angående anslag för budgetåret 1957/58 till främjande av bostadsförsörjningen m. m.

Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 1957 1

Nr 100

Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen angående anslag för bud­

getåret 1957/58 till främjande av bostadsförsörjningen

m. m.; given Stockholms slott den 1 mars 1957.

Kungl. Maj :t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet över socialärenden för denna dag, föreslå riksdagen att bifalla de förslag, om vilkas avlåtande till riksdagen föredragande departementschefen hemställt.

GUSTAF ADOLF

John Ericsson

Propositionens huvudsakliga innehåll

På grundval av bostadspolitiska utredningens betänkande om riktlinjer för bostadspolitiken och däröver avgivna utlåtanden behandlas frågan om en minskning av de olika subventioner av allmän art, som f. n. utgår till statsbelånade bostadshus, och om en samtidig ökning av de behovsprövade bostadsrabatterna, i första hand familjebostadsbidragen till barnfamiljer. Förslag framlägges om en minskning av de generella subventionerna. Sålunda förordas att räntan på tertiärlån och egnahemslån skall höjas från i allmänhet 3 till 4 procent och alt den av staten »garanterade» räntan på primär- och sekundärlån skall höjas med 0,5 procent. Vidare föreslås i detta sammanhang dels alt amorteringstiden för tertiärlån skall förkortas, dels att hyreskontrollen i fråga om kommunala och därmed jämställda bostadsföretag samt kooperativa företag skall slopas, dels ock att viss del av de under åren 1951—57 beviljade tilläggslånen skall amorteras fr. o. m. den 1 januari 1958. Förslag framlägges om räntesubvention till byggnadsföretag, som finansieras utan hjälp av statliga lån. Familjebostadsbidragen, som f. n. kan beviljas endast familjer med minst två minderåriga barn, föreslås utgå också till familjer och ensamstående med ett minderårigt barn och relativt låga inkomster. Familjebostadsbidragen till familjer med minst två barn föreslås böjda. 1—Bihang till riksdagens protokoll 1957. 1 samt. nr 100

2 Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 1957

Utdrag av protokollet över socialärenden, hållet inför Hans Maj.t

Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 1 mars

1957.

N ärvarande: Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden

Zetterberg, Sträng, Ericsson, Andersson, Hedlund, Persson, Lind­

ström, Lange, Lindholm, Näsgård, Kling, Eliasson.

Chefen för socialdepartementet, statsrådet Ericsson, anför efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter.

I årets statsverksproposition har Kungl. Maj :t på min hemställan under femte huvudtiteln, punkterna 75—82, samt under kapitalbudgeten: socialdepartementet föreslagit riksdagen att, i avbidan på särskild proposition i ämnet, för budgetåret 1957/58 beräkna följande anslag:

A. Driftbudgeten

Kronor

Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 1957 3

Anledningen till att anslagen upptogs med endast preliminärt beräknade belopp var, att ställning vid ifrågavarande tidpunkt icke tagits till ett av bostadspolitiska utredningen1 avgivet, den 9 oktober 1956 dagtecknat betänkande angående riktlinjer för bostadspolitiken (SOU 1956:40). över bostadspolitiska utredningens betänkande har efter remiss utlåtande avgivits av överståthållarämbetet efter hörande av stadsfullmäktige i Stockholm, länsstyrelserna i Stockholms, Södermanlands, Östergötlands, Jönköpings, Malmöhus, Göteborgs och Bohus, Älvsborgs, Örebro, Kopparbergs, Jämtlands, Västerbottens och Norrbottens län, samtliga efter hörande av kommuner i den utsträckning länsstyrelsen funnit lämpligt, arbetsmarknadsstyrelsen, konjunkturinstitutet, statens hyresråd, statskontoret, socialstyrelsen, lantbruksstyrelsen, bank- och fondinspektionen, sparbanksinspektionen, bostadsstyrelsen efter hörande av länsbostadsnämnderna, fullmäktige i riksbanken, fullmäktige i riksgäldskontoret, Svenska bankföreningen, Svenska sparbanksföreningen, Svenska bostadskreditkassan, Konungariket Sveriges stadshypotekskassa, Svenska försäkringsbolags riksförbund, Svenska stadsförbundet, Svenska landskommunernas förbund, Sveriges fastighetsägareförbund, Hyresgästernas riksförbund, Sveriges industriförbund, Svenska arbetsgivareföreningen, Landsorganisationen i Sverige, Tjänstemännens centralorganisation (TCO), Sveriges akademikers centralorganisation (SACO), Svenska arkitekters riksförbund (SAR), Svenska byggnadsentreprenörföreningen, Hyresgästernas sparkasse- och byggnadsföreningars riksförbund u. p. a. (HSB), Svenska riksbyggen, Sveriges allmännyttiga bostadsföretag (SABO), Folkpartiets kvinnoförbund och Sveriges socialdemokratiska kvinnoförbund. Bankföreningen, Försäkringsbolagens riksförbund, Fastighetsägareförbundet, Industriförbundet, Arbetsgivareföreningen och Byggnadsentreprenörföreningen åberopar som eget utlåtande ett av Näringslivets byggnadsdelegation utarbetat yttrande. Inom socialdepartementet har utarbetats en promemoria angående lån och bidrag till studentbostadshus. Efter remiss har utlåtande över promemorian avgivits av bostadsstyrelsen, stadskollegiet i Stockholm samt stadsfullmäktige i Göteborg, Uppsala och Lund ävensom av Sveriges förenade studentkårer (SFS). Jag hemställer att nu få upptaga hithörande frågor till behandling.

1 Utredningen liar bestått av ledamöterna av riksdagens andra kammare Erik Severin i Gävle (ordförande), Leif Cassei, Henning Gustafsson i Skellefteå och Gunnar Larsson i Luttra, ledamoten av riksdagens första kammare Dagmar Ranmark, direktören Börje Skarstedt i Hälsingborg, kanslirådet Gunnar Ekdahl samt byråchefen Lennart Eriksson.

4 Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 1957

Allmänna grunder för bostadspolitiken

Bostadspolitiska utredningens betänkande

I de fem första kapitlen av sitt betänkande har bostadspolitiska utredningen behandlat hittillsvarande riktlinjer för bostadspolitiken, omfattningen av statens stöd åt bostadsförsörjningen, bostadsförhållanden och bostadsmarknad under efterkrigstiden ävensom framfört allmänna synpunkter på den framtida bostadspolitiken samt prövat frågan om införandet av ett kreditgarantisystem.

I det följande lämnas en redogörelse för vad utredningen har anfört i nämnda frågor. Vissa närmare uppgifter om den statliga låne- och bidragsgivningens omfattning återges dock först i avsnitten angående lån och bidrag till bostadshus och angående bostadsrabatter.

Hittillsvarande riktlinjer för bostadspolitiken

I sin redogörelse för den hittillsvarande bostadspolitiken erinrar utredningen om att i direktiven för utredningen frågan om en omfördelning av samhällets ekonomiska stöd åt bostadsförsörjningen till förmån för hushåll med små inkomster — speciellt barnfamiljer — har ställts i förgrunden. I direktiven har vidare framhållits, att ekonomiska insatser från det allmännas sida av generell karaktär i syfte att mera allmänt påverka relationen mellan hyror och inkomster bör få vika för ingripanden, som avser att förhjälpa hushåll med små ekonomiska resurser till en godtagbar bostad.

Utredningen anför att de principfrågor, som sålunda har ställts i utredningsdirektiven, ända sedan 1930-talet intagit en central plats i den bostadspolitiska diskussionen. Vad angår diskussionen i dessa frågor under 1930-talet återger utredningen uttalanden av bostadssociala utredningen samt anför härvid följande.

Da bostadssociala utredningen i ett år 1935 avgivet betänkande (SOU 1935: 2) framlade förslag om åtgärder till stöd för flerbarnsfamiljernas bostadsförsörjning anförde utredningen argument av samma slag som de vilka återfinnes i våra direktiv. Bostadssociala utredningen framhöll sålunda, att en enhetlig allmänt hyresreducerande subvention å ena sidan icke kunde ge tillräckligt stöd åt de mest behövande och att den å andra sidan kunde förväntas till stor del komma hushåll tillgodo, vilka i själva verket icke hade behov av det allmännas omsorger om bostadsförsörjningen. Den faktiska hjälpeffekten skulle därför komma att fördelas på ett socialpolitiskt föga rationellt sätt. I konsekvens med den uppfattning som bostadssociala utredningen här gav uttryck åt, kom också de olika former av statligt ekonomiskt stöd åt bostadsförsörjningen som tillkom under 1930-talet — bostadsförbättringsbidragen, bostadsanskaffningslånen och familjebidragen, statsbidraget till pensionärshem, etc. — att koncentreras till vissa hushållsgrupper med särskilda bostadsbehov och låga inkomster. Däremot påverkade de statliga stödåtgärderna icke nämnvärt den allmänna utvecklingen på bostadsmarknaden.

Kiingl. Maj:ts proposition nr 100 år 1957 5

Utredningen fraiphåller att utvecklingen under krigsåren ställde den statliga bostadspolitiken inför nya uppgifter. Statsmakterna måste försöka att förhindra att bostadsbyggandet nedgick så starkt, att risk för arbetslöshet och försämrad bostadsförsörjning uppstod. Ur allmänt prispolitiska synpunkter blev det därjämte angeläget att motverka en ytterligare skärpning av de tendenser till hyreshöjning, som snart började göra sig gällande. Utredningen erinrar om vissa av byggnadskostnadssakkunniga år 1941 framförda synpunkter på hyrespolitiken, som kom att bli vägledande för prövningen av statens ekonomiska engagemang i bostadsbyggandet. Enligt de sakkunniga borde målet för hyrespolitiken vara en omedelbar anpassning av de för de årliga bostadskostnaderna bestämmande faktorerna på sådant sätt, att en tillräcklig nyproduktion av bostäder till priser, som ej väsentligt översteg de för likvärdiga bostäder då gällande, blev möjlig. Beträffande innebörden av en sådan anpassning framhöll de sakkunniga bl. a. följande.

Stegrade driftkostnader och i viss mån även ökade räntekostnader kunde tillåtas slå igenom i hyresnivån i den mån de påverkade såväl äldre som nyare fastigheter. Vid utformningen av åtgärder som syftade till paritet i avseende på de årliga fastighetskostnaderna för äldre och nyproducerade fastigheter kunde i enlighet med de sakkunnigas tankegång de löpande driftkostnaderna, som förändrades lika mycket för gamla och nya fastigheter, lämnas utanför problemet, medan de kostnadsbestämmande faktorer vilkas verkan på fastighetsekonomin vore definitiv — d. v. s. byggnadskostnader och tomtpriser — i görligaste mån borde från början anpassas. Räntekostnadernas anpassning kunde däremot avse en kortare period -— fem å tio år — inom vilken det allmänna räntelägets förändringar hunnit genomsyra större delen av fastighetsbeståndet.

På byggnadskoslnadssakkunnigas förslag infördes 1941 en statlig räntegaranti i fråga om primär- och sekundärlån. Följande år infördes en särskild kapitalsubvention i form av tilläggslån. Utredningen konstaterar att det därmed uppbyggda systemet för lån och bidrag till bostadsproduktionen -— förmånliga statslån, räntegaranti och kapitalsubventioner — i sina huvuddrag förblev oförändrat till krigets slut.

Utredningen erinrar därefter om att vid riksdagarna åren 1946 och 1947 det under krigsåren utbyggda systemet för statligt stöd åt bostadsförsörjningen ägnades en allmän översyn med utgångspunkt från de synpunkter och förslag, som framlagts av bosladssociala utredningen (SOU 1945:63).

I fråga om långivningen och den generella subventioneringen av bostadsbyggnadsföretag gav, framhåller bostadspolitiska utredningen, denna översyn till resultat de regler, som i huvudsak ännu gäller. Vad angår frågan om det statliga stödets inriktning på enhetliga eller med hänsyn till olika bostadsbehov differentierade bidrag erinras bl. a. om av bostadssociala utredningen gjorda uttalanden, vilka sammanfattas på följande siilt.

Utredningen kom, med beaktande av utsikterna till förskjutningar i förhållandet mellan inkomstnivå och bostadskostnader till följd av utveck­

6 Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 1957

lingen av allmän produktivitet, realinkomster, byggnadsmaterialpriser och rationalisering av husbyggandet, samt av proportionerna mellan det vid då givna förutsättningar beräknade subventionsbeloppet och effekten härav, till den uppfattningen, att en subvention syftande till en generell och likformig hyressänkning icke vore att förorda såsom en huvudlinje för de följande årens bostadspolitik. I konsekvens med denna principståndpunkt förordade utredningen också, att tilläggslånesystemet borde bibehållas endast tillsvidare. Utredningen höll för sin del för sannolikt, att behovet av tilläggslån skulle praktiskt taget helt försvinna under år 1946. Skulle så ej bli fallet, borde frågan om ytterligare åtgärder för tilläggslånens avveckling tagas upp till förnyad prövning. Till denna ståndpunkt anslöt sig statsmakterna vid 1946 års riksdag. Tilläggslån borde tillsvidare kunna utgå endast på sådana orter där hyresläget vore lågt och inkomstläget tillika sådant, att risk förelåg att nyproduktionen helt hämmades, om icke dylik subvention lämnades.

Beträffande den närmare utformningen av differentierade bostadssubventioner ansåg bostadssociala utredningen, att ett ensidigt tillämpande av principen att koncentrera det ekonomiska stödet till de minst betalningskraftiga hushållen kunde få följder, som vore föga önskvärda ur såväl bostadspolitisk som allmänt socialpolitisk synpunkt. Subventioner borde icke förbindas med en rigorös, individualiserad inkomstprövning. Hänsynstagande till de starkt varierande behoven av ekonomiskt stöd för bostadsförsörjningsändamål vid utmätandet av subventionsåtgärder borde i största möjliga män gälla grupper med på visst sätt definierade egenskaper — såsom familjer av viss storlek, pensionärer, egnahemsbyggare på landsbygden — beträffande vilka mera allmän oförmåga att bekosta en fullvärdig bostad vore känd, och i minsta möjliga grad ske genom individuell inkomstprövning.

Bostadssociala utredningen fann en väsentlig utbyggnad av det ekonomiska stödet åt familjebostäder för barnfostrande familjer vara särskilt angelägen. Den ansåg att det i och för sig vore önskvärt, att en sådan utbyggnad kunde omfatta alla familjer med minderåriga barn, alltså även ettbarnsfamiljer. Bidragen borde dock tillsvidare begränsas till familjer med två eller flera minderåriga barn.

I propositionen nr 235 till 1947 års riksdag anslöt sig föredragande departementschefen i allt väsentligt till de principiella synpunkter som hävdats av bostadssociala utredningen i frågan om avvägningen mellan generella och olika typer av behovsprövade bidrag. Vad särskilt angår frågan om bidraget till barnfamiljer borde vara förbundet med inkomstprövning ansåg departementschefen, att vissa skäl talade för att bidraget till en början icke borde utgå till familjer med jämförelsevis höga inkomster. Vissa inkomststreck borde införas. Förslag härom godkändes av riksdagen.

Bostadspolitiska utredningen erinrar vidare i sin översikt över bostadspolitiken om den omprövning av det bostadspolitiska programmet, som företogs åren 1951—53. Utredningen framhåller att den avveckling av de generella kapitalsubventionerna, som hade eftersträvats i de första efter-

Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 1957 7

krigsårens bostadspolitiska program, till följd av den fortsatta byggnadskostnadsstegringen icke kom till stånd. I stället genomfördes på grund av en stark kostnadsstegring i samband med Koreakrisen i slutet av 1951 en betydande utökning av tilläggslånen till flerfamiljshus och den räntefria stående delen av egnahemslån. Redan år 1953 beslöts emellertid en minskning av tilläggslånen samt återbetalning av viss del av de före 1951 beviljade tilläggslånen. I samband därmed utvidgades familjebostadsbidragen.

Vad angår utvecklingen efter 1953 framhåller bostadspolitiska utredningen, att såväl tilläggslånen som den räntefria stående delen av egnahemslånet successivt minskats. För byggnadsföretag färdigställda efter den 1 april 1957 kommer sålunda såväl tilläggslånen till flerfamiljshus som de räntefria stående delarna av egnahemslån att ha reducerats till de belopp, som kunde utgå före de provisoriska höjningarna 1951. Det förtjänar att beaktas, framhåller utredningen, att de beslut om ytterligare reduktion av det förhöjda tilläggslånet, som fattades vid 1955 och 1956 års riksdagar, icke som de tidigare fattade motiverats med utsikterna till sänkta byggnadskostnader utan närmast under åberopande av realinkomsternas stegring.

Slutligen erinrar utredningen i detta sammanhang om ett av statsutskottet i utlåtande nr 127 till 1956 års riksdag gjort uttalande beträffande behovet av ett skydd mot tillfälligt höga räntor, samt lämnar härför följande redogörelse.

Utskottet betonade särskilt, att det skydd mot tillfälligt höga räntor å primär- och sekundärlån som lämnas i ränteeftergiftens form vore av största betydelse för bostadsbyggandet. Utskottet fann det angeläget att understryka, att även om den ekonomiska och sociala utvecklingen under efterkrigstiden inneburit, att allt större medborgargrupper fått sådana ekonomiska resurser att de själva kunde bära hela kostnaden för en relativt rymlig, modernt utrustad bostad kunde det för framtiden ändå föreligga behov av insatser från samhällets sida för att neutralisera verkningarna på hyror och bostadskostnader av tillfälligt höga räntor. Ett slopande av det nuvarande ränteskyddet i fråga om nya bostadshus skulle framför allt medföra risk för ett allvarligt avbräck i bostadsbyggandet. Krav på en stabilisering av ränteutgifterna för nya hus på en relativt låg nivå måste därför enligt utskottets mening alltfort ställas.

Omfattningen au statens stöd åt bostadsförsörjningen

I ett särskilt kapitel (kap. II) lämnar bostadspolitiska utredningen en närmare redogörelse för omfattningen av statens lån- och bidragsgivning på bostadsområdet. I detta sammanhang skall endast återges vissa av utredningen redovisade sammanfattningar av statens stöd åt bostadsförsörjningen.

I följande tabell är intagna nettoutgifter och anvisade anslag under budgetåren 1950/51—1956/57 (för budgetåret 1956/57 har av riksdagen å tilläggsstat anvisade anslag till lånefonden för bostadsbyggande och till tilläggslån till viss bostadsbyggnadsverksamhet medräknats).

8 Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 1957

Nettoutgifter och anvisade anslag budgetåren 1950f51—1956/57

Anvisade anNettoutgifter, milj. kr slag Anslagstitel Låne- och bidragsform milj. kr 1950/ 1951/ 1952/ 1953/ 1954/ 1955/ 1956/

51 52 53 54 55 56 57

Kapitalmedelsförlus- Kapitalmedelsförluster 0,4 2,4 7,1 11,4 14,6 22,1 60 ter och ränteefter- och ränteeftergifter gifter1 Bostadsrabatter1 2 Familjebostads- och brän­ 32,1 43,9 49,7 62,9 77,6 91,6 100 slebidrag, pensionärsbostadsbidrag samt trekronorsbidrag Bidrag till viss bo- Räntefria, stående (delar 9,9 9,9 15,0 21,4 22,6 24,8 25 stadsförbättrings- av) förbättringslån, verksamhet3 lantarbetarbostadsbidrag, statsbidrag till fiskarbostäder m. m. Bidrag till inrättande Bidrag till inrättande av 6,8 5,9 7,7 8,9 9,6 8,6 0 av pensionärshem1 pensionärshem

Lånefonden för bo­ Tertiärlån, egnahemslån 273 380 450 487 548 740 725 stadsbyggande1 och räntebärande (delar av) förbättringslån Tilläggslån till vissbo- Tilläggslån 20,4 33,7 108,7 150,0 211,2 269,2 200 stadsbyggnadsverksamhet1 Lån till uppförande Lantarbetarbostadslån 1,9 1,8 1,9 2,2 2,5 2,2 0 och förbättring av lantarbetarbostäder3

1 Anslaget anvisas med belopp som erfordras för utbetalning av bidrag resp. lån.

2 Under denna anslagstitel har även redovisats nettoutgifterna under anslaget Särskilda bostadsrabatter för de s. k. trekronorsbidragen, vilka utgifter under budgetåren 1950/51—1954/55 uppgick till sammanlagt 5,3 milj. kronor.

3 Anslaget anvisas med belopp som erfordras för beslut om bidrag resp. lån.

Beträffande ifrågavarande uppgifter framhåller utredningen bl. a., att uppgifterna för investeringsanslagen till lånefonden för bostadsbyggande och till tilläggslån till viss bostadsbyggnadsverksamhet innefattar nettoutgifterna för förskottsvis utlämnade lån. Medel som inflyter till lånefonden för bostadsbyggande genom amorteringar och inlösen av lån får tagas i anspråk för ny långivning, varför nettoutgifterna uppgår till mindre belopp än summan av utbetalda lån och nettobelastningen för förskottsgivningen.

I följande tabell har utredningen redovisat uppgifter angående statens kapitalfordran, vilka ger ett sammanfattande uttryck för statens hittillsvarande långivning till bostadsbyggandet.

Kungi. Maj.ts proposition nr 100 år 1957 9

Statens kapitalfordran avseende bostadslån vid slutet av budgetåren 1949f50—1954l55, milj. kr1

1954/55

därav 1949/50 1950/51 1951/52 1952/53 1953/54 förskott totalt på egnahemslån

Lån avseende flerfamiljs-

981 1 326 1 639 2 043 Enfamiljs- och tvåfamiljs-

848 1 035 1 292 1 616 475 Totalt 1 183 1 444 1 829 2 361 2 931 3 659 475

Ökning av kapitalfordran från slutet av föregående + 157 + 261 + 385 + 532 + 570 + 728

1 Uppgifterna avser lån förvaltade av bostadsstyrelsen samt vissa äldre tilläggslån förvaltade av riksbanken. Härutöver kommer vissa av riksbanken förvaltade, äldre typer av lån till nybyggnad, ombyggnad och förbättring av egnahem, som den 31 december 1950 uppgick till 130 milj. kronor och den 31 december 1955 till 92 milj. kronor.

2 Med räntefria lån avses räntefria tilläggslån samt räntefria, stående delar av dels egnahemslån, dels tertiärlån till enfamiljs- och tvåfamiljshus dels ock bostadsanskaffningslån till egnahem.

I kommentarer till tabellen framhåller utredningen, att uppgifterna hänför sig till olika typer av lån utlämnade sedan slutet av 1930-talet. Uppskattningsvis torde 5 å 10 procent av kapitalfordran avse lån till ombyggnad och förbättring. Från den 30 juni 1950 till den 30 juni 1955 har statens kapitalfordran något mer än tredubblats, och den uppgick sistnämnda tidpunkt till 3 659 milj. kronor, varav 475 milj. kronor avsåg utlämnade förskott å egnahemslån. Under budgetåret 1955/56 har statens kapitalfordran ökat med 981 milj. kronor och uppgick sålunda till 4 640 milj. kronor vid utgången av nämnda budgetår. Till ungefär 55 procent utgöres kapitalfordran av lån till flerfamiljshus och till återstående del av lån till enfamiljsoch tvåfamiljshus. De räntefria lånens andel av den samlade kapitalfordran har ökat från 22 procent den 30 juni 1952 till 27 procent vid motsvarande tidpunkt 1955. Utredningen konstaterar, att denna ökning sammanhänger med de ökade subventionerna under senare år, men att den också är en konsekvens av att de räntefria lånen är stående medan de räntebärande lånen amorteras. Den 30 juni 1954 uppgick andelen räntefria lån till 22 procent jämfört med 24 procent året innan. Denna tillbakagång i de räntefria lånens andel sammanhänger med att under budgetåret 1953/54 121 milj. kronor av tidigare räntefria tilläggslån överfördes till räntebärande tilläggslån och 54 milj. kronor av tidigare utlämnade räntefria tillläggslån avskrevs.

10 Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 1957

Bostadsförhållanden och bostadsmarknad under efterkrigstiden

Beträffande bostadsförhållandena vid slutet av år 1945 lämnar utredningen bl. a. följande uppgifter.

Vid slutet av år 1945 — den tidpunkt då den senaste allmänna bostadsräkningen genomfördes i Sverige — fanns det sammanlagt ca 2,1 miljoner bostadslägenheter i landet. Av dessa var inemot 1,2 miljoner belägna i tätorter med minst 1 000 invånare, medan 0,9 miljoner var belägna på den egentliga landsbygden (vari i detta sammanhang inräknas tätorter med mindre än 1 000 invånare). Flertalet av lägenheterna (58 procent) fanns i hus med högst två lägenheter. På landsbygden gällde detta för 91 procent av lägenheterna och för tätorterna var motsvarande tal 31 procent.

Av tätorternas lägenheter var 88 procent utrustade med vatten och avlopp inom lägenheten. Centralvärme fanns i 62 procent av dessa lägenheter, 57 procent var utrustade med WC och 34 procent med enskilt badrum. På den egentliga landsbygden var den genomsnittliga utrustningsstandarden väsentligt sämre. Där hade endast 37 procent av lägenheterna vatten och avlopp, 24 procent centralvärme och 6 procent enskilt badrum.

I anslutning härtill framhåller utredningen, att utmärkande för bostadssituationen i Sverige jämfört med flertalet andra västeuropeiska länder sedan gammalt har varit lägenheternas förhållandevis ringa storlek. Vid slutet av 1945 omfattade 38 procent av alla lägenheter i landet högst ett rum och kök. Ungefär 31 procent av lägenheterna hade två rum och kök, 16 procent hade tre rum och kök och 15 procent fyra eller flera rum och kök.

Utredningen konstaterar alt särskilt lägenheterna om ett rum och kök var överbefolkade i betydande omfattning. Trångboddheten var helt naturligt vanligast bland barnfamiljerna. Medan av de barnlösa hushållen i landet endast 7 procent bodde i överbefolkade lägenheter (d. v. s. lägenheter med mer än två boende per boningsrum) gällde detsamma för 35 procent av samtliga hushåll med ett barn under 15 år och likaså 35 procent av samtliga hushåll med två barn. Av samtliga hushåll med tre eller fyra barn var ungefär 58 procent trångbodda, av hushåll med fem eller flera barn inte mindre än 82 procent.

Beträffande utvecklingen av bostads- och boendeförhållandena under åren 1946—55 framhåller utredningen, att under decenniet 1946—55 i hela landet genom nyproduktion tillkommit ca 500 000 bostadslägenheter. Samtidigt har minst 16 000 lägenheter avgått ur beståndet genom rivning, varjämte ett okänt men sannolikt ganska betydande antal lägenheter avgått genom att tagas i anspråk för andra ändamål än bostad och ett likaså okänt antal lägenheter övergivits i samband med flyttningar från den egentliga landsbygden till städer och tätorter. Minst 75 000 lägenheter har varit föremål för mera genomgripande ombyggnad eller modernisering. Beträffande produktionens fördelning på tätorter och landsbygd framhåller utredningen.

Huvuddelen av nyproduktionen har varit förlagd till tätorterna. Det kan sålunda beräknas att antalet lägenheter i tätorter med minst 1 000 invånare

Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 1957 11

ökat med ungefär 375 000 — eller från ca 1,2 till 1,6 miljoner — medan nettoökningen av antalet lägenheter på den egentliga landsbygden icke torde vara större än ca 100 000. Antalet lägenheter på den egentliga landsbygden skulle sålunda högst ha ökat från drygt 900 000 till drygt 1 miljon.

Utredningen konstaterar att den bostadsproduktion, som har ägt rum under efterkrigsåren, har inneburit en icke oväsentlig förändring av lägenhetsbeståndets struktur. Praktiskt taget samtliga nytillkomna lägenheter har varit utrustade med exempelvis centralvärme, WC och vatten och avlopp, medan de lägenheter som avgått genom rivning eller övergivits i samband med flyttning från landsbygden till tätorter i regel har varit dåligt utrustade. Man torde enligt utredningen kunna räkna med att andelen lägenheter med centralvärme under perioden 1946—55 har ökat från 62 till 70 ä 75 procent i tätorterna och från 24 till 35 å 40 procent på den egentliga landsbygden. Relativa andelen lägenheter med enskilt badrum, som vid slutet av år 1945 var 34 procent i tätorterna och 6 procent på den egentliga landsbygden, torde ha ökat till närmare 50 procent i tätorterna och 15 å 20 procent på landsbygden. Vidare erinrar utredningen om att nyproduktionen av bostadslägenheter i väsentligt högre grad än som gällde före kriget har varit inriktad på lägenheter om minst två rum och kök. Resultatet härav har i tätorterna blivit att andelen lägenheter om högst ett rum och kök minskat från ungefär 45 till omkring 40 procent av samtliga lägenheter. Utredningen framhåller att antalet rumsenheter i bostadsbeståndet har vuxit väsentligt snabbare än folkmängden och till följd därav har också den genomsnittliga boendetätheten i lägenheterna minskat. I anslutning härtill anför utredningen uppgifter beträffande utrymmesstandarden i vissa städer, som utvisar att barnfamiljerna i hög grad blivit delaktiga av den standardstegring som har ägt rum på bostadsmarknaden. Utredningen framhåller emellertid att kännetecknande för efterkrigstidens utveckling på bostadsmarknaden har varit icke blott en fortskridande förbättring av olika hushållsgruppers bostadsstandard utan även en successivt skärpt hrist på balans mellan tillgång och efterfrågan på bostadslägenheter. För de därav drabbade har, understryker utredningen, denna marknadsmässiga bostadsbrist i många fall inneburit synnerligen otillfredsställande bostadsförhållanden — såväl barnfamiljer som andra bostadssökande hushåll har tvingats leva splittrade, som inneboende hos andra familjer eller i utdömbara lägenheter. Beträffande bostadsunderskottets storlek hänvisar utredningen till av hostadsstyrelsen inhämtade uppgifter, avseende förhållandena i början av år 1956, vilka intagits som bilaga till statsutskottets utlåtande nr 127 till 1956 års riksdag. Beträffande de omständigheter, som har medverkat till den fortgående skärpningen av bostadsbristen, framhåller utredningen å ena sidan att statsmakterna ansett det nödvändigt att begränsa bostadsproduktionen, å andra sidan att efterfrågan på bostäder i tätorterna har kraftigt stegrats till

12 Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 1957

följd av de demografiska, ekonomiska och sociala förändringar som har inträffat under efterkrigsåren.

Utredningen understryker att befolkningsutvecklingen under perioden 1946—55 bl. a. har karakteriserats av att städer och andra tätorter genom den inrikes omflyttningen och befolkningsutbytet med utlandet erhållit ett större befolkningstillskott än under något tidigare decennium. Samtidigt framhåller utredningen att det befolkningsmässiga underlaget för bostadsefterfrågan i städer och andra tätorter icke ger en tillräcklig förklaring till den starka tillväxt av bostadsefterfrågan, som faktiskt har ägt rum. Efterfrågan på självständiga bostadslägenheter har inom stora befolkningsgrupper ökat även relativt sett.

Under 1960-talet torde man enligt utredningen få räkna med att det befolkningsmässiga underlaget för bostadsefterfrågan kommer att ytterligare förstärkas i och med att 1940-talets stora barnkullar då inträder i hushållsbildande åldrar. Även om tätorternas årliga flyttningsvinster framdeles icke blir större än under de senaste åren måste man därför räkna med att den i tätorter bosatta befolkningen i hushållsbildande åldrar från och med mitten av 1960-talet årligen kommer att tillväxa avsevärt snabbare än under den hittills gångna delen av 1950-talet. Om icke samtidigt andra förändringar inträffar, som verkar dämpande på bostadsefterfrågans tillväxt, måste följden härav — såvida icke bostadsproduktionen ökas — ofrånkomligen bli en skärpning av bristläget.

Beträffande byggnadskostnadernas utveckling lämnar utredningen uppgifter, som visar att kostnadsnivån efter den i samband med Koreakrisen kraftiga stegringen varit relativt stabil. Även driftkostnaderna har under de senaste åren endast undergått små förändringar.

Vad angår utvecklingen av hyrorna för bostadslägenheter i nyproducerade, statligt belånade flerfamiljshus lämnar utredningen bl. a. följande uppgifter.

Under åren 1945—1947 förblev hyresnivån för lägenheter i nyproducerade flerfamiljshus i stort sett stabil. Årshyran inberäknat uppvärinningskostnader enligt förkrigspris (»fredsbränsle») torde då i genomsnitt för hela landet ha uppgått till 24 å 25 kronor per kvm nettovåningsyta. Under tiden fr. o. m. 1948 t. o. in. första halvåret 1950 ökade hyrorna med 5 å 10 procent, eller 1 å 2 kronor per kvm nettovåningsyta.

Den kraftiga stegring av byggnads- och driftkostnaderna som satte in åren 1950—1951 gav, trots ökade kapitalsubventioner, en icke obetydlig hyresstegring till resultat. Hyreshöjningen, som fram till år 1952 kan beräknas till i genomsnitt ungefär 15—20 procent av 1950 års hyror, motsvarade i huvudsak driftkostnadernas stegring. Hyresutvecklingen under tiden fr. o. in. andra halvåret 1949 t. o. in. år 1955 för nyproducerade statligt belånade lägenheter belyses av följande serie, vilken grundar sig på uppgifter från flerfamiljshusföretag, för vilka slutligt beslut om tertiärlån meddelats.

Uppgifterna för företag färdigställda 1954 och 1955 har beräknats under antagande, att kostnaden för uppvärmning enligt förkrigspris kan uppskat­

Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 1957 13

tas till 2 kronor per kvm lägenhetsyta, och är såtillvida något mera ungefärliga än övriga uppgifter.

Ursprunglig årshyra (inkl.

Med anledning av ifrågavarande hyresuppgifter framhåller utredningen att hyresnivån för nyproducerade lägenheter har förblivit jämförelsevis stabil sedan år 1952. Den minskning av kapitalsubventionerna till statsbelånade flerfamiljshus, som ägde rum åren 1954 och 1955, skulle, såvitt kan bedömas med ledning av dessa uppgifter, icke ha resulterat i någon däremot svarande hyreshöjning. Den splittring av hyresnivån, som uppkom genom att lägenheter färdigställda efter 1950 åsatts väsentligt högre hyror än tidigare färdigställda lägenheter, har i huvudsak utjämnats genom hyreshöjningar. Det kan sålunda enligt utredningen beräknas att årshyran inklusive »fredsbränsle» för lägenheter färdigställda åren 1946—1950 numera i genomsnitt uppgår till 29 å 30 kronor per kvm lägenhetsyta och sålunda endast med 2—3 kronor per kvm lägenhetsyta skiljer sig från genomsnittshyran för senare färdigställda lägenheter.

Utredningen understryker att den redovisade hyresutvecklingen innebär, att hyrorna för de nyproducerade statligt belånade flerfamiljshusen under efterkrigsåren har stigit i långsammare takt än levnadskostnaderna i genomsnitt. Medan sålunda levnadskostnaderna mellan 1945 och 1952 ökade med 39 procent, ökade hyrorna för nyproducerade statsbelånade lägenheter med genomsnittligen 25—30 procent, och medan levnadskostnaderna därefter fortsatte att öka, har hyresnivån för de nyproducerade lägenheterna sedan 1952 varit jämförelsevis stabil.

Eftersom efterkrigstidens utveckling karakteriserats av en oavbruten stegring av reallönerna innebär det sagda, framhåller utredningen, att hushållens »hyresbetalningsförmåga» genomsnittligt sett förbättrats högst avsevärt. Härom anför utredningen ytterligare följande.

I tidigare bostadspolitisk diskussion har det varit vanligt att jämföra hyrorna för nyproducerade lägenheter med den genomsnittliga industriarbetarelönen. Sålunda tog bostadssociala utredningen den år 1945 rådande relationen mellan hyran i stora och medelstora orter för eu nybyggd lägenhet om två rum och kök och genomsnittslönen för en vuxen manlig industriarbetare (i de dåvarande dyrortsgrupperna D—I) till utgångspunkt för sin diskussion av den fortsatta hyrespolitiken. Enligt utredningens beräkningar

14 Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 1957

kunde denna relation anges till 25—26 procent, om värmekostnader enligt förkrigspris inräknades i hyran. De närmaste årens bostadspolitik borde ta sikte på att nedbringa denna hyresprocent till ca 20.

I sitt betänkande »Samhällets stöd åt bostadsförsörjningen» ansåg sig 1951 års bostadsutredning kunna konstatera, att det sålunda definierade hyresprocenttalet år 1950 nedgått till 18—20.

Utredningen har bl. a. med hänsyn till svårigheterna att erhålla ett statistiskt fullt jämförbart material icke funnit det lämpligt att föra den angivna beräkningen vidare till senare år. Utredningen redovisar i stället en jämförelse mellan hyror och inkomster, som är grundad på den genomsnittliga årshyran inklusive alla uppvärmningskostnader för en nybyggd statligt belånad tvårumslägenhet av numera gängse storlek samt den för samtliga dyrortsgrupper beräknade genomsnittliga årslönen för en vuxen manlig industriarbetare. Hyrans andel av inkomsten enligt denna beräkningsmetod blir enligt utredningen ca 25 procent år 1950, 20 ä 21 procent år 1954 och något under 20 procent år 1955.

För att närmare bedöma i vad mån olika kategorier av hushåll bör anses ha förmåga att utan subvention bära kostnaderna för nyproducerade lägenheter har, framhåller utredningen, de redovisade genomsnittstalen ett mycket begränsat värde. I syfte att mera konkret illustrera hushållens ekonomiska förutsättningar att förhyra nyproducerade lägenheter har bostadsstyrelsen för utredningens räkning i samarbete med vederbörande kommunala förmedlingsorgan utfört en statistisk undersökning rörande hushåll i flerfamiljshus färdigställda 1953 i städerna Stockholm, Göteborg, Malmö, Örebro, Linköping och Skellefteå och avseende förhållandena år 1954 och första kvartalet 1955.

Beträffande undersökningens resultat framhåller utredningen, att för samtliga städer gäller att flertalet familjer betalar mindre än en femtedel av inkomsten i hyra. Beaktas i förekommande fall utgående familjebostadsbidrag uppgick i Stockholm andelen familjer, som betalade mer än en femtedel av inkomsten i hyra, till 29 procent av samtliga. För Göteborg var motsvarande tal 20 procent, för Malmö 6 procent, för Örebro 21 procent, för Linköping 16 procent och för Skellefteå 32 procent.

För att belysa även egnahemsbyggarnas bostadskostnader med några konkreta exempel har bostadsstyrelsen för utredningens räkning inhämtat uppgifter rörande statligt finansierade egnahem färdigställda åren 1953 och 1954 inom 13 över hela landet spridda landskommuner. Beträffande undersökningsresultatet framhåller utredningen att i förhållande till familjeinkomsten (mannens, hustruns och barnens sammanräknade nettoinkomst år 1955) årskostnaderna för de undersökta egnahemmen i åtskilliga fall är tämligen höga. »Bostadskostnadsprocenten», dvs. årskostnaderna uttryckta i procent av familjeinkomsten, har — räknad brutto — inom flertalet undersökta kommuner ett medianvärde varierande mellan 25 och 30 för

Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 1957 15

egnahem om tre rum och kök. Räknas årskostnaderna i stället netto — dvs. om hänsyn tages till ränteeftergifter, familjebostadsbidrag och eventuella intäkter av uthyrning — reduceras nämnda medianvärde till 15 ä 25 procent.

Allmänna synpunkter på den framtida bostadspolitiken

Beträffande resultatet av efterkrigstidens bostadspolitik framhåller utredningen inledningsvis följande.

Efterkrigsårens bostadspolitik har utan tvivel verksamt bidragit till en förbättring av bostadsförhållandena för en stor del av befolkningen. Det allmännas finansiella stöd åt bostadsbyggandet har möjliggjort en omfattande produktion av lägenheter, vilka kunnat ställas till förfogande till priser som varit överkomliga för det stora flertalet hushåll. Stödet till ombyggnads- och förbättringsverksamheten har inneburit en stimulans till en omfattande upprustning och modernisering av äldre lägenheter, speciellt på landsbygden.

Utredningen erinrar emellertid om att den bostadsbrist, som uppkom i tätorterna redan under krigsåren, icke har kunnat avvecklas vid den bostadsproduktion som statsmakterna ansett möjlig, utan tvärtom skärpts —åtminstone i de större orterna. Delvis till följd härav har en välbehövlig sanering av äldre, ur kvalitativa synpunkter otillfredsställande lägenheter icke kunnat komma till stånd i den omfattning som eljest varit önskvärd. Stora grupper av hushåll bebor därför fortfarande lägenheter, som icke uppfyller nutida anspråk på kvalitet, och en betydande trångboddhet förekommer alltjämt, särskilt bland familjer med barn.

Efterkrigstidens utveckling har också inneburit, understryker utredningen, att stora befolkningsgrupper kommit att ställa större anspråk på bostaden. Önskan om bostad i egethem eller lägenhet om minst tre rum och kök gör sig allt starkare gällande och motiverar en omfattande, efter hand i allt högre grad på småhus och relativt stora lägenheter inriktad bostadsproduktion. Frågan om att skapa förutsättningar för ett ökat bostadsbyggande är därför enligt utredningen alltjämt den centrala i den aktuella bostadspolitiska debatten. I denna fråga framhåller utredningen ytterligare bl. a. följande.

Uppgiften att öka de reala resurser i form av arbetskraft och material som kan ställas till bostadsproduktionens förfogande, respektive att tillgodose bostadsbyggandets anspråk på krediter måste i huvudsak lösas genom åtgärder av allmän ekonomiskt-politisk natur, beträffande vilka det faller utom ramen för vårt uppdrag alt framlägga några speciella rekommendationer. Vi vill dock i detta sammanhang betona angelägenheten av att bostadsförsörjningens intressen tillinätes hög prioritet vid de inbördes avvägningar av olika behov som den allmänna ekonomiska politiken kan komma alt aktualisera. Vidare har vi ansett del vara viktigt att undersöka i vad mån det inom bostadspolitikens ram kan vidtagas åtgärder som är ägnade alt bidraga lill lösningen av nyssnämnda uppgift. De åtgärder som därvid kan komma i fråga är av två slag — dels åtgärder i syfte att rationalisera och förbilliga bostadsproduktion och förvaltning, dels åtgärder som syftar till alt under­

16 Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 1957

lätta bostadsbyggandets kapitalförsörjning genom att åstadkomma ett ökat sparande inom bostadsförsörjningens sektor av samhällsekonomin.

Utredningen anför härefter allmänna synpunkter på förbilligandet av bostadsbyggandet, på bostadssparande, på avvecklingen av de generella subventionerna och på bostadsrabatterna.

Utredningen framhåller att det beträffande önskvärdheten av att bostadsproduktionen förbilligas genom rationalisering och mekanisering knappast kan råda några delade meningar. Ett sådant förbilligande innebär icke blott att de nya bostäderna kan upplåtas till lägre årskostnader, utan även att ett ökat tillskott av bostäder kan erhållas inom ramen för en given investering. I fråga om möjligheterna till rationalisering av byggandet framhåller utredningen följande.

Det torde numera vara allmänt erkänt, att några snabba resultat vad beträffar nedbringandet av bostadskostnaderna icke kan väntas varken av de experiment med nya mekaniserade bvggnadsmetoder och nya material som särskilt under senare år kommit att tilldraga sig så stor uppmärksamhet, eller av det i mindre skala från dag till dag fortgående rationaliseringsarbete som försiggår på byggnadsplatserna landet runt. Delvis ligger detta i sakens natur — att inhämta erfarenheter från experimenthusbyggandet är en tidskrävande process och tillämpningen i större skala av nya produktionsmetoder kräver en omställning av byggnadsindustrin som kan genomföras endast på längre sikt. De insatser i rationaliseringsarbetet som görs av byggande och projekterande företagare och tekniker blir därför inte mindre värdefulla och nödvändiga. Vad vi emellertid i detta sammanhang vill särskilt understryka är angelägenheten av att det allmänna — stat och kommun — söker skapa förutsättningar för en rationell planläggning på relativt lång sikt av bostadsproduktionen, och att icke blott byggnadsföretagarna utan även de kommunala organen ägnar planläggnings- och projekteringsfrågorna ökad uppmärksamhet.

All erfarenhet visar, framhåller utredningen, att frågan om att förbilliga bostadsproduktionen till väsentlig del är en fråga om omsorgsfull planering av byggnadsföretagen, och att det är av allra största betydelse, att stadsplanerna är väl genomarbetade ur tekniskt-ekonomiska synpunkter. Brist på samordning av olika organs — kommunala såväl som statliga — handläggning av byggnadsärendena har i alltför många fall medfört onödigt dubbelarbete och forcering av planläggning och projektering, vilket i sista hand inneburit att bostadsproduktionen i onödan fördyrats. Angelägenheten av att stat och kommun medverkar till en bättre ordning understrykes av utredningen, som härom framhåller följande.

Stat och kommun kan här medverka till en bättre lingens ordning, dels mera allmänt genom att söka främja en stabilisering av bostadsproduktionen, dels genom att främja rationalisering och samordning av olika administrativa organs arbete. Inom kommunerna är det särskilt angeläget, att samarbetet mellan byggnadsnämnden och de för bostadsbyggandet ansvariga organen stärkes, så att en effektiv samordning av bostadsområdenas detaljplanläggning och projektering kan komma till stånd. Icke mindre viktigt

Knngl. Mnj:ts proposition nr 100 är 1957 17

är, all berörda statliga planmyndigheter, lånebeviljande organ, arbetsmarknadsmyndigheter in. fl. gör vad på dem ankommer för att främja en snabb och smidig handläggning av plan- och byggnadsärendena, så att icke enskilda byggherrars och kommuners planläggning förryckes, med fördyring av bostadsbyggandet till följd. I anslutning härtill understryker utredningen betydelsen av att handläggningstiden för ansökningar om statliga lån nedbringas. Det är, anför utredningen, regel att mycket lång tid förflyter mellan den tidpunkt då bostadslägenheterna färdigställts och den tidpunkt då de statliga lånen kan utanordnas. Under denna tid belastas bostadsföretagen i onödan med höga kostnader för kreditivräntor, vilka i sista hand drabbar de boende i form av ökade bostadskostnader. Problemet att nedbringa denna tid bör därför ägnas största möjliga uppmärksamhet. Insatser krävs här icke blott av de statliga lånebeviljande organen själva utan även av de kommunala förmedlingsorganen och låntagarna. Vad härefter angår frågan om bostadssparande erinrar utredningen om att på senare tid möjligheterna att stimulera ett »målsparande» för bostadsanskaffning har diskuterats i olika sammanhang. Frågan har bl. a. aktualiserats genom motioner i riksdagen. Initiativ till åtgärder i sytte att främja ett till bostadsanskaffningen knutet målsparande har tagits bl. a. av vissa sparbanker samt HSB. Betydelsen för bostadsbyggandets kapitalförsörjning av ett målsparande av här nämnt slag bör enligt utredningen icke överdrivas. Denna form av målsparande har bl. a. en given begränsning däri, att den kan få större betydelse endast i fråga om egnahem och lägenheter upplåtna med bostadsrätt. Den omständigheten att egnahemsinnehavarens resp. bostadsrättsinnehavarens egna insats regelmässigt endast utgör en jämförelsevis liten del av det 1 bostaden investerade kapitalet innebär ytterligare en begränsning av denna sparforms betydelse. Det är självfallet också omöjligt att vinna garantier för att ett målsparande till insatser i bostadslägenheter kommer att innebära ett verkligt nysparande. Även om åtgärder syftande till att stimulera målsparande för bostadsanskaffning*sålunda icke kan förväntas resultera i mer än ett relativt ringa bidrag till lösningen av bostadsbyggandets kapitalanskaffningsproblem är ett sådant målsparande enligt utredningens mening väl värt att uppmuntras av det allmänna icke minst som ett led i strävandena att främja ökat sparande bland ungdomen. Då det gäller att finna lämpliga former för organiserandet av detta sparande bör emellertid enligt utredningen i varje fall till en början — fältet lämnas fritt för enskildas, organisationers och kommuners initiativ och uppfinningsrikedom. Några fastare regler härför bör sålunda icke nu uppdragas av statsmakterna. Utredningen anför emellertid följande allmänna synpunkter på uppläggningen av detta målsparande. Det synes oss självklart, att ett organiserat målsparande lör egnahem eller 2 - Iiihang till riksdagens protokoll 1957. 1 samt. nr 100

18 Kungl. Maj. ts proposition nr 100 år 1957

bostadsrättslägenheter icke kan bedrivas med framgång, såvida icke däri engagerade bostadssökande kan beredas viss förtur framför övriga bostadssökande. Det är därför angeläget, att kommunerna, i den män så låter sig göra utan att övriga bostadssökandes skäliga anspråk otillbörligt eftersätles, medverkar härtill. Möjligheter föreligger också att favorisera den målsparande genom att tillerkänna honom större valfrihet vid tillgodoseendet av bostadsönskemålen än andra bostadssökande. Kooperativa bostadsorganisationer, vilkas medlemmar engagerat sig för målsparande, bör därvid enligt vissa regler själva kunna svara för fördelningen av de lägenheter de producerar. Det måste emellertid med skärpa betonas, att enbart beredvilligheten att prestera en insats för erhållande av en bostadsrättslägenhet eller ett egethem icke bör berättiga en bostadssökande till förtur i bostadsförmedlingarnas köer. Ett villkor för sådan förtur bör vara, att insatsen presterats genom ett långsiktigt sparande i organiserade former, exempelvis ett lönsparande, och att den motsvarar ca 10 procent av lägenhetens produktionskostnad. Kommunerna kan också på andra sätt stöda initiativ till målsparande för bostadsändamål, exempelvis genom att organisatoriskt medverka vid planläggning och projektering av egnahemsområden avsedda att upplåtas såväl till målsparande som till andra grupper. Genom att på sådant sätt medverka vid produktion i större skala av egnahem kan kommunerna därjämte främja egnahemsbyggandets rationalisering. Utredningen övergår härefter till huvudfrågan, som är huruvida generella subventioner till bostadsproduktionen nu kan undvaras. Inledningsvis understryker utredningen att om man ser frågan om de generella subventionerna ur socialpolitiska synpunkter det inte finns någon anledning att nu frångå den princip, som hittills varit vägledande för svensk bostadspolitik, nämligen att en allmän förbättring av relationen hyra/inkomst i första hand bör åstadkommas med andra medel än genom generella subventioner, och att det stöd av subventionskaraktär, som det allmänna lämnar åt bostadsförsörjningen, bör ges i former differentierade med hänsyn till olika behov. Frågan i vad mån det nu kan anses möjligt att avveckla de generella subventionerna till bostadsproduktionen kan därför enligt utredningen ses som en fråga om huruvida den höjning av bostadskostnaderna, som ett bortfall av generella subventioner skulle innebära, kan anses försvarbar från socialpolitiska utgångspunkter. Utredningen understryker att den finner det önskvärt, att den standardstegringsprocess som inletts under efterkrigsåren kan fortsätta, speciellt vad beträffar familjernas utrymmesstandard. Det är angeläget, att lägenheter om minst tre rum och kök i ökad utsträckning ekonomiskt bringas inom räckhåll för barnfamiljerna och i första hand för flerbarnsfamiljerna. Vidare bör, hävdar utredningen, småhusbyggandet uppmuntras och de bostadspolitiska stödåtgärderna få en sådan omfattning, att de främjar familjernas bosättning i egnahem, radhus och kedjehus. Utredningen anser emellertid att de generella subventionerna i huvudsak kan avvecklas och anför härom följande. Med hänsyn till den betydande förbättring av relationen hyra/inkomst som inträffat under efterkrigsåren och den allmänna höjning av levnads­

Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 1957 19

standarden som samtidigt ägt rum anser vi emellertid, att stora grupper av hushåll med ordinära inkomster bör kunna efterfråga moderna lägenheter av godtagbar standard, även om en hyreshöjning åstadkommes genom att de generella subventioner som nu utgår i huvudsak avvecklas. I en utveckling karakteriserad av stigande penninginkomster och reallöner kan den omständigheten, att en subventionsaweckling tillfälligt ger upphov till en försämring av den allmänna relationen mellan ordinära inkomster och hyran för nyproducerade lägenheter icke i och för sig tjäna som ett argument lör ett bibehållande av generella subventioner. Den avveckling av de generella subventionerna som redan inletts genom den fortgående reduktionen av de provisoriska kapitalsubventionerna bör sålunda enligt vår mening följas av en avveckling jämväl av de ortsdifferentierade tilläggslånen till flerfamiljshus. Däremot har vi ännu icke funnit tiden vara inne för en fullständig avveckling av kapitalsubventionerna till enfamiljs- och tvåfamilj shus. Önskemålet att särskilt främja egnahemsbyggandet och att ge hushåll med ordinära inkomster ekonomiska möjligheter att bebo lägenheter i egnahem motiverar att sådana subventioner tillsvidare bibehålies.

Med den reservation som ovan antytts beträffande småhusen bör sålunda hänsynen till förhållandet mellan bostadskostnader för nyproducerade lägenheter och de genomsnittliga hushållsinkomsterna icke hindra en fortsatt successiv avveckling av de generella subventionerna.

Utredningen anser emellertid att frågan om de generella subventionernas vara eller icke vara inte kan reduceras till enbart en fråga om förhållandet mellan bostadskostnader och inkomster. Då de olika formerna av generell subvention på sin tid första gången infördes, motiverades detta bl. a. av hänsyn till intresset att främja en ostörd bostadsproduktion och en såvitt möjligt enhetlig hyresnivå för lägenheter av likvärdig beskaffenhet.

Vad speciellt gäller kapitalsubventionerna — tilläggslånen och de räntefria stående delarna av egnahemslån — har, framhåller utredningen, dessa väsentligen motiverats av önskemålet att undvika en splittring av bostadskostnadsnivån för lägenheter av likvärdig standard. I denna fråga anför utredningen bl. a. följande.

För en sund utveckling på bostadsmarknaden är det otvivelaktigt av stor betydelse, att en mera avsevärd hyressplittring undvikes. Olägenheterna av en sådan har upprepade gånger starkt understrukits i tidigare bostadspolitisk diskussion. Det har framhållits, att hyresskillnader mellan nyproducerade lägenheter och äldre lägenheter av likvärdig standard icke hlott innebär orättvisor mot de hushåll som är hänvisade att bo i de nya lägenheterna. De medför även risker för bostadsproduktionen och kan snedvrida utvecklingen på bostadsmarknaden. Om en mera betydande hyressplittring tillätes bestå under lång tid, kan den icke undgå alt hämma omflyttningen och därmed också ett fritt konsumtionsval på bostadsmarknaden. Bostadsproduktion vid tillfälligt starkt uppdrivna kostnader kan också innebära stora risker på längre sikt.

Utredningen anser därför att kapitalsubventioner i kombination med andra åtgärder i vissa lägen kan vara ett lämpligt medel att motverka den hyressplittrande effekten av en såsom tillfällig bedömd kraftig stegring av

20 Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 1957

kostnaderna för bostadsproduktion. En tillfällig kapitalsubvention, som så att säga skär av en »topp» i en produktionskostnadskurva, kan innebära en relativt obetydlig statsfinansiell uppoffring, då det gäller att främja en ostörd bostadsproduktion och hindra uppkomsten av hyressplittring. Annorlunda blir förhållandet, framhåller utredningen, om stegringen av bostadsproduktionens kostnader måste bedömas såsom mera permanent — exempelvis som ett resultat av en under längre tid fortskridande stegring av prisnivån. Att genom generella subventioner söka hindra en sådan kostnadsstegring från att slå igenom på årskostnaderna för nya lägenheter skulle enligt utredningen uppenbarligen kunna leda till orimliga statsfinansiella konsekvenser. Problemet att undvika hyresskillnader mellan äldre och nyare lägenheter aktualiserar därför i ett sådant läge förr eller senare en anpassning uppåt av hyrorna för äldre lägenheter.

Enligt utredningens mening kan därför icke heller de tendenser till hyressplittring, som blir resultatet av en fullständig avveckling av nu utgående tilläggslån, i nuvarande läge motivera att dessa subventioner bevaras. Utredningen förutsätter, att i anslutning till en avveckling av tilläggslånen till nyproducerade flerfamiljshus en viss anpassning uppåt av hyrorna för lägenheter i flerfamiljshus byggda under 1950-talet kommer till stånd i samband med en uppsägning till förräntning och amortering av beviljade tilläggslån. Emellertid betonar utredningen också angelägenheten av alt hyrorna för äldre fastigheter justeras uppåt i sådan grad, att eftersatta reparationsbehov kan tillgodoses och en ytterligare hyresutjämning komma till stånd.

Slutligen framför utredningen i detta sammanhang vissa allmänna synpunkter på ränteeftergifterna och den subvention, som de låga räntorna för statslån f. n. innebär, vilken snart kommer att spela den största rollen ur statsfinansiella synpunkter. Utredningen framhåller i denna fråga i huvudsak följande.

Eu höjning av räntorna för tertiärlån och egnahemslån verkar i likhet med kapitalsubventionernas avveckling splittrande på hyres- och bostadskostnadsnivån. Beträffande möjligheterna att helt avveckla nyssnämnda typer av räntesubvention delar vi statsutskottets vid 1956 års riksdag deklarerade uppfattning, att ett skydd mot tillfälligt höga räntor å bostadskrediter är av största betydelse för ett ostört bostadsbyggande. Om tillfälliga räntestegringar får slå igenom på kostnaderna för nyproducerade lägenheter skulle detta innebära att bostadsbyggandet utsattes för spekulativa inflytelser som kunde effektivt hämma dess stabilisering. Vidare skulle frånvaron av ett särskilt ränteskydd för bostadsbyggandet också kunna innebära en irrationell hämsko på räntepolitiken. Vi anser därför, att ett skydd mot tillfälligt höga räntor alltfort bör ingå som ett led i systemet av statliga stödåtgärder för bostadsbyggandet. En viss justering uppåt av räntorna för de statliga bostadslånen samt av de »garanterade» räntesatserna för primäroch sekundärlån bör dock ske.

Vad angår bostadsrabntterna erinrar utredningen om att — såsom fram-

Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 1957 21

hålles i dess direktiv — vissa medborgargrupper med små inkomster alltjämt har svårt att skaffa sig godtagbara bostäder. Många barnfamiljer med begränsade inkomster, liksom åtskilliga pensionärer, invalider och ensamstående mödrar kan icke utan särskilt stöd från samhällets sida lösa sin bostadsfråga på ett tillfredsställande sätt. Utredningen framhåller att svårigheterna för dessa hushållsgrupper att efterfråga moderna och rymliga bostäder skulle ytterligare skärpas, om de icke på något sätt kompenserades för den stegring av årskostnaderna för nyproducerade lägenheter, som en avveckling av de generella subventionerna medför. Utredningen finner det därför angeläget att i lämpliga former försöka ge ett vidgat stöd åt dessa gruppers bostadsförsörjning. I detta sammanhang förutskickar utredningen förslag om dels en utbyggnad av systemet med familjebostadsbidrag till att avse även vissa hushåll med ett minderårigt barn, dels vissa höjningar av bidragens belopp. Vidare framhålles att utredningen har för avsikt att i en följande etapp av sitt arbete pröva frågan om vidgat stöd åt vissa andra hushållskategorier, såsom pensionärer och invalider. Beträffande de synpunkter som för utredningen varit vägledande vid övervägande av fainiljebostadsbidragens storlek framhålles följande.

Vi anser det vara särskilt angeläget att öka stödet till barnfamiljerna i de lägsta inkomstskikten. Våra förslag om höjning av familjebostadsbidragens belopp innebär sålunda, att i huvudsak de hushåll vilka hittills med hänsyn till sina inkomster varit berättigade till förhöjt familjebostadsbidrag kompenseras för den hyreshöjning som blir följden av de generella subventionernas avveckling, medan däremot de familjer vilka kan komma i åtnjutande av helt eller reducerat familjebostadsbidrag icke fullt kompenseras för denna hyreshöjning. Vi föreslår vidare, alt familjer med ett minderårigt barn i de lägsta inkomstskikten skall kunna erhålla ett familjebostadsbidrag som för deras del i stort sett kan beräknas ersätta de bortfallande generella subventionerna. Till ensamstående med ett barn skall enligt våra förslag bostadsrabatler kunna utgå efter mera generösa grunder än som föreslås för fullständiga familjer med ett barn.

Det bör betonas, att huvudsyftet med de familjebostadsbidrag vi föreslår är att tillförsäkra barnfamiljer med låga inkomster en tillfredsställande bostadsstandard. Vi räknar därför med att behovet av denna bostadsrabatt skall komma att minska i samma mån som realinkomsterna stiger. Stigande realinkomster bör sålunda icke föranleda någon omprövning av de inkomststreck vi föreslår för familjebostadsbidraget.

Frågan om införandet av ett kreditgarantisystem

I sin behandling av frågan om införandet av ett kreditgarantisystem på bostadsområdet — dvs. frågan om att ersätta de statliga bostadslånen med statliga garantier i fråga om viss del av det i öppna marknaden upplånade fastighetskapitalet — lämnar bostadspolitiska utredningen en redogörelse för frågans hittillsvarande behandling. Bl. a. återges huvudpunkterna i den av landshövding Mats Leinne i november 1955 avgivna promemorian angå­

22 Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 1957

ende införandet av ett kreditgaranlisystem på bostadsområdet. Vidare anför utredningen skäl för och emot införandet av ett kreditgarantisystem och finner sig icke kunna f. n. förorda ett dylikt system. Sammanfattningsvis framhåller utredningen härom följande.

Efter våra underhandskontakter med representanter för sparbankerna och x-iksbanken har vi kommit till den uppfattningen, att förutsättningarna för införande av ett kreditgarantisystem är så ogynnsamma i rådande kreditmarknadsläge, att därmed bör anstå. Systemet med statlig långivning bör sålunda bibehållas.

Med hänsyn till de administrativa fördelar ett konsekvent genomfört kreditgarantisystem kan tänkas innebära, bör emellertid frågan om dess införande icke definitivt avföras ur diskussionen. Det bör ankomma på riksbanken att ånyo aktualisera denna fråga, när läget på kreditmarknaden erbjuder större möjligheter.

I vad det gäller bostadspolitiska utredningens behandling av de allmänna riktlinjerna för bostadspolitiken har två ledamöter av utredningen i särskilda frågor anfört avvikande mening. Sålunda har herr Skarstedt icke ansett sig kunna godtaga vad majoriteten anfört i fråga om målsparande för bostad. Herr Cassel har gjort erinringar beträffande majoritetens ställning till dels resultatet av det allmännas finansiella stöd åt bostadsbyggandet, dels målsparandet för bostad dels ock frågan om införandet av ett kreditgarantisystem. Enligt reservanten borde sistnämnda fråga ha penetrerats mera ingående än som skett och med utgångspunkt icke så mycket från nu rådande krisförhållanden som från en normalt fungerande kapitalmarknad, varför han anser det angeläget att problemet snarast tas upp till förnyad och ingående behandling.

Yttrandena

Utredningens allmänna uttalanden om önskvärdheten av åtgärder syftande till att skapa förutsättningar för ett ökat — och efter hand i allt högre grad på stora lägenheter och egnahem inriktat — bostadsbyggande har understrukits av bl. a. bostadsstyrelsen. Styrelsen framhåller att trots förbättringen av boendeförhållandena för stora grupper av befolkningen under det senaste decenniet i form av minskad trångboddhet och bättre lägenhetsutrustning bostadsnöden dock fortfarande är en av de viktigaste orsakerna till missanpassning av skilda slag i samhället. Utvecklingen mot bättre bostadsförhållanden är enligt styrelsens mening en angelägenhet som måste ses ur en vidare synvinkel än den begränsat bostadspolitiska eller finanspolitiska. Styrelsen framhåller vidare att förskjutningen i produktionens inriktning på lägenhetstyper liksom dess fördelning på hustyper icke torde ha mot­

Kungl. Maj:ts proposition nr tOO år 1957 23

svarat den efterfrågeinriktning, som har blivit resultatet av det fortsatta ekonomiska framåtskridandet. Enligt styrelsens uppfattning föreligger det eu betydande uppdämd efterfrågan på lägenheter större än två rum och kök. Den tendens till ökat småhusbyggande, som gjort sig gällande under de föregående åren, kan nu ha vänts i motsatt riktning. Härpå kan enligt styrelsens mening tillgängliga uppgifter om inkomna ansökningar om egnahemslån till nybyggnad tyda.

I fråga om bostadsbyggandets omfattning framhåller styrelsen vidare, att den erforderliga ökningen av bostadsbyggandet torde kunna nås med ett tillskott av arbetskraft, som i förhållande till arbetsmarknaden i dess helhet kan betraktas som skäligen ringa. Med tillfälliga undantag torde ej heller materialförsörjningen ställa några problem. Avgörande är sålunda enligt styrelsens mening anspråken på finansiella resurser. Styrelsen framhåller, att det svåra läge som rått under senare delen av 1956 för finansieringen av flerfamiljshus väsentligen betingas av en till följd av starkt minskad förskottsgivning reducerad utbetalning av statliga krediter för bostadsändamål samt därav, att postsparbanken avsevärt reducerat sin fastighetskreditgivning. Styrelsen understryker, att åstadkommandet av förutsättningar för ökning av bostadsproduktionen måste vara en uppgift för den ekonomiska politiken.

Näringslivets bgggnadsdelegation anser, att den ekonomiska politiken i första hand bör inriktas på att söka förbättra förutsättningarna för en ökning av den totala investeringsvolymen, så att bostadsbyggandet såväl som andra investeringsbehov kan tillgodoses i större utsträckning. Om bostadsinvesteringarna anses böra beredas ökat utrymme genom inskränkning av annan investeringsverksamhet bör en sådan komma i fråga endast beträffande den offentliga sektorn. Enligt delegationens mening kan en sådan inskränkning utan olägenhet åstadkommas bl. a. genom en sänkning av standardkraven för offentliga husbyggnader. Delegationen hänvisar i detta sammanhang till statens byggnadsbesparingsutrednings betänkande (SOU 1956:39). Delegationen framhåller vidare, att bostadsbyggandet inom ett friare samhällsekonomiskt system på längre sikt skulle ernå en naturlig anpassning till konsumenternas önskemål inom ramen för tillgängliga resurser.

Landsorganisationen understryker, att det ur såväl bostads- som arbetsmarknadspolitiska synpunkter är nödvändigt att bostadsbristen nu bekämpas effektivare än hittills och att ett bostadsmässigt underlag för en rörligare arbetsmarknad skapas snarast möjligt, bostadsbristen hör enligt Landsorganisationens mening angripas även från efterfrågesidan, även om främsta förutsättningen för bristavveckling är ett ökat bostadsbyggande. Konjunkturinstitutet finner det utopiskt alt tänka sig bostadsproduktionen ökad tillräckligt för att man enbart på detta sätt skall kunna sanera bostadsmarknaden. Eu på lämpligt sätt genomförd uppjustering av hyrorna är

24 Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 1957

enligt institutets mening en nödvändig förutsättning för skapande av balans på bostadsmarknaden. Vad utredningen anfört angående förutsättningarna för rationalisering och förbilligande av bostadsproduktionen har understrukits i ett stort antal yttranden. Vikten av att statsmakterna i syfte att underlätta ett förbilligande av bostadsbyggandet medverkar till att skapa förutsättningar för en långsiktig planering av bostadsbyggandet understrykes särskilt i yttranden av bl. a. bostadsstyrelsen, HSB, Svenska riksbyggen, SABO, Landsorganisationen, Näringslivets byggnadsdelegation ocn länsstyrelsen i Malmöhus län samt av stadsfullmäktige i Linköping och drätselkammaren i Luleå. Enligt bostadsstijrelsens mening vore mycket att vinna, om man kunde undvika de störningar, som blir följden av alltför täta ändringar av villkoren för den statliga långivningen. Det skulle också vara önskvärt, att kommuner och byggnadsföretagare kunde planera och projektera med hänsyn till ett program fastställt på längre sikt och icke som för närvarande endast för ett halvår eller budgetår. Härför krävs enligt styrelsen icke blott mera långsiktiga program utan även att anskaffningen av byggnadskrediter och hypotekslån för dessas avlyftande skall kunna planeras i förväg. Även HSB betonar vikten av en långsiktig planering av bostadsproduktionen. De statliga lånevillkoren och bestämmelserna måste enligt förbundets mening utformas så, att projektören verkligen vet hur husen tår se ut i framtiden. Även om en ändring av belåningsregler i och för sig av olika anledningar kan vara motiverad bör den genomföras på ett sådant sätt, att nyligen avslutad och pågående projekteringsverksamhet icke förlorar aktualitet. Förbundet understryker vidare bl. a. betydelsen av att staten ekonomiskt stöder byggforskningen och hävdar, att ordentliga åtgärder måste vidtagas då det gäller att reformera tillämpningen av byggnadslagstiftningen. Förbundet finner det vara viktigt, att generell befrielse från gällande lagstiftning möjliggöres i fråga om experimenthus. Svenska riksbyggen anser det vara orimligt att i dagens läge vänta stora rationaliseringsresultat av en industri, som fått arbeta under så osäkra och planlösa förhållanden som byggnadsindustrin gjort inte minst under de två senaste åren. Organisationen anför i övrigt bl. a. följande. Det allmänna läget har hindrat varje form av planering på längre sikt. Svårigheten att skaffa pengar har hindrat igångsättning på för arbetet avsedda eller lämpliga tider. Har pengar funnits har det inte funnits byggnadstillstånd eller har man fått så liten kvot att arbetskraft och maskiner inte kunnat rationellt utnyttjas. Jämsides härmed lägges ökade kostnader på byggandet utan att hänsyn härtill tagits i »iånetaket», statliga myndigheter — brand-, hälsovård-, civilförsvarsmyndigheter an. fl. ställer stora krav. Genom bilismen kräves allt flera parkerings- och garageutrymmen etc. Detta är riktiga krav, men det måste däremot vara oriktigt att lägga kostnaderna på byggandet utan att taga hänsyn till dessa kostnader vid fastigheternas värdering. I detta läge av ständigt nya, tidsödande och förvirrande krav, skapas inga naturliga förutsättningar för rationellt arbete. Däremot lägges

Kungl. Maj.ts proposition nr JOO år 1957 25

bördor på industrin, som alltför många inte orkar bära. De många och ofta stora konkurserna under senare tid vittnar vältaligt härom. Byggnadsindustrin arbetar under helt andra och mera komplicerade förhållanden än till viss ort förlagda storindustrier. Till detta måste hänsyn tagas vid bedömning av takten i pågående rationalisering.

Svenska rik sbyggen framhåller vidare, att rationaliseringens värde trots det sagda inte får underskattas. För att nå resultat kräves emellertid ett långt och mödosamt arbete inom såväl byggnads- som materialindustrin. Rationaliseringsarbetet måste börja vid stadsplanerandet och ett intensivt samarbete etableras mellan stadsplanerare, projektorer och byggare. Långt gående rationalisering förutsätter enligt organisationen dyra investeringar i maskiner och fabriker. Med hänsyn till arbetets art förslites maskinparken fort, med kort avskrivningstid som följd. Vill man på längre sikt nå goda resultat får rationaliseringsvinsterna sålunda inte tagas ut i förskott. Enligt organisationens mening kan det inte nog starkt understrykas att industrin måste givas arbetsro och möjlighet till kontinuerlig och rationell produktion. Bostadsinvesteringarna måste fastställas för längre perioder för att arbetet skall kunna planeras riktigt, krav måste ställas att hänsyn skall tagas till skiftande ekonomiska förutsättningar vid byggandet beträffande grundförhållanden, tomtpriser och stadsplanering. Organisationen finner det orimligt att låsa fast byggnadskostnaderna till fasta normer oavsett stadsplaner, hustyper, grundförhållanden och tomtpriser och anser att gällande föreskrifter i dessa avseenden måste justeras. Fonden för maskinanskaffning bör utökas att gälla fabriker för byggnadselement, för att därigenom underlätta industrins rationaliseringssträvanden. Organisationen finner, att det knappast rimmar med myndigheternas uttalade önskemål om forcerad rationalisering att i dagens läge belasta byggnadsindustrin med investeringsskatt.

SABO understryker betydelsen av att statsmakterna bestämmer sig för ett långsiktigt program för bostadsproduktionen och framhåller att det endast härigenom är möjligt att få eu stabiliserad bostadsproduktion och förutsättningar för rationell planering och projektering. Organisationen understryker att ändringar i de administrativa föreskrifterna för statens stöd icke bör vidtagas alltför brådstörtat.

Liknande synpunkter anföres av Landsorganisationen som finner det lämpligt att bostadsbyggandets företrädare i högre grad än hittills får möjlighet alt medverka vid utformningen av praktiska bestämmelser.

Även Näringslivets bgggnadsdelegation finner det synnerligen önskvärt alt eu omsorgsfull långtidsplanering av bostadsbyggandet kommer till stånd. I första hand är det enligt delegationens mening nödvändigt att byggnadsföretagen anvisas mark och meddelas byggnadstillstånd på ett mycket tidigare stadium än som nu är fallet.

Länsstyrelsen i Malmöhus län understryker betydelsen av att planlägg­

26 Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 1957

nings- och projekteringsarbeten ägnas ökad uppmärksamhet från statsmakternas sida. Enligt länsstyrelsens mening måste behovet av effektiv sakkunnig hjälp åt de kommunala organ som har att taga befattning med bostadsbyggandet tillgodoses. Framför allt bör en bättre samordning mellan byggnadsnämndernas och förmedlingsorganens insatser eftersträvas. En lösning av frågan om sakkunnig hjälp, som speciellt tar fasta på ledningen av planläggningsarbetet och beaktar de möjligheter till förenkling av planoch byggnadsärendenas handläggning som en reform av byggnadslagstiftningen kan komma att erbjuda, bör inte längre uppskjutas.

Stadsfullmäktige i Linköping framhåller, att det ytterst är på statsmakternas direktiv och intentioner och framför allt egen planläggning som den enskilda likaväl som den kommunala projekteringen och planläggningen står och faller. Enligt stadsfullmäktiges mening kunde det övervägas om inte kommunerna, framför allt de större och medelstora städerna med väl utvecklade för bostadsförsörjningen ansvariga organ, borde erhålla större befogenheter än nu är fallet att bestämma över egna investeringar i form av hl. a. gatu- och ledningsarbeten.

Drätselkammaren i Luleå framhåller att en nödvändig förutsättning för att åtgärder på området skall ge effekt är, att vederbörande också på sikt vet vad som verkligen får byggas. Drätselkammaren finner det därför vara nödvändigt att statsmakterna med giltighet för åtminstone några år i sänder gör upp program, som talar om hur mycket som kommer att få byggas inom respektive kommuner.

Drätselkammaren i Luleå understryker vidare vad utredningen anfört om angelägenheten av att utbetalningen av statliga lån kan ske i snabbare takt än hittills. Drätselkammaren anför att utbetalningen av statslånen nu i regel sker åratal efter det husen färdigställts. Beträffande vissa under senare år uppförda hus i staden har det konstaterats, att de ökade kostnader som eftersläpningen i utbetalningen av statslånen medfört motsvarat ett belopp av nära 7 kronor per kvadratmeter lägenhetsyta och år under den tid dröjsmålet varat.

Vad utredningen anfört om möjligheterna att inom bostadspolitikens ram vidtaga åtgärder som syftar till att underlätta bostadsbyggandets kapitalförsörjning genom att åstadkomma ett ökat sparande har kommenterats i ett stort antal yttranden. Utredningens uttalanden, att en avveckling av de generella subventionerna, en sänkning av belåningsgränserna för statliga lån samt en skärpning av amorteringsvillkoren för bostadslånen kan tjäna detta syfte har sålunda understrukits i yttranden av bl. a. fullmäktige i riksbanken, fullmäktige i riksgäldskontoret, styrelserna för Stadshypotekskassan och Bostadskreditkassan, statskontoret, statens hyresråd, överståthållarämbetel samt länsstyrelserna i Östergötlands, Malmöhus och Göteborgs och Bohus län.

Fullmäktige i riksbanken anser, alt med det perspektiv långtidsutred­

Kungl. Maj. ts proposition nr 100 år 1957 27

ningen i sitt nyligen avgivna betänkande (SOU 1956:53) rullat upp det måste stå klart, att frågan om en ökning av bostadsbyggandet eller andra investeringar inte i första rummet är en fråga om prioritering av krediter utan om att på ena eller andra sättet dämpa såväl den privata som den offentliga konsumtionsutvecklingen. Åtgärder för ett större sparande även på bostadsområdet är därför påkallade. Från denna utgångspunkt instämmer fullmäktige i utredningens allmänna syfte. Fullmäktige framhåller vidare, att genom sänkta belåningsgränser och därigenom framkallade ökade egna insatser och genom amorteringarna på tilläggslånen och de skärpta amorteringarna på tertiärlånen ett tillskott till bostadsfinansieringen kommer att erhållas som inte bör förringas. På samma sätt verkar enligt fullmäktiges mening på indirekt väg höjningen av räntorna på tertiär- och egnahemslånen och av de garanterade räntorna på underliggande lån. I huvudsak enahanda synpunkter har framförts av styrelserna för Stadshijpotekskassan och Bostadskrcditkassan.

Fullmäktige i riksgäldskontoret förklarar sig ha fäst särskilt avseende vid den avlastning på budgeten, som ett genomförande av utredningens förslag skulle få till följd och hävdar att den av utredningen rekommenderade omläggningen av statens stöd åt bostadsförsörjningen bör göra det möjligt att vidga ramen för investeringar av hög angelägenhetsgrad, varvid produktion av nya bostäder bör intaga en prioritetsställning.

Länsstyrelsen i Östergötlands län framhåller att en skärpning av amorteringskraven och en sänkning av övre belåningsgränserna för bostadslån samt ökat frivilligt bostadssparande jämte förslaget till reducering av de generella subventionerna innebär möjlighet till finansiering av ett ökat bostadsbyggande. Länsstyrelsen tillstyrker därför dessa åtgärder, men med den bestämda reservationen att det större samhällsekonomiska investeringsutrymme, som erhålles genom de förordade åtgärderna, får leda till ökat bostadsbyggande och icke konsumeras genom andra investeringar.

I motsats till de nyssnämnda remissorganen finner bostadsstgrelsen det värde en minskning av de generella subventionerna kan ha för underlättande av bostadsbyggandets kapitalförsörjning vara tvivelaktigt. Styrelsen påpekar, att hyreshöjningen delvis kompenseras av ökade bostadsrabalter och att man i övrigt icke kan veta något om den utsträckning i vilken de ökade bostadskostnaderna drabbar det reguljära sparandet resp. konsumtionen, dvs. i vad mån de leder till nysparande. Styrelsen framhåller vidare, att de angivna åtgärderna inte heller innebär garanti för förbättrad kapitalförsörjning med mindre och i den mån de statsfinansiella besparingarna till följd av subventionsminskningen reserveras för investering i bostäder. Delvis likartade synpunkter har anförts av Hyresgästernas riksförbund, som framhåller alt utredningen icke visal hur den besparing av 100 miljoner kronor som eventuellt skulle uppstå för statsverket vid ett genomförande av utredningens förslag skulle kunna reserveras för nyproduktion av lägen­

28 Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 1957

heter eller vilka garantier härför som skulle kunna uppställas från statsmakternas sida.

Utredningens synpunkter på målsparande för bostad har understrukits i flera yttranden. Bostadsstijrelsen framhåller att vad utredningen anfört härom i allt väsentligt sammanfaller med styrelsens yttrande till bankoutskottet över motioner om bostadssparande till vårriksdagen 1956. Fullmäktige i riksbanken anser i likhet med utredningen, att målsparande för bostad bör uppmuntras av det allmänna. Fullmäktige finner det icke vara någon avgörande invändning mot ett sådant sparande, att en del av det kapital som därvid ställes till förfogande icke kommer att bestå av ökat nysparande, eftersom det under alla omständigheter måste anses önskvärt att sparkapital kanaliseras till bostadsbyggandet och därigenom hindras från att eventuellt komma till annan mindre angelägen användning.

Sparbanksföreningen erinrar om att bostadssparandet fått särskild aktualitet i samband med försöken att genom seriebyggen av egnahem nedbringa byggnadskostnaderna. Vid dessa byggen kan som regel den egna insatsen icke ske i form av arbete utan måste göras genom kontant insats av sparade medel. Föreningen framhåller, att ett stort antal sparbanker för att stimulera till bostadssparande och samtidigt vinna nyssnämnda möjligheter att förbilliga byggnadskostnaderna inlett samarbete med kommuner och andra markägare i syfte dels att bostadsspararna skall tillförsäkras egnahem och dels att skapa intresse för seriebyggandets fördelar och metoder. Några sparbanker har dessutom själva genom särskilda organ igångsatt en byggnadsverksamhet av här ifrågavarande slag och ett därmed förbundet bostadssparande.

I anslutning till det sagda understryker sparbanksföreningen starkt att bostadssparande av angivet slag borde kunna få uppmuntran av statsmakterna. Föreningen erinrar om, att den i skrivelse till chefen för finansdepartementet framfört bostadssparande såsom en av de sparformer för vilka rätt till avdrag i inkomstdeklarationerna borde kunna medgivas, och hemställer om alt hithörande frågor snarast upptages till övervägande.

Även Näringslivets byggnadsdelegation anser, att statsmakterna bör vidtaga åtgärder för att beskattningsvägen uppmuntra målsparande för bostad. Delegationen framhåller i detta sammanhang, att inköp av bostadsrätt enbart i egenskap av kapitalplacering knappast anses förmånlig ens om utredningens förslag om partiell subventionsavveckling genomföres. Dels är den hyressänkning som härigenom kan uppnås synnerligen ringa eller helt obefintlig i jämförelse med hyresnivån i flertalet statsbelånade fastigheter, dels är placeringen ej skyddad mot försämring av penningvärdet, eftersom gällande lagstiftning förhindrar försäljningen av bostadsrätter till marknadspris. Delegationen anser att i den mån orsakerna till dessa förhållanden kommer att bestå även framgent bostadssparandet måste göras attraktivt genom direkta åtgärder från det allmännas sida, vilket kan ske i

Kungl. Maj.ts proposition nr 100 ur 1957 29

första hand genom att de bostadssparande på något sätt beredes förtur i bostadsförmedlingarnas köer. Enligt delegationens uppfattning bör kommunerna i samråd med berörda kreditinstitut lämnas tillfälle att dra upp riktlinjer för bostadssparandet inom skilda regioner.

HSB anser, att ett målsparande till bostad borde vara både möjligt och attraktivt speciellt bland den ogifta ungdomen med avsikt att bilda familj. Förbundets hittillsvarande erfarenhet är dock, att bostadssparandet främst koncentreras till medelålders hushåll med relativt ordnade bostadsförhållanden. Det borde emellertid enligt förbundets uppfattning finnas utsikter för ett mycket betydande bostadssparande bland ungdomen, om förutsättningar därför skapades. Förbundet erinrar om att under de mer än 30 år som HSB verkat organisationens medlemmar genom grundavgifter och amorteringar på lånen presterat ett sparande som kan beräknas uppgå till 120 miljoner kronor. Förbundet framhåller, att sparandet under de senaste åren ökat mycket kraftigt och att insatsspararnas antal ökar varje dag. En betydande del av dessa är småsparare, som endast avsätter 10—25 kronor per månad. Förbundet framhåller, att praktiskt taget vem som helst oberoende av inkomst kan delta i insatssparandet och hävdar att krav på väsentligt större regelbundna avsättningar skulle utestänga betydande befolkningsgrupper från deltagande och ge mindre total effekt. Enligt förbundets mening skulle insatssparandet sannolikt komma att öka ytterligare, när bostadssparandet helhjärtat accepterats av alla kommuner. Förbundet hävdar, att bostadssparande nu omöjliggöres i en del fall på grund av att samtliga lägenheter skall fördelas genom den kommunala bostadsförmedlingen, ett förhållande som förbundet även ur kooperativ synpunkt finner otillfredsställande.

Även länsbostadsnämnden i Örebro län understryker, att krav på alltför höga insatser kan få en menlig inverkan på målsparandet för bostad. Nämnden framhåller sålunda, att begränsningen av belåningsvärdena medfört eu betydande höjning av de egna insatserna i egnahem och bostadsrättslägenheter. Framför allt för större hushåll med begränsade inkomster erfordras därför numera så höga kontantinsatser, att sparmålen sällan kan uppnås under rimlig tidrymd. Nämnden framhåller att många sparbanker inom länet nyligen organiserat en sparverksamhet — sparlånen — som beaktar just detta förhållande. Härom anför nämnden vidare följande.

Villkoren för sparlånen är att sparandet skall avse nysparande och pågå under minst två år. Insättningarna skall utgöra lägst 150 kronor och högst 400 kronor under varje tremånadersperiod. Då sparprestationen är fullgjord äger spararen erhålla lån till samma belopp som sparsumman, dock högst 5 000 kronor. Sparlåneavtalen förutsätter, att lånet från banken kan utlämnas utan säkerhet. En person, som exempelvis under tre år på här angivet sätl nysparar 3 000 kronor, skulle sålunda utöver uttaget av sparmedlen erhålla sparlån med motsvarande belopp.

Med tanke på att denna sparverksamhet är nystartad har den rönt rätt

30 Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 1957

stor anslutning. Emellertid har nämnden erfarit, att sparbankerna på grund av gällande lagbestämmelser endast i begränsad omfattning kan uppmuntra detta målsparande med kreditgivning utan säkerheter. Inom många kommuner överväges att genom kommunalt engagemang i form av visst borgensåtagande, sparpremierande differentiering av kommunala subventioner in. m. uppmuntra till deltagande i denna sparverksamhet. Såvitt nämnden kan bedöma vore det möjligt och motiverat att även staten genom ändring av lånevillkoren eller på annat sätt understödde bostadssparandet. I varje fall vore en dylik åtgärd genomförbar i fråga om villkoren för egnahemslån till enfamiljshus. Andra sparstimulerande villkor för de statliga bostadslånen kan också tänkas.

Bland de organisationer, som ansett att möjligheterna för staten att stödja bostadssparandet bör närmare undersökas, märks folkpartiets kvinnoförbund och SACO. Folkpartiets kvinnoförbund anser, att det varit önskvärt att utredningen framlagt ett mera preciserat förslag till statliga åtgärder avsedda att uppmuntra kommuner, sparbanker, bostadsrättsföreningar in. fl. att organisera målsparande och ge vägledande riktlinjer för dess utformning. SACO anser, att målsparande för bostad bör uppmuntras genom förtur. Förturen måste vara så stor, att lojala byggnadsföretag får möjlighet att konkurrera med svartabörsmarknaden. För den som har möjlighet att medverka till bostadsbyggandets finansiering får med andra ord väntetiden inte vara så lång, att det faller sig naturligt för vederbörande att söka förvärva en bostadslägenhet genom betalning »under bordet». Enligt förbundets mening visar den nuvarande illegala handeln med bostäder att insatsernas storlek icke är sådan att en bostadsrättslägenhet ligger utom räckhåll för en normal familj. Förbundet finner det klart orättvist, att människor som genom träget sparande ökar samhällets kapitalresurser skall nödgas urholka sin fönnögenhetsställning genom att söka lägenhet på den illegala marknaden. Möjligheterna för staten att stödja bostadssparandet bör därför undersökas och därvid bör bland annat övervägas huruvida förtursbehandling av kreditansökningar för företag som till viss del finansieras medelst insats från de bostadssökande är möjlig.

Till de remissorgan som i likhet med utredningen ansett att målsparande för bostad bör kunna premieras med viss förtur till bostad hör också överståthållaråmbetet. Ämbetet anser, att det icke ligger något stötande i sådan premiering, om en bostadssökande genom att på detta sätt avstå från annan konsumtion främjar den samhälleligt angelägna uppgiften att öka kapitaltillgången för bostadsbyggandet. Enligt ämbetets mening vore det icke otänkbart att finna någon form varigenom en bostadssökandes sparmedel skall kunna bindas direkt vid bostadsproduktionen utan att detta sker genom direkt insats i en viss bestämd fastighet. Sålunda kunde sparandet ske genom inköp av räntebärande obligationer i ett av kommunen upplagt bostadslån och de därigenom inflytande medlen användas till toppinsatsen i de kommunala och allmännyttiga bostadsföretagen.

Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 1957 31

I likhet med utredningen anser överståthållarämbetet att det i första hand bör ankomma på kommunerna att stödja eller själva taga initiativ till målsparande för hostad. Enligt ämbetets mening skulle det emellertid vara av värde om genom statsmakternas försorg praktikabiliteten av olika former för målsparande närmare undersöktes samt i anslutning därtill vissa rekommendationer utfärdades.

Av de fullmäktige i kommuner som i sina yttranden berört bostadssparandet har bl. a. stadsfullmäktige i Borås, Falun, Göteborg, Hedemora, Lidingö, Linköping och Nacka, liksom drätselkammaren i Katrineholm uttalat sig till förmån för ett sådant sparande. Bl. a. stadsfullmäktige i Motala och Nässjö har däremot ifrågasatt lämpligheten av att premiera målsparande bostadssökande genom någon form av förtur. Svenska stadsförbundet säger sig icke vara övertygat om att kommunerna i gemen är beredda att utfästa sig att lämna sådan förtursrätt. Oavsett de praktiska svårigheterna finner styrelsen åtskilligt vara att invända häremot från bostadssociala synpunkter. Styrelsen förklarar att den i frågan vidhåller den principiella inställning, som den redovisat i sitt yttrande till riksdagens bankoutskott över motion i ämnet vid 1956 års riksdag. Betänkligheter från bostadssociala utgångspunkter mot att medge bostadssparande förtur till bostad anföres också i yttranden av SABO samt Socialdemokratiska kvinnoförbundet.

Vissa principiella betänkligheter mot att genom förtur premiera målsparande för bostad redovisas också i yttrande av sparbanksinspektionen, som i frågan anför bl. a. följande.

Ett sparande för att den bostadssökande skall få ihop till en ej alltför liten insats till ett eget hem är givetvis en högst angelägen sak. Därmed lägges en sund grund för den blivande fastighetens ekonomi, som senare kan ytterligare förbättras genom sparande i form av amorteringar enligt vad sparbanksinspektionen anfört därom. Bestämmelserna om övre gränser för den statliga belåningen av bostadshus ha jämväl sin betydelse för framtvingande av sådan egen kapitalinsats från låntagarens sida. Såvitt denna angår synes det ock naturligt, att dess åstadkommande genom sparande, och icke genom upplåning — så långt detta går alt fastställa — bör medföra en förtursrätt till hjälp från samhällets sida vid anskaffandet av bostad. Mera tveksamt är det enligt inspektionens mening om ett såsom bostadssparande betecknat målsparande i organiserade former bör medföra enahanda förtursrätt. Målsparande såsom propagandamedel för att över huvud taget väcka lusten till sparande kan ha sin betydelse. Därvid är det målet som sådant, det vill säga hopsamlandet av det föresatta kapitalbeloppet, som utgör belöningen. Tanken att samhället i visst fall skall ytterligare belöna sparprestationen bör utföras med försiktighet. Det torde vara utomordentligt vanskligt att åstadkomma ett samlat större sparande

vilket dock är det viktiga — genom att indela sparandet i olika fack, vilka tilldelas varierande förmåner alltefter angelägenhetsgraden för tillfället av respektive målsättningar. De som därvid anser sig missgynnade i sina speciella sparsträvanden kunna genom uppgivande av målet dra ner den samlade insatsen i motsvarande grad som den förbättras av andra, som finna sig gynnade. Uppmuntran av sparande bör därför enligt sparbanks-

32 Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 1957

inspektionens mening företrädesvis ske efter generella linjer, som innebära samma fördelar för alla sparare. Vad bostadssparandet beträffar är det att märka, såsom ock utredningen påpekar, att byggföretagarens eller bostadsrättsinnehavarens egen insats endast utgör en bråkdel av det kapital, som erfordras för bostadens förverkligande. Ur samhällelig synpunkt är det av väsentlig betydelse att även lånemedlen motsvaras av sparmedel. Den som utan angivet sparmål genom insättningar i bank ställt från konsumtion undandragna medel till produktionens, i detta fall bostadsbyggandets, förfogande synes knappast, därest han en gång vill använda sitt banktillgodohavande för anskaffande av egen bostad, därvid böra ställas i sämre tur än en organiserad målsparare.

Vad nu sagts gäller inom gränserna för den egna insats, som erfordras enligt lånebestämmeiserna. Det torde ligga i bostadsstödets natur, att den som sparat mer än minimiinsatsen icke på grund härav skall ha någon förtursrätt till samhällelig hjälp för tillgodoseende av bostadsbehovet.

Vad utredningen anfört om önskvärdheten av att de generella subventionerna avvecklas och att samhällets stöd till bostadsförsörjningen i stället inriktas på behovsprövade rabatter har understrukits eller lämnats utan erinran av det stora flertalet remissorgan. Bl. a. länsstyrelsen i Östergötlands län hävdar, att sociala skäl icke kan anföras för att såsom bestående inslag i bostadspolitiken bibehålla generella subventioner. Enligt länsstyrelsens mening kan det i dagens samhälle, karakteriserat av full sysselsättning och för stora arbetstagargrupper stigande reallönenivå, icke med skäl göras gällande, att personer i produktiv ålder ofta med begränsad försörjningsbörda, skulle vara ur stånd att med egna medel bestrida hela kostnaden för en modern bostad. En motsatt uppfattning skulle — framhåller länsstyrelsen — innebära, att levnadsstandarden för det stora flertalet arbetsföra i vårt land bedömdes vara så låg, att hyror och bostadskostnader allmänt måste reduceras för att folk skulle kunna bo tillfredsställande. Länsstyrelsen i Malmöhus län finner för sin del, att det icke kan anses rimligt att som fallet nu är det allmännas stödåtgärder på bostadsförsörjningens område omfattar även sådana personer, som icke är i behov av ekonomiskt stöd för att ordna sin bostadsfråga. Länsstyrelsen framhåller, att subventionerna för sådana personers del — i en tid av flödande varutillgång — möjliggör en ökad konsumtion av varor och tjänster, som direkt motverkar bostadspolitikens allmänna målsättning med avseende på ett ökat bostadsbyggande.

Utöver vad utredningen anfört om de generella subventionerna anför Näringslivets byggnadsdelegation att sådana subventioner leder till en irrationell förskjutning av konsumtionsinriktningen och därmed till en till vissa delar mindre ändamålsenlig investeringsstruktur. Detta har enligt delegationens mening i sin tur menlig inverkan såväl på produktionsutvecklingen som på den samhällsekonomiska balansen.

En principiellt avvisande inställning till utredningens förslag om avveckling av de generella subventionerna redovisas av bl. a. Hyresgästernas riks-

Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 1957 33

förbund, Landskommunernas förbund och konjunkturinstitutet. Hyresgästernas riksförbund anser, att grundad anledning saknas att försämra den hittills förda bostadspolitiken, då dels de bostadspolitiska målen ännu icke uppnåtts och dels hittills använda metoder för att nå dessa mål visat sig framgångsrika. Landskommunernas förbund hävdar, att det med nuvarande brist på bostäder inte kan få vara ett förstahandsintresse att avveckla statens ekonomiska stöd åt bostadsproduktionen, som i stället bör bibehållas och i än högre grad inriktas på produktionsstimulerande åtgärder. Konjunkturinstitutet anser, att den väsentliga innebörden av utredningens förslag är ökad hyressplittring och att den samlade effekten av dessa förslag kan förväntas bli att rådande missförhållanden på bostadsmarknaden skärpes.

Utredningens uttalande angående önskemålet att särskilt främja egnahem sbyggandet och ge hushåll med ordinära inkomster ekonomiska möjligheter att bebo lägenheter i egnahem har understrukits eller lämnats utan erinran av det stora flertalet remissorgan. Landsorganisationen, Hyresgästernas riksförbund, SACO samt bankoch fondinspektionen ifrågasätter dock lämpligheten av att särskilt premiera egnahemsbyggandet. Svenska stadsförbundet instämmer med utredningen i att egnahem och radhus erbjuder fördelar speciellt för barnfamiljerna, men framhåller att därmed icke är sagt, att ett ökat egnahemsbyggande alltid är önskvärt eller ens möjligt från de synpunkter kommunerna har att beakta vid sin planering av bostadsproduktionen. Förbundet hänvisar i detta sammanhang till den begränsade tillgången på mark inom många kommuner och de krav på stora investeringar i gator och ledningar som ett ökat egnahemsbyggande innebär. Förbundet framhåller vidare, att den vid bostadslångivningen godtagna prissättningen på mark som av kommunerna upplåtes för egnahemsbebyggelse ofta är så låg, att den i själva verket innebär betydande kommunala subventioner. Inriktningen av nyproduktionen på ökat egnahemsbyggande får därför enligt förbundets mening inte betraktas som något så angeläget, att kommunerna bör engagera sig härför utan att ta tillbörlig hänsyn även till andra faktorer. Härtill kommer — hävdar förbundet — att familjer med minderåriga barn och ekonomi som tillåter anskaffande av egnahem knappast gynnas av utredningens förslag beträffande subventioner och bostadsrabatter.

Vad utredningen anfört om vikten av att ett skydd mot tillfälligt höga räntor ingår i systemet av statliga stödåtgärder har understrukits i ett stort antal yttranden och i övrigt lämnats utan erinran. I några yttranden efterlyses den långsiktiga bedömning av ränteutvecklingen som utredningen förklarat böra ligga till grund för fastställandet av bostadslånens räntesatser. HSB anmärker sålunda, att utredningen icke anfört några som helst motiv varför räntan under de närmaste 10—20 åren skulle komma alt ligga på t. ex. 4 procent. Förbun- 3 — Bihang till riksdagens protokoll 1957. 1 samt. nr 100

34 Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 1957

det finner, att utredningen räknar med ett bestående högre ränteläge än det som varit det normala under snart 25 år. För sin del anser HSB, att det ännu är för tidigt att uttala sig om huruvida den nuvarande höga räntan blir beslående. Enligt HSB:s mening talar tvärtom flera faktorer för att den högre räntan är att betrakta som tillfällig. Av denna anledning bör man för närvarande inte taga ställning till en förändring av ränteeftergifterna. Näringslivets byggnadsdelegation finner det beklagligt, att utredningen underlåtit att redovisa den långsiktiga bedömning av ränteutvecklingen som utredningen lagt till grund för sina förslag. För egen del finner delegationen många tecken tyda på att det nuvarande allmänna ränteläget inte kommer att sjunka till väsentligt lägre nivå under lång tid framåt. Landsorganisationen erinrar om de synpunkter på kredit- och finanspolitiken som framförts i finansplanen till 1956 års statsverksproposition och framhåller, att räntepolitiken inte får betraktas som en isolerad faktor utan måste sättas in i det allmänna konjunkturpolitiska sammanhanget. Enligt organisationens mening är det väsentliga inte att man har en låg eller hög räntenivå utan att denna tillätes fluktuera i den mån hänsyn till betalningsmedelsförsörjningen anses kräva detta. Med hänsyn till att statsmakterna uttalat sin vilja att sänka räntan, respektive hålla den låg, finns det enligt Landsorganisationens mening knappast anledning att räkna med övergång till en mycket högre räntenivå än den nuvarande under överskådlig framtid. I frågan huruvida det är sannolikt att man mera varaktigt kan återvända till den låga räntenivå som rådde åren före och efter det andra världskrigets slut anför organisationen bl. a. följande. 1930-talets låga räntenivå återspeglade en penningriklighet, som framkallades av stora överskott i våra utländska betalningar och inte utnyttjades för investeringar vare sig inom landet eller i främmande länder. Bortsett från kraftiga fluktuationer under enstaka år har vi sedan 1944 nominellt sett haft jämvikt men reellt sett underskott i våra utlandsbetalningar; realvärdet av våra nominellt oförändrade reserver av utländska betalningsmedel har nämligen sjunkit, så att en mindre mängd importvaror kan betalas med dem nu än ett tiotal år tidigare. Det betyder att vi inte längre som t. ex. på 30talet haft någon mer eller mindre automatisk tendens till penningriklighet och fallande räntenivå utan snarare tvärtom på grund av de stora inhemska investeringsbehoven. Dessa har som bekant nyligen vitsordats av 1955 års långtidsutredning. Om man för överskådlig framtid räknar med full sysselsättning i vårt land, kan man närmast vänta sig en fortsatt knapphet på kreditmarknaden, och detta även om staten i samband med en skärpt finanspolitik kan inskränka sin långfristiga upplåning. Att döma av vissa ovan återgivna uttalanden i statsverkspropositionen 1956 kan man inte heller förvänta en återgång — i strid mot fullsysselsättningsekonomins naturliga förutsättningar — till den stela lågräntepolitik, som var förhärskande fram till 1952. Skulle däremot mot förmodan en allmän depression åter inträffa, får givetvis räntepolitiken lika väl som den ekonomiska politiken i allmänhet och även bostadspolitiken snabbt omprövas.

Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 1957 35

Av de nu citerade allmänna övervägandena drar Landsorganisationen den slutsatsen, att man kan emotse fluktuationer av räntefoten kring en relativt hög medelnivå. Den framhåller i sammanhanget även, att den nuvarande räntenivån ingalunda återspeglar förhållandet mellan tillgång och efterfrågan på kapitalmarknaden. I den aktiva kreditpolitik som förts sedan 1952 har huvudvikten lagts vid en reglering av kreditgivningen genom överenskommelser mellan riksbanken och instituten. Även om man för framtiden måhända kan förvänta att kreditpolitiken inte utnyttjas i samma utsträckning som ekonomiskt-politiskt vapen, kan själva ränteförändringarna väl tänkas bli minst lika stora som 1955—56, om man nämligen i framtiden söker påverka kreditgivningen mer genom räntejusteringar och mindre genom direkt reglering. Enligt Landsorganisationens mening finns det därför knappast skäl att betrakta den nuvarande räntenivån som vare sig särskilt hög eller endast tillfällig. Av det sagda drar organisationen den praktiska slutsatsen, att den räntenivå som tillämpas på bostadsförsörjningens område nu bör successivt anpassas efter den allmänna ränteutvecklingen. Bland remissorganen råder delade meningar om i vilken takt de generella subventionerna bör avvecklas. Statskontoret och Näringslivets byggnadsdelegation anser, att en mera långtgående och något snabbare avveckling av de generella subventionerna än den som utredningen förutsatt nu bör komma till stand. Det stora flertalet övriga remissorgan har förordat en långsammare avveckling. Dostadsstgrelsen konstaterar, att bortfallet av två kronor av det provisoriska tilläggslånet icke har medfört någon mot subventionsminskningen svarande höjning av hyrorna för lägenheter i nyproducerade hus. Den redan beslutade fortsatta avvecklingen av de provisoriska tilläggslånen, minskade överskott — till följd av räntehöjning och bortfall av ränteeftergift — från lokalhyror, de till följd av räntehöjningarna ökade kreditivkostnaderna samt det allmänna ekonomiska läget innebär enligt styrelsens mening att hyrorna för lägenheter i nybyggda hus vid oförändrade lånevillkor kan komma att icke oväsentligt överstiga hyrorna i hus uppförda under senare år, även om hänsyn tages till effekten av en fortskridande rationalisering. Styrelsen förklarar sig icke ha något att invända mot att de generella subventionerna avvecklas i en takt som framstår som bostadspolitiskt försvailig med hänsyn till den sannolika effekten pa bostadskostnadei na. Styrelsen finner emellertid, att den samlade effekten av ett omedelbart genomförande av utredningens förslag kan befaras innebära en chockartad höjning av bostadskostnaderna, som skulle komma att medföra ett avbrytande av den standardhöj ningsprocess, vars fortsättande utredningen sagt sig vilja främja. Styrelsen finner, att denna risk framstår som ännu större med hänsyn till vad styrelsen anfört om de omständigheter, som talar för att eu

36 Kiingl. Maj.ts proposition nr 100 år 1957

hyreshöjning under det närmaste året kan befaras redan oberoende av om utredningens förslag genomföres. Styrelsen avstyrker därför en minskning av de generella subventionerna på det sätt utredningen har föreslagit. Efter att ha redogjort för vissa erfarenheter från krigs- och efterkrigsårens bostadspolitik framhåller styrelsen vidare bl. a. följande.

Erfarenheterna från de två tillfällen, då generella subventioner av kapitalsubventionens typ har måst tillgripas och därefter kunnat stegvis avvecklas, talar alltså starkt till förmån för en avvecklingsmetod, som innebär, att samtliga kostnadsförutsättningar hinner anpassa sig till en hyresnivå för nybyggda hus, som ur såväl socialpolitisk som bostadsmarknadspolitisk synpunkt kan accepteras. Avvecklingen av tilläggslånen är, med undantag för de s. k. ortsdifferentierade, redan beslutad och såtillvida knappast ett större aktuellt problem. Den fråga som nu är ställd gäller, huruvida räntan för de statliga bostadslånen och den s. k. garanterade räntan för underliggande krediter nu skall anpassas till en räntenivå, som ligger väsentligt högre än den som har varit rådande under senaste kvartssekel och under hela den tid, då den aktiva bostadspolitiken här i landet har byggts upp. Utan alt här ingå på en diskussion av vare sig de i vissa hänseenden annorlunda beskaffade problem, som ställes för bostadspolitiken vid en varaktig höjning av räntenivån, jämfört med dem vid en byggnadskostnadsstegring, eller allmänt räntepolitiska spörsmål vill styrelsen i detta sammanhang hävda angelägenheten av eu successiv anpassning i tillräckligt långsam takt för att byggnadsindustrins förmåga att tillgodogöra sig tekniska och organisatoriska rationaliseringsmöjligheter skall kunna utnyttjas till bevarande av hyresnivån.

Bostadsslyrelsen framhåller vidare, att beräkningar utförda inom styrelsens hyrå för tekniskt ekonomiska utredningar synes ge vid handen, att ralionaliseringstakten inom bostadsbyggandet under åren 1950—1955 har uppgått till 2 å 3 procent per år. Styrelsen finner ingen anledning att räkna med att rationaliseringstakten skulle komma att minska under följande år; ges bostadsbyggandet förutsättningar för en långsiktig planering och jämnt produktionsförlopp finner styrelsen att en påskyndad rationaliseringsutveckling icke är utesluten. Enligt styrelsens mening vore under sådana förhållanden en brysk försämring av bostadsbyggandets ekonomiska villkor en oklok och utvecklingshämmande åtgärd. HSB befarar, att en avveckling av de generella subventionerna i den takt och den omfattning som utredningen förordat kommer att hämma bostadsproduktionen och ogynnsamt påverka produktionens inriktning på lägenhetskategorier. I denna fråga anför organisationen bl. a. följande.

Uppenbarligen innebär förslaget om hyreshöjning på 18—24 % en betydande risk för att efterfrågan på lägenhetstyper ändrar karaktär och i anslutning till detta ändras även nyproduktionen med avseende på lägenhetstyper. Enligt Riksförbundets mening vore en dylik utveckling med hänsyn till att bostaden skall göra tjänst under kanske minst en mansålder ytterst olycklig, särskilt med tanke på att levnadsstandarden och därmed även

Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 1957 37

bostadsstandarden i framtiden förmodligen kommer att fortsätta att stiga med kanske nära nog oförändrad stegringstakt. Med tanke på att ■vårt nuvarande bostadsbestånd i tätorterna dessutom till ca 70 % torde bestå av smålägenheter om högst 2 r. o. k. (varav ca 40 % består av lägenheter om max. 1 r. o. k.) måste i dagens läge en relativt ökad produktion av smålägenheter, mindre än 3 r. o. k. framstå som en uppenbar felinvestering, som av den anledningen självfallet ej kan rekommenderas ur samhällsekonomisk synpunkt.

Farhågor att en avveckling av de generella subventionerna i den omfattning och den takt utredningen förutsatt kan komma att verka störande på bostadsproduktionen kommer till uttryck även i de yttranden, som avgivits av fullmäktige, drätselkammare och kommunalnämnder i flera kommuner samt vissa länsbostadsnämnder. Stadsfullmäktige i Malmö betonar angelägenheten av att den av utredningen förordade omfördelningen av statens stöd åt bostadsförsörjningen med hänsyn till den framför allt i de större städerna rådande bostadsbristen icke genomföres på sådant sätt och i sådan utsträckning, att det kan verka hämmande på bostadsproduktionen.

Stadsfullmäktige i Norrköping anser, att ett genomförande i dess helhet av utredningens förslag skulle skjuta stadens möjligheter att åstadkomma drägliga bostadsförhållanden för sina invånare ytterligare på framtiden. Stadens bostadsbestånd och dess invånares inkomstförhållanden skulle här kunna samverka till ett konserverande av de dåliga och små bostadslägenheterna och försvåra de ansträngningar mot större lägenhetstyper som måste fortsätta om inte utvecklingen skall helt snedvridas och felinvesteringar göras.

Stadsfullmäktige i Borås ställer sig bestämt avvisande till utredningens tidsschema för subventionsavvecklingen och framhåller bland annat, att genomförandet av utredningens förslag skulle kunna komma att verka hämmande speciellt på enskilda initiativ till bostadsproduktion.

Kommunalfullmäktige i Tenhult anser, att en avveckling i alltför snabb takt av de generella subventionerna kan få förödande verkan för en landskommun, som för sin bostadsförsörjning i huvudsak är hänvisad till egnahemsbyggande. Kommunalfullmäktige tillägger, att för en landskommun, där flerfamiljshusbyggandet begränsats till ett fåtal enskilda fastighetsägare, den samlade verkan av de olika åtgärder som utredningen föreslår torde bli fullständig stagnation, då det gäller nybyggnad av flerfamiljshus.

Kommunalnämnden i Gällivare anför, att för övre Norrlands del och framför allt för dess inland det statliga stödet till bostadsförsörjningen icke bör minska utan tvärtom öka.

Drätselkammaren i Luleå anser, att bostadskostnadernas anpassning efter Iöne- och prisutvecklingen i övrigt måste ske betydligt smidigare än utredningen föreslagit, därest inte situationen på hyresmarknaden skall bli rent katastrofal. Enligt kammarens mening bör man inte heller bortse från att en avveckling av stödet åt hyresgästerna i redan uppförda hus enligt så hårda

38 Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 1957

regler som utredningen föreslagit skulle utsätta de enskilda byggherrarnas och hyresgästernas förtroende till statsmakterna för en synnerligen allvarlig påfrestning.

Länsbostadsnämnden i Älvsborgs län anser, att det måste beaktas att den genomsnittliga inkomsten inom vissa delar av landet fortfarande är så låg, att även en begränsad höjning av hyran kommer att innebära minskad efterfrågan. Nämnden befarar, att den genom de ortsdifferentierade subventionernas slopande höjda hyran åtminstone i de mindre orterna kan skapa en sådan situation att det allmänna tvingas inlösa fastigheter och därigenom riskerar att åsamkas förluster.

De sociala olägenheterna av en alltför snabb hyresstegring betonas även i yttranden av Folkpartiets kvinnoförbund och Socialdemokratiska kvinnoförbundet. Folkpartiets kvinnoförbund uttrycker sålunda farhågor att ett genomförande av förslagen skall leda till alltför stora och plötsliga hyreshöjningar, så att hyresgästerna inte hinner anpassa sin ekonomi därefter. Förbundet föreslår en mjukare övergång till en högre hyresnivå. Även Socialdemokratiska kvinnoförbundet ifrågasätter om det är socialt försvarbart att genomföra omläggningen i den föreslagna takten. I likhet med ett stort antal andra remissinstanser befarar förbundet likaså att ett genomförande av subventionsavvecklingen i den av utredningen föreslagna takten kan komma att påverka kommande löneförhandlingar och därmed bli ogynnsamt för den fortsatta ekonomiska utvecklingen.

Landsorganisationen finner det vara nödvändigt att vid avvecklingen av de generella subventionerna gå ytterst försiktigt fram, så att individuella fall av mera betydande standardförsämring förebygges, samtidigt som stödet till de i bostadshänseende sämst ställda kan förbättras. Enligt organisationens mening fordras det längre tid för genomförandet av subventionsavvecklingen än två år — måhända det dubbla. Huvudsynpunkten vid subventionsavvecklingen bör vara, att den årliga bostadskostnadsstegringen inte bör göras avsevärt större än under de senaste åren och att byggnadsföretagen får tid att anpassa sig efter förändringarna. Första etappen bör genomföras fr. o. in. 1958 eller — om prisstegring till följd av den internationella utvecklingen anses lägga hinder i vägen — snarast möjligt därefter. Räntestegringen bör förverkligas successivt, dels såtillvida att man nu binder sig för en höjning av bostadslånens räntor endast från 3 till 3,5 procent och företar en omprövning av de allmänna ränteutsikterna sedan 3,5 procentsnivån nåtts över hela linjen. Finns det då skäl att bedöma ränteutsikterna på samma sätt som nu, fortsättes uppjusteringen tills 4-procentsnivån nåtts, varefter räntefrågan för bostadsområdet får prövas om på nytt.

Förändringar i bostadskostnaderna och därav betingade förändringar i hyresregleringen bör enligt Landsorganisationens mening inträda vid kalenderårsskiftena med hänsyn till eventuella fackliga kompensationsförhandlingar. Organisationen erinrar om, att en bostadskostnadsstegring med i

Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 1957 39

genomsnitt 10 procent enligt tidigare beräkningar medför endast ca 1 procents ökning av konsumentprisindex. I några yttranden bl. a. av fullmäktige i vissa kommuner understrykes särskilt riskerna för att en avveckling av de generella subventionerna på det sätt utredningen föreslagit skall medföra en ytterligare splittring av hyres- och bostadskostnadsnivån. Synpunkter av detta slag framkommer sålunda bl. a. i yttranden av stadsfullmäktige i Borlänge, Stockholm, Göteborg och Karlskoga samt kommunalfullmäktige i Sollentuna. Stadsfullmäktige i Stockholm förordar sålunda en sådan justering av räntegarantin i fråga om 1940-talshusen, att hyrorna där kommer att stiga med ungefär 3 kr/m2. Med hänsyn till att hyrorna i 1950-talshusen redan nu är högre än i 1940-talets kan fullmäktige icke tillstyrka någon större hyreshöjning beträffande förstnämnda hus. Fullmäktige förklarar sig därför icke kunna tillstyrka någon ändring i fråga om räntegarantin beträffande dessa hus. Stadsfullmäktige i Göteborg betonar, att avvecklingen av de generella subventionerna i görligaste mån bör göras på sådant sätt, att förändringarna ej resulterar i att väsentligt olika hyresnivåer uppstår för olika årgångar av statsbelånade hus. Stadsfullmäktige i Borlänge liksom kommunalfullmäktige i Sollentuna anser, att en rimligare verkan av subventionsavvecklingen skulle ernås, om räntegarantin avvecklades endast för hus uppförda under 1940-talet, medan man för 1950-talets hus nöjde sig med att genomföra ulredningens förslag om återkrav av tilläggslån och för nyproduktionen endast genomförde de föreslagna ändrade amorteringsvillkoren för tertiärlån. Stadsfullmäktige i Karlskoga framhåller, att skillnaden i hyresläget mellan äldre fastigheter uppförda utan statliga lån och hus uppförda med statliga lån i viss mån överbryggats genom beviljande av generella hyreshöjningar för de äldre fastigheterna. Den ökning av hyrorna i statligt belånade hus som utredningen föreslår kommer, framhåller stadsfullmäktige, ånyo att skapa ett dylikt svalg i hyreshänseende, som statsmakterna under de senaste åren velat eliminera. Om de av utredningen föreslagna hyreshöjningarna med tiden skulle framtvinga avsevärda generella hyreshöjningar även i äldre icke statligt belånade hus synes avsevärda olägenheter uppkomma i städer med betydande äldre bebyggelse, där sanering av större stadspartier är aktuell. Problemet att undvika splittring av hyresnivån har diskuterats även i yttranden av konjunkturinstitutet, fullmäktige i riksgäldskontoret, bankoch fondinspektionen, Landsorganisationen, TCO, Näringslivets byggnadsdelegation, statens hyresråd, HSB, Hyresgästernas riksförbund samt länsstyrelserna i Älvsborgs och Örebro län. Konjunkturinstitutet finner det otillfredsställande att utredningen inte närmare preciserat utformningen av en hyreshöjning för äldre lägenheter och inte visat i vilken mån den av utredningens förslag faktiskt följande ökade hyressplittringen går att motverka. Vid den omprövning av bostadspo­

40 Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 1957

litiken som institutet finner påkallad — och för vilken en snabb förbättring av förhållandet mellan tillgång och efterfrågan måste vara den centrala riktpunkten — kan det enligt institutets mening mycket väl komma att visa sig, att inte en sänkning utan en ökning av de generella subventionerna kan vara önskvärd för att utjämna hyressplittringen. Institutet framhåller i detta sammanhang också, att starka skäl föreligger att till förnyad prövning uppta den av 1951 års bostadsutredning framförda tanken på en hyresskatt. Ej heller fullmäktige i riksgäldskontoret finner det tillräckligt klarlagt i vilken utsträckning och på vad sätt det efter ett genomförande av utredningens förslag skall bli möjligt att undvika splittring av hyresnivån. Fullmäktige finner det vara av vikt, att frågan om en utjämning av hyresnivåerna närmare utredes. Liknande synpunkter framföres av bank- och fondinspektionen, som hävdar, att paritetsproblemet, om byggnadskostnadsutvecklingen under den närmaste tiden skulle bli ogynnsam, kan få sådan tillspetsning att särskilda åtgärder i syfte att utjämna hyrorna kan te sig motiverade. Hyreshöjningar i det äldre fastighetsbeståndet i syfte att tillgodose eftersatta reparationsbehov kan därvid visa sig otillräckliga. Enligt inspektionens mening bör dock en avgift på de äldre lägenheterna därvid icke utgöra det enda alternativet.

Landsorganisationen konstaterar, att det redan för närvarande föreligger en viss splittring av hyresnivån. Den aktuella omfattningen av denna hyressplittring kan inte fastställas i detalj, men bör inte överdrivas. Hyressplittringen kan emellertid väntas öka såtillvida, att bostadskostnaderna i framdeles tillkommande fastigheter kommer att stiga oavsett utredningens rekommendationer — bl. a. till följd av redan inträffad byggnadskostnadsstegring. En väsentligt lägre hyresnivå i 1930-talets och många tidigare uppförda hus i förhallande till hyran för jämförliga lägenheter i nvare fastigheter skulle i en del fall innebära en klar orättvisa mot de unga familjer, som är bosatta i det nyare lägenhetsbeståndet. Enligt Landsorganisationens mening måste den ökade hyressplittring, som troligen uppkommer om bostadspolitiska utredningens förslag genomföres, motverkas genom att boendekostnaderna i äldre fastigheter höjes på annat sätt än genom en hyresstegring. Ett sådant arrangemang skulle dessutom göra innehav av äldre fastigheter mindre fördelaktigt och därför driva på den länge eftersatta saneringen av bostadsbeståndet, under det att en hyresstegring tvärtom skulle förbättra äldre fastigheters räntabilitet och därmed ytterligare fördröja saneringen.

Enligt Landsorganisationens mening bör principerna för förekommande av en hyressplittring snabbutredas, så att de första åtgärderna skall kunna genomföras samtidigt som minskningen av de generella subventionerna påbörjas. Ett liknande yrkande framställes av TCO.

Näringslivets byggnadsdelegation understryker utredningens uttalande om angelägenheten av att hyrorna för äldre fastigheter justeras uppåt, så att

Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 1957 41

eftersatta reparationsbeliov kan tillgodoses. Delegationen finner en friare hyressättning påkallad även ur marknadsmässiga synpunkter och framhåller vikten av att hyresnivån differentieras med hänsyn till konsumenternas önskemål beträffande läge, ålder, standard och belägenhet. Genom en sådan hyresdifferentiering erhålles också en önskvärd större rörlighet hland bostadskonsumenterna, en rimligare avvägning mellan hyresnivån för möblerade och omöblerade rum och lägenheter samt ett utbud på de nu i icke obetydlig utsträckning »hamstrade» lägenheterna.

Enligt delegationens mening aktualiserar utredningens förslag än mer en höjning av hyrorna i äldre fastigheter med hänsyn till den ännu starkare hyresspliltring som eljest skulle uppstå. Delegationen framhåller i detta sammanhang, att en stor del av de väsentliga olägenheterna på bostadsförsörjningens område skulle kunna elimineras om hyresregleringen avvecklades i snabbare takt och efter grunder, som ej i varje särskilt fall påverkades av bedömningen hos skilda politiska organ. Delegationen finner det synnerligen önskvärt att statsmakterna snarast utarbetar en plan för en successiv total avveckling av hyresregleringen. Även statens hyresråd betonar angelägenheten av att hyrorna i äldre fastigheter justeras uppåt. Hyresrådet erinrar i detta sammanhang om att det i sin framställning den 20 juni 1956 med förslag om generell hyreshöjning för hyresåret den 1 oktober 1956— den 1 oktober 1957 framhållit de hittills medgivna hyreshöjningarnas otillräcklighet för täckande av reparationsbehovet. Enligt hyresrådets mening bör det vidare övervägas om icke de nu tillämpade grunderna för medgivande av generell hyreshöjning borde vidgas för möjliggörande av sådan hyreshöjning i hyresutjämnande syfte.

Hyresgästernas riksförbund anser för sin del, att talet om den låga hyressättningen i gamla hus måste avvisas. Förbundet hävdar vidare, att ett fullföljande av utredningens förslag skulle innebära oskäliga vinster för fastighetsägarna. Även HSB utgår från att utredningens mening är att hyrorna oavsett kostnaderna skall tillåtas stiga i det gamla bostadsbeståndet.

Länsstyrelsen i Älvsborgs län anser, att vid den hyreshöjning, som skulle följa av subventionernas avveckling och som väl — på det ena eller andra sättet — skulle komma att medföra hyreshöjningar även för äldre lägenheter, hyresgästernas berättigade anspråk på reparationer skulle kunna tillgodoses i en helt annan utsträckning än som f. n. sker. Härigenom skulle denna hyreshöjnings inverkan på de verkliga hyrorna i betydande grad minskas, då nu i stor utsträckning — i synnerhet vid omflyttning — hyresgästerna får betala även nödvändiga reparationer. Länsstyrelsen i Örebro län ifrågasätter ytterligare utredning angående möjligheterna att införa något slags hyresclearing mellan gamla och nya hus. Länsstyrelsen föreslår, att det upptages till prövning om man inte tills vidare bör införa eu kommunal bostadsskatt avseende dels äldre hus med jämförelsevis låga hyror, dels bostadslägenheter som i storlek överstiger en viss gräns i fråga om antal rum

42 Kungl. Maj. ts proposition nr 100 år 1957

eller kvadratmeter golvyta. Intäkterna av denna skatt skulle användas för att hålla hyrorna nere i nya hus med höga hyror.

Vad utredningen anfört beträffande syftet med statens stöd till barnfamiljernas bostadsförsörjning har lämnats utan erinran av det stora flertalet remissorgan.

Socialdemokratiska kvinnoförbundet redovisar dock en från utredningens något avvikande principiell ståndpunkt, då förbundet framhåller att familjebostadshidragets huvudsyfte icke enbart bör vara att tillförsäkra barnfamiljer med låga inkomster en tillfredsställande bostadsstandard. Enligt förbundets mening bör bidraget verka standardutjämnande även i något högre inkomstskikt. Vidare hävdar TCO, att principen för familj ebostadsbidragen bör vara, att de skall utgå utan inkomstprövning. Då nu enligt utredningens förslag ettbarnsfamiljerna kan omfattas av systemet, är tidpunkten enligt organisationens mening inne att samtidigt slopa inkomststrecken i enlighet med den ursprungliga intentionen. En förnyad utredning rörande utformingen av familjebostadsbidragssystemet bör sålunda enligt organisationens mening komma till stånd.

Folkpartiets kvinnoförbund har i sitt yttrande särskilt framhållit de barnrika familjernas problem. Förbundet ifrågasätter om inte en specialutredning borde göras angående bostadsförhållandena för familjer med fyra eller flera barn och de åtgärder som måste vidtagas för att påskynda lösandet av deras bostadsproblem. Särskild uppmärksamhet bör enligt förbundets mening ägnas uppgiften att snabbt skaffa fram rymliga bostäder åt de verkligt barnrika familjerna, som ofta är mycket trångbodda.

Frågan om den statliga långivningens ersättande med ett k r e d i t g arantisystem har berörts endast i ett fåtal yttranden. Fullmäktige i riksbanken framhåller, att en sådan omläggning av bostadskreditgivningen sannolikt blott skulle ge upphov till ytterligare problem inom kreditpolitiken. Bank- och fondinspektionen erinrar om att den tidigare i olika sammanhang uttalat sig till förmån för en övergång. För att de administrativa fördelarna av ett kreditgarantisystem skall göra sig gällande är det enligt inspektionens mening nödvändigt att jämka subventionsformerna och förenkla sättet för utbetalning av subventionerna. Inspektionen finner det för sin del sannolikt, att det skulle vara mest rationellt att garantilånen blev helt fria från subventionsmoment och att subventionsbehovet tillgodosågs i annan ordning. Inspektionen finner det ligga nära till hands, att den nyligen tillsatta enmansutredningen rörande den statliga bostadslångivningens administration uppmärksammar frågan. I likhet med utredningen hävdar inspektionen i övrigt, att frågan om införandet av ett kreditgarantisystein ånyo bör upptagas till prövning när läget på kreditmarknaden icke utgör hinder. En reservant inom inspektionen, byråchefen Algott, förklarar, att han finner det tvivelaktigt om kreditgarantisystemet innebär några admi­

Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 1957 43

nistrativa fördelar jämfört med nuvarande system. Samma uppfattning kommer till uttryck i yttrande av SABO.

Sparbanksinspektionen förklarar sig icke hysa någon från utredningens avvikande mening i kreditgarantifrågan och hänvisar i övrigt till vad inspektionen anfört härom i sitt yttrande över 1945 års bankkommittés betänkande (SOU 1947: 86). Inspektionen understryker i detta sammanhang de svårigheter som f. n. föreligger på kreditmarknaden och framhåller bl. a., att sparbankernas tilltagande karaktär av hypoteksinstitutioner vad utlåningen beträffar inte kan undgå att framkalla betänkligheter med hänsyn till inlåningens kortfristiga beskaffenhet. Inspektionen framhåller vidare, att ett definitivt ställningstagande till kreditgarantisystemet — under förutsättning att situationen på kreditmarknaden vore gynnsam — ej kan ske utan att villkoren för detsamma blivit närmare angivna.

Sparbanksföreningen instämmer i vad utredningen anfört om kreditgarantisystemet och förklarar att i avvaktan på införandet av detta system förenklingar i det nuvarande samarbetet mellan statliga och kommunala låneorgan och bankerna bör genomföras.

Kommunalfullmäktige i Undersåker instämmer i vad herr Cassel i sitt särskilda yttrande anfört beträffande kreditgarantisystemet. Kommunalfullmäktige framhåller i övrigt angelägenheten av att det rent organisatoriska arbetet på kapitalmarknaden blir så rationellt och samordnat som möjligt. Tillgängliga kapitalresurser för bostadsbyggandet bör på något sätt samordnas, så att inte sådana situationer inträder, att en lånesökande inte kan utnyttja eljest beviljat statligt lån, därför att bottenlån inte kan erhållas från de inom det aktuella området befintliga bankinstituten.

Departementschefen

Det är nu tjugufem år sedan bostadsfrågan i vårt land fick verklig aktualitet som ett politiskt spörsmål. Dåvarande chefen för socialdepartementet Gustav Möller tog år 1933 initiativet till en omfattande utredning av bostadsförhållandena och av behovet av åtgärder från samhällets sida för att tillförsäkra dem, som hade små ekonomiska resurser, en tillfredsställande bostad. Som eu central fråga angavs att bereda flerbarnsfamiljerna en något så när rymlig, modernt utrustad bostad. Några år senare aktualiserades frågan om samhällets direkta stöd för anskaffande av lämpliga bostäder åt åldringar. Härmed var grunden lagd till en bostadspolitik i vårt land i syfte att mera allmänt och varaktigt höja bostadsstandarden.

Under det andra världskriget kom statens och kommunernas engagemang i bostadsförsörjningen att utvidgas högst avsevärt. Efter krigsutbrottet nedgick bostadsbyggandet kraftigt och efter någon tid botade bostadsbrist och

44 Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 1957

betydande hyresstegringar. Ären 1941 och 1942 vidtogs därför åtgärder i syfte dels att förhindra av bostadsknapphet betingade hyresstegringar dels att stimulera bostadsproduktionen. Hyresreglering infördes 1942. Statliga lån och bidrag till bostadsbyggandet infördes och utvidgades åren 1941 och 1942.

Efter krigets slut verkställdes en översyn av bostadspolitiken. Den gav till resultat att statliga lån på förmånliga villkor skulle ställas till bostadsbyggandets förfogande även framöver. Lånevillkoren utformades så att produktion av goda bostäder genom kommunala och kooperativa bostadsföretags försorg stimulerades. Vidare föranledde översynen en utbyggnad av de år 1935 tillkomna bostadsbidragen till barnfamiljer.

Under de senaste tio åren har vissa smärre jämkningar vidtagits i låneoch bidragsgivningen för bostadsändamål. Bostadsbidragen till barnfamiljerna har fått allt större betydelse. Pensionärernas bostadsfråga har ytterligare beaktats. Stödet åt nyproduktionen av bostäder har tid efter annan jämkats främst beroende på förändringar i byggnadskostnader och räntor. Den kraftiga kostnadsstegringen i samband med Koreakrisen föranledde sålunda beslut om betydande kapitalsubventioner till nya hus. Avsikten därmed var att förhindra i första hand att bostadsbyggandet bromsades upp men också att stegringen av byggnadskostnaderna gav upphov till väsentliga hyreshöjningar i hela bostadsbeståndet. Sedermera har dessa kapitalsubventioner i form av räntefria stående lån såtillvida avvecklats som subventionerna för hus, vilka färdigställes efter den 31 mars i år, icke blir större än vad de var före Koreakrisen. Slutligen bör nämnas att den höjning av räntenivån, som genomfördes i april 1955, medfört att de av staten för primär- och sekundärlån i statsbelånade bostadshus garanterade räntorna visserligen höjts något men också att de statliga räntesubventionerna ökat kraftigt.

Bostadspolitiken har under och efter det andra världskriget givit mycket betydelsefulla resultat. Produktionen av modernt utrustade, relativt rymliga familjebostäder har haft långt större omfattning än under någon tidigare period. Enbart under efterkrigsåren har tillkommit omkring 500 000 fullgott utrustade familjebostäder på minst två rum och kök. Hy ror och bostadskostnader har visserligen stigit, men inte så mycket som övriga levnadskostnadcr och avsevärt mindre än penninginkomsterna har stigit. På grund härav har en god bostad, som ännu på 1930-talet i huvudsak var förbehållen de välsituerade, kommit inom räckhåll för den alldeles övervägande delen av familjerna. För familjer med minst två barn har genom familjebostadsbidragen en snabb förbättring av bostadsstandarden kunnat åstadkommas. På i huvudsak tio år har drygt hälften av vårt lands familjer med minst två barn och normala eller relativt små inkomster kunnat flytta in i nybyggda familjebostäder. Åldringarnas bostadsfråga har — som utvecklats i proposition till årets riksdag om åldringsvården — avsevärt för­

Kungl. Maj. ts proposition nr 100 år 1957 45

bättrats dels genom tillkomsten av pensionärshem och pensionärsbostäder dels genom utbyggnad av folkpensionerna.

Den förbättring av bostadsförhållandena för mycket stora grupper av familjer, åldringar och andra, som har ägt rum under efterkrigstiden och »om här endast har kunnat antydas, svarar väl mot de förhoppningar om höjning av bostadsstandarden, som på vitt skilda håll hystes vid krigets slut. Bostadspolitiken har varit framgångsrik. Man kan också konstatera att resultaten står sig gott i förhållande till vad som presterats i vårt land under tidigare skeden samt i andra länder. Men härav följer inte att allt är väl beställt. Hur imponerande de uppnådda förbättringarna av bostadsförhållandena än är, så kommer man vid en realistisk bedömning av det aktuella läget på bostadsmarknaden fram till att ännu kvarstående brister i vår bostadsförsörjning är stora och behovet av ytterligare förbättringar betydande. Det finns ännu så mycket kvar av bostadsnöden, att bostadsfrågans lösning alltjämt är en fråga på ganska lång sikt.

Utvecklingen av bostadsmarknaden under efterkrigstiden kännetecknas sålunda inte endast av ett långt större tillskott av goda familjebostäder än under någon tidigare period av samma längd utan också av en allmän, kraftig ökning av efterfrågan på goda bostäder. Därmed har avslöjats vilka ofantliga brister i vår bostadsförsörjning, som förelåg ännu i slutet av 1930talet. Inte endast familjerna utan också ensamstående, såväl åldringar som yngre, har ställt allt större krav i fråga om bättre bostadsförhållanden. Ett flertal omständigheter har medverkat härtill. Den fulla sysselsättningen, de starkt stigande realinkomsterna och sociala reformer har betytt mycket vid sidan av de bostadspolitiska åtgärderna. Genom att bidra till ett relativt förbilligande av bostäderna har bostadspolitiken mera allmänt drivit på bostadsefterfrågan. De goda ekonomiska konjunkturerna har medverkat till hög giftermålsfrekvens och stor inflyttning från landsbygden till städerna. Den relativt betydande immigrationen under efterkrigstiden bör också nämnas.

Den stora efterfrågan på bostäder, som nu föreligger, liksom tendenserna till ytterligare stegring av efterfrågan kan alltså förklaras. Mera allmänt sett är denna efterfrågan ett uttryck för den avsevärda förbättring i levnadsvillkoren för det stora flertalet arbetare, tjänstemän och jordbrukare, som den ekonomiska och sociala utvecklingen under efterkrigstiden har skapat. Det finns inte heller anledning förvåna sig över alt denna ökade efterfrågan på bostäder i långa stycken överstigit våra möjligheter att skaffa fram nya bostäder och förbättra redan befintliga. Denna ökning har emellertid fått betydande, icke önskvärda konsekvenser. Om efterfrågan på bostäder överstiger tillgången, och alltså eu marknadsmässig brisl på bostäder är för handen, skapas missförhållanden och uppkommer sociala problem av mycket allvarlig natur. Familjer med barn slår utan egen lägenhet och tvingas stundom bo splittrade. Den som erbjudes eu förmånligare an­

46 Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 1957

ställning på annan ort, kan mången gång inte acceptera erbjudandet, därför att en bostad inte kan anskaffas på den nya orten. Upplåtelse eller byte av bostäder kommer i växande utsträckning att ske på otillbörliga villkor.

Det allvarliga problem, som vi står inför, kan därför beskrivas på följande sätt. Ingen kan bestrida att den utbyggnad och förbättring av vårt bostadsbestånd, som krävs för att alla anspråk på bättre bostad skall kunna tillgodoses, kan åstadkommas först så småningom. Man måste med nödvändighet räkna med en ganska lång tid, även om man anser utsikterna till en betydande ökning av bostadsbyggandet goda. För att snabbt avveckla bostadsbristen krävs emellertid att balans uppnås mellan tillgång och efterfrågan på bostäder. Hur man skall åstadkomma en större bostadsproduktion blir då under alla förhållanden en central fråga. Även om man på lång sikt helt och fullt godtar alla föreliggande krav på bättre bostäder, måste man emellertid, om man verkligen snabbt vill få bukt med bostadsbristen, tillse att inte efterfrågan på bostäder fortsätter att öka i alltför snabb .lalct. Att lösa bostadsfrågan genom att tillåta kraftiga hyresstegringar, som skär ned den synliga efterfrågan på bostäder, kan enligt min mening icke rekommenderas. Men den som kräver både att man genom bostadspolitiken skall mera allmänt ytterligare driva på efterfrågan och att man skall snabbt avveckla bostadsbristen begär helt enkelt för mycket. Man måste göra ett val mellan att å ena sidan något hålla igen bostadsefterfrågans ökning för att snabbt bli kvitt bostadsbristen, och alt å andra sidan för ganska lång tid framöver ha kvar bristen med alla de svåra olägenheter som detta skulle föra med sig.

Problemet är inte nytt eller för bostadsmarknaden speciellt. I ett samhälle med full sysselsättning uppkommer helt naturligt tendenser till ökning av konsumtionen i en sådan takt, att balansen mellan tillgång och efterfrågan kan rubbas. Åtgärder i syfte att förhindra en alltför snabb ökning av konsumtionen är därför motiverade på olika områden. Det bör också beaktas, att en alltför stor efterfrågan på konsumtionsvaror försvårar eller förhindrar genomförandet av en rad sådana viktiga investeringar inom näringslivet och inom den offentliga sektorn, som utgör en förutsättning för en ökad konsumtion och en höjd levnadsstandard på längre sikt.

De här anförda synpunkterna på bostadspolitiken under efterkrigstiden och på utvecklingen av bostadsmarknad och bostadsstandard leder fram till den uppfattningen, att de skilda bostadspolitiska åtgärderna tid efter annan kan behöva omprövas och jämkningar i desamma behöva vidtagas. Statens finansiella stöd åt bostadsbyggandet skall i första hand fylla uppgiften att medverka till största möjliga bostadsproduktion. Bostadsbidragens uppgift är att särskilt underlätta för barnfamiljer och åldringar att skaffa sig en lämplig bostad. Den fråga man tid efter annan bör ställa blir då, huruvida de bostadspolitiska åtgärderna på ett ändamålsenligt sätt fyller dessa upp­

Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 1957 47

gifter eller om de till följd av den ekonomiska och sociala utvecklingen behöver ändras.

Härmed har jag angivit bakgrunden till beslutet i december 1955 att tillkalla särskilda sakkunniga för att verkställa en översyn av bostadspolitiken. Såsom framgår av det föregående har de sakkunniga, som antagit benämningen bostadspolitiska utredningen, i oktober 1956 avgivit ett betänkande om riktlinjerna för den framtida bostadspolitiken över vilket numera utlåtande avgivits av olika myndigheter och organisationer.

Utredningen understryker, att frågan om att skapa förutsättningar för ett ökat bostadsbyggande är den centrala frågan i den bostadspolitiska debatten. För att lösa den frågan måste, framhåller utredningen, i första hand vidtas åtgärder av ekonomiskt-politisk natur men också åtgärder inom bostadspolitikens ram i syfte att rationalisera och förbilliga bostadsbyggande och bostadsförvaltning. Viktigt är vidare att underlätta bostadsbyggandets kapitalförsörjning genom att åstadkomma ett ökat sparande inom bostadsförsörjningens sektor av samhällsekonomien.

Vad angår förbilligandet av bostadsbyggandet understryker utredningen betydelsen av att stat och kommun söker skapa förutsättningar för en rationell planläggning på relativt lång sikt av bostadsproduktionen. Vidare betonar utredningen att olika kommunala och statliga organs handläggning av byggnad särenden måste samordnas. Såsom framgår av det föregående har ett stort antal remissorgan särskilt framhållit vikten av en långsiktig planering av bostadsbyggandet.

I den mån bostadsproduktionen kan förbilligas, vinnes inte endast lägre hyror och bostadskostnader utan också utrymme för en ökning av bostadsbyggandet. I detta sammanhang vill jag erinra om att från samhällets sida under de senaste åren vidtagits en rad åtgärder i syfte att främja ett effektivare och billigare byggande. År 1953 inrättades statens nämnd för byggnadsforskning, som gavs betydande ekonomiska resurser. Redan året innan hade tillskapats en statlig lånefond för att understödja anskaffandet av moderna byggnadsmaskiner, kranar m. m. Från den 1 januari 1956 genomfördes i fråga om statligt belånade bostadshus en maximering av belåningsvärdena. Avsikten därmed var att pressa ned byggnadskostnaderna eller förhindra en ytterligare uppdrivning av dem. I slutet av förra året genomfördes en betydande förenkling av handläggningen av statliga bostadslåneärenden. Samtidigt tillkallades en utredningsman med uppgift att undersöka i vad mån ytterligare förenklingar i långivningen kan göras. Den statliga regleringen av igångsättningen av bostadsbyggnadsföretag har undan för undan förenklats.

Delade meningar gör sig ibland gällande i frågan huruvida bostadsbyggandet bedrives effektivt och rationellt. Man gör jämförelser med den egentliga industrin, som på grund av internationell konkurrens anses vara

48 Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 1957

tvungen att på ett helt annat sätt än byggnadsindustrin satsa på forskning och rationaliseringsarbete. Enligt min mening har en dylik jämförelse föga värde, överhuvudtaget framstår det som tämligen meningslöst att diskutera, i vad mån byggnadsindustrin hittills motsvarat rimliga krav i fråga om rationalisering och produktivitetsförbättring. Viktigt är att i stället konstatera, att under senare år en rad initiativ tagits i fråga om forskning och rationaliseringsarbete på byggnadsområdet. Dessa initiativ har ännu inte hunnit ge mera påtagliga resultat, men mycket talar för att under de närmaste åren betydande framsteg kan komma att redovisas. Det råder ett allmänt intresse för att genom omsorgsfull planering, nya byggnadsmetoder och nya byggnadsmaterial pressa ned byggnadskostnaderna.

Vad särskilt angår det på många håll starkt framhävda önskemålet om en mera långsiktig bedömning av bostadsbyggandets storlek vill jag framhålla, att det i ett samhälle med full sysselsättning och mycket stora investeringsbehov på en rad områden knappast är möjligt eller ens rimligt att utarbeta och fastställa definitiva planer för bostadsbyggandets storlek och fördelning på olika orter under en längre följd av år. Man kan inte bortse från att sådana förändringar i samhällsekonomien kan inträffa tid efter annan, som gör det nödvändigt att överväga ändringar i bostadsbyggandets storlek. På samma sätt kan för en enskild ort — då t. ex. en utbyggnad av en industri eller startandet av en ny industri aktualiseras — bedömningen av bostadsbyggandet på orten bli en annan än tidigare.

Mera allmänt sett måste programmet för bostadsbyggandet under de närmaste åren vara att såvitt möjligt successivt öka tillskottet av lägenheter. Understundom görs gällande — vilket också framgår av vissa yttranden över bostadspolitiska utredningens betänkande — att den statliga regleringen av bostadsbyggandet har varit ryckig. Byggnadsföretagarnas möjligheter att rationellt planera och genomföra byggnadsprojekt skulle härigenom ha försvårats. I anledning härav vill jag erinra om att från 1951 till 1954 en successiv ökning av bostadsbyggandet skett. Produktionen steg från ca 40 000 lägenheter år 1951 till närmare 60 000 lägenheter år 1954. Under såväl 1955 som 1956 har bostadsbyggandet bibehållits vid den år 1954 uppnådda nivån. Bostadsbyggandet har med andra ord stabiliserats vid en nivå strax under 60 000 lägenheter per år. Om man ser framåt bör kommunernas och byggnadsföretagarnas planering av nya projekt ske med utgångspunkt från ett bostadsbyggande av denna omfattning men med beaktande av att strävan är att successivt, i den mån praktiska möjligheter därtill yppar sig, öka produktionen.

Om man således inte rimligen kan begära en ytterligare precisering av den allmänna bedömningen av bostadsbyggandets storlek på längre sikt föreligger det, som också bostadspolitiska utredningen starkt understrukit, ett behov av samordning av skilda kommunala och statliga organs handläggning av byggnadsärenden. Ett kontinuerligt samråd mellan olika myn­

Kungl. Maj. ts proposition nr 100 är 1957 49

digheter och byggnadsföretagarnas organisationer bör äga rum. Jag har för avsikt att taga initiativ till ett sådant samråd.

Bostadspolitiska utredningen anser, att ett målsparande för b ostadsanskaffning är väl värt att uppmuntras av det allmänna. Då det gäller att finna lämpliga former för detta sparande bör fältet enligt utredningen i varje fall till en början lämnas fritt för enskildas, organisationers och kommuners initiativ och uppfinningsrikedom. Ett flertal remissorgan har ställt sig positiva till ett målsparande för bostadsanskaffning, bl. a. bostadsstyrelsen, fullmäktige i riksbanken, sparbanksföreningen och HSB. Vissa remissorgan har tillstyrkt att konkreta sparstimulerande åtgärder vidtages. Andra har ställt sig tveksamma eller kritiska till tanken att stimulera sparandet genom att ge den som systematiskt sparar förtur till en bostad.

Ett målsparande för bostadsanskaffning bör enligt min mening uppmuntras. Inte minst betydelsefullt är, att ungdomen deltager i ett dylikt sparande. Att spara till en bostad — det må vara fråga om ett egethem eller en bostadsrättslägenhet —- är ingen ny tanke. Såväl egnahemsbyggandet som den kooperativa byggnadsverksamheten har stor omfattning, och årligen sätter enskilda in stora belopp i sådana bostadsfastigheter. Jag har inte blivit övertygad om det lämpliga i att nu genom åtgärder från statens sida försöka binda bostadssparandets former. Behov torde inte föreligga att genom rekommendationer i konkret form stimulera sparandet. Jag delar alltså bostadspolitiska utredningens uppfattning att man i varje fall till en början bör låta olika initiativ fritt växa fram. Erfarenheten får utvisa om ingripanden i stimulerande och reglerande syfte från statens sida kan behövas.

Bostadspolitiska utredningen anser, att generella subventioner i huvudsak kan undvaras och att en relativt snabb minskning av desamma bör kunna genomföras. Utredningen hävdar emellertid att behov alltjämt föreligger dels av en kapitalsubvention till småhus dels av ett skydd mot tillfälligt höga räntor.

Till stöd för sin ståndpunkt i subventionsfrågan anför utredningen i första hand, att förhållandet mellan bostadskostnader och inkomster betydligt förbättrats under efterkrigstiden. Det anses därför, att stora grupper av hushåll med ordinära inkomster bör kunna efterfråga moderna lägenheter av godtagbar standard, även om en hyreshöjning åstadkommes genom att de generella subventioner, som nu utgår, i huvudsak avvecklas. Utredningen anser inte heller att eu avveckling av de generella subventionerna bör hindras av intresset att främja en ostörd bostadsproduktion och att upprätthålla en såvitt möjligt enhetlig hyresnivå för lägenheter av likvärdig beskaffenhet.

Det stora flertalet remissorgan har godtagit utredningens ståndpunkt beträffande önskvärdheten av att avveckla de generella subventionerna. Vad 4 — Bihang till riksdagens protokoll 1957. 1 samt. nr 100

50 Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 1957

gäller den takt, i vilken en avveckling av subventionerna lämpligen bör ske, har ett stort antal remissorgan ansett att försiktighet bör iakttagas. Såsom skäl för att avvecklingen bör ske i långsammare takt än utredningen förordat anföres främst risken för att bostadsproduktionen hämmas. Man befarar också att resultatet av en snabb avveckling skulle bli en relativt ökad produktion av lägenheter om högst två rum och kök. Uttalanden av denna innebörd har gjorts bl. a. av bostadsstyrelsen, HSB och vissa kommuner. Andra remissorgan, bland vilka märkes konjunkturinstitutet, statens hyresråd, Landsorganisationen och TCO, påtalar särskilt de risker för en splittring i hyresnivån, som en snabb avveckling av subventionerna skulle innebära.

I detta sammanhang anser jag det angeläget understryka, att bostadspolitiken i vårt land utformats utan tanke på att generella subventioner skulle tillgripas såsom en permanent åtgärd i syfte att reducera bostadskostnaderna. Bostadspolitiska utredningens ståndpunkt i denna fråga överensstämmer sålunda med den som dåvarande chefen för socialdepartementet gav uttryck åt, då det bostadspolitiska programmet år 1947 förelädes riksdagen. En nödvändig förutsättning för alt bostadsbidrag skulle kunna förordas ansågs vara, att det visats att bostadskostnaderna var så höga att de boende inte rimligen kunde bestrida dessa kostnader utan hjälp från det allmänna. Man kom därför vid prövningen av subventionsfrågan år 1947 fram till att generella subventioner icke borde utgöra ett permanent inslag i bostadspolitiken.

Såsom bostadspolitiska utredningen påvisat har bostadskostnaderna sedan krigets slut relativt sett sjunkit avsevärt. Dessa kostnader har sålunda stigit mycket mindre än penninginkomsterna. Att använda generella subventioner såsom ett bestående eller varaktigt led i bostadspolitiken framstår fördenskull som opåkallat. En dylik ordning skulle, som bl. a. länsstyrelsen i Östergötlands län framhållit, betyda att levnadsnivån för det stora flertalet arbetsföra i vårt land bedömes vara så låg, att bostadskostnaderna mera allmänt måste reduceras för att folk skall kunna bo tillfredsställande. Den som accepterar en dylik bedömning gör sig otvivelaktigt en vrångbild av de nuvarande levnadsförhållandena i vårt land. Bostadsfrågans lösning är alltså inte nu — liksom den ej heller tidigare har varit det — beroende av ett genom subventioner åstadkommet allmänt förbilligande av bostadskostnaderna.

Jag kan därför godtaga bostadspolitiska utredningens uppfattning, som delas av det övervägande antalet remissorgan, nämligen att de generella subventionerna i huvudsak kan undvaras. Liksom utredningen anser jag dock att tills vidare en viss subvention bör utgå till småhus. Vidare bör skydd finnas mot tillfälligt höga räntor. Jag finner det angeläget understryka betydelsen av detta skydd, som, även om man så småningom på grund av en ytterligare förbättring av förhållandet mellan bostadskostnader och

Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 1957 51

inkomster finner varje form av generell subvention obehövlig, ändock bör bibehållas för att garantera stabilitet i fastighetsförvaltningen.

Härefter övergår jag till frågan om den takt i vilken nuvarande generella subventioner bör avvecklas. Jag vill då först erinra om att subventionerna är av två slag: kapitalsubventioner och räntesubventioner. Syftet med kapitalsubventionerna har i första hand varit att överbrygga de svårigheter bostadsbyggandet eljest skulle kunna råka in i vid en tillfällig, mera betydande stegring av byggnadskostnaderna. En dylik kostnadsstegring drabbar självfallet endast de hus, som uppföres till de högre kostnaderna. Om kostnadsstegringen är tillfällig, kommer enbart de hus, som uppförs till de högre kostnaderna, att bli särskilt dyra. Häri ligger såväl risken för en dämpning av bostadsbyggandet som motivet för tillgripande av kapitalsubventioner i ett läge, kännetecknat av stigande byggnadskostnader.

Såsom framgår av det föregående har kapitalsubventionerna f. n. en tämligen ringa betydelse utom i fråga om småhus.

Räntesubventionernas uppgift är en helt annan än kapitalsubventionernas. Förändringar i ränteläget påverkar de årliga omkostnaderna för alla hus, låt vara att förändringarna inte omedelbart slår igenom över hela linjen. I den mån en fastighet är finansierad med räntebundna lån, fördröjes sålunda verkan av en höjning eller sänkning av räntenivån längre eller kortare tid beroende på när lånen löper ut eller kan sägas upp. Ett av staten tillhandahållet skydd mot tillfälliga ränteförändringar är motiverat av att även relativt små ändringar i räntesatserna ger betydande utslag på hyrorna. Man kan sålunda beräkna, att en höjning av räntan med 1 procent omedelbart ökar hyran med i genomsnitt 10 procent. Den höjning av räntorna för inteckningslån med drygt 1 procent, som inträffade i april 1055, har hittills föranlett en ökning av hyrorna i privatfinansierade bostadshus med nära 10 procent. För statsbelånade hus, som tillkommit under åren 1941—50, har fr. o. in. den 1 oktober 1955 hyrorna höjts med 5 procent på grund av en höjning av den av staten i fråga om primär- och sekundärlån »garanterade» räntan med 0,5 procent. För statsbelånade hus, som tillkommit efter år 1950, har räntestegringen på grund av oförändrade garantiräntor icke föranlett någon hyreshöjning.

Om man nu — på det sätt som bostadspolitiska utredningen förordar — minskar statens räntesubventioner genom en allmän höjning av de »garanterade» räntorna och alltså låter statsbelånade fastigheter bära en ökad del av räntestegringen, betyder detta visserligen, att huvuddelen av de sedan 1941 tillkomna bostäderna blir relativt sett dyrare. Härav följer dock inte att det skapas eu hyressplitlring, som aktualiserar frågan om eu hyreshöjning för tidigare tillkomna hus. Såsom nyss nämndes har för de tidigare byggda husen på grund av räntestegringen redan medgivits en hyresökning på nära 10 procent. Vad frågan nu gäller är huruvida och i vad mån den redan påbörjade anpassningen av hyror och bostadskostnader till en något

52 Kungl. Maj. ts proposition nr 100 år 1957

högre räntenivå bör fortsätta. Det är alltså inte fråga om en isolerad höjning av räntor och hyror i de nyaste husen. Med anledning av vad några remissorgan har anfört beträffande nödvändigheten av att undvika hyressplittring vill jag understryka, att jag finner det helt obefogat att uppställa som ett villkor för godtagande av förslaget om höjning av de »garanterade» räntesatserna för statsbelånade bostadshus, att en däremot svarande höjning av hyrorna åvägabringas i äldre hus. Liksom hittills bör hyrorna i äldre hus få höjas endast om det visas, att fastighetsomkostnaderna för dessa hus har stigit.

En relativt snabb avveckling av de generella subventionerna aktualiserar därför enligt min mening inte några särskilda åtgärder för en utjämning av hyresnivån. Inte heller har jag blivit övertygad om att det finns risker för rubbningar i bostadsproduktionen eller för en återgång till en stor produktion av smålägenheter. Uppgifter som lämnats av bostadspolitiska utredningen och vitsordats av bl. a. bostadsstyrelsen visar, att efterfrågan på moderna, relativt rymliga bostäder har tenderat att oavbrutet öka. En höjning av hyrorna i statsbelånade hus av den storlek, som det nu kan bli fråga om, torde visserligen något dämpa den takt i vilken kraven på bättre bostäder stiger men det behöver inte befaras att den skär ner efterfrågan.

Farhågor som anförts för störningar i bostadsproduktionen, för sänkt bostadsstandard och för hyressplittring bör alltså inte tillmätas betydelse i detta sammanhang. Emellertid talar andra skäl av allmän natur för att förändringar i låne- och bidragsvillkoren inte genomföres brådstörtat. Såsom Landsorganisationen framhållit bör man förebygga individuella fall av mera betydande standardförsämring. På sätt som jag kommer att närmare utveckla i det följande vill jag därför förorda en något långsammare takt i avvecklingen av de generella subventionerna än utredningen föreslagit.

Bostadspolitiska utredningens principiella synpunkter på bostadsrabatterna har i allt väsentligt godtagits av remissorganen. Bidrag till familjer och ensamstående med ett minderårigt barn anses sålunda böra införas. Även förslaget om ökat stöd åt familjer med minst två minderåriga barn tillstyrkes.

Den positiva inställning till ett vidgat bostadspolitiskt stöd åt barnfamiljerna, som sålunda har kommit till uttryck, finner jag glädjande. Under överskådlig tid förblir uppgiften att bereda barnfamiljerna rymliga familjebostäder av god klass en huvuduppgift för bostadspolitiken. Resultatet av bidragsgivningen har — som jag inledningsvis antytt — varit enbart goda. En snabb förbättring av ett mycket stort antal barnfamiljers bostadsförhållanden har skett.

Under senare tid har emellertid åtgärder för att ytterligare förbättra barnfamiljernas ekonomiska förhållanden aktualiserats. Bostadsbidragens storlek bör bestämmas med tanke härpå. Tillika bör man hålla fast vid att bostadsbidraget inte är av allmän natur utan är knutet till modernt utrustade

Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 1957 53

bostäder på minst två rum och kök. Bidragets uppgift är sålunda att helt eller delvis täcka den högre kostnad, som modernt utrustade relativt rymliga familjebostäder betingar i förhållande till mindre och enklare lägenheter. I likhet med utredningen anser jag, att familjebostadsbidrag bör kunna beviljas också familjer och ensamstående med ett barn och att de bidrag, som nu utgår till familjer med minst två barn, bör höjas. I det följande kommer jag att framlägga de förslag till ändringar i bostadsbidragen, som i anledning härav framstår som påkallade.

Vad i detta sammanhang slutligen angår frågan om att införa ett kreditgarantisystem på bostadsområdet har jag övertygats av de skäl för att inte nu ta ställning till frågan, som utredningen har anfört. Jag anser således att statens finansiella stöd åt nyproduktionen av bostäder alltjämt bör ha formen av lån.

Lån och bidrag till bostadshus

Gällande bestämmelser

Den statliga långivningen till ny- och ombyggnad av bostadshus regleras genom dels kungörelsen den 30 juni 1948 (nr 587) om tertiärlån och tillläggslån för flerfamiljshus, dels ock kungörelsen den 30 juni 1948 (nr 546) om egnahemslån och förbättringslån.

Enligt kungörelsen om tertiärlån och tilläggslån för flerfamiljshus kan tertiärlån beviljas för ny- eller ombyggnad av flerfamiljshus, medan tillläggslån i regel endast beviljas för nybyggnad. Kommun eller allmännyttigt bostadsföretag kan jämväl beviljas tertiärlån för förvärv av flerfamiljshus, som uppförts med stöd av tertiärlån och tilläggslån. Ett allmänt villkor för såväl tertiärlån som tilläggslån är, att låneobjektets våningsyta till minst hälften upptages av bostadslägenheter.

Såsom villkor för egnahemslån till ny- eller ombyggnad av en- och tvåfamiljshus gäller bl. a. vissa krav beträffande lägenhetens storlek och standard. Vid nybyggnad av enfamiljshus får sålunda lägenhetens yta inte överstiga 125 kvm. Har huset inredningsbar vind skall lägenheten i bottenvåningen omfatta minst två rum och kök, eljest skall lägenheten omfatta minst tre rum och kök och ha en yta av minst 70 kvm. Huset skall vidare i regel vara försett med vatten- och avloppsledningar och bostadslägenheten skall förses med tillräckliga biutrymmen och tillfredsställande köksutrustning.

Som villkor för beviljande av egnahemslån till ny- eller ombyggnad av tvåfamilj shus gäller, att åtminstone en av lägenheterna omfattar minst två rum och kök. I övrigt gäller villkor beträffande husets standard motsvarande dem för egnahemslån till enfamiljshus.

Samtliga här nämnda statslån beviljas endast under förutsättning att lånesökanden iakttar de föreskrifter rörande byggnadsföretagets utförande som det lånebeviljande organet meddelar samt att han vid uthyrning av lägenhet icke uttager högre hyra än det lånebeviljande organet medger.

54 Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 1957

Tertiärlån utgår, då låntagaren är kommun eller allmännyttigt företag, normalt med högst 30 procent av det avkastningsvärde det lånebeviljande organet åsätter fastigheten. För kooperativt organiserade företag, som står under betryggande kommunal kontroll, motsvarar lånet normalt högst 25 procent av avkastningsvärdet, och enskilda kan beviljas lån motsvarande högst 15 eller i vissa fall 20 procent av avkastningsvärdet. Om låntagaren icke lyckas i öppna marknaden erhålla primär- och sekundärlån till 70 procent av avkastningsvärdet, kan dock tertiärlånet efter särskild prövning »fördjupas», dvs. utgå med större belopp än här nämnts.

Innebörden av dessa bestämmelser om lånets storlek är, att normalt kommunala och allmännyttiga bostadsföretag kan erhålla belåning till 100 procent av fastighetens värde, kooperativa företag till 95 procent och enskilda till 85, undantagsvis 90 procent.

Tertiär lånets ränta utgör 3 procent. För den del av lånet, som avser andra lokaler än bostäder, är dock i fråga om lån, som beviljas fr. o. in. den 1 juli 1956, räntan 4 procent. Amorteringstiden är för hus av sten 40 år, för hus av trä 30 år. Amortering sker med lika stora belopp årligen. Eftergift i fråga om ränta och amortering å tertiärlån kan medgivas, därest låntagaren nödgas erlägga högre ränta än 3 procent å primärlån och däremot svarande ränta å sekundärlån. För hus som tillkommit före 1951 inedgives dock ränteeftergift endast om primärlånets ränta överstiger i vissa fall 3,5 och eljest 4 procent. I fråga om lån, som beviljas fr. o. m. den 1 juli 1956, beviljas icke eftergift för ränteutgifter, som avser andra lokaler än bostäder.

Tilläggslån (s. k. orlsdifferentierat lilläggslån) beviljas i fråga om byggnadsföretag, som färdigställes tidigast den 1 april 1957, endast å orter som inplacerats i någon av följande fyra ortsgrupper, där tilläggslån beviljas med det kapitaliserade värdet av ett bidrag av i ortsgrupp 1: 40 öre per kvm lägenhetsyta, grupp 2: 80 öre per kvm, grupp 3: 1 krona 20 öre per kvm och ortsgrupp 4: 1 krona 60 öre per kvm lägenhetsyta. För hus som färdigställts före den 1 april 1957 utgår därjämte tilläggslån, s. k. provisoriskt tilläggslån, med belopp som motsvarar det kapitaliserade värdet av ett bidrag av 1—4 kronor per kvm lägenhetsyta. Jämsides med tilläggslån utgår regelmässigt ett kommunalt bidrag motsvarande 10 procent av tilläggslånets belopp.

Egnahemslån beviljas normalt mot inteckningssäkerhet mellan 50 och 90 procent av fastighetens belåningsvärde. Även beträffande sådana lån föreligger emellertid möjlighet till fördjupning, dvs. statslån kan erhållas även till större belopp än som motsvarar 40 procent av belåningsvärdet.

Egnahemslånets ränta utgör 3 procent, dock är 4 000 kronor av lånet tills vidare räntefritt och stående. För företag som färdigställts under tiden 1 april 1956—31 mars 1957 uppgår den räntefria stående delen till 6 000 kronor och för företag som färdigställts före den 1 april 1956 8 000 kronor.

Egnahemslånet skall amorteras, då fråga är om nybyggnad, på 25 år och

Kungl. Maj. ts proposition nr 100 år 1957 55

beträffande ombyggnad på högst 25 år. Ränta och amortering erlägges med en fast annuitet.

Eftergift i fråga om ränta och amortering å egnahemslånet kan medgivas, därest låntagaren nödgas erlägga högre ränta än 3 procent för bottenlån. För småhus, som tillkommit före 1951, utgör den »garanterade» räntan dock 3,5 eller 4 procent.

Genom beslut den 16 december 1955 och den 7 juni 1956 har Kungl. Maj :t föreskrivit en maximering av belåningsvärdena för såväl flerfamiljshus som småhus. Med belåningsvärde förstås i fråga om flerfamiljshus avkastningsvärdet ökat med tilläggslån och därtill knutet kommunalt bidrag.

I fråga om flerfamiljshus påbörjade efter den 1 juli 1956 gäller sålunda, att belåningsvärdet maximerats till 585 kronor per kvm bostadslägenhetsyta samt, om huset inrymmer kommersiella lokaler, 900 och i vissa fall 300 kronor per kvm av dessa lokalers yta. Nämnda maximibelopp justeras uppåt eller nedåt efter produktionskostnaderna på varje enskild ort och även med hänsyn till vissa andra faktorer, såsom lägenheternas storlek, bostadsläget, värmeisoleringen.

För en- och tvåfamiljshus har belåningsvärdet i fråga om byggnadsföretag i Jämtlands, Västernorrlands, Västerbottens och Norrbottens län samt i Stockholm och Göteborg med vissa grannkommuner fastställts till högst 50 000 kronor för enfamiljshus och lägenhet i rad- eller kedjehus samt till högst 83 000 kronor för tvåfamiljshus. För övriga delar av landet är motsvarande värden 45 000 resp. 75 000 kronor. Om lånesökanden är familjeförsörjare med minst två barn under 16 år, kan belåningsvärdet höjas med högst 5 000 kronor.

Lån- och bidragsgivningens hittillsvarande omfattning

Bostadspolitiska utredningen lämnar i sitt betänkande uppgifter om lånoch bidragsgivningen för bostadshus fr. o. in. budgetåret 1948/49. I detta sammanhang torde följande uppgifter få återges.

Tertiär- och tilläggslån. I följande tabell redovisas för budgetåren 1948/49 —1955/56 dels antalet lägenheter i de företag för vilka preliminärt beslut om tertiär- och tilläggslån har meddelats, dels de disponerade beloppen, dels ock de utbetalda lånebeloppen.

Uppgifterna om disponerade belopp avser nettoförändringar i medelsdispositionen under resp. budgetår genom preliminära beslut, ändringar i samband med slutligt beslut av tidigare fattade preliminära beslut samt återtagande av lån. Vid redovisningen av de utbetalda beloppen bar hänsyn inte tagits till de förskottsutbetalningar av tertiär- och tilläggslån, som i varierande omfattning har skett sedan budgetåret 1951/52. De stora skillnaderna mellan disponerade och utbetalda belopp betingas av att lång tid förflyter från det medel disponeras för långivning intill dess lånen utbetalas.

56 Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 1957

Tertiär- och tilläggslångivningen budgetåren 1948/49—1955/56

Tertiärlån Tilläggslån

Budgetår Preliminära Disponerat Utbetalt Preliminära Disponerat Utbetalt beslut, antal belopp, belopp, beslut, antal belopp, belopp, lägenheter milj. kr milj. kr lägenheter milj. kr milj. kr

Uppgifterna avser endast lån beviljade och utbetalda i enlighet med bestämmelserna i 1946 och 1948 års författningar.

Egnahemslån. I följande tabell redovisas egnahemslångivningens omfattning under budgetåren 1948/49—1955/56. Uppgifterna om utbetalda belopp inkluderar inte förskottsutbetalningar.

Egnahemslångioningen budgetåren 1948/49—1955/56

Egnahemslån Därav räntefri, stående del

Budgetår Preliminära Disponerat Utbetalt Disponerat Utbetalt beslut, antal belopp, belopp, belopp, belopp, lägenheter milj. kr milj. kr milj. kr milj. kr.

Såsom framgår av tabellen har egnahemslångivningens omfattning varierat starkt under de gångna budgetåren. Lånen till ombyggnad har under de senaste budgetåren motsvarat ungefär en femtedel av samtliga preliminärt beviljade lån.

Det genomsnittliga egnahemslånebeloppet per lägenhet har successivt ökat på grund av förändringar i fråga om egnahemmens storlek och standard samt ökade produktionskostnader. Härtill har också bidragit, att egnahemslånen under senare år i allt större utsträckning »fördjupats», dvs. beviljats även mot inteckningssäkerhet nedanför 50 procent av belåningsvärdet. Genomsnittliga beloppet per lägenhet för slutligt beviljade egnahemslån har ökat från 10 000 kronor under budgetåret 1948/49 till 22 500 kronor

Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 1957 57

under budgetåret 1955/56. För lån utbetalade under budgetåret 1955/56 motsvarade »fördjupningen» ca 8 procent av belåningsvärdet. Ränteeftergifter. Storleken av eftergifter i fråga om ränta och amortering å tertiärlån och egnahemslån under budgetåren 1948/49—1955/56 framgår av följande tabell.

Milj. Milj. Budgetår Budgetår kr kr

T. o. in. budgetåret 1950/51 var som framgår av tabellen utgifterna för ränteeftergifter av ringa omfattning. En stark utgiftsökning har emellertid föranletts av räntehöjningarna hösten 1950 och våren 1955. Effekten av sistnämnda räntehöjning har emellertid icke helt slagit igenom på utgifterna under budgetåret 1955/56. Med nu gällande utbetalningsregler blir detta inte heller fallet under budgetåret 1956/57. Det särskilda stöd till bostadsbyggande och bostadsförbättring, som lämnas i form av förbättringslån, statsbidrag till pensionärshem och pensionärsbostadsbidrag, är inte föremål för behandling i detta sammanhang.

Bostadspolitiska utredningens förslag

Bostadspolitiska utredningen framlägger ett flertal förslag om ändringar av bestämmelserna angående tertiärlån, tilläggslån, egnahemslån och eftergifter i fråga om ränta och amortering å tertiärlån och egnahemslån. Beträffande de allmänna synpunkter, som härvid har varit vägledande för utredningen, framhålles bl. a. följande. Tilläggslånen till flerfamiljshus bör nu kunna avvecklas, medan däremot en kapitalsubvention alltfort bör förknippas med egnahemslånet. Den statliga långivningen till bostadsbyggandet bör även fortsättningsvis vara förbunden med ett skydd mot tillfälligt höga räntor. Detta innebär, att en viss generell subvention i ränteeftergiftens form icke torde kunna undvaras under den närmaste tiden samt att räntan på statslånen tillsvidare bör hållas på en lägre nivå än som det allmänna ränteläget eljest kunde motivera. I detta sammanhang framhåller utredningen ytterligare, att en skärpning av amorteringsvillkoren för bostadslånen i syfte att få till stånd ett ökat bostadssparande ter sig mindre angelägen än en avveckling av de generella subventionerna. Beträffande utredningens skilda förslag till ändringar i låne- och bidragsvillkoren må följande framhållas. Räntevillkoren för statslån. Utredningen erinrar om alt nu gällande räntesats för tertiärlån och egnahemslån, då den infördes 1946—48, motsvarade bottenlåneräntan på den öppna marknaden. Till följd av räntestegringen

58 Kungl. Maj.is proposition nr 100 år 1957

hösten 1950 fick emellertid räntan på statslånen karaktär av underränta, och efter räntestegringen våren 1955, då bottenlåneräntan stigit till 4,6 procent för bundna och 4,75 procent för obundna primärlån, har de för statslånen gällande räntevillkoren i än högre grad kommit att innebära subvention. Utredningen anser att såväl räntan å tertiärlån som räntan å egnahemslån bör höjas. Med hänvisning till att bostadsbyggandet även framdeles bör beredas skydd mot tillfälligt höga räntor anser utredningen att räntesatserna inte bör anknytas till den aktuella marknadsräntan för inteckningslån utan fastställas med ledning av en mera långsiktig bedömning av ränteutvecklingen. Utredningen föreslår därför att räntan för såväl tertiärlån som egnahemslån tillsvidare fastställes till 4 procent, dvs. den räntesats som f. n. tillämpas som normalränta för statens utlåningsfonder. Räntan föreslås vara obunden. Utredningen anser sålunda att räntan icke bör kontraktmässigt bindas vid 4 procent under hela lånets löptid utan bör kunna ändras, när statsmakterna finner skäl föreligga härför. Det understrykes emellertid, att frågan om räntesatserna för bostadslån bör prövas utifrån bostadspolitiska och samhällsekonomiska utgångspunkter och att dessa räntesatser sålunda icke automatiskt bör anpassas till normalräntan för statens utlåningsfonder. Vidare föreslår utredningen att räntan för den del av tertiärlånet, som med hänsyn till kostnaderna beräknas belöpa sig på kommersiella lokaler, höjes från 4 till 5 procent. I räntefrågan anför utredningen ytterligare följande. Till den del tertiärlånet fördjupats under 70 procent av avkastningsvärdet bör det alltfort löpa med en ränta motsvarande den för underliggande kredit garanterade räntan. En motsvarande bestämmelse bör emellertid — med hänsyn till vad vi i det följande kommer att föreslå beträffande räntegarantin för underliggande krediter —- införas även i fråga om egnahemslån. Den fördjupade delen av egnahemslånet bör sålunda i princip icke belastas med högre ränta än den som garanterats för bottenlånet. Av administrativa skäl bör dock fördjupad del av egnahemslån mot inteckningssäkerhet mellan 40 och 50 procent av belåningsvärdet, för vilken amortering föreskrivits, löpa med samma ränta som återstoden av egnahemslånets amorteringsdel. Däremot bör fördjupad del av egnahemslån mot inteckningssäkerhet under 40 procent av belåningsvärdet löpa med den ränta som garanteras för bottenlån.

Beträffande tidpunkten för införandet av de nya räntesatserna föreslår utredningen, att dessa skall tillämpas i fråga om byggnadsföretag för vilka det lånebeviljande organet i samband med meddelande av preliminärt lånebeslut förutsatt igångsättning tidigast den 1 juli 1957. Detsamma anses böra gälla övriga av utredningen framlagda förslag till ändringar i lånevillkoren. Räntegarantin. Vad gäller nuvarande bestämmelser om eftergift i fråga om ränta och amortering å tertiärlån och egnahemslån erinrar bostadspolitiska utredningen om att dessa icke innebär någon ovillkorlig garanti för

Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 1957 59

låntagaren att under tio år erhålla ränteeftergift utan endast ett bemyndigande för det lånebeviljande organet att bevilja sådan eftergift. Vidare erinras om att ränteeftergifter till en- och tvåfamiljshus beräknas enligt vissa schablonregler. Fr. o. m. den 1 juli 1956 gäller också att ränteeftergift i samband med tertiärlån till flerfamiljshus, som tidigare beräknats halvårsvis med utgångspunkt från uppgifter om den vid varje tillfälle återstående kapitalskulden, kan schablonmässigt fastställas att utgå med ett visst belopp per halvår för en kommande längre period.

Utredningen framhåller att enligt hittills gällande praxis ränteeftergifterna tillgodoförts låntagaren ett halvår i efterskott.

I fråga om ränteeftergifterna föreslår utredningen följande ändringar.

Av samma skäl som motiverar en höjning av räntan för statslånen anser utredningen, att den garanterade räntan för underliggande krediter nu bör höjas. I avvaktan på erfarenheter av den fortsatta ränteutvecklingen och med hänsyn till önskemålet att undvika en alltför drastisk hyresstegring föreslås, att höjningen tills vidare begränsas till 0,5 procent. Höjningen bör avse såväl bostadsföretag, vilka framdeles kommer att statligt belånas, som företag, vilka tidigare erhållit statligt lån, och höjningen bör tillämpas fr. o. in. hyresåret 1 oktober 1957—30 september 1958. Vidare föreslår utredningen en ytterligare höjning med 0,5 procent fr. o. m. hyresåret 1 oktober 1959—30 september 1960.

På grundval av dåvarande ränteläge föreslår utredningen följande schablonbelopp för eftergift i fråga om småhus, avsedda att tillämpas fr. o. in. den 1 oktober 1957.

Enfamiljs­ TvåfamiljsByggnadsföretaget avser hus, kronor hus, kronor per år per år

Nybyggnad färdigställd före den 1 januari 1951 100 160

Ombyggnad färdigställd före den 1 januari 1951 60 100

I fråga om en- och tvåfamiljshus, som belånats enligt äldre lånekungörelser, blir, konstaterar utredningen, den ökade räntekostnad, som vid den av utredningen föreslagna höjningen av den garanterade bottenlåneräntan skulle berättiga till ränteeftergift, i dåvarande ränteläge i allmänhet obetydlig. Ränteeftergift föreslås under sådana förhållanden icke utgå till dylika företag.

Vidare föreslår utredningen, att bestämmelserna om räntegaranti utformas på sådant sätt att av dem klart framgår att utfästelsen om ränteeftergift varken är ovillkorlig eller till tiden bestämd. I likhet med räntan å

60 Kungi. Maj. ts proposition nr 100 år 1957

statslånen bör denna utfästelse göras beroende av statsmakternas prövning tid efter annan.

Vad angår metoderna för beräkning av ränteeftergift anser utredningen, att med ytterligare förenklingar bör anstå. Vidare anser utredningen, att låntagarna bör gottgöras ränteeftergift så vitt möjligt samtidigt med att de har att erlägga lånekostnaderna för underliggande krediter. Huruvida den åsyftade ändringen i utbetalningen av ränteeftergifter kan verkställas budgetåret 1957/58 lämnar utredningen dock öppet. Den erinrar om att en omläggning under budgetåret 1957/58 kan beräknas medföra en utgiftsökning med 45 miljoner kronor jämfört med utgifterna vid oförändrad utbetalningspraxis.

Utredningen upptar vidare till behandling frågan, huruvida bostadsföretag, som finansieras utan hjälp av statliga lån, skall kunna erhålla ränteeftergift. I denna fråga anför utredningen följande.

Enligt gällande bestämmelser kan räntesubvention för bottenlån erhållas endast till statligt belånade företag. Detta innebär givetvis, att även företag som icke har behov av statligt lån likväl lockas att söka sådant för att kunna tillgodogöra sig räntesubventionen. Vill man i vidgad omfattning försöka kanalisera den öppna marknadens kreditmedel till bostadsbyggandet ter sig detta förhållande i nuvarande läge på kapitalmarknaden föga rationellt. Exempelvis vissa större industriföretag, vilka i samband med utbyggnad av sina anläggningar ställts inför svårigheter att erbjuda bostäder åt sina anställda, torde ha jämförelsevis stora möjligheter att utan anlitande av statliga lån ordna finansieringen av den därför erforderliga bostadsproduktionen. Då finansieringen därigenom väsentligt fördyras ter sig emellertid dessa möjligheter nu föga lockande. Enligt vår mening bör därför en möjlighet öppnas för bostadsstyrelsen att bevilja ränteeftergift även till företag, vilka icke är statligt belånade. Ifrågavarande bidragsgivning bör bedrivas såsom en försöksverksamhet och mera detaljerade regler bör därför icke uppställas, förrän erfarenhet vunnits. Bidragsgivningen bör avse flerfamiljshus, vilka efter den 1 juli 1957 uppföres främst i syfte att tillgodose bostadsbehovet för anställda vid för folkförsörjningen betydelsefulla industrier och bör tillsvidare ske endast i begränsad omfattning. Såsom villkor för bidrag bör gälla följande.

Minst 75 procent av ytan i våningsplan bör upptagas av bostäder. Lägenheterna i företaget bör upplåtas mot hyror icke överstigande dem som skulle ha tillämpats, därest statliga lån beviljats. De villkor beträffande kontroll av hyror, upplåtelse till anställda in. in., som gäller i fråga om tertiärbelånade företag bör i tillämpliga delar gälla även företag till vilka endast räntesubvention utgår.

Beträffande ränteeftergiftens storlek för privatfinansierade flerfamiljshus anser utredningen, att denna bör avse samtliga lån mot inteckning inom 75 procent av det belåningsvärde, som bostadsstyrelsen kan godkänna, varigenom delvis skulle kompenseras även den förmån den låga räntan å statligt tertiärlån innebär. Härigenom bör, framhåller utredningen, om vederbörande industriföretag begränsar sina anspråk på avkastning av toppinsatsen, möjliggöras hyror, som inte blir högre än för statligt belånade

Kungi. Maj ds proposition nr 100 år 1957 61

lägenheter. I övrigt anser utredningen att räntesubventionen bör beräknas enligt samma grunder, som tillämpas vid beräkning av ränteeftergift för statligt belånade flerfamiljshus.

Amorteringsvillkoren. Vad först angår flerfamiljshus anser utredningen eu mera betydande skärpning av amorteringsvillkoren för statsbelånade flerfamiljshus vara svår att förena med önskemålet att statligt belånade lägenheter skall kunna upplåtas mot hyror, som motsvarar självkostnaderna. Däremot anser utredningen att en mindre ökning av den för tertiärlån till flerfamiljshus av sten fastställda amorteringen är motiverad. Skäl härtill är, framhåller utredningen, önskemålen att förstärka företagens fastighetsekonomiska ställning och att få till stånd ett ökat bostadssparande och därigenom vidga möjligheterna att tillgodose bostadsbyggandets kreditbehov. Utredningen föreslår därför, att den årliga amorteringen å tertiärlån till flerfamiljshus av sten fastställes till en trettiofemtedel av lånets ursprungliga belopp, då fråga är om lån till nybyggnad, och till lägst detta belopp i fråga om lån till ombyggnad. Vidare föreslås att samma amorteringsregler skall gälla för de olika företagsformerna och den föreskrivna extra amorteringen beträffande enskilt företag sålunda slopas. Även för flerfamiljshus av trä, för vilka amorteringstiden nu är 30 år, föreslås amortering med en trettiofemtedel av lånets ursprungliga belopp.

Vad gäller småhus anser utredningen under hänvisning till att dess förslag beträffande räntevillkor kommer att medföra en icke obetydlig ökning av egnahemsägarnas årskostnader en skärpning av gällande regler för egnahemslånets amortering icke försvarbar.

Kapitalsubventionerna. Enligt utredningens mening föreligger icke några starkare skäl för att bibehålla det ortsdifferentierade tillägg slånet. I denna fråga anför utredningen ytterligare följande.

De principer som ursprungligen tillämpades vid uppdelningen av kommunerna i subventionsortsgrupper ter sig icke längre rationella. En avveckling av de ortsdifferentierade tilläggslånen kommer i första hand att innebära högre hyror för de flerfamiljshus som uppföres i landsbygdens små tätorter. Att särskilt subventionera byggandet av flerfamiljshus i dylika orter, där enfamiljs- och tvåfamilj shus — till vilka ortsdifferentierade subventioner icke utgår — utgör en mera naturlig och eftersträvansvärd bebyggelseform, synes svårligen kunna förenas med principerna för en god samhällsplanering. I enlighet med vår allmänna ståndpunkt, att generella subventioner så vitt möjligt bör avvecklas, föreslår vi därför, att ortsdifferentierade til läggslån hädanefter icke skall kunna utgå. Vissa skäl skulle givetvis kunna anföras för eu etappvis avveckling av de ortsdifferentierade tilläggslånen, men då en sådan dels torde innebära administrativa komplikationer, dels icke synes ofrånkomligen påkallad, föreslår vi att avvecklingen genomföres i ett sammanhang samtidigt med att ränte- och amorteringsvillkoren för tertiärlån ändras.

Vidare anser utredningen att möjligheten att bevilja särskild kapitalsubvention till vintertid uppförda flerfamiljshus — vilken tillkommit i sylte alt främja eu säsongutjämning inom bostadsbyggandet — bör bibehållas.

62 Kungl. Maj. ts propositioa nr 100 år 1957

Utredningen förordar att en räntefri slående del alltjämt skall vara knuten till egnahemslånet. Den bör utgöra 3 000 kronor, då fråga är om lån till nybyggnad, och 15 procent av ombyggnadskostnaden eller högst 3 000 kronor, då fråga är om lån till ombyggnad.

Övre belåningsgränser. I fråga om tertiårlånets övre gräns framhåller utredningen, att en revision kan motiveras med hänsyn till önskemålet att begränsa anspråken på statliga lånemedel och därigenom underlätta en utvidgning till flera objekt av den statliga bostadskreditgivningen. Även angelägenheten att främja ett ökat bostadssparande anses utgöra motiv för sänkta belåningsgränser.

En mera betydande sänkning av övre belåningsgränsen för kommunala och allmännyttiga bostadsföretag kan enligt utredningen inte komma i fråga, eftersom en sådan skulle onödigt hämma kommunernas initiativ till bostadsproduktion. Ett krav på en begränsad toppinsats torde emellertid icke få denna effekt, men vara ägnat att stärka kommunernas känsla av ekonomiskt ansvar för de allmännyttiga företagen. Om kravet på toppinsats begränsas till 3 procent av belåningsvärdet skulle, framhåller utredningen, det genomsnittligt sett icke komma att innebära ett större ekonomiskt engagemang i bostadsproduktionen än som krävdes av kommunerna under åren 1952 54, då dessa hade att bidraga till finansieringen av samtliga nyproducerade flerfamiljshus med ett belopp motsvarande en tiondel av det då mycket stora provisoriska tilläggslånet. Utredningen föreslår därför, att tertiärlån till kommunala och allmännyttiga bostadsföretag hädanefter skall kunna lämnas mot inteckning inom högst 97 procent av belåningsvärdet. Vidare föreslår utredningen, att det kapital (förlagskapital, grundfond), som ett allmännyttigt företag skall förfoga över då det inleder sin verksamhet, skall utgöra lägst 1 procent av det vid varje tid förvaltade fastighetskapitalet mot f. n. lägst 0,5 procent.

Även för kooperativa bostadsföretag föreslår utredningen en sänkningav övre belåningsgränsen, nämligen från högst 95 till högst 92 procent. För enskilda företag anser utredningen att tertiärlån överstigande 85 procent av belåningsvärdet inte bör medges.

I fråga om småhus anser utredningen att liksom hittills bör gälla en övre belåningsgräns för egnahemslån motsvarande 90 procent av belåningsvärdet.

Kalkyler beträffande hyror och årskostnader. Verkan på de framdeles producerade lägenheternas kapitalkostnader och hyror av de ändringar utredningen föreslagit i fråga om finansieringsvillkoren belyses med några exempel. I följande tabell anges den samlade effekten av de föreslagna ändringarna vad gäller hyrorna för flerfamiljshus. Den föreslagna höjningen av den garanterade räntan för underliggande krediter med ytterligare 0,5 procent fr. o. m. den 1 oktober 1959 medför en ytterligare hyreshöjning med 1,75 till 2,25 kronor per kvm lägenhetsyta.

Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 1957 63

Årshyra (exkl. bränsle) i kronor ökning av årshyra enligt Subventionsortsper kvm lägenhetsyta föreslagna villkor grupp. Produktionskosti procent av årsnad i kronor per enligt gällande enligt föreslagna kronor per kvm hyra enligt kvm lägenhetsyta villkor villkor lägenhetsyta gällande villkor

Grupp 0

64 Kungl. Maj. ts proposition nr 100 år 1957

KapitalLåne­ Ränte- Ränta, Annuitet, kostnad belopp, eftergift, procent kronor (netto), kronor kronor kronor

Gällande villkor

Bottenlån

Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 1957 65

lån gäller, framhåller utredningen, att de icke kan återkrävas förrän lånen har utestått i tio år. Frågan om återkrav av dylik kapitalsubvention blir sålunda icke aktuell förrän under budgetåret 1958/59.

För räntefria stående delar av tertiärlån enligt äldre kungörelser till enoch tvåfamilj shus samt tilläggslån till egnahem gäller däremot att denna tioårsfrist redan löpt ut eller kommer att löpa ut under budgetåren 1957/58 och 1958/59. Utredningen förordar att dessa lånedelar skall efterskänkas och anför härom följande.

Otvivelaktigt kan det, med hänsyn till den fördyring som genom de av oss föreslagna ändringarna i lånevillkoren drabbar de framdeles nyproducerade egnahemmen, ur vissa synpunkter te sig motiverat att nu återkräva dessa äldre kapitalsubventioner. I allmänhet torde emellertid de egnahemsägare som erhållit dessa subventioner — vilka i flertalet fall varierar mellan 2 000 och 3 000 kronor — ha räknat med att subventionerna icke skulle komma att återkrävas. Med hänsyn dels härtill, dels till att årskostnaderna för ifrågavarande egnahem likväl kommer att öka till följd av bland annat ökade räntekostnader vill vi icke föreslå ett återkrav. De kapitalsubventioner varom här är fråga — och vilka uppgår till ett sammanlagt belopp om ca 60 miljoner kronor — bör sålunda nu definitivt efterskänkas.

Hijreskontrollen. Utredningen erinrar om att den med de statliga bostadslånen förbundna hyreskontrollen syftar till att garantera, att de förmåner som är förknippade med den statliga långivningen skall komma de boende till godo i form av låga hyror. I fråga om två typer av statligt belånade företag, nämligen dels bostadsrättsföreningar, dels kommunala och allmännyttiga bostadsföretag synes det utredningen uppenbart att nämnda hyreskontroll är överflödig. Särskilt beträffande bostadsrättsföreningarna ter sig en hyreskontroll, som försvårar uttagandet av erforderliga avgifter, enligt utredningen helt irrationell. Utredningen förordar därför att statligt belånade kommunala, med kommun jämställda samt allmännyttiga och kooperativa bostadsföretag befrias från skyldighet att underkasta sig nyssnämnda hyreskontroll. Tidigare byggda statligt belånade flerfamiljshus förvaltade av kommunala och allmännyttiga förelag föreslås bli befriade från såväl hyreskontroll enligt hyresregleringslagen som de långivande organens hyreskontroll.

Särskilda frågor. I detta sammanhang berör utredningen slutligen några särskilda frågor. Tilläggslån föreslås alltjämt böra beviljas till studentbostäder. För att skillnaden mellan lån och kapitalsubventioner till bostadsbyggandet skall framträda klarare bör övervägas, att under en särskild anslagstitel under fonden för låneunderstöd på kapitalbudgeten sammanföra utgifterna för räntefria stående delar av egnahemslån, tilläggslån till studentbostäder och kapitalsubventioner i samband med vinterbyggande.

Reservationer. Herrar Gasset och Gustafsson föreslår, att statliga tertiärlån skall lämnas mot inteckningar upp till 85 procent av belåningsvärdet till 4 procents ränta samt att topplån till 5 procents ränta skall lämnas mot 5 llihang till riksdagens protokoll 1957. 1 sand. nr 100

66 Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 1957

inteckningar, som ligger mellan 85 och 97 procent för kommunala och allmännyttiga bostadsföretag samt mellan 85 och 92 procent för kooperativa företag underkastade kommunal kontroll. De föreslår vidare att tertiärlånet skall amorteras på 35 år och topplånet på 25 år. Herr Skarstedt finner det i likhet med majoriteten angeläget att låntagarna gottgöres ränteeftergifter så vitt möjligt samtidigt med att de har att erlägga lånekostnaderna för underliggande krediter. Han ansluter sig därför till majoritetens uttalande att nuvarande praxis bör ändras men anser att utredningen bort föreslå att denna ändring genomföres under budgetåret 1957/58. Herr Cassel anser att det villkor som uppställts i tertiärlånekungörelsens 4 §, att bostadsrättsförenings stadgar skall innehålla föreskrift om att bostadsrättsinnehavare icke utan medgivande av föreningens styrelse får överlåta sin andel, är direkt stridande mot lagen om bostadsrättsföreningar och därför bör utgå ur låneförfattningen.

Yttrandena

Utredningens förslag beträffande räntevillkoren för de statliga bostadslånen har i princip godtagits av flertalet remissorgan. I vad mån remissorganen velat förorda ett omedelbart genomförande av utredningens förslag har dock betingats av deras inställning i frågan om tidsschemat för avveckling av de generella subventionerna. Frågan om räntevillkoren för tertiärlånen till den del de avser kommersiella lokaler beröres endast av bostadsstyrelsen, Näringslivets byggnadsdelegation, länsbostadsnämnden i Jönköpings län samt stadsfullmäktige i Örebro. Bostadsstyrelsen, som i övrigt anser att prövning av frågan om höjning av räntan för tertiärlån bör anstå till en senare tidpunkt, tillstyrker utredningens förslag att höja räntan för den del av tertiärlånet som beräknas belöpa sig på kommersiella lokaler från 4 till 5 procent. Styrelsen framhåller i detta sammanhang att enligt dess erfarenhet de förmåner som statlig belåning innebär under de sista åren kommit att medföra en spekulativ utveckling av tomtpriserna för sådana tomter där en större mängd lokaler kan komma att byggas, särskilt inom saneringsområden. Denna spekulativa utveckling bör enligt styrelsens mening kraftigt motarbetas och en åtgärd i den riktningen är den föreslagna räntehöjningen för lokalkostnader. Ett ytterligare skäl är enligt styrelsens mening att vissa tendenser till snedvridning och överdimensionering av andelen lokaler har visat sig som följd av att företagarna därigenom kunnat få vissa fördelar i fråga om det maximerade belåningsvärdet. Styrelsen anser, att när den ifrågasatta räntehöjningen än genomföres även denna ränta bör vara obunden i fråga om lån som beviljats efter den 1 juli 1957. Näringslivets byggnadsdelegation anser, att

Kungl. Maj.ts proposition nr 100 är 1957 67

den här diskuterade räntan bör motsvara gällande marknadsränta för likvärdigt placerade lån i öppna marknaden. Länsbostadsnämnden i Jönköpings län och stadsfullmäktige i Örebro, som i övrigt motsatt sig den av utredningen föreslagna höjningen av tertiärlåneräntan, har i likhet med bostadsstyrelsen tillstyrkt utredningens förslag i den nu behandlade frågan.

Bland de remissorgan, som uttalat sig i frågan o in huruvida räntan för statslånen i enlighet med utredningens förslag i princip bör vara obunden, råder delade meningar. Utredningens förslag tillstyrkes i denna del av bostadsstyrelsen, som anser att övergången till obunden ränta bör förläggas till den 1 juli 1957 och avse alla de statliga lån som slutligt beviljas därefter. Länsbostadsnämnden i Södermanlands län anser, att förslaget kan tillstyrkas under förutsättning att räntesättningen omsorgsfullt prövas utifrån bostadspolitiska synpunkter. Förslaget tillstyrkes eller lämnas utan erinran av länsstyrelsen i Kopparbergs län, länsbostadsnämnderna i Uppsala och Blekinge län, fullmäktige i Stora Kopparberg, Lidingö och Nacka, TCO samt — ehuru med viss tvekan — av Socialdemokratiska kvinnoförbundet.

En viss tvekan beträffande förslaget kommer även till uttryck i yttranden av statskontoret, länsstyrelsen i Älvsborgs län, länsstyrelsen och länsbostadsnämnden i Jämtlands län samt stadsfullmäktige i Borås och Vänersborg.

Statskontoret hävdar, att principiellt beslut om övergång till ett system med obunden ränta icke bör ske utan ytterligare överväganden. Denna uppfattning delas av länsstyrelsen i Älvsborgs län, som anser, att skäl visserligen kan anföras för en rörlig ränta, men också starka invändningar, vilka icke har tillräckligt beaktats av utredningen. Länsstyrelsen understryker särskilt frågans stora betydelse för egnahemsägarna. Då avsikten med utredningens förslag i övrigt är att stimulera egnahemsbyggandet finner länsstyrelsen det vara desto mera betänkligt att man på en så avgörande punkt som det här gäller skapar ett nytt osäkerhetsmoment för egnahemsägaren.

Länsstyrelsen i Jämtlands län anser att om utredningens förslag genomföres, en maximigräns för räntehöjningar bör fastställas. Stadsfullmäktige i Borås betonar angelägenheten av att ränteförändringar ej sker vid tillfälliga fluktuationer och att då en räntehöjning företages låntagarna erhåller god tid — helst ett år — för att anpassa sig till det nya kostnadsläget. Stadsfullmäktige i Vänersborg anser, att bestämmelserna om räntan bör erhålla en fastare utformning än utredningen har föreslagit.

Svenska stadsförbundet samt stadsfullmäktige i Falun och Örebro har, liksom HSB, uttalat sig i avstyrkande riktning om förslaget. Stadsförbundet framhåller sålunda, att ett så stort moment av osäkerhet som förslaget innebär skulle rubba förutsättningarna för trygghet i fastighetsförvaltningen och motverka den stabilitet som av naturliga skäl är önskvärd. Om likväl förslaget om obunden ränta skulle genomföras, förutsättef styrelsen att betryggande garantier skapas för att ändringar inte genomföres utan långt

68 Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 1957

varsel. Liknande synpunkter anföres av stadsfullmäktige i Falun och Örebro. HSB finner förslaget innebära en ytterligare politisering av bostadsfrågan. Förbundet befarar, att den rörliga räntan kommer att bli föremål för ständigt återkommande politiska tvister.

Vad utredningen föreslagit beträffande räntan för fördjupad del av tertiärlån och egnahemslån finner bostadsstyrelsen vara lämpligt.

Mot den höjning av den för underliggande krediter garanterade räntan som föreslagits av utredningen har det stora flertalet remissorgan icke haft några principiella erinringar. Liksom i frågan om räntan för statslånen har dock remissorganens ståndpunkter i fråga om tidpunkten för och omfattningen av denna höjning betingats av deras allmänna inställning til! subventionsfrågan och deras bedömning av den allmänna räntenivåns framtida utveckling. Bl. a. bostadsstyrelsen anser, att frågan om höjning av den garanterade räntan bör prövas först någon tid efter det en höjning av statslånens ränta genomförts, och bl. a. vissa länsbostadsnämnder har uttalat att en höjning av den garanterade räntan med 0,5 procent bör kunna genomföras nu, medan statsmakterna däremot icke bör binda sig för att i enlighet med utredningens förslag företaga en ytterligare höjning den 1 oktober 1959.

En i snabbare takt genomförd anpassning av den garanterade räntan till marknadsräntan förordas däremot av statskontoret, som finner den mångdubbling av statsverkets utgifter för räntegaranti som de senaste årens utveckling medfört vara betänklig ur statsfinansiella synpunkter. Enligt statskontorets mening hör den garanterade räntan höjas med ytterligare 0,5 procent redan fr. o. in. den 1 oktober 1958.

Näringslivets byggnadsdelegation, som funnit det försvarbart att tills vidare bibehålla räntegarantisystemet, anser att detta system ånyo bör prövas, sedan bostadsmarknaden anpassat sig till verkningarna av utredningens förslag om partiell avveckling av de generella subventionerna. Enligt delegationens mening måste riktmärket vara att dessa avvecklas helt.

Utredningens förslag, att bestämmelserna om räntegaranti utformas på sådant sätt, att det av dem klart framgår att utfästelsen om ränteeftergift varken är ovillkorlig eller till tiden bestämd finner Hyresgästernas riksförbund innebära att räntegarantiregeln sättes ur spel. Svenska stadsförbundet anser, att ändringar beträffande ränteeftergifternas innehåll bör beslutas i så god tid, att deras genomförande icke försvårar en beräkning för flera år av kapitalkostnaderna. Förbundet förklarar vidare, att det i fråga om företag färdigställda före den 1 oktober 1957 icke kan biträda utredningens förslag om höjning av den garanterade räntan i vidare mån än i fråga om tid efter utgången av den första tioårsperioden efter det att bottenlånen upptagits.

Socialdemokratiska kvinnoförbundet motsätter sig en höjning av den

Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 1957 69

garanterade räntan med motiveringen, att räntegarantin skänkt säkerhet åt bostadsplaneringen och länsstyrelsen i Älnsborgs län finner icke den närmare utformningen av räntegarantin vara tillräckligt utredd.

Den differentiering av den för bottenlån till hus av olika årgångar garanterade räntan, som utredningens förslag innebär, finner HSB vara inkonsekvent med hänsyn till principerna för bestämmandet av den garanterade räntan. Näringslivets bgggnadsdelegation anser, att det numera saknas skäl att på längre sikt bibehålla denna differentiering.

Utredningens förslag om ändring av hittills tillämpad praxis för utbetalning av ränteef ter gifter har tillstyrkts av samtliga de remissorgan som uttalat sig därom. Bl. a. Svenska stadsförbundet, Landskommunernas förbund och SABO har i denna fråga anslutit sig till vad ledamoten Skarstedt anfört i sitt till utredningens betänkande fogade särskilda yttrande.

Utredningens förslag om räntesubvention i vissa fall till bostadsbyggnadsfö retag finansierade utan statligt 1 å n tillstyrkes av Näringslivets byggnadsdelegation, Landsorganisationen, arbetsmarknadsstyrelsen, Svenska stadsförbundet, länsstyrelserna i Örebro och Jämtlands län, länsbostadsnämnderna i Uppsala och Östergötlands län samt av fullmäktige i Skärblacka och Örebro. Förslaget avstyrkes av statskontoret, bostadsstyrelsen, Socialdemokratiska kvinnoförbundet och SABO.

Näringslivets byggnadsdelegation ifrågasätter lämpligheten av att industriföretag annat än i speciella fall ställer medel till bostadsbyggandets förfogande i större utsträckning än som nu sker, men anser dock att de industriföretag som så önskar bör kunna erhålla ränteeftergift. Enligt delegationens mening saknas emellertid anledning att på det sätt utredningen föreslår begränsa subventioneringen till för folkförsörjningen viktiga industriföretag. Samtliga företag måste kunna komma i fråga. Delegationen framhåller, att det endast godtyckligt kan bedömas huruvida ett företag kan anses nyttigare för folkförsörjningen än ett annat. Delegationen hävdar vidare, att en fast regel måste utformas för verksamheten, även om den endast skall bedrivas försöksvis. Villkoren för bidragsgivningen bör enligt delegationens mening endast avse kontroll av fastighetens huvudsakliga användning samt kontroll av hyressättningen. Andra villkor skulle enligt delegationens mening sannolikt vara ägnade att motverka det av utredningen redovisade syftet, att stimulera industriföretagen till ökad finansiering av bostadsbyggande för de anställdas räkning.

Svenska stadsförbundet ifrågasätter om inte möjligheten till räntesubvention också borde ställas i utsikt för andra än industriföretag. Det vore enligt förbundets mening icke uteslutet att en sådan sak skulle kunna främja initiativ till ökad sanering. Stadsfullmäktige i Örebro tillstyrker utredningens förslag med motivering alt det torde kunna leda till ökat intresse

70 Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 1957

för byggnadsverksamhet genom industriföretag och därigenom minska belastningen på kommunernas eget byggande. Statskontoret finner, att utredningen anfört beaktansvärda synpunkter till stöd för sitt förslag. Statskontoret ställer sig emellertid betänksamt till förslaget, eftersom det stämmer mindre väl överens med de allmänna strävanden till avveckling av generella subventioner som bör vara grundläggande för den framtida bostadspolitiken. Ur dessa synpunkter är enligt statskontorets mening en smidigare anpassning av de garanterade räntesatserna till rådande ränteläge att föredraga framför ett skapande av nya subventionsformer. Enligt statskontorets mening kan man ej heller bortse från de konsekvenser ett accepterande av förslaget skulle kunna medföra för tillgodoseende av andra behov vid »för folkförsörjningen betydelsefulla industrier». Genom anslag å riksstaten skulle man på detta sätt kunna motverka eller i allt fall förringa värdet av riksbankens räntepolitik. Då förslaget därtill innebär gränsdragningsproblem och nackdelar ur administrativ synpunkt, icke minst i kontrollhänseende, har statskontoret avstyrkt detsamma. Bostadsstijrelsen anser i likhet med Näringslivets byggnadsdelegation att förslaget, om det genomföres, bör utvidgas till att omfatta bostadshus för anställda vid industrier av alla slag. Styrelsen finner det emellertid vara ovisst om ett sådant nytt slag av subvention kan få någon nämnvärd betydelse så länge industrin har svårighet att anskaffa kredit. Om subventionen får nämnvärd betydelse uppkommer å andra sidan, framhåller styrelsen, de svårigheter som denna utpräglade typ av kategoribebyggelse kan visa sig medföra. Styrelsen framhåller, att den i sin långivning haft anledning att vara återhållsam i fråga om sådana projekt och anser att det icke skulle vara lyckligt, om metoden att lösa de anställdas bostadsfråga med kategorihus bleve uppmuntrad framför andra. Socialdemokratiska kvinnoförbundet anser, att tanken att uppmuntra industriföretag att bygga bostäder åt sina anställda i princip innebär ett accepterande av en form för bostadsförsörjning som bör tillhöra en gången tid, även om den rådande bostadssituationen framtvingat provisoriska arrangemang av detta slag. SABO understryker, att de ifrågavarande bostadsbyggnadsföretagen icke bör få så expandera, att utrymmet på arbetskrafts- och kapitalmarknaden blir alltför begränsat för de i vanlig ordning statsfinansierade företagen. SABO framhåller vidare den fara som ligger i förekomsten av alltför många industriberoende företag, därigenom att många anställda — trots villkor och kontroll från de långivande myndigheternas sida — endast får en lägenhet om de undertecknar ett s. k. slavkontrakt. Utredningens förslag om sänkning av amorteringstiden för flerfamiljshus av sten från 40 till 35 år har tillstyrkts av sparbanksinspektionen, Näringslivets byggnadsdelegation, SABO, Socialdemokratiska kvinnoförbundet och statskontoret. Svenska riksbyggen

Kungl. Maj.ts proposition nr 100 är 1957 71

har förklarat sig i princip godtaga förslaget. Förslaget har vidare uttryckligen tillstyrkts eller lämnats utan erinran av överståthållarämbetet samt länsstyrelserna i Östergötlands, Jönköpings, Örebro och Jämtlands län. Förslaget har avstyrkts av bostadsstyrelsen, Hyresgästernas riksförbund, HSB och Svenska stadsförbundet. Av de länsbostadsnämnder som särskilt kommenterat förslaget har nämnderna i Stockholms, Uppsala, Östergötlands, Kronobergs, Blekinge, Älvsborgs, Värmlands, Kopparbergs och Jämtlands län tillstyrkt detsamma, medan nämnderna i Södermanlands, Jönköpings, Göteborgs och Bohus samt Västmanlands län uttalat sig i avstyrkande riktning. Stadsfullmäktige i Norrköping och Örebro samt drätselkamrarna i Kiruna och Östersund har tillstyrkt förslaget, medan stadsfullmäktige i Nynäshamn, Nässjö och Solna avstyrkt detsamma.

Sparbanlcsinspektionen anser, att det vore i hög grad önskvärt att förkortningen av amorteringstiden kunde drivas längre än utredningen föreslagit, åtminstone ned till 30 år. Inspektionen påpekar, att den årliga amorteringen för enskilda företag med tertiärlån intill 85 procent av avkastningsvärdet likväl icke skulle komma att bli högre än 0,83 procent av samma värde, vilket inspektionen anser närmast vara att betrakta som ett minimum ur avskrivningssynpunkt. Näringslivets bgggnadsdelegation finner, att om penningvärdet antas förbli oförändrat den nuvarande amorteringstiden är alltför lång med hänsyn till den avskrivningstid som tekniskt sett vore påkallad för nybyggda fastigheter. Den av utredningen föreslagna skärpningen av amorteringskraven representerar därför enligt delegationens mening ett minimum. Stadsfullmäktige i Norrköping anser, att en förkortning av amorteringstiden ligger i linje med utvecklingen inom stadsbyggandet och bättre svarar mot önskemålen om en amortering motsvarande byggnadernas livslängd. Drätselkammaren i Kiruna understryker, att de skärpta amorteringskraven är ägnade att stärka bostadsföretagens ekonomiska ställning.

Bostadsstyr elsen hävdar, att det ännu icke har påvisats vara nödvändigt att räkna med en kortare livslängd för de fastigheter som nu byggs än för dem som har byggts under hittills gällande amorteringsvillkor. Enligt styrelsens mening torde tvärtom den alltmer utvecklade stadsplanekonsten möjliggöra en ökad livslängd för de hus som byggs nu. Styrelsen hävdar vidare, att utredningens förutsättning att en förkortning av amorteringstiden för de statliga tertiärlånen icke skulle medföra någon ändring beträffande amorteringsvillkoren för underliggande krediter är något osäker. Styrelsen erinrar om att sekundärlånegivare ofta ger uttryck för uppfattningen, att deras största säkerhet ligger i att staten har ett lån med sämre säkerhet än sekundärlånet.

Styrelsen ställer i samband därmed frågan om vilken amorteringstid som skall räknas för den del av tertiärlånet som i förekommande fall är »fördjupad» ned i sekundärlåneläge. Styrelsen påpekar, att det saknar betydelse

72 Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 1957

ur kameralt administrativ synpunkt om amorteringstiden för denna lånedel råkar sammanfalla med den som gäller lånet i övrigt, eftersom denna lånedel ändå löper med annan ränta än tertiärlånet i övrigt. Enligt styrelsens mening bör, även om amorteringstiden för tertiärlån minskas till 35 år, amorteringstiden beträffande fördjupade delar av sådana lån behållas vid 40 år, så länge amorteringstiden för sekundärlån är 40 år.

Hyresgästernas riksförbund motsätter sig utredningens förslag om skärpta amorteringsvillkor med hänvisning till att det bör råda ett bestämt samband mellan amorteringstidens längd och fastighetens livslängd. Förbundet anser, att förslaget saknar betydelse ur kapitalförsörjningssynpunkt och hävdar, att vad utredningen anfört om att förkortad amorteringstid framdeles medför sänkta hyror saknar annat än teoretiskt intresse.

HSB betonar, att svårigheterna att erhålla bottenlån upp till 60 procent av avkastningsvärdet under den allra senaste tiden börjat bli alltmera normala. Önskemålet att bostadsmarknaden i ökad utsträckning skall bidraga till sin egen kapitalförsörjning genom ökade amorteringar har sålunda enligt förbundets mening genom en olycklig utvecklingsgång redan kommit att i hög grad tillgodoses. HSB finner det orimligt att under sådana förhållanden kräva en kortare amorteringstid för de statliga tertiärlånen.

Länsstyrelsen i Älvsborgs län anser, att genomförandet av utredningens förslag kan uppskjutas tills vidare, om så befinnes lämpligt för att begränsa den hyreshöjning som eljest blir ett resultat av att utredningens förslag om ändrade lånevillkor genomföres.

Utredningens förslag om förlängning från 30 till 35 år av amorteringstiden för tertiärlån till flerfamiljshus av trä har avstyrkts av sparbanksinspektionen och statskontoret, medan Näringslivets byggnadsdelegation och bostadsstyrelsen förklarat sig icke ha något att erinra däremot.

Sparbanksinspektionen betecknar den föreslagna förlängningen som ett steg i felaktig riktning, framför allt med hänsyn till att nu gällande amorteringstid måste betraktas som ett minimum ur avskrivningssynpunkt. Inspektionen anser, alt det står utom tvivel, att det är svårare att underhålla trähus än stenhus, och att de förra därför bör göras till föremål för snabbare avskrivning än de senare. Inspektionen hänvisar i detta sammanhang till vad som i betänkandet sagts om avskrivningsprocenten för flerfamiljshus av trä vid taxering till statlig inkomst- och förmögenhetsskatt. Inspektionen framhåller vidare, att det vid ifrågavarande utlåning icke endast är fråga om statens förlustrisker utan även om de risker den kreditgivare löper som lämnat underliggande lån. Enligt inspektionens mening är fördröjningen av slutbetalningen av sekundärlånet och förskjutningen av tidpunkten för bottenlånets ställande på amortering med fem år långtifrån betydelselös för denne kreditgivare.

Även bostadsstyrelsen framhåller, att trähusen — när det gäller fler-

Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 1957 73

familj shus — med hänsyn till kvaliteten sannolikt kommer att falla snabbare i värde än stenhusen. Statskontoret anser, att mot de skäl som talar för en avkortning av amorteringstiden den av utredningen åberopade hänsynen till administrativ förenkling väger lätt. Om denna synpunkt anses böra tillmätas större betydelse bör enligt statskontorets mening amorteringstiden för lån i samtliga flerfamilj sfastigheter sättas till 30 år. Statskontoret anmärker, att härigenom för övrigt bättre överensstämmelse skulle ernås med de principer som tillämpas vid Kungl. Maj :ts tillståndsgivning för den kommunala upplåningen. Mot utredningens förslag att slopa kravet på extra amortering under de första sex åren av tertiär lånets löptid för enskilda företag har bostadsstyrelsen icke haft något att erinra. Förslaget har däremot avstyrkts av länsbostadsnämnderna i Kronobergs och Älvsborgs län. Mot utredningens förslag om oförändrad amorteringstid för egnahemslånet har remissorganen icke haft något att erinra. Vissa allmänna synpunkter på amortering av såväl egnahemslånet som underliggande krediter utvecklas emellertid i yttrande av sparbanksinspektionen. Inspektionen förklarar sig anse amorteringstiden för egnahemslån i och för sig vara tillfredsställande. Inspektionen framhåller emellertid, att det ej sällan inträffar alt bottenlångivaren finner det av vederbörande statsorgan på fastigheten satta belåningsvärdet väl högt med hänsyn till marknadsförhållandena, till exempel på grund av fastighetens läge. Härav härledes ofta ett krav på omedelbart följande amortering å jämväl någon del av bottenlånet. Inspektionen erinrar om att detta under senare år accepterats av de statliga bostadskreditorganen och att utredningen icke föreslår någon ändring av den praxis som sålunda tillämpas. Inspektionen finner det emellertid vara angeläget att understryka den stora vikten av att någon bestämd gräns icke sättes för sådan extra amortering, ulan att det må stå kreditgivaren fritt att i varje särskilt fall betinga sig den amortering å bottenlånet, som han ur säkerhetssynpunkt finner nödig. Inspektionen finner det troligt, åtminstone vad sparbankerna beträffar, att sparbankerna härvidlag skall taga all den hänsyn till egnahemsägarens antagliga betalningsförmåga som säkerhetskravet medgiver. Länsbostadsnämnden i Blekinge län framhåller, att egnahemsägare på flera håll i Blekinge är nödsakade att prestera ett tvångssparande genom amorteringar på bottenlånet till belopp som vida överstiger det som utredningen omnämner. Enligt nämndens uppgifter fordrar vissa banker regelmässigt amortering å bottenlånet med 500 kronor per år. Frågan om a mortering av bottenlån till f 1 e r f a m i 1 j sh u s behandlas i yttrande av Svenska sparbanksföreningen. Föreningen framhåller, att enligt gällande praxis någon amortering i allmänhet icke

74 Kungl. Maj. ts proposition nr 100 år 1957

sker på bottenlånet, som i allmänhet motsvarar 60 procent av belåningsvärdet, i varje fall icke så länge amortering av överliggande krediter pågår. Föreningen anför vidare följande. Detta förhållande har, såvitt Sparbanksföreningen har sig bekant, icke någon motsvarighet i andra länder och är från flera synpunkter betänkligt. Det grundar sig på sedvaneregler, som utformades i ett tidsläge, då kapitalet flödade, och har trots ändrade förhållanden konserverats genom hyresregleringen och grunderna för den statliga bostadspolitiken; i båda fallen torde redan utrymmet för reparationer och underhåll vara alltför begränsat och an mindre gives något utrymme för en amortering på bottenlånen. För uppehållande av fastighetsbeståndets kvalitet — av intresse ej mindre för de boende än även ur säkerhetssynpunkt för kreditgivare — är detta en mycket allvarlig sida av rådande förhållanden; i själva verket kompenseras kreditriskerna endast i den mån tomtvärdena stiga antingen formellt på grund av penningvärdets försämring eller reellt på grund av värdestegring av tomter med god belägenhet el. dvl. Stora delar av nuvarande nybebyggelse ske emellertid i samhällenas ytterområden, och där äro riskerna mvcket påtagliga. Även från en helt annan synpunkt skulle det emellertid vara synnerligen angeläget att få till stånd amortering på bottenlån i flerfamiljshus. Dessa lån lämnas numera nästan helt av institutioner, som ha bostadskreditgivning såsom enda eller främsta ändamål. Sådana amorteringar skulle alltså praktiskt taget helt få användning för nya krediter till nya bostadshus och sålunda kunna lämna ett väsentligt bidrag till bostadsproduktionens finansiering. I anslutning till det anförda hemställer sparbanksföreningen, att nybyggnader med statliga lån kalkyleras så, att i kalkylerna inräknas även viss årlig amortering av bottenlånet, samt att hindren för en motsvarande amortering i redan färdiga flerfamiljshus undanröjs. I andra hand föreslår föreningen, att de belopp som enligt nuvarande normer amorteras på de statliga tertiärlånen till hälften får disponeras för amorteringar på bottenlånen. Även länsstyrelsen i Jönköpings län anser att frågan om amortering av bottenlån bör övervägas, eventuellt i annat sammanhang. Enligt länsstyrelsens mening kan förekomsten av stående bottenlån bl. a. tänkas medverka till att hålla priset uppe på saneringsmogna fastigheter. I fråga om utredningens förslag att orts differentierat t i 11läggslån icke skall kunna utgå till flerfamiljshus avsedda att påbörjas efter den 1 juli 195 7, råder delade meningar bland remissorganen. Bl. a. stadsfullmäktige i Malmö, Norrtälje, Vänersborg och Örebro har tillstyrkt förslaget medan bl. a. fullmäktige i Frösö, Munkedal, Nässjö, Ragunda och Tenhult, drätselkammaren i Vmeäi och kommunalnämnden i Övertorneå motsatt sig detsamma. Drätselkammaren i Östersund motsätter sig icke en successiv avveckling i takt med rationaliseringen av bostadsbyggandet. Av de länsbostadsnämnder som särskilt kommenterat förslaget har länsbostadsnämnden i Södermanlands län framhållit, att ett uppskov med avvecklingen av det ortsdifferentierade till-

Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 1957 75

läggslånet kan medverka till en mjukare övergång till en högre hyresnivå. Förslaget har tillstyrkts av länsbostadsnämnderna i Uppsala, Jönköpings, Gotlands, Kopparbergs och Jämtlands län. Länsbostadsnämnden i Norrbottens län anser, att avvecklingen bör ske etappvis, när förutsättningar därför föreligger. Kommunalfullmäktige i Munkedal anser att det ortsdifferentierade tilläggslånet bör behållas med hänsyn till skillnaden i lönenivå mellan landsbygd och städer, drätselkammaren i Umeå åberopar de höga byggnadskostnaderna i Norrland och kommunalnämnden i Övertorneå finner en ökad ortsdifferentiering önskvärd, så att skillnaderna i bostadskostnad mellan landets norra och södra delar kan ytterligare utjämnas.

Medan länsbostadsnämnden i Gotlands län konstaterar, att en avveckling av det ortsdifferentierade tilläggslånet på landsbygden kan medföra en i och för sig önskvärd övergång till egnahemsbebyggelse framhåller länsbostadsnämnden i Blekinge län, att flerfamiljshus ibland är nödvändiga även i små samhällen och att det ortsdifferentierade tilläggslånet såvitt nämnden kan finna ej utgör hinder för god samhällsplanering.

Medan Svenska stadsförbundet vill ge avvecklingen av de ortsdifferentierade tilläggslånen företräde framför utredningens övriga förslag om slopande av generella subventioner motsätter sig Landskommunernas förbund den föreslagna avvecklingen. Förbundet framhåller, att lämpligheten av enfamiljs- och tvåfamiljshus inte i och för sig är något motiv att beröva landsbygden de ortsdifferentierade tilläggslånen. Förbundet framhåller i detta sammanhang, att med nuvarande belåningsregler möjligheterna för landsbygdens befolkning att bygga egnahem av önskvärd storlek och standard är ytterst små.

Hyresgästernas riksförbund framhåller, att en avveckling av de ortsdifferentierade tilläggslånen på sätt som föreslagits av utredningen måste bli kännbar bl. a. för Norrlands städer. Förbundet vill däremot icke motsätta sig en avveckling i takt med rationaliseringen. Förbundet finner dock, att speciella bidrag för bostadsbyggandet i Norrland torde vara nödvändiga inom överskådlig framtid. Liknande synpunkter anföres av HSB.

Bostadsstyrelsen har icke funnit anledning att erinra mot utredningens förslag, men ifrågasätter om icke arbetsmarknadsskäl kan tala för att avvecklingen genomföres för företag färdigställda efter den 31 mars 1958.

Utredningens förslag om bibehållande av en särskild kapitalsubvention för flerfamiljshus vilka uppföres vintertid har tillstyrkts eller lämnats utan erinran.

Näringslivets byggnadsdelegation ifrågasätter dock, om icke denna subvention borde utvidgas till att omfatta även egnahem. Fn sådan utvidgning finner delegationen nödvändig, eftersom egnahemsbyggandet kan väntas öka i avsevärd utsträckning och egnahemmen f. n. i allmänhet uppföres sommartid. Delegationen befarar, att betydande svårigheter skall upp­

76 Kungl. Maj :ts proposition nr 100 år 1957

komma för egnahemsproduktionen, om säsongutjämning icke kommer till stånd även för detta byggande.

Även bostadsstyrelsen har diskuterat tanken på en särskild subvention till egnahem som uppföres vintertid. En dylik subvention är enligt styrelsens mening motiverad särskilt för egnahem som uppföres i större grupper. Styrelsen framhåller att vinterkostnaderna är relativt större för enfamiljshus än för flerfamiljshus och att många skäl talar för att en spridning över hela året av egnahemsbyggandet bör eftersträvas. Styrelsen framhåller, att byggandet av enfamiljshus i grupp närmast är att jämställa med byggande av flerfamiljshus. Mot den diskuterade utvidgningen av tilläggslångivningen talar emellertid enligt styrelsens mening de administrativa svårigheterna, varför styrelsen icke nu framlagt något förslag.

Mot utredningens förslag, att en räntefri stående del alltfort skall vara knuten till egnahemslån har erinringar riktats av statskontoret, bank- och fondinspektionen samt länsbostadsnämnden i Västernorrlands län.

Statskontoret finner det tveksamt om inte skälen för en egnahemssubvention måste vika för de alltmera trängande kraven på begränsning av de medel som disponeras för konsumtionsändamål. Ur denna synpunkt låter det sig enligt statskontorets mening icke försvara, att statsmakterna ställer subventionsmedel till förfogande och därigenom gör ett sparande av motsvarande storlek onödigt. Den av utredningen föreslagna sänkningen av den räntefria stående delen från 4 000 till 3 000 kronor bör enligt statskontorets mening betraktas som första steget i en successivt fortskridande avveckling.

Bank- och fondinspektionen finner det diskutabelt att med särskild kapitalsubvention premiera egnahemsbyggandet, som ställer större krav på mark och material än byggandet av flerfamiljshus.

Länsbostadsnämnden i Västernorrlands län ifrågasätter om icke den räntefria stående delen lämpligen kan slopas och ersättas med ett däremot svarande högre familjebostadsbidrag till egnahemslåntagare.

Till de remissorgan som i likhet med utredningen ansett, att egnahemsbyggandet tills vidare bör stödjas med en kapitalsubvention hör bl. a. bostadsstijrelsen, flertalet länsbostadsnämnder, fullmäktige i flertalet kommuner som yttrat sig i frågan, och Näringslivets byggnadsdelegation. Delegationen framhåller, att egnahemsbyggandet erbjuder större möjligheter till bostadssparande än bebyggelse av annan typ, och att en viss kapitalsubvention lämpligen kan bibehållas, särskilt med hänsyn till den korta amorteringstiden för egnahemslån.

Bl. a. bostadsstyrelsen, flertalet länsbostadsnämnder, Landskommunernas förbund och fullmäktige i flertalet kommuner som uttalat sig därom, har avstyrkt den sänkning av den räntefria stående delen av egnahemslån till nybyggnad från 4 000 till 3 000 kronor som utredningen föreslagit. Bostadsstyrelsen föreslår i detta sammanhang att ränte-

Kungi. Maj.ts proposition nr 100 år 1957 77

fri stående del av egnahemslån skall förfalla till förräntning och amortering vid varje försäljning. Länsbostadsnämnden i Södermanlands län erinrar om, att en hastig sänkning av denna kapitalsubvention från 8 000 till 4 000 kronor f. n. pågår. Samtidigt har maximeringen av belåningsvärdena införts och skärpts under 1956. Innan ytterligare åtgärder vidtages bör enligt nämndens mening egnahemsbyggandets utveckling under någon tid avvaktas. Länsbostadsnämnden i Blekinge län anser att, därest höjning av nuvarande räntesatser anses vara nödvändig, skäl föreligger att som kompensation i vissa fall för ökade räntekostnader införa en bestämmelse om att den räntefria stående delen av egnahemslån må efter behovsprövning kunna höjas med högst 2 000 kronor.

Till dem som icke haft något att erinra mot den av utredningen föreslagna sänkningen hör bl. a. stadsfullmäktige i Borås, som uttalar den förhoppningen, att det inom staden föreliggande programmet för enskilt sparande till egnahem kommer att få till resultat att sänkningen av den räntefria, stående delen icke skall verka hämmande på intresset för egnahemsbebyggelse.

Utredningens förslag om sänkning av de övre belåningsgränserna för tertiär lån till flerfamiljshus förvaltade i olika företagsformer har i huvudsak tillstyrkts av statskontoret, överståthållarämbetet, länsstyrelserna i Östergötlands, Jönköpings, Malmöhus och Kopparbergs län, Näringslivets byggnadsdelegation, länsbostadsnämnderna i Södermanlands, Östergötlands, Kronobergs och Kalmar län samt fullmäktige i vissa kommuner. Förslagen har i huvudsak avstyrkts av bostadsstyrelsen och länsbostadsnämnderna i Stockholms, Uppsala, Jönköpings, Blekinge, Göteborgs och Bohus, Kopparbergs och Norrbottens län samt vidare av Hyresgästernas riksförbund, HSB, Svenska riksbyggen, SABO, Socialdemokratiska kvinnoförbundet, Landsorganisationen, Svenska stadsförbundet, Landskommunernas förbund samt av fullmäktige i flertalet hörda kommuner.

Statskontoret förklarar sig ha svårt att föreställa sig, att kommunernas intresse för bostadsförsörjningen skulle nämnvärt rubbas, om något större insats än den utredningen föreslagit krävdes vid finansieringen av kommunala och allmännyttiga företag. Strävandena i fråga om helåningsgränserna bör helst gå mot ett enhetligt procenttal eller i varje fall mot en ytterligare minskning av antalet belåningsgränser. Liknande synpunkter anföres av länsstyrelserna i Östergötlands, Malmöhus, Jönköpings och Kopparbergs län. Sistnämnda båda länsstyrelser har, liksom även Näringslivets byggnadsdelegation, anslutit sig till de förslag beträffande belåningsvillkoren för olika företagsformer som reservationsvis framförts av ledamöterna Cassel och Gustafsson.

Näringslivets byggnadsdelegation anser, att en av de viktigaste möjligheterna till att fördela de statliga lånemedlen på fler projekt är att bereda

78 Kungl. Maj:ts proposition nr JOO år 1957

enskilda företagare ökat utrymme. Den nu tillämpade differentieringen av de övre belåningsgränserna för tertiärlån på skilda företagsformer innebär enligt delegationens mening att de enskilda bostadsföretagen trängts tillbaka genom att de tvingats in i ett ogynnsamt konkurrensläge beträffande såväl kapitalanskaffning som hyresnivå. Ett sätt att undanröja denna diskriminering, som enligt delegationens mening har medfört en minskning av de enskildas villighet alt ställa kapital till förfogande för byggnadsproduktion och fastighetsmarknad, är att de övre belåningsgränserna sättes lika för alla företagsformer. Delegationen förklarar sig emellertid vara medveten om att en sådan förändring omedelbart av de övre belåningsgränserna på kort sikt skulle kunna verka störande på produktionen. För att de allmännyttiga och kooperativa företagen skall kunna beredas tillfälle att anpassa sig till de nya villkoren finner delegationen sålunda en mera successiv utjämning mellan belåningsgränserna ofrånkomlig, varvid dock genom åtgärder av det slag som herrar Cassel och Gustafsson reservationsvis föreslagit, de olika företagsformerna under övergångstiden skulle erhålla större likställighet i konkurrenshänseende. Delegationen föreslår, att övre belåningsgränserna för kommunala och allmännyttiga företag sänkes från 100 till 95 % samt för bostadsrättsföreningar med kommunal representant i styrelsen från 95 till 90 % av belåningsvärdet. De av utredningen i övrigt föreslagna sänkningarna av belåningsgränserna accepteras av delegationen. Byggnadsentreprenörföreningen, som i övrigt anslutit sig till vad Näringslivets byggnadsdelegation anfört, framhåller att de nuvarande förhållandena på kapitalmarknaden skapat ett oundgängligt behov av ökade finansieringsmöjligheter inom den enskilda sektorn. De åtgärder som i den rådande situationen enklast kan vidtagas är enligt föreningens mening dels att medge marknadsmässig avkastning på enskilt investerat eller upplånat fastighetskapital, dels att — eventuellt temporärt — höja lånegränserna för enskilda företag. En ökad avkastning i enskilda fastigheter kan vid fortsatt enhetlig hyressättning för alla företagsformer enligt föreningens mening enklast erhållas på det sätt herrar Cassel och Gustafsson anvisat i sin reservation. På sikt skulle en dylik omläggning lösa den enskilda bostadssektorns finansieringsproblem i fråga om toppkrediterna. Under en övergångstid skulle emellertid de enskilda företagen enligt föreningens mening behöva en ökad andel av de tertiärlånemedel som anvisas. Föreningen erinrar i detta sammanhang om att regeringens beslut att fastställa vissa högsta belåningsvärden samt de senaste årens avveckling av de generella subventionerna medfört ett alltmer ökat behov av toppkapital inom speciellt den enskilda sektorn. Föreningen erinrar om att de generella subventionerna under den tid då de uppgick till 4 kronor kvm lägenhetsyta motsvarade 20—25 procent av produktionskostnaden, och avkastningsvärdet sålunda endast 75—80 procent av produktionskostnaden. Enbart sänkningen av subventionerna

Kungl. Maj:ts proposition nr 100 ur 1957 79

beräknas sålunda ha medfört att behovet av toppkapital ökat med 3—4 procent. Härutöver anför föreningen vidare följande.

Berörda förhållanden sammantagna med den rådande kapitalbristen och svårigheten att försälja de allt större byggnadsobjekten har aktualiserat ett behov av höjda lånegränser för enskilda företag. Föreningen har tidigare i olika sammanhang hävdat likställighet i produktionshänseende mellan olika företagsformer och därvid bl. a. framfört krav på återgång till den före 1946 gällande 90 % belåningen av enskilda företag. En sådan höjning skulle dock nu motverka utredningens syfte att åstadkomma en lättnad i statens låneengagemang genom i övrigt sänkta lånegränser. Det ökade kapitalbehovet torde emellertid kvarstå endast till dess att balans uppnåtts på fastighetsmarknaden. Ett oeftergivligt krav blir i denna situation, att åtgärder omgående vidtagas, vilka möjliggöra en marknadsmässig upplåning av toppkapital.

Föreningen framhåller vidare bl. a., att en av den rådande situationen frampressad minskning av den enskilda sektorn skulle medföra en ytterligare expansion av den kommunsociala sektorn, vilket i sin tur skulle medföra ännu större krav på statliga lånemedel utan en däremot svarande ökad produktion. Även ur statligt ekonomisk synpunkt måste det därför enligt föreningens uppfattning vara ett primärt intresse att underlätta det enskilda bostadsbyggandet.

Länsbostadsnämnden i Kalmar län, som tillstyrkt utredningens förslag om sänkta belåningsgränser, anser att även härutöver en skärpning av kommunernas ekonomiska ansvarstagande bör komma till stånd. Nämnden anser sålunda, att 33 § tertiärlånekungörelsen bör omarbetas så, att kommunen ensam får bära alla förluster uppkommande vid förvaltningen av allmännyttiga företag. I fråga om bostadsrättsföreningarna framhåller nämnden, att dessa i allmänhet är den kreditsvagaste låntagarkategorin. Enligt nämndens uppfattning är det inte alltid efterfrågan på bostäder som utgör drivfjädern vid kooperativa företags tillkomst utan fastmer byggnadsföretagares och projekteringsfirmors i och för sig vällovliga intresse att få kunder till sin verksamhet. Det föreligger därför enligt nämndens mening goda skäl att stärka kommunernas känsla av ekonomiskt ansvar även för de kooperativa företagen. Det bör därför stadgas, att förlust å lån till bostadsrättsföreningar som drabbar statsverket skall till hälften ersättas av kommunen.

Enligt bostadsstyrelsens mening måste det belopp som vid finansiering av kommunala och allmännyttiga bostadsföretag överstiger det maximala belåningsvärdet bedömas vara den maximala utgift kommunerna anser sig vara i stånd till, och styrelsen befarar afl kommunerna om kraven på insats ökas kan bli obenägna att ta ansvaret för bostadsförsörjningen i denna form. Styrelsen finner det vidare obilligt om kommunerna inte skulle få anlita befintliga bostadsfonder o. dyl. för finansiering av toppinsatserna.

80 Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 1957

Stadsförbundet framhåller, att kommunernas känsla av ekonomiskt ansvar för de allmännyttiga företagen ej behöver sättas ifråga. Skyldighet för de allmännyttiga företagens huvudmän att av kommunala skattemedel tillskjuta 3 procent skulle komma att medföra stora påfrestningar på den kommunala budgeten. Förbundet påpekar även, att de sakkunniga ej synes ha beaktat att den kapitalkostnad som uppkommer genom topplånets förräntning och amortering även måste leda till ökade hyror, om nämnda lån — vilket förefaller förbundet rimligt och rättvist — skall löpa med högre ränta och amorteras på kortare tid än enligt nu för tertiärlån gällande regler. Stadsförbundet hävdar vidare, att ett genomförande av utredningens förslag kommer att minska efterfrågan på bostadsrättslägenheter.

Av samma mening är HSB, som vidare anför, att de ökade utgifter för kommunerna som skulle bli följden av att utredningens förslag genomfördes, med tanke på att den kommunala budgeten i regel är hårt ansträngd, icke torde kunna täckas om icke betydande skattehöjningar vidtages. Förbundet anser, att syftet att omfördela samhällets stöd till bostadsförsörjningen till förmån för de lägre inkomsttagarna i viss mån motverkas genom en sålunda ökad finansiering av bostadsbyggandet via kommunalskatterna. Samma synpunkt kommer till uttryck i yttrande av Socialdemokratiska kvinnoförbundet.

Länsstyrelsen i Älvsborgs län ifrågasätter om det vore förenligt med nuvarande principer för den kommunala hushållningen att utgå från att toppinsatserna till allmännyttiga företag skall finansieras med skattemedel. Länsstyrelsen hänvisar i detta avseende till tidigare utredningar med förslag om tvångsvis skattefinansiering av en del av kommunernas investeringsutgifter. Enligt länsstyrelsens mening torde man därför få räkna med att något minskat totalt upplåningsbehov icke skulle följa med ett genomförande av utredningens förslag. Om kommunerna tvingades att finansiera just en del av bostadsbyggandet med skattemedel skulle enligt länsstyrelsens mening i stället skatteandelen i övriga investeringar minskas. Liknande synpunkter anföres av stadsfullmäktige i Nynäshamn.

Hyresgästernas riksförbund anser, att en toppfinansiering genom de boende av allmännyttiga företag skulle innebära ett principiellt avsteg från én sund bostadspolitik och leda till liknande krav från privata fastighetsägare. Svenska riksbyggen anser, att man genom att av de allmännyttiga företagens hyresgäster begära insatser på 1 200—1 300 kronor skapar ett mellanting mellan hyresrätt och bostadsrätt, dock utan att ge de förmåner som tillkommer bostadsrättshavare. Svenska riksbyggen anser, att intet vore att erinra mot förslaget beträffande övre lånegränserna för kooperativa företag om icke insatsen till följd av belåningsvärdets maximering redan nu vore 7—10 procent av produktionskostnaden. SABO anser, att en grundligare utredning av frågan om finansiering genom de boende av toppinsatsen

Kungl. Maj. ts proposition nr 100 år 1957 81

i allmännyttiga företag erfordras, innan ställning kan tagas till detta alternativ.

Utredningens förslag om höjning av de allmännyttiga företagens grundkapital från 0,5 till 1,0 procent av det förvaltade fastighetskapitalet torde enligt bostadsstyrelsens mening knappast möta gensaga, om inte den övre belåningsgränsen för allmännyttiga företag sänkes. Skulle däremot krav resas på kommunal toppinsats blir enligt styrelsens mening kostnaderna så stora, att de kan komma att te sig avskräckande för vissa kommuner. Styrelsen finner det under alla förhållanden skäligt, att kravet endast skall gälla för den del av kapitalet som belöper sig på nytillkommande byggnader. Utredningens förslag lämnas utan erinran av SABO, som emellertid anser att det på vissa orter skulle vara opraktiskt och orealistiskt att kräva att kommunerna skall tillskjuta kapitalet genom teckning av aktier eller andelar. Samma syftemål kan enligt SABO:s mening uppnås, om kommunerna blir skyldiga att till företagens disposition ställa rörelsekapital, att lyftas när företagen kan vara i behov av medel. SABO framhåller, att denna anordning redan tillämpas i vissa kommuner som funnit den ändamålsenlig. Om villkor beträffande företagens grundkapital skall uppställas bör det enligt SABO:s mening överlåtas åt kommunerna att bestämma i vilken form kapitalet skall ställas till disposition, och det bör ankomma på bostadsstyrelsen att utfärda normer. Utredningens förslag avstyrkes av bl. a. Stadsförbundet samt av fullmäktige i flertalet av de kommuner som särskilt uttalat sig därom. Stadsförbundet anför, att det med fog kan invändas att kommunerna i annan ordning bör kunna medverka till att företagen har tillräckligt rörelsekapital. Stadsfullmäktige i Göteborg finner det vara ovedersägligen riktigt, att de allmännyttiga företagen i sin verksamhet har behov av större rörelsekapital än som motsvarar den nu gällande regeln. Stadsfullmäktige anser emellertid, att det i Göteborg tillämpade förfarandet, som innebär att kommunen till företagen utlämnar räntebärande förlagslån, är alt föredraga framför en obligatorisk ökning av grundfond resp. aktiekapital.

Utredningens förslag om avskaffande av den för vissa bostadsrättsföreningar och enskilda bostadsföretag nu tillämpade belåningsgränsen 90 procent tillstyrkes av bostadsstyrelsen i vad det avser lån till bostadsrättsföreningar utan kommunal representation. Styrelsen anser dock, alt denna belåningsgräns bör behållas vid belåning av radhus och kedjehus, som byggs av bostadsrättsföreningar. Vid belåning av mindre flerfamiljshus — vilka ofta uppföres av småhantverkare som bor i huset eller har rörelse där — bör enligt styrelsens mening möjligheten att bevilja lån intill 90 procent av belåningsvärdet bibehållas. Stadsförbundet anser, alt förslaget om sänkning av belåningsgränsen från 90 till 85 procent av belåningsvärdet för andra bostadsrättsföreningar än 0 —Bihang till riksdagens protokoll 1957. 1 samt. nr 100

82 Kungl. Maj. ts proposition nr JOO år 1957

dem som har kommunal representation i styrelsen är ännu mera betänkligt än förslaget att sänka belåningsgränsen för de i egentlig mening kooperativa företagen. Enligt förbundets mening är det ur kommunal synpunkt ej önskvärt att enbart främja tillkomsten av bostadsrättsföreningar som är kooperativa i låneteknisk mening. Utredningens förslag om oförändrad övre belåningsgräns för egnahemslån har icke föranlett några erinringar från remissorganens sida. Utredningens förslag beträffande tidigare beviljade kapitalsubventioner har i regel icke närmare berörts i yttrandena. Förslaget om återkrav av provisoriska och ortsdifferentierade tilläggslån har i huvudsak tillstyrkts av de remissinstanser som i övrigt tillstyrkt utredningens förslag beträffande avvecklingen av de generella subventionerna. Näringslivets byggnadsdelegation anser dock, att de ortsdifferentierade tillläggslånen bör återkrävas till större del än utredningen föreslagit. Fr. o. in. den 1 januari 1960 bör sålunda utöver det belopp utredningen föreslagit, återkrävas ett belopp motsvarande högst det kapitaliserade värdet av 80 öre per kvm lägenhetsyta i ortsgrupp 4. I likhet med fullmäktige i riksbanken och fullmäktige i riksgäldskontoret anser delegationen vidare, att icke återkrävda delar av tilläggslånet tills vidare bör kvarstå som en ränte- och amorteringsfri skuld till staten. Bostadsstgrelsen, som icke har godtagit utredningens program för avveckling av de generella subventionerna, framhåller att det f. n. icke med säkerhet kan bedömas huruvida hyrorna i hus som blivit färdigställda 1956 och 1957 kan komma att motivera paritetsbevarande åtgärder i form av uppjustering av hyrorna i dessförinnan färdigställda hus. Denna osäkerhet motiverar ett uppskjutande av paritetsbevarande åtgärder till dess det blir möjligt att statistiskt konstatera om sådana blir nödvändiga med hänsyn till de hyror som faktiskt uppkommer under här avsedd tid. Hgresgästernas riksförbund och HSB motsätter sig återkrav av tidigare beviljade tilläggslån, varvid HSB åberopar samma motivering som utredningen anfört för sitt förslag att efterskänka kapitalsubventioner till äldre egnahem. Drätselkammaren i Östersund anser, att skälig hänsyn bör tagas till de produktionskostnader och den standard de fastigheter har, som skulle komma att belastas med aterbetalningsskyldighet. Drätselkammaren framhåller, att staden hittills icke har ansett det lämpligt att återkräva de kommunala tilläggslånen, då en sådan generellt beräknad återbetalningsskyldighet hl. a. skulle medföra synnerligen ojämnt fördelade kostnader för de olika fastighetsobjekten. Drätselkammaren anser, att utredningen, då den framlagt sitt förslag, alltför mycket bortsett från värdet av att bostadsproducenter och hyresgäster liksom kommunerna bör ha förtroende för statsmakternas deklarationer under en lång följd av år. Utredningens förslag att efterskänka kapitalsubvention till

Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 1957 83

tidigare byggda egnahem avstyrkes av bl. a. bostadsstyrelsen, statskontoret, bank- och fondinspektionen och Näringslivets byggnadsdelegation. Bostadsstyrelsen framhåller i detta sammanhang, att de egnahemsägare som byggde under 1940-talet med stöd av tertiärlån nu har förhållandevis mycket låga bostadskostnader och stora möjligheter att göra törtjänster vid försäljningar. Med hänsyn härtill bör kapitalsubventionen tills vidare kvarstå som ränte- och amorteringsfri skuld till staten. Liknande synpunkter anföres av övriga här ovan nämnda remissorgan. Utredningens förslag att undantaga kommunala, allmännyttiga och kooperativa bostadsföretag från hyres kontroll genom statliga organ, har tillstyrkts eller lämnats utan erinran av bostadsstyrelsen, länsbostadsnämnderna i Uppsala, Östergötlands och Älvsborgs län, stadsfullmäktige i Lidingö, Nässjö och Örebro, drätselkammaren i Umeå samt Socialdemokratiska kvinnoförbundet. Förslaget har avstyrkts av statens hyresråd, Hyresgästernas riksförbund, överståthållarämbetet, stadsfullmäktige i Malmö samt Landsorganisationen, varjämte TCO uttalat tveksamhet. Bostadsstyrelsen förklarar sig finna förslaget lämpligt med hänsyn till vad som redan genomförts i hyresregleringssammanhang. Styrelsen framhåller dock, att när det gäller allmännyttiga företag det stundom finns ett sådant samröre mellan kommunen, förmedlingsorganet och det allmännyttiga företaget, att man ej alltid kan räkna med såsom självklart, att statliga subventioner till fullo kommer de boende tillgodo, om icke någon form av statlig tillsyn utövas. Styrelsen framhåller att detta kan gälla, t. ex. om kommunen är markförsäljare, vid genomförandet av sanering där många olika intressen gör sig gällande eller slutligen vid avvägningen av hyror för bostäder och kommersiella lokaler. Statens hyresråd erinrar om att frågan om att befria hus ägda av kommunala och allmännyttiga företag från kontroll enligt hyresregleringslagen behandlats vid 1956 års riksdag och att riksdagen därvid, på av departementschefen anförda skäl, begränsat sig till att upphäva kontrollen för lägenheter i hus för vilka statligt lån slutligt beviljats efter årets utgång. Med hänsyn härtill avstyrker hyresrådet utredningens förslag i förevarande del. Hyresrådet finner det icke heller vara motiverat att från de långivande myndigheternas kontroll undantaga byggnader ägda av kommunala, allmännyttiga eller kooperativa företag. Rådet anser att ifrågavarande byggnader icke bör behandlas annorlunda än andra. Hyresrådet framhåller vidare bl. a., att det har erfarenhet av att dylika företag baserat yrkanden om grundhyror på kalkyler som icke kunnat godtagas av de hyresreglerande myndigheterna. Bostadsstyrelsen och flera länsbostadsnämnder samt fullmäktige i vissa kommuner har i sina yttranden berört frågan om en revision av de

84 Kungl. Maj.ts proposition nr 100 ur 1957

maximerade belåningsvärdena för småhus. Bostadsstyrelsen har i denna fråga anfört följande.

Länsbostadsnämndernas erfarenheter av de maximerade belåningsvärdena för småhus har inhämtats under hand, och de har varit övervägande positiva, men i en del avseenden även negativa. Invändningar har gjorts mot att reglerna inte tar hänsyn till tomtkostnadernas starka växlingar olika orter emellan. Det har också framhållits, att belåningstaket är för lågt för att motsvara behovet inom en del områden. Några nämnder har framhållit, att den nuvarande begränsningen av lånemöjligheterna gör det svårt för en del befolkningsgrupper att tillfredsställande lösa sin bostadsfråga i form av ett egethem. Att småhusproduktionen till följd av maximibestämmelserna har utvecklats mot mindre och enklare hustyper är slutligen en allmän iakttagelse. Man får det intrycket av nämndernas uttalanden i dessa frågor, att bestämmelserna om högsta belåningsvärde för egnahem samt för rad- och kedjehus behöver jämkas i en del avseenden.

I en betydelsefull fråga synes länsbostadsnämnderna redan ha en bestämd uppfattning. Det gäller det nuvarande sambandet mellan låntagarens barnantal och belåningstaket. Allmänheten har svårt att förstå, att identiskt lika hus på likvärdiga tomter kan komma att åsättas väsentligt olika belåningsvärden. Då det gäller gruppbyggandet, och särskilt då fråga är om råd- eller kedjehus, vållar detta besvärligheter och skapar ovisshet vid uppläggningen och planeringen av företagen. För övrigt bör i regel utrymmesbehovet i ett egethem bedömas från huvudsakligen andra utgångspunkter än familjens storlek med avseende på antalet minderåriga barn just vid byggnadstillfället. Inemot två tredjedelar av de egnahemsbyggare som söker statliga lån redovisar minst två minderåriga barn. Tar man med även ettbarnsfamiljerna, representerar familjerna med minderåriga barn ca 85 procent av de lånsökande. Bostadsstyrelsen får föreslå, att bestämmelserna ändras så att, oberoende av familjens storlek, 55 000 kronor blir högsta belåningsvärde i Stockholms- och göteborgsområdena samt i övre Norrland och att på samma sätt 50 000 kronor blir högsta belåningsvärde i övriga delar av landet.

Styrelsen förklarar, att den i övrigt icke är beredd att nu framlägga preciserade förslag till jämkningar i bestämmelserna om lånetak. Styrelsen förklarar sig emellertid ha för avsikt att i den mån styrelsen finner sådana påkallade anmäla detta, och understryker angelägenheten av att Kungl. Maj:t förblir oförhindrad att utan att behöva avvakta en riksdagsbehandling av frågan vidtaga erforderliga ändringar av bestämmelserna.

Styrelsen förklarar, att den i avsikt att förhindra att villkoren för tertiärlån resp. egnahemslån blir avgörande för valet av förvaltningsform vid uppförandet av rad- och kedjehus har övervägt att framlägga förslag om en enhetlig belåningsform för dessa hustyper. Styrelsen har emellertid funnit, att frågan behöver utredas ytterligare. Enligt styrelsens mening kan emellertid styrelsens förslag om ett enhetligt belåningstak utan hänsyn till familjens storlek som omedelbart genomförbar åtgärd väntas få stor betydelse i nämnda syfte. Härom anför styrelsen vidare följande.

Den omständigheten att en bostadsrättsförening enligt nu gällande be­

Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 1957 85

stämmelser endast kan komma upp till det lägre belåningstaket har onekligen i en del fall fått till följd, att man har valt att söka egnahemslån, med därav följande förvaltningsform, där en bostadsrättsförening ur andra synpunkter hade varit att föredra. Genomföres styrelsens förslag om enhetligt belåningstak, kommer bostadsrättsföreningen i ett något bättre läge än egnahemsägaren, då det gäller frågan om egen insats, men i gengäld skall egnahemslånet alltjämt innehålla en kapitalsubvention, vilket torde väga lika tungt ur psykologisk synpunkt.

Departementschefen

I det föregående har jag intagit den ståndpunkten att övervägande skäl talar för en minskning av de generella subventioner, som nu utgår till statsbelånade bostadshus. Jag har vidare uttryckt den meningen, att man bör gå fram något försiktigare än bostadspolitiska utredningen förordat. Till en början skall jag behandla med flerfamiljshusbyggandet sammanhängande problem och därefter frågor som rör småhusbyggandet.

Bostadspolitiska utredningen har i fråga om villkoren för tertiärlån till flerfamiljshus förordat en höjning av räntan med 1 procent, dvs. till i allmänhet 4 procent men för den del av lånet som avser andra lokaler än bostäder 5 procent. Vidare har utredningen föreslagit att räntan skall vara obunden och att amorteringstiden för lånet skall sättas till 35 år mot f.n. i allmänhet 40 år.

Detta förslag torde tillgodose rimliga krav på anpassning av villkoren för tertiärlån till statens faktiska utgifter för ifrågavarande långivning. Visserligen överstiger f. n. räntesatsen för statens fasta upplåning 4 procent och räntesatsen för inteckningslån i öppna marknaden ligger rätt betydligt högre, varför en ränta av 4 procent på tertiärlånet innebär en indirekt subvention av ganska stor omfattning. Såsom jag i det föregående framhållit bör emellertid bostadsbyggandet skyddas mot tillfälligt höga räntor^ En fullständig anpassning till de räntesatser för inteckningslån, som f. n. gäller, synes därför inte böra komma i fråga. Jag tillstyrker alltså utredningens förslag beträffande räntan på tertiärlån för nybyggda hus.

Vad särskilt angår förslaget, att denna ränta icke skall vara fast under lånets hela löptid utan obunden, kan anföras att en rörlig ränta på tertiärlånet inför ett ovisshetsmoment, som kan förefalla att strida mot önskemålet om stabilitet i fastighetsförvaltningen. Vissa remissorgan har också anfört betänkligheter mot detta förslag. Att räntan på statslånet skall vara obunden i vedertagen mening och alltså till sin höjd beroende av förändringarna i räntesatserna för vanliga inteckningslån finner jag icke tillfredsställande. Utredningens förslag har ej heller denna innebörd. Så länge stödet till bostadsbyggandet inbegriper ett visst skydd mot förändringar i räntesatserna för primär- och sekundärlån, framstår det som naturligt, alt räntan på statslånet såvitt möjligt hålles oförändrad. Man

86 Kungl. Maj:ts proposition nr JOO är 1957

bör emellertid räkna med att förhållandena på bostads- och fastighetsmarknaderna framdeles kan bli sådana, att i första hand en sänkning av räntan å statslånet blir motiverad. Bestämmelserna angående räntan på lånet bör fördenskull utformas så, att hinder för en ändring av räntesatsen icke föreligger. Utredningens förslag i denna del tillstyrkes alltså.

Vad angår amorteringstiden för tertiärlån anser jag att skäl talar för en förkortning av densamma. Det är synnerligen svårt att bilda sig en klar föreställning om hur hyror och fastighetsvärden framdeles kommer att utveckla sig. Såväl den tekniska som ekonomiska och sociala utvecklingen kan emellertid bli sådan, att klokheten bjuder att man räknar med en i förhållande till tidigare gängse föreställningar relativt kort avskrivningstid för i bostadsfastigheter investerat kapital. Jag delar sålunda statskontorets och sparbanksinspektionens uppfattning, att amorteringstiden bör förkortas något mera än utredningen förordat, och vill föreslå att den generellt fastställes till 30 år. Under sådana förhållanden kan jag godtaga utredningens förslag, att det för enskilda företag nu uppställda kravet på en viss extra amortering skall slopas.

I en del fall utgår tertiärlån med större belopp än normalt på grund av att primär- och sekundärlån icke kan erhållas till belopp motsvarande 70 procent av fastighetens avkastningsvärde. I dylika fall medges en s. 1c. fördjupning av tertiärlånet, vilket därigenom delvis kommer att tillgodose ett kreditbehov, som normalt antages täckt med sekundärlån. Bostadsstyrelsen har förordat att för sådan del av tertiärlån skall gälla den för sekundärlån sedvanliga amorteringstiden. Starka skäl talar emellertid för att amorteringstiden för hela tertiärlånet är enhetlig och jag anser att amorteringstiden undantagslöst bör vara 30 år och amortering av hela tertiärlånet alltså ske med en trettiondel om året.

Vad gäller tertiärlånets storlek har bostadspolitiska utredningen förordat en sänkning av tertiärlånets övre gräns. För kommunala och allmännyttiga bostadsföretag föreslås en sänkning av gränsen från 100 till 97 procent av avkastningsvärdet och för kooperativa företag från 95 till 92 procent. För enskilda företag förordas att nuvarande möjligheter att bevilja lån över 85 procent av avkastningsvärdet skall slopas. Såsom skäl för förslaget har utredningen bl. a. åberopat önskvärdheten av att bostadssparandet stimuleras och att eu utvidgning av den statliga långivningen till flera objekt främjas.

Dessa av utredningen anförda skäl för en sänkning av övre belåningsgränsen finner jag värda beaktande. Emellertid förefaller det tveksamt, om en sänkning av den övre belåningsgränsen bör företagas i nuvarande läge. Såsom flera remissorgan framhållit får man lov att beakta, att de fr. o. in. den 1 januari 1956 införda högsta belåningsvärdena för bostadshus inneburit en begränsning i den statliga långivningen. Visserligen kan det sägas, att syftet med maximeringen av belåningsvärdena icke har varit

Kungi. Maj.ts proposition nr 100 år 1957 87

att minska statens lån i förhållande till de kreditbehov som föreligger, utan att avsikten har varit att främja ett billigare byggande. De högsta belåningsvärden, som har fastställts, skall sålunda täcka de produktionskostnader, som uppstår vid ett rationellt byggande. Man kan emellertid icke bortse från att införandet av högsta belåningsvärden för bostadshus inneburit vissa anpassningssvårigheter. I olika fall har sålunda produktionskostnaderna kommit att överstiga belåningsvärdena, vilket har ökat byggnadsföretagens kapitalinsats. På grund härav anser jag att en sänkning av övre belåningsgränsen för tertiärlånet inte bör företas nu. Däremot vill jag förorda utredningens förslag, att de allmännyttiga bostadsföretagens grundkapital skall motsvara minst 1 procent av det förvaltade fastighetskapitalet mot f. n. endast 0.5 procent.

Bostadspolitiska utredningen har föreslagit, att de nya bestämmelserna om tertiärlån skall tillämpas i fråga om byggnadsföretag, som i samband med preliminärt beslut om lån förutsatts bli igångsatta tidigast den 1 juli 1957. Med hänsyn till den överenskommelse ifråga om tvååriga löneavtal, som Arbetsgivareföreningen och Landsorganisationen nyligen träffat, anser jag att ändringarna bör genomföras först fr. o. m. den 1 januari 1958.

Bostadspolitiska utredningen har föreslagit att den för primär- och sekundärlån »garanterade» räntan höjes med 0,5 procent. Innebörden av förslaget är att staten skulle täcka räntekostnaden i vad den överstiger för primärlån 4,5 procent för hus byggda åren 1941—45, 4 procent för hus byggda åren 1946—50 och 3,5 procent för därefter byggda hus. I det föregående avsnittet har jag tagit ställning till de kritiska synpunkter på detta förslag, som vissa remissorgan har framfört. I detta sammanhang torde böra understrykas att en höjning av de garanterade räntorna icke innebär en principiell nyhet eller ett avsteg från de riktlinjer för bostadspolitiken, som har gällt under efterkrigstiden. De bostadspolitiska åtgärderna har inte varit grundade på föreställningen, att en garanterad ränta av 3 procent i fråga om primärlån är ett absolut villkor för en störningsfri bostadsproduktion eller för en allmän förbättring av bostadsstandarden. Bl. a. visar beslutet år 1955 om höjning av den garanterade räntan för en stor del av de statsbelånade bostadshusen, att så icke är fallet. Det är här fråga om en viss anpassning av ränteutgifterna för statsbelånade hus till ränteläget på marknaden i övrigt. Ej heller kan en generell höjning av den garanterade räntan med 0,5 procent föranleda en ökad hyresspittring. Fråga blir om en ökning av ränteutgifterna för alla statsbelånade hus med ett belopp, som motsvarar 5 å 6 procent å hyrorna. I anledning av att vissa remissorgan anfört farhågor för att denna anpassning av ränteutgifterna till del faktiska lägel skulle driva upp de allmänna levnadskostnaderna och ge upphov till krav på ökade löner må erinras om att en höjning av hyrorna i statsbelånade hus med 5 a 0 procent medför eu obetydlig ökning av konsumentprisindex.

88 Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 1957

På grund av det anförda tillstyrker jag utredningens ifrågavarande förslag. De nya garantiräntorna torde böra gälla fr. o. in. den 1 juli 1957. Bostadspolitiska utredningen har föreslagit att låntagarna skall gottgö r a s ränteeftergifter i snabbare takt än som f. n. är fallet. Denna fråga behandlades i förra årets statsverksproposition. Det föreslogs då att ändring inte borde ske i utbetalningstakten men att Kungl. Maj :t, om synnerliga skäl förelåg, i särskilda fall skulle äga medgiva en snabbare utbetalning av ränteeftergift. Förslaget godtogs av riksdagen. Kungl. Maj :t har sedermera medgivit, att utbetalning av eftergifter för småhus får ske halvårsvis mot tidigare en gång om året. I övrigt har något medgivande av detta slag hittills icke lämnats. Jag är icke beredd att nu intaga en ändrad ståndpunkt i denna fråga. Bostadspolitiska utredningen har föreslagit att det s. k. o r t s d i f f erentierade tilläggslånet skall slopas. Ett flertal remissorgan har tillstyrkt förslaget, medan andra framhållit att detta lån är av betydelse för flerfamiljshusbyggandet på mindre orter och att ett omedelbart slopande av lanet skulle medföra svårigheter för bostadsbyggandet på dessa orter. Under de senaste åren har det provisoriska tilläggslånet, som infördes i slutet av år 1951, successivt avvecklats. För företag, som färdigställes efter den 31 mars i år, kan provisoriskt tilläggslån icke beviljas. Det kan under sådana förhållanden synas naturligt att nu besluta om en avveckling av det ortsdifferentierade tilläggslånet. Om man vill undvika störningar i bostadsbyggandet på de mindre orterna kunde man tänka sig att genomföra denna avveckling i två etapper. Den principiella inställning till generella subventioner, som jag i det föregående givit uttryck åt, gör att jag inte kan finna det nödvändigt att under längre tid behålla det ortsdifferentierade tilläggslånet. Det av flera remissorgan framförda önskemålet, att avvecklingen av de generella subventionerna skall ske successivt, motiverar emellertid att prövningen av frågan om det ortsdifferentierade tilläggslånets slopande får anstå. Enligt gällande bestämmelser utgår ortsdifferentierat tilläggslån med ett belopp motsvarande det kanitaliserade värdet av ett årligt bidrag på 0.40— LM. kronor per kvmimstadslägenhetsvta. Kapitaliseringsfaktor är för hus av sten 3,7o procent och för hus av trä 4,00 procent. Om de ändringar av villkoren för statligt lån och bidrag, som jag har föreslagit, genomföres, kommer dessa kapitaliseringsfaktorer att sakna anknytning till finansieringsvillkoren i övrigt. Det kommer då inte längre att finnas skäl att beräkna tilläggslån efter skilda grunder för stenhus och trähus. Då det vidare är önskvärt, att reglerna för beräkning av tilläggslån blir så enkla som möjligt, förordar jag, att tilläggslån i huvudsaklig överensstämmelse med vad som hittills gällt beviljas med ett belopp motsvarande 10 kronor i subventionsgrupp 1, 20 kronor i ortsgrupp 2, 30 kronor i ortsgrupp 3 och 40 kronor i ortsgrupp 4, allt räknat per kvm bostadslägenhetsyta. Till lånet

Kungl. Maj. ts proposition nr 100 år 1957 89

bör liksom hittills knytas ett kommunalt bidrag motsvarande 10 procent av lånets belopp. De av mig förordade reglerna bör tillämpas på företag, vilka erhåller tertiärlån enligt de villkor jag har förordat i det föregående.

Utredningens uppfattning, att särskilt tilläggslån även framdeles bör kunna beviljas för byggnadsföretag, som utföres under vintern, kan jag godtaga. Att utsträcka denna subvention också till småhus, såsom Näringslivets byggnadsdelegation ifrågasatt, finner jag ur bl. a. administrativ synpunkt icke lämpligt.

Bostadspolitiska utredningen har föreslagit, att kommunala, med kommun jämställda samt allmännyttiga och kooperativa bostadsföretag icke längre skall vara underkastade b y r e s k o n t r o 11 från det lånebeviljande organets sida. Vidare har förordats att ifrågavarande bostadsföretag, i den mån de är underkastade hyreskontroll enligt hyresregleringslagen, skall befrias jämväl från denna kontroll.

Ett godtagande av detta förslag skulle medföra en betydande förenkling av handläggningen av låneärenden. Även den fortlöpande hyreskontrollen skulle reduceras. Mot förslaget skulle kunna anföras, att ett slopande av hyreskontrollen för vissa bostadsföretag kunde innebära en orättvisa. Särskilda skäl kan dock åberopas för att bibehålla hyreskontrollen i fråga om enskilda bostadsföretag så länge bostadsbrist är för handen. Risk skulle annars föreligga, att dessa företag på grund av den otillräckliga tillgången på bostäder skulle ta ut hyror, som överstiger vad som motsvarar fastighetsomkostnaderna. Beträffande kommunala och därmed jämställda företag kan det icke antagas föreligga ett ekonomiskt intresse av att uttaga högre hyror än som erfordras för att täcka omkostnaderna. Förslaget att för dessa företag slopa hyreskontrollen har också tillstyrkts av bl. a. Sveriges fastighetsägareförbund.

Jag anser att hyreskontrollen bör inskränkas på det av utredningen föreslagna sättet. Därvid förutsätter jag, att de berörda fastigheternas ägare är beredda att taga all rimlig hänsyn till hyresgästernas berättigade intressen och att eventuella tvister kommer att lösas genom förhandlingar mellan parterna.

Frågan om sådan ändring av hyresregleringslagen, som erfordras i anledning härav, har tidigare denna dag anmälts av chefen för justitiedepartementet.

Jag övergår nu till att behandla vissa med långivningen till småhus sammanhängande frågor.

Bostadspolitiska utredningen har föreslagit att räntan__å egnahemslån skall höias från 3 till 4 procent. Förslaget överensstämmer med vad utredningen förordat i fråga om tertiärlån. I fråga om de skäl, som talar för eu dylik justering av räntan för egnahemslån, får jag hänvisa till vacl jag förut anfört beträffande räntan å tertiärlån. Utredningen har vidare föreslagit att räntan å s. k. fördjupad del av egnahemslån till

90 Kungl. Maj. ts proposition nr 100 år 1957

den del det tryggas av inteckningssäkerhet, som ligger över 40 procent av belåningsvärdet, tills vidare skall vara 4 procent. I övrigt skall vid fördjupning av lånet enligt utredningens förslag räntan motsvara den, som bär garanterats för bottenlån. Utredningen har slutligen i detta sammanhang förordat att räntan på egnahemslån — liksom i fråga om tertiärlån — skall vara obunden.

I överensstämmelse med mitt ståndpunktstagande i det föregående beträffande räntevillkoren för tertiärlån tillstyrker jag utredningens förevarande förslag.

Utredningen har vidare föreslagit att den rån tefria stående delen av egnahemslånet skall sänkas från 4 000 till 3 000 kronor. Vid den föregående behandlingen av de allmänna grunderna för bostadspolitiken har jag ansett, att kapital subventionen till småhusbyggandet skall bibehållas. Visserligen följer icke härav att en ändring av subventionens storlek icke skulle kunna ifrågakomma. I likhet med flera remissorgan anser jag det dock tveksamt, huruvida i nuvarande läge en minskning av denna kapitalsubvention är tillrådlig. Subventionen har de två senaste åren successivt sänkts från 8 000 till 4 000 kronor. Småhuset är den för barnfamiljer många gånger lämpligaste bostadsformen. Den alldeles övervägande delen av småhusproduktionen sker också för familjer med minderåriga barn. Även om kostnaderna för ett egethem håller sig inom de för egnahemslån fastställda belåningsvärdena, alltså 45 000 å 50 000 kronor, blir de årliga utgifterna för barnfamiljer med vanliga inkomster rätt betungande. På grund härav föreslår jag att kapitalsubventionen tills vidare förblir oförändrad.

En fråga som vid skilda tidpunkter och i olika sammanhang tilldragit sig uppmärksamhet är, huruvida icke kapitalsubventionen till småhus borde vara behovsprövad. Om man anser, att generella subventioner till bostadsproduktionen nu i huvudsak kan undvaras, kan det framstå som inkonsekvent att bibehålla en ganska stor generell subvention till småhus. Bostadspolitiska utredningen har emellertid icke funnit det lämpligt att förorda en behovsprövning av kapitalsubventionen.

I syfte att undvika en behovsprövning av sedvanligt slag har sedan länge den bestämmelsen gällt, att egnahemslån och därtill knutna subventioner kan beviljas endast för egnahem, som icke har en lägenhetsyta överstigande ett visst antal kvadratmeter, f. n. 125 kvm.

Om man önskar förbehålla kapital- och räntesubventionen i huvudsak dem, som är i behov av ekonomisk hjälp från samhällets sida för att lösa sin bostadsfråga, ligger det närmast till hands att sänka denna maximiyta. Det synes rimligt antaga att egnahem, som uppföres av familjer med vanliga inkomster, i regel har en yta icke överstigande 100 kvm. Fall torde dock förekomma, där ylan är något större beroende på hustypen eller behovet av ett särskilt arbetsrum eller med hänsyn till stort barnantal. Jag föreslår därför att egnahemslån med räntefri stående del samt

Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 1957 91

ränteeftergift skall kunna beviljas för nybyggnad av enfamiljshus, vilkas läaenhetsvta inte överstiger 110 kvm. För hus vilkas lägenhetsyta överstiger 110 kvm men inte 125 kvm, bör egnahemslån inom 90 procent av belåningsvärdet kunna beviljas men inte vare sig kapital- eller räntesubvention. Motsvarande bestämmelser bör gälla i fråga om tvåfamilj shus. I anslutning till vad som f. n. gäller bör i särskilda fall lån utan subvention kunna beviljas även om lägenhetsytan överstiger 125 kvm. I fråga om lån till ombyggnad av småhus torde någon ändring av gällande bestämmelser i denna del inte böra företagas nu.

De av mig föreslagna ändringarna i villkoren för egnahemslån bör avse byggnadsföretag, beträffande vilka det lånebeviljande organet i samband med meddelande av beslut om lån förutsätter igångsättning tidigast den 1 januari 1958.

I detta sammanhang torde jag få upptaga frågan om en ändring i föreskrifterna angående högsta belåningsvärden för småhus. Enligt dessa föreskrifter kan lånesökande, som är familjeförsörjare och har minst två minderåriga barn, erhålla egnahemslån på grundval av ett belåningsvärde, som med 5 000 kronor överstiger det värde som eljest gäller. I vanliga fall kan en dylik familj för ett enfamiljshus få ett belåningsvärde av högst 50 000 kronor fastställt, medan för andra lånesökande värdet icke kan sättas högre än 45 000 kronor. I det följande kommer jag att förorda att familiebostadsbidrag skall kunna beviljas icke endast som hittills familjer med minst två barn under. 16 år.utan också familjer med ett minderårigt barn. Skäl talar därför för att de högsta belåningsvärdena icke för framtiden differentieras såsom nu sker. De f. n. för familjer med minst två barn gällande värdena torde därvid böra tilllämpas även i fråga om andra lånesökande.

Vad härefter angår den garanterade räntan i fråga om bottenlån har bostadspolitiska utredningen — i överensstämmelse med vad som förordats beträffande flerfamiljshus — föreslagit att räntesatsen höjes med 0,5 procent. Jag vill emellertid erinra om att ränteeftergiften för småhus icke beräknas från fall till fall utan har fastställts till vissa schablonbelopp. De belopp som f. n. gäller har beräknats med utgångspunkt från eu ränta på bottenlån av 4,75 procent och under förutsättning att den garanterade räntan för hus färdigställda 1941-48 utgör 4 procent, för hus färdigställda 1949—50 3,5 procent och för senare färdigställda hus 3 procent. I slutet av förra året höjdes räntan på bottenlån i allmänhet med 0,25 procent. En däremot svarande omräkning av schablonbeloppen torde bl. a. av administrativa skäl inte böra ifrågakomma. I överensstämmelse med den ståndpunkt till ränteskyddet, som jag intagit i det föregående, förordar jag alt den garanterade räntan i fråga om bottenlån till småhus höjes med 0.5 procent. Ändringen bör dock företagas först fr. o. in. den 1 januari 1958. Nya schablonbelopp bör alltså beräknas och gälla fr. o. in. nämnda dag.

92 Kungl. Maj. ts proposition nr 100 år 1957

I detta sammanhang torde jag slutligen få behandla ett par frågor som berör såväl flerfamiljshus som småhus.

Bostadspolitiska utredningen har föreslagit att möjlighet skall finnas att bevilja ränteeftergift för byggnadsföretag, som icke finansieras med statligt lån. Syftet med detta förslag har angetts vara att i ökad utsträckning kanalisera den öppna marknadens kreditmedel till bostadsbyggandet. Utredningen har närmast tänkt sig en försöksverksamhet avseende enbart flerfamiljshus och i huvudsak endast sådana hus, som tillkommer på vissa industriföretags initiativ.

Förslaget har tillstyrkts av bl. a. Landsorganisationen och Svenska arbetsgivareföreningen. Såsom jag förut framhållit är det en central fråga hur bostadsbyggandet skall kunna ökas. Jag har pekat på skilda åtgärder för effektivisering och förbilligande av bostadsbyggandet. Vidare har jag tillstyrkt åtgärder, som innebär ett ökat bostadssparande. Möjligheten att stimulera den bostadsproduktion, som äger rum utan anlitande av statliga lån, är värd att prövas. Det torde inte kunna förnekas att åtskilliga fall förekommit, där ansökan om statligt lån icke varit beroende av lånesökandens behov av att få statens hjälp för att täcka kreditbehovet utan sammanhängt med en önskan att bli delaktig av de subventioner, i första hand räntesubventionerna, som är förbundna med de statliga lånen. En dylik ordning kan inte anses rationell. Överhuvudtaget torde det för framtiden finnas anledning att hålla isär å ena sidan det behov av finansiellt stöd åt bostadsbyggandet, som i första hand betingas av önskan att främja produktionen av bostäder genom allmännyttiga och kooperativa bostadsföretags försorg och att underlätta för barnfamiljerna att skaffa sig egnahem och å andra sidan behovet av subventioner i syfte att reducera bostadskostnaderna.

På grund härav anser jag, att möjlighet bör finnas att under nästa budgetår till bostadshus,_sgm tiljkominer utan hjälp av statliga lån, bevilja en viss ränteeftergift. Såsom villkor för ränteeftergift bör i huvudsak gälla vad som föreskrives beträffande tertiärlån och egnahemslån med räntefri stående del. Bl. a. bör sålunda lägenheterna icke få upplåtas till hyror, som väsentligt överstiger vad som medges i fråga om statsbelånade företag. I fråga om flerfamiljshus bör dessutom det villkoret uppställas att ytan i våningsplan till minst 75 procent upptages av bostäder. Räntesubventionen bör beräknas på grundval av en garanterad ränta av 4 procent och lämpligen avse lån mot inteckning inom för flerfamiljshus högst 75 procent och för småhus högst 50 procent av det belåningsvärde, som det hidragsbeviljande organet kan godkänna. Verksamheten bör bedrivas på försök.

Slutligen kommer jag till frågan, huruvida tidigare beviljade kapitalsubventioner skall återkrävas eller icke. Jag vill erinra om att tidigare beviljade tilläggslån för flerfamiljshus, som tillkommit

Ilungl. Maj. ts proposition nr 100 ur 1957 93

åren 1942—50, slutligt reglerats genom beslut av 1953 års riksdag. Huvudparten av dessa lån har återkrävts, medan lånen i övrigt efterskänkts. Motsvarande kapitalsubventioner till småhus har ännu icke definitivt reglerats. Enligt uttalande av 1953 års riksdag skall emellertid före 1957 års utgång slutlig ställning tagas till frågan om återbetalning av dessa subventioner, vilka lämnats i form av tilläggslån eller räntefri stående del av tertiärlån.

Bostadspolitiska utredningen har förordat, att de nämnda lånen till småhus skall efterskänkas. Jag anser denna ståndpunkt rimlig. De hus det gäller kommer att belastas med jämförelsevis höga ränteutgifter på grund av en relativt hög garanterad ränta. Behovet av reparations- och förbättringsarbeten torde också för dessa hus redan i stor utsträckning ha börjat göra sig gällande, vilket ökar bostadskostnaderna. Jag tillstyrker därför utredningens förslag i denna del.

Vad gäller tilläggslån till flerfamiljshus, beviljade fr. o. m. år 1951, har bostadspolitiska utredningen föreslagit att huvuddelen av lånen skall återkrävas, medan återstoden skall efterskänkas. Jag anser emellertid övervägande skäl tala för att dessa lån inte slutligt regleras nu. Beslut bör dock nu fattas om en begränsad amortering av dessa lån. Jag finner det sålunda lämpligt att fr. o. in. den 1 januari 1958 amortering skall verkställas av ett belopp motsvarande det kapitaliserade värdet av ett årligt bidrag av 1 krona per kvm bostadslägenhetsyta. Därvid bör tillämpas den kapitaliseringsprocent, som har gällt vid lånets beviljande. Amorteringstiden torde böra fastställas till 25 år. I övrigt bör lånen tills vidare vara såväl ränte- som amorteringsfria.

Utredningen har ansett, att kommunerna bör beredas möjlighet att återkräva av k o in in u n e n i a n 1 e d n i n g__a_v tillägg sl åne t b eviliat bidrag till ifrågavarande bostadshus. I detta sammanhang vill jag erinra om att Svenska stadsförbundet tidigare gjort framställning om åtgärder för att bereda kommunerna möjlighet att återkräva motsvarande bidrag beträffande tidigare färdigställda, med statligt tilläggslån finansierade bostadshus. För att sådana kommunala bidrag skall kunna återkrävas erfordras medgivande om viss hyreshöjning för ifrågavarande fastigheter. Enligt min mening är det rimligt att kommunerna får möjlighet att återkräva sina bidrag i samma utsträckning och på samma villkor, som staten återkräver sina bidrag. Det torde få ankomma på Kungl. Maj:t att besluta om den hyreshöjning, som på grund härav kan visa sig erforderlig.

Familjebostadslmlrag

Gällande bestämmelser

Gällande bestämmelser angående familjebostadsbidrag jämte bränslebidrag återfinnes i kungörelsen den 30 juni 1948 (nr 547) om familjebostadsbidrag och bränslebidrag.

94 Kungl. Maj. ts proposition nr 100 år 1957

Familjebostadsbidrag jämte bränslebidrag infördes fr. o. m. budgetåret 1948/49 och ersatte då det sedan 1935 i kombination med bostadsanskaffningslån till mindre bemedlade, barnrika familjer utgående familjebidraget. Familjebostadsbidrag kan beviljas till familjer med minst två minderåriga barn under förutsättning att lägenheten uppfyller vissa standardkrav och att familjens inkomst icke överstiger vissa belopp. Ett villkor för bidrag är vidare att lägenheten ny- eller ombyggts tidigast år 1942. Lägenheten skall omfatta minst två rum och kök men får å andra sidan icke ha en yta som för lägenhet i flerfamiljshus överstiger 100 kvm och för lägenhet i småhus 125 kvm. Lägenheten skall vara utrustad med vatten- och avloppsledningar samt anordningar för centraluppvärmning ävensom bereda nöjaktig möjlighet till bad.

Bidrag utgår i form av helt, förhöjt och reducerat bidrag beroende på inkomstens storlek. Helt bidrag beviljas under förutsättning att familjeförsörjarens eller, i förekommande fall, mannens och hustruns sammanlagda till statlig inkomstskatt beskattningsbara inkomst icke överstiger för familj med två barn 6 000 kronor och för familj med flera barn nämnda belopp ökat med 1 000 kronor för varje barn utöver två. Förhöjt bidrag kan utgå om den beskattningsbara inkomsten inte överstiger hälften av inkomststrecket för helt bidrag, dvs. för en tvåbarnsfamilj 3 000 kronor, för en trebarnsfamilj 3 500 kronor osv. Förhöjt bidrag kan dock inte utgå om den beskattningsbara inkomsten överstiger 5 000 kronor. Denna bestämmelse innebär att inkomststrecket för dylikt bidrag är lika för familjer med sex eller flera barn. Förhöjt bidrag kan inte utgå om familjeförsörjaren eller dennes make taxerats till statlig förmögenhetsskatt. Reducerat bidrag kan beviljas om den beskattningsbara inkomsten med högst 1 500 kronor överstiger inkomststrecket för helt bidrag. För familj med flera än nio barn kan reducerat bidrag dock inte utgå.

Varje år skall prövas om utgående bidrag med hänsyn till ändrade inkomst- och förmögenhetsförhållanden skall indragas eller utgå med ändrat belopp. Om den beskattningsbara inkomsten vid vartdera av två på varandra följande årliga prövningstillfällen överstiger gällande inkomststreck skall bidraget indragas eller minskas. Inkomstprövningen är alltså, såvitt gäller en eventuell försämring av bidragsförmånerna, tvåårig. Förmögenhetsprövningen är i sin helhet ettårig.

Helt familjebostadsbidrag utgår med ett årligt belopp av 150 kronor för varje bidragsberättigat barn. Det med familjebostadsbidraget kombinerade bränslebidraget utgår med lägst 150 och högst 300 kronor per år och familj. Den hustyp och den del av landet familjen bor i bestämmer närmare bidragets belopp. Familjer i enfamiljshus får högre bränslebidrag än familjer i övriga hus. Bidraget är vidare högst i Norrbottens, Västerbottens och Jämtlands län (zon III), lägre i Västernorrlands, Gävleborgs, Kopparbergs och Värmlands län (zon II) och lägst i övriga delar av landet (zon I). Familjer, som är berättigade till förhöjt bidrag, erhåller utöver helt bidrag ett belopp

Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 1957 95

av 210 kronor per familj och år. Reducerat bidrag utgör hälften av helt bidrag.

Bidragsgivningens hittillsvarande omfattning

Antalet beviljade familjebostadsbidrag under budgetåren 1948/49—1955/56 framgår av följande tabell. Under de tre senaste budgetåren har antalet beviljade bidrag i genomsnitt uppgått till 28 000 per budgetår. Av de under budgetåret 1955/56 beviljade bidragen utgjorde 25 procent förhöjda bidrag, 58 procent hela bidrag och 17 procent reducerade bidrag. Under samma budgetår avsåg 36 procent av bidragen familjer i egnahem.

Vid utgången av budgetåret 1955/56 torde uppskattningsvis ca 140 000 familjer ha åtnjutit bidrag. Detta innebär att inemot 30 procent av samtliga familjer med två eller flera barn då åtnjöt bidrag.

Familjebostads- och bränslebidrag budgetåren 1948j49—1955156

Antal preliminära beslut och Nettoutgifter, Budgetår slutliga beslut utan föregående milj. kr preliminärt beslut

96 Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 1957

lande lägenheter och bostadsmarknaden inte präglas av bostadsbrist, torde standardkraven kunna slopas. Men även om ett slopande av standardkraven icke nu bör ske, finnes möjligheter till ändringar i de uppställda kraven som kan medföra en förenkling av bidragsgivningen. Vi kommer i det följande att pröva dessa möjligheter.

Vad angår kraven på lägenheternas storlek framhåller utredningen, att barnfamiljernas utrymmesstandard av tillgängliga uppgifter att döma har väsentligt förbättrats sedan år 1945. Förskjutningen mot större lägenheter torde vara något kraftigare för familjer med tre eller flera barn än för familjer med två barn. Alltjämt bor dock en betydande del av familjerna med två eller flera barn i lägenheter om högst ett rum och kök.

Utredningen anser att utrymmesstandarden för familjer med två eller flera barn bör ytterligare främjas. Ännu flera år framöver blir, hävdar utredningen, den viktigaste uppgiften att förhjälpa de barnfamiljer, som är mest trångbodda och som bor i de kvalitativt sämsta lägenheterna, till större och bättre lägenheter. Frågan om att möjliggöra för familjer med flera barn att få en bostad om minst tre rum och kök blir emellertid allt mera brännande. Förutsättningarna för en allmän höjning av barnfamiljernas utrymmesstandard är enligt utredningen dels att det finns tillgång på rymliga och för barnfamiljer tillfredsställande bostäder, dels att barnfamiljerna har ekonomiska möjligheter att bestrida kostnaderna för sådana bostäder. Härom anför utredningen ytterligare följande.

Den förstnämnda förutsättningen är för närvarande icke uppfylld. Först när så blir fallet torde det vara möjligt att skärpa nuvarande villkor beträffande lägenhetens storlek, dvs. som villkor för bidrag uppställa t. ex. tre rum och kök i stället för två rum och kök, vare sig ett sådant villkor skall gälla alla barnfamiljer eller endast familjer med flera barn. Givetvis bör dock kommunerna alltfort söka hjälpa barnfamiljerna att anskaffa lägenheter av tillfredsställande storlek. Nu gällande praxis beträffande bostadens storlek i förhållande till familjens bör sålunda tillsvidare upprätthållas.

Vi har i stället anknutit till den andra förutsättningen, nämligen den att barnfamiljerna skall ha ekonomiska möjligheter att bestrida kostnaderna för en tillräckligt stor lägenhet. I det följande framlägges därför förslag till en differentiering av bidragsbeloppen som syftar till att ge familjer med tre eller flera barn en ekonomisk stimulans att flytta till en större lägenhet än den som nätt och jämnt uppfyller minimikravet. Enligt vårt förslag skall sålunda familjer med tre eller flera minderåriga barn få ett högre bidrag om de bor i lägenheter om tre eller flera rum och kök än om de bor i lägenheter om två rum och kök.

I anledning härav föreslår utredningen, att för familjer med minst tre barn ett högre bidrag skall kunna utgå om lägenheten icke blott omfattar tre rum och kök utan även har en lägenhetsyta om minst 65 kvm.

Utredningen, som anser att familjebostadsbidrag skall utgå även till ettbarnsfamiljer, föreslår som villkor för bidrag till dylika familjer att lägenheten skall omfatta minst två rum och kök. För ensamstående med ett barn bör, om hushållet består av endast två personer, kunna godtagas även en

Kungl. Maj.ts proposition nr 100 är 1957 97

lägenhet om ett rum och kök eller ett rum och kokvrå. Lägenhetsytan bör dock inte få understiga 30 kvm.

Vidare förordar utredningen dels en skärpning, dels en förenkling av bestämmelserna angående uthyrning av rum i bidragsberättigande lägenhet. Det föreslås att uthyrning i uppenbart förvärvssyfte icke får förekomma om lägenheten är mindre än fyra rum och kök. Sådan uthyrning anses däremot böra kunna medges om lägenheten omfattar minst fyra rum och kök och under förutsättning att det antal boningsrum (köket oräknat), som familjen för egen del disponerar, motsvarar minst halva antalet familjemedlemmar. Uthyrning i lägenhet om tre rum och kök bör dock kunna medges när fråga är om familj bestående av högst tre personer.

I fråga om kraven på lägenhetens utrustning och kvalitet föreslår utredningen i syfte att administrativt förenkla bidragsgivningen, att kraven på tillfredsställande köksutrustning och tillräckliga biutrymmen slopas.

Vidare föreslår utredningen att villkoret att lägenheten skall ha ny- eller ombyggts tidigast 1942 skall slopas. I denna fråga anför utredningen bl. a. följande.

En gräns, var den än sättes, måste för många framstå som irriterande och oförståelig. Angelägenheten av att slopa tidsgränsen kan givetvis sägas bli successivt mindre, ju större beståndet blir av nyproducerade, godtagbara lägenheter. Men det synes önskvärt att lätta på efterfrågetrycket från barnfamiljernas sida på de nyproducerade lägenheterna genom att på detta sätt utvidga beståndet av bidragsberättigande lägenheter. För de äldre lägenheterna bör gälla samma standardkrav som i det föregående förordats. Den förenkling av dessa krav, som vi har föreslagit, kommer att underlätta förmedlingsorganens prövning av om lägenheterna kan berättiga till bidrag.

Någon större skillnad i hyresnivån mellan lägenheter med likartad standard "färdigställda under olika perioder före den 1 januari 1942 och åren därefter föreligger icke.

Bidragets konstruktion och bidragsbelopp. Utredningen anför inledningsvis vissa allmänna synpunkter på syftet med familjebostadsbidraget och bidragsgivningens omfattning. Den erinrar därvid om att den vid sin allmänna omprövning av statens stöd till bostadsförsörjningen ansett att de generella subventionerna bör minskas och att stödet i form av behovsprövade bostadsrabatter bör utvidgas till nya grupper och göras mera effektivt i synnerhet för de minst betalningskraftiga hushållen. I anledning härav föreslår utredningen att bidragsbeloppen skall höjas och höjas mest för familjer, som på grund av låga inkomster är berättigade till förhöjt bidrag. Vidare anser utredningen att det finns skäl att ge ökad vikt åt den del av det totala bidraget, som utgår per familj. Sålunda framhålles att en sådan konstruktion av bidraget bäst svarar mot dess primära bostadspolitiska syfte och bl. a. innebär att även familjer med lågt barnantal genom bidraget kan få ett effektivt stöd till sin bostadsförsörjning. Utredningen förordar därför att 7—Bihang till riksdagens protokoll 1957. 1 saml. nr 100

98 Kungl. Maj. ts proposition nr JOO år 1957

den del av bidraget, som utgår per familj, skall höjas mera än den del som utgår per barn. Utredningen förordar tillika att bidraget till familjer med minst tre barn skall utgå med större belopp, om lägenheten omfattar minst tre rum och kök än om lägenheten omfattar tva rum och kök. Differentieringen av bidragsbeloppet mellan lägenheter i enfamiljshus å ena sidan och lägenheter i övriga hustyper å andra sidan anses böra slopas. Slutligen föreslås att bränslebidraget, enär det får anses ha förlorat sin tillfälliga karaktär och då det i praktiken betraktas som en lika betydelsefull del av stödet till barnfamiljerna som familjebostadsbidraget, blir en del av familjebostadsbidraget och att sålunda stödet till barnfamiljerna i sin helhet benämnes familjebostadsbidrag. Förslag till bidragsbelopp. Med utgångspunkt från de här berörda allmänna synpunkterna på familjebostadsbidragen har utredningen upprättat ett förslag i fråga om bidragets konstruktion och storlek. Vikt har därvid tillmätts den hyreshöjning för nyproducerade lägenheter, som kan beräknas bli följden av utredningens förslag till ändringar av lånevillkoren. Utredningen erinrar om att hyreshöjningen för en tvårumslägenhet om ca 56 kvm lägenhetsyta kan beräknas till inemot 300 kronor om året, antaget en »garanterad» ränta av 3,5 procent i fråga om primärlån. För en trerumslägenhet beräknas hyreshöjningen till drygt 350 kronor om året. Utredningen föreslår följande bidragsbelopp för familjer med minst två minderåriga barn: Helt familjebostadsbidrag utgår med ett årligt belopp av a) 180 kronor för varje bidragsberättigat barn; för familj med tre eller flera barn dock endast för två barn om familjen bor i en lägenhet om två rum och kök, jämte b) 360 kronor per familj, om bostaden är belägen i zon III, 330 kronor för familj, om bostaden är belägen i zon II, och 300 kronor för familj, om bostaden är belägen i zon I. Förhöjt familjebostadsbidrag utgöres av helt familjebostadsbidrag jämte därutöver ett belopp enligt b) ovan. Reducerat familjebostadsbidrag utgår med hälften av helt familjebostadsbidrag. De föreslagna bidragsbeloppens storlek för olika familjetyper redovisas i följande tabell (sid. 99). Beträffande innebörden av förslaget till bidragssystem framhåller utredningen följande. Vårt förslag till bidragssystem bygger på ett något högre bidragsbelopp per barn än det nuvarande; 180 kronor för förhöjt och helt bidrag och 90 kronor för reducerat bidrag. Bidraget per familj, vilket ersätter det nuvalande bränslebidraget, är liksom detta differentierat på tre zoner med samma differentiering som nu för helt och reducerat bidrag, dvs. + 30 kronor

Kungl. Maj. ts proposition nr 100 år 1957 99

Sammanlagt bidrag för

familj med 2 familj med 3 el. fl. barn i Bidrag Bidrag lägenhet om minst 3 r. o. k. barn och fa- Bidragstyp Zon per per milj med 3 el. familj barn flera barn i lägenhet om 3 barn 4 barn 5 barn

2 rum o. kök

I 600 960 1 140 1 320 1 500 Förhöjt bidrag II 660 180 1 020 1 200 1 380 1 560 III 720 1 080 1 260 1 440 1 620 I 300 660 840 1 020 1 200 Helt bidrag

Reducerat bidrag II 165 90 345 435 525 615 III 180 360 450 540 630

respektive + 15 kronor. För det förhöjda bidraget ökar dock differentieringen till ± 60 kronor, vilket sammanhänger med att förhöjningen av bidraget motsvarar det hela bidrag som utgår per familj.

Den väsentligaste skillnaden mellan vårt förslag till bidragssystem och nu gällande hänför sig till differentieringen efter lägenhetsstorlek. En familj med tre eller flera barn boende i en tvårumslägenhet förutsättes få samma bidragsbelopp som en tvåbarnsfamilj. Om den större familjen däremot bor i en lägenhet om minst tre rum och kök utgår utan begränsning ett bidrag per barn av 180 respektive 90 kronor. Den stimulans till uppflyttning till trerumslägenheter som denna differentiering efter lägenhetsstorlek innebär utgör för familjer med förhöjt och helt bidrag 180 kronor för en trebarnsfamilj, 360 kronor för en fyrabarnsfamilj och 540 kronor för en fembarnsfamilj. Stimulansen ökar alltså med stigande barnantal. Skillnaden i hyra mellan en tvårumslägenhet och en trerumslägenhet kan beräknas utgöra i runt tal 500 kronor.

I följande tabell redovisas hur enligt förslaget bidragsbeloppen för olika familjetyper skulle komma att öka eller minska i jämförelse med nuvarande belopp. Jämförelsen avser bidragsbeloppen för familjer boende i flerfamiljshus i zon II.

Ökning (minskning) av bidrag för familjer med

3 barn 4 barn 5 barn

Bidragstyp

2 barn i 3 cl. fl.

i 3 el. fl. i 3 el. fl.

i 2 r. o. k. i 2 r. o. k. i 2 r. o. k.

r. o. k. r. o. k. r. o. k.

+ 330 + 180 + 360 + 30 + 390 — 120 + 420

Inkomststrecken. Utredningen anser att bestämmelserna om att behovsprövningen skall anknytas till den beskattningsbara inkomsten bör bibehållas. Den framhåller vidare att såsom sker vid taxering till statlig in­

100 Kungl. Maj. ts proposition nr 100 år 1957

komstskatt hänsyn bör tagas till huruvida äkta makar sammanbor eller lever åtskilda. Har makarna taxerats var för sig och sammanlever de icke stadigvarande, när endera eller båda söker bidrag för barn som försörjes av sökanden, bör sålunda enbart bidragssökandens beskattningsbara inkomst läggas till grund för behovsprövningen. Vad angår inkomststreckens höjd erinrar utredningen om att i propositionen nr 128 till 1952 års riksdag departementschefen som grundval för höjning av inkomststrecken förordade, att i första hand penningvärdeförsämringen borde beaktas. Samtidigt vore det emellertid ett önskemål, att i stort sett de, vilka dittills hade åtnjutit förmånen, finge behålla densamma, även om en mindre realinkomsthöjning skulle ha ägt rum. Inkomststrecken för helt bidrag höjdes sålunda i stort sett i anslutning till stegringen i levnadskostnadsindex. Inkomststrecken för reducerade bidrag fastställdes till belopp, som ungefär motsvarade den nominella inkomsthöjningen. Beträffande utvecklingen från 1952, då de nuvarande inkomststrecken fastställdes, framhåller utredningen att såväl de nominella inkomsterna som realinkomsterna samt levnadskostnaderna bär stigit. Beskattningsreglerna har också ändrats, varigenom relationen mellan årsinkomsten och den beskattningsbara inkomsten har ändrats. Detta har medfört att inkomststrecken i dag har en annan innebörd än då de fastställdes. Utredningen anser att den tidigare godtagna principen att inkomststrecken skall kunna höjas endast på grund av penningvärdeförsämring och icke till följd av realinkomststegringar bör bibehållas. De faktorer som nu bör beaktas vid en omprövning av inkomststrecken blir därför, framhåller utredningen, levnadskostnadernas förändringar och sådana förändringar i beskattningsreglerna, som påverkar relationen mellan årsinkomsten och den beskattningsbara inkomsten. Utredningen konstaterar att levnadskostnaderna kan antagas komma att stiga med inemot 20 procent mellan åren 1951 och 1956, att inkomststrecket för helt bidrag till tvåbarnsfamilj, dvs. 6 000 kronor i beskattningsbar inkomst, kan beräknas ha motsvarat en årsinkomst av i runt tal 10 000 kronor år 1951 och att levnadskostnaderna sålunda skulle motivera en höjning med ej fullt 2 000 kronor. Emellertid beräknar utredningen att förändringar i beskattningsreglerna medfört en höjning av inkomststrecken, som närapå motsvarat den höjning som motiverats av levnadskostnadernas ökning. I anledning härav anser utredningen att någon ändring icke bör ske i fråga om inkomststrecket för helt bidrag till tvåbarnsfamilj er. Beträffande systemet av inkomststreck förordar dock utredningen vissa jämkningar. Innebörden av detta förslag samt en jämförelse med nuvarande inkomststreck redovisas i följande tabell (sid. 101). Förmögenhetsstreck. Bestämmelsen att såsom villkor för förhöjt bidrag skall gälla att familjeförsörjaren eller dennes make icke är taxerad till statlig förmögenhetsskatt föreslår utredningen skall slopas med hänvisning till att densamma medfört vissa administrativa besvär för förmedlingsorganen.

Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 1957 101

Inkomststreck i beskattningsbar inkomst

Antal Förhöjt bidrag Helt bidrag Reducerat bidrag barn

1 Gäller för familjer med sex eller flera barn.

2 » » » » åtta * » » »

3 Ökar med 1 000 kronor för varje tillkommande barn.

4 ökar med 1 000 kronor för varje tillkommande barn till och med totalt nio barn. För familjer med 10 eller flera barn kan reducerat bidrag ej utgå.

Den fortlöpande behovsprövningen. Utredningen erinrar om att på grund av att behovsprövningen anknutits till en vid taxeringen fastställd inkomst avseende inkomsten under närmast föregående år bidrag icke utgår med hänsyn till det aktuella behovet av bidrag. Inkomsten under t. ex. år 1955, fastställd vid 1956 års taxering, blir sålunda bestämmande för om och med vilket belopp bidrag skall utgå under år 1957. Utredningen konstaterar att en betydande men ofrånkomlig eftersläpning i förhållande till det aktuella behovet sålunda kan uppkomma.

Den tvååriga inkomstprövningen bör enligt utredningen ersättas med en ettårig prövning. Härom anför utredningen.

Vi vill emellertid ifrågasätta om det finns tillräckliga skäl att ytterligare förlänga denna eftersläpning med ett år i fall av stigande inkomster. Sannolikheten av i regel successivt stigande inkomster och det förhållandet att bidraget är differentierat efter inkomst talar mot den nuvarande tvååriga inkomstprövningen. Denna regel kan medföra att bidrag under en relativt lång tid ntgår till en familj som har en mycket hög inkomst. För att så långt som möjligt reducera antalet dylika fall, som för många framstår som stötande, och för att få bidragsgivningen något bättre anpassad till det faktiska behovet av bidrag föreslår vi, att den tvååriga inkomstprövningen slopas och ersättes med en ettårig prövning. Fn viss administrativ förenkling torde även bli följden av en sådan ändring.

Bidrag till familjer och ensamstående med ett barn. Utredningen erinrar om att anledningen till att familjebostadsbidragen hittills har begränsats till familjer med minst två barn är, att det varit dessa familjer, som har haft de sämsta bostadsförhållandena och som det har varit angeläget att i första hand hjälpa till en bättre bostad. Med hänsyn till familjebostadsbidragets syfte — alt ge barnfamiljer ekonomiska resurser att bestrida kostnaden för en tillfredsställande bostad — finns, framhåller utredningen, inga skäl att dra eu gräns mellan familjer med ett barn och familjer med två eller flera barn. Tillika understryker utredningen att förutsättningarna för att ut­

102 Kungl. Mnj:ts proposition nr 100 är 1957

sträcka bidragsgivningen till ettbarnsfamiljer numera är annorlunda, därigenom att en relativt stor del av familjerna med två eller flera barn åtnjuter bidrag. Utredningen anser dock att behovet av ett särskilt stöd till bostadsförsörjningen är något mindre för ettbarnsfamiljerna, då deras behov av en större bostad inte är lika angeläget och de också har en mindre försörjningsbörda än familjerna med två eller flera barn.

Vidare anför utredningen att med hänsyn till dagens bostadsmarknadsläge och förutsättningarna för en snabb förbättring därav invändningar kan riktas mot utvidgning av bidragsgivningen till ettbarnsfamiljer. Om ettbarnsfamiljerna får bidrag, kommer efterfrågan på nyproducerade, ur standardsynpunkt godtagbara lägenheter alt öka. Utredningen anser sig därför icke f. n. kunna förorda familjebostadsbidrag till ettbarnsfamiljer i samma utsträckning som till familjer med två eller flera barn. Den förordar sålunda att familjer med ett minderårigt barn i de lägsta inkomstskikten skall kunna få ett familjebostadsbidrag, som i stort sett kan beräknas komma att kompensera dem för den av subventionsavvecklingen betingade ökningen av de nyproducerade bostädernas kostnader. Sedan erfarenhet vunnits bör man enligt utredningen pröva om bidragsgivningen till ettbarnsfamiljer behöver ytterligare utbyggas.

Förslaget innebär, framhåller utredningen, att icke blott familjer utan även ensamstående med ett barn kan få familjebostadsbidrag. Det vid olika tillfällen framförda önskemålet om särskilt stöd till de ensamståendes bostadsförsörjning skulle sålunda kunna tillgodoses. Med hänsyn till de ensamståendes större behov av bidrag anser utredningen, att familjebostadsbidrag till ensamstående bör kunna utgå även i något högre inkomstskikt och med högre belopp än för fullständiga familjer.

Beträffande behovet av bidrag till ettbarnsfamiljer och ensamstående med ett barn framhåller utredningen ytterligare följande.

Behovet av bidrag till familjer och ensamstående med ett minderårigt barn bör prövas efter samma grunder som behovet av bidrag till familjer med två eller flera barn. Sålunda bör vissa inkomststreck fastställas. Den beskattningsbara inkomsten för en familj med ett barn anser vi böra uppgå till högst 4 000 kronor för att bidrag skall kunna utgå. Detta inkomststreck överensstämmer med det av oss föreslagna inkomststrecket för förhöjt bidrag för en tvåbarnsfamilj. Med ledning av en konstruerad inkomstfördelning avseende 1956 års inkomster kan uppskattas, att i runt tal 30 procent av ettbarnsfamiljerna med hänsyn till inkomsten skulle bli berättigade till bidrag vid detta inkomststreck. För ensamstående med ett barn bör — likaså i anslutning till vårt förslag beträffande tvåbarnsfamiljerna — två inkomststreck fastställas: dels 4 000 kronor beskattningsbar inkomst, dels 6 000 kronor beskattningsbar inkomst. Ensamstående med inkomster under 4 000 kronor bör få högre bidrag än sådana med inkomster mellan 4 000 kronor och 6 000 kronor.

Beträffande bidragsbeloppens storlek anser utredningen att dessa för familjer och ensamstående med ett barn bör fastställas i anslutning till de

Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 1957 103

av utredningen för tvåbarnsfamiljer föreslagna beloppen. Då ettbarnsfamiljer i stort sett bör kompenseras för den av subventionsavvecklingen föranledda ökningen av de nyproducerade bostädernas kostnader, anser utredningen att ett belopp till storleken motsvarande det föreslagna reducerade bidraget till en tvåbarnsfamilj är väl avpassat. I anslutning härtill föreslås att bidragen för ensamstående med ett barn bestämmes till belopp motsvarande helt resp. reducerat bidrag för en tvåbarnsfamilj. Utredningens förslag beträffande inkomststreck och bidragsbelopp för familjer och ensamstående med ett barn sammanfattas i följande tabell.

BidragsBeskattningsbar Zon belopp inkomst, kr per år, kr

II 345 III 360 Ensamstående.. . högst 4 000 I 660 II 690 III 720 över 4 000 men I 330 högst 6 000 II 345 III 360

Beträffande vad som i detta sammanhang skall förstås med familj resp. ensamstående framhåller utredningen följande.

Med »ensamstående» bör avses såväl ensamstående moder som fader. Med »familj» bör förutom man och hustru även avses ogift eller förut gift person, som sammanbor med annan person under äktenskapsliknande förhållanden. Den föreslagna, mera generösa bidragsgivningen är nämligen motiverad endast beträffande de verkligt ensamstående. För en »samboende» icke-gift med ett barn kommer sålunda att gälla det inkomststreck och det bidragsbelopp som ovan har föreslagits för en familj med ett barn. Vid behovsprövningen måste vidare båda parternas inkomstförhållanden beaktas på samma sätt som nu sker beträffande »samboende» med två eller flera barn. Den kontroll som erfordras för att konstatera om samboende föreligger eller icke kan givetvis i vissa fall bli en grannlaga fråga. Denna kontroll bör emellertid i de flesta fall på ett relativt enkelt sätt kunna utövas av förmedlingsorganen i samråd med socialvårdsmyndigheterna.

I anledning av förslaget om bidrag till familjer och ensamstående med ett barn föreslår utredningen vissa jämkningar i nuvarande bestämmelse om bidrag till familj, där barnantalet har minskat till ett. Enligt utredningens förslag skall sådan familj, om den tidigare åtnjutit förhöjt bidrag, under ett år få åtnjuta helt bidrag. Har familjen tidigare erhållit helt bidrag, skall den under ett år erhålla reducerat bidrag och har familjen åtnjutit reducerat bidrag skall detta bidrag upphöra att utgå.

Bidrag för barn över 10 år. Enligt gällande bestämmelser kan familjebostadsbidrag i vissa fall utgå för barn, som har fyllt 16 år. Enligt av bostadsstyrelsen utfärdade tillämpningsföreskrifter kan bidrag icke åtnjutas

104 Kungl. Maj. ts proposition nr 100 år 1957

för längre tid än till utgången av det kalenderår, varunder barnet fyller 18 år. Bestämmelsen har hittills i huvudsak endast tillämpats för barn, som erhåller fortsatt skolutbildning.

Utredningen föreslår att ifrågavarande bestämmelse skall slopas. Som skäl härför anför utredningen att bidragsgivningen skulle förenklas och att samhällets stöd till studerande, sjuka och arbetslösa bör helt lämnas i de härför särskilt avsedda stödformerna.

Administrativa frågor. Vad först angår tillgodoföringen av familjebostadsbidrag anser utredningen icke skäl föreligga föreslå någon ändring av de nuvarande ulbetalningsreglerna i fråga om hyres- och bostadsrättslägenheter. Däremot förordar utredningen att bidrag i fråga om en- och tvåfamilj shus skall kvittas mot kostnaderna för statligt lån men i övrigt — till skillnad från vad som f. n. gäller — utbetalas kontant till bidragstagaren. Vidare föreslås slopande av bestämmelsen att på orter där hyresregleringslagen icke gäller vederbörande hyresvärd skall förbinda sig att under tre år fr. o. in. ingången av det kvartal varunder sökanden av bidrag blivit berättigad till sådant, dock längst så länge sökanden kvarbor, icke höja hyran för lägenheten eller uppsäga sökanden till avflyttning annat än efter prövning av kommunen. Såsom skäl härför hänvisar utredningen till det i propositionen nr 168 till 1956 års riksdag framlagda förslaget till lag om rätt i vissa fall för hyresgäst till nytt hyresavtal.

Bestämmelsen om preliminärt beslut om bidrag föreslås slopad. Vidare förordas en begränsning av möjligheten att retroaktivt bevilja bidrag. Bidrag bör sålunda enligt utredningen utgå fr. o. m. kalendermånaden närmast efter den under vilken villkoren i fråga om barnantal och lägenhetens standard är uppfyllda, dock icke för månad som gått till ända innan ansökan om bidrag inkommit. En förenkling av bestämmelserna om tidpunkten för ändring av bidragsbeloppen föreslås jämväl. Sålunda förordas den regeln, att bidraget till följd av ökning av barnantalet skall kunna höjas först fr. o. m. nästföljande kalenderårsskifte.

De nya reglernas ikraftträdande. Utredningen anser att de nya bidragsbestännnelserna bör träda i kraft vid ett kalenderårsskifte, vid vilket ändå bidragsbeloppen enligt nuvarande bestämmelser skall omprövas med hänsyn till minskning av barnantal och inkomstförändringar. Utredningen föreslår därför, att de föreslagna ändrade bestämmelserna genomföres fr. o. m. den 1 januari 1958.

I syfte att undvika en minskning av bidraget för vissa familjer har utredningen övervägt att införa en övergångsbestämmelse. Utredningen har dock stannat för att icke föreslå en sådan övergångsbestämmelse framför allt därför att den skulle komma att bli besvärlig vid tillämpningen. I anledning av förslaget att bestämmelsen om rätt till bidrag för barn som fyllt 16 år skall slopas förordas dock att för barn, som har fyllt 16 år 1956 och som åtnjuter bidrag under år 1957, bidrag bör kunna utgå enligt nuvarande

Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 1957 105

villkor. Återstående familjebidrag enligt äldre bestämmelser bör enligt utredningen överföras till familjebostadsbidrag.

Reservationer. Herr Ekdahl anser, att familjebostadsbidrag för fullständiga familjer med ett barn bör utgå med samma belopp som av utredningen förordats beträffande ensamstående med ett barn. Herr Gustafsson föreslår, att bestämmelsen om rätt till familjebostadsbidrag för barn som fyllt 16 år tills vidare bibehålies.

Yttrandena

De remissorgan som uttalat sig därom, delar utredningens principiella uppfattning att som villkor för erhållande av familjebostadsbidrag alltfort bör gälla vissa krav beträffande lägenhetens standard. Socialstyrelsen ger dock uttryck för viss tvekan på denna punkt med hänsyn till att de barnfamiljer som på grund av bostadsbristen icke kan erhålla en lägenhet av godtagbar standard och därför utestänges från bidrag kommer att drabbas särskilt hårt om hyrorna höjes i anslutning till en minskning av det generella bostadsstödet i enlighet med utredningens förslag. Styrelsen ifrågasätter sålunda om man icke blir nödsakad att reducera eller helt uppge standardkraven därest utredningens förslag skulle leda till en väsentlig hyreshöjning. Delvis likartade synpunkter kommer till uttryck i yttrande av TCO, som utgår från att hyresstegringen kommer att träffa även äldre fastigheter. TCO anser, att fördyringen av bostadskostnaden bör kompenseras för barnfamiljerna oberoende av bostadens beskaffenhet och familjens inkomstförhållanden. I avvaktan på den grundliga översyn av villkoren för familjebostadsbidrag, som TCO yrkat på, bör kompensation ges i form av särskild höjning av det allmänna barnbidraget.

Vad beträffar kraven på storleken av de lägenheter som skall berättiga till bidrag hävdar socialstyrelsen att — därest standardkraven skall bibehållas —- ett rum och kokvrå i intet fall bör godkännas som bostad för vuxen med barn. Minimikravet för familjebostadsbidrag till ensamstående med barn bör sålunda vara att lägenheten omfattar ett rum och kök. Ej heller stadsfullmäktige i Malmö anser, att en lägenhet om ett rum och kokvrå är lämpad som lägenhet för ensamstående med barn. Stadsfullmäktige föreslår, att för sådant hushåll skall uppställas krav på att lägenheten skall omfatta minst 35 kvm lägenhetsyta — mot av utredningen föreslagna 30 kvm. Länsbostadsnämnden i Södermanlands län finner det önskvärt, att krav uppställes på att lägenheten skall omfatta två rum och kök även då fråga är om bidrag till ensamstående med ett barn. Nämnden anser, alt bidragsgivningen eljest till stor del förlorar sin karaktär av bostadspolitisk åtgärd. Nämnden finner emellertid, att ett rum och kök i brist på andra lämpliga stödformer för de ofullständiga familjerna bör kunna godtagas under eu icke alltför lång övergångstid, varpå krav på bosättning i lägenhet om två rum och kök bör uppställas.

106 Kungl. Maj.ts proposition nr 100 är 1957

Utredningens förslag om förenkling och skärpning av de regler enligt vilka bidragstagare äger rätt hyra ut viss del av lägenheten har tillstyrkts av bl. a. bostadsstyrelsen, länsstyrelsen i Jämtlands län, länsbostadsnämnden i Jönköpings län samt av stadsfullmäktige i Avesta. Mot förslaget har vissa erinringar framförts av bl. a. Svenska stadsförbundet. Stadsförbundet framhåller, att bestämmelserna skulle leda till att en familj på fyra personer boende i en fyrarumslägenhet finge möjlighet att hyra ut två rum och således för egen del disponera två rum. En lika stor familj boende i en trerumslägenhet skulle icke tillåtas hyra ut ett rum, trots att även denna familj efter uthyrningen komine att själv förfoga över två rum. En dylik inkonsekvens finner Stadsförbundet vara mindre önskvärd, varför undantagsbestämmelsen bör erhålla en annan utformning. Förbundet ifrågasätter även, om man vid en omprövning icke borde särskilt uppmärksamma rätten till uthyrning av rum i s. k. elastiska lägenheter. Fullmäktige i Vänersborg, Älvdalen och Örebro anser att uthyrning regelmässigt bör kunna medges även i de fall då lägenheten omfattar tre rum och kök, förutsatt att familjen icke omfattar mer än fyra personer. Drätselkammaren i Östersund anser, att utredningens förslag skulle bli svårt att praktiskt tillämpa. Tillämpningen skulle enligt stadsfullmäktiges uppfattning förutsätta prövning av hyrans storlek och uppgifter om i hyran ingående förmåner (städning o. dyl.). Länsbostadsnämnden i Göteborgs och Bohus län ifrågasätter om icke en längre gående uppmjukning av villkoren för uthyrning bör genomföras avseende de fall då innehavare av egnahem i kustbandet delvis upplåter sina hem åt sommargäster. Skyldigheten att anmäla den tillfälliga uthyrningen samt framför allt kontrollen av att denna skyldighet efterleves, anses skapa så mycket besvärligheter och irritation, att undantag från regeln om familjebostadsbidragets indragande bör vara motiverat. En förutsättning härför bör dock vara, att uthyrningen av bostaden omfattar en tid icke överstigande två månader per år. Utredningens förslag att i administrativt förenklingssyfte slopa kraven på att lägenheten skall vara försedd med tillfredsställande köksutrustning och tillräckliga biutrymmen har godtagits av bl. a. länsbostadsnämnderna i Uppsala, Östergötlands, Kronobergs, Kalmar och Älvsborgs län samt Socialdemokratiska kvinnoförbundet. Förslaget har avstyrkts av bl. a. bostadsstyrelsen, länsbostadsnämnderna i Kristianstads, Hallands, Göteborgs och Bohus och Värmlands län, Hyresgästernas riksförbund samt överståthållarämbetet och länsstyrelserna i Kopparbergs och Norrbottens län. Bostadsstyrelsen förklarar, att de ifrågavarande kraven är specificerade i styrelsens anvisningar och att det ej kan vara särskilt betungande för ett förmedlingsorgan att undersöka om de är uppfyllda. Styrelsen erinrar om, att krav på dessa detaljer även utgör villkor för statliga lån; förmedlingsorganens prövning av dessa begränsas således till de med statslån icke

Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 1957 107

finansierade husen och är beträffande varje ifrågasatt lägenhet en engångsföreteelse. Styrelsen anser, att prövningen lämpligen kan förekomma i samband med den besiktning, som ändock skall utföras första gången fråga uppkommer om lägenheten är bidragsberättigande. Styrelsen föreslår att de nuvarande standardkraven bibehålies och utökas med krav på varmvatten. Länsbostadsnämnden i Hallands län understryker att standardkraven bör vara lika, oavsett om den bidragsberättigande lägenheten finansierats med egnahemslån eller ej. Länsbostadsnämnden i Göteborgs och Bohus län anser, att den föreslagna uppmjukningen av standardkravet knappast innebär den administrativa förenkling som utgör motivet för ändringen. Ett frångående till en del av kravet på likvärdighet i standard med vad som gäller vid egnahemsbelåningen torde tvärtom kunna befaras vålla svårigheter vid förmedlingsorganens bedömning av olika bidragsärenden. Nämnden föreslår, att det får anstå med denna ändring till dess utredningen verkställt sin översyn av reglerna för förbättringslån. På så sätt skulle enligt nämndens mening en bättre samordning kunna ske av bidrags- och låneverksamheten överhuvud. Länsbostadsnämnden i Värmlands län har icke funnit slopandet av de allmänt formulerade kraven på tillfredsställande köksutrustning och tillräckliga biutrymmen i och för sig föranleda erinran. Nämnden ifrågasätter dock huruvida några olägenheter av verklig betydelse verkligen skulle uppkomma för den händelse jämväl dessa stadganden bibehölls. Nämnden understryker i detta sammanhang betydelsen av en »bostadsmedveten» granskning av de enskilda projekten.

Överstäthållarämbetet förklarar sig visserligen i princip biträda utredningens uppfattning om önskvärdheten av att prövningen av lägenhetens standard icke bindes vid alltför detaljerade föreskrifter men ifrågasätter, huruvida det är rätta tidpunkten att slopa de nuvarande föreskrifterna omedelbart efter bidragsgivningens decentralisering, då behovet av enhetliga normer torde vara större än tidigare. Även utredningens förslag om att familjer med bostäder i hus uppförda före 1942 skulle kunna erhålla bidrag talar enligt ämbetets uppfattning mot en sådan åtgärd, eftersom den föreslagna utvidgningen, om den skulle genomföras, komme att medföra alt lägenheter av mera skiftande art än tidigare skulle standardprövas. Svenska stadsförbundet finner att den förenkling av standardkraven, som utredningen föreslagit, får ses mot bakgrunden av det samtidigt framlagda förslaget om slopande av tidsgränsen den 1 januari 1942. I anslutning härtill anför förbundet följande.

En i detalj gående kvalitetsprövning av lägenheterna skulle nämligen bli alltför betungande för förmedlingsorganen. Den ofrånkomliga konsekvensen av att de förstnämnda kraven slopas lär emellertid, såsom utredningen också själv framhåller, bli alt lägenheter, som är bristfälliga ur kvalitetsoch planlösningssynpunkt, i större utsträckning än för närvarande komma alt berättiga till bidrag. Styrelsen anser sig icke böra framföra någon direkt erinran mot vad utredningen i dessa avseenden föreslagit. Styrelsen kan dock ej underlåta att påpeka, att familjebostadsbidragens syfte att befordra

108 Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 1957

en förbättring av bostadsstandarden väl skulle i någon mån förfelas, om bidragsgivningen icke vore inriktad på modernt utrustade bostäder. Under alla förhållanden bör därför enligt styrelsens mening såsom allmän förutsättning för bidrag gälla, att lägenheten skall vara — för att använda ordalagen i 1947 års bostadsförsörjningslag — »en fullvärdig bostad».

Frågan om förenkling av standardkraven sättes i samband med utredningens förslag om slopande av tidsgränsen 1 januari 1942 även i yttranden av fullmäktige i Avesta och Ström, drätselkamrarna i Falun och Östersund samt länsbostadsnämnden i Jämtlands län. Stadsfullmäktige i Avesta anför följande beträffande dessa förslag.

Man kan icke frigöra sig från den känslan, att detta förslag kommer att verka konserverande i fråga om den icke önskvärda, gamla bebyggelsen i speciellt städernas centrala delar och förhindra en eftersträvad, nyttig sanering av dessa. I Avesta liksom i andra städer förekommer i rätt stor omfattning en i och för sig vällovlig upprustning av det gamla bostadsbeståndet inom sådana delar av staden, som anses saneringsmogna. Det torde bli svårt att övertyga de hyresgäster, som nu bor i dessa lägenheter för en billig hyra och enligt utredningen få bidrag, då lägenheterna efter standardförbättringarna fyller föreskrivna minimifordringar, om fördelen att skaffa sig en fullt modern bostad.

Liknande synpunkter anföres av drätselkammaren i Falun och kommunalfullmäktige i Ström samt av länsbostadsnämnden i Jämtlands län. Dessa remissorgan anser, att antingen tidsgränsen eller standardkravet bör bibehållas.

Drätselkammaren i Östersund finner å andra sidan, att ett slopande av tidsgränsen med samtidigt bibehållande av standardkraven är tveksamt ur i första hand administrativa synpunkter. Kammaren finner, att utredningens förslag skulle medföra att det bidragsbeviljande organet i praktiskt taget varje nytt bidragsärende skulle vara tvingat att anskaffa ritningar, mäta ytor och göra hembesök för att kontrollera att samtliga villkor i fråga om standard på lägenheten är uppfyllda. Även om de anförda arbetsmomenten förekommer endast då nytt bidrag för lägenheten sökes, bör man enligt drätselkammarens mening försöka undvika att skapa regler som nödvändiggör dem. Drätselkammaren anför, att stadens kostnader för bidragsgivningens administration f. n. motsvarar ca 4 procent av utbetalade bidrag.

Drätselkammaren föreslår, att villkoren för bidrag radikalt inskränkes till att lägenheten skall vara så stor att antalet boende familjemedlemmar skall vara högst två per rum och att lägenheten icke utdömts av hälsovårdsnämnden eller av nämnden förklarats olämplig såsom bostad för familjer med barn. Även Folkpartiets kvinnoförbund föreslår en revision av standardkraven, som innebär lägre krav på lägenhetens utrustning. Förbundet anser sålunda, att om barnfamilj har möjlighet att flytta från en dålig bostad till en bra och rymlig som dock saknar värmeledning men är utrustad med kaminer och kakelugnar, så bör detta ej hindra bidrag.

Förslaget om slopande av tidsgränsen den 1 januari 1942

Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 1957 109

har oreserverat tillstyrkts av bl. a. bostadsstyrelsen, lantbruksstyrelsen, Socialdemokratiska kvinnoförbundet, länsstyrelsen i Kopparbergs län, stadsfullmäktige i Linköping och Malmö, kommunalnämnden i Bureå och drätselkammaren i Luleå. Förslaget har avstyrkts av bl. a. överståthållarämbetet samt länsbostadsnämnderna i Kronobergs och Kalmar län.

Bostadsstyrelsen framhåller, att den nuvarande tidsgränsen vållat svårigheter och irritation, och lantbruksstyrelsen finner att slopandet av denna gräns måste väntas komma att kraftigt påverka intresset för att förbättra standarden på sådana bostäder som nu ej fyller standardkraven. Lantbruksstyrelsen finner det särskilt från landsbygdens synpunkt vara angeläget att man från statsmakternas sida underlättar en sådan upprustning.

Övcrståthållarämbetet konstaterar, att förslaget om slopande av tidsgränsen icke äger något sakligt samband med förslaget om de generella subventionernas avskaffande, eftersom sistnämnda förslag icke berör de fastigheter, som uppförts före 1942. Att överståthållarämbetet avstyrker den nuvarande tidsgränsens slopande betingas främst av att förslaget enligt ämbetets mening icke framstår som motiverat från bostadskostnadssynpunkt. Överståthållarämbetet framhåller i detta sammanhang vidare följande.

Utredningen har visserligen åberopat, att någon större skillnad icke skulle föreligga mellan lägenheter med likartad standard färdigställda under olika perioder före den 1 januari 1942 och åren därefter. Den omständigheten att man av ett särskilt skäl, sammanhängande med frågan om återbetalning av tilläggslån, fastställt tidsgränsen så att den omfattade vissa år med lägre bostadskostnader än under efterkrigstiden bör dock — icke minst från de synpunkter som i övrigt varit bestämmande för bostadspolitiska utredningens ställningstaganden — ej föranleda, att decenniers fastighetsbestånd, som utbjudes till hyror väsentligt under efterkrigshyrorna, inordnas bland de fastigheter, vilka kvalificera för familjebostadsbidrag. Ses saken som ett rättviseproblem, kan anmärkas, att genom den föreslagna åtgärden generellt sett icke skipas större rättvisa än förut. Med hänsyn till den ringa omsättningen på hyresmarknaden torde slutligen det föreslagna slopandet av tidsgränsen endast obetydligt komma att påverka efterfrågetrycket från barnfamiljernas sida på de nyproducerade lägenheterna. Skulle den nuvarande splittringen i hyresnivån mellan efterkrigstidens och förkrigstidens fastighetsbestånd bli överbryggad, kommer frågan givetvis i ett nytt läge, men vilka åtgärder som då böra företagas torde det icke vara tillrådligt att i dagens läge taga ställning till.

Remissorganens ställningstaganden i frågan om avvägningen av bidragsbeloppen för familjer med två eller flera barn har i flera fall betingats av deras ställningstagande i frågan om avvecklingen av de generella subventionerna. Hyresgästernas riksförbund förklarar sig sålunda med hänsyn till sin avvisande hållning till utredningens förslag om avveckling av de generella subventionerna sakna anledning att förorda en genomgripande ändring av bidragssystemet. Liknande synpunkter anföres av

110 Kiingl. Maj.ts proposition nr 100 år 1957 HSB, som dock finner en viss uppjustering av bidragsbeloppen vara motiverad med hänsyn till penningvärdets försämring.

Bostadsstyrelsen har i princip icke haft något att erinra mot den bidragskonstruktion utredningen föreslagit. Styrelsen konstaterar emellertid, att skäl till höjning av familjebostadsbidragets belopp i den utsträckning som utredningen föreslagit icke torde föreligga, därest styrelsens förslag beträffande avvecklingen av de generella subventionerna skulle vinna beaktande. Styrelsen erinrar emellertid om att sedan de nu utgående bidragsbeloppen fastställdes med hänsyn till den hyreshöjning, som blev en följd av den då beslutade återbetalningen av tidigare beviljade tilläggslån, vissa ytterligare hyreshöjningar uppgående till sammanlagt högst 9 procent inträffat. En viss ökning av familjebostadsbidraget är enligt styrelsens mening motiverad av denna anledning.

Styrelsen framhåller i detta sammanhang, att det av olika skäl är önskvärt att bidragets belopp ej skall bero på om familjen bebor ett enfamiljshus eller ett annat hus. Styrelsen föreslår sålunda att till varje till helt bidrag berättigad familj med minst två barn skall utgå dels ett fast årligt bidrag om 240 kronor i zon I, 270 kronor i zon II och 300 kronor i zon III och dels ett årligt bidrag om 180 kronor för varje barn. Familj berättigad till förhöjt bidrag skall härutöver erhålla ett mot det fasta bidraget svarande belopp, och familj som är berättigad till reducerat bidrag skall erhålla bidrag med belopp som utgör hälften av helt bidrag. Styrelsen förutsätter, att för den händelse den framtida hyresutvecklingen skulle medföra hyreshöjningar som nu ej kan förutses, bidragsbeloppen då skall omprövas.

Bland de remissorgan som bedömt utredningens förslag mot bakgrunden av den av utredningen föreslagna avvecklingen av de generella subventionerna har Näringslivets bgggnadsdelegation, Folkpartiets kvinnoförbund och överståthållarämbetet förklarat sig icke finna något att erinra mot bidragsbeloppen. Ej heller statskontoret har i stort sett funnit anledning till erinran. Ämbetsverket anser dock, att den av utredningen föreslagna höjningen av bidragets med barnantalet varierande del från 150 till 180 kronor per barn bör ytterligare övervägas.

Flera remissorgan, däribland socialstyrelsen, några länsbostadsnämnder och länsstyrelser, Landskommunernas förbund samt fullmäktige i vissa kommuner har mot utredningens förslag riktat den erinran, att det icke ger barnfamiljerna tillräcklig kompensation för de genom subventionsavvecklingen ökade bostadskostnaderna. Sålunda konstaterar socialstyrelsen, att en jämförelse mellan de föreslagna höjningarna av bidragsbeloppen och hyreshöjningarna ger vid handen att det huvudsakligen är fyrbarnsfamiljer med högsta beskattningsbar inkomst av 4 000 kronor och boende i lägenheter med tre eller flera rum och kök som erhåller nämnvärd förbättring. Styrelsen hävdar, att utredningen icke har lyckats att

Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 1957 111

i enlighet med sin föresats ge ett mera effektivt stöd i form av behovsprövade rabatter till flerbarnsfamiljerna.

I yttranden av lantbruksstyrelsen, länsstyrelsen i Södermanlands län, länsbostadsnämnden i Hallands län och stadsfullmäktige i Lidingö ifrågasättes en differentiering av familjebostadsbidraget med hänsyn till de faktiska bostadskostnaderna. Länsstyrelsen i Södermanlands län finner det vara en svaghet att bidraget ej differentierats på detta sätt och framhåller att detta medför att familjebostadsbidragets värde som regel blir större för familjer i äldre bostäder än för familjer i nyare bostäder. Enligt länsstyrelsens mening blir denna skillnad särskilt framträdande om man i enlighet med utredningens förslag utvidgar bidragsrätten till att gälla även bostäder som färdigställts före år 1942 och alldeles särskilt i sådana fall då de äldre bostäderna utgöres av egnahem eller bostäder å jordbruksfastigheter. Länsstyrelsen finner det vara önskvärt, att bidragssystemet utformas så att dylika olikheter utjämnas eller i vart fall minskas. Länsbostadsnämnden i Hallands län anser, att när det är fråga om egen bostad en indexreglering av familjebostads- och bränslebidrag anpassad efter årsomkostnadernas utveckling skulle vara lämplig. I fråga om hyreslägenheter bör enligt nämndens mening ett förfaringssätt tillämpas, där en viss på förhand fixerad minimihyra fastställes. Kommunalfullmäktige i Undersåker anser, att skillnaden i fråga om bidragsbelopp mellan de tre zonerna bör vara större än utredningen föreslagit och minst motsvara skillnaderna i kostnader för uppvärmning.

Utredningens förslag, att familj med tre eller flera barn skall kunna erhålla familj ebostadsbidrag för mer än två barn endast om familjen bor i en lägenhet 0 in minst tre rum och kök tillstyrkes av bostadsstyrelsen, som dock anser att den minimiyta för trerumslägenhet, som i detta sammanhang skall kunna godtagas för bidrag, bör fastställas till 60 kvm i stället för av utredningen föreslagna 65 kvm. Även länsbostadsnämnden i Gävleborgs län anser, att minimigränsen 65 kvm bör jämkas nedåt eller eventuellt utgå och ersättas med bestämmelse om att lägenheten skall uppfylla de i byggnadsstadgan intagna minimikraven på rumsytor i trerumslägenhet. Utredningens förslag har vidare oreserverat tillstyrkts av länsstyrelsen 1 Jämtlands län samt fullmäktige i Solna, Nynäshamn, Nässjö och Ström. Näringslivets byggnadsdelegation ställer sig tveksam till förslaget och bl. a. drätselkammaren i Falun, kommunalfullmäktige i Finspång samt kommunalnämnderna i Ilureå och Övertorneå finner förslaget olämpligt.

SABO anser att den av utredningen förordade differentieringen av bidraget med hänsyn till lägenhetens storlek kan leda till svåra komplikationer i de större städerna. SABO finner förslaget vara principiellt riktigt men oskäligt med hänsyn till den svårartade bristen på rymliga bostäder. Organisationen finner det vidare vara betänkligt att ange en bestämd

112 Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 1957

lägenhetsyta som villkor för bidrag och framhåller att boendevärdet långtifrån alltid är avhängigt av om en lägenhet har några kvadratmeters yta mer eller mindre. SABO framhåller, att moderna arkitekter eftersträvar att på en begränsad yta få största möjliga effektivitet. SABO anser att bestämmelser, som utgör hinder för fortsatt verksamhet i denna riktning, bör undvikas.

Svenska stadsförbundet anser, att man med den rådande bristen på lägenheter om minst tre rum och kök knappast kan räkna med att »stimulansbidraget» skall leda till någon mera påtaglig uppflyttning av familjer med tre eller flera barn till trerumslägenheter. Den ifrågasatta regeln kommer enligt stadsförbundets mening i praktiken i stället att uppfattas som ett »straff». Förbundet förklarar, att det skulle ha haft lättare att acceptera utredningens förslag, om stimulansbidraget för den stora gruppen familjer med tre barn närmare anslöt sig till skillnaden i hyra mellan en tvårums- och en trerumslägenhet. Förbundet ifrågasätter vidare huruvida icke syftet att stimulera barnfamiljerna till större lägenheter bleve bättre tillgodosett om man i stället valde någon form av premiering, exempelvis genom att låta familjer med tre eller flera barn, vilka eljest skulle vara berättigade endast till helt bidrag få förhöjt bidrag om de skaffade sig en större lägenhet än en på två rum och kök.

Vissa remissorgan, däribland Socialdemokratiska kvinnoförbundet och stadsfullmäktige i Malmö, anser att den av utredningen föreslagna differentieringen efter lägenhetsstorlek av bidraget till familjer med tre eller flera barn i princip är riktig men att den med hänsyn till rådande bostadsbrist icke bör införas nu. Andra remissorgan har förordat en viss uppmjukning av utredningens förslag genom övergångsbestämmelser eller på annat sätt. Stadsfullmäktige i Stockholm anför sålunda, att antalet familjer med tre eller flera barn i staden, vilka bor i tvårumslägenheter eller tre- och fyrarumslägenheter med en yta understigande 65 kvm och som åtnjuter bidrag för varje barn, enligt nuvarande bestämmelser f. n. uppgår till omkring 2 600. Stadsfullmäktige konstaterar, att vid ett genomförande av utredningens förslag i vad det gäller bidragets differentiering, dessa familjer endast kan få bidrag som tvåbarnsfamiljer. De härigenom uppkommande anspråken från dessa familjer skulle i nuvarande bekymmersamma läge på bostadsmarknaden, framhåller stadsfullmäktige, kunna förväntas bli tillgodosedda endast i mycket ringa omfattning. Under sådana omständigheter anser stadsfullmäktige, att det synes motiverat att genom övergångsbestämmelser åstadkomma en sådan ordning, att flerbarnsfamiljerna i varje fall icke får mindre bidrag än vad som nu utgår. Även stadsfullmäktige i Borås, som anser den föreslagna differentieringen av bidraget välbetänkt, finner det angeläget att viss övergångstid stadgas för familjer, vilka eljest skulle drabbas av bidragssänkning.

Folkpartiets kvinnoförbund, som likaså tillstyrkt utredningens förslag

Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 1957 113

på denna punkt, anser att man för att uppmjuka övergången borde låta de trebarnsf amil jer, som nu bebor lägenheter om två rum och kök och som nu får bidrag för varje barn, behålla bidraget i exempelvis två år för att underlätta anskaffandet av en ny bostad. Förbundet framhåller, att de av utredningen föreslagna bestämmelserna förutsätter att energiska åtgärder vidtages från kommunernas sida för att skaffa tillräckligt många större lägenheter för flerbarnsfamiljerna.

Utredningens förslag till ändrade inkomststreck för familjebostadsbidraget har föranlett erinringar från ett stort antal remissorgan. Statskontoret ifrågasätter sålunda om höjningen av inkomststrecket för förhöjt bidrag icke borde begränsas till 500 kronor, ett belopp, som närmare överensstämmer med den hyreshöjning som skulle bli följden av att de generella subventionerna avvecklas. Vidare anser statskontoret, att differensen mellan inkomststrecken för helt och reducerat bidrag enligt utredningens förslag blir väl liten. Nu gällande skillnad, 1 500 kronor, bör enligt ämbetsverkets mening i varje fall icke minskas.

Bostadsstyrelsen har med tvekan tillstyrkt utredningens förslag att bibehålla oförändrat inkomststreck för helt bidrag till familj med två barn. Styrelsen föreslår vidare, att den nuvarande höjningen av inkomstgränserna med stigande barnantal för helt bidrag bibehålies. Styrelsen anser dock, att en stoppgräns bör införas, vilken bör bestämmas till 10 000 kronor beskattningsbar inkomst. Styrelsen har i princip intet att erinra mot utredningens förslag beträffande inkomststreck för reducerat bidrag, men styrelsen framhåller att i anslutning till dess förslag rörande inkomststreck för helt bidrag det högsta inkomststrecket för reducerat bidrag bör jämkas uppåt från föreslagna 10 000 till 11 000 kronor. Styrelsen tillstyrker utredningens förslag rörande inkomststrecken för förhöjt bidrag.

Hyresgästernas riksförbund, Socialdemokratiska kvinnoförbundet, Folkpartiets kvinnoförbund, socialstyrelsen, länsstyrelsen i Norrbottens län, Stadsförbundet, Landskommunernas förbund samt fullmäktige i ett stort antal kommuner har funnit utredningens förslag om sänkta inkomststreck för helt bidrag till familjer med tre eller flera barn resp. för reducerat bidrag vara otillfredsställande. Stadsförbundet och Landskommunernas förbund framhåller även, att de höjda bidragsbeloppen innebär att tröskelproblemen får större betydelse.

Utredningens förslag att slopa för in ögen hetsstreck et för förhöjt bidrag har tillstyrkts av bostadsstyrelsen, länsbostadsnämnderna i Uppsala och Kronobergs län, Stadsförbundet samt drätselkammaren i Falun. Förslaget har avstyrkts av länsbostadsnämnderna i Jönköpings och Jämtlands län samt länsstyrelsen i Jämtlands län.

Förslaget att ersätta den tvååriga inkomstprövningen med eu ettårig har tillstyrkts av bostadsstyrelsen, Stadsförbundet, stadsfullmäktige i Malmö samt drätselkamrarna i Falun och Östersund. 8 — Bihang till riksdagens protokoll 1957. 1 sand. nr 100

114 Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 1957

Förslaget har avstyrkts av Hyresgästernas riksförbund, socialstyrelsen samt kommunalfullmäktige i Axberg. Utredningens förslag att enbart den bidragssökandes beskattningsbara inkomst skall läggas till grund för inkomstprövningen, om två makar taxeras var för sig och icke sammanlever, har tillstyrkts av bostadsstyrelsen. Stadsfullmäktige i Linköping efterlyser en supplementär bestämmelse för inkomstprövning av beskaffenhet att möjliggöra för förmedlingsorganet att neka resp. indraga bidrag i vissa fall, då förmedlingsorganet förskaffat sig kännedom att vederbörandes aktuella inkomstförhållanden påtagligt förbättrats. Det stora flertalet remissorgan har tillstyrkt eller lämnat utan erinran utredningens förslag att ensamstående med ett barn resp. fullständiga familjer med ett barn skall kunna komma i åtnjutande av bidrag. Några av de remissorgan, vilka i allt väsentligt avstyrkt utredningens förslag om avveckling av de generella subventionerna, däribland Hyresgästernas riksförbund och stadsfullmäktige i Malmö, anser dock, att i nuvarande läge en utvidgning av bidragsgivningen endast till ensamstående med ett barn är motiverad. Erinringar mot utredningens förslag på denna punkt har i övrigt riktats även av bl. a. Näringslivets byggnadsdelegation, statskontoret, länsbostadsnämnden i Kronobergs län, SACO samt kommunalfullmäktige i Tenhult. Näringslivets byggnadsdelegation finner det skäligt, att ensamstående med ett barn kommer i åtnjutande av bidrag men förklarar sig däremot ej kunna biträda förslaget om bidrag till fullständiga ettbarnsf amil jer. Delegationen anser det icke vara rimligt att i nuvarande bristläge stimulera denna grupp att öka sin bostadsefterfrågan. Ettbarnsfamiljerna bör enligt delegationens mening anses vara i stånd att klara sig utan samhällets hjälp. Statskontoret finner att skäl från vilka man icke bör bortse föreligger för bidrag till ettbarnsf amil jer. Att införa ett sådant bidrag kan emellertid i nuvarande labila läge på bostadsmarknaden medföra påtagliga nackdelar. Statskontoret finner det därför välbetänkt att icke f. n. realisera förslaget. Om åtgärder i stödjande sylte likväl skulle anses böra vidtagas anser statskontoret att samma bidragsskalor bör gälla för såväl ettbarnsfamiljerna som för ensamstående med ett barn. Enligt ämbetsverkets mening bör bidragsskalorna nämligen icke vara så konstruerade, att de kan verka hindrande för familjebildningen. Länsbostadsnämnden i Kronobergs län förklarar sig av besparingsskäl icke vilja förorda bidrag till ettbarnsfamiljer. Nämnden anser däremot, att ensamstående mödrar med ett barn bör ha stöd men då i annan form exempelvis som bostadstillägg till folkpensionärer och i samband med allmänna barnbidraget. SACO anser att vad ensamstående mödrar beträffar det är alldeles klart, att bostadsbehovet icke kan skiljas från övriga för­

Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 1957 115

sörjningsbehov. Det behov av stöd från samhällets sida som här kan föreligga hör icke täckas inom bostadspolitikens ram utan genom andra stödåtgärder. Samma resonemang gäller —- om än i något mindre grad — enligt organisationens mening om de fullständiga ettbarnsfamiljerna.

Kommunalfullmäktige i Tenhult anför följande om utredningens förslag.

Det redovisade förslaget innebär — förutom att bestämmelserna måst få ytterligare kategoriklyvning med åtföljande mera svårhanterade bestämmelser och risker för felaktig handläggning — att »tröskelproblemet» nu flyttats till gränsen mellan 0- och 1-barnsfamiljerna. Det finns otvivelaktigt familjer utan barn, som sakna möjligheter att förhyra en fullgod bostad men där kanske behovet av en sådan bostad på grund av hustruns sjukdom el. dyl. är lika stort som för 1-barnsfamiljen. De generella subventionernas slopande medför där ökade bostadskostnader oavsett betalningsförmågan. Kommunalfullmäktige ifrågasätter därför, om icke familjebostadsbidragen, knutna till antalet barn, borde begränsas till familjer med två eller flera barn och att, därest vägen med generella subventioner icke i fortsättningen skall väljas, ett särskilt bidrag till övriga familjer med små inkomster utredes och beslutas. EU ytterligare motiv för att utredningens förslag i denna del ej f. n. följes synes vara, att efterfrågan på tvårumslägenheter från ettbarnsfamiljerna kommer att ytterligare skärpas. En avvaktande inställning, tills efterfrågan från tvåbarnsfamiijerna i någon mån kunnat täckas, verkar välmotiverad.

Vad beträffar den närmare utformningen av utredningens förslag har vissa remissorgan, däribland bostadsstgrelsen, länsbostadsnämnden i Uppsala län samt överståthållarämbetet ifrågasatt det skäliga i att vid behovsprövningen behandla ensamstående gynnsammare än fullständiga familjer med ett barn. Bostadsstyrelsen föreslår sålunda, att bidrag skall utgå till fullständiga familjer med ett barn enligt samma bidragsskala som för ensamstående med ett barn. Styrelsen tillstyrker i övrigt förslaget om bidragets konstruktion med den ändring som följer av att styrelsens förslag om bidragsbelopp för tvåbarnsfamilj avviker från utredningens.

Överståthållarämbetet framhåller, att även om hjälpbehovet är störst för de ensamstående som grupp betraktade, kan detta icke gälla vid en jämförelse mellan en ensamstående och en fullständig familj i samma inkomstläge. Ämbetet förklarar att det tvärtom icke sällan torde förhålla sig så, att, om den ensamståendes inkomst utgöres av pension eller av underhåll från frånskild make, bidrag vid sidan därom utgår också till barnet utan alt detta bidrag påverkar vårdnadshavarens taxering. Ämbetet ansluter sig därför i denna fråga till den av herr Ekdahl anförda reservationen. Till herr Ekdahls reservation har vidare anslutit sig TCO, länsstyrelsen i Älvsborgs län samt kommunalnämnderna i Gällivare och Övertorneå.

Utredningens förslag att slopa rätten till familjebostadsbidrag för barn i åldern 1 6—1 Sår har tillstyrkts av bostadsstyrelsen, länsbostadsnämnden i Kronobergs län samt fullmäktige i Avesta och Nässjö. Förslaget godtages även av länsstyrelsen och länsbostadsnämn­

116 Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 1957

den i Jämtlands län samt kommunalfullmäktige i Ströms kommun, dock med den reservationen, att bidrag skall kunna utgå för sjuka hemmavarande barn i ifrågavarande åldrar. Arbetsmarknadsstyrelsen anser, att en eventuell avveckling av bidraget bör samordnas med åtgärder för att i annan ordning stödja ifrågavarande familjer. Förslaget har avstyrkts av socialstyrelsen, länsstyrelserna i Östergötlands, Kopparbergs och Norrbottens län, TCO, Socialdemokratiska kvinnoförbundet, holkpartiets kvinnoförbund, länsbostadsnämnderna i Södermanlands, Gotlands och Göteborgs och Bohus län, fullmäktige i Linköping, Sollentuna, Stockholm, Vallentuna och Älvdalen, drätselkammaren i Skellefteå samt kommunalnämnden i Övertorneå. Länsbostadsnämnden i Södermanlands län anser, att önskemålet att ge familjer i de lägre inkomstklasserna möjlighet att låta skolungdomar av olika kön ha skilda rum kan betraktas mera som en bostadspolitisk fråga än som en fråga om studiehjälp. Det bör därför övervägas att åtminstone ännu under någon tid bibehålla möjligheten till bidrag i de här avsedda fallen. Kommunalnämnden i Övertorneå framhåller, att slopandet av bidraget skulle medföra kännbara påverkningar i de orter där ungdomsarbetslöshet förekommer. Nämnden framhåller vidare, att många familjer, där de äldre barnen redan blivit vuxna och lämnat hemmet och där familjeförsörjaren på grund av åldrandet och ofta också genom tungt skogsarbete är tämligen utsliten, har oerhört stort behov av att kunna tillgodoräkna sig bidraget för familjens sista barn intill 18 år, om familjen över huvud skall kunna behålla bostaden. De av utredningens förslag som avser att förenkla det administrativa handhavandet av bidragsgivningen — förslaget rörande tillgodoförandet av bidraget, förslaget om avskaffandet av hyreskontrollen för bidragsberättigande lägenheter, förslaget om slopandet av det preliminära beslutet om bidrag, förslaget om inskränkningen i rätten att retroaktivt erhålla bidrag samt förslaget om omprövning ettårsvis av bidragsbeloppet — har i allmänhet tillstyrkts eller lämnats utan erinran av de remissorgan som yttrat sig därom. Landskommunernas förbund konstaterar sålunda, att utredningen föreslagit vissa förenklingar av formerna för bidragsgivningen särskilt beträffande familjebostadsbidrag till familjer i egnahem. Förbundet hälsar utredningens förslag i dessa avseenden med tillfredsställelse och framhåller att de nuvarande reglerna för utbetalning av familjebostadsbidrag till familjer i egnahem medför en onödig och mycket betungande administration. Det bör enligt förbundets mening övervägas om inte bidragsgivningen kan förenklas ytterligare, utan att den bostadspolitiska målsättningen går förlorad. SABO anser, att det bör prövas om icke bidragsbeloppen kan göras jämnt delbara med 12. Även bostadsstyrelsen understryker att ändringarna i reglerna om utbetalning av bidrag till familjer i egnahem och av retroaktivt bidrag till familjer i hyreslägenheter innebär förenklad administration och även att många

Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 1957 117

orsaker till irritation och missförstånd elimineras. Länsbostadsnämnden i Jönköpings län föreslår, att familjebostadsbidrag skall kunna utgå retroaktivt för det kvartal under vilket ansökan om bidrag inkommit samt ett kvartal dessförinnan, dock högst för tid under vilken förutsättningar för bidrag i övrigt varit uppfyllda.

I fråga om utbetalningen av familjebostadsbidraget bär stadsfullmäktige i Nyköping och drätselkammaren i Östersund föreslagit, att denna skall samordnas med utbetalningen av det allmänna barnbidraget och handhas av barnavårdsnämnderna. Vissa remissorgan har däremot ställt sig tveksamma till utredningens förslag om kontant utbetalning av bidraget under vissa förhållanden. Uetta gäller länsbostadsnämnden i Gotlands län, länsbostadsnämnden och länsstyrelsen i Jämtlands län samt kommunalfullmäktige i Axberg, vilka samtliga anser att eventuellt överskjutande belopp av bidrag till egnahemsägare liksom hittills bör tillgodoföras bidragstagaren i form av extraamortering på egnahemslånet.

Vad särskilt angår utredningens förslag att med hänvisning till den vid 1956 års riksdag antagna lagen om rätt i vissa fall för hyresgäst till nytt hyresavtal slopa bestämmelsen i bidragskungörelsens 16 § om förbindelse från hyresvärden rörande hyreskontroll har vissa erinringar framförts av Hyresgästernas riksförbund och överståthållarämbetet. Överståthållarämbetet framhåller, att nyssnämnda lag icke bereder hyresgästen skydd mot varje hyreshöjning och att det föreligger en viss skillnad mellan det skydd som den nuvarande kungörelsen om familjebostadsbidrag bereder hyresgäst och skyddet enligt förenämnda lag, nämligen dels däri att lagen bereder skydd endast mot hyreshöjningar som bringar upp hyran till en nivå avsevärt över nivån för jämförliga lägenheter i orten, dels ock i det avseendet att hyresgästen för att få åtnjuta oförändrad hyra måste anlita den omständliga vägen med process vid allmän domstol. Därtill kommer, framhåller ämbetet, att lagen endast är tidsbegränsad, och att det är beroende på resultatet av en ännu ej igångsatt utredning vilka bestämmelser som skall efterfölja densamma. Med hänsyn därtill finner överståthållarämbetet att den berörda bestämmelsen i kungörelsen om familjebostadsbidrag tillsvidare bör bibehållas.

Departementschefen

Jag delar bostadspolitiska utredningens uppfattning, att vissa krav beträffande lägenhetens standard alltfort bör uppställas som villkor för familjebostadsbidrag. Bidragets syfte bör alltjämt vara att underlätta för barnfamiljerna att efterfråga och inneha välutrustade och rymliga lägenheter. Bidraget bör inte ges karaktär av ett allmänt konsumtionsstimulerande bidrag. I likhet med utredningen anser jag dock, att vissa ändringar av standardkraven bör genomföras i syfte att förenkla bidragsgivningen.

118 Kungl. Maj:ts proposition nr 100 är 1957

För att en fullständig familj med barn skall kunna erhålla bidrag bör alltjämt krävas, att lägenheten omfattar minst två rum och kök och har en lägenhetsyta av minst 50 kvm. Jag kan godtaga utredningens förslag att lägenheten i fråga om ensamstående med ett barn bör omfatta minst 30 kvm.

Utredningens förslag i fråga om rätt för bidragstagaren att uthyra viss del av lägenheten, kan jag i huvudsak godta. Vissa av de erinringar mot förslaget, som gjorts av remissorganen, hl. a. av Svenska stadsförbundet, torde böra beaktas. Det bör ankomma på bostadsstyrelsen att utfärda erforderliga tillämpningsföreskrifter i ämnet.

Utredningen har föreslagit att villkoret, att lägenheten skall vara färdigställd tidigast den 1 januari 194 2, skall slopas. Frågan om en dylik tidsgräns prövades av 1953 års riksdag. Man fann då lämpligt att flytta gränsen från den 1 januari 1948 till den 1 januari 1942. Föredragande departementschefen framhöll i denna fråga (prop. nr 138) att besvärliga bedömningsproblem måste uppstå om bidragsgivningen knöts enbart till bestämmelser rörande lägenheternas standard. Sattes standardkraven högt och tillämpades de rigoröst, förelåg risk att tidsgränserna ersattes med nya betydligt mera svårförståeliga och irriterande gränser mellan bidragsberättigande och icke bidragsberättigande lägenheter. De lägenheter som färdigställts efter 1941 kunde förutsättas förete sådana likheter i standardhänseende, att gränsdragningssvårigheterna blev mindre. Antalet gränsfall förorsakade av själva tidpunkten kunde vidare beräknas bli litet på grund av den ringa byggnadsverksamheten under år 1941.

Dessa skäl för bibehållandet av en tidsgräns gäller alltjämt. De skäl som kan tala för ett slopande av tidsgränsen har också försvagats i och med att beståndet av nyproducerade, för bidrag godtagbara lägenheter ökat för varje år. Den nu gällande tidsgränsen 1 januari 1942 bör därför bibehållas.

Under denna förutsättning kan jag biträda bostadspolitiska utredningens förslag att slopa kraven på att lägenheten skall vara försedd med tillfredsställande köksutrustning och tillräckliga biutrymmen.

Vad härefter angår frågan om bidragets konstruktion och storlek biträder jag utredningens förslag, att bidraget skall utgå med sajnma belopp oavsett om familjen bor i c»ethem eller i flerfamiljshus. Bidraget bör vidare liksom hittills kunna utgå såsom förhöjt, helt eller reducerat bidrag.

Förslaget att benämningen bränslebidrag för bidragets av barnantalet oberoende del skall slopas, kan jag godta. Vidare förordar jag, att denna del av bidraget liksom hittills skall utgå med skilda belopp i södra, mellersta och norra Sverige (zonerna I—III).

Mina förslag om avveckling av de generella subventionerna innebär, som jag tidigare framhållit, i fråga om statligt belånade lägenheter ett fullföljande av en redan påbörjad anpassning av den allmänna hyresnivån till ett högre allmänt ränteläge än det tidigare rådande. Ett betydande antal hushåll med begränsade inkomster — däribland åtskilliga barnfamiljer,

Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 1957 119

vilka till följd av brist på för bidrag godtagbara lägenheter icke kunnat erhålla familjebostadsbidrag — har redan tidigare på grund av räntestegringen fått vidkännas ökade bostadskostnader. Särskilda åtgärder i syfte att kompensera dem för denna kostnadsstegring har icke ansetts nödvändiga.

På grund härav och då jag förordat en försiktigare avveckling av de generella subventionerna än utredningen, anser jag att familjebostadsbidragen icke bör höjas fullt så mycket som utredningen föreslagit. Höjningen bör avse endast den del av familjebostadsbidraget, som är oberoende av barnantalet, det fasta bidraget. En ökning med 120 kronor per år för bidragstagare i flerfamiljshus anser jag vara lämplig. Förslaget i det föregående att bidraget skall vara lika stort för familjer i egnahem som för familjer i flerfamiljshus innebär, att bidraget för familjer i egnahem bör uppräknas med 30 kronor. En familj i zon I, som med hänsyn till inkomsten är berättigad till helt bidrag, skulle härvid erhålla ett fast bidrag på 270 kronor per år. Därutöver skulle familjen liksom hittills få ett bidrag per barn av 150 kronor per år. För en familj med två barn i zon I skulle bidraget sålunda komma att utgöra sammanlagt 570 kronor per år. Helt bidrag bör liksom hittills öka med 30 kronor för varje zon. Såsom bostadspolitiska utredningen föreslagit bör- hushåll, som är berättigade till förhöjt bidrag, utöver ett bidrag av 150 kronor per barn, erhålla ett dubbelt så stort fast bidrag som de bidragstagare, vilka åtnjuter helt bidrag. Vidare bör reducerat bidrag utgöra hälften av helt bidrag. För bidragstagare i flerfamiljshus i zon I innebär mitt förslag sålunda en ökning av förhöjt bidrag med 180 kronor per år, av helt bidrag med 120 kronor per år och av reducerat bidrag med 60 kronor per år.

Förslagets innebörd framgår av följande tabell.

Sammanfattning av förslaget om familjebostadsbidrag till familjer med minst två minderåriga barn

Sammanlagt bidrag för Bidrag per familjer med Bidragstyp Zon Fast bidrag barn

2 barn 3 barn 4 barn

Förhöjt bidrag. .. . I 540 840 990 1 140

11 600 150 900 1 050 1 200

III 660 960 1 no 1 260

Zon III omfattar Norrbottens, Västerbottens och Jämtlands län, zon II Västcrnorrlands, Gävleborgs, Kopparbergs och Värmlands län och zon I övriga delar av landet.

120 Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 1957

Bostadspolitiska utredningen har föreslagit, att familjer med tre eller flera barn skall erhålla högre bidrag än familjer med två barn endast under förutsättning alt lägenheten omfattar minst 3 rum och kök och har en yta av minst 65 kvm. Ehuru jag i likhet med utredningen finner det angeläget att i första hand familjer med mer än två barn beredes möjlighet att bosätta sig i lägenheter om minst tre rum och kök, anser jag att detta förslag icke bör genomföras nu. Enligt den praxis, som hittills tillämpats, kan hushåll med mer än 4 barn i regel erhålla familjebostadsbidrag endast om lägenheten omfattar minst tre rum och kök. Det synes obilligt att i rådande läge på bostadsmarknaden införa regler, som innebär en skärpning av denna praxis och en avsevärd ökning av bostadskostnaderna för de många famil*jer med tre eller fyra barn, vilka nu åtnjuter bidrag i lägenheter om två rum och kök. Kommunerna bör emellertid verka för att familjer med flera barn får tillgång till lägenheter på minst tre runyoch kök. Bostadspolitiska utredningen har föreslagit att inkomststrecket för helt bidrag till familj med två barn icke ändras. Uttryckt i till statlig inkomstskatt beskattningsbar inkomst skall detta streck sålunda enligt utredningens förslag alltjämt vara 6 000 kronor. Jag biträder detta förslag. Som utredningen närmare utvecklat överensstämmer detta ställningstagande med principen, att man vid omprövningar av inkomststrecken endast bör beakta levnadskostnadernas förändringar och sådana ändringar i beskattningsreglerna, som påverkar relationen mellan årsinkomsten och den beskattningsbara inkomsten, men däremot icke höjda realinkomster. Jag är emellertid inte beredd att förorda utredningens förslag att överlag sänka inkomststrecken för helt bidrag till familjer med tre eller flera barn liksom ej heller förslaget att sänka inkomststrecken för reducerat bidrag. Inkomststrecket för förhöjt bidrag till tvåbarnsfamiljer bör i enlighet med utredningens förslag höjas från 3 000 till 4 000 kronor beskattningsbar inkomst. Detta streck bör därutöver stiga med 1 000 kronor för varje barn utöver två. Såsom bostadsstyrelsen föreslagit bör dock en stoppgräns för inkomststrecken införas. Denna gräns kan för helt bidrag lämpligen sättas vid 10 000 kronor, för reducerat bidrag vid 11 500 kronor och för förhöjt bidrag vid 8 000 kronor beskattningsbar inkomst. Innebörden av mitt förslag framgår av följande tabell.

Inkomststreck i beskattningsbar inkomst (kronor) Antal barn Förhöjt Reducerat Helt bidrag bidrag bidrag

Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 1957 121

Bostadspolitiska utredningens förslag att slopa det för förhöjt bidrag nu gällande villkoret, att familjeförsörjaren eller dennes make inte är taxerad till statlig förmögenhetsskatt, kan jag godtaga. Jag biträder likaså förslaget att slopa den tvååriga inkomstprövningen och ersätta densamma med en ettårig prövning, ävensom förslaget att enbart den bidragssökandes beskattningsbara inkomst skall läggas till grund för inkomstprövningen, om två makar taxeras var för sig och icke sammanlever.

Utredningen har föreslagit, att familjer och ensamstående med ett barn i viss utsträckning skall kunna beviljas familjebostadsbidrag. Jag kan i huvudsak tillstyrka detta förslag. Som villkor för bidrag bör enligt min mening gälla, att den beskattningsbara inkomsten icke överstiger 4 000 kronor. Bidrag bör lämpligen utgå med samma belopp som för tvåbarnsf amil jer, som är berättigade till reducerat bidrag, alltså i zon I med 285 kronor. I zon II bör bidraget utgöra 300 kronor och i zon III 315 kronor. Utredningens förslag att ensamstående med ett barn skall erhålla större bidrag än fullständiga familjer med ett barn kan jag inte tillstyrka. Såsom bl. a. överståthållarämbetet framhållit kan det inte vid en jämförelse mellan en ensamstående och en fullständig familj i samma inkomstläge göras gällande, att hjälpbehovet är störst för den ensamstående. Särbestämmelser beträffande bidrag till ensamstående med ett barn skulle komplicera bidragsgivningen. Jag förordar därför, att bidrag till ensamstående med ett barn skall utgå med samma belopp och i ungefär samma inkomstlägen som bidrag till fullständiga familjer med ett barn.

Utredningens förslag till lösning av det problem, som uppstår då antalet barn i bidragsberättigad familj nedgår till ett kan jag godtaga.

I likhet med utredningen anser jag, att det behov av särskilt stöd, som på grund av studier, sjukdom eller arbetslöshet kan föreligga beträffande barn i åldern 1 6—1 7 å r, bör tillgodoses genom de härför särskilt avsedda stödformerna och sålunda inte genom familjebostadsbidrag. Jag vill erinra om det förslag till generella grundstipendier till studerande i dessa åldrar, som har förelagts årets riksdag. Bestämmelsen om rätt i vissa fall till familjebostadsbidrag för barn över 16 år bör alltså slopas. Såsom utredningen föreslagit bör dock övergångsvis gälla, att barn som fyllt 16 år under 1956 och som enligt gällande bestämmelser åtnjuter bidrag under 1957 även under år 1958 bör kunna åtnjuta bidrag under de förutsättningar som nu gäller.

De förslag, som utredningen framlagt i sylte att förenkla det administrativa handhavandet av bidragsgivningen, kan jag godtaga.

Likaså biträder jag utredningens förslag att slopa bestämmelsen i bidrags kungörelsens 16 § om förbindelse från hyresvärden att inte utan medgivande av kommunen höja hyran för bidragstagares lägenhet. De erinringar mot förslaget, som överståthållarämbetet och Hyresgästernas riksförbund framfört, anser jag inte hållbara. Syftet med bestämmelsen i

122 Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 1957

fråga har inte varit att möjliggöra en hyreskontroll, som i fråga om de bidragsberättigande lägenheterna ersätter den kontroll, som nu utövas enligt hyresregleringslagens bestämmelser, sedan denna sistnämnda hyreskontroll bringats att upphöra för andra lägenheter.

De av mig förordade ändrade villkoren för familjebostadsbidrag bör träda i kraft den 1 januari 1958.

Lån och bidrag till uppförande av studentbostäder

Departementspromemorian

I den förut nämnda departementspromemorian om lån och bidrag till uppförande av studentbostäder erinras om att genom beslut av 1950 års riksdag regler fastställdes för beviljande av tertiär- och tilläggslån för byggnad inrymmande studentbostadsrum (prop. nr 99, rskr. nr 314). Enligt dessa regler kan för uppförande av studentbostadshus beviljas tertiärlån enligt gällande bestämmelser i kungörelsen den 30 juni 1948 (nr 587) om tertiärlån och tilläggslån för flerfamiljshus. Vidare kan tilläggslån beviljas i den utsträckning, som krävs för att hyrorna för studentbostadsrum skall bli låga. Beslut om lån meddelas av Kungl. Maj :t efter förslag av bostadsstyrelsen.

I departementspromemorian redovisas vissa av bostadsstyrelsen lämnade uppgifter om hittills beviljade lån till bostadshus. Det erinras om att Kungl. Maj :t vid prövning av frågan om tilläggslån till studentbostadshus icke medgivit lån till högre belopp än vad som motsvarar 50 procent av den av bostadsstyrelsen godkända byggnadskostnaden.

Enligt bostadsstyrelsens uppgifter utgör byggnadskostnaden i fråga om slutligt belånade studentbostadshus, som uppförts efter byggnadskostnadsstegringen 1950—51, drygt 16 000 kronor i genomsnitt per rum och det beviljade tilläggslånet icke fullt 7 500 kronor per rum. Bostadsstyrelsen framhåller i anslutning härtill att av förefintligt material torde framgå, att normalkostnaden för ett studentrum med den standard, studentsociala utredningen förordade, icke behöver bli högre än 14 500 kronor.

Beträffande behovet av studentbostäder framhålles i departementspromemorian inledningsvis att situationen på bostadsmarknaden är den, att särskilt i de största städerna ett betydande underskott på bostäder föreligger. Bristen på omöblerade bostadslägenheter är sålunda avsevärd. Även tillgången på möblerade rum är otillräcklig. I promemorian framhålles att detta synes vara fallet icke minst i de städer — Stockholm, Göteborg, Uppsala och Lund — där ökningen av antalet studerande vid universitet och högskolor medfört en kraftig stegring av efterfrågan på möblerade rum.

Till departementspromemorian är fogad en skrivelse från 1955 års universitetsutredning angående åtgärder för att få till stånd ytterligare studentbostäder. I skrivelsen har närmare belysts det framtida behovet av student­

Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 1957 123

bostäder. Utredningen, som understryker vanskligheten i att göra beräkningar rörande det framtida antalet universitets- och högskolestuderande, anser följande utveckling för de närmaste 15 å 20 åren sannolik.

Universitetsutredningen har kommit till den uppfattningen, att man måste räkna med att det totala antalet universitets- och högskolestuderande kommer att stiga från icke fullt 23 000 år 1955 till drygt 40 000 år 1965, varefter skulle följa en period av fortsatt expansion, som kan bli mer eller mindre stark, i varje fall fram till 1970-talets första år, och ingenting talar nu för att man därefter har att vänta någon tillbakagång.

Universitetsutredningen har sålunda måst inrikta sitt arbete på att föreslå åtgärder varigenom universiteten och högskolorna redan inom de närmaste tio åren skulle ges en fördubblad utbildningskapacitet, en kapacitet som vidare under åren efter år 1965 troligen kommer att behöva ytterligare ökas.

Universitetsutredningen anser att en så stark och så snabb utbyggnad av de högre läroanstalterna rimligen måste innefatta åtgärder för säkerställande av ett tillräckligt antal bostäder för dessa läroanstalters studenter. Utan särskilda åtgärder från det allmännas sida torde man enligt utredningen näppeligen kunna hoppas på att universitets- och högskolestäderna under de närmaste tio åren skall kunna ge bostäder åt kanske ytterligare 20 000 studerande, ett mer än dubbelt så stort nettotillskott som under den senaste tioårsperioden.

I anslutning härtill understryker utredningen att en universitetsupprustning i fråga om lärarkrafter och undervisningslokaler för ett dubbelt så stort antal studerande helt naturligt blir meningslös eller från början misslyckad, om tillströmningen till de högre läroanstalterna hålles tillbaka till följd av brist på bostäder för de studerande.

För tillgodoseende av behovet av bostäder för de högre läroanstalternas snabbt stigande antal studenter, lärare och övriga tjänstemän fordras enligt utredningens bestämda mening under minst tio år framåt en nyproduktion av bostäder inom en minimiram av 30 miljoner kronor årligen.

Universitetsutredningen upptager i sin skrivelse också frågan hur man snabbt skall få till stånd speciella studentrum i universitets- och högskolestäderna. Av denna framgår bl. a. följande.

Man bör överväga åtgärder i syfte att i ökad utsträckning få till stånd för universitetsstuderande lämpliga bostadsrum i nyuppförda flerfamiljshus. Åtgärder krävs jämväl för att få till stånd studentbostäder av kategorihuskaraktär. I anslutning härtill framhåller utredningen att då man nu måste få till stånd kategorihusbyggen i eu helt annan omfattning än man tidigare räknade med och då det därtill är synnerligen angeläget att detta omfattande byggnadsprogram genomföres mycket snabbt, det är uppenbart att studentbostadsbyggandet under de närmaste åren kommer att ställa icke obetydliga krav på samhällets resurser. För att inom en given investeringsram nå en optimal produktion av studentbostäder synes man därför enligt utredningens uppfattning böra särskilt utreda möjligheterna att nedbringa byggnadskostnaderna för studentrum i kategorihus och även pröva nya

124 Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 1957

hustyper och bebyggelseformer för dessa kategorihus än de hittills gängse. Utredningen understryker emellertid att detta bör ske utan att avkall göres på en rimlig standard, t. ex. den normalstandard som skisserats av studentsociala utredningen och accepterats av 1950 års riksdag. Med utgångspunkt från dels bostadsstyrelsens redogörelse för den hittillsvarande långivningen till studentbostadshus dels universitetsutredningens bedömning av det framtida behovet av studentbostäder framlägges i departementspromemorian vissa förslag till ökad produktion av studentbostadsrum. I promemorian erinras sålunda om att universitetsutredningens redogörelse för utvecklingen av antalet studerande vid universitet och högskolor visar, att behov föreligger av åtgärder ägnade att snabbt åstadkomma en betydande produktion av studentbostadsrum. Vidare erinras om att studentbostadsbyggandet hittills har haft formen av kategorihus och att bostadsstyrelsens redogörelse för detsamma visar, att kostnaderna är höga, icke mindre än i genomsnitt 16 000 kronor per rum. I departementspromemorian behandlas i anslutning härtill två åtgärder, som skulle kunna bidra till en ökad produktion av studentbostäder: 1) Även andra former av studentbostadsbyggande än den hittills tillämpade måste komma till användning. 2) Kostnaderna för studentbostadsrum måste minskas. I dessa frågor framhålles i departementspromemorian följande. Vad gäller den första frågan må erinras om att Uppsala stads drätselkammare i skrivelse den 15 maj 1956 till socialdepartementet framlagt resultatet av utredningar rörande dels kostnaderna för studentbostadsrum inlagda i vanliga flerfamiljshus dels kostnaderna för dylika rum i källarlösa tvåvåningshus. Drätselkammaren framhåller i skrivelsen att av de verkställda utredningarna framgår, att den statliga subventionen, därest studentbostadsbebyggelsen utformas på sätt, som däri redovisas, borde kunna väsentligt begränsas, ett förhållande som i sin tur borde kunna föranleda nedsättning av de hyresbelopp på vilka statsbidrag nu utgår. Av den nämnda utredningen framgår att kostnaderna för rum, inlagda i vanliga flerfamiljshus, blir relativt låga. Utredningen ger också vid banden att produktion i stor skala av lämpliga typer av kategorihus kan tänkas ske till kostnader, som avsevärt understiger de kostnader för kategorihus man hittills haft att räkna med. Skäl föreligger därför att stimulera anordnandet av enkelrum i vanliga flerfamiljshus, avsedda för studerande. Vidare är det angeläget att initiativ tages till en serieproduktion av billiga studentbostadshus. Hur mycket man härvid kan pressa kostnaderna är svårt att bestämt uttala sig om. Det synes dock rimligt antaga att kostnaderna, utan att väsentliga standardkrav eftersättas, kan begränsas till 10 000 å 12 000 kronor per rum. I anslutning härtill framhålles i departementspromemorian att statens stöd åt studentbostadsbyggande bör omprövas i syfte att öka byggandet och särskilt stimulera former av billigt byggande. I promemorian föreslås därför att den statliga långivningen till studentbostäder utvidgas till att avse inte enbart kategorihus utan också student­

Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 1957 125

bostadsrum i vanliga flerfamiljshus. Vidare bör subventionen utgå icke som hittills varit vanligt i procent av den godtagbara byggnadskostnaden utan som ett fast bidrag per rum, varigenom det statliga stödet blir förmånligast beträffande sådan bebyggelse där kostnaderna hålles låga.

Vad gäller den närmare utformningen av stödet åt kategorihus erinras i promemorian om att enligt bostadsstyrelsens uppgifter beträffande byggnadskostnader och tilläggslån för slutligt belånade studentbostadshus den genomsnittliga byggnadskostnaden utgör 16 000 kronor per rum och det genomsnittliga tilläggslånet 7 500 kronor per rum. Det konstateras att det kapitalbelopp, som skall förräntas och amorteras för dessa hus utgör drygt (16 000 — 7 500) 8 000 kronor per rum. Med beaktande härav och av vad i det föregående anförts beträffande möjligheterna att sänka byggnadskostnaderna torde enligt departementspromemorian för framtiden subventionen i form av tilläggslån till kategorihus böra fastställas till 5 000 kronor per rum.

I fråga om studentbostadsrum, inlagda i vanliga flerfamiljshus, synes det, framhålles i departementspromemorian, i varje fall till en början lämpligt att begränsa subventionen till rum i sådana hus, som förvaltas av kommunen, kommunalt bostadsföretag eller s. k. allmännyttigt bostadsföretag.

Med hänsyn till att kostnaderna för rum, inlagda i vanliga flerfamiljshus, i regel torde bli lägre än kostnaderna för rum i kategorihus, föreslås att subventionen till rum i vanliga flerfamiljshus sättes lägre än i fråga om kategorihus. En subvention av 3 000 kronor anses vara lämpligt avvägd.

Beträffande formen för subvention till rum i vanliga flerfamiljshus framhålles i departementspromemorian följande.

En särskild fråga beträffande subvention till rum i vanliga flerfamiljshus är, huruvida subvention skall lämnas i form av tilläggslån, d. v. s. ha karaktär av engångsbidrag, eller ges i form av ett löpande bidrag. En engångssubvention är att föredraga, därest det kan förutsättas att de rum för vilka subvention beviljas under lång tid kommer att upplåtas enbart åt studenter. För det fall åter rummen endast tidvis upplåtes åt studerande vore ett löpande bidrag den naturliga subventionsformen.

Man torde kunna utgå från att om ett kommunalt eller allmännyttigt bostadsföretag skall tillhandahålla enkelrum åt studenter företaget är berett att permanent reservera dessa rum för dylikt ändamål. Under sådana förhållanden bör tilläggslån vara den lämpliga subventionsformen. Såsom villkor för dylikt lån torde böra föreskrivas, att detsamma återkräves, därest rum som avses med subventionen inte längre upplåtes åt studerande vid universitet eller högskola.

I departementspromemorian understrykes till sist att en snabb ökning av studentbostadsbyggandet torde förutsätta, utöver en omläggning av statens långivning, lokaln initiativ av olika slag. I promemorian erinras om vad universitetsutredningen i sin förut nämnda skrivelse framhållit i denna fråga. Utredningen uttalar härom bl. a. följande.

126 Kungi. Maj. ts proposition nr 100 år 1957

För att snabbt få till stånd en studentbostadsproduktion av tillräcklig omfattning torde sålunda fordras ett finansiellt stöd från det allmännas sida för uppförande av studentrum både i flerfamiljshus och i olika slags kategorihus. Vidare torde fordras en icke obetydlig central utrednings- och rådgivningsverksamhet. Vid byggenskapens planerande och genomförande synes man vidare böra eftersträva en lokal samordning under aktiv medverkan av vederbörande läroanstalter, kommuner och studentorganisationer. Slutligen erfordras positiva beslut av stadsplane-, bostads- och arbetsmarknadsmyndigheter liksom säkerligen även beslut beträffande marköverlåtelser och fastighetsbildning. Med hänsyn till uppgiftens omfattning och angelägenhetsgrad anser universitetsutredningen, att någon form av prioritering för studentbostadsärenden i dessa olika sammanhang är motiverad.

I anslutning härtill framhålles i departementspromemorian att det, då det gäller att lösa de av universitetsutredningen berörda problemen beträffande planering och genomförande av studentbostadsbebyggelse, torde bli av särskild betydelse, att vederbörande kommun medverkar till att en tillräckligt stor produktion kommer till stånd i former, som främjar en nedpressning av kostnaderna. I den mån statsmakternas medverkan krävs för att snabbt få fram ett erforderligt antal studentbostäder anses dylik böra lämnas.

Yttrandena

Vad universitetsutredningen anfört om ökningen av antalet studerande vid universitet och högskolor och därav betingat behov av studentbostäder har icke föranlett erinran från remissorganen. Bostadsstyrelsen, SFS och Stockholms stadskollegium har särskilt understrukit de gifta studenternas bostadsproblem.

Förslaget i departementspromemorian om en utvidgning av statens stöd till att omfatta också rum i vanliga flerfamiljshus, förvaltade av kommunalt eller allmännyttigt bostadsföretag, har godtagits av remissorganen. Bostadsstyrelsen samt stadsfullmäktige i Göteborg förordar att även av andra än kommunala och allmännyttiga bostadsföretag förvaltade hus skall kunna ifrågakomma. Bostadsstyrelsen anför sålunda att också ideella företag och organisationer, som har intresse av att i sina hus inrymma studentbostäder, bör medräknas. Stadsfullmäktige i Göteborg anser att det inte bör vara uteslutet att sådana arrangemang kan träffas att vissa för ändamålet lämpliga enkelrum i av bostadsrättsföreningar eller av privata fastighetsägare förvaltade flerfamiljshus på ett permanent sätt reserveras för studenter.

Vad angår uttalandet i departementspromemorian att det borde vara möjligt att sänka kostnaderna per studentbostadsrum till 10 000 å 12 000 kronor har erinringar framställts av SFS och Stockholms stadskollegium. Även stadsfullmäktige i Göteborg och Uppsala ställer sig tveksamma till möjligheten att sänka kostnaderna till angivna belopp. Bo-

Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 1957 127

stadsstyrelsen har utfört beräkningar för olika hustyper och anser att byggnadskostnaderna för studentrum med den av studentsociala utredningen förordade normalstandarden torde variera mellan ca 12 000 och 14 000 kronor.

Förslaget att tilläggslånet skall få formen av ett fast bidrag per r u in har godtagits av remissorganen. SFS anser dock att bidraget bör förändras vid förändringar i byggnadskostnadsindex och förordar i likhet med stadsfullmäktige i Uppsala att därutöver tilläggslån bör kunna beviljas för att täcka grundförstärkningskostnader. Även bostadsstgrelsen och stadsfullmäktige i Göteborg förutsätter att bidragsbeloppet skall jämkas vid ändringar i byggnadskostnaderna.

Vad angår förslaget att tilläggslånet skall utgöra 5000 kronor per rum i fråga om kategori hus och 3000 kronor per rum för vanliga hus har vissa erinringar gjorts. Bostadsstgrelsen anser sålunda att lånet för kategorihus bör fastställas till 6 200 kronor per rum, medan SFS anser 5 000 kronor f. n. orimligt lågt. Stadsfullmäktige i Göteborg föreslår 7 500 resp. 5 500 kronor, medan stadsfullmäktige i Uppsala anser att 5 000 kronor per rum i fråga om kategorihus förefaller för lågt medan 3 000 kronor per rum i fråga om vanliga hus torde vara tillfyllest. Stadsfullmäktige i Lund anser att frågan om det statliga stödets omfattning bör bli föremål för en noggrann utredning av bostadsstyrelsen.

SFS och stadsfullmäktige i Uppsala förordar att nya hustyper och planlösningar skall utarbetas lämpligen genom bostadsstyrelsens försorg.

Bostadsstgrelsen, SFS och stadsfullmäktige i Uppsala förordar att g rundförstärknings kostnaderna icke skall belasta studentbostadsföretagen utan täckas enligt bostadsstyrelsen genom bidrag från vederbörande kommun och enligt stadsfullmäktige i Uppsala genom bidrag från staten.

Bostadsstgrelsen anser att enbart en begränsning av subventionen icke torde vara tillräcklig för att åstadkomma den förordade nedpressningen av byggnadskostnaderna, varför styrelsen föreslår att högsta belåningsvärden för studentbostadsrum införes. Med utgångspunkt från kostnadsläget i Uppsala och Lund föreslår styrelsen ett högsta belåningsvärde för rum i kategorihus av 16 000 kronor och för rum i vanliga flerfamiljshus av 12 500 kronor.

Bostadsstgrelsen föreslår tillika att till familjebostäder avsedda för gifta studerande skall utgå tilläggslån med 6 000 kronor per lägenhet. Styrelsen förordar vidare en höjning av belåningsvärdet för enfamiljshus med 5 000 kronor för det fall enkelrum för studerande inredes. Även stadsfullmäktige i Lund anser, att möjligheten att lägga in studentrum i enfamiljs- och tvåfamiljshus bör utnyttjas.

128 Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 1957

Departementschefen

Under de senaste åren har ett betydande antal studentbostadshus uppförts i Stockholm, Göteborg, Uppsala och Lund med hjälp av statliga lån och bidrag. Det är fråga om ett viktigt tillskott av enkelrum för studerande vid universitet och högskolor i de nämnda städerna. Tillgången på rum för studerande är ändock alldeles otillräcklig. Såsom universitetsutredningen visat kommer under de närmaste tio åren antalet studerande vid universitet och högskolor att öka mycket kraftigt. Man kan emotse en fördubbling av antalet studerande. Till följd härav kommer behovet av studentbostäder att stiga mycket starkt. Produktionen av dylika bostäder måste öka avsevärt, om icke den avsedda utbyggnaden av universiteten och högskolorna skall äventyras.

Detta är bakgrunden till de i det föregående redovisade förslagen om utbyggnad och ändringar i den statliga långivningen till studentbostäder. Två frågor står i förgrunden. Å ena sidan avses en sådan utformning av lånestödet att det stimulerar till ett billigare byggande. Å andra sidan eftersträvas en utvidgning av stödet att omfatta icke endast som hittills särskilda kategorihus för studenter utan också enkelrum i vanliga flerfamiljshus.

Möjligheterna att pressa kostnaderna för studentbostäder har bedömts något olika av remissorganen. Bostadsstyrelsen beräknar att en betydande sänkning av kostnaderna ligger inom räckhåll. Även stadsfullmäktige i Uppsala anser utsikterna goda, medan såväl SFS som stadskollegiet i Stockholm och stadsfullmäktige i Göteborg och Lund antar att möjligheterna är små.

Kravet på att pressa ned kostnaderna för studentbostäder kan enligt min mening inte avvisas. Det blir då nödvändigt att tillvarataga alla möjligheter, som finns att genom val av lämpliga hustyper, omsorgsfull planering och ett rationellt byggnadssätt komma fram till betydligt lägre kostnader än som nu är gängse.

Ett ökat kategorihusbyggande i lämpliga former är alltså en förutsättning för att det stora behovet av studentbostäder skall kunna tillgodoses. Men såsom framhållits i departementspromemorian och understrukits av remissorganen bör jämväl tillvaratagas möjligheterna att i vanliga flerfamiljshus inreda enkelrum för studenter. Enligt förslaget skall särskilt stöd kunna lämnas för anordnande av dylika rum i flerfamiljshus, som förvaltas av kommunala eller allmännyttiga bostadsföretag. Jag tillstyrker detta förslag. Vissa remissorgan har ansett att man här borde kunna gå något längre och särskilt stödja tillkomsten av rum också i flerfamiljshus, som förvaltas av andra än de nämnda företagen. Några principiella betänkligheter torde inte kunna anföras mot en dylik utvidgning av stödet, men det torde å andra sidan inte vara praktiskt att nu generellt medge att

Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 1957 129

stödet avser också andra än kommunala och allmännyttiga bostadsföretag. I varje fall torde tillsvidare, innan erfarenhet vunnits av den nya stödformen, i huvudsak icke böra ifrågakomma andra än sådana hus, som förvaltas av kommunala eller allmännyttiga bostadsföretag. Kungl. Maj :t torde dock böra äga att efter prövning av omständigheterna i varje enskilt fall medge att stödet får avse också rum i flerfamiljshus, som förvaltas av andra företag.

Förslaget i departementspromemorian, att tilläggslånet i fråga om kategorihus skall fastställas till 5 000 kronor per rum, anser jag rimligt, närmast med hänsyn till vad nyss anförts beträffande möjligheterna att sänka byggnadskostnaderna. Flera remissorgan har visserligen hävdat att beloppet är väl lågt. Om man emellertid utgår från som realistiskt att kostnaderna per rum kan sänkas från nuvarande ungefär 16 000 kronor till 13 000 kronor, blir det kapitalbelopp per rum, som skall förräntas och amorteras, vid ett tilläggslån av 5 000 kronor per rum lika stort som enligt nuvarande kostnader och bidragsvillkor. Bostadsstyrelsen har också, som framgår av det föregående, beräknat att kostnaderna kan pressas till 12 000 ä 14 000 kronor per rum utan att skäliga standardkrav eftersättes. Därest en ytterligare sänkning av kostnaderna kan åstadkommas, betyder detta vid ett fast tilläggslån av 5 000 kronor per rum, att hyrorna för studentrummen kan sättas lägre än f. n. För studentbostadsföretag, som påbörjats tidigast den 1 juli 1957, bör alltså tilläggslånet fastställas till 5 000 kronor per rum.

Förslaget i departementspromemorian om ett tilläggslån av 3 000 kronor per rum i fråga om vanliga flerfamiljshus har i huvudsak godtagits av remissorganen. Jag finner beloppet lämpligt avvägt och tillstyrker således förslaget.

I utlåtandena över departementspromemorian har förordats, att tilläggslånets storlek skall automatiskt ändras vid förändringar i byggnadskostnadsindex, ävensom att utöver det fasta lånet subvention skall kunna beviljas för täckande av extra grundförstärkning. Om man på sätt jag förordat i syfte att pressa kostnaderna för studentbostadshus fastställer tilläggslånet till ett visst belopp per rum, bör enbart det förhållandet, att enligt en indexberäkning byggnadskostnaderna förändras, icke föranleda en ändring av Bubventionsbeloppet. Ej heller anser jag det förenligt med principen om ett fast lånebelopp per rum att i särskild ordning subventionera kostnader för extra grundförstärkning.

Bostadsstyrelsens förslag om extra lån till enfamiljshus, vari inredes enkelrum för studenter, om subvention till familjebostäder för gifta studenter och om införandet av högsta belåningsvärde för studentbostadsrum anser jag mig icke kunna tillstyrka. Vad angår belåningsvärdena bör det, sedan erfarenhet vunnits av nya former för kategorihusbyggande, ankomma på Kungl. Maj:t att avgöra, huruvida skäl föreligger att fastställa högsta belåningsvärden för studentbostäder. I fråga om enkelrum i vanliga fler- 9— Bihang till riksdagens protokoll 1957. 1 sand. nr 100

130 Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 1957

familj shus bör belåningsvärdet beräknas på sedvanligt sätt utan särskilt hänsynstagande till att rummen skall upplåtas till studerande.

De av mig förordade ändringarna i villkoren för lån till studentbostäder bör gälla fr. o. m. den 1 juli 1957.

Handläggningen av ansökningar om egnahemslån och förbättringslån

Bostadsstyrelsens förslag

I detta sammanhang torde få anmälas att bostadsstyrelsen (skr. 17/1 1957) överlämnat en promemoria med förslag till vissa ändringar i kungörelsen den 30 juni 1948 om egnahemslån och förbättringslån i vad avser förfarandet vid beviljande av lån i syfte särskilt att åstadkomma administrativa förenklingar. Förslaget går ut på att ersätta de två lånebeslut — det preliminära innan byggnadsarbetena sättes igång och det slutliga när arbetena är färdiga -— som enligt nu gällande bestämmelser erfordras, med ett enda beslut, som då skall meddelas vid tidpunkten för det preliminära beslutet.

I fråga om egnahemslån anföres i promemorian bl. a. följande.

Denna anordning med två beslut fyllde en praktisk uppgift så länge som produktionskostnaden bestämde fastighetens belåningsvärde, och den var i princip nödvändig under perioder med stigande byggnadskostnader. De för ett år sedan utfärdade bestämmelserna om högsta belåningsvärde har minskat behovet av dubbla beslut. Några länsbostadsnämnder uppger att belåningsvärdet i nio fall av tio överensstämmer med maximibeloppet. Även inom län med relativt låga byggnadskostnader torde sådan överensstämmelse råda i minst hälften av fallen. Genomsnittligt bör man kunna räkna med att tre fjärdedelar av antalet egnahemslåneärenden är sådana för vilka utrymmet under belåningstaket blir helt utnyttjat. Där kan alltså inte bli fråga om någon höjning av belåningsvärdet för det färdiga huset, och då det enligt numera tillämpad praxis skall vara avgjort redan från början om eventuell fördjupning av egnahemslånet skall beviljas, bortfaller i en stor mängd ärenden de två väsentliga anledningarna till ändring av ett ursprungligt lånebeslut. Samtidigt bidrar den ökande förståelsen för en omsorgsfull planering av byggnadsföretagen till att stabilisera förutsättningarna för lånebeslutet även i övriga fall av egnahemslån.

Beträffande förbättringslån framhålles att i de fall förbättringen är mera omfattande det kan vara svårt att på förhand beräkna kostnaderna med tillräcklig noggrannhet. Mer än hälften av alla ärenden avser emellertid sådana arbeten av mindre omfattning som gäller vatten och avloppsledningar eller elektriska._installationer. I sju fall på tio understiger lånebeloppet 3 000 kronor. De räntefria stående förbättringslånen är i klar majoritet och dessas storlek avgörs ofta på förhand av maximibestämmelserna.

De nu redovisade omständigheterna motiverar enligt styrelsens mening att man övergår till att meddela endast ett beslut om lån i varje ärende rörande egnahemslån och förbättringslån. Till detta beslut skulle fogas erfor­

Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 1957 131

derliga föreskrifter om bygget och de ytterligare villkor som skall gälla för utbekommande och tillgodonjutande av lånet. Utbetalning skulle ske pa framställning av låntagaren sedan företaget blivit slutfört och förmedlingsorganet efter besiktning intygat detta samt tillstyrkt utbetalningen. I det begränsade antal fall där det kan bli fråga om att höja ett fastställt belåningsvärde eller eljest ändra beslut om lån bör givetvis detta kunna ske på samma sätt som hittills. För de lånebeviljande organens del bortfaller det biträdesarbete som hittills har krävts för utskrivning och expediering av de slutliga lånebesluten. För allmänheten och förmedlingsorganen bortfaller ett av tre ansökningsförfaranden. Dessutom kan lånen utbetalas tidigare. Bostadsstyrelsen förutsätter slutligen att det skall bli möjligt att tillämpa den nya ordningen redan från den 1 juli 1957. Redan från början bör därvid det slutliga beslutet kunna utelämnas beträffande egnahemslån som har preliminärt beviljats fr. o. m. 1956 samt i alla ärenden som gäller förbättringslån.

Departementschefen

Bostadsstyrelsens förslag tar sikte på en väsentlig förenkling av den mycket omfattande bostadslånegivningen i fråga om småhus. Förutom att de lånesökande, förmedlingsorganen och de lånebeviljande organen enligt förslaget avlastas arbete, kan lånen utbetalas snabbare, vilket i nu rådande allmänna ränteläge är av stor ekonomisk betydelse för låntagarna. Jag biträder därför styrelsens förslag, att vid beviljande av egnahemslån och förbättringslån de två lånebeslut, som enligt gällande bestämmelser erfordras i varje sådant ärende, skall ersättas med ett enda lånebeslut. Den nya ordningen bör genomföras fr. o. m. den 1 juli 1957.

Medelsbehovet för låne- och bidragsverksamheten

Bostadsstyrelsens förslag till anslagsäskanden för budgetåret 1957/58

Bostadsstyrelsen har (skr. 30/8 1956) framlagt förslag beträffande anslagen till förbättrande av bostadsförhållandena. Ifrågavarande anslag upptogs i statsverkspropositionen med endast preliminärt beräknade belopp, enär, såsom förut anförts, slutlig ställning då icke tagits till bostadspolitiska utredningens betänkande angående riktlinjerna för bostadspolitiken. Sistnämnda belopp framgår av sammanställningen på sid. 2. Jag ber att nu få lämna en redogörelse för bostadsstyrelsens anslagsberäkningar. Vad först angår anslaget till kapitalmedels förluster och ränteeftergifter å vissa bostadsbyggnadslån framhåller bostadsstyrelsen, att tillgodoföringen av ränteeftergifter under budgetåret 1957/58 kommer att avse perioden 1 juli 1956—30 juni 1957, varför hela beloppet av eftergifter för den avsedda perioden kommer alt bli beroende av det högre ränteläget och

132 Kungl. Maj.ts proposition nr JOO år 1957

nuvarande bestämmelser. I anledning härav beräknar styrelsen anslagsbehovet till 85 000 000 kronor. Styrelsen framhåller vidare, att från anslaget liksom under innevarande budgetår torde få bestridas uppkommande förluster å förskotterade projekteringsarbeten enligt 32 § kungörelsen om egnahemslån och förbättringslån. I fråga om anslaget till bostadsrabatter anför bostadsstyrelsen, att med utgångspunkt från utgifterna under budgetåret 1955/56 och med ledning av utgiftsökningen mellan de två sistförflutna budgetåren nettoutgifterna under budgetåret 1956/57 kan beräknas till i runt tal 105 000 000 kronor. För budgetåret 1957/58 uppskattas utgiftsökningen till 14 000 000 kronor, vilket innebär att nettoutgifterna skulle komma att uppgå till 119 000 000 kronor. Bostadsstyrelsen framhåller vidare, att i pensionärsbostadsbidrag under budgetåret 1955/56 utbetalades ca 160 000 kronor, avseende bidrag beviljade i huvudsak under budgetåret dessförinnan. Styrelsen beräknar att bidrag under budgetåret 1955/56 har beviljats för ca 3 000 lägenheter med ett belopp av 330 000 kronor och att sistnämnda belopp kommer att utbetalas under budgetåret 1956/57. För budgetåret 1957/58 beräknar styrelsen att ca 500 000 kronor kommer att erfordras för utbetalning av beviljade bidrag avseende budgetåret 1956/57. Sistnämnda båda belopp anser styrelsen icke vara av den storlek, att de behöver föranleda någon uppräkning av de för familjebostads- och bränslebidrag beräknade utgifterna. Styrelsen beräknar sålunda anslagsbehovet till 119 000 000 kronor för budgetåret 1957/58. Beträffande anslaget till bidrag till viss bostadsförbättringsverksamliet erinrar bostadsstyrelsen om att från anslaget bestrides utgifterna för förbättringslån i den mån de är ränte- och amorteringsfria, lantarbetarbostadsbidrag, statsbidrag till fiskarbostäder samt förvaltningsbidrag till förmedlare av bostadsegnahemslån. Bostadsstyrelsen lämnar följande uppgifter angående långivningen under budgetåret 1955/56. Antalet ansökningar om förbättringslån minskade under budgetåret 1955/56 jämfört med föregående år med 10 procent till 10 922. Antalet preliminära beslut minskade med 5 procent till 9 314. Det preliminärt beviljade beloppet ökade emellertid med 2 procent till 38 881 198 kronor, varav 25 134 855 kronor utgjorde räntefria (delar av) lån. Det genomsnittliga räntefria beloppet per beslut ökade från 2 604 till 2 699 "kronor eller med 4 procent. Under budgetåret disponerades totalt 25 426 158 kronor för räntefria förbättringslån. Den försöksbetonade förbättringslånegivning avseende hus med tre eller flera lägenheter, som inleddes under budgetaret 1954/55, har hittills haft ringa omfattning. Under förra budgetåret underställdes styrelsens prövning endast två ärenden avseende dylika hus med tillhopa 8 lägenheter. I ytterligare ett fåtal fall, där det varit fråga om pensionärsbostäder av mera varaktig natur, har vederbörande hänvisats till den för ny- och ombyggnad av pensionärshem avsedda stöd-

Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 1957 133

formen. För lantarbetarbostadsbidrag disponerades 70 500 kronor, för statsbidrag för fiskarbostäder 13 260 kronor samt för förvaltningsbidrag 73 706 kronor. Under budgetåret disponerades sålunda tillhopa 25 583 624 kronor. Angående medelsbehovet för innevarande och nästa budgetår framhåller styrelsen, att länsbostadsnämnderna beräknat behovet av medel för räntefria förbättringslån under budgetåret 1956/57 till 32 060 000 kronor och under budgetåret 1957/58 till 33 550 000 kronor. Styrelsen räknar för sin del med att förbättringslångivningen för vart och ett av de båda budgetåren kommer att omfatta ca 10 000 lånebeslut. Då det genomsnittliga räntefria lånebeloppet per beslut kan förväntas öka ytterligare något till i runt tal 2 800 kronor, skulle ett belopp av 28 000 000 kronor vara tillfyllest för vart och ett av budgetåren 1956/57 och 1957/58. Med hänsyn till att den särskilda lån- och bidragsgivningen till lantarbetarbostäder skall avvecklas under innevarande budgetår beräknar styrelsen att under året skall beviljas nya lantarbetarbostadsbidrag med ca 50 000 kronor. Statsbidrag till fiskarbostäder beräknas av länsbostadsnämnderna komma att beviljas med 49 000 kronor under budgetåret 1956/57 och 69 000 kronor under budgetåret 1957/58. För förvaltningsbidrag till förmedlare av bostadsegnahemslån beräknar styrelsen högst 70 000 kronor för vart och ett av budgetåren. Enligt styrelsens beräkningar skulle sålunda medelsbehovet under budgetåret 1956/57 uppgå till 28 169 000 kronor och under budgetåret 1957/58 till 28 139 000 kronor. Då vid utgången av innevarande budgetår ett odisponerat belopp av 6 200 000 kronor beräknas kvarstå, uppskattas anslagsbehovet för nästa budgetår av styrelsen till 22 000 000 kronor. Vad härefter angår anslaget till bidrag till inrättandet av pensionärshem framhåller bostadsstyrelsen, att under budgetåret 1955/56 ansökningar om bidrag inkom till ett sammanlagt belopp av ca 14 500 000 kronor. Under samma tid beviljade Kungl. Maj:t bidrag med tillhopa icke fullt 10 000 000 kronor. Den ram för beslut om bidrag på 10 000 000 kronor, som gällt för budgetåret, har, framhåller styrelsen, därigenom nästan helt tagits i anspråk. Vid utgången av budgetåret förelåg hos styrelsen ansökningar till ett sammanlagt belopp av 10 500 000 kronor. Styrelsen framhåller att, då ramen för innevarande budgetår fastställts till 10 000 000 kronor, har styrelsen inga möjligheter att tillstyrka ansökningar som kan väntas inkomma under budgetåret. I anledning härav föreslår bostadsstyrelsen att ramen för bidragsgivningen skall höjas till 15 000 000 kronor för såväl innevarande som nästa budgetår. Vad gäller utbetalningen av beviljade bidrag framhåller bostadsstyrelsen att den vid utgången av förra budgetåret förefintliga reservationen å knappt 10 000 000 kronor torde komma att helt tagas i anspråk under

134 Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 1957

innevarande budgetår. För nästa budgetår beräknar styrelsen medelsbehovet och därmed anslagsbehovet till 10 000 000 kronor.

I fråga om lånefonden för bostadsbyggande, från vilken utbetalas tertiärlån, egnahemslån samt räntebärande förbättringslån, lämnar bostadsstyrelsen en beräkning av den preliminära långivningen under nästa budgetår med utgångspunkt från antagandet om igångsättning under budgetåret av sammanlagt 58 000 statsbelånade lägenheter, varav ca 41 000 i flerfamiljshus och 17 000 i småhus. För ifrågavarande beräkning lämnar styrelsen i huvudsak följande redogörelse.

Under förutsättning att balansen av låneärenden har avarbetats vid utgången av innevarande budgetår, erfordras under budgetåret 1957/58 preliminära beslut om tertiärlån endast för igångsättningen under budgetåret, vilken enligt styrelsen har beräknats avse 45 000 lägenheter, varav drygt 90 procent eller ca 41 000 lägenheter i tertiärbelånade företag. En minskning i andelen tertiärbelånade lägenheter har konstaterats i 1955 års produktionstillskott. Sannolikt sammanhänger den med den successiva sänkningen av tilläggslånet vilken gjort byggnadsföretagare, i synnerhet i Stockholm och Göteborg, mera benägna att helt söka lösa finansieringsproblemet på andra vägar. Genomsnittsbeloppet per lägenhet har för innevarande budgetår beräknats till 9 000 kronor. Med hänsyn till en väntad ytterligare utveckling mot större lägenhetsyta och ökad lokalandel beräknar styrelsen genomsnittsbeloppet under budgetåret 1957/58 till 9 200 kronor. Styrelsen bör icke vägra belåning av projekt med lokaler så länge lokalandelen håller sig inom den numera i tertiärlånekungörelsen inskrivna gränsen. Den totala ramen för preliminära beslut om tertiärlån kan således beräknas till i runt tal (41 000 X 9 200) 380 000 000 kronor.

Antalet lägenheter i nybyggda en- och tvåfamilj shus har antagits komma att uppgå till 19 000, varav 17 000 i företag finansierade med egnahemslån. Det genomsnittliga lånebeloppet har beräknats till 22 500 kronor eller i stort sett oförändrat belopp jämfört med beräkningarna för innevarande budgetår. Detta förutsätter att fördjupningen av egnahemslån icke behöver ökas. Ramen för egnahemslån till nybyggnad kan i enlighet härmed beräknas till avrundat 385 000 000 kronor.

Med utgångspunkt från ifrågavarande beräkning och under antagande att för ombyggnad av småhus samt räntebärande förbättringslån beräknas ett belopp av 60 000 000 kronor uppskattar bostadsstyrelsen den preliminära långivningen under nästa budgetår till (380 000 000 + 385 000 000 + 60 000 000) i runt tal 825 000 000 kronor.

Beträffande anslaget till lånefonden för bostadsbyggande för nästa budgetår lämnar bostadsstyrelsen följande beräkning.

Under budgetåret 1957/58 kan utbetalningarna av tertiärlån antagas komma att avse företag med sammanlagt 40 000 lägenheter. Då dessa företag i huvudsak kommer att ha påbörjats i sådan tid att de icke påverkats av bestämmelserna om högsta belåningsvärde, räknar styrelsen med en ytterligare höjning av genomsnittsbeloppet per lägenhet jämfört med budgetåret 1956/57. Nämnda belopp beräknar styrelsen för budgetåret 1957/58 till 9 000 kronor. Utbetalningarna av tertiärlån skulle således

Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 1957 135

komma att uppgå till 360 000 000 kronor. Egnahemslån antages komma att utbetalas till företag med tillhopa 19 000 lägenheter med ett genomsnittsbelopp per lägenhet av 22 400 kronor. De totala utbetalningarna för detta ändamål skulle således uppgå till 425 000 000 kronor. Det utbetalda förbättringslånebeloppet har uppskattats till 15 000 000 kronor och amoi teringar och inlösen av lån till 86 000 000 kronor. Sammanlagt skulle nettoutbetalningarna av lån således uppgå till i runt tal (360 000 000 + 425 000 000 + 15 000 000 — 86 000 000) 715 000 000 kronor.

Något belopp för utbetalning av förskott å tertiär- och tilläggslån har icke beräknats. För utbetalning av förskott å egnahemslån och förbättringslån beräknar styrelsen medelsbehovet till ett belopp motsvarande ca 80 procent av den preliminära långivningen eller 350 000 000 kronor. Då inbetalningarna av sådana förskott kan beräknas till ett belopp motsvarande ca 75 procent av utbetalningarna av egnahemslån eller 325 000 000 kronor, skulle nettoutgifterna för förskott komma att uppgå till 25 000 000 kronor.

På grundval av ifrågavarande beräkning uppskattar bostadsstyrelsen anslagsbelastningen och tillika anslagsbehovet för budgetåret 1957/58 till 740 000 000 kronor.

Bostadsstyrelsen föreslår i detta sammanhang att för förskottsgivningen beträffande såväl tertiär- och tilläggslån som egnahemslån och förbättringslån inrättas en särskild lånefond och att beloppet av utestående förskott per den 1 juli 1957 överföres till densamma. I anledning härav föreslår styrelsen att anslaget till lånefonden för bostadsbyggande anvisas med ett belopp av 715 000 000 kronor och att till förenämnda särskilda lånefond för förskottsgivningen anvisas ett anslag av 25 000 000 kronor.

Beträffande lånefonden för maskinanskaffning inom byggnadsindustrien från vilken utlämnas lån till anskaffande av byggnadsmaskiner in. m., framhåller bostadsstyrelsen, att under budgetåret 1955/56 till styrelsen inkommit ansökningar om lån för 303 maskiner med en sammanlagd anskaffningskostnad av drygt 8 600 000 kronor. Jämfört med budgetåret dessförinnan har ansökningsfrekvensen, räknad efter antalet maskiner, mer än fördubblats. I de under det senaste budgetåret inkomna ansökningarna har, framhåller bostadsstyrelsen, ett ökat intresse förmärkts för elementbyggande och i samband härmed mekaniserade formbyggen och vissa transportanordningar ävensom för större helautomatiska betongstationer. De tidigare dominerande kranarna har minskat något.

Beträffande långivningen under innevarande budgetår framhåller bostadsstyrelsen följande.

Under budgetåret 1955/56 disponerades 5 002 850 kronor och inflöt i form av amorteringar och inlösen av lön 1 161 947 kronor. Med inräknande av det för budgetåret 1956/57 anvisade anslaget fanns den 1 juli 1956 å anslaget ett odisponerat belopp av 1 960 000 kronor. Jämte under året inflytande amorteringar uppgående till ett belopp av ca 1 300 000 kronor skulle för innevarande budgetår finnas ett disponibelt belopp av ca 3 260 000 kronor.

136 Kungl. Maj. ts proposition nr 100 år 1957

Hos styrelsen den 1 juli 1956 inneliggande ansökningar avsåg ett sammanlagt belopp av 1 084 440 kronor. Om dessa ansökningar bifalles, återstår för beslut om lån i ärenden som inkommer under budgetåret endast 2 175 000 kronor.

Då enligt styrelsens mening skäl saknas att under innevarande budgetår räkna med en lägre ansökningsfrekvens än under budgetåret 1955/56, kan balansen av ärenden som icke har kunnat prövas på grund av brist på medel vid utgången av innevarande budgetår beräknas bli väsentligt större än vid dess början.

För beslut i nämnda ärenden och i de ytterligare ärenden, som kan antagas inkomma under budgetåret 1957/58, beräknar bostadsstyrelsen medelsbehovet till 7 000 000 kronor. Då inflytande amorteringar under nämnda budgetår kan beräknas uppgå till ca 1 700 000 kronor, uppskattar styrelsen anslagsbehovet till (7 000 000 — 1 700 000) 5 300 000 kronor.

Vad slutligen angår anslaget till tilläggslån till viss bostadsbyggnadsverksamhet beräknar bostadsstyrelsen under förutnämnda antagande beträffande bostadsbyggandets storlek den preliminära långivningen under nästa budgetår till 58 000 000 kronor. I fråga om utbetalningen av tilläggslån under nästa budgetår antager styrelsen att lån kommer att betalas ut för företag med 40 000 lägenheter och att lånebeloppet per lägenhet i genomsnitt kommer att utgöra 2 600 kronor. I anledning härav beräknar styrelsen anslagsbehovet till i runt tal 105 000 000 kronor.

Yttrande

Statskontoret framhåller i yttrande över bostadsstyrelsens här ifrågavarande anslagsäskanden att ämbetsverket inte har blivit övertygat om fördelarna av att en särskild fond för förskottsgivning inrättas. Statskontoret anser förslaget härom vara av beskaffenhet att böra tagas under övervägande i samband med utredningen av de frågor, som sammanhänger med handläggningen av ansökningar om tertiär- och tilläggslån.

Vidare framhåller statskontoret att i vilken utsträckning förslagen om vidgade ramar för bidrags- eller låneverksamheten bör vinna tillmötesgående lärer vara beroende av det rådande investeringsläget. I vad mån detta lämnar utrymme för ökade investeringar på förevarande område undandrar sig, framhåller statskontoret, ämbetsverkets bedömande.

Departementschefen

Vad först angår anslaget till kapitalmedelsförluster och ränteeftergifter å vissa bostadsbyggnadslån vill jag erinra om att ränteeftergift kan beviljas under högst tio år från det att det statliga lånet har utanordnats. Genom beslut åren 1953—56 har dock medgivits, att räntegarantin förlänges beträffande lån, som har utestått i tio år. I det föregående har jag anfört, att det föreligger ett permanent behov av skydd mot tillfälligt höga räntor och

Kungl. Maj. ts proposition nr 100 år 1957 137

att staten även framdeles bör lämna ett sådant skydd. Garantitiden bör därför inte vara begränsad till tio år utan garantin bör gälla tills vidare. Den av mig förordade höjningen av den garanterade räntan på primäroch sekundärlån påverkar icke utbetalningarna av eftergifter under nästa budgetår. Dessa utbetalningar kommer nämligen att avse gottgörelse åt låntagarna för ränteutgifter, som belöper på perioden 1 juli 1956—30 juni 1957. Den i slutet av förra året genomförda höjningen av räntan på primäroch sekundärlån med 0,25 procent kommer att öka utbetalningarna av ränteeftergifter under nästa budgetår med ungefär 5 000 000 kronor. På grund härav bör det preliminärt beräknade beloppet — 85 000 000 kronor — höjas med 5 000 000 kronor och anslaget upptagas med ett belopp av 90 000 000 kronor. Anslaget till bostadsrabatter har preliminärt beräknats till 119 000 000 kronor under antagande att bidragsvillkoren blir oförändrade. I det föregående har jag föreslagit, att familjebostadsbidrag skall kunna beviljas också familjer och ensamstående med ett barn. Vidare har förordats att bidragsbeloppen för familjer med minst två barn skall höjas. De nya bestämmelserna har föreslagits skola träda i kraft den 1 januari 1958. Den föreslagna utvidgningen av bidragsgivningen kan beräknas öka medelsbehovet för ett första helt år med 30 000 000 kronor. Med beaktande av att bidragen delvis utbetalas i förskott till kommunerna kan beräknas att för nästa budgetår medelsbehovet ökar med drygt 20 000 000 kronor. Anslaget torde därför böra upptagas med ett belopp av (119 000 000 + 21 000 000) 140 000 000 kronor. Till bidrag till viss bostadsförbättringsverksamhet har preliminärt upptagits ett belopp av 20 000 000 kronor. Ett anslag av denna storlek är tillräckligt för att långivningen skall kunna fortgå i ungefär oförändrad omfattning. Jag föreslår därför, att anslaget uppföres med 20 000 000 kronor. Vad gäller bidrag till inrättande av pensionärshem har såsom ram för bidragsgivningen under innevarande budgetår fastställts ett belopp av 10 000 000 kronor. Bostadsstyrelsens förslag om ökning av ramen kan jag inte tillstyrka. Jag förordar därför, att ramen för nästa budgetår fastställes till oförändrat 10 000 000 kronor. Anslaget för nästa budgetår torde i överensstämmelse med den preliminära beräkningen böra upptagas med 10 000 000 kronor. Vad härefter angår lånefonden för bostadsbyggande vill jag inledningsvis lämna en redogörelse för bostadsbyggandets storlek. Bostadsbyggandet har under 1950-talet ökat kraftigt och de senaste åren legat på en hög nivå. Från år 1951, då tillskottet av nya bostäder utgjorde endast 40 000, ökade bostadsbyggandet t. o. in. år 1954 successivt. Sistnämnda år färdigställdes inte mindre än 58 000 lägenheter. Åren 1955 och 1956 har tillkommit ungefär lika många lägenheter. Antalet påbörjade lägen­

138 Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 1957

heter har under de nämnda åren något överstigit antalet färdigställda lägenheter. Den nu pågående bostadsproduktionen är därför osedvanligt stor.

Frågan om bostadsbyggandets storlek under budgetåret 1956/57 behandlades i statsverkspropositionen till 1956 års riksdag (prop. nr 1, bilaga 26, punkt 1). Jag framhöll därvid att svårigheter då förelåg att överblicka storleken av de resurser, som kunde ställas till bostadsbyggandets förfogande. Spänningar i samhällsekonomien gjorde att försiktighet borde iakttagas vid bedömning av storleken av det bostadsbyggande, som kunde komma till stånd utan att en överansträngning av resurserna behövde inträffa. Knappheten på krediter för bostadsbyggnadsändamål utgjorde en annan omständighet av allmän karaktär, som talade för att bostadsbyggandet inte kunde få den omfattning, som eljest med hänsyn till föreliggande angelägna bostadsbehov vore befogad.

Under dessa förhållanden ansåg jag, att enda möjligheten var att fastställa ett minimiprogram för bostadsbyggandet, som -— om de allmänna förutsättningarna blev gynnsammare än då kunde förutses — skulle kunna utökas. Jag föreslog därför, att såsom program för igångsättning av nya bostadsbyggnadsföretag under budgetåret 1956/57 borde fastställas 36 000 lägenheter i statsbelånade flerfamiljshus och 14 000 lägenheter i statsbelånade en- och tvåfamilj shus inkl. sådana rad- och kedjehus, som finansierades med egnahemslån. Totalt avsåg alltså programmet 50 000 statsbelånade lägenheter. Om i annan ordning finansierade företag beräknades komma att avse ca 3 000 lägenheter, skulle hela igångsättningen under budgetåret uppgå till ca 53 000 lägenheter. Vidare förutsatte jag, att om förutsättningarna för ett större bostadsbyggande framdeles skulle visa sig föreligga, det torde få ankomma på Kungl. Maj:t att vidtaga de åtgärder, som i anledning därav kunde finnas påkallade.

Riksdagen godkände detta minimiprogram för bostadsbyggandet men underströk (SU 127) att allt borde göras för att inom ramen för tillgängliga resurser öka programmet.

I propositionen till 1957 års riksdag angående utgifter å tilläggsstat II till riksstaten för budgetåret 1956/57 (prop. nr 2, bilaga 12) upptog jag frågan om en utökning av programmet för bostadsbyggandet under budgetåret 1956/57. Jag framhöll därvid, att i fråga om flerfamiljshus under den senaste tiden betydande svårigheter förelegat att tillgodose behovet av såväl byggnadskreditiv under byggnadstiden som primär- och sekundärlån till färdigställda hus. Igångsättningen av statsbelånade flerfamiljshus borde därför beräknas få i stort sett den omfattning, som hade angivits i minimiprogrammet. Vidare framhöll jag, att tillgången på krediter till småhus för ett år sedan var långt ifrån tillfredsställande men att den under 1956 hade avsevärt förbättrats till följd av i första hand en ökad långivning från sparbankernas sida. Då det gällde förbättring av bostadsförhållandena intog, underströk jag, barnfamiljernas behov av större bostäder en framskjuten

Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 1957 139

plats. För många familjer tillgodosågs detta behov bäst genom produktion av egnahem, rad- eller kedjehus. Starka skäl talade därför enligt min mening för en ökning av småhusbyggandet. Utvecklingen under 1956 gav också fog för en optimistisk bedömning av möjligheterna att öka småhusbyggandet. Jag ansåg därför, att den preliminära långivningen i fråga om småhus under första halvåret 1957 borde ökas från ursprungligen planerade 7 000 lägenheter till 9 000 lägenheter. En förutsättning för att denna ökning skulle komma till stånd ansågs dock vara, att erforderliga krediter under byggnadstiden kunde erhållas och att en utökning av förskotten i fråga om egnahemslånen inte skulle komma i fråga.

I anledning härav föreslog jag, att igångsättningen av statsbelånade bostadsföretag under budgetåret 1956/57 skulle omfatta ca 53 000 lägenheter, varav ca 37 000 lägenheter i flerfamiljshus och 16 000 lägenheter i småhus. Under antagande att privatfinansierade företag avseende 5 000 lägenheter skulle komma att igångsättas under budgetåret beräknade jag, att den totala igångsättningen av bostadsbyggnadsföretag skulle komma att omfatta i runt tal 58 000 lägenheter.

Den av mig förordade ökningen av bostadsbyggnadsprogrammet för innevarande budgetår har godkänts av riksdagen (SU 17, rskr 54).

I det föregående har jag vid behandling av frågan om allmänna grunder för bostadspolitiken understrukit bl. a., att programmet för bostadsbyggandet under de närmaste åren måste vara att såvitt möjligt successivt öka tillskottet av lägenheter. Jag har också framhållit, att kommunernas och byggnadsföretagens planering av nya projekt bör ske med utgångspunkt från ett bostadsbyggande av nära 60 000 lägenheter om året men med beaktande av att strävan är att successivt, i den mån praktiska möjligheter yppar sig, öka produktionen.

Under de senaste åren har flera åtgärder vidtagits från statsmakternas sida i syfte att öka bostadsproduktionen. En del av dessa åtgärder har tagit sikte på att främja rationalisering och förbilligande av byggandet, medan andra varit avsedda att tillgodose bostadsbyggandets behov av krediter. Mina förslag i det föregående angående ändrade villkor för statliga lån till bostadshus bör ses som ett fullföljande av denna strävan. Justeringen uppåt av räntorna samt förkortningen av amorteringstiden i fråga om tertiärlån kan antagas underlätta finansieringen av bostadsbyggandet. Ett ökat målsparande för bostadsanskaffning har samma verkan. Mitt förslag om att ränteeftergift skall kunna beviljas inte endast för statsbelånade bostadshus utan också för privatfinansierade hus bör kunna medverka till en ökning av bostadsproduktionen.

En viktig förutsättning för att bostadsproduktionen skall kunna ökas och byggnadskostnaderna hållas nere är, att planeringen av nya byggnadsprojekt blir omsorgsfull. För att så skall bli fallet krävs, att arbetsmarknads- och bostadsorganen på ett tidigt stadium kan lämna besked till kom­

140 Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 1957

muner och byggnadsföretagare om bostadsbyggandets storlek inom varje län och på de större och medelstora orter, där en kontinuerlig produktion av flerfamiljshus förekommer. Även om man måste räkna med att omfattningen av den statliga långivningen till bostadshus liksom hittills får bestämmas för endast ett budgetår i sänder, bör det vara möjligt att med utgångspunkt från den allmänna bedömning av bostadsbyggandet, som jag bär har gjort, för en period av två ä tre år framåt ange den ungefärliga omfattningen av bostadsbyggandet inom varje län och på de större och medelstora orterna. I varje fall krävs icke för den lokala planeringen, att bostadsbyggandets omfattning exakt anges. De problem, som här möter kommunerna, byggnadsföretagen och de statliga arbetsmarknads- och bostadsorganen, sammanhänger nämligen i första hand med att behovet av bostäder på en ort snabbt kan förändras till följd av ändringar i ortens näringsliv. Den lokala planeringen av bostadsbyggandet förutsätter därför, att näringslivets utveckling noga följes. Då utbyggnad av en industri på en ort aktualiseras, måste det därav föranledda behovet av bostäder beaktas på ett tidigt stadium av såväl företagarna som myndigheterna. En samordning bör med andra ord eftersträvas mellan utbyggnad av industrianläggningar och planering av bostadsbyggandet.

En planering på några års sikt av bostadsbyggandets storlek bör därför verkställas. Jag förutsätter, att arbetsmarknadsstyrelsen och bostadsstyrelsen tar initiativ till en dylik planering.

Igångsättningen av nya bostadsbyggnadsföretag under nästa budgetår bör ta sikte på i första hand att bevara den nuvarande höga byggnadsverksamheten. I den mån tillgången på arbetskraft och krediter gör det möjligt, bör en ökning av bostadsbyggandet komma till stånd. Tills vidare torde följande beräkning böra gälla för igångsättningen under budgetåret.

Vad först angår det statsbelånade bostadsbyggandet räknar jag med att flerfamiljshus omfattande 36 000 lägenheter skall påbörjas. Antalet egnahem och rad- och kedjehus uppskattar jag till 16 000. Dessa antaganden innebär att det statsbelånade bostadsbyggandet under nästa budgetår skulle få ungefär samma omfattning som under innevarande budgetår. Beträffande det i annan ordning finansierade bostadsbyggandet räknar jag med att pensionärshem inrymmande drygt 1 000 lägenheter skall påbörjas. Övrigt bostadsbyggande antar jag kommer att omfatta minst 4 000 lägenheter. Totalt skulle alltså igångsättningen av nya bostadsbyggnadsföretag under nästa budgetår avse minst 57 000 lägenheter. Jag vill emellertid erinra om att jag i det föregående har föreslagit, att till privatfinansierade bostadshus skall kunna beviljas ränteeftergift. Om detta förslag bifalles, får man räkna med att det privatfinansierade bostadsbyggandet ökar. Hur stor ökningen kan bli nästa budgetår, är det inte möjligt att nu säga. Med beaktande av de möjligheter till en ökning av denna del av bostadsbyggandet, som kan visa

Kungl. Maj.ts proposition nr JOO år 1957 141

sig föreligga, bör ett bostadsbyggande utöver de nämnda 57 000 lägenheterna kunna komma till stånd.

I fråga om det statsbelånade bostadsbyggandet förutsätter jag, att fr. o. m. den 1 juli 1957 för såväl flerfamiljshus som småhus enbart den fastställda medelsramen skall bli avgörande för byggandets storlek. De hittills för ett halvår i sänder uppställda lägenhetskvoterna för flerfamiljshus bör alltså slopas. I så fall kan emellertid risk föreligga, att enskilda bostadsföretag, till vilka statslån beviljas med mindre belopp än till allmännyttiga och kooperativa bostadsföretag, kommer att favoriseras i syfte att öka det bostadsbyggande, som kan finansieras inom den fastställda medelsramen. Det torde få ankomma på Kungl. Maj :t att utfärda sådana bestämmelser angående dispositionen av medelsramen, som i anledning härav kan visa sig erforderliga.

Vid ingången av budgetåret 1956/57 förelåg en avsevärd balans av ärenden avseende lån till flerfamiljshus. Genom Kungl. Maj:ts beslut den 30 november 1956 har handläggningen av låneärenden förenklats. Man torde därför kunna räkna med att balansen av låneärenden skall vara helt avvecklad vid utgången av budgetåret.

På grundval av de redovisade beräkningarna av bostadsbyggandets storlek kan följande uppskattning av den preliminära långivningen under nästa budgetår göras. Långivningen torde komma att avse tertiärlån till ett belopp av 325 000 000 kronor och egnahemslån för nybyggnad till ett belopp av 360 000 000 kronor. För egnahemslån till ombyggnadsföretag och för räntebärande förbättringslån beräknar jag oförändrat 45 000 000 kronor. Långivningen kan alltså uppskattas komma att avse ett sammanlagt belopp av (325 000 000 + 360 000 000 + 45 000 000) 730 000 000 kronor.

I det följande kommer jag att föreslå, att räntefria stående delar av egnahemslån samt tilläggslån till flerfamiljshus skall sammanföras under en särskild anslagstitel under fonden för låneunderstöd. Här ifrågavarande medelsram bör därför inte avse räntefria stående delar av egnahemslån. Jag beräknar att under nästa budgetår beslut kommer att meddelas om räntefria stående delar av egnahemslån intill ett belopp av 75 000 000 kronor. På grund härav bör medelsramen för tertiärlån samt räntebärande egnahemslån och förbättringslån fastställas till (730 000 000 — 75 000 000) 655 000 000 kronor.

Bostadsstyrelsens beräkning av medelsramen för nästa budgetår slutar på ett belopp av 825 000 000 kronor, dvs. betydligt mer än vad jag förordat även om hänsyn tages till att min beräkning inte avser räntefria stående delar av egnahemslån. Differensen sammanhänger i första hand med att styrelsen räknat med en igångsättning under nästa budgetår av 58 000 statsbelånade lägenheter mot av mig beräknade 52 000 lägenheter.

Anslaget till lånefonden för bostadsbyggande för nästa budgetår bör be­

142 Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 1957

räknas under antagande att tertiärlån kommer att utbetalas för företag med sammanlagt 40 000 lägenheter och att egnahemslån för nybyggnad kommer att utbetalas för 15 000 lägenheter. Tertiärlånet torde i genomsnitt per lägenhet kunna beräknas till 9 000 kronor och egnahemslånet till i genomsnitt 24 000 kronor. De nämnda utbetalningarna skulle i så fall avse ett belopp av (40 000 X 9 000 + 15 000 X 24 000) 720 000 000 kronor. Egnahemslån för ombyggnad och räntebärande förbättringslån torde komma att utbetalas med ett belopp av 50 000 000 kronor.

Utbetalningarna av tertiärlån, egnahemslån och förbättringslån under nästa budgetår kan alltså uppskattas till (720 000 000 + 50 000 000) 770 000 000 kronor.

Under antagande att liksom innevarande budgetår förskott på egnahemslån och förbättringslån skall medges med ett sammanlagt belopp av högst 230 000 000 kronor kan beräknas, att förskottsgivningen under nästa budgetår resulterar i en behållning av ca 25 000 000 kronor. Några förskott på tertiär- och tilläggslån räknar jag inte med.

I enlighet med bostadsstyrelsens uppskattning antages vidare, att under nästa budgetår 86 000 000 kronor kommer att inflyta i form av amorteringar och genom inlösen av lån.

Resultatet av den redovisade anslagsberäkningen för budgetåret 1957/58 blir alltså, att ett belopp av (770 000 000 — 25 000 000 — 86 000 000) ca 660 000 000 kronor erfordras.

Bostadsstyrelsen har uppskattat medelsbehovet för nästa budgetår till 740 000 000 kronor. Styrelsen har beräknat, att utbetalningarna av egnahemslån skall få större omfattning än jag antagit samt förutsatt att förskott på egnahemslån skall beviljas till betydligt högre belopp än jag ansett erforderligt.

Bostadsstyrelsens förslag att för förskottsgivningen skall inrättas en särskild lånefond kan jag inte biträda. Bostadspolitiska utredningen har i sitt förenämnda betänkande ansett, att det bör övervägas att under en särskild anslagstitel under fonden för låneunderstöd på kapitalbudgeten sammanföra utgifterna för räntefria stående egnahemslån och tilläggslån. Härigenom skulle skillnaden mellan lån och kapitalsubventioner framträda klarare i statsbudgeten. Vad utredningen sålunda anfört kan jag godtaga. De nämnda kapitalsubventionerna bör sammanföras under ett anslag till räntefria lån till bostadsbyggande. Jag beräknar att utbetalningarna av räntefri stående del av egnahemslån under nästa budgetår kommer att omfatta ca 100 000 000 kronor.

I anledning härav bör anslaget till lånefonden för bostadsbyggande för nästa budgetår uppföras med ett belopp av (660 000 000— 100 000 000) 560 000 000 kronor.

Till lånefonden för maskinanskaffning inom byggnadsindustrien har preliminärt beräknats ett belopp av 1 500 000 kronor. Jag anser att denna be­

Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 1957 143

räkning bör godtagas och föreslår alltså att anslaget upptages med 1 500 000 kronor.

I det föregående har jag föreslagit, att under ett nytt anslag till räntefria lån till bostadsbyggande skall sammanföras räntefria stående delar av egnahemslån och tilläggslån. Vad angår den preliminära långivningen har jag förut beräknat, att under nästa budgetår beslut om räntefri stående del av egnahemslån kommer att meddelas intill ett belopp av 75 000 000 kronor. Med antagande av en igångsättning under nästa budgetår av 36 000 statsbelånade lägenheter i flerfamiljshus uppskattar jag den preliminära långivningen i fråga om tilläggslån till 50 000 000 kronor. Medelsramen för nästa budgetår bör därför fastställas till (75 000 000 + 50 000 000) 125 000 000 kronor.

Vad beträffar anslaget till räntefria lån till bostadsbyggande har jag förut beräknat, att räntefria stående delar av egnahemslån kommer att utbetalas med ett belopp av 100 000 000 kronor. Under antagande av att tilläggslån kommer att utbetalas för 40 000 lägenheter beräknar jag ett belopp av 140 000 000 kronor för detta ändamål. Anslaget bör därför uppföras med ett belopp av (100 000 000 + 140 000 000) 240 000 000 kronor.

Bostadsstyrelsen och länsbostadsnämnderna

Bostadsstyrelsen: Avlöningar

Anslag Nettoutgift

Bostadsstyrelsen har (skr. 30/8 1956) erinrat om, att styrelsen efter beslut av 1956 års riksdag bemyndigats verkställa en omfattande utflyttning av låneärenden rörande flerfamiljshus från styrelsen till länsbostadsnämnderna i överensstämmelse med ett av styrelsen framlagt förslag. I detta förslag beräknades, att utflyttningen skulle genomföras successivt under innevarande budgetår så, att i genomsnitt halva antalet ärenden från de kommuner, som berördes av utflyttningen, skulle komma att handläggas av styrelsen och återstående hälft handläggas av nämnderna efter utflyttningen. Vissa omständigheter medför enligt styrelsen, att detta tidsprogram icke kan hållas. Styrelsen erinrar härvid om införandet av högsta belåningsvärden för bostadshus samt framhåller att nämnderna ej har någon arbetskapacitet i reserv. Vidare erinras om Kungl. Maj:ts beslut den 15 juni 1956 att beträffande byggnadsföretag avseende flerfamiljshus, som är avsett att påbörjas efter den 31 december 1956, preliminärt lånebeslut —■ liksom tidigare genomförts i fråga om en- och tvåfamiljshus —■ må, om ej synnerliga skäl föranleder till annat, meddelas endast under

144 Kungl. Maj. ts proposition nr 100 år 1957

förutsättning att företaget ej dessförinnan påbörjats. Ett stort antal ärenden avseende flerfamiljshus, som före nämnda tidpunkt fått påbörjas utan att preliminärt lånebeslut meddelats, utgör en balans, som snarast måste avarbetas. Denna balans i förening med den nya bestämmelsen om lånebeslut före igångsättningen, som kommer att föranleda en stark ökning av antalet låneansökningar, ställer krav på försiktighet med en så arbetskrävande omställning som utflyttningen innebär. Med utgångspunkt från styrelsens beräkning, att flerfamiljshus, som skall finansieras med tertiärlån, kommer att påbörjas i en omfattning motsvarande 38 000 lägenheter under innevarande och 40 000 lägenheter under nästa budgetår antages att av dessa 9 000 resp. 16 500 lägenheter skall falla på nämnderna.

Vad gäller behandlingen hos bostadsstyrelsen av ärenden rörande flerfamiljshus räknar styrelsen med att hela den förenämnda balansen skall avarbetas där. Under de förutsättningar styrelsen räknade med i sina petita för innevarande budgetår skulle balansen kunna försvinna under nästa budgetår utan att styrelsens kapacitet behövde tagas helt i anspråk. Emellertid torde bl. a. de omständigheter, som anförts som skäl för en tidsförskjutning i utflyttningsprogrammet, komma att medföra, att styrelsens kapacitet blir otillräcklig under nästa budgetår. Enär styrelsen anser att utgångspunkterna för beräkningar av arbetsbelastningen är osäkra och då en utökning av personalen bör undvikas det år huvuddelen av utflyttningen till nämnderna äger rum, framlägger styrelsen icke något förslag om förstärkning av personalen för lånebehandlingen inom styrelsen under nästa budgetår.

Yrkanden

Bostadsstyrelsen har hemställt, att anslaget höjes med (avrundat) 436 600 kronor.

Personalförstärkningar 1. Planeringsbyrån:

Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 1957 145

Löneregleringar

Omräkningar in. in. 6. Löneklassuppflyttningar och reglerad befordringsgång 70 799

+ 436 632 8. En arvodestjänst och sju extra ordinarie tjänster föreslås ombildade till ordinarie befattningar. Åtta extra tjänster föreslås ombildade till extra ordinarie tjänster.

Motivering

1. En del arbete släpar efter på den statistiska sektionen, och därutöver erfordras en översyn av den löpande statistiken, såsom månadsstatistiken över bostadsbyggandet och årsstatistiken över lån- och bidragsgivningen. Även nya, löpande arbetsuppgifter har tillkommit, liksom även en del mera tillfälliga uppgifter, t. ex. att utarbeta förslag till bostadsundersökningar för hela landet. Viss statistik kan dock med fördel överflyttas till annat verk. De planerade omläggningarna bör på längre sikt medföra en reduktion av biträdespersonalen och besparingar på anslaget för maskinbearbetningar samt innebära en icke oväsentlig avlastning för de uppgiftslämnande organen, i första hand länsbostadsnämnderna. Behovet av en amanuens är stadigvarande, medan behovet av ett biträde är övergående. En förstärkning av planeringsbyråns utredningssektion med en förste aktuarie i Ce 27 skulle möjliggöra en ändamålsenlig fördelning på sektionens befattningshavare av bostadspolitiskt motiverade undersökningar. 2. Sedan några år har intresset för småhusbyggande ökat och styrelsen saknar nu resurser att på detta område motsvara de behov som ådagalagts när det gäller hjälp åt länsbostadsnämnderna direkt eller att inför kommuner vid kurser eller konferenser lämna råd och anvisningar samt att för allmänheten utarbeta och ge spridning åt material i form av skrifter och ritningar. 3. Ifrågavarande förstärkning av byrån för teknisk-ekonomiska utredningar erfordras under nästa budgetår för att det arbete med styrelsens s. k. typhus, som ankommer på byrån (konstruktions- och arbetsritningar m. in.) och som nu är eftersatt, skall kunna inhämtas. Det är ytterst angeläget, att personalen förstärkes så, att man kan underlätta för byggmästare och självbyggare att bygga småhus till lägre kostnad. 4. På grund av överflyttningen den 1 januari 1957 av bidragsgivningen från styrelsens sociala sektion resp. länsbostadsnämnderna till landskom- 10 — Bihang till riksdagens protokoll 1957. 1 samt. nr 100

146 Kungl. ftlaj.ts proposition nr 100 år 1957

munerna (betr. städer och köpingar är bidragsgivningen utflyttad tidigare) kommer sektionens åliggande att fullständigt granska en del bidrag att bortfalla. Däremot kommer antalet kommuner, från vilka redovisningar skall stickprovsgranskas, att öka med ca 800. Från länsbostadsnämnderna övertar styrelsen även uppgiften att tillhandahålla dessa kommuner medel i förskott för bidragsgivningen. Om de föreslagna befattningarna inrättas, kan granskningsarbetet bedrivas effektivare än med den förstärkning med ett större antal biträden, som eljest skulle vara erforderlig.

5. Styrelsens förslag till löneregleringar avser för kanslibyråns vidkommande uppflyttning av en kontoristtjänst i Ce 13 till kansliskrivartjänst i Ce 15 och en kanslibiträdestjänst i Ce 11 till kontoristtjänst i Ce 13. I fråga om planeringsbyrån föreslås uppflyttning av två kanslibiträdestjänster i Ce 11 till kontoristtjänster i Ce 13 samt inrättande av en kanslibiträdestjänst i Ce 11 i stället för vikariatslöneförordnande. På tekniska byrån bör en arkitekt i Ce 29 uppflyttas i Ce 31, en ingenjörstjänst i Cg 21 uppflyttas till byråingenjör stjänst i Ce 25 och en befattning i reglerad befordringsgång ersättas med kanslibiträdestjänst i Ce 11. På lånebyrån bör fem ingenjörstjänster i högst Ce 21 resp. Cg 21 uppflyttas till Ce 23 och en biträdesbefattning i reglerad befordringsgång till kanslibiträdestjänst i Ce 11. I fråga om byrån för teknisk-ekonomiska utredningar föreslås uppflyttning av en byrådirektörstjänst från Ce 31 till Cp 10, en förste byråingenjörstjänst i Ce 27 till Ce 29 och en kanslibiträdestjänst i Ce 11 till kansliskrivartjänst i Ce 15. Slutligen föreslås uppflyttning på sociala sektionen av en kanslibiträdestjänst i Ce 11 till kontoristtjänst i Ce 13.

8. En till marksektionen knuten lantmätare, vilken sedan flera år är tjänstledig från sin befattning i lantmäteristyrelsen, där han tillhör lönegrad Ca 31, bör beredas motsvarande ordinarie anställning hos bostadsstyrelsen. Den föreslagna ordinariesättningen av extra ordinarie tjänster avser två förste kansliskrivare i Ce 17, två förste byråsekreterare i Ce 29 samt tre byrådirektörer, varav två i Ce 31 och en i Ce 33. Vidare föreslås, att till extra ordinarie tjänster ombildas en assistenttjänst i Cg 19, två ingenjörstjänster i Cg 21 samt fem tjänster som ingenjör i högst Cg 21.

Yttranden

Statens lönenämnd vill icke framställa erinran mot förslagen om personalförstärkning. Beträffande förslagen om löneregleringar har lönenämnden icke funnit anledning till erinran mot uppflyttning av en kontoristtjänst i Ce 13 till kansliskrivartjänst i Ce 15 och av en kanslibiträdestjänst i Ce 11 till kontoristtjänst i Ce 13 å kanslibyråns ombudsmannasektion samt av en förste byråingenjörstjänst i Ce 27 till Ce 29 å sektionen för övervakning av experimentverksamheten, byrån för teknisk-ekonomiska utredningar. Nämnden har icke heller funnit anledning till erinran mot att planeringsbyråns statistiska sektion erhåller ytterligare en kanslibiträdestjänst i Ce 11

Kungl. Maj. ts proposition nr 100 är 1957 147

i utbyte mot ett kanslibiträde med vikariatslön samt att en kansliskrivartjänst i Ce 15 inrättas å byrån för teknisk-ekonomiska utredningar i utbyte mot en tjänst som kanslibiträde i Ce 11 å byråns sektion för driftskostnadsundersökningar och byggnadskostnadsindex. Nämnden vill icke motsätta sig uppflyttning av en kanslibiträdestjänst i Ce 11 till kontoristtjänst i Ce 13 å planeringsbyråns utredningssektion (biblioteket). Däremot föreligger enligt nämnden ej tillräckliga skäl för förhöjd lönegradsplacering för en tjänst som kanslibiträde i Ce 11 å planeringsbyråns planeringssektion, en tjänst som arkitekt i Ce 29 och en tjänst i reglerad befordringsgång å tekniska byråns arkitektsektion, en tjänst som ingenjör i Cg 21 å sistnämnda byrås tvätterisektion, en tjänst som biträde för skriv- och kontorsgöromål i reglerad befordringsgång å lånebyråns juridiska sektion och två tjänster som ingenjör i högst Ce 21 å denna byrås flerfamiljshussektion, tre tjänster som ingenjör i högst Ce 21 å lånebyråns värderingssektion, en tjänst som byrådirektör i Ce 31 å byrån för teknisk-ekonomiska utredningar samt en tjänst som kanslibiträde i Ce 11 å sociala sektionens bidragsavdelning. Emot förslagen att vissa tjänster ombildas till ordinarie resp. extra ordinarie tjänster har nämnden icke något alt invända.

Statskontoret framhåller att en översyn av bostadsstyrelsens och länsbostadsnämndernas organisation länge har varit aktuell men har fatt anstå, på senare tid med anledning av den under år 1955 beslutade utredningen rörande vissa bostadspolitiska frågor, vilken utredning väntas få återverkningar jämväl på det organisatoriska planet. Då utredningen numera framlagt förslag till riktlinjer för bostadspolitiken, förutsätter statskontoret att den tilltänkta översynen kommer till stånd inom en nära framtid. Enligt bostadsstyrelsens framställning har de år 1955 genomförda bestämmelserna om maximerade belåningsvärden medfört, att handläggningen av låneärenden blivit betydligt mera tidskrävande än tidigare. En utveckling i sådan riktning är enligt statskontorets mening ägnad att ingiva starka betänkligheter och bör givetvis i möjligaste mån undvikas. Nyligen har också en sakkunnig tillkallats för att utreda med handläggningen av ansökningar om tertiär- och tilläggslån sammanhängande frågor. Enligt givna direktiv har denna utredning, vars syfte är att möjliggöra en snabb och smidig handläggning av dylika låneärenden, att beakta föreliggande administrativa och organisatoriska problem, särskilt behovet av sådan förenkling av föreskrifterna på förevarande område, som erfordras för att länsbostadsnämnderna skall kunna handlägga ärendena i fråga. Vad särskilt bostadsstyrelsen angår hade det kunnat förväntas, att den fortgående decentraliseringen av låneärenden skulle skapat förutsättningar för en minskning av styrelsens personaluppsättning. Med hänsyn till pågående och planerade utredningar vill statskontoret dock ej påyrka alt någon ändring nu överväges vare sig beträffande bostadsstyrelsens eller länsbostadsnämndernas personalorganisation. Däremot kan statskontoret givetvis ej till någon del biträda de

148 Kungl. Maj. ts proposition nr 100 år 1957

framlagda förslagen om personalförstärkning och lönereglering. Med den tilltänkta upprustningen av planeringsbyråns statistiska sektion bör anstå i avvaktan på resultatet av pågående utredning rörande den officiella statistikens omfång, utformning och grad av centralisering. På grund av den beslutade centraliseringen till bostadsstyrelsen av granskningen i bidragsärenden förstärktes sociala sektionen från och med innevarande budgetår med ett kontorsbiträde i reglerad befordringsgång. Innan erfarenheter vunnits av granskningsverksamheten sådan denna framdeles kommer att bedrivas, lärer någon ytterligare utökning av den härför avsedda personalen ej böra ifrågakomma. Framhållas må likväl, att de arbetsuppgifter, som skulle åvila innehavarna av de för ändamålet föreslagna båda tjänsterna, ej i och för sig synes motivera högre löneställning än 15 lönegraden. Då det är angeläget att tillvarataga alla möjligheter till personalminskning som den decentraliserade lånegivningen borde medgiva, torde det belopp, som beräknas för tillfälliga personalförstärkningar, alltjämt böra disponeras av Kungl. Maj:t, som bör äga att efter närmare prövning av anmälda behov ställa medel till styrelsens förfogande.

Departementschefen

Såsom statskontoret framhåller har en översyn av bostadsstyrelsens och länsbostadsnämndernas organisation länge varit aktuell men av olika skäl fått anstå, senast i avvaktan på resultatet av bostadspolitiska utredningens överväganden rörande den statliga bostadslångivningen. Dessa överväganden har förutsatts bli av betydelse även för utformningen av den framtida bostadspolitiska organisationen. Utredningens uppdrag är emellertid ännu ej slutfört. Vidare har den utredningsman, som enligt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 30 november 1956 tillkallats för att utreda med handläggningen av ansökningar om tertiär- och tilläggslån sammanhängande frågor i syfte att möjliggöra en snabb och smidig handläggning av dylika låneärenden, också att beakta föreliggande administrativa och organisatoriska problem. Denna utredning berör ett stort avsnitt av bostadsstyrelsens och länsbostadsnämndernas verksamhet och organisation. Innan nu nämnda utredningar slutförts torde någon allmän översyn av organisationen icke böra inledas. Jag övergår härefter till att behandla bostadsstyrelsens anslagsframställning. Vad först angår behovet av personal för behandlingen av låneärenden rörande flerfamiljshus må följande anföras. I samband med att den förenämnde utredningsmannen tillsattes beslöt Kungl. Maj:t, efter hörande av bostadsstyrelsen, att vid prövningen av ansökningar angående preliminärt beslut om tertiärlån och tilläggslån ej skall utföras beräkning av byggnadskostnad, förvaltningsutgifter och hyror för lägenheter i byggnad, som avses med ansökningen. Enligt vad jag erfarit har denna förenklings-

Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 1957 149

åtgärd medverkat till — förutom en avsevärt förkortad behandlingstid beträffande låneansökningar på det preliminära stadiet — att den av styrelsen omnämnda ärendesbalansen kan avarbetas i betydligt snabbare takt än vad styrelsen förutsatte i sin anslagsframställning. Det bör vidare erinras om att i det föregående framlagts förslag om slopande av hyreskontrollen från de långivande organens sida beträffande kommunala, allmännyttiga och kooperativa bostadsföretag. Härigenom vinnes en avsevärd förenkling av behandlingen även på det slutliga stadiet av låneansökningar avseende nu nämnda företag, vilka enligt uppgift representerar ca halva antalet låneärenden rörande flerfamiljshus. Ytterligare må erinras om den pågående utflyttningen till länsbostadsnämnderna av låneärenden avseende sådana hus.

Nu anförda omständigheter finner jag böra föranleda att de medel, som anvisats för tillfälliga förstärkningar av lånebyrån och som med inräknande av rörligt tillägg numera uppgår till ca 197 000 kronor, indrages. Bostadsstyrelsen har emellertid framlagt förslag till vissa personalförstärkningar för arbetsuppgifter, som icke har direkt samband med behandlingen av låneärenden, nämligen vad angår planeringsbyrån bl. a. översyn av viss statistik och i fråga om lånebyrån och byrån för teknisk-ekonomiska utredningar upplysningsverksamhet och utarbetande av typritningar för främjande av småhusbyggandet. Jag kan icke biträda styrelsens förslag i vidare mån än att för tillfälliga förstärkningar för nu nämnda ändamål bör anvisas ett belopp av 90 000 kronor för nästa budgetår. Av de skäl statskontoret anfört är jag icke beredd att nu taga ställning till styrelsens förslag till förstärkning av sociala sektionen.

Vad angår bostadsstyrelsens förslag till löneregleringar tillstyrker jag att på kanslibyrån en kontoristtjänst i Ce 13 uppflyttas till kansliskrivartjänst i Ce 15, samt att två kanslibiträdestjänster i Cell, en på kanslibyrån och en på planeringsbyråns utredningssektion, uppflyttas till kontoristtjänster i Ce 13. Vidare bör på byrån för teknisk-ekonomiska utredningar en förste byråingenjör stjänst i Ce 27 uppflyttas till Ce 29 och en kansliskrivartjänst i Ce 15 inrättas i utbyte mot en kanslibiträdestjänst i Ce 11.

Styrelsens beräkning av medelsbehovet under omräkningsposterna torde böra godtas.

I anslutning till styrelsens förslag förordar jag, att extra ordinarie tjänster inrättas för en assistent i Ce 19 på planeringsbyrån samt två ingenjörer i Ce 21 och två ingenjörer i högst Ce 21 på tekniska byrån. Styrelsens förslag till ordinariesättning av tjänster är jag icke beredd att nu upptaga.

De av mig i det föregående förordade förslagen medför eu ökning av medelsbehovet under anslaget med 127 200 kronor. Anslaget bör sålunda uppföras med 4 111 000 kronor.

150 Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 1957

Jag beräknar de olika anslagsposterna sålunda: avlöningar till ordinarie tjänstemän 757 900 (+ 4 000) kronor;' arvoden och särskilda ersättningar, bestämda av Kungl. Maj :t, 73 000 kronor; avlöningar till övrig icke-ordinarie personal 2 357 200 (— 26 000) kronor; ersättningar till experter och sakkunniga 15 000 kronor; rörligt tillägg 907 900 (+ 149 200) kronor.

Bostadsstyrelsen: Omkostnader

Anslag Nettoutgift

Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 1957 151

351 704; anslag 1956/57 369 000. — Den nuvarande metoden för redovisning av de av styrelsen och länsbostadsnämnderna utlämnade lånen bygger på multiplicerande bokföringsmaskiner. För att kunna bemästra den snabbt växande lånestocken — ca 20 000 lån tillkommer varje år — måste årligen minst två kontorsbiträden nyanställas och minst en ny bokföringsmaskin för en kostnad av ca 25 000 kronor anskaffas vartannat år. Därjämte måste för slitna maskiner bytas ut. Då dessutom nuvarande redovisningssystem medför vissa nackdelar för styrelsens arbete i övrigt samt för förmedlingsorganen, har styrelsen (skr. 29/2 1956) föreslagit övergång till redovisning medelst en hålkortsanläggning, som styrelsen skulle förhyra, övergången avses ske i samarbete med statistiska centralbyråns maskincentral, som även i fortsättningen skulle mot ersättning utföra viss del av ifrågavarande redovisningsarbete. Härigenom kan en av de dyraste maskinerna i en komplett anläggning undvaras för bostadsstyrelsens del. Engångskostnaden för omläggning av redovisningssystemet uppskattas till 105 000 kronor och årshyran för hålkortsmaskinerna till 61 000 kronor, vartill kommer vissa kostnader för förbrukningsmateriel jämte ersättning för statistiska centralbyråns arbete. Den nya redovisningsmetoden, som beräknas helt kunna tillämpas ca 15 månader efter det hålkortsmaskinerna beställts, skulle komma att kräva ett tjugotal befattningshavare mindre än den nu använda. Av kostnaderna för övergången till den nya metoden beräknar styrelsen (skr. 30/8 1956) ca 50 000 kronor belöpa på innevarande budgetår och 110 000 kronor på nästa. Då därjämte lönerna för städpersonalen beräknas öka med 6 000 kronor, bör anslagsposten uppräknas med 116 000 kronor.

4. Bearbetning av statistiskt material. Utgifter 1954/55 49 629, 1955/56 55 000; anslag 1956/57 55 000. — Statistiska centralbyrån har från och med förra budgetåret betingat sig högre ersättning för sitt arbete och har varskott om ytterligare höjning fr. o. m. innevarande budgetår. Serviceverksamheten åt kommunerna i samband med upprättandet av lokala bostadsförsörjningsplaner har under senare tid ökat väsentligt. Kostnaderna för egnahemslånestatistiken och bostadsbyggnadsstatistiken har ökat mycket snabbt. Angivna förhållanden gäller även nästa budgetår. Visserligen kan väntas, att antalet lokala bostadsundersökningar då kommer att minska, men i stället bör en undersökning avseende familjebostadsbidragsgivningen utföras. Den tidigare statistiken avbröts, sedan redogörelser över bidragsgivningen fram till 1942 utarbetats. Styrelsen har beräknat medelsbehovet för nästa budgetår till 92 000 kronor.

5. Särskilda uppbördsmedel. Inkomst 1954/55 83 515, 1955/56 66 986; beräknat 1956/57 70 000. — Priset för de typritningssatser, som tillhandahålles av bostadsstyrelsen, har fr. o. m. den 1 april 1956 höjts från 75 till 100 kronor. Inkomsterna av försäljningen torde med anledning härav kunna beräknas lil 1 80 000 kronor under nästa budgetår.

152 Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 1957

Yttranden

Statskontoret anser, att minskningen av anslagsposten till sjukvård m. m. torde med hänsyn till belastningen böra begränsas till 5 000 kronor. Av samma skäl synes posten till övriga expenser för eget behov böra uppföras med oförändrat belopp. Statskontoret har därvid utgått från att, därest bostadsstyrelsen anses böra erhålla egen hålkortsanläggning, kostnaderna härför komma att bestridas från en för ändamålet uppförd särskild post. På grund av de stegrade rese- och traktamentskostnaderna vill ämbetsverket ej motsätta sig en uppräkning av reseanslaget med 10 000 kronor. Posten till bränsle, lyse och vatten synes böra höjas med 5 000 kronor. I betraktande av medelsåtgången (utgift 1954/55 6 517, 1955/56 3 465; anslag 1956/57 16 000) kan ifrågasättas om icke posten till publikationstryck borde sänkas med 6 000 kronor.

I avvaktan på resultatet av pågående statistikutredning torde några nya former av statistiska undersökningar ej böra igångsättas inom bostadsstyrelsen. Medelsbehovet under anslagsposten till bearbetning av statistiskt material lärer även påverkas av om bostadsstyrelsen får tillgång till egen hålkortsanläggning. Därest styrelsen under nästkommande budgetår helt måste lita till statistiska centralbyrån för denna verksamhet, vill statskontoret icke motsätta sig en till 5 000 kronor begränsad uppräkning av posten i fråga.

Statens organisationsnämnd anser det lämpligt, att bostadsstyrelsen nu övergår till hålkortsredovisning av lånestocken. Statistiska centralbyrån tillstyrker styrelsens förslag att förhyra en egen, ej fullt komplett hålkortsanläggning och att redovisningsarbetet delvis bedrives i samarbete med centralbyråns maskincentral.

Departementschefen

I enlighet med statskontorets förslag bör anslagsposten till sjukvård in. m. minskas med 5 000 kronor, posten till reseersättningar höjas med 10 000 kronor samt posten till bränsle, lyse och vatten höjas med 5 000 kronor.

På de av bostadsstyrelsen anförda skälen förordar jag, att styrelsen förhyr en hålkortsanläggning för låneredovisningen och att redovisningsarbetet därefter bedrives i samarbete med statistiska centralbyråns maskincentral. Hålkortsanläggningen kan även användas för bearbetning av statistiskt material. Enligt vad jag inhämtat beräknas anläggningen kunna levereras tidigast under våren 1958 och börja användas för nyssnämnda ändamål ca ett år senare, varefter styrelsens kostnader för maskinell bearbetning av statistiskt material torde kunna nedbringas väsentligt. Kostnaderna för hålkortsanläggningen under nästa budgetår beräknas numera uppgå till ca 120 000 kronor. Enär vissa kostnader för den nu­

Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 1957 153

varande anläggningen bortfaller, kan kostnadsökningen beräknas till ca 97 000 kronor. Av detta belopp bör 7 000 kronor hänföras till posten övriga expenser för eget behov, soin därigenom och inberäknat ökade kostnader för löner till städpersonalen bör höjas med 10 000 kronor. Återstoden av kostnadsökningen för hålkortsanläggningen, 90 000 kronor, bör belasta posten till bearbetning av statistiskt material, vilken i fortsättningen torde benämnas hyra för hålkortsmaskiner m. in. Jag förutsätter, att kostnaderna för bearbetning av statistiskt material under nästa budgetår icke skall överstiga 70 000 kronor, vilket belopp är 15 000 kronor högre än det för innevarande budgetår anvisade. Jag tillstyrker sålunda att ifrågavarande anslagspost höjes med (90 000 + 15 000) 105 000 kronor.

Beträffande den av statskontoret ifrågasatta nedräkningen av anslagsposten till publikationstryck har jag inhämtat, att en sedan några år planerad större publikation kommer att utgivas under nästa budgetår. Under sådana förhållanden vill jag icke föreslå en nedräkning av anslagsposten.

Såsom bostadsstyrelsen föreslagit bör inkomstposten Särskilda uppbördsmedel höjas med 10 000 kronor.

Anslaget bör alltså å ena sidan höjas med (10 000 + 5 000 + 10 000 + 105 000) 130 000 kronor och å andra sidan minskas med (5 000 + 10 000) 15 000 kronor och sålunda uppföras med (555 000 + 130 000 — 15 000) 670 000 kronor.

Länsbostadsnämnderna: Avlöningar

Anslag Nettoutgift

1956/57 (statsliggaren s. 353) 3 291 700

Bostadsstyrelsen har (skr. 30/8 1956) beträffande arbetsmängden hos länsbostadsnämnderna anfört i huvudsak följande. Antalet preliminära ansökningar om egnahemslån, som under budgetåret 1954/55 ökade med ca 2 700 till 21 683, har under budgetåret 1955/56 minskat avsevärt och utgjorde 16 292. I gengäld har antalet slutliga ansökningar ökat från ca 11 900 till 21 731. ökningen av sistnämnda ansökningar och beviljade lån medför att det arbete, som äger samband med utanordning och förvaltning av lån och som främst åvilar kamreraren och den personal som biträder honom, ökar i omfång. Antalet preliminära ansökningar om förbättringslån har nedgått något på det preliminära stadiet (från 12 146 till 10 914) men ökat ungefär lika mycket på det slutliga (från 7 913 till 9 069). Det totala antalet ansökningar (preliminära och slutliga) om egnahemslån och förbättringslån har ökat med över 4 000 från 53 641 under

154 Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 1957

budgetåret 1954/55 till 58 006 under budgetåret 1955/56. Arbetsbalansen har ökat starkt och omfattade vid sistnämnda budgetårs utgång totalt i fråga om egnahemslån och förbättringslån 20 148 ärenden. Antages styrelsens förslag att påbörjandet av enfamiljs- och tvåfamilj shus under nästa budgetår skall omfatta 19 000 lägenheter, kommer arbetet med preliminär långivning att återigen öka samtidigt som antalet slutliga ärenden kommer att kvarbli på sin nuvarande höga nivå. Antalet av nämnderna preliminärt beviljade lån till flerfamiljshus avsåg under budgetåret 1955/56 8 251 lägenheter. Med den takt utflyttningen till nämnderna av ärenden rörande flerfamiljshus beräknas få, uppskattas de preliminära besluten komma att avse ca 9 000 lägenheter under innevarande budgetår och ca 16 500 under nästa. Trots att nämndernas befattning med familjebostads- och bränslebidrag upphör fr. o. m. 1957, kommer deras totala arbetsbörda att öka väsentligt genom utflyttningen av flerfamiljshusärendena.

Yrkanden

Bostadsstyrelsen hemställer, att anslaget höjes med (avrundat) 383 600 kronor.

1. Personalförstärkningar

2. Löneregleringar

3. Omräkningar

Löneklassuppflyttningar och reglerad befordringsgång . 66 523

+ 383 648 4. 26 extra ordinarie tjänster föreslås uppförda på ordinarie stat.

Motivering

1. Nämndernas kapacitet är f. n. till fullo utnyttjad. Skall utflyttningen av flerfamiljshusärenden kunna genomföras, är därför en ytterligare, väsentlig personalförstärkning ofrånkomlig. Särskilt besvärlig är situationen vid de sju länsbostadsnämnder, vid vilka endast en tekniker tjänst finnes inrättad. Även åtskilliga andra nämnder behöver förstärkning med ingenjörer. Nämnderna har begärt en sammanlagd förstärkning, som kan anses motsvara 17 tekniker och ett biträde. Då nämnderna har utgått från att utflyttningen av flerfamiljshusärendena kommer att få full effekt under nästa budgetår — vilket enligt styrelsen ej blir fallet — beräknar

Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 1957 155

styrelsen medel för personalförstärkning med 13 tekniker, för vilka lönerna beräknas enligt 21 lönegraden.

2. Bostadsstyrelsens förslag överensstämmer med vad vederbörande personalorganisation förklarat sig ämna föreslå vid kommande löneförhandlingar.

4. Enligt grunderna för reglerad befordringsgång bör antalet kontorsbiträdestjänster i Ca 8 ökas med 2 till 38, av vilka 13 beräknas belasta ordinarieposten. Styrelsen upprepar sitt förslag i sina petita för innevarande budgetår om ordinariesättning av samtliga länsbostadsdirektörstjänster.

Yttranden

Statens lönenämnd framhåller, att det vill förefalla nämnden som om lön enligt 19 lönegraden vore tillräcklig för de föreslagna teknikerna. Nämnden har icke funnit anledning föreligga för bifall till förslaget under punkt 2.

Statskontoret erinrar om att det belopp, som för tillfälliga personalförstärkningar anvisats under icke-ordinarieposten, med hänsyn till den beslutade utflyttningen från bostadsstyrelsen till länsbostadsnämnderna av vissa låneärenden för innevarande budgetår har höjts från 50 000 till 160 000 kronor, rörligt tillägg däri inberäknat. I avbidan på resultaten av i det föregående berörda utredningar lärer någon ytterligare förstärkning av icke-ordinarieanslaget för sagda ändamål ej böra ifrågakomma. I fråga om anställandet av tekniker vill statskontoret framhålla, att löneställningen för dessa bör anpassas efter för dylika befattningshavare inom statsförvaltningen tillämpade lönesättningsnormer.

Departementschefen

Beträffande det av bostadsstyrelsen anmälda medelsbehovet för tillfälliga personalförstärkningar får jag erinra om vad jag förut vid prövning av styrelsens personalbehov anfört rörande dels pågående utredningar om bostadslångivningen och dels förenklingar beträffande behandlingen av låneansökningar avseende flerfamiljshus. Ytterligare må framhållas den förenkling i handläggningen av ansökningar om egnahemslån och förbättringslån, som jag i det föregående har förordat. Å andra sidan bör beaktas att den under förra året beslutade utflyttningen av flerfamiljshusärenden till nämnderna kan beräknas i mera avsevärd mån belasta nämnderna först under nästa budgetår. På grund härav och med hänsyn till den planerade ökningen av egnahemsbyggandet anser jag en viss förstärkning av nämndernas personalorganisation vara erforderlig under nästa budgetår. Jag föreslår därför, att det belopp av — inberäknat rörligt tillägg — ca 180 000 kronor, som innevarande budgetår finnes disponibelt under anslaget för tillfälliga personalförstärkningar, höjes med 75 000 kronor till 255 000 kronor. Då det är angeläget att uppkommande möjligheter till

156 Kungl. Maj. ts proposition nr 100 år 1957

inskränkning i länsbostadsnämndernas personalorganisation till följd av de nyss berörda förenklingarna i handläggningen av låneärenden tillvaratages utan dröjsmål, bör beloppet disponeras av Kungl. Maj :t, som bör äga att efter närmare prövning av anmälda behov ställa medel till bostadsstyrelsens förfogande. Bostadsstyrelsens förslag till löneregleringar kan jag icke biträda. Styrelsens beräkning av medelsbehovet under omräkningsposterna torde böra godtas. I enlighet med bostadsstyrelsens förslag tillstyrker jag, att länsbostadsdirektörstjänsterna, varav 9 i Ce 33 och de övriga 15 i Ce 31, inrättas som ordinarie och att antalet kontorsbiträdestjänster i Ca 8 ökas med 2 till 38. På grund av de av mig förordade förslagen ökas medelsbehovet under anslaget med 274 300 kronor. Anslaget bör sålunda uppföras med 3 566 000 kronor. Jag beräknar anslagsposterna sålunda: avlöningar till ordinarie tjänstemän 564 000 (+ 474 200) kronor; arvoden och särskilda ersättningar, bestämda av Kungl. Maj :t, 75 000 kronor; avlöningar till övrig icke-ordinarie personal 1 920 400 (—364 400) kronor; ersättningar till experter och sakkunniga 280 000 kronor; rörligt tillägg 726 600 (+ 164 500) kronor.

Länsbostadsnämnderna: Omkostnader

Anslag Nettoutgift

Yrkanden

Bostadsstyrelsen har (skr. 30/8 1956) hemställt, att anslaget höjes med 48 000 kronor. 1. Lokalkostnader 4 000 2. Expenser 44 000

+ 48 000

Motivering

1. Utgift 1955/56 188 294; anslag 1956/57 186 000. —- En uppräkning av anslagsposten med 4 000 kronor är erforderlig på grund av utbyten av lokaler i Visby och Kristianstad. 2. Utgifter 1954/55 214 360, 1955/56 231 442; anslag 1956/57 246 000. — Det har under senare år visat sig icke vara möjligt att inom ramen för

Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 1957 157

expensposten förse nämnderna med erforderlig utrustning på grund av att kostnaderna för städning och telefoner samt för underhåll av maskiner har ökat. Oundgängligen erforderlig anskaffning av möbler och maskiner ävensom nämnda ökade kostnader föranleder att posten bör räknas upp med 44 000 kronor.

Yttrande

Statskontoret erinrar om att anslagsposten till expenser för de båda senaste budgetåren har uppräknats med sammanlagt 30 000 kronor. På föreliggande utredning kan statskontoret icke nu tillstyrka uppräkning med högre belopp än 14 000 kronor eller till 260 000 kronor.

Departementschefen

I överensstämmelse med styrelsens förslag bör till lokalkostnader beräknas ytterligare 4 000 kronor. Beträffande anslagsposten till expenser tillstyrker jag en med 20 000 kronor ökad medelsanvisning. Anslaget bör sålunda uppföras med (729 000 + 24 000) 753 000 kronor.

Hemställan

Under åberopande av vad jag sålunda i olika hänseenden anfört hemställer jag, att Kungl. Maj :t måtte föreslå riksdagen att

I. godkänna av mig förordade ändringar i olika avseen­

den av grunderna för den statliga låne- och bidragsverksam-

heten till förmån för bostadsförsörjningen;

II. medgiva, att under budgetåret 1957/58

dels preliminära beslut angående lån, som skall utgå från

lånefonden för bostadsbyggande, må meddelas intill ett be­

lopp av 655 000 000 kronor,

dels preliminära beslut angående lån, som skall utgå från

anslaget till räntefria lån till bostadsbyggande, må meddelas

intill ett belopp av 125 000 000 kronor,

dels beslut om bidrag till inrättande av pensionärshem

må meddelas intill ett belopp av 10 000 000 kronor;

III. för budgetåret 1957/58 anvisa

a) å driftbudgeten under femte huvudtiteln

1) till Kapitalmedelsförluster och ränteeftergifter å vissa

bostadsbgggnadslån ett förslagsanslag av 90 000 000 kronor;

2) till Bostadsrabatter ett förslagsanslag av 140 000 000

kronor;

3) till Bidrag till viss bostadsförbättringsverksamhct elt

reservationsanslag av 20 000 000 kronor;

158 Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 1957

4) till Bidrag till inrättande av pensionärshem ett reservationsanslag av 10 000 000 kronor;

b) å kapitalbudgeten under statens utlåningsfonder

1) till Lånefonden för bostadsbyggande ett investeringsanslag av 560 000 000 kronor;

2) till Lånefonden för maskinanskaffning inom byggnadsindustrien ett investeringsanslag av 1 500 000 kronor;

c) å kapitalbudgeten under fonden för låneunderstöd till Räntefria lån till bostadsbyggande ett investeringsanslag av 240 000 000 kronor;

IV. bemyndiga Kungl. Maj :t att vidtaga de ändringar i personalförteckningen för bostadsstyrelsen, som föranledes av vad jag i det föregående förordat;

V. godkänna följande avlöningsstat för bostadsstyrelsen, att tillämpas tills vidare fr. o. m. budgetåret 1957/58:

Avlöningsstat

1. Avlöningar till ordinarie tjänstemän, för­

Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 1957 159

VIII. under femte huvudtiteln för budgetåret 1957/58 anvisa

1) till Bostadsstyrelsen: Avlöningar ett förslagsanslag av 4 111 000 kronor;

2) till Bostadsstgrelsen: Omkostnader ett förslagsanslag av 670 000 kronor;

3) till Länsbostadsnämnderna: Avlöningar ett förslagsanslag av 3 566 000 kronor;

4) till Länsbostadsnämnderna: Omkostnader ett förslagsanslag av 753 000 kronor.

Med bifall till denna av statsrådets övriga leda­

möter biträdda hemställan förordnar Hans Maj :t

Konungen, att till riksdagen skall avlåtas proposi­

tion av den lydelse bilaga till detta protokoll ut­

visar.

Ur protokollet:

Karin Wickström

160 Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 1957