Betänkande av Straffprocessutredningen

Stockholm 2013

Brottmålsprocessen

Del 1

SOU och Ds kan köpas från Fritzes kundtjänst. För remissutsändningar av SOU och Ds svarar Fritzes Offentliga Publikationer på uppdrag av Regeringskansliets förvaltningsavdelning.

Beställningsadress: Fritzes kundtjänst 106 47 Stockholm Orderfax: 08-598 191 91 Ordertel: 08-598 191 90 E-post: order.fritzes@nj.se Internet: www.fritzes.se

Svara på remiss – hur och varför. Statsrådsberedningen (SB PM 2003:2, reviderad 2009-05-02)

– En liten broschyr som underlättar arbetet för den som ska svara på remiss. Broschyren är gratis och kan laddas ner eller beställas på http://www.regeringen.se/remiss

Textbearbetning och layout har utförts av Regeringskansliet, FA/kommittéservice.

Omslag: Elanders Sverige AB.

Tryckt av Elanders Sverige AB. Stockholm 2013

ISBN 978-91-38-23908-7 ISSN 0375-250X

Till statsrådet och chefen för Justitiedepartementet

Regeringen beslutade den 15 juli 2010 att tillkalla en särskild utredare med uppdrag att göra en översyn av brottmålsprocessen i syfte att överväga åtgärder för att skapa ett mer ändamålsenligt brottmålsförfarande (dir 2010:78).

Som särskild utredare förordnades från och med den 17 november 2010 lagmannen Stefan Strömberg.

Som experter att biträda utredningen förordnades från och med den 6 december 2010 professorn Peter Fitger, dåvarande hovrättsrådet vid Hovrätten för Övre Norrland, numera ämnesrådet vid justitiedepartementet Mikael Forsgren, f.d. hovrättspresidenten vid Hovrätten för Nedre Norrland Barbro Hegrelius Jonson, rättssakkunnige vid Justitiedepartementet Anders Hübinette, numera chefsjuristen vid Domstolsverket, dåvarande rådmannen vid Jönköpings tingsrätt Agneta Kornstrand, dåvarande lagmannen vid Solna tingsrätt, numera justitieombudsmannen Lars Lindström, lagmannen vid Helsingborgs tingsrätt Ylva Norling Jönsson, advokaten Thomas Olsson, vice riksåklagaren Kerstin Skarp och hovrättslagmannen vid Svea hovrätt Monika Sörbom. Genom beslut den 14 februari 2011 entledigades Lars Lindström med verkan från och med den 11 januari 2011. I hans ställe förordnades dåvarande rådmannen, numera chefsrådmannen vid Helsingborgs tingsrätt Johan Kvart från och med den 14 februari 2011. Genom beslut den 30 januari 2012 entledigades Anders Hübinette och förordnades kanslirådet vid Justitiedepartementet Charlotte Kugelberg med verkan från och med samma dag. På grund av sjukdom kom Peter Fitger, som avled under utredningstiden, inte att delta i arbetet.

Som sekreterare anställdes från och med den 10 december 2010 hovrättsassessorn Cecilia Hennig och från och med den 1 mars 2011 hovrättsassessorn Jonas Silfverberg. Tingsnotarierna Heidi Stenberg och Sanna Tucker anställdes som biträdande utredningssekreterare från

och med den 1 respektive 3 november till och med den 11 december 2011 för en brottmålsundersökning som genomfördes inom ramen för utredningen.

Utredningen har antagit namnet Straffprocessutredningen. Enligt utredningens ursprungliga direktiv skulle uppdraget redovisas senast den 30 september 2012. Genom tilläggsdirektiv den 24 maj 2012 förlängdes tiden för redovisning av utredningens uppdrag till den 28 mars 2013 (dir 2012:47).

Utredningen överlämnar härmed slutbetänkandet Brottmålsprocessen (SOU 2013:17). Experterna har ställt sig bakom utredningens överväganden och förslag. De särskilda ståndpunkter som enskilda experter kan ha haft i olika frågor har berörts genom möjliga alternativa förslag eller bedömningar. Betänkandet är därför skrivet i vi-form. Utredningens uppdrag är med detta slutfört.

Göteborg i mars 2013

Stefan Strömberg

/ Cecilia Hennig Jonas Silfverberg

5

Innehåll

Del 1

Sammanfattning ................................................................ 23

Summary .......................................................................... 43

Författningsförslag ............................................................. 65

1 Förslag till lag om ändring i rättegångsbalken ....................... 65 2 Förslag till lag om ändring i brottsbalken ............................ 121

3 Förslag till lag om ändring i patentlagen (1967:837) ........... 124 4 Förslag till lag om ändring i mönsterskyddslagen (1970:485)............................................................................... 126

5 Förslag till lag om ändring i skattebrottslagen (1971:69) ... 128 6 Förslag till lag om ändring i skadeståndslagen (1972:207)............................................................................... 131

7 Förslag till lag om ändring i lagen (1974:1065) om visst stöldgods m.m. ....................................................................... 132 8 Förslag till lag om ändring i bötesverkställighetslagen (1979:189)............................................................................... 134

9 Förslag till lag om ändring i lagen (1986:436) om näringsförbud ......................................................................... 135 10 Förslag till lag om ändring i lagen (1986:1009) om förfarandet i vissa fall vid förverkande m.m. ........................ 137

Innehåll SOU 2013:17

6

11 Förslag till lag om ändring i lagen (1988:609) om målsägandebiträde .................................................................. 140 12 Förslag till lag om ändring i lagen (1988:688) om kontaktförbud ........................................................................ 142

13 Förslag till lag om ändring i lagen (1991:1559) med föreskrifter på tryckfrihetsförordningens och yttrandefrihetsgrundlagens områden .................................... 143 14 Förslag till lag om ändring i lagen (1991:2041) om personutredning i brottmål, m.m. ......................................... 145

15 Förslag till lag om ändring i växtförädlarrättslagen (1997:306) ............................................................................... 146 16 Förslag till lag om ändring i lagen (2000:1225) om straff för smuggling .......................................................................... 148

17 Förslag till lag om ändring i lagen (2005:321) om tillträdesförbud vid idrottsarrangemang ............................... 149 18 Förslag till lag om ändring i lagen (2008:369) om förfarandet vid förverkande av utbyte av brottslig verksamhet i vissa fall ............................................................. 150

19 Förslag till lag om ändring i offentlighets- och sekretesslagen (2009:400) ...................................................... 151 20 Förslag till lag om ändring i varumärkeslagen (2010:1877) ............................................................................. 153

21 Förslag till förordning om ändring i förundersöknings- kungörelsen (1947:948) ......................................................... 154 22 Förslag till förordning om ändring i förordningen (1964:740) med föreskrifter för åklagare i vissa brottmål ... 158

23 Förslag till förordning om ändring i strafföreläggandekungörelsen (1970:60) ........................................................... 159 24 Förslag till förordning om ändring i förordningen (1982:805) om ersättning av allmänna medel till vittnen, m.m.......................................................................................... 160

Innehåll

7

25 Förslag till förordning om ändring i förordningen (1992:289) om särskild personutredning i brottmål, m.m. ... 161 26 Förslag till förordning om ändring i förordningen (1994:1763) med särskilda bestämmelser om unga lagöverträdare ......................................................................... 163

27 Förslag till förordning om ändring i förordningen (1996:381) om tingsrättsinstruktion .................................... 164 28 Förslag till förordning om ändring i förordningen (1997:406) om offentlig försvarare m.m. ............................. 166

1 Uppdraget och dess genomförande ............................ 167

1.1 Inledning................................................................................. 167 1.2 Utredningens uppdrag ........................................................... 167 1.3 Utredningsarbetet .................................................................. 169 1.4 Avgränsningar ........................................................................ 170 1.5 Läsanvisningar ........................................................................ 175

2 Allmänna överväganden ............................................ 177

2.1 Reformbehovet ...................................................................... 177 2.2 En för parterna ändamålsenlig brottmålsprocess ................. 182

Roller i brottmålsprocessen

3 Den tilltalade ........................................................... 195

3.1 Den tilltalades ställning ......................................................... 195 3.2 Europakonventionen och andra internationella dokument ............................................................................... 196 3.3 Den tilltalades försvar ............................................................ 199 3.3.1 Gällande rätt ................................................................ 199 3.3.2 Förslag till EU-direktiv om rätt till tillgång till

försvarare ..................................................................... 201

Innehåll SOU 2013:17

8

3.4 Ett tidigt stöd av advokat ....................................................... 202 3.4.1 Betydelsen av ett tidigt juridiskt stöd ........................ 203 3.4.2 Rådgivning bör lämnas när åtal väcks ........................ 204 3.4.3 Information om rådgivning och dess innehåll........... 205 3.4.4 Rådgivning ska lämnas av advokat ............................. 206 3.4.5 Rådgivningen ska vara kostnadsfri ............................. 207 3.4.6 Tillgång till advokat .................................................... 208 3.4.7 Villkor för ersättning .................................................. 209 3.5 Bättre information och medverkan av den tilltalade ............ 210

4 Domaren .................................................................. 213

4.1 Domarrollen ........................................................................... 213 4.2 Domarens möjlighet att agera självmant ............................... 215 4.3 Domarens processledning ...................................................... 218 4.3.1 Allmänt ........................................................................ 218 4.3.2 Våra överväganden om materiell processledning ...... 220 4.4 Andra regler som ger domaren självständigt inflytande över utredningen eller hur den läggs fram ............................ 225 4.4.1 Komplettering av förundersökningen ....................... 226 4.4.2 Inhämtande av bevisning ............................................ 228 4.4.3 Ansvaret för förnyad bevisupptagning ...................... 230

5 Åklagaren ................................................................ 233

5.1 Inledning ................................................................................. 233 5.2 Åklagaren bör föra talan i påföljdsfrågan .............................. 234 5.2.1 Inledning ...................................................................... 235 5.2.2 En tydlig och ändamålsenlig rollfördelning............... 235 5.2.3 En process som är mer förutsebar för den

tilltalade ....................................................................... 237

5.2.4 Förutsättningar för mer förutsebara bestämmelser ............................................................... 238 5.2.5 Större uppmärksamhet på påföljdsfrågan .................. 239 5.2.6 Större enhetlighet i rättstillämpningen ...................... 239 5.2.7 Risken för överenskommelser om påföljd ................. 240 5.2.8 Målsägandens ställning ............................................... 242 5.2.9 Sammanfattande bedömning ...................................... 243

Innehåll

9

5.3 Åklagarens yrkande om påföljd ............................................ 243 5.3.1 Inledning ..................................................................... 244 5.3.2 Ett preciserat yrkande senast i samband med att

åklagaren slutför sin talan ........................................... 244

5.3.3 Ett yrkande om påföljd ska anges i åtalet .................. 247 5.3.4 Ändring av påföljdsyrkandet ...................................... 254

5.4 Rätten är begränsad av åklagarens påföljdsyrkande ............. 257 5.4.1 Inte strängare eller mer ingripande påföljd ............... 257 5.4.2 Förverkande av villkorligt medgiven frihet ............... 259 5.5 Det bör inte införas en särskild reglering om att rätten är bunden av åklagarens brottsrubricering ........................... 260

5.6 Påföljdsyrkande i högre rätt .................................................. 261 5.7 Yrkande om särskild rättsverkan av brott ............................ 262

6 Målsäganden ........................................................... 265

6.1 Inledning................................................................................. 265 6.2 Några utgångspunkter ........................................................... 267 6.2.1 Vilka funktioner fyller rätten att biträda åtalet? ....... 267 6.2.2 En process som är anpassad till målsägandens

behov ........................................................................... 270

6.2.3 En tydligare rollfördelning ......................................... 274

6.3 Rätten att biträda åtalet avskaffas ......................................... 276 6.4 Målsägandens möjligheter till insyn i handläggningen ........ 278 6.4.1 Insyn i förundersökningen och handlingarna i ett

mål i domstol............................................................... 278

6.4.2 En förstärkt rätt att närvara vid huvudförhandlingen .............................................................. 286

6.5 Målsägandens rätt att ställa frågor ........................................ 292 6.5.1 Rätten att ställa frågor i dag ....................................... 292 6.5.2 Målsägandens frågerätt bör göras tydligare .............. 294 6.5.3 Det är inte motiverat att införa en generell frågerätt

som gäller oberoende av om målsäganden för talan ..... 295

6.6 Bör det införas en bestämmelse om målsägandes eller efterlevandes rätt att yttra sig? .............................................. 296

Innehåll SOU 2013:17

10

6.7 Målsägandens rätt att väcka enskilt åtal ................................ 298 6.8 Målsägandens rätt att överta ett nedlagt åtal ........................ 300 6.9 Målsägandens rätt att överklaga i ansvarsdelen .................... 301 6.9.1 En begränsad överklaganderätt .................................. 301 6.9.2 Rätt att överklaga när ett åtal ogillats ........................ 302 6.9.3 Målsägandens överklagande ska förfalla om

åklagaren överklagar .................................................... 305

Tingsrättsprocessen

7 En behovsanpassad brottmålsprocess ......................... 309

7.1 Uppdraget och dess avgränsning ........................................... 309 7.2 Några utgångspunkter ........................................................... 311 7.2.1 Olika typer av förfaranden behövs ............................ 311 7.2.2 Parternas inställning och brottets allvar är

avgörande ..................................................................... 313

7.2.3 Ansvaret för lagföring av brott .................................. 316

7.3 Beredningen för rättsväsendets utveckling ........................... 318 7.4 Alternativa former för handläggning av brottmål ................ 320 7.4.1 Ett utvidgat strafföreläggandeinstitut ........................ 320 7.4.2 En primär beslutsfunktion.......................................... 326 7.4.3 Underställelseförfarande ............................................ 329 7.4.4 Avgörande på handlingarna i förnekade mål ............. 330 7.5 Vårt förslag till en behovsanpassad brottmålsprocess ......... 331

8 En effektivare inledning av processen ......................... 335

8.1 Åtal utan ansökan om stämning ............................................ 335 8.1.1 Inledning ...................................................................... 335 8.1.2 Nuvarande ordning ..................................................... 337 8.1.3 Vilken funktion fyller stämning vid allmänt åtal? ..... 340 8.1.4 Stämning bör avskaffas i mål som rör allmänt åtal .... 346 8.2 Åtalet ....................................................................................... 351 8.3 Den tilltalades svar på åtalet .................................................. 352

Innehåll

11

8.3.1 Förändringsbehovet .................................................... 353 8.3.2 Den tilltalades inställning bör klargöras tidigt .......... 354 8.3.3 Åklagaren ska förelägga den tilltalade att svara ........ 358 8.3.4 Föreläggandet till den tilltalade att svara på åtalet .... 359

8.4 Personutredning ..................................................................... 363 8.4.1 Personutredning bör inhämtas tidigare ..................... 363 8.4.2 Personutredningen bör behovsanpassas .................... 366 8.4.3 Konsekvenser för åklagarens handläggning .............. 369 8.4.4 Utformningen av bestämmelserna ............................. 373 8.5 Delgivning .............................................................................. 373 8.5.1 Reformbehovet ........................................................... 373 8.5.2 Allmänt om delgivningslagen ..................................... 375 8.5.3 Information om förenklad delgivning ....................... 375 8.5.4 Regler om delgivning av handlingar i brottmål ......... 376 8.5.5 Hur har reglerna om förenklad delgivning av

stämning i brottmål införlivats? ................................. 379

8.5.6 Myndigheterna bör samverka för att förenklad delgivning ska kunna användas .................................. 383 8.5.7 Sexveckorsfristen tas bort .......................................... 385 8.5.8 Även åklagaren ska kunna använda förenklad delgivning för att delge handlingar i målet ................ 389

9 Ett särskilt förfarande i erkända mål ........................... 391

9.1 Några inledande avvägningar och avgränsningar ................. 392 9.2 Förutsättningar för förfarandet enligt 45 kap. 10 b § RB .... 396 9.2.1 Den tilltalade har erkänt gärningen hos rätten ......... 396 9.2.2 Samtliga yrkanden i samband med åtalet har

godtagits ..................................................................... 397

9.2.3 Den tilltalade har samtyckt till att målet avgörs utan huvudförhandling .............................................. 398 9.2.4 Information om rådgivning har lämnats .................. 399 9.2.5 Åklagarens påföljdsyrkande ...................................... 399 9.2.6 Förfarandet kan inte tillämpas om åklagaren eller den tilltalade har begärt huvudförhandling eller sådan förhandling behövs av särskilda skäl .............. 408

9.3 Handläggningen enligt 10 b §................................................ 411 9.4 Särskilt om överklagande ....................................................... 414

Innehåll SOU 2013:17

12

9.5 Särskilt om mål med frihetsberövade .................................... 415 9.5.1 Avgörande i det särskilda förfarandet ....................... 415 9.5.2 Avgörande efter huvudförhandling inom

häktningsfristen ......................................................... 419

9.5.3 Avgörande efter huvudförhandling gemensamt med häktningsförhandling......................................... 421

9.6 Särskilt om målsäganden ........................................................ 422 9.7 Strafföreläggande med villkorlig dom tas bort ..................... 424

10 Bötesmål ................................................................. 429

10.1 Strafföreläggande .................................................................... 429 10.1.1 Gällande rätt ............................................................... 429 10.1.2 Statistik ....................................................................... 432 10.2 Avgörande utan huvudförhandling ....................................... 433 10.2.1 Gällande rätt ............................................................... 433 10.2.2 Åklagarens handläggning ........................................... 434 10.2.3 Statistik ....................................................................... 435 10.3 Hanteringen av bötesmål ....................................................... 437 10.3.1 Strafföreläggande ska utfärdas oberoende av den

misstänktes inställning ............................................... 437

10.3.2 Åtal genom strafföreläggande ................................... 441 10.3.3 När ett godkännande av strafföreläggande saknar verkan .......................................................................... 450 10.3.4 Möjligheten att avgöra bötesbrott utan huvudförhandling ska bestå ....................................... 452 10.3.5 Processmaterialet vid avgörande av mål utan huvudförhandling ....................................................... 452

11 Huvudförhandlingsmål .............................................. 457

11.1 Inledande överväganden ......................................................... 457 11.1.1 Åtgärder för att göra handläggningen av mål som

avgörs efter huvudförhandling mer ändamålsenlig ............................................................. 457

11.1.2 Åtgärder för att motverka uppkomsten och underlätta hanteringen av stora mål .......................... 459

Innehåll

13

11.2 Tydligare bestämmelser om när åtal ska handläggas gemensamt och utökade möjligheter till deldom ................. 461 11.2.1 Nuvarande ordning och tidigare överväganden ....... 461 11.2.2 Bestämmelserna bör ändras ....................................... 464 11.2.3 Nya bestämmelser om gemensam handläggning

av åtal .......................................................................... 469

11.2.4 Utökade möjligheter till deldom .............................. 474

11.3 Förberedelsen i brottmål ....................................................... 475 11.3.1 Några utgångspunkter ............................................... 475 11.3.2 Generella åtgärder för att förbättra förberedelsen

i alla mål ...................................................................... 476

11.3.3 Rätten bör få ett tydligare ansvar för förberedelsen .............................................................. 477 11.3.4 En huvudregel om förberedelsesammanträde i omfattande mål .......................................................... 480 11.3.5 Förberedelsesammanträde under ledning av rätten innan åtalet väcks ............................................ 483 11.3.6 Förberedelse genom skriftväxling eller annan handläggning .............................................................. 486 11.3.7 Tidsfrister för huvudförhandling i mål med frihetsberövade och ungdomar ................................. 487 11.3.8 Några övriga frågor som vi övervägt ........................ 496

11.4 Ordningen för hantering av erkända åtal.............................. 500 11.5 Mellandom och hänskjutande av prejudikatfråga ................ 504 11.5.1 Mellandom ................................................................. 504 11.5.2 Hänskjutande av prejudikatfråga .............................. 507 11.6 Avgörande av mål i den tilltalades utevaro ........................... 515 11.6.1 Gällande rätt ............................................................... 515 11.6.2 Europakonventionen och praxis ............................... 519 11.6.3 Internationell jämförelse ........................................... 521 11.6.4 Internationell verkställighet av utevarodomar ......... 522 11.6.5 Tredskodom i brottmål bör inte införas .................. 523 11.6.6 Kravet på att saken ska kunna utredas

tillfredsställande tas bort ........................................... 526

11.6.7 Svårare straff och fler påföljder ska kunna omfattas ...................................................................... 533 11.6.8 Reglerna vid sammanträffande av brott utvidgas och görs tydligare ...................................................... 540

Innehåll SOU 2013:17

14

11.6.9 Återupptagande i första instans bör inte kunna ske ............................................................................... 543

11.7 Inställda förhandlingar ........................................................... 544 11.7.1 Orsaker och konsekvenser ........................................ 544 11.7.2 Vårt uppdrag och övergripande överväganden

om åtgärder för att minska inställda förhandlingar .............................................................. 547

11.7.3 Sanktioner och tvångsmedel ...................................... 549 11.7.4 Förundersökningsförhör ........................................... 561 11.7.5 Några andra åtgärder .................................................. 567

Hovrättsprocessen

12 En mer ändamålsenlig hovrättsprocess ........................ 573

12.1 Överklaganden och svarsskrivelser ....................................... 574 12.1.1 Överklagandet ska innehålla uppgift om i vilken

del domen godtas och domskälen anses riktiga ....... 576

12.1.2 Tydliga svarsskrivelser ............................................... 579 12.1.3 Synpunkter bör lämnas på målets handläggning ...... 581 12.1.4 Anslutningsöverklagande .......................................... 582

12.2 Målens handläggning .............................................................. 585 12.3 Prövningstillstånd .................................................................. 589 12.3.1 Tillbakablick ............................................................... 589 12.3.2 Sveriges konventionsåtaganden ................................. 590 12.3.3 Internationell utblick ................................................. 591 12.3.4 EMR-reformen ........................................................... 592 12.3.5 Tillståndsprövningen ................................................. 599 12.3.6 Ett behovsanpassat förfarande .................................. 600 12.3.7 Två tänkbara alternativ vid en utvidgning av

systemet med prövningstillstånd .............................. 602

12.3.8 Vilka brottmål bör omfattas av systemet med prövningstillstånd? ..................................................... 607 12.3.9 Vårt förslag om ett generellt system med prövningstillstånd ...................................................... 615

12.4 Tilltrosregeln i 51 kap. 23 § RB ............................................. 617 12.4.1 Gällande rätt ............................................................... 617 12.4.2 Förändringsbehovet ................................................... 618

Innehåll

15

12.4.3 Tilltrosregeln mjukas upp ..................................... 620 12.5 51 kap. 23 a § RB om begränsning av hovrättens prövning bör inte ändras ..................................................... 622 12.6 Möjligheten att justera ett åtal i hovrätten begränsas ........ 624

12.7 Avgörande utan huvudförhandling ..................................... 626 12.7.1 Rätten till muntlig förhandling i andra instans .... 629 12.7.2 Behovet av förändringar ........................................ 632 12.7.3 Ändrade förutsättningar för att avgöra mål på

handlingarna ........................................................... 634

12.8 En mer koncentrerad huvudförhandling ............................ 641 12.8.1 Behovet av förändringar ........................................ 641 12.8.2 Hänvisning till muntlig bevisning enligt

dagens bestämmelser ............................................. 642

12.8.3 Möjligheten att hänvisa till ljud- och bildupptagningar av förhör i tingsrätten bör användas i större utsträckning .............................. 645 12.8.4 Hovrätten ska alltid pröva om hänvisningsmetoden ska användas ....................... 649 12.9 Utevarofrågor ....................................................................... 651 12.9.1 Nuvarande bestämmelser ...................................... 651 12.9.2 Våra överväganden om förändringsbehovet ........ 653 12.9.3 En tydligare bestämmelse om när ett

överklagande ska förfalla ....................................... 655

12.10 Reformatio in pejus ............................................................. 656 12.10.1 Bakgrund ................................................................ 656 12.10.2 Påföljdssystemet och påföljdernas svårhet .......... 657 12.10.3 Påföljdsutredningens förslag ................................ 660 12.10.4 Ytterligare undantag från förbudet mot

reformatio in pejus ................................................ 661

12.10.5 Påföljd för brott som prövats i flera domar ......... 662

Innehåll SOU 2013:17

16

Rättens sammansättning

13 Rättens sammansättning ........................................... 669

13.1 Vårt uppdrag ........................................................................... 669 13.2 Gällande rätt ........................................................................... 669 13.3 Särskilt om nämndemäns medverkan .................................... 672 13.4 Några tidigare överväganden och reformförslag .................. 674 13.4.1 En öppnare domarbana ............................................. 674 13.4.2 Nämndemannamedverkan i domstol m.m. ............. 675 13.4.3 Effektivare hantering av stora och komplicerade

brottmål ..................................................................... 675

13.4.4 Mål och medel – särskilda åtgärder för vissa måltyper i domstol .................................................... 676 13.4.5 Ökad effektivitet och förbättrad samverkan vid handläggning av mängdbrott .................................... 677 13.4.6 En reformerad domstolslagstiftning ........................ 678

13.5 Internationella jämförelser..................................................... 678 13.5.1 Finland ....................................................................... 678 13.5.2 Norge ......................................................................... 679 13.5.3 Danmark .................................................................... 679 13.5.4 Nederländerna ........................................................... 680 13.5.5 Tyskland .................................................................... 681

13.6 Allmänna utgångspunkter ...................................................... 681 13.7 Rättens sammansättning i tingsrätt ....................................... 684 13.7.1 Avgörande av mål utan huvudförhandling .............. 684 13.7.2 Avgörande av mål vid huvudförhandling ................. 685 13.7.3 Särskilda ledamöter och specialistkompetens ......... 692 13.7.4 Notariemål ................................................................. 693 13.7.5 Regler i annan författning än rättegångsbalken ...... 695 13.8 Rättens sammansättning i hovrätt ......................................... 703 13.8.1 Rätten ska vid huvudförhandling bestå av

lagfarna domare ......................................................... 703

13.8.2 Övrigt om hovrättens sammansättning i brottmål ..................................................................... 706

Innehåll

17

Handläggningen av enskilda anspråk och stödet åt målsäganden

14 Enskilda anspråk – ett bättre stöd och en mer ändamålsenlig handläggning ..................................... 711

14.1 Några utgångspunkter ........................................................... 712 14.2 Åklagarnas och polismyndigheternas skyldigheter ............. 713 14.3 Genomslaget av 1988 års lagstiftning som gav åklagaren ett ökat ansvar för det enskilda anspråket ............................ 715

14.4 Bör bestämmelsen om åklagarens skyldigheter ändras? ...... 717 14.5 Polisens ansvar bör tydliggöras ............................................. 719 14.5.1 Polisen ska biträda åklagaren med att förbereda

målsägandens talan ................................................... 719

14.5.2 Polisens förberedande åtgärder ................................ 721

14.6 Åtgärder för att säkerställa att åklagaren förbereder och för målsägandens talan i tillräcklig omfattning .................... 723 14.6.1 Rekommendationer för handläggningen,

uppföljning och verksamhetsstöd............................ 723

14.6.2 Åklagarens beslut att inte föra talan om enskilt anspråk ...................................................................... 725

14.7 Förhållandet mellan åklagarens och målsägandebiträdets skyldigheter ............................................................................ 725 14.8 Överväganden om annat stöd till målsäganden angående frågor om enskilda anspråk ................................................... 728

14.9 Ett mer ändamålsenligt sätt att väcka talan om enskilt anspråk .................................................................................... 729 14.9.1 Inledning ................................................................... 729 14.9.2 Ett nytt sätt att väcka talan om enskilt anspråk ...... 730 14.9.3 Enskilda anspråk ska anmälas under

förundersökningen ................................................... 732

14.9.4 Följden av att enskilda anspråk inte anmäls i tid .... 734 14.9.5 Den allmänna bestämmelsen om att talan om enskilt anspråk får tas upp i samband med brottmålet.................................................................. 736 14.10 Handläggningen av enskilda anspråk enligt våra förslag .... 738

Innehåll SOU 2013:17

18

14.10.1 Polisens förberedande åtgärder ............................... 738 14.10.2 Åklagarens handläggning ......................................... 740 14.10.3 Tingsrättens handläggning ...................................... 745 14.11 Skadeståndsansvar för vårdnadshavare ................................. 746 14.11.1 Inledning................................................................... 747 14.11.2 Behovet av åtgärder .................................................. 748 14.11.3 En skadeståndstalan mot en vårdnadshavare ska

kunna väckas på samma sätt som talan mot den unge ........................................................................... 749

14.11.4 Utformningen av bestämmelser om hur talan får väckas m.m. ......................................................... 750 14.11.5 Utevarohandläggning............................................... 752

15 Stödperson .............................................................. 757

15.1 Nuvarande ordning ................................................................ 757 15.2 Tidigare överväganden ........................................................... 758 15.3 Överväganden och förslag ..................................................... 760 15.3.1 Finns det behov av att förändra bestämmelserna

om stödperson? ........................................................ 760

15.3.2 Bättre information och medvetenhet om bestämmelserna ........................................................ 764 15.3.3 En stödperson ska i vissa fall ha rätt till ersättning av allmänna medel .................................. 767

16 Målsägandebiträde ................................................... 769

16.1 Nuvarande ordning ................................................................ 769 16.2 Överväganden och förslag ..................................................... 772 16.2.1 Tillämpningen av bestämmelserna om

målsägandebiträde .................................................... 773

16.2.2 Åklagarens roll i förhållande till målsägandebiträdets ................................................. 774 16.2.3 Stödpersonens roll i förhållande till målsägandebiträdets ................................................. 775 16.2.4 Målsägandebiträde i hovrätten ................................ 776

Innehåll

19

Genomförande och konsekvenser

17 Genomförande ......................................................... 785

17.1 Ett strukturerat genomförande ............................................. 785

17.2 Ikraftträdande och övergångsbestämmelser ......................... 790

18 Konsekvenser ........................................................... 791

18.1 Inledning................................................................................. 791

18.2 Något om de faktiska konsekvenserna av våra förslag ........ 792 18.3 Vilka berörs av de föreslagna förändringarna ....................... 793 18.3.1 Personer som åtalas för brott och brottsoffer

m.fl. ............................................................................ 793

18.3.2 Rättsväsendets aktörer .............................................. 793 18.3.3 Särskilt om åklagarväsendet ...................................... 794

18.4 Ekonomiska konsekvenser .................................................... 795 18.4.1 Inledning .................................................................... 796 18.4.2 Metod ......................................................................... 797 18.4.3 Konsekvenser av våra förslag .................................... 798 18.4.4 De samlade konsekvenserna av våra förslag ............ 808 18.5 Ikraftträdande och informationsinsatser .............................. 811

18.6 Konsekvenser som anges i 15 § kommittéförordningen ..... 812 18.7 Konsekvenser för Sveriges anslutning till Europeiska unionen ................................................................................... 812

18.8 Konsekvenser som anges i 7 § förordningen om konsekvensutredning vid regelgivning ................................. 813

Innehåll SOU 2013:17

20

Del 2

19 Författningskommentar ............................................ 837

19.1 Förslaget till lag om ändring i rättegångsbalken................. 837

19.2 Förslaget till lag om ändring i brottsbalken........................ 923 19.3 Förslaget till lag om ändring i patentlagen (1967:837) ...... 926

19.4 Förslaget till lag om ändring i mönsterskyddslagen (1970:485) ............................................................................. 927 19.5 Förslaget till lag om ändring i skattebrottslagen (1971:69) ............................................................................... 928

19.6 Förslaget till lag om ändring i skadeståndslagen (1972:207) ............................................................................. 930 19.7 Förslaget till lag om ändring i lagen (1974:1065) om visst stöldgods m.m. ............................................................. 932

19.8 Förslaget till lag om ändring i bötesverkställighetslagen (1979:189) ............................................................................. 935 19.9 Förslaget till lag om ändring i lagen (1986:436) om näringsförbud ....................................................................... 936

19.10 Förslaget till lag om ändring i lagen (1986:1009) om förfarandet i vissa fall vid förverkande m.m. ...................... 938 19.11 Förslaget till lag om ändring i lagen (1988:609) om målsägandebiträde ................................................................ 942

19.12 Förslaget till lag om ändring i lagen (1988:688) om kontaktförbud ...................................................................... 945 19.13 Förslaget till lag om ändring i lagen (1991:1559) med föreskrifter på tryckfrihetsförordningens och yttrandefrihetsgrundlagens områden .................................. 946

19.14 Förslaget till lag om ändring i lagen (1991:2041) om personutredning i brottmål, m.m. ....................................... 948

Innehåll

21

19.15 Förslaget till lag om ändring i växtförädlarrättslagen (1997:306) ............................................................................ 950 19.16 Förslaget till lag om ändring i lagen (2000:1225) om straff för smuggling ............................................................. 951

19.17 Förslaget till lag om ändring i lagen (2005:321) om tillträdesförbud vid idrottsarrangemang ............................. 952 19.18 Förslaget till lag om ändring i lagen (2008:369) om förfarandet vid förverkande av utbyte av brottslig verksamhet i vissa fall .......................................................... 953

19.19 Förslaget till lag om ändring i offentlighets- och sekretesslagen (2009:400) .................................................... 955 19.20 Förslaget till lag om ändring i varumärkeslagen (2010:1877) .......................................................................... 957

19.21 Förslaget till förordning om ändring i förundersökningskungörelsen (1947:948) ......................... 958 19.22 Förslaget till förordning om ändring i förordningen (1964:740) med föreskrifter för åklagare i vissa brottmål ................................................................................ 964

19.23 Förslaget till förordning om ändring i strafföreläggandekungörelsen (1970:60) ............................ 965 19.24 Förslaget till förordning om ändring i förordningen (1982:805) om ersättning av allmänna medel till vittnen, m.m. ........................................................................ 966

19.25 Förslaget till förordning om ändring i förordningen (1992:289) om särskild personutredning i brottmål, m.m. ...................................................................................... 967 19.26 Förslaget till förordning om ändring i förordningen (1994:1763) med särskilda bestämmelser om unga lagöverträdare ....................................................................... 970

19.27 Förslaget till förordning om ändring i förordningen (1996:381) om tingsrättsinstruktion .................................. 971

Innehåll SOU 2013:17

22

19.28 Förslaget till förordning om ändring i förordningen (1997:406) om offentlig försvarare m.m. ............................ 973

Bilagor

Bilaga 1 Kommittédirektiv 2010:78 ............................................... 975

Bilaga 2 Tilläggsdirektiv 2012:47 ................................................... 989 Bilaga 3 Undersökning avseende tingsrätternas handläggning

av brottmål ........................................................................ 991

Bilaga 4 Utländsk rätt ................................................................... 1015 Bilaga 5 Påföljder och påföljdskombinationer ............................ 1073

Bilaga 6 Internationella rättsakter som rör brottsoffrets

ställning ........................................................................... 1075

23

Sammanfattning

Vårt uppdrag

Vårt övergripande uppdrag har varit att överväga åtgärder för att skapa ett mer ändamålsenligt brottmålsförfarande i såväl tingsrätt som hovrätt där lagföringens kvalitet och effektivitet ytterligare kan förbättras. I uppdraget har bl.a. ingått att överväga följande.

• Om ansvarsfördelningen mellan åklagare och domstol samt deras roller och funktioner kan utvecklas och göras tydligare.

• Om parternas inflytande över brottmålsprocessen och deras ansvar för att målet förs mot ett avgörande kan ökas.

• Hur förberedelsen i brottmål kan förbättras, bl.a. i syfte att skapa en effektivare handläggning och tillförsäkra att rätten har ett fullständigt underlag vid avgörandet.

• Hur handläggningen av brottmål i både tingsrätt och hovrätt i högre grad kan anpassas till vad som behövs för sakens prövning i det enskilda fallet, t.ex. genom att skapa mer flexibla regler och alternativa former för avgörande av mål i domstol.

• Hur risken för inställda förhandlingar kan minska.

• Hur rättens sammansättning bör vara i olika situationer.

• Frågor som rör stödet till målsäganden.

I uppdraget betonas att vi ska ägna uppmärksamhet åt hur de förändringar vi föreslår kan få genomslag i praktiken och att vi även ska överväga hur genomslaget av redan genomförda förändringar kan förbättras.

Sammanfattning SOU 2013:17

24

Allmänna överväganden

Det grundläggande för brottmålsprocessen är att anklagelser om brott prövas inom rimlig tid och med hög kvalitet. Vårt övergripande mål har varit att föreslå förändringar som innebär att processen blir bättre för de enskilda som berörs av denna. Vi tror att en grundläggande förutsättning för att åstadkomma det är att parternas inflytande stärks genom att deras ståndpunkter kommer till uttryck tydligare och i större utsträckning har betydelse för hur målet handläggs. Då kan processen anpassas efter vad målet kräver och förfarandet göras mer ändamålsenligt. Vi har utifrån detta övergripande mål grundat våra förslag på följande utgångspunkter.

Tydligare roller i processen. De bestämmelser i rättegångsbalken som reglerar vilken roll olika parter och aktörer har i processen är i viss mån otydliga. Domarens processledande roll och åklagarens samt den tilltalades ställning som parter i brottmålet bör göras tydligare. Målsäganden ska ha goda möjligheter att som part kunna få sina skadeståndskrav prövade i samband med åtalet.

En behovsanpassad handläggning. Det bör finnas olika sätt och former för att handlägga och avgöra mål som är anpassade efter vad målen kräver. I tingsrätten bör parternas ståndpunkter och hur allvarlig gärning åtalet rör vara avgörande. Hovrättens överprövning bör vara ordnad så att hovrätten, utifrån parternas ståndpunkter, granskar alla överklagade avgöranden. Alla mål som överprövas behöver dock inte avgöras efter en fullständig prövning.

En förutsebar process med tidiga åtgärder. Det ska vara tydligt vad brottmålet handlar om. De frågor som domstolen ska pröva bör anges i tydliga och preciserade yrkanden när målet inleds. Det underlag som behövs för att ange eller ta ställning till dessa yrkanden, t.ex. personutredningar och uppgifter om enskilda anspråk, ska i ökad utsträckning tas fram tidigare. Den tilltalade bör i inledningen av processen uppmanas att ange sin inställning till alla yrkanden. Uppmaningen bör utformas på ett sätt som gör det lätt för den enskilde att förstå vad han eller hon ska ta ställning till.

SOU 2013:17 Sammanfattning

25

Ett ökat ansvar för parterna. Samhället ska kunna ställa krav på att den som är föremål för en brottsutredning och har delgetts misstanke om brott medverkar i processen, t.ex. genom att inställa sig till förhör, personutredning hos frivården eller till huvudförhandlingen. Då krävs det att han eller hon är informerad om hanteringen av ärendet. Om en part väljer att överklaga till hovrätten kan det ställas krav på att det tydligt anges vad hovrätten ska pröva.

En helhetssyn i rättskedjan. Handläggningen från brottsanmälan hos polis till dess att frågan om ansvar för brott har prövats av domstol bör ses som en sammanhållen process. Myndigheterna inom rättsväsendet och domstolarna har ett gemensamt ansvar för att verka för att målen kan avgöras inom rimlig tid. I det ligger ett gemensamt ansvar att hålla enskilda informerade om handläggningen och hur enskilda förväntas medverka i processen.

Ett genomtänkt och konsekvent genomförande. Hur bestämmelserna om brottmålsprocessen utformas är bara en av flera förutsättningar som har betydelse för att processen ska kunna förbättras. Hur bestämmelserna tillämpas är av avgörande betydelse. Det kräver att förändringar förbereds väl och att det finns praktiska verktyg, t.ex. i form av verksamhetsstöd, som underlättar den dagliga tillämpningen.

Rollfördelningen mellan parter och aktörer i processen

Den tilltalade

Informationen till den tilltalade om brottmålsprocessen bör förbättras. Den misstänkte eller tilltalade bör av Polisen, Åklagarmyndigheten, Kriminalvården och domstolen få kontinuerlig information om vad som kommer att hända under processen och vad som förväntas av honom eller henne. Det bör då även kunna ställas större krav på honom eller henne att medverka i processen.

Den tilltalade bör få bättre möjligheter att bedöma sin situation och förbereda sitt försvar genom att senast när åtalet väcks ges information om de följder som brottsanklagelsen kan komma att leda till om han eller hon döms för brottet. Möjligheterna till juridiskt stöd i anslutning till att åtalet väcks bör förbättras.

Sammanfattning SOU 2013:17

26

Den som åtalas för brott för vilket åklagaren yrkar en strängare påföljd än böter ska som ett led i sitt försvar ha rätt till kostnadsfri rådgivning av advokat under maximalt två timmar. Den misstänkte ska underrättas om rådgivningsmöjligheten redan under förundersökningen, men skriftlig information ska lämnas även när åtalet delges. Förslaget påverkar inte bestämmelserna om offentlig försvarare. Om en försvarare är förordnad är det naturligt att denne ska lämna rådgivning inom ramen för sitt försvararuppdrag.

Den som åtalas ska själv få välja vilken advokat han eller hon vill vända sig till för att få rådgivning. Den som lämnat rådgivning kan begära ersättning för arbete och eventuella kostnader för tolk och översättning vid den domstol där målet handläggs.

Domaren

Domaren ska leda processen och ansvara för att målet avgörs på ett rättssäkert och ändamålsenligt sätt.

Domaren ska aktivt verka för att inget onödigt dras in i målet och försöka klarlägga parternas ståndpunkter för att avhjälpa otydligheter och ofullständigheter i den utredning som läggs fram. Ett led i det är att vi gör domarens roll under förberedelsen tydligare.

Domaren ska inte agera självmant för att utredningen i skuldfrågan blir fullständig. Det ska krävas yrkande från part för att rätten ska få meddela åklagaren föreläggande om att komplettera förundersökningen. Rätten ska inte självmant kunna inhämta bevisning i skuldfrågan. Däremot ska rätten ha kvar det slutliga ansvaret för att det finns tillräckligt underlag för att avgöra påföljdsfrågan.

Åklagaren

Åklagaren ska ha det fulla ansvaret för att föra statens talan om straffansvar.

Åklagaren ska framställa ett påföljdsyrkande i alla mål. Rätten ska inte kunna döma den tilltalade till ett strängare straff eller en mer ingripande påföljd än vad åklagaren yrkat. Rätten ska inte heller kunna meddela ett förordnade om förverkande av villkorligt medgiven frihet som är mer ingripande för den tilltalade än vad åklagaren yrkat.

SOU 2013:17 Sammanfattning

27

Påföljdsyrkandet ska alltid anges i åtalet. Om åklagaren av någon särskild anledning bedömer att påföljdsyrkandet kan komma att ändras, t.ex. för att utredningen om den tilltalades personliga förhållanden bör kompletteras, kan åklagaren ange detta. Yrkandet, ska, om det finns skäl för det, kunna ändras under målets handläggning i tingsrätten. Det är åklagarens slutliga yrkande som rätten inte ska kunna gå utöver.

I hovrätten och Högsta domstolen ska åklagaren som huvudregel inte kunna ändra sitt påföljdsyrkande i skärpande riktning.

Rätten ska inte kunna besluta om särskild rättsverkan av brott utan yrkande. Ett undantag görs dock för sådan avgift som ska dömas ut enligt 1 § lagen (1994:419) om brottsofferfond. Det ska inte heller vara möjligt för rätten att gå utöver vad som yrkats i en fråga om särskild rättsverkan, t.ex. utvisning under en längre tid än vad åklagaren angett. De yrkanden om särskild rättsverkan som framställs ska anges i åtalet. Yrkandena ska kunna ändras på samma sätt som yrkandet om påföljd.

Målsäganden

Målsäganden ska kunna föra talan om ansvar för brott om åklagaren inte väcker åtal, lägger ned ett åtal eller väljer att inte överklaga när ett åtal ogillats. När åklagaren för talan om straffrättsligt ansvar ska åklagaren däremot ensam ansvara för den talan. Bestämmelsen som ger målsäganden rätt att biträda åklagarens åtal upphävs. Målsäganden ska ha goda möjligheter att kunna få sina skadeståndskrav prövade i samband med brottmålet. Dessutom bör målsägandens möjligheter till insyn i handläggningen förbättras. Av den anledningen lämnar vi följande förslag.

• En målsägande ska efter s.k. slutdelgivning med den misstänkte och dennes försvarare enligt 23 kap. 18 § rättegångsbalken ha rätt att efter begäran ta del av sådana uppgifter ur förundersökningen som har betydelse för målsägandens talan om enskilt anspråk. Rätten att ta del av uppgifter som omfattas av förundersökningssekretess ska kunna begränsas i vissa fall.

• Även om målsäganden inte för talan i målet ska målsäganden som huvudregel ha rätt att närvara vid en huvudförhandling innan han eller hon hörs. Detsamma ska gälla om huvudförhandlingen hålls inom stängda dörrar.

Sammanfattning SOU 2013:17

28

Vi inför bestämmelser som förtydligar att en målsägande som för talan om enskilt anspråk får ställa alla de frågor som har betydelse för att målsäganden ska kunna ta till vara sin rätt.

Tingsrättsprocessen

En behovsanpassad brottmålsprocess

Vi föreslår att målen i tingsrätt ska kunna handläggas på olika sätt beroende på hur ingripande påföljd åklagaren yrkar och den tilltalades inställning till åtalet. Vi föreslår därför att olika regler ska gälla för: 1. Mål i vilket åklagaren yrkar att påföljden ska bestämmas till

böter. Åklagaren ska i dessa mål som huvudregel utfärda strafföreläggande, oavsett den misstänktes inställning till brottsanklagelsen. Beredningen av målen förenklas, bl.a. ska åtal väckas genom att ett inte godkänt strafföreläggande ges in till rätten (se vidare nedan under Bötesmål). 2. Mål i vilket åklagaren yrkar en påföljd som motsvarar högst

sex månaders fängelse. Om åklagaren yrkar en annan påföljd än fängelse föreslås vissa ytterligare avgränsningar. Målen ska kunna avgöras i ett särskilt förfarande utan huvudförhandling om den tilltalade erkänner de gärningar som åtalet rör, godtar samtliga yrkanden som framställs i samband med åtalet och samtycker till att målet avgörs på det sättet. Rätten ska pröva att förutsättningarna för förfarandet är uppfyllda och att huvudförhandling inte behövs av särskilda skäl (se vidare nedan under

Ett särskilt förfarande i erkända mål).

3. Mål i vilket åklagaren yrkar fängelse i mer än sex månader, vissa andra påföljder samt mål där den tilltalade är under 18 år. Dessa mål ska alltid avgöras efter huvudförhandling. Även övriga mål ska, om det begärs, avgöras efter huvudförhandling. Vi föreslår åtgärder som syftar till en mer ändamålsenlig handläggning och bättre förberedelse av målen som avgörs efter huvudförhandling (se nedan under Huvudförhandlingsmål).

SOU 2013:17 Sammanfattning

29

En effektivare inledning av processen

Nya bestämmelser om hur allmänt åtal väcks

I alla mål där åklagaren inte utfärdat strafföreläggande ska åtal väckas genom att åtalet ges in till rätten. Åklagaren ska samtidigt skicka eller lämna åtalet till den tilltalade och förelägga honom eller henne att svara på åtalet och de yrkanden som framställs i anledning av detta. Den tilltalade ska uppmanas att svara till rätten senast inom viss tid. Det innebär att ett brottmål där åklagaren väcker åtal inte längre ska inledas genom att rätten utfärdar stämning.1

Beroende på hur målet kan komma att avgöras ska den tilltalade få ytterligare information. Om åklagaren anser att målet kan avgöras i det särskilda förfarandet ska den tilltalade uppmanas att ange om han eller hon samtycker till det.

Det är viktigt att det skriftliga material som skickas till den tilltalade utformas så att det är lätt att förstå och att den tilltalade enkelt kan lämna de uppgifter som efterfrågas.

Syftet med att förelägga den tilltalade att svara på åtalet och de yrkanden som framställs är att tidigt klargöra hans eller hennes ståndpunkter i de frågor som är aktuella och att undersöka om det finns möjligheter att hantera målet på ett förenklat sätt. Den tilltalade, som har rätt att vara passiv, drabbas inte av några sanktioner om han eller hon inte svarar.

Personutredning

När det behövs ett yttrande enligt 1 § lagen (1991:2041) om särskild personutredning i brottmål m.m. för att åklagaren ska få ett underlag för sitt påföljdsyrkande ska åklagaren inhämta det från Kriminalvården innan åtalet väcks.

Personutredningarna ska i högre grad anpassas till vad som behövs i det enskilda fallet. Kriminalvården ska inom kortare tid än vad som gäller i dag lämna ett yttrande till åklagaren efter en mindre omfattande utredning. Om Kriminalvården bedömer att det krävs en mer ingående utredning ska det anges i yttrandet. I sådana fall kan rätten besluta att komplettera utredningen efter att åtalet väckts.

1 Den ovanliga måltypen tryckfrihets- och yttrandefrihetsbrott undantas dock från detta enligt särskilda regler som införs i lagen som reglerar förfarandet i sådana mål.

Sammanfattning SOU 2013:17

30

Delgivning

Åtalet och övriga handlingar ska i så stor utsträckning som möjligt kunna delges den tilltalade med förenklad delgivning. Rättsväsendets myndigheter har ett gemensamt ansvar för att se till att så kan ske. I det ligger att den som är misstänkt för brott fortlöpande bör hållas informerad och påmind om ärendet när han eller hon är i kontakt med polis, åklagare eller Kriminalvård.

Delgivningssättet ska kunna användas av åklagare eller domstol om den tilltalade vid ett personligt sammanträffande har informerats om att förenklad delgivning kan komma att användas av åklagaren eller tingsrätten och det inte heller är olämpligt med hänsyn till omständigheterna i ärendet. Det ska inte sättas upp någon tidsfrist i lag som anger hur lång tid som förflutit sedan den tilltalade informerats om att förenklad delgivning kan komma att användas.

Ett särskilt förfarande i erkända mål

Mål om allmänt åtal för brott avseende gärning som den tilltalade erkänt hos rätten ska under vissa förutsättningar kunna avgöras i en förenklad ordning utan huvudförhandling. Om målet inte kan avgöras på det sättet ska rätten kalla till huvudförhandling.

Det särskilda förfarandet ska bara kunna tillämpas om den tilltalade fyllt 18 år och åklagaren eller den tilltalade inte har begärt huvudförhandling. I övrigt bestäms tillämpningsområdet av åklagarens påföljdsyrkande.

Målet ska inte kunna avgöras i det särskilda förfarandet om åklagaren yrkat att påföljden ska bestämmas till:

• fängelse i mer än sex månader,

• villkorlig dom eller skyddstillsyn om det i domslutet ska anges ett s.k. alternativstraff som överstiger sex månaders fängelse,

• skyddstillsyn i förening med fängelse,

• sluten ungdomsvård, eller

• rättspsykiatrisk vård.

Det ställs också upp begränsningar för i vilken utsträckning villkorligt medgiven frihet från fängelsestraff kan förverkas. Innebörden av dessa är att den samlade strafftidens längd inte får överstiga

SOU 2013:17 Sammanfattning

31

fängelse i sex månader för att målet ska kunna avgöras i det särskilda förfarandet.

Om åklagaren anser att målet kan avgöras i det särskilda förfarandet ska det anges i åtalet. Den tilltalade ska få information om sin möjlighet till rådgivning av advokat och uppmanas av åklagaren att svara på åtalet till rätten samt ange om han eller hon samtycker till att målet avgörs genom det särskilda förfarandet utan huvudförhandling.

Om den tilltalade kommer in med ett svar till domstolen kan domstolen avgöra målet i det särskilda förfarandet om den tilltalade:

• fått information om sin rätt till rådgivning av advokat,

• erkänner gärningen eller gärningarna hos rätten,

• godtar den påföljd åklagaren yrkat och de övriga yrkanden som framställs i samband med åtalet, t.ex. enskilda anspråk, och

• samtycker till att målet avgörs på det sättet.

Rätten ska pröva att förutsättningarna för förfarandet är uppfyllda och att det inte finns särskilda skäl som medför att huvudförhandling behöver hållas. Exempel på sådana situationer kan vara att den tilltalades erkännande inte är entydigt eller att rätten bedömer att det krävs ytterligare utredning om den tilltalades personliga situation eller hälsotillstånd. Andra exempel är att rätten anser att påföljdsyrkandet med hänsyn till praxis är uppenbart för strängt eller att brottsrubriceringen är felaktig.

Målet avgörs i det särskilda förfarandet av en lagfaren domare och domen kan meddelas i förenklad form. Domen kan överklagas enligt vanliga regler.

I anledning av att det införs ett särskilt förfarande i erkända mål upphävs bestämmelsen som gör det möjligt för åklagaren att utfärda strafföreläggande avseende villkorlig dom.

Sammanfattning SOU 2013:17

32

Bötesmål

Åklagare ska utfärda strafföreläggande avseende bötesstraff oberoende av den misstänktes inställning. Om strafföreläggandet inte godkänns ska åtal som huvudregel väckas genom att strafföreläggandet ges in till domstolen. Strafförelägganden ska därför innehålla sådana uppgifter som behöver finnas i åtalet.

I samband med att ett strafföreläggande utfärdas för godkännande inom viss tid ska den misstänkte ges tillfälle att, för det fall föreläggandet inte godkänns, skriftligen svara på åtalet, ange vilken bevisning som åberopas, slutföra talan och yttra sig över frågan om målet kan avgöras av rätten utan huvudförhandling. Den misstänktes svar skickas till åklagaren. Åklagaren ska ge in ett eventuellt svar till rätten samtidigt som åtalet väcks.

Mål om bötesbrott som har erkänts hos rätten kan handläggas enligt det särskilda förfarandet i erkända mål. Övriga mål ska, på samma sätt som i dag, kunna avgöras med eller utan huvudförhandling i tingsrätten.

Det införs, i förtydligande syfte, en bestämmelse som klargör vad som är processmaterial när ett brottmål avgörs utan huvudförhandling. Av denna framgår att protokoll eller anteckningar från förundersökningen endast får läggas till grund för avgörandet till den del uppgifterna har åberopats av någon av parterna.

Huvudförhandlingsmål

Gemensam handläggning av åtal och deldom m.m.

Rätten får ett tydligare ansvar för att bedöma om flera åtal eller åtalspunkter ska handläggas i samma rättegång och avgöras vid samma tillfälle. Det är viktigt för att minska antalet och omfattningen av de stora målen och för att undvika att avgörandet av ett åtal fördröjs i onödan för att ett annat inte kan avgöras vid samma tillfälle.

Bestämmelserna utformas så att rätten ska utgå från vad som är till fördel för handläggningen och lämpligt. Vid den bedömningen ska rätten särskilt beakta om en gemensam handläggning riskerar att göra rättegången mer omfattande än vad som är nödvändigt.

Om det uppstår behov av det under målets handläggning bör åtal som handläggs gemensamt kunna särskiljas för att hanteras separat. Det bör kunna ske antingen genom att åtalen hanteras i

SOU 2013:17 Sammanfattning

33

olika mål eller genom att deldom meddelas. Vilken lösning som väljs är enbart en praktisk fråga. Den nuvarande bestämmelsen om när deldom kan meddelas vid flera åtal mot en tilltalad ändras därför. I sådana fall ska deldom meddelas om det är till fördel handläggningen eller om det annars finns särskilda skäl för det.

Det införs en möjlighet för tingsrätten att, med parternas samtycke, hänskjuta en prejudikatfråga i ett brottmål till Högsta domstolen.

Förberedelsen

I alla mål förbättras förutsättningarna för att parternas ståndpunkter kan klarläggas tidigt genom att de yrkanden som framställs ska anges när åtalet väcks och att den tilltalade ska föreläggas att svara på dessa. Att åklagaren ska ta in yttrande från Kriminalvården när det behövs ökar förutsättningarna för att tillräckligt underlag om den tilltalades personliga förhållanden finns tillgängligt när målet ska avgöras. För det flesta mål bör dessa åtgärder vara tillräckliga. Men i omfattande eller komplicerade mål kan det behövas ytterligare förberedelse under ledning av rätten. Vi lämnar flera förslag som syftar till att förbättra förberedelsen av sådana mål:

• Rättens ansvar att verka för att brottmål förbereds så att de kan avgöras på ett ändamålsenligt sätt och att bedriva materiell processledning under förberedelsen regleras uttryckligt i lag.

• Det införs en regel om att förberedande sammanträde ska hållas i mål som är eller förväntas bli omfattande.

• Det införs en möjlighet för domstolen att hålla förberedande sammanträde i tiden mellan att slutdelgivning av förundersökningen har ägt rum och att åtalet väcks.

• Det införs bestämmelser som klargör att förberedelse, vid behov, även kan ske genom skriftväxling eller på annat sätt.

• Tidsfristen för när huvudförhandling senast ska påbörjas i ett mål där den tilltalade är häktad eller under 18 år förlängs i de fall det finns behov av att hålla ett förberedande sammanträde. Det införs även en uttrycklig bestämmelse om att huvudförhandlingen, med den tilltalades samtycke, kan påbörjas senare om utredningen om hans eller hennes personliga förhållanden inte är färdigställd.

Sammanfattning SOU 2013:17

34

En förenklad hantering av erkända åtal

När ett mål avgörs efter huvudförhandling ska enskilda åtalspunkter, med parternas samtycke, kunna hanteras på ett förenklat sätt, om den tilltalade erkänner gärningen sedan åklagaren framställt sitt yrkande. Parterna ska inte behöva utveckla talan och lägga fram bevisning i aktuell del om det med hänsyn till vad gärningen rör och övriga omständigheter är uppenbart obehövligt. En utgångspunkt bör vara att det rör sig om en gärning som hade kunnat avgöras i det särskilda förfarandet om åtalet enbart hade rört denna gärning.

Avgörande av mål i den tilltalades utevaro

Möjligheterna utökas att avgöra ett mål när den tilltalade inte kommit till huvudförhandlingen trots att han eller hon är delgiven kallelse till den. Bestämmelserna görs också tydligare. Enligt den nuvarande bestämmelsen krävs alltid, oberoende av vilken påföljd som är aktuell, att saken kan utredas tillfredsställande. Det ändras till att målet ska avgöras om särskilda skäl inte talar mot det.

Den övre gränsen för hur långt fängelsestraff som kan dömas ut vid utevarohandläggning höjs från tre till sex månader. När det gäller andra påföljder än fängelse inför vi i stort sett motsvarande begränsningar som vid det särskilda förfarandet.

Målet kan inte avgöras i den tilltalades utevaro om det är aktuellt att bestämma påföljden till:

• fängelse mer än sex månader,

• villkorlig dom eller skyddstillsyn om det i domslutet ska anges ett s.k. alternativstraff som överstiger sex månaders fängelse,

• skyddstillsyn i förening med fängelse, eller

• sluten ungdomsvård.

Om det är fråga om att förverka villkorligt medgiven frihet kan målet inte avgöras i den tilltalades utevaro om det är aktuellt att förverka mer än sex månader eller om tiden som ska förverkas och det nya fängelsestraff som ska dömas ut tillsammans överstiger sex månader. Även i utevarosituationer blir det vad åklagaren yrkat för påföljd som blir avgörande för bedömningen.

SOU 2013:17 Sammanfattning

35

Inställda förhandlingar

Inställda förhandlingar leder till negativa konsekvenser både för enskilda och för rättsväsendet. Våra förslag om ändrade delgivningsregler och utökade möjligheter att avgöra mål i den tilltalades utevaro bör leda till att färre huvudförhandlingar behöver ställas in. Detsamma gäller vårt förslag till ändrade deldomsregler och tydligare bestämmelser om när flera åtal ska handläggas gemensamt. Utöver detta föreslår vi tydligare bestämmelser om sanktioner och tvångsmedel som rätten ska använda för att se till att huvudförhandlingar blir av.

Förutsatt att laga förfall inte föreligger ska rätten döma ut det förelagda vitet och, om det inte finns särskilda skäl mot det, besluta om hämtning av den person som uteblivit om målet inte kan avgöras utan att han eller hon är närvarande. Om det är den tilltalade som uteblivit och det är sannolikt att han eller hon inte kan hämtas ska rätten i stället besluta att den tilltalade ska häktas, om det finns förutsättningar för det. I annat fall ska rätten besluta att kalla den person som uteblivit på nytt vid vite.

Det är viktigt att det vid domstolarna bedrivs ett aktivt löpande arbete för att se till att förhandlingar inte behöver ställas in. Det handlar bl.a. om att använda sig av modern teknik för påminnelser, att uppmärksamma frågor om vilka åtgärder som kan vidtas för att undvika att ställa in en huvudförhandling och att arbeta med bemötande och säkerhetsfrågor.

Huvudförhandling gemensamt med häktningsförhandling

Det införs en möjlighet att, med parternas samtycke, hålla huvudförhandling gemensamt med en häktningsförhandling om åtal väcks senast vid sammanträdet. Den misstänkte ska i sådana fall kallas till huvudförhandlingen i samband med begäran om inställelse. Vi behandlar detta förslag i avsnitt 9.5.3.

Hovrättsprocessen

Hovrättens huvudsakliga uppgift är att granska och överpröva tingsrättens avgörande och rätta till felaktigheter i det. Parterna disponerar över vad som ska prövas i hovrätten genom att överklaga och i sina överklaganden peka på vad som ifrågasätts i

Sammanfattning SOU 2013:17

36

tingsrättens avgörande. Hovrättens överprövning bör ordnas så att överklagade mål prövas i den omfattning och i de former som krävs i det enskilda fallet. Vi lämnar flera förslag som, utifrån dessa utgångspunkter, syftar till att göra hovrättsprocessen mer ändamålsenlig.

• Ett överklagande ska, förutom vad som gäller i dag, även innehålla uppgift om vilka delar av tingsrättens avgörande som inte sätts i fråga samt uppgifter om klagandens syn på målets handläggning. Hovrätterna bör under beredningen av målen se till att parternas ståndpunkter klarläggs.

• Systemet med prövningstillstånd utvidgas till att omfatta alla brottmål. På det sättet kan de klara och entydiga målen sållas bort, dvs. där man vid en inledande tillståndsprövning kan se att det inte finns några tveksamheter om att tingsrättens avgörande är riktigt. Övriga mål ska avgöras efter en fullständig prövning.

• Den s.k. tilltrosregeln mjukas upp ytterligare så att hovrätten i fler fall kan grunda sin bevisvärdering på den bevisning som tagits upp i tingsrätten.

• Möjligheten för åklagaren att justera åtalet i hovrätten och

Högsta domstolen begränsas. Detsamma gäller för en målsägande som för talan i ansvarsdelen i högre rätt.

• Möjligheten för hovrätten att avgöra ett mål utan huvudförhandling utökas. De grundläggande förutsättningarna för vilka mål som kan avgöras på handlingarna i hovrätten överensstämmer med när ett mål, enligt vårt förslag, kan avgöras i utevaro i tingsrätten.

• Det införs en uttrycklig regel om att hovrätten alltid ska pröva om det är lämpligt att muntlig bevisning som tagits upp i tingsrätten läggs fram genom hänvisning till ljud- och bildupptagningen av förhöret i tingsrätten.

• Ett ytterligare undantag görs från förbudet mot reformatio in pejus. Undantaget innebär att hovrätten får döma till en svårare eller mer ingripande påföljd än den som tingsrätten dömt till om det finns skäl att undanröja en villkorlig dom eller skyddstillsyn på grund av den dömdes misskötsamhet.

SOU 2013:17 Sammanfattning

37

Rättens sammansättning

Vid våra överväganden om hur rätten bör vara sammansatt har vi utgått från vad som leder till den mest ändamålsenliga prövningen. Det beror på hur allvarligt brott målet rör, målets omfattning och beskaffenhet samt i vilken instans målet prövas. Mot den bakgrunden lämnar vi följande förslag.

• Tingsrätten ska, liksom i dag, alltid kunna avgöra ett mål med minst en lagfaren domare och tre nämndemän.

• Tingsrätten ska kunna avgöra fler mål vid huvudförhandling av en lagfaren domare. Gränsen för vilka mål som ska kunna avgöras med en domare överensstämmer med när målet, enligt vårt förslag, kan avgöras i den tilltalades utevaro. Det innebär bl.a. att det kan ske om det vid en fällande dom inte är aktuellt att döma den tilltalade till mer än sex månaders fängelse. Vi föreslår också att vissa särskilda typer av mål eller ärenden, som t.ex. ärenden om kontaktförbud, ska kunna avgöras av en lagfaren domare.

• Om det finns skäl för det med hänsyn till målets omfattning eller beskaffenhet, t.ex. för att målet innehåller svåra juridiska frågor eller är mycket omfattande, ska tingsrätten kunna avgöra målet med tre lagfarna domare. I sådana fall ska nämndemän inte delta.

• I hovrätten ska brottmålen avgöras av tre lagfarna domare.

Nämndemannasystemet ska alltså inte tillämpas vid brottmålshandläggningen i hovrätten. Om tingsrätten avgjort målet med tre lagfarna domare ska fyra domare delta när hovrätten avgör det.

Stödet till målsäganden och en mer ändamålsenlig handläggning av enskilda anspråk

Enskilda anspråk – ett bättre stöd och en mer ändamålsenlig handläggning

För den som utsatts för brott är en av de mest centrala frågorna att kunna få sitt skadeståndskrav eller annat enskilt anspråk prövat på ett enkelt sätt i brottmålsrättegången. Det finns brister i det stöd målsäganden får i frågor som rör enskilda anspråk i dag och sättet

Sammanfattning SOU 2013:17

38

som anspråken hanteras i dagens process. Alla målsägande får inte det stöd som polis och åklagare ska lämna enligt gällande bestämmelser. Talan väcks inte sällan i ett sent skede och är inte alla gånger tillräckligt förberedd. Det försvårar en ändamålsenlig handläggning. Mot denna bakgrund lämnar vi följande förslag.

• Vi tydliggör polismyndigheternas ansvar att biträda åklagaren med att förbereda enskilda anspråk.

• För att uppnå en enhetlig hantering ska Rikspolisstyrelsen meddela föreskrifter om hur enskilda anspråk ska dokumenteras under förundersökningen.

• Regeringen bör lämna uppdrag till Rikspolisstyrelsen att vidta åtgärder för att förbättra Polisens handläggning av enskilda anspråk och följa upp hur Åklagarmyndigheten arbetar med dessa frågor.

• I förtydligande syfte införs en uttrycklig bestämmelse om att en åklagare som trots målsägandens begäran inte åtar sig att föra dennes talan ska underrätta målsäganden om det i ett motiverat beslut.

• Ansvarsfördelningen mellan åklagaren och ett förordnat målsägandebiträde förtydligas så att det av lag framgår att biträdet alltid ska föra målsägandens talan om enskilt anspråk om ett sådant framställts av målsäganden.

• En talan om enskilt anspråk som inte förs av åklagaren ska kunna väckas samtidigt med åtalet. Talan väcks i så fall genom att åklagaren tillsammans med åtalet lämnar uppgift om ett anspråk som målsäganden anmält under förundersökningen eller till åklagaren. I anledning av detta införs även bestämmelser om hur nödvändiga uppgifter om anspråket ska anmälas i tid.

• För att öka förutsättningarna för en ändamålsenlig handläggning inför vi en särskild bestämmelse som rör enskilda anspråk som väcks efter åtalet. En sådan talan ska bara handläggas gemensamt med åtalet om det står klart att det kan ske utan olägenheter eller det annars finns särskilda skäl för det. Om så inte är fallet ska anspråket avskiljas och handläggas som ett tvistemål.

SOU 2013:17 Sammanfattning

39

En särskild typ av enskilda anspråk där det framkommit att det kan uppstå praktiska problem vid handläggningen är skadeståndskrav som riktar sig mot vårdnadshavare till en ung tilltalad. När det gäller sådana skadeståndskrav lämnar vi följande förslag.

• Talan mot vårdnadshavaren ska kunna väckas på samma sätt som en talan mot den tilltalade. De bestämmelser som vi föreslår ska gälla för delgivning av åtalet och föreläggande att svara på det ska även gälla för vårdnadshavaren. Det innebär bl.a. att vårdnadshavaren kan delges genom förenklad delgivning om han eller hon dessförinnan fått information om delgivningssättet.

• Det införs en bestämmelse som klargör att även en annan svarande än den tilltalade (t.ex. en vårdnadshavare när talan förs mot denne) ska kallas till huvudförhandlingen i ett brottmål och erinras om att en talan om enskilt anspråk kan komma att avgöras i hans eller hennes utevaro.

Stödperson och målsägandebiträde

Det är viktigt att de målsägande som är i behov av det ska kunna få ett sådant stöd som stödpersoner och målsägandebiträden kan ge.

Vi föreslår att en stödperson som följer med en målsägande till en rättegång i vissa fall ska kunna få ersättning av allmänna medel för de kostnader som uppstår till följd av detta.

Vi lämnar också förslag som syftar till att säkerställa att de personer som är målsägande får information om möjligheten att ha med sig en stödperson och att det bland personal inom rättsväsendet finns tillräcklig kunskap om vilken funktion en stödperson enligt rättegångsbalken kan fylla.

Det är angeläget att rättsväsendets resurser koncentreras till sådana fall och situationer då målsäganden har ett reellt behov av ett målsägandebiträde. Det är inte minst viktigt för att alla målsägande som är i behov av ett målsägandebiträde ska kunna få det. EMR-reformen har generellt påverkat målsägandens behov av stöd vid rättegången i hovrätten.

Vi föreslår att ett målsägandebiträdes förordnade ska upphöra efter att tiden för att överklaga tingsrättens dom har löpt ut. Om målsäganden begär det eller om det annars finns anledning till det ska det ske en förnyad prövning av om målsägandebiträde ska förordnas i högre rätt.

Sammanfattning SOU 2013:17

40

Genomförandet

Flera av våra förslag påverkar arbetsformerna inom rättsväsendet och ställer krav på att organisationerna anpassas till nya eller förändrade arbetsuppgifter. Det är därför viktigt att genomförandet av den reform som vi föreslår förbereds väl. Det krävs ledning och styrning av genomförandearbetet och engagemang hos cheferna vid rättsväsendets myndigheter och domstolarna.

Vi föreslår att regeringen tillsätter en genomförandeutredning där en utredare får i uppdrag att utarbeta en plan för hur den föreslagna reformen bäst kan genomföras. I uppdraget bör även ingå att samordna och styra myndigheternas genomförandearbete. Rikspolisstyrelsen, Åklagarmyndigheten, Ekobrottsmyndigheten, Kriminalvården och Domstolsverket bör få i uppdrag att medverka i det förberedande arbetet. I det bör ingå att ta ställning till vilka olika förberedande steg, i form av teknisk anpassning av verksamhetsstöd, överväganden om resurs- och personalfördelning, utbildnings- och informationsinsatser samt framtagande av rutindokument, som krävs och när de senast ska genomföras.

Under genomförandearbetet bör även de praktiska frågorna om hur det bäst kan säkerställas att den som åtalas enkelt kan komma i kontakt med en advokat för rådgivning uppmärksammas. Advokatsamfundet bör involveras i det arbetet, liksom Domstolsverket.

Lagändringarna ska träda i kraft den dag regeringen bestämmer. I fråga om krav på prövningstillstånd vid överklagande av domar och beslut som har meddelats före ikraftträdandet ska äldre bestämmelser gälla.

Konsekvenser

Den främsta konsekvensen av våra förslag är att kvaliteten i processen förbättras. Ett genomförande av de förslag vi lämnar kommer sammantaget inte att innebära några kostnadsökningar för det allmänna. De ekonomiska konsekvenserna är emellertid svårbedömda och bygger på uppskattningar.

Våra förslag kommer att leda till kostnadsminskningar för Sveriges Domstolar och till kostnadsökningar för åklagarväsendet. Omfördelning av resurser från Sveriges Domstolar till åklagarväsendet kommer att behöva ske till följd av att arbetsuppgifter överflyttas från domstolarna till åklagarna.

SOU 2013:17 Sammanfattning

41

Inom rättshjälpsanslaget kommer minskade kostnader för målsägandebiträde i hovrätt att uppstå, samtidigt som det tillkommer kostnader för att finansiera ersättning för rådgivning till tilltalade av advokat. Färre huvudförhandlingar kommer också att bidra till minskade kostnader för rättsliga biträden.

Kostnaderna för inställda förhandlingar kommer att minska. Det kommer att uppstå utbildnings- och omställningskostnader för myndigheterna som ska tillämpa de nya reglerna. För Sveriges Domstolar, åklagarväsendet och Kriminalvården kan det också antas uppstå kostnader för att anpassa organisationen efter våra förslag.

43

Summary

Our mandate

Our overarching mandate was to consider measures to establish judicial procedure for criminal cases at both district courts and courts of appeal that is better suited to purpose, where it is possible to make further improvements to the quality and efficiency of prosecutions. Our task included considering:

• whether it is possible to improve and clarify the division of responsibility between prosecutor and court and also their roles and functions;

• whether it is possible to increase the parties’ influence over the procedure in criminal cases together with their responsibility for the case being moved towards a ruling;

• how it may be possible to improve the preparatory work in criminal cases, among other things with a view to producing more efficient means of handling proceedings and ensuring that the court has a complete information base for its adjudication;

• how, at both district courts and courts of appeal, it may be possible to better adapt the way in which criminal cases are dealt with in respect of the individual case, considering what is required to adjudicate on the substantive issue, e.g. by producing more flexible rules and alternative forms for adjudicating on cases before the court;

• how it may be possible to reduce the risk of hearings being cancelled;

• what the proper composition of the court ought to be in various situations;

• matters relating to support for the aggrieved party.

Summary SOU 2013:17

44

It is emphasised in our mandate that we should focus on how our proposed changes may have an impact in practice and also consider how to improve the effect of changes already made.

General considerations

The fundamental object of procedure in criminal cases is that accusations of crime are adjudicated within a reasonable timeframe applying a high level of quality. Our overarching objective was to propose changes whereby the procedure would be better for the individuals involved. We believe that a basic precondition for achieving this is to reinforce the influence of the parties by them expressing the positions they have adopted more clearly and also by attributing these positions greater importance in terms of how the case is dealt with. The procedure can then be adapted to the requirements of the case, so that the procedure becomes better suited to purpose. Considering this overarching objective, we have based our proposals on the following points of departure:

Clearer roles in procedure. The provisions of the Code of Judicial

Procedure governing the roles assumed by the various parties and actors in the procedure are to some extent unclear. The judge’s role in leading the proceedings and the standing of the prosecutor and the accused as parties in the criminal case should be made clearer. The aggrieved party should have good opportunities as a party to have their claim for damages considered in conjunction with the prosecution.

Handling cases according to need. There ought to be different ways and forms for handling and adjudicating cases, adapted to the requirements of the case. The positions of the parties and the gravity of the act to which the prosecution relates should be paramount at the district court. Reviews at the court of appeal should be arranged so that the court examines all of the rulings appealed against based on the positions adopted by the parties. However, not all of the cases that are reviewed on appeal call for an adjudication involving a comprehensive review of the entire case.

Summary

45

Predictable proceedings with early intervention. The subject of the criminal case should be clear. The matters to be adjudicated by the court ought to be set out in clear and precise applications when the case is instituted. The information base required to specify or adopt a position on these applications (e.g. personal case studies and information about private claims) should to a greater extent be produced earlier. The accused ought to be urged to state the position that he or she is adopting on all allegations when the proceedings are started. This request should be formulated in a way that makes it easy for the individual to understand what he or she needs to adopt a position on.

Greater responsibility for the parties. Society should be able to require a person, who is the subject of a crime investigation and who has been informed that he or she is suspected of having committed an offence, to participate in the procedure applied, e.g. by attending questionings, personal case studies with the probation service and appearing at main hearings. He or she then needs to be informed about how the matter will be dealt with. If a party chooses to appeal to the court of appeal, a requirement may be imposed on them to clearly state what the court of appeal is to consider on appeal.

A holistic approach to the legal chain. The way in which matters are dealt with – from reporting the crime to the police to a court adjudicating on the issue of the liability for an offence – ought to be perceived as comprising one cohesive process. The authorities within the legal system and the courts have a shared responsibility to work to ensure that cases can be adjudicated within a reasonable timeframe. This includes a shared responsibility to keep individuals informed about the procedure and how individuals are expected to participate in the procedure applied.

Consistent implementation that has been well thought out. The way in which the provisions on procedure in criminal cases are formulated is only one of several key factors for improving the legal process. The manner in which the provisions are applied is also crucial. This requires changes to be well prepared and for there to be practical tools (e.g. in the form of operational support) to facilitate their day-to-day application.

Summary SOU 2013:17

46

The division of roles between parties and actors in the procedure

The accused

There ought to be an improvement in the information communicated to the accused about the procedure in criminal cases. The accused ought to receive continuous information from the police, the Swedish Prosecution Authority, the Prison and Probation Service and the court about what is going to happen in the course of the proceedings and what is expected of him or her. It ought to then also be possible to impose more stringent requirements on the accused to participate in the procedure applied.

The accused ought to have better opportunities to assess his or her situation and prepare the defence by being provided with information – no later than when the prosecution is instituted – about the ensuing consequences of the criminal charge in the event of being found to have committed the offence. There ought to be better opportunities for legal assistance in conjunction with the prosecution being instituted.

A person prosecuted for a crime, for which the prosecutor requests a sanction that is more stringent than a fine, should as a step in his or her defence be entitled to free counselling with an advocate (Sw. advokat) for a maximum of two hours. The suspect ought to have been notified in the course of the preliminary investigation of the opportunity to receive legal advice, but written information should also be provided when the prosecution papers are served. This proposal does not affect the provisions on public defence counsel. If defence counsel is appointed, they should provide such advice as a matter of course within the framework of their defence assignment.

The person being prosecuted should be able to personally choose the advocate to whom he or she wishes to refer for advice. The person who provided advice may request compensation at the court where the case is pending for work done and any interpretation and translation costs.

Summary

47

The judge

The judge has a responsibility for leading the procedure applied and for the case being adjudicated in a way that is both legally secure and suited to purpose.

The judge should actively work to ensure that nothing is unnecessarily drawn into the case and should try to clearly establish the positions adopted by the parties in order to rectify any ambiguities and omissions in the investigation presented. One measure towards achieving this includes making the role of the judge in respect of the preparatory work clear.

The judge should not act on their own volition to ensure the completion of the investigation into the issue of liability. A requirement should be introduced for an application to be first made by a party before the court may order the prosecutor to complete the preliminary investigation. The court should not be able to gather evidence on its own volition regarding the issue of liability. On the other hand the court should retain the ultimate responsibility for there being sufficient material to adjudicate the issue of sanction.

The prosecutor

The prosecutor should assume full responsibility for representing the State in actions relating to criminal liability.

The prosecutor should present an application concerning sanction in all cases. The court should not be able to impose a more stringent penalty or a more restrictive sanction on the accused than requested by the prosecutor. Nor should the court be able to order forfeiture of the grant of conditional release that is more restrictive for the accused than requested by the prosecutor.

The application concerning sanction must always be stated in the prosecution papers. If the prosecutor considers that the application concerning sanction might be amended for a particular reason (e.g. because the investigation into the accused's personal circumstances ought to be supplemented), the prosecutor may state this. Where there is reason to do so, it should be possible to amend the application while the case is being processed at the district court. It should be noted that it is the prosecutor’s final application that the court should not be able to go beyond.

Summary SOU 2013:17

48

As a main rule, at the court of appeal and the Supreme Court, the prosecutor should not be able to adopt a more severe stance when amending their application concerning sanction.

The court should not be able to make a decision on the special legal effect of a crime without there being an application. However, an exception is made in respect of those charges that should be imposed under Section 1 of the Crime Victim Fund Act (1994:419). Nor should it be possible for the court to go beyond what has been requested in such a matter, e.g. cannot order deportation for a longer period than as requested by the prosecutor. The prosecution papers should specify any applications for special legal effect that are presented. It should be possible to amend the applications in the same way as the application concerning sanction.

The aggrieved party

It should be possible for the aggrieved party to bring proceedings relating to criminal liability if the prosecutor does not institute a prosecution, discontinues a prosecution or chooses not to appeal when a prosecution is rejected. However, when the prosecutor brings an action concerning criminal liability, the prosecutor should be solely responsible for this action. The provision entitling the aggrieved party to assist with the prosecutor’s prosecution should be revoked. The aggrieved party should have good opportunities to have their claim for damages considered in conjunction with the criminal case. Furthermore, there ought to be improved opportunities for transparency in the procedure for the aggrieved party. We consequently present the following proposals:

• Following ‘final service' of the papers on the suspect and his or her defence counsel under Chapter 23, Section 18 of the Code of Judicial Procedure, an aggrieved party should be entitled upon request to be informed about such details from the preliminary investigation that are relevant to the aggrieved party's action for a private claim. It should be possible in certain cases to limit the right to receive information subject to ‘preliminary-investigation secrecy’.

Summary

49

• As a main rule, the aggrieved party should be entitled to attend the main hearing before they are heard even if the aggrieved party does not bring an action in the case. The same should apply if the main hearing is held behind closed doors (in camera).

We will introduce provisions clarifying that an aggrieved party, who is bringing an action for a private claim, may ask all of the questions that are relevant to enable the aggrieved party to protect their rights.

Procedure at the district court

Procedure in criminal cases that is adapted to need

We propose that it should be possible to hear cases at the district court in different ways depending on the severity of the sanction requested by the prosecutor and the position adopted by the accused in relation to the prosecution. We therefore propose that different rules should apply to: 1. Cases in which the prosecutor requests that the sanction should

be set as a fine. As a main rule, the prosecutor should issue a summary penalty order in these cases, regardless of the position adopted by the suspect regarding the criminal charge. The preparation of the case is to be simplified, e.g. a prosecution is instituted by submitting a summary penalty order to the court that has not been approved (see further below under Cases in-

volving fines).

2. Cases in which the prosecutor requests a sanction corresponding to no more than six months imprisonment. Further delimitations are proposed if the prosecutor requests a sanction other than imprisonment. It should be possible to adjudicate these cases by applying a special procedure without a main hearing provided the accused admits to the acts to which the prosecution relates, approves of all applications being presented in conjunction with the prosecution and consents to the case being ruled on in this way. The court should check that the preconditions for the procedure have been satisfied and that there are no special reasons that call for a main hearing (see also below under Special

procedure in cases where the commission of the offence has been admitted).

Summary SOU 2013:17

50

3. Cases in which the prosecutor requests imprisonment for more than six months, certain other sanctions and cases where the accused is under the age of 18. The ruling in these cases should always be made following a main hearing. Rulings in other cases should also, if requested, be made following a main hearing. We propose measures for these cases that are aimed at producing a procedure that is better suited to purpose combined with better preparation (see below under Cases involving main hearings).

More efficient institution of proceedings

New provisions on how to institute public prosecutions

Prosecutions are to be instituted by submitting the prosecution papers to the court in all cases where the prosecutor has not issued a summary penalty order. The prosecutor should simultaneously send or present the prosecution papers to the accused and order him or her to respond to the prosecution and the consequent applications presented. The accused should be urged to respond to the court no later than by a certain date. This means that a criminal case where the prosecutor institutes a prosecution should no longer be initiated by the court issuing a summons.1

The accused should receive further information depending on how the case is to be adjudicated. If the prosecutor considers that the case could be adjudicated by applying the special procedure, the accused should be urged to state whether he or she consents to such procedure being applied.

It is important that the written material sent to the accused is worded so that it is easy to understand and that the accused can easily provide the information requested.

The purpose of ordering the accused to respond to the prosecution and the applications presented is to have early clarification of the positions adopted by him or her on the issues in question and to investigate whether there are opportunities to deal with the case in a simplified way. The accused, who is entitled to be passive, is not adversely affected by any sanction if he or she does not respond.

1 However, offences relating to freedom of the press and freedom of expression, which represent unusual kinds of case, are exempted from this under special rules incorporated into the act governing the procedure for such cases.

Summary

51

Personal case studies

When a statement is required under Section 1 of the Criminal Proceedings (Special Personal Case Study) Act (1991:2041) to provide the prosecutor with an information base for their sanction application, the prosecutor should get this from the Prison and Probation Service before the prosecution is instituted.

The personal case studies should be further adapted to the requirements of the individual case. The Prison and Probation Service should submit a statement to the prosecutor within a shorter period than currently applies, following a less extensive investigation. This statement should state whether the Prison and Probation Service considers that a more extensive investigation is required. In that case the court may decide to supplement the investigation following institution of the prosecution.

Service

It should be permissible to use simplified service for serving the prosecution and other documents on the accused, as far as practicable. Authorities within the legal system have a shared responsebility to ensure that this can be done. This implies that the person suspected of the crime ought to be kept continuously informed and reminded about the matter when he or she has contact with the police, the Swedish Prosecution Authority or the Prison and Probation Service.

It should be possible for the prosecutor or court to utilise this means of service if the accused has been informed at a personal meeting that simplified service may be used by the prosecutor or district court and where it would not be inappropriate considering the circumstances of the case. No statutory time limit will be set concerning the length of time that may elapse after the accused was informed that simplified service might be used.

Summary SOU 2013:17

52

A special procedure in cases where the commission of the offence has been admitted

Under certain conditions it ought to be possible for a simplified procedure without a main hearing to be used at court to adjudicate cases concerning a public prosecution in respect of acts that have been admitted by the accused to the court. The court should convene a main hearing if the case cannot be adjudicated in this way.

It should only be possible to apply the special procedure if the accused has attained the age of 18 and neither the prosecutor nor the accused has requested a main hearing. The scope of application is otherwise determined by the prosecutor’s application concerning sanction.

It should not be possible to adjudicate the case by applying the special procedure if the prosecutor has requested that the sanction should be set as:

• imprisonment for more than six months,

• a conditional sentence or probation if an ‘alternative penalty’ that exceeds six months imprisonment is to be provided in the final judgment,

• probation combined with imprisonment,

• institutional care of young persons, or

• forensic psychiatric care.

Restrictions are also imposed on the extent to which a grant of conditional release from a prison sentence may be forfeited. The implication of this is that the aggregate length of the penalty may not exceed six months imprisonment for it to be possible for the case to be adjudicated by applying the special procedure.

The prosecution should specify whether the prosecutor considers that the case could be adjudicated by applying the special procedure. The accused should receive information about his or her opportunities to receive the advice of an advocate and should be urged by the prosecutor to respond to the prosecution at the court and also state whether he or she consents to the case being adjudicated by applying the special procedure without a main hearing.

If the accused submits a response to the court, the court may adjudicate the case by applying the special procedure if the accused:

Summary

53

• has been informed about his or her right to receive the advice of an advocate,

• admits the act or acts to the court,

• accepts the sanction requested by the prosecutor and the other applications presented in conjunction with the prosecution (e.g. private claims), and

• consents to the case being adjudicated in this way.

The court should check that the preconditions for the procedure have been satisfied and that there are no special reasons requiring a main hearing to be held. Examples of such situations include when the accused’s admission is ambiguous or the court considers that a further investigation is required concerning the accused’s personal situation or health status. Other examples are when the court considers that, in the light of judicial practice, the application concerning sanction is manifestly too stringent or the title of the offence is incorrect.

Cases applying the special procedure should be adjudicated by a legally qualified judge, and a simplified form of judgment may be issued. An appeal may be made against the judgment in accordance with the normal rules.

The provision enabling the prosecutor to issue a summary penalty order relating to a conditional sentence should be revoked as a result of the introduction of a special procedure for cases where the commission of the offence has been admitted.

Cases involving fines

A prosecutor should issue a summary penalty order in respect of a fine irrespective of the position adopted by the suspect. As a main rule, the prosecution should be instituted by submission of the summary penalty order to the court in the event that the summary penalty order is not approved. The summary penalty order should consequently contain the information that needs to be included for the prosecution.

In conjunction with a summary penalty order being issued for approval within a fixed period, the suspect should be afforded an opportunity to, in the event that the order is not approved, respond in writing to the prosecution, state the evidence to be adduced, con-

Summary SOU 2013:17

54

clude the action and express his or her views on the issue of whether the case may be adjudicated by the court without a main hearing. The response from the suspect should be sent to the prosecutor. The prosecutor should submit any response to the court simultaneously with the prosecution being instituted.

Cases concerning offences involving fines for which the commission of the offence has been admitted to the court may be dealt with in accordance with the special procedure for cases where the commission of the offence has been admitted. It should be possible at the district court to adjudicate other cases, with or without a main hearing, in the same way as today.

By way of clarification, a provision will be introduced clarifying what constitutes material included within the proceedings when a criminal case is adjudicated without main hearing. This should state that records or notes from the preliminary investigation may only form the basis of the adjudication to the extent that the information has been adduced by either of the parties.

Cases involving main hearings

Joint processing of prosecutions and part-judgments, etc.

The court should assume clearer responsibility for assessing whether several prosecutions or charges are to be processed within the same trial and adjudicated at the same time. It is important to reduce the number and scope of major cases and to avoid any unnecessary delays in the adjudication of a prosecution because another case cannot be adjudicated at the same time.

These provisions are formulated so that the assessment of the court is based on what is appropriate and advantageous for the procedure. When making this assessment, the court should take particular account of whether there is a risk of joint processing leading to the trial becoming more extensive than necessary.

If a need arises when a case is being dealt with, it ought to be possible to separate prosecutions that are being processed jointly so that they can be processed separately. It ought to be possible to do this either by dealing with the prosecution as different cases or by issuing a part-judgment. The solution to be chosen is purely a practical issue. This therefore amends the current provision concerning when part-judgments may be issued in the case of several

Summary

55

prosecutions against an accused. In such cases a part-judgment may be issued if this is advantageous for the processing of the case or there are otherwise special reasons to do so.

The possibility is introduced for the district court to refer a question of precedential interest in a criminal case to the Supreme Court, subject to the consent of the parties.

Preparatory work

In all cases, the requirement for applications presented being specified at the time the prosecution is instituted and the accused being ordered to respond to these applications improves the prospects of the positions adopted by the parties being established at an early stage. The requirement for the prosecutor to obtain a statement of views from the Prison and Probation Service where this is required increases the prospects of there being a sufficient information base regarding the accused’s personal circumstances at the time of adjudication. These measures ought to be sufficient for most cases. However, further preparatory work under the guidance of the court may be required in extensive and complicated cases. We present several proposals, the aim of which is to improve preparatory work for such cases:

• The responsibility of the court to make efforts to ensure that criminal cases are prepared so that they can be adjudicated in a way better suited to purpose and to actively provide material guidance regarding procedure in the course of the preparatory work should be expressly governed by statute.

• A rule should be introduced prescribing that preparatory meetings are to be held in cases that are, or are expected to become, extensive.

• An opportunity should be introduced for the court to hold preparatory meetings during the period between final serving of the preliminary investigation and institution of the prosecution.

• Provisions should be introduced clarifying that preparatory work may, when necessary, also be conducted through an exchange of correspondence or in some other way.

Summary SOU 2013:17

56

• The final deadline for when a main hearing is to start in a case where the accused is being detained or is under the age of 18 should be extended if a preparatory meeting needs to be held. An express provision will also be introduced stating that the main hearing may be initiated later – subject to the consent of the accused – if the investigation into his or her personal circumstances has not been completed.

Simplified handling of prosecutions where the commission of the offence has been admitted

It should be possible for individual charges to be dealt with in a simplified way when making a ruling following a main hearing, subject to the consent of the parties, provided the accused admits to the act after the prosecutor has presented their applications. The parties do not need to amplify on their actions and present evidence in the relevant respects if this is manifestly unnecessary considering the substance of the act and other circumstances. It should be a prerequisite here that the matter relates to an act that could have been adjudicated by applying the special procedure if the prosecution had just been related to that act.

Adjudicating cases in the absence of the accused

The opportunities to adjudicate a case when the accused has not attended the main hearing, despite having been served with a summons to attend, are to be extended. The provisions should also be made clearer. It is also a precondition according to the current provision that it is possible to conduct a satisfactory examination of the matter, irrespective of the prospective sanction. This will be amended so that the case is adjudicated unless there are special reasons not to do so.

The upper limit for the length of the prison sentence that may be imposed at hearings where the accused fails to appear is increased from three to six months. As regards sanctions other than imprisonment, we will introduce restrictions largely corresponding to those for the special procedure.

A ruling in a case may not be made in the absence of the accused if this involves setting the sanction as:

Summary

57

• imprisonment for more than six months

• a conditional sentence or probation in the event that an ‘alternative penalty’ that exceeds six months imprisonment is to be provided in the final judgment,

• probation combined with imprisonment, or

• institutional care of young persons.

If the matter involves forfeiting a grant of conditional release, the case cannot be adjudicated in the absence of the accused if there is any question of forfeiture for more than six months or if the time to be forfeited and the new prison sentence to be imposed jointly exceed six months. In situations where accused fails to appear, the request for sanction made by the prosecutor should also be decisive to the assessment.

Cancelled hearings

Cancelled hearings have negative consequences for both individuals and the legal system. Our proposal to amend the rules on service and increase the opportunities to adjudicate cases in the absence of the accused ought to result in a reduction in the number of main hearings that need to be cancelled. The same applies to our proposal to amend the part-judgment rules and clarify the provisions on when several prosecutions should be processed jointly. In addition to this, we propose clearer provisions on the sanctions and coercive measures that should be used by courts to ensure that main hearings are actually held.

Provided there is no lawful excuse for non-attendance, the court should judicially confirm the default fine set and, provided there are no special reasons not to do so, decide to collect the person who failed to appear if the case cannot be adjudicated without his or her presence. If the accused has not appeared and it is unlikely that it would be possible to collect him or her, the court should order that the accused be detained instead, provided the necessary conditions are met. The court should otherwise decide to summon the person who failed to appear to reattend on pain of a default fine.

It is important that active and ongoing work is conducted at courts to ensure that hearings do not need to be cancelled. This involves, among other things, using modern technology for reminders,

Summary SOU 2013:17

58

addressing issues linked to action that can be taken to avoid main hearings being cancelled and working on reception and security issues.

Main hearings held jointly with detention hearings

A possibility will be introduced for holding a main hearing jointly with a detention hearing provided a prosecution is instituted no later than at the meeting and subject to the parties’ consent. In such cases, the suspect should be summoned to the main hearing in conjunction with the request for his or her appearance. We deal with this proposal in Section 9.5.3.

Procedure at the court of appeal

The main function of the court of appeal is to examine and review rulings made by district courts and correct any mistakes in such rulings. The parties control what the court of appeal should consider by appealing against and indicating in their appeals the issues in question in the district court ruling. Reviews at the court of appeal ought to be arranged so that cases appealed against are considered to the extent and in the forms required for the individual case. We make several proposals, the aim of which is to make the procedure at the court of appeal better suited to purpose, based on these points of departure:

• In addition to the current provisions, an appeal should also include information about which parts of the district court ruling are not at issue as well as a statement of views by the appellant concerning the processing of the case. While the case is being prepared, the court of appeal ought to ensure that the positions adopted by the parties are clarified.

• The system of leave to appeal should be extended to encompass all criminal cases. In this way, clear and unambiguous cases can be sifted out, i.e. where there are no doubts regarding the soundness of the district court ruling following the preliminary consideration of leave to appeal. Other cases should be adjudicated following a comprehensive review.

Summary

59

• The ‘credibility rule’ is further relaxed so that the court of appeal can base its evaluation in more cases on the evidence taken up at the district court.

• There are limited opportunities for prosecutors to amend the prosecution at the court of appeal and Supreme Court. The same applies to an aggrieved party bringing an action in respect of criminal liability at a superior court.

• The possibility for a court of appeal to adjudicate a case without a main hearing will be extended. The basic prerequisites for cases that can be adjudicated on the basis of documents at the court of appeal correspond with when it would, according to our proposal, be possible to adjudicate a case in the event that the accused has failed to appear at the district court.

• An explicit rule should be introduced stating that the court of appeal must always consider whether it is appropriate for verbal evidence given at the district court to be adduced by reference to audio and video recordings of the questioning at the district court.

• A further exemption is made from the prohibition against

reformatio in pejus. This exemption means that the court of appeal

may impose a more severe or more restrictive sanction than the sanction imposed by the district court if there is reason to set aside a conditional sentence or probation owing to the misconduct of the person sentenced.

Composition of the court

When deliberating on how the court ought to be composed, we have proceeded on the basis of what would lead to an adjudication that is best suited to purpose. This depends on the gravity of the offence in the case, the scope and nature of the case and also the instance at which the case is being adjudicated. In light of this we make the following proposals:

• As today, the district court should always be able to adjudicate a case with at least one legally qualified judge and three lay judges.

Summary SOU 2013:17

60

• It should be possible for one legally qualified judge to adjudicate on more kinds of cases at a main hearing at the district court. The limit for which cases can be adjudicated by one legally qualified judge corresponds to when the case could, according to our proposal, be adjudicated in the absence of the accused. This means, among other things, that this may occur in cases where the accused would not be sentenced to more than six months imprisonment in the event of a conviction. We also propose that it should be possible for one legally qualified judged to adjudicate certain special kinds of case or matter (such as, for example, matters relating to a prohibition on contact).

• It should be possible for three legally qualified judges to adjudicate a case at the district court if there are reasons to do so considering the scope or nature of the case, e.g. because the case involves difficult legal issues or is very extensive. Lay judges should not participate in such cases.

• Three legally qualified judges should adjudicate criminal cases at the court of appeal. The lay judge system should thus not be applied when adjudicating criminal cases at the court of appeal. If three legally qualified judges have adjudicated the case at the district court, four legally qualified judges should participate when the case is adjudicated at the court of appeal.

Support for aggrieved parties and private claim handling that is better suited to purpose

Private claims – improved support and handling that is better suited to purpose

One of the key issues for people subjected to crime is to have their claim for damages or other private claim considered in a simple way at the criminal trial. There are currently inadequacies in the support received by aggrieved parties on matters relating to private claims and the way in which these claims are dealt with within the current procedure. Not all aggrieved parties receive the support that police and prosecutors should provide according to the applicable provisions. Actions are frequently instituted at a late stage and are not always sufficiently prepared. This impedes handling suited to purpose. In light of this we make the following proposals:

Summary

61

• We should clarify the responsibility of the police authorities to assist prosecutors in the preparation of private claims.

• The National Police Board should issue regulations on how individual claims are to be documented during the preliminary investigation in order to ensure homogenous handling.

• The Government ought to assign the National Police Board to take measures to improve the handling of private claims by the police and to monitor the work of the Swedish Prosecution Authority regarding these issues.

• By way of clarification, an express provision should be introduced stating that a prosecutor who does not undertake to bring an action in spite of a request from the aggrieved party should notify the aggrieved party of this by means of a decision supported by reasons.

• The division of responsibility between prosecutor and the aggrieved party counsel appointed should be clarified so that it is prescribed by statute that such counsel should always bring the aggrieved party’s actions for private claims if such a claim has been presented by the aggrieved party.

• It should be possible to institute an action for a private claim that is not brought by the prosecutor at the same time as the prosecution. In such a case, the action should be instituted by way of the prosecutor submitting, together with the prosecution, information concerning a claim that the aggrieved party presented in the course of the preliminary investigation or to the prosecutor. Provisions should in view of this also be introduced concerning how information required for the claim should be notified on time.

• A special provision relating to private claims instituted following the prosecution should be introduced to improve the prospects of being able to apply a means of handling suited to purpose. Such an action should only be dealt with jointly with the prosecution if it becomes apparent that this can be done without inconvenience or where there are otherwise special reasons to do so. If this is not the case, such claim should be split up and dealt with as a contentious civil case.

Summary SOU 2013:17

62

It has emerged that there may be practical problems in conjunction with the handling of one special kind of claim, namely claims for damages directed at the custodian of a young accused. We make the following proposals in respect of such claims for damages:

• It should be possible to institute an action against the custodian in the same way as an action against the accused. The provisions that we have proposed should apply to service of the prosecution, and orders to respond to it should also apply to the custodian. This means, among other things, that the custodian may be served by means of simplified service if he or she had been informed about this means of service beforehand.

• A provision should be introduced clarifying that a defendant other than the accused (e.g. a custodian when an action is brought against him or her) should also be summoned to attend the main hearing in a criminal case and reminded that an action for a private claim may be adjudicated in his or her absence.

Support persons and aggrieved party counsel

It is important that it is possible for aggrieved parties to (where necessary) receive the support that a support person and aggrieved party counsel can provide.

We propose that in some cases a support person who accompanies an aggrieved party to a trial should be able to receive compensation from public funds for the costs incurred.

We also make proposals that aim to ensure that individual aggrieved parties are provided with information about the possibility of having a support person with them and that staff within the legal system have sufficient knowledge about the function that a support person can fulfil under the Code of Judicial Procedure.

It is important that the resources of the legal system are directed at such cases and situations where the aggrieved party has a real need for aggrieved party counsel. It is particularly important to ensure that all aggrieved parties who need aggrieved party counsel should be able to get one. The trial modernisation reform (EMR Reform) has had a general effect on the support needs of aggrieved parties during trials at the court of appeal.

We propose that the appointment of aggrieved party counsel should cease following expiry of the period for appeals against a

Summary

63

district court judgment. The appointment of aggrieved party counsel at a superior court should be re-examined if the aggrieved party so requests or there are otherwise special reasons to do so.

Implementation

Several of our proposals affect working arrangements within the legal system and require organisations to adapt to new or changed duties. It is consequently important that good preparations are made for the implementation of our proposed reform. The implementation work requires leadership and control as well as commitment on the part of managers at the authorities and courts within the legal system.

We propose that the Government appoints an Implementation Inquiry where the commissioner in charge of the Inquiry is assigned to draw up a plan for how the proposed reform can best be implemented. This assignment ought to also include coordinating and directing the implementation work of the authorities. The National Police Board, the Swedish Prosecution Authority, the Swedish National Economic Crimes Bureau, the Prison and Probation Service and the National Courts Administration ought to be directed to participate in the preparatory work. This ought to include determining the various preparatory stages – in the form of technical adaptation of operational support, discussions about the allocation of resources and staff, training and information activities, and also the production of documentation on administrative routines – that may be required and their deadline for implementation.

In addition, attention during the implementation work ought to be directed at practical issues relating to how it can best be ensured that the person being prosecuted can easily contact an advocate for advice. The Swedish Bar Association ought to be involved in this work, as well as the National Courts Administration.

The statutory amendments should enter into force on a date to be determined by the Government. As regards the requirement for leave to appeal, the older provisions will apply to appeals against judgments and decisions that have been issued before the new provisions enter into force.

Summary SOU 2013:17

64

Consequences

The primary consequence of our proposals is an improvement in the quality of the procedure. In general, the implementation of the proposals we make will not entail any increase in costs for the state. However, it is difficult to assess the financial consequences, which are based on estimates.

Our proposals will result in reduced costs for Swedish Courts and increased costs for the prosecutor service. Resources will need to be redistributed from the Swedish Courts to the prosecutor service as a consequence of duties being transferred from the courts to the prosecutors.

Aggrieved party counsel costs at the court of appeal will reduce within the legal aid appropriation while there will be additional costs to fund the remuneration of advocates providing advice for the accused. Fewer main hearings will also help to reduce legal assistance costs.

Costs in respect of cancelled hearings will reduce. There will be training and readjustment costs for authorities applying the new rules. It may also be assumed that costs will arise for the Swedish Courts, the prosecutor service and the Prison and Probation Service to adapt their organisations to our proposals.

65

Författningsförslag

1 Förslag till lag om ändring i rättegångsbalken

Härigenom föreskrivs i fråga om rättegångsbalken

dels att 49 kap. 13 § och 54 kap. 12 § ska upphöra att gälla,

dels att 1 kap. 3 b §, 2 kap. 4 §, 5 kap. 3 §, 12 kap. 14 §, 19 kap. 7

och 11 a §§, 20 kap. 8 §, 22 kap. 2 och 5 §§, 23 kap. 21 §, 28 kap. 2 §, 30 kap. 2 och 4 §§, 31 kap. 1 §, 33 kap. 6 §, 35 kap. 6 §, 36 kap. 17 och 20 §§, 40 kap. 10 §, 45 kap. 1–4, 5, 7–10 a, 11, 13–13 a, 14, 15 och 16 §§, 46 kap. 6, 8, 14–15 och 15 a §§, 47 kap. 2 och 7 §§, 48 kap. 2, 4–8, 10, 12 och 19 §§, 49 kap. 14 a §, 51 kap. 4, 7 a, 8–9, 12–13, 19, 23 och 25 §§ , 53 kap. 2 §, 54 kap. 9 §, 55 kap. 15 § och 56 kap. 13 § ska ha följande lydelse,

dels att det ska införas 24 nya paragrafer, 20 kap. 8 a §, 21 kap.

3 c och 10 a §§, 22 kap. 2 a §, 23 kap. 18 a §, 24 kap. 13 a §, 30 kap. 3 a–b §§, 45 kap. 1 a, 4 a, 10 b–c, 13 b–d och 14 a §§, 46 kap. 15 b §, 47 kap. 7 a och 20 a §§, 49 kap. 14 b§, 51 kap. 13 a, 13 b, 25 a och 25 b §§ av följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

1 kap.

3 b §

Tingsrätten skall vid huvudförhandling i brottmål bestå av en lagfaren domare och tre nämndemän. Om en av nämndemännen får förhinder sedan huvudförhandlingen har påbörjats, är rätten domför med en lagfaren domare och två

Tingsrätten ska vid huvudförhandling i brottmål bestå av en lagfaren domare och tre nämndemän. Om en av nämndemännen får förhinder sedan huvudförhandlingen har påbörjats, är rätten domför med en lagfaren domare och två

Författningsförslag SOU 2013:17

66

nämndemän. nämndemän.

Vid huvudförhandling i mål om brott för vilket inte är föreskrivet svårare straff än böter eller fängelse i högst sex månader är tingsrätten domför utan nämndemän, om det inte finns anled-

ning att döma till annan påföljd

än böter och det i målet inte är fråga om företagsbot.

Tingsrätten är domför med en lagfaren domare vid huvudförhandlingen, om det inte finns

anledning att döma till

1. fängelse i mer än sex månader,

2. villkorlig dom i förening med samhällstjänst om det i domslutet ska anges ett fängelsestraff överstigande sex månader,

3. skyddstillsyn i förening med fängelse enligt 28 kap. 3 § brottsbalken ,

4. skyddstillsyn i förening med samhällstjänst eller kontraktsvård om det i domslutet ska anges ett fängelsestraff överstigande sex månader, eller

5. sluten ungdomsvård. Vad som anges i andra stycket gäller också om

det inte finns

an-

ledning att

1. förverka villkorligt medgiven frihet från fängelsestraff med mer än sex månader, eller

2. bestämma påföljden till fängelse och förverka villkorligt medgiven frihet från fängelsestraff med en strafftid som sammantaget överstiger sex månader.

Med de påföljder som anges i andra stycket 1–5 ska likställas förordnande enligt 34 kap. 1 § första stycket 1 brottsbalken .

Om det finns skäl för det med hänsyn till målets omfattning eller beskaffenhet får rätten vid huvudförhandlingen bestå av tre lagfarna domare. Om en domare får förhinder sedan huvudförhand-

SOU 2013:17 Författningsförslag

67

lingen har påbörjats, är rätten ändå domför.

Om det finns skäl för det, får antalet lagfarna domare utökas med en utöver vad som följer av första stycket. Detsamma gäller i fråga om antalet nämndemän. Om någon eller några av ledamöterna får förhinder sedan huvudförhandlingen har påbörjats gäller första stycket andra meningen i fråga om domförhet.

2 kap.

4 §

Hovrätten är domför med tre lagfarna domare. I mål som överklagats från tingsrätt skall dock minst fyra lagfarna domare delta när hovrätten avgör målet, om tingsrätten bestått av tre lagfarna domare. Om en av de lagfarna domarna får förhinder sedan huvudförhandling har påbörjats, är rätten ändå domför. Flera än fem lagfarna domare får inte delta i hovrätten.

Hovrätten är domför med tre lagfarna domare. I mål som överklagats från tingsrätt ska dock minst fyra lagfarna domare delta när hovrätten avgör målet, om tingsrätten bestått av tre lagfarna domare. Om en av de lagfarna domarna får förhinder sedan huvudförhandling har påbörjats, är rätten ändå domför. Flera än fem lagfarna domare får inte delta i hovrätten.

I brottmål gäller, i stället för bestämmelserna i första stycket, att hovrätten är domför med tre lagfarna domare och två nämndemän. Om en av de lagfarna domarna eller en av nämndemännen får förhinder sedan huvudförhandling har påbörjats, är rätten ändå domför. Flera än fyra lagfarna domare och tre nämndemän får inte delta. Finns det inte anledning att döma till svårare straff än böter och är det i målet inte fråga om företagsbot, är hovrätten domför även med den sammansättning som anges i första stycket. Detsamma gäller vid handläggning som inte sker vid huvudförhandling.

Författningsförslag SOU 2013:17

68

Vid behandling av frågor om prövningstillstånd skall hovrätten bestå av tre lagfarna domare. Ett prövningstillstånd som inte är begränsat enligt 49 kap. 14 a § första stycket får dock meddelas av en lagfaren domare, om frågan är enkel.

Vid behandling av frågor om prövningstillstånd ska hovrätten bestå av tre lagfarna domare. Ett prövningstillstånd som inte är begränsat enligt 49 kap. 14 a § första stycket får dock meddelas av en lagfaren domare, om frågan är enkel.

Vid beslut om avskrivning av mål efter återkallelse eller efter det att ett överklagande har förfallit vid sammanträde som avses i 50 kap. 10 § eller 51 kap. 10 § är hovrätten domför med en lagfaren domare. Detsamma gäller vid beslut om undanröjande av tingsrättens avgörande sedan käromålet återkallats.

Åtgärder som avser endast beredandet av ett mål får utföras av en lagfaren domare i hovrätten eller, om de inte är av sådant slag att de bör förbehållas lagfarna domare, av en annan tjänsteman i hovrätten som har tillräcklig kunskap och erfarenhet. Regeringen meddelar närmare föreskrifter om detta.

Bestämmelserna i 4 kap. 13 § gäller även för andra tjänstemän än domare när de utför åtgärder enligt femte stycket.

Bestämmelserna i 4 kap. 13 § gäller även för andra tjänstemän än domare när de utför åtgärder enligt fjärde stycket.

5 kap.

3 §

Vid förhandling inom stängda dörrar efter medgivande av rättens ordförande tjänsteman vid domstolen så ock den som för sin utbildning tjänstgör vid denna vara närvarande. När sär-

skilda skäl äro därtill, må rätten medgiva även annan att närvara

vid sådan förhandling.

Vid förhandling inom stängda dörrar får efter medgivande av rättens ordförande tjänsteman vid domstolen eller den som för sin utbildning tjänstgör vid denna vara närvarande. Om det finns

särskilda skäl för det, får rätten tillåta även annan att närvara vid

sådan förhandling.

En målsägande som inte för talan i målet får närvara vid en huvudförhandling som hålls inom stängda dörrar om särskilda skäl inte talar mot det. Av 10 kap. 3 a § offentlighets- och sekretesslagen (2009:400) framgår i vil-

SOU 2013:17 Författningsförslag

69

ken utsträckning målsägandens rätt att närvara vid förhandlingen får begränsas på grund av sekretess.

12 kap.

14 §

Fullmakt medför behörighet för ombudet att å partens vägnar angående saken

1. väcka talan samt påkalla åtgärd, även om åtgärden ankommer å annan myndighet än rätten;

2. mottaga delgivning av inlagor och andra handlingar, dock ej föreläggande för parten att infinna sig personligen;

3. företaga alla handlingar för utförande av partens talan samt avgiva svaromål å alla mot parten framställda yrkanden;

4. avstå från yrkande, som framställts av parten, och medgiva motpartens yrkande;

5. ingå förlikning;

6. söka verkställighet av rättens dom; samt

7. uppbära parten tillerkänd ersättning för rättegångskostnad. Ett ombud får inte på grund av en fullmakt, som avser rättegång i allmänhet, väcka talan eller motta stämning angående en sak varom förlikning inte är tillåten.

Ett ombud får inte på grund av en fullmakt, som avser rättegång i allmänhet, väcka talan eller motta stämning angående en sak om vilken förlikning inte är tillåten. Detsamma gäller att ta

emot allmänt åtal.

Om en fullmakt avser endast en viss domstol, har ombudet vid den domstolen samma behörighet som sägs i första stycket. Ombudet får även anmäla missnöje mot ett beslut som meddelas av domstolen.

Om en fullmakt gäller endast för ett visst rättegångstillfälle, har ombudet vid det rättegångstillfället samma behörighet som sägs i första stycket 2–5. Ombudet får även anmäla missnöje mot ett beslut som då meddelas.

19 kap.

7 §

En domstol behåller sin behörighet att handlägga ett mål även om något förhållande som

En domstol behåller sin behörighet att handlägga ett mål även om något förhållande som

Författningsförslag SOU 2013:17

70

har grundat behörigheten ändras efter det att stämning delgetts den misstänkte.

har grundat behörigheten ändras efter det att allmänt åtal eller stämning delgetts den misstänkte.

Har allmänt åtal väckts vid en viss tingsrätt, får denna på åklagarens begäran överlämna målet till en annan tingsrätt, om den är behörig och särskilda skäl föreligger. Står den tilltalade redan under åtal vid den andra tingsrätten, skall sådant överlämnande ske, om det inte är olämpligt. De beslut som fattats före överlämnandet skall gälla, om inte den domstol dit målet överlämnats bestämmer annat.

Har allmänt åtal väckts vid en viss tingsrätt, får denna på åklagarens begäran överlämna målet till en annan tingsrätt, om den är behörig och särskilda skäl föreligger. Står den tilltalade redan under åtal vid den andra tingsrätten, ska sådant överlämnande ske, om det inte är olämpligt. De beslut som fattats före överlämnandet ska gälla, om inte den domstol dit målet överlämnats bestämmer annat.

Andra stycket gäller i tillämpliga delar också när flera mål om allmänt åtal mot den tilltalade samtidigt är anhängiga vid olika hovrätter.

11 a §

Finner rätten i samband med att en ansökan ges in att rätten saknar behörighet att ta upp målet eller att i annan ordning pröva ansökan men att en annan domstol skulle vara behörig, skall ansökan lämnas över till den domstolen, om sökanden inte har något att invända mot detta och det inte heller finns något annat skäl mot att ansökan överlämnas. Ansökan skall anses ha kommit in till den senare domstolen samma dag som den kom in till den domstol som först tog emot ansökan.

Finner rätten i samband med att en ansökan ges in att rätten saknar behörighet att ta upp målet eller att i annan ordning pröva ansökan men att en annan domstol skulle vara behörig, ska ansökan lämnas över till den domstolen, om sökanden inte har något att invända mot detta och det inte heller finns något annat skäl mot att ansökan överlämnas. Ansökan ska anses ha kommit in till den senare domstolen samma dag som den kom in till den domstol som först tog emot ansökan.

Om rätten i samband med att ett allmänt åtal ges in finner att rätten saknar behörighet att pröva åtalet men att annan domstol

SOU 2013:17 Författningsförslag

71

skulle vara behörig, gäller om åtalet och övriga yrkanden som framställs i samband med detta vad som är föreskrivet i första stycket om ansökan. I sådant fall ska rätten höra om åklagaren har något att invända mot att åtalet överlämnas till den behöriga domstolen. Den tilltalade ska underrättas om att åtalet överlämnats till annan domstol om det inte är uppenbart obehövligt.

20 kap.

8 §

Målsäganden må ej väcka åtal för brott, som hör under allmänt åtal, med mindre han angivit brottet och åklagaren beslutat, att åtal ej skall äga rum.

Har åklagare väckt talan, äge målsäganden biträda åtalet; han må ock i högre rätt fullfölja talan.

Utan hinder av vad i första stycket sägs må målsägande väcka talan om ansvar för falskt eller obefogat åtal, falsk angivelse eller annan osann tillvitelse angående brott.

Målsägande är den, mot vilken brott är begånget eller som därav blivit förnärmad eller lidit skada.

8 a §

Om ett av åklagaren väckt åtal för brott som rör målsäganden ogillats helt eller delvis får målsäganden överklaga till högre rätt och yrka bifall till åtalet.

Om tingsrättens dom i ett fall som avses i första stycket även överklagas av åklagaren i samma del förfaller målsägandens överklagande. Om åklagaren därefter återkallar sitt överklagande ska handläggningen av målsägandens överklagande återupptas om måls-

Författningsförslag SOU 2013:17

72

äganden begär det inom den tid som anges i tredje stycket.

Om åklagaren återkallar sitt överklagande i ett fall som avses i andra stycket ska rätten underrätta målsäganden om detta om det inte är uppenbart att det är obehövligt. Målsäganden ska anmäla att han eller hon begär att handläggningen av dennes överklagande ska återupptas senast en månad efter att åklagaren återkallat sitt överklagande.

21 kap.

3 c §

Den som har åtalats för brott för vilket åklagaren har yrkat strängare påföljd än böter har rätt till kostnadsfri rådgivning enligt denna balk. Kostnadsfri rådgivning i målet får lämnas av advokat i en timme. Om det finns särskilda skäl kan rådgivningen förlängas till sammanlagt högst två timmar.

10 a §

Den som har lämnat rådgivning enligt denna balk har rätt till skälig ersättning av allmänna medel för arbete samt för kostnader för tolk och översättning som rådgivningen kan ha krävt. Ersättningen för arbete ska bestämmas enligt 10 § första stycket.

SOU 2013:17 Författningsförslag

73

22 kap.

2 §

Grundas enskilt anspråk på ett brott som hör under allmänt åtal, är åklagaren på målsägandens begäran skyldig att i samband med åtalet förbereda och

utföra även målsägandens talan, om det kan ske utan väsentlig olägenhet och hans anspråk inte är uppenbart obefogat. Vill målsäganden att anspråket skall tas upp i samband med åtalet, skall han anmäla anspråket till undersökningsledaren eller åklagaren och lämna uppgift om de omständigheter på vilka det grundas.

Grundas enskilt anspråk på ett brott som hör under allmänt åtal, är åklagaren på målsägandens begäran skyldig att i samband med åtalet, med biträde av

polismyndigheten, förbereda även målsägandens talan och när åtal väcks utföra målsägandens talan. Det gäller inte om det skulle medföra väsentlig olägenhet eller om målsägandens anspråk är uppenbart obefogat.

Finner undersökningsledaren eller åklagaren vid utredning angående brott, att enskilt anspråk kan grundas på brottet, skall han, om det kan ske, i god tid före åtalet underrätta målsäganden om detta.

Första och andra styckena skall tillämpas också när anspråket övertagits av någon annan.

Finner undersökningsledaren eller åklagaren vid utredning angående brott, att enskilt anspråk kan grundas på brottet, ska han

eller hon, om det kan ske, i god

tid före åtalet underrätta målsäganden om detta.

Första och andra styckena ska tillämpas också när anspråket övertagits av någon annan.

2 a §

Vill målsäganden framställa enskilt anspråk i samband med åtalet, ska denne anmäla anspråket till undersökningsledaren eller åklagaren innan åtal väcks. Målsäganden ska också lämna uppgift om de omständigheter som anspråket grundas på och ange vilken bevisning som åberopas. Detsamma gäller om anspråket övertagits av annan.

Författningsförslag SOU 2013:17

74

5 §

Har talan om enskilt anspråk tagits upp till behandling i samband med åtalet, får rätten förordna att talan skall handläggas som särskilt mål enligt reglerna för tvistemål, om en fortsatt gemensam handläggning skulle medföra väsentliga olägenheter.

Har talan om enskilt anspråk tagits upp till behandling i samband med åtalet, får rätten förordna att talan ska handläggas som särskilt mål enligt reglerna för tvistemål, om en fortsatt gemensam handläggning skulle medföra väsentliga olägenheter.

En talan om enskilt anspråk som väckts efter åtalet ska avskiljas för att handläggas som ett särskilt mål enligt reglerna för tvistemål, om det inte står klart att en fortsatt gemensam handläggning kan ske utan olägenheter eller det annars finns särskilda skäl.

23 kap.

18 a §

Efter att undersökningsledaren slutfört den utredning denne anser nödvändig och den misstänkte och dennes försvarare underrättats om sin rätt att ange ytterligare utredning enligt 23 kap. 18 § första stycket, har målsäganden eller ett målsägandebiträde rätt att efter begäran ta del av sådant som förekommit vid undersökningen som har betydelse för målsägandens talan om enskilt anspråk. Det gäller dock bara om det kan ske utan men för utredningen eller kommande rättegång. Av 10 kap. 3 a § offentlighets- och sekretesslagen (2009:400) framgår i vilken utsträckning målsägandens eller målsägandebiträdets rätt att ta del av uppgifter i för-

SOU 2013:17 Författningsförslag

75

undersökningen får begränsas på grund av sekretess.

Om målsäganden eller ett målsägandebiträde tillåts ta del av uppgifter ur undersökningen ska det anges i förundersökningsprotokollet. Av en sådan anteckning ska det framgå vilka uppgifter som målsäganden eller biträdet tagit del av.

Rätten enligt första stycket att ta del av uppgifter ur förundersökningen består även efter åtal och fram till dess åtalet slutligt prövats eller annars slutligt avgjorts.

21 §

Vid förundersökningen skall protokoll föras över vad därvid förekommit av betydelse för utredningen.

Vid förundersökningen ska protokoll föras över vad därvid förekommit av betydelse för utredningen.

Sedan en utsaga av en misstänkt eller någon annan har upptecknats skall utsagan läsas upp eller tillfälle på annat sätt ges den som har hörts att granska uppteckningen. Han skall också tillfrågas om han har något att invända mot innehållet. Uppteckning och granskning skall ske innan förhöret avslutas eller, om förhöret är särskilt omfattande eller behandlar komplicerade sakförhållanden, så snart som möjligt därefter. En invändning som inte medför någon ändring

skall antecknas. Efter gransk-

ningen får uppteckningen inte ändras. Har utsagan först efter granskningen antecknats i

Sedan en utsaga av en misstänkt eller någon annan har upptecknats ska utsagan läsas upp eller tillfälle på annat sätt ges den som har hörts att granska uppteckningen. Denne ska också tillfrågas om han eller hon har något att invända mot innehållet. Uppteckning och granskning ska ske innan förhöret avslutas eller, om förhöret är särskilt omfattande eller behandlar komplicerade sakförhållanden, så snart som möjligt därefter. En invändning som inte medför någon ändring ska antecknas. Efter granskningen får uppteckningen inte ändras. Har utsagan först efter granskningen anteck-

Författningsförslag SOU 2013:17

76

protokollet, skall uppteckningen biläggas handlingarna.

nats i protokollet, ska uppteckningen biläggas handlingarna.

I mindre mål får i stället för protokoll föras kortfattade anteckningar över det väsentliga, som förekommit vid förundersökningen.

Så snart åtal beslutats, har den misstänkte eller hans försvarare rätt att på begäran få en avskrift av protokoll eller anteckningar från förundersökningen. Har offentlig försvarare förordnats för den misstänkte, skall en avskrift utan särskild begäran lämnas eller sändas till försvararen.

Så snart åtal beslutats, har den misstänkte, dennes försvarare

eller advokat som ska lämna rådgivning enligt 21 kap. 3 c § rätt

att på begäran få en avskrift av protokoll eller anteckningar från förundersökningen. Har offentlig försvarare förordnats för den misstänkte, ska en avskrift utan särskild begäran lämnas eller sändas till försvararen.

24 kap.

13 a §

Om det är möjligt med hänsyn till reglerna i 46 kap. 2 § får huvudförhandling hållas gemensamt med förhandling i häktningsfråga om åtal väcks senast vid sammanträdet och parterna samtycker till det. För kallelse av misstänkt till huvudförhandling gäller vad som är föreskrivet för den tilltalade enligt 45 kap. 15 § andra stycket.

28 kap.

2 §

För eftersökande av den som

skall gripas, anhållas eller häktas,

hämtas till förhör eller till inställelse vid rätten eller underkastas kroppsvisitation eller kroppsbesiktning får husrannsakan företas hos honom, eller hos någon annan om det finns synnerlig anledning att anta att

För eftersökande av den som

ska gripas, anhållas eller häktas,

hämtas till förhör eller till inställelse vid rätten eller underkastas kroppsvisitation eller kroppsbesiktning får husrannsakan företas hos honom, eller hos någon annan om det finns synnerlig anledning att anta att

SOU 2013:17 Författningsförslag

77

den sökte uppehåller sig där. Detsamma gäller i fråga om en tilltalad som söks för delgivning av stämning eller kallelse till förhandling, om försök till delgivning har misslyckats eller bedöms som utsiktslösa.

den sökte uppehåller sig där. Detsamma gäller i fråga om en tilltalad som söks för delgivning av stämning, allmänt åtal eller kallelse till förhandling, om försök till delgivning har misslyckats eller bedöms som utsiktslösa.

30 kap.

2 §

Om huvudförhandling har hållits, skall domen grundas på vad som förekommit vid förhandlingen. I domen får delta endast domare som varit med om hela huvudförhandlingen. Om ny huvudförhandling har hållits, skall domen grundas på vad som förekommit vid den. I fall som avses i 46 kap. 17 § andra meningen får domen grundas även på vad som har inhämtats efter huvudförhandlingen.

Om huvudförhandling har hållits, ska domen grundas på vad som förekommit vid förhandlingen. I domen får delta endast domare som varit med om hela huvudförhandlingen. Om ny huvudförhandling har hållits, ska domen grundas på vad som förekommit vid den. I fall som avses i 46 kap. 17 § andra meningen får domen grundas även på vad som har inhämtats efter huvudförhandlingen.

När ett mål avgörs utan huvudförhandling, skall domen grundas på vad handlingarna innehåller och vad som i övrigt förekommit i målet.

När ett mål avgörs utan huvudförhandling, ska domen grundas på vad handlingarna innehåller och vad som i övrigt förekommit i målet. Protokoll

eller anteckningar från förundersökningen får läggas till grund för avgörandet endast till den del uppgifterna har åberopats av part.

3 a §

Rätten får inte döma den tilltalade till en brottspåföljd som är att anse som svårare eller mer ingripande för den tilltalade än vad åklagaren yrkat. Oberoende av om åklagaren yrkat en annan påföljd

Författningsförslag SOU 2013:17

78

får dock rätten, med undantag för vad som föreskrivs i andra stycket, bestämma påföljden till överlämnade till särskild vård enligt 31 kap. och 32 kap. brottsbalken .

Vid tillämpningen av första stycket ska sluten ungdomsvård enligt 32 kap. 5 § brottsbalken jämställas med fängelse. Rätten får inte bestämma påföljden till rättspsykiatrisk vård enligt 31 kap. 3 § brottsbalken om åklagaren yrkat att påföljden ska bestämmas till böter.

3 b §

Ett beslut om särskild rättsverkan av brott får inte meddelas utan yrkande av part. Rätten får i fråga om sådan rättsverkan inte heller gå utöver vad som har yrkats.

Utan hinder av vad som föreskrivs i första stycket får rätten ålägga den tilltalade att betala sådan avgift som avses i 1 § lagen ( 1994:419 ) om brottsofferfond.

4 §

Handläggas i en rättegång flera

åtal, dom givas beträffande något av dem, ehuru handläggningen angående de övriga icke avslutats. Avse åtalen samme tilltalade, må sådan dom dock ej

givas med mindre synnerliga skäl äro därtill.

Handläggs i en rättegång flera

åtal, får dom ges beträffande något av dem, trots att handläggningen angående de övriga inte avslutats (deldom). Avser åtalen samme tilltalade får dock deldom

bara meddelas i fall som anges i andra stycket.

Om flera åtal mot en tilltalad handläggs i en rättegång ska deldom meddelas om det är till fördel för handläggningen av målet eller det annars finns särskilda skäl för det.

SOU 2013:17 Författningsförslag

79

31 kap.

1 §

Döms den tilltalade för brottet i ett mål där åklagaren för talan, ska den tilltalade ersätta staten för vad som betalats av allmänna medel i ersättning till försvarare. Den tilltalade ska också ersätta staten för kostnaden att hämta honom eller henne till rätten och för sådan kostnad för blodprovstagning, blodundersökning, urinprovstagning och urinundersökning som avser honom eller henne och som har gjorts för utredning om brottet.

Ersättningsskyldigheten omfattar dock inte kostnader, som inte skäligen varit motiverade för utredningen, eller kostnader, som vållats genom vårdslöshet eller försummelse av någon annan än den tilltalade, hans eller hennes ombud eller försvarare som utsetts av honom eller henne.

Ersättningsskyldigheten omfattar dock inte kostnader för råd-

givning av advokat enligt 21 kap. 3 c §, kostnader, som inte

skäligen varit motiverade för utredningen, eller kostnader, som vållats genom vårdslöshet eller försummelse av någon annan än den tilltalade, hans eller hennes ombud eller försvarare som utsetts av honom eller henne.

Den tilltalade är inte i annat fall än som sägs i 4 § första stycket skyldig att betala mera av kostnaden för försvararen än vad han eller hon skulle ha fått betala i rättshjälpsavgift vid rättshjälp enligt rättshjälpslagen (1996:1619). Vad som sägs i den lagen om kostnad för rättshjälpsbiträde gäller i stället kostnad för offentlig försvarare.

Vad den tilltalade ska betala får jämkas eller efterges, om det finns skäl till det med hänsyn till den tilltalades brottslighet eller hans eller hennes personliga och ekonomiska förhållanden.

Om det belopp som den tilltalade skulle vara skyldig att ersätta understiger en viss av regeringen fastställd gräns, ska ersättningsskyldighet inte åläggas.

33 kap.

6 §

Bestämmelserna i 3, 3438 och 4751 §§delgivningslagen (2010:1932) gäller inte delgivning av stämning i brottmål.

Bestämmelserna i 3, 3438 och 4751 §§delgivningslagen (2010:1932) gäller inte delgivning av allmänt åtal eller stämning i brottmål.

Bestämmelserna i 24 § delgivningslagen hindrar inte att

Bestämmelserna i 24 § delgivningslagen hindrar inte att

Författningsförslag SOU 2013:17

80

den tilltalade delges stämning

och andra handlingar i ett brottmål genom förenklad delgivning

om han eller hon av polisman, åklagare, tulltjänsteman eller tjänsteman vid Kustbevakningen vid ett personligt sammanträffande har delgetts information om att sådan delgivning kan komma att användas i tingsrätten och det vid den tidpunkt

då handlingarna skickas till den tilltalade inte har förflutit längre tid än sex veckor sedan informationen lämnades.

den tilltalade delges åtalet och

övriga yrkanden i samband med det genom förenklad delgivning

om han eller hon av polisman, åklagare, tulltjänsteman eller tjänsteman vid Kustbevakningen vid ett personligt sammanträffande har delgetts information om att sådan delgivning kan komma att användas av åklag-

aren eller i tingsrätten.

Vad som sägs i andra stycket ska också gälla delgivning av andra handlingar i ett brottmål.

35 kap.

6 §

Det ankommer på parterna att svara för bevisningen. Rätten får självmant inhämta bevisning endast i tvistemål där förlikning om saken inte är tillåten och i mål om brott som hör under allmänt åtal.

Det ankommer på parterna att svara för bevisningen. Rätten får självmant inhämta bevisning endast i tvistemål där förlikning om saken inte är tillåten och i mål om brott som hör under allmänt åtal enbart i fråga om på-

följd.

36 kap.

17 §

Ett vittnesförhör skall inledas av den part som åberopat förhöret, om inte rätten bestämmer annat. Vid förhöret skall vittnet först beredas tillfälle att på egen hand eller, om det behövs, med stöd av frågor avge sin berättelse i ett sammanhang.

Ett vittnesförhör ska inledas av den part som åberopat förhöret, om inte rätten bestämmer annat. Vid förhöret ska vittnet först beredas tillfälle att på egen hand eller, om det behövs, med stöd av frågor avge sin berättelse i ett sammanhang.

Motparten skall sedan få till-Motparten ska sedan få till-

SOU 2013:17 Författningsförslag

81

fälle att höra vittnet. Om motparten inte är närvarande eller om det av annan anledning behövs, bör rätten leda denna del av förhöret.

fälle att höra vittnet. Om motparten inte är närvarande eller om det av annan anledning behövs, bör rätten leda denna del av förhöret.

Därefter får rätten och parterna ställa ytterligare frågor till vittnet. Den part som åberopat förhöret bör först få tillfälle till detta.

Har ingen av parterna eller båda åberopat förhöret, skall detta inledas av rätten, om det inte är lämpligare att någon av parterna inleder förhöret.

Har ingen av parterna eller båda åberopat förhöret, ska detta inledas av rätten, om det inte är lämpligare att någon av parterna inleder förhöret.

Frågor, som genom sitt innehåll, sin form eller sättet för deras framställande inbjuder till visst svar, får inte ställas annat än om det vid förhör enligt andra stycket behövs för att undersöka i vad mån vittnets berättelse stämmer med det verkliga händelseförloppet. Rätten skall avvisa frågor, som uppenbart inte hör till saken eller som är förvirrande eller på annat sätt otillbörliga.

Frågor, som genom sitt innehåll, sin form eller sättet för deras framställande inbjuder till visst svar, får inte ställas annat än om det vid förhör enligt andra stycket behövs för att undersöka i vad mån vittnets berättelse stämmer med det verkliga händelseförloppet. En målsägan-

den får ställa de frågor som har betydelse för dennes rätt till skadestånd eller annan talan om enskilt anspråk som förs i målet även om talan om ansvar förs av åklagaren. Rätten ska avvisa frågor,

som uppenbart inte hör till saken eller som är förvirrande eller på annat sätt otillbörliga.

20 §

Uteblir ett vittne som kallats enligt 7 §, skall rätten förelägga nytt vite, om målet utsätts till senare dag, eller förordna att han

skall hämtas till rätten antingen

omedelbart eller till den senare dagen.

Uteblir ett vittne som kallats enligt 7 §, ska rätten, i stället för

att förelägga nytt vite om målet

utsätts till senare dag, förordna att han eller hon ska hämtas till rätten antingen omedelbart eller till den senare dagen, om det inte

finns särskilda skäl mot det.

Författningsförslag SOU 2013:17

82

40 kap.

10 §

Då sakkunnig höres muntligen, företages förhöret av rätten. Med rättens tillstånd må dock sakkunnig höras av parterna. Rätten och parterna äge ställa frågor till den sakkunnige.

Rätten skall avvisa frågor, som uppenbart ej höra till saken eller som äro förvirrande eller eljest otillbörliga.

En målsäganden får ställa de frågor som har betydelse för dennes rätt till skadestånd eller annan talan om enskilt anspråk som förs i målet även om talan om ansvar förs av åklagaren. Rätten ska av-

visa frågor, som uppenbart inte

hör till saken eller som är för-

virrande eller på annat sätt otillbörliga.

Har den sakkunnige avgivit skriftligt utlåtande, må, om rätten finner det lämpligt, utlåtandet helt eller delvis uppläsas.

45 kap.

1 §

Åtal väcks genom att åklagaren hos rätten skriftligen an-

söker om stämning mot den som skall tilltalas. Åtal skall anses

väckt när stämningsansökan kom in till rätten.

Åtal väcks genom att åklagaren ger in i åtalet till rätten. Åtal ska anses väckt när det kom in till rätten.

Rätten får i samråd med den berörda åklagaren eller åklagarmyndigheten uppdra åt åklagare att utfärda stämning. I sådant fall skall åklagaren i samband med att stämning utfärdas ge in ett exemplar av stämningen till rätten. Åtal anses väckt när detta exemplar kom in till rätten.

Nytt åtal får inte väckas mot den tilltalade för gärning för vilken han eller hon redan står under åtal.

SOU 2013:17 Författningsförslag

83

1 a §

Har åklagaren utfärdat ett strafföreläggande som inte godkänts av den misstänkte, väcks åtal genom att strafföreläggandet ges in till rätten. Åtal ska anses väckt när föreläggandet kom in till rätten.

Strafföreläggande som ges in till rätten ska vara undertecknat av åklagaren enligt vad som föreskrivs i 4 §.

2 §

Åtal för förseelse i rättegången väckas utan stämning.

Åtal för förseelse i rättegången får väckas muntligen.

Förövar någon annat brott inför rätten vid dess sammanträde, åtal för brottet väckas

utan stämning, om rätten med

hänsyn till brottets beskaffenhet och andra omständigheter finner det lämpligt.

Förövar någon annat brott inför rätten vid dess sammanträde, får åtal för brottet väckas

muntligen, om rätten med

hänsyn till brottets beskaffenhet och andra omständigheter finner det lämpligt.

Är eljest för särskilt fall föreskrivet, att åtal väckas utan

stämning, vare det gällande.

Är annars för särskilt fall föreskrivet, att åtal får väckas munt-

ligen, så ska det gälla.

3 §

Hava åtal väckts mot någon för flera brott eller åtal mot flera för att hava tagit del i samma brott, skola åtalen handläggas i en rättegång, om ej rätten finner särskild handläggning vara lämpligare. Åtal, som väckts mot flera för skilda brott, må handläggas i en rättegång, om det är till gagn för utredningen.

Har flera åtal väckts mot någon ska åtalen handläggas i en rättegång. Åtalen ska dock handläggas särskilt om det är till fördel för handläggningen eller annars är lämpligt.

Ej må åtal förenas, med mindre åtalen väckts vid samma domstol och denna är behörig samt för

Har åtal väckts mot flera för brott som har samband med varandra får åtalen handläggas i en

Författningsförslag SOU 2013:17

84

åtalen samma rättegångsform är tillämplig.

rättegång om det är till fördel för handläggningen och även i övrigt är lämpligt.

När skäl äro därtill, må åtal, som förenats, åter särskiljas.

Vid bedömningen av om åtal ska handläggas gemensamt eller särskilt enligt första och andra stycket ska rätten särskilt beakta om en gemensam handläggning riskerar att göra rättegången mer omfattande än vad som är nödvändigt. Åtal som handläggs gemensamt ska särskiljas när det finns anledning till det.

Ett åtal som rätten inte är behörig att handlägga får inte förenas med annat åtal. Åtal får inte heller förenas om det för åtalen gäller olika rättegångsformer.

4 §

I stämningsansökan skall åklagaren uppge:

I åtalet ska åklagaren uppge:

1. den tilltalade,

2. målsäganden, om någon sådan finns,

3. den brottsliga gärningen med uppgift om tid och plats för dess förövande och de övriga omständigheter, som behövs för dess kännetecknande, samt de bestämmelser, som är tillämpliga,

4. de bevis som åberopas och vad som skall styrkas med varje bevis, samt

4. de bevis som åberopas och vad som ska styrkas med varje bevis,

5. de omständigheter som gör

domstolen behörig, om inte behörigheten framgår på annat sätt.

5. sitt yrkande om påföljd,

6. de yrkanden om särskild rättsverkan av brott som åklagaren vill framställa samt

7. de omständigheter som gör

domstolen behörig, om inte behörigheten framgår på annat sätt.

Vill åklagaren i samband med att åtalet väcks även väcka talan om enskilt anspråk enligt 22 kap. 2 §, skall i ansökan lämnas upp-

SOU 2013:17 Författningsförslag

85

gift om anspråket och de omständigheter som det grundas på samt de bevis som åberopas och vad som skall styrkas med varje bevis.

Om den tilltalade är eller har varit anhållen eller häktad på grund av misstanke om brott som omfattas av åtalet, skall

åklagaren ange detta i stämningsansökan. Uppgift skall dessutom

lämnas om tiden för frihetsberövandet.

Om den tilltalade är eller har varit anhållen eller häktad på grund av misstanke om brott som omfattas av åtalet, ska det

anges när åtalet väcks. Uppgift ska dessutom lämnas om tiden

för frihetsberövandet.

Har åklagaren några önskemål om hur målet skall handläggas, bör dessa anges i stäm-

ningsansökan.

Har åklagaren några önskemål om hur målet ska handläggas, bör dessa anges när åtalet

väcks. Anser åklagaren att målet kan avgöras enligt 10 b § ska det anges.

Ansökan ska vara undertecknad av åklagaren. En ansökan

som ges in på elektronisk väg ska vara undertecknad med en elektronisk signatur enligt 2 § lagen (2000:832) om kvalificerade elektroniska signaturer eller överföras på ett sätt som uppfyller motsvarande krav på säkerhet.

Åtalet ska vara undertecknat

av åklagaren. En ansökan som ges in på elektronisk väg ska vara undertecknad med en elektronisk signatur enligt 2 § lagen (2000:832) om kvalificerade elektroniska signaturer eller överföras på ett sätt som uppfyller motsvarande krav på säkerhet.

4 a §

Vill åklagaren i samband med åtalet även väcka talan om enskilt anspråk enligt 22 kap. 2 §, ska åklagaren samtidigt med att åtalet väcks lämna uppgift om anspråket och de omständigheter som det grundas på samt de bevis som åberopas och vad som ska styrkas med varje bevis.

Om åklagaren inte för talan om enskilt anspråk ska åklagaren

Författningsförslag SOU 2013:17

86

samtidigt med att åtalet väcks lämna uppgift om sådant anspråk som anmälts enligt 22 kap. 2 a §.

Talan om enskilt anspråk enligt första eller andra stycket ska anses väckt när uppgift om det kom in till rätten.

5 §

Väckt åtal må icke ändras. Åklagaren äge dock mot samme tilltalade utvidga åtalet att avse annan gärning, om rätten med hänsyn till utredningen och andra omständigheter finner det lämpligt.

Väckt åtal får inte ändras. Åklagaren får dock mot samme tilltalade utvidga åtalet att avse annan gärning, om rätten med hänsyn till utredningen och andra omständigheter finner det lämpligt.

Åklagaren eller målsäganden

må ock, sedan åtal väckts, utan stämning mot den tilltalade väcka

talan om enskilt anspråk på grund av brottet, om rätten med hänsyn till utredningen och andra omständigheter finner det lämpligt. Motsvarande gäller, när anspråket övertagits av annan.

Åklagaren eller målsäganden

får också, sedan åtal väckts, utan

stämning mot den tilltalade väcka talan om enskilt anspråk på grund av brottet, om rätten med hänsyn till utredningen och andra omständigheter finner det lämpligt. Motsvarande gäller, när anspråket övertagits av annan.

Såsom ändring av åtal anses icke, att åklagaren beträffande

samma gärning inskränker sin talan eller åberopar annat lagrum

än i stämningen uppgivits eller ny

omständighet till stöd för åtalet.

Som ändring av åtal anses inte, att åklagaren

1. beträffande samma gärning

inskränker sin talan, eller åberopar annat lagrum eller ny omständighet till stöd för åtalet,

2. ändrar sitt yrkande om påföljd, eller

3. ändrar eller framställer nytt yrkande om särskild rättsverkan av brott.

7 §

Har förundersökning ägt rum i målet, ska åklagaren, då åtalet väcks eller så snart som möjligt

Har förundersökning genom-

förts i målet, ska åklagaren, då

åtalet väcks eller så snart som

SOU 2013:17 Författningsförslag

87

därefter, till rätten ge in protokoll eller anteckningar från förundersökningen samt de skriftliga handlingar och föremål som åberopas som bevis. Sådant som inte rör åtalet bör dock inte ges in.

möjligt därefter, till rätten ge in protokoll eller anteckningar från förundersökningen samt de skriftliga handlingar och föremål som åberopas som bevis. Sådant som inte rör åtalet, bör dock inte ges in.

Har strafföreläggande utfärdats ska åklagaren inom samma tid till tingsrätten även ge in en handling som den tilltalade lämnat till åklagaren i anledning av åtalet och övriga skriftliga handlingar och föremål i målet.

8 §

Stämningsansökan skall avvis-

as, om rätten finner uppenbart, att den som väcker åtalet icke

äger tala å brottet eller att målet

på grund av annat rättegångshinder icke kan upptagas till pröv-

ning.

Åtalet ska avvisas, om rätten

finner att den som väcker åtalet

inte får föra talan om brottet

eller att målet på grund av annat rättegångshinder inte kan prövas.

9 §

Avvisas inte ansökan, skall rätten utfärda stämning på den tilltalade att svara på åtalet.

Stämningen skall tillsammans

med stämningsansökan och därvid fogade handlingar delges den tilltalade. Uppgift om målsägandes eller vittnens ålder, yrke och bostadsadress, som saknar betydelse för åtalet, skall inte framgå av de handlingar som delges.

I samband med att åtalet väcks ska åklagaren sända eller lämna ett exemplar av åtalet tillsammans

med därvid fogade handlingar

till den som ska tilltalas. Detsamma gäller enskilda anspråk som åklagaren för enligt 22 kap. 2 § eller som anmälts till åklagaren enligt 22 kap. 2 a §. Handlingarna ska delges den tilltalade.

Uppgift om målsägandes eller vittnens ålder, yrke och bostadsadress, som saknar betydelse för

Författningsförslag SOU 2013:17

88

åtalet, ska inte framgå av de handlingar som delges.

När den tilltalade delgetts av åklagaren ska denne ge in bevis om delgivning till rätten. Om delgivning inte kunnat ske ska åklagaren upplysa rätten om det senast när tiden för den tilltalades svar enligt 10 § gått ut.

10 §

I stämningen skall rätten även

förelägga den tilltalade att munt-

ligen eller skriftligen uppge vilken

bevisning han åberopar och vad han vill styrka med varje bevis. Detta gäller dock inte, om det på grund av den tilltalades erkännande eller andra omständigheter kan antas att uppgift om bevisning inte behövs.

I samband med att åtalet väcks

ska åklagaren upplysa den till-

talade om rätten till rådgivning

av advokat enligt 21 kap. 3 c § och förelägga den tilltalade att

muntligen eller skriftligen till

rätten inom viss tid

1. uppge sin inställning till åtalet och de yrkanden som framställs i detta,

2. uppge sin inställning till enskilda anspråk som framställts om det inte är uppenbart att det inte behövs,

3. uppge de huvudsakliga skälen för sin inställning om det behövs,

4. uppge om han eller hon åberopar bevisning och i så fall vilken bevisningen är och vad han eller hon vill styrka med varje bevis, och

5. yttra sig över frågan om målet kan avgöras utan huvudförhandling i de fall då det kan vara aktuellt att avgöra målet utan en sådan.

De skriftliga bevis som åberopas bör ges in samtidigt med att bevisuppgift lämnas.

Om det behövs för att huvudförhandlingen skall kunna genomföras på ett ändamålsenligt sätt,

SOU 2013:17 Författningsförslag

89

får rätten också förelägga den tilltalade att skriftligen redovisa sin inställning till åtalet och grunden för den.

Kan målet enligt åklagaren avgöras enligt 10 b § ska den tilltalade föreläggas att ange om han eller hon samtycker till det. Kan målet avgöras enligt 10 a § första stycket 3 ska åklagaren bereda den tilltalade tillfälle att slutföra talan och lämna sådan information som anges i 10 a § andra stycket.

10 a §

Ett mål skall avgöras efter huvudförhandling. Utan en sådan förhandling får rätten dock

Ett mål ska avgöras efter huvudförhandling. Utan en sådan förhandling får rätten dock

1. avgöra ett mål på annat sätt än genom dom,

2. meddela frikännande dom enligt 20 kap. 9 § andra stycket,

och

2. meddela frikännande dom enligt 20 kap. 9 § andra stycket,

3. meddela dom i mål där det inte finns anledning att döma till annan påföljd än böter, om huvudförhandling varken begärs av någon av parterna eller behövs med hänsyn till utredningen i målet.

3. meddela dom i mål där det inte finns anledning att döma till annan påföljd än böter, om huvudförhandling varken begärs av någon av parterna eller behövs med hänsyn till utredningen i målet, och

4. meddela dom enligt 10 b §.

Innan ett mål avgörs med stöd av första stycket 3, skall

Innan ett mål avgörs med stöd av första stycket 3, ska

1. den tilltalade informeras om att målet kan komma att avgöras utan huvudförhandling och om sin rätt till en sådan förhandling, och

2. parterna, om de inte kan anses redan ha slutfört sin talan, ges tillfälle till detta.

Författningsförslag SOU 2013:17

90

10 b §

Rätten får, med den begränsning som följer av 10 c §, utan att hålla huvudförhandling meddela dom i mål i vilket

1. den tilltalade har erkänt gärningen hos rätten, godtagit påföljden och de övriga yrkanden som framställts i samband med åtalet samt samtyckt till att målet avgörs på detta sätt, och

2. huvudförhandling varken begärts av åklagaren eller av den tilltalade eller behövs av särskilda skäl.

Innan ett mål avgörs enligt första stycket ska den tilltalade ha fått information om rätten till rådgivning av advokat enligt 21 kap. 3 c §.

10 c §

Ett mål får inte avgöras enligt 10 b § om åklagaren yrkat att påföljden ska bestämmas till

1. fängelse i mer än sex månader,

2. villkorlig dom i förening med samhällstjänst om det i domslutet ska anges ett fängelsestraff överstigande sex månader,

3. skyddstillsyn i förening med fängelse enligt 28 kap. 3 § brottsbalken ,

4. skyddstillsyn i förening med samhällstjänst eller kontraktsvård om det i domslutet ska anges ett fängelsestraff överstigande sex månader,

5. sluten ungdomsvård, eller

6. rättspsykiatrisk vård.

SOU 2013:17 Författningsförslag

91

Vad som anges i första stycket gäller också om åklagaren yrkat att

1. villkorligt medgiven frihet från fängelsestraff ska förverkas med mer än sex månader, eller

2. påföljden ska bestämmas till fängelse och villkorligt medgiven frihet från fängelsestraff ska förverkas samt strafftiden sammantaget överstiger sex månader.

Med de påföljder som anges i första stycket 1–5 ska likställas förordnande enligt 34 kap. 1 § första stycket 1 brottsbalken .

11 §

Finnes, för att målet skall kunna vid huvudförhandlingen slutföras i ett sammanhang, förundersökningen böra fullständigas eller, om förundersökning ej ägt rum, sådan böra företagas, äge rätten meddela åklagaren föreläggande därom.

Om det behövs för att målet ska kunna slutföras i ett sammanhang vid huvudförhandlingen, får rätten på yrkande av part förelägga åklagaren att utföra förundersökning eller komplettera den.

Om en part vill att en åtgärd enligt första stycket ska vidtas, ska han eller hon så snart som möjligt begära det hos rätten.

13 §

Rätten ska, allt efter målets beskaffenhet, verka för att målet förbereds så att det kan avgöras på ett ändamålsenligt sätt. Rätten ska genom frågor och påpekanden försöka avhjälpa otydligheter eller ofullständigheter i parternas yrkanden, inställningar eller bevisuppgifter.

Författningsförslag SOU 2013:17

92

13 §

Om det behövs för målets förberedelse eller av något annat skäl, skall rätten hålla sammanträde med parter och andra som berörs. I fråga om kallelse av

parter skall 15 § tillämpas.

13 a §

Om det behövs för målets förberedelse eller av något annat skäl, ska rätten hålla sammanträde med parter och andra som berörs. Om målet är eller kan

förväntas bli omfattande ska sådant sammanträde hållas om det inte är obehövligt eller det annars finns särskilda skäl som talar mot det.

Uteblir någon som kallats till sammanträdet, får detta ändå hållas, om det främjar beredningen av målet. Om den som uteblivit förelagts vite, får rätten besluta att nytt vite skall föreläggas eller att han eller hon

skall hämtas till rätten.

I fråga om kallelse av parter ska 15 § tillämpas. Uteblir någon

som kallats till sammanträdet, får detta ändå hållas, om det främjar beredningen av målet. Om den som uteblivit förelagts vite, får rätten besluta att nytt vite ska föreläggas eller att han eller hon ska hämtas till rätten.

I 24–27 kap. finns bestämmelser om sammanträde för prövning av tvångsmedel.

13 b §

Om det med hänsyn till ett kommande måls förväntade omfattning eller något annat skäl finns ett särskilt behov av att rättegången förbereds innan åtalet väcks får förberedelsesammanträde enligt 13 a § hållas efter att den misstänkte och dennes försvarare underrättats om sin rätt att ange ytterligare utredning enligt 23 kap. 18 § rättegångsbalken .

I fråga om kallelse av åklagaren, den misstänkte och dennes försvarare tillämpas 15 §. Om det är till fördel för handläggningen får även andra som berörs av den kommande rättegången kallas. I

SOU 2013:17 Författningsförslag

93

övrigt gäller 13 a § andra stycket när sammanträden hålls innan åtalet har väckts.

13 c §

Om det behövs förberedande åtgärder för att huvudförhandlingen ska kunna genomföras på ett ändamålsenligt sätt ska rätten förbereda målet genom skriftväxling om det med hänsyn till målets beskaffenhet är lämpligare än att sammanträde hålls. Förberedande åtgärder får även ske genom annan handläggning. Om det är lämpligt får olika former av förberedelse förenas.

13 d §

I 56 kap. 13–15 §§ finns bestämmelser om att tingsrätten får hänskjuta en fråga till prövning av Högsta domstolen.

Om särskilda tidsfrister gäller för handläggningen i tingsrätten enligt 14 och 14 a §§ ska tingsrätten fatta beslut om hänskjutande senast vid den tidpunkt då huvudförhandling annars ska påbörjas i målet. Om en fråga hänskjutits till Högsta domstolen i ett sådant mål gäller vad som är föreskrivet om tidsfrister för handläggningen i tingsrätten enligt 14 och 14 a §§ från den dag då handläggningen i Högsta domstolen avslutats.

Författningsförslag SOU 2013:17

94

14 §

Rätten ska bestämma tid för huvudförhandling så snart som möjligt. För behandling av en rättegångsfråga eller en del av saken, som får avgöras särskilt, får huvudförhandling sättas ut, trots att målet i övrigt inte är berett till huvudförhandling.

Är den tilltalade anhållen eller häktad, ska huvudförhandling påbörjas snarast och senast inom två veckor från den dag, då åtalet väcktes, om inte längre

uppskov är nödvändigt på grund av åtgärd som avses i 11 eller 12 §, målets omfattning eller annan omständighet. Har den tilltalade

häktats efter åtalet, ska tiden räknas från dagen för hans eller hennes häktande.

Är den tilltalade anhållen eller häktad, ska huvudförhandling påbörjas snarast och senast inom två veckor från den dag, då åtalet väcktes, om annat inte följer av

14 a §. Har den tilltalade häktats

efter åtalet, ska tiden räknas från dagen för hans eller hennes häktande.

Är den tilltalade ålagd reseförbud, ska huvudförhandling påbörjas snarast och senast inom en månad från den dag då åtalet väcktes, om inte längre uppskov är nödvändigt på grund av åtgärd som avses i 11 eller 12 §, målets omfattning eller annan omständighet. Har reseförbudet meddelats efter åtalet, ska tiden räknas från dagen för delgivning av beslutet.

14 a §

Om den tilltalade är anhållen eller häktad och det finns behov av sammanträde enligt 13 a § ska sådant sammanträde hållas senast inom två veckor från den dag då åtalet väcktes. När sammanträde hållits ska huvudförhandlingen i stället för vad som anges i 14 § andra stycket påbörjas senast inom fyra veckor från den dag då åtalet väcktes. Har den tilltalade häktats efter åtalet, ska tiden räknas från dagen för hans eller hennes häktande.

Om den tilltalade är anhållen eller häktad får huvudförhandling

SOU 2013:17 Författningsförslag

95

påbörjas senare än vad som anges i första stycket eller 14 § andra stycket, om längre uppskov är nödvändigt på grund av åtgärd som avses i 11 eller 12 §, målets omfattning eller annan omständighet. Om uppskov behövs för att utredningen av den tilltalades personliga förhållanden ska kunna färdigställas ska huvudförhandlingen påbörjas senare om den tilltalade inte har något att invända mot det och det inte heller av något annat skäl är olämpligt.

15 §

Till huvudförhandlingen skall åklagaren kallas. Biträder måls-

äganden åtalet eller för han eller hon annars talan jämte åklagaren

eller skall han eller hon höras i anledning av åklagarens talan,

skall även målsäganden kallas. Skall målsäganden infinna sig

personligen, skall rätten förelägga honom eller henne vite.

Till huvudförhandlingen ska åklagaren kallas. För målsägan-

den talan jämte åklagaren eller ska han eller hon höras i anled-

ning av åklagarens talan, ska även målsäganden kallas. Ska målsäganden infinna sig personligen, ska rätten förelägga honom eller henne vite.

Den tilltalade skall kallas till huvudförhandlingen i stämningen

eller genom särskild kallelse. Skall han eller hon infinna sig

personligen eller krävs det att han eller hon på annat sätt är närvarande, skall rätten förelägga honom eller henne vite. Om det finns anledning att anta att den tilltalade inte skulle följa ett sådant föreläggande, får rätten besluta att han eller hon

skall hämtas till huvudförhand-

lingen. Kan målet enligt 46 kap. 15 a § komma att avgöras trots

Den tilltalade ska kallas till huvudförhandlingen genom särskild kallelse. Ska han eller hon infinna sig personligen eller krävs det att han eller hon på annat sätt är närvarande, ska rätten förelägga honom eller henne vite. Om det finns anledning att anta att den tilltalade inte skulle följa ett sådant föreläggande, får rätten besluta att han eller hon

ska hämtas till huvudförhand-

lingen. Kan målet enligt 46 kap. 15 a § komma att avgöras trots att den tilltalade har inställt sig

Författningsförslag SOU 2013:17

96

att den tilltalade har inställt sig endast genom ombud eller har uteblivit, skall han eller hon i kallelsen erinras om detta. Rätten beslutar om inställandet av den som är anhållen eller häktad.

endast genom ombud eller har uteblivit, ska han eller hon i kallelsen erinras om detta. Den

tilltalade ska även erinras om att rätten, om han eller hon uteblir och målet inte går att avgöra, kan besluta att häkta honom eller henne om det finns förutsättningar för det. Rätten beslutar om inställ-

andet av den som är anhållen eller häktad.

Annan svarande än den tilltalade ska kallas till huvudförhandlingen och, om det finns skäl för det, erinras om att talan mot denne kan komma att avgöras trots att han eller hon endast inställer sig genom ombud eller uteblir vid huvudförhandlingen. Rätten får också förelägga vite enligt 9 kap. 7 §.

Bestämmelser om kallande av vittne och sakkunnig finns i 36 och 40 kap.

16 §

En stämning som utfärdas av åklagaren skall ha det innehåll som i 4 § anges om stämningsansökan och vara undertecknad av åklagaren.

I stämningen skall åklagaren dessutom förelägga den tilltalade att inom en viss, av åklagaren bestämd tid muntligen eller skriftligen hos rätten ange de bevis som han eller hon vill åberopa vid huvudförhandlingen och vad som skall styrkas med varje särskilt bevis. Det gäller dock inte om åklagaren på grund av den tilltalades erkännande eller någon

Om det är lämpligt, får åklagaren i samband med att åtal väcks

även kalla den tilltalade till

huvudförhandling.

SOU 2013:17 Författningsförslag

97

annan omständighet finner att det är uppenbart att bevis inte kommer att anges av den tilltalade. Om

det är lämpligt, får åklagaren i

stämningen kalla den tilltalade

till huvudförhandling.

En åklagare som sätter ut ett mål till huvudförhandling skall följa de föreskrifter om tiden för huvudförhandling som meddelats av rätten. Åklagaren får ombesörja sådana kallelser och förelägganden som avses i 15 §.

En åklagare som sätter ut ett mål till huvudförhandling ska följa de föreskrifter om tiden för huvudförhandling som meddelats av rätten. Åklagaren får ombesörja sådana kallelser och förelägganden som avses i 15 §.

Stämningen och till denna fogade handlingar skall delges den tilltalade. Uppgift om målsägandes eller vittnens ålder, yrke och bostadsadress, som saknar betydelse för åtalet, skall inte framgå av de handlingar som delges. Sedan stämningen delgetts skall bevis om detta ges in till rätten. När sådana

kallelser och förelägganden som avses i tredje stycket delgetts,

skall de med bevis om delgiv-

ning ges in till rätten.

När sådana kallelser och förelägganden som avses i andra stycket delgetts, ska de med bevis om delgivning ges in till rätten.

Frågor om utdömande av vite som förelagts i en kallelse med stöd av tredje stycket prövas av rätten utan särskild ansökan.

Frågor om utdömande av vite som förelagts i en kallelse med stöd av andra stycket prövas av rätten utan särskild ansökan.

46 kap.

6 §

Vid huvudförhandlingen skall åklagaren framställa sitt yrkande. Den tilltalade skall uppmanas att kort ange sin ståndpunkt och grunden för den. Åklagaren skall därefter utveckla sin talan. Målsäganden och den tilltalade skall i den mån det behövs beredas

Vid huvudförhandlingen ska åklagaren framställa sitt yrkande. Den tilltalade ska uppmanas att kort ange sin ståndpunkt och grunden för den. Åklagaren ska därefter utveckla sin talan. Målsäganden och den tilltalade ska i den mån det behövs beredas

Författningsförslag SOU 2013:17

98

tillfälle att utveckla sin talan. tillfälle att utveckla sin talan.

Därefter skall målsäganden och den tilltalade höras och annan bevisning läggas fram. Förhör med målsäganden och den tilltalade bör äga rum innan vittnesbevisning tas upp om den omständighet som förhöret gäller.

Därefter ska målsäganden och den tilltalade höras och annan bevisning läggas fram. Förhör med målsäganden och den tilltalade bör äga rum innan vittnesbevisning tas upp om den omständighet som förhöret gäller.

Om huvudförhandling hålls trots att målsäganden eller den tilltalade inte är närvarande,

skall rätten i den mån det be-

hövs se till att det som han eller hon tidigare har anfört läggs fram ur handlingarna.

Om huvudförhandling hålls trots att målsäganden eller den tilltalade inte är närvarande, ska rätten i den mån det behövs se till att det som han eller hon tidigare har anfört läggs fram ur handlingarna.

Framställningar enligt första och tredje styckena samt framläggande av bevisningen får ske genom hänvisningar till handlingar i målet, om rätten finner det lämpligt.

Om den tilltalade erkänner gärningen sedan åklagaren framställt sitt yrkande, behöver parterna inte utveckla talan eller lägga fram bevisning, om det med hänsyn till vad gärningen rör och övriga omständigheter är uppenbart obehövligt.

8 §

Om målsäganden inte för talan i målet och det inte är olämpligt

med hänsyn till omständigheterna, får rätten bestämma att

målsäganden inte skall vara när-

varande vid huvudförhandlingen innan han skall höras.

Om det finns särskilda skäl för det och det inte är olämpligt

med hänsyn till omständigheterna, får rätten bestämma att

en målsägande som inte för talan i målet inte ska vara närvarande

vid huvudförhandlingen innan han eller hon ska höras.

14 §

Underlåter målsägande, som

skall höras i anledning av åklag-

arens talan, att infinna sig per-

Underlåter målsägande, som

ska höras i anledning av åklag-

arens talan, att infinna sig per-

SOU 2013:17 Författningsförslag

99

sonligen vid rättegångstillfälle för huvudförhandling, äge rätten

i stället för att förelägga nytt vite förordna, att han skall hämtas till rätten antingen omedelbart eller till senare dag.

sonligen vid rättegångstillfälle för huvudförhandling, ska rätten,

ta ställning till om ett förelagt vite ska dömas ut samt fatta beslut om målets fortsatta handläggning enligt andra stycket.

Om det inte finns särskilda skäl mot det ska rätten, i stället för att förelägga nytt vite, förordna att målsäganden ska hämtas till rätten antingen omedelbart eller till senare dag.

15 §

Uteblir den tilltalade från ett rättegångstillfälle för huvudförhandling eller inställer han eller hon sig genom ombud då han eller hon har förelagts att infinna sig personligen, skall rätten i första hand pröva om målet kan avgöras enligt 15 a §. Är det inte möjligt att avgöra målet

skall rätten besluta att den tilltalade skall

1. kallas på nytt vid vite,

2. hämtas till rätten antingen omedelbart eller till en senare dag eller

3. häktas, om det finns förutsättningar för det.

Uteblir den tilltalade från ett rättegångstillfälle för huvudförhandling eller inställer han eller hon sig genom ombud då han eller hon har förelagts att infinna sig personligen, ska rätten i första hand pröva om målet kan avgöras enligt 15 a §. Är det inte möjligt att avgöra målet ska rätten ta ställning till om ett före-

lagt vite ska dömas ut samt fatta beslut om målets fortsatta handläggning enligt andra stycket.

Om det inte finns särskilda skäl mot det ska den tilltalade hämtas till rätten antingen omedelbart eller till en senare dag. Är det sannolikt att hämtning inte kan ske ska den tilltalade i stället häktas, om det finns förutsättningar för det enligt 24 kap. I annat fall ska han eller hon kallas på nytt vid vite.

Författningsförslag SOU 2013:17

100

15 a §

Kan saken utredas tillfredsställande, får målet avgöras trots

att den tilltalade har inställt sig

endast genom ombud eller har uteblivit, om

1. det inte finns anledning att döma till annan påföljd än böter, fängelse i högst tre månader, villkorlig dom eller skyddstillsyn eller sådana påföljder i förening,

2. den tilltalade, sedan han eller hon har delgetts stämning, har avvikit eller håller sig undan på ett sådant sätt att han eller hon inte kan hämtas till huvudförhandlingen eller

3. den tilltalade lider av en allvarlig psykisk störning och hans eller hennes närvaro därför inte är nödvändig.

Om det inte finns särskilda skäl mot det får målet avgöras utan att den tilltalade är personligen närvarande, om det inte finns anledning att döma till

1. fängelse i mer än sex månader,

2. villkorlig dom i förening med samhällstjänst om det i domslutet ska anges ett fängelsestraff överstigande sex månader,

3. skyddstillsyn i förening med fängelse enligt 28 kap. 3 § brottsbalken ,

4. skyddstillsyn i förening med samhällstjänst eller kontraktsvård om det i domslutet ska anges ett fängelsestraff överstigande sex månader, eller

5. sluten ungdomsvård. Vad som anges i första stycket gäller också om det inte finns anledning att

1. förverka villkorligt medgiven frihet från fängelsestraff med mer än sex månader, eller

2. bestämma påföljden till fängelse och förverka villkorligt medgiven frihet från fängelsestraff med en strafftid som sammantaget överstiger sex månader.

Med de påföljder som anges i första stycket 1 skall likställas förordnande enligt 34 kap. 1 § första stycket 1 brottsbalken.

Det gäller dock inte, om i samband med förordnandet villkorligt medgiven frihet från fängelsestraff skall förklaras förverkad i fråga om en strafftid som över-

Med de påföljder som anges i första stycket 1–5 ska likställas förordnande enligt 34 kap. 1 § första stycket 1 brottsbalken.

SOU 2013:17 Författningsförslag

101

stiger tre månader.

I de fall som avses i första stycket 2 får målet avgöras även om den tilltalade inte har delgetts kallelse till förhandlingen.

Rättegångsfrågor får avgöras trots att den tilltalade har uteblivit.

15 b §

Om det inte finns särskilda skäl mot det får målet också avgöras utan att den tilltalade är personligen närvarande om

1. den tilltalade, sedan han eller hon har fått del av åtalet, har avvikit eller håller sig undan på ett sådant sätt att han eller hon inte kan hämtas till huvudförhandlingen eller

2. den tilltalade lider av en allvarlig psykisk störning och hans eller hennes närvaro därför inte är nödvändig.

I de fall som avses i första stycket 1 får målet avgöras även om den tilltalade inte har fått del av kallelse till förhandlingen.

47 kap.

2 §

En ansökan om stämning

skall innehålla uppgifter om

En ansökan om stämning ska innehålla uppgifter om

1. den tilltalade,

2. den brottsliga gärningen med angivande av tid och plats för dess förövande och de övriga omständigheter, som erfordras för dess kännetecknande, samt

det eller de lagrum, som är

tillämpliga,

2. den brottsliga gärningen med uppgift om tid och plats för dess förövande och de övriga omständigheter, som behövs för dess kännetecknande, samt de

bestämmelser, som är tillämpliga,

Författningsförslag SOU 2013:17

102

3. det enskilda anspråk, som målsäganden vill framställa samt en utförlig redogörelse för de omständigheter som åberopas till grund för anspråket,

4. de yrkanden om särskild rättsverkan av brott som målsäganden vill framställa,

4. de bevis som åberopas och

vad som skall styrkas med varje bevis samt

5. sådana

omständigheter

som gör rätten behörig, om inte behörigheten framgår av vad

som anförs i övrigt.

5. de bevis som åberopas och

vad som ska styrkas med varje bevis samt

6. de omständigheter som gör

rätten behörig, om inte behörigheten framgår på annat sätt.

Har målsäganden några önskemål om hur målet skall handläggas, bör han ange dessa i ansökningen.

Har målsäganden några önskemål om hur målet ska handläggas, bör dessa anges i ansökningen.

Ansökningen skall vara egenhändigt undertecknad av målsäganden eller hans ombud.

Ansökningen ska vara egenhändigt undertecknad av målsäganden eller hans eller hennes ombud.

Är brottet sådant att målsäganden får väcka åtal endast om åklagaren beslutat att inte åtala, skall tillsammans med ansökningen ges in intyg om att ett sådant beslut meddelats. De skriftliga bevis som åberopas bör också ges in tillsammans med ansökningen.

Är brottet sådant att målsäganden får väcka åtal endast om åklagaren beslutat att inte åtala, ska tillsammans med ansökningen ges in intyg om att ett sådant beslut meddelats. De skriftliga bevis som åberopas bör också ges in tillsammans med ansökningen.

7 §

Vid förberedelsen bör den tilltalade avge svaromål och ange, om han erkänner eller förnekar gärningen, samt yttra sig över de omständigheter på vilka åtalet grundats. Han bör också ange de omständigheter som han vill anföra.

Parterna bör därefter var för sig ange de ytterligare omständigheter som de vill anföra samt yttra sig över vad motparten anfört. De skall också, i den mån det inte skett tidigare, uppge de bevis som de vill åberopa och vad de vill styrka med varje bevis. Skriftliga bevis, som inte redan företetts, skall genast framläggas.

SOU 2013:17 Författningsförslag

103

Rätten får bestämma att olika frågor eller delar av målet skall behandlas var för sig vid förberedelsen.

7 a §

Rätten ska, allt efter målets beskaffenhet, verka för att målet förbereds så att det kan avgöras på ett ändamålsenligt sätt. Rätten ska genom frågor och påpekanden försöka avhjälpa otydligheter eller ofullständigheter i parternas yrkanden, inställningar eller bevisuppgifter.

Rätten får bestämma att olika frågor eller delar av målet ska behandlas var för sig vid förberedelsen.

20 a §

I 56 kap. 13–15 §§ finns bestämmelser om att tingsrätten får hänskjuta en fråga till prövning av Högsta domstolen.

Om särskilda tidsfrister gäller för handläggningen i tingsrätten enligt 22 § ska tingsrätten fatta beslut om hänskjutande senast vid den tidpunkt då huvudförhandling annars ska påbörjas i målet. Om en fråga hänskjutits till Högsta domstolen i ett sådant mål gäller vad som är föreskrivet om tidsfrister för handläggningen i tingsrätten i 22 § från den dag då handläggningen i Högsta domstolen avslutats.

Författningsförslag SOU 2013:17

104

48 kap.

2 §

Strafföreläggande enligt detta kapitel innebär att den misstänkte till godkännande omedelbart eller inom viss tid föreläggs ett bötesstraff efter vad åklagaren anser att brottet bör föranleda. Under förutsättningar som

anges i 4 § andra stycket får strafföreläggande avse villkorlig dom eller sådan påföljd i förening med böter. Av 5 a § framgår att

ett strafföreläggande också får omfatta ett enskilt anspråk som avser betalningsskyldighet.

Strafföreläggande enligt detta kapitel innebär att den misstänkte till godkännande omedelbart eller inom viss tid föreläggs ett bötesstraff efter vad åklagaren anser att brottet bör föranleda. Av 5 a § framgår att ett strafföreläggande också får omfatta ett enskilt anspråk som avser betalningsskyldighet.

Föreläggande av ordningsbot enligt detta kapitel innebär att den misstänkte till godkännande omedelbart eller inom viss tid föreläggs ett bötesstraff efter vad som bestämts enligt 14 §.

Är brott förenat med egendoms förverkande, annan sådan särskild rättsverkan eller särskild rättsverkan i form av avgift enligt lagen (1994:419) om brottsofferfond, ska också denna föreläggas den misstänkte till godkännande. Detsamma gäller kostnad för blodprovstagning, blodundersökning, urinprovstagning och urinundersökning som avser den misstänkte och som har gjorts för utredning om brottet. I fråga om sådan kostnad tillämpas bestämmelserna om särskild rättsverkan.

Är brott förenat med företagsbot ska också denna genom strafföreläggande föreläggas den misstänkte till godkännande.

4 §

Bötesstraff får föreläggas genom strafföreläggande beträffande brott, för vilket böter ingår i straffskalan, dock inte normerade böter. Det finns särskilda bestämmelser om föreläggande av bötesstraff för brott som har begåtts av någon som är under arton år. Bestämmelsen i 34 kap. 1 § första stycket 2 brottsbalken är tillämplig vid föreläggande av bötesstraff.

Villkorlig dom eller sådan påföljd i förening med böter får föreläggas genom strafföreläggande i

SOU 2013:17 Författningsförslag

105

fall då det är uppenbart att rätten skulle döma till sådan påföljd. Detta gäller dock inte för brott som har begåtts av någon som inte har fyllt 18 år eller om det finns anledning att förena den villkorliga domen med en föreskrift om samhällstjänst.

Företagsbot får föreläggas genom strafföreläggande i fall då boten inte överstiger 500 000 kr.

5 §

Strafföreläggande får inte utfärdas, om förutsättningar för allmänt åtal inte föreligger, om i

föreläggandet inte tas upp alla brott av den misstänkte, vilka enligt åklagarens vetskap föreligger till bedömning, eller om målsäganden förklarat att han eller hon avser att föra talan om enskilt anspråk i anledning av brottet som avser annat än betalningsskyldighet.

Strafföreläggande ska utfärdas om det finns förutsättningar för allmänt åtal och inte särskilda

skäl talar mot det.

Strafföreläggande får dock inte utfärdas om i föreläggandet inte tas upp alla brott av den misstänkte, vilka enligt åklagarens vetskap föreligger till bedömning, eller om målsäganden förklarat att han eller hon avser att föra talan om enskilt anspråk i anledning av brottet som avser annat än betalningsskyldighet.

Författningsförslag SOU 2013:17

106

6 §

Ett strafföreläggande skall innehålla uppgift om

Ett strafföreläggande ska innehålla uppgift om

1. den åklagare som har utfärdat föreläggandet,

2. den misstänkte,

3. målsäganden, om någon sådan finns

3. brottet med angivande av

tid och plats för dess begående samt övriga omständigheter som behövs för att känneteckna det,

4. den brottsliga gärningen

med uppgift om tid och plats för dess begående samt övriga omständigheter som behövs för att känneteckna den,

4. den eller de bestämmelser

som är tillämpliga när det gäller brottet,

5. det straff och den särskilda

rättsverkan, som föreläggs den misstänkte, och

6. det enskilda anspråk som

föreläggs den misstänkte med uppgift om målsäganden och de omständigheter som anspråket grundar sig på.

5. den eller de bestämmelser

som är tillämpliga när det gäller brottet,

6. det straff och den särskilda

rättsverkan, som föreläggs den misstänkte,

7. det enskilda anspråk som

föreläggs den misstänkte med uppgift om de omständigheter som anspråket grundar sig på,

8. de bevis som, om åtal väcks, åberopas till stöd för åtalet och talan om enskilt anspråk enligt 22 kap. och vad som ska styrkas med varje bevis,

9. de omständigheter som gör domstolen behörig om åtal väcks, om inte behörigheten framgår på annat sätt,

10. åklagarens önskemål om hur målet ska handläggas om åtal väcks, och

11. den misstänkte har varit anhållen eller häktad på grund av misstanke om brott som omfattas av strafföreläggandet och tiden för frihetsberövandet.

SOU 2013:17 Författningsförslag

107

7 §

Utfärdas ett strafföreläggande till godkännande inom viss tid, ska den misstänkte ges

Utfärdas ett strafföreläggande till godkännande inom viss tid, ska den misstänkte upplysas om

1. upplysning om sättet för godkännande och om den tid som fastställts för detta, och

2. upplysning att, om godkännande inte sker, åtal kan äga rum efter utgången av den fastställda tiden.

1. sättet för godkännande och om den tid som fastställts för detta,

2. att, om godkännande inte sker, åtal och talan om enskilt

anspråk enligt 22 kap. kan väckas

efter utgången av den fastställda tiden, och

3. att målet kan komma att avgöras av rätten utan huvudförhandling och om rätten till en sådan förhandling.

Den misstänkte ska ges tillfälle att inom samma tid skriftligen

1. svara på åtalet och lämna bevisuppgift enligt 45 kap. 10 §,

2. slutföra sin talan, och

3. yttra sig över frågan om målet kan avgöras utan huvudförhandling.

Den misstänktes svar ska lämnas till åklagaren.

8 §

Ett skriftligt besked med strafföreläggandets innehåll och sådana upplysningar som anges i 7 § skall lämnas eller sändas till den misstänkte.

Ett skriftligt besked med strafföreläggandets innehåll och sådana upplysningar som anges i 7 § ska lämnas eller sändas till den misstänkte. Uppgift om

målsägandes eller vittnens ålder, yrke och bostadsadress, som saknar betydelse för åtalet, ska inte framgå av handlingarna.

Författningsförslag SOU 2013:17

108

10 §

Skriftligt godkännande av strafföreläggande, som inte avser

villkorlig dom, får i den miss-

tänktes ställe lämnas av den som är ombud för honom, om det till åklagaren inges fullmakt i original.

Skriftligt godkännande av strafföreläggande får i den misstänktes ställe lämnas av den som är ombud för honom eller henne, om det till åklagaren ges in fullmakt i original.

Fullmakten skall, utöver vad som följer av 12 kap., innehålla

Fullmakten ska, utöver vad som följer av 12 kap., innehålla

1. förklaring att ombudet har rätt att godkänna strafföreläggande på den misstänktes vägnar,

2. uppgift om det brott som godkännandet får avse, varvid

skall anges brottets art samt tid

och plats för dess begående, samt

2. uppgift om det brott som godkännandet får avse, varvid

ska anges brottets art samt tid

och plats för dess begående, samt

3. uppgift om den högsta bötespåföljd, den särskilda rättsverkan och det enskilda anspråk som den misstänkte är villig att godta.

Har sådan fullmakt getts in till åklagaren, får ombudet motta handlingar i saken på den misstänktes vägnar.

Har sådan fullmakt getts in till åklagaren, får ombudet ta

emot handlingar i saken på den

misstänktes vägnar.

12 §

Ett godkännande är utan verkan om det sker sedan åklagaren har

1. utfärdat stämning, stäm-

ningsansökan eller ett nytt

strafföreläggande,

1. väckt åtal eller utfärdat ett nytt strafföreläggande,

2. beslutat att inte väcka åtal för brottet, eller

3. beslutat att lägga ned eller inte inleda en förundersökning.

19 §

Godkännes föreläggande av

ordningsbot sedan åklagaren ut-

färdat stämning eller stämningsansökan, är godkännandet utan

verkan. Sker godkännandet sedan strafföreläggande utfärdats, är godkännandet också utan verkan, om icke den åklagare som utfärdat strafföreläggandet förklarar, att godkännandet skall gälla, och återkallar strafföreläggandet.

Godkänns ett föreläggande av

ordningsbot sedan åklagaren

väckt åtal, är godkännandet utan

verkan. Sker godkännandet sedan strafföreläggande utfärdats, är godkännandet också utan verkan, om inte den åklagare som utfärdat strafföreläggandet förklarar, att godkännandet ska gälla, och återkallar strafföreläggandet.

SOU 2013:17 Författningsförslag

109

49 kap.

14 a §

Prövningstillstånd får begränsas till att gälla en viss del av en dom eller ett slutligt beslut, om utgången i den delen inte kan påverka andra delar av det överklagade avgörandet.

Ett prövningstillstånd som meddelas utan en sådan begränsning som avses i första stycket gäller

1. domen eller det slutliga beslutet i den utsträckning parten har överklagat avgörandet,

2. överklagade beslut som har tagits in i domen eller det slutliga beslutet och som inte angår ett ombud, ett vittne, en sakkunnig eller någon annan som inte var part eller intervenient i tingsrätten, och

3. överklagade beslut som får överklagas endast i samband med att domen eller det slutliga beslutet överklagas.

Meddelas inte prövningstillstånd skall tingsrättens avgörande stå fast. En upplysning om detta skall tas in i hovrättens beslut.

14 b §

Om hovrätten inte meddelar prövningstillstånd ska tingsrättens avgörande stå fast. En upplysning om detta ska tas in i hovrättens beslut. Dessutom ska det framgå av beslutet att hovrätten

1. tagit del av överklagandet och utredningen i målet,

2. prövat om grunderna för prövningstillstånd är uppfyllda, och

3. inte meddelat prövningstillstånd.

51 kap.

4 §

Överklagandet skall innehålla uppgifter om

Överklagandet ska innehålla uppgifter om

1. den dom som överklagas,

2. i vilken del domen överklagas och den ändring i domen

2. i vilken del domen överklagas och den ändring i domen

Författningsförslag SOU 2013:17

110

som yrkas,

3. grunderna för överklagandet och i vilket avseende tingsrättens domskäl enligt klagandens mening är oriktiga,

som yrkas, samt i vilken del

domen godtas,

3. grunderna för överklagandet och i vilket avseende tingsrättens domskäl enligt klagandens mening är oriktiga, samt i vilket

avseende domskälen inte sätts i fråga,

4. de omständigheter som åberopas till stöd för att prövningstillstånd skall meddelas, när så-

dant tillstånd krävs, och

5. de bevis som åberopas och vad som skall styrkas med varje bevis.

4. de omständigheter som åberopas till stöd för att prövningstillstånd ska meddelas, och

5. de bevis som åberopas och vad som ska styrkas med varje bevis.

Skriftliga bevis som inte har lagts fram tidigare skall ges in samtidigt med överklagandet. Vill klaganden att det skall hållas ett förnyat förhör eller en förnyad syn på stället, skall han eller hon ange det och skälen till detta. Klaganden skall också ange om han eller hon vill att målsäganden eller den tilltalade skall infinna sig personligen vid huvudförhandling i hovrätten.

Skriftliga bevis som inte har lagts fram tidigare ska ges in samtidigt med överklagandet. Vill klaganden att det ska hållas ett förnyat förhör eller en förnyad syn på stället, ska han eller hon ange det och skälen till detta. Klaganden ska också ange om han eller hon vill att målsäganden eller den tilltalade ska infinna sig personligen vid huvudförhandling i hovrätten.

Är den tilltalade anhållen eller häktad, skall det anges.

Är den tilltalade anhållen eller häktad, ska det anges.

Har klaganden andra synpunkter på målets handläggning i hovrätten bör dessa anges i överklagandet.

7 a §

Om överklagandet inte avvisas enligt 6 § eller 7 § andra stycket, skall hovrätten, när pröv-

ningstillstånd krävs, besluta om sådant tillstånd skall meddelas.

Om det behövs, skall beslutet

Om överklagandet inte avvisas enligt 6 § eller 7 § andra stycket, ska hovrätten besluta om

prövningstillstånd ska meddelas.

Om det behövs, ska beslutet föregås av skriftväxling.

SOU 2013:17 Författningsförslag

111

föregås av skriftväxling.

Om det finns särskilda skäl, får sammanträde hållas innan frågan om prövningstillstånd avgörs. Till ett sådant sammanträde skall parterna kallas. Uteblir en part, får frågan ändå avgöras.

Om det finns särskilda skäl, får sammanträde hållas innan frågan om prövningstillstånd avgörs. Till ett sådant sammanträde ska parterna kallas. Uteblir en part, får frågan ändå avgöras.

8 §

Beviljas prövningstillstånd

eller krävs inte sådant tillstånd, skall överklagandet delges mot-

parten med föreläggande att svara skriftligen inom en viss tid, om detta inte redan har skett eller inte behövs enligt andra stycket. I mål om allmänt åtal får överklagandet dock översändas till åklagaren utan delgivning. Uppgift om målsägandes eller vittnens ålder, yrke och bostadsadress som saknar betydelse för åtalet skall inte framgå av de handlingar som delges den tilltalade i mål om allmänt åtal.

Beviljas prövningstillstånd

ska överklagandet delges mot-

parten med föreläggande att svara skriftligen inom en viss tid, om detta inte redan har skett eller inte behövs enligt andra stycket. I mål om allmänt åtal får överklagandet dock översändas till åklagaren utan delgivning. Uppgift om målsägandes eller vittnens ålder, yrke och bostadsadress som saknar betydelse för åtalet ska inte framgå av de handlingar som delges den tilltalade i mål om allmänt åtal.

Om det är uppenbart att överklagandet är ogrundat, får hovrätten genast meddela dom i målet.

Har tingsrätten avslagit ett yrkande om en åtgärd som avses i 26–28 kap. eller upphävt ett beslut om en sådan åtgärd, får hovrätten omedelbart bevilja åtgärden att gälla tills vidare. Har tingsrätten beviljat en sådan åtgärd, får hovrätten omedelbart besluta att tingsrättens beslut tills vidare inte får verkställas. I frågor om häktning, reseförbud eller omhändertagande enligt 28 kap. brottsbalken får hovrätten ändra tingsrättens beslut även om motparten inte hörts.

Om hovrätten beslutat häkta någon som inte är personligen närvarande vid rätten, skall 24 kap. 17 § tredje och fjärde styckena tillämpas.

Författningsförslag SOU 2013:17

112

9 §

Motparten skall i sin svarsskrivelse yttra sig över de grunder för överklagandet som klaganden har anfört och ange de omständigheter han eller hon själv vill anföra.

Motparten ska i sin svarsskrivelse yttra sig över de grunder för överklagandet som klaganden har anfört och ange de omständigheter han eller hon själv vill anföra.

Skrivelsen skall innehålla uppgift om de bevis parten åberopar och om vad som skall styrkas med varje bevis. Skriftliga bevis som inte har lagts fram tidigare

skall ges in samtidigt med svars-

skrivelsen. Vill parten att det

skall hållas ett förnyat förhör

eller en förnyad syn på stället,

skall han eller hon ange det och

skälen till detta. Parten skall också ange om han eller hon vill att målsäganden eller den tilltalade skall infinna sig personligen vid huvudförhandling i hovrätten.

Skrivelsen ska innehålla uppgift om de bevis parten åberopar och om vad som ska styrkas med varje bevis. Skriftliga bevis som inte har lagts fram tidigare

ska ges in samtidigt med svars-

skrivelsen. Vill parten att det ska hållas ett förnyat förhör eller en förnyad syn på stället, ska han eller hon ange det och skälen till detta. Parten ska också ange om han eller hon vill att målsäganden eller den tilltalade ska infinna sig personligen vid huvudförhandling i hovrätten.

Har motparten andra synpunkter på målets handläggning i hovrätten bör dessa anges i svarsskrivelsen.

12 §

Om hovrätten anser att det behövs, skall hovrätten besluta att yttrande av sakkunnig inhämtas, skriftligt bevis läggs fram, föremål tillhandahålls för syn eller besiktning, bevis tas upp utom huvudförhandlingen eller någon annan förberedande åtgärd företas.

Om hovrätten anser att det behövs, ska hovrätten besluta att yttrande av sakkunnig inhämtas, skriftligt bevis läggs fram, föremål tillhandahålls för syn eller besiktning, bevis tas upp utom huvudförhandlingen eller någon annan förberedande åtgärd företas.

Om en part vill att en åtgärd enligt första stycket skall företas,

skall han så snart som möjligt

Om en part vill att en åtgärd enligt första stycket ska vidtas,

ska han eller hon så snart som

SOU 2013:17 Författningsförslag

113

begära det hos hovrätten. möjligt begära det hos hovrätten.

I fråga om hovrättens skyldigheter under förberedelsen ska 45 kap. 13 § tillämpas.

Behöver i mål om allmänt åtal åtgärd enligt 23 kap. företas, får hovrätten meddela åklagaren föreläggande om det.

Behöver i mål om allmänt åtal åtgärd enligt 23 kap. företas, får hovrätten meddela åklagaren föreläggande om det endast efter

yrkande av part.

13 §

Hovrätten får avgöra målet utan huvudförhandling, om det är uppenbart att överklagandet är ogrundat.

Kan saken utredas tillfredsställande får hovrätten avgöra

målet utan huvudförhandling,

1. om åklagaren har över-

klagat endast till den tilltalades förmån,

2. om endast den tilltalade

överklagat och hans ändringsyrkande godtas av motparten,

3. om det inte finns anled-

ning att döma den tilltalade till ansvar eller ådöma honom påföljd eller döma honom till annan

påföljd än böter eller villkorlig dom eller sådana påföljder i förening,

Om det inte finns särskilda skäl mot det får hovrätten avgöra

målet utan huvudförhandling, om åklagaren har överklagat endast till den tilltalades förmån

eller om endast den tilltalade

överklagat och hans eller hennes ändringsyrkande godtas av motparten.

Hovrätten får även, om det inte finns särskilda skäl mot det, avgöra målet utan huvudförhandling om det inte finns an-

ledning att döma den tilltalade till ansvar eller döma ut påföljd eller döma honom eller henne till

1. fängelse i mer än sex månader,

2. villkorlig dom i förening med samhällstjänst om det i domslutet ska anges ett fängelsestraff över-

Författningsförslag SOU 2013:17

114

stigande sex månader,

3. skyddstillsyn i förening med fängelse enligt 28 kap. 3 § brottsbalken ,

4. skyddstillsyn i förening med samhällstjänst eller kontraktsvård om det i domslutet ska anges ett fängelsestraff överstigande sex månader, eller

5. sluten ungdomsvård

.

Vad som anges i tredje stycket gäller också om det inte finns anledning att

1. förverka villkorligt medgiven frihet från fängelsestraff med mer än sex månader, eller

2. bestämma påföljden till fängelse och förverka villkorligt medgiven frihet från fängelsestraff med en strafftid som sammantaget överstiger sex månader.

4. om parterna har begärt att målet skall avgöras utan huvudförhandling eller

5. om ingen av parterna, sedan fråga väckts om avgörande utan huvudförhandling, haft någon invändning mot detta.

Har i fall som avses i andra stycket 1–3 en part begärt huvudförhandling, skall sådan hållas, om det inte är uppenbart obehövligt.

Har i fall som avses i andra

fjärde stycket en part begärt

huvudförhandling, ska sådan hållas, om det inte är obehövligt.

SOU 2013:17 Författningsförslag

115

Med de påföljder som anges i

andra stycket 3 likställs vite och, om det inte samtidigt är fråga om förverkande av villkorligt medgiven frihet från fängelsestraff,

förordnande enligt 34 kap. 1 § första stycket 1 brottsbalken. Det

som sägs i andra stycket 3 om villkorlig dom gäller inte villkorlig dom som förenas med föreskrift om samhällstjänst.

Med de påföljder som anges i

tredje stycket 1–5 likställs vite

och förordnande enligt 34 kap. 1 § första stycket 1 brottsbalken.

Avser överklagandet även annat än ansvar, får målet avgöras utan huvudförhandling endast om denna talan enligt 50 kap. 13 § får prövas utan huvudförhandling.

För prövning som inte avser själva saken behöver huvudförhandling inte hållas.

13 a §

Om det inte finns särskilda skäl mot det får hovrätten även i andra fall än som avses i 13 § avgöra målet utan huvudförhandling, om parterna har begärt det eller om ingen av parterna, sedan fråga väckts om avgörande utan huvudförhandling, haft någon invändning mot detta.

13 b §

Avser överklagandet även annat än ansvar, får målet avgöras utan huvudförhandling endast om denna talan enligt 50 kap. 13 § får prövas utan huvudförhandling.

För prövning som inte avser

Författningsförslag SOU 2013:17

116

själva saken behöver huvudförhandling inte hållas.

19 §

Sedan parterna utvecklat sin talan, skall bevisningen läggas fram. Hovrätten skall se till att den bevisning som har lagts fram i tingsrätten läggs fram ur handlingarna i den utsträckning bevisningen har betydelse för målet i hovrätten. Bevisningen får läggas fram genom hänvisningar till handlingar i målet, om rätten finner det lämpligt.

Sedan parterna utvecklat sin talan, ska bevisningen läggas fram. Hovrätten ska se till att den bevisning som har lagts fram i tingsrätten läggs fram ur handlingarna i den utsträckning bevisningen har betydelse för målet i hovrätten. Bevisningen får läggas fram genom hänvisningar till handlingar i målet, om rätten finner det lämpligt.

Hovrätten ska pröva om det med hänsyn till målets omfattning eller övriga omständigheter är lämpligt att ljud- och bildupptagningar i målet läggs fram genom hänvisning.

Om inte särskilda skäl föranleder annat, bör ett av tingsrätten upptaget bevis, som inte enligt 35 kap. 13 § skall tas upp på nytt, läggas fram innan bevis som rör samma omständighet omedelbart tas upp av hovrätten. Finns det flera bevis i fråga om samma omständighet, bör dessa läggas fram i ett sammanhang.

Om inte särskilda skäl föranleder annat, bör ett av tingsrätten upptaget bevis, som inte enligt 35 kap. 13 § ska tas upp på nytt, läggas fram innan bevis som rör samma omständighet omedelbart tas upp av hovrätten. Finns det flera bevis i fråga om samma omständighet, bör dessa läggas fram i ett sammanhang.

23 §

Har det vid huvudförhandling i tingsrätten hållits förhör inför rätten eller syn på stället angående någon viss omständighet och beror avgörandet även i hovrätten av tilltron till den bevisningen, får tingsrättens dom inte ändras i den delen utan att beviset har lagts fram i hovrätten genom en ljud- och bildupptagning av förhöret i tingsrätten eller tagits upp på nytt vid huvudförhandling i hovrätten. En sådan ändring får dock göras

1. om den är till förmån för 1. om den är till förmån för

SOU 2013:17 Författningsförslag

117

den tilltalade, eller

2. om det finns synnerliga skäl för att bevisets värde är ett annat än tingsrätten antagit.

den tilltalade,

2. om det finns synnerliga skäl för att bevisets värde är ett annat än tingsrätten antagit, eller

3. om det med hänsyn till bevisningens art eller omständigheterna i övrigt inte varit olämpligt att ta upp förhöret i tingsrätten så som skett och beviset kan värderas på ett tillfredsställande sätt.

25 §

Hovrätten får inte med anledning av den tilltalades överklagande eller av åklagarens överklagande till hans eller hennes förmån döma till en brottspåföljd som är att anse som svårare eller mer ingripande för den tilltalade än den som tingsrätten dömt till. Hovrätten får dock överlämna till särskild vård enligt 31 eller 32 kap. brottsbalken eller, om tingsrätten beslutat om sådan vård, döma till annan påföljd.

Vid tillämpningen av första stycket skall sluten ungdomsvård enligt 32 kap. 5 § brottsbalken jämställas med fängelse.

Vid tillämpningen av första stycket ska sluten ungdomsvård enligt 32 kap. 5 § brottsbalken jämställas med fängelse.

Har tingsrätten förenat villkorlig dom eller skyddstillsyn med en föreskrift som förutsätter samtycke och samtycker den dömde inte längre till föreskriften, får hovrätten trots första stycket döma till en svårare eller mer ingripande påföljd.

Har tingsrätten förenat villkorlig dom eller skyddstillsyn med en föreskrift som förutsätter samtycke och samtycker den dömde inte längre till föreskriften, eller finns det skäl att

undanröja påföljden enligt 27 kap. 6 § punkten 3 eller 28 kap. 8 § brottsbalken, får hovrätten trots

första stycket döma till en svårare eller mer ingripande påföljd.

Hovrätten får inte med anledning av ett överklagande som anges i första stycket besluta om utvisning, om tingsrätten inte har meddelat sådant beslut, eller bestämma längre tid än tingsrätten gjort för förbud för den tilltalade att återvända till Sverige.

Författningsförslag SOU 2013:17

118

25 a §

Åklagaren, eller målsägande som för talan om ansvar, får i hovrätten till stöd för sin talan åberopa en omständighet som inte lagts fram tidigare endast om han eller hon gör sannolikt att den inte hade kunnat åberopas vid tingsrätten eller han eller hon annars haft giltig ursäkt att inte göra det.

25 b §

Åklagaren får endast ändra sitt påföljdsyrkande i skärpande riktning i hovrätten om han eller hon gör sannolikt att den omständighet som åberopas till grund för det ändrade yrkandet inte hade kunnat åberopas tidigare eller han eller hon annars haft giltig ursäkt att inte göra det.

Vad som anges i första stycket gäller även för att åklagaren eller en målsägande som för talan om ansvar ska få framställa ett nytt eller mer ingripande yrkande om särskild rättsverkan av brott.

53 kap.

2 §

I brottmål som ska tas upp omedelbart av en hovrätt, tillämpas bestämmelserna om rättegången vid tingsrätt i 45–47 kap. med följande avvikelser:

1. Hovrätten får inte uppdra åt åklagaren att utfärda stämning.

2. Hovrätten ska i stäm-

ningen förelägga den tilltalade att svara skriftligen inom en viss tid. Hovrätten ska sända över svarsskrivelsen till åklagaren. Om det behövs får hovrätten be-

1. I mål där stämning utfärdas ska hovrätten i stämningen

förelägga den tilltalade att svara skriftligen inom en viss tid.

2. Hovrätten ska sända över

svarsskrivelsen till åklagaren. Om

SOU 2013:17 Författningsförslag

119

sluta om ytterligare skriftväxling. Hovrätten får också meddela närmare bestämmelser om skriftväxlingen och bestämma i vilket avseende parten ska yttra sig.

det behövs får hovrätten besluta om ytterligare skriftväxling efter svarsskrivelsen. Hovrätten får också meddela närmare bestämmelser om skriftväxlingen och bestämma i vilket avseende parten ska yttra sig.

3. Är den tilltalade häktad, får ett uppehåll i huvudförhandlingen inte göras i mer än två veckor, om inte på grund av särskilda omständigheter ett längre uppehåll är nödvändigt.

4. Om det inte finns anledning att döma till någon annan påföljd än böter, får hovrätten avgöra målet utan huvudförhandling. I sådant fall tillämpas 51 kap. 14 §.

54 kap.

9 §

Prövningstillstånd krävs för att Högsta domstolen skall pröva hovrättens dom eller slutliga beslut i mål eller ärende som väckts vid tingsrätt. Detsamma gäller hovrättens slutliga beslut i ett ärende som har ett direkt samband med ett sådant mål eller ärende utom beslut som avses i 17 §.

Prövningstillstånd krävs för att Högsta domstolen ska pröva hovrättens dom eller slutliga beslut i mål eller ärende som väckts vid tingsrätt. Detsamma gäller hovrättens slutliga beslut i ett ärende som har ett direkt samband med ett sådant mål eller ärende utom beslut som avses i 17 §.

Första stycket gäller inte överklaganden av justitiekanslern eller en justitieombudsman i mål där allmänt åtal förs.

55 kap.

15 §

Vid rättegången i Högsta domstolen skall i övrigt följande bestämmelser tillämpas:

Vid rättegången i Högsta domstolen ska i övrigt följande bestämmelser tillämpas:

1. i tvistemål, 50 kap. 10 § tredje stycket, 12 §, 14–22 §§, 24 § och 25 § första och andra styckena och

2. i brottmål, 51 kap. 8 § fjärde stycket, 10 § tredje stycket, 12 §, 14–22 §§, samt 23 a, 24, 25 och 30 §§.

2. i brottmål, 51 kap. 8 § fjärde stycket, 10 § tredje stycket, 12 §, 14–22 §§, samt 23 a, 24–25 b och 30 §§.

Författningsförslag SOU 2013:17

120

Det som sägs i 50 kap. 26–29 §§ rörande tvistemål samt i 51 kap. 26–29 §§ rörande brottmål om undanröjande av tingsrätts dom och om återförvisning gäller för Högsta domstolen i fråga om lägre rätts dom.

56 kap.

13 §

En tingsrätt får med parternas samtycke hänskjuta en viss fråga i målet till prövning av Högsta domstolen, när förlikning om saken är tillåten.

En tingsrätt får med parternas samtycke hänskjuta en viss fråga i målet till prövning av Högsta domstolen, när förlikning om saken är tillåten samt i brottmål.

En fråga som hänskjutits till Högsta domstolen i ett brottmål ska avgöras skyndsamt. Om den som är tilltalad tar tillbaka sitt samtycke innan frågan prövats slutligt av Högsta domstolen ska målet där skrivas av.

1. Denna lag träder i kraft den dag regeringen bestämmer.

2. Äldre bestämmelser gäller i fråga om krav på prövningstillstånd vid överklagande av domar och beslut som meddelats före ikraftträdandet.

SOU 2013:17 Författningsförslag

121

2 Förslag till lag om ändring i brottsbalken

Härigenom föreskrivs i fråga om brottsbalken att 34 kap. 4 §, 36 kap. 14 § och 38 kap. 6 § ska ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

34 kap.

4 §

Tillämpas 1 § 1 eller 2 i fråga om någon som villkorligt frigivits från fängelse, skall, om brottet begåtts under prövotiden, den villkorligt medgivna friheten eller en del av denna förklaras förverkad om inte särskilda skäl talar mot det.

Tillämpas 1 § 1 eller 2 i fråga om någon som villkorligt frigivits från fängelse, ska, om brottet begåtts under prövotiden, den villkorligt medgivna friheten eller en del av denna förklaras förverkad om inte särskilda skäl talar mot det.

Såsom särskilda skäl för att inte förverka eller för att förverka endast en del av villkorligt medgiven frihet kan rätten beakta

1. om den nya brottsligheten i förhållande till den tidigare är av lindrig beskaffenhet,

2. om lång tid har förflutit mellan brotten, eller

3. om ett förverkande annars skulle framstå som oskäligt. Beslutas inte förverkande enligt första stycket, får rätten besluta åtgärd som avses i 26 kap. 18 § eller förlänga prövotiden med högst ett år utöver den tid som följer av 26 kap. 10 §.

En åtgärd enligt tredje stycket får beslutas endast före prövotidens utgång. Förverkande får beslutas endast om fråga därom uppkommer i ett mål där den frigivne häktats eller fått del av åtal inom ett år från prövotidens utgång.

En åtgärd enligt denna paragraf får endast beslutas om åklagaren yrkat det. Rätten får inte besluta om en åtgärd som är att anse som mer ingripande för den tilltalade än vad åklagaren yrkat.

En åtgärd enligt tredje stycket får beslutas endast före prövotidens utgång. Förverkande får beslutas endast om fråga därom uppkommer i ett mål där den frigivne häktats eller fått del av åtal inom ett år från prövotidens utgång.

Författningsförslag SOU 2013:17

122

36 kap.

14 §

Kan på grund av den brottsliges död eller av annan orsak påföljd ej längre ådömas, får egendom förklaras förverkad eller företagsbot åläggas på grund av brottet eller åtgärd föreskrivas till förebyggande av missbruk, endast om stämning i mål därom delgivits inom fem år från det brottet begicks. Talan får i sådant fall väckas av åklagare endast om det är påkallat ur allmän synpunkt.

Kan på grund av den brottsliges död eller av annan orsak påföljd ej längre ådömas, får egendom förklaras förverkad eller företagsbot åläggas på grund av brottet eller åtgärd föreskrivas till förebyggande av missbruk, endast om talan i mål därom delgivits inom fem år från det brottet begicks. Talan får i sådant fall väckas av åklagare endast om det är påkallat ur allmän synpunkt.

I fall som nu sagts skall vad i 35 kap. 3 § stadgas äga motsvarande tillämpning.

38 kap.

6 §

Nämndemän skall delta när en tingsrätt avgör en fråga, som

avses i 2 eller 2 a § eller i 27 kap. 6 §, 28 kap. 9 §, 32 kap. 4 § eller 34 kap. 10 § andra stycket eller 18 §. Detsamma skall gälla i fråga om undanröjande av påföljd enligt 34 kap. 1 § 3, förverkande av villkorligt medgiven frihet eller annan åtgärd enligt 34 kap. 4 § samt åtgärd enligt 34 kap. 5 § tredje stycket eller 34 kap. 6 § andra stycket.

Vid avgörande av en fråga,

som avses i 2 eller 2 a § eller i 27 kap. 2 a § tredje stycket, 5 §

tredje stycket eller 6 §, 28 kap. 9 § eller 11 § första och andra styckena, 32 kap. 4 § eller 34 kap.

10 § andra stycket eller 18 § är

tingsrätten domför med en lagfaren domare. Detsamma ska gälla

i fråga om undanröjande av påföljd enligt 34 kap. 1 § 3, förverkande av villkorligt medgiven frihet eller annan åtgärd enligt 34 kap. 4 § samt åtgärd enligt 34 kap. 5 § tredje stycket eller 34 kap. 6 § andra stycket, om

inte annat anges i 1 kap. 3 b § rättegångsbalken.

Om det finns skäl för det får tingsrätten när den avgör fråga enligt första stycket bestå av en

SOU 2013:17 Författningsförslag

123

lagfaren domare och tre nämndemän .

Vid avgörande av en fråga som avses i 27 kap. 2 a § tredje stycket eller 5 § tredje stycket eller 28 kap. 11 § första och andra styckena, är en tingsrätt domför med en lagfaren domare.

Denna lag träder i kraft den dag regeringen bestämmer.

Författningsförslag SOU 2013:17

124

3 Förslag till lag om ändring i patentlagen (1967:837)

Härigenom föreskrivs i fråga om patentlagen (1967:837) att 10 kap. 71 § ska ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

10 kap.

71 §

Patenthavare, som ej har hemvist här i riket, skall ha ett här bosatt ombud, som äger för

honom mottaga delgivning av

stämning, kallelser och andra handlingar i mål och ärenden rörande patentet med undantag av stämning i brottmål och föreläggande för part att infinna sig personligen inför domstol. Ombud skall anmälas till patentregistret och antecknas däri.

Patenthavare, som inte har hemvist här i riket, ska ha ett här bosatt ombud. Ombudet ska ha

behörighet att för patenthavaren ta emot delgivning av stämning,

kallelser och andra handlingar i mål och ärenden rörande patentet med undantag av allmänt åtal och stämning i brottmål samt föreläggande för part att infinna sig personligen inför domstol. Ombud ska anmälas till patentregistret och antecknas i detta.

Har patenthavaren ej anmält ombud som avses i första stycket, delgivning i stället ske genom att den handling som

skall delges sändes till honom

med posten i betalt brev under

hans i patentregistret antecknade

adress. Är fullständig adress ej antecknad i registret, delgivning ske genom att handlingen

hålles tillgänglig hos patent-

myndigheten och genom att meddelande härom och om handlingens huvudsakliga innehåll kungöres i publikation som regeringen bestämmer. Delgivningen anses ha skett när vad nu sagts blivit fullgjort.

Har patenthavaren inte anmält ombud som avses i första stycket, får delgivning i stället ske genom att den handling som

ska delges sänds till denne med

posten i betalt brev under

dennes i patentregistret anteck-

nade adress. Om fullständig adress inte finns antecknad i registret, får delgivning ske genom att handlingen hålls tillgänglig hos patentmyndigheten och genom att meddelande om

detta och om handlingens huvud-

sakliga innehåll kungörs i publikation som regeringen bestämmer. Delgivningen anses ha skett när det som nu har sagts har

SOU 2013:17 Författningsförslag

125

blivit fullgjort.

Regeringen äger under förutsättning av ömsesidighet förordna, att bestämmelserna i första och andra styckena icke

skola äga tillämpning i fråga om

patenthavare som har hemvist i viss främmande stat eller har ett i den staten bosatt ombud, vilket är anmält till patentregistret här i riket och äger behörighet som anges i första stycket.

Regeringen får under förutsättning av ömsesidighet förordna, att bestämmelserna i första och andra styckena inte

ska tillämpas i fråga om patent-

havare som har hemvist i viss främmande stat eller har ett i den staten bosatt ombud, vilket är anmält till patentregistret här i riket och har behörighet som anges i första stycket.

Denna lag träder i kraft den dag regeringen bestämmer.

Författningsförslag SOU 2013:17

126

4 Förslag till lag om ändring i mönsterskyddslagen (1970:485)

Härigenom föreskrivs i fråga om mönsterskyddslagen (1970:485) att 45 § ska ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

45 §

Mönsterhavare som icke har hemvist i Sverige skall ha ett här bosatt ombud med behörighet att

för honom mottaga delgivning av

stämning, kallelser och andra handlingar i mål och ärenden om mönsterrätt med undantag av stämning i brottmål och av föreläggande för part att infinna sig personligen inför domstol. Ombud skall anmälas till mönsterregistret och antecknas i detta.

Mönsterhavare som inte har hemvist i Sverige ska ha ett här bosatt ombud. Ombudet ska ha

behörighet att för mönsterhavaren ta emot delgivning av stämning,

kallelser och andra handlingar i mål och ärenden om mönsterrätt med undantag av allmänt åtal och stämning i brottmål samt föreläggande för part att infinna sig personligen inför domstol. Ombud ska anmälas till mönsterregistret och antecknas i detta.

Har mönsterhavare ej anmält ombud enligt första stycket, kan delgivning i stället ske genom att den handling som skall delges sändes till honom med posten i betalt brev under hans i mönsterregistret antecknade adress. Är fullständig adress ej antecknad i registret, kan delgivning ske genom att handlingen hålles tillgänglig hos registreringsmyndigheten och genom att meddelande härom och om handlingens huvudsakliga innehåll kungöres i publikation som regeringen bestämmer. Delgivning anses ha skett, när vad nu sagts blivit fullgjort.

Har mönsterhavare inte anmält ombud enligt första stycket, kan delgivning i stället ske genom att den handling som

ska delges sänds till denne med

posten i betalt brev under dennes i mönsterregistret antecknade adress. Om fullständig adress

inte finns antecknad i registret,

kan delgivning ske genom att handlingen hålls tillgänglig hos registreringsmyndigheten och genom att meddelande om detta och om handlingens huvudsakliga innehåll kungörs i publikation som regeringen bestämmer. Delgivningen anses ha skett när

det som nu sagts har blivit

fullgjort.

SOU 2013:17 Författningsförslag

127

Denna lag träder i kraft den dag regeringen bestämmer.

Författningsförslag SOU 2013:17

128

5 Förslag till lag om ändring i skattebrottslagen (1971:69)

Härigenom föreskrivs i fråga om skattebrottslagen (1971:69) att 14, 14 a och 14 c §§ ska ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

14 §

Utan hinder av 35 kap. 1 § brottsbalken får påföljd för brott enligt 3 eller 5–8 §§ ådömas, om den misstänkte häktats eller erhållit del av åtal för brottet inom fem år från brottet. Har vid brott som avses i 10 § den misstänkte blivit föremål för revision av Skatteverket inom fem år från brottet, ska de i 35 kap. 1 § brottsbalken angivna tiderna räknas från den dag då revisionen beslutades.

Påföljd får ådömas för brott enligt denna lag utan hinder av att den misstänkte inte erhållit del av åtal för brottet inom den tid som anges i 35 kap. 1 § brottsbalken eller första stycket denna paragraf, om den misstänkte inom samma tid har delgetts underrättelse om att han är skäligen misstänkt för brottet. Underrättelsen ska ha skett under en förundersökning som sedermera lett till allmänt åtal mot den misstänkte för brottet. Den ska ha utfärdats av åklagaren och ange de omständigheter som utgör grund för misstanken. Delgivningen ska ha skett på sätt som gäller för delgivning av stämning i brottmål. Avvisas eller avskrivs mål mot någon om brott som han delgetts misstanke om enligt detta stycke ska i fråga om möjligheten att ådöma påföljd så anses som om delgiv-

Påföljd får ådömas för brott enligt denna lag utan hinder av att den misstänkte inte erhållit del av åtal för brottet inom den tid som anges i 35 kap. 1 § brottsbalken eller första stycket denna paragraf, om den misstänkte inom samma tid har delgetts underrättelse om att han är skäligen misstänkt för brottet. Underrättelsen ska ha skett under en förundersökning som sedermera lett till allmänt åtal mot den misstänkte för brottet. Den ska ha utfärdats av åklagaren och ange de omständigheter som utgör grund för misstanken. Delgivningen ska ha skett på sätt som gäller för delgivning av allmänt åtal i brottmål. Avvisas eller avskrivs mål mot någon om brott som han delgetts misstanke om enligt detta stycke ska i fråga om möjligheten att ådöma påföljd så anses som om delgiv-

SOU 2013:17 Författningsförslag

129

ning av underrättelsen inte skett. ning av underrättelsen inte skett.

14 a §

För brott enligt 2 eller 4 § får rätten på ansökan av åklagaren besluta om förlängning av den tid som anges i 35 kap. 1 § brottsbalken. Beslut om förlängning får meddelas, om stämning eller underrättelse enligt 14 § andra stycket avseende sådant brott inte har kunnat delges den misstänkte på grund av att han

För brott enligt 2 eller 4 § får rätten på ansökan av åklagaren besluta om förlängning av den tid som anges i 35 kap. 1 § brottsbalken. Beslut om förlängning får meddelas, om åtal eller underrättelse enligt 14 § andra stycket avseende sådant brott inte har kunnat delges den misstänkte på grund av att denne

1. har saknat känt hemvist och det inte har kunnat klarläggas var han uppehållit sig,

2. inte har kunnat anträffas på känt hemvist inom riket och det inte har kunnat klarläggas var han uppehållit sig samt det kan antas att han hållit sig undan eller

3. har stadigvarande vistats utomlands.

1. har saknat känt hemvist och det inte har kunnat klarläggas var han eller hon uppehållit sig,

2. inte har kunnat anträffas på känt hemvist inom riket och det inte har kunnat klarläggas var han eller hon uppehållit sig samt det kan antas att han eller

hon hållit sig undan eller

3. har stadigvarande vistats utomlands.

Förlängningstiden skall bestämmas med hänsyn till vad som kan antas behövas för att delgivning skall ske med den misstänkte, dock till minst sex månader. Visar det sig att den bestämda tiden är otillräcklig, får rätten på ansökan av åklagaren medge ytterligare förlängning.

Förlängningstiden ska bestämmas med hänsyn till vad som kan antas behövas för att delgivning ska ske med den misstänkte, dock till minst sex månader. Visar det sig att den bestämda tiden är otillräcklig, får rätten på ansökan av åklagaren medge ytterligare förlängning.

Förlängning enligt denna paragraf får inte omfatta längre tid än sammanlagt fem år.

14 c §

Tingsrättens handläggning av mål enligt 14 a § är skriftlig. I handläggningen får ingå muntlig

Tingsrättens handläggning av mål enligt 14 a § är skriftlig. I handläggningen får ingå muntlig

Författningsförslag SOU 2013:17

130

förhandling när det kan antas vara till fördel för utredningen. Den misstänkte och hans försvarare skall beredas tillfälle att yttra sig över åklagarens ansökan om så kan ske.

förhandling när det kan antas vara till fördel för utredningen. Den misstänkte och hans försvarare ska beredas tillfälle att yttra sig över åklagarens ansökan om så kan ske.

Beslut varigenom en domstol lämnat en ansökan enligt 14 a § utan bifall får inte överklagas. Beslut av tingsrätt att medge förlängning enligt 14 a § får överklagas. Överklagandet skall ha kommit in inom två veckor från den dag då den misstänkte, på sätt som gäller för delgivning av stämning i brottmål, delgavs beslutet.

Beslut varigenom en domstol lämnat en ansökan enligt 14 a § utan bifall får inte överklagas. Beslut av tingsrätt att medge förlängning enligt 14 a § får överklagas. Överklagandet ska ha kommit in inom två veckor från den dag då den misstänkte, på sätt som gäller för delgivning av allmänt åtal i brottmål, delgavs beslutet.

I övrigt skall vad som är föreskrivet i rättegångsbalken rörande brottmål gälla i tillämpliga delar.

I övrigt ska vad som är föreskrivet i rättegångsbalken rörande brottmål gälla i tillämpliga delar.

Denna lag träder i kraft den dag regeringen bestämmer.

SOU 2013:17 Författningsförslag

131

6 Förslag till lag om ändring i skadeståndslagen (1972:207)

Härigenom föreskrivs i fråga om skadeståndslagen (1972:207) att 3 kap. 11 § ska ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

3 kap.

11 §

Åklagaren är under de förutsättningar som anges i 22 kap. 2 § första stycket rättegångsbalken skyldig att i samband med åtalet förbereda och utföra målsägandens talan om sådant skadestånd som avses i 5 §.

Om målsäganden för talan enligt 5 § gäller vad som är föreskrivet i rättegångsbalken om hur en talan mot den tilltalade får väckas även en talan mot den unges vårdnadshavare som framställs i anledning av åtalet. När talan förs enligt 5 § gäller vad som är föreskrivet i rättegångsbalken om delgivning av den tilltalade och föreläggande till den tilltalade att svara på åtalet och enskilda anspråk som framställs i samband med detta i stället vårdnadshavaren.

Denna lag träder i kraft den dag regeringen bestämmer.

Författningsförslag SOU 2013:17

132

7 Förslag till lag om ändring i lagen ( 1974:1065 ) om visst stöldgods m.m.

Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (1974:1065) om visst stöldgods m.m.

dels att 2 och 4 §§ ska ha följande lydelse,

dels att det ska införas en ny paragraf, 4 a §, av följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

2 §

Beslut om att egendom skall

tagas i förvar enligt denna lag

meddelas av allmän domstol utom i fall som anges i tredje stycket.

Beslut om att egendom ska

tas i förvar enligt denna lag

meddelas av allmän domstol utom i fall som anges i tredje stycket.

Talan om egendoms tagande i

förvar föres av åklagare mot den

som frågan angår, om denne har känt hemvist här i landet och kan delges på sätt som är föreskrivet om stämning i brottmål. Talan behöver dock ej föras mot den som förklarat att han ej gör anspråk på egendomen.

Talan om att egendom ska tas

i förvar förs av åklagare mot den

som frågan angår, om denne har känt hemvist här i landet och kan delges på sätt som är föreskrivet om allmänt åtal. Talan behöver dock inte föras mot den som förklarat att han inte gör anspråk på egendomen.

Skall enligt andra stycket talan ej föras mot någon får åklagaren

meddela förordnande om att egendomen skall tagas i förvar.

Ska enligt andra stycket talan inte föras mot någon får åklag-

aren meddela förordnande om att egendomen ska tas i förvar.

4 §

Föres talan om egendoms tagande i förvar enligt 2 § andra

stycket eller 3 § första stycket mot någon, som ej är tilltalad,

skall om sådan talan i tillämpliga

delar gälla vad i rättegångsbalken

är föreskrivet angående åtal för

brott på vilket icke kan följa svårare straff än böter.

Förs talan om att egendom ska tas i förvar enligt 2 § andra

stycket eller 3 § första stycket mot någon, som inte är tilltalad,

gäller för sådan talan i tillämpliga

delar reglerna i rättegångsbalken

om åtal för brott på vilket inte

kan följa svårare straff än böter.

Det gäller dock inte om annat framgår av denna lag.

SOU 2013:17 Författningsförslag

133

4 a §

Åklagaren väcker talan enligt denna lag genom att ge in den till rätten. Talan anses väckt när den kommit in till rätten.

Rätten ska förelägga den som talan riktas mot att yttra sig skriftligen inom viss tid eller senast vid en huvudförhandling.

Denna lag träder i kraft den dag regeringen bestämmer.

Författningsförslag SOU 2013:17

134

8 Förslag till lag om ändring i bötesverkställighetslagen (1979:189)

Härigenom föreskrivs i fråga om bötesverkställighetslagen (1979:189) att 17 § ska ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

17 §

I mål om bötesförvandling

skall tingsrätten vid avgörande

av saken bestå av en lagfaren domare och nämndemän. Åklagaren och den bötfällde skall kallas till förhandling inför rätten. Om den bötfällde inte inställer sig, får målet ändå avgöras, så-

vida tillfredsställande utredning finns i saken.

I mål om bötesförvandling

ska tingsrätten vid avgörande av

saken bestå av en lagfaren domare. Om det finns skäl för

det får tingsrätten när den avgör saken i stället bestå av en lagfaren domare och tre nämndemän .

Åklagaren och den bötfällde ska kallas till förhandling inför rätten. Om den bötfällde inte inställer sig, får målet ändå avgöras, om

det inte finns särskilda skäl mot det.

Rättens avgörande av saken sker genom beslut. Ett beslut varigenom rätten har lämnat en ansökan om förvandling utan bifall utgör inte hinder för att en sådan ansökan tas upp på nytt beträffande samma böter, om nya förhållanden ger anledning till det.

I övrigt skall i tillämpliga delar gälla vad som är föreskrivet beträffande mål om allmänt åtal.

I övrigt ska i tillämpliga delar gälla vad som är föreskrivet beträffande mål om allmänt åtal.

Denna lag träder i kraft den dag regeringen bestämmer.

SOU 2013:17 Författningsförslag

135

9 Förslag till lag om ändring i lagen ( 1986:436 ) om näringsförbud

Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (1986:436) om näringsförbud att 8 och 8 d §§ ska ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

8 §

Talan om näringsförbud i samband med brott förs i tingsrätt av allmän åklagare. Angående utredningen och förfarandet i mål om näringsförbud skall, om inte annat föreskrivs i denna lag, i tillämpliga delar gälla vad som i allmänhet är föreskrivet om mål som rör allmänt åtal för brott där straffet är fängelse i högst ett år. Tvångsmedel enligt 24 och 25 kap. rättegångsbalken får dock inte tillgripas i fråga om näringsförbud.

Talan om näringsförbud i samband med brott förs i tingsrätt av allmän åklagare. Angående utredningen och förfarandet i mål om näringsförbud ska, om inte annat föreskrivs i denna lag, i tillämpliga delar gälla vad som i allmänhet är föreskrivet om mål som rör allmänt åtal för brott där straffet är fängelse i högst ett år. Tvångsmedel enligt 24 och 25 kap. rättegångsbalken får dock inte tillgripas i fråga om näringsförbud.

I mål om näringsförbud i samband med brott ska tingsrätten vid avgörande av saken bestå av en lagfaren domare. Om det finns skäl för det får tingsrätten i stället bestå av en lagfaren domare och tre nämndemän eller av tre lagfarna domare.

8 d §

I ärenden som gäller näringsförbud ska tingsrätten hålla sammanträde, om detta inte är uppenbart obehövligt.

Om sammanträde hålls ska tingsrätten bestå av en lagfaren domare och tre nämndemän. Ärendet ska avgöras av samma domare. I fall som avses i 8 b §

Om sammanträde hålls ska tingsrätten bestå av en lagfaren domare. Om det finns skäl för

det med hänsyn till ärendets eller frågans beskaffenhet får tings-

Författningsförslag SOU 2013:17

136

andra stycket ska tingsrätten vara sammansatt på det sätt som anges i 8 kap. 10 § första stycket konkurrenslagen.

rätten i stället bestå av en lagfaren domare och tre nämndemän eller av tre lagfarna domare. Ärendet

ska avgöras av samma domare. I fall som avses i 8 b § andra stycket ska tingsrätten vara sammansatt på det sätt som anges i 8 kap. 10 § första stycket konkurrenslagen.

Vid omröstning gäller reglerna i 29 kap. rättegångsbalken. Utöver vad som följer av lagen (1996:242) om domstolsärenden får rätten förelägga nytt vite eller förordna om hämtning till rätten antingen omedelbart eller till en senare dag, om den som ansökan riktas mot trots föreläggande om personlig inställelse inte inställer sig till sammanträdet eller inställer sig genom ombud.

Denna lag träder i kraft den dag regeringen bestämmer.

SOU 2013:17 Författningsförslag

137

10 Förslag till lag om ändring i lagen ( 1986:1009 ) om förfarandet i vissa fall vid förverkande m.m.

Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (1986:1009) om förfarandet i vissa fall vid förverkande m.m.

dels att 2, 4 och 5 §§ ska ha följande lydelse,

dels att det ska införas två nya paragrafer, 2 a–2 b §§ av följande

lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

2 §

En fråga som avses i 1 § prövas, om inte annat följer av 3 eller 5 §, av tingsrätten efter särskild talan. Om inte annat framgår av denna lag, gäller för sådan talan i tillämpliga delar reglerna i rättegångsbalken om åtal för brott på vilket inte kan följa svårare straff än böter. Målet får dock avgöras utan huvudförhandling, om en sådan förhandling inte behövs med hänsyn till utredningen i målet och inte heller begärs av någon av parterna.

Utfärdas stämning, skall den mot vilken talan riktas föreläggas att inställa sig till huvudförhandling eller yttra sig skriftligen vid påföljd att egendomen annars kan förklaras förverkad. Uteblir han från förhandlingen eller yttrar han sig inte, skall egendomen förklaras förverkad, om det inte framgår att talan är ogrundad.

Innan ett mål avgörs utan huvudförhandling, skall parterna ges tillfälle att slutföra sin talan, om det inte är uppenbart obehövligt.

2 a §

Åklagaren väcker talan enligt denna lag genom att ge in den till rätten. Talan anses väckt när den kommit in till rätten.

Författningsförslag SOU 2013:17

138

2 b §

Rätten ska förelägga den mot vilken talan riktas att inställa sig till huvudförhandling eller yttra sig skriftligen vid påföljd att egendomen annars kan förklaras förverkad. Uteblir han eller hon från förhandlingen eller yttrar denne sig inte, ska egendomen förklaras förverkad, om det inte framgår att talan är ogrundad.

Innan ett mål avgörs utan huvudförhandling, ska parterna ges tillfälle att slutföra sin talan, om det inte är uppenbart obehövligt.

4 §

Avser saken förverkande av beslagtagen egendom, får kungörelsedelgivning av beslutet eller stämningen ske enligt de förutsättningar som anges i 48 § delgivningslagen (2010:1932). Dessa regler får också tillämpas, om den från vilken förverkande sker är okänd.

Avser saken förverkande av beslagtagen egendom, får kungörelsedelgivning av beslutet,

åklagarens talan eller stämningen

ske enligt de förutsättningar som anges i 48 § delgivningslagen (2010:1932). Dessa regler får också tillämpas, om den från vilken förverkande sker är okänd.

Om värdet av den beslagtagna egendomen uppskattas till mindre än en tiondel av det prisbasbelopp enligt 2 kap.6 och 7 §§socialförsäkringsbalken som gällde då beslaget verkställdes eller om egendomen saknar saluvärde, får delgivning ske genom att beslutet eller stämningen anslås hos den myndighet som har meddelat beslutet eller utfärdat stämningen.

Om värdet av den beslagtagna egendomen uppskattas till mindre än en tiondel av det prisbasbelopp enligt 2 kap.6 och 7 §§socialförsäkringsbalken som gällde då beslaget verkställdes eller om egendomen saknar saluvärde, får delgivning ske genom att beslutet, åklag-

arens talan eller stämningen

anslås hos den myndighet som har meddelat beslutet eller vid

vilken talan väckts.

SOU 2013:17 Författningsförslag

139

5 §

Företagsbot får föreläggas näringsidkare genom strafföreläggande. I sådana fall gäller 48 kap.25, 68, 10 och 12 a §§rättegångsbalken i tillämpliga delar och det som sägs där om den misstänkte gäller i stället den som föreläggs företagsbot.

Företagsbot får föreläggas näringsidkare genom strafföreläggande. I sådana fall gäller 48 kap. 2–5 §§, 6 §, 7 § första

stycket, 8 §, 10 § och 12 a § rätte-

gångsbalken i tillämpliga delar och det som sägs där om den misstänkte gäller i stället den som föreläggs företagsbot.

Ett strafföreläggande om företagsbot godkänns genom att näringsidkaren

1. undertecknar en förklaring om att denne erkänner de omständigheter som ligger till grund för föreläggandet och godtar den företagsbot som tagits upp i föreläggandet, och

2. lämnar förklaringen till den mottagare som är behörig att ta emot förklaringen enligt föreskrifter som meddelas av regeringen.

Föreläggandet kan också godkännas genom att hela beloppet betalas till den myndighet som regeringen föreskriver. En sådan betalning skall inte anses som ett godkännande, om det framgår att näringsidkaren inte har avsett att godkänna föreläggandet.

Ett godkännande är utan verkan om det sker sedan åklagaren har väckt talan om företagsbot.

Denna lag träder i kraft den dag regeringen bestämmer.

Författningsförslag SOU 2013:17

140

11 Förslag till lag om ändring i lagen ( 1988:609 ) om målsägandebiträde

Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (1988:609) om målsägandebiträde

dels att 1 och 3 §§ ska ha följande lydelse,

dels att det ska införas en ny paragraf, 1 a §, av följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

1 §

När en förundersökning har inletts eller återupptagits ska ett särskilt biträde för målsäganden (målsägandebiträde) förordnas i mål om

1. brott enligt 6 kap. brottsbalken, om det inte är uppenbart att målsäganden saknar behov av sådant biträde,

2. brott enligt 3 eller 4 kap. brottsbalken, på vilket fängelse kan följa, eller enligt 8 kap. 5 eller 6 § brottsbalken eller försök, förberedelse eller stämpling till sådant brott, om det med hänsyn till målsägandens personliga relation till den misstänkte eller andra omständigheter kan antas att målsäganden har behov av sådant biträde,

3. annat brott på vilket fängelse kan följa, om det med hänsyn till målsägandens personliga förhållanden och övriga omständligheter kan antas att målsäganden har ett särskilt starkt behov av sådant biträde.

Målsägandebiträde får förordnas i högre rätt, om åklagaren eller den tilltalade har överklagat domen i ansvarsdelen.

1 a §

Målsägandebiträdets förordnande gäller, om inte annat följer av 3 §, fram till att tiden för att överklaga en lägre rätts dom har löpt ut.

Målsägandebiträde får förordnas i högre rätt, om åklagaren

SOU 2013:17 Författningsförslag

141

eller den tilltalade har överklagat domen i ansvarsdelen. Vid bedömningen ska den högre rätten, förutom vad som anges i 1 §, särskilt beakta om det med hänsyn till att målsäganden ska höras, vad den högre rätten ska pröva i fråga om enskilt anspråk eller något annat särskilt skäl kan antas att målsäganden har behov av målsägandebiträde.

3 §

Målsägandebiträdet skall ta till vara målsägandens intressen i målet samt lämna stöd och hjälp till målsäganden.

Målsägandebiträdet ska ta till vara målsägandens intressen i målet samt lämna stöd och hjälp till målsäganden.

Målsägandebiträdet skall bistå målsäganden med att föra talan om enskilt anspråk i anledning av brottet, om detta inte görs av

åklagaren. Målsägandebiträdets

uppgift kvarstår även om talan avskilts enligt 22 kap. 5 § rättegångsbalken för att handläggas som särskilt mål enligt reglerna för tvistemål, såvida inte målet handläggs enligt 1 kap. 3 d § rättegångsbalken. Målsägandebiträdets uppgift kvarstår också om tingsrättens dom överklagas endast i fråga om enskilt anspråk.

Målsägandebiträdet ska bistå målsäganden med att föra talan om enskilt anspråk i anledning av brottet. Målsägandebiträdets uppgift kvarstår även om talan avskilts enligt 22 kap. 5 § rättegångsbalken för att handläggas som särskilt mål enligt reglerna för tvistemål, såvida inte målet handläggs enligt 1 kap. 3 d § rättegångsbalken. Målsägandebiträdets uppgift kvarstår också om tingsrättens dom överklagas endast i fråga om enskilt anspråk.

Denna lag träder i kraft den dag regeringen bestämmer.

Författningsförslag SOU 2013:17

142

12 Förslag till lag om ändring i lagen ( 1988:688 ) om kontaktförbud

Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (1988:688) om kontaktförbud att 18 § ska ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

18 §

Vid avgörande av saken skall tingsrätten bestå av en lagfaren domare och tre nämndemän. Vid annan handläggning är tingsrätten domför med en lagfaren domare.

Vid handläggningen ska tingsrätten bestå av en lagfaren domare. Om det finns skäl för det får tingsrätten när den avgör saken bestå av en lagfaren domare och tre nämndemän .

Vid omröstning gäller reglerna i 29 kap. rättegångsbalken i tillämpliga delar.

Denna lag träder i kraft den dag regeringen bestämmer.

SOU 2013:17 Författningsförslag

143

13 Förslag till lag om ändring i lagen ( 1991:1559 ) med föreskrifter på tryckfrihetsförordningens och yttrandefrihetsgrundlagens områden

Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (1991:1559) med föreskrifter på tryckfrihetsförordningens och yttrandefrihetsgrundlagens områden

dels att i lagen ska införas ett nytt kapitel, 7 a kap., med rubriken

”Om väckande av allmänt åtal”,

dels att det ska införas fyra nya paragrafer, 7 a kap. 1–4 §§, av

följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

7 a kap.

1 §

Allmänt åtal väcks genom att åklagaren hos rätten skriftligen ansöker om stämning mot den som ska tilltalas. Åtal ska anses väckt när stämningsansökan kom in till rätten.

2 §

Ansökan om stämning ska innehålla de uppgifter som anges i 45 kap. 4 och 4 a §§ rättegångsbalken .

3 §

Stämningsansökan ska avvisas, om rätten finner uppenbart, att den som väcker åtalet inte får föra talan om brottet eller att målet på grund av annat rättegångshinder inte kan prövas.

Författningsförslag SOU 2013:17

144

4 §

Avvisas inte ansökan, ska rätten utfärda stämning på den tilltalade att svara på åtalet.

Stämningen ska tillsammans med stämningsansökan och därvid fogade handlingar delges den tilltalade. Uppgift om målsägandes eller vittnens ålder, yrke och bostadsadress, som saknar betydelse för åtalet, ska inte framgå av de handlingar som delges.

I samband med stämningen ska rätten förelägga tilltalade att svara på åtalet och övriga yrkanden som framställs i samband med detta enligt vad som föreskrivs i 45 kap. 10 § rättegångsbalken .

Denna lag träder i kraft den dag regeringen bestämmer.

SOU 2013:17 Författningsförslag

145

14 Förslag till lag om ändring i lagen ( 1991:2041 ) om personutredning i brottmål, m.m.

Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (1991:2041) om personutredning i brottmål, m.m. att 2 § ska ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

2 §

Ett beslut att inhämta yttrande från Kriminalvården meddelas av rätten. Innan allmänt åtal har väckts, får beslut meddelas av åklagaren. Beslutet

skall meddelas så snart det lämp-

ligen kan ske.

Ett beslut att inhämta yttrande från Kriminalvården meddelas av rätten. Innan allmänt åtal har väckts, får beslut meddelas av åklagaren. Beslutet

ska meddelas så snart det lämp-

ligen kan ske. Åklagaren ska be-

sluta att inhämta ett yttrande om det behövs för att åklagaren ska kunna ange ett yrkande om påföljd när åtalet väcks.

Om allmänt åtal inte har väckts, får beslut att inhämta yttrande meddelas endast under förutsättning att den misstänkte har erkänt gärningen eller det annars finns sannolika skäl för misstanken att han eller hon har begått brottet.

Denna lag träder i kraft den dag regeringen bestämmer.

Författningsförslag SOU 2013:17

146

15 Förslag till lag om ändring i växtförädlarrättslagen (1997:306)

Härigenom föreskrivs i fråga om växtförädlarlagen (1997:306) att 11 kap. 1 § ska ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

11 kap.

1 §

En innehavare av en växtförädlarrätt som inte har hemvist i Sverige skall ha ett ombud som är bosatt här i landet. Ombudet skall ha behörighet att för innehavaren av växtförädlarrätten ta emot delgivning av stämning, kallelser och andra handlingar i mål och ärenden om växtförädlarrätt med undantag av stämning i brottmål och av föreläggande för part att infinna sig personligen inför domstol. Ombudet skall anmälas till växtsortregistret och antecknas där.

En innehavare av en växtförädlarrätt som inte har hemvist i Sverige ska ha ett ombud som är bosatt här i landet. Ombudet ska ha behörighet att för innehavaren av växtförädlarrätten ta emot delgivning av stämning, kallelser och andra handlingar i mål och ärenden om växtförädlarrätt med undantag av all-

mänt åtal och stämning i brott-

mål samt av föreläggande för part att infinna sig personligen inför domstol. Ombudet ska anmälas till växtsortregistret och antecknas där.

Om innehavaren av växtförädlarrätten inte har anmält något ombud enligt första stycket, kan delgivning i stället ske genom att den handling som skall delges sänds till honom eller henne under den i växtsortregistret antecknade adressen. Om någon fullständig adress inte är antecknad i registret, kan delgivning ske genom att handlingen hålls tillgänglig hos Statens jordbruksverk och genom att ett meddelande om detta och om hand-

Om innehavaren av växtförädlarrätten inte har anmält något ombud enligt första stycket, kan delgivning i stället ske genom att den handling som ska delges sänds till honom eller henne under den i växtsortregistret antecknade adressen. Om någon fullständig adress inte är antecknad i registret, kan delgivning ske genom att handlingen hålls tillgänglig hos Statens jordbruksverk och genom att ett meddelande om detta och om hand-

SOU 2013:17 Författningsförslag

147

lingens huvudsakliga innehåll kungörs i en publikation som regeringen bestämmer. Delgivningen anses ha skett när det som nu har sagts har blivit fullgjort.

lingens huvudsakliga innehåll kungörs i en publikation som regeringen bestämmer. Delgivningen anses ha skett när det som nu har sagts har blivit fullgjort.

Denna lag träder i kraft den dag regeringen bestämmer.

Författningsförslag SOU 2013:17

148

16 Förslag till lag om ändring i lagen ( 2000:1225 ) om straff för smuggling

Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (2000:1225) om straff för smuggling att 33 § ska ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

33 §

Om ägaren till en vara, som kan förverkas enligt 16 § första stycket 1, inte kan delges stäm-

ning på det sätt som är

föreskrivet för stämning i brottmål, får talan om annan egendom än transportmedel föras mot den hos vilken varan påträffades. Med transportmedel förstås motordrivet fordon och tillhörande släpfordon samt fartyg och luftfartyg.

Om ägaren till en vara, som kan förverkas enligt 16 § första stycket 1, inte kan delges talan på det sätt som är föreskrivet för allmänt åtal i brottmål, får talan om annan egendom än transportmedel föras mot den hos vilken varan påträffades. Med transportmedel förstås motordrivet fordon och tillhörande släpfordon samt fartyg och luftfartyg.

Denna lag träder i kraft den dag regeringen bestämmer.

SOU 2013:17 Författningsförslag

149

17 Förslag till lag om ändring i lagen ( 2005:321 ) om tillträdesförbud vid idrottsarrangemang

Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (2005:321) om tillträdesförbud vid idrottsarrangemang att 18 § ska ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

18 §

När tingsrätten avgör saken, består den av en lagfaren domare och tre nämndemän. Vid annan handläggning består tingsrätten av en lagfaren domare.

Vid handläggningen ska tingsrätten bestå av en lagfaren domare. Om det finns skäl för det får tingsrätten när den avgör saken bestå av en lagfaren domare och tre nämndemän .

Vid omröstning tillämpas bestämmelserna i 29 kap. rättegångsbalken.

Denna lag träder i kraft den dag regeringen bestämmer.

Författningsförslag SOU 2013:17

150

18 Förslag till lag om ändring i lagen ( 2008:369 ) om förfarandet vid förverkande av utbyte av brottslig verksamhet i vissa fall

Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (2008:369) om förfarandet vid förverkande av utbyte av brottslig verksamhet i vissa fall

dels att 4 § ska ha följande lydelse,

dels att det ska införas en ny paragraf, 3 a §, av följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

3 a §

Åklagaren väcker talan enligt denna lag genom att ge in den till rätten. Talan anses väckt när den kommit in till rätten.

Rätten ska förelägga den mot vilken talan riktas att yttra sig skriftligen inom viss tid eller senast vid huvudförhandlingen.

4 §

Utfärdas stämning, ska den

mot vilken talan riktas kallas till huvudförhandling och erinras om att målet kan komma att avgöras trots att han eller hon uteblir eller inställer sig genom ombud då han eller hon har förelagts att infinna sig personligen.

Den mot vilken talan riktas ska kallas till huvudförhandling

och erinras om att målet kan komma att avgöras trots att han eller hon uteblir eller inställer sig genom ombud då han eller hon har förelagts att infinna sig personligen.

Kan saken utredas tillfredsställande, får målet avgöras trots

att den mot vilken talan riktas har inställt sig endast genom ombud eller har uteblivit.

Om det inte finns särskilda skäl mot det, får målet avgöras

trots att den mot vilken talan riktas har inställt sig endast genom ombud eller har uteblivit.

Denna lag träder i kraft den dag regeringen bestämmer.

SOU 2013:17 Författningsförslag

151

19 Förslag till lag om ändring i offentlighets- och sekretesslagen (2009:400)

Härigenom föreskrivs i fråga om offentlighets- och sekretesslagen (2009:400)

dels att 10 kap. 4 § ska ha följande lydelse,

dels att det ska införas en ny paragraf, 10 kap. 3 a §, av följande

lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

10 kap.

3 a §

En målsägande som inte är part har enligt rättegångsbalken viss rätt till insyn i handläggningen av ett ärende eller mål som berör målsäganden. Målsägandens rätt till insyn i ett sådant fall får endast begränsas med hänsyn till sekretess om det står klart att det intresse som sekretessen ska skydda har företräde framför målsägandens intresse av att ta del av uppgiften.

4 §

När en myndighet enligt 3 § lämnar en sekretessbelagd uppgift till en enskild part, en ställföreträdare, ett ombud eller ett biträde får myndigheten göra ett förbehåll som inskränker mottagarens rätt att lämna uppgiften vidare eller utnyttja uppgiften. Förbehållet får inte innebära förbud mot att utnyttja uppgiften i målet eller ärendet eller mot att lämna muntlig upplysning till part, ställföreträdare, ombud eller biträde.

När en myndighet enligt 3 § eller 3 a § lämnar en sekretessbelagd uppgift till en enskild part,

en målsägande, en ställföreträdare,

ett ombud eller ett biträde får myndigheten göra ett förbehåll som inskränker mottagarens rätt att lämna uppgiften vidare eller utnyttja uppgiften. Förbehållet får inte innebära förbud mot att utnyttja uppgiften i målet eller ärendet eller mot att lämna muntlig upplysning till part, ställföreträdare, ombud eller biträde.

Författningsförslag SOU 2013:17

152

Att den tystnadsplikt som uppkommer genom ett sådant förbehåll som anges i första stycket inskränker den rätt att meddela och offentliggöra uppgifter som följer av 1 kap. 1 § tryckfrihetsförordningen och 1 kap.1 och 2 §§yttrandefrihetsgrundlagen följer av 13 kap. 5 § andra stycket.

Denna lag träder i kraft den dag regeringen bestämmer.

SOU 2013:17 Författningsförslag

153

20 Förslag till lag om ändring i varumärkeslagen (2010:1877)

Härigenom föreskrivs i fråga om varumärkeslagen (2010:1877) att 4 kap. 4 § ska ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

4 kap.

4 §

En innehavare av en varumärkesregistrering, som varken har hemvist i Sverige eller bedriver näringsverksamhet som har etablerats här, ska ha ett ombud som har hemvist här i landet. Ombudet ska ha behörighet att för innehavaren ta emot delgivning av stämning, kallelser och andra handlingar i mål och ärenden om varumärket med undantag av stämning i brottmål och av föreläggande för part att infinna sig personligen inför domstol. Ombudet ska anmälas till Patent- och registreringsverket och antecknas i varumärkesregistret.

En innehavare av en varumärkesregistrering, som varken har hemvist i Sverige eller bedriver näringsverksamhet som har etablerats här, ska ha ett ombud som har hemvist här i landet. Ombudet ska ha behörighet att för innehavaren ta emot delgivning av stämning, kallelser och andra handlingar i mål och ärenden om varumärket med undantag av allmänt åtal och stämning i brottmål samt av föreläggande för part att infinna sig personligen inför domstol. Ombudet ska anmälas till Patent- och registreringsverket och antecknas i varumärkesregistret.

Om innehavaren inte har anmält något ombud, får delgivning i stället ske genom att den handling som ska delges sänds till innehavaren under den i varumärkesregistret antecknade adressen. Om någon fullständig adress inte är antecknad i registret, får delgivning ske genom att handlingen hålls tillgänglig hos Patent- och registreringsverket och ett meddelande om detta och om handlingens huvudsakliga innehåll kungörs. Delgivning ska anses ha skett när detta har gjorts.

Denna lag träder i kraft den dag regeringen bestämmer.

Författningsförslag SOU 2013:17

154

21 Förslag till förordning om ändring i förundersöknings- kungörelsen ( 1947:948 )

Härigenom föreskrivs i fråga om förundersökningskungörelsen (1947:948)

dels att 12, 13 b, 13 d och 20 §§ ska ha följande lydelse,

dels att det ska införas en ny paragraf, 13 e §, av följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

12 §

I samband med att den som skäligen misstänkes för brott underrättas om misstanken skall han erhålla underrättelse om att

för brott misstänkt är berättigad

att redan under förundersökningen anlita biträde av försvarare samt att under vissa förutsättningar offentlig försvarare kan förordnas.

I samband med att den som skäligen misstänks för brott underrättas om misstanken ska han eller hon underrättas om att

den som misstänks för brott har rätt att redan under förunder-

sökningen anlita biträde av försvarare samt att under vissa förutsättningar offentlig försvarare kan förordnas. Information ska dess-

utom lämnas om rätten i vissa fall till kostnadsfri rådgivning av advokat om åtal väcks.

13 b §

Målsäganden skall tillfrågas om han eller hon vill bli underrättad om beslut om att förundersökning inte skall inledas eller att en inledd förundersökning skall läggas ned, beslut om att åtal inte skall väckas, tidpunkt för huvudförhandling i målet samt dom i målet.

Målsäganden ska tillfrågas om han eller hon vill bli underrättad om

beslut om att förundersök-

ning inte ska inledas eller att en inledd förundersökning ska läggas ned,

beslut om att åtal inte ska

väckas,

– att sådan underrättelse till den misstänkte och dennes försvarare som anges i 23 kap. 18 a § rättegångsbalken har ägt rum, och

tidpunkt för huvudförhand-

ling i målet samt dom i målet.

SOU 2013:17 Författningsförslag

155

13 d §

När sådan underrättelse till den misstänkte och dennes försvarare som anges i 23 kap. 18 a § rättegångsbalken ägt rum ska målsäganden underrättas om det om han eller hon begärt det. Om målsägandebiträde har förordnats får underrättelsen i stället lämnas eller sändas till biträdet.

Så snart åtal har beslutats skall målsäganden underrättas om beslutet.

Så snart åtal har beslutats ska målsäganden underrättas om beslutet.

13 e §

Om åklagaren, trots att målsäganden begärt det, inte åtar sig att föra målsägandens talan om enskilt anspråk i samband med att åtalet väcks ska åklagaren underrätta målsäganden om detta och skälen för det. Det gäller inte om ett målsägandebiträde förordnats för målsäganden enligt lagen ( 1988:609 ) om målsägandebiträde eller om det är förenat med betydande svårigheter att underrätta målsäganden.

Om målsäganden, under förundersökningen eller annars, uppgett att han eller hon vill framställa talan om enskilt anspråk i samband med åtalet och åklagaren inte för den talan ska åklagaren förelägga målsäganden att anmäla sitt anspråk till åklagaren i sådan tid att det kan delges motparten i samband med att åtalet väcks. Åklagaren ska samtidigt upplysa målsäganden om att rätten annars kan komma att besluta att

Författningsförslag SOU 2013:17

156

anspråket inte tas upp till prövning i samband med åtalet. En åtgärd enligt detta stycke behöver inte vidtas om nödvändiga uppgifter om anspråket anmälts tidigare eller om det är förenat med betydande svårigheter att vidta åtgärden.

Första och andra stycket ska tillämpas också när anspråket övertagits av annan.

20 §

Av förundersökningsprotokollet ska det framgå vem som är undersökningsledare, vem som har varit förhörsledare och vem som har sammanställt protokollet. Den som sammanställer protokollet ska i det ange när detta sker.

I protokollet ska antecknas: – angivelsen eller vad som annars har föranlett förundersökningen,

– tid och plats för åtgärder under förundersökningen, – iakttagelser vid brottsplatsundersökning, – berättelser av hörda personer samt nödvändiga upplysningar om dem,

– uppgift om att anhörig eller annan närstående har underrättats om ett frihetsberövande eller att sådan underrättelse inte har skett,

– uppgift om den misstänkte var påverkad av alkohol eller annat berusningsmedel vid brottet och om brottet kan antas stå i samband med missbruk av alkohol eller annat berusningsmedel av denne,

– namn på förhörsvittne och övriga närvarande vid förhör, – beslut om att annan än förhörsvittne har tillåtits att närvara vid förhör samt att det som har framkommit vid förhör inte får uppenbaras,

– framställningar till rätten om vittnesförhör eller annan utredning under förundersökningen, om upptagande av bevisning enligt 23 kap. 15 § rättegångsbalken och om föreläggande att visa upp skriftligt bevis eller tillhandahålla föremål för besiktning samt beslut om detta,

– sakkunnigyttranden, – beslut om uppgifter som rör användning av tvångsmedel,

SOU 2013:17 Författningsförslag

157

– underrättelse till misstänkt enligt 23 kap. 18 § första stycket första meningen rättegångsbalken samt till misstänkt och hans eller hennes försvarare enligt samma stycke fjärde meningen med uppgift om de krävt ytterligare utredning eller i övrigt velat anföra något,

– uppmaning enligt 2 § strafföreläggandekungörelsen (1970:60), – uppgift om målsägande eller den som övertagit målsägandens anspråk avser att föra ersättningstalan i anledning av brottet,

– nödvändiga uppgifter om enskilt anspråk när åklagaren

förbereder sådan talan och, om

det är möjligt, den misstänktes yttrande över sådant anspråk,

– nödvändiga uppgifter om enskilt anspråk som målsäganden

eller den som övertagit dennes anspråk vill föra i samband åtalet enligt de närmare föreskrifter om dokumentation av sådana uppgifter som Rikspolisstyrelsen meddelar och, om det är möjligt, den

misstänktes eller annan motparts yttrande över sådant anspråk,

– uppgift om uppmaning enligt 5 a §, och – det som i övrigt är av betydelse att anteckna i protokollet. Protokoll ska innehålla nödvändiga diarieuppgifter, såsom nummer på inkommen angivelse och aktnummer (dossiernummer), och en kort beteckning av saken.

Denna förordning träder i kraft den dag regeringen bestämmer.

Författningsförslag SOU 2013:17

158

22 Förslag till förordning om ändring i förordningen ( 1964:740 ) med föreskrifter för åklagare i vissa brottmål

Härigenom föreskrivs i fråga om förordningen (1964:740) med föreskrifter för åklagare i vissa brottmål att 3 § ska upphöra att gälla.

Denna förordning träder i kraft den dag regeringen bestämmer.

SOU 2013:17 Författningsförslag

159

23 Förslag till förordning om ändring i strafföreläggandekungörelsen (

1970:60)

Härigenom föreskrivs i fråga om strafföreläggandekungörelsen (1970:60)

dels att 1 § ska upphöra att gälla,

dels att 8 § ska ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

8 §

Om det inte kommer något godkännande eller annat besked från den misstänkte, får en påminnelse om föreläggandet sändas till honom.

Om det inte kommer något godkännande eller annat besked från den misstänkte, får en påminnelse om föreläggandet sändas till honom eller henne.

Har det inte kommit något godkännande eller annat besked från den misstänkte bör, om det är lämpligt, underrättelse om föreläggandet delges honom på det sätt som föreskrivs om stäm-

ning i brottmål.

Har det inte kommit något godkännande eller annat besked från den misstänkte bör, om det är lämpligt, underrättelse om föreläggandet delges honom eller

henne på det sätt som föreskrivs

om allmänt åtal i brottmål.

Denna förordning träder i kraft den dag regeringen bestämmer.

Författningsförslag SOU 2013:17

160

24 Förslag till förordning om ändring i förordningen ( 1982:805 ) om ersättning av allmänna medel till vittnen, m.m.

Härigenom föreskrivs i fråga förordningen (1982:805) om ersättning av allmänna medel till vittnen, m.m. att 8 §, ska ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

8 §

Om den som har kallats i sådana fall som avses i 6 eller 7 § behöver anlita vårdare eller annan för att kunna inställa sig, bestäms ersättning för dennes inställelse enligt samma grunder som gäller för den som har kallats.

Om den som har kallats i sådana fall som avses i 6 eller 7 § behöver anlita vårdare eller annan för att kunna inställa sig, bestäms ersättning för dennes inställelse enligt samma grunder som gäller för den som har kallats. Det-

samma gäller om det finns särskilda skäl att ersätta en stödperson enligt 20 kap. 15 rättegångsbalken för kostnader som uppkommit i anledning av hans eller hennes närvaro.

Denna förordning träder i kraft den dag regeringen bestämmer.

SOU 2013:17 Författningsförslag

161

25 Förslag till förordning om ändring i förordningen ( 1992:289 ) om särskild personutredning i brottmål, m.m.

Härigenom föreskrivs i fråga om förordningen (1992:289) om särskild personutredning i brottmål, m.m.

dels att 1 och 2 §§ ska ha följande lydelse,

dels att det ska införas två nya paragrafer, 1 a och 1 b §§, av

följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

1 §

Yttrande enligt 1 § lagen (1991:2041) om särskild personutredning i brottmål, m.m. skall inhämtas från Kriminalvården genom det frivårdskontor inom vars verksamhetsområde den misstänkte är bosatt eller annars uppehåller sig.

Yttrande enligt 1 § lagen (1991:2041) om särskild personutredning i brottmål, m.m. ska inhämtas från Kriminalvården genom det frivårdskontor inom vars verksamhetsområde den misstänkte är bosatt eller annars uppehåller sig.

I beslutet om att inhämta yttrande skall ändamålet med yttrandet anges, om inte detta framgår på annat sätt. I beslutet

skall det anges inom vilken tid

yttrandet skall lämnas. Om yttrandet skall lämnas inom kortare tid än en månad skall samråd ske med Kriminalvården.

I beslutet om att inhämta yttrande ska ändamålet med yttrandet anges, om inte detta framgår på annat sätt. I beslutet

ska det anges inom vilken tid

yttrandet ska lämnas. Om yttrandet ska lämnas inom kortare tid än fjorton dagar ska samråd ske med Kriminalvården.

Den misstänkte skall underrättas om beslutet. Har beslutet fattats av rätten skall även åklagaren underrättas.

Den misstänkte ska underrättas om beslutet. Har beslutet fattats av rätten ska även åklagaren underrättas.

1 a §

Kriminalvården ska lämna ett yttrande inom den tid som angetts i rättens eller åklagarens beslut.

Om Kriminalvården bedömer att det behövs ytterligare utredning ska Kriminalvården ange

Författningsförslag SOU 2013:17

162

skälen för detta och hur lång tid utredningen förväntas ta.

1 b §

Om Kriminalvården i ett yttrande har angett att det behövs ytterligare utredning ska rätten eller åklagaren besluta inom vilken tid det kompletterande yttrandet ska lämnas. Om rätten gör det anses rätten ha begärt yttrandet även om det ursprungliga yttrandet begärts av åklagaren.

2 §

Kriminalvårdens yttrande och den utredning som behövs för yttrandet skall anpassas efter rättens behov av beslutsunderlag i varje enskilt fall.

Kriminalvårdens yttrande och den utredning som behövs för yttrandet ska anpassas efter rättens behov av beslutsunderlag i varje enskilt fall. Om Kriminal-

vården bedömer att det är tillräckligt ska Kriminalvården avsluta personutredningen genom att lämna ett yttrande enligt 1 a §. Om det behövs får rätten eller åklagaren besluta att utredningen ska kompletteras med ett nytt yttrande.

Finns det någon annan personutredning om den misstänkte

skall Kriminalvården underrätta

rätten om detta, om myndigheten bedömer den utredningen som tillräcklig. I sådana fall beslutar rätten om utredningen

skall fullföljas eller begränsas. Det

som nu sagts gäller i stället åklagaren om yttrandet har begärts av åklagaren.

Finns det någon annan personutredning om den misstänkte

ska Kriminalvården underrätta

rätten om detta, om myndigheten bedömer den utredningen som tillräcklig. I sådana fall beslutar rätten om utredningen ska fullföljas eller begränsas. Det som nu sagts gäller i stället åklagaren om yttrandet har begärts av åklagaren.

Denna förordning träder i kraft dag regeringen bestämmer.

SOU 2013:17 Författningsförslag

163

26 Förslag till förordning om ändring i förordningen ( 1994:1763 ) med särskilda bestämmelser om unga lagöverträdare

Härigenom föreskrivs i fråga om förordningen (1994:1763) med särskilda bestämmelser om unga lagöverträdare att 1 § ska ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

1 §

Har åklagaren med stöd av 15 § lagen (1964:167) med särskilda bestämmelser om unga lagöverträdare utfärdat strafföreläggande, skall den unge underrättas om beslutet vid ett personligt sammanträffande och, om det är möjligt, i vårdnadshavares närvaro. Om ett personligt sammanträffande inte är möjligt eller brottet är ringa, får underrättelsen vara skriftlig.

Har åklagaren med stöd av 15 § lagen (1964:167) med särskilda bestämmelser om unga lagöverträdare utfärdat strafföreläggande, ska den unge underrättas om beslutet vid ett personligt sammanträffande och, om det är möjligt, i vårdnadshavares närvaro. Om ett personligt sammanträffande inte är möjligt eller brottet är ringa, får underrättelsen vara skriftlig.

Har åklagaren med stöd av 48 kap. 4 § rättegångsbalken utfärdat strafföreläggande som avser villkorlig dom eller sådan påföljd i förening med böter innan den misstänkte fyllt 21 år, skall åklagaren underrätta den misstänkte om beslutet vid ett personligt sammanträffande.

Om det är lämpligare, får en underrättelse enligt första och

andra stycket lämnas av en annan

åklagare än den som meddelat beslutet.

Om det är lämpligare, får en underrättelse enligt första stycket lämnas av en annan åklagare än den som meddelat beslutet.

Denna förordning träder i kraft den dag regeringen bestämmer.

Författningsförslag SOU 2013:17

164

27 Förslag till förordning om ändring i förordningen ( 1996:381 ) om tingsrättsinstruktion

Härigenom föreskrivs i fråga om förordningen (1996:381) om tingsrättsinstruktion att 18 § ska ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

18 §

Utöver vad som gäller enligt 17 § får lagmannen förordna en tingsnotarie eller en notariemeriterad beredningsjurist som har tillräcklig kunskap och erfarenhet att på eget ansvar

1. handlägga mål om brott för vilket inte är föreskrivet svårare straff än böter eller fängelse i högst sex månader, om det inte finns anledning att döma till annan påföljd än böter och det i målet inte är fråga om företagsbot,

2. besluta om avskrivning av brottmål när åtalet har lagts ned,

3. meddela frikännande dom enligt 20 kap. 9 § andra stycket rättegångsbalken,

4. handlägga sådana mål om äktenskapsskillnad och därmed sammanhängande frågor samt sådana mål rörande vårdnad om barn, barns boende och umgänge med barn som har inletts genom gemensam ansökan, dock inte sådana mål som har blivit tvistiga sedan ansökan gavs in,

5. handlägga konkursärenden enligt konkurslagen (1987:672),

6. handlägga ärenden enligt lagen (1976:206) om felparkeringsavgift,

7. handlägga andra ärenden än sådana som avses i 6 enligt lagen (1996:242) om domstolsärenden om ärendena kan avgöras av en lagfaren domare och inte är tvistiga,

a) om målet avser kontrollavgift enligt lagen (1984:318) om kontrollavgift vid olovlig parkering, trafikförsäkringsavgift enligt trafikskadelagen (1975:1410) eller överlåtet krav avseende trafikförsäkringspremie och självrisk, eller

b) om värdet av vad som yrkas uppenbart inte överstiger en tiondel av prisbasbeloppet enligt 2 kap.6 och 7 §§socialförsäkringsbalken,

SOU 2013:17 Författningsförslag

165

9. handlägga mål där förlikning om saken är tillåten vid förberedelse och vid huvudförhandling enligt 42 kap. 20 § andra stycket rättegångsbalken,

10. handlägga ärenden om bevisupptagning enligt 41 kap. rättegångsbalken,

11. handlägga mål enligt 14 kap. 12 § äktenskapsbalken första meningen, och

12. avgöra mål enligt 42 kap. 18 § rättegångsbalken första stycket 1 avseende avskrivning av mål samt 2–4.

Förordnanden enligt första stycket 5 får inte avse konkurser där beslut om bevakning har meddelats. Ett sådant förordnande får inte heller avse frågor om häktning, utdelning eller, om konkursen avslutats med utdelning, förvaltares arvodesanspråk.

Förordnanden enligt första stycket medför inte behörighet att ompröva beslut enligt 34 § lagen om domstolsärenden. Förordnanden får inte avse mål eller ärenden som är omfattande eller svåra eller som av någon annan orsak kräver särskild erfarenhet.

När en tingsnotarie eller en notariemeriterad beredningsjurist handlägger brottmål vid huvudförhandling ska nämndemän alltid delta i avgörandet.

Denna förordning träder i kraft den dag regeringen bestämmer.

Författningsförslag SOU 2013:17

166

28 Förslag till förordning om ändring i förordningen ( 1997:406 ) om offentlig försvarare m.m.

Härigenom föreskrivs i fråga om förordning om ändring i förordningen (1997:406) om offentlig försvarare m.m.

dels att 1 § ska ha följande lydelse,

dels att det ska införas en ny paragraf, 8 §, av följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

1 §

Denna förordning innehåller bestämmelser om ersättning till offentlig försvarare och om den tilltalades ersättningsskyldighet enligt 31 kap. 1 § rättegångsbalken.

Denna förordning innehåller bestämmelser om ersättning till offentlig försvarare och till advo-

kat som lämnat rådgivning enligt rättegångsbalken samt om den till-

talades ersättningsskyldighet enligt 31 kap. 1 § rättegångsbalken.

8 §

En framställning från advokat som lämnat rådgivning om ersättning av allmänna medel för arbete, eller för kostnader för tolk och översättning ska göras hos den domstol som ska besluta om ersättningen.

I framställningen ska anges den tilltalades namn, målnummer och antalet rådgivningstimmar, samt om ersättning begärs för mer än en timmas rådgivning, anledningen till det.

Denna förordning träder i kraft den dag regeringen bestämmer.

167

1 Uppdraget och dess genomförande

1.1 Inledning

I detta kapitel redovisas det huvudsakliga innehållet i våra direktiv och hur arbetet i utredningen har bedrivits.

Som anges i avsnitt 1.2 har uppdraget varit mycket brett. I viss utsträckning har uppdraget avgränsats dels av direktiven, dels av andra utredningars arbete. I avsnitt 1.4 anges dessa avgränsningar.

1.2 Utredningens uppdrag

Våra direktiv beslutades av regeringen den 15 juli 2010. Direktiven i dess helhet finns fogade till betänkandet som bilaga 1. Utredningstiden har förlängts genom tilläggsdirektiv, bilaga 2.

Vårt uppdrag har varit mycket brett. Det har omfattat en översyn av brottmålsprocessen i dess helhet. Målsättningen har angetts vara att skapa ett mer ändamålsenligt brottmålsförfarande där lagföringens kvalitet och effektivitet ytterligare kan förbättras. För detta krävs enligt direktiven en ändamålsenlig ansvarsfördelning mellan domstolen, åklagaren och övriga aktörer i processen. Vidare anges att det krävs mer flexibla handläggningsregler i såväl tingsrätt som hovrätt.

I uppdraget har ingått att överväga bl.a. följande.

• Om ansvarsfördelningen mellan åklagare och domstol samt deras roller och funktioner kan göras tydligare och utvecklas. Vi har i det sammanhanget haft att överväga i vilka fall en domstolsprövning är motiverad och i vilken utsträckning samt på vilket sätt uppgifter av rättskipningskaraktär bör hanteras av åklagare.

Uppdraget och dess genomförande SOU 2013:17

168

• Om det finns anledning att stärka parternas inflytande över processen och i så fall föreslå på vilka sätt detta kan ske.

• Hur förberedelsen i brottmål kan förbättras för att skapa en effektivare handläggning och vad som kan göras för att säkerställa att domstolen har tillgång till ett fullständigt underlag vid avgörandet. En målsättning som angetts i direktiven är att parterna under förberedelsen ska medverka mer aktivt och ta ett större ansvar för att mål förs framåt mot ett avgörande.

• Hur reglerna för handläggning och avgörande av brottmål kan bli mer flexibla så att förfarandet ytterligare kan anpassas till vad som behövs för sakens prövning i det enskilda fallet. Särskilt har utredningen fått i uppdrag att fundera över olika alternativa former för avgörande av brottmål.

• Hur risken för inställda förhandlingar kan minska. Uppdraget har omfattat överväganden när det gäller hur förhörspersoner i högre utsträckning kan förmås att komma till domstolsförhandlingen. Därutöver har utredningen haft att analysera hur man kan se till att det oftare finns tillgång till sådan tillfredsställande utredning som gör det möjligt med utevarohandläggning. I uppdraget har även ingått att se över reglerna om avgörande av brottmål i den tilltalades utevaro.

• Om reglerna angående krav på prövningstillstånd i brottmål bör ändras.

• Hur rättens sammansättning bör vara i olika situationer.

• Hur stödpersoners och åklagares roll och funktion i förhållande till målsägandens behov av stöd kan utvecklas liksom att analysera vilka konsekvenser förändringar i fråga om hjälp och stöd till målsäganden skulle få för reglerna om målsägandebiträde.

Vikten av att de förändringar som vi föreslår också får genomslag i praktiken har lyfts fram i direktiven. Hur förändringarna kan förverkligas har angetts förtjäna särskild uppmärksamhet, liksom frågan hur redan genomförda förändringar kan få ett bättre genomslag.

SOU 2013:17 Uppdraget och dess genomförande

169

1.3 Utredningsarbetet

Arbetet i utredningen inleddes vid årsskiftet 2010/11. Vi har hållit regelbundna sammanträden med experterna. Sammanlagt har vi haft 15 expertsammanträden, varav tre tvådagarssammanträden i internatform. Löpande underhandskontakter med experterna har också förekommit. Arbetet har bedrivits så att alla synpunkter och förslag som varit föremål för diskussion har blivit belysta i betänkandet.

Under våren 2011 höll vi diskussionsmöten på landets hovrättsorter, med undantag för Umeå. I dessa fem möten deltog sammantaget ca 130 domare, åklagare och brottmålsadvokater. Avsikten med dessa sammankomster var att få praktiskt verksamma juristers syn på behovet av förändringar i straffprocessen. De mycket värdefulla synpunkter som då framfördes har sammanställts i en arbetspromemoria och i de delar de lett till förslag eller överväganden tagits upp i betänkandet.

Under våren 2012 höll vi ett diskussionsmöte vid Svea hovrätt särskilt avseende behovet av en förändrad straffprocess i hovrätt. Vid mötet deltog såväl hovrättsdomare, åklagare, brottmålsadvokater som företrädare för Justitiedepartementet.

Under hösten 2012 genomförde vi uppföljande diskussionsmöten vid samtliga landets hovrättsorter. I mötena deltog domare, åklagare och brottmålsadvokater. Vid dessa uppföljningsmöten presenterade vi våra överväganden och fick synpunkter på de preliminära förslag som vi lade fram.

Samma höst presenterade vi huvuddragen i våra överväganden och förslag vid ett högre seminarium vid Uppsala universitet.

Vi har i övrigt haft omfattande kontakter med domstolar, myndigheter, organisationer och andra som berörs av vårt arbete. Särskilda samrådsmöten har hållits med åklagare genom Riksåklagarens kansli och med brottmålsadvokater genom Advokatsamfundet, för att inhämta synpunkter på utredningens överväganden och förslag.

Sekreterarna och ordföranden har därutöver haft kontakter och samråd med Polisen, Rikspolisstyrelsen, Brottsoffermyndigheten, Kriminalvården och Nämndemännens riksförbund. Vi har dessutom haft kontakter och samråd med Åklagarmyndigheten genom Riksåklagarens kansli och därutöver diskuterat hanteringen av skadestånd med Utvecklingscentrum Stockholm. Vidare har vi även haft möte med Ekobrottsmyndigheten och Justitiedepartementet, Enheten för samordning, utveckling och informationsförsörjning (SI-enheten).

Uppdraget och dess genomförande SOU 2013:17

170

Ett antal skrivelser från enskilda privatpersoner, domare, advokater och åklagare har också kommit in till utredningen.

I samarbete med Domstolsverket genomförde vi under hösten 2011 en undersökning av tingsrätternas handläggning av brottmål för att se hur mål handläggs i praktiken. Undersökningen baserar sig på ett statistiskt urval om ca 1 500 mål. Resultatet av undersökningen redovisas i relevanta delar i bilaga 3.

Vi har även studerat brottmålsprocessen i vissa utländska rättssystem. En redogörelse för några andra länders regler för rättegången i brottmål lämnas i bilaga 4. Under utredningstiden har dessutom utredaren tillsammans med en av experterna och sekreterarna gjort en resa till Finland för att närmare studera förfarandet i brottmål där.

Statskontoret har genom att hämta in underlag och göra beräkningar bistått oss i arbetet med konsekvensanalyserna av våra förslag. Arbetet har utförts av Matilda Hultgren, som är utredare vid Statskontoret.

Under arbetets gång har vi samrått med bl.a. Förundersökningsutredningen (Ju 2009:07), Påföljdsutredningen (Ju 2009:11), Utredningen om internationell straffverkställighet (Ju 2011:03), EMR-utredningen (Ju 2011:10) och Nämndemannautredningen (Ju 2012:08). Samrådet har i huvudsak skett genom informella kontakter mellan utredarna och/eller sekreterarna. Vi har också hållit oss underrättade om arbetet inom Regeringskansliet avseende de processuella konsekvenserna av Påföljdsutredningens förslag (Ju 2012:F).

Vi har inte haft möjlighet att fullt ut beakta förslag respektive lagändringar som har lämnats respektive beslutats efter den 1 januari 2013.

1.4 Avgränsningar

Allmänna avgränsningar

Vårt uppdrag har gällt brottmålsprocessen. En del av våra förslag är sådana att det kan övervägas om motsvarande förändringar bör införas helt eller delvis i tvistemålsprocessen. Vi lämnar emellertid inte några sådana förslag, men noterar i några fall att det kan finnas anledning att överväga detta.

SOU 2013:17 Uppdraget och dess genomförande

171

Vi har uppfattat att vårt huvudsakliga uppdrag har gällt hanteringen av de mål där åklagaren för talan och de frågor som uppkommer i sådana mål. Frågor som rör handläggningen av enskilda åtal har vi inte gått närmare in på. Med hänsyn till att vårt uppdrag har gällt övergripande frågor som rollfördelningen i processen har det dock i viss mån varit nödvändigt att även överväga förändringar när det gäller mål som rör enskilda åtal.

Vi har vid våra överväganden utgått från den nuvarande lagstiftningen. Under eller i nära anslutning till vår utredningstid har ett antal utredningar behandlat frågor som i olika hänseenden påverkar de nuvarande bestämmelserna i rättegångsbalken eller hanteringen av brottmål. I det följande redogör vi för de utredningar som vi uppfattat som mest centrala för avgränsningarna av vårt arbete.

Insynsutredningen

Insynsutredningen har behandlat frågor som rör parternas möjligheter till insyn i förundersökningen och rättegången. Till stor del är det ett område där det saknas uttryckliga regler i dag. En sådan fråga är parternas rätt att ta del av uppgifter i ett mål som avgörs utan huvudförhandling. Insynsutredningen har i sitt slutbetänkande, Partsinsyn enligt rättegångsbalken, SOU 2010:14, föreslagit att domstolens kommunikationsplikt när ett brottmål avgörs utan huvudförhandling ska lagfästas.

Enligt förslaget ska part, innan mål avgörs utan huvudförhandling, ha fått kännedom om det som tillförts målet genom annan än parten själv och haft tillfälle att yttra sig över det. Kommunikationsplikten förses med vissa uttryckliga undantag. Förslaget innebär en kodifiering av gällande rätt enligt praxis och de krav som följer av Europakonventionen.

Mot bakgrund av att möjligheten att avgöra brottmål utan huvudförhandling redan har utökats och att vi föreslår att det ska kunna ske i större utsträckning instämmer vi i att kommunikationsplikten bör regleras uttryckligt. Eftersom Insynsutredningen har behandlat denna fråga lämnar vi emellertid inget eget förslag i denna del.

I avsnitt 6 behandlar vi frågor om målsägandens möjligheter till insyn i förundersökning och rättegång. Vi gör det utifrån perspek-

Uppdraget och dess genomförande SOU 2013:17

172

tivet att en sådan möjlighet bör finnas i vissa fall även om målsäganden i formell mening inte är part i målet.

Psykiskt störda lagöverträdare

Psykansvarskommittén och Psykiatriutredningen har lämnat förslag som rör straffansvar och påföljdsbestämning av psykiskt störda lagöverträdare.1 Det omfattar bl.a. att påföljden överlämnade till rättspsykiatrisk vård ska utmönstras ur påföljdssystemet och att fängelseförbudet i 30 kap. 6 § brottsbalken (BrB) ska avskaffas. I stället ska det införas ett krav på tillräknelighet för att en gärning ska utgöra brott. I anledning av det lämnas förslag till vissa straffprocessuella förändringar.

Om förslagen genomförs får det betydelse för handläggningen av mål där det kan misstänkas att den tilltalade lider av en allvarlig psykisk störning. Vi har emellertid, liksom när det gäller påföljdssystemet i stort, utgått från de nuvarande bestämmelserna vid våra överväganden. Om de föreslagna ändringarna av bestämmelserna om straffansvar och påföljd för psykiskt störda lagöverträdare genomförs, får våra förslag anpassas i den mån de har betydelse för handläggningen av sådana mål.

Påföljdsutredningen

Påföljdsutredningen har i betänkandet Nya påföljder, SOU 2012:34, lämnat förslag till ett i stora delar nytt påföljdssystem. Utredningen har föreslagit att påföljderna villkorlig dom och skyddstillsyn utmönstras ur påföljdssystemet och att det i stället införs en möjlighet att besluta att ett fängelsestraff ska vara villkorligt.

Villkorligt fängelse innebär att domstolen mäter ut ett fängelsestraff av viss längd, men att den dömde inte behöver verkställa fängelsestraffet i anstalt om han eller hon fullgör ett eller flera villkor. De villkor som utredningen föreslår är att den dömde under en prövotid dels avhåller sig från fortsatt brottslighet, dels fullgör en tilläggssanktion. Tilläggssanktionerna kan bestå av dagsböter, samhällstjänst, övervaknings- och kontrollsanktion, hem-

1Psykisk störning, brott och ansvar (SOU 2002:3) och Psykiatrin och lagen – tvångsvård,

straffansvar och samhällsskydd (SOU 2012:17.)

SOU 2013:17 Uppdraget och dess genomförande

173

arrest, vård- eller påverkanssanktion eller kontraktsvård. Sanktionen ska vara mer ingripande ju längre det villkorliga fängelsestraffet är.

När det gäller unga lagöverträdare har Påföljdsutredningen bl.a. föreslagit tre nya påföljder – varningsstraff, kontaktskyldighet för unga och ungdomsövervakning.

Hur påföljdssystemet är uppbyggt har stor betydelse för brottmålsprocessen. Det gäller inte minst mot bakgrund av att vi genom våra förslag sätter ett tydligare och tidigare fokus på påföljdsfrågan och åklagarens ansvar för att föra talan i delen.

Vi har vid våra överväganden och förslag utgått från det nuvarande påföljdssystemet. Hur den nuvarande brottmålsprocessen bör anpassas till Påföljdsutredningens förslag har behandlats i

Processrättsliga konsekvenser av Påföljdsutredningens förslag, Ds 2012:54.

Vi har dock löpande i vårt arbete beaktat att påföljdssystemet kan komma att ändras enligt Påföljdsutredningens förslag. Vi pekar i vissa fall särskilt på hur ett genomförande av Påföljdsutredningens förslag kan påverka de förslag som vi lämnar.

Vår bedömning är att våra förslag är väl förenliga med en sådan förändring som Påföljdsutredningen föreslår och att förslagen kan anpassas till ett påföljdssystem med villkorligt fängelse. Det kan särskilt framhållas att Påföljdsutredningens förslag skulle innebära att åklagarens syn på brottets allvar kan komma till uttryck än tydligare genom dennes påföljdsyrkande. Om det införs ett system med villkorligt fängelse vore det utifrån de förändringar vi föreslår följdriktigt att låta åklagarens syn på fängelsestraffets längd, oavsett om det är villkorligt eller ovillkorligt, vara avgörande för hur målet ska kunna handläggas.

I avsnitt 12.10 berör vi särskilt Påföljdsutredningens förslag till ändrade regler om påföljdsbestämningen i hovrätt när flera tingsrättsdomar överprövas samtidigt.

EMR-utredningen

EMR-utredningen har utvärderat reformen En Modernare Rättegång (EMR). Utredningens utvärdering och förslag till förändringar i anledning av denna har redovisats i betänkandet En Modernare

Rättegång II – en uppföljning, SOU 2012:93.

Vårt uppdrag har haft flera tydliga beröringspunkter med EMRutredningens. Vi har vid våra överväganden i flera fall haft anledning att beakta vad som kommit fram i utvärderingen. Det gäller

Uppdraget och dess genomförande SOU 2013:17

174

bl.a. hur förändringarna av systemet med prövningstillstånd i hovrätt har fallit ut.

EMR-utredningen har lämnat ett antal förslag till förändringar som berör brottmålsrättegången. Det gäller bl.a. utvidgade möjligheter att ta upp muntlig bevisning i samband med en förhandling som ställs in och utökade möjligheter att återanvända förhör som dokumenterats genom en ljud- och bildupptagning i samband med en annan förhandling i samma instans. Detta är viktiga förändringar som har stor betydelse för en ändamålsenlig handläggning av brottmålen. Mot bakgrund av EMR-utredningens förslag, som vi ansluter oss till, har vi inte haft anledning att ta upp dessa frågor särskilt. I avsnitt 11 pekar vi dock i några hänseenden på vilken betydelse förslagen har.

En annan beröringspunkt är utevarofrågor i hovrätt. Vi behandlar det i avsnitt 12.9. Som vi anger där ansluter vi oss till EMRutredningens förslag till ändring av bestämmelsen om parts frånvaro vid huvudförhandlingen i hovrätt.

I två fall lämnar vi, i anledning av vårt uppdrag, förslag till lagändringar som är mer omfattande än vad EMR-utredningen har föreslagit. Det gäller utökade möjligheter att avgöra brottmål utan huvudförhandling i hovrätt (se avsnitt 12.7) och prövningen av om muntlig bevisning i hovrätten ska läggas fram genom hänvisning till de inspelade förhören i tingsrätten (se avsnitt 12.8).

Nämndemannautredningen

Den 31 maj 2012 tillsatte regeringen en utredning med uppdrag att göra en översyn av nämndemannasystemet.2Utredningen, som antagit namnet Nämndemannautredningen (Ju 2012:08), ska enligt direktiven redovisa sitt uppdrag senast den 28 juni 2013. Nämndemannautredningen har, liksom vi, i uppdrag att överväga eventuella förändringar av omfattningen av medverkan av nämndemän. Nämndemannautredningens uppdrag är emellertid bredare i och med att det omfattar alla typer av mål och domstolar. Det omfattar även att se över frågor som nominering, rekrytering och val av nämndemän samt villkoren för deras tjänstgöring.

Vårt uppdrag är begränsat till att överväga hur rättens sammansättning bör vara ordnad i olika fall för att bidra till ett ändamåls-

2Ett modernt nämndemannasystem (Dir 2012:51).

SOU 2013:17 Uppdraget och dess genomförande

175

enligt förfarande i brottmål. Vi återkommer till frågor som rör avgränsningen mot Nämndemannautredningens uppdrag i samband med våra överväganden om rättens sammansättning (avsnitt 13).

1.5 Läsanvisningar

Våra förslag utgår från ett förändrat synsätt på rollfördelningen mellan åklagare och domstol och på parternas inflytande över brottmålsprocessen som vilar på principiell grund. Med utgångspunkt i dessa överväganden föreslår vi en modernisering av straffprocessrätten som innebär att den anpassas till dagens förhållanden.

Betänkandet inleds med våra allmänna överväganden avseende behovet av ändringar i straffprocessen, avsnitt 2. Därefter redogör vi för vår syn på den tilltalades, domarens, åklagarens och målsägandens roller i brottmålsprocessen, avsnitten 3–6.

Vi har valt att inte inledningsvis i ett särskilt avsnitt beröra gällande rätt. Den redovisar vi i stället i relevanta delar vid våra överväganden och förslag rörande respektive fråga som omfattas av uppdraget.

Våra överväganden och förslag avseende tingsrättsprocessen återfinns i avsnitten 7–11. I avsnitt 7 anges våra överväganden när det gäller hur förfarandet i brottmål bör vara utformat. Därefter går vi igenom vissa övergripande åtgärder för att effektivisera inledningen av processen, avsnitt 8. Brottmålen kommer att kunna handläggas på tre olika sätt i tingsrätten. Vi beskriver förfarandet för att avgöra erkända brottmål, bötesbrottmål, dvs. mål i vilka åklagaren yrkat böter som påföljd och övriga mål i avsnitten 9–11. I avsnitt 11 tar vi också upp frågor som handlar om att förbättra hanteringen av mål som ska avgöras efter huvudförhandling.

I avsnitt 12 behandlar vi hovrättsprocessen. Frågan om rättens sammansättning i brottmål i såväl tingsrätt som hovrätt belyses i avsnitt 13. Därefter följer våra överväganden och förslag avseende stödet åt målsäganden och handläggning av enskilda anspråk i brottmål. Avsnitt 14 avser hanteringen av enskilda anspråk. Bestämmelser rörande stödperson behandlas i avsnitt 15 och frågor avseende målsägandebiträde i avsnitt 16. I avsnitt 17 avhandlas genomförandefrågor, ikraftträdande och övergångsbestämmelser. Slutligen redogör vi för konsekvenserna av förslagen i avsnitt 18.

177

2 Allmänna överväganden

2.1 Reformbehovet

Rättegångsbalken trädde i kraft 1948. Den äldre rättegångsbalken innehöll tydliga inkvisitoriska inslag. Den nya rättegångsbalken, som bygger på principerna om muntlighet, omedelbarhet och koncentration, innebar omfattande förändringar genom införandet av fri bevisprövning och ett ackusatoriskt brottmålsförfarande. Brottmålsförfarandet är sedan den nya balkens införande ordnat så att domstolen som huvudregel ska pröva den misstänktes skuld efter en muntlig förhandling och utifrån den utredning som där presenteras för domstolen.1Ett förfarande med en koncentrerad huvudförhandling och i vilket domstolens avgörande grundas på vad som skett vid förhandlingen har setts som det bästa sättet att nå fram till en materiellt riktig dom. Att domar är materiellt riktiga har ansetts vara särskilt viktigt i brottmål.2 Förutom att processformen har uppfattats ge de bästa förutsättningarna för en god bevisprövning så bidrar ett förfarande med en offentlig förhandling och nämndemannadeltagande i rätten dessutom till en god insyn i rättskipningen.

Genom reformen En modernare rättegång – reformering av

processen i allmän domstol,prop. 2004/05:131, (EMR) infördes ett

förenklat förfarande för att avgöra brottmål utan huvudförhandling i vissa fall om det inte finns anledning att döma till annan påföljd än böter. Handläggningsformen innebär ett avsteg från principerna om muntlighet, omedelbarhet och koncentration. Förfarandet beskrivs kortfattat i avsnitt 10.2. I övrigt har det under de 65 år som gått sedan rättegångsbalkens införande endast skett mindre förändringar av de straffprocessuella reglerna. Förändringarna har inneburit en viss uppmjukning av de grundläggande principerna. Exempelvis har förutsättningarna för att ta upp bevisning utom

1

Allmänna överväganden SOU 2013:17

178

huvudförhandling gjorts mindre restriktiva (prop. 1986/87:89). Med teknikens utveckling har parter, vittnen och andra fått möjlighet att i vissa fall delta vid ett sammanträde per telefon eller via videolänk. Vidare har domstolen fått möjlighet att under vissa förutsättningar besluta att bevisning och sedermera även olika framställningar får läggas fram genom hänvisning till handlingar i målet (prop. 2004/05:131). Även koncentrationsprincipen har genomgått vissa förändringar i uppmjukande riktning, senast genom en lagändring år 2000, som innebar att möjligheterna att fortsätta en huvudförhandling efter uppehåll utökades (prop. 1999/2000:26).

En annan förändring som skett är att brottmålsförfarandet i vissa delar har effektiviserats genom att mål har förts bort från domstolarna. Enklare brott och förseelser har avkriminaliserats och åklagare har bl.a. fått större möjlighet att meddela åtalsunderlåtelse. Dessutom har åklagare successivt fått ökat utrymme att meddela strafföreläggande och polisen har fått möjlighet att genom ordningsbot beivra mindre allvarliga förseelser utan domstols medverkan. År 2011 fattades ca 136 000 lagföringsbeslut.3Drygt hälften – ca 73 700 – avsåg domar i tingsrätt. Av resterande ca 62 600 lagföringar var ungefär 38 500 strafförelägganden och 24 100 åtalsunderlåtelser.4

Rättegångsbalkens regler och de grundläggande principer som tillämpas i brottmål härrör från en tid då brottmålsprocessen och samhället såg annorlunda ut. När rättegångsbalken infördes så genomdrevs de grundläggande principerna om omedelbarhet, muntlighet och koncentration med stor kraft för att bryta med det tidigare inkvisitoriska, muntligt-protokollariska förfarandet. För att den fria bevisprövningen skulle få genomslag så tonades betydelsen av den enskildes uppfattning ned. Den ställning domstolen fick i förfarandet präglades av förhållandena vid tillkomsten av rättegångsbalken. De flesta åklagare saknade då fortfarande en fullständig juristutbildning och det fanns ingen sammanhållen åklagarorganisation. Sakförare saknade ofta juridisk skolning. Dessa förhållanden har förändrats under åren.

Synen på brottmålsprocessen har också förändrats över tid. Domstolens utredningsskyldighet har i praktiken successivt minskat och parternas ställning har gradvis stärkts. Det har delvis att göra

3 Med lagföringsbeslut avses domslut i fällande domar, godkänt strafföreläggande eller meddelad åtalsunderlåtelse av åklagare. Även ordningsbot, som utfärdas av polis eller tull, är ett lagföringsbeslut men ingår inte i aktuell statistik. 4 Brås officiella statistik över personer lagförda för brott, slutlig statistik för 2011, tillgänglig via www.bra.se

SOU 2013:17 Allmänna överväganden

179

med att det funnits behov av att anpassa och effektivisera processen med hänsyn till förändringar i den anmälda brottsligheten. Den förändrade synen beror emellertid också på att ett kompetent och välorganiserat åklagarväsende har utvecklats och att det förekommer försvarare i fler mål. Dessutom har medborgarnas syn på staten och makthavare generellt sett förändrats i takt med samhällsutvecklingen i stort. Såväl den enskilde som allmänheten genom media ställer nu mer än tidigare krav på samhällets institutioner och på att den offentliga verksamheten bedrivs på ett ändamålsenligt sätt. Den offentliga verksamheten granskas och ifrågasätts mer kritiskt. Det finns också en större förväntan hos den enskilde att kunna påverka vid beslutsfattande som rör dem själva. Utöver att vara ett led i förverkligandet av ett kriminalpolitiskt mål att bekämpa brott har brottmålsprocessen även kommit att bidra till att fylla ett behov av upprättelse för både oskyldigt misstänkta och målsägande. Rättegången har också fått en betydelse för att lösa konflikter mellan parterna och bidra till försoning.

Den tekniska utvecklingen har, som berörts ovan, fört med sig det positiva att det är möjligt att fundera över andra sätt att ta upp och lägga fram utredning i brottmålsförfarandet. Med samhällsutvecklingen och den nya tekniken har emellertid även brottsligheten förändrats och nya arenor för brottslig verksamhet har vuxit fram. Även benägenheten att anmäla brott och Polisens resurser för att utreda brott har förändrats, vilket påverkar inflödet av mål till domstolarna. Det förfarande som utformades vid införandet av rättegångsbalken anpassades för att hantera en annan mängd och typ av brott än den som i huvudsak tas upp i domstolarna i dag.

Sedan 2002 har det totala antalet anmälda brott ökat med 15 procent. Under 2011 anmäldes totalt 1,42 miljoner brott till polis, tull eller åklagare, en ökning med tre procent jämfört med året innan.5Preliminär statistik för 2012 visar sammantaget på en svag minskning jämfört med året innan. Sedan 1975 har dock de anmälda brotten ökat kontinuerligt.

Delvis bedöms ökningen av anmälda brott handla om att fler brott numera kommer till rättsväsendets kännedom. Det medför troligen att inslaget av mindre allvarliga brott, som till stor del tidigare inte blev kända, kan antas ha ökat. Därtill har ökade insatser och kontroller från Polisens sida lett till att anmälda spanings- och ingripandebrott, såsom narkotikabrott, också har

5 Brottsförebyggande rådets (Brå) officiella statistik över anmälda brott, slutlig statistik för 2011, tillgänglig på www.bra.se

Allmänna överväganden SOU 2013:17

180

ökat under senare år. Särskilt kraftigt har dock bedrägeribrotten ökat. Dessa har mer än fördubblats sedan 2006, vilket till del kan förklaras av att den tekniska utvecklingen medfört att det i dag kan vara relativt enkelt att sätta i system vissa gärningar, som exempelvis att skicka bluffakturor till ett stort antal mottagare. Även anmälda våldsbrott har ökat stadigt. Ökningen av antalet anmälda brott och en oförändrad uppklaringsprocent hos Polisen och åklagarna har medfört att antalet mål i domstol har ökat. År 2011 avgjordes 22 400 fler brottmål i tingsrätterna än 2006 (prop. 2012/13:1, utgiftsområde 4, s. 22 ff.). Under 2011 inkom knappt 91 000 brottmål till Sveriges tingsrätter och drygt 92 000 brottmål avgjordes samma år, att jämföra med knappt 76 000 inkomna och 74 000 avgjorda brottmål 2007.6 I hovrätterna har antalet inkomna brottmål per år i princip varit konstant under perioden, runt 8 400 brottmål och detsamma gäller antalet avgjorda brottmål, ca 9 500 stycken.

Utifrån den genomsnittliga procentuella årliga ökningstakten inkomna och avgjorda brottmål under en tioårsperiod har Domstolsverket prognosticerat att såväl antalet inkomna som avgjorda brottmål årligen kommer att öka med fyra procent under åren 2011–2014 (sammantaget med 17 procent).7

Den ökade tillströmningen av anmälda brott ställer nya krav på domstolarna och myndigheterna i rättsväsendet.

Den lagförda brottslighetens struktur har också förändrats så att den nuförtiden innefattar en större andel mål avseende brott mot person. Under en tioårsperiod har stöldbrottens andel minskat rejält med 17 procentenheter sedan 2002. Under samma tid har brotten mot person (kap. 3–7 brottsbalken) och bedrägeribrotten ökat med fem procentenheter vardera samt narkotikabrotten med tre procentenheter.8

Eftersom våldsbrotten generellt sett är mer svårutredda och utredningen i målen oftare innefattar muntlig bevisning än vad exempelvis mål med förmögenhetsbrott gör, så kräver handläggningen mer resurser. Det gäller även bedrägeribrotten, som inte sällan är av tekniskt komplicerad natur eller rör många målsägande och därför kräver en mer omfattande utredning. Målen i dag innebär således en större arbetsbelastning för domstolarna.

6 Sveriges officiella domstolsstatistik 2011, tabell 1.1, s. 9 7 Uppgifterna är hämtade ur Rättsväsendets kapacitetsbehov Åren 2011–2014. Centrala

prognoser för Polisen, Åklagarmyndigheten, Domstolsverket och Kriminalvården.

8 Brås officiella statistik över anmälda brott, slutlig statistik för 2011, tillgänglig på www.bra.se

SOU 2013:17 Allmänna överväganden

181

Den tekniska utvecklingen och internationaliseringen har även gjort att förmögenhetsbrotten ändrat karaktär och att målen i många fall är mer komplexa och av större omfattning än vad som tidigare varit fallet. Allt oftare bedrivs illegal verksamhet över nationsgränserna, i olika former av nätverk och med hjälp av modern teknik. Det ställer krav på ett ökat samarbete inom EU och med länder utanför unionen för att lagföra brott och verkställa straff. Men det innebär dessutom att det ställs krav på en effektiv nationell brottmålsprocess och ett regelverk som harmoniserar med Sveriges internationella åtaganden.

Med internationaliseringen har Europakonventionen och annan internationell rätt fått ökad betydelse i domstolarna. Den kontradiktoriska principen har fått allt större genomslag och de överväganden som domstolen behöver göra är allt oftare mer komplexa. Sveriges konventionsåtaganden innebär bl.a. att domstolen i många fall är skyldig att göra parterna uppmärksamma på en fråga som rätten självmant ska ta hänsyn till, t.ex. om ett brott ska betecknas på annat sätt än vad åklagaren har angett.

Även synen på instansordningen och domstolarnas inbördes funktion har med tiden förändrats. Det utökade kravet på prövningstillstånd i hovrätt och förhållandet att det genom EMRreformen har betonats att hovrätten ska grunda sin prövning på samma material som legat till grund för tingsrättens avgörande, har gjort det tydligt att tyngdpunkten i rättsskipningen ska ligga i första instans.

Sammanfattningsvis är rättegångsbalkens regler utformade för att uppfylla andra krav på handläggningen av brottmål än de som ställs i dag. Det innebär att målen i princip hanteras på ett och samma sätt oberoende av vad saken rör och parternas inställning. Reglerna bygger på en föråldrad syn på ansvarsfördelningen mellan parterna och rätten, som inte överensstämmer med den enskildes syn och samhällets uppfattning. Bestämmelserna ger domstolen stor självständighet att agera självmant i processen och parterna ett mer begränsat inflytande. Vi anser att det är betänkligt av principiella skäl men att det också medför praktiska svårigheter att effektivt handlägga brottmål. Reglerna för brottmålsprocessen behöver ses över så att varje mål får den hantering det kräver och processen kan avgränsas utifrån den prövning som parterna efterfrågar.

Allmänna överväganden SOU 2013:17

182

2.2 En för parterna ändamålsenlig brottmålsprocess

Utredningens direktiv är vida och ger oss tämligen fria händer när det gäller kärnan av brottmålsprocessen i såväl tingsrätt som hovrätt. Vi har med den utgångspunkten försökt ta fram förslag på reformer som ska ge oss en brottmålsprocess som bättre än nu svarar mot de enskildas och samhällets behov.

Det grundläggande för brottmålsprocessen är att anklagelser om brott prövas inom rimlig tid och med hög kvalitet och då med beaktande såväl av den tilltalades som brottsoffrets intressen. Den person som är berörd av en brottmålsprocess ska kunna förvänta sig att målet avgörs snabbt och rättssäkert. Den som är anklagad eller varit utsatt för brott ska inte behöva vänta längre än nödvändigt på att saken prövas. För att uppnå detta är det nödvändigt att processreglerna är utformade så att målen handläggs och avgörs på det sätt som är mest ändamålsenligt. Vi tror att en grundläggande förutsättning för att åstadkomma en sådan prövning i alla mål blir bättre om parternas ställningstaganden tillmäts större betydelse. Processen bör avgränsas så att den inte görs mer omfattande än vad som behövs och parterna vill. Då kan processen anpassas efter vad målet kräver och förfarandet göras tydligare. Vi vill därför ge den ackusatoriska principen ett ökat genomslag i processen. Denna grundtanke genomsyrar utredningens förslag.

Grunderna för en förbättring av brottmålsprocessen finns i rättegångsbalken. Under de gångna 65 åren har det dock, som vi beskrivit ovan, skett stora förändringar på olika områden när det gäller rättsväsendet och den verklighet rättsväsendet verkar i. När de ärenden som ska hanteras ökar och många blir mer komplexa är det inte möjligt att behandla alla mål på samma sätt. Vi har valt att föreslå ändringar som kan sägas vara en bekräftelse på betydelsen av dessa förändringar och behovet av att anpassa brottmålsprocessen till dem.

Vi menar att det behöver finnas olika sätt och former för att handlägga och avgöra mål som är anpassade efter vad målen kräver. I tingsrätten bör parternas ståndpunkter och hur allvarligt brott åtalet rör vara avgörande. En sådan ordning förutsätter att parternas ståndpunkter klarläggs på ett tydligt sätt redan i processens inledningsskede. Rollfördelningen mellan parterna och aktörerna i processen måste vara tydlig. De enskilda parterna måste få information om vad som förväntas av dem och om det sker kan det också ställas krav på deras medverkan. Frågan om den som åtalats ska

SOU 2013:17 Allmänna överväganden

183

fällas till ansvar ska avgöras genom att saken prövas och inte genom att han eller hon inte inställer sig till rättegången eller håller sig undan delgivning.

Oavsett hur bra förslagen är blir de inte bättre än hur de genomförs. Ett målmedvetet genomförande där förslagen inom sina områden fås att genomsyra det dagliga arbetet i berörda domstolar och myndigheter är en förutsättning för reformens framgång och därigenom också för att lagstiftarens avsikter ska få genomslag.

Vårt övergripande mål har varit att föreslå förändringar som innebär att processen ska bli bättre för de enskilda som berörs av denna. Mot bakgrund av det sagda har vi grundat våra förslag på följande utgångspunkter.

• Tydligare roller i processen

• En behovsanpassad handläggning

• En förutsebar process med tidiga åtgärder

• Ett ökat ansvar för parterna

• En helhetssyn i rättskedjan

• Ett genomtänkt och konsekvent genomförande

Tydligare roller i processen

I fråga om ansvaret för att lagföra brott har brottmålsförfarandet, som tidigare angetts, effektiviserats genom att mål har förts bort från domstolarna. Enklare brott och förseelser har avkriminaliserats och åklagare har bl.a. fått större möjlighet att meddela åtalsunderlåtelse. Dessutom har åklagare successivt fått ökat utrymme att meddela strafföreläggande och polisen har fått möjlighet att lagföra brott genom ordningsbot. Det innebär att det redan i dag finns ett delat ansvar mellan polis, åklagare och domstol att avgöra frågor om ansvar för brott. De praktiska och processekonomiska fördelarna med en sådan ordning är uppenbara. Det är en rationell och nödvändig hantering för att brott i samhället ska kunna lagföras inom rimlig tid. Av rättssäkerhetsskäl är det emellertid grundläggande att anklagelser om svårare brott ska avgöras av en självständig och opartisk domstol. Vi redovisar i avsnitt 7.2 vår syn på den gränsdragningen, dvs. vilka frågor om ansvar för brott som bör

Allmänna överväganden SOU 2013:17

184

avgöras av domstol. En tydlig sådan avgränsning bidrar till en tydligare rollfördelning mellan åklagare och domstol.

När det gäller ansvaret för att utreda brott som lagförs i domstol har, som berörts i föregående avsnitt, processreglerna inte utvecklats i takt med de förändringar som skett i förfarandet och av synen på domstolens roll. Det finns enligt nuvarande ordning ett utrymme för rätten att på eget initiativ t.ex. besluta om komplettering av förundersökningen eller av utredningen i skuldfrågan. Rätten kan vidare bestämma en påföljd som är mer ingripande än den som åklagaren har yrkat. Så borde det av principiella skäl enligt vår mening inte vara och det är svårt att förena en sådan rättstillämpning med det allmänna rättsmedvetandet och kravet på en opartisk domstol.

De allra flesta domare tar inte självmant in ny utredning och dömer inte heller till ett strängare straff än vad åklagaren har yrkat. Att dessa möjligheter finns leder ändå till osäkerhet vid rättstillämpningen. Processen blir därigenom inte förutsägbar och samtidigt finns det en risk för att likheten inför lagen inte upprätthålls. Utgångspunkten bör i stället vara att domaren ska skipa rätt utifrån den utredning som parterna presenterar. Med dagens professionella åklagarväsende kan åklagaren självständigt ta tillvara statens intresse av att skyldiga ska straffas för brott. Åklagarens och domarens respektive roller i rättegången behöver alltså göras tydligare.

Domaren bör enligt vårt synsätt ha en tydligare processledande

och kontrollerande roll. Domaren ska vara neutral i sin rättsskipning och ta initiativ som rör handläggningsformerna i processen. Vad gäller utredningen i skuldfrågan bör domaren enbart fatta beslut på yrkande av part. I fråga om påföljden bör domaren avgöra om den yrkade eller annan påföljd ska dömas ut men vara förhindrad att döma till en strängare eller mer ingripande påföljd än vad åklagaren begärt. Flera av de nuvarande reglerna ger, som nämnts, domaren en vidare officialprövningsrätt som dock sällan tillämpas i praktiken. Processen bör således bli än mer ackusatorisk och reglerna ändras så att de överensstämmer med den roll som domaren enligt den praktiska tillämpningen har redan i dag. Vi redogör närmare för våra överväganden om domarens roll i avsnitt 4.

Åklagaren bör enligt vår uppfattning ta det fulla ansvaret för

statens talan. Vi menar att åklagaren genom åtalet ska inleda rättegången i tingsrätt och framställa preciserade yrkanden när det gäller skuld och påföljd i alla mål. Vidare menar vi att åklagaren i fråga om påföljd också ska sätta den övre gränsen för vilken påföljd eller

SOU 2013:17 Allmänna överväganden

185

vilket straff som domstolen ska kunna döma till. Vi anser att ett sådant förfarande blir mer förutsebart och därigenom rättssäkert för den tilltalade. Våra överväganden om åklagarens roll återkommer vi till i avsnitt 5.

Även målsägandens roll bör vara tydligare i förhållande till åklagarens. Det huvudsakliga syftet med dagens brottmålsprocess är att tillgodose statens uppgift att beivra brott. Vi anser att det är åklagaren som ska ha ansvar för att så sker. Målsägandens straffrättsliga talan ska därför vara helt subsidiär åklagarens. Däremot bör målsäganden ha goda möjligheter att få sina eventuella skadeståndsanspråk prövade i samband med brottmålet. Målsäganden har också intresse av att kunna få insyn i handläggningen och att, vid behov, få stöd och hjälp för att hantera den situation som en brottmålsrättegång kan innebära. I avsnitt 6 berör vi ytterligare våra överväganden avseende målsägandens roll.

Den misstänkte eller den tilltalade slutligen bör få en tydligare roll som part i brottmålsprocessen. Han eller hon bör i tidigt skede få bättre information om vad rättegången kan innebära och i fler fall rådgivning av advokat. Även med beaktande av den tilltalades särskilda ställning bör hans eller hennes uppfattning kunna ges större betydelse för målens handläggning. Han eller hon bör dessutom med en tydligare partsställning kunna ges ett vidare ansvar att vara delaktig i processen. Vår syn på den tilltalades roll genomsyrar utredningens förslag om en förutsebar process, tidigare åtgärder och olika handläggning av olika typer av mål. Vi återkommer till det bl.a. i avsnitt 3.

En behovsanpassad handläggning

Som beskrivits i avsnitt 2.1 handläggs huvuddelen av alla brottmål i domstol på samma sätt och avgörs i tingsrätt efter huvudförhandling. Många mål som avgörs på det sättet är av mer rutinmässig karaktär och dess handläggning kräver oproportionerligt stora arbetsinsatser och resurser i domstol. Det är enligt vår uppfattning inte ändamålsenligt att större delen av målen hanteras på ett så förhållandevis kostsamt och arbetskrävande sätt som det normalt sett innebär att avgöra mål efter huvudförhandling. Sannolikt skulle flera mål kunna hanteras på ett enklare sätt om den tilltalades inställning tillmättes en ökad betydelse vid valet av handläggningsform. Ett ökat partsinflytande skulle sannolikt leda till en bättre

Allmänna överväganden SOU 2013:17

186

process med mer aktiva parter och att varje mål fick den behandling det förtjänar.

Vid brott som den tilltalade erkänt och som inte kan leda till en strängare påföljd än ett kortare fängelsestraff är det rimligt att den tilltalade kan ges inflytande över målets handläggning så att det kan avgöras på ett förenklat sätt. På så sätt kan mer resurser läggas på att avgöra sådana mål som kräver en mer omfattande sakprövning. En sådan uppdelning bör enligt vår uppfattning inte utgå från brottets straffskala eller en prognos av om den tilltalade kan avhålla sig från att begå nya brott utan utgå från åklagarens påföljdsyrkande. Vi redogör för våra förslag till en behovsanpassad handläggning i tingsrätt i avsnitt 7–11.

Överprövningen i hovrätten bör vara ordnad så att hovrätten, utifrån parternas ståndpunkter, granskar alla överklagade avgöranden. Alla avgöranden som överprövas behöver dock inte avgöras efter en fullständig prövning. Formerna för överprövningen, t.ex. det sätt som muntlig bevisning läggs fram, bör också anpassas efter förhållandena i de enskilda målen. Vi återkommer till dessa frågor i avsnitt 12.

Även i övrigt behöver bestämmelserna om handläggningen av mål vara mer anpassade till de olika målens förutsättningar. Även om det ofta är bra att flera åtal mot en person eller åtal mot flera personer för samma brott handläggs i samma mål bör det alltid övervägas om det är lämpligt. Mål får inte i onödan bli alltför omfattande. Rätten har ett ansvar för att se till att så inte blir fallet. I mer omfattande mål behövs ofta en tydlig processledning och förberedelse under ledning av rätten. Möjligheterna till förberedande sammanträden behöver utvecklas och utnyttjas bättre. Vi behandlar dessa frågor i avsnitt 11.

Även rättens sammansättning i brottmål bör kunna se olika ut beroende på vad målets handläggning kräver. Vi återkommer till det i avsnitt 13.

En förutsebar process med tidiga åtgärder

Det ska vara tydligt vad brottmålet handlar om. Det är viktigt både för parterna och ur ett samhälleligt perspektiv. Åklagarens talan ska därför omfatta yrkanden avseende både skuld och påföljd och åklagaren ska ange ett preciserat påföljdsyrkande i alla mål. Med en tydlig frågeställning redan när åtalet väcks blir det klarare för den

SOU 2013:17 Allmänna överväganden

187

tilltalade vad han eller hon riskerar vid en fällande dom. Det är ett anständighetskrav att den tilltalade inte ska behöva sväva i ovisshet om detta fram till en eventuell huvudförhandling. Det är också rimligt att den tilltalade samtidigt får veta vilka övriga yrkanden som framställs i målet samt om målsäganden för talan om enskilt anspråk i samband med åtalet. Nödvändiga uppgifter om enskilda anspråk bör dokumenteras av Polisen under förundersökningen. Vi återkommer med förslag som syftar till att de yrkanden som framställs ska vara klarlagda tidigt i avsnitt 5 och 14.

I dag är brottmålsprocessen inriktad på huvudförhandlingen. Med ett sådant fokus blir flera åtgärder i många fall inte vidtagna förrän i ett sent skede av processen. Det är vår uppfattning att flera åtgärder bör vidtas mycket tidigare.

En förutsättning för att åklagaren ska kunna ange ett påföljdsyrkande i åtalet är att utredningen om den tilltalades personliga förhållanden utförs tidigare. Det är också till fördel för den tilltalade. En personutredning i närmare anslutning till brottet ger bättre möjligheter till snabbare vårdinsatser för en tilltalad med behov av vård och det ökar förutsättningarna för att en tillfredsställande utredning i påföljdsfrågan finns tillgänglig när målet ska avgöras.

Vi anser att åtalet bör skickas till den tilltalade samtidigt med att det ges in till domstolen. Den tilltalade bör i alla mål föreläggas att svara på åtalet till rätten och det i ett tidigare skede än vad som sker med nuvarande ordning. Föreläggandet bör utformas så att den tilltalade får strukturerade frågor som ska besvaras. Det underlättar för den tilltalade att ta ställning till åtalet samtidigt som den tilltalades eventuella svar blir tydligare än med det nuvarande systemet. I dag är det inte när åtalet väcks klart vilka frågor som rätten vill att den tilltalade tar ställning till. De processuella konsekvenserna av den tilltalades ställningstaganden ska också göras tydliga.

Det är av rättssäkerhetsskäl viktigt att kommunikationen är enkel och begriplig och en förutsättning för att ge den tilltalades inställning betydelse vid handläggningen av målet. Vi återkommer till dessa frågor i avsnitt 8.

Samma resonemang gör sig gällande med motsvarande styrka i hovrätt. Det ska ställas högre krav på tydliga överklaganden och svarsskrifter för att handläggningen i hovrätt ska kunna anpassas med hänsyn till vad det finns anledning att pröva i andra instans.

Det skulle innebära en klar kvalitetsförbättring om fler tilltalade fick tillfälle att rådgöra med en advokat redan när åtalet väcks. Det

Allmänna överväganden SOU 2013:17

188

är med nuvarande ordning vanligt att den tilltalade först kort före eller i samband med huvudförhandlingen får hjälp att förbereda sitt försvar. I de allra flesta mål menar vi att den tilltalade i ett mycket tidigare skede bör ges möjlighet att konsultera en advokat om åtalet och om målets handläggning. Vi återkommer till denna fråga i avsnitt 3.

Ett ökat ansvar för parterna

Den som är föremål för en brottsutredning och har delgetts misstanke om brott ska vara så underrättad om hanteringen av ärendet att det går att ställa krav på att den misstänkte under rättegången också medverkar i den.

Det är till fördel för den misstänkte om han eller hon löpande hålls informerad om vad som ska hända i nästa skede av processen. Tydlig information om vad som kan förväntas inträffa i nästa steg bör lämnas av polis och åklagare kontinuerligt under förundersökningen. Med en bättre kommunikation med den misstänkte och ett sådant handläggningssätt förbättras förutsättningarna för att polis och åklagare ska kunna vidta åtgärder för att exempelvis delge handlingar med den misstänkte genom förenklad delgivning.

Ett ökat krav på den tilltalade att delta i rättegången innebär inte att den som har blivit föremål för en brottsutredning behöver bidra till sakens utredning. Han eller hon ska dock kunna förutsättas medverka i processen och ta ansvar för det i rättegången så att ett mål kan avgöras inom rimlig tid.

En annan med detta sammanhängande fråga är att handläggningen av målen inte bör dra ut på tiden. Kommer den tilltalade inte till förhandlingen bör målen i större utsträckning än i dag kunna avgöras i den tilltalades utevaro. Om vissa, men inte andra, åtalspunkter mot en tilltalad eller åtal mot en av flera åtalade kan handläggas bör man hantera de delarna separat genom att avgöra dem och handlägga resten av målet senare. Att på detta sätt avgöra målen i stället för att ställa in dem besparar i förekommande fall målsägande och vittnen obehaget av att komma ytterligare en gång, samtidigt som verkställigheten av påföljden kan påbörjas tidigare. I avsnitt 11.4 och 11.6 redogör vi för förslag utifrån dessa utgångspunkter.

SOU 2013:17 Allmänna överväganden

189

När det gäller processen i hovrätt bör det kunna ställas högre krav på parterna att tydliggöra vad det finns anledning för hovrätten att pröva och i vilka delar tingsrättens avgörande godtas.

En helhetssyn i rättskedjan

Våra förslag utgår från ett medborgarperspektiv och en helhetssyn på verksamheten inom rättsväsendet. Medborgarperspektivet innebär att det alltid är nyttan för den enskilde av tilltänkta förändringar och reformer som ska stå i fokus. Helhetssynen innebär bl.a. att ansvaret hos och konsekvenserna för samtliga myndigheter av tilltänkta reformer och förändringar måste beaktas.

Det är vår grundsyn att handläggningen från en anmälan om brott hos polis till dess att frågan om ansvar för brottet prövas av domstol bör ses som en sammanhållen process. Myndigheterna inom rättsväsendet och domstolarna bör därför samverka för att se till att sådana förberedelser vidtas som krävs för att brottmålet ska kunna avgöras inom skälig tid. Utgångspunkten bör vara att en brottsutredning som leder till åtal som huvudregel ska avgöras i domstol genom dom och inte exempelvis genom att rättegången inte kan hållas på grund av bristfällig delgivning. Detta ska naturligtvis ske med respekt för domstolarnas och myndigheternas olika roller.

I praktiken kan detta gälla inte minst i fråga om att hålla den enskilde informerad om handläggningen från brottsanmälan till dom och när det gäller att delge honom eller henne handlingar som rör målet. Myndigheterna och domstolarna har i dessa avseenden ett gemensamt ansvar för att se till att lagföring kan ske snabbt, effektivt och på ett rättssäkert sätt.

Domstolsverket har av regeringen fått i uppdrag att planera för en anpassning av verksamheten inom Sveriges Domstolar för att ett strukturerat, elektroniskt informationsflöde i rättskedjan ska kunna införas så att de effektivitets- och kvalitetsnyttor som skapas tas tillvara (Regleringsbrev för budgetåret 2012 avseende Sveriges Domstolar, s. 6). Motsvarande uppdrag har lämnats till Rikspolisstyrelsen, Åklagarmyndigheten, Ekobrottsmyndigheten och Kriminalvården. Ett sådant arbete ligger i linje med den utökade samverkan mellan Sveriges Domstolar och myndigheterna i rättsväsendet som vi menar är nödvändig för att skapa en ändamålsenlig brottmålsprocess.

Allmänna överväganden SOU 2013:17

190

I betänkandet återkommer vi ett flertal gånger till åklagarnas uppgifter. Vi har i samband med våra överväganden framförallt berört hur förslagen påverkar bl.a. Åklagarmyndigheten. Även om vi inte i alla sammanhang uttryckligen tar upp Ekobrottsmyndigheten påverkar förslagen i förekommande fall även hanteringen där. Inte minst gäller det i de omfattande brottmålen.

Ett genomtänkt och konsekvent genomförande

Våra förslag till förändringar av reglerna för brottmålsprocessen får inte avsedd effekt om de inte också förverkligas i tillämpningen.

Erfarenheten från tidigare reformer visar att det går att genomföra omfattande processuella förändringar genom att göra väl planerade förändringar av organisation och arbetsformer samt satsningar på tekniskt verksamhetsstöd, utbildning och information som ett genomförande förutsätter. EMR-reformen är ett utmärkt exempel på att nya, genomgripande ändringar av bestämmelser om förfarandet i domstol kunnat genomföras efter ett grundligt arbete med utveckling av tekniska funktioner och verksamhetsstöd i domstolarna samt en anpassning av domstolarnas organisation och arbetssätt. Den utvärdering som nu gjorts av EMR-reformen visar att den har fallit väl ut, SOU 2012:93. Väl genomtänkta satsningar på salsteknik, verksamhetsstöd och omfattande informations- och utbildningsinsatser har sannolikt bidragit till det.

Det finns många regler i rättegångsbalken som inte tillämpas i den utsträckning eller på det sätt som lagstiftaren avsett. Ett sådant exempel, som vi återkommer till i avsnitt 14, är bestämmelserna om en skyldighet för åklagaren att på begäran av målsäganden föra dennes talan om enskilt anspråk. Ett annat exempel är möjligheten för bl.a. polisman och åklagare att delge information om förenklad delgivning av stämning i brottmål, som ännu inte har nått fullt genomslag, se avsnitt 8.5. Det visar på betydelsen av att myndigheterna samverkar i brottmålsprocessen.

En utveckling av myndigheternas verksamhetsstöd är därtill en nödvändig förutsättning för att genomföra de förändringar av brottmålsprocessen som våra förslag syftar till. Väl fungerande verksamhetsstöd och god samverkan mellan myndigheterna i rättsväsendet och Sveriges Domstolar är avgörande för att förändringarna ska få avsedd verkan. En ändamålsenlig resurstilldelning till

SOU 2013:17 Allmänna överväganden

191

rättsväsendet och satsningar inom åklagarväsendet och Sveriges Domstolar på verksamhetsutveckling kommer också att behövas.

Vidare krävs det omfattande informations- och utbildningsinsatser för personal hos direkt berörda myndigheter såsom myndigheterna inom polis- och åklagarväsendena, Sveriges Domstolar och Kriminalvården. Nya riktlinjer och rutiner för myndigheternas olika verksamheter kommer att behöva utarbetas och implementeras. Det är också viktigt att Sveriges Advokatsamfund involveras i de förändringar som rör advokater verksamma i brottmål. Betydande informationsinsatser riktade till allmänheten samt övriga myndigheter och organisationer som på olika sätt har samband med hanteringen av brottmål i domstol lär också behövas.

De förslag vi lämnar syftar till att brottmålsprocessen ska bli mer effektiv och bättre för de enskilda som berörs av den. Det kommer att krävas förändrade arbetsformer inom såväl polis- och åklagarväsendet som Sveriges Domstolar och det kan medföra ett behov av organisationsförändringar. En viss omfördelning av resurser mellan myndigheterna och domstolarna kommer sannolikt att behövas för att målen ska få en ändamålsenlig hantering.

När vi talar om effektivitet, i bemärkelsen produktivitet och kvalitet, gör vi det ur ett helhetsperspektiv. En kostnadseffektiv användning av tid, personal och medel i domstol innebär att de resurser som tillförs domstolarna används för att skapa hög produktivitet och kvalitet för de enskilda som berörs. När vi i betänkandet återkommer till effektivitet så är det i denna mening som vi använder begreppet. Det är därtill viktigt att poängtera att det inte finns några besparingskrav på utredningen. Processen ska utformas så att varje mål får den behandling som det kräver.

Roller i brottmålsprocessen

195

3 Den tilltalade

3.1 Den tilltalades ställning

Den tilltalade har en särskild ställning i brottmålsprocessen. Ändamålet med brottmålsprocessen är att pröva om en person gjort sig skyldig till ett brott och om så är fallet att bestämma vilka följder det ska få. Den misstänkte eller tilltalade kan därför sägas vara den centrala personen i processen.

Det finns ett antal övergripande principer för rättegången i brottmål som slås fast bl.a. i Europeiska konventionen d. 4 nov. 1950 om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna (Europakonventionen). Det handlar bl.a. om rätten att betraktas som oskyldig och rätten till en rättvis rättegång. I konventionen finns också särskilda regler som ger den som är åtalad för brott vissa minimirättigheter, såsom rätten att försvara sig. Europakonventionen gäller som lag i Sverige. Vi redogör närmare för innebörden av konventionens bestämmelser i aktuella delar i avsnitt 3.2. M inimirättigheterna och rätten till försvarare belyser vi särskilt i avsnitt 3.3.

Dessutom finns det ett antal bestämmelser om brottmålsrättegången i regeringsformen (RF) och i andra internationella konventioner. Flera av dem har till huvudsakligt ändamål att säkerställa att domstolsprocessen är rättssäker för den enskilde. Domstolarna ska beakta allas likhet inför lagen samt iaktta saklighet och opartiskhet, 1 kap. 9 § RF. Vidare ska en förhandling vid domstol genomföras rättvist och inom skälig tid, 2 kap. 11 § andra stycket RF. I andra stycket anges också att förhandling vid domstol ska vara offentlig. I kravet på en rättvis rättegång ligger en rad processuella rättigheter som är fastslagna i den svenska processordningen. Det innefattar bl.a. en grundläggande rätt för en part att bli hörd inför domstolen. Därtill finns ett flertal regler i rättegångsbalken som har till syfte att skydda den tilltalades rättssäkerhet. Vi

Den tilltalade SOU 2013:17

196

tar upp dessa regler i respektive avsnitt om målens handläggning i tingsrätt och hovrätt.

Som framgår av våra allmänna överväganden menar vi att synen på den tilltalade i processen bör ändras. Den tilltalade bör behandlas som en deltagare i förfarandet och inte enbart som ett föremål för processen. Det är en rättssäkerhetsfråga att han eller hon får bättre möjlighet att bedöma sin situation. I första hand ska den tilltalade så tidigt som möjligt få del av alla yrkanden i målet så att han eller hon kan överblicka de konsekvenser som rättegången kan medföra och få bättre möjligheter att i lugn och ro ta ställning och förbereda ett eventuellt försvar.

Vidare bör den tilltalade tidigt i förfarandet och fortlöpande få bättre information om hur målet kommer att handläggas. Därigenom läggs också en grund för att ställa högre krav på den tilltalade att vara mer delaktig i processen. Vi återkommer till våra överväganden i dessa avseenden i avsnitt 3.5.

3.2 Europakonventionen och andra internationella dokument

Sverige ratificerade Europakonventionen den 4 februari 1952 och har successivt även ratificerat dess tilläggsprotokoll. Europakonventionen införlivades som lag i svensk rätt 1995. Lag eller annan föreskrift får inte meddelas i strid med Sveriges åtaganden enligt konventionen, 2 kap. 19 § RF. I Europakonventionen fastslås ett antal övergripande principer för rättegången och åtskilliga rättigheter samt förbud som Europadomstolen och Europakommissionen har konkretiserat genom praxis. Svenska processregler har anpassats till konventionen och den praxis som följer av Europadomstolens avgöranden. Den bestämmelse som är av störst intresse i aktuellt avseende är artikel 6, som rör rätten till domstolsprövning och rättsäkerhet i brottmål.

De rättigheter som räknas upp i artikel 6 har sin motsvarighet i artikel 14.1 i den Internationella konventionen om medborgerliga och politiska rättigheter och i artikel 10 i Förenta Nationernas allmänna förklaring om de mänskliga rättigheterna. I artikel 10 anges att var och en är på samma villkor berättigad till en rättvis och offentlig förhandling vid en oberoende och opartisk domstol vid prövningen av hans eller hennes rättigheter och skyldigheter och av varje anklagelse om brott mot honom eller henne.

SOU 2013:17 Den tilltalade

197

Artikel 6 i Europakonventionen är tillämplig på förfaranden som avser prövning av anklagelser om brott. Sådana anklagelser ska enligt artikel 6.1 alltid kunna prövas av en domstol. Domstolsförfarandet ska vara utformat så att följande krav tillgodoses: 1. Domstolen ska vara oberoende och opartisk. 2. Domstolen ska ha inrättats enligt lag. 3. Förfarandet ska vara korrekt och rättvist mot den enskilde (”fair

hearing”, ”fair trial”). 4. Förfarandet ska i allmänhet vara muntligt och offentligt. 5. Domstolsprövningen ska ske inom skälig tid. 6. Domen ska avkunnas offentligt.

Utöver dessa principer slås oskyldighetspresumtionen fast i artikel 6.2. Den innebär att den som anklagas för brott ska anses oskyldig så länge det inte finns en fällande dom mot honom eller henne. Den anklagade har en rätt att tiga och att inte medverka i utredningen. Därtill anges i artikel 6.3 vissa minimirättigheter som alltid ska tillkomma den som anklagas för brott (se efterföljande avsnitt).

För att förfarandet ska vara rättssäkert har alltså ett antal rättigheter ställts upp. Artikel 6.1 ger för det första en rätt till domstolsprövning. Domstolsbegreppet innefattar enligt Europadomstolens praxis även vissa nämnder som har en sådan sammansättning att de är att anse som domstolar i Europakonventionens mening. Brottsskadenämnden är exempel på en sådan nämnd.

För det andra innebär artikel 6.1. att prövning ska ske inför en oavhängig och opartisk domstol. Det betyder att domstolen ska vara oberoende av såväl den verkställande makten som parterna i målet. Kravet på opartiskhet innebär enligt Europadomstolen inte bara att domarna ska vara subjektivt opartiska utan även att det ur ett objektivt betraktelsesätt ska föreligga opartiskhet, dvs. inte någon rimlig grund för en objektiv betraktare att befara en partisk inställning från domstolens sida.

Dessutom anges i artikel 6.1 att prövningen ska ske genom en rättvis och offentlig förhandling inom skälig tid. Rätten till en rättvis rättegång (fair trial) ger uttryck för att vissa centrala principer i straffprocessen ska vara tillgodosedda. En sådan grundläggande princip är att en part ska bli hörd av domstolen, vilket innebär att

Den tilltalade SOU 2013:17

198

parten ska få möjlighet att framföra vad han eller hon har att säga till stöd för sin sak och visa att dennes ståndpunkt är välgrundad.

En annan fundamental princip som anses innefattas i en rättvis rättegång är den om parternas likställdhet (”equality of arms”). Den principen innebär att en part inte får ges bättre processuella rättigheter än den andre att utföra sin talan i domstol. I brottmål är innebörden delvis en annan. Vad som krävs i brottmål är inte att den tilltalade och åklagaren ska ha samma processuella rättigheter utan att den tilltalade inte får ha sämre möjligheter än åklagaren att utföra sin talan inför domstolen. Däremot hindrar artikel 6.1. inte att den tilltalade i olika hänseenden får en mer förmånlig ställning än åklagaren i processen.

Vidare ska principen om det kontradiktoriska förfarandet (”adversarial procedure”), dvs. att två parter står mot varandra säkerställa att parterna får kännedom om allt material i rättegången, att de får tillfälle att framföra sina synpunkter på materialet och att de har lika möjligheter att åberopa bevisning och utföra sin talan under rättegången.

Det måste vidare finnas en processordning av vilken det går att utläsa vilka regler för förfarandet som tillämpas.

I konventionens originaltexter används ord som ”hearing” och ”entendue”. Tillsammans med kravet på offentlighet och Europadomstolens praxis visar ordvalet att muntlighet har ansetts vara en viktig rättssäkerhetsgaranti. Det finns omfattande praxis om hur kravet på muntlighet ska förstås utifrån svenska förhållanden. Vi redogör i relevanta delar för den i anslutning till våra förslag.

Kravet på att rättegången ska ske inom skälig tid syftar till att skydda parterna mot en alltför långsam handläggning. För att bedöma om kravet är uppfyllt får en helhetsbedömning göras av omständigheterna i varje mål. Vid bedömningen ska enligt Europadomstolen beaktas hur komplicerat målet har varit, hur parterna agerat under förfarandet och hur domstolar och myndigheter har handlagt målet. Tidsperioden i brottmål beräknas från den dag då en person kan sägas vara anklagad för brott, vilket anses vara fallet då förundersökning mot en person inletts eller då denne anhållits eller häktats som misstänkt för brottet eller har underrättats om att han eller hon ska åtalas.1Domstolens handläggningstider måste alltså sättas i sitt sammanhang och betraktas ur den enskildes

1 Danelius, Mänskliga rättigheter i europeisk praxis, 3 uppl., s. 262 f.

SOU 2013:17 Den tilltalade

199

perspektiv utifrån vad som är en skälig tid från tidpunkten då han eller hon anklagades för brott.

3.3 Den tilltalades försvar

3.3.1 Gällande rätt

Rätten till en rättvis rättegång garanteras även i artikel 47 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna (EU-stadgan). I artikelns tredje stycke anges att rättshjälp ska ges till personer som inte har tillräckliga medel, om denna hjälp är nödvändig för att ge dem en effektiv möjlighet att få sin sak prövad inför domstol. I artikel 48 garanteras rätten till försvar och den rätten har samma innebörd som den har enligt artikel 6.3 i Europakonventionen.

Artikel 6.3 a i Europakonventionen slår fast att den anklagade har rätt att utan dröjsmål och på ett språk som denne förstår, underrättas om innebörden av och grunden för brottsanklagelsen. Det är grundläggande för möjligheten att förbereda ett försvar. Rättigheten innefattar information inte enbart om den brottsliga gärningen utan även om den rättsliga kvalificeringen av den. Bestämmelsen innebär att den tilltalade måste få tillfälle att yttra sig även i anledning av ändringar av gärningsbeskrivningen eller av åberopat lagrum. Artikel 6.3 b ger var och en som blivit anklagad för brott rätt att få tillräcklig tid och möjlighet att förbereda sitt försvar. I artikel 6.3 c slås principen fast om rätten att försvara sig personligen eller genom rättegångsbiträde som man själv har utsett. Likartade bestämmelser finns i andra internationella konventioner. Artikel 6.3 c stadgar vidare att var och en som blivit anklagad för brott har rätt att utan kostnad få ett rättegångsbiträde ”när han saknar tillräckliga medel för att betala ett rättegångsbiträde… om rättvisans intresse så fordrar”. Artikeln reglerar även rätten att förhöra vittnen som åberopas mot honom eller henne samt att få vittnen inkallade och förhörda under samma förhållanden som vittnen mot denne, samt ger rätt för den tilltalade att vid behov få kostnadsfritt biträde av tolk.

Det följer av 21 kap. 3 § RB att den som misstänks för brott alltid har rätt att anlita en försvarare som biträde. I första hand får den misstänkte själv sörja för sitt försvar och utse försvarare. I vissa fall har den misstänkte också rätt till offentlig försvarare. Syftet

Den tilltalade SOU 2013:17

200

med offentliga försvarare är att garantera rättsligt bistånd även för misstänkta som inte själv anlitat försvarare. Det som avgör om en offentlig försvarare ska förordnas är om det behövs med hänsyn till målets beskaffenhet. Bland annat bör beaktas om den misstänkte kan få sitt önskemål om juridiskt bistånd tillgodosett genom rådgivning enligt rättshjälpslagen (se prop. 1983/84:23 s. 16).

Om den misstänkte är anhållen eller häktad och vid vissa grövre brott ska en offentlig försvarare förordnas på begäran. En offentlig försvarare ska dessutom utses om det behövs med hänsyn till utredningen om brottet eller påföljdsvalet eller om det i övrigt finns särskilda skäl med hänsyn till den misstänktes personliga förhållanden eller till vad målet rör (21 kap. 3 a § RB). Vidare finns det särskilda bestämmelser som gäller förordnande av en offentlig försvarare för en tidigare tilltalade, exempelvis vid återupptagande av en förundersökning (21 kap. 3 b § RB). I enklare mål, framförallt i mål om mindre förseelser, trafikbrott och brott med endast böter i straffskalan, anses den misstänkte i allmänhet inte ha behov av offentlig försvarare med hänsyn till utredningen.

När förundersökningen bedrivits så långt att någon är skäligen misstänkt för brottet ska den misstänkte, när han eller hon hörs, underrättas om misstanken (23 kap. 18 § RB). Enligt 12 § förundersökningskungörelsen (1974:948) ska den misstänkte i samband med underrättelsen få information om rätten att redan under förundersökningen anlita biträde och försvarare samt om vad som gäller för att offentlig försvarare ska förordnas. Det är alltid rätten som prövar frågan om rätten till offentlig försvarare (21 kap. 4 § RB).

Om det inte är uppenbart att den misstänkte saknar behov av det ska offentlig försvarare alltid förordnas för en misstänkt person som inte fyllt 18 år, 24 § lagen (1964:167) med särskilda bestämmelser om unga lagöverträdare (LUL). Undersökningsledaren ska göra en anmälan om det till rätten. Motsvarande skyldighet att göra anmälan till rätten finns i 23 kap. 5 § RB vad gäller misstänkta över 18 år.

Den offentlige försvararen har rätt till ersättning av allmänna medel för arbete, tidsspillan och utlägg som uppdraget krävt (21 kap. 10 § RB). Ersättningen utgår som huvudregel i brottmål med en tilltalad enligt en särskild taxa som Domstolsverket fastställer och som utgår från bl.a. huvudförhandlingstidens längd. I mål med längre förhandlingstid, flera tilltalade eller som krävt avsevärt mer arbete än normalt utgår ersättning i stället enligt en

SOU 2013:17 Den tilltalade

201

fastställd timkostnadsnorm. Om den tilltalade frikänns behöver han eller hon inte betala någon del av den ersättningen. Döms den tilltalade för brott i mål om allmänt åtal ska han eller hon ersätta staten helt eller delvis för dess kostnad för ersättning till försvararen. Ersättningsskyldigheten kan sättas ned, helt eller delvis, beroende på vilken brottslighet den tilltalade döms för och med hänsyn till hans eller hennes personliga och ekonomiska förhållanden (31 kap. 1 § RB).

Rätten till offentlig försvarare är en del i den misstänktes grundläggande rättsskydd. Enligt nuvarande regler är rätten till offentlig försvarare en exklusiv hjälpform för misstänkt i brottmål. Rättshjälp kan därför inte beviljas misstänkt i brottmål. Däremot kan rådgivning enligt rättshjälpslagen till den som är misstänkt eller tilltalad för ett brott lämnas av advokat eller biträdande jurist på advokatbyrå i högst två timmar (4 § rättshjälpslagen [1996:1619]). Rådgivning lämnas mot en avgift som år 2012 var 1 205 kronor. Avgiften kan sättas ned till hälften på grund av den rättssökandes ekonomiska förhållanden eller helt om den rättssökande är underårig. Den som lämnat rådgivningen har i så fall rätt till ersättning av allmänna medel (5 § nämnda lag). En tilltalad som blir frikänd kan få kostnaden för rådgivning ersatt som rättegångskostnad enligt 31 kap. 2 § första stycket RB.

3.3.2 Förslag till EU-direktiv om rätt till tillgång till försvarare

Den 8 juni 2011 lade EU-kommissionen fram ett förslag till direktiv om rätt till tillgång till försvarare i straffrättsliga förfaranden och rätt att kommunicera vid frihetsberövande, KOM (2011) 326. Förslaget innehåller bestämmelser om rätten för bl.a. misstänkta och tilltalade att få tillgång till försvarare. Det är ett led i utvecklingen av stärkta processuella rättigheter i straffrättsliga förfaranden som överenskommits mellan EU:s medlemsstater.

Förslaget om tillgång till försvarare genomsyras av principen att alla misstänkta och tilltalade i brottmål ska ha tillgång till en försvarare så snabbt som möjligt och på ett sätt som gör det möjligt att effektivt ta tillvara sitt försvar. I förslaget regleras bl.a. när tillgång till försvarare senast ska ges. Det ska ske så snart som möjligt med hänsyn till omständigheterna i varje enskilt fall. Oberoende av om den misstänkte frihetsberövats eller inte, måste tillgång till försvarare beviljas före förhör av polis eller brottsbekämpande

Den tilltalade SOU 2013:17

202

myndighet. Rätten till försvar måste kunna utövas i praktiken. I förslaget fastställs innebörden av rätten till försvarare och de åtgärder som en försvarare ska ha rätt att vidta för att säkerställa ett effektivt försvar, bl.a. rätt att närvara vid alla eventuella förhör och förhandlingar. Det finns begränsade möjligheter att göra undantag från dessa bestämmelser. Ett undantag får inte utgöra ett hinder för en rättvis rättegång och får medges endast om det är nödvändigt och det finns tillräckliga rättssäkerhetsgarantier.

Som direktivförslaget har uppfattats får den misstänktes eller tilltalades rättigheter anses gälla från tidpunkten då han eller hon underrättats om brottsmisstanke enligt 23 kap. 18 § RB. Vid denna tidpunkt ska den misstänkte eller tilltalade enligt gällande regler ha underrättats om rätten att själv anlita biträde för sitt försvar. Svensk rätt har därigenom ansetts uppfylla kravet på rätt till tillgång till försvarare.

Direktivet ska inte påverka tillämpningen av nationella rättshjälpsbestämmelser. I direktivförslaget anges att medlemsstaterna inte får tillämpa mindre förmånliga bestämmelser om rättshjälp än de som för närvarande gäller för tillgång till advokat i enlighet med direktivet. Direktivet avser inte att reglera frågan om rättshjälp, men det stadgar ett krav att den nationella ordningen är förenlig med EU-stadgan och Europakonventionen.

Direktivet har ännu inte antagits. Europeiska unionens råd nådde i juni 2012 en allmän inriktning om förslaget, som utgör grund för fortsatta förhandlingar med Europaparlamentet.

3.4 Ett tidigt stöd av advokat

Förslag och bedömning: Den som har åtalats för brott för

vilket åklagaren yrkar en strängare påföljd än böter ska som ett led i sitt försvar ha rätt till kostnadsfri rådgivning av advokat under maximalt två timmar. Rätten till kostnadsfri rådgivning ska regleras i rättegångsbalken, 21 kap.

I samband med att den som skäligen misstänks för brott underrättas om misstanken ska han eller hon få underrättelse om rätten till försvarare och att rådgivning av advokat under vissa förutsättningar kan lämnas. När åtalet delges den tilltalade ska han eller hon skriftligen underrättas om möjligheten till rådgivning av advokat.

SOU 2013:17 Den tilltalade

203

Rådgivande advokat ska ha rätt att på begäran få en avskrift av protokoll eller anteckningar från förundersökningen.

Den som lämnat rådgivning ska ha rätt till skälig ersättning av allmänna medel för arbete samt för kostnader för tolk och översättning som rådgivningen kan ha krävt. Ersättning för arbete ska endast om det finns särskilda skäl kunna avse mer än en timmas arbete.

En framställning om ersättning av allmänna medel för arbete och för kostnader för tolk och översättning, ska göras hos den domstol som ska besluta om ersättningen.

Domstolsverkets föreskrifter om brottmålstaxa för offentlig försvarare i tingsrätt och hovrätt bör ses över.

3.4.1 Betydelsen av ett tidigt juridiskt stöd

Det är vår ambition att rättegången i brottmål inte bara ska leva upp till de grundläggande rättssäkerhetskrav som internationella konventioner ställer på förfarandet. Vi menar att det i vissa avseenden går att ställa ännu högre krav på kvalitet i processen.

En viktig del i den enskildes rättssäkerhet är rätten till rättsligt bistånd för att försvara sig. Rätten för den misstänkte att anlita rättegångsbiträde och rätten till offentlig försvarare är väl reglerad. Det finns också tydliga bestämmelser om när den misstänkte ska underrättas om rätten att anlita ett biträde och om möjligheten i vissa fall att få förordnat ett offentligt försvar.

Den tilltalade kommer med våra förslag i många fall att ha behov av att rådgöra med en advokat för att kunna ta ställning till åtalet och yrkandena i samband med det, samt till målets handläggning. Har en offentlig försvarare förordnats redan under förundersökningen kan det ske på tidigt stadium. För att få en effektiv möjlighet att få sin sak prövad i rättegången behöver den tilltalade garanteras rätten till försvar i ett så tidigt skede av processen som möjligt. I dag får den tilltalade i många fall råd av en offentlig försvarare först i samband med huvudförhandlingen, i de fall en offentlig försvarare alls utses. Med större möjligheter att avgöra brottmål utan huvudförhandling kommer den tilltalade inte längre att ha lika stort behov av en offentlig försvarare för att biträdas vid en sådan förhandling eller få upplysningar om hur den går till. Behovet för den tilltalade att få tid och möjlighet att förbereda sitt försvar när åtal har väckts är däremot stort. Vi lämnar därför ett

Den tilltalade SOU 2013:17

204

förslag att den tilltalade tidigt ska få tillgång till en advokat i brottmål som inte rör böter.

3.4.2 Rådgivning bör lämnas när åtal väcks

Den misstänktes möjlighet att få rådgöra med en advokat när ett åtal väcks behöver enligt vår uppfattning tydliggöras och förstärkas. Han eller hon bör redan då få upplysningar om innebörden av åtalet och en rimlig möjlighet att ta ställning till det. Även i dag kan en misstänkt eller tilltalad få råd och upplysningar enligt rättshjälpslagen rörande sitt försvar av en advokat eller biträdande jurist på advokatbyrå i högst två timmar. Vår uppfattning är att rådgivning enligt rättshjälpslagen inte används i någon större utsträckning. Det har att göra med att behovet av offentligt försvar och rådgivning ofta torde sammanfalla och att det, i de fall behov finns av offentlig försvarare, är ändamålsenligt att råd lämnas inom ramen för försvararuppdraget. Det torde i praktiken vara så att den advokat som kontaktas av en misstänkt vänder sig till rätten och ansöker om att bli förordnad som offentlig försvarare, om det bedöms vara möjligt. Vidare lämnas rådgivning enligt rättshjälpslagen mot en avgift som betalas till den som lämnar rådgivningen. Möjligheten att få nedsättning av rättshjälpsavgiften är begränsad.

Vi anser att den tilltalade i fler fall än i dag och i tidigare skede ska kunna få rådgivning av advokat för att ta ställning till åtalet. Eftersom den tilltalades inställning får ökad betydelse för målets handläggning i domstol är det viktigt att ett avstående från en ordinär handläggning bygger på ett välgrundat ställningstagande och att den tilltalade ges förutsättningar att kunna förstå följderna av ett erkännande. Den tilltalade behöver i tidigt skede få information om gällande lagstiftning, vad åtalet samt rättegången innebär och vilka möjligheter han eller hon har att inverka på målets handläggning. Rådgivningen ska säkerställa att den tilltalade tidigt får hjälp med att bedöma åtalet och ta ställning till konsekvenserna av att medge eller motsätta sig det. Det innebär att den tilltalades rättigheter i processen stärks och att rättegången kan göras mer effektiv. I de fall en offentlig försvarare har utsetts under förundersökningen kan rådgivningen lämnas av denne. Utses en offentlig försvarare efter att åtalet väckts, är det med nuvarande ordning inte ovanligt att försvararen lämnar råd och information till den tilltalade först i omedelbar anslutning till huvudför-

SOU 2013:17 Den tilltalade

205

handlingen. Med vårt förslag kommer den tilltalade att kunna få rådgivning på ett tidigare stadium. Det innebär en kvalitetshöjning för den tilltalade och ger bättre utgångspunkter för en behovsanpassad handläggning.

3.4.3 Information om rådgivning och dess innehåll

Av 23 kap. 21 § fjärde stycket RB följer att den misstänkte eller dennes försvarare efter åtalsbeslutet har rätt att på begäran få en avskrift av protokoll eller anteckningar från förundersökningen. För att rådgivningen ska kunna få ett relevant innehåll ska motsvarande rätt ges den advokat som den tilltalade vänt sig till för att få rådgivning i målet.

Den tilltalade ska informeras om rätten till rådgivning när åtalet har väckts. För att informationen ska nå ut ska skriftliga upplysningar om möjligheten till rådgivning lämnas i samband med att åtalet delges den tilltalade. Informationen om rådgivning ska innehålla uppgift om vart den tilltalade kan vända sig för att få juridiskt stöd och information om vad rådgivningen i stora drag innebär. Den misstänkte bör dessutom i ett tidigare skede, redan i samband med att han eller hon underrättas om misstanke om brott enligt 23 kap. 18 § första stycket RB, f