2

Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 1957

Utdrag av protokollet över socialärenden, hållet inför Hans Maj.t

Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 1 mars

1957.

N ärvarande:

Statsministern

E

rlander

,

ministern för utrikes ärendena

U

ndén

,

statsråden

Z

etterberg

, S

träng

, E

ricsson

, A

ndersson

, H

edlund

, P

ersson

, L

ind

­

ström

, L

ange

, L

indholm

, N

äsgård

, K

ling

, E

liasson

.

Chefen för socialdepartementet, statsrådet Ericsson, anför efter gemen­

sam beredning med statsrådets övriga ledamöter.

I årets statsverksproposition har Kungl. Maj :t på min hemställan under

femte huvudtiteln, punkterna 75—82, samt under kapitalbudgeten: social­

departementet föreslagit riksdagen att, i avbidan på särskild proposition i

ämnet, för budgetåret 1957/58 beräkna följande anslag:

A. Driftbudgeten

Bostadsstyrelsen: Avlöningar, förslagsanslag..................................

Bostadsstyrelsen: Omkostnader, förslagsanslag.............................

Länsbostadsnämnderna: Avlöningar, förslagsanslag....................

Länsbostadsnämnderna: Omkostnader, förslagsanslag

Kapitalmedelsförluster och ränteeftergifter å vissa bostadsbygg­

nadslån, förslagsanslag ......................................................................

Bostadsrabatter, förslagsanslag.............................................................

Bidrag till viss bostadsförbättringsverksamhet, reservations­

anslag ..........................................................................................................

Bidrag till inrättande av pensionärshem, reservationsanslag . .

Kronor

4 215 000

555 000

3 490 000

729 000

85 000 000

119 000 000

20 000 000

10 000 000

B. Kapitalbudgeten

Under statens utlåningsfonder:

Lånefonden för bostadsbyggande, investeringsanslag ................ 700 000 000

Lånefonden för maskinanskaffning inom byggnadsindustrien,

investeringsanslag ............................................................................... 1 500 000

Under fonden för låneunderstöd:

Tilläggslån till viss bostadsbyggnadsverksamhet, investerings­

anslag

100 000 000

4

Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 1957

Allmänna grunder för bostadspolitiken

Bostadspolitiska utredningens betänkande

I de fem första kapitlen av sitt betänkande har bostadspolitiska utred­

ningen behandlat hittillsvarande riktlinjer för bostadspolitiken, omfatt­

ningen av statens stöd åt bostadsförsörjningen, bostadsförhållanden och

bostadsmarknad under efterkrigstiden ävensom framfört allmänna syn­

punkter på den framtida bostadspolitiken samt prövat frågan om införan­

det av ett kreditgarantisystem.

I det följande lämnas en redogörelse för vad utredningen har anfört i

nämnda frågor. Vissa närmare uppgifter om den statliga låne- och bidrags-

givningens omfattning återges dock först i avsnitten angående lån och

bidrag till bostadshus och angående bostadsrabatter.

Hittillsvarande riktlinjer för bostadspolitiken

I sin redogörelse för den hittillsvarande bostadspolitiken erinrar utred­

ningen om att i direktiven för utredningen frågan om en omfördelning av

samhällets ekonomiska stöd åt bostadsförsörjningen till förmån för hushåll

med små inkomster — speciellt barnfamiljer — har ställts i förgrunden.

I direktiven har vidare framhållits, att ekonomiska insatser från det all­

männas sida av generell karaktär i syfte att mera allmänt påverka relatio­

nen mellan hyror och inkomster bör få vika för ingripanden, som avser att

förhjälpa hushåll med små ekonomiska resurser till en godtagbar bostad.

Utredningen anför att de principfrågor, som sålunda har ställts i utred­

ningsdirektiven, ända sedan 1930-talet intagit en central plats i den bostads­

politiska diskussionen. Vad angår diskussionen i dessa frågor under

1930-talet återger utredningen uttalanden av bostadssociala utredningen

samt anför härvid följande.

Da bostadssociala utredningen i ett år 1935 avgivet betänkande (SOU

1935: 2) framlade förslag om åtgärder till stöd för flerbarnsfamiljernas bo­

stadsförsörjning anförde utredningen argument av samma slag som de vilka

återfinnes i våra direktiv. Bostadssociala utredningen framhöll sålunda, att

en enhetlig allmänt hyresreducerande subvention å ena sidan icke kunde ge

tillräckligt stöd åt de mest behövande och att den å andra sidan kunde för­

väntas till stor del komma hushåll tillgodo, vilka i själva verket icke hade

behov av det allmännas omsorger om bostadsförsörjningen. Den faktiska

hjälpeffekten skulle därför komma att fördelas på ett socialpolitiskt föga ra­

tionellt sätt. I konsekvens med den uppfattning som bostadssociala utred­

ningen här gav uttryck åt, kom också de olika former av statligt ekonomiskt

stöd åt bostadsförsörjningen som tillkom under 1930-talet — bostadsförbätt-

ringsbidragen, bostadsanskaffningslånen och familjebidragen, statsbidraget

till pensionärshem, etc. — att koncentreras till vissa hushållsgrupper med

särskilda bostadsbehov och låga inkomster. Däremot påverkade de statliga

stödåtgärderna icke nämnvärt den allmänna utvecklingen på bostadsmark­

naden.

21

hålles i dess direktiv — vissa medborgargrupper med små inkomster allt­

jämt har svårt att skaffa sig godtagbara bostäder. Många barnfamiljer med

begränsade inkomster, liksom åtskilliga pensionärer, invalider och ensam­

stående mödrar kan icke utan särskilt stöd från samhällets sida lösa sin

bostadsfråga på ett tillfredsställande sätt. Utredningen framhåller att svå­

righeterna för dessa hushållsgrupper att efterfråga moderna och rymliga

bostäder skulle ytterligare skärpas, om de icke på något sätt kompenserades

för den stegring av årskostnaderna för nyproducerade lägenheter, som en

avveckling av de generella subventionerna medför. Utredningen finner det

därför angeläget att i lämpliga former försöka ge ett vidgat stöd åt dessa

gruppers bostadsförsörjning. I detta sammanhang förutskickar utredningen

förslag om dels en utbyggnad av systemet med familjebostadsbidrag till att

avse även vissa hushåll med ett minderårigt barn, dels vissa höjningar av

bidragens belopp. Vidare framhålles att utredningen har för avsikt att i en

följande etapp av sitt arbete pröva frågan om vidgat stöd åt vissa andra hus-

hållskategorier, såsom pensionärer och invalider. Beträffande de synpunkter

som för utredningen varit vägledande vid övervägande av fainiljebostads-

bidragens storlek framhålles följande.

Vi anser det vara särskilt angeläget att öka stödet till barnfamiljerna i de

lägsta inkomstskikten. Våra förslag om höjning av familjebostadsbidra-

gens belopp innebär sålunda, att i huvudsak de hushåll vilka hittills med

hänsyn till sina inkomster varit berättigade till förhöjt familjebostads­

bidrag kompenseras för den hyreshöjning som blir följden av de gene­

rella subventionernas avveckling, medan däremot de familjer vilka kan

komma i åtnjutande av helt eller reducerat familjebostadsbidrag icke

fullt kompenseras för denna hyreshöjning. Vi föreslår vidare, alt famil­

jer med ett minderårigt barn i de lägsta inkomstskikten skall kunna

erhålla ett familjebostadsbidrag som för deras del i stort sett kan

beräknas ersätta de bortfallande generella subventionerna. Till ensam­

stående med ett barn skall enligt våra förslag bostadsrabatler kunna utgå

efter mera generösa grunder än som föreslås för fullständiga familjer med

ett barn.

Det bör betonas, att huvudsyftet med de familjebostadsbidrag vi föreslår

är att tillförsäkra barnfamiljer med låga inkomster en tillfredsställande

bostadsstandard. Vi räknar därför med att behovet av denna bostadsrabatt

skall komma att minska i samma mån som realinkomsterna stiger. Stigande

realinkomster bör sålunda icke föranleda någon omprövning av de inkomst­

streck vi föreslår för familjebostadsbidraget.

Frågan om införandet av ett kreditgarantisystem

I sin behandling av frågan om införandet av ett kreditgarantisystem på

bostadsområdet — dvs. frågan om att ersätta de statliga bostadslånen med

statliga garantier i fråga om viss del av det i öppna marknaden upplånade

fastighetskapitalet — lämnar bostadspolitiska utredningen en redogörelse

för frågans hittillsvarande behandling. Bl. a. återges huvudpunkterna i den

av landshövding Mats Leinne i november 1955 avgivna promemorian angå­

Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 1957

22

ende införandet av ett kreditgaranlisystem på bostadsområdet. Vidare anför

utredningen skäl för och emot införandet av ett kreditgarantisystem och

finner sig icke kunna f. n. förorda ett dylikt system. Sammanfattningsvis

framhåller utredningen härom följande.

Efter våra underhandskontakter med representanter för sparbankerna och

x-iksbanken har vi kommit till den uppfattningen, att förutsättningarna för

införande av ett kreditgarantisystem är så ogynnsamma i rådande kredit-

marknadsläge, att därmed bör anstå. Systemet med statlig långivning bör

sålunda bibehållas.

Med hänsyn till de administrativa fördelar ett konsekvent genomfört kre­

ditgarantisystem kan tänkas innebära, bör emellertid frågan om dess infö­

rande icke definitivt avföras ur diskussionen. Det bör ankomma på riks­

banken att ånyo aktualisera denna fråga, när läget på kreditmarknaden

erbjuder större möjligheter.

Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 1957

I vad det gäller bostadspolitiska utredningens behandling av de allmänna

riktlinjerna för bostadspolitiken har två ledamöter av utredningen i sär­

skilda frågor anfört avvikande mening. Sålunda har herr Skarstedt icke

ansett sig kunna godtaga vad majoriteten anfört i fråga om målsparande

för bostad. Herr Cassel har gjort erinringar beträffande majoritetens ställ­

ning till dels resultatet av det allmännas finansiella stöd åt bostadsbyg­

gandet, dels målsparandet för bostad dels ock frågan om införandet av ett

kreditgarantisystem. Enligt reservanten borde sistnämnda fråga ha penetre­

rats mera ingående än som skett och med utgångspunkt icke så mycket från

nu rådande krisförhållanden som från en normalt fungerande kapitalmark­

nad, varför han anser det angeläget att problemet snarast tas upp till för­

nyad och ingående behandling.

Yttrandena

Utredningens allmänna uttalanden om önskvärdheten av åt­

gärder syftande till att skapa förutsättningar för ett

ökat — och efter hand i allt högre grad på stora lägenheter

och egnahem inriktat — bostadsbyggande har understru­

kits av bl. a. bostadsstyrelsen. Styrelsen framhåller att trots förbättringen

av boendeförhållandena för stora grupper av befolkningen under det senaste

decenniet i form av minskad trångboddhet och bättre lägenhetsutrustning

bostadsnöden dock fortfarande är en av de viktigaste orsakerna till miss­

anpassning av skilda slag i samhället. Utvecklingen mot bättre bostadsför­

hållanden är enligt styrelsens mening en angelägenhet som måste ses ur

en vidare synvinkel än den begränsat bostadspolitiska eller finanspolitiska.

Styrelsen framhåller vidare att förskjutningen i produktionens inriktning

på lägenhetstyper liksom dess fördelning på hustyper icke torde ha mot­

26

Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 1957

nings- och projekteringsarbeten ägnas ökad uppmärksamhet från statsmak­

ternas sida. Enligt länsstyrelsens mening måste behovet av effektiv sak­

kunnig hjälp åt de kommunala organ som har att taga befattning med bo­

stadsbyggandet tillgodoses. Framför allt bör en bättre samordning mellan

byggnadsnämndernas och förmedlingsorganens insatser eftersträvas. En

lösning av frågan om sakkunnig hjälp, som speciellt tar fasta på ledningen

av planläggningsarbetet och beaktar de möjligheter till förenkling av plan-

och byggnadsärendenas handläggning som en reform av byggnadslagstift­

ningen kan komma att erbjuda, bör inte längre uppskjutas.

Stadsfullmäktige i Linköping framhåller, att det ytterst är på statsmak­

ternas direktiv och intentioner och framför allt egen planläggning som den

enskilda likaväl som den kommunala projekteringen och planläggningen

står och faller. Enligt stadsfullmäktiges mening kunde det övervägas om

inte kommunerna, framför allt de större och medelstora städerna med väl

utvecklade för bostadsförsörjningen ansvariga organ, borde erhålla större

befogenheter än nu är fallet att bestämma över egna investeringar i form av

hl. a. gatu- och ledningsarbeten.

Drätselkammaren i Luleå framhåller att en nödvändig förutsättning för

att åtgärder på området skall ge effekt är, att vederbörande också på sikt

vet vad som verkligen får byggas. Drätselkammaren finner det därför vara

nödvändigt att statsmakterna med giltighet för åtminstone några år i

sänder gör upp program, som talar om hur mycket som kommer att få

byggas inom respektive kommuner.

Drätselkammaren i Luleå understryker vidare vad utredningen anfört om

angelägenheten av att utbetalningen av statliga lån kan ske i

snabbare takt än hittills. Drätselkammaren anför att utbetal­

ningen av statslånen nu i regel sker åratal efter det husen färdigställts. Be­

träffande vissa under senare år uppförda hus i staden har det konstaterats,

att de ökade kostnader som eftersläpningen i utbetalningen av statslånen

medfört motsvarat ett belopp av nära 7 kronor per kvadratmeter lägenhets-

yta och år under den tid dröjsmålet varat.

Vad utredningen anfört om möjligheterna att inom bostadspolitikens

ram vidtaga åtgärder som syftar till att underlätta bostads­

byggandets kapitalförsörjning genom att åstadkomma ett ökat

sparande har kommenterats i ett stort antal yttranden. Utredningens ut­

talanden, att en avveckling av de generella subventionerna, en sänkning av

belåningsgränserna för statliga lån samt en skärpning av amorteringsvill-

koren för bostadslånen kan tjäna detta syfte har sålunda understrukits i

yttranden av bl. a. fullmäktige i riksbanken, fullmäktige i riksgäldskonto-

ret, styrelserna för Stadshypotekskassan och Bostadskreditkassan, stats­

kontoret, statens hyresråd, överståthållarämbetel samt länsstyrelserna i

Östergötlands, Malmöhus och Göteborgs och Bohus län.

Fullmäktige i riksbanken anser, alt med det perspektiv långtidsutred­

29

första hand genom att de bostadssparande på något sätt beredes förtur i

bostadsförmedlingarnas köer. Enligt delegationens uppfattning bör kom­

munerna i samråd med berörda kreditinstitut lämnas tillfälle att dra upp

riktlinjer för bostadssparandet inom skilda regioner.

HSB anser, att ett målsparande till bostad borde vara både möjligt och

attraktivt speciellt bland den ogifta ungdomen med avsikt att bilda familj.

Förbundets hittillsvarande erfarenhet är dock, att bostadssparandet främst

koncentreras till medelålders hushåll med relativt ordnade bostadsförhål­

landen. Det borde emellertid enligt förbundets uppfattning finnas utsikter

för ett mycket betydande bostadssparande bland ungdomen, om förutsätt­

ningar därför skapades. Förbundet erinrar om att under de mer än 30 år

som HSB verkat organisationens medlemmar genom grundavgifter och

amorteringar på lånen presterat ett sparande som kan beräknas uppgå till

120 miljoner kronor. Förbundet framhåller, att sparandet under de senaste

åren ökat mycket kraftigt och att insatsspararnas antal ökar varje dag. En

betydande del av dessa är småsparare, som endast avsätter 10—25 kronor

per månad. Förbundet framhåller, att praktiskt taget vem som helst obe­

roende av inkomst kan delta i insatssparandet och hävdar att krav på väsent­

ligt större regelbundna avsättningar skulle utestänga betydande befolknings­

grupper från deltagande och ge mindre total effekt. Enligt förbundets me­

ning skulle insatssparandet sannolikt komma att öka ytterligare, när bo­

stadssparandet helhjärtat accepterats av alla kommuner. Förbundet hävdar,

att bostadssparande nu omöjliggöres i en del fall på grund av att samtliga

lägenheter skall fördelas genom den kommunala bostadsförmedlingen, ett

förhållande som förbundet även ur kooperativ synpunkt finner otillfreds­

ställande.

Även länsbostadsnämnden i Örebro län understryker, att krav på alltför

höga insatser kan få en menlig inverkan på målsparandet för bostad. Nämn­

den framhåller sålunda, att begränsningen av belåningsvärdena medfört eu

betydande höjning av de egna insatserna i egnahem och bostadsrättslägen-

heter. Framför allt för större hushåll med begränsade inkomster erfordras

därför numera så höga kontantinsatser, att sparmålen sällan kan uppnås

under rimlig tidrymd. Nämnden framhåller att många sparbanker inom

länet nyligen organiserat en sparverksamhet — sparlånen — som beaktar

just detta förhållande. Härom anför nämnden vidare följande.

Villkoren för sparlånen är att sparandet skall avse nysparande och pågå

under minst två år. Insättningarna skall utgöra lägst 150 kronor och högst

400 kronor under varje tremånadersperiod. Då sparprestationen är full­

gjord äger spararen erhålla lån till samma belopp som sparsumman, dock

högst 5 000 kronor. Sparlåneavtalen förutsätter, att lånet från banken kan

utlämnas utan säkerhet. En person, som exempelvis under tre år på här

angivet sätl nysparar 3 000 kronor, skulle sålunda utöver uttaget av spar­

medlen erhålla sparlån med motsvarande belopp.

Med tanke på att denna sparverksamhet är nystartad har den rönt rätt

Kungl. Maj.ts proposition nr 100 ur 1957

Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 1957

31

I likhet med utredningen anser överståthållarämbetet att det i första hand

bör ankomma på kommunerna att stödja eller själva taga initiativ till mål­

sparande för hostad. Enligt ämbetets mening skulle det emellertid vara av

värde om genom statsmakternas försorg praktikabiliteten av olika former

för målsparande närmare undersöktes samt i anslutning därtill vissa re­

kommendationer utfärdades.

Av de fullmäktige i kommuner som i sina yttranden berört bostadsspa-

randet har bl. a. stadsfullmäktige i Borås, Falun, Göteborg, Hedemora,

Lidingö, Linköping och Nacka, liksom drätselkammaren i Katrineholm ut­

talat sig till förmån för ett sådant sparande. Bl. a. stadsfullmäktige i Motala

och Nässjö har däremot ifrågasatt lämpligheten av att premiera målspa­

rande bostadssökande genom någon form av förtur. Svenska stadsförbundet

säger sig icke vara övertygat om att kommunerna i gemen är beredda att

utfästa sig att lämna sådan förtursrätt. Oavsett de praktiska svårigheterna

finner styrelsen åtskilligt vara att invända häremot från bostadssociala syn­

punkter. Styrelsen förklarar att den i frågan vidhåller den principiella in­

ställning, som den redovisat i sitt yttrande till riksdagens bankoutskott över

motion i ämnet vid 1956 års riksdag. Betänkligheter från bostadssociala ut­

gångspunkter mot att medge bostadssparande förtur till bostad anföres

också i yttranden av SABO samt Socialdemokratiska kvinnoförbundet.

Vissa principiella betänkligheter mot att genom förtur premiera målspa­

rande för bostad redovisas också i yttrande av sparbanksinspektionen, som

i frågan anför bl. a. följande.

Ett sparande för att den bostadssökande skall få ihop till en ej alltför

liten insats till ett eget hem är givetvis en högst angelägen sak. Därmed

lägges en sund grund för den blivande fastighetens ekonomi, som senare

kan ytterligare förbättras genom sparande i form av amorteringar enligt

vad sparbanksinspektionen anfört därom. Bestämmelserna om övre grän­

ser för den statliga belåningen av bostadshus ha jämväl sin betydelse för

framtvingande av sådan egen kapitalinsats från låntagarens sida. Såvitt

denna angår synes det ock naturligt, att dess åstadkommande genom spa­

rande, och icke genom upplåning — så långt detta går alt fastställa — bör

medföra en förtursrätt till hjälp från samhällets sida vid anskaffandet av

bostad. Mera tveksamt är det enligt inspektionens mening om ett såsom

bostadssparande betecknat målsparande i organiserade former bör med­

föra enahanda förtursrätt. Målsparande såsom propagandamedel för att

över huvud taget väcka lusten till sparande kan ha sin betydelse. Därvid är

det målet som sådant, det vill säga hopsamlandet av det föresatta kapital­

beloppet, som utgör belöningen. Tanken att samhället i visst fall skall

ytterligare belöna sparprestationen bör utföras med försiktighet. Det torde

vara utomordentligt vanskligt att åstadkomma ett samlat större sparande

vilket dock är det viktiga — genom att indela sparandet i olika fack,

vilka tilldelas varierande förmåner alltefter angelägenhetsgraden för till­

fället av respektive målsättningar. De som därvid anser sig missgynnade i

sina speciella sparsträvanden kunna genom uppgivande av målet dra ner

den samlade insatsen i motsvarande grad som den förbättras av andra, som

finna sig gynnade. Uppmuntran av sparande bör därför enligt sparbanks-

32

Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 1957

inspektionens mening företrädesvis ske efter generella linjer, som innebära

samma fördelar för alla sparare. Vad bostadssparandet beträffar är det att

märka, såsom ock utredningen påpekar, att byggföretagarens eller bostads-

rättsinnehavarens egen insats endast utgör en bråkdel av det kapital, som

erfordras för bostadens förverkligande. Ur samhällelig synpunkt är det av

väsentlig betydelse att även lånemedlen motsvaras av sparmedel. Den som

utan angivet sparmål genom insättningar i bank ställt från konsumtion

undandragna medel till produktionens, i detta fall bostadsbyggandets, för­

fogande synes knappast, därest han en gång vill använda sitt banktillgodo­

havande för anskaffande av egen bostad, därvid böra ställas i sämre tur än

en organiserad målsparare.

Vad nu sagts gäller inom gränserna för den egna insats, som erfordras

enligt lånebestämmeiserna. Det torde ligga i bostadsstödets natur, att den

som sparat mer än minimiinsatsen icke på grund härav skall ha någon

förtursrätt till samhällelig hjälp för tillgodoseende av bostadsbehovet.

Vad utredningen anfört om önskvärdheten av att de gene­

rella subventionerna avvecklas och att samhällets stöd till

bostadsförsörjningen i stället inriktas på behovsprövade rabatter har under­

strukits eller lämnats utan erinran av det stora flertalet remissorgan. Bl. a.

länsstyrelsen i Östergötlands län hävdar, att sociala skäl icke kan anföras

för att såsom bestående inslag i bostadspolitiken bibehålla generella sub­

ventioner. Enligt länsstyrelsens mening kan det i dagens samhälle, karak­

teriserat av full sysselsättning och för stora arbetstagargrupper stigande

reallönenivå, icke med skäl göras gällande, att personer i produktiv ålder

ofta med begränsad försörjningsbörda, skulle vara ur stånd att med egna

medel bestrida hela kostnaden för en modern bostad. En motsatt uppfatt­

ning skulle — framhåller länsstyrelsen — innebära, att levnadsstandarden

för det stora flertalet arbetsföra i vårt land bedömdes vara så låg, att hyror

och bostadskostnader allmänt måste reduceras för att folk skulle kunna bo

tillfredsställande. Länsstyrelsen i Malmöhus län finner för sin del, att det

icke kan anses rimligt att som fallet nu är det allmännas stödåtgärder på

bostadsförsörjningens område omfattar även sådana personer, som icke är

i behov av ekonomiskt stöd för att ordna sin bostadsfråga. Länsstyrelsen

framhåller, att subventionerna för sådana personers del — i en tid av flö­

dande varutillgång — möjliggör en ökad konsumtion av varor och tjänster,

som direkt motverkar bostadspolitikens allmänna målsättning med av­

seende på ett ökat bostadsbyggande.

Utöver vad utredningen anfört om de generella subventionerna anför

Näringslivets byggnadsdelegation att sådana subventioner leder till en irra­

tionell förskjutning av konsumtionsinriktningen och därmed till en till

vissa delar mindre ändamålsenlig investeringsstruktur. Detta har enligt

delegationens mening i sin tur menlig inverkan såväl på produktionsutveck­

lingen som på den samhällsekonomiska balansen.

En principiellt avvisande inställning till utredningens förslag om avveck­

ling av de generella subventionerna redovisas av bl. a. Hyresgästernas riks-

33

förbund, Landskommunernas förbund och konjunkturinstitutet. Hyresgäs­

ternas riksförbund anser, att grundad anledning saknas att försämra den

hittills förda bostadspolitiken, då dels de bostadspolitiska målen ännu icke

uppnåtts och dels hittills använda metoder för att nå dessa mål visat sig

framgångsrika. Landskommunernas förbund hävdar, att det med nuvaran­

de brist på bostäder inte kan få vara ett förstahandsintresse att avveckla

statens ekonomiska stöd åt bostadsproduktionen, som i stället bör bibehål­

las och i än högre grad inriktas på produktionsstimulerande åtgärder.

Konjunkturinstitutet anser, att den väsentliga innebörden av utredningens

förslag är ökad hyressplittring och att den samlade effekten av dessa för­

slag kan förväntas bli att rådande missförhållanden på bostadsmarknaden

skärpes.

Utredningens uttalande angående önskemålet att särskilt

främja egnahem sbyggandet och ge hushåll med ordinära in­

komster ekonomiska möjligheter att bebo lägenheter i egnahem har under­

strukits eller lämnats utan erinran av det stora flertalet remissorgan.

Landsorganisationen, Hyresgästernas riksförbund, SACO samt bank-

och fondinspektionen ifrågasätter dock lämpligheten av att särskilt pre­

miera egnahemsbyggandet. Svenska stadsförbundet instämmer med utred­

ningen i att egnahem och radhus erbjuder fördelar speciellt för barnfamil­

jerna, men framhåller att därmed icke är sagt, att ett ökat egnahemsbyg­

gande alltid är önskvärt eller ens möjligt från de synpunkter kommunerna

har att beakta vid sin planering av bostadsproduktionen. Förbundet hän­

visar i detta sammanhang till den begränsade tillgången på mark inom

många kommuner och de krav på stora investeringar i gator och ledningar

som ett ökat egnahemsbyggande innebär. Förbundet framhåller vidare, att

den vid bostadslångivningen godtagna prissättningen på mark som av kom­

munerna upplåtes för egnahemsbebyggelse ofta är så låg, att den i själva

verket innebär betydande kommunala subventioner. Inriktningen av ny­

produktionen på ökat egnahemsbyggande får därför enligt förbundets me­

ning inte betraktas som något så angeläget, att kommunerna bör engagera

sig härför utan att ta tillbörlig hänsyn även till andra faktorer. Härtill kom­

mer — hävdar förbundet — att familjer med minderåriga barn och ekonomi

som tillåter anskaffande av egnahem knappast gynnas av utredningens för­

slag beträffande subventioner och bostadsrabatter.

Vad utredningen anfört om vikten av att ett skydd mot tillfäl­

ligt höga räntor ingår i systemet av statliga stödåtgärder har un­

derstrukits i ett stort antal yttranden och i övrigt lämnats utan erinran.

I några yttranden efterlyses den långsiktiga bedömning av

ränteutvecklingen som utredningen förklarat böra ligga till grund

för fastställandet av bostadslånens räntesatser. HSB anmärker sålunda, att

utredningen icke anfört några som helst motiv varför räntan under de

närmaste 10—20 åren skulle komma alt ligga på t. ex. 4 procent. Förbun-

3 — Bihang till riksdagens protokoll 1957. 1 samt. nr 100

Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 1957

34

det finner, att utredningen räknar med ett bestående högre ränteläge än det

som varit det normala under snart 25 år. För sin del anser HSB, att det ännu

är för tidigt att uttala sig om huruvida den nuvarande höga räntan blir be­

slående. Enligt HSB:s mening talar tvärtom flera faktorer för att den högre

räntan är att betrakta som tillfällig. Av denna anledning bör man för när­

varande inte taga ställning till en förändring av ränteeftergifterna.

Näringslivets byggnadsdelegation finner det beklagligt, att utredningen

underlåtit att redovisa den långsiktiga bedömning av ränteutvecklingen som

utredningen lagt till grund för sina förslag. För egen del finner delegatio­

nen många tecken tyda på att det nuvarande allmänna ränteläget inte kom­

mer att sjunka till väsentligt lägre nivå under lång tid framåt.

Landsorganisationen erinrar om de synpunkter på kredit- och finans­

politiken som framförts i finansplanen till 1956 års statsverksproposition

och framhåller, att räntepolitiken inte får betraktas som en isolerad fak­

tor utan måste sättas in i det allmänna konjunkturpolitiska sammanhanget.

Enligt organisationens mening är det väsentliga inte att man har en låg

eller hög räntenivå utan att denna tillätes fluktuera i den mån hänsyn till

betalningsmedelsförsörjningen anses kräva detta. Med hänsyn till att stats­

makterna uttalat sin vilja att sänka räntan, respektive hålla den låg, finns

det enligt Landsorganisationens mening knappast anledning att räkna med

övergång till en mycket högre räntenivå än den nuvarande under överskåd­

lig framtid. I frågan huruvida det är sannolikt att man mera varaktigt kan

återvända till den låga räntenivå som rådde åren före och efter det andra

världskrigets slut anför organisationen bl. a. följande.

1930-talets låga räntenivå återspeglade en penningriklighet, som fram­

kallades av stora överskott i våra utländska betalningar och inte utnyttjades

för investeringar vare sig inom landet eller i främmande länder. Bortsett

från kraftiga fluktuationer under enstaka år har vi sedan 1944 nominellt sett

haft jämvikt men reellt sett underskott i våra utlandsbetalningar; real­

värdet av våra nominellt oförändrade reserver av utländska betalningsmedel

har nämligen sjunkit, så att en mindre mängd importvaror kan betalas med

dem nu än ett tiotal år tidigare. Det betyder att vi inte längre som t. ex. på 30-

talet haft någon mer eller mindre automatisk tendens till penningriklighet

och fallande räntenivå utan snarare tvärtom på grund av de stora inhemska

investeringsbehoven. Dessa har som bekant nyligen vitsordats av 1955 års

långtidsutredning. Om man för överskådlig framtid räknar med full syssel­

sättning i vårt land, kan man närmast vänta sig en fortsatt knapphet på

kreditmarknaden, och detta även om staten i samband med en skärpt

finanspolitik kan inskränka sin långfristiga upplåning. Att döma av vissa

ovan återgivna uttalanden i statsverkspropositionen 1956 kan man inte

heller förvänta en återgång — i strid mot fullsysselsättningsekonomins

naturliga förutsättningar — till den stela lågräntepolitik, som var förhärs­

kande fram till 1952. Skulle däremot mot förmodan en allmän depression

åter inträffa, får givetvis räntepolitiken lika väl som den ekonomiska poli­

tiken i allmänhet och även bostadspolitiken snabbt omprövas.

Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 1957

35

Av de nu citerade allmänna övervägandena drar Landsorganisationen

den slutsatsen, att man kan emotse fluktuationer av räntefoten kring en

relativt hög medelnivå. Den framhåller i sammanhanget även, att den nuva­

rande räntenivån ingalunda återspeglar förhållandet mellan tillgång och

efterfrågan på kapitalmarknaden. I den aktiva kreditpolitik som förts sedan

1952 har huvudvikten lagts vid en reglering av kreditgivningen genom

överenskommelser mellan riksbanken och instituten. Även om man för

framtiden måhända kan förvänta att kreditpolitiken inte utnyttjas i samma

utsträckning som ekonomiskt-politiskt vapen, kan själva ränteförändring­

arna väl tänkas bli minst lika stora som 1955—56, om man nämligen i fram­

tiden söker påverka kreditgivningen mer genom räntejusteringar och

mindre genom direkt reglering. Enligt Landsorganisationens mening finns

det därför knappast skäl att betrakta den nuvarande räntenivån som vare

sig särskilt hög eller endast tillfällig. Av det sagda drar organisationen den

praktiska slutsatsen, att den räntenivå som tillämpas på bostadsförsörjning­

ens område nu bör successivt anpassas efter den allmänna ränteutveck­

lingen.

Bland remissorganen råder delade meningar om i vilken takt de

generella subventionerna bör avvecklas. Statskontoret

och Näringslivets byggnadsdelegation anser, att en mera långtgående och

något snabbare avveckling av de generella subventionerna än den som ut­

redningen förutsatt nu bör komma till stand. Det stora flertalet övriga

remissorgan har förordat en långsammare avveckling.

Dostadsstgrelsen konstaterar, att bortfallet av två kronor av det proviso­

riska tilläggslånet icke har medfört någon mot subventionsminskningen sva­

rande höjning av hyrorna för lägenheter i nyproducerade hus. Den redan

beslutade fortsatta avvecklingen av de provisoriska tilläggslånen, minskade

överskott — till följd av räntehöjning och bortfall av ränteeftergift — från

lokalhyror, de till följd av räntehöjningarna ökade kreditivkostnaderna

samt det allmänna ekonomiska läget innebär enligt styrelsens mening att

hyrorna för lägenheter i nybyggda hus vid oförändrade lånevillkor kan

komma att icke oväsentligt överstiga hyrorna i hus uppförda under senare

år, även om hänsyn tages till effekten av en fortskridande rationalisering.

Styrelsen förklarar sig icke ha något att invända mot att de generella sub­

ventionerna avvecklas i en takt som framstår som bostadspolitiskt försvailig

med hänsyn till den sannolika effekten pa bostadskostnadei na. Styrelsen

finner emellertid, att den samlade effekten av ett omedelbart genomförande

av utredningens förslag kan befaras innebära en chockartad höjning av

bostadskostnaderna, som skulle komma att medföra ett avbrytande av den

standardhöj ningsprocess, vars fortsättande utredningen sagt sig vilja

främja. Styrelsen finner, att denna risk framstår som ännu större med hän­

syn till vad styrelsen anfört om de omständigheter, som talar för att eu

Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 1957

36

hyreshöjning under det närmaste året kan befaras redan oberoende av om

utredningens förslag genomföres. Styrelsen avstyrker därför en minskning

av de generella subventionerna på det sätt utredningen har föreslagit.

Efter att ha redogjort för vissa erfarenheter från krigs- och efterkrigs-

årens bostadspolitik framhåller styrelsen vidare bl. a. följande.

Erfarenheterna från de två tillfällen, då generella subventioner av kapi­

talsubventionens typ har måst tillgripas och därefter kunnat stegvis avveck­

las, talar alltså starkt till förmån för en avvecklingsmetod, som innebär,

att samtliga kostnadsförutsättningar hinner anpassa sig till en hyresnivå för

nybyggda hus, som ur såväl socialpolitisk som bostadsmarknadspolitisk syn­

punkt kan accepteras. Avvecklingen av tilläggslånen är, med undantag för de

s. k. ortsdifferentierade, redan beslutad och såtillvida knappast ett större

aktuellt problem. Den fråga som nu är ställd gäller, huruvida räntan för de

statliga bostadslånen och den s. k. garanterade räntan för underliggande kre­

diter nu skall anpassas till en räntenivå, som ligger väsentligt högre än den

som har varit rådande under senaste kvartssekel och under hela den tid, då

den aktiva bostadspolitiken här i landet har byggts upp. Utan alt här ingå på

en diskussion av vare sig de i vissa hänseenden annorlunda beskaffade

problem, som ställes för bostadspolitiken vid en varaktig höjning av ränte­

nivån, jämfört med dem vid en byggnadskostnadsstegring, eller allmänt

räntepolitiska spörsmål vill styrelsen i detta sammanhang hävda angelä­

genheten av eu successiv anpassning i tillräckligt långsam takt för att bygg­

nadsindustrins förmåga att tillgodogöra sig tekniska och organisatoriska

rationaliseringsmöjligheter skall kunna utnyttjas till bevarande av hyres­

nivån.

Bostadsslyrelsen framhåller vidare, att beräkningar utförda inom styrel­

sens hyrå för tekniskt ekonomiska utredningar synes ge vid handen, att ra-

lionaliseringstakten inom bostadsbyggandet under åren 1950—1955 har

uppgått till 2 å 3 procent per år. Styrelsen finner ingen anledning att räkna

med att rationaliseringstakten skulle komma att minska under följande år;

ges bostadsbyggandet förutsättningar för en långsiktig planering och jämnt

produktionsförlopp finner styrelsen att en påskyndad rationaliseringsut-

veckling icke är utesluten. Enligt styrelsens mening vore under sådana för­

hållanden en brysk försämring av bostadsbyggandets ekonomiska villkor

en oklok och utvecklingshämmande åtgärd.

HSB befarar, att en avveckling av de generella subventionerna i den takt

och den omfattning som utredningen förordat kommer att hämma bostads­

produktionen och ogynnsamt påverka produktionens inriktning på lägen-

hetskategorier. I denna fråga anför organisationen bl. a. följande.

Uppenbarligen innebär förslaget om hyreshöjning på 18—24 % en

betydande risk för att efterfrågan på lägenhetstyper ändrar karaktär och i

anslutning till detta ändras även nyproduktionen med avseende på lägen­

hetstyper. Enligt Riksförbundets mening vore en dylik utveckling med hän­

syn till att bostaden skall göra tjänst under kanske minst en mansålder yt­

terst olycklig, särskilt med tanke på att levnadsstandarden och därmed även

Kiingl. Maj.ts proposition nr 100 år 1957

37

bostadsstandarden i framtiden förmodligen kommer att fortsätta att stiga

med kanske nära nog oförändrad stegringstakt. Med tanke på att ■vårt nuva­

rande bostadsbestånd i tätorterna dessutom till ca 70 % torde bestå av små­

lägenheter om högst 2 r. o. k. (varav ca 40 % består av lägenheter om max.

1 r. o. k.) måste i dagens läge en relativt ökad produktion av smålägenheter,

mindre än 3 r. o. k. framstå som en uppenbar felinvestering, som av den

anledningen självfallet ej kan rekommenderas ur samhällsekonomisk syn­

punkt.

Farhågor att en avveckling av de generella subventionerna i den omfatt­

ning och den takt utredningen förutsatt kan komma att verka störande på

bostadsproduktionen kommer till uttryck även i de yttranden, som avgivits

av fullmäktige, drätselkammare och kommunalnämnder i flera kommuner

samt vissa länsbostadsnämnder. Stadsfullmäktige i Malmö betonar ange­

lägenheten av att den av utredningen förordade omfördelningen av statens

stöd åt bostadsförsörjningen med hänsyn till den framför allt i de större

städerna rådande bostadsbristen icke genomföres på sådant sätt och i sådan

utsträckning, att det kan verka hämmande på bostadsproduktionen.

Stadsfullmäktige i Norrköping anser, att ett genomförande i dess helhet

av utredningens förslag skulle skjuta stadens möjligheter att åstadkomma

drägliga bostadsförhållanden för sina invånare ytterligare på framtiden.

Stadens bostadsbestånd och dess invånares inkomstförhållanden skulle här

kunna samverka till ett konserverande av de dåliga och små bostadslägen­

heterna och försvåra de ansträngningar mot större lägenhetstyper som

måste fortsätta om inte utvecklingen skall helt snedvridas och felinveste­

ringar göras.

Stadsfullmäktige i Borås ställer sig bestämt avvisande till utredningens

tidsschema för subventionsavvecklingen och framhåller bland annat, att

genomförandet av utredningens förslag skulle kunna komma att verka

hämmande speciellt på enskilda initiativ till bostadsproduktion.

Kommunalfullmäktige i Tenhult anser, att en avveckling i alltför snabb

takt av de generella subventionerna kan få förödande verkan för en lands­

kommun, som för sin bostadsförsörjning i huvudsak är hänvisad till egna­

hemsbyggande. Kommunalfullmäktige tillägger, att för en landskommun,

där flerfamiljshusbyggandet begränsats till ett fåtal enskilda fastighets­

ägare, den samlade verkan av de olika åtgärder som utredningen föreslår

torde bli fullständig stagnation, då det gäller nybyggnad av flerfamiljshus.

Kommunalnämnden i Gällivare anför, att för övre Norrlands del och

framför allt för dess inland det statliga stödet till bostadsförsörjningen icke

bör minska utan tvärtom öka.

Drätselkammaren i Luleå anser, att bostadskostnadernas anpassning efter

Iöne- och prisutvecklingen i övrigt måste ske betydligt smidigare än utred­

ningen föreslagit, därest inte situationen på hyresmarknaden skall bli rent

katastrofal. Enligt kammarens mening bör man inte heller bortse från att en

avveckling av stödet åt hyresgästerna i redan uppförda hus enligt så hårda

Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 1957

38

regler som utredningen föreslagit skulle utsätta de enskilda byggherrarnas

och hyresgästernas förtroende till statsmakterna för en synnerligen allvarlig

påfrestning.

Länsbostadsnämnden i Älvsborgs län anser, att det måste beaktas att den

genomsnittliga inkomsten inom vissa delar av landet fortfarande är så låg,

att även en begränsad höjning av hyran kommer att innebära minskad

efterfrågan. Nämnden befarar, att den genom de ortsdifferentierade sub­

ventionernas slopande höjda hyran åtminstone i de mindre orterna kan

skapa en sådan situation att det allmänna tvingas inlösa fastigheter och

därigenom riskerar att åsamkas förluster.

De sociala olägenheterna av en alltför snabb hyresstegring betonas även

i yttranden av Folkpartiets kvinnoförbund och Socialdemokratiska kvinno­

förbundet. Folkpartiets kvinnoförbund uttrycker sålunda farhågor att ett

genomförande av förslagen skall leda till alltför stora och plötsliga hyres­

höjningar, så att hyresgästerna inte hinner anpassa sin ekonomi därefter.

Förbundet föreslår en mjukare övergång till en högre hyresnivå. Även So­

cialdemokratiska kvinnoförbundet ifrågasätter om det är socialt försvar­

bart att genomföra omläggningen i den föreslagna takten. I likhet med ett

stort antal andra remissinstanser befarar förbundet likaså att ett genomfö­

rande av subventionsavvecklingen i den av utredningen föreslagna takten

kan komma att påverka kommande löneförhandlingar och därmed bli ogynn­

samt för den fortsatta ekonomiska utvecklingen.

Landsorganisationen finner det vara nödvändigt att vid avvecklingen av

de generella subventionerna gå ytterst försiktigt fram, så att individuella fall

av mera betydande standardförsämring förebygges, samtidigt som stödet till

de i bostadshänseende sämst ställda kan förbättras. Enligt organisationens

mening fordras det längre tid för genomförandet av subventionsavveck­

lingen än två år — måhända det dubbla. Huvudsynpunkten vid subventions­

avvecklingen bör vara, att den årliga bostadskostnadsstegringen inte bör

göras avsevärt större än under de senaste åren och att byggnadsföretagen

får tid att anpassa sig efter förändringarna. Första etappen bör genomföras

fr. o. in. 1958 eller — om prisstegring till följd av den internationella ut­

vecklingen anses lägga hinder i vägen — snarast möjligt därefter. Ränte-

stegringen bör förverkligas successivt, dels såtillvida att man nu binder sig

för en höjning av bostadslånens räntor endast från 3 till 3,5 procent och före­

tar en omprövning av de allmänna ränteutsikterna sedan 3,5 procentsnivån

nåtts över hela linjen. Finns det då skäl att bedöma ränteutsikterna på sam­

ma sätt som nu, fortsättes uppjusteringen tills 4-procentsnivån nåtts, varefter

räntefrågan för bostadsområdet får prövas om på nytt.

Förändringar i bostadskostnaderna och därav betingade förändringar i

hyresregleringen bör enligt Landsorganisationens mening inträda vid kalen­

derårsskiftena med hänsyn till eventuella fackliga kompensationsförhand-

lingar. Organisationen erinrar om, att en bostadskostnadsstegring med i

Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 1957

40

litiken som institutet finner påkallad — och för vilken en snabb förbätt­

ring av förhållandet mellan tillgång och efterfrågan måste vara den centrala

riktpunkten — kan det enligt institutets mening mycket väl komma att visa

sig, att inte en sänkning utan en ökning av de generella subventionerna kan

vara önskvärd för att utjämna hyressplittringen. Institutet framhåller i detta

sammanhang också, att starka skäl föreligger att till förnyad prövning uppta

den av 1951 års bostadsutredning framförda tanken på en hyresskatt. Ej

heller fullmäktige i riksgäldskontoret finner det tillräckligt klarlagt i vil­

ken utsträckning och på vad sätt det efter ett genomförande av utredning­

ens förslag skall bli möjligt att undvika splittring av hyresnivån. Fullmäk­

tige finner det vara av vikt, att frågan om en utjämning av hyresnivåerna

närmare utredes. Liknande synpunkter framföres av bank- och fondinspek­

tionen, som hävdar, att paritetsproblemet, om byggnadskostnadsutveck-

lingen under den närmaste tiden skulle bli ogynnsam, kan få sådan tillspets­

ning att särskilda åtgärder i syfte att utjämna hyrorna kan te sig motive­

rade. Hyreshöjningar i det äldre fastighetsbeståndet i syfte att tillgodose

eftersatta reparationsbehov kan därvid visa sig otillräckliga. Enligt inspek­

tionens mening bör dock en avgift på de äldre lägenheterna därvid icke ut­

göra det enda alternativet.

Landsorganisationen konstaterar, att det redan för närvarande föreligger

en viss splittring av hyresnivån. Den aktuella omfattningen av denna hyres-

splittring kan inte fastställas i detalj, men bör inte överdrivas. Hyressplitt­

ringen kan emellertid väntas öka såtillvida, att bostadskostnaderna i fram­

deles tillkommande fastigheter kommer att stiga oavsett utredningens re­

kommendationer — bl. a. till följd av redan inträffad byggnadskostnads-

stegring. En väsentligt lägre hyresnivå i 1930-talets och många tidigare upp­

förda hus i förhallande till hyran för jämförliga lägenheter i nvare fastig­

heter skulle i en del fall innebära en klar orättvisa mot de unga familjer,

som är bosatta i det nyare lägenhetsbeståndet. Enligt Landsorganisationens

mening måste den ökade hyressplittring, som troligen uppkommer om

bostadspolitiska utredningens förslag genomföres, motverkas genom att

boendekostnaderna i äldre fastigheter höjes på annat sätt än genom en

hyresstegring. Ett sådant arrangemang skulle dessutom göra innehav av

äldre fastigheter mindre fördelaktigt och därför driva på den länge efter­

satta saneringen av bostadsbeståndet, under det att en hyresstegring tvärtom

skulle förbättra äldre fastigheters räntabilitet och därmed ytterligare för­

dröja saneringen.

Enligt Landsorganisationens mening bör principerna för förekommande

av en hyressplittring snabbutredas, så att de första åtgärderna skall kunna

genomföras samtidigt som minskningen av de generella subventionerna på­

börjas. Ett liknande yrkande framställes av TCO.

Näringslivets byggnadsdelegation understryker utredningens uttalande

om angelägenheten av att hyrorna för äldre fastigheter justeras uppåt, så att

Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 1957

42

Kungl. Maj. ts proposition nr 100 år 1957

eller kvadratmeter golvyta. Intäkterna av denna skatt skulle användas för

att hålla hyrorna nere i nya hus med höga hyror.

Vad utredningen anfört beträffande syftet med statens stöd till

barnfamiljernas bostadsförsörjning har lämnats utan

erinran av det stora flertalet remissorgan.

Socialdemokratiska kvinnoförbundet redovisar dock en från utredningens

något avvikande principiell ståndpunkt, då förbundet framhåller att familje-

bostadshidragets huvudsyfte icke enbart bör vara att tillförsäkra barnfa­

miljer med låga inkomster en tillfredsställande bostadsstandard. Enligt

förbundets mening bör bidraget verka standardutjämnande även i något

högre inkomstskikt. Vidare hävdar TCO, att principen för familj ebostads-

bidragen bör vara, att de skall utgå utan inkomstprövning. Då nu enligt ut­

redningens förslag ettbarnsfamiljerna kan omfattas av systemet, är tidpunk­

ten enligt organisationens mening inne att samtidigt slopa inkomststrecken i

enlighet med den ursprungliga intentionen. En förnyad utredning rörande

utformingen av familjebostadsbidragssystemet bör sålunda enligt organisa­

tionens mening komma till stånd.

Folkpartiets kvinnoförbund har i sitt yttrande särskilt framhållit de barn­

rika familjernas problem. Förbundet ifrågasätter om inte en specialutred­

ning borde göras angående bostadsförhållandena för familjer med fyra eller

flera barn och de åtgärder som måste vidtagas för att påskynda lösandet

av deras bostadsproblem. Särskild uppmärksamhet bör enligt förbundets

mening ägnas uppgiften att snabbt skaffa fram rymliga bostäder åt de verk­

ligt barnrika familjerna, som ofta är mycket trångbodda.

Frågan om den statliga långivningens ersättande med ett k r e d i t g a-

rantisystem har berörts endast i ett fåtal yttranden. Fullmäktige i

riksbanken framhåller, att en sådan omläggning av bostadskreditgivningen

sannolikt blott skulle ge upphov till ytterligare problem inom kreditpolitiken.

Bank- och fondinspektionen erinrar om att den tidigare i olika samman­

hang uttalat sig till förmån för en övergång. För att de administrativa för­

delarna av ett kreditgarantisystem skall göra sig gällande är det enligt in­

spektionens mening nödvändigt att jämka subventionsformerna och för­

enkla sättet för utbetalning av subventionerna. Inspektionen finner det

för sin del sannolikt, att det skulle vara mest rationellt att garantilånen blev

helt fria från subventionsmoment och att subventionsbehovet tillgodosågs

i annan ordning. Inspektionen finner det ligga nära till hands, att den

nyligen tillsatta enmansutredningen rörande den statliga bostadslångiv-

ningens administration uppmärksammar frågan. I likhet med utredningen

hävdar inspektionen i övrigt, att frågan om införandet av ett kreditgaranti-

systein ånyo bör upptagas till prövning när läget på kreditmarknaden icke

utgör hinder. En reservant inom inspektionen, byråchefen Algott, förklarar,

att han finner det tvivelaktigt om kreditgarantisystemet innebär några admi­

43

nistrativa fördelar jämfört med nuvarande system. Samma uppfattning kom­

mer till uttryck i yttrande av SABO.

Sparbanksinspektionen förklarar sig icke hysa någon från utredningens

avvikande mening i kreditgarantifrågan och hänvisar i övrigt till vad inspek­

tionen anfört härom i sitt yttrande över 1945 års bankkommittés betänkande

(SOU 1947: 86). Inspektionen understryker i detta sammanhang de svårig­

heter som f. n. föreligger på kreditmarknaden och framhåller bl. a., att spar­

bankernas tilltagande karaktär av hypoteksinstitutioner vad utlåningen be­

träffar inte kan undgå att framkalla betänkligheter med hänsyn till inlå­

ningens kortfristiga beskaffenhet. Inspektionen framhåller vidare, att ett

definitivt ställningstagande till kreditgarantisystemet — under förutsätt­

ning att situationen på kreditmarknaden vore gynnsam — ej kan ske utan

att villkoren för detsamma blivit närmare angivna.

Sparbanksföreningen instämmer i vad utredningen anfört om kreditga­

rantisystemet och förklarar att i avvaktan på införandet av detta system för­

enklingar i det nuvarande samarbetet mellan statliga och kommunala låne-

organ och bankerna bör genomföras.

Kommunalfullmäktige i Undersåker instämmer i vad herr Cassel i sitt

särskilda yttrande anfört beträffande kreditgarantisystemet. Kommunal­

fullmäktige framhåller i övrigt angelägenheten av att det rent organisato­

riska arbetet på kapitalmarknaden blir så rationellt och samordnat som

möjligt. Tillgängliga kapitalresurser för bostadsbyggandet bör på något sätt

samordnas, så att inte sådana situationer inträder, att en lånesökande inte

kan utnyttja eljest beviljat statligt lån, därför att bottenlån inte kan erhål­

las från de inom det aktuella området befintliga bankinstituten.

Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 1957

Departementschefen

Det är nu tjugufem år sedan bostadsfrågan i vårt land fick verklig aktuali­

tet som ett politiskt spörsmål. Dåvarande chefen för socialdepartementet

Gustav Möller tog år 1933 initiativet till en omfattande utredning av bo­

stadsförhållandena och av behovet av åtgärder från samhällets sida för att

tillförsäkra dem, som hade små ekonomiska resurser, en tillfredsställande

bostad. Som eu central fråga angavs att bereda flerbarnsfamiljerna en något

så när rymlig, modernt utrustad bostad. Några år senare aktualiserades frå­

gan om samhällets direkta stöd för anskaffande av lämpliga bostäder åt

åldringar. Härmed var grunden lagd till en bostadspolitik i vårt land i syfte

att mera allmänt och varaktigt höja bostadsstandarden.

Under det andra världskriget kom statens och kommunernas engagemang

i bostadsförsörjningen att utvidgas högst avsevärt. Efter krigsutbrottet ned­

gick bostadsbyggandet kraftigt och efter någon tid botade bostadsbrist och

44

betydande hyresstegringar. Ären 1941 och 1942 vidtogs därför åtgärder i

syfte dels att förhindra av bostadsknapphet betingade hyresstegringar dels

att stimulera bostadsproduktionen. Hyresreglering infördes 1942. Statliga

lån och bidrag till bostadsbyggandet infördes och utvidgades åren 1941

och 1942.

Efter krigets slut verkställdes en översyn av bostadspolitiken. Den gav till

resultat att statliga lån på förmånliga villkor skulle ställas till bostadsbyg­

gandets förfogande även framöver. Lånevillkoren utformades så att produk­

tion av goda bostäder genom kommunala och kooperativa bostadsföretags

försorg stimulerades. Vidare föranledde översynen en utbyggnad av de år

1935 tillkomna bostadsbidragen till barnfamiljer.

Under de senaste tio åren har vissa smärre jämkningar vidtagits i låne-

och bidragsgivningen för bostadsändamål. Bostadsbidragen till barnfamil­

jerna har fått allt större betydelse. Pensionärernas bostadsfråga har ytter­

ligare beaktats. Stödet åt nyproduktionen av bostäder har tid efter annan

jämkats främst beroende på förändringar i byggnadskostnader och räntor.

Den kraftiga kostnadsstegringen i samband med Koreakrisen föranledde

sålunda beslut om betydande kapitalsubventioner till nya hus. Avsikten

därmed var att förhindra i första hand att bostadsbyggandet bromsades

upp men också att stegringen av byggnadskostnaderna gav upphov till vä­

sentliga hyreshöjningar i hela bostadsbeståndet. Sedermera har dessa kapi­

talsubventioner i form av räntefria stående lån såtillvida avvecklats som

subventionerna för hus, vilka färdigställes efter den 31 mars i år, icke blir

större än vad de var före Koreakrisen. Slutligen bör nämnas att den höjning

av räntenivån, som genomfördes i april 1955, medfört att de av staten för

primär- och sekundärlån i statsbelånade bostadshus garanterade räntorna

visserligen höjts något men också att de statliga räntesubventionerna ökat

kraftigt.

Bostadspolitiken har under och efter det andra världskriget givit mycket

betydelsefulla resultat. Produktionen av modernt utrustade, relativt rym­

liga familjebostäder har haft långt större omfattning än under någon tidi­

gare period. Enbart under efterkrigsåren har tillkommit omkring 500 000

fullgott utrustade familjebostäder på minst två rum och kök. Hy ror och bo-

stadskostnader har visserligen stigit, men inte så mycket som övriga lev-

nadskostnadcr och avsevärt mindre än penninginkomsterna har stigit. På

grund härav har en god bostad, som ännu på 1930-talet i huvudsak var för­

behållen de välsituerade, kommit inom räckhåll för den alldeles övervä­

gande delen av familjerna. För familjer med minst två barn har genom

familjebostadsbidragen en snabb förbättring av bostadsstandarden kunnat

åstadkommas. På i huvudsak tio år har drygt hälften av vårt lands familjer

med minst två barn och normala eller relativt små inkomster kunnat flytta

in i nybyggda familjebostäder. Åldringarnas bostadsfråga har — som ut­

vecklats i proposition till årets riksdag om åldringsvården — avsevärt för­

Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 1957

45

bättrats dels genom tillkomsten av pensionärshem och pensionärsbostäder

dels genom utbyggnad av folkpensionerna.

Den förbättring av bostadsförhållandena för mycket stora grupper av

familjer, åldringar och andra, som har ägt rum under efterkrigstiden och

»om här endast har kunnat antydas, svarar väl mot de förhoppningar om

höjning av bostadsstandarden, som på vitt skilda håll hystes vid krigets slut.

Bostadspolitiken har varit framgångsrik. Man kan också konstatera att re­

sultaten står sig gott i förhållande till vad som presterats i vårt land under

tidigare skeden samt i andra länder. Men härav följer inte att allt är väl

beställt. Hur imponerande de uppnådda förbättringarna av bostadsförhål­

landena än är, så kommer man vid en realistisk bedömning av det aktuella

läget på bostadsmarknaden fram till att ännu kvarstående brister i vår

bostadsförsörjning är stora och behovet av ytterligare förbättringar bety­

dande. Det finns ännu så mycket kvar av bostadsnöden, att bostadsfrågans

lösning alltjämt är en fråga på ganska lång sikt.

Utvecklingen av bostadsmarknaden under efterkrigstiden kännetecknas

sålunda inte endast av ett långt större tillskott av goda familjebostäder än

under någon tidigare period av samma längd utan också av en allmän, kraf­

tig ökning av efterfrågan på goda bostäder. Därmed har avslöjats vilka

ofantliga brister i vår bostadsförsörjning, som förelåg ännu i slutet av 1930-

talet. Inte endast familjerna utan också ensamstående, såväl åldringar som

yngre, har ställt allt större krav i fråga om bättre bostadsförhållanden. Ett

flertal omständigheter har medverkat härtill. Den fulla sysselsättningen,

de starkt stigande realinkomsterna och sociala reformer har betytt mycket

vid sidan av de bostadspolitiska åtgärderna. Genom att bidra till ett relativt

förbilligande av bostäderna har bostadspolitiken mera allmänt drivit på

bostadsefterfrågan. De goda ekonomiska konjunkturerna har medverkat

till hög giftermålsfrekvens och stor inflyttning från landsbygden till stä­

derna. Den relativt betydande immigrationen under efterkrigstiden bör

också nämnas.

Den stora efterfrågan på bostäder, som nu föreligger, liksom tendenserna

till ytterligare stegring av efterfrågan kan alltså förklaras. Mera allmänt

sett är denna efterfrågan ett uttryck för den avsevärda förbättring i lev­

nadsvillkoren för det stora flertalet arbetare, tjänstemän och jordbrukare,

som den ekonomiska och sociala utvecklingen under efterkrigstiden har

skapat. Det finns inte heller anledning förvåna sig över alt denna ökade

efterfrågan på bostäder i långa stycken överstigit våra möjligheter att skaffa

fram nya bostäder och förbättra redan befintliga. Denna ökning har emel­

lertid fått betydande, icke önskvärda konsekvenser. Om efterfrågan på bo­

städer överstiger tillgången, och alltså eu marknadsmässig brisl på bostä­

der är för handen, skapas missförhållanden och uppkommer sociala pro­

blem av mycket allvarlig natur. Familjer med barn slår utan egen lägenhet

och tvingas stundom bo splittrade. Den som erbjudes eu förmånligare an­

Kungl. Maj. ts proposition nr 100 år 1957

46

Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 1957

ställning på annan ort, kan mången gång inte acceptera erbjudandet, där­

för att en bostad inte kan anskaffas på den nya orten. Upplåtelse eller byte

av bostäder kommer i växande utsträckning att ske på otillbörliga villkor.

Det allvarliga problem, som vi står inför, kan därför beskrivas på följande

sätt. Ingen kan bestrida att den utbyggnad och förbättring av vårt bostads­

bestånd, som krävs för att alla anspråk på bättre bostad skall kunna till­

godoses, kan åstadkommas först så småningom. Man måste med nödvän­

dighet räkna med en ganska lång tid, även om man anser utsikterna till en

betydande ökning av bostadsbyggandet goda. För att snabbt avveckla bo­

stadsbristen krävs emellertid att balans uppnås mellan tillgång och efter­

frågan på bostäder. Hur man skall åstadkomma en större bostadsproduk­

tion blir då under alla förhållanden en central fråga. Även om man på lång

sikt helt och fullt godtar alla föreliggande krav på bättre bostäder, måste

man emellertid, om man verkligen snabbt vill få bukt med bostadsbristen,

tillse att inte efterfrågan på bostäder fortsätter att öka i alltför snabb .lalct.

Att lösa bostadsfrågan genom att tillåta kraftiga hyresstegringar, som skär

ned den synliga efterfrågan på bostäder, kan enligt min mening icke re­

kommenderas. Men den som kräver både att man genom bostadspolitiken

skall mera allmänt ytterligare driva på efterfrågan och att man skall snabbt

avveckla bostadsbristen begär helt enkelt för mycket. Man måste göra ett

val mellan att å ena sidan något hålla igen bostadsefterfrågans ökning för att

snabbt bli kvitt bostadsbristen, och alt å andra sidan för ganska lång tid

framöver ha kvar bristen med alla de svåra olägenheter som detta skulle

föra med sig.

Problemet är inte nytt eller för bostadsmarknaden speciellt. I ett samhälle

med full sysselsättning uppkommer helt naturligt tendenser till ökning

av konsumtionen i en sådan takt, att balansen mellan tillgång och efter­

frågan kan rubbas. Åtgärder i syfte att förhindra en alltför snabb ökning

av konsumtionen är därför motiverade på olika områden. Det bör också be­

aktas, att en alltför stor efterfrågan på konsumtionsvaror försvårar eller för­

hindrar genomförandet av en rad sådana viktiga investeringar inom nä­

ringslivet och inom den offentliga sektorn, som utgör en förutsättning för

en ökad konsumtion och en höjd levnadsstandard på längre sikt.

De här anförda synpunkterna på bostadspolitiken under efterkrigstiden

och på utvecklingen av bostadsmarknad och bostadsstandard leder fram till

den uppfattningen, att de skilda bostadspolitiska åtgärderna tid efter annan

kan behöva omprövas och jämkningar i desamma behöva vidtagas. Statens

finansiella stöd åt bostadsbyggandet skall i första hand fylla uppgiften att

medverka till största möjliga bostadsproduktion. Bostadsbidragens uppgift

är att särskilt underlätta för barnfamiljer och åldringar att skaffa sig en

lämplig bostad. Den fråga man tid efter annan bör ställa blir då, huruvida

de bostadspolitiska åtgärderna på ett ändamålsenligt sätt fyller dessa upp­

gifter eller om de till följd av den ekonomiska och sociala utvecklingen be­

höver ändras.

Härmed har jag angivit bakgrunden till beslutet i december 1955 att till­

kalla särskilda sakkunniga för att verkställa en översyn av bostadspolitiken.

Såsom framgår av det föregående har de sakkunniga, som antagit benäm­

ningen bostadspolitiska utredningen, i oktober 1956 avgivit ett betänkande

om riktlinjerna för den framtida bostadspolitiken över vilket numera ut­

låtande avgivits av olika myndigheter och organisationer.

Utredningen understryker, att frågan om att skapa förutsättningar för ett

ökat bostadsbyggande är den centrala frågan i den bostadspolitiska debat­

ten. För att lösa den frågan måste, framhåller utredningen, i första hand

vidtas åtgärder av ekonomiskt-politisk natur men också åtgärder inom bo­

stadspolitikens ram i syfte att rationalisera och förbilliga bostadsbyggande

och bostadsförvaltning. Viktigt är vidare att underlätta bostadsbyggandets

kapitalförsörjning genom att åstadkomma ett ökat sparande inom bostads­

försörjningens sektor av samhällsekonomien.

Vad angår förbilligandet av bostadsbyggandet under­

stryker utredningen betydelsen av att stat och kommun söker skapa förut­

sättningar för en rationell planläggning på relativt lång sikt av bostadspro­

duktionen. Vidare betonar utredningen att olika kommunala och statliga

organs handläggning av byggnad särenden måste samordnas. Såsom fram­

går av det föregående har ett stort antal remissorgan särskilt framhållit

vikten av en långsiktig planering av bostadsbyggandet.

I den mån bostadsproduktionen kan förbilligas, vinnes inte endast lägre

hyror och bostadskostnader utan också utrymme för en ökning av bostads­

byggandet. I detta sammanhang vill jag erinra om att från samhällets sida

under de senaste åren vidtagits en rad åtgärder i syfte att främja ett effek­

tivare och billigare byggande. År 1953 inrättades statens nämnd för bygg­

nadsforskning, som gavs betydande ekonomiska resurser. Redan året innan

hade tillskapats en statlig lånefond för att understödja anskaffandet av

moderna byggnadsmaskiner, kranar m. m. Från den 1 januari 1956 genom­

fördes i fråga om statligt belånade bostadshus en maximering av belånings-

värdena. Avsikten därmed var att pressa ned byggnadskostnaderna eller

förhindra en ytterligare uppdrivning av dem. I slutet av förra året genom­

fördes en betydande förenkling av handläggningen av statliga bostadslåne-

ärenden. Samtidigt tillkallades en utredningsman med uppgift att under­

söka i vad mån ytterligare förenklingar i långivningen kan göras. Den stat­

liga regleringen av igångsättningen av bostadsbyggnadsföretag har undan

för undan förenklats.

Delade meningar gör sig ibland gällande i frågan huruvida bostadsbyg­

gandet bedrives effektivt och rationellt. Man gör jämförelser med den egent­

liga industrin, som på grund av internationell konkurrens anses vara

Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 1957

47

48

Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 1957

tvungen att på ett helt annat sätt än byggnadsindustrin satsa på forskning

och rationaliseringsarbete. Enligt min mening har en dylik jämförelse föga

värde, överhuvudtaget framstår det som tämligen meningslöst att disku­

tera, i vad mån byggnadsindustrin hittills motsvarat rimliga krav i fråga

om rationalisering och produktivitetsförbättring. Viktigt är att i stället

konstatera, att under senare år en rad initiativ tagits i fråga om forskning

och rationaliseringsarbete på byggnadsområdet. Dessa initiativ har ännu

inte hunnit ge mera påtagliga resultat, men mycket talar för att under de

närmaste åren betydande framsteg kan komma att redovisas. Det råder ett

allmänt intresse för att genom omsorgsfull planering, nya byggnadsmetoder

och nya byggnadsmaterial pressa ned byggnadskostnaderna.

Vad särskilt angår det på många håll starkt framhävda önskemålet om

en mera långsiktig bedömning av bostadsbyggandets storlek vill jag fram­

hålla, att det i ett samhälle med full sysselsättning och mycket stora inves­

teringsbehov på en rad områden knappast är möjligt eller ens rimligt att

utarbeta och fastställa definitiva planer för bostadsbyggandets storlek och

fördelning på olika orter under en längre följd av år. Man kan inte bortse

från att sådana förändringar i samhällsekonomien kan inträffa tid efter

annan, som gör det nödvändigt att överväga ändringar i bostadsbyggandets

storlek. På samma sätt kan för en enskild ort — då t. ex. en utbyggnad av

en industri eller startandet av en ny industri aktualiseras — bedömningen

av bostadsbyggandet på orten bli en annan än tidigare.

Mera allmänt sett måste programmet för bostadsbyggandet under de när­

maste åren vara att såvitt möjligt successivt öka tillskottet av lägenheter.

Understundom görs gällande — vilket också framgår av vissa yttranden

över bostadspolitiska utredningens betänkande — att den statliga regle­

ringen av bostadsbyggandet har varit ryckig. Byggnadsföretagarnas möj­

ligheter att rationellt planera och genomföra byggnadsprojekt skulle här­

igenom ha försvårats. I anledning härav vill jag erinra om att från 1951

till 1954 en successiv ökning av bostadsbyggandet skett. Produktionen steg

från ca 40 000 lägenheter år 1951 till närmare 60 000 lägenheter år 1954.

Under såväl 1955 som 1956 har bostadsbyggandet bibehållits vid den år

1954 uppnådda nivån. Bostadsbyggandet har med andra ord stabiliserats vid

en nivå strax under 60 000 lägenheter per år. Om man ser framåt bör kom­

munernas och byggnadsföretagarnas planering av nya projekt ske med ut­

gångspunkt från ett bostadsbyggande av denna omfattning men med be­

aktande av att strävan är att successivt, i den mån praktiska möjligheter

därtill yppar sig, öka produktionen.

Om man således inte rimligen kan begära en ytterligare precisering av

den allmänna bedömningen av bostadsbyggandets storlek på längre sikt

föreligger det, som också bostadspolitiska utredningen starkt understrukit,

ett behov av samordning av skilda kommunala och statliga organs hand­

läggning av byggnadsärenden. Ett kontinuerligt samråd mellan olika myn­

49

digheter och byggnadsföretagarnas organisationer bör äga rum. Jag har för

avsikt att taga initiativ till ett sådant samråd.

Bostadspolitiska utredningen anser, att ett målsparande för b o-

stadsanskaffning är väl värt att uppmuntras av det allmänna. Då

det gäller att finna lämpliga former för detta sparande bör fältet enligt ut­

redningen i varje fall till en början lämnas fritt för enskildas, organisatio­

ners och kommuners initiativ och uppfinningsrikedom. Ett flertal remiss­

organ har ställt sig positiva till ett målsparande för bostadsanskaffning,

bl. a. bostadsstyrelsen, fullmäktige i riksbanken, sparbanksföreningen och

HSB. Vissa remissorgan har tillstyrkt att konkreta sparstimulerande åtgär­

der vidtages. Andra har ställt sig tveksamma eller kritiska till tanken att

stimulera sparandet genom att ge den som systematiskt sparar förtur till

en bostad.

Ett målsparande för bostadsanskaffning bör enligt min mening upp­

muntras. Inte minst betydelsefullt är, att ungdomen deltager i ett dylikt

sparande. Att spara till en bostad — det må vara fråga om ett egethem eller

en bostadsrättslägenhet —- är ingen ny tanke. Såväl egnahemsbyggandet

som den kooperativa byggnadsverksamheten har stor omfattning, och år­

ligen sätter enskilda in stora belopp i sådana bostadsfastigheter. Jag har

inte blivit övertygad om det lämpliga i att nu genom åtgärder från statens

sida försöka binda bostadssparandets former. Behov torde inte föreligga

att genom rekommendationer i konkret form stimulera sparandet. Jag delar

alltså bostadspolitiska utredningens uppfattning att man i varje fall till en

början bör låta olika initiativ fritt växa fram. Erfarenheten får utvisa om

ingripanden i stimulerande och reglerande syfte från statens sida kan

behövas.

Bostadspolitiska utredningen anser, att generella subventioner

i huvudsak kan undvaras och att en relativt snabb minskning av desamma

bör kunna genomföras. Utredningen hävdar emellertid att behov alltjämt

föreligger dels av en kapitalsubvention till småhus dels av ett skydd mot

tillfälligt höga räntor.

Till stöd för sin ståndpunkt i subventionsfrågan anför utredningen i

första hand, att förhållandet mellan bostadskostnader och inkomster be­

tydligt förbättrats under efterkrigstiden. Det anses därför, att stora grupper

av hushåll med ordinära inkomster bör kunna efterfråga moderna lägen­

heter av godtagbar standard, även om en hyreshöjning åstadkommes genom

att de generella subventioner, som nu utgår, i huvudsak avvecklas. Utred­

ningen anser inte heller att eu avveckling av de generella subventionerna

bör hindras av intresset att främja en ostörd bostadsproduktion och att upp­

rätthålla en såvitt möjligt enhetlig hyresnivå för lägenheter av likvärdig

beskaffenhet.

Det stora flertalet remissorgan har godtagit utredningens ståndpunkt be­

träffande önskvärdheten av att avveckla de generella subventionerna. Vad

4 — Bihang till riksdagens protokoll 1957. 1 samt. nr 100

Kungl. Maj. ts proposition nr 100 är 1957

50

gäller den takt, i vilken en avveckling av subventionerna lämpligen bör ske,

har ett stort antal remissorgan ansett att försiktighet bör iakttagas. Såsom

skäl för att avvecklingen bör ske i långsammare takt än utredningen för­

ordat anföres främst risken för att bostadsproduktionen hämmas. Man be­

farar också att resultatet av en snabb avveckling skulle bli en relativt ökad

produktion av lägenheter om högst två rum och kök. Uttalanden av denna

innebörd har gjorts bl. a. av bostadsstyrelsen, HSB och vissa kommuner.

Andra remissorgan, bland vilka märkes konjunkturinstitutet, statens hyres­

råd, Landsorganisationen och TCO, påtalar särskilt de risker för en splitt­

ring i hyresnivån, som en snabb avveckling av subventionerna skulle

innebära.

I detta sammanhang anser jag det angeläget understryka, att bostadspoli­

tiken i vårt land utformats utan tanke på att generella subventioner skulle

tillgripas såsom en permanent åtgärd i syfte att reducera bostadskostna­

derna. Bostadspolitiska utredningens ståndpunkt i denna fråga överens­

stämmer sålunda med den som dåvarande chefen för socialdepartementet

gav uttryck åt, då det bostadspolitiska programmet år 1947 förelädes riks­

dagen. En nödvändig förutsättning för alt bostadsbidrag skulle kunna för­

ordas ansågs vara, att det visats att bostadskostnaderna var så höga att de

boende inte rimligen kunde bestrida dessa kostnader utan hjälp från det

allmänna. Man kom därför vid prövningen av subventionsfrågan år 1947

fram till att generella subventioner icke borde utgöra ett permanent inslag

i bostadspolitiken.

Såsom bostadspolitiska utredningen påvisat har bostadskostnaderna sedan

krigets slut relativt sett sjunkit avsevärt. Dessa kostnader har sålunda stigit

mycket mindre än penninginkomsterna. Att använda generella subventio­

ner såsom ett bestående eller varaktigt led i bostadspolitiken framstår för­

denskull som opåkallat. En dylik ordning skulle, som bl. a. länsstyrelsen

i Östergötlands län framhållit, betyda att levnadsnivån för det stora fler­

talet arbetsföra i vårt land bedömes vara så låg, att bostadskostnaderna

mera allmänt måste reduceras för att folk skall kunna bo tillfredsställande.

Den som accepterar en dylik bedömning gör sig otvivelaktigt en vrångbild

av de nuvarande levnadsförhållandena i vårt land. Bostadsfrågans lösning

är alltså inte nu — liksom den ej heller tidigare har varit det — beroende

av ett genom subventioner åstadkommet allmänt förbilligande av bostads­

kostnaderna.

Jag kan därför godtaga bostadspolitiska utredningens uppfattning, som

delas av det övervägande antalet remissorgan, nämligen att de generella

subventionerna i huvudsak kan undvaras. Liksom utredningen anser jag

dock att tills vidare en viss subvention bör utgå till småhus. Vidare bör

skydd finnas mot tillfälligt höga räntor. Jag finner det angeläget under­

stryka betydelsen av detta skydd, som, även om man så småningom på grund

av en ytterligare förbättring av förhållandet mellan bostadskostnader och

Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 1957

Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 1957

51

inkomster finner varje form av generell subvention obehövlig, ändock bör

bibehållas för att garantera stabilitet i fastighetsförvaltningen.

Härefter övergår jag till frågan om den takt i vilken nuvarande generella

subventioner bör avvecklas. Jag vill då först erinra om att subventionerna

är av två slag: kapitalsubventioner och räntesubventioner. Syftet med kapi­

talsubventionerna har i första hand varit att överbrygga de svårigheter bo­

stadsbyggandet eljest skulle kunna råka in i vid en tillfällig, mera betydande

stegring av byggnadskostnaderna. En dylik kostnadsstegring drabbar själv­

fallet endast de hus, som uppföres till de högre kostnaderna. Om kostnads-

stegringen är tillfällig, kommer enbart de hus, som uppförs till de högre

kostnaderna, att bli särskilt dyra. Häri ligger såväl risken för en dämp­

ning av bostadsbyggandet som motivet för tillgripande av kapitalsubven­

tioner i ett läge, kännetecknat av stigande byggnadskostnader.

Såsom framgår av det föregående har kapitalsubventionerna f. n. en täm­

ligen ringa betydelse utom i fråga om småhus.

Räntesubventionernas uppgift är en helt annan än kapitalsubventionernas.

Förändringar i ränteläget påverkar de årliga omkostnaderna för alla hus,

låt vara att förändringarna inte omedelbart slår igenom över hela linjen. I

den mån en fastighet är finansierad med räntebundna lån, fördröjes sålunda

verkan av en höjning eller sänkning av räntenivån längre eller kortare tid

beroende på när lånen löper ut eller kan sägas upp. Ett av staten tillhanda­

hållet skydd mot tillfälliga ränteförändringar är motiverat av att även rela­

tivt små ändringar i räntesatserna ger betydande utslag på hyrorna. Man

kan sålunda beräkna, att en höjning av räntan med 1 procent omedelbart

ökar hyran med i genomsnitt 10 procent. Den höjning av räntorna för inteck­

ningslån med drygt 1 procent, som inträffade i april 1055, har hittills föran­

lett en ökning av hyrorna i privatfinansierade bostadshus med nära 10 pro­

cent. För statsbelånade hus, som tillkommit under åren 1941—50, har

fr. o. in. den 1 oktober 1955 hyrorna höjts med 5 procent på grund av en

höjning av den av staten i fråga om primär- och sekundärlån »garanterade»

räntan med 0,5 procent. För statsbelånade hus, som tillkommit efter år

1950, har räntestegringen på grund av oförändrade garantiräntor icke föran­

lett någon hyreshöjning.

Om man nu — på det sätt som bostadspolitiska utredningen förordar —

minskar statens räntesubventioner genom en allmän höjning av de »garan­

terade» räntorna och alltså låter statsbelånade fastigheter bära en ökad del

av räntestegringen, betyder detta visserligen, att huvuddelen av de sedan

1941 tillkomna bostäderna blir relativt sett dyrare. Härav följer dock inte

att det skapas eu hyressplitlring, som aktualiserar frågan om eu hyreshöj­

ning för tidigare tillkomna hus. Såsom nyss nämndes har för de tidigare

byggda husen på grund av räntestegringen redan medgivits en hyresökning

på nära 10 procent. Vad frågan nu gäller är huruvida och i vad mån den

redan påbörjade anpassningen av hyror och bostadskostnader till en något

52

Kungl. Maj. ts proposition nr 100 år 1957

högre räntenivå bör fortsätta. Det är alltså inte fråga om en isolerad höj­

ning av räntor och hyror i de nyaste husen. Med anledning av vad några

remissorgan har anfört beträffande nödvändigheten av att undvika hyres-

splittring vill jag understryka, att jag finner det helt obefogat att uppställa

som ett villkor för godtagande av förslaget om höjning av de »garanterade»

räntesatserna för statsbelånade bostadshus, att en däremot svarande höj­

ning av hyrorna åvägabringas i äldre hus. Liksom hittills bör hyrorna i

äldre hus få höjas endast om det visas, att fastighetsomkostnaderna för

dessa hus har stigit.

En relativt snabb avveckling av de generella subventionerna aktualiserar

därför enligt min mening inte några särskilda åtgärder för en utjämning av

hyresnivån. Inte heller har jag blivit övertygad om att det finns risker för

rubbningar i bostadsproduktionen eller för en återgång till en stor produk­

tion av smålägenheter. Uppgifter som lämnats av bostadspolitiska utred­

ningen och vitsordats av bl. a. bostadsstyrelsen visar, att efterfrågan på mo­

derna, relativt rymliga bostäder har tenderat att oavbrutet öka. En höjning av

hyrorna i statsbelånade hus av den storlek, som det nu kan bli fråga om,

torde visserligen något dämpa den takt i vilken kraven på bättre bostäder

stiger men det behöver inte befaras att den skär ner efterfrågan.

Farhågor som anförts för störningar i bostadsproduktionen, för sänkt

bostadsstandard och för hyressplittring bör alltså inte tillmätas betydelse i

detta sammanhang. Emellertid talar andra skäl av allmän natur för att

förändringar i låne- och bidragsvillkoren inte genomföres brådstörtat. Så­

som Landsorganisationen framhållit bör man förebygga individuella fall av

mera betydande standardförsämring. På sätt som jag kommer att närmare

utveckla i det följande vill jag därför förorda en något långsammare takt i

avvecklingen av de generella subventionerna än utredningen föreslagit.

Bostadspolitiska utredningens principiella synpunkter på bostads-

rabatterna har i allt väsentligt godtagits av remissorganen. Bidrag till

familjer och ensamstående med ett minderårigt barn anses sålunda böra

införas. Även förslaget om ökat stöd åt familjer med minst två minderåriga

barn tillstyrkes.

Den positiva inställning till ett vidgat bostadspolitiskt stöd åt barnfamil­

jerna, som sålunda har kommit till uttryck, finner jag glädjande. Under

överskådlig tid förblir uppgiften att bereda barnfamiljerna rymliga familje­

bostäder av god klass en huvuduppgift för bostadspolitiken. Resultatet av

bidragsgivningen har — som jag inledningsvis antytt — varit enbart goda.

En snabb förbättring av ett mycket stort antal barnfamiljers bostadsför­

hållanden har skett.

Under senare tid har emellertid åtgärder för att ytterligare förbättra barn­

familjernas ekonomiska förhållanden aktualiserats. Bostadsbidragens stor­

lek bör bestämmas med tanke härpå. Tillika bör man hålla fast vid att bo­

stadsbidraget inte är av allmän natur utan är knutet till modernt utrustade

53

bostäder på minst två rum och kök. Bidragets uppgift är sålunda att helt

eller delvis täcka den högre kostnad, som modernt utrustade relativt rym­

liga familjebostäder betingar i förhållande till mindre och enklare lägen­

heter. I likhet med utredningen anser jag, att familjebostadsbidrag bör

kunna beviljas också familjer och ensamstående med ett barn och att de

bidrag, som nu utgår till familjer med minst två barn, bör höjas. I det föl­

jande kommer jag att framlägga de förslag till ändringar i bostadsbidragen,

som i anledning härav framstår som påkallade.

Vad i detta sammanhang slutligen angår frågan om att införa ett kre­

ditgarantisystem på bostadsområdet har jag övertygats av

de skäl för att inte nu ta ställning till frågan, som utredningen har anfört.

Jag anser således att statens finansiella stöd åt nyproduktionen av bostäder

alltjämt bör ha formen av lån.

Lån och bidrag till bostadshus

Gällande bestämmelser

Den statliga långivningen till ny- och ombyggnad av bostadshus regleras

genom dels kungörelsen den 30 juni 1948 (nr 587) om tertiärlån och till-

läggslån för flerfamiljshus, dels ock kungörelsen den 30 juni 1948 (nr 546)

om egnahemslån och förbättringslån.

Enligt kungörelsen om tertiärlån och tilläggslån för flerfamiljshus kan

tertiärlån beviljas för ny- eller ombyggnad av flerfamiljshus, medan till-

läggslån i regel endast beviljas för nybyggnad. Kommun eller allmännyttigt

bostadsföretag kan jämväl beviljas tertiärlån för förvärv av flerfamiljshus,

som uppförts med stöd av tertiärlån och tilläggslån. Ett allmänt villkor för

såväl tertiärlån som tilläggslån är, att låneobjektets våningsyta till minst

hälften upptages av bostadslägenheter.

Såsom villkor för egnahemslån till ny- eller ombyggnad av en- och två-

familjshus gäller bl. a. vissa krav beträffande lägenhetens storlek och stan­

dard. Vid nybyggnad av enfamiljshus får sålunda lägenhetens yta inte över­

stiga 125 kvm. Har huset inredningsbar vind skall lägenheten i bottenvå­

ningen omfatta minst två rum och kök, eljest skall lägenheten omfatta minst

tre rum och kök och ha en yta av minst 70 kvm. Huset skall vidare i regel

vara försett med vatten- och avloppsledningar och bostadslägenheten skall

förses med tillräckliga biutrymmen och tillfredsställande köksutrustning.

Som villkor för beviljande av egnahemslån till ny- eller ombyggnad av

tvåfamilj shus gäller, att åtminstone en av lägenheterna omfattar minst två

rum och kök. I övrigt gäller villkor beträffande husets standard motsva­

rande dem för egnahemslån till enfamiljshus.

Samtliga här nämnda statslån beviljas endast under förutsättning att

lånesökanden iakttar de föreskrifter rörande byggnadsföretagets utförande

som det lånebeviljande organet meddelar samt att han vid uthyrning av

lägenhet icke uttager högre hyra än det lånebeviljande organet medger.

Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 1957

54

Tertiärlån utgår, då låntagaren är kommun eller allmännyttigt företag,

normalt med högst 30 procent av det avkastningsvärde det lånebeviljande

organet åsätter fastigheten. För kooperativt organiserade företag, som står

under betryggande kommunal kontroll, motsvarar lånet normalt högst 25

procent av avkastningsvärdet, och enskilda kan beviljas lån motsvarande

högst 15 eller i vissa fall 20 procent av avkastningsvärdet. Om låntagaren

icke lyckas i öppna marknaden erhålla primär- och sekundärlån till 70 pro­

cent av avkastningsvärdet, kan dock tertiärlånet efter särskild prövning

»fördjupas», dvs. utgå med större belopp än här nämnts.

Innebörden av dessa bestämmelser om lånets storlek är, att normalt kom­

munala och allmännyttiga bostadsföretag kan erhålla belåning till 100 pro­

cent av fastighetens värde, kooperativa företag till 95 procent och enskilda

till 85, undantagsvis 90 procent.

Tertiär lånets ränta utgör 3 procent. För den del av lånet, som avser

andra lokaler än bostäder, är dock i fråga om lån, som beviljas fr. o. in. den

1 juli 1956, räntan 4 procent. Amorteringstiden är för hus av sten 40 år,

för hus av trä 30 år. Amortering sker med lika stora belopp årligen. Efter­

gift i fråga om ränta och amortering å tertiärlån kan medgivas, därest lån­

tagaren nödgas erlägga högre ränta än 3 procent å primärlån och däremot

svarande ränta å sekundärlån. För hus som tillkommit före 1951 inedgives

dock ränteeftergift endast om primärlånets ränta överstiger i vissa fall 3,5

och eljest 4 procent. I fråga om lån, som beviljas fr. o. m. den 1 juli 1956, be­

viljas icke eftergift för ränteutgifter, som avser andra lokaler än bostäder.

Tilläggslån (s. k. orlsdifferentierat lilläggslån) beviljas i fråga om bygg­

nadsföretag, som färdigställes tidigast den 1 april 1957, endast å orter som

inplacerats i någon av följande fyra ortsgrupper, där tilläggslån beviljas

med det kapitaliserade värdet av ett bidrag av i ortsgrupp 1: 40 öre per

kvm lägenhetsyta, grupp 2: 80 öre per kvm, grupp 3: 1 krona 20 öre per

kvm och ortsgrupp 4: 1 krona 60 öre per kvm lägenhetsyta. För hus som

färdigställts före den 1 april 1957 utgår därjämte tilläggslån, s. k. proviso­

riskt tilläggslån, med belopp som motsvarar det kapitaliserade värdet av ett

bidrag av 1—4 kronor per kvm lägenhetsyta. Jämsides med tilläggslån ut­

går regelmässigt ett kommunalt bidrag motsvarande 10 procent av tilläggs-

lånets belopp.

Egnahemslån beviljas normalt mot inteckningssäkerhet mellan 50 och

90 procent av fastighetens belåningsvärde. Även beträffande sådana lån

föreligger emellertid möjlighet till fördjupning, dvs. statslån kan erhållas

även till större belopp än som motsvarar 40 procent av belåningsvärdet.

Egnahemslånets ränta utgör 3 procent, dock är 4 000 kronor av lånet tills

vidare räntefritt och stående. För företag som färdigställts under tiden

1 april 1956—31 mars 1957 uppgår den räntefria stående delen till 6 000

kronor och för företag som färdigställts före den 1 april 1956 8 000 kronor.

Egnahemslånet skall amorteras, då fråga är om nybyggnad, på 25 år och

Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 1957

Kungl. Maj. ts proposition nr 100 år 1957

55

beträffande ombyggnad på högst 25 år. Ränta och amortering erlägges med

en fast annuitet.

Eftergift i fråga om ränta och amortering å egnahemslånet kan medgivas,

därest låntagaren nödgas erlägga högre ränta än 3 procent för bottenlån.

För småhus, som tillkommit före 1951, utgör den »garanterade» räntan dock

3,5 eller 4 procent.

Genom beslut den 16 december 1955 och den 7 juni 1956 har Kungl. Maj :t

föreskrivit en maximering av belåningsvärdena för såväl flerfamiljshus som

småhus. Med belåningsvärde förstås i fråga om flerfamiljshus avkastnings­

värdet ökat med tilläggslån och därtill knutet kommunalt bidrag.

I fråga om flerfamiljshus påbörjade efter den 1 juli 1956 gäller sålunda,

att belåningsvärdet maximerats till 585 kronor per kvm bostadslägenhetsyta

samt, om huset inrymmer kommersiella lokaler, 900 och i vissa fall 300

kronor per kvm av dessa lokalers yta. Nämnda maximibelopp justeras uppåt

eller nedåt efter produktionskostnaderna på varje enskild ort och även med

hänsyn till vissa andra faktorer, såsom lägenheternas storlek, bostadsläget,

värmeisoleringen.

För en- och tvåfamiljshus har belåningsvärdet i fråga om byggnadsföretag

i Jämtlands, Västernorrlands, Västerbottens och Norrbottens län samt i

Stockholm och Göteborg med vissa grannkommuner fastställts till högst

50 000 kronor för enfamiljshus och lägenhet i rad- eller kedjehus samt till

högst 83 000 kronor för tvåfamiljshus. För övriga delar av landet är motsva­

rande värden 45 000 resp. 75 000 kronor. Om lånesökanden är familjeför­

sörjare med minst två barn under 16 år, kan belåningsvärdet höjas med

högst 5 000 kronor.

Lån- och bidragsgivningens hittillsvarande omfattning

Bostadspolitiska utredningen lämnar i sitt betänkande uppgifter om lån-

och bidragsgivningen för bostadshus fr. o. in. budgetåret 1948/49. I detta

sammanhang torde följande uppgifter få återges.

Tertiär- och tilläggslån. I följande tabell redovisas för budgetåren 1948/49

—1955/56 dels antalet lägenheter i de företag för vilka preliminärt beslut

om tertiär- och tilläggslån har meddelats, dels de disponerade beloppen, dels

ock de utbetalda lånebeloppen.

Uppgifterna om disponerade belopp avser nettoförändringar i medels­

dispositionen under resp. budgetår genom preliminära beslut, ändringar i

samband med slutligt beslut av tidigare fattade preliminära beslut samt

återtagande av lån. Vid redovisningen av de utbetalda beloppen bar hänsyn

inte tagits till de förskottsutbetalningar av tertiär- och tilläggslån, som i

varierande omfattning har skett sedan budgetåret 1951/52. De stora skillna­

derna mellan disponerade och utbetalda belopp betingas av att lång tid

förflyter från det medel disponeras för långivning intill dess lånen utbetalas.

56

Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 1957

Tertiär- och tilläggslångivningen budgetåren

1948/49

—

1955/56

Tertiärlån

Tilläggslån

Budgetår

Preliminära

Disponerat

Utbetalt

Preliminära

Disponerat

Utbetalt

beslut, antal

belopp,

belopp,

beslut, antal

belopp,

belopp,

lägenheter

milj. kr

milj. kr

lägenheter

milj. kr

milj. kr

1948/49

20 800

127

48

16 200

27

7

1949/50

24 100

157

53

17 700

36

9

1950/51

28 600

199

99

19 400

33

17

1951/52

27 700

217

153

20 500

in

27

1952/53

45 300

324

180

46 200

369

71

1953/54

43 000

336

224

42 900

270

160

1954/55

47 900

415

304

47 600

216

231

1955/56

48 500

510

427

47 600

169

276

Uppgifterna avser endast lån beviljade och utbetalda i enlighet med bestäm­

melserna i 1946 och 1948 års författningar.

Egnahemslån. I följande tabell redovisas egnahemslångivningens omfatt­

ning under budgetåren 1948/49—1955/56. Uppgifterna om utbetalda belopp

inkluderar inte förskottsutbetalningar.

Egnahemslångioningen budgetåren 1948/49

—

1955/56

Budgetår

Egnahemslån

Därav räntefri, stående del

Preliminära

beslut, antal

lägenheter

Disponerat

belopp,

milj. kr

Utbetalt

belopp,

milj. kr

Disponerat

belopp,

milj. kr

Utbetalt

belopp,

milj. kr.

1948/49

6 300

112

12

4

1949/50

13 600

226

58

61

21

1950/51

11 900

193

115

43

36

1951/52

8 100

154

139

53

39

1952/53

11 600

232

161

95

52

1953/54

13 800

268

149

102

54

1954/55

21 800

437

189

156

67

1955/56

18 600

417

301

100

100

Såsom framgår av tabellen har egnahemslångivningens omfattning va­

rierat starkt under de gångna budgetåren. Lånen till ombyggnad har under

de senaste budgetåren motsvarat ungefär en femtedel av samtliga prelimi­

närt beviljade lån.

Det genomsnittliga egnahemslånebeloppet per lägenhet har successivt

ökat på grund av förändringar i fråga om egnahemmens storlek och stan­

dard samt ökade produktionskostnader. Härtill har också bidragit, att egna­

hemslånen under senare år i allt större utsträckning »fördjupats», dvs. be­

viljats även mot inteckningssäkerhet nedanför 50 procent av belåningsvär­

det. Genomsnittliga beloppet per lägenhet för slutligt beviljade egnahemslån

har ökat från 10 000 kronor under budgetåret 1948/49 till 22 500 kronor

57

under budgetåret 1955/56. För lån utbetalade under budgetåret 1955/56 mot­

svarade »fördjupningen» ca 8 procent av belåningsvärdet.

Ränteeftergifter. Storleken av eftergifter i fråga om ränta och amortering

å tertiärlån och egnahemslån under budgetåren 1948/49—1955/56 framgår

av följande tabell.

Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 1957

Budgetår

Milj.

kr

Budgetår

Milj.

kr

1948/49 ___ ... 0,2

1952/53 ......... . .

7,1

1949/50 ___ . .. 0,3

1953/54 ......... .. 11,4

1950/51 .... ... 0,4

1954/55 ......... . . 14,6

1951/52 ___ ... 2,4

1955/56 ......... .. 22,1

T. o. in. budgetåret 1950/51 var som framgår av tabellen utgifterna för

ränteeftergifter av ringa omfattning. En stark utgiftsökning har emellertid

föranletts av räntehöjningarna hösten 1950 och våren 1955. Effekten av

sistnämnda räntehöjning har emellertid icke helt slagit igenom på utgif­

terna under budgetåret 1955/56. Med nu gällande utbetalningsregler blir

detta inte heller fallet under budgetåret 1956/57.

Det särskilda stöd till bostadsbyggande och bostadsförbättring, som läm­

nas i form av förbättringslån, statsbidrag till pensionärshem och pensio-

närsbostadsbidrag, är inte föremål för behandling i detta sammanhang.

Bostadspolitiska utredningens förslag

Bostadspolitiska utredningen framlägger ett flertal förslag om ändringar

av bestämmelserna angående tertiärlån, tilläggslån, egnahemslån och efter­

gifter i fråga om ränta och amortering å tertiärlån och egnahemslån. Be­

träffande de allmänna synpunkter, som härvid har varit vägledande för ut­

redningen, framhålles bl. a. följande.

Tilläggslånen till flerfamiljshus bör nu kunna avvecklas, medan däremot

en kapitalsubvention alltfort bör förknippas med egnahemslånet. Den stat­

liga långivningen till bostadsbyggandet bör även fortsättningsvis vara för­

bunden med ett skydd mot tillfälligt höga räntor. Detta innebär, att en viss

generell subvention i ränteeftergiftens form icke torde kunna undvaras

under den närmaste tiden samt att räntan på statslånen tillsvidare bör hål­

las på en lägre nivå än som det allmänna ränteläget eljest kunde motivera.

I detta sammanhang framhåller utredningen ytterligare, att en skärpning av

amorteringsvillkoren för bostadslånen i syfte att få till stånd ett ökat bo-

stadssparande ter sig mindre angelägen än en avveckling av de generella

subventionerna. Beträffande utredningens skilda förslag till ändringar i

låne- och bidragsvillkoren må följande framhållas.

Räntevillkoren för statslån. Utredningen erinrar om alt nu gällande ränte­

sats för tertiärlån och egnahemslån, då den infördes 1946—48, motsvarade

bottenlåneräntan på den öppna marknaden. Till följd av räntestegringen

58

hösten 1950 fick emellertid räntan på statslånen karaktär av underränta,

och efter räntestegringen våren 1955, då bottenlåneräntan stigit till 4,6 pro­

cent för bundna och 4,75 procent för obundna primärlån, har de för stats­

lånen gällande räntevillkoren i än högre grad kommit att innebära subven­

tion. Utredningen anser att såväl räntan å tertiärlån som räntan å egna­

hemslån bör höjas.

Med hänvisning till att bostadsbyggandet även framdeles bör beredas

skydd mot tillfälligt höga räntor anser utredningen att räntesatserna inte

bör anknytas till den aktuella marknadsräntan för inteckningslån utan fast­

ställas med ledning av en mera långsiktig bedömning av ränteutvecklingen.

Utredningen föreslår därför att räntan för såväl tertiärlån som egnahems­

lån tillsvidare fastställes till 4 procent, dvs. den räntesats som f. n. tillämpas

som normalränta för statens utlåningsfonder. Räntan föreslås vara obun­

den. Utredningen anser sålunda att räntan icke bör kontraktmässigt bindas

vid 4 procent under hela lånets löptid utan bör kunna ändras, när stats­

makterna finner skäl föreligga härför. Det understrykes emellertid, att

frågan om räntesatserna för bostadslån bör prövas utifrån bostadspolitiska

och samhällsekonomiska utgångspunkter och att dessa räntesatser sålunda

icke automatiskt bör anpassas till normalräntan för statens utlåningsfonder.

Vidare föreslår utredningen att räntan för den del av tertiärlånet, som

med hänsyn till kostnaderna beräknas belöpa sig på kommersiella lokaler,

höjes från 4 till 5 procent. I räntefrågan anför utredningen ytterligare

följande.

Till den del tertiärlånet fördjupats under 70 procent av avkastningsvärdet

bör det alltfort löpa med en ränta motsvarande den för underliggande kredit

garanterade räntan. En motsvarande bestämmelse bör emellertid — med

hänsyn till vad vi i det följande kommer att föreslå beträffande räntegaran-

tin för underliggande krediter —- införas även i fråga om egnahemslån. Den

fördjupade delen av egnahemslånet bör sålunda i princip icke belastas med

högre ränta än den som garanterats för bottenlånet. Av administrativa skäl

bör dock fördjupad del av egnahemslån mot inteckningssäkerhet mellan 40

och 50 procent av belåningsvärdet, för vilken amortering föreskrivits, löpa

med samma ränta som återstoden av egnahemslånets amorteringsdel. Där­

emot bör fördjupad del av egnahemslån mot inteckningssäkerhet under 40

procent av belåningsvärdet löpa med den ränta som garanteras för bottenlån.

Beträffande tidpunkten för införandet av de nya räntesatserna föreslår

utredningen, att dessa skall tillämpas i fråga om byggnadsföretag för vilka

det lånebeviljande organet i samband med meddelande av preliminärt låne-

beslut förutsatt igångsättning tidigast den 1 juli 1957. Detsamma anses

böra gälla övriga av utredningen framlagda förslag till ändringar i låne­

villkoren.

Räntegarantin. Vad gäller nuvarande bestämmelser om eftergift i fråga

om ränta och amortering å tertiärlån och egnahemslån erinrar bostadspoli­

tiska utredningen om att dessa icke innebär någon ovillkorlig garanti för

Kungl. Maj.is proposition nr 100 år 1957

59

låntagaren att under tio år erhålla ränteeftergift utan endast ett bemyn­

digande för det lånebeviljande organet att bevilja sådan eftergift. Vidare

erinras om att ränteeftergifter till en- och tvåfamiljshus beräknas enligt

vissa schablonregler. Fr. o. m. den 1 juli 1956 gäller också att ränteeftergift

i samband med tertiärlån till flerfamiljshus, som tidigare beräknats halv­

årsvis med utgångspunkt från uppgifter om den vid varje tillfälle åter­

stående kapitalskulden, kan schablonmässigt fastställas att utgå med ett

visst belopp per halvår för en kommande längre period.

Utredningen framhåller att enligt hittills gällande praxis ränteeftergif-

terna tillgodoförts låntagaren ett halvår i efterskott.

I fråga om ränteeftergifterna föreslår utredningen följande ändringar.

Av samma skäl som motiverar en höjning av räntan för statslånen anser

utredningen, att den garanterade räntan för underliggande krediter nu bör

höjas. I avvaktan på erfarenheter av den fortsatta ränteutvecklingen och

med hänsyn till önskemålet att undvika en alltför drastisk hyresstegring

föreslås, att höjningen tills vidare begränsas till 0,5 procent. Höjningen

bör avse såväl bostadsföretag, vilka framdeles kommer att statligt belånas,

som företag, vilka tidigare erhållit statligt lån, och höjningen bör tillämpas

fr. o. in. hyresåret 1 oktober 1957—30 september 1958. Vidare föreslår ut­

redningen en ytterligare höjning med 0,5 procent fr. o. m. hyresåret

1 oktober 1959—30 september 1960.

På grundval av dåvarande ränteläge föreslår utredningen följande

schablonbelopp för eftergift i fråga om småhus, avsedda att tillämpas

fr. o. in. den 1 oktober 1957.

Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 1957

Byggnadsföretaget avser

Enfamiljs­

hus, kronor

per år

Tvåfamiljs­

hus, kronor

per år

Nybyggnad

160

färdigställd före den 1 januari 1951

100

färdigställd senare................................

250

370

Ombyggnad

100

färdigställd före den 1 januari 1951

60

färdigställd senare................................

150

210

I fråga om en- och tvåfamiljshus, som belånats enligt äldre lånekungörel-

ser, blir, konstaterar utredningen, den ökade räntekostnad, som vid den av

utredningen föreslagna höjningen av den garanterade bottenlåneräntan

skulle berättiga till ränteeftergift, i dåvarande ränteläge i allmänhet obe­

tydlig. Ränteeftergift föreslås under sådana förhållanden icke utgå till

dylika företag.

Vidare föreslår utredningen, att bestämmelserna om räntegaranti utfor­

mas på sådant sätt att av dem klart framgår att utfästelsen om ränteefter­

gift varken är ovillkorlig eller till tiden bestämd. I likhet med räntan å

60

Kungi. Maj. ts proposition nr 100 år 1957

statslånen bör denna utfästelse göras beroende av statsmakternas prövning

tid efter annan.

Vad angår metoderna för beräkning av ränteeftergift anser utredningen,

att med ytterligare förenklingar bör anstå. Vidare anser utredningen, att

låntagarna bör gottgöras ränteeftergift så vitt möjligt samtidigt med att de

har att erlägga lånekostnaderna för underliggande krediter. Huruvida den

åsyftade ändringen i utbetalningen av ränteeftergifter kan verkställas bud­

getåret 1957/58 lämnar utredningen dock öppet. Den erinrar om att en

omläggning under budgetåret 1957/58 kan beräknas medföra en utgifts­

ökning med 45 miljoner kronor jämfört med utgifterna vid oförändrad

utbetalningspraxis.

Utredningen upptar vidare till behandling frågan, huruvida bostadsföre­

tag, som finansieras utan hjälp av statliga lån, skall kunna erhålla ränte­

eftergift. I denna fråga anför utredningen följande.

Enligt gällande bestämmelser kan räntesubvention för bottenlån erhållas

endast till statligt belånade företag. Detta innebär givetvis, att även företag

som icke har behov av statligt lån likväl lockas att söka sådant för att kunna

tillgodogöra sig räntesubventionen. Vill man i vidgad omfattning försöka

kanalisera den öppna marknadens kreditmedel till bostadsbyggandet ter sig

detta förhållande i nuvarande läge på kapitalmarknaden föga rationellt.

Exempelvis vissa större industriföretag, vilka i samband med utbyggnad av

sina anläggningar ställts inför svårigheter att erbjuda bostäder åt sina an­

ställda, torde ha jämförelsevis stora möjligheter att utan anlitande av stat­

liga lån ordna finansieringen av den därför erforderliga bostadsproduktio­

nen. Då finansieringen därigenom väsentligt fördyras ter sig emellertid

dessa möjligheter nu föga lockande. Enligt vår mening bör därför en möj­

lighet öppnas för bostadsstyrelsen att bevilja ränteeftergift även till företag,

vilka icke är statligt belånade. Ifrågavarande bidragsgivning bör bedrivas

såsom en försöksverksamhet och mera detaljerade regler bör därför icke

uppställas, förrän erfarenhet vunnits. Bidragsgivningen bör avse flerfamiljs­

hus, vilka efter den 1 juli 1957 uppföres främst i syfte att tillgodose bo­

stadsbehovet för anställda vid för folkförsörjningen betydelsefulla indu­

strier och bör tillsvidare ske endast i begränsad omfattning. Såsom villkor

för bidrag bör gälla följande.

Minst 75 procent av ytan i våningsplan bör upptagas av bostäder. Lägen­

heterna i företaget bör upplåtas mot hyror icke överstigande dem som skulle

ha tillämpats, därest statliga lån beviljats. De villkor beträffande kontroll

av hyror, upplåtelse till anställda in. in., som gäller i fråga om tertiärbe-

lånade företag bör i tillämpliga delar gälla även företag till vilka endast

räntesubvention utgår.

Beträffande ränteeftergiftens storlek för privatfinansierade flerfamiljshus

anser utredningen, att denna bör avse samtliga lån mot inteckning inom

75 procent av det belåningsvärde, som bostadsstyrelsen kan godkänna, var­

igenom delvis skulle kompenseras även den förmån den låga räntan å stat­

ligt tertiärlån innebär. Härigenom bör, framhåller utredningen, om veder­

börande industriföretag begränsar sina anspråk på avkastning av topp­

insatsen, möjliggöras hyror, som inte blir högre än för statligt belånade

61

lägenheter. I övrigt anser utredningen att räntesubventionen bör beräknas

enligt samma grunder, som tillämpas vid beräkning av ränteeftergift för

statligt belånade flerfamiljshus.

Amorteringsvillkoren. Vad först angår flerfamiljshus anser utredningen

eu mera betydande skärpning av amorteringsvillkoren för statsbelånade

flerfamiljshus vara svår att förena med önskemålet att statligt belånade

lägenheter skall kunna upplåtas mot hyror, som motsvarar självkostna­

derna. Däremot anser utredningen att en mindre ökning av den för tertiär-

lån till flerfamiljshus av sten fastställda amorteringen är motiverad. Skäl

härtill är, framhåller utredningen, önskemålen att förstärka företagens

fastighetsekonomiska ställning och att få till stånd ett ökat bostadssparande

och därigenom vidga möjligheterna att tillgodose bostadsbyggandets kredit­

behov. Utredningen föreslår därför, att den årliga amorteringen å tertiär-

lån till flerfamiljshus av sten fastställes till en trettiofemtedel av lånets ur­

sprungliga belopp, då fråga är om lån till nybyggnad, och till lägst detta be­

lopp i fråga om lån till ombyggnad. Vidare föreslås att samma amorterings-

regler skall gälla för de olika företagsformerna och den föreskrivna extra

amorteringen beträffande enskilt företag sålunda slopas. Även för fler­

familjshus av trä, för vilka amorteringstiden nu är 30 år, föreslås amorte­

ring med en trettiofemtedel av lånets ursprungliga belopp.

Vad gäller småhus anser utredningen under hänvisning till att dess för­

slag beträffande räntevillkor kommer att medföra en icke obetydlig ökning

av egnahemsägarnas årskostnader en skärpning av gällande regler för egna­

hemslånets amortering icke försvarbar.

Kapitalsubventionerna. Enligt utredningens mening föreligger icke några

starkare skäl för att bibehålla det ortsdifferentierade tillägg slånet. I denna

fråga anför utredningen ytterligare följande.

De principer som ursprungligen tillämpades vid uppdelningen av kom­

munerna i subventionsortsgrupper ter sig icke längre rationella. En av­

veckling av de ortsdifferentierade tilläggslånen kommer i första hand att

innebära högre hyror för de flerfamiljshus som uppföres i landsbygdens

små tätorter. Att särskilt subventionera byggandet av flerfamiljshus i dy­

lika orter, där enfamiljs- och tvåfamilj shus — till vilka ortsdifferentierade

subventioner icke utgår — utgör en mera naturlig och eftersträvansvärd

bebyggelseform, synes svårligen kunna förenas med principerna för en god

samhällsplanering. I enlighet med vår allmänna ståndpunkt, att generella

subventioner så vitt möjligt bör avvecklas, föreslår vi därför, att ortsdiffe­

rentierade til läggslån hädanefter icke skall kunna utgå. Vissa skäl skulle

givetvis kunna anföras för eu etappvis avveckling av de ortsdifferentierade

tilläggslånen, men då en sådan dels torde innebära administrativa kompli­

kationer, dels icke synes ofrånkomligen påkallad, föreslår vi att avveck­

lingen genomföres i ett sammanhang samtidigt med att ränte- och amorte­

ringsvillkoren för tertiärlån ändras.

Vidare anser utredningen att möjligheten att bevilja särskild kapitalsub­

vention till vintertid uppförda flerfamiljshus — vilken tillkommit i sylte

alt främja eu säsongutjämning inom bostadsbyggandet — bör bibehållas.

Kungi. Maj ds proposition nr 100 år 1957

62

Utredningen förordar att en räntefri slående del alltjämt skall vara knu­

ten till egnahemslånet. Den bör utgöra 3 000 kronor, då fråga är om lån till

nybyggnad, och 15 procent av ombyggnadskostnaden eller högst 3 000

kronor, då fråga är om lån till ombyggnad.

Övre belåningsgränser. I fråga om tertiårlånets övre gräns framhåller

utredningen, att en revision kan motiveras med hänsyn till önskemålet att

begränsa anspråken på statliga lånemedel och därigenom underlätta en ut­

vidgning till flera objekt av den statliga bostadskreditgivningen. Även ange­

lägenheten att främja ett ökat bostadssparande anses utgöra motiv för

sänkta belåningsgränser.

En mera betydande sänkning av övre belåningsgränsen för kommunala

och allmännyttiga bostadsföretag kan enligt utredningen inte komma i

fråga, eftersom en sådan skulle onödigt hämma kommunernas initiativ till

bostadsproduktion. Ett krav på en begränsad toppinsats torde emellertid

icke få denna effekt, men vara ägnat att stärka kommunernas känsla av

ekonomiskt ansvar för de allmännyttiga företagen. Om kravet på toppinsats

begränsas till 3 procent av belåningsvärdet skulle, framhåller utredningen,

det genomsnittligt sett icke komma att innebära ett större ekonomiskt enga­

gemang i bostadsproduktionen än som krävdes av kommunerna under åren

1952

54, då dessa hade att bidraga till finansieringen av samtliga nypro­

ducerade flerfamiljshus med ett belopp motsvarande en tiondel av det då

mycket stora provisoriska tilläggslånet. Utredningen föreslår därför, att

tertiärlån till kommunala och allmännyttiga bostadsföretag hädanefter skall

kunna lämnas mot inteckning inom högst 97 procent av belåningsvärdet.

Vidare föreslår utredningen, att det kapital (förlagskapital, grundfond),

som ett allmännyttigt företag skall förfoga över då det inleder sin verksam­

het, skall utgöra lägst 1 procent av det vid varje tid förvaltade fastighets­

kapitalet mot f. n. lägst 0,5 procent.

Även för kooperativa bostadsföretag föreslår utredningen en sänkning-

av övre belåningsgränsen, nämligen från högst 95 till högst 92 procent. För

enskilda företag anser utredningen att tertiärlån överstigande 85 procent

av belåningsvärdet inte bör medges.

I fråga om småhus anser utredningen att liksom hittills bör gälla en övre

belåningsgräns för egnahemslån motsvarande 90 procent av belånings­

värdet.

Kalkyler beträffande hyror och årskostnader. Verkan på de framdeles

producerade lägenheternas kapitalkostnader och hyror av de ändringar

utredningen föreslagit i fråga om finansieringsvillkoren belyses med några

exempel. I följande tabell anges den samlade effekten av de föreslagna

ändringarna vad gäller hyrorna för flerfamiljshus. Den föreslagna höj­

ningen av den garanterade räntan för underliggande krediter med ytter­

ligare 0,5 procent fr. o. m. den 1 oktober 1959 medför en ytterligare hyres­

höjning med 1,75 till 2,25 kronor per kvm lägenhetsyta.

Kungl. Maj. ts propositioa nr 100 år 1957

Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 1957

63

Subventionsorts-

grupp.

Produktionskost­

nad i kronor per

kvm lägenhetsyta

Årshyra (exkl. bränsle) i kronor

per kvm lägenhetsyta

ökning av årshyra enligt

föreslagna villkor

enligt gällande

villkor

enligt föreslagna

villkor

kronor per kvm

lägenhetsyta

i procent av års­

hyra enligt

gällande villkor

Grupp 0

500..........................

30,75

34,25

3,50

11,4

575..........................

33,65

37,70

4,05

12,0

650..........................

36,55

41,10

4,55

12,4

Grupp 1

500..........................

30,30

34,25

3,95

13,0

575..........................

33,20

37,70

4,50

13,6

650..........................

36,10

41,10

5,00

13,9

Grupp 2

500..........................

29,85

34,25

4,40

14,7

575..........................

32,75

37,70

4,95

15,1

650..........................

35,65

41,10

5,45

15,3

Grupp 3

500..........................

29,40

34,25

4,85

16,5

575..........................

32,30

37,70

5,40

16,7

650..........................

35,20

41,10

5,90

16,8

Grupp 4

500..........................

28,95

34,25

5,30

18,3

575..........................

31,85

37,70

5,85

18,4

650..........................

34,75

41,10

6,35

18,3

För småhus har utredningen beräknat ökningen av kapitalkostnaderna

enligt de föreslagna villkoren i fråga om ett egethem med ett belånings-

värde av 45 000 kronor. Beräkningen redovisas i följande tabell. Den ytter­

ligare höjning av den garanterade räntan med 0,5 procent fr. o. m. den

1 oktober 1959, som har föreslagits, ökar kapitalkostnaderna med ytterligare

100 kronor.

Förräntning och amortering av tidigare beviljade kapitalsubventioner.

Vad först angår de provisoriska tilläggslånen framhåller utredningen, att

ett återkrav synes kunna motiveras med hänsyn till önskemålet att utjämna

hyresnivåerna mellan de flerfamiljshus som byggts under den hittills gångna

delen av 1950-talet och de hus som härefter kommer att byggas. Å andra

sidan skulle, understryker utredningen, en av ett sådant återkrav motiverad

hyreshöjning komma att vidga klyftan mellan hyrorna för 1950-talets hus

och hyrorna för tidigare byggda hus.

Med hänvisning till dels att hyrorna i hus färdigställda 1955—57 torde

komma att överstiga hyrorna i hus färdigställda 1954, dels att den av ut­

redningen förordade höjningen av räntan och förkortning av amorterings­

tiden för tertiärlån kan beräknas öka de framdeles byggda lägenheternas

årliga kapitalkostnader med 1,75 ä 2,25 kronor per kvm lägenhetsyta före­

slår utredningen, att en viss del av det provisoriska tilläggslånet återkräves.

64

Kungl. Maj. ts proposition nr 100 år 1957

Låne­

belopp,

kronor

Ränta,

procent

Annuitet,

kronor

Ränte-

eftergift,

kronor

Kapital­

kostnad

(netto),

kronor

Gällande villkor

Bottenlån

stående del........................

18 000

4 500

14 000

4 000

4,75

4,75

3,00

855

310

800

I

1

amorteringsdel......................................

\

350

\

815

Egnahemslån

amorteringsdel..................................

J

J

800

räntefri. stående del...................

Summa

40 500

1 965

350

1 615

Föreslagna villkor

Bottenlån

stående del.......................

18 000

4 500

15 000

3 000

4,75

4,75

4,00

855

310

955

1

1

amorteringsdel........................................

\

250

[

915

Egnahemslån

amorteringsdel......................................

J

J

955

räntefri. stående del...................

Summa

40 500

2 120

250

1 870

Utredningen anser att återkravet bör begränsas på sådant sätt, att de årliga

kapitalkostnaderna ökar med högst 3 kronor per kvm lägenhetsyta, eller

om även det kommunala bidraget återkräves med 3,30 kronor per kvm.

Vidare anser utredningen att en definitiv reglering av lånen nu bör ske. De

delar av tilläggslånen, som inte säges upp till förräntning och amortering,

bör sålunda efterskänkas. För den del av tilläggslånet som skall återkrävas

föreslås en amorteringstid av 35 år och en ränta av 4 procent.

Utredningen beräknar att förslaget innebär, att av utlämnade provisoriska

tilläggslån på ca 550 milj. kronor ca 245 milj. kronor skulle efterskänkas.

Även i fråga om de ortsdifferentierade tilläggslånen föreslås att en del

skall återkrävas. Förslaget innebär att ortsdifferentierat tilläggslån intill

högst 22 kronor per kvm lägenhetsyta bör återkrävas men i övrigt efter­

skänkas. För del som återkräves förordas en ränta av 4 procent och en

amorteringstid av 35 år.

Utredningen beräknar att av beviljade ortsdifferentierade tilläggslån ca

195 milj. kronor skulle återkrävas och ca 85 milj. kronor efterskänkas.

Såväl de provisoriska som de ortsdifferentierade tilläggslånen föreslås

skola sägas upp att löpa med ränta fr. o. in. den 1 oktober 1957 och amorte­

ras fr. o. in. den 1 januari 1958.

Utredningen förutsätter vidare att vederbörande fastighetsägare genom

generella hyreshöjningar beredes täckning för de ökade kapitalkostnader,

som blir följden av återkrav av provisoriska och ortsdifferentierade tilläggs»

lån. Genom hyreshöjningar bör utrymme jämväl beredas för återkrav på

motsvarande villkor av de till tilläggslån knutna kommunala bidragen.

Beträffande de räntefria stående delarna av tidigare utlämnade egnahems-

65

lån gäller, framhåller utredningen, att de icke kan återkrävas förrän lånen

har utestått i tio år. Frågan om återkrav av dylik kapitalsubvention blir

sålunda icke aktuell förrän under budgetåret 1958/59.

För räntefria stående delar av tertiärlån enligt äldre kungörelser till en-

och tvåfamilj shus samt tilläggslån till egnahem gäller däremot att denna

tioårsfrist redan löpt ut eller kommer att löpa ut under budgetåren 1957/58

och 1958/59. Utredningen förordar att dessa lånedelar skall efterskänkas

och anför härom följande.

Otvivelaktigt kan det, med hänsyn till den fördyring som genom de av

oss föreslagna ändringarna i lånevillkoren drabbar de framdeles nyprodu­

cerade egnahemmen, ur vissa synpunkter te sig motiverat att nu återkräva

dessa äldre kapitalsubventioner. I allmänhet torde emellertid de egnahems­

ägare som erhållit dessa subventioner — vilka i flertalet fall varierar mellan

2 000 och 3 000 kronor — ha räknat med att subventionerna icke skulle

komma att återkrävas. Med hänsyn dels härtill, dels till att årskostnaderna

för ifrågavarande egnahem likväl kommer att öka till följd av bland annat

ökade räntekostnader vill vi icke föreslå ett återkrav. De kapitalsubventio­

ner varom här är fråga — och vilka uppgår till ett sammanlagt belopp om

ca 60 miljoner kronor — bör sålunda nu definitivt efterskänkas.

Hijreskontrollen. Utredningen erinrar om att den med de statliga bostads­

lånen förbundna hyreskontrollen syftar till att garantera, att de förmåner

som är förknippade med den statliga långivningen skall komma de boende

till godo i form av låga hyror. I fråga om två typer av statligt belånade före­

tag, nämligen dels bostadsrättsföreningar, dels kommunala och allmän­

nyttiga bostadsföretag synes det utredningen uppenbart att nämnda hyres-

kontroll är överflödig. Särskilt beträffande bostadsrättsföreningarna ter

sig en hyreskontroll, som försvårar uttagandet av erforderliga avgifter, en­

ligt utredningen helt irrationell. Utredningen förordar därför att statligt

belånade kommunala, med kommun jämställda samt allmännyttiga och

kooperativa bostadsföretag befrias från skyldighet att underkasta sig nyss­

nämnda hyreskontroll. Tidigare byggda statligt belånade flerfamiljshus

förvaltade av kommunala och allmännyttiga förelag föreslås bli befriade

från såväl hyreskontroll enligt hyresregleringslagen som de långivande orga­

nens hyreskontroll.

Särskilda frågor. I detta sammanhang berör utredningen slutligen några

särskilda frågor. Tilläggslån föreslås alltjämt böra beviljas till student­

bostäder. För att skillnaden mellan lån och kapitalsubventioner till bostads­

byggandet skall framträda klarare bör övervägas, att under en särskild

anslagstitel under fonden för låneunderstöd på kapitalbudgeten samman­

föra utgifterna för räntefria stående delar av egnahemslån, tilläggslån till

studentbostäder och kapitalsubventioner i samband med vinterbyggande.

Reservationer. Herrar Gasset och Gustafsson föreslår, att statliga tertiär­

lån skall lämnas mot inteckningar upp till 85 procent av belåningsvärdet

till 4 procents ränta samt att topplån till 5 procents ränta skall lämnas mot

5 llihang till riksdagens protokoll 1957. 1 sand. nr 100

Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 1957

66

Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 1957

inteckningar, som ligger mellan 85 och 97 procent för kommunala och all­

männyttiga bostadsföretag samt mellan 85 och 92 procent för kooperativa

företag underkastade kommunal kontroll. De föreslår vidare att tertiärlånet

skall amorteras på 35 år och topplånet på 25 år.

Herr Skarstedt finner det i likhet med majoriteten angeläget att låntagarna

gottgöres ränteeftergifter så vitt möjligt samtidigt med att de har att er­

lägga lånekostnaderna för underliggande krediter. Han ansluter sig därför

till majoritetens uttalande att nuvarande praxis bör ändras men anser att

utredningen bort föreslå att denna ändring genomföres under budgetåret

1957/58.

Herr Cassel anser att det villkor som uppställts i tertiärlånekungörelsens

4 §, att bostadsrättsförenings stadgar skall innehålla föreskrift om att bo-

stadsrättsinnehavare icke utan medgivande av föreningens styrelse får över­

låta sin andel, är direkt stridande mot lagen om bostadsrättsföreningar och

därför bör utgå ur låneförfattningen.

Yttrandena

Utredningens förslag beträffande räntevillkoren för de stat­

liga bostadslånen har i princip godtagits av flertalet remissorgan. I

vad mån remissorganen velat förorda ett omedelbart genomförande av ut­

redningens förslag har dock betingats av deras inställning i frågan om tids­

schemat för avveckling av de generella subventionerna.

Frågan om räntevillkoren för tertiärlånen till den del de avser kommer­

siella lokaler beröres endast av bostadsstyrelsen, Näringslivets byggnads-

delegation, länsbostadsnämnden i Jönköpings län samt stadsfullmäktige i

Örebro.

Bostadsstyrelsen, som i övrigt anser att prövning av frågan om höjning

av räntan för tertiärlån bör anstå till en senare tidpunkt, tillstyrker utred­

ningens förslag att höja räntan för den del av tertiärlånet som beräknas

belöpa sig på kommersiella lokaler från 4 till 5 procent. Styrelsen fram­

håller i detta sammanhang att enligt dess erfarenhet de förmåner som stat­

lig belåning innebär under de sista åren kommit att medföra en spekulativ

utveckling av tomtpriserna för sådana tomter där en större mängd lokaler

kan komma att byggas, särskilt inom saneringsområden. Denna spekula­

tiva utveckling bör enligt styrelsens mening kraftigt motarbetas och en åt­

gärd i den riktningen är den föreslagna räntehöjningen för lokalkostnader.

Ett ytterligare skäl är enligt styrelsens mening att vissa tendenser till sned­

vridning och överdimensionering av andelen lokaler har visat sig som följd

av att företagarna därigenom kunnat få vissa fördelar i fråga om det maxi­

merade belåningsvärdet. Styrelsen anser, att när den ifrågasatta räntehöj­

ningen än genomföres även denna ränta bör vara obunden i fråga om lån som

beviljats efter den 1 juli 1957. Näringslivets byggnadsdelegation anser, att

67

den här diskuterade räntan bör motsvara gällande marknadsränta för lik­

värdigt placerade lån i öppna marknaden. Länsbostadsnämnden i Jönkö­

pings län och stadsfullmäktige i Örebro, som i övrigt motsatt sig den av ut­

redningen föreslagna höjningen av tertiärlåneräntan, har i likhet med bo-

stadsstyrelsen tillstyrkt utredningens förslag i den nu behandlade frågan.

Bland de remissorgan, som uttalat sig i frågan o in huruvida

räntan för statslånen i enlighet med utredningens förslag i prin­

cip bör vara obunden, råder delade meningar. Utredningens förslag

tillstyrkes i denna del av bostadsstyrelsen, som anser att övergången till

obunden ränta bör förläggas till den 1 juli 1957 och avse alla de statliga

lån som slutligt beviljas därefter. Länsbostadsnämnden i Södermanlands

län anser, att förslaget kan tillstyrkas under förutsättning att räntesätt-

ningen omsorgsfullt prövas utifrån bostadspolitiska synpunkter. Förslaget

tillstyrkes eller lämnas utan erinran av länsstyrelsen i Kopparbergs län,

länsbostadsnämnderna i Uppsala och Blekinge län, fullmäktige i Stora Kop­

parberg, Lidingö och Nacka, TCO samt — ehuru med viss tvekan — av

Socialdemokratiska kvinnoförbundet.

En viss tvekan beträffande förslaget kommer även till uttryck i yttranden

av statskontoret, länsstyrelsen i Älvsborgs län, länsstyrelsen och länsbostads­

nämnden i Jämtlands län samt stadsfullmäktige i Borås och Vänersborg.

Statskontoret hävdar, att principiellt beslut om övergång till ett system

med obunden ränta icke bör ske utan ytterligare överväganden. Denna upp­

fattning delas av länsstyrelsen i Älvsborgs län, som anser, att skäl visser­

ligen kan anföras för en rörlig ränta, men också starka invändningar, vilka

icke har tillräckligt beaktats av utredningen. Länsstyrelsen understryker

särskilt frågans stora betydelse för egnahemsägarna. Då avsikten med ut­

redningens förslag i övrigt är att stimulera egnahemsbyggandet finner läns­

styrelsen det vara desto mera betänkligt att man på en så avgörande punkt

som det här gäller skapar ett nytt osäkerhetsmoment för egnahemsägaren.

Länsstyrelsen i Jämtlands län anser att om utredningens förslag genom­

föres, en maximigräns för räntehöjningar bör fastställas. Stadsfullmäktige

i Borås betonar angelägenheten av att ränteförändringar ej sker vid till­

fälliga fluktuationer och att då en räntehöjning företages låntagarna er­

håller god tid — helst ett år — för att anpassa sig till det nya kostnadsläget.

Stadsfullmäktige i Vänersborg anser, att bestämmelserna om räntan bör

erhålla en fastare utformning än utredningen har föreslagit.

Svenska stadsförbundet samt stadsfullmäktige i Falun och Örebro har,

liksom HSB, uttalat sig i avstyrkande riktning om förslaget. Stadsförbundet

framhåller sålunda, att ett så stort moment av osäkerhet som förslaget inne­

bär skulle rubba förutsättningarna för trygghet i fastighetsförvaltningen

och motverka den stabilitet som av naturliga skäl är önskvärd. Om likväl

förslaget om obunden ränta skulle genomföras, förutsättef styrelsen att be­

tryggande garantier skapas för att ändringar inte genomföres utan långt

Kungl. Maj.ts proposition nr 100 är 1957

68

varsel. Liknande synpunkter anföres av stadsfullmäktige i Falun och Örebro.

HSB finner förslaget innebära en ytterligare politisering av bostadsfrågan.

Förbundet befarar, att den rörliga räntan kommer att bli föremål för stän­

digt återkommande politiska tvister.

Vad utredningen föreslagit beträffande räntan för fördjupad

del av tertiärlån och egnahemslån finner bostadsstyrelsen

vara lämpligt.

Mot den höjning av den för underliggande krediter

garanterade räntan som föreslagits av utredningen har det stora

flertalet remissorgan icke haft några principiella erinringar. Liksom i frå­

gan om räntan för statslånen har dock remissorganens ståndpunkter i fråga

om tidpunkten för och omfattningen av denna höjning betingats av deras

allmänna inställning til! subventionsfrågan och deras bedömning av den

allmänna räntenivåns framtida utveckling. Bl. a. bostadsstyrelsen anser,

att frågan om höjning av den garanterade räntan bör prövas först någon

tid efter det en höjning av statslånens ränta genomförts, och bl. a. vissa

länsbostadsnämnder har uttalat att en höjning av den garanterade räntan

med 0,5 procent bör kunna genomföras nu, medan statsmakterna däremot

icke bör binda sig för att i enlighet med utredningens förslag företaga en

ytterligare höjning den 1 oktober 1959.

En i snabbare takt genomförd anpassning av den garanterade räntan till

marknadsräntan förordas däremot av statskontoret, som finner den mång-

dubbling av statsverkets utgifter för räntegaranti som de senaste årens ut­

veckling medfört vara betänklig ur statsfinansiella synpunkter. Enligt

statskontorets mening hör den garanterade räntan höjas med ytterligare

0,5 procent redan fr. o. in. den 1 oktober 1958.

Näringslivets byggnadsdelegation, som funnit det försvarbart att tills vi­

dare bibehålla räntegarantisystemet, anser att detta system ånyo bör prö­

vas, sedan bostadsmarknaden anpassat sig till verkningarna av utred­

ningens förslag om partiell avveckling av de generella subventionerna. En­

ligt delegationens mening måste riktmärket vara att dessa avvecklas helt.

Utredningens förslag, att bestämmelserna om räntegaranti utformas på

sådant sätt, att det av dem klart framgår att utfästelsen om ränteeftergift

varken är ovillkorlig eller till tiden bestämd finner Hyresgästernas riksför­

bund innebära att räntegarantiregeln sättes ur spel. Svenska stadsförbundet

anser, att ändringar beträffande ränteeftergifternas innehåll bör beslutas

i så god tid, att deras genomförande icke försvårar en beräkning för flera

år av kapitalkostnaderna. Förbundet förklarar vidare, att det i fråga om

företag färdigställda före den 1 oktober 1957 icke kan biträda utredningens

förslag om höjning av den garanterade räntan i vidare mån än i fråga om

tid efter utgången av den första tioårsperioden efter det att bottenlånen

upptagits.

Socialdemokratiska kvinnoförbundet motsätter sig en höjning av den

Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 1957

69

garanterade räntan med motiveringen, att räntegarantin skänkt säkerhet åt

bostadsplaneringen och länsstyrelsen i Älnsborgs län finner icke den när­

mare utformningen av räntegarantin vara tillräckligt utredd.

Den differentiering av den för bottenlån till hus av olika årgångar garan­

terade räntan, som utredningens förslag innebär, finner HSB vara inkon-

sekvent med hänsyn till principerna för bestämmandet av den garanterade

räntan. Näringslivets bgggnadsdelegation anser, att det numera saknas skäl

att på längre sikt bibehålla denna differentiering.

Utredningens förslag om ändring av hittills tillämpad

praxis för utbetalning av ränteef ter gifter har tillstyrkts

av samtliga de remissorgan som uttalat sig därom. Bl. a. Svenska stadsför­

bundet, Landskommunernas förbund och SABO har i denna fråga anslutit

sig till vad ledamoten Skarstedt anfört i sitt till utredningens betänkande

fogade särskilda yttrande.

Utredningens förslag om räntesubvention i vissa fall till

bostadsbyggnadsfö retag finansierade utan statligt

1 å n tillstyrkes av Näringslivets byggnadsdelegation, Landsorganisationen,

arbetsmarknadsstyrelsen, Svenska stadsförbundet, länsstyrelserna i Örebro

och Jämtlands län, länsbostadsnämnderna i Uppsala och Östergötlands län

samt av fullmäktige i Skärblacka och Örebro. Förslaget avstyrkes av stats­

kontoret, bostadsstyrelsen, Socialdemokratiska kvinnoförbundet och SABO.

Näringslivets byggnadsdelegation ifrågasätter lämpligheten av att indu­

striföretag annat än i speciella fall ställer medel till bostadsbyggandets för­

fogande i större utsträckning än som nu sker, men anser dock att de in­

dustriföretag som så önskar bör kunna erhålla ränteeftergift. Enligt dele­

gationens mening saknas emellertid anledning att på det sätt utredningen

föreslår begränsa subventioneringen till för folkförsörjningen viktiga in­

dustriföretag. Samtliga företag måste kunna komma i fråga. Delegationen

framhåller, att det endast godtyckligt kan bedömas huruvida ett företag kan

anses nyttigare för folkförsörjningen än ett annat. Delegationen hävdar vi­

dare, att en fast regel måste utformas för verksamheten, även om den en­

dast skall bedrivas försöksvis. Villkoren för bidragsgivningen bör enligt

delegationens mening endast avse kontroll av fastighetens huvudsakliga an­

vändning samt kontroll av hyressättningen. Andra villkor skulle enligt dele­

gationens mening sannolikt vara ägnade att motverka det av utredningen

redovisade syftet, att stimulera industriföretagen till ökad finansiering av

bostadsbyggande för de anställdas räkning.

Svenska stadsförbundet ifrågasätter om inte möjligheten till räntesubven­

tion också borde ställas i utsikt för andra än industriföretag. Det vore en­

ligt förbundets mening icke uteslutet att en sådan sak skulle kunna främja

initiativ till ökad sanering. Stadsfullmäktige i Örebro tillstyrker utred­

ningens förslag med motivering alt det torde kunna leda till ökat intresse

Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 1957

för byggnadsverksamhet genom industriföretag och därigenom minska be­

lastningen på kommunernas eget byggande.

Statskontoret finner, att utredningen anfört beaktansvärda synpunkter

till stöd för sitt förslag. Statskontoret ställer sig emellertid betänksamt till

förslaget, eftersom det stämmer mindre väl överens med de allmänna strä­

vanden till avveckling av generella subventioner som bör vara grundläg­

gande för den framtida bostadspolitiken. Ur dessa synpunkter är enligt

statskontorets mening en smidigare anpassning av de garanterade ränte­

satserna till rådande ränteläge att föredraga framför ett skapande av nya

subventionsformer. Enligt statskontorets mening kan man ej heller bortse

från de konsekvenser ett accepterande av förslaget skulle kunna medföra

för tillgodoseende av andra behov vid »för folkförsörjningen betydelsefulla

industrier». Genom anslag å riksstaten skulle man på detta sätt kunna mot­

verka eller i allt fall förringa värdet av riksbankens räntepolitik. Då för­

slaget därtill innebär gränsdragningsproblem och nackdelar ur administra­

tiv synpunkt, icke minst i kontrollhänseende, har statskontoret avstyrkt

detsamma.

Bostadsstijrelsen anser i likhet med Näringslivets byggnadsdelegation att

förslaget, om det genomföres, bör utvidgas till att omfatta bostadshus för

anställda vid industrier av alla slag. Styrelsen finner det emellertid vara

ovisst om ett sådant nytt slag av subvention kan få någon nämnvärd be­

tydelse så länge industrin har svårighet att anskaffa kredit. Om subventio­

nen får nämnvärd betydelse uppkommer å andra sidan, framhåller sty­

relsen, de svårigheter som denna utpräglade typ av kategoribebyggelse kan

visa sig medföra. Styrelsen framhåller, att den i sin långivning haft anled­

ning att vara återhållsam i fråga om sådana projekt och anser att det icke

skulle vara lyckligt, om metoden att lösa de anställdas bostadsfråga med

kategorihus bleve uppmuntrad framför andra. Socialdemokratiska kvinno­

förbundet anser, att tanken att uppmuntra industriföretag att bygga bostä­

der åt sina anställda i princip innebär ett accepterande av en form för bo­

stadsförsörjning som bör tillhöra en gången tid, även om den rådande bo­

stadssituationen framtvingat provisoriska arrangemang av detta slag.

SABO understryker, att de ifrågavarande bostadsbyggnadsföretagen icke

bör få så expandera, att utrymmet på arbetskrafts- och kapitalmarknaden

blir alltför begränsat för de i vanlig ordning statsfinansierade företagen.

SABO framhåller vidare den fara som ligger i förekomsten av alltför många

industriberoende företag, därigenom att många anställda — trots villkor

och kontroll från de långivande myndigheternas sida — endast får en lä­

genhet om de undertecknar ett s. k. slavkontrakt.

Utredningens förslag om sänkning av amorteringstiden

för flerfamiljshus av sten från 40 till 35 år har tillstyrkts

av sparbanksinspektionen, Näringslivets byggnadsdelegation, SABO, So­

cialdemokratiska kvinnoförbundet och statskontoret. Svenska riksbyggen

70

Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 1957

71

har förklarat sig i princip godtaga förslaget. Förslaget har vidare uttryck­

ligen tillstyrkts eller lämnats utan erinran av överståthållarämbetet samt

länsstyrelserna i Östergötlands, Jönköpings, Örebro och Jämtlands län.

Förslaget har avstyrkts av bostadsstyrelsen, Hyresgästernas riksförbund,

HSB och Svenska stadsförbundet. Av de länsbostadsnämnder som särskilt

kommenterat förslaget har nämnderna i Stockholms, Uppsala, Östergöt­

lands, Kronobergs, Blekinge, Älvsborgs, Värmlands, Kopparbergs och Jämt­

lands län tillstyrkt detsamma, medan nämnderna i Södermanlands, Jönkö­

pings, Göteborgs och Bohus samt Västmanlands län uttalat sig i avstyrkande

riktning. Stadsfullmäktige i Norrköping och Örebro samt drätselkamrarna

i Kiruna och Östersund har tillstyrkt förslaget, medan stadsfullmäktige i

Nynäshamn, Nässjö och Solna avstyrkt detsamma.

Sparbanlcsinspektionen anser, att det vore i hög grad önskvärt att förkort­

ningen av amorteringstiden kunde drivas längre än utredningen föreslagit,

åtminstone ned till 30 år. Inspektionen påpekar, att den årliga amorte­

ringen för enskilda företag med tertiärlån intill 85 procent av avkastnings­

värdet likväl icke skulle komma att bli högre än 0,83 procent av samma

värde, vilket inspektionen anser närmast vara att betrakta som ett minimum

ur avskrivningssynpunkt. Näringslivets bgggnadsdelegation finner, att om

penningvärdet antas förbli oförändrat den nuvarande amorteringstiden är

alltför lång med hänsyn till den avskrivningstid som tekniskt sett vore på­

kallad för nybyggda fastigheter. Den av utredningen föreslagna skärp­

ningen av amorteringskraven representerar därför enligt delegationens

mening ett minimum. Stadsfullmäktige i Norrköping anser, att en förkort­

ning av amorteringstiden ligger i linje med utvecklingen inom stadsbyg­

gandet och bättre svarar mot önskemålen om en amortering motsvarande

byggnadernas livslängd. Drätselkammaren i Kiruna understryker, att de

skärpta amorteringskraven är ägnade att stärka bostadsföretagens ekono­

miska ställning.

Bostadsstyr elsen hävdar, att det ännu icke har påvisats vara nödvändigt

att räkna med en kortare livslängd för de fastigheter som nu byggs än för

dem som har byggts under hittills gällande amorteringsvillkor. Enligt sty­

relsens mening torde tvärtom den alltmer utvecklade stadsplanekonsten

möjliggöra en ökad livslängd för de hus som byggs nu. Styrelsen hävdar

vidare, att utredningens förutsättning att en förkortning av amorterings­

tiden för de statliga tertiärlånen icke skulle medföra någon ändring be­

träffande amorteringsvillkoren för underliggande krediter är något osäker.

Styrelsen erinrar om att sekundärlånegivare ofta ger uttryck för uppfatt­

ningen, att deras största säkerhet ligger i att staten har ett lån med sämre

säkerhet än sekundärlånet.

Styrelsen ställer i samband därmed frågan om vilken amorteringstid som

skall räknas för den del av tertiärlånet som i förekommande fall är »för­

djupad» ned i sekundärlåneläge. Styrelsen påpekar, att det saknar betydelse

Kungl. Maj.ts proposition nr 100 är 1957

72

ur kameralt administrativ synpunkt om amorteringstiden för denna lånedel

råkar sammanfalla med den som gäller lånet i övrigt, eftersom denna låne­

del ändå löper med annan ränta än tertiärlånet i övrigt. Enligt styrelsens

mening bör, även om amorteringstiden för tertiärlån minskas till 35 år,

amorteringstiden beträffande fördjupade delar av sådana lån behållas vid

40 år, så länge amorteringstiden för sekundärlån är 40 år.

Hyresgästernas riksförbund motsätter sig utredningens förslag om skärpta

amorteringsvillkor med hänvisning till att det bör råda ett bestämt samband

mellan amorteringstidens längd och fastighetens livslängd. Förbundet an­

ser, att förslaget saknar betydelse ur kapitalförsörjningssynpunkt och häv­

dar, att vad utredningen anfört om att förkortad amorteringstid framdeles

medför sänkta hyror saknar annat än teoretiskt intresse.

HSB betonar, att svårigheterna att erhålla bottenlån upp till 60 procent

av avkastningsvärdet under den allra senaste tiden börjat bli alltmera nor­

mala. Önskemålet att bostadsmarknaden i ökad utsträckning skall bidraga

till sin egen kapitalförsörjning genom ökade amorteringar har sålunda en­

ligt förbundets mening genom en olycklig utvecklingsgång redan kommit

att i hög grad tillgodoses. HSB finner det orimligt att under sådana förhål­

landen kräva en kortare amorteringstid för de statliga tertiärlånen.

Länsstyrelsen i Älvsborgs län anser, att genomförandet av utredningens

förslag kan uppskjutas tills vidare, om så befinnes lämpligt för att begränsa

den hyreshöjning som eljest blir ett resultat av att utredningens förslag om

ändrade lånevillkor genomföres.

Utredningens förslag om förlängning från 30 till 35 år av

amorteringstiden för tertiärlån till flerfamiljshus av

trä har avstyrkts av sparbanksinspektionen och statskontoret, medan

Näringslivets byggnadsdelegation och bostadsstyrelsen förklarat sig icke

ha något att erinra däremot.

Sparbanksinspektionen betecknar den föreslagna förlängningen som ett

steg i felaktig riktning, framför allt med hänsyn till att nu gällande amor­

teringstid måste betraktas som ett minimum ur avskrivningssynpunkt. In­

spektionen anser, alt det står utom tvivel, att det är svårare att underhålla

trähus än stenhus, och att de förra därför bör göras till föremål för snab­

bare avskrivning än de senare. Inspektionen hänvisar i detta sammanhang

till vad som i betänkandet sagts om avskrivningsprocenten för flerfamiljs­

hus av trä vid taxering till statlig inkomst- och förmögenhetsskatt. Inspek­

tionen framhåller vidare, att det vid ifrågavarande utlåning icke endast är

fråga om statens förlustrisker utan även om de risker den kreditgivare löper

som lämnat underliggande lån. Enligt inspektionens mening är fördröj­

ningen av slutbetalningen av sekundärlånet och förskjutningen av tid­

punkten för bottenlånets ställande på amortering med fem år långtifrån

betydelselös för denne kreditgivare.

Även bostadsstyrelsen framhåller, att trähusen — när det gäller fler-

Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 1957

73

familj shus — med hänsyn till kvaliteten sannolikt kommer att falla snab­

bare i värde än stenhusen.

Statskontoret anser, att mot de skäl som talar för en avkortning av amor­

teringstiden den av utredningen åberopade hänsynen till administrativ för­

enkling väger lätt. Om denna synpunkt anses böra tillmätas större bety­

delse bör enligt statskontorets mening amorteringstiden för lån i samtliga

flerfamilj sfastigheter sättas till 30 år. Statskontoret anmärker, att här­

igenom för övrigt bättre överensstämmelse skulle ernås med de principer

som tillämpas vid Kungl. Maj :ts tillståndsgivning för den kommunala

upplåningen.

Mot utredningens förslag att slopa kravet på extra amorte­

ring under de första sex åren av tertiär lånets löptid

för enskilda företag har bostadsstyrelsen icke haft något att erinra.

Förslaget har däremot avstyrkts av länsbostadsnämnderna i Kronobergs och

Älvsborgs län.

Mot utredningens förslag om oförändrad amorteringstid för

egnahemslånet har remissorganen icke haft något att erinra. Vissa

allmänna synpunkter på amortering av såväl egnahemslånet som under­

liggande krediter utvecklas emellertid i yttrande av sparbanksinspektionen.

Inspektionen förklarar sig anse amorteringstiden för egnahemslån i och

för sig vara tillfredsställande. Inspektionen framhåller emellertid, att det

ej sällan inträffar alt bottenlångivaren finner det av vederbörande stats­

organ på fastigheten satta belåningsvärdet väl högt med hänsyn till mark­

nadsförhållandena, till exempel på grund av fastighetens läge. Härav här-

ledes ofta ett krav på omedelbart följande amortering å jämväl någon del

av bottenlånet. Inspektionen erinrar om att detta under senare år accepte­

rats av de statliga bostadskreditorganen och att utredningen icke föreslår

någon ändring av den praxis som sålunda tillämpas. Inspektionen finner det

emellertid vara angeläget att understryka den stora vikten av att någon

bestämd gräns icke sättes för sådan extra amortering, ulan att det må stå

kreditgivaren fritt att i varje särskilt fall betinga sig den amortering å bot­

tenlånet, som han ur säkerhetssynpunkt finner nödig. Inspektionen finner

det troligt, åtminstone vad sparbankerna beträffar, att sparbankerna här­

vidlag skall taga all den hänsyn till egnahemsägarens antagliga betalnings­

förmåga som säkerhetskravet medgiver.

Länsbostadsnämnden i Blekinge län framhåller, att egnahemsägare på

flera håll i Blekinge är nödsakade att prestera ett tvångssparande genom

amorteringar på bottenlånet till belopp som vida överstiger det som utred­

ningen omnämner. Enligt nämndens uppgifter fordrar vissa banker regel­

mässigt amortering å bottenlånet med 500 kronor per år.

Frågan om a mortering av bottenlån till f 1 e r f a m i 1 j s-

h u s behandlas i yttrande av Svenska sparbanksföreningen. Föreningen

framhåller, att enligt gällande praxis någon amortering i allmänhet icke

Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 1957

74

sker på bottenlånet, som i allmänhet motsvarar 60 procent av belånings­

värdet, i varje fall icke så länge amortering av överliggande krediter pågår.

Föreningen anför vidare följande.

Detta förhållande har, såvitt Sparbanksföreningen har sig bekant, icke

någon motsvarighet i andra länder och är från flera synpunkter betänkligt.

Det grundar sig på sedvaneregler, som utformades i ett tidsläge, då kapitalet

flödade, och har trots ändrade förhållanden konserverats genom hyresregle­

ringen och grunderna för den statliga bostadspolitiken; i båda fallen torde

redan utrymmet för reparationer och underhåll vara alltför begränsat och

an mindre gives något utrymme för en amortering på bottenlånen. För uppe­

hållande av fastighetsbeståndets kvalitet — av intresse ej mindre för de

boende än även ur säkerhetssynpunkt för kreditgivare — är detta en mycket

allvarlig sida av rådande förhållanden; i själva verket kompenseras kredit­

riskerna endast i den mån tomtvärdena stiga antingen formellt på grund

av penningvärdets försämring eller reellt på grund av värdestegring av tom­

ter med god belägenhet el. dvl. Stora delar av nuvarande nybebyggelse ske

emellertid i samhällenas ytterområden, och där äro riskerna mvcket på­

tagliga.

Även från en helt annan synpunkt skulle det emellertid vara synnerligen

angeläget att få till stånd amortering på bottenlån i flerfamiljshus. Dessa

lån lämnas numera nästan helt av institutioner, som ha bostadskreditgiv-

ning såsom enda eller främsta ändamål. Sådana amorteringar skulle alltså

praktiskt taget helt få användning för nya krediter till nya bostadshus och

sålunda kunna lämna ett väsentligt bidrag till bostadsproduktionens finan­

siering.

I anslutning till det anförda hemställer sparbanksföreningen, att nybygg­

nader med statliga lån kalkyleras så, att i kalkylerna inräknas även viss

årlig amortering av bottenlånet, samt att hindren för en motsvarande amor­

tering i redan färdiga flerfamiljshus undanröjs. I andra hand föreslår för­

eningen, att de belopp som enligt nuvarande normer amorteras på de stat­

liga tertiärlånen till hälften får disponeras för amorteringar på bottenlånen.

Även länsstyrelsen i Jönköpings län anser att frågan om amortering av

bottenlån bör övervägas, eventuellt i annat sammanhang. Enligt länsstyrel­

sens mening kan förekomsten av stående bottenlån bl. a. tänkas medverka

till att hålla priset uppe på saneringsmogna fastigheter.

I fråga om utredningens förslag att orts differentierat t i 11-

läggslån icke skall kunna utgå till flerfamiljshus av­

sedda att påbörjas efter den 1 juli 195 7, råder delade

meningar bland remissorganen. Bl. a. stadsfullmäktige i Malmö, Norrtälje,

Vänersborg och Örebro har tillstyrkt förslaget medan bl. a. fullmäktige i

Frösö, Munkedal, Nässjö, Ragunda och Tenhult, drätselkammaren i Vmeäi

och kommunalnämnden i Övertorneå motsatt sig detsamma. Drätselkam­

maren i Östersund motsätter sig icke en successiv avveckling i takt med

rationaliseringen av bostadsbyggandet. Av de länsbostadsnämnder som sär­

skilt kommenterat förslaget har länsbostadsnämnden i Södermanlands län

framhållit, att ett uppskov med avvecklingen av det ortsdifferentierade till-

Kungl. Maj. ts proposition nr 100 år 1957

75

läggslånet kan medverka till en mjukare övergång till en högre hyresnivå.

Förslaget har tillstyrkts av länsbostadsnämnderna i Uppsala, Jönköpings,

Gotlands, Kopparbergs och Jämtlands län. Länsbostadsnämnden i Norrbot­

tens län anser, att avvecklingen bör ske etappvis, när förutsättningar där­

för föreligger. Kommunalfullmäktige i Munkedal anser att det ortsdifferen-

tierade tilläggslånet bör behållas med hänsyn till skillnaden i lönenivå mellan

landsbygd och städer, drätselkammaren i Umeå åberopar de höga bygg-

nadskostnaderna i Norrland och kommunalnämnden i Övertorneå finner

en ökad ortsdifferentiering önskvärd, så att skillnaderna i bostadskostnad

mellan landets norra och södra delar kan ytterligare utjämnas.

Medan länsbostadsnämnden i Gotlands län konstaterar, att en avveckling

av det ortsdifferentierade tilläggslånet på landsbygden kan medföra en i

och för sig önskvärd övergång till egnahemsbebyggelse framhåller läns­

bostadsnämnden i Blekinge län, att flerfamiljshus ibland är nödvändiga

även i små samhällen och att det ortsdifferentierade tilläggslånet såvitt

nämnden kan finna ej utgör hinder för god samhällsplanering.

Medan Svenska stadsförbundet vill ge avvecklingen av de ortsdifferen­

tierade tilläggslånen företräde framför utredningens övriga förslag om slo­

pande av generella subventioner motsätter sig Landskommunernas förbund

den föreslagna avvecklingen. Förbundet framhåller, att lämpligheten av

enfamiljs- och tvåfamiljshus inte i och för sig är något motiv att beröva

landsbygden de ortsdifferentierade tilläggslånen. Förbundet framhåller i

detta sammanhang, att med nuvarande belåningsregler möjligheterna för

landsbygdens befolkning att bygga egnahem av önskvärd storlek och stan­

dard är ytterst små.

Hyresgästernas riksförbund framhåller, att en avveckling av de ortsdiffe­

rentierade tilläggslånen på sätt som föreslagits av utredningen måste bli

kännbar bl. a. för Norrlands städer. Förbundet vill däremot icke motsätta

sig en avveckling i takt med rationaliseringen. Förbundet finner dock, att

speciella bidrag för bostadsbyggandet i Norrland torde vara nödvändiga

inom överskådlig framtid. Liknande synpunkter anföres av HSB.

Bostadsstyrelsen har icke funnit anledning att erinra mot utredningens

förslag, men ifrågasätter om icke arbetsmarknadsskäl kan tala för att av­

vecklingen genomföres för företag färdigställda efter den 31 mars 1958.

Utredningens förslag om bibehållande av en särskild ka­

pitalsubvention för flerfamiljshus vilka uppföres

vintertid har tillstyrkts eller lämnats utan erinran.

Näringslivets byggnadsdelegation ifrågasätter dock, om icke denna sub­

vention borde utvidgas till att omfatta även egnahem. Fn sådan utvidgning

finner delegationen nödvändig, eftersom egnahemsbyggandet kan väntas

öka i avsevärd utsträckning och egnahemmen f. n. i allmänhet uppföres

sommartid. Delegationen befarar, att betydande svårigheter skall upp­

Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 1957

76

komma för egnahemsproduktionen, om säsongutjämning icke kommer till

stånd även för detta byggande.

Även bostadsstyrelsen har diskuterat tanken på en särskild subvention

till egnahem som uppföres vintertid. En dylik subvention är enligt styrelsens

mening motiverad särskilt för egnahem som uppföres i större grupper. Sty­

relsen framhåller att vinterkostnaderna är relativt större för enfamiljshus

än för flerfamiljshus och att många skäl talar för att en spridning över hela

året av egnahemsbyggandet bör eftersträvas. Styrelsen framhåller, att byg­

gandet av enfamiljshus i grupp närmast är att jämställa med byggande av

flerfamiljshus. Mot den diskuterade utvidgningen av tilläggslångivningen

talar emellertid enligt styrelsens mening de administrativa svårigheterna,

varför styrelsen icke nu framlagt något förslag.

Mot utredningens förslag, att en räntefri stående del allt­

fort skall vara knuten till egnahemslån har erinringar

riktats av statskontoret, bank- och fondinspektionen samt länsbostadsnämn­

den i Västernorrlands län.

Statskontoret finner det tveksamt om inte skälen för en egnahemssubven-

tion måste vika för de alltmera trängande kraven på begränsning av de me­

del som disponeras för konsumtionsändamål. Ur denna synpunkt låter det

sig enligt statskontorets mening icke försvara, att statsmakterna ställer

subventionsmedel till förfogande och därigenom gör ett sparande av mot­

svarande storlek onödigt. Den av utredningen föreslagna sänkningen av den

räntefria stående delen från 4 000 till 3 000 kronor bör enligt statskontorets

mening betraktas som första steget i en successivt fortskridande avveckling.

Bank- och fondinspektionen finner det diskutabelt att med särskild ka­

pitalsubvention premiera egnahemsbyggandet, som ställer större krav på

mark och material än byggandet av flerfamiljshus.

Länsbostadsnämnden i Västernorrlands län ifrågasätter om icke den

räntefria stående delen lämpligen kan slopas och ersättas med ett däremot

svarande högre familjebostadsbidrag till egnahemslåntagare.

Till de remissorgan som i likhet med utredningen ansett, att egnahems­

byggandet tills vidare bör stödjas med en kapitalsubvention hör bl. a. bo-

stadsstijrelsen, flertalet länsbostadsnämnder, fullmäktige i flertalet kom­

muner som yttrat sig i frågan, och Näringslivets byggnadsdelegation. Dele­

gationen framhåller, att egnahemsbyggandet erbjuder större möjligheter

till bostadssparande än bebyggelse av annan typ, och att en viss kapital­

subvention lämpligen kan bibehållas, särskilt med hänsyn till den korta

amorteringstiden för egnahemslån.

Bl. a. bostadsstyrelsen, flertalet länsbostadsnämnder, Landskommunernas

förbund och fullmäktige i flertalet kommuner som uttalat sig därom, har

avstyrkt den sänkning av den räntefria stående delen

av egnahemslån till nybyggnad från 4 000 till 3 000 kronor som utred­

ningen föreslagit. Bostadsstyrelsen föreslår i detta sammanhang att ränte-

Kungl. Maj :ts proposition nr 100 år 1957

77

fri stående del av egnahemslån skall förfalla till förräntning och amorte­

ring vid varje försäljning. Länsbostadsnämnden i Södermanlands län erin­

rar om, att en hastig sänkning av denna kapitalsubvention från 8 000 till

4 000 kronor f. n. pågår. Samtidigt har maximeringen av belåningsvärdena

införts och skärpts under 1956. Innan ytterligare åtgärder vidtages bör

enligt nämndens mening egnahemsbyggandets utveckling under någon tid

avvaktas. Länsbostadsnämnden i Blekinge län anser att, därest höjning av

nuvarande räntesatser anses vara nödvändig, skäl föreligger att som kom­

pensation i vissa fall för ökade räntekostnader införa en bestämmelse om

att den räntefria stående delen av egnahemslån må efter behovsprövning

kunna höjas med högst 2 000 kronor.

Till dem som icke haft något att erinra mot den av utredningen föreslagna

sänkningen hör bl. a. stadsfullmäktige i Borås, som uttalar den förhopp­

ningen, att det inom staden föreliggande programmet för enskilt sparande

till egnahem kommer att få till resultat att sänkningen av den räntefria,

stående delen icke skall verka hämmande på intresset för egnahemsbe­

byggelse.

Utredningens förslag om sänkning av de övre belånings-

gränserna för tertiär lån till flerfamiljshus förvaltade i

olika företagsformer har i huvudsak tillstyrkts av statskontoret, över-

ståthållarämbetet, länsstyrelserna i Östergötlands, Jönköpings, Malmöhus

och Kopparbergs län, Näringslivets byggnadsdelegation, länsbostadsnämn­

derna i Södermanlands, Östergötlands, Kronobergs och Kalmar län samt

fullmäktige i vissa kommuner. Förslagen har i huvudsak avstyrkts av bo-

stadsstyrelsen och länsbostadsnämnderna i Stockholms, Uppsala, Jönkö­

pings, Blekinge, Göteborgs och Bohus, Kopparbergs och Norrbottens län

samt vidare av Hyresgästernas riksförbund, HSB, Svenska riksbyggen,

SABO, Socialdemokratiska kvinnoförbundet, Landsorganisationen, Svenska

stadsförbundet, Landskommunernas förbund samt av fullmäktige i fler­

talet hörda kommuner.

Statskontoret förklarar sig ha svårt att föreställa sig, att kommunernas

intresse för bostadsförsörjningen skulle nämnvärt rubbas, om något större

insats än den utredningen föreslagit krävdes vid finansieringen av kommu­

nala och allmännyttiga företag. Strävandena i fråga om helåningsgränserna

bör helst gå mot ett enhetligt procenttal eller i varje fall mot en ytterligare

minskning av antalet belåningsgränser. Liknande synpunkter anföres av

länsstyrelserna i Östergötlands, Malmöhus, Jönköpings och Kopparbergs

län. Sistnämnda båda länsstyrelser har, liksom även Näringslivets byggnads­

delegation, anslutit sig till de förslag beträffande belåningsvillkoren för olika

företagsformer som reservationsvis framförts av ledamöterna Cassel och

Gustafsson.

Näringslivets byggnadsdelegation anser, att en av de viktigaste möjlighe­

terna till att fördela de statliga lånemedlen på fler projekt är att bereda

Kungi. Maj.ts proposition nr 100 år 1957

78

enskilda företagare ökat utrymme. Den nu tillämpade differentieringen av de

övre belåningsgränserna för tertiärlån på skilda företagsformer innebär

enligt delegationens mening att de enskilda bostadsföretagen trängts tillbaka

genom att de tvingats in i ett ogynnsamt konkurrensläge beträffande såväl

kapitalanskaffning som hyresnivå. Ett sätt att undanröja denna diskrimi­

nering, som enligt delegationens mening har medfört en minskning av de

enskildas villighet alt ställa kapital till förfogande för byggnadsproduktion

och fastighetsmarknad, är att de övre belåningsgränserna sättes lika för alla

företagsformer. Delegationen förklarar sig emellertid vara medveten om att

en sådan förändring omedelbart av de övre belåningsgränserna på kort sikt

skulle kunna verka störande på produktionen. För att de allmännyttiga

och kooperativa företagen skall kunna beredas tillfälle att anpassa sig till

de nya villkoren finner delegationen sålunda en mera successiv utjämning

mellan belåningsgränserna ofrånkomlig, varvid dock genom åtgärder av det

slag som herrar Cassel och Gustafsson reservationsvis föreslagit, de olika

företagsformerna under övergångstiden skulle erhålla större likställighet

i konkurrenshänseende. Delegationen föreslår, att övre belåningsgränserna

för kommunala och allmännyttiga företag sänkes från 100 till 95 % samt

för bostadsrättsföreningar med kommunal representant i styrelsen från

95 till 90 % av belåningsvärdet. De av utredningen i övrigt föreslagna sänk­

ningarna av belåningsgränserna accepteras av delegationen.

Byggnadsentreprenörföreningen, som i övrigt anslutit sig till vad Närings­

livets byggnadsdelegation anfört, framhåller att de nuvarande förhållan­

dena på kapitalmarknaden skapat ett oundgängligt behov av ökade finan­

sieringsmöjligheter inom den enskilda sektorn. De åtgärder som i den

rådande situationen enklast kan vidtagas är enligt föreningens mening dels

att medge marknadsmässig avkastning på enskilt investerat eller upplånat

fastighetskapital, dels att — eventuellt temporärt — höja lånegränserna

för enskilda företag. En ökad avkastning i enskilda fastigheter kan vid fort­

satt enhetlig hyressättning för alla företagsformer enligt föreningens mening

enklast erhållas på det sätt herrar Cassel och Gustafsson anvisat i sin reser­

vation. På sikt skulle en dylik omläggning lösa den enskilda bostadssektorns

finansieringsproblem i fråga om toppkrediterna. Under en övergångstid

skulle emellertid de enskilda företagen enligt föreningens mening behöva en

ökad andel av de tertiärlånemedel som anvisas. Föreningen erinrar i detta

sammanhang om att regeringens beslut att fastställa vissa högsta belånings­

värden samt de senaste årens avveckling av de generella subventionerna

medfört ett alltmer ökat behov av toppkapital inom speciellt den enskilda

sektorn. Föreningen erinrar om att de generella subventionerna under den

tid då de uppgick till 4 kronor kvm lägenhetsyta motsvarade 20—25 procent

av produktionskostnaden, och avkastningsvärdet sålunda endast 75—80

procent av produktionskostnaden. Enbart sänkningen av subventionerna

Kungl. Maj:ts proposition nr JOO år 1957

79

beräknas sålunda ha medfört att behovet av toppkapital ökat med 3—4

procent. Härutöver anför föreningen vidare följande.

Berörda förhållanden sammantagna med den rådande kapitalbristen och

svårigheten att försälja de allt större byggnadsobjekten har aktualiserat ett

behov av höjda lånegränser för enskilda företag. Föreningen har tidigare i

olika sammanhang hävdat likställighet i produktionshänseende mellan

olika företagsformer och därvid bl. a. framfört krav på återgång till den

före 1946 gällande 90 % belåningen av enskilda företag. En sådan höjning

skulle dock nu motverka utredningens syfte att åstadkomma en lättnad i

statens låneengagemang genom i övrigt sänkta lånegränser. Det ökade ka­

pitalbehovet torde emellertid kvarstå endast till dess att balans uppnåtts på

fastighetsmarknaden. Ett oeftergivligt krav blir i denna situation, att åtgär­

der omgående vidtagas, vilka möjliggöra en marknadsmässig upplåning av

toppkapital.

Föreningen framhåller vidare bl. a., att en av den rådande situationen

frampressad minskning av den enskilda sektorn skulle medföra en ytter­

ligare expansion av den kommunsociala sektorn, vilket i sin tur skulle med­

föra ännu större krav på statliga lånemedel utan en däremot svarande ökad

produktion. Även ur statligt ekonomisk synpunkt måste det därför enligt

föreningens uppfattning vara ett primärt intresse att underlätta det enskilda

bostadsbyggandet.

Länsbostadsnämnden i Kalmar län, som tillstyrkt utredningens förslag

om sänkta belåningsgränser, anser att även härutöver en skärpning av kom­

munernas ekonomiska ansvarstagande bör komma till stånd. Nämnden an­

ser sålunda, att 33 § tertiärlånekungörelsen bör omarbetas så, att kommu­

nen ensam får bära alla förluster uppkommande vid förvaltningen av all­

männyttiga företag. I fråga om bostadsrättsföreningarna framhåller nämn­

den, att dessa i allmänhet är den kreditsvagaste låntagarkategorin. Enligt

nämndens uppfattning är det inte alltid efterfrågan på bostäder som utgör

drivfjädern vid kooperativa företags tillkomst utan fastmer byggnadsföre-

tagares och projekteringsfirmors i och för sig vällovliga intresse att få kun­

der till sin verksamhet. Det föreligger därför enligt nämndens mening goda

skäl att stärka kommunernas känsla av ekonomiskt ansvar även för de

kooperativa företagen. Det bör därför stadgas, att förlust å lån till bostads­

rättsföreningar som drabbar statsverket skall till hälften ersättas av kom­

munen.

Enligt bostadsstyrelsens mening måste det belopp som vid finansiering av

kommunala och allmännyttiga bostadsföretag överstiger det maximala be­

låningsvärdet bedömas vara den maximala utgift kommunerna anser sig

vara i stånd till, och styrelsen befarar afl kommunerna om kraven på insats

ökas kan bli obenägna att ta ansvaret för bostadsförsörjningen i denna form.

Styrelsen finner det vidare obilligt om kommunerna inte skulle få anlita

befintliga bostadsfonder o. dyl. för finansiering av toppinsatserna.

Kungl. Maj:ts proposition nr 100 ur 1957

80

Stadsförbundet framhåller, att kommunernas känsla av ekonomiskt an­

svar för de allmännyttiga företagen ej behöver sättas ifråga. Skyldighet för

de allmännyttiga företagens huvudmän att av kommunala skattemedel till­

skjuta 3 procent skulle komma att medföra stora påfrestningar på den kom­

munala budgeten. Förbundet påpekar även, att de sakkunniga ej synes ha

beaktat att den kapitalkostnad som uppkommer genom topplånets förränt­

ning och amortering även måste leda till ökade hyror, om nämnda lån

— vilket förefaller förbundet rimligt och rättvist — skall löpa med högre

ränta och amorteras på kortare tid än enligt nu för tertiärlån gällande reg­

ler. Stadsförbundet hävdar vidare, att ett genomförande av utredningens

förslag kommer att minska efterfrågan på bostadsrättslägenheter.

Av samma mening är HSB, som vidare anför, att de ökade utgifter för

kommunerna som skulle bli följden av att utredningens förslag genom­

fördes, med tanke på att den kommunala budgeten i regel är hårt ansträngd,

icke torde kunna täckas om icke betydande skattehöjningar vidtages. För­

bundet anser, att syftet att omfördela samhällets stöd till bostadsförsörj­

ningen till förmån för de lägre inkomsttagarna i viss mån motverkas genom

en sålunda ökad finansiering av bostadsbyggandet via kommunalskatterna.

Samma synpunkt kommer till uttryck i yttrande av Socialdemokratiska

kvinnoförbundet.

Länsstyrelsen i Älvsborgs län ifrågasätter om det vore förenligt med nu­

varande principer för den kommunala hushållningen att utgå från att topp­

insatserna till allmännyttiga företag skall finansieras med skattemedel.

Länsstyrelsen hänvisar i detta avseende till tidigare utredningar med förslag

om tvångsvis skattefinansiering av en del av kommunernas investerings­

utgifter. Enligt länsstyrelsens mening torde man därför få räkna med att

något minskat totalt upplåningsbehov icke skulle följa med ett genomfö­

rande av utredningens förslag. Om kommunerna tvingades att finansiera

just en del av bostadsbyggandet med skattemedel skulle enligt länsstyrelsens

mening i stället skatteandelen i övriga investeringar minskas. Liknande syn­

punkter anföres av stadsfullmäktige i Nynäshamn.

Hyresgästernas riksförbund anser, att en toppfinansiering genom de

boende av allmännyttiga företag skulle innebära ett principiellt avsteg från

én sund bostadspolitik och leda till liknande krav från privata fastighets­

ägare. Svenska riksbyggen anser, att man genom att av de allmännyttiga

företagens hyresgäster begära insatser på 1 200—1 300 kronor skapar ett

mellanting mellan hyresrätt och bostadsrätt, dock utan att ge de förmåner

som tillkommer bostadsrättshavare. Svenska riksbyggen anser, att intet

vore att erinra mot förslaget beträffande övre lånegränserna för kooperativa

företag om icke insatsen till följd av belåningsvärdets maximering redan nu

vore 7—10 procent av produktionskostnaden. SABO anser, att en grund­

ligare utredning av frågan om finansiering genom de boende av toppinsatsen

Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 1957

Kungl. Maj. ts proposition nr 100 år 1957

81

i allmännyttiga företag erfordras, innan ställning kan tagas till detta

alternativ.

Utredningens förslag om höjning av de allmännyttiga före­

tagens grundkapital från 0,5 till 1,0 procent av det för­

valtade fastighetskapitalet torde enligt bostadsstyrelsens me­

ning knappast möta gensaga, om inte den övre belåningsgränsen för all­

männyttiga företag sänkes. Skulle däremot krav resas på kommunal topp­

insats blir enligt styrelsens mening kostnaderna så stora, att de kan komma

att te sig avskräckande för vissa kommuner. Styrelsen finner det under alla

förhållanden skäligt, att kravet endast skall gälla för den del av kapitalet

som belöper sig på nytillkommande byggnader. Utredningens förslag lämnas

utan erinran av SABO, som emellertid anser att det på vissa orter skulle

vara opraktiskt och orealistiskt att kräva att kommunerna skall tillskjuta

kapitalet genom teckning av aktier eller andelar. Samma syftemål kan en­

ligt SABO:s mening uppnås, om kommunerna blir skyldiga att till företa­

gens disposition ställa rörelsekapital, att lyftas när företagen kan vara i

behov av medel. SABO framhåller, att denna anordning redan tillämpas i

vissa kommuner som funnit den ändamålsenlig. Om villkor beträffande före­

tagens grundkapital skall uppställas bör det enligt SABO:s mening överlåtas

åt kommunerna att bestämma i vilken form kapitalet skall ställas till dispo­

sition, och det bör ankomma på bostadsstyrelsen att utfärda normer. Utred­

ningens förslag avstyrkes av bl. a. Stadsförbundet samt av fullmäktige i fler­

talet av de kommuner som särskilt uttalat sig därom. Stadsförbundet anför,

att det med fog kan invändas att kommunerna i annan ordning bör kunna

medverka till att företagen har tillräckligt rörelsekapital. Stadsfullmäktige

i Göteborg finner det vara ovedersägligen riktigt, att de allmännyttiga före­

tagen i sin verksamhet har behov av större rörelsekapital än som motsvarar

den nu gällande regeln. Stadsfullmäktige anser emellertid, att det i Göteborg

tillämpade förfarandet, som innebär att kommunen till företagen utlämnar

räntebärande förlagslån, är alt föredraga framför en obligatorisk ökning av

grundfond resp. aktiekapital.

Utredningens förslag om avskaffande av den för vissa bo­

stadsrättsföreningar och enskilda bostadsföretag nu

tillämpade belåningsgränsen 90 procent tillstyrkes av bo­

stadsstyrelsen i vad det avser lån till bostadsrättsföreningar utan kommunal

representation. Styrelsen anser dock, alt denna belåningsgräns bör behållas

vid belåning av radhus och kedjehus, som byggs av bostadsrättsföreningar.

Vid belåning av mindre flerfamiljshus — vilka ofta uppföres av småhant­

verkare som bor i huset eller har rörelse där — bör enligt styrelsens mening

möjligheten att bevilja lån intill 90 procent av belåningsvärdet bibehållas.

Stadsförbundet anser, alt förslaget om sänkning av belåningsgränsen från

90 till 85 procent av belåningsvärdet för andra bostadsrättsföreningar än

0 —Bihang till riksdagens protokoll 1957. 1 samt. nr 100

82

dem som har kommunal representation i styrelsen är ännu mera betänkligt

än förslaget att sänka belåningsgränsen för de i egentlig mening kooperativa

företagen. Enligt förbundets mening är det ur kommunal synpunkt ej önsk­

värt att enbart främja tillkomsten av bostadsrättsföreningar som är koope­

rativa i låneteknisk mening.

Utredningens förslag om oförändrad övre belåningsgräns

för egnahemslån har icke föranlett några erinringar från remissorga­

nens sida.

Utredningens förslag beträffande tidigare beviljade kapital­

subventioner har i regel icke närmare berörts i yttrandena. För­

slaget om återkrav av provisoriska och ortsdifferentierade tilläggslån har i

huvudsak tillstyrkts av de remissinstanser som i övrigt tillstyrkt utred­

ningens förslag beträffande avvecklingen av de generella subventionerna.

Näringslivets byggnadsdelegation anser dock, att de ortsdifferentierade till-

läggslånen bör återkrävas till större del än utredningen föreslagit. Fr. o. in.

den 1 januari 1960 bör sålunda utöver det belopp utredningen föreslagit,

återkrävas ett belopp motsvarande högst det kapitaliserade värdet av 80 öre

per kvm lägenhetsyta i ortsgrupp 4. I likhet med fullmäktige i riksbanken

och fullmäktige i riksgäldskontoret anser delegationen vidare, att icke åter­

krävda delar av tilläggslånet tills vidare bör kvarstå som en ränte- och

amorteringsfri skuld till staten.

Bostadsstgrelsen, som icke har godtagit utredningens program för av­

veckling av de generella subventionerna, framhåller att det f. n. icke med

säkerhet kan bedömas huruvida hyrorna i hus som blivit färdigställda 1956

och 1957 kan komma att motivera paritetsbevarande åtgärder i form av upp­

justering av hyrorna i dessförinnan färdigställda hus. Denna osäkerhet

motiverar ett uppskjutande av paritetsbevarande åtgärder till dess det blir

möjligt att statistiskt konstatera om sådana blir nödvändiga med hänsyn till

de hyror som faktiskt uppkommer under här avsedd tid.

Hgresgästernas riksförbund och HSB motsätter sig återkrav av tidigare

beviljade tilläggslån, varvid HSB åberopar samma motivering som utred­

ningen anfört för sitt förslag att efterskänka kapitalsubventioner till äldre

egnahem. Drätselkammaren i Östersund anser, att skälig hänsyn bör tagas

till de produktionskostnader och den standard de fastigheter har, som

skulle komma att belastas med aterbetalningsskyldighet. Drätselkammaren

framhåller, att staden hittills icke har ansett det lämpligt att återkräva de

kommunala tilläggslånen, då en sådan generellt beräknad återbetalnings-

skyldighet hl. a. skulle medföra synnerligen ojämnt fördelade kostnader för

de olika fastighetsobjekten. Drätselkammaren anser, att utredningen, då

den framlagt sitt förslag, alltför mycket bortsett från värdet av att bostads-

producenter och hyresgäster liksom kommunerna bör ha förtroende för

statsmakternas deklarationer under en lång följd av år.

Utredningens förslag att efterskänka kapitalsubvention till

Kungl. Maj. ts proposition nr JOO år 1957

83

tidigare byggda egnahem avstyrkes av bl. a. bostadsstyrelsen, stats­

kontoret, bank- och fondinspektionen och Näringslivets byggnadsdelegation.

Bostadsstyrelsen framhåller i detta sammanhang, att de egnahemsägare som

byggde under 1940-talet med stöd av tertiärlån nu har förhållandevis myc­

ket låga bostadskostnader och stora möjligheter att göra törtjänster vid

försäljningar. Med hänsyn härtill bör kapitalsubventionen tills vidare kvar­

stå som ränte- och amorteringsfri skuld till staten. Liknande synpunkter

anföres av övriga här ovan nämnda remissorgan.

Utredningens förslag att undantaga kommunala, allmän­

nyttiga och kooperativa bostadsföretag från hyres kon­

troll genom statliga organ, har tillstyrkts eller lämnats utan er­

inran av bostadsstyrelsen, länsbostadsnämnderna i Uppsala, Östergötlands

och Älvsborgs län, stadsfullmäktige i Lidingö, Nässjö och Örebro, drätsel­

kammaren i Umeå samt Socialdemokratiska kvinnoförbundet. Förslaget

har avstyrkts av statens hyresråd, Hyresgästernas riksförbund, överståthål-

larämbetet, stadsfullmäktige i Malmö samt Landsorganisationen, varjämte

TCO uttalat tveksamhet.

Bostadsstyrelsen förklarar sig finna förslaget lämpligt med hänsyn till

vad som redan genomförts i hyresregleringssammanhang. Styrelsen fram­

håller dock, att när det gäller allmännyttiga företag det stundom finns ett

sådant samröre mellan kommunen, förmedlingsorganet och det allmän­

nyttiga företaget, att man ej alltid kan räkna med såsom självklart, att stat­

liga subventioner till fullo kommer de boende tillgodo, om icke någon form

av statlig tillsyn utövas. Styrelsen framhåller att detta kan gälla, t. ex. om

kommunen är markförsäljare, vid genomförandet av sanering där många

olika intressen gör sig gällande eller slutligen vid avvägningen av hyror för

bostäder och kommersiella lokaler.

Statens hyresråd erinrar om att frågan om att befria hus ägda av kom­

munala och allmännyttiga företag från kontroll enligt hyresregleringslagen

behandlats vid 1956 års riksdag och att riksdagen därvid, på av departe­

mentschefen anförda skäl, begränsat sig till att upphäva kontrollen för

lägenheter i hus för vilka statligt lån slutligt beviljats efter årets utgång.

Med hänsyn härtill avstyrker hyresrådet utredningens förslag i före­

varande del.

Hyresrådet finner det icke heller vara motiverat att från de långivande

myndigheternas kontroll undantaga byggnader ägda av kommunala, all­

männyttiga eller kooperativa företag. Rådet anser att ifrågavarande bygg­

nader icke bör behandlas annorlunda än andra. Hyresrådet framhåller

vidare bl. a., att det har erfarenhet av att dylika företag baserat yrkanden

om grundhyror på kalkyler som icke kunnat godtagas av de hyresreglerande

myndigheterna.

Bostadsstyrelsen och flera länsbostadsnämnder samt fullmäktige i vissa

kommuner har i sina yttranden berört frågan om en revision av de

Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 1957

84

maximerade belåningsvärdena för småhus. Bostadsstyrelsen

har i denna fråga anfört följande.

Länsbostadsnämndernas erfarenheter av de maximerade belåningsvär­

dena för småhus har inhämtats under hand, och de har varit övervägande

positiva, men i en del avseenden även negativa. Invändningar har gjorts

mot att reglerna inte tar hänsyn till tomtkostnadernas starka växlingar

olika orter emellan. Det har också framhållits, att belåningstaket är för

lågt för att motsvara behovet inom en del områden. Några nämnder har

framhållit, att den nuvarande begränsningen av lånemöjligheterna gör det

svårt för en del befolkningsgrupper att tillfredsställande lösa sin bostads­

fråga i form av ett egethem. Att småhusproduktionen till följd av maximi-

bestämmelserna har utvecklats mot mindre och enklare hustyper är slut­

ligen en allmän iakttagelse. Man får det intrycket av nämndernas uttalan­

den i dessa frågor, att bestämmelserna om högsta belåningsvärde för egna­

hem samt för rad- och kedjehus behöver jämkas i en del avseenden.

I en betydelsefull fråga synes länsbostadsnämnderna redan ha en be­

stämd uppfattning. Det gäller det nuvarande sambandet mellan låntagarens

barnantal och belåningstaket. Allmänheten har svårt att förstå, att identiskt

lika hus på likvärdiga tomter kan komma att åsättas väsentligt olika be­

låningsvärden. Då det gäller gruppbyggandet, och särskilt då fråga är om

råd- eller kedjehus, vållar detta besvärligheter och skapar ovisshet vid upp­

läggningen och planeringen av företagen. För övrigt bör i regel utrymmes-

behovet i ett egethem bedömas från huvudsakligen andra utgångspunkter

än familjens storlek med avseende på antalet minderåriga barn just vid

byggnadstillfället. Inemot två tredjedelar av de egnahemsbyggare som söker

statliga lån redovisar minst två minderåriga barn. Tar man med även ett-

barnsfamiljerna, representerar familjerna med minderåriga barn ca 85 pro­

cent av de lånsökande. Bostadsstyrelsen får föreslå, att bestämmelserna

ändras så att, oberoende av familjens storlek, 55 000 kronor blir högsta

belåningsvärde i Stockholms- och göteborgsområdena samt i övre Norrland

och att på samma sätt 50 000 kronor blir högsta belåningsvärde i övriga

delar av landet.

Styrelsen förklarar, att den i övrigt icke är beredd att nu framlägga pre­

ciserade förslag till jämkningar i bestämmelserna om lånetak. Styrelsen

förklarar sig emellertid ha för avsikt att i den mån styrelsen finner sådana

påkallade anmäla detta, och understryker angelägenheten av att Kungl.

Maj:t förblir oförhindrad att utan att behöva avvakta en riksdagsbehand­

ling av frågan vidtaga erforderliga ändringar av bestämmelserna.

Styrelsen förklarar, att den i avsikt att förhindra att villkoren för tertiär-

lån resp. egnahemslån blir avgörande för valet av förvaltningsform vid

uppförandet av rad- och kedjehus har övervägt att framlägga förslag om

en enhetlig belåningsform för dessa hustyper. Styrelsen har emellertid

funnit, att frågan behöver utredas ytterligare. Enligt styrelsens mening kan

emellertid styrelsens förslag om ett enhetligt belåningstak utan hänsyn till

familjens storlek som omedelbart genomförbar åtgärd väntas få stor bety­

delse i nämnda syfte. Härom anför styrelsen vidare följande.

Den omständigheten att en bostadsrättsförening enligt nu gällande be­

Kungl. Maj.ts proposition nr 100 ur 1957

85

stämmelser endast kan komma upp till det lägre belåningstaket har onek­

ligen i en del fall fått till följd, att man har valt att söka egnahemslån, med

därav följande förvaltningsform, där en bostadsrättsförening ur andra syn­

punkter hade varit att föredra. Genomföres styrelsens förslag om enhetligt

belåningstak, kommer bostadsrättsföreningen i ett något bättre läge än

egnahemsägaren, då det gäller frågan om egen insats, men i gengäld skall

egnahemslånet alltjämt innehålla en kapitalsubvention, vilket torde väga

lika tungt ur psykologisk synpunkt.

Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 1957

Departementschefen

I det föregående har jag intagit den ståndpunkten att övervägande skäl

talar för en minskning av de generella subventioner, som nu utgår till

statsbelånade bostadshus. Jag har vidare uttryckt den meningen, att man

bör gå fram något försiktigare än bostadspolitiska utredningen förordat.

Till en början skall jag behandla med flerfamiljshusbyggandet samman­

hängande problem och därefter frågor som rör småhusbyggandet.

Bostadspolitiska utredningen har i fråga om villkoren för tertiärlån

till flerfamiljshus förordat en höjning av räntan med 1 procent,

dvs. till i allmänhet 4 procent men för den del av lånet som avser andra

lokaler än bostäder 5 procent. Vidare har utredningen föreslagit att rän­

tan skall vara obunden och att amorteringstiden för lånet skall sättas till

35 år mot f.n. i allmänhet 40 år.

Detta förslag torde tillgodose rimliga krav på anpassning av villkoren

för tertiärlån till statens faktiska utgifter för ifrågavarande långivning.

Visserligen överstiger f. n. räntesatsen för statens fasta upplåning 4 pro­

cent och räntesatsen för inteckningslån i öppna marknaden ligger rätt

betydligt högre, varför en ränta av 4 procent på tertiärlånet innebär en

indirekt subvention av ganska stor omfattning. Såsom jag i det föregående

framhållit bör emellertid bostadsbyggandet skyddas mot tillfälligt höga

räntor^ En fullständig anpassning till de räntesatser för inteckningslån,

som f. n. gäller, synes därför inte böra komma i fråga. Jag tillstyrker alltså

utredningens förslag beträffande räntan på tertiärlån för nybyggda hus.

Vad särskilt angår förslaget, att denna ränta icke skall vara fast under

lånets hela löptid utan obunden, kan anföras att en rörlig ränta på ter­

tiärlånet inför ett ovisshetsmoment, som kan förefalla att strida mot önske­

målet om stabilitet i fastighetsförvaltningen. Vissa remissorgan har också

anfört betänkligheter mot detta förslag. Att räntan på statslånet skall

vara obunden i vedertagen mening och alltså till sin höjd beroende av

förändringarna i räntesatserna för vanliga inteckningslån finner jag icke

tillfredsställande. Utredningens förslag har ej heller denna innebörd. Så

länge stödet till bostadsbyggandet inbegriper ett visst skydd mot för­

ändringar i räntesatserna för primär- och sekundärlån, framstår det som

naturligt, alt räntan på statslånet såvitt möjligt hålles oförändrad. Man

86

Kungl. Maj:ts proposition nr JOO är 1957

bör emellertid räkna med att förhållandena på bostads- och fastighets­

marknaderna framdeles kan bli sådana, att i första hand en sänkning av

räntan å statslånet blir motiverad. Bestämmelserna angående räntan på

lånet bör fördenskull utformas så, att hinder för en ändring av ränte­

satsen icke föreligger. Utredningens förslag i denna del tillstyrkes alltså.

Vad angår amorteringstiden för tertiärlån anser jag att skäl talar för

en förkortning av densamma. Det är synnerligen svårt att bilda sig en

klar föreställning om hur hyror och fastighetsvärden framdeles kommer

att utveckla sig. Såväl den tekniska som ekonomiska och sociala utveck­

lingen kan emellertid bli sådan, att klokheten bjuder att man räknar

med en i förhållande till tidigare gängse föreställningar relativt kort av­

skrivningstid för i bostadsfastigheter investerat kapital. Jag delar sålunda

statskontorets och sparbanksinspektionens uppfattning, att amorterings­

tiden bör förkortas något mera än utredningen förordat, och vill föreslå

att den generellt fastställes till 30 år. Under sådana förhållanden kan jag

godtaga utredningens förslag, att det för enskilda företag nu uppställda

kravet på en viss extra amortering skall slopas.

I en del fall utgår tertiärlån med större belopp än normalt på grund

av att primär- och sekundärlån icke kan erhållas till belopp motsvarande

70 procent av fastighetens avkastningsvärde. I dylika fall medges en s. 1c.

fördjupning av tertiärlånet, vilket därigenom delvis kommer att tillgodose

ett kreditbehov, som normalt antages täckt med sekundärlån. Bostads-

styrelsen har förordat att för sådan del av tertiärlån skall gälla den för

sekundärlån sedvanliga amorteringstiden. Starka skäl talar emellertid för

att amorteringstiden för hela tertiärlånet är enhetlig och jag anser att

amorteringstiden undantagslöst bör vara 30 år och amortering av hela

tertiärlånet alltså ske med en trettiondel om året.

Vad gäller tertiärlånets storlek har bostadspolitiska utredningen för­

ordat en sänkning av tertiärlånets övre gräns. För kommunala och allmän­

nyttiga bostadsföretag föreslås en sänkning av gränsen från 100 till 97

procent av avkastningsvärdet och för kooperativa företag från 95 till 92

procent. För enskilda företag förordas att nuvarande möjligheter att be­

vilja lån över 85 procent av avkastningsvärdet skall slopas. Såsom skäl

för förslaget har utredningen bl. a. åberopat önskvärdheten av att bostads-

sparandet stimuleras och att eu utvidgning av den statliga långivningen till

flera objekt främjas.

Dessa av utredningen anförda skäl för en sänkning av övre belånings-

gränsen finner jag värda beaktande. Emellertid förefaller det tveksamt,

om en sänkning av den övre belåningsgränsen bör företagas i nuvarande

läge. Såsom flera remissorgan framhållit får man lov att beakta, att de

fr. o. in. den 1 januari 1956 införda högsta belåningsvärdena för bostadshus

inneburit en begränsning i den statliga långivningen. Visserligen kan det

sägas, att syftet med maximeringen av belåningsvärdena icke har varit

87

att minska statens lån i förhållande till de kreditbehov som föreligger, utan

att avsikten har varit att främja ett billigare byggande. De högsta belå­

ningsvärden, som har fastställts, skall sålunda täcka de produktionskost­

nader, som uppstår vid ett rationellt byggande. Man kan emellertid icke

bortse från att införandet av högsta belåningsvärden för bostadshus inne­

burit vissa anpassningssvårigheter. I olika fall har sålunda produktions­

kostnaderna kommit att överstiga belåningsvärdena, vilket har ökat bygg­

nadsföretagens kapitalinsats. På grund härav anser jag att en sänkning av

övre belåningsgränsen för tertiärlånet inte bör företas nu. Däremot vill jag

förorda utredningens förslag, att de allmännyttiga bostadsföretagens grund­

kapital skall motsvara minst 1 procent av det förvaltade fastighetskapitalet

mot f. n. endast 0.5 procent.

Bostadspolitiska utredningen har föreslagit, att de nya bestämmelserna om

tertiärlån skall tillämpas i fråga om byggnadsföretag, som i samband med

preliminärt beslut om lån förutsatts bli igångsatta tidigast den 1 juli 1957.

Med hänsyn till den överenskommelse ifråga om tvååriga löneavtal, som

Arbetsgivareföreningen och Landsorganisationen nyligen träffat, anser jag

att ändringarna bör genomföras först fr. o. m. den 1 januari 1958.

Bostadspolitiska utredningen har föreslagit att den för primär- och

sekundärlån »garanterade» räntan höjes med 0,5 procent. Inne­

börden av förslaget är att staten skulle täcka räntekostnaden i vad den

överstiger för primärlån 4,5 procent för hus byggda åren 1941—45, 4 pro­

cent för hus byggda åren 1946—50 och 3,5 procent för därefter byggda

hus. I det föregående avsnittet har jag tagit ställning till de kritiska syn­

punkter på detta förslag, som vissa remissorgan har framfört. I detta

sammanhang torde böra understrykas att en höjning av de garanterade

räntorna icke innebär en principiell nyhet eller ett avsteg från de rikt­

linjer för bostadspolitiken, som har gällt under efterkrigstiden. De bostads­

politiska åtgärderna har inte varit grundade på föreställningen, att en

garanterad ränta av 3 procent i fråga om primärlån är ett absolut villkor

för en störningsfri bostadsproduktion eller för en allmän förbättring av

bostadsstandarden. Bl. a. visar beslutet år 1955 om höjning av den garan­

terade räntan för en stor del av de statsbelånade bostadshusen, att så icke

är fallet. Det är här fråga om en viss anpassning av ränteutgifterna för

statsbelånade hus till ränteläget på marknaden i övrigt. Ej heller kan en

generell höjning av den garanterade räntan med 0,5 procent föranleda en

ökad hyresspittring. Fråga blir om en ökning av ränteutgifterna för alla

statsbelånade hus med ett belopp, som motsvarar 5 å 6 procent å hyrorna. I

anledning av att vissa remissorgan anfört farhågor för att denna anpassning

av ränteutgifterna till del faktiska lägel skulle driva upp de allmänna lev­

nadskostnaderna och ge upphov till krav på ökade löner må erinras om att

en höjning av hyrorna i statsbelånade hus med 5 a 0 procent medför eu

obetydlig ökning av konsumentprisindex.

Kungi. Maj.ts proposition nr 100 år 1957

88

På grund av det anförda tillstyrker jag utredningens ifrågavarande för­

slag. De nya garantiräntorna torde böra gälla fr. o. in. den 1 juli 1957.

Bostadspolitiska utredningen har föreslagit att låntagarna skall gott-

gö r a s ränteeftergifter i snabbare takt än som f. n. är

fallet. Denna fråga behandlades i förra årets statsverksproposition. Det

föreslogs då att ändring inte borde ske i utbetalningstakten men att

Kungl. Maj :t, om synnerliga skäl förelåg, i särskilda fall skulle äga med­

giva en snabbare utbetalning av ränteeftergift. Förslaget godtogs av riks­

dagen. Kungl. Maj :t har sedermera medgivit, att utbetalning av eftergifter

för småhus får ske halvårsvis mot tidigare en gång om året. I övrigt har

något medgivande av detta slag hittills icke lämnats. Jag är icke beredd

att nu intaga en ändrad ståndpunkt i denna fråga.

Bostadspolitiska utredningen har föreslagit att det s. k. o r t s d i f f e-

rentierade tilläggslånet skall slopas. Ett flertal remissorgan

har tillstyrkt förslaget, medan andra framhållit att detta lån är av be­

tydelse för flerfamiljshusbyggandet på mindre orter och att ett omedel­

bart slopande av lanet skulle medföra svårigheter för bostadsbyggandet

på dessa orter. Under de senaste åren har det provisoriska tilläggslånet,

som infördes i slutet av år 1951, successivt avvecklats. För företag, som

färdigställes efter den 31 mars i år, kan provisoriskt tilläggslån icke be­

viljas. Det kan under sådana förhållanden synas naturligt att nu besluta

om en avveckling av det ortsdifferentierade tilläggslånet. Om man vill

undvika störningar i bostadsbyggandet på de mindre orterna kunde man

tänka sig att genomföra denna avveckling i två etapper. Den principiella

inställning till generella subventioner, som jag i det föregående givit ut­

tryck åt, gör att jag inte kan finna det nödvändigt att under längre tid

behålla det ortsdifferentierade tilläggslånet. Det av flera remissorgan fram­

förda önskemålet, att avvecklingen av de generella subventionerna skall

ske successivt, motiverar emellertid att prövningen av frågan om det orts-

differentierade tilläggslånets slopande får anstå.

Enligt gällande bestämmelser utgår ortsdifferentierat tilläggslån med ett

belopp motsvarande det kanitaliserade värdet av ett årligt bidrag på 0.40—

LM.

kronor per kvmimstadslägenhetsvta. Kapitaliseringsfaktor är för hus

av sten 3,7o procent och för hus av trä 4,00 procent. Om de ändringar av

villkoren för statligt lån och bidrag, som jag har föreslagit, genomföres,

kommer dessa kapitaliseringsfaktorer att sakna anknytning till finansie-

ringsvillkoren i övrigt. Det kommer då inte längre att finnas skäl att be­

räkna tilläggslån efter skilda grunder för stenhus och trähus. Då det vidare

är önskvärt, att reglerna för beräkning av tilläggslån blir så enkla som

möjligt, förordar jag, att tilläggslån i huvudsaklig överensstämmelse med

vad som hittills gällt beviljas med ett belopp motsvarande 10 kronor i sub-

ventionsgrupp 1, 20 kronor i ortsgrupp 2, 30 kronor i ortsgrupp 3 och 40

kronor i ortsgrupp 4, allt räknat per kvm bostadslägenhetsyta. Till lånet

Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 1957

89

bör liksom hittills knytas ett kommunalt bidrag motsvarande 10 procent

av lånets belopp. De av mig förordade reglerna bör tillämpas på företag,

vilka erhåller tertiärlån enligt de villkor jag har förordat i det föregående.

Utredningens uppfattning, att särskilt tilläggslån även framdeles bör

kunna beviljas för byggnadsföretag, som utföres under

vintern, kan jag godtaga. Att utsträcka denna subvention också till

småhus, såsom Näringslivets byggnadsdelegation ifrågasatt, finner jag ur

bl. a. administrativ synpunkt icke lämpligt.

Bostadspolitiska utredningen har föreslagit, att kommunala, med kom­

mun jämställda samt allmännyttiga och kooperativa bostadsföretag icke

längre skall vara underkastade b y r e s k o n t r o 11 från det lånebevil-

jande organets sida. Vidare har förordats att ifrågavarande bostadsföre­

tag, i den mån de är underkastade hyreskontroll enligt hyresreglerings­

lagen, skall befrias jämväl från denna kontroll.

Ett godtagande av detta förslag skulle medföra en betydande förenkling

av handläggningen av låneärenden. Även den fortlöpande hyreskontrollen

skulle reduceras. Mot förslaget skulle kunna anföras, att ett slopande av

hyreskontrollen för vissa bostadsföretag kunde innebära en orättvisa. Sär­

skilda skäl kan dock åberopas för att bibehålla hyreskontrollen i fråga

om enskilda bostadsföretag så länge bostadsbrist är för handen. Risk

skulle annars föreligga, att dessa företag på grund av den otillräckliga

tillgången på bostäder skulle ta ut hyror, som överstiger vad som mot­

svarar fastighetsomkostnaderna. Beträffande kommunala och därmed jäm­

ställda företag kan det icke antagas föreligga ett ekonomiskt intresse av

att uttaga högre hyror än som erfordras för att täcka omkostnaderna.

Förslaget att för dessa företag slopa hyreskontrollen har också tillstyrkts

av bl. a. Sveriges fastighetsägareförbund.

Jag anser att hyreskontrollen bör inskränkas på det av utredningen före­

slagna sättet. Därvid förutsätter jag, att de berörda fastigheternas ägare är

beredda att taga all rimlig hänsyn till hyresgästernas berättigade intressen

och att eventuella tvister kommer att lösas genom förhandlingar mellan

parterna.

Frågan om sådan ändring av hyresregleringslagen, som erfordras i anled­

ning härav, har tidigare denna dag anmälts av chefen för justitiedeparte­

mentet.

Jag övergår nu till att behandla vissa med långivningen till småhus

sammanhängande frågor.

Bostadspolitiska utredningen har föreslagit att räntan__å egna­

hemslån skall höias från 3 till 4 procent. Förslaget överensstämmer

med vad utredningen förordat i fråga om tertiärlån. I fråga om de skäl,

som talar för eu dylik justering av räntan för egnahemslån, får jag hän­

visa till vacl jag förut anfört beträffande räntan å tertiärlån. Utredningen

har vidare föreslagit att räntan å s. k. fördjupad del av egnahemslån till

Kungl. Maj. ts proposition nr 100 år 1957

90

den del det tryggas av inteckningssäkerhet, som ligger över 40 procent

av belåningsvärdet, tills vidare skall vara 4 procent. I övrigt skall vid för­

djupning av lånet enligt utredningens förslag räntan motsvara den, som

bär garanterats för bottenlån. Utredningen har slutligen i detta samman­

hang förordat att räntan på egnahemslån — liksom i fråga om tertiärlån

— skall vara obunden.

I överensstämmelse med mitt ståndpunktstagande i det föregående be­

träffande räntevillkoren för tertiärlån tillstyrker jag utredningens före­

varande förslag.

Utredningen har vidare föreslagit att den rån tefria stående

delen av egnahemslånet skall sänkas från 4 000 till 3 000 kronor. Vid

den föregående behandlingen av de allmänna grunderna för bostadspoli­

tiken har jag ansett, att kapital subventionen till småhusbyggandet skall

bibehållas. Visserligen följer icke härav att en ändring av subventionens

storlek icke skulle kunna ifrågakomma. I likhet med flera remissorgan

anser jag det dock tveksamt, huruvida i nuvarande läge en minskning av

denna kapitalsubvention är tillrådlig. Subventionen har de två senaste

åren successivt sänkts från 8 000 till 4 000 kronor. Småhuset är den för

barnfamiljer många gånger lämpligaste bostadsformen. Den alldeles över­

vägande delen av småhusproduktionen sker också för familjer med minder­

åriga barn. Även om kostnaderna för ett egethem håller sig inom de för

egnahemslån fastställda belåningsvärdena, alltså 45 000 å 50 000 kronor,

blir de årliga utgifterna för barnfamiljer med vanliga inkomster rätt be­

tungande. På grund härav föreslår jag att kapitalsubventionen tills vidare

förblir oförändrad.

En fråga som vid skilda tidpunkter och i olika sammanhang tilldragit

sig uppmärksamhet är, huruvida icke kapitalsubventionen till småhus

borde vara behovsprövad. Om man anser, att generella subventioner till

bostadsproduktionen nu i huvudsak kan undvaras, kan det framstå som

inkonsekvent att bibehålla en ganska stor generell subvention till småhus.

Bostadspolitiska utredningen har emellertid icke funnit det lämpligt att

förorda en behovsprövning av kapitalsubventionen.

I syfte att undvika en behovsprövning av sedvanligt slag har sedan

länge den bestämmelsen gällt, att egnahemslån och därtill knutna subven­

tioner kan beviljas endast för egnahem, som icke har en lägenhetsyta

överstigande ett visst antal kvadratmeter, f. n. 125 kvm.

Om man önskar förbehålla kapital- och räntesubventionen i huvudsak

dem, som är i behov av ekonomisk hjälp från samhällets sida för att lösa

sin bostadsfråga, ligger det närmast till hands att sänka denna maximi-

yta. Det synes rimligt antaga att egnahem, som uppföres av familjer med

vanliga inkomster, i regel har en yta icke överstigande 100 kvm. Fall

torde dock förekomma, där ylan är något större beroende på hustypen

eller behovet av ett särskilt arbetsrum eller med hänsyn till stort barn­

antal. Jag föreslår därför att egnahemslån med räntefri stående del samt

Kungl. Maj. ts proposition nr 100 år 1957

91

ränteeftergift skall kunna beviljas för nybyggnad av enfamiljshus, vilkas

läaenhetsvta inte överstiger 110 kvm. För hus vilkas lägenhetsyta överstiger

110 kvm men inte 125 kvm, bör egnahemslån inom 90 procent av belånings­

värdet kunna beviljas men inte vare sig kapital- eller räntesubvention. Mot­

svarande bestämmelser bör gälla i fråga om tvåfamilj shus. I anslutning till

vad som f. n. gäller bör i särskilda fall lån utan subvention kunna beviljas

även om lägenhetsytan överstiger 125 kvm. I fråga om lån till ombyggnad av

småhus torde någon ändring av gällande bestämmelser i denna del inte böra

företagas nu.

De av mig föreslagna ändringarna i villkoren för egnahemslån bör avse

byggnadsföretag, beträffande vilka det lånebeviljande organet i samband

med meddelande av beslut om lån förutsätter igångsättning tidigast den 1

januari 1958.

I detta sammanhang torde jag få upptaga frågan om en ändring i före­

skrifterna angående högsta belåningsvärden för småhus.

Enligt dessa föreskrifter kan lånesökande, som är familjeförsörjare och

har minst två minderåriga barn, erhålla egnahemslån på grundval av ett

belåningsvärde, som med 5 000 kronor överstiger det värde som eljest

gäller. I vanliga fall kan en dylik familj för ett enfamiljshus få ett be­

låningsvärde av högst 50 000 kronor fastställt, medan för andra låne­

sökande värdet icke kan sättas högre än 45 000 kronor. I det följande

kommer jag att förorda att familiebostadsbidrag skall kunna beviljas icke

endast som hittills familjer med minst två barn under. 16 år.utan också

familjer med ett minderårigt barn. Skäl talar därför för att de högsta

belåningsvärdena icke för framtiden differentieras såsom nu sker. De f. n.

för familjer med minst två barn gällande värdena torde därvid böra till-

lämpas även i fråga om andra lånesökande.

Vad härefter angår den garanterade räntan i fråga om bot­

tenlån har bostadspolitiska utredningen — i överensstämmelse med vad

som förordats beträffande flerfamiljshus — föreslagit att räntesatsen höjes

med 0,5 procent. Jag vill emellertid erinra om att ränteeftergiften för

småhus icke beräknas från fall till fall utan har fastställts till vissa scha­

blonbelopp. De belopp som f. n. gäller har beräknats med utgångspunkt

från eu ränta på bottenlån av 4,75 procent och under förutsättning att

den garanterade räntan för hus färdigställda 1941-48 utgör 4 procent,

för hus färdigställda 1949—50 3,5 procent och för senare färdigställda

hus 3 procent. I slutet av förra året höjdes räntan på bottenlån i allmän­

het med 0,25 procent. En däremot svarande omräkning av schablonbelop­

pen torde bl. a. av administrativa skäl inte böra ifrågakomma. I överens­

stämmelse med den ståndpunkt till ränteskyddet, som jag intagit i det

föregående, förordar jag alt den garanterade räntan i fråga om bottenlån

till småhus höjes med 0.5 procent. Ändringen bör dock företagas först

fr. o. in. den 1 januari 1958. Nya schablonbelopp bör alltså beräknas och

gälla fr. o. in. nämnda dag.

Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 1957

92

I detta sammanhang torde jag slutligen få behandla ett par frågor som

berör såväl flerfamiljshus som småhus.

Bostadspolitiska utredningen har föreslagit att möjlighet skall finnas

att bevilja ränteeftergift för byggnadsföretag, som

icke finansieras med statligt lån. Syftet med detta förslag

har angetts vara att i ökad utsträckning kanalisera den öppna markna­

dens kreditmedel till bostadsbyggandet. Utredningen har närmast tänkt

sig en försöksverksamhet avseende enbart flerfamiljshus och i huvudsak

endast sådana hus, som tillkommer på vissa industriföretags initiativ.

Förslaget har tillstyrkts av bl. a. Landsorganisationen och Svenska arbets­

givareföreningen. Såsom jag förut framhållit är det en central fråga hur

bostadsbyggandet skall kunna ökas. Jag har pekat på skilda åtgärder för

effektivisering och förbilligande av bostadsbyggandet. Vidare har jag till­

styrkt åtgärder, som innebär ett ökat bostadssparande. Möjligheten att

stimulera den bostadsproduktion, som äger rum utan anlitande av statliga

lån, är värd att prövas. Det torde inte kunna förnekas att åtskilliga fall

förekommit, där ansökan om statligt lån icke varit beroende av låne-

sökandens behov av att få statens hjälp för att täcka kreditbehovet utan

sammanhängt med en önskan att bli delaktig av de subventioner, i första

hand räntesubventionerna, som är förbundna med de statliga lånen. En

dylik ordning kan inte anses rationell. Överhuvudtaget torde det för fram­

tiden finnas anledning att hålla isär å ena sidan det behov av finansiellt

stöd åt bostadsbyggandet, som i första hand betingas av önskan att främja

produktionen av bostäder genom allmännyttiga och kooperativa bostads­

företags försorg och att underlätta för barnfamiljerna att skaffa sig egna­

hem och å andra sidan behovet av subventioner i syfte att reducera bo­

stadskostnaderna.

På grund härav anser jag, att möjlighet bör finnas att under nästa

budgetår till bostadshus,_sgm tiljkominer utan hjälp av statliga lån, be-

vilja en viss ränteeftergift. Såsom villkor för ränteeftergift bör i huvudsak

gälla vad som föreskrives beträffande tertiärlån och egnahemslån med

räntefri stående del. Bl. a. bör sålunda lägenheterna icke få upplåtas till

hyror, som väsentligt överstiger vad som medges i fråga om statsbelånade

företag. I fråga om flerfamiljshus bör dessutom det villkoret uppställas

att ytan i våningsplan till minst 75 procent upptages av bostäder. Ränte-

subventionen bör beräknas på grundval av en garanterad ränta av 4 pro­

cent och lämpligen avse lån mot inteckning inom för flerfamiljshus högst

75 procent och för småhus högst 50 procent av det belåningsvärde, som

det hidragsbeviljande organet kan godkänna. Verksamheten bör bedrivas

på försök.

Slutligen kommer jag till frågan, huruvida tidigare beviljade

kapitalsubventioner skall återkrävas eller icke. Jag vill erinra

om att tidigare beviljade tilläggslån för flerfamiljshus, som tillkommit

Kungl. Maj. ts proposition nr 100 år 1957

93

åren 1942—50, slutligt reglerats genom beslut av 1953 års riksdag. Huvud­

parten av dessa lån har återkrävts, medan lånen i övrigt efterskänkts.

Motsvarande kapitalsubventioner till småhus har ännu icke definitivt reg­

lerats. Enligt uttalande av 1953 års riksdag skall emellertid före 1957 års

utgång slutlig ställning tagas till frågan om återbetalning av dessa sub­

ventioner, vilka lämnats i form av tilläggslån eller räntefri stående del av

tertiärlån.

Bostadspolitiska utredningen har förordat, att de nämnda lånen till

småhus skall efterskänkas. Jag anser denna ståndpunkt rimlig. De hus

det gäller kommer att belastas med jämförelsevis höga ränteutgifter på

grund av en relativt hög garanterad ränta. Behovet av reparations- och

förbättringsarbeten torde också för dessa hus redan i stor utsträckning

ha börjat göra sig gällande, vilket ökar bostadskostnaderna. Jag tillstyrker

därför utredningens förslag i denna del.

Vad gäller tilläggslån till flerfamiljshus, beviljade fr. o. m. år 1951, har

bostadspolitiska utredningen föreslagit att huvuddelen av lånen skall åter­

krävas, medan återstoden skall efterskänkas. Jag anser emellertid över­

vägande skäl tala för att dessa lån inte slutligt regleras nu. Beslut bör

dock nu fattas om en begränsad amortering av dessa lån. Jag finner det

sålunda lämpligt att fr. o. in. den 1 januari 1958 amortering skall verk­

ställas av ett belopp motsvarande det kapitaliserade värdet av ett årligt

bidrag av 1 krona per kvm bostadslägenhetsyta. Därvid bör tillämpas den

kapitaliseringsprocent, som har gällt vid lånets beviljande. Amorteringstiden

torde böra fastställas till 25 år. I övrigt bör lånen tills vidare vara såväl

ränte- som amorteringsfria.

Utredningen har ansett, att kommunerna bör beredas möjlighet att åter-

kräva av k o in in u n e n i a n 1 e d n i n g__a_v tillägg sl åne t b e-

viliat bidrag till ifrågavarande bostadshus. I detta sammanhang vill

jag erinra om att Svenska stadsförbundet tidigare gjort framställning om

åtgärder för att bereda kommunerna möjlighet att återkräva motsvarande

bidrag beträffande tidigare färdigställda, med statligt tilläggslån finansie­

rade bostadshus. För att sådana kommunala bidrag skall kunna åter­

krävas erfordras medgivande om viss hyreshöjning för ifrågavarande fastig­

heter. Enligt min mening är det rimligt att kommunerna får möjlighet

att återkräva sina bidrag i samma utsträckning och på samma villkor,

som staten återkräver sina bidrag. Det torde få ankomma på Kungl. Maj:t

att besluta om den hyreshöjning, som på grund härav kan visa sig er­

forderlig.

Ilungl. Maj. ts proposition nr 100 ur 1957

Familjebostadslmlrag

Gällande bestämmelser

Gällande bestämmelser angående familjebostadsbidrag jämte bränslebi­

drag återfinnes i kungörelsen den 30 juni 1948 (nr 547) om familjebostads­

bidrag och bränslebidrag.

94

Familjebostadsbidrag jämte bränslebidrag infördes fr. o. m. budgetåret

1948/49 och ersatte då det sedan 1935 i kombination med bostadsanskaff-

ningslån till mindre bemedlade, barnrika familjer utgående familjebidraget.

Familjebostadsbidrag kan beviljas till familjer med minst två minderåriga

barn under förutsättning att lägenheten uppfyller vissa standardkrav och

att familjens inkomst icke överstiger vissa belopp. Ett villkor för bidrag

är vidare att lägenheten ny- eller ombyggts tidigast år 1942. Lägenheten

skall omfatta minst två rum och kök men får å andra sidan icke ha en yta

som för lägenhet i flerfamiljshus överstiger 100 kvm och för lägenhet i små­

hus 125 kvm. Lägenheten skall vara utrustad med vatten- och avloppsled­

ningar samt anordningar för centraluppvärmning ävensom bereda nöjaktig

möjlighet till bad.

Bidrag utgår i form av helt, förhöjt och reducerat bidrag beroende på

inkomstens storlek. Helt bidrag beviljas under förutsättning att familje­

försörjarens eller, i förekommande fall, mannens och hustruns samman­

lagda till statlig inkomstskatt beskattningsbara inkomst icke överstiger för

familj med två barn 6 000 kronor och för familj med flera barn nämnda

belopp ökat med 1 000 kronor för varje barn utöver två. Förhöjt bidrag kan

utgå om den beskattningsbara inkomsten inte överstiger hälften av inkomst­

strecket för helt bidrag, dvs. för en tvåbarnsfamilj 3 000 kronor, för en tre-

barnsfamilj 3 500 kronor osv. Förhöjt bidrag kan dock inte utgå om den

beskattningsbara inkomsten överstiger 5 000 kronor. Denna bestämmelse

innebär att inkomststrecket för dylikt bidrag är lika för familjer med sex

eller flera barn. Förhöjt bidrag kan inte utgå om familjeförsörjaren eller

dennes make taxerats till statlig förmögenhetsskatt. Reducerat bidrag kan

beviljas om den beskattningsbara inkomsten med högst 1 500 kronor över­

stiger inkomststrecket för helt bidrag. För familj med flera än nio barn

kan reducerat bidrag dock inte utgå.

Varje år skall prövas om utgående bidrag med hänsyn till ändrade in­

komst- och förmögenhetsförhållanden skall indragas eller utgå med ändrat

belopp. Om den beskattningsbara inkomsten vid vartdera av två på var­

andra följande årliga prövningstillfällen överstiger gällande inkomststreck

skall bidraget indragas eller minskas. Inkomstprövningen är alltså, såvitt

gäller en eventuell försämring av bidragsförmånerna, tvåårig. Förmögen-

hetsprövningen är i sin helhet ettårig.

Helt familjebostadsbidrag utgår med ett årligt belopp av 150 kronor för

varje bidragsberättigat barn. Det med familjebostadsbidraget kombinerade

bränslebidraget utgår med lägst 150 och högst 300 kronor per år och familj.

Den hustyp och den del av landet familjen bor i bestämmer närmare bidra­

gets belopp. Familjer i enfamiljshus får högre bränslebidrag än familjer i

övriga hus. Bidraget är vidare högst i Norrbottens, Västerbottens och Jämt­

lands län (zon III), lägre i Västernorrlands, Gävleborgs, Kopparbergs och

Värmlands län (zon II) och lägst i övriga delar av landet (zon I). Familjer,

som är berättigade till förhöjt bidrag, erhåller utöver helt bidrag ett belopp

Kungl. Maj. ts proposition nr 100 år 1957

av 210 kronor per familj och år. Reducerat bidrag utgör hälften av helt

bidrag.

Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 1957

95

Bidragsgivningens hittillsvarande omfattning

Antalet beviljade familjebostadsbidrag under budgetåren 1948/49—1955/56

framgår av följande tabell. Under de tre senaste budgetåren har antalet

beviljade bidrag i genomsnitt uppgått till 28 000 per budgetår. Av de under

budgetåret 1955/56 beviljade bidragen utgjorde 25 procent förhöjda bidrag,

58 procent hela bidrag och 17 procent reducerade bidrag. Under samma

budgetår avsåg 36 procent av bidragen familjer i egnahem.

Vid utgången av budgetåret 1955/56 torde uppskattningsvis ca 140 000

familjer ha åtnjutit bidrag. Detta innebär att inemot 30 procent av samt­

liga familjer med två eller flera barn då åtnjöt bidrag.

Familjebostads- och bränslebidrag budgetåren 1948j49—1955156

Budgetår

Antal preliminära beslut och

slutliga beslut utan föregående

preliminärt beslut

Nettoutgifter,

milj. kr

1948/49..................

10 400

15,5

1949/50..................

16 500

22,9

1950/51..................

16 200

31,1

1951/52..................

12 600

42,7

1952/53..................

18 400

48,5

1953/54..................

28 500

61,1

1954/55..................

28 900

77,2

1955/56..................

26 500

91,4

Bostadspolitiska utredningens förslag

Standardkraven. Utredningen har prövat frågan huruvida bl. a. på grund

av önskemålet om förenkling av bidragsgivningen nuvarande till familje-

bostadsbidraget knutna villkor beträffande bostadens storlek och utrustning

kan undvaras. Ett slopande av ifrågavarande standardkrav finner utred­

ningen icke vara aktuellt men understryker att möjligheter till förenkling

av bidragsgivningen ändock föreligger. Härom anför utredningen.

Ett slopande av de för familjebostadsbidragen gällande standardkraven

skulle i realiteten innebära att familjebostadsbidraget bleve en inkomst-

prövad del av det allmänna barnbidraget. Familjebostadsbidraget skulle där­

med i stort sett förlora det bostadspolitiska syfte som det nu har. Även om

administrationen skulle avsevärt förenklas genom eu sådan omläggning,

anser vi dock behovet av ett bidrag, vartill knytes vissa villkor i fråga om

bostadens standard, alltfort vara så stort alt denna omläggning icke nu kan

vara aktuell. Ett allmänt konsumtionsbidrag kommer icke tillnärmelsevis

att få samma effekt på en höjning av barnfamiljernas bostadsstandard som

ett bidrag av nuvarande typ. Garantier bör även i fortsättningen finnas för

alt bidraget kommer barnen till del genom alt familjen bebor eu god familje­

bostad. Först när den övervägande delen av barnfamiljerna med begrän­

sade inkomster åtnjuter familjebostadsbidrag, bostadsbeståndet till betyd­

ligt större del än för närvarande utgöres av för barnfamiljer tillfredsstäl-

96

Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 1957

lande lägenheter och bostadsmarknaden inte präglas av bostadsbrist, torde

standardkraven kunna slopas. Men även om ett slopande av standardkraven

icke nu bör ske, finnes möjligheter till ändringar i de uppställda kraven

som kan medföra en förenkling av bidragsgivningen. Vi kommer i det

följande att pröva dessa möjligheter.

Vad angår kraven på lägenheternas storlek framhåller utredningen, att

barnfamiljernas utrymmesstandard av tillgängliga uppgifter att döma

har väsentligt förbättrats sedan år 1945. Förskjutningen mot större lägen­

heter torde vara något kraftigare för familjer med tre eller flera barn än

för familjer med två barn. Alltjämt bor dock en betydande del av familjerna

med två eller flera barn i lägenheter om högst ett rum och kök.

Utredningen anser att utrymmesstandarden för familjer med två eller

flera barn bör ytterligare främjas. Ännu flera år framöver blir, hävdar ut­

redningen, den viktigaste uppgiften att förhjälpa de barnfamiljer, som är

mest trångbodda och som bor i de kvalitativt sämsta lägenheterna, till större

och bättre lägenheter. Frågan om att möjliggöra för familjer med flera

barn att få en bostad om minst tre rum och kök blir emellertid allt mera

brännande. Förutsättningarna för en allmän höjning av barnfamiljernas

utrymmesstandard är enligt utredningen dels att det finns tillgång på

rymliga och för barnfamiljer tillfredsställande bostäder, dels att barn­

familjerna har ekonomiska möjligheter att bestrida kostnaderna för så­

dana bostäder. Härom anför utredningen ytterligare följande.

Den förstnämnda förutsättningen är för närvarande icke uppfylld. Först

när så blir fallet torde det vara möjligt att skärpa nuvarande villkor beträf­

fande lägenhetens storlek, dvs. som villkor för bidrag uppställa t. ex. tre

rum och kök i stället för två rum och kök, vare sig ett sådant villkor skall

gälla alla barnfamiljer eller endast familjer med flera barn. Givetvis bör

dock kommunerna alltfort söka hjälpa barnfamiljerna att anskaffa lägen­

heter av tillfredsställande storlek. Nu gällande praxis beträffande bostadens

storlek i förhållande till familjens bör sålunda tillsvidare upprätthållas.

Vi har i stället anknutit till den andra förutsättningen, nämligen den att

barnfamiljerna skall ha ekonomiska möjligheter att bestrida kostnaderna

för en tillräckligt stor lägenhet. I det följande framlägges därför förslag till

en differentiering av bidragsbeloppen som syftar till att ge familjer med

tre eller flera barn en ekonomisk stimulans att flytta till en större lägenhet

än den som nätt och jämnt uppfyller minimikravet. Enligt vårt förslag

skall sålunda familjer med tre eller flera minderåriga barn få ett högre bi­

drag om de bor i lägenheter om tre eller flera rum och kök än om de bor i

lägenheter om två rum och kök.

I anledning härav föreslår utredningen, att för familjer med minst tre

barn ett högre bidrag skall kunna utgå om lägenheten icke blott omfattar tre

rum och kök utan även har en lägenhetsyta om minst 65 kvm.

Utredningen, som anser att familjebostadsbidrag skall utgå även till ett-

barnsfamiljer, föreslår som villkor för bidrag till dylika familjer att lägen­

heten skall omfatta minst två rum och kök. För ensamstående med ett barn

bör, om hushållet består av endast två personer, kunna godtagas även en

97

lägenhet om ett rum och kök eller ett rum och kokvrå. Lägenhetsytan bör

dock inte få understiga 30 kvm.

Vidare förordar utredningen dels en skärpning, dels en förenkling av

bestämmelserna angående uthyrning av rum i bidragsberättigande lägenhet.

Det föreslås att uthyrning i uppenbart förvärvssyfte icke får förekomma

om lägenheten är mindre än fyra rum och kök. Sådan uthyrning anses där­

emot böra kunna medges om lägenheten omfattar minst fyra rum och kök

och under förutsättning att det antal boningsrum (köket oräknat), som

familjen för egen del disponerar, motsvarar minst halva antalet familjemed­

lemmar. Uthyrning i lägenhet om tre rum och kök bör dock kunna medges

när fråga är om familj bestående av högst tre personer.

I fråga om kraven på lägenhetens utrustning och kvalitet föreslår utred­

ningen i syfte att administrativt förenkla bidragsgivningen, att kraven på

tillfredsställande köksutrustning och tillräckliga biutrymmen slopas.

Vidare föreslår utredningen att villkoret att lägenheten skall ha ny- eller

ombyggts tidigast 1942 skall slopas. I denna fråga anför utredningen bl. a.

följande.

En gräns, var den än sättes, måste för många framstå som irriterande

och oförståelig. Angelägenheten av att slopa tidsgränsen kan givetvis sägas

bli successivt mindre, ju större beståndet blir av nyproducerade, godtagbara

lägenheter. Men det synes önskvärt att lätta på efterfrågetrycket från barn­

familjernas sida på de nyproducerade lägenheterna genom att på detta sätt

utvidga beståndet av bidragsberättigande lägenheter. För de äldre lägen­

heterna bör gälla samma standardkrav som i det föregående förordats. Den

förenkling av dessa krav, som vi har föreslagit, kommer att underlätta för­

medlingsorganens prövning av om lägenheterna kan berättiga till bidrag.

Någon större skillnad i hyresnivån mellan lägenheter med likartad stan­

dard "färdigställda under olika perioder före den 1 januari 1942 och åren

därefter föreligger icke.

Bidragets konstruktion och bidragsbelopp. Utredningen anför inlednings­

vis vissa allmänna synpunkter på syftet med familjebostadsbidraget och bi-

dragsgivningens omfattning. Den erinrar därvid om att den vid sin all­

männa omprövning av statens stöd till bostadsförsörjningen ansett att de

generella subventionerna bör minskas och att stödet i form av behovsprö­

vade bostadsrabatter bör utvidgas till nya grupper och göras mera effektivt

i synnerhet för de minst betalningskraftiga hushållen. I anledning härav före­

slår utredningen att bidragsbeloppen skall höjas och höjas mest för famil­

jer, som på grund av låga inkomster är berättigade till förhöjt bidrag. Vidare

anser utredningen att det finns skäl att ge ökad vikt åt den del av det totala

bidraget, som utgår per familj. Sålunda framhålles att en sådan konstruk­

tion av bidraget bäst svarar mot dess primära bostadspolitiska syfte och

bl. a. innebär att även familjer med lågt barnantal genom bidraget kan få

ett effektivt stöd till sin bostadsförsörjning. Utredningen förordar därför att

7—Bihang till riksdagens protokoll 1957. 1 saml. nr 100

Kungl. Maj.ts proposition nr 100 är 1957

98

Kungl. Maj. ts proposition nr JOO år 1957

den del av bidraget, som utgår per familj, skall höjas mera än den del som

utgår per barn.

Utredningen förordar tillika att bidraget till familjer med minst tre barn

skall utgå med större belopp, om lägenheten omfattar minst tre rum och kök

än om lägenheten omfattar tva rum och kök. Differentieringen av bidrags­

beloppet mellan lägenheter i enfamiljshus å ena sidan och lägenheter i

övriga hustyper å andra sidan anses böra slopas. Slutligen föreslås att

bränslebidraget, enär det får anses ha förlorat sin tillfälliga karaktär och då

det i praktiken betraktas som en lika betydelsefull del av stödet till barn­

familjerna som familjebostadsbidraget, blir en del av familjebostadsbidraget

och att sålunda stödet till barnfamiljerna i sin helhet benämnes familje-

bostadsbidrag.

Förslag till bidragsbelopp. Med utgångspunkt från de här berörda all­

männa synpunkterna på familjebostadsbidragen har utredningen upprättat

ett förslag i fråga om bidragets konstruktion och storlek. Vikt har därvid

tillmätts den hyreshöjning för nyproducerade lägenheter, som kan beräknas

bli följden av utredningens förslag till ändringar av lånevillkoren. Utred­

ningen erinrar om att hyreshöjningen för en tvårumslägenhet om ca 56 kvm

lägenhetsyta kan beräknas till inemot 300 kronor om året, antaget en »garan­

terad» ränta av 3,5 procent i fråga om primärlån. För en trerumslägenhet

beräknas hyreshöjningen till drygt 350 kronor om året.

Utredningen föreslår följande bidragsbelopp för familjer med minst två

minderåriga barn:

Helt familjebostadsbidrag utgår med ett årligt belopp av

a) 180 kronor för varje bidragsberättigat barn; för familj med tre eller

flera barn dock endast för två barn om familjen bor i en lägenhet om två

rum och kök, jämte

b) 360 kronor per familj, om bostaden är belägen i zon III, 330 kronor för

familj, om bostaden är belägen i zon II, och 300 kronor för familj, om

bostaden är belägen i zon I.

Förhöjt familjebostadsbidrag utgöres av helt familjebostadsbidrag jämte

därutöver ett belopp enligt b) ovan.

Reducerat familjebostadsbidrag utgår med hälften av helt familjebostads­

bidrag.

De föreslagna bidragsbeloppens storlek för olika familjetyper redovisas

i följande tabell (sid. 99).

Beträffande innebörden av förslaget till bidragssystem framhåller utred­

ningen följande.

Vårt förslag till bidragssystem bygger på ett något högre bidragsbelopp

per barn än det nuvarande; 180 kronor för förhöjt och helt bidrag och 90

kronor för reducerat bidrag. Bidraget per familj, vilket ersätter det nuva-

lande bränslebidraget, är liksom detta differentierat på tre zoner med samma

differentiering som nu för helt och reducerat bidrag, dvs. + 30 kronor

Kungl. Maj. ts proposition nr 100 år 1957

99

Bidragstyp

Zon

Bidrag

per

familj

Bidrag

per

barn

Sammanlagt bidrag för

familj med 2

barn och fa-

milj med 3 el.

flera barn i

lägenhet om

2 rum o. kök

familj med 3 el. fl. barn i

lägenhet om minst 3 r. o. k.

3 barn

4 barn

5 barn

I

600

960

1 140

1 320

1 500

II

660

180

1 020

1 200

1 380

1 560

III

720

1 080

1 260

1 440

1 620

I

300

660

840

1 020

1 200

II

330

180

690

870

1 050

1 230

III

360

720

900

1 080

1 260

I

150

330

420

510

600

II

165

90

345

435

525

615

III

180

360

450

540

630

Förhöjt bidrag

Helt bidrag

Reducerat bidrag

respektive + 15 kronor. För det förhöjda bidraget ökar dock differentie­

ringen till ± 60 kronor, vilket sammanhänger med att förhöjningen av bi­

draget motsvarar det hela bidrag som utgår per familj.

Den väsentligaste skillnaden mellan vårt förslag till bidragssystem och nu

gällande hänför sig till differentieringen efter lägenhetsstorlek. En familj

med tre eller flera barn boende i en tvårumslägenhet förutsättes få samma

bidragsbelopp som en tvåbarnsfamilj. Om den större familjen däremot bor i

en lägenhet om minst tre rum och kök utgår utan begränsning ett bidrag

per barn av 180 respektive 90 kronor. Den stimulans till uppflyttning till tre-

rumslägenheter som denna differentiering efter lägenhetsstorlek innebär

utgör för familjer med förhöjt och helt bidrag 180 kronor för en trebarns-

familj, 360 kronor för en fyrabarnsfamilj och 540 kronor för en fembarns-

familj. Stimulansen ökar alltså med stigande barnantal. Skillnaden i hyra

mellan en tvårumslägenhet och en trerumslägenhet kan beräknas utgöra

i runt tal 500 kronor.

I följande tabell redovisas hur enligt förslaget bidragsbeloppen för olika

familjetyper skulle komma att öka eller minska i jämförelse med nuvarande

belopp. Jämförelsen avser bidragsbeloppen för familjer boende i flerfamiljs­

hus i zon II.

Ökning (minskning) av bidrag för familjer med

Bidragstyp

3 barn

4 barn

5 barn

2 barn

i 2 r. o. k.

i 3 el. fl.

r. o. k.

i 2 r. o. k.

i 3 el. fl.

r. o. k.

i 2 r. o. k.

i 3 cl. fl.

r. o. k.

+ 330

+ 180

+ 360

+ 30

+ 390

— 120

+ 420

Helt......................................

+ 210

+ 60

+ 240

— 90

+ 270

— 240

+ 300

Reducerat............................

+ 105

+ 30

+ 120

— 45

+ 135

— 120

+ 150

Inkomststrecken. Utredningen anser att bestämmelserna om att behovs-

prövningen skall anknytas till den beskattningsbara inkomsten bör bibe­

hållas. Den framhåller vidare att såsom sker vid taxering till statlig in­

100

komstskatt hänsyn bör tagas till huruvida äkta makar sammanbor eller

lever åtskilda. Har makarna taxerats var för sig och sammanlever de icke

stadigvarande, när endera eller båda söker bidrag för barn som försörjes

av sökanden, bör sålunda enbart bidragssökandens beskattningsbara in­

komst läggas till grund för behovsprövningen.

Vad angår inkomststreckens höjd erinrar utredningen om att i propo­

sitionen nr 128 till 1952 års riksdag departementschefen som grundval för

höjning av inkomststrecken förordade, att i första hand penningvärdeför­

sämringen borde beaktas. Samtidigt vore det emellertid ett önskemål, att

i stort sett de, vilka dittills hade åtnjutit förmånen, finge behålla densamma,

även om en mindre realinkomsthöjning skulle ha ägt rum. Inkomststrecken

för helt bidrag höjdes sålunda i stort sett i anslutning till stegringen i lev-

nadskostnadsindex. Inkomststrecken för reducerade bidrag fastställdes till

belopp, som ungefär motsvarade den nominella inkomsthöjningen.

Beträffande utvecklingen från 1952, då de nuvarande inkomststrecken

fastställdes, framhåller utredningen att såväl de nominella inkomsterna som

realinkomsterna samt levnadskostnaderna bär stigit. Beskattningsreglerna

har också ändrats, varigenom relationen mellan årsinkomsten och den be­

skattningsbara inkomsten har ändrats. Detta har medfört att inkomst­

strecken i dag har en annan innebörd än då de fastställdes.

Utredningen anser att den tidigare godtagna principen att inkomststrecken

skall kunna höjas endast på grund av penningvärdeförsämring och icke till

följd av realinkomststegringar bör bibehållas. De faktorer som nu bör

beaktas vid en omprövning av inkomststrecken blir därför, framhåller

utredningen, levnadskostnadernas förändringar och sådana förändringar i

beskattningsreglerna, som påverkar relationen mellan årsinkomsten och

den beskattningsbara inkomsten.

Utredningen konstaterar att levnadskostnaderna kan antagas komma att

stiga med inemot 20 procent mellan åren 1951 och 1956, att inkomststrecket

för helt bidrag till tvåbarnsfamilj, dvs. 6 000 kronor i beskattningsbar in­

komst, kan beräknas ha motsvarat en årsinkomst av i runt tal 10 000 kronor

år 1951 och att levnadskostnaderna sålunda skulle motivera en höjning med

ej fullt 2 000 kronor. Emellertid beräknar utredningen att förändringar i

beskattningsreglerna medfört en höjning av inkomststrecken, som närapå

motsvarat den höjning som motiverats av levnadskostnadernas ökning. I

anledning härav anser utredningen att någon ändring icke bör ske i fråga

om inkomststrecket för helt bidrag till tvåbarnsfamilj er. Beträffande syste­

met av inkomststreck förordar dock utredningen vissa jämkningar. Inne­

börden av detta förslag samt en jämförelse med nuvarande inkomststreck

redovisas i följande tabell (sid. 101).

Förmögenhetsstreck. Bestämmelsen att såsom villkor för förhöjt bidrag

skall gälla att familjeförsörjaren eller dennes make icke är taxerad till stat­

lig förmögenhetsskatt föreslår utredningen skall slopas med hänvisning till

att densamma medfört vissa administrativa besvär för förmedlingsorganen.

Kungl. Maj. ts proposition nr 100 år 1957

Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 1957

101

Antal

barn

Inkomststreck i beskattningsbar inkomst

Förhöjt bidrag

Helt bidrag

Reducerat bidrag

För

närvarande

Förslag

För

närvarande

Förslag

För

närvarande

Förslag

2

3 000

4 000

6 000

6 000

7 500

7 000

3

3 500

4 500

7 000

6 500

8 500

7 500

4

4 000

5 000

8 000

7 000

9 500

8 000

5

4 500

5 500

9 000

7 500

10 500

8 500

6

x5 000

6 000

10 000

8 000

11 500

9 000

7

5 000

6 500

11 000

8 500

12 500

9 500

8

5 000

27 000

312 000

29 000

413 500

210 000

1 Gäller för familjer med sex eller flera barn.

2

»

»

»

» åtta *

»

»

»

3 Ökar med 1 000 kronor för varje tillkommande barn.

4 ökar med 1 000 kronor för varje tillkommande barn till och med totalt nio barn. För fa­

miljer med 10 eller flera barn kan reducerat bidrag ej utgå.

Den fortlöpande behovsprövningen. Utredningen erinrar om att på grund

av att behovsprövningen anknutits till en vid taxeringen fastställd inkomst

avseende inkomsten under närmast föregående år bidrag icke utgår med

hänsyn till det aktuella behovet av bidrag. Inkomsten under t. ex. år 1955,

fastställd vid 1956 års taxering, blir sålunda bestämmande för om och med

vilket belopp bidrag skall utgå under år 1957. Utredningen konstaterar att

en betydande men ofrånkomlig eftersläpning i förhållande till det aktuella

behovet sålunda kan uppkomma.

Den tvååriga inkomstprövningen bör enligt utredningen ersättas med en

ettårig prövning. Härom anför utredningen.

Vi vill emellertid ifrågasätta om det finns tillräckliga skäl att ytterligare

förlänga denna eftersläpning med ett år i fall av stigande inkomster. Sanno­

likheten av i regel successivt stigande inkomster och det förhållandet att bi­

draget är differentierat efter inkomst talar mot den nuvarande tvååriga

inkomstprövningen. Denna regel kan medföra att bidrag under en relativt

lång tid ntgår till en familj som har en mycket hög inkomst. För att så långt

som möjligt reducera antalet dylika fall, som för många framstår som stö­

tande, och för att få bidragsgivningen något bättre anpassad till det faktiska

behovet av bidrag föreslår vi, att den tvååriga inkomstprövningen slopas och

ersättes med en ettårig prövning. Fn viss administrativ förenkling torde

även bli följden av en sådan ändring.

Bidrag till familjer och ensamstående med ett barn. Utredningen erinrar

om att anledningen till att familjebostadsbidragen hittills har begränsats till

familjer med minst två barn är, att det varit dessa familjer, som har haft de

sämsta bostadsförhållandena och som det har varit angeläget att i första

hand hjälpa till en bättre bostad. Med hänsyn till familjebostadsbidragets

syfte — alt ge barnfamiljer ekonomiska resurser att bestrida kostnaden för

en tillfredsställande bostad — finns, framhåller utredningen, inga skäl att

dra eu gräns mellan familjer med ett barn och familjer med två eller flera

barn. Tillika understryker utredningen att förutsättningarna för att ut­

102

Kungl. Mnj:ts proposition nr 100 är 1957

sträcka bidragsgivningen till ettbarnsfamiljer numera är annorlunda, där­

igenom att en relativt stor del av familjerna med två eller flera barn åtnju­

ter bidrag. Utredningen anser dock att behovet av ett särskilt stöd till bo­

stadsförsörjningen är något mindre för ettbarnsfamiljerna, då deras behov

av en större bostad inte är lika angeläget och de också har en mindre för­

sörjningsbörda än familjerna med två eller flera barn.

Vidare anför utredningen att med hänsyn till dagens bostadsmarknads-

läge och förutsättningarna för en snabb förbättring därav invändningar kan

riktas mot utvidgning av bidragsgivningen till ettbarnsfamiljer. Om ett­

barnsfamiljerna får bidrag, kommer efterfrågan på nyproducerade, ur stan­

dardsynpunkt godtagbara lägenheter alt öka. Utredningen anser sig därför

icke f. n. kunna förorda familjebostadsbidrag till ettbarnsfamiljer i samma

utsträckning som till familjer med två eller flera barn. Den förordar sålunda

att familjer med ett minderårigt barn i de lägsta inkomstskikten skall

kunna få ett familjebostadsbidrag, som i stort sett kan beräknas komma att

kompensera dem för den av subventionsavvecklingen betingade ökningen

av de nyproducerade bostädernas kostnader. Sedan erfarenhet vunnits bör

man enligt utredningen pröva om bidragsgivningen till ettbarnsfamiljer be­

höver ytterligare utbyggas.

Förslaget innebär, framhåller utredningen, att icke blott familjer utan

även ensamstående med ett barn kan få familjebostadsbidrag. Det vid olika

tillfällen framförda önskemålet om särskilt stöd till de ensamståendes bo­

stadsförsörjning skulle sålunda kunna tillgodoses. Med hänsyn till de en­

samståendes större behov av bidrag anser utredningen, att familjebostads­

bidrag till ensamstående bör kunna utgå även i något högre inkomstskikt och

med högre belopp än för fullständiga familjer.

Beträffande behovet av bidrag till ettbarnsfamiljer och ensamstående med

ett barn framhåller utredningen ytterligare följande.

Behovet av bidrag till familjer och ensamstående med ett minderårigt

barn bör prövas efter samma grunder som behovet av bidrag till familjer

med två eller flera barn. Sålunda bör vissa inkomststreck fastställas. Den

beskattningsbara inkomsten för en familj med ett barn anser vi böra uppgå

till högst 4 000 kronor för att bidrag skall kunna utgå. Detta inkomststreck

överensstämmer med det av oss föreslagna inkomststrecket för förhöjt bi­

drag för en tvåbarnsfamilj. Med ledning av en konstruerad inkomstfördel­

ning avseende 1956 års inkomster kan uppskattas, att i runt tal 30 procent

av ettbarnsfamiljerna med hänsyn till inkomsten skulle bli berättigade

till bidrag vid detta inkomststreck. För ensamstående med ett barn bör —

likaså i anslutning till vårt förslag beträffande tvåbarnsfamiljerna — två

inkomststreck fastställas: dels 4 000 kronor beskattningsbar inkomst, dels

6 000 kronor beskattningsbar inkomst. Ensamstående med inkomster under

4 000 kronor bör få högre bidrag än sådana med inkomster mellan 4 000

kronor och 6 000 kronor.

Beträffande bidragsbeloppens storlek anser utredningen att dessa för

familjer och ensamstående med ett barn bör fastställas i anslutning till de

103

av utredningen för tvåbarnsfamiljer föreslagna beloppen. Då ettbarnsfamil-

jer i stort sett bör kompenseras för den av subventionsavvecklingen för­

anledda ökningen av de nyproducerade bostädernas kostnader, anser utred­

ningen att ett belopp till storleken motsvarande det föreslagna reducerade

bidraget till en tvåbarnsfamilj är väl avpassat. I anslutning härtill föreslås

att bidragen för ensamstående med ett barn bestämmes till belopp motsva­

rande helt resp. reducerat bidrag för en tvåbarnsfamilj. Utredningens förslag

beträffande inkomststreck och bidragsbelopp för familjer och ensamstående

med ett barn sammanfattas i följande tabell.

Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 1957

Beskattningsbar

inkomst, kr

Zon

Bidrags­

belopp

per år, kr

Familj.................

högst 4 000

I

330

II

345

III

360

Ensamstående.. .

högst 4 000

I

660

II

690

III

720

över 4 000 men

I

330

högst 6 000

II

345

III

360

Beträffande vad som i detta sammanhang skall förstås med familj resp.

ensamstående framhåller utredningen följande.

Med »ensamstående» bör avses såväl ensamstående moder som fader. Med

»familj» bör förutom man och hustru även avses ogift eller förut gift person,

som sammanbor med annan person under äktenskapsliknande förhållanden.

Den föreslagna, mera generösa bidragsgivningen är nämligen motiverad en­

dast beträffande de verkligt ensamstående. För en »samboende» icke-gift

med ett barn kommer sålunda att gälla det inkomststreck och det bidragsbe­

lopp som ovan har föreslagits för en familj med ett barn. Vid behovspröv-

ningen måste vidare båda parternas inkomstförhållanden beaktas på samma

sätt som nu sker beträffande »samboende» med två eller flera barn. Den

kontroll som erfordras för att konstatera om samboende föreligger eller

icke kan givetvis i vissa fall bli en grannlaga fråga. Denna kontroll bör

emellertid i de flesta fall på ett relativt enkelt sätt kunna utövas av förmed­

lingsorganen i samråd med socialvårdsmyndigheterna.

I anledning av förslaget om bidrag till familjer och ensamstående med ett

barn föreslår utredningen vissa jämkningar i nuvarande bestämmelse om

bidrag till familj, där barnantalet har minskat till ett. Enligt utredningens

förslag skall sådan familj, om den tidigare åtnjutit förhöjt bidrag, under

ett år få åtnjuta helt bidrag. Har familjen tidigare erhållit helt bidrag, skall

den under ett år erhålla reducerat bidrag och har familjen åtnjutit reduce­

rat bidrag skall detta bidrag upphöra att utgå.

Bidrag för barn över 10 år. Enligt gällande bestämmelser kan familje-

bostadsbidrag i vissa fall utgå för barn, som har fyllt 16 år. Enligt av bo-

stadsstyrelsen utfärdade tillämpningsföreskrifter kan bidrag icke åtnjutas

104

för längre tid än till utgången av det kalenderår, varunder barnet fyller

18 år. Bestämmelsen har hittills i huvudsak endast tillämpats för barn, som

erhåller fortsatt skolutbildning.

Utredningen föreslår att ifrågavarande bestämmelse skall slopas. Som

skäl härför anför utredningen att bidragsgivningen skulle förenklas och att

samhällets stöd till studerande, sjuka och arbetslösa bör helt lämnas i de

härför särskilt avsedda stödformerna.

Administrativa frågor. Vad först angår tillgodoföringen av familjebo-

stadsbidrag anser utredningen icke skäl föreligga föreslå någon ändring av

de nuvarande ulbetalningsreglerna i fråga om hyres- och bostadsrättslägen-

heter. Däremot förordar utredningen att bidrag i fråga om en- och två­

familj shus skall kvittas mot kostnaderna för statligt lån men i övrigt — till

skillnad från vad som f. n. gäller — utbetalas kontant till bidragstagaren.

Vidare föreslås slopande av bestämmelsen att på orter där hyresreglerings­

lagen icke gäller vederbörande hyresvärd skall förbinda sig att under tre år

fr. o. in. ingången av det kvartal varunder sökanden av bidrag blivit berät­

tigad till sådant, dock längst så länge sökanden kvarbor, icke höja hyran

för lägenheten eller uppsäga sökanden till avflyttning annat än efter pröv­

ning av kommunen. Såsom skäl härför hänvisar utredningen till det i pro­

positionen nr 168 till 1956 års riksdag framlagda förslaget till lag om rätt

i vissa fall för hyresgäst till nytt hyresavtal.

Bestämmelsen om preliminärt beslut om bidrag föreslås slopad. Vidare

förordas en begränsning av möjligheten att retroaktivt bevilja bidrag. Bidrag

bör sålunda enligt utredningen utgå fr. o. m. kalendermånaden närmast

efter den under vilken villkoren i fråga om barnantal och lägenhetens stan­

dard är uppfyllda, dock icke för månad som gått till ända innan ansökan

om bidrag inkommit. En förenkling av bestämmelserna om tidpunkten för

ändring av bidragsbeloppen föreslås jämväl. Sålunda förordas den regeln,

att bidraget till följd av ökning av barnantalet skall kunna höjas först

fr. o. m. nästföljande kalenderårsskifte.

De nya reglernas ikraftträdande. Utredningen anser att de nya bidrags-

bestännnelserna bör träda i kraft vid ett kalenderårsskifte, vid vilket ändå

bidragsbeloppen enligt nuvarande bestämmelser skall omprövas med hänsyn

till minskning av barnantal och inkomstförändringar. Utredningen föreslår

därför, att de föreslagna ändrade bestämmelserna genomföres fr. o. m. den

1 januari 1958.

I syfte att undvika en minskning av bidraget för vissa familjer har ut­

redningen övervägt att införa en övergångsbestämmelse. Utredningen har

dock stannat för att icke föreslå en sådan övergångsbestämmelse framför

allt därför att den skulle komma att bli besvärlig vid tillämpningen. I an­

ledning av förslaget att bestämmelsen om rätt till bidrag för barn som fyllt

16 år skall slopas förordas dock att för barn, som har fyllt 16 år 1956 och

som åtnjuter bidrag under år 1957, bidrag bör kunna utgå enligt nuvarande

Kungl. Maj. ts proposition nr 100 år 1957

105

villkor. Återstående familjebidrag enligt äldre bestämmelser bör enligt ut­

redningen överföras till familjebostadsbidrag.

Reservationer. Herr Ekdahl anser, att familjebostadsbidrag för fullstän­

diga familjer med ett barn bör utgå med samma belopp som av utredningen

förordats beträffande ensamstående med ett barn. Herr Gustafsson föreslår,

att bestämmelsen om rätt till familjebostadsbidrag för barn som fyllt 16 år

tills vidare bibehålies.

Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 1957

Yttrandena

De remissorgan som uttalat sig därom, delar utredningens principiella

uppfattning att som villkor för erhållande av familjebostadsbidrag alltfort

bör gälla vissa krav beträffande lägenhetens standard.

Socialstyrelsen ger dock uttryck för viss tvekan på denna punkt med hän­

syn till att de barnfamiljer som på grund av bostadsbristen icke kan erhålla

en lägenhet av godtagbar standard och därför utestänges från bidrag kom­

mer att drabbas särskilt hårt om hyrorna höjes i anslutning till en minsk­

ning av det generella bostadsstödet i enlighet med utredningens förslag.

Styrelsen ifrågasätter sålunda om man icke blir nödsakad att reducera eller

helt uppge standardkraven därest utredningens förslag skulle leda till en

väsentlig hyreshöjning. Delvis likartade synpunkter kommer till uttryck i

yttrande av TCO, som utgår från att hyresstegringen kommer att träffa

även äldre fastigheter. TCO anser, att fördyringen av bostadskostnaden bör

kompenseras för barnfamiljerna oberoende av bostadens beskaffenhet och

familjens inkomstförhållanden. I avvaktan på den grundliga översyn av

villkoren för familjebostadsbidrag, som TCO yrkat på, bör kompensation

ges i form av särskild höjning av det allmänna barnbidraget.

Vad beträffar kraven på storleken av de lägenheter som

skall berättiga till bidrag hävdar socialstyrelsen att — därest

standardkraven skall bibehållas —- ett rum och kokvrå i intet fall bör god­

kännas som bostad för vuxen med barn. Minimikravet för familjebostads­

bidrag till ensamstående med barn bör sålunda vara att lägenheten omfattar

ett rum och kök. Ej heller stadsfullmäktige i Malmö anser, att en lägenhet

om ett rum och kokvrå är lämpad som lägenhet för ensamstående med barn.

Stadsfullmäktige föreslår, att för sådant hushåll skall uppställas krav på

att lägenheten skall omfatta minst 35 kvm lägenhetsyta — mot av ut­

redningen föreslagna 30 kvm. Länsbostadsnämnden i Södermanlands län

finner det önskvärt, att krav uppställes på att lägenheten skall omfatta två

rum och kök även då fråga är om bidrag till ensamstående med ett barn.

Nämnden anser, alt bidragsgivningen eljest till stor del förlorar sin karaktär

av bostadspolitisk åtgärd. Nämnden finner emellertid, att ett rum och kök

i brist på andra lämpliga stödformer för de ofullständiga familjerna bör

kunna godtagas under eu icke alltför lång övergångstid, varpå krav på bo­

sättning i lägenhet om två rum och kök bör uppställas.

106

Utredningens förslag om förenkling och skärpning av de

regler enligt vilka bidragstagare äger rätt hyra ut viss

del av lägenheten har tillstyrkts av bl. a. bostadsstyrelsen, länssty­

relsen i Jämtlands län, länsbostadsnämnden i Jönköpings län samt av stads­

fullmäktige i Avesta. Mot förslaget har vissa erinringar framförts av bl. a.

Svenska stadsförbundet. Stadsförbundet framhåller, att bestämmelserna

skulle leda till att en familj på fyra personer boende i en fyrarumslägenhet

finge möjlighet att hyra ut två rum och således för egen del disponera två

rum. En lika stor familj boende i en trerumslägenhet skulle icke tillåtas

hyra ut ett rum, trots att även denna familj efter uthyrningen komine att

själv förfoga över två rum. En dylik inkonsekvens finner Stadsförbundet

vara mindre önskvärd, varför undantagsbestämmelsen bör erhålla en annan

utformning. Förbundet ifrågasätter även, om man vid en omprövning icke

borde särskilt uppmärksamma rätten till uthyrning av rum i s. k. elastiska

lägenheter. Fullmäktige i Vänersborg, Älvdalen och Örebro anser att uthyr­

ning regelmässigt bör kunna medges även i de fall då lägenheten omfattar

tre rum och kök, förutsatt att familjen icke omfattar mer än fyra personer.

Drätselkammaren i Östersund anser, att utredningens förslag skulle bli

svårt att praktiskt tillämpa. Tillämpningen skulle enligt stadsfullmäktiges

uppfattning förutsätta prövning av hyrans storlek och uppgifter om i hyran

ingående förmåner (städning o. dyl.).

Länsbostadsnämnden i Göteborgs och Bohus län ifrågasätter om icke en

längre gående uppmjukning av villkoren för uthyrning bör genomföras av­

seende de fall då innehavare av egnahem i kustbandet delvis upplåter sina

hem åt sommargäster. Skyldigheten att anmäla den tillfälliga uthyrningen

samt framför allt kontrollen av att denna skyldighet efterleves, anses skapa

så mycket besvärligheter och irritation, att undantag från regeln om familje-

bostadsbidragets indragande bör vara motiverat. En förutsättning härför bör

dock vara, att uthyrningen av bostaden omfattar en tid icke överstigande

två månader per år.

Utredningens förslag att i administrativt förenklingssyfte slopa kra­

ven på att lägenheten skall vara försedd med tillfreds­

ställande köksutrustning och tillräckliga biutrymmen

har godtagits av bl. a. länsbostadsnämnderna i Uppsala, Östergötlands,

Kronobergs, Kalmar och Älvsborgs län samt Socialdemokratiska kvinno­

förbundet. Förslaget har avstyrkts av bl. a. bostadsstyrelsen, länsbostads­

nämnderna i Kristianstads, Hallands, Göteborgs och Bohus och Värmlands

län, Hyresgästernas riksförbund samt överståthållarämbetet och länsstyrel­

serna i Kopparbergs och Norrbottens län.

Bostadsstyrelsen förklarar, att de ifrågavarande kraven är specificerade

i styrelsens anvisningar och att det ej kan vara särskilt betungande för ett

förmedlingsorgan att undersöka om de är uppfyllda. Styrelsen erinrar om,

att krav på dessa detaljer även utgör villkor för statliga lån; förmedlings­

organens prövning av dessa begränsas således till de med statslån icke

Kungl. Maj.ts proposition nr 100 är 1957

107

finansierade husen och är beträffande varje ifrågasatt lägenhet en engångs­

företeelse. Styrelsen anser, att prövningen lämpligen kan förekomma i sam­

band med den besiktning, som ändock skall utföras första gången fråga

uppkommer om lägenheten är bidragsberättigande. Styrelsen föreslår att

de nuvarande standardkraven bibehålies och utökas med krav på varm­

vatten. Länsbostadsnämnden i Hallands län understryker att standardkra­

ven bör vara lika, oavsett om den bidragsberättigande lägenheten finansierats

med egnahemslån eller ej. Länsbostadsnämnden i Göteborgs och Bohus län

anser, att den föreslagna uppmjukningen av standardkravet knappast inne­

bär den administrativa förenkling som utgör motivet för ändringen. Ett

frångående till en del av kravet på likvärdighet i standard med vad som

gäller vid egnahemsbelåningen torde tvärtom kunna befaras vålla svårig­

heter vid förmedlingsorganens bedömning av olika bidragsärenden. Nämn­

den föreslår, att det får anstå med denna ändring till dess utredningen verk­

ställt sin översyn av reglerna för förbättringslån. På så sätt skulle enligt

nämndens mening en bättre samordning kunna ske av bidrags- och låne-

verksamheten överhuvud. Länsbostadsnämnden i Värmlands län har icke

funnit slopandet av de allmänt formulerade kraven på tillfredsställande

köksutrustning och tillräckliga biutrymmen i och för sig föranleda erinran.

Nämnden ifrågasätter dock huruvida några olägenheter av verklig betydelse

verkligen skulle uppkomma för den händelse jämväl dessa stadganden bibe­

hölls. Nämnden understryker i detta sammanhang betydelsen av en »bo-

stadsmedveten» granskning av de enskilda projekten.

Överstäthållarämbetet förklarar sig visserligen i princip biträda utred­

ningens uppfattning om önskvärdheten av att prövningen av lägenhetens

standard icke bindes vid alltför detaljerade föreskrifter men ifrågasätter,

huruvida det är rätta tidpunkten att slopa de nuvarande föreskrifterna ome­

delbart efter bidragsgivningens decentralisering, då behovet av enhetliga

normer torde vara större än tidigare. Även utredningens förslag om att

familjer med bostäder i hus uppförda före 1942 skulle kunna erhålla bi­

drag talar enligt ämbetets uppfattning mot en sådan åtgärd, eftersom den

föreslagna utvidgningen, om den skulle genomföras, komme att medföra

alt lägenheter av mera skiftande art än tidigare skulle standardprövas.

Svenska stadsförbundet finner att den förenkling av standardkraven, som

utredningen föreslagit, får ses mot bakgrunden av det samtidigt framlagda

förslaget om slopande av tidsgränsen den 1 januari 1942. I anslutning här­

till anför förbundet följande.

En i detalj gående kvalitetsprövning av lägenheterna skulle nämligen bli

alltför betungande för förmedlingsorganen. Den ofrånkomliga konsekven­

sen av att de förstnämnda kraven slopas lär emellertid, såsom utredningen

också själv framhåller, bli alt lägenheter, som är bristfälliga ur kvalitets-

och planlösningssynpunkt, i större utsträckning än för närvarande komma

alt berättiga till bidrag. Styrelsen anser sig icke böra framföra någon direkt

erinran mot vad utredningen i dessa avseenden föreslagit. Styrelsen kan

dock ej underlåta att påpeka, att familjebostadsbidragens syfte att befordra

Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 1957

108

Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 1957

en förbättring av bostadsstandarden väl skulle i någon mån förfelas, om

bidragsgivningen icke vore inriktad på modernt utrustade bostäder. Under

alla förhållanden bör därför enligt styrelsens mening såsom allmän förut­

sättning för bidrag gälla, att lägenheten skall vara — för att använda orda­

lagen i 1947 års bostadsförsörjningslag — »en fullvärdig bostad».

Frågan om förenkling av standardkraven sättes i samband med utred­

ningens förslag om slopande av tidsgränsen 1 januari 1942 även i yttranden

av fullmäktige i Avesta och Ström, drätselkamrarna i Falun och Öster­

sund samt länsbostadsnämnden i Jämtlands län. Stadsfullmäktige i Avesta

anför följande beträffande dessa förslag.

Man kan icke frigöra sig från den känslan, att detta förslag kommer att

verka konserverande i fråga om den icke önskvärda, gamla bebyggelsen i

speciellt städernas centrala delar och förhindra en eftersträvad, nyttig sane­

ring av dessa. I Avesta liksom i andra städer förekommer i rätt stor om­

fattning en i och för sig vällovlig upprustning av det gamla bostadsbestån­

det inom sådana delar av staden, som anses saneringsmogna. Det torde bli

svårt att övertyga de hyresgäster, som nu bor i dessa lägenheter för en billig

hyra och enligt utredningen få bidrag, då lägenheterna efter standardför­

bättringarna fyller föreskrivna minimifordringar, om fördelen att skaffa sig

en fullt modern bostad.

Liknande synpunkter anföres av drätselkammaren i Falun och kommu­

nalfullmäktige i Ström samt av länsbostadsnämnden i Jämtlands län. Dessa

remissorgan anser, att antingen tidsgränsen eller standardkravet bör bibe­

hållas.

Drätselkammaren i Östersund finner å andra sidan, att ett slopande av

tidsgränsen med samtidigt bibehållande av standardkraven är tveksamt ur i

första hand administrativa synpunkter. Kammaren finner, att utredning­

ens förslag skulle medföra att det bidragsbeviljande organet i praktiskt

taget varje nytt bidragsärende skulle vara tvingat att anskaffa ritningar,

mäta ytor och göra hembesök för att kontrollera att samtliga villkor i fråga

om standard på lägenheten är uppfyllda. Även om de anförda arbetsmomen­

ten förekommer endast då nytt bidrag för lägenheten sökes, bör man enligt

drätselkammarens mening försöka undvika att skapa regler som nödvändig­

gör dem. Drätselkammaren anför, att stadens kostnader för bidragsgivning-

ens administration f. n. motsvarar ca 4 procent av utbetalade bidrag.

Drätselkammaren föreslår, att villkoren för bidrag radikalt inskränkes till

att lägenheten skall vara så stor att antalet boende familjemedlemmar skall

vara högst två per rum och att lägenheten icke utdömts av hälsovårdsnämn­

den eller av nämnden förklarats olämplig såsom bostad för familjer med

barn. Även Folkpartiets kvinnoförbund föreslår en revision av standard­

kraven, som innebär lägre krav på lägenhetens utrustning. Förbundet anser

sålunda, att om barnfamilj har möjlighet att flytta från en dålig bostad till

en bra och rymlig som dock saknar värmeledning men är utrustad med

kaminer och kakelugnar, så bör detta ej hindra bidrag.

Förslaget om slopande av tidsgränsen den 1 januari 1942

109

har oreserverat tillstyrkts av bl. a. bostadsstyrelsen, lantbruksstyrelsen,

Socialdemokratiska kvinnoförbundet, länsstyrelsen i Kopparbergs län, stads­

fullmäktige i Linköping och Malmö, kommunalnämnden i Bureå och drät­

selkammaren i Luleå. Förslaget har avstyrkts av bl. a. överståthållarämbe-

tet samt länsbostadsnämnderna i Kronobergs och Kalmar län.

Bostadsstyrelsen framhåller, att den nuvarande tidsgränsen vållat svårig­

heter och irritation, och lantbruksstyrelsen finner att slopandet av denna

gräns måste väntas komma att kraftigt påverka intresset för att förbättra

standarden på sådana bostäder som nu ej fyller standardkraven. Lantbruks­

styrelsen finner det särskilt från landsbygdens synpunkt vara angeläget att

man från statsmakternas sida underlättar en sådan upprustning.

Övcrståthållarämbetet konstaterar, att förslaget om slopande av tids­

gränsen icke äger något sakligt samband med förslaget om de generella

subventionernas avskaffande, eftersom sistnämnda förslag icke berör de

fastigheter, som uppförts före 1942. Att överståthållarämbetet avstyrker

den nuvarande tidsgränsens slopande betingas främst av att förslaget enligt

ämbetets mening icke framstår som motiverat från bostadskostnadssyn-

punkt. Överståthållarämbetet framhåller i detta sammanhang vidare

följande.

Utredningen har visserligen åberopat, att någon större skillnad icke skulle

föreligga mellan lägenheter med likartad standard färdigställda under olika

perioder före den 1 januari 1942 och åren därefter. Den omständigheten

att man av ett särskilt skäl, sammanhängande med frågan om återbetalning

av tilläggslån, fastställt tidsgränsen så att den omfattade vissa år med lägre

bostadskostnader än under efterkrigstiden bör dock — icke minst från de

synpunkter som i övrigt varit bestämmande för bostadspolitiska utredning­

ens ställningstaganden — ej föranleda, att decenniers fastighetsbestånd, som

utbjudes till hyror väsentligt under efterkrigshyrorna, inordnas bland de

fastigheter, vilka kvalificera för familjebostadsbidrag. Ses saken som ett

rättviseproblem, kan anmärkas, att genom den föreslagna åtgärden generellt

sett icke skipas större rättvisa än förut. Med hänsyn till den ringa omsätt­

ningen på hyresmarknaden torde slutligen det föreslagna slopandet av tids­

gränsen endast obetydligt komma att påverka efterfrågetrycket från barn­

familjernas sida på de nyproducerade lägenheterna. Skulle den nuvarande

splittringen i hyresnivån mellan efterkrigstidens och förkrigstidens fastig­

hetsbestånd bli överbryggad, kommer frågan givetvis i ett nytt läge, men

vilka åtgärder som då böra företagas torde det icke vara tillrådligt att i da­

gens läge taga ställning till.

Remissorganens ställningstaganden i frågan om avvägningen av

bidragsbeloppen för familjer med två eller flera barn har i flera fall

betingats av deras ställningstagande i frågan om avvecklingen av de gene­

rella subventionerna. Hyresgästernas riksförbund förklarar sig sålunda

med hänsyn till sin avvisande hållning till utredningens förslag om avveck­

ling av de generella subventionerna sakna anledning att förorda en genom­

gripande ändring av bidragssystemet. Liknande synpunkter anföres av

Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 1957

110

Kiingl. Maj.ts proposition nr 100 år 1957

HSB, som dock finner en viss uppjustering av bidragsbeloppen vara moti­

verad med hänsyn till penningvärdets försämring.

Bostadsstyrelsen har i princip icke haft något att erinra mot den bidrags-

konstruktion utredningen föreslagit. Styrelsen konstaterar emellertid, att

skäl till höjning av familjebostadsbidragets belopp i den utsträckning som

utredningen föreslagit icke torde föreligga, därest styrelsens förslag beträf­

fande avvecklingen av de generella subventionerna skulle vinna beaktande.

Styrelsen erinrar emellertid om att sedan de nu utgående bidragsbeloppen

fastställdes med hänsyn till den hyreshöjning, som blev en följd av den då

beslutade återbetalningen av tidigare beviljade tilläggslån, vissa ytterligare

hyreshöjningar uppgående till sammanlagt högst 9 procent inträffat. En

viss ökning av familjebostadsbidraget är enligt styrelsens mening motiverad

av denna anledning.

Styrelsen framhåller i detta sammanhang, att det av olika skäl är önsk­

värt att bidragets belopp ej skall bero på om familjen bebor ett enfamiljs­

hus eller ett annat hus. Styrelsen föreslår sålunda att till varje till helt

bidrag berättigad familj med minst två barn skall utgå dels ett fast årligt

bidrag om 240 kronor i zon I, 270 kronor i zon II och 300 kronor i zon III

och dels ett årligt bidrag om 180 kronor för varje barn. Familj berättigad

till förhöjt bidrag skall härutöver erhålla ett mot det fasta bidraget sva­

rande belopp, och familj som är berättigad till reducerat bidrag skall

erhålla bidrag med belopp som utgör hälften av helt bidrag. Styrelsen

förutsätter, att för den händelse den framtida hyresutvecklingen skulle

medföra hyreshöjningar som nu ej kan förutses, bidragsbeloppen då skall

omprövas.

Bland de remissorgan som bedömt utredningens förslag mot bakgrunden

av den av utredningen föreslagna avvecklingen av de generella subven­

tionerna har Näringslivets bgggnadsdelegation, Folkpartiets kvinnoförbund

och överståthållarämbetet förklarat sig icke finna något att erinra mot

bidragsbeloppen. Ej heller statskontoret har i stort sett funnit anledning

till erinran. Ämbetsverket anser dock, att den av utredningen föreslagna

höjningen av bidragets med barnantalet varierande del från 150 till 180

kronor per barn bör ytterligare övervägas.

Flera remissorgan, däribland socialstyrelsen, några länsbostadsnämnder

och länsstyrelser, Landskommunernas förbund samt fullmäktige i vissa

kommuner har mot utredningens förslag riktat den erinran, att det icke

ger barnfamiljerna tillräcklig kompensation för de genom subventions-

avvecklingen ökade bostadskostnaderna. Sålunda konstaterar socialstyrel­

sen, att en jämförelse mellan de föreslagna höjningarna av bidragsbelop­

pen och hyreshöjningarna ger vid handen att det huvudsakligen är fyr-

barnsfamiljer med högsta beskattningsbar inkomst av 4 000 kronor och

boende i lägenheter med tre eller flera rum och kök som erhåller nämn­

värd förbättring. Styrelsen hävdar, att utredningen icke har lyckats att

111

i enlighet med sin föresats ge ett mera effektivt stöd i form av behovs­

prövade rabatter till flerbarnsfamiljerna.

I yttranden av lantbruksstyrelsen, länsstyrelsen i Södermanlands län,

länsbostadsnämnden i Hallands län och stadsfullmäktige i Lidingö ifråga-

sättes en differentiering av familjebostadsbidraget med hänsyn till de fak­

tiska bostadskostnaderna. Länsstyrelsen i Södermanlands län finner det

vara en svaghet att bidraget ej differentierats på detta sätt och framhåller

att detta medför att familjebostadsbidragets värde som regel blir större

för familjer i äldre bostäder än för familjer i nyare bostäder. Enligt läns­

styrelsens mening blir denna skillnad särskilt framträdande om man i

enlighet med utredningens förslag utvidgar bidragsrätten till att gälla

även bostäder som färdigställts före år 1942 och alldeles särskilt i sådana

fall då de äldre bostäderna utgöres av egnahem eller bostäder å jordbruks­

fastigheter. Länsstyrelsen finner det vara önskvärt, att bidragssystemet

utformas så att dylika olikheter utjämnas eller i vart fall minskas. Läns­

bostadsnämnden i Hallands län anser, att när det är fråga om egen bostad

en indexreglering av familjebostads- och bränslebidrag anpassad efter års-

omkostnadernas utveckling skulle vara lämplig. I fråga om hyreslägen­

heter bör enligt nämndens mening ett förfaringssätt tillämpas, där en

viss på förhand fixerad minimihyra fastställes. Kommunalfullmäktige i

Undersåker anser, att skillnaden i fråga om bidragsbelopp mellan de tre

zonerna bör vara större än utredningen föreslagit och minst motsvara

skillnaderna i kostnader för uppvärmning.

Utredningens förslag, att familj med tre eller flera barn

skall kunna erhålla familj ebostadsbidrag för mer

än två barn endast om familjen bor i en lägenhet

0 in minst tre rum och kök tillstyrkes av bostadsstyrelsen, som

dock anser att den minimiyta för trerumslägenhet, som i detta samman­

hang skall kunna godtagas för bidrag, bör fastställas till 60 kvm i stället

för av utredningen föreslagna 65 kvm. Även länsbostadsnämnden i Gävle­

borgs län anser, att minimigränsen 65 kvm bör jämkas nedåt eller even­

tuellt utgå och ersättas med bestämmelse om att lägenheten skall uppfylla

de i byggnadsstadgan intagna minimikraven på rumsytor i trerumslägen­

het. Utredningens förslag har vidare oreserverat tillstyrkts av länsstyrelsen

1 Jämtlands län samt fullmäktige i Solna, Nynäshamn, Nässjö och Ström.

Näringslivets byggnadsdelegation ställer sig tveksam till förslaget och bl. a.

drätselkammaren i Falun, kommunalfullmäktige i Finspång samt kom­

munalnämnderna i Ilureå och Övertorneå finner förslaget olämpligt.

SABO anser att den av utredningen förordade differentieringen av bi­

draget med hänsyn till lägenhetens storlek kan leda till svåra komplika­

tioner i de större städerna. SABO finner förslaget vara principiellt riktigt

men oskäligt med hänsyn till den svårartade bristen på rymliga bostäder.

Organisationen finner det vidare vara betänkligt att ange en bestämd

Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 1957

112

lägenhetsyta som villkor för bidrag och framhåller att boendevärdet långt­

ifrån alltid är avhängigt av om en lägenhet har några kvadratmeters yta

mer eller mindre. SABO framhåller, att moderna arkitekter eftersträvar

att på en begränsad yta få största möjliga effektivitet. SABO anser att be­

stämmelser, som utgör hinder för fortsatt verksamhet i denna riktning,

bör undvikas.

Svenska stadsförbundet anser, att man med den rådande bristen på

lägenheter om minst tre rum och kök knappast kan räkna med att »stimu­

lansbidraget» skall leda till någon mera påtaglig uppflyttning av familjer

med tre eller flera barn till trerumslägenheter. Den ifrågasatta regeln

kommer enligt stadsförbundets mening i praktiken i stället att uppfattas

som ett »straff». Förbundet förklarar, att det skulle ha haft lättare att

acceptera utredningens förslag, om stimulansbidraget för den stora grup­

pen familjer med tre barn närmare anslöt sig till skillnaden i hyra mellan

en tvårums- och en trerumslägenhet. Förbundet ifrågasätter vidare huru­

vida icke syftet att stimulera barnfamiljerna till större lägenheter bleve

bättre tillgodosett om man i stället valde någon form av premiering,

exempelvis genom att låta familjer med tre eller flera barn, vilka eljest

skulle vara berättigade endast till helt bidrag få förhöjt bidrag om de

skaffade sig en större lägenhet än en på två rum och kök.

Vissa remissorgan, däribland Socialdemokratiska kvinnoförbundet och

stadsfullmäktige i Malmö, anser att den av utredningen föreslagna diffe­

rentieringen efter lägenhetsstorlek av bidraget till familjer med tre eller

flera barn i princip är riktig men att den med hänsyn till rådande bostads­

brist icke bör införas nu. Andra remissorgan har förordat en viss upp­

mjukning av utredningens förslag genom övergångsbestämmelser eller på

annat sätt. Stadsfullmäktige i Stockholm anför sålunda, att antalet famil­

jer med tre eller flera barn i staden, vilka bor i tvårumslägenheter eller

tre- och fyrarumslägenheter med en yta understigande 65 kvm och som

åtnjuter bidrag för varje barn, enligt nuvarande bestämmelser f. n. uppgår

till omkring 2 600. Stadsfullmäktige konstaterar, att vid ett genomförande

av utredningens förslag i vad det gäller bidragets differentiering, dessa

familjer endast kan få bidrag som tvåbarnsfamiljer. De härigenom upp­

kommande anspråken från dessa familjer skulle i nuvarande bekymmer­

samma läge på bostadsmarknaden, framhåller stadsfullmäktige, kunna

förväntas bli tillgodosedda endast i mycket ringa omfattning. Under så­

dana omständigheter anser stadsfullmäktige, att det synes motiverat att

genom övergångsbestämmelser åstadkomma en sådan ordning, att fler­

barnsfamiljerna i varje fall icke får mindre bidrag än vad som nu utgår.

Även stadsfullmäktige i Borås, som anser den föreslagna differentieringen

av bidraget välbetänkt, finner det angeläget att viss övergångstid stadgas

för familjer, vilka eljest skulle drabbas av bidragssänkning.

Folkpartiets kvinnoförbund, som likaså tillstyrkt utredningens förslag

Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 1957

113

på denna punkt, anser att man för att uppmjuka övergången borde låta

de trebarnsf amil jer, som nu bebor lägenheter om två rum och kök och

som nu får bidrag för varje barn, behålla bidraget i exempelvis två år

för att underlätta anskaffandet av en ny bostad. Förbundet framhåller,

att de av utredningen föreslagna bestämmelserna förutsätter att energiska

åtgärder vidtages från kommunernas sida för att skaffa tillräckligt många

större lägenheter för flerbarnsfamiljerna.

Utredningens förslag till ändrade inkomststreck för familje-

bostadsbidraget har föranlett erinringar från ett stort antal remissorgan.

Statskontoret ifrågasätter sålunda om höjningen av inkomststrecket för

förhöjt bidrag icke borde begränsas till 500 kronor, ett belopp, som när­

mare överensstämmer med den hyreshöjning som skulle bli följden av

att de generella subventionerna avvecklas. Vidare anser statskontoret, att

differensen mellan inkomststrecken för helt och reducerat bidrag enligt

utredningens förslag blir väl liten. Nu gällande skillnad, 1 500 kronor, bör

enligt ämbetsverkets mening i varje fall icke minskas.

Bostadsstyrelsen har med tvekan tillstyrkt utredningens förslag att bi­

behålla oförändrat inkomststreck för helt bidrag till familj med två barn.

Styrelsen föreslår vidare, att den nuvarande höjningen av inkomstgrän­

serna med stigande barnantal för helt bidrag bibehålies. Styrelsen anser

dock, att en stoppgräns bör införas, vilken bör bestämmas till 10 000

kronor beskattningsbar inkomst. Styrelsen har i princip intet att erinra

mot utredningens förslag beträffande inkomststreck för reducerat bidrag,

men styrelsen framhåller att i anslutning till dess förslag rörande inkomst­

streck för helt bidrag det högsta inkomststrecket för reducerat bidrag bör

jämkas uppåt från föreslagna 10 000 till 11 000 kronor. Styrelsen till­

styrker utredningens förslag rörande inkomststrecken för förhöjt bidrag.

Hyresgästernas riksförbund, Socialdemokratiska kvinnoförbundet, Folk­

partiets kvinnoförbund, socialstyrelsen, länsstyrelsen i Norrbottens län,

Stadsförbundet, Landskommunernas förbund samt fullmäktige i ett stort

antal kommuner har funnit utredningens förslag om sänkta inkomststreck

för helt bidrag till familjer med tre eller flera barn resp. för reducerat

bidrag vara otillfredsställande. Stadsförbundet och Landskommunernas

förbund framhåller även, att de höjda bidragsbeloppen innebär att tröskel­

problemen får större betydelse.

Utredningens förslag att slopa för in ögen hetsstreck et för

förhöjt bidrag har tillstyrkts av bostadsstyrelsen, länsbostadsnämn­

derna i Uppsala och Kronobergs län, Stadsförbundet samt drätselkammaren

i Falun. Förslaget har avstyrkts av länsbostadsnämnderna i Jönköpings

och Jämtlands län samt länsstyrelsen i Jämtlands län.

Förslaget att ersätta den tvååriga inkomstprövningen

med eu ettårig har tillstyrkts av bostadsstyrelsen, Stadsförbundet,

stadsfullmäktige i Malmö samt drätselkamrarna i Falun och Östersund.

8 — Bihang till riksdagens protokoll 1957. 1 sand. nr 100

Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 1957

114

Förslaget har avstyrkts av Hyresgästernas riksförbund, socialstyrelsen samt

kommunalfullmäktige i Axberg.

Utredningens förslag att enbart den bidragssökandes be­

skattningsbara inkomst skall läggas till grund för

inkomstprövningen, om två makar taxeras var för

sig och icke sammanlever, har tillstyrkts av bostadsstyrelsen.

Stadsfullmäktige i Linköping efterlyser en supplementär bestämmelse

för inkomstprövning av beskaffenhet att möjliggöra för förmedlingsorga­

net att neka resp. indraga bidrag i vissa fall, då förmedlingsorganet för­

skaffat sig kännedom att vederbörandes aktuella inkomstförhållanden på­

tagligt förbättrats.

Det stora flertalet remissorgan har tillstyrkt eller lämnat utan er­

inran utredningens förslag att ensamstående med ett barn

resp. fullständiga familjer med ett barn skall kunna

komma i åtnjutande av bidrag. Några av de remissorgan,

vilka i allt väsentligt avstyrkt utredningens förslag om avveckling av de

generella subventionerna, däribland Hyresgästernas riksförbund och stads­

fullmäktige i Malmö, anser dock, att i nuvarande läge en utvidgning av

bidragsgivningen endast till ensamstående med ett barn är motiverad.

Erinringar mot utredningens förslag på denna punkt har i övrigt riktats

även av bl. a. Näringslivets byggnadsdelegation, statskontoret, länsbostads­

nämnden i Kronobergs län, SACO samt kommunalfullmäktige i Tenhult.

Näringslivets byggnadsdelegation finner det skäligt, att ensamstående

med ett barn kommer i åtnjutande av bidrag men förklarar sig däremot

ej kunna biträda förslaget om bidrag till fullständiga ettbarnsf amil jer.

Delegationen anser det icke vara rimligt att i nuvarande bristläge stimulera

denna grupp att öka sin bostadsefterfrågan. Ettbarnsfamiljerna bör enligt

delegationens mening anses vara i stånd att klara sig utan samhällets hjälp.

Statskontoret finner att skäl från vilka man icke bör bortse föreligger för

bidrag till ettbarnsf amil jer. Att införa ett sådant bidrag kan emellertid i

nuvarande labila läge på bostadsmarknaden medföra påtagliga nackdelar.

Statskontoret finner det därför välbetänkt att icke f. n. realisera förslaget.

Om åtgärder i stödjande sylte likväl skulle anses böra vidtagas anser

statskontoret att samma bidragsskalor bör gälla för såväl ettbarnsfamil­

jerna som för ensamstående med ett barn. Enligt ämbetsverkets mening

bör bidragsskalorna nämligen icke vara så konstruerade, att de kan verka

hindrande för familjebildningen.

Länsbostadsnämnden i Kronobergs län förklarar sig av besparingsskäl

icke vilja förorda bidrag till ettbarnsfamiljer. Nämnden anser däremot,

att ensamstående mödrar med ett barn bör ha stöd men då i annan form

exempelvis som bostadstillägg till folkpensionärer och i samband med all­

männa barnbidraget. SACO anser att vad ensamstående mödrar beträffar

det är alldeles klart, att bostadsbehovet icke kan skiljas från övriga för­

Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 1957

115

sörjningsbehov. Det behov av stöd från samhällets sida som här kan före­

ligga hör icke täckas inom bostadspolitikens ram utan genom andra stöd­

åtgärder. Samma resonemang gäller —- om än i något mindre grad —

enligt organisationens mening om de fullständiga ettbarnsfamiljerna.

Kommunalfullmäktige i Tenhult anför följande om utredningens förslag.

Det redovisade förslaget innebär — förutom att bestämmelserna måst

få ytterligare kategoriklyvning med åtföljande mera svårhanterade bestäm­

melser och risker för felaktig handläggning — att »tröskelproblemet» nu

flyttats till gränsen mellan 0- och 1-barnsfamiljerna. Det finns otvivelaktigt

familjer utan barn, som sakna möjligheter att förhyra en fullgod bostad

men där kanske behovet av en sådan bostad på grund av hustruns sjuk­

dom el. dyl. är lika stort som för 1-barnsfamiljen. De generella subven­

tionernas slopande medför där ökade bostadskostnader oavsett betalnings­

förmågan. Kommunalfullmäktige ifrågasätter därför, om icke familje-

bostadsbidragen, knutna till antalet barn, borde begränsas till familjer

med två eller flera barn och att, därest vägen med generella subventioner

icke i fortsättningen skall väljas, ett särskilt bidrag till övriga familjer

med små inkomster utredes och beslutas. EU ytterligare motiv för att

utredningens förslag i denna del ej f. n. följes synes vara, att efterfrågan

på tvårumslägenheter från ettbarnsfamiljerna kommer att ytterligare skär­

pas. En avvaktande inställning, tills efterfrågan från tvåbarnsfamiijerna

i någon mån kunnat täckas, verkar välmotiverad.

Vad beträffar den närmare utformningen av utredningens förslag har

vissa remissorgan, däribland bostadsstgrelsen, länsbostadsnämnden i Upp­

sala län samt överståthållarämbetet ifrågasatt det skäliga i att vid behovs-

prövningen behandla ensamstående gynnsammare än fullständiga familjer

med ett barn. Bostadsstyrelsen föreslår sålunda, att bidrag skall utgå till

fullständiga familjer med ett barn enligt samma bidragsskala som för ensam­

stående med ett barn. Styrelsen tillstyrker i övrigt förslaget om bidragets

konstruktion med den ändring som följer av att styrelsens förslag om bi­

dragsbelopp för tvåbarnsfamilj avviker från utredningens.

Överståthållarämbetet framhåller, att även om hjälpbehovet är störst för

de ensamstående som grupp betraktade, kan detta icke gälla vid en jäm­

förelse mellan en ensamstående och en fullständig familj i samma inkomst­

läge. Ämbetet förklarar att det tvärtom icke sällan torde förhålla sig så, att,

om den ensamståendes inkomst utgöres av pension eller av underhåll från

frånskild make, bidrag vid sidan därom utgår också till barnet utan alt

detta bidrag påverkar vårdnadshavarens taxering. Ämbetet ansluter sig

därför i denna fråga till den av herr Ekdahl anförda reservationen. Till

herr Ekdahls reservation har vidare anslutit sig TCO, länsstyrelsen i Älvs­

borgs län samt kommunalnämnderna i Gällivare och Övertorneå.

Utredningens förslag att slopa rätten till familjebostads-

bidrag för barn i åldern 1 6—1 Sår har tillstyrkts av bostads­

styrelsen, länsbostadsnämnden i Kronobergs län samt fullmäktige i Avesta

och Nässjö. Förslaget godtages även av länsstyrelsen och länsbostadsnämn­

Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 1957

116

den i Jämtlands län samt kommunalfullmäktige i Ströms kommun, dock

med den reservationen, att bidrag skall kunna utgå för sjuka hemma­

varande barn i ifrågavarande åldrar.

Arbetsmarknadsstyrelsen anser, att en eventuell avveckling av bidraget

bör samordnas med åtgärder för att i annan ordning stödja ifrågavarande

familjer.

Förslaget har avstyrkts av socialstyrelsen, länsstyrelserna i Östergötlands,

Kopparbergs och Norrbottens län, TCO, Socialdemokratiska kvinnoförbun­

det, holkpartiets kvinnoförbund, länsbostadsnämnderna i Södermanlands,

Gotlands och Göteborgs och Bohus län, fullmäktige i Linköping, Sollentuna,

Stockholm, Vallentuna och Älvdalen, drätselkammaren i Skellefteå samt

kommunalnämnden i Övertorneå. Länsbostadsnämnden i Södermanlands

län anser, att önskemålet att ge familjer i de lägre inkomstklasserna möj­

lighet att låta skolungdomar av olika kön ha skilda rum kan betraktas mera

som en bostadspolitisk fråga än som en fråga om studiehjälp. Det bör där­

för övervägas att åtminstone ännu under någon tid bibehålla möjligheten

till bidrag i de här avsedda fallen. Kommunalnämnden i Övertorneå fram­

håller, att slopandet av bidraget skulle medföra kännbara påverkningar i

de orter där ungdomsarbetslöshet förekommer. Nämnden framhåller vidare,

att många familjer, där de äldre barnen redan blivit vuxna och lämnat

hemmet och där familjeförsörjaren på grund av åldrandet och ofta också

genom tungt skogsarbete är tämligen utsliten, har oerhört stort behov av

att kunna tillgodoräkna sig bidraget för familjens sista barn intill 18 år,

om familjen över huvud skall kunna behålla bostaden.

De av utredningens förslag som avser att förenkla det admini­

strativa handhavandet av bidragsgivningen — förslaget

rörande tillgodoförandet av bidraget, förslaget om avskaffandet av hyres-

kontrollen för bidragsberättigande lägenheter, förslaget om slopandet av

det preliminära beslutet om bidrag, förslaget om inskränkningen i rätten

att retroaktivt erhålla bidrag samt förslaget om omprövning ettårsvis av

bidragsbeloppet — har i allmänhet tillstyrkts eller lämnats utan erinran

av de remissorgan som yttrat sig därom. Landskommunernas förbund

konstaterar sålunda, att utredningen föreslagit vissa förenklingar av for­

merna för bidragsgivningen särskilt beträffande familjebostadsbidrag till

familjer i egnahem. Förbundet hälsar utredningens förslag i dessa avseen­

den med tillfredsställelse och framhåller att de nuvarande reglerna för

utbetalning av familjebostadsbidrag till familjer i egnahem medför en

onödig och mycket betungande administration. Det bör enligt förbundets

mening övervägas om inte bidragsgivningen kan förenklas ytterligare, utan

att den bostadspolitiska målsättningen går förlorad. SABO anser, att det bör

prövas om icke bidragsbeloppen kan göras jämnt delbara med 12.

Även bostadsstyrelsen understryker att ändringarna i reglerna om utbe­

talning av bidrag till familjer i egnahem och av retroaktivt bidrag till famil­

jer i hyreslägenheter innebär förenklad administration och även att många

Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 1957

orsaker till irritation och missförstånd elimineras. Länsbostadsnämnden i

Jönköpings län föreslår, att familjebostadsbidrag skall kunna utgå retroak­

tivt för det kvartal under vilket ansökan om bidrag inkommit samt ett kvar­

tal dessförinnan, dock högst för tid under vilken förutsättningar för bidrag

i övrigt varit uppfyllda.

I fråga om utbetalningen av familjebostadsbidraget bär stadsfullmäktige

i Nyköping och drätselkammaren i Östersund föreslagit, att denna skall

samordnas med utbetalningen av det allmänna barnbidraget och handhas

av barnavårdsnämnderna. Vissa remissorgan har däremot ställt sig tvek­

samma till utredningens förslag om kontant utbetalning av bidraget under

vissa förhållanden. Uetta gäller länsbostadsnämnden i Gotlands län, läns­

bostadsnämnden och länsstyrelsen i Jämtlands län samt kommunalfull­

mäktige i Axberg, vilka samtliga anser att eventuellt överskjutande belopp

av bidrag till egnahemsägare liksom hittills bör tillgodoföras bidragstagaren

i form av extraamortering på egnahemslånet.

Vad särskilt angår utredningens förslag att med hänvisning till den vid

1956 års riksdag antagna lagen om rätt i vissa fall för hyresgäst till nytt

hyresavtal slopa bestämmelsen i bidragskungörelsens 16 § om förbindelse

från hyresvärden rörande hyreskontroll har vissa erinringar framförts av

Hyresgästernas riksförbund och överståthållarämbetet. Överståthållaräm-

betet framhåller, att nyssnämnda lag icke bereder hyresgästen skydd mot

varje hyreshöjning och att det föreligger en viss skillnad mellan det skydd

som den nuvarande kungörelsen om familjebostadsbidrag bereder hyresgäst

och skyddet enligt förenämnda lag, nämligen dels däri att lagen bereder

skydd endast mot hyreshöjningar som bringar upp hyran till en nivå avse­

värt över nivån för jämförliga lägenheter i orten, dels ock i det avseendet

att hyresgästen för att få åtnjuta oförändrad hyra måste anlita den om­

ständliga vägen med process vid allmän domstol. Därtill kommer, framhål­

ler ämbetet, att lagen endast är tidsbegränsad, och att det är beroende på

resultatet av en ännu ej igångsatt utredning vilka bestämmelser som skall

efterfölja densamma. Med hänsyn därtill finner överståthållarämbetet att

den berörda bestämmelsen i kungörelsen om familjebostadsbidrag tills­

vidare bör bibehållas.

Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 1957

117

Departementschefen

Jag delar bostadspolitiska utredningens uppfattning, att vissa krav

beträffande lägenhetens standard alltfort bör uppställas som

villkor för familjebostadsbidrag. Bidragets syfte bör alltjämt vara att under­

lätta för barnfamiljerna att efterfråga och inneha välutrustade och rymliga

lägenheter. Bidraget bör inte ges karaktär av ett allmänt konsumtionssti-

mulerande bidrag. I likhet med utredningen anser jag dock, att vissa änd­

ringar av standardkraven bör genomföras i syfte att förenkla bidrags-

givningen.