförbud ska, om inte annat föreskrivs i denna lag, i tillämpliga delar gälla vad som i allmänhet är föreskrivet om mål som rör allmänt åtal för brott där straffet är fängelse i högst ett år. Tvångsmedel enligt 24 och 25 kap. rättegångsbalken får dock inte tillgripas i fråga om näringsförbud.
I mål om näringsförbud i samband med brott ska tingsrätten vid avgörande av saken bestå av en lagfaren domare. Om det finns skäl för det får tingsrätten i stället bestå av en lagfaren domare och tre nämndemän eller av tre lagfarna domare.
Ändringen i första stycket är språklig.
Paragrafens andra stycke är nytt. Motiven till bestämmelsen har behandlats i avsnitt 13.7.5. Av bestämmelsen framgår att tingsrätten vid avgörandet av saken ska bestå av en lagfaren domare. Bestämmelsen innebär att det obligatoriska kravet på medverkan av nämndemän i rätten tas bort. Andra meningen i samma stycke innebär att rätten vid avgörandet om det finns skäl för det får vara sammansatt av en lagfaren domare och tre nämndemän eller av tre lagfarna domare. En mer kvalificerad sammansättning av rätten ska alltså inte vara ett hinder mot att avgöra saken. I praktiken kommer frågan hur rätten ska vara sammansatt vid näringsförbud i samband med brott oftast att bero förhållandena i ett brottmål där frågan om näringsförbud prövas (se 1 kap. 3 b § RB).
8 d § I ärenden som gäller näringsförbud ska tingsrätten hålla sammanträde, om detta inte är uppenbart obehövligt.
Om sammanträde hålls ska tingsrätten bestå av en lagfaren domare. Om
det finns skäl för det med hänsyn till ärendets eller frågans beskaffenhet får tingsrätten i stället bestå av en lagfaren domare och tre nämndemän eller av tre lagfarna domare. Ärendet ska avgöras av samma domare. I fall som avses i
8 b § andra stycket ska tingsrätten vara sammansatt på det sätt som anges i 8 kap. 10 § första stycket konkurrenslagen.
Vid omröstning gäller reglerna i 29 kap. rättegångsbalken. Utöver vad som följer av lagen (1996:242) om domstolsärenden får rätten förelägga nytt vite eller förordna om hämtning till rätten antingen omedelbart eller till en senare dag, om den som ansökan riktas mot trots
SOU 2013:17 Författningskommentar
937
föreläggande om personlig inställelse inte inställer sig till sammanträdet eller inställer sig genom ombud.
Andra stycket är ändrat på så sätt att det obligatoriska kravet på
medverkan av nämndemän i rätten vid sammanträde tas bort. Av bestämmelsen i andra stycket framgår att tingsrätten vid sammanträde i ärende om näringsförbud ska bestå av en lagfaren domare. Andra meningen i samma stycke innebär att rätten i stället om det finns skäl för det får vara sammansatt av en lagfaren domare och tre nämndemän eller av tre lagfarna domare. En mer kvalificerad sammansättning av rätten vid sammanträde ska alltså inte vara ett hinder mot att avgöra saken. Motiven till bestämmelsen har behandlats i avsnitt 13.7.5.
Författningskommentar SOU 2013:17
938
19.10 Förslaget till lag om ändring i lagen ( 1986:1009 ) om förfarandet i vissa fall vid förverkande m.m.
Lagen (1986:1009) om förfarandet i vissa fall vid förverkande m.m. reglerar förfarandet vid prövning av frågan om förverkande av egendom till det allmänna eller om annan särskild rättsverkan av brott när frågan inte rör någon som är tilltalad för brott. Om annat inte framgår av lagen gäller rättegångsbalkens regler om åtal för brott för vilket inte kan följa svårare straff än böter. Enligt lagen kan åklagaren eller en polisman under vissa förhållanden besluta om förverkande av beslagtagen egendom. Den som drabbats av beslaget ska i sådana fall anmäla missnöje inom viss tid. Om det sker ska åklagaren väcka talan om förverkande, om beslaget inte hävs.
I lagen görs ändringar i anledning av vårt förslag att stämningsinstitutet tas bort i mål som rör allmänt åtal. Ändringarna innebär att en talan som förs av åklagaren inte ska väckas genom en ansökan om stämning utan genom att talan ges in till rätten. Däremot föreslår vi att åklagaren, till skillnad mot när det är fråga om en talan som riktas mot den tilltalade, inte ska förelägga motparten att svara till rätten. Svarsföreläggandet ska alltid utfärdas av rätten. Det ska även gälla i de fall strafföreläggande avseende företagsbot har utfärdats.
Mål där ett yrkande om förverkande eller annan särskild rättsverkan riktas mot annan än den tilltalade förekommer förhållandevis sällan. Den som talan riktas mot har vanligtvis inte haft samma möjligheter att få information och insyn i förfarandet under förundersökningen som den som är tilltalad. Talan kan också ha samband med ett mål där talan riktas mot en tilltalad. Förhållandena i det målet kan påverka bedömningen av om talan mot annan än den tilltalade bör avgöras samtidigt som huvudmålet, t.ex. vid en huvudförhandling. Genom bestämmelserna i lagen kan talan som väckts vid domstol under vissa förutsättningar delges genom kungörelse. Om den som talan riktar sig mot inte inställer sig till en förhandling eller inte yttrar sig skriftligen kan talan enligt de redan gällande bestämmelserna avgöras på ett enkelt sätt i domstol. Det är därför enligt vår mening mest ändamålsenligt att rätten, i vart fall tills vidare, har ansvaret för att utfärda svarsföreläggandet. När de nya bestämmelserna om det inledande förfarandet i mål om allmänt åtal har varit i kraft en tid och rutiner för det har byggts upp kan det finnas
SOU 2013:17 Författningskommentar
939
anledning att överväga om samma ordning bör införas när en talan enligt denna lag riktas mot annan än den tilltalade.
Vi föreslår en motsvarande reglering i lagen (1974:1065) om visst stöldgods m.m. och lagen (2008:369) om förfarandet vid förverkande av utbyte av brottslig verksamhet i vissa fall (se författningskommentarerna till ändringarna i de lagarna).
2 §
En fråga som avses i 1 § prövas, om inte annat följer av 3 eller 5 §, av tingsrätten efter särskild talan. Om inte annat framgår av denna lag, gäller för sådan talan i tillämpliga delar reglerna i rättegångsbalken om åtal för brott på vilket inte kan följa svårare straff än böter. Målet får dock avgöras utan huvudförhandling, om en sådan förhandling inte behövs med hänsyn till utredningen i målet och inte heller begärs av någon av parterna.
Paragrafen har ändrats genom att andra och tredje stycket i den nuvarande bestämmelsen, med vissa ändringar, har införts i den nya bestämmelsen i 2 b §. Av paragrafen framgår att bestämmelserna i rättegångsbalken om åtal för brott på vilket inte kan följa strängare straff än böter är tillämpliga om annat inte framgår av denna lag.
2 a § Åklagaren väcker talan enligt denna lag genom att ge in den till rätten.
Talan anses väckt när den kommit in till rätten.
Paragrafen är ny.
Av paragrafen framgår att en särskild talan enligt denna lag som förs av åklagaren ska väckas genom att talan ges in till rätten. Det motsvarar sättet som ett allmänt åtal väcks på enligt den nya bestämmelsen i 45 kap. 1 § RB. Åklagaren ska alltså, liksom när det gäller åtal och andra yrkanden mot en tilltalad, inte väcka talan genom att ansöka om stämning. Däremot innebär bestämmelsen en särreglering i förhållande till bestämmelserna i rättegångsbalken i de fall åklagaren tidigare utfärdat ett strafföreläggande. Av 5 § i denna lag framgår att företagsbot kan föreläggas genom strafföreläggande. Av 2 a § framgår att talan även i de fallen ska väckas genom åklagaren ger in en särskild talan till rätten.
2 b § Rätten ska förelägga den mot vilken talan riktas att inställa sig till huvudförhandling eller yttra sig skriftligen vid påföljd att egendomen annars kan förklaras förverkad. Uteblir han eller hon från förhandlingen eller yttrar denne sig inte, ska egendomen förklaras förverkad, om det inte framgår att talan är ogrundad.
Författningskommentar SOU 2013:17
940
Innan ett mål avgörs utan huvudförhandling, ska parterna ges tillfälle att slutföra sin talan, om det inte är uppenbart obehövligt.
Paragrafen är ny.
Den motsvarar i huvudsak den nuvarande bestämmelsen i 2 § andra stycket.
När åklagaren för talan ska rätten, i enlighet med de nya bestämmelserna i 45 kap. RB, inte utfärda stämning. Föreläggandet att inställa sig till en huvudförhandling eller yttra sig skriftligt i anledning av åklagarens talan ska dock utfärdas av rätten. Bestämmelsen är alltså en särreglering i förhållande till 45 kap. 9–10 §§ RB som anger att åklagaren ska förelägga den tilltalade att svara på åtalet i samband med att åtalet ges in till rätten.
4 § Avser saken förverkande av beslagtagen egendom, får kungörelsedelgivning av beslutet, åklagarens talan eller stämningen ske enligt de förutsättningar som anges i 48 § delgivningslagen (2010:1932). Dessa regler får också tillämpas, om den från vilken förverkande sker är okänd.
Om värdet av den beslagtagna egendomen uppskattas till mindre än en tiondel av det prisbasbelopp enligt 2 kap.6 och 7 §§socialförsäkringsbalken som gällde då beslaget verkställdes eller om egendomen saknar saluvärde, får delgivning ske genom att beslutet, åklagarens talan eller stämningen anslås hos den myndighet som har meddelat beslutet eller vid vilken talan väckts.
Paragrafen ändras genom att det i första och andra stycket läggs till att åklagarens talan kan delges genom kungörelsedelgivning. Till följd av det har det även gjorts en språklig förändring i andra stycket. Liksom när stämning delges genom kungörelse ska delgivningen givetvis även omfatta ett föreläggande om att den som motsätter sig åklagarens yrkande ska yttra sig till rätten inom viss tid.
5 § Företagsbot får föreläggas näringsidkare genom strafföreläggande.
I sådana fall gäller 48 kap. 2–5 §§, 6 §, 7 § första stycket, 8 §, 10 § och 12 a § rättegångsbalken i tillämpliga delar och det som sägs där om den misstänkte gäller i stället den som föreläggs företagsbot.
Ett strafföreläggande om företagsbot godkänns genom att näringsidkaren
1. undertecknar en förklaring om att denne erkänner de omständigheter som ligger till grund för föreläggandet och godtar den företagsbot som tagits upp i föreläggandet, och
2. lämnar förklaringen till den mottagare som är behörig att ta emot förklaringen enligt föreskrifter som meddelas av regeringen.
SOU 2013:17 Författningskommentar
941
Föreläggandet kan också godkännas genom att hela beloppet betalas till den myndighet som regeringen föreskriver. En sådan betalning skall inte anses som ett godkännande, om det framgår att näringsidkaren inte har avsett att godkänna föreläggandet.
Ett godkännande är utan verkan om det sker sedan åklagaren har väckt talan om företagsbot.
I paragrafens ändras hänvisningen till bestämmelserna i 48 kap. RB så att det endast är 48 kap. 7 § första stycket RB som är tillämplig vid strafföreläggande avseende företagsbot. I den paragrafens nya andra stycke regleras att en misstänkt som inte godkänner ett strafföreläggande ska ges tillfälle att inom viss tid svara på föreläggandet och slutföra sin talan. Detta ska alltså inte gälla när ett strafföreläggande har utfärdats mot någon som inte tilltalas för brott. Av den nya bestämmelsen i 2 b § i denna lag framgår att svarsföreläggandet då ska utfärdas av rätten efter att talan har väckts.
Författningskommentar SOU 2013:17
942
19.11 Förslaget till lag om ändring i lagen ( 1988:609 ) om målsägandebiträde
1 § När en förundersökning har inletts eller återupptagits ska ett särskilt biträde för målsäganden (målsägandebiträde) förordnas i mål om
1. brott enligt 6 kap. brottsbalken, om det inte är uppenbart att målsäganden saknar behov av sådant biträde,
2. brott enligt 3 eller 4 kap. brottsbalken, på vilket fängelse kan följa, eller enligt 8 kap. 5 eller 6 § brottsbalken eller försök, förberedelse eller stämpling till sådant brott, om det med hänsyn till målsägandens personliga relation till den misstänkte eller andra omständigheter kan antas att målsäganden har behov av sådant biträde,
3. annat brott på vilket fängelse kan följa, om det med hänsyn till målsägandens personliga förhållanden och övriga omständigheter kan antas att målsäganden har ett särskilt starkt behov av sådant biträde.
I paragrafen görs en redaktionell ändring genom att det nuvarande andra stycket, som gäller förordnande av målsägandebiträde i högre rätt, flyttas till andra stycket i en ny paragraf: 1 a §. Se nedan.
1 a § Målsägandebiträdets förordnande gäller, om inte annat följer av 3 §, fram till att tiden för att överklaga en lägre rätts dom har löpt ut.
Målsägandebiträde får förordnas i högre rätt, om åklagaren eller den tilltalade har överklagat domen i ansvarsdelen. Vid bedömningen ska den högre rätten, förutom vad som anges i 1 §, särskilt beakta om det med hänsyn till att målsäganden ska höras, vad den högre rätten ska pröva i fråga om enskilt anspråk eller något annat särskilt skäl kan antas att målsäganden har behov av målsägandebiträde.
Paragrafen är ny.
Bestämmelsen har behandlats i avsnitt 16.2.4. Av första stycket framgår att ett målsägandebiträdes förordnande upphör när tiden att överklaga en lägre rätts dom har löpt ut. Hänvisningen till 3 § lagen om målsägandebiträde innebär ett undantag om att så inte är fallet om tingsrättens dom endast överklagats i fråga om enskilt anspråk. I sådana fall kvarstår uppdraget enligt den särskilda regleringen om detta.
Av bestämmelsen framgår att det ingår i målsägandebiträdets uppdrag att bistå målsäganden med att skriva ett överklagande om målsäganden vill överklaga den lägre rättens dom. Det gäller även anslutningsöverklaganden.
SOU 2013:17 Författningskommentar
943
I andra stycket regleras frågan om förordnade av målsägandebiträde i högre rätt. Första meningen, som anger att det krävs att tingsrättens dom har överklagats av åklagaren eller den tilltalade i ansvarsfrågan, motsvarar det nuvarande andra stycket i 1 §. Den har dock fått ett vidare tillämpningsområde genom att ett målsägandebiträdes uppdrag, enligt 1 a § första stycket, upphör när tiden för att överklaga den lägre rättens dom har löpt ut. Bestämmelsen är tillämplig oberoende av om det tidigare funnits ett målsägandebiträde vars uppdrag upphört enligt första stycket eller om frågan om målsägandebiträde aktualiseras först i överrätt.
Av andra meningen i andra stycket framgår att den högre rätten förutom den allmänna bestämmelsen i 1 § särskilt ska beakta om det med hänsyn till att målsäganden ska höras, vad den högre rätten ska pröva i fråga om enskilt anspråk eller något annat särskilt skäl kan antas att målsäganden har behov av målsägandebiträde. På det sättet klargörs det att prövningen enligt 1 § ska ske utifrån omständigheterna i det enskilda fallet och utgå från de behov målsäganden kan ha i överrättsprocessen. Av 1 § framgår att det har betydelse vilket brott åtalet gäller. Se vidare avsnitt 16.2.4 om behovsprövningen enligt den föreslagna bestämmelsen.
3 § Målsägandebiträdet ska ta till vara målsägandens intressen i målet samt lämna stöd och hjälp till målsäganden.
Målsägandebiträdet ska bistå målsäganden med att föra talan om enskilt anspråk i anledning av brottet. Målsägandebiträdets uppgift kvarstår även om talan avskilts enligt 22 kap. 5 § rättegångsbalken för att handläggas som särskilt mål enligt reglerna för tvistemål, såvida inte målet handläggs enligt 1 kap. 3 d § rättegångsbalken. Målsägandebiträdets uppgift kvarstår också om tingsrättens dom överklagas endast i fråga om enskilt anspråk.
Ändringen i första stycket är språklig.
Andra stycket är ändrat på så sätt att ledet ”om detta inte görs av
åklagaren” har tagits bort i första meningen. Ändringen har behandlats i avsnitt 14.7.
Genom ändringen klargörs det att ett målsägandebiträde alltid ansvarar för att bistå målsäganden med dennes enskilda anspråk. Biträdet kan omedelbart efter förordnandet påbörja eller överta arbetet med den uppgiften.
I den mån ett målsägandebiträde inte har förordnats kvarstår åklagarens ansvar enligt 22 kap. 2 § RB. Åklagaren ska också förbereda talan till dess att frågan om förordnade av målsägandebiträde
Författningskommentar SOU 2013:17
944
är avgjord. Om målsägandebiträdets uppdrag upphör (jfr 1 a § lagen om målsägandebiträde) ska åklagaren, i enlighet med 22 kap. 2 § RB, bistå målsäganden med det enskilda anspråket.
I övrigt görs endast språkliga ändringar.
SOU 2013:17 Författningskommentar
945
19.12 Förslaget till lag om ändring i lagen ( 1988:688 ) om kontaktförbud
18 § Vid handläggningen ska tingsrätten bestå av en lagfaren domare. Om det finns skäl för det får tingsrätten när den avgör saken bestå av en lagfaren domare och tre nämndemän .
Vid omröstning gäller reglerna i 29 kap. rättegångsbalken i tillämpliga delar.
Paragrafens första stycke är ändrat. Motiven till bestämmelsen har behandlats i avsnitt 13.7.5. Av bestämmelsen framgår att tingsrätten vid handläggningen ska bestå av en lagfaren domare. Bestämmelsen innebär att det obligatoriska kravet på medverkan av nämndemän i rätten vid avgörande av saken tas bort. Andra meningen innebär att rätten vid avgörandet om det finns skäl för det får vara sammansatt av en lagfaren domare och tre nämndemän. En mer kvalificerad sammansättning av rätten ska alltså inte vara ett hinder mot att avgöra saken.
Författningskommentar SOU 2013:17
946
19.13 Förslaget till lag om ändring i lagen ( 1991:1559 ) med föreskrifter på tryckfrihetsförordningens och yttrandefrihetsgrundlagens områden
7 a kap. Om väckande av allmänt åtal
I lagen införs ett nytt kapitel med särskilda bestämmelser om hur allmänt åtal väcks i tryckfrihets- och yttrandefrihetsmål. Bestämmelserna, som behandlas nedan, innebär att allmänt åtal i dessa mål även fortsättningsvis ska väckas genom ansökan om stämning. Det är fråga om mål där det enligt tryckfrihetsförordningen, yttrandefrihetsgrundlagen och denna lag i flera fall gäller speciella särregler för rättegången. Under målets förberedande handläggning ska det bl.a. avgöras om jury ska medverka när målet avgörs. Justitiekanslern är enligt 9 kap. 2 § tryckfrihetsförordningen ensam åklagare. I vart fall inledningsvis bör bestämmelserna om hur åtal väcks motsvara de regler som gäller för tvistemål och enskilda åtal.
När de nya bestämmelserna om den inledande handläggningen av allmänna åtal i ordinära brottmål varit i kraft en tid kan det finnas anledning att införa motsvarande regler även i tryckfrihets- och yttrandefrihetsbrottmål. Det förutsätter i sådana fall att bestämmelserna i 9 kap. 5 § tryckfrihetsförordningen och 7 kap. 2 § yttrandefrihetsgrundlagen, som behandlar situationer då stämning inte kan delges, ändras så att det framgår att de även gäller när allmänt åtal inte kan delges någon som är ansvarig för brottet.
1 § Allmänt åtal väcks genom att åklagaren hos rätten skriftligen ansöker om stämning mot den som ska tilltalas. Åtal ska anses väckt när stämningsansökan kom in till rätten.
Paragrafen är ny.
Paragrafen motsvarar den nuvarande bestämmelsen i 45 kap. 1 § RB. Den är en särreglering som innebär att allmänt åtal i tryckfrihets- och yttrandefrihetsmål väcks genom ansökan om stämning. Bestämmelserna i 45 kap. RB om att talan väcks genom att åtalet ges in till rätten och att åklagaren samtidigt ska förelägga den tilltalade att svara på åtalet till rätten är alltså inte tillämpliga.
SOU 2013:17 Författningskommentar
947
2 § Ansökan om stämning ska innehålla de uppgifter som anges i 45 kap. 4 och 4 a §§rättegångsbalken.
Paragrafen är ny.
Genom paragrafen klargörs det att en ansökan om stämning vid allmänt åtal i tryckfrihets- och yttrandefrihetsmål ska innehålla samma uppgifter som ett allmänt åtal i ordinära brottmål. Det innebär bl.a. att stämningsansökan ska innehålla ett påföljdsyrkande och att det ska lämnas uppgift om de enskilda anspråk som förs i samband med åtalet.
3 § Stämningsansökan ska avvisas, om rätten finner uppenbart, att den som väcker åtalet inte får föra talan om brottet eller att målet på grund av annat rättegångshinder inte kan prövas.
Paragrafen är ny.
Paragrafen motsvarar, med vissa språkliga justeringar, den nuvarande bestämmelsen i 45 kap. 8 § RB. Rätten ska alltså göra en inledande kontroll av om det finns förutsättningar för att utfärda stämning. Det gäller bl.a. om rätten är behörig domstol och om talan väckts av behörig åklagare.
4 § Avvisas inte ansökan, ska rätten utfärda stämning på den tilltalade att svara på åtalet.
Stämningen ska tillsammans med stämningsansökan och därvid fogade handlingar delges den tilltalade. Uppgift om målsägandes eller vittnens ålder, yrke och bostadsadress, som saknar betydelse för åtalet, ska inte framgå av de handlingar som delges.
I samband med stämningen ska rätten förelägga den tilltalade att svara på åtalet och övriga yrkanden som framställs i samband med detta enligt vad som föreskrivs i 45 kap. 10 § rättegångsbalken .
Paragrafen är ny.
Paragrafens första och andra stycke motsvarar den nuvarande bestämmelsen i 45 kap. 9 § RB. Av hänvisningen i tredje stycket framgår att föreläggandet till den tilltalade ska motsvara åklagarens svarsföreläggande i ordinära brottmål.
Författningskommentar SOU 2013:17
948
19.14 Förslaget till lag om ändring i lagen ( 1991:2041 ) om personutredning i brottmål, m.m.
2 § Ett beslut att inhämta yttrande från Kriminalvården meddelas av rätten.
Innan allmänt åtal har väckts, får beslut meddelas av åklagaren. Beslutet
ska meddelas så snart det lämpligen kan ske. Åklagaren ska besluta att inhämta ett yttrande om det behövs för att åklagaren ska kunna ange ett yrkande om påföljd när åtalet väcks.
Om allmänt åtal inte har väckts, får beslut att inhämta yttrande meddelas endast under förutsättning att den misstänkte har erkänt gärningen eller det annars finns sannolika skäl för misstanken att han eller hon har begått brottet
.
Första stycket ändras genom att det införs en bestämmelse om att
åklagaren alltid ska inhämta ett yttrande från Kriminalvården om det behövs för att åklagaren ska kunna ange ett påföljdsyrkande när åtalet väcks. Ändringen har behandlats i avsnitt 8.4. I övrigt görs en språklig ändring.
Enligt bestämmelsens nuvarande lydelse får åklagaren inhämta ett yttrande från Kriminalvården innan allmänt åtal har väckts. Genom ändringen blir åklagaren ansvarig för att inhämta underlag om den tilltalades personliga förhållanden när det behövs för att åklagaren ska kunna ta ställning till påföljdsfrågan i samband med att åtalet väcks. Yttrandet som ska inhämtas från åklagaren är ett grundläggande yttrande som vid behov kan kompletteras efter att åtal har väckts. Förslaget innebär inte att det övergripande ansvaret för att det finns ett tillräckligt underlag för att rätten ska kunna avgöra påföljdsfrågan flyttas från rätten till åklagaren. Ansvaret för att det finns tillräcklig utredning om den tilltalades personliga förhållanden ska fortfarande ytterst åligga rätten. När åtal har väckts är åklagaren inte behörig att inhämta ett yttrande. Däremot kan åklagaren givetvis begära att rätten gör det. Om rätten anser att det finns behov av att komplettera yttrandet som åklagaren inhämtat eller om åklagaren inte inhämtat ett yttrande i en situation där rätten bedömer att det behövs ska rätten, oberoende av åklagarens inställning, besluta om det. Förslaget tar inte heller sikte på de former av personutredningar som är mest ingripande från integritetssynpunkt för den enskilde. Rätten ska även fortsättningsvis ensam ha beslutanderätt när det gäller läkarintyg enligt 7 § lagen om särskild personutredning i brottmål, m.m. och rättspsykiatriska undersökningar.
SOU 2013:17 Författningskommentar
949
För att åklagaren ska kunna besluta att inhämta ett yttrande ska det även fortsättningsvis krävas att den tilltalade erkänt gärningen eller att misstankegraden, enligt åklagarens bedömning, uppgår till sannolika skäl. Det senare är alltså samma misstankegrad som normalt krävs för anhållande och häktning. För att åklagaren ska kunna begära ett yttrande som kan ge ett tillräckligt underlag för påföljdsyrkandet bör det krävas att utredningen har kommit så långt att åklagaren bedömer att åtal kommer att väckas och att denne har en preliminär uppfattning om hur åtalet kommer att utformas samt vilket straffvärde brottsligheten har.
Paragrafen kompletteras av bestämmelser i förordningen (1992:289) om särskild personutredning i brottmål, m.m. (se vidare i kommentarerna till ändringar i dessa bestämmelser)
Författningskommentar SOU 2013:17
950
19.15 Förslaget till lag om ändring i växtförädlarrättslagen (1997:306)
11 kap.
1 § En innehavare av en växtförädlarrätt som inte har hemvist i Sverige ska ha ett ombud som är bosatt här i landet. Ombudet ska ha behörighet att för innehavaren av växtförädlarrätten ta emot delgivning av stämning, kallelser och andra handlingar i mål och ärenden om växtförädlarrätt med undantag av allmänt åtal och stämning i brottmål samt av föreläggande för part att infinna sig personligen inför domstol. Ombudet ska anmälas till växtsortregistret och antecknas där.
Om innehavaren av växtförädlarrätten inte har anmält något ombud enligt första stycket, kan delgivning i stället ske genom att den handling som ska delges sänds till honom eller henne under den i växtsortregistret antecknade adressen. Om någon fullständig adress inte är antecknad i registret, kan delgivning ske genom att handlingen hålls tillgänglig hos Statens jordbruksverk och genom att ett meddelande om detta och om handlingens huvudsakliga innehåll kungörs i en publikation som regeringen bestämmer. Delgivningen anses ha skett när det som nu har sagts har blivit fullgjort.
I paragrafens första stycke görs en ändring av redaktionell karaktär genom att det läggs till att behörigheten inte behöver omfatta delgivning av allmänt åtal. Det är en följdändring av vårt förslag om att stämningsinstitutet avskaffas vid allmänna åtal. I övrigt görs vissa ändringar av språklig karaktär.
SOU 2013:17 Författningskommentar
951
19.16 Förslaget till lag om ändring i lagen ( 2000:1225 ) om straff för smuggling
33 § Om ägaren till en vara, som kan förverkas enligt 16 § första stycket 1, inte kan delges talan på det sätt som är föreskrivet för allmänt åtal i brottmål, får talan om annan egendom än transportmedel föras mot den hos vilken varan påträffades. Med transportmedel förstås motordrivet fordon och tillhörande släpfordon samt fartyg och luftfartyg.
I paragrafen görs två ändringar av redaktionell karaktär till följd av vårt förslag om att stämningsinstitutet avskaffas vid allmänna åtal. Bestämmelser om förfarandet då en talan om förverkande eller annat yrkande om särskild rättsverkan riktas mot den som inte är tilltalad finns i lagen (1986:1009) om förfarandet i vissa fall vid förverkande m.m. (se kommentarerna till ändringarna i denna lag om det inledande förfarandet i sådana mål).
Författningskommentar SOU 2013:17
952
19.17 Förslaget till lag om ändring i lagen ( 2005:321 ) om tillträdesförbud vid idrottsarrangemang
18 § Vid handläggningen ska tingsrätten bestå av en lagfaren domare. Om det finns skäl för det får tingsrätten när den avgör saken bestå av en lagfaren domare och tre nämndemän .
Vid omröstning tillämpas bestämmelserna i 29 kap. rättegångsbalken.
Paragrafens första stycke är ändrat. Motiven till bestämmelsen har behandlats i avsnitt 13.7.5. Av bestämmelsen framgår att tingsrätten vid handläggningen ska bestå av en lagfaren domare. Bestämmelsen innebär att det obligatoriska kravet på medverkan av nämndemän i rätten vid avgörande av fråga om tillträdesförbud tas bort. Andra meningen innebär att rätten vid avgörandet om det finns skäl för det får vara sammansatt av en lagfaren domare och tre nämndemän. En mer kvalificerad sammansättning av rätten ska alltså inte vara ett hinder mot att avgöra saken.
SOU 2013:17 Författningskommentar
953
19.18 Förslaget till lag om ändring i lagen ( 2008:369 ) om förfarandet vid förverkande av utbyte av brottslig verksamhet i vissa fall
Lagen reglerar förfarandet vid prövning av frågan om förverkande enligt 36 kap. 1 b § brottsbalken när talan riktas mot någon som inte är tilltalad. Om annat inte framgår av lagen gäller rättegångsbalkens regler om åtal för brott för vilket är föreskrivet fängelse ett år eller mer. Målet ska alltid avgöras vid huvudförhandling.
I lagen görs ändringar i anledning av vårt förslag att stämningsinstitutet tas bort i mål som rör allmänt åtal. Ändringarna innebär att en talan som förs av åklagaren inte ska väckas genom en ansökan om stämning utan genom att talan ges in till rätten. Däremot föreslår vi att åklagaren, till skillnad mot när det är fråga om en talan som riktas mot den tilltalade, inte ska förelägga motparten att svara till rätten. Svarsföreläggandet ska alltid utfärdas av rätten. Motsvarande reglering införs när talan riktas mot annan än den tilltalade enligt lagen (1974:1065) om visst stöldgods m.m. och lagen (1986:1009) om förfarandet i vissa fall vid förverkande m.m. (se författningskommentarerna till ändringarna i de lagarna.). Även när det gäller förfarandet enligt denna lag bör rätten, i vart fall tills vidare, har ansvaret för att utfärda svarsföreläggandet. Som angetts i inledningen till författningskommentarerna i de nyss nämna lagarna kan det finnas anledning att överväga att ändra den ordningen när de nya bestämmelserna som gäller vid allmänna åtal varit i kraft en tid.
I lagen görs även en ändring till följd av vårt förslag om ändrade bestämmelser om utevarohandläggning i tingsrätten.
3 a § Åklagaren väcker talan enligt denna lag genom att ge in den till rätten.
Talan anses väckt när den kommit in till rätten.
Rätten ska förelägga den mot vilken talan riktas att yttra sig skriftligen inom viss tid eller senast vid huvudförhandlingen.
Paragrafen är ny.
Av första stycket framgår att en talan om förverkande enligt lagen ska väckas genom att talan ges in till rätten. Åklagaren ska alltså inte väcka talan genom att ansöka om stämning. Att så är fallet framgår visserligen redan av den nya bestämmelsen i 45 kap. 1 § RB. Vi har dock bedömt att det är lämpligt att uttryckligen reglera detta, efter-
Författningskommentar SOU 2013:17
954
som det i paragrafens andra stycke införs en särskild reglering beträffande svarsföreläggandet.
Av andra stycket framgår att rätten ska förelägga motparten att yttra sig över åklagarens talan. Bestämmelsen är en särreglering i förhållande till den nya bestämmelsen i 45 kap. 9 § RB som anger att åklagaren ska förelägga den tilltalade att svara på åtalet i samband med att åtalet ges in till rätten. Rätten kan välja att förelägga åklagarens motpart att yttra sig skriftligen inom viss tid eller senast vid huvudförhandlingen.
4 § Den mot vilken talan riktas ska kallas till huvudförhandling och erinras om att målet kan komma att avgöras trots att han eller hon uteblir eller inställer sig genom ombud då han eller hon har förelagts att infinna sig personligen.
Om det inte finns särskilda skäl mot det, får målet avgöras trots att den
mot vilken talan riktas har inställt sig endast genom ombud eller har uteblivit.
Paragrafen är ändrad. I första stycket görs en ändring av redaktionell karaktär till följd av vårt förslag att avskaffa stämningsinstitutet vid allmänna åtal.
Ändringen i andra stycket är en konsekvens av vårt förslag att ändra det grundläggande rekvisitet för bedömningen av om ett mål kan avgöras i den tilltalades utevaro i tingsrätten (se författningskommentaren till 46 kap. 15 a § RB).
SOU 2013:17 Författningskommentar
955
19.19 Förslaget till lag om ändring i offentlighets- och sekretesslagen (2009:400)
10 kap.
3 a § En målsägande som inte är part har enligt rättegångsbalken viss rätt till insyn i handläggningen av ett ärende eller mål som berör målsäganden. Målsägandens rätt till insyn i ett sådant fall får endast begränsas med hänsyn till sekretess om det står klart att det intresse som sekretessen ska skydda har företräde framför målsägandens intresse av att ta del av uppgiften.
Paragrafen är ny.
Den har behandlats i avsnitt 6.4. I 10 kap. 3 § offentlighets- och sekretesslagen (OSL) finns en s.k. kollisionsbestämmelse som reglerar konflikten mellan OSL:s bestämmelser om sekretess och den rätt till insyn i mål och ärende som en part kan ha enligt andra bestämmelser om förfarande vid domstolar eller myndigheter, t.ex. enligt RB.
I 5 kap. 3 § andra stycket RB (närvaro vid huvudförhandling som hålls inom stängda dörrar) och 23 kap. 18 a § RB (uppgifter i förundersökningen som har betydelse för talan om enskilt anspråk) har vi fört in bestämmelser som ger en målsägande som inte är part en rätt till insyn som sträcker sig längre än vad som gäller för allmänheten. I första meningen i denna paragraf finns en erinran om dessa bestämmelser. Om målsäganden anlitat ett ombud eller när ett målsägandebiträde förordnats har ombudet eller biträdet samma rätt till insyn som målsäganden.
Av paragrafens andra mening framgår att målsägandens rätt till insyn enligt de nämnda bestämmelserna i RB kan begränsas på grund av sekretess om det står klart att det intresse som sekretessen ska skydda har företräde framför målsägandens intresse av att ta del av uppgiften. Det får alltså ske en avvägning där målsägandens intresse vägs mot vikten av att sekretess gäller mot honom eller henne. Av betydelse är i vilken mån uppgifterna har samband med det åtal som rör målsäganden. Målsägandens intresse av insyn kan också bero på vilket brott åtalet avser. Målsägandens intresse av att ta del av uppgifterna är i regel störst när de är fråga om åtal för gärningar som starkt berör målsäganden personligen eller när de behövs för målsägandens kommande talan om enskilt anspråk.
Av 10 kap. 4 § OSL framgår att förbehåll kan göras som inskränker målsäganden eller biträdets rätt att lämna uppgifterna vidare.
Författningskommentar SOU 2013:17
956
4 § När en myndighet enligt 3 § eller 3 a § lämnar en sekretessbelagd uppgift till en enskild part, en målsägande, en ställföreträdare, ett ombud eller ett biträde får myndigheten göra ett förbehåll som inskränker mottagarens rätt att lämna uppgiften vidare eller utnyttja uppgiften. Förbehållet får inte innebära förbud mot att utnyttja uppgiften i målet eller ärendet eller mot att lämna muntlig upplysning till part, ställföreträdare, ombud eller biträde.
Att den tystnadsplikt som uppkommer genom ett sådant förbehåll som anges i första stycket inskränker den rätt att meddela och offentliggöra uppgifter som följer av 1 kap. 1 § tryckfrihetsförordningen och 1 kap.1 och 2 §§yttrandefrihetsgrundlagen följer av 13 kap. 5 § andra stycket.
I paragrafen görs tillägg som innebär att bestämmelserna som gör det möjlighet att göra förbehåll som inskränker rätten att utnyttja eller lämna sekretessbelagda uppgifter vidare kan göras även när en målsägande eller ett målsägandebiträde får del av uppgifter enligt den nya bestämmelsen i 10 kap. 3 a § OSL.
SOU 2013:17 Författningskommentar
957
19.20 Förslaget till lag om ändring i varumärkeslagen (2010:1877)
4 kap.
4 § En innehavare av en varumärkesregistrering, som varken har hemvist i
Sverige eller bedriver näringsverksamhet som har etablerats här, ska ha ett ombud som har hemvist här i landet. Ombudet ska ha behörighet att för innehavaren ta emot delgivning av stämning, kallelser och andra handlingar i mål och ärenden om varumärket med undantag av allmänt åtal och stämning i brottmål samt av föreläggande för part att infinna sig personligen inför domstol. Ombudet ska anmälas till Patent- och registreringsverket och antecknas i varumärkesregistret.
Om innehavaren inte har anmält något ombud, får delgivning i stället ske genom att den handling som ska delges sänds till innehavaren under den i varumärkesregistret antecknade adressen. Om någon fullständig adress inte är antecknad i registret, får delgivning ske genom att handlingen hålls tillgänglig hos Patent- och registreringsverket och ett meddelande om detta och om handlingens huvudsakliga innehåll kungörs. Delgivning ska anses ha skett när detta har gjorts.
I paragrafens första stycke görs en ändring av redaktionell karaktär genom att det läggs till att behörigheten inte behöver omfatta delgivning av allmänt åtal. Det är en följdändring av vårt förslag om att stämningsinstitutet avskaffas vid allmänna åtal. I övrigt görs vissa ändringar av språklig karaktär.
Författningskommentar SOU 2013:17
958
19.21 Förslaget till förordning om ändring i förundersökningskungörelsen ( 1947:948 )
12 § I samband med att den som skäligen misstänks för brott underrättas om misstanken ska han eller hon underrättas om att den som misstänks för brott har rätt att redan under förundersökningen anlita biträde av försvarare samt att under vissa förutsättningar offentlig försvarare kan förordnas. Information ska dessutom lämnas om rätten i vissa fall till kostnadsfri rådgivning av advokat om åtal väcks.
I paragrafen införs en ny andra mening. Motiven har behandlats i avsnitt 3.4.3. Bestämmelsen innebär att den som skäligen misstänks för brott i samband med underrättelse om misstanken även ska få information om rätten till kostnadsfri rådgivning i vissa fall av advokat om åtal väcks. Ändringarna i bestämmelsen i övrigt är språkliga.
13 b §
Målsäganden ska tillfrågas om han eller hon vill bli underrättad om
– beslut om att förundersökning inte ska inledas eller att en inledd för-
undersökning ska läggas ned,
– beslut om att åtal inte ska väckas, – att sådan underrättelse till den misstänkte och dennes försvarare som anges i 23 kap. 18 a § rättegångsbalken har ägt rum, och
– tidpunkt för huvudförhandling i målet samt dom i målet.
Paragrafen är ändrad redaktionellt genom att den delats in i strecksatser som anger vad målsäganden ska tillfrågas om. Den tredje streck-
satsen är ett tillägg till den nuvarande bestämmelsen som innebär att
en målsägande även ska tillfrågas om han eller hon vill bli underrättad om att s.k. slutdelgivning ägt rum. Tillägget förs in i anledning av den nya bestämmelsen i 23 kap. 18 a § RB (se författningskommentaren till den bestämmelsen). Att det är slutdelgivningen av förundersökningen som avses framgår av den nya bestämmelsen i 23 kap. 18 a § RB. Se vidare den nya bestämmelsen i 13 d § förundersökningskungörelsen (FUK).
13 d § När sådan underrättelse till den misstänkte och dennes försvarare som anges i 23 kap. 18 a § rättegångsbalken ägt rum ska målsäganden underrättas om det om han eller hon begärt det. Om målsägandebiträde har förordnats får underrättelsen i stället lämnas eller sändas till biträdet.
Så snart åtal har beslutats ska målsäganden underrättas om beslutet.
SOU 2013:17 Författningskommentar
959
Första stycket i paragrafen är nytt. Det har förts in i anledning av
den nya bestämmelsen i 23 kap. 18 a § RB. Av den bestämmelsen framgår att målsäganden eller ett målsägandebiträde har rätt att efter begäran ta del av uppgifter ur förundersökningen som har betydelse för talan om enskilt anspråk efter att slutdelgivning ägt rum med den misstänkte och dennes försvarare (se vidare författningskommentaren till den bestämmelsen).
Av första stycket framgår att en målsägande ska underrättas om att s.k. slutdelgivning har ägt rum om denne har uppgett att han eller hon vill ha sådan information (jfr 13 b § FUK). En sådan underrättelse ska alltså bara lämnas om målsäganden har begärt det. Av andra meningen i första stycket framgår att ett målsägandebiträde kan underrättas i stället. Att det är en underrättelse om att utredningen kommit så långt att slutdelgivning skett framgår av 23 kap. 18 a § RB.
Den nuvarande bestämmelsen i paragrafen har med en språklig ändring förts in i andra stycket.
13 e § Om åklagaren, trots att målsäganden begärt det, inte åtar sig att föra målsägandens talan om enskilt anspråk i samband med att åtalet väcks ska åklagaren underrätta målsäganden om detta och skälen för det. Det gäller inte om ett målsägandebiträde förordnats för målsäganden enligt lagen ( 1988:609 ) om målsägandebiträde eller om det är förenat med betydande svårigheter att underrätta målsäganden.
Om målsäganden, under förundersökningen eller annars, uppgett att han eller hon vill framställa talan om enskilt anspråk i samband med åtalet och åklagaren inte för den talan ska åklagaren förelägga målsäganden att anmäla sitt anspråk till åklagaren i sådan tid att det kan delges motparten i samband med att åtalet väcks. Åklagaren ska samtidigt upplysa målsäganden om att rätten annars kan komma att besluta att anspråket inte tas upp till prövning i samband med åtalet. En åtgärd enligt detta stycke behöver inte vidtas om nödvändiga uppgifter om anspråket anmälts tidigare eller om det är förenat med betydande svårigheter att vidta åtgärden.
Första och andra stycket ska tillämpas också när anspråket övertagits av annan.
Paragrafen är ny.
I första stycket har det införts en uttrycklig bestämmelse om att en åklagare som beslutar att inte föra en målsägandens talan om enskilt anspråk ska underrätta målsäganden om detta genom ett motiverat beslut. Bestämmelsen innebär ingen förändring mot vad redan
Författningskommentar SOU 2013:17
960
som får anses följa gällande rätt. Som vi utvecklat i avsnitt 14.6.2 bedömer vi dock att det bör införas en uttrycklig bestämmelse som reglerar detta. Av andra meningen i första stycket framgår att åklagaren inte behöver underrätta målsäganden om ett målsägandebiträde har förordnats. Av ändringar i 3 § lagen om målsägandebiträde framgår att målsägandebiträdet i sådana fall ansvarar för att bistå målsäganden med det enskilda anspråket.
Det finns inget krav på att underrättelsen ska ske på visst sätt. Om anledningen till att åklagaren inte kan åta sig att föra talan är att det saknas nödvändiga uppgifter om anspråket kan åklagaren samtidigt förelägga målsäganden att anmäla sådana enligt bestämmelsen i andra stycket.
Enligt andra stycket ska åklagaren under vissa förutsättningar förelägga en målsägande att anmäla sitt enskilda anspråk i sådan tid att det kan delges den som anspråket riktar sig mot i samband med att åtalet väcks. Åklagaren ska samtidigt upplysa målsäganden om att rätten annars kan komma att besluta att anspråket inte tas upp till prövning i samband med åtalet (jfr 22 kap. 5 § andra stycket RB). Bestämmelsen har behandlats i avsnitt 14.9.3 och vissa handläggningsfrågor i anledning av denna har tagits upp i avsnitt 14.10.2. Regleringen kompletterar den allmänna bestämmelsen om att enskilda anspråk som målsäganden vill föra i samband med åtalet ska anmälas innan åtalet väcks (se 22 kap. 2 a § RB).
För att bestämmelsen i andra stycket ska vara tillämplig krävs att åklagaren inte beslutat att föra målsägandens talan, och att målsäganden uppgett att han eller hon vill föra talan om enskilt anspråk (om så är fallet ska det dokumenteras i förundersökningen).
Om nödvändiga uppgifter om anspråket redan har anmälts behöver någon åtgärd inte vidtas. Detsamma gäller i sådana undantagssituationer då det skulle vara förenat med betydande svårigheter att underrätta målsäganden.
Om åklagaren beslutat att föra målsägandens talan ansvarar åklagaren för att de uppgifter som åklagaren bedömer är nödvändiga anges när talan väcks. Bestämmelsen i andra stycket innebär att en åklagare som inte för målsägandens talan ska kontrollera att åtalet inte väcks utan att målsäganden fått tillfälle att lämna de uppgifter som krävs för att talan ska kunna väckas samtidigt med åtalet. Ett grundläggande krav för att det ska vara möjligt är att det finns ett preciserat yrkande.
I stället för att förelägga målsäganden att anmäla anspråket kan åklagaren besluta att komplettera förundersökningen om åklagaren
SOU 2013:17 Författningskommentar
961
bedömer att det finns skäl för det (se vidare avsnitt 14.10.2). Det finns inget krav att åklagaren måste skicka ett skriftligt föreläggande till målsäganden. Kontakten kan tas på det sätt som åklagaren bedömer är lämpligt. Om det sker på telefon eller motsvarande är det dock viktigt att kontakten dokumenteras.
Om ett målsägandebiträde har förordnats ansvarar biträdet enligt 3 § lagen om målsägandebiträde för att föra målsägandens talan. Om biträdet inte anmält ett preciserat anspråk är det naturligt att det i första hand är biträdet som föreläggs att göra det.
Tiden för när målsäganden ska anmäla sitt anspråk ska bestämmas så att anspråket kan väckas samtidigt med åtalet. I regel bör det kunna samordnas med tidpunkten för när ett yttrande från Kriminalvården ska komma in.
Undantagsvis kan åklagaren, som redan angetts, avstå från att förelägga målsäganden att anmäla ett enskilt anspråk med hänsyn till att det skulle vara förenat med betydande svårigheter. Detta är bara aktuellt i speciella fall. Det kan t.ex. röra sig om situationer då det med hänsyn till särskilda tidsfrister är nödvändigt att väcka åtalet omedelbart. I sådana fall är det viktigt att detta dokumenteras. Det kan utgöra ett sådant särskilt skäl som talar för att en talan som målsäganden väcker efter åtalet bör handläggas gemensamt med detta även om det medför olägenheter (se 22 kap. 5 § andra stycket RB).
20 § Av förundersökningsprotokollet ska det framgå vem som är undersökningsledare, vem som har varit förhörsledare och vem som har sammanställt protokollet. Den som sammanställer protokollet ska i det ange när detta sker.
I protokollet ska antecknas: – angivelsen eller vad som annars har föranlett förundersökningen, – tid och plats för åtgärder under förundersökningen, – iakttagelser vid brottsplatsundersökning, – berättelser av hörda personer samt nödvändiga upplysningar om dem, – uppgift om att anhörig eller annan närstående har underrättats om ett frihetsberövande eller att sådan underrättelse inte har skett,
– uppgift om den misstänkte var påverkad av alkohol eller annat berusningsmedel vid brottet och om brottet kan antas stå i samband med missbruk av alkohol eller annat berusningsmedel av denne,
– namn på förhörsvittne och övriga närvarande vid förhör, – beslut om att annan än förhörsvittne har tillåtits att närvara vid förhör samt att det som har framkommit vid förhör inte får uppenbaras,
Författningskommentar SOU 2013:17
962
– framställningar till rätten om vittnesförhör eller annan utredning under förundersökningen, om upptagande av bevisning enligt 23 kap. 15 § rättegångsbalken och om föreläggande att visa upp skriftligt bevis eller tillhandahålla föremål för besiktning samt beslut om detta,
– sakkunnigyttranden, – beslut om uppgifter som rör användning av tvångsmedel, – underrättelse till misstänkt enligt 23 kap. 18 § första stycket första meningen rättegångsbalken samt till misstänkt och hans eller hennes försvarare enligt samma stycke fjärde meningen med uppgift om de krävt ytterligare utredning eller i övrigt velat anföra något,
– uppmaning enligt 2 § strafföreläggandekungörelsen (1970:60), – uppgift om målsägande eller den som övertagit målsägandens anspråk avser att föra ersättningstalan i anledning av brottet,
– nödvändiga uppgifter om enskilt anspråk som målsäganden eller den som
övertagit dennes anspråk vill föra i samband åtalet enligt de närmare föreskrifter om dokumentation av sådana uppgifter som Rikspolisstyrelsen meddelar och, om
det är möjligt, den misstänktes eller annan motparts yttrande över sådant anspråk,
– uppgift om uppmaning enligt 5 a §, och – det som i övrigt är av betydelse att anteckna i protokollet. Protokoll ska innehålla nödvändiga diarieuppgifter, såsom nummer på inkommen angivelse och aktnummer (dossiernummer), och en kort beteckning av saken.
Den strecksats i paragrafens andra stycke som behandlar nödvändiga uppgifter om enskilda anspråk är ändrad. Ändringen innebär dels att nödvändiga uppgifter om enskilda anspråk ska dokumenteras i förundersökningen även om åklagaren inte beslutat att förbereda målsägandens talan, dels att dokumentationen ska ske i enlighet med de föreskrifter som Rikspolisstyrelsen meddelar. Rikspolisstyrelsen få alltså på detta sätt ett bemyndigande att meddela föreskrifter för att säkerställa att uppgifter om enskilda anspråk dokumenteras på ett enhetligt sätt. Ändringarna, som har samband med våra förslag som syftar till att förbättra polisens förberedande arbete med enskilda anspråk under förundersökningen, har behandlats i avsnitt 14.5 (se även författningskommentaren till 22 kap. 2 a § RB).
I samma strecksats har vidare gjorts en ändring som innebär att även annan som anspråket riktar sig mot än den misstänkte, om det är möjligt, ska få yttra sig över målsägandens anspråk och att dennes yttrande i sådana fall ska dokumenterats. Tillägget har gjorts för att klargöra att huvudregeln är att en underårig tilltalades vårdnads-
SOU 2013:17 Författningskommentar
963
havare ska informeras och få yttra sig över ett enskilt anspråk som målsäganden vill framställa mot denne enligt bestämmelsen i 3 kap. 5 § skadeståndslagen.
Författningskommentar SOU 2013:17
964
19.22 Förslaget till förordning om ändring i förordningen ( 1964:740 ) med föreskrifter för åklagare i vissa brottmål
3 §
Möjligheten för åklagare att utfärda strafföreläggande med villkorlig dom tas bort (se 48 kap. 2 § RB och avsnitt 9.7). Paragrafen, som ger anvisningar för underrättelser om sådana strafförelägganden, upphävs därför.
SOU 2013:17 Författningskommentar
965
19.23
Förslaget till förordning om ändring i strafföreläggandekungörelsen (
1970:60)
1 §
Strafföreläggande ska utfärdas om det finns förutsättningar för allmänt åtal och inte särskilda skäl mot det (se 48 kap. 1 § RB och avsnitt 10.3.1). Paragrafen, som anger att åklagaren bör utfärda strafföreläggande för den misstänkte i stället för att väcka åtal, utgår därför.
8 § Om det inte kommer något godkännande eller annat besked från den misstänkte, får en påminnelse om föreläggandet sändas till honom eller henne.
Har det inte kommit något godkännande eller annat besked från den misstänkte bör, om det är lämpligt, underrättelse om föreläggandet delges honom eller henne på det sätt som föreskrivs om allmänt åtal i brottmål.
Paragrafen ändras redaktionellt till följd av att stämningsbegreppet utmönstras. Ändringarna, som innebär att stämningsinstitutet avskaffas i mål som rör allmänna åtal, har behandlats i avsnitt 8.1. Övriga ändringar i paragrafen är språkliga.
Författningskommentar SOU 2013:17
966
19.24 Förslaget till förordning om ändring i förordningen ( 1982:805 ) om ersättning av allmänna medel till vittnen, m.m.
8 §
Om den som har kallats i sådana fall som avses i 6 eller 7 § behöver anlita vårdare eller annan för att kunna inställa sig, bestäms ersättning för dennes inställelse enligt samma grunder som gäller för den som har kallats. Det-
samma gäller om det finns särskilda skäl att ersätta en stödperson enligt 20 kap. 15 rättegångsbalken för kostnader som uppkommit i anledning av hans eller hennes närvaro.
Paragrafen är ändrad genom det lagts till att ersättning enligt förordningen under vissa förutsättningen även kan utgå till en stödperson enligt 20 kap. 15 § RB. Ändringen har behandlats i avsnitt 15.3.3.
Den nya ersättningsmöjligheten förutsätter att den som följt med målsäganden anses som en stödperson enligt 20 kap. 15 RB. Det innebär att rätten ska bedöma att personen är lämplig som stödperson. Av hänvisningen till 20 kap. 15 § RB framgår också att bestämmelsen inte tillämplig när en stödperson närvarar vid ett målsägandeförhör hos polisen enligt 23 kap. 10 § femte stycket RB.
För att ersättning ska utgå krävs att det finns särskilda skäl för det. Det bör röra sig om situationer då målsäganden har ett behov av stöd vid rättegången och stödpersonen inte kompenseras för kostnader på annat sätt. Framförallt bör så vara fallet vid sådana brott där ett målsägandebiträde kan komma i fråga, men det ändå inte ansetts finnas tillräckliga skäl att förordna ett målsägandebiträde.
SOU 2013:17 Författningskommentar
967
19.25 Förslaget till förordning om ändring i förordningen ( 1992:289 ) om särskild personutredning i brottmål, m.m.
1 § Yttrande enligt 1 § lagen (1991:2041) om särskild personutredning i brottmål, m.m. ska inhämtas från Kriminalvården genom det frivårdskontor inom vars verksamhetsområde den misstänkte är bosatt eller annars uppehåller sig.
I beslutet om att inhämta yttrande ska ändamålet med yttrandet anges, om inte detta framgår på annat sätt. I beslutet ska det anges inom vilken tid yttrandet ska lämnas. Om yttrandet ska lämnas inom kortare tid än fjorton
dagar ska samråd ske med Kriminalvården.
Den misstänkte ska underrättas om beslutet. Har beslutet fattats av rätten ska även åklagaren underrättas.
Andra stycket i paragrafen är ändrad på så sätt att tiden för när ett
yttrande normalt ska lämnas ändras från en månad till fjorton dagar. Ändringen har behandlats i avsnitt 8.4.2. Övriga ändringar i paragrafen är av språklig karaktär.
Ändringen i andra stycket innebär tillsammans med övriga ändringar i förordningen att personutredningar ska differentieras i högre grad än vad som är fallet i dag. Ett grundläggande yttrande ska normalt lämnas inom fjorton dagar. I de fall det finns behov av ytterligare utredning ska det anges i yttrandet (se 1 a §). På samma sätt som i dag ska ändamålet med yttrandet anges i beslutet att inhämta yttrande. När åklagaren inhämtar ett yttrande bör det i regel vara lämpligt att åklagaren anger en preliminär bedömning om vad åtalet kommer att gälla och vilket straffvärde brottsligheten bedöms ha.
Enligt tredje stycket ska den misstänkte underrättas om ett beslut om att inhämta ett yttrande. Den misstänkte kan då också underrättas om att åklagaren kan vara förhindrad att yrka en frivårdande påföljd om den misstänkte inte medverkar i personutredningen.
1 a § Kriminalvården ska lämna ett yttrande inom den tid som angetts i rättens eller åklagarens beslut.
Om Kriminalvården bedömer att det behövs ytterligare utredning ska Kriminalvården ange skälen för detta och hur lång tid utredningen förväntas ta.
Författningskommentar SOU 2013:17
968
Paragrafen är ny.
Den innebär att Kriminalvården i varje fall ska lämna ett grundläggande yttrande inom den tid som angetts i beslutet om yttrande. Genom ett sådant yttrande bör Kriminalvården t.ex. kunna ange om den misstänkte är lämplig för samhällstjänst eller om det finns indikationer på missbruk eller annan problematik som gör att det kan finnas behov av vård eller behandling. Det senare kan vara en orsak som gör att det krävs ytterligare utredning. Om den misstänkte inte medverkat i utredningen bör det anges i yttrandet tillsammans med de eventuella registeruppgifter eller tidigare uppgifter om den misstänkte som kan vara relevanta.
Om Kriminalvården bedömer att det behövs ytterligare utredning ska det enligt andra stycket anges tillsammans med en uppgift om hur lång utredningstid som Kriminalvården bedömer att det krävs.
1 b § Om Kriminalvården i ett yttrande har angett att det behövs ytterligare utredning ska rätten eller åklagaren besluta inom vilken tid det kompletterande yttrandet ska lämnas. Om rätten gör det anses rätten ha begärt yttrandet även om det ursprungliga yttrandet begärts av åklagaren.
Paragrafen är ny.
Bestämmelsen har behandlats i avsnitt 8.4.2. Den innebär att det alltid ska fattas ett nytt beslut om tid för ett kompletterande yttrande i de fall Kriminalvården i det inledande yttrandet har angett att det behövs ytterligare utredning. Ett sådant beslut kan fattas antingen av åklagaren eller av rätten. I regel bör det dock i dessa situationer vara mest ändamålsenligt att åklagaren väcker åtalet och anger ett preliminärt påföljdsyrkande grundat på de uppgifter som finns tillgängliga. Åklagaren kan då reservera sig för att det behövs ytterligare utredning om den tilltalades personliga förhållanden. Rätten kan besluta om tid för det kompletterande yttrandet efter att åtalet väckts. I dessa situationer kan målet i regel inte avgöras utan huvudförhandling. Rätten kan anpassa tiden för när det kompletterande yttrandet ska lämnas utifrån när huvudförhandling ska hållas.
För att undvika att utredningen stannar av i avvaktan på att rätten har fattat beslut om när ett kompletterande yttrandet ska lämnas bör utredningen vid Kriminalvården inte avslutas i de fall Kriminalvården bedömer att det finns ytterligare utredningsbehov. Skulle åklagaren eller rätten inte dela Kriminalvårdens bedömning att det krävs ytterligare utredning innebär bestämmelsen att det ska fattas
SOU 2013:17 Författningskommentar
969
ett beslut om det. Det bör vara sällsynt att denna situation uppstår. I regel bör det inte vara lämpligt att åklagaren fattar ett sådant beslut.
2 § Kriminalvårdens yttrande och den utredning som behövs för yttrandet ska anpassas efter rättens behov av beslutsunderlag i varje enskilt fall. Om
Kriminalvården bedömer att det är tillräckligt ska Kriminalvården avsluta personutredningen genom att lämna ett yttrande enligt 1 a §. Om det behövs får rätten eller åklagaren besluta att utredningen ska kompletteras med ett nytt yttrande.
Finns det någon annan personutredning om den misstänkte ska Kriminalvården underrätta rätten om detta, om myndigheten bedömer den utredningen som tillräcklig. I sådana fall beslutar rätten om utredningen
ska fullföljas eller begränsas. Det som nu sagts gäller i stället åklagaren om
yttrandet har begärts av åklagaren
.
Första stycket i paragrafen är ändrat. Ändringen har behandlats i
avsnitt 8.4.2. och 8.4.4 och har ett nära samband med den nya bestämmelsen i 1 b §. Genom ändringen klargörs det att Kriminalvården ska avsluta personutredningen i de fall Kriminalvården anser att den utredning som redovisats i ett yttrande är tillräcklig och att åklagaren eller rätten i ett sådant fall kan besluta att inhämta ett nytt yttrande om det behövs.
Ändringen i andra stycket är endast språklig.
Författningskommentar SOU 2013:17
970
19.26 Förslaget till förordning om ändring i förordningen ( 1994:1763 ) med särskilda bestämmelser om unga lagöverträdare
1 § Har åklagaren med stöd av 15 § lagen (1964:167) med särskilda bestämmelser om unga lagöverträdare utfärdat strafföreläggande, ska den unge underrättas om beslutet vid ett personligt sammanträffande och, om det är möjligt, i vårdnadshavares närvaro. Om ett personligt sammanträffande inte är möjligt eller brottet är ringa, får underrättelsen vara skriftlig.
Om det är lämpligare, får en underrättelse enligt första stycket lämnas av en annan åklagare än den som meddelat beslutet.
Ändringen i första stycket är språklig.
Det tidigare andra stycket i paragrafen, som innebar att åklagare skulle underrätta den misstänkte vid ett personligt sammanträffande om ett beslut att utfärda strafföreläggande med villkorlig dom, tas bort. Det är en följd av att strafföreläggande inte längre kan avse villkorlig dom.
En följdändring av att det tidigare andra stycket tagits bort är att en hänvisning dit som fanns i nuvarande andra stycket har strukits.
SOU 2013:17 Författningskommentar
971
19.27 Förslaget till förordning om ändring i förordningen ( 1996:381 ) om tingsrättsinstruktion
18 § Utöver vad som gäller enligt 17 § får lagmannen förordna en tingsnotarie eller en notariemeriterad beredningsjurist som har tillräcklig kunskap och erfarenhet att på eget ansvar
1. handlägga mål om brott för vilket inte är föreskrivet svårare straff än böter eller fängelse i högst sex månader, om det inte finns anledning att döma till annan påföljd än böter och det i målet inte är fråga om företagsbot,
2. besluta om avskrivning av brottmål när åtalet har lagts ned,
3. meddela frikännande dom enligt 20 kap. 9 § andra stycket rättegångsbalken,
4. handlägga sådana mål om äktenskapsskillnad och därmed sammanhängande frågor samt sådana mål rörande vårdnad om barn, barns boende och umgänge med barn som har inletts genom gemensam ansökan, dock inte sådana mål som har blivit tvistiga sedan ansökan gavs in,
5. handlägga konkursärenden enligt konkurslagen (1987:672),
6. handlägga ärenden enligt lagen (1976:206) om felparkeringsavgift,
7. handlägga andra ärenden än sådana som avses i 6 enligt lagen (1996:242) om domstolsärenden om ärendena kan avgöras av en lagfaren domare och inte är tvistiga,
8. handlägga mål enligt 1 kap. 3 d § första stycket rättegångsbalken
a) om målet avser kontrollavgift enligt lagen (1984:318) om kontrollavgift vid olovlig parkering, trafikförsäkringsavgift enligt trafikskadelagen (1975:1410) eller överlåtet krav avseende trafikförsäkringspremie och självrisk, eller
b) om värdet av vad som yrkas uppenbart inte överstiger en tiondel av prisbasbeloppet enligt 2 kap.6 och 7 §§socialförsäkringsbalken,
9. handlägga mål där förlikning om saken är tillåten vid förberedelse och vid huvudförhandling enligt 42 kap. 20 § andra stycket rättegångsbalken,
10. handlägga ärenden om bevisupptagning enligt 41 kap. rättegångsbalken,
11. handlägga mål enligt 14 kap. 12 § äktenskapsbalken första meningen, och
12. avgöra mål enligt 42 kap. 18 § rättegångsbalken första stycket 1 avseende avskrivning av mål samt 2–4.
Förordnanden enligt första stycket 5 får inte avse konkurser där beslut om bevakning har meddelats. Ett sådant förordnande får inte heller avse frågor om häktning, utdelning eller, om konkursen avslutats med utdelning, förvaltares arvodesanspråk.
Författningskommentar SOU 2013:17
972
Förordnanden enligt första stycket medför inte behörighet att ompröva beslut enligt 34 § lagen om domstolsärenden. Förordnanden får inte avse mål eller ärenden som är omfattande eller svåra eller som av någon annan orsak kräver särskild erfarenhet.
Paragrafen är ändrad genom att det tidigare fjärde stycket är borttaget. Motiven har behandlats i avsnitt 13.7.4. Genom ändringen uppställs inte längre ett krav på att nämndemän alltid ska delta i avgörandet när en tingsnotarie eller notariemeriterad beredningsjurist handlägger brottmål vid huvudförhandling.
SOU 2013:17 Författningskommentar
973
19.28 Förslaget till förordning om ändring i förordningen ( 1997:406 ) om offentlig försvarare m.m.
1 § Denna förordning innehåller bestämmelser om ersättning till offentlig försvarare och till advokat som lämnat rådgivning enligt rättegångsbalken samt om den tilltalades ersättningsskyldighet enligt 31 kap. 1 § rättegångsbalken.
Paragrafen, som anger förordningens tillämpningsområde, är ändrad så att den även innefattar bestämmelser om ersättning till advokat som har lämnat rådgivning enligt rättegångsbalken. Motiven till ändringen har redovisats i avsnitt 3.4.7.
8 § En framställning från advokat som lämnat rådgivning om ersättning av allmänna medel för arbete, eller för kostnader för tolk och översättning ska göras hos den domstol som ska besluta om ersättningen.
I framställningen ska anges den tilltalades namn, målnummer och antalet rådgivningstimmar, samt om ersättning begärs för mer än en timmas rådgivning, anledningen till det.
Paragrafen är ny.
Av första stycket framgår att begäran om ersättning för rådgivning enligt rättegångsbalken i brottmål ska göras hos domstolen. Beslut om ersättning fattas enligt regeln i 21 kap. 10 a § RB, som är ny.
Bestämmelsens andra stycke reglerar vilka uppgifter en begäran om ersättning ska innehålla.
Bestämmelsen har behandlats i avsnitt 3.4.7.
Bilaga 1
975
Kommittédirektiv 2010:78
En översyn av brottmålsprocessen
Beslut vid regeringssammanträde den 15 juli 2010
Sammanfattning av uppdraget
En särskild utredare ska göra en översyn av brottmålsprocessen i syfte att överväga åtgärder för att skapa ett mer ändamålsenligt brottmålsförfarande. I uppdraget ingår att överväga följande.
• Om ansvarsfördelningen mellan åklagare och domstol samt deras roller och funktioner kan tydliggöras och utvecklas.
• Om parternas inflytande över brottmålsprocessen och deras ansvar för att mål förs framåt mot ett avgörande kan öka.
• Hur förberedelsen i brottmål kan förbättras, bl.a. i syfte att skapa en effektivare handläggning och tillförsäkra rätten tillgång till ett fullständigt underlag vid avgörandet.
• Hur handläggningen av brottmål i högre grad kan anpassas till vad som behövs för sakens prövning i det enskilda fallet, t.ex. genom att skapa mer flexibla regler och alternativa former för handläggning och avgörande av mål i tingsrätt och hovrätt.
• Hur risken för inställda förhandlingar kan minska.
• Hur stödpersoners och åklagares roll och funktion i förhållande till målsägandens behov av stöd kan utvecklas.
Utifrån sina överväganden ska utredaren lämna de förslag till förändringar som han eller hon anser behövs.
Uppdraget ska redovisas senast den 30 september 2012.
Bilaga 1 SOU 2013:17
976
Inledning
Det är viktigt att den dömande verksamheten åtnjuter ett högt förtroende i samhället. Detta kräver att grundläggande principer om rättssäkerhet, opartiskhet och likhet inför lagen är väl tillgodosedda. Mål i domstol ska handläggas med högt ställda krav på kvalitet och effektivitet, vilket bl.a. innebär att mål ska avgöras inom rimlig tid. Detta förutsätter tillräckliga resurser, en väl fungerande domstolsorganisation och ändamålsenliga rättegångsregler. Reglerna ska vara så flexibla att handläggningen av ett mål kan anpassas till vad som behövs i det enskilda fallet. Förutom domstolen måste parterna ha ett ansvar för att mål drivs framåt mot ett avgörande.
Tyngdpunkten i rättskipningen i allmän domstol ska ligga i tingsrätten. Hovrättens främsta uppgift är att överpröva tingsrättens avgöranden, dvs. kontrollera att de avgöranden som överklagas är riktiga och att rätta till eventuella felaktigheter, medan Högsta domstolens huvudsakliga uppgift är att skapa vägledning för rättstillämpningen genom prejudikatbildning. Genom uppgiftsfördelningen mellan instanserna kan en hög grad av rättssäkerhet uppnås samtidigt som rättsbildningen säkerställs.
Under år 2008 genomfördes en omfattande modernisering av rättegångsförfarandet i allmän domstol (prop. 2004/05:131, bet. 2004/05:JuU29). Reformen fokuserade framför allt på tvistemålsprocessen och på förfarandet i hovrätt.
Under år 2009 har regeringen tillsatt flera utredningar med fokus på straffprocessen. En utredning avser frågor om förstärkt rättssäkerhet och effektivitet i förundersökningsförfarandet (Dir. 2009:35). I utredarens uppdrag ingår frågor bl.a. om metoderna som de brottsutredande myndigheterna ska tillämpa för kvalitetssäkring och om hur utrednings- och bevismaterial ska dokumenteras och bevaras. En annan utredning avser frågor om utökade möjligheter till förundersökningsbegränsningar (Dir. 2009:50 och SOU 2010:43). En tredje utredning avser en översyn av påföljdssystemet (Dir. 2009:60). I den utredningen övervägs om det ska införas ett system med villkorligt fängelse. Villkorligt fängelse innebär att domstolen dömer till fängelse men att straffet villkoras under en prövotid och att verkställigheten skjuts upp. Villkorligheten knyts till att den dömde inte återfaller i brott och kan också avse att han eller hon fullgör en tilläggssanktion. I uppdraget ingår även att undersöka hur reaktionerna vid återfall i brott och annan misskötsamhet ska utformas. Vidare har riksdagen
Bilaga 1
977
nyligen beslutat en reform som syftar till att höja straffen för allvarliga våldsbrott, öka spännvidden mellan straffen för brott i allmänhet och skärpa straffen vid återfall i brott (prop. 2009/10:147, bet. 2009/10:JuU32).
Målsättningen med en översyn av brottmålsförfarandet är att åstadkomma en ordning där lagföringens kvalitet och effektivitet ytterligare kan förbättras. Detta kräver en ändamålsenlig ansvarsfördelning mellan domstolen, åklagaren och övriga aktörer i processen. Det kräver vidare mer flexibla handläggningsregler i såväl tingsrätt som hovrätt.
En tydlig och funktionell ansvarsfördelning i brottmål
Ansvarsfördelning mellan åklagare och domstol
Utgångspunkten är att rättskipning ska ske i domstol (jfr 1 kap. 8 § och 11 kap. 3 § RF). En domstolsprövning utgör typiskt sett en garanti för att prövningen sker med en hög grad av rättssäkerhet. Av Europakonventionen följer också att den som är anklagad för brott har rätt att få sin sak prövad i domstol. Vissa uppgifter som traditionellt har legat på domstol har dock under åren flyttats till åklagare och även till polis. Ett godkänt strafföreläggande respektive föreläggande av ordningsbot utgör alternativ till avgöranden i domstol.
Bestämmelser om strafföreläggande finns i 48 kap. RB och 15 § lagen (1964:167) med särskilda bestämmelser om unga lagöverträdare. I första hand gäller strafföreläggande fall där påföljden bestäms till böter, men det kan under vissa förutsättningar även omfatta villkorlig dom eller en sådan påföljd i förening med böter. Ett strafföreläggande kan också omfatta flertalet fall av särskild rättsverkan av brott, enskilt anspråk och företagsbot. Föreläggande av ordningsbot får utfärdas endast beträffande brott för vilket inte föreskrivs annat straff än penningböter. En grundläggande förutsättning för dessa typer av lagföring är att den misstänkte godkänner föreläggandet. Erfarenheterna av dessa former av lagföring är goda.
I första hand inställer sig frågan om åklagaren i ökad utsträckning bör kunna lagföra misstänkta personer. Någon mer genomgripande analys av frågan om vad som bör ske genom rättskipning i domstol och vad som kan och bör beivras på annat sätt har inte
Bilaga 1 SOU 2013:17
978
gjorts. En sådan analys bör nu ske. Utredaren ska överväga hur en ändamålsenlig ansvarsfördelning mellan åklagare och domstol bör se ut och hur deras olika funktioner kan utvecklas och tydliggöras. Det ska övervägas i vilka fall det är motiverat med en domstolsprövning. Det finns flera faktorer som bör kunna avgöra i vilka fall lagföringen ska förbehållas, eller i vart fall involvera, domstol. Det kan t.ex. röra sig om utredningens omfattning och komplexitet i skuld- eller påföljdsfrågan, parternas inställning eller hur allvarlig brottslighet eller ingripande påföljd som är aktuell. Vid övervägandena ska beaktas hur ansvarsfördelningen påverkar Sveriges internationella åtaganden och möjligheter att delta i det internationella straffrättsliga samarbetet.
Vid ett ställningstagande till i vilken utsträckning uppgifter av rättskipningskaraktär bör ligga på åklagare är frågan hur en sådan ordning ska vara konstruerad. Nuvarande ordning innebär att ett strafföreläggande blir gällande som dom i händelse av godkännande och att i annat fall föreläggandet måste följas av åtal och domstolsprövning. Flera alternativa konstruktioner är tänkbara.
Ett alternativ skulle kunna vara en ordning som innebär att strafföreläggande som inte godkänns inom föreskriven tid gäller som stämning och kallelse till inställelse vid viss tidpunkt i domstolen. Ett annat alternativ kan vara att det för vissa allvarligare fall införs en ordning som kräver att inte bara den misstänkte utan även domstolen ska godkänna föreläggandet för att detta ska bli giltigt. Ett ytterligare alternativ kan vara att åklagaren i vissa fall får en primär beslutsfunktion motsvarande den som finns t.ex. enligt lagen (1988:688) om besöksförbud, med möjlighet för den misstänkte att överklaga eller på annat sätt kunna få en efterföljande domstolsprövning. Utredaren ska analysera vilka fördelar och nackdelar som dessa och andra alternativa handläggningsformer har.
En ytterligare fråga är vilket ansvar åklagaren respektive domstolen bör ha när det är fråga om ändring av utdömd påföljd utan samband med prövning av åtal. Påföljdsutredningen ska överväga om det ska införas ett system med villkorligt fängelse och utredaren ska överväga om bl.a. detta bör föranleda förändringar i nuvarande ansvarsfördelning. Ett alternativ skulle kunna vara att det införs en ordning där åklagaren i viss utsträckning även för denna typ av fall kan utfärda ett slags påföljdsföreläggande. Ett annat alternativ kan vara att åklagaren ges möjlighet att fatta initiala beslut.
Bilaga 1
979
Ansvarsfördelning mellan parter och domstol under rättegång
Handläggningen i domstol grundas på ett kontradiktoriskt förfarande, där reglerna utgår från principen om jämbördiga parter. Alla parter ska ha lika goda möjligheter att åberopa bevisning och utföra sin talan även om åklagaren har bevisbördan för att den tilltalade har begått den åtalade gärningen. Samtidigt präglas brottmålsprocessen av officialprincipen, vilket kan sägas i viss utsträckning begränsa parternas utrymme att vidta bindande processhandlingar.
Det har framförts olika uppfattningar om framför allt det ansvar domstolen bör ha. Åklagarmyndigheten (idéskriften Effektivare hantering av stora och komplicerade brottmål, 2006, jfr även SOU 2005:117) har å ena sidan ansett att parterna i större utsträckning ska kunna disponera över processföremålet i brottmål. Vidare har Straffnivåutredningen ansett att åklagarens förslag om påföljd och yrkande om särskild rättsverkan i större utsträckning bör ange ramen för rättens prövning av dessa frågor (SOU 2008:85, se även prop. 2009/10:147). Justitiekanslern har å andra sidan gjort bedömningen i rättsäkerhetsprojekt Felaktigt dömda, 2006, att domstolarna har det slutliga ansvaret för rättssäkerheten i brottmålsprocessen och därvid bör ha ett ansvar för utredningens fullständighet.
Att parterna är överens om vissa faktiska förhållanden kan leda till att prövningen renodlas, vilket i sin tur kan vara till fördel för målets avgörande. Att fokusera på den tilltalades erkännande eller vitsordande kan samtidigt vara problematiskt och kritik har också riktats mot förslag i den riktningen. Domstolen måste ha ett ansvar för den materiella utgången i målet. Det kan därför inte överlåtas på parterna att helt disponera över de omständigheter som läggs till grund för domstolens avgörande. Även med en sådan utgångspunkt finns det anledning att överväga om parternas yrkanden, invändningar och inställningar i övrigt i såväl skuld- och påföljdsfrågan som andra frågor bör kunna tillmätas större betydelse i processen.
Utredaren ska således överväga om den nuvarande uppbyggnaden av brottmålsprocessen i detta avseende är ändamålsenlig eller om det finns anledning att stärka parternas inflytande över processen och i så fall på vilka sätt detta kan ske med beaktande av den tilltalades särskilda ställning i brottmålsprocessen och domstolens ansvar för rättskipningen.
Bilaga 1 SOU 2013:17
980
Förberedelsen i brottmål
Utredningen i ett brottmål tas fram genom en förundersökning hos polis och åklagare. Under förundersökningen ska målet beredas på så sätt att bevisningen kan läggas fram i ett sammanhang vid en huvudförhandling.
I syfte att få stora och komplicerade brottmål bättre förberedda inför åtal och avgörande infördes år 1987 en möjlighet för åklagare att före åtalsbeslutet hålla ett sammanträde med den misstänkte och försvararen (23 kap. 18 § RB). Vidare blev det möjligt att i tingsrätten, om det fanns särskilda skäl, hålla sammanträde med parter och andra, om det behövs för målets förberedelse (45 kap. 13 § RB). År 2008 togs kravet på särskilda skäl bort (prop. 2004/05:131). Ett alternativ eller komplement till muntlig förberedelse är att domstolen begär ett skriftligt svaromål från den tilltalade (45 kap. 10 § RB).
Att ett mål vid tidpunkten för avgörandet är väl förberett är viktigt för både kvaliteten i avgörandet och processeffektiviteten. För att kunna uppnå ett gott resultat i det hänseendet måste utredningen i målet tas fram på bästa sätt och det måste i god tid före målets avgörande klarläggas vad som behöver prövas. Utredaren ska därför överväga vilket utrymme som finns att, med bibehållen rättssäkerhet och med hänsyn till den tilltalades särskilda roll i processen, tydliggöra rättens processledande funktion och öka parternas ansvar för att mål förs framåt mot ett snabbt avgörande.
En målsättning bör vara att parterna under förberedelsen är mer aktiva och i större utsträckning anger sin inställning, åberopar bevisning samt i övrigt medverkar i planeringen av målets handläggning i domstol. De regler och rutiner som finns angående bl.a. skriftligt svaromål och förberedelsesammanträde såväl före som efter åtal kan behöva utvecklas ytterligare i syfte att säkerställa att en utökad och mer effektiv förberedelse vid behov kan komma till stånd.
I övrigt ska utredaren överväga om de regler som införts i syfte att effektivisera förberedelsen i tvistemål i viss utsträckning kan användas även vid förberedelsen i brottmål. Det kan t.ex. handla om att använda tidsplaner för handläggningen, att ålägga parterna ett ökat ansvar för bevisningen och att skapa effektivare incitament och sanktioner, t.ex. i form av vite eller rättegångskostnadsansvar, för att få parter och andra att medverka i processen så att förhalanden motverkas. Utredaren ska också överväga vad som i övrigt
Bilaga 1
981
kan behöva förändras i syfte att uppnå en mer ändamålsenlig förberedelse.
För att ett brottmål ska kunna avgöras måste som regel en utredning om den tilltalades person och situation i övrigt för bedömning av påföljdsfrågan tas fram. En sådan utredning kan avse t.ex. missbruksproblematik som kan behöva belysas för att bedöma behov av behandling men även inkomstförhållanden för att kunna bestämma ett bötesbelopps storlek. För att ett mål ska kunna hanteras effektivt i domstolen är det väsentligt att handläggningen inte fördröjs av att utredning inte har hunnit inhämtas. Åklagaren har vissa möjligheter att hämta in yttrande från Kriminalvården om en misstänkts personliga förhållanden innan ett åtal väcks. Denna möjlighet används endast i begränsad utsträckning. Utredaren ska analysera om reglerna är ändamålsenligt utformade med hänsyn till syftet med regleringen och den pågående översynen av påföljdssystemet. Utredaren ska dessutom överväga vad som i övrigt kan göras för att säkerställa att domstolen vid sitt avgörande har ett fullständigt underlag i påföljdsfrågan.
Prövningen i tingsrätt
En mer flexibel ordning för avgörande av mål
Ett brottmål i tingsrätt ska enligt rättegångbalken normalt avgöras efter huvudförhandling. I princip allt material i målet ska läggas fram vid förhandlingen och domstolens avgörande får grundas endast på detta material. Systemet med huvudförhandlingar har ett nära samband med principen om fri bevisprövning. Systemet har visat sig vara värdefullt för sådana fall där det såsom i brottmål gäller att utreda något som har hänt i förfluten tid och där det finns vittnesbevisning. Detta innebär emellertid inte att en huvudförhandling alltid behöver vara det mest ändamålsenliga sättet att avgöra ett brottmål.
Brottmål har traditionellt hanterats i domstol på ett och samma sätt oavsett vilket brott det varit fråga om. Det har visserligen blivit vanligare med omfattande och komplicerade brottmålsrättegångar men samtidigt är många mål av relativt okomplicerad karaktär. Ett steg mot en flexiblare ordning för avgörande av brottmål togs år 2008. Då infördes en möjlighet för rätten att avgöra mål på handlingarna när det inte finns anledning att döma till annan påföljd än
Bilaga 1 SOU 2013:17
982
böter, om huvudförhandling varken begärs av någon av parterna eller behövs med hänsyn till utredningen i målet (45 kap. 10 a § RB). Vidare utökades möjligheterna att ta upp bevisning utom huvudförhandling och det infördes även bestämmelser om att vissa handlingar kan bli processmaterial genom att det vid en huvudförhandling hänvisas till dem (46 kap. 6 § RB).
Utredaren ska överväga på vilka ytterligare sätt reglerna för avgörande av brottmål kan bli mer flexibla så att handläggningen i större utsträckning kan anpassas till vad som behövs för sakens prövning i det enskilda fallet. Utredaren ska särskilt överväga om det finns anledning att utveckla alternativa former för handläggning av ett brottmål, vilka fördelar och nackdelar som olika alternativ skulle ha och vad som bör avgöra vilka mål som kan handläggas i vilken ordning.
Det finns flera möjliga faktorer som kan styra valet av handläggningsform. Olika alternativ behöver analyseras när det gäller att på ett tillfredsställande sätt skilja ut de fall som skulle kunna hanteras på ett annat sätt än enligt de regler som gäller för huvudförhandling. Ett alternativ skulle kunna vara att utgå från att den tilltalade erkänt den åtalade gärningen. Att låta valet av handläggningsform påverkas av vad målet gäller, t.ex. vilken påföljd som kan komma i fråga, kan också vara ett alternativ. Ett ytterligare alternativ kan vara att utgå från att det inte åberopas någon bevisning utöver förhör med den tilltalade, i vart fall inte någon annan muntlig bevisning.
Att finna former för en mer flexibel hantering framstår som viktigt även för sådana fall där rättegångsbalkens bestämmelser för brottmål ska tillämpas trots att det inte är fråga om att pröva en fråga om ansvar för brott. Ett exempel är handläggningen av mål angående ändring av utdömd påföljd (38 kap. 8 § BrB). Sådana mål kan i vissa fall vara komplicerade eller ha betydande konsekvenser för den dömde medan andra är av mer enkel beskaffenhet. Andra exempel finns i lagen (1986:1009) om förfarandet i vissa fall vid förverkande m.m. och lagen (1974:1065) om visst stöldgods m.m. Utredaren ska överväga om inte en mer flexibel ordning skulle vara att föredra även för dessa och liknande fall. Vad avser ändring av påföljd omfattas den materiella regleringen av Påföljdsutredningens uppdrag, vilket måste beaktas vid de överväganden som utredaren gör.
Bilaga 1
983
En mer flexibel ordning för avgörande av del av mål
Den bristande flexibilitet som utmärker rättegångsbalkens regler om formerna för målens prövning återkommer när det gäller möjligheterna att dela upp saken i en brottmålsrättegång på flera delavgöranden (deldom). Om det i en viss rättegång handläggs flera åtal får visserligen en särskild dom ges över något av dem trots att handläggningen av de övriga inte har avslutats. Om åtalen avser samma tilltalade får dock en sådan dom endast ges om det finns synnerliga skäl (30 kap. 4 § RB, jfr 45 kap. 3 § RB). Det finns behov av att utredaren ser över nämnda regler och överväger om det kan skapas en mer flexibel och ändamålsenlig hantering. I det sammanhanget ska intresset av att undvika oöverskådligt stora rättegångar beaktas.
I brottmål finns vidare inte någon motsvarighet till de för tvistemål gällande reglerna om möjlighet att dela upp en rättegång genom en mellandom (jfr 17 kap. 5 § RB). Avsaknaden av möjligheter att ge en sådan dom kan få konsekvenser i flera sammanhang, t.ex. att det krävs en fullständig handläggning av ett mål trots att avgörandet i sak är beroende av om preskription ska anses ha inträtt eller huruvida det förekommit brottsprovokation (se NJA 2007 s. 1037). Inte heller finns det i brottmål någon möjlighet för en tingsrätt att hänskjuta en viss prejudikatfråga till prövning av Högsta domstolen (jfr 56 kap. 13 § RB). Utredaren ska överväga om det är lämpligt att införa dessa möjligheter även i brottmål.
Inställda förhandlingar
Det är viktigt att komma till rätta med problemet med inställda förhandlingar. Konsekvenserna av att någon uteblir från en förhandling är betydande för de inblandade och för domstolarnas verksamhet. I flera fall är det delgivningssvårigheter som är anledningen till att någon inte inställer sig och här kan förslagen i propositionen Ny delgivningslag (prop. 2009/10:237) förväntas leda till bättre förhållanden. Men det finns också många fall där en person uteblir från en förhandling trots att han eller hon har delgetts kallelse.
Utredaren ska överväga vad som kan göras för att få tilltalade och andra, som delgetts kallelse till förhandling, att i större utsträckning också infinna sig vid denna.
Bilaga 1 SOU 2013:17
984
För att ett brottmål ska kunna avgöras i den tilltalades utevaro krävs att saken kan utredas tillfredsställande trots utevaron (46 kap. 15 a § RB). Om huvudförhandling hålls utan att målsäganden eller den tilltalade är närvarande ska rätten vid behov se till att det som denne tidigare har anfört läggs fram ur handlingarna (46 kap. 6 § RB). Om det är ett vittne som har underlåtit att inställa sig finns det inga möjligheter att avgöra målet utan att begäran om vittnesförhöret återtas eller avvisas. Utredaren ska analysera på vilka sätt det kan säkerställas att det i större utsträckning finns tillgång till sådan tillfredställande utredning som möjliggör utevarohandläggning. Ett sätt skulle kunna vara att åklagaren ger in ljud- och bildupptagningar av polisförhör och det ska särskilt övervägas i vad mån det bör vara tillåtet att vid utevaro använda sådana upptagningar i rättegången.
För att kunna avgöra ett brottmål i den tilltalades utevaro krävs vidare att det inte finns anledning att döma till annan påföljd än böter, fängelse i högst tre månader, villkorlig dom eller skyddstillsyn eller sådana påföljder i förening (46 kap. 15 a § RB). Det har påtalats att reglerna bör ändras i syfte att utvidga möjligheterna till avgörande i den tilltalades utevaro. En sådan förändring skulle kunna leda till ökad effektivitet i rättskipningen och utredaren ska därför överväga den frågan närmare. Det är dock viktigt att tyngdpunkten i rättskipningen även fortsättningsvis ligger i första instans. En fråga är därmed om det vid en förändring finns skäl att införa en ordning där målet kan återupptas i första instans (jfr återvinning av tredskodom i tvistemål). Utredaren ska överväga vilka fördelar och nackdelar en sådan ordning, bl.a. ur ett resurs- och effektivitetsperspektiv, skulle få, om den i sådant fall ska gälla alla utevarodomar och hur de fall ska hanteras där åklagaren eller målsäganden vill överklaga en utevarodom.
Rättens sammansättning
En översyn av frågor om handläggningsformerna för brottmålen i tingsrätt blir inte fullständig utan att även frågor om hur rätten i olika situationer bör vara sammansatt övervägs. Det gäller särskilt frågan om i vilka fall och i vilka sammansättningar som nämndemän bör medverka.
Bilaga 1
985
Hovrättsprocessen
En mer flexibel handläggning
Handläggningen i hovrätt av ett brottmål sker i stor utsträckning enligt samma principer som handläggningen i tingsrätt. Det innebär att ett mål ska avgöras antingen efter huvudförhandling eller på handlingarna. De överväganden som görs när det gäller tingsrättsprocessens utformning ska utredaren följa upp med motsvarande överväganden när det gäller processen i hovrätt. Det gäller även hovrättens sammansättning vid avgörande av brottmål.
Prövningstillstånd
För att hovrätten ska pröva tingsrättens dom eller beslut krävs att hovrätten meddelar prövningstillstånd (49 kap. 12 § RB). I brottmål krävs dock, såvitt avser annat än enskilt anspråk, prövningstillstånd endast då den tilltalade dömts till böter eller frikänts från ansvar för brott för vilket det inte är föreskrivet svårare straff än fängelse i sex månader (49 kap. 13 § RB).
I sak är reglerna om prövningstillstånd i brottmål oförändrade sedan år 1994. Sedan reglerna infördes har det dock – genom reformen En modernare rättegång år 2008 – skett betydande förändringar i fråga om hur tillståndsprövningen går till. För det första har förutsättningarna för att meddela prövningstillstånd förbättrats (49 kap. 14 § RB). För det andra har hovrätten numera tillgång till ett bättre material vid tillståndsprövningen genom att förhör som hålls i tingsrätt ska dokumenteras genom ljud- och bildupptagning. Vidare finns det möjlighet för hovrätten att hålla sammanträde innan frågan om prövningstillstånd avgörs (51 kap. 7 a § RB).
Reformen En modernare rättegång ska utvärderas när den har varit ikraft en tid. Mot bakgrund av de förändringar som skett och vad utvärderingen av dessa visar kan det finnas anledning att överväga om reglerna angående krav på prövningstillstånd i brottmål bör ändras.
Bilaga 1 SOU 2013:17
986
Ändring av påföljd och förening av mål
Det finns i hovrätten ett förbud mot att vid överklagande endast till den tilltalades förmån döma till en påföljd som är att anse som mer ingripande än den som tingsrätten dömt till (förbudet mot reformatio in pejus, 51 kap. 25 § RB). En fortlöpande utveckling av påföljdssystemet har inneburit att reglerna blivit komplicerade. Att principen om förbud mot reformatio in pejus såvitt möjligt upprätthålls är viktigt. Utredaren ska mot denna bakgrund och med beaktande av Påföljdsutredningens pågående översyn av påföljdssystemet överväga om de processuella reglerna kan förtydligas och göras mer lättillämpade.
Särskilda svårigheter vid tillämpningen av reglerna om förbudet mot reformatio in pejus kan uppstå om hovrätt vill handlägga överklaganden av skilda tingsrättsavgöranden i en rättegång. Det finns inga regler om att sådan förening av mål är tillåten men det sker ändå i viss utsträckning. Utredaren ska överväga om olika överklaganden rörande en misstänkt ska kunna handläggas i en och samma rättegång och hur problem med förbudet mot reformatio in pejus kan lösas i sådana fall.
Stödet åt målsäganden
Den som har utsatts för brott kan ha rätt till skadestånd av förövaren. Om det väcks åtal för brottet kan den skadelidande som målsägande föra talan om enskilt anspråk i samma rättegång som åtalet förs (22 kap. 1 § RB). Målsäganden kan alltid föra sin talan själv, genom en ställföreträdare eller genom ett ombud. I flera fall kan vidare ett målsägandebiträde förordnas för att ta tillvara målsägandens intressen.
Vidare är åklagaren skyldig att i samband med åtalet förbereda och utföra målsägandens talan, om det kan ske utan väsentliga olägenheter och det enskilda anspråket inte är uppenbart obefogat (22 kap. 2 § RB). Det krävs således starka skäl för att åklagaren ska avstå från att föra målsägandens talan (prop. 1987/88:1 och NJA 1994 s. 306). Det är många gånger till fördel för såväl målsäganden som effektiviteten och kvaliteten i brottmålsprocessen att åklagaren tar sig an uppgiften att föra målsägandens talan. Ett målsägandebiträde ska enligt 3 § lagen (1988:609) om målsägandebiträde bistå målsäganden med att föra talan om enskilt anspråk, om detta inte
Bilaga 1
987
görs av åklagaren. Utredaren ska analysera hur reglerna om skyldigheten för målsägandebiträde och åklagare att föra målsägandens talan tillämpas i detta avseende. Utredaren ska därvid överväga hur åklagarens roll och uppgifter i förhållande till målsäganden, med beaktande av åklagarens objektivitetsplikt, ytterligare kan tydliggöras.
Det är vidare viktigt att tillgodose målsägandens behov av personligt stöd. En målsägande har rätt att åtföljas av en lämplig person (stödperson) under rättegången (20 kap. 15 § RB). En sådan person har även rätt att vara närvarande vid förhör som hålls med målsäganden under förundersökningen, om det inte är till men för utredningen (23 kap. 10 § RB). En stödperson har inte rätt till ersättning av allmänna medel för t.ex. inställelse till en förhandling eller ett förhör. Efter införandet av lagen om målsägandebiträde torde det vara relativt ovanligt att bestämmelserna om stödperson tillämpas.
Institutet målsägandebiträde kan genom att det framför allt är advokater och biträdande jurister som förordnas sägas i första hand syfta till att ge målsäganden stöd att föra sin talan i domstol. I många fall har dock målsäganden framför allt behov av personligt stöd och då på ett tidigare stadium. I en del fall blir det för övrigt inte aktuellt med en process i domstol. Utredaren ska analysera vilket behov av personligt stöd som målsäganden i olika situationer kan ha och överväga hur detta behov bäst kan tillgodoses. Utredaren ska därvid överväga om institutet stödperson kan utvecklas så att målsäganden tidigt i processen får ett mer effektivt personligt stöd. Utredningsarbetet ska ta sikte på att samma person ska kunna ge ett sådant stöd åt målsäganden under hela förfarandet, alltså även vid en huvudförhandling. Det behov av stöd och hjälp som barn och ungdomar samt kvinnor som har varit utsatta för våld i nära relationer eller sexuella övergrepp har i egenskap av målsägande ska särskilt beaktas.
Utredaren ska dessutom analysera vilka konsekvenser förändringar vad gäller bistånd och stöd till målsäganden skulle få för utformningen av reglerna om målsägandebiträde. I det sammanhanget ska de ekonomiska konsekvenserna särskilt beaktas.
Bilaga 1 SOU 2013:17
988
Uppdragets genomförande
På grundval av de överväganden som görs ska utredaren föreslå lämpliga förändringar. Det är viktigt att de förändringar som föreslås också får genomslag i praktiken och utredaren ska ägna uppmärksamhet åt hur förändringarna kan förverkligas. Utredaren ska också överväga hur genomslaget av redan genomförda förändringar kan förbättras.
Det är viktigt att utredaren beaktar de krav som Sveriges internationella åtaganden ställer på den svenska brottmålsprocessen och hur Sveriges möjligheter att delta i det internationella straffrättsliga samarbetet, särskilt inom Europeiska unionen, påverkas av förändringar i brottmålsprocessen, t.ex. när det gäller förutsättningarna för att avgöra mål i den tilltalades utevaro och verkställighet av påföljder och andra beslut.
Utredaren ska göra en internationell utblick och redovisa gällande rätt och eventuellt pågående lagstiftningsarbete som utredaren bedömer vara av intresse.
I uppdraget ingår att, utifrån de förändringar som föreslås, lämna fullständiga författningsförslag. Utredaren är oförhindrad att ta upp sådana närliggande frågor som har samband med de frågeställningar som ska utredas.
Utredaren ska hålla sig informerad om arbete som bedrivs inom Regeringskansliet och utredningsväsendet på det område som uppdraget avser. Utredaren ska särskilt följa arbetet och vid behov samråda med Förundersökningsutredningen (Ju 2009:07) och Påföljdsutredningen (Ju 2009:11).
Utredaren ska redovisa de kostnader och konsekvenser i övrigt som förslagen kan komma att medföra. Om förslagen kan förväntas leda till kostnadsökningar för det allmänna, ska utredaren föreslå hur dessa ska finansieras.
Uppdraget ska redovisas senast den 30 september 2012.
(Justitiedepartementet)
Bilaga 2
989
Kommittédirektiv 2012:47
Tilläggsdirektiv till Straffprocessutredningen (Ju 2010:10)
Beslut vid regeringssammanträde den 24 maj 2012
Förlängd tid för uppdraget
Regeringen beslutade den 15 juli 2010 kommittédirektiv om en översyn av brottmålsprocessen (dir. 2010:78). Utredningen har antagit namnet Straffprocessutredningen.
Utredningen skulle redovisa sitt uppdrag senast den 30 september 2012. Utredningstiden förlängs. Uppdraget ska i stället redovisas senast den 28 mars 2013.
(Justitiedepartementet)
Bilaga 3
991
Undersökning avseende tingsrätternas handläggning av brottmål
Den statistik som finns om domstolarnas verksamhet är inte tillräcklig för att belysa behovet av förändringar av brottmålsprocessen. För att få ett bättre underlag har vi därför ansett det nödvändigt att för utredningen genomföra en egen undersökning avseende handläggning av brottmål i domstol. Det har funnits flera syften med att utföra studien. Det huvudsakliga syftet har varit att undersöka vilka mål som skulle kunna handläggas i en enklare ordning. Vi har studerat vad saken rört, den tilltalades inställning och delaktighet i processen, målets handläggning och domen. Detta för att få ett underlag för att bedöma hur parterna kan ges ett ökat inflytande över målets handläggning och formen för avgörandet. Dessutom har vi undersökt målets omfattning och komplexitet utifrån antalet åtal, antalet inblandade aktörer, parter och förhörspersoner samt målets handläggnings- och huvudförhandlingstid. Målen har indelats i kategorier avseende lindrigare och allvarligare brott utifrån huvudbrottet dvs. brottet med den strängaste straffskalan, såväl i åtalet som i domslutet. Några frågor har också ställts om vilka beredningsåtgärder som vidtagits med tanke på domstolens utredningsskyldighet.
Undersökningen har genomförts i samarbete med Domstolsverket under hösten 2011 och avser endast handläggningen i tingsrätt. Undersökningen har begränsats till ett från statistiskt synsätt representativt urval av tingsrätter och mål.
Totalt inkom drygt 91 000 brottmål till Sveriges tingsrätter under 2011. Ungefär 42 procent av dessa mål inkom till åtta av landets tingsrätter i storstadsregionerna. Mål från tre av dessa tingsrätter har tagits med i undersökningen, Södertörn, Göteborg och Helsingborg. Vidare har mål granskats från fyra slumpmässigt utvalda tingsrätter med fler än 1 000 inkomna brottmål per år, nämligen Gävle, Jönköping, Umeå och Värmland. Sammanlagt har mål vid sju tingsrätter granskats, vilka sammantaget utifrån det totala
Bilaga 3 SOU 2013:17
992
antalet inkomna mål till Sveriges domstolar under 2011 hanterar drygt en fjärdedel av landets brottmål.
Undersökningen omfattar mål som har avgjorts slutligt genom dom under perioden den 1 september 2011 till och med den 30 september 2011
1
.
Undersökningen har omfattat sammantaget 1 720 brottmål enligt följande fördelning.
Tingsrätt
Antal mål
Södertörn
508
Göteborg
522
Helsingborg
201
Gävle
110
Jönköping
115
Umeå
81
Värmland
183
Två för uppdraget anställda biträdande sekreterare i utredningen har samlat in uppgifter från tingsrätterna enligt en frågeblankett med fasta svarsalternativ. Uppgifterna har hämtats ur domstolarnas målhanteringssystem Vera och genom granskning av brottmålsakterna. Av målen i undersökningen har 215 stycken överklagats till hovrätten. I överklagade mål har enbart ett begränsat antal uppgifter ur Vera kunnat registreras. Dessa mål har därför inte tagits med i resultatsammanställningen. Resultatet baseras följaktligen på uppgifter ur 1 505 mål.
1 Urvalsperioden för Södertörns tingsrätt har varit den 1 oktober till och med den 31 oktober 2011. Fråga 36, om dom som meddelats efter huvudförhandling i den tilltalades frånvaro har blivit överklagad, har inte besvarats för tingsrätten.
Bilaga 3
993
Resultatsammanställning
1. Grunduppgifter
Grunduppgifterna hämtades från statistiksystemet SIV inför undersökningen. SIV hämtar uppgifter med automatik från Vera.
A. Domstol
Antal mål
Procent
Gävle tingsrätt
94
6,2
Göteborgs tingsrätt
450
29,9
Helsingborgs tingsrätt
179
11,9
Jönköpings tingsrätt
96
6,4
Södertörns tingsrätt
461
30,6
Umeå tingsrätt
68
4,5
Värmlands tingsrätt
157
10,4
Total
1 505
100,0
B. Målnr
(Tabell ej applicerbar)
C. Inkommandedatum
(Tabell ej applicerbar)
D. Ungdomsmål med förtur
Antal mål
Procent
Ja
73
4,9
Nej
1 432
95,1
Total
1 505
100,0
E. Övriga ungdomsmål
Antal mål
Procent
Ja
127
8,4
Nej
1 378
91,6
Total
1 505
100,0
Bilaga 3 SOU 2013:17
994
F. Antal tilltalade
Antal mål
Procent
1
1 419
94,3
2
64
4,3
3
14
0,9
4
3
0,2
5
4
0,3
8
1
0,1
Total
1 505
100,0
G. Antal frihetsberövade
Antal mål
Procent
0
1 436
95,4
1
61
4,1
2
5
0,3
3
3
0,2
Total
1 505
100,0
H. Antal offentlig försvarare
Antal mål
Procent
0
772
51,3
1
602
40,0
2
88
5,8
3
27
1,8
4
6
0,4
5
6
0,4
6
3
0,2
8
1
0,1
Total
1 505
100,0
Bilaga 3
995
I. Antal vittnen
Antal mål
Procent
0
873
58,0
1
361
24,0
2
161
10,7
3
63
4,2
4
20
1,3
5
8
0,5
6
4
0,3
7
3
0,2
8
4
0,3
9
3
0,2
10 eller fler
5
0,3
Total
1 505
100,0
J. Antal målsägande (part)
Antal mål
Procent
0
1 083
72,0
1
279
18,5
2
76
5,0
3
32
2,1
4
12
0,8
5
8
0,5
6
4
0,3
7
5
0,3
8
1
0,1
9
1
0,1
10 eller fler
4
0,3
Total
1 505
100,0
Bilaga 3 SOU 2013:17
996
K. Antal målsägande (att höras)
Antal mål
Procent
0
1 151
76,5
1
251
16,7
2
62
4,1
3
18
1,2
4
15
1,0
5
5
0,3
6
1
0,1
7
1
0,1
10
1
0,1
Total
1 505
100,0
L. Antal målsägandebiträde
Antal mål
Procent
0
1 330
88,4
1
79
5,2
2
69
4,6
3
18
1,2
4
2
0,1
5
1
0,1
6
1
0,1
7
2
0,1
8
2
0,1
10 eller fler
1
0,1
Total
1 505
100,0
M. Antal stödpersoner
Antal mål
Procent
0
1504
99,9
1
1
0,1
Total
1505
100,0
Bilaga 3
997
N. Antal tolkar
Antal mål
Procent
0
1 379
91,6
1
80
5,3
2
38
2,5
3
7
0,5
4
1
0,1
Total
1 505
100,0
O. Antal domar
Antal mål
Procent
1
1 504
99,9
2
1
0,1
Total
1 505
100,0
P. Avgörandedatum
(Tabell ej applicerbar)
Q. Handläggningstid i dagar
Antal mål
Procent
0–1 mån
131
8,7
1–2 mån
280
18,6
2–3 mån
250
16,6
3–4 mån
226
15,0
4–5 mån
162
10,8
5–6 mån
135
9,0
6 mån–1 år
228
15,1
> 1 år
93
6,2
Total
1 505
100,0
Handläggningstiden är i undersökningen angiven i antal dagar, men indelad i 30-dagars månadsintervall enligt tabell Q.
Bilaga 3 SOU 2013:17
998
2. Enkätfrågor i undersökningen
1. Mål överlämnat från annan domstol
Antal mål
Procent
Ja
31
2,1
Nej
1 474
97,9
Total
1 505
100,0
2. Antal stämningsansökningar
Antal mål
Procent
1
1 304
86,6
2
140
9,3
3
31
2,1
4
18
1,2
5
3
0,2
6
3
0,2
7
2
0,1
10 eller fler
4
0,2
Total
1 505
100,0
3. Antal åtalspunkter
Antal mål
Procent
1
1 102
73,2
2
195
13,0
3
84
5,6
4
44
2,9
5
25
1,7
6
17
1,1
7
6
0,4
8
10
0,7
9
2
0,1
10 eller fler
20
1,4
Total
1 505
100,0
Bilaga 3
999
4. Rubricering huvudbrott enligt stämningsansökan
Koder för brottsrubricering
Antal mål
Procent
1 Mord
2
0,1
6 Grovt rån
1
0,1
7 Våldtäkt
1
0,1
9 Våldtäkt mot barn
3
0,2
12 Mordbrand
2
0,1
22 Grov misshandel
13
0,9
24 Rån
13
0,9
29 Grov fridskränkning
4
0,3
30 Grov kvinnofridskränkning
8
0,5
31 Grov stöld
10
0,7
35 Grovt bedrägeri
8
0,5
38 Grov förskingring
1
0,1
41 Grovt bokföringsbrott
2
0,1
55 Olaga hot, grovt brott
1
0,1
71 Grovt vapenbrott
7
0,5
80 Grov skadegörelse
1
0,1
85 Våld eller hot mot tjänsteman
53
3,5
86 Övergrepp i rättssak
9
0,6
88 Narkotikasmuggling
7
0,5
89 Narkotikabrott
46
3,1
90 Misshandel
177
11,8
91 Vållande till annans död
1
0,1
92 Hemfridsbrott, grovt brott
1
0,1
94 Stöld
102
6,8
95 Tillgrepp av fortskaffningsmedel
5
0,3
97 Sexuellt tvång
1
0,1
98 Sexuellt övergrepp mot barn
2
0,1
99 Sexuellt utnyttjande av person i beroendeställning
2
0,1
101 Bedrägeri
22
1,5
102 Utpressning
3
0,2
103 Häleri
6
0,4
104 Penninghäleri
2
0,1
105 Förskingring
3
0,2
106 Oredlighet mot borgenärer
1
0,1
107 Bokföringsbrott
14
0,9
109 Urkundsförfalskning
8
0,5
117 Hets mot folkgrupp
1
0,1
118 Barnpornografibrott
4
0,3
119 Grov vårdslöshet i trafik
2
0,1
Bilaga 3 SOU 2013:17
1000
4. Rubricering huvudbrott enligt stämningsansökan (forts.)
Koder för brottsrubricering
Antal mål
Procent
120 Dopningsbrott
2
0,1
121 Skattebrott
5
0,3
123 Bidragsbrott
7
0,5
126 Vapenbrott
5
0,3
128 Olovlig körning, grovt brott
111
7,4
129 Våldsamt upplopp, deltagare
2
0,1
134 Sexuellt ofredande
7
0,5
139 Olovligt förfogande
1
0,1
142 Djurplågeri
3
0,2
152 Grovt rattfylleri
116
7,7
153 Smuggling
7
0,5
159 Olovlig försäljning av alkohol
5
0,3
160 Olovligt innehav av alkoholdrycker
1
0,1
161 Olovligt anskaffande av alkoholdrycker
2
0,1
165 Olaga hot
34
2,3
166 Ofredande
11
0,7
169 Olovligt brukande
6
0,4
170 Skadegörelse
24
1,6
177 Överträdelse av besöksförbud (kontaktförbud efter den 1 oktober 2011)
2
0,1
178 Vållande till kroppsskada eller sjukdom
6
0,4
179 Misshandel, ringa brott
8
0,5
181 Snatteri
90
6,0
184 Köp av sexuell tjänst
8
0,5
185 Bedrägligt beteende
4
0,3
189 Allmänfarlig vårdslöshet
1
0,1
199 Osant intygande
1
0,1
201 Ohörsamhet mot ordningsmakten
12
0,8
205 Våldsamt motstånd
3
0,2
207 Rattfylleri
45
3,0
208 Narkotikabrott, ringa brott
117
7,8
210 Dopningsbrott, ringa brott
2
0,1
214 Vapenbrott, ringa brott
1
0,1
215 Brott mot knivlagen
13
0,9
226 Åverkan
1
0,1
229 Vårdslöshet i trafik
10
0,7
230 Olovlig körning
44
2,9
232 Annat brott*
239
15,9
Total
1 505
100,0
*
Med annat brott avses bl.a. hastighetsöverträdelse och trafikförseelser som exempelvis ej använt bilbälte, brott mot ordningslagen, brott mot djurskyddslagen samt vissa förseelser t.ex. mot utlänningslagen och penninghäleriförseelse.
Bilaga 3
1001
5. Straffskalan för det grövsta brottet enligt stämningsansökan (ange kategori)
Antal mål
Procent
a. Bötesmål
261
17,3
b. Böter eller fängelse högst 6 månader
322
21,4
c. Böter eller fängelse högst 1 år
82
5,4
d. Böter eller fängelse högst 2 år
150
10,0
e. Fängelse högst 6 månader
112
7,4
f. Fängelse högst 1 år
7
0,5
g. Fängelse högst 2 år
376
25,0
h. Fängelse högst 3 år
53
3,5
i. Fängelse lägst 6 mån och högst 4–6 år
41
2,7
j. Övriga mål*
101
6,7
Total
1 505
100,0
*)
Inom kategorin Övriga mål faller bl.a. brotten mord, våldtäkt, våldtäkt mot barn, grov misshandel, rån, grov skadegörelse, våld och hot mot tjänsteman, övergrepp i rättssak och våldsamt upplopp.
6. Den/de tilltalades inställning enligt stämningsansökan
Antal mål
Procent
a. Erkänt samtliga gärningar
483
32,1
b. Erkänt några åtalspunkter
115
7,6
c. Erkänt merparten av åtalspunkterna (>50 %)
75
5,0
d. Förnekat samtliga gärningar
453
30,1
e. Inte angiven
379
25,2
Total
1 505
100,0
7. Förslag till påföljd enligt stämningsansökan
Antal mål
Procent
Svar ej angivet
1
0,1
a. Inte angett förslag till påföljd
1 130
75,1
b. Böter för samtliga brott och tilltalade
371
24,7
c. Olika påföljd för olika tilltalade eller annan påföljd än böter
3
0,2
Total
1 505
100,0
Bilaga 3 SOU 2013:17
1002
8. Uppgift om att strafföreläggande har utfärdats men inte godkänts enligt stämningsansökan
Antal mål
Procent
a. Ja, i något fall, men inte godkänts
83
5,5
b. Ja, i något fall, men inte delgetts
16
1,1
c. Nej
1406
93,4
Total
1505
100,0
9. Bevisning som har åberopats enligt stämningsansökan
Antal mål
Procent
a. Den tilltalades egna uppgifter (ingen annan muntlig bevisning)
771
51,2
b. Muntlig bevisning annan än förhör med den tilltalade
708
47,0
c. Endast skriftlig bevisning
26
1,7
Total
1 505
100,0
10. Önskemål om målets handläggning enligt stämningsansökan
Antal mål
Procent
a. Målet kan avgöras utan huvudförhandling
332
22,0
b. Begäran om huvudförhandling
749
49,8
c. Ingen uppgift
424
28,2
Total
1 505
100,0
11. Har talan förts om enskilt anspråk?
Antal mål
Procent
a. Ja
391
26,0
b. Nej
1 114
74,0
Total
1 505
100,0
12. Åklagaren har fört talan om enskilt anspråk och talan har väckts i stämningsansökan
Antal mål
Procent
a. Ja
185
12,3
b. Nej
1 320
87,7
Total
1 505
100,0
Bilaga 3
1003
13. Åklagaren har fört talan om enskilt anspråk och talan har väckts under målets handläggning eller vid huvudförhandlingen
Antal mål
Procent
a. Ja
80
5,3
b. Nej
1 425
94,7
Total
1 505
100,0
14. Målsägandebiträde har fört talan om enskilt anspråk
Antal mål
Procent
a. Ja
140
9,3
b. Nej
1 365
90,7
Total
1 505
100,0
15. Talan om enskilt anspråk har förts utan ombud/annat ombud
Antal mål
Procent
a. Ja
45
3,0
b. Nej
1 460
97,0
Total
1 505
100,0
16. Har enskilt anspråk avskiljts för att handläggas som tvistemål?
Antal mål
Procent
a. Ja
3
0,2
b. Nej
1 502
99,8
Total
1 505
100,0
17. Har någon målsägande biträtt åtalet?
Antal mål
Procent
a. Ja
92
6,1
b. Nej
1 413
93,9
Total
1 505
100,0
Bilaga 3 SOU 2013:17
1004
18. Har talan om enskilt anspråk förts mot en underårig tilltalads vårdnadshavare?
Antal mål
Procent
a. Ja
17
1,1
b. Nej
1 488
98,9
Total
1 505
100,0
19. Har någon stämningsansökan avvisats?
Antal mål
Procent
a. Ja
0
0
b. Nej
1 505
100,0
Total
1 505
100,0
20. Har någon stämningsansökan överlämnats till annan domstol?
Antal mål
Procent
a. Ja
0
0
b. Nej
1 505
100,0
Total
1 505
100,0
21. Har i något fall stämning delgetts med förenklad delgivning enligt 33 kap. 6 § andra stycket RB ?
Antal mål
Procent
a. Ja
102
6,8
b. Nej
1 403
93,2
Total
1 505
100,0
22. Har skriftligt svaromål getts in?
Antal mål
Procent
a. Ja
109
7,2
b. Nej
1 396
92,8
Total
1 505
100,0
Bilaga 3
1005
23. Har det hållits förberedande sammanträde enligt 45 kap. 13 § RB ?
Antal mål
Procent
Svar ej angivet
1
0,1
a. Ja
0
0
b. Nej
1 504
99,9
Total
1 505
100,0
24. Har det förekommit bevisupptagning utom huvudförhandling?
Antal mål
Procent
a. Ja
4
0,3
b. Nej
1501
99,7
Total
1505
100,0
25. Har tingsrätten vidtagit någon av följande åtgärder?
Antal mål
Procent
a. Förelagt åklagaren att komplettera förundersökningen enligt 45 kap 11 § RB
0
0
b. Förordnat att skriftligt bevis ska företes eller föremål tillhandahållas för syn enligt 45 kap. 12 § RB
0
0
c. Inhämtat bevisning enligt 35 kap. 6 § RB
0
0
d. Avvisat bevisning enligt 35 kap. 7 § RB
1
0,1
e. Ex officio utsett sakkunnig enligt 40 kap. 1 § RB
0
0
f. Utan yrkande tagit upp fråga om häktning av den tilltalade enligt 24 kap 17 § RB
0
0
g. Utan yrkande tagit upp fråga om särskild rättsverkan (förverkande, utvisning, etc.)
0
0
h. Har vidtagit flera av åtgärderna
0
0
i. Inga av åtgärderna är vidtagna
1 504
99,9
Total
1 505
100,0
Bilaga 3 SOU 2013:17
1006
26. Har tingsrätten i något fall inhämtat utdrag ur belastningsregistret eller utländskt kriminalregister?
Antal mål
Procent
Svar ej angivet
1
0,1
a. Ja
1 420
94,4
b. Nej
84
5,6
Total
1 505
100,0
27. Har tingsrätten i något fall inhämtat yttrande från Kriminalvården?
Antal mål
Procent
a. Ja
611
40,6
b. Nej
894
59,4
Total
1 505
100,0
28. Har tingsrätten i något fall inhämtat yttrande om läkarintyg eller yttrande efter läkarundersökning, (§7-undersökning eller RPU)?
Antal mål
Procent
a. Ja
21
1,4
b. Nej
1 484
98,6
Total
1 505
100,0
29. Har tingsrätten i något fall inhämtat yttrande från socialnämnden enligt 11 § LUL?
Antal mål
Procent
Svar ej angivet
1
0,1
a. Ja
76
5,0
b. Nej
1 428
94,9
Total
1 505
100,0
Bilaga 3
1007
30. Har tingsrätten i något fall inhämtat yttrande från Migrationsverket enligt 7 kap. 10 § utlänningsförordningen (2006:97) ?
Antal mål
Procent
a. Ja
8
0,5
b. Nej
1 497
99,5
Total
1 505
100,0
31. Har tingsrätten i något fall inhämtat tidigare domar eller tidigare personutredningar?
Antal mål
Procent
Svar ej angivet
1
0,1
a. Ja
27
1,8
b. Nej
1 477
98,1
Total
1 505
100,0
32. Har tingsrätten i något fall inhämtat annat yttrande eller information?
Antal mål
Procent
a. Ja
24
1,6
b. Nej
1 481
98,4
Total
1 505
100,0
33. Har någon huvudförhandling ställts in?
Antal mål
Procent
a. Ja
258
17,1
b. Nej
1 247
82,9
Total
1 505
100,0
Bilaga 3 SOU 2013:17
1008
34. Ange om tingsrätten beslutat om
Antal mål
Procent
a. Vite för den tilltalade
14
0,9
b. Vite för målsäganden
1
0,1
c. Vite för vittne
0
0
d. Hämtning av den tilltalade
0
0
e. Hämtning till förhandling av målsäganden
1
0,1
f. Hämtning av vittne
0
0
g. Häktning av den tilltalade
1
0,1
h. Flera av åtgärderna har skett
10
0,7
i. Inget har skett
1 478
98,2
Total
1 505
100,0
35. Hur har målet avgjorts?
Antal mål
Procent
a. Efter huvudförhandling i den tilltalades närvaro
1 025
68,1
b. Efter huvudförhandling i den tilltalades frånvaro
155
10,3
c. Utan huvudförhandling (på handlingarna)
323
21,5
d. Avgjorts genom frikännande dom enligt 20 kap. 9 § RB (nedlagt åtal)
2
0,1
Total
1 505
100,0
36. Om domen meddelats efter huvudförhandling i den tilltalades frånvaro enligt fråga 35 b.), har domen överklagats?
Antal mål
Procent
Svar ej angivet
461
30,6
a. Ja
1
0,1
b. Nej
97
6,4
c. Målet har ej avgjorts efter huvudförhandling i den tilltalades frånvaro
946
62,9
Total
1 505
100,0
Här kunde ej svar anges för Södertörns tingsrätt, vilket rör sig om 461 mål.
Bilaga 3
1009
37. Har målsäganden i något fall övertagit av åklagaren nedlagt åtal ( 20 kap. 9 § RB )?
Antal mål
Procent
Svar ej angivet
2
0,1
a. Ja
1
0,1
b. Nej
1 502
99,8
Total
1 505
100,0
38. Huvudförhandlingstid
Antal mål
Procent
a. Mindre än 6 timmar
1 141
75,8
b. Mer än 6 timmar men mindre än 12 timmar
34
2,3
c. Mer än 12 timmar
7
0,5
d. Ej varit huvudförhandling
323
21,5
Total
1 505
100,0
39. Har ny eller fortsatt huvudförhandling hållits i målet?
Antal mål
Procent
a. Ja
31
2,1
b. Nej
1 474
97,9
Total
1 505
100,0
40. Rättens sammansättning
Antal mål
Procent
a. Ensam domare
352
23,4
b. En lagfaren domare och nämnd
1 152
76,5
c. Utökat antal lagfarna domare eller nämndemän
1
0,1
Total
1 505
100,0
41. Har de/den tilltalade erkänt samtliga gärningar?
Antal mål
Procent
a. Ja
598
39,7
b. Merparten (>50 %)
135
9,0
c. Nej
772
51,3
Total
1505
100,0
Bilaga 3 SOU 2013:17
1010
42. Huvudbrott enligt dom
Koder för brottsrubricering
Antal mål
Procent
0 Ogillat åtal
124
8,2
22 Grov misshandel
3
0,2
24 Rån
8
0,5
30 Grov kvinnofridskränkning
5
0,3
31 Grov stöld
11
0,7
35 Grovt bedrägeri
6
0,4
71 Grovt vapenbrott
8
0,5
78 Sexuellt utnyttjande av barn
1
0,1
85 Våld eller hot mot tjänsteman
44
2,9
86 Övergrepp i rättssak
8
0,5
88 Narkotikasmuggling
6
0,4
89 Narkotikabrott
42
2,8
90 Misshandel
124
8,2
92 Hemfridsbrott, grovt brott
2
0,1
94 Stöld
95
6,3
95 Tillgrepp av fortskaffningsmedel
3
0,2
97 Sexuellt tvång
1
0,1
98 Sexuellt övergrepp mot barn
2
0,1
99 Sexuellt utnyttjande av person i beroendeställning
2
0,1
101 Bedrägeri
16
1,1
102 Utpressning
2
0,1
103 Häleri
6
0,4
104 Penninghäleri
3
0,2
105 Förskingring
3
0,2
106 Oredlighet mot borgenärer
1
0,1
107 Bokföringsbrott
14
0,9
109 Urkundsförfalskning
7
0,5
118 Barnpornografibrott
4
0,3
119 Grov vårdslöshet i trafik
3
0,2
120 Dopningsbrott
2
0,1
121 Skattebrott
4
0,3
123 Bidragsbrott
6
0,4
126 Vapenbrott
3
0,2
128 Olovlig körning, grovt brott
107
7,1
129 Våldsamt upplopp, deltagare
2
0,1
134 Sexuellt ofredande
6
0,4
139 Olovligt förfogande
2
0,1
140 Trolöshet mot huvudman
1
0,1
142 Djurplågeri
2
0,1
Bilaga 3
1011
42. Huvudbrott enligt dom (forts.)
Koder för brottsrubricering
Antal mål
Procent
152 Grovt rattfylleri
112
7,4
153 Smuggling
6
0,4
154 Olovlig införsel
1
0,1
159 Olovlig försäljning av alkohol
4
0,3
160 Olovligt innehav av alkoholdrycker
2
0,1
161 Olovligt anskaffande av alkoholdrycker
1
0,1
165 Olaga hot
29
1,9
166 Ofredande
14
0,9
169 Olovligt brukande
10
0,7
170 Skadegörelse
26
1,7
176 Vårdslöst bidragsbrott
2
0,1
177 Överträdelse av besöksförbud (kontaktförbud efter den 1 oktober 2011)
2
0,1
178 Vållande till kroppsskada eller sjukdom
5
0,3
179 Misshandel, ringa brott
28
1,9
181 Snatteri
90
6,0
182 Egenmäktigt förfarande
1
0,1
184 Köp av sexuell tjänst
8
0,5
185 Bedrägligt beteende
4
0,3
186 Häleriförseelse
1
0,1
188 Bokföringsbrott, ringa brott
1
0,1
189 Allmänfarlig vårdslöshet
1
0,1
199 Osant intygande
1
0,1
204 Våld eller hot mot tjänsteman, ringa brott
2
0,1
205 Våldsamt motstånd
2
0,1
207 Rattfylleri
49
3,3
208 Narkotikabrott, ringa brott
118
7,8
210 Dopningsbrott, ringa brott
1
0,1
214 Vapenbrott, ringa brott
2
0,1
215 Brott mot knivlagen
15
1,0
220 Olaga intrång
1
0,1
226 Åverkan
2
0,1
227 Hets mot folkgrupp, ringa brott
1
0,1
229 Vårdslöshet i trafik
8
0,5
230 Olovlig körning
38
2,5
232 Annat brott*
228
15,1
Total
1 505
100,0
*
Med annat brott avses bl.a. hastighetsöverträdelse och trafikförseelser som exempelvis ej använt bilbälte, brott mot ordningslagen, brott mot djurskyddslagen samt vissa förseelser t.ex. mot utlänningslagen och penninghäleriförseelse.
Bilaga 3 SOU 2013:17
1012
43. Strängast utdömda påföljd i målet
Antal mål
Procent
Svar ej angivet
1
0,1
a. Böter
695
46,2
b. Ungdomstjänst/ungdomsvård
43
2,9
c. Villkorlig dom med eller utan böter
145
9,6
d. Villkorlig dom med samhällstjänst
97
6,4
e. Skyddstillsyn med eller utan föreskrifter
120
8,0
f. Skyddstillsyn med böter
3
0,2
g. Skyddstillsyn med samhällstjänst
25
1,7
h. Skyddstillsyn i förening med fängelse
3
0,2
i. Skyddstillsyn med kontraktsvård
24
1,6
j. Fängelse 0–3 mån
156
10,4
k. Fängelse 3–6 mån
28
1,9
l. Fängelse 6 mån–1 år
18
1,2
m. Fängelse 1 år eller mer
12
0,8
n. Annan påföljd
11
0,7
o. Åtalet ogillat
124
8,2
Total
1 505
100,0
44. Ange alternativstraff i antal månader om strängaste påföljden i fråga 43 var antingen:
d) villkorlig dom med samhällstjänst
g) skyddstillsyn med samhällstjänst
i) skyddstillsyn med kontraktsvård
Antal mål
Procent
0
1 359
90,3
0,5
1
0,1
1
80
5,3
2
22
1,5
3
12
0,8
4
17
1,1
5
1
0,1
6
5
0,3
8
5
0,3
10 eller fler
3
0,2
Total
1 505
100,0
Bilaga 3
1013
45. Har de/den tilltalade medgett samtliga enskilda anspråk i målet?
Antal mål
Procent
a. Ja, samtliga enskilda anspråk
66
4,4
b. Nej
1 439
95,6
Total
1 505
100,0
46. Har domen avkunnats?
Antal mål
Procent
a. Ja
550
36,5
b. Nej
955
63,5
Total
1 505
100,0
47. Har domen meddelats i förenklad form enligt 30 kap. 6 § RB ?
Antal mål
Procent
Svar ej angivet
1
0,1
a. Ja
123
8,2
b. Nej
1 381
91,8
Total
1 505
100,0
Bilaga 4
1015
Utländsk rätt
Innehåll
1.1 Inledning............................................................................... 1017 1.2 Finland .................................................................................. 1017 1.2.1 Inledning ................................................................... 1017 1.2.2 Lagföring utom domstol .......................................... 1018 1.2.3 Ansvarsfördelningen mellan åklagaren och
domstolen .................................................................. 1020
1.2.4 Målsägandens ställning ............................................. 1021 1.2.5 Förenklade förfaranden och utevarohandläggning . 1023 1.2.6 Rättens sammansättning .......................................... 1031 1.2.7 Bevisupptagning i den tilltalades utevaro ................ 1032 1.2.8 Överrättsprocessen ................................................... 1033
1.3 Norge .................................................................................... 1035 1.3.1 Inledning ................................................................... 1035 1.3.2 Lagföring utom domstol och medling..................... 1036 1.3.3 Ansvarsfördelningen mellan åklagaren och
domstolen .................................................................. 1037
1.3.4 Målsägandens ställning ............................................. 1038 1.3.5 Förenklade förfaranden och utevarohandläggning . 1043 1.3.6 Rättens sammansättning .......................................... 1046 1.3.7 Överrättsprocessen ................................................... 1046
1.4 Danmark ............................................................................... 1047 1.4.1 Inledning ................................................................... 1047 1.4.2 Lagföring utom domstol .......................................... 1048 1.4.3 Ansvarsfördelningen mellan åklagaren och
domstolen .................................................................. 1048
1.4.4 Målsägandens ställning ............................................. 1049 1.4.5 Förenklade förfaranden och utevarohandläggning . 1051 1.4.6 Rättens sammansättning .......................................... 1055
Bilaga 4 SOU 2013:17
1016
1.4.7 Överrättsprocessen ................................................... 1056
1.5 Nederländerna ...................................................................... 1057 1.5.1 Lagföring utom domstol och förenklade
förfaranden i domstol .............................................. 1057
1.5.2 Målsägandens ställning ............................................. 1058 1.5.3 Förberedande åtgärder .............................................. 1059 1.5.4 Erkännandets betydelse ............................................ 1059 1.5.5 Delgivning ................................................................. 1059 1.5.6 Utevarohandläggning ................................................ 1060 1.5.7 Ansvaret för påföljdsfrågan ...................................... 1060 1.5.8 Rättens sammansättning ........................................... 1060 1.5.9 Begränsningar av prövningen i andra instans .......... 1061 1.5.10 Reformarbete ............................................................. 1061
1.6 Tyskland ................................................................................ 1061 1.6.1 Lagföring utom domstol och förenklade
förfaranden i domstol ............................................... 1061
1.6.2 Målsägandens ställning ............................................. 1063 1.6.3 Förberedande åtgärder .............................................. 1063 1.6.4 Erkännandets betydelse ............................................ 1064 1.6.5 Överenskommelser i brottmål ................................. 1065 1.6.6 Delgivning ................................................................. 1065 1.6.7 Utevarohandläggning ................................................ 1066 1.6.8 Ansvaret för påföljdsfrågan ...................................... 1066 1.6.9 Rättens sammansättning ........................................... 1067 1.6.10 Begränsningar av prövningen i andra instans .......... 1067
1.7 England och Wales ............................................................... 1068 1.7.1 Domstolarna i första instans .................................... 1068 1.7.2 Lagföring utom domstol........................................... 1069 1.7.3 Målsägandens ställning ............................................. 1069 1.7.4 Förberedande åtgärder .............................................. 1069 1.7.5 Erkännandets betydelse ............................................ 1070 1.7.6 Delgivning ................................................................. 1070 1.7.7 Utevarohandläggning ................................................ 1071 1.7.8 Ansvaret för påföljdsfrågan ...................................... 1071 1.7.9 Rättens sammansättning ........................................... 1071 1.7.10 Begränsningar av prövningen i andra instans .......... 1071
Bilaga 4
1017
1.1 Inledning
I denna bilaga redogör vi för brottmålsförfarandet i några andra europeiska länder: Finland, Norge, Danmark, Nederländerna, Tyskland samt England och Wales (Skottland har en egen rättegångsordning).
Samtliga länder är medlemmar i EU och har tillträtt Europakonventionen. En utgångspunkt är alltså att brottmålsförfarandet i de olika länderna bygger på de grundläggande principer som bl.a. kommer i uttryck i Europakonventionen. I övrigt är frågan om hur rättegången ska gå till i huvudsak en nationell angelägenhet. Trots det kan man, även om länderna har olika rättstraditioner, se många gemensamma drag. Beskrivningen är framförallt inriktad på olika former för lagföring av brott både i och utanför domstol, vissa frågor om ansvarsfördelningen mellan åklagaren och domstol, målsägandens ställning, betydelsen av att den tilltalade erkänner, utevarohandläggning, rättens sammansättning och bestämmelser som begränsar omfattningen av prövning i andra instans.
Av naturliga skäl är de gemensamma dragen särskilt framträdande i våra nordiska grannländer, samtidigt som det finns skillnader, bl.a. när det gäller möjligheten att avgöra erkända mål på ett förenklat sätt i domstol. Redogörelsen är därför relativt utförlig när det gäller dessa länder. I övrigt är den tämligen summarisk.
1.2 Finland 1
1.2.1 Inledning
Den finska domstolsstrukturen liknar den svenska. De allmänna domstolarna är tingsrätterna, hovrätterna och Finlands Högsta domstol. Även åklagarväsendets organisation påminner om den svenska. Riksåklagaren är Finlands högsta åklagare. Styrningen av åklagarväsendet handhas av Riksåklagarämbetet.
Fram till 1997 reglerades brottmålsprocessen i den finska rättegångsbalken. Sedan 1997 finns huvuddelen om bestämmelserna om förfarandet i brottmål i lagen om rättegång i brottmål (11.7.1997/689). En del bestämmelser av mer allmän karaktär finns dock fortfarande
1 Framställningen bygger på tillämpliga bestämmelser i Rättegångsbalken (1.1.1734/4), Lag om rättegång i brottmål (11.7.1997.689), Lag om föreläggande av böter och ordningsbot (27.8.2010/754), propositionerna: RP 82/1995 rd, RP 271/2004 rd, RP 85/2008 rd, RP 94/2009 rd, RP 105/2009 rd och RP 286/2010 rd samt uppgifter från finska justitiedepartementet.
Bilaga 4 SOU 2013:17
1018
kvar i rättegångsbalken. 1997 års lag bygger på ett ackusatoriskt förfarande. Efter en förundersökning beslutar åklagaren om det finns skäl att väcka åtal. Rättegången i domstol utgår från grundprinciper om muntlighet, omedelbarhet och koncentration. Trots att lagen trädde i kraft så sent som 1997 har det under 2000-talet genomförts flera förändringar av bestämmelserna, bl.a. har detta inneburit vissa uppmjukningar av grundprinciperna om muntlighet, omedelbarhet och koncentration.
1.2.2 Lagföring utom domstol
I augusti 2010 beslutade den finska riksdagen om en ny lag om föreläggande av böter och ordningsbot (27.8.2010/754). Den nya lagen ersätter lagarna om strafforderförfarande och ordningsbotsföreläggande. Dessa ansågs problematiska utifrån ett rättssäkerhetsperspektiv, bl.a. därför att det krävdes att den misstänkte aktivt motsatte sig ett föreläggande om strafforder eller ordningsbot för att en domstolsprövning skulle komma till stånd. Nedan redovisas huvuddragen i de nya bestämmelserna.
Lagens tillämpningsområde
Bötesstraff kan föreläggas för en förseelse för vilken inte har föreskrivits strängare straff än böter eller fängelse i högst sex månader.
Ordningsbot kan föreläggas för en förseelse för vilken ordningsbot har föreskrivits som straff i lag. Detta regleras i lagen om ordningsbotsförseelser. Främst gäller det trafikförseelser och vissa ordningsförseelser.
I samband med ett föreläggande om böter eller ordningsbot kan även förverkande om högst 1 000 euro föreläggas.
Samtycke från den misstänkte och målsäganden
För att förfarandet enligt lagen ska få tillämpas krävs den misstänktes och målsägandens samtycke. Samtycket ska ges till den tjänsteman som utfärdar föreläggandet, tjänstemannen som leder förundersökningen eller till åklagaren.
I lagens 4 § anges att det med den misstänktes samtycke avses att den misstänkte erkänner gärningen och godkänner den påföljd som
Bilaga 4
1019
föreläggs på grund av gärningen samt avstår från sin rätt till muntlig behandling och samtycker till att ärendet avgörs enligt förfarandet enligt lagen. Om den misstänkte inte samtycker till förfarandet delges han eller hon dock ett straffyrkande som avser böter eller ordningsbot. Den misstänkte kan då samtycka genom att betala böterna eller ordningsboten inom 30 dagar. Om den misstänkte inte heller samtycker på detta sätt fortsätter handläggningen av ärendet enligt den normala gången för ett brottmål.
Vid ordningsbot för vissa smärre trafikförseelser som upptäckts vid automatisk trafikövervakning gäller särskilda regler. Det krävs då inte att den misstänkte samtycker till ett förfarande om ordningsbot. I de situationerna utfärdas ett ordningsbotsföreläggande som blir gällande om den misstänkte inte motsätter sig föreläggandet.
Kravet på samtycke från målsäganden beror på att målsägandens inte har samma möjligheter att ta tillvara sin rätt i en summarisk process. Enskilda anspråk kan inte omfattas av ett föreläggande. Målsäganden har visserligen möjlighet att föra talan om enskilda anspråk genom ett särskilt tvistemål. Med hänsyn till de kostnader och besvär som detta innebär väljer dock vanligen en målsägande som vill driva ett ersättningskrav att i stället inte samtycka till förfarandet (RP 94/2009 rd s. 33). Vidare kan målsäganden inte utöva de rättigheter som innefattas i den subsidiära åtalsrätten om saken behandlas i en summarisk process.
Förfarandet i korthet
Ordningsbotsföreläggande utfärdas av polisman eller åklagaren. Bötes-
straff om högst 20 dagsböter för trafikförseelser eller snatteri får utfärdas av polisman, tullman eller gränsbevakningsman. Detsamma gäller i vissa fall för jakt- och fiskeövervakare. Detta kallas bötes-
föreläggande.
Vid andra förseelser eller då gärningen motiverar ett högre bötesstraff än 20 dagsböter föreläggs straffet genom ett strafföreläggande som utfärdas av åklagare. Detta föregås av ett bötesyrkande som utfärdas av övervakande tjänsteman och delges den misstänkte. Efter delgivningen ska ärendet utan dröjsmål överlämnas till åklagaren för utfärdande av strafföreläggande. Åklagaren ska ta ställning till om det finns förutsättningar att utfärda ett strafföreläggande enligt bötesyrkandet. Till denna kontroll hör att åklagaren inte får utfärda ett strafföreläggande om den misstänkte eller målsäganden inte har läm-
Bilaga 4 SOU 2013:17
1020
nat sitt samtyckte, har återtagit sitt samtycke eller om det kommer fram omständigheter som leder till att straff inte ska bestämmas. Särskilda bestämmelser reglerar förfarandet om åklagaren anser att straffet bör vara högre eller lägre än vad som angetts i bötesyrkandet.
1.2.3 Ansvarsfördelningen mellan åklagaren och domstolen
Ansvarsfördelningen mellan åklagare och domstol vid handläggningen i domstol påminner mycket om den svenska. Åklagaren beslutar om det finns skäl att väcka åtal efter att förundersökningen har slutförts. Åtal väcks enligt huvudregeln genom att åklagaren ansöker om stämning, varefter domstolen – om stämningsansökan inte är bristfällig – utfärdar stämning. Domstolen kan förelägga åklagaren att komplettera en bristfällig stämningsansökan vid äventyr av avvisning. Det finns en möjlighet för åklagaren att själv utfärda stämning som påminner om den som gäller i Sverige, dvs. att åklagaren och domstolen på orten utarbetar särskilda rutiner för mål som kan tas upp genom åklagarstämning. Dessutom får åklagaren alltid själv utfärda stämning om avsikten är att målet ska behandlas i ett skriftligt förfarande.
I stämningsansökan ska åklagaren bl.a. beskriva den gärning åtalet gäller och de brott som åklagaren anser att den tilltalade (svaranden enligt finsk terminologi) har gjort sig skyldig till. Dessutom ska åklagaren ange yrkandet på straff och förverkande samt övriga yrkanden och de lagrum som ligger till grund för dessa. Enligt motiven till bestämmelsen innebär dock detta endast att åklagaren ska framställa ett yrkande om att den tilltalade ska dömas till straff. Åklagaren behöver inte ange vilket straff den tilltalade enligt åklagarens uppfattning bör dömas till. Enligt motiven till bestämmelserna om skriftligt förfarande bör dock åklagaren lämna vissa synpunkter i påföljdsfrågan om åklagaren anser att ett sådant förfarande ska tillämpas (se vidare nedan under Handläggningen vid skriftligt förfarande).
Bestämmelserna om svaromål och möjligheterna till skriftlig eller muntlig förberedelse liknar de svenska. För muntlig förberedelse krävs dock att det enligt domstolen av särskilda skäl är nödvändigt för att målet ska kunna behandlas vid huvudförhandlingen i ett sammanhang. Bestämmelserna om förfarandet vid huvudförhandlingen liknar de svenska.
Den finska brottmålsprocessen är i huvudsak ackusatorisk. Det finns dock, på samma sätt som i Sverige, vissa möjligheter för dom-
Bilaga 4
1021
stolen att agera ex officio efter det att åtal har väckts. Exempel på detta är att domstolen kan uppmana åklagaren att komplettera förundersökningen om den är så bristfällig att målet inte kan behandlas i ett sammanhang (5 kap. 7 § lagen om rättegång i brottmål) och att domstolen, när det anses nödvändigt, själv kan besluta om att bevisning ska läggas fram (17 kap. 8 § rättegångsbalken). Enligt rättspraxis från Finlands Högsta domstol är det dock, med hänsyn till de rättsprinciper som gäller enligt artikel 6 i Europakonventionen, inte tillåtet för domstolen att självmant anskaffa bevisning som är till men för den tilltalade (se rättsfallen 1995:44 och 1996:133).
Domstolen är inte bunden av åklagarens rubricering av brottet och eventuella ställningstaganden i påföljdsfrågan. Åklagaren är inte skyldig att framställa ett påföljdsyrkande.
Bestämmelser om delgivning av stämning och kallelse i brottmål finns i 11 kap rättegångsbalken. I huvudsak motsvarar bestämmelserna de som gäller i Sverige. Någon motsvarighet till förenklad delgivning finns dock inte.
1.2.4 Målsägandens ställning
Målsägandens åtalsrätt
I Finland hade målsägande innan lagen om rättegång i brottmål infördes en omfattande enskild åtalsrätt. Genom 1997 års lag har målsägandens åtalsrätt gjorts i huvudsak subsidiär till åklagarens. Bestämmelserna finns i 1 kap. 14–17 §§ lagen om rättegång i brottmål och är mycket lika de svenska.
Målsäganden har rätt att förena sig med åklagarens åtal och får därigenom ställning som part i brottmålet med de rättigheter som en målsägande som biträder åtalet i Sverige. Målsäganden kan bl.a. åberopa nya omständigheter till stöd för åtalet. Målsäganden har rätt att överklaga oberoende av om han eller hon har fört talan i tingsrätten.
Målsägandens rätt att framställa privaträttsliga anspråk vid allmänt åtal
Liksom i Sverige finns bestämmelser om att privaträttsliga anspråk i anledning av det åtalade brottet kan kumuleras med brottmålet. Detta kan ske utan stämning om domstolen, med hänsyn till den ut-
Bilaga 4 SOU 2013:17
1022
redning som lagts fram och övriga omständigheter, anser att det kan ske utan olägenhet.
Åklagaren är skyldig att på begäran föra målsägandens privaträttsliga anspråk mot den tilltalade på grund av brottet. Förutsättningarna för detta är att det kan ske utan väsentlig olägenhet och att anspråket inte är uppenbart ogrundat. Målsäganden ska framställa begäran om att åklagaren för talan till polisen under förundersökningen eller direkt till åklagaren. Han eller hon ska samtidigt uppge de omständigheter som anspråket grundas på. Det finska Riksåklagarämbetet har tagit fram blanketter för detta. Om åklagaren inte åtar sig att driva målsägandens anspråk ska åklagaren delge målsäganden beslutet.
Det finns särskilda bestämmelser som reglerar situationen att målsäganden har uppgett att han eller hon vill driva sitt privaträttsliga anspråk själv eller att åklagaren har meddelat att denne inte har för avsikt att föra målsägandens talan. Målsäganden ska då ges möjlighet att inom viss tid framställa sina anspråk till domstolen. Det kan ske skriftligen, per telefon eller genom e-post eller motsvarande. När målsäganden uppmanas att framställa anspråken skriftligen inom viss tid kan det ske vid äventyr av att anspråken annars kan avvisas vid behandlingen av brottmålet.
Målsägandebiträde och stödperson
Den finska motsvarigheten till målsägandebiträde kallas rättegångsbiträde. Regler om förutsättningar för att förordna rättegångsbiträde och stödperson finns i 2 kap. 1 a och 3 §§ lagen om rättegång i brottmål, som ändrades år 2006.
Rättegångsbiträde förordnas av domstolen för att bistå målsäganden under förundersökningen och under rättegången om målsäganden har anspråk i denna. Om målet gäller sexualbrott ska rättegångsbiträde förordnas om det inte av särskilda skäl anses onödigt. Vid våldsbrott som mord, dråp, grov misshandel och misshandel ska rättegångsbiträde förordnas om det är befogat med hänsyn till förhållandet mellan målsäganden och den misstänkte. Genom lagändringarna 2006 utvidgades möjligheterna att förordna rättegångsbiträde till att även gälla mål om brott mot liv, hälsa eller frihet om det är befogat med hänsyn till hur allvarligt brottet är, målsägandens personliga förhållanden och övriga omständigheter. Det ska poängteras att möjligheten att förordna ett rättegångsbiträde under
Bilaga 4
1023
rättegången förutsätter att målsäganden är part i målet, dvs. att han eller hon har ett straffrättsligt eller privaträttsligt anspråk i rättegången.
En stödperson kan förordnas för målsäganden i de typer av mål som ett rättegångsbiträde kan förordnas. Det krävs inte att målsäganden framställer ett yrkande i rättegången. Ett krav är dock att målsäganden hörs personligen för utredningen av saken och målsäganden anses behöva stöd under förundersökningen och i rättegången (3 § lagen om rättegång i brottmål). Stödpersonen ska lämna målsäganden personligt stöd under förundersökningen och rättegången och hjälpa målsäganden i frågor som gäller handläggningen av ärendet. Stödpersonen ska ha tillräcklig kompetens för att sköta uppdraget. I praktiken är det vanligt att ideella organisationer, som t.ex. brottsofferjourer, utbildar frivilliga stödpersoner. Det förekommer också att personer som är närstående till målsäganden förordnas som stödpersoner. Stödpersonen ersätts enligt de villkor som gäller för ersättning av allmänna medel till vittnen. En stödperson kan sedan lagändringarna 2006 även förordnas om målsäganden framställer yrkanden vid rättegången och även om ett rättegångsbiträde har förordnats. Detta motiverades i förarbetena med att brottsoffret kan vara i behov av såväl rättslig hjälp som psykiskt stöd och att det inte borde ingå i det juridiska biträdets uppgifter att också stödja offret psykiskt under rättegången (RP 271/2004 rd s. 28).
1.2.5 Förenklade förfaranden och utevarohandläggning
Skriftligt förfarande i domstol
Allmänt
Genom en reform som trädde i kraft den 1 oktober 2006 infördes nya bestämmelser om avgörande av brottmål utan huvudförhandling (skriftligt förfarande). Bestämmelser om det skriftliga förfarandet finns i 5 a kap. lagen om rättegång i brottmål. Det gäller endast mål där åklagaren väckt åtal. Enskilda åtal omfattas alltså inte.
De grundläggande förutsättningarna för att ett brottmål ska kunna avgöras genom skriftligt förfarande är att: 1. det inte för något brott som åklagaren väckt åtal för är föreskrivet
strängare straff än fängelse två år,
Bilaga 4 SOU 2013:17
1024
2. den tilltalade erkänner den gärning som anges i åklagarens åtal
samt genom en uttrycklig anmälan till tingsrätten avstår från sin rätt till muntlig förhandling och samtycker till att målet avgörs i skriftligt förfarande, 3. den tilltalade var myndig (fyllt 18 år) när gärningen begicks, 4. målsäganden under förundersökningen eller senare skriftligen
har meddelat att han eller hon inte yrkar på att en huvudförhandling ska hållas, och 5. att en huvudförhandling med hänsyn till utredningen i målet
utifrån en helhetsbedömning är obehövlig.
En ytterligare viktig begränsning ligger i att det inte är möjligt att döma ut ett strängare fängelsestraff än fängelse nio månader genom ett skriftligt förfarande.
Närmare om förutsättningarna för ett skriftligt förfarande
En grundläggande begränsning av tillämpningsområdet för det skriftliga förfarandet har knutits till det föreskrivna maxstraffet för de brott som ska bedömas. Genom att gränsen satts vid högst fängelse två år omfattas enligt förarbetena nästan alla vanliga och lindriga, samt en del grova gärningsformer i den finska strafflagen. Som exempel anges att det omfattar frekventa brottstyper i tingsrätterna som misshandel, grovt rattfylleri, grovt olovligt brukande, stöld och förskingring. Enligt propositionen rör det sig om brott som till en stor del i praktiken erkänns (RP 271/2004 rd s. 24).
Oberoende av straffskalan får strängare straff än fängelse nio månader inte får dömas ut genom ett skriftligt förfarande. Fängelsestraffet kan vara ovillkorligt (a. prop. s. 41). Strängare straff än fängelse sex månader får dock inte dömas ut i ett skriftligt förfarande om den tilltalade inte getts tillfälle att avge en muntlig utsaga (se vidare nedan under Handläggningen vid skriftligt förfarande). Det finns ingen begränsning när det gäller möjligheten att pröva andra yrkanden, som förverkande eller målsägandes privaträttsliga anspråk.
Den tilltalade måste erkänna gärningen som anges i åklagarens åtal. Med det avses att denne meddelar att han eller hon har förfarit på det sätt som anges i åklagarens åtal. Den tilltalade behöver inte instämma åklagarens rättsliga bedömning, t.ex. när det gäller rubriceringen av gärningen. Som exempel anges i förarbetena att den
Bilaga 4
1025
tilltalade kan erkänna att han eller hon tagit varor enligt åtalet, men göra gällande att gärningen ska bedömas som snatteri och inte stöld. Däremot kan förfarandet inte användas om den tilltalade invänder att gärningen överhuvudtaget inte är straffbar, t.ex. genom en nödvärnsinvändning (a. prop. s. 42).
Den tilltalade måste också samtycka till att målet avgörs utan huvudförhandling. Det måste vara fråga om ett uttryckligt samtycke. Samtycket ska ges skriftligen i samband med delgivningen av stämningen eller senare.
Det är inte tillräckligt att den tilltalade erkänner gärningen och ger sitt samtycke till ett skriftligt förfarande under förundersökningen. Detta motiveras med att det först är när åtalet väckts som den tilltalade slutligen kan ta ställning till om han eller hon erkänner gärningen och samtycker till den förenklade processformen. Däremot ska den tilltalade under förundersökningen tillfrågas om sin åsikt till att ett skriftligt förfarande används i tingsrätten.
Den tilltalade kan erbjudas ett skriftligt förfarande om förundersökningen eller andra omständigheter ger anledning att anta att det finns förutsättningar för ett sådant förfarande. Att den tilltalade förnekat gärningen under förundersökningen medför enligt förarbetena inte att ett skriftligt förfarande är uteslutet. Domstolen kan alltså även om den tilltalade förnekat gärningen föreslå att det skriftliga förfarandet tillämpas om de övriga förutsättningarna är uppfyllda (a. prop. s. 42).
I propositionen till bestämmelserna om det skriftliga förfarandet betonas att möjligheten för åklagaren att utfärda stämning kan användas för att ytterligare förenkla förfarandet i enkla och rutinmässiga brottmål. Förutsatt att polisen och åklagarmyndigheten utarbetar gemensamma rutiner kan åklagaren besluta om åtal och utfärda stämning medan den misstänkte är kvar hos polisen för förhör. Den misstänkte kan då i samband med delgivningen av åklagarens stämning tillfrågas om han eller hon erkänner gärningen och samtycker till ett skriftligt förfarande i tingsrätten. Samtidigt kan tingsrätten på orten ha särskilda dagar för huvudförhandlingar i mål med åklagarstämning och den tilltalade kan då underrättas om den dag huvudförhandling kommer att hållas för det fall han eller hon inte samtycker till ett skriftligt förfarande (a. prop. s. 42).
Villkoret att den tilltalade måste ha fyllt 18 år då gärningen begicks motiveras med den särskilda betydelse som en huvudförhandling inför domstolen har i ungdomsmål.
Bilaga 4 SOU 2013:17
1026
Målsägandens ställning vid skriftligt förfarande
I de fall det finns en målsägande krävs att målsäganden ger sitt samtycke till att det skriftliga förfarandet används. Det är tillräckligt att målsägandens samtycke inhämtas under förundersökningen. Kravet uttrycks med att målsäganden under förundersökningen eller senare skriftligen har meddelat att han eller hon inte yrkar på att huvudförhandling ska hållas.
Målsägandens ställning och rättigheter i processen påverkades inte i övrigt av att det skriftliga förfarandet infördes. Målsäganden kan biträda åtalet och framställa enskilda anspråk även i det skriftliga förfarandet. Det skriftliga förfarandet kan användas även om den tilltalade motsätter sig målsägandens enskilda anspråk. Om det finns förutsättningar för att avgöra målet i ett skriftligt förfarande kan domstolen pröva ett tvistigt enskilt anspråk utifrån det skriftliga materialet. Om det enskilda anspråket är komplicerat eller förutsätter muntlig bevisning kan det vara ett skäl för domstolen att anse att en huvudförhandling bör hållas. I förarbetena påpekas att domstolen bör undvika att särskilja det enskilda anspråket (a. prop. s. 44).
Om målsäganden vill yrka ansvar för ett annat brott än åklagaren eller åberopa en ny omständighet till stöd för åtalet ska målsäganden skriftligen meddela domstolen detta efter att stämningen delgetts. Tillkommande yrkanden från målsäganden ska delges den tilltalade. Om domstolen bedömer att målsägandens talan är utsiktslös kan målet avgöras genom skriftligt förfarande även om målsäganden för talan om ansvar för en allvarligare gärning eller ett strängare straff än tillämpningsområdet för det skriftliga förfarandet. Däremot kan domstolen inte bifalla en sådan talan i ett skriftligt förfarande. Om domstolen utifrån det skriftliga materialet bedömer att det är möjligt att målsägandens talan kan bifallas bör domstolen avgöra målet efter en huvudförhandling.
Handläggningen vid skriftligt förfarande
Talan väcks på sedvanligt sätt. Den tilltalade ska delges åtalet genom stämning och tillfrågas om denne erkänner gärningen och samtycker till att skriftligt förfarande används för att avgöra målet. Domstolen, eller åklagaren om denne utfärdar stämning, kan besluta att den tilltalade ska kunna ge sitt samtycke direkt i samband med delgivningen av åtalet. Det förutsätter att stämningsman används för delgiv-
Bilaga 4
1027
ningen. I förarbetena anges att möjligheten att låta den tilltalade att samtycka omedelbart i samband med delgivningen framförallt bör användas i klara fall då den tilltalade har erkänt och samtyckt till skriftligt förfarande under förundersökningen. I mer komplicerade fall bör den tilltalade beredas tid att tänka över följderna av sitt ställningstagande. I sådana fall ska en blankett och ett svarskuvert som den tilltalade kan returnera till domstolen bifogas i samband med delgivningen av stämningen. I förarbetena anges att en svarstid om två veckor bör vara lämplig i normalfallet.
I samband med delgivningen av stämningen uppmanas också den tilltalade att ange sin inställning till yrkandena och grunderna för sin inställning. Om den tilltalade erkänner gärningen och samtycker till att målet avgörs genom ett skriftligt förfarande är det inget som hindrar att målet avgörs på detta sätt även om den tilltalade inte kommer in med ett närmare svaromål.
Den tilltalades erkännande och samtycke till ett skriftligt förfarande är inte bindande. Han eller hon har rätt att återta detta fram till att målet avgjorts genom dom.
I propositionen anges att det i praktiken kan vara nödvändigt att åklagaren anger ett påföljdsförslag i åtalet om ett skriftligt förfarande ska användas. I varje fall bör åklagaren, enligt propositionen, ta ställning till påföljdsvalet, till om ett fängelsestraff ska vara villkorligt eller ovillkorligt och till om det är lämpligt att döma ut samhällstjänst. Detta motiveras med att det underlättar för den tilltalade att bedöma om han eller hon ska samtycka till ett skriftligt förfarande. Åklagarens påföljdsförslag är dock inte bindande för rätten. Domstolen bestämmer påföljden självständigt och det finns inget formellt hinder mot att rätten dömer ut ett strängare straff än vad åklagaren har föreslagit (a. prop. s 46). Om domstolen överväger att döma ut en strängare påföljd än vad åklagaren begärt bör dock den tilltalade få lämna synpunkter på påföljdsfrågan. I ett mål som behandlades i Helsingfors hovrätt hade åklagaren i tingsrätten yrkat ansvar för grovt rattfylleri och anfört att påföljden skulle bestämmas till villkorligt fängelse, minst 3 månader i förening med minst 45 dagsböter. Tingsrätten dömde efter ett skriftligt förfarande den tilltalade till ovillkorligt fängelse 3 månader 15 dagar. Hovrätten anförde att straffet var betydligt strängare än vad den tilltalade kunde förvänta med hänsyn till åklagarens åsikt. Före domen borde tingsrätten ha hört den tilltalade hur denne såg på att målet avgjordes genom ett skriftligt förfarande om straffet skulle komma att bli strängare än vad åklaga-
Bilaga 4 SOU 2013:17
1028
ren hade yrkat. Hovrätten upphävde tingsrättens dom och återförvisade målet till tingsrätten (Helsingfors hovrätt 15.6.2010/1660).
Även om de formella förutsättningarna för ett skriftigt förfarande är uppfyllda är det ytterst den ansvarige domaren som avgör om denna handläggningsform ska användas. Ett skäl att i stället avgöra målet vid en huvudförhandling kan vara att det finns oklarheter i materialet eller tveksamheter angående parternas inställning. Det finns dock möjlighet att undanröja sådana oklarheter genom ytterligare skriftväxling eller genom att en part hörs muntligen.
Om det finns särskilda skäl kan domstolen innan målet avgörs bereda någon av parterna tillfälle att avge ytterligare en skriftlig utsaga. Någon omfattande skriftväxling ska dock inte förekomma.
En eller flera av parterna kan höras muntligen. Detta kallas muntligt förhör. Det är den domare som är ansvarig för beredningen av målet som avgör om ett muntligt förhör är nödvändigt. En part kan dock begära att få höras muntligen. För att påföljden ska få bestämmas till ett strängare straff än sex månader krävs det att den tilltalade har beretts möjlighet att uttala sig muntligt.
2
Frånsett dessa
fall kan, enligt förarbetena, omständigheterna vara sådana att domstolen anser att ett muntligt förhör är motiverat för att försäkra sig om att den tilltalade har erkänt och gett sitt samtycke av fri vilja och efter moget övervägande. Det kan också enligt förarbetena finnas situationer då det är motiverat att den tilltalade hörs muntligen om omständigheter som har betydelse för påföljdsbestämningen (a. prop. s. 47). Det är möjligt att hålla flera muntliga förhör inom ramen för ett skriftligt förfarande. Om det krävs att flera parter hörs muntligen torde det dock enligt propositionen ofta vara mer ändamålsenligt att avgöra målet efter huvudförhandling.
De relevanta omständigheterna som framkommer vid ett muntligt förhör ska antecknas i protokoll och delges övriga parter om detta inte är uppenbart onödigt.
Avgörandet efter skriftligt förfarande
Vid skriftligt förfarande är tingsrätten domför med en lagfaren domare. Domaren får endast lägga sådana omständigheter som angetts i åtalet, eventuellt tillkommande skriftliga yrkanden och den tilltalades erkännande eller svaromål till grund för domen. Uppgifter
2 Det maximala straffet som kan dömas ut vid ett skriftligt förfarande är som angetts tidigare dock nio månaders fängelse.
Bilaga 4
1029
i förundersökningsprotokollet som lämnats in till rätten får endast läggas till grund för domen i de delar som åberopats av någon av parterna.
Den tilltalades erkännande är en förutsättning för att det skriftliga förfarandet ska få användas, men har vid domstolens prövning endast bevisverkan. Även om den tilltalades erkännande i praktiken är ett mycket starkt bevis ska domstolen utifrån all bevisning som lagts fram av parterna pröva vad som är bevisat i målet.
Domen meddelas på en förutbestämd dag. I förarbetena anges att dagen för dom vid ett skriftligt förfarande bör anges i stämningen. Det finns inga särregler när det gäller överklagande av tingsrättens avgörande efter ett skriftligt förfarande.
Utvärdering av bestämmelserna om skriftligt förfarande
Enligt uppgifter från det finska justitiedepartementet visar en utvärdering av bestämmelserna om skriftligt förfarande i brottmål som genomförts av Rättspolitiska forskningsinstitutet
3
att det inte finns
några anmärkningsvärda problem med förfarandet och att aktörerna är relativt nöjda med systemet. Utvärderingen utvisade sammanfattningsvis följande. Det skriftliga förfarandet användes i ca 35 procent av tingsrätternas brottmål. Överklagande skedde i tre procent av ärendena (jämfört med 12 procent vid vanlig handläggning). I medeltal tog handläggningen i tingsrätt 6 veckor (jämfört med 3,1 månader vid vanlig handläggning). Den totala genomströmningstiden i rättskedjan (förundersökning, åtalsprövning och handläggning i tingsrätt) var vid skriftligt förfarande 3,9 månader vid skriftligt förfarande. Vid vanlig handläggning uppgick den tiden till ca 9 månader och i mål som avgjordes med nämndemän till nästan ett år.
Huvudförhandling i den tilltalades utevaro
Bestämmelser om prövning och avgörande av mål vid huvudförhandling i den tilltalades utevaro finns i 8 kap. 11–15 §§ lagen om rättegång i brottmål.
En förutsättning för att målet ska kunna avgöras i den tilltalades utevaro är att dennes personliga närvaro inte är nödvändig för utred-
3 Virve-Maria de Godzinsky, Kirjallinen menettely rikosasioissa, OPTL:n tutkimustiedonantoja
102, Helsingfors 2010. Rapporten finns endast tillgänglig på finska.
Bilaga 4 SOU 2013:17
1030
ningen av målet. Som exempel på när så är fallet anges i förarbetena att den tilltalade under förundersökningen har erkänt att han begått den åtalade gärningen. Ett annat exempel som nämns är att ett normalstraff har stabiliserats för det aktuella brottet och de övriga frågorna är sådana att den tilltalades närvaro och ställningstaganden endast i ringa mån påverkar avgörandet.
Om den tilltalades närvaro inte är nödvändig kan den tilltalade dömas till böter eller fängelse i högst tre månader och till en förverkandepåföljd omfattande högst 10 000 euro. Fängelsestraffet kan vara villkorligt eller ovillkorligt och domstolen kan i stället för ett ovillkorligt fängelsestraff döma den tilltalade till samhällstjänst. Det sker en fullständig prövning om vad som är bevisat i målet.
Om den tilltalade har dömts till straff eller förverkandepåföljd men haft laga förfall och inte kunnat anmäla det i tid, har han eller hon rätt att få målet behandlat på nytt genom en anmälan till domstolen inom 30 dagar. Styrker den tilltalade inte sitt laga förfall, ska målet inte tas upp till prövning.
Om den tilltalade samtycker till att målet prövas och avgörs utan att han eller hon är närvarande kan påföljden bestämmas till högst
sex månaders fängelse. En förutsättning för detta är att den tilltalade
kallats till domstolen vid äventyr av sådan påföljd och hans eller hennes närvaro inte är nödvändig för utredningen av målet. Den tilltalade måste ha lämnat ett uttryckligt samtycke till domstolen. Det sker efter att den tilltalade underrättas om denna möjlighet i kallelsen.
Bestämmelserna om avgörande i utevaro tillämpas också om den tilltalade utan lov avlägsnar sig från förhandlingen.
Bilaga 4
1031
1.2.6 Rättens sammansättning
Bestämmelser om rättens sammansättning finns i 2 kap. rättegångsbalken. I brottmål är tingsrätten alltid domför med en lagfaren domare och tre nämndemän. Genom lagändringar som trädde i kraft den 1 januari 2009 infördes möjligheter till alternativa sammansättningar.
Tingsrätten är numera domför även med en ensam lagfaren domare om det inte för något av de enskilda brotten i åtalet är föreskrivet strängare straff än fängelse två år (2 kap. 6 § rättegångsbalken). Dessutom kan denna sammansättning användas vid vissa särskilt angivna brott. Det rör sig i huvudsak om grova förmögenhetsbrott och straffbart försök till sådana brott. Motiven bakom lagändringarna är att nämndemän endast bör delta i de fall då det är nödvändigt för att upprätthålla tilltron till domstolsväsendet. Enligt förarbetena gör sig det gällande endast vid allvarligare brott där påföljden kan bli ett kännbart fängelsestraff.
Genom lagändringarna 2009 infördes även en möjlighet att avgöra brottmål med tre juristdomare utan nämndemän. Sammansättningen med tre lagfarna domare utan medverkan av nämndemän får användas om det anses motiverat med hänsyn till målets art eller av något särskilt skäl. Det finns inte något villkor som är knutet till straffskalan för det aktuella brottet. Sammansättningen är avsedd att tillämpas vid särskilt krävande brottmål. Om en ledamot får förhinder sedan huvudförhandlingen påbörjats är rätten domför med två ledamöter.
Redan innan 2009 års lagändringar gällde att tingsrättens sammansättning kunde förstärkas med ytterligare en lagfaren domare om det var motiverat med hänsyn till målets omfattning eller av något annat särskilt skäl. Enligt samma villkor kunde tingsrätten även ha en fjärde nämndeman. Dessa regler gäller alltjämt. Sammansättningen är avsedd att tillämpas framförallt vid mål med omfattande muntlig bevisning.
I hovrätten deltar inte nämndemän. Hovrätten är enligt huvudregeln domför med tre domare. Vissa frågor kan avgöras av en ensam domare.
Bilaga 4 SOU 2013:17
1032
1.2.7 Bevisupptagning i den tilltalades utevaro
Nya bestämmelser som utökade möjligheten att inleda huvudförhandling och ta upp bevisning även om en tilltalad uteblivit trädde i kraft 2006.
Om den tilltalade inte följer ett föreläggande vid vite om att inställa sig personligen får huvudförhandlingen inledas om det finns anledning att anta att en fortsatt huvudförhandling kan hållas inom 30 dagar och uppskovet med att målet avgörs slutligt inte medför någon betydande olägenhet för behandlingen av målet. Om det finns särskilda skäl kan tiden för den fortsatta huvudförhandlingen utsträckas med ytterligare 30 dagar. Det finns ingen begränsning som är knuten till allvaret av det aktuella brottet.
Den tilltalade måste ha upplysts om att bevisningen kan komma att tas upp även om han eller hon är frånvarande. All typ av muntlig bevisning kan tas upp. Den tilltalades rätt att ställa frågor till förhörspersonerna anses enligt motiven i regel tillgodosedd genom att den tilltalade har kallats att närvara personligen och fått information om att den bevisning som anges i åtalet kan komma att tas upp (RP 271/2004 rd s. 25). Vid prövningen om det är lämpligt att ta upp bevisningen i den tilltalades utevaro har det betydelse om det finns en försvarare som är närvarande och kan tillvarata den tilltalades rätt genom att ställa frågor. Det finns dock inget formellt hinder mot att bevisningen tas upp på detta sätt utan försvarare. Målet får även behandlas i övriga delar, om det är nödvändigt för att målsägandens enskilda anspråk ska kunna behandlas eller bevis tas upp. Med det avses t.ex. att diskussioner angående målsägandens yrkanden kan föras.
Vid den fortsatta huvudförhandlingen tas enligt huvudregeln inte den tidigare upptagna muntliga bevisningen upp på nytt. I regel ska de personer som hörts tidigare inte behöva kallas att inställa sig på nytt. Bevisningen ska dock tas upp på nytt på begäran av den tilltalade om denne har haft laga förfall för sin utevaro och inte kunnat anmäla detta i tid eller om domstolen anser det nödvändigt av något särskilt skäl. Som exempel på situationer då det av särskilda skäl kan vara nödvändigt att höra personer på nytt anges i propositionen att det som förhörspersonen har berättat under huvudförhandlingen skiljer sig från vad denne uppgett under förundersökningen eller då annan bevisning motsäger vad förhörspersonen har uppgett (RP 271/2004 rd s. 52). Om den tilltalades försvarare har varit närvarande då bevisningen tagits upp kan tröskeln för en ny bevisupptag-
Bilaga 4
1033
ning, enligt förarbetsuttalandena (a. prop. s. 53), vara högre än om ingen försvarare har varit närvarande. Om det tagits upp bevisning som den tilltalade inte underrättas om i samband med stämningen ska denna alltid tas upp på nytt om den tilltalade begär det.
Domstolen ska vid den fortsatta huvudförhandlingen redogöra för det rättegångsmaterial som har tillförts målet i den tilltalades utevaro. Detta kan enligt förarbetena ske genom att domaren muntligen redogör för förhörsutsagan eller att berättelsen spelas upp från band.
Sedan tidigare fanns det en bestämmelse om att förhör under vissa förutsättningar kan hållas med vittnen, sakkunniga och målsäganden som är närvarande när en huvudförhandling har fått ställas in. Bestämmelsen gäller alltjämt. Bevisningen som tagits upp utanför huvudförhandlingen måste dock tas upp på nytt om det inte finns något hinder för det och bevisningen inte gäller en omständighet som inte inverkar på saken eller redan är utredd, eller om inte bevisningen utan avsevärt mindre besvär eller kostnader kan erhållas på något annat sätt.
1.2.8 Överrättsprocessen
I Finland trädde nya bestämmelser om processen i överrätt i kraft den 1 januari 2011. När det gäller brottmålsprocessen avser de nya bestämmelserna regler om prövningstillstånd vid överklagande till hovrätten (tillstånd till fortsatt handläggning), förutsättningarna för att avgöra mål utan huvudförhandling i hovrätten och möjlighet att överklaga tingsrättens avgörande direkt till Högsta domstolen (se RP 105/2009 rd).
Tillstånd till fortsatt handläggning
Bestämmelser om tillstånd till fortsatt handläggning finns i 25 a kap.5–12 §§rättegångsbalken. I motiven till de nya reglerna övervägdes vilken terminologi som skulle användas. I propositionen anfördes att prövningstillstånd som uttryck inte beskrev tillståndssystemets natur och visat sig problematiskt. Det framfördes att det kan leda till den felaktiga uppfattningen att rätten att överklaga skulle vara inskränkt. Därför valdes i stället termen tillstånd till fortsatt handläggning (RP 105/2009 rd s. 25).
Bilaga 4 SOU 2013:17
1034
Den tilltalade behöver tillstånd till fortsatt handläggning i ett brottmål, om inte denne har dömts till strängare straff än fängelse fyra månader. När straffets stränghet bedöms beaktas, enligt huvudregeln, bara det utdömda fängelsestraffets längd och inte böter eller andra straffrättsliga sanktioner som har dömts ut. Dock krävs inte tillstånd till fortsatt handläggning när tilltalade har dömts till avsättning, till förverkandepåföljd som överstiger 10 000 euro eller till samfundsbot överstigande samma belopp. Den tilltalade behöver inte heller tillstånd till fortsatt handläggning om åklagaren inte behöver sådant tillstånd. Om överklagandet också gäller ett enskilt anspråk överstigande 10 000 euro som grundar sig på den gärning som avses i åtalet behövs det inte tillstånd till fortsatt handläggning avseende samma gärning i brottmålet. Vissa ärendetyper som t.ex. ärenden om meddelande eller förlängning av näringsförbud eller besöksförbud är också undantagna.
Åklagaren behöver tillstånd till fortsatt handläggning om åtalet gäller ett brott som inte har ett strängare föreskrivet straff än böter eller fängelse högst två år. Åklagaren behöver dock aldrig tillstånd till fortsatt handläggning vid överklagande till förmån för den tilltalade.
Om målsäganden överklagar skuldfrågan på egen hand motsvarar kraven på tillstånd för fortsatt handläggning de som gäller om åklagaren överklagar. Om överklagandet även avser ett privaträttsligt anspråk grundat på gärningen i åtalet som överstiger 10 000 euro behöver dock målsäganden inte tillstånd till fortsatt handläggning.
Grunderna för att meddela tillstånd till fortsatt handläggning motsvarar i huvudsak grunderna för att meddela prövningstillstånd i Sverige.
Avgörande utan huvudförhandling
Bestämmelser om när hovrätten ska hålla huvudförhandling i brottmål finns i 26 kap.14–14 a §§rättegångsbalken.
Utgångspunkten är att huvudförhandling i hovrätten bara ska hållas om någon part begär det. Det finns visst utrymme för att inte hålla huvudförhandling även om en part begär det. Huvudförhandling behöver inte hållas om muntlig bevisning inte behöver tas emot (se nedan angående 26 kap. 15 § RB) och om det också i övrigt är klart onödigt att hålla huvudförhandling, särskilt med beaktande av målets art och dess betydelse för parten.
Bilaga 4
1035
Även om ingen part begärt huvudförhandling får hovrätten självmant hålla huvudförhandling när hovrätten anser att det behövs. Möjligheten finns framförallt för att parterna inte bör ha en ovillkorlig rätt att tvinga hovrätten att avgöra saken utan att ta emot sådan muntlig bevisning på nytt som hovrätten anser vara behövlig.
Om en huvudförhandling hålls ska den muntliga bevisning som tagits upp i tingsrätten tas upp på nytt i hovrätten i behövliga delar, om det inte finns hinder för det. Bevisningen behöver dock enligt 26 kap. 15 § rättegångsbalken inte tas emot på nytt, om det utifrån det skriftliga rättegångsmaterialet i sin helhet inte kan finnas något rimligt tvivel om att tingsrätten bedömt bevisningen på riktigt sätt.
Prejudikatbesvär
Genom reformen som trädde i kraft den 1 januari 2011 infördes också en möjlighet att överklaga tingsrättens avgörande direkt till Högsta domstolen (prejudikatbesvär). Bestämmelserna finns i 30 a kap. rättegångsbalken. Prejudikatbesvär får inte anföras om inte ändringssökandens motpart har gett muntligt eller skriftligt samtycke till det i tingsrätten. Högsta domstolen får meddela tillstånd till prejudikatbesvär endast om det är viktigt att hänskjuta målet till Högsta domstolen med tanke på lagens tillämpning i andra liknande fall eller enhetligheten i rättstillämpningen. Om besvärstillstånd inte meddelas står tingsrättens avgörande fast.
1.3 Norge 4
1.3.1 Inledning
De viktigaste lagarna om förfarandet i brottmål är lov om rettergangsmåten i straffesaker (straffeprosessloven) och lov om domstolarna (domstolsloven). Domstolsloven är gemensam för tvistemål och brottmål.
Den norska domstolsorganisationen liknar i allt väsentligt den svenska. De allmänna domstolarna är tingrettene, lagmannsrettene
4 Framställningen bygger i huvudsak på straffeprosessloven (1981-05-22 nr 25), tillämpliga bestämmelser i domstolsloven (1915-08-13 nr 5), propositionerna ot.prp.nr 11 (2007–2008, prop. 141 L (2009-2010) och den statliga utredningen NOU 2006:10 samt uppgifter från norska justitiedepartementet. I de fall övrigt material har använts anges det genom särskilda hänvisningar.
Bilaga 4 SOU 2013:17
1036
och Høyesterett. Den norska motsvarigheten till Åklagarmyndigheten är Påtalemyndigheten.
1.3.2 Lagföring utom domstol och medling
Lagföring utom domstol kan ske genom föreläggande (forelegg). Bestämmelser om detta förfarande finns i 20 kap. straffeprosessloven.
5
Föreläggande kan användas om åklagaren anser att
påföljden bör bestämmas till böter, förverkande eller förlust av körkortstillstånd.
Föreläggandet utfärdas av åklagarmyndigheten. Innehållet motsvarar ett svenskt ordningsbots- eller strafföreläggande. Föreläggandet skickas till den misstänkte för att han eller hon ska ta ställning till om det godtas. Vanligtvis bör den misstänkte få en betänketid om tre–tio dagar. Godkännande sker genom att den misstänkte undertecknar föreläggandet.
Enligt en bestämmelse i straffeprosessloven kan ett föreläggande som utfärdats träda i stället för ett åtal (268 § straffeprosessloven). Det bör avse icke godkända förelägganden.
För mindre förseelser finns det en motsvarighet till den svenska ordningsboten (forenklet forelegg).
Det finns en möjlighet till medling i brottmål mellan den misstänkte och målsäganden, som i vissa fall kan ersätta en domstolsprocess. Medlingen sker vid konfliktrådet. I stället för att inleda en ordinär domstolsprocess kan åklagarmyndigheten överföra ett ärende till konfliktrådet för medling mellan den misstänkte och målsäganden när det finns övertygande bevisning om den misstänktes skuld och det lämpar sig för att behandlas i konfliktrådet. Förfarandet är framförallt avsett att tillämpas i ärenden med unga lagöverträdare som rör brottslighet som inte är av så allvarlig art att ett ovillkorligt fängelsestraff är motiverat. Det krävs samtycke både från den misstänkte och från målsäganden. I princip bör parterna vara eniga om händelseförloppet. Om den misstänkte och målsäganden träffar ett avtal inför konfliktrådet får åklagaren bara gå vidare med saken om den misstänkte väsentligt bryter mot avtalet.
5 Närmare bestämmelser om förfarandet finns i forskrift om ordningen av påtalemyndigheden (påtaleinstruksen) 28. juni 1985 nr 1679 kapittel 20.
Bilaga 4
1037
1.3.3 Ansvarsfördelningen mellan åklagaren och domstolen
Åtalets betydelse och rättens utredningsskyldighet
Förfarandet i brottmål är ackusatoriskt i den mening att åklagaren bestämmer vad som ska behandlas i domstol. Detta kommer till uttryck i 63 § straffeprosessloven. Enligt denna bestämmelse träder domstolen in i förfarandet efter begäran från en åtalsberättigad och domstolens verksamhet upphör om begäran tas tillbaka.
Enligt 38 § straffeprosessloven får rätten inte döma över andra omständigheter än som angetts i åtalet. Domstolen är dock, liksom i Sverige, obunden när gäller rubriceringen av gärningen och rätten är inte bunden av åklagarens påföljdsförslag. Det finns även bestämmelser som medger att rätten har en roll vid utredningen av sakomständigheterna. Ett exempel på detta är 248 § straffeprosessloven. Enligt denna bestämmelse kan rätten innan åtal är väckt, efter begäran från åklagarmyndigheten, överta ledningen av förundersökningen om det finns särskilda skäl. Rätten ska då genomföra nödvändiga undersökningar.
Under huvudförhandlingen ska rätten verka för att saken blir fullständigt belyst. Rätten kan för att uppfylla detta besluta att inhämta ny bevisning (294 § straffeprosessloven).
Åklagaren ska enligt en uttrycklig regel lägga ned åtalet om det efter bevisupptagningen vid huvudförhandlingen står klart för åklagaren att bevisningen inte är tillräcklig för en fällande dom (304 § straffeprosessloven). Bestämmelsen, som trädde i kraft i december 2010, motiverades i förarbetena med att den tydliggjorde åklagarens redan gällande objektivitetsplikt (prop. 141 L 2009–2010 s. 92 f.).
Ansvarsfördelningen inför huvudförhandlingen
Bestämmelser om förberedelser inför huvudförhandling finns i 21 kap. straffeprosessloven. När åklagarmyndigheten har beslutat att väcka åtal skickar myndigheten en kopia av åtalsbeslutet till domstolen med uppgift om den bevisning som åklagaren önskar åberopa. Samtidigt skickas en kopia av åtalsbeslutet och bevisuppgiften till den misstänkte eller dennes försvarare, liksom uppgift om när svarandesidan ska redovisa sin bevisföring. Försvararen ska tillsammans med den tilltalade utan dröjsmål lägga upp riktlinjerna för försvaret. Har den tilltalade ingen försvarare ska åklagaren i stället ge honom eller henne uppgift om de bevis som åklagaren stöder sin talan på. Den tilltala-
Bilaga 4 SOU 2013:17
1038
de ska uppmanas att senast inom tre dagar uppge om han eller hon anser att det bör föras andra bevis än de som åklagaren åberopat. När tidsfristen löpt ut sänder åklagaren dokumenten till domstolen med uppgift om att möjliga nya bevis kan komma från den tilltalade.
Det finns möjlighet att hålla sammanträden innan huvudförhandlingen för att behandla preliminärfrågor och i vissa fall för bevisupptagning.
Rätten ska så snart som möjligt bestämma tid och plats för huvudförhandlingen. Det ska ske senast inom två veckor från det att målet kom in till domstolen om det inte föreligger särskilda förhållanden. För vissa mål gäller särskilda tidsfrister för när huvudförhandling ska hållas.
Åklagarmyndigheten ansvarar för att kallelse till huvudförhandling delges tilltalade, vittnen och sakkunniga. Kallelsen till den tilltalade kan sändas till den offentlige försvararen med anmodan om att denne ska sköta delgivningen med den tilltalade. Försvaren ska senast en vecka innan huvudförhandlingen underrätta åklagarmyndigheten om delgivning har skett.
Bestämmelser om delgivning av stämning och kallelse till huvudförhandling finns i 9 kap. domstolsloven. De vanligaste formerna för delgivning är postdelgivning och personlig delgivning.
Om en person som delgetts kallelse uteblir från huvudförhandlingen kan rätten, liksom i Sverige, besluta om vite eller hämtning. Under vissa förhållanden kan förhörspersonens utsaga under förundersökningen läsas upp vid huvudförhandlingen.
1.3.4 Målsägandens ställning
Bakgrund
Motsvarigheten till målsägande kallas i Norge för fornærmede. Enligt norsk straffprocessrätt anses målsäganden traditionellt inte vara part i brottmålet när åklagaren för talan. Målsäganden ses som ett bevismedel och kan höras som vittne under ed.
Målsägandens ställning i den norska straffprocessen tilldrog sig uppmärksamhet under 2000-talet. Professor Anne Robberstad, som disputerade med en avhandling som bl.a. berörde målsägandens ställning i rättsprocessen
6
fick i uppdrag av det norska justitiedepar-
6 Anne Robberstad, Mellom tvekamp og inkvisisjon. Straffeprosessens grunnstruktur belyst ved
fornærmedes stillning, Oslo 1999.
Bilaga 4
1039
tementet att skriva en översikt av rättsläget gällande målsägandens rättsliga ställning i de nordiska länderna. Robberstads rapport
7
publi-
cerades 2002. Den utgjorde i sin tur underlag för ytterligare utredning
8
och sedermera lagstiftning som syftade till att stärka målsägan-
des och efterlevandes ställning i processen. De nya bestämmelserna trädde i kraft 2008.
9
Målsägandens ställning vid allmänt åtal
I 28 kap straffeprosessloven finns bestämmelser om enskilt åtal (privat straffesak). En målsägande kan föra talan i en privat straffesak om åklagaren beslutat att inte föra talan eller för sådana brott då åklagaren får väcka åtal endast om det är påkallat av allmän hänsyn. Särskilda regler gäller för handläggningen av sådana mål och de behandlas inte vidare i denna promemoria. Enligt huvudregeln kan målsäganden inte biträda åklagarens åtal.
10
Utgångspunkten att målsäganden inte är part i brottmålet när åklagaren för talan har behållits i den nya lagstiftningen. Detta motiveras med att det bör vara offentliga myndigheter som har ansvaret för statens straffrättskipning, i vilket innefattas undersökningen av om brott begåtts, åtalsbeslutet, befogenheten att utföra talan om straffansvar i domstol och ta ställning till om en dom i fråga om straffansvar bör överklagas (NOU 2006:10 s. 126 och Ot.prp.nr 11 2007–2008 s. 25 f.). Däremot betonas att en målsägande i vissa fall har berättigade intressen av information och delaktighet även i behandlingen av ansvarsfrågan. Med utgångspunkt i dessa överväganden ges vissa målsägande i de nya bestämmelserna stärkta rättigheter i straffprocessen utan att i formell mening vara part.
7 Robberstad, Kontradiksjon og Verdighet: komperativ fremstillning av fornæmedes stillning i
de nordiske land med sikte på forslag om styrkning av fornæmedes rettigheter i straffeprosessen.
8 NOU 2006:10, Fornærmede i straffeprosessen – nytt perspektiv og nye rettigheter. 9 Lov den 7 mars 2008 nr 5. Proposition: Ot.prp.nr 11 2007-2008, Om lov om endringer i
straffeprosessloven mv. (styrket stillning for fornærmde og etterlatte).
10 Om åklagaren efter begäran av målsäganden har väckt åtal för ett brott där det för åtal krävs att det är påkallat av allmän hänsyn kan dock målsäganden biträda åtalet. Målsäganden får då samma ställning som om han eller hon fört enskilt åtal förutom att målsäganden ändå kan höras som vittne (404 § retsplejeloven).
Bilaga 4 SOU 2013:17
1040
Stärkta processuella rättigheter till vissa grupper av målsägande
De stärkta processuella rättigheterna gäller endast för målsägande som målsägandebiträde (bistandsadvokat) förordnas för. Detta motiveras med att de målen är av sådant allvar eller sådan art att målsäganden berörs på ett sådant sätt att det är motiverat att målsäganden har särskilda rättigheter. Vidare anges att det av praktiska skäl även medför att målsäganden får möjlighet att utöva rättigheterna genom att ett rättsligt biträde har förordnats (a. prop. s. 28). I vissa fall ges också stärkta processuella rättigheter till efterlevande till en person som dödats till följd av en straffbar handling.
Översikt av de särskilda rättigheterna i processen
I olika bestämmelser i straffeprosessloven ges målsägande med bistandsadvokat (fornærmede med bistandsadvokat) respektive efterlevande (etterlatte) särskilda processuella rättigheter. Nedan görs en översiktlig sammanställning av några av de särskilda rättigheter som dessa personkategorier har enligt straffeprosessloven.
Rättigheter under förundersökningen
• Rätt till löpande information om saken såvida det inte är olämpligt.
• Rätt att närvara vid sammanträden inför rätten och att få information om sådana sammanträden genom bistandsadvokaten.
Rättigheter i samband med förberedelsen inför huvudförhandlingen
• Rätt att få information om åtalet och möjlighet att föreslå kompletterande bevisning i skuldfrågan. Åklagaren ska underrätta om att åtal har väckts och att målsäganden kan få tillgång till åtalsbeslutet. Åklagaren ska samtidigt bestämma en frist inom vilken målsägande och efterlevande med bistandsadvokat ska få möjlighet att lämna förslag på kompletterande bevisning. Om åklagaren avslår begäran om kompletterande bevisning kan frågan, efter begäran, prövas av rätten.
• Rätt att få insyn i handlingarna om det kan ske utan fara för tredje man.
Bilaga 4
1041
• Rätt att få information om tidpunkt för sammanträden och huvudförhandling.
Rättigheter vid huvudförhandlingen
• Rätt att närvara vid huvudförhandlingen.
• Målsägande med bistandsadvokat ska som huvudregel få uttala sig vid huvudförhandlingen före den tilltalade.
• Bistandsadvokaten har rätt att ställa kompletterande frågor till den tilltalade, vittnen och sakkunniga och att göra ett slutanförande.
• Efterlevande som inte ska vittna har rätt att uttala sig om konsekvenserna av den åtalade handlingen (”victim impact statement”) även om de inte för skadeståndstalan. Andra målsäganden och efterlevande har rätt att uttala sig om konsekvenserna av den åtalade handlingen när de hörs antingen som vittnen i skuldfrågan eller i anledning av skadeståndstalan.
Särskilt om mål som avgörs efter förenklat förfarande (tillståelsedom)
Om den tilltalade erkänner kan målet avgöras i en förenklad ordning (s.k. tillståelsedom, se nedan). Bistandsadvokaten ska underrättas om att åklagaren har begärt att saken avgörs på detta sätt och om tidpunkt för sammanträdet. Målsägande med bistandsadvokat har rätt att klaga på innehållet i åklagarens begäran om straffansvar till överordnad åklagare (59 a § straffeprosessloven). Bistandsadvokaten har rätt att uttala sig vid sammanträdet inför rätten.
Ingen rätt att överklaga i ansvarsfrågan
Frågan om målsägande skulle ha rätt att överklaga beträffande skuld- eller påföljdsfrågan övervägdes i lagstiftningsarbetet. Såväl utredningen som det norska justitiedepartementet stannade för att det inte borde införas någon sådan rätt.
Bilaga 4 SOU 2013:17
1042
Målsägandens rätt att framställa privaträttsliga anspråk vid allmänt åtal
Liksom i Sverige kan målsägandens enskilda anspråk (sivile krav) behandlas inom ramen för brottmålet.
Om målsäganden inte har bistandsadvokat kan åklagaren på begäran av målsäganden föra dennes enskilda anspråk. Möjligheterna för åklagaren att avstå från att föra talan liknar de som gäller enligt de svenska bestämmelserna.
Om bistandsadvokat har förordnats har denne ansvaret för att föra talan om enskilda anspråk. Målsäganden kan då inte begära att åklagaren ska föra talan. Målsägande med bistandsadvokat kan föra talan om enskilda anspråk även om saken avgörs genom tillståelsedom.
En målsägande kan också föra talan om enskilt anspråk på egen hand om huvudförhandling ska hållas i målet. Rätten kan besluta att det enskilda anspråket inte ska behandlas i samband med brottmålet om det är uppenbart att det är mest ändamålsenligt att behandla kravet i civilprocessens former.
Målsägandebiträde (bistandsadvokat)
Målsägande har ovillkorlig rätt till bistandsadvokat i ärenden som gäller vissa brott, bl.a. flera sexualbrott, våld i nära relationer, ärenden om överträdelser av besöksförbud, människohandel och könsstympning. Dessutom har målsäganden rätt till bistandsadvokat om det finns grund att tro att denne till följd av den aktuella gärningen lidit betydande skada på liv eller hälsa (legeme eller helbred). Rätten kan också i andra fall förordna en bistandsadvokat om det är motiverat med hänsyn till sakens art och allvar, till de berörda eller andra särskilda skäl.
Under vissa förutsättningar kan också bistandsadvokat förordnas för efterlevande till en person som har dödats till följd av en straffbar handling.
Bistandsadvokaten förordnas av rätten. Bistandsadvokatens generella rättigheter och skyldigheter är angivna i 107 c § straffeprosessloven. Bistandsadvokaten ska ta tillvara målsägandens och efterlevandes intressen i samband med förundersökningen och huvudförhandlingen. Bistandsadvokaten ska också ge den hjälp och det stöd som är rimligt i samband med brottmålet. Bistandsadvokaten
Bilaga 4
1043
ska underrättas om – och ha rätt att närvara – vid alla sammanträden inför rätten och vid polisens förhör med målsägande och efterlevande under förundersökningen. Vid förhör med målsägande och efterlevande har bistandsadvokaten rätt att ställa kompletterande frågor. Vidare har bistandsadvokaten rätt att uttala sig om processuella frågor som angår målsäganden eller efterlevande. I övrigt är bistandsadvokatens rättigheter och skyldigheter preciserade i de olika bestämmelser som ger målsägande med bistandsadvokat särskilda rättigheter i processen.
1.3.5 Förenklade förfaranden och utevarohandläggning
Förenklat förfarande vid erkända brott
Rätten kan efter begäran från åklagaren meddela dom efter ett förenklat förfarande utan åtal och huvudförhandling (tillståelsedom). Förfarandet bygger på att den misstänkte erkänner och samtycker till att frågan avgörs på detta sätt. Den misstänkte ska under förundersökningen informeras om denna möjlighet. Om målet avgörs på detta sätt består rätten av en juristdomare.
Förfarandet kan tillämpas vid brott som inte kan ge fängelse mer än 10 år. För att tillståelsedom ska få meddelas måste den misstänkte ha erkänt (gitt en oforbeholden tilståelse) inför rätten och erkännandet måste styrkas av övriga omständigheter. Rätten får inte vara tveksam till att avgöra skuldfrågan på detta sätt. Om den tilltalade har försvarare ska denna också få tillfälle att uttala sig innan saken avgörs. Om det finns ett målsägandebiträde ska denne underrättas om åklagarens begäran om tillståelsedom och om tiden för sammanträdet inför rätten. Målsägandebiträdet ska få tillfälle att uttala sig innan saken avgörs. Sammanträdet inför rätten kan hållas genom videokonferens om den misstänkte samtycker till det och det inte är olämpligt.
Under åren 2006–2010 var ungefär hälften av alla domar som meddelades i brottmål tilståelsedommer.
11
De vanligaste brotten har
under senaste år varit rattfylleri, mindre allvarliga narkotikabrott
11 Statistik från norska Domstolsadminstrasjonen hämtad från de norska domstolarnas målhanteringssystem LOVISA, motsvarande statistikuppgifter för åren 2006–2009 finns redovisade i Domstolsadminstrasjonens rapport Tilståelserabatt, Oppfølgingsundersøkelse om
domstolenes bruk av strafferabatt ved tilståelser, 22 oktober 2010, s. 8.
Bilaga 4 SOU 2013:17
1044
med straffskalan böter eller fängelse upp till 2 år och hastighetsöverträdelser.
12
I sammanhanget ska påpekas att det i Norge finns bestämmelser om straffrabatt för misstänkta som medverkat vid utredningen av brottet. Enligt 59 § straffeloven ska domstolen vid straffmätningen beakta om den tilltalade har erkänt brottet (avgitt en uforbeholden tilståelse). Detta gäller både om målet avgörs genom tillståelsedom eller efter huvudförhandling. Rätten har möjlighet att gå under de föreskrivna strafflatituderna och bestämma en lägre påföljd. Enligt 40 § straffeprosessloven ska domstolen i domen ange om strafflindringsgrunden har använts och vilken betydelse erkännandet har haft vid straffmätningen.
Huvudförhandling i den tilltalades utevaro
Huvudregeln är att brottmål ska avgöras efter en förhandling som den tilltalade närvarar vid. Möjligheten att avgöra ett brottmål efter huvudförhandling i den tilltalades utevaro regleras i 281 § straffeprosessloven. Ett generellt villkor är att den tilltalade stämts och kallats till rätten på ett riktigt sätt.
14
I övrigt gäller följande förut-
sättningar för att målet ska kunna avgöras i den tilltalades utevaro. 1. Det måste gälla en straffbar handling där åklagaren inte kommer
att göra gällande att påföljden ska bestämmas till mer än ett års fängelse. Inför rättens beslut om huvudförhandling ska hållas bör det alltså krävas att åklagaren anger en ståndpunkt i påföljdsfrågan eller i varje fall att åklagaren anger om det enligt dennes uppfattning finns förutsättningar att avgöra målet i den tilltalades utevaro. Domstolen är inte bunden av åklagarens inställning i påföljdsfrågan. Om rätten anser att åklagarens uppfattning om den förväntade påföljden är för mild kan alltså rätten välja att ställa in förhandlingen. 2. Det krävs att den tilltalades närvaro inte är nödvändig för sakens
upplysning. Det avgörande är vilken bevisning som finns i målet. Bland annat har det betydelse om det i förundersökningsmateria-
12 Uppgift från norska Domstolsadminstrasjonen. 13 Redogörelsen för de norska utevarobestämmelserna är i huvudsak hämtad från promemorian Inställda förhandlingar i brottmål II, sjunde promemorian från Domstolsverkets arbetsgrupp för processrättsliga frågor, s. 81–82. 14 Det finns ett undantag för tilltalade som avvikit efter att stämningen delgetts som motsvarar regeln i 46 kap. 15 a § första stycket andra punkten.
Bilaga 4
1045
let finns en förklaring från den tilltalade som kan läsas upp. Om det finns en sådan och det inte finns omständigheter som tyder på att han eller hon har ändrat sig eller har något nytt att anföra talar det för att målet bör avgöras. Vidare har det betydelse om den tilltalade har försvarare. 3. Den tilltalade måste ha samtyckt till att saken behandlas i hans
eller hennes frånvaro eller uteblivit utan att det är sannolikt att han eller hon har laga förfall. Målet kan också avgöras i den tilltalades utevaro om han eller hon eller avvikit efter delgivningen av åtalsbeslutet. Samtycke till att målet avgörs i utevaro kan lämnas till polisen under förundersökningen eller till rätten.
Frikännande dom eller beslut om att avvisa åtal kan alltid meddelas efter en förhandling i den tilltalades utevaro.
Den tilltalade kan begära återvinning av en utevarodom. Det krävs att den tilltalade gör sannolikt att han eller hon hade laga förfall och att denne inte kan lastas för att inte ha meddelat förhindret i tid. På samma sätt kan målet tas upp på nytt om den tilltalade gör sannolikt att han eller hon inte hade avvikit. Om den tilltalade samtyckte till att målet avgjordes kan domen däremot inte återvinnas.
En begäran om ny behandling av målet ska ges in inom överklagandetiden och frågan om det ska ske en ny behandling avgörs på handlingarna av en domare. Om målet tas upp igen sätts det ut till huvudförhandling på nytt och kommer den tilltalade inte till den nya förhandlingen står den första domen fast.
Den tilltalade kan också överklaga utevarodomen på vanligt sätt. Om domen både begärs återvunnen och överklagas, avgörs frågan om återvinning först.
För att ett mål ska kunna avgöras genom tilståelsedom krävs att den tilltalade förklarar sig skyldig inför rätten. Om den tilltalade uteblir kan målet alltså inte avgöras på detta sätt.
Begränsning av bevisning i erkända mål
Om den tilltalade erkänner åtalet fullt ut (gir en fullstendig tilståelse) bestämmer rätten i vilken utsträckning ytterligare bevisning i skuldfrågan ska föras. Rätten får dock endast besluta att bevisning som är tillgänglig inte får föras om bevisningen gäller ett förhållande som är utan betydelse för domens innehåll, gäller ett förhållande som
Bilaga 4 SOU 2013:17
1046
redan är tillräckligt bevisat eller bevisning som uppenbart inte har någon bevisverkan.
1.3.6 Rättens sammansättning
Huvudregeln är att brottmål avgörs i tingretten med en juristdomare och två lekmannadomare (meddommere). I särskilt omfattande mål kan rätten bestå av två juristdomare och tre meddommere. Mål om brott som kan straffas med böter eller fängelse högst ett år kan avgöras av en ensam juristdomare. Om det finns behov av det kan rätten utse meddommere med särskild fackkunskap (fagkyndige meddommere).
När lagmansretten avgör ett brottmål ingår enligt huvudregeln fyra lekmannadomare i rätten om överklagandet gäller skuldfrågan. Särskilt allvarliga brott avgörs i skuldfrågan i lagmansretten av en jury som består av lekmän (lagrette).
1.3.7 Överrättsprocessen
Prövningstillstånd
Rätten till prövning i överrätt är begränsad i vissa fall. Det uttrycks med att det krävs samtycke från rätten. Samtycke till överklagande krävs vid bötesbrott. Dessutom kan samtycke till överklagande nekas när rätten finner det klart att överklagandet inte skulle ha framgång, dock inte om det för brottet är föreskrivet ett fängelsestraff som överstiger sex år. Överklagande från åklagaren kan också nekas samtycke om rätten finner det klart att överklagandet gäller en fråga av mindre betydelse eller om det annars inte finns grund för att pröva överklagandet.
Överklagande till Høyesterett kräver alltid samtycke. För att målet ska få prövas i högsta instans krävs prejudikatskäl eller att en prövning där av någon annan anledning är av särskild vikt.
Avgörande utan huvudförhandling
Enligt huvudregeln avgör lagmannsretten överklagade brottmål efter förhandling. Detta kallas ankeforhandling. Ett överklagande av en dom i första instans kan avgöras utan ankeforhandling när
Bilaga 4
1047
lagmansretten enhälligt finner det klart att domen bör upphävas eller att den tilltalade bör frikännas eftersom den åtalade gärningen inte är straffbar. Det kan också ske när domen ska ändras till förmån för den tilltalade utan att skuldfrågan ska prövas. Lagmansretten kan även i vissa kvalificerade fall, närmast domvilloliknande situationer, upphäva domen till den tilltalades nackdel utan ankeforhandling.
Dessutom finns en möjlighet för lagmansretten att avgöra målet genom skriftlig handläggning om parterna samtycker till det. Det gäller dock inte om överklagandet avser bevisbedömningen i skuldfrågan eller ett fängelsestraff över sex år.
Om den tilltalade har överklagat i skuldfrågan ska det i kallelsen anges att överklagandet avvisas om han eller hon uteblir från ankeforhandlingen. Om den tilltalade sedan uteblir ska överklagandet avvisas om det inte är sannolikt att han eller hon har laga förfall för sin utevaro. Detsamma gäller om kallelsen inte har kunnat delges den tilltalade för att han eller hon har avvikit. Om ett överklagande inte har avgjorts inom två år kan rätten, under vissa förutsättningar, besluta att överklagandet förfaller.
1.4 Danmark 15
1.4.1 Inledning
Förfarandet i brottmål regleras i huvudsak i lov om rettens pleje (retsplejeloven) som är en processlag som är gemensam för tvistemål och brottmål.
Brottmål handläggs vid byretterne, landsretterne och Højesteret. Den danska motsvarigheten till Åklagarmyndigheten är Anklagemyndigheden. Landets högste åklagare är Rigsadvokaten. Dessutom finns statsadvokater som är åklagare vid landsretterne och vissa mål i byretterne. Politidirektører och offentliga åklagare anställda hos dem för talan i byretterne i mål som statsadvokaterna inte för talan i.
15 Framställningen bygger i huvudsak på lov om rettens pleje (retsplejeloven) (LBK nr 1237 af 26/10/2010) samt lagförslagen: Folketinget 2006-2007 L 128 - Forslag till lov om ændring
af retsplejeloven og retsavgiftsloven, Folketinget 2005-2006 - L 168, Forslag til lov om ændring af retsplejeloven og forskellige andre love samt uppgifter från danska justitiedepartemententet.
I de fall övrigt material har använts anges det genom särskilda hänvisningar.
Bilaga 4 SOU 2013:17
1048
1.4.2 Lagföring utom domstol
I Danmark finns en motsvarighet till det svenska systemet med strafföreläggande (bødeforelæg). Förfarandet regleras i 832 § retsplejeloven. Föreläggandet utfärdas av åklagare. För att en åklagare ska kunna använda sig av bødeforelæg får påföljden för det misstänkta brottet inte medföra högre straff än böter. Förfarandet är skriftligt. Om den misstänkte godkänner föreläggandet blir det bindande för honom eller henne på samma sätt som ett godkänt strafföreläggande i Sverige.
Av 832 § framgår också att Justitieministern kan besluta om regler som gör det möjligt för polistjänstemän att utfärda böter direkt på platsen för en lagöverträdelse under förutsättning att bötesbeloppet inte överstiger 3 000 danska kronor. Justitieministern kan också besluta om regler som möjliggör förverkande i enlighet med förfarandet om bødeforelæg.
1.4.3 Ansvarsfördelningen mellan åklagaren och domstolen
Åtalets betydelse och rättens utredningsskyldighet
I Danmark finns, liksom i Norge, en bestämmelse om att rätten endast träder in i det straffprocessrättsliga förfarandet efter begäran av åklagare eller en enskilt åtalsberättigad (718 § retsplejeloven). Domstolen får inte döma för en gärning som inte omfattas av åtalet. Däremot är rätten inte bunden av den straffbestämmelse som åklagaren har angett (883 § retsplejeloven). Åklagaren är inte skyldig att ange ett påföljdsyrkande. Enligt en särskild bestämmelse ska åklagaren, i förekommande fall, ange de straffskärpnings- eller strafflindringsgrunder som han eller hon åberopar (834 § stk 3 retsplejeloven).
Liksom i de övriga nordiska länderna finns det bestämmelser som medger att domstolen, när åtal är väckt, agerar ex offico för att utreda målet. Exempel på detta är att rättens ordförande när som helst under ett förhör är berättigad och förpliktad att ställa frågor när det finns grund för att göra detta ”i sandhedens intresse” (867 § retsplejeloven). Rätten kan också komplettera bevisningen om det är nödvändigt för sakens ”fuldstændige oplysning” (874 § retsplejeloven).
Bilaga 4
1049
Ansvarsfördelningen inför huvudförhandlingen
Ett mål som ska avgöras genom huvudförhandling inleds genom att åklagaren ger in åtalet (anklagelseskrift) till rätten. Åklagaren ska också ge in förundersökningshandlingarna och en förteckning av den bevisning som åberopas. Samtidigt ska åklagaren också skicka en kopia av åtalet och övriga handlingar till försvararen.
Försvararen ska inkomma med bevisuppgift till rätten och åklagarmyndigheten inom den frist som åklagaren har angett i åtalet. Fristen kan förlängas av domstolen. Domstolen ska såvitt det är möjligt bestämma tid för huvudförhandling inom två veckor från att åtalet kom in till rätten.
Domstolen ska underrätta åklagarmyndigheten om tidpunkten för huvudförhandlingen. Åklagarmyndigheten ansvarar sedan för att kallelse delges den tilltalade och kallar de personer som ska höras (844 § retsplejeloven).
Det finns möjlighet att hålla förberedande sammanträden och, under vissa förhållanden, bevisupptagning före huvudförhandlingen.
Förfarandet som beskrivits ovan tillämpas inte i mål som avgörs av en domare utan medverkan av lekmän. Då gäller särskilda förenklade bestämmelser om handläggningen (se nedan).
1.4.4 Målsägandens ställning
Allmänt
Målsäganden betecknas i Danmark som ”den forurettede”. Målsäganden har inte ställning som part i processen när åklagaren väckt åtal och hörs som vittne. I Danmark har det, liksom i Norge, skett lagändringar under 2000-talet som har syftat till att stärka målsägandens ställning i processen, samtidigt som den grundläggande utgångspunkten att målsäganden inte är part i förfarandet har behållits.
16
16 Folketinget 2006-2007 L 128. Forslag till lov om ændring af retsplejeloven og retsavgiftsloven.
Bilaga 4 SOU 2013:17
1050
Målsägandens ställning vid allmänt åtal
Utgångspunkten i Danmark är att straffbara handlingar är underkastade allmänt åtal. Enskild åtalsrätt finns för vissa enskilda brott, t.ex. ärekränkning. Åklagaren kan väcka allmänt åtal för sådana brott om det är påkallat av allmän hänsyn. Målsäganden har ingen generell subsidiär åtalsrätt. Enligt huvudregeln kan målsäganden inte biträda åklagarens åtal.
17
I det ovan nämna lagstiftningsärendet övervägdes vilken ställning målsäganden borde ha i brottmålsprocessen. Slutsatsen blev att målsäganden inte borde ges centrala partsrättigheter i processen, men att målsägandens behov av information under förundersökningen och rättegången borde tillgodoses på ett bättre sätt än tidigare. Det infördes bl.a. bestämmelser om att målsägande ska få information om att åtal väckts eller lagts ned och att målsäganden som har anmält att de vill ha information om när sammanträden inför rätten ska hållas eller om domens innehåll ska få sådan information.
18
Målsägandens rätt att framställa privaträttsliga anspråk vid allmänt åtal
Målsägandens privaträttsliga anspråk kan behandlas inom ramen för brottmålet. Bestämmelser som reglerar detta finns i 89 kap. retsplejeloven. I enklare mål som behandlas utan nämndemän kan målsäganden själv framställa och föra sitt enskilda anspråk. I andra fall åligger det åklagaren att föra målsägandens talan då denne begär det om det kan ske utan väsentlig olägenhet. Rätten kan i vissa fall avvisa målsägandens anspråk. Målsäganden kan då i stället väcka talan i den för tvistemål stadgade ordningen.
17 Två situationer är undantagna. För det första är det möjligt om åklagaren väckt åtal för ett brott där det för allmänt åtal krävs att det är påkallat av allmänna hänsyn. För det andra är det möjligt om åklagaren väckt åtal för ett brott efter begäran från målsäganden och straffet inte kan bli strängare än fyra månader (se 726–727 §§ retsplejeloven, samt Robberstads redogörelse för de danska bestämmelserna i rapporten Kontradiksjon og Verdighet:
komperativ fremstillning av fornæmedes stillning i de nordiske land med sikte på forslag om styrkning av fornæmedes rettigheter i straffeprosessen).
18 Folketinget 2006-2007, L 128. Forslag till lov om ændring af retsplejeloven og retsavgifts-
loven.
Bilaga 4
1051
Målsägandebiträde
Danmark var det första landet i Norden som införde lagstiftning om rättsligt biträde till brottsoffer. Den danska motsvarigheten till målsägandebiträde kallas i dagligt tal ”bistandsadvokat”, men benämns i retsplejeloven som ”advokat till forurettede”.
19
Liksom i de övriga nordiska länderna finns det olika regler om förutsättningarna för att förordna ett rättsligt biträde för målsäganden beroende på vilket brott ärendet gäller. Bestämmelserna om för vilka brott bistandsadvokat kan förordnas finns i 741 a § retsplejeloven. Vid en rad allvarliga sexualbrott är det obligatoriskt att förordna bistandsadvokat om målsäganden inte avsäger sig den rätten. Vid övriga brott som anges i bestämmelsen ska bistandsadvokat förordnas efter begäran om brottet inte är mindre allvarligt och sådant bistånd kan anses som uppenbart obehövligt. Brott i denna kategori är bl.a. misshandel, frihetsberövande och rån. Om särskilda omständigheter talar för det kan rätten förordna en bistandsadvokat även för andra brott än som anges särskilt i bestämmelsen. Som exempel på då det senare anges i förarbetena att det ibland kan vara motiverat vid grovt förtal och utpressning eller att målsägandens personliga förhållanden i undantagsfall kan motivera det oberoende av vilket brott det är fråga om.
20
Bistandsadvokaten har rätt att vara närvara och ställa frågor till målsäganden vid förhör under förundersökningen och i rätten (741 b § retsplejeloven).
21
1.4.5 Förenklade förfaranden och utevarohandläggning
Allmänt
I retsplejeloven görs, som angetts ovan, skillnad på mål som avgörs med medverkan av lekmän (domsmænd eller nævninge) och mål som avgörs utan medverkan av lekmän. Mål som inte är av den digniteten att lekmän ska delta vid avgörandet (i huvudsak bötesmål) avgörs av en domare i ett förenklat förfarande. Om den tilltalade erkänner kan även allvarligare brott lagföras genom efter ett förenklat domstolsförfarande (tillståelsessager).
19SOU 2007:6, Målsägandebiträdet - Ett aktivt stöd i processen, s. 425. 20 Folketinget 2006-2007, L 128, avsnitt 3.6.2.2. 21 För en närmare redogörelse av bistandsadvokatens uppgifter och övrigt stöd som ges till målsäganden i Danmark hänvisas till redogörelsen för dansk rätt i SOU 2007:6, s. 430–437.
Bilaga 4 SOU 2013:17
1052
Förenklat förfarande i bötesmål
Om det inte är fråga om att döma ut strängare påföljd än böter avgörs målet enligt huvudregeln av en domare i ett förenklat förfarande. Bestämmelserna som reglerar förfarandet i sådana mål finns i 80 kap. 895–900 §§ retsplejeloven. Huvuddragen i det förenklade förfarandet beskrivs nedan.
Muntligt åtal
Om den tilltalade är närvarande i rätten kan åklagarmyndigheten med rättens tillåtelse väcka åtal muntligen och huvudförhandling kan hållas omedelbart (896 §). I andra fall väcker åklagaren talan genom att ge in åtalet till rätten. Rätten bestämmer sedan tid för huvudförhandling och kallar till denna med delgivning.
Förenklat kallelseförfarande
Om det är fråga om ett rent bötesbrott (det under sagen ikke er spørgsmål om højere straf end bøde) behöver personlig delgivning inte ske (896 §). Åtalet och kallelsen kan då skickas till den tilltalade i brev senast två veckor före förhandlingen. Däremot delges domen och den tilltalade kan begära återvinning av denna med hänvisning till att han eller hon inte fått kännedom om stämningen och kallelsen i tid.
Särskilda utevaroregler
Om den tilltalade uteblir från huvudförhandlingen eller nekar att uttala sig (nægtar at afgive forklaring) kan rätten behandla saken som att den tilltalade erkänner gärningen om omständigheterna inte talar emot det (898 §). Domen kan utfärdas genom en anteckning om domslutet på åtalet. Den tilltalade kan inte överklaga domen, men har möjlighet att begära återvinning. Av ordalydelsen av bestämmelsen om återvinning (987 § retsplejeloven) verkar följa att det för återvinning i dessa fall krävs att den tilltalade visar att han eller hon hade laga förfall eller inte fått kännedom om stämningen och kallelsen i tid.
Bilaga 4
1053
Begränsad bevisupptagning
Om den tilltalade inställer sig och erkänner gärningen kan dom meddelas utan att ytterligare bevisning tas upp såvida rätten inte finner att det är nödvändigt (898 §). Om den tilltalade förnekar helt eller delvis eller om rätten finner att ytterligare upplysningar är nödvändiga sker bevisupptagning vid huvudförhandlingen. Om bevisningen inte finns tillgänglig kan rätten kalla parterna till ett nytt sammanträde.
Alternativa former för avgörandet
Ett mål kan avgöras genom att den tilltalade godtar att betala ett bestämt bötes- eller förverkandebelopp (vedtagelse). Förutsättningarna för detta är att sådana påföljder är föreskrivna för brottet, att rätten inte finner anledning att betvivla den tilltalades skuld och att åklagaren ger sitt samtycke (899 §). En anteckning om vedtagelse förs in i rättsboken och har samma verkan som en dom.
Under vissa förutsättningar kan mål som gäller ringa förseelser avgöras genom att rätten tilldelar den tilltalade en varning. En anteckning om detta förs in i rättsboken (900 §).
Förenklad handläggning av erkända mål
Tilståelsessager
Om den tilltalade erkänner kan lagföring vid domstol ske genom ett förenklat förfarande (tilståelsessager). Förfarandet regleras i 831 § retsplejeloven. I sådana mål väcks inte åtal och målet avgörs av en domare. Några begränsningar som utgår från allvaret i gärningen uppställs inte i bestämmelsen. Förfarandet kan dock inte tillämpas om det är fråga om straffrättsliga reaktioner för allvarligt psykiskt sjuka eller ”forvaring” (internering).
Den misstänkte hörs om händelsen vid ett sammanträde inför rätten. För att saken ska kunna avgöras på detta sätt krävs att den tilltalade inför rätten erkänner utan förbehåll (afgiver en uforbeholden tilståelse). Någon annan muntlig bevisning förekommer inte. Rätten prövar om erkännandet stöds av övriga omständigheter, t.ex. uppgifterna i ett rättsintyg. Åklagaren och den misstänkte måste ha gett sitt samtycke och rätten får inte ha några betänkligheter att av-
Bilaga 4 SOU 2013:17
1054
göra saken på detta sätt. Skulle rätten ha betänkligheter ställs rättsmötet in. Åklagarmyndigheten får då väcka åtal och målet avgörs på sedvanligt sätt efter full bevisprövning.
22
Om den tilltalade är anhållen eller häktad ska den tilltalade få möjlighet att gå igenom saken med sin försvarare innan samtycke lämnas. I andra fall ska den tilltalade ges tillfälle att begära en försvarare innan han eller hon ger sitt samtycke. Försvaren ska vara närvarande i rätten när den tilltalade ger sitt samtycke.
Begränsad bevisupptagning vid huvudförhandling
Om den tilltalade vid en huvudförhandling erkänner den åtalade gärningen fullt ut (avfgiver en fuldstændig tilståelse) avgör tingsrätten om ytterligare bevisupptagning ska ske (863 § stk 3 retsplejeloven).
Huvudförhandling i den tilltalades utevaro
Om målet gäller ett brott som kan förväntas leda till en strängare påföljd än böter deltar lekmän i huvudförhandlingen. Särskilda bestämmelser om utevarohandläggning gäller för dessa mål (855 § stk 3 retsplejeloven). Även om målet avgörs i utevaro sker det en fullständig bevisprövning. Ett generellt krav för att en utevarohandläggning ska vara möjlig är att rätten inte anser att den tilltalades närvaro är nödvändig.
Målet kan avgöras i den tilltalades utevaro om han eller hon samtyckt till det och det inte är fråga om strängare straff än sex månaders ovillkorligt fängelse. Oberoende av den tilltalades samtycke kan målet avgöras i utevaro om det inte är fråga om ett strängare straff än tre månaders ovillkorligt fängelse. I det senare fallet kan den tilltalade dock begära återvinning av domen inom fyra veckor. Målet återupptas i dessa fall utan krav på något särskilt skäl. Det räcker med en begäran (987 § retsplejeloven).
En tilltalad som dömts i utevaro utan att ha samtyckt till det kan också överklaga domen i andra frågor än skuldfrågan (902 § retsplejeloven).
Det är också möjligt att avgöra målet i den tilltalades utevaro om han eller hon har avvikit efter delgivningen av stämningen, läm-
22Inställda förhandlingar i brottmål II, sjunde promemorian från Domstolsverkets arbetsgrupp för processrättsliga frågor, s. 80.
Bilaga 4
1055
nar huvudförhandlingen utan den rättens tillåtelse eller om det står klart att den tilltalade kommer att frikännas.
Oberoende av den förväntade påföljden finns en möjlighet att hålla muntliga förhör med bevispersoner som är närvarande vid en huvudförhandling som den tilltalade inte har inställt sig till. Det ställs dock upp särskilda villkor för att så ska få ske (855 § stk 2 retsplejeloven).
1.4.6 Rättens sammansättning
I Danmark skedde en omfattande reform av domstols- och polisväsendet i mitten av 2000-talet.
23
Tidigare hade de allvarligaste brott-
målen avgjorts i landsretten som första instans. Efter reformen avgörs alla mål av byretten som första instans.
Lekmän ska enligt huvudregeln delta vid avgörandet i byretten om det är fråga om att döma ut strängare straff än böter eller då målet i övrigt kan anses vara av särskilt ingripande betydelse för den tilltalade eller av särskilt allmänt intresse. Det finns två olika typer av sammansättningar med lekmän beroende på det åtalade brottets allvar.
Huvudregeln är att brottmål där det är aktuellt att döma ut en strängare påföljd än böter avgörs av byretten av en juristdomare och två lekmän (domsmænd). Om målet rör ekonomisk brottslighet och förväntas pågå en längre tid kan sisten förstärkas med ytterligare en juristdomare och en lekman.
Om brottet är sådant att det är aktuellt att döma ut en strängare påföljd än fängelse fyra år, t.ex. mord, dråp och grovt rån, avgörs målet som huvudregel under medverkan av en jury (nævninge). Så ska också ske i några andra fall. Byretten avgör då målet med en sammansättning av tre juristdomare och sex lekmän. Det finns särskilda bestämmelser om hur handläggningen och voteringen ska gå till. Till skillnad från ett traditionellt jurysystem voterar juristdomarna och lekmännen om utgången i både skuld- och påföljdsfrågan. För en fällande dom i skuldfrågan krävs en kvalificerad majoritet av lekmännens röster. Den tilltalade kan besluta att ett mål som annars skulle ha avgjorts med medverkan av nævninge i stället ska avgöras med medverkan av domsmænd. Då tillämpas den ordinära sammansättningen med en juristdomare och två domsmænd.
23 Folketinget 2005–2006, L 168. Forslag til lov om ændring af retsplejeloven og forskellige
andre love.
Bilaga 4 SOU 2013:17
1056
Om målet inte är sådant att det ska avgöras med en sammansättning av lekmän avgörs det i byretten av en juristdomare (se vidare ovan under 1.4.5).
I landsretten avgörs brottmål som huvudregel av tre juristdomare och tre domsmænd. Mål som avgjorts med nævninge i byretten avgörs med tre juristdomare och nio nævninge i landsretten. Om målet avgjorts med en domare i byretten är landsretten domför med tre juristdomare.
Det finns möjlighet att ha särskilda sammansättningar med sakkunniga ledamöter i mål där fackkunskap har betydelse.
1.4.7 Överrättsprocessen
Prövningstillstånd
I Danmark finns, liksom i de övriga nordiska länderna, ett system med prövningstillstånd. Kravet på prövningstillstånd gäller för åklagarens del om påföljden bestämts till böter eller förverkande. För den tilltalades del gäller kravet på prövningstillstånd om påföljden bestämts till högst 20 dagsböter, alternativt böter som inte överstiger 3 000 kr eller förverkande med motsvarande belopp. Prövningstillstånd kan beviljas om saken anses vara av principiell karaktär eller om det finns särskilda grunder för att tillåta ett överklagande.
Avgörande utan huvudförhandling
Överklagade mål avgörs i landsretten efter huvudförhandling. Möjligheterna till skriftlig handläggning är mycket begränsade.
24
I vissa
speciella fall kan landsretten avvisa ett överklagande från åklagarmyndigheten av en frikännande dom, t.ex. om den åtalade gärningen inte är straffbar. Det finns också möjlighet för landsretten att avvisa ett överklagande från den tilltalade om han eller hon uteblir vid en förhandling utan att ha laga förfall och målet inte kan avgöras i dennes utevaro, eller i vissa fall då den tilltalade inte kan delges kallelse till en förhandling.
24 Eric Bylander & Per Henrik Lindblom (red), Muntlighet vid domstol i Norden (2005), s. 64.
Bilaga 4
1057
1.5 Nederländerna 25
1.5.1 Lagföring utom domstol och förenklade förfaranden i domstol
Lagföring utom domstol
Strafföreläggande (Wet OM-afdoening)
I Nederländerna infördes 2006 en motsvarighet till lagföring utom domstol som i vissa delar liknar det svenska strafföreläggandet (Wet
OM-afdoening). Avsikten är att det ska vara ett snabbt och rätts-
säkert sätt att lagföra mindre allvarliga brott, som på sikt ska ersätta systemet med ”transaktion” som kritiserats (se vidare nedan).
Lagföringen sker genom att åklagaren utfärdar ett strafföreläggande mot den misstänkte. Om det är möjligt ska föreläggandet överlämnas personligen till den misstänkte, annars kan det skickas till hans eller hennes folkbokföringsadress. Den misstänkte har möjlighet att bestrida föreläggandet under en viss tid. Om den misstänkte motsätter sig föreläggandet prövas målet i domstol. Om det inte sker kan det förelagda straffet verkställas.
Förfarandet kan tillämpas vid brott där det högsta föreskrivna straffet är fängelse sex år. Den konkreta påföljden får dock inte vara ett fängelsestraff. Påföljder som kan lagföras på detta sätt är bl.a. böter, samhällstjänst i högst 180 timmar och föreskrifter som den misstänkte ska följa under en prövotid om högst ett år. Dessutom kan strafföreläggandet omfatta skyldighet att betala skadestånd och annan särskild rättsverkan som t.ex. förverkande. Vid vissa påföljder krävs att den misstänkte innan föreläggandet har förklarat sig villig att godta påföljden och haft en försvarare. Detta gäller t.ex. böter som överskrider 2 000 euro. Avsikten är att föreläggandet ska utfärdas mot misstänkta som är beredda att godta det.
För ringa förseelser där den aktuella påföljden är ett lågt bötesstraff är det även möjligt för en polis att utfärda ett föreläggande enligt bötestariffer som fastställts av åklagarmyndigheten.
25 Redogörelsen grundar sig grundar sig på uppgifter som Svenska ambassaden i Haag har inhämtat från Nederländska Säkerhets- och Justitieministeriet samt P.J.P. Tak, The Dutch
criminal justice system, 2003.
Bilaga 4 SOU 2013:17
1058
Transaktion
Sedan länge har det i Nederländerna funnits en möjlighet för en brottsmisstänkt att frivilligt betala en summa pengar eller på något annat sätt uppfylla finansiella krav från åklagaren och på så sätt undgå att åtalas vid domstol (transaktion). Det ska röra sig om betalning av en summa pengar till staten som måste överstiga två euro och inte får vara högre än prisbasbeloppet. Det får inte gälla brott som kan leda till mer än sex års fängelse.
Att den tilltalade betalar eller går med på andra finansiella krav betyder inte att han eller hon erkänner sig skyldig till brott. Genom att acceptera att betala förlorar däremot den tilltalade rättigheten att få saken prövad av en domstol. Därför måste betalningen ske frivilligt och utan påtryckningar. Förfarandet med transaktion har kritiserats i Nederländerna. Kritiken har bl.a. bestått i att åklagarna har för stor makt över förfarandet och att det i realiteten är ett ”plea bargaining-system”. Det har dock haft stor praktisk betydelse. Mer än en tredjedel av alla brott som kommit in till åklagarkamrarna har avslutats genom transaktionsförfarandet. Transaktionsförfarandet är nu på väg bort i nederländsk processrätt och ska ersättas av det tidigare nämnda strafföreläggande förfarandet, Wet OM-afdoening.
Förenklat förfarande i domstol
Det finns även ett förenklat förfarande i domstolen. Om åklagaren anser att brottet är mindre allvarligt kan han eller hon väcka åtal inför en polisdomare, politierechter. Polisdomaren har befogenhet att döma ut straff som uppgår till maximalt tolv månaders fängelse. Om polisdomaren anser att brottet är av allvarligare art kan han eller hon lämna över det till den vanliga brottmålsdomstolen. Någon möjlighet att avgöra ett mål i domstol utan huvudförhandling finns inte.
1.5.2 Målsägandens ställning
Målsäganden är inte part i den straffrättsliga processen utan betraktas i princip som ett vittne. Målsäganden har inte rätt att väcka enskilt åtal. Någon möjlighet som motsvarar rätten att biträda åklagarens
Bilaga 4
1059
åtal finns inte. Däremot kan målsäganden framställa skadeståndskrav som behandlas inom ramen för brottmålsrättegången.
Om förundersökningen läggs ned av åklagare eller polis kan målsäganden överklaga beslutet till domstol. Domstolen ska då pröva beslutet och ge order om att åklagaren måste ta upp utredningen om domstolen anser att brottet inte har utretts tillfredställande.
1.5.3 Förberedande åtgärder
I Nederländerna finns ett system med förundersökningsdomare. Förundersökningsdomaren har dock fått en mindre framträdande roll efter lagändringar i början av 2000-talet. Vissa tvångsmedelsbeslut kan bara fattas av en förundersökningsdomare. Förundersökningsdomaren kan också besluta om ytterligare förundersökningsåtgärder. Det kan t.ex. gälla vittnesförhör som tas upp utom huvudförhandlingen.
Åklagaren fattar självständigt beslut i åtalsfrågan. Åklagarna har relativt stora möjligheter att avstå från att väcka åtal, bl.a. med hänsyn till att det inte är motiverat av allmänt intresse.
1.5.4 Erkännandets betydelse
Den misstänktes inställning har, som angetts ovan, betydelse för om lagföring kan ske utom domstol. För handläggningen i domstol saknar det i princip betydelse om den tilltalade erkänner eller förnekar brott. Om den tilltalade erkänner och inte ifrågasätter vittnesmål som lämnats under förundersökningen finns det dock relativt stora möjligheter att ta upp bevisningen genom att läsa upp förhören från förundersökningen.
1.5.5 Delgivning
Den åtalade måste som regel bli kallad till huvudförhandlingen minst tio dagar innan förhandlingen ska börja. Kallelsen ska lämnas till den åtalade personligen eller till hans ombud. Det har i rättspraxis utvecklas andra möjligheter att kalla och delge den åtalade.
Bilaga 4 SOU 2013:17
1060
1.5.6 Utevarohandläggning
Brottmål kan som regel avgöras efter muntlig förhandling även om den åtalade inte är där. Den tilltalade kan ge sin försvarare fullmakt att föra hans eller hennes talan om den tilltalade inte närvarar. Det ska noteras att det finns stora möjligheter att läsa upp förhör som tagits upp under förundersökningen. Även när det gäller vittnen som är skyldiga att komma till förhandlingen är det vanligt att förhören med dem från förundersökningen läses upp och att inga direkta frågor ställs vid förhandlingen.
I praxis har det utvecklats principer som gäller frågor om delgivning av stämning och kallelse och vilken betydelse det har om så inte har skett. För närvarande pågår ett reformarbete angående dessa frågor.
1.5.7 Ansvaret för påföljdsfrågan
I samband med sitt slutanförande anger åklagaren sin syn på frågan om vilket brott den tilltalade ska dömas för och vilken påföljd det bör leda till. Domstolen är inte bunden av åklagarens uppfattning. I princip saknar det betydelse för domstolens prövning om den tilltalade accepterar åklagarens förslag till påföljd.
1.5.8 Rättens sammansättning
I Nederländerna finns inte något jury- eller nämndemannasystem. Domarna är juridiskt utbildade. Enda undantaget är militärdomstolar och en domstol som tar ställning till Kriminalvårdsfrågor som villkorlig frigivning. I de fallen finns sakkunniga ledamöter. Det förekommer också vid de flesta domstolar icke professionella domare, s.k. ersättningsdomare. Dessa är dock juridiskt utbildade.
I ordinarie brottmål är det en eller tre domare som avgör målet. Sammansättningen med tre domare används om målet rör allvarlig brottslighet eller är komplext.
Ringa förseelser och mål där den tilltalade inte accepterat ett strafföreläggande som utfärdats av åklagaren kan avgöras av en domare vid distriktsdomstolarna (kantonrechter).
Mindre allvarliga brott (där den aktuella påföljden inte överskrider ett års fängelse) kan som angetts ovan avgöras av en polisdomare. När det gäller ekonomiska brott eller miljöbrott prövas
Bilaga 4
1061
de flesta målen i den ekonomiska polisdomstolen, economische
politierechter. Målen avgörs där av en domare. De flesta ungdomsmål
prövas i ungdomsdomstolen, kinderrechter, av en domare.
I andra instans består rätten som huvudregel av tre juristdomare.
1.5.9 Begränsningar av prövningen i andra instans
En dom i första instans kan överklagas till andra instans utan krav på prövningstillstånd. Vid ett fåtal ringa förseelser finns inte möjlighet att överklaga. I andra instans sker det en förnyad prövning i sak. Den högsta domstolen (tredje instans) är en renodlad kassationsdomstol.
1.5.10 Reformarbete
För närvarande pågår flera utredningar om brottmålsförfarandet. Detta gäller bl.a. brottsoffrets ställning, icke-professionella domare, expertvittnen samt rutiner när det gäller kallelse och stämning som för närvarande bara finns i praxis.
1.6 Tyskland 26
1.6.1 Lagföring utom domstol och förenklade förfaranden i domstol
Det ordinarie förfarandet
Det ordinarie brottmålsförfarandet kan delas in i tre faser: förundersökning, dvs. brottsutredningen (Vorfahren), mellanförfarande i domstol (Zwischen-verfahren) och huvudförhandling (Hauptverfahren). I mellanförandet prövar domstolen om bevisningen är tillräcklig för att inleda huvudförhandling eller om åtalet ska läggas ned.
26 Redogörelsen grundar sig på uppgifter från tyska Justitiedepartementet och Mireille Delmas-Marty och J.R. Spencer, European criminal procedures, 2002.
Bilaga 4 SOU 2013:17
1062
Lagföring utom domstol
Någon motsvarighet till det svenska strafföreläggandet (dvs. lagföring genom att den misstänkte godkänner ett strafföreläggande som utfärdats av åklagare) finns inte i Tyskland. Det är endast brottmålsdomstolar som har rätt att konstatera att ett straffrättsligt ansvar föreligger och att det ska leda till en viss straffrättslig påföljd.
Snabb process
Det finns bestämmelser som tillåter att det i vissa fall hålls en summarisk eller snabb process (beschleunigte Verfahren) vid de lokala domstolarna (Amtsgerichten). I korthet innebär det att målet går direkt från förundersökningsstadiet till huvudförhandlingsstadiet utan att mellanförfarandet tillämpas.
Åklagaren kan muntligen eller skriftligen begära att en sådan process ska tillämpas om saken på grund av enkla sakförhållanden och/eller ett tydligt bevisläge som lämpar sig för snabbehandling. Domstolen får inte utdöma ett strängare straff än fängelse i ett år. Domstolen avgör om målet ska prövas på detta sätt. Domstolen kan avslå åklagarens begäran om de legala förutsättningarna för förfarandet inte är uppfyllda eller om målet enligt domstolen inte lämpar sig för att behandlas på det förenklade sättet.
Den summariska processen skiljer sig från den ”normala” brottmålsprocessen genom att man i den summariska processen avstår från en skriftlig stämningsansökan och den annars obligatoriska domstolsförhandlingen om huruvida åtalet kan tas upp till sakprövning, förkortar kallelsetiden till huvudförhandlingen till 24 timmar och använder sig av förenklad bevisupptagning. Den misstänkte kan hållas häktad under hela processen. Enligt uppgift från det tyska Justitiedepartementet används detta processuella institut endast i begränsad omfattning.
Skriftligt förfarande
Huvudregeln är att muntlig huvudförhandling ska hållas. Det finns dock möjlighet att avgöra brottmål i ett skriftligt förfarande genom att domstolen utfärdar ett strafföreläggande. Det krävs en skriftlig begäran med förslag på strafföreläggande från åklagaren till den lokala domstolen. I förslaget ska åklagaren ange den brottsliga gär-
Bilaga 4
1063
ningen och den begärda påföljden. Den misstänkte måste vara vuxen. Huvudregeln är att påföljden ska vara begränsad till dagsböter. Om den misstänkte har en försvarare kan dock villkorligt fängelse i högst ett år dömas ut.
Den som föreläggandet riktats mot har rätt att invända mot detta inom en viss bestämd tid. Om det sker på korrekt sätt överförs målet till ordinarie handläggning. Strafföreläggandet övertar då stämningsansökans roll. Annars likställs strafföreläggandet i princip med en fällande dom enligt det normala förfarandet. Förfarandet med strafföreläggande är vanligast vid ringa brott där den aktuella påföljden är böter, indragning av körkort eller straffeftergift.
1.6.2 Målsägandens ställning
En målsägande kan biträda åtalet vid vissa i lagen särskilt angivna brott. Det handlar bland annat om brott som rör sexuellt tvång, brott mot den personliga friheten och vissa brott mot person. Den som biträder ett åtal kan inte själv inleda en process, utan har endast möjlighet att ansluta sig till en av de åtalspunkter som åklagaren anför. En målsägande som biträder åtalet kan agera som part oberoende av åklagaren. Den som biträder ett åtal har en omfattande rätt att delta i processen och har rätt att ställa frågor och begära in bevisning. Personen har rätt att hålla ett slutanförande och framställa ett yrkande i påföljdsdelen. Den som biträder ett åtal kan överklaga självständigt i skuldfrågan, men inte för att yrka straffskärpning.
Vid vissa brott har målsäganden en subsidiär rätt att väcka enskilt åtal. Åklagaren får vid dessa brott bara väcka åtal när det finns ett allmänintresse av det. Det gäller bl.a. hemfridsbrott, ärekränkningsbrott och vissa mindre allvarliga brott mot person Om åklagaren avstår får målsäganden väcka enskilt åtal. Ett villkor är dock att ett försök till förlikning vid ett medlingsinstitut har misslyckats.
1.6.3 Förberedande åtgärder
Åklagaren har åtalsplikt och är i princip skyldig att väcka åtal vid alla misstänkta brott om det finns tillräckliga förutsättningar för det. Åklagaren kan låta polistjänstemän ansvara för förundersökningen. Under förundersökningen ska sådan bevisning tas upp som senare
Bilaga 4 SOU 2013:17
1064
kan ligga till grund för en fällande dom. Åklagaren har under förundersökningen objektivitetsplikt. Åklagaren ska inte bara utreda de omständigheter som talar till den misstänktes nackdel utan även de omständigheter som talar till dennes fördel och se till att ta upp sådan bevisning som annars riskerar att gå förlorad.
Anser åklagaren att ett domstolsbeslut krävs för bevisupptagningen framställs en sådan begäran till den domstol som är behörig att pröva målet. Då fattar en förundersökningsdomare vid domstolen beslut i frågan. Det rör sig framför allt om beslut om husrannsakan, beslag, häktning och andra straffprocessuella tvångsmedel. Under vissa villkor får åklagaren vid fara i dröjsmål även själv fatta beslut om tvångsmedel.
Förundersökningen avslutas med att åklagaren avgör om denne ska väcka allmänt åtal vid domstolen eller om förundersökningen ska läggas ned på grund av bristande bevisning. En förundersökning kan även läggas ned av praktiska skäl. Denna möjlighet har stor betydelse för att snabbt hantera brott som bedöms som ringa (t.ex. snatteri eller vållande till kroppsskada utan uppsåt).
Mellanförfarandet i domstol syftar dels till att pröva åklagarens åtalsbeslut, dels till att inleda rättegångsförfarandet. Åklagaren bestämmer ramen för domstolens prövning genom sitt åtal. Domstolen får inte pröva någon annan gärning än den åklagaren väckt åtal för och inte åtal mot andra personer. Domaren underrättar den tilltalade om åtalet och ger honom eller henne möjlighet att kommentera detta och begära kompletterande undersökning till sin fördel. Domaren kan utse försvarare för den tilltalade och besluta om kompletterande förundersökningsåtgärder. Domaren tar ställning till åtalet och kontrollerar innehållet i förundersökningen för att avgöra om det finns tillräckliga skäl för att inleda rättegång. Om det sker inleds huvudförhandlingsstadiet. Rätten kan också besluta att rättegången ska inskränka sig till någon eller några åtalspunkter. Om rätten inte bekräftar åtalet avbryts det rättsliga förfarandet. Åklagaren har rätt att överklaga ett sådant beslut.
1.6.4 Erkännandets betydelse
Den tilltalade kan välja att medge faktiska omständigheter. Vid ett erkännande eller ett delvis erkännande bortfaller inom ramen för huvudförhandlingen kravet på ytterligare bevisupptagning vad gäller de sakförhållanden som medgetts. Även för ett erkännande gäller
Bilaga 4
1065
dock att den domstol som är behörig att avgöra målet måste vara övertygad om att erkännandet är riktigt. Domstolen prövar alltså erkännandets bevisvärde. Ett trovärdigt erkännande medför i regel strafflindring, särskilt när gärningsmannen visar insikt om den orätt som begåtts, tar avstånd från brottet och visar ånger.
1.6.5 Överenskommelser i brottmål
Åklagaren och försvaret kan med medverkan av domstolen ingå överenskommelser om en påföljdsram i brottmål. Villkoren för detta regleras sedan 2009 uttryckligen i lag.
I det särskilda förfarandet för detta ändamål lägger domstolen fram ett förslag för de andra deltagarna på vad en sådan överenskommelse skulle kunna innehålla och anger, i de fall en överenskommelse träffas, en övre och lägre straffgräns. Från den tilltalades sida förväntas normalt ett erkännande för att en överenskommelse ska ingås. En överenskommelse får bara göras vid en offentlig förhandling. Den måste föras till protokollet och det måste hänvisas till den i domen. Överenskommelsen ingås endast om den tilltalade och åklagaren godkänner domstolens förslag.
Erkännandet innebär att den fortsatta processen kan göras kortare eftersom bevisning blir obehövlig p.g.a. den tilltalades erkännande. Domstolen är bunden av överenskommelsen om påföljdsramen under resten av målet. Enda undantaget från detta är om nya rättsligt eller faktiskt betydelsefulla omständigheter har framkommit eller omprövats och domstolen till följd av detta blir övertygad om att de angivna straffskalorna inte längre motsvarar brottets eller skuldens art. Om man inte lyckas nå en överenskommelse får den tilltalades erkännande inte användas. Även en dom som grundas på en överenskommelse kan överklagas. Den tilltalade ska få information om hur detta går till.
1.6.6 Delgivning
Domstolen delger den tilltalade åklagarens stämningsansökan. Efter att domstolen har fattat beslut om att inleda huvudförhandlingen ska även detta beslut formellt delges den tilltalade. Detsamma gäller kallelse till förhandling. Vid delgivning av en tilltalad som inte har häktats överlämnas respektive översänds delgivningshandlingen i
Bilaga 4 SOU 2013:17
1066
regel av en posttjänsteman i ett förseglat kuvert med mottagningsbevis.
Delgivning av stämningsansökan verkställs som huvudregel genom att den personligen överlämnas till den tilltalade. När handlingen har överlämnats till den tilltalade anses han eller hon delgiven. Om det inte är möjligt att delge den tilltalade personligen finns alternativa delgivningssätt. Handlingen kan t.ex. överlämnas till en vuxen familjemedlem eller till en för ändamålet bemyndigad person, framför allt till en försvarare som den tilltalade tilldelats eller valt. Om inte heller detta är möjligt får delgivningshandlingarna skickas med post. Kungörelsedelgivning är inte tillåtet.
1.6.7 Utevarohandläggning
I princip får en huvudförhandling inte genomföras i den tilltalades utevaro. Det finns vissa undantag från detta, främst vid ringa brott, handläggning i överrätt och mål som tas upp efter invändning mot ett strafföreläggande. Bortsett från dessa undantag är den tilltalade i princip skyldig att närvara under hela huvudförhandlingen, dvs. från det att målet ropas på till det att dom meddelas.
Domstolen kan besluta om tvångsmedel mot en tilltalad som olovligen uteblir från förhandlingen (beslut om anhållande/häktning). Det kräver dock att den tilltalade kallats på ett korrekt sätt och att följderna av att olovligen utebli framgick av kallelsen. Om personen inte kan delges, eftersom den tilltalade befinner sig på okänd ort, ska processen tills vidare ställas in. Har den tilltalade avvikit eller håller sig gömd kan personen häktas.
1.6.8 Ansvaret för påföljdsfrågan
I sitt slutanförande sammanfattar åklagaren de faktiska och rättsliga omständigheterna i målet. Anser åklagaren att den tilltalades skuld har bevisats redogör åklagaren för sin syn i påföljdsfrågan och yrkar avslutningsvis på en konkret påföljd. Anser åklagaren att bevisningen är otillräcklig yrkar åklagaren att den tilltalade ska frikännas.
Domstolen är inte bunden av åklagarens påföljdsyrkande och kan döma den tilltalade till ett strängare straff än vad som yrkats. Den
Bilaga 4
1067
tilltalade respektive dennes försvarare kan även framställa ett yrkande i sitt slutanförande.
1.6.9 Rättens sammansättning
Lekmannadomare (motsvarande nämndemän) deltar vid dömandet i första instans vid de lokala domstolarna (Amtsgerichten) och i den stora brottmålsavdelningen vid de regionala domstolarna (Land-
gerichten).
Brott som förväntas leda till mindre än två års fängelse kan avgöras av en domare vid Amtsgerichten. Gärningar som vid fällande dom kan leda till två till fyra års fängelse avgörs av en juristdomare och två lekmannadomare vid Amtsgerichten. På åklagarens begäran kan ytterligare en juristdomare delta vid omfattande mål. Brott som kan leda till fängelse i mer än fyra år avgörs i första instans av den stora brottmålsavdelningen vid Landgerichten. Rätten är då sammansatt av två eller tre juristdomare och två lekmannadomare.
Mål som avgjorts av Amtsgerichten avgörs i andra instans av lilla brottmålsavdelningen vid Landgerichten. Även där deltar lekmän vid avgörandet. Rätten är sammansatt av en juristdomare (eller två om sitsen varit förstärkt i underrätten) och två lekmannadomare.
Lekmannadomarna deltar i dömandet i full omfattning och med samma rösträtt som juristdomarna. Lekmannadomarna utses i val som genomförs vart femte år i hela Tyskland. Varje medborgare som är intresserad av ämbetet kan anmäla detta till den kommunala förvaltningen. Den som väljs är skyldig att utöva ämbetet.
1.6.10 Begränsningar av prövningen i andra instans
Det finns två former av överklagande. Vanligt överklagande i sak (Berufung) och kassationsöverklagande (Revision). Domar som meddelats av de lokala domstolarna (Amtsgerichten) kan överklagas i sak. Det sker då en ny prövning i andra instans av de faktiska och rättsliga omständigheterna.
Prövningstillstånd krävs om den tilltalade dömts till en ringa bötespåföljd (upp till 15 dagsböter). För åklagaren krävs dessutom prövningstillstånd om den tilltalade frikänts och åklagaren i första instans inte yrkade strängare påföljd än 30 dagsböter.
Bilaga 4 SOU 2013:17
1068
Domar som meddelats av de regionala domstolarna (Land-
gerichten) i första instans kan inte överklagas i sak. De kan bara
överklagas genom kassationsöverklagande. Alla domar som meddelats i första instans vid de lokala eller regionala domstolarna kan överklagas på detta sätt.
I kassationsförfarandet görs ingen ny prövning av sakförhållandena. Inte heller kan ny bevisning tas upp. Kassationsdomstolen prövar endast om domen grundas på korrekt rättstillämpning (processuell invändning). Det ställs höga krav på en processuell invändning. De fakta som ligger till grund för yrkandet om felaktig rättstillämpning måste vara så fullständigt och exakt angivna att domstolen enbart av skälen till kassationsöverklagandet eller protokollet från huvudförhandlingen kan avgöra om ett processuellt fel har begåtts. Annars kan kassationsöverklagandet inte tas upp till prövning. Utöver fastställandet av en processuell överträdelse krävs att den felaktiga rättstillämpningen har påverkat utgången i målet.
Den tyska straffprocesslagen skiljer mellan processuella fel där detta orsakssamband måste fastställas (relativa grunder för kassation) och allvarliga fel där det inte krävs (absoluta grunder för kassation). För kassationsöverklaganden finns inte systemet med prövningstillstånd. Däremot kan underrätten avvisa kassationsöverklagande som inte har ingetts i tid och som inte uppfyller formföreskrifterna. Kassationsdomstolen kan också besluta att ett kassationsöverklagande är uppenbart ogrundat.
1.7 England och Wales 27
1.7.1 Domstolarna i första instans
Brottmål avgörs i första instans antingen i magistrates’ courts eller i
the Crown Court. Rättegången i magistrates’ courts är förenklad
jämfört med rättegången i the Crown Court. Ungefär 95 procent av alla mål avgörs i magistrates’ courts. Det rör sig om mindre allvarliga brott (s.k. summary offences) där påföljden är böter eller fängelse upp till ett år. Vissa brott kan avgöras antigen i magistrates’ courts eller i the Crown Court (s.k. either way cases). Sådana brott kan avgöras i magistrates’ courts om den tilltalade samtycker till det. De allvarligare brottmålen (s.k. indictable offences) avgörs i the
27 Redogörelsen grundar sig på uppgifter från the Criminal Justice Team vid The Court of Appeal of England and Wales samt Malleson, Moules, The Legal System, 4th ed, 2010.
Bilaga 4
1069
Crown Court. Antingen genom en fullständig juryrättegång eller genom att the magistrate court hänskjuter målet dit för att påföljdsfrågan ska avgöras av en domare i the Crown Court. Det sker om det visar sig att är aktuellt med en allvarligare påföljd än vad the magistrate court kan döma ut.
Ett brottmål kan inte avgöras utan en muntlig förhandling. Det gäller även i de fallen då den tilltalade erkänner (se 1.7.5 nedan).
1.7.2 Lagföring utom domstol
Mindre allvarliga brott, t.ex. trafikförseelser kan lagföras genom att polistjänstemän, åklagare eller lokala myndigheter utfärdar bötesstraff. Om böterna inte betalas kan åtal väckas på vanligt sätt.
1.7.3 Målsägandens ställning
Målsäganden är inte part i brottmålsrättegången. Däremot kan åklagaren i praktiken påverkas av målsägandens önskemål. Det gäller särskilt om målsäganden vill att målet ska läggas ned och vägrar att avlägga vittnesmål. Målsäganden kan också få tillfälle att berätta om konsekvenserna av den åtalade gärningen (s.k. Victim Personal Statement), vilket domstolen kan beakta när den bestämmer påföljden.
1.7.4 Förberedande åtgärder
Domstolen har i alla mål en långtgående befogenhet att kräva att parterna före rättegången preciserar vilka frågor domstolen ska pröva (s.k. case management). Syftet med sådana förberedande åtgärder är att klargöra i vilka delar åklagarsidan och försvarssidan har olika uppfattningar så att rättegången kan koncentreras till dessa frågor. I mål som handläggs i the Crown Court krävs det av den tilltalade att han eller hon inte bara ska ange vilken del av åklagarens talan som ifrågasätts utan också vilken argumentation och bevisning som försvaret kommer att lägga fram.
Domstolens roll att aktivt verka för att målet förbereds genom att klarlägga parternas ståndpunkter inför rättegången har förstärkts genom flera reformer under 2000-talet.
Bilaga 4 SOU 2013:17
1070
1.7.5 Erkännandets betydelse
Med få undantag innebär ett erkännande inför rätten (guilty plea) att åtalet mot den tilltalade anses bevisat utan att åklagaren behöver lägga fram någon bevisning. Ett undantag kan vara att domstolen misstänker att den tilltalade inte har förstått vad målet mot honom eller henne rör eller vilken verkan ett erkännande har. Om någon av parterna vitsordar en faktisk omständighet kan det läggas till grund för domstolens bedömning utan att någon bevisning behöver föras i den delen. Även om den tilltalade erkänt skriftligen i förväg genomförs en muntlig förhandling. När det gäller mindre allvarliga brott kan dock det skriftliga erkännandet läggas till grund för bedömningen vid förhandlingen om den tilltalade samtyckt till det och delgetts kallelse.
Omkring 70 procent av alla brottmål avgörs i skuldfrågan genom att den tilltalade erkänner. När den tilltalade erkänt bestämmer domstolen påföljd. Ett erkännande leder i regel till att påföljden blir lägre än vad den annars skulle ha blivit. Domstolen ska enligt lag beakta i vilket skede av förfarandet och under vilka omständigheter som den tilltalade uppgav att han eller hon kommer att erkänna. Ett tidigt erkännande leder i regel till en lägre påföljd.
Det finns särskilda riktlinjer
28
som gäller möjligheten för åkla-
garen att föra diskussioner och träffa överenskommelser (s.k. plea agreements) med försvaret i mål som rör allvarliga eller komplicerade bedrägerier. Domstolen har dock även i dessa fall exklusiv behörighet att avgöra vilken påföljd som ska dömas ut.
1.7.6 Delgivning
Delgivning i brottmålsförfarandet regleras i Criminal Procedure Rules, Part 4. En stämning eller kallelse till domstol kan delges antingen genom att den överlämnas personligen eller genom att den lämnas eller sänds till en adress där det finns skälig anledning att tro att personen kommer att motta den. Det senare sker dock bara vid mål som rör mindre allvarliga brott.
28 Attorney General's guidelines for prosecutors on plea discussions and presenting a plea agreement
to the court in serious fraud cases.
Bilaga 4
1071
1.7.7 Utevarohandläggning
Om domstolen anser att det finns tillfredsställande bevisning för att en vuxen tilltalad har fått del av kallelse till förhandlingen kan målet avgöras i dennes utevaro. Det finns dock begränsningar i hur stränga påföljder som får dömas ut i sådana situationer. Om ett fängelsestraff dömts ut i den tilltalades utevaro gäller det inte förrän den tilltalade inställts inför domstolen. I de fallen utfärdas en arresteringsorder för att den tilltalade ska inställas. I mål som rör mindre allvarliga brott där den tilltalade endast delgetts per post hålls en ny rättegång om den tilltalade inom viss tid förklarar att han eller hon inte kände till rättegången.
1.7.8 Ansvaret för påföljdsfrågan
Åklagarens uppgift är att upplysa domstolen om vilket det strängaste föreskrivna straffet är för det aktuella brottet och att ange relevanta prejudikat eller de formella riktlinjer för påföljdsbestämningen (Sentencing Guidelines) som kan ha betydelse. Domstolen har ensam behörighet att bestämma påföljden och är inte bunden av den eventuella uppfattning som åklagaren gett uttryck för.
1.7.9 Rättens sammansättning
I magistrates’ courts består domstolen vanligtvis av tre lekmannadomare (magistrates) som assisteras av en jurist. I vissa arbetstyngda storstadsdomstolar finns juristdomare även i magistrates’ courts (District Judges). De avgör målen ensamma.
I the Crown Court leds rättegången av en juristdomare som även bestämmer påföljden. Skuldfrågan avgörs av en jury av 12 lekmän om inte den tilltalade erkänner. Domaren sammanfattar bevisningen och ger juryn instruktioner om rättsläget.
1.7.10 Begränsningar av prövningen i andra instans
Ett avgörande i magistrates’ courts kan överklagas i fråga om skuld och/eller påföljd till the Crown Court. Det finns inga begränsningar i rätten att överklaga i detta led.
Bilaga 4 SOU 2013:17
1072
Ett avgörande i the Crown Court kan överklagas till The Court of Appeal (Criminal Division). För att målet ska tas upp där krävs prövningstillstånd. Detsamma gäller vid överklagande från The Court of Appeal till The House of Lords, som är den högsta domstolen.
Bilaga 5
1073
Påföljder och påföljdskombinationer
Påföljder – och påföljdskombinationer (förutom överlämnandepåföljder):
• penningböter
• dagsböter
• normerade böter
• villkorlig dom
• villkorlig dom med böter
• skyddstillsyn
• skyddstillsyn med böter
• villkorlig dom med samhällstjänst
• skyddstillsyn med samhällstjänst
• skyddstillsyn med behandlingsplan (kontraktsvård) med eller utan särskilt angivet alternativstraff
• skyddstillsyn med fängelse
• fängelse på viss tid
• fängelse på livstid
Påföljder eller påföljdskombinationer som utgör överlämnande till särskild vård:
• överlämnande vård enligt lagen (1988:870) om vård av missbrukare i vissa fall
• överlämnande till rättspsykiatrisk vård
Bilaga 5 SOU 2013:17
1074
• ungdomsvård
• ungdomsvård med böter
• ungdomstjänst
• ungdomsvård med ungdomstjänst och
• sluten ungdomsvård
Påföljder eller påföljdskombinationer som är lagligen möjliga, men knappast aldrig tillämpas:
• villkorlig dom med samhällstjänst och böter
• skyddstillsyn med samhällstjänst och böter
• skyddstillsyn med behandlingsplan med alternativstraff och böter
• skyddstillsyn med behandlingsplan utan alternativstraff men med böter
• överlämnande till rättspsykiatrisk vård och villkorlig dom
• överlämnande till rättspsykiatrisk vård och skyddstillsyn samt
• överlämnande till rättspsykiatrisk vård och böter
Till de angivna påföljderna kommer institutet påföljdseftergift (se 29 kap. 6 § BrB) och att den tilltalade i vissa fall ska vara fri från påföljd (se 30 kap. 6 § BrB).
Källa: Uppräkningen ovan hämtad ur Borgeke, Att bestämma påföljd för brott, 2012, s. 54–55.
Bilaga 6
1075
Internationella rättsakter som rör brottsoffrets ställning
1.1 Inledning
Denna bilaga innehåller en redogörelse för internationella dokument som rör brottsoffrets ställning, som är av betydelse för utredningen och som antagits inom ramen för Förenta Nationerna (FN), Europarådet och den Europeiska Unionen (EU). En utförlig redogörelse för sådana dokument och den utveckling inom det internationella samfundet som föregått de nu gällande rättsakterna finns i betänkandet Målsägandebiträdet. Ett aktivt stöd i rättsprocessen (SOU 2007:6, avsnitt 2).
Under de senaste dryga 20 åren har det framförallt inom FN och Europarådet antagits ett stort antal rättsakter som berör brottsoffers rättigheter. Även inom EU bedrivs det ett arbete för att stärka brottsoffers ställning. De rättsakter som antagits i det internationella samfundet till skydd för grundläggande mänskliga rättigheter – framförallt Europakonventionen – har också betydelse för brottsoffers ställning och rättigheter.
1.2 Förenta Nationerna
1.2.1 FN:s Brottsofferdeklaration
År 1985 antogs FN:s deklaration om grundläggande principer för rättvisa för brottsoffer och offer för maktmissbruk. Deklarationen är inte juridiskt bindande, men antogs med konsensus. Brottsoffer är enligt deklarationen en person som individuellt eller kollektivt lidit skada på grund av en handling eller underlåtelse som strider mot straffrättsliga bestämmelser. I begreppet skada inkluderas fysisk, psykisk och ekonomisk skada, känslomässigt lidande och en väsentlig
Bilaga 6 SOU 2013:17
1076
försämring av någons grundläggande rättigheter. Brottsofferbegreppet omfattar även offrets närmaste anhöriga eller sådana som står i beroendeförhållande till offret.
Deklarationen slår fast fyra grundläggande principer för brottsoffer. De är rätten att få tillgång till den egna processen och en rättvis behandling (artiklarna 4–7), rätten till ersättning från gärningsmannen (artiklarna 8–11), rätten till ersättning från staten (artiklarna 12–13) och rätten till materiell, medicinsk, psykisk och social hjälp av frivilliga eller offentliga organ (artiklarna 14–17).
Principen om offrets tillgång till rättvisa och rättvis behandling i artiklarna 4–7 rör offrets ställning i brottmålsprocessen. Offret ska få tillgång till rättsväsendet och omedelbart kunna få upprättelse enligt vad nationell lagstiftning kan erbjuda. Lyhördhet för offrets behov ska främjas, bl.a. genom att det ska vidtas åtgärder för att minimera offrets obehag och genom att offret ska få tillfälle att framföra sin sak och sina åsikter vid lämplig tidpunkt i förfarandet. Enligt artikel 5 ska det finnas möjligheter för brottsoffer att på formell eller informell väg få upprättelse i ett snabbt, rättvist, billigt och tillgängligt förfarande. I artikel 6 a anges att offret ska informeras om sin roll i processen och omfattningen av förfarandet. I artikel 6 c finns en rätt för offret att få lämplig hjälp under rättsprocessen. Enligt artikel 6 e ska onödiga förseningar undvikas vid förberedelsen av mål och verkställighet av beslut eller förordnanden som tillerkänner brottsoffret skadestånd. Informella förfaranden för att lösa tvister, bl.a. medling, ska användas då det är lämpligt för att underlätta förlikning och upprättelse för offret.
FN:s kommission för brottsförebyggande arbete och straffrätt (the UN Commission on Crime Prevention and Criminal Justice) ansvarar för att brottsofferdeklarationen hålls vid liv och genomförs. Kommissionen har bl.a. gett ut en handbok om rättvisa för brottsoffer, Handbook on justice för victims, och en guide om hur deklarationen kan användas.
1
I handboken framhålls att brottsofferdeklarationen lämnar öppet hur brottsoffrets rätt till tillgång till rättvisa ska genomföras i de olika nationella rättssystemen. Offrets åsikter och sak kan t.ex. framföras av åklagaren utan att offret är närvarande (s. 36–37). Möjligheten till upprättelse för brottsoffret enligt artikel 5 i deklarationen exemplifieras i guiden med att brottsoffer kan driva skadeståndstalan samtidigt med brottmålet.
1 Guide for policy makers on the implementation of the United Nations Declaration of Basic
Principles of Justice for Victims of Crime and Abuse of Power.
Bilaga 6
1077
Brottsofferdeklarationen berörs också i FN-dokumentet Guide-
lines on the Role of Prosecutors. Där anges bl.a. att åklagare ska ta
hänsyn till brottsoffers åsikter och se till att offer informeras om sina rättigheter i enlighet med brottsofferdeklarationen.
1.2.2 Våld mot kvinnor
Inom FN pågår även arbete för att skydda specifika grupper av brottsoffer. En sådan grupp är kvinnor som utsätts för våld. Det viktigaste dokumentet som antagits inom FN om våld mot kvinnor är generalförsamlingens deklaration om avskaffande av våld mot kvinnor från 1993. I deklarationen framhålls att våld mot kvinnor innebär en kränkning av kvinnors rättigheter och grundläggande friheter och att sådant våld skadar eller upphäver kvinnors åtnjutande av rättigheterna.
Deklarationen innehåller en uppräkning av åtgärder som länderna bör vidta för att avskaffa alla former av våld mot kvinnor, däribland våld i hemmet. Deklarationen ger inte kvinnor några nya rättigheter i rättsprocessen. Men det anges att kvinnor som utsätts för våld bör ges tillgång till rättsliga mekanismer och fullgod gottgörelse för den skada som de har lidit enligt nationell lagstiftning. Staterna bör underrätta kvinnorna om deras rätt att söka gottgörelse enligt sådana mekanismer.
1.2.3 Barn som utsatts för brott
Det grundläggande dokumentet när det gäller barns rättigheter som brottsoffer är FN:s konvention om barnets rättigheter (Barnkonventionen) från 1989. Konventionen ger en universell definition av vilka rättigheter som borde gälla för alla barn i hela världen. En av de rättigheter som slås fast är barnets rätt att få uttrycka sin åsikt i frågor som rör barnet, med hänsyn till barnets ålder och mognad. Det omfattar att barnet ska beredas möjlighet att höras, antingen direkt eller genom företrädare eller ett lämpligt organ, och på ett sätt som är förenligt med den nationella lagstiftningens procedurregler, i alla domstols- och administrativa förfaranden som rör barnet.
Det finns inte någon artikel som särskilt rör barnets rättigheter när det utsatts för brott annat än den generella rätten som barnet
Bilaga 6 SOU 2013:17
1078
har att bli hörd i rättsprocessen. Flera artiklar behandlar däremot barn som är misstänkta eller åtalade för brott.
När det gäller barn som utsatts för människohandel och barnprostitution finns särskilda uttalanden om åtgärder som ska vidtas för att tillgodose barnets behov under den rättsliga processen i ett tilläggsprotokoll till barnkonventionen (Tilläggsprotokoll om förebyggande, bekämpande och bestraffande av handel med människor särskilt kvinnor och barn, 2000).
1.3 Europarådet
Inom Europarådet har det utarbetats flera rekommendationer som på olika sätt rör brottsoffers situation. Arbetet har pågått sedan mitten av 1970-talet. De tidigare dokumenten handlar om brottsoffer generellt, medan de senare har behandlat olika grupper av brottsoffer eller särskilda problem förknippade med brottsoffer och deras situation, t.ex. medling och hot mot vittnen.
Två dokument som rör brottsoffer generellt är rekommendationen från 1985 om offrets ställning i straffrätten och i straffprocessen, Recommendation Rec (85) 11 on the Position of the Vic-
tim in the Framework of Criminal Law and Procedure och rekom-
mendationen om stöd till brottsoffer, Recommendation Rec (2006)
8 on assistance to crime victims.
I rekommendationen om offrets ställning i straffrätten och i straffprocessen från 1985 finns riktlinjer för vilka rättigheter som brottsoffer bör ha i straffprocessen. Det gäller även bemötandet av brottsoffer. I inledningen till rekommendationen anges att straffprocessen traditionellt har formulerats i termer som rör förhållandet mellan staten och gärningsmannen och att det ibland fått konsekvensen att det straffprocessuella systemet tenderat att öka i stället för att minska problemen för brottsoffer. Europarådet anger att en av de grundläggande uppgifterna för straffprocessen måste vara att möta brottsoffers behov och tillvarata deras intressen. Staterna rekommenderas att se över sin lagstiftning enligt de riktlinjer som anges i dokumentet. Riktlinjerna behandlar brottsoffrets ställning under polisutredning, vid åtalsbeslutet och i domstolsprocessen.
När det gäller brottsoffers möte med polisen framhålls att brottsoffer ska informeras om vilka möjligheter de har till hjälp, rättslig rådgivning och ersättning från gärningsmannen eller staten. Offret ska även ha möjlighet att få information om utgången av polis-
Bilaga 6
1079
utredningen. Polisen ska till åklagaren ge en klar och fullständig bild av de skador offret har åsamkats. Åklagaren ska beakta offrets möjligheter till ersättning innan beslut i åtalsfrågan fattats. Offret ska även få information om vad som beslutats i fråga om åtal. Om det beslutas att åtal inte ska väckas ska offret kunna begära överprövning av beslutet att inte väcka åtal alternativt kunna väcka enskilt åtal. I domstolsprocessen ska offret få information om tid och plats för rättegången, liksom vilka möjligheter han eller hon har att få ersättning inom ramen för straffprocessen. Information ska även ges om hur brottsoffret kan få uppgifter om utgången i processen. Det ska finnas bestämmelser som gör det möjligt för domstolen att besluta om att den tilltalade ska utge kompensation till brottsoffret.
I rekommendationen om stöd till brottsoffer från 2006 anges bl.a. att myndigheter i rättsväsendet ska identifiera brottsoffers behov och se till att brottsoffer erbjuds information, skydd och stöd. Staterna ska identifiera och stödja åtgärder som uppmuntrar respekt och förståelse hos all personal inom myndigheter och organisationer som kommer i kontakt med brottsoffer för de negativa effekter som brott kan innebära. Rekommendationen innehåller också artiklar om att staterna ska se till att det finns effektiva möjligheter för brottsoffer att driva civila krav i anledning av brottet i särskild ordning. Staterna ska även införa möjligheter för brottsoffer att begära ersättning från den som begått brottet i samband med brottmålsprocessen.
Åklagarens roll i straffprocessen behandlas i en rekommendation från 2000, Recommendation Rec (2000) 19 on the Role of
Public Prosecution in the Criminal Justice System. Där anges bl.a. att
åklagare ska ta brottsoffers åsikter i beaktande och vidta åtgärder för att säkerställa att offret informeras om sina rättigheter och hur processen fortskrider. Även där finns en bestämmelse om att brottsoffer ska kunna begära överprövning av ett beslut att inte väcka åtal eller ges möjlighet att väcka enskilt åtal.
En konvention från 1983 behandlar särskilt frågan om ersättning till offer för våldsbrott, European Convention (ETS 116) on the
compensation of victims of violent crimes. Enligt den ska ersättning
för allvarlig kroppsskada utgå från staten till offer för våldsbrott om ersättning inte kan fås från gärningsmannen. Detsamma ska gälla ersättning till anhöriga till den som avlidit till följd av sådant brott.
Bilaga 6 SOU 2013:17
1080
Frågan om brottsoffers möjlighet att få ersättning behandlas även i Europarådets rekommendation om förenklade förfaranden i rättskipningen, Recommendation Rec (87) 18 concerning the simplification of
criminal justice. I rekommendationen framhålls att det även vid
förenklade förfaranden måste vara möjligt för offret att söka ersättning från gärningsmannen.
Bland de rättsakter som utarbetats inom Europarådet som rör särskilda grupper av brottsoffer kan nämnas att det under 2003 och 2005 har utarbetats ett antal resolutioner som gäller offer för terrorism. Det har också riktats särskild uppmärksamhet mot hur våld mot kvinnor och barn kan förebyggas.
1.4 Den Europeiska Unionen
År 2001 enades medlemsstaterna i EU om rådets rambeslut om brottsoffrets ställning i straffrättsliga förfaranden. Rambeslutet hade sin grund i en handlingsplan som hur bestämmelserna i Amsterdamfördraget om inrättandet av ett område av frihet, säkerhet och rättvisa bäst kunde genomföras. Grunden var att den fria rörligheten inom EU kräver att skillnaderna mellan EU-länderna i fråga om brottsoffers möjligheter och rättigheter minimeras. Rambeslutet syftade till att etablera en lika hög nivå för skydd av brottsoffer oavsett vilken medlemsstat i EU som offret befinner sig i.
Rambeslutet ersattes 2012 med ett direktiv om brottsoffers ställning i straffrättsliga förfaranden. Flera utvärderingar under 2000-talet visade att det fanns brister i hur rambeslutet hade genomförts i medlemsstaterna och att nivån på brottsoffers rättigheter fortfarande varierar mycket inom unionen. Kommissionen ansåg att brottsoffers roll och behov i straffrättsliga förfaranden inte i tillräckligt hög grad har varit föremål för åtgärder. Direktivet antogs i oktober 2012 (Europaparlamentets och rådets direktiv
2011/0129 [COD] om fastställande av miniminormer för brottsoffers rättigheter och för stöd till och skydd av dem samt om ersättande av rådets rambeslut 2001/220/RIF).
I kapitel 1 i direktivet finns inledande bestämmelser. Här anges att målet med direktivet är att säkerställa att alla brottsoffer får lämpligt skydd och stöd, kan delta i straffrättsliga förfaranden, får erkännande och behandlas med respekt, känslighet och professionalism, utan någon form av diskriminering, i alla kontakter med myndigheter, brottsofferorganisationer och instanser för reparativ
Bilaga 6
1081
rättvisa. Vidare tas definitioner upp av ett antal begrepp, bl.a. brottsoffer. Brottsoffer definieras inte bara som personer vilka direkt har påverkats av ett brott; även familjemedlemmar till en person som avlidit på grund av brott omfattas.
Bestämmelser om information och stöd återfinns i kapitel 2. I detta kapitel finns artiklar om rätten att få information vid den första kontakten med en behörig myndighet, rätten att få information om det egna ärendet, rätten att förstå och bli förstådd, rätten till tolkning och översättning samt rätten att få hjälp från brottsofferorganisationer.
I kapitel 3 finns bestämmelser om brottsoffers deltagande i straffrättsliga förfaranden. I artikel 10 anges att medlemsstaterna ska se till att brottsoffren kan höras i samband med det straffrättsliga förfarandet och att de får lägga fram bevisning. Syftet är att ge brottsoffret möjlighet att i inledningsskedet och senare lämna upplysningar, yttra sig eller vittna i samband med straffrättsliga förfaranden. Den närmare omfattningen av rätten att höras ska fastställas i nationell rätt och kan spänna över allt från den grundläggande rätten att kontakta och höras av den behöriga myndigheten till mer omfattande rättigheter såsom rätten att lämna bevisning, se till att viss bevisning beaktas eller rätten att göra inlägg under rättegången. I övrigt innehåller kapitlet artiklar som behandlar rätten till bekräftelse på att polisanmälan har mottagits, rätten till skydd vid medling och annan reparativ rättvisa, rätten till rättshjälp, rätten till kostnadsersättning, rätten att återfå egendom, rätten till beslut om ersättning från förövaren i samband med straffrättsliga förfaranden, rättigheter i samband med beslut om att inte väcka åtal samt rättigheter för brottsoffer bosatta i en annan EUmedlemsstat. När det gäller rättigheterna i samband med beslut om att inte väcka åtal anges att medlemsstaterna ska se till att brottsoffer har möjlighet att begära omprövning av alla beslut om att inte väcka åtal och att offret ska få tillräckliga upplysningar för att kunna ta ställning till om de ska begära omprövning.
Bestämmelser om skydd av brottsoffer och om erkännande av brottsoffer med specifika skyddsbehov finns i kapitel 4. Det omfattar artiklar avseende rätten till skydd, sårbarhetsidentifiering, förhindrande av kontakt mellan brottsoffer och förövare, rätten till skydd vid förhör i samband med straffrättsliga förfaranden (särskilda artiklar finns för brottsoffer med specifika skyddsbehov och barn) och rätten till skydd av den personliga integriteten.
Bilaga 6 SOU 2013:17
1082
I övrigt innehåller direktivet allmänna bestämmelser om fortbildning av yrkesverksamma, t.ex. poliser, åklagare och domare samt samarbete och samordning av insatser, såväl medlemsstaterna emellan som mellan myndigheter inom varje medlemsstat.
Under 2004 antogs ett EU-direktiv om ersättning till brottsoffer. Direktivet syftar till att garantera att offer för våldsbrott ska få ersättning oavsett var i unionen de befinner sig när de drabbas av brott. För att underlätta för medborgarna slår direktivet fast att det ska finnas ett system för samarbete mellan nationella myndigheter när de hanterar ansökningar om statlig ersättning till brottsoffer i gränsöverskridande fall.
1.5 Europakonventionen
1.5.1 Staternas skyldighet att motverka kränkningar av mänskliga rättigheter
Rättsakterna om mänskliga rättigheter behandlar inte särskilt rättigheter för personer som varit utsatta för brott. Att en person utsätts för brott innebär dock ofta att personens grundläggande rättigheter kränks. Det kan t.ex. gälla rätten till liv, skydd mot tortyr och omänsklig eller förnedrande behandling eller rätten till privatliv. Även om mänskliga rättigheter traditionellt innebär ett förbud för staten att kränka en medborgares rättigheter (dvs. en negativ förpliktelse för staten), kan staten också vara skyldig att skapa lagregler och institutioner som tillförsäkrar medborgarna ett tillräckligt skydd mot övergrepp och att den vars rättigheter kränks kan få upprättelse (dvs. en positiv förpliktelse).
Rätten till liv i artikel 2 i Europakonventionen inbegriper en skyldighet för staten att utreda dödsfall som skett under oklara omständigheter (Danelius, Mänskliga rättigheter i europeisk praxis, s. 63 f). Ett exempel på detta är rättsfallet Pereira Henriques m.fl.
mot Luxemburg som gällde en man som dödats på en byggarbets-
plats. Artikel 2 ansågs kränkt på grund av att åklagarmyndigheten inte gjort den utredning som varit påkallad för att klarlägga orsaker till dödsfallet och för att ge underlag för eventuella åtgärder mot ansvariga personer. På motsvarande sätt innebär kravet på skydd mot tortyr eller omänsklig eller förnedrande behandling i artikel 3 en skyldighet för staterna att göra en skyndsam och effektiv
Bilaga 6
1083
utredning om det finns misstankar om att en person utsatts för något sådant.
Rätten till respekt för privatlivet i artikel 8 i Europakonventionen innebär en skyldighet för staten att båda kriminalisera allvarliga ingrepp i medborgarnas enskilda privatliv och att beivra dem effektivt. Målet X och Y mot Nederländerna är ett exempel på detta. Målet gällde en mentalt handikappad kvinna som utsatts för sexuella övergrepp. Enligt nederländsk lag kunde åtal för brottet väckas endast efter angivelse från målsäganden. Det var inte tillräckligt att någon anmälde brottet i hennes ställe. Kvinnan var på grund av sitt mentala tillstånd inte kapabel att ange brottet till åtal. Nederländerna ansågs skyldigt till brott mot artikel 8 genom att inte ha skapat ett tillräckligt skydd i en sådan situation. Om en person är utsatt för konkreta hot och trakasserier kan myndigheterna också vara skyldiga att vidta rimliga åtgärder för att avvärja detta (Danelius a.a. s. 302 f).
1.5.2 Rätten till en rättvis rättegång
Ett enskilt anspråk är en sådan civil rättighet som omfattas av artikel 6:1 i Europakonventionen. En målsägande har alltså rätt att få anspråket prövat i en offentlig rättegång inom skälig tid inför en opartisk och oavhängig domstol. För att artikel 6 ska grunda en rätt till domstolsprövning krävs dock enligt Europadomstolens praxis bl.a. att det föreligger en reell och seriös tvist. Det krävs inte att anspråket är välgrundat. Det är tillräckligt att den som vill föra talan om en civil rättighet på rimliga grunder kan hävda att han eller hon har en sådan rättighet. Är det däremot fråga om ett uppenbart ogrundat rättsligt anspråk, kan en verklig tvist om en rättighet inte anses föreligga, och artikel 6 är i sådana fall inte tillämplig (Danelius, a.a. s. 138 f).
När målsäganden för talan om skadestånd i samband med ett brottmål, anses alltså målet i den del som rör det enskilda anspråket angå målsägandens civila rättigheter. Europadomstolen har slagit fast att artikel 6 inte är tillämplig på en målsägandetalan om det klart framgår att den endast syftar till att få den tilltalade straffad för brottet och inte till att målsäganden ska få skadestånd eller upprättelse (Perez mot Frankrike). I rättsfallet Sigalas mot Grekland slog Europadomstolen fast att artikel 6 inte var tillämplig eftersom målsägandens huvudsakliga syfte i brottmålet var att få den tilltalade
Bilaga 6 SOU 2013:17
1084
dömd till straff. Målsäganden hade visserligen också begärt ideellt skadestånd, men hade inte fäst något egentligt avseende vid detta yrkande, särskilt som han också hade yrkat skadestånd i en separat civilprocess (Danelius a.a. s. 145 f.).
Avslutningsvis ska anmärkas att det finns ett samspel mellan de olika rättigheterna i konventionen. I enskilda fall har Europadomstolen vägt de olika rättigheterna mot varandra. Ett exempel på detta är rättsfallet Doorson mot Nederländerna. Domstolen vägde den tilltalades rätt till en rättvis rättegång mot vittnens och målsägandens rätt till privat- och familjeliv. Doorson var anklagad för narkotikahandel. Några vittnen som pekade ut honom tilläts vara anonyma. Efter en avvägning i det enskilda fallet ansåg domstolen att den tilltalades rätt till en rättvis rättegång inte hade kränkts till följd av detta. Det ska betonas att det även fanns annan bevisning. Domstolen framhöll i avgörandet:
Artikel 6 kräver visserligen inte uttryckligen att man tar hänsyn till vittnens eller målsägandens intressen i samband med att de kallas att höras i ett mål. Emellertid kan deras liv, frihet eller personliga säkerhet stå på spel liksom intressen som i allmänhet är att hänföra till artikel 8 i konventionen. Sådana intressen för vittnen och målsäganden skyddas i princip av andra bestämmelser i konventionen vilket innebär att konventionsstaterna bör organisera sina straffrättsprocesser så att dessa intressen inte äventyras på ett oförsvarligt sätt. Mot denna bakgrund kräver principerna för en rättvis rättegång också att försvarets intressen i förekommande fall avvägs mot intressen hos vittnen och målsägande som kallas.