SOU 2013:17
Brottmålsprocessen
Betänkande av Straffprocessutredningen
Stockholm 2013
Brottmålsprocessen
Del 1
SOU och Ds kan köpas från Fritzes kundtjänst. För remissutsändningar av SOU och Ds svarar Fritzes Offentliga Publikationer på uppdrag av Regeringskansliets förvaltningsavdelning.
Beställningsadress: Fritzes kundtjänst 106 47 Stockholm Orderfax: 08-598 191 91 Ordertel: 08-598 191 90 E-post: order.fritzes@nj.se Internet: www.fritzes.se
Svara på remiss – hur och varför. Statsrådsberedningen (SB PM 2003:2, reviderad 2009-05-02)
– En liten broschyr som underlättar arbetet för den som ska svara på remiss. Broschyren är gratis och kan laddas ner eller beställas på http://www.regeringen.se/remiss
Textbearbetning och layout har utförts av Regeringskansliet, FA/kommittéservice.
Omslag: Elanders Sverige AB.
Tryckt av Elanders Sverige AB. Stockholm 2013
ISBN 978-91-38-23908-7 ISSN 0375-250X
Till statsrådet och chefen för Justitiedepartementet
Regeringen beslutade den 15 juli 2010 att tillkalla en särskild utredare med uppdrag att göra en översyn av brottmålsprocessen i syfte att överväga åtgärder för att skapa ett mer ändamålsenligt brottmålsförfarande (dir 2010:78).
Som särskild utredare förordnades från och med den 17 november 2010 lagmannen Stefan Strömberg.
Som experter att biträda utredningen förordnades från och med den 6 december 2010 professorn Peter Fitger, dåvarande hovrättsrådet vid Hovrätten för Övre Norrland, numera ämnesrådet vid justitiedepartementet Mikael Forsgren, f.d. hovrättspresidenten vid Hovrätten för Nedre Norrland Barbro Hegrelius Jonson, rättssakkunnige vid Justitiedepartementet Anders Hübinette, numera chefsjuristen vid Domstolsverket, dåvarande rådmannen vid Jönköpings tingsrätt Agneta Kornstrand, dåvarande lagmannen vid Solna tingsrätt, numera justitieombudsmannen Lars Lindström, lagmannen vid Helsingborgs tingsrätt Ylva Norling Jönsson, advokaten Thomas Olsson, vice riksåklagaren Kerstin Skarp och hovrättslagmannen vid Svea hovrätt Monika Sörbom. Genom beslut den 14 februari 2011 entledigades Lars Lindström med verkan från och med den 11 januari 2011. I hans ställe förordnades dåvarande rådmannen, numera chefsrådmannen vid Helsingborgs tingsrätt Johan Kvart från och med den 14 februari 2011. Genom beslut den 30 januari 2012 entledigades Anders Hübinette och förordnades kanslirådet vid Justitiedepartementet Charlotte Kugelberg med verkan från och med samma dag. På grund av sjukdom kom Peter Fitger, som avled under utredningstiden, inte att delta i arbetet.
Som sekreterare anställdes från och med den 10 december 2010 hovrättsassessorn Cecilia Hennig och från och med den 1 mars 2011 hovrättsassessorn Jonas Silfverberg. Tingsnotarierna Heidi Stenberg och Sanna Tucker anställdes som biträdande utredningssekreterare från
och med den 1 respektive 3 november till och med den 11 december 2011 för en brottmålsundersökning som genomfördes inom ramen för utredningen.
Utredningen har antagit namnet Straffprocessutredningen. Enligt utredningens ursprungliga direktiv skulle uppdraget redovisas senast den 30 september 2012. Genom tilläggsdirektiv den 24 maj 2012 förlängdes tiden för redovisning av utredningens uppdrag till den 28 mars 2013 (dir 2012:47).
Utredningen överlämnar härmed slutbetänkandet Brottmålsprocessen (SOU 2013:17). Experterna har ställt sig bakom utredningens överväganden och förslag. De särskilda ståndpunkter som enskilda experter kan ha haft i olika frågor har berörts genom möjliga alternativa förslag eller bedömningar. Betänkandet är därför skrivet i vi-form. Utredningens uppdrag är med detta slutfört.
Göteborg i mars 2013
Stefan Strömberg
/ Cecilia Hennig Jonas Silfverberg
5
Innehåll
Del 1
Sammanfattning ................................................................ 23
Summary .......................................................................... 43
Författningsförslag ............................................................. 65
1 Förslag till lag om ändring i rättegångsbalken ....................... 65 2 Förslag till lag om ändring i brottsbalken ............................ 121
3 Förslag till lag om ändring i patentlagen (1967:837) ........... 124 4 Förslag till lag om ändring i mönsterskyddslagen (1970:485)............................................................................... 126
5 Förslag till lag om ändring i skattebrottslagen (1971:69) ... 128 6 Förslag till lag om ändring i skadeståndslagen (1972:207)............................................................................... 131
7 Förslag till lag om ändring i lagen (1974:1065) om visst stöldgods m.m. ....................................................................... 132 8 Förslag till lag om ändring i bötesverkställighetslagen (1979:189)............................................................................... 134
9 Förslag till lag om ändring i lagen (1986:436) om näringsförbud ......................................................................... 135 10 Förslag till lag om ändring i lagen (1986:1009) om förfarandet i vissa fall vid förverkande m.m. ........................ 137
Innehåll SOU 2013:17
6
11 Förslag till lag om ändring i lagen (1988:609) om målsägandebiträde .................................................................. 140 12 Förslag till lag om ändring i lagen (1988:688) om kontaktförbud ........................................................................ 142
13 Förslag till lag om ändring i lagen (1991:1559) med föreskrifter på tryckfrihetsförordningens och yttrandefrihetsgrundlagens områden .................................... 143 14 Förslag till lag om ändring i lagen (1991:2041) om personutredning i brottmål, m.m. ......................................... 145
15 Förslag till lag om ändring i växtförädlarrättslagen (1997:306) ............................................................................... 146 16 Förslag till lag om ändring i lagen (2000:1225) om straff för smuggling .......................................................................... 148
17 Förslag till lag om ändring i lagen (2005:321) om tillträdesförbud vid idrottsarrangemang ............................... 149 18 Förslag till lag om ändring i lagen (2008:369) om förfarandet vid förverkande av utbyte av brottslig verksamhet i vissa fall ............................................................. 150
19 Förslag till lag om ändring i offentlighets- och sekretesslagen (2009:400) ...................................................... 151 20 Förslag till lag om ändring i varumärkeslagen (2010:1877) ............................................................................. 153
21 Förslag till förordning om ändring i förundersöknings- kungörelsen (1947:948) ......................................................... 154 22 Förslag till förordning om ändring i förordningen (1964:740) med föreskrifter för åklagare i vissa brottmål ... 158
23 Förslag till förordning om ändring i strafföreläggandekungörelsen (1970:60) ........................................................... 159 24 Förslag till förordning om ändring i förordningen (1982:805) om ersättning av allmänna medel till vittnen, m.m.......................................................................................... 160
Innehåll
7
25 Förslag till förordning om ändring i förordningen (1992:289) om särskild personutredning i brottmål, m.m. ... 161 26 Förslag till förordning om ändring i förordningen (1994:1763) med särskilda bestämmelser om unga lagöverträdare ......................................................................... 163
27 Förslag till förordning om ändring i förordningen (1996:381) om tingsrättsinstruktion .................................... 164 28 Förslag till förordning om ändring i förordningen (1997:406) om offentlig försvarare m.m. ............................. 166
1 Uppdraget och dess genomförande ............................ 167
1.1 Inledning................................................................................. 167 1.2 Utredningens uppdrag ........................................................... 167 1.3 Utredningsarbetet .................................................................. 169 1.4 Avgränsningar ........................................................................ 170 1.5 Läsanvisningar ........................................................................ 175
2 Allmänna överväganden ............................................ 177
2.1 Reformbehovet ...................................................................... 177 2.2 En för parterna ändamålsenlig brottmålsprocess ................. 182
Roller i brottmålsprocessen
3 Den tilltalade ........................................................... 195
3.1 Den tilltalades ställning ......................................................... 195 3.2 Europakonventionen och andra internationella dokument ............................................................................... 196 3.3 Den tilltalades försvar ............................................................ 199 3.3.1 Gällande rätt ................................................................ 199 3.3.2 Förslag till EU-direktiv om rätt till tillgång till
försvarare ..................................................................... 201
Innehåll SOU 2013:17
8
3.4 Ett tidigt stöd av advokat ....................................................... 202 3.4.1 Betydelsen av ett tidigt juridiskt stöd ........................ 203 3.4.2 Rådgivning bör lämnas när åtal väcks ........................ 204 3.4.3 Information om rådgivning och dess innehåll........... 205 3.4.4 Rådgivning ska lämnas av advokat ............................. 206 3.4.5 Rådgivningen ska vara kostnadsfri ............................. 207 3.4.6 Tillgång till advokat .................................................... 208 3.4.7 Villkor för ersättning .................................................. 209 3.5 Bättre information och medverkan av den tilltalade ............ 210
4 Domaren .................................................................. 213
4.1 Domarrollen ........................................................................... 213 4.2 Domarens möjlighet att agera självmant ............................... 215 4.3 Domarens processledning ...................................................... 218 4.3.1 Allmänt ........................................................................ 218 4.3.2 Våra överväganden om materiell processledning ...... 220 4.4 Andra regler som ger domaren självständigt inflytande över utredningen eller hur den läggs fram ............................ 225 4.4.1 Komplettering av förundersökningen ....................... 226 4.4.2 Inhämtande av bevisning ............................................ 228 4.4.3 Ansvaret för förnyad bevisupptagning ...................... 230
5 Åklagaren ................................................................ 233
5.1 Inledning ................................................................................. 233 5.2 Åklagaren bör föra talan i påföljdsfrågan .............................. 234 5.2.1 Inledning ...................................................................... 235 5.2.2 En tydlig och ändamålsenlig rollfördelning............... 235 5.2.3 En process som är mer förutsebar för den
tilltalade ....................................................................... 237
5.2.4 Förutsättningar för mer förutsebara bestämmelser ............................................................... 238 5.2.5 Större uppmärksamhet på påföljdsfrågan .................. 239 5.2.6 Större enhetlighet i rättstillämpningen ...................... 239 5.2.7 Risken för överenskommelser om påföljd ................. 240 5.2.8 Målsägandens ställning ............................................... 242 5.2.9 Sammanfattande bedömning ...................................... 243
Innehåll
9
5.3 Åklagarens yrkande om påföljd ............................................ 243 5.3.1 Inledning ..................................................................... 244 5.3.2 Ett preciserat yrkande senast i samband med att
åklagaren slutför sin talan ........................................... 244
5.3.3 Ett yrkande om påföljd ska anges i åtalet .................. 247 5.3.4 Ändring av påföljdsyrkandet ...................................... 254
5.4 Rätten är begränsad av åklagarens påföljdsyrkande ............. 257 5.4.1 Inte strängare eller mer ingripande påföljd ............... 257 5.4.2 Förverkande av villkorligt medgiven frihet ............... 259 5.5 Det bör inte införas en särskild reglering om att rätten är bunden av åklagarens brottsrubricering ........................... 260
5.6 Påföljdsyrkande i högre rätt .................................................. 261 5.7 Yrkande om särskild rättsverkan av brott ............................ 262
6 Målsäganden ........................................................... 265
6.1 Inledning................................................................................. 265 6.2 Några utgångspunkter ........................................................... 267 6.2.1 Vilka funktioner fyller rätten att biträda åtalet? ....... 267 6.2.2 En process som är anpassad till målsägandens
behov ........................................................................... 270
6.2.3 En tydligare rollfördelning ......................................... 274
6.3 Rätten att biträda åtalet avskaffas ......................................... 276 6.4 Målsägandens möjligheter till insyn i handläggningen ........ 278 6.4.1 Insyn i förundersökningen och handlingarna i ett
mål i domstol............................................................... 278
6.4.2 En förstärkt rätt att närvara vid huvudförhandlingen .............................................................. 286
6.5 Målsägandens rätt att ställa frågor ........................................ 292 6.5.1 Rätten att ställa frågor i dag ....................................... 292 6.5.2 Målsägandens frågerätt bör göras tydligare .............. 294 6.5.3 Det är inte motiverat att införa en generell frågerätt
som gäller oberoende av om målsäganden för talan ..... 295
6.6 Bör det införas en bestämmelse om målsägandes eller efterlevandes rätt att yttra sig? .............................................. 296
Innehåll SOU 2013:17
10
6.7 Målsägandens rätt att väcka enskilt åtal ................................ 298 6.8 Målsägandens rätt att överta ett nedlagt åtal ........................ 300 6.9 Målsägandens rätt att överklaga i ansvarsdelen .................... 301 6.9.1 En begränsad överklaganderätt .................................. 301 6.9.2 Rätt att överklaga när ett åtal ogillats ........................ 302 6.9.3 Målsägandens överklagande ska förfalla om
åklagaren överklagar .................................................... 305
Tingsrättsprocessen
7 En behovsanpassad brottmålsprocess ......................... 309
7.1 Uppdraget och dess avgränsning ........................................... 309 7.2 Några utgångspunkter ........................................................... 311 7.2.1 Olika typer av förfaranden behövs ............................ 311 7.2.2 Parternas inställning och brottets allvar är
avgörande ..................................................................... 313
7.2.3 Ansvaret för lagföring av brott .................................. 316
7.3 Beredningen för rättsväsendets utveckling ........................... 318 7.4 Alternativa former för handläggning av brottmål ................ 320 7.4.1 Ett utvidgat strafföreläggandeinstitut ........................ 320 7.4.2 En primär beslutsfunktion.......................................... 326 7.4.3 Underställelseförfarande ............................................ 329 7.4.4 Avgörande på handlingarna i förnekade mål ............. 330 7.5 Vårt förslag till en behovsanpassad brottmålsprocess ......... 331
8 En effektivare inledning av processen ......................... 335
8.1 Åtal utan ansökan om stämning ............................................ 335 8.1.1 Inledning ...................................................................... 335 8.1.2 Nuvarande ordning ..................................................... 337 8.1.3 Vilken funktion fyller stämning vid allmänt åtal? ..... 340 8.1.4 Stämning bör avskaffas i mål som rör allmänt åtal .... 346 8.2 Åtalet ....................................................................................... 351 8.3 Den tilltalades svar på åtalet .................................................. 352
Innehåll
11
8.3.1 Förändringsbehovet .................................................... 353 8.3.2 Den tilltalades inställning bör klargöras tidigt .......... 354 8.3.3 Åklagaren ska förelägga den tilltalade att svara ........ 358 8.3.4 Föreläggandet till den tilltalade att svara på åtalet .... 359
8.4 Personutredning ..................................................................... 363 8.4.1 Personutredning bör inhämtas tidigare ..................... 363 8.4.2 Personutredningen bör behovsanpassas .................... 366 8.4.3 Konsekvenser för åklagarens handläggning .............. 369 8.4.4 Utformningen av bestämmelserna ............................. 373 8.5 Delgivning .............................................................................. 373 8.5.1 Reformbehovet ........................................................... 373 8.5.2 Allmänt om delgivningslagen ..................................... 375 8.5.3 Information om förenklad delgivning ....................... 375 8.5.4 Regler om delgivning av handlingar i brottmål ......... 376 8.5.5 Hur har reglerna om förenklad delgivning av
stämning i brottmål införlivats? ................................. 379
8.5.6 Myndigheterna bör samverka för att förenklad delgivning ska kunna användas .................................. 383 8.5.7 Sexveckorsfristen tas bort .......................................... 385 8.5.8 Även åklagaren ska kunna använda förenklad delgivning för att delge handlingar i målet ................ 389
9 Ett särskilt förfarande i erkända mål ........................... 391
9.1 Några inledande avvägningar och avgränsningar ................. 392 9.2 Förutsättningar för förfarandet enligt 45 kap. 10 b § RB .... 396 9.2.1 Den tilltalade har erkänt gärningen hos rätten ......... 396 9.2.2 Samtliga yrkanden i samband med åtalet har
godtagits ..................................................................... 397
9.2.3 Den tilltalade har samtyckt till att målet avgörs utan huvudförhandling .............................................. 398 9.2.4 Information om rådgivning har lämnats .................. 399 9.2.5 Åklagarens påföljdsyrkande ...................................... 399 9.2.6 Förfarandet kan inte tillämpas om åklagaren eller den tilltalade har begärt huvudförhandling eller sådan förhandling behövs av särskilda skäl .............. 408
9.3 Handläggningen enligt 10 b §................................................ 411 9.4 Särskilt om överklagande ....................................................... 414
Innehåll SOU 2013:17
12
9.5 Särskilt om mål med frihetsberövade .................................... 415 9.5.1 Avgörande i det särskilda förfarandet ....................... 415 9.5.2 Avgörande efter huvudförhandling inom
häktningsfristen ......................................................... 419
9.5.3 Avgörande efter huvudförhandling gemensamt med häktningsförhandling......................................... 421
9.6 Särskilt om målsäganden ........................................................ 422 9.7 Strafföreläggande med villkorlig dom tas bort ..................... 424
10 Bötesmål ................................................................. 429
10.1 Strafföreläggande .................................................................... 429 10.1.1 Gällande rätt ............................................................... 429 10.1.2 Statistik ....................................................................... 432 10.2 Avgörande utan huvudförhandling ....................................... 433 10.2.1 Gällande rätt ............................................................... 433 10.2.2 Åklagarens handläggning ........................................... 434 10.2.3 Statistik ....................................................................... 435 10.3 Hanteringen av bötesmål ....................................................... 437 10.3.1 Strafföreläggande ska utfärdas oberoende av den
misstänktes inställning ............................................... 437
10.3.2 Åtal genom strafföreläggande ................................... 441 10.3.3 När ett godkännande av strafföreläggande saknar verkan .......................................................................... 450 10.3.4 Möjligheten att avgöra bötesbrott utan huvudförhandling ska bestå ....................................... 452 10.3.5 Processmaterialet vid avgörande av mål utan huvudförhandling ....................................................... 452
11 Huvudförhandlingsmål .............................................. 457
11.1 Inledande överväganden ......................................................... 457 11.1.1 Åtgärder för att göra handläggningen av mål som
avgörs efter huvudförhandling mer ändamålsenlig ............................................................. 457
11.1.2 Åtgärder för att motverka uppkomsten och underlätta hanteringen av stora mål .......................... 459
Innehåll
13
11.2 Tydligare bestämmelser om när åtal ska handläggas gemensamt och utökade möjligheter till deldom ................. 461 11.2.1 Nuvarande ordning och tidigare överväganden ....... 461 11.2.2 Bestämmelserna bör ändras ....................................... 464 11.2.3 Nya bestämmelser om gemensam handläggning
av åtal .......................................................................... 469
11.2.4 Utökade möjligheter till deldom .............................. 474
11.3 Förberedelsen i brottmål ....................................................... 475 11.3.1 Några utgångspunkter ............................................... 475 11.3.2 Generella åtgärder för att förbättra förberedelsen
i alla mål ...................................................................... 476
11.3.3 Rätten bör få ett tydligare ansvar för förberedelsen .............................................................. 477 11.3.4 En huvudregel om förberedelsesammanträde i omfattande mål .......................................................... 480 11.3.5 Förberedelsesammanträde under ledning av rätten innan åtalet väcks ............................................ 483 11.3.6 Förberedelse genom skriftväxling eller annan handläggning .............................................................. 486 11.3.7 Tidsfrister för huvudförhandling i mål med frihetsberövade och ungdomar ................................. 487 11.3.8 Några övriga frågor som vi övervägt ........................ 496
11.4 Ordningen för hantering av erkända åtal.............................. 500 11.5 Mellandom och hänskjutande av prejudikatfråga ................ 504 11.5.1 Mellandom ................................................................. 504 11.5.2 Hänskjutande av prejudikatfråga .............................. 507 11.6 Avgörande av mål i den tilltalades utevaro ........................... 515 11.6.1 Gällande rätt ............................................................... 515 11.6.2 Europakonventionen och praxis ............................... 519 11.6.3 Internationell jämförelse ........................................... 521 11.6.4 Internationell verkställighet av utevarodomar ......... 522 11.6.5 Tredskodom i brottmål bör inte införas .................. 523 11.6.6 Kravet på att saken ska kunna utredas
tillfredsställande tas bort ........................................... 526
11.6.7 Svårare straff och fler påföljder ska kunna omfattas ...................................................................... 533 11.6.8 Reglerna vid sammanträffande av brott utvidgas och görs tydligare ...................................................... 540
Innehåll SOU 2013:17
14
11.6.9 Återupptagande i första instans bör inte kunna ske ............................................................................... 543
11.7 Inställda förhandlingar ........................................................... 544 11.7.1 Orsaker och konsekvenser ........................................ 544 11.7.2 Vårt uppdrag och övergripande överväganden
om åtgärder för att minska inställda förhandlingar .............................................................. 547
11.7.3 Sanktioner och tvångsmedel ...................................... 549 11.7.4 Förundersökningsförhör ........................................... 561 11.7.5 Några andra åtgärder .................................................. 567
Hovrättsprocessen
12 En mer ändamålsenlig hovrättsprocess ........................ 573
12.1 Överklaganden och svarsskrivelser ....................................... 574 12.1.1 Överklagandet ska innehålla uppgift om i vilken
del domen godtas och domskälen anses riktiga ....... 576
12.1.2 Tydliga svarsskrivelser ............................................... 579 12.1.3 Synpunkter bör lämnas på målets handläggning ...... 581 12.1.4 Anslutningsöverklagande .......................................... 582
12.2 Målens handläggning .............................................................. 585 12.3 Prövningstillstånd .................................................................. 589 12.3.1 Tillbakablick ............................................................... 589 12.3.2 Sveriges konventionsåtaganden ................................. 590 12.3.3 Internationell utblick ................................................. 591 12.3.4 EMR-reformen ........................................................... 592 12.3.5 Tillståndsprövningen ................................................. 599 12.3.6 Ett behovsanpassat förfarande .................................. 600 12.3.7 Två tänkbara alternativ vid en utvidgning av
systemet med prövningstillstånd .............................. 602
12.3.8 Vilka brottmål bör omfattas av systemet med prövningstillstånd? ..................................................... 607 12.3.9 Vårt förslag om ett generellt system med prövningstillstånd ...................................................... 615
12.4 Tilltrosregeln i 51 kap. 23 § RB ............................................. 617 12.4.1 Gällande rätt ............................................................... 617 12.4.2 Förändringsbehovet ................................................... 618
Innehåll
15
12.4.3 Tilltrosregeln mjukas upp ..................................... 620 12.5 51 kap. 23 a § RB om begränsning av hovrättens prövning bör inte ändras ..................................................... 622 12.6 Möjligheten att justera ett åtal i hovrätten begränsas ........ 624
12.7 Avgörande utan huvudförhandling ..................................... 626 12.7.1 Rätten till muntlig förhandling i andra instans .... 629 12.7.2 Behovet av förändringar ........................................ 632 12.7.3 Ändrade förutsättningar för att avgöra mål på
handlingarna ........................................................... 634
12.8 En mer koncentrerad huvudförhandling ............................ 641 12.8.1 Behovet av förändringar ........................................ 641 12.8.2 Hänvisning till muntlig bevisning enligt
dagens bestämmelser ............................................. 642
12.8.3 Möjligheten att hänvisa till ljud- och bildupptagningar av förhör i tingsrätten bör användas i större utsträckning .............................. 645 12.8.4 Hovrätten ska alltid pröva om hänvisningsmetoden ska användas ....................... 649 12.9 Utevarofrågor ....................................................................... 651 12.9.1 Nuvarande bestämmelser ...................................... 651 12.9.2 Våra överväganden om förändringsbehovet ........ 653 12.9.3 En tydligare bestämmelse om när ett
överklagande ska förfalla ....................................... 655
12.10 Reformatio in pejus ............................................................. 656 12.10.1 Bakgrund ................................................................ 656 12.10.2 Påföljdssystemet och påföljdernas svårhet .......... 657 12.10.3 Påföljdsutredningens förslag ................................ 660 12.10.4 Ytterligare undantag från förbudet mot
reformatio in pejus ................................................ 661
12.10.5 Påföljd för brott som prövats i flera domar ......... 662
Innehåll SOU 2013:17
16
Rättens sammansättning
13 Rättens sammansättning ........................................... 669
13.1 Vårt uppdrag ........................................................................... 669 13.2 Gällande rätt ........................................................................... 669 13.3 Särskilt om nämndemäns medverkan .................................... 672 13.4 Några tidigare överväganden och reformförslag .................. 674 13.4.1 En öppnare domarbana ............................................. 674 13.4.2 Nämndemannamedverkan i domstol m.m. ............. 675 13.4.3 Effektivare hantering av stora och komplicerade
brottmål ..................................................................... 675
13.4.4 Mål och medel – särskilda åtgärder för vissa måltyper i domstol .................................................... 676 13.4.5 Ökad effektivitet och förbättrad samverkan vid handläggning av mängdbrott .................................... 677 13.4.6 En reformerad domstolslagstiftning ........................ 678
13.5 Internationella jämförelser..................................................... 678 13.5.1 Finland ....................................................................... 678 13.5.2 Norge ......................................................................... 679 13.5.3 Danmark .................................................................... 679 13.5.4 Nederländerna ........................................................... 680 13.5.5 Tyskland .................................................................... 681
13.6 Allmänna utgångspunkter ...................................................... 681 13.7 Rättens sammansättning i tingsrätt ....................................... 684 13.7.1 Avgörande av mål utan huvudförhandling .............. 684 13.7.2 Avgörande av mål vid huvudförhandling ................. 685 13.7.3 Särskilda ledamöter och specialistkompetens ......... 692 13.7.4 Notariemål ................................................................. 693 13.7.5 Regler i annan författning än rättegångsbalken ...... 695 13.8 Rättens sammansättning i hovrätt ......................................... 703 13.8.1 Rätten ska vid huvudförhandling bestå av
lagfarna domare ......................................................... 703
13.8.2 Övrigt om hovrättens sammansättning i brottmål ..................................................................... 706
Innehåll
17
Handläggningen av enskilda anspråk och stödet åt målsäganden
14 Enskilda anspråk – ett bättre stöd och en mer ändamålsenlig handläggning ..................................... 711
14.1 Några utgångspunkter ........................................................... 712 14.2 Åklagarnas och polismyndigheternas skyldigheter ............. 713 14.3 Genomslaget av 1988 års lagstiftning som gav åklagaren ett ökat ansvar för det enskilda anspråket ............................ 715
14.4 Bör bestämmelsen om åklagarens skyldigheter ändras? ...... 717 14.5 Polisens ansvar bör tydliggöras ............................................. 719 14.5.1 Polisen ska biträda åklagaren med att förbereda
målsägandens talan ................................................... 719
14.5.2 Polisens förberedande åtgärder ................................ 721
14.6 Åtgärder för att säkerställa att åklagaren förbereder och för målsägandens talan i tillräcklig omfattning .................... 723 14.6.1 Rekommendationer för handläggningen,
uppföljning och verksamhetsstöd............................ 723
14.6.2 Åklagarens beslut att inte föra talan om enskilt anspråk ...................................................................... 725
14.7 Förhållandet mellan åklagarens och målsägandebiträdets skyldigheter ............................................................................ 725 14.8 Överväganden om annat stöd till målsäganden angående frågor om enskilda anspråk ................................................... 728
14.9 Ett mer ändamålsenligt sätt att väcka talan om enskilt anspråk .................................................................................... 729 14.9.1 Inledning ................................................................... 729 14.9.2 Ett nytt sätt att väcka talan om enskilt anspråk ...... 730 14.9.3 Enskilda anspråk ska anmälas under
förundersökningen ................................................... 732
14.9.4 Följden av att enskilda anspråk inte anmäls i tid .... 734 14.9.5 Den allmänna bestämmelsen om att talan om enskilt anspråk får tas upp i samband med brottmålet.................................................................. 736 14.10 Handläggningen av enskilda anspråk enligt våra förslag .... 738
Innehåll SOU 2013:17
18
14.10.1 Polisens förberedande åtgärder ............................... 738 14.10.2 Åklagarens handläggning ......................................... 740 14.10.3 Tingsrättens handläggning ...................................... 745 14.11 Skadeståndsansvar för vårdnadshavare ................................. 746 14.11.1 Inledning................................................................... 747 14.11.2 Behovet av åtgärder .................................................. 748 14.11.3 En skadeståndstalan mot en vårdnadshavare ska
kunna väckas på samma sätt som talan mot den unge ........................................................................... 749
14.11.4 Utformningen av bestämmelser om hur talan får väckas m.m. ......................................................... 750 14.11.5 Utevarohandläggning............................................... 752
15 Stödperson .............................................................. 757
15.1 Nuvarande ordning ................................................................ 757 15.2 Tidigare överväganden ........................................................... 758 15.3 Överväganden och förslag ..................................................... 760 15.3.1 Finns det behov av att förändra bestämmelserna
om stödperson? ........................................................ 760
15.3.2 Bättre information och medvetenhet om bestämmelserna ........................................................ 764 15.3.3 En stödperson ska i vissa fall ha rätt till ersättning av allmänna medel .................................. 767
16 Målsägandebiträde ................................................... 769
16.1 Nuvarande ordning ................................................................ 769 16.2 Överväganden och förslag ..................................................... 772 16.2.1 Tillämpningen av bestämmelserna om
målsägandebiträde .................................................... 773
16.2.2 Åklagarens roll i förhållande till målsägandebiträdets ................................................. 774 16.2.3 Stödpersonens roll i förhållande till målsägandebiträdets ................................................. 775 16.2.4 Målsägandebiträde i hovrätten ................................ 776
Innehåll
19
Genomförande och konsekvenser
17 Genomförande ......................................................... 785
17.1 Ett strukturerat genomförande ............................................. 785
17.2 Ikraftträdande och övergångsbestämmelser ......................... 790
18 Konsekvenser ........................................................... 791
18.1 Inledning................................................................................. 791
18.2 Något om de faktiska konsekvenserna av våra förslag ........ 792 18.3 Vilka berörs av de föreslagna förändringarna ....................... 793 18.3.1 Personer som åtalas för brott och brottsoffer
m.fl. ............................................................................ 793
18.3.2 Rättsväsendets aktörer .............................................. 793 18.3.3 Särskilt om åklagarväsendet ...................................... 794
18.4 Ekonomiska konsekvenser .................................................... 795 18.4.1 Inledning .................................................................... 796 18.4.2 Metod ......................................................................... 797 18.4.3 Konsekvenser av våra förslag .................................... 798 18.4.4 De samlade konsekvenserna av våra förslag ............ 808 18.5 Ikraftträdande och informationsinsatser .............................. 811
18.6 Konsekvenser som anges i 15 § kommittéförordningen ..... 812 18.7 Konsekvenser för Sveriges anslutning till Europeiska unionen ................................................................................... 812
18.8 Konsekvenser som anges i 7 § förordningen om konsekvensutredning vid regelgivning ................................. 813
Innehåll SOU 2013:17
20
Del 2
19 Författningskommentar ............................................ 837
19.1 Förslaget till lag om ändring i rättegångsbalken................. 837
19.2 Förslaget till lag om ändring i brottsbalken........................ 923 19.3 Förslaget till lag om ändring i patentlagen (1967:837) ...... 926
19.4 Förslaget till lag om ändring i mönsterskyddslagen (1970:485) ............................................................................. 927 19.5 Förslaget till lag om ändring i skattebrottslagen (1971:69) ............................................................................... 928
19.6 Förslaget till lag om ändring i skadeståndslagen (1972:207) ............................................................................. 930 19.7 Förslaget till lag om ändring i lagen (1974:1065) om visst stöldgods m.m. ............................................................. 932
19.8 Förslaget till lag om ändring i bötesverkställighetslagen (1979:189) ............................................................................. 935 19.9 Förslaget till lag om ändring i lagen (1986:436) om näringsförbud ....................................................................... 936
19.10 Förslaget till lag om ändring i lagen (1986:1009) om förfarandet i vissa fall vid förverkande m.m. ...................... 938 19.11 Förslaget till lag om ändring i lagen (1988:609) om målsägandebiträde ................................................................ 942
19.12 Förslaget till lag om ändring i lagen (1988:688) om kontaktförbud ...................................................................... 945 19.13 Förslaget till lag om ändring i lagen (1991:1559) med föreskrifter på tryckfrihetsförordningens och yttrandefrihetsgrundlagens områden .................................. 946
19.14 Förslaget till lag om ändring i lagen (1991:2041) om personutredning i brottmål, m.m. ....................................... 948
Innehåll
21
19.15 Förslaget till lag om ändring i växtförädlarrättslagen (1997:306) ............................................................................ 950 19.16 Förslaget till lag om ändring i lagen (2000:1225) om straff för smuggling ............................................................. 951
19.17 Förslaget till lag om ändring i lagen (2005:321) om tillträdesförbud vid idrottsarrangemang ............................. 952 19.18 Förslaget till lag om ändring i lagen (2008:369) om förfarandet vid förverkande av utbyte av brottslig verksamhet i vissa fall .......................................................... 953
19.19 Förslaget till lag om ändring i offentlighets- och sekretesslagen (2009:400) .................................................... 955 19.20 Förslaget till lag om ändring i varumärkeslagen (2010:1877) .......................................................................... 957
19.21 Förslaget till förordning om ändring i förundersökningskungörelsen (1947:948) ......................... 958 19.22 Förslaget till förordning om ändring i förordningen (1964:740) med föreskrifter för åklagare i vissa brottmål ................................................................................ 964
19.23 Förslaget till förordning om ändring i strafföreläggandekungörelsen (1970:60) ............................ 965 19.24 Förslaget till förordning om ändring i förordningen (1982:805) om ersättning av allmänna medel till vittnen, m.m. ........................................................................ 966
19.25 Förslaget till förordning om ändring i förordningen (1992:289) om särskild personutredning i brottmål, m.m. ...................................................................................... 967 19.26 Förslaget till förordning om ändring i förordningen (1994:1763) med särskilda bestämmelser om unga lagöverträdare ....................................................................... 970
19.27 Förslaget till förordning om ändring i förordningen (1996:381) om tingsrättsinstruktion .................................. 971
Innehåll SOU 2013:17
22
19.28 Förslaget till förordning om ändring i förordningen (1997:406) om offentlig försvarare m.m. ............................ 973
Bilagor
Bilaga 1 Kommittédirektiv 2010:78 ............................................... 975
Bilaga 2 Tilläggsdirektiv 2012:47 ................................................... 989 Bilaga 3 Undersökning avseende tingsrätternas handläggning
av brottmål ........................................................................ 991
Bilaga 4 Utländsk rätt ................................................................... 1015 Bilaga 5 Påföljder och påföljdskombinationer ............................ 1073
Bilaga 6 Internationella rättsakter som rör brottsoffrets
ställning ........................................................................... 1075
23
Sammanfattning
Vårt uppdrag
Vårt övergripande uppdrag har varit att överväga åtgärder för att skapa ett mer ändamålsenligt brottmålsförfarande i såväl tingsrätt som hovrätt där lagföringens kvalitet och effektivitet ytterligare kan förbättras. I uppdraget har bl.a. ingått att överväga följande.
• Om ansvarsfördelningen mellan åklagare och domstol samt deras roller och funktioner kan utvecklas och göras tydligare.
• Om parternas inflytande över brottmålsprocessen och deras ansvar för att målet förs mot ett avgörande kan ökas.
• Hur förberedelsen i brottmål kan förbättras, bl.a. i syfte att skapa en effektivare handläggning och tillförsäkra att rätten har ett fullständigt underlag vid avgörandet.
• Hur handläggningen av brottmål i både tingsrätt och hovrätt i högre grad kan anpassas till vad som behövs för sakens prövning i det enskilda fallet, t.ex. genom att skapa mer flexibla regler och alternativa former för avgörande av mål i domstol.
• Hur risken för inställda förhandlingar kan minska.
• Hur rättens sammansättning bör vara i olika situationer.
• Frågor som rör stödet till målsäganden.
I uppdraget betonas att vi ska ägna uppmärksamhet åt hur de förändringar vi föreslår kan få genomslag i praktiken och att vi även ska överväga hur genomslaget av redan genomförda förändringar kan förbättras.
Sammanfattning SOU 2013:17
24
Allmänna överväganden
Det grundläggande för brottmålsprocessen är att anklagelser om brott prövas inom rimlig tid och med hög kvalitet. Vårt övergripande mål har varit att föreslå förändringar som innebär att processen blir bättre för de enskilda som berörs av denna. Vi tror att en grundläggande förutsättning för att åstadkomma det är att parternas inflytande stärks genom att deras ståndpunkter kommer till uttryck tydligare och i större utsträckning har betydelse för hur målet handläggs. Då kan processen anpassas efter vad målet kräver och förfarandet göras mer ändamålsenligt. Vi har utifrån detta övergripande mål grundat våra förslag på följande utgångspunkter.
• Tydligare roller i processen. De bestämmelser i rättegångsbalken som reglerar vilken roll olika parter och aktörer har i processen är i viss mån otydliga. Domarens processledande roll och åklagarens samt den tilltalades ställning som parter i brottmålet bör göras tydligare. Målsäganden ska ha goda möjligheter att som part kunna få sina skadeståndskrav prövade i samband med åtalet.
• En behovsanpassad handläggning. Det bör finnas olika sätt och former för att handlägga och avgöra mål som är anpassade efter vad målen kräver. I tingsrätten bör parternas ståndpunkter och hur allvarlig gärning åtalet rör vara avgörande. Hovrättens överprövning bör vara ordnad så att hovrätten, utifrån parternas ståndpunkter, granskar alla överklagade avgöranden. Alla mål som överprövas behöver dock inte avgöras efter en fullständig prövning.
• En förutsebar process med tidiga åtgärder. Det ska vara tydligt vad brottmålet handlar om. De frågor som domstolen ska pröva bör anges i tydliga och preciserade yrkanden när målet inleds. Det underlag som behövs för att ange eller ta ställning till dessa yrkanden, t.ex. personutredningar och uppgifter om enskilda anspråk, ska i ökad utsträckning tas fram tidigare. Den tilltalade bör i inledningen av processen uppmanas att ange sin inställning till alla yrkanden. Uppmaningen bör utformas på ett sätt som gör det lätt för den enskilde att förstå vad han eller hon ska ta ställning till.
SOU 2013:17 Sammanfattning
25
• Ett ökat ansvar för parterna. Samhället ska kunna ställa krav på att den som är föremål för en brottsutredning och har delgetts misstanke om brott medverkar i processen, t.ex. genom att inställa sig till förhör, personutredning hos frivården eller till huvudförhandlingen. Då krävs det att han eller hon är informerad om hanteringen av ärendet. Om en part väljer att överklaga till hovrätten kan det ställas krav på att det tydligt anges vad hovrätten ska pröva.
• En helhetssyn i rättskedjan. Handläggningen från brottsanmälan hos polis till dess att frågan om ansvar för brott har prövats av domstol bör ses som en sammanhållen process. Myndigheterna inom rättsväsendet och domstolarna har ett gemensamt ansvar för att verka för att målen kan avgöras inom rimlig tid. I det ligger ett gemensamt ansvar att hålla enskilda informerade om handläggningen och hur enskilda förväntas medverka i processen.
• Ett genomtänkt och konsekvent genomförande. Hur bestämmelserna om brottmålsprocessen utformas är bara en av flera förutsättningar som har betydelse för att processen ska kunna förbättras. Hur bestämmelserna tillämpas är av avgörande betydelse. Det kräver att förändringar förbereds väl och att det finns praktiska verktyg, t.ex. i form av verksamhetsstöd, som underlättar den dagliga tillämpningen.
Rollfördelningen mellan parter och aktörer i processen
Den tilltalade
Informationen till den tilltalade om brottmålsprocessen bör förbättras. Den misstänkte eller tilltalade bör av Polisen, Åklagarmyndigheten, Kriminalvården och domstolen få kontinuerlig information om vad som kommer att hända under processen och vad som förväntas av honom eller henne. Det bör då även kunna ställas större krav på honom eller henne att medverka i processen.
Den tilltalade bör få bättre möjligheter att bedöma sin situation och förbereda sitt försvar genom att senast när åtalet väcks ges information om de följder som brottsanklagelsen kan komma att leda till om han eller hon döms för brottet. Möjligheterna till juridiskt stöd i anslutning till att åtalet väcks bör förbättras.
Sammanfattning SOU 2013:17
26
Den som åtalas för brott för vilket åklagaren yrkar en strängare påföljd än böter ska som ett led i sitt försvar ha rätt till kostnadsfri rådgivning av advokat under maximalt två timmar. Den misstänkte ska underrättas om rådgivningsmöjligheten redan under förundersökningen, men skriftlig information ska lämnas även när åtalet delges. Förslaget påverkar inte bestämmelserna om offentlig försvarare. Om en försvarare är förordnad är det naturligt att denne ska lämna rådgivning inom ramen för sitt försvararuppdrag.
Den som åtalas ska själv få välja vilken advokat han eller hon vill vända sig till för att få rådgivning. Den som lämnat rådgivning kan begära ersättning för arbete och eventuella kostnader för tolk och översättning vid den domstol där målet handläggs.
Domaren
Domaren ska leda processen och ansvara för att målet avgörs på ett rättssäkert och ändamålsenligt sätt.
Domaren ska aktivt verka för att inget onödigt dras in i målet och försöka klarlägga parternas ståndpunkter för att avhjälpa otydligheter och ofullständigheter i den utredning som läggs fram. Ett led i det är att vi gör domarens roll under förberedelsen tydligare.
Domaren ska inte agera självmant för att utredningen i skuldfrågan blir fullständig. Det ska krävas yrkande från part för att rätten ska få meddela åklagaren föreläggande om att komplettera förundersökningen. Rätten ska inte självmant kunna inhämta bevisning i skuldfrågan. Däremot ska rätten ha kvar det slutliga ansvaret för att det finns tillräckligt underlag för att avgöra påföljdsfrågan.
Åklagaren
Åklagaren ska ha det fulla ansvaret för att föra statens talan om straffansvar.
Åklagaren ska framställa ett påföljdsyrkande i alla mål. Rätten ska inte kunna döma den tilltalade till ett strängare straff eller en mer ingripande påföljd än vad åklagaren yrkat. Rätten ska inte heller kunna meddela ett förordnade om förverkande av villkorligt medgiven frihet som är mer ingripande för den tilltalade än vad åklagaren yrkat.
SOU 2013:17 Sammanfattning
27
Påföljdsyrkandet ska alltid anges i åtalet. Om åklagaren av någon särskild anledning bedömer att påföljdsyrkandet kan komma att ändras, t.ex. för att utredningen om den tilltalades personliga förhållanden bör kompletteras, kan åklagaren ange detta. Yrkandet, ska, om det finns skäl för det, kunna ändras under målets handläggning i tingsrätten. Det är åklagarens slutliga yrkande som rätten inte ska kunna gå utöver.
I hovrätten och Högsta domstolen ska åklagaren som huvudregel inte kunna ändra sitt påföljdsyrkande i skärpande riktning.
Rätten ska inte kunna besluta om särskild rättsverkan av brott utan yrkande. Ett undantag görs dock för sådan avgift som ska dömas ut enligt 1 § lagen (1994:419) om brottsofferfond. Det ska inte heller vara möjligt för rätten att gå utöver vad som yrkats i en fråga om särskild rättsverkan, t.ex. utvisning under en längre tid än vad åklagaren angett. De yrkanden om särskild rättsverkan som framställs ska anges i åtalet. Yrkandena ska kunna ändras på samma sätt som yrkandet om påföljd.
Målsäganden
Målsäganden ska kunna föra talan om ansvar för brott om åklagaren inte väcker åtal, lägger ned ett åtal eller väljer att inte överklaga när ett åtal ogillats. När åklagaren för talan om straffrättsligt ansvar ska åklagaren däremot ensam ansvara för den talan. Bestämmelsen som ger målsäganden rätt att biträda åklagarens åtal upphävs. Målsäganden ska ha goda möjligheter att kunna få sina skadeståndskrav prövade i samband med brottmålet. Dessutom bör målsägandens möjligheter till insyn i handläggningen förbättras. Av den anledningen lämnar vi följande förslag.
• En målsägande ska efter s.k. slutdelgivning med den misstänkte och dennes försvarare enligt 23 kap. 18 § rättegångsbalken ha rätt att efter begäran ta del av sådana uppgifter ur förundersökningen som har betydelse för målsägandens talan om enskilt anspråk. Rätten att ta del av uppgifter som omfattas av förundersökningssekretess ska kunna begränsas i vissa fall.
• Även om målsäganden inte för talan i målet ska målsäganden som huvudregel ha rätt att närvara vid en huvudförhandling innan han eller hon hörs. Detsamma ska gälla om huvudförhandlingen hålls inom stängda dörrar.
Sammanfattning SOU 2013:17
28
Vi inför bestämmelser som förtydligar att en målsägande som för talan om enskilt anspråk får ställa alla de frågor som har betydelse för att målsäganden ska kunna ta till vara sin rätt.
Tingsrättsprocessen
En behovsanpassad brottmålsprocess
Vi föreslår att målen i tingsrätt ska kunna handläggas på olika sätt beroende på hur ingripande påföljd åklagaren yrkar och den tilltalades inställning till åtalet. Vi föreslår därför att olika regler ska gälla för: 1. Mål i vilket åklagaren yrkar att påföljden ska bestämmas till
böter. Åklagaren ska i dessa mål som huvudregel utfärda strafföreläggande, oavsett den misstänktes inställning till brottsanklagelsen. Beredningen av målen förenklas, bl.a. ska åtal väckas genom att ett inte godkänt strafföreläggande ges in till rätten (se vidare nedan under Bötesmål). 2. Mål i vilket åklagaren yrkar en påföljd som motsvarar högst
sex månaders fängelse. Om åklagaren yrkar en annan påföljd än fängelse föreslås vissa ytterligare avgränsningar. Målen ska kunna avgöras i ett särskilt förfarande utan huvudförhandling om den tilltalade erkänner de gärningar som åtalet rör, godtar samtliga yrkanden som framställs i samband med åtalet och samtycker till att målet avgörs på det sättet. Rätten ska pröva att förutsättningarna för förfarandet är uppfyllda och att huvudförhandling inte behövs av särskilda skäl (se vidare nedan under
Ett särskilt förfarande i erkända mål).
3. Mål i vilket åklagaren yrkar fängelse i mer än sex månader, vissa andra påföljder samt mål där den tilltalade är under 18 år. Dessa mål ska alltid avgöras efter huvudförhandling. Även övriga mål ska, om det begärs, avgöras efter huvudförhandling. Vi föreslår åtgärder som syftar till en mer ändamålsenlig handläggning och bättre förberedelse av målen som avgörs efter huvudförhandling (se nedan under Huvudförhandlingsmål).
SOU 2013:17 Sammanfattning
29
En effektivare inledning av processen
Nya bestämmelser om hur allmänt åtal väcks
I alla mål där åklagaren inte utfärdat strafföreläggande ska åtal väckas genom att åtalet ges in till rätten. Åklagaren ska samtidigt skicka eller lämna åtalet till den tilltalade och förelägga honom eller henne att svara på åtalet och de yrkanden som framställs i anledning av detta. Den tilltalade ska uppmanas att svara till rätten senast inom viss tid. Det innebär att ett brottmål där åklagaren väcker åtal inte längre ska inledas genom att rätten utfärdar stämning.1
Beroende på hur målet kan komma att avgöras ska den tilltalade få ytterligare information. Om åklagaren anser att målet kan avgöras i det särskilda förfarandet ska den tilltalade uppmanas att ange om han eller hon samtycker till det.
Det är viktigt att det skriftliga material som skickas till den tilltalade utformas så att det är lätt att förstå och att den tilltalade enkelt kan lämna de uppgifter som efterfrågas.
Syftet med att förelägga den tilltalade att svara på åtalet och de yrkanden som framställs är att tidigt klargöra hans eller hennes ståndpunkter i de frågor som är aktuella och att undersöka om det finns möjligheter att hantera målet på ett förenklat sätt. Den tilltalade, som har rätt att vara passiv, drabbas inte av några sanktioner om han eller hon inte svarar.
Personutredning
När det behövs ett yttrande enligt 1 § lagen (1991:2041) om särskild personutredning i brottmål m.m. för att åklagaren ska få ett underlag för sitt påföljdsyrkande ska åklagaren inhämta det från Kriminalvården innan åtalet väcks.
Personutredningarna ska i högre grad anpassas till vad som behövs i det enskilda fallet. Kriminalvården ska inom kortare tid än vad som gäller i dag lämna ett yttrande till åklagaren efter en mindre omfattande utredning. Om Kriminalvården bedömer att det krävs en mer ingående utredning ska det anges i yttrandet. I sådana fall kan rätten besluta att komplettera utredningen efter att åtalet väckts.
1 Den ovanliga måltypen tryckfrihets- och yttrandefrihetsbrott undantas dock från detta enligt särskilda regler som införs i lagen som reglerar förfarandet i sådana mål.
Sammanfattning SOU 2013:17
30
Delgivning
Åtalet och övriga handlingar ska i så stor utsträckning som möjligt kunna delges den tilltalade med förenklad delgivning. Rättsväsendets myndigheter har ett gemensamt ansvar för att se till att så kan ske. I det ligger att den som är misstänkt för brott fortlöpande bör hållas informerad och påmind om ärendet när han eller hon är i kontakt med polis, åklagare eller Kriminalvård.
Delgivningssättet ska kunna användas av åklagare eller domstol om den tilltalade vid ett personligt sammanträffande har informerats om att förenklad delgivning kan komma att användas av åklagaren eller tingsrätten och det inte heller är olämpligt med hänsyn till omständigheterna i ärendet. Det ska inte sättas upp någon tidsfrist i lag som anger hur lång tid som förflutit sedan den tilltalade informerats om att förenklad delgivning kan komma att användas.
Ett särskilt förfarande i erkända mål
Mål om allmänt åtal för brott avseende gärning som den tilltalade erkänt hos rätten ska under vissa förutsättningar kunna avgöras i en förenklad ordning utan huvudförhandling. Om målet inte kan avgöras på det sättet ska rätten kalla till huvudförhandling.
Det särskilda förfarandet ska bara kunna tillämpas om den tilltalade fyllt 18 år och åklagaren eller den tilltalade inte har begärt huvudförhandling. I övrigt bestäms tillämpningsområdet av åklagarens påföljdsyrkande.
Målet ska inte kunna avgöras i det särskilda förfarandet om åklagaren yrkat att påföljden ska bestämmas till:
• fängelse i mer än sex månader,
• villkorlig dom eller skyddstillsyn om det i domslutet ska anges ett s.k. alternativstraff som överstiger sex månaders fängelse,
• skyddstillsyn i förening med fängelse,
• sluten ungdomsvård, eller
• rättspsykiatrisk vård.
Det ställs också upp begränsningar för i vilken utsträckning villkorligt medgiven frihet från fängelsestraff kan förverkas. Innebörden av dessa är att den samlade strafftidens längd inte får överstiga
SOU 2013:17 Sammanfattning
31
fängelse i sex månader för att målet ska kunna avgöras i det särskilda förfarandet.
Om åklagaren anser att målet kan avgöras i det särskilda förfarandet ska det anges i åtalet. Den tilltalade ska få information om sin möjlighet till rådgivning av advokat och uppmanas av åklagaren att svara på åtalet till rätten samt ange om han eller hon samtycker till att målet avgörs genom det särskilda förfarandet utan huvudförhandling.
Om den tilltalade kommer in med ett svar till domstolen kan domstolen avgöra målet i det särskilda förfarandet om den tilltalade:
• fått information om sin rätt till rådgivning av advokat,
• erkänner gärningen eller gärningarna hos rätten,
• godtar den påföljd åklagaren yrkat och de övriga yrkanden som framställs i samband med åtalet, t.ex. enskilda anspråk, och
• samtycker till att målet avgörs på det sättet.
Rätten ska pröva att förutsättningarna för förfarandet är uppfyllda och att det inte finns särskilda skäl som medför att huvudförhandling behöver hållas. Exempel på sådana situationer kan vara att den tilltalades erkännande inte är entydigt eller att rätten bedömer att det krävs ytterligare utredning om den tilltalades personliga situation eller hälsotillstånd. Andra exempel är att rätten anser att påföljdsyrkandet med hänsyn till praxis är uppenbart för strängt eller att brottsrubriceringen är felaktig.
Målet avgörs i det särskilda förfarandet av en lagfaren domare och domen kan meddelas i förenklad form. Domen kan överklagas enligt vanliga regler.
I anledning av att det införs ett särskilt förfarande i erkända mål upphävs bestämmelsen som gör det möjligt för åklagaren att utfärda strafföreläggande avseende villkorlig dom.
Sammanfattning SOU 2013:17
32
Bötesmål
Åklagare ska utfärda strafföreläggande avseende bötesstraff oberoende av den misstänktes inställning. Om strafföreläggandet inte godkänns ska åtal som huvudregel väckas genom att strafföreläggandet ges in till domstolen. Strafförelägganden ska därför innehålla sådana uppgifter som behöver finnas i åtalet.
I samband med att ett strafföreläggande utfärdas för godkännande inom viss tid ska den misstänkte ges tillfälle att, för det fall föreläggandet inte godkänns, skriftligen svara på åtalet, ange vilken bevisning som åberopas, slutföra talan och yttra sig över frågan om målet kan avgöras av rätten utan huvudförhandling. Den misstänktes svar skickas till åklagaren. Åklagaren ska ge in ett eventuellt svar till rätten samtidigt som åtalet väcks.
Mål om bötesbrott som har erkänts hos rätten kan handläggas enligt det särskilda förfarandet i erkända mål. Övriga mål ska, på samma sätt som i dag, kunna avgöras med eller utan huvudförhandling i tingsrätten.
Det införs, i förtydligande syfte, en bestämmelse som klargör vad som är processmaterial när ett brottmål avgörs utan huvudförhandling. Av denna framgår att protokoll eller anteckningar från förundersökningen endast får läggas till grund för avgörandet till den del uppgifterna har åberopats av någon av parterna.
Huvudförhandlingsmål
Gemensam handläggning av åtal och deldom m.m.
Rätten får ett tydligare ansvar för att bedöma om flera åtal eller åtalspunkter ska handläggas i samma rättegång och avgöras vid samma tillfälle. Det är viktigt för att minska antalet och omfattningen av de stora målen och för att undvika att avgörandet av ett åtal fördröjs i onödan för att ett annat inte kan avgöras vid samma tillfälle.
Bestämmelserna utformas så att rätten ska utgå från vad som är till fördel för handläggningen och lämpligt. Vid den bedömningen ska rätten särskilt beakta om en gemensam handläggning riskerar att göra rättegången mer omfattande än vad som är nödvändigt.
Om det uppstår behov av det under målets handläggning bör åtal som handläggs gemensamt kunna särskiljas för att hanteras separat. Det bör kunna ske antingen genom att åtalen hanteras i
SOU 2013:17 Sammanfattning
33
olika mål eller genom att deldom meddelas. Vilken lösning som väljs är enbart en praktisk fråga. Den nuvarande bestämmelsen om när deldom kan meddelas vid flera åtal mot en tilltalad ändras därför. I sådana fall ska deldom meddelas om det är till fördel handläggningen eller om det annars finns särskilda skäl för det.
Det införs en möjlighet för tingsrätten att, med parternas samtycke, hänskjuta en prejudikatfråga i ett brottmål till Högsta domstolen.
Förberedelsen
I alla mål förbättras förutsättningarna för att parternas ståndpunkter kan klarläggas tidigt genom att de yrkanden som framställs ska anges när åtalet väcks och att den tilltalade ska föreläggas att svara på dessa. Att åklagaren ska ta in yttrande från Kriminalvården när det behövs ökar förutsättningarna för att tillräckligt underlag om den tilltalades personliga förhållanden finns tillgängligt när målet ska avgöras. För det flesta mål bör dessa åtgärder vara tillräckliga. Men i omfattande eller komplicerade mål kan det behövas ytterligare förberedelse under ledning av rätten. Vi lämnar flera förslag som syftar till att förbättra förberedelsen av sådana mål:
• Rättens ansvar att verka för att brottmål förbereds så att de kan avgöras på ett ändamålsenligt sätt och att bedriva materiell processledning under förberedelsen regleras uttryckligt i lag.
• Det införs en regel om att förberedande sammanträde ska hållas i mål som är eller förväntas bli omfattande.
• Det införs en möjlighet för domstolen att hålla förberedande sammanträde i tiden mellan att slutdelgivning av förundersökningen har ägt rum och att åtalet väcks.
• Det införs bestämmelser som klargör att förberedelse, vid behov, även kan ske genom skriftväxling eller på annat sätt.
• Tidsfristen för när huvudförhandling senast ska påbörjas i ett mål där den tilltalade är häktad eller under 18 år förlängs i de fall det finns behov av att hålla ett förberedande sammanträde. Det införs även en uttrycklig bestämmelse om att huvudförhandlingen, med den tilltalades samtycke, kan påbörjas senare om utredningen om hans eller hennes personliga förhållanden inte är färdigställd.
Sammanfattning SOU 2013:17
34
En förenklad hantering av erkända åtal
När ett mål avgörs efter huvudförhandling ska enskilda åtalspunkter, med parternas samtycke, kunna hanteras på ett förenklat sätt, om den tilltalade erkänner gärningen sedan åklagaren framställt sitt yrkande. Parterna ska inte behöva utveckla talan och lägga fram bevisning i aktuell del om det med hänsyn till vad gärningen rör och övriga omständigheter är uppenbart obehövligt. En utgångspunkt bör vara att det rör sig om en gärning som hade kunnat avgöras i det särskilda förfarandet om åtalet enbart hade rört denna gärning.
Avgörande av mål i den tilltalades utevaro
Möjligheterna utökas att avgöra ett mål när den tilltalade inte kommit till huvudförhandlingen trots att han eller hon är delgiven kallelse till den. Bestämmelserna görs också tydligare. Enligt den nuvarande bestämmelsen krävs alltid, oberoende av vilken påföljd som är aktuell, att saken kan utredas tillfredsställande. Det ändras till att målet ska avgöras om särskilda skäl inte talar mot det.
Den övre gränsen för hur långt fängelsestraff som kan dömas ut vid utevarohandläggning höjs från tre till sex månader. När det gäller andra påföljder än fängelse inför vi i stort sett motsvarande begränsningar som vid det särskilda förfarandet.
Målet kan inte avgöras i den tilltalades utevaro om det är aktuellt att bestämma påföljden till:
• fängelse mer än sex månader,
• villkorlig dom eller skyddstillsyn om det i domslutet ska anges ett s.k. alternativstraff som överstiger sex månaders fängelse,
• skyddstillsyn i förening med fängelse, eller
• sluten ungdomsvård.
Om det är fråga om att förverka villkorligt medgiven frihet kan målet inte avgöras i den tilltalades utevaro om det är aktuellt att förverka mer än sex månader eller om tiden som ska förverkas och det nya fängelsestraff som ska dömas ut tillsammans överstiger sex månader. Även i utevarosituationer blir det vad åklagaren yrkat för påföljd som blir avgörande för bedömningen.
SOU 2013:17 Sammanfattning
35
Inställda förhandlingar
Inställda förhandlingar leder till negativa konsekvenser både för enskilda och för rättsväsendet. Våra förslag om ändrade delgivningsregler och utökade möjligheter att avgöra mål i den tilltalades utevaro bör leda till att färre huvudförhandlingar behöver ställas in. Detsamma gäller vårt förslag till ändrade deldomsregler och tydligare bestämmelser om när flera åtal ska handläggas gemensamt. Utöver detta föreslår vi tydligare bestämmelser om sanktioner och tvångsmedel som rätten ska använda för att se till att huvudförhandlingar blir av.
Förutsatt att laga förfall inte föreligger ska rätten döma ut det förelagda vitet och, om det inte finns särskilda skäl mot det, besluta om hämtning av den person som uteblivit om målet inte kan avgöras utan att han eller hon är närvarande. Om det är den tilltalade som uteblivit och det är sannolikt att han eller hon inte kan hämtas ska rätten i stället besluta att den tilltalade ska häktas, om det finns förutsättningar för det. I annat fall ska rätten besluta att kalla den person som uteblivit på nytt vid vite.
Det är viktigt att det vid domstolarna bedrivs ett aktivt löpande arbete för att se till att förhandlingar inte behöver ställas in. Det handlar bl.a. om att använda sig av modern teknik för påminnelser, att uppmärksamma frågor om vilka åtgärder som kan vidtas för att undvika att ställa in en huvudförhandling och att arbeta med bemötande och säkerhetsfrågor.
Huvudförhandling gemensamt med häktningsförhandling
Det införs en möjlighet att, med parternas samtycke, hålla huvudförhandling gemensamt med en häktningsförhandling om åtal väcks senast vid sammanträdet. Den misstänkte ska i sådana fall kallas till huvudförhandlingen i samband med begäran om inställelse. Vi behandlar detta förslag i avsnitt 9.5.3.
Hovrättsprocessen
Hovrättens huvudsakliga uppgift är att granska och överpröva tingsrättens avgörande och rätta till felaktigheter i det. Parterna disponerar över vad som ska prövas i hovrätten genom att överklaga och i sina överklaganden peka på vad som ifrågasätts i
Sammanfattning SOU 2013:17
36
tingsrättens avgörande. Hovrättens överprövning bör ordnas så att överklagade mål prövas i den omfattning och i de former som krävs i det enskilda fallet. Vi lämnar flera förslag som, utifrån dessa utgångspunkter, syftar till att göra hovrättsprocessen mer ändamålsenlig.
• Ett överklagande ska, förutom vad som gäller i dag, även innehålla uppgift om vilka delar av tingsrättens avgörande som inte sätts i fråga samt uppgifter om klagandens syn på målets handläggning. Hovrätterna bör under beredningen av målen se till att parternas ståndpunkter klarläggs.
• Systemet med prövningstillstånd utvidgas till att omfatta alla brottmål. På det sättet kan de klara och entydiga målen sållas bort, dvs. där man vid en inledande tillståndsprövning kan se att det inte finns några tveksamheter om att tingsrättens avgörande är riktigt. Övriga mål ska avgöras efter en fullständig prövning.
• Den s.k. tilltrosregeln mjukas upp ytterligare så att hovrätten i fler fall kan grunda sin bevisvärdering på den bevisning som tagits upp i tingsrätten.
• Möjligheten för åklagaren att justera åtalet i hovrätten och
Högsta domstolen begränsas. Detsamma gäller för en målsägande som för talan i ansvarsdelen i högre rätt.
• Möjligheten för hovrätten att avgöra ett mål utan huvudförhandling utökas. De grundläggande förutsättningarna för vilka mål som kan avgöras på handlingarna i hovrätten överensstämmer med när ett mål, enligt vårt förslag, kan avgöras i utevaro i tingsrätten.
• Det införs en uttrycklig regel om att hovrätten alltid ska pröva om det är lämpligt att muntlig bevisning som tagits upp i tingsrätten läggs fram genom hänvisning till ljud- och bildupptagningen av förhöret i tingsrätten.
• Ett ytterligare undantag görs från förbudet mot reformatio in pejus. Undantaget innebär att hovrätten får döma till en svårare eller mer ingripande påföljd än den som tingsrätten dömt till om det finns skäl att undanröja en villkorlig dom eller skyddstillsyn på grund av den dömdes misskötsamhet.
SOU 2013:17 Sammanfattning
37
Rättens sammansättning
Vid våra överväganden om hur rätten bör vara sammansatt har vi utgått från vad som leder till den mest ändamålsenliga prövningen. Det beror på hur allvarligt brott målet rör, målets omfattning och beskaffenhet samt i vilken instans målet prövas. Mot den bakgrunden lämnar vi följande förslag.
• Tingsrätten ska, liksom i dag, alltid kunna avgöra ett mål med minst en lagfaren domare och tre nämndemän.
• Tingsrätten ska kunna avgöra fler mål vid huvudförhandling av en lagfaren domare. Gränsen för vilka mål som ska kunna avgöras med en domare överensstämmer med när målet, enligt vårt förslag, kan avgöras i den tilltalades utevaro. Det innebär bl.a. att det kan ske om det vid en fällande dom inte är aktuellt att döma den tilltalade till mer än sex månaders fängelse. Vi föreslår också att vissa särskilda typer av mål eller ärenden, som t.ex. ärenden om kontaktförbud, ska kunna avgöras av en lagfaren domare.
• Om det finns skäl för det med hänsyn till målets omfattning eller beskaffenhet, t.ex. för att målet innehåller svåra juridiska frågor eller är mycket omfattande, ska tingsrätten kunna avgöra målet med tre lagfarna domare. I sådana fall ska nämndemän inte delta.
• I hovrätten ska brottmålen avgöras av tre lagfarna domare.
Nämndemannasystemet ska alltså inte tillämpas vid brottmålshandläggningen i hovrätten. Om tingsrätten avgjort målet med tre lagfarna domare ska fyra domare delta när hovrätten avgör det.
Stödet till målsäganden och en mer ändamålsenlig handläggning av enskilda anspråk
Enskilda anspråk – ett bättre stöd och en mer ändamålsenlig handläggning
För den som utsatts för brott är en av de mest centrala frågorna att kunna få sitt skadeståndskrav eller annat enskilt anspråk prövat på ett enkelt sätt i brottmålsrättegången. Det finns brister i det stöd målsäganden får i frågor som rör enskilda anspråk i dag och sättet
Sammanfattning SOU 2013:17
38
som anspråken hanteras i dagens process. Alla målsägande får inte det stöd som polis och åklagare ska lämna enligt gällande bestämmelser. Talan väcks inte sällan i ett sent skede och är inte alla gånger tillräckligt förberedd. Det försvårar en ändamålsenlig handläggning. Mot denna bakgrund lämnar vi följande förslag.
• Vi tydliggör polismyndigheternas ansvar att biträda åklagaren med att förbereda enskilda anspråk.
• För att uppnå en enhetlig hantering ska Rikspolisstyrelsen meddela föreskrifter om hur enskilda anspråk ska dokumenteras under förundersökningen.
• Regeringen bör lämna uppdrag till Rikspolisstyrelsen att vidta åtgärder för att förbättra Polisens handläggning av enskilda anspråk och följa upp hur Åklagarmyndigheten arbetar med dessa frågor.
• I förtydligande syfte införs en uttrycklig bestämmelse om att en åklagare som trots målsägandens begäran inte åtar sig att föra dennes talan ska underrätta målsäganden om det i ett motiverat beslut.
• Ansvarsfördelningen mellan åklagaren och ett förordnat målsägandebiträde förtydligas så att det av lag framgår att biträdet alltid ska föra målsägandens talan om enskilt anspråk om ett sådant framställts av målsäganden.
• En talan om enskilt anspråk som inte förs av åklagaren ska kunna väckas samtidigt med åtalet. Talan väcks i så fall genom att åklagaren tillsammans med åtalet lämnar uppgift om ett anspråk som målsäganden anmält under förundersökningen eller till åklagaren. I anledning av detta införs även bestämmelser om hur nödvändiga uppgifter om anspråket ska anmälas i tid.
• För att öka förutsättningarna för en ändamålsenlig handläggning inför vi en särskild bestämmelse som rör enskilda anspråk som väcks efter åtalet. En sådan talan ska bara handläggas gemensamt med åtalet om det står klart att det kan ske utan olägenheter eller det annars finns särskilda skäl för det. Om så inte är fallet ska anspråket avskiljas och handläggas som ett tvistemål.
SOU 2013:17 Sammanfattning
39
En särskild typ av enskilda anspråk där det framkommit att det kan uppstå praktiska problem vid handläggningen är skadeståndskrav som riktar sig mot vårdnadshavare till en ung tilltalad. När det gäller sådana skadeståndskrav lämnar vi följande förslag.
• Talan mot vårdnadshavaren ska kunna väckas på samma sätt som en talan mot den tilltalade. De bestämmelser som vi föreslår ska gälla för delgivning av åtalet och föreläggande att svara på det ska även gälla för vårdnadshavaren. Det innebär bl.a. att vårdnadshavaren kan delges genom förenklad delgivning om han eller hon dessförinnan fått information om delgivningssättet.
• Det införs en bestämmelse som klargör att även en annan svarande än den tilltalade (t.ex. en vårdnadshavare när talan förs mot denne) ska kallas till huvudförhandlingen i ett brottmål och erinras om att en talan om enskilt anspråk kan komma att avgöras i hans eller hennes utevaro.
Stödperson och målsägandebiträde
Det är viktigt att de målsägande som är i behov av det ska kunna få ett sådant stöd som stödpersoner och målsägandebiträden kan ge.
Vi föreslår att en stödperson som följer med en målsägande till en rättegång i vissa fall ska kunna få ersättning av allmänna medel för de kostnader som uppstår till följd av detta.
Vi lämnar också förslag som syftar till att säkerställa att de personer som är målsägande får information om möjligheten att ha med sig en stödperson och att det bland personal inom rättsväsendet finns tillräcklig kunskap om vilken funktion en stödperson enligt rättegångsbalken kan fylla.
Det är angeläget att rättsväsendets resurser koncentreras till sådana fall och situationer då målsäganden har ett reellt behov av ett målsägandebiträde. Det är inte minst viktigt för att alla målsägande som är i behov av ett målsägandebiträde ska kunna få det. EMR-reformen har generellt påverkat målsägandens behov av stöd vid rättegången i hovrätten.
Vi föreslår att ett målsägandebiträdes förordnade ska upphöra efter att tiden för att överklaga tingsrättens dom har löpt ut. Om målsäganden begär det eller om det annars finns anledning till det ska det ske en förnyad prövning av om målsägandebiträde ska förordnas i högre rätt.
Sammanfattning SOU 2013:17
40
Genomförandet
Flera av våra förslag påverkar arbetsformerna inom rättsväsendet och ställer krav på att organisationerna anpassas till nya eller förändrade arbetsuppgifter. Det är därför viktigt att genomförandet av den reform som vi föreslår förbereds väl. Det krävs ledning och styrning av genomförandearbetet och engagemang hos cheferna vid rättsväsendets myndigheter och domstolarna.
Vi föreslår att regeringen tillsätter en genomförandeutredning där en utredare får i uppdrag att utarbeta en plan för hur den föreslagna reformen bäst kan genomföras. I uppdraget bör även ingå att samordna och styra myndigheternas genomförandearbete. Rikspolisstyrelsen, Åklagarmyndigheten, Ekobrottsmyndigheten, Kriminalvården och Domstolsverket bör få i uppdrag att medverka i det förberedande arbetet. I det bör ingå att ta ställning till vilka olika förberedande steg, i form av teknisk anpassning av verksamhetsstöd, överväganden om resurs- och personalfördelning, utbildnings- och informationsinsatser samt framtagande av rutindokument, som krävs och när de senast ska genomföras.
Under genomförandearbetet bör även de praktiska frågorna om hur det bäst kan säkerställas att den som åtalas enkelt kan komma i kontakt med en advokat för rådgivning uppmärksammas. Advokatsamfundet bör involveras i det arbetet, liksom Domstolsverket.
Lagändringarna ska träda i kraft den dag regeringen bestämmer. I fråga om krav på prövningstillstånd vid överklagande av domar och beslut som har meddelats före ikraftträdandet ska äldre bestämmelser gälla.
Konsekvenser
Den främsta konsekvensen av våra förslag är att kvaliteten i processen förbättras. Ett genomförande av de förslag vi lämnar kommer sammantaget inte att innebära några kostnadsökningar för det allmänna. De ekonomiska konsekvenserna är emellertid svårbedömda och bygger på uppskattningar.
Våra förslag kommer att leda till kostnadsminskningar för Sveriges Domstolar och till kostnadsökningar för åklagarväsendet. Omfördelning av resurser från Sveriges Domstolar till åklagarväsendet kommer att behöva ske till följd av att arbetsuppgifter överflyttas från domstolarna till åklagarna.
SOU 2013:17 Sammanfattning
41
Inom rättshjälpsanslaget kommer minskade kostnader för målsägandebiträde i hovrätt att uppstå, samtidigt som det tillkommer kostnader för att finansiera ersättning för rådgivning till tilltalade av advokat. Färre huvudförhandlingar kommer också att bidra till minskade kostnader för rättsliga biträden.
Kostnaderna för inställda förhandlingar kommer att minska. Det kommer att uppstå utbildnings- och omställningskostnader för myndigheterna som ska tillämpa de nya reglerna. För Sveriges Domstolar, åklagarväsendet och Kriminalvården kan det också antas uppstå kostnader för att anpassa organisationen efter våra förslag.
43
Summary
Our mandate
Our overarching mandate was to consider measures to establish judicial procedure for criminal cases at both district courts and courts of appeal that is better suited to purpose, where it is possible to make further improvements to the quality and efficiency of prosecutions. Our task included considering:
• whether it is possible to improve and clarify the division of responsibility between prosecutor and court and also their roles and functions;
• whether it is possible to increase the parties’ influence over the procedure in criminal cases together with their responsibility for the case being moved towards a ruling;
• how it may be possible to improve the preparatory work in criminal cases, among other things with a view to producing more efficient means of handling proceedings and ensuring that the court has a complete information base for its adjudication;
• how, at both district courts and courts of appeal, it may be possible to better adapt the way in which criminal cases are dealt with in respect of the individual case, considering what is required to adjudicate on the substantive issue, e.g. by producing more flexible rules and alternative forms for adjudicating on cases before the court;
• how it may be possible to reduce the risk of hearings being cancelled;
• what the proper composition of the court ought to be in various situations;
• matters relating to support for the aggrieved party.
Summary SOU 2013:17
44
It is emphasised in our mandate that we should focus on how our proposed changes may have an impact in practice and also consider how to improve the effect of changes already made.
General considerations
The fundamental object of procedure in criminal cases is that accusations of crime are adjudicated within a reasonable timeframe applying a high level of quality. Our overarching objective was to propose changes whereby the procedure would be better for the individuals involved. We believe that a basic precondition for achieving this is to reinforce the influence of the parties by them expressing the positions they have adopted more clearly and also by attributing these positions greater importance in terms of how the case is dealt with. The procedure can then be adapted to the requirements of the case, so that the procedure becomes better suited to purpose. Considering this overarching objective, we have based our proposals on the following points of departure:
• Clearer roles in procedure. The provisions of the Code of Judicial
Procedure governing the roles assumed by the various parties and actors in the procedure are to some extent unclear. The judge’s role in leading the proceedings and the standing of the prosecutor and the accused as parties in the criminal case should be made clearer. The aggrieved party should have good opportunities as a party to have their claim for damages considered in conjunction with the prosecution.
• Handling cases according to need. There ought to be different ways and forms for handling and adjudicating cases, adapted to the requirements of the case. The positions of the parties and the gravity of the act to which the prosecution relates should be paramount at the district court. Reviews at the court of appeal should be arranged so that the court examines all of the rulings appealed against based on the positions adopted by the parties. However, not all of the cases that are reviewed on appeal call for an adjudication involving a comprehensive review of the entire case.
Summary
45
• Predictable proceedings with early intervention. The subject of the criminal case should be clear. The matters to be adjudicated by the court ought to be set out in clear and precise applications when the case is instituted. The information base required to specify or adopt a position on these applications (e.g. personal case studies and information about private claims) should to a greater extent be produced earlier. The accused ought to be urged to state the position that he or she is adopting on all allegations when the proceedings are started. This request should be formulated in a way that makes it easy for the individual to understand what he or she needs to adopt a position on.
• Greater responsibility for the parties. Society should be able to require a person, who is the subject of a crime investigation and who has been informed that he or she is suspected of having committed an offence, to participate in the procedure applied, e.g. by attending questionings, personal case studies with the probation service and appearing at main hearings. He or she then needs to be informed about how the matter will be dealt with. If a party chooses to appeal to the court of appeal, a requirement may be imposed on them to clearly state what the court of appeal is to consider on appeal.
• A holistic approach to the legal chain. The way in which matters are dealt with – from reporting the crime to the police to a court adjudicating on the issue of the liability for an offence – ought to be perceived as comprising one cohesive process. The authorities within the legal system and the courts have a shared responsibility to work to ensure that cases can be adjudicated within a reasonable timeframe. This includes a shared responsibility to keep individuals informed about the procedure and how individuals are expected to participate in the procedure applied.
• Consistent implementation that has been well thought out. The way in which the provisions on procedure in criminal cases are formulated is only one of several key factors for improving the legal process. The manner in which the provisions are applied is also crucial. This requires changes to be well prepared and for there to be practical tools (e.g. in the form of operational support) to facilitate their day-to-day application.
Summary SOU 2013:17
46
The division of roles between parties and actors in the procedure
The accused
There ought to be an improvement in the information communicated to the accused about the procedure in criminal cases. The accused ought to receive continuous information from the police, the Swedish Prosecution Authority, the Prison and Probation Service and the court about what is going to happen in the course of the proceedings and what is expected of him or her. It ought to then also be possible to impose more stringent requirements on the accused to participate in the procedure applied.
The accused ought to have better opportunities to assess his or her situation and prepare the defence by being provided with information – no later than when the prosecution is instituted – about the ensuing consequences of the criminal charge in the event of being found to have committed the offence. There ought to be better opportunities for legal assistance in conjunction with the prosecution being instituted.
A person prosecuted for a crime, for which the prosecutor requests a sanction that is more stringent than a fine, should as a step in his or her defence be entitled to free counselling with an advocate (Sw. advokat) for a maximum of two hours. The suspect ought to have been notified in the course of the preliminary investigation of the opportunity to receive legal advice, but written information should also be provided when the prosecution papers are served. This proposal does not affect the provisions on public defence counsel. If defence counsel is appointed, they should provide such advice as a matter of course within the framework of their defence assignment.
The person being prosecuted should be able to personally choose the advocate to whom he or she wishes to refer for advice. The person who provided advice may request compensation at the court where the case is pending for work done and any interpretation and translation costs.
Summary
47
The judge
The judge has a responsibility for leading the procedure applied and for the case being adjudicated in a way that is both legally secure and suited to purpose.
The judge should actively work to ensure that nothing is unnecessarily drawn into the case and should try to clearly establish the positions adopted by the parties in order to rectify any ambiguities and omissions in the investigation presented. One measure towards achieving this includes making the role of the judge in respect of the preparatory work clear.
The judge should not act on their own volition to ensure the completion of the investigation into the issue of liability. A requirement should be introduced for an application to be first made by a party before the court may order the prosecutor to complete the preliminary investigation. The court should not be able to gather evidence on its own volition regarding the issue of liability. On the other hand the court should retain the ultimate responsibility for there being sufficient material to adjudicate the issue of sanction.
The prosecutor
The prosecutor should assume full responsibility for representing the State in actions relating to criminal liability.
The prosecutor should present an application concerning sanction in all cases. The court should not be able to impose a more stringent penalty or a more restrictive sanction on the accused than requested by the prosecutor. Nor should the court be able to order forfeiture of the grant of conditional release that is more restrictive for the accused than requested by the prosecutor.
The application concerning sanction must always be stated in the prosecution papers. If the prosecutor considers that the application concerning sanction might be amended for a particular reason (e.g. because the investigation into the accused's personal circumstances ought to be supplemented), the prosecutor may state this. Where there is reason to do so, it should be possible to amend the application while the case is being processed at the district court. It should be noted that it is the prosecutor’s final application that the court should not be able to go beyond.
Summary SOU 2013:17
48
As a main rule, at the court of appeal and the Supreme Court, the prosecutor should not be able to adopt a more severe stance when amending their application concerning sanction.
The court should not be able to make a decision on the special legal effect of a crime without there being an application. However, an exception is made in respect of those charges that should be imposed under Section 1 of the Crime Victim Fund Act (1994:419). Nor should it be possible for the court to go beyond what has been requested in such a matter, e.g. cannot order deportation for a longer period than as requested by the prosecutor. The prosecution papers should specify any applications for special legal effect that are presented. It should be possible to amend the applications in the same way as the application concerning sanction.
The aggrieved party
It should be possible for the aggrieved party to bring proceedings relating to criminal liability if the prosecutor does not institute a prosecution, discontinues a prosecution or chooses not to appeal when a prosecution is rejected. However, when the prosecutor brings an action concerning criminal liability, the prosecutor should be solely responsible for this action. The provision entitling the aggrieved party to assist with the prosecutor’s prosecution should be revoked. The aggrieved party should have good opportunities to have their claim for damages considered in conjunction with the criminal case. Furthermore, there ought to be improved opportunities for transparency in the procedure for the aggrieved party. We consequently present the following proposals:
• Following ‘final service' of the papers on the suspect and his or her defence counsel under Chapter 23, Section 18 of the Code of Judicial Procedure, an aggrieved party should be entitled upon request to be informed about such details from the preliminary investigation that are relevant to the aggrieved party's action for a private claim. It should be possible in certain cases to limit the right to receive information subject to ‘preliminary-investigation secrecy’.
Summary
49
• As a main rule, the aggrieved party should be entitled to attend the main hearing before they are heard even if the aggrieved party does not bring an action in the case. The same should apply if the main hearing is held behind closed doors (in camera).
We will introduce provisions clarifying that an aggrieved party, who is bringing an action for a private claim, may ask all of the questions that are relevant to enable the aggrieved party to protect their rights.
Procedure at the district court
Procedure in criminal cases that is adapted to need
We propose that it should be possible to hear cases at the district court in different ways depending on the severity of the sanction requested by the prosecutor and the position adopted by the accused in relation to the prosecution. We therefore propose that different rules should apply to: 1. Cases in which the prosecutor requests that the sanction should
be set as a fine. As a main rule, the prosecutor should issue a summary penalty order in these cases, regardless of the position adopted by the suspect regarding the criminal charge. The preparation of the case is to be simplified, e.g. a prosecution is instituted by submitting a summary penalty order to the court that has not been approved (see further below under Cases in-
volving fines).
2. Cases in which the prosecutor requests a sanction corresponding to no more than six months imprisonment. Further delimitations are proposed if the prosecutor requests a sanction other than imprisonment. It should be possible to adjudicate these cases by applying a special procedure without a main hearing provided the accused admits to the acts to which the prosecution relates, approves of all applications being presented in conjunction with the prosecution and consents to the case being ruled on in this way. The court should check that the preconditions for the procedure have been satisfied and that there are no special reasons that call for a main hearing (see also below under Special
procedure in cases where the commission of the offence has been admitted).
Summary SOU 2013:17
50
3. Cases in which the prosecutor requests imprisonment for more than six months, certain other sanctions and cases where the accused is under the age of 18. The ruling in these cases should always be made following a main hearing. Rulings in other cases should also, if requested, be made following a main hearing. We propose measures for these cases that are aimed at producing a procedure that is better suited to purpose combined with better preparation (see below under Cases involving main hearings).
More efficient institution of proceedings
New provisions on how to institute public prosecutions
Prosecutions are to be instituted by submitting the prosecution papers to the court in all cases where the prosecutor has not issued a summary penalty order. The prosecutor should simultaneously send or present the prosecution papers to the accused and order him or her to respond to the prosecution and the consequent applications presented. The accused should be urged to respond to the court no later than by a certain date. This means that a criminal case where the prosecutor institutes a prosecution should no longer be initiated by the court issuing a summons.1
The accused should receive further information depending on how the case is to be adjudicated. If the prosecutor considers that the case could be adjudicated by applying the special procedure, the accused should be urged to state whether he or she consents to such procedure being applied.
It is important that the written material sent to the accused is worded so that it is easy to understand and that the accused can easily provide the information requested.
The purpose of ordering the accused to respond to the prosecution and the applications presented is to have early clarification of the positions adopted by him or her on the issues in question and to investigate whether there are opportunities to deal with the case in a simplified way. The accused, who is entitled to be passive, is not adversely affected by any sanction if he or she does not respond.
1 However, offences relating to freedom of the press and freedom of expression, which represent unusual kinds of case, are exempted from this under special rules incorporated into the act governing the procedure for such cases.
Summary
51
Personal case studies
When a statement is required under Section 1 of the Criminal Proceedings (Special Personal Case Study) Act (1991:2041) to provide the prosecutor with an information base for their sanction application, the prosecutor should get this from the Prison and Probation Service before the prosecution is instituted.
The personal case studies should be further adapted to the requirements of the individual case. The Prison and Probation Service should submit a statement to the prosecutor within a shorter period than currently applies, following a less extensive investigation. This statement should state whether the Prison and Probation Service considers that a more extensive investigation is required. In that case the court may decide to supplement the investigation following institution of the prosecution.
Service
It should be permissible to use simplified service for serving the prosecution and other documents on the accused, as far as practicable. Authorities within the legal system have a shared responsebility to ensure that this can be done. This implies that the person suspected of the crime ought to be kept continuously informed and reminded about the matter when he or she has contact with the police, the Swedish Prosecution Authority or the Prison and Probation Service.
It should be possible for the prosecutor or court to utilise this means of service if the accused has been informed at a personal meeting that simplified service may be used by the prosecutor or district court and where it would not be inappropriate considering the circumstances of the case. No statutory time limit will be set concerning the length of time that may elapse after the accused was informed that simplified service might be used.
Summary SOU 2013:17
52
A special procedure in cases where the commission of the offence has been admitted
Under certain conditions it ought to be possible for a simplified procedure without a main hearing to be used at court to adjudicate cases concerning a public prosecution in respect of acts that have been admitted by the accused to the court. The court should convene a main hearing if the case cannot be adjudicated in this way.
It should only be possible to apply the special procedure if the accused has attained the age of 18 and neither the prosecutor nor the accused has requested a main hearing. The scope of application is otherwise determined by the prosecutor’s application concerning sanction.
It should not be possible to adjudicate the case by applying the special procedure if the prosecutor has requested that the sanction should be set as:
• imprisonment for more than six months,
• a conditional sentence or probation if an ‘alternative penalty’ that exceeds six months imprisonment is to be provided in the final judgment,
• probation combined with imprisonment,
• institutional care of young persons, or
• forensic psychiatric care.
Restrictions are also imposed on the extent to which a grant of conditional release from a prison sentence may be forfeited. The implication of this is that the aggregate length of the penalty may not exceed six months imprisonment for it to be possible for the case to be adjudicated by applying the special procedure.
The prosecution should specify whether the prosecutor considers that the case could be adjudicated by applying the special procedure. The accused should receive information about his or her opportunities to receive the advice of an advocate and should be urged by the prosecutor to respond to the prosecution at the court and also state whether he or she consents to the case being adjudicated by applying the special procedure without a main hearing.
If the accused submits a response to the court, the court may adjudicate the case by applying the special procedure if the accused:
Summary
53
• has been informed about his or her right to receive the advice of an advocate,
• admits the act or acts to the court,
• accepts the sanction requested by the prosecutor and the other applications presented in conjunction with the prosecution (e.g. private claims), and
• consents to the case being adjudicated in this way.
The court should check that the preconditions for the procedure have been satisfied and that there are no special reasons requiring a main hearing to be held. Examples of such situations include when the accused’s admission is ambiguous or the court considers that a further investigation is required concerning the accused’s personal situation or health status. Other examples are when the court considers that, in the light of judicial practice, the application concerning sanction is manifestly too stringent or the title of the offence is incorrect.
Cases applying the special procedure should be adjudicated by a legally qualified judge, and a simplified form of judgment may be issued. An appeal may be made against the judgment in accordance with the normal rules.
The provision enabling the prosecutor to issue a summary penalty order relating to a conditional sentence should be revoked as a result of the introduction of a special procedure for cases where the commission of the offence has been admitted.
Cases involving fines
A prosecutor should issue a summary penalty order in respect of a fine irrespective of the position adopted by the suspect. As a main rule, the prosecution should be instituted by submission of the summary penalty order to the court in the event that the summary penalty order is not approved. The summary penalty order should consequently contain the information that needs to be included for the prosecution.
In conjunction with a summary penalty order being issued for approval within a fixed period, the suspect should be afforded an opportunity to, in the event that the order is not approved, respond in writing to the prosecution, state the evidence to be adduced, con-
Summary SOU 2013:17
54
clude the action and express his or her views on the issue of whether the case may be adjudicated by the court without a main hearing. The response from the suspect should be sent to the prosecutor. The prosecutor should submit any response to the court simultaneously with the prosecution being instituted.
Cases concerning offences involving fines for which the commission of the offence has been admitted to the court may be dealt with in accordance with the special procedure for cases where the commission of the offence has been admitted. It should be possible at the district court to adjudicate other cases, with or without a main hearing, in the same way as today.
By way of clarification, a provision will be introduced clarifying what constitutes material included within the proceedings when a criminal case is adjudicated without main hearing. This should state that records or notes from the preliminary investigation may only form the basis of the adjudication to the extent that the information has been adduced by either of the parties.
Cases involving main hearings
Joint processing of prosecutions and part-judgments, etc.
The court should assume clearer responsibility for assessing whether several prosecutions or charges are to be processed within the same trial and adjudicated at the same time. It is important to reduce the number and scope of major cases and to avoid any unnecessary delays in the adjudication of a prosecution because another case cannot be adjudicated at the same time.
These provisions are formulated so that the assessment of the court is based on what is appropriate and advantageous for the procedure. When making this assessment, the court should take particular account of whether there is a risk of joint processing leading to the trial becoming more extensive than necessary.
If a need arises when a case is being dealt with, it ought to be possible to separate prosecutions that are being processed jointly so that they can be processed separately. It ought to be possible to do this either by dealing with the prosecution as different cases or by issuing a part-judgment. The solution to be chosen is purely a practical issue. This therefore amends the current provision concerning when part-judgments may be issued in the case of several
Summary
55
prosecutions against an accused. In such cases a part-judgment may be issued if this is advantageous for the processing of the case or there are otherwise special reasons to do so.
The possibility is introduced for the district court to refer a question of precedential interest in a criminal case to the Supreme Court, subject to the consent of the parties.
Preparatory work
In all cases, the requirement for applications presented being specified at the time the prosecution is instituted and the accused being ordered to respond to these applications improves the prospects of the positions adopted by the parties being established at an early stage. The requirement for the prosecutor to obtain a statement of views from the Prison and Probation Service where this is required increases the prospects of there being a sufficient information base regarding the accused’s personal circumstances at the time of adjudication. These measures ought to be sufficient for most cases. However, further preparatory work under the guidance of the court may be required in extensive and complicated cases. We present several proposals, the aim of which is to improve preparatory work for such cases:
• The responsibility of the court to make efforts to ensure that criminal cases are prepared so that they can be adjudicated in a way better suited to purpose and to actively provide material guidance regarding procedure in the course of the preparatory work should be expressly governed by statute.
• A rule should be introduced prescribing that preparatory meetings are to be held in cases that are, or are expected to become, extensive.
• An opportunity should be introduced for the court to hold preparatory meetings during the period between final serving of the preliminary investigation and institution of the prosecution.
• Provisions should be introduced clarifying that preparatory work may, when necessary, also be conducted through an exchange of correspondence or in some other way.
Summary SOU 2013:17
56
• The final deadline for when a main hearing is to start in a case where the accused is being detained or is under the age of 18 should be extended if a preparatory meeting needs to be held. An express provision will also be introduced stating that the main hearing may be initiated later – subject to the consent of the accused – if the investigation into his or her personal circumstances has not been completed.
Simplified handling of prosecutions where the commission of the offence has been admitted
It should be possible for individual charges to be dealt with in a simplified way when making a ruling following a main hearing, subject to the consent of the parties, provided the accused admits to the act after the prosecutor has presented their applications. The parties do not need to amplify on their actions and present evidence in the relevant respects if this is manifestly unnecessary considering the substance of the act and other circumstances. It should be a prerequisite here that the matter relates to an act that could have been adjudicated by applying the special procedure if the prosecution had just been related to that act.
Adjudicating cases in the absence of the accused
The opportunities to adjudicate a case when the accused has not attended the main hearing, despite having been served with a summons to attend, are to be extended. The provisions should also be made clearer. It is also a precondition according to the current provision that it is possible to conduct a satisfactory examination of the matter, irrespective of the prospective sanction. This will be amended so that the case is adjudicated unless there are special reasons not to do so.
The upper limit for the length of the prison sentence that may be imposed at hearings where the accused fails to appear is increased from three to six months. As regards sanctions other than imprisonment, we will introduce restrictions largely corresponding to those for the special procedure.
A ruling in a case may not be made in the absence of the accused if this involves setting the sanction as:
Summary
57
• imprisonment for more than six months
• a conditional sentence or probation in the event that an ‘alternative penalty’ that exceeds six months imprisonment is to be provided in the final judgment,
• probation combined with imprisonment, or
• institutional care of young persons.
If the matter involves forfeiting a grant of conditional release, the case cannot be adjudicated in the absence of the accused if there is any question of forfeiture for more than six months or if the time to be forfeited and the new prison sentence to be imposed jointly exceed six months. In situations where accused fails to appear, the request for sanction made by the prosecutor should also be decisive to the assessment.
Cancelled hearings
Cancelled hearings have negative consequences for both individuals and the legal system. Our proposal to amend the rules on service and increase the opportunities to adjudicate cases in the absence of the accused ought to result in a reduction in the number of main hearings that need to be cancelled. The same applies to our proposal to amend the part-judgment rules and clarify the provisions on when several prosecutions should be processed jointly. In addition to this, we propose clearer provisions on the sanctions and coercive measures that should be used by courts to ensure that main hearings are actually held.
Provided there is no lawful excuse for non-attendance, the court should judicially confirm the default fine set and, provided there are no special reasons not to do so, decide to collect the person who failed to appear if the case cannot be adjudicated without his or her presence. If the accused has not appeared and it is unlikely that it would be possible to collect him or her, the court should order that the accused be detained instead, provided the necessary conditions are met. The court should otherwise decide to summon the person who failed to appear to reattend on pain of a default fine.
It is important that active and ongoing work is conducted at courts to ensure that hearings do not need to be cancelled. This involves, among other things, using modern technology for reminders,
Summary SOU 2013:17
58
addressing issues linked to action that can be taken to avoid main hearings being cancelled and working on reception and security issues.
Main hearings held jointly with detention hearings
A possibility will be introduced for holding a main hearing jointly with a detention hearing provided a prosecution is instituted no later than at the meeting and subject to the parties’ consent. In such cases, the suspect should be summoned to the main hearing in conjunction with the request for his or her appearance. We deal with this proposal in Section 9.5.3.
Procedure at the court of appeal
The main function of the court of appeal is to examine and review rulings made by district courts and correct any mistakes in such rulings. The parties control what the court of appeal should consider by appealing against and indicating in their appeals the issues in question in the district court ruling. Reviews at the court of appeal ought to be arranged so that cases appealed against are considered to the extent and in the forms required for the individual case. We make several proposals, the aim of which is to make the procedure at the court of appeal better suited to purpose, based on these points of departure:
• In addition to the current provisions, an appeal should also include information about which parts of the district court ruling are not at issue as well as a statement of views by the appellant concerning the processing of the case. While the case is being prepared, the court of appeal ought to ensure that the positions adopted by the parties are clarified.
• The system of leave to appeal should be extended to encompass all criminal cases. In this way, clear and unambiguous cases can be sifted out, i.e. where there are no doubts regarding the soundness of the district court ruling following the preliminary consideration of leave to appeal. Other cases should be adjudicated following a comprehensive review.
Summary
59
• The ‘credibility rule’ is further relaxed so that the court of appeal can base its evaluation in more cases on the evidence taken up at the district court.
• There are limited opportunities for prosecutors to amend the prosecution at the court of appeal and Supreme Court. The same applies to an aggrieved party bringing an action in respect of criminal liability at a superior court.
• The possibility for a court of appeal to adjudicate a case without a main hearing will be extended. The basic prerequisites for cases that can be adjudicated on the basis of documents at the court of appeal correspond with when it would, according to our proposal, be possible to adjudicate a case in the event that the accused has failed to appear at the district court.
• An explicit rule should be introduced stating that the court of appeal must always consider whether it is appropriate for verbal evidence given at the district court to be adduced by reference to audio and video recordings of the questioning at the district court.
• A further exemption is made from the prohibition against
reformatio in pejus. This exemption means that the court of appeal
may impose a more severe or more restrictive sanction than the sanction imposed by the district court if there is reason to set aside a conditional sentence or probation owing to the misconduct of the person sentenced.
Composition of the court
When deliberating on how the court ought to be composed, we have proceeded on the basis of what would lead to an adjudication that is best suited to purpose. This depends on the gravity of the offence in the case, the scope and nature of the case and also the instance at which the case is being adjudicated. In light of this we make the following proposals:
• As today, the district court should always be able to adjudicate a case with at least one legally qualified judge and three lay judges.
Summary SOU 2013:17
60
• It should be possible for one legally qualified judge to adjudicate on more kinds of cases at a main hearing at the district court. The limit for which cases can be adjudicated by one legally qualified judge corresponds to when the case could, according to our proposal, be adjudicated in the absence of the accused. This means, among other things, that this may occur in cases where the accused would not be sentenced to more than six months imprisonment in the event of a conviction. We also propose that it should be possible for one legally qualified judged to adjudicate certain special kinds of case or matter (such as, for example, matters relating to a prohibition on contact).
• It should be possible for three legally qualified judges to adjudicate a case at the district court if there are reasons to do so considering the scope or nature of the case, e.g. because the case involves difficult legal issues or is very extensive. Lay judges should not participate in such cases.
• Three legally qualified judges should adjudicate criminal cases at the court of appeal. The lay judge system should thus not be applied when adjudicating criminal cases at the court of appeal. If three legally qualified judges have adjudicated the case at the district court, four legally qualified judges should participate when the case is adjudicated at the court of appeal.
Support for aggrieved parties and private claim handling that is better suited to purpose
Private claims – improved support and handling that is better suited to purpose
One of the key issues for people subjected to crime is to have their claim for damages or other private claim considered in a simple way at the criminal trial. There are currently inadequacies in the support received by aggrieved parties on matters relating to private claims and the way in which these claims are dealt with within the current procedure. Not all aggrieved parties receive the support that police and prosecutors should provide according to the applicable provisions. Actions are frequently instituted at a late stage and are not always sufficiently prepared. This impedes handling suited to purpose. In light of this we make the following proposals:
Summary
61
• We should clarify the responsibility of the police authorities to assist prosecutors in the preparation of private claims.
• The National Police Board should issue regulations on how individual claims are to be documented during the preliminary investigation in order to ensure homogenous handling.
• The Government ought to assign the National Police Board to take measures to improve the handling of private claims by the police and to monitor the work of the Swedish Prosecution Authority regarding these issues.
• By way of clarification, an express provision should be introduced stating that a prosecutor who does not undertake to bring an action in spite of a request from the aggrieved party should notify the aggrieved party of this by means of a decision supported by reasons.
• The division of responsibility between prosecutor and the aggrieved party counsel appointed should be clarified so that it is prescribed by statute that such counsel should always bring the aggrieved party’s actions for private claims if such a claim has been presented by the aggrieved party.
• It should be possible to institute an action for a private claim that is not brought by the prosecutor at the same time as the prosecution. In such a case, the action should be instituted by way of the prosecutor submitting, together with the prosecution, information concerning a claim that the aggrieved party presented in the course of the preliminary investigation or to the prosecutor. Provisions should in view of this also be introduced concerning how information required for the claim should be notified on time.
• A special provision relating to private claims instituted following the prosecution should be introduced to improve the prospects of being able to apply a means of handling suited to purpose. Such an action should only be dealt with jointly with the prosecution if it becomes apparent that this can be done without inconvenience or where there are otherwise special reasons to do so. If this is not the case, such claim should be split up and dealt with as a contentious civil case.
Summary SOU 2013:17
62
It has emerged that there may be practical problems in conjunction with the handling of one special kind of claim, namely claims for damages directed at the custodian of a young accused. We make the following proposals in respect of such claims for damages:
• It should be possible to institute an action against the custodian in the same way as an action against the accused. The provisions that we have proposed should apply to service of the prosecution, and orders to respond to it should also apply to the custodian. This means, among other things, that the custodian may be served by means of simplified service if he or she had been informed about this means of service beforehand.
• A provision should be introduced clarifying that a defendant other than the accused (e.g. a custodian when an action is brought against him or her) should also be summoned to attend the main hearing in a criminal case and reminded that an action for a private claim may be adjudicated in his or her absence.
Support persons and aggrieved party counsel
It is important that it is possible for aggrieved parties to (where necessary) receive the support that a support person and aggrieved party counsel can provide.
We propose that in some cases a support person who accompanies an aggrieved party to a trial should be able to receive compensation from public funds for the costs incurred.
We also make proposals that aim to ensure that individual aggrieved parties are provided with information about the possibility of having a support person with them and that staff within the legal system have sufficient knowledge about the function that a support person can fulfil under the Code of Judicial Procedure.
It is important that the resources of the legal system are directed at such cases and situations where the aggrieved party has a real need for aggrieved party counsel. It is particularly important to ensure that all aggrieved parties who need aggrieved party counsel should be able to get one. The trial modernisation reform (EMR Reform) has had a general effect on the support needs of aggrieved parties during trials at the court of appeal.
We propose that the appointment of aggrieved party counsel should cease following expiry of the period for appeals against a
Summary
63
district court judgment. The appointment of aggrieved party counsel at a superior court should be re-examined if the aggrieved party so requests or there are otherwise special reasons to do so.
Implementation
Several of our proposals affect working arrangements within the legal system and require organisations to adapt to new or changed duties. It is consequently important that good preparations are made for the implementation of our proposed reform. The implementation work requires leadership and control as well as commitment on the part of managers at the authorities and courts within the legal system.
We propose that the Government appoints an Implementation Inquiry where the commissioner in charge of the Inquiry is assigned to draw up a plan for how the proposed reform can best be implemented. This assignment ought to also include coordinating and directing the implementation work of the authorities. The National Police Board, the Swedish Prosecution Authority, the Swedish National Economic Crimes Bureau, the Prison and Probation Service and the National Courts Administration ought to be directed to participate in the preparatory work. This ought to include determining the various preparatory stages – in the form of technical adaptation of operational support, discussions about the allocation of resources and staff, training and information activities, and also the production of documentation on administrative routines – that may be required and their deadline for implementation.
In addition, attention during the implementation work ought to be directed at practical issues relating to how it can best be ensured that the person being prosecuted can easily contact an advocate for advice. The Swedish Bar Association ought to be involved in this work, as well as the National Courts Administration.
The statutory amendments should enter into force on a date to be determined by the Government. As regards the requirement for leave to appeal, the older provisions will apply to appeals against judgments and decisions that have been issued before the new provisions enter into force.
Summary SOU 2013:17
64
Consequences
The primary consequence of our proposals is an improvement in the quality of the procedure. In general, the implementation of the proposals we make will not entail any increase in costs for the state. However, it is difficult to assess the financial consequences, which are based on estimates.
Our proposals will result in reduced costs for Swedish Courts and increased costs for the prosecutor service. Resources will need to be redistributed from the Swedish Courts to the prosecutor service as a consequence of duties being transferred from the courts to the prosecutors.
Aggrieved party counsel costs at the court of appeal will reduce within the legal aid appropriation while there will be additional costs to fund the remuneration of advocates providing advice for the accused. Fewer main hearings will also help to reduce legal assistance costs.
Costs in respect of cancelled hearings will reduce. There will be training and readjustment costs for authorities applying the new rules. It may also be assumed that costs will arise for the Swedish Courts, the prosecutor service and the Prison and Probation Service to adapt their organisations to our proposals.
65
Författningsförslag
1 Förslag till lag om ändring i rättegångsbalken
Härigenom föreskrivs i fråga om rättegångsbalken
dels att 49 kap. 13 § och 54 kap. 12 § ska upphöra att gälla,
dels att 1 kap. 3 b §, 2 kap. 4 §, 5 kap. 3 §, 12 kap. 14 §, 19 kap. 7
och 11 a §§, 20 kap. 8 §, 22 kap. 2 och 5 §§, 23 kap. 21 §, 28 kap. 2 §, 30 kap. 2 och 4 §§, 31 kap. 1 §, 33 kap. 6 §, 35 kap. 6 §, 36 kap. 17 och 20 §§, 40 kap. 10 §, 45 kap. 1–4, 5, 7–10 a, 11, 13–13 a, 14, 15 och 16 §§, 46 kap. 6, 8, 14–15 och 15 a §§, 47 kap. 2 och 7 §§, 48 kap. 2, 4–8, 10, 12 och 19 §§, 49 kap. 14 a §, 51 kap. 4, 7 a, 8–9, 12–13, 19, 23 och 25 §§ , 53 kap. 2 §, 54 kap. 9 §, 55 kap. 15 § och 56 kap. 13 § ska ha följande lydelse,
dels att det ska införas 24 nya paragrafer, 20 kap. 8 a §, 21 kap.
3 c och 10 a §§, 22 kap. 2 a §, 23 kap. 18 a §, 24 kap. 13 a §, 30 kap. 3 a–b §§, 45 kap. 1 a, 4 a, 10 b–c, 13 b–d och 14 a §§, 46 kap. 15 b §, 47 kap. 7 a och 20 a §§, 49 kap. 14 b§, 51 kap. 13 a, 13 b, 25 a och 25 b §§ av följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
1 kap.
3 b §
Tingsrätten skall vid huvudförhandling i brottmål bestå av en lagfaren domare och tre nämndemän. Om en av nämndemännen får förhinder sedan huvudförhandlingen har påbörjats, är rätten domför med en lagfaren domare och två
Tingsrätten ska vid huvudförhandling i brottmål bestå av en lagfaren domare och tre nämndemän. Om en av nämndemännen får förhinder sedan huvudförhandlingen har påbörjats, är rätten domför med en lagfaren domare och två
Författningsförslag SOU 2013:17
66
nämndemän. nämndemän.
Vid huvudförhandling i mål om brott för vilket inte är föreskrivet svårare straff än böter eller fängelse i högst sex månader är tingsrätten domför utan nämndemän, om det inte finns anled-
ning att döma till annan påföljd
än böter och det i målet inte är fråga om företagsbot.
Tingsrätten är domför med en lagfaren domare vid huvudförhandlingen, om det inte finns
anledning att döma till
1. fängelse i mer än sex månader,
2. villkorlig dom i förening med samhällstjänst om det i domslutet ska anges ett fängelsestraff överstigande sex månader,
3. skyddstillsyn i förening med fängelse enligt 28 kap. 3 § brottsbalken ,
4. skyddstillsyn i förening med samhällstjänst eller kontraktsvård om det i domslutet ska anges ett fängelsestraff överstigande sex månader, eller
5. sluten ungdomsvård. Vad som anges i andra stycket gäller också om
det inte finns
an-
ledning att
1. förverka villkorligt medgiven frihet från fängelsestraff med mer än sex månader, eller
2. bestämma påföljden till fängelse och förverka villkorligt medgiven frihet från fängelsestraff med en strafftid som sammantaget överstiger sex månader.
Med de påföljder som anges i andra stycket 1–5 ska likställas förordnande enligt 34 kap. 1 § första stycket 1 brottsbalken .
Om det finns skäl för det med hänsyn till målets omfattning eller beskaffenhet får rätten vid huvudförhandlingen bestå av tre lagfarna domare. Om en domare får förhinder sedan huvudförhand-
SOU 2013:17 Författningsförslag
67
lingen har påbörjats, är rätten ändå domför.
Om det finns skäl för det, får antalet lagfarna domare utökas med en utöver vad som följer av första stycket. Detsamma gäller i fråga om antalet nämndemän. Om någon eller några av ledamöterna får förhinder sedan huvudförhandlingen har påbörjats gäller första stycket andra meningen i fråga om domförhet.
2 kap.
4 §
Hovrätten är domför med tre lagfarna domare. I mål som överklagats från tingsrätt skall dock minst fyra lagfarna domare delta när hovrätten avgör målet, om tingsrätten bestått av tre lagfarna domare. Om en av de lagfarna domarna får förhinder sedan huvudförhandling har påbörjats, är rätten ändå domför. Flera än fem lagfarna domare får inte delta i hovrätten.
Hovrätten är domför med tre lagfarna domare. I mål som överklagats från tingsrätt ska dock minst fyra lagfarna domare delta när hovrätten avgör målet, om tingsrätten bestått av tre lagfarna domare. Om en av de lagfarna domarna får förhinder sedan huvudförhandling har påbörjats, är rätten ändå domför. Flera än fem lagfarna domare får inte delta i hovrätten.
I brottmål gäller, i stället för bestämmelserna i första stycket, att hovrätten är domför med tre lagfarna domare och två nämndemän. Om en av de lagfarna domarna eller en av nämndemännen får förhinder sedan huvudförhandling har påbörjats, är rätten ändå domför. Flera än fyra lagfarna domare och tre nämndemän får inte delta. Finns det inte anledning att döma till svårare straff än böter och är det i målet inte fråga om företagsbot, är hovrätten domför även med den sammansättning som anges i första stycket. Detsamma gäller vid handläggning som inte sker vid huvudförhandling.
Författningsförslag SOU 2013:17
68
Vid behandling av frågor om prövningstillstånd skall hovrätten bestå av tre lagfarna domare. Ett prövningstillstånd som inte är begränsat enligt 49 kap. 14 a § första stycket får dock meddelas av en lagfaren domare, om frågan är enkel.
Vid behandling av frågor om prövningstillstånd ska hovrätten bestå av tre lagfarna domare. Ett prövningstillstånd som inte är begränsat enligt 49 kap. 14 a § första stycket får dock meddelas av en lagfaren domare, om frågan är enkel.
Vid beslut om avskrivning av mål efter återkallelse eller efter det att ett överklagande har förfallit vid sammanträde som avses i 50 kap. 10 § eller 51 kap. 10 § är hovrätten domför med en lagfaren domare. Detsamma gäller vid beslut om undanröjande av tingsrättens avgörande sedan käromålet återkallats.
Åtgärder som avser endast beredandet av ett mål får utföras av en lagfaren domare i hovrätten eller, om de inte är av sådant slag att de bör förbehållas lagfarna domare, av en annan tjänsteman i hovrätten som har tillräcklig kunskap och erfarenhet. Regeringen meddelar närmare föreskrifter om detta.
Bestämmelserna i 4 kap. 13 § gäller även för andra tjänstemän än domare när de utför åtgärder enligt femte stycket.
Bestämmelserna i 4 kap. 13 § gäller även för andra tjänstemän än domare när de utför åtgärder enligt fjärde stycket.
5 kap.
3 §
Vid förhandling inom stängda dörrar må efter medgivande av rättens ordförande tjänsteman vid domstolen så ock den som för sin utbildning tjänstgör vid denna vara närvarande. När sär-
skilda skäl äro därtill, må rätten medgiva även annan att närvara
vid sådan förhandling.
Vid förhandling inom stängda dörrar får efter medgivande av rättens ordförande tjänsteman vid domstolen eller den som för sin utbildning tjänstgör vid denna vara närvarande. Om det finns
särskilda skäl för det, får rätten tillåta även annan att närvara vid
sådan förhandling.
En målsägande som inte för talan i målet får närvara vid en huvudförhandling som hålls inom stängda dörrar om särskilda skäl inte talar mot det. Av 10 kap. 3 a § offentlighets- och sekretesslagen (2009:400) framgår i vil-
SOU 2013:17 Författningsförslag
69
ken utsträckning målsägandens rätt att närvara vid förhandlingen får begränsas på grund av sekretess.
12 kap.
14 §
Fullmakt medför behörighet för ombudet att å partens vägnar angående saken
1. väcka talan samt påkalla åtgärd, även om åtgärden ankommer å annan myndighet än rätten;
2. mottaga delgivning av inlagor och andra handlingar, dock ej föreläggande för parten att infinna sig personligen;
3. företaga alla handlingar för utförande av partens talan samt avgiva svaromål å alla mot parten framställda yrkanden;
4. avstå från yrkande, som framställts av parten, och medgiva motpartens yrkande;
5. ingå förlikning;
6. söka verkställighet av rättens dom; samt
7. uppbära parten tillerkänd ersättning för rättegångskostnad. Ett ombud får inte på grund av en fullmakt, som avser rättegång i allmänhet, väcka talan eller motta stämning angående en sak varom förlikning inte är tillåten.
Ett ombud får inte på grund av en fullmakt, som avser rättegång i allmänhet, väcka talan eller motta stämning angående en sak om vilken förlikning inte är tillåten. Detsamma gäller att ta
emot allmänt åtal.
Om en fullmakt avser endast en viss domstol, har ombudet vid den domstolen samma behörighet som sägs i första stycket. Ombudet får även anmäla missnöje mot ett beslut som meddelas av domstolen.
Om en fullmakt gäller endast för ett visst rättegångstillfälle, har ombudet vid det rättegångstillfället samma behörighet som sägs i första stycket 2–5. Ombudet får även anmäla missnöje mot ett beslut som då meddelas.
19 kap.
7 §
En domstol behåller sin behörighet att handlägga ett mål även om något förhållande som
En domstol behåller sin behörighet att handlägga ett mål även om något förhållande som
Författningsförslag SOU 2013:17
70
har grundat behörigheten ändras efter det att stämning delgetts den misstänkte.
har grundat behörigheten ändras efter det att allmänt åtal eller stämning delgetts den misstänkte.
Har allmänt åtal väckts vid en viss tingsrätt, får denna på åklagarens begäran överlämna målet till en annan tingsrätt, om den är behörig och särskilda skäl föreligger. Står den tilltalade redan under åtal vid den andra tingsrätten, skall sådant överlämnande ske, om det inte är olämpligt. De beslut som fattats före överlämnandet skall gälla, om inte den domstol dit målet överlämnats bestämmer annat.
Har allmänt åtal väckts vid en viss tingsrätt, får denna på åklagarens begäran överlämna målet till en annan tingsrätt, om den är behörig och särskilda skäl föreligger. Står den tilltalade redan under åtal vid den andra tingsrätten, ska sådant överlämnande ske, om det inte är olämpligt. De beslut som fattats före överlämnandet ska gälla, om inte den domstol dit målet överlämnats bestämmer annat.
Andra stycket gäller i tillämpliga delar också när flera mål om allmänt åtal mot den tilltalade samtidigt är anhängiga vid olika hovrätter.
11 a §
Finner rätten i samband med att en ansökan ges in att rätten saknar behörighet att ta upp målet eller att i annan ordning pröva ansökan men att en annan domstol skulle vara behörig, skall ansökan lämnas över till den domstolen, om sökanden inte har något att invända mot detta och det inte heller finns något annat skäl mot att ansökan överlämnas. Ansökan skall anses ha kommit in till den senare domstolen samma dag som den kom in till den domstol som först tog emot ansökan.
Finner rätten i samband med att en ansökan ges in att rätten saknar behörighet att ta upp målet eller att i annan ordning pröva ansökan men att en annan domstol skulle vara behörig, ska ansökan lämnas över till den domstolen, om sökanden inte har något att invända mot detta och det inte heller finns något annat skäl mot att ansökan överlämnas. Ansökan ska anses ha kommit in till den senare domstolen samma dag som den kom in till den domstol som först tog emot ansökan.
Om rätten i samband med att ett allmänt åtal ges in finner att rätten saknar behörighet att pröva åtalet men att annan domstol
SOU 2013:17 Författningsförslag
71
skulle vara behörig, gäller om åtalet och övriga yrkanden som framställs i samband med detta vad som är föreskrivet i första stycket om ansökan. I sådant fall ska rätten höra om åklagaren har något att invända mot att åtalet överlämnas till den behöriga domstolen. Den tilltalade ska underrättas om att åtalet överlämnats till annan domstol om det inte är uppenbart obehövligt.
20 kap.
8 §
Målsäganden må ej väcka åtal för brott, som hör under allmänt åtal, med mindre han angivit brottet och åklagaren beslutat, att åtal ej skall äga rum.
Har åklagare väckt talan, äge målsäganden biträda åtalet; han må ock i högre rätt fullfölja talan.
Utan hinder av vad i första stycket sägs må målsägande väcka talan om ansvar för falskt eller obefogat åtal, falsk angivelse eller annan osann tillvitelse angående brott.
Målsägande är den, mot vilken brott är begånget eller som därav blivit förnärmad eller lidit skada.
8 a §
Om ett av åklagaren väckt åtal för brott som rör målsäganden ogillats helt eller delvis får målsäganden överklaga till högre rätt och yrka bifall till åtalet.
Om tingsrättens dom i ett fall som avses i första stycket även överklagas av åklagaren i samma del förfaller målsägandens överklagande. Om åklagaren därefter återkallar sitt överklagande ska handläggningen av målsägandens överklagande återupptas om måls-
Författningsförslag SOU 2013:17
72
äganden begär det inom den tid som anges i tredje stycket.
Om åklagaren återkallar sitt överklagande i ett fall som avses i andra stycket ska rätten underrätta målsäganden om detta om det inte är uppenbart att det är obehövligt. Målsäganden ska anmäla att han eller hon begär att handläggningen av dennes överklagande ska återupptas senast en månad efter att åklagaren återkallat sitt överklagande.
21 kap.
3 c §
Den som har åtalats för brott för vilket åklagaren har yrkat strängare påföljd än böter har rätt till kostnadsfri rådgivning enligt denna balk. Kostnadsfri rådgivning i målet får lämnas av advokat i en timme. Om det finns särskilda skäl kan rådgivningen förlängas till sammanlagt högst två timmar.
10 a §
Den som har lämnat rådgivning enligt denna balk har rätt till skälig ersättning av allmänna medel för arbete samt för kostnader för tolk och översättning som rådgivningen kan ha krävt. Ersättningen för arbete ska bestämmas enligt 10 § första stycket.
SOU 2013:17 Författningsförslag
73
22 kap.
2 §
Grundas enskilt anspråk på ett brott som hör under allmänt åtal, är åklagaren på målsägandens begäran skyldig att i samband med åtalet förbereda och
utföra även målsägandens talan, om det kan ske utan väsentlig olägenhet och hans anspråk inte är uppenbart obefogat. Vill målsäganden att anspråket skall tas upp i samband med åtalet, skall han anmäla anspråket till undersökningsledaren eller åklagaren och lämna uppgift om de omständigheter på vilka det grundas.
Grundas enskilt anspråk på ett brott som hör under allmänt åtal, är åklagaren på målsägandens begäran skyldig att i samband med åtalet, med biträde av
polismyndigheten, förbereda även målsägandens talan och när åtal väcks utföra målsägandens talan. Det gäller inte om det skulle medföra väsentlig olägenhet eller om målsägandens anspråk är uppenbart obefogat.
Finner undersökningsledaren eller åklagaren vid utredning angående brott, att enskilt anspråk kan grundas på brottet, skall han, om det kan ske, i god tid före åtalet underrätta målsäganden om detta.
Första och andra styckena skall tillämpas också när anspråket övertagits av någon annan.
Finner undersökningsledaren eller åklagaren vid utredning angående brott, att enskilt anspråk kan grundas på brottet, ska han
eller hon, om det kan ske, i god
tid före åtalet underrätta målsäganden om detta.
Första och andra styckena ska tillämpas också när anspråket övertagits av någon annan.
2 a §
Vill målsäganden framställa enskilt anspråk i samband med åtalet, ska denne anmäla anspråket till undersökningsledaren eller åklagaren innan åtal väcks. Målsäganden ska också lämna uppgift om de omständigheter som anspråket grundas på och ange vilken bevisning som åberopas. Detsamma gäller om anspråket övertagits av annan.
Författningsförslag SOU 2013:17
74
5 §
Har talan om enskilt anspråk tagits upp till behandling i samband med åtalet, får rätten förordna att talan skall handläggas som särskilt mål enligt reglerna för tvistemål, om en fortsatt gemensam handläggning skulle medföra väsentliga olägenheter.
Har talan om enskilt anspråk tagits upp till behandling i samband med åtalet, får rätten förordna att talan ska handläggas som särskilt mål enligt reglerna för tvistemål, om en fortsatt gemensam handläggning skulle medföra väsentliga olägenheter.
En talan om enskilt anspråk som väckts efter åtalet ska avskiljas för att handläggas som ett särskilt mål enligt reglerna för tvistemål, om det inte står klart att en fortsatt gemensam handläggning kan ske utan olägenheter eller det annars finns särskilda skäl.
23 kap.
18 a §
Efter att undersökningsledaren slutfört den utredning denne anser nödvändig och den misstänkte och dennes försvarare underrättats om sin rätt att ange ytterligare utredning enligt 23 kap. 18 § första stycket, har målsäganden eller ett målsägandebiträde rätt att efter begäran ta del av sådant som förekommit vid undersökningen som har betydelse för målsägandens talan om enskilt anspråk. Det gäller dock bara om det kan ske utan men för utredningen eller kommande rättegång. Av 10 kap. 3 a § offentlighets- och sekretesslagen (2009:400) framgår i vilken utsträckning målsägandens eller målsägandebiträdets rätt att ta del av uppgifter i för-
SOU 2013:17 Författningsförslag
75
undersökningen får begränsas på grund av sekretess.
Om målsäganden eller ett målsägandebiträde tillåts ta del av uppgifter ur undersökningen ska det anges i förundersökningsprotokollet. Av en sådan anteckning ska det framgå vilka uppgifter som målsäganden eller biträdet tagit del av.
Rätten enligt första stycket att ta del av uppgifter ur förundersökningen består även efter åtal och fram till dess åtalet slutligt prövats eller annars slutligt avgjorts.
21 §
Vid förundersökningen skall protokoll föras över vad därvid förekommit av betydelse för utredningen.
Vid förundersökningen ska protokoll föras över vad därvid förekommit av betydelse för utredningen.
Sedan en utsaga av en misstänkt eller någon annan har upptecknats skall utsagan läsas upp eller tillfälle på annat sätt ges den som har hörts att granska uppteckningen. Han skall också tillfrågas om han har något att invända mot innehållet. Uppteckning och granskning skall ske innan förhöret avslutas eller, om förhöret är särskilt omfattande eller behandlar komplicerade sakförhållanden, så snart som möjligt därefter. En invändning som inte medför någon ändring
skall antecknas. Efter gransk-
ningen får uppteckningen inte ändras. Har utsagan först efter granskningen antecknats i
Sedan en utsaga av en misstänkt eller någon annan har upptecknats ska utsagan läsas upp eller tillfälle på annat sätt ges den som har hörts att granska uppteckningen. Denne ska också tillfrågas om han eller hon har något att invända mot innehållet. Uppteckning och granskning ska ske innan förhöret avslutas eller, om förhöret är särskilt omfattande eller behandlar komplicerade sakförhållanden, så snart som möjligt därefter. En invändning som inte medför någon ändring ska antecknas. Efter granskningen får uppteckningen inte ändras. Har utsagan först efter granskningen anteck-
Författningsförslag SOU 2013:17
76
protokollet, skall uppteckningen biläggas handlingarna.
nats i protokollet, ska uppteckningen biläggas handlingarna.
I mindre mål får i stället för protokoll föras kortfattade anteckningar över det väsentliga, som förekommit vid förundersökningen.
Så snart åtal beslutats, har den misstänkte eller hans försvarare rätt att på begäran få en avskrift av protokoll eller anteckningar från förundersökningen. Har offentlig försvarare förordnats för den misstänkte, skall en avskrift utan särskild begäran lämnas eller sändas till försvararen.
Så snart åtal beslutats, har den misstänkte, dennes försvarare
eller advokat som ska lämna rådgivning enligt 21 kap. 3 c § rätt
att på begäran få en avskrift av protokoll eller anteckningar från förundersökningen. Har offentlig försvarare förordnats för den misstänkte, ska en avskrift utan särskild begäran lämnas eller sändas till försvararen.
24 kap.
13 a §
Om det är möjligt med hänsyn till reglerna i 46 kap. 2 § får huvudförhandling hållas gemensamt med förhandling i häktningsfråga om åtal väcks senast vid sammanträdet och parterna samtycker till det. För kallelse av misstänkt till huvudförhandling gäller vad som är föreskrivet för den tilltalade enligt 45 kap. 15 § andra stycket.
28 kap.
2 §
För eftersökande av den som
skall gripas, anhållas eller häktas,
hämtas till förhör eller till inställelse vid rätten eller underkastas kroppsvisitation eller kroppsbesiktning får husrannsakan företas hos honom, eller hos någon annan om det finns synnerlig anledning att anta att
För eftersökande av den som
ska gripas, anhållas eller häktas,
hämtas till förhör eller till inställelse vid rätten eller underkastas kroppsvisitation eller kroppsbesiktning får husrannsakan företas hos honom, eller hos någon annan om det finns synnerlig anledning att anta att
SOU 2013:17 Författningsförslag
77
den sökte uppehåller sig där. Detsamma gäller i fråga om en tilltalad som söks för delgivning av stämning eller kallelse till förhandling, om försök till delgivning har misslyckats eller bedöms som utsiktslösa.
den sökte uppehåller sig där. Detsamma gäller i fråga om en tilltalad som söks för delgivning av stämning, allmänt åtal eller kallelse till förhandling, om försök till delgivning har misslyckats eller bedöms som utsiktslösa.
30 kap.
2 §
Om huvudförhandling har hållits, skall domen grundas på vad som förekommit vid förhandlingen. I domen får delta endast domare som varit med om hela huvudförhandlingen. Om ny huvudförhandling har hållits, skall domen grundas på vad som förekommit vid den. I fall som avses i 46 kap. 17 § andra meningen får domen grundas även på vad som har inhämtats efter huvudförhandlingen.
Om huvudförhandling har hållits, ska domen grundas på vad som förekommit vid förhandlingen. I domen får delta endast domare som varit med om hela huvudförhandlingen. Om ny huvudförhandling har hållits, ska domen grundas på vad som förekommit vid den. I fall som avses i 46 kap. 17 § andra meningen får domen grundas även på vad som har inhämtats efter huvudförhandlingen.
När ett mål avgörs utan huvudförhandling, skall domen grundas på vad handlingarna innehåller och vad som i övrigt förekommit i målet.
När ett mål avgörs utan huvudförhandling, ska domen grundas på vad handlingarna innehåller och vad som i övrigt förekommit i målet. Protokoll
eller anteckningar från förundersökningen får läggas till grund för avgörandet endast till den del uppgifterna har åberopats av part.
3 a §
Rätten får inte döma den tilltalade till en brottspåföljd som är att anse som svårare eller mer ingripande för den tilltalade än vad åklagaren yrkat. Oberoende av om åklagaren yrkat en annan påföljd
Författningsförslag SOU 2013:17
78
får dock rätten, med undantag för vad som föreskrivs i andra stycket, bestämma påföljden till överlämnade till särskild vård enligt 31 kap. och 32 kap. brottsbalken .
Vid tillämpningen av första stycket ska sluten ungdomsvård enligt 32 kap. 5 § brottsbalken jämställas med fängelse. Rätten får inte bestämma påföljden till rättspsykiatrisk vård enligt 31 kap. 3 § brottsbalken om åklagaren yrkat att påföljden ska bestämmas till böter.
3 b §
Ett beslut om särskild rättsverkan av brott får inte meddelas utan yrkande av part. Rätten får i fråga om sådan rättsverkan inte heller gå utöver vad som har yrkats.
Utan hinder av vad som föreskrivs i första stycket får rätten ålägga den tilltalade att betala sådan avgift som avses i 1 § lagen ( 1994:419 ) om brottsofferfond.
4 §
Handläggas i en rättegång flera
åtal, må dom givas beträffande något av dem, ehuru handläggningen angående de övriga icke avslutats. Avse åtalen samme tilltalade, må sådan dom dock ej
givas med mindre synnerliga skäl äro därtill.
Handläggs i en rättegång flera
åtal, får dom ges beträffande något av dem, trots att handläggningen angående de övriga inte avslutats (deldom). Avser åtalen samme tilltalade får dock deldom
bara meddelas i fall som anges i andra stycket.
Om flera åtal mot en tilltalad handläggs i en rättegång ska deldom meddelas om det är till fördel för handläggningen av målet eller det annars finns särskilda skäl för det.
SOU 2013:17 Författningsförslag
79
31 kap.
1 §
Döms den tilltalade för brottet i ett mål där åklagaren för talan, ska den tilltalade ersätta staten för vad som betalats av allmänna medel i ersättning till försvarare. Den tilltalade ska också ersätta staten för kostnaden att hämta honom eller henne till rätten och för sådan kostnad för blodprovstagning, blodundersökning, urinprovstagning och urinundersökning som avser honom eller henne och som har gjorts för utredning om brottet.
Ersättningsskyldigheten omfattar dock inte kostnader, som inte skäligen varit motiverade för utredningen, eller kostnader, som vållats genom vårdslöshet eller försummelse av någon annan än den tilltalade, hans eller hennes ombud eller försvarare som utsetts av honom eller henne.
Ersättningsskyldigheten omfattar dock inte kostnader för råd-
givning av advokat enligt 21 kap. 3 c §, kostnader, som inte
skäligen varit motiverade för utredningen, eller kostnader, som vållats genom vårdslöshet eller försummelse av någon annan än den tilltalade, hans eller hennes ombud eller försvarare som utsetts av honom eller henne.
Den tilltalade är inte i annat fall än som sägs i 4 § första stycket skyldig att betala mera av kostnaden för försvararen än vad han eller hon skulle ha fått betala i rättshjälpsavgift vid rättshjälp enligt rättshjälpslagen (1996:1619). Vad som sägs i den lagen om kostnad för rättshjälpsbiträde gäller i stället kostnad för offentlig försvarare.
Vad den tilltalade ska betala får jämkas eller efterges, om det finns skäl till det med hänsyn till den tilltalades brottslighet eller hans eller hennes personliga och ekonomiska förhållanden.
Om det belopp som den tilltalade skulle vara skyldig att ersätta understiger en viss av regeringen fastställd gräns, ska ersättningsskyldighet inte åläggas.
33 kap.
6 §
Bestämmelserna i 3, 34–38 och 47–51 §§delgivningslagen (2010:1932) gäller inte delgivning av stämning i brottmål.
Bestämmelserna i 3, 34–38 och 47–51 §§delgivningslagen (2010:1932) gäller inte delgivning av allmänt åtal eller stämning i brottmål.
Bestämmelserna i 24 § delgivningslagen hindrar inte att
Bestämmelserna i 24 § delgivningslagen hindrar inte att
Författningsförslag SOU 2013:17
80
den tilltalade delges stämning
och andra handlingar i ett brottmål genom förenklad delgivning
om han eller hon av polisman, åklagare, tulltjänsteman eller tjänsteman vid Kustbevakningen vid ett personligt sammanträffande har delgetts information om att sådan delgivning kan komma att användas i tingsrätten och det vid den tidpunkt
då handlingarna skickas till den tilltalade inte har förflutit längre tid än sex veckor sedan informationen lämnades.
den tilltalade delges åtalet och
övriga yrkanden i samband med det genom förenklad delgivning
om han eller hon av polisman, åklagare, tulltjänsteman eller tjänsteman vid Kustbevakningen vid ett personligt sammanträffande har delgetts information om att sådan delgivning kan komma att användas av åklag-
aren eller i tingsrätten.
Vad som sägs i andra stycket ska också gälla delgivning av andra handlingar i ett brottmål.
35 kap.
6 §
Det ankommer på parterna att svara för bevisningen. Rätten får självmant inhämta bevisning endast i tvistemål där förlikning om saken inte är tillåten och i mål om brott som hör under allmänt åtal.
Det ankommer på parterna att svara för bevisningen. Rätten får självmant inhämta bevisning endast i tvistemål där förlikning om saken inte är tillåten och i mål om brott som hör under allmänt åtal enbart i fråga om på-
följd.
36 kap.
17 §
Ett vittnesförhör skall inledas av den part som åberopat förhöret, om inte rätten bestämmer annat. Vid förhöret skall vittnet först beredas tillfälle att på egen hand eller, om det behövs, med stöd av frågor avge sin berättelse i ett sammanhang.
Ett vittnesförhör ska inledas av den part som åberopat förhöret, om inte rätten bestämmer annat. Vid förhöret ska vittnet först beredas tillfälle att på egen hand eller, om det behövs, med stöd av frågor avge sin berättelse i ett sammanhang.
Motparten skall sedan få till-Motparten ska sedan få till-
SOU 2013:17 Författningsförslag
81
fälle att höra vittnet. Om motparten inte är närvarande eller om det av annan anledning behövs, bör rätten leda denna del av förhöret.
fälle att höra vittnet. Om motparten inte är närvarande eller om det av annan anledning behövs, bör rätten leda denna del av förhöret.
Därefter får rätten och parterna ställa ytterligare frågor till vittnet. Den part som åberopat förhöret bör först få tillfälle till detta.
Har ingen av parterna eller båda åberopat förhöret, skall detta inledas av rätten, om det inte är lämpligare att någon av parterna inleder förhöret.
Har ingen av parterna eller båda åberopat förhöret, ska detta inledas av rätten, om det inte är lämpligare att någon av parterna inleder förhöret.
Frågor, som genom sitt innehåll, sin form eller sättet för deras framställande inbjuder till visst svar, får inte ställas annat än om det vid förhör enligt andra stycket behövs för att undersöka i vad mån vittnets berättelse stämmer med det verkliga händelseförloppet. Rätten skall avvisa frågor, som uppenbart inte hör till saken eller som är förvirrande eller på annat sätt otillbörliga.
Frågor, som genom sitt innehåll, sin form eller sättet för deras framställande inbjuder till visst svar, får inte ställas annat än om det vid förhör enligt andra stycket behövs för att undersöka i vad mån vittnets berättelse stämmer med det verkliga händelseförloppet. En målsägan-
den får ställa de frågor som har betydelse för dennes rätt till skadestånd eller annan talan om enskilt anspråk som förs i målet även om talan om ansvar förs av åklagaren. Rätten ska avvisa frågor,
som uppenbart inte hör till saken eller som är förvirrande eller på annat sätt otillbörliga.
20 §
Uteblir ett vittne som kallats enligt 7 §, skall rätten förelägga nytt vite, om målet utsätts till senare dag, eller förordna att han
skall hämtas till rätten antingen
omedelbart eller till den senare dagen.
Uteblir ett vittne som kallats enligt 7 §, ska rätten, i stället för
att förelägga nytt vite om målet
utsätts till senare dag, förordna att han eller hon ska hämtas till rätten antingen omedelbart eller till den senare dagen, om det inte
finns särskilda skäl mot det.
Författningsförslag SOU 2013:17
82
40 kap.
10 §
Då sakkunnig höres muntligen, företages förhöret av rätten. Med rättens tillstånd må dock sakkunnig höras av parterna. Rätten och parterna äge ställa frågor till den sakkunnige.
Rätten skall avvisa frågor, som uppenbart ej höra till saken eller som äro förvirrande eller eljest otillbörliga.
En målsäganden får ställa de frågor som har betydelse för dennes rätt till skadestånd eller annan talan om enskilt anspråk som förs i målet även om talan om ansvar förs av åklagaren. Rätten ska av-
visa frågor, som uppenbart inte
hör till saken eller som är för-
virrande eller på annat sätt otillbörliga.
Har den sakkunnige avgivit skriftligt utlåtande, må, om rätten finner det lämpligt, utlåtandet helt eller delvis uppläsas.
45 kap.
1 §
Åtal väcks genom att åklagaren hos rätten skriftligen an-
söker om stämning mot den som skall tilltalas. Åtal skall anses
väckt när stämningsansökan kom in till rätten.
Åtal väcks genom att åklagaren ger in i åtalet till rätten. Åtal ska anses väckt när det kom in till rätten.
Rätten får i samråd med den berörda åklagaren eller åklagarmyndigheten uppdra åt åklagare att utfärda stämning. I sådant fall skall åklagaren i samband med att stämning utfärdas ge in ett exemplar av stämningen till rätten. Åtal anses väckt när detta exemplar kom in till rätten.
Nytt åtal får inte väckas mot den tilltalade för gärning för vilken han eller hon redan står under åtal.
SOU 2013:17 Författningsförslag
83
1 a §
Har åklagaren utfärdat ett strafföreläggande som inte godkänts av den misstänkte, väcks åtal genom att strafföreläggandet ges in till rätten. Åtal ska anses väckt när föreläggandet kom in till rätten.
Strafföreläggande som ges in till rätten ska vara undertecknat av åklagaren enligt vad som föreskrivs i 4 §.
2 §
Åtal för förseelse i rättegången må väckas utan stämning.
Åtal för förseelse i rättegången får väckas muntligen.
Förövar någon annat brott inför rätten vid dess sammanträde, må åtal för brottet väckas
utan stämning, om rätten med
hänsyn till brottets beskaffenhet och andra omständigheter finner det lämpligt.
Förövar någon annat brott inför rätten vid dess sammanträde, får åtal för brottet väckas
muntligen, om rätten med
hänsyn till brottets beskaffenhet och andra omständigheter finner det lämpligt.
Är eljest för särskilt fall föreskrivet, att åtal må väckas utan
stämning, vare det gällande.
Är annars för särskilt fall föreskrivet, att åtal får väckas munt-
ligen, så ska det gälla.
3 §
Hava åtal väckts mot någon för flera brott eller åtal mot flera för att hava tagit del i samma brott, skola åtalen handläggas i en rättegång, om ej rätten finner särskild handläggning vara lämpligare. Åtal, som väckts mot flera för skilda brott, må handläggas i en rättegång, om det är till gagn för utredningen.
Har flera åtal väckts mot någon ska åtalen handläggas i en rättegång. Åtalen ska dock handläggas särskilt om det är till fördel för handläggningen eller annars är lämpligt.
Ej må åtal förenas, med mindre åtalen väckts vid samma domstol och denna är behörig samt för
Har åtal väckts mot flera för brott som har samband med varandra får åtalen handläggas i en
Författningsförslag SOU 2013:17
84
åtalen samma rättegångsform är tillämplig.
rättegång om det är till fördel för handläggningen och även i övrigt är lämpligt.
När skäl äro därtill, må åtal, som förenats, åter särskiljas.
Vid bedömningen av om åtal ska handläggas gemensamt eller särskilt enligt första och andra stycket ska rätten särskilt beakta om en gemensam handläggning riskerar att göra rättegången mer omfattande än vad som är nödvändigt. Åtal som handläggs gemensamt ska särskiljas när det finns anledning till det.
Ett åtal som rätten inte är behörig att handlägga får inte förenas med annat åtal. Åtal får inte heller förenas om det för åtalen gäller olika rättegångsformer.
4 §
I stämningsansökan skall åklagaren uppge:
I åtalet ska åklagaren uppge:
1. den tilltalade,
2. målsäganden, om någon sådan finns,
3. den brottsliga gärningen med uppgift om tid och plats för dess förövande och de övriga omständigheter, som behövs för dess kännetecknande, samt de bestämmelser, som är tillämpliga,
4. de bevis som åberopas och vad som skall styrkas med varje bevis, samt
4. de bevis som åberopas och vad som ska styrkas med varje bevis,
5. de omständigheter som gör
domstolen behörig, om inte behörigheten framgår på annat sätt.
5. sitt yrkande om påföljd,
6. de yrkanden om särskild rättsverkan av brott som åklagaren vill framställa samt
7. de omständigheter som gör
domstolen behörig, om inte behörigheten framgår på annat sätt.
Vill åklagaren i samband med att åtalet väcks även väcka talan om enskilt anspråk enligt 22 kap. 2 §, skall i ansökan lämnas upp-
SOU 2013:17 Författningsförslag
85
gift om anspråket och de omständigheter som det grundas på samt de bevis som åberopas och vad som skall styrkas med varje bevis.
Om den tilltalade är eller har varit anhållen eller häktad på grund av misstanke om brott som omfattas av åtalet, skall
åklagaren ange detta i stämningsansökan. Uppgift skall dessutom
lämnas om tiden för frihetsberövandet.
Om den tilltalade är eller har varit anhållen eller häktad på grund av misstanke om brott som omfattas av åtalet, ska det
anges när åtalet väcks. Uppgift ska dessutom lämnas om tiden
för frihetsberövandet.
Har åklagaren några önskemål om hur målet skall handläggas, bör dessa anges i stäm-
ningsansökan.
Har åklagaren några önskemål om hur målet ska handläggas, bör dessa anges när åtalet
väcks. Anser åklagaren att målet kan avgöras enligt 10 b § ska det anges.
Ansökan ska vara undertecknad av åklagaren. En ansökan
som ges in på elektronisk väg ska vara undertecknad med en elektronisk signatur enligt 2 § lagen (2000:832) om kvalificerade elektroniska signaturer eller överföras på ett sätt som uppfyller motsvarande krav på säkerhet.
Åtalet ska vara undertecknat
av åklagaren. En ansökan som ges in på elektronisk väg ska vara undertecknad med en elektronisk signatur enligt 2 § lagen (2000:832) om kvalificerade elektroniska signaturer eller överföras på ett sätt som uppfyller motsvarande krav på säkerhet.
4 a §
Vill åklagaren i samband med åtalet även väcka talan om enskilt anspråk enligt 22 kap. 2 §, ska åklagaren samtidigt med att åtalet väcks lämna uppgift om anspråket och de omständigheter som det grundas på samt de bevis som åberopas och vad som ska styrkas med varje bevis.
Om åklagaren inte för talan om enskilt anspråk ska åklagaren
Författningsförslag SOU 2013:17
86
samtidigt med att åtalet väcks lämna uppgift om sådant anspråk som anmälts enligt 22 kap. 2 a §.
Talan om enskilt anspråk enligt första eller andra stycket ska anses väckt när uppgift om det kom in till rätten.
5 §
Väckt åtal må icke ändras. Åklagaren äge dock mot samme tilltalade utvidga åtalet att avse annan gärning, om rätten med hänsyn till utredningen och andra omständigheter finner det lämpligt.
Väckt åtal får inte ändras. Åklagaren får dock mot samme tilltalade utvidga åtalet att avse annan gärning, om rätten med hänsyn till utredningen och andra omständigheter finner det lämpligt.
Åklagaren eller målsäganden
må ock, sedan åtal väckts, utan stämning mot den tilltalade väcka
talan om enskilt anspråk på grund av brottet, om rätten med hänsyn till utredningen och andra omständigheter finner det lämpligt. Motsvarande gäller, när anspråket övertagits av annan.
Åklagaren eller målsäganden
får också, sedan åtal väckts, utan
stämning mot den tilltalade väcka talan om enskilt anspråk på grund av brottet, om rätten med hänsyn till utredningen och andra omständigheter finner det lämpligt. Motsvarande gäller, när anspråket övertagits av annan.
Såsom ändring av åtal anses icke, att åklagaren beträffande
samma gärning inskränker sin talan eller åberopar annat lagrum
än i stämningen uppgivits eller ny
omständighet till stöd för åtalet.
Som ändring av åtal anses inte, att åklagaren
1. beträffande samma gärning
inskränker sin talan, eller åberopar annat lagrum eller ny omständighet till stöd för åtalet,
2. ändrar sitt yrkande om påföljd, eller
3. ändrar eller framställer nytt yrkande om särskild rättsverkan av brott.
7 §
Har förundersökning ägt rum i målet, ska åklagaren, då åtalet väcks eller så snart som möjligt
Har förundersökning genom-
förts i målet, ska åklagaren, då
åtalet väcks eller så snart som
SOU 2013:17 Författningsförslag
87
därefter, till rätten ge in protokoll eller anteckningar från förundersökningen samt de skriftliga handlingar och föremål som åberopas som bevis. Sådant som inte rör åtalet bör dock inte ges in.
möjligt därefter, till rätten ge in protokoll eller anteckningar från förundersökningen samt de skriftliga handlingar och föremål som åberopas som bevis. Sådant som inte rör åtalet, bör dock inte ges in.
Har strafföreläggande utfärdats ska åklagaren inom samma tid till tingsrätten även ge in en handling som den tilltalade lämnat till åklagaren i anledning av åtalet och övriga skriftliga handlingar och föremål i målet.
8 §
Stämningsansökan skall avvis-
as, om rätten finner uppenbart, att den som väcker åtalet icke
äger tala å brottet eller att målet
på grund av annat rättegångshinder icke kan upptagas till pröv-
ning.
Åtalet ska avvisas, om rätten
finner att den som väcker åtalet
inte får föra talan om brottet
eller att målet på grund av annat rättegångshinder inte kan prövas.
9 §
Avvisas inte ansökan, skall rätten utfärda stämning på den tilltalade att svara på åtalet.
Stämningen skall tillsammans
med stämningsansökan och därvid fogade handlingar delges den tilltalade. Uppgift om målsägandes eller vittnens ålder, yrke och bostadsadress, som saknar betydelse för åtalet, skall inte framgå av de handlingar som delges.
I samband med att åtalet väcks ska åklagaren sända eller lämna ett exemplar av åtalet tillsammans
med därvid fogade handlingar
till den som ska tilltalas. Detsamma gäller enskilda anspråk som åklagaren för enligt 22 kap. 2 § eller som anmälts till åklagaren enligt 22 kap. 2 a §. Handlingarna ska delges den tilltalade.
Uppgift om målsägandes eller vittnens ålder, yrke och bostadsadress, som saknar betydelse för
Författningsförslag SOU 2013:17
88
åtalet, ska inte framgå av de handlingar som delges.
När den tilltalade delgetts av åklagaren ska denne ge in bevis om delgivning till rätten. Om delgivning inte kunnat ske ska åklagaren upplysa rätten om det senast när tiden för den tilltalades svar enligt 10 § gått ut.
10 §
I stämningen skall rätten även
förelägga den tilltalade att munt-
ligen eller skriftligen uppge vilken
bevisning han åberopar och vad han vill styrka med varje bevis. Detta gäller dock inte, om det på grund av den tilltalades erkännande eller andra omständigheter kan antas att uppgift om bevisning inte behövs.
I samband med att åtalet väcks
ska åklagaren upplysa den till-
talade om rätten till rådgivning
av advokat enligt 21 kap. 3 c § och förelägga den tilltalade att
muntligen eller skriftligen till
rätten inom viss tid
1. uppge sin inställning till åtalet och de yrkanden som framställs i detta,
2. uppge sin inställning till enskilda anspråk som framställts om det inte är uppenbart att det inte behövs,
3. uppge de huvudsakliga skälen för sin inställning om det behövs,
4. uppge om han eller hon åberopar bevisning och i så fall vilken bevisningen är och vad han eller hon vill styrka med varje bevis, och
5. yttra sig över frågan om målet kan avgöras utan huvudförhandling i de fall då det kan vara aktuellt att avgöra målet utan en sådan.
De skriftliga bevis som åberopas bör ges in samtidigt med att bevisuppgift lämnas.
Om det behövs för att huvudförhandlingen skall kunna genomföras på ett ändamålsenligt sätt,
SOU 2013:17 Författningsförslag
89
får rätten också förelägga den tilltalade att skriftligen redovisa sin inställning till åtalet och grunden för den.
Kan målet enligt åklagaren avgöras enligt 10 b § ska den tilltalade föreläggas att ange om han eller hon samtycker till det. Kan målet avgöras enligt 10 a § första stycket 3 ska åklagaren bereda den tilltalade tillfälle att slutföra talan och lämna sådan information som anges i 10 a § andra stycket.
10 a §
Ett mål skall avgöras efter huvudförhandling. Utan en sådan förhandling får rätten dock
Ett mål ska avgöras efter huvudförhandling. Utan en sådan förhandling får rätten dock
1. avgöra ett mål på annat sätt än genom dom,
2. meddela frikännande dom enligt 20 kap. 9 § andra stycket,
och
2. meddela frikännande dom enligt 20 kap. 9 § andra stycket,
3. meddela dom i mål där det inte finns anledning att döma till annan påföljd än böter, om huvudförhandling varken begärs av någon av parterna eller behövs med hänsyn till utredningen i målet.
3. meddela dom i mål där det inte finns anledning att döma till annan påföljd än böter, om huvudförhandling varken begärs av någon av parterna eller behövs med hänsyn till utredningen i målet, och
4. meddela dom enligt 10 b §.
Innan ett mål avgörs med stöd av första stycket 3, skall
Innan ett mål avgörs med stöd av första stycket 3, ska
1. den tilltalade informeras om att målet kan komma att avgöras utan huvudförhandling och om sin rätt till en sådan förhandling, och
2. parterna, om de inte kan anses redan ha slutfört sin talan, ges tillfälle till detta.
Författningsförslag SOU 2013:17
90
10 b §
Rätten får, med den begränsning som följer av 10 c §, utan att hålla huvudförhandling meddela dom i mål i vilket
1. den tilltalade har erkänt gärningen hos rätten, godtagit påföljden och de övriga yrkanden som framställts i samband med åtalet samt samtyckt till att målet avgörs på detta sätt, och
2. huvudförhandling varken begärts av åklagaren eller av den tilltalade eller behövs av särskilda skäl.
Innan ett mål avgörs enligt första stycket ska den tilltalade ha fått information om rätten till rådgivning av advokat enligt 21 kap. 3 c §.
10 c §
Ett mål får inte avgöras enligt 10 b § om åklagaren yrkat att påföljden ska bestämmas till
1. fängelse i mer än sex månader,
2. villkorlig dom i förening med samhällstjänst om det i domslutet ska anges ett fängelsestraff överstigande sex månader,
3. skyddstillsyn i förening med fängelse enligt 28 kap. 3 § brottsbalken ,
4. skyddstillsyn i förening med samhällstjänst eller kontraktsvård om det i domslutet ska anges ett fängelsestraff överstigande sex månader,
5. sluten ungdomsvård, eller
6. rättspsykiatrisk vård.
SOU 2013:17 Författningsförslag
91
Vad som anges i första stycket gäller också om åklagaren yrkat att
1. villkorligt medgiven frihet från fängelsestraff ska förverkas med mer än sex månader, eller
2. påföljden ska bestämmas till fängelse och villkorligt medgiven frihet från fängelsestraff ska förverkas samt strafftiden sammantaget överstiger sex månader.
Med de påföljder som anges i första stycket 1–5 ska likställas förordnande enligt 34 kap. 1 § första stycket 1 brottsbalken .
11 §
Finnes, för att målet skall kunna vid huvudförhandlingen slutföras i ett sammanhang, förundersökningen böra fullständigas eller, om förundersökning ej ägt rum, sådan böra företagas, äge rätten meddela åklagaren föreläggande därom.
Om det behövs för att målet ska kunna slutföras i ett sammanhang vid huvudförhandlingen, får rätten på yrkande av part förelägga åklagaren att utföra förundersökning eller komplettera den.
Om en part vill att en åtgärd enligt första stycket ska vidtas, ska han eller hon så snart som möjligt begära det hos rätten.
13 §
Rätten ska, allt efter målets beskaffenhet, verka för att målet förbereds så att det kan avgöras på ett ändamålsenligt sätt. Rätten ska genom frågor och påpekanden försöka avhjälpa otydligheter eller ofullständigheter i parternas yrkanden, inställningar eller bevisuppgifter.
Författningsförslag SOU 2013:17
92
13 §
Om det behövs för målets förberedelse eller av något annat skäl, skall rätten hålla sammanträde med parter och andra som berörs. I fråga om kallelse av
parter skall 15 § tillämpas.
13 a §
Om det behövs för målets förberedelse eller av något annat skäl, ska rätten hålla sammanträde med parter och andra som berörs. Om målet är eller kan
förväntas bli omfattande ska sådant sammanträde hållas om det inte är obehövligt eller det annars finns särskilda skäl som talar mot det.
Uteblir någon som kallats till sammanträdet, får detta ändå hållas, om det främjar beredningen av målet. Om den som uteblivit förelagts vite, får rätten besluta att nytt vite skall föreläggas eller att han eller hon
skall hämtas till rätten.
I fråga om kallelse av parter ska 15 § tillämpas. Uteblir någon
som kallats till sammanträdet, får detta ändå hållas, om det främjar beredningen av målet. Om den som uteblivit förelagts vite, får rätten besluta att nytt vite ska föreläggas eller att han eller hon ska hämtas till rätten.
I 24–27 kap. finns bestämmelser om sammanträde för prövning av tvångsmedel.
13 b §
Om det med hänsyn till ett kommande måls förväntade omfattning eller något annat skäl finns ett särskilt behov av att rättegången förbereds innan åtalet väcks får förberedelsesammanträde enligt 13 a § hållas efter att den misstänkte och dennes försvarare underrättats om sin rätt att ange ytterligare utredning enligt 23 kap. 18 § rättegångsbalken .
I fråga om kallelse av åklagaren, den misstänkte och dennes försvarare tillämpas 15 §. Om det är till fördel för handläggningen får även andra som berörs av den kommande rättegången kallas. I
SOU 2013:17 Författningsförslag
93
övrigt gäller 13 a § andra stycket när sammanträden hålls innan åtalet har väckts.
13 c §
Om det behövs förberedande åtgärder för att huvudförhandlingen ska kunna genomföras på ett ändamålsenligt sätt ska rätten förbereda målet genom skriftväxling om det med hänsyn till målets beskaffenhet är lämpligare än att sammanträde hålls. Förberedande åtgärder får även ske genom annan handläggning. Om det är lämpligt får olika former av förberedelse förenas.
13 d §
I 56 kap. 13–15 §§ finns bestämmelser om att tingsrätten får hänskjuta en fråga till prövning av Högsta domstolen.
Om särskilda tidsfrister gäller för handläggningen i tingsrätten enligt 14 och 14 a §§ ska tingsrätten fatta beslut om hänskjutande senast vid den tidpunkt då huvudförhandling annars ska påbörjas i målet. Om en fråga hänskjutits till Högsta domstolen i ett sådant mål gäller vad som är föreskrivet om tidsfrister för handläggningen i tingsrätten enligt 14 och 14 a §§ från den dag då handläggningen i Högsta domstolen avslutats.
Författningsförslag SOU 2013:17
94
14 §
Rätten ska bestämma tid för huvudförhandling så snart som möjligt. För behandling av en rättegångsfråga eller en del av saken, som får avgöras särskilt, får huvudförhandling sättas ut, trots att målet i övrigt inte är berett till huvudförhandling.
Är den tilltalade anhållen eller häktad, ska huvudförhandling påbörjas snarast och senast inom två veckor från den dag, då åtalet väcktes, om inte längre
uppskov är nödvändigt på grund av åtgärd som avses i 11 eller 12 §, målets omfattning eller annan omständighet. Har den tilltalade
häktats efter åtalet, ska tiden räknas från dagen för hans eller hennes häktande.
Är den tilltalade anhållen eller häktad, ska huvudförhandling påbörjas snarast och senast inom två veckor från den dag, då åtalet väcktes, om annat inte följer av
14 a §. Har den tilltalade häktats
efter åtalet, ska tiden räknas från dagen för hans eller hennes häktande.
Är den tilltalade ålagd reseförbud, ska huvudförhandling påbörjas snarast och senast inom en månad från den dag då åtalet väcktes, om inte längre uppskov är nödvändigt på grund av åtgärd som avses i 11 eller 12 §, målets omfattning eller annan omständighet. Har reseförbudet meddelats efter åtalet, ska tiden räknas från dagen för delgivning av beslutet.
14 a §
Om den tilltalade är anhållen eller häktad och det finns behov av sammanträde enligt 13 a § ska sådant sammanträde hållas senast inom två veckor från den dag då åtalet väcktes. När sammanträde hållits ska huvudförhandlingen i stället för vad som anges i 14 § andra stycket påbörjas senast inom fyra veckor från den dag då åtalet väcktes. Har den tilltalade häktats efter åtalet, ska tiden räknas från dagen för hans eller hennes häktande.
Om den tilltalade är anhållen eller häktad får huvudförhandling
SOU 2013:17 Författningsförslag
95
påbörjas senare än vad som anges i första stycket eller 14 § andra stycket, om längre uppskov är nödvändigt på grund av åtgärd som avses i 11 eller 12 §, målets omfattning eller annan omständighet. Om uppskov behövs för att utredningen av den tilltalades personliga förhållanden ska kunna färdigställas ska huvudförhandlingen påbörjas senare om den tilltalade inte har något att invända mot det och det inte heller av något annat skäl är olämpligt.
15 §
Till huvudförhandlingen skall åklagaren kallas. Biträder måls-
äganden åtalet eller för han eller hon annars talan jämte åklagaren
eller skall han eller hon höras i anledning av åklagarens talan,
skall även målsäganden kallas. Skall målsäganden infinna sig
personligen, skall rätten förelägga honom eller henne vite.
Till huvudförhandlingen ska åklagaren kallas. För målsägan-
den talan jämte åklagaren eller ska han eller hon höras i anled-
ning av åklagarens talan, ska även målsäganden kallas. Ska målsäganden infinna sig personligen, ska rätten förelägga honom eller henne vite.
Den tilltalade skall kallas till huvudförhandlingen i stämningen
eller genom särskild kallelse. Skall han eller hon infinna sig
personligen eller krävs det att han eller hon på annat sätt är närvarande, skall rätten förelägga honom eller henne vite. Om det finns anledning att anta att den tilltalade inte skulle följa ett sådant föreläggande, får rätten besluta att han eller hon
skall hämtas till huvudförhand-
lingen. Kan målet enligt 46 kap. 15 a § komma att avgöras trots
Den tilltalade ska kallas till huvudförhandlingen genom särskild kallelse. Ska han eller hon infinna sig personligen eller krävs det att han eller hon på annat sätt är närvarande, ska rätten förelägga honom eller henne vite. Om det finns anledning att anta att den tilltalade inte skulle följa ett sådant föreläggande, får rätten besluta att han eller hon
ska hämtas till huvudförhand-
lingen. Kan målet enligt 46 kap. 15 a § komma att avgöras trots att den tilltalade har inställt sig
Författningsförslag SOU 2013:17
96
att den tilltalade har inställt sig endast genom ombud eller har uteblivit, skall han eller hon i kallelsen erinras om detta. Rätten beslutar om inställandet av den som är anhållen eller häktad.
endast genom ombud eller har uteblivit, ska han eller hon i kallelsen erinras om detta. Den
tilltalade ska även erinras om att rätten, om han eller hon uteblir och målet inte går att avgöra, kan besluta att häkta honom eller henne om det finns förutsättningar för det. Rätten beslutar om inställ-
andet av den som är anhållen eller häktad.
Annan svarande än den tilltalade ska kallas till huvudförhandlingen och, om det finns skäl för det, erinras om att talan mot denne kan komma att avgöras trots att han eller hon endast inställer sig genom ombud eller uteblir vid huvudförhandlingen. Rätten får också förelägga vite enligt 9 kap. 7 §.
Bestämmelser om kallande av vittne och sakkunnig finns i 36 och 40 kap.
16 §
En stämning som utfärdas av åklagaren skall ha det innehåll som i 4 § anges om stämningsansökan och vara undertecknad av åklagaren.
I stämningen skall åklagaren dessutom förelägga den tilltalade att inom en viss, av åklagaren bestämd tid muntligen eller skriftligen hos rätten ange de bevis som han eller hon vill åberopa vid huvudförhandlingen och vad som skall styrkas med varje särskilt bevis. Det gäller dock inte om åklagaren på grund av den tilltalades erkännande eller någon
Om det är lämpligt, får åklagaren i samband med att åtal väcks
även kalla den tilltalade till
huvudförhandling.
SOU 2013:17 Författningsförslag
97
annan omständighet finner att det är uppenbart att bevis inte kommer att anges av den tilltalade. Om
det är lämpligt, får åklagaren i
stämningen kalla den tilltalade
till huvudförhandling.
En åklagare som sätter ut ett mål till huvudförhandling skall följa de föreskrifter om tiden för huvudförhandling som meddelats av rätten. Åklagaren får ombesörja sådana kallelser och förelägganden som avses i 15 §.
En åklagare som sätter ut ett mål till huvudförhandling ska följa de föreskrifter om tiden för huvudförhandling som meddelats av rätten. Åklagaren får ombesörja sådana kallelser och förelägganden som avses i 15 §.
Stämningen och till denna fogade handlingar skall delges den tilltalade. Uppgift om målsägandes eller vittnens ålder, yrke och bostadsadress, som saknar betydelse för åtalet, skall inte framgå av de handlingar som delges. Sedan stämningen delgetts skall bevis om detta ges in till rätten. När sådana
kallelser och förelägganden som avses i tredje stycket delgetts,
skall de med bevis om delgiv-
ning ges in till rätten.
När sådana kallelser och förelägganden som avses i andra stycket delgetts, ska de med bevis om delgivning ges in till rätten.
Frågor om utdömande av vite som förelagts i en kallelse med stöd av tredje stycket prövas av rätten utan särskild ansökan.
Frågor om utdömande av vite som förelagts i en kallelse med stöd av andra stycket prövas av rätten utan särskild ansökan.
46 kap.
6 §
Vid huvudförhandlingen skall åklagaren framställa sitt yrkande. Den tilltalade skall uppmanas att kort ange sin ståndpunkt och grunden för den. Åklagaren skall därefter utveckla sin talan. Målsäganden och den tilltalade skall i den mån det behövs beredas
Vid huvudförhandlingen ska åklagaren framställa sitt yrkande. Den tilltalade ska uppmanas att kort ange sin ståndpunkt och grunden för den. Åklagaren ska därefter utveckla sin talan. Målsäganden och den tilltalade ska i den mån det behövs beredas
Författningsförslag SOU 2013:17
98
tillfälle att utveckla sin talan. tillfälle att utveckla sin talan.
Därefter skall målsäganden och den tilltalade höras och annan bevisning läggas fram. Förhör med målsäganden och den tilltalade bör äga rum innan vittnesbevisning tas upp om den omständighet som förhöret gäller.
Därefter ska målsäganden och den tilltalade höras och annan bevisning läggas fram. Förhör med målsäganden och den tilltalade bör äga rum innan vittnesbevisning tas upp om den omständighet som förhöret gäller.
Om huvudförhandling hålls trots att målsäganden eller den tilltalade inte är närvarande,
skall rätten i den mån det be-
hövs se till att det som han eller hon tidigare har anfört läggs fram ur handlingarna.
Om huvudförhandling hålls trots att målsäganden eller den tilltalade inte är närvarande, ska rätten i den mån det behövs se till att det som han eller hon tidigare har anfört läggs fram ur handlingarna.
Framställningar enligt första och tredje styckena samt framläggande av bevisningen får ske genom hänvisningar till handlingar i målet, om rätten finner det lämpligt.
Om den tilltalade erkänner gärningen sedan åklagaren framställt sitt yrkande, behöver parterna inte utveckla talan eller lägga fram bevisning, om det med hänsyn till vad gärningen rör och övriga omständigheter är uppenbart obehövligt.
8 §
Om målsäganden inte för talan i målet och det inte är olämpligt
med hänsyn till omständigheterna, får rätten bestämma att
målsäganden inte skall vara när-
varande vid huvudförhandlingen innan han skall höras.
Om det finns särskilda skäl för det och det inte är olämpligt
med hänsyn till omständigheterna, får rätten bestämma att
en målsägande som inte för talan i målet inte ska vara närvarande
vid huvudförhandlingen innan han eller hon ska höras.
14 §
Underlåter målsägande, som
skall höras i anledning av åklag-
arens talan, att infinna sig per-
Underlåter målsägande, som
ska höras i anledning av åklag-
arens talan, att infinna sig per-
SOU 2013:17 Författningsförslag
99
sonligen vid rättegångstillfälle för huvudförhandling, äge rätten
i stället för att förelägga nytt vite förordna, att han skall hämtas till rätten antingen omedelbart eller till senare dag.
sonligen vid rättegångstillfälle för huvudförhandling, ska rätten,
ta ställning till om ett förelagt vite ska dömas ut samt fatta beslut om målets fortsatta handläggning enligt andra stycket.
Om det inte finns särskilda skäl mot det ska rätten, i stället för att förelägga nytt vite, förordna att målsäganden ska hämtas till rätten antingen omedelbart eller till senare dag.
15 §
Uteblir den tilltalade från ett rättegångstillfälle för huvudförhandling eller inställer han eller hon sig genom ombud då han eller hon har förelagts att infinna sig personligen, skall rätten i första hand pröva om målet kan avgöras enligt 15 a §. Är det inte möjligt att avgöra målet
skall rätten besluta att den tilltalade skall
1. kallas på nytt vid vite,
2. hämtas till rätten antingen omedelbart eller till en senare dag eller
3. häktas, om det finns förutsättningar för det.
Uteblir den tilltalade från ett rättegångstillfälle för huvudförhandling eller inställer han eller hon sig genom ombud då han eller hon har förelagts att infinna sig personligen, ska rätten i första hand pröva om målet kan avgöras enligt 15 a §. Är det inte möjligt att avgöra målet ska rätten ta ställning till om ett före-
lagt vite ska dömas ut samt fatta beslut om målets fortsatta handläggning enligt andra stycket.
Om det inte finns särskilda skäl mot det ska den tilltalade hämtas till rätten antingen omedelbart eller till en senare dag. Är det sannolikt att hämtning inte kan ske ska den tilltalade i stället häktas, om det finns förutsättningar för det enligt 24 kap. I annat fall ska han eller hon kallas på nytt vid vite.
Författningsförslag SOU 2013:17
100
15 a §
Kan saken utredas tillfredsställande, får målet avgöras trots
att den tilltalade har inställt sig
endast genom ombud eller har uteblivit, om
1. det inte finns anledning att döma till annan påföljd än böter, fängelse i högst tre månader, villkorlig dom eller skyddstillsyn eller sådana påföljder i förening,
2. den tilltalade, sedan han eller hon har delgetts stämning, har avvikit eller håller sig undan på ett sådant sätt att han eller hon inte kan hämtas till huvudförhandlingen eller
3. den tilltalade lider av en allvarlig psykisk störning och hans eller hennes närvaro därför inte är nödvändig.
Om det inte finns särskilda skäl mot det får målet avgöras utan att den tilltalade är personligen närvarande, om det inte finns anledning att döma till
1. fängelse i mer än sex månader,
2. villkorlig dom i förening med samhällstjänst om det i domslutet ska anges ett fängelsestraff överstigande sex månader,
3. skyddstillsyn i förening med fängelse enligt 28 kap. 3 § brottsbalken ,
4. skyddstillsyn i förening med samhällstjänst eller kontraktsvård om det i domslutet ska anges ett fängelsestraff överstigande sex månader, eller
5. sluten ungdomsvård. Vad som anges i första stycket gäller också om det inte finns anledning att
1. förverka villkorligt medgiven frihet från fängelsestraff med mer än sex månader, eller
2. bestämma påföljden till fängelse och förverka villkorligt medgiven frihet från fängelsestraff med en strafftid som sammantaget överstiger sex månader.
Med de påföljder som anges i första stycket 1 skall likställas förordnande enligt 34 kap. 1 § första stycket 1 brottsbalken.
Det gäller dock inte, om i samband med förordnandet villkorligt medgiven frihet från fängelsestraff skall förklaras förverkad i fråga om en strafftid som över-
Med de påföljder som anges i första stycket 1–5 ska likställas förordnande enligt 34 kap. 1 § första stycket 1 brottsbalken.
SOU 2013:17 Författningsförslag
101
stiger tre månader.
I de fall som avses i första stycket 2 får målet avgöras även om den tilltalade inte har delgetts kallelse till förhandlingen.
Rättegångsfrågor får avgöras trots att den tilltalade har uteblivit.
15 b §
Om det inte finns särskilda skäl mot det får målet också avgöras utan att den tilltalade är personligen närvarande om
1. den tilltalade, sedan han eller hon har fått del av åtalet, har avvikit eller håller sig undan på ett sådant sätt att han eller hon inte kan hämtas till huvudförhandlingen eller
2. den tilltalade lider av en allvarlig psykisk störning och hans eller hennes närvaro därför inte är nödvändig.
I de fall som avses i första stycket 1 får målet avgöras även om den tilltalade inte har fått del av kallelse till förhandlingen.
47 kap.
2 §
En ansökan om stämning
skall innehålla uppgifter om
En ansökan om stämning ska innehålla uppgifter om
1. den tilltalade,
2. den brottsliga gärningen med angivande av tid och plats för dess förövande och de övriga omständigheter, som erfordras för dess kännetecknande, samt
det eller de lagrum, som är
tillämpliga,
2. den brottsliga gärningen med uppgift om tid och plats för dess förövande och de övriga omständigheter, som behövs för dess kännetecknande, samt de
bestämmelser, som är tillämpliga,
Författningsförslag SOU 2013:17
102
3. det enskilda anspråk, som målsäganden vill framställa samt en utförlig redogörelse för de omständigheter som åberopas till grund för anspråket,
4. de yrkanden om särskild rättsverkan av brott som målsäganden vill framställa,
4. de bevis som åberopas och
vad som skall styrkas med varje bevis samt
5. sådana
omständigheter
som gör rätten behörig, om inte behörigheten framgår av vad
som anförs i övrigt.
5. de bevis som åberopas och
vad som ska styrkas med varje bevis samt
6. de omständigheter som gör
rätten behörig, om inte behörigheten framgår på annat sätt.
Har målsäganden några önskemål om hur målet skall handläggas, bör han ange dessa i ansökningen.
Har målsäganden några önskemål om hur målet ska handläggas, bör dessa anges i ansökningen.
Ansökningen skall vara egenhändigt undertecknad av målsäganden eller hans ombud.
Ansökningen ska vara egenhändigt undertecknad av målsäganden eller hans eller hennes ombud.
Är brottet sådant att målsäganden får väcka åtal endast om åklagaren beslutat att inte åtala, skall tillsammans med ansökningen ges in intyg om att ett sådant beslut meddelats. De skriftliga bevis som åberopas bör också ges in tillsammans med ansökningen.
Är brottet sådant att målsäganden får väcka åtal endast om åklagaren beslutat att inte åtala, ska tillsammans med ansökningen ges in intyg om att ett sådant beslut meddelats. De skriftliga bevis som åberopas bör också ges in tillsammans med ansökningen.
7 §
Vid förberedelsen bör den tilltalade avge svaromål och ange, om han erkänner eller förnekar gärningen, samt yttra sig över de omständigheter på vilka åtalet grundats. Han bör också ange de omständigheter som han vill anföra.
Parterna bör därefter var för sig ange de ytterligare omständigheter som de vill anföra samt yttra sig över vad motparten anfört. De skall också, i den mån det inte skett tidigare, uppge de bevis som de vill åberopa och vad de vill styrka med varje bevis. Skriftliga bevis, som inte redan företetts, skall genast framläggas.
SOU 2013:17 Författningsförslag
103
Rätten får bestämma att olika frågor eller delar av målet skall behandlas var för sig vid förberedelsen.
7 a §
Rätten ska, allt efter målets beskaffenhet, verka för att målet förbereds så att det kan avgöras på ett ändamålsenligt sätt. Rätten ska genom frågor och påpekanden försöka avhjälpa otydligheter eller ofullständigheter i parternas yrkanden, inställningar eller bevisuppgifter.
Rätten får bestämma att olika frågor eller delar av målet ska behandlas var för sig vid förberedelsen.
20 a §
I 56 kap. 13–15 §§ finns bestämmelser om att tingsrätten får hänskjuta en fråga till prövning av Högsta domstolen.
Om särskilda tidsfrister gäller för handläggningen i tingsrätten enligt 22 § ska tingsrätten fatta beslut om hänskjutande senast vid den tidpunkt då huvudförhandling annars ska påbörjas i målet. Om en fråga hänskjutits till Högsta domstolen i ett sådant mål gäller vad som är föreskrivet om tidsfrister för handläggningen i tingsrätten i 22 § från den dag då handläggningen i Högsta domstolen avslutats.
Författningsförslag SOU 2013:17
104
48 kap.
2 §
Strafföreläggande enligt detta kapitel innebär att den misstänkte till godkännande omedelbart eller inom viss tid föreläggs ett bötesstraff efter vad åklagaren anser att brottet bör föranleda. Under förutsättningar som
anges i 4 § andra stycket får strafföreläggande avse villkorlig dom eller sådan påföljd i förening med böter. Av 5 a § framgår att
ett strafföreläggande också får omfatta ett enskilt anspråk som avser betalningsskyldighet.
Strafföreläggande enligt detta kapitel innebär att den misstänkte till godkännande omedelbart eller inom viss tid föreläggs ett bötesstraff efter vad åklagaren anser att brottet bör föranleda. Av 5 a § framgår att ett strafföreläggande också får omfatta ett enskilt anspråk som avser betalningsskyldighet.
Föreläggande av ordningsbot enligt detta kapitel innebär att den misstänkte till godkännande omedelbart eller inom viss tid föreläggs ett bötesstraff efter vad som bestämts enligt 14 §.
Är brott förenat med egendoms förverkande, annan sådan särskild rättsverkan eller särskild rättsverkan i form av avgift enligt lagen (1994:419) om brottsofferfond, ska också denna föreläggas den misstänkte till godkännande. Detsamma gäller kostnad för blodprovstagning, blodundersökning, urinprovstagning och urinundersökning som avser den misstänkte och som har gjorts för utredning om brottet. I fråga om sådan kostnad tillämpas bestämmelserna om särskild rättsverkan.
Är brott förenat med företagsbot ska också denna genom strafföreläggande föreläggas den misstänkte till godkännande.
4 §
Bötesstraff får föreläggas genom strafföreläggande beträffande brott, för vilket böter ingår i straffskalan, dock inte normerade böter. Det finns särskilda bestämmelser om föreläggande av bötesstraff för brott som har begåtts av någon som är under arton år. Bestämmelsen i 34 kap. 1 § första stycket 2 brottsbalken är tillämplig vid föreläggande av bötesstraff.
Villkorlig dom eller sådan påföljd i förening med böter får föreläggas genom strafföreläggande i
SOU 2013:17 Författningsförslag
105
fall då det är uppenbart att rätten skulle döma till sådan påföljd. Detta gäller dock inte för brott som har begåtts av någon som inte har fyllt 18 år eller om det finns anledning att förena den villkorliga domen med en föreskrift om samhällstjänst.
Företagsbot får föreläggas genom strafföreläggande i fall då boten inte överstiger 500 000 kr.
5 §
Strafföreläggande får inte utfärdas, om förutsättningar för allmänt åtal inte föreligger, om i
föreläggandet inte tas upp alla brott av den misstänkte, vilka enligt åklagarens vetskap föreligger till bedömning, eller om målsäganden förklarat att han eller hon avser att föra talan om enskilt anspråk i anledning av brottet som avser annat än betalningsskyldighet.
Strafföreläggande ska utfärdas om det finns förutsättningar för allmänt åtal och inte särskilda
skäl talar mot det.
Strafföreläggande får dock inte utfärdas om i föreläggandet inte tas upp alla brott av den misstänkte, vilka enligt åklagarens vetskap föreligger till bedömning, eller om målsäganden förklarat att han eller hon avser att föra talan om enskilt anspråk i anledning av brottet som avser annat än betalningsskyldighet.
Författningsförslag SOU 2013:17
106
6 §
Ett strafföreläggande skall innehålla uppgift om
Ett strafföreläggande ska innehålla uppgift om
1. den åklagare som har utfärdat föreläggandet,
2. den misstänkte,
3. målsäganden, om någon sådan finns
3. brottet med angivande av
tid och plats för dess begående samt övriga omständigheter som behövs för att känneteckna det,
4. den brottsliga gärningen
med uppgift om tid och plats för dess begående samt övriga omständigheter som behövs för att känneteckna den,
4. den eller de bestämmelser
som är tillämpliga när det gäller brottet,
5. det straff och den särskilda
rättsverkan, som föreläggs den misstänkte, och
6. det enskilda anspråk som
föreläggs den misstänkte med uppgift om målsäganden och de omständigheter som anspråket grundar sig på.
5. den eller de bestämmelser
som är tillämpliga när det gäller brottet,
6. det straff och den särskilda
rättsverkan, som föreläggs den misstänkte,
7. det enskilda anspråk som
föreläggs den misstänkte med uppgift om de omständigheter som anspråket grundar sig på,
8. de bevis som, om åtal väcks, åberopas till stöd för åtalet och talan om enskilt anspråk enligt 22 kap. och vad som ska styrkas med varje bevis,
9. de omständigheter som gör domstolen behörig om åtal väcks, om inte behörigheten framgår på annat sätt,
10. åklagarens önskemål om hur målet ska handläggas om åtal väcks, och
11. den misstänkte har varit anhållen eller häktad på grund av misstanke om brott som omfattas av strafföreläggandet och tiden för frihetsberövandet.
SOU 2013:17 Författningsförslag
107
7 §
Utfärdas ett strafföreläggande till godkännande inom viss tid, ska den misstänkte ges
Utfärdas ett strafföreläggande till godkännande inom viss tid, ska den misstänkte upplysas om
1. upplysning om sättet för godkännande och om den tid som fastställts för detta, och
2. upplysning att, om godkännande inte sker, åtal kan äga rum efter utgången av den fastställda tiden.
1. sättet för godkännande och om den tid som fastställts för detta,
2. att, om godkännande inte sker, åtal och talan om enskilt
anspråk enligt 22 kap. kan väckas
efter utgången av den fastställda tiden, och
3. att målet kan komma att avgöras av rätten utan huvudförhandling och om rätten till en sådan förhandling.
Den misstänkte ska ges tillfälle att inom samma tid skriftligen
1. svara på åtalet och lämna bevisuppgift enligt 45 kap. 10 §,
2. slutföra sin talan, och
3. yttra sig över frågan om målet kan avgöras utan huvudförhandling.
Den misstänktes svar ska lämnas till åklagaren.
8 §
Ett skriftligt besked med strafföreläggandets innehåll och sådana upplysningar som anges i 7 § skall lämnas eller sändas till den misstänkte.
Ett skriftligt besked med strafföreläggandets innehåll och sådana upplysningar som anges i 7 § ska lämnas eller sändas till den misstänkte. Uppgift om
målsägandes eller vittnens ålder, yrke och bostadsadress, som saknar betydelse för åtalet, ska inte framgå av handlingarna.
Författningsförslag SOU 2013:17
108
10 §
Skriftligt godkännande av strafföreläggande, som inte avser
villkorlig dom, får i den miss-
tänktes ställe lämnas av den som är ombud för honom, om det till åklagaren inges fullmakt i original.
Skriftligt godkännande av strafföreläggande får i den misstänktes ställe lämnas av den som är ombud för honom eller henne, om det till åklagaren ges in fullmakt i original.
Fullmakten skall, utöver vad som följer av 12 kap., innehålla
Fullmakten ska, utöver vad som följer av 12 kap., innehålla
1. förklaring att ombudet har rätt att godkänna strafföreläggande på den misstänktes vägnar,
2. uppgift om det brott som godkännandet får avse, varvid
skall anges brottets art samt tid
och plats för dess begående, samt
2. uppgift om det brott som godkännandet får avse, varvid
ska anges brottets art samt tid
och plats för dess begående, samt
3. uppgift om den högsta bötespåföljd, den särskilda rättsverkan och det enskilda anspråk som den misstänkte är villig att godta.
Har sådan fullmakt getts in till åklagaren, får ombudet motta handlingar i saken på den misstänktes vägnar.
Har sådan fullmakt getts in till åklagaren, får ombudet ta
emot handlingar i saken på den
misstänktes vägnar.
12 §
Ett godkännande är utan verkan om det sker sedan åklagaren har
1. utfärdat stämning, stäm-
ningsansökan eller ett nytt
strafföreläggande,
1. väckt åtal eller utfärdat ett nytt strafföreläggande,
2. beslutat att inte väcka åtal för brottet, eller
3. beslutat att lägga ned eller inte inleda en förundersökning.
19 §
Godkännes föreläggande av
ordningsbot sedan åklagaren ut-
färdat stämning eller stämningsansökan, är godkännandet utan
verkan. Sker godkännandet sedan strafföreläggande utfärdats, är godkännandet också utan verkan, om icke den åklagare som utfärdat strafföreläggandet förklarar, att godkännandet skall gälla, och återkallar strafföreläggandet.
Godkänns ett föreläggande av
ordningsbot sedan åklagaren
väckt åtal, är godkännandet utan
verkan. Sker godkännandet sedan strafföreläggande utfärdats, är godkännandet också utan verkan, om inte den åklagare som utfärdat strafföreläggandet förklarar, att godkännandet ska gälla, och återkallar strafföreläggandet.
SOU 2013:17 Författningsförslag
109
49 kap.
14 a §
Prövningstillstånd får begränsas till att gälla en viss del av en dom eller ett slutligt beslut, om utgången i den delen inte kan påverka andra delar av det överklagade avgörandet.
Ett prövningstillstånd som meddelas utan en sådan begränsning som avses i första stycket gäller
1. domen eller det slutliga beslutet i den utsträckning parten har överklagat avgörandet,
2. överklagade beslut som har tagits in i domen eller det slutliga beslutet och som inte angår ett ombud, ett vittne, en sakkunnig eller någon annan som inte var part eller intervenient i tingsrätten, och
3. överklagade beslut som får överklagas endast i samband med att domen eller det slutliga beslutet överklagas.
Meddelas inte prövningstillstånd skall tingsrättens avgörande stå fast. En upplysning om detta skall tas in i hovrättens beslut.
14 b §
Om hovrätten inte meddelar prövningstillstånd ska tingsrättens avgörande stå fast. En upplysning om detta ska tas in i hovrättens beslut. Dessutom ska det framgå av beslutet att hovrätten
1. tagit del av överklagandet och utredningen i målet,
2. prövat om grunderna för prövningstillstånd är uppfyllda, och
3. inte meddelat prövningstillstånd.
51 kap.
4 §
Överklagandet skall innehålla uppgifter om
Överklagandet ska innehålla uppgifter om
1. den dom som överklagas,
2. i vilken del domen överklagas och den ändring i domen
2. i vilken del domen överklagas och den ändring i domen
Författningsförslag SOU 2013:17
110
som yrkas,
3. grunderna för överklagandet och i vilket avseende tingsrättens domskäl enligt klagandens mening är oriktiga,
som yrkas, samt i vilken del
domen godtas,
3. grunderna för överklagandet och i vilket avseende tingsrättens domskäl enligt klagandens mening är oriktiga, samt i vilket
avseende domskälen inte sätts i fråga,
4. de omständigheter som åberopas till stöd för att prövningstillstånd skall meddelas, när så-
dant tillstånd krävs, och
5. de bevis som åberopas och vad som skall styrkas med varje bevis.
4. de omständigheter som åberopas till stöd för att prövningstillstånd ska meddelas, och
5. de bevis som åberopas och vad som ska styrkas med varje bevis.
Skriftliga bevis som inte har lagts fram tidigare skall ges in samtidigt med överklagandet. Vill klaganden att det skall hållas ett förnyat förhör eller en förnyad syn på stället, skall han eller hon ange det och skälen till detta. Klaganden skall också ange om han eller hon vill att målsäganden eller den tilltalade skall infinna sig personligen vid huvudförhandling i hovrätten.
Skriftliga bevis som inte har lagts fram tidigare ska ges in samtidigt med överklagandet. Vill klaganden att det ska hållas ett förnyat förhör eller en förnyad syn på stället, ska han eller hon ange det och skälen till detta. Klaganden ska också ange om han eller hon vill att målsäganden eller den tilltalade ska infinna sig personligen vid huvudförhandling i hovrätten.
Är den tilltalade anhållen eller häktad, skall det anges.
Är den tilltalade anhållen eller häktad, ska det anges.
Har klaganden andra synpunkter på målets handläggning i hovrätten bör dessa anges i överklagandet.
7 a §
Om överklagandet inte avvisas enligt 6 § eller 7 § andra stycket, skall hovrätten, när pröv-
ningstillstånd krävs, besluta om sådant tillstånd skall meddelas.
Om det behövs, skall beslutet
Om överklagandet inte avvisas enligt 6 § eller 7 § andra stycket, ska hovrätten besluta om
prövningstillstånd ska meddelas.
Om det behövs, ska beslutet föregås av skriftväxling.
SOU 2013:17 Författningsförslag
111
föregås av skriftväxling.
Om det finns särskilda skäl, får sammanträde hållas innan frågan om prövningstillstånd avgörs. Till ett sådant sammanträde skall parterna kallas. Uteblir en part, får frågan ändå avgöras.
Om det finns särskilda skäl, får sammanträde hållas innan frågan om prövningstillstånd avgörs. Till ett sådant sammanträde ska parterna kallas. Uteblir en part, får frågan ändå avgöras.
8 §
Beviljas prövningstillstånd
eller krävs inte sådant tillstånd, skall överklagandet delges mot-
parten med föreläggande att svara skriftligen inom en viss tid, om detta inte redan har skett eller inte behövs enligt andra stycket. I mål om allmänt åtal får överklagandet dock översändas till åklagaren utan delgivning. Uppgift om målsägandes eller vittnens ålder, yrke och bostadsadress som saknar betydelse för åtalet skall inte framgå av de handlingar som delges den tilltalade i mål om allmänt åtal.
Beviljas prövningstillstånd
ska överklagandet delges mot-
parten med föreläggande att svara skriftligen inom en viss tid, om detta inte redan har skett eller inte behövs enligt andra stycket. I mål om allmänt åtal får överklagandet dock översändas till åklagaren utan delgivning. Uppgift om målsägandes eller vittnens ålder, yrke och bostadsadress som saknar betydelse för åtalet ska inte framgå av de handlingar som delges den tilltalade i mål om allmänt åtal.
Om det är uppenbart att överklagandet är ogrundat, får hovrätten genast meddela dom i målet.
Har tingsrätten avslagit ett yrkande om en åtgärd som avses i 26–28 kap. eller upphävt ett beslut om en sådan åtgärd, får hovrätten omedelbart bevilja åtgärden att gälla tills vidare. Har tingsrätten beviljat en sådan åtgärd, får hovrätten omedelbart besluta att tingsrättens beslut tills vidare inte får verkställas. I frågor om häktning, reseförbud eller omhändertagande enligt 28 kap. brottsbalken får hovrätten ändra tingsrättens beslut även om motparten inte hörts.
Om hovrätten beslutat häkta någon som inte är personligen närvarande vid rätten, skall 24 kap. 17 § tredje och fjärde styckena tillämpas.
Författningsförslag SOU 2013:17
112
9 §
Motparten skall i sin svarsskrivelse yttra sig över de grunder för överklagandet som klaganden har anfört och ange de omständigheter han eller hon själv vill anföra.
Motparten ska i sin svarsskrivelse yttra sig över de grunder för överklagandet som klaganden har anfört och ange de omständigheter han eller hon själv vill anföra.
Skrivelsen skall innehålla uppgift om de bevis parten åberopar och om vad som skall styrkas med varje bevis. Skriftliga bevis som inte har lagts fram tidigare
skall ges in samtidigt med svars-
skrivelsen. Vill parten att det
skall hållas ett förnyat förhör
eller en förnyad syn på stället,
skall han eller hon ange det och
skälen till detta. Parten skall också ange om han eller hon vill att målsäganden eller den tilltalade skall infinna sig personligen vid huvudförhandling i hovrätten.
Skrivelsen ska innehålla uppgift om de bevis parten åberopar och om vad som ska styrkas med varje bevis. Skriftliga bevis som inte har lagts fram tidigare
ska ges in samtidigt med svars-
skrivelsen. Vill parten att det ska hållas ett förnyat förhör eller en förnyad syn på stället, ska han eller hon ange det och skälen till detta. Parten ska också ange om han eller hon vill att målsäganden eller den tilltalade ska infinna sig personligen vid huvudförhandling i hovrätten.
Har motparten andra synpunkter på målets handläggning i hovrätten bör dessa anges i svarsskrivelsen.
12 §
Om hovrätten anser att det behövs, skall hovrätten besluta att yttrande av sakkunnig inhämtas, skriftligt bevis läggs fram, föremål tillhandahålls för syn eller besiktning, bevis tas upp utom huvudförhandlingen eller någon annan förberedande åtgärd företas.
Om hovrätten anser att det behövs, ska hovrätten besluta att yttrande av sakkunnig inhämtas, skriftligt bevis läggs fram, föremål tillhandahålls för syn eller besiktning, bevis tas upp utom huvudförhandlingen eller någon annan förberedande åtgärd företas.
Om en part vill att en åtgärd enligt första stycket skall företas,
skall han så snart som möjligt
Om en part vill att en åtgärd enligt första stycket ska vidtas,
ska han eller hon så snart som
SOU 2013:17 Författningsförslag
113
begära det hos hovrätten. möjligt begära det hos hovrätten.
I fråga om hovrättens skyldigheter under förberedelsen ska 45 kap. 13 § tillämpas.
Behöver i mål om allmänt åtal åtgärd enligt 23 kap. företas, får hovrätten meddela åklagaren föreläggande om det.
Behöver i mål om allmänt åtal åtgärd enligt 23 kap. företas, får hovrätten meddela åklagaren föreläggande om det endast efter
yrkande av part.
13 §
Hovrätten får avgöra målet utan huvudförhandling, om det är uppenbart att överklagandet är ogrundat.
Kan saken utredas tillfredsställande får hovrätten avgöra
målet utan huvudförhandling,
1. om åklagaren har över-
klagat endast till den tilltalades förmån,
2. om endast den tilltalade
överklagat och hans ändringsyrkande godtas av motparten,
3. om det inte finns anled-
ning att döma den tilltalade till ansvar eller ådöma honom påföljd eller döma honom till annan
påföljd än böter eller villkorlig dom eller sådana påföljder i förening,
Om det inte finns särskilda skäl mot det får hovrätten avgöra
målet utan huvudförhandling, om åklagaren har överklagat endast till den tilltalades förmån
eller om endast den tilltalade
överklagat och hans eller hennes ändringsyrkande godtas av motparten.
Hovrätten får även, om det inte finns särskilda skäl mot det, avgöra målet utan huvudförhandling om det inte finns an-
ledning att döma den tilltalade till ansvar eller döma ut påföljd eller döma honom eller henne till
1. fängelse i mer än sex månader,
2. villkorlig dom i förening med samhällstjänst om det i domslutet ska anges ett fängelsestraff över-
Författningsförslag SOU 2013:17
114
stigande sex månader,
3. skyddstillsyn i förening med fängelse enligt 28 kap. 3 § brottsbalken ,
4. skyddstillsyn i förening med samhällstjänst eller kontraktsvård om det i domslutet ska anges ett fängelsestraff överstigande sex månader, eller
5. sluten ungdomsvård
.
Vad som anges i tredje stycket gäller också om det inte finns anledning att
1. förverka villkorligt medgiven frihet från fängelsestraff med mer än sex månader, eller
2. bestämma påföljden till fängelse och förverka villkorligt medgiven frihet från fängelsestraff med en strafftid som sammantaget överstiger sex månader.
4. om parterna har begärt att målet skall avgöras utan huvudförhandling eller
5. om ingen av parterna, sedan fråga väckts om avgörande utan huvudförhandling, haft någon invändning mot detta.
Har i fall som avses i andra stycket 1–3 en part begärt huvudförhandling, skall sådan hållas, om det inte är uppenbart obehövligt.
Har i fall som avses i andra–
fjärde stycket en part begärt
huvudförhandling, ska sådan hållas, om det inte är obehövligt.
SOU 2013:17 Författningsförslag
115
Med de påföljder som anges i
andra stycket 3 likställs vite och, om det inte samtidigt är fråga om förverkande av villkorligt medgiven frihet från fängelsestraff,
förordnande enligt 34 kap. 1 § första stycket 1 brottsbalken. Det
som sägs i andra stycket 3 om villkorlig dom gäller inte villkorlig dom som förenas med föreskrift om samhällstjänst.
Med de påföljder som anges i
tredje stycket 1–5 likställs vite
och förordnande enligt 34 kap. 1 § första stycket 1 brottsbalken.
Avser överklagandet även annat än ansvar, får målet avgöras utan huvudförhandling endast om denna talan enligt 50 kap. 13 § får prövas utan huvudförhandling.
För prövning som inte avser själva saken behöver huvudförhandling inte hållas.
13 a §
Om det inte finns särskilda skäl mot det får hovrätten även i andra fall än som avses i 13 § avgöra målet utan huvudförhandling, om parterna har begärt det eller om ingen av parterna, sedan fråga väckts om avgörande utan huvudförhandling, haft någon invändning mot detta.
13 b §
Avser överklagandet även annat än ansvar, får målet avgöras utan huvudförhandling endast om denna talan enligt 50 kap. 13 § får prövas utan huvudförhandling.
För prövning som inte avser
Författningsförslag SOU 2013:17
116
själva saken behöver huvudförhandling inte hållas.
19 §
Sedan parterna utvecklat sin talan, skall bevisningen läggas fram. Hovrätten skall se till att den bevisning som har lagts fram i tingsrätten läggs fram ur handlingarna i den utsträckning bevisningen har betydelse för målet i hovrätten. Bevisningen får läggas fram genom hänvisningar till handlingar i målet, om rätten finner det lämpligt.
Sedan parterna utvecklat sin talan, ska bevisningen läggas fram. Hovrätten ska se till att den bevisning som har lagts fram i tingsrätten läggs fram ur handlingarna i den utsträckning bevisningen har betydelse för målet i hovrätten. Bevisningen får läggas fram genom hänvisningar till handlingar i målet, om rätten finner det lämpligt.
Hovrätten ska pröva om det med hänsyn till målets omfattning eller övriga omständigheter är lämpligt att ljud- och bildupptagningar i målet läggs fram genom hänvisning.
Om inte särskilda skäl föranleder annat, bör ett av tingsrätten upptaget bevis, som inte enligt 35 kap. 13 § skall tas upp på nytt, läggas fram innan bevis som rör samma omständighet omedelbart tas upp av hovrätten. Finns det flera bevis i fråga om samma omständighet, bör dessa läggas fram i ett sammanhang.
Om inte särskilda skäl föranleder annat, bör ett av tingsrätten upptaget bevis, som inte enligt 35 kap. 13 § ska tas upp på nytt, läggas fram innan bevis som rör samma omständighet omedelbart tas upp av hovrätten. Finns det flera bevis i fråga om samma omständighet, bör dessa läggas fram i ett sammanhang.
23 §
Har det vid huvudförhandling i tingsrätten hållits förhör inför rätten eller syn på stället angående någon viss omständighet och beror avgörandet även i hovrätten av tilltron till den bevisningen, får tingsrättens dom inte ändras i den delen utan att beviset har lagts fram i hovrätten genom en ljud- och bildupptagning av förhöret i tingsrätten eller tagits upp på nytt vid huvudförhandling i hovrätten. En sådan ändring får dock göras
1. om den är till förmån för 1. om den är till förmån för
SOU 2013:17 Författningsförslag
117
den tilltalade, eller
2. om det finns synnerliga skäl för att bevisets värde är ett annat än tingsrätten antagit.
den tilltalade,
2. om det finns synnerliga skäl för att bevisets värde är ett annat än tingsrätten antagit, eller
3. om det med hänsyn till bevisningens art eller omständigheterna i övrigt inte varit olämpligt att ta upp förhöret i tingsrätten så som skett och beviset kan värderas på ett tillfredsställande sätt.
25 §
Hovrätten får inte med anledning av den tilltalades överklagande eller av åklagarens överklagande till hans eller hennes förmån döma till en brottspåföljd som är att anse som svårare eller mer ingripande för den tilltalade än den som tingsrätten dömt till. Hovrätten får dock överlämna till särskild vård enligt 31 eller 32 kap. brottsbalken eller, om tingsrätten beslutat om sådan vård, döma till annan påföljd.
Vid tillämpningen av första stycket skall sluten ungdomsvård enligt 32 kap. 5 § brottsbalken jämställas med fängelse.
Vid tillämpningen av första stycket ska sluten ungdomsvård enligt 32 kap. 5 § brottsbalken jämställas med fängelse.
Har tingsrätten förenat villkorlig dom eller skyddstillsyn med en föreskrift som förutsätter samtycke och samtycker den dömde inte längre till föreskriften, får hovrätten trots första stycket döma till en svårare eller mer ingripande påföljd.
Har tingsrätten förenat villkorlig dom eller skyddstillsyn med en föreskrift som förutsätter samtycke och samtycker den dömde inte längre till föreskriften, eller finns det skäl att
undanröja påföljden enligt 27 kap. 6 § punkten 3 eller 28 kap. 8 § brottsbalken, får hovrätten trots
första stycket döma till en svårare eller mer ingripande påföljd.
Hovrätten får inte med anledning av ett överklagande som anges i första stycket besluta om utvisning, om tingsrätten inte har meddelat sådant beslut, eller bestämma längre tid än tingsrätten gjort för förbud för den tilltalade att återvända till Sverige.
Författningsförslag SOU 2013:17
118
25 a §
Åklagaren, eller målsägande som för talan om ansvar, får i hovrätten till stöd för sin talan åberopa en omständighet som inte lagts fram tidigare endast om han eller hon gör sannolikt att den inte hade kunnat åberopas vid tingsrätten eller han eller hon annars haft giltig ursäkt att inte göra det.
25 b §
Åklagaren får endast ändra sitt påföljdsyrkande i skärpande riktning i hovrätten om han eller hon gör sannolikt att den omständighet som åberopas till grund för det ändrade yrkandet inte hade kunnat åberopas tidigare eller han eller hon annars haft giltig ursäkt att inte göra det.
Vad som anges i första stycket gäller även för att åklagaren eller en målsägande som för talan om ansvar ska få framställa ett nytt eller mer ingripande yrkande om särskild rättsverkan av brott.
53 kap.
2 §
I brottmål som ska tas upp omedelbart av en hovrätt, tillämpas bestämmelserna om rättegången vid tingsrätt i 45–47 kap. med följande avvikelser:
1. Hovrätten får inte uppdra åt åklagaren att utfärda stämning.
2. Hovrätten ska i stäm-
ningen förelägga den tilltalade att svara skriftligen inom en viss tid. Hovrätten ska sända över svarsskrivelsen till åklagaren. Om det behövs får hovrätten be-
1. I mål där stämning utfärdas ska hovrätten i stämningen
förelägga den tilltalade att svara skriftligen inom en viss tid.
2. Hovrätten ska sända över
svarsskrivelsen till åklagaren. Om
SOU 2013:17 Författningsförslag
119
sluta om ytterligare skriftväxling. Hovrätten får också meddela närmare bestämmelser om skriftväxlingen och bestämma i vilket avseende parten ska yttra sig.
det behövs får hovrätten besluta om ytterligare skriftväxling efter svarsskrivelsen. Hovrätten får också meddela närmare bestämmelser om skriftväxlingen och bestämma i vilket avseende parten ska yttra sig.
3. Är den tilltalade häktad, får ett uppehåll i huvudförhandlingen inte göras i mer än två veckor, om inte på grund av särskilda omständigheter ett längre uppehåll är nödvändigt.
4. Om det inte finns anledning att döma till någon annan påföljd än böter, får hovrätten avgöra målet utan huvudförhandling. I sådant fall tillämpas 51 kap. 14 §.
54 kap.
9 §
Prövningstillstånd krävs för att Högsta domstolen skall pröva hovrättens dom eller slutliga beslut i mål eller ärende som väckts vid tingsrätt. Detsamma gäller hovrättens slutliga beslut i ett ärende som har ett direkt samband med ett sådant mål eller ärende utom beslut som avses i 17 §.
Prövningstillstånd krävs för att Högsta domstolen ska pröva hovrättens dom eller slutliga beslut i mål eller ärende som väckts vid tingsrätt. Detsamma gäller hovrättens slutliga beslut i ett ärende som har ett direkt samband med ett sådant mål eller ärende utom beslut som avses i 17 §.
Första stycket gäller inte överklaganden av justitiekanslern eller en justitieombudsman i mål där allmänt åtal förs.
55 kap.
15 §
Vid rättegången i Högsta domstolen skall i övrigt följande bestämmelser tillämpas:
Vid rättegången i Högsta domstolen ska i övrigt följande bestämmelser tillämpas:
1. i tvistemål, 50 kap. 10 § tredje stycket, 12 §, 14–22 §§, 24 § och 25 § första och andra styckena och
2. i brottmål, 51 kap. 8 § fjärde stycket, 10 § tredje stycket, 12 §, 14–22 §§, samt 23 a, 24, 25 och 30 §§.
2. i brottmål, 51 kap. 8 § fjärde stycket, 10 § tredje stycket, 12 §, 14–22 §§, samt 23 a, 24–25 b och 30 §§.
Författningsförslag SOU 2013:17
120
Det som sägs i 50 kap. 26–29 §§ rörande tvistemål samt i 51 kap. 26–29 §§ rörande brottmål om undanröjande av tingsrätts dom och om återförvisning gäller för Högsta domstolen i fråga om lägre rätts dom.
56 kap.
13 §
En tingsrätt får med parternas samtycke hänskjuta en viss fråga i målet till prövning av Högsta domstolen, när förlikning om saken är tillåten.
En tingsrätt får med parternas samtycke hänskjuta en viss fråga i målet till prövning av Högsta domstolen, när förlikning om saken är tillåten samt i brottmål.
En fråga som hänskjutits till Högsta domstolen i ett brottmål ska avgöras skyndsamt. Om den som är tilltalad tar tillbaka sitt samtycke innan frågan prövats slutligt av Högsta domstolen ska målet där skrivas av.
1. Denna lag träder i kraft den dag regeringen bestämmer.
2. Äldre bestämmelser gäller i fråga om krav på prövningstillstånd vid överklagande av domar och beslut som meddelats före ikraftträdandet.
SOU 2013:17 Författningsförslag
121
2 Förslag till lag om ändring i brottsbalken
Härigenom föreskrivs i fråga om brottsbalken att 34 kap. 4 §, 36 kap. 14 § och 38 kap. 6 § ska ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
34 kap.
4 §
Tillämpas 1 § 1 eller 2 i fråga om någon som villkorligt frigivits från fängelse, skall, om brottet begåtts under prövotiden, den villkorligt medgivna friheten eller en del av denna förklaras förverkad om inte särskilda skäl talar mot det.
Tillämpas 1 § 1 eller 2 i fråga om någon som villkorligt frigivits från fängelse, ska, om brottet begåtts under prövotiden, den villkorligt medgivna friheten eller en del av denna förklaras förverkad om inte särskilda skäl talar mot det.
Såsom särskilda skäl för att inte förverka eller för att förverka endast en del av villkorligt medgiven frihet kan rätten beakta
1. om den nya brottsligheten i förhållande till den tidigare är av lindrig beskaffenhet,
2. om lång tid har förflutit mellan brotten, eller
3. om ett förverkande annars skulle framstå som oskäligt. Beslutas inte förverkande enligt första stycket, får rätten besluta åtgärd som avses i 26 kap. 18 § eller förlänga prövotiden med högst ett år utöver den tid som följer av 26 kap. 10 §.
En åtgärd enligt tredje stycket får beslutas endast före prövotidens utgång. Förverkande får beslutas endast om fråga därom uppkommer i ett mål där den frigivne häktats eller fått del av åtal inom ett år från prövotidens utgång.
En åtgärd enligt denna paragraf får endast beslutas om åklagaren yrkat det. Rätten får inte besluta om en åtgärd som är att anse som mer ingripande för den tilltalade än vad åklagaren yrkat.
En åtgärd enligt tredje stycket får beslutas endast före prövotidens utgång. Förverkande får beslutas endast om fråga därom uppkommer i ett mål där den frigivne häktats eller fått del av åtal inom ett år från prövotidens utgång.
Författningsförslag SOU 2013:17
122
36 kap.
14 §
Kan på grund av den brottsliges död eller av annan orsak påföljd ej längre ådömas, får egendom förklaras förverkad eller företagsbot åläggas på grund av brottet eller åtgärd föreskrivas till förebyggande av missbruk, endast om stämning i mål därom delgivits inom fem år från det brottet begicks. Talan får i sådant fall väckas av åklagare endast om det är påkallat ur allmän synpunkt.
Kan på grund av den brottsliges död eller av annan orsak påföljd ej längre ådömas, får egendom förklaras förverkad eller företagsbot åläggas på grund av brottet eller åtgärd föreskrivas till förebyggande av missbruk, endast om talan i mål därom delgivits inom fem år från det brottet begicks. Talan får i sådant fall väckas av åklagare endast om det är påkallat ur allmän synpunkt.
I fall som nu sagts skall vad i 35 kap. 3 § stadgas äga motsvarande tillämpning.
38 kap.
6 §
Nämndemän skall delta när en tingsrätt avgör en fråga, som
avses i 2 eller 2 a § eller i 27 kap. 6 §, 28 kap. 9 §, 32 kap. 4 § eller 34 kap. 10 § andra stycket eller 18 §. Detsamma skall gälla i fråga om undanröjande av påföljd enligt 34 kap. 1 § 3, förverkande av villkorligt medgiven frihet eller annan åtgärd enligt 34 kap. 4 § samt åtgärd enligt 34 kap. 5 § tredje stycket eller 34 kap. 6 § andra stycket.
Vid avgörande av en fråga,
som avses i 2 eller 2 a § eller i 27 kap. 2 a § tredje stycket, 5 §
tredje stycket eller 6 §, 28 kap. 9 § eller 11 § första och andra styckena, 32 kap. 4 § eller 34 kap.
10 § andra stycket eller 18 § är
tingsrätten domför med en lagfaren domare. Detsamma ska gälla
i fråga om undanröjande av påföljd enligt 34 kap. 1 § 3, förverkande av villkorligt medgiven frihet eller annan åtgärd enligt 34 kap. 4 § samt åtgärd enligt 34 kap. 5 § tredje stycket eller 34 kap. 6 § andra stycket, om
inte annat anges i 1 kap. 3 b § rättegångsbalken.
Om det finns skäl för det får tingsrätten när den avgör fråga enligt första stycket bestå av en
SOU 2013:17 Författningsförslag
123
lagfaren domare och tre nämndemän .
Vid avgörande av en fråga som avses i 27 kap. 2 a § tredje stycket eller 5 § tredje stycket eller 28 kap. 11 § första och andra styckena, är en tingsrätt domför med en lagfaren domare.
Denna lag träder i kraft den dag regeringen bestämmer.
Författningsförslag SOU 2013:17
124
3 Förslag till lag om ändring i patentlagen (1967:837)
Härigenom föreskrivs i fråga om patentlagen (1967:837) att 10 kap. 71 § ska ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
10 kap.
71 §
Patenthavare, som ej har hemvist här i riket, skall ha ett här bosatt ombud, som äger för
honom mottaga delgivning av
stämning, kallelser och andra handlingar i mål och ärenden rörande patentet med undantag av stämning i brottmål och föreläggande för part att infinna sig personligen inför domstol. Ombud skall anmälas till patentregistret och antecknas däri.
Patenthavare, som inte har hemvist här i riket, ska ha ett här bosatt ombud. Ombudet ska ha
behörighet att för patenthavaren ta emot delgivning av stämning,
kallelser och andra handlingar i mål och ärenden rörande patentet med undantag av allmänt åtal och stämning i brottmål samt föreläggande för part att infinna sig personligen inför domstol. Ombud ska anmälas till patentregistret och antecknas i detta.
Har patenthavaren ej anmält ombud som avses i första stycket, må delgivning i stället ske genom att den handling som
skall delges sändes till honom
med posten i betalt brev under
hans i patentregistret antecknade
adress. Är fullständig adress ej antecknad i registret, må delgivning ske genom att handlingen
hålles tillgänglig hos patent-
myndigheten och genom att meddelande härom och om handlingens huvudsakliga innehåll kungöres i publikation som regeringen bestämmer. Delgivningen anses ha skett när vad nu sagts blivit fullgjort.
Har patenthavaren inte anmält ombud som avses i första stycket, får delgivning i stället ske genom att den handling som
ska delges sänds till denne med
posten i betalt brev under
dennes i patentregistret anteck-
nade adress. Om fullständig adress inte finns antecknad i registret, får delgivning ske genom att handlingen hålls tillgänglig hos patentmyndigheten och genom att meddelande om
detta och om handlingens huvud-
sakliga innehåll kungörs i publikation som regeringen bestämmer. Delgivningen anses ha skett när det som nu har sagts har
SOU 2013:17 Författningsförslag
125
blivit fullgjort.
Regeringen äger under förutsättning av ömsesidighet förordna, att bestämmelserna i första och andra styckena icke
skola äga tillämpning i fråga om
patenthavare som har hemvist i viss främmande stat eller har ett i den staten bosatt ombud, vilket är anmält till patentregistret här i riket och äger behörighet som anges i första stycket.
Regeringen får under förutsättning av ömsesidighet förordna, att bestämmelserna i första och andra styckena inte
ska tillämpas i fråga om patent-
havare som har hemvist i viss främmande stat eller har ett i den staten bosatt ombud, vilket är anmält till patentregistret här i riket och har behörighet som anges i första stycket.
Denna lag träder i kraft den dag regeringen bestämmer.
Författningsförslag SOU 2013:17
126
4 Förslag till lag om ändring i mönsterskyddslagen (1970:485)
Härigenom föreskrivs i fråga om mönsterskyddslagen (1970:485) att 45 § ska ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
45 §
Mönsterhavare som icke har hemvist i Sverige skall ha ett här bosatt ombud med behörighet att
för honom mottaga delgivning av
stämning, kallelser och andra handlingar i mål och ärenden om mönsterrätt med undantag av stämning i brottmål och av föreläggande för part att infinna sig personligen inför domstol. Ombud skall anmälas till mönsterregistret och antecknas i detta.
Mönsterhavare som inte har hemvist i Sverige ska ha ett här bosatt ombud. Ombudet ska ha
behörighet att för mönsterhavaren ta emot delgivning av stämning,
kallelser och andra handlingar i mål och ärenden om mönsterrätt med undantag av allmänt åtal och stämning i brottmål samt föreläggande för part att infinna sig personligen inför domstol. Ombud ska anmälas till mönsterregistret och antecknas i detta.
Har mönsterhavare ej anmält ombud enligt första stycket, kan delgivning i stället ske genom att den handling som skall delges sändes till honom med posten i betalt brev under hans i mönsterregistret antecknade adress. Är fullständig adress ej antecknad i registret, kan delgivning ske genom att handlingen hålles tillgänglig hos registreringsmyndigheten och genom att meddelande härom och om handlingens huvudsakliga innehåll kungöres i publikation som regeringen bestämmer. Delgivning anses ha skett, när vad nu sagts blivit fullgjort.
Har mönsterhavare inte anmält ombud enligt första stycket, kan delgivning i stället ske genom att den handling som
ska delges sänds till denne med
posten i betalt brev under dennes i mönsterregistret antecknade adress. Om fullständig adress
inte finns antecknad i registret,
kan delgivning ske genom att handlingen hålls tillgänglig hos registreringsmyndigheten och genom att meddelande om detta och om handlingens huvudsakliga innehåll kungörs i publikation som regeringen bestämmer. Delgivningen anses ha skett när
det som nu sagts har blivit
fullgjort.
SOU 2013:17 Författningsförslag
127
Denna lag träder i kraft den dag regeringen bestämmer.
Författningsförslag SOU 2013:17
128
5 Förslag till lag om ändring i skattebrottslagen (1971:69)
Härigenom föreskrivs i fråga om skattebrottslagen (1971:69) att 14, 14 a och 14 c §§ ska ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
14 §
Utan hinder av 35 kap. 1 § brottsbalken får påföljd för brott enligt 3 eller 5–8 §§ ådömas, om den misstänkte häktats eller erhållit del av åtal för brottet inom fem år från brottet. Har vid brott som avses i 10 § den misstänkte blivit föremål för revision av Skatteverket inom fem år från brottet, ska de i 35 kap. 1 § brottsbalken angivna tiderna räknas från den dag då revisionen beslutades.
Påföljd får ådömas för brott enligt denna lag utan hinder av att den misstänkte inte erhållit del av åtal för brottet inom den tid som anges i 35 kap. 1 § brottsbalken eller första stycket denna paragraf, om den misstänkte inom samma tid har delgetts underrättelse om att han är skäligen misstänkt för brottet. Underrättelsen ska ha skett under en förundersökning som sedermera lett till allmänt åtal mot den misstänkte för brottet. Den ska ha utfärdats av åklagaren och ange de omständigheter som utgör grund för misstanken. Delgivningen ska ha skett på sätt som gäller för delgivning av stämning i brottmål. Avvisas eller avskrivs mål mot någon om brott som han delgetts misstanke om enligt detta stycke ska i fråga om möjligheten att ådöma påföljd så anses som om delgiv-
Påföljd får ådömas för brott enligt denna lag utan hinder av att den misstänkte inte erhållit del av åtal för brottet inom den tid som anges i 35 kap. 1 § brottsbalken eller första stycket denna paragraf, om den misstänkte inom samma tid har delgetts underrättelse om att han är skäligen misstänkt för brottet. Underrättelsen ska ha skett under en förundersökning som sedermera lett till allmänt åtal mot den misstänkte för brottet. Den ska ha utfärdats av åklagaren och ange de omständigheter som utgör grund för misstanken. Delgivningen ska ha skett på sätt som gäller för delgivning av allmänt åtal i brottmål. Avvisas eller avskrivs mål mot någon om brott som han delgetts misstanke om enligt detta stycke ska i fråga om möjligheten att ådöma påföljd så anses som om delgiv-
SOU 2013:17 Författningsförslag
129
ning av underrättelsen inte skett. ning av underrättelsen inte skett.
14 a §
För brott enligt 2 eller 4 § får rätten på ansökan av åklagaren besluta om förlängning av den tid som anges i 35 kap. 1 § brottsbalken. Beslut om förlängning får meddelas, om stämning eller underrättelse enligt 14 § andra stycket avseende sådant brott inte har kunnat delges den misstänkte på grund av att han
För brott enligt 2 eller 4 § får rätten på ansökan av åklagaren besluta om förlängning av den tid som anges i 35 kap. 1 § brottsbalken. Beslut om förlängning får meddelas, om åtal eller underrättelse enligt 14 § andra stycket avseende sådant brott inte har kunnat delges den misstänkte på grund av att denne
1. har saknat känt hemvist och det inte har kunnat klarläggas var han uppehållit sig,
2. inte har kunnat anträffas på känt hemvist inom riket och det inte har kunnat klarläggas var han uppehållit sig samt det kan antas att han hållit sig undan eller
3. har stadigvarande vistats utomlands.
1. har saknat känt hemvist och det inte har kunnat klarläggas var han eller hon uppehållit sig,
2. inte har kunnat anträffas på känt hemvist inom riket och det inte har kunnat klarläggas var han eller hon uppehållit sig samt det kan antas att han eller
hon hållit sig undan eller
3. har stadigvarande vistats utomlands.
Förlängningstiden skall bestämmas med hänsyn till vad som kan antas behövas för att delgivning skall ske med den misstänkte, dock till minst sex månader. Visar det sig att den bestämda tiden är otillräcklig, får rätten på ansökan av åklagaren medge ytterligare förlängning.
Förlängningstiden ska bestämmas med hänsyn till vad som kan antas behövas för att delgivning ska ske med den misstänkte, dock till minst sex månader. Visar det sig att den bestämda tiden är otillräcklig, får rätten på ansökan av åklagaren medge ytterligare förlängning.
Förlängning enligt denna paragraf får inte omfatta längre tid än sammanlagt fem år.
14 c §
Tingsrättens handläggning av mål enligt 14 a § är skriftlig. I handläggningen får ingå muntlig
Tingsrättens handläggning av mål enligt 14 a § är skriftlig. I handläggningen får ingå muntlig
Författningsförslag SOU 2013:17
130
förhandling när det kan antas vara till fördel för utredningen. Den misstänkte och hans försvarare skall beredas tillfälle att yttra sig över åklagarens ansökan om så kan ske.
förhandling när det kan antas vara till fördel för utredningen. Den misstänkte och hans försvarare ska beredas tillfälle att yttra sig över åklagarens ansökan om så kan ske.
Beslut varigenom en domstol lämnat en ansökan enligt 14 a § utan bifall får inte överklagas. Beslut av tingsrätt att medge förlängning enligt 14 a § får överklagas. Överklagandet skall ha kommit in inom två veckor från den dag då den misstänkte, på sätt som gäller för delgivning av stämning i brottmål, delgavs beslutet.
Beslut varigenom en domstol lämnat en ansökan enligt 14 a § utan bifall får inte överklagas. Beslut av tingsrätt att medge förlängning enligt 14 a § får överklagas. Överklagandet ska ha kommit in inom två veckor från den dag då den misstänkte, på sätt som gäller för delgivning av allmänt åtal i brottmål, delgavs beslutet.
I övrigt skall vad som är föreskrivet i rättegångsbalken rörande brottmål gälla i tillämpliga delar.
I övrigt ska vad som är föreskrivet i rättegångsbalken rörande brottmål gälla i tillämpliga delar.
Denna lag träder i kraft den dag regeringen bestämmer.
SOU 2013:17 Författningsförslag
131
6 Förslag till lag om ändring i skadeståndslagen (1972:207)
Härigenom föreskrivs i fråga om skadeståndslagen (1972:207) att 3 kap. 11 § ska ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
3 kap.
11 §
Åklagaren är under de förutsättningar som anges i 22 kap. 2 § första stycket rättegångsbalken skyldig att i samband med åtalet förbereda och utföra målsägandens talan om sådant skadestånd som avses i 5 §.
Om målsäganden för talan enligt 5 § gäller vad som är föreskrivet i rättegångsbalken om hur en talan mot den tilltalade får väckas även en talan mot den unges vårdnadshavare som framställs i anledning av åtalet. När talan förs enligt 5 § gäller vad som är föreskrivet i rättegångsbalken om delgivning av den tilltalade och föreläggande till den tilltalade att svara på åtalet och enskilda anspråk som framställs i samband med detta i stället vårdnadshavaren.
Denna lag träder i kraft den dag regeringen bestämmer.
Författningsförslag SOU 2013:17
132
7 Förslag till lag om ändring i lagen ( 1974:1065 ) om visst stöldgods m.m.
Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (1974:1065) om visst stöldgods m.m.
dels att 2 och 4 §§ ska ha följande lydelse,
dels att det ska införas en ny paragraf, 4 a §, av följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
2 §
Beslut om att egendom skall
tagas i förvar enligt denna lag
meddelas av allmän domstol utom i fall som anges i tredje stycket.
Beslut om att egendom ska
tas i förvar enligt denna lag
meddelas av allmän domstol utom i fall som anges i tredje stycket.
Talan om egendoms tagande i
förvar föres av åklagare mot den
som frågan angår, om denne har känt hemvist här i landet och kan delges på sätt som är föreskrivet om stämning i brottmål. Talan behöver dock ej föras mot den som förklarat att han ej gör anspråk på egendomen.
Talan om att egendom ska tas
i förvar förs av åklagare mot den
som frågan angår, om denne har känt hemvist här i landet och kan delges på sätt som är föreskrivet om allmänt åtal. Talan behöver dock inte föras mot den som förklarat att han inte gör anspråk på egendomen.
Skall enligt andra stycket talan ej föras mot någon får åklagaren
meddela förordnande om att egendomen skall tagas i förvar.
Ska enligt andra stycket talan inte föras mot någon får åklag-
aren meddela förordnande om att egendomen ska tas i förvar.
4 §
Föres talan om egendoms tagande i förvar enligt 2 § andra
stycket eller 3 § första stycket mot någon, som ej är tilltalad,
skall om sådan talan i tillämpliga
delar gälla vad i rättegångsbalken
är föreskrivet angående åtal för
brott på vilket icke kan följa svårare straff än böter.
Förs talan om att egendom ska tas i förvar enligt 2 § andra
stycket eller 3 § första stycket mot någon, som inte är tilltalad,
gäller för sådan talan i tillämpliga
delar reglerna i rättegångsbalken
om åtal för brott på vilket inte
kan följa svårare straff än böter.
Det gäller dock inte om annat framgår av denna lag.
SOU 2013:17 Författningsförslag
133
4 a §
Åklagaren väcker talan enligt denna lag genom att ge in den till rätten. Talan anses väckt när den kommit in till rätten.
Rätten ska förelägga den som talan riktas mot att yttra sig skriftligen inom viss tid eller senast vid en huvudförhandling.
Denna lag träder i kraft den dag regeringen bestämmer.
Författningsförslag SOU 2013:17
134
8 Förslag till lag om ändring i bötesverkställighetslagen (1979:189)
Härigenom föreskrivs i fråga om bötesverkställighetslagen (1979:189) att 17 § ska ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
17 §
I mål om bötesförvandling
skall tingsrätten vid avgörande
av saken bestå av en lagfaren domare och nämndemän. Åklagaren och den bötfällde skall kallas till förhandling inför rätten. Om den bötfällde inte inställer sig, får målet ändå avgöras, så-
vida tillfredsställande utredning finns i saken.
I mål om bötesförvandling
ska tingsrätten vid avgörande av
saken bestå av en lagfaren domare. Om det finns skäl för
det får tingsrätten när den avgör saken i stället bestå av en lagfaren domare och tre nämndemän .
Åklagaren och den bötfällde ska kallas till förhandling inför rätten. Om den bötfällde inte inställer sig, får målet ändå avgöras, om
det inte finns särskilda skäl mot det.
Rättens avgörande av saken sker genom beslut. Ett beslut varigenom rätten har lämnat en ansökan om förvandling utan bifall utgör inte hinder för att en sådan ansökan tas upp på nytt beträffande samma böter, om nya förhållanden ger anledning till det.
I övrigt skall i tillämpliga delar gälla vad som är föreskrivet beträffande mål om allmänt åtal.
I övrigt ska i tillämpliga delar gälla vad som är föreskrivet beträffande mål om allmänt åtal.
Denna lag träder i kraft den dag regeringen bestämmer.
SOU 2013:17 Författningsförslag
135
9 Förslag till lag om ändring i lagen ( 1986:436 ) om näringsförbud
Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (1986:436) om näringsförbud att 8 och 8 d §§ ska ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
8 §
Talan om näringsförbud i samband med brott förs i tingsrätt av allmän åklagare. Angående utredningen och förfarandet i mål om näringsförbud skall, om inte annat föreskrivs i denna lag, i tillämpliga delar gälla vad som i allmänhet är föreskrivet om mål som rör allmänt åtal för brott där straffet är fängelse i högst ett år. Tvångsmedel enligt 24 och 25 kap. rättegångsbalken får dock inte tillgripas i fråga om näringsförbud.
Talan om näringsförbud i samband med brott förs i tingsrätt av allmän åklagare. Angående utredningen och förfarandet i mål om näringsförbud ska, om inte annat föreskrivs i denna lag, i tillämpliga delar gälla vad som i allmänhet är föreskrivet om mål som rör allmänt åtal för brott där straffet är fängelse i högst ett år. Tvångsmedel enligt 24 och 25 kap. rättegångsbalken får dock inte tillgripas i fråga om näringsförbud.
I mål om näringsförbud i samband med brott ska tingsrätten vid avgörande av saken bestå av en lagfaren domare. Om det finns skäl för det får tingsrätten i stället bestå av en lagfaren domare och tre nämndemän eller av tre lagfarna domare.
8 d §
I ärenden som gäller näringsförbud ska tingsrätten hålla sammanträde, om detta inte är uppenbart obehövligt.
Om sammanträde hålls ska tingsrätten bestå av en lagfaren domare och tre nämndemän. Ärendet ska avgöras av samma domare. I fall som avses i 8 b §
Om sammanträde hålls ska tingsrätten bestå av en lagfaren domare. Om det finns skäl för
det med hänsyn till ärendets eller frågans beskaffenhet får tings-
Författningsförslag SOU 2013:17
136
andra stycket ska tingsrätten vara sammansatt på det sätt som anges i 8 kap. 10 § första stycket konkurrenslagen.
rätten i stället bestå av en lagfaren domare och tre nämndemän eller av tre lagfarna domare. Ärendet
ska avgöras av samma domare. I fall som avses i 8 b § andra stycket ska tingsrätten vara sammansatt på det sätt som anges i 8 kap. 10 § första stycket konkurrenslagen.
Vid omröstning gäller reglerna i 29 kap. rättegångsbalken. Utöver vad som följer av lagen (1996:242) om domstolsärenden får rätten förelägga nytt vite eller förordna om hämtning till rätten antingen omedelbart eller till en senare dag, om den som ansökan riktas mot trots föreläggande om personlig inställelse inte inställer sig till sammanträdet eller inställer sig genom ombud.
Denna lag träder i kraft den dag regeringen bestämmer.
SOU 2013:17 Författningsförslag
137
10 Förslag till lag om ändring i lagen ( 1986:1009 ) om förfarandet i vissa fall vid förverkande m.m.
Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (1986:1009) om förfarandet i vissa fall vid förverkande m.m.
dels att 2, 4 och 5 §§ ska ha följande lydelse,
dels att det ska införas två nya paragrafer, 2 a–2 b §§ av följande
lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
2 §
En fråga som avses i 1 § prövas, om inte annat följer av 3 eller 5 §, av tingsrätten efter särskild talan. Om inte annat framgår av denna lag, gäller för sådan talan i tillämpliga delar reglerna i rättegångsbalken om åtal för brott på vilket inte kan följa svårare straff än böter. Målet får dock avgöras utan huvudförhandling, om en sådan förhandling inte behövs med hänsyn till utredningen i målet och inte heller begärs av någon av parterna.
Utfärdas stämning, skall den mot vilken talan riktas föreläggas att inställa sig till huvudförhandling eller yttra sig skriftligen vid påföljd att egendomen annars kan förklaras förverkad. Uteblir han från förhandlingen eller yttrar han sig inte, skall egendomen förklaras förverkad, om det inte framgår att talan är ogrundad.
Innan ett mål avgörs utan huvudförhandling, skall parterna ges tillfälle att slutföra sin talan, om det inte är uppenbart obehövligt.
2 a §
Åklagaren väcker talan enligt denna lag genom att ge in den till rätten. Talan anses väckt när den kommit in till rätten.
Författningsförslag SOU 2013:17
138
2 b §
Rätten ska förelägga den mot vilken talan riktas att inställa sig till huvudförhandling eller yttra sig skriftligen vid påföljd att egendomen annars kan förklaras förverkad. Uteblir han eller hon från förhandlingen eller yttrar denne sig inte, ska egendomen förklaras förverkad, om det inte framgår att talan är ogrundad.
Innan ett mål avgörs utan huvudförhandling, ska parterna ges tillfälle att slutföra sin talan, om det inte är uppenbart obehövligt.
4 §
Avser saken förverkande av beslagtagen egendom, får kungörelsedelgivning av beslutet eller stämningen ske enligt de förutsättningar som anges i 48 § delgivningslagen (2010:1932). Dessa regler får också tillämpas, om den från vilken förverkande sker är okänd.
Avser saken förverkande av beslagtagen egendom, får kungörelsedelgivning av beslutet,
åklagarens talan eller stämningen
ske enligt de förutsättningar som anges i 48 § delgivningslagen (2010:1932). Dessa regler får också tillämpas, om den från vilken förverkande sker är okänd.
Om värdet av den beslagtagna egendomen uppskattas till mindre än en tiondel av det prisbasbelopp enligt 2 kap.6 och 7 §§socialförsäkringsbalken som gällde då beslaget verkställdes eller om egendomen saknar saluvärde, får delgivning ske genom att beslutet eller stämningen anslås hos den myndighet som har meddelat beslutet eller utfärdat stämningen.
Om värdet av den beslagtagna egendomen uppskattas till mindre än en tiondel av det prisbasbelopp enligt 2 kap.6 och 7 §§socialförsäkringsbalken som gällde då beslaget verkställdes eller om egendomen saknar saluvärde, får delgivning ske genom att beslutet, åklag-
arens talan eller stämningen
anslås hos den myndighet som har meddelat beslutet eller vid
vilken talan väckts.
SOU 2013:17 Författningsförslag
139
5 §
Företagsbot får föreläggas näringsidkare genom strafföreläggande. I sådana fall gäller 48 kap.2–5, 6–8, 10 och 12 a §§rättegångsbalken i tillämpliga delar och det som sägs där om den misstänkte gäller i stället den som föreläggs företagsbot.
Företagsbot får föreläggas näringsidkare genom strafföreläggande. I sådana fall gäller 48 kap. 2–5 §§, 6 §, 7 § första
stycket, 8 §, 10 § och 12 a § rätte-
gångsbalken i tillämpliga delar och det som sägs där om den misstänkte gäller i stället den som föreläggs företagsbot.
Ett strafföreläggande om företagsbot godkänns genom att näringsidkaren
1. undertecknar en förklaring om att denne erkänner de omständigheter som ligger till grund för föreläggandet och godtar den företagsbot som tagits upp i föreläggandet, och
2. lämnar förklaringen till den mottagare som är behörig att ta emot förklaringen enligt föreskrifter som meddelas av regeringen.
Föreläggandet kan också godkännas genom att hela beloppet betalas till den myndighet som regeringen föreskriver. En sådan betalning skall inte anses som ett godkännande, om det framgår att näringsidkaren inte har avsett att godkänna föreläggandet.
Ett godkännande är utan verkan om det sker sedan åklagaren har väckt talan om företagsbot.
Denna lag träder i kraft den dag regeringen bestämmer.
Författningsförslag SOU 2013:17
140
11 Förslag till lag om ändring i lagen ( 1988:609 ) om målsägandebiträde
Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (1988:609) om målsägandebiträde
dels att 1 och 3 §§ ska ha följande lydelse,
dels att det ska införas en ny paragraf, 1 a §, av följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
1 §
När en förundersökning har inletts eller återupptagits ska ett särskilt biträde för målsäganden (målsägandebiträde) förordnas i mål om
1. brott enligt 6 kap. brottsbalken, om det inte är uppenbart att målsäganden saknar behov av sådant biträde,
2. brott enligt 3 eller 4 kap. brottsbalken, på vilket fängelse kan följa, eller enligt 8 kap. 5 eller 6 § brottsbalken eller försök, förberedelse eller stämpling till sådant brott, om det med hänsyn till målsägandens personliga relation till den misstänkte eller andra omständigheter kan antas att målsäganden har behov av sådant biträde,
3. annat brott på vilket fängelse kan följa, om det med hänsyn till målsägandens personliga förhållanden och övriga omständligheter kan antas att målsäganden har ett särskilt starkt behov av sådant biträde.
Målsägandebiträde får förordnas i högre rätt, om åklagaren eller den tilltalade har överklagat domen i ansvarsdelen.
1 a §
Målsägandebiträdets förordnande gäller, om inte annat följer av 3 §, fram till att tiden för att överklaga en lägre rätts dom har löpt ut.
Målsägandebiträde får förordnas i högre rätt, om åklagaren
SOU 2013:17 Författningsförslag
141
eller den tilltalade har överklagat domen i ansvarsdelen. Vid bedömningen ska den högre rätten, förutom vad som anges i 1 §, särskilt beakta om det med hänsyn till att målsäganden ska höras, vad den högre rätten ska pröva i fråga om enskilt anspråk eller något annat särskilt skäl kan antas att målsäganden har behov av målsägandebiträde.
3 §
Målsägandebiträdet skall ta till vara målsägandens intressen i målet samt lämna stöd och hjälp till målsäganden.
Målsägandebiträdet ska ta till vara målsägandens intressen i målet samt lämna stöd och hjälp till målsäganden.
Målsägandebiträdet skall bistå målsäganden med att föra talan om enskilt anspråk i anledning av brottet, om detta inte görs av
åklagaren. Målsägandebiträdets
uppgift kvarstår även om talan avskilts enligt 22 kap. 5 § rättegångsbalken för att handläggas som särskilt mål enligt reglerna för tvistemål, såvida inte målet handläggs enligt 1 kap. 3 d § rättegångsbalken. Målsägandebiträdets uppgift kvarstår också om tingsrättens dom överklagas endast i fråga om enskilt anspråk.
Målsägandebiträdet ska bistå målsäganden med att föra talan om enskilt anspråk i anledning av brottet. Målsägandebiträdets uppgift kvarstår även om talan avskilts enligt 22 kap. 5 § rättegångsbalken för att handläggas som särskilt mål enligt reglerna för tvistemål, såvida inte målet handläggs enligt 1 kap. 3 d § rättegångsbalken. Målsägandebiträdets uppgift kvarstår också om tingsrättens dom överklagas endast i fråga om enskilt anspråk.
Denna lag träder i kraft den dag regeringen bestämmer.
Författningsförslag SOU 2013:17
142
12 Förslag till lag om ändring i lagen ( 1988:688 ) om kontaktförbud
Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (1988:688) om kontaktförbud att 18 § ska ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
18 §
Vid avgörande av saken skall tingsrätten bestå av en lagfaren domare och tre nämndemän. Vid annan handläggning är tingsrätten domför med en lagfaren domare.
Vid handläggningen ska tingsrätten bestå av en lagfaren domare. Om det finns skäl för det får tingsrätten när den avgör saken bestå av en lagfaren domare och tre nämndemän .
Vid omröstning gäller reglerna i 29 kap. rättegångsbalken i tillämpliga delar.
Denna lag träder i kraft den dag regeringen bestämmer.
SOU 2013:17 Författningsförslag
143
13 Förslag till lag om ändring i lagen ( 1991:1559 ) med föreskrifter på tryckfrihetsförordningens och yttrandefrihetsgrundlagens områden
Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (1991:1559) med föreskrifter på tryckfrihetsförordningens och yttrandefrihetsgrundlagens områden
dels att i lagen ska införas ett nytt kapitel, 7 a kap., med rubriken
”Om väckande av allmänt åtal”,
dels att det ska införas fyra nya paragrafer, 7 a kap. 1–4 §§, av
följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
7 a kap.
1 §
Allmänt åtal väcks genom att åklagaren hos rätten skriftligen ansöker om stämning mot den som ska tilltalas. Åtal ska anses väckt när stämningsansökan kom in till rätten.
2 §
Ansökan om stämning ska innehålla de uppgifter som anges i 45 kap. 4 och 4 a §§ rättegångsbalken .
3 §
Stämningsansökan ska avvisas, om rätten finner uppenbart, att den som väcker åtalet inte får föra talan om brottet eller att målet på grund av annat rättegångshinder inte kan prövas.
Författningsförslag SOU 2013:17
144
4 §
Avvisas inte ansökan, ska rätten utfärda stämning på den tilltalade att svara på åtalet.
Stämningen ska tillsammans med stämningsansökan och därvid fogade handlingar delges den tilltalade. Uppgift om målsägandes eller vittnens ålder, yrke och bostadsadress, som saknar betydelse för åtalet, ska inte framgå av de handlingar som delges.
I samband med stämningen ska rätten förelägga tilltalade att svara på åtalet och övriga yrkanden som framställs i samband med detta enligt vad som föreskrivs i 45 kap. 10 § rättegångsbalken .
Denna lag träder i kraft den dag regeringen bestämmer.
SOU 2013:17 Författningsförslag
145
14 Förslag till lag om ändring i lagen ( 1991:2041 ) om personutredning i brottmål, m.m.
Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (1991:2041) om personutredning i brottmål, m.m. att 2 § ska ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
2 §
Ett beslut att inhämta yttrande från Kriminalvården meddelas av rätten. Innan allmänt åtal har väckts, får beslut meddelas av åklagaren. Beslutet
skall meddelas så snart det lämp-
ligen kan ske.
Ett beslut att inhämta yttrande från Kriminalvården meddelas av rätten. Innan allmänt åtal har väckts, får beslut meddelas av åklagaren. Beslutet
ska meddelas så snart det lämp-
ligen kan ske. Åklagaren ska be-
sluta att inhämta ett yttrande om det behövs för att åklagaren ska kunna ange ett yrkande om påföljd när åtalet väcks.
Om allmänt åtal inte har väckts, får beslut att inhämta yttrande meddelas endast under förutsättning att den misstänkte har erkänt gärningen eller det annars finns sannolika skäl för misstanken att han eller hon har begått brottet.
Denna lag träder i kraft den dag regeringen bestämmer.
Författningsförslag SOU 2013:17
146
15 Förslag till lag om ändring i växtförädlarrättslagen (1997:306)
Härigenom föreskrivs i fråga om växtförädlarlagen (1997:306) att 11 kap. 1 § ska ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
11 kap.
1 §
En innehavare av en växtförädlarrätt som inte har hemvist i Sverige skall ha ett ombud som är bosatt här i landet. Ombudet skall ha behörighet att för innehavaren av växtförädlarrätten ta emot delgivning av stämning, kallelser och andra handlingar i mål och ärenden om växtförädlarrätt med undantag av stämning i brottmål och av föreläggande för part att infinna sig personligen inför domstol. Ombudet skall anmälas till växtsortregistret och antecknas där.
En innehavare av en växtförädlarrätt som inte har hemvist i Sverige ska ha ett ombud som är bosatt här i landet. Ombudet ska ha behörighet att för innehavaren av växtförädlarrätten ta emot delgivning av stämning, kallelser och andra handlingar i mål och ärenden om växtförädlarrätt med undantag av all-
mänt åtal och stämning i brott-
mål samt av föreläggande för part att infinna sig personligen inför domstol. Ombudet ska anmälas till växtsortregistret och antecknas där.
Om innehavaren av växtförädlarrätten inte har anmält något ombud enligt första stycket, kan delgivning i stället ske genom att den handling som skall delges sänds till honom eller henne under den i växtsortregistret antecknade adressen. Om någon fullständig adress inte är antecknad i registret, kan delgivning ske genom att handlingen hålls tillgänglig hos Statens jordbruksverk och genom att ett meddelande om detta och om hand-
Om innehavaren av växtförädlarrätten inte har anmält något ombud enligt första stycket, kan delgivning i stället ske genom att den handling som ska delges sänds till honom eller henne under den i växtsortregistret antecknade adressen. Om någon fullständig adress inte är antecknad i registret, kan delgivning ske genom att handlingen hålls tillgänglig hos Statens jordbruksverk och genom att ett meddelande om detta och om hand-
SOU 2013:17 Författningsförslag
147
lingens huvudsakliga innehåll kungörs i en publikation som regeringen bestämmer. Delgivningen anses ha skett när det som nu har sagts har blivit fullgjort.
lingens huvudsakliga innehåll kungörs i en publikation som regeringen bestämmer. Delgivningen anses ha skett när det som nu har sagts har blivit fullgjort.
Denna lag träder i kraft den dag regeringen bestämmer.
Författningsförslag SOU 2013:17
148
16 Förslag till lag om ändring i lagen ( 2000:1225 ) om straff för smuggling
Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (2000:1225) om straff för smuggling att 33 § ska ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
33 §
Om ägaren till en vara, som kan förverkas enligt 16 § första stycket 1, inte kan delges stäm-
ning på det sätt som är
föreskrivet för stämning i brottmål, får talan om annan egendom än transportmedel föras mot den hos vilken varan påträffades. Med transportmedel förstås motordrivet fordon och tillhörande släpfordon samt fartyg och luftfartyg.
Om ägaren till en vara, som kan förverkas enligt 16 § första stycket 1, inte kan delges talan på det sätt som är föreskrivet för allmänt åtal i brottmål, får talan om annan egendom än transportmedel föras mot den hos vilken varan påträffades. Med transportmedel förstås motordrivet fordon och tillhörande släpfordon samt fartyg och luftfartyg.
Denna lag träder i kraft den dag regeringen bestämmer.
SOU 2013:17 Författningsförslag
149
17 Förslag till lag om ändring i lagen ( 2005:321 ) om tillträdesförbud vid idrottsarrangemang
Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (2005:321) om tillträdesförbud vid idrottsarrangemang att 18 § ska ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
18 §
När tingsrätten avgör saken, består den av en lagfaren domare och tre nämndemän. Vid annan handläggning består tingsrätten av en lagfaren domare.
Vid handläggningen ska tingsrätten bestå av en lagfaren domare. Om det finns skäl för det får tingsrätten när den avgör saken bestå av en lagfaren domare och tre nämndemän .
Vid omröstning tillämpas bestämmelserna i 29 kap. rättegångsbalken.
Denna lag träder i kraft den dag regeringen bestämmer.
Författningsförslag SOU 2013:17
150
18 Förslag till lag om ändring i lagen ( 2008:369 ) om förfarandet vid förverkande av utbyte av brottslig verksamhet i vissa fall
Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (2008:369) om förfarandet vid förverkande av utbyte av brottslig verksamhet i vissa fall
dels att 4 § ska ha följande lydelse,
dels att det ska införas en ny paragraf, 3 a §, av följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
3 a §
Åklagaren väcker talan enligt denna lag genom att ge in den till rätten. Talan anses väckt när den kommit in till rätten.
Rätten ska förelägga den mot vilken talan riktas att yttra sig skriftligen inom viss tid eller senast vid huvudförhandlingen.
4 §
Utfärdas stämning, ska den
mot vilken talan riktas kallas till huvudförhandling och erinras om att målet kan komma att avgöras trots att han eller hon uteblir eller inställer sig genom ombud då han eller hon har förelagts att infinna sig personligen.
Den mot vilken talan riktas ska kallas till huvudförhandling
och erinras om att målet kan komma att avgöras trots att han eller hon uteblir eller inställer sig genom ombud då han eller hon har förelagts att infinna sig personligen.
Kan saken utredas tillfredsställande, får målet avgöras trots
att den mot vilken talan riktas har inställt sig endast genom ombud eller har uteblivit.
Om det inte finns särskilda skäl mot det, får målet avgöras
trots att den mot vilken talan riktas har inställt sig endast genom ombud eller har uteblivit.
Denna lag träder i kraft den dag regeringen bestämmer.
SOU 2013:17 Författningsförslag
151
19 Förslag till lag om ändring i offentlighets- och sekretesslagen (2009:400)
Härigenom föreskrivs i fråga om offentlighets- och sekretesslagen (2009:400)
dels att 10 kap. 4 § ska ha följande lydelse,
dels att det ska införas en ny paragraf, 10 kap. 3 a §, av följande
lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
10 kap.
3 a §
En målsägande som inte är part har enligt rättegångsbalken viss rätt till insyn i handläggningen av ett ärende eller mål som berör målsäganden. Målsägandens rätt till insyn i ett sådant fall får endast begränsas med hänsyn till sekretess om det står klart att det intresse som sekretessen ska skydda har företräde framför målsägandens intresse av att ta del av uppgiften.
4 §
När en myndighet enligt 3 § lämnar en sekretessbelagd uppgift till en enskild part, en ställföreträdare, ett ombud eller ett biträde får myndigheten göra ett förbehåll som inskränker mottagarens rätt att lämna uppgiften vidare eller utnyttja uppgiften. Förbehållet får inte innebära förbud mot att utnyttja uppgiften i målet eller ärendet eller mot att lämna muntlig upplysning till part, ställföreträdare, ombud eller biträde.
När en myndighet enligt 3 § eller 3 a § lämnar en sekretessbelagd uppgift till en enskild part,
en målsägande, en ställföreträdare,
ett ombud eller ett biträde får myndigheten göra ett förbehåll som inskränker mottagarens rätt att lämna uppgiften vidare eller utnyttja uppgiften. Förbehållet får inte innebära förbud mot att utnyttja uppgiften i målet eller ärendet eller mot att lämna muntlig upplysning till part, ställföreträdare, ombud eller biträde.
Författningsförslag SOU 2013:17
152
Att den tystnadsplikt som uppkommer genom ett sådant förbehåll som anges i första stycket inskränker den rätt att meddela och offentliggöra uppgifter som följer av 1 kap. 1 § tryckfrihetsförordningen och 1 kap.1 och 2 §§yttrandefrihetsgrundlagen följer av 13 kap. 5 § andra stycket.
Denna lag träder i kraft den dag regeringen bestämmer.
SOU 2013:17 Författningsförslag
153
20 Förslag till lag om ändring i varumärkeslagen (2010:1877)
Härigenom föreskrivs i fråga om varumärkeslagen (2010:1877) att 4 kap. 4 § ska ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
4 kap.
4 §
En innehavare av en varumärkesregistrering, som varken har hemvist i Sverige eller bedriver näringsverksamhet som har etablerats här, ska ha ett ombud som har hemvist här i landet. Ombudet ska ha behörighet att för innehavaren ta emot delgivning av stämning, kallelser och andra handlingar i mål och ärenden om varumärket med undantag av stämning i brottmål och av föreläggande för part att infinna sig personligen inför domstol. Ombudet ska anmälas till Patent- och registreringsverket och antecknas i varumärkesregistret.
En innehavare av en varumärkesregistrering, som varken har hemvist i Sverige eller bedriver näringsverksamhet som har etablerats här, ska ha ett ombud som har hemvist här i landet. Ombudet ska ha behörighet att för innehavaren ta emot delgivning av stämning, kallelser och andra handlingar i mål och ärenden om varumärket med undantag av allmänt åtal och stämning i brottmål samt av föreläggande för part att infinna sig personligen inför domstol. Ombudet ska anmälas till Patent- och registreringsverket och antecknas i varumärkesregistret.
Om innehavaren inte har anmält något ombud, får delgivning i stället ske genom att den handling som ska delges sänds till innehavaren under den i varumärkesregistret antecknade adressen. Om någon fullständig adress inte är antecknad i registret, får delgivning ske genom att handlingen hålls tillgänglig hos Patent- och registreringsverket och ett meddelande om detta och om handlingens huvudsakliga innehåll kungörs. Delgivning ska anses ha skett när detta har gjorts.
Denna lag träder i kraft den dag regeringen bestämmer.
Författningsförslag SOU 2013:17
154
21 Förslag till förordning om ändring i förundersöknings- kungörelsen ( 1947:948 )
Härigenom föreskrivs i fråga om förundersökningskungörelsen (1947:948)
dels att 12, 13 b, 13 d och 20 §§ ska ha följande lydelse,
dels att det ska införas en ny paragraf, 13 e §, av följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
12 §
I samband med att den som skäligen misstänkes för brott underrättas om misstanken skall han erhålla underrättelse om att
för brott misstänkt är berättigad
att redan under förundersökningen anlita biträde av försvarare samt att under vissa förutsättningar offentlig försvarare kan förordnas.
I samband med att den som skäligen misstänks för brott underrättas om misstanken ska han eller hon underrättas om att
den som misstänks för brott har rätt att redan under förunder-
sökningen anlita biträde av försvarare samt att under vissa förutsättningar offentlig försvarare kan förordnas. Information ska dess-
utom lämnas om rätten i vissa fall till kostnadsfri rådgivning av advokat om åtal väcks.
13 b §
Målsäganden skall tillfrågas om han eller hon vill bli underrättad om beslut om att förundersökning inte skall inledas eller att en inledd förundersökning skall läggas ned, beslut om att åtal inte skall väckas, tidpunkt för huvudförhandling i målet samt dom i målet.
Målsäganden ska tillfrågas om han eller hon vill bli underrättad om
– beslut om att förundersök-
ning inte ska inledas eller att en inledd förundersökning ska läggas ned,
– beslut om att åtal inte ska
väckas,
– att sådan underrättelse till den misstänkte och dennes försvarare som anges i 23 kap. 18 a § rättegångsbalken har ägt rum, och
– tidpunkt för huvudförhand-
ling i målet samt dom i målet.
SOU 2013:17 Författningsförslag
155
13 d §
När sådan underrättelse till den misstänkte och dennes försvarare som anges i 23 kap. 18 a § rättegångsbalken ägt rum ska målsäganden underrättas om det om han eller hon begärt det. Om målsägandebiträde har förordnats får underrättelsen i stället lämnas eller sändas till biträdet.
Så snart åtal har beslutats skall målsäganden underrättas om beslutet.
Så snart åtal har beslutats ska målsäganden underrättas om beslutet.
13 e §
Om åklagaren, trots att målsäganden begärt det, inte åtar sig att föra målsägandens talan om enskilt anspråk i samband med att åtalet väcks ska åklagaren underrätta målsäganden om detta och skälen för det. Det gäller inte om ett målsägandebiträde förordnats för målsäganden enligt lagen ( 1988:609 ) om målsägandebiträde eller om det är förenat med betydande svårigheter att underrätta målsäganden.
Om målsäganden, under förundersökningen eller annars, uppgett att han eller hon vill framställa talan om enskilt anspråk i samband med åtalet och åklagaren inte för den talan ska åklagaren förelägga målsäganden att anmäla sitt anspråk till åklagaren i sådan tid att det kan delges motparten i samband med att åtalet väcks. Åklagaren ska samtidigt upplysa målsäganden om att rätten annars kan komma att besluta att
Författningsförslag SOU 2013:17
156
anspråket inte tas upp till prövning i samband med åtalet. En åtgärd enligt detta stycke behöver inte vidtas om nödvändiga uppgifter om anspråket anmälts tidigare eller om det är förenat med betydande svårigheter att vidta åtgärden.
Första och andra stycket ska tillämpas också när anspråket övertagits av annan.
20 §
Av förundersökningsprotokollet ska det framgå vem som är undersökningsledare, vem som har varit förhörsledare och vem som har sammanställt protokollet. Den som sammanställer protokollet ska i det ange när detta sker.
I protokollet ska antecknas: – angivelsen eller vad som annars har föranlett förundersökningen,
– tid och plats för åtgärder under förundersökningen, – iakttagelser vid brottsplatsundersökning, – berättelser av hörda personer samt nödvändiga upplysningar om dem,
– uppgift om att anhörig eller annan närstående har underrättats om ett frihetsberövande eller att sådan underrättelse inte har skett,
– uppgift om den misstänkte var påverkad av alkohol eller annat berusningsmedel vid brottet och om brottet kan antas stå i samband med missbruk av alkohol eller annat berusningsmedel av denne,
– namn på förhörsvittne och övriga närvarande vid förhör, – beslut om att annan än förhörsvittne har tillåtits att närvara vid förhör samt att det som har framkommit vid förhör inte får uppenbaras,
– framställningar till rätten om vittnesförhör eller annan utredning under förundersökningen, om upptagande av bevisning enligt 23 kap. 15 § rättegångsbalken och om föreläggande att visa upp skriftligt bevis eller tillhandahålla föremål för besiktning samt beslut om detta,
– sakkunnigyttranden, – beslut om uppgifter som rör användning av tvångsmedel,
SOU 2013:17 Författningsförslag
157
– underrättelse till misstänkt enligt 23 kap. 18 § första stycket första meningen rättegångsbalken samt till misstänkt och hans eller hennes försvarare enligt samma stycke fjärde meningen med uppgift om de krävt ytterligare utredning eller i övrigt velat anföra något,
– uppmaning enligt 2 § strafföreläggandekungörelsen (1970:60), – uppgift om målsägande eller den som övertagit målsägandens anspråk avser att föra ersättningstalan i anledning av brottet,
– nödvändiga uppgifter om enskilt anspråk när åklagaren
förbereder sådan talan och, om
det är möjligt, den misstänktes yttrande över sådant anspråk,
– nödvändiga uppgifter om enskilt anspråk som målsäganden
eller den som övertagit dennes anspråk vill föra i samband åtalet enligt de närmare föreskrifter om dokumentation av sådana uppgifter som Rikspolisstyrelsen meddelar och, om det är möjligt, den
misstänktes eller annan motparts yttrande över sådant anspråk,
– uppgift om uppmaning enligt 5 a §, och – det som i övrigt är av betydelse att anteckna i protokollet. Protokoll ska innehålla nödvändiga diarieuppgifter, såsom nummer på inkommen angivelse och aktnummer (dossiernummer), och en kort beteckning av saken.
Denna förordning träder i kraft den dag regeringen bestämmer.
Författningsförslag SOU 2013:17
158
22 Förslag till förordning om ändring i förordningen ( 1964:740 ) med föreskrifter för åklagare i vissa brottmål
Härigenom föreskrivs i fråga om förordningen (1964:740) med föreskrifter för åklagare i vissa brottmål att 3 § ska upphöra att gälla.
Denna förordning träder i kraft den dag regeringen bestämmer.
SOU 2013:17 Författningsförslag
159
23 Förslag till förordning om ändring i strafföreläggandekungörelsen (
1970:60)
Härigenom föreskrivs i fråga om strafföreläggandekungörelsen (1970:60)
dels att 1 § ska upphöra att gälla,
dels att 8 § ska ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
8 §
Om det inte kommer något godkännande eller annat besked från den misstänkte, får en påminnelse om föreläggandet sändas till honom.
Om det inte kommer något godkännande eller annat besked från den misstänkte, får en påminnelse om föreläggandet sändas till honom eller henne.
Har det inte kommit något godkännande eller annat besked från den misstänkte bör, om det är lämpligt, underrättelse om föreläggandet delges honom på det sätt som föreskrivs om stäm-
ning i brottmål.
Har det inte kommit något godkännande eller annat besked från den misstänkte bör, om det är lämpligt, underrättelse om föreläggandet delges honom eller
henne på det sätt som föreskrivs
om allmänt åtal i brottmål.
Denna förordning träder i kraft den dag regeringen bestämmer.
Författningsförslag SOU 2013:17
160
24 Förslag till förordning om ändring i förordningen ( 1982:805 ) om ersättning av allmänna medel till vittnen, m.m.
Härigenom föreskrivs i fråga förordningen (1982:805) om ersättning av allmänna medel till vittnen, m.m. att 8 §, ska ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
8 §
Om den som har kallats i sådana fall som avses i 6 eller 7 § behöver anlita vårdare eller annan för att kunna inställa sig, bestäms ersättning för dennes inställelse enligt samma grunder som gäller för den som har kallats.
Om den som har kallats i sådana fall som avses i 6 eller 7 § behöver anlita vårdare eller annan för att kunna inställa sig, bestäms ersättning för dennes inställelse enligt samma grunder som gäller för den som har kallats. Det-
samma gäller om det finns särskilda skäl att ersätta en stödperson enligt 20 kap. 15 rättegångsbalken för kostnader som uppkommit i anledning av hans eller hennes närvaro.
Denna förordning träder i kraft den dag regeringen bestämmer.
SOU 2013:17 Författningsförslag
161
25 Förslag till förordning om ändring i förordningen ( 1992:289 ) om särskild personutredning i brottmål, m.m.
Härigenom föreskrivs i fråga om förordningen (1992:289) om särskild personutredning i brottmål, m.m.
dels att 1 och 2 §§ ska ha följande lydelse,
dels att det ska införas två nya paragrafer, 1 a och 1 b §§, av
följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
1 §
Yttrande enligt 1 § lagen (1991:2041) om särskild personutredning i brottmål, m.m. skall inhämtas från Kriminalvården genom det frivårdskontor inom vars verksamhetsområde den misstänkte är bosatt eller annars uppehåller sig.
Yttrande enligt 1 § lagen (1991:2041) om särskild personutredning i brottmål, m.m. ska inhämtas från Kriminalvården genom det frivårdskontor inom vars verksamhetsområde den misstänkte är bosatt eller annars uppehåller sig.
I beslutet om att inhämta yttrande skall ändamålet med yttrandet anges, om inte detta framgår på annat sätt. I beslutet
skall det anges inom vilken tid
yttrandet skall lämnas. Om yttrandet skall lämnas inom kortare tid än en månad skall samråd ske med Kriminalvården.
I beslutet om att inhämta yttrande ska ändamålet med yttrandet anges, om inte detta framgår på annat sätt. I beslutet
ska det anges inom vilken tid
yttrandet ska lämnas. Om yttrandet ska lämnas inom kortare tid än fjorton dagar ska samråd ske med Kriminalvården.
Den misstänkte skall underrättas om beslutet. Har beslutet fattats av rätten skall även åklagaren underrättas.
Den misstänkte ska underrättas om beslutet. Har beslutet fattats av rätten ska även åklagaren underrättas.
1 a §
Kriminalvården ska lämna ett yttrande inom den tid som angetts i rättens eller åklagarens beslut.
Om Kriminalvården bedömer att det behövs ytterligare utredning ska Kriminalvården ange
Författningsförslag SOU 2013:17
162
skälen för detta och hur lång tid utredningen förväntas ta.
1 b §
Om Kriminalvården i ett yttrande har angett att det behövs ytterligare utredning ska rätten eller åklagaren besluta inom vilken tid det kompletterande yttrandet ska lämnas. Om rätten gör det anses rätten ha begärt yttrandet även om det ursprungliga yttrandet begärts av åklagaren.
2 §
Kriminalvårdens yttrande och den utredning som behövs för yttrandet skall anpassas efter rättens behov av beslutsunderlag i varje enskilt fall.
Kriminalvårdens yttrande och den utredning som behövs för yttrandet ska anpassas efter rättens behov av beslutsunderlag i varje enskilt fall. Om Kriminal-
vården bedömer att det är tillräckligt ska Kriminalvården avsluta personutredningen genom att lämna ett yttrande enligt 1 a §. Om det behövs får rätten eller åklagaren besluta att utredningen ska kompletteras med ett nytt yttrande.
Finns det någon annan personutredning om den misstänkte
skall Kriminalvården underrätta
rätten om detta, om myndigheten bedömer den utredningen som tillräcklig. I sådana fall beslutar rätten om utredningen
skall fullföljas eller begränsas. Det
som nu sagts gäller i stället åklagaren om yttrandet har begärts av åklagaren.
Finns det någon annan personutredning om den misstänkte
ska Kriminalvården underrätta
rätten om detta, om myndigheten bedömer den utredningen som tillräcklig. I sådana fall beslutar rätten om utredningen ska fullföljas eller begränsas. Det som nu sagts gäller i stället åklagaren om yttrandet har begärts av åklagaren.
Denna förordning träder i kraft dag regeringen bestämmer.
SOU 2013:17 Författningsförslag
163
26 Förslag till förordning om ändring i förordningen ( 1994:1763 ) med särskilda bestämmelser om unga lagöverträdare
Härigenom föreskrivs i fråga om förordningen (1994:1763) med särskilda bestämmelser om unga lagöverträdare att 1 § ska ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
1 §
Har åklagaren med stöd av 15 § lagen (1964:167) med särskilda bestämmelser om unga lagöverträdare utfärdat strafföreläggande, skall den unge underrättas om beslutet vid ett personligt sammanträffande och, om det är möjligt, i vårdnadshavares närvaro. Om ett personligt sammanträffande inte är möjligt eller brottet är ringa, får underrättelsen vara skriftlig.
Har åklagaren med stöd av 15 § lagen (1964:167) med särskilda bestämmelser om unga lagöverträdare utfärdat strafföreläggande, ska den unge underrättas om beslutet vid ett personligt sammanträffande och, om det är möjligt, i vårdnadshavares närvaro. Om ett personligt sammanträffande inte är möjligt eller brottet är ringa, får underrättelsen vara skriftlig.
Har åklagaren med stöd av 48 kap. 4 § rättegångsbalken utfärdat strafföreläggande som avser villkorlig dom eller sådan påföljd i förening med böter innan den misstänkte fyllt 21 år, skall åklagaren underrätta den misstänkte om beslutet vid ett personligt sammanträffande.
Om det är lämpligare, får en underrättelse enligt första och
andra stycket lämnas av en annan
åklagare än den som meddelat beslutet.
Om det är lämpligare, får en underrättelse enligt första stycket lämnas av en annan åklagare än den som meddelat beslutet.
Denna förordning träder i kraft den dag regeringen bestämmer.
Författningsförslag SOU 2013:17
164
27 Förslag till förordning om ändring i förordningen ( 1996:381 ) om tingsrättsinstruktion
Härigenom föreskrivs i fråga om förordningen (1996:381) om tingsrättsinstruktion att 18 § ska ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
18 §
Utöver vad som gäller enligt 17 § får lagmannen förordna en tingsnotarie eller en notariemeriterad beredningsjurist som har tillräcklig kunskap och erfarenhet att på eget ansvar
1. handlägga mål om brott för vilket inte är föreskrivet svårare straff än böter eller fängelse i högst sex månader, om det inte finns anledning att döma till annan påföljd än böter och det i målet inte är fråga om företagsbot,
2. besluta om avskrivning av brottmål när åtalet har lagts ned,
3. meddela frikännande dom enligt 20 kap. 9 § andra stycket rättegångsbalken,
4. handlägga sådana mål om äktenskapsskillnad och därmed sammanhängande frågor samt sådana mål rörande vårdnad om barn, barns boende och umgänge med barn som har inletts genom gemensam ansökan, dock inte sådana mål som har blivit tvistiga sedan ansökan gavs in,
5. handlägga konkursärenden enligt konkurslagen (1987:672),
6. handlägga ärenden enligt lagen (1976:206) om felparkeringsavgift,
7. handlägga andra ärenden än sådana som avses i 6 enligt lagen (1996:242) om domstolsärenden om ärendena kan avgöras av en lagfaren domare och inte är tvistiga,
8. handlägga mål enligt 1 kap. 3 d § första stycket rättegångsbalken
a) om målet avser kontrollavgift enligt lagen (1984:318) om kontrollavgift vid olovlig parkering, trafikförsäkringsavgift enligt trafikskadelagen (1975:1410) eller överlåtet krav avseende trafikförsäkringspremie och självrisk, eller
b) om värdet av vad som yrkas uppenbart inte överstiger en tiondel av prisbasbeloppet enligt 2 kap.6 och 7 §§socialförsäkringsbalken,
SOU 2013:17 Författningsförslag
165
9. handlägga mål där förlikning om saken är tillåten vid förberedelse och vid huvudförhandling enligt 42 kap. 20 § andra stycket rättegångsbalken,
10. handlägga ärenden om bevisupptagning enligt 41 kap. rättegångsbalken,
11. handlägga mål enligt 14 kap. 12 § äktenskapsbalken första meningen, och
12. avgöra mål enligt 42 kap. 18 § rättegångsbalken första stycket 1 avseende avskrivning av mål samt 2–4.
Förordnanden enligt första stycket 5 får inte avse konkurser där beslut om bevakning har meddelats. Ett sådant förordnande får inte heller avse frågor om häktning, utdelning eller, om konkursen avslutats med utdelning, förvaltares arvodesanspråk.
Förordnanden enligt första stycket medför inte behörighet att ompröva beslut enligt 34 § lagen om domstolsärenden. Förordnanden får inte avse mål eller ärenden som är omfattande eller svåra eller som av någon annan orsak kräver särskild erfarenhet.
När en tingsnotarie eller en notariemeriterad beredningsjurist handlägger brottmål vid huvudförhandling ska nämndemän alltid delta i avgörandet.
Denna förordning träder i kraft den dag regeringen bestämmer.
Författningsförslag SOU 2013:17
166
28 Förslag till förordning om ändring i förordningen ( 1997:406 ) om offentlig försvarare m.m.
Härigenom föreskrivs i fråga om förordning om ändring i förordningen (1997:406) om offentlig försvarare m.m.
dels att 1 § ska ha följande lydelse,
dels att det ska införas en ny paragraf, 8 §, av följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
1 §
Denna förordning innehåller bestämmelser om ersättning till offentlig försvarare och om den tilltalades ersättningsskyldighet enligt 31 kap. 1 § rättegångsbalken.
Denna förordning innehåller bestämmelser om ersättning till offentlig försvarare och till advo-
kat som lämnat rådgivning enligt rättegångsbalken samt om den till-
talades ersättningsskyldighet enligt 31 kap. 1 § rättegångsbalken.
8 §
En framställning från advokat som lämnat rådgivning om ersättning av allmänna medel för arbete, eller för kostnader för tolk och översättning ska göras hos den domstol som ska besluta om ersättningen.
I framställningen ska anges den tilltalades namn, målnummer och antalet rådgivningstimmar, samt om ersättning begärs för mer än en timmas rådgivning, anledningen till det.
Denna förordning träder i kraft den dag regeringen bestämmer.
167
1 Uppdraget och dess genomförande
1.1 Inledning
I detta kapitel redovisas det huvudsakliga innehållet i våra direktiv och hur arbetet i utredningen har bedrivits.
Som anges i avsnitt 1.2 har uppdraget varit mycket brett. I viss utsträckning har uppdraget avgränsats dels av direktiven, dels av andra utredningars arbete. I avsnitt 1.4 anges dessa avgränsningar.
1.2 Utredningens uppdrag
Våra direktiv beslutades av regeringen den 15 juli 2010. Direktiven i dess helhet finns fogade till betänkandet som bilaga 1. Utredningstiden har förlängts genom tilläggsdirektiv, bilaga 2.
Vårt uppdrag har varit mycket brett. Det har omfattat en översyn av brottmålsprocessen i dess helhet. Målsättningen har angetts vara att skapa ett mer ändamålsenligt brottmålsförfarande där lagföringens kvalitet och effektivitet ytterligare kan förbättras. För detta krävs enligt direktiven en ändamålsenlig ansvarsfördelning mellan domstolen, åklagaren och övriga aktörer i processen. Vidare anges att det krävs mer flexibla handläggningsregler i såväl tingsrätt som hovrätt.
I uppdraget har ingått att överväga bl.a. följande.
• Om ansvarsfördelningen mellan åklagare och domstol samt deras roller och funktioner kan göras tydligare och utvecklas. Vi har i det sammanhanget haft att överväga i vilka fall en domstolsprövning är motiverad och i vilken utsträckning samt på vilket sätt uppgifter av rättskipningskaraktär bör hanteras av åklagare.
Uppdraget och dess genomförande SOU 2013:17
168
• Om det finns anledning att stärka parternas inflytande över processen och i så fall föreslå på vilka sätt detta kan ske.
• Hur förberedelsen i brottmål kan förbättras för att skapa en effektivare handläggning och vad som kan göras för att säkerställa att domstolen har tillgång till ett fullständigt underlag vid avgörandet. En målsättning som angetts i direktiven är att parterna under förberedelsen ska medverka mer aktivt och ta ett större ansvar för att mål förs framåt mot ett avgörande.
• Hur reglerna för handläggning och avgörande av brottmål kan bli mer flexibla så att förfarandet ytterligare kan anpassas till vad som behövs för sakens prövning i det enskilda fallet. Särskilt har utredningen fått i uppdrag att fundera över olika alternativa former för avgörande av brottmål.
• Hur risken för inställda förhandlingar kan minska. Uppdraget har omfattat överväganden när det gäller hur förhörspersoner i högre utsträckning kan förmås att komma till domstolsförhandlingen. Därutöver har utredningen haft att analysera hur man kan se till att det oftare finns tillgång till sådan tillfredsställande utredning som gör det möjligt med utevarohandläggning. I uppdraget har även ingått att se över reglerna om avgörande av brottmål i den tilltalades utevaro.
• Om reglerna angående krav på prövningstillstånd i brottmål bör ändras.
• Hur rättens sammansättning bör vara i olika situationer.
• Hur stödpersoners och åklagares roll och funktion i förhållande till målsägandens behov av stöd kan utvecklas liksom att analysera vilka konsekvenser förändringar i fråga om hjälp och stöd till målsäganden skulle få för reglerna om målsägandebiträde.
Vikten av att de förändringar som vi föreslår också får genomslag i praktiken har lyfts fram i direktiven. Hur förändringarna kan förverkligas har angetts förtjäna särskild uppmärksamhet, liksom frågan hur redan genomförda förändringar kan få ett bättre genomslag.
SOU 2013:17 Uppdraget och dess genomförande
169
1.3 Utredningsarbetet
Arbetet i utredningen inleddes vid årsskiftet 2010/11. Vi har hållit regelbundna sammanträden med experterna. Sammanlagt har vi haft 15 expertsammanträden, varav tre tvådagarssammanträden i internatform. Löpande underhandskontakter med experterna har också förekommit. Arbetet har bedrivits så att alla synpunkter och förslag som varit föremål för diskussion har blivit belysta i betänkandet.
Under våren 2011 höll vi diskussionsmöten på landets hovrättsorter, med undantag för Umeå. I dessa fem möten deltog sammantaget ca 130 domare, åklagare och brottmålsadvokater. Avsikten med dessa sammankomster var att få praktiskt verksamma juristers syn på behovet av förändringar i straffprocessen. De mycket värdefulla synpunkter som då framfördes har sammanställts i en arbetspromemoria och i de delar de lett till förslag eller överväganden tagits upp i betänkandet.
Under våren 2012 höll vi ett diskussionsmöte vid Svea hovrätt särskilt avseende behovet av en förändrad straffprocess i hovrätt. Vid mötet deltog såväl hovrättsdomare, åklagare, brottmålsadvokater som företrädare för Justitiedepartementet.
Under hösten 2012 genomförde vi uppföljande diskussionsmöten vid samtliga landets hovrättsorter. I mötena deltog domare, åklagare och brottmålsadvokater. Vid dessa uppföljningsmöten presenterade vi våra överväganden och fick synpunkter på de preliminära förslag som vi lade fram.
Samma höst presenterade vi huvuddragen i våra överväganden och förslag vid ett högre seminarium vid Uppsala universitet.
Vi har i övrigt haft omfattande kontakter med domstolar, myndigheter, organisationer och andra som berörs av vårt arbete. Särskilda samrådsmöten har hållits med åklagare genom Riksåklagarens kansli och med brottmålsadvokater genom Advokatsamfundet, för att inhämta synpunkter på utredningens överväganden och förslag.
Sekreterarna och ordföranden har därutöver haft kontakter och samråd med Polisen, Rikspolisstyrelsen, Brottsoffermyndigheten, Kriminalvården och Nämndemännens riksförbund. Vi har dessutom haft kontakter och samråd med Åklagarmyndigheten genom Riksåklagarens kansli och därutöver diskuterat hanteringen av skadestånd med Utvecklingscentrum Stockholm. Vidare har vi även haft möte med Ekobrottsmyndigheten och Justitiedepartementet, Enheten för samordning, utveckling och informationsförsörjning (SI-enheten).
Uppdraget och dess genomförande SOU 2013:17
170
Ett antal skrivelser från enskilda privatpersoner, domare, advokater och åklagare har också kommit in till utredningen.
I samarbete med Domstolsverket genomförde vi under hösten 2011 en undersökning av tingsrätternas handläggning av brottmål för att se hur mål handläggs i praktiken. Undersökningen baserar sig på ett statistiskt urval om ca 1 500 mål. Resultatet av undersökningen redovisas i relevanta delar i bilaga 3.
Vi har även studerat brottmålsprocessen i vissa utländska rättssystem. En redogörelse för några andra länders regler för rättegången i brottmål lämnas i bilaga 4. Under utredningstiden har dessutom utredaren tillsammans med en av experterna och sekreterarna gjort en resa till Finland för att närmare studera förfarandet i brottmål där.
Statskontoret har genom att hämta in underlag och göra beräkningar bistått oss i arbetet med konsekvensanalyserna av våra förslag. Arbetet har utförts av Matilda Hultgren, som är utredare vid Statskontoret.
Under arbetets gång har vi samrått med bl.a. Förundersökningsutredningen (Ju 2009:07), Påföljdsutredningen (Ju 2009:11), Utredningen om internationell straffverkställighet (Ju 2011:03), EMR-utredningen (Ju 2011:10) och Nämndemannautredningen (Ju 2012:08). Samrådet har i huvudsak skett genom informella kontakter mellan utredarna och/eller sekreterarna. Vi har också hållit oss underrättade om arbetet inom Regeringskansliet avseende de processuella konsekvenserna av Påföljdsutredningens förslag (Ju 2012:F).
Vi har inte haft möjlighet att fullt ut beakta förslag respektive lagändringar som har lämnats respektive beslutats efter den 1 januari 2013.
1.4 Avgränsningar
Allmänna avgränsningar
Vårt uppdrag har gällt brottmålsprocessen. En del av våra förslag är sådana att det kan övervägas om motsvarande förändringar bör införas helt eller delvis i tvistemålsprocessen. Vi lämnar emellertid inte några sådana förslag, men noterar i några fall att det kan finnas anledning att överväga detta.
SOU 2013:17 Uppdraget och dess genomförande
171
Vi har uppfattat att vårt huvudsakliga uppdrag har gällt hanteringen av de mål där åklagaren för talan och de frågor som uppkommer i sådana mål. Frågor som rör handläggningen av enskilda åtal har vi inte gått närmare in på. Med hänsyn till att vårt uppdrag har gällt övergripande frågor som rollfördelningen i processen har det dock i viss mån varit nödvändigt att även överväga förändringar när det gäller mål som rör enskilda åtal.
Vi har vid våra överväganden utgått från den nuvarande lagstiftningen. Under eller i nära anslutning till vår utredningstid har ett antal utredningar behandlat frågor som i olika hänseenden påverkar de nuvarande bestämmelserna i rättegångsbalken eller hanteringen av brottmål. I det följande redogör vi för de utredningar som vi uppfattat som mest centrala för avgränsningarna av vårt arbete.
Insynsutredningen
Insynsutredningen har behandlat frågor som rör parternas möjligheter till insyn i förundersökningen och rättegången. Till stor del är det ett område där det saknas uttryckliga regler i dag. En sådan fråga är parternas rätt att ta del av uppgifter i ett mål som avgörs utan huvudförhandling. Insynsutredningen har i sitt slutbetänkande, Partsinsyn enligt rättegångsbalken, SOU 2010:14, föreslagit att domstolens kommunikationsplikt när ett brottmål avgörs utan huvudförhandling ska lagfästas.
Enligt förslaget ska part, innan mål avgörs utan huvudförhandling, ha fått kännedom om det som tillförts målet genom annan än parten själv och haft tillfälle att yttra sig över det. Kommunikationsplikten förses med vissa uttryckliga undantag. Förslaget innebär en kodifiering av gällande rätt enligt praxis och de krav som följer av Europakonventionen.
Mot bakgrund av att möjligheten att avgöra brottmål utan huvudförhandling redan har utökats och att vi föreslår att det ska kunna ske i större utsträckning instämmer vi i att kommunikationsplikten bör regleras uttryckligt. Eftersom Insynsutredningen har behandlat denna fråga lämnar vi emellertid inget eget förslag i denna del.
I avsnitt 6 behandlar vi frågor om målsägandens möjligheter till insyn i förundersökning och rättegång. Vi gör det utifrån perspek-
Uppdraget och dess genomförande SOU 2013:17
172
tivet att en sådan möjlighet bör finnas i vissa fall även om målsäganden i formell mening inte är part i målet.
Psykiskt störda lagöverträdare
Psykansvarskommittén och Psykiatriutredningen har lämnat förslag som rör straffansvar och påföljdsbestämning av psykiskt störda lagöverträdare.1 Det omfattar bl.a. att påföljden överlämnade till rättspsykiatrisk vård ska utmönstras ur påföljdssystemet och att fängelseförbudet i 30 kap. 6 § brottsbalken (BrB) ska avskaffas. I stället ska det införas ett krav på tillräknelighet för att en gärning ska utgöra brott. I anledning av det lämnas förslag till vissa straffprocessuella förändringar.
Om förslagen genomförs får det betydelse för handläggningen av mål där det kan misstänkas att den tilltalade lider av en allvarlig psykisk störning. Vi har emellertid, liksom när det gäller påföljdssystemet i stort, utgått från de nuvarande bestämmelserna vid våra överväganden. Om de föreslagna ändringarna av bestämmelserna om straffansvar och påföljd för psykiskt störda lagöverträdare genomförs, får våra förslag anpassas i den mån de har betydelse för handläggningen av sådana mål.
Påföljdsutredningen
Påföljdsutredningen har i betänkandet Nya påföljder, SOU 2012:34, lämnat förslag till ett i stora delar nytt påföljdssystem. Utredningen har föreslagit att påföljderna villkorlig dom och skyddstillsyn utmönstras ur påföljdssystemet och att det i stället införs en möjlighet att besluta att ett fängelsestraff ska vara villkorligt.
Villkorligt fängelse innebär att domstolen mäter ut ett fängelsestraff av viss längd, men att den dömde inte behöver verkställa fängelsestraffet i anstalt om han eller hon fullgör ett eller flera villkor. De villkor som utredningen föreslår är att den dömde under en prövotid dels avhåller sig från fortsatt brottslighet, dels fullgör en tilläggssanktion. Tilläggssanktionerna kan bestå av dagsböter, samhällstjänst, övervaknings- och kontrollsanktion, hem-
1Psykisk störning, brott och ansvar (SOU 2002:3) och Psykiatrin och lagen – tvångsvård,
straffansvar och samhällsskydd (SOU 2012:17.)
SOU 2013:17 Uppdraget och dess genomförande
173
arrest, vård- eller påverkanssanktion eller kontraktsvård. Sanktionen ska vara mer ingripande ju längre det villkorliga fängelsestraffet är.
När det gäller unga lagöverträdare har Påföljdsutredningen bl.a. föreslagit tre nya påföljder – varningsstraff, kontaktskyldighet för unga och ungdomsövervakning.
Hur påföljdssystemet är uppbyggt har stor betydelse för brottmålsprocessen. Det gäller inte minst mot bakgrund av att vi genom våra förslag sätter ett tydligare och tidigare fokus på påföljdsfrågan och åklagarens ansvar för att föra talan i delen.
Vi har vid våra överväganden och förslag utgått från det nuvarande påföljdssystemet. Hur den nuvarande brottmålsprocessen bör anpassas till Påföljdsutredningens förslag har behandlats i
Processrättsliga konsekvenser av Påföljdsutredningens förslag, Ds 2012:54.
Vi har dock löpande i vårt arbete beaktat att påföljdssystemet kan komma att ändras enligt Påföljdsutredningens förslag. Vi pekar i vissa fall särskilt på hur ett genomförande av Påföljdsutredningens förslag kan påverka de förslag som vi lämnar.
Vår bedömning är att våra förslag är väl förenliga med en sådan förändring som Påföljdsutredningen föreslår och att förslagen kan anpassas till ett påföljdssystem med villkorligt fängelse. Det kan särskilt framhållas att Påföljdsutredningens förslag skulle innebära att åklagarens syn på brottets allvar kan komma till uttryck än tydligare genom dennes påföljdsyrkande. Om det införs ett system med villkorligt fängelse vore det utifrån de förändringar vi föreslår följdriktigt att låta åklagarens syn på fängelsestraffets längd, oavsett om det är villkorligt eller ovillkorligt, vara avgörande för hur målet ska kunna handläggas.
I avsnitt 12.10 berör vi särskilt Påföljdsutredningens förslag till ändrade regler om påföljdsbestämningen i hovrätt när flera tingsrättsdomar överprövas samtidigt.
EMR-utredningen
EMR-utredningen har utvärderat reformen En Modernare Rättegång (EMR). Utredningens utvärdering och förslag till förändringar i anledning av denna har redovisats i betänkandet En Modernare
Rättegång II – en uppföljning, SOU 2012:93.
Vårt uppdrag har haft flera tydliga beröringspunkter med EMRutredningens. Vi har vid våra överväganden i flera fall haft anledning att beakta vad som kommit fram i utvärderingen. Det gäller
Uppdraget och dess genomförande SOU 2013:17
174
bl.a. hur förändringarna av systemet med prövningstillstånd i hovrätt har fallit ut.
EMR-utredningen har lämnat ett antal förslag till förändringar som berör brottmålsrättegången. Det gäller bl.a. utvidgade möjligheter att ta upp muntlig bevisning i samband med en förhandling som ställs in och utökade möjligheter att återanvända förhör som dokumenterats genom en ljud- och bildupptagning i samband med en annan förhandling i samma instans. Detta är viktiga förändringar som har stor betydelse för en ändamålsenlig handläggning av brottmålen. Mot bakgrund av EMR-utredningens förslag, som vi ansluter oss till, har vi inte haft anledning att ta upp dessa frågor särskilt. I avsnitt 11 pekar vi dock i några hänseenden på vilken betydelse förslagen har.
En annan beröringspunkt är utevarofrågor i hovrätt. Vi behandlar det i avsnitt 12.9. Som vi anger där ansluter vi oss till EMRutredningens förslag till ändring av bestämmelsen om parts frånvaro vid huvudförhandlingen i hovrätt.
I två fall lämnar vi, i anledning av vårt uppdrag, förslag till lagändringar som är mer omfattande än vad EMR-utredningen har föreslagit. Det gäller utökade möjligheter att avgöra brottmål utan huvudförhandling i hovrätt (se avsnitt 12.7) och prövningen av om muntlig bevisning i hovrätten ska läggas fram genom hänvisning till de inspelade förhören i tingsrätten (se avsnitt 12.8).
Nämndemannautredningen
Den 31 maj 2012 tillsatte regeringen en utredning med uppdrag att göra en översyn av nämndemannasystemet.2Utredningen, som antagit namnet Nämndemannautredningen (Ju 2012:08), ska enligt direktiven redovisa sitt uppdrag senast den 28 juni 2013. Nämndemannautredningen har, liksom vi, i uppdrag att överväga eventuella förändringar av omfattningen av medverkan av nämndemän. Nämndemannautredningens uppdrag är emellertid bredare i och med att det omfattar alla typer av mål och domstolar. Det omfattar även att se över frågor som nominering, rekrytering och val av nämndemän samt villkoren för deras tjänstgöring.
Vårt uppdrag är begränsat till att överväga hur rättens sammansättning bör vara ordnad i olika fall för att bidra till ett ändamåls-
2Ett modernt nämndemannasystem (Dir 2012:51).
SOU 2013:17 Uppdraget och dess genomförande
175
enligt förfarande i brottmål. Vi återkommer till frågor som rör avgränsningen mot Nämndemannautredningens uppdrag i samband med våra överväganden om rättens sammansättning (avsnitt 13).
1.5 Läsanvisningar
Våra förslag utgår från ett förändrat synsätt på rollfördelningen mellan åklagare och domstol och på parternas inflytande över brottmålsprocessen som vilar på principiell grund. Med utgångspunkt i dessa överväganden föreslår vi en modernisering av straffprocessrätten som innebär att den anpassas till dagens förhållanden.
Betänkandet inleds med våra allmänna överväganden avseende behovet av ändringar i straffprocessen, avsnitt 2. Därefter redogör vi för vår syn på den tilltalades, domarens, åklagarens och målsägandens roller i brottmålsprocessen, avsnitten 3–6.
Vi har valt att inte inledningsvis i ett särskilt avsnitt beröra gällande rätt. Den redovisar vi i stället i relevanta delar vid våra överväganden och förslag rörande respektive fråga som omfattas av uppdraget.
Våra överväganden och förslag avseende tingsrättsprocessen återfinns i avsnitten 7–11. I avsnitt 7 anges våra överväganden när det gäller hur förfarandet i brottmål bör vara utformat. Därefter går vi igenom vissa övergripande åtgärder för att effektivisera inledningen av processen, avsnitt 8. Brottmålen kommer att kunna handläggas på tre olika sätt i tingsrätten. Vi beskriver förfarandet för att avgöra erkända brottmål, bötesbrottmål, dvs. mål i vilka åklagaren yrkat böter som påföljd och övriga mål i avsnitten 9–11. I avsnitt 11 tar vi också upp frågor som handlar om att förbättra hanteringen av mål som ska avgöras efter huvudförhandling.
I avsnitt 12 behandlar vi hovrättsprocessen. Frågan om rättens sammansättning i brottmål i såväl tingsrätt som hovrätt belyses i avsnitt 13. Därefter följer våra överväganden och förslag avseende stödet åt målsäganden och handläggning av enskilda anspråk i brottmål. Avsnitt 14 avser hanteringen av enskilda anspråk. Bestämmelser rörande stödperson behandlas i avsnitt 15 och frågor avseende målsägandebiträde i avsnitt 16. I avsnitt 17 avhandlas genomförandefrågor, ikraftträdande och övergångsbestämmelser. Slutligen redogör vi för konsekvenserna av förslagen i avsnitt 18.
177
2 Allmänna överväganden
2.1 Reformbehovet
Rättegångsbalken trädde i kraft 1948. Den äldre rättegångsbalken innehöll tydliga inkvisitoriska inslag. Den nya rättegångsbalken, som bygger på principerna om muntlighet, omedelbarhet och koncentration, innebar omfattande förändringar genom införandet av fri bevisprövning och ett ackusatoriskt brottmålsförfarande. Brottmålsförfarandet är sedan den nya balkens införande ordnat så att domstolen som huvudregel ska pröva den misstänktes skuld efter en muntlig förhandling och utifrån den utredning som där presenteras för domstolen.1Ett förfarande med en koncentrerad huvudförhandling och i vilket domstolens avgörande grundas på vad som skett vid förhandlingen har setts som det bästa sättet att nå fram till en materiellt riktig dom. Att domar är materiellt riktiga har ansetts vara särskilt viktigt i brottmål.2 Förutom att processformen har uppfattats ge de bästa förutsättningarna för en god bevisprövning så bidrar ett förfarande med en offentlig förhandling och nämndemannadeltagande i rätten dessutom till en god insyn i rättskipningen.
Genom reformen En modernare rättegång – reformering av
processen i allmän domstol,prop. 2004/05:131, (EMR) infördes ett
förenklat förfarande för att avgöra brottmål utan huvudförhandling i vissa fall om det inte finns anledning att döma till annan påföljd än böter. Handläggningsformen innebär ett avsteg från principerna om muntlighet, omedelbarhet och koncentration. Förfarandet beskrivs kortfattat i avsnitt 10.2. I övrigt har det under de 65 år som gått sedan rättegångsbalkens införande endast skett mindre förändringar av de straffprocessuella reglerna. Förändringarna har inneburit en viss uppmjukning av de grundläggande principerna. Exempelvis har förutsättningarna för att ta upp bevisning utom
1
2 Se SOU 1926:32 s. 41.
Allmänna överväganden SOU 2013:17
178
huvudförhandling gjorts mindre restriktiva (prop. 1986/87:89). Med teknikens utveckling har parter, vittnen och andra fått möjlighet att i vissa fall delta vid ett sammanträde per telefon eller via videolänk. Vidare har domstolen fått möjlighet att under vissa förutsättningar besluta att bevisning och sedermera även olika framställningar får läggas fram genom hänvisning till handlingar i målet (prop. 2004/05:131). Även koncentrationsprincipen har genomgått vissa förändringar i uppmjukande riktning, senast genom en lagändring år 2000, som innebar att möjligheterna att fortsätta en huvudförhandling efter uppehåll utökades (prop. 1999/2000:26).
En annan förändring som skett är att brottmålsförfarandet i vissa delar har effektiviserats genom att mål har förts bort från domstolarna. Enklare brott och förseelser har avkriminaliserats och åklagare har bl.a. fått större möjlighet att meddela åtalsunderlåtelse. Dessutom har åklagare successivt fått ökat utrymme att meddela strafföreläggande och polisen har fått möjlighet att genom ordningsbot beivra mindre allvarliga förseelser utan domstols medverkan. År 2011 fattades ca 136 000 lagföringsbeslut.3Drygt hälften – ca 73 700 – avsåg domar i tingsrätt. Av resterande ca 62 600 lagföringar var ungefär 38 500 strafförelägganden och 24 100 åtalsunderlåtelser.4
Rättegångsbalkens regler och de grundläggande principer som tillämpas i brottmål härrör från en tid då brottmålsprocessen och samhället såg annorlunda ut. När rättegångsbalken infördes så genomdrevs de grundläggande principerna om omedelbarhet, muntlighet och koncentration med stor kraft för att bryta med det tidigare inkvisitoriska, muntligt-protokollariska förfarandet. För att den fria bevisprövningen skulle få genomslag så tonades betydelsen av den enskildes uppfattning ned. Den ställning domstolen fick i förfarandet präglades av förhållandena vid tillkomsten av rättegångsbalken. De flesta åklagare saknade då fortfarande en fullständig juristutbildning och det fanns ingen sammanhållen åklagarorganisation. Sakförare saknade ofta juridisk skolning. Dessa förhållanden har förändrats under åren.
Synen på brottmålsprocessen har också förändrats över tid. Domstolens utredningsskyldighet har i praktiken successivt minskat och parternas ställning har gradvis stärkts. Det har delvis att göra
3 Med lagföringsbeslut avses domslut i fällande domar, godkänt strafföreläggande eller meddelad åtalsunderlåtelse av åklagare. Även ordningsbot, som utfärdas av polis eller tull, är ett lagföringsbeslut men ingår inte i aktuell statistik. 4 Brås officiella statistik över personer lagförda för brott, slutlig statistik för 2011, tillgänglig via www.bra.se
SOU 2013:17 Allmänna överväganden
179
med att det funnits behov av att anpassa och effektivisera processen med hänsyn till förändringar i den anmälda brottsligheten. Den förändrade synen beror emellertid också på att ett kompetent och välorganiserat åklagarväsende har utvecklats och att det förekommer försvarare i fler mål. Dessutom har medborgarnas syn på staten och makthavare generellt sett förändrats i takt med samhällsutvecklingen i stort. Såväl den enskilde som allmänheten genom media ställer nu mer än tidigare krav på samhällets institutioner och på att den offentliga verksamheten bedrivs på ett ändamålsenligt sätt. Den offentliga verksamheten granskas och ifrågasätts mer kritiskt. Det finns också en större förväntan hos den enskilde att kunna påverka vid beslutsfattande som rör dem själva. Utöver att vara ett led i förverkligandet av ett kriminalpolitiskt mål att bekämpa brott har brottmålsprocessen även kommit att bidra till att fylla ett behov av upprättelse för både oskyldigt misstänkta och målsägande. Rättegången har också fått en betydelse för att lösa konflikter mellan parterna och bidra till försoning.
Den tekniska utvecklingen har, som berörts ovan, fört med sig det positiva att det är möjligt att fundera över andra sätt att ta upp och lägga fram utredning i brottmålsförfarandet. Med samhällsutvecklingen och den nya tekniken har emellertid även brottsligheten förändrats och nya arenor för brottslig verksamhet har vuxit fram. Även benägenheten att anmäla brott och Polisens resurser för att utreda brott har förändrats, vilket påverkar inflödet av mål till domstolarna. Det förfarande som utformades vid införandet av rättegångsbalken anpassades för att hantera en annan mängd och typ av brott än den som i huvudsak tas upp i domstolarna i dag.
Sedan 2002 har det totala antalet anmälda brott ökat med 15 procent. Under 2011 anmäldes totalt 1,42 miljoner brott till polis, tull eller åklagare, en ökning med tre procent jämfört med året innan.5Preliminär statistik för 2012 visar sammantaget på en svag minskning jämfört med året innan. Sedan 1975 har dock de anmälda brotten ökat kontinuerligt.
Delvis bedöms ökningen av anmälda brott handla om att fler brott numera kommer till rättsväsendets kännedom. Det medför troligen att inslaget av mindre allvarliga brott, som till stor del tidigare inte blev kända, kan antas ha ökat. Därtill har ökade insatser och kontroller från Polisens sida lett till att anmälda spanings- och ingripandebrott, såsom narkotikabrott, också har
5 Brottsförebyggande rådets (Brå) officiella statistik över anmälda brott, slutlig statistik för 2011, tillgänglig på www.bra.se
Allmänna överväganden SOU 2013:17
180
ökat under senare år. Särskilt kraftigt har dock bedrägeribrotten ökat. Dessa har mer än fördubblats sedan 2006, vilket till del kan förklaras av att den tekniska utvecklingen medfört att det i dag kan vara relativt enkelt att sätta i system vissa gärningar, som exempelvis att skicka bluffakturor till ett stort antal mottagare. Även anmälda våldsbrott har ökat stadigt. Ökningen av antalet anmälda brott och en oförändrad uppklaringsprocent hos Polisen och åklagarna har medfört att antalet mål i domstol har ökat. År 2011 avgjordes 22 400 fler brottmål i tingsrätterna än 2006 (prop. 2012/13:1, utgiftsområde 4, s. 22 ff.). Under 2011 inkom knappt 91 000 brottmål till Sveriges tingsrätter och drygt 92 000 brottmål avgjordes samma år, att jämföra med knappt 76 000 inkomna och 74 000 avgjorda brottmål 2007.6 I hovrätterna har antalet inkomna brottmål per år i princip varit konstant under perioden, runt 8 400 brottmål och detsamma gäller antalet avgjorda brottmål, ca 9 500 stycken.
Utifrån den genomsnittliga procentuella årliga ökningstakten inkomna och avgjorda brottmål under en tioårsperiod har Domstolsverket prognosticerat att såväl antalet inkomna som avgjorda brottmål årligen kommer att öka med fyra procent under åren 2011–2014 (sammantaget med 17 procent).7
Den ökade tillströmningen av anmälda brott ställer nya krav på domstolarna och myndigheterna i rättsväsendet.
Den lagförda brottslighetens struktur har också förändrats så att den nuförtiden innefattar en större andel mål avseende brott mot person. Under en tioårsperiod har stöldbrottens andel minskat rejält med 17 procentenheter sedan 2002. Under samma tid har brotten mot person (kap. 3–7 brottsbalken) och bedrägeribrotten ökat med fem procentenheter vardera samt narkotikabrotten med tre procentenheter.8
Eftersom våldsbrotten generellt sett är mer svårutredda och utredningen i målen oftare innefattar muntlig bevisning än vad exempelvis mål med förmögenhetsbrott gör, så kräver handläggningen mer resurser. Det gäller även bedrägeribrotten, som inte sällan är av tekniskt komplicerad natur eller rör många målsägande och därför kräver en mer omfattande utredning. Målen i dag innebär således en större arbetsbelastning för domstolarna.
6 Sveriges officiella domstolsstatistik 2011, tabell 1.1, s. 9 7 Uppgifterna är hämtade ur Rättsväsendets kapacitetsbehov Åren 2011–2014. Centrala
prognoser för Polisen, Åklagarmyndigheten, Domstolsverket och Kriminalvården.
8 Brås officiella statistik över anmälda brott, slutlig statistik för 2011, tillgänglig på www.bra.se
SOU 2013:17 Allmänna överväganden
181
Den tekniska utvecklingen och internationaliseringen har även gjort att förmögenhetsbrotten ändrat karaktär och att målen i många fall är mer komplexa och av större omfattning än vad som tidigare varit fallet. Allt oftare bedrivs illegal verksamhet över nationsgränserna, i olika former av nätverk och med hjälp av modern teknik. Det ställer krav på ett ökat samarbete inom EU och med länder utanför unionen för att lagföra brott och verkställa straff. Men det innebär dessutom att det ställs krav på en effektiv nationell brottmålsprocess och ett regelverk som harmoniserar med Sveriges internationella åtaganden.
Med internationaliseringen har Europakonventionen och annan internationell rätt fått ökad betydelse i domstolarna. Den kontradiktoriska principen har fått allt större genomslag och de överväganden som domstolen behöver göra är allt oftare mer komplexa. Sveriges konventionsåtaganden innebär bl.a. att domstolen i många fall är skyldig att göra parterna uppmärksamma på en fråga som rätten självmant ska ta hänsyn till, t.ex. om ett brott ska betecknas på annat sätt än vad åklagaren har angett.
Även synen på instansordningen och domstolarnas inbördes funktion har med tiden förändrats. Det utökade kravet på prövningstillstånd i hovrätt och förhållandet att det genom EMRreformen har betonats att hovrätten ska grunda sin prövning på samma material som legat till grund för tingsrättens avgörande, har gjort det tydligt att tyngdpunkten i rättsskipningen ska ligga i första instans.
Sammanfattningsvis är rättegångsbalkens regler utformade för att uppfylla andra krav på handläggningen av brottmål än de som ställs i dag. Det innebär att målen i princip hanteras på ett och samma sätt oberoende av vad saken rör och parternas inställning. Reglerna bygger på en föråldrad syn på ansvarsfördelningen mellan parterna och rätten, som inte överensstämmer med den enskildes syn och samhällets uppfattning. Bestämmelserna ger domstolen stor självständighet att agera självmant i processen och parterna ett mer begränsat inflytande. Vi anser att det är betänkligt av principiella skäl men att det också medför praktiska svårigheter att effektivt handlägga brottmål. Reglerna för brottmålsprocessen behöver ses över så att varje mål får den hantering det kräver och processen kan avgränsas utifrån den prövning som parterna efterfrågar.
Allmänna överväganden SOU 2013:17
182
2.2 En för parterna ändamålsenlig brottmålsprocess
Utredningens direktiv är vida och ger oss tämligen fria händer när det gäller kärnan av brottmålsprocessen i såväl tingsrätt som hovrätt. Vi har med den utgångspunkten försökt ta fram förslag på reformer som ska ge oss en brottmålsprocess som bättre än nu svarar mot de enskildas och samhällets behov.
Det grundläggande för brottmålsprocessen är att anklagelser om brott prövas inom rimlig tid och med hög kvalitet och då med beaktande såväl av den tilltalades som brottsoffrets intressen. Den person som är berörd av en brottmålsprocess ska kunna förvänta sig att målet avgörs snabbt och rättssäkert. Den som är anklagad eller varit utsatt för brott ska inte behöva vänta längre än nödvändigt på att saken prövas. För att uppnå detta är det nödvändigt att processreglerna är utformade så att målen handläggs och avgörs på det sätt som är mest ändamålsenligt. Vi tror att en grundläggande förutsättning för att åstadkomma en sådan prövning i alla mål blir bättre om parternas ställningstaganden tillmäts större betydelse. Processen bör avgränsas så att den inte görs mer omfattande än vad som behövs och parterna vill. Då kan processen anpassas efter vad målet kräver och förfarandet göras tydligare. Vi vill därför ge den ackusatoriska principen ett ökat genomslag i processen. Denna grundtanke genomsyrar utredningens förslag.
Grunderna för en förbättring av brottmålsprocessen finns i rättegångsbalken. Under de gångna 65 åren har det dock, som vi beskrivit ovan, skett stora förändringar på olika områden när det gäller rättsväsendet och den verklighet rättsväsendet verkar i. När de ärenden som ska hanteras ökar och många blir mer komplexa är det inte möjligt att behandla alla mål på samma sätt. Vi har valt att föreslå ändringar som kan sägas vara en bekräftelse på betydelsen av dessa förändringar och behovet av att anpassa brottmålsprocessen till dem.
Vi menar att det behöver finnas olika sätt och former för att handlägga och avgöra mål som är anpassade efter vad målen kräver. I tingsrätten bör parternas ståndpunkter och hur allvarligt brott åtalet rör vara avgörande. En sådan ordning förutsätter att parternas ståndpunkter klarläggs på ett tydligt sätt redan i processens inledningsskede. Rollfördelningen mellan parterna och aktörerna i processen måste vara tydlig. De enskilda parterna måste få information om vad som förväntas av dem och om det sker kan det också ställas krav på deras medverkan. Frågan om den som åtalats ska
SOU 2013:17 Allmänna överväganden
183
fällas till ansvar ska avgöras genom att saken prövas och inte genom att han eller hon inte inställer sig till rättegången eller håller sig undan delgivning.
Oavsett hur bra förslagen är blir de inte bättre än hur de genomförs. Ett målmedvetet genomförande där förslagen inom sina områden fås att genomsyra det dagliga arbetet i berörda domstolar och myndigheter är en förutsättning för reformens framgång och därigenom också för att lagstiftarens avsikter ska få genomslag.
Vårt övergripande mål har varit att föreslå förändringar som innebär att processen ska bli bättre för de enskilda som berörs av denna. Mot bakgrund av det sagda har vi grundat våra förslag på följande utgångspunkter.
• Tydligare roller i processen
• En behovsanpassad handläggning
• En förutsebar process med tidiga åtgärder
• Ett ökat ansvar för parterna
• En helhetssyn i rättskedjan
• Ett genomtänkt och konsekvent genomförande
Tydligare roller i processen
I fråga om ansvaret för att lagföra brott har brottmålsförfarandet, som tidigare angetts, effektiviserats genom att mål har förts bort från domstolarna. Enklare brott och förseelser har avkriminaliserats och åklagare har bl.a. fått större möjlighet att meddela åtalsunderlåtelse. Dessutom har åklagare successivt fått ökat utrymme att meddela strafföreläggande och polisen har fått möjlighet att lagföra brott genom ordningsbot. Det innebär att det redan i dag finns ett delat ansvar mellan polis, åklagare och domstol att avgöra frågor om ansvar för brott. De praktiska och processekonomiska fördelarna med en sådan ordning är uppenbara. Det är en rationell och nödvändig hantering för att brott i samhället ska kunna lagföras inom rimlig tid. Av rättssäkerhetsskäl är det emellertid grundläggande att anklagelser om svårare brott ska avgöras av en självständig och opartisk domstol. Vi redovisar i avsnitt 7.2 vår syn på den gränsdragningen, dvs. vilka frågor om ansvar för brott som bör
Allmänna överväganden SOU 2013:17
184
avgöras av domstol. En tydlig sådan avgränsning bidrar till en tydligare rollfördelning mellan åklagare och domstol.
När det gäller ansvaret för att utreda brott som lagförs i domstol har, som berörts i föregående avsnitt, processreglerna inte utvecklats i takt med de förändringar som skett i förfarandet och av synen på domstolens roll. Det finns enligt nuvarande ordning ett utrymme för rätten att på eget initiativ t.ex. besluta om komplettering av förundersökningen eller av utredningen i skuldfrågan. Rätten kan vidare bestämma en påföljd som är mer ingripande än den som åklagaren har yrkat. Så borde det av principiella skäl enligt vår mening inte vara och det är svårt att förena en sådan rättstillämpning med det allmänna rättsmedvetandet och kravet på en opartisk domstol.
De allra flesta domare tar inte självmant in ny utredning och dömer inte heller till ett strängare straff än vad åklagaren har yrkat. Att dessa möjligheter finns leder ändå till osäkerhet vid rättstillämpningen. Processen blir därigenom inte förutsägbar och samtidigt finns det en risk för att likheten inför lagen inte upprätthålls. Utgångspunkten bör i stället vara att domaren ska skipa rätt utifrån den utredning som parterna presenterar. Med dagens professionella åklagarväsende kan åklagaren självständigt ta tillvara statens intresse av att skyldiga ska straffas för brott. Åklagarens och domarens respektive roller i rättegången behöver alltså göras tydligare.
Domaren bör enligt vårt synsätt ha en tydligare processledande
och kontrollerande roll. Domaren ska vara neutral i sin rättsskipning och ta initiativ som rör handläggningsformerna i processen. Vad gäller utredningen i skuldfrågan bör domaren enbart fatta beslut på yrkande av part. I fråga om påföljden bör domaren avgöra om den yrkade eller annan påföljd ska dömas ut men vara förhindrad att döma till en strängare eller mer ingripande påföljd än vad åklagaren begärt. Flera av de nuvarande reglerna ger, som nämnts, domaren en vidare officialprövningsrätt som dock sällan tillämpas i praktiken. Processen bör således bli än mer ackusatorisk och reglerna ändras så att de överensstämmer med den roll som domaren enligt den praktiska tillämpningen har redan i dag. Vi redogör närmare för våra överväganden om domarens roll i avsnitt 4.
Åklagaren bör enligt vår uppfattning ta det fulla ansvaret för
statens talan. Vi menar att åklagaren genom åtalet ska inleda rättegången i tingsrätt och framställa preciserade yrkanden när det gäller skuld och påföljd i alla mål. Vidare menar vi att åklagaren i fråga om påföljd också ska sätta den övre gränsen för vilken påföljd eller
SOU 2013:17 Allmänna överväganden
185
vilket straff som domstolen ska kunna döma till. Vi anser att ett sådant förfarande blir mer förutsebart och därigenom rättssäkert för den tilltalade. Våra överväganden om åklagarens roll återkommer vi till i avsnitt 5.
Även målsägandens roll bör vara tydligare i förhållande till åklagarens. Det huvudsakliga syftet med dagens brottmålsprocess är att tillgodose statens uppgift att beivra brott. Vi anser att det är åklagaren som ska ha ansvar för att så sker. Målsägandens straffrättsliga talan ska därför vara helt subsidiär åklagarens. Däremot bör målsäganden ha goda möjligheter att få sina eventuella skadeståndsanspråk prövade i samband med brottmålet. Målsäganden har också intresse av att kunna få insyn i handläggningen och att, vid behov, få stöd och hjälp för att hantera den situation som en brottmålsrättegång kan innebära. I avsnitt 6 berör vi ytterligare våra överväganden avseende målsägandens roll.
Den misstänkte eller den tilltalade slutligen bör få en tydligare roll som part i brottmålsprocessen. Han eller hon bör i tidigt skede få bättre information om vad rättegången kan innebära och i fler fall rådgivning av advokat. Även med beaktande av den tilltalades särskilda ställning bör hans eller hennes uppfattning kunna ges större betydelse för målens handläggning. Han eller hon bör dessutom med en tydligare partsställning kunna ges ett vidare ansvar att vara delaktig i processen. Vår syn på den tilltalades roll genomsyrar utredningens förslag om en förutsebar process, tidigare åtgärder och olika handläggning av olika typer av mål. Vi återkommer till det bl.a. i avsnitt 3.
En behovsanpassad handläggning
Som beskrivits i avsnitt 2.1 handläggs huvuddelen av alla brottmål i domstol på samma sätt och avgörs i tingsrätt efter huvudförhandling. Många mål som avgörs på det sättet är av mer rutinmässig karaktär och dess handläggning kräver oproportionerligt stora arbetsinsatser och resurser i domstol. Det är enligt vår uppfattning inte ändamålsenligt att större delen av målen hanteras på ett så förhållandevis kostsamt och arbetskrävande sätt som det normalt sett innebär att avgöra mål efter huvudförhandling. Sannolikt skulle flera mål kunna hanteras på ett enklare sätt om den tilltalades inställning tillmättes en ökad betydelse vid valet av handläggningsform. Ett ökat partsinflytande skulle sannolikt leda till en bättre
Allmänna överväganden SOU 2013:17
186
process med mer aktiva parter och att varje mål fick den behandling det förtjänar.
Vid brott som den tilltalade erkänt och som inte kan leda till en strängare påföljd än ett kortare fängelsestraff är det rimligt att den tilltalade kan ges inflytande över målets handläggning så att det kan avgöras på ett förenklat sätt. På så sätt kan mer resurser läggas på att avgöra sådana mål som kräver en mer omfattande sakprövning. En sådan uppdelning bör enligt vår uppfattning inte utgå från brottets straffskala eller en prognos av om den tilltalade kan avhålla sig från att begå nya brott utan utgå från åklagarens påföljdsyrkande. Vi redogör för våra förslag till en behovsanpassad handläggning i tingsrätt i avsnitt 7–11.
Överprövningen i hovrätten bör vara ordnad så att hovrätten, utifrån parternas ståndpunkter, granskar alla överklagade avgöranden. Alla avgöranden som överprövas behöver dock inte avgöras efter en fullständig prövning. Formerna för överprövningen, t.ex. det sätt som muntlig bevisning läggs fram, bör också anpassas efter förhållandena i de enskilda målen. Vi återkommer till dessa frågor i avsnitt 12.
Även i övrigt behöver bestämmelserna om handläggningen av mål vara mer anpassade till de olika målens förutsättningar. Även om det ofta är bra att flera åtal mot en person eller åtal mot flera personer för samma brott handläggs i samma mål bör det alltid övervägas om det är lämpligt. Mål får inte i onödan bli alltför omfattande. Rätten har ett ansvar för att se till att så inte blir fallet. I mer omfattande mål behövs ofta en tydlig processledning och förberedelse under ledning av rätten. Möjligheterna till förberedande sammanträden behöver utvecklas och utnyttjas bättre. Vi behandlar dessa frågor i avsnitt 11.
Även rättens sammansättning i brottmål bör kunna se olika ut beroende på vad målets handläggning kräver. Vi återkommer till det i avsnitt 13.
En förutsebar process med tidiga åtgärder
Det ska vara tydligt vad brottmålet handlar om. Det är viktigt både för parterna och ur ett samhälleligt perspektiv. Åklagarens talan ska därför omfatta yrkanden avseende både skuld och påföljd och åklagaren ska ange ett preciserat påföljdsyrkande i alla mål. Med en tydlig frågeställning redan när åtalet väcks blir det klarare för den
SOU 2013:17 Allmänna överväganden
187
tilltalade vad han eller hon riskerar vid en fällande dom. Det är ett anständighetskrav att den tilltalade inte ska behöva sväva i ovisshet om detta fram till en eventuell huvudförhandling. Det är också rimligt att den tilltalade samtidigt får veta vilka övriga yrkanden som framställs i målet samt om målsäganden för talan om enskilt anspråk i samband med åtalet. Nödvändiga uppgifter om enskilda anspråk bör dokumenteras av Polisen under förundersökningen. Vi återkommer med förslag som syftar till att de yrkanden som framställs ska vara klarlagda tidigt i avsnitt 5 och 14.
I dag är brottmålsprocessen inriktad på huvudförhandlingen. Med ett sådant fokus blir flera åtgärder i många fall inte vidtagna förrän i ett sent skede av processen. Det är vår uppfattning att flera åtgärder bör vidtas mycket tidigare.
En förutsättning för att åklagaren ska kunna ange ett påföljdsyrkande i åtalet är att utredningen om den tilltalades personliga förhållanden utförs tidigare. Det är också till fördel för den tilltalade. En personutredning i närmare anslutning till brottet ger bättre möjligheter till snabbare vårdinsatser för en tilltalad med behov av vård och det ökar förutsättningarna för att en tillfredsställande utredning i påföljdsfrågan finns tillgänglig när målet ska avgöras.
Vi anser att åtalet bör skickas till den tilltalade samtidigt med att det ges in till domstolen. Den tilltalade bör i alla mål föreläggas att svara på åtalet till rätten och det i ett tidigare skede än vad som sker med nuvarande ordning. Föreläggandet bör utformas så att den tilltalade får strukturerade frågor som ska besvaras. Det underlättar för den tilltalade att ta ställning till åtalet samtidigt som den tilltalades eventuella svar blir tydligare än med det nuvarande systemet. I dag är det inte när åtalet väcks klart vilka frågor som rätten vill att den tilltalade tar ställning till. De processuella konsekvenserna av den tilltalades ställningstaganden ska också göras tydliga.
Det är av rättssäkerhetsskäl viktigt att kommunikationen är enkel och begriplig och en förutsättning för att ge den tilltalades inställning betydelse vid handläggningen av målet. Vi återkommer till dessa frågor i avsnitt 8.
Samma resonemang gör sig gällande med motsvarande styrka i hovrätt. Det ska ställas högre krav på tydliga överklaganden och svarsskrifter för att handläggningen i hovrätt ska kunna anpassas med hänsyn till vad det finns anledning att pröva i andra instans.
Det skulle innebära en klar kvalitetsförbättring om fler tilltalade fick tillfälle att rådgöra med en advokat redan när åtalet väcks. Det
Allmänna överväganden SOU 2013:17
188
är med nuvarande ordning vanligt att den tilltalade först kort före eller i samband med huvudförhandlingen får hjälp att förbereda sitt försvar. I de allra flesta mål menar vi att den tilltalade i ett mycket tidigare skede bör ges möjlighet att konsultera en advokat om åtalet och om målets handläggning. Vi återkommer till denna fråga i avsnitt 3.
Ett ökat ansvar för parterna
Den som är föremål för en brottsutredning och har delgetts misstanke om brott ska vara så underrättad om hanteringen av ärendet att det går att ställa krav på att den misstänkte under rättegången också medverkar i den.
Det är till fördel för den misstänkte om han eller hon löpande hålls informerad om vad som ska hända i nästa skede av processen. Tydlig information om vad som kan förväntas inträffa i nästa steg bör lämnas av polis och åklagare kontinuerligt under förundersökningen. Med en bättre kommunikation med den misstänkte och ett sådant handläggningssätt förbättras förutsättningarna för att polis och åklagare ska kunna vidta åtgärder för att exempelvis delge handlingar med den misstänkte genom förenklad delgivning.
Ett ökat krav på den tilltalade att delta i rättegången innebär inte att den som har blivit föremål för en brottsutredning behöver bidra till sakens utredning. Han eller hon ska dock kunna förutsättas medverka i processen och ta ansvar för det i rättegången så att ett mål kan avgöras inom rimlig tid.
En annan med detta sammanhängande fråga är att handläggningen av målen inte bör dra ut på tiden. Kommer den tilltalade inte till förhandlingen bör målen i större utsträckning än i dag kunna avgöras i den tilltalades utevaro. Om vissa, men inte andra, åtalspunkter mot en tilltalad eller åtal mot en av flera åtalade kan handläggas bör man hantera de delarna separat genom att avgöra dem och handlägga resten av målet senare. Att på detta sätt avgöra målen i stället för att ställa in dem besparar i förekommande fall målsägande och vittnen obehaget av att komma ytterligare en gång, samtidigt som verkställigheten av påföljden kan påbörjas tidigare. I avsnitt 11.4 och 11.6 redogör vi för förslag utifrån dessa utgångspunkter.
SOU 2013:17 Allmänna överväganden
189
När det gäller processen i hovrätt bör det kunna ställas högre krav på parterna att tydliggöra vad det finns anledning för hovrätten att pröva och i vilka delar tingsrättens avgörande godtas.
En helhetssyn i rättskedjan
Våra förslag utgår från ett medborgarperspektiv och en helhetssyn på verksamheten inom rättsväsendet. Medborgarperspektivet innebär att det alltid är nyttan för den enskilde av tilltänkta förändringar och reformer som ska stå i fokus. Helhetssynen innebär bl.a. att ansvaret hos och konsekvenserna för samtliga myndigheter av tilltänkta reformer och förändringar måste beaktas.
Det är vår grundsyn att handläggningen från en anmälan om brott hos polis till dess att frågan om ansvar för brottet prövas av domstol bör ses som en sammanhållen process. Myndigheterna inom rättsväsendet och domstolarna bör därför samverka för att se till att sådana förberedelser vidtas som krävs för att brottmålet ska kunna avgöras inom skälig tid. Utgångspunkten bör vara att en brottsutredning som leder till åtal som huvudregel ska avgöras i domstol genom dom och inte exempelvis genom att rättegången inte kan hållas på grund av bristfällig delgivning. Detta ska naturligtvis ske med respekt för domstolarnas och myndigheternas olika roller.
I praktiken kan detta gälla inte minst i fråga om att hålla den enskilde informerad om handläggningen från brottsanmälan till dom och när det gäller att delge honom eller henne handlingar som rör målet. Myndigheterna och domstolarna har i dessa avseenden ett gemensamt ansvar för att se till att lagföring kan ske snabbt, effektivt och på ett rättssäkert sätt.
Domstolsverket har av regeringen fått i uppdrag att planera för en anpassning av verksamheten inom Sveriges Domstolar för att ett strukturerat, elektroniskt informationsflöde i rättskedjan ska kunna införas så att de effektivitets- och kvalitetsnyttor som skapas tas tillvara (Regleringsbrev för budgetåret 2012 avseende Sveriges Domstolar, s. 6). Motsvarande uppdrag har lämnats till Rikspolisstyrelsen, Åklagarmyndigheten, Ekobrottsmyndigheten och Kriminalvården. Ett sådant arbete ligger i linje med den utökade samverkan mellan Sveriges Domstolar och myndigheterna i rättsväsendet som vi menar är nödvändig för att skapa en ändamålsenlig brottmålsprocess.
Allmänna överväganden SOU 2013:17
190
I betänkandet återkommer vi ett flertal gånger till åklagarnas uppgifter. Vi har i samband med våra överväganden framförallt berört hur förslagen påverkar bl.a. Åklagarmyndigheten. Även om vi inte i alla sammanhang uttryckligen tar upp Ekobrottsmyndigheten påverkar förslagen i förekommande fall även hanteringen där. Inte minst gäller det i de omfattande brottmålen.
Ett genomtänkt och konsekvent genomförande
Våra förslag till förändringar av reglerna för brottmålsprocessen får inte avsedd effekt om de inte också förverkligas i tillämpningen.
Erfarenheten från tidigare reformer visar att det går att genomföra omfattande processuella förändringar genom att göra väl planerade förändringar av organisation och arbetsformer samt satsningar på tekniskt verksamhetsstöd, utbildning och information som ett genomförande förutsätter. EMR-reformen är ett utmärkt exempel på att nya, genomgripande ändringar av bestämmelser om förfarandet i domstol kunnat genomföras efter ett grundligt arbete med utveckling av tekniska funktioner och verksamhetsstöd i domstolarna samt en anpassning av domstolarnas organisation och arbetssätt. Den utvärdering som nu gjorts av EMR-reformen visar att den har fallit väl ut, SOU 2012:93. Väl genomtänkta satsningar på salsteknik, verksamhetsstöd och omfattande informations- och utbildningsinsatser har sannolikt bidragit till det.
Det finns många regler i rättegångsbalken som inte tillämpas i den utsträckning eller på det sätt som lagstiftaren avsett. Ett sådant exempel, som vi återkommer till i avsnitt 14, är bestämmelserna om en skyldighet för åklagaren att på begäran av målsäganden föra dennes talan om enskilt anspråk. Ett annat exempel är möjligheten för bl.a. polisman och åklagare att delge information om förenklad delgivning av stämning i brottmål, som ännu inte har nått fullt genomslag, se avsnitt 8.5. Det visar på betydelsen av att myndigheterna samverkar i brottmålsprocessen.
En utveckling av myndigheternas verksamhetsstöd är därtill en nödvändig förutsättning för att genomföra de förändringar av brottmålsprocessen som våra förslag syftar till. Väl fungerande verksamhetsstöd och god samverkan mellan myndigheterna i rättsväsendet och Sveriges Domstolar är avgörande för att förändringarna ska få avsedd verkan. En ändamålsenlig resurstilldelning till
SOU 2013:17 Allmänna överväganden
191
rättsväsendet och satsningar inom åklagarväsendet och Sveriges Domstolar på verksamhetsutveckling kommer också att behövas.
Vidare krävs det omfattande informations- och utbildningsinsatser för personal hos direkt berörda myndigheter såsom myndigheterna inom polis- och åklagarväsendena, Sveriges Domstolar och Kriminalvården. Nya riktlinjer och rutiner för myndigheternas olika verksamheter kommer att behöva utarbetas och implementeras. Det är också viktigt att Sveriges Advokatsamfund involveras i de förändringar som rör advokater verksamma i brottmål. Betydande informationsinsatser riktade till allmänheten samt övriga myndigheter och organisationer som på olika sätt har samband med hanteringen av brottmål i domstol lär också behövas.
De förslag vi lämnar syftar till att brottmålsprocessen ska bli mer effektiv och bättre för de enskilda som berörs av den. Det kommer att krävas förändrade arbetsformer inom såväl polis- och åklagarväsendet som Sveriges Domstolar och det kan medföra ett behov av organisationsförändringar. En viss omfördelning av resurser mellan myndigheterna och domstolarna kommer sannolikt att behövas för att målen ska få en ändamålsenlig hantering.
När vi talar om effektivitet, i bemärkelsen produktivitet och kvalitet, gör vi det ur ett helhetsperspektiv. En kostnadseffektiv användning av tid, personal och medel i domstol innebär att de resurser som tillförs domstolarna används för att skapa hög produktivitet och kvalitet för de enskilda som berörs. När vi i betänkandet återkommer till effektivitet så är det i denna mening som vi använder begreppet. Det är därtill viktigt att poängtera att det inte finns några besparingskrav på utredningen. Processen ska utformas så att varje mål får den behandling som det kräver.
Roller i brottmålsprocessen
195
3 Den tilltalade
3.1 Den tilltalades ställning
Den tilltalade har en särskild ställning i brottmålsprocessen. Ändamålet med brottmålsprocessen är att pröva om en person gjort sig skyldig till ett brott och om så är fallet att bestämma vilka följder det ska få. Den misstänkte eller tilltalade kan därför sägas vara den centrala personen i processen.
Det finns ett antal övergripande principer för rättegången i brottmål som slås fast bl.a. i Europeiska konventionen d. 4 nov. 1950 om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna (Europakonventionen). Det handlar bl.a. om rätten att betraktas som oskyldig och rätten till en rättvis rättegång. I konventionen finns också särskilda regler som ger den som är åtalad för brott vissa minimirättigheter, såsom rätten att försvara sig. Europakonventionen gäller som lag i Sverige. Vi redogör närmare för innebörden av konventionens bestämmelser i aktuella delar i avsnitt 3.2. M inimirättigheterna och rätten till försvarare belyser vi särskilt i avsnitt 3.3.
Dessutom finns det ett antal bestämmelser om brottmålsrättegången i regeringsformen (RF) och i andra internationella konventioner. Flera av dem har till huvudsakligt ändamål att säkerställa att domstolsprocessen är rättssäker för den enskilde. Domstolarna ska beakta allas likhet inför lagen samt iaktta saklighet och opartiskhet, 1 kap. 9 § RF. Vidare ska en förhandling vid domstol genomföras rättvist och inom skälig tid, 2 kap. 11 § andra stycket RF. I andra stycket anges också att förhandling vid domstol ska vara offentlig. I kravet på en rättvis rättegång ligger en rad processuella rättigheter som är fastslagna i den svenska processordningen. Det innefattar bl.a. en grundläggande rätt för en part att bli hörd inför domstolen. Därtill finns ett flertal regler i rättegångsbalken som har till syfte att skydda den tilltalades rättssäkerhet. Vi
Den tilltalade SOU 2013:17
196
tar upp dessa regler i respektive avsnitt om målens handläggning i tingsrätt och hovrätt.
Som framgår av våra allmänna överväganden menar vi att synen på den tilltalade i processen bör ändras. Den tilltalade bör behandlas som en deltagare i förfarandet och inte enbart som ett föremål för processen. Det är en rättssäkerhetsfråga att han eller hon får bättre möjlighet att bedöma sin situation. I första hand ska den tilltalade så tidigt som möjligt få del av alla yrkanden i målet så att han eller hon kan överblicka de konsekvenser som rättegången kan medföra och få bättre möjligheter att i lugn och ro ta ställning och förbereda ett eventuellt försvar.
Vidare bör den tilltalade tidigt i förfarandet och fortlöpande få bättre information om hur målet kommer att handläggas. Därigenom läggs också en grund för att ställa högre krav på den tilltalade att vara mer delaktig i processen. Vi återkommer till våra överväganden i dessa avseenden i avsnitt 3.5.
3.2 Europakonventionen och andra internationella dokument
Sverige ratificerade Europakonventionen den 4 februari 1952 och har successivt även ratificerat dess tilläggsprotokoll. Europakonventionen införlivades som lag i svensk rätt 1995. Lag eller annan föreskrift får inte meddelas i strid med Sveriges åtaganden enligt konventionen, 2 kap. 19 § RF. I Europakonventionen fastslås ett antal övergripande principer för rättegången och åtskilliga rättigheter samt förbud som Europadomstolen och Europakommissionen har konkretiserat genom praxis. Svenska processregler har anpassats till konventionen och den praxis som följer av Europadomstolens avgöranden. Den bestämmelse som är av störst intresse i aktuellt avseende är artikel 6, som rör rätten till domstolsprövning och rättsäkerhet i brottmål.
De rättigheter som räknas upp i artikel 6 har sin motsvarighet i artikel 14.1 i den Internationella konventionen om medborgerliga och politiska rättigheter och i artikel 10 i Förenta Nationernas allmänna förklaring om de mänskliga rättigheterna. I artikel 10 anges att var och en är på samma villkor berättigad till en rättvis och offentlig förhandling vid en oberoende och opartisk domstol vid prövningen av hans eller hennes rättigheter och skyldigheter och av varje anklagelse om brott mot honom eller henne.
SOU 2013:17 Den tilltalade
197
Artikel 6 i Europakonventionen är tillämplig på förfaranden som avser prövning av anklagelser om brott. Sådana anklagelser ska enligt artikel 6.1 alltid kunna prövas av en domstol. Domstolsförfarandet ska vara utformat så att följande krav tillgodoses: 1. Domstolen ska vara oberoende och opartisk. 2. Domstolen ska ha inrättats enligt lag. 3. Förfarandet ska vara korrekt och rättvist mot den enskilde (”fair
hearing”, ”fair trial”). 4. Förfarandet ska i allmänhet vara muntligt och offentligt. 5. Domstolsprövningen ska ske inom skälig tid. 6. Domen ska avkunnas offentligt.
Utöver dessa principer slås oskyldighetspresumtionen fast i artikel 6.2. Den innebär att den som anklagas för brott ska anses oskyldig så länge det inte finns en fällande dom mot honom eller henne. Den anklagade har en rätt att tiga och att inte medverka i utredningen. Därtill anges i artikel 6.3 vissa minimirättigheter som alltid ska tillkomma den som anklagas för brott (se efterföljande avsnitt).
För att förfarandet ska vara rättssäkert har alltså ett antal rättigheter ställts upp. Artikel 6.1 ger för det första en rätt till domstolsprövning. Domstolsbegreppet innefattar enligt Europadomstolens praxis även vissa nämnder som har en sådan sammansättning att de är att anse som domstolar i Europakonventionens mening. Brottsskadenämnden är exempel på en sådan nämnd.
För det andra innebär artikel 6.1. att prövning ska ske inför en oavhängig och opartisk domstol. Det betyder att domstolen ska vara oberoende av såväl den verkställande makten som parterna i målet. Kravet på opartiskhet innebär enligt Europadomstolen inte bara att domarna ska vara subjektivt opartiska utan även att det ur ett objektivt betraktelsesätt ska föreligga opartiskhet, dvs. inte någon rimlig grund för en objektiv betraktare att befara en partisk inställning från domstolens sida.
Dessutom anges i artikel 6.1 att prövningen ska ske genom en rättvis och offentlig förhandling inom skälig tid. Rätten till en rättvis rättegång (fair trial) ger uttryck för att vissa centrala principer i straffprocessen ska vara tillgodosedda. En sådan grundläggande princip är att en part ska bli hörd av domstolen, vilket innebär att
Den tilltalade SOU 2013:17
198
parten ska få möjlighet att framföra vad han eller hon har att säga till stöd för sin sak och visa att dennes ståndpunkt är välgrundad.
En annan fundamental princip som anses innefattas i en rättvis rättegång är den om parternas likställdhet (”equality of arms”). Den principen innebär att en part inte får ges bättre processuella rättigheter än den andre att utföra sin talan i domstol. I brottmål är innebörden delvis en annan. Vad som krävs i brottmål är inte att den tilltalade och åklagaren ska ha samma processuella rättigheter utan att den tilltalade inte får ha sämre möjligheter än åklagaren att utföra sin talan inför domstolen. Däremot hindrar artikel 6.1. inte att den tilltalade i olika hänseenden får en mer förmånlig ställning än åklagaren i processen.
Vidare ska principen om det kontradiktoriska förfarandet (”adversarial procedure”), dvs. att två parter står mot varandra säkerställa att parterna får kännedom om allt material i rättegången, att de får tillfälle att framföra sina synpunkter på materialet och att de har lika möjligheter att åberopa bevisning och utföra sin talan under rättegången.
Det måste vidare finnas en processordning av vilken det går att utläsa vilka regler för förfarandet som tillämpas.
I konventionens originaltexter används ord som ”hearing” och ”entendue”. Tillsammans med kravet på offentlighet och Europadomstolens praxis visar ordvalet att muntlighet har ansetts vara en viktig rättssäkerhetsgaranti. Det finns omfattande praxis om hur kravet på muntlighet ska förstås utifrån svenska förhållanden. Vi redogör i relevanta delar för den i anslutning till våra förslag.
Kravet på att rättegången ska ske inom skälig tid syftar till att skydda parterna mot en alltför långsam handläggning. För att bedöma om kravet är uppfyllt får en helhetsbedömning göras av omständigheterna i varje mål. Vid bedömningen ska enligt Europadomstolen beaktas hur komplicerat målet har varit, hur parterna agerat under förfarandet och hur domstolar och myndigheter har handlagt målet. Tidsperioden i brottmål beräknas från den dag då en person kan sägas vara anklagad för brott, vilket anses vara fallet då förundersökning mot en person inletts eller då denne anhållits eller häktats som misstänkt för brottet eller har underrättats om att han eller hon ska åtalas.1Domstolens handläggningstider måste alltså sättas i sitt sammanhang och betraktas ur den enskildes
1 Danelius, Mänskliga rättigheter i europeisk praxis, 3 uppl., s. 262 f.
SOU 2013:17 Den tilltalade
199
perspektiv utifrån vad som är en skälig tid från tidpunkten då han eller hon anklagades för brott.
3.3 Den tilltalades försvar
3.3.1 Gällande rätt
Rätten till en rättvis rättegång garanteras även i artikel 47 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna (EU-stadgan). I artikelns tredje stycke anges att rättshjälp ska ges till personer som inte har tillräckliga medel, om denna hjälp är nödvändig för att ge dem en effektiv möjlighet att få sin sak prövad inför domstol. I artikel 48 garanteras rätten till försvar och den rätten har samma innebörd som den har enligt artikel 6.3 i Europakonventionen.
Artikel 6.3 a i Europakonventionen slår fast att den anklagade har rätt att utan dröjsmål och på ett språk som denne förstår, underrättas om innebörden av och grunden för brottsanklagelsen. Det är grundläggande för möjligheten att förbereda ett försvar. Rättigheten innefattar information inte enbart om den brottsliga gärningen utan även om den rättsliga kvalificeringen av den. Bestämmelsen innebär att den tilltalade måste få tillfälle att yttra sig även i anledning av ändringar av gärningsbeskrivningen eller av åberopat lagrum. Artikel 6.3 b ger var och en som blivit anklagad för brott rätt att få tillräcklig tid och möjlighet att förbereda sitt försvar. I artikel 6.3 c slås principen fast om rätten att försvara sig personligen eller genom rättegångsbiträde som man själv har utsett. Likartade bestämmelser finns i andra internationella konventioner. Artikel 6.3 c stadgar vidare att var och en som blivit anklagad för brott har rätt att utan kostnad få ett rättegångsbiträde ”när han saknar tillräckliga medel för att betala ett rättegångsbiträde… om rättvisans intresse så fordrar”. Artikeln reglerar även rätten att förhöra vittnen som åberopas mot honom eller henne samt att få vittnen inkallade och förhörda under samma förhållanden som vittnen mot denne, samt ger rätt för den tilltalade att vid behov få kostnadsfritt biträde av tolk.
Det följer av 21 kap. 3 § RB att den som misstänks för brott alltid har rätt att anlita en försvarare som biträde. I första hand får den misstänkte själv sörja för sitt försvar och utse försvarare. I vissa fall har den misstänkte också rätt till offentlig försvarare. Syftet
Den tilltalade SOU 2013:17
200
med offentliga försvarare är att garantera rättsligt bistånd även för misstänkta som inte själv anlitat försvarare. Det som avgör om en offentlig försvarare ska förordnas är om det behövs med hänsyn till målets beskaffenhet. Bland annat bör beaktas om den misstänkte kan få sitt önskemål om juridiskt bistånd tillgodosett genom rådgivning enligt rättshjälpslagen (se prop. 1983/84:23 s. 16).
Om den misstänkte är anhållen eller häktad och vid vissa grövre brott ska en offentlig försvarare förordnas på begäran. En offentlig försvarare ska dessutom utses om det behövs med hänsyn till utredningen om brottet eller påföljdsvalet eller om det i övrigt finns särskilda skäl med hänsyn till den misstänktes personliga förhållanden eller till vad målet rör (21 kap. 3 a § RB). Vidare finns det särskilda bestämmelser som gäller förordnande av en offentlig försvarare för en tidigare tilltalade, exempelvis vid återupptagande av en förundersökning (21 kap. 3 b § RB). I enklare mål, framförallt i mål om mindre förseelser, trafikbrott och brott med endast böter i straffskalan, anses den misstänkte i allmänhet inte ha behov av offentlig försvarare med hänsyn till utredningen.
När förundersökningen bedrivits så långt att någon är skäligen misstänkt för brottet ska den misstänkte, när han eller hon hörs, underrättas om misstanken (23 kap. 18 § RB). Enligt 12 § förundersökningskungörelsen (1974:948) ska den misstänkte i samband med underrättelsen få information om rätten att redan under förundersökningen anlita biträde och försvarare samt om vad som gäller för att offentlig försvarare ska förordnas. Det är alltid rätten som prövar frågan om rätten till offentlig försvarare (21 kap. 4 § RB).
Om det inte är uppenbart att den misstänkte saknar behov av det ska offentlig försvarare alltid förordnas för en misstänkt person som inte fyllt 18 år, 24 § lagen (1964:167) med särskilda bestämmelser om unga lagöverträdare (LUL). Undersökningsledaren ska göra en anmälan om det till rätten. Motsvarande skyldighet att göra anmälan till rätten finns i 23 kap. 5 § RB vad gäller misstänkta över 18 år.
Den offentlige försvararen har rätt till ersättning av allmänna medel för arbete, tidsspillan och utlägg som uppdraget krävt (21 kap. 10 § RB). Ersättningen utgår som huvudregel i brottmål med en tilltalad enligt en särskild taxa som Domstolsverket fastställer och som utgår från bl.a. huvudförhandlingstidens längd. I mål med längre förhandlingstid, flera tilltalade eller som krävt avsevärt mer arbete än normalt utgår ersättning i stället enligt en
SOU 2013:17 Den tilltalade
201
fastställd timkostnadsnorm. Om den tilltalade frikänns behöver han eller hon inte betala någon del av den ersättningen. Döms den tilltalade för brott i mål om allmänt åtal ska han eller hon ersätta staten helt eller delvis för dess kostnad för ersättning till försvararen. Ersättningsskyldigheten kan sättas ned, helt eller delvis, beroende på vilken brottslighet den tilltalade döms för och med hänsyn till hans eller hennes personliga och ekonomiska förhållanden (31 kap. 1 § RB).
Rätten till offentlig försvarare är en del i den misstänktes grundläggande rättsskydd. Enligt nuvarande regler är rätten till offentlig försvarare en exklusiv hjälpform för misstänkt i brottmål. Rättshjälp kan därför inte beviljas misstänkt i brottmål. Däremot kan rådgivning enligt rättshjälpslagen till den som är misstänkt eller tilltalad för ett brott lämnas av advokat eller biträdande jurist på advokatbyrå i högst två timmar (4 § rättshjälpslagen [1996:1619]). Rådgivning lämnas mot en avgift som år 2012 var 1 205 kronor. Avgiften kan sättas ned till hälften på grund av den rättssökandes ekonomiska förhållanden eller helt om den rättssökande är underårig. Den som lämnat rådgivningen har i så fall rätt till ersättning av allmänna medel (5 § nämnda lag). En tilltalad som blir frikänd kan få kostnaden för rådgivning ersatt som rättegångskostnad enligt 31 kap. 2 § första stycket RB.
3.3.2 Förslag till EU-direktiv om rätt till tillgång till försvarare
Den 8 juni 2011 lade EU-kommissionen fram ett förslag till direktiv om rätt till tillgång till försvarare i straffrättsliga förfaranden och rätt att kommunicera vid frihetsberövande, KOM (2011) 326. Förslaget innehåller bestämmelser om rätten för bl.a. misstänkta och tilltalade att få tillgång till försvarare. Det är ett led i utvecklingen av stärkta processuella rättigheter i straffrättsliga förfaranden som överenskommits mellan EU:s medlemsstater.
Förslaget om tillgång till försvarare genomsyras av principen att alla misstänkta och tilltalade i brottmål ska ha tillgång till en försvarare så snabbt som möjligt och på ett sätt som gör det möjligt att effektivt ta tillvara sitt försvar. I förslaget regleras bl.a. när tillgång till försvarare senast ska ges. Det ska ske så snart som möjligt med hänsyn till omständigheterna i varje enskilt fall. Oberoende av om den misstänkte frihetsberövats eller inte, måste tillgång till försvarare beviljas före förhör av polis eller brottsbekämpande
Den tilltalade SOU 2013:17
202
myndighet. Rätten till försvar måste kunna utövas i praktiken. I förslaget fastställs innebörden av rätten till försvarare och de åtgärder som en försvarare ska ha rätt att vidta för att säkerställa ett effektivt försvar, bl.a. rätt att närvara vid alla eventuella förhör och förhandlingar. Det finns begränsade möjligheter att göra undantag från dessa bestämmelser. Ett undantag får inte utgöra ett hinder för en rättvis rättegång och får medges endast om det är nödvändigt och det finns tillräckliga rättssäkerhetsgarantier.
Som direktivförslaget har uppfattats får den misstänktes eller tilltalades rättigheter anses gälla från tidpunkten då han eller hon underrättats om brottsmisstanke enligt 23 kap. 18 § RB. Vid denna tidpunkt ska den misstänkte eller tilltalade enligt gällande regler ha underrättats om rätten att själv anlita biträde för sitt försvar. Svensk rätt har därigenom ansetts uppfylla kravet på rätt till tillgång till försvarare.
Direktivet ska inte påverka tillämpningen av nationella rättshjälpsbestämmelser. I direktivförslaget anges att medlemsstaterna inte får tillämpa mindre förmånliga bestämmelser om rättshjälp än de som för närvarande gäller för tillgång till advokat i enlighet med direktivet. Direktivet avser inte att reglera frågan om rättshjälp, men det stadgar ett krav att den nationella ordningen är förenlig med EU-stadgan och Europakonventionen.
Direktivet har ännu inte antagits. Europeiska unionens råd nådde i juni 2012 en allmän inriktning om förslaget, som utgör grund för fortsatta förhandlingar med Europaparlamentet.
3.4 Ett tidigt stöd av advokat
Förslag och bedömning: Den som har åtalats för brott för
vilket åklagaren yrkar en strängare påföljd än böter ska som ett led i sitt försvar ha rätt till kostnadsfri rådgivning av advokat under maximalt två timmar. Rätten till kostnadsfri rådgivning ska regleras i rättegångsbalken, 21 kap.
I samband med att den som skäligen misstänks för brott underrättas om misstanken ska han eller hon få underrättelse om rätten till försvarare och att rådgivning av advokat under vissa förutsättningar kan lämnas. När åtalet delges den tilltalade ska han eller hon skriftligen underrättas om möjligheten till rådgivning av advokat.
SOU 2013:17 Den tilltalade
203
Rådgivande advokat ska ha rätt att på begäran få en avskrift av protokoll eller anteckningar från förundersökningen.
Den som lämnat rådgivning ska ha rätt till skälig ersättning av allmänna medel för arbete samt för kostnader för tolk och översättning som rådgivningen kan ha krävt. Ersättning för arbete ska endast om det finns särskilda skäl kunna avse mer än en timmas arbete.
En framställning om ersättning av allmänna medel för arbete och för kostnader för tolk och översättning, ska göras hos den domstol som ska besluta om ersättningen.
Domstolsverkets föreskrifter om brottmålstaxa för offentlig försvarare i tingsrätt och hovrätt bör ses över.
3.4.1 Betydelsen av ett tidigt juridiskt stöd
Det är vår ambition att rättegången i brottmål inte bara ska leva upp till de grundläggande rättssäkerhetskrav som internationella konventioner ställer på förfarandet. Vi menar att det i vissa avseenden går att ställa ännu högre krav på kvalitet i processen.
En viktig del i den enskildes rättssäkerhet är rätten till rättsligt bistånd för att försvara sig. Rätten för den misstänkte att anlita rättegångsbiträde och rätten till offentlig försvarare är väl reglerad. Det finns också tydliga bestämmelser om när den misstänkte ska underrättas om rätten att anlita ett biträde och om möjligheten i vissa fall att få förordnat ett offentligt försvar.
Den tilltalade kommer med våra förslag i många fall att ha behov av att rådgöra med en advokat för att kunna ta ställning till åtalet och yrkandena i samband med det, samt till målets handläggning. Har en offentlig försvarare förordnats redan under förundersökningen kan det ske på tidigt stadium. För att få en effektiv möjlighet att få sin sak prövad i rättegången behöver den tilltalade garanteras rätten till försvar i ett så tidigt skede av processen som möjligt. I dag får den tilltalade i många fall råd av en offentlig försvarare först i samband med huvudförhandlingen, i de fall en offentlig försvarare alls utses. Med större möjligheter att avgöra brottmål utan huvudförhandling kommer den tilltalade inte längre att ha lika stort behov av en offentlig försvarare för att biträdas vid en sådan förhandling eller få upplysningar om hur den går till. Behovet för den tilltalade att få tid och möjlighet att förbereda sitt försvar när åtal har väckts är däremot stort. Vi lämnar därför ett
Den tilltalade SOU 2013:17
204
förslag att den tilltalade tidigt ska få tillgång till en advokat i brottmål som inte rör böter.
3.4.2 Rådgivning bör lämnas när åtal väcks
Den misstänktes möjlighet att få rådgöra med en advokat när ett åtal väcks behöver enligt vår uppfattning tydliggöras och förstärkas. Han eller hon bör redan då få upplysningar om innebörden av åtalet och en rimlig möjlighet att ta ställning till det. Även i dag kan en misstänkt eller tilltalad få råd och upplysningar enligt rättshjälpslagen rörande sitt försvar av en advokat eller biträdande jurist på advokatbyrå i högst två timmar. Vår uppfattning är att rådgivning enligt rättshjälpslagen inte används i någon större utsträckning. Det har att göra med att behovet av offentligt försvar och rådgivning ofta torde sammanfalla och att det, i de fall behov finns av offentlig försvarare, är ändamålsenligt att råd lämnas inom ramen för försvararuppdraget. Det torde i praktiken vara så att den advokat som kontaktas av en misstänkt vänder sig till rätten och ansöker om att bli förordnad som offentlig försvarare, om det bedöms vara möjligt. Vidare lämnas rådgivning enligt rättshjälpslagen mot en avgift som betalas till den som lämnar rådgivningen. Möjligheten att få nedsättning av rättshjälpsavgiften är begränsad.
Vi anser att den tilltalade i fler fall än i dag och i tidigare skede ska kunna få rådgivning av advokat för att ta ställning till åtalet. Eftersom den tilltalades inställning får ökad betydelse för målets handläggning i domstol är det viktigt att ett avstående från en ordinär handläggning bygger på ett välgrundat ställningstagande och att den tilltalade ges förutsättningar att kunna förstå följderna av ett erkännande. Den tilltalade behöver i tidigt skede få information om gällande lagstiftning, vad åtalet samt rättegången innebär och vilka möjligheter han eller hon har att inverka på målets handläggning. Rådgivningen ska säkerställa att den tilltalade tidigt får hjälp med att bedöma åtalet och ta ställning till konsekvenserna av att medge eller motsätta sig det. Det innebär att den tilltalades rättigheter i processen stärks och att rättegången kan göras mer effektiv. I de fall en offentlig försvarare har utsetts under förundersökningen kan rådgivningen lämnas av denne. Utses en offentlig försvarare efter att åtalet väckts, är det med nuvarande ordning inte ovanligt att försvararen lämnar råd och information till den tilltalade först i omedelbar anslutning till huvudför-
SOU 2013:17 Den tilltalade
205
handlingen. Med vårt förslag kommer den tilltalade att kunna få rådgivning på ett tidigare stadium. Det innebär en kvalitetshöjning för den tilltalade och ger bättre utgångspunkter för en behovsanpassad handläggning.
3.4.3 Information om rådgivning och dess innehåll
Av 23 kap. 21 § fjärde stycket RB följer att den misstänkte eller dennes försvarare efter åtalsbeslutet har rätt att på begäran få en avskrift av protokoll eller anteckningar från förundersökningen. För att rådgivningen ska kunna få ett relevant innehåll ska motsvarande rätt ges den advokat som den tilltalade vänt sig till för att få rådgivning i målet.
Den tilltalade ska informeras om rätten till rådgivning när åtalet har väckts. För att informationen ska nå ut ska skriftliga upplysningar om möjligheten till rådgivning lämnas i samband med att åtalet delges den tilltalade. Informationen om rådgivning ska innehålla uppgift om vart den tilltalade kan vända sig för att få juridiskt stöd och information om vad rådgivningen i stora drag innebär. Den misstänkte bör dessutom i ett tidigare skede, redan i samband med att han eller hon underrättas om misstanke om brott enligt 23 kap. 18 § första stycket RB, få underrättelse om att rådgivning under vissa förutsättningar kan lämnas. Tidig information om rådgivningsinstitutet förbättrar förutsättningarna för att rådgivning av advokat kommer att äga rum i praktiken.
Den som lämnar rådgivning ska se till och tillgodose den tilltalades intressen. Den tilltalade kan ha svårt att ta till sig vad åklagaren påstår att han eller hon har gjort sig skyldig till och kan ha behov av ytterligare information om vad åtalet innebär. Han eller hon kan behöva få hjälp med att värdera den bevisning som åklagaren har åberopat till stöd för talan och ta ställning till brottspåståendet och påföljdsyrkandet. Den tilltalade kan också behöva hjälp med att redogöra för sådana personliga omständigheter som är av betydelse vid bedömning av straffmätning och påföljdsval. Den tilltalade kan också få information om den aktuella påföljden, t.ex. om ett fängelsestraff kan verkställas genom fotboja eller vad samhällstjänst innebär. Hur rättegången går till i sedvanlig ordning och vad det särskilda förfarandet innebär kan också behöva förklaras. En förutsättning för att kunna förenkla processen i domstol är att den tilltalade förstår vad saken rör och medvetet kan ta
Den tilltalade SOU 2013:17
206
ställning till de yrkanden som framställts. Den tilltalade måste också förstå vilka konsekvenser dennes ställningstaganden har för målets vidare handläggning. Advokaterna fyller inte minst en pedagogiskt viktig funktion genom att de kan förklara åtalets innebörd och de processuella möjligheterna. Denna rådgivning skiljer sig inte från vad en försvarare gör i dag. Skillnaden är att den lämnas på ett tidigare stadium.
3.4.4 Rådgivning ska lämnas av advokat
Behovet av rådgivning tillgodoses enligt vår mening bäst genom att den som har åtalats för brott har rätt att vända sig till en advokat på advokatbyrå för rådgivning. En sådan rådgivning säkerställer hög kvalitet och en god kontinuitet.
Som offentlig försvarare får förordnas en advokat som är lämplig för uppdraget. Om det finns särskilda skäl för det kan den som avlagt de kunskapsprov som är föreskrivna för behörighet till domaranställning komma i fråga (21 kap. 5 § RB). I praktiken förordnas nästan enbart advokater. Behovet av rådgivning är angeläget och motsvarande synsätt bör därför anläggas på behovet av kvalificerad rådgivning som vid ett offentligt försvar. Rådgivningen bör därför förbehållas advokat. De undantagsfall som gäller vid förordnande som offentlig försvarare av annan än advokat bör inte gälla vid rådgivning eftersom vi inte föreslår att en särskild lämplighetsprövning ska göras. Att rådgivningsfunktionen förbehålls advokater gör att uppdragets status kan hållas högt. Det finns också praktiska skäl att ställa i princip motsvarande krav på juridisk kompetens som vid förordnande av offentlig försvarare eftersom det faller sig naturligt att den som lämnat rådgivning enligt den föreslagna bestämmelsen vid behov i ett senare skede kan förordnas som offentlig försvarare.
Vi anser att möjligheten till rådgivning bör regleras i 21 kap. RB. Frågan om rådgivning aktualiseras först sedan åtalet har väckts och målet har inletts vid domstol. Det finns ett väl inarbetat system för förordnande av offentlig försvarare och regler om det i rättegångsbalken. Om offentlig försvarare har blivit förordnad för den tilltalade under förundersökningen så kan råd lämpligen lämnas av honom eller henne. Det framstår som naturligt att rådgivning i brottmål som handläggs i domstol regleras genom bestämmelser i
SOU 2013:17 Den tilltalade
207
rättegångsbalken om den tilltalades försvar och att beslutet om ersättning för sådan rådgivning fattas av domstol.
Rådgivning till den tilltalade i fler fall och i ett tidigare skede än vad som sker med nuvarande ordning kan förväntas innebära en något ökad arbetsbelastning för landets brottmålsadvokater. Det är svårt att bedöma hur stor ökningen blir. Med hänsyn till ålderssammansättningen i advokatkåren finns det en viss risk för advokatbrist framförallt utanför storstadsområdena. Vid våra diskussionsmöten har såväl advokater som domare omvittnat de svårigheter som för närvarande råder i vissa delar av landet att förse den tilltalade med offentlig försvarare i framförallt mer omfattande rättegångar. En omfördelning av resurser till rådgivning i anslutning till åtalets väckande bör dock innebära att antalet brottmål med huvudförhandling kan minska och därmed även behovet av insatser av offentliga försvarare i sådana rättegångar.
3.4.5 Rådgivningen ska vara kostnadsfri
Rätten till rådgivning ska gälla i alla brottmål. För att rådgivning ska komma till stånd i praktiken och ge den tilltalades rättigheter ett reellt innehåll, ska den vara kostnadsfri för den enskilde. Undantag bör gälla för mål i vilka åklagaren yrkat att påföljden bestäms till böter. I sådana mål är det inte motiverat att införa en kostnadsfri rådgivning av advokat. Möjligheten till avgiftsbelagd rådgivning enligt rättshjälpslagen ska dock kvarstå. Om annan påföljd än böter är aktuell bör den tilltalade alltså erbjudas en kostnadsfri rådgivning.
Om en offentlig försvarare är förordnad för den tilltalade ska rådgivningen lämnas av försvararen. Ersättning till den offentlige försvararen för rådgivningen bör utgå enligt timkostnadsnorm, eller om målet avgörs efter huvudförhandling enligt brottmålstaxa. För att den tilltalade inte ska bli skyldig att ersätta staten vad som har betalats av allmänna medel i ersättning till försvararen för denna kostnad, bör ett undantag göras från återbetalningsskyldigheten i 31 kap. RB.
Den tilltalade SOU 2013:17
208
3.4.6 Tillgång till advokat
Den tilltalade får enligt förslaget själv ta ansvar för att kontakta en advokat sedan åtalet väckts, om han eller hon vill utnyttja möjligheten till rådgivning. För att rådgivning ska genomföras i praktiken ska det vara lätt att komma i kontakt med advokat. För att underlätta att rådgivning kommer till stånd ska den tilltalade under förundersökningen informeras om möjligheten till rådgivning och på nytt få information i samband med att han eller hon får del av åtalet.
Man kan tänka sig olika sätt att försäkra den tilltalade en enkel tillgång till advokat. Ett alternativ är att den tilltalade uppmanas att vända sig till tingsrätten för hänvisning till en lämplig advokat. Vid domstolen finns ett system för att förordna offentlig försvarare i de fall någon särskild försvarare inte har begärts. Vanligtvis används listor över advokater för att sprida fördelningen av förordnanden mellan olika verksamma advokater inom domstolens område. En möjlighet är att rätten ger den tilltalade namnet på en advokat från den listan. Advokater som av domstol bedömts vara lämpliga att förordna som offentlig försvarare uppfyller även kravet på lämplighet för att lämna rådgivning. Det skulle tala för att den tilltalade skulle hänvisas att ta kontakt med domstolen. Ett annat alternativ skulle kunna vara att Advokatsamfundet tillhandahåller listor med namn på advokater som åtar sig rådgivningsuppdrag.
Vi har övervägt en ordning som innebär att den rådgivande advokaten ska utses av rätten. I sådant fall skulle det lagtekniskt kunna ske genom att rätten till offentligt försvar utvidgades. En sådan ordning skulle ge en kontroll över rådgivningsverksamheten och verka avhållande för tilltalade som skulle kunna tänkas vilja vända sig till flera advokater i ett och samma mål. Att låta rätten utse advokat för rådgivningsuppdrag leder enligt vår mening till en ökad administration hos domstolen som inte står i proportion till den risk för missbruk som skulle kunna uppkomma. Vi har därför inte föreslagit ett krav på att rätten ska utse advokat för rådgivning. Hur tillgången till advokat ska ordnas är emellertid en fråga som vi inte har löst slutligt utan som behöver utredas vidare innan förändringen genomförs (se avsnitt 17).
SOU 2013:17 Den tilltalade
209
3.4.7 Villkor för ersättning
I de allra flesta mål bör rådgivning under en timma vara fullt tillräcklig för att tillfredsställa den tilltalades behov av information och råd. För att få ersättning för mer än en timmas rådgivning bör det krävas att den advokat som lämnat rådgivning anger särskilda skäl för det. Ett sådant skäl kan vara att ytterligare åtal ges in i målet eller att utredningen i målet är mer omfattande. Behövs ytterligare rådgivning, utöver en sammanlagd tid om högst två timmar, talar det för att det finns behov av förordnande av en offentlig försvarare.
Den som lämnar kostnadsfri rådgivning ska ha rätt till skälig ersättning för det arbete som rådgivningen har krävt, dvs. vanligtvis en rådgivningstimme. Vi föreslår att advokat som lämnat rådgivning ska få ersättning av allmänna medel för arbete enligt timkostnadsnorm som beslutas av regeringen. Vidare ska han eller hon ha rätt till ersättning av allmänna medel för de kostnader för tolk och översättning som rådgivningen kan ha krävt. Eftersom advokaten inte ska inställa sig i rätten utan kan lämna rådgivning till den tilltalade på sitt kontor ser vi inget behov av att reglera ersättning för tidsspillan. Någon ersättning för den tilltalades eventuella kostnader för resa till och från rådgivningen ska inte betalas.
En framställning om ersättning ska göras hos den domstol som handlägger det mål som rådgivningen rör. För att inte gå miste om rätten till ersättning för uppdraget måste en offentlig försvarare, enligt grunderna för 31 kap. 9 § RB, framställa sitt anspråk innan handläggningen i den instansen har avslutats. Någon uttrycklig lagregel om detta finns inte. Om kostnadsyrkandet framställs först sedan handläggningen avslutats, kan det undantagsvis ändå beaktas, om den offentlige försvararen har haft giltig ursäkt för sin underlåtelse att i tid komma in med kostnadsräkningen. Det måste då också förutsättas att kostnadsanspråket framställs inom rimlig tid efter det att målet har avgjorts i sak. På motsvarande sätt skulle en advokat som har lämnat rådgivning själv kunna få ta ansvar för att yrka ersättning för arbete och kostnader för tolk och översättning innan rätten avgör målet. Skäligt rådrum för att inkomma med en framställning om ersättning måste i så fall lämnas. Vad som är skäligt skulle få bedömas bl.a. med hänsyn till de olägenheter som kan följa med att målets avgörande måste anstå.
Den tilltalade SOU 2013:17
210
Ett annat alternativ skulle kunna vara att inte knyta tidpunkten för den rådgivande advokatens ersättningsanspråk till målets avslutande. Ersättningskravet skulle kunna framställas till rättens kansli inom viss tid från rådgivningstillfället. Prövningen av behovet av och längden på rådgivningen är inte av sådan karaktär att den inte skulle kunna delegeras till annan än domare och eftersom den misstänkte inte ska åläggas återbetalningsskyldighet för rådgivningskostnaden är det av mindre betydelse att beslutet fattas innan målet avgörs. Det framstår som rimligt att ersättningsanspråket ska ha framställts inom en månad från rådgivningstillfället.
En följd av vårt förslag är att Domstolsverkets föreskrifter om brottmålstaxa för offentlig försvarare i tingsrätt och hovrätt bör ses över.
3.5 Bättre information och medverkan av den tilltalade
Bedömning: Informationen till den tilltalade om brottmåls-
processen bör förbättras. Den tilltalade bör kontinuerligt hållas underrättad om målets handläggning. Det bör då även kunna ställas större krav på honom eller henne att medverka i processen. Detta har bl.a. betydelse för utformningen av delgivningsbestämmelserna.
I avsnitt 17 föreslår vi att regeringen, som ett led igenomförandet av våra förslag, bör lämna uppdrag till rättsväsendets myndigheter och Sveriges Domstolar att vidta åtgärder inom detta område.
En grundläggande strävan med våra förslag är att brottmålsprocessen ska bli mer förutsebar för den tilltalade. Den kontradiktoriska principen förutsätter att den som anklagas för brott ska få veta vad anklagelsen gäller och möjlighet att försvara sig mot den. Kraven som ställs på att den anklagade fortlöpande hålls underrättad om vad som sker i processen och att informationen som lämnas till denne är tydlig och begriplig bör därför vara höga.
Polis- och åklagarväsendet, Kriminalvården och domstolen har olika roller i rättsprocessen. Med respekt för deras olika uppgifter behöver myndigheterna och domstolarna samverka för att den som
SOU 2013:17 Den tilltalade
211
anklagas för brott ska veta vad han eller hon har att vänta under målets handläggning. Vi lämnar flera förslag som syftar till att göra brottmålsprocessen tydligare för att den tilltalade så tidigt som möjligt ska veta vad han eller hon ska försvara sig mot och ta ställning till. Våra förslag att åklagaren alltid redan i åtalet ska ange ett bestämt påföljdsyrkande, avsnitt 5.3.3. och att rätten skulle vara förhindrad att döma till ett strängare straff eller en mer ingripande påföljd än vad åklagaren yrkat i målet, avsnitt 5.4, ger ökad förutsebarhet. Även förslaget i avsnitt 6.3 att målsägandens rätt att biträda åtalet tas bort ökar tydligheten, eftersom målsäganden enligt nuvarande regler genom att biträda åtalet kan utforma och föra talan i ansvarsdelen på ett annat sätt än åklagaren. Förfarandereglerna är i dag dessutom utformade så att rätten enligt vissa bestämmelser har möjlighet att komplettera utredningen i målet. Genom att begränsa rättens möjligheter att agera självmant blir det också tydligare vad rättegången kan komma att innebära för den tilltalade, se avsnitt 4.2.
Den information som den tilltalade får om processen och det sätt på vilket han eller hon förväntas medverka bör också göras tydligare. Av nuvarande regler följer att den misstänkte och dennes försvarare har rätt att fortlöpande ta del av vad som kommer fram i förundersökningen, s.k. successiv delgivning. Vi berör vikten av att det sker, framförallt i större mål, i avsnitt 11.3.7. Men den misstänkte har även behov av att få information om processen och vilket nästa steg som kan följa. Redan vid delgivning av misstanke om brott bör han eller hon, vid behov, t.ex. få information om vad en personutredning innebär och hur han eller hon förväntas medverka till att den genomförs på ett smidigt sätt samt konsekvenserna av att inte medverka. Om den misstänkte kallas till Kriminalvården bör han eller hon upplysas om att åklagaren inte kan föreslå en frivårdande påföljd utan dennes medverkan, se vidare avsnitt 8.4.1. Vi föreslår därtill att det ska tas fram bättre utformade svarsblanketter och informationsmaterial som ska skickas till den tilltalade när åtalet väcks, se avsnitt 8.3.4. Det ska vara överskådligt och lätt för den tilltalade att förstå hur målet kan avgöras och att svara på åtalet. Den tilltalade bör vidare få möjlighet till rådgivning av advokat för att ta ställning till åtalet och frågor i samband med det, se föregående avsnitt.
En ökad tydlighet om processens gång redan från tiden för delgivning av skälig misstanke om brott gör det möjligt att ställa rimliga krav på den tilltalade att medverka i handläggningen så att
Den tilltalade SOU 2013:17
212
målet kan avgöras inom rimlig tid. Vi föreslår ändrade regler om förenklad delgivning av handlingar i brottmål som bygger på grundtanken att Polisen och åklagaren fortlöpande ska lämna sådan information som krävs för att förenklad delgivning ska kunna användas för att delge den tilltalade handlingar i ärendet och målet. Om sådan information kontinuerligt lämnas på ett bra sätt menar vi att det också är rimligt att delgivningssättet kan användas i större utsträckning för att delge den tilltalade handlingar i målet, avsnitt 8.5.6. Dessutom föreslår vi utvidgningar av möjligheten att avgöra mål efter huvudförhandling i den tilltalades utevaro, avsnitt 11.6 och en tydligare tillämpning av sanktioner och tvångsmedel om en huvudförhandling behöver ställas in på grund av att den tilltalade inte kommit till förhandlingen, avsnitt 11.7.3.
Vikten av att den tilltalade hålls kontinuerligt informerad under processen återkommer vi som framgått till i flera sammanhang. I avsnitt 17 redogör vi för de åtgärder som vi bedömer bör vidtas för att genomföra våra förslag. Vi pekar där på att regeringen, som ett led i genomförandet av våra förslag bör lämna uppdrag till Rikspolisstyrelsen, Åklagarmyndigheten, Kriminalvården och Sveriges Domstolar att vidta åtgärder för att förbättra den fortlöpande informationen och dialogen med den som misstänkt eller tilltalad.
213
4 Domaren
4.1 Domarrollen
Domarens främsta uppgift i straffprocessen är att skipa rätt. Domaren ska ta ställning till frågor om ansvar för brott. Det huvudsakliga ansvaret för att utreda brott vilar på polis och åklagare.
Det har tidigare ansetts ligga i domarens rättskipande uppgift att ansvara för att meddelade domar är materiellt riktiga och att se till att bevisvärderingen kan ske på grundval av ett så gott underlag som möjligt. De nuvarande bestämmelserna i rättegångsbalken ger också domaren vida möjligheter att under målets handläggning påverka omfattningen av utredningen samt avhjälpa otydligheter och ofullständigheter. Vissa förfaranderegler har dessutom gjorts beroende av rättens bedömning av utredningen.
Den gällande ordningen har en historisk förklaring i att domaren haft en långtgående inkvisitorisk uppgift att utreda och lagföra brott för att skipa rätt mellan enskilda. Processlagberedningen menade att hänsynen till det allmänna intresset av utredningens fullständighet medförde att rätten fick införskaffa all bevisning som den fann erforderlig (se NJA II 1943 s. 450). Utvecklingen allt sedan rättegångsbalkens tillkomst har gått mot en mer ackusatorisk process med ett ökat partsansvar. I takt med att åklagarväsendet har byggts upp och en professionell försvararkår utvecklats har domarens ansvar för att utreda brott och fullständiga utredningen i praktiken tunnats ut. Regelverket är dock i huvudsak oförändrat.
Det är i dag ovanligt att domare på eget initiativ vidtar åtgärder för att komplettera utredningen i skuldfrågan. Det kan också sättas ifråga om ett sådant självständigt agerande från domare är förenligt med de krav som ställs i Europakonventionen på ett kontradiktoriskt förfarande och en oavhängig och opartisk domstol.
Domaren SOU 2013:17
214
Frågan om domstolens ansvar har under senare år aktualiserats i många olika sammanhang. Förslag till ett ändrat brottmålsförfarande vid erkännande har lagts fram av Beredningen för rättsväsendets utveckling, Ett effektivare brottmålsförfarande – några
ytterligare åtgärder, SOU 2005:117, kap. 4. Åklagarmyndigheten har
i idéskriften Effektivare hantering av stora och komplicerade brott-
mål, 2006 s. 56 ff. gjort bedömningen att parterna i större utsträck-
ning borde kunna disponera över föremålet för processen. En omfattande debatt har dessutom följt efter Justitiekanslerns rättssäkerhetsprojekt och rapporten Felaktigt dömda, 2006. Rapportförfattarna gav uttryck för att domstolarna har det slutliga ansvaret för rättssäkerheten i brottmålsprocessen och därmed bör ha ett ansvar för utredningens fullständighet. De gjorda sammanfattningsvis bedömningen att rätten har långtgående skyldigheter att se till att utredningen blir fullständig avseende åtgärder som talar till den tilltalades förmån och att vidta åtgärder för att föranstalta om inhämtande av utredning om parterna inte genom frågor och påpekanden kan förmås göra det själva.1
Domstolens ansvar för utredningen i målet och avgörandets riktighet är ett uttryck för den s.k. officialprincipen. Den lägger det övergripande ansvaret för processen på domstolen och innebär att rätten ska eller får vara självständigt verksam i rättegången. Principen genomsyrar alltså flera av rättegångsbalkens bestämmelser och tillämpas både i fråga om processmaterialet och om förfarandet.
Den nuvarande ordningen ger domaren ett visst ansvar för utredningens fullständighet i fråga om både skuld och påföljd. Ett sådant ansvar för utredningen i skuldfrågan stämmer dåligt överens med vår syn på tydliga roller i straffprocessen och med det ansvar som bör vila på domaren. Vi menar att domaren ska inta en objektiv, neutral, processledande och kontrollerande roll. Det är åklagarens roll att försöka styrka skuld hos den tilltalade. Domarens uppgift ska vara att styra över formerna för brottmålsprocessen och se till att målet handläggs så att det kan avgöras snabbt, på ett effektivt sätt och med hög kvalitet. Domaren ska klarlägga parternas ståndpunkter och vilken bevisning som de åberopar till stöd för talan så att processen kan avgränsas till vad saken rör. Domaren ska se till att målet avgörs på det sätt som
1 Rapporten s. 485 ff. Jämför även med SOU 1938:44 s. 380 f, 473 f och 479, SOU 1982:26 s. 108 och 131 samt prop. 1986/87:89 s. 99 och 108 f.
Domaren
215
saken kräver, antingen genom ett skriftligt förfarande eller vid en koncentrerad huvudförhandling. Därtill ska domaren avgöra om den utredning som parterna har lagt fram är tillräcklig för att döma den tilltalade till ansvar för brott. Vi har mot denna bakgrund valt att se över de bestämmelser i rättegångsbalken som ger domaren möjlighet att självständigt agera i rättegången.
4.2 Domarens möjlighet att agera självmant
Domarens möjlighet att vara självständigt verksam i brottmålsprocessen kommer till uttryck i flera bestämmelser i rättegångsbalken. Tydligast är den i regeln i 46 kap. 4 § andra stycket RB. Bestämmelsen reglerar tingsrättens materiella processledning under huvudförhandlingen. I den anges bl.a. att rätten ska se till att målet blir utrett efter vad dess beskaffenhet kräver samt försöka avhjälpa otydligheter och ofullständigheter. Regeln anses vara analogt tillämplig under förberedelsen av brottmålet. Att det inte, som för tvistemål (se 42 kap. 8 § RB), finns en uttrycklig bestämmelse som gäller under målets handläggning beror troligen på en förväntan att alla klarlägganden ska ske under förundersökningen (se Fitger m.fl., Rättegångsbalken, kommentaren till 46 kap. 4 §).
Oavsett om brottmålet avgörs med eller utan huvudförhandling har tingsrätten möjlighet att vidta vissa förberedande åtgärder. Domarens möjlighet att vara verksam genom processledning under målets handläggning i tingsrätt regleras i 45 kap. 11 – 13 §§ RB. Syftet med dessa bestämmelser är att ge domaren möjlighet att förbereda målet så att en koncentrerad huvudförhandling kan genomföras och inte att verkställa utredning i saken (se Fitger m.fl., a.a., Inledningen till 45 kap.).
Bestämmelserna ger tingsrätten möjlighet att självmant förelägga åklagaren att komplettera förundersökningen, när det behövs för att målet vid huvudförhandlingen, eller vid en återupptagen sådan, ska kunna slutföras i ett sammanhang (45 kap. 11 § och 46 kap. 12 § RB).
Tingsrätten ges vidare möjlighet att vidta förberedande åtgärder (45 kap. 12 § RB). Rätten kan, om det behövs för att bevisningen ska vara på en gång tillgänglig vid huvudförhandlingen, självmant besluta om att bevis ska läggas fram (35 kap. 6 § RB). Rätten får också utan yrkande av part besluta om syn eller besiktning (39 kap. 1 § RB) och anlita sakkunnig, om det för prövning av viss fråga
Domaren SOU 2013:17
216
behövs särskild fackkunskap (40 kap. 1 § RB). Utan yrkande från part kan rätten även avgränsa utredningen genom att avvisa bevisning (35 kap. 7 § RB). Behövs annan förberedande åtgärd ska beslut om det också meddelas (45 kap. 12 § RB).
När det gäller utredningen i påföljdsfrågan bär domstolen av tradition ansvaret för att den är tillfredsställande. Beslut om att hämta in personutredning är ytterligare en sådan förberedande åtgärd som tingsrätten vid behov ska vidta. I den mån det behövs ska uppgifter från belastningsregistret om den tilltalade och utredning om hans eller hennes personliga förhållanden läggas fram vid huvudförhandlingen (46 kap. 9 § RB).
För att förbereda målet kan rätten även, om det behövs, hålla sammanträde (45 kap. 13 § RB).
När det gäller hovrättsprocessen så kan hovrätten besluta att muntlig bevisning som tagits upp i tingsrätten ska tas upp på nytt i hovrätten om det är av betydelse för utredningen (35 kap. 13 § andra stycket RB). Att det inte finns motsvarande begränsningar i rätten att åberopa nya omständigheter och bevis vid överklagande av brottmål som stadgas vid överklagande av dispositiva tvistemål (jfr 50 kap. 25 § RB), är ytterligare ett utslag av officialprincipen. En annan sådan bestämmelse som kan nämnas är att såväl hovrätterna som Högsta domstolen har getts möjlighet att i mål om allmänt åtal, om det behövs, förelägga åklagaren att vidta utredningsåtgärder (51 kap. 12 § tredje stycket och 55 kap. 15 § första stycket 2 RB).
Den fria bevisprövningen, genom vilken rätten prövar allt som förekommit för att avgöra vad i målet som är bevisat, är också ett uttryck för officialprincipen. Om den tilltalade medger åtalet eller erkänner de faktiska omständigheterna måste domstolen ändå pröva åklagarens talan i sak. Domstolen har också att självständigt beakta eventuella ansvarsfrihetsgrunder. Att rätten ska vara självständigt verksam framgår även av att rätten inte är bunden av parternas yrkande beträffande brottets rättsliga beteckning eller lagrum (30 kap. 3 § RB).
Efter åtalet får rätten självmant ta upp fråga om häktning av den tilltalade (24 kap. 17 och 21 §§ RB), reseförbud (25 kap. 3 och 7 §§ RB), kvarstad (26 kap. 2 och 6 §§ RB), beslag (27 kap. 5 och 8 §§ RB) samt husrannsakan (28 kap. 4 § RB). Rätten har härigenom fått befogenhet att använda tvångsmedel.
Officialprincipen kommer som nyss nämnts också till uttryck i olika bestämmelser om förfarandet.
Domaren
217
Rättens formella processledning vid huvudförhandlingen regleras i 46 kap. 4 § första stycket RB. Bestämmelsen överensstämmer med vad som gäller vid tvistemål. I den anges att rätten ska se till att ordning och reda iakttas vid handläggningen och att rätten kan bestämma i vilken ordning olika frågor eller delar av målet ska behandlas. Den formella processledningen innebär att domaren ska se till att reglerna om förfarandet i rättegången följs, särskilt att principerna om förhandlingens muntlighet, omedelbarhet och koncentration förverkligas. Domaren har vidare ansvar för att de sanktioner som finns för att parterna ska agera i enlighet med processreglerna tillämpas. Olika frågor ska därtill behandlas i lämplig ordning. Hanteringsordningen kan anpassas efter vad som framstår som lämpligt. Vanligt är exempelvis att åklagaren redan i samband med sakframställningen redogör för den skriftliga bevisningen i stället för att bevisningen läggs fram efter att målsäganden och den tilltalade har hörts i målet (jfr 46 kap. 6 § andra stycket RB).
Huvudregeln vid förhandling i domstol är att den ska vara offentlig. Rätten får emellertid under vissa förhållanden besluta att den i vissa delar ska hållas inom stängda dörrar. Rätten har en skyldighet att självmant utreda eller aktualisera frågan om en förhandling i vissa delar ska hållas inom stängda dörrar (se JO 2009/10 s. 47). Rätten har också möjlighet att utan åtal ta upp frågor om ansvar för förseelse i rättegången (20 kap. 1 § och 9 kap. 1–5 §§ RB).
Under vissa förutsättningar får ett mål, om saken kan utredas tillfredsställande, avgöras efter huvudförhandling trots att den tilltalade inte personligen varit närvarande (46 kap. 15 a § RB). I hovrätt gäller att överklagande av en enskild klagande som förelagts att infinna sig personligen vid huvudförhandlingen förfaller om hovrätten inte anser sig ändå kunna avgöra målet (51 kap. 21 § RB). Genom bestämmelserna har domstolen bestämmanderätten över om ett mål kan avgöras efter förhandling i den tilltalades utevaro.
Reglerna om gemensam handläggning av flera brott eller åtal i en rättegång och deldom är även de exempel på bestämmelser som ger domaren det avgörande inflytandet över processen.
Även det extraordinära förfarandet domineras i stor utsträckning av officialprincipen. Exempelvis kan inte en motparts medgivande av resningsansökan eller en parts erkännande av att det föreligger en viss resningsgrundande omständighet läggas till grund för avgörandet (Fitger m.fl., a.a., Inledningen till sjunde avdelningen Om särskilda rättsmedel.).
Domaren SOU 2013:17
218
4.3 Domarens processledning
4.3.1 Allmänt
Med rättens skyldighet att bedriva materiell processledning menas domstolens verksamhet för att klarlägga parternas ståndpunkter och ge dem möjlighet att begränsa eller komplettera processmaterialet. Domstolens ansvar för att utreda målet och för utredningens fullständighet är omdiskuterad. Det gäller särskilt i skuldfrågan.
Enligt 46 kap. 4 § andra stycket RB ska rätten vid huvudförhandlingen se till att målet blir utrett efter vad dess beskaffenhet kräver och att inget onödigt dras in i målet. Genom frågor och påpekanden ska rätten försöka avhjälpa otydligheter och ofullständigheter i de uttalanden som görs. Som nämnts ovan anses bestämmelsen vara analogt tillämplig under målets handläggning.
Ordalydelsen lägger ett inte obetydligt utredningsansvar på domaren. I förarbetena finns stöd för att tanken vid rättegångsbalkens tillkomst var att rätten alltjämt skulle ha ett långtgående utredningsansvar och då särskilt till den tilltalades förmån. Domaren hade vid den tiden en mycket aktiv roll och höll rannsakningar i utredningssammanhang. Grundtanken bakom rättegångsbalkens brottmålsregler var att processen skulle bidra till att skyldiga men inte oskyldiga fälldes till ansvar för brott. Även om avsikten vid införandet av rättegångsbalken var att avskaffa domarens inkvisitoriska roll, till förmån för ett ackusatoriskt förfarande i vilket parterna skulle stå för utredningen, så framgår det av Processlagberedningens uttalanden att rätten i brottmål i vida högre grad än i tvistemål ansågs vara ansvarig för att utredningen skulle bli fullständig. I motiven angavs det särskilt ankomma på rätten att, oavsett vad den tilltalade anför, beakta sådana omständigheter som kunnat tala till dennes förmån. Vidare sas det att rätten, i synnerhet om den tilltalade inte biträddes av en kunnig försvarare, i viss mån skulle vägleda den tilltalade vid utförande av hans talan (NJA II 1943 s. 578).
Med tiden har domstolens utredningsansvar i praktiken kommit att tunnas ut. Numera är förutsättningarna för att låta parterna ta ansvar för utredningens fullständighet väsentligt förändrade. Det råder helt andra förhållanden i och med utvecklingen av ett professionellt åklagarväsende som till sitt förfogande har stora utredningsresurser.
Domaren
219
Rättegångsutredningen berörde frågan om domstolens ansvar för utredningens fullständighet i SOU 1982:26 s. 101 ff. Rättegångsutredningen menade att utvecklingen på åklagarsidan och en ökad frekvens av offentliga försvarare lett till att det finns en enighet mellan domare, åklagare och advokater om att domstolen normalt bör ha endast en ”mottagande” roll och i första hand låta parterna själva stå för utredningen (a.a. s. 108).
Den uppfattningen har bekräftats vid de diskussionsmöten som vi hållit med domare, brottmålsadvokater och åklagare. Vid mötena har framkommit att det råder en förhållandevis bred enighet om att domaren inte ska ha ett primärt utredningsansvar och efterforska utredning i skuldfrågan. Men det har också framgått att enstaka domare alltjämt anser att de bör agera för att komplettera utredningen. Flera åklagare som vi haft kontakt med vittnar om att en del domare i varierad utsträckning utreder sakförhållanden som parterna inte har lagt fram för rätten.
Rättegångsutredningen redovisade även att det funnits olika uppfattningar om i vilken utsträckning rätten ska agera om parterna i ett enskilt fall inte tagit fram tillräcklig utredning. En uppfattning var att domare bör vara verksamma till den tilltalades men däremot inte till åklagarens förmån. En annan uppfattning var att det viktigaste är att materiell rättvisa skipas och att rätten därför bör ingripa i alla klara fall, oavsett till vems förmån det sker (a.a. s. 108).
Den målundersökning som vi låtit genomföra visar att det är mycket ovanligt att rätten tar eget initiativ för att komplettera utredningen i skuldfrågan. Inte i något av de 1 505 mål som omfattades av undersökningen hade rätten på eget initiativ förelagt åklagaren att komplettera förundersökningen och inte heller hade domstolen på egen hand tagit in bevisning eller exempelvis tagit upp fråga om häktning av den tilltalade utan yrkande av part.
När det gäller påföljdsfrågan har rätten av tradition ansetts ha ett större ansvar för att inhämta underlag avseende påföljden än för att inhämta utredning i skuldfrågan. Viss utredning av betydelse för påföljdsbestämningen ska hämtas in redan under förundersökningen. Vid åtal ska sådan utredning lämnas in till rätten enligt 45 kap. 7 § RB. Det kan vara fråga om uppgifter om den misstänktes inkomst- och förmögenhetsförhållanden, utdrag ur folkbokförings- och vägtrafikregistret samt yttrande från Kriminalvården.
Domaren SOU 2013:17
220
Vi föreslår att åklagaren som huvudregel ska ange ett påföljdsyrkande när åtalet väcks och i fler fall än vad som sker i dag inhämta underlag avseende påföljden dessförinnan, se avsnitten 5 och 8.4. Förslaget innebär en förskjutning av förstahandsansvaret för att ta fram utredning i påföljdsfrågan från rätten till parterna.
4.3.2 Våra överväganden om materiell processledning
Bedömning: Domaren ska inte självmant agera för att utred-
ningen i skuldfrågan blir fullständig. Däremot ska han eller hon aktivt verka för att inget onödigt dras in i målet och försöka klarlägga parternas ståndpunkter så att otydligheter och ofullständigheter i den utredning som läggs fram avhjälps.
Ett förslag om en uttrycklig regel om materiell processledning under förberedelsen lämnas i avsnitt 11.3.3.
Huvudansvaret för den brottsutredande verksamheten ligger på polis och åklagare. Förstahandsansvaret för att utredningen i skuldfrågan är fullständig ligger på åklagaren, som vid förundersökningen ska se till att sådana omständigheter som talar såväl till förmån för som till nackdel för den tilltalade utreds och redovisas (23 kap. 4 § RB). Åklagarens objektivitetsplikt har i doktrin ansetts gälla under hela rättegången. Den slutsatsen vilar på att åklagaren har en grundläggande skyldighet att verka för en materiellt riktig dom (se Förundersökning – objektivitet, beslag, dokumentation m.m., SOU 2011:45 s. 105 ff. och 137).
Den åklagarkompetens som har byggts upp inom åklagarväsendet sedan rättegångsbalkens tillkomst innebär enligt vår mening att hela ansvaret för att utredningen är fullständig i skuldfrågan bör läggas på åklagaren. Att domstolen har möjlighet att påverka utredningsmaterialet kan framstå som lämpligt med hänsyn till de svårigheter som det för åklagaren kan innebära att vara lika aktiv till den tilltalades förmån som till dennes nackdel under rättegången. Det kan hävdas att domstolens möjlighet att verka för utredningens fullständighet därigenom kan vara en trygghet för den tilltalade.
Att fördela ansvaret under rättegången för utredningens fullständighet mellan åklagaren och domstolen gör dock att rollfördelningen blir otydlig. Det leder inte till ökad rättssäkerhet för
Domaren
221
den tilltalade att domaren kompletterar utredningen i skuldfrågan. Det är omöjligt att i förväg förutse om en åtgärd för att komplettera utredningen är till den tilltalades fördel eller nackdel. Rättens processledning enligt nuvarande ordning kan alltså verka till skydd för den enskilde men också till nackdel för honom eller henne. Finns det brister i utredningen ska det i stället enligt vår mening leda till att rätten ogillar åtalet.
I dag utnyttjar få domare de möjligheter som finns att fullständiga utredningen. Men de olikheter som ändå finns i tillämpningen vid huvudförhandlingen skapar en osäkerhet om var gränsen för den materiella utredningsskyldigheten går. Det leder till en osäker och otydlig rättstillämpning.
Det kan ifrågasättas om en ordning som medger domaren att vidta självständiga åtgärder för att komplettera utredningen är förenlig med Europakonventionens krav på ett ackusatoriskt förfarande inför en oavhängig och opartisk domstol. Om domaren självmant agerar för att se till att den oskyldige frias och att den skyldige döms, så kan rättens opartiskhet komma att sättas i fråga.
Även med utgångspunkten att saken bör få en så materiellt riktig utgång som möjligt är det vår uppfattning att ansvaret för rättstryggheten, dvs. att den skyldige döms, ska ligga på åklagaren. Luckor i utredningen som skulle kunna fyllas till förmån för den tilltalade får i stället leda till en friande dom. Det olämpliga i att domstolen agerar för att fullständiga utredningen är, som nämnts, att det inte går att förutse resultatet av agerandet och det kan ge intryck av att domaren inte är neutral. Det bör därför tydliggöras att domstolen inte ska ta ansvar för utredningens fullständighet i skuldfrågan.
Med vår syn bör domarens möjlighet att vara verksam i processen för att fullständiga utredning eller bevisning i skuldfrågan vara beroende av yrkande av part. Vi menar att åklagaren ska ha det fulla ansvaret för att ta tillvara statens straffrättsliga anspråk att bekämpa brott. Domaren ska inta en objektiv, neutral, processledande och kontrollerande roll. Domarens uppgift ska vara att styra över formerna för brottmålsprocessen och se till att målet handläggs så att det kan avgöras snabbt, på ett effektivt sätt och med hög kvalitet. Genom frågor ska domaren verka för att inget onödigt dras in i målet och försöka klarlägga parternas ståndpunkter så att otydligheter och ofullständigheter i den utredning som läggs fram avhjälps. Domaren ska alltså inte vara passiv vid rättskipningen.
Domaren SOU 2013:17
222
Mot en förändring i den riktningen skulle kunna anföras att domaren ska garantera rättssäkerheten och sörja för materiellt riktiga domar. Det finns dock få domare, om ens någon, som anser att de ska efterforska utredning eller ta in bevisning annat än till förmån för den tilltalade. Domaren bör enligt vår mening enbart vara skyldig att klarlägga otydligheter i utredningen och ställa frågor som syftar till att utreda oklara sakförhållanden som parterna har lagt fram.
Skillnaden mot i dag skulle alltså bli liten med hänsyn till att de allra flesta domare i praktiken inte genom frågor vid huvudförhandlingen ägnar sig åt att fullständiga utredningen eller i övrigt tillämpar möjligheterna att på annat sätt komplettera den.
Det saknar enligt vår uppfattning betydelse för de processuella reglernas utformning och tillämpning om åtgärder av en offentlig försvarare skulle kunna ersätta domstolens självständiga agerande.2Det är alltså inte aktuellt att lägga ett ökat ansvar på den tilltalade för utredningens fullständighet. Det hänger samman med oskyldighetspresumtionen i artikel 6.2 i Europakonventionen som innebär att den som anklagas för brott ska betraktas som oskyldig till dess hans eller hennes skuld lagligen har fastställts. Han eller hon har rätt att inte uttala sig och att inte medverka i utredningen (right to silence and right not to incriminate oneself). Det gäller oavsett om den anklagade har bistånd av en försvarare eller inte.
Man kan överväga om domaren inte i mål om allvarligare brott borde ha en utredningsskyldighet i andra hand. Betydelsen av att domstolens opartiskhet inte kan ifrågasättas kan å andra sidan sägas vara allt viktigare ju allvarligare målets utgång är för den tilltalade. Högsta domstolen konstaterade det i rättsfallet NJA 1986 s. 86. Målet avsåg frågan om förordnande om offentlig försvarare med hänsyn till utredningen om brottet. Högsta domstolen uttalade att det i förarbetena förutsatts att insatser av en offentlig försvarare vid upptagande av muntlig bevisning i rena bötesmål kunde ersättas av domstolens processledning. Ju allvarligare målets utgång är för den tilltalade, desto viktigare angavs det emellertid vara att den tilltalade kan finna att hans sak blir tillfredsställande utredd samtidigt som tilltron till domstolens oväld upprätthålls. I det aktuella fallet, som avsåg åtal för försök till stöld, ansåg Högsta domstolen att utgången av skuldfrågan fick anses vara av avgörande betydelse för
2 Jfr Rättegångsutredningens resonemang i SOU 1982:26 s. 133.
Domaren
223
såväl påföljdsvalet som för frågan om förverkande av tidigare villkorligt medgiven frihet från ett fängelsestraff. Domstolen ansåg det då inte vara lämpligt att det skulle bero enbart av hovrättens processledning att ett mer ingående förhör med ett vittne skulle komma till stånd och förordnade därför försvarare med hänsyn till brottets utredning.
Enligt vårt synsätt är det inte lämpligt i några brottmål att en fullgod utredning av brottet ska vara beroende av rättens processledning. Det allmännas intresse av att utredningen blir fullständig i skuldfrågan bör tillräckligt kunna bevakas av åklagaren. Sammanfattningsvis ska domaren inte ta egna initiativ för att fullständiga utredningen i skuldfrågan. Även här förtjänar det att sägas: osäkerhet ska gå ut över åtalet.
Vår bedömning innebär, till skillnad från den inställning som departementschefen redovisade i samband med 1987 års reform av tingsrättsförfarandet, att parterna ska disponera helt över utredningen i skuldfrågan.3Med det följer att det inte finns skäl för rätten att kontrollera vad som förevarit under förundersökningen och besluta om eventuella kompletteringar. Domaren ska alltså inte enligt vår mening ta del av förundersökningen för att bedöma utredningen i skuldfrågan eller läsa in sig på den sak som målet rör (se avsnitt 10.3.5 vad gäller processmaterialet vid avgörande av mål utan huvudförhandling). Däremot kan material från förundersökningen vara värdefullt för att planera huvudförhandlingen och bedöma behovet av personutredning.
Gränsdragningen mellan en aktiv materiell processledning för att klarlägga otydligheter och komplettera utredningen kan vara svår. Det finns situationer i vilka domaren bör ingripa för att gärningsbeskrivningen är så otydlig eller ofullständig, att det inte framgår vad den tilltalade ska försvara sig mot. Det kan också finnas fall där det framstår som helt klart att åklagaren agerar på grund av uppenbart misstag eller klart förbiseende. Vid Rättegångsutredningens översyn av rättegångsbalken argumenterade utredningen för att möjligheterna för rätten att komplettera utredningen skulle utnyttjas med största återhållsamhet. Utredningen redogjorde dock för hur processledningen i brottmål bör gå till och exemplifierade ett antal situationer i vilka rätten bör ingripa i rättegången, antingen för att den tilltalade ska veta vad som läggs
3Prop. 1986/87:89, Ett reformerat tingsrättsförfarande, s. 99 ff.
Domaren SOU 2013:17
224
honom eller henne till last eller för att rättegången inte ska framstå som en tom formalitet och få ett löjets skimmer över sig (SOU 1982:26 s. 130 ff.). Det rörde sig bl.a. om fall då det är uppenbart att ett rekvisit saknas i gärningsbeskrivningen för att den ska innefatta ett påstående om brott eller där invändningar från den tilltalade under huvudförhandlingen medför att det kan finnas skäl att framställa ett alternativt yrkande eller att justera gärningsbeskrivningen. Vi ansluter oss till den bedömning som Rättegångsutredningen gjort att det i aktuella sammanhang kan vara motiverat med åtgärder från rättens sida för att klarlägga yrkanden och grunder. Detta för att undvika att rättegången framstår som meningslös och leder till fler överklagande till hovrätten. Till skillnad från Rättegångsutredningen menar vi emellertid att tiden är mogen att ta bort rättens formella möjligheter att få till stånd en komplettering av utredningen genom att självständigt föranstalta om utredning eller bevisning. Vi återkommer till det i avsnitt 4.3.1.
Det finns enligt vår mening inte skäl att inskränka rättens möjlighet att komplettera utredningen i påföljdsfrågan. Vi har inte heller uppfattat att det finns någon kritik mot rättens möjlighet att i detta avseende agera självständigt. Vi föreslår att åklagaren ska ange ett yrkande om påföljd när åtalet väcks, vilket medför att åklagaren även ska inhämta yttrande från Kriminalvården när åklagaren behöver ett sådant underlag för sitt yrkande, se avsnitt 8.4. Därigenom ökar förutsättningarna för att rätten har ett tillräckligt underlag för att bedöma påföljdsfrågan när målet avgörs. Det kan emellertid behövas att domaren kompletterar utredningen om det framkommit nya omständigheter under målets handläggning eller lång tid förflutit sedan åtalet väcktes. Rätten kan också göra en annan bedömning av behovet av utredning i påföljdsfrågan. Sådana förberedande åtgärder bör vid behov kunna vidtas för att inte personutredningen ska behöva kompletteras vid huvudförhandlingen.
Om rätten sedan huvudförhandlingen avslutats kommer fram till att det är nödvändigt att komplettera utredningen så får ny eller fortsatt huvudförhandling hållas enligt nuvarande ordning, 46 kap. 17 § RB. Vi föreslår ingen ändring i den bestämmelsen. Den är enligt förarbetsuttalanden avsedd att användas undantagsvis om rätten under överläggning till dom eller vid avfattandet av domen upptäcker att det föreligger oklarheter eller ofullständigheter i det framlagda materialet (prop. 1986/87:89 s. 225 f. och 237 samt SOU 1982:26 s. 544 f.). Det är exempel på en regel som ska läsas i
Domaren
225
ljuset av bestämmelserna om materiell processledning och de förslag vi lämnar nedan avseende ändring av 35 kap. 6 § RB. Det betyder att ny eller fortsatt huvudförhandling endast ska hållas om det krävs kompletteringar i fråga om påföljd eller klarlägganden avseende ofullständigheter i den utredning som parterna har lagt fram.
Rättens materiella processledning innefattar också ett ansvar att se till att inget onödigt dras in i processen. Som exempel på det kan rätten avvisa ett erbjudet bevis om den omständighet som part vill bevisa saknar betydelse i målet, beviset är onödigt eller uppenbart skulle vara utan verkan eller om bevisningen med avsevärt mindre besvär eller kostnad skulle kunna föras på andra sätt (35 kap. 7 § RB). I samband med EMR-reformen infördes ytterligare en grund för att avvisa bevisning, om beviset trots rimliga ansträngningar inte kan tas upp och avgörandet inte bör fördröjas ytterligare (prop. 2004/05:131 s. 156 ff.). Vi ser ingen anledning att begränsa rättens skyldighet att verka för en avgränsning av processen för att undvika onödigheter eller att målets avgörande inte kan avgöras inom rimlig tid.
Ordalydelsen i lagregleringen om materiell processledning vid huvudförhandling i brottmål är identisk med den som gäller vid sådan förhandling i tvistemål (jfr 43 kap. 4 § andra stycket RB och 46 kap. 4 § andra stycket RB). Genom uttalanden i förarbetena har bestämmelserna getts olika innebörd. Vi föreslår nu att det bör föras in en uttrycklig regel om rättens materiella processledning i brottmål under förberedelsen i tingsrätt och hovrätt, dvs. en motsvarighet till reglerna om processledning under förberedelsen i tvistemål, 42 kap. 8 § andra stycket RB och 50 kap. 12 § tredje stycket RB, se avsnitt 11.3.3.
4.4 Andra regler som ger domaren självständigt inflytande över utredningen eller hur den läggs fram
I detta avsnitt föreslår vi att reglerna om komplettering av förundersökning, se 4.4.1, och inhämtande av bevisning, se 4.4.2 ska ändras i enlighet med vårt resonemang om domarens begränsade ansvar för utredningen i skuldfrågan. Vi berör även reglerna om ansvaret för förnyad bevisupptagning, se 4.4.3. När det gäller vissa andra bestämmelser om förfarandet i brottmål som ger uttryck för
Domaren SOU 2013:17
226
officialprincipen så föreslår vi också ändringar. Det gäller reglerna om gemensam handläggning av åtal i 45 kap. 3 § RB, avgörande vid huvudförhandling i den tilltalades utevaro i 46 kap. 15 a § RB, avgörande utan huvudförhandling i hovrätt, 51 kap. 13 § RB samt tilltrosregeln i 51 kap. 23 § RB. Motiven till nämnda förslag finns redovisade i avsnitten avseende förfarandet i mål med huvudförhandling och hovrättsprocessen.
Vad gäller befogenheten för rätten att efter åtalet har väckts få använda vissa särskilda tvångsmedel, har åtgärderna enligt motiven till huvudsakligt syfte att säkerställa straffrättskipningen (SOU 1938:44 s. 32). De fyller en funktion för att säkra bevisning och säkerställa verkställighet. Häktning kan också sägas fylla en kriminalpolitisk funktion att förhindra brottslighet från den misstänktes sida (Bylund, Tvångsmedel I, 1993, s. 64). Husrannsakan och häktning kan dessutom användas oberoende av begäran av part för att delgivning ska kunna ske.
Det är vår uppfattning att det är förhållandevis sällsynt att rätten tillgriper de särskilda tvångsmedel som ställs till rättens förfogande. Så hade inte skett i något fall i den målundersökning som vi genomfört. Reglerna fyller dock en viktig funktion för att förmå parterna att medverka i processen och för att skapa förutsättningar för att kunna genomföra den. Vi har därför inte funnit skäl att gå vidare med några förslag för att inskränka rättens befogenheter i dessa avseenden.
4.4.1 Komplettering av förundersökningen
Förslag: Det ska krävas yrkande från part för att rätten ska få
meddela åklagaren föreläggande om att fullständiga eller genomföra förundersökning. Part som vill att en sådan åtgärd ska vidtas ska så snart som möjligt begära det hos rätten.
När rättegångsbalken infördes förutsattes att rätten skulle ha stort inflytande över utredningen i brottmålet. Bestämmelsen i 45 kap. 11 § RB ger uttryck för det. I den anges att rätten får förelägga åklagaren att fullständiga eller genomföra en förundersökning, om det behövs för att målet vid huvudförhandlingen ska kunna slutföras i ett sammanhang. Hovrätten har motsvarande möjlighet enligt 51 kap. 12 § tredje stycket RB.
Domaren
227
Redan vid Rättegångsutredningens översyn av rättegångsbalken, SOU 1982:26 s. 131, gjordes bedömningen att stadgandena som ger rätten möjlighet att förelägga åklagaren att komplettera utredningen var obsoleta och därför borde upphävas. Departementschefen liksom flera remissinstanser ansåg emellertid inte att det fanns tillräckliga skäl att helt slopa den aktuella möjligheten, även om en sådan möjlighet torde komma till praktisk användning endast i extrema undantagsfall, prop. 1986/87:89 s. 109 f.
I litteraturen nämns, som exempel på fall när rätten själv kan behöva se till att förundersökningen kompletteras, att rätten känner till att det finns ett viktigt vittne som inte har hörts under förundersökningen
(
Fitger m.fl., a.a., kommentaren till 35 kap.
6 § RB).
Som vi anmärkt ovan har utvecklingen på åklagarsidan och att det finns försvarare i allt fler mål lett till att parterna i praktiken själva står för utredningen. I den målundersökning som vi genomfört hade rätten förelagt åklagaren att komplettera utredningen i ett enda fall. Det skedde efter att åklagaren klargjort att så behövde ske till följd av nya omständigheter som framkommit under huvudförhandlingen.4
Vid de diskussionsmöten som vi hållit med domare, advokater och åklagare har det bland deltagarna funnits en bred enighet om att möjligheten för rätten att förelägga åklagaren att komplettera förundersökningen är obsolet och bör tas bort.
Vi menar att domaren inte ska ha ansvar för att utredningen i skuldfrågan är fullständig. I konsekvens av det bör rätten inte kunna förelägga åklagaren att komplettera utredningen i den delen utan yrkande av part. Om det vid parternas processföring kommer fram att viktiga bevispersoner inte har åberopats i målet så kan domaren genom materiell processledning fästa parternas uppmärksamhet på det. Det utesluter behovet av att rätten agerar självmant för att fullständiga utredningen.
Det är vår slutsats att bestämmelserna som ger rätten möjlighet att självmant komplettera förundersökningen eller besluta om sådan undersökning är obsoleta och i praktiken inte kommer till användning. Sammanfattningsvis bör 45 kap. 11 § och 51 kap. 12 § tredje stycket RB ändras så att rätten får agera för att komplettera förundersökningen endast om part begär det. Det ligger i linje med
4 Göteborgs tingsrätts mål nr 17022-10.