SOU 1956:39

Offentliga byggnader : Statens byggnadsbesparingsutrednings betänkande

N 4-0 (;(

oå (-

_ CDL"

&( *. IGT?»

National Library of Sweden

Denna bok digitaliserades på Kungl. biblioteket år 2012

Kommunikationsdeparlementet

I'LUF'EEL. mm.. ' 7 NOV 1956 STOCKHOLM

OFFENTLIGA BYGGNADER

ÖVERSIKT OCH BYGGNADSBEHOV

STATENS BYGGNADSBESPARINGSUTREDNING BETÄNKANDE 1

Stockholm 1956

Kronologi-l förteckning

1. Åldringsvård. Idun. 844 s. s. 2. Fiskhandeln i Sverige. Idun. 194 :. Jo. . Restaurering av Uppsala domkyrka. Victor Pet- terson 170 B. E. . Staten; stöd åt växtförädlingen m. m. Egnellska 295 s. lo. . Standardtariffer för detaljdistribution av elekt- risk kraft. Häggström. as s. X. . Statsägda aktiebolag i Sverige. Av R. Tasman. Idun. 110 s. Fi. . Städernas donationsjord. Kihlström. 00 a. I. . Förenklad statsbidragsgivning. Idun. 100 s. Fl. . Frågan om fortsatt samarbete mellan staten och TGO iLKAB. Marcus. 48 s. Fl. 10. Investeringsverksamhet och sparande. Balans- problem på lång och kort sikt. Av I... Lindber- ger. Baggström. 287 :. Fi. 11. Atomenergien. Beckman. 117 !. B. 12. Bihang till kyrkohandboken. Idun. 100 I. B. 13. Konsthldning i Sverige. Kihlström. 44: s., 24 :. pl. E.

14. Trälltaxa. 1. Allmänna synpunkter. Häggström. 21 a. I. 15. Sultans. 2. Detaljmotivering. Heggström. 040 |.

16. Tulitaxa. :. Taxan. Baggström. 170 |. Fi. 17. Fiskeonråde. Idun. 108 s. Jo. 13. Seminarieorganisationen. 1. Idun. 237 a. I. 19. Kommunalförbund och indelningsiindringar. Idun. 28 a. I. 20. Utredningen om kortare arbetstid. Kihlström. 277 s. . 21. Utredrmgen om kortare arbetstid. Bilagor. Kihlström. 286 s. 8. 22. Alternativt aftonsångsritual. Idun. 85 a. !. 23. Vissa ändringar i nöjesbeskattningen m. m. Beckmm. 239 s. Fi. 24. Statsägda företag i utlandet. Idun. 851 !. Fi. _ 25. Upphovsmannarått tiu litterära och konstnärliga verk. Idun. 633 s. Ju. 26. Byggnadsminnen. Victor Pettersson. 150 !. Ju. 27. Betänkmde med förslag till sjukhuslag m. m. Kihlström. 227 s. [. 28. Rådhus-åtta sammansättning i brottmål. Nor- stedt. 5! :. Ju.

29.1.azg 0? riitt att utöva läkekonsten. Beckman. 9 s. .

so. Prästvalsisg. Kihlström. 204 s. E. 31. Remissyttranden. Kihlström. 400 s. !.

32. ågmmgi och samhällspianeringen. Beckman.

s.

33. Skogsindustrins utbyggnad. Idun. 285 !. II. 34. Kliniska utbildningsplatser för blivande llkare. Idun. 178 !. E. 35. Upplysningsverksamhet vid tolkomrbatningar. Kihlström. 141 s.. 8 s. pl. Ju. 36. Skogsbrukets arbetsmarknad. Idun. 292 |. S. 37. Alkoholblodprovet. Idun. 110 a. I. 38. Strålskydd. Kihlström. 348 s.. 1 :. pl. I. 39. Offentliga byggnader. Översikt och byggnads- behov. idun. 257 5. K.

|Bm—I & Ul Ill Gå

Anm. Om lärskild tryckort ei angives. lr tryckorten stockholm. Bokstäverna med fetstil utgöra begyn- nelsebokstäverna till det departement. under vilket utredningen avgivits. t. ex. E. - ecklesiastlkdeparte- mentet, Jo. - jordbruksdepartementet.

Kommunikationsdepartementet

O FFE NTLI GA BYG GNAD E R

ÖVERSIKT OCH BYGGNADSBEHOV

Statens byggnadsbesparingsutrednings betänkande 1

IDUNS TRYCKERIAKTIEBOLAG ESSELTE AB STOCKHOLM 1956

! i

Herr Statsrådet och Chefen för Kungl. Kommunikationsdepartementet

Med stöd av Kungl. Maj:ts den 15 januari 1954 givna bemyndigande upp- drog Herr Statsrådet samma dag åt undertecknad Ödeen att såsom ut- redningsman verkställa en översyn av den statliga och statsunderstödda husbyggnadsverksamheten samt avgiva förslag till åtgärder för, att ned- bringa kostnaderna för denna. Till utredningens sekreterare förordnades den 9 april 1954 fru A. M. Rietz. Att såsom teknisk sekreterare biträda vid viss del av utredningsarbetet har sedermera den 3 maj _195511förordnats byråarkitekten i byggnadsstyrelsen O. Bylund. Vidare har såsom teknisk expert den 9 april 1954 förordnats överingenjören i försvarets fabrikssty- relse T. Lindh; såsom ekonomisk expert den 8 februari 1955 förste byrå- sekreteraren i väg— och vattenbyggnadsstyrelsen R. Johanson; såsom juri- disk expert den 5 april 1956 byrådirektören i byggnadssiyrelsen S. Lang samt såsom statistisk expert den 28 maj 1956 förste aktuarien i våg- och vattenbyggnadsstyrelsen E. Ericson.

Utredningsuppdraget omfattar enligt diktamen till statsrådsprotokollef den 15 januari 1954 dels en samlad bedömning av de aktuella byggnadsbe- hoven, dels förslag till kostnadsminskande åtgärder av teknisk natur, dels förslag till sådana åtgärder av ekonomisk och organisatorisk natur samt dels slutligen en omprövning av de gängse standardkraven för olika slag av bygg- nader. Utredningsarbetet är avsett att bedrivas i fyra etapper, omfattande i nämnd ordning vart och ett av de sålunda angivna problemen. Det den of- fentliga byggnadsverksamhetens samtliga myndigheter och institutioner om- fattande inventeringsarbete rörande aktuella krav och behov, som måst utfö- ras för den samlade behovsbedömningen, har sålunda utförts i en första ut- redningsetapp. Innan frågor om besparings- och rationaliseringsåtgårder har kunnat upptagas till prövning, har det på grund av de rådande förhållandena inom den offentliga husbyggnadsverksamheten varit nödvändigt att göra en tämligen omfattande utredning för att skapa en någotsånär fullständig bild av byggandets nuvarande organisation och finansiering. Även detta arbete har utförts inom den första utredningsetappen. Den nuvarande uppdelningen

av ansvaret för det offentliga byggandets olika sektorer gör att någon hela verksamheten omfattande överblick över det aktuella byggandets teknik och kostnader knappast någonstådes kan finnas. Efter Herr Statsrådets med- givande den 2 september 1955 och Kungl. Maj:ts beslut den 9 mars 1956 och 3 augusti 1956 har därför utredningsmannen jämte sekreterare och ex- perter vid resor i Kristianstads, Södermanlands och Västerbottens län be- siktigat sammanlagt inemot 300 offentliga byggnader, uppförda under de senaste fem åren. '

Sedan den första etappen av utredningsarbetet nu avslutats får jag här- med vördsamt överlämna redogörelse härför, »Offentliga byggnader, Över- sikt och byggnadsbehov». Den utredning som legat till grund för kapitel 12 och 13 har utförts av sekreteraren fru Rietz, som även svarat för betänkan- dets utforming. Sakmaterialet för kapitel 14 och 15 har insamlats och sam- manställts av experten Johanson, materialet för 16: 1—3 av experten Lang och materialet för 16: 4—6 av experten Lindh och tekniske sekreteraren Bylund. För kapitel 17. har experten Ericson insamlat och sammanställt materialet samt biträtt vid behandlingen av kostnads- och indexfrågorna. Vid inventeringen av byggnadsbehoven i kapitel 18 har Johanson och sekre- teraren biträtt. Bildmaterialet har redigerats av Bylund.

Stockholm den 30 oktober 1956.

Stig Ödeen Ann Mari Rietz

Innehåll *

Skrivelse till Herr Statsrådet och Chefen för Kungl. Kommunikationsdeparte-

mentet ............................................................. 3 11. INLEDNING ...................................................... 7 12. DET OFFENTLIGA BYGGANDETS UPPKOMST ................... 10

1. Stat och kommun ............................................... 10 2. Ämbetsbyggnader ................................................ 11 3. Kyrkliga byggnader .............................................. 12 4. Socialvårdsbyggnader ...................................... . ..... 12 5. Sjukvårdsbyggnader .............................................. 14 6. Universitetsbyggnader ............................................ 14 7. Skolbyggnader ................................................... 15 8. Musei— och teaterbyggnader ....................................... 16 13. DET OFFENTLIGA BYGGANDETS UTVECKLING ................. 18 1. Ämbetsbyggnader ................................................ 18 2. Socialvårdsbyggnader ............................................ 23 3. Sjukvårdsbyggnader .............................................. 26 4. Skolbyggnader ................................................... 32 5. Högskole- och institutionsbyggnader ............................... 42 6. Publikbyggnader ................................................. 47 7. Driftbyggnader .................................................. 51 8. Bostadsbebyggelse ............................................... 59 9. Vissa försvars— och civilförsvarsbyggnader .......................... 65 14. FINANSIERING OCH REDOVISNING ............................. 67 1. Kapitalfonder ................................................... 67 2. Diversemedelsfonder m.m. ....................................... 76 3. Driftbudgetanslag ................................................ 78 4. Diverse finansieringsformer ....................................... 82 5. Helstatlig finansiering och statsbidrag ............................. 83 15. FINANSIERINGSFORMERNAS TILLÄMPNING .................... 86 1. Ämbetsbyggnader ................................................ 86 2. Socialvårdsbyggnader. . . ........................................ 86 3. Sjukvårdsbyggnader .............................................. 89 4. Skolbyggnader ................................................... 94 5. Högskole— och institutionsbyggnader ............................... 99

* Kapitelnumreringen är genomgående för samtliga betänkanden och första siffran i kapitel- numret hänför sig till betänkandets nummer.

6. Publikbyggnader ................................................. 100 7. Driftbyggnader .................................................. 102 8. Bostadsbyggande ................................................ 105 9. Speciella byggnader .............................................. 106 16. ORGANISATION .................................................. 109 1. Statlig byggnadsadministration .................................... 109 2. Allmänna författningar och tillsynsmyndigheter ..................... 118 3. Särskilda författningar och tillsynsmyndigheter ..................... 122 4. Projekteringen ................................................... 131 5. Byggandet ...................................................... 145 6. Utveckling och forskning ......................................... 150 17. KOSTNADERNA .................................................. 159 1. Redovisningen ................................................... 159 2. Investeringarna .................................................. 160 3. Investeringsutvecklingen ................................... ' ....... 162 4. Kostnadsutvecklingen ............................................ 166 5. Stickprovsundersökning ........................................... 170 6. Kostnad och standard ........................................... 177 7. Den relativa standardutvecklingen ................................ 178 18. BYGGNADSBEHOVEN ............................................ 183 1. Inledning ....................................................... 183 2. Ämbetsbyggnader ................................................ 191 3. Socialvårds— och fångvårdsbyggnader .............................. 195 4. Sjukvårdsbyggnader .............................................. 202 5. Skolbyggnader ................................................... 208 6. Högskole— och institutionsbyggnader ............................... 214 7. Publikbyggnader ................................................. 228 8. Driftbyggnader .................................................. 235 9. Sammanfattning ................................................. 241 19. SLUTSATSER ..................................................... 246

Notförteckning ........................................................ 254

11 . Inledning

Den omfattande och ständigt ökande husbyggnadsverksamheten för offentli— ga ändamål finansieras och administre- ras numera nästan helt av stat och kom- mun. De stora förändringar, som fram- för allt under tiden efter 1920 ägt rum i det svenska samhällets struktur, har medfört att det allmänna övertagit allt större del av ansvaret för den sociala, kulturella och samhällsekonomiska ut- vecklingen. Den verksamhet av allmän- nyttig natur, som från enskilt håll tidi- gare bedrivits, har alltmera förlorat i betydelse. Därtill har väl bidragit att med den ökade materiella och kulturella standarden verksamheten även i det en— skilda fallet blivit så omfattande och kostnadskrävande, att privata resurser endast sällan förslår. I de fall, där allt— jämt byggnader för offentliga ändamål uppförs av enskilda, är det regel att det allmänna lämnar ekonomiskt bidrag. En ej oväsentlig del av det allmännas byggande sker genom kommunerna med finansiering genom kommunala skatte- eller lånemedel. Om man undan- tar byggnader för den kommunala för- valtningen deltar emellertid staten som finansiär eller huvudman i de flesta of- fentliga byggnadsobjekt. Inom betydan- de sektorer av det offentliga byggandet är stat och kommun —— primärkommun eller landsting regelmässigt engage- rade i ett oeh samma byggnadsobjekt. Där stat och kommun _ eller i mera sällsynta fall stat och enskild — gemen- samt deltager i finansiering av byggnad

för allmännyttigt ändamål, varierar storleken av statens bidrag inom olika områden. Fördelningen av kostnaderna för det offentliga byggandet _ liksom för den offentliga verksamheten över huvud _ har sedan långt tillbaka varit och är alltjämt föremål för debatt. Icke blott statsstödets omfattning utan även dess form varierar emellertid. Också för statens egna byggnader förekommer ett flertal olika både finansierings- och förvaltningsformer. Ej sällan handhas likartade byggnadsuppgifter av skilda myndigheter. Särskilt på det statligt- kommunala området är en rad myndig- heter engagerade i en omfattande admi- nistrativ apparat. Förklaringen till den- na splittring och denna brist på prin- cipiella linjer är delvis att söka i histo- riska orsaker. Till en icke ringa del har formerna utvecklats på gammal, ofta ur— gammal, hävd. Men i stor utsträckning har det offentliga byggandet fått sin nu- varande organisation och icke minst sin ekonomiska form bestämd av de förhål— landen som rätt och de ekonomiska och politiska förutsättningar som före- legat, då en ny byggnadskrävande of- fentlig verksamhet av statsmakterna upptagits. Ofta torde därvid frågan om driftkostnaderna och verksamhetens or— ganisation ha dominerat den politisk- ekonomiska debatten, medan frågan om byggandet kommit att mindre uppmärk- sammas. Ändock kan organisation och driftkostnader lättare anpassas till fram- tida förhållanden och resurser än de

fasta anläggningarna och de fasta kost- naderna. De förra är dessutom i all- mänhet till en början begränsade av personella och organisatoriska skäl, me- dan byggnaderna ofta utgör förutsätt- ningen för att nppbygga eller utvidga ett verksamhetsområde. De blir därige— nom på en gång en betydande påfrest- ning på statsfinanserna. Icke minst är detta fallet i nuvarande situation. De statsekonomiska sviterna efter en krigs- tid, efterkrigstidens överbelastning av produktionsresurserna samt de av den världspolitiska situationen nödvändig- gjorda stora försvarskostnaderna med- för att ramen för det offentliga byggan- det blir begränsad. Å andra sidan med- för nyligen beslutade eller förberedda reformer i fråga om bl. a. folkunder- visning, social— och sjukvård investe- ringsbehov av en storleksordning, som knappast tidigare förekommit. Förhål- landena har ansetts nödvändiggöra en allmän översyn av det statliga och stats- understödda husbyggandet genom en särskild utredning. Statens byggnadsbe- sparingsutredning tillsattes den 15 ja- nuari 1954 och fick i uppdrag dels att verkställa »en samlad bedömning» av de aktuella byggnadsbehoven, dels att föreslå åtgärder »av teknisk, ekonomisk och organisatorisk art» som kunde minska byggnadskostnaderna och »där- igenom öka våra möjligheter att i önsk- värd utsträckning tillgodose föreliggan- de byggnadsbehov». Uppdraget skulle ej avse det med statsstöd bedrivna all- männa bostadsbyggandet och ej heller byggandet för försvarsändamål.

Vill man söka vägar att minska det allmännas kostnader för det offentliga byggandet är det bl. a. nödvändigt att reformera administration och finansie- ring mot större rationalitet och plan- mässighet, En förutsättning är emeller- tid då, att man känner och därigenom har möjlighet att med utgångspunkt

från dagens situation värdera de förut— sättningar och de förhållanden i övrigt, som en gång låg till grund för de nuva- rande formerna. Emellertid saknas i stor utsträckning samlat underlag för ett sådant bedömande. Medan den of- fentliga verksamheten på olika sam- hällsområden varit föremål för histo- riska sammanfattningar såväl i statliga utredningar som av enskilda författare, är detta, med få undantag, ej fallet i fråga om byggandet. En historisk un— dersökning på detta område måste där— för bli omfattande och detta även på grund av det stora område byggandet omspänner —— praktiskt taget all offent— lig verksamhet. Den omständigheten, att en hel del av detta byggande har sina rötter i och i mycket bibehållit sina former från mycket gammal tid, gör att undersökningen måste gå långt tillbaka. I det följande lämnas därför en kort historik över utvecklingen av husbyg— gandet för offentliga civila ändamål. Det mångskiftande sätt på vilket det offentliga byggandet finansieras och ad— ministreras samt mångfalden av myn- digheter och institutioner som är enga- gerade i detta byggande försvårar en samlad överblick över nuvarande för- hållanden på området. En sådan är emellertid en nödvändig förutsättning för en diskussion av organisatoriska re- former. I fortsättningen skall därför i särskilda avsnitt en så fullständig in— ventering som möjligt genomföras av nuvarande finansieringsformer och de— ras tillämpning samt av nuvarande or— ganisation i fråga om administration, byggande och förvaltning liksom av det författningsmässiga underlaget härför. »På grund av såväl stigande anspråk på standard och utrustning som till- komsten av helt nya behov, föranledda av utvecklingen på främst förvaltning- ens, socialpolitikens och undervisning— gens områden, har statens samlade ut-

gifter för husbyggnader under senare år varit stigande», heter det i utred- ningsdirektiven. Därutöver torde även andra orsaker, icke minst produktions- kostnadernas fortgående stegring, ha medverkat. I det följande skall också en undersökning göras av kostnadsutveck- lingen under senaste tre decennier för vissa kvantitativt dominerande slag av offentliga byggnader i jämförelse med kostnadsutvecklingen i stort. Likaså skall utvecklingen av de totala utgifter

statsverket haft för det offentliga byg- gandet under denna tid belysas. Dessa avsnitt bör kunna tjäna som bakgrund till bedömandet av de aktuella bygg- nadsbehoven och den framtida utveck- lingen av anspråken på statsmedel för ändamålet. Till framställningen i detta delbetänkande ansluter sig det försök till uppskattning av byggnadsbehoven på olika områden av det offentliga byg- gandet, som i utredningsdirektiven för— utsatts.

12. Det offentliga byggandets uppkomst

1. Stat och kommun I den verksamhet i gemensamt in- tresse, som det gamla svenska bonde- samhällets allmogesamfälligheter utöva- de, har det offentliga husbyggandet sitt ursprung. Behovet av byggnader för samhällsfunktionerna för kult och rättskipning _— tillgodosågs genom med- lemmarnas samfällda arbetsprestation, för vilken vid en senare differentiering av egendomsförhållanden sedvanemäs- siga och rättsliga regler utvecklades.1 Sedan allmogesamhällena uppgått i en enhetlig statsbildning var till en början statsmaktens, konungens, huvudsakliga inkomstkälla _ utöver avkastningen av kronans jordegendomar den tjänste- plikt som ansågs i olika former åvila eller ålades medborgarna. Denna tjän- steplikt utkrävdes av allmogen i form av dagsverken framförallt vid de kung— liga slottens byggande men sedermera också för andra kronans byggnader.2 Med statsförvaltningens på 1500-talet begynnande centralisering och brytan- det av den kyrkliga maktställningen kom mycket, som tidigare uteslutande varit de lokala menigheternas eller kyr- kans angelägenheter, att jämväl bli ett statsintresse.3 Genom kyrkogodsens in- dragning växte kronans byggnadsbe- stånd och förvaltningsapparatens ut- veckling medförde ökat behov av of- fentliga byggnader.”I

Redan tidigt kom de vid handelsplat- scrna framväxande stadsbildningarna att i ekonomiskt och förvaltningsmäs-

sigt hänseende få en särställning i för- hållande till landsbygden. Denna stä- dernas särprägel kodifierades genom skilda lagbestämmelser.5 De för städer- na skapade styrelseorganen handhade också rättskipningen." Lokalförsörjning- en för denna verksamhet kom därige- nom att åvila stadsmenigheten. Genom sin speciella funktion som handelsplats och den snart genom privilegier och lag— bestämmelser reglerade monopolställ- ningen inom handel och hantverk fick städerna ytterligare byggnadsuppgifter av offentlig natur. Detta gällde i första hand lokaler för uppbärande av avgif- ter för handeln, »våghusen» och »klä— deshus».7 Med utvecklingen av tullsys- temet blev tullhusbyggandet ett statligt intresse.” Byggnadsskyldigheten ålades då »stapelstäderna», till vilka utrikes- handeln koncentrerades och bland vil— ka alltifrån 1600-talet Stockholm intog en särställning som »översta stapel- stad».9 Vid tullväsendets utarrendering uppläts kronans tull- och packhus, men där sådana icke fanns ålades städerna att »sådana hus förfärdiga och uppbyg- ga låta»? Ursprungligen torde, åtmins— tone i sjöstäderna, kronan ha ombesörjt själva tullexpeditionslokalerna,11 medan packhusen regelmässigt uppförts av stä- derna.12 Med tiden kom denna bygg- nadsskyldighet att förenas med vissa städers rätt till del i tolag, »förhöjt to- lag»?3 Denna rätt, som tillkom stapel— städer, har varit av betydelse för sta— dens byggnadsskyldighet långt fram i

..... ___—__- - ... A.L.

tiden, icke blott då det gällt tullbusbyg- gande utan även för andra publika byggnader. I viss mån torde dylika byggnader ha finansierats med den år 1718 alla stapelstäder medgivna rätten att uppbära inkvarteringstolag. Av sär- skild betydelse för byggnadsskyldighe- ten var emellertid de tolag för bestäm- da ändamål _ fattighus, hospital, barn- hus, domkyrka, börsbyggnad osv. —— som vissa städer fick rätt att uppbära."

I fråga om fördelningen av byggnads- skyldigheten mellan stat och kommun i äldre tider bör märkas att varken stad eller landskommun15 betraktades som från staten skilda rättssubjekt utan när- mast såväl privat— som offentligrättsligt utgjorde en enhet med kronan. Städer och andra menigheter hade då icke som under senare tid vissa principiellt fast- slagna skyldigheter och ej heller vissa rättigheter, som satte dem i stånd att på eget ansvar sörja för skyldigheter- nas fullgörande. För ett äldre åskåd— ningssätt utgjorde städernas tillgångar resurser över vilka kronan dispone- rade, där de icke behövdes för sitt av- sedda ändamål. På 1700-talet började man precisera städernas särskilda för— pliktelser och under Karl XI:s tid ut— arbetades fasta »stater» för städerna, upptagande de inkomster var och en av dem ägde att uppbära och de upp- gifter som därmed skulle bestridas. Ut- gifterna fick därigenom karaktären av permanenta förpliktelser. Denna ord- ning gjorde dock ej avgöranden in casu överflödiga. Staterna upptog regelbun— det ett anslag för publika byggnader, men vad som ingick däri preciserades ej. Det finns således exempel på att an- slag togs i anspråk för byggande av landshövdingresidens o. dyl. Även an- norledes än genom en dylik disposition av byggnadsanslaget var städernas in- komster bekvämt åtkomliga för kro- nans behov. Landshövdingarna kontrol—

lerade deras användning och om över- skott uppkom stod dessa enligt stater- nas uttryckliga föreskrifter till kronans disposition. Gränsen mellan stads- och statsförvaltning var flytande. Så små- ningom började emellertid förpliktelser av stadigvarande karaktär att träda i stället för avgöranden i särskilda fall, och genom resolutionen på städernas besvär 1723 lades grunden till deras ekonomiska oavhängighet.

2. Ämbetsbyggnader

Den fortgående centraliseringen av statsförvaltningen, framför allt de cen- trala verkens tillkomst,la medförde ett växande lokalbehov för förvaltnings— ändamål. På 1600- och 1700-talen bör- jade därför egentliga ämbetsbyggnader att uppföras. Då tillkom exempelvis riksbankshus och tulldirektionsbygg- nad?7

Ute i landet medförde statsförvalt- ningens utveckling icke omedelbart nämnvärda behov av byggnader. Kro— nans egendomar användes i form av förläningar som vederlag för kvalifice- rade tjänster, varigenom de kungliga slotten och gårdarna även blev admini- strationslokaler.13 Sedan en regional förvaltningsorganisation växt fram som »landsregering» blev slotten i residens- städerna säte för dessa organ. I städer utan slott nyuppfördes efter hand sär- skilda residensbyggnader. När genom 1614 års rättegångsordning landet fick ett statligt reglerat rättsväsen bibehölls alltjämt från den tid, då rättskipningen varit ett utpräglat menighetsbestyr, skyldigheten för häradet, senare tings— lagen, att bygga och underhålla tings- hus och häradshäkte liksom för städer— na att bekosta egna domstolar och häk- ten." De nyinrättade hovrätterna20 in- rymdes däremot i kronans byggnader.

De första ansatserna till en centrali- sering av förvaltningen av kronans

byggnader kan spåras till 1600-talet, då i instruktion för »Kammarcn» före- Skrevs:?1

>>Medh Cronones Byggningar skall således tillgå att hwar Ståtthållare medh Crono- nes Byggemester i tijdh öfwerslår, hwadh som nödtårfteligen behöfwes til att hålla Slott och gårdar så ock fästningarne wedh macht; Seedan whadh nyttigt är, af nye skola vpbyggias, och hwadh der till nöd— tårfteligen wil vpgå, och dermedh besökta CammerRådet.»

Vad Stockholm beträffar blev enligt 1634 års regeringsform denna myndig- het anförtrodd överståthållaren.

3. Kyrkliga byggnader Kyrkan svarade under äldre tid för en väsentlig del av det offentliga byg— gandet. Den kristna kyrkans verksam- het inneslöt redan mycket tidigt vård av sjuka och fattiga samt skolundervis- ning. Byggandet liksom den kyrkliga verksamheten i övrigt vilade till stor del på bidrag in natura och i form av arbetsprestationer från den lokala me- nigheten, identisk med allmogesamfäl- ligheten. Genom reformationen övertog staten ansvaret för de kyrkliga ange— lägenheterna i stort. Kostnaderna för den till de lokala församlingarna knut- na kyrkliga verksamheten kom dock alltjämt att åvila menigheterna. Kyrko- byggandet förblev således en angelägen— het för den kyrkliga samfälligheten _— församlingen _ och har sedan dess så förblivit. Tillsynen av de kyrkliga byggnaderna lades på landshövdingar- na, som skulle »hava en noga uppsikt över att icke allenast kyrkor utan ock skolor och hospitaler efter nödtårften hölles vid makt» medan »biskoparna och konsistorierna i de mål som angå —— —— — kyrkornes byggnad intet hava någon exekution om händer»?2 Genom byggningabalken i 1734 års lag fastslogs att prästgårds- och kyrkobyggnader skulle uppföras av socknen, till vilket

organ successivt självstyrelsen på lands— bygden glidit över från det ursprung— liga häradet.23 Domkyrkorna intog dock en särställning, vilket sammanhängde med att de var både stifts- och försam- lingskyrka. Byggande och underhåll av dem finansierades, liksom övriga kost— nader för stiften, genom särskilt stifts- tionde, »domkyrkotunnor».'M

4. Socialvåulsbyggnader Ur de under medeltiden av kyrkan inrättade hospitalen och helgeandshu— sen och de genom enskildas försorg eller genom 8. k. »gillen» skapade fat- tiganstalterna utvecklades en odifferen- tierad fattigvård som inneslöt vård av åldringar, sjuka och barn. Efter reduk- tionen av kyrkogodsen måste staten i viss utsträckning taga ansvaret för dessa anstalter. Gustav Vasa fastslog skyldig— heten därtill i princip.25 Anstaltsvården var emellertid betungande för kronans finanser och man sökte efter hand för- må socknarna att uppföra »fattigstu- gon.” I 1571 års hospitalsordning upp— togs bestämmelser om »kommunala» sådana,'—'7 men effekten blev ringa och fattigvården kom under flera sekler att i huvudsak vila på enskild välgören- het!-'3 Ett betydande socialt problem utgjor— de det ständigt ökade antalet egendoms- lösa och lösdrivare, som var hänvisade att leva på ett legaliserat tiggeri. I syn- nerhet under vissa perioder blev det nödvändigt att omhänderta detta folk och de statliga förvaringsplatserna för brottslingar på de kungliga slotten och gårdarna uppläts härför. Frågan om ut— byggnad av anstaltsväsendet blev snart aktuell. Redan vid 1600-talets början framfördes tanken på dylika åtgärder och i 1624 års »Konstitution emot tig- gare och tidstjuvar» gjordes ett försök att rationalisera anstaltsväsendet.” En— ligt denna skulle fattigvården centrali-

'T'l .it

| I , .4IHCD '|' », ': llll||e

II I!

Strängnaas——

”fint!-l Er.]celncL

Fig. 1. Stadsbild från Strängnäs på 1660-talet. På ömse sidor av domkyrkan katedralskola och lrivial— skola. Ur E. Dahlbergs »Suecia anliqva et hadierna».

seras till provinshospital, bekostade av kommunerna och »provinserna». Vidare skulle statliga »landsbarnhus» inrättas i varje provins och städerna skulle sör- ja för motsvarande barnhus. Det stat- liga anstaltsväsendet skulle utvidgas för icke arbetsföra och varje provins skulle uppföra ett tukthus för »lättingar och lösdrifvare». I huvudstaden inrättades en kombinerad barnuppfostrings-, tvångsarbets— och straffanstalt, senare utvecklad till allmänna barnhuset?0 men i övrigt genomfördes ej planen. Reform- strävandena fortsatte dock och 1638 ålades landshövdingarna att tillse, »att hwar Sockn håller en Stuffu wedh Kyrc- kian och där försörier sine egne fattige till dess dee döö».31 1642 tillkom en hos- pitalsordning, som lade grunden till den kommunala fattigvården. Det bestäm-

des att var församling skulle uppbygga stugor, där dess fattiga kunde inflytta och bli försörjda. Kronohospitalens verksamhet inskränktes till sjuka fat- tiga samt till »ursinniga och besatta människor» och smittosamt sjuka.” Den egentliga fattigvården kom här- efter att alltmera begränsas till sock- nen och genom 1763 års hospitalsför- ordning fastslogs nttryckligen varje sockens skyldighet att draga försorg om sina fattiga. För barnavården sak- nades däremot till långt fram i tiden speciell lagstiftning.”

Även inom anstaltsväsendet i övrigt dröjde reformerna. Lösdrivarna intogs alltjämt på fängelserna, vilka dock av- lastades genom att det verkliga fångklien- telet användes för befästningsanlägg- ningar, varigenom s. k. fästningsfängel—

ser kom till stånd.” Situationen i hu- vudstaden nödvändiggjorde särskilda åtgärder och en tvångsarbetsanstalt upp- fördes på Långholmen, delvis med do- nationsmedel.35 Den under 1700-talet förhärskande merkantilismen ledde in- direkt till vissa åtgärder på den tidens socialvårdsområde. Såsom ett led i sta- tens stöd åt näringslivet ålades flera städer att uppföra tvångsarbetsanstal- ter, »rasp- och spinnhus»,se från vilka klädesfabrikerna skulle kunna erhålla billigt råmaterial. En del spinnhus byggdes men blott på några ställen kom fabriker till stånd och de flesta anstal- terna fick sedermera nedläggas.

5. Sjukvårdsbygguader Samtidigt med reformerna inom fat- tigvården började en från denna skild sjukvård att uppstå.37 Vid början av 1700-talet var den på Danvikens hospi- tal38 inrättade avdelningen för sinnes- sjuka den enda allmänna, enbart för sjukvård avsedda anstalten. Hospitalet finansierades i viss utsträckning av in- komster från vissa tullmedel. Här bygg- des också ett »kurhus» för veneriskt och epidemiskt sjuka.89 För universite- tens medicinska fakulteter uppstod ti- digt behov av sjukhus, men först 1708 inrättades i Uppsala ett akademiskt sjukhus. Lund fick likaledes ett lasarett på 1700-talet. Göteborg fick 1782 genom donation sahlgrenska sjukhuset. Vid 1739 års riksdag togs frågan om en sjukvårdsanstalt i huvudstaden upp och 1752 öppnades »Kongl. Serafimerordens Lazarett»!0 Dessutom inrättades i Stock- holm 1775 allmänna barnbördshuset, där utbildning av barnmorskor och lä- kare bedrevs.”1 Även på andra platser torde under 1700-talet ett eller annat lasarett ha upprättats. Så bestämdes t. ex. 1743 att skatten på spelkort skulle anslås till finansiering av vid denna tid planerade lasarett”2 och 1765 föreskrevs

att de kommuner, som byggde egna la— sarettshus, skulle »få nyttja samma rät- tighet, som Lasarettet i Stockholm och behålla alla de insamlingar, Collecter och Sammanskott», som eljest gick till serafimerlasarettet?3 Grunden till en allmän sjukvård var härmed lagd och kommunerna fick nu övertaga en stor del av den verksamhet, som förut hu- vudsakligen på statens bekostnad ut- övats i hospitalen. År 1776 ställdes de nya lasaretten under ledning av lasa- rettsdirektioner och underhölls genom avgifter från länets befolkning."

Sinnessjukvården och epidemivården hade genom 1763 års hospitalsordning kommit att läggas på de statliga anstal- terna. Hospitalens karaktär av enbart sjukvårdsanstalter fastslogs 1775," då det föreskrevs, att kronohospitalen ute— slutande skulle emottaga »dårar» och de som var behäftade med svårare sjuk— domar.

6. Universitetsbyggnader Jämsides med att den sociala hjälp- verksamheten under medeltiden till största delen ombesörjts av kyrkan hade denna även tagit sig an den and- liga odlingen. Sålunda hade universite— tet i Uppsala tillkommit på kyrkligt ini- tiativ 1477. Genom donation av Gustav II Adolf fick universitetet möjlighet att existera som en självförsörjande insti- tution och ända fram till 1800-talet ut— gick inga statsanslag!m Universitetsloka- lerna utgjordes till en början av dom- kapitelshuset men genom det på 1620— talet påbörjade »Gustavianum» fick uni— versitetet egen byggnad och sedermera tillkom med donationsmedel ytterligare byggnader. I Lund däremot inrättades universite- tet 1668 helt genom statens försorg, men först genom Karl XI tryggades dess fort- bestånd. Konungen förklarade att han icke ville »låta något på medel fattas

uti det som nödigt och tjenligt vara må till dess understöd och beständiga flor». Universitetet fick egen byggnad, det 5. k. lundagårdshuset, och senare uppläts även residenset m. fl. byggna- der!7

Genom sammanslagning av läkarnas »Collegium medicorum» och bardskä- rarämbetets »Kirurgiska societeten» la- des i Stockholm 1797 grunden till karo— linska institutet. Institutionen fick sera- fimerlasarettet som undervisningssjuk- hus, men saknade ända fram till 1817 egna undervisningslokaler."

7. Skolbyggnaden- Även läroverksväsendet hade grun- dats av kyrkan och klosterordnarna. Vid tiden för reformationen fanns i vissa stiftsstäder domkyrko- eller kate- dralskolor och dessutom en del kloster- skolor. Därutöver hade emellertid en del större köpstäder upprättat »trivial- skolor», vilka bekostades av städerna

själva.” För Gustav Vasa blev det en självfallen sak att staten övertog om- sorgen om skolan. De sju domskolor och elva stadsskolor, som fanns vid me- deltidens slut, erhöll sålunda anslag av tionden för sin fortsatta verksamhet och därjämte inrättades på statens bekost- nad nya skolor i olika städer. Alltefter- som samhällsutvecklingen fortskred blev dessa skolor föremål för ett vidgat statsintresse. Så intogs exempelvis i 1619 års stadga om städernas admini- stration en bestämmelse om de förnäm- sta köpstädernas skyldighet att upp- rätta »räkneskolor» och vid utfärdande av nya privilegiebrev för vissa städer ålades dessa att inrätta »goda räknesko- lor».50 Ur detta förhållande torde den senare hävdvunna ordningen att städer- na håller byggnader för de statliga lä- roverken ha sin grund. De första gym- nasierna tillkom 1623 i Västerås, 1626 i Strängnäs och 1627 i Linköping.51 I all- mänhet fick skolorna disponera lokaler

Fig. 2. Kaledralskola i Linköping. Förslag av biskop Spegel till ombyggnad efter branden 1700.

Jlllljllllllmmll

""Milllllmr

="; %

Fig. 3. Tullhuset vid Skeppsbron i Stockholm. Byggt 1790. Alltjämt ämbetsbyggnad för general- tullslyrelsen. Ark.: E. Palmstedt.

i befintliga hus,-"*"= mestadels i kloster eller andra kyrkliga byggnader. På någ- ra platser uppfördes dock skolbyggna- der, men inte förrän in på 1800-talet fick skolbyggandet någon större omfatt— ning.

Statsmakternas intresse för undervis- ningen var länge inskränkt till univer- siteten och läroverken. Den enda folk- undervisning, som bestods, utgjordes av katekesläsning.53 Inte ens »upplysnings- tiden» medförde någon större ändring i detta förhållande.M Efter förslag av prosten Schliiter 1767 att en skola i särskilt skolhus skulle införas i varje

församling, tillkom emellertid ett cirku— lär till domprostar och landshövdingar angående möjligheten att skaffa skol- hus och lärare.55 Redan detta cirkulär möjliggjorde för energiska präster att på flera håll förmå församlingarna att bygga skolhus. I övrigt förblev emeller- tid statens intresse ringa, ehuru på en- skildas initiativ, framför allt genom samfundet »Pro Fide et ChristianiSmo», reformarbetet fortsattes. Samfundets »förslag till sockenskolor» 1798 ledde till inrättande av skolor på ett flertal platser. Skolhus kom dock till stånd blott i ringa utsträckning och då i re- gel genom donation av traktens gods— ägare. Merendels ägde undervisningen rum i sockenstugor.50 Först i början på 1800-talet togs debatten om folkunder- visningen på allvar upp.—"7

8. Musei- och maten-byggnader I fråga om andra kulturinstitutioner än undervisningsanstalter är det allmän- nas initiativ eller medverkau av rela- tivt sent datum. De initiativ, som av Gustav III togs på området, var mera att betrakta som konungens personliga än som statliga. Institutionerna finan- sierades också huvudsakligen genom bi- drag eller donation av konungen. Så till- kom 1739 vetenskapsakademien, som 1747 fick inkomster genom privilegiet på almanackans »utgivande och förfat— tande» och senare även donationer. Vi- dare instiftade konungen 1786 vitter- hets-, historie- och antikvitetsakade- mien och lämnade denna betydande (10- nationer. Embryot till ett historiskt mu- seum, de från 1666 härstammande »anti— kvitetskollegiums samlingar av jord- fynd» ställdes därvid under akademin. Även till ett konstmuseum lade Gustav III grunden genom att testamentera sina konstsamlingar till staten och 1792 in- stiftades ett museum. Samtliga de nu nämnda institutionerna inrymdes i slot—

Till de kulturinstitutioner, som sär- skilt var föremål för Gustav III:s in- tresse, hörde tcatrarna.” Han inrättade 1773 en operatcatcr och en dramatiker- skola. För den förra uppfördes ett

operahus medan den dramatiska teatern under enskild »entreprenör» till en bör- jan spelade i »Bollhuset» för att 1793 under namnet »Kongl. svenska drama- tiska teatern» överflyttas till den s. k. »Arsenalen».

Fig. 4. Bancohuset vid Järntorget i Stockholm. Byggt 1680 lör riksens ständers bank, sedermera riksbanken. Tillbyggt 1712 och 1737. Sedermera har huset inrymt bl. a. telegrafstyrelsen och lots— styrelsen, nu disponerat för delar av siöfartsstyrelsen, generallullstyrelscn och vattenöverdomsfolen samt medelhavsmuseet m. m. Ark.: N. Tessin (1. a'. (1680), N. Tessin d. y. (1712) och C. Hårle— man (1737).

13. Det offentliga byggandets utveckling

1. Ämbetsbyggnader

De lokalbehov, som med 1809 års nya former för statsstyrelsen uppkom för nyskapade eller ur de gamla kollegierna utbrutna centrala ämbetsverk, tillgodo- sågs till en början i kronan tillhöriga palats och liknande byggnader, fram- för allt på Riddarholmen. Trots den centrala statsförvaltningens fortgående tillväxt kunde under hela 1800-talet 10- kalbehovet i huvudsak fyllas på detta sätt samt genom förhyrning. I viss ut- sträckning inköpte emellertid kronan enskilda patricierhus o. dyl.1 Det s. k. Preisiska huset tillföll kronan genom danaarv.2 Ända fram till senare delen av 1800-talet var bancohuset, byggt 1680 för riksbanken, samt tullhuset från 1788 de enda för sitt ändamål uppförda ämbetsbyggnaderna. Efter beslut 1840 om statsrådets förändrade organisation uppläts den av myntverket disponerade byggnaden vid Mynttorget till gemen- sam lokal för samtliga departement.3 Genom en omfattande ombyggnad ska- pades efter beslut 1865/664 ett riksdags- hus på Riddarholmen, men icke förrän 1874 tillkom den första ämbetsbyggna- den i nyare tid med generalpoststyrel- sens byggnad5 vid Fredsga'tan, varifrån verket 1903 flyttade till det nya post- huset vid Vasagatan.e Den gamla bygg- naden övertogs senare av arméförvalt- ningen.7 Sedan 1904 nytt riksdagshus8 färdigställts, ombyggdes det gamla 1911 för bl. a. kommerskollegium. År 1916 övertog staten vetenskapsakademiens

komplex vid Vallingatan och däri in- rymdes medieinalstyrelsen m. fl.” Ett antal privata fastigheter inköptes också, 1917 vid Engelbrektsgatan för pensions- styrelsen,” 1918 vid Karduansmakare- gatan för vattenfallsstyrelsen11 och vid Storkyrkobrinken för finansdeparte- mentet,” 1919 Rosenbad för riksgälds- kontoret13 m. fl., vid Storkyrkobrinken" för försvarsdepartementet samt.,nslutli— gen en byggnad vid Smålandsgatan. Den sistnämda inrymde patentverket, som emellertid 1921 fick en nyuppförd äm- betsbyggnad, den första i modern tid.15 Nästa ämbetsbyggnad tillkom 1926 för skolöverstyrelsen m. fl. verk," nytt kanslihus påbörjades 193017 och samma år blev riksförsäkringsanstaltens hus färdigt.” Därefter dröjde det nästan 20 år innan någon ny byggnad för civil- förvaltningsändamål tillkom, om man undantar den byggnad för speciellt än- damål som 1941 uppfördes för luftskyd- dets ledning.19 Däremot påbörjades med ingången av 40-talet ett stort komplex för försvarets räkning, vilket omfattar lokaler för de militära förvaltningarna, staberna samt krigsarkivet. En utvidg- ning och konsolidering av statens fas— tighetsbestånd framför allt på Riddar- holmen och i staden mellan broarna men även på vissa andra platser, bland annat Mariebergsområdet, nåddes ge- nom 1928 och 1940 års avtal med Stockholms stad.20 Fastigheterna på Riddarholmen kom därmed med ett un- dantag helt i statens hand. År 1948 får-

Fig. 5. Ämbetsbyggnad vid Rödbotorget i Stockholm, ursprungligt utseende. Byggd 1874 för general- poststyrelsen. Efter 1906 använt för arméförvaltningen, utrikesdepartementet och numera fortifika— tians/örvaltningen. Ark.: A. Törnqvist.

digs'tälldes en större byggnad för för- svars- och finansdepartementen”1 och 1951 ett byggnadskomplex för väg- och vattenbyggnadsstyrelsen samt luftfarts- styrelsen.?2 Utrikesdepartementet fick 1953 utökade lokaler genom ombygg— nad av Arvfurstens palats och angrän- sande inköpta fastigheter.” Dessutom har de gamla ämbetsbyggnaderna på Riddarholmen under senare år om- byggts och moderniserats. Slutligen kan nämnas den modernisering av vissa i Stockholm ledigställda kaserner, vilken blivit nödvändig för deras anpassning till ämbetslokaler, bl. a. för statistiska cen'tralbyrån och nu senast för sjö- fartsstyrelsen.

Det är således ett ganska ringa antal nya ämbetsbyggnader som hittills kom- mit till och likaså har förvärv av fas-

tigheter för ändamålet skett i begränsad utsträckning. Samtidigt har den cen- trala statsförvaltningen växt i stigande takt. Det blev därför tidigt nödvändigt att förhyra lokaler i privata fastigheter. År 1920 var antalet ämbetsverk ett ($O-tal.” För dessa stod i statliga bygg- nader endast 1 750 tjänsterum till för- fogande. Icke mindre än 1 521 rum fick förhyras25 för sammanlagt över 1,2 Mkr. Totalt förhyrde staten i Stockholm för omkring 1,45 Mkr." Sedermera har den centrala statsförvaltningen ytterligare ökat. Fram till tiden för andra världs- kriget växte emellertid antalet verk och myndigheter obetydligt och ökningen berodde huvudsakligen på personalka— derns tillväxt. Antalet tjänstemän inom den centrala statsförvaltningen och andra till Stockholm förlagda statsin-

stitutioner var 1920 omkring 4 000 en- ligt en inventering, som verkställdes för utrönande av rumsbehovet.27 Några siff- ror från trettiotalet står ej att erhålla men en jämförelse mellan antalet i stats- kalendern för 1920 och 1935 upptagna tjänster gör med hänsynstagande till de förändringar i kalenderuppgifternas omfattning som skett mellan åren och under förutsättning av i huvudsak bi- behållen proportion mellan i kalendern upptagna tjänster och totalantalet _ en siffra av omkring 6 000 sannolik för år 1935. Detta skulle således innebära en ökning av antalet tjänstemän med om- kring 50 %. Sammanlagda antalet av alla till Stockholm förlagda myndighe- ter och andra statsorgan ökades under samma tid från cirka 75 år 1920" till cirka 100 år 193529 eller med 25 %. Den stora ansvällningen kom under de båda följande årtiondena. Utmärkande var därvid att ämbetsverk och övriga Kungl. Maj:t direkt underställda organ av an- nat slag väsentligt ökade i antal. Från 1954 för statistiska centralbyrån detal- jerad statistik över antalet statstjänste- män. Enligt denna uppgick antalet tjänstemän i Stockholm detta år till 26 000—27 000.30 Jämfört med 1935 in- nebär detta en ökning till över det fyr- dubbla. Under samma tid växte anta- let Kungl. Maj:t direkt underställda or- gan till över 1755” således med omkring 75 %. En mängd statliga och halvstat- liga institutioner har under samma tid inrättats på olika sociala, kulturella och tekniska områden och antalet kommit- téer och utredningar har även ökat. Då nybyggnader och nyförvärv av ämbe'ts- byggnader icke hållit jämna steg här- med, har det varit nödvändigt att i än större utsträckning än förr förhyra lo- kaler. Den 1 januari 1955 uppgick hy- reskostnaderna för av byggnadsstyrel— sen förhyrda lokaler i Stockholm till närmare 3,5 Mkr.32 Därtill kom hyres-

lokaler för affärsdrivande verk och andra statsinstitutioner, som själva handhar sina lokalfrågor.

Brist på ämbetslokaler har således rått länge. Åren 1912—1925 var frågan föremål för en omfattande utredning. Förslag uppgjordes till en planmässig utbyggnad för verk och andra stats- institutioner fram till 1956.33 Planen fullföljdes dock endast i begränsad om- fattning. Under de senaste åren har frågan om nybyggnad för de centrala ämbetsverken ånyo aktualiserats. För- slag har uppgjorts till ett större ämbets- hus vid Karlaplan, men byggnadssty- relsens framställning 1954 har ej för- anlett proposition.34 Även för vatten- fallsstyrelsen har en ny ämbetsbyggnad planerats. Förslag om inköp av mark samt medelsäskande till förberedelsear- beten för förvaltningsbyggnader har in- givits till 1956 års riksdag.35

Utanför huvudstaden förlades ända till 1948 inga centrala ämbetsverk. Den vid upprepade tillfällen diskuterade frågan om »decentralisering» av statsförvalt- ningen i detta sammanhang i annan mening än att delegera förvaltningen till regionala och lokala organ —- för- anledde då statsmakterna att förlägga den nyinrättade fiskeristyrelsen till Gö- teborg.” Frågan om den 1955 nyinrät- tade sjöfartsstyrelsens definitiva för- läggning har varit föremål för utred- ning.37

Lokalbehoven för administrativa myndigheter i landsorten har huvud- sakligen hänfört sig till länsstyrelserna. Under 1800-talet uppfördes nya land- statshus i åtta städer.33 överståthållar- ämbetet intar såtillvida en särställning som Stockholms stad haft och fortfa- rande i viss utsträckning har att till- handahålla lokaler.39 Visserligen har ändring i detta förhållande varit påta- lad'" men icke lett till resultat. Hyres- ersättning har dock utgått och i sam-

band med en höjning häruti uttalade riksdagen :” »Det lärer nämligen otvif-' velaktigt åligga staten att bestrida kost- naderna för de af överståthållarämbe- tets lokaler som äro afsedda för ämbe- tets verksamhet som statsinstitution». Av betydelse för länsstyrelsernas lokal- behov blev den utvidgning av deras uppgifter, som på 1930- och 40-talen genomfördes, bl. a. genom länsarkitekt— institutionen”2 och civilförsvarsorganisa- tionen”3 samt den nya länsstyrelseorga- nisationen 1953." Inrättandet av länsor- ganisationer på andra områden medför- de dessutom ökade lokalbehov. Utöver lantmäteriorganisationen tillkom på bo- stadsförsörjningens, arbetsmarknadens, lantbruksrationaliseringens och vägvä- sendets m. fl. områden länsorgan. Även där dessa ej direkt var knutna till läns- styrelserna, började man vid till- och nybyggnader av landstatshus söka lösa lokalbehoven i ett sammanhang. Redan i en 1931 verkställd utredning rörande statens byggnadsverksamhet konstate- rades för de flesta länsstyrelser väsent- liga lokalbrister!is En upprustning av länsorganens lokaler påbörjades och enligt en 1954 uppgjord investerings- plan skulle 18 landstatshus till— och om- byggas under en tioårsperiod för sam- manlagt över 28 Mkr.” Lokalbehoven för statsförvaltningen har således även i landsorten stigit i mycket stark takt Under de senaste decennierna och nöd- vändiggjort förhyrning. 1955 hade byggnadsstyrelsen att härför vidkännas en hyresutgift av sammanlagt omkring 4,0 Mkr.”

I fråga om rättsväsendets byggnader bibehölls efter 1800—talets reformer in- om rättsväsendet kommunernas skyldig- het att hålla byggnader för underrätter på landsbygd och i stad. Städernas rätt och skyldighet att hålla egna domstolar började emellertid under förra hälften av 1800-talet att inskränkas genom att

vissa städer fick förbli under landsrätt och deltaga i tingshusbyggnadsskyldig—

.Vheten.” En än större förändring inne—

har 1932 års beslut att mindre städer efter hand skulle läggas under lands- rätt.” Även om den kommunala bygg- nadsskyldigheten bibehållits har dock förslag framförts att staten skulle över- taga kostnaderna. I anledning av motio- ner vid 1872 års riksdag50 anförde så- lunda lagutskottet, att rättstillståndets uppehållande måste anses som en stats- angelägenhet och att det följaktligen torde tillkomma staten att-bekosta tings- hus och häradsfängelse.51 Uttalandet föranledde emellertid ingen åtgärd. År 1883 framhöll nya lagberedningen så- som den enda ur rättskipningssynpunkt fullt tillfredsställande grundsatsen, att staten ensam skulle bekosta »de för rättsväsendet erforderliga anordning— arna», bl. a. tingshus och häradsfäng- else.5'2 Processkommissionen53 uttalade utan att dock fatta ståndpunkt till frågan huruvida kostnader för dom- stolslokalers byggande och underhåll framdeles borde åvila statsverket att rättskipningens ordnande och bekos- tande vore en statsuppgift, men att stå- derna borde bereda staten gottgörelse vid dess övertagande av kostnaderna. Däremot ansåg 1927 års ekonomisakk-un- niga, att den gällande ordningen borde bibehållas.” Vid riksdagsbehandlingen 1931 väcktes motion om utredning av frågan,-'"" men motionen avslogs med hänvisning till att problemet komme att behandlas i annat sammanhang.56 När så blev fallet av skatteutjämningsbered— ningen 1932 ansågs emellertid—utgifterna ej vara av den betydelse för skattetryc- ket att skäl till överflyttningav kostna— derna på stat eller landsting förefun- nes.57 Frågan var därefter föremål för särskild utredning, vilken ansåg att den kommunala byggnadsskyldigheten 'bor- de bibehållas, då en överflyttning på

Fig. 6. Ämbetsbyggnad vid Hantverkaregatan i Stockholm. Byggd 1926” förskolöverstyrelsen,väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, rikets allmänna kartverk och meteorologisk-hydrogra/iska anstalten. Nu- mera inrymmande delar av skolöverstyrelsen, byggnadsstyrelsen och kartverket. Ark.: A. Lindegren.

staten skulle nödvändiggöra en ny stat- lig organisation och invecklade uppgö- relser.56 Även ett 1939 avgivet förslag till omorganisation av domsagoförvalt- ningen vidrörde frågan.” Alltjämt åvi- lar byggandet för härads- och rådhus- rätt den kommunala samfälligheten. Då 1954 sakkunniga tillkallades för utred- ning om domstolsorganisationen uttala- des i direktiven att den gängse bygg- nadsskyldigheten borde bibehållas, då den lokala förankringen ur flera syn- punkter gjorde den värdefull.lm För överdomstolarna däremot har alltse- dan deras tillkomst staten ansvarat för lokaler. Byggnader för nyinrättade hov- rätter uppfördes eller inreddes under 1930- och 40-talen.” Högsta domstolen hade från sin tillkomst lokaler i kungl. slottet ända fram till 1950, då det ge- nom 1940 års avtal med Stockholms stad övertagna s. k. gamla rådhuset ombygg- des för detta ändamål.02

Utom landet har staten, i vissa fall sedan långt tillbaka, i de större huvud- städerna fastigheter för utrikesrepre- sentationen och på många håll även för bostäder. Efter andra världskriget har lokalbehovet ökat för representationer såväl i nya stater som vid de mellan-

folkliga organisationerna. Riksdagen lämnade 1952 bemyndigande till omfat- tande ny- och ombyggnader samt fas- tighetsförvärv.""|

Med den omfattning det statliga byg— gandet antog på 1800-talet jämfört med tidigare blev det nödvändigt att i största möjliga utsträckning samordna verk- samheten. Som härför lämplig myndig- het föreslogs Öfverintendentsämbetet," vilken institution från och med 1810 uppförts med eget årsanslag i stats- verkspropositionen.65 År 1828/30 ställ- des kronans hus i Stockholm under äm- betets överinseende", i den mån de icke låg under annan myndighets förvalt- ning, och 1849 fick ämbetet övertaga kammarkollegii befattning med kronans publika hus i landsorten ävensom kro- nans »magasin», vilka stått under stats- kontoret. Från och med 1879 intar äm- betet plats som centralmyndighet på det husbyggnadstekniska området."7 Från 1918 genomfördes en ny organisation för överintendentsämbetet och dess namn ändrades till byggnadsstyrelsen.as Redan 1923 var verket moget för en ny utredning. Som följd av 1901 års här- ordningsförslag hade 1907 tillsatts »ar- méns kasernbyggnadsnämnd»” för den

omfattande projekteringen av kasern- byggnader. Då sedermera nämndens ar- betsuppgifter minskade, blev frågan om dess indragning aktuell.m Efter särskild utredning övertogs byggnadsverksamhe- ten av en ny byggnadsbyrå inom bygg- nadsstyrelsen."

2. Socialvårdsbyggnader Det ekonomiska uppsving, som ägde rum under mitten av 1800-talet med in- dustrialismens egentliga genombrott, medförde ingen omedelbar förändring på det socialpolitiska området. En vik- tig reform innebar visserligen 1862 års kommunallagar, där boskillnad gjordes mellan den kyrkliga och borgerliga kommunen och fattigvården lades på den senare,72 men fattigvården fortsatte alltjämt i från föregående sekel hävd- vunna former. Först med 1918 års fat-

WII/agan 2 In uf,

tigvårdslag fastslogs det borgerliga sam- hällets skyldigheter i detta hänseende." Ålderdomshem skulle upprättas av kom- munerna var för sig eller i samarbete. Denna slutna vårdverksamhet tog emel— lertid endast sikte på fattiga vårdbehö- vande åldringar." Senare företogs änd- ring i dessa bestämmelser, men dess- förinnan tillkom för friska åldringar en förbättring i deras bostadsförhållanden. Det krisprogram, som under 1930-talet utarbetades och vars syftemål var att få till stånd en konjunkturutjämning, föranledde statliga stödåtgärder först till förbättring av bostäder åt de barn- rika familjerna genom 1935 års riks- dagsbeslut om lån och statsbidrag här- för.75 Efter förslag av 1938 års pensio- närssakkunniga76 beslöt riksdagen stats- bidrag för pensionärshem.77 Senare ut- sträcktes detta statsbidrag till att om—

- _...-_ - _.I,

W.

Fig. 7. Ämbetsbyggnad vid Hantverkaregatan i Stockholm. Plan av våning 2 tr.

fatta ., 'pensionärslägenheter i vanliga flerfamiljshus, förvaltade av kommun eller allmännyttigt företag.76

Bristen på vårdanstalter för sjuka tvingade kommunerna att på ålderdoms- hemmen utöver det ordinära klientelet intaga sinnessvaga och kroppssjuka. Problemet behandlades av socialvårds- kommittén,79 som förutsatte att ålder- domshemmen i framtiden icke skulle belastas med dessa kategorier. Ålder- domshemmen föreslogs om- och ny- byggda, så att åldringarna fick egna rum. Statsbidrag borde utgå till anlägg- ningskostnaderna. Ehuru proposition avläts till 1947 års riksdagw och efter tillstyrkan av ett enhälligt utskott81 riks- dagen i princip godkände den föreslag- na ordningen dröjde det till 1953, innan beslut fattades om statsbidrag för ålder- domshem.”

På barna- och ungdomsvårdens om- råde började i slutet av 1800-talet nya idéer föras fram. I en riksdagsskrivelse 1896Rs gavs uttryck åt den meningen att staten borde dels genom särskilda lag- bestämmelser för detta område och dels genom ekonomiska åtaganden stödja den verksamhet, som redan vuxit fram. Efter utredning tillkom 1902 års lag om uppfostran åt vanartade och i sed- ligt avseende försummade barn.M Nå- got formligt påbud att bygga de i kom- mittéförslagct anbefallda skyddshem- men gavs ieke, men av riksdagens skri- velse framgår,” att man förväntade att såväl landstingen som städerna utanför landsting skulle »vidtaga de åtgärder, som påkallas af behofvet». Samtidigt med denna lag infördes möjlighet att för den brottsling, som fyllt 15 men icke 18 år, utbyta straff mot tvångsuppfost- ran.m För den manliga delen av detta klientel inrättades den statliga uppfost- ringsanstalten Bona" och för den kvinn- liga ordnades anstaltsbehovet genom av- tal med diakonissans'talten i Stock-

holm.*,!) Den mellan staten och-"lands- tingen. samt vissa städer fördelade avn- staltsorganisationen fortlevde några de- cennier. Efter förslag av 1934 års skyddshemssakkunnigafm reformerades verksamheten på så sätt att staten över- tog skyddshemmen med undantag av dem som bedrevs av enskilda förening- ar eller stiftelser.90 Dessutom skulle Stockholm och Göteborg själva svara för sina hem. Anstalterna ombildades sedan till »statens skolor tillhörande barna- och ungdomsvården»,nl från och med 1950 helt övertagna av staten."? Vad den egentliga barnavården be- träffar uppdrogs åt 1907 års fattigvårds- lagstiftningskommitté att utarbeta för- slag om den offentliga barnavården. Kommittén fann det emellertid ej möj- ligt eller lämpligt att obligatoriskt åläg— ga kommunerna att upprätta barnhem.":l Samma åsikt uttrycktes i propositionen och någon bestämmelse därom intogs ej i 1924 års barnavårdslag.” Frågan om huvudmannaskapet för barnhemmen be- handlades sedan av 1929 års organisa- tionssakkunniga,95 men deras förslag föranledde ej proposition. På förslag av socialvårdskommit'ténDa lades 1945 an- svaret för tillkomsten av barnhem på landstingen och städer utanför lands— tingen men till kostnaderna skulle stats- bidrag utgå.97 För barnavårdsanstalter i övrigt daghem, förskolor, och efter- middagshem infördes ej något stats- bidrag till byggnader." Bidrag till dessa kostnader kan dock efter ansökan er- hållas från allmänna arvsfonden. Anstalter för alkoholister upprättas mot slutet av 1800-talet med enskilda medel.” Flertalet av de privata anstalterna erhöll från 1893 statsbi- drag.mo Genom 1913 års alkoholist- lag101 fick efter förslag av fattigvårds- lagstiftningskommittén102 samhällets al- koholistvård sina former. Den första Venngarn tillkom

började

anstalten

statliga

1914.103 En särskild anstalt för kvinnor inrättades 1940 i HaknäsJ'" Sedan 1931 ny alkoholistlag105 tillkom har anstalts- väsendet utbyggts till att omfatta tre slag av anstalter: 5 statliga, 15 statser- kända samt en enskild."Ja De statserkän- da drivs i regel av kommun, landsting eller stiftelse och statsbidrag utgår för ny- och ombyggnader. Hela frågan om nykterhetsvården behandlades av 1946 års alkoholistvårdutredning107 som bl. a. föreslog att särskilda alkoholistsjukhus skulle uppföras och utbyggnad verkstäl- las av de befintliga anstalterna. Förslag om en klinik för alkoholsjukdomar är numera föremål för behandling. Ny- byggnad för kliniken anses böra förläg- gas till karolinska sjukhuset.ma Under 1800-talet började strävanden att i anstaltsväsendet skilja brottslingar från det övriga klientelet och så små- ningom kom skilda slag av anstalter till stånd för de båda kategorierna. Genom 1804 års förordning inrättades två all- männa arbetsställen, där »sysslolösa och vanartiga personer utan att, såsom förut skett, sammanblandas med missdåda- ren», skulle intagas.109 Vidare inrättades 1819 en statlig korrektionsanstalt i Vad— stena krigsmanshus.lm Vid sidan av des- sa från statens sida vidtagna åtgärder överläts »på landshövdingarnas nit och provinsinvånarnas patriotiska uppoff- ringar» att ordna dylika anstalter och i flera städer korn sådana till stånd.111 Efter en undersökning av det statliga anstaltsväsendet tillsattes 1820 en utred— ning.112 Ehuru de sakkunniga inskränkte sig till att föreslå endast obetydliga ny- byggnader avvisade dock riksdagen en proposition118 i saken. Frågan togs emel— lertid upp på nytt och 1825 flyttades vadstenaanstalten till Stockholm där ef- ter riksdagsbeslut 1828/30 en anstalt för män utbyggdes på Långholmen?"* En ny anstalt för kvinnor anordnades på annan plats i staden. Samtidigt upp-

gjordes en plan till förbättring'avfäng- elserna i landet avseende utvidgning och centralisering av det statliga an- staltsväsendet.”5 Ehuru åtskilliga av de föreslagna åtgärderna blev utförda kvarstod bristen på fängelseutrymme. Diskussionen om cellsys'temet kom snart i förgrunden. En undersökning av möj- ligheterna att ombygga de befintliga fängelserna utvisade betydande kostna- der, men intresset var så stort att det i proposition begärda anslaget av 1840 års riksdag väsentligt höjdes.lm Medlen skulle användas bl. a. »till länshäktenas ombyggnad och förseende med celler» samt för nyanläggningar. Vidare bevil- jades ett anslag för den ombyggnad av stads- och häradshäktena, »som för hela rikets väl vore nödvändig». Under de följande årtiondena nyuppfördes eller tillbyggdes länsfängelser och kronohäk- ten, de gamla fästningsfängelserna in- drogs och i stället inrättades central— fängelser.117 Fram emot sekelskiftet skedde en ytterligare koncentration av anstalterna.118 Emellertid hade flera fängelser sedan gammalt den olämpliga dubbeluppgiften att vara både en straff- och en tvångsarbetsanstalt. Tillkomsten av lösdrivarlagen 1885 medförde en skärpning i tillsynen över denna kate- gori med ett ökat antal omhändertagna som följd. Sedan den kungliga familjen avstått från sin dispositionsrätt till Svartsjö slott anslog riksdagen 1888 me- del för upprustning av slottet, (lit sedan manliga »försvarslösa» från olika delar av landet hänvisades.119 För de kvinn- liga omändrades norrmalmsfängelset i Stockholm. Tvångsarbetsanstalterna ut— bröts 1920 från fångvårdsstyrelsen och ställdes under särskilda styrelser. Ge- nom de under 1900-talet successivt ge— nomförda strafflagsreformerna, bl. a. 1916 års lag om straffverkställighet, bör- jade en differentiering av anstalterna120 som fortsatte med 1945 års verkställig-

hetslag.121 Nydaningen blev emellertid kostnadskrävande och man måste stan- na för provisoriska anordningar, en sne-_ cessiv upprustning av äldre anstalter och delvis också barackförläggningar. Genom riksdagsbeslut 1950 fastlades riktlinjerna för ett stort nydaningsar- bete inom fångvården)” vilket åsyftade en genomgripande förnyelse av anstalts- beståndet. Utöver dessa anstalter för huvudsakligen normalt fångförvar till- kom olika slag av specialanstalter. Så inrättades efter 1927 års nya lag om in- ternering av psykiskt abnorma farliga förbrytare och av återfallsförbrytare specialanstalter för detta klientel.123 Från början inrättades för de förra en säkerhetsanstalt i Norrköping och för de senare en anstalt för män i Ystad och en för kvinnor i Växjö.”& Efter det väsentligen ny lagstiftning trätt i kraft 1937,l25 skedde en utbyggnad av dessa anstalter. Säkerhetsanstaltsutredningen 1952 föreslog en stark koncentrering av anstaltsväsendet till Hall,126 men endast en begränsad utbyggnad skedde med av 1954 års riksdag anvisade medel.”7 Även 1955 anvisades medel för utbyggnad."8 Ett annat slag av anstalter började in— rättas sedan straffverkställigheten i frå- ga om unga brottslingar reformerats ge- nom 1915 års lag”-'” Anstalterna skulle bl. a. utrustas med verkstäder för yr— kesutbildning. Efter 1950 års princip- beslut130 anvisade 1951 och 1952 års riksdagar efter särskilda utredningar131 medel för ny ungdomsanstalt i Rox- tuna,132 vilken blev färdig 1955.

Inom fångvården finns för närvaran- de 66 anstalter av olika slag, till största delen avsedda för de't ordinära fång- klientelet. Hela anstaltsväsendet har ny- ligen varit föremål för utredning genom fångvårdsbyggnadsutredningen,las som föreslagit väsentliga utbyggnader av sä- kerhetsanstalterm och ungdomsvårds— anstalter135 samt ersättningsanstalter för

Långholmen m. m.m Den sistnämnda frågan har numera upptagits till be- handling i det att dels Långholmen, dels kvinnofängelset i Växjö föreslås ersatta med nya anstalter.137 Den hastiga steg- ringen av antalet intagna på fångvår- dens ordinära anstalter har dessutom föranlett ytterligare åtgärder. Anslag be- gärs sålunda till helt nya förläggningar.

3. Sjukvårdsbyggnader Reformen beträffande kronohospita— len under 1700-talet, varigenom deras verksamhet inskränktes till sinnessjuk— vård, överförde sjukvården i övrigt till en kommunal angelägenhet, men först från 1862 börjar den verkliga utbygg- naden av lasarettsväsendet)” Då över— togs ansvaret för lasarettsvården i riket av de nyskapade landstingen?” och sta- ten deltog därefter endast, där sjukhu- sen tjänstgjorde som undervisningssjuk- hus."0 Denna anordning är i huvudsak alltjämt gällande och lasarettsväsendet är en av landstingens största uppgifter. Städer utanför landsting har likaledes att själva svara för den allmännna kroppssjukvården. Av de helt statliga undervisningssjuk— husen utbyggdes serafimerlasarettet vä- sentligt 1889—93 och 1911.”1 Med tiden stod det dock klart, att ett helt nytt sjukhus måste komma till stånd."2 Upp- delningen av läkareuthildningen på oli— ka sjukvårdsanstalter var olämplig och därjämte var militärsjukhuset, garni- sonssjukhuset, föråldrat.m År 1919 till- kallades sakkunniga som föreslog en för staten, länet och staden gemensam an- stalt och uppgjorde förslag till nybygg- nad på Gärdet.m Emellertid rönte för- slaget motståndl'å och frågan underkas- tades flera utredningar. 1927 framlades ett nytt förslag” och riksdagen fattade då principbeslut i frågan!" Förslaget avsåg en anläggning på norrbackaområ— det för såväl ett kliniskt sjukhus som

DDUDUDDDUUUDUDD GDDUDDUUDDDDDDD DDDDDDDUDDUDUDU

Fig. 8. Landslalshus [' Gävle. Byggt 1955. Ark.: C. Nyrén.

för karolinska institutet. Samtidigt be- slöt riksdagen att modernisera serafi- merlasarettet och medgav dess direk- tion att upptaga ett lån mot inteckning. Det nya sjukhuset skulle finansieras av staten, länet och staden. Planering och förhandlingar uppdrogs åt en kommis- sion, som lade fram ett förslag till de't nya karolinska sjukhuset.” Kostnader- na beräknades till över 24 Mkr. Staden och landstinget skulle bidraga med sam- manlagt 7,5 Mkr, formellt i form av ett 50-årigt lån att amorteras genom ett tillägg till vårdplatsavgiften. Efter pro- position begärde 1930 års riksdag en överarbetning av nybyggnadsförslaget i besparingssyftef" En ny kommission lyckades få ned kostnaderna till 21,4 Mkr.150 Anläggningen påbörjades och ut— byggandet pågår alltjämt.151 Serafimer- lasarettet har bibehållits som undervis- ningssjukhus.152 Emellertid har avtal träffats med Stockholms stad om att övertaga sjukhusområdet.153 För akade- miska sjukhuset i Uppsala, som färdig- ställts 1867, tillkom 1901—03 ytterligare byggnader och då för första gången med statsbidrag.154 Sedermera har sjuk- huset utbyggts i olika etapper och an- senliga belopp härför beviljats.155 I Lund ordnades universitetets sjukhusfråga i

Malmöhus läns lands— ting och länets sjukvårdsinrättningar har utbyggts med bidrag av statsme- del.150 Sedan fråga väckts om inrättan- de av en medicinsk undervisningsan- stalt i Göteborg157 och ämnet varit före- mål för utredning träffades avtal med samarbete med staden, varigenom bl. a. sahlgrenska sjukhuset uppläts till undervisnings- ändamål.158 Flera omständigheter, bl. a. beslutad reformering av läkarutbild- ningen,159 har påkallat en utvidgning av undervisningsresurserna. Förslag här- uti föreligger, vilket innefattar vissa överenskommelser med Stockholms och Malmö städer om upplåtelse av sjukhus för undervisningsändamål, utbyggnad av akademiska sjukhuset i Uppsala samt avtal med Göteborgs stad om dels upp- låtelse av sjukhusklinik för undervis- nings- och forskningsändamål, dels uppförande av nya institutioner?”

Då sjukvårdsväsendets snabba utveck- ling blev påfrestande för kommunernas ekonomi kunde principen om kropps— sjukvården såsom en enbart landsting- ens angelägenhet ej upprätthållas.

Ett speciellt område, som mycket ti- digt fick statsanslag, var spetälskesjuk- vården. I mitten på 1800—talet anslogs sålunda medel till spetälskevård i Häl-

singland och senare byggdes delvis med statsmedel spetälskesjukhuset i Järvsö.161 År 1900 övertog staten helt, anstalten.162 Senare aktualiserades frågan om stats- bidrag för tuberkulossjukvården. Denna vårdgren byggde länge på privata in- satser och i början av 90-talet fanns i Sverige endast ett lungsotssanatorium, privatsanatoriet i Mörsil. Vid Oscar II:s 25-årsjubileum som regent ägde en in- samling rum och medlen anslogs till upprättande av s. k. folksanatorier. Med hjälp av statsbidrag kunde därefter tre sanatorier byggas?” En utredning 1905 föreslog en utbyggnad av tuberkulos- vården med kommunerna som huvud- män samt statslån.nu Riksdagen godtog 1908 i huvudsak förslaget men lånen er- sattes med anläggningsbidrag.må

För epidemisjukvården fick redan ti- digt primärkommunerna ansvaret. Sär- skilda sjukhus inrättades emellertid icke i större utsträckning, då vård genom det allmännas försorg angavs kunna ske icke blott på särskilt sjukhus utan även »i annan tillräckligt avskild lägen- het».lea I samband med att 1919 års riksdag antog ny epidemilag infördes såväl drift- som anläggningsbidrag, »en förutsättning för ett effektivt genomfö- rande av de föreslagna reformerna i epidemisjukvården».”7

Efter införande av pensionsförsäk- ringen 1913 påbörjades utbyggande av en statlig reumatikervård i pensionssty- relsens regi.um En pensionsförsäkrings- fond inrättades,169 1935 ombildad till folkpensioneringsfond.170 Under åren 1927—31 inrättades specialavdelningar vid lasarett, finansierade med 50-åriga amorteringslån ur fonden enligt avtal mellan huvudmännen och pensionssty- relsen.171 Till lånens förräntning och amortering förband sig styrelsen att bi- draga med s. k. fastighetsavgift ur sty- relses riksstatsanslag. Styrelsen anlade därutöver fristående kuranstalter under

nad" av reumatikervården diskuterades av olika utredningar och 1946 godkände riksdagen förslag om inrättande av yt- terligare vårdplatser.m Amorteringsti- den för de nya lånen förkortades där- efter till 30 år. Efter riksdagsbeslut 1952 ombyggdes en kronofastighet i Spenshult till reumatikersjukhus och uppläts åt riksföreningen mot reuma- tism.174

Den första anstalten för vanförevård inrättades 1885 i Göteborg genom en förening för bistånd åt lytta och van— föra och på liknande sätt tillkom an- stalter i Karlskrona, Hälsingborg och Stockholm.175 Från 1901 beviljades des— sa anstalter driftbidragm och sedermera anläggningsbidrag.177 Den av eugenia— hemmet i Stockholm bedrivna verksam— heten av likartat slag kom från och med 1922 i åtnjutande av statsanslag för driften.178 Utöver de privata anstal- terna har med statsstöd tillkommit sär- skilda ortopediska kliniker vid ett fler- tal centrallasarett.179 Till 1955 års riks- dag har framlagts ett principförslag om vanföreanstalternas omorganisation.!” Enligt detta skulle anstalterna befrias från de sjukvårdande uppgifterna och dessa i stället överföras i de lokala sjukvårdshuvudmännens regi. Vidare skulle eugeniahemmet ombildas till cen- tralanstalt för spastiska barn. Detta nöd— vändiggör en ombyggnad och utrust— ning av hemmet, vartill medel begärts. Dessutom har medel begärts för en ut- redning rörande ett spastikerhem i Gö— teborg.

För den kroniska sjukvården togs frå— gan om statsbidrag första gången upp i fattigvårdslagstiftningskommitténs be- tänkande.181 Sedermera tillkallade sak- kunniga föreslog att statsbidrag för an- läggning av kronikeranstalter borde ut- gå till såväl landsting och kommuner som föreningar och. enskilda.”? Det

framlagda förslaget föranledde emeller- tid ingen åtgärd.153 Först i anledning av motion vid 1926 års riksdag134 fick me- dicinalstyrelsen uppdrag att inkomma med förslag, vilket i det väsentliga överensstämde med de sakkunnigas.185 Förslaget godtogs i huvudsak av 1927 års riksdag?” Spörsmålet om statsbi- dragsbestämmelserna för kronikervår- den har sedermera varit föremål för yt- terligare överväganden, vilket bl. a. lett till att anläggningsbidragen för ny- byggnad höjts.157

Frågan om generella statsbidrag för kroppssjukvården aktualiserades vid 1927 års riksdag genom motioner.185 En 1929 tillsatt kommitté fick i uppdrag att söka åstadkomma en avgränsning mellan vad staten genom egna anstalter eller statsbidrag borde åtaga sig i fråga om den slutna kroppssjukvården och vad som borde åligga landstingen eller primärkommunerna eller lämnas åt en- skilt initiativ. Kommittén föreslog fort- satta anläggnings- och driftbidrag till tuberkulos-, epidemi- och kronikervård men endast driftbidrag till förlossnings- anstalter.”u

Förlossningsvärden behandlades emel- lertid ånyo vid 1937 års riksdag,""' då även befolkningskommissionens betän- kande förelåg.”l Det ansågs nödvändigt att staten utöver driftbidrag även åtog sig viss del av utbyggnadskostna- derna.192

Vid 1939 års riksdag beslöts statsbi- drag för medicinsk barnsjukvårdm ef- ter ett förslag av medieinalstyrelsen.un Även anläggningsbidrag infördes där- vid. Medicinalstyrelsens samtidiga för- slag om bidrag till barnkonvalescent- hem avslogs däremot.

Utöver nu nämnda vårdgrenar till- kom 1923 statsbidrag till ödemarkssjuk- stugor.195 För sjukvårdsanstalter i öv— rigt, såsom under senare tid inrättade specialanstalter för radioterapi, neuro-

kirurgi, thoraxkirurgi m. m., utgår nor- malt inga anläggningsbidrag. Statsut- skottet har i fråga om dylika anstalter uttalat »att en bristande landstingskom- munal utbyggnad inom viss disciplin inte bör få tagas till intäkt för skapan- de av ett större antal statliga vårdplat- ser på område, varå sjukhuslagen är tillämplig, än som påkallas av forsk- ningens och undervisningens krav».""

Ända fram till 1850-talet var sinnes- sjukvården primitiv. Riksdagen hade visserligen 1823 tagit upp frågan,197 men det dröjde till 1858 innan någon för- bättring åstadkoms.195 De statliga »hos- pitalen» och »asylerna» utbyggdes och uppgick på 1920-talet till 18. Den är 1925 "tillsatta kasernkommittén, som skulle behandla frågan om kasernernas framtida användning efter regements- indragningen, föreslog ombyggnad av 7 av dessa till sinnessjukhus eller sin- nesslöanstalterf” År 1928 fattade stats- makterna med förtydligande 1929 — beslut, att staten, i den mån ej särskilda avtal med vissa städer annat föranled- de, skulle framdeles ombesörja vård av alla sådana fall, som kräver vård å an- stalter med fullständig medicinsk ut- rustning, samt antog ett mot detta be- slut svarande utbyggnadsprogram om- fattande en tioårsperiod. En del av ka- sernkommitténs förslag kom därefter till utförande.200 Enligt äldre bestämmelser åvilade emellertid alltjämt flertalet landsting vissa skyldigheter och sinnes- sjukavdelningar hölls av dem vid lasa- retten eller vid statens sinnessjukhus. Vissa landsting inrättade senare anstal- ter för lättskötta sinnessjuka?m och stå- der utanför landsting ordnade också sinnessjukvårdsanstalter. Enligt avtal med Stockholm, Göteborg och Malmö skulle dessa städer från år 1934?” Malmö från 1936,203 i huvudsak ombe- sörja sin egen sinnessjukvård mot er- sättning från staten för större delen av

; tl

vårdkostnaden. Vid 1946 års riksdag fattades på grundval av en 10-årsplan beslut att den psykiatriska lasarettsvår- den skulle inbegripas i statsbidragssek- torn.204 Vid centrallasaretten skulle in- rättas psykiatriska kliniker och anlägg- ningsbidrag utgå.

Uppdelning av Sinnessjukvården i en statlig och en kommunal sektor var emellertid icke tillfredsställande. Sin- nessjukvårdsberedningen ansåg sålunda 1950 att mycket talade för att överföra all sinnessjukvård på landstingen och således skapa ett gemensamt huvud- mannaskap för sinnessjukvård och kroppssjukvård.205 Vidare föreslogs en betydande utbyggnad av anstalterna med 18 000 nytillkomna vårdplatser. Frågan gav vid remissbehandlingen an- ledning till uttalanden både för och emot. I proposition till 1950 års riks-

- ll DU unnnnunnnnunDUUUDDDD _ .ulnuunDDBUUUUUDDUBDDD

.- Lam-n * MIIIIIHHHIH

Fig. 9. Ämbetsbyggnad vid Västerbroplan i Stockholm. Byggd 1947—1951 för väg— och vallen— byggnadsslyrelsen, Iu/lfarlsslyrelsen och arbetsmarknadsstyrelsen. Ark.: Ki. Ödeen.

&_ ':i 515133:th , minimum]

El grn? & 5

dag bedömdes praktiska förutsättningar saknas för en överflyttning av sinnes- sjukvården på landstingen, särskilt med hänsyn till de stora utbyggnadsprojekt som förestode dessa. Om en upprust- ning av Sinnessjukvården skulle komma till stånd inom rimlig tid, vore det nöd- vändigt, att staten påtoge sig denna uppgift.?” Riksdagen beslöt i enlighet härmed och antog vissa riktlinjer för upprustningen samt beviljade medel till bl. a. tre nya sinnessjukhus.?07 För att handha frågorna om modernisering och utbyggande av sjukhusen tillkallades en kommitté, som successivt uppgjorde förslag till byggnadsåtgärder. Kommit- tén avgav 1954 sitt slutbetänkande med reviderad generalplan,203 enligt vilken utbyggnaden skulle omfatta ytterligare 3000 vårdplatser.209 Utbyggnaden be- räknades vara slutförd 1966. För vård

av egentligt sinnessjuka har staten för närvarande 18 primärsjukhus, 3 sekun- därsjukhus samt 7 fristående sekundär- avdelningar.

Vården av psykiskt efterblivna bör- jade relativt sent och då på enskildas initiativ. År 1866 öppnades det första hemmet för sinnesslöa utanför Göte- borg, 1868 flyttat till Skövde. Under de närmaste åren därefter tillkom ytter- ligare sinneslöskolor. Efter utredning om behovet av statsunderstöd för »idiot- barnhemmet i Sköfde» meddelades för första gången 1870 statsbidrag till den- na typ av anstalter?" Från år 1885 blev anslaget till sinnesslövården uppfört på ordinarie stat.211 För vuxna sinnesslöa tillkom de första arbetshemmen 1878 för män och 1888 för kvinnor.”? Utbygg- naden fortsatte och efter en 1892 väckt motion213 och av denna föranledd utred- ningm erhöll arbetshemmen statligt stöd till sin verksamhet."m Den övervägande delen av sinnesslöanstalterna tillkom härefter genom landstingens och de större städernas försorg.?” För vanar- tade sinnesslöa färdigställdes år 1922 en statlig anstalt för gossar i Salbohed och 1924 en för flickor i Vänersborg.?17 I början av 1930-talet öppnades ytter- ligare tre statliga anstalter.215 I övrigt inrättades vissa specialskolor inom sin- nesslövården nämligen 1922 en statlig anstalt i Lund för blinda med kompli- cerat lyte,m 1935 dels ett enskilt skol— hem för imbeeilla barn med talrubb- ningar och dels ett för manliga imbeeil- la psykopater samt 1937 ett för kvinn- liga sådana?” Efter förslag av 1941 års sinnesslövårdssakkunniga”1 infördes lag om undervisning och vård av bildbara sinnesslöa och fastslogs huvudmanna- skapet för denna vårdgren.222 I samband härmed infördes anläggningsbidrag för de av landsting och städer inrättade centralanstalterna.223

Förutom sinnesslöskolorna startades

i enskild och kommunal regi asyler för vård av obildbara sinnesslöa. De för- slag, som tidigt väcktes på statsbidrag i en eller annan form, föranledde ingen åtgärd.?" Efter en motion 1899?25 hem- ställde riksdagen om utredning i äm- net,?" och sedan proposition framlagts till 1904 års riksdag beviljades stats- bidrag till vården av obildbara sinnes- slöa.227 Anstaltsväsendet utvecklades härefter kraftigt, i synnerhet genom tillkomsten av många enskilda vårdhem. De av landstingen anordnade vårdhem- men förlades på några få undantag när till befintliga sinnesslöanstalter. Den första statliga vårdanstalten, Vipeholm, öppnades 1935?” Sedan, såsom ovan redogjorts för, viss del av sinnesslövår- den reglerats genom 1944 års lag, upp- stod snart diskussion om lämpligheten att till landstingens centralanstalter knyta även den övriga sinnesslövården. Till denna fråga tog statsmakterna icke ståndpunkt i vidare mån än att de ut- talade sig för att staten i viss utsträck- ning borde medverka till att landsting- ens centralanstalter befriades från obildbara sinnesslöa samt att för detta ändamål Källshagens sjukhus vid Vä- nersborg skulle komma att ställas till förfogande.229

Hela sinnesslövården gjordes 1946230 till föremål för utredning.”1 Huvud- mannaskapet för sinnesslövården regle- rades därefter fullständigt genom 1954 års sinnesslölag?32 enligt vilken det skall åligga landsting och städer utan- för landsting att svara för att de psy- kiskt efterblivna erhåller undervisning och vård med statsbidrag såväl för drift som anläggningar.m Undantag gjordes för de komplicerade och svårskötta fal- len och därmed torde ansvaret för de- ras vård få anses åvila staten, vilket också bestyrktes av tidigare uttalan- den.m För minderåriga av det första slaget hade redan på 1920-talet inrät-

tats två statens skol- och yrkeshem.”35 Vården av de vuxna svårskötta sinnes- slöa hade tidigare likaledes fått sin lös- ning.m Vid 1955 års riksdag godkändes en principplan för upprustning av de statliga sinnessjukhusen på detta om- råde.”7

Vård av epileptiker upptogs första gången 1889 av en anstalt för vanföra barn, Vilhemsro, vilken sedan omorga- niserades till enbart epileptikerhem. Detta visade sig snart otillräckligt och flera anstalter tillskapades genom en- skilt initiativ.238 Statsbidrag utgick från och med är 1908 "till vården av de epi- leptiska sinnesslöa.239 Senare utsträcktes statsbidraget till vården av övriga epi- leptikcr.m Statsbidragsbestämmelserna har därefter varit föremål för översyn vid olika tillfällen. Behovet av ökat an- tal platser för epileptiska skolelever föranledde 1935 riksdagen att medgiva bidrag till ny skolbyggnad och nytt skolhem vid Vilhelmsro. Därefter till- kom ytterligare nybyggnader vid anstal- ten med statsbidrag. Efter förslag av medieinalstyrelsen att utvidga Vilhelms- ro till en centralanstalt för epileptiker övertog staten år 1938 anstalten.241 I samband med utredning angående sin- nesslövårdenm förordades inrättande av ännu en centralanstalt, avsedd för det manliga klientelet över skolåldern. Organisationen och finansieringen av epileptikervården har därefter behand- lats av en särskild utredning.?43 Dess förslag innebär bl. a. att huvudmanna- skapet bör delas mellan landstingen och staten på så sätt att de förra svarar för den värd, som meddelas inom den all- männa kroppssjukvårdens ram, medan staten påtar sig den del, som kräver en särskilt anordnad anstaltsorganisation. För att staten skall kunna fylla dessa uppgifter föreslås en omorganisation av fyra epileptikeranstalter till epilepsi— sjukhus. Utöver dessa bör finnas ett till-

räckligt antal epileptikerhem, förslags- vis sju. Då relnisstiden beträffande ifrå- gavarande betänkande icke utgick förr- än i april 1956 kommer emellertid pro- position i ämnet icke att kunna fram— läggas förrän 1957.m

4. Skolbyggnader Vid 1809 års riksdag togs frågan om ett ordnat folkskoleväsen upp, och vid 1815 års riksdag förelåg en motion om folkskolan.?” På 1820- och 30-talen på- gick en ständig debatt i frågan, som dock sysselsatte sig huvudsakligen med de ekonomiska problemen. Riksdagen hävdade under opposition från bonde- håll gång på gång att folkskolans inrät- tande vore icke en statens utan kom- munens angelägenhet. Av domkapitlens rapporter i anledning av ett Kungl. Maj:ts cirkulär 1839 framgick att när- mare hälften av rikets församlingar sak- nade skolor. År 1840 avläts en propo— sition som bröt med den av riksdagen hävdade principen att staten ej borde vidkännas kostnader för folkundervis- ningen och efter långvarig debatt god- kändes propositionens anslagskrav och lagförslag.m Den första stadgan för folk— undervisningen utfärdades 1842 och därmed var grunden lagd till den sven— ska folkskolan. En hel del folkskolor kom därefter till under 1840-talet. De innehöll oftast en enda sal, i vilken ele- verna stundom upp till 200 under- visades samtidigt. Men i många fall byggdes inga särskilda skolhus; stad- gan hade blott föreskrivit »tjänliga skol- lokaler». En folkskoleinspektion inrät- tades 1860,”7 och lokalförhållandena förbättrades, sedan regeringen på an- hållan av 1862—63 års riksdagm låtit överintendentsämbetet 1865 utarbeta normalritningar till folkskolehus. Nya normalritningar utgavs sedan 1920 av ecklesiastikdepartementet innehållande ritningar till 25 olika skolanläggningar.

Fig. 10. Fångvårdsanslalt i Karlstad. Cellfäng- else från senare delen av 1800-lalel.

Först på 1900—talet kom de större orga- nisatoriska reformerna genom de 1911 —14 genomförda besluten om folkskole- seminarier249 och om en särskild folk- skolöverstyrelse,250 senare sammanförd med läroverksöverstyrelsen till skol- överstyrelsen?”

I 1842 års stadga föreskrevs att kost- naderna för skolväsendet utöver av till— tillgängliga medel skulle täckas genom »sammanskott efter allmän kommunal beskattningsgrund». En betydande del av kostnaderna täcktes dock under hela 1800-talet och långt in på 1900-talet252 av s. k. folkskoleavgift. Snart uppkom emellertid kravet, att staten borde bära en del av dessa bördor. I första hand gällde detta lärarelönerna, men senare kom även frågan om bidrag till bygg- nadskostnaderna upp. Vid 1840—41 års riksdag beviljades vissa driftanslag,253

men 1858 års riksdag ansåg att »man vore inne på en farlig avväg, då landets representation sysselsatte sig med att anslå medel till föremål av rent kom- munal beskaffenhet».254 Vid 1859—60 års riksdag framhölls »att folkskolevä- sendets fullständiga ordnande hvarken kan eller bör åstadkommas ensamt på statsverkets bekostnad, utan att endast bidrag härtill må af Staten lemnas».255 Riksdagen 1862—63 beslöt att hälften av folkskollärarnas löner vid förekomman- de behov skulle utgå av statsmedel.m Statsutskottet vid 1865—66 års riksdag ifrågasatte däremot »huruvida icke sta- ten till huvudsaklig del kunde befrias från den direkta vården om folkskole- väsendet».257 I fråga om skolbyggnader- na stadgades 1876, att bidrag till kost- naderna härför skulle utgå efter för kommunalutskylders utgörande stad- gade grunder.?!ss Kommunernas bygg— nadsskyldighet, innefattande lärarebo- städer, medförde till en början icke några större kostnader, då skolorna of- tast inhystes i någon befintlig stuga. Med tiden blev dock nybyggnader er- forderliga och kostnaderna för folk— skoleväsendet snart betungande för kommunerna. Långt in på 1900—talet fortsatte debatten om ökat statsstöd för folkskoleväsendet.259 Under diskussionen tryckte man särskilt på att kostnaderna drabbade kommunerna ojämnt?"30 En särskild utredning framlade 1923 för- slag i frågan, dock utan resultat.281 Vis- sa skoldistrikt i Norrland, där de stora ytvidderna, befolkningsförhållandena och kommunernasi anledning därav sva- ga ekonomiska bärkraft ansetts motive- ra särskilt ingripande från statsmakter- nas sida, fick dock byggnadsbidrag262 med för varje särskilt fall fastställt be- lopp.

Frågan om fördelning mellan stat och kommun av kostnaderna för folkskole- väsendet togs på nytt upp av skatteut-

jämningsberedningen 1932.263 En rad betydelsefulla förslag framlades om överflyttning på staten av en stor del av de kommunerna påvilande skolutgifter- na med motivering att folkundervis- ningen i främsta rummet vore ett stats— intresse, att staten redan påtagit sig näs- tan hela lärarelönerna samt att det kom— munala skattetrycket borde lättas. Kost- naderna för skolbyggnaderna borde helt övertagas av staten, vilket bl. a. ansågs vara en nödvändig förutsättning för en ekonomisk och ändamålsenlig organisa- tion. 1933 tillkallades nya sakkunniga för att på annan väg söka avlasta kom- munerna, närmast genom systematise- ring av statsbidragen, vilket ur adminis- trativ synpunkt skulle bli mindre kost- samt för statsverket. De sakkunnigam förutsatte ett bidragssystem som vore effektivt, rättvist och enkelt. Understö- den borde ställas i relation till kostna- derna, skulle täcka en avsevärd del av kostnaderna och finge inte ha en till- fällig karaktär eller utgå efter prövning från fall till fall. De borde grunda sig på ett bestämt åtagande från statens sida. På staten borde icke överflyttas större del av kostnaderna, än att hos kommu- nerna alltjämt bibehölls ett intresse av att hålla kostnaderna nere. Bidragets re- lativa storlek borde göras lika för alla distrikt. Även för redan färdigställda högst 40 år gamla byggnader borde statsbidrag utgå efter en med lägre ål- der stigande skala. Byggnadsbidraget för nya skollokaler föreslogs utgå med 75 procent av byggnadskostnaderna, fördelat med lika belopp under 4 år. Förslaget, som lades till grund för proposition till 1935 års riksdag,?65 blev under riksdagsbehandlingen föremål för justeringar. Sålunda maximerades bi- draget för nya skollokaler. Bidraget skulle fördelas på 25 år och till befint— liga byggnader begränsades bidraget till högst 24 år gamla byggnader. Dessutom

skulle bidrag utgå med viss procent till underhåll av egentliga klassrum och gymnastiksalar. På förslag av folksko- lans besparingssakkunnigam utvidgades statsbidraget till att omfatta mera be— tydande reparationsarbeten på befintliga skolhus.?" Avsaknaden därav hade näm- ligen lett till att man i stället för att reparera ett skolhus byggt nytt med statsbidrag, vilket påtalats av riksda- gens revisorer.288 Vid 1945 års riksdag260 ändrades grunderna för statsbidraget väsentligt så att hänsyn togs till kom- munernas bärkraft genom att bidraget gjordes variabelt från 35 till 80 % el- ler i undantagsfall högre. Sedan de nya bestämmelserna trätt i kraft nedgick statsbidragen på grund av det förbätt- rade kommunalskatteunderlaget samt kom med tiden att i genomsnitt närma sig den lägsta procentsatsen. Bristen på skollokaler föranledde 1948 särskilda statsbidragsgrunder för anordnande av provisoriska skolbyggnader. Bidrags- procenten är här fixerad till 75 % av byggnadskostnaderna jämte den första inventarieutrustningen för klassrum— men, dock kan statsbidraget utgöra högst 15 000 kronor av byggnadskostna- derna per klassrum med biutrymmen.”o

Inom folkundervisningen finns nume- ra även en helt statlig sektor sedan sta— ten från och med 1938 helt tagit ansva- ret för nomadskolorna.271 Dessutom ut- går särskilt statsbidrag till den genom donation”? tillkomna Skytteanska sko— lan, för vilken nybyggnad uppfördes 1948 med statsmedel.273

Jämsides med att vissa påbyggnader på folkskolan, högre folkskolorm och fortsättningsskolor,275 under 1800-talets senare hälft började inrättas, utveckla— des på enskilt initiativ och senare med stöd av olika folkliga organisationer en speciell skoltyp, folkhögskolan. Behovet av sådana utbildningsmöjligheter, som denna skolform erbjöd, och det kommu-

nala intresset för skolan gjorde att med tiden såväl kommuner som landsting in— rättade sådana och att så småningom även statsbidrag började utgå,276 dock ej till byggnadskostnaderna. Folkhög- skolornas organisation fastställdes ge- nom stadga 1919, varvid det statliga driftbidraget reglerades.277 Antalet stats- understödda folkhögskolor uppgick 1955 till 85. Statsbidragsfrågan har sederme- ra tagits upp till ny behandling och 1946 års skolkommission rekommende- rade ökat ekonomiskt stöd åt folkhög— skolorna, innefattande även anlägg- ningsbidrag.m I proposition till 1955 års riksdag ansåg sig emellertid veder— börande statsråd ej böra framlägga för- slag i detta hänseende.?"

I samband med att lagen om folk- undervisningen i riket genomfördes åtog sig statsmakterna att sörja för ut- bildningen av lärare för folkskolan.”80 Seminarierna var både till yttre och inre former mycket primitiva och 1913 kom efter utredningJGL en förbättring till stånd. '='” År 1955 fanns 19 dylika varav 9 provisoriska. För småskolesemina- rierna påtog sig däremot staten endast en mindre del, medan huvudparten i stället lades på landstingen. Även på en- skilt initiativ har vissa sådana skolor tillkommit. Frågan om statens överta- gande av småskoleseminarierna aktuali- serades, då 1923 års riksdag begärde utredning i frågan och därvid uttalade att det vore riktigast att staten svarade för småskollärarutbildningen, då lands- tingens verksamhet alltmer kommit att avse sjukvård o. dyl., medan småskole- seminarierna representerade ett stats— intresse och staten bestämde deras så- väl organisation som arbetssätt.283 En utredning verkställdes?" men 1929 års riksdag begärde ett nytt förslag, som borde innehålla uppgift om i vilken ut- sträckning staten skulle övertaga små- skoleseminarierna.285 I lokalfrågan ut—

talade riksdagen att förutsättningen för ett övertagande vore att landstingen »kostnadsfritt och med full äganderätt till staten överlämnade den för semi- narieutbildningen använda fasta och lösa egendom, varav staten finner sig vara i behov». Nya sakkunniga föreslog bl. a., att staten skulle övertaga all ut— bildning av småskollärare286 under den av riksdagen sålunda givna förutsätt— ningen. Förslaget godkändes av riksda- gen 1931.287 De 9 förefintliga småskole— seminarierna är således numera stat- liga; det i Falun skall emellertid av- vecklas.238

För den högre skolundervisningen, läroverksväsendet, blev något nybygg- nadsbehov icke i större utsträckning ak- tuellt förrän mot mitten av 1800-talet. Av historiska skäl bl. a. det att vissa städer sedan gammalt hållit trivialsko— lor fick även för de nya läroverken städerna hålla lokaler. Byggnadsplikten synes emellertid aldrig ha i princip klarlagts.'-'S9 I 1820 års skolordning he- ter det: »städerna skola bygga och un- derhålla lärohusen, där denna skyldig— het, enligt gällande författningar, dem åligger. På övriga ställen skola lärohu- sens byggnad och vidmakthållande om- besörjas av stiftens byggnadsfonder».m I senare läroverksstadgor användes i stället en omvänd formulering en- ligt vilken byggande och underhåll skall bekostas av läroverkens fonder och stiftens byggnadskassor »där så- dan skyldighet icke enligt gällande för- fattningar åligger kommunen».m Vid 1859/60 års riksdag framlades ett för- slag att läroverkshusens byggnad och underhåll i allmänhet borde bekostas av vederbörande kommun.292 Förslaget blev visserligen icke antaget, men i fortsättningen föreskrevs regelmässigt, då riksdagen beviljade anslag för nya eller utvidgade läroverk, att städerna skulle hålla byggnad. Skyldigheten att

tillhandahålla tomt synes däremot fram- gå redan av 1820 års stadga, där det hette »vare och städerna alltid skyldige att därtill utse fria, sunda och välbe- lägna platser, samt så rymliga att gym- nastiska inrättningar där må kunna an- bringas». Byggnad och underhåll av lä- roverkshusen ställdes under ledning av biskop och konsistorium, som efter sam- råd med överintendentsämbetet hade att verkställa arbeten.293 De flesta städer åtog sig efter hand i huvudsak bygg-

nadsskyldigheten medan staten helt sva- rade för lärarlöner och övriga under- visningskostnader. Undantag har dock funnits. Stockholm ville t. ex. icke åta- ga sig skyldigheten i fråga om den 1827 grundade nya elementarskolan, som skulle vara en statens provskola.m Vid olika tillfällen väcktes också motioner om statsanslag för nya läroverksbygg— nader och allt efter omständigheterna beviljades antingen statsbidrag eller statslån.”ms Ett nutida exempel på att

_4 ... |" _. ...: -_

!

%..

I'd.- ..::; .. .. r i | . ,_ , .

. 9.

| . u . »

Fig. 11. Fångvårdsanstalt i Rea.-tuna för ungdomsklientel. Paviljongsystem med slutna, halvöppna och öppna paviljonger samt byggnader för verkstäder, administration och personalbostäder. Byggd 1955. Ark.: G. Birch-Lindgren och K. Karlström.

statsmedel anslagits till läroverksbygg- nad utgör Haparanda läroverk, som fått nybyggnad helt genom statens för- sorg.296

Läroverksväsendets former reforme- rades efter hand upprepade gånger. En- hetlig ledning fick läroverksväsendet först 1904 genom den i samband med den nya organisationen inrättade över- styrelsen för rikets allmänna läro- verk.297 Den av riksdagen godkända or- ganisationsplanen omfattade dels ut- vidgning av redan existerande läroverk, dels tillskapande av nya. Genom beslu- tet öppnades också möjlighet att om- bilda läroverk till samskolor eller real- skolor. Ävenså godkändes inrättandet av nya sådana. I alla fall uttrycktes tyd— ligt kravet på att kommunen skulle äta- ga sig kostnader för erforderliga under- visningslokaler och bostad eller hyres— crsättning åt rektor. År 1955 fanns 79 statliga läroverk och 185 statliga real- skolor.

Efter ett riksdagsbeslut 1909 inrätta- des s. k. kommunala mellanskolor, var- vid staten lämnade visst stöd till drif- ten.m Vid olika tillfällen framförda förslag har lett till att såväl kommuna- la mellanskolor, senare benämnda kom- munala realskolor, samt likaså de se- nare upprättade kommunala gymnasier- na inlemmats i den allmänna läroverks- organisationen.299 Vid 1952 års riksdag beslöts sålunda att ombilda 6 skolor till statsläroverkauo och vid 1953 och 1954 års riksdagar ombildning av yt- terligare realskolor.” För de fortfaran- de kommunala realskolorna, av vilka flera organiserats som praktiska real- skolor, infördes 1933 statsbidrag för driftändamål.302 År 1955 fanns 57 kom- munala realskolor och 21 praktiska realskolor för vilka statsbidrag utgår. Även till vissa privatläroverk och pri- vata internatskolor lämnar staten drift- bidrag.

IIIIIIIIIIIIIIIN

mmumummn'|u||||||||||||ul|um|nu|nmnm|||m|m1mu||| ' a am a a ' jlljljjlljllllnmn

_. . |?! !

Fig. 12. Fångvårdsanstalt i Roxtuna. Vård- paviljong.

Läroverken var under hela 1800-talet avsedda för uteslutande manliga elever. De högre ståndens flickor undervisades i de från 1700-talet vanliga skolinterna- ten, flickpensionerna eller i s. k. »mam— sellskolor». Från början av 1800-talet började privata högre flickskolor in— rättas, den första i Askersund 1813, och 1815 stiftades Fruntimmersföreningens flickskola i Göteborg.303 Den första stat— liga flickskolan tillkom med den vid statens högre lärarinneseminarium in— rättade normalskolan för flickor.am Vid 1874 års riksdag beviljades det första driftbidraget åt sådana bland de högre skolorna för kvinnlig ungdom, som prö- vades vara i behov därav,305 och ge— nom 1896 års riksdagsbeslut angående de högre flickskolorna306 förlorade de sin karaktär av rent privata läroanstal- ter och blev hädanefter ansedda som en kommunens och statens gemensam- ma angelägenhet. Genom 1904 års läro- verksreform infördes samundervisning i 10 läroverk och motsvarande antal flickskolor nedlades.307 Efter utredning 19273” kommunaliserades flickskolevä- sendet309 och under 1930—talet inrätta- des ett stort antal kommunala flicksko- lor, för vilka driftbidrag infördes. År 1955 fanns 50 statsunderstödda dylika skolor.

Näringslivets industrialisering under 1800-talet medförde behov av yrkesin—

riktad utbildning, särskilt inom industri och handel. Efter ett kommittéförslag 1874 tillkom de första yrkesutbildnings- anstalterna, de 5. k. lägre tekniska yr- kesskolorna med såväl statliga som kommunala understöd.m Även inom hantverksyrkena fanns behov av utbild- ningsmöjligheter, tidigare tillgodosedda inom de olika skråna. Efter initiativ av Sveriges hantverksorganisation tillkom 1917 statsunderstöd för lärlingsutbild- ning311 och 1918 beslöt riksdagen att in- rätta statsunderstödda lärlings- och yr- kesskolor för industri, hantverk, handel och husligt arbete.” Genom riksdags- beslut 1921 utsträcktes det statliga stö- det till andra kommunala anstalter för yrkesundervisningu't och 1941 års riks— dag beslöt inrätta centrala verkstads- skolor, i regel med landstingen som huvudmän.3th År 1943 inrättades en fri- stående överstyrelse för yrkesutbild- ning.m Yrkesskolorna blev av två slag, dels de lägre såsom lärlings-, verkstads-, handels-, hushålls— och husmoderssko- lor, dels de högre för yrkesutbildning på gymnasiestadiet. Därjämte har un- der senare år genom särskilda riksdags- beslut tillkommit sjömansskolor, yrkes— utbildningskurser m. m. För sjömans- skolor infördes 1946 statsbidrag såväl för driften som för »inrättandet».m Hela frågan om den lägre yrkesutbild- ningen har emellertid nyligen varit fö— remål för en utredning317 och på grund— val av detta förslag har 1955 års riks- dag beslutat väsentliga ändringar i den lägre yrkesutbildningens organisa— tion.318 Skolorna skall således i princip sammanföras i två huvudgrupper: cen- trala yrkesskolor och lokala yrkessko- lor. Ett anslag har därvid beviljats för »byggnadsarbeten vid yrkesskolor» med 7,7 Mkr.” För den högre utbildningen inom hantverket upprättades av Sveri— ges hantverksorganisation 1922 en un- dervisningsanstaltf” som 1940 organi-

serades som statens hantverksinstitut i samband med nybyggnad.”1

För den tekniska folkundervisningen började en bit in på 1800-talet skolor att organiseras, huvudsakligen på en- skilt initiativ, senare dock med bidrag även från kommunerna. Göteborg fick genom donation 1823 en »slöjdskola», för vilken infördes ett årligt statsanslag från och med 1835322 och Stockholm 1845 tekniska skolan, som från 1848 fick statsbidrag,323 sedermera även ett anläggningsbldrag till ny byggnad.m Även i andra framför allt industristäder inrättades liknande skolor.” Större de— len av dem organiserades genom 1918 års riksdagsbeslut som tekniska läro- verk?” varefter staten successivt över- tog verksamheten så att 1955 antalet så- dana läroanstalter uppgick till 15, in- nefattande såväl fullständiga tekniska läroverk som tekniska gymnasier och fackskolor. Liksom för de allmänna lä— roverken har vederbörande kommun att svara för erforderliga byggnader. Även till en del närstående special-tek- niska institut utgår driftbidrag. En 1955 slutförd utredning om den tekniska skol- utbildningen-"27 har bl. a. föreslagit dels inrättandet av ett helt nytt tekniskt lä- roverk i Karlstad, dels en utvidgning av redan befintliga. Det angelägna i en ut- byggnad av de tekniska läroanstalternas utbildningskapacitet betonas i den i äm— net avlåtna propositionen.328

Tekniska skolan i Stockholm ombil— dades icke till läroverk förrän 1945. I samband härmed utbröts den konstin- dustriella avdelningen och förvandlades till en helstatlig utbildningsanstalt, konstfackskolan.329 Skolan kvarblev där- vid i de med statliga, kommunala och enskilda medel 1868 uppförda byggna- derna. Enligt avtal 1945 med Stock- holms stad bidrar staden med visst år- ligt belopp, som tillföres statens fastig- hetsfond.330 Vissa gaturegleringar föran-

ledde 1952 nytt avtal mellan kronan och staden, varigenom staten åtog sig vid- taga sådana åtgärder att skolans avflytt- ning om möjligt skall äga rum före den 1 januari 1957.331 Medel till en nybygg- nad för konstfackskolan har beviljats och arbetena härmed påbörjats.332

På liknande sätt som de tekniska sko— lorna tillkom handelsinstituten, det första i Göteborg redan 1826, följt av Stockholm 1865 och andra större han- delsstäder. Den privata eller i många fall kommunala formen bibehölls, men understöd till driften har beviljats från och med 1894333 och 1955 utgick sådant till 14 skolor.

Behovet av specialutbildning för vis- sa statliga befattningar har drivit fram skol- och kursverksamhet i anslutning till offentliga institutioner eller samhäl- leliga företag. Främst märks här den verksamhet, som ombesörjs av de af- färsdrivande verken.

Den lägre lantbruksundervisningen fick sina första skolor på 1840-talet ge- nom hushållningssällskapens lantbruks— skolor och på 1870-talet började vissa folkhögskolor inriktas på lantbruksun- dervisningfwl 1840/41 års riksdag bevil— jade statsbidrag till »inrättandet» av fem lantbruksskolor.335 Genom ombild— ning av sådana tillkom efter särskild utredning 1888 de statsunderstödda lantmannaskolorna.arm Lantbruksskolor- na utökades snabbt fram till 1884, var- efter en minskning inträdde. Efter en utredning 1907 koncentrerades verk- samheten till ett bestämt antal anstal- ter.337 De lägre avdelningarna vid de båda 1840338 respektive 1856339 inrätta- de statliga lantbruksinstituten i Ultuna ocerlnarp hör även till detta slag av läroanstalter, Samtliga skolor ställdes 1890 under den nybildade lantbrukssty- relsens överinseende.am Efter ett riks- dagsbeslut 1912 började lanthushållssko- lor inrättas med statsstöd. Lantbruks—

undervisningen var föremål för utred- ning 1923an och 19365”? Statligt stöd hade visserligen tidigare lämnats, till anläggningar bl. a. i form av lotteri- medel eller lån och till driften regle- rade bidrag, men efter den sistnämnda utredningens förslagm infördes regle- rade såväl drift- som anläggningsbi— drag."m Under 1900—talet tillkom lant- bruksskolor med speciell inriktning, så- som trädgårds- och fruktodlingsskolor, yrkesskolor med lantbruksundervisning m. fl. År 1955 fanns 4 lantbruksskolor, 51 lantmannaskolor, 4 trädgårds- och fruktodlingsskolor och 39 lanthushålls- skolor, vilka drivs med statsstöd, samt 3 statliga lantbruksskolor.

För den lägre skogliga undervisning- en inrättades 1860 fyra statliga skogs— skolor,345 sedermera ökade till åtta.348 Dessutom utgick understöd till tre en- skilda skolor,-""*7 senare två?”ls Ytterligare skolor tillkom och då 1919 ny organisa- tion genomfördesm var antalet 9 men minskades 1934 till 5.35" Utöver dessa anstalter inrättades 1944 en statlig skogsmästarskola.351 Skogsskolorna in- går i domänverket, skogsmästarskolan står under särskild styrelse.

Med den år 1827 stadgade skyldighe- ten för »Coopvaerdiskeppare» att un- dergå examen följde nödvändigheten av utbildningsanstalter. Till en början väg- rades det av Kungl. Maj:t begärda an— slaget för »inrättande» av fem naviga- tionsskolor,352 för att vid en följande riksdag beviljas.353 »Som de städer, der dessa skolor blifvit föreslagna att inrät- tas, deraf komme att draga största för— delen» bestämdes att respektive stad skulle bekosta de för skolan nödvändiga byggnaderna samt att denna skyldighet skulle fullgöras inom bestämd tid. Till de sålunda inrättade fem skolorna lades snart ytterligare. 1911 var skolorna fö- remål för omorganisation, varvid be- gränsning i deras antal skedde.3511 Vid

den senast företagna ändringen i orga- nisationen utbyttes benämningen mot sjöbefälsskolor.355 Dessa är numera un- derställda sjöfartsverket.

Till det år 1861 inrättade högre lä- rarinneseminarietm knöts genom be- slut 1892 utbildningskurs i huslig eko- nomi,357 senare utvidgad till statens skolköksseminarium och hushållssko- la,358 fortfarande samorganiserad med högre lärarinneseminariet. I samband med beslut om dettas nedläggandem be- stämdes i princip upprättandet av ett statens skolköks- och handarbetsse- minarium. Förutom den helstatliga verksamheten på ifrågavarande områ- den har staten lämnat stöd åt privata och kommunala dylika utbildningsan- stalter sedan 1896.360 Till det av lands- tinget i Västerbottens län inrättade till Umeå förlagda skolköksseminariet upp- lät staten genom riksdagsbeslut 1951 tomt för en nybyggnad.361

Hela skolväsendets organisation var under åren 1940—47 föremål för utred- ning,362 fortsatt av 1946 års skolkom- mission,Baa vars förslag lades till grund för principbeslut av 1950 års riksdag om den s. k. enhetsskolan.m Den sam- ordning av olika skolformer, som den- na innebar, nödvändiggjorde enligt kommissionens uppfattning att dua- lismen i fråga om huvudmannaskapet upphävdes. Därvid ansågs kunna ifrå- gakomma antingen att förstatliga eller att kommunalisera hela skolväsendet. Mot ett förstatligande talade, att det 10— kala intresset skulle slappna och att den administrativa apparaten skulle växa. En decentralisering av skolväsen- det ansågs därför lämpligare. Med frå- gan sammanhängde problemet om för- delning av kostnaderna. Den nya or- ganisationen skulle komma att medföra betydligt ökade kostnader. Kommissio— nen ansåg det riktigast att så långt som möjligt överflytta kostnaderna på stats—

verket. Bidragen borde utgå automatiskt och endast i fråga om utgifter utöver minimiprogrammet borde särskild pröv- ning vara erforderlig. Efter riksdags- beslutet utfärdades bestämmelser beträf- fande kostnaderna för försöksverksam- heten.”65 Till grund lades för den hit- tillsvarande organisationen gällande ordning, varvid dock bl. a. statsbidraget för anskaffande av skollokaler utsträck- tes. Statsbidraget har numera ytterli- gare vidgats och utgår för nybyggnads- eller andra större byggnadsarbeten vid realskoledelen av allmänt läroverk samt till fristående statlig realskola och kom- munala flickskolor, realskolor och prak- tiska realskolor.m

Även för läroverksväsendet i övrigt blir skolreformen av betydelse. Av den- na anledning fattades principbeslut vid 1953 års riksdag om inrättandet av för- försöksgymnasier från budgetåret 1955/ 56.367 Som villkor föreskrevs att ve- derbörande kommun åtoge sig att bl. a. tillhandahålla erforderliga undervis- ningslokaler, bostäder m. 111. För det ena av gymnasierna i Nederkalix beräkna- des byggnad bli färdig 1955, ytterligare utbyggd 1956—57. För det andra, i Stockholm, avsågs inte byggnadsarbe- tena bli påbörjade förrän 1955—56.3” Ytterligare försöksgynmasier har där- efter beslutats.369

Utöver de normala skolorna inom folkundervisningsväsendet har inrättats speciella skolor för blinda och för döv- stumma.

Efter utredning om blindundervis- ningen beviljades medcl till nybyggnad för dåvarande blindinstitutet att upp- föras på kronolägenheten Tomteboda.370 Här uppfördes senare även en förskola och i detta sammanhang beviljades hy— resersättning för den i Växjö existeran- de skolanxm För denna skola uppfördes med statsmedel ny byggnad 1899.372 Un- dervisningen för blinda barn blev obli-

Fig. 13. Sabbatsbergs sjukhus i Stockholm. Pauiljongsystem. Byggt 1879. Ark.: G. Wickman.

gatorisk från och med 1899.373 Staten påtog sig härvid skyldigheten att hålla erforderliga anstalter. Sådana skulle ut— göras av dels förskolor, dels institut för den egentliga skolgången. Genom beslut 1934 nedlades förskolan i Växjö och överflyttades till Tomteboda, som där- vid erhöll ytterligare byggnader. Sam— tidigt inrättades hantverksskolan för blinda kvinnor i Växjö.m Liknande statlig anstalt för män hade inrättats redan 1884 i Kristinehamn.375 Döv- stumsundervisningen omhänderhades fram till 1938 av landsting och vissa städer.”3 Med undantag för förskolor, vilka är kommunala eller enskilda och till vilka driftbidrag utgår, övertog sta- ten från och med nämnda är verksam— heten, vilken är förlagd till 4 upptag- ningsskolor. Därjämte finns en special— skola för oegentligt dövstumma, tre fort-

sättningsskolor samt en vårdanstalt för dövstumma med komplicerat lyte. Enligt det tidigare omnämnda försla- get om vanföreanstalternas omorganisa— tion skall den sjukvårdande verksamhe- ten skiljas från anstalterna och dessa i stället ombildas till »arbetsvårdsinsti- tut». Institutens yrkesundervisning fö- reslås utvidgad till att avse ej blott van- föra utan även andra svårt partiellt ar- betsföra, som ej kan tillgodogöra sig den allmänna yrkesutbildningen. Den skol— undervisning, som förekommer vid sär- skolorna, för närvarande knutna till tre vanföreanstalter, samt vid Eugeniahem- met, föreslås begränsad till sådana ele- ver, som på grund av svårare handicap oundgängligen bör vistas i internat. De sålunda ombildade vanföreanstalterna bibehålles emellertid under vanföre- vårdsföreningarnas enskilda huvudman-

naskap med medieinalstyrelsen som till— synsmyndighet för arbetsvårdsinstituten och skolöverstyrelsen för skolhem- men."77

5. Högskole- och institutionsbyggnader Tillkomsten av statsanslag för univer- siteten, beslutade vid riksdagen 1828— 30, betydde en avsevärd förbättring i deras utvecklingsmöjligheter.378 Ansla- gen sattes ganska omedelbart på ordi- narie stat379 och ehuru till en början av blygsam omfattning innebar de dock ett erkännande av statens förpliktelser gentemot den högre undervisningen. Detta kom än tydligare till uttryck vid senare riksdagar, då medel anslogsmm _ vad Uppsala beträffar i form av lån331 till nya institutionsbyggnader. Seder- mera beviljades ansenliga belopp här- till. Medel till nya universitetshus i Uppsala och Lund beviljades 1877.382 Efter olika utredningar beslöts en ge- nomgående upprustning av universitets- organisationen, vilken i sig 1nneslöt krav på utvidgningar i lokalhänseen- de.”3 Omfattande ny- och ombyggnads- arbeten igångsattes därefter. Den i Gö— teborg i slutet av 1800-talet med dona- tionsmedel inrättade högskolan existe- rade fram till 1948 utan något statligt stöd. Sistnämnda år träffades avtal mel- lan staten, staden och högskolan angå- ende ett reglerat statsbidrag.384 Genom avtal samma år mellan staten och sta— den överenskoms att en medicinsk hög— skola skulle inrättas med stadens sjuk- hus som undervisningssjukhus.385 Efter riksdagsbeslut 1953 sammanslogs den medicinska högskolan och Göteborgs högskola till Göteborgs universitet.-"'80 Byggnaderna skulle moderniseras och utvidgas och för detta ändamål bevil- jades statsbidrag. I Stockholm tog sta- den initiativ till medelanskaffning för att upprätta en högskola och 1878 bör- jade Stockholms högskola sin verksam-

het i en nyuppförd högskolebyggnad. Med tiden kom högskolan i åtnjutande av statsunderstöd för driften ur därför särskilt bildad fond,337 men det dröjde till 1944 innan statsbidrag mera allmänt började utgå.388 Efter avtal mellan sta- ten och staden 1948 infördes ett reg- lerat driftbidrag.389 En upprustning av Stockholms högskola, bl. a. i lokalhän- seende, har föreslagits i ett 1956 av— lämnat betänkande. Någon fullständig utbyggnadsplan kommer emellertid icke att kunna föreligga förrän vid en senare tidpunkt.330 Frågan om en förening av högskolan med den medicinska högsko- lan till ett universitet har behandlats men ännu ej lett till resultat.

Försöksverksamheten för enhetssko- lan har också föranlett åtgärder i fråga om lärarutbildningen?” Enligt beslut vid 1954 års riksdag skulle en första lärarhögskola upprättas i Stockholm höstterminen 1954 i manliga folkskole- seminariets lokaler."? I samband där- med blev vissa om- och tillbyggnadsar- beten nödvändiga.393

För karolinska institutet inköptes 1816 ett glasbruk på Kungsholmen, där nya undervisningslokaler inreddes.m Institutet fick efter långvariga stridig— heter, framför allt med universiteten, sina förhållanden reglerade 18613” Det dröjde ända fram till 1930-talet innan, efter omfattande utredningar, en helt ny anläggning för institutet började uppföras i närheten av det nya karo- linska sjukhuset?” Byggnadskomplexet, som tillkommit i flera etapper, är fort- farande under arbete. Den gamla fas— tigheten övergick enligt avtal till Stock- holms stad.

Den första undervisningsanstalten för tandläkare tillkom 1884, då »poliklini— ken för tandsjukdomar» inrättades med statsanslag.397 Namnet ändrades sedan till tandläkareinstitutet och 1897 ställ— des detta under karolinska institutets

ledning.598 Från början och under lång tid inrymdes det i förhyrda lokaler, men 1924 fick det tillsammans med två ämbetsverk inflytta i den ombyggda f. d. vetenskapsakademiens fastighet.—"*”" Numera anses lokalerna ej längre lämp- liga för ändamålet och nybyggnad är aktuell. År 1947 inrättades ett ytterli- gare institut i Malmö,”mo för vilket ny- byggnad uppfördes. År 1948 blev insti- tuten högskolor.AOIL Såsom annex till Stockholms tandläkarehögskola beslöts 1955 att inrätta en odontologisk högsko- leklinik i Umeå."? I samband härmed anhöll riksdagen om en plan för en yt- terligare högskola med förläggning till Göteborg, redan av 1945 års riksdag i princip beslutad.403

Genom frivilliga bidrag från apote- karsocieteten hade stiftats en farmaceu- tisk läroanstalt, vilken efter framställ- ning från societeten erhöll ett årsanslag från och med riksdagen 1840/41304 Med ett av riksdagen 1859/60 beviljat stats- lån uppfördes en ny läroanstalt.405 Driftanslaget uppfördes på ordinarie stat” och från 1881 fick institutet ställ- ning som statlig högskola.m Lokaler förhyrdes i ett apotekarsocieteten till- hörigt hus och först 1923, sedan vissa av tekniska högskolans gamla lokaler utrymts och reparerats, kunde institu- tet flytta in i egna lokaler.408

År 1823 togs det första initiativet till en teknisk högskoleundervisning genom en framställning från rikets ständer om inrättandet av »ett Tekniskt och Mecha- niskt centralinstitut för praktisk under- visning i hwad som för manufakturerna och en del handtwerkerier erford- ras».m Två år därefter kom teknolo- giska institutet till stånd och inrymdes i det 5. k. modellkammarhuset.” Först med 1850-talets ökade behov av tekni- ker fick institutet en fast organisation och en nybyggnad uppfördes och togs i bruk "1863!” År 1877 blev institutet

»tekniska högskolan»"2 och 1896 inrät- tades en till högskolan ansluten mate- rialprovningsanstalt. Högskolan utvid- gades successivt och 1911 års riksdag anslog medel för en ny högskolebygg— nad vid Valhallavägen, vartill grunden lades 1914_m De första byggnaderna var färdiga 1917 och utbyggnaden fortsatte så att i huvudsak hela högskolan kunde överflyttas (lit 1921. Vissa ytterligare byggnader tillkom under 1930-talet, men anläggningsbehov uppstod långt ut- över den ursprungliga planen. År 1940 påbörjades en utredning, som bl. a. fö- reslog stora utbyggnader:114 En särskild byggnadskommitté tillsattes 1944 med uppdrag att planlägga och leda utbygg- naden'nå och successivt har en hel del nya institutionsbyggnader m. m. ut- förts, men alltjämt är ytterligare ut- byggnader aktuella.

Den genom donation tillkomna chal- merska Slöjdskolan arbetade sig så små- ningom fram till ett högre verksamhets- fält. Skolans namn ändrades till chal- mers tekniska läroanstalt och härmed införlivades den då till navigationssko- lan i Göteborg knutna skeppsbyggeri- skolan.”16 Det till läroanstalten sedan 1835 utgående statsbidraget höjdes i olika omgångar.417 De växande lokal- behoven tillgodosågs genom att Göte- borgs stad upplät byggnad. Ombyggnad av denna bekostades delvis med stats- medel.” Vid 1911 års riksdag höjdes utgiftsstaten ånyo och medel beviljades för om- och tillbyggnadsarbeten vid lä- roanstalten:na Genom riksdagsbeslut 1914 fick läroanstalten benämningen Chalmers tekniska institut.!120 I första hand för att avhjälpa lokalbristerna till- kallades år 1919 sakkunniga. En utbygg— nad påbörjades 1920!m Efter ett flertal utredningar omvandlades institutet slut- ligen år 1937 till högskola.422 Under led- ning av en särskild byggnadskommit- té'm har sedan 1936 en helt ny anlägg-

ning utförts på av Göteborgs stad till- handahållen tomt, men också här er- fordras fortsatt utbyggnad.

Någon egentlig högre undervisnings- anstalt inom lantbruket existerade ej på 1800-talet. Däremot fanns sedan 1834 ett på privat initiativ grundat lantbruks- institut i Degerberga'z"l och 1840 inrät- tades ett statligt sådant i Ultuna”25 samt 1856 i Alnarp.426 Institutet i Ultuna om- organiserades efter förslag av sakkun- niga'm på 1930-talet till lantbrukshög- skola."”28 Utredningen hade konstaterat stora lokalbehov och plan hade upp- gjorts för utbyggnad, som så småning- om kom till stånd och fortsattes in på 1940-talet.

Veterinärundervisningen var under 1800-talet förlagd dels till den år 1774 av enskild person grundade veterinär— inrättningen i Skara,429 dels till den statliga stockholmsinrättningen, tillkom- men 1823!130 Efter utredning om behovet av att fullständiga veterinärundervis- ningen utvidgades stockholmsanstalten till veterinärinstitut, medan skarainrätt- ningen bibehölls!”- Undervisningen vid den sistnämnda upprätthölls bl. a. med ett statligt årsanslag, vilket efter hand ökades. Veterinärinstitutet i Stockholm erhöll nybyggnader efter riksdagsbeslut 1875.432 Utvecklingen av veterinärveten- skapen påkallade ganska snart föränd- ringar i lokalhänseende.433 Detta resul- terade så småningom i beslut om för- säljning av de befintliga byggnaderna och uppförande av nya, förlagda till norra Djurgården,AM vilka blev färdig- ställda 1911.”5 I samband med en ge- nomgripande omorganisation 1913 för- vandlades institutet till högskola!”

År 1828 grundades Skogsinstitutet, som fick lokaler i hovjägmästarebostäl- let på Djurgården.437 Institutet omorga- niserades 1871 och 1886 samt ombilda- des 1912 till skogshögskolan.433 I sam- band härmed anslog riksdagen medel

för ny högskolebyggnad på norra Djur- gården.

För den konstnärliga utbildningen ut- vecklades på 1800-talet ur målar- och bildhuggarakademien med statens stöd 1810 akademien för de fria konster- na.m Härunder inrymdes akademins lä- roverk, som 1908 ombildades till konst- högskola.MO Den till akademin tidigare donerade byggnaden vid Rödbodtorget'm ombyggdes först på 1840-talet och sedan på 90-talet.m Enligt donationsvillkoren upphör äganderätten om akademin ej utnyttjar fastigheten. Skulpturskolan m. fl. institutioner inrymdes emellertid intill 1953 i den gamla sergelska ateljén vid Hötorget men fick i samband med gaturegleringsarbetena där 1955 flytta in i marinen tidigare tillhörig byggnad på Skeppsholmen.

Musikhögskolan, ursprungligen musi- kaliska akademiens läroverk, har hit- tills varit förlagd till en är 1877 för denna undervisningsanstalt samt för musikaliska akademien uppförd bygg- nad.m Lokalsvårigheter gjorde sig tidigt gällande och olika ritningsförslag upp- gjordes till en utvidgning av ifrågava— rande byggnad. Även förslag att få taga i anspråk utrikesministerhotellets bygg— nad framfördes.m Projekten kom emel- lertid icke till utförande och frågan om nybyggnad har därför länge varit ak- tuell. Först 1953 och 1955 års riksdagar anvisade medel för en nybyggnad på Östermalm."5 Nybyggnaden är avsedd att utföras i tre etapper. Den första etappen, som omfattar byggnad för mu- sikhögskolans undervisningslokaler, be- räknades färdig att tagas i bruk höst- terminen 1956. Ett år senare avses den andra etappen, omfattande bl. a. admi- nistrationslokaler samt en stor orgel- sal, vara fullbordad. Den tredje och sis- ta etappen skall avse en byggnad för högskolans bibliotek och för musik- historiska museet.m

År 1813 fick P. H. Ling till stånd en anstalt i Stockholm för utbildning av lärare och lärarinnor i frisk- och sjuk- gymnastik."m Anstalten, som 1814 fick namnet Gymnastiska Central-Institutet, ställdes 1830 under direktionen för Stockholms undervisningsverk!IM Orga- nisationen fick fast form 1864 och in- stitutet sedermera egen direktion. Det inrymdes i en statens fastighet vid Hamngatan, som 1895 ombyggdes.”m Frågan om nybyggnad blev vid sekel- skiftet aktuell och flera utredningar, l)l. a. 1912!” uppgjorde förslag, dock utan resultat trots att den senare ut- redningen konstaterat ett omedelbart behov av nybyggnad. Sedan en utred- ning 1928 ånyo behandlat frågan'm om- organiserades institutet till högskola 1934.452 Under 1940-talet kom en ny mo- dern anläggning till stånd i närheten av Stadion!53

Den vetenskapliga forskningen var länge knuten till universiteten och se- nare till fackhögskolorna. Utvecklingen medförde emellertid ökat behov av forskningsinstitutioner och för olika vetenskapliga discipliner nyskapades eller utvecklades akademier. Dessa aka- demier, de äldre av dem stiftade under mitten och slutet av 1700-talet, tillkom på enskilt eller ofta på konungens per- sonliga initiativ. Sedan de regelmässigt kommit i åtnjutande av statsstöd och fått sina organisatoriska former reglera- de av statsmakterna fick de en offent- lig-rättslig ställning som i viss mån statliga institutioner. Vetenskapsakade- mien fick sin organisation bestämd 1820 och under akademin ställdes efter hand ett flertal institutioner, såsom Stockholms observatorium, bergianska stiftelsen, naturhistoriska riksmuseet m. fl. Akademin låt med egna medel uppföra nya b'yggnader 1915.m Kring sekelskiftet skapades nya forskningsin- stitutioner genom den 1895 bildade 110-

Fig. 14. Lasarett i Oskarshamn. Mindre, odelat lasarett byggt 1870. Bottenvåning inrymmande läkarbostad, mottagningsrum, köksavdelning och badavdelning. I övervåningen 6 vårdrum för var- dera 4 a 6 sängar, operationsrum m. m.

belstiftelsen och även under de senaste decennierna har genom donationer en del vetenskapliga institutioner tillkom- mit. En väsentlig del av forskningen samordnades efter hand genom nyska- pade statliga organ, såsom statens na- turvetenskapliga forskningsråd”155 och statens medicinska forskningsråd,456 båda med uppgift att även fördela stats- anslag. På det medicinska området till- kom en rad helt statliga institutioner: statens bakteriologiska laboratorium fick egen byggnad 1937,457 institutet för folkhälsan nybyggnad 1938,453 varjämte de sedan 1920-talet bestående statens rättskemiska laboratorium och statens farmaceutiska laboratorium fick gemen- samma lokaler 1938359 En speciell in- stitution skapades 1947 med flyg— och navalmedicinska nämnden,Mm vars forsk- ningsorgan knöts till högskolorna. Den naturvetenskapliga forsknings- verksamheten fick under och efter andra världskriget en kraftigt ökad om-

fattning. På ett speciellt naturveten- skapligt område, atomfysiken, har sta- ten under senare år nedlagt betydande kostnader. Den 1945 tillsatta atomkom- mittén,Mu med ett statsanslag av för när- varande 2,8 Mkr en ökning av an- slaget med 500000 kronor föreslås för budgetåret 1957/58w _ leder forsk- nings- och utvecklingsarbetet medan ar- betet med tillämpning på anläggningar för atomenergi ligger på ett bolag, ak- tiebolaget atomenergi, i vilket staten äger 57,1 procent av aktiekapitalet.m Förslag har framlagts att avsevärt höja aktiekapitalet.m Stora anslag har ställts till förfogande, vari inrymmes kost- nader för atomenergianlägg.__fning.405 Ett annat specialområde, där verksamhe- ten helt finansieras av staten, är ut- vecklingen av elektroniska räknemaski— ner. Den 1948 bildade matematik- maskinnämndenm disponerar tills vi— dare lokaler hos annan statsinstitution.

Inom lantbruket började under 1800- talet tekniska hjälpmedel att komma i bruk och därmed även de första ansat— serna till vetenskaplig forskning. Lant- bruksakademien från och med 1956 skogs- och lantbruksakademien _ in— stiftades år 1811.467 Akademin erhöll för sina administrationslokaler dispositions- rätten till en äldre byggnad!” För dess försöksverksamhet, senare utvecklad till centralanstalten för försöksverksamhet på jordbruksområdet,m upplät staten mark på norra Djurgården. Centralan- stalten fick, delvis med statsanslag, om- fattande byggnadsanläggningar på nor- ra Djurgärden!" Hit förlades den år 1924 inrättade statens centrala frökon- trollanstaltf” som emellertid fick egen byggnad efter beslut 1929!172 Sedan sta- tens lantbruksförsök inrättats och för- lagts till lantbrukshögskolanm ombilda- des centralanstalten till statens växt- skyddsanstalt,m vilken efter beslut 1936 erhöll ny byggnad?"5 Dess förutvarande

lokaler övertogs av den nyinrättade sta- tens lantbrukskemiska kontrollanstalt.ms Förslag föreligger till principbeslut om att sammanföra denna anstalt samt ke— miska analyslaboratoriet vid lantbruks- högskolan och statens lantbruksförsök till en institution, benämnd statens lant- brukskemiska laboratorium. Det nya la- boratoriet avses skola förläggas till Ul— tuna."7 På såväl frökontroll- som lant- brukskemiska områdena har upprättats lokala anstalter, fem av vardera slaget. Dessutom har såväl frökontroll- som växtskyddsanstalterna filial i Alnarp. Den sedan 1902 bestående skogsförsöks- anstalten” erhöll samtidigt med om— organisationen av den högre skogsun- dervisningen ny byggnad.m Anstalten ombildades 1945 till statens skogsforsk- ningsinstitut, för vilket, delvis med do- nationsmedel, ytterligare byggnader se- dermera tillkommit.480 I anslutning till anläggningarna för veterinärhögskolan har under 1940-talet tillkommit bygg- nader för statens veterinärbakteriolo- giska anstalt)?” senare ombildad till sta- tens veterinärmedicinska anstalt.432 För viss försöksverksamhet bibehålles allt— jämt den gamla veterinärinrättningen i Skara. Inom fiskeriväsendet har under den 1949 nyskapade fiskeristyrelsenm lagts statens fiskeriförsök och utöver det tidigare anlagda sötvattenlaborato- riet vid Drottningholm utbyggts ett havsfiskelaboratorium i Lysekil.

På den tekniska forskningens olika områden har framför allt under tiden efter andra världskriget skapats en mängd institutioner. De äldsta leder sitt ursprung långt tillbaka, så exempelvis det på 1700-talet inrättade Jernkonto- ret, som med tiden kommit att intaga en halvofficiell ställning. Sedan till- komsten 1919 av ingeniörsvetenskaps- akademien,m vilken med från privata personer och institutioner överlämnade bidrag själv tillgodoser sitt lokalbehov,

har den tekniska forskningen fått ett samordnande men även direkt arbe- tande gemensamt organ. En del statliga institutioner med närstående uppgifter är också gamla. Sveriges geologiska un- dersökning skapades sålunda redan 1858."35 Den inrymdes sedermera i den nyuppförda byggnaden för riksmuseetm som med 1955 anslagna medel487 för när- varande är under ombyggnad. Sveriges meteorologiska och hydrologiska insti- tut, tidigare meteorologiska anstalten, inrymdes 1926 i det för skolöverstyrel- sen m. fl. myndigheter då nyuppförda ämbetshuset,m men överflyttades 1943 till postverkets nybyggnad på Kungs— holmen. Institutet har även lokala me- teorologiska stationer. Till de äldre in- stitutionerna hör också den 1920 ur tek- niska högskolan utbrutna statens prov- ningsanstalt, som samtidigt fick egna byggnader invid högskolan!" Anstalten har sedan utbyggts och utgör den första i en rad tekniska institutioner, för vilka staten i enlighet med avtal med veder- börande institutions stiftelse låtit upp- föra byggnader bär!” För samordning av den tekniska forskningen inrättades 1943 statens tekniska forskningsrådt91 med lokaler i ingeniörsvetenskapsaka- demien och dels genom detta, dels di- rekt till vissa institutioner utgår stats- bidrag. På det byggnadstekniska spe- cialområdet tillkom 1942 statens nämnd för byggnadsforskningf” som finansie- ras med statsmedel och för vars verk- samhet sedan 1954 inrättats en fond,493 som tillföres medel genom avgifter från byggnadsindustrin, vilken fond nämn- den självständigt disponerar.

Ur chalmers tekniska högskola ut- bröts 1941 statens skeppsprovningsan- stalt, för vilken omfattande nybyggna- der uppfördes.m År 1938 inrättades den helstatliga flygtekniska försöksanstal- ten, som fick anläggningar i Ulv- sunda!195

För forskning och utbildning på hant- verkets område upprättades 1940 sta— tens hantverksinstitut, som samtidigt er- höll egen byggnad.m Konsumentvaru— forskningen omhänderhas av hemmens forskningsinstitut. Ifrågavarande insti- tut disponerar lokaler i provisoriska byggnader. Institutet skall enligt riks— dagsbeslut från och med år 1957 om- bildas till ett helstatligt statens institut för konsumentfrågor.497 En statlig prov- ningsinstitution för lantbruksmaskiner kom till stånd då statens maskinprov- ningar inrättades i Ultunat" och senare erhöll egen byggnad!” Anstalten har senare utbyggts med dotterinstitutioner först i Alnarp och under sista året även i Norrland.

6. Publikbyggnader Kyrkans inflytande i kommunerna in— skränktes 1862 till den kyrkligt-kommu- nala förvaltningen men den kyrkliga kommunen blev organ för både rent kyrkliga byggnader och skolbyggnader. Finansieringen av kyrkobyggandet låg alltjämt på församlingen och kostna- derna täcktes genom uttaxering. Präst- gårdarna utarrenderades och boställs- förvaltningen ställdes under statskon- troll. överskotten av inkomsterna från prästboställena tillgodofördes en kyr- kofond under statskontorets förvalt- ning, till vilken staten lämnar betydan- de årliga bidrag för det indragna tion- det. De äldre domkyrkorna, som här- stammade från medeltiden, utgjorde självständiga stiftelser med egna till- gångar och egna från vederbörande domkyrkoförsamling skild förvaltning. De senare uppförda domkyrkorna fick däremot karaktären av församlingskyr— kor både vad finansiering och förvalt- ning beträffar. De förras under medel- tiden betydande tillgångar hade i stor utsträckning indragits vid reformatio— nen och sedermera ansågs det därför

skäligt att staten bidrog, dock var stats- anslagen i regel ganska obetydliga. Då det gällde större ombyggnader eller i vissa fall nybyggnader och då beträf- fande de äldre domkyrkorna försam- lingen icke hade någon laglig skyldig- het att bidraga, blev det nödvändigt med statsanslag i den mån kyrkans till- gångar ej förslog. Trots detta lämnade emellertid ofta församlingarna bidrag och ej sällan hopbragtes väsentliga be— lopp genom insamlingar. Så småningom gjorde sig den uppfattningen gällande att domkyrkoförsamling ej borde på- läggas större utgifter för sin kyrka än en annan lika stor församling. Princi- pen härför har klart kommit till uttryck i 1955 års statsverksproposition.500 Un— der senare år har också statsanslag be- viljats till restaurering av domkyrkorna i Skara, Strängnäs, Västerås, Linköping och Växjö samt främst till den under många år pågående restaureringen av Uppsala domkyrka.

Den centrala statliga institutionen på biblioteksväsendet, kungl. biblioteket, fick 1877 byggnad i Humlegården.501 Re- dan från 1900-talets första decennier blev en utvidgning aktuell och efter ett förslag 1921 kom smärre ändringsarbe- ten till stånd?02 I övrigt väntar frågan alltjämt på sin lösning. Under 1955 har emellertid av byggnadsstyrelsen rit- ningsarbete igångsatts för en utvidgning och modernisering. Utöver centralbib— lioteket finns statliga bibliotek, bl. a. vid universitet, högskolor och veten- skapliga institutioner, i viss utsträck- ning inrymda i särskilda byggnader. Så- dana kommunala och likställda biblio- tek, som är att hänföra till landsbiblio- teksorganisationen, har i särskilda fall tillkommit med bidrag från staten. I organisationen, som utgörs av ett cen- tralbibliotek i varje län, ingår dels de genom fyra särskilda riksdagsbeslut åren 1926, 1937, 1952 och 1953 inrätta-

de landsbiblioteken i respektive Lin- köping, Skara, Västerås och Växjö samt dels centralbiblioteken, vilka efter 1930 inrättats i län utan landsbibliotek. Landsbiblioteksorganisationen omsluter således sammanlagt 24 bibliotek.503

Det centrala arkivväsendet med un- dantag av försvarsväsendets är sedan gammalt förlagt till riksarkivet, som se- dan 1890, då den nuvarande byggnaden på Riddarholmen togs i bruk,BM icke fått någon lokalutvidgning. Arkivet har sedan ett halvsekel lidit av utrymmes- brist, vilken med tiden blivit allt svå- rare. Olika förslag till om- och nybygg- nader har uppgjorts, bl. a. 1925.” Vid 1955 års riksdag beviljades anslag för upprättande av ritningar m. m. till en nybyggnad.”3 Utöver riksarkivet har ef— ter hand lokala arkiv kommit till stånd. Dessa, som är organiserade som 5 lands- arkiv, finansieras av staten. De båda stadsarkiven i Stockholm och Malmö är däremot kommunala.

Den av Gustav III stiftade Vitterhets-, historie- och antikvitetsakademien fick sin organisation moderniserad 1890 samt senare 1909 och 1912. Akademin skulle utöver de allmänt historisk- vetenskapliga uppgifterna ha tillsynen över landets fornlämningar samt över statens samlingar av fornminnen. Des- sa samlingar, statens historiska mu- seum, härstammade från det 1666 stif- tade Antikvitetscollegiums samlingar av jordfynd. Från att ursprungligen varit inrymda i kungl. slottet flyttades sam- lingarna flera gånger och fick 1866 10- kaler i den då nyuppförda national- museibyggnaden.”7 Först 1942 fick sta- tens historiska museum egen byggnad genom en om- och utbyggnad av förut- varande positionsartilleriregementets kasernanläggning.

För kulturhistoriska samlingar ska- pades 1872 av Hazelius skandinavisk- etnografiska samlingarna, som 1891

kompletterades med friluftsmuseet Skan- sen. Institutionen hade länge ekonomis- ka svårigheter men från 1875 beviljades regelbundet statsbidrag. År 1898 läm- nade riksdagen tillstånd till ett pen- ninglottcri och för 3,5 Mkr uppfördes en 1907 färdig museibyggnad, nordiska museet, som kom att inta en halvstatlig ställning. Medel till ombyggnad anslogs 1952.508 Enligt avtal med museistyrelsen har den statliga livrustkammaren in- rymts i museibyggnaden.

Till vetenskapsakademien donerades 1819 en privatsamling, varpå grundades naturaliemuseet. Detta utökades med nya avdelningar—'509 och 1841 fick mu- seet namnet naturhistoriska riksmuseet. År 1849 överlämnades samlingarna till staten i samband med att statsanslag beviljades för en nybyggnad vid Adolf Fredriks kyrka.” Samlingarna växte snabbt och 1907—15 byggdes för stats- medel en ny stor anläggning på norra Djurgården.Bu

Av staten tillhöriga andra samlingar, framför allt de etnografiska, har en del inrymts i f. d. dragonkasernerna, de egyptiska samlingarna i lotsstyrelsens byggnad medan en väsentlig del saknar lokaler.

Under senare år har två specialmu- seer kommit till stånd, dels statens sjö- historiska museum 1938512 med egen byggnad och dels tekniska museet, fi- nansierat med enskilda medel. Utöver dessa finns en del specialmuseer i Stockholm samt kommunala museer i övriga landet, till vilka såväl verksam- hets- som anläggningsbidrag utgår ur lotterimedelsfonden.

Grunden till ett konstmuseum hade lagts genom att Gustav III testamenterat sina konstsamlingar till staten och 1792 instiftades ett offentligt konstmuseum, som inrymdes i slottet. År 1847 anslog riksdagen medel till en nybyggnad för nationalmuseum, men byggnaden blev

färdig först 1866. Lokalerna är numera, trots statens historiska museums ut- flyttning, både otillräckliga och omo- derna och förslag till nybyggnad har uppgjorts513 men hittills har frågan ej lösts.

En kulturinstitution, som sedan gam- malt och långt fram i tiden mera be- traktades som en konungens än statens angelägenhet, var teatern, förklarligt nog på grund av att dennas bestånd va- rit helt beroende av kungahusets in- tresse. Två teaterbyggnader fanns vid 1800-talets början, dels Gustav III:s operahuset och dels mindre teatern. År 1806 avstod konungen från sin ägande- rätt till teatrarna. Fortfarande bidrog emellertid kungahuset upprepade gång- er till teatrarnas stöd men även stats- anslag utgick tidvis. Den nuvarande operabyggnaden uppfördes under åren 1891—1898 och finansierades med sär- skilt lotteri.m Behov fanns emellertid jämväl av en byggnad för talscenen. Verksamheten bedrevs från 1863 i en då inköpt byggnad. Riksdagen beviljade 1871 medel till inlösen för statsverkets räkning av teaterbyggnaden. År 1901 inrättades ett penninglotteri, för vilket dramatiska teatern uppfördes och över- lämnades till staten.515 Teaterverksam- heten bedrives i aktiebolagsform. Båda teaterbyggnaderna är numera omoder- na och ett flertal utredningar har under årens lopp skett i byggnadsfrågan. För dramatiska teaterns del gav en 1952” verkställd utredning till resultat att en större ombyggnad igångsattes. Trots att teaterbyggnaderna tillhör staten, beslöt statsmakterna att anskaffa medel genom ett särskilt lotteri.517

De ute i landet inrättade stadsteatrar- na erhåller _ liksom de nämnda stat- liga scenerna —— ett årligen återkom- mande verksamhetsbidrag, som utgår ur lotterimedelsfonden.m Byggnaderna uppförs däremot av kommunerna. Bi-

drag till dessa anläggningar utgår emel- lertid från lotterimedelsfonden liksom till kommunala museibyggnader. Rundradioväsendets distributionssida överläts 1925 på det statskontrollerade aktiebolaget radiotjänst medan stations- anläggningar och ledningsnät kvarblev hos telegrafverket.” Från början för- hyrdes lokaler för studio- och admi- nistrationsändamål och alltjämt har 10- kalbehovet måst tillfredsställas genom förhyrning på olika håll. Behov av stör- re och lämpligare lokaler har länge fö- refunnits och frågan om nybyggnad av radiohus har ständigt varit aktuell, i första hand för Stockholm, men även för Göteborg. Redan 1931 utarbetade ra- diotjänst ett förslag till nybyggnad och under de följande åren bearbetades de tekniska, framför allt akustiska, frågor- na och ett omfattande undersöknings— arbete bedrevs. År 1938 förelåg ett bygg- nadsförslag och 1943 tillsattes rundra- dioutredningen, som år 1945 framlade ett förslag till radiohus vid Valhallavä- gen, kostnadsberäknat till 14,6 Mkr?” Riksdagen anslog 1946 medel för utarbe- tande av ritningar, vilket av Kungl. Maj:t uppdrogs åt byggnadsstyrelsen i samråd med telegrafverket och radio-

tjänst. För Göteborg blev frågan om ra- diohus aktuell 1952 och riksdagen an- slog då medel för utarbetande av rit- ningar. Medel för markförvärv ställdes till förfogande av 1955 års riksdag.521 I petita för budgetåret 1957/58 har bygg— nadsstyrelsen begärt 3,0 Mkr för rit- ningsarbete och påbörjande av bygg- nadsarbeten.

På förslag av en 1937 tillsatt utred- ning522 beslöt 1942 års riksdag om stat- ligt stöd för uppförandc av allmänna samlingslokaler.525 Enligt kungörel- senm beviljas på vissa villkor kom- muner bidrag av statsmedel samt bo- lag, förening eller stiftelse lån av dylika medel. På grund av byggnadsrestriktio- nerna har anvisade medel icke tillfullo kunnat utnyttjas.525 Dessutom utgår nu— mera statsbidrag till utrustning av sam- lingslokaler från särskilt anslag. Fördel- ningen av bidrag och lån handhas av statens nämnd för allmänna samlings- lokaler. Frågan om en omläggning av statsstödet har varit föremål för utred- ning, dels genom bostadskollektiva kommittén, dels genom 1954 tillkallad utredningsman.528

Samtidigt med den begynnande idrotts- rörelsen utomlands på 1860—70-ta1et

Fig. 15. Allmänna och Sahlgrenska sjukhuset i Göteborg. Vårdavdelning år 1900. 1) sjuksal för 24 patienter, 2 ) rum för 2 patienter.

()

Fig. 16. Sahlgrenska sjukhuset. Vårdavdelning är 1947. 1) rum för 4 patienter, 2) rum för 2 patien- ter, 3 ) isoleringsrum.

började i Sverige tävlingsidrott att ut- övas. 1903 bildades »riksförbundet för idrott», varefter idrottsrörelsen snabbt tillväxte. Behovet av idrottsplatser blev snart starkt. Efter utländskt mönster bildades på många håll föreningar, vil- ka av kommuner eller privata personer fick åt sig upplåtna särskilda områden för idrottsplatser. Med idrottens ut— veckling efter sekelskiftet mot en ut— präglad tävlingsidrott inför åskådare ökade kraven på idrottsplatser. Inför 1912 års olympiska spel i Stockholm blev det nödvändigt att uppföra en re- presentativ idrottsanläggning med sto- ra publikutrymmen. Stadionbyggnaden uppfördes åren 1910—1912 med lotteri- medel.521 Anläggningen ställdes under en särskild av Kungl. Maj:t utsedd sty— relse. Under senare år har i den all- männa debatten ifrågasatts en ersätt- ningsbyggnad för den numera otill- fredsställande stadionanläggningen.Nå- gon ytterligare statlig idrottsanläggning har ej tillkommit. Staten har emellertid i olika former lämnat stöd åt genom kommunal medverkan tillkomna idrotts- anläggningar och sedan 1935 sker detta genom anslag ur den då inrättade fon- den för idrottens främjande.528 Anslagen, som stigit från 4 Mkr 1949/505" till 9 Mkr 1955/56,53” innefattar bidrag såväl till verksamheten som till anläggningar. Bi- dragen utgår i huvudsak till riksidrotts-

förbundet, till mindre del till korpora- tionsidrottsförbundet och skid- och fri- luftsfrämjandet. För 1955/56 hade för- bunden begärt 12,3 Mkr men anslaget upptogs i propositionen till 9 Mkr. Riksidrottsförbundet hade beräknat 4,8 Mkr för idrottsanläggningar, hallbygg- nader m. m. och därvid framhållit den på grund av byggrestriktionerna bety- dande eftersläpningen samt betydelsen av de statliga bidragen, som, ehuru de blott utgjorde en tredjedel av anlägg- ningskostnaden, verkade stimulerande på den kommunala och enskilda före— tagsamheten. Förbundet begärde vidare »stimulansbidrag» för kommunala idrottshallar, simhallar osv.531 Ur den 1939 inrättade fonden för friluftslivets främjande532 utgår anslag till statens fri- tidsnämnd för stöd åt byggande av 10— kaler för frilufts- och semesterliv. Även i detta fall har anslagen ej motsvarat behovet.533

7. Driftbyggnader Genom 1809 års regeringsforms be- stämmelse om postmedlenåi14 fick post- väsendet en fast ställning i statsförvalt— ningen. År 1833 ställdes postväsendet under en särskild överstyrelse, 1850 ändrad till generalpoststyrelsen.535 Ända fram till 1850 byggde organisationen på postkontor, i regel bekostade av veder- börande föreståndare!”6 Endast konto-

ren i länsstäderna fick anspråkslösa hy- resbidrag. Från och med 1850 infördes vissa hyresbidrag till samtliga postför- valtare, då kontorslokalerna icke var förlagda till postverkets egna fastighe- ter. Utvecklingen medförde emellertid ökade krav på lokaler och inredning och postförvaltarnas gamla skyldighet att anskaffa lokaler började glida över på postverket. Efter 1900 har postver- ket helt övertagit denna uppgift utom i fråga om vissa mindre poststationer. Från och med sekelskiftet började post- verket också inköpa eller bygga post- hus i större utsträckning. Viktigare posthusbyggnader under senare tid är tillbyggnaden av Stockholms central- postkontor under åren 1915—17, ny- byggnad i Göteborg 1918—25, postgiro- hus i Stockholm 1930—32 samt två post- kontor där 1929 och 1948. Under 1950- talet har posthusbyggandet ökat. Fram till 1 juli 1955 hade kostnaden för nya posthus beräknats till 20,2 Mkr och under 1955/56 eller senare avses att påbörja fem posthus jämte andra byggnader för 11,5 Mkr.537 De senare årens nybyggna- der har dock kritiserats för sin dyrbar- het och under 1955 har posthusbyggan- det varit föremål för granskning av statens sakrevision, som föreslagit vä— sentliga minskningar i medelstilldel- ningen.538

Utöver postlokaler uppstod snart be— hov av verkstadsutrymme för reparation och sedermera nytillverkning av den betydande mekaniska utrustningen för postväsendet.539 En verkstad inrättades 1914 i Stockholm och i denna inrymdes efter hand även verkets centralförråd. För tryckning av frimärken och blan- ketter har tryckerilokaler anskaffats.54O

Den i gamla tider av postverket be- drivna postdiligensrörelsen återupptogs i modern form 1923, då den första bil- linjen inrättades.541 Efter hand utvidga- des verksamheten kraftigt. För denna

omfattande trafik erfordrades såväl bussgarage som reparationsverkstäder och för detta ändamål har en ej obe- tydlig byggnadsverksamhet ägt rum.54'-' Sammanlagt fem garageanläggningar på— går eller är beslutade för sammanlagt 5,3 Mkr.543

År 1830 föreskrevs att kostnaderna för uppförande av posthus skulle bestridas av postmedel »utan sammanblandning med andra kronans hus». Då det gällde större posthus förslog emellertid ej de årliga överskotten, varför medel fonde- rades i en av statskontoret förvaltad fond för posthusbyggnader. Efter en budgetreform 1911 kom emellertid över— skotten statsregleringen till godo. Utgif- terna för kapitalökning måste täckas av anslag på riksstaten. Anslagen anvisa- des under de första åren icke av låne- medel utan av andra statsinkomster. År 1917 började emellertid lånemedel tagas i anspråk för detta ändamål, och efter 1918 skedde så i full utsträckning.EM

För det svenska televäsendet, som 1853 började utbyggas med den första elektriska telegraflinjen Stockholm—— Uppsala, inrymdes en telegrafbyrå i Bancohuset vid Storkyrkobrinken samt i förhyrda lokaler i Uppsala.545 Snart härefter ansökte olika samhällen om te- legrafförbindelse och såsom villkor fö- reskrevs då att kommunen skulle hålla stationslokalåé16 Även samhällen, som utan ansökan fick telegrafstation, upplät i regel fria lokaler. Endast i tio större städer höll telegrafverket självt lokal. I Stockholm och Göteborg tillhandahöll staten respektive staden lokaler, men då utrymmena ej förslog förhyrde verket lokal för stockholmsstationen och i Gö- teborg upplät kronan ostindiska kompa— niets hus. Efter anmärkning från riks— dagens revisorer 1860 begärde verket att de städer, Stockholm och Göteborg un- dantagna, som icke lämnat fria lokaler, skulle antingen göra detta eller också

lämna ersättning för lokalhyra.547 De i Stockholm förhyrda lokalerna visade sig snart otillräckliga och 1868 års riks- dag medgav en nybyggad.548 I likhet med telegrafverkets nyanläggningar i övrigt finansierades denna genom den s. k. handels- och sjöfartsfonden, för- valtad av »konvojkommissariatet». Då byggnaden därtill skulle inrymma loka- ler för krigshovrätten och Skogsstyrel- sen beviljades emellertid även ett an- slag. Också på andra orter skedde fas- tighetsförvärv, varvid i vissa fall med vederbörande stad avtalades kontanta årliga bidragit9 Alltjämt bibehölls emel- lertid i huvudsak systemet att kommu- nerna stod för lokalkostnaderna.

I samband med att ett telefonnät öpp- nades i Stockholm 1889 blev lokalfrå- gan här ånyo aktuell. Sedan Kungl. Maj:t år 1891 medgivit telegrafverkets pensionsanstalter att placera medel även i fastigheter, inköptes till tele- grafhuset angränsande byggnader, vilka sedan förhyrdes av verket.550 Fortfa- rande rådde dock lokalbrist men 1897 och 1899 beviljade riksdagen anslag för tillbyggnad av telegrafhuset. I sam- band härmed övertog verket förvalt- ningen av fastigheten från överinten- dentsämbetet, då dettas underhållsan- slag var hårt anlitat. Även i landsorten byggde verket egna hus.551 Så fick Malmö en ny telefonbyggnad 1885, he- kostad av driftmedel. I stället för kon- tantbidrag ställde kommunerna stundom tomt till förfogande. Fastighetsförvärv kom också till stånd genom donationer. Den samhällena ålagda skyldigheten att tillhandahålla lokaler hade ursprungli- gen berott på att inkomsterna vid tele- grafstationerna icke täckte utgifterna, och då städerna hade fördel av statio- nerna ansågs det naturligt att de lämna- de bidrag. Vid mitten av 1890-talet upp- stod tvister mellan telegrafstyrelsen och städerna om de fria lokalerna.552 Vissa

städer blev genom domstolsutslag be- friade från skyldigheten. Den orättvisa, som härigenom uppstod, föranledde 1903 motion i frågan och efter utred- ning befriades snart samtliga städer från skyldigheten.553 Verket började därefter i stor omfattning uppföra egna byggnader eller inköpa och ombygga äldre fastigheter.554

Sedan automatiseringen av telefonnä- tet påbörjats med den 1924 öppnade stockholmsstationen ökade behovet av nybyggnader och detta i än högre grad från slutet av 1930-talet, då automatise- ringen utsträcktes till landsbygden. Även i andra hänseenden medförde den tekniska utvecklingen förändringar, som fordrade anläggningar. Ny teknik för överföringen på längre avstånd innebar sålunda behov av överföringstationer o. dyl. Enligt en 1956 uppgjord investe- ringsplan skulle över 30 nybyggnader eller större tillbyggnader utföras.-555

Ett nytt verksamhetsområde fick te- legrafverket genom det 1919 införda statsmonopolet för »trådlös telegrafering och telefonering»!556 Redan dessförinnan hade kust- och fartygsradiostationer an- ordnats.557 Den första större radiosta- tionen färdigställdes i Karlsborg 1918 och en storstation för atlanttrafik på västkusten påbörjades 1922.558 Under 1920-talet tillkom rundradion från 1925 handhavd av aktiebolaget radio- tjänst —— där telegrafverket fick uppgif- ten att sörja för sändareanläggningar- na.559 En storstation i Motala togs i bruk 1927 och under de följande åren till- kom en rad stationsanläggningar. För närvarande har televerket närmare 40 rundradio- och andra radiostations- anläggningar. För dessa har byggnader uppförts för såväl sändareanläggningar som för administrationen och bostäder. Däremot ankommer anskaffning av 10— kaler för studioändamål på radiotjänst.

Telegrafverkets omfattande anlägg-

ningar nödvändiggjorde snart en egen verkstad, som inrättades i en 1858 till telegrafväsendet donerad fastighet i Stockholm.560 Med tiden blev den för liten och en ny anläggning förlades till Nynäshamn, där tomt erhölls gratis och där dessutom mark för bostadsbyggan- de kunde disponeras—561 Denna huvud- verkstad har efter hand väsentligt ut- vidgats och moderniserats och nya verk- städer har under de sista åren anlagts i Sundsvall, Göteborg och Vänersborg.

Fram till 1908 finansierades fastig- hetsanskaffningar över omkostnadssta- .ten. Då emellertid denna gällde för året, som följde närmast efter riksdagsbeslu- tet, medgav riksdagen styrelsen att år- ligen rescrvera vissa belopp för blivan- de fastighetsköp.562 Snart förslog dock ej överskottsmedlen. För husbyggnader anvisade därför 1907 års riksdag ett anslag av lånemedel, som skulle av ver- ket förräntas samt amorteras inom 20 år. Påföljande år beviljades ett nytt lån för telefonstationsbyggnader i Stock- holm och Göteborg. Alltjämt reservera- des dock årligen överskottsmedel för byggnadsåndamål. Från 1912 finansie- rades fastighetsförvärv och nybyggna- der genom särskilda anslag, till en bör- jan av andra statsinkomster än låneme- del, efter 1916 dock helt av lånemedel.

Utbyggandet av järnvägarnas stamba- nenät, som från 1854 års principbe- slut568 stod under enmansledning, över- fördes 1862 på en särskild från drift- ledningen skild styrelse.-564 Sedan byg- gandet 1883—1888 legat på väg- och vat- tenbyggnadsstyrelsen inrättades sist- nämnda år ett enhetligt ämbetsverk, järnvägsstyrelsen.565 I det omfattande järnvägsbyggandet under det följande halvseklet ingick en ej oväsentlig del husbyggnader, i första hand stations- byggnader, lokstallar, magasin m. m., men även bostadsbyggnader. Under det första halvseklet uppfördes över 400

stations— och hållplatsbyggnader samt över 2000 banvaktsstugor.563 Även för annat än direkt järnvägsändamål upp- fördes byggnader, bl. a. för postkontor och tullstationer. På vissa ställen bygg- des hotell och restauranger.567 Samman— lagt inemot 6 000 husbyggnader kom till under perioden.568 Större stationsbygg- nader uppfördes i Göteborg 1857,iStock- holm 1871 och i Malmö 1890.569 Mot sekelskiftet minskade husbyggandet lik- som järnvägsanläggandet men en huvud- verkstad i Örebro byggdes då.—570 Under utbyggandet av det norrländska järn- vägsnätet på 1900-talet uppfördes ett stort antal stationshus och andra bygg— nader. Stationshusen fick en enhetlig utformning efter ett utbyggbart sy- stem.571 Inom stambanenätet i övrigt nödvändiggjorde den ökade trafiken och moderna krav större ombyggnader av de äldre stationsanläggningarna lik- som av de fram till 1930 övertagna pri- vatbanornas ofta dåligt underhållna byggnader. Den omfattande dubbelspår- anläggning, som påbörjades 1911 och sedan kontinuerligt fortgått, har utförts så att såvitt möjligt större förändringar av stationsbyggnader undvikits. Över- huvudtaget har under de senaste årtion— dena ny- och ombyggnad av stationshus o. dyl. fått stå tillbaka för anläggningar och anskaffningar, som mera direkt in- neburit ökning och rationalisering av driften och därför kunnat bedömas räntabla. En speciell sak har dock Stockholms centralstation varit, där omfattande anläggningsarbeten pågår.

Motorismens genombrott i trafikvä- sendet föranledde statsjärnvägarna att på 1920-talet ordna busslinjer som an- slutning till järnvägen.572 För den bety- dande bussparken uppfördes efter hand garage och verkstadsbyggnader på ett flertal platser.

Projekteringen av husbyggandet ställ— des redan från början under särskild

ledning och denna samordning har medfört stor enhetlighet i fråga om byggnadernas utformning och tekniska utförande. Denna standardisering var vidare mycket tidigt medvetet eftersträ- vad, i synnerhet då statsmakterna på 1860-talet tvangs till största sparsamhet i medelstilldelningen. Standardisering- en ansågs redan då och visade sig även vara ett medel att minska byggnadskost- naderna.578 Också i tekniskt hänseende hade det omfattande husbyggandet för järnvägarna ej ringa betydelse. Bland de första statliga tekniska byggnadsbe- stämmelserna var sålunda de 1893 av järnvägsstyrelsen utgivna »allmänna fö- reskrifter» rörande husbyggandet.574 De första ansatserna till monteringsfärdiga hus förekom likaså inom järnvägens husbyggande och daterar sig från 1870- talet, då färdiggjorda väggdelar till han— vaktsstugor tillverkades i Stockholm och transporterades till Norrland.575 Även föregångare till nutidens betong- hus kan spåras till 1870-talet, då för västra stambanan uppfördes »gjuthus».

Beslutet 1855 om statligt järnvägsbyg- gande ställde statsmakterna inför stora investeringsproblem. Nya former för medelsanskaffning prövades. Riksdagen beslöt i princip att aktuella och framti- da anläggningskostnader skulle —— ut- över av disponibla tillgångar—bestridas genom ett »inhemskt fondsystem».576 Upplåningen inom landet misslyckades och anläggningskostnaderna fick till en början täckas med statsöverskottsmedel. Riksgäldskontoret bemyndigades då att inom eller utom landet upplåna högst 20 milj. rdr. I fortsättningen skedde fi- nansieringen på detta sätt577 tills man på 1860-talet övergick till inhemska lån.5'lél Så småningom kunde emellertid i större utsträckning medel ställas till förfogande från riksstaten och lånebe— hovet minskades.579

Järnvägsmyndigheternas ekonomiska

befogenheter reglerades först 1867, då riksdagen begärde årlig omkostnadsstat för större nyanläggningar.580 Dessa be- stämmelser fortfor att tillämpas under lång tid. Kungl. Maj:t meddelade årligen riksdagen kostnadsstat för nybyggnader och begärde förslagsanslag av trafik- medel eller, då så erfordrades, extra an- slag. År 1877 fann riksdagen »det oegentligt att i riksstaten upptoges så- väl bruttoinkomsterna som utgifterna utan järnvägen borde betraktas som en utanför statsförvaltningen stående in— dustri och därför i riksstaten endast upptagas nettoinkomsten».581 Efter för- slag av 1893 års järnvägskommitté blev järnvägsstyrelsens befogenheter i fråga om nybyggnader reglerade så att enbart större anläggningar, som innebar en kapitalökning, skulle underställas riks- dagen.582 Genom budgetreformen 1911 fick järnvägsstyrelsen sin ekonomi och redovisning reglerad som övriga affärs- drivande verk.583 Till skillnad från de båda andra kommunikationsverken re- dovisas dock ej husfastigheterna separat utan ingår i fondredovisningen tillsam- mans med järnvägsfastigheterna. Där- emot anvisas särskilda anslag för hus- byggnader.

Sedan vägväsendet efter särskild ut- redning 1943 förstatligat5584 och lagts under väg— och vattenbyggnadsstyrel- sens ledning utbyggdes verket med en omfattande distriktsorganisation. För de lokala organens administrationsloka- ler bereddes i viss utsträckning utrym- me i nybyggnader för länsstyrelserna, medan för de olika vägdistriktens bil- och maskinpark uppfördes garage och reparationsverkstäder. Organisationen av verkstadsrörelsen och byggnadsan- läggningarnas lämpliga förläggning och utförande var 1945 föremål för utred- ning.585 Därvid förordades centrala de- påverkstäder för varje län. För finan- siering av byggnaderna liksom maskin-

Fig. 17. Lasarett i Fagersta. Första byggnadsetappen utförd som odelat lasarett. Byggt 1961. Ark.: A. Tengbom.

anskaffning m. m. inrättades en särskild fond, väg- och vattenbyggnadsverkets förrådsfond.586 Ämbetsbyggnaderna re- dovisas däremot över statens allmänna fastighetsfond liksom byggnader för den under styrelsen lydande statens bilin- spektion. För den sistnämnda har me— del till nybyggnad i Stockholm ställts till förfogande 1955.587

Redan från flygtrafikens första bör- jan i Sverige har staten bidragit till de för luftfarten erforderliga fasta anlägg- ningarna och 1919 års lufttrafikkommit- té ansåg att staten genom ekonomisk medverkan vid upprättande av luftfarts- stationerna borde tillförsäkra sig avgö- rande inflytande på luftfartsväsendets utveckling.588 Kommittén föreslog att kostnaderna för flygfältsbyggena borde så fördelas mellan stat och kommun, att den senare »anskaffar och anordnar flygområde med avseende på flygfältets placering samt framdragande till sta- tionsplatsen av erforderliga vägar jämte ledningar —» och överlämnar om— rådet till staten med full äganderätt. Emellertid följdes vid inrättandet av flygplatser icke några enhetliga princi- per. I allmänhet bidrog staten med viss del av kostnaderna och vissa byggnader uppfördes helt med statsmedel; delvis utfördes också på 1930—talet anläggning- ar som statskommunala reservarbe- ten.589 Genom beslut vid 1922 års riks- dag bestämdes att såsom luftfartsmyn- dighet skulle tills vidare fungera en be- fattningshavare i kommunikationsde—

partementet.590 Ansvällningeu av arbets- uppgifter nödvändiggjorde en omorga- nisation av luftfartsmyndigheten, och för detta ändamål inrättades en särskild byrå inom väg- och vattenbyggnadssty- relsen. Den ytterligare expansionen av den civila luftfarten efter andra Världs- kriget gjorde att efter särskild utred- ning591 luftfartsstyrelsen inrättades 1945.592 Myndigheten organiserades som ett affärsdrivande verk och den 1938 inrättade luftfartsfonden överfördes till luftfartsverketån3 Över fonden finansie— rades byggande och utrustning för flyg- platserna. Projektering av nybyggnader sker genom luftfartsstyrelsen, medan ar- betena utförs genom väg- och vatten— byggnadsstyrelsen, husbyggande dock genom byggnadsstyrelsen. Antalet flyg- platser uppgick 1955 till 9. Den ökade betydelsen av den interkontinentala flygtrafiken har föranlett anläggande av en särskilt för denna trafik avsedd stor- flygplats. Efter förslag av 1944 års flyg- platsutredning594 beslöt 1946 års riks- dag att Påbörja anläggandet av en ny flygplats vid Halmsjön norr om Stock— holm.595 Storflygplatsfrågan är emeller— tid föremål för utredning.

I det omfattande utbyggandet av lan- dets vattenkraft under ledning av den 1908 organiserade vattenfallsstyrel- sen,596 som inleddes efter sekelskiftet, ingick en hel del husbyggande för drift- ändamål. Därutöver anlades 1915—19 i Västerås samtidigt med att ett ång- kraftverk uppbyggdes en verkstadsan-

läggning, som väsentligt utbyggdes i oli- ka etapper.507 En befintlig mindre verk- stadsanläggning i Trollhättan utvidga- des bl. a. genom förvärv av privata fabriksbyggnader.598 För förrådsverk- samheten inrättades ett centralförråd i Västerås, som utbyggdes i början av 1940-talet.599

Den byggnadsverksamhet, som (10- mänverket bedriver, hänför sig i huvud- sak till byggnader för jordbruk och skogsbruk. År 1931 överfördes statens järnvägars slipersfaktori i Piteå till do- mänverketöoo som enda resultatet av en stor utredning 1919 angående statens övertagande av förädlingen av virket från statens skogar601 och 1936 övertog domänverket Kalix träindustriaktiebo- lag.”2 Industriverksamheten utvidgades men överfördes 1941 till det då bildade aktiebolaget statens skogsindustrier.

Det år 1871 inrättade lotsverkets byg- gande omfattar i första hand fyranlägg—

ningar. På 1870-talet började dessa, som tidigare i stor utsträckning varit av trä, ombyggas i sten eller järn och tidigare privata fyrar inlöstesta Kring sekel- skiftet utökades och moderniserades fyrväsendet. Den senare tidens tekniska och kvantitativa utveckling på sjöfar- tens område har ställt nya krav på fyr- anläggningar. Inom lotsverket har om— fattande nyanläggningar planlagts, in- nebärande att fyrskepp — och med ti- den även lysbojar i Bottenhavet ut- bytes mot fasta fyrar. En varvsanlägg- ning tillkom tidigt i Stockholm, dit till en början verksledningen var förlagd. Byggnaderna finansierades från bör- jan av »lotspenningar» samt »fyr- och båkavgifter».604 De inkomster lotsväsen- det hade förslog snart ej till nyanlägg- ningar och moderniseringar. Redan 1839 fick lotsväsendet från riksgälds- kontoret ett lån, som 1858 hade återbe- talts. Med början 1856—58 anvisades av

Fig. 18. Lasarett i Fagersta. Plan av bottenvåningen. I östra flygeln barnbördsavdelning. I källar- våningen badavdelning. I våningarna 1 och 2 tr. vårdavdelningar. I norra flygeln matlagningsau- delning. I våningarna 1 och 2 tr. röntgen- och operationsavdelningar.

riksdagen särskilda medel för nya fyr- inrättningar m. m. Från 1872 fastställ- des årligen underhållsstat för verket och medel anslogs regelmässigt för nyan- läggningar.605 År 1939 överfördes lotsver- kets fastigheter till en särskild delfond av statens allmänna fastighetsfond.606 Investeringsanslag anvisas numera un- der beteckningen »säkerhetsanstalter för sjöfarten» på kapitalbudgeten men ock- så under driftbudgeten.607

Efter utredning608 sammanfördes från 1956 lotsverket, sjökarteverket, isbrytar— verksamheten samt vissa delar av kom- merskollegium och väg- och vattenbygg- nadsstyrelsen till ett nytt verk, sjöfarts- verket.609 I samband därmed har före- slagits viss omläggning i fråga om fi- nansieringen med en nyinredd förråds- fond, konstruerad efter samma princi- per som väg- och vattenbyggnadsver- kets.610 Över denna skall driftbyggnader och utrustning ävensom varvsrörelsen redovisas. Slutlig ställning till detta för- slag har ännu ej tagits.

Tullväsendet, som från början av 1700-talet med vissa avbrott utarrende- rats, ställdes 1813 under en direktion, som 1824 ombildades till General-Tull- styrelsen611 och efter förslag av 1914 års tullkommission omorganiserades 19223”2 Tullhusbyggandet ålåg stapel- städerna, men frågan var vid flera till- fällen under debatt. År 1828 meddelade Kungl. Maj:t i viss anledning, att befri- else från »skyldigheten att bygga erfor- derliga tullrum» borde ankomma på prövning i varje särskilt fallJi13 Bland de villkor, som angavs vid beviljande av nya stapelstadsrätter, omnämndes tull- husbyggnadsskyldigheten ej, utan den torde ha ansetts utan vidare förenad med stapelstadsrätten.614 Frågan förblev emellertid i viss mån oklar, men i all- mänhet godtog städerna principen att de skulle bekosta lokaler för tullkamrar, packhus o. dyl. Vid tullinspektioner,

tullstationer och tullexpeditioner fick däremot föreståndarna själva anskaffa erforderliga lokaler, där ej, såsom på många platser var fallet, tullverket ägde eller uppförde lokaler. Frågan om sta- tens övertagande av städernas bygg- nadsskyldighet behandlades i särskild utredning, som dock ansåg, att frågan borde upptagas i samband med even- tuell avlösning av tolagsersättningen.515 Någon ändring i förhållandena kom emellertid ej till stånd. Stockholm intog en undantagsställning, då enligt 1776 års landtulls- och aecisstadga kronan skulle bidraga med tre fjärdedelar till tullhusbyggnaden och staden med en fjärdedel.016 Frågan var långt in på 1900-talet föremål för förhandling mel- lan parterna och först 1955 träffades en överenskommelse.617 Till ett tullhus i Haparanda beviljade 1952 års riksdag ett ränte- och amorteringsfritt lån på 0,19 Mkr, 1955 utökat med 0,12 Mkr.018 Tullbyggnader vid gränsbevakningar, järnvägsgränsstationer och senare vid flygplatserna har däremot tillkommit med statsmedel. Finansieringen av tull- verkets byggnader sker sedan 1940 över en särskild delfond inom statens all- männa fastighetsfond.619 För kust- och gränsbevakningens byggnader har från 1945/46 medel anvisats för fullföljande av ett upprustningsprogram. I samband med att frågan om en avveckling av stä- dernas särskilda rättigheter och skyl- digheter i förhållande till staten ånyo aktualiserats kommer även en avveck- ling av det vissa städer åvilande tull— husbyggandet att behandlas.020

Bortsett från verkstadsanläggningar för de affärsdrivande verken m. fl. stats- myndigheter, som åtminstone i huvud- sak är avsedda för eget reparations- och underhållsbehov, är huvudparten av sta- tens industriella verksamhet, som med tiden fått en betydande omfattning, or- ganiserad som aktiebolag. Endast inom

försvaret driver staten en produktiv in- dustriell verksamhet i verksform, genom försvarets fabriksstyrelse. Även om i frå- ga om statliga bolag i många fall staten genom lån eller kapitalökningsanslag finansierat större utbyggnader, utövas (lock byggnadsverksamheten av de for- mellt som fristående juridiska personer organiserade bolagen och kan därför ej i detta sammanhang anses vara statlig verksamhet. För den omfattande gruv- drift som det privata företaget Bolidens gruvaktiebolag bedriver i Västerbotten vid staten tillhöriga gruvfyndigheter har dock hittills byggnadsanläggningarna utförts med statsmedel och så sker allt— jämt. Anläggningarna är således statens medan verksamheten sedan 1940 hand— hafts av bolaget som s. k. legodrift. Redo- visningen sker dock ej över fastighets- fonden utan över fonden för förlag till statsverket. Riksdagen har hittills för detta ändamål inklusive kostnader för undersökningar samt »tillredningar» un- der jord anvisat 17,5 Mkr och för 1955] 56 har upptagits ytterligare 1,9 Mkr.621 En väsentlig del av kostnaderna hänför sig till underjordsarbeten och maskin- utrustning, men en omfattande bygg- nadsverksamhet bedrivs också.

Sveriges geologiska undersökning be- driver en viss byggnadsverksamhet vid sina anläggningar vid nya gruvfyndig- heter. Dessa byggnader är emellertid i stor utsträckning av provisorisk karak- tär och finansieras genom anslag under rubrikerna »malmletning», »utrustning» och »djupborrning efter salt och olja».

En annan industriell verksamhet är den av statens reproduktionsanstalt be- drivna, där dock byggnadsbehovet in- skränker sig till anstaltens tryckeriloka- ler. Anstalten är organiserad som affärs- drivande verk med en särskild fond!322

I detta sammanhang bör omnämnas riksbankens pappersbruk och sedeltryc- keri i Stockholm, vilka tillhör riksda-

gens verk. Pappersbruket har omfattan- de industrianläggningar i Tumba och dessa har under senare år väsentligt till- och ombyggts.

Ehuru egentligen avsedda för militära ändamål kan det här slutligen nämnas de centrala tvätt- och reparationsanstal- ter, som drivs av försvarets fabrikssty- relse och uppförs med medel ur försva- rets fabriksfond. Dessa anläggningar be— tjänar i ständigt ökad grad civila sjuk- hus och andra civilanläggningar och en väsentlig utvidgning av verksamheten på det civila området har föreslagits av en utredning."23

8. Bostadsbebyggelse Bortsett från det allmänna bostads- byggandet, som numera till långt över- vägande del är beroende av statligt eko- nomiskt stöd, är det av staten eller med statsmedel bedrivna bostadsbyggandet i övrigt av betydande omfattning. Denna verksamhet är av gammalt datum. Inom det statliga järnvägsväsendet har sålun- da bostadsbyggande redan från början varit omfattande. Personalbostäder och banvaktsstugor uppfördes parallellt med järnvägslinjernas utbyggande. Fram till första världskriget torde mellan 200 och 400 »eldstäder» ha uppförts varje år.324 Under bostadsnöden vid tiden för första världskriget måste statens järn- vägar i betydligt ökad utsträckning sör- ja för bostäder för sin personal, och järnvägens bostadsbyggande utgjorde då en väsentlig del av den totala bostads- produktionen. Det kostnadskrävande bostadsbyggandet föranledde flera be- sparingsutredningar inom järnvägssty- relsen, bl. a. 1911 och 1920?25 År 1945 fanns omkring 8 800 tjänstebostäder och detta bostadsbestånd var i stor utsträck- ning otidsenligt. En upprustning av bo- städerna beräknades kosta omkring 32 Mkr. Detta föranledde en ny utredning, som emellertid ansåg att för framtiden

statens järnvägar endast borde sörja för bostäder som vore nödvändiga ur drift- synpunkt.626 Även telegrafverket tvangs efter första världskriget att ordna bo- städer för sina anställda. Åren 1917—20 anvisade riksdagen sammanlagt 4,4 Mkr för personalbostäder.627 Dessutom läm- nade verket lån och subventioner. Ver- kets bostadsbyggande har fortfarit, framför allt vid verkstäderna. I Nynäs- hamn skedde det ursprungligen genom avtal med ett privat tomtbolag,628 men från 1917 har verket där byggt självt. Vattenfallsverkets bostadsbyggande till- kom ursprungligen därigenom att — i samband med övertagandet av Troll- hätte kanal på styrelsen överfördes ett betydande fastighetsbestånd i Troll- hättan, bl. a. för byggnadstomter lämpad mark. En särskild fastighetsavdelning inrättades för de fastigheter, som ej er- fordrades för verksamheten. Fastighets- beståndet ökades genom nyförvärv samt genom överföring av fastigheter från domänverket. Tomter försåldes till en början med tomträtt men från 1917 med äganderätt. Staten bidrog till vatten- och avloppsledningar och genom avtal 1907 överlämnades gatumark m. m. till Troll- hättan. Styrelsen stödde genom amorte- ringslån bebyggelsen?” Sedan utbyg- gandet av landets vattenkraft kommit i gång i ständigt stegrad takt uppstod ett betydande behov av bostäder och bo- stadskollektiva byggnader för anställda vid nyanläggningarna, framför allt se- dan år 1910 med Porjus de norrländska kraftverken påbörjats. Kraftverken lig- ger ofta i trakter utan någon bebyggel— se och hela samhällen har därför på många ställen fått uppföras genom sta- tens försorg med vägar, kommunikatio- ner, affärer, marketenterier och mässar, sjukhus och skolor, tvätt- och badin- rättningar m. m. samt lokaler och an- ordningar för fritidssysselsättning och förströelse. För övrigt-har bostäder upp-

förts, där bostadsbrist eller driftförhål- landena nödvändiggjort detta. För ar- betet med de mångmila kraftledningar- na genom de norrländska vildmarkerna har flyttbara logementsbyggnader an- skaffats.630 Domänverket driver också ett bostadsbyggande av ej oväsentlig omfatt- ning för tjänstemän och skogsarbetare. Under senare år har behovet av nya bo- städer och förbättringar av befintliga starkt ökat. Sålunda beräknar domänsty- relsen för närvarande behovet till 2,2 Mkr, men anslagstilldelningen har de senare åren stannat vid 0,7 Mkr.lm Dessutom får av verkets driftmedel högst 1 Mkr tagas i anspråk för bostadslån till skogsarbe- tare. Bland de icke affärsdrivande ver- ken har lotsverket byggt bostäder vid fyrplatser och lotsstationer, särskilt vid sådana som förlagts till ej bebodda plat- ser har bostadshus uppförts för lots- och fyrpersonal. På vissa platser inrym- des därvid fyr och bostad i samma byggnad. Under senare år har i allt större utsträckning fyrarna kunnat gö- ras obemannade, men å andra sidan har för en del större fyrplatser de befintliga bostäderna måst ombyggas. Också tull- verket har för sina kust- och gränstull- stationer fått bygga bostäder, stundom kombinerade med tullokal.

På nästan alla områden av byggande för offentlig verksamhet har bostäder uppförts för personal. Ursprungligen torde för de kronans tjänstemän, som efter tillskapandet av lokala statliga för- valtnings- och rättsorgan placerades ute i landet, bostaden i allmänhet tillika ha varit tjänstelokal eller i varje fall nära knuten till denna. För landshöv- dingarna var slotten eller residensen allt ifrån början både bostad och äm- betslokal och distriktstjänstemännens expedition blev ett rum i bostaden. Det var också i äldre tider en självklar an- ordning, då bestämda tjänstgöringstider knappast existerade och på vissa områ-

den tjänstemannen förutsattes stå till förfogande praktiskt taget när som helst. Icke minst var detta fallet vid de stat- liga driftföretagen, vilket gjorde att bo- städerna uppfördes i omedelbar närhet av driftanläggningarna, något som var det normala också vid enskilda företag. Dåvarande kommunikationer gjorde att även på andra områden en förläggning av bostaden i närheten av tjänstestället var naturlig, så exempelvis för domha- vande. I fråga om prästerliga tjänster hade prästgården gammal hävd och för- lades i kyrkans närhet. I detta som i många andra fall var bostaden förenad med jord, vars avkastning utgjorde en ofta väsentlig del av tjänsteinkomsten. Då anstalter för omhändertagande och vård av sjuka, fattiga, förbrytare osv. började anläggas, måste bostäder för vård- och vaktpersonal knytas till an- läggningen. I dessa fall, liksom då det gällde trafikanläggningarna, var det nödvändigt att bygga bostad även ur den synpunkten, att i stor utsträckning personalen fick rekryteras från andra platser och någon bostadsreserv ej exi- sterade i samhället. Vissa trafikanlägg- ningar förekom dessutom på platser utan någon bebyggelse överhuvudtaget. Ett särskilt problem uppkom i samband med skolväsendets utbyggnad. Det blev på landsbygden redan från början nöd- vändigt att anskaffa icke enbart skollo— kaler utan även bostad åt läraren, och debatten om kostnadernas fördelning härför följde samma linjer som i fråga om skollokalerna. Just för vaktmästaren var det förr nödvändigt att bostaden låg i byggnadsanläggningen, då i vaktmäs- tarens skyldighet ingick framför allt eldning, renhållning, bevakning osv. Se- dan centralvärmeanläggning, elbelys- ning osv. införts, fordrade dessa an- läggningar fortfarande långt fram i ti- den ständig tillsyn och skötsel. För lä- roverkens del tillämpades och tillämpas

ännu den från gamla tider hävdvunna ordningen att för rektor och vaktmäs- tare kommunen, som bekostar skolbygg- naden, tillika skall tillhandahålla bo- stad. Då distriktsläkareorganisationen uppbyggdes inrymdes läkarbostad och mottagning i samma byggnad och så sker i stor utsträckning alltjämt. Tjäns- tebostadssystemet var således naturligt och nödvändigt under äldre tider, men även då förutsättningarna ändrades kom det inom de äldre områdena av offent- lig verksamhet att bibehållas och detta i stor utsträckning därigenom att, då i regel ingen hyra utgick, tjänstebosta- den utgjorde en löneförmån. Särskilt framträdande blev detta i de fall att någon skyldighet ej förelåg för tjänste- mannen att bebo den tillhandahållna bostaden. Så var exempelvis fallet med läroverkens rektorsbostäder.632 Överhu- vudtaget kom förhållandena i vad såväl nu nämnda skyldighet beträffar som bostadens kvalitet med tiden att bli mycket varierande, då regleringar sked— de av varje område för sig, exempelvis i ecklesiastik bostadsordning, i avlö- ningsreglemente för kommunikations- verken, i militära reglementen, i bestäm- melser för allmänna civilförvaltningen, i folkskole- och läroverksstadgarna osv. Vid 1920 års riksdag beslöts för första gången, att tjänsteman skulle erlägga hyra för tjänstebostad efter på orten gällande hyrespris, dock enbart i fråga om kommunikationsverken.m Detta skedde i samband med att förmånen av fri bostad för vissa grupper slopades och kompenserades genom ökad lön. Samma stadganden infördes emellertid efter hand vid omarbetningen av avlö- ningsreglementena för andra grenar av förvaltningens” Sedan 1948 gemensamt avlöningsreglemente införts, blev där- med denna bestämmelse gällande för he— la den därav reglerade offentliga verk- samheten. Emellertid blev ej hyrorna

E. Lohk.

därvid enhetliga, då ämbetsverken till- lämpade olika värderingsgrunder. Be- hovet av enhetliga bestämmelser för hy— ressättningen uppmärksammades redan av de särskilda bostadsnämnderna vid kommunikationsverken, allmänna civil- förvaltningen och försvaret, vilka före år 1923 omhänderhade de uppgifter som sedan överflyttades på statens bostads- nämnd. Denna utarbetade förslag till riktlinjer om hyressättningen för tjäns- tebostäder.635 Både 1928 och 1936 års lönekommittéer636 behandlade frågan utan resultat och statens bostadsnämnd erhöll i stället uppdrag att överarbeta sitt tidigare förslag. Bostadsnämnden av- lämnade sitt nya betänkande 193853" vilket sedermera tillstyrktes av 1945 års lönekommitté.633 Några riktlinjer har fortfarande icke blivit utfärdade, ehuru frågan behandlats förutom av de nu nämnda utredningarna både av be- sparingsutredningen 194057m och av riks- dagsrevisorerna 1945940 och 1951. Senast har 1952 års tjänstebostadsutredning641 behandlat frågan och föreslagit, att ett organ skall vara bestämmande för samt- liga tjänstebostadshyror samt att denna uppgift läggs på bostadsstyrelsen.MZ Emellertid har vid olika tillfällen un- der senare tid frågan om hela tjänste- Fig. 19. Sahlgrenska sjukhusets centralblock under byggnad 1956. Ark.: G. Birch-Lindgren och

bostadsinstitutionens vara tagits upp. Dels har förhållandena genom den tek- niska utvecklingen och nyare tids reg- lering av arbets- och tjänstetider gjort behovet av i eller invid byggnadsanlägg— ningarna boende personal mindre eller obefintligt. Därtill har de statsekono- miska synpunkterna i hög grad gjort en minskning eller ett avskaffande av tjänstebostäder angeläget. 'Detta gäller naturligtvis framför allt frågor om ny- byggnad av sådana bostäder, icke minst med hänsyn till att de, inrymda i eller utförda i samband med en offentlig byggnad, oftast får ett dyrbarare utfö— rande än om de kom till stånd i det allmänna bostadsbyggandet. Men där- till drar redan det nuvarande bostads- beståndet betydande kostnader, framför allt med hänsyn till att det i stor ut- sträckning är gammalt och i behov av väsentliga moderniseringar. Totalt finns för närvarande 30 073 statliga bostäder, varav omkring 23 316 bebos av stats- tjänstemän. Av bostäderna kommer 7 330 på försvaret och 11 448 på statens järnvägar. Icke mindre än 38 % saknar wc, 63 % badrum, 34 % värmeledning, 2 % elbelysning och 10 % vatten och avlopp.”8

Till de statliga bostäderna kommer

& l i g

så alla tjänstebostäder, som uppförts av landsting och primärkommuner, ofta med statliga bidrag. I samband med att statsbidrag för folkskolor infördesm på grundval av förslag av 1935 års sak- kunniga845 beslöts ett särskilt tjänstebo- stadsbidrag för såväl redan befintliga som blivande lärarebostäder. Bidrags- grunderna blev emellertid andra än för skolbyggnaderna och fick formen av ett fast årligt bidrag för varje läraretjänst, 80—160 kronor beroende på tjänstens karaktär. I samband med förslag till nya bidragsgrunder för skolbyggnader dis- kuterade 1939 års utredning tjänstebo- stadsbidragens avskaffande men ansåg att därmed borde anstå.m Då 1946 bi- dragssystemet för folkskolebyggnader efter förslag av 1945 års sakkunniga647 ändrades, infördes för tjänstebostäderna byggnadsbidrag med vissa bestämda be- lopp, 8000 och 12000 kronor för re—

& ] så ...ett-;s" .:

spektive 60 m2 och 90 m2 storlek.” Be- loppen höjdes 1952 till 12 000 och 18 000 kronor.”? Sedermera behandlades frå- gan 1954 av särskilt utredning,650 som fö- reslog en höjning av bidragen till 18 000 och 24 000 med vissa tilläggsbidrag, 4 000 respektive 6 000 kronor, för orter där enligt gällande bestämmelser de ut- gående hyrorna var lägst.651 Samtidigt föreslogs att den skyldighet för kom- munerna att hålla lärarbostad, som före- låg på orter där ej hyresmarknad fanns, skulle närmare definieras och utred- ningen uppgjorde förteckning över tät- orter med hyresmarknad.552 Antalet lä- rarbostäder, som var 10 215, skulle vid oförändrade bestämmelser intill 1958 behöva uppgå till 13 075 men enligt ut— redningens förslag till endast 11 357.”53 Vid de allmänna läroverken, de teknis- ka läroverken m. fl. statliga läroanstal- ter, är, då vederbörande kommun hål-

-.-- 3

:: '_ ”LES-4 V '

" ' - såll-ll .. ff???” . l"— .: få

"L—

L-I'LLE'ÅI n ::

II ' lrml Jil

% _|!

411 ..d ..fd . ;t:

Fig. 20. Sahlgrenska sjukhusets centralblock. Plan av bottenvåningen. I det södra blocket (överst på fig.) innehåller 12 av de 16 våningarna vårdavdelningar. I de 3 lägsta våningarna samt i de 6 våningar höga flyglarna och norra blocket i huvudsak polikliniker, olika medicinska och kirurgiska behandlingsavdelningar, laboratorier m. m.

ler skolbyggnad, detta även fallet i fråga om vaktmästarebostäder samt, vad be- träffar de allmänna läroverken, jämväl rektorsbostäder. Sammanlagt finns 189 dylika bostäder. Speciella krav i fråga om tjänstebostäder har förelegat för de i allmänhet på landsbygden förlagda folkhögskolorna samt för lantbrukets skolor, där respektive 506 och 311 tjänstebostäder finns.054

För provinsialläkarbostäder, som uppförs av kommunerna, infördes 1921 statsbidrag med 10 %, dock under för- utsättning att hyrorna ej överskred visst belopp. Detta, som uppgår till 1800 kronor, betraktas numera av kommu- nerna i viss utsträckning som så lågt att de finner det fördelaktigt att avstå från statsbidraget för att få högre hy- ror. Antalet provinsialläkarbostäder uppgår till 305.555 För distriktsveterinä- rer förekommer av kommunen anskaf- fade tjänstebostäder, uppgående till to- talt 85.656

Inom byggnad för häradsrätt, vars uppförande sedan gammalt ankommer på tingshusbyggnadsskyldiga, inryms oftast, åtminstone på mindre platser, bostäder för häradshövding, tingssekre— terare och notarier samt för vaktmäs- tare. Stundom anskaffas särskilda bo— städer för ändamålet. Landets 117 dom- sagor har 302 tjänstebostäder, i stor ut- sträckning äldre!157

Prästbostäderna intar en särställning. ] allmänhet skall bostad tillhandahållas domprost, kyrkoherde och komminis- ter.658 Av landets 1 374 kyrkoherdar och 901 komministrar har 1 314 respektive 787 tjänstebostad,659 i allmänhet med 5 ——10 rum. För organist skall bostad till- handahållas på platser utan hyresmark- nad.Guo

En särskild typ av statliga eller med statsstöd uppförda bostäder utgör ka- tegoribostäderna, dvs. bostäder upp- förda för att tillgodose bostadsbehovet

för en viss grupp av personal. Hit tor- de kunna räknas de oftast som kollek— tivbostäder uppförda inkvarterings- byggnaderna för skolelever, kursdelta- gare eller tillfälliga arbetsstyrkor. En del av de personalbostäder, som upp- förs vid olika slag av vård- och under- visningsanstalter m. m., sammanförs i större byggnadskomplex av ovannämnd karaktär, speciellt vid vårdanstalter med stor personal, så exempelvis lä- kare- och sköterskebostäder vid större sjukhus. I den mån dylik anstalt är statlig, finansieras därvid bostadsbygg- naden med statsmedel. Det statens bo- stadsbestånd, som ej användes som egentliga tjänstebostäder, uthyrs också i största utsträckning till samma kate- gori som bebor tjänstebostäderna. En hel del undervisningsanstalter, speciellt på lantbrukets område, har byggnader för elevförläggning i särskilda byggna— der. Även vid andra lägre och högre läroanstalter blir ofta bostadsbyggen för elever nödvändiga. En del av dessa byggen åtnjuter statsstöd i form av bi- drag eller lån på fördelaktiga villkor. Så har 1950 års riksdag fastställt grun- der för tertiär- Och tilläggslån för stu- dentbostadshus,061 och 1955 har medel anslagits för bidrag till inventarier.” För elever vid en del läroverk och mot- svarande läroanstalter uppförs numera i viss utsträckning _ i likhet med vad som är fallet inom folkskoleväsendet —— skolhem, för vilka sedan 1945663 utgår statsbidrag.

Närstående bostadsbyggandet är byg- gandet av vissa bostadskollektiva an- läggningar. Av sådana åtnjuter kollek- tiva tvättinrättningar statligt lånestöd.”H Att till samlingslokaler, idrottsanlägg- ningar och andra fritidsanläggningar utgår statsstöd har tidigare behandlats. Vattenfallsverkets bostadsbebyggelse vid nya kraftverksanläggningar innefattar även en hel del gemensamhetslokaler. I

det omfattande bostadsbyggande som med statsmedel bedrivits och alltjämt pågår vid de statliga men av privat— bolag drivna gruvorna i Västerbotten ingår likaså ett flertal byggnader för fritidsändamål. Så avser 1955 års an- slag till anläggningarna vid dessa gru— vor bl. a. kostnader för idrottsanlägg- ningar och gymnastiklokaler.665

Inom statens betydande markinnehav förekommer stora områden i eller invid städer. I stor utsträckning är denna mark lämpad för bostadsbebyggelse och där den ej erfordras för statliga myn- digheter eller institutioner har frågan om dess exploatering för bostadsända- mål uppkommit. Med undantag av den 1907 påbörjade exploateringen i Troll— hättan genom vattenfallsverket har emellertid någon sådan i statlig regi ej ägt rum i större omfattning. De största områdena av detta slag utgör kronans mark i Stockholm. Frågan om utnytt- jande av norra Djurgårdens mark upp- kom redan i början av 1900—talet och 1905 års riksdag beslöt att därifrån för- sälja byggnadstomter medan gatumark m. m. skulle övertagas av Stockholms stad!?"ls Tomtförsäljningen skulle enligt uppdrag 1912 handhas av djurgårds- kommissionen. Frågan behandlades även i samband med utredningen om ordnande av statens byggnadsverksam— het i Stockholm av 1912 års sakkun— niga!m Det dröjde emellertid länge in- nan en exploatering i större omfattning kom till stånd. Efter motioner vid 1925 års riksdag"88 tillsattes kronans fastig- hetskommission, som avgav förslag till ett avtal mellan kronan och Stockholms stad”” och 1931 fick djurgårdskommis— sionen i uppdrag att handha denna ex- ploateringsverksamhet.670 Uppdraget ut— vidgades 1937 till att omfatta all exploa- teringsverksamhet inom Stockholm. Därefter tillkom under ett tiotal år den omfattande gärdesbebyggelsen. Under

senare år har såväl i Stockholm som i andra städer frågan om exploatering av kronans markområden för bostadsända- mål upptagits. I Stockholm har det gällt utnyttjande av Bromma flygfälts mark efter tillkomsten av nytt storflygfält norr om staden och i landsorten har bl. a. frågan aktualiserats för Uppsala. Ett problem därvid har varit avsakna- den av ett sammanhållande organ på området. Förvaltningen av markområ- den är nämligen splittrad på ett stort antal affärsdrivande och administrativa ämbetsverk, vartill kommer den 1947 till djurgårdsnämnden ombildade kom- missionen.

9. Vissa försvars- och civil- försvarsbyggnader En betydande del av statens byggan- de utgör försvarets anläggningar och i stor utsträckning är dessa, bortsett från fortifikatoriska anläggningar o. dyl., i huvudsak i sina funktioner och utform- ning likartade med motsvarande civila byggnader. Den mängd förrättnings- byggnader, förläggningar, bostäder, för— råds— och industrianläggningar, som in— går i det militära byggandet och utgör den väsentliga delen av detta husbyg- gande, skiljer sig ej väsentligt från ci- vila byggnader. De behovsmässiga och ekonomiska bedömandena i fråga om det militära byggandet är emellertid i mångt och mycket skilt från de social- politiska och samhällsekonomiska för— utsättningarna för det civila byggandet och anläggningar för rent försvarsända- mål skall ej här behandlas. I det föregående har något berörts de centrala tvätt- och reparationsanstalter- na, som i stor utsträckning arbetar för civila ändamål. Anstalterna började uppföras efter beslut av 1944 års riks- dag671 och hittills har 7 sådana anord- nats. Statens kommitté för sinnessjuk— vårdens utbyggande föreslog 1954 att

den statliga tvättverksamheten skulle samordnas till de centrala tvättanstal- terna. Ett annat slag av militära bygg- nader, som bör beröras, är administra- tionsbyggnader för centrala förvalt- ningsmyndigheter m. m. Det har förut nämnts att den 1873 uppförda byggna- den för generalpoststyrelsen sedermera övertogs av arméförvaltningen. Liknan- de blev förhållandet 1921, då patent— verkets gamla byggnad övertogs av ma- rinledningen. Under senare år har över- förande av ämbetsbyggnader mellan mi- litära och civila myndigheter skett i motsatt riktning. I samband med vissa truppförbands utflyttning till nybyggda anläggningar norr om Stockholm under 1940-talet blev kasernetablissemangen i staden lediga. Då för de centrala för- svarsförvaltningarna en stor byggnads— anläggning på gärdet uppfördes och var under vidare utbyggnad, togs kaserner- na i stället efter successiva ombyggna- der i anspråk för civila myndigheter och institutioner. Redan tidigare hade så skett, då positionsartilleriets gamla kaserner utbyggts för statens historiska museum. Vidare kommer efter genom- förandet av örlogsstationens utflyttning till Muskö ett stort antal byggnader på Skeppsholmen m. fl. platser att bli le— diga för andra ändamål. År 1954 togs en byggnad där i anspråk för konstaka- demien. I detta sammanhang bör också nämnas att genom 1955 års beslut om Sjöfartsverkets inrättande det tidigare försvaret tillhöriga sjökarteverket med byggnader på Skeppsholmen ingår i nämnda civila myndighet. Försvarsbyggnader närstående är

byggnader och anläggningar för civil- försvaret, men då dessa har nära sam— band och i stor utsträckning ingår i de civila byggnadsanläggningarna, torde de här böra behandlas. Efter 1943 års civilförsvarsutredning tillkom den or- ganisation av civilförsvaret, som i hu- vudsak alltjämt är gällande, ehuru un— der 1953 frågan upptagits till förnyad utredning.672 Enligt nu gällande bestäm- melser skall »normalskyddsrum» inre— das i, förutom bostadshus, bl. a. de flesta slag av offentliga byggnader. Dessa byggnadsarbeten ingår sålunda i alla nybyggnader och betyder en ök- ning av lokalbehoven och på grund av de speciella fordringarna en betydande ökning av byggnadskostnaderna. Där— utöver skall i bebyggelsecentra inrättas allmänna skyddsrum, delvis i form av fullträffsäkra. Skyddsrumsbyggandet fi- nansieras i den mån skyddsrum avses för viss byggnad av vederbörande bygg- herre. Till vissa kommunala skydds- rumsbyggen, bl. a. i skolor, utgår dock statsbidrag från särskilt anslag. De all- männa skyddsrummen bekostas av stats- medel. Nya riktlinjer för civilförsvaret har under senaste tid diskuterats, vilka skulle innebära en väsentlig minskning av skyddsrumsbyggandet.

I viss mån samordnat med civilför- svaret är brandväsendet. Detta är nor- malt en kommunal angelägenhet men sedan 1944 utgår statsbidrag till vissa kommuner för uppförande av brand— stationer samt för utförande av brand- dammar. Därutöver utgår särskilda bi- drag för sistnämnda slag av anläggning- ar för civilförsvarsändamål.

. _Am— - n.

_ ..-.. ..

1. Kapitalfonder Statens utgifter för det offentliga husbyggandet finansieras och redovisas numera ehuru blott i viss utsträck— ning —— som kapitalinvesteringar på samma sätt som regelmässigt sker inom enskilda företag, dvs. över kapitalfon- der. Därvid anvisas medel under kapi- talbudgeten. Dessa investeringar kom- mer härigenom att ingå i statens för— mögenhetsredovisning till skillnad mot investeringar, som finansieras med me- del under driftbudgeten. De nuvarande formerna för kapitalfonderna är emel- lertid av ganska sent datum. Före 1911 års budgetreform1 fanns ingen som helst enhetlighet i fråga om finansiering av kapitalinvesteringar. Utom med låne— medel, vilka investeringar riksgäldskon- toret redovisade, användes i stor ut- sträckning riksstatsanslag och affärs- verkens årliga vinstmedel. Genom den nämnda reformen infördes för affärs- verken en särskild utgiftsrubrik, »utgif- ter för kapitalökning», varigenom kost- nader för anskaffning av förmögenhets- objekt med bestående förmögenhetsvär- de avgränsades från kostnaderna för statlig konsumtion. Utgifter för kapital— ökning kom således att avse ett ökat till- gångsvärde —— eller minskat skuldvärde — i rikshuvudboken. Någon klar gräns mellan lånemedel och skattemedel upp- drogs emellertid ej utan som utgifter för kapitalökning räknades investering— ar i kapitalfonder oberoende av om de finansierades på ena eller andra sättet.

14. Finansiering och redovisning

I princip användes dock lånemedel en- dast för produktiva investeringar. Först med 1937 års budgetreform2 kom en skarpare gränsdragning till stånd mellan kapitalinvesteringar,egenf- liga statsutgifter och avskrivningar. Samtliga kapitalinvesteringar över ka- pitalfonderna bestrids därefter med an- slag anvisade på kapitalbudgeten, dvs. med lånemedel. Endast kapitalföremål med bestående värde, bl. 3. då husbygg- nader, redovisas som tillgångar. Viss del av byggnadskostnaderna avskrivs indi- rekt, dvs. täcks med anslag under en särskild titel på driftbudgeten, »av— skrivning av nya kapitalinvesteringar». Till denna del sker alltså för byggnads- kostnaderna medelsanvisning både i kapitalbudgeten och i driftbudgeten. Även efter denna reform blev emel- lertid redovisningen av investeringar och anläggningsvärden ej alltid rättvi- sande. Om de fondförvaltande myndig- heterna förfogade över rörelsemedel hände det —— bl. a. med hänsyn till kra- vet på förräntning av fondkapitalet att anslagsmedlen uttogs först efter det att anläggningarna utförts. Den av riks- gäldskontoret redovisade belastningen på investeringsanslagen utvisade därför icke den verkliga storleken av de fak- tiska investeringarna under budgetåret. Även andra disponibla medel kunde myndigheterna använda för investering— ar, exempelvis affärsverkens avsättning- ar till förnyelsefonder samt framför allt pensionsfonder. På grundval av en ut—

redning om förnyelsefondsredovisning- en3 beslöt 1944 års riksdag en omlägg- ning av kapitalbudgeten. En övergång till bruttoredovisning för alla kapital- investeringar genomfördes och enhet- liga regler infördes för värdering av kapitaltillgångar och för avskrivnings- medlens redovisning. Kapitalbudgeten kom därefter endast att omfatta de nya nettokapitaltillskott, som behövde till- föras de fondförvaltande myndigheter- na. I själva riksstaten specificerades en- bart fondgrupper av större finansiell betydelse.” För dessa anges därefter in- vesteringsstaten med utgiftsposten »sum- ma investeringsanslag», specificerad i särskilda förteckningar med bruttobe- lopp för både nyinvesteringar och för- nyelse. På investeringsstaternas mot- satta sida upptages medel för finansie— ring av investeringarna. Därvid upp- förs driftbudgetsanslag för hel eller delvis avskrivning av ny investering, likvida medel från årliga avskrivningar inom fonden, investeringsmedel över- förda från annan fond, bidrag från kommunalt eller enskilt håll, »övriga kapitalmedel» från försäljning o. dyl. samt slutligen medel som därutöver erfordras för finansiering av inves- teringsanslagen, »investeringsbemyndi- ganden».5 Om disponibla medel av de fyra första slagen uppgår till högre be— lopp än investeringsanslagen, skall över— skjutande belopp återbetalas och inves— teringsbemyndigandet redovisas då med negativt belopp.

Enligt beslut av 1943 års riksdag skall investeringsanslagen uppföras så— som »obetecknade anslag», som icke får överskridas.a Anslagen skulle få dispo- neras enligt för reservationsanslag gäl— lande regler,7 dvs. inom tre år efter riks- statsåret. Myndighet som icke hunnit verkställa utgift inom två år efter riks- statsåret har att hos Kungl. Maj :t be— gära förlängning. Sådant tillstånd med—

delas för ett år i taget. Vid 1944 års riksdag beslöts emellertid att »bemyn- diga Kungl. Maj:t att förfoga över in- vesteringsanslagen på kapitalbudgeten samt reservationsanslagen på rikssta- tens utgiftshuvudtitel för avskrivning av nya kapitalinvesteringar, därest de med investeringsanslagen avsedda arbe- tena påbörjats före utgången av tredje budgetåret efter det, för vilket anslagen sist blivit i riksstaten uppförda».8 Den- na bestämmelse gäller för anslag till anläggningsarbeten, alltså anslag till de affärsdrivande verkens fonder och fas- tighetsfonderna. Regeln anses vidare tillämplig på anslag som avser lån till statliga aktiebolag för anläggningsarbe— ten9 och torde även kunna tillämpas på vissa andra liknande anslag. Däremot gäller icke denna regel för investerings- anslag till riksbanksfonden och statens utlåningsfonder, ej heller för huvudde- len av anslagen under fonden för låne- understöd och fonden för förlag till statsverket m. fl. fonder. För dessa se- nare anslag gäller alltjämt enbart 1943 års riksdagsbeslut.

Avskrivningsanslag, som uppförs un- der driftbudgetens huvudtitel »avskriv— ning av nya kapitalinvesteringar», be— tecknas som reservationsanslag. Från dessa överförs till kapitalbudgeten de medel, varmed driftbudgeten skall bi- draga till finansiering av investerings- anslagen. Enligt beslut vid 1944 års riks- dag skall sådana anslag disponeras un- der samma villkor som investeringsan- slagen.10

För finansiering och redovisning av det statliga husbyggandet inrättades från och med budgetåret 1935/3611 sta— tens allmänna fastigheisfond som stat— lig kapitalfond. Fonden uppdelades på delfonder för de olika fastighetsförval- tande myndigheterna. Från början in- rättades fångvårdsstyrelsens, utrikesde- partementets, medicinalstyrelsens och

-.. .a- (___Mww. Å.-.... ..

Fig. 21. Sahlgrenska sjukhuset i Göteborg. Större lasarett byggt i paviljongsystem 1.900.

byggnadsstyrelsens delfonder. Uppsala och Lunds universitets samt karolinska sjukhusets delfonder tillkom 1938/39, generaltullstyrelsens och lotsstyrelsens delfonder 1939/40 samt slottsbyggna- dernas delfond 1945/46.

För fastighetsfonden fastställs varje budgetår en inkomst— och utgiftsstat, vilken upptar reparations- och under- hållskostnader, hyresutgifter och av- skrivningar samt hyresinkomster och diverse inkomster. För av statens myn- digheter använda lokaler beräknas hy— resvärden, som tillförs fonden över ett ospecificerat anslag för varje huvudtitel. Det därefter uppkomna överskottet re- dovisades intill budgetåret 1938/39

riksstatens inkomstsida. Numera beräk- nas emellertid ersättningen till fonden så, att överskottet skall förränta det i fonden nedlagda kapitalet. Överskotts- kvoten är fastställd till 4 % av det icke avskrivna kapitalet inom varje delfond utom för byggnadsstyrelsens delfond, där hyresvärdesberäkningen alltjämt bibehållits. För slottsbyggnadernas del- fond beräknas inget överskott, men för redovisning av eventuella tillfälliga överskott uppföres dock en inkomst- titel med ett formellt belopp. Överskot— tet av fastighetsfonden är sålunda icke ett verkligt överskott utan en bokfö- ringspost. För budgetåret 1955/56 upp- tar staten för fastighetsfonden utgifter på 35,9 Mkr och ett överskott av 17,5 Mkr.

Till reparations- och underhållskost- nader m. m. upptages i staten särskilda anslagsposter, innefattande kostnader- na för sådana underhålls- och repara- tionsarbeten som icke eller endast i ringa mån ökar värdet av anläggning- arna, ävensom skatter, onera o. dyl. Er- sättningsarbeten avsågs vid fondens in- rättande skola bestridas ur en särskild förnyelsefond, till vilken avsättningar, motsvarande årliga avskrivningar på fondens byggnadsvärden, skulle göras på statens utgiftssida.12 I samband med att reglerna för avskrivning av fondens byggnadsvärden budgetåret 1938/39 änd- rades upphörde avsättning till förny- elsefond och ersattes med avsättning till värdeminskningskonto.13 I anslut- ning härtill godkände 1939 års riksdag förslag om jämkning av dispositionsbe- stämmelserna för anslagsposterna till reparationer och underhåll.14 Smärre ersättningsarbeten, som endast oväsent- ligt ökade värdet av anläggningen, fick sålunda finansieras av dessa anslag.15 Vid 1943 års riksdag fastställdes nya principer för beräkning av medelsbeho- vet för reparationsändamål.16 Repara-

tionsmedlen beräknas härefter efter viss procentsats, underhållsprocenten. I detta värde inräknas icke byggnader, som färdigställts under budgetåret när- mast före det som statförslaget avser. Underhållsprocenten anpassas efter byggnadernas ålder. Enligt uttalande i proposition till 1946 års riksdag äger vederbörande myndighet besluta om åt- gärder, i den mån icke därigenom vär- det av anläggningen i större grad hö- jes?7 Reparationsmedlen är i" första hand avsedda att användas för erfor- derliga arbeten för byggnadens beva- rande, men återstående medel kan nytt- jas för mindre ändringsarbeten.

När systemet med värdeminsknings- konto infördes påbörjades samtidigt av- sättning för befintliga fastigheter för att i budgeten erhålla ett uttryck för den årliga värdeminskningen.15 De invärde- rades då i fonden trots att de tidigare anskaffats med skattemedel och sålunda redan var avskrivna. Vid 1944 års om- läggning av kapitalbudgeten korrigera-

des denna bokföring.19 De byggnader, som tidigare var uppförda, ansågs vara avskrivna med så stort belopp som bort vara avsatt till värdeminskningskonto, om 1944 års regler från början tilläm- pats. Endast de belopp, som därefter återstod som kapitalvärden, skulle i fortsättningen avskrivas. Avskrivning- arna skall avpassas så att varje såsom kapitaltillgång bokfört värde skall vara täckt inom den tid som svarar mot till- gångens beräknade livslängd. Avskriv- ningskvoterna bestäms av riksdagen och vid fondens inrättande fastställdes de enhetligt till 1,25 % av fastigheternas bokförda värde.20 Enligt de grunder för avskrivning av fondens tillgångar, som antogs vid 1938 års riksdag, skulle en viss, av det statsfinansiella läget obero- ende grundavskrivning ske i fråga om samtliga byggnadsanslag.21 Enligt de nya reglerna skall avskrivningstiden normalt vara 60 år men 40 år för bygg- nader för vilka ett extraordinärt av- skrivningsbehov anses föreligga.”

Statens allmänna fastighetsfond

Fast egendom Investeringsanslag 23 30/6 1955 1953/54 1954/55 1955/56

Mkr Mkr Mkr Mkr

Slottsbyggnadernas delfond ........ 108.511 —— Fångvårdsstyrelsens delfond ....... 29,220 5,910 3,522 4,565 Beskickningsfastigheternas delfond. 22,872 2,300 2,500 2,200 Byggnadsstyrelsens delfond ........ 520,287 34,394 23,192 23,170 Generaltullstyrelsens delfond ...... 5,378 0,700 0,700 0,500 Uppsala universitets delfond ...... 55,302 2,125 2.290 1,898 Lunds universitets delfond ........ 22,734 1,856 2,300 2,160 Lotsstyrelsens delfond ............ 15,973 0,700 0,475 0,480 Medicinalstyrelsens delfond ........ 229,787 28,354 31,235 28,732 Karolinska sjukhusets delfond ..... 51,679 2,610 3,330 4,390 Summa 1 062,743 78,949 69,544 68,095

Ända fram till slutet av 1800-talet saknades över huvud taget uppgifter om statsverkets egendom, men efter riks- dagsframställning 1867 upprättades vart nionde år förteckningar över värdet av

den fasta Och lösa egendomen, sista gången 1928, vilka förteckningar intogs i statsutskottets memorial.” För viss fast egendom kom en redovisning i riks- huvudboken till stånd 1876, då i statens

s___... .. _. u...-m_—

järnvägsanläggningar investerade me- del redovisades på en statlig kapital- fon(.2"' Genom 1911 års budgetreform blev också postverkets, telegrafverkets, vattenfallsverkets och domänverkets tillgångar redovisade på detta sätt.” Med budgetreformen genomfördes även i övrigt en ordnad kapitalredovisning av värdena för sådan staten tillhörig egendom, som lämnade en i penningar uppskattningsbar avkastning eller som representerade ett i penningar evalver- bart nyttjande- eller avyttringsvärde. Denna egendom sammanfördes med sina anskaffningsvärden —— för statens domäner taxerade värden —— på pro— duktiva fonder, vilka sålunda kom att redovisa det i varje verksamhetsgren investerade statskapitalet. Bokföringen skulle därefter utvisa dels storleken av det investerade statskapitalet, dels den statliga affärsverksamhetens lönsamhet och de produktiva fondernas avkast- ning.27 Från budgetåret 1926/27 inord- nades även statens reproduktionsanstalt bland affärsverken med särskild kapi- talfond.28 Sålunda finns numera för vart och ett av de affärsdrivande verken en särskild fond, postverkets, televerkets, statens järnvägars, statens vattenfalls- verks och domänverkets fonder, gemen- samt benämnda statens affärsverks- fonder.

Genom 1937 års budgetreform och 1944 års omläggning av kapitalbudgeten fick affärsverksfonderna sin nuvaran- de utformning. Från 1940/41 flyttades överskottet av statens reproduktions- anstalts fond till »diverse kapitalfon- der», vilket motiverades med överskot- tets i förhållande till övriga affärsverks ringa storlek." Anstaltens ställning som affärsverk rubbades emellertid därmed icke. Från 1944/45 inrättades försvarets fabriksverk som statligt affärsverk, men överskottet redovisas ej under affärs- verksfonderna utan under »försvarets

fonder».30 Slutligen fick Södertälje ka- nalverk 1945/46 en särskild fond i sam- band med att förvaltningen av Söder- tälje kanal överflyttades från vatten- fallsstyrelsen till väg— och vattenbygg- nadsstyrelsen. Enligt beslut vid 1955 års riksdag ingår Södertälje kanalverk från och med 1956 i det nybildade sjö- fartsverkets förvaltning.31

Då luftfartsstyrelsen 1945 utbröts från väg— och vattenbyggnadsstyrelsen32 över- fördes den år 1938 inrättade luftfarts- fonden till det nya verket.33 Fonden var upplagd som en underskottsfond, för vilken riksdagen till en början fastställ— de driftkostnadsstaten. Sedan luftfarts- verket organiserats som affärsdrivande verk” fastställs driftkostnadsstaten icke längre av riksdagen utan av Kungl. Maj:t på samma sätt som för övriga affärsdrivande verk. Underskott på luftfartsfonden täcks, oberoende av dess storlek, direkt från riksstaten. Kungl. Maj:t äger alltså att utan riksdagens hö- rande besluta om kostnaderna för luft- fartsverket.”

Över luftfartsfonden redovisas även Bromma flygfält samt där befintliga byggnader med respektive 5,92 Mkr och 6,79 Mkr. Flygplatsen är enligt avtal av år 1946 av Stockholms stad upplåten åt kronan med nyttjanderätt under 50 år räknat från 1/1 1947.” Under upplåtelse- tiden skall kronan svara för underhåll och drift. Därest flygplatsen nedläggs upphör nyttjanderätten. Vid upplåtelse- tidens slut skall staden lämna ersätt- ning för av kronan uppförda byggnader efter vissa grunder, bl. a. stipuleras i avtalet årlig avskrivning av nya anlägg- ningar med 3,5 %. Som ersättning för upplåtelsen av flygplatsen lämnade kro— nan för samma tid staden nyttjanderätt till två områden på Ladugårdsgärde med därå befintliga byggnader. Marken avsågs att av staden användas för fri- tidsändamål.

Fast egendom hus- 30/6 1955 byggnad

Investeringsanslag för huvud-

Därav sakligast husbyggnader

1953/54 1954/55 1955/56

Mkr Mkr Mkr Mkr Mkr

Postverkets fond ....................

Luftfartsfonden .....................

110,979 110,979 7,500

Televerkets fond .................... 2 620,850 158,036 17.150 8,700 7,600 Statens järnvägars fond ............. 2 791,353 426,035 36,100 23,500 8,450 Statens vattenfallsverks fond ......... 2439,647 71,000 Domänverkets fond ................. 303,080 0,665 0,971 1,063

116,227

10,600 7,195

28,716 0,600 1,700 —

Summa 8 382,136 794,766 62,015 45,471 24,308

För statens vattenfallsverk har till husbyggnader räknats endast från kraft- verksanläggningar fristående byggna- der. I värdet ingår även icke perma- nenta byggnader i samhällsbebyggelse vid arbetsplatser. Uppgift angående in- vesteringsanslag för huvudsakligast hus- byggnader har ej kunnat erhållas från vattenfallsstyrelsen. Av domänverket re— dovisas ej värdet av i fast egendom in- gående husbyggnader särskilt, varför uppgift ej stått att erhålla.

Inom statens allmänna fastighetsfond redovisas i princip endast byggnader för civila ändamål. För försvarsväsen- dets fastigheter inrättades 1940 »försva- rets fastighetsfond», till en början som en delfond inom allmänna fastighets- fonden. I enlighet med förslag av riks- räkenskapsverket37 överfördes emeller- tid försvarets fastigheter från och med samma år på en särskild kapitalfond, »försvarsväsendets fastighetsfond>>35 se- dan 1945/46 benämnd försvarets fastig- hetsfond.33 Avskrivning av byggnads- värdena sker på samma sätt som i all- männa fastighetsfonden, dock utgör grundavskrivningen schablonmässigt 50 % för alla byggnadskostnader.”0 Års- avskrivningen utgör sålunda för icke slutligt avskrivna byggnader 1,25 % av byggnadsvärdetf1 Befästningar avskrivs dock från och med budgetåret 1951/52

med 100 %.”2 Den år 1944/45 för redo- visning av de fastigheter som omhän- derhades av försvarets bostadsanskaff- ningsnämnd bildade »försvarets bo- stadsanskaffningfond»" sammanslogs budgetåret 1950/51 med försvarets fas- tighetsfond.n

Enligt beslut vid 1943 års riksdag bil- dades försvarets fabriksfond för redo- visning av det nybildade försvarets fa- briksverks rörelse samt de5s tillgångar och skulder.”5 Fonden är en affärsverks- fond och finansieras i huvudsak med beställningar från försvaret. Vissa be- redskapskostnader täcks dock genom anslag från fjärde huvudtiteln.

I samband med 1937 års riksstatsre- form uppfördes rubriken »övriga kapi- talfonder» från och med 1938/39 som en samlingstitel för fonder som icke lämnar regelbundna överskott.m Här skulle emellertid redovisas även sådana överskott från produktiva fonder, som på grund av den ringa storleken icke ansågs böra redovisas på egna titlar. Från 1940/41 har rubriken ändrats till diverse kapitalfonder." Under fondti— teln ingår numera statens reproduk- tionsanstalts fond och fonden för Sö- dertälje kanalverk. Den senare har allt- sedan sin tillkomst redovisat årligt un- derskott, vilket dock numera minskat till några 1 OOO-tal kronor. På fonden

redovisas den i kanalanläggningen in- gående fasta egendomen, bl. a. drift— byggnader, kontorshus samt bostadsfas- tigheter belägna på mark avsedd för en eventuell framtida utvidgning av kana- len. Några investeringsanslag har aldrig anvisats till denna fond. Från budget- året 1945/46 inrättades vidare väg- och vattenbyggnadsverkets förrådsfond för redovisning av byggnader samt maskin— utrustning för det statliga vägväsen- det." Dessa tillgångar hade tidigare ef- ter vägväsendets förstatligande redovi— sats på fonden för förlag till statsver- ket." I fonden ingår byggnader som sta— digvarande erfordras för att betjäna verkets maskinpark m. m., såsom ga- rage, verkstäder, förråd och bostäder, däribland de vid vägväsendcts förstat- ligande från vägdistrikten övertagna fastigheterna.

Sedan från 1956 det nya sjöfartsver- ket övertagit förvaltningen av de real— tillgångar, som redovisas inom Söder- tälje kanalverks fond samt en del av de under väg- och vattenbyggnadsverkets förrådsfond redovisade ävensom fastig- heterna inom lotsstyrelsens delfond av allmänna fastighetsfonden, torde frågan om Sjöfartsverkets fondförvaltning ak- tualiseras. Det till grund för omorgani- sationen liggande utredningsförslaget ifrågasatte att inrätta en ny fond, kon— Fig. 22. Läroverk i Malmö. Byggt 1877. Ark.: A. och H. Kumlien.

struerad som väg- och vattenbyggnads- verkets förrådsfondf" men 1955 års pro— position upptog ej något förslag i frågan.

Vid 1911 års budgetreform tillkom en ny utgiftsgrupp, »utgifter för kapital- ökning». Hit hänfördes dels medel för anskaffning av förmögenhetsobjekt för poduktiva ändamål, som hade för rela- tivt lång tid beståendc förmögenhets— värde, dels medel för utlåning.51 Där- med skapades en gräns mot verkliga ut- gifter i den meningen, att dessa i prin- cip skulle omfatta kostnader för statlig konsumtion, medan »utgifter för kapi- talökning» skulle öka ett tillgångsvärde eller minska ett skuldvärde i rikshuvud- boken. Såsom utgifter för kapitalök- ning räknades därvid investeringar i kapitalfonder, oberoende av om de fi- nansierades med lånemedel eller med andra statsinkomster än lånemedel. Ge- nom 1937 års budgetreform avgränsa— des investeringarna från löpande utgif- ter därigenom, att endast kapitalföremål med bestående värde skulle redovisas såsom tillgångar. I några fall upptogs under utgifter för kapitalökning sär- skilda rubriker och i rikshuvudboken upplades fondkonton för dessa investe- ringars redovisning. På så sätt tillkom bl. a. fonden för förlag till statsverket.52 Därunder anvisas ett anslag för varje särskilt ändamål. I vissa av dessa an-

slag och därmed i fonden ingår även byggnader, exempelvis i anslagen för »legodriften vid vissa staten tillhöriga gruvor», »lagring av vissa jordbruks- produkter», »förskott till vissa plan- kostnader» m. m. Investeringarna i fon- den skall i princip ej avskrivas, i en—

staka undantagsfall har dock avskriv- ningar förekommit. För sådana har er- forderliga anslag anvisats under drift- budgetens huvudtitel »avskrivning av nya kapitalinvesteringar». Någon upp- delning på olika slag av fast egendom göres ej i fondredovisningen.

Diverse kapitalfonder

Fast egen— Därav Investeringsanslag dom 30/6 hus- 1955 byggnad 1953/54 1954/55 1955/56 Mkr Mkr Mkr Mkr Mkr Väg- och vattenbyggnadsverkets för- rådsfond ......................... 101,891 48,533 5,000 6,000 4.300 Fonden för Södertälje kanalverk ...... 15,660 —-— —- _ Statens reproduktionsanstalts fond. . . . 0,029 —— -—— Fonden för förlag till statsverket ..... 1.373 — 0,250 0,075 Summa 118,953 48,533 5,000 6,250 4,375

För väg- och vattenbyggnadsverket avser uppgiften investeringsanslag för husbyggnader. Av beloppet för Söder- tälje kanalverk utgör övervägande de- len kanalanläggningar.

För statliga lån till olika ändamål har successivt inrättats ett flertal utlånings- fonder. Särskilt har för lånestöd åt all- mänt bostadsbyggande under senare år- tionden statsmedel till betydande be- lopp investerats i sådana fonder. Större delen av dessa fonder redovisas under rubriken statens utlåningsfonder. Från och med budgetåret 1924/25 tillämpas för dessa fonder den principen att an- vändningen av lånemedel vid nyinveste- ringar begränsas till att endast avse så stor del av berört kapitalökningsanslag, att avkastningen av den nya investe- ringen motsvarar full förräntning av de investerade lånemedlen.53 Resterande del av kapitalökningen finansieras med skattemedel. Varje särskild fond under statens utlåningsfonder omfattar en en- hetlig lånerörelse och endast ett anslag anvisas för varje. För vissa typer av lån sker avskrivning enligt för varje typ

fastställda principer. Avskrivningsme- del anvisas på driftbudgeten under hu- vudtiteln »avskrivning av nya kapital- investeringar». För exempelvis lånefon- den för bostadsbyggande är den nor- mala avskrivningskvoten 25 %,M för lå- nefonden för främjande av bostadsbyg- gande på landsbygden 21,5 %.55

Under rubriken låneunderstöd börja- de från år 1918 under »utgifter för ka- pitalökning» medel att anvisas för ett flertal olika lånetyper, dock utan be— slut om inrättande av någon kapital- fond. I rikshuvudboken upplades ett särskilt konto, fonden för Iåneunder- stöd, och därunder anvisas ett investe- ringsanslag för varje särskilt lån eller grupp av lån. Om det i fonden för låne- understöd investerade kapitalet skulle nedskrivas, skulle, när ett lån utbetala- des, en belastning och, när det likvi- derades, en kapitalvinst uppstå. För att undvika en sådan rubbning av belast- ningen mellan olika budgetår övergick man 1939 till att för icke fullt förränta- de lån under fonden för lånennderstöd avsätta ett belopp motsvarande kapita-

.n- ..x..- __-

.. _-_._..._

:) nu..; _| . .

liserade värdet av skillnaden mellan 4% avkastning och den faktiska av- kastnin gen.56 Sådan ränteformig av- skrivning har tillämpats bl. a. för »rän- tefria tilläggslån till viss bostadsbygg- nadsverksamhet» och »lån till anord- nande av allmänna samlingslokaler».57 Enligt beslut vid 1949 års riksdag skall tilläggslånen tills vidare avskrivas med 100 %.55 Samtidigt beslöts att även äldre tilläggsanslag skulle helt avskrivas med anlitande av tidigare avsatta medel. Förutom denna avskrivning har för fon— den för låneunderstöd även anvisats me- del för nedskrivning av kapitalvärdet på vissa lån, som icke lämnar full för- räntning och som med hänsyn till låne- villkoren anses bundna för all framtid.

Fonden för låneunderstöd

Fig. 23. Läroverk i Malmö. Plan av våning 1 tr.

Sådana avskrivningsanslag har anvisats för ränte- och amorteringsfria lån, vil- kas tidsbundenhet sammanhängt med det ändamål, vartill lånen använts, ex— empelvis lån till vissa sociala enskilda inrättningar mot säkerhet i fast egen- dom, varvid lånen skall återbetalas först om den sociala inrättningen upphör." Utöver tilläggslån till det allmänna bostadsbyggandet och vissa andra typer av bostadslån utgår från fonden lån till anordnande av allmänna samlingsloka- ler sedan 194280 och till anordnande av kollektiva tvätterier sedan 1948.61 Samtliga sålunda investerade medel redovisas i statens bokföring ej såsom fast egendom utan under rubriken ut- lånta medel.

Summa

Bostadsbyggnadsverksamhet ..... Allmänna samlingslokaler ....... Kollektiva tvåtterier ...........

Investeringsanslag 1953/54 1954/55 1955/56 Mkr Mkr Mkr

70,000 150,000 210,000 9,000 9,000 9,000 2,000 1,500

81,000 160,000 219,000

I samband med 1911 års riksstatsom- läggning inrättades fonden för statens aktier över vilken redovisas statens ak- tieinnehav, dock ej aktier som innehas av de affärsdrivande verken, vilka re- dovisas på respektive affärsverksfond.”2 För av riksdagen beslutade aktieteck— ningar erforderliga belopp anvisas sär- skilt anslag för varje aktieteckning. In- vesteringarna i denna fond skall i prin- cip ej avskrivas. I enstaka undantags- fall har dock avskrivningar förekom- mit.63 För sådana har anslag anvisats under »avskrivning av nya kapitalin— vesteringar».

2. Diversemedelsfonder m.m.

I viss utsträckning överförs riksstats- medel till särskilda fondtitlar, från vilka utgifterna sedan bestrids. Sådan över- föring förutsätter, att riksdagen beslu- tat att medel som anvisats under ett an- slag på riksstaten skall avsättas till en fond för att sedermera över denna an- vändas för särskilt ändamål. Budgeten blir alltså belastad med det belopp som avsätts till fonden, medan de faktiska över denna redovisade utgifterna icke kommer till synes i budgetredovis- ningen. Behållningen på en sådan fond- titel har samma karaktär som en an- slagsreservation, men skillnaden ligger däri att en outnyttjad anslagsreserva- tion efter viss tid automatiskt återgår till budgetutjämningsfonden medan ett till fondtitel avsatt belopp förutsätts skola för framtiden användas för avsett ändamål. En odisponerad behållning på en sådan fondtitel återförs i regel icke till budgeten utan riksdagens hörande. Någon tidsbegräsning för användningen av till en diversemedelsfond avsatta me- del fastställs ieke; avsatta medel får dis- poneras så länge fondtiteln utvisar be- hållning.

Inkomsterna av penninglotteriet, som ursprungligen disponerades vid sidan

om budgeten, redovisas sedan budget— året 1938/39 på riksstaten!" En mindre del av dessa inkomster avsätts till en diversemedelsfond, lotterimedelsfonden, för att användas till vissa kulturella än- damål.05 Enligt från och med budget- året 1940/41 gällande regler sker detta genom årliga anslag under tionde hu- vudtiteln med ett maximerat belopp. De till fonden avsatta medlen disponeras av Kungl. Maj:t dels för finansiering av de kungliga teatrarnas verksamhet, dels för understöd till enskilda teatrar, kon- sertföreningar m. m. och till annan kul- turell verksamhet!m För budgetåret 1955/ 56 har statens inkomster av lotterimedel i riksstaten upptagits med 105 Mkr och anslaget för avsättning till fonden med 13 Mkr.

Frågan angående lotterimedlens för— delning har varit föremål för en utred- ning,67 i vilken föreslagits en uppdel- ning av den nuvarande lotterimedels- fonden i två nya fonder, förslagsvis be- nämnda teater- och musikfonden samt fonden för särskilda kulturella ändamål. Utredningen föreslår att stöd skall läm- nas från dessa fonder i första hand till sådana kulturella ändamål som ej får sitt huvudsakliga stöd genom anslag uppförda på riksstaten.

Genom statsövertagandet 1943 av ak- tiebolaget tipstjänst68 tillfördes staten in- komsterna av vadhållning vid idrotts- tävlingar, vilka avsågs att användas till främjande av idrott och friluftsliv!m Vid 1935 års riksdag beslöts att en del av inkomsterna skulle över ett anslag på riksstaten avsättas till fonden för idrottens främjande.70 Från och med budgetåret 1939/40 överfördes en del av denna fond till fonden för friluftslivets främjande.71 Avsättningen av tipsmedel har därefter fördelats på dessa två fon- der. Fonderna disponeras av Kungl. Maj:t. För budgetåret 1955/56 har sta- tens inkomster av tipsmedel i rikssta-

ten upptagits med 90 Mkr. Anslagen för avsättning till den förstnämnda fonden

uppgår för samma år till 9 Mkr och för den sistnämnda fonden till 1 Mkr.

Fonder av Iotteri— och tipsmedel

Fonderat Fondavsättning 30/6 1955 1953/54 1954/55 1955/56 Mkr Mkr Mkr Mkr Lottenmedelsfonden .............. 0,100 12,500 12,500 13,000 Fonden för idrottens främjande. .. —- 7,500 8,000 9.000 Fonden för friluftslivets främjande. 0,220 0,750 1,000 1,000 Summa 0,320 20,750 21,500 23,000

För Uppsala och Lunds universitets egendomsförvaltningar fastställer Kungl. Maj:t inkomst- och utgiftsstater. På in- komstsidan upptages därvid inkomster av egendoms— och skogsförvaltningen m. m. I den mån de faktiska inkomster— na överstiger de beräknade, skall över— skottet liksom tidigare eventuella bespa— ringar på avlöningsanslag tillföras re- spektive universitets reservfond. Denna form för reservation av sparade me- del är en kvarleva av de regler för an— vändning av besparingar, som tillämpa- des under 1800-talet. Den innebär, att medel från ett avlöningsanslag reserve- ras för att senare vid sidan av budge- ten användas för andra ändamål. Den tillämpade ordningen har emellertid av 1949 års riksdagsrevisorer ansetts otill- fredsställande72 och reservationerna har upphört sedan professorer m. fl. 1953 inordnats under statens allmänna avlö- ningsreglemente.73 Genom beslut vid 1938 års riksdag" företogs viss omlägg- ning av bl. a. fastighetsredovisning för Uppsala universitet. Beslutet innebar att samtliga av universitetet disponera— de institutionsbyggnader m. m. skulle redovisas på en nyinrättad delfond inom allmänna fastighetsfonden, varvid på skuldsidan skulle uppföras för- utom egentliga skulder —— särskilda di- versemedelstitlar, svarande mot sådana

bland tillgångarna ingående fastighets- värden, som icke motsvarades av på riksstaten anvisade anslag. I universi— tetets huvudbok skulle under särskild rubrik uppföras värdet av de fastighe— ter, som icke användes som institutions- lokaler. Fastigheter, som tillhörde re- dan redovisade donations- eller andra fonder, skulle motsvaras av diverseme- delstitlar för dessa fonder. För övriga fastigheter skulle på skuldsidan uppfö- ras en titel »Uppsala universitets egen- doms- och Skogsförvaltning». Nettoin- komsterna från denna förvaltning skulle icke längre redovisas under universite- tets avlöningsanslag utan disponeras för utgifter för fastighetsfondens bygg— nader.75 I samband med fastställande av stat för Uppsala universitets egendoms- och Skogsförvaltning från och med 1945 föreskrev Kungl. Maj:t, att, därest in- komsterna något år icke skulle medgiva i staten upptagen överföring till statens allmänna fastighetsfond, bristen skulle täckas från universitetets reservfond.76 Enligt universitetsstatuterna må reserv- fonden utnyttjas för tillfälliga behov och sådana på förhand ej bestämda än- damål, som avser »undervisningens, stu- diernas och universitetets allmänna för- kovran».77 Fonderna har använts till förstärkning av materialanslag samt till inköp av möbler och annan utrustning.

Dramatiska teaterns reservfond till- kom i samband med försäljning av den dåvarande tea'terbyggnaden, vilken vi- sat sig vara »av den beskaffenhet, att densamma ej vidare lämpligen borde användas för teaterverksamhet»? För- säljningen, som föreslagits av 1897 års kommitté," verkställdes först 1908. Det antagna anbudet uppgick, till 0,79 Mkr och dessa medel överfördes till stats- kontoret, där de skulle bilda en särskild fond, dramatiska teaterns reservfond. Denna fond skulle framdeles dispone- ras i enlighet med Kungl. Maj:ts och riksdagens beslut.80 År 1915 erbjöd ve- tenskapsakademien staten att för ett pris av 650000 kronor inköpa en av akademin ägd tomt. I proposition till 1916 års riksdag51 föreslogs att de er- forderliga medlen skulle tagas från nämnda fond och inköpet kom samma år till stånd. I propositionen sades det visserligen ha ifrågasatts att använda fondmedlen för förbättring av pensions— väsendet vid teatrarna men att detta beh0v på annat sätt blivit tillgodosett, varför det vore lämpligt att medlen an- vändes för tillgodoseende av statsver- kets behov av fastigheter.82 Genom be- slut av 1921 och 1923 års riksdagar skedde ytterligare tomtköp från veten- skapsakademien med medel från fon- den.sa Fondens behållning uppgick här- efter till 98 480 kronor. Dessa medel fö- reslogs av 1952 års dramatenutredning skola användas som bidrag till kostna- derna för ombyggnad av teatern.M Då emellertid den beslutade ombyggnaden kommit att helt finansieras genom ett lotteri har förslaget ej genomförts85 utan fonden bibehållits med dessa obetydliga tillgångar.

Enligt 1913 års lag om allmän pen- sionsförsäkring skulle de avgifter som lagen införde gå till en särskild fond, till vilken därjämte av kommunerna skulle inbetalas ersättning motsvarande

de avgifter som icke blivit erlagda.em Efter genomförande av 1935 års lag om folkpensionering ombildades fonden till folkpensioneringsfondenft7 och även en- ligt nu gällande 1946 års lag skall folk- pensioneringsfonden tillföras pensions- avgifterna samt dessutom räntor och an- nan avkastning." Frågor angående pla- cering av fondens medel handläggs av särskilda fullmäkige.89 Lån ur fonden lämnas till bl. a. företag som befordrar folkhälsan, exempelvis sjukhus, sanato- rier, ålderdomshem, bostäder för mind— re bemedlade m. in. För lånen skall stäl- las säkerhet som av fullmäktige anses nöjaktig. Med Kungl. Maj:ts medgivan- de kan också fondmedel placeras i fas- tighet för användning till förebyggande eller hävande av arbetsoförmåga.

Genom ny lag 1928 i samband med den nya ärvdabalkens införande” be- stämdes att kvarlåtenskap efter person, som ej lämnar enskild arvinge, skulle tillfalla allmänna arvsfonden. Därutöver skulle fonden även kunna mottaga an- nat arv eller gåva.ln Fondens rätt beva- kas av kammaradvokatfiskalsämbetet medan dess förvaltning handhas av statskontoret. Medlen skall användas till att främja barns och ungdoms vård och fostran.92 Detta sker genom bidrag till sådana ändamål, som regelmässigt icke tillgodoses genom anslag av allmänna medel. Understöd får sålunda ej utgå för åtgärd, vars bekostande enligt lag åligger stat eller kommun." Av de me- del, som årligen inflyter, skall en tred- jedel läggas till fonden och återstoden jämte årets avkastning påföljande år vara tillgängligt för utdelning efter Kungl. Maj:ts beslut.

3. Driftbudgetanslag Såsom i det föregående sagts förekom före 1937 icke någOn enhetlig redovis— ning av kapitalinvesteringar. Investe- ringar i byggnader finansierades hu-

vudsakligen med skattemedel och ut- gjorde bokföringsmässigt sett ej några förmögenhetsobjekt. Genom budgetre- formen skedde den uppdelning av hud- geten på driftbudget och kapitalbudget, som alltjämt gäller." Först 1944 inför- des bruttorcdovisning för alla kapital- tillgångar och för avskrivningsmedlens redovisning.95 Emellertid uttalade riks- dagen i samband med att statens all— männa fastighetsfond inrättades, att »den princip som tidigare vunnit till- lämpning, att genom skattemedel ome- delbart finansiera byggnadsföretag, vore till fördel i flera avseenden och borde i största utsträckning även i fortsätt- ningen upprätthållas. Riksdagen borde under alla förhållanden, framdeles lik- som dittills, ha fria händer att anlita det finansieringssätt _ skattemedel el- ler lånemedel —— som med hänsyn till omständigheterna och det ekonomiska läget vid varje tillfälle vore det lämpli- gaste».96 Detta sker också i samband med att storleken av avskrivningsansla- gen bestäms under huvudtiteln »avskriv- ning av nya kapitalinvesteringar». Men i icke ringa omfattning förekommer också att investeringar i byggnader verkställs direkt från driftbudgeten. Så är exempelvis fallet beträffande statens skolor tillhörande barna- och ungdoms- vården”7 och den statliga alkoholistvår- den!”1 De byggnader som uppförs med medel anvisade under driftbudgeten blir därför omedelbart avskrivna och redo- visas ej i rikshuvudboken såsom för- mögenhetsobjekt, annat än i den mån särskilda beslut härom kan föreligga. Det beslut, varigenom riksdagen stäl— ler ett anslag till Kungl. Maj:ts förfo- gande, har vanligen dubbel innebörd. Riksdagen anger dels ändamålet, dels de finansiella villkoren för anslagets an- vändning. I det senare hänseendet kan riksdagen besluta att för ändamålet får användas högst det anvisade beloppet,

att ändamålet skall tillgodoses även om det anvisade beloppet därigenom över— skrides eller att besparing på anslaget får reserveras och utnyttjas under en följd av år. Dessa slag av villkor an- ges genom att anslagen klassificeras, dvs. åsätts den anslagsbeteckning som anger deras finansiella karaktär eller ekonomiska räckvidd.

Vid 1840/41 års riksdag infördes för första gången beteckningen reserva- tionsanslag i riksstaten. Detta innebar dock blott en formell stadfästelse av en redan existerande anslagsform. Riks- dagsbeslutet gällde ett anslag under då— varande tredje huvudtiteln, lantförsva- ret, och i beslutet angavs »att detta an- slag må anses som ett reservationsan- slag, så att hvad under ett år ej utgår, bör utan att sammanblandas med titelns öfriga besparingar, afsättas till bestri- dande af ett kommande års utgifter för samma ändamål»." Därmed var visser- ligen icke utsagt att sådana anslag var maximerade, men av senare riksdagsut— talanden100 har dragits den slutsatsen att riksdagen avsett att reservationsan- slagen skulle vara till viss summa be- gränsade. Först med genomförandet av besluten vid 1918 års riksdag om för- skottssystemets avveckling101 samt vid 1921 års riksdag om räkenskapsårets omläggning”? blev det emellertid möj- ligt att ordna anslagsredovisningen så att överskridanden av maximerade an- slag i regel skulle kunna undvikas. I samband med konstitutionsutskottets be- handling 1930 av vissa överskridanden av reservationsanslag bestämdes uttryck- ligen att dylika anslag ej finge överskri- das.103 Härigenom blev denna princip fastslagen såsom en konstitutionellt bin- dande regel.IM Däremot har i åtskilliga fall riksdagen medgivit att dispositioner fick vidtagas, som inom ramen av ett riksdagens principbeslut binder an- slagsmedel för efterföljande budgetår.105

Ett beslut om en utgift, som skall finan- sieras från ett maximerat anslag, kan emellertid, innan medel för ändamålet finns disponibla på riksstaten, ges för staten bindande verkan endast då riks— dagen uttryckligen bemyndigat Kungl. Maj:t att meddela dylikt beslut.106 Så har i stor utsträckning skett i fråga om an- skaffningar för försvaret. Då det gällt större byggnadsanläggningar med fler- årig byggnadstid har visserligen riks- dagen ofta tagit principiell ställning till anläggningens omfattning och utform- ning samt till totalkostnaden men i re— gel endast anvisat medel till en del av kostnaden. Något bemyndigande att därutöver utlägga beställningar torde ett dylikt beslut ej innebära. Ej heller innebär en anvisning av medel för ett visst budgetår befogenhet att före detta års ingång utlägga beställningar avse- ende det kommande budgetåret.

I fråga om den tid under vilken ett reservationsanslag får disponeras gäller numera att myndighet, som icke hunnit verkställa till anslaget hänförliga utgif- ter inom två år efter det riksstatsår då anslaget sist uppfördes, har att hos Kungl. Maj:t hemställa om rätt att dis- ponera anslaget ytterligare ett år. Där- efter kan anslaget icke vidare dispone- ras utan riksdagens medgivande. Detta gäller såväl sådana reservationsanslag, engångsanslag, som anvisas för bestäm- da, icke regelbundet återkommande me- delsbehov, som årligen återkommande anslag, exempelvis till underhållsarbe- ten, anläggningsarbeten som icke redo- visas på kapitalbudgeten, vissa bidrags- anslag etc. Reservationer som vid ett budgetårs utgång kvarstår på sådana fortlöpande reservationsanslag överförs automatiskt till motsvarande i nästa riksstat. Det förekommer också att för vissa icke årligen återkommande me- delsbehov, bl. a. för större anläggning- ar, engångsanslag uppdelas på flera år.

Dylika anslag behandlas då som fortlö- pande anslag.

Redan i de första riksstaterna efter 1809 förklarades vissa anslag vara »för- slagsvis uppförda>>w7 och 1840/41 års riksdag införde beteckningen förslags- anslag/."” I riksdagsbeslut år 1841 an- gavs, att det skulle åligga riksgäldskon- toret, »att, därest någon af de vid ordi- narie statsreglering i egenskap af för- slagsanslag utaf riksdagen beviljade ut- giftssummor skulle under ett eller annat år befinnas för därmed afsedda ända- mål otillräckligt, bristen häruti efter årets slut statskontoret gottgöra hvar- emot de besparingar, som under andra år kunde på dessa anslag uppkomma, borde för hvarje år till riksgäldskonto- ret aflämnas». Numera överförs bespa— ringar på förslagsanslag till statens bud- getutjämningsfond, vilken tillika skall fylla brister i statsregleringen.109 För- slagsanslag får disponeras endast un- der det budgetår det är anvisat. De i riksstaten uppförda anslagsbeloppen är approximativt beräknade och får över— skridas. De innefattar sålunda en full- makt för Kungl. Maj :t att oberoende av anslagsberäkningen disponera medel i den utsträckning som är erforderlig för att tillgodose anslagsändamålet. Rätten att överskrida är emellertid icke ovill- korlig. Till den av riksdagen lämnade fullmakten brukar knytas bestämmelser, som innebär en reglering av anslags- användningen. Så kan ske exempelvis genom personalförteckningar, genom lagbestämmelser för statsbidrag osv.

Huvuddelen av riksstatsanslagen i den av 1840/41 års riksdag fastställda nya riksstaten uppfördes som obetecknade anslag?” Samma riksdag fastställde dels generella regler, dels särskilda bestäm— melser för behandling av besparingar på reservationsanslag och förslagsan- slag.111 De generella reglerna blev alltså i realiteten tillämpliga endast för obe-

.-_un.-_*

...—M

Fig. 24. F. d. Klara trivialskola i Stockholm. Grundad 1649.

tecknade anslag. Riksdagsbeslutet inne- har, att »de besparingar, hvilka kunnaå någon eller några hufvudtitlar uppkOm- ma, må fortfarande av Kungl. Maj:t an- vändas för sådana af riksdagen ej pröf- vade utgifter, som voro för rikets sty- relse af oundgängligt behof påkallade för ändamål, som med hvarje hufvud— titels anslag afses och som vore tillfälli- ga och icke af permanent egenskap, att besparingar i intet fall finge begagnas för bestridande af årliga löner och arf- voden samt, att de besparingar som ett år reserveras kunna ett följande år an- vändas».”2 Vid 1904 års riksdag beslöts, att besparingar på nyinrättade tjänste- befattningar finge under viss förutsätt- ning reserveras till en kommande stats- reglering.113 Senare vidtogs ändringar, dels så att besparingar på nyinrättade tjänster skulle tillföras statsverkets kas- safond,114 dels så att hinder ej mötte att under pågående riksdag enligt de 1841 godtagna grunderna disponera bespa- ringar.115 Besparingar på obetecknade anslag överfördes till en besparings- fond för varje huvudtitel, avsedd som »fyllnad i brister från anslag inom hu- vudtiteln».116 När avlöningsanslagen i samband med löneregleringarna under 1900-talet omvandlades till förslagsan-

slag minskades användningen av obe- tecknade anslag och besparingsfonder- nas behållningar reducerades till obe- tydliga belopp. På grund därav beslöts vid 1923 års riksdag att huvudtitlarnas allmänna besparingsfonder skulle indra- gas, att obetecknade anslag därefter icke finge överskridas samt att besparingar på obetecknade anslag skulle tillföras statsverkets kassafond.117 I dessa regler har sedan icke skett annan ändring än att kassafonden ersatts av statens bud- getutjämningsfond.lus Obetecknade an- slag används numera i huvudsak för vissa bidragsanslag samt i de övriga fall, där anslaget förutsätts skola utgå med bestämt belopp. För husbyggnads— ändamål kommer anslagsformerna till användning då det gäller engångsbidrag till uppförande, reparation eller utrust- ning av icke-statliga byggnader.

Utöver de nu behandlade finansie- ringsformer för statlig eller statsunder- stödd husbyggnadsverksamhet förekom- mer en del finansieringsformer och for- mer för statligt ekonomiskt stöd utan- för den egentliga statsförvaltningen och därmed utanför den statliga redovis- ningen. I vissa fall tillämpas dylika jämsides med eller i förening med de tidigare behandlade formerna.

Reservationsanslag I huvudtiteln .................. V » .................. V I I I » .................. IX » .................. X » .................. X I » .................. Summa Förslagsanslag V I II huvudtiteln ............... X I | ............... Summa

1953/54 1954/55 1955/56 Mkr Mkr Mkr — 0,188 28,897 16.187 14,053 1,055 2,245 4,165 4,356 3,558 3,136 1,200 2,925 2,890 17,912 18,379 20,493 53,420 43,294 44,925 63,575 70,515 76,560 0,400 0,600 0,600 63,975 71,115 77,160 117,395 114,409 122,085

4. Diverse finansieringsformer En ej ovanlig bidragsform från sta- tens sida är Iotteritillstånd, vilka läm- nas för synnerligen skiftande ändamål. I regel meddelas sådant tillstånd av Kungl. Maj:t, i vissa fall av vederbö- rande länsstyrelse, och i allmänhet för ändamål där i övrigt inget eller otill- räckligt stöd lämnas av det allmänna. Den omständigheten att den sökande uppbär bidrag av staten för sin verk- samhet utgör i och för sig inget hinder. I de fall då medlen avsetts för uppfö- rande av byggnad för riksändamål har därvid oftast föreskrivits att byggnaden skall överlämnas till statsverket. I detta sammanhang kan nämnas att det aktiebolag, som svarar för drama— tiska teatern, på sin tid erhöll tillstånd att för finansiering av nybyggnad an- ordna penninglotteri.119 Genom insamlingar, stödda av perso- ner i representativ ställning inom stats- ledningen eller statsförvaltningen,finan- sieras ej sällan husbyggnader avsedda för allmännyttigt ändamål. Stundom överlämnas även de uppförda byggna- derna till det allmänna, som då i regel

får svara för byggnadens framtida un- derhåll.

En ej oväsentlig del av statens verk- samhet utövas numera genom aktie- bolag, i vilka staten äger samtliga eller huvuddelen av aktierna eller, utan att äga aktiemajoriteten, har ett avgörande inflytande. Bolagens kapitalbehov till- godoses genom på riksstaten anvisade anslag för aktieteckningar eller till län, men bolagens styrelse beslutar om an- vändningen av dessa medel. Motive- ringen till riksdagens beslut om medels- anvisningen kan dock innefatta direk- tiv i fråga om medelsanvändningen, som sedermera av Kungl. Maj:t meddelas som anslagsvillkor och blir bindande för vederbörande bolags styrelse. Så- lunda har i Vissa fall i propositioner lämnats och i riksdagen behandlats ut- förliga redogörelser för användningen av de äskade medlen. Riksdagens an- slagsanvisning får då anses vila på för- utsättningen, att medlen används för avsett ändamål. De statliga aktiebola- gen finansierar sina anläggningar på samma sätt som enskilda bolag genom av driftöverskottet fonderade medel el-

.uc.v. _. _a:

ler i mån så blir erforderligt genom lån. Naturligtvis kan för detta ända- mål en ökning av det egna kapitalet genom nyemission ifrågakomma lik- som vissa statliga bolags aktiekapital vid starten dimensionerats för att täc- ka kostnaderna bl. a. för förvärv av fast egendom. Formellt är de statliga bolagen oförhindrade att upplåna me- del i allmänna marknaden, såvida icke någon inskränkning i denna rätt ut— tryckligen stipuleras i mellan staten och bolaget slutet avtal. Det är dock självklart att bolagsstyrelsen icke en- sidigt beslutar om en omfattande upp- låning. Vid större låneoperationer är det också vanligt att lån lämnas från statens egna lånefonder eller att stat- liga garantier ställs för bolagens upp— låning."" Emellertid förekommer också att statliga bolags nybyggnader direkt finansieras med statsmedel, antingen med lån som efterhand avskrivesn'1 el- ler med anslag på driftbudgeten.122

5. Helstatlig finansiering och statsbidrag Den övervägande delen av det stat- liga husbyggandet finansieras över ka- pitalfonder då det gäller permanenta byggnader. Sådana av provisorisk ka— raktär byggs däremot i allmänhet an- tingen med driftmedel, som vederbö- rande myndighet kan disponera, eller med anlitande av s. k. sakanslag på driftbudgeten. Medel av det senare sla- get kommer också i regel till använd— ning för inredning och utrustning av byggnader i allmänhet och ofta är gränsen mellan vad som bekostas med kapitalmedel och med driftmedel fly— tande. Emellertid förekommer även, som förut nämnts, att statliga byggna- der helt finansieras över driftbudgeten. De över statliga kapitalfonder finan- sierade byggnaderna ingår i statens för- mögenhetsredovisning till skillnad från sådana finansierade över driftbudge—

ten. I detta sammanhang torde böra be- röras det fall att en myndighet upp- drar utförandet av en nybyggnad åt en annan. Detta förekommer regelmäs- sigt i fråga om vissa myndigheter å ena sidan och byggnadsstyrelsen å andra. Den uppdragsgivande myndig- heten utbetalar då på rekvisition er- forderliga medel till byggnadsstyrelsen, som upplägger en särskild diverseme- delstitel, från vilken sedermera utbetal- ningar sker. En följd av detta tillväga- gångssätt är att statens förmögenhets- redovisning blir missvisande, då den utbetalande myndigheten genom me- delsöverföringen till byggnadsstyrelsen belastar ett investeringsanslag under kapitalbudgeten. En dylik utbetalning registreras i den statliga bokföringen såSOm en förmögenhetsökning, vilket den i detta fall ej innebär.

Avskrivning av med kapitalmedel fi- nansierade byggnader skall i den mån de ej är räntebärande i princip täckas med skattemedel. I övrigt avskrivs med kapitalmedel finansierade bygg- nader med anlitande av antingen me— del under vederbörande fond enligt fastställd driftkostnads— eller utgiftsstat eller också från vederbörande myndig— hets anslag. I den mån tillgångsvärdet reduceras genom förslitning eller ge- nom minskad livslängd är värdeminsk- ningen en driftkostnad för vederbö- rande kapitalfond och skall normalt täckas av driftmedel inom fonden. Det kan emellertid även vara önskvärt att nedskriva en tillgångs kapitalvärde på grund av att den ej lämnar full för- räntning. För investeringar, som icke kan lämna avkastning men likaväl är nödvändiga av militära eller sociala skäl och som anses böra finansieras med medel anvisade under kapitalbud- geten, anvisas samtidigt på driftbudge- ten under huvudtiteln »avskrivning av nya kapitalinvesteringar: medel till ett

belopp motsvarande den del, till vilken investeringarna icke väntas bliva för- räntade. Stundom har det också av finanspolitiska skäl ansetts önskvärt, att viss del av kostnaderna för andra slag av offentliga byggnader på detta sätt täcks med skattemedel. Markvärden avskrivs däremot i regel icke.

På statens allmänna fastighetsfond re- dovisade byggnader avskrevs 1935/36— 1937/38 över fondens inkomst— och ut- giftsstat med 1,5 % på byggnadsvärdet årligen. Från och med 1938/39 delas avskrivningen på en grundavskrivning, som omedelbart täcks med avskriv- ningsanslag på driftbudgeten, samt en årsavskrivning, som täcks över fondens inkomst- och utgiftsstat. För ämbets— byggnader o. dyl. är grundavskrivning— en 25 % av byggnadsvärdet, för fängel- ser, sjukhus, forskningsinstitut och andra specialbyggnader 50 % samt för hamn- och fyranläggningar 100 %. I den mån medel anvisas på investerings— anslag för ändrings- och iståndsätt- ningsarbeten, som icke nämnvärt ökar byggnadernas värde, sker avskrivning med 100 %. Årsavskrivningen utgör för alla icke slutligt avskrivna byggnader 1,25 %.1'23 Vissa universiteten enskilt tillhöriga byggnader grundavskrivs ej men årsavskrivningen utgör här 2,5 %.1'" Den tillämpade avskrivningsmetoden är speciell för statsverket och skiljer sig från inom det enskilda näringsli- vet sedvanligt tillämpade normer.

Statens affärsverksfonders tillgångar avskrivs regelbundet med medel på driftkostnadsstaten. Avskrivningsanslag på budgeten ifrågakommer i regel en- dast i fråga om anordningar, som ur affärsverkets synpunkt icke är rän— tabla och för vilka verket icke har nå— gon förräntningsplikt, exempelvis an— ordningar för försvarsberedskapens hö— jande. Huvudregeln är, att statliga af- färsverk icke ges bättre ställning än

enskilda företag. Anordningar, för vil— ka kommunala eller enskilda företag får statsbidrag, finansieras med drift- budgetmedel genom sakanslag eller av- skrivningsanslag.125 För affärsverkens normala anläggningar fastställs avskriv- ningskvoterna av Kungl. Maj :t och be- räknas enligt affärsmässiga regler,125 i regel 1 år 2 % av byggnadsvärdena)" För statens järnvägar och televerket har dock avskrivningarna från och med år 1951 ökats till belopp, som motsvarar avskrivning på återanskaffningsvärde- na.125 Luftfartsfondens anläggningsarbe- ten avskrevs tidigare helt, men från och med 1947/48 sker avskrivning inom fonden på samma sätt som inom affärs- verksfonderna.129

Till det icke-statliga husbyggandet för offentliga ändamål bidrar staten i stor utsträckning med statsbidrag. I allmänhet fastställer riksdagen villko- ren för bidragsgivningen genom beslut om lag eller förordning som reglerar bidragsgrunderna, genom att godkänna avtal med landsting, kommun, stiftelse etc. angående bidrag eller slutligen en- bart genom beslut att anslaget skall användas på sätt i proposition föresla- gits, varvid Kungl. Maj:ts förslag gäller som anslagsvillkor.130 Om bidragsvill- koren regleras i lag eller av riksdagen godkänd förordning eller om bidrag skall utgå utan behovsprövning anvisas vanligen förslagsanslag för ändamålet. I vissa fall anvisas emellertid även dy- lika bidragsanslag som reservationsan- slag, varigenom bidragsanvisningen hålls inom en i förväg bestämd me- delsram. I övrigt blir liksom i fråga om anslagen till statens egen verksam- het anslagsändamålet i och för sig avgörande för anslagsnaturen. Bidrag till byggnader och materialanskaffning— ar ges sålunda i regel formen av re- servationsanslag, medan för bidrag som skall utgå med bestämt belopp för

ett enstaka ändamål ofta anvisas obe- tecknat anslag.

Inom vissa betydande samhällsom- råden har statsmakterna genom prin- cipbeslut fastställt generella grunder för statsbidrag —— anläggningsbidrag till kommunalt eller enskilt byggande. Genom sådant beslut har riksdagen emellertid icke tagit och ej heller kun- nat taga slutlig ställning till de för beslutets genomförande erforderliga kostnaderna. Till grund för principbe— slut av detta slag ligger i allmänhet en kostnadskalkyl, men då beslutets ge- nomförande i allmänhet omspänner en följd av år ofta är byggnadsbehovet permanent —— ändras med tiden såväl kostnadsnivå som standard och där- med medelsbehovet. Som följd härav får den för vederbörande förvaltnings— område ansvariga myndigheten årligen äska erforderliga medel. Riksdagen har sedan vid sin behandling av medelsan- visningen att taga ställning till statens ekonomiska möjligheter att genomföra det tidigare principbeslutet. Genom sitt principbeslut får visserligen riksdagen anses ha bundit sig för framtida me- delsanvisningar för programmets ge— nomförande, däremot har därvid i all- mänhet inget sagts angående den takt varmed detta skall ske. Sådana statsbi- drag för byggnader utgår i allmänhet med viss del av byggnadskostnaderna. I en del fall anges bidragsandelarna, abidragsprocenten», i förhållande till de verkliga byggnadskostnaderna, vil- ka då förutsätts genom vederbörande myndighets granskning hållas inom normala gränser. I andra fall beräknas bidraget _ på grundval av vid princip- beslutets fattande beräknade byggnads— kostnader —- till en viss bestämd sum- ma för varje funktionsenhet, exempel- vis per Vårdplats, rum etc. Att behov av nybyggnad föreligger förutsättes kon-

stateras genom vederbörande gransk- ningsmyndighet. På vissa områden är bidragen beroende även av vederbö- rande kommuns ekonomiska resurser, skatteunderlag eller utdebitering, så att bidragets storlek växer med större skat- tetunga efter fastställd skala. Särskilda bidrag förekommer också, som utgår efter en friare ekonomisk behovspröv- ning. Till skillnad från de nu berörda »författningsreglerade» statsbidragen förekommer anläggningsbidrag till ett enstaka ändamål, i regel en stiftelse el- ler annan sammanslutning för uppfö- rande eller ombyggnad av en anlägg- ning. I sådana fall anvisas genom sär— skilt riksdagsbeslut ett, i regel obeteck— nat, engångsanslag. Speciellt i fråga om dylika anslag framgår icke alltid av be— teckningen huruvida och i vilken ut- sträckning medlen avses för byggnad, utan samma anslag kan jämväl gälla driftkostnader. Detta är stundom även fallet med författningsreglerade bidrag där anslagen betecknas såsom »stöd» åt viss verksamhet eller nbidrag till upprättande» av en anstalt, en skola, en institution el. dyl.

Ett speciellt slag av anläggningsbi- drag är de medel som ställs till lands- tings, kommuns etc. förfogande för att vederbörande huvudman i samband med nybyggnad även skall utföra an— läggning, som eljest regelmässigt an— kommer på staten. Bidraget beräknas därvid så att det täcker på staten an- kommande del av byggnadskostnaden. Formen för bidraget kan varieras och till grund ligger ofta ett avtal. Ibland utgår en viss bestämd summa eller en bestämd andel av totalkostnaderna, i andra fall kan staten förbinda sig att erlägga visst årligt bidrag, betala er— sättning för visst antal vårdplatser o. dyl. eller göra andra liknande bi— dragsutfästelser.

15. Finansieringsformernas tillämpning

l. Ämbetsbyggnader

Statliga ämbetsbyggnader för centrala och lokala förvaltningsorgan uppförs helt med medel anvisade på kapitalbud- geten. Med undantag för de affärsdri- vande verken sker medelsanvisningen över statens allmänna fastighetsfond, i allmänhet under byggnadsstyrelsens del- fond. Så är fallet med byggnader för de centrala ämbetsverken, landstatshus etc. För överståthållarämbetet bekostar Stockholms stad i viss utsträckning lo- kaler enligt särskilt avtal.1 Byggnader för överrätter och specialdomstolar fi— nansieras och redovisas på samma sätt och på samma delfond. För underrätter- na däremot, härads- och rådhusrätter, bekostas byggnaderna av tingshusbygg— nadsskyldiga respektive av vederböran-

de stad. Utrikesrepresentationens bygg— nader i främmande länder, legations- och konsulatsbyggnader samt personal— bostäder finansieras på kapitalbudgeten men redovisas under en särskild del- fond, beskickningsfastigheternas del- fond. Utrikesdepartementets ämbets- byggnader i Stockholm och utrikesmi- nisterbostaden redovisas dock på bygg- nadsstyrelsens delfond. Byggnadsarbe- ten på de kungliga slotten finansieras jämväl över kapitalbudgeten och fastig- hetsfonden men under en särskild del- fond, slottsbyggnadernas delfond. Riks- dagshuset samt riksgäldskontorets och riksbankens och dess avdelningskontors byggnader redovisas över riksgäldsfon- den respektive såsom riksbankens till- gångar.

Ämbetsbyggnader 1953/54 1954/55 Egg; 1955/56 Anvisat Disp. Anvisat Disp. 1/71955 ams” Mkr Mkr Mkr Mkr Mkr Mkr Kapitalfonder Investeringsanslag Förvaltningsbyggnader ......... 4,660 5,841 3,450 6,381 8,518 5,150 Råttsväsendets byggnader ...... — 0,055 0,425 0.709 0,281 —— Beskickningsfastigheter ........ 0,100 1,025 2,275 3,253 0,792 1,740 Summa 4,760 6,921 6,150 10,343 9.591 6,890

2. Socialvårdsbyggnader För husbyggande på social- och fång- vårdens område tillämpas ett flertal oli— ka finansieringsformer. Sålunda före— kommer såväl helstatlig finansiering

som statsbidrag och statliga lån. Medel anvisas därvid såväl över kapital- som driftbudgeten samt i viss utsträckning vid sidan av budgeten.

Till ålderdomshem, för vilka i all-

mänhet primärkommun står som huvud- man, utgår regelmässigt anläggnings- bidrag2 från det på driftbudgeten under V huvudtiteln uppförda reservationsan- slaget »bidrag till anordnande samt om- och tillbyggnad av ålderdomshem». An- slaget utbetalas och disponeras av so- cialstyrelsen. Statsbidraget utgår med mellan 10 och 50 procent på bidragsun- derlaget, beroende på antalet skattekro- nor per invånare i kommunen. Bidrags- underlaget är för nybyggnader fastställt till 18 000 kronor per Vårdplats, medan för om- och tillbyggnader de verkliga kostnaderna utgör underlaget, dock högst nämnda belopp.3 Bidragsprocen- ten torde i allmänhet ligga vid 25 %. Till kostnad för om— och tillbyggnad får dock icke räknas kostnad för anskaf- fande eller iordningställande av tomt, anordnande av väg till tomten, fram- dragande till tomtgränsen av vatten-, av- lopp-, gas- eller kraftledningar.

För pensionärshem utgår ävenledes statsbidrag4 till kommun eller allmän- nyttigt bostadsföretag från driftbudge- ten under V huvudtiteln ur reservations- anslaget »bidrag till inrättande av pen— sionärshem». Anslaget utbetalas och för- valtas av bostadsstyrelsen. Bidragsvill- koren överensstämmer i stort med de som gäller för ålderdomshem,5 men bi- dragsprocenten ligger avsevärt högre för pensionärshemmen, där den varie- rar mellan 25 och 80 % och i allmän- het rör sig om 25—30 %. Vid 1950 års riksdag beslöts att statsbidrag till pen- sionärslägenheter jämväl skall kunna utgå till lägenheter i vanliga flerfamiljs- hus, som förvaltas av kommunalt eller allmännyttigt bostadsföretag, således inom det bostadsbyggande som finan— sieras med statliga sekundär- och ter- tiärlån.0 Detta beslut innebär att stats- bidrag till pensionärsbostäder även ut- går från kapitalbudgeten med anlitande av det under statens utlåningsfonder

uppförda anslaget till »lånefonden för bostadsbyggande» samt till »fonden för låneunderstöd». I dylika fall utgår där- utöver från det nyssnämnda driftbud- getanslaget s. k. pensionärsbostadsbi- drag, så att det statliga stödet bringas till samma nivå som för pensionärs- hem." Det statliga stödet till husbyg- gande för ålderdomsvården har så- lunda kommit att dels ingå såsom en del av de statliga stödåtgärderna till den allmänna bostadsproduktionen, dels ock bedrivas såsom en härifrån skild stödåtgärd med medel från driftbudge- ten. På grund av finansieringssättet kommer inget av detta byggande att in- gå i statens förmögenhetsredovisning. Det bör i detta sammanhang nämnas att pensionsstyrelsen till kommuner, stiftelser och allmännyttiga bostadsföre- tag beviljar lån ur den av styrelsen för- valtade »folkpensioneringsfonden». Den- na utlåning sker helt fristående från bostadsstyrelsen. Pensionsstyrelsen upp- träder bär som bank eller annat pen- ninginstitut. De av pensionsstyrelsen ut- lånade medlen investeras i stor ut- sträckning i ålderdoms- och pensio- närshem.8

I fråga om barna- och ungdomsvårds- anstalter har huvudmannaskapet för »statens skolor för barna- och ung- domsvården» —— omfattande de tidiga- re av kommunerna uppförda och drivna skyddshemmen —- från år 1950 helt övertagits av staten.” Medel för bygg- nadsarbeten inom denna vårdgren an- visas från driftbudgeten under V huvud- titeln såsom reservationsanslag. Varken de fastigheter, som staten tidigare över- tagit från kommunerna, eller de, som staten uppför, ingår sålunda i förmö- genhetsredovisningen. Till uppförande av barnhem utgår statsbidrag10 från ett på driftbudgeten under V huvudtiteln uppfört reservationsanslag, »bidrag till uppförande eller inrättande av barn-

55555 5 . a:: WEBB munnsnnnaosssnnnsnnsss =— .. ”Leaaapeon angaaaspgsgasm-

gang ring Elmia man nun-n g Blum DBB'ugBuBBm Rm". u mugg! gama EEE-n nu?» e läng "| gud.!!mqwggggp,

Fig. 25. Större folkskola i Långbrodal i Stockholm. Byggd 1946. Ark.: P. Hedquist.

hem». Anslaget utbetalas och disponeras av socialstyrelsen. Bidrag utgår med upp till 75% av kostnaderna, dock högst 9000 kronor, i vissa fall högst 4 000 kronor per vårdplats.11 För övriga barnavårdsanstalter _ kolonier, in- ackorderingshem, daghem, lekskolor m. m. utgår ej statsbidrag för hus- byggande men i viss utsträckning för driften. Anläggningsbidrag kan emeller- tid utgå vid sidan- av budgeten nämli- gen från allmänna arvsfonden.12 De in- vesteringar staten härigenom gör blir således ej medtagna i statens förmögen- hetsredovisning.

Även för alkoholistvårdens anstalter förekommer olika finansieringsformer. De statliga anläggningarna finansieras över driftbudgeten. För ändamålet finns reservationsanslag uppförda under XI huvudtiteln, för respektive anstalter med underbeteckningen »vissa byggnads-

arbeten». Anslagen disponeras av bygg- nadsstyrelsen. Ej heller dessa statliga anläggningar redovisas sålunda såsom förmögenhet. Till de icke statliga s. k. erkända alkoholistanstalterna utgår statsbidrag13 för såväl nybyggnader, som ombyggnads- och reparationsarbe- ten från driftbudgeten med anlitande av reservationsanslag under XI huvudti- teln, »bidrag till anordnande av erkän- da alkoholistanstalter». Anslaget dispo- neras av socialstyrelsen. Dessutom utgår lån från kapitalbudgeten genom anslag under »fonden för låneunderstöd», var- vid återbetalningsskyldighet i regel stadgas därest verksamheten nedlägges eller icke upprätthålles på tillfredsstäl- lande sätt.14 Den bidragsmottagande stif- telsens stadgar innehåller i sådant fall bestämmelser om att anstaltens egendom skall tillfalla kronan om driften ned- lägges. De sålunda lämnade lånen är så-

väl ränte- som amorteringsfria, varför de närmast har karaktären av bidrag. Låntagarna och i viss utsträckning även bidragstagare är dock skyldiga att stäl- la säkerhet för sina lån eller bidrag. Fångvårdsanslalterna, som alla är statliga, finansieras över kapitalbudge- ten och ingår i fångvårdsstyrelsens del- fond av allmänna fastighetsfonden. An- läggningarna avskrivs efter samma grunder som övriga i fonden ingående fastigheter, dock sker grundavskrivning

med 50 % av byggnadsvärdet.15 Fång- vårdsbyggaderna ingår sålunda i statens förmögenhetsredovisning.

Den statliga låneverksamhet, som av- ser pensionärslägenheter i vanliga fler- familjshus, har på grund av redovis- ningstekniska skäl ej kunnat intagas i nedanstående tabell. Likartade förhål- landen gäller beträffande lån ur folk- pensioneringsfonden till ålderdoms— och pensionärshem, varför även uppgifter härom saknas.

S ocial— och fångvårdsbyynader

1953/54

1954/55 Reser—

1955/56

Anvisat

vation

Disp. Anvisat Disp. 1/71955 ”WS”

Mkr Mkr Mkr Mkr Mkr Mkr

Ålderdoms- och pensionärshem

Driftbudgetanslag Bidragsanslag ................. 24,000

Bama- och ungdomsvårdsanslaller

Diversemedelsfonder m. m. Anslag ur allmänna arvsfonden

Driftbudgetanslag Byggnadsanslag ............... Bidragsanslag .................

Alkoholistanstalter

Kapitalfonder Investerin gsanslag ............. Lån .......................... Driftbudgetan slag Byggnadsanslag ............... Bidragsanslag .................

Fångvårdsbyggnader Kapitalfonder

Investeringsanslag ............. Driftbudgetanslag

Byggnadsanslag ...............

5,910

18,360

4,030 3,522 2,310 4,096 4,565

0,188

Summa 38,300 34,163 22,771 33,357 27,712 24,137

* Anslagen ur arvsfonden avser såväl byggnader som inventarier och för budgetåret 1955/56 har angivits det belopp som fördelats intill den 15 maj 1956.

3. Sjukvårdsbyggnader För den allmänna kroppssjukvården erforderliga anstaltsbyggnader finansie- ras till huvudsaklig del av landsting och städer utanför landsting; undervis-

ningssjukhusen däremot i princip helt av staten. Också anstalter för vissa slag av specialsjukvård finansieras helt med statsmedel, även där de utgör delar av allmänna kroppssjukhus. Inom andra

grenar av specialsjukvården svarar kom- mun eller enskilda för anstaltsbyggan— det, oftast med bidrag från staten. För den egentliga sinnessjukvårdens anstal- ter svarar i princip staten, medan vissa närstående anstalter är kommunala eller enskilda.

Av undervisningssjukhus påbörjades i Stockholm 1927 karolinska sjukhuset, som finansieras med medel från kapi- talbudgeten under den i allmänna fas- tighetsfonden ingående »karolinska sjukhusets delfond».m Emellertid skall anstalten även vara sjukhus för Stock- holms stad och Stockholms län enligt mellan statsverket å ena samt staden och landstinget å andra sidan 1931 och 1944 träffade avtal." Staden och länet lämnar såväl drift- som anläggningsbi- drag. I anläggningen ingår dels en me- dicinsk tuberkulosklinik och en thorax- kirurgisk klinik, dels en radiofysisk institution. Till de båda förra bidrar staden och länet enligt ett avtal av 1946,18 till den senare tillskjutes medel från konung Gustav V:s jubileumsfond.19 Sjukhuset är även garnisonssjukhus. Sta- dens och länets bidrag lämnas i den formen, att de för ett visst antal kontra- herade platser på sjukhuset erlägger dels som bidrag till byggnadskostnader- na vissa fixerade belopp för envar av dessa platser, dels visst bidrag till ut- rustningskostnaderna, dels ock bidrag till driftkostnaderna för sina sjuka.

Anläggningarna för undervisnings- sjukhuset i Uppsala, akademiska sjuk- huset, finansieras också med medel från kapitalbudgeten under allmänna fastig- hetsfonden men över »Uppsala universi- tets delfond». Landstinget bidrar till anläggningen enligt avtal av år 1900.20 Uppsala läns landstings bidrag till byggnadskostnaderna lämnades tidigare i form av räntefria lån till universitet med rätt till inteckning i sjukhusfastig- heten. Dessa lån fick av landstinget

uppsägas till återbetalning endast om sjukhuset skulle av universitetet avytt- ras eller ny överenskommelse mellan universitetet och landstinget ej träffa- des för tiden efter år 1966. Den nya överenskommelsen innebär, att återbe- talningsskyldigheten för de tidigare lå- nen och för samtidigt med överenskom- melsen lämnat lån begränsas till hälften av sammanlagda värdet på förfalloda- gen av sjukhusets dåvarande byggnader och inventarier. Samma regel skulle tillämpas beträffande framtida bidrag från landstinget till byggnadsföretag vid sjukhuset.

I Lund finns ej något statligt under- visningssjukhus utan som sådant tjänst- gör »Malmöhus läns landstings sjuk- vårdsinrättningar i Lund». Här är ock- så förhållandet omvänt. Landstinget fi- nansierar anläggningarna medan staten lämnar bidrag till kostnaderna. Enligt avtal av år 1943 skall bidraget utgöra 10 % av driftkostnaderna vid vissa av- delningar, varvid dagskostnaden får överstiga medeldagskostnaden vid ri- kets samtliga lasarett med högst 10 %.21 Till byggnadskostnaderna anvisades re- dan år 1854 ett bidrag om 10 000 riks- daler banco till täckande av uppkom- men skuld för nybyggnader. Av 1901 års riksdag beviljades ett anslag om högst 256 000 kronor till kostnader för vissa nybyggnads- och ändringsarbeten att användas i den mån motsvarande be- lopp av ett utav landstinget beviljat an- slag togs i anspråk för ändamålet. Där- efter har vid upprepade tillfällen riks- dagen lämnat anslag till bestridande av hälften av de för vissa byggnadsföretag beräknade kostnaderna.22 Statens bi- drag utgår över driftbudgeten under XI huvudtiteln från reservationsansla- get »bidrag till vissa byggnadsarbeten vid Malmöhus läns sjukvårdsinrättning- ar i Lund 111. m.». Även Malmö stads all- männa sjukhus används som undervis-

ningssjukhus enligt avtal av 1952 och anläggningsbidrag har utgått av medel som anvisats på driftbudgeten.28 Medlen disponeras av länsstyrelsen i Malmöhus län. Till skillnad mot de båda under- visningssjukhusen i Stockholm och Uppsala ingår således anläggningarna i Lund ej i statens förmögenhetsredovis- ning.

För det 1954 nyinrättade universitetet i Göteborg används stadens sjukvårds- inrättningar som undervisningssjukhus enligt ett likartat mellan staten och sta- den år 1948 träffat avtal.24 Vid 1955 års riksdag fattades beslut att vissa om- byggnadsarbeten vid sahlgrenska sjuk— huset skulle bestridas med statsmedel och anslag härför beviljades i driftbud- geten under XI huvudtiteln.”

I fråga om tuberkulossjukvärdsanstal- ter har de s. k. folksanatorierna finan- sierats dels med insamlade medel — Oscar II:s jubileumsinsamling26 —— dels med statsbidrag efter framställningar i varje särskilt fall.27 Anläggningsbidra- gen utgår ur reservationsanslaget »bi- drag till byggnadsarbeten vid folksana- torierna» under driftbudgetens XI hu- vudtitel. För övriga sanatorier utgår re- gelmässigt anläggningsbidrag med me- del från reservationsanslaget »bidrag till uppförande eller inrättande av tu- berkulossjukvårdsanstalter» under drift- budgetens XI huvudtitel. Medlen dispo- neras av medieinalstyrelsen enligt av Kungl. Maj:t fastställda grunder." Bi- drag utgår med högst hälften av den en- ligt vederbörligen granskade räkenska- per fnnna verkliga byggnadskostnaden, exklusive tomtkostnad, dock högst 1 000 kronor för varje sjukplats anstal- ten beräknas rymma. Statsbidrag utgår vidare ej för mer än en plats per 1 000 invånare.

Såsom statliga inrättningar torde även få räknas de av pensionsstyrelsen ägda reumatikervårdanstaltema. Dessas bygg-

nader har helt finansierats med medel från folkpensioneringsfonden. Två av dem förhyrs av aktiebolaget kurorts- verksamhet, vari pensionsstyrelsen nu- mera äger aktiemajoriteten. En tredje anstalt drivs av aktiebolaget kurorter, som ägs av pensionsstyrelsen och till denna anstalt utgår lån ur folkpensione- ringsfonden. Till de anstalter för ren- matikervård, som ingår som avdelningar vid av landsting drivna sjukhus, utgår likaledes lån ur folkpensioneringsfon- den. Lånen löper med ränta och skall amorteras. Pensionsstyrelsen, som dis- ponerar vårdplatserna, utbetalar emel- lertid till vederbörande landsting lik- som till aktiebolaget kurorter ersättning för vårdavgifter, vari ingår belopp av- sett att täcka huvudmannens kostnader för ränta och amortering på lånet. För kurortsverksamhet utgår driftbidrag ef- ter samma grunder. Bidragen finansie- ras med medel under driftbudgeten från ett under V huvudtiteln uppfört reser- vationsanslag till »åtgärder till före- byggande och hävande av invaliditet»? vilka medel disponeras av pensionssty- relsen. Reumatikeranstalterna och mot- svarande lasarettsavdelningar byggs så- lunda helt med statsmedel och finansie- ras med skattemedel, ehuru medlen ej redovisas som byggnadsanslag i riks- staten och än mindre ingår i statens förrnögenhetsredovisning. Ett special- fall utgör Spenshults reumatikersjuk- hus, till vars ombyggnad riksdagen 1952, 1953 och 1955 anvisat medel över sär- skilt anslag på driftbudgeten.30

Epidemisjukvårdsanstalter uppförs i allmänhet av kommuner eller landsting men statsbidrag utgår regelmässigt av medel på driftbudgeten under XI hu- vudtitelns reservationsanslag »bidrag till uppförande, inrättande eller inlösen av epidemivårdsanstalter». Bidragen ut- går enligt 1920 fastställda grunder med högst hälften av kostnaden exklusive

tomt och inventarier, dock får statsbi- draget ej överstiga 2500 kronor per sjukplats.” Medlen disponeras av medi- cinalstyrelsen.

Anläggningsbidragen till kroniker- vårdanstalter anvisas likaledes under XI huvudtiteln från reservationsansla- get »bidrag till uppförande m. m. av hem för kroniskt sjuka». Även dessa medel disponeras av medieinalstyrelsen. Bidrag utgår enligt 1951 fastställda grunder med högst hälften av kostna— derna, dock högst 2 000 kronor per Vårdplats. Statsbidrag utgår ej för tomt och inventarier.32 Det antal sjukplatser, för vilka statsbidrag kan utgå, är dess- utom maximerat till 19% per 2000 in- vånare för stad utom landsting samt 11/2 per 1000 invånare för landstingsom- råde. Slutligen utgår statsbidrag endast för anstalt, som ingår som led i en av medieinalstyrelsen godkänd plan.

Ansvaret för inrättande av förloss- ningsanstalter åvilar i princip staten. I allmänhet ingår anstalterna som av- delningar till lasarett och staten bidra- ger därvid till lasarettsbyggnaden i den utsträckning kostnaderna hänför sig till avdelningen ifråga. Medel anvisas under XI huvudtiteln, reservationsanslaget »bi- drag till uppförande eller inrättande av förlossningsanstalter», och medlen står till medicinalstyrelsens disposition. An- läggningsbidrag utgår enligt 1937 fast- ställda grunder med högst hälften av kostnaderna exklusive tomt och inven- tarier, dock högst 2 500 kronor per vårdplats.33

På liknande sätt svarar staten för barnsjukvårdsansfaller. Också dessa in- går i regel som lasarettsavdelningar. Fi- nansieringen sker Över driftbudgeten genom ett reservationsanslag under XI huvudtiteln »bidrag till uppförande el- ler inrättande av barnavdelningar vid lasarett m. m.», och medlen disponeras av medieinalstyrelsen. Bidrag utgår ef-

ter liknande grunder som för förloss- ningsavdelningar, i regel med högst hälften av byggnadskostnaderna, dock högst 2 500 kronor per Vårdplats.sm Där- est antalet barn under femton år i för- hållande till sjukvårdsområdets folk- mängd under viss tidsperiod överstiger riksmedeltalet, kan, därest med hänsyn bl. a. till sjukvårdsområdets skatteun- derlag prövas skäligt, statsbidraget hö- jas med upp till 1 000 kronor per vård- plats, dock högst den verkliga kostna- den. Slutligen är statsbidraget begrän- sat till högst två vårdplatser per 10 000 invånare.

Nu förefintliga vanföreanstalter har i regel upprättats samt drivs av vissa för- eningar, numera sammanslutna i en riksförening, de vanföras riksorganisa- tion. Normalt utgår enbart driftbidrag. Av 1955 års riksdag anvisades emeller- tid ett reservationsanslag, »till- och om- byggnad av röntgenavdelningen vid van- föreanstalten i Hälsingborg». Även det för speciella vårdbehov inrättade euge- niahemmet, som drivs av en särskild stiftelse, får driftbidrag, men 1955 har anvisats ett reservationsanslag »om- byggnad och utrustning av eugeniahem— met». Statens engagemang i fråga om vanförevården torde emellertid efter statsmakternas ställningstagande till ny— ligen framlagt utredningsförslag komma att ändras.35

Den egentliga Sinnessjukvården är i huvudsaklig utsträckning statlig och statliga sinnessjukhus uppförs med me- del på kapitalbudgeten under allmänna

fastighetsfonden, medicinalstyrelsens delfond. För Sinnessjukvården i Stock- holm, Göteborg och Malmö svarar emel- lertid städerna enligt med staten träffa- de avtal” och statsbidrag utgår enligt i avtalen fastställda grunder av medel över driftbudgetens XI huvudtitel, för- slagsanslaget »bidrag till sinnessjukvår- den i Stockholm, Göteborg och

Manni»).37 Enligt avtalen skall staten lämna respektive stad ersättning för an- skaffat anstaltsutrymme genom ett bi- drag, platskostnadsbidrag, beräknat med en årsränta efter 5 procent på ett av Kungl. Maj:t fastställt kapitalvärde kal- lat »byggnadsfond». Som grundval för fastställandet av byggnadsfonden har för de första åtta åren efter avtalets ikraftträdande lagts ett fixt anstaltsvär- de, nämligen den beräknade kostnaden för vårdplats för nyuppförande vid ti- den för avtalets ikraftträdande av ett medelstort statshospital i landsorten, oberäknat markkostnaden. Det platsan- tal, för vilket statsbidrag skall utgå, beräknas på grundval av en s. k. folk- mängdskvot, baserad på antalet under- hållsdagar på statens anstalter för sin- nessjuka i förhållande till folkmängden inom dessa anstalters upptagningsom- råde ställt i relation till respektive stads folkmängd. Efter denna period om åtta år kan byggnadsfondens storlek för- ändras under vissa förutsättningar. Fon- den skall enligt vissa i avtalet intagna regler ökas, då staten för utvecklingen av sin anstaltsvård för sinnessjuka av i avtalet innefattade kategorier haft ut- gift, som icke ingår i driftkostnaderna och sålunda icke motsvaras av statligt driftkostnadsbidrag. Vid en ökning el- ler minskning av de enligt avtalet be- räknade statsbidragsdagarna skall plats- kostnadsbidraget förändras i motsva- rande mån.

Till psykiatriska avdelningar vid la- sarett bidrar staten med medel av re- servationsanslaget »bidrag till uppfö- rande eller inrättande av psykiatriska avdelningar vid lasarett».88 Bidrag ut- går enligt 1946 fastställda grunder med högst hälften av byggnadskostnaderna, dock högst 6 000 kronor för varje vård- plats, som avdelning med normal be-

läggning beräknas rymma. Statsbidrag utgår ej för tomt eller inventarier.

Andra anstalter på sinnessjukvårdens område än egentliga sinnessjukhus har såväl statliga som kommunala och i vis- sa fall enskilda huvudmän. Hit hör anstalter för lättskötta sinnessjuka till vilka statsbidrag utgår ur reservations- anslaget »bidrag till uppförande, inrät- tande eller inlösen av vårdhem för lätt- skötta sinnessjuka». Anslaget dispone- ras av medieinalstyrelsen och bidrag utgår med högst hälften av byggnads- kostnaderna, exklusive tomt och inven- tarier, dock högst 1 500 kronor per Vårdplats. Statsbidrag utgår ej för mer än en Vårdplats per 1 000 invånare.”

Anstalter för psykiskt efterblivna stö- der staten med medel ur reservations— anslaget »bidrag till uppförande eller inrättande av särskolor och vårdanstal- ter för psykiskt efterblivna». Dessa me- del disponeras av skolöverstyrelsen och medieinalstyrelsen och bidrag utgår med 12000 kronor för varje av skol- överstyrelsen godkänd internatplats vid särskola och med 9 000 kronor för varje av medieinalstyrelsen godkänd internat- plats på vårdanstalt. För externatskola och extern vårdavdelning, som god- känts av vederbörande huvudtillsyns- myndighet, utgår bidrag med 50 % av byggnadskostnaden exklusive tomt och inventarier, dock högst 9000 kronor per plats.40

De på detta vårdområde inrättade två statliga uppfostringsanstalterna, sta- tens skol- och yrkeshem, finansieras över fastighetsfonden, medieinalstyrel- sens delfond. Samma är förhållandet med statens anstalt för fallandesjuka. Till de icke-statliga epileptikeranstal— terna liksom till vissa andra sådana specialanstalter inom sinnessjukvården utgår enbart driftbidrag.

S j ukuårdsbyggnader

1953/54 1954/55 Reser- vation Anvisat Disp. Anvisat Disp. 1 / 7 1955

1 955/56 anvisat

Mkr Mkr Mkr Mkr Mkr Mkr

Undervisningssjukhus Kapitalfonder Investeringsanslag ............. Driftbudgetanslag Byggnadsanslag ............... Bidragsanslag .................

Allmänna kroppssjukhus

Driftbudgetanslag Bidragsanslag .................

TuberkuIossjukuårdsanstalter Driftsbud getanslag Bidragsan sla g .................

Epidemivårdanstaller Driftbudgetanslag Bidragsanslag .................

Kronikervårdanstalter

Kapitalfonder Investeringsanslag ............. Lån .......................... Driftbudgetanslag Byggnadsanslag ............... Bidragsanslag .................

Van/öreanstalter Kapitalfonder

Investeringsanslag ............. Driftbudgetanslag

Byggnadsanslag ...............

S inness j ukvårdsanstalter

Kapitalfonder Investeringsanslag ............. 26,750 Driftbudgetanslag Bidragsanslag ................. 0,1 73

Övriga anstalter Driftbudgetanslag Byggnadsanslag ............... 0,200 0,200

Summa 40,859 36,412

4. Skolbyggnader huvudman utgår anläggningsbidrag från Till folkskolebyggnader för vilka re- driftbudgetens VIII huvudtitel under gelmässigt vederbörande kommun är förslagsanslaget »bidrag till vissa bygg-

nadsarbeten». Bidrag utgår enligt av Kungl. Maj:t fastställda grunder med viss procent av den beräknade bygg- nadskostnaden!1 Procentsatsen varierar efter vederbörande kommuns skatteun- derlag mellan 35 och 80 %. I undan- tagsfall kan statsbidrag utgå med mer än 80 %. Bidragsmedlen disponeras av skolöverstyrelsen och vederbörande länsstyrelse. Bidrag utbetalas genom länsstyrelsen med hälften vid arbetenas påbörjande, en fjärdedel då byggnaden är under tak och resterande fjärdedel sedan byggnaden avsynats och god- känts. Efter likartade grunder utgår bi- drag till ombyggnad och mera omfat- tande ändrings- eller reparationsarbe- ten. I sådana fall äger vederbörande kommun lyfta tre fjärdedelar av stats- bidraget redan vid arbetenas igångsät- tande. För byggnader påbörjade före 1946 gäller alltjämt tidigare bestämmel- ser av år 1936," enligt vilka bidraget utgör en fast procentsats av 75% med viss maximering samt fördelning av bi- draget på 25 år. Medel anvisas härför under förslagsanslaget »bidrag till vissa fullbordade byggnadsarbeten». Enligt de gamla bestämmelserna skulle även till befintliga högst 24 år gamla byggnader utgå bidrag enligt en med byggnadens ålder sjunkande skala. Till före 1946' beslutade bidrag anvisas fortfarande medel under förslagsanslaget »bygg- nadsbidrag för vissa äldre undervis- ningslokaler». I detta sammanhang bör nämnas, att statsbidrag enligt 1936 års bestämmelser även utgår till förhyran- de av skollokaler ur anslaget »hyresbi- drag för undervisningslokaler». Den nu gällande statsbidragskungörelsen inne- håller stadgande att, därest lokal, till vars byggande statsbidrag utgår eller utgått, skulle försäljas eller i större om- fattning användas för uthyrning eller annat än avsett ändamål, »fråga kan uppkomma» huruvida bidrag skall upp-

höra att utgå eller återbetalning till statsverket ske av erhållna byggnads- bidrag!3

Byggnader för den genom 1953 års riksdagsbeslut försöksvis införda en- hetsskolan finansieras i den mån det gäller lokaler som motsvarar folksko- lan med statsbidrag efter enahanda grunder som för folkskolor. Där skolor inom enhetsskolans ram anordnas jäm- väl för högre åldrar, utgår statsbidrag för den del av anläggningen som avses för folkskolans åldersgrupper, varvid kostnaderna för gemensamma lokaler fördelas på vad som anses motsvara folkskole— respektive läroverksstadiet. Därutöver utgår oavsett för vilka sta- dier anläggningen avses ett tilläggsbi— drag av 8 % enligt för folkskolebygg- nader gällande bestämmelser.

För norrlandslänen har särskilt stats- understöd ansetts motiverat. Nomadsko- lorna är således statliga och byggnader finansieras över fastighetsfonden, bygg- nadsstyrelsens delfond. Till den genom donation tillkomna Skytteanska skolan i Tärna har särskilda medel anvisats över fastighetsfonden.M

Seminariebyggnader liksom den nya Iärarehögskolans byggnader är helt statliga. Sedan länge har det varit fal- let med folkskoleseminarierna och från 1932 gäller det även småskolesemina- rierna, vilkas byggnader då övertogs av staten. Byggnaderna redovisas över allmänna fastighetsfonden, byggnads- styrelsens delfond, och finansieras med medel under kapitalbudgeten.

Läroverksbyggnader uppförs och fi- nansieras sedan gammalt av vederbö- rande kommun medan verksamheten är statlig. I vissa fall har dock statsmedel anvisats för läroverksbyggnader, exem- pelvis för restaurering av kultur-histo- riskt värdefull läroverksbyggnad i Strängnäsms och nybyggnad för lärover— ket i Haparanda." Enligt en till 1956 års

riksdag framlagd proposition föreslås emellertid byggnadsbidrag i fortsätt- ningen skola utgå för realskoledelarna av de högre allmänna läroverken, de fristående statliga realskolorna, de kom- munala flickskolorna, de kommunala realskolorna och de praktiska kommu- nala realskolorna under VIII huvudti- teln från ett förslagsanslag till »bidrag till vissa byggnadsarbeten inom det all- männa skolväsendet»?

De nyligen genomförda förändring- arna i fråga om den lägre yrkesunder- visningen innebär att yrkesskolor för industri och hantverk samt handel och husligt arbete m. m. samordnas till dels centrala yrkesskolor, dels lokala yrkes-

skolor!B Tidigare har under driftbud- geten anvisats förslagsanslag, »bidrag till inrättande av centrala verkstadssko- lor» samt »bidrag till inrättande av sjö- mansskolor». Från budgetåret 1955/56 har i stället ett enhetligt anslag »bidrag till byggnadsarbeten m. 111. vid yrkes- skolor» anvisats under VIII huvudti- teln. Anslaget disponeras av statskon- toret och länsstyrelserna.

Inom den högre yrkesundervisningen är det endast tekniska läroverk, konst- fackskolan samt statens skolkökssemi- narium som är statliga. Byggnader för tekniska läroverk finansieras av veder- börande kommun på samma sätt som för de allmänna läroverken, medan

Fig. 26. Särskola i Nävertorp. I områdets östra del från söder till norr: yrkesskothem, verkstäder, klassrumsbyggnad, bostäder. Längst i väster upptagningshem för förskolebarn och öster därom skol- hem och köksbyggnad. Ark.: F. Löfberg och L. Uulas.

konst/ackskolan och statens skolköks- seminarium har statliga byggnader re- dovisade över byggnadsstyrelsens del- fond av fastighetsfonden och med an- slag för nybyggnad anvisade över kapi- talhudgeten.

För Iantbruksyrkesskolor anvisas statsmedel under IX huvudtiteln. Det statliga lantbruksinstitutets i Alnarp byggnader finansieras över kapital— budgeten och redovisas över byggnads- styrelsens delfond av fastighetsfonden. Även det 1943 inrättade specialgymna— siet för ]antbruksundervisning i Alnarp är statligt. Av de lägre undervisnings- anstalterna är lantbruksskolan i Ultuna statlig och byggnaderna finansieras och redovisas tillsammans med lantbruks- högskolans. övriga lantbruksundervis- ningsanstalter har kommunala eller en- skilda huvudmän men statliga anlägg- ningsbidrag utgår ur reservationsansla- get »bidrag till byggnadsarbeten vid vissa lantbruksundervisningsanstalter». Anslaget disponeras av lantbruksstyrel- sen. Bidrag utgår med tre fjärdedelar av de av Kungl. Maj:t godkända byggnads- kostnaderna, i vilka får inräknas kost- nader för fast inredning, för iordning- ställande av byggnadstomt jämte in- hägnad samt för anordnande av brunn eller vattenledning ävensom för ritning— ar, arbetsledning och kontroll.”19 Stats- bidrag beviljas dock ej för byggnad, som är erforderlig för jordbruket vid skolan. Därest byggnad skall ersätta äldre sådan, skall vid statsbidragets be- viljande från de godkända kostnaderna dragas det belopp, som motsvarar den äldre byggnadens värde. För anskaffan- de av skoljordbruk vid lägre lantbruks- skolor beviljas lån ur fonden för låne- understöd.

Av skogsyrkesskolor är statens skogs- mästarskola och statens skogsskolor statliga, men till skillnad från de statliga lantbruksundervisningsanstalterna an-

Fig. 27. Särskola i Näverlorp, upptagningshem. Byggt 1954. Ark.: F. Löfberg och L. Uulas. 1) isoleringsrum, 2) sovrum för 2 barn, 3) lek- rum, 4) sovrum för 4 barn, 5) matsal, 6) kindergarten.

visas här byggnadsanslag över drift- budgeten under beteckningen »bygg- nadsarbeten» respektive »byggnads- och underhållsarbeten». Byggnaderna ingår således ej i förmögenhetsredovisningen. Därutöver finansierar domänverket över sin affärsverksfond egna utbild- ningsanstalter, s. k. kursgårdar och vis- sa fortsättningsskolor.

Vissa av affärsverken, där yrkesut- bildning av personal förekommer, har speciella fackundervisningsanstalter, vilkas lokaler finansieras över vederbö- rande affärsverksfond på samma sätt som verkens övriga husbyggnader.

Inom sjöfartsyrket finns utöver sjö- mansskolor även högre skolor, sjöbe— fälsskolor, som är statliga. Byggnader skall tillhandahållas av vederbörande kommun.

Byggnader för de statliga sjukvårds- läroanstalterna, barnmorskeläroanstal-

ter och statens sjuksköterskeskola, fi- nansieras och redovisas över allmänna fastighetsfonden, medieinalstyrelsens delfond.

Bland abnormskolorna är undervis- ningsanstalterna för blinda och döva statliga, ehuru ursprungligen i viss ut-

sträckning uppförda med enskilda me— del. De finansieras och redovisas över byggnadsstyrelsens delfond av allmän— na fastighetsfonden. Förskolor och skol- hem för döva barn är däremot kommu- nala eller enskilda och åtnjuter enbart driftbidrag.

Skolbyggnader 1953/54 1954/55 Reser- 1955/56 vation anvisat Anvisat Disp. Anvisat Disp. 1/71955 Mkr Mkr Mkr Mkr Mkr Mkr Folkskolor Kapitalfonder Investeringsanslag* ............ 0,600 0,170 0,525 0,364 0,749 —— Driftbudgetanslag Bidragsanslag ................. 56,400 59,661 62,800 64,332 — 53,160 Seminarier Kapitalfonder Investeringsanslag ............. 1,465 0,207 0,150 0,857 0,583 »— Läroverk Driftbudgetanslag Byggnadsanslag ............... 0,050 0,030 — — 0,020 —— Yrkesskolor "'”" mum Driftbudgetanslag Bidragsanslag ................. 2,150 1,961 2,700 2,151 7,700 Fackskolor Kapitalfonder Investeringsanslag ............. —— —— —— —— — 1,500 Lantbruksskolor m. m. Kapitalfonder Investeringsanslag ............. 0,085 0,177 0,152 0,304 0,050 0,145 Driftbudgetanslag Bidragsanslag ................. 2,500 1,082 2,500 3,745 5,547 2,500 Skogsyrkesskolor Driftbudgetanslag Byggnadsanslag ............... 0,518 0,189 0,978 0,616 0,692 0,550 Abnormskolor Kapitalfonder Investeringsanslag ............. 0,185 0,419 0,050 0,117 0,310 Driftbudgetanslag Bidragsanslag ................. 0,850 0,480 0,900 0,280 1,818 3,200 Summa 64,803 64,376 70,755 72,766 9,769 78,755

* Investeringsanslaget till folkskolor avser nomadskolorna.

5. Högskole- och institutionsbyggnader Universitelsbyggnader finansieras över kapitalbudgeten och redovisas i fråga om Uppsala och Lund på respek- tive universitets delfond inom allmän- na fastighetsfonden. Det nybildade Gö- teborgs universitets husbyggnader fi- nansieras till viss del över kapitalbud- [geten men redovisas på byggnadsstyrel- sens delfond inom fastighetsfonden. Mellan staten och Göteborgs stad har särskilt avtal träffats angående den me- dicinska högskolan ' Göteborg, vilken numera uppgått i Göteborgs universi- tet. Enligt detta avtal skall genom sta- dens försorg och med bidrag av stats- medel vid sahlgrenska sjukhuset uppfö- ras ett byggnadskomplex inrymmande en patologisk-anatomisk och en bakte- riologisk institution samt kapell och fö— reläsningssal. Statens bidrag härtill lämnas från driftbudgeten över ett un- der VIII huvudtiteln för ändamålet upp- fört anslag. De husbyggnader vid Göte- borgs universitet, som finansieras av staten och staden gemensamt, blir så— lunda ej medtagna i förmögenhetsredo- visningen. I Stockholm är däremot hög- skolans byggnader helt kommunala, en del institutionsbyggnader har tillkom— mit genom donationer. Statligt stöd ut- går tills vidare enbart för verksamhe- ten enligt särskilt avtal mellan staten och staden. KarolinSka institutets husbyggnader liksom det till institutet knutna sjukhu- set finansieras över kapitalbudgeten och redovisas på karolinska sjukhusets del- fond inom allmänna fastighetsfonden. Även tandläkarhögskolorna och farma- ceutiska institutets husbyggnader finan- sieras över kapitalbudgeten men redovi- sas på medieinalstyrelsens delfond inom statens allmänna fastighetsfond. Byggnader för Iantbruks- veterinär- och skogshögskolorna finansieras på samma sätt men redovisas över byggnadsstyrel—

sens delfond. Anläggningar för de lek- niska högskolorna, vilka planeras och administreras av särskilda byggnads- kommittéer, finansieras med medel från kapitalbudgeten och redovisas på bygg— nadsstyrelsens delfond inom fastighets- fonden. Såväl akademien för de fria konsterna med konsthögskolan som mu- sikaliska akademien med musikhögsko- lan finansieras i fråga om husbyggna- der med medel från kapitalbudgeten och redovisas på byggnadsstyrelsens delfond inom fastighetsfonden. På sam- ma sätt finansieras och redovisas gym- nastikhögskolans byggnader.

Vetenskapsakademien uppbär bidrag från staten för i samarbete med statliga myndigheter bedriven naturvetenskap— lig forskning i Norrland. Även kommu- nalt stöd utgår till denna verksamhet. Bidragen avser såväl driftkostnader som kostnader för uppförande av obser- vatorium, laboratorium, bostadsbygg- nad m. m. Statsbidraget utgår från drift- budgeten under VIII huvudtiteln över anslaget »bidrag till uppförande av ny— byggnad för Kiruna geofysiska institu— tion».

Husbyggnader för övriga tekniska och vetenskapliga institutio— ner, såsom statens lantbruksförsök, sta- tens växtskyddsanstalt, statens centrala frökontrollanstalt, statens maskin— och redskapsprovningar, statens skogsforsk— ningsinstitut, fiskeristyrelsens laborato- rier, statens meteorologiska och hydro- logiska instituts anstalter, statens prov- ningsanstalt m. fl. finansieras över ka- pitalbudgeten och redovisas på bygg— nadsstyrelsens delfond inom fastighets- fonden. Så har även varit fallet i fråga om byggnader för en del icke-statliga forskningsinstitut, som enligt avtal mel- lan vederbörande styrelse och staten åt- njuter statsbidrag till driften, såsom ex— empelvis institutet för konserverings- forskning.50

statliga

Högskole— och institutionsbyggnader

1953/54 1954/55 Reser- 1955/56 vation anvisat Anvisat Disp. Anvisat Disp. 1/71955 * Mkr Mkr Mkr Mkr Mkr Mkr Universitet Kapitalfonder Investeringsanslag ............. 3.981 2.276 2.780 3.858 4.079 5.033 Driftbudgetanslag Bidragsanslag ................. _— 0.880 0.679 0.201 Specialhögskolor Kapitalfonder Investeringsanslag ............. 7.725 8.489 7.306 7.005 '),517 3.270 Lån .......................... —— _ _— —- 1.600 Forskningsinslilul Kapitalfonder lrn'esteringsanslag ............. 4.837 6.920 3.574 1.610 4.559 5.143 Driftbudgetanslag Byggnadsanslag ............... 7.100 7.921 10.000 10.000 18.500 Summa 23.643 25.606 24.540 23.152 14,359 33.546

6. Publikbyggnader

Större delen av kyrkobyggnader fi— nansieras genom uttaxering inom den kyrkliga kommunen. För byggnadsan— derhåll finns dock under VIII huvudti- teln uppfört ett reservationsanslag, »kyrkors underhåll», vilket från och med budgetåret 1947/48 helt används till Visby domkyrkas iståndsättande och framtida bestånd. Till övriga »äld- re» domkyrkors restaurering har också under senare år statsbidrag utgått från för ändamålet uppförda driftbudgetan- slag under VIII huvudtiteln. Domkyr- korna ingår ej i statens förmögenhets— redovisning.

Byggnader för statliga arkiv, biblio— tek och museer finansieras från kapi- talbudgeten och redovisas på byggnads- styrelsens delfond inom fastighetsfon- den. Hit hör dels de centrala institutio- nerna _ nationalmuseum, naturhisto— riska riksmuseet, statens historiska mu- seum, statens sjöhistoriska museum. riksarkivet och kungl. biblioteket _—

dels lands- och länsarkiven samt läns- oeh stiftsbiblioteken. övriga statliga museisamlingar inryms i byggnader för andra ändamål, varav flera redovisas över andra fonder, exempelvis etnogra- fiska museet i byggnad under försva- rets fastighetsfond och egyptiska sam- lingen i byggnad under sjöfartsstyrel- sens delfond av fastighetsfonden. Den statliga livrustkammaren, som också saknar egen byggnad, har genom avtal med styrelsen för nordiska museet, som ägs av enskild stiftelse, inrymts i den- nas byggnad. För erforderliga ombygg- nads- och reparationsarbeten av musei— byggnaden har utgått anslag från drift- budgeten över VIII huvudtiteln. I detta anslag ingår även medel för ändrings— arbeten inom livrustkammarens del av byggnaden.

Av teatrar finns endast två statliga, kungl. teatern och dramatiska teatern. Båda teatrarnas byggnader har finansie- rats med särskilda lotterier. Byggnader- na har överlämnats till statsverket och

redovisas under fastighetsfonden, bygg— nadsstyrelsens delfond. Systemet med finansiering av den statsägda byggna- den genom särskilt anordnat lotteri har även tillämpats för den nyligen påbör— jade ombyggnaden av dramatiska tea- tern. Den vid försäljning av den äldre teaterbyggnaden på sin tid av därvid in- flutna medel skapade »reservfonden» har icke använts för teatrarna utan till större delen för anskaffande av fastig- het för annat ändamål. Såväl de statliga teatrarna som de kommunala och vissa enskilda teatrar och konsertlokaler er- håller regelmässigt bidrag av staten från lotterimedelsfonden. De huvudsak- liga bidragen från denna fond utgör driftbidrag. Det stöd som sålunda utgår redovisas ej över budgeten. Dramatiska teaterns »lilla scen» har på sin tid fi- nansierats av teaterns egna driftmedel.

För rundradion erforderliga husbygg— nader finansieras från kapitalbudgeten. För de beslutade radiohusen har me- del anvisats på statens allmänna fastig- hetsfond och byggnaderna kommer att redovisas inom byggnadsstyrelsens del- fond. Däremot redovisas stationsanlägg- ningarna, som drivs och finansieras av televerket, under verkets affärsverks- fond.

Till anordnande av allmänna sam- lingslokaler utgår statligt stöd dels med medel från kapitalbudgeten, dels ock från driftbudgeten. På kapitalbudgeten är under fonden för låneunderstöd upp- fört ett reservationsanslag »lån till an- ordnande av allmänna samlingslokaler». Från detta anslag ges lån till bolag, för- eningar eller stiftelser för nybyggnad. ombyggnad eller inköp av äldre bygg- nad med högst 50 % eller, när synner— liga skäl finns. med högst 75 % av de godkända kostnaderna. Som regel utgör ena hälften av länet en räntefri stående del och andra hälften en amorterings— del. På driftbudgeten är dessutom under

V huvudtiteln uppfört ett reservations— anslag, »bidrag till anordnande av all- männa samlingslokaler». Från detta ut- går bidrag till kommun för anordnan- de av allmän samlingslokal med högst 25 % eller i särskilda fall högst 40 % av det belopp, »vartill med ledning av uppgjord kostnadsberäkning (entrepre- nadkontrakt) eller avgivet försäljnings- anbud byggnadskostnaderna eller köpe- summan prövas böra beräknas». För tomt eller inventarier utgår ej statsbi- drag.51

Inom den stora gruppen av publik- byggnader idrotts- och friluftsanlägg- ningar finns endast en statlig, Stock— holms stadion, som uppförts med me- del bl. a. från särskilt lotteri. Byggna- den har överlämnats till statsverket men förvaltas av en särskild styrelse och redovisas på byggnadsstyrelsens delfond av fastighetsfonden. Uppkom- mande överskott av stadionrörelsen fon- deras för bestridande bl. a. av större reparations— och anläggningsarbeten. Övriga idrottsanläggningar i landet har i regel kommuner, i vissa fall enskilda, som huvudmän, men statligt stöd till nya anläggningar liksom till idrottsrö— relsen i övrigt utgår regelmässigt ge- nom bidrag från »fonden för idrottens främjande». Dessa bidrag redovisas ej direkt i budgeten, men denna upptager den årliga avsättningen till fonden från driftbudgeten över för ändamålet upp- fört anslag under X huvudtiteln. Detta anslag motsvarar summan av de bidrag. som lämnas ur fonden. Anslagen utgår till övervägande del till de två stora idrottsförbunden, riksidrottsförbundet och korporationsidrottsförbundet, som i sin tur fördelar anslagen. Det statliga bidraget utgår ännu ej till kommuner för byggande av idrottshallar o. dyl. Förslag härom har emellertid väckts av riksidrottsförbundet men ännu ej för- anlett någon åtgärd från statsmakternas

sida. Även ur »fonden för friluftslivets främjande» utgår bidrag. som även av- ser byggnadsanläggningar. Under bud- getåren 1953/54—1955/56 har från lotte— rimedelsfonden lämnats bidrag till pu—

blikbyggnader med cirka 0.930 Mkr och från fonden för friluftslivets främjande med cirka 2,0 Mkr till uppförande av fasta fritidsanläggningar.

Publikbyggnader 1953/54 1954/55 Reser- 1955/56 vation anvisat Anvisat Disp. Anvisat Disp. 1/7 1955 ' Mkr Mkr Mkr Mkr Mkr Mkr Kyrkor Driftbudgetanslag Byggnadsanslag ............... 0.182 0.395 0.197 0.322 0.272 0.002 Bidragsanslag ................. 0.001 _ 0.001 _ 0.288 0.301 Arkiv, bibliotek, museer Kapitalfonder Investeringsanslag ............. 0.075 0.075 _ _ _ 0.440 Driftbudgetanslag Bidragsanslag ................. 0.255 — 0.165 0.420 _ 0.165 Teatrar, radiohus, samlingslokaler Kapitalfonder Investeringsanslag ............. _ _ _ _ _ 0.800 Lån .......................... 9.000 5.001 9.000 7.527 17.261 9.000 Driftbudgetanslag Bidragsanslag ................. _ 0.025 _ 0.236 1.532 _ Summa 9.513 5.496 9.363 8.505 19.353 10.708

7. Driftbyggnader Anslag för uppförande av byggnader för de affärsdrivande verken. postver- ket. televerket, statens järnvägar, vat- tenfallsverket och domänverket, an- visas under respektive affärsverksfond i likhet med vad fallet är med dessa verks anläggningsverksamhet i övrigt. Vägväsendets byggnader finansieras för såväl den centrala som den lokala administrationen ävensom för statens bilinspektion med medel under allmän- na fastighetsfonden, byggnadsstyrel- sens delfond, på vilken fond dessa bygg- nader sedan redovisas. Däremot upp- förs för den lokala organisationen er- forderliga driftbyggnader såsom garage, verkstäder, förråd m. m. med medel

anvisade under »väg- och vattenbygg— nadsverkets förrådsfond».

Det statliga civila qutfartsväsendets husbyggnader för flygstationer m. m. finansieras liksom övriga fasta driftan- läggningar med medel över »luftfarts- fonden» och redovisas under denna fond.

Det nyinrättade sjöfartsverkets bygg- nader redovisas hos ett flertal myndig- heter och finansieras på olika sätt. Så- lunda ingår de byggnader. fyranlägg- ningar, lotsstationer, varv, verkstäder m. m.. som tidigare tillhörde lotsverket, i sjöfartsstyrelsens delfond av statens allmänna fastighetsfond och anslag an- visas regelmässigt under beteckningen »säkerhetsanstalter för sjöfarten». En

HA » xU—Z-__,'_ _ .. _? H.,—...a. ,, _ wc *

Fig. 28. Gamla tekniska högskolan vid Drottninggatan. Byggd 1863 för dåvarande Teknologiska institutet. Ark.: F. W. Scholander.

del anläggningsarbeten ingår emellertid även i ett under samma beteckning an- visat anslag på driftbudgeten. Anslag till farleder, bl. a. för Falsterbokanalen. samt hamnar. vari även ingår vissa husbyggnader och vilka arbeten tidi- gare sorterat under väg— och vattenbygg- nadsstyrelsen, anvisas helt över drift- budgeten. oavsett om det gäller statliga anläggningar eller statsbidrag till kom- munala eller enskilda. Södertälje kanal- verks anläggningar redovisas över ka— nalverkets fond under »diverse kapital- fonder». Byggnader för övriga organ inom sjöfartsväsendet, vilka tidigare sorterade under kommerskollegium el- ler tillhörde försvarsväsendet, redovisas under allmänna fastighetsfonden, bygg- nadsstyrelsens delfond, respektive un- der försvarets fastighetsfond. Tullväsendets byggnader vid kust- och gränsbevakningen, såsom vakt- och expeditionslokaler. finansieras med an- slag på kapitalbudgeten och redovisas

på allmänna fastighetsfonden, general- tullstyrelsens delfond. Tullokaler i stä- der anskaffas emellertid genom veder- börande stad-

Av egentliga industribyggnader fi- nansieras och redovisas affärsverkens fabriks- och verkstadsanläggningar lik- som övriga driftanläggningar på respek- tive affärsverks fond, övriga verks verkstäder och driftanläggningar i regel över fastighetsfonden. Så ingår exem- pelvis mynt- och justeringsverkets fab- riksanläggningar i byggnadsstyrelsens delfond. Statens reproduktionsanstalts tryckerianläggning redovisas i anstal— tens egen affärsverksfond. Av speciellt slag är riksnämndens för ekonomisk försvarsberedskap smörjoljefabrik, som finansieras av investeringsanslag under X huvudtiteln, »anordnande av bomb- säker smörjoljefabrik m. m.» och redo- visas över väg- och vattenbyggnadsver- kets förrådsfond. I detta sammanhang bör nämnas, att de statliga tvättanstal-

terna och övriga industrianläggningar under försvarets fabriksverk redovisas över »försvarets fabriksfond». Däremot ingår övriga försvarets industriella an- läggningar i »försvarets fastighetsfond».

Den större delen av de statliga indu- strianläggningarna drivs och förvaltas emellertid i aktiebolagsform och redo— visas således ej såsom anläggningstill- gångar i statsbokföringen. Ett undan- tag bildar gruvanläggningarna vid sta- tens gruvfyndigheter i Västerbotten, vil- ka finansieras över fonden för förlag till statsverket med investeringsanslag, »dis-

positionsanslag för legodriften vid vissa staten tillhöriga gruvor i Västerbot- tens län». under X huvudtiteln. De smärre gruvanläggningar, som Sveriges geologiska undersökning uppför för sin försöksdrift, finansieras däremot av an- slag på driftbudgeten under X huvud- titeln för malmletning o. dyl.. vilka an- slag disponeras av myndigheten ifråga.

En särställning intar pappersbruket i Tumba och sedeltryckeriet, vilka till- hör riksbanken och redovisas bland bankens tillgångar.

Driftbyggnader 1953/54 1954/55 gaetsiblii 1955/56 Anvisat Disp. Anvisat Disp. 1/71955 anv'sat Mkr Mkr Mkr Mkr Mkr Mkr Affärsdrivande verk Kapitalfonder Investeringsanslag ............. 40.115 27.069 29.571 26.680 19.683 13.358 Sjöfartsverket Kapitalfonder Investeringsanslag ............. 0.700 0.681 0.475 0.574 0.637 0.480 Driftbudgetanslag Byggnadsanslag ............... 5 200 3.990 6.875 7.138 5.166 6.340 Bidragsanslag ................. 3.500 2.595 3.600 4.450 5.790 3.700 Tullverket Kapitalfonder Investeringsanslag ............. 0.700 0.476 0.700 0.329 1.355 0.500 Försvarets tvättanstalter Kapitalfonder Investeringsanslag ............. _ 1.464 — 0.336 0.461 2.700 Gruvantäggningar Kapitalfonder Investeringsanslag ............. _ 0.355 0.920 0.967 _ 1.920 Summa 50.215 36.630 42.141 40.474 33,092j 28.998

I de angivna siffrorna ingår även en del byggnader för annat än egentligt driftändamål, exempelvis bostäder, och i enstaka fall också anläggningar av an-

nat slag än husbyggnader. Sålunda in— nefattar siffrorna under sjöfartsverket kostnader för byggande av hamnar m. m.

8. Bostadsbyggande Bortsett från det med ekonomiskt stöd från staten bedrivna allmänna bo- stadsbyggandet hänför sig det statliga och statsunderstödda bostadsbyggandet numera huvudsakligen till två områden. tjänstebostäder och liknande samt kol- lektivbostäder för särskilda kategorier. Statliga bostäder finansieras i regel på liknande sätt som de anläggningar, till vilka de är knutna. Affärsverkens bostäder finansieras och redovisas så- lunda under respektive affärsverksfon- der, tullens och lotsstatens under re- spektive delfonder av fastighetsfonden samt de statliga universitetens, högsko- lornas, tekniska och vetenskapliga insti- tutionernas under fastighetsfondens ifrågavarande delfonder. De statliga undervisnings- och sinnessjukhusens samt den statliga social- och fångvår- dens tjänstebostäder ingår i respektive anläggningars finansiering och redovis- ning. För övriga sjukvårds- och social- vårdsinrättningar finansieras tjänstebo- städer av respektive huvudman. Till pro- vinsialläkarbostäder utgår dock statsbi- drag ur reservationsanslag under XI hu- vudtiteln. »bidrag för anskaffande av bostäder åt provinsialläkare på lands- bygden». Som villkor för bidraget, som utgår med 10 % av byggnadskostnaden, stadgas emellertid att hyran ej får sät- tas högre än 1 800 kronor. varför hu- vudmännen i regel avstår från bidraget. Inom skolväsendet förekommer tjänste- bostäder för folkskolans och vissa spe- ciella skolors lärare. Till folkskolans byggnader utgår statsbidrag ur förslags- anslag under VIII huvudtiteln »bygg- nadsbidrag till tjänstebostäder» och »övergångsbidrag till tjänstebostäder». Båda anslagen disponeras av skolöver- styrelsen och länsstyrelserna. Ur det förra anslaget utgår bidrag med 18 000 kronor för ordinarie folkskollärare och med 12000 kronor för annan lärare.

dock med högst 40% av byggnads- kostnadenf” För om- och tillbyggnad ut- går bidraget med 25 %. Det senare an- slaget är avsett för bidrag till nybygg- nader eller om- och tillbyggnader som utförts åren 1927—1947.

Till skolhem utgår vid vissa skol- former statsbidrag. I fråga om folksko- lans skolhem har tidigare bidrag ut— gått till dessas inrättande, men numera utgår i stället bidrag till elevernas in- ackordering. För läroverkselever in. fl. anvisas medel under VIII huvudtiteln med reservationsanslaget »bidrag till in- rättande av skolhem för lärjungar vid högre läroanstalter». Storleken av stats- bidraget bestäms i varje särskilt fall av Kungl. Maj:t och medlen dispone- ras av vederbörande länsstyrelse. Till studentbostäder i vissa universitetsstä- der har visst statsstöd lämnats i form av län. I vissa till lantbruket och skogs- bruket hörande skolanläggningar ingår etevbostäder, som finansieras på samma sätt som skolanläggningar. Även till vis- sa barna- och ungdomsvården tillhöran- de inackorderingshem utgår anlägg- ningsbidrag. Medel anvisas därvid un- der V huvudtiteln såsom »bidrag till in- rättande av inackorderingshem in. in.»

Den av vattenfallsverket på vissa plat- ser i samband med nya driftstations- anläggningar uppförda samhällsbebyg- gelsen. som omfattar såväl bostäder. provisoriska och permanenta. som ge- mensamhetsanläggningar av samma slag som eljest ankommer på kommunen, finansieras över verkets affärsverks- fond. provisoriska byggnader direkt av driftmedel. Den i mindre omfattning förekommande liknande bebyggelsen i samband med övriga affärsverks indu- striella anläggningar finansieras efter enahanda grunder. Den omfattande sam- hällsbebyggelse. som ägt rum vid sta- tens i enskilt bolags regi drivna gruv- anläggningen i Västerbotten, finansieras

över fonden för förlag till statsverket och medel härför ingår i förutnämnda »dispositionsanslag».

I detta sammanhang torde böra berö- ras dispositionen av staten tillhöriga markområden i Stockholm, som avses att åtminstone i viss utsträckning ut- nyttjas för bostadsbebyggelse, då när- mast Mariebergsområdet och kungl. Djurgården. Djurgårdsförvaltningcn hävdar, att förvaltningen för den rege- rande konungen disponerar hela kungl. Djurgården. Vissa områden är dock upplåtna till institutioner och enskilda. Därest sådan upplåtelse skulle upphöra, exempelvis genom vederbörande insti- tutions bortflyttande och annan av Kungl. Maj:t godkänd institution ej

övertager ifrågavarande område, anser djurgårdsförvaltningen att dispositions- rätten återgår till förvaltningen. Denna oinskränkta dispositionsrätt ifrågasät- tes dock av bl. a. statens järnvägar. En mellan djurgårdsförvaltningen och sta- tens järnvägar uppkommen tvist härom har av parterna hänskjutits till kammar— kollegiet, vars utslag väntas bli prejudi- cerande.

För exploatering av här ifrågavarande mark fungerar djurgårdsnämnden, ge- nom vilken sålunda alla uppgörelser angående upplåtelse eller försäljning av kronans mark i Stockholm gär. I första hand rör det sig om de delar av Djur- gården som lagts under stadsplan även- som Mariebergsområdet.

Bostadsbyggande

1953/54

1954/55 Reser-

1955/56

Anvisat

vation

Disp. Anvisat Disp. 1/741955 anv1sat

Mkr Mkr Mkr Mkr Mkr Mkr

Bostäder

Kapitalfonder Investeringsanslag ............. Lån .......................... Driftbudgetanslag Byggnadsanslag ............... Bidragsanslag .................

Skolhem

Kapitalfonder

Lån .......................... Driftbudgetanslag

Bidragsanslag .................

2,000 1,387

5.750

4,039

—— 0,080 0,080 0,264

0,483 1,200 1.028 3,066 1,200

Summa 6,381 7.699 7,147 5,734 8,601

9. Speciella byggnader Av det betydande antal förrådsbygg- nader, som förekommer inom ett fler- tal statliga verks arbetsområden, finan- sieras de affärsdrivande verkens över respektive verks fond på samma sätt som industri- och driftbyggnader. Emel- lertid förekommer därutöver förråds- byggnader på en del andra områden. I

regel torde sådana lokaler inrymmas i byggnader redovisade över fastighets- fonden. För arbetsmarknadsstyrelsens förråd har emellertid reservationsanslag anvisats över driftbudgetens V huvud— titel, vari ingått jämväl medel för om- byggnadskostnader. De byggnader och anläggningar, som är nödvändiga för den lagerhållning som handhas av sta-

Fig. 29. Gamla tekniska högskolan vid Drottninggatan. Plan av vå- ning ] tr.

tens jordbruksnämnd samt av riks- nämnden för ekonomisk försvarsbered- skap, finansieras dels från driftbudge- ten ur anslagen »statlig lagerhållning» under IX samt »omkostnader för statlig lagerhållning» under V huvudtiteln, dels från kapitalbudgeten _ se ne- dan angående oljelagringsanläggning- ar. Till bombsäkra cisternanläggningar utgår bidrag ur anslag under X hu- vudtiteln. Civilförsvarets förrådsbygg- nader, såväl permanenta som proviso— riska, uppförs med medel från reser- vationsanslag på driftbudgeten under XI huvudtiteln, »förvaring och under- håll av viss material m. m.» Bomb- siikra oljeförråd finansieras för riks- nämnden för ekonomisk försvarsbered- skap över väg- och vattenbyggnadsver- kets förrådsfond och investeringsanslag har anvisats över kapitalbudgeten, »an— ordnade av en bombsäker oljelagrings- anläggning», »anordnade av ytterligare en bombsäker oljelagringsanläggning» samt »anordnande av lagringsutrymmen för mörka oljor». Skyddsrumsanläggningar finansieras i den mån de är avsedda för viss bygg- nad i allmänhet på samma sätt som byggnaden i övrigt. Allmänna skydds- rum, fullträffsäkra dylika, ledningscen- traler och normalskyddsrum finansie- ras helt av statsmedel och under XI huvudtiteln anvisas härför på driftbud-

geten ett reservationsanslag »kostna- der för anordnande av allmänna skyddsrum m. m.». Ur samma anslag utgår för vissa viktigare fullträffsäkra anläggningar vid större städers vatten- och elverk statsbidrag från fall till fall, i regel med 2/3 av de genom det full- träffsäkra utförandet uppkomna mer- kostnaderna. Även till vissa kommunala skyddsrumsanläggningar utgår statsbi- drag av medel ur förslagsanslaget »bi- drag till kommuner för anordnande av vissa trafik- och skolskyddsrum».53 Slut- ligen finansieras vissa skyddsrumsan- läggningar för en de] centrala myndig-

heter bl. a. tele- och järnvägssty— relserna samt riksnämnden för ekono— misk försvarsberedskap _ av särskilt

investeringsanslag på kapitalbudgeten under XI huvudtiteln »vissa skydds- rumsanläggningar». Anläggningarna re- dovisas under allmänna fastighetsfon- den.

För byggnader för brandskyddet sva- rar i regel kommunerna, men statsbi- drag utgår till brandväsendet ur anslag under XI huvudtiteln, »bidrag till kom- muner för uppförande av brandstatio- ner» samt »bidrag till kommunerna för anläggande av branddammar». Medlen disponeras av civilförsvarsstyrelsen och till brandstation utgår statsbidrag med högst 6000 kronor. Ur ett särskilt an— slag under samma huvudtitel »bidrag

till förebyggande och släckning av för civilförsvarsändamål utgår bidrag brand» utgår bidrag för byggande av till kommuner ur anslag under XI hu- brandtorn. Till särskilda branddammar vudtiteln.

Speciella byggnader

1953/54 1954/55 Reser- vation Anvisat Disp. Anvisat Disp. 1/71955

1955/56 anvisat

Mkr Mkr Mkr Mkr Mkr Mkr

Förrådsbyggnader m. m.

Kapitalfonder

Investeringsanslag ............. 26.347 15.397 21.205 17,102 22,422 14.555 Lån .......................... _— — _ 0.120 Driftbudgetanslag

Bidragsanslag ................. 5.530 5.513 5.030 5.505 0.095 6.030 Oljelagringsanläggningar m. m. Kapitalfonder

Investeringsanslag ............. 9.000 10.564 10.800 11.301 8.542 3.350 Driftbudgetanslag

Bidragsanslag ................. 2.000 1,478 2.000 4.389 1.500 Skyddsrumsanläggningar

Kapitalfonder

Investeringsanslag ............. 8.000 3.264 4.800 10.843 13.901 2.835 Driftbudgetanslag

Byggnadsanslag ............... 13.475 7.368 13.555 6.029 41.009 13.060 Bidragsanslag ................. 0.400 1.089 0.600 1.608 0.600

Brandskyddsanlåggningar Driftbudgetanslag Bidragsanslag ................. 1.675 1.299 1.225 1.632 1.448 1.725

Summa 66.427 46.242 59.215 58.409 87.417 45.775

l. Statlig byggnadsadministration

Enligt gällande instruktion är bygg- nadsstyrelsen »den centrala statsmyn- (tigheten på husbyggnadsväsendets, däri inbegripet stadsplaneväsendets, områ— de». I fråga om det offentliga husbygg- nadsväsendet anges styrelsens uppgift vara att »öva högsta inseende» däröver. Styrelsens ställning som centralmyn- dighet på detta område inskränks dock då det heter »i den mån meddelade bestämmelser angående särskilda gre- nar av det offentliga byggnadsväsendet ej annat föranleda».1 Då det gäller stat- liga byggnader åvilar dessutom styrel- sen att »förvalta kronans för civilt än- damål anslagna hus och byggnader», dock endast i den mån de nicke äro ställda under annan myndighets in- seende». Vidare åligger det styrelsen att »förvalta eller i särskilda avseenden ta- ga befattning med annan kronans egen- dom, fast eller lös, samt handlägga ad- ministrativa frågor angående berörda statsegendoms vård och underhåll eller densamma eljest rörande förhållan- den»?

Därtill skall styrelsen »tillhandagå offentliga myndigheter, menigheter och institutioner» med råd och upplysning- ar.3 Byggnadsstyrelsen skulle således utgöra ett centralt, sammanhållande byggnadssakkunnigt organ för det of- fentliga byggandet i dess helhet. Genom detaljbestämmelser i instruktionen un- derstryks ytterligare allsidigheten i myndighetens ämbetsbefattning. Sålun-

16. Organisation

da anges att det åligger styrelsen att »verkställa utredningar om plan och ordningsföljd, varefter nybyggnader av hus för statens räkning böra företa- gas». och vidare tillhör projektering och projektgranskning samt standar- disering av byggnader styrelsens upp- gifter.t Dessutom upptages närmare fö- reskrifter om byggnadsverksamhetens bedrivande, kontroll och byggnadstek— niskt utvecklingsarbetei) förvaltning av statlig egendom6 samt förvärv och för- säljning av tomtmark.7 Slutligen har styrelsen att utöva tillsyn över bygg- nadsminnesmärken och kyrkliga bygg- nader8 samt att vara centralmyndighet inom stadsplaneväsendet.n Enligt bygg- nadslagen har styrelsen den allmänna uppsikten över planläggningen och byggnadsväsendet inom riket,") och sty- relsen har därvid enligt byggnadsstad- gan att meddela härför erforderliga föreskrifter, formulär, råd och anvis- ningar,11 upprätta normalförslag till byggnadsordningar12 m. m., pröva för godkännande ingivna nya konstruktio- ner och material.13 Åt kyrkliga försam- lingar skall styrelsen på begäran kost- nadsfritt biträda vid projektering av ny- och ombyggnader," och i fråga om tjänstebostäder inom undervisningsvä- sendet skall hyresuppgörelse träffas av styrelsen.15 Kungl. Maj:t har i särskild ordning föreskrivit att. då fråga upp- kommer om uppförande av nybyggnad eller om avsevärd ändring eller utök- ning av redan befintlig byggnad för

beredande för statlig myndighets eller institutions räkning av ämbets- eller tjänstelokaler, bostadslägenheter eller lokaler för undervisnings- eller vårdan- stalter av skilda slag, skall byggnads- och markfrågan, i den mån den icke sker genom byggnadsstyrelsens försorg, utredas i samråd med byggnadsstyrel- sen samt arkitekt och konstruktör utses av styrelsen. Detta gäller dock ej järn- vägsstyrelsen och vattenfallsstyrelsen samt, då fråga är om annan byggnad än byggnad för central förvaltning eller undervisning, försvarsväsendet och do— mänstyrelsen.16 Slutligen skall avytt- ring av staten tillhörig bebyggd eller obebyggd tomt eller till byggnadstomt lämplig mark i eller invid städer och stadsliknande samhällen ske genom byggnadsstyrelsen, där ej annat före- skrivs.17

Byggnadsstyrelsens ställning som centralmyndighet i fråga om det offent- liga hnsbyggandet är dock i verklighe- ten i hög grad inskränkt. De i instruk- tionen förutsedda undantagen har ge- nom särskilda författningar och i vis- sa fall genom utbildad praxis blivit täm- ligen omfattande. Därtill har också bi- dragit den något oklara formulering- en såväl i instruktionen som i vissa andra författningar. I detta samman- hang torde enbart frågan om befatt- ningen med statliga byggnader och fas— tigheter böra behandlas. Den omstän— digheten att byggnad står under an- nan myndighets »inseende» utesluter byggnadsstyrelsens befogenhet eller skyldighet att taga befattning med de- ras förvaltning men torde ej utesluta styrelsens möjligheter att ingripa med stöd av den generella föreskriften att styrelsen bör »vidtaga eller hos Kungl. Maj:t föreslå de åtgärder, vilka styrel- sen finner påkallade» på de områden, som är föremål för dess verksamhet.” Från styrelsens förvaltning är emeller-

tid undantagna i första hand byggna- der, som redovisas under annan fond än statens allmänna fastighetsfond. Hit hör postverkets, televerkets, statens järnvägars, statens vattenfallsverks och domänverkets på respektive affärs— verksfond redovisade anläggningar. Un- dantagna är vidare anläggningarna på luftfartsfonden, på väg- och vatten- byggnadsverkets förrådsfond redovisa- de byggnader samt Södertälje kanal- verks och statens reproduktionsanstalts anläggningar. Samma är förhållandet med under fonden för förlag till stats- verket redovisade anläggningar. Likaså är riksbanks- och riksgäldsfondens byggnader undantagna. Men även inom allmänna fastighetsfonden utövar sty— relsen den tekniska och ekonomiska förvaltningen endast av de byggnader, som redovisas under styrelsens delfond, jämte slottsbyggnadernas och beskick- ningsfastigheternas delfonder. Byggna— der inom övriga delfonder förvaltas av vederbörande myndighet eller institu- tion. I fråga om nybyggnader eller andra större byggnadsarbeten sägs i instruktionen att styrelsen har »att ef- ter vederbörligt uppdrag låta med an- vändande av för ändamålet anvisade medel utföra byggnadsföretag för sta- tens räkning». Med undantag av det i det föregående nämnda samrådet vid projektering är det emellertid endast i fråga om byggnader under byggnads— styrelsens, slottsbyggnadernas och be— skickningsfastigheternas delfonder som styrelsen generellt svarar för projek- tering och byggande. Efter uppdrag handhar emellertid styrelsen numera regelmässigt byggande för en del andra myndigheter, icke blott övriga på fas- tighetsfonden redovisade byggnader utan även postverkets och televerkets nybyggnader." Å andra sidan har även för nybyggnader inom styrelsens del- fond statsmakterna i vissa fall lagt pro-

jektering och byggande på särskilt in- rättade tillfälliga organ. Byggnadssty— relsens åligganden att handha försälj— ning av tomtmark omfattar enligt in- struktionen också fastighet under an- nan myndighets förvaltning, då det sägs, att i senare fallet styrelsen »skall träffa överenskommelse med nämnda myndighet om övertagande av fastighe- tens förvaltning».20 Häri har emellertid inskränkning skett genom att exploa- teringen av kronans markområden inom Stockholm lagts på ett därför in- rättat vårdorgan. I praktiken handhar de affärsdrivande verken och försvars- väsendet i stor utsträckning sina mark- försäljningar. I frågan om förvärv av fastighet för kronans räkning är i in— struktionen styrelsens uppgift definie- rad till att avse förvärv »på grund av särskilt uppdrag eller styrelsens befatt- ning med avyttring av sådan mark» el- ler förvärv som »eljest» kan ankomma på styrelsen.21

Byggnadsstyrelsen består av general- direktör samt sex byråchefer och en av- delningschef (chefen för värmeteknis- ka avdelningen). Generaldirektören är ensam beslutande. Verksformen är så- ledes den för centrala ämbetsverk se- dan gammalt normalt tillämpade. Av de sex byråerna har utredningsbyrån hand om utredningar av olika slag beträf- fande byggnadsfrågor samt svarar för projekterings- och vissa gransknings— uppgifter. Byråchefen, byggnadsråd, är regelmässigt arkitekt; personalen i öv- rigt utgörs huvudsakligen av 10—15 arkitekter, vilka är uppdelade på två avdelningar, den ena för programut- redningar och den andra för projekte- ringar och allmänna utredningar. Inom byggnadsbyrån handläggs ärenden rö- rande organisation och utförande av nybyggnader samt större om- och till- byggnader för statens räkning jämte därmed sammanhängande ekonomiska

och konstruktiva utredningar; den del av projekteringsarbetet, som är av bygg— nadsteknisk natur, ingår således i bygg- nadsbyråns uppgifter. Denna byrå är organiserad på åtta arbetsenheter: en- treprenadavdelning, egen regi-avdel- ning, byggnadsteknisk avdelning för ärenden rörande byggnadskonstruk- tioner och byggnadsmaterial, värme-, ventilations- och sanitetsteknisk avdel- ning, elektroteknisk avdelning, teknisk- ekonomisk avdelning, kostnadsberäk- ningsavdelning samt allmän avdelning (statistik m. m.). För de större arbets- platserna finns arbetschefer direkt un- derställda byråchefen. Inom byrån, som står under ledning av en civilingenjör såsom byggnadschef, är teknisk sak- kunskap i övrigt allsidigt företrädd av cirka 15 civilingenjörer och ett 70-tal annan teknisk personal. Större delen av den värmetekniska sakkunskapen finns emellertid på en särskild avdelning med 4 civilingenjörer och ett 10-tal övriga tekniker. Byggnadsbyrån saknar helt arkitekter. Intendentsbyrån handhar den tekniska och ekonomiska förvalt- ningen av kronans byggnader och fas- tigheter samt ombesörjer förhyrning av lokaler för statliga myndigheter och uthyrning i kronans hus. Särskilda or- ganisationsenheter inom byrån svarar för byggnader i Stockholm och i lands- orten, för slottsbyggnader och för bc- skickningsfastigheterna samt för hyres- ärenden. Byråchef är en arkitekt såsom byggnadsråd, medan personalen i öv- rigt har i huvudsak lägre teknisk utbild- ning. Också på stadsplanebyrån är byggnadsrådet arkitekt, medan perso- nalen i övrigt utgörs huvudsakligen av arkitekter samt några jurister och några befattningshavare med samhälls- vetenskaplig utbildning. För handlägg— ning av sådana ärenden inom byrån, som kräver särskild byggnadsteknisk expertis, sker samråd med byggnads-

byrån; dock finns inom stadsplaneby- rån särskild sakkunnig för frågor rö- rande vattenförsörjning och avlopp. Övriga byråer är kulturhistoriska byrån för ärenden rörande den kultur- och konsthistoriska byggnadsvärden bl. a. avseende kyrkobyggnader -— samt administrativa byrån för administrati- va, juridiska och ekonomiska ärenden.

Byggnadsstyrelsens arbetsuppgifter och organisation behandlades av en sär- skild år 1947 tillsatt utredning, som föreslog en väsentlig utökning av upp- gifterna.22 Sålunda ansågs förvaltningen av fastigheter redovisade på fångvårds- styrelsens, medicinalstyrelsens, Uppsa- la och Lunds universitets samt karo- linska sjukhusets delfonder böra över- flyttas på byggnadsstyrelsen. Byggna- der för vissa lantbruksundervisnings- anstalter, sinnesslö-, tvångsarbets- och alkoholistanstalter föreslogs också över- förda till styrelsen efter hand som de- ras redovisning överfördes till fastig- hetsfonden enligt statsmakternas tidi- gare beslut. Exploateringen av kronans markområden å kungl. Djurgården m. fl. platser i Stockholm ansågs böra liksom i landet i övrigt handhas av byggnadsstyrelsen. Jämväl i andra hän- seenden föreslogs utvidgade arbetsupp- gifter. Organisationen ansågs böra upp- byggas med sju byråer och sex friståen- da avdelningar. Byggnads- och inten- dentsbyråerna samt fyra tekniska av- delningar och en byggnadsekonomisk avdelning skulle sammanhållas under en byggnadsdirektör, medan den på två byråer delade stadsplanebyrån samt administrativa byrån och en ju- ridisk avdelning skulle sortera under en överdirektör. Till styrelsen skulle kny- tas ett »tekniskt råd» av fackmän. Or- ganisationen, som innebar personalök- ning och beräknades draga en merkost- nad av 219 900 kronor, utan hänsyn till besparingar som förslaget innebar för

vissa andra myndigheter, ansågs till- räcklig för en årlig byggnadsvolym av 35 Mkr. Utredningsförslaget föranled- de dock ingen proposition.

Av övriga byggnader under fastig- hetsfonden handhar fångvårdsstyrelsen förvaltningen och byggande av de på dess delfond redovisade. För handha- vande av detta betydande fastighetsbe- stånd, år 1955 uppgående till cirka 29 Mkr,23 saknar styrelsen egen byggnads- tekniskt utbildad fackman. Som sak- kunnig i underhållsfrågan anlitas en privatpraktiserande arkitekt mot ett i staten upptaget arvode av 6 000 kronor, vartill för den nu tjänstgörande kom- mer ytterligare 708 kronor. Därut- över saknar emellertid styrelsen i huvudsak byggnadsteknisk sakkunskap och har än mindre någon organi— sation för handhavande av byggnads- ärenden. Då medel anvisas för större nybyggnader, har emellertid i viss ut- sträckning föreskrivits att arbetena skall utföras under byggnadsstyrelsens ledning.241 I yttrande över fångvårds- styrelsens äskanden 1956 har byggnads- styrelsen anfört, att »då fångvårdssty- relsen icke har någon utbyggd organi- sation för handhavande av byggnadsar- beten vid fångvårdsanstalterna synes i varje fall de rena nybyggnadsarbetena böra anförtros åt byggnadsstyrelsen».25 Både 1947 års byggnadsstyrelseutred- ning?8 och 1951 års fångvårdsutred- ning27 föreslog också, att fastighetsbe- ståndet i dess helhet skulle ställas un- der byggnadsstyrelsens förvaltning. Kungl. Maj:t har den 12 maj 1956 till— kallat en kommitté, benämnd fångvår- dens byggnadskommitté, vars uppgift bl. a. är att bearbeta vissa åt 1954 års fångvårdsbyggnadsutredning tidigare anförtrodda uppgifter. Avsikten är att fångvårdens byggnadskommitté i fort- sättningen skall handha all byggnads- verksamhet för fångvården.”

??...???

% C. 9 M... V %(

Fig. 30. Tekniska högskolans byggnader vid Valhallavägen. Med svart markerade byggnader upp- förda 1917—1940 efter ritningar av E. Lallerstedt. Med grövre konturermarkerade byggnader under senare är uppförda eller projekterade av tekniska högskolans byggnadskammitté under ledning av N. Alubom. I) administration, II) bibliotek, III), X), XI), XII), XIV), XV), XVI) och XX) institutionsbyggnader, IV) lab. för anrikning och mek. teknologi, V) värmekraftverk, VI) maskin— lab., vattenbyggnadslab., VIII) lägre årskurser, IX) fysik, hörsalar m.m., XVII) bostäder, XVIII) motorteknik. Öster om XX) Röda korsets sjukhem. Infällda i samma skala synes i bildens övre vänstra hörn från höger ursprungliga teknologiska institutet vid Mästersamuelsgatan 47 (1826— 1863), H. Zetterwalls tävlingsförslag 1858 till nytt teknologiskt institut invid k. teatern och längst till vänster det 1863 realiserade projektet vid Drottninggatan 95. Övriga byggnader ute/ter Drottning Kristinas väg teknisk-vetenskapliga jorskningsinstitutioner.

Byggnadsanläggningar vid statens skolor tillhörande barna- och ungdoms- vården, vilka uppförts med medel över driftbudgeten, redovisas ej. De för- valtas av respektive anstaltsstyrelse un- der överinseende av socialstyrelsen, som även disponerar medel för under- håll och byggnadsarbeten?9 i fråga om de senare ankommer det på vederbö- rande anstaltstyrelse att i samråd med socialstyrelsens skolbyrå utföra arbe- tena?m Inom såväl socialstyrelsen som anstaltstyrelserna saknas byggnadstek- nisk sakkunskap. Styrelsen anlitar dock för biträde med byggnadsärenden pri- vatpraktiserande arkitekt mot arvode, som i staten upptagits till högst 8000 kronor.31 Då medel anvisats till om- och

nybyggnader, har emellertid föreskri- vits att ritningar skall underställas byggnadsstyrelsen.32

De statliga sinnessjukhusens anlägg- ningar förvaltas av medieinalstyrelsen. Fastighetsbeståndet redovisades 1955 med omkring 230 Mkr.33 Inom styrelsen finns för den centrala fastighetsför- valtningen två byggnadsinspektörer, medan den direkta skötseln av fastighe- terna åvilar vederbörande sjukhusinten- dent, som saknar tillgång till teknisk sakkunskap. Medicinalstyrelsen har emellertid privatpraktiserande arkitekt deltidsanställd mot ett arvode av 5004 kronor. En betydande del av underhål- let verkställs av vid sinnessjukhusen anställda, och frågan om ändring av

dessa förhållanden har 1955 upptagits till utredning.-" Praktiskt taget samt- liga ny- och ombyggnadsarbeten vid sinnessjukhusen utförs av byggnadssty- relsen.35 Byggnadsstyrelseutredningen förordade, att fastighetsbeståndet skul— le ställas under byggnadsstyrelsens för- valtning.30 Av övriga statliga till sjuk- vårdsväsendet hörande anstalter förval— tas statens skol- och yrkeshem på Sal- bohed och i Vänersborg samt statens tvångsarbetsanstalt å Svartsjö och sta- tens alkoholistanstalt därstädes samt statens alkoholistanstalt å Venngarn av respektive anstaltsstyrelser, och under- hållsmedel disponeras av dem.37 Där- emot handhas om- och nybyggnader av byggnadsstyrelsen, som disponerar de härför avsedda anslagen.38 Dessa anvi— sas över driftbudgeten, och anlägg— ningarna redovisas icke. Till skillnad från dessa förvaltas statens anstalt för fallandesjuka direkt av medieinalstyrel- sen," medan nybyggnader handhas av byggnadsstyrelsen.40 Av de statliga un— dervisningssjukhusen förvaltas karo- linska sjukhusets och serafimerlasaret- tets anläggningar under sjukhusets del- fond av direktionen för karolinska sjuk- huset.”1 Akademiska sjukhusets i Upp— sala byggnader är redovisade under universitetets delfond och förvaltas av större akademiska konsistoriet i Upp- sala, varvid närmast universitetets drät- selverk svarar för underhållet!2 Sjuk— husdirektionen har ingen byggnadssak- kunskap men kan givetvis repliera på byggnadsstyrelsen; konsistoriet har en befattning som byggnadsingenjör i Ce 27.43 De nu pågående större byggnads- arbetena för de båda undervisnings- sjukhusen handhas av två av Kungl. Maj :t förordnade byggnadskommittéer, båda med byggnadsstyrelsens chef som ordförande, nämligen kommitttén för karolinska sjukhusets fortsatta utbyg- gandeM och kommittén för akademiska

sjukhusets i Uppsala utbyggande.” lit— över byggnadsstyrelsens chef ingår i den förra kommittén en ledamot med högre byggnadsteknisk utbildning16 och i den senare ytterligare en arkitekt, i detta "fall som expert!7

Fastighetsbestånden vid universitetet i Uppsala och universitetet i Lund, som redovisas över respektive universitets delfond, förvaltas av respektive univer- sitet, och för förvaltningen svarar när— mast akademiräntmästarna. I Uppsala biträds han, som ovan nämnts, av en byggnadsingenjör. Dessutom finns där två arvodesanställda tekniker, varjämte inom den särskilda egendoms- och skogsförvaltningen finns en byggnads— ingenjör i Ce 27.48 I Lund finns jämväl befattning i Ce 2749 som byggnadsingen— jör, men i övrigt anlitas utomstående fackmän. Universiteten har medgivits att ur anslagsposten för mera omfattan- de reparationer avlöna byggnadssak— kunniga fackmän. Dispositionen av nämnda anslagspost skall underställas universitetskanslern.50 Universitetens fastighetsbestånd redovisades 1955 med sammanlagt över 78 Mkr.5l De statliga byggnader, som uppförs för Göteborgs universitet, handhas av byggnadssty- relsen?2 De större utbyggnaderna av de tekniska högskolorna, som nu pågår och vartill medel anvisas över bygg- nadsstyrelsens delfond, leds emellertid av särskilda byggnadskommittéer, tek- niska högskolans i Stockholm byggnads- kommitté53 och chalmerska byggnads- kommittén,54 vilka även disponerar de medel som anvisas för nybyggnader— na.55 I båda kommittéerna ingår högre byggnadssakkunskap, såväl arkitekter som civilingenjörer. Vardera kommittén har egen arkitekt för projektledningen och särskilda experter för de tekniska specialområdena inom projekteringen.56 Övriga statliga fackhögskolors och när- stående institutioners byggnader inom

byggnadsstyrelsens delfond står i regel under byggnadsstyrelsens förvaltning, och styrelsen handhar regelmässigt ny- och ombyggnader. Så är fallet med tand- läkarhögskolorna, veterinärhögskolan, farmaceutiska institutet, musikhögsko- lan, konsthögskolan Och gymnastiska centralinstitutet liksom lärarhögskolani Stockholm, folkskole- och småskolese— minarier, statens skolköksseminarium och konstfackskolan. Vissa av jordbru- kets och skogshrukets undervisningsan- stalter handhar emellertid själva bygg— nadsunderhållet. Sålunda anvisas årli- gen anslag härför till lantbrukshögsko- lan,57 som även äger använda vissa andra inkomster för ändamålet.53 Hyres- och arrendeinkomster uppbärs sålunda av högskolan. Likartat är förhållandet med Alnarps Iantbruksinstitut, där i omkostnadsstaten särskilda medel för byggnadsunderhåll ingår.” Institutio— nerna har ingen särskild byggnadstek- nisk organisation för ändamålet, men viss byggnadsteknisk sakkunskap finns inom personalorganisationen. I fråga om skogshögskolan är förhållandet ana- logt med övriga fackhögskolor, men bland övriga skogliga undervisnings- anstalter handhar statens skogsmästar- skola själv underhållet, medan statens skogsskolor lyder under domänverket och redovisas över dettas affärsverks— fondlm Förvaltningen av övriga under- visningsanstalter med statliga byggna— der, såsom skolor för blinda och döva, nomadskolorna samt sjukhusväsendets skolor, handhas av byggnadsstyrelsen. Till nomadskolorna utgår ersättning ur byggnadsstyrelsens delfond såsom sär- skilda uppbördsmedel i deras avlö- ningsstat.61

De statliga musei- och arkivbyggna- derna, såväl centrala som lokala, för- valtas av byggnadsstyrelsen, som även handhar om- och nybyggnader.

I fråga om de statliga teatrarnas bygg-

nader, vilka redovisas på byggnadssty- relsens delfond, svarar för det »inre» byggnadsunderhållet aktiebolaget kungl. teatern respektive aktiebolaget kungl. dramatiska teatern, medan det yttre un- derhållet handhas av byggnadsstyrel- senJl'2 Dramatiska teaterns nyb'ggnad på sin tid av »lilla scenen» i privat fas- tighet handhades helt av teaterbolaget, medan däremot de pågående ombygg- naderna av teaterbyggnaderna står un- der byggnadsstyrelsens ledning.63

För de olika slag av tekniska och ve- tenskapliga institutioner, för vilka stat- liga byggnader uppförts statens bak- teriologiska laboratorium, statens far- maceutiska laboratorium, statens veteri- närmedicinska anstalt, statens prov- ningsanstalt, chalmers provningsanstalt, flygtekniska försöksanstalten, statens skeppsprovningsanstalt, meteorologiska stationer, fiskeristyrelsens anstalter, sta- tens hantverksinstitut, statens centrala frökontrollanstalt, statens växtskydds- anstalt m. fl. och vilka samtliga re- dovisas på byggnadsstyrelsens delfond, handhas förvaltning, projektering och byggande av byggnadsstyrelsen. Vissa av institutionerna på jordbrukets om- råde har egna anslag för byggnadsun- derhåll på sin omkostnadsstat och handhar sitt eget byggnadsunderhåll. Så är fallet med statens lantbruks- kemiska kontrollanstalt,M statens skogs— forskningsinstitut65 och veterinärin- rättningen i Skara.63 Byggnadsarbeten handhas emellertid jämväl för dessa anstalter av byggnadsstyrelsen. Byggan- det för de geologiska undersökningar och den gruvdrift, som utövas av Sve- riges geologiska undersökning,67 hand- has helt av sagda myndighet.

De affärsdrivande verkens byggna- der och fastigheter förvaltas av respek- tive verksstyrelse. Postverkets och tele- verkets stationshyggnader projekteras och uppförs dock regelmässigt av bygg-

nadsstyrelsen. Inom generalpoststyrel- sen handläggs fastighetsärenden inom intendentsavdelningen, där bl. a. finns anställda en arkitekt i Ca 29 och en i Ce 27. Telestyrelsen har inom drifts- byrån en särskild husbyggnadsavdelning under ledning av en civilingenjör som byrådirektör i Cp 10. Järnvägsstyrelsen har sedan sin tillkomst haft en särskild organisationsenhet för husbyggnads- ärenden under ledning av arkitekt, nu- mera i byrådirektörs ställning i Cp 10. Organisationen, som ingår i banteknis- ka byrån, har ett flertal arkitekter, in- genjörer och annan teknisk personal, och byggnadsteknisk sakkunskap är rikt företrädd jämväl inom byrån i öv-

rigt. Inom vattenfallsstyrelsen handhas byggnadsärendena av elektrobyggnads- byrån, där i personalen ingår bl. 3. två arkitekter i Ce 31 och Ce 27. Även inom detta verk är byggnadsteknisk sakkun- skap av olika slag företrädd såväl på nämnda byrå som i övrigt. Däremot har luftfartsstyrelsen för underhålls- och byggnadsarbeten vid sina husbyggnader ingen byggnadssakkunskap. Byggnads- ärenden inom (Iomänstyrelsen hand- läggs huvudsakligen av jordbruksby- rån, där befattningar finns för såväl arkitekt i Ce 31 som byggnadsingenjö- rer i Ce 27 och Ce 25. Styrelsen har utom jordbruksbyggnader hand om bl. a. arbetareförläggningar samt byggnader

U

-_ gä,- fåk-r»..,fiö'_åt—SQ.

Fig. 31. Tekniska högskolan. Institutionsbyggnad för lägre årskurser, fysiklaboratorier och hörsalar. Byggd 1948. Ark.: N. Ahrbom.

etui";—

'Human amana jama

l l i

Fig. 32. Fasad av institutionsbyggnad och snitt genom stora hörsalen vid tekniska högskolan.

för statens skogsskolor. Utöver skogs- och jordbruksfastigheter förvaltar sty- relsen även mark, varpå byggnader för annan statlig verksamhet är förlagda, såsom anstalter inom social- och fång- vård. Statens reproduktionsanstalt för- valtar och handhar byggnadsunderhål- let för egen fabriksfastighet.

Bland de icke affärsdrivande verken förvaltar viig— och vattenbyggnadsstyrel- sen sina driftbyggnader, vilka redovisas under verkets förrådsfond. Likaså handhar styrelsen projektering och byggande av dessa anläggningar. Styrel- sens ämbetsbyggnad däremot redovisas under byggnadsstyrelsens delfond av fastighetsfonden. Inom väg- och vatten— byggnadsstyrelsen finns ett stort antal byggnadstekniker med högre utbild— ning, medan däremot arkitekter och andra slag av husbyggnadssakkunniga saknas. Tullväsendcts byggnader i den mån de är statliga, förvaltas av general— tullstyrelscn och redovisas på dess del- fond. Verket saknar byggnadsteknisk sakkunskap. Fastighetsbeståndet utgörs huvudsakligen av byggnader av bo- stadskaraktär.

De byggnader och andra fasta anlägg- ningar, som tidigare redovisats under lotsstyrelsens delfond, förvaltas nu- mera av den nyinrättade sjöfartsstyrel- sen65 och redovisas under dess delfond. Så torde även komma att ske med de anläggningar sjöfartsverket övertagit

från väg- och vattenbyggnadsverket och Södertälje kanalverk. Sjöfartsstyrelsen inrymmer i sin byggnadsbyrå bygg— nadsteknisk sakkunskap såväl i fråga om hamn- och farledsbyggnader som i fråga om husbyggnader. Någon befatt- ning för arkitekt eller tckniska specia— lister inom husbyggnadsområdet finns dock ej. De egentliga husbyggnaderna är emellertid av begränsad storleksord— ning.

Ett specialfall i fråga om fastighets- förvaltning utgör Stockholms stadion, som förvaltas av stadionstyrelsen!m Ett annat är förvaltningen av anläggning vid vissa staten tillhöriga gruvor i Väs- terbotten, där förvaltning och byggande handhas av det privata Bolidens gruv- aktiebolag.70 Civilförsvarsanläggningar, som uppförs med statsmedel, byggs och förvaltas av olika myndigheter. Sålunda svarar civilförsvarsstyrelsen för vissa större skyddsrumsanläggningar m. m., riksnämnden för ekonomisk försvars- beredskap för en del lagringsanlägg- ningar samt väg— och vattenbyggnads— styrelsen för vissa sådana.

Exploatering av mark för tätbebyg- gelse, som enligt instruktion skulle åvila byggnadsstyrelsen, har i fråga om sta— tens mark inom Stockholm —— bl. a. å Djurgården —— genom statsmakternas beslut lagts på ett särskilt organ, djur- gårdsnämnden, tidigare djurgårdskom- missionen.71 Nämnden har fast anställda

byggnadsingenjörer och har tidigare även haft högre teknisk expertis. Å and— ra sidan har förvaltningen av en del av fastigheterna på Djurgården —— den s. k. djurgårdsstaden —— år 1954 lagts på byggnadsstyrelsen.72 I övrigt förval- tas mark och byggnader på kungl. Djur- gården i huvudsak av riksmarskalks- ämbetet genom dess djurgårdsförvalt- ning. Inom förvaltningen finns ej bygg- nadsteknisk sakkunskap.

Även försvarets förvaltningsmyndig- heter torde något böra beröras, då de förvaltar en del mark och byggnader som är avsedda eller används för civila ändamål. Sålunda förvaltas markområ- den av dylikt slag bl. a. på Djurgården av fortifikalionsförvaltningen. Anlägg- ningar för de centrala tvätt- och repara- tionsanstalterna förvaltas och byggs av försvarets fabriksstyrelse. Inom båda verken är byggnadsteknisk sakkunskap företrädd, dock ej i fråga om vissa spe- cialområden.

Av de för riksdagen och dess verk uppförda byggnaderna, riksdagshuset, riksbankshuset samt pappersbruket och sedeltryckeriet i Tumba förvaltas riks- dagshuset av riksgäldsfullmäktige ge- nom riksdagens ekonomibyrå och öv- riga anläggningar av riksbanken genom respektive direktörer. Regelmässigt bi- träder emellertid byggnadsstyrelsen vid utförande av nybyggnadsarbeten.

2. Allmänna författningar och tillsynemyndigheter Husbyggandet i allmänhet regleras i tekniskt hänseende i första hand av byggnadslagen," som dock i huvudsak endast reglerar sättet för fastställelse av planer och bestämmelser för bebyg- gelsen samt innehåll och omfattning av sådan plan och bestämmelser. Tillämp- ningen av byggnadslagens allmänna fö- reskrifter samt detaljbestämmelser, bl. a. av byggnadsteknisk natur, ingår ibygg-

nadsstadgan." Sålunda innehåller stad— gan vissa allmänna bestämmelser om byggnads läge och höjd samt om vä— ningshöjd, konstruktion, material och utrustning m. m.75 Bestämmelserna har i allmänhet närmast avseende på byggna- der för bostadsändamål. Vidare reglerar bestämmelserna i främsta rummet tätbe- byggelse, mest ingående i fråga om stä- der, stadsliknande samhällen och lands- bygd med enbart byggnadsplan eller utomplansbestämmelser. För städer och stadsliknande samhällen skall finnas byggnadsordning, och för landsbygd med stadsplan, byggnadsplan eller utom- plansbestämmelser skall sådan utfärdas, där det är erforderligt.” Byggnadsord— ning uppgörs med ledning av normal- förslag, som upprättas av byggnadssty- relsen."7 Beträffande vissa byggnadstek— niska spörsmål hänvisar byggnadsstad- gan till särskilda anvisningar, som ut- färdas av byggnadsstyrelsen. Dessa an- visningar till byggnadsstadgan skall för att bliva gällande godkännas av Kungl. Maj :t.78 Därutöver utfärdas råd och anvisningar,79 som regelbundet publi- ceras i byggnadsstyrelsens meddelan- den. I dessa meddelas även godkännan- de av byggnadsmaterial och konstruk- tioner. I planhänseende regleras bebyg- gelsen i sina grunddrag genom över- siktsplan (generalplan!so i vissa fall även regionplan).81 För tätbebyggelse avsedda områden sker den närmare regleringen av bebyggelsen genom de- taljplan (stadsplan eller byggnads- plan).52 Byggnadsverksamheten inom område som ej ingår i detaljplan kan regleras genom utomplansbestämmel— ser.33 Mera detaljerade bestämmelser av byggnadsteknisk natur innehåller i all- mänhet blott stadsplan och i viss ut- sträckning byggnadsplan.

Utöver i byggnadslagen och dess följdförfattningar finns emellertid bygg- nadsreglerande tekniska bestämmelser

i en del andra författningar. Sålunda innehåller lagen om allmänna vägar vissa bestämmelser om byggnads läge invid väg samt om befogenhet för läns- styrelse att utfärda särskilda föreskrif- ter därom.Gl Även i hälsovårdsstadgan85 finns vissa bestämmelser rörande bygg- nader. För bostäder och samlingslokaler givs sålunda föreskrifter om rums stor- lek, anordnande och utrustningfm del- vis av samma slag som i byggnadsstad- gan. Stadgan reglerar vidare vattenför- sörjning, avlopp och andra sanitära an- läggningar,87 och för industrianlägg— ningar lämnas inskränkande föreskrif— ter.SB Bestämmelserna är särskilda för »stad» och för »landet». För enskild kommun kan därutöver enligt stadgan utfärdas särskilda bestämmelser i form av speciella hälsovårdsföreskrifter eller hiilsovårdsordning.89 I brandlagen90 och brandstadgan" ingår också bestämmel- ser rörande byggnads utförande, liksom civilförsuarslagen92 och civilförsvars— kungörelsen93 i vissa hänseenden regle- rar byggnads utformning och byggnads utförande. Vattenlagen" har likaså bygg- nadsreglerande konsekvenser, då fråga är om byggnader i eller vid vatten eller om byggnads vattenförsörjning och av- lopp. I detta sammanhang må även er- inras om den nya lagen om allmänna varlen- och avloppsanläggningar,95 vil- ken dock ej närmare reglerar några byggnadstekniska frågor. I arbetar- skyddslagen” finns föreskrifter som har avseende även på byggnadsväsendet, och av centralmyndigheten utfärdade detaljbestämmelser reglerar närmare dessa frågor. Slutligen kan nämnas att förordningen om explosiva varor”7 och förordningen om eldfarliga oljor98 även har byggnadsreglerande verkan. En för det offentliga byggandet liksom för all anläggningsverksamhet betydelsefull reglering infördes 1943 genom lagen om lillsiåndstvång för byggnadsarbete99 och

tillämpningsföreskrifterna till denna.100 Det bör i detta sammanhang också näm— nas att eac'propriationslagen101 möjliggör och reglerar formerna för fastighets- expropriering, bl. a. för offentliga bygg- nader.

Tillsynen av husbyggandet inom var- je kommun utövas enligt byggnadslagen av byggnadsnämnd.102 Byggnadsnämnd har att följa byggnadsverksamheten inom sitt område och tillse att gällande föreskrifter och planer efterlevs.103 Den har vidare att för stad och stadsliknan- de samhälle uppgöra i byggnadslagen föreskrivna planer och bestämmelser, generalplan, stadsplan, byggnadsplan osv.,104 ävensom byggnadsordning. Be- träffande område inom stad och stads- liknande samhälle samt område på lan- det, för vilket detaljplan eller utom- plansbestämmelser fastställts, har bygg- nadsnämnd att mottaga och pröva för- slag till nybyggnad osv. samt att med- dela byggnadslov.105 Vissa undantagsbe- stämmelser lämnas emellertid i detta hänseende särskilt berörande offentliga byggnader. Det heter sålunda i bygg- nadsstadgan i fråga om byggnader i stad och stadsliknande samhällen samt område på landet med fastställd stads- plan att byggnadslov ej erfordras för »allmän byggnad, vartill ritningar prö— vas av Konungen eller byggnadsstyrel- sen, eller annan allmän byggnad, så- framt den tillhör kronan». I byggnads- ärenden, som skall underställas Kungl. Maj:ts eller byggnadsstyrelsens pröv- ning, skall byggnadsnämnden dock be- redas tillfälle att yttra sig före under- ställningen, och anmälan skall göras till byggnadsnämnden innan arbetet igångsätts.106 I fråga om andra kronans byggnader skall likaså anmälan göras, och därvid äger byggnadsnämnden be- gära Kungl. Maj:ts prövning.107 För om- råde på landet med byggnadsplan eller utomplansbestämmelser har motsvaran-

de inskränkning en vidare omfattning, enär byggnadsnämnden »icke utan sär- skilt uppdrag» där har att taga befatt- ning med allmän byggnad, vartill rit— ningarna enligt gällande författning skall prövas av statlig myndighet.108 Byggnadslov erfordras således ej för kronans byggnader. Kommunala och andra offentliga byggnader, för vilka utgår statsbidrag eller statsstöd i någon form, är ofta underkastade prövning av Kungl. Maj:t och är således ej heller de beroende av byggnadslov. Även vissa andra kommunala byggnader, till vilka statsbidrag ej utgår men vartill rit- ningar enligt gällande bestämmelser skall granskas av byggnadsstyrelsen, är oberoende av byggnadslov. För sådana byggnader, vartill ritningarna granskas av annan centralmyndighet än bygg- nadsstyrelsen, är emellertid byggnads- lov erforderligt. I (len mån, exempelvis i samband med beviljande av statsbi- drag, ärendet underställs Kungl. Maj:t, anses numera att detta innebär en så- dan prövning av ritningarna, som en- ligt byggnadsstadgan medför befrielse från skyldighet att söka byggnadslov. I en del fall torde emellertid byggnads- stadgans här berörda bestämmelser er— bjuda vissa tolkningssvårigheter. Bygg— nadsstadgans föreskrifter om undantag från byggnadslov får i varje fall ej tol- kas som undantag från stadgans övriga bestämmelser. Byggnadslagstiftningens bestämmelser måste således noggrant iakttagas även vid alla statliga och and- ra offentliga byggnadsföretag och t. ex. rådande byggnadsförbud följas, i den mån icke dispens därifrån meddelas i föreskriven ordning.

Byggnadsnämnd i stad eller stads- liknande samhälle skall, där Kungl. Maj:t ej annat medger, till sitt biträde ha högskoleutbildad stadsarkitekt.109 Byggnadsnämnd på landet bör såvitt möjligt till sitt biträde ha en byggnads-

tekniskt utbildad sakkunnig, benämnd hyggnadskonsulent.lm Den sakkunnige kan ofta vara gemensam för flera kom- muner. I större samhällen är stadsarki— tektsinstitutionen utbyggd med ytterli- gare byggnadssakkunnig personal, och i större städer är inom byggnadsnämn- dens organisation allsidig byggnadstek- nisk sakkunskap företrädd. I medelstora och mindre samhällen saknas emeller- tid i stor utsträckning högre byggnads— teknisk sakkunskap.

övervakandct av hälsovårdsstadgaus och i förekommande fall hälsovårdsord' ningsföreskrifter åligger hälsovård nämnd;111 i landskommuner med mira re än 3 000 invånare utgörs dock denna oftast av kommunalnämnden.112 I hälso— vårdsnämnd ingår regelmässigt stads- läkare eller provinsialläkare, i vissa fall annan läkare.

I städer och stadsliknande samhällen har stadsfullmäktige respektive Ironi- munal/"ullmäktige municipalfull— mäktige att antaga generalplan, stads- plan och utomplansbestämmelser. På landet ifrågakommer antagande endast beträffande generalplan och stadsplan. Byggnadsplan blir icke föremål för an- tagande vare sig i stad eller på landet.

Inom varje län har länsstyrelsen att enligt för byggandet gällande olika för- fattningar taga viss befattning med byggnadsärenden och övervaka, att de förpliktelser som åligger statliga myn- digheter, kommuner och enskilda behö- rigen fullgörs.113 Länsstyrelsen har bl. a. att öva tillsyn över och i vissa fall taga initiativ till att stadsplan upprättas samt med eget yttrande underställa dem Kungl. Maj:ts prövning.114 Vidare har länsstyrelsen att, där fastställelse av ge— neralplan i fråga om städer skall ske, med eget yttrande underställa planen Konungen. "5 För stad har länsstyrelsen att fastställa byggnadsordning, och för landsbygd ankommer det på länsstyrel-

och

sen att själv utfärda sådan.116 Länssty- relsen skall också upprätta och fast- ställa byggnadsplan,117 fastställa vissa begränsade stadsplaneändringar118 samt meddela byggnadsförbud i avvaktan på fastställelse av planer m. 111.119 Dessa ärenden handläggs inom landskansliets planeringssektion under en länsassessor som chef.120 Inom länsstyrelsen finns ej regelmässigt byggnadssakkunskap, men det åligger länsarkitekten att biträda länsstyrelsen vid handläggning av bygg- nads- och planfrågor och att vara före- dragande i sådana ärenden.121 Länsarki- tekten har dessutom att själv vaka över att gällande bestämmelser i fråga om byggnads- och stadsplaneärenden efter- levs, avge yttrande angående förslag till stadsplaner, byggnadsordningar, ny- byggnader, byggnadsförbud osv.122 I de flesta län finns utom länsarkitekt _ biträdande länsarkitekt, assistent och annan byggnadsteknisk personal. Läns- arkitekt, biträdande länsarkitekt och assistent är i regel högskoleutbil- dade. I hälsovårds- och brandskydds- ärenden biträds länsstyrelsen av första provinsiallc'ikartral'23 respektive länsbrandinspektör,124 av vilka den förstnämnde jämväl kan vara föredra- gande hos länsstyrelsen. Tillsynen av att vid byggande civilförsvarslagcns och brandlagens föreskrifter iakttages an- kommer jämväl på länsstyrelsen,125 där dessa ärenden handläggs inom lands- kansliets civilförsvarssektion under en civz'I/"örsvarsdirektör.126

Den centrala myndigheten på hus- byggnadsvåsendets- område är enligt gällande instruktion byggnadsstyrelsen, som därvid har »att verka för en sund utveckling av husbyggnadsväsendet».127 Beträffande stadsplaneväsendet med vad därmed sammanhänger tillkommer det styrelsen »att till Kungl. Maj:t avgiva utlåtanden eller på anmodan av annan myndighet yttra sig» i plan- och bygg-

nadsärendcn »ävensom i besvärsmål rö- randen ärenden av nyss nämnt slagmm Till grund för byggnadsordningar skall styrelsen upprätta normalförslag, och före fastställelse av byggnadsordning för stad och stadsliknande samhälle skall styrelsen yttra sig däröver till vederbörande länsstyrelse.129 Styrelsen skall utfärda anvisningar till byggnads- stadgan för godkännande av Kungl. Maj:t samt även i övrigt meddela cr- forderliga föreskrifter, formulär, råd och anvisningar.130 Länsarkitekter och övrig personal inom länsarkitektsorga- nisationen är anställda hos byggnads- styrelsen.131

I fråga om hälsovårdsbestämmelser, som berör byggnadsväsendet, tillkom- mer liksom i fråga om häslovården i allmänhet högsta tillsynen medicinal- styrelsen.”2 Motsvarande centrala tillsyn i fråga om brandskyddet ankommer på riksbrandinspeklören133 och för civil- försvaret på civilförsvarsstyrelsen."” Enligt lagen om tillståndstvång för byggnadsarbete och tillämpningsföre- skrifterna till denna prövas nybygg- nadsföretag inom varje län av länsar- betsnämnd, som även är närmaste till- synsmyndighet i fråga om lagstiftning— ens efterlevnad.135 Central tillsynsmyn— dighet är arbelsmarknadsstyrelsen,136 där dithörande ärenden handläggs in- om byggnadstillståndsbyrån under en arkitekt som byråchef och i övrigt med byggnadsteknisk sakkunskap. Beslut av mera principiell art i fråga om bygg- nadstillstånd meddelas av Kungl. Maj:t, och ärendena bereds där efter föredrag- ning genom arbetsmarknadsstyrelsens försorg av en särskild delegation inom socialdepartementet, kallad byggnads- beredningen.137

Jämväl i fråga om övriga ärenden rörande den allmänna husbyggnads- verksamheten ligger emellertid den slut- liga prövningen och beslutet i många

fall icke hos lokala eller centrala myn- digheter utan hos Kungl. Maj:t. Så t. ex. skall generalplan för stad och stadslik- nande samhälle på framställning av ve— derbörande kommun fastställas av Konungen,138 och även i fråga om stads- plan skall — bortsett från mindre plan- ändringar fastställelse meddelas av Konungen.139 Även i övrigt hänskjuter byggnadslagen och byggnadsstadgan en hel del beslut om fastställelser, bygg- nadsförbud, dispens osv. till Konung- en.140 För att biträda vid plan- och bygg- nadsärendenas behandling inom veder- börande departement, kommunikations— departementet, har en av de biträdande länsarkitekterna i Stockholms län tills helt nyligen varit förordnad att mot särskilt arvode tjänstgöra i departemen- tet.141 I övrigt plägar Kungl. Maj:t vid avgörande av frågorna i de flesta fallen infordra utlåtande från byggnadsstyrel- sen, där styrelsen ej tidigare handlagt ärendet.

3. Särskilda författningar oeh tillsynsmyndigheter I fråga om statliga förvaltningsbygg- nader saknas i allmänhet särskilda för- fattningar som reglerar byggnadernas utformning och utförande. 1940 års ci- vila byggnadsutredning142 sysselsatte sig bl. a. med frågan om lämplig ut- formning och storlek av administra- tionslokaler och uppgjorde vissa nor- mer härför, vilka tillämpades på en del större administrationsbyggnader under 1940-talet. Dessa normer ansågs emel- lertid från åtskilliga håll för snäva och övergavs snart. I samband med 1943 års investeringsutrednings143 arbete fast- ställde emellertid Kungl. Maj :t 1944 nor- mer för statliga ämbetsbyggnader!” Efter riksdagsskrivelse145 i anledning av statsrevisorernas anmärkning146 uppdrog Kungl. Maj:t 1946 åt byggnadsstyrelsen att uppgöra nya normer, vilka av Kungl.

Maj:t fastställdes 1947)" Dessa »allmän- na normer för planläggning och utfö— rande av statliga ämbetsbyggnader» in- nehöll emellertid blott allmänna före- skrifter syftande till rationalitet och sparsamhet samt vissa normalmått för arbetsrum. Sålunda angavs beträffande rum för skrivpersonal 5—6 m” per per- son, för annan rutinpersonal 7—8 in"-*, för en person i allmänhet 12—14 mf, för chefer 18—21.m2 och för verksche— fer 25—30 m”. Rumshöjden föreskrevs till maximalt 2,8 m och korridorbredden till 2,2 m. Dessa normer är numera i viss utsträckning föråldrade. Då emel— lertid ritningar till alla centrala ämbets- byggnader och huvudparten av lokala sådana uppgörs eller granskas av en och samma myndighet, byggnadsstyrelsen, torde i praktiken vissa gemensamma normer tillämpas, ehuru utformning och utförande är i hög grad avhängigt av den enskilda myndigheten och den an- litade arkitekten.

Även för rätt3väsendets byggnader saknas i huvudsak reglerande bestäm- melser. För överdomstolarnas byggna— der gäller vad som ovan sagts om stat- liga ämbetsbyggnader, och nybyggna- derna handhas således av byggnadssty- relsen. Byggnader för rådhusrätterna synes ej vara föremål för granskning genom statlig myndighet, och ej heller finns föreskrifter rörande deras utform- ning. För de med tingshusmedel upp- förda tingshusen finns sedan gammalt den alltjämt gällande bestämmelsen i 26 kap. 4 & byggningabalken att »där skall vara en stuva så stor, som tarvas, och två kamrar». Enligt gällande in- struktion åligger det länsstyrelse »att pröva och avgöra frågor om skyldighet att anskaffa och underhålla allmänna byggnader»,148 och vissa föreskrifter har av Kungl. Maj:t lämnats i cirkulär angående ny- eller ombyggnad av tings- hus.m

För ålderdomshem ankommer det en- ligt socialhjälpslagen liksom enligt tidi- gare gällande fattigvårdslag på länssty- relse att efter socialstyrelsens yttrande godkänna »plan för hemmet» och där- vid tillse »att skäliga krav på trevnad och hygien tillgodoses samt lämplig för- delning av vårdtagarna möjliggöres».150 Det ankommer vidare på socialstyrelsen att »genom råd och upplysningar verka för att socialhjälpsverksamheten ordnas och utvecklas på ett ändamålsenligt sätt»,151 vilket får anses innefatta även råd och anvisningar i fråga om bygg- naderna. I samband med tilldelning av statsbidrag för ålderdomshem har so- cialstyrelsen att enligt statsbidragskun- görelsen152 granska ritningar till om- och nybyggnader. Därutöver är ålder- domshemmen givetvis underkastade vanlig byggnadslovsgranskning av bygg- nadsnämnd. Redan 1920 uppgjordes normalritningar för ålderdomshem,153 och civila byggnadsutredningen avgav förslag till föreskrifter för planlägg- ning och utförande jämte detaljerade tekniska bestämmelser, avsedda att i besparingssyfte begränsa utrymme och standard.154 Förslaget rönte emellertid stark kritik, och efter det att förslaget överarbetats inom 1945 års vårdhems- sakkunniga framkom från dessa sak- kunniga »råd och anvisningar» jämte typförslag till ålderdomshem155 av vä- sentligt högre standard än civila bygg- nadsutredningen föreslagit. Normerna fick emellertid till skillnad från vad ci- vila byggnadsutredningen tänkt sig icke form av maximibestämmelser utan blev närmast av rådgivande karaktär.

Byggnader för pensionärshem pro- jektgranskas av bostadsstyrelsen enligt bidragskungörelsen,156 vari föreskrivs, att byggnadsritningar, uppgift om tomt- förhållandena m. ni. skall tillsammans med bidragsansökan ingivas till denna myndighet, som efter granskning med

eget yttrande insänder handlingarna till Kungl. Maj:t. Styrelsen skall »i före- kommande fall yttra sig över huruvida byggnadsritningar och till sådana rit- ningar hörande beskrivning äro av be- skaffenhet att kunna fastställas».157 I fråga om byggnads utförande föreskrivs att pensionärshem skall anordnas i sär- skild byggnad och att lägenheterna skall uppfylla hälsovårdsstadgans krav på bostäder. I anslutning härtill heter det att pensionärshem skall, »där så kan ordnas inom rimlig kostnadsram, förses med vatten- och avloppsledningar, cen- tral uppvärmningsanordning och bad- rum».158 Inom bostadsstyrelsen är såväl högre som lägre byggnadsteknisk sak- kunskap väl företrädd. De tekniska ärendena ankommer dels på tekniska byrån, dels på den särskilda byrån för teknisk-ekonomiska utredningar. Chefen för den förra byrån är en arkitekt i Cp 13 med en arkitektsektion bestående av en arkitekt som byrådirektör i Ce 33 och 7 ytterligare arkitekter samt en byggnadsteknisk sektion med 4 ingen- jörstjänster i Ce 25—29, varav dock för närvarande ingen är besatt med civil- ingenjör. Den andra tekniska byrån har som chef en civilingenjör likaledes i Cp 13, ytterligare 3 civilingenjörer i lönegraderna Ce 27—31, en arkitekt i Ce 29 samt bl. a. två ingenjörer med lägre utbildning. Specialteknisk sakkun- skap saknas i stort sett. De enda bestäm- melser utöver av styrelsen utfärdade anvisningar som finns angående pen- sionärsbostäder inryms i statsbidrags- kungörelsen.159 Den utredning, som före- gick statsmakternas ursprungliga beslut angående inrättandet av pensionärshem, lät uppgöra typritningar samt arbetsbe- skrivning, avsedda bl. a. »att ge kom- munerna en viss ledning vid planeran— de».um Numera torde i huvudsak de nor- mer följas, som bostadsstyrelsen i övrigt tillämpar i fråga om bostadsbyggnader

som tillkommer med statsstöd. Pensio- närshemsbyggnader är underkastade byggnadsnämnds granskning.

I fråga om barnhem finns ej andra fastställda bestämmelser än föreskriften i barnavårdslagen om socialstyrelsens godkännande av barnavårdsanstalt samt vissa allmänna föreskrifter om anstal- tens standard. Sålunda föreskrivs att den skall vara »så anordnad och utrus- tad att där intagna barn kunna erhålla tillfredsställande vård och uppfostran». Vidare anges att sov- och dagrum skall vara rymliga och ha tillfredsställande uppvärmnings-, rengörings- och väd- ringsmöjligheter samt att det skall fin- nas riklig tillgång på gott dricksvatten. »I övrigt skola gällande föreskrifter an- gående byggnad, som innehåller bo— ningsrum, lända till efterrättelse».ml Byggnad skall vidare ha lugnt och skyd- dat läge och bör ej ligga vid livligt tra- fikerad väg eller gata.”? I fråga om an- stalt, till vilken anläggningsbidrag söks, föreskriver bidragskungörelsen163 att an- sökan skall ingivas till socialstyrelsen, som med eget yttrande insänder den till Kungl. Maj:t. Föreskrift att därvid bygg- nadsstyrelsen skall höras saknas där- emot. Regelmässigt granskar emellertid socialstyrelsen ritningar till barnhem, för vilka bidrag söks. Styrelsen saknar som tidigare nämnts i sin organisation byggnadsteknisk sakkunskap. Byggna- derna torde vara underkastade bygg- nadsnämnds granskning.

För statens egna socialvårdsanstalter, barna- och ungdomsvårdsskolor, som lyder under socialstyrelsen, finns inga generella normer. Ritningar till nybygg- nader är emellertid föremål för gransk- ning i samband med att de underställs Kungl. Maj:t.

I fråga om s. k. erkända alkoholist- anstalter, till vilka statsbidrag utgår, in- nehåller bidragskungörelsenXM inga fö- reskrifter om byggnadsgranskning. An-

sökan om statsbidrag skall ingivas till socialstyrelsen, som innan den vidare- befordras till Kungl. Maj:t har att gran- ska handlingarna, varibland kungörel- sen ej upptar byggnadsritningar. Social- styrelsen skall dock värdera fastigheten till säkerställande av (len av kronan fordrade inteckningen däri.”

För fångvårdsbyggnader, som är helt statliga, har tidigare redogjorts. Några reglerande bestämmelser för planlägg- ning eller utförande finns ej. Frågan om anstalternas karaktär har sedan fle— ra år varit föremål för debatt, och där— med har även frågan om anläggningar- nas utformning och standard hållits svävande. Särskilda sakkunniga har emellertid numera lagt fram fyra be- tänkanden över fångvårdens utbyggan— de, innehållande även skissförslag till anläggningarna."m

Inom sjukvården är byggnader för It'roppssjukhus underkastade medicinal- styrelsens granskning, oavsett om stat- ligt anläggningsbidrag utgår för vissa delar av anläggningen eller ej. Enligt sjukhuslagen,167 som gäller för av lands— ting eller kommun drivna sjukhus, får sådan anläggning ej påbörjas »förrän medieinalstyrelsen, efter inhämtande av byggnadsstyrelsens yttrande, godkänt såväl den för sjukhuset avsedda tomten som byggnadsritningar för sjukhusan- läggningen samt ritningar över upp- värmnings- och sanitärtekniska anord— ningar vid densamma». I den i anslut- ning till lagen utfärdade sjukhusstad- gan168 anges närmare förfarandet vid ansökan om godkännande av tomt och ritningar.”io Bl. a. föreskrivs där att vid ansökan om godkännande skall fogas »de ritningar, vilkas godkännande på- kallas, jämte därtill hörande beskriv- ningar och kostnadsförslag». Sjukhus- lagen gäller dels lasarett och sjukstugor, dels sanatorier och tuberkulossjukstu- gor170 och undantar uttryckligen karo-

Vm ., wit Eli» ll ”in

muut luuurrxn

lj ).

* ' .. 'W— fll—Fl

». ,] ,,, . _ _..m. ”| Allt tll—' mk

;. EJLälL—hä/W'IWÄL— ” 1 "H I?" äh u _ "'å' 4" : " t' 4 Hmm», .im .» ”; ägg. WEW» ' ' :mij .. -, _ . _ f. , . , 4 ! ' _- Eå-mv T . ., »=_ .=. essäsa: äg? väl även:” ”% S=s= ' k=n—-Djtt5*1 ;- —,— 4 EE :u—v -äu=v==-5;E'_ ' ' Muu [LIII TTTITTTTTTWYT * . ' u-uifum .; - : )" i..—H : :”

BHHaaäij BHHaäöäm

Fig. 33. Kungl. biblioteket i Stockholm före tillbyggnaden 1928. Byggt 1877. Ark.: F. G. A. Dahl.

linska sjukhuset och serafimerlasarettet men ej andra undervisningssjukhus -— samt epidemisjukhus, sinnessjukhus, sinnesslöanstalter, epileptikeranstalter, kronikersjukhus och konvalescenthem. Av 1940 års civila byggnadsutredning uppgjordes tämligen detaljerade före- skrifter för lasarettsbyggnader med maximimått för olika slag av lokaler jämte maximibestämmelser i övrigt. Delvis på grund av den kritik, som yp- pades häremot vid remissbehandlingen, blev förslaget ej genomfört.

I fråga om epidemisjukhus, till vilka utgår statligt anläggningsbidrag, skall ritningar och övriga byggnadshandling- är med ansökan om statsbidrag granskas av medieinalstyrelsen efter byggnads- styrelsens hörande. Därefter skall hand— lingarna med medieinalstyrelsens ytt-

rande insändas till Kungl. Maj:t, som beslutar i ärendet.171 På medieinalsty- relsen ankommer att, sedan statsbidrag beviljats, avsyna och godkänna bygg— nad och kontrollera kostnaderna.172 Även för epidemisjukhus föreslog ci— vila byggnadsutredningen maximibe- stämmelser utan att förslaget föranledde åtgärd. Analoga bestämmelser till dem i bidragskungörelsen för epidemisjuk- hus gäller för barnaudelningar vid lasa- rett, då statsbidrag söks.178 Då frågan är om förlossningsanstalter, vartill bi- dragskungörelsen räknar barnbördshus, barnbördsavdelning samt förlossnings— hem,174 skall visserligen medieinalsty- relsen på samma sätt granska och till Kungl. Maj:t insända handlingarna, men samråd med byggnadsstyrelsen har fö— reskrivits endast i fråga om barnbörds-

hus och barnbördsavdelning men ej be- träffande förlossningshem.l75 För stats- bidrag till kronikeranstalter föreskriver bidragskungörelsen, att ritningar m. ni. skall granskas och godkännas av medi- einalstyrelsen »i den ordning sjukhus- lagen föreskriver», vilket sålunda inne- bär att samråd skall ske med byggnads- styrelsen. Därefter skall handlingarna med medieinalstyrelsens yttrande ingi- vas till Kungl. Maj :t.176

De egentliga sinnessjukhusen, som är statliga, står såsom i det föregående angivits —— under medieinalstyrelsens förvaltning. Styrelsen har tillika över- inseendet över sinnessjukvården i dess helhet. För sådana anstalter, som är statsbidragsberättigade, har bidragsbe— stämmelserna föreskrifter rörande granskning av byggnadsprojekten av samma slag som för andra sjukvårds- anstalter. För psykiatriska lasarettsav— delningar177 och för vårdanstalter för lättskötta sinnessjuka178 granskas sålun- de byggnadsritningarna av medicinal— styrelsen efter samråd med byggnads- styrelsen före dess ingivande till Kungl. Maj:t. Civila byggnadsutredningen före- slog detaljerade maximibestämmelser för byggnader för sådana anstalter,179 men senare uppdrogs åt vårdhemssak- kunniga180 att överarbeta förslaget. Det— ta resulterade i vissa normförslag till anstalter av olika storlek.181 I fråga om särskolor och vårdanstalter för psy- kiskt efterblivna föreskrivs i bidrags- kungörelsen182 att skolöverstyrelsen, som är huvudtillsynsmyndighet i fråga om särskolorna, har att granska byggnads- ritningarna och även att avsyna den färdiga byggnaden. För internatskolor skall dock medieinalstyrelsen höras.183 För vårdanstalterna har medieinalsty- relsen som huvudtillsynsmyndighet att på samma sätt granska ritningarna. Nå- got samråd med byggnadsstyrelsen för- utses ej i någotdera fallet.

På sjukhusbyggandcts område har det arbete varit av stor betydelse, som sedan 1943 nedlagts av den detta år ge- nom en sammanslagning av sjukhusens standardiseringskommitté och centrala sjukhusarkivet bildade organisationen centrala sjuvårdsberedningen.184 Enligt gällande instruktion135 åligger det be- redningen såsom ett centralt rådgivan- de rationaliseringsorgan på hälso- och sjukvårdens område bl. a. att på detta område verka för planläggning av an— läggningar och byggnader, att genom standardisering och på annat sätt ver— ka för en ändamålsenlig materialförsörj- ning och handlägga frågor rörande ma— terial och utrustning, att bedriva or— ganisations- och arbetsstudier vid sjuk— vårdsinrättningar samt att vara rådgi— vande i dessa frågor åt myndigheter och huvudmän för sjukhus. Beredning- en står under ledning av en styrelse bestående av tio ledamöter, utsedda av Kungl. Maj:t efter förslag av medicinal- styrelsen, byggnadsstyrelsen, försvarets sjukvårdsförvaltning, svenska lands- tingsförbundet, svenska stadsförbundet, Sveriges standardiseringskommission och Sveriges industriförbund.136 Ett sär- skilt arbetsutskott inom styrelsen leder den löpande verksamheten. Sedan 1955187 förestås organisationen närmast under styrelsen av en byråchef, för när- varande arkitekt, tillika föreståndare för planläggningsavdelningen. Övriga organisationsenheter är materielavdel- ningen med byrådirektör (ingenjör) i Ca 31 som föreståndare samt arbetsstu- dieavdelningen under en byråingenjör, numera i Ce 29. Särskild kansliorgani- sation finns ej, beredningens sekretera- re är deltidsanställd mot arvode. Plan- läggningsavdelningen handlägger ären- den rörande byggnads utformning och utförande samt därmed sammanhäng- ande rationaliseringsfrågor. Personalen utgörs av en byråarkitekt i Ce 27 och

en ingenjör i Ce 23. Materielavdelningen handlägger standardiseringsärenden och granskningsärenden i fråga om utrust- ning och har bl. a. ingenjörsbefattning- ar i Ce 27 och Ce 23. Arbetsstudieavdel- ningen slutligen har hand om ärenden rörande rationalisering av sjukhusdrif- ten och därmed sammanhängande frå- gor. Verksamheten bedrivs delvis också som uppdrag från sjukhushuvudmän mot särskild ersättning. övrig personal inom beredningen är anställd som ex- tra eller anlitas från fall till fall mot arvode för framför allt gransknings- standardiseringsuppgifter. Bered- ningen publicerar sina arbetsresultat i en löpande skriftserie i form av råd och anvisningar samt standardpublika- tioner. Viss standard fastställs därjämte av Sveriges standardiseringskommission såsom »svensk standard». och

För byggnader inom sjukvårdens om- råde har medieinalstyrelsen utfärdat en hel del råd och anvisningar, och i stor utsträckning bygger dessa numera på resultaten av centrala sjukvårdsbered- ningens arbete såväl i fråga om byggna- dernas planläggning och utförande som i fråga om inredning och utrustning.

På folkundervisningens område, där byggandet liksom verksamheten i övrigt står under skolöverstyrelsens tillsyn, föreligger föreskrifter rörande folk- skolebyggnader i första hand i bidrags- bestämmelserna.183 Sålunda föreskrivs att, innan ritningar uppgörs, behovsut- redning i enlighet med skolöverstyrel- sens avsyn skall verkställas!89 Där skol- distrikt så begär »åligger det skolöver- styrelsen att i den omfattning, översty- relsen finner påkallat, tillhandagå dis- triktet med uppgörande av lämpliga skissritningar». Beträffande förhands- granskning av skissritningar äger över- styrelsen meddela föreskrifter!” Bi- dragsansökan skall åtföljas av bl. a. »av folkskolinspektören granskade huvud-

ritningar med därtill hörande situa- tionsplan» samt arbetsbeskrivning och kostnadsberäkning, utförd enligt när- mare angivna grunder. Sökande skall också ange »det sätt varpå kontroll över arbetets utförande är avsedd att ut— övas»!91 Efter sin granskning av hand- lingarna överlämnar skolöverstyrelsen ansökan till Kungl. Maj:t för avgörande. Det åligger därefter skoldistriktet att låta utföra byggnaden »i enlighet med godkända ritningar, därtill hörande ar- betsbeskrivning och i övrigt givna före— skrifter och under kontroll av bygg- nadssakkunnig person, som efter för— slag av Skolstyrelsen godkännes av läns- styrelsen», samt »att i övrigt ställa sig till efterrättelse de föreskrifter, som må hava meddelats vid bidragets beviljan- de». Länsstyrelsen äger lämna föreskrif- ter angående kontrollens utövande!”2 Sedan byggnaden färdigställts, skall den avsynas av folkskolinspektören och en av länsstyrelsen förordnad byggnads— sakkunnig person."Ja Kungörelsen inne- håller vidare föreskrifter att vid bi- dragsunderlagets beräknande hänsyn skall tagas till kostnadernas skälighet »i förhållande till byggnadskostnaderna i allmänhet på orten» och att, om bygg— naden »på grund av val av byggnads- material eller andra omständigheter» prövas vara kostsammare än nödvän- digt »för erhållande av erforderliga lo- kaler av god beskaffenhet», bidragsun- derlaget skall nedsättas med vad »som med hänsyn till nämnda förhållanden anses skäligt» samt slutligen att det skall tillses »att det allmännas utgifter för skolbyggnader icke bliva högre än som är förenligt med god hushållning och ett ändamålsenligt anordnande av skolundervisningen»!94 Närmare före- skrifter om skolbyggnader har redan tidigt lämnats, bl. a. i form av normal- ritningar!95 Numera utfärdar skolöver— styrelsen regelmässigt anvisningar i en

särskild skriftserie. Den nu gällande sammanfattningen av anvisningar och bestämmelser, som ersatt äldre av år 1947, har utfärdats 1955!” Dessa inne- håller utöver anvisningar för uppgö- rande av lokalprogram samt angående ritningsgranskning, bidragsansökan osv. en del tekniska anvisningar rörande byggnadstomt, anläggningens allmänna utformning samt för byggnads- och mål- ningsarbete, värme-, ventilations-, sani- tära och elektriska anläggningar även- som måttuppgifter för olika slag av loka- ler. Byggnadsärenden rörande folksko- lebyggnader handläggs sålunda i större eller mindre utsträckning av folkskol- inspektör, länsstyrelse, skolöverstyrel- sen och Kungl. Maj:t. Därutöver med- delas byggnadstillstånd av arbetsmark- nadsstyrelsen respektive i vissa fall länsarbetsnämnd. Dessutom skall enligt skolöverstyrelsens föreskrifter197 i vissa hänseenden byggnadsritningarna gran- skas av skolläkare, byggnadsnämnd en- ligt 86 & byggnadsstadgan och civilför- svarsmyndigheten!98

För läroverksbyggnader finns följan- de byggnadsföreskrifter i läroverksstad- gan199 under rubriken »fysisk fostran och sundhetsanordningar». »Läroverks- hus jämte därtill hörande byggnader bör vara beläget på en sund och fritt liggande plats, vilken tillika erbjuder tillräckligt utrymme för lärjungarnas lekar och rörelser i det fria samt med- giver uppförande av rast- eller lek- skjul för deras vistelse ute vid dålig väderlek.»'—'0" »För undervisningen av- sedda lokaler tillika med trapphus och korridorer m. m. skola i fråga om an- tal, storlek och form, inredning, belys- ningsförhållandcn, uppvärmning och luftväxling samt renhållning vara in- rättade med noggrann hänsyn till deras särskilda ändamål och i överensstäm— melse med de närmare föreskrifter, som i dessa avseenden av skolöversty-

relsen kunna varda givna.»?01 Vidare krävs »särskild gymnastiksal med om— klädningsrum ävensom, om möjligt, in- rättning för dusch eller bad».202 För lärorum föreskrivs att i ett rum ej flera lärjungar får »till undervisning sam- manföras, än att, enligt de närmare an- visningar, som av skolöverstyrelsen kunna varda meddelade, på varje lär- junge komma omkring sex kubikmeters rymd samt en golvyta av omkring en och en halv kvadratmeter».203 Skolöver- styrelsens ovannämnda anvisningar gäl- ler även för läroverksbyggnader i fråga om dessas utformning och utförande.204 Den 1949 tillsatta skolbyggnadskommit- tén uppgjorde typritningar och anvis- ningar för utformning och utrustning av läroverkens specialsalar m. 111. Dessa torde efter överarbetning inom kort komma att inflyta i skolöverstyrelsens skriftserie. Granskning och godkännan- de av byggnadsritningar ankommer också på skolöverstyrelsen. I fråga om statligt läroverk skall emellertid skol- överstyrelsen överlämna handlingarna till byggnadsstyrelsen för slutlig pröv— ning, och detta såväl då det gäller skiss- ritningar som definitiva ritningar.205 Byggnadsärende rörande läroverk hand- läggs sålunda endast av skolöverstyrel- sen och byggnadsstyrelsen.

De tekniska läroverken står under överinseende av överstyrelsen för yr- kesutbildningxlfm I stort sett handläggs byggnadsårenden rörande dessa på samma sätt som i fråga om allmänna läroverk. I stadgan för tekniska fack- skolor och tekniska gymnasier207 ingår likartade bestämmelser som i läroverks- stadgan. Däremot saknas här föreskrif- ter att byggnadsgranskningen i sista hand skall ske genom byggnadsstyrel- sen. För yrkesskolor i allmänhet, såsom centrala och lokala verkstadsskolor, sjö— mansskolor och skolor för handel och husligt arbete, är likaså överstyrelsen

för yrkesutbildning tillsynsmyndighet. Statsbidragskungörelse i fråga om an- läggningskostnader finns för närvaran- de endast beträffande centrala verk- stadsskolor.”—'08 Den särskilda yrkesskol- stadganm innehåller inga bestämmelser angående byggnader och byggnads- granskning. Överstyrelsen har icke nå- got byggnadssakkunnigt organ utan an- litar därför särskild arkitekt för bygg- nadsuppdrag. Styrelsen besitter emel- lertid på andra tekniska områden viss sakkunskap. En speciell uppgift har överstyrelsen fått sig pålagd genom att vara centralupphandlingsorgan för viss stadigvarande undervisningsmateriel och utrustning för yrkesskolor.m

Vissa slag av yrkesskolor står emel- lertid icke under överstyrelsens tillsyn, nämligen undervisningsanstalter för lantbrukets och skogsbrukets område. För av landsting eller enskilda samman— slutningar inrättade lantmanna- och lanthushållsskolor föreskriver statsbi- dragskungörelsen att ansökan om bi- drag skall ingivas till lantbruksstyrelsen och åtföljas av bl. a. huvudritningar jämte situationsplan, arbetsbeskrivning och kostnadsberäkning ävensom upp— gift om huru kontrollen skall ordnas.211 Det åligger lantbruksstyrelsen att efter granskning med eget utlåtande överläm- na handlingarna till Kungl. Maj :t.212 Sö— kanden är sedan skyldig »att låta ut— föra byggnadsarbetena i enlighet med av lantbruksstyrelsen godkända ritning- ar och i övrigt givna föreskrifter».

För en hel del andra typer av skolor, till vilka statsstöd i någon form utgår, finns också i stadga eller andra författ- ningar vissa bestämmelser rörande byggnaderna och tillsynen i dessa hän- seenden.

I fråga om högre undervisningsanstal- ter, tekniska och vetenskapliga institu- tioner, museer och arkiv, teatrar och samlingsplatser saknas i stort sett spe-

ciella offentligrättsliga bestämmelser ut- över vad i gällande allmänna byggnads-, hälsovårds- och brandskyddsförfattning- ar föreskrivs. I den mån byggnaderna uppförs med statsmedel eller statsstöd ut- går, prövas emellertid i allmänhet bygg- nadsförslaget av Kungl. Maj:t, därvid ärendet regelmässigt först underställs byggnadsstyrelsen för granskning och yttrande i den mån ej ritningar utförts av eller i samråd med styrelsen. För allmänna samlingslokaler, till vilka statsbidrag eller statslån utgår, är emel- lertid statsstödet beroende av byggnads— projektets granskning av en särskild statens nämnd för samlingslokaler. Nämnda föreskrifter finns i kungörelsen om bidrag och lån av statsmedel för anordnade av allmänna samlingsloka- ler.213 Nämnden skall med sitt yttrande underställa Kungl. Maj:t varje sådant ärende.

Byggnad av kyrkor regleras av sär- skild lag,214 som dock ej innehåller någ- ra byggnadsbestämmelser. Länsstyrel- serna har enligt instruktion vissa upp- gifter i kyrkobyggnadsfrågor215 och byggnadsstyrelsen har att i viss ut— sträckning utöva granskning av bygg- nadsförslag avseende kyrkor, i visst fall i samråd med riksantikvarien.216

För de olika slag av driftbyggnader, som ingår i de affärsdrivande verkens liksom vissa andra statliga verks och myndigheters organisation, finns i hu- vudsak, utöver den allmänna byggnads- lagstiftningen, inga utifrån givna bygg- nadsbestämmelser. Emellertid har för vissa av de större verken där byggnads- ärendena i viss utsträckning delegerats till en decentraliserad distriktsorganisa- tion av centralmyndigheten stundom en- hetliga normer och bestämmelser fast- ställts. Som tidigare berörts utfärdade således statens järnvägar redan under förra seklet enhetliga bestämmelser för sina husbyggnader. Likaså har de större

tekniska verken för normalt förekom- mande lokala byggnadsobjekt standardi- serade utföranden, vartill ritningar och övriga handlingar uppgjorts inom cen- tralmyndigheten eller på dennas upp- drag av utomstående. Så är fallet inom statens järnvägar, vattenfallsverket, do- mänverket samt väg- och vattenbygg- nadsverket. Samtliga dessa har också mer eller mindre fullständiga byggnads- sakkunniga organ för dylikt arbete. Inom televerket utförs mindre telefon- stationsanläggningar liksom inredning i teleexpeditioner efter enhetlig stan- dard, men i övrigt är här liksom inom postverket det normala att ritningar uppgörs från fall till fall. För det be- gränsade området av kommunikations- väsendet som alltjämt representeras av enskilda torde jämväl husbyggnader för driftändamål vara underkastade den granskning och inspektion, som för verksamheten i övrigt utövas av inspek- tionsmyndigheterna, väg- och vatten— byggnadsstyrelsen i fråga om järnvägar samt luftfartsstyrelsen i fråga om luft- fartsanläggningar.

För civilförsvarsanläggningar som in- ryms inom byggnader för andra ända- mål sker granskningen av civilförsvars- sektionen hos länsstyrelsen i samband med byggnadsgranskning genom bygg- nadsnämnd eller länsstyrelse. De sär- skilda civilförsvarsanläggningar som uppförts av kommuner med statsmedel, såsom vissa allmänna skyddsrum och branddammar, granskas enligt bidrags— bestämmelserna217 av civilförsvarsstyrel- sen, som direkt inger handlingarna till Kungl. Maj:t. Liknande är fallet med brandstationer213 och branddammar219 till vilka statsbidrag utgår. Här utövas emellertid den slutliga granskningen av civilförsvarsstyrelsen efter länsstyrel- sens hörande.

De bostadsbygynader som med stats- medel eller statsbidrag uppförts såsom

tjänstebostäder, elevhem o. dyl. inom olika centralmyndigheters förvaltnings- eller tillsynsområden granskas i regel efter samma grunder som andra bygg- nader inom samma område. För stats- tjänstemännen och jämförliga förutsätts för tjänstebostäder i allmänna avlö- ningsreglementet att den »till beskaffen- het och storlek överensstämmer med vad därvid föreskrives i gällande hälso- vårdsstadga och i särskilda av Kungl. Maj:t eller, efter Kungl. Maj:ts bemyn- digande, av vederbörande myndighet meddelade bestämmelser».220 Stundom finns särskilda författningar som, ofta i detalj, reglerar byggnadens utform- ning och utförande. För lärarebostäder vid folkskolor föreskrivs sålunda i bo- ställsordning?” rumshöjder, golvytor, utrustning m. m. Bostaden skall för or- dinarie folkskollärare omfatta minst tre rum och kök på sammanlagt 90 m? och för annan lärare minst två rum och kök på 60 m2. Vidare får rum ej ha enda utgång genom kök, och bostaden skall där det överhuvudtaget är möjligt ha »vatten, avlopp, elektriskt ljus, central- uppvärmning, badrum och vattenklo- sett». Föreskrift lämnas också om gar- derober, vindfång, skafferi, diskbänk, köksskåp, källare- och vindsutrymmen m. m.222 Tjänstebostad skall i regel vara förlagd till särskilt hus i skolans närhet, och om flera tjänstebostäder inryms i samma hus skall de, »där förhållandena så medgiva», ha var sin ingång.223 Rit- ningar till byggnader för vilka statsbi— drag skall utgå granskas enligt bidrags- kungörelsen224 av skolöverstyrelsen efter liknande grunder som skolbyggnader. I särskilt kungl. brev225 har påpekats an- gelägenheten av att särskilt vid uppgö- rande av typritningar tillses att kost- nadsfördyrande hög standard undviks. För prästerliga bostäder har ecklesias- tik boställsordning ingående föreskrif- ter.226 Även i fråga om kollektivbostä-

der av skilda slag vid statliga och andra institutioner, såsom skolor, social- och sjukvårdsanläggningar, finns i viss ut- sträckning särskilda bestämmelser rö- rande granskning och godkännande av byggnadsritningar, i mindre utsträck- ning rörande utförandet. På skolområ- det föreskriver exempelvis bidragskun- görelsen för skolhem vid högre skolor227 att ritningar, arbetsbeskrivning och kostnadsberäkning skall inges till läns- styrelsen för granskning och yttrande innan de underställs Kungl. Maj:t.

4. Projekteringen För uppförande av en husbyggnads— anläggning måste finnas ett tekniskt un— derlag i form av ritningar och beskriv— ningar —- ett utarbetat projekt. Då det gäller en byggnad för offentligt ända- mål föreligger i allmänhet vissa for- mulerade behov och krav i fråga om byggnadens kapacitet och funktion _ ett program. Projektören har härefter att så utforma byggnaden, välja sådan konstruktion och sådana material att dessa programkrav på bästa sätt fylls. Med nuvarande byggnadsteknik och med nuvarande organisation av bygg— nadsverksamheten blir projektarbetet både omfattande och komplicerat. I själva byggnaden ingår mycket litet av färdigvaror och få material och ar- beten är från byggnad till byggnad iden- tiska. Även allmänt använda metoder och material, vilka till kvalitet och kvantitet är fackmässigt vedertagna, an- ses fordra detaljerat tekniskt underlag i ritningar, beskrivningar och bestäm- melser och vanliga detaljer till stomme och inredning måste för varje byggnad utföras efter särskilt uppgjort ritnings- underlag. I ökad utsträckning har dock under senare år på en del områden i viss mån en förenkling av projektarbe- tet möjliggjorts. Sålunda föreligger i en visserligen numera något föråldrad ver-

sion en allmän material- och arbetsbe- skrivning, som uppgjordes 1950 av en samarbetskommitté för byggnadsfrågor, där samtliga byggande myndigheter var representerade.228 Denna »Bygg-AMA» tillämpas i stor utsträckning vid uppgö- rande av tekniskt underlag för bygg- nadsutförande och har därigenom för- enklat projektarbetet i detta hänseende. Sedan ganska lång tid tillbaka pågår omarbetning och modernisering av be— skrivningen, men någon ny upplaga har ännu ej utkommit.

Det standardiseringsarbete, som i be- gränsad omfattning ägt rum på bygg- nadsområdet, har medfört vissa förenk- lingar. Sålunda erfordras numera ofta ej som förut särskilda detaljritningar till fönstersnickerier. Än större bety- delse har den omständigheten haft, att en hel del inredningar, som tidigare måst detaljritas för varje bygge, nu le- vereras från fabrik som färdiga lager- varor eller i varje fall i av företaget standardiserat utförande. Så är fallet med vissa nyare typer av fönster, släta trädörrar av olika fabrikat, skåpsnic- kerier m. m. Det förr omfattande detalj— ritande, som för dessa ändamål erford— rades, har därför minskats. Även en del andra exempel skulle kunna anfö- ras. Å andra sidan har byggnaden i sin helhet blivit väsentligt mera komplice— rad. Icke minst gäller detta stomkon- struktionen samt värme-, fukt- och ljud— isoleringen. I dessa hänseenden är nu- mera ett omfattande och ej sällan hög— kvalificerat beräkningsarbete nödvän- digt vid projekteringen.

I fråga om vvs- och el—installationer ligger förhållandena i ett hänseende an- norlunda till, i det att man redan tidigt hade tillgång till standardprodukter för installationerna, såsom värmepannor, radiatorer, sanitära installationsföremål, rörledningsarmatur och elektrisk in- stallationsmaterial. Med den tekniska ut-

—m-*uu—.-—..__._ _

tena

WWW/Y _

Lill_Ltllfdlib Inn m

Fig. 34. Posthus i Trelleborg. Byggt 1913. Ark.: A. Ewe och C. Melin. Ombyggl 1940. I) all- mänhet, 2) kassaexpedilion, 3) ankommande och avgående post, 4) brevbärare.

vecklingen har emellertid även på dessa områden konstruktionsarbetet blivit me- ra både omfattande och krävande. Uppgiften att projektera en husbygg- nad för offentligt ändamål anförtros, liksom i fråga om andra husbyggnader, i regel åt en arkitekt eller åt ett projekt- organ under ledning av arkitekt. I regel har arkitekten högskoleutbildning; en del kommunala byggnader projekteras dock av tekniker med lägre utbildning. För vissa befattningar i statlig tjänst,

vari ingår projektering eller övervak— ning av sådan, är högskoleutbildning föreskrivet kompetensvillkor, och för sådana kommunala befattningshavare, som även har att utföra planarbete en- ligt byggnadsstadgan, gäller detsam— mat?-'9 Arkitekterna arbetar i största ut- sträckning som privata företagare, som konsulter, med i allmänhet en begrän- sad företagsorganisation. Ej sällan har en självständigt arbetande arkitekt blott ett fåtal medhjälpare. Denna småföre- tagareform torde bl. a. ha sin historiska bakgrund i den åtminstone förr starka dominansen av det konstnärliga mo- mentet i arkitektarbetet och i att arki— tekterna länge slog vakt om sin »fria» ställning. Om en arkitekt var anställd på ett arkitektkontor, förutsattes det normalt att han därjämte kunde och borde utöva egen arkitektverksamhet. Anställning hos myndigheter var länge sällsynt, och till ekonomiska företag är det alltjämt endast i mycket begränsad omfattning som arkitekter mera fast knutits. Med dessa omständigheter torde sammanhänga att arkitektverksamhet alltjämt i ej ringa utsträckning bedrivs som privat rörelse vid sidan av offent— lig tjänst, även sådan i utpräglad ChefS' ställning. Arkitektsammanslutningen »svenska arkitekters riksförbund» har 1 065 medlemmar; enbart 44 högskole- utbildade arkitekter står utanför orga— nisationen. Enligt en av förbundet 1956 verkställd undersökning omfattande 80 % av medlemmarna var av dessa 520 sysselsatta på privata arkitektkontor medan 361 hade anställning i offentlig tjänst och 94 hos enskilda företag. I förbundets matrikel har 395 arkitekter angivits som anställda i offentlig tjänst och 311 med egen arkitektverksamhet.230 Av de förra uppges 144 vid sidan av tjänst bedriva egen arkitektverksamhet och av de senare 35 vid sidan av sådan även ha offentlig tjänst. Förbundet upp-

ger att av medlemmarna 65,8 % sysslar med enbart husbyggnad, 28,6% med samhällsplanering m. m. och återståen- de 5,7% med både husbyggnad och samhällsplanering.

Den långt övervägande delen av de högskoleutbildade arkitekterna tillhör det ovannämnda riksförbundet, som har karaktären av intressesammanslutning och är anslutet till SACO. Förbundet har dock enligt stadgarna även »att verka för byggnadskonstens utveckling». Med- lem är förbjuden att söka sådan befatt- ning, för vilken anställningsvillkoren av förbundsstyrelsen anses otillfredsstäl- lande, och är skyldig att tillämpa för- bundets egen taxa för arvoden. Några krav på dokumenterat fackkunnande el- ler erfarenhet uppställs ej; regelmässigt vinns inträde omedelbart efter avlagd arkitektexamen.231 Förbundet har fast- ställt »hedersregler» som närmast reg- lerar vissa förhållanden vid arkitektupp- uppdrag mot arvode men därjämte in- nehåller en del bestämmelser till för- hindrande av konkurrens mellan arki- tekter.”2

Fram till 1920-talet var det normalt att projekteringen av en husbyggnads- anläggning i sin helhet utfördes av ett och samma organ under ledning av en arkitekt med som medhjälpare yngre arkitekter och byggnadsteknisk perso- nal med lägre utbildning. Med bygg- nadsteknikens utveckling under de tre senaste decennierna har emellertid kra- vet på teknisk kompetens ökat, krav som ej kunnat fyllas av arkitekterna med deras speciella grundutbildning och naturligtvis än mindre av de lägre utbildade medhjälparna. Byggnadens konstruktiva utformning, materialval för och dimensionering av grund och bärande stomme samt även teknisk ut— formning i andra hänseenden ligger numera på särskild specialist, bygg- nadskonstruktör. Även konstruktörerna

arbetar i stor utsträckning som privata företagare, konsulter, dock ofta i stör- re företagsenheter än då det gäller arki- tekterna. Bland konstruktörerna är nu- mera en betydande del högskoleutbil- dade väg- och vattenbyggnadsingenjö- rer, men i stor utsträckning utövas konstruktionsverksamhet, såväl privat som hos myndigheter, av ingenjörer med lägre teoretisk utbildning.

Endast en del av civilingenjörerna inom ifrågavarande fack ägnar sig emel- lertid åt husbyggnadskonstruktioner utan arbetar inom väg-, järnvägs- eller brobyggnad, inom kraftverks- eller an- nan vattenbyggnad, inom industri, en- treprenadväsen osv. Och de som ägnar sig åt husbyggnadskonstruktioner är ofta dessutom brokonstruktörer, väg— projektörer el. dyl. Av landets samt- liga cirka 2 800 väg- och vattenbyggare med civilingenjörsexamen är 2500 an- slutna till »svenska väg- och vattenbyg- gares riksförbund». Enligt uppgift från förbundet torde av dessa 400 åt 500 syssla med konstruktionsverksamhet på husbyggnadsområdet, en stor del av dessa dessutom med verksamhet på andra byggnads- eller anläggningsom- råden. För medlemskap i förbundet fordras utöver examen ingen speciell kompetens eller erfarenhet.m Väg— och vattenbyggarnas förbund är liksom ar- kitektförbundet SACO-anslutet. Förbun- det samverkar med övriga riksförbund för civilingenjörer i »Sveriges civilin- genjörsförbund», som handhar för- handlingsfrågor i samband med de an- ställda medlemmarnas ekonomiska in— tressen. Enligt föreliggande planer kom- mer SACO-anslutningen att överföras till civilingenjörsförbundet från och med år 1957.

De icke högskoleutbildade byggnads- konstruktörernas antal är mycket svårt att uppge. Större delen torde ha teknisk gymnasie- eller institutsutbildning. Hu-

vudparten av byggnadsingenjörer med sådan utbildning arbetar emellertid som biträdande ingenjörer i konsultföretag eller andra projektörsorgan samt såsom arbetsledare och kontrollanter i bygg- nadsverksamhet.

Projekteringen av värmeanläggningen liksom av installationer för vatten, av- lopp etc. har alltsedan centralvärme- systemet infördes legat på särskild spe- cialist, vvs-konstruktör. Även inom detta fack arbetar konsulterna som egna företagare, men bland dem är en bety- dande del tekniker med lägre utbild- ning. Det förekommer dessutom, ehuru numera i mindre utsträckning, att pro- jekt uppgörs av leverantörföretag. Med anläggningarnas fortsatta utveckling och icke minst genom tillkomsten av den moderna ventilationstekniken har i stör- re utsträckning än förr kvalificerade konstruktörer måst anlitas.

På fackområdet finns en större sam- manslutning »svenska värme- och sani- tetstekniska föreningen» med 1956 cir- ka 1400'medlemmar. Däribland ingår emellertid såväl konsulter som tillver— kare och entreprenörer. Enligt uppgift från föreningen torde ej mer än 1/a av medlemmarna helt eller delvis utöva konstruktionsverksamhet och därutöver finns en del konsulter, som ej tillhör föreningen. Totalt torde antalet kon- struktörer uppgå till 500 å 600, flerta- let med lägre teoretisk utbildning. Emel- lertid finns en särskild sammanslut- ning »Sveriges konsulterande värme- och sanitetsingeniörers förening», där för medlemskap fordras icke blott högre teo- retisk utbildning utan även praktisk er- farenhet, dokumenterad genom minst femårig anställning i ledande ställning inom kvalificerad konsulterande ingen- jörsfirma.234 Denna förening hade 1956 38 medlemmar.

För projektering av de i synnerhet i en offentlig byggnad ofta omfattande

och komplicerade elektriska installatio- nerna svarar regelmässigt en särskild specialist, el—konstruktör. Som sådana arbetar tekniker och företag med myc- ket varierande kvalifikationer. I ej ringa utsträckning uppgörs också projekt till el-installationer av leverantörföretag, distributionsföreningar osv. I ökad om- fattning anlitas dock för mera betydan- de anläggningar konstruktörer med hög- re kvalifikationer. Av de högskoleutbil- dade elektroingenjörerna, som i allmän- het tillhör »svenska elektroingenjörs- föreningens riksförbund», är det emel- lertid blott ett ringa fåtal som sysslar med projektering av husbyggnadsinstal- lationer. Någon siffra för antalet före- tag och enskilda som utövar konstruk- tionsverksamhet på husbyggnadsområ- det är det mycket vanskligt att uppge, men antalet torde röra sig om samma storleksordning som för vvs-konsul- terna.

Projektörverksamhet utövas sålunda av en stor mängd tekniker och företag med varierande kvalifikationer såväl i fråga om teoretisk utbildning som prak— tisk erfarenhet. Emellertid finns sedan 1910 en facksammanslutning, »svenska konsulterande ingenjörers förening», av teoretiskt och praktiskt kvalificerade konsulter inom olika byggnads- och an- läggningsfack. Till en början hade för- eningen ringa anslutning men har un— der senaste årtionde utvecklats till att nu omfatta 106 medlemmar. Fordring- arna för medlemskap är stränga. In- träde kan endast vinnas av tekniker med högskoleutbildning och dessutom fordras lägst 10 års verksamhet efter examen samt 5 års verksamhet som kon- sulterande ingenjör i ansvarig ställ- ning. Medlemmarnas objektivitet och sakkunskap garanteras icke blott av be- stämmelser i föreningens stadga utan även av en ekonomisk garanti i den formen, att vid inträdet i föreningen

lämnas en revers på 25 000 kronor, vil- ken förfaller till inlösen i händelse av brott mot stadgan.235 Av medlemmarna uppges av föreningen 94 ha verksam- het på det byggnadstekniska området, men av dessa sysslar endast 14 ingenjö- rer och 4 arkitekter med husbyggnads- projektering, 5 med värme- och sanitets- teknik, 18 med vatten- och avlopp samt 20 med el-installationsteknik. Förening- en omfattar således alltjämt endast en ringa del av de kvalificerade fackmän- nen på området. Många av de största konsultfirmorna är emellertid anslutna till föreningen och antalet personer, som sysselsätts inom medlemmarnas verksamhet, överstiger 1 000. Splittringen på olika fackmän och fö- retag av projektverksamheten inom hus- byggnad och den bristande samordning- en har under senare tid börjat att åt- minstone på vissa områden avlösas av en utveckling mot större och mera allsi- digt sammansatta kooperativa projekt- organ med såväl arkitekt- som bygg- nadskonstruktörskompetens, mera säl- lan med specialkompetens på de andra fackområdena.

På bostadsbyggandets område utbygg- des redan på 1920- och 1930-talen inom hyresgästernas sparkasse- och b yggnads- förening, HSB, ett arkitektkontor, som sedan utvecklats med jämväl specialis- ter på ett flertal områden. Alltjämt läm- nas emellertid enligt uppgift från för- eningen omkring,60% av uppdragen till utomstående arkitekter.

Ungefär vid samma tid uppsatte ko- operativa förbundet ett särskilt arkitekt— kontor, där numera allt projekterings- arbete för förbundets och anslutna för- eningars butiks- och fabriksanläggning- ar utförs, utom vid extrema toppbelast- ningar. Arkitektarbetet handhas inom ett antal arkitektgrupper, bestående av en eller ett par ansvariga arkitekter med medhjälpare. Förutom arkitekter

finns inom kontoret även kvalifice- rade byggnads-, vvs- och el-konstruk- törer.

På liknande sätt har det av bygg- nadsfackförbunden och deras lokala or- ganisationer 1940 startade företaget sven- ska riksbyggen ett projekteringsorgan med arkitekter och kvalificerade kon— struktörer. Av organisationen har upp- givits att mer än 70 % av projektarbe— tet för 14 produktionsenheter inom olika delar av landet utförs där. Utom projektorganet har organisationen stan- dardiserings-, utrednings- och bygg- nadsekonomiavdelning. Också det kom- munala bostadsföretaget i Stockholm, svenska bostäder, har ett projekterings- kontor, där enligt uppgift omkring en tredjedel av allt arkitektarbete utförs. Kontoret har däremot inga konstruk- törer, men ett fast samarbete har orga- niserats med vissa konsulter. I sam- band med projekteringsarbete med ele- mentbyggda byggnader har skapats en särskild »arbetsgrupp», i vilken all er- forderlig expertis ingår.

På jordbrukets område arbetar lant- bruksförbundels byggnadsförening, LBF, med ett flertal projekteringskon- tor i olika delar av landet. Vid de flesta kontoren är i regel de viktigaste kon— struktörsområdena företrädda, ehuru i allmänhet av tekniker med lägre utbild— ning. Inom organisationen såsom helhet finns dock kvalificerad sakkunskap på alla erforderliga områden, vilken står till alla kontorens förfogande. Allt ar- kitektarbete utförs inom organisationen, under det att i specialfall konstruktio- ner i viss utsträckning lämnas ut till konsulter. LBF har under senare tid i betydande omfattning även tagit hand om projektering av offentliga byggna- der, bl. a. skolor.

För det omfattande offentliga byggan- det i kommunal regi har däremot högst sällan inrättats kommunala projekte-

ringsorgan. Endast i de största städerna har sådana kunnat skapas. Så finns inom Stockholms stads fastighetskontor en allsidig projekteringsorganisation, arkitektavdelningen, under en chefs— arkitekt. Avdelningen har en särskild byrå, konstruktionsbyrån, med en sta- tisk sektion, en el-sektion och en rör- sektion, den förstnämnda med civil- ingenjör som chef. Omkring 75% av arkitektarbetet och det mesta av kon- struktionsarbetet lämnas dock till utom- stående konsulter och kontoret utövar blott ledningen och samordningen av projektarbetet. Även inom Göteborgs drätselkammare finns ett husbyggnads- kontor under en chefsarkitekt, med bl. a. ett utrednings- och ett ritkontor samt arkitekter och byggnadstekniker. Det bör i detta sammanhang också näm- nas att stadsarkitekterna i en del städer och större samhällen ofta såsom tjänste- uppdrag i viss utsträckning handhar projekteringen av stadens egna bygg- nader.

På det kommunala området har emel- lertid ett betydelsefullt steg tagits genom att samkommunala arkitektkontor upp- rättats. Ursprungligen hade inom sven- ska landskommunernas förbund tanken varit att ordna en central arkitekt- och ingenjörsbyrå, men efter utredning in- om förbundsstyrelsen valdes i stället att lösa frågan genom regionalt samar- bete. På initiativ av länsavdelningen i Norrbotten bildades så 1951 under med- verkan av samtliga kommuner i länet »Norrbottenkommunernas arkitekt- och byggnadskontor» i form av en för- ening 11. p. a. Kontoret är under en chefsarkitekt organiserat på arkitektav- delning, egnahemsavdelning, vvs-avdel- ning samt vatten— och avloppsavdelning. Personalen uppgår till ett 40-tal, varav 4 arkitekter, 1 civilingenjör och ett 20- tal övriga ingenjörer. År 1952 bildades av 13 kommuner i göteborgstrakten

»Göteborgs förorters arkitekt- och in- genjörskontor», som har 3 arkitekter samt 4 byggnadsingenjörer och ritare. »Bohuskommuncrnas byggnadskontor» med 1 arkitekt samt 8 ingenjörer och ri- tare tillkom 1953 och under 1956 har för göteborgstrakten upprättats ett nytt kon- tor i Borås för Sjuhäradsbygden. Efter norrbottenskommunernas mönster till- kom sistnämnda år ett kontor i Väs— terbotten. På andra håll har i stället den vägen valts att vederbörande läns- avdelning med lantbruksförbundets byggnadsförening, LBF, träffat överens- kommelse om att föreningen skulle in- rätta ett kommunaltckniskt kontor. Så har skett i östergötlands, Skaraborgs och Jämtlands län. I flera ytterligare län, Kopparbergs, Västmanlands, Gävle- borgs och Malmöhus, har utredningar gjorts rörande kommunalteknisk ser— vice genom interkommunalt samarbete.

De hittills inrättade kontoren sysslar med samhällsplanering, projektering av bostadshus och kommunala byggnader samt med planering och projektering av vatten- och avloppsanläggningar- I många fall fungerar chefsarkitekten el- ler annan arkitekt som stadsarkitekt och byggnadskonsulent i ett ofta stort antal kommuner. Stundom handhar kontoren den tekniska kontrollen i den offentliga bostadsförsörjningen.m

Till belysande av de kommunala hu- vudmännens syn på den nya organi- sationen kan anföras ett uttalande av kommunalnämndsordföranden i Ljungs- kile, som efter att ha redogjort för den treåriga erfarenheten säger:257

»Fördelen med ett kommunalt koopera- tivt företag är framför allt den, att det är kommunerna som via styrelsen leda verk— samheten och som således är arbetsgivare. Vart tjänstemännen än kommer ute i kom— munerna, möter de en arbetsgivare med denna kontroll men även det stöd detta innebär. Arbetsgivare och »arbetare» står i direkt beroendeställning till varandra

vilket är nyttigt ur flera synpunkter. Tjänstemännen lär sig att se på frågorna inte bara ur teknisk synpunkt utan, vilket är det icke minst viktiga, även ur kommu- nalmannens. De ha icke något personligt intresse av att göra planer vidlyftigare och mer omfångsrika än vad som är behövligt och aktuellt för närmaste tiden. Genom att tjänstemännen är anställda hos kommuner- na kan kommunalnämnden, på ett annat sätt än gentemot en statlig eller privat driven byrå, ställa byggnadskontoret till ansvar för de planer som upprättas. Vet- skapen härom uppfordrar tjänstemännen till omtänksamhet och förutseende i pla— neringsarbetet. Kontoret skiljer sig icke från uppgiften när planen är upprättad utan finns kvar, och tjänstemännen får vara med om att se planerna förverkligade i praktiskt byggande. Man vinner erfaren- het i kommunalt handlande och på den grunden bygger man vidare i det fortsatta planeringsarbetet. Det är viktigt inte bara att kostnaderna för själva projekteringen ej blir för höga utan, och i ännu högre grad, att planeringen göres vettig och att det sker med utgångspunkt från kommuner- nas ekonomiska möjligheter att genomföra de upprättade planerna.»

Från arkitekthåll har emellertid in- ställningen till en början varit ganska kritisk. Man ansåg att denna form av arkitektkontor ej gagnade SAB:s intres- sen och ifrågasatte om det verkligen var förenligt med dessa intressen att arkitekterna genom stats- eller kommu- nalanställning förlorade sin »fria ställ- ning».m Med hänsyn till svårigheten för de i stor utsträckning deltidsanställ- da stadsarkitekterna och byggnadskon- sulenterna »att rätt avväga den egna verksamheten i förhållande till tjänste- arbetet» och till länsarkitektkontorens bristande tid för projekteringsuppdrag ansågs dock länsorgan av den nya ty- pen önskvärda »för administrativa upp- gifter inom plan- och byggnadsväsen- det». Därutöver borde kontorens verk- samhet endast omfatta vissa uppgifter inom samhällsplaneringen, bl. a. projek- tering av vatten- och avloppsanlägg- ningar, projektering av småhus samt

vård och underhåll av kommunala bygg- nader. Även projektering av andra bygg- nader än smärre bostadshus borde kun- na ifrågakomma, dock till omfattningen anpassad efter tillgången av privata arkitektkontor.?189 Även från väg— och vattenbyggnadsingenjörernas samman- slutning SVR framfördes vissa erin- ringar; bl. a. ansågs chefskapet för kon- toren, då däri ingick kvalificerade upp- gifter inom väg- och vattenbyggnadsfac- ket, ej böra bindas till arkitekt. Konto- rens verksamhet borde också inskrän- kas till »vissa samordnande översikts- planeringar», medan i övrigt kommu- nerna borde anlita konsulter.m

I detta sammanhang kan det dock för- tjäna anföras vad chefsarkitekten för det första kontoret anfört i frågan:?41

»En annan källa till missnöje är arkitek- tens förakt för service och organisation. tVi vill inte vara med om att betala arki— tekten höga arvoden för att han inte kan organisera sitt kontor”, har det sagts.

Varför ska ord som 'organisation' och Rationalisering, skorra så illa i våra arki- tektöron. Kan det vara 'så förfärligt att ägna sig något åt de frågorna om man därigenom kan frigöra tid och arbete för det mera indi— viduella *konstnärliga skapandet”?

Dåliga handlingar, arkitekten ändrar sig, byggnadsledningen klaffar ej, extra räk- ningar, felaktiga (= för låga) kostnadsbe- räkningar är ytterligare källor till miss- nojc.» — — —

-— —- »Vi vill genom konkurrens höja standarden på projekteringen. Vi försöker lämna byggherren en bra och personlig service. Vi vet att arkitekttaxan möjliggör mängder av arbete på ett jobb. Vi vill där- för öka arbctsvolymen på varje uppdrag så att våra handlingar när de lämnar kontoret är vattentäta.»

Vad de större kommunala enheterna landstingen beträffar saknas genom- gående egentlig byggnadsorganisation. All projektering lämnas till enskilda ar- kitekter och konstruktörer. I landsting- ets egen organisation ingår dock i regel någon eller några byggnadsingenjörer för byggnadsledning och kontroll.

Inom statsförvaltningen har vissa myndigheter fullständiga projektorgan. Byggnadsstyrelsens organisation inrym- mer sålunda projektörer med kvalifice- rad kompetens inom samtliga special- fack. Här är emellertid arkitektbefatt— ningarna koncentrerade till en byrå, ut- redningsbyrån, med ett dussintal så- dana befattningar men endast en civil- ingenjör. De kvalificerade konstruktö- rerna tillhör byggnadsbyrån, såväl byggnadstekniker som vvs- och el-tekni- ker. En del värmetekniker ingår emel- lertid också i den särskilda värmetek— niska byrån, vars uppgifter dock är huvudsakligen bränslekontrollerande. Även på styrelsens övriga byråer finns ett stort antal arkitekt- och byggnads- teknikerhefattningar. Styrelsen projek- terar emellertid själv endast i begräsad utsträckning. Arkitekter och konstruk- törer sysslar huvudsakligen med utred- nings— och granskningsuppgifter. I regel lämnas projektuppdrag till enskild ar- kitekt, tidigare vald bland de 5. k. arki- tekterna utom stat, numera bland de privatpraktiserande arkitekterna i all- mänhet. Däremot utförs ofta el—kon- struktionerna inom styrelsen, i undan- tagsfall även den konstruktiva och byggnadstekniska utformningen liksom vvs-konstruktionerna.m

De under byggnadsstyrelsen sorte- rande läns-arkitekterna bedrev tidigare i betydande omfattning enligt särskild taxa projekteringsverksamhet, huvud- sakligen avseende kommunala byggna- der inom respektive län. Under senaste år har emellertid denna verksamhet ef- ter direktiv från styrelsen i stor ut- sträckning avvecklats, då resurserna inom länsarkitektkontoren ansågs helt behöva tagas i anspråk för övriga in- struktionsmässiga uppgifter, framför allt inom bebyggelseplaneringen.

Även bostadsstyrelsen har kvalificera- de arkitekter och byggnadskonstruktö-

rer. Arkitekterna och viss byggnadstek- nisk personal är placerad på tekniska byrån medan de kvalificerade bygg- nadsteknikerna tillhör byrån för tek- niska utredningar. Inom styrelsen pro— jekteras endast de 5. k. typhusen varvid konstruktionen av vvs— och el-anlägg- ningarna emellertid uppdrages åt kon- sulter utanför styrelsen. I övrigt utövar arkitekter och byggnadstekniker enbart gransknings— och utredningsverksam- het.

Järnvägsslyrelsen har alltsedan sin tillkomst haft en kompetent projektor— ganisation. Numera ingår denna som en särskild organisationsenhet, under en arkitekt som byrådirektör, i bantek- niska byrån. Den inrymmer utöver ar- kitekter kvalificerade företrädare för övriga byggnadsfack. Där är även re- presenterad expertis för svagström, geo- teknik och lantmäteri. Styrelsen har också ett byggnadstekniskt laborato- rium. Normalt projekteras alla husbygg- nader inom styrelsen. Likaså vatten- fallsstyrelsen har allsidig sakkunskap företrädd och husbyggnader liksom öv- riga byggnadsanläggningar projekteras i allmänhet inom styrelsen. I vissa fall har dock utomstående arkitekt anlitats, huvudsakligen för den yttre utformning- en av kraftverksanläggningar. Inom väg- och vattenbyggnadsstyrelsen finns byggnadskonstruktörer och annan bygg- nadsteknisk sakkunskap. Verkets egna husbyggnader, som dock är av ringa omfattning, projekteras i styrelsen.

övriga statliga byggande myndighe- ter har i regel endast arkitektkompetens kvalificerat företrädd, oftast dock blott deltidsanställd. I den mån myndigheter- na dessutom har fackmän på specialom- råden, har dessa ofta enbart lägre ut- bildning. Ett undantag utgör dock för- svaret. Fortifikationsförvaltningen, som svarar för huvudparten av försvarets husbyggnader, har sålunda ett eget pro-

jektorgan. Arbetsuppgifterna är därvid uppdelade på en kasernbyrå och en byggnadshyrå. Den förra byrån, som har arkitekt som chef, ombesörjer pro- gram- och skissarbete vid behov i samarbete med andra sakkunniga inom förvaltningen fram till preliminära kostnadsberäkningar. Sedan ett bygg- nadsföretag beslutats, överlämnas ären- det till byggnadsbyrån, där projektar- betet handhas inom en arkitekt- och konstruktionssektion, en vvs-sektion samt en cl-sektion. Byrån handhar även ledningen av byggnadsarbetet. Praktiskt taget alla arkitektuppgifter handläggs inom kontoret. Av vvs- och el-installa- tioner projekteras cirka 70 % inom för- valtningen under det att byggnadskon- struktioner regelmässigt lämnas ut till privata konsulter. Försvarets fabriks- sfyz'else, som handlägger sina egna hus- byggnadsfrågor, har en särskild an- läggningsbyrå, där även underhålls-, förvaltnings-, inköps- och försäljnings- ärenden rörande husbyggnader hand- läggs. Byrån, som har arkitekt som chef, inrymmer i övrigt ett flertal arkitekter samt byggnadstekniker. Byggnaderna, huvudsakligen industrianläggningar, projekteras inom styrelsen men för byggnadskonstruktioner och installatio- ner anlitas privata konsulter.

I det övervägande antalet fall uppdra- ges sålunda projekteringen av offent— liga byggnader till privatpraktiserande arkitekt. För husbyggnadsfacket spe- ciellt är att ej sällan då det gäller stör- re byggnadsobjekt arkitekten utväljs icke efter tidigare dokumenterat kunnande eller visad skicklighet att projektera anläggningar av föreliggande slag utan efter en arkitekttävling med vid bedöm- ningen anonyma deltagare och med i förväg fixerade penningbelöningar. Dy- lika tävlingar har gammal hävd och fö- rekommer utom i fråga om husbyggna— der även då det gäller bebyggelseplane-

ring, konstnärlig utsmyckning m. m. De båda första slagen av tävlingar, »arki— tektur-» och »stadsplane—»tävlingar, är starkt formbundna genom av arkitekter- nas intressesammanslutning fastställda tävlingsregler. Dessa regler "tillämpas alltid, då medlemmar av föreningen el- jest är stadgeenligt förbjudna att del- taga. Bedömningen skall utföras av en prisnämnd med en majoritet av fack- män som sådana godtages i fråga om husbyggnad endast arkitekter. Pristaga- re skall i regel anförtros projektupp- draget; anses han mindre kvalificerad skall prisnämnden utse mera kunnig fackman för samarbete med pristagaren. Arvode för uppdraget skall utgå enligt av föreningen fastställd taxa. Arkitekt- tävling kan också ha formen av »inbju- den tävling» med deltagande endast av särskilt inbjudna kvalificerade arkitek- ter. Tävlingsreglerna rekommenderar dock formen allmän tävling.m Arkitektarvodena liksom arvoden till övriga privata konsulter regleras av fasta arvodestaxor, i regel uppgjorda av vederbörande intresse— eller facksam- manslutning. Dessa taxor, vilka följs i det övervägande antalet fall, tillämpar ett sedan gammalt bestående system att beräkna arvodet till viss procent av byggnadskostnaden. Detta innebär att arvodet automatiskt stiger med en dyr- barare utformning och ett dyrbarare ut- förande. Ett projektarbete, som resulte- rar i en mera ekonomisk utformning, betyder sålunda ett minskat arvode. Ar- vodesprocenten är visserligen i taxorna graderad efter anläggningskostnaderna, den sjunker med stegrad byggnadskost- nad, men icke så mycket att icke en högre byggnadskostnad ger ett högre arvode. Det bör påpekas, att, då det gäl- ler arkitektarvodet, i byggnadskostna- den inräknas även kostnaden för vvs- och el-installation m. m., vilkas utfö- rande projekteras av andra fackmän.

För arkitektarbeten tillämpas för icke-statliga arbeten en 1954 av svenska arkitekters riksförbund upprättad ar- kitekttaxa.m Byggnadsobjekten är där indelade i fem klasser och visst objekt hänförs i regel till två klasser, en för enklare och en för mera krävande ty- per. Arvodesprocenten är för byggnads- kostnader mellan 0,030 Mkr och 10,0 Mkr i lägsta klassen 7,7—1,8 % och i högsta 13,85—7,70 %. För exempelvis en skolbyggnad, ett ålderdomshem eller en sjukstuga med en byggnadskostnad av 1,0 Mkr torde arvodet bli 39 000 en- ligt klass II och 52500 kronor enligt klass III. En ämbetsbyggnad, ett post- hus, ett lasarett drar vid 5,0 Mkr bygg- nadskostnad ett arvode av 222 500 kro- nor enligt klass III och 305 000 kronor enligt klass IV. I arkitektens åtagande ingår då att upprätta huvudritningar, vilket anses motsvara 30 % av arvodet, samt byggnadsritningar, byggnadsbe- skrivning och kostnadsberäkning,beräk- nade till 50 %, ävensom att utöva viss byggnadsledning och rådgivning under

ARVODE KR.

byggnadstiden motsvarande återstående 20 %. Däremot är uttryckligen undan- taget bl. a. programutredning, markun- dersökning, massberäkning, konstruk- tioner eller andra arbeten, som fordrar specialister, liksom också byggnads- kontroll. I den äldre arkitekttaxan, som gällde före 1954, ingick jämväl bygg— nadskonstruktionerna i arkitektarvo- det."5

För sådana husbyggnader, som helt uppförs med statsmedel, har Kungl. Maj:t 1926 fastställt särskilda »regler för beräkning av ersättning till arkitek- ter, vilka utan att vara fast statsanställ- da anlitas vid statliga husbyggnadsföre- tag».m Enligt senare beslut?" skall på arvodet utgå 200 % tillägg, dock med viss maximering. Denna statliga taxa har fyra klasser efter liknande princi- per SOIll arkitekttaxan men har en yt- terligare uppdelning i inalles 10 grupper. Till skillnad mot arkitekttaxan grundas arvodet icke direkt på byggnadskostna- derna utan på byggnadsvolymen. Här- igenom kommer, där taxeklass och

500.000

500.000

400.000

300.000

200.000

100.000

100.000

—é%

0.25 0.50 1.0 BYGGNADSKOSTNAD Mkr.

2.0 3.0 4.0 5.0

Fig. 3.5. Arkitektarvoden enligt 1954 års arkitekttaxa för nybyggnader i klasserna II—V.

-grnpp från början fastställts, arvodet ej att ökas av ett dyrbart utförande men väl av en spatiös utformning. Ett bättre utnytjande av ytor och volymer kan således ge lägre arvode än en mindre rationell lösning. En jämförelse med ar- kitekttaxan låter sig ej direkt göra, men om man antar ett visst kubpris, som för närvarande i allmänhet torde ligga vid 100—150 kr/ma, kan ett visst underlag erhållas för jämförelse med de tidigare exemplen. Arkitektarvodet skulle då vid 1,0 Mkr byggnadskostnad bli 26 000 kro- nor i klass II och 34—36 000 kronor i klass III samt vid 5,0 Mkr 124—162 000 kronor i klass III och 16'8—225 000 kro- nor i klass IV. Enligt denna beräkning ligger sålunda arvodet omkring 30% lägre än enligt arkitekttaxan. Byggnads- slyrelsen drar dessutom i regel av 3 % för kostnadsberäkningar, som styrelsen själv utför. I den statliga taxan ingår också arvodet för byggnadskonstruktio- nerna och i de fall då konstruktions- arbetet undantagits har byggnadsstyrel- sen gjort avdrag härför med omkring 15 %.

På uppdrag av Kungl. Maj:t har då- varande kanslichefen i statens sakrevi- sion E. Cardelius utarbetat ett förslag till ny statlig arkitekttaxa. Det nya för- slaget bygger liksom den tidigare taxan på byggnadsvolymen. Däremot har i den nya taxan byggnadskonstruktioner- na undantagits från arkitektuppdraget. Den nya taxan, som tillkommit efter förhandlingar med SAR, innebär en så- dan höjning av arvodena att dessa i stort sett motsvarar arvodena i 1954 års arkitekttaxa vid dagens kostnads- läge. Det nya förslaget har överlämnats till Kungl. Maj:t för fastställelse.

För byggnadskonstruktioner tilläm— pas nu, åtminstone av de kvalificera- de byggnadskonstruktörerna, i regel »svensk husbyggnadstaxa», fastställd av svenska väg- och vattenbyggares riks-

förbund.?" Denna taxa avser dels bygg- nadsprojektering och dels enbart bygg- nadskonstruktioner. I det förra avse- endet motsvarar den i stort arkitekt- taxan och omfattar fullständigt uppdrag att projektera byggnaden, dock liksom i arkitekttaxan med undantag av den konstruktiva utformningen. Taxan räk- nar emellertid här uteslutande med byggnader av speciellt slag, främst in- dustri- och andra driftbyggnader. Bygg- nadsobjekten är indelade i fyra svårig- hetsklasser. Därjämte tages särskild hänsyn till byggnadens konstruktiva svå- righetsgrad genom en »stomkoefficient», och arvodesberäkningen sker enligt vis- sa matematiska formler. För enbart konstruktionsarbete gäller likaså en klassindelning efter den konstruktiva svårighetsgraden. Även här sker beräk- ningen enligt likartade formler och ock- så enligt denna taxa utgår arvodet i procent av totala byggnadskostnaden, 2,18—0,63 % i klass I och 5,61—1,61 % i klass IV. I de tidigare anförda exemp- len skulle vid 1,0 Mkr byggnadskostnad arvodet bli 13 500 kronor i klass II och 18 900 kronor i klass III samt vid 5,0 Mkr 78500 kronor i klass III och 101 000 kronor i klass IV. Ny taxa för bygg- nadskonstruktioner är under utarbetan- de inom facksammanslutningen SVR. För vvs-konstruktionerna tillämpas i huvudsak en av svenska värme- och sanitetstekniska föreningen upprättad och senast 1939 omarbetad taxa, som utan väsentliga ändringar också anta— gits av svenska teknologföreningen 1945. Taxan har tre klasser, enkla, nor- mala och komplicerade uppgifter, och arvodet baseras på anläggningskostna— den för enbart vvs-arbetena. Arvodena kan därför ej exemplifieras för de i det föregående angivna byggnadskostnader- na. Med ett som det vill synas för de anförda exemplen rimligt antagande att vvs-installationerna utgör omkring 17 %

av de totala byggnadskostnaderna, kan man få en viss uppfattning om storle- ken. Arvodet skulle då bli 1,56—0,85 % i klass I och 2,24——1,39 % i klass 111. För byggnadskostnaden 1,0 Mkr utgör arvodet 10800 kronor i klass I och 13 800 kronor i klass II samt vid 5,0 Mkr 57 000 kronor i klass II och 71 000 kronor i klass III. De arbetsuppgifter som ingår i arvodet omfattar entrepre- nadhandlingar (65 %) och kontroll (35 %). Om konstruktören icke utövar kontrollen, ökas arvodet för entrepre- nadhandlingarna till 75 % av det to- tala arvodet. Taxans arvode anses inom konsultkretsar numera icke tillräcklig i många fall. Nya byggnadsmetoder och ökade krav på vvs—anordningarna har medfört att taxans indelning i tre klas- ser visat sig vara otillräckligt. Förslag har därför framlagts om en till fem klasser utökad taxa, varav de tre lägsta i stort sett överensstämmer med den gällande taxan. Arvoden enligt klass IV ligger cirka 15—20 % över klass III och enligt klass V cirka 30—40 % över klass III. Vid sidan av taxan har arvodesbe- räkning enligt självkostnadsprincipen blivit allt vanligare.

Arvode till el-konstruktörer har tidi- gare utgått för programhandlingar och kontroll enligt av svenska teknologför- eningen fastställd specialtaxa, medan erforderligt utredningsarbete ersätts särskilt efter tid. Specialtaxan bygger på prisnivån vid årsskiftet 1939/1940, varför man numera icke anser sig kun- na tillämpa den utan förhöjning. Under antagande att vid en byggnadskostnad av 1,0 Mkr el-anläggningen kostar 7 % därav, skulle taxan inklusive ersättning för utredningsarbete ge ett arvode av 8 000 kronor eller 0,8 % och med sam- ma antagande vid 5,0 Mkr byggnads- kostnad omkring 30000 kronor eller 0,6 %. Vanligast är numera att hela ar- vodet bestäms på självkostnadsbasis el-

ler, som i vissa fall sker, till ett be- stämt belopp.

Totalarvodet till arkitekt och kon- struktörer torde vid byggnader av nor- malt utförande och vid byggnadskostna- der mellan 1,0—5,0 Mkr ligga mellan 6 % och 12 % av hela anläggningskost- naden, stundom högre.

För den betydande anläggningsverk- samheten utanför husbyggnadsområdet tillämpas i stor utsträckning andra for- mer för arvodesuppgörelser än sådana som direkt eller indirekt grundar sig på anläggningens kostnad, närmast då ar- vode efter självkostnad. År 1944 antog svenska teknologföreningen särskilda arvodesnormerm som avsåg »fall, där en uppdragsgivare vänder sig till en sakkunnig, som äger de kvalifikationer och den erfarenhet, vilka fordras för att fullgöra uppdraget i överensstämmelse med god teknisk sed» och med »ekono- miskt självständig ställning». Normerna förutsåg två sätt för arvodets beräkning, »på grundval av självkostnad» och »på grundval av anläggningskostnaden», det senare enligt specialtaxor. För enskilda fall angavs även vissa andra beräk- ningsgrunder. »Den sakkunniges arbe- te», heter det emellertid i normerna, »är sådant, att det ofta icke kan kontrolle- ras av uppdragsgivaren. Den sakkun- niges uppdrag är med andra ord ett för- troendeuppdrag. I regel är det ej heller möjligt eller i uppdragsgivarens intres- se att på förband i detalj fastställa om- fattningen och beskaffenheten av det arbete, som den sakkunnige bör ned- lägga på uppdraget för att uppnå gynn- sammast möjliga resultat. Ej heller är det möjligt att exakt klassificera alla fö- rekommande sakkunniguppdrag, sär- skilt i fråga om svårighetsgraden. På grund härav böra parterna såvitt möj- ligt träffa uppgörelse om arvodets be- räkning på grundval av den sakkunni- ges självkostnad för uppdragets fullgö-

rande». Enligt denna grund skulle den sakkunnige få ersättning för självkost- nader jämte »skälig vinst» i form av ett procentuellt tillägg till självkostnaden. I dessa inräknas då bokförda löner till den sakkunnige och hans tekniska per- sonal samt andra direkta kostnader jämte en på sedvanligt sätt fördelad an- del av verksamhetens allmänna omkost- nader. Detta omkostnadspålägg angavs till normalt 75—100 % vid den tidpunkt normerna fastställdes. Arvodesberäk- ning enligt dessa grunder förutsätter en ordnad bokföring enligt inom affärsli- vet sedvanliga principer. Sådan torde emellertid i betydande utsträckning ej förefinnas bland konsulterna inom hus- byggnadsfacket. Beträffande arvodets storlek anger ifrågavarande normer, till skillnad från de fasta taxorna, att det bör bestämmas både med hänsyn till ar- betsförhållanden, ansvar m. m. och till »den skicklighet, insikt och erfarenhet den sakkunnige besitter i yrket». Den nu angivna formen för beräkning av

ÅRVOD! KR. 500.000

arvode tillämpas i en del fall då det gäller husbyggnad, speciellt i fråga om byggnader för utpräglat tekniska ända- mål liksom för specialkonstruktioner till husbyggnader, dock sällan då pro- jektören är arkitekt.

Ett problem i samband med projek— tering, som här bör beröras, är projek- teringstiden och tendensen att mer och mer minska den tid som står till förfo- gande för projektering och utarbetande av det tekniska underlaget. Då det gäl- ler ett offentligt byggnadsobjekt förfly- ter i allmänhet längre tid mellan det förslaget till att bygga anläggningen först uppkommer och det definitiva be- slutet att den skall komma till utfö- rande. Även bortsett från den tid en of- fentlig debatt i en sådan fråga kan dra- ga med diskussion om olika alternativ eller om överhuvudtaget byggnaden bör komma till stånd, ligger det i såväl den statliga som kommunala förvaltningens natur, att ett beslut, i synnerhet ett som medför väsentliga utgifter av allmänna

' 500.000

500.000

100.000

100.000

0.25 030 1.0 BYGGNADSKOSTNAD Mkr.

2.0 3.0 4.0 50

Fig. 36. Projektörsarvoden. Summa arvoden för arkitekt, byggnadskonstruktör, vvs-konstruktör och el-konstruktör i normalfatl för nybyggnader i klasserna III—I V (kurvområde A) och II—III ( kurvområde B) .

medel, måste underkastas en beredning som tar tid. Under denna beredning och det förberedande arbetet uppgörs i re- gel projekt till byggnaden, men oftast blott i skissform. Dessutom är det först i och med det slutliga beslutet i veder- börande kommunala eller statliga repre- sentation som det definitiva program- underlaget föreligger för ett verkligt projektarbete. Vid den tidpunkten är emellertid då i regel behovet av byggna- den så stort och omständigheterna ofta även i övrigt sådana, att byggnadens ut- förande måste forceras. Oftast har ej heller vederbörande verkställande or- gan före ett definitivt byggnadsbeslut till sitt förfogande medel för projektar- betet. Inom statsförvaltningen dispone- rar visserligen byggnadsstyrelsen regel— bundet medel för ändamålet ur ett sär- skilt anslag, »utredningar rörande till- ämnade byggnadsföretag m. m.», på 150 000 kronor. Dessa medel åtgår emel- lertid huvudsakligen för förberedande utredningar. För egentligt projekte- ringsarbete inräknas regelmässigt me- del i de anslag över kapitalbudgeten som beviljas till uppförande av nya byggnader. I vissa fall händer det dock att till en början särskilda medel anslås för utarbetande av ritningar och först sedan sådana uppgjorts i den utsträck- ning att fullständig kostnadsberäkning kan ske, anslås egentliga byggnadsme- del. Liknande arrangemang kan stun— dom förekomma även inom kommunal- förvaltningen.

I fråga om kommunala byggnader, till vilka statsbidrag skall utgå, vållar gransknings- och prövningsproceduren tidsutdräkt. För exempelvis skolbygg- nader förutsätts i skolöverstyrelsens an- visningar att ritningsarbetet påbörjas först sedan styrelsens behovsprövning skett samt att därvid enbart skissrit- ningar uppgörs, vilka i särskild ordning skall förhandsgranskas av styrelsen.

Först därefter och sedan kommunen er- hållit meddelande om eventuella erin- ringar görs definitiva ritningar och kostnadsberäkningar, vilka skall inges till slutlig granskning i samband med ansökan om statsbidrag. Ansökan om såväl lokalbehovsprövning som för- handsgranskning och slutlig granskning samt statsbidrag skall inges till folk- skolinspektören, som med sitt yttran- de vidarebefordrar handlingarna till skolöverstyrelsen. Dessförinnan skall handlingarna för yttrande ha under- ställts bl. a. byggnadsnämnd, länsarki- tekt, civilförsvarsmyndighet, skolläka- re. Det ligger i sakens natur, att denna procedur är tidskrävande, och icke all- tid kan, innan beslut om statsbidrag fö- religger, möjligheten att igångsätta byg- get avgöras.

I de flesta fall då det gäller offentliga byggnader kan sålunda ett verkligt pro- jekteringsarbete ej påbörjas förrän med- len står till förfogande för det byggande organet. Visserligen är i allmänhet ar— kitekt utsedd redan tidigare men mera sällan övriga projektörer. I första hand måste då underlaget för anbudsinford- ran färdigställas och oftast kan på grund av nödvändig forcering ej krav ställas på att projektet därvid i alla sina detaljer skall vara genomarbetat. Samt- liga tekniska underlag för byggnads— utförande och leveranser föreligger där- för sällan då uppgörelse träffas med entreprenör eller leverantör. Det full- ständiga underlaget får därför färdig- ställas efter hand som det i sina respek- tive delar erfordras för arbetets eller leveransernas fortgång.

Även om det alltid anses angeläget att en beslutad byggnad blir färdig så snart som möjligt för att fylla ett ak- tuellt behov och man därför eftersträ- var att pressa såväl byggnads- och leve- ranstider som den tid som tillmäts för projekteringen, kan ju endast mera säl-

lan ett behov vara av den art att bygg- naden måste vara färdig vid en be- stämd tidpunkt, utan en avvägning sker mellan rimlig tid för projektering och byggande å ena sidan och kraven på att byggnaden snabbt skall kunna tagas i bruk å andra. Emellertid har alltse- dan byggnadsregleringen tillkom för- hållandena i nu behandlat hänseende blivit särskilt besvärliga genom att en- ligt 1943 års lag om tillståndstvång i de flesta fall ett bygges igångsättande är beroende av meddelat tillstånd. Visser- ligen sker ofta en tillståndsprövning i samband med statlig medelsanvisning, men i stor utsträckning anpassas till- ståndsgivningen i synnerhet för skolor och andra kommunala byggnader efter det aktuella arbetsmarknadsläget på or- ten. Ett vilande byggnadsprojekt, för vilket medel finns disponibla, kan så- lunda få byggnadstillstånd vid en tem- porär arbetsmarknadsförändring under villkor att det igångsätts före viss tid- punkt eller bedrivs under viss tidspe- riod. Det ligger då i sakens natur, att den tid som står till förfogande för pro- jektering kan bli exceptionellt kort.

5. Byggandet I likhet med husbyggnader i allmän— het uppförs offentliga byggnader i hu- vudsaklig utsträckning som beställ- ningsarbeten av såsom byggnadsentre- prenörer verksamma bolag eller enskil- da byggmästare. I allmänhet har denne huvudentreprenör egen organisation och personal enbart för de egentliga byggnadsarbetena, såsom massarbeten, betong-, tegel- och träarbeten. Vissa av de arbeten som ingår i byggnadsentre- prenörens åtagande gentemot byggher- ren brukar därför oftast av huvudentre- prenören lämnas till specialfirmor, un- derentreprenörer. Hit hör exempelvis målnings-, smides- och plåtslageriarbe- ten samt ej sällan även schaktnings- och

sprängningsarbeten, transporter o. dyl. Nya material och nya utförandemeto- der, som i allt större utsträckning kom- mit till under senare årtionden, fordrar ofta specialutbildade arbetare samt spe- ciella redskap och maskiner. Ofta, i synnerhet i fråga om mindre entrepre- nörföretag, är det då ej möjligt eller i varje fall ej ekonomiskt rationellt för företaget att hålla en särskild organisa- tion för sådana specialarbeten, i syn- nerhet om det gäller arbeten som i rela- tion till hyggnadsföretaget i dess helhet är av mindre omfattning. Tillverkare eller leverantörer av exempelvis olika golvmaterial, inredningar o. dyl. upp- träder sålunda ofta som underentrepre- nörer, varvid materialleveranserna av- ser färdiga arbeten.

De material, som fordras för ett mo- dernt husbygge, är av mycket skiftande natur från råmaterial som sten, grus, ce- ment, trä osv. över halvfabrikat i olika färdigstadier till kompletta inrednings- och installationsföremål. Det sistnämn- da slaget har under senare årtionden starkt ökat. Så levereras i allmänhet nu- mera fönster, dörrar, skåp o. dyl. fär- diga för inmontering och, ehuru i be- gränsad utsträckning, förekommer även i stommen ingående detaljer, såsom bjälklag, väggar, trappor m. in., som fabriksfärdiga element. I allmänhet är varje tillverkare eller grossist speciali- serad på ett visst slag av material och det stora antalet olika material medför därför också ett stort antal materialle- verantörer till ett och samma bygge.

Från huvudentreprenörens arbeten är åtminstone vid större byggen i regel un- dantagna vvs— samt el-anläggningarna. Dessa utförs då som särskilda entrepre- nader, de förra av vvs-entreprenör, de senare av cal-entreprenör. Stundom före- kommer också specialentreprenörer för mera omfattande ventilationsanlägg- ningar, komplicerade telekommunika-

tionsinstallationer o. dyl. Likaså kan storköksutrustning, vatten- och avlopps- reningsanläggningar, hissar osv. vara särskilda entreprenader. Även rörled- nings- och el—entreprenörerna har of- tast underentreprenörer och underleve- rantörer.

Det blir på detta sätt en mängd entre- prenörer och leverantörer, som blir en- gagerade i ett större bygge. Ehuru stör- re delen av dem är underleverantörer, där således samordning av arbetet an- kommer på vederbörande huvudentre- prenör, återstår dock de av byggherren direkt anlitade entreprenörerna och le- verantörerna. För samordning av dessas arbeten måste byggnadsledning utövas av byggherren själv. över arbetenas rik- tiga och kontraktsenliga utförande mås- te också byggherren utöva byggnads- kontroll och detta även när det gäller entreprenörernas underleverantörer. För dessa uppgifter har större delen av hu- vudmännen för det offentliga byggan- det —— bl. a. de flesta kommuner och en del statsmyndigheter ingen perma- nent sakkunnig organisation. För kon— trollen av de egentliga byggnadsarbete— na brukar mer eller mindre tillfälligt anställas särskild byggnadskontrollant, oftast person med i huvudsak praktisk erfarenhet men i regel utan högre tek- nisk kompetens. Under vissa förhållan- den, vid användning av högvärdiga stommaterial eller speciella arbetsmeto- der, krävs emellertid av tillsynsmyn— dighet högre kvalifikationer hos kon- trollanten. Stundom brukar byggnads- konstruktören utöva en viss kontroll av stomarbetena och tämligen regel- mässigt läggs kontrollen av vvs- och el- anläggningarna på respektive konstruk- törer.

Landstingen har oftast en eller ett par byggnadstekniker för arbetsledning, men för större byggnadsföretag brukar särskild kontrollant ofta anställas. Av

kommunerna är det endast de större städerna som har permanent organisa- tion för arbetsledning och kontroll. I Stockholm finns sålunda inom fastig- hetskontoret en särskild byggnadsavdel- ning för ändamålet och dessutom har även andra av stadens organ, exempel- vis folkskoledirektionen, sjukhusdirek- tionen och idrottsstyrelsen, särskilda byggnadsorganisationer. Husbyggnads- kontoret inom Göteborgs drätselkam- mare har ävenledes en liknande bygg- nadsavdelning. I övriga städer är mot- svarande organisationer av mindre om- fattning och inrymmer i regel blott byggnadstekniker med lägre utbildning.

Inom statsförvaltningen har endast de större byggande myndigheterna, så- som byggnadsstyrelsen, statens järnvä— gar, vattenfallsverket och väg- och vat- tenbyggnadsverket samt inom försvars- förvaltningen fortifikationsförvaltning- en och försvarets fabriksstyrelse, allsi- digt företrädd byggnadssakkunskap med resurser att utöva byggnadsledning. För övriga byggherrar torde den högre byggnadssakkunskapen enbart företrä- das av de för bygget anlitade projektö- rerna arkitekter och övriga konsul- ter. Formellt torde samordningen åt- minstone tidigare ha ansetts åvila arki- tekten och tillämpade arvodesnormer upptar också särskild del av arvodet för »byggnadsledning». Med mera avan- cerad teknik på de olika specialområ- dena, med arkitekternas speciella ut— bildning och inriktning och då arkitek- ten i regel ej permanent har personal på byggnadsplatsen kommer denna bygg— nadsledning numera i huvudsak att in- skränka sig till samordning av projekt- arbetet.

Entreprenörer för byggnader med statliga eller kommunala huvudmän ut- ses i allmänhet efter ett anbudsförfa- rande. Ehuru beställaren ofta förbehål— ler sig fri prövningsrätt vid avgörandet,

antages i regel, om ej särskilda omstän- digheter annat föranleder, den som läm- nat lägsta anbud. Detta allmänt tilläm- pade anbudsförfarande innebär, att ett stort antal byggnadsfirmor var för sig får genomföra en kostnadsberäkning av bygget på grundval av de byggnadsrit- ningar samt arbets- och materialbeskriv- ningar som byggherren tillhandahåller. Så gott som alltid måste även varje fö- retag för en hel del arbeten och mate- rial infordra anbud från tillverkare och leverantörer. I viss utsträckning har byggnadsföretagcn på större platser upprättat gemensamma organ för att utföra de för kostnadsberäkningarna er- forderliga massberäkningarna och un- der senare tid har även i ökad, ehuru alltjämt begränsad, utsträckning bestäl- laren börjat tillhandahålla massberäk- ningar tillsammans med övriga hand- lingar för anbuden. Tidigare inskränk- tes sådana uppgifter till av arkitekten uppgjorda »snickeriförteckningar» och byggnadskontruktörens »armeringsspe- cifikationer». Alltjämt får emellertid för ett anbud ett betydande arbete nedläg- gas av ett antal byggnadsföretag, ett ar- bete som för alla utom den antagna fir— man är bortkastat. Samma förhållande som i fråga om by gnadsanbuden gäller också anbudsförfarandet för rörled- nings- och el—installationerna ävensom för underentreprenörerna. Anbudsförfarandet dominerar i fråga om husbyggnader för offentliga ända— mål. När det gäller nybyggnader är det praktiskt taget allenarådande. Enligt gällande upphandlingsförordning är förfarandet med slutna anbud och prin- cipiellt antagande av lägsta det enda tillåtna för upphandlande statliga myn- digheter.?” Emellertid har i instruktio— ner för vissa verk, bl. a. de som regel— mässigt har byggnadsarbeten, lämnats ökad frihet. I byggnadsstyrelsens in- struktion heter det sålunda: »Vid verk-

ställande av upphandling eller utföran- de av arbete för byggnadsstyrelsens räkning må styrelsen, utan hinder av gällande förordning angående upphand- ling och arbeten för statens behov m. m., infordra anbud på sätt, som i varje fall befinnes lämpligt, ävensom träffa upp- görelse under hand, så ofta sådan finnes vara för ändamålet fördelaktig»?51 Lik- nande medgivanden lämnas i instruk— tionerna för andra ämbetsverk.”) I första hand kan ifrågakomma avsteg från det sedvanliga sättet att offentligt utlysa entreprenaden och i stället ett begränsat antal företag inbjudas, vilkas kapacitet och kompetens bedöms lämpad för arbetet. Alltjämt är emellertid den offentliga anbudsinfordran det normala förfarandet i fråga om nybyggnader, även hos de myndigheter som fått stör- re frihet. Däremot tillämpas i stor ut- sträckning då det gäller ombyggnader, reparationer och andra på förhand svårbedömbara arbeten ett från det nor- mala anbudsförfarandet helt artskilt förfarande, utförande på räkning. Detta innebär att entreprenören får ersätt- ning för alla direkta kostnader för ma- terial, arbetslöner, transporter osv. jäm— te särskild ersättning för administration och andra indirekta kostnader samt vinst. I allmänhet beräknas den senare ersättningen efter viss procentsats av de direkta kostnaderna, stundom får den helt eller delvis formen av ett ar- vode. Även i detta fall tillämpas i viss utsträckning anbudsinfordran, som då gäller storleken av den procentuella er— sättningen. Utförande på räkning har emellertid mycket begränsad omfattning i förhållande till totalomslutningen av det offentliga byggandet.

Vid sidan av att byggandet utlämnas till privata företag förekommer inom vissa statliga och kommunala myndig- heters verksamhetsområde även byggan- de i egen regi. Inom den statliga sek-

torn är detta fallet i fråga om de stör- re verk som har fast organisation här- för, främst byggnadsstyrelsen, statens järnvägar, vattenfallsverket, väg- och vattenbyggnadsverket och fortifikations- förvaltningen. Emellertid omfattar egen- regi-utförandet endast i undantagsfall nybyggnader utan i allmänhet huvud- sakligen ombyggnader o. dyl. Inom byggnadsstyrelsens verksamhetsområde uppgår dock på grund av den betydande delen arbeten av ombyggnads- och re- parationskaraktär egen-regi-verksamhe- ten till en väsentlig del av den totala byggnadsvolymen. År 1955 uppgick så- lunda egen-regi-byggena till cirka 30,0 Mkr mot 50,0 Mkr för entreprenadbyg— gen. Även nybyggnader har i vissa fall tillkommit i egen regi. Inom statens järnvägar utförs en hel del husbygg- nadsarbeten i egen regi, däribland ny- byggnader som ingår i större anlägg- ningar av annat slag än husbyggnader. Fortifikationsförvaltningen utför om— kring en tiondel av de byggnadsarbeten, som projekteras inom förvaltningens byggnadsbyrå, i egen regi. Kännetecknande för husbyggnads- verksamheten är det stora antal före- tag, som verksamheten inom varje sär- skilt fackområde är uppdelad på. Så- lunda upptar rikstelefonkatalogen under »byggmästare och byggnadsentreprenö- rer» över 7 600 företag. Även om bland dessa på flera platser finns lokalavdel- ningar av större företag torde antalet självständiga företag dock uppgå till över 7000. De flesta av företagen är emellertid små. Till facksammanslut- ningen »svenska byggnadsindustriför- bundet», i vilket de största av företagen i landet ingår, är enligt uppgift från förbundet anslutna cirka 1 600 företa- gare. Av dessa har dock endast 100 företag över 100 anställda, 200 företag 50——100, 500 företag 10—50 och 800 företag mindre än 10 anställda. Inom

den andra facksammanslutningen på området, »Sveriges byggmästarför- bund», som enligt av förbundet lämnad uppgift har 560 medlemmar, är medel- antalet anställda per företag så lågt som 8. Med hänsyn till att medlemmarna en- ligt egen uppgift sysselsätter samman- lagt cirka 65 000 av landets drygt 100 000 egentliga byggnadsarbetare sys— selsatta inom husbyggnad?58 skulle de utöver nämnda båda sammanslutningar stående cirka 5000 företagarna i ge- nomsnitt ha 7 anställda. De till förbun- den anslutna företagen svarar således för huvuddelen av den totala husbygg- nadsvolymen i landet och sannolikt för en än större del av de offentliga bygg- naderna.

Enligt konjunkturinstitutets investe- ringsberäkningar uppgick den totala byggnads— och anläggningsverksamhe— ten 1955 till 8159 Mkr. Därav torde 6 000 Mkr gälla husbyggnader.254 De rena byggnadskostnaderna _— således exklu- sive installationer m. m. torde kunna uppskattas till omkring 75 % av total- kostnaden eller i runt tal 4500 Mkr, varför i genomsnitt varje företag skulle ha byggen för endast omkring 0,6 Mkr årligen. Det är dock härvid att märka, att en del av de medelstora byggnads- företagcn utövar en, ibland domineran- de del av sin verksamhet på andra an- läggningsområden än husbyggnad, främst väg- och brobyggnad. Av de 7 000 självständiga företagen torde även en stor del vara tillfälliga arbetsgivare med arbeten inom reparationssektorn som huvudsaklig sysselsättning och med mindre än 3 anställda i medeltal. Sven— ska byggnadsindustriförbundet uppskat- tar dessas antal till hälften, eller cirka 3 500 företag. Å andra sidan utförs en betydande del av andra slag av anlägg- ningsarbeten, såsom gator, vägar, järn- vägar etc., av myndigheter i egen regi. Även om hela anläggningsverksamheten

"T'

HDJEKT

| I

än

AEKITEKT BYBGNADS— VVS- EL- KONTEDLL KDNSTP. KUNSTE. KONSTI. ' I &

k

: _______________

_______________

iiiiiii

EEEEEEEEEEEEE

HONG/MSN ANSVAR

Fig. 37. Typorganisalion för ett byggnadsföretag.

medräknas, stiger emellertid icke ge- nomsnittsomslutningen per företag till mera än det dubbla. Sannolikt torde siffran ligga någonstans mellan 0,6 och 1,0 Mkr. Ur konjunkturinstitutets siff- ror kan utläsas att av den årliga total- summan för husbyggen 700—800 Mkr kommer på det offentliga byggandet. Under förutsättning att fördelningen på företagen är densamma som inom öv- rigt husbyggande skulle detta innebära att det offentliga husbyggandet är upp- delat på mellan 500 och 1000 bygg— nadsföretag.

Vad som nu sagts om byggnadsföre- tagen gäller i icke mindre mån vvs- och el-installationer. För rörledningsbran— schen gjordes 1955 en undersökning,255 som gav vid handen att det 1951 fanns cirka 2 600 företag med 2 800 produk- tionsenheter och cirka 21000 anställda eller i medeltal 7 per enhet. Produk-

iiikiikiiiiiiiiiiiiii

TEKNISK KONTROLL

Riiiiäiii 53252

* xvcsc

LIVEEAN- szzn

E

TEKNISKT UNhERLAG

tionsvärdet angavs till 560 Mkr eller om- kring 0,2 Mkr per enhet. För el-installa- tionsföretag är det svårt att få fram motsvarande siffror, då de olika före- tagen i stor utsträckning har skilda spe- cialiteter. För Stockholm, Göteborg och Malmö upptas i telefonkatalogen under rubriken »elektriska installationsaffä- rer» särskilt de företag som är godkän- da av vederbörande el-verk. Antalet så- dana uppgår för de tre städerna sam- manlagt till 244. Sannolikt rör sig anta- let företag som utför husbyggnadsinstal- lationer om ett tusental.

I regel har de företag, som nu berörts — byggnads—, rörlednings- och el-en— treprenörer sin verksamhet inskränkt till ettdera av de tre områdena, men i begränsad utsträckning finns bland de större företagen sådana som utöver byggnadsentreprenörverksamhet även utför vvs- och el-installationer. En grov

uppskattning av totala antalet entrepre- nadfirmor, som sysslar med husbygg- nadsarbeten av de tre nämnda slagen, på grundval av de siffror som anförts torde resultera i ett antal av storleks— ordningen 10 000—12 000, vilket med antagande om lika fördelning skulle be- tyda att för offentliga husbyggen över 2 000 företag är engagerade. Därtill kommer som underentreprenörer upp- trädande företag, såsom plåtslagare-, byggnadssmides-, glasmästare-, målare-, plattsättnings-, golvläggningsföretag etc., på vilka den angivna byggnadsvolymen skall ytterligare fördelas. Här råder så— ledes en mycket stark splittring på ett stort antal företag.

I än större utsträckning gäller vad som sagts åtminstone vissa branscher bland materialleverantörer, speciellt där fråga är om nya material och kon- struktioner. Efter det att ett företag fört in på byggnadsmarknaden ett nytt ma- terial eller en ny konstruktion, uppta- ges samma eller likartad tillverkning snart av ett med tiden ökat antal nya eller befintliga andra företag. För en sådan nyhet som exempelvis pivåföns- ter, som infördes för omkring 10 år se— dan, finns nu 13 tillverkare med sins— emellan likartade produkter. Golvplat- tor av polyvinylplast utbjuds i över 30- talet fabrikat. Å andra sidan är koncen- trationen till ett fåtal tillverkare eller importörer stor när det gäller en del »gamla» materialområden, exempelvis cement, armeringsjärn, plåt, rör, sani- tetsgods m. fl. På andra områden åter kan antalet företag visserligen vara stort, men gemensamma försäljningsor- ganisationer har skapats, t. ex. inom wallboard- och tegelindustrierna. I viss mån särpräglade är förhållandena inom järnhandels- och rörledningsbranscher- na. Den senare har som förut nämnts ingående analyserats av byggnadsmate- rialutredningen, som därvid påtalat ut-

över den föga rationella splittringen på företag även uppdelningen på grossis- ter, detaljister och installatörer.

6. Utveckling och forskning Det sätt på vilket projekt- och kon- struktionsverksamheten är organiserad då det gäller husbyggnader har ej med— givit ett planmässigt och löpande be- drivet utvecklings— och forskningsarbete inom projektorganen. De som fria före- tagare arbetande arkitekt- och ingen— jörskontoren har i allmänhet saknat så- väl personella som icke minst ekono- miska resurser att bedriva sådant vid sidan av de aktuella arbetsuppgifterna. Den omständigheten att varje enskilt företag i allmänhet arbetar enbart inom ett av de i projekteringen ingående spe- cialfacken har också utgjort ett hinder, då många utvecklingsproblem fordrar medverkan av flera specialister. Att projektföretagen i regel varit ekono- miskt fristående från såväl byggherrar som byggnadsföretag har också väsent- ligt begränsat både de ekonomiska re- surserna och det ekonomiska intresset av utveckling och rationalisering. På så- dana husbyggnadsområden, där utveck- lade projektorgan knutits till större fö- retag eller intresseorganisationer, exem— pelvis inom bostads- och butiksbyggan- det, har däremot ett målmedvetet ut- vecklingsarbete ägt rum. Så har varit fallet med den koopera— tiva bostadsorganisationen HSB, vars arkitektkontor redan tidigt genomförde utredningar om bostäder och bostads— kollektiva anläggningar, om byggnaders utformning och utförande, i material- frågor och rörande byggnadsekonomi- ska problem. Vissa av dessa frågor har omfattat eller varit av betydelse för jäm- väl det offentliga husbyggandet. En hel del av utredningarna har publicerats i en särskild skriftserie?6 På bostadsom- rådet bedriver även kommunala bo-

stadsföretag liksom kommunala bygg- nadsorgan i de större städerna ett plan- mässigt utvecklingsarbete. I det senare hänseendet kan framhållas smalhusut- redningen i Stockholm, höghusutred- ningen i Malmö, utredningen om skol- byggnader i Stockholm och trestadsut- redningen. Vidare bedriver Göteborgs stad för närvarande i samarbete med statens nämnd för byggnadsforskning utredningsarbete rörande planläggning av småhusbyggande. Kooperativa för- bundets arkitektkontor har med sina betydande resurser utfört och utför ett omfattande utvecklingsarbete inom de byggnadsområden förbundets verksam- het omfattar, främst butiks- och indu- stribyggnader.

Även bland enskilda byggnadsföretag har i stor utsträckning såväl organisato- riska som ekonomiska förutsättningar saknats till forskning. Endast fåtalet av de allra största har resurser att bedriva utvecklingsarbete. Detta har här huvud- sakligen varit inriktat på tillverknings- och byggnadsmetoder för byggnads- stommen. Bland materialproducenterna, där storföretagen är vanligare ej säl— lan utgör materialtillverkningen för husbyggnadsändamål endast en del av företagens hela tillverkningsprogram har de större resurserna medgivit ett utvecklings- och rationaliseringsarbete, som lett till införande av nya material och byggnadsmetoder. Exempel härpå utgör träfiberplattor, högvärdiga ce- ment- och stålsorter, fabriksfärdig be- tong, lättbetong, lättmurtegel, nya arme- ringsjärn m. fl. råmaterial och halvfa- brikat som möjliggjort ny formgivning och syftat att minska material- och ar- betskraftsåtgång, ge snabbare byggnads- takt osv. På senare år har därtill kom- mit — framför allt från cementindustrin —- produkter och byggnadsmetoder, som i större utsträckning medger fabrikstill- verkning av färdiga eller halvfärdiga

delar till byggnadsstommen. Även inom träindustrin har arbetet på monterings- färdiga byggnadsdelar givit en del re- sultat. Bortsett från småhushyggnader för bostadsändamål o. dyl. har emeller- tid arbetet varit i första hand inriktat på och utvecklingen mest resultatrik i fråga om snickerier, exempelvis skåp, dörrar och fönster. På värme— och sa- nitetsområdet har vissa storföretag be- drivit ett målmedvetet utvecklingsarbete, som resulterat i nya ventilationsanord- ningar, rationellare sanitetsinstallatio- ner 111. m.

Inom den statliga sektorn var utveck- lings— och forskningsarbetet inom hus- byggnadstekniken tidigare i huvudsak inskränkt till de tekniska högskolorna med deras då relativt begränsade perso- nella resurser. Banbrytande arbeten ut- fördes emellertid inom tekniska hög- skolan på vissa områden, exempelvis i fråga om betongtekniken, värmeisole- ringsproblemet och byggnadsmaterialen. I det byggnadstekniska forskningsarbe- tet tog ingeniörsvetenskapsakademien väsentlig de], ej minst genom ekono- miskt stöd och genom publicering av resultat. Akademins kostnader bestrids till omkring hälften av staten, medan resten täcks av en särskild stiftelse och av bidrag från industrin.257

Ur högskolornas arbete med material- problemen, främst rörande byggnads- materialen, uppstod särskilda material- provningsanstalter, som med tiden fick en mer eller mindre självständig ställ- ning. Deras arbete, som i första hand avsåg kvalitetsprovning av industrins produkter, innefattar ett forskningsar— bete som i samarbete med i första hand tillverkarna lett till utveckling på flera materialområden. Statens prouningsan- stalt utbröts 1922 ur tekniska högskolan och är under en styrelse och med en överdirektör som chef organiserad på fem tekniska avdelningar. Den bygg-

nadstekniska avdelningen har utom av- delningschef ett femtontal ingenjörer och tekniker. Det bör dock framhållas, att anstalten enligt gällande bestämmel- ser skall till 80 % täcka sina kostnader genom inkomster av provningar, varige- nom möjligheterna att bedriva metod- studier och med dessa sammanhängan- de forskning i hög grad begränsas. Chalmers provningsanstalt intar likaså en i huvudsak självständig ställning un- der särskild styrelse. Anstalten har tre tekniska avdelningar, varav en bygg- nadsteknisk. Sex byggnadstekniker är knutna till denna avdelning. Verksamheten inom statens hant- verksinstitut är också i viss utsträck- ning inriktad på utvecklingsarbete. In— stitutet är under en styrelse och en överdirektör som chef organiserat på fem avdelningar. Av dessa sysslar all- mänt kemiska avdelningen samt värme- och sanitetstekniska avdelningen även med vissa husbyggnadstekniska frågor. Till den förra avdelningen hör sålunda bl. a. målnings- och färgproblemen, och avdelningen har härför en särskild må- lerikonsulent. På lantbrukets speciella byggnadsområde bedrivs forskning av statens forskningsanstalt för lantmanna- byggnader. Också verksamheten inom statens institut för folkhälsan upptar frågor som berör husbyggandet och vid klimatfysiologiska laboratoriet i Upp- sala pågår grundläggande undersök— ningar rörande inomhusklimatet. Slutli- gen ingår i uppgifterna för statens tek- niska forskningsråd jämväl forskning inom byggnadstekniken. Rådet har en- ligt sin instruktion att följa den tek- niska utvecklingen i stora drag och stödja initiativ till forskning av bety— delse för näringslivet. Till rådet anvisas statligt anslag dels till administrations- kostnader, dels till forskningsverksam- het. Budgetåret 1955/56 uppgick det se- nare till 1,395 Mkr.258

Genom omorganisation 1954 samman- slogs det i samarbete mellan staten och olika enskilda organisationer bildade hemmens forskningsinstitut med den inom statens priskontrollnämnd inrät- tade byrån för aktiv hushållning och 1956 bildades härur statens institut för konsumentfrågor. I institutets uppgifter ingår att bedriva »målbetonad forsk- ning, provningsverksamhet och prak- tiska undersökningar av betydelse för konsumenterna» men däremot icke egentlig grundforskning. Under en sty- relse på sex ledamöter och med en di— rektör som verkställande är institutet organiserat på fyra avdelningar och ett kansli.259 Ehuru institutets verksamhet har annat syfte än byggnadsforskning, har dock vissa av dess arbeten bety- delse för husbyggandet, i första hand dock för bostadsbyggandet. I fråga om golvbeläggningar och golvbehandlingar har arbetet haft vidare betydelse.

Inom den privata sektorn av husbyg- gandet har ett flertal helt eller delvis på forskning, utvecklings- och rationali- seringsarbete inriktade institutioner skapats. Bland dessa kan nämnas ce- ment- Och betonginstitutet, som upprät- tats och drivs av industriföretagen i branschen. Institutet står under ledning av en föreståndare, för närvarande pro- fessorn i brobyggnad vid tekniska hög- skolan, och är organiserat med kemisk, fysikalisk, teknisk och kontaktavdel- ning, vardera under ledning av kvalifi- cerade tekniker. Liknande institutioner har skapats i andra branscher, exem- pelvis tegelindustrins centrallaborato- rium, som drivs av svenska tegelindu- striföreningen och står under ledning av en akademiker som laboratoriechef, stenindustrins forskningsinstitut, sven- ska färg- och fernissindustrins forsk- ningslaboratorium samt glasinstitutet i Växjö. Den av företag och fackmän bil- dade svenska värme- och sanitetstek-

niska föreningen har en »forsknings- stiftelse» med uppgift att befordra ut— vecklingsarbetet inom facket, men stif- telsens verksamhet har numera till stor del övertagits av statens nämnd för byggnadsforskning. Svenska byggnads- industriförbundet, som är en entrepre- nörsammanslutning, är ett annat exem- pel på en branschsammanslutning med jämväl utvecklingsarbete på sitt pro- gram.

I samarbete mellan staten och den enskilda industrin har tillkommit en del forskningsinstitutioner, som ehuru ej uteslutande inriktade på husbyggnad dock bearbetar jämväl vissa husbygg- nadsproblem. Det 1942 inrättade sven- ska träforskningsinstitut bedriver så- lunda forskningsarbete rörande träets användning som byggnadsmaterial. In- stitutet är, under en styrelse och med en styresman som chef, organiserat på träteknisk, träkemisk och papperstek- nisk avdelning, vardera under kvalifi- cerad teknisk-vetenskaplig ledning, och har jämväl i övrigt kvalificerad forskar- personal. Statsbidrag utgår efter avtal med staten sedan 1954 regelmässigt och uppgick 1955/56 till cirka 0,86 Mkr.”60 Genom riksdagsbeslut 1956 ombildades den silikatkemiska institutionen vid chalmers tekniska högskola till svenska silikatforskningsinstitutet med uppgift att bedriva forskning inom cement-, te- gel—, porslins-, kakel-, lergods- och glas- industrins områden. Staten tillhanda- håller lokaler för institutet och lämnar årligt bidrag enligt särskilt avtal, för 1956/57 med 0,1 Mkr.261

En speciell form har det av ett antal storbolag bildade forskningsorganet för monteringsfärdiga byggnader fått i ak- tiebolaget bostadsforskning. Bolaget be- driver under ledning av två arkitekter forsknings- och utvecklingsarbete i för- ening med experimentbygge för fabriks- 1uässig tillverkning av husbyggnader.

Inom vissa statliga verk och institu- tioner med därför kvalificerad personal torde visst utvecklings- och forsknings- arbete bedrivas i anslutning till bygg- nads- eller konstruktionsverksamhet. Så har såsom förut nämnts byggnadsstyrel- sen personella resurser därtill och en- ligt instruktion ingår i styrelsens upp- gifter »att verka för en sund utveck- ling av husbyggnadsväsendet», varjämte styrelsen »bör med uppmärksamhet följa företeelserna och utvecklingen på de områden, som äro föremål för styrel- sens verksamhet» samt »insamla och bearbeta kunskapsmaterial på husbygg- nadsväsendets område».262 Inom bo- stadsstyrelsen finns en särskild »byrå för tekniska utredningar», vars arbete torde ha förutsatts få karaktären av ut- vecklingsarbete, ehuru givetvis i första hand inriktat på bostadsbyggande. De affärsdrivande verk, i vilkas verksam- het ingår husbyggande, torde även lik- som på sina respektive verksamhets- områden i övrigt bedriva utvecklings- arbete för att nå ökad rationalitet. Sta- tens järnvägar har således i fråga om sitt speciella husbyggande mycket ti- digt bedrivit tekniskt utvecklings- och rationaliseringsarbete. I fråga om spe— cialfacken grundläggningsteknik och geoteknik representerade styrelsen länge den främsta sakkunskapen. Från 1944 skapades en särskild statlig insti- tution för forskningen på området ge- nom statens geotekniska institut. Ehuru ej egentligen inriktat på husbyggandet är indirekt det byggnadstekniska ut- vecklingsarbete, som bedrivs inom vat- tenfallsverket samt väg— och vattenbygg- nadsstyrelsen, av betydelse för vissa de- lar av husbyggnadstekniken. Inom det senare verket tillkom ursprungligen de statliga normerna för järn- och betong- konstruktioner.

Vissa större enskilda industriföretag bedriver ofta i samband med konstruk-

tionsverksamhet eller i egna driftlabo- ratorier ett betydelsefullt utvecklings- arbete. Så sker vid de stora entrepre- nörföretagen, och inom byggnadsmate- rialindustrin kan som exempel nämnas skånska cementaktiebolaget med ce- ment- och betonglaboratoriet i Lim- hamn, Höganäs-Billesholms aktiebolags bearbetning av glasullproblem, aktiebo- laget Gustavsbergs fabrikers nykon- struktioner i fråga om sanitetsgods och värmepannor, gasbetongfabriken iSköv- de samt ytong— och siporexföretagen. Även det statliga bolaget statens skogs— industrier har utvecklat nya former och användningar av träfibermate- rialen.

Forskning på byggnadsområdet be— drivs sålunda av ett stort antal statliga och privata organ och frågan om en samordning till en planmässig och mål- medveten inriktning av arbetet var fö- remål för behandling inom utredningen angående den teknisk-vetenskapliga forskningens ordnande.263 Utredningens förslag ledde 1942 till att statens kom- mitté för byggnadsforskning inrättades med uppgift att följa, främja och sam- ordna den teknisk-vetenskapliga forsk- ningen inom byggnadsområdet, taga initiativ till sådan forskning samt syste- matisera och publicera föreliggande kunskapsmaterial, »särskilt sådant ma- terial som framkommit genom statsun- derstödd forskningsm Behovet av en kraftigare insats på området föranledde utredningar både 1946 och 1948 att fö- reslå ett permanent centralorgan för forskningens samordning. Först efter det att 1951 års bostadsutredning med eftertryck framhållit nödvändigheten av att forskningen kraftigt förstärktes, tog statsmakterna emellertid ställning till frågan efter proposition till 1953 års riksdag.

I propositionen framhölls att bygg- nadsindustrin till skillnad från

många andra industrigrenar på grund av sin struktur icke utan särskil- da åtgärder kunde förväntas vara i stånd att lösa de egna forsknings- och rationaliseringsproblemen. I dåvarande statsfinansiella läge ansågs det dock an— geläget »att icke belasta statsbudgeten med utgifter av den storleksordning, som erfordras om forskningsverksam- heten skall giva ett med hänsyn till byggnadsverksamhetens samhällsekono- miska betydelse godtagbart resultat». I stället beträddes vägen att finansiera verksamheten med en byggnadsforsk- ningsavgift, som pålades arbetsgivarna i byggnadsfacket genom en särskild för- ordning angående byggnadsforsknings— avgift.265 Avgiften, som bestämdes till 20 kronor per kalenderår »för varje fullt antal av trehundra dagsverken» som utförts av enligt olycksfallsförsäk- ringslagen försäkrad arbetare, skulle i samband med försäkringsavgiften utta- gas av riksförsäkringsanstalten. Enligt särskild kungörelse skulle bestämmelsen tillämpas för vissa i sistnämnda lag an- givna verksamhetsgrenar, vilka ansågsi huvudsak gälla husbyggnader. För sta- tens byggnadsverksamhet i egen regi skulle avgift ej utgå men väl för kom- munal byggnadsverksamhet. Där stat- liga byggnadsarbeten utfördes på entre- prenad, kom dock avgift automatiskt att utgå från vederbörande entreprenör. Staten skulle emellertid helt svara för kostnaderna för driften av centralorga- uet samt lämna ett särskilt bidrag till byggnadsforskningcn, för 1955/56 upp— gående till 0,265 Mkr. Det förutsattes i propositionen att statens bidrag därige- nom icke blev lägre än om avgift skulle utgått även på statliga byggen i egen regi.?”

Kommittén för byggnadsforskning ombildades till ett permanent organ, statens nämnd för byggnadsforskning. Denna fick en styrelse bestående av 14

personer, representerande forskning, socialdepartementet, statliga myndighe- ter och institutioner som handlägger byggnadsfrågor, arbetsmarknadens par- ter samt kooperativa och enskilda insti- tutioner och företag. Som chef skulle tjänstgöra en föreståndare i Cp 15, me- dan den tekniska personalen i övrigt skulle ha friare anställningsformer. Personal skulle även kunna anställas med avlöning av fondmedel.267

De genom byggnadsforskningsavgif— terna inflytande medlen skulle tillföras en fond, byggnadsfackets forsknings- oeh rationaliseringsfond, som skulle förvaltas av statskontoret. Ehuru även den meningen under remissbehandling- en framfördes, att fonden borde dispo- neras av Kungl. Maj:t liksom också att medlen borde redovisas över statsbud- geten, blev dock beslutet att nämnden skulle på egen hand få disponera över fondmedlen efter en halvårsvis upp- gjord preliminär plan, som underställts chefen för socialdepartementet. I pro- positionen beräknades forskningsavgif- terna komma att inbringa omkring 2,5 Mkr årligen.268 I verkligheten har emel- lertid beloppet blivit avsevärt lägre och rör sig om 1,7 Mkr.

Det förutsattes i propositionen att byggnadsforskningsnämnden i första hand skulle vara inställd på praktiskt utvecklingsarbete som kunde ge rela- tivt snabbt resultat. Nämndens uppgif- ter angavs vara grundläggande och till- lämpad forskning i fråga om planer, material, produktion och förvaltning, sammanställning av resultat från olika in- och utländska forskningsfält, utar- betande av nya hustyper och praktiska försök med dessa vid experimentbyg- gen samt spridning av resultat, in- och utländska, till myndigheter, konsulter, produktionsföretag, förvaltningsföretag, arbetare etc. Huvudparten av arbetet borde utföras av andra organ än nämn-

den själv och det egentliga grundforsk- ningsarbetet skulle utföras av utomstå- ende forskare med bidrag från nämn- den. Företrädesvis borde därvid ifråga- komma personer som arbetade vid hög- skolor, universitet och institutioner. På speciella områden borde nämnden söka utvidga arbetet genom samarbete med befintliga institutioner eller vid behov taga initiativ till att bilda självständiga organ eller tillsätta egna utskott el. dyl.

Detta överensstämde också i stort sett med vad som dittills tillämpats av forsk- ningskommittén. Arbetet bedrivs så— lunda dels i ett antal utskott med an- ställd personal, dels genom fristående forskare med anslag, dels slutligen vid företag, institutioner och myndigheter likaledes med anslag. Till en början fortsatte arbetet efter samma program som tidigare. Sammanlagt arbetade så- lunda nio utskott, vartdera med 4—8 medlemmar. »Belysningsutskottet» hade på sitt program grundforskning rörande belysning från sol och himmel, belys- ningsproblem i industri, skolor och på byggnadsplatser samt undersökningar rörande fönster och belysniugsarmatur. »Byggnadsvärmeutskottets» program var omfattande och skulle koncentreras på tre stora delområden: människan och inomhusklimatet, värmealstring i bygg- nader samt värmeavgången. »Driftut- skottet» skulle närmast behandla fastig- heters drift och förvaltning. »Golvut- skottet» planerade i första hand inven- tering av golvmaterial samt provnings- oeh underhållsmetoder. »Målniugsut- skottet» begränsade till en början arbe- tet till målning på utvändigt trä. »Plan- utskottet», som skulle behandla bebyg- gelseplaneringens problem, påbörjade en inventering av pågående arbeten på området. »Produktionsutskottet» hade som aktuella arbetsuppgifter arbetsle- darefrågor, vinterbyggen, transporter 111. m. samt kontoplaner och arbetsstu-

diemetodik. Tre regionala utskott för olika delar av landet inrättades också på detta område. »Putsutskottet» påbör- jade sitt arbete med litteraturinvente— ring, som avsågs skola resultera i nya normer och anvisningar. »Referattjänst- utskottet» hade till uppgift att övervaka referattjänsten inom nämndens kansli samt att upprätta ett centralkartotek och tre distriktskartotek.

Under 1956 omorganiserades arbetet och verksamheten koncentrerades till fem tekniska utskott jämte ett informa- tionsutskott. De regionala utskotten bi- behölls, ett i Malmö för södra Sverige, ett i Göteborg för västra Sverige och ett i Umeå för norra Sverige. För det fort- satta arbetet upprättades hösten 1956 ett program med arbetsuppgifter för vart och ett av utskotten.

»Planeringsutskottet» skall utföra jämförelse mellan olika hustyper, ut- redning rörande möjligheterna att för— billiga de mindre skolbyggnaderna samt rörande med parkering sammanhängan— de frågor, typisering av lägenhetsplaner för flerfamiljshus och utredning av principer för exploateringskalkyler. »Byggnadstekniska utskottet» skall fort- sätta arbetet med en ny metodik för statistisk-ekonomisk dimensionering av byggnadskonstruktioner, utföra under- sökning rörande målning av trä utom- hus jämte fortsatta betong—tekniska un- dersökningar och intensifierad puts- forskning. »Produktionsutskottet» skall handha undersökningar av vinterbyggen genom regionala utskottet för norra Sve- rige, utredningar rörande byggnads- platsens transporter och byggmaskiner, inventering av elementbyggda flerfa- miljshus, utarbetande av en produk— tionskontoplan samt utredning rörande mer ändamålsenliga projekteringshand- lingar. »Byggnadsvärmeutskottet» skall studera värmecentralens ekonomiska

dimensionering och analysera färdiga

centralers driftresultat, utreda byggna- ders totala värmebehov, bedriva grund- läggande forskning rörande fuktproble- men, inventera kulvertskador och vår— meförluster i kulvertar samt undersöka varmvattenförbrukningens storlek till- sammans med förvaltningsutskottet. »Förvaltningsutskottet» slutligen skall avsluta arbetena med kontoplaner för fastighetsförvaltningar av olika storlek genom utarbetande av anvisningar och utreda frågan om värdeminskning och avsättningsproblem vid husbyggnader samt studera vissa renhållningsproblem för fastigheter.

Av de regionala utskotten skall ut- skottet för södra Sverige undersöka problemen vid utvändiga byggnadsställ- ningar samt arbetsorganisation på kran- byggen, utskottet för västra Sverige un- dersöka formstämpproblemet och ut— reda rengöringskostnader samt utskot— tet för norra Sverige bedriva metodstu- dier på vinterbyggen.

För behandling av speciella frågor har inom utskotten bildats sammanlagt 11 arbetsgrupper för olika objekt: hus- typer, skolhus, golv, puts, målning, små- hus, panncentraler, försökshus, produk- tionskontoplaner, förvaltningskontopla- ner och byggnadsvärde.

Av i detta program ingående 26 ar- betsuppgifter har 1 direkt till föremål byggnader för offentliga ändamål, näm- ligen mindre skolbyggnader, 8 är av allmän byggnadsteknisk karaktär och således tillämpbara även på offentliga byggnader, 7 utgör produktionstekniska problem även gällande sådana byggna- der medan 5 gäller ekonomiska förvalt- nings- och driftproblem vid bostads- byggnader och återstående 5 helt bo- stadsfrågor och samhällsbebyggelse. Resultaten från avslutade och pågående arbeten har, huvudsakligen under år 1954, framlagts i 5 meddelanden, 2 handlingar, 10 rapporter, 7 interna så-

DEBDDJDBDH DDDDUIED

Fig. 38. Posthus i Eskilstuna. Byggt 1952. Ark. kassaexpedition, 3) ankommande och avgående

dana samt 5 broschyrer. Nämndens forskare och tjänstemän har dessutom i sammanlagt cirka 200 tidskriftsartiklar framlagt forskningsresultat.

Av anslag har nämnden utdelat 1953/ 54 0,393 Mkr, och 1954/55 1,197 Mkr, varav till utskotten och för vissa andra ändamål 1953/54 0,238 och 1954/55 0,859 Mkr. Utgifterna för budgetåret 1955/56 har uppgått till 1,460 Mkr, var- av för nämndens kansli 0,160, plane- ringsutskottet 0,109, byggnadstekniska utskottet 0,328, förvaltningsutskottet 0.054, byggnadsvärmeutskottet 0,294, in- formationsutskottet 0,192 samt de regio- nala utskotten 0,128 Mkr.

En väsentlig del av utvecklingsarbe- tet till större rationalitet inom produk- tionen överhuvudtaget utgör arbetet

.' L.-E. Lallerstedt. 1) boxrum, 2) allmänheten och post, 4) in— och utlastning.

med standardisering av material och byggnadsutförande. Genom att ned- bringa antalet typer och utföranden av en och samma produkt skapas förutsätt- ningar för serie- och masstillverkning, möjliggörs produktion för marknaden, förenklas och förbilligas lagerhållning och distribution osv. På grund av bygg- nadsfackets särpräglade förhållanden har standardiseringsarbetet där fått en i jämförelse med andra produktionsom- råden ringa omfattning. Emellertid be- drivs i viss utsträckning sådant arbete och här liksom på andra områden som ett led i det totala standardiseringsar- betet i landet. Ledningen och samord- ningen vilar på Sveriges standardise- ringskommission, som för sin verksam- het regelmässigt åtnjuter statsbidrag.

För 1955/56 uppgick det till 0,625 Mkr, varav dock 0,150 Mkr avses för verk- samheten inom varudeklarationsnämn- den. Av återstoden skall 0,200 Mkr an- vändas för standardiseringsverksamhe- ten på det byggnadstekniska området och 0275 Mkr för övrig standardise- ringsverksamhet.m Verksamheten inom det byggnadstekniska området handhas av ett särskilt organ, byggstandardise- ringen. Organisationen består enligt nu gällande stadgar av ordförande, utsedd av Sveriges standardiseringskommission för tre år, samt vidare en representant för varje medlem. Ständiga medlemmar är bostadsstyrelsen, byggnadsstyrelsen, domänstyrelsen, fortifikationsförvalt- ningen, lantbruksstyrelsen, statens prov- ningsanstalt och Sveriges standardise- ringskommission. För treårsperioder in- bjudna medlemmar är dels producent- och konsumentsammanslutningar som åtager sig att bidra till verksamheten med minst 1000 kronor årligen, dels institutioner eller facksammanslutning- ar som anses böra företrädas samt dels enskilda personer. Styrelsen består av byggstandardiseringens ordförande och vice ordförande, representanterna för byggnadsstyrelsen och standardiserings- kommissionen samt ytterligare minst tre ledamöter.

Standardiseringen skall företrädesvis omfatta byggnadsvaror, byggnadsdelar, förfaranden, metoder m. ni., som direkt eller indirekt har väsentlig inverkan på byggnads- och boendekostnaden. Stan— dardiseringsarbetet bedrivs inom spe- cialkommittéer, tillsatta en för varje ärende, och som till sitt förfogande har byggstandardiseringens kontor. Resul- taten publiceras, efter fastställelse av Sveriges standardiseringskommission, som svensk standard. Därutöver kan efter anmälan till kommissionen för ma— terial eller metoder utgivas »byggre- kommendationer», som således icke har

karaktären av svensk standard. De avses verka som försöksstandard eller som anvisning för tillämpning av svensk standard. Utöver av specialkommittéer- na kan förslag till standard och rekom- mendationer uppgöras även av utom- stående institutioner. Publiceringen sker

genom standardiseringskommissionen, då fråga är om fastställd svensk stan- dard i den löpande publikationsserien »svensk standard» med beteckning SIS på samma sätt som inom andra fack- områden. Som standard har hittills ut- givits 94 alltjämt gällande standardut- gåvor, varav 16 hänför sig till allmän byggnadsteknik, 25 avser dörrar och dörrbeslag, 9 fönsterdetaljer och 6 sani- tetsgods. I huvudsaklig utsträckning är dessa tillämpbara på husbyggnader i allmänhet. Av övriga hänför sig 5 till enbart bostadshus och 33 till köks- inredning, i första hand för bostäder och liknande. Av byggrekommendatio- ner har utgivits 44, till största delen av- seende bostadsbyggnader.

På specialområdet sjukhusbyggnader bedriver centrala sjukvårdsberedningen ett omfattande utvecklings- och rationa- liseringsarbete. Rationaliseringsarbetet bygger dels på arbetsstudier till att nå bättre utformning av lokaler, inredning och utrustning, dels på standardisering av främst utrustning. Standardiserings- resultaten publiceras såsom svensk sjuk- husstandard och vissa av dem fastställs sedan som svensk standard av Sveriges standardiseringskommission. Till en del har beredningens arbete skett i samråd med bl. a. byggstandardiseringen och resultatet publicerats gemensamt. I frå- ga om byggnadsinredning för likartade ändamål, exempelvis tvättställ och an- nat sanitetsgods, har beredningen utar- betat en sjukhusstandard medan bygg- standardiseringen sedermera uppgjort en standard med huvudaklig tanke på användningen i bostadsbyggandet.

17. Kostnaderna

l. Redovisningen

Den på grund av utvecklingen av den samhälleliga verksamheten fortgående ökningen i behovet av byggnader för offentliga ändamål har medfört en växande investeringsvolym. Att kvanti- tativt belysa dennas storlek och utveck- ling är emellertid förenat med svårig- heter på grund av att tillgängliga upp- gifter i regel icke medger en särredo- visning av husbyggnadsposten. Siffer- uppgifterna blir därför behäftade med vissa fel genom att en del approxima- tioner måste göras. De torde dock ej vara av den betydelse att de mera av- sevärt påverkar användbarheten av uppgifterna.

Inom den statliga sektorn disponeras anslag för husbyggnadsändamål, som framgår av det föregående, såväl från kapitalbudgeten som driftbudgeten. An- slags- och redovisningsmässigt upptages emellertid icke alltid kostnaderna så— som investeringar ens då fråga är om med statsmedel helt finansierade an- läggningar. De statliga investeringar, som sker i form av anläggningsbidrag och som under senare år fått allt större betydelse, anvisas helt över driftbud- geten. I många sådana fall framgår det icke av anslagsbeteckningen stundom ej heller av proposition om medlen avser anläggnings- eller driftbidrag. En annan svårighet är att på flera områ- den anslagen gäller anläggningar, där husbyggnaderna blott utgör en del, vil- ken ej redovisas särskilt. Ur praktisk redovisningssynpunktföreligger i många

fall icke heller anledning att göra åt- skillnad mellan själva husbyggnaden och andra anläggningar, vilka samtliga är att hänföra till kapitalutgifter. En gemensam redovisning kan även sam- manhänga med att husbyggnaderna ofta tekniskt sett utgör en integrerande del av anläggningen och att det ej sällan kan vara en definieringsfråga vad som skall räknas till husbyggnad i utred— ningsdirektivens mening och vad som är exempelvis kraftverks—, järnvägs- eller flygplatsanläggning. I vissa fall inkluderas i begreppet husbyggnad även markförvärvet, i andra fall icke. Allt detta gör att tillgängliga uppgifter om de statliga investeringarna i husbygg— nader icke kan bli helt tillförlitliga. Med dessa reservationer kan emellertid ur riksräkenskapsverkets årligen upp- rättade budgetredovisning erhållas upp- gifter till grund för en ungefärlig redo- visning av investeringarna. Siffrorna i det följande är hämtade ur den senast publicerade redovisningen avseende budgetåret 1954/55.1

Då det gäller det kommunala områ- det, dvs. landsting och primärkommu- ner, redovisas uppgifter om investering- arna i den officiella statistiken. I publi- kationen »kommunernas finanser», som utges av statistiska centralbyrån, ingår sålunda uppgifter om kommunernas ut- gifter för anskaffning av fastighet, vil- ken rubrik i flertalet fall inkluderar kostnaderna för husbyggnad. Utöver samma svårigheter som då det gäller de statliga investeringarna tillkommer emel—

lertid att uppgifterna är sammanförda till vissa större grupper av verksam- hetsgrenar, vilka icke motsvaras av in- delningen i den statliga redovisningen. För en del områden ingår husbyggna- derna vidare som en relativt underord— nad del och statistiken ger ej möjlighet till en uppskattning av husbyggnader- nas andel. I många fall inkluderar dess- utom de uppgivna beloppen liksom fallet stundom är inom den statliga sek— torn — markförvärv, som kan vara av betydande storlek och kanske icke ens alltid har sammanhang med husbygg- naden ifråga. Några andra källor med uppgifter om de kommunala investe- ringarna föreligger emellertid icke, var- för det trots angivna brister varit nödvändigt att begagna den kommunala finansstatistiken. Härvid har emeller- tid för att undvika större fel undersök- ningen begränsats till sådana sektorer av den kommunala verksamheten, där husbyggandet bedömts ingå som do— minerande del, medan sådana ändamål, för vilkas tillgodoseende endast erford— ras ett begränsat husbyggande, uteslu- tits. Den kommunala finansstatistiken har utgivits till och med år 19.532 var- jämte preliminära uppgifter erhållits för år 1954. Med hänsyn till att siffror- na såväl på det statliga som det kom- munala området endast kan bli approxi- mativa, kan redovisningen blott ge en uppfattning om den ungefärliga stor- leken av investeringarna. Trots detta har uppgifterna ansetts kunna läggas till grund för en bedömning av total- storleken av de offentliga investering- arna på området. Det största intresset knyter sig emellertid till investerings- utvecklingen på olika områden av den offentliga verksamheten, och bristerna i redovisningen blir då det gäller de därvid aktuella relativa förändringar- na av mindre betydelse. Investeringarnas fördelning på olika

ändamål kan även vara av intresse. I fråga om de kommunala investeringar- na är möjligheterna att få fram siffror i detta avseende större än inom den statliga sektorn. Inom den senare kan därför fråga endast bli om en mycket grov uppdelning i anslutning till upp- delningen i den kommunala statistiken. Den följande redovisningen av det allmännas totala investeringar i offent- ligt husbyggande och fördelningen på olika ändamål är, som redan inled- ningsvis nämnts, behäftad med vissa fel. Den innefattar sålunda ej samtliga husbyggnader medan å andra sidan in- går markförvärv och möjligen även i någon mån anläggningar av annat slag än husbyggnader. Siffrorna för de stat- liga och kommunala investeringarna hänför sig till något olika perioder de statliga avser budgetår och de kom- munala kalenderår. De olika delområ- dena är icke fullt identiska i fråga om stat och kommun. Till den del icke vissa av dessa fel utjämnar varandra, torde de emellertid sannolikt icke vara allvarligare än att allmänna bedöman- den av den offentliga investeringsverk- samheten kan grundas på de därur sammanställda siffrorna.

2. Investeringarna De sammanlagda statliga investering- arna i husbyggnad med undantag av försvarsväsendets byggnader och det allmänna bostadsbyggandet utgjorde en— ligt tillgängliga uppgifter cirka 280 Mkr under budgetåret 1954/55. Under kapitalbudgeten upptagna pos- ter har huvudsakligen hämtats direkt ur budgetredovisningen. Några större svårigheter att konstatera huruvida hus- byggande avses har då i regel icke före- legat. Då åter fråga är om poster under driftbudgeten har, som ovan framhål- lits, detta varit förenat med större svå- righeter. Ovissheten beträffande kost-

nadens karaktär av driftkostnad eller anläggningskostnad gäller såväl den del där finansiering sker direkt med ute— slutande statsmedel som då fråga är om anläggningsbidrag. Vissa komplette- rande upplysningar beträffande kostna- dernas art har därför införskaffats från olika ämbetsverk och myndigheter.

Statliga investeringar 1954/55

It'apitalblulgeten Mkr Mkr Statens affärsverksfonder Postverket .......... 8,17 Televerket .......... 10,07 Statens järnvägar 19,32 Domänverket ........ 0,90 Luftfartsfonden ........ 1,02 Statens allmänna fastig- hetsfond ............ 76,03 Fonden för låneunderstöd 8,96 Fonden för förlag till statsverket .......... 0,97 Diverse kapitalfonder .. 16,58 142,02

Driftbudgeten Byggnadsanslag ........ 19,80 Anläggningsbidrag ...... 117,07 136,87

278,89

Av de totala statsutgifterna under budgetåret 1954/55, 11510 Mkr, avsåg 2 240 Mkr försvarskostnader, 1 070 Mkr det allmänna bostadsbyggandet samt 8 200 Mkr övriga ändamål. I förhållan- de till sistnämnda belopp utgjorde de offentliga investeringarna i husbyggnad omkring 3,5 %. Till jämförelse kan nämnas att för vägväsendet vägun- derhåll, väg- och brobyggnad samt stat- liga bidrag till väghållning —- som un- der budgetåret drog en kostnad av cirka 530 Mkr, var motsvarande andel 6,5 %.

De sammanlagda kommunala investe- ringar, som 1954 redovisas för skilda ändamål under rubriken »anskaffning

av fastighet» enligt den kommunala finansstatistiken, uppgår till 498,5 Mkr.

Kommunala investeringar 1954

Mkr Mkr

Landskommuner och städer Kyrkliga ändamål ...... 50,00 Folkskola ............ 213,93 Annan undervisning . _ . . 52,30 Socialvård ............ 42,00 Hälso- och sjukvård . . . . 19,45 Brandväsen ............ 13,20 390,88 Landsting Hälso- och sjukvård . . . . 88,00 Undervisnings- och bild-

ningsanstalter ........ 17,42 Social verksamhet ......

2,16 107,58 498,46

Som framgår av sammanställningen hänför sig landskommunernas och stå- dernas investeringar till övervägande del till undervisningslokaler, vilka upp— tar över 265 Mkr motsvarande nära 70 % av det totala husbyggandet. Bland landstingens investeringar dominerar utgifterna för hälso- och sjukvård med 88 Mkr eller mer än 80 % av lands- tingens totala investeringar.

I sammanställningen över de kommu- nala investeringarna är de statliga bi- dragen inkluderade. Eftersom redovis- ningen här hänför sig till kalenderår medan den statliga avser budgetår, kan storleken av bidragsdelen ej exakt an- ges. Om man emellertid i detta sam- manhang tillåter sig att räkna med i den statliga redovisningen angivet be— lopp för anläggningsbidragen, skulle den totala omslutningen av de offent- liga investeringarna i husbyggnad för närvarande vara cirka 660 Mkr. Härav skulle statens utgifter utgöra omkring 279 Mkr och kommunernas 381 Mkr. I det följande har också ett försök

gjorts att fördela investeringarna på olika ändamål. Med utgångspunkt i hu- vudsak från den kommunala finanssta- tistiken har fördelning skett på följande ändamål: socialvård, hälso- och sjuk- vård, undervisnings- och bildnings— anstalter, förvaltnings- och rättsväsen- de, kommunikations- och kraftverk samt

övriga ändamål. Med hänsyn dels till svårigheten att särredovisa statsbidra- gen för olika ändamål och dels till olika redovisningsperioder blir denna upp- delning mycket approximativ och är delvis beräknad. Slutsiffran kommer därigenom ej att överensstämma med den ovan för totalomslutningen angivna.

Totalinvesteringar i offentliga byggnader

Stat 11232; Summa 1954/55 (1954) Mkr Mkr Mkr Socialvård ..................... 33,36 16,97 50,33 Hälso- och sjukvård ............ 36,41 104,60 141,01 Undervisnings- och bildningsan- stalter ...................... 95,92 214,61 310,53 Förvaltning och rättsväsende 10,34 —— 10,34 Kommunikations- och kraftverk. 43,78 —— 43,78 Övriga ändamål ................ 59,08 51,70 110,78 Summa 278,89 387,88 666,77 Relativ fördelning av investeringarna 1955tzf/t55 153er Summa (1954) % % % Socialvård ..................... 5,0 2,5 7,5 Hälso- och sjukvård ............ 5,5 15,6 21,1 Undervisnings- och bildningsan- stalter ...................... 14,4 32,2 46,6 Förvaltning och rättsväsende 1,6 — 1,6 Kommunikations- och kraftverk. 6,6 _ 6,6 Övriga ändamål ................ 8,8 7,8 16,6 Summa 41,9 58,1 100,0

3. Investeringsutvecklingen Den nuvarande omfattningen av in- vesteringarna bör ses mot bakgrunden av utvecklingen under tidigare perio- der. För en ur statistisk synpunkt fullt tillfredsställande redovisning av denna skulle erfordras omräkning till en en- hetlig prisnivå. Av skäl som kommer att anföras i det följande har detta

emellertid icke ansetts möjligt. Man är därför hänvisad till att använda upp- gifter om investeringarna räknade i lö- pande priser och med utgångspunkt härifrån skaffa sig en uppfattning om utvecklingen. Med hänsyn till den un- dersökningsmetod, som valts och som närmare utvecklas i följande avsnitt, har denna olägenhet kunnat elimineras.

HÄLSO :: SJUKVÅRD

SOCIALVÄRD

UNDERVISNING

ÖVRIGT

Karm. väsen».

Fönvmu. o RÄTTsv.

Fig. 39. De offentliga investeringarnas fördelning 1954.

Om man således tillsvidare bortser från den bristande jämförbarheten på grund av inträdda prisfördyringar och andra relevanta faktorer som påverkat kost- nadsutvecklingen, exempelvis standard- höjningen, synes uppgifterna i tillgäng- liga redovisningar i huvudsak vara jäm- förbara. Detta gäller såväl det statliga som det kommunala området och hela den 30-årsperiod som i fortsättningen behandlas. Det har med hänsyn till det synnerligen omfattande arbete, som är förenat med kompilerandet av uppgif- terna bcträffande de statliga investe- ringarna ur budgetredovisningen, an- setts tillräckligt att belysa utvecklingen genom att välja femårsperioder. Beträf- fande den kommunala sektorn finns uppgifter för varje år. Med utgångs- punkt från dct i det föregående valda redovisningsåret 1954/55 för den stat- liga sektorn och 1954 för den kommu- nala har investeringarnas omfattning undersökts för femårsperioder tre de- cennier tillbaka.

För att få anslutning till andra index- serier har som utgångsår för den rela-

övmsn ore mvzsr.

INVESTJ UFE HUSB-

tiva förändringens storlek valts budget- året 1934/35 med hänsyn till att 1935 utgör basår för vissa indexserier på husbyggnadsområdet och förändringar- na i kostnader och priser mellan 1934 och 1935 i allmänhet varit relativt obe— tydliga.

Sammanställningen visar att utveck- lingen i stort sett inneburit att under den redovisade 30-årsperioden de stat- liga investeringarna räknade i löpande priser cirka tjugodubblats. Ser man på utvecklingen under olika delar av pe- rioden framgår att investeringarna öka- de obetydligt under den första femårs— perioden. Under denna tid var kost- nadsutvecklingen vikande, varför man kan förmoda att investeringarna volym- mässigt sett var av ungefär samma stor- lek som under närmast föregående pe- riod. Från och med budgetåret 1934/35 inträder en ökning med den uppåtgå- ende konjunkturen under senare delen av 1930-talet. Under kriget fick av stats- finansiella skäl hushyggnadsverksam- heten stå tillbaka för investeringar på det militära området. Knappheten på

arbetskraft torde dcssutom medverkat till att ökningen icke blev mer bety- dande. Efterkrigstiden kännetecknas av en ökad verksamhet. Till en början är stegringstakten långsam, delvis beroen- de på att de statliga investeringarna hölls tillbaka till förmån för det under

kriget ackumulerade investeringsbeho— vet inom näringslivet. Även det under åren 1948—1950 tillämpade pris- och lönestoppet torde sannolikt ha verkat återhållande. För den sista femårsperio- den har emellertid utvecklingen varit så mycket starkare.

Utvecklingen av statliga investeringar

1924/25 1929/30 1934/35 1939/40 1944/45 1949/50 1954/55

Mkr Mkr Mkr Mkr Mkr Mkr Mkr

Kapitalbudgeten

Statens affärsverksfonder—

Postverket ............ Televerket ............. Statens järnvägar ...... Domänverket ..........

Luftfartsfonden ..........

Statens allmänna fastig- hetsfond ..............

Statens utlåningsfonder. . . Fonden för låneunderstöd Fonden för förlag till stats- verket ................ Diverse kapitalfonder

Våg— och vattenbygg- nadsverkets förrådsfond Statens reproduktionsan- stalts fond ............ Bri/[budgeten

Byggnadsanslag ........ Anläggningsbidrag ......

1,515 7,139 0,737 0,194 0,097

1,845 6,763 5,796 0,276 1,097

8,172 10,068 19,317

0,901 1,020

13,035

0,095

37,475

2,124

76,033

8,956

11,311 0,970

0,608 16,580

0,005

1,301 10,688

3,040 40,076

19,780 117,070

Totalsumma ReLtal

46,725 320

100,808 690

278,867 1 909

Utvecklingen på det kommunala om- rådet företer i stort sett en tiodubbling av investeringarna. Landskommuner- nas och städernas investeringar har tillväxt i snabbare takt än landstingens. Under senare delen av 1920-talet skedde en betydande minskning av de kommu- nala investeringarna, vilken fortsatte under 1930-talets första år under den då rådande depressionen. Därefter till- växte investeringarna under uppgångs-

perioden fram till år 1939, varefter un- der kriget en väsentlig nedskärning fick göras även av de kommunala in- vesteringarna. Efterkrigstiden känne- tecknas av en stark ökning. Under den senaste femårsperioden har sålunda in— vesteringarna mer än fördubblats. Denna utveckling sammanhänger med de ökade behov som uppkommit genom förändringar i befolkningens storlek, sammansättning och lokalisering. In-

flyttningen till städerna från landsbyg- den och växandc antal barn och åld- ringar har medfört ökade investeringar i bl. a. skolor och sjukhus. Av ingående delposter företer ringarna i skolhusbyggnader av olika slag en mycket kraftig ökning och var vid periodens slut 13 a 14 gånger större än vid dess början. Till följd av dessa

exempelvis

investe-

Utvecklingen av de kommunala investeringarna

investeringars stora omslutning påver- kar de avsevärt utvecklingstendensen.

En sammanställning av de totala in- vesteringarnas utveckling innebär sam- ma svårigheter, som tidigare nämnts, och kommer att vara behäftad med en hel del fel. Emellertid kan den trots en del approximationer ändå ge en upp— fattning om de relativa förändringarna.

1924 1929 1934 1939 1944 1949 1954 Mkr Mkr Mkr Mkr Mkr Mkr Mkr Landskommuner och städer Kyrkligt ändamål ........ 6,503 3,629 8,086 16,470 10,033 32,517 50,000 Folkskola ............... 17,725 13,041 6,894 19,413 17,785 80,953 213,929 Annan undervisning ...... 2,647 1,592 5,329 6,885 4,645 19,182 52,301 Socialvård ............... 2,846 5,712 4,804 5,754 2,906 10,972 42,001 Hälso- och sjukvård ..... 3,106 3,092 4,151 12,248 5,217 18,828 19,453 Brandväsen ............. 1,387 0,456 0,159 1,583 1,608 5,620 13,201 Summa 34,214 27,522 29,423 62,353 42,194 168,072 390,885 Landsting Hälso- och sjukvård ...... 14,385 12,412 4,126 17,537 13,351 51,151 87,996 Undervisnings- och bild- ningsanstalter .......... 1,160 0,956 0,892 1,503 3,540 7,223 17,424 Social verksamhet ........ 0,339 0,360 0,146 — 0,091 0,973 2,163 Summa 15,884 13,728 5,164 19,040 16,982 59,347 107,583 Totalsumma 50,098 41,250 34,587 81,393 59,176 227,419 498,468 Avgår anläggningsbidrag. . 1,549 2,518 243 8,572 10,688 40,076 117,070 Nettosumma 48,549 38,732 34,344 72,821 48,488 187,343 381,398 ReLtal 141 113 100 212 141 545 1 111 Utvecklingen av de statliga och kommunala investeringarna Statliga Kommunala Totalsumma Rel. tal Mkr Mkr Mkr 1924/25 (1924) 13,549 48,549 62,098 127 1929/30 (1929) 14,095 38,732 52,827 108 1934/35 (1934) 14,606 34,344 48,950 100 1939/40 (1939) 33,271 72,821 106,092 217 1944/45 (1944) 46,725 48,488 95,213 195 1949/50 (1949) 100,808 187,343 288,151 589 1954/55 (1954) 278,867 381,398 660,265 1.349

7åfa/a aff/"nuari

,

v——_ ——,_—

År 1924 s 4934/35

1929/30

1939/m 1944/45 1945/50 1954/55

Fig. 40. De offentliga husbyggnadsinvesteringarnas utveckling.

4. Kostnadsutveeklingen I föregående avsnitt har investerings- utvecklingen angivits i löpande priser. De där beräknade indextalen utvisar därför icke den volymmässiga föränd- ring som inträffat och blir på grund av prisfördyringar och andra kostnads- stegrande faktorer i viss mån missvi- sande. Något försök till omräkning till en enhetlig kostnadsnivå för att erhålla så jämförbara tal som möjligt har emel- lertid av olika skäl icke gjorts. Vid indexberäkningar utgår man van- ligen från att endast prisförändring- arna skall mätas och andra faktorer som påverkar kostnadsläget utesluts. En indexmässig förändring erhålls sålunda vid jämförelse av exakt lika objekt och har en standardförändring inträffat kan en direkt jämförelse icke göras. Följakt- ligen borde man vid beräkning av en

index exempelvis gå ut ifrån en bygg- nad som byggdes 1935 och beräkna vad denna kostar att bygga nu. Den faktiska kostnaden år 1935 jämförs sålunda med den beräknade i dag. Givetvis kan på liknande sätt beräknas vad det hus som byggs i dag skulle kostat att bygga 1935. Sådana beräkningar kan emeller- tid icke bli fullt rättvisande, exempelvis om vissa materialslag som användes till 1935 års hus icke längre finns i mark- naden. I praktiken är man därför tvungen att i fråga om 1956 års hus tillåta en del mindre avvikelser från det hus av år 1935 som kostnadsjämfö- relsen skall avse. Nämnda avvikelser innebär sålunda att man icke längre arbetar med lika objekt utan kanske endast med likvärdiga. Ej heller då blir emellertid ett indextal tillfredsstäl- lande. Utvecklingen inom alla produk—

tionsområden innebär ju en ständig anpassning till priser och teknik. Inom byggnadsbranschen övergår man exem- pelvis till mer materialbesparande bygg- nadssätt, billigare material införs och material som i prisavseende visar en ogynnsam utveckling ersätts med så- dana för vilka prisförändringarna är fördelaktigare. Eftersom ingen hänsyn tages till sådana förändringar, kommer index av nu behandlat slag att visa en för stor ökning _— eller för liten minsk- ning —— av byggnadskostnaderna och detta fel blir större ju strängare man är i sitt krav på att det hus som kost— nadsberäknas enligt 1956 års priser skall likna 1935 års hus.

En annan metod vid indexberäkning— ar är den då man icke anknyter beräk- ningarna till något hus av viss beskaf- fenhet utan arbetar med en index utvi- sande den genomsnittliga prisföränd- ringen av vissa mängder arbetskraft, material etc. En sådan index är en pris-

index för produktionsfaktorerna. Det- samma gäller som i fråga om den ovan behandlade indextypen emedan man icke heller här tar hänsyn till presta- tionsförändringen. Om man exempel- vis inför en arbetssparande maskin, kommer denna förändring icke till ut- tryck på annat sätt än att den inbördes viktfördelningen mellan arbetslönen för manuell arbetskraft och maskinkostna- den förskjuts. Detta påverkar icke en sådan index nämnvärt, särskilt icke vid uppgående priser, och en sådan index kan i extrema fall visa en uppåtgående tendens även om man i fråga om en- hetskostnaden får en kostnadssänkning.

De begränsningar, som enligt ovan vidlåder gängse indexberäkningar, blir med hänsyn till olika förändringar all- varligare ju längre den period är som indexen omspänner. Detta framgår där- av att man efter hand reviderar befint- liga indexserier som påbörjats under

1930—talet och framflyttar basperioden till efterkrigstiden. Frånsett denna om- läggning torde man vanligen särskilt med hänsyn till de numera snabbare förändringarna i första hand vara intresserad av att få en rättvisande be- lysning av kostnadsförändringarna på kort sikt.

De olika slag av byggnader varom nu är fråga, exempelvis skolor, sjukhus och ämbetsbyggnader, är sinsemellan myc- ket olika, varför det svårligen låter sig göra att fånga utvecklingen i ett enda tal. De nu vanligen tillämpade serierna på byggnadsområdet är de indices som uppgörs bl. a. för reglering av hus- byggnadsentreprenader, vilka serier utarbetas av bostadsstyrelsen vad be- träffar bostäder och av byggnadssty- relsen i fråga om förvaltningsbyggna— der m. m. Ingen av dessa serier, som först påbörjades år 1950, kan emeller- tid användas i detta sammanhang. För- utom dessa indexserier förs inom bo- stadsstyrelsen en serie över bostads- kostnaderna, vilken tidigare utarbeta— des av socialstyrelsen. Denna indexse- rie, som hade basår 1939, har av bygg- nadsstyrelsen omräknats med 1935 som basår. Då i nu aktuellt sammanhang bo- städer endast utgör en relativt liten andel av de totala investeringarna _ det är därvid huvudsakligen fråga om olika slags pcrsonalbostäder är denna serie av mindre intresse. Inom bygg— nadsstyrelsen utarbetas för februari och juli månader varje år en byggnadskost- nadsindex för vissa slag av offentliga byggnader. Beräkningarna baserar sig huvudsakligen på hus uppförda åren 1944—1946.4 Omräkning har sedan skett till 1935 års prisnivå, varvid vissa kost- iader för skyddsrum m. m. frånräk- nats. För vissa slag av byggnader före- ligger därför indexserier sedan 1935. Vid beräkning av dessa serier har man sålunda i princip gått ut från förhål-

landena åren 1944—1946 och husen av- ser sålunda en då modern byggnad. Skulle en omräkning av de i det före- gående angivna siffrorna över investe— ringsutvecklingen göras, skulle dessa serier kunna tänkas komma till använd- ning.

Vad som begränsar möjligheterna att använda nämnda indexserier är emel- lertid främst att frågeställningen i före- liggande fall delvis är en annan än den som ligger till grund för gängse index- beräkningar. Sådana knyts vanligen, som ovan framhållits, till ett visst i ti- den noga definierat objekt represente- rande en viss standard. En sådan index kan vara värdefull som komplement till andra kostnadsserier om de anknyts till samma utgångsår, basår, och de kan ge en ungefärlig uppfattning om prisför- dyringens inverkan. Är emellertid för- ändringarna stora som fallet är vid hus- byggande på olika områden, blir beräk- ningarna lätt orealistiska, ehuru de med hänsyn till förutsättningarna givetvis är invändningsfria. Även om man vid uppgörande av en sådan indexserie skulle regelbundet justera de i kost— naden ingående vikterna med hänsyn till aktuell teknik och standard och så- ledes hänföra index till »en ständigt modern byggnad», skulle man ändock icke kunna taga hänsyn till en del för- ändringar, exempelvis i fråga om utrym- messtandard. För här föreliggande än- damål skulle erfordras någon slags sammanvägd index, där man även tog skälig hänsyn till förändringen i stan- dardavseende. Genom ett omsorgsfullt urval skulle man säkert kunna erhålla lämpliga byggnader av olika slag, som var representativa för det år beräk- ningen avsåg. Man skulle härigenom —— liksom på andra områden även er- hålla ett uttryck för standardhöjningen på byggnadsområdet.

De brister som för den här aktuella

frågeställningen sålunda vidlåder be- fintliga indexserier har medfört att de icke kan användas för den fortsatta ana— lysen. Det är därför nödvändigt att göra beräkningar enligt en annan metod. Man måste då först göra klart vad det är för kostnadsförändringar man vill belysa. Det har härvid ansetts naturligt att man studerar kostnadsutvecklingen för de nyttigheter man genom byggandet er— håller. Man beräknar med andra ord vad en »funktionsenhet» varje år kos- tat att bygga, exempelvis ett klassrum i en skola av viss typ, en vårdplats i ett sjukhus, en arbetsplats i en administra- tionsbyggnad osv. Begreppet funktions— enhet har, såvitt är känt, icke i större utsträckning använts som statistisk en— het i fråga om husbyggnads- och anlägg- ningsarbeten. Fördelen att använda ett sådant begrepp är att det till skillnad från gängse indexserier har en mer konkret innebörd. Funktionsenhetskost- nådens förändring återspeglar å ena sidan inträffade pris- och kostnadsför- dyringar samt standardhöjningar och å den andra den eventuella kostnadssän- kande inverkan som erhållits genom rationalisering och förbättrad orga— nisation. Ställes indextal utvisande för— ändringarna i kostnaden per funktions— enhet i relation till förändring i total— omslutningen, får man alltså en upp- fattning om hur det årliga tillskottet av antalet funktionsenheter förändrats.

Beräkning av hur kostnaden per funk- tionsenhet förändrats kan icke ske med ledning av någon byggnadskostnadsin- dex, som ju, vilket ovan framhållits, avser en viss standard eller endast ger upplysning om summan av kostnadsut— vecklingen för arbetskraft, material och maskiner. Däremot kan givetvis en index över funktionsenhetskostnaden sammanställas med en byggnadskost- nadsindex i vilken hänsyn endast ta- ges till produktionsfaktorernas föränd-

-— ___—211111»

l||||IIll

|_lll

än.

ääää

DD

ääääääääää"ac ääääää

DD

EEEEEEIE

222

BavanPun

Fig. 41. Iolkskola av BI— —lyp i Östergötland. Ecklesiaslikdepartemenlels normalritning 1920. Ark.: E. Fant. I källaren skolbad m. m. ., i övervåningen klassrum, gymnastiksal, teckningssal samt rum är geografi och naturkunnighet med tillhörande materielrum.

ring. Detta bör ge en anvisning om vilken roll standardhöjningen och ra- tionaliseringen spelar. Under förutsätt- ning att utvecklingen icke inneburit någon standardhöjning eller rationali- sering överensstämmer kostnadsutveck- lingen för funktionscnheten med pris- fördyringen.

Enligt vad som under hand upplysts har inom allmänna statsbidragsutred- ningen vissa försök gjorts i fråga om skolor i riktning mot en funktionsen- hetskostnad genom att man sökt hän- föra byggnadskostnaderna till vissa »primärlokaler». Skolöverstyrelsen läg- ger också numera till viss grund för skä- lighetsprövningen av byggnadskostna- derna för statsbidrag en erfarenhets- mässig kostnad per klassrum, vari då inkluderas kostnaderna för erforderliga kommunikationsutrymmen och biloka-

ler. Även vissa statsbidragskungörelser på sjukvårdens och socialvårdens om- råde hänför det maximala statsbidraget till en viss enhetskostnad per vård- plats.5 Denna kostnad har då motsvarat byggnadskostnaden för en sådan enhet det år som kungörelsen avser och där förändringar i statsbidragsgrunden ge- nomförts har det i regel skett med relativt långa tidsintervall och nödvän- diggjort ny kalkyl. Någon indexserie finns sålunda ej på något av de här ak- tuella områdena.

Det kan icke heller komma i fråga att inom utredningens ram genomföra en beräkning av en helt ny indexserie av nu antytt slag. Icke ens ett primär- material torde utan mycket omfattande arbete kunna framskaffas. För att emel- lertid dels ge en antydan om innebör- den av och möjligheterna med en så—

dan indexserie över funktionsenhets- kostnaden och dels få en uppfattning åtminstone om tendensen hos en sådan serie har vissa stickprovsundersök— ningar gjorts. För att bättre kunna över- blicka vad man i själva verket får ut av olika investeringsanslag vore det dock värdefullt, om man genom statis- tiska undersökningar av större omfatt- ning kunde kartlägga utvecklingen på olika områden. Detta vore framför allt angeläget med hänsyn till de stora be- hov av investeringar som föreligger på skilda områden inom offentlig verk— samhet, särskilt som staten i väsentlig omfattning bidrar till byggnadernas fi- nansiering.

5. Stickprovsundersökning Genom det offentliga husbyggandet tillgodoses, som framgått av det före- gående, behov av mycket skiftande slag, varför man har att göra med sinsemel- lan väsentligt olika byggnadstyper, så- som skolor, sjukhus, ålderdomshem etc. För att tillfredsställande belysa föränd- ringarna i kostnaden per funktionsen- het måste denna givetvis avse de olika hustypcrna var för sig. En av de vä- sentligaste svårigheterna härvid är, i synnerhet när det gäller periodens ti- digare del, att finna lämpliga och år från år kommensurabla byggnadsobjekt. Dessa svårigheter är givetvis större då fråga är om det längst tillbaka liggande redovisningsåret 1924/25 men gör sig även gällande så långt fram som vid ti- den omkring 1934/35. Vidare får mate- rialet vid varje redovisningstillfälle icke vara av alltför ringa omfattning, då tillfälligheter och lokala förhållan- den kan förrycka kostnaderna. Det har i vissa fall för att få ett riktigare ma- terial varit nödvändigt att medtaga upp- gifter ett år före eller ett år efter det år redovisningen i övrigt avser. Byggande av folkskolor har förekom-

mit i relativt stor omfattning under hela perioden. I samråd med skolöver- styrelsens arkitekt har därför för vart och ett av åren 1924, 1934, 1944 och 1955 utvalts ett antal skolor, som be- dömdes som representativa för skol- byggnader under nämnda år. För att erhålla ett ur ändamålssynpunkt så en- hetligt material som möjligt ansågs det lämpligt att begränsa undersökningen till skolor av Bl-typ, dvs. med tre klass- rum, en typ som i stort antal byggts un- der lång tid. Av de ca 220 skolor, vilka till en början utvaldes, befanns vid när— mare granskning åtskilliga icke upp- fylla de uppställda villkoren. För de återstående infordrades närmare upp- gifter genom landets folkskolinspek- törer. Beträffande fördelningen regio- nalt uttogs 1 skola för övre Norrland, 3 skolor för nedre Norrland, Dalarna och Värmland samt 10 skolor för lan- det i övrigt, varav 3 för sydligaste de— len. För vart och ett av nämnda år skulle sålunda 17 skolor undersökas. Dock räckte materialet för 1944 endast till 10 skolor och för 1954 endast till 13. Tek- niska uppgifter samt uppgifter om bygg- nadskostnader erhölls genom vederbö- rande länsarkitekt. Vid granskning av de inkomna uppgifterna visade det sig att vissa skolbyggnader innehöll bo- stad, varför den uppgivna byggnads- kostnaden minskades efter en med hän- syn till byggnadsåret uppskattad kost— nad. I en del fall har andra för skol- typen ej normala lokaler ingått, medan stundom viss eljest normalt förekom- mande lokal ej kommit till utförande. Detta är framför allt fallet i fråga om gymnastiklokaler under de senare åren. Kostnaden för sådana felande eller till- kommande lokaler har uppskattats efter det aktuella prisläget samt motsvarande tillägg eller avdrag gjorts i kostnaderna. De sålunda beräknade kostnaderna har direkt hänförts till klassrum.

Byggnadsår Skoldistrikt

Verklig kostnad 1 000 kr

J nsterad kostnad 1 000 kr

Enhets- kostnad

1924 1926 1924——25 1922 1923 1924 1922——23 1923 1925——26 1923——24 1924 1924 1923

1934 1933——34 1934 1935 1935 1933 1933 1934 1933 1934 1931 1932

1944 1942 1945 1943——45 1944 1943 1941 1944 1943 1942

1954 1954 1953——54 1952——53 1955 1954 1954 1953 1954 1950——54 1955 1955 1954

Degerfors .................... Brunflo ...................... Ytterlännäs ................... Leksand ..................... Vårfruberga .................. Österåker .................... Häverö ...................... Mellösa ...................... Uddevalla .................... Mölltorp ..................... Kvibille ...................... Ö. Torsås .................... Herrestad ....................

Degerfors .................... Lits ......................... Ockelbo ...................... Frösåker ..................... Lerbäck ...................... J årna ........................ Stigtomta .................... Frändefors ................... Askim ....................... Broby ....................... Blentarp ..................... Herrestad ....................

Degerfors ..................... Frösö ........................ Fors ......................... Rättvik ...................... Sandviken .................... Kville ....................... Forsheda ..................... Bor .......................... Skarhult ..................... Bunkeflo .....................

Degerfors ..................... Själevad ..................... Kälarne ...................... Leksand ..................... Dannemora ................... Bälinge ...................... Södra Hagunda ............... Öckerö ....................... Tranemo ..................... Ätran ........................ Karup ....................... Riseberga .................... Kivik ........................

28 30 46 118 36 50 45

138 145

87 159 186 136

79 89 128 145

239 900 633 562 473 386 329 418 442 506 463 510 415

28 30 46 86 36 50 45 66 33 66 47 35 70

15 52 50 60 52 35 41 37 53 69 51 59

138 125

87 159 186 126

79 89 128 145

329 870 633 652 563 566 509 478 442 506 493 510 505

9,3 15,0 11,5 28,7 18,0 16,7 15,0 22,0 11,0 13,2 23,5 11,7 23,3

7,5 17,3 16,7 20,0 17,3 11,7 13,7 12,3 17,7 23,0 17,0 19,7

34,5 41,7 29,0 39,8 62,0 42,0 39,5 44,5 42,7 48,3

164,5 174,0 211,0 130,4 187,7 188,7 169,7 159,3 147,3 126,5 164,3 170,0 168,3

På grundval av de sålunda redovi- sade uppgifterna har genomsnittskost- naden per klassrum beräknats. Riktigast

hade måhända varit att hänföra kost- naden till elevplats, men för indexbe- räkningen är detta av mindre betydelse,

_ -i _ _ _YÅJNY '.'flllllll gwnnuqmmmpmq

"man

' 'i'.!

5555. TWT

l 1 lt!!!"

läåägå

”Haga new

000130;

Fig. 42. Folkskola av BI—lyp i Orresta, Uppland. Byggd 1955. Ark.: C. Laudon. ]) kapprum, 2) verkrum, matrum, 3) grupprum, matrum, 4) lärare, 5) expedition, 6) kök, 7) kartrum, 8) sam— lingar, 9) symaskiner, 10) bibliotek. Gymnastiksal, baslu och slöjdsal i särskild byggnad.

då Bl-skolorna i stort sett dimensione- rats för samma normalantal elever un- der hela den avsedda tiden.

Genomsnitlskoslnad per klassrum

för Bl-skola Byggnadsår ...... 1924 1934 1944 Kostnad (1 000 kr). 16,3 16,9 43,5 ReLtal ........... 96 100 257

1954 176,4 1 438

Undersökningen ger en klar bild av utvecklingen. Från att under tiden 1924 —1934 varit i stort sett oförändrad öka- des fram till 1944 kostnaden med över 150 % samt 1954 till en nivå som var mer än 10 gånger större än är 1924. Det torde vara sannolikt att utvecklingen av genomsnittskostnaden i fråga om andra skoltyper skulle förete en likartad tendens.

Då det gällt sjukhusbyggnader har det förelegat avsevärt större svårighe-

ter än i fråga om skolbyggnader att få fram en typ, som kan anses representa- tiv för varje år. Detta sammanhänger bl. a. med att sjukhusen ofta byggts ut i etapper. Så är förhållandet beträf- fande kroppssjukhusen, som dessutom är av mycket varierande storlek och struktur. Av övriga förekommande sjuk- hustyper är varken epidemisjukhusen eller sanatorierna representativa för annat än mindre delar av området. En viss uppfattning om kroppssjukhusens vårdavdelningar skulle dock kunna er— hållas från kostnaderna för sådana specialavdelningar inom allmänna kroppssjukhus, exempelvis förlossnings- och barnavdelningar, till vilka utgår statsbidrag med fasta belopp. Detta är nämligen begränsat till högst halva byggnadskostnaden, varför uppgifter om denna borde kunna erhållas. ,Ur

handlingar i bidragsärenden har me- dieinalstyrelsen också framskaffat ett antal uppgifter om kostnaden för för- lossningsavdelningar, varav i flertalet fall kan beräknas kostnaden per vård- plats. Uppgifterna sträcker sig emel— lertid icke längre tillbaka än till 1937, då för tidigare år bidrag icke utgick. Det är i detta sammanhang sålunda endast för 1944 och 1955, som siffror kunnat angivas. Dessutom har emeller- tid medtagits uppgifter för det tidi- gaste år varunder bidrag utgått. Med ledning av erhållna uppgifter har be- räknats en genomsnittskostnad per vårdplats. Med hänsyn till bristerna i materialet kan dessa siffror endast bli approximativa. För barnavdelningar har däremot ej motsvarande siffror stått att erhålla. Materialet är sålunda ytterst ofullständigt och anstaltstypen är icke helt representativ för kropps— sjukhusen.

Vårdptatskostnad för förlossnings- avdelningar

Förloss-

Byggnads— . ningsav— år Lasarbtt delning 1 000 kr

11,0 17,7 11,0

19,1 21,8 12,5

25,0 28,0 45,8 32,1

1038 1940 1942

1946 1946 1945

1955 1955 1955 1955

Sahlgrenska ........... Kinna ................ Landskrona ............

Falköping ............. Sabbatsberg ........... Markaryd .............

Korpilombolo .......... Junosuando ........... Uddevalla ............. Osby .................

För jämförelse kan också kostnaden per Vårdplats vid epidemisjukhus vara av intresse, ehuru ej heller dessa an- stalter är representativa för sjukhus- byggandet. Uppgifter beträffande epi— demisjukhus till vilka statsbidrag utgått har likaledes erhållits ur material till— gängligt hos medieinalstyrelsen.

Vårdplatskostnad för epidemisjukhus

Kostnad 1 000 kr

Skaraborgs län ....... 5,0 Jönköpings län ...... Örebro län .......... Gävleborgs län ......

Skellefteå ........... Karlstad ............

Linköping ........... Hässleholm ..........

Byggnadsår Sjukhus 1 924—25 1 924—25 1 924—25 1 924—25

1934—35 1934—35

1943—44 1943—44

1954—55 1954—55

'. ..

v

H 0001 NIF-9165 €)"!le cuz": HO CW SON-fi H

Uppsala ............. Sundsvall ...........

MN

För att få en viss komplettering av materialet har för åren 1937—1939 några stickprov gjorts beträffande all- männa vårdavdelningar vid lasarett. Siffrorna är emellertid osäkra på grund av det begränsade materialet och de olikartade lokala förhållandena samt med hänsyn till att vid deras framräk— ning ur förefintligt material en hel del uppskattningar måst göras. Byggnads— åren överensstämmer dessutom icke med de i övrigt använda. I samråd med centrala sjukvårdsberedningen har för- sök gjorts att få fram en fullständig kostnadsstatistik, men av naturliga skäl kan denna icke gå tillbaka i ti— den. Den är således begränsad till åren sedan 1953 men är för denna tid de- taljerad. För tidigare år har uppgifter infordrats från vederbörande lands- ting.

Vårdplatskostnad för lasarett

Vårdplats— kostnad 1 000 kr

25,5

Bygg—

nadsår Antal

Lasarett platser 1922 1923 1922 1924 1924

1932 1942 1949 1949 1949

1954

Avesta .......... 68 Ludvika ......... 60 25,1 Värnamo ........ 54 19,2 Torsby .......... 64 9,2 Mölndal ......... 51 24,0

Trelleborg ....... 91 10,3 Karlskoga ....... 86 15,4 Borgholm ....... 81 25,2 Fagersta ........ 88 39,8 Hässleholm ...... 72 22,0

Fagersta ........ 60 1 6,8

dill,; . mann

ETT

Fig. 43. Ålderdomshem i Julita, Södermanland. Trähus byggt 1917. 38 vårdplatser, varav några för sinnessjuka. Ark.: Th. Kellgren. 1) isole- ringsrum, 2 ) rum för 2 personer, 3) rum för 5 personer, 4) rum för 4 personer, 5 ) matsal, 6) dagrum, 7) arbetssal.

De från landstingen erhållna siffror- na företer så stor spridning att någon bestämd tendens därur ej kan utläsas.

Ett område inom sjukvården, där lö— pande uppgifter över kostnaderna står att erhålla, är sinnessjukvården, där staten svarat för byggandet hela den aktuella tiden. Antalet sinnessjukhus byggda under dessa år är emellertid relativt litet. Uppgifter om kostnader- na har lämnats av byggnadsstyrelsen.

Kostnad 1 000 kr

Sundby ............. 11,3 S:a Maria ........... 8,9

Lillhagen ............ 1 1 ,1 Umedalen ........... 8,3 S:t Olov ............ 1 0,9

Sidsjön ............. 13,2

26,0 32,4

Byggnadsår Sjukhus

1922 1927

1932 1935 1937

1943

1947—49 1953—55

Birgitta ............. Gullberna ...........

Det erhållna materialet i fråga om sjukhus är alltså i väsentliga avseenden bristfälligt. För förlossnings- och barn- avdelningar är materialet relativt till- fredsställande men avser endast sena- re år, för epidemisjukhusen relativt fullständigt men icke representativt för byggnadsområdet, för lasaretten ytterst ofullständigt medan för sinnessjukhu- sen endast enstaka objekt finns från de olika åren. Det kan därför endast kom- ma i fråga att på grundval av uppgifter- na giva en mycket ungefärlig bild av utvecklingen. Det bör också observeras att materialet från kroppssjukhusen en— dast hänför sig till vårdavdelningar. Sannolikt skulle en motsvarande under- sökning rörande exempelvis behand- lingsavdelningarna och ekonomiavdel- ningarna visat en väsentligt starkare stegring.

En beräkning av något slags gene— ralindextal för utvecklingen av kostna— den per Vårdplats kan icke grundas på ovan redovisade uppgifter. Härför skul- le erfordras ett väsentligt större mate- rial än det föreliggande. Genom sam- manvägning av de olika indextalen för de skilda sjukhustyperna efter deras andel i de totala investeringarna skulle tendensen i utvecklingen kunna erhål- las. För att emellertid ge en antydan om denna tendens har en beräkning av enk- la medeltal av delindextalen genom— förts.

Kostnadsutvecklingen per vårdplats för sjukhus

Det tredje stora området av offentligt byggande, socialvården, torde i kost- nadshänseende kunna i viss utsträck—

1924 1934 1944 1954 ning representeras av ålderdomshem- KTOPPS—Siukhus men. På detta område kan fullständiga Kosmad 1 000 kr- 13,2 173 4376 uppgifter erhållas för hela den aktuella ReLtal ........... .. 100 135 330 . . . .

_ . _ perioden. Efter juli 1953 har socralsty- Epldem'slukhus relsen fullständig statistik beträffande Kostnad 1 000 kr. . 6,1 6,0 13,0 27,1 .. . .. . Rel.ta1 ___________ 100 100 217 450 kostnaderna. For tiden dessforinnan Sinnessjukhus har 1 samråd med styrelsen 'uppgifter Kostnad 1000 kr 10,1 10,1 (13,2) 29,2 rorande typiska byggnader inhämtats Rel.tal ........... 100 100 131 289 från vederbörande kommuner. Liksom Medeltal i fråga om skolbyggnader har vissa jus- Rel.tal ........... .. 100 160 356 teringar av uppgifterna gjorts.

Vårdplatskostnad för ålderdomshem Total- Antal Vård- Byggnadsår Ort kostnad vård- platskostnad

1 000 kr platser 1 000 kr 1924 Brunflo ...................... 25 15 1,7 1926 Ilogdal ...................... 45 18 2,5 1923——24 Sura ......................... 105 33 3,2 1923 Kinnekulle ................... 60 15 4,0 1923 » ................... 75 20 3,8 1925 Nättraby ..................... 97 25 3,9 1934 Vilhelmina ................... 60 14 4,3 1934 SoHeHeå ..................... 42 18 23 1934 Björketorp ................... 30 16 1,9 1934 Stora Skedvi ................. 76 21 2,2 1944 Nordmaling .................. 399 42 9,5 1944 Svarteborg ................... 80 13 6,2 1954 Haparanda ................... 585 22 26,6 1954 Offerdal ...................... 940 32 29,3 1954 Fädngsö ..................... 700 30 235 1954 Vartofta ..................... 575 25 20,6 1954 Vittsjö ....................... 554 26 21,3

Genomsnittskostnad per vårdplats för ålderdomshem

1924 1934 1944 1954

Kostnad (1000 kr) 3,2 2,7 7,9 24,2 Rel.-tal ........... 125 100 278 864

Under periodens tidigare del domi- nerade ålderdomshemmen byggandet på socialvårdens område. En del andra och delvis artskilda objekt har tillkom-

mit under de senare åren och upptar numera en väsentlig del av de totala investeringarna. Fortfarande ingår emellertid ålderdomshemmen med så stor del, att utvecklingen på socialvår- dens område i detta sammanhang till- fredsställande torde kunna represente- ras av byggnader för ålderdomshem. Resultatet av de utförda stickprovs- undersökningarna är sålunda att från

NFFN

LT til M 795 LLEEIZlLL:

Fig. 44. Ålderdomshem i Ösler-Lö/sla, Upp- land. Trähus byggt 1981. 26 vårdplatser. Ark.: Hj. Hammarling. 1) rum för 1 person, 2) rum för 2 personer, 3) matsal, 4) (lagrum.

de tre största områdena av offentligt byggande föreligger för typiska bygg— nadsslag uppgifter ehuru delvis bristfälliga —— om hur kostnaden per funktionsenhet utvecklats. För ett rik— tigt bedömande borde motsvarande un- dersökningar genomförts även för andra viktigare byggnadstyper inom de behandlade verksamhetsområdena, framför allt gäller detta sjukvården där som förut angivits materialet varit för begränsat för att medge några generel— la slutsatser. Dessutom borde på ana- logt sätt även andra områden av det offentliga byggandet behandlats, såsom

ämbetshyggnader, fångvårdsbyggnader, viktigare typer av driftbyggnader osv. Det skulle då varit möjligt att med led— ning av de olika hustypernas andel i de totala husbyggnadsinvesteringarna årligen beräkna någon sorts generalin- dex utvisande kostnadsförändringarna i det offentliga husbyggandet över hu- vud taget. En sådan generalindex kan visserligen anses i de flesta samman- hang måhända blott ha ett teoretiskt intresse. Bland annat för statsmakter- nas ställningstagande i nationalbudge- tära frågor och till prognoser rörande den statsfinansiella utvecklingen torde emellertid en generalindex för funk- tionsenhetskostnaden vara värdefull.

Även om den nu genomförda stick- provsundersökningen icke ger underlag för några mera exakta slutledningar, kan dock de utvalda hustyperna —— skolor, sjukhus och ålderdomshem anses för närvarande utgöra en så do- minerande del av de offentliga investe- ringarna, att utvecklingen av funktions- enhetskostnaden på dessa områden kan förmodas styra tendensen i detta av- seende för hela den offentliga sektorn. För övrigt är det kanske icke möjligt att för alla områden beräkna en funk- tionsenhetskostnad. I vissa fall kan det nämligen te sig svårt att entydigt defi— niera begreppet funktionsenhet. Av vad som ovan anförts ter sig en begränsning till angivna områden åtminstone i det- ta sammanhang såsom lämplig och för- svarlig. Såvitt man kan förstå företer utvecklingen på andra områden knap- past mindre stegring av kostnaderna än de nu behandlade områdena. Vad af- färsverken beträffar borde sålunda kun- na förutsättas att man genom ekonomi- sering och rationalisering begränsat kostnadsstegringarna. Byggnader för affärsverkens del upptar emellertid en mycket liten del av de totala investe- ringarna. Vissa allmänna slutsatser tor-

I i 1 |

de därför kunna dragas av stickprovs- undersökningen.

Det väsentliga syftet med stickprovs- undersökningen har sålunda varit att få underlag för en jämförelse av inves— teringsutvecklingcn och funktionsen- hetskostnaden. En jämförelse av dessa båda serier ger en uppfattning om vad man fått ut i nyttigheter. Har nämli- gen kostnaden för funktionsenheten ett snabbare förlopp än investeringsut- vecklingen, anger ju detta att man i nyt- tigheter räknat successivt fått ut mindre av investeringsanslagen eller omvänt des- sa senare har icke utökats i den omfatt- ning som varit motiverat med hänsyn till kostnadsutvecklingen av de byggna- der som uppförts. De gjorda undersök- ningarna bekräftar att så varit fallet. Även om hänsyn tages till den stora osäkerheten i grundmaterialet, får man nämligen ett klart intryck av att ök- ningen i funktionsenhetskostuaden gått snabbare än ökningen i de medel som använts för byggandet. Denna tendens är ju särskilt påtaglig för den senaste tioårsperioden.

6. Kostnad och standard

Förändringarna i en varas, en nyttig— hcts, pris består av tre komponenter: prisförändringar för identiskt samma produkt, förändringar på grund av kvalitetsändringar samt förändringar orsakade av produktionstekniska för- bättringar. Den i det föregående visade ökningen i kostnaden priset _ per funktionsenhet beror sålunda på ett flertal faktorer. Till en del utgörs ök- ningen givetvis av prisfördyring på material och arbetskraft, dvs. byggnads- kostnaderna i egentlig mening har sti- git, men även på andra faktorer av vil- ka den viktigaste är standardhöjning- en. Av intresse i detta sammanhang vo- re, om man kunde särskilja dessa olika komponenter och sålunda få en upp-

fattning om hur stor andel var och en representerar i utvecklingen av funk- tionsenhetskostnaden. Som framgått av den tidigare framställningen, där index- frågan behandlats, är problemet myc- ket komplicerat med hänsyn till de fortgående förändringar som äger rum i olika avseenden. Vidtar man exempel- vis en standardhöjning vid en viss pris- nivå, kommer detta naturligtvis att medföra en ökning av kostnaderna. Man har då avlägsnat sig något från det ursprungliga objektet. Under ett följande år, då en viss prisökning in- träffat och byggnadskostnaderna så- lunda ökats, avser ökningen såväl den ursprungliga delen som den standard- förhöjning som inträffat. Efter hand vidtages sålunda förbättringar i olika avseenden som vid uppåtgående priser successivt leder till en ökad kostnads- nivå. Samtidigt söker man anpassa kost— nadsläget efter nya material och nya arbetsmetoder. Då det i regel förutsätts att nya material och materialanvänd- ningar skall verka i sänkande riktning mot minskat arbetskraftsbehov är det sålunda förenat med avsevärda svårig— heter att erhålla en renodlad siffra för kostnadsökningen mellan olika är, dvs. utvecklingen i materialpriser och ar- betslöner. Visserligen kan en sådan kostnadsskillnad framräknas för en och samma byggnad under en längre följd av år, men en dylik indexserie blir, som tidigare påvisats, i viss mån verk- lighetsfrämmande. Detta förhållande är det ju som medfört att det varit nöd- vändigt att införa begreppet funk- tionsenhetskostnad och en index för dennas utveckling.

Här må också omnämnas likheten mellan denna funktionsenhetsindex och socialstyrelsens konsumtionsprisindex, tidigare »levnadskostnadsindex». För denna fastställs med korta mellanrum ny budget med hänsyn till den aktuella

konsumtionen. Härvid tages även hän— syn till exempelvis bostadskostnader- na. Det ligger nära till hands att, som förut antytts, också i fråga om här behandlade nyttigheter lägga upp nå- gon slags indexserie. Priset per funk- tionsenhet är ju ett pris för en viss nyt- tighet, Vårdplats, elevplats etc. Med hänsyn till att det här är fråga om var- aktiga nyttigheter, är förhållandet emel— lertid något annorlunda. Det väsentliga ur praktisk synpunkt är dock att man kan erhålla en regelbunden statistik över kostnadsutvecklingen som kan jämföras med andra likartade serier.

Bland dylika serier kan här näm- nas den av bostadsstyrelsen uppgjorda serien över byggnadskostnadernas för- ändringar samt byggnadsstyrelsens in- dexserie för vissa typer av offentliga byggnader, båda med basår 1935. Även svenska handelsbanken publicerar en indexserie över byggnadskostnaderna, vilken är grundad på fasta vägningstal och anger index vid utgången av varje kvartal.

Byggnadskostnadsindex

1935 1944 1954 Bostadsstyrelsen ...... 100,0 155,6 234,4 Byggnadsstyrelsen. . . . 100,0 158,0 240,8 Administrations- byggnad ......... 100,0 157,4 242,5 Telefonstationsbygg- nad ............. 100,0 160,2 242,7 Sjukhusbyggnad. . . . 100,0 156,8 239,8 Tygverkstadsbyggnad 100,0 158,7 238,1 Svenska Handels- banken ............ 100,0 160,6 257,8 Genomsnittsindex ..... 100,0 158,2 242,3

Dessa indexserier för byggnadskost- naderna innefattar, som förut angivits, icke blott egentliga prisförändringar utan även metodförändringar, rationa- liseringar m. m. Den rena prisökningen ger serierna således ej upplysning om lika litet som om metodförändringar-

nas inverkan. Som jämförelse är de emellertid av stort intresse. Utrymmet mellan en på indexserier av sistnämnda slag grundad priskurva och kurvan för funktionsenhetskostnaden kan då i stort sett anses representera standardökning- en. Den eventuella rationaliseringen, som kan ha kommit till stånd, torde hu— vudsakligen verkat återhållandc på den av standardökningen förorsakade kost- nadsstegringen genom den förutnämnda övergången till modernare arbetsme— toder och materialslag. Införande av några metoder eller maskinella hjälp- medel som radikalt förändrat produk- tionssättet torde, även om man utgår från periodens början, icke ha ägt rum. I det följande anses därför skillnaden helt upptagas av standardförändringar. En bild av dessa skulle man, med de reservationer som ovan anförts, få ge- nom att reducera siffrorna för funk- tionsenhetskostnaderna i förhållande till indexserien för byggnadskostna— derna.

Standardutveckling 1924 1934 1944 1954 Folkskola ........ (96) 100 163 593 Sjukhus ......... . . 100 101 147 Ålderdomshem (125) 100 176 357

7. Den relativa standardutvecklingen I föregående avsnitt har ett försök gjorts att särskilja ökningen i funk- tionsenhetskostnad för standardhöjning å ena sidan och prisfördyring å den andra. Med hänsyn till den metod som man måst använda blir självfallet en sådan uppdelning mycket ofullkomlig och får huvudsakligen karaktären av uppskattning. Det torde emellertid vara klart, att den del av kostnadsökningen som kan hänföras till standardökning är mycket betydande. På andra områden, exem- pelvis konsumtionens, har som bekant

"i " |

[” HÄMTWHMMHHEHHWFE [I] |

Fig. 45. Ålderdomshem i Gränna. Stenhus byggt 1956. 33 vårdplatser. Ark.: B. Boustedt och H.—E. Heineman. ]) enkelrum, 2) dubbelrum, 3) dagrum, 4) matsal, 5) hobbyrum, 6) ekonomi- flygel.

en kraftig ökning skett och det är självklart att den stigande levnadsstan- darden bör ta sig uttryck i en stan- dardhöjning även på nu ifrågavarande byggnadsområdcn. Till väsentlig del torde utvecklingen här vara betingad av utvecklingen av den verksamhet, för vilken byggnaderna är avsedda. Den kan i stor utsträckning vara en nöd- vändig förutsättning för att verksam- heten skall kunna bedrivas på ett ur ekonomisk, teknisk och social synpunkt fullgott sätt. Så långt måste således standardökningen betraktas som nöd—

vändig eller åtminstone i hög grad önskvärd.

Samtidigt är det emellertid sannolikt att en del av standardhöjningen icke under alla förhållanden är nödvändig. I vissa fall kan givetvis en högre stan- dard i fråga om utrymmen, utförande och utrustning vara motiverad genom att den förbättrar byggnadens funktion _ gör den lämpligare för sitt ändamål, underlättar verksamheten som skall be— drivas i byggnaden, minskar underhåll eller byggnadsdrift etc. till sådan grad som väl motsvarar de ökade kost— naderna. Ej sällan framstår emellertid en hög standard i stor utsträckning som ett uttryck för projektörens, konstruk- törens och byggherrens önskan att upp- visa ett högklassigt resultat eller an- vända nya material o. dyl. utan att man härigenom erhållit några större fördelar ur funktionell synpunkt. Det är ej osannolikt att moderniteten stun- dom tillmäts en egenbetydelse och tek- niska nyheter införs, som i tillämp- ningen icke innebär en förbättring, stundom i stället en försämring ur funktionssynpunkt'men ändock medför en kostnadsökning. Men även i sådana fall, då en högre standard medfört en" högre kvalitet, lägre underhållskostna— der eller ökat byggnadens användbar—- het, torde vinsterna i sådana hänseenw den ofta icke stå i rimlig proportion till kostnadsökningarna och den tekniska standardhöjningen sålunda ej vara ur vidare synpunkt rationellt motiverad. Många exempel kan anföras som visar att även på tekniska områden och icke minst i fråga om byggnader kravet på teknisk modernitet stundom ger an- ledning till en utformning, ett utförande och en utrustning, som ej skulle hålla för en teknisk—ekonomisk granskning och ur funktionssynpunkt icke ger mot- svarande förbättring. Det är sålunda icke uteslutet att i många fall ett tidiga-

mLxsanA / 1200 * , 1200 XX/ man ,! man / / / / sun / , ann gatunamnet , / ———x . / . 600 I/ 600 .f/ / du // 4aa /-/ smxuus ./ ps..— /f/ ' zuu /_ ,v " // enn ————— ——=__.__.g»;./r..'..1S»-*”*” ( man KGSTN. mntx År1924/25 1929/sn 4934/35 1938/40 nu./1.5 tele/50 49515/55

Fig. 46. Funktiansenhetskostnadens utveckling en

re använt byggnadssätt eller material i väl så hög grad skulle fylla behovet och detta till lägre kostnad. Till den- na del är alltså standardhöjningen» och den därav följande kostnadsök- ningen icke nödvändig.

Om sålunda den starkt stigande stan- darden för offentliga byggnader till en del kan betraktas som onödig eller åtminstone umbärlig, är det å andra sidan ytterst vanskligt att ange till hur stor del standardhöjningen är av denna karaktär. I nu förevarande samman- hang torde det ej vara på sin plats att ingå på en värdering av standardsteg- ringen och söka draga en gräns mellan den motiverade och den omotiverade

ligt stickprovsundersökningen.

delen av denna, men för ett bedömande, som i en diskussion av besparingsmöj- ligheterna ej kan undgås, torde det dock vara av värde om standardhöj- ningen i fråga om det offentliga byg— gandet ställs i relation till den samtidi- ga standardhöjningen på andra om— råden inom samhället.

Närmast vore måhända av intresse att få reda på om byggnadernas standard— höjning förlöpt parallellt med verksam- hetens utveckling på motsvarande om- råde. Den senare skulle då kunna illus- treras av exempelvis kostnaderna för den personal som arbetar i ifrågava— rande verksamhet, således av lönekost- naden, och denna då hänföras till funk—

tionsenheten på samma sätt som skett i fråga om anläggningskostnaden. Man skulle sålunda för varje verksamhets- område och varje särskilt år beräkna de totala lönekostnaderna och fördela dem på antalet vårdplatser, elevplatser osv., samt därur härleda en index av lik- nande slag som för byggnader. Emeller— tid skulle en sådan jämförelse icke bli rättvisande, då det är tänkbart att en dyrbarare anläggning just kan ha till syfte att minska behovet av arbetskraft. Vidare skulle en beräkning av detta slag nödvändiggöra ett statistiskt arbete av sådan omfattning, att det ej inom den- na utrednings ram kan genomföras, och indexberäkningen dessutom säkerligen få byggas på en lösare grund än den i det föregående genomförda exempli- fieringen av metodiken i fråga om funktionsenhetskostnaden.

Däremot torde det redan i detta sam- manhang vara motiverat att som jäm- förelse undersöka med den behandlade funktionsenhetskostnaden för offentliga byggnader jämförbara kostnader i fråga om exempelvis bostadsbyggandet. Detta är ju ett område där en väsentlig stan- dardförbättring har skett och där det allmänna i likartad mån som i fråga om det offentliga byggandet lämnar eko- nomiskt stöd. För att få jämförbara siffror bör därvid användas kostnaden i löpande priser för en bostad av medel- storlek, dvs. totala årliga produktions- kostnaden fördelas på antalet byggda lägenheter. HärigenOm kommer hänsyn att tagas till såväl den kvalitativa som kvantitativa standardökningen. De upp— gifter som står till buds för en sådan beräkning, exempelvis i konjunkturin- stitutets material för nationalbudgeten,6 går emellertid ej längre tillbaka än till 1938/39. Ej heller före år 1944 finns uppgifter men däremot för 1946 och varje år därefter. Under tiden mellan 1934/35 och 1938/39 företer emellertid

de flesta av de i det föregående använ- da eller beräknade indexserierna i det- ta sammanhang sett obetydliga förskjut- ningar. Ehuru det givetvis innebär en grov approximation, skulle man där- för kunna anknyta en indexserie för hostadskostnaderna till ett antaget me- delvärde för 1938/39 från övriga in- dexserier. Dessa varierar för nämnda år mellan omkring 100 och 160 och en siffra på 130 skulle måhända kunna accepteras som utgångspunkt för 1938/ 39 då det gäller hostadskostnaderna. De sålunda erhållna siffrorna bör omräk- nas efter de ändrade byggnadskostna- derna såsom ovan skett i fråga om of- fentliga byggnader för att erhålla ett mått på standardstegringen.

Produktionskostnad per bostad7

1934 1938/ 1946 1954 39

Totalkostnad Mkr. 935 1 759 2 872 Antal bostäder,

tusental ........ .. 59 58 58,2 Kostad per bostad

1 000 kr ........ 15,84 30,33 49,34 ReLtal, löpande

priser ........... 100 130 249 405 Rel.tal, standard-

förändring ...... 100 116 152 167

En bild av den relativa standardhöj— ningen för offentliga byggnader kan också erhållas genom en jämförelse med konsumtionens stegring. De lev- nadskostnadsindices som beräknas av socialstyrelsen torde emellertid ej rik- tigt återgiva vad som i detta samman- hang avses, då de bygger på en konstru- erad normalkonsumtion samt icke redo- visar den kvantitativa och i viss ut— sträckning ej heller den kvalitativa ök— ningen i konsumtionen. En för detta fall riktigare siffra torde erhållas om i stället för levnadskostnadsindex väljs den totala konsumtionen i löpande pri- ser fördelad på folkmängden.

Konsumtionsvärde per individs

1924 . 1934 1944 1954

Total konsumtion

Mkr .......... 6 037 6 431 12 220 26 430 Invånareantal i

tusental ...... 6 036 6 233 6 597 7 235 Konsumtion per

capita ........ 1 000 1 030 1 850 3 650 ReLtal .......... 97 100 180 354

Till ytterligare belysning av den re— lativa standardökningen kan en jämfö- relse vara av intresse med inkomstut- vecklingen såsom ett mått på den ge- nomsnittliga levnadsstandarden. Som mått på inkomstutvecklingen kan då lämpligen användas den vid taxering- arna uppskattade totalinkomsten för fy— siska personer m. fl. fördelad på landets samtliga invånare. Uppgifter härom kan erhållas ur den officiella statistiken. En härur framräknad indexserie bör emel- lertid för att kunna jämföras med se- rien för kostnadsutvecklingen i fråga om byggnader, där hänsyn måst tagas till byggnadskostnadsstegringen, ställas i relation till levnadskostnadernas ök- ning. Ehuru dessa senare ej helt avspeg— las i socialstyrelsens levnadskostnads- index, torde dock denna serie, i avsak- nad av annan jämförelse, kunna använ— das i detta sammanhang.

Inkomstutvecklingen” 1924 1934 1944 1954

Totalinkomst för

fysiskapersoner 4689 4756 9378 30 696 Invånareantal i

tusental ...... 6036 6233 6597 7205 Inkomst per

capita ........ 777 763 1422 4263 Rektal .......... 102 100 186 558 Levnadskostnads-

index ......... 113 100 154 226

Även om en jämförelse mellan funk- tionsenhetskos'tnadens utveckling för offentliga byggnader och de nu angiv— na indexserierna icke ger något exakt besked om storleken av den relativa standardökningen för byggnaderna, tor- de dock så mycket kunna konstateras som att denna varit på vissa områden starkare än då det gäller bostäderna och levnadsstandarden. Därmed är dock icke sagt att skillnaden kan rubriceras som onödig standardhöjning. Till vilken del så kan anses vara fallet blir helt av- hängigt dels av det utgångsläge som förefanns inom den ena eller andra sektorn, dels av i vilken utsträckning en relativt sett större standardhöjning inom det offentliga byggandet anses motiverad ur sociala, nationalekono- miska eller andra grunder.

1. Inledning Utredningens huvuduppgift att »ge- nom prövning av olika på byggnads- kostnaderna inverkande faktorer söka komma fram till anvisningar om sådana åtgärder som kan vara ägnade att ned- bringa byggnadskostnaderna och där- med öka våra möjligheter att i önskvärd utsträckning tillgodose föreliggande byggnadsbehov» bör enligt direktiven grundas på »ett försök till en samlad bedömning av alla de byggnadsbehov för statliga eller statsunderstödda ända- mål, som från olika håll anmälts». Mer eller mindre omfattande sådana inven— teringar har tidigare gjorts i olika sam- manhang — en sådan ingår också i långtidsutredningens pågående arbete.1 De tidigare undersökningarna har i re— gel haft att söka nedbringa det allmän- nas kostnader. Nu gäller det däremot åtgärder för att kunna tillgodose största möjliga del av de faktiska byggnadsbe— hoven. Det är därför angeläget att först söka få en uppfattning om dessas verk- liga storlek. Olika bedömningsgrunder kan därvid läggas, olika uppfattningar kan göra sig gällande om vad som är nödvändigt eller blott önskvärt. Ut- gångspunkten för bedömningen torde böra vara att i första hand det bygg— nadsbehov skall upptagas, som på varje särskilt område av samhällelig verk- samhet i dagens läge skulle vara erfor- derligt för att verksamheten skulle kun- na bedrivas på ett sätt och i en omfatt- ning, som kan anses motsvara vårt sam-

18. Byggnadsbehoven

hälles allmänna kulturella och mate- riella standard. Åtminstone bör behovet så beräknas att reformer möjliggörs, som statsmakterna i princip tagit ställ- ning till eller om vilka i övrigt enighet kan anses råda. Likaså bör sådant byg— gande förutses, som är nödvändigt för att verksamheten skall kunna bedrivas fullt rationellt och effektivt.

Däremot bör vid formulering av be- hovskraven i detta sammanhang ej hän- syn tagas till möjligheterna att i dagens läge tillfredsställa dem. Våra för bygg- nadsverksamhet tillgängliga resurser är för närvarande hårt utnyttjade och, som det sägs i direktiven, »detta för ända- mål, som för avsevärd tid framåt kom- mer att göra anspråk på hög prioritet, nämligen bostadsbyggandet». Därtill kan läggas dels inom den offentliga sek- torn anläggningsverksamheten för för- svaret, kommunikationsväsendet och kraftförsörjningen, dels det enskilda näringslivets betydande investeringsbe- hov. Avvägningen mellan behoven på de olika områdena och fördelningen av de tillgängliga resurserna dem emellan är emellertid en fråga, som får uppta- gas i annat sammanhang. Här gäller det närmast att för ett av dessa områ- den, husbyggandet för offentliga ända- mål, skapa en så fullständig bild som möjligt av de faktiskt föreliggande sam- lade behoven av byggnader.

Även om således hänsyn ej behöver tagas till nuvarande investeringsbe- gränsningar, måste dock behovsbedöm—

ningen göras realistisk i så måtto, att en mot de samlade behoven svarande nybyggnadsverksamhet även utan nu- varande starka begränsningar måste förutsättas utsträckt över en följd av år. Redan den antagliga storleken av de totala byggnadsbehoven gör detta nödvändigt. Det kan då förväntas att under denna tid nya behov uppkommer på grund av verksamhetens utvidgning, den tekniska och kulturella utveckling- en, befolkningsmässiga förändringar osv. På ett flertal samhällsområden finns riktlinjer för utbyggnad eller om— läggning av det allmännas verksamhet på längre sikt fastlagda, men i många fall blir det nödvändigt att göra vissa antaganden om den sannolika utveck— lingen.

Att förutsätta byggnadsverksamheten utsträckt över en längre tid blir också nödvändigt av den orsaken, att utbygg- naden av lokalresurserna på varje om- råde av samhällelig verksamhet icke kan tänkas ske i snabbare takt än ut- byggnaden av verksamheten själv. Det kan ofta bli nödvändigt att begränsa dennas utbyggnadstakt av organisato- riska eller, ej sällan, personella orsa— ker. Inom vissa verksamhetsgrenar, så— som de affärsdrivande verkens, måste vidare utbyggnadstakten bli avhängig av den väntade utvecklingen av verk- samhetens ekonomiska resultat.

Hänsyn till nu antydda omständighe- ter och svårigheten att för längre tid framåt förutse utvecklingen gör att be- hovsbedömningen måste inskränkas till en någotsånär överblickbar tidsperiod. Å andra sidan torde för att tillgodose om också blott de angelägnare behoven fordras åtskilliga års byggande. En lämplig avvägning mellan dessa båda synpunkter har lett till att bedömning— en har begränsats till att avse bygg- nadsbehoven under huvudsakligen en tioårsperiod, dvs. fram till 1966. Kost-

naderna har uppskattats efter det för år 1956 aktuella prisläget.

Enligt direktiven skall behovsbedöm- ningen omfatta byggnader för statliga och statsunderstödda ändamål. Därvid har dock undantagits den husbyggnads- verksamhet som bedrivs för försvaret, »de statliga bolagens husbyggnadsverk— samhet» samt »det med statligt stöd be- drivna allmänna bostadsbyggandet». I övrigt har bedömningen inkluderat praktiskt taget alla statliga och kom— munala husbyggnader för offentliga än- damål med undantag egentligen endast för byggnader för rent kommunala för- valtnings- och driftändamål. Visserli- gen finansieras exempelvis kroppssjuk- hus och byggnader för en del andra vårdformer, liksom verksamheten i des- sa fall, i princip av landsting och stor- städer. I många fall utgår emellertid bi- drag för vissa vårdformer inom en så- dan anläggning, och oavsett detta vore det för syftet med behovsbedömningen olämpligt att icke redovisa det totala byggnadsbehovet inom en viss sam— hällssektor. Därför har såvitt möjligt alla byggnadsbehov medtagits inom de tre betydelsefullaste sektorerna, social- vården, sjuk- och hälsovården samt skolväsendet. I samma grupp som so— cialvården ingår fångvårdens byggnads- behov. I en särskild grupp, ämbetsbygg- nader, har medtagits sådana för statliga administrativa ändamål för centrala och lokala statsmyndigheter. Hit har räknats inom rättsväsendet överdomsto- larnas och häradsrätternas byggnadsbe- hov. Däremot har rådhusrätternas lokal- behov ej medtagits, (lå dessa lokaler ofta torde ingå i anläggningar för rent kom- munala ändamål. Till statliga ämbets- byggnader har i detta sammanhang även räknats byggnader för riksdagen och dess verk. Inom en annan grupp, högskole- och institutionsbyggnader, ingår, utöver byggnader för statliga uni—

versitet och högskolor, övriga offentliga högskolor, som i regel har någon form av statligt stöd. Hit har också räknats alla de offentliga institutioner för forsk- ning samt undersöknings— och utveck— lingsarbete på olika vetenskapliga och tekniska fackområden, som inrättats och drivs med statsmedel eller med stats- bidrag. Till en grupp, publikbyggnader, har förts arkiv, bibliotek och museer, för vilkas verksamhet statsmedel utgår, även där så endast skett som engångs- bidrag. Vidare har här medtagits all- männa samlingslokaler, radiohus samt av teatrar ehuru vissa bidrag utgår jämväl till andra —— endast de båda statliga. Till samma grupp har förts anläggningar för idrotts- och frilufts- ändamål, varvid, då det ansetts olämp- ligt att avskilja friluftsanläggningar från egentliga husbyggnader, såväl in- omhus— som utomhusanläggningar med- räknats. Ett slag av publikbyggnader som uteslutits är kyrkor. Den statskyrk- liga verksamheten liksom kyrkobyggna- derna kan knappast, åtminstone direkt, anses åtnjuta statsbidrag och dessutom torde det stöta på mycket stora svårig- heter att ingå på ett bedömande av byggnadsbehoven i framtiden på detta speciella område. Endast för domkyr- kornas del, där staten i regel lämnar bidrag, har behoven ansetts böra med— tagas. Till en särskild grupp har slut- ligen förts de affärsdrivande verkens och vissa andra myndigheters byggna- der för driftmässig verksamhet. Därvid har uppstått en del avgränsningspro- blem. Utredningen skall endast omfatta husbyggnader och icke annan bygg- nads— och anläggningsverksamhet. Spe- ciellt för de tekniska verken är det ofta vanskligt att dra gränser. Stundom re- dovisas exempelvis i fråga om vatten- fallsverket husbyggnader ej särskilt och ur saklig synpunkt torde det finnas ringa anledning att ur en driftanlägg-

Fig. 47. Telefon- och telegrafstationsbyggnad i Hälsingborg. Byggd 1909. Ark.: F. O. Lindström. I) allmänhet, 2) expedition, 3) apparatsal.

nings byggnader för normala redovis- ningsändamål särskilja just husbyggna— der. Det är emellertid klart att kraft- anläggniugar, järnvägsanläggningar, vä- gar, broar, hamnar och kanaler ej skall ingå. Husbyggnader, som bildar själva kraftstationen, som ingår i en rörlig bro o. dyl., har ej heller medtagits. Där- emot har verkstads— och andra industri— byggnader, luftfartsverkets hangarer, olika slag av förråds-, magasins- och silobyggnader medtagits. För statens järnvägar ingår vad som av verket redo- visas som husbyggnader jämte verk- stads- och garagebyggnader. Telever—

kets byggnader för telefonstationer, överdragsstationer och radiostationer har inräknats. För sjöfartsverket ingår lots— och fyrbyggnader. Inom luftfarts- verket har för flygplatsanläggningarna enbart husbyggnader medtagits men ej flygfältsanläggningarna. Ehuru ej i egentlig bemärkelse driftbyggnader har här medtagits tullbyggnader samt bygg- nader för lokala organ till vissa tek- niska och vetenskapliga institutioner. I anslutning till denna ganska heterogena grupp har vidare medtagits byggnader och anläggningar för brandstationer, ci- vilförsvarets anläggningar samt vissa slag av lagringslokaler m. m. för civil- försvaret, ekonomisk försvarsberedskap o. dyl.

Då det gäller ombyggnader kan det diskuteras huruvida dylika bör med- tagas i behovsbedömningen. Det har emellertid ansetts riktigast att medtaga mera betydande sådana, vilka realiter kan betraktas som nyinvesteringar. Vi- dare har sådant lokalbehov, som för närvarande täcks eller i framtiden kan komma att täckas genom förhyrning, ansetts böra medtagas, då frågan om sättet för anskaffning av erforderliga lokaler ej torde ligga inom utredning- ens ram.

I byggnadsbehoven för offentliga än- damål ingår även en betydande del byggnader för mer eller mindre utpräg- lade rena bostadsändamål. Dels före- kommer i betydande, ehuru numera nå- got minskad, utsträckning personalbo— ståder vid olika slag av offentliga an- läggningar eller i anslutning till bygg— nader med smärre tjänstelokaler. De största kategorierna torde vara lärare- bostäder vid folkskolor samt bostäder vid sjukvårdens och fångvårdens an- stalter. Dessutom är tjänstebostadsbe- ståndet betydande inom kommunika- tionsverken, främst statens järnvägar och vattenfallsverket, liksom inom tull-

verket samt lots- och fyrväsendet. Jord— och skogsbrukets utbildningsanstalter behöver också oftast personalbostäder. En annan hithörande kategori är elev- bostäder vid lantbruks- och likartade undervisningsanstalter, vid läroverk och en del andra skolor, vid sjukvår- dens utbildningsanstalter m. fl. I sam- band med kraftverksanläggningar, gruv- anläggningar m. fl. erfordras stundom en hel samhällsbebyggelse. Det har emellertid ansetts för behovsuppskatt- ningen lämpligast att bostadsbehov av detta slag inräknas i byggnadsbehoven för varje verksamhetsgren, ehuru en se- parat redovisning vore av intresse. I ej ringa utsträckning torde nämligen des- sa bostäder ej erfordras ur verksamhe- tens synpunkt utan därför att tillgång på bostäder saknas. Till denna del bor- de alltså frågan om bostadsbyggande bedömas i samband med den allmänna bostadsfrågan.

En betydande svårighet vid genom- förandet av den inventering, som måste ligga till grund för en sammanställning av de aktuella byggnadsbehoven, är den offentliga verksamhetens och icke minst husbyggnadsverksamhetens orga- nisation. I direktiven konstateras att den statliga husbyggnadsverksamheten »kännetecknas av en stark uppsplitt- ring i fråga om ändamål och använd- ningsområden, en splittring som mot— svaras av en lika stark splittring på huvudmän och intressenter». Detta gäl- ler även den statliga tillsynen av den icke-statliga offentliga husbyggnads- verksamheten. Under hösten 1955 gjor- des av utredningen ett försök att från mångfalden av centrala verk, myndig— heter samt andra offentliga eller halv- offentliga institutioner och organisatio— ner infordra uppgifter om byggnadsbe- hoven. Det visade sig emellertid därvid att skilda bedömningsgrunder tilläm- pades, att samma byggnadsbehov upp-

togs av olika organ medan flera om— råden ej blev företrädda. Det blev där- för nödvändigt att söka samordna be- hovsinventeringen och detta skedde ge- nom att myndigheter och organisatio- ner kallades till ett gemensamt samman- träde, som hölls den 7 juni 1956. Föl- jande myndigheter och institutioner var därvid representerade: socialstyrelsen, arbetsmarknadsstyrelsen, bostadsstyrel- sen, medicinalstyrelsen, kommittén för akademiska sjukhusets i Uppsala ut- byggande, kommittén för karolinska sjukhusets fortsatta utbyggande, centra- la sjukvårdsberedningen, statens kom- mitté för sinnessjukvårdens utbyggan- de, statens brandskola, civilförsvarssty— relsen, statens brandinspektion, svenska stadsförbundet, svenska landstingsför- bundet, svenska landskommunernas för- bund, generalpoststyrelsen, byggnads- styrelsen, telestyrelsen, järnvägsstyrel- sen, vattenfallsstyrelsen, Sveriges me- teorologiska och hydrologiska institut, luftfartsstyrelsen, mynt- och justerings- verket, generaltullstyrelsen, 1955 års långtidsutredning, riksarkivet, riksanti- kvarieämbetet, nationalmuseum, liv- rustkammaren, skolöverstyrelsen, över- styrelsen för yrkesutbildning, översty- relsen för de tekniska högskolorna, Sve- riges geologiska undersökning, tekniska högskolans i Stockholm byggnadskom- mitté, chalmerska byggnadskommittén, gymnastiska centralinstitutet, farmaceu- tiska institutet, statens naturvetenskap- liga forskningsråd, atomkommittén, nor— diska museet, vetenskapsakademien, vit- terhets-, historie- och antikvitetsakade— mien, musikaliska akademien, domän- styrelsen, lantbruksstyrelsen, Skogssty- relsen, skogshögskolan, statens växt- skyddsanstalt, statens centrala frökont— rollanstalt, statens lantbrukskemiska kontrollanstalt, Alnarps lantbruks-, me- jeri— och trädgårdsinstitut, sjöfartssty- relsen, flygtekniska försöksanstalten,

riksnämnden för ekonomisk försvars- beredskap, handelshögskolan i Stock- holm, Sveriges riksidrottsförbund samt 1955 års universitetsutredning.

Vid sammanträdet överenskoms om fördelning av ansvaret för behovsbe- dömningen i huvudsak enligt följande.

Fångvårdsstyrelsen (i samråd med kom— mittén för fångvårdsbyggnader): vanliga fångvårdsanstalter, säkerhetsanstalter, ung- domsanstalter, skol— och yrkeshem, sin- nessjukavdelningar, tvångsarbetsanstalter, rannsakningsfängelser.

Socialstyrelsen: statens skolor tillhöran- de barna- och ungdomsvården, alkoholist— anstalter med tvångsarbetsanstalter (an- stalter för sinnessjuka alkoholister, se me- dieinalstyrelsen), ålderdomshem, mödra— hem, barnhem, barndaghem, barnkolonier, förskoleseminarier, förskolor, barnträdgår- dar m. m., ungdomshem, semesterhem.

Arbetsmarknadsstyrelsen: arbetsförmed— lingskontor, arbetsklinikcr (arbetsvårdsin— stitut).

Bostadsstyrelsen: pensionärshem och pen- sionärslägenheter, bostadskollektiva anlägg- ningar (tvätterier o. dyl.).

Medicinalstyrelsen (i samråd med cen— trala sjukvårdsberedningen och resp. insti— tutsstyrelser): undervisningssjukhus (i samråd med universitetskanslersämbetet samt resp. kommittéer), allmänna kropps— sjukhus, ödemarkssjukstugor, beredskaps- sjukhus, förlossningsanstalter och förloss- ningsavdelningar, barnsjukhus och barn- avdelningar, tuberkulossjukvårdsanstalter och sanatorier, epidemisjukhus, reumati- keranstalter, ortopediska lasarettsavdel— ningar, spastikerhem, epileptikeranstalter, radioterapianstalter, neurokirurgiska an- stalter, kronikerhem, sinnessjukhus och psykiatriska avdelningar, alkoholistanstal- ter för sinnessjuka, mödra- och barna- vårdscentraler, tandpolikliniker, apotek, sta— tens rättsläkarstationer, sjuksköterskesko- lor, barnmorskeläroanstalter, barnsjukskö- terskeskolor, statens bakteriologiska labo- ratorium, institutet för folkhälsan, statens rättskemiska laboratorium, statens farma— ceutiska laboratorium, provinsialläkarmot- tagningar och -bostäder, läkarbostäder, skö- terske— och biträdesbostäder, elevbostäder, övriga personalbostäder.

Centrala sjukvårdsberedningen: (se mc— dicinalstyrelsen).

Statens polisskola: institutionsbyggnader. Statens brandskola: institutionsbyggna- der.

Civilförsvarsstyrelsen: skyddsrum (i samråd med resp. myndigheter i förekom— mande fall), civilförsvarscentralcr, lag— ringsanläggningar (i samråd med riksnämn- den för ekonomisk försvarsberedskap).

Statens brandinspektion: brandstationer, branddammar (i samråd med civilförsvars- styrelsen).

Generalpoststyrelsen: driftbyggnader, un- dervisningslokaler, personalbostäder.

Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen: drift- byggnader, personalbostäder, statens bilin- spektion.

Byggnadsstyrelsen (i samråd med resp. myndigheter och institutioner): statsdepar— tementen, kommittéer och sakkunniga, cen- trala verk och myndigheter (däri ingående administrationslokaler för de affärsdri- vande verken), överståthållarämbetet, läns- styrelser, länsarkitekter, vägförvaltningar, distriktslantmätare, länsarbetsuämnder, länsbostadsnämnder, lantbruksnämnder, skogsvårdsstyrelser, statens justerare, yr- kesinspektionen, administrationslokaler för övriga lokala myndigheter och institutio— ner, utrikesrepresentationens byggnader, överdomstolar, underrätter (i samråd med resp. hovrätt), slottsbyggnader, kyrkor, kungl. teatern, kungl. dramatiska teatern, radiohus, riksdagen och riksgäldskontoret (i samråd med riksgäldskontoret), riks- banken och dess lokalorganisation (i sam- råd med riksbanken).

Telestyrelsen: driftbyggnader, undervis- ningslokaler, personalbostäder.

Järnvägsstyrelsen: driftbyggnader, under- visningslokaler, personalbostäder.

Vattenfallsstyrelsen: fristående drift- byggnader, samhällsbebyggelse vid kraft- verkshyggen, ersättningsbebyggelse för vid reglering förstörda samhällen, personalbo- städer.

Sveriges meteorologiska och hydrologiska institut: meteorologiska och hydrologiska stationer o. dyl. (i förekommande fall i samråd med luftfartsstyrelsen), personal- bostäder.

Luftfartsstyrelseu: driftbyggnader.

Mynt— och justeringsverket: driftbygg— nader.

Generaltullstyrclsen: driftbyggnader, un- dervisningslokaler, personalbostäder. Riksarkivet: arkivbyggnader. Kungl. biblioteket: biblioteksbyggnader.

Riksantikvarieämbetet: (se Vitterhets—, historie- och antikvitetsakademien).

Nationalmuseum: institutionsbyggnader. Livrustkammaren: institutionsbyggnader. skolöverstyrelsen: folkskolor (enhets- skolans låg- och mellanstadier), nomadsko- lor, allmänna läroverk, gymnasier och real— skolor (enhetsskolans högstadium), prak— tiska realskolor, folkskoleseminarier, små- skoleseminarier, skolköks- och handarbets— seminarier, fackskolor för huslig ekonomi, läroanstalter för blinda, läroanstalter för dövstumma, läroanstalter för vanföra, dövlärareseminariet, blindlärareseminariet, elevhem vid högre läroanstalter, elevhem vid lägre läroanstalter, elevhem vid olika slags särskolor, särskolor och anstalter för psykiskt efterblivna (i samråd med mc— dicinalstyrelsen), lärarbostäder.

Överstyrelsen för yrkesutbildning: tek— niska läroverk, gymnasier och fackskolor, bergsskolan i Filipstad, Lennings textil— tekniska institut i Norrköping, textilinsti- tutet i Borås, grafiska institutet, handels- gymnasier, lärarbostäder, elevhem, centrala yrkesskolor för handel, industri och hus- ligt arbete, lokala yrkesskolor för han- del, industri och husligt arbete, sjömans- skolor, konstfackskolan.

Universitetskanslersämbetet (i samråd med 1955 års universitetsutredning, utred- ning rör. fortsatt upprustning av Stock- holms högskola samt betrfstudentbostå— der samråd med bostadsstyrelsen): uni- versitet, högskolor, studentbostäder, sta— tens institut för rasbiologi.

Stockholms högskola: (se universitets— kanslersämbetet).

Överstyrelsen för de tekniska högskolor— na: institutionsbyggnader (i samråd med 1955 års universitetsutredning).

Tekniska högskolans i Stockholm bygg— nadskommitté: (se överstyrelsen för de tek- niska högskolorna).

Chalmers tekniska högskola (se översty- relsen för dc tekniska högskolorna).

Gymnastiska centralinstitutet: institu— tionsbyggnader (i samråd med 1955 års universitetsutredning) .

Farmaceutiska institutet: institutions- byggnader (i samråd med 1955 års uni- versitetsutredning) .

Atomkommittén: byggnader för atom— forskningsändamål.

Nordiska museet: institutionsbyggnader. Vetenskapsakademien : naturhistoriska riksmuseet.

Vitterhets-, historic- och antikvitetsaka- demien: statens historiska museum, öst- asiatiska samlingarna, medelhavsmuseel, statens etnografiska museum, statens sjö- historiska museum.

Akademien för de fria konsterna: konst- högskolan (i samråd med byggnadsstyrel— scn).

Musikaliska akademien: musikhögskolan (i samråd med byggnadsstyrelsen).

Domänstyrelsen: skogsskolor, lärarbostä- der, elevhem, driftbyggnader, personalbo- städer.

Lantbruksstyrelsen: lantbruksskolor, lant— mannaskolor, trädgårds- och fruktodlings— skolor, lanthushållsskolor, lärarbostäder, elevhem, statens frökontrollanstalt, sta- tens växtskyddsanstalt statens forsknings- anstalt för lantmannabyggnader, jordbruks- tekniska institutet, statens maskin— och redskapsprovningsanstalter.

Skogsstyrelsen: (skogsvårdsstyrelserna, se byggnadsstyrelsen), plantförsörjningsverk— samhet m. m., skogsmästareskolor, den lägre skogliga yrkesundervisningen, lärar—bostäder, elevhem.

Fiskeristyrelsen med statens fiskeriför- sök: laboratorier.

Skogshögskolan och statens skogsforsk- ningsinstitut: institutionsbyggnader (i sam- råd med 1955 års universitetsutredning).

Statens centrala frökontrollanstalt: (se lantbruksstyrelsen) .

Statens växtskyddsanstalt: (se lantbruks- styrelsen).

Lantbrukshögskolan: institutionsbyggna- der (i samräd med 1955 års universitets- utredning).

Alnarps lantbruks—, mejeri- och träd— gårdsinstitut: institutionsbyggnader (i sam- råd med 1955 års universitetsutredning).

Statens maskinprovningar: (se lantbruks- styrelsen).

Veterinärhögskolan: institutionsbyggna- der (i samråd med 1955 års universitets- utredning).

Statens veterinärmedicinska anstalt: in- stitutionsbyggnader.

Sjöfartsstyrelsen: driftbyggnader, varv, verkstäder, fyrbyggnader, personalbostäder, sjöbcfälsskolor, fartygsinspektionen, skepps- mätningen, sjömanshus.

Sveriges geologiska undersökning: drift- byggnader. Statens byggnader.

provningsanstalt: institutions—

189 Flygtekniska försöksanstalten: institu- tionsbyggnader. Kommerskollegium: driftbyggnader vid legogruvor, samhällsbebyggelse vid lego- gruvor, bergmästareämbetena.

Statens skeppsprovningsanstalt: institu- tionsbyggnader.

Riksnämnden för ekonomisk försvarsbe- redskap: lagringsanläggningar (i samråd med civilförsvarsstyrelsen och statens jord- bruksnämnd).

Statens nämnd för samlingslokaler: all- männa samlingslokaler.

Handelshögskolan i Stockholm: institu- tionsbyggnader (i samråd med 1955 års universitetsutredning).

Handelshögskolan i Göteborg: institu— tionsbyggnader (i samråd med 1955 års universitetsutredning).

Sveriges riksidrottsförbund: idrottsan- läggningar (i visst samarbete med skol- överstyrelsen) .

1955 års universitetsutredning: (se uni- versitetskanslersämbetet samt resp. hög— skola), socialinstitut.

Utredning rör. fortsatt upprustning av Stockholms högskola: (se universitetskans— lersämbetet).

Statens geotekniska institut: institutions- byggnader.

Chalmers materialprovningsanstalt: in- stitutionsbyggnader.

Statens hantverksinstitut: byggnader.

Hemmens forskningsinstitut: tionsbyggnader.

Svenska institutet för konserveringsforsk- ning: institutionsbyggnader.

Svenska träforskningsinstitutet: institu—

institutions-

institu—

tionsbyggnader.

Svenska textilforskningsinstitutet: insti— tutionsbyggnader.

Statens kriminaltekniska anstalt: institu- tionsbyggnader.

Flyg— och navalmedicinska nämnden: in- stitutionsbyggnader.

Matematikmaskinnä mnden : byggnader.

Statens reproduktionsanstalt: driftbygg- nader.

Riksbankens industristyrelse: pappers- bruk och sedeltryckeri, personalbostäder.

institutions—

Sedermera visade .det sig lämpligt med vissa justeringar i den angivna för- teckningen, varom överenskommelse under hand träffades med vederbörande

myndighet. Vidare hade en del smärre byggnadsomräden blivit orepresentera- de. Följande ändringar och komplette— ringar i den vid det ovannämnda sam—

manträdet upprättade förteckningen har därför vidtagits. Arbetsmarknadsstyrelscn : länsarbets— nämnder. Skogsstyrelsen: skogsvårdsstyrelser. Sveriges riksbank: riksbanken och dess lokalorganisation.

Vetenskapsakademicn : fiska museum.

statens etnogra-

Statcns sjöhistoriska museum: institu— tionsbyggnader.

Statens skogsmästareskola: institutions- byggnader.

Statens skogsforskningsinstitut: institu- tionsbyggnader.

Veterinärstyrelscn: vcterinärbostäder. Statens jordbruksnämnd: vissa lagrings- byggnader för spannmål.

Pensionsstyrelsen: reumatikerhem. Institutet för silikatforskning: institu- tionsbyggnader.

Institutet för optisk forskning: institu- tionshyggnader.

Metallografiska institutet: institutions— byggnader.

Statens väginstitut: institutionsbyggna— der.

Socialinstitutet i Stockholm: institutions— byggnader.

Socialinstitutet i Göteborg: institutions— byggnader.

Sydsvenska socialinstitutct: institutions— byggnader.

Statens fritidsnämnd: fritidsanläggningar. Svenska turistföreningen: fritidsanlägg- ningar.

Reso: fritidsanläggningar. Skid- och friluftsfrämjandct: fritidsan— läggningar.

Tandläkarhögskolan i Stockholm: insti- tutionsbyggnader.

Tandläkarhögskolan i Göteborg: institu— tionsbyggnader.

Tandläkarhögskolan i Malmö: institu— tionsbyggnader.

Varje myndighet eller institution, som sålunda haft att sammanställa behovs- uppgifter för ett visst område, utsåg en särskild tjänsteman att under materia- lets bearbetning såsom kontaktman hi-

. GAPAGE

b- li EB 41— 1—1 Hm mALlM PUM [ (ÅSGA—

] KAEQA

___—_

Fig. 48. Telebyggnad i Hässleholm. Byggd 1955. Ark.: G. Kaunitz.

träda utredningen. Sedan uppgifterna sammanställts och ett preliminärt ma- nuskript till denna del av utredningens betänkande uppgjorts, utsändes det för granskning och komplettering till vart och ett av de organ, som lämnat be— hovsuppgifter. Vid det nämnda sam— manträdet framhölls från de centrala kommunalförbundens sida att »inom be- tydande sektorer av det offentliga byg- gandet kommunerna torde vara närmast till att bedöma sina egna byggnadsbe— hov, som stundom kunde vara vidare än vad de centrala myndigheterna bedöm- de». Manuskriptet underställdcs därför jämväl svenska stadsförbundct, sven- ska landstingsförbundet samt svenska landskommunernas förbund. I det föl- jande redovisas den verkställda bedöm- ningen med de kommentarer och re- servationer, som vederbörande verk eller institution anfört, ävensom de kompletteringar och kommentarer som yttranden från de tre kommunala cen— tralorganisationerna givit anledning till.

2. Ämbetsbyggnader För departement, överdomstolar, cen- trala ämbetsverk och andra centrala myndigheter har huvudsakligen bygg- nadsstyrelsen i samråd med vederbö— rande myndighet sökt verkställa en upp- skattning av byggnadsbehoven. Bygg- nadsstyrelsens uppgifter bygger på dels i viss utsträckning inom styrelsen tidi- gare bearbetade planer eller pågående planeringsarbetcn, dels i övrigt på av styrelsen från berörda myndigheter in— fordrade uppgifter, vilka dock ej prö- vats av byggnadsstyrelsen. Styrelsen har framhållit att beräkningarna är högst osäkra, då man ej kan överblicka utvecklingen under så lång tid som en tioårsperiod.

Departement och kommittéer Justitiedepartementet med nedre

justitierevisionen ............ 0,20 Socialdepartementet .......... 0,06 Kommunikationsdepartementet . . 0,04 Finansdepartementet .......... 0,28 Ecklesiastikdepartementet ...... 0,20 Handelsdepartementet ........ 0,60 Iurikesdepartementet .......... 0,20 Civildepartementet ............ 0,16

Summa Mkr 1,74

För nedre justitierevisionen, utrikes-, försvars— och jordbruksdepartementen väntas enligt vad byggnadsstyrelsen in- hämtat några lokalbehov ej uppkomma.

Centrala förvaltaingsmyndigheter

J ustitiekanslersämbetet ........ 0,26 Regeringsrätten ................ 0,70 Fångvårdsstyrelsen ............ 1,00 Socialstyrelsen ................ 0,62 Arbetsmarknadsstyrelsen ...... 6,00 Bostadsstyrelsen .............. 4,72 Försäkringsrådet .............. 0,60 Riksförsäkringsanstalten ...... 0,30 Arbetarskyddsstyrelsen ........ 0,20 Pensionsstyrelsen ............ 1,20

Statens hyresråd

Våg- och vattenbyggnadsstyrelsen 2,00 Statens biltrafiknämnd ........ 0,52 Statens trafiksäkerhetsråd ...... 0,24 Sveriges meteorologiska och hyd- rologiska institut ............ 6,50 Byggnadsstyrelsen ............ 0,80 Statens elektriska inspektion. . . . 0,10 Djurgårdsnämnden ............ 0,12 Kammarkollegiet .............. 0,08 Kammarrätten ................ 0,95 Statistiska centralbyrån ........ 1,00 Riksräkenskapsverket .......... 0,28 Konjunkturinstitutet .......... 0,14 Statens sakrevision ............ 0,06 Statens organisationsnämnd 0,65 Generaltullstyrelsen ............ 3,50 Kontrollstyrelsen .............. 1,00 Riksskattenämnden ............ 0,16 Bank- och fondinspektionen . . . . 0,40 Sparbanksinspektionen ........ 0,23 Mellankommunala prövnings— nämnden .................. 0,16 Kupongskattekontoret .......... 0,25 Skolöverstyrelsen .............. 1,60 Överstyrelsen för yrkesutbildning 1,60 Statens biografbyrå ............ 0,15 Studielånenämnden ............ 0,02 Veterinärstyrelsen ............ 0,10 Statens jordbruksnämnd ........ 2,10 Fiskeristyrelsen .............. 0,50 Skogsstyrelsen ................ 0,20 Lantmäteristyrelsen ............ 1,00 Rikets allmänna kartverk ...... 3,00 Sjöfartsstyrelsen .............. 0,30 Patent— och registreringsverket . . 2,20 Försäkringsinspektionen ...... 0,70 Medicinalstyrelsen ............ 0,70 Medicinalstyrelsens sjukvårdsbe- redskapsnämnd ............ 0,34 Överståthållarämbetet .......... 1,00 Civilförsvarsstyrelsen och statens brandinspektion ............ 1,90 Statens lönenämnd ............ 0,04 Statens avtalsnämnd .......... 0,55 Statens pensionsanstalt ........ 1,80 Statens bostadsnämnd ........ 0,06

Summa Mkr 55,10

För lagberedningen, riksåklagaräm— betet, högsta domstolen, lagrådet, utri- kesdepartementets nämnd för konsulä- ra sjöfolks- och sjöfartsärenden,utrikes- departementets understödsnämnd, för-

svarets kommandoexpedition, arbets- domstolen, statens nämnd för samlings- lokaler, statskontoret, statens heraldiska nämnd, lantbruksstyrelsen, kommers— kollegium, näringsfrihetsrådet, ombuds— mannaämbetet för näringsfrihetsfrågor, statens handels- och industrikommis- sion, statens utlänningskommission samt dyrortsnämnden väntas, enligt vad bygg- nadsstyrelsen inhämtat, såvitt nu kan bedömas några nämnvärda lokalbehov cj uppkomma.

Vid beräkningen av pensionsstyrel— sens lokalbehov har hänsyn ej tagits till den utökning, som kan komma att bli erforderlig genom den allmänna pen- sionsförsäkringens införande. Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen har beräknat sitt framtida rumsbehov till ytterligare minst 100 rum, vilket av byggnadssty— relsen uppskattats till 2,0 Mkr. I gene— raltullstyrelsens byggnadsbehov ingår såväl administrations- som undervis- ningslokaler. Medicinalstyrelsen har i sin prognos till 1955 års långtidsutred- ning uppgivit behov av ny ämbetsbygg- nad, vilken upptagits till 2,5 Mkr. Bygg— nadsstyrelsen har i sin sammanställ- ning ansett sig böra räkna med endast 0,7 Mkr, då det förutsatts att det gamla ämbetshuset skall kunna utnyttjas för andra statliga myndigheter.

Riksdagen, dess ombudsmän och verk m. m. Justitieombudsmannen Militieombudsmannen Riksbanken med valutakontoret .. 0,90

Summa Mkr 1,04

För riksdagen, riksgäldskontoret samt riksdagens revisorer väntas enligt vad byggnadsstyrelsen inhämtat några lokal—

behov cj uppstå. För riksdagsbiblioteket erfordras en arkivdepå, vilken avses att ingå i en för flera myndigheter gemen- sam depå. Denna har uppgivits av kungl. biblioteket under avsnittet »Publikbygg- nader».

Direktionen för Sveriges riksbank har meddelat att några nybyggnadsarbeten av nämnvärd omfattning icke beräknas skola ske under den aktuella tidrym- den. Vissa ändrings- och reparations- arbeten kommer dock att med det sna- raste igångsättas inom de lokaler i fas— tigheten Rosenbad i Stockholm, vilka riksbanken förhyrt och för vilket ända— mål innevarande års riksdag medgivit att riksbanken av egna medel får taga i anspråk ett belopp av förslagsvis 0,9 Mkr.2

Affärsuerken

Telestyrelsen .................. 35,0 Jiirnvägsstyrelsen .............. 30,0 Vattenfallsstyrelsen ............ 22,0 Domänstyrelsen ................ 2,7 Luftfartsstyrelsen .............. 1,1

Summa Mkr 90,8

Erforderlig utökning av postgirohuset i Stockholm ingår under avsnittet »Drift- byggnader».

För telestyrelsen hade byggnadssty— relsen ursprungligen angivit ett bygg- nadsbehov av 12,0 Mkr. Emellertid har telestyrelsen sedermera uppgivit att, därest styrelsens anslagsbehov kan kom- ma att tillgodoses i större utsträckning än vad hittills skett, ett behov förelig- ger av ytterligare administrationsbygg- nader i samband med att fastigheterna i kv Fyrmörsaren och Åskslaget kom- mer att rivas på grund av norrmalms- regleringen. Kostnaderna härför upp- skattas till 12,0 respektive 14,0 Mkr. Dessutom kommer administrationsbygg- nader i kv Jericho i Stockholm och i Göteborg att bli erforderliga med be- räknade kostnader om 6,0 respektive

3,0 Mkr. Den av telestyrelsen uppgivna kostnaden för ämbetsbyggnader uppgår sålunda till sammanlagt 35,0 Mkr. Järn- vägsstyrelsen har för förvaltningsbygg- nader i Stockholm beräknat ett belopp av 30,0 Mkr. Det är för (lagen svårt att bedöma hur stor del av denna kostnad, som kommer att bestridas av statens järnvägars investeringsmedel, då de nya lokalerna till större delen erfordras som ersättningslokaler när kv Svanen och Pensionären m. fl. rivs för att ge plats för Stockholms stads arbeten på klara- bergsgatsviadukten med anslutande ram- per från Vasagatan. Nybyggnad för vat- tenfallsstyrelsen har av byggnadsstyrel- sen kostnadsberäknats till 17,0 Mkr, vil- ket bclopp vattenfallsstyrelsen höjt till 22,0 Mkr. Vid uppskattningen av do- mänstyrelsens lokalbehov har förutsatts att den nuvarande baracken på Riddar- holmen rivs. Det för luftfartsstyrelsen uppgivna behovet avser ytterligare 10- kaler under förutsättning att arbetar- skyddsstyrelsen kommer att kvarligga i ämbetshuset vid Västerbroplan. För sta- tens reproduktionsanstalt erforderlig utökning av administrationslokaler har medtagits under driftbyggnader.

Regionala och lokala förvaltnings- myndigheter m. m. Länsstyrelser och vissa regiona-

la förvaltningsorgan ........ 89,00 Arhetsförmedlingskontor 37,00 Yrkesinspektionen ............ 0,32 Skogsvårdsstyrelserna ........ 0,30

Summa Mkr 126,62

Av socialstyrelsen, mynt- och juste- ringsverket, skolöverstyrelsen, fiskeri- styrelsen och kommerskollegium har uppgivits att något ytterligare lokalbe- hov för socialvårdskonsulenterna, fat- tig- och barnavårdsinspektörerna, 'sta- tens justerare, folkskolinspektörerna, fiskeriintendenterna samt bergmästarna ej föreligger. Bostäder för distriktsve-

terinärerna tillhandahålls i allmänhet av respektive kommun, vilka ej uppbär något statsbidrag härför. Byggnadssty- relsen har med anledning härav ej gjort någon behovsbedömning inom detta om- råde. Enligt sjöfartsstyrelsen finns ej behov av ytterligare lokaler för fartygs— inspektionen och skeppsmätningen, då en sammanslagning av dessa båda verk- samhetsgrenar planeras. Styrelsen har också meddelat att något byggnadsbe— hov för sjömanshus, rörande vilken in- stitution utredning pågår, ej torde vara att förvänta. Något lokalbehov för lant- mäteriorganisationen, utöver vad i byggnadsstyrelsens beräkning medta- gits, har lantmäteristyrelsen ej ansett föreligga. Riksbankens avdelningskon- tor anses av bankdirektionen ej fordra någon nybyggnad. Däremot torde mind- re ändrings- och reparationsarbeten tid efter annan bli erforderliga.

Byggnadsbehoven för lokala förvalt- nings- och inspektionsorgan har bygg- nadsstyrelsen beräknat på grundval av en plan, som av styrelsen framlades i skrivelse till Konungen den 31 augusti 1954. Beräkningen omfattar i stort sett följande lokala myndigheter: länssty- relser, länsarkitektkontor, länsbostads- nämnder, landsfogdekontor, lantmäteri- kontor, distriktlantmätarekontor, väg- förvaltningar, lantbruksnämnder, hä- radsskrivarekontor, länsarbetsnämnder samt bilinspektioner. De med hänsyn till bristfälliga lokaler mest angelägna åtgärderna kostnadsberäknades då till 26,0 Mkr samt av organisatoriska eller andra skäl lämpliga åtgärder till 32,0 Mkr. Den sammanlagda kostnaden 58,0 Mkr har av styrelsen i dagens prisläge uppräknats till 63,0 Mkr. Även efter sådana nybyggnader beräknas emeller- tid ett stort antal av de berörda för- valtningarna kvarligga i förhyrda loka- ler. Skall även dessa inrymmas i sta- ten tillhöriga fastigheter, tillkommer

byggnader för 20,0 Mkr. I den ursprung- liga beräkningen hade vidarc byggnads- styrelsen ej medtagit lokaler för läns- administrationen i Stockholm, för vil- ket ändamål styrelsen bedömt en bygg- nad för 6,0 Mkr nödvändig. Det totala byggnadsbehovet för länsadministratio- nen och närstående organ skulle därige- nom bli 89,0 Mkr. Häri ingår dock icke sådana lokala myndigheter, som ej är förlagda till residensstäderna. För ar- betsmarknadsorganen har i byggnads- styrelsens kostnader endast medtagits lokaler för länsarbetsnämnderna men ej för arbetsförmedlingarna. För arbets- förmedlingar och Iänsarbetsnämnder utanför residensstäderna erfordras en- ligt arbetsmarknadsstyrelsen lokaler för tillhopa 37,0 Mkr. Emellertid förhyrs i huvudsaklig utsträckning lokaler för ovannämnda ändamål. I Göteborg torde fråga uppkomma om inlösen av den förhyrda fastigheten, vilket styrelsen beräknar komma att kosta 4,0 Mkr.

För statspolisens lokaler svarar re- spektive kommuner, varför byggnads- styrelsen här ej upptagit något lokal- behov. För yrkesinspektionen har bygg- nadsstyrelsen i samråd med arbetar- skyddsstyrelsen uppgivit ett lokalbehov om 0,32 Mkr. Skogsvårdsstyrelsernas behov av administrationslokaler har av Skogsstyrelsen beräknats till 0,3 Mkr. Behovet av administrationslokaler för lotsstaten har uppgivits av sjöfartssty- relsen och redovisas tillsammans med verkets driftbyggnader. Lokalbehovet för statens rättsläkarstationer och pro- vinsialläkarna har av medieinalstyrel- sen uppgivits i samband med sjukvårds- byggnader.

För utrikesrepresentationen förelig- ger en hel del byggnadsbehov och bygg- nadsstyrelsen planerar nybyggnader och fastighetsförvärv i utlandet för sammanlagt 37,0 Mkr.

Beträffande rättsväsendet har bygg-

nadsstyrelsen sammansställt de olika byggnadsbehoven och kommit till ett belopp av 31,8 Mkr.

Svea hovrätt med vattenöverdom-

stolen ...................... 0,5 Göta hovrätt .................. 0,3 Hovrätten för västra Sverige . . . _ 0,3 Underrätterna .................. 30,0 Österbygdens och Söderbygdens

vattendomstolar .............. 0,7

Summa Mkr 31,8

Byggnadsbehovet för underrätter, dvs. tingshus, har uppskattats efter sam- råd med vederbörande hovrätt. För ös- terbygdens och Söderbygdens vatten- domstolar har vattenöverdomstolen an- gett byggnadsbehoven och byggnadssty- relsen har därefter uppskattat kostna- derna.

Behovet av ämbetsbyggnader har till övervägande delen uppskattats av bygg— nadsstyrelsen på grundval dels av för ändamålet från respektive myndigheter särskilt inhämtade uppgifter, dels av inom styrelsen pågående utredningar m. m. angående tillämnade byggnadsfö- retag, vilka som regel baserar sig på det för dagen kända lokalbehovet. För ett flertal myndigheter har uppgivits att några framtida lokalbehov såvitt nu kan bedömas ej föreligger. Med hänsyn till den fortgående expansionen av den statliga förvaltningsapparaten synes det dock troligt att en viss utökning av 10- kalerna även för dessa myndigheter i framtiden kan komma att bli erforder- lig. För de myndigheter för vilka planer finns eller är under utarbetande hos byggnadsstyrelsen torde av samma skäl en utökning kunna bli erforderlig un- der den aktuella tiden. Vid uppgifter- nas lämnande har av naturliga skäl ej heller hänsyn kunnat tagas till lokalbe- hovet för myndigheter, vilka kan till- komma i framtiden. Vid beräkningen av pensionsstyrelsens lokalbehov har,

i | | %

såsom i det föregående sagts, byggnads- styrelsen ej tagit hänsyn till den utök- ning, som kan komma att bli erforder- lig genom den allmänna pensionsförsäk- ringens genomförande. Av dessa anled- ningar torde det för ämbetsbyggnadcr beräknade behovet av lokaler, som av- ser departement och kommittéer, cen- trala samt regionala och lokala förvalt- ningsmyndigheter m. m., böra uppräk- nas till förslagsvis 1,9 Mkr respektive 60,0 Mkr och 135,0 Mkr.

K05tnaderna för vattenfallsstyrelsens nya ämbetsbyggnad har av byggnads- styrelsen beräknats till 25,0 Mkr. Vär- det av de lokaler, som genom flyttning- en till de nya lokalerna kan friställas, har beräknats till 8,0 Mkr. Vattenfalls- styrelsen har emellertid uppgivit en be— räknad kostnad för den nya byggnaden av cirka 30,0 Mkr, varigenom den er- forderliga nyinvesteringen skulle kom- ma att uppgå till 22,0 Mkr. Detta belopp torde komma att bestridas med investe- ringsanslag under statens vattenfalls- verks fond. De nuvarande lokalerna, vilka är inrymda i fastigheter redovi- sade på samma fond, torde därefter komma att överföras till statens all- männa fastighetsfond, varigenom netto- belastningen på statens vattenfallsverks fond kommer att minskas. Då de fri- ställda lokalerna beräknas komma att utnyttjas för täckande av vissa behov, vilka i det föregående redovisats av byggnadsstyrelsen, har endast beloppet 22,0 Mkr ansetts böra uppföras för vat- tenfallsstyrelsen. I fråga om domänsty- relsens byggnadsbehov har på motsva- rande sätt upptagits 2,7 Mkr. Kostnaden för styrelsens nybyggnad i Bergshamra har av byggnadsstyrelsen beräknats till 6,0 Mkr men styrelsen bedömer att loka- ler för 3,3 Mkr kommer att friställas för andra statliga ändamål.

I det för ämbetsbyggnader uppförda beloppet ingår bostäder, dock blott med

en liten del. I vissa nytillkommande ämbetsbyggnader torde ingå vaktmäs- tar- och maskinistbostäder, tingshus in- nehåller regelmässigt ett antal bostads- lägenheter och bland utrikesrepresen— tationens byggnader är också vissa bo- städer för legationspersonal. Bostäder- nas andel av totalbeloppet torde kunna överslagsvis uppskattas till i runt tal 5,0 Mkr.

Byggnadsbehov för ämbetsbyggnader

Departement och kommittéer . . 1,90 Centrala förvaltningsmyndighe-

ter ........................ 60,00 Riksdagen, dess ombudsmän och

verk m. m. ................ 1,04 Affärsverken ................ 90,80 Regionala och lokala förvalt-

ningsmyndigheter m. m. . . . . 135,00 Utrikesrepresentationen ...... 37,00 Rättsväsendet ................ 31,80

Summa Mkr 357,54

Samtliga här upptagna byggnader fi- nansieras helt med statliga medel med undantag av byggnader för underrätter, vilka uppförs av kommunerna. Av den angivna totalsumman skulle således 327,54 Mkr utgöra statsmedel och 30,0 Mkr kommunala medel.

3. Socialvårds- och fångvårdsbyggnader Socialstyrelsen har uppskattat beho- vet av husbyggnader inom sitt verksam- hetsområde till 589,495 Mkr. Behovet av daghem för barn i försko- Ie- och skolåldern har styrelsen upp- skattat till 32,4 Mkr. Det har emellertid ej varit möjligt att åstadkomma en håll- fast prognos för behovet av daghem, emedan detta behov beror av en mång- fald olika faktorer, som var för sig va- rierar från ort till ort och från tid till tid. Till de vikigaste faktorerna hör om- fattningen av förvärvsarbete bland möd- rar till barn i förskoleåldern, rent geo- grafiska förhållanden, storleken av

Fig. 4.9. Radiohus i Göteborg. Projekt 1954. Ark.: P. A. Ekholm och S. White.

barnkullarna i de aktuella åldrarna, till- gången på olika former av hemhjälp samt tillgången på familjedaghem. And- ra familjestödjande åtgärder, exempel- vis barnbidragen, inverkar också på ef- terfrågan på daghemsplatser.

För lekskolor, som är avsedda för barn i åldrarna från och med fyra till och med sex år, uppger styrelsen ett belopp av 52,5 Mkr. På vissa orter finns för närvarande inte ens plats för alla sexåringar, vilkas föräldrar önskar pla- cera dem i lekskolor. Cirka hälften av de godkända lckskolelokalerna är för- lagda till speciellt inredda utrymmen i vanliga bostadshus, medan de övriga är uppförda såsom friliggande byggna- der. Styrelsen räknar även för den fort- satta utbyggnaden med att en del lek- skolor kommer att inrymmas i bostads- fastigheter. Av de befintliga skolorna är ett hundratal med tillsammans cirka 4000 platser inrymda i provisoriska lokaler av olika typer, oftast i källare eller tillsammans med annan fritids- verksambet i mer eller mindre offent- liga lokaler.

Behovet av barnhem och mödrahem har styrelsen med ledning av landsting- ens och storstädernas barnhemsplaner beräknat till 14,424 Mkr, varav på möd- rahem skulle komma uppskattningsvis 1,440 Mkr.

Bland barnkolonierna torde enligt styrelsen någon utbyggnad av antalet vårdplatser ej bli erforderlig under den närmaste tiden. En del äldre koloni- byggnader torde komma att ersättas med andra mer ändamålsenliga sådana, men med hänsyn till de höga byggnads-

kostnaderna och den korta tid av året, som dessa byggnader är i bruk, anser styrelsen det sannolikt att någon egent- lig nybyggnad ej kommer att ske utan att behovet av ändamålsenliga lokaler kommer att tillgodoses genom inköp av befintliga byggnader och ombyggnad av dessa. Det är därför ej möjligt att förutsäga i vilken omfattning nybygg- nad av kolonier kan komma att ske. Ej heller beträffande inackorderingshem, ungdomshem, anser styrelsen sig kunna göra en prognos för framtiden.

Anordnandet av fritidslokaler för barn och ungdom är ett annat område, där säkra förutsägelser för en komman- de tioårsperiod ej låter sig göra. So- cialstyrelsen anser det å ena sidan san- nolikt att den frivilliga ungdomsverk- samheten under de närmaste åren kom- mer att tilltaga i omfattning till följd av det statliga stöd, som numera utgår till denna verksamhet. Å andra sidan förefaller det troligt, att de lokaler, som anordnas för verksamhet bland barn och ungdom, till största delen kommer att inrymmas i redan befintliga bygg- nader.

Beträffande semesterhem för hus- mödrar anses ej någon utbyggnad vara att vänta under de närmaste åren. Sty- relsen förmodar i stället, att något eller några av redan befintliga semesterhem kommer att nedläggas eller tagas i an- språk för annan verksamhet.

Samtliga befintliga förskolesemina- rier är i stort behov av nya lokaler. Styrelsen räknar med att av de befint- liga sex enkelseminarierna åtminstone två kommer att erfordra nybyggnader,

likaså det befintliga dubbelseminariet, och anger härför en sammanlagd kost- nad av 1,5 Mkr. Vid nybyggnad bör man räkna med att till seminariet an- knytes övningsinstitutioner i erforder- ligt antal.

I fråga om ålderdomshem föreligger behov av ny- eller om- och tillbyggnad för i runt tal 2000 vårdplatser varje år under de närmaste åren, motsvarande en total kostnad av 440,0 Mkr. Härvid har företrädesvis räknats med ersätt- ningsbyggnader för äldre ålderdoms- hem och sådana nybyggnader, som är beroende av övergång från mindre hem med under 15 vårdplatser till större hem med mer än 20 platser. Socialsty-

relsen har vidare anfört, att från stats- makternas sida i olika sammanhang gjorts uttalanden att ålderdomshemmen borde befrias från den besvärande kli- entelblandningen. Vård av sinnessjuka, sinnesslöa eller kroniskt kroppssjuka personer borde icke lämpligen äga rum på de kommunala ålderdomshemmen utan på statens och landstingens sjuk- vårdsanstalter. Styrelsen har därför i sin prognos utgått från att sjukvårds- myndigheterna skall vidtaga erforder- liga åtgärder för att inom rimlig tid avhjälpa bristen på vårdplatser på sjuk- vårdsanstalter. I annat fall måste de angivna siffrorna högst väsentligt ökas.

Socialstyrelsens prognos beträffande

| ,J_ [O ' ' PANNRUM GARAGE . +. i , RANcéRGÄRD "l &_, / " l ” llll _ _L J"Tö

L—

Fig. 50. Radiohus i Göteborg. Plan av bottenvåningen.

Zia—"__," _"!A' I ? Lr—T— _,r' *? t—w— ' g 3 | 1 ! . ll L..,

r stuolo Zhaoio :

v— id!—I " , .J. 1 ” '- =a=a=aa————3 . . . " D CH:] . ___,__ lill -.Nu-ia t |. A

vårdanstalter för alkoholmissbrukare upptar ett belopp av 32,631 Mkr. Det aktuella behovet av nya vårdplatser uppgår för närvarande till minst 400 platser. Det anses ej möjligt att bedöma huruvida detta vårdplatsbehov till nå- gon del är av övergående art. Kungl. Maj:t har genom beslut den 13 april 1956 tillkallat särskilda utredningsmän, som bl. a. skall beräkna det aktuella platsbehovet samt undersöka vilka vä- gar, som kan stå till buds för att snabbt tillskapa erforderligt antal nya vård- platser. Härvid torde främst olika pro- visoriska anordningar komma i fråga. Utredningsmännen skall emellertid även bilda sig en uppfattning rörande ut- vecklingstendenserna samt utarbeta pro- gnoser för det sannolika framtida vård- platsbehovet. Vidare skall de pröva frå- gan om anordnande av en ny statlig vårdanstalt för manliga och en för kvinnliga alkoholmissbrukare. Det är därför vanskligt att med någon grad av säkerhet ange behovet av investeringar för nykterhetsvården. Socialstyrelsen räknar emellertid med vissa ytterligare arbeten för sammanlagt 7,424 Mkr vid statens vårdanstalter å Venngarn och Svartsjö. Dessutom beräknas tillkomma en ny statlig vårdanstalt med cirka 100 vårdplatser för en preliminärt uppskat- tad kostnad av omkring 3,0 Mkr. Vidare avses de statliga vårdanstalterna i Hak- näs och Växjö ersättas av en ny anstalt för kvinnor för omkring 1,0 Mkr. Kost- naderna för återstående arbeten enligt den under år 1953 beslutade planen för materiell upprustning av de statsunder- stödda vårdanstalterna beräknar social- styrelsen till 0,663 Mkr. Den beslutade upprustningen anses emellertid helt otillräcklig och arbeten för ytterligare cirka 7,0 Mkr är därför erforderliga, Vilken kostnad styrelsen anser att sta- ten helt bör bestrida. Då tillgängliga utvidgningsmöjligheter vid befintliga

icke statliga vårdanstalter i stort sett redan utnyttjats i den utsträckning som befintliga gemensamhetslokaler med- ger, måste det erforderliga nytillskottet av vårdplatser huvudsakligen åstadkom- mas genom anordnande av nya vård- anstalter. I vilken utsträckning man härvid kan utnyttja redan befintliga byggnader efter vissa ändrings- och re- parationsarbeten kan för närvarande ej bedömas, varför byggnadskostnader- na ej kan uppskattas med någon större grad av säkerhet men anses komma att röra sig om 5,0 Mkr under förutsätt- ning att ungefär halva antalet vårdplat— ser tillkommer genom nybyggnader. Därvid har inräknats två vårdanstal- ter, som planeras av Stockholms stads nykterhetsnämnd.

Den är 1954 tillsatta kommittén för planering av en klinik för alkoholsjuk- domar har i en i november 1955 avgi— ven promemoria lämnat förslag till så- dan klinik samt en institution för teo- retisk alkoholforskning. Kommittén ut- arbetade två alternativa förslag till kli— nik- och institutionsbyggnadens utform- ning. Enligt det av Kungl Maj:t och riksdagen numera i princip antagna förslaget3 beräknas byggnadskostnader- na härför uppgå till 4,3 Mkr, vilken be- räkning dock av byggnadsstyrelsen bc- tecknats som låg.

På grund av platsbristen vid de all- männa vårdanstalterna för alkoholmiss- brukarc har de kommunala myndighe- terna visat stort intresse för att ordna lokala vårdmöjligheter i form av in- ackorderingshem. Nya inackorderings- hem kommer sålunda att ordnas i Stockholm, Norrköping, Kalmar, Göte— borg, Borås och Västerås. På ytterligare minst ett tiotal orter finns mer eller mindre avancerade planer på sådana hem. Då tillkomsten av nya inackorde- ringshem är beroende av lokala initiativ, kan icke med någon högre grad av sä-

|

kerhet förutsägas hur många hem som kommer att anordnas. Socialstyrelsen har dock för ändamålet uppskattat ett belopp av 3,244 Mkr.

Beträffande kostnaderna för anord— nande av polikliniklokaler för alkohol- sjukrlomar anser sig socialstyrelsen ej kunna lämna mera bestämda uppgifter än beträffande inackorderingshem. Sty- relsen har dock uppskattat behovet av polikliniklokaler till 1,0 Mkr och påpe- kat, att statsbidrag utgår till kommunal nykterhetsnämnd härför med (30 % av kostnaderna men att i nykterhetsvårds- utredningens uppdrag även ingår frå- gan om statsbidrag till landsting för av dem inrättade alkoholistdispensärer, polikliniker.

De av socialstyrelsen uppgivna kost— naderna för statens skolor tillhörande barna- och ungdomsvården, 16,04 Mkr, grundar sig på ungdomsvårdsskoleut- redningens av 1955 års riksdag i prin- cip godkända förslag.4

I fråga om pensionärshem har ho— stadsstyrelsen meddelat att det årliga tillskottet av nya lägenheter i pensio- närshem enligt en av åldringsvårdsut- redningen företagen undersökning un— der perioden 1950—53 uppgick till i ge- nomsnitt cirka 1 500 per år. Enligt samma utredning förelåg i början av år 1954 ett uppdämt behov av bostäder lämpliga för åldringar — på grundval av en kommunenkät uppskattat till cir- ka 30000 lägenheter. Med hänsyn här- till och till den starka tillväxt i antalet åldringar, som kan beräknas för de när- maste åren, vore en ökad produktion av pensionärsbostäder i och för sig mo- tiverad. Åldringarnas bostadsfråga kan emellertid i framtiden komma att lösas icke endast genom byggandet av sär- skilda pensionärshem utan i allt större utsträckning också genom anordnandet av pensionärsbostäder i vanliga fler- familjshus med utnyttjande av det sär—

skilda statliga stödet härtill och genom upprustning med stöd av statliga för- bättringslån av redan befintliga bostä- der.

Mot bakgrunden härav har det synts bostadsstyrelsen orealistiskt att under den närmaste tioårsperioden räkna med en produktion av särskilda pensionärs- hem av större omfattning än under pe- rioden 1950—53, dvs. 1 500 lägenheter per år. Då produktionskostnaden för pensionärshem enligt styrelsen för när- varande kan beräknas till ungefär 25000 kronor per lägenhet, skulle be— hovet under perioden uppgå till 375,0 Mkr. Med en genomsnittlig statsbidrags- procent uppskattad till 33 % blir det årligen erforderliga statsbidragsbelop- pet cirka 12,5 Mkr. För budgetåret 1956/ 57 har emellertid riksdagen beslutat att statsbidrag till pensionärshem endast må beviljas intill ett belopp av 10,0 Mkr. Möjligheterna att under de närmaste åren bygga pensionärshem med statligt stöd i ovan angiven omfattning är så- ledes beroende av en utvidgning av ra- men för bidragsgivningen. I sina an- slagsberäkningar för budgetåret 1957/ 58 har bostadsstyrelsen föreslagit en så- dan utvidgning för såväl innevarande som nästkommande budgetår.

Beträffande arbetskliniker har ar- betsmarknadsstyrelsen efter att ha framhållit att lokalerna tillhandahålls av kommuner och landsting, varför kostnaden ej belastar statsverket endast upptagit arbetskliniken i Stock- holm. Kliniken beräknas få disponera lokaler i norrbaekainstitutet, sedan viss del av institutets verksamhet överflyt- tats till karolinska institutet. En ökning av lokalytan blir emellertid då erforder- lig från 350 till 500 m2 och kostnaden för dessa byggnadsarbeten har av bygg- nadsstyrelsen beräknats till 0,165 Mkr.

I fråga om fångvårdsbyggnader har fångvårdens byggnadskommitté, till vil—

ken fångvårdsstyrelsen överlämnat att bedöma byggnadsbehoven, uppskattat behovet av nya anstalter till 175,0 Mkr. Planer för utbyggandet av anstalterna har successivt uppgjorts av 1954 års fångvårdsbyggnadsutredning.5 Av pla- nerna har numera anläggningar för ung- domsklientelet vid Skenäs och Roxtuna i det närmaste slutförts. Återstående ar— beten är kostnadsberäknade till 3,6 Mkr. I fråga om säkerhetsanstalterna avses Hall-anstalten att utbyggas för 12,5 Mkr samt två sidoanstalter med vardera 90 platser uppföras i Mariefred för 5,0 Mkr och i Hällby storkommun för 5,0 Mkr, eller sammanlagt 22,5 Mkr. Ersättningsbyggnader för Långholmen föreslås uppdelade på tre nya anstalter.a En centralanstalt vid Åkersberga i Stockholms län torde komma att kosta 23,0 Mkr och en vid Kumla 20,0 Mkr, vartill kommer ett rannsakningsfängelse med 100 platser för Stockholms stad och län för 4,0 Mkr, en sammanlagd kostnad således av 47,0 Mkr.

För att möta en överraskande hastig stegring av antalet till anstaltsvård döm- da har beslut också fattats om snabb ut- byggnad av två nya anstalter, varav en skall förläggas till Norrtälje och en till Tidaholm. Kostnaderna uppskattas till för vardera anstalten cirka 7,3 Mkr eller tillsammans 14,6 Mkr. Som ersättning för Härlanda-anstalten, som avses att på längre sikt nedläggas, har beslutats en första etapp av ny anstalt i Säve för 2,7 Mkr. Andra etappen av denna anstalt har uppskattats kosta 18,0 Mkr. Kvinno— fängelset i Växjö skall flyttas till egen- domen Hinseberg invid Frövi, som skall ändras till kvinnoanstalt. Detta beräk- nas draga en kostnad av 3,0 Mkr. För en ökning av antalet halvöppna vård- platser i sydvästra Sverige kommer vi- dare f. (1. K 2:s kaserner i Hälsingborg att provisoriskt iordningställas för en ungefärlig kostnad av 1,6 Mkr.

I de planer, som nu föreligger för fångvårdens utbyggnad men som ännu icke varit föremål för riksdagens beslut, ingår vidare som ersättning för den nuvarande Malmö—anstalten, som avses skola nedläggas, en ny anstalt på annan plats, möjligen i Staffanstorp. Kostna- derna härför uppskattas till cirka 19,5 Mkr. För norra räjongen planeras i Sundsvall en ny centralanstalt, varvid anstalten i Härnösand skulle nedläggas. Kostnaden beräknas till 16,5 Mkr. Ytter- ligare två sidoanstalter, en i mellersta och en i södra Sverige, bedöms komma att bli erforderliga under perioden, var- dera för en kostnad av cirka 7,5 Mkr eller tillsammans 15,0 Mkr.

Slutligen har byggnadsstyrelsen i uppdrag att i samråd med fångvårds- styrelsen upprätta en generalplan för upprustning av det äldre anstaltsbestån— det och arbetet härmed pågår. Med hänsyn till dels att byggnadernas under- håll blivit eftersatt, inte minst under krigsåren, dels att byggnaderna i stor utsträckning har en ålderdomlig och otidsenlig karaktär och olämplig belä- genhet samt dels att den nya straffverk- ställighetslagen ställer nya krav på an- staltens utformning och funktion synes flera av anstalterna böra nedläggas och ersättas med nybyggnader med ratio- nellarc driftförhållanden. Detta nybygg- nadsbehov får dock, när det kan över- blickas, samordnas med byggnadspla- nerna i övrigt. Ehuru generalplaneut- redningen ännu icke avslutat sitt arbete,

torde kostnaderna för upprustning av ' de anstalter, som avses att behållas nå- gon tid, kunna uppskattas till 15,0 Mkr.

I fråga om de sålunda för socialvår— den och fångvården verkställda behovs- beräkningarna bör först anmärkas, att socialstyrelsen, som av det föregående framgår, ej ansett det möjligt att upp- göra någon prognos angående barn- kolonier och inackorderingshem. Med

ledning av de uppgifter styrelsen läm- nat angående de senaste årens kostna- der och utgifter för ändamålet synes behovet _ därest ingen nämnvärd för- ändring av detta kommer att ske _ kunna uppskattas till 2,0 Mkr för barn- kolonier och 3,0 Mkr för inackorde- ringshem. Statens andel i dessa kostna- der beräknas därvid till 1,0 respektive 0,35 Mkr. Beträffande fritidslokaler för barn och ungdom har socialstyrelsen antagit att den frivilliga ungdomsverk- samheten kommer att öka men att de lokaler, som kan komma att erfordras för detta ändamål, till största delen kommer att inrymmas i redan befint- liga byggnader. Ett visst nybyggnads- behov finner styrelsen dock erforder- ligt men har avstått från att försöka uppskatta detsamma. Det torde vara an- tagligt, att de befintliga lokaler, som kan komma att tagas i anspråk som fri- tidslokaler för barn och ungdom, i många fall måste rätt väsentligt ombyg- gas. En viss nybyggnadsverksamhet sy- nes dessutom även enligt socialstyrelsen bli erforderlig. I avsaknad av en pro- gnos från vederbörande myndighet kan uppskattningen här endast bli en giss- ning, men ett belopp på 10,0 Mkr får måhända anses ej överdrivet.

Den för en ny statlig vårdanstalt för alkoholmissbrukare angivna prelimi- nära kostnaden av 3,0 Mkr torde vara alltför låg och efter samråd med bygg- nadsstyrelsen har beloppet ansetts böra höjas till 3,75 Mkr. Även kostnaden för en statlig klinik för alkoholsjukdomar, 4,3 Mkr, har av byggnadsstyrelsen be- dömts som för låg och en uppräkning har ansetts böra ske till 6,0 Mkr. Kost- naderna för inackorderingshem för al— koholmissbrukare har av socialstyrelsen överslagsvis beräknats till 3,244 Mkr. Styrelsen har i sammanhanget anfört att dylika hem avses att anordnas i sju större städer och att därjämte mer eller

mindre avancerade planer finns att an- ordna sådana hem på ytterligare minst ett tiotal orter. Med ledning av de läm- nade uppgifterna och kostnaderna för anstalter av likartat slag torde kostna- derna för ett genomfört program för utbyggnaden kunna uppskattas till lägst 5,0 Mkr. Slutligen synes av liknande grunder som i fråga om inackorderings— hemmen det av socialstyrelsen för poli- kliniklokaler uppgivna beloppet väsent- ligen böra höjas, uppskattningsvis till 3,0 Mkr.

I fråga om åldringsvården har bo- stadsstyrelsen lämnat uppgifter angåen- de det beräknade behovet av pensio— närshem, varvid styrelsen framhållit att åldringarnas bostadsfråga i framtiden i stor utsträckning kommer att lösas ge- nom pensionärsbostäder i vanliga fler- familjshus. Styrelsen har dock ej be- räknat något bclopp härför. För att så fullständigt som möjligt belysa bygg- nadsbehovet på åldringsvårdens område synes det dock riktigast att söka upp- skatta behovet av sådana pensionärs— bostäder och, då bostadsstyrelscn upp— tagit hälften av det av åldringsvårds- utredningen uppgivna behovet, torde det vara rimligt att uppskatta behovet av pensionärslägenheter i flerfamiljs- hus till minst samma belopp, eller 400,13 Mkr. Att detta behov därvid kom- mer att ingå i den allmänna bostadsför- sörjningen och icke i framtiden i den offentliga sektorn, torde i detta sam— manhang vara irrelevant.

Lokaler för arbetskliniker tillhanda- hålls, som nämnts, av kommuner och landsting, varför arbetsmarknadsstyrel- sen ej upptagit behovet av dylika loka- ler. Att i avsaknad av närmare uppgif- ter söka göra någon som helst uppskatt— ning av de byggnadskostnadcr som be- hövliga lokaler för arbetskliniken kan draga är omöjligt. Den enda utväg som står till buds torde vara att göra en

lämplig avrundning uppåt av siffran för totalbehovet för socialvården.

Av det här uppskattade behovet av socialvårds- och fångvårdsbyggnader är en väsentlig del av bostadskaraktär. Hit kan hänföras barnhem, barnkolonier, ungdomshem, ålderdomshem, inackor- deringshem för alkoholmissbrukarc, pensionärshem och -bostäder samt per— sonalbostäder vid de skilda anstalterna och inrättningarna. Kostnaderna härför har uppskattats för varje särskild kate- gori och uppgår sammanlagt till om- kring 1 238,0 Mkr. Om endast bostäder av normal typ medräknas, såsom personal- bostäder och pensionärslägenheter, blir däremot summan för bostäder betydligt lägre och torde kunna uppskattas till omkring 420,0 Mkr. Därvid har ej med— tagits personalbostäder vid fångvårds— anstalterna, då dessa bostäder enligt överenskommelse mellan staten och ve— derbörande kommun som regel bekostas av kommunen. Kostnaden för dessa bo— städer kan överslagsvis uppskattas till 5,0 Mkr.

Byggnadsbehov inom socialvård och fångvård Barnavård m. m. .......... 115,824 Statens skolor tillhörande barna- och ungdomsvården 16,040 Ålderdomsvård ............ 1 215,000 Vårdanstalter m. m. för alko- holmissbrukare .......... 38,837 Arbetskliniker ............ 0,165 Fångvårdsbyggnader ...... 180,000

Summa Mkr 1 565,866

Då i den gjorda uppskattningen beho- ven i vissa fall ej kunnat ens överslags- vis beräknas, synes cn uppräkning till 1 570,0 Mkr vara motiverad. Av denna totalkostnad för socialvårds- och fång- vårdsbyggnader kan ett belopp av cirka 950,0 Mkr beräknas komma att bestri- das med icke-statliga medel. Därvid för-

utsätts att några väsentliga förändring- ar av statsbidragens omfattning på ifrå- gavarande områden ej kommer att ske under den aktuella perioden. Dessa hu- vudsakligen kommunala medel avser förutom åldringsvården, vilken ingår med cirka 865,0 Mkr, barna- och ung- domsvården, där i vissa fall endast obe- tydliga statsanslag utgår. På statsverket skulle enligt denna uppskattning kom- ma omkring 620,0 Mkr.

4. Sjukvårdsbyggnader Som underlag för långtidsutredning— ens arbetc har medieinalstyrelsen upp— gjort en sammanställning över behovet av husbyggnader inom hälso— och sjuk- vård undcr en kommande tioårsperiod. Efter en del av styrelsen sedermera vid- tagna justeringar slutar beräkningen numera på omkring 3 000,0 Mkr, varvid för inventarier beräknats 360,0 Mkr. De av medieinalstyrelsen lämnade uppgif- terna har framkommit i samarbete mel- lan styrelsen, kommittén för översyn av hälso- och sjukvården i riket samt sta- tens kommitté för sinnessjukvårdens ut- byggande och grundats på en rundfrå— ga till hälso- och sjukvårdsstyrelser m. fl. vid samtliga landsting och stor- städer. Av nämnda belopp faller den ojämförligt största delen eller cirka 2200,0 Mkr på den slutna kroppssjuk- Uården, inklusive vanförevårdsanstal- terna, kustsanatorierna, eugeniahemmet i Stockholm och spastikerhemmet i Gö- teborg. Karolinska sjukhuset ingår i medici- nalstyrclsens sammanställning med 41,052 Mkr. Kommittén för sjukhusets utbyggande har lämnat särskild upp- gift om investeringsbehoven för ända- målet, vilken upptar en sammanlagd byggnadskostnad av 41,638 Mkr, således ett något högre belopp. Akademiska sjukhuset i Uppsala upptogs ej av me— dieinalstyrelsen i sammanställningen

; l i l : l l l l l l l l l l i i | | I I I i 1 | l | I

till långtidsutredningen, utan styrelsen hänvisade i denna fråga till för sjuk- huset fastställd investeringsplan för en tioårsperiod. Vid sin numera verkställ- da omräkning har emellertid styrelsen inräknat cirka 60,0 Mkr för sjukhuset. Investeringsplanen upptar enligt av kommittén för akademiska sjukhusets utbyggande lämnad uppgift ett sam- manlagt belopp av 70,0 Mkr. Av denna summa kommer dock 9,0 Mkr på bud- getåret 1966/67 och på budgetåren från och med 1957/58 till och med 1965/66, dvs. på den närmaste tioårsperioden, (31,0 Mkr.

Beträffande medieinalstyrelsen påpekat, att verk- samheten vid dessa enligt beslut av statsmakterna år 19557 i en framtid skall uppdelas på det sättet, att kliniker- na överförs till den allmänna lasaretts- vården medan återstående verksamhet skall omändras till arbetsvårdsinstitut. Då detta principbeslut ännu inte ge— nomförts, har styrelsen funnit det rik- tigast att hänföra alla planerade inves- teringar till sjukvårdsområdet och upp- tagit byggnadsbehoven härför.

På grund av det av statens kommitté för sinnessjukvårdens utbyggande av— givna betänkandet angående reviderad generalplan för sinnessjukvården m. ni." har medieinalstyrelsen upptagit det sammanlagda grundbeloppet av investe- ringsbehovet för den statliga sinnessjuk- vården till 459,0 Mkr, vilket belopp dock med hänsyn till den byggnadskost- nadsstegring, som inträffat sedan kom- mitténs kostnadsberäkningar gjordes, uppräknats med fem procent till i runt tal 483,0 Mkr. Någon justering av detta belopp med anledning av det nyligen framlagda förslaget om uppförande av ett sinnessjukhus för svårskötta psy- kiskt efterblivna har ej ansetts erfor- derligt, enär detta sjukhus samt de fö- barnavdelningarna vid S:t

van/"öreanstallerna har

reslagna

Lars, S:t Jörgens, Ulleråkers och Ume- dalens sjukhus samt vårdplatser för höggradigt vanföra barn i kostnadshän— seende inte nämnvärt torde skilja sig från det i generalplanen upptagna sjuk- huset. Styrelsen har i detta samman- hang påpekat, att medicinens snabba ut- veckling med säkerhet kommer att skär- pa kraven på byggnaders standard men att styrelsen ej finner det möjligt att siffermässigt ange vad denna standard- höjning kommer att innebära. Därut- över uppskattar styrelsen behovet för den kommunala mentalsjukvården till drygt 300,0 Mkr inklusive inventarier.

Investeringsbehovet för epileptiker— vården har styrelsen upptagit till 15,0 Mkr i enlighet med förslag i det rörande denna vårdform nyligen avgivna betän— kandet."

Pensionsstyrelsen handhar för sin sjukvårdande verksamhet sjukhusen i Åre, Nynäs och Tranås. Enligt vad sty— relsen uppgivit är några nybyggnader för närvarande icke planerade vid dessa sjukhus och styrelsen beräknar ej hel- ler att några sådana arbeten skall bli erforderliga under den kommande tio- årsperioden. Styrelsen har vidare upp- givit att behov saknas att anlägga några nya sjukhus inom styrelsens verksam- hetsområde.

I fråga 0111 den öppna läkar-värden har medieinalstyrelsen påpekat att den- na är under utredning av kommittén för översyn av hälso- och sjukvården i riket och styrelsen har vid sina beräk— ningar samrått med denna kommitté. Investeringsbehovet för den öppna lä— karvården uppskattas till 87,875 Mkr, varav för den statliga sektorn cirka 60,0 Mkr. Styrelsen har vid sin upp- skattning kommit till att under en tio- årsperiod skulle komma att inrättas 205 nya tjänster. Härvid har antagits att för varje ny tjänst kommer att krä- vas byggnadsarbeten för 155000 kro-

tll

Fig. 51. Gamla järnvägsslaiionsbyggnaden i Sparreholm. Byggd omkring 1880. Ark.: Järnvägs- styrelsen.

nor och utrustning för 40 000 kronor. Dessutom har grovt kalkylerats med att investeringsbehovet för standardhöjning av provinsialläkarmottagningarna kom— mer att uppgå till 20,0 Mkr. Dessa be- lopp förutsätts av styrelsen skola läm- na utrymme för kostnader såväl till fler- läkarmottagningar och andra anord- ningar, som kan komma att föreslås av kommittén, som till ett antal nya lä- karmottagningar m. m. Däremot har ej räknats med kostnader för ordnande av ämbetslokaler till förste provinsialläkar- na och biträdespersonal till dem. Sty- relsen påpekar, att kommittén för över- syn av hälso- och sjukvården i riket väntas framlägga förslag om en snar förstärkning av förste provinsialläkar- institutionen. Genomförandet av detta förslag kommer att kräva vissa ytterli- gare investeringar, vilkas storlek styrel- sen icke anser sig för närvarande kun- na ange. Vad beträffar den öppna läkar- vården i städer utanför landsting fram- håller styrelsen, att Stockholm beräk- nat avsevärda investeringsbelopp för lä-

karcentraler och mödravårdscentraler i Vällingby, Björkhagen, Gubbängen, Hög- dalen, Farsta, Hägersten, Alvik och Älv- sjö. Inom landstingen har för detta än- damål jämte för folktandvzirdcn beräk- nats föreligga ett investeringsbehov av lägst 55,0 Mkr.

Då frågan om omorganisationen av apoteksväsendet alltjämt är under ut- redning, finner styrelsen att varje be- räkning av investeringsbehovct måste bli mycket oviss. Beräkningar kan en- dast göras på grundval av nuvarande organisation och dess utveckling under de senaste åren. Styrelsen framhåller även, att apoteken praktiskt taget ge- nomgående bedriver sin verksamhet i förhyrda lokaler, varför i detta avse- ende ingen aktiv investering förekom- mer från apotekens sida. Emellertid kan behovet av lokaler för nya distributions— ställen uppskattas till 12,0 Mkr och be- hovet av nya lokaler för redan existe- rande apoteksinrättningar likaledes till 12,0 Mkr. Slutligen förekommer i viss omfattning mer eller mindre omgripan-

de ombyggnader av redan befintliga lo- kaler. Uftast bestrider vederbörande fastighetsägare kostnaderna härför, var- på dessa efter hyresnämnds godkännan- de uttages i form av hyresökning. På detta sätt företagna reinvesteringar kan svårligen uppskattas till sitt belopp, var- för de ej medräknats. I en del fall ut- förs dock dylika restaureringar i apo- teks regi. De belopp, som apoteken så— som hyresgäster därvid själva investe- rar, bedömer styrelsen till 3,0 Mkr för en tioårsperiod. Därjämte har investe— ringsbehovet för inventarier uppskat— tats till 30,0 Mkr.

! Föreståndaren för statens bakterio- logiska laboratorium beräknar, enligt vad medieinalstyrelsen meddelat, bygg- nadsbehovet för institutionen till 16,210 )lkr. , | För statens farmaceutiska laborato-

I rium anses erforderlig utvidgning av 10- ' kalerna kunna vinnas genom att den av- delning av tandläkarhögskolan, som nu är inrymd i den för det farmaceutiska och det rättskemiska laboratoriet ge- | mensamma byggnaden, överflyttas till ' annan byggnad. Någon byggnadskost- ! nad har därför ej av medieinalstyrelsen

l l l

l |

:> xuss VÄNTSAL

VESTIBUL

.f i.

ap 7 Int J. _|-

Fig. 52, Gamla järnvägsstationsbyggnaden i Sparreholm. Plan av bottenvåningen.

upptagits, då denna ansetts böra redovié sas i samband med byggnadsbehoven för tandläkarhögskolan.

För statens rättskemiska laborato— rium har medieinalstyrelsen upptagit ett byggnadsbehov om 1,0 Mkr och ett inventariebehov av 0,2 Mkr grundat på en rent erfarenhetsmässig bedömning, då det till följd av pågående utredning rörande laboratoriets framtida organi— sation icke är möjligt att ingå på några närmare beräkningar.

För statens rättsläkarstationer beräk- nar medieinalstyrelsen det sammanlag- da investeringsbehovet till 5,99 Mkr.

Medicinalstyrelsen har ansett sig böra räkna med två nya institutioner utöver de redan existerande statliga, nämligen ett statens odontologiska laboratorium och en nordisk hälsovårdsskola i Göte- borg, vardera beräknade till 2,0 respek- tive 3,5 Mkr, vartill kommer ett utrust- ningsbehov av 0,5 respektive 0,3 Mkr. Beträffande hälsovårdsskolan har sty- relsen under hand fått taga del av en inom den nordiska kommittén för häl— sovårdsuthildning utarbetad plan, som innebär, att en institutionsbyggnad skul- le uppföras gemensamt med en institu-

I-1

|,—

DAH RUM

li

l MH z KLASS VÄRTSAL

OD

. J '

tion för hygienundervisning vid den medicinska fakulteten i Göteborg. Kost— naderna härför skulle delas upp på de fyra nordiska länderna. I sammanställ- ningen har emellertid den totala bygg- nadskostnaden för institutionsbyggna- den upptagits.

De uppgifter medieinalstyrelsen läm- nat 1955 års långtidsutredning torde med av styrelsen sedermera gjorda kompletteringar i stort sett kunna läg- gas till grund för bedömning av det kommande byggnadsbehovet inom sjuk- vårdens område i förevarande samman- hang. Medicinalstyrelscn har bland an— nat hänvisat till att 1949 års arbets- kraftsutredning i sitt betänkande om arbetskraftsbehovet inom offentlig verk- samhet10 uppskattat den årliga nettoök- ningen av platserna inom den slutna sjukvården till 2 360 för år. Enligt ar- betskraftsutredningens beräkningar av framtida personalbehovet skulle bristen på läkare inom landet vid en sådan ut- byggnad av den slutna vården är 1965 uppgå till 870. Medicinalstyrelsen har i remissutlåtande över denna utrednings betänkande antytt, att både siffran för platsantal och läkarbrist snarare är för optimistisk än för pessimistisk. Det skulle med anledning av detta medici- nalstyrelsens uttalande finnas anledning att reducera det i det föregående upp- givna behovet av husbyggnader sty- relsen har funnit det motiverat att till långtidsutredningen ange en reducering med en tredjedel. Då det emellertid ej torde vara osannolikt att man kan kom— ma att söka sig fram på flera vägar för att motarbeta den hotande läkarbristen, nämligen inte blott genom en utbygg- nad av utbildningsanstalterna utan även genom en eventuell läkarimport, torde det få anses riktigast att, då det gäller bedömning av det faktiskt föreliggande behovet, räkna med det högre belopp, som enligt medicinalstyrelsen är nöd-

vändigt för att dels fylla den nuvaran- de platsbristen, dels ock täcka den vän- tade ökningen av vårdbehovet. Till be- dömandet av de av medieinalstyrelsen angivna siffrorna bör nämnas att sty- relsen i sina kommentarer till beräk— ningarna uppgivit att de av huvudmän— nen lämnade uppgifterna cj är fullstän— diga, då en del mindre huvudmän ej tillfrågats, samt att siffrorna i förhål- landevis liten utsträckning är grundade på detaljerade, genomarbetade kost— nadsberäkningar. Styrelsen har fått det intrycket, att sådana kostnadsberäk— ningar föreligger endast för tiden till och med 1958, men i stort sett kan även kalkylerna för de närmaste åren där- efter fram till 1960 anses relativt ve— derhäftiga. Beräkningarna för den se- nare femårsperioden måste däremot en- ligt styrelsen betraktas som alltför lös- liga för att kunna tjäna annat än som minimiunderlag för en investerings— plan. Visserligen sägs vissa uppgifts- lämnare till begreppet investering ha hänfört även utgifter för löpande un— derhåll, iståndsättning av fastigheter 111. m., men då det skulle ha varit en mycket omfattande och svårlöst upp- gift att åstadkomma fullständig unifor— mitet i detta avseende, har styrelsen måst avstå därifrån. Förhållandet rub- bar emellertid ej bedömningen av de uppgivna siffrorna i stort såsom ett minimibehov.

Svenska landstingsförbundet, som beretts tillfälle att taga del av behovs- beräkningarna, har erinrat om att de av förbundet representerade sjukhus- huvudmännens investeringsönskemål för åren 1956—1965 uppgår till 3000 Mkr i enlighet med vad som av lands- tingen uppgivits till medieinalstyrelsen som underlag för behovsberäkningarna till långtidsutredningen. Förbundet kon— staterar, att det mot bakgrunden av me- dieinalstyrelsens siffror till långtidsut—

redningen är uppenbart, att huvudmän- nen bedömer byggnadsbehovet väsent- ligt störrc än styrelsen.

I fråga om mentalsjukvården har vi- dare kommittén för översyn av hälso- och sjukvården i riket i remissyttrande över det förslag till reviderad general— plan för sinnessjukvårdens utbyggande, som framlagts av statens kommitté för sinnessjukvårdens utbyggande, under- strukit, att planen tilltagits så knapp att det platsantal, som den åsyftar, icke motsvarar mer än det antal patienter, som då vårdades på de statliga sinnes- sjukhusen.

Slutligen har även kommittén för översyn av hälso— och sjukvården i riket tagit del av behovsbedömningen och därtill anfört, att kommittén i sitt fort- satta utredningsarbete funnit ytterligare motiv för behovet av en starkt utökad byggnadsverksamhet för hälso- och sjukvård. Det har nämligen konstate- rats, att det under 1940-talet varit möj- ligt att trots byggnadsregleringen till- godose väsentligt ökade anspråk på sjukvårdsprestationer, men att från år 1950 takten i den fortsatta kvantitativa utvecklingen varit i väsentligt högre grad bestämd av det alltför trånga ut— rymmet på byggnadsmarknaden. Trots att antalet platser inom sluten kropps— sjukvård från 1940 till 1950 ökade med endast 14 %, steg antalet intagna pa— tienter per år med hela 56 %. Från 1950 till 1954, då antalet platser ökade i en takt motsvarande 14 % per årtion- de, steg patientintaget däremot i en takt motsvarande endast 12 % per årtionde. Den väsentliga förklaringen till dessa förhållanden torde vara den, att det un— der 1940-talet inträdde en väsentlig ned- gång i medelvårdtiden i sluten kropps- sjukvård, från 29 till 21 dagar på samt- liga kroppssjukhus och från 20 till 14 dagar på lasarett, bl. a. tack vare ökad användning av antibiotica, men att se-

dan 1950 någon ytterligare sänkning i medelvärdtiden tills vidare icke kunnat åstadkommas. Det vill därför synas som om det trånga utrymmet på byggnads- marknadcn blivit ett ännu allvarligare hinder än förut.

Det vill av de nu anförda uttalandena synas som om de verkställda siffermäs- siga bedömningarna av byggnadsbeho- ven för hälso- och sjukvården i sin hel- het innebär utpräglade minimikrav och att det kan förutses att de verkliga be- hoven kommer att visa sig vara ej ovä- sentligt större. Någon reduktion av de orsaker medieinalstyrelsen anfört — en reduktion som säkerligen är realistisk och i verkligheten troligen blir nödvän- dig bör i varje fall i detta samman- hang ej ske. Å andra sidan skulle en uppräkning av beloppen nödvändigtvis, med de resurser utredningen besitter, konnna att vila på lösa antaganden, varför de i det föregående angivna be- loppen får godtagas.

Byggnadsbehov för hälso- och sjukvård Sluten kroppssjukvård exklusive

undervisningssjukhusen . 2 159,0 Karolinska sjukhuset och akade-

miska sjukhuset ............ 103,0 Statlig sinnessjukvård ........ 483,0 Kommunal sinnessjukvård . . . . 300,0 Epileptikervård .............. 15,0 öppen vård inklusive folktand-

vården .................... 115,0 Apoteksväsendet ............ 57,0

Statliga medicinska institutioner

m. m. .................... 30,0 3 262,0 Avgår inventarier ............ 360,0

Summa Mkr 2 902,0

Utgående från nu gällande fördelning av huvudmannaskapet inom hälso- och sjukvården samt nuvarande grunder för statsbidrag till byggnadsarbeten kan av det angivna beloppet omkring 1 100,0

Mkr beräknas utgöras av statliga medel och omkring 1 802,0 Mkr av kommunala och enskilda.

5. Skolbyggnader För folkskole- och läroverksväsendet har skolöverstyrelsen verkställt en be- hovsberäkning för långtidsutredningen och ansett att denna beräkning i stort sett kan läggas till grund även i detta sammanhang. Husbyggnadsbehovet in- om sitt ämbetsområde uppger styrelsen till 279832 Mkr. Beträffande folkskoleväsendets bygg— nadsverksamhet, som omfattar skol- byggnader och tjänstebostäder för folk- skolans lärare, anför överstyrelsen, att de byggnader för folkskolor, till vilka Kungl. Maj :t ännu icke till någon del beviljat statsbidrag men som varit före— mål för behovsprövning av överstyrel- sen eller efter tillstyrkan av vederbö- rande folkskolinspektör nu är under- ställda överstyrelsen för dylik prövning, i allmänhet kan förutsättas vara av så— dan angelägenhetsgrad att de bör kom- ma till utförande redan under den när- maste femårsperioden. Fullständiga kostnadsberäkningar föreligger dock en- dast för en mindre del av detta behov. Överstyrelsen har vid sin uppskattning av de behovsprövade företag, för vilka ansökan om statsbidrag ännu ej inkom- mit, utgått från ett genomsnittspris av 150000 kronor per klassrum, varvid beloppet avvägts så att det avses skola täcka även på klassrummet belöpande del av kostnaderna för övriga i en full— ständig skolanläggning ingående utrym- men, såsom specialsalar, gymnastikloka- ler och biutrymmen. Vid den uppskatt- ning av folkskolans byggnadsbehov, som gjorts, har i viss utsträckning hän- syn kunnat tagas till de investerings- behov, som kan föranledas av enhets— skolans genomförande och av en hit- tills icke beslutad förlängning av skol—

pliktstiden inom den nuvarande skol- organisationens ram. De sålunda angiv— na byggnadsbehoven har beräknats till sammanlagt 1 780,0 Mkr.

Vidare har överstyrelsen särskilt upp- tagit de behovsprövade byggnadsdelar till i övrigt beviljade skolbyggnader — huvudsakligen gymnastiklokaler —— som på grund av byggnadsbegränsningen ej kunnat utföras. Överstyrelsen beräknar kostnaderna för under en lång följd av år uppkomna s. k. kvarvarande etapper till omkring 180,() Mkr och bedömer det som synnerligen angeläget att dessa kvarvarande etapper snarast kommer till utförande. Tillkomsten av dessa 10- kaler är en nödvändig förutsättning för att vederbörande skolanläggningar skall helt uppnå den funktionsduglighet i oli- ka avseenden, som endast en med alla erforderliga lokaler utrustad skola kan uppvisa. För mindre ändrings— och re- parationsarbeten samt underhållsarbe- ten uppskattas kostnaderna till 100,0 Mkr, på vilka statsbidrag ej utgår.

För lärarbostäder har överstyrelsen vid sin beräkning utgått från kostnads— volymen för de tjänstebostadsbyggen, till vilka Kungl. Maj:t under tiden 1/7 1951—30/6 1955 medgivit statsbidrag. Den årliga volymen anges till cirka 16,0 Mkr per år. Då emellertid överstyrelsen förutsätter att allt flera orter under tio- årsperioden kommer att uppföras på de i % 52 folkskolestadgan omförmälda tät- ortsförteckningarna och då vidare be- ståndet av äldre tjänstebostäder, som lämpar sig för ombyggnad, efter hand sjunker, har överstyrelsen ansett sig böra reducera byggnadsbehovet till 150,0 Mkr.

Beträffande realskolor och gymnasier anför överstyrelsen att den årliga bygg- nadskvoten under de senaste åren varit 24,0 Mkr, en kvot som ej tillnärmelsevis svarat mot det aktuella behovet. Under förutsättning att realskoleorganisatio—

nens ställning inom skolsystemet förblir orubbad under den aktuella tioårsperio- den uppskattar överstyrelsen byggnads- behovet till 525,0 Mkr, varav 350,0 Mkr för realskolor och 175,0 Mkr för gym- nasier.

Sammanfattningsvis framhåller över- styrelsen beträfffande folkskolor samt realskolor och gymnasier, att styrelsen vid sina beräkningar i det stora hela måst bortse från det särskilda lokalbe- hov, som betingas av enhetsskolerefor- mens genomförande, och anför som sin uppfattning, att den kommande tioårs- perioden kommer att präglas av en starkt utvidgad försöksverksamhet med den nioåriga enhetsskolan, vilken för— söksverksamhet avses skola mot slutet av perioden följas av en begynnande allmän övergång till enhetsskola. För— utom en förskjutning av investeringarna från realskolans till folkskolans område är enligt överstyrelsen då även att vän- ta en betydande ökning av det totala in— vesteringsbehovet. Någon möjlighet att ange storleken av den ökning, som här- vid kan uppstå, anser överstyrelsen dock för närvarande ej finns.

Beträffande skolhem för lärjungar i folkskolan samt vid högre läroanstalter anser överstyrelsen det ej möjligt att med någon grad av säkerhet bedöma investeringsbehovet under den kom- mande tioårsperioden. Ansökan förelig— ger dock för närvarande om statsbidrag till uppförande av ett skolhem för lär- jungar i folkskolans högstadium inom ett skoldistrikt, där försöksverksamhet med nioårig enhetsskola skall anordnas. Kostnaden för detta skolhem med inred- ning har beräknats till 1,62 Mkr.

Frågan om den framtida ställningen inom skolsystemet av nomadskolorna bedömer överstyrelsen med hänsyn bl. a. till de pågående strukturella för— ändringarna i samebefolkningens noma- diserande tillvaro såsom oviss. Det för

närvarande förefintliga byggnadsbeho- vet har av nomadskolinspektören upp- skattats till 3,6 Mkr.

I fråga om folk- och småskolesemina- rierna hänvisar överstyrelsen till semi- narieutredningen, vilken i sitt betän- kande” föreslagit vissa organisatoriska förändringar. Av dessa förändringar föranledda ombyggnadsarbeten har se- minarieutredningen emellertid ej ansett behöva medföra några större kostnader. För de byggnadsarbeten i övrigt, som kan komma att uppstå under perioden, beräknar överstyrelsen ett belopp av 2,0 Mkr.

För lärarhögskolan i Stockholm er- fordras vissa byggnadsarbeten, vilka av rektor beräknats till 1,0 Mkr. Översty- relsen påpekar att en utredning nyligen tillsatts för att utreda frågan om en lä- rarhögskola även i Malmö eller Lund. För det härigenom uppkommande bygg- nadsbehovet har emellertid något be- lopp ej ansetts kunna uppskattas.

Med undantag för seminariet för hus— lig utbildning i Umeå har samtliga de under överstyrelsens inseende stående seminarier, som utbildar lärarinnor i hushållsgöromål och kvinnlig slöjd, bristfälliga lokaler, framför allt statens skolköksseminarium, fackskolans för huslig ekonomi lanthushållningssemina— rium, Göteborgs skolköksseminarium och Andrea Eneroths högre handarbets- seminarium. På grund av sedan 1945 så gott som oavbrutet pågående utredning- ar om utbildningen vid ifrågavarande seminarier senast genom 1953 års lärarinneutbildningskommittém — har emellertid, utom i fråga om det nämnda lanthushållningsseminariet, hittills icke planerats några nybyggnader för bris- ternas avhjälpande. överstyrelsen anser det därför ej möjligt att för närvarande närmare uppskatta byggnadsbehovet.

För abnormundervisningen beräknas byggnadsarbeten för 12,8 Mkr erforder—

liga, varav 3,9 Mkr för blindundervis- ningen och 8,9 Mkr för dövundervis— ningen. I det för blindundervisningen beräknade beloppet ingår kostnader om 1,75 Mkr för arbeten vid Tomteboda blindinstitut.

På grundval av det av Kungl. Maj:t för de olika landstingsområdena god- kända platsantalet uppskattar översty- relsen slutligen byggnadsbehovet för särskoleinternat till 38,3 Mkr, vari in- går kostnader för elevhem, samt för särskoleexternat till 4,0 Mkr.

Byggnadsbehovet för läroanstalter för vanföra har enligt vad överstyrelsen meddelat medtagits i det av medicinal- styrelsen redovisade byggnadsbehovet.

Inom området för yrkesutbildning fö- religger ej några samlade behovsberäk- ningar som fallet är i fråga om skolvä- sendet i övrigt. överstyrelsen för yrkes- utbildning har emellertid uppgivit det totala byggnadsbehovet för olika slag av utbildningsanstalter till 340,6 Mkr. Härav beräknas för högre tekniska lä- roverk ett belopp av 26,7 Mkr, vari in- går kostnaden för ett par nya undervis- ningsanstalter som överstyrelsen förut- ser skall komma till utförande under de närmaste tio åren och som upptagits i proposition till 1956 års riksdag?3 För kommunala och enskilda yrkessko- lor anger överstyrelsen ett investerings- behov av 200,6 Mkr och för landsting- ens yrkesskolor 97,5 Mkr. Vissa andra skolor för yrkesundervisning, såsom bergsskolan i Filipstad, textilinslituten i Norrköping och Borås samt konstfack- skolan och grafiska institutet anges till- sammans erfordra investeringar på 12,7 Mkr. Större delen av beloppet torde av- se konstfackskolan, som enligt proposi- tion till 1955 års riksdag beräknades kosta sammanlagt 11,2 Mkr. Vidare har överstyrelsen för handelsgymnasierna uppgivit ett byggnadsbehov av 3,1 Mkr. Överstyrelsens beräkningar grundar

sig på ett material, som infordrats av långtidsutredningen i början av 1956. Det har sedermera kompletterats under årets första månader med uppgifter från yrkesskolor, som av olika anledningar icke insände de ursprungligen begärda uppgifterna. Överstyrelsen tillägger, att de verkliga kostnaderna med sannolik- het betydligt kommer att överstiga de beräknade, bl. a. på grund av omöjlig- heten för de uppgiftslämnande yrkes- skolorna att för så lång tid som en tio- årsperiod förutse byggnadsbehovet. Vi- dare ingår i uppgifterna endast sådana byggnadsföretag, beträffande vilka kost- nadsberäkningar förelegat. Så t. ex. har överstyrelsen för sjömansskolor ej upp— tagit något byggnadsbehov, ehuru det vill synas sannolikt att vissa utbyggna- der på detta område kan bli aktuella.

Sjöfartsstyrelsen har meddelat, att styrelsen i fråga om sjöbefälsskolor icke anser sig nu kunna angiva byggnadsbe- hoven. Skolorna drivs med statsmedel under det skolbyggnaderna tillhanda- hålls av kommunerna. Sakkunniga har 1 juni 1956 tillkallats för utredning rö- rande sjöbefälsutbildningen.” I direkti- ven har framhållits att i första hand den nuvarande splittringen på fem sko— lor borde hävas. Den av 1943 års sjö- befälssakkunniga förordade organisa- tionen med en enda skola för den högre befälsutbildningen och även tanken att koncentrera maskinbefälsutbildningen till en skola borde undersökas, men möjligheten att inrätta exempelvis tre skolor kunde övervägas. I avvaktan på resultatet av utredningen, som enligt direktiven bör kunna framläggas för 1958 års riksdag, anses några behovs- beräkningar icke kunna eller böra gö- ras och sålunda ej heller i fråga om föreliggande byggnadsplaner för sjöbe- fälsskolor i Malmö och Kalmar.

På lantbruksundervisningens område har styrelsen för Alnarps lantbruks-,

mejeri- och trädgårdsinstitnt uppskattat sitt byggnadsbehov till 1,57 Mkr. Härav avses för bostäder 0,36 Mkr, för lant— bruksskolan och Alnarps skola 0,72 Mkr samt för diverse andra arbeten 0,49 Mkr. Institutet framhåller, att dess verk— samhet för närvarande är föremål för ett flertal utredningar, vilka berör så— väl den högre och lägre undervisningen som vissa delar av verksamheten i öv- rigt. Institutet finner det ej möjligt att med önskvärd tillförlitlighet ange bygg- nadsbehovet innan dessa utredningar slutförts, varför de lämnade uppgifter- na baserats på den nuvarande verksam- hetens omfattning och inriktning. Där— utöver räknar institutet med en restau- rering av tre lärarbostäder, varjämte behov föreligger av en institutionsbygg— nad för botanik och zoologi för lant- bruks— och trädgårdsavdelningarna samt en institutionsbyggnad för ekonomi, vil- ken skulle vara gemensam för de tre undervisningsavdelningarna.

Behovet av byggnader för den lägre lantbruksundervisningen, lantbruks—, lanthushålls-, lantmanna-, trädgårds- och fruktodlingsskolor, har lantbruks- styrelsen kostnadsberäknat för var och en av skolorna. Kostnaderna för bygg— nader, beträffande vilka ansökningar om statsbidrag redan föreligger, uppgår till 23,83 Mkr och därutöver beräknas ytterligare byggnader för 25,305 Mkr bli erforderliga. Sammanlagt skulle således för den lägre lantbruksundervisningen byggnadsbehovet uppgå till 49,135 Mkr. I beloppet ingår lärar- och elevbostäder.

Styrelsen för statens skogsmästaresko- la har meddelat att några nybyggnads— behov ej föreligger under den närmaste tioårsperioden. Däremot finns ett syn- nerligen trängande behov av vissa om- byggnader för att skapa ändamålsenliga elevbostäder. Förslag till ombyggnad av vissa utrymmen till elevförläggning har utarbetats av domänstyrelsen och kost-

nadsberäknats till cirka 0,035 Mkr, vil- ket belopp skogsmästareskolan äskat för budgetåret 1957/58. Dessutom föreligger under de närmaste åren ett omfattande reparationsbehov av bl. a. elevmässen och vissa arbeten på samtliga övriga byggnader. Dessa reparationsarbeten beräknas draga en kostnad av minst cirka 0,1 Mkr.

För statens skogsskolor samt statens förberedande skogskurser har domän- styrelsen uppskattat byggnadsbehovet till sammanlagt 2,0 Mkr, varav för bo- stadsbyggnader 1,7 Mkr.

Den lägre skogliga undervisningens byggnadsbehov för skogsbruksskolor har av Skogsstyrelsen uppgetts till 18,2 Mkr. Styrelsen baserar sin beräkning på från skogsvårdsstyrelserna infordra— de uppgifter i förening med egen kän— nedom om skilda regionala förhållan- den. Styrelsen finner det erforderligt med ytterligare anskaffning och utbygg- nad av skolorna för att den skogliga yr- kesundervisning, som författningsenligt omhänderhas av skogsvårdsstyrelserna, skall kunna bedrivas på ett tillfreds- ställande sätt. Investeringsbehovet med anledning av denna undervisningsverk- samhet påverkas även av styrelsernas medverkan vid den skogliga undervis— ningen i enhetsskolans klass 9y. De byggnadsobjekt, varom här närmast blir fråga, utgörs i huvudsak av undervis- ningslokaler, elevförläggningar samt personalbostäder.

För statens polisskola erfordras en- ligt av byggnadsstyrelsen verkställd ut- redning byggnader för administration och undervisning, gymnastikhall, biblio— tek, matservering, vaktmästarbostäder samt eventuellt elevbostäder. Kostna- den har uppskattats till 5,5 Mkr.

Styrelsen för statens brandskola har meddelat att skolans nuvarande lokaler är alltför små och olämpliga. Med an- ledning av att 1954 års hrandlagsrevi—

Fig. 53. Nya järnvägsslatiansbyggnaden i Sparreholm. Byggd 1955. Ark.: Järnvägsstyrelsen.

sion ägnar brandskolans ändamål och organisation sin uppmärksamhet finner styrelsen det för närvarande ej möjligt att med större grad av säkerhet uttala sig om de framtida byggnadsbehoven. För en effektiv undervisning bör skolan emellertid utformas som ett internat och förläggas i eller till trakten av Stockholm, helst vid sjö med tillgång till övnings— och försöksfält och med egen idrottsplats. En administrations- -och undervisningsbyggnad erfordras liksom förläggningsbyggnad, brand- och rökövningsbyggnad, övningstorn, slang- vårdsbyggnad, redskapsbyggnad med verkstad, vaktmästar- och lärarbostäder m. m. Byggnadsstyrelsen har uppskattat kostnaden för skolbyggnader till 2,7 Mkr samt för bostäder och förläggning till 1,75 Mkr, eller tillhopa 4,45 Mkr.

Sjukvårdens skolor, sjzzksköterskesko- Ior och barnmorskeläroanstalter har enligt medieinalstyrelsen sitt lokalbe- hov i huvudsak täckt, varför några byggnadsbehov ej är aktuella.

Av affärsverken har generalpoststy- relsen 1955 begärt medel för en postens undervisningsanstalt av internattyp, då kostnadsberäknad till 4,75 Mkr. Medel härför upptogs emellertid ej i proposi—

tionen. Kostnaderna beräknas numera av generalpoststyrelsen till 5,0 Mkr. Däremot har telestyrelsen uppgivit att undervisningslokaler inom televerket i den mån speciella sådana erfordras avses att inrymmas i styrelsens cen— trala kontorsbyggnader.

Den för skolbyggnader av olika slag sålunda redovisade behovsbedömning- en är i många stycken mycket osäker och dessutom i stor utsträckning ofull— ständig. Ej oväsentliga byggnadsbehov har icke kunnat siffermässigt redovisas, ehuru förefintligheten av ett investe- ringsbehov konstaterats. Det är natur— ligtvis ytterst vanskligt att utan tillgång till sakunderlag från fackmyndighet söka bilda sig en uppfattning om stor— leken av sådana byggnadsbehov, varför beräkningarna måste få karaktären av ytterst grova uppskattningar.

Skolöverstyrelsen har såsom ovan nämnts grundat sin beräkning av kost- naderna för folkskolans byggnader på ett genomsnittspris av 150000 kronor per klassrum, varvid beloppet avvägts så att det avses skola täcka även på klassrummet belöpande andel av kostna— derna för övriga i en fullständig skol- anläggning ingående utrymmen. Den

undersökning av kostnadsutvecklingen för bl. a. skolbyggnader, som skett inom utredningen, tyder emellertid på att kostnaderna i verkligheten är högre och att kostnaden per klassrum för närva- rande bör sättas till ca 175 000 kronor, varför den av skolöverstyrelsen upp- givna totalkostnaden bör uppräknas med cirka 300,0 Mkr.

Överstyrelsen har vidare vid sin upp- skattning ansett sig i det stora hela böra bortse från det särskilda lokalbehov, som betingas av enhetsskolereformens genomförande, men framhåller att den kommande tioårsperioden kommer att präglas av en starkt utvidgad försöks— verksamhet med den nioåriga enhets- skolan och mot slutet av perioden en begynnande allmän övergång till en- hetsskola. Visserligen har överstyrelsen inräknat byggnadsbehoven för ökad skolpliktstid men därvid utgått från nuvarande skolformer. En övergång till cnhetsskola med dess starka uppdelning på olika skolformer måste innebära en högst väsentlig ökning av investerings- behovet. I varje fall torde det vara rea- listiskt att i detta sammanhang räkna med en kostnadsökning av 100,0 Mkr.

I GODSHAG. VARHSGDS _ _

I fråga om skolhem torde det till följd av enhetsskolans genomförande bli er- forderligt med en utbyggnad. Skolöver- styrelsen har i sin uppskattning endast medtagit ett skolhem för lärjungar i folkskolans högstadium, för vilket stat's- bidragsansökan föreligger. För att i nå- gon mån tillgodose ett sådant väntat behov torde beloppet för skolhem böra sättas till 10,0 Mkr.

För den nya lärarhögskolan har över- styrelsen ej ansett sig kunna uppskatta något belopp. Det synes dock rimligt att räkna med att kostnaderna för denna ej kan komma att understiga den för lä- rarhögskolan i Stockholm, varför för lärarhögskolorna bör förutses ett be— lopp av 2,0 Mkr. Av de under Översty— relsens överinseende stående semina- rier, som utbildar lärarinnor i hushålls— göromål och kvinnlig slöjd, har över- styrelsen angivit att fyra sådana an- stalter har bristfälliga lokaler. För om- eller nybyggnader för dessa torde ett belopp av 2,0 Mkr kunna betraktas som rimligt.

För yrkesutbildningsanstalter har överstyrelsen för yrkesutbildning be— räknat ett belopp av 340,7 Mkr, vilket

är

|__! RESEOOS VÄNTSAL Cl

jlo'å

M_E:

't;

Fig. 54. Nya järnvägsstationsbyggnaden i Sparreholm. Plan av bottenvåningen.

belopp överstyrelsen emellertid anser komma att betydligt överskridas. Då det får antagas att ett betydligt över- skridande åtminstone måste innebära en tioprocentig Ökning, skulle beloppet i stället bliva 34,0 Mkr högre.

I fråga om sjöbefälsskolorna har sjö- fartsstyrelsen på uppgivna skäl ej an— sett sig knnna göra någon behovsbedöm— ning. Nu pågående utredning avser en koncentration av utbildningen till en eller ett fåtal skolor. En utbyggnad av denna eller dessa blir således nödvän— dig. Å andra sidan torde lokaler på andra platser som nu används för dessa skolor bli disponibla för annat ändamål, varför i detta sammanhang endast net— tobeloppet skulle behöva upptagas. Ett belopp av 2,0 Mkr torde dock få betrak- tas som ett minimum.

Styrelsen för Alnarps lantbruks-. me- jeri- och trädgårdsinstitut har uppgivit behov av vissa institutionsbyggnader men har ej ansett sig kunna beräkna nå— gon kostnad härför. De båda institu— tionsbyggnaderna torde knappast kunna byggas för en sammanlagd kostnad un— derstigande 1,5 Mkr.

Med nu angivna justeringar torde de redovisade investeringsbehoven i stort motsvara de behov som under en tio- årsperiod kan komma att uppstå.

Byggnadsbehov för skolväsendet

Folkskolor ................ 2 360,000 Ökning i samband med en-

hetsskolans införande . . . . 100,000 Lärarbostäder ............ 150,000 Realskolor och gymnasier .. 525.000 Skolhem .................. 10,000 Nomadskolor .............. 3,600 Folk— och småskoleseminarier 2,000 Lärarhögskolor ............ 2,000 Seminarier för huslig utbild-

ning .................... 2,000 Abnormskolor ............ 12,800

Särskolor .................. 42,300 Högre tekniska läroverk . . . . 26,700 Yrkesskolor .............. 298,100 övriga tekniska institut jämte

konstfackskola .......... 12,700 Handelsgymnasier ........ 3,100 Förutsedd ökning för samt—

liga yrkesundervisnings-

anstalter ................ 34,000 Sjöbefälsskolor ............ 2,000 Alnarps lantbruksinstitut . . . . 3,070 Lägre lantbruksundervisnings-

anstalter ................ 49,135 Skogliga undervisningsanstal-

ter .................... 20,335 Postens undervisningsanstalt 5,000 Polisskola och brandskola .. 9,950

Summa Mkr 3 673,790

Bland nu behandlade byggnader in- går ett ej obetydligt antal bostäder, vilka sammanlagt kan uppskattas draga en kostnad av ca 255,0 Mkr. Hit har då räknats lärarbostäder, skolhem och andra elevbostäder.

Av de under skolbyggnader redovi- sade objekten är endast ett mindre an- tal finansierade helt med statliga me- del, såsom lärarutbildningsanstalter, nomadskolorna och vissa statliga yrkes- utbildningsanstalter. I övrigt utgår statsbidrag av varierande storlek som regel till kommuner. Av det totala bygg— nadsbehovet kan cirka 1 560,0 Mkr be- räknas utgöra statliga medel och reste—_ rande belopp kommunala och enskilda medel.

6. Högskole- och institutionsbyggnader Enligt en av 1955 års universitetsut— redning i skrivelse den 22 mars 1956 till 1955 års långtidsutredning gjord sam- manställning” erfordras för universitet och högskolor under den kommande tio- årsperioden husbyggnader för en kost- nad överstigande 405,0 Mkr. Siffran

grundar sig delvis på uppgifter rörande byggnadsbehoven som sammanställts inom byggnadsstyrelsen. Universitets- utredningen har gjort vissa beräkningar av den framtida tillströmningen till universitet och högskolor. Dessa beräk- ningar anses otvetydigt peka på en oer- hört stark ökning de närmaste 10—15 åren. Utredningen hade emellertid i mars 1956 ej tagit ställning till de pro- blem, som dessa beräkningar över till- strömningen reser i fråga om framtida behov av ny— och tillbyggnad, utan har i huvudsak återgivit de beräkningar, som gjorts byggnadsstyrelsen. För universiteten i Uppsala, Lund och Gö— teborg samt för Stockholms högskola och karolinska institutet har dock med hänsyn till beräknad ökning av antalet studenter uppräkningar gjorts till ett sammanlagt investeringsbelopp av 257,0 Mkr. En uppdelning av det angivna be- loppet på de olika högskolorna har uni- versitetsutredningen ej ansett sig nu böra göra, då en del därför betydelse- fulla frågor ännu icke avgjorts. I fråga om Stockholms högskola har styrelsen för högskolan särskilt påpekat, att hög- skolan finansieras — förutom med egna medel _ genom bidrag från staten och Stockholms stad, men att huvudparten av kostnaden bestrids med statsmedel.

inom

Universitetsutredningen framhöll vi- dare i nämnda skrivelse att det angivna invcsteringsbehovet för de nu existe- rande universiteten och högskolorna med hänsyn till utredningens bedöm- ning av det framtida behovet av aka- demisk arbetskraft ej kan anses re- presentera det totala investeringsbeho- vet på universitetens och högskolornas område. Ett ytterligare investeringsbe- hov på 50,0—100,0 Mkr förutsågs kunna uppkomma under de närmaste tio åren för ytterligare utbyggnader av existe- rande universitet och/eller för upprät— tande av nya universitet och högskolor.

Det underströks också, att den starka ökningen i antalet studerande vid uni- versitet och högskolor kommer att med- föra ett väsentligt ökat behov av bostä- der för studenter, lärare och övrig per- sonal. De sammanlagda investeringarna i sådana bostäder under de närmaste tio åren beräknades i ovannämnda skri— velse till minst 300,0 Mkr. I fråga om Stockholms högskola har Kungl. Maj:t numera lämnat byggnadsstyrelsen upp— drag att utarbeta en plan för högskolans utbyggande.

Beträffande tandläkarhögskolorna har vissa uppgifter erhållits från respektive högskola. Tandläkar-högskolan i Stock- holm med tillhörande tandsköterske- och tandteknikerskolorna har sina 10- kaler splittrade på fem håll, vilket för- svårar ett rationellt utnyttjande av loka— lerna och en effektiv utbildning. Planer finns att sammanföra högskolans olika delar till en fastighet, men då denna sammanflyttning är beroende av andra myndigheters förflyttning till nya loka— ler, har några närmare förslag ännu ej utarbetats. Kostnaderna för lokalernas iordningställande för högskolan har av byggnadsstyrelsen uppgivits vara i stor- leksordningen ett par miljoner kronor. I sin petitaskrivelse för budgetåret 1957/58 har högskolan konstaterat, att det vetenskapliga arbetet vid högskolan är i oavbruten tillväxt i fråga om såväl antalet forskare som uppgifternas om- fattning men att högskolan i fråga om laboratorieutrymmen och andra lokaler befinner sig i ett verkligt nödläge. Hög- skolans rektor har uppgivit, att skolan för sin utbyggnad skulle behöva hela det kvarter, vari den nu är inhyst. Lokaler för den till tandläkarhögskolan i Stock- holm hörande högskolekliniken i Umeå tillhandahålls utan kostnad för stats- verket av landstinget. Tills vidare är första och femte utbildningsåret för- lagda till Stockholm, varför en eventuell

omorganisation av kliniken i Umeå till fristående högskola skulle komma att medföra ett utbyggnadskrav. Några kon— kreta planer på en sådan omorganisa— tion föreligger ej för dagen. För tand- sköterske- och tandteknikerutbildning- en i Umeå erforderliga lokaler väntas komma att ställas till förfogande av landstinget. Något beslut om tandtekni- kerskola i Umeå föreligger ännu ej, men frågan är föremål för utredning. En