Prop. 1957:150

('med förslag till lag om kommunalförbund, m. m.',)

Kungl. Maj:ts proposition nr 150 år 1957

1

Nr 150

Kungl. Maj ds proposition till riksdagen med förslag till lag om

kommunalförbund, m. m.; given Stockholms slott den

8 mars 1957.

Kungl. Maj :t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av stats­ rådsprotokollet över inrikesärenden för denna dag, föreslå riksdagen att antaga härvid fogade förslag till 1) lag om kommunalförbund; samt 2) lag angående ändring i lagen den 13 juni 1919 (nr 293) om ordning och

villkor för ändring i kommunal och ecklesiastik indelning.

GUSTAF ADOLF

Gunnar Hedlund

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen framlägges förslag till ny lag om kommunalförbund. Den nya lagen avser främst att så långt möjligt anpassa förbundens organisation efter den vanliga kommunala organisationen samt att stärka medlemskom- munernas inflytande på förbundens verksamhet ävensom att tillgodose kra­ vet på offentlighetskontroll i fråga om förbunden. Lagen skiljer sig från nu gällande lagstiftning i ämnet främst därutinnan, att för kommunalförbund skall finnas dels ett beslutande organ, kallat förbundsfullmäktige, och dels ett verkställande organ, kallat förbundsstyrelse. Förbundsfullmäktige skall utses av medlemskommunernas fullmäktige och valbarheten inskränkes till ledamöterna av dessa senare fullmäktige. Antalet förbundsfullmäktige får bestämmas av medlemskommuncrna själva. Förbundsstyrelsen skall utses av förbundsfullmäktige. För valbarhet till ledamot och suppleant i förbundsstyrelsen skall ej gälla annan inskränkning än som följer av kommunallagens motsvarande bestämmelser om kommuns styrelse. Jäm­ väl antalet ledamöter i förbundsstyrelsen får kommunerna i regel själva bestämma.

På ett och samma kommunalförbund skall enligt förslaget få läggas flera angelägenheter, under förutsättning att de är gemensamma för samtliga medlemskorn muner. 1—Bihang till riksdagens protokoll 1957. 1 sand. Nr 150

Kungl. Maj:ts proposition nr 150 år 1957

3

Förslag

till

Lag

om kommunalförbund

Härigenom förordnas som följer.

Allmänna bestämmelser

1

§•

För handhavande av en eller flera kommunala angelägenheter må städer, landskommuner, köpingar och municipalsamhällen sammansluta sig till kommunalförbund i den ordning denna lag stadgar.

Sammanslutning för ändamål, som nyss är sagt, må ock kunna ske mel­ lan landstingskommuner samt mellan landstingskommun och stad, som icke tillhör landstingskommun.

Vad i denna lag är stadgat gäller ej, i den mån i lag eller författning sär­ skilda bestämmelser givas om kommunalförbund för visst ändamål.

2

§•

Där kommunalförbund handhar angelägenhet, som det enligt särskild författning åligger kommun att vårda, skola författningens bestämmelser om kommun hava avseende å förbundet.

3 §•

Kommunalförbunds beslutanderätt utövas av förbundets fullmäktige. Förvaltning och verkställighet tillkomma förbundets styrelse och särskilt tillsatta nämnder.

4 §•

För kommunalförbund skall finnas förbundsordning, vilken skall inne­ hålla bestämmelser om

1) förbundets ändamål och medlemmar; 2) förbundets benämning och den ort, där förbundet skall hava sitt säte; 3) fullmäktiges antal och det antal ledamöter i fullmäktige varje medlem skall utse;

4) antalet ledamöter och suppleanter i förbundets styrelse samt, därest styrelsen jämväl skall utgöra i särskild författning angiven nämnd, vad som skall gälla angående valbarhet, sättet för utseende av ledamöter och suppleanter samt deras tjänstgöringstid;

5

1 mom. Förbundsfullmäktige väljas för fyra år, räknade från och med den 1 januari året näst efter det, då allmänna kommunalval ägt rum, eller, där landstingskommun ingår i förbundet, från och med den 1 januari det därpå följande året.

Val av fullmäktige förrättas i december månad näst före ingången av det år, då fullmäktiges tjänstgöringstid börjar, dock att, där landstingskommun ingår i förbundet, valet må äga rum tidigare under året.

Skall val av förbundsfullmäktige ske i december månad det år allmänna kommunalval ägt rum, skola förbundsfullmäktige väljas av de vid kommu­ nalvalet utsedda ledamöterna av förbundsmedlems fullmäktige. Det ankom­ mer på kommuns fullmäktige att utse en av de nyvalda ledamöterna av kommunens fullmäktige att utfärda kungörelse om sammanträde för val av förbundsfullmäktige och att där föra ordet.

2 mom. Då val av förbundsfullmäktige sker första gången, skall det avse tiden från valets förrättande till ingången av det år, då nästa tjänstgörings­ tid för fullmäktige börjar.

Underrättelse om val, som sker första gången, skall, med angivande av de valdas namn och postadress, ofördröjligen insändas till länsstyrelsen, som förordnar en av fullmäktige att utfärda kungörelse om fullmäktiges första sammanträde och där föra ordet, till dess ordförande valts.

3 mom. Avgår fullmäktig under den för honom bestämda tjänstgörings­ tiden, anställer den medlem, som utsett honom, fyllnadsval för den åter­ stående delen av tjänstgöringstiden.

4 mom. För året näst efter det, då val av fullmäktige i förbundet ägt rum, skall val av ordförande och vice ordförande i fullmäktige hållas vid fullmäk­ tiges första sammanträde och ordförandeskapet intill dess utövas av den som fullmäktige därtill särskilt utsett.

Då val av ordförande och vice ordförande ske första gången, skola de, om förbundet träder i verksamhet å annan tid än vid årsskifte, avse tiden från valens förrättande till utgången av det år, under vilket valen ägt rum.

⁹ §.

Sammanträden skoka av fullmäktige hållas enligt ordning, som bestäm­ mes av fullmäktige. Sammanträde skall ock hållas, när länsstyrelsen därom förordnar eller förbundets styrelse eller de flesta av fullmäktige det begära eller ordföranden finner det nödigt.

Vid sammanträde före utgången av juni månad fattas beslut i anledning av berättelsen om föregående årets räkenskaper och förvaltning.

Vid sammanträde i augusti månad fastställes förbundets utgifts- och in­ komststat.

Vid sammanträde i december månad förrättas val till de befattningar inom förbundet, vilka vid årets slut bliva lediga.

Kungl. Maj:ts proposition nr 150 år 1957

8

§•

Om kommunalförbunds drätsel

16 §.

Vad i 50 §, 52 § första stycket, 53 §, 54 § andra och tredje styckena, 57 § första och andra styckena, 61 §, 62 § första, andra och tredje styckena, 63 och 64 §§,65 § första punkten samt 66 § kommunallagen är stadgat om kommuns drätsel skall äga motsvarande tillämpning i fråga om kommu­ nalförbunds drätsel.

I förbundsordning må medgivas, att 55 § 1 mom. och 56 § kommunal­ lagen helt eller delvis skola äga motsvarande tillämpning å kommunalför­ bund.

I nybildat förbund skall val av revisorer och revisorssuppleanter äga rum vid förbundsfullmäktiges första sammanträde, och skall valet avse tiden från valets förrättande till utgången av det år, då valet skett.

17 §.

I samband med fastställande av utgifts- och inkomststat bestämma full­ mäktige enligt de i förbundsordningen angivna grunderna beloppet av det bidrag, som medlem har att utgiva till förbundet.

18 §.

Kommunalförbund må ej utan Konungens medgivande upptaga lån.

Kungl. Maj:ts proposition nr 150 år 1957

7

19 §.

Revisionsberättelse skall jämte de förklaringar över framställda anmärk­ ningar, som förbundsfullmäktiges ordförande infordrar, framläggas till granskning och avgörande hos fullmäktige vid sammanträde före utgången av juni månad.

Om besvär och underställning

20

§.

Vad i 75 § tredje och fjärde styckena samt 76—78 §§kommunallagen är stadgat skall äga motsvarande tillämpning i fråga om kommunalförbund. Ingår landstingskommun i förbundet, skall dock i fråga om besvär och besvärsnämnd vad i 78 § landstingslagen sägs äga motsvarande tillämp­ ning. Besvärsrätt tillkommer även förbundsmedlem.

Om kommunalförbunds bildande samt om ändring i sådant förbund

21

§.

Kommun, som i 1 § sägs, eller municipalsamhälle äger väcka fråga om bildande av kommunalförbund. Sådan fråga kan ock väckas av länssty­ relsen.

Där kommunalförbund avses skola bildas, skall förslag till förbundsord- ning upprättas.

Hava vederbörande kommuner eller municipalsamhällen enats om an­ tagande av förbundsordning och finner länsstyrelsen, att förbundsordning- ens bestämmelser icke strida mot lag eller författning samt att bildande av det sålunda föreslagna förbundet skulle medföra allmänt gagn, fastställer länsstyrelsen förbundsordningen och bestämmer den tid, då förbundet skall träda i verksamhet.

22

§.

Vad i 21 § sägs om kommunalförbunds bildande äger motsvarande till- lämpning i fråga om läggande av ny uppgift å förbund, om ny medlems in­ träde i förbund eller om annan ändring i förbundsordningen.

8

Kungl. Maj:ts proposition nr 150 år 1957

Om medlems utträde ur kommunalförbund

23 §.

Medlem av kommunalförbund äger utträda ur förbundet, då förhållande inträffat, som enligt förbundsordningen grundlägger rätt till utträde, eller som enligt 27 § kan föranleda förbundets upplösning. Utträde må ock eljest ske då förbundets övriga medlemmmar samtycka därtill.

24 §.

Vill medlem av kommunalförbund vinna utträde, skall ansökan därom göras hos länsstyrelsen.

Över sådan ansökan skola övriga medlemmar höras.

25 §.

Prövas till utträde ur kommunalförbund föreligga skäl, som i 23 § sägs, förordnar länsstyrelsen om utträde så ock om tiden därför och om den uppgörelse, som må vara erforderlig.

26 §.

Då medlem utträder ur kommunalförbund, upphör dennes ansvarighet för förbundets förbindelser ett år efter utträdet, där ej länsstyrelsen finner skäligt att i avseende å viss förbindelse annorlunda förordna.

Om kommunalförbunds upplösning

27 §.

Kommunalförbund må upplösas då förhållande inträffat, på grund varav enligt bestämmelse i förbunds­ ordningen förbundet skall upphöra med sin verksamhet,

9

då sådana förändrade förhållanden inträtt, att antingen förbundsverk- samheten icke kan med fördel fortsättas eller ändamålet med förbundet lämpligare kan på annat sätt tillgodoses,

så ock eljest, då förbundsmedlemmarna äro ense om förbundets upp­ lösning.

Kungl. Maj:ts proposition nr 150 år 1957

28 §.

Vill förbundsmedlem väcka fråga om förbundets upplösning, skall an­ sökan därom göras hos länsstyrelsen.

Över sådan ansökan skola övriga medlemmar höras.

29 §.

Prövas till förbundets upplösning föreligga skäl, som i 27 § sägs, för­ ordnar länsstyrelsen att förbundsverksamheten skall upphöra å tid, som länsstyrelsen bestämmer, och att förbundet skall träda i likvidation.

30 §.

Likvidation verkställes av förbundets styrelse såsom likvidatorer eller, där länsstyrelsen så finner nödigt, av en eller flera likvidatorer, som av länsstyrelsen förordnas.

Då förbundet trätt i likvidation, må kallelse sökas å dess okända borge­ närer.

Under likvidationen skola förbundets tillgångar realiseras, i den mån så­ dant finnes erforderligt, förbundets skulder gäldas samt med behållna till­ gångar så förfaras, som föranledes av förbundsordningen.

Om likvidatorers befogenhet att företräda förbundet och om deras rättig­ heter i övrigt så ock om deras skyldigheter gäller i tillämpliga delar vad angående förbundets styrelse är stadgat.

31 §.

Då likvidation avslutats, skall redovisning över densamma avlämnas till medlemmarna och anmälan göras hos länsstyrelsen, som förklarar förbun­ det upplöst.

Medlem, som ej åtnöjes med redovisning, äger anhängiggöra talan hos domstol inom ett år från den dag, då redovisningen erhölls. Försummas det, har medlemmen förlorat sin talan.

32 §.

I samband med beslut om upplösning av kommunalförbund förordnar länsstyrelsen vilken av förbundets medlemmar, som skall övertaga och vårda de till förbundets arkiv börande handlingarna; och åligger det likvida- torerna att till denne överlämna sagda handlingar.

11

tas av ett enligt sagda lag bildat, av samma medlemmar bestående förbund, skall vid nämnda tidpunkt upplösas utan föregånget likvidationsförfarande; och skall det nya förbundet övertaga det äldre förbundets tillgångar och ansvarigheten för dess förbindelser ävensom förbundets arkiv. Beträffande annat äldre förbund har länsstyrelsen att så snart ske kan förordna, att förbundsverksamheten skall upphöra och att förbundet skall träda i likvidation.

5. Å äldre förbund, som upplöses efter denna lags ikraftträdande, skola bestämmelserna i 32 § samma lag äga tillämpning.

6. I avseende å regionplaneförbund, som bildats före denna lags ikraft­ trädande, skall, i stället för vad under 4. stadgas, gälla, att ledamöterna i förbundsdirektionen samt ledamöterna och suppleanterna i regionplane- nämnden skola tills vidare, intill dess annorlunda förordnas, tjänstgöra, de förra såsom förbundsfullmäktige och de senare såsom förbundsstyrelse i förbundet.

Kungl. Maj:ts proposition nr 150 år 1957

13

Om förutsättningar för indelningsändring

3 §.

Kunna genom ändring i kommunal indelning vinnas fördelar för den kommunala förvaltningen eller lättnad eller utjämning i kommunala bör­ dor eller finnes ändringen främja den ekonomiska utvecklingen inom orten eller eljest medföra gagn, må om sådan ändring förordnas.

Motsätter sig kommun, som av ifrågasatt ändring i kommunal indelning beröres, sådan ändring eller villkor, som med densamma förbindes, och skulle ändringen eller villkoret finnas medföra avsevärd olägenhet för kom­ munen, må därom förordnas endast då ändringen finnes vara av betydande allmänt behov påkallad, såsom

då oregelbundenhet i rikets indelning eller annat förhållande vållar hin­ der eller olägenhet i allmänna ärendens behandling eller i tillgodoseende av kommunala behov,

eller viss kommunal uppgift av större vikt finnes vara eftersatt, så att avsevärd olägenhet därav uppkommit eller kan väntas uppkomma,

eller samhälles behov av utrymme för bostäder, industri eller annat dylikt ändamål icke kan inom samhällets område i erforderlig mån tillgodoses,

eller bestående indelning lägger hinder i vägen för den ekonomiska ut­ vecklingen inom orten,

samt ändring i kommunal indelning prövas nödig för att undanröja eller avsevärt minska sålunda förefintligt missförhållande.

Kungl. Maj.ts proposition nr 150 år 1957

(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)

Om ekonomisk uppgörel­ se mellan kommunerna vid indelningsändring

4

Vid ändring i kommunal indelning skola, där så finnes nödigt, de av indelningsändringen berörda kommu­ nernas inbördes ekonomiska förhål­ landen ordnas genom uppgörelse, som fastställes av Konungen i sam­ manhang med förordnande om änd­ ringen; dock att uppgörelse i visst avseende må kunna, där Konungen så bestämmer, senare verkställas i den ordning och enligt de grunder, som i förordnandet angivas.

Om fördelning av till­ gångar och förbindelser

§•

Då kommun sammanlägges med annan kommun, skola kommunens tillgångar och ansvarigheten för dess förbindelser tillkomma den ökade el­ ler nybildade kommunen.

15

(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)

träffas bestämmelse, varigenom kommunal tillgång eller förbindelse tillägges allenast del av ändrad eller nybildad kommun.

Överflyttning eller uppdelning, som här avses, av kommunal förbindelse må ej ske med mindre vederbörande fordringsägare därtill lämnat samtycke.

kungl. Maj:ts proposition nr 150 år 1957

Vid fördelning av tillgångar och förbindelser bör, så vitt lämpligen ske kan, iakttagas:

att fast egendom, som uteslutande eller huvudsakligen är avsedd till gagn för visst område, tillägges den kommun, som området kommer att tillhöra;

att annan i uppgörelsen ingående egendom tilldelas den kommun, som med hänsyn till egendomens beskaf­ fenhet eller rättvis fördelning finnes mest berättigad att övertaga den­ samma;

att skuld, som vilar å eller tillkom­ mit för egendom, som tilldelas viss kommun, till betalning övertages av samma kommun; samt

att annan skuld fördelas till be­ talning, efter ty med hänsyn till övertagna tillgångar och i övrigt rättvis fördelning finnes skäligt.

§.

Vid fördelning av tillgångar och förbindelser bör såvitt möjligt iakt­ tagas,

att fast egendom, som uteslutande eller huvudsakligen är avsedd till gagn för visst område, jämte till egendomen hörande inventarier, till- lägges den kommun, som området kommer att tillhöra,

samt att skuld, som vilar å egen­ dom, som tilldelas viss kommun, till betalning övertages av samma kom­ mun.

8

§•

Har vid fördelning av tillgångar eller förbindelser endera av de änd­ rade eller nybildade kommunerna övertagit större andel av tillgång­ arna eller förbindelserna än som med hänsyn till fördelningen i övrigt skä­ ligen må anses å densamma belöpa, bör utjämning ske genom ersättning i penningar.

Har vid fördelning av tillgångar eller förbindelser endera av de änd­ rade eller nybildade kommunerna övertagit större andel av tillgång­ arna eller förbindelserna än som med hänsyn till fördelningen i övrigt skä­ ligen må anses belöpa ä densamma, bör utjämning ske i penningar.

21

Kungl. Maj.ts proposition nr 150 ur 1957

(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)

Om nybildad kommuns lånerätt

22

§.

Konungen må efter därom gjord framställning bestämma beloppet av den upplåning, som av nybildad kom­ mun må beslutas utan underställ­ ning, intill dess de i 79 § lagen om kommunalstyrelse på landet och 7-4 § lagen om kommunalstyrelse i stad i sådant hänseende meddelade bestämmelser kunna tillämpas.

Konungen må efter därom gjord framställning bestämma beloppet av den upplåning, som av nybildad kommun må beslutas utan under­ ställning, intill dess den i 58 § kom­ munallagen i sådant hänseende med­ delade bestämmelsen kan tillämpas.

Om särskild besvärsrätt vid i n- Om särskild besvårsrätt delningsändring

23 §.

Mot beslut, som, sedan Konungen förordnat om kommunal indelnings- ändring och innan densamma trätt i kraft, fattas inom av ändringen be­ rörd kommun med tillämpning av den äldre indelningen, äge medlem av kommunen att föra talan jämväl där han tilltror sig kunna visa, att beslutet strider mot de förutsättningar, på vilka förordnandet om indelningsänd- ringen grundats, eller, även om så ej är förhållandet, att beslutet dock avser angelägenhet, vars ordnande skäligen bör tillkomma kommun enligt den nya indelningen.

Rätt till klagan, som nu är sagd, tillkomme ock annan kommun, som av indelningsändringen beröres, så ock medlem av sådan kommun.

Om förfarandet v i d ningsåndring

indel- Om förfarandet

24 §.

Vill kommun eller medlem av kommun väcka fråga om ändring i kom­ munal indelning, som berör kommunen, ingive till kammarkollegium ansö­ kan i ärendet. Vid ansökningen skall fogas den förberedande utredning, som sökanden kan vilja åberopa.

Sådan fråga kan ock väckas av kammarkollegium eller av Konung­ ens befallningshavande efter anmä­ lan hos kammarkollegium.

Sådan fråga kan ock väckas av kammarkollegium eller av länssty­ relsen genom anmälan hos kammar­ kollegium.

25 §.

Har fråga om ändring i kommunal indelning blivit väckt, skall utredning verkställas, där skäl därtill är.

22

Kungl. Maj.ts proposition nr 150 år 1957

Finner kammarkollegium med hänsyn till ärendets omfattning och beskaffenheten av de frågor, som under utredningen kunna komma under övervägande, att utredningen bör verkställas under kollegii eget inseende, uppdrage kollegium åt sär­ skild utredningsman att verkställa utredningen.

I annat fall överlämne kollegium åt vederbörande Konungens befallningshavande att besörja utredning­ en; ägande Konungens befallning shavande att, där så finnes erforder­ ligt, förordna utredningsman till sitt biträde.

(Gällande lydelse)

Där kammarkollegium så prövar nödigt med hänsyn till ärendets om­ fattning och beskaffenheten av de frågor, som under utredningen kun­ na komma under övervägande, upp­ drager kammarkollegium åt särskild utredningsman att verkställa utred­ ningen. I annat fall besörjer kam­ markollegium själv utredningen eller överlämnar åt vederbörande länssty­ relse att verkställa densamma; ägan­ de länsstyrelsen att, där så finnes er­ forderligt, förordna utredningsman till sitt biträde.

(Föreslagen lydelse)

26 §.

Utredning, som i 25 § sägs, skall avse alla på frågan inverkande omstän­ digheter.

Därvid skall särskilt tillses, huruvida ifrågasatt ändring i kommunal in­ delning bör föranleda ändring jämväl i ecklesiastik, administrativ eller judiciell indelning, i vilket fall utredningen må utsträckas att avse även sådan indelning.

Vid utredningen bör kommun el­ ler kommundel samt såvitt möjligt i övrigt en var, vilkens rätt kan beröras av ifrågasatt indelning sänd­ ring, beredas tillfälle att uttala sig i ärendet.

27

Utredningsman äge befogenhet att hos vederbörande begära utlysande av stämmor ävensom utlysa andra sammanträden samt att från offent­ liga och kommunala myndigheter in­ fordra de upplysningar eller av dem påkalla det biträde, som utan deras oskäliga betungande kan krävas.

Vid stämma eller sammanträde, som ovan sägs, äge utredningsman­ nen att deltaga i överläggning.

Utredningsman äge befogenhet att hos vederbörande begära utlysande av eller själv utlysa sammanträden samt att från offentliga och kommu­ nala myndigheter infordra de upp­ lysningar eller av dem påkalla det biträde, som utan deras oskäliga be­ tungande kan krävas.

23

(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)

Förekommer under utredningens gång anledning, att åt utredningen bör givas väsentligen annan eller större omfattning, än som i det åt utrednings­ mannen givna förordnande varit avsedd, eller yppas hinder mot ifrågasatt ändring eller annan omständighet, som skulle göra fortsatt utredning onyttig, har utredningsmannen att därom göra anmälan hos den myndighet, som honom förordnat.

Kungl. Maj.ts proposition nr 150 år 1957

28

Föranleder utredningen, att änd­ ring i kommunal indelning bör kom­ ma till stånd, skall förslag till änd­ ringen ävensom till den ekonomiska uppgörelse och de övriga villkor, vartill ändringen kan giva anled­ ning, uppgöras

Föranleder utredningen, att änd­ ring i kommunal indelning bör kom­ ma till stånd, skall förslag till änd­ ringen ävensom till den ekonomiska reglering och de övriga villkor, var­ till ändringen kan giva anledning, uppgöras.

Finnes ändring i kommunal indelning böra föranleda ändring även i annan indelning, skall förslag jämväl till sådan indelning uppgöras.

29 §.

Har utredning, som verkställts ge­ nom länsstyrelsen, slutförts, eller har därunder förekommit förhållan­ de, som i 27 § andra stycket omför- mäles, skall länsstyrelsen insända handlingarna i ärendet jämte eget utlåtande till kammarkollegium.

I ärende, som utretts av kammar­ kollegium eller under dess inseende, skall länsstyrelsens utlåtande inford­ ras.

Finner kammarkollegium ändring i kommunal indelning icke böra kom­ ma till stånd, meddelar kammarkol­ legium beslut därom.

30 §.

I ärende angående ändring i kommunal indelning, som hänskjutes till Konungens avgörande, skall kammarkollegium avgiva utlåtande.

31 §.

Finner Konungen skäligt anbefalla utredning angående ändring i kom­ munal indelning, förordne Konungen om utredningen på sätt han finner lämpligt.

Har utredning, som verkställts ge­ nom Konungens befallningshavande, slutförts, eller har därunder före­ kommit förhållande, som i 27 § sista stycket omförmäles, insände befallningshavanden handlingarna i ären­ det jämte eget utlåtande till kam­ markollegium.

I ärende, som utretts under kammarkollegii inseende, skall Konung­ ens befallningshavandes utlåtande infordras.

24

Kungl. Maj:ts proposition nr 150 år 1957

(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)

Om kostnad för utredning

32 §.

Kostnad för utredning, varom ovan förmäles, må, efter ty därom förord­ nas av den myndighet, som besörjer utredningen, förskjutas av sökande, som i 24 § sägs, eller av allmänna medel.

Sökande, så ock, där på utredning­ en följer ändring i kommunal indel­ ning, kommun, som av ändringen beröres, må, efter ty Konungen prö­ var skäligt, förpliktas att helt eller delvis återgälda förskjuten utred- ningskostnad.

Sökande, så ock, där på utredning­ en följer ändring i kommunal indel­ ning, kommun, som av ändringen beröres, må, efter ty prövas skäligt, av den myndighet, som meddelar slutligt beslut angående den ifråga­ satta indelningsändringen, förpliktas att helt eller delvis återgälda förskju­ ten utredningskostnad.

Om municipalsamhälle

33 §.

Varder i sammanhang med ändring i kommunal indelning municipal­ samhälle upplöst eller till sitt område eller sina uppgifter inskränkt, skall angående förhållandet mellan sådant samhälle och kommun, som övertager dess uppgifter, gälla vad i 4—11 §§ är stadgat.

2 kap. Om ändring i ecklesiastik indelning

34 §.

Med församling förstås i denna lag territoriell kyrkoförsamling.

35 §.

Om ändring i rikets indelning i församlingar förordnar Konungen. Därvid må församlings område Därvid må två eller flera församökas eller minskas, församling upp- lingar sammanläggas, del av försam-lösas, så ock ny församling bildas. ling överföras till annan församling,

så ock eljest församling upplösas el­ ler ny församling bildas.

36 §.

Vid ändring i församlingsindelning äge stadgandena i 4 och 6—10 §§ mot­ svarande tillämpning.

25

Kungl. Maj.ts proposition nr 150 år 1957

(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)

37

Ändring i församlingsindelning skall träda i kraft vid det kalender­ års början, som Konungen bestäm­ mer, icke tidigare än fyra månader efter det förordnande om ändringen meddelats.

§•

Ändring i församlingsindelning skall träda i kraft vid det kalender­ års början, som Konungen bestäm­ mer, dock icke tidigare än åtta må­ nader efter det förordnande om ändringen meddelats.

38 §.

Vid ändring i församlingsindelning äge stadgandet i 13 § motsvarande tillämpning i fråga om utövandet av församlings beslutanderätt.

Är i församling, vars område genom indelningsändring ökas eller minskas, beslutanderätten överlåten åt kyrkofullmäktige, skola dessa företräda såväl den äldre som den ökade eller minskade församlingen.

Vidkommande sådan församling äge Konungen, om förhållandena därtill föranleda, förordna, att samt­ liga fullmäktiges uppdrag skola upp­ höra, då den nya indelningen träder i kraft, samt nytt val till fullmäktige för tiden därefter verkställas i den ordning, som är stadgad för det fall att val sker första gången.

Vidkommande sådan församling äge Konungen, om förhållandena därtill föranleda, förordna, att samt­ liga fullmäktiges uppdrag skola upp­ höra, då den nya indelningen träder i kraft, samt nytt val till fullmäktige verkställas för tiden till utgången av det år, då allmänna val av fullmäk­ tige nästa gång skola äga rum. Där sådant förordnande meddelats åligger det länsstyrelsen att snarast möjligt under året innan indelning söndring­ en träder i kraft och sist före den 1 juli, med tillämpning av vad om val­ dag är särskilt stadgat, bestämma vilken dag valet skall äga rum även­ som förordna person att kungöra första sammanträdet med fullmäk­ tige och där föra ordet, till dess ord­ förande valts. Länsstyrelsen äger att i samband därmed förordna om för­ samlingens indelning i valkretsar och valdistrikt oberoende av eljest gällande bestämmelser om tid för meddelande av sådant förordnande.

De nya fullmäktige skola omedel­ bart efter valet övertaga handhavandet av dem tillkommande uppgifter.

26

(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)

Beträffande församling, som ovan sägs, äge Konungen, om förhållan­ dena därtill föranleda, ock förordna, att uppdragen för ledamöter och suppleanter i församlingens kyrko­ råd och övriga nämnder eller i någon eller några av dem skola upphöra, då den nya indelningen träder i kraft, samt nytt val verkstäl­ las å kyrkostämma eller, där försam­ lingens beslutanderätt är överlåten åt kyrkofullmäktige, av de nya full­ mäktige för tiden till utgången av löpande tjänstgöringstider. Kyrko­ råd och övriga nämnder, som utses före den nya församlingsindelning­ ens ikraftträdande, skola genast trä­ da i utövning av sina befattningar med befogenhet att vidtaga sådana åtgärder, som erfordras i anledning av indelningsändringen.

39 §.

I fråga om de avgifter till ändrad eller nybildad församling, vilka året innan ändringen träder i kraft beviljas till täckande av nästföljande årets utgifter, äge vad i 15 § första stycket är stadgat om kommun motsvarande tillämpning.

Angående taxering, debitering av skatt samt beräkning av fordran å skatt hos statsverket i församling, som beröres av ändring i ecklesiastik indel­ ning, är särskilt stadgat.

40

§.

[41 § har upphört att gälla enl. Vad i 16 och 20 §§ är stadgat an­ lag den 29 juni 1946 (nr 490).] gående upprättande av röstlängd för kommun och om tillhandahållande av röstlängd skall äga motsvarande tillämpning i fråga om församling.

40 §.

41 §.

I nybildad församling, dår beslu­ tanderätten skall överlåtas åt kyrko­ fullmäktige, skall val av fullmäktige förrättas så fort ske kan under året innan indelningsändringen träder i

Kungl. Maj.ts proposition nr 150 år 1957

27

Kungl. Maj.ts proposition nr 150 år 1957

(Gällande lydelse)

Skall ny församling bildas, åligge det domkapitlet att så fort ske kan under året innan indelningsändring- en träder i kraft och sist före den 1 oktober förordna präst att föra or­ det i församlingens kyrkoråd även­ som att hålla kyrkostämma och sammanträde med kyrkofullmäktige för val av ordförande och vice ord­ förande samt kyrkoråd.

I nybildad församling må under året innan indelningsändringen trä­ der i kraft fullmäktige och befatt­ ningshavare i församlingen utses oberoende av eljest gällande bestäm­ melser om tid för dylikt val; och skall i fråga om beräknandet av de­ ras tjänstgöringstid så anses, som om denna börjat först med ingången av nästföljande året.

(Föreslagen lydelse)

kraft. Om valet icke skall äga rum under år, då allmänna val av full­ mäktige förrättas, skall det ej avse längre tid än till utgången av det år, då sådana allmänna val nästa gång skola äga rum.

Det åligger domkapitlet att sna­ rast möjligt under året innan indel­ ningsändringen träder i kraft och sist före den 1 juli förordna präst att föra ordet i församlingens kyrkoråd ävensom att hålla kyrkostämma eller sammanträde med kyrkofull­ mäktige för val av ordförande och vice ordförande samt kyrkoråd.

För val av fullmäktige i nybildad församling åligger det länsstyrelsen att inom tid som i andra stycket sägs, med tillämpning av vad om valdag och fullmäktiges antal är särskilt stadgat, bestämma vilken dag val av fullmäktige skall äga rum och huru många fullmäktige skola utses. Länsstyrelsen äger att i samband därmed förordna om församlingens indelning i valkretsar och valdistrikt oberoende av eljest gällande bestäm­ melser om tid för meddelande av så­ dant förordnande.

I nybildad församling må under året innan indelningsändringen trä­ der i kraft kyrkoråd och övriga nämnder i församlingen väljas obe­ roende av eljest gällande bestämmel­ ser om tid för dylikt val.

I fråga om beräknandet av tjänst­ göringstid för fullmäktige samt le­ damöter och suppleanter i kyrkoråd och övriga nämnder i nybildad för­ samling skall så anses, som om tjänstgöringstiden börjat först med ingången av nästföljande året.

28

Kungl. Maj:ts proposition nr 150 år 1957

(Gällande lydelse)

Fullmäktige skola omedelbart ef­ ter valet övertaga handhavandet av dem tillkommande uppgifter; och skola jämväl befattningshavare, som utses före den nya församlingsindel­ ningens ikraftträdande, genast träda i utövning av sina befattningar med befogenhet att vidtaga sådana åtgär­ der, som erfordras i anledning av in- delningsändringen.

(Föreslagen lydelse)

Fullmäktige skola omedelbart ef­ ter valet övertaga handhavandet av dem tillkommande uppgifter; och skola jämväl kyrkoråd och övriga nämnder, som utses före den nya församlingsindelningens ikraftträ­ dande, genast träda i utövning av sina befattningar med befogenhet att vidtaga sådana åtgärder, som er­ fordras i anledning av indelnings- ändringen.

42 §.

Stadgandet i 22 § skall hava motsvarande tillämpning i fråga om försam­ ling, intill dess den i 66 § lagen om församlingsstyrelse meddelade bestäm­ melsen om lån, som må beslutas utan underställning, kan tillämpas.

43 §.

Stadgandet i 23 § äge motsvarande tillämpning angående beslut i för­ samling.

44

I fråga om förfarandet i ärende angående ändring i församlingsin­ delning samt kostnad för utredning i sådant ärende skola stadgandena i 24—32 §§ i tillämpliga delar lända till efterrättelse med iakttagande, att vad i nämnda paragrafer sägs om kommun och medlem av kommun skall gälla församling och medlem av församling; att domkapitlet och, be­ träffande församling i egenskap av skoldistrikt, skolöverstyrelsen skola äga samma befogenhet att väcka frå­ ga om ändring i församlingsindel­ ning som Konungens befallningshavande; samt att utredning, som här avses, skall äga rum under veder­ börlig samverkan med domkapitlet och skolöverstyrelsen.

§•

I fråga om förfarandet i ärende angående ändring i församlingsin­ delning samt kostnad för utredning i sådant ärende skola stadgandena i 24—32 §§ i tillämpliga delar lända till efterrättelse med iakttagande,

att vad i nämnda paragrafer sägs om kommun och medlem av kom­ mun skall gälla församling och med­ lem av församling,

att domkapitlet skall äga samma befogenhet att väcka fråga om änd­ ring i församlingsindelning som läns­ styrelsen,

att utredning, som här avses, skall äga rum under vederbörlig samver­ kan med domkapitlet,

samt att särskild utredningsman jämväl skall äga befogenhet att hos vederbörande begära utlysande av kyrkostämma.

29

(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)

45 §.

Vad i denna lag är stadgat angå­ ende församling gälle i tillämpliga delar skoldistrikt, vars angelägenhe­ ter handläggas å kyrkostämma eller av kyrkofullmäktige, ändå att dess område icke sammanfaller med för­ samlingens område.

Kungl. Maj:ts proposition nr 150 år 1957

Denna lag tråder i kraft den 1 ja­ nuari 1958.

Där nämnda dag förekommer skoldistrikt, vars angelägenheter handläggas av kyrkofullmäktige och vars område icke sammanfaller med församling, skall, så länge detta för­ hållande består, vad i denna lag är stadgat om församling i tillämpliga delar gälla sådant skoldistrikt.

30

Kungl. Maj.ts proposition nr 150 år 1957

Utdrag av protokollet över inrike sår end en, hållet inför Hans

Maj.t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 8 mars 1957.

Närvarande:

Ministern

för

utrikes ärendena

U^ndén,

statsråden

Z^etterberg, N^ilsson,

S^träng, E^ricsson, A^ndersson, H^edlund, P^ersson, L^indell, L^ind­^ström, L^ange, L^indholm, N^äsgård, K^ling.

Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anmäler chefen för inrikesdepartementet, statsrådet Hedlund, fråga om ny kommunalförbundslagstiftning m. m. samt anför.

Inledning

Bestämmelser om kommunalförbund finnes i lagen härom den 13 juni 1919. I skrivelse den 7 maj 1952 begärde riksdagen en översyn av denna lagstiftning. Därvid åberopades bl. a., att allvarliga olägenheter var för­ enade med kommunalförbundsinstitutionen i dennas utformning enligt 1919 års lag. I den mån kommunalförbund användes för mer betydelsefulla och medelskrävande uppgifter inom den kommunala förvaltningen, uppstod en betänklig splittring inom de i förbundet deltagande kommunernas finans­ hushållning, eventuellt också i deras förvaltningsverksamhet i andra hän­ seenden. Använt för mindre betydande förvaltningsuppgifter tedde sig kom­ munalförbundet stundom som en onödigt invecklad organisationsform. En­ ligt riksdagens mening skulle därför en mer omfattande användning av kom­ munalförbundsinstitutionen inge betänkligheter. Men även i sin rent tek­ niska utformning ansåg riksdagen att kommunalförbundet uppvisade be­ tydande brister. Särskilt anmärkningsvärt vore att förbundsdirektionen hade en dubbel ställning av förbundsrepresentation och verkställande eller förvaltande organ och att direktionens verksamhet som beslutande organ icke försigginge under sedvanlig offentlighetskontroll.

I det sammanhanget begärde riksdagen samtidigt en översyn av lagen den 13 juni 1919 om ordning och villkor för ändring i kommunal och eckle­ siastik indelning, därvid dock reglerna i lagens 3 § om förutsättningarna för ny eller ändrad indelning icke ansågs behöva upptagas till omprövning.

På grund av vad sålunda förekommit tillkallades jämlikt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 30 december 1952 och den 6 februari 1953 särskilda sakkunniga för att verkställa en översyn av lagstiftningen om kommunal­

31

förbund och vissa delar av lagen om ordning och villkor för ändring i kommunal och ecklesiastik indelning och därmed sammanhängande spörs­ mål. De sakkunniga1 — kommunalförbundskommittén — har den 17 maj 1956 avlämnat betänkande i ämnet (SOU 1956: 19), innefattande bl. a. förslag till ny lag om kommunalförbund och förslag till lag angående ändring i 1919 års lag om ordning och villkor för ändring i kommunal och ecklesiastik indelning. Den viktigaste nyheten i den föreslagna lagen om kommunalförbund är att för kommunalförbund skall finnas dels ett beslutande organ, kallat förbundsfullmäktige, och dels ett verkställande och förvaltande organ, kallat förbundsstyrelse. Kommitténs förslag är en­ hälligt utom såvitt angår frågan om indelningsärendenas handläggning i första instans.

över kommitténs förslag har efter remiss yttranden avgivits av kam­ markollegiet, socialstyrelsen, skolöverstyrelsen (med överlämnande av ytt­ randen från 18 folkskolinspektörer), byggnadsstyrelsen, riksarkivet (med överlämnande av yttranden från landsarkiven i Lund, Göteborg, Härnösand och Visby samt Stockholms stadsarkiv), riksbrandinspektören, överståt- hållarämbetet (med överlämnande av yttrande från Stockholms stads­ fullmäktige) och samtliga länsstyrelser (med överlämnande av yttranden från 54 städer, 27 köpingar, 140 landskommuner, 2 municipalsamhällen, 4 landsfogdar, 3 överlantmätare, 4 länsarkitekter och 4 folkskolinspektörer ävensom vissa renhållningsförbund, samarbetsnämnder och socialvårds- konsulenter m. fl.) samt svenska stadsförbundet, svenska landskommu­ nernas förbund, svenska landstingsförbundet, förvaltningsutskotten i Upp­ sala, Södermanlands, Blekinge, Malmöhus, Göteborgs och Bohus, Älvs­ borgs, Skaraborgs, Örebro, Västmanlands, Kopparbergs och Gävleborgs läns landstingskommuner och direktionen för Stockholms norra förorters vattenledningsförbund. Därjämte har läroverkslärarnas riksförbund inkom­ mit med yttrande över förslaget.

Jag anhåller nu att till närmare behandling få upptaga förevarande lag­ stiftningsärende och vill då börja med frågan om ny lagstiftning angående kommunalförbund för att därefter behandla de föreslagna ändringarna i indelningslagstiftningen. 1

Kungl. Maj.ts proposition nr 150 år 1957

1 F. (i. riksdagsmannen Erik Fast, ordförande, ledamoten av riksdagens första kammare folkskolinspektören Karl Ragnar Bergh, direktören i svenska stadsförbundet Sixten Humble, ledamoten av riksdagens andra kammare, hemmansägaren E. Edvin Jacobsson, direktören i svenska landskommunernas förbund Sixten Larsson, ledamoten av riksdagens andra kammare, hemmansägaren John W. Pettersson, f. d. riksdagsmannen Fritjof Thun och landssekreteraren Olof Åkesson.

33

uppgift att handha den allmänna väghållningen på landet. Även kyrkliga samfälligheter utgör sådana kommunbildningar.

Som en form av kommunal samverkan må slutligen nämnas det sam­ råd genom samarbetsnämnder eller liknande, som på sina håll förekom­ mer. Dessa samarbetsnämnder kan vara permanenta eller tillsättas för varje uppkommande fråga. De har ingen beslutanderätt utan deras uppgift är endast att vara ett utrednings- och förhandlingsorgan för de intres­ serade kommunerna.

Såsom framgår bl. a. av den översikt kommittén givit å s. 54—62 i betänkandet förekommer ett omfattande interkommunalt samarbete på olika områden. Enligt översikten, som grundar sig på under år 1953 av kommittén infordrade uppgifter från primärkommunerna och landstingen, fanns det år 1953 — jämte några få kommunala samarbetsnämnder av per­ manent natur för överläggningar mellan kommuner — 616 privaträttsliga avtal om samverkan mellan primärkommunerna samt 8 regionplaneför- bund och 173 andra kommunalförbund, i vilka senare förbund ingick 412 eller omkring 2/5 av landets 1 037 primärkommuner. Av de 173 kommunal- förbunden avsåg 98 polisväsendet, 25 fattigvård, 12 brandförsvar, 5 vatten- ledningsföretag, 4 provinsialläkarbostad, 4 annan fastighetsförvaltning, 3 yrkesskolor, 3 barnkolonier, 3 distriktsarkitekt, 2 skolförbund, 2 social hemhjälp, 2 arrestlokaler, 2 renhållning, 1 reningsverk, 1 läroverk, 1 trafik­ företag, 1 skoltandvård, 1 apoteksbyggnad, 1 sjukstuga, 1 kommunalhus och 1 byggnadstekniker.

På landstingsplanet fanns endast två kommunalförbund, nämligen Mel­ lersta Sveriges arbetshemsförbund samt Västergötlands, Bohusläns och Dalslands arbetshemsförbund. Landstingen bedrev emellertid ett omfat­ tande samarbete genom avtal.

I Årsbok för Sveriges kommuner 1956 har redovisats sammanlagt 229 kommunalförbund.

Kommunalförbundskommittén

Kommittén framhåller, att de kommunala enheter, som tillskapades 1952 genom kommunindelningsreformen, snart nog visade sig i åtskilliga fall vara för små för att på egen hand kunna fullgöra de kommunala upp­ gifterna, vilket blivit särskilt iögonfallande på skolväsendets och polis­ väsendets områden. Enligt kommitténs mening är det uppenbart, att trots den nyligen genomförda kommunindelningsreformen ett stort behov av kommunalt samarbete föreligger. Kommittén framhåller, att hur stora kommuner, som än tillskapas, kommer ett visst behov av kommunalt samarbete ändå alllid att finnas, enär kommungränser aldrig kan dragas så att icke något bebyggelseområde i kommunens utkant har närmare anknytning till grannkommunen än till den egna kommunens centrum. För ett dylikt område torde, anför kommittén, där förhållandena icke är

3 — Bihang till riksdagens protokoll 1057. t sand. Nr 150

Kungl. Maj.ts proposition nr 150 år W57

34

sådana att en indelningsändring må anses påkallad, vissa kommunala uppgifter bättre kunna lösas genom samarbete med grannkommunerna än av den egna kommunen ensam. Kommittén påpekar också, att de an­ läggningar, som erfordras för lösandet av tätorternas vatten- och avlopps- frågor, ofta nog sträcker sig över kommungränserna, varför det på detta område ständigt kommer att föreligga ett betydande behov av kommunalt samarbete. Kommittén erinrar därjämte om att då större kommuner till­ skapas dessa kommer att befatta sig med uppgifter av desto större räck­ vidd, vilka kan ge nya anledningar till samarbete.

Om samarbetet mellan två kommuner utvecklar sig därhän, att alltflera och alltmera betydelsefulla kommunala verksamhetsområden blir gemen­ samma för kommunerna, kan, anför kommittén, måhända förväntas, att så småningom hos kommunerna skall mogna en gemensam önskan om sammanslagning till en kommun, en utveckling mot vilken enligt kom­ mittén icke något lärer vara att erinra.

Kungl. Maj:ts proposition nr 150 år 1957

Remissyttrandena

Remissinstanserna delar allmänt kommitténs uppfattning att det före­ ligger ett stort behov av interkommunalt samarbete och att detta behov kan väntas komma att öka. Sådana synpunkter har framhållits av bl. a. byggnadsstyrelsen, socialstyrelsen, länsstyrelserna i Kronobergs, Kalmar,

Malmöhus, Skaraborgs, Örebro, Kopparbergs, Gävleborgs, Västernorrlands, Jämtlands och Norrbottens län samt svenska landskommunernas förbund ävensom av ett flertal kommuner.

Byggnadsstyrelsen anför.

Det är styrelsens uppfattning att utvecklingen på åtskilliga områden inom samhällelig verksamhet i framtiden kommer att ställa allt starkare krav på planering över kommungränserna. Samtidigt som flertalet lands­ kommuners befolkningsunderlag oavlåtligt minskar, ökas kraven såväl kvalitativt som kvantitativt på allmänna nyttoanläggningar, avseende exem­ pelvis skolväsendet och ålderdomsvården på landsbygden. På allt fler så­ dana områden framstår behovet av en samverkan över kommungränserna som trängande.

Stadsfullmäktige i Malmö framhåller, att det ej kan råda tvivel om att interkommunal samverkan kommer att bliva alltmer påkallad och allt van­ ligare och länsstyrelsen i Kalmar län uppger, att i länet kunnat spåras en tydlig tendens till ökat interkommunalt samarbete på olika kommunala förvaltningsområden.

Länsstyrelsen i Norrbottens län anför, att i Norrbottens län med sina i allmänhet stora kommuner behovet av kommunal samverkan icke torde vara lika framträdande som i de sydligare länen. Länsstyrelsen framhåller emellertid, att det på goda grunder kan antagas, att enhetsskolans genom­ förande kommer att ställa ökade anspråk på samverkan mellan de mindre

35

kommunerna, enär åtskilliga av dessa icke själva har det befolknings­ underlag, som behövs för en enhetsskola med önskvärd differentiering.

Kungl. Maj.ts proposition nr 150 ur 1957

2. Vissa frågor angående formerna för det interkommunala samarbetet

Kommunalförbundskommittén

För att söka bilda sig en uppfattning om i vilken utsträckning och i vilka former interkommunalt samarbete framdeles kan bli behövligt har kommittén företagit en genomgång av olika kommunala förvaltnings­ områden och för varje område redovisat sina resultat.

1 fråga om skolväsendet förordar kommittén bildande av kommunal­ förbund endast i de fall, då ingående av avtal visar sig icke lämpligen kunna ske. Behovet av samarbete angående enhetsskolan är enligt kom­ mittén framträdande endast när det gäller skolans högstadium men kan stundom lämpligen böra omfatta alla stadier av skolan. Kommunalför­ bundet synes kommittén vara den bättre samarbetsformen, då ett relativt stort antal kommuner skall samarbeta liksom då vederbörande kommuner är förhållandevis jämnstora och var och en av kommunerna därför kan tänkas vilja ha medbestämmanderätt i fråga om den gemensamma upp­ giften. Därjämte kan kommunalförbundsformen behöva tillgripas, då kom­ munerna icke kan enas om det erforderliga samarbetet. Samarbete mellan kommuner angående yrkesskoleväsendet bör enligt kommitténs mening

lämpligen liksom hittills ske i avtalets form.

När det gäller polisväsendet omfattar enligt kommittén det behövliga kommunala samarbetet så begränsade uppgifter, att bildande av kom­ munalförbund för ändamålet i och för sig kan synas onödigt. Kommittén framhåller emellertid, att med nuvarande lagstiftning samtliga gemen­ samma uppgifter icke tillfredsställande kan lösas avtalsvägen, ty i gemen­ samma polisdistrikt skall val av befattningshavare förrättas och yttranden över tjänstetillsättningar avgivas av de i distriktet ingående kommunerna var för sig, såvida de icke bildat kommunalförbund för polisverksam­ hetens upprätthållande (11 § 3 mom. resp. 13 § 2 mom. polislagen). Pa grund härav är det enligt kommitténs mening, om polisväsendet icke för­ statligas, synnerligen angeläget, att en sådan revision av polislagstiftningen företages, att samarbete genom avtal möjliggöres i full utsträckning på

polisväsendets område.

På brandväsendets område anser kommittén avtal i allmänhet vara att föredraga framför kommunalförbund utom då samarbete skall etableras mellan några i fråga om folkmängd och ekonomiska resurser relativt jämspelta kommuner, som har ett brandförsvar, som slår på ungefär samma nivå. Förbundets område bör som regel icke i någon riktning överstiga två mil utom i fråga om rena landsbygdsområden, där området må kunna ha eu högsta utsträckning av tre mil.

36

När det gäller socialvården föreligger enligt kommitténs mening knap­ past behov av samverkan genom kommunalförbund annat än i fråga om anläggning och drift av ålderdomshem. Kommittén förordar dock, att kommunalförbund för detta ändamål endast i undantagsfall skall ingås. I denna del anför kommittén bl. a. följande.

För samverkan mellan kommuner i avseende å ålderdomshem finnas tre tormer:

1) gemensamt hem enligt 18 § andra stycket socialhjälpslagen (motsva­ rande gemensam anstalt enligt 31 § andra stycket fattigvårdslagen);

2) kommunalförbund om gemensamt ålderdomshem; 3) avtal om gemensamt ålderdomshem. \ ad angår gemensamt ålderdomshem enligt 1) ovan skiljer sig denna form av samverkan icke nämnvärt från kommunalförbundsformen. Som nämnts äro bestämmelserna härom i sak oförändrade överförda från fat­ tigvårdslagen till socialhjälpslagen. Anledningen till att bestämmelserna upptogos i fattigvårdslagen torde vara, att denna lag tillkom, innan samverkan genom kommunalförbund blivit i lag reglerad. I svaren på kommitténs enkät rörande interkommunal samverkan mellan primär­ kommuner redovisades endast fyra sådana gemensamma anstalter, varav två uppgåvos vara under avveckling. Bestämmelserna i 31 § andra stycket fattigvårdslagen och 18 § andra stycket socialhjälpslagen äro därför att betrakta som förlegade. Förslag om upphävande av 18 § andra stycket social- hjalpslagen föreligger redan. I betänkande SOU 1956: 1 har nämligen 1952 års åldringsvårdsutredning föreslagit, att bestämmelserna i socialhjälpslagen om ålderdomshem, däribland 18 §, skola utbrytas till en särskild lag om ålderdomshem, och i förslaget till sistnämnda lag har beträffande gemen­ samt ålderdomshem endast intagits en bestämmelse av innehåll, att två eller flera kommuner må genom avtal eller annorledes gemensamt anordna och driva ålderdomshem.

Praktiskt taget står därför, då det gäller samarbete mellan kommuner i fråga om ålderdomshem, valet mellan kommunalförbund och avtal._______

Enligt kommunalförbundskommitténs mening bör det kommunala sam­ arbete, som erfordras för anläggning och drift av ett för två eller flera kom­ muner gemensamt ålderdomshem, väl kunna äga rum i avtalets form. I fler­ talet fall synes bildande av kommunalförbund, särskilt med den organisa­ tion som förbunden enligt kommitténs förslag skola få, komma att bliva en onodigt tungrodd anordning för detta ändamål. Socialvårdskommittén an­ förde som skäl mot avtal mellan kommuner om gemensamt ålderdomshem, att förekomsten av sådana avtal skulle kunna försvåra genomförandet av mindre kommuners gruppering i ålderdomshemsförbund av lämplig storlek. Detta uttalande gjordes före den nya kommunindelningen. Numera ha kom­ munerna i riket sådan storlek, att behovet av kommunalt samarbete i av­ seende å ålderdomshem högst väsentligt reducerats. Ett relativt betydande samarbetsbehov lärer dock alltjämt kvarstå. Det må erinras, att åldrings- vårdsutredningen i sitt betänkande SOU 1956: 1 uttalade, att eu ur vård- och driftssynpunkt rationell utbyggnad av ålderdomshemsvården förut­ satte ett omfattande samarbete över kommungränserna. Då emellertid ålder­ domshemmen anses icke böra vara alltför stora, torde det med hänsyn till den folkmängd, som kommunerna nu i allmänhet ha, icke kunna bliva fråga om att ett större antal kommuner skola sammansluta sig om gemensamt

Kungl. Maj:ts proposition nr 150 år 1957

37

ålderdomshem. Till följd härav föreligger efter den nya kommunindelningens genomförande icke längre något behov av en gruppering av rikets kommu­ ner i samarbetsområden beträffande ålderdomshem. Det av socialvårdskom- mittén anförda skälet mot avtal om samverkan i fråga om ålderdomshem kan därför sägas numera ha väsentligen förlorat sin giltighet. Den i pro­ positionen 1947:243 framförda synpunkten, att en åldring helst icke bör inackorderas å ett avlägset från hemorten beläget ålderdomshem, synes icke utgöra ett ståndpunktstagande i fråga om valet mellan avtal och kommunal­ förbund, ty för den inackorderade blir läget i detta avseende givetvis det­ samma vare sig samarbetet mellan kommunerna grundar sig på avtal eller kommunalförbund eller i det förra fallet, vare sig ålderdomshemmet drives av den ena kommunen för den andras räkning eller i kommunernas gemen­ samma regi. Med det i propositionen gjorda uttalandet torde endast ha av­ setts att understryka, att, i de fall då kommun saknar eget ålderdomshem, dess åldringar böra intagas å ålderdomshem i en närbelägen kommun och icke i en avlägset från hemorten belägen kommun. Med hänsyn till det an­ förda förordar kommunalförbundskommittén, att samverkan mellan kom­ muner i fråga om ålderdomshem i allmänhet skall ske genom civilrättsligt avtal och att kommunalförbund för detta ändamål endast i undantagsfall skall ingås.

Regionplan avser enligt 126 § byggnadslagen gemensam planläggning i ett eller flera hänseenden för två eller flera kommuner eller tätare befolkade samhällen beträffande grunddragen för markens användning, såsom i fråga om viktigare trafikleder, flygplats, områden för tätbebyggelse och områden för friluftsliv samt anläggningar för vattenförsörjning och avlopp.

Om upprättande av regionplan förordnar Kungl. Maj :t. Där sådant för­ ordnande meddelats, skall jämlikt 128 § byggnadslagen de kommuner och samhällen, som herörs av planen, bilda regionplaneförbund för handlägg­ ning av frågor rörande planen. Beträffande sådant förbund skall, med vissa i byggnadslagen angivna avvikelser, lagen om kommunalförbund äga till- lämpning. Dessa avvikelser är — förutom att förordnande om förbundets bildande meddelas av Kungl. Maj:t i stället för av länsstyrelsen samt att vederbörande kommuner och samhällen tvångsvis kan åläggas att ingå som medlemmar i förbundet — följande. En ledamot av förbundsdirektio- nen, tillika ordförande, jämte suppleant för honom utses av Kungl. Maj :t. Kan förbundsmedlemmarna icke enas om förbundsordning eller ändring av denna, skall länsstyrelsen besluta därom. Kan regionplan beröra kom­ muner eller samhällen inom två eller flera län, må Kungl. Maj:t bestäm­ ma, att länsstyrelsen i ett av länen skall taga den befattning med planens upprättande och övriga med densamma sammanhängande frågor som an­ kommer på länsstyrelse. Sedan förbundsdirektionen uppgjort förslag till regionplan, skall denna, efter del förbundsmedlemmarna erhållit tillfälle att yttra sig över förslaget, fastställas av Kungl. Maj:t, som därvid äger göra den avvikelse från förslaget, som betingas av eventuellt avvikande mening inom direktionen eller erinran från förbundsmedlem. Detsamma gäller i fråga om ändring av regionplan. Kostnaderna för upprättande eller ändring

Kungl. Maj:ts proposition nr 150 år 1957

38

av regionplan samt för förbundets verksamhet i övrigt skall, in till dess pla­ nen fastställts, förskjutas av förbundsmedlemmarna eller av statsmedel en­ ligt vad Kungl. Maj :t bestämmer. Den slutliga fördelningen av kostnaderna, i den mån statsbidrag ej lämnas, skall ske med hänsyn till den nytta varje medlem befinnes ha av planen. Grunderna för kostnadsfördelningen, i regel skatteunderlaget, bestämmes av Kungl. Maj:t, sedan planen eller ändring därav fastställts. Om förbundsdirektionen underlåter att vidtaga erforderliga åtgärder för upprättande av regionplan, må Kungl. Maj:t förelägga direktio­ nen viss tid, inom vilken sådan plan skall ba underställts Kungl. Maj :ts prövning, samt, om direktionen icke ställer sig föreläggandet till efterrät­ telse, låta på förbundets bekostnad upprätta planen. Motsvarande gäller i fråga om ändring av regionplan.

Beträffande regionplaneringen anför kommittén följande.

Hittills har Kungl. Maj :t i åtta fall meddelat förordnande om bildande av regionplaneförbund, varav de två största äro Stockholmstraktens region- planeförbund med Stockholms stad jämte 46 kommuner i Stockholms län samt regionplaneförbundet för Göteborg med omgivningar med 32 kommu­ ner i tre län. De övriga sex förbunden omfatta respektive 18, 9, 7, 6 och 2 kommuner samt 1 kommun och 2 municipalsamhällen.1

Den nuvarande organisationsformen för regionplaneinstitutet — region­ planeförbund i nära anslutning till kommunalförbund -—- angavs vid lag­ stiftningens tillkomst av departementschefen såsom ett provisorium (jfr prop. 1947:131, s. 99). Mot stadsplaneutredningens förslag i denna del hade under remissbehandlingen riktats åtskilliga anmärkningar. I sam­ band därmed hade förordats, att den organisatoriska frågan i stället skulle lösas genom tillskapande av en specialkommun för ändamålet. Enligt de­ partementschefen kunde åtskilliga skäl anföras för en annan organisations­ form än den av stadsplaneutredningen föreslagna. Då frågan om bildande av särskilda specialkommuner för regionplanering icke borde prövas förrän 1944 års kommitté för kommunal samverkan framlagt sitt betänkande, an­ såg departementschefen likväl övervägande skäl tala för att frågan om or­ ganisationsformen tills vidare löstes i huvudsaklig överensstämmelse med stadsplaneutredningens förslag. Han förutsatte, att detta spörsmål skulle upptagas till förnyat övervägande i samband med prövningen av kommitténs blivande förslag. Kommittén avgav samma år betänkande angående lag om regionkommuner m. in. (SOU 1947: 30), däri bl. a. föreslogs bestämmelser av innehåll, att Konungen skulle äga förordna om bildande av regionkom­ mun med uppgift att upprätta regionplan för det i kommunen ingående om­ rådet ävensom att verka för regionplanens genomförande och handhava därmed sammanhängande, för kommunerna inom regionen gemensamma frågor. Kommitténs förslag har emellertid icke föranlett någon Kungl. Maj :ts proposition i ämnet.

För regionplaneförbund med endast ett fåtal förbundsmedlemmar torde det icke möta större svårigheter att arbeta i former, som i huvudsak över­ ensstämma med kommunalförbundets. Däremot kan det uppenbarligen

Kungl. Maj.ts proposition nr 150 är 1957

1 Därjämte förekommer viss regional planering inom Örebro län dock utan att något Kungi. Maj:ts beslut om bildande av regionplaneförbund meddelats.

39

icke vara ändamålsenligt att utnyttja en sådan organisationsform för re- gionplaneförbund med ett avsevärt antal förbundsmedlemmar. En kommu­ nalförbundslag, som skulle kunna bereda lämpliga former för samverkan mellan så stort antal kommuner, som regionplanemstitutet stundom patord- rar, torde knappast kunna utformas så, att den samtidigt blir ett smidigt instrument för det samarbete, varav behov föreligger på Övriga områden av den kommunala verksamheten. Härtill kommer, att det från stadsplanerar- håll framförts önskemål, att regionplanemstitutet skall kompletteras med regler för regionplanens genomförande. Härigenom skulle ett regionplane- förbund kunna erhålla uppgifter, som äro väsentligt mera omfattande, an vad nu är fallet. Om en dylik reform skulle genomföras, lårer det bliva annu mera påkallat än för närvarande att söka finna en annan organisationsform för regionplanemstitutet än regionplaneförbundet. Det torde därför icke vara ändamålsenligt att utarbeta en ny kommunalförbundslag med hansyn tagen till det föreliggande eller framdeles eventuellt utökade behovet av samarbete å regionplaneringens område.

Det samarbete mellan kommuner, som erfordras i fråga om vatten- och avloppsanläggningar, torde enligt kommittén bäst regleras genom avtal. Endast då det är fråga om särskilt kostnadskrävande företag eller då före­ taget är gemensamt för fler än två kommuner synes, anför kommittén, kommunalförbund vara att föredraga framför avtal.

Kommunal samverkan på övriga områden bör enligt kommitténs mening med fördel kunna äga rum genom avtal i stället för genom kommunal­

förbund.

Sammanfattningsvis uttalar kommittén, att kommittén vid val mellan avtal och kommunalförbund i princip rekommenderar samarbete genom avtal före samarbete genom kommunalförbund, enär den förra formen är enklare och innebär ett mindre ingrepp i den kommunala förvaltningen än den senare. Kommunalförbundsformen bör emellertid enligt kommit­ téns mening användas, då fråga är om samarbete beträffande mera be­ tydande kommunala förvaltningsuppgifter eller då de i samarbetet del­

tagande kommunerna är förhållandevis inånga.

Av de tre avtalstyper, för vilka tidigare redogjorts, rekommenderar kommittén i första hand den, där den ena kommunen handhar den ge­ mensamma angelägenheten i egen regi men för den eller de andras räk­ ning. När det är fråga om samarbete mellan kommuner, som är relativt jämspelta i fråga om storlek och ekonomiska resurser, torde enligt kom­ mittén kommunerna ofta nog finna den avtalstyp lämpligast, där kom­ munerna handhar angelägenheten i gemensam regi antingen i form av bolag, förening eller stiftelse eller genom ett särskilt tillsatt förvaltnings­ organ. Kommunalt samarbete i form av bolag eller förening bör enligt kommitténs mening komma till användning då det gäller drivande av en rörelse av något slag — t. ex. vatten- eller elektricitetsför sörj ning eller trafikföretag — eller anställande av gemensam tjänsteman, exempelvis

distriktsarkitekt.

Kungl. Maj.ts proposition nr 150 år 1957

40

Slutligen kan nämnas, att kommittén anser det varken behövligt eller lämpligt att i författning närmare reglera, i vilken form förberedande förhandlingar rörande samarbete mellan kommuner skall äga rum.

Remissyttrandena

I remissvaren har man i allmänhet icke närmare berört kommitténs speciella uttalanden angående valet mellan avtal och kommunalförbund på de olika områdena för interkommunalt samarbete utan nöjt sig med att taga ställning till kommitténs principiella ståndpunkt att avtal regel­ mässigt är att föredraga framför kommunalförbund.

Vad angår samarbete på skolväsendets område har flertalet av statens folkskolinspektörer i sina yttranden framhållit, att de liksom kommittén principiellt föredrager avtal framför kommunalförbund. Endast två inspek­ törer har anmält en avvikande mening. Läroverkslärarnas riksförbund anser emellertid, att kommunalförbund bör bli den samarbetsform, som väljes i första hand. Förbundet anför.

Läroverkslärarnas riksförbund kan inte dela kommitténs uppfattning, att kommunalförbund kan förordas endast i de fall, då ingående av avtal visar sig icke lämpligen kunna ske. Den fastare form för samverkan, som kommunalförbund utgör, är att föredraga redan med hänsyn till den omfattande planering, som skall föregå uppgörandet av organisationsplan för skolväsendet i de berörda kommunerna. Den nödvändiga anpassningen av skolväsendet i dessa kommuner låter sig lättare genomföras om ett gemensamt organ utreder och planerar. Uppförandet av skolanläggningar och ledningen av skolväsendet i fortsättningen sker också på ett effek­ tivare satt inom ramen för ett kommunalförbund. Kommunalförbundet bör därför bli den samarbetsform, som väljs i första hand.

Att kommunalförbundet bör bli en vanligare form än avtalet, när det gäller samverkan pa skolans område, framgår också av vad kommittén ytterligare anför. Kommittén uttalar nämligen, att kommunalförbund sy­ nes vara den bättre samarbetsformen i följande tre fall: 1) då ett relativt stort antal kommuner skall samarbeta; 2) då vederbörande kommuner är förhållandevis jämnstora; 3) då kommunerna icke kan enas om det erforderliga samarbetet. Tillämpningen av det första typfallet kommer säkerligen att ge till resultat, att kommunalförbund blir vanligare än avtal. Ett mycket stort antal fall av samarbete på skolans område kommer näm- ligen att kunna hänföras till denna typ. Skälen för denna förbundets uppfattning är följande.

I den planering för enhetsskolans högstadieområden, som nu senast gjorts i flera inspektörsområden ute i landet, har man räknat med be­ tydligt större befolkningsunderlag, än det som i olika sammanhang angetts vara minimum, d. v. s. 5 000 invånare. Högstadieområden på 6 000—7 000 tycks bli ganska vanliga i denna planering och en planering med ett be­ folkningsunderlag på i genomsnitt 8 000—10 000 har också förekommit. Redan vid den mycket preliminära skissering av högstadieområdena, som gjordes över hela landet första gången 1954, fick nära hälften av de upp­ dragna högstadieomradena över 5 000 invånare. Dessa här anförda upp­ gifter tyder på, att samverkan mellan tre kommuner om ett högstadium

Kungl. Maj.ts proposition nr 150 år 1957

41

av enhetsskolan för att ernå det tillräckliga befolkningsunderlaget kom­ mer att bli en ganska vanlig företeelse. Detta framgår också av den ovan nämnda preliminära planeringen från 1954, då nära ett hundratal av de uppdragna högstadieområdena bildats genom samverkan av tre eller flera kommuner. En samverkan mellan detta antal kommuner torde böra räknas in i typfall 1 ovan.

Kommitténs uppfattning att de nuvarande hindren för samarbete mel­ lan kommunerna i fråga om polisväsendet bör undanröjas genom en änd­ ring av polislagstiftningen delas av alla de remissinstanser, som uttalat sig i frågan. Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län föreslår att, om polis­ lagstiftningen ej ändras, länsstyrelserna skall få rätt att genom dispens tillåta bildande av en enklare form av kommunalförbund på detta område än kommittén föreslagit.

Länsstyrelsen yttrar.

Den interkommunala samverkan på polisväsendets område är i de allra flesta fall, där kommunalförbund för ändamålet nu finnes, icke av den omfattningen att den motiverar kommunalförbundsformen. Att kommunal­ förbund ändå i stor utsträckning kommer till användning beror på de nackdelar som på grund av polislagstiftningens bestämmelser äro för­ bundna med avtalsformen. Länsstyrelsen förutsätter därför att, därest kommitténs förslag godtages, nämnda olägenheter undanröjas genom änd­ ring i polislagstiftningen. Skulle detta icke låta sig göra anser sig läns­ styrelsen, trots de betänkligheter som anförts från kommitténs sida, böra förorda att länsstyrelserna medgivas rätt att för kommunalförbund på polisväsendets område lämna dispens från bestämmelserna att såväl ett beslutande som ett verkställande organ skall finnas.

Landsfogden i Uppsala län förordar emellertid samverkan genom kom­ munalförbund. Han anser icke att den av kommittén föreslagna organisa­ tionen med förbundsfullmäktige blir för tungrodd för polisförbundens del.

Som stöd för sin uppfattning anför han bl. a. följande.

Då det i förslaget till lag om kommunalförbund endast anges att varje medlem skall vara representerad i förbundsfullmäktige, föreligger icke nå­ got formellt hinder för att varje medlem utser lika många fullmäktige som den tidigare utsett direktionsledamöter och att styrelsen för polisdistrikts- förbundet begränsas till det antal ledamöter, som tidigare ingått i direktio­ nens verkställande utskott.

Landsfogden i Östergötlands län, som är av samma uppfattning, yttrar.

Föreliggande förslag ger kommunerna ökat inflytande på kommunalför­ bundens verksamhet. Jag tror, att kommunerna under sådana förhållanden kommer att bli mera villiga att bilda kommunalförbund. För polisväsendet bör detta bli till gagn.

Å andra sidan kan väl tänkas all det nya systemet med eu uppdelning av förbundens uppgifter på fullmäktige och styrelse kommer alt visa sig tungrott. Denna olägenhet bör dock ej tillmätas avgörande betydelse, då det beslutande organet väl icke skall behöva sammanträda mer än ett fåtal gånger varje år.

Kungl. Maj:ts proposition nr 150 år 1957

43

som erfordras för anläggning och drift av ett för två eller flera kom­ muner gemensamt ålderdomshem väl bör kunna äga rum i avtalets foim och att bildande av kommunalförbund, särskilt med den organisation som de skulle erhålla enligt kommitténs förslag, i flertalet fall synes komma att bliva en onödigt tungrodd anordning för detta ändamal. Socialstyi elsen kan helt ansluta sig till dessa uttalanden.--------- —• Styrelsen har icke — under tiden efter kommunindelningsreformens genomförande — kommit i kontakt med något fall, där icke samarbetet mellan primärkommunerna på socialvårdens område lika väl har kunnat ordnas genom avtal som genom av kommittén föreslagen form av kommunalförbund. Vad sam­ arbetet på landstingsplanet beträffar i fråga om anordnande och drift av arbetshem vill styrelsen rikta uppmärksamheten på att även denna verk­ samhet i dess helhet torde kunna bedrivas genom avtal i stället för såsom för närvarande genom kombination av kommunalförbund och avtal.

Av det anförda framgår att kommitténs förslag till lag om kommunal­ förbund knappast kan förväntas få någon större aktualitet för samarbetet på socialvårdens område.

Byggnadsstyrelsen har instämt i vad kommittén anfört angående regionplaneförbunden samt därjämte framhållit att det med hänsyn till det allt­ mer trängande behovet av samverkan över kommungränserna erfordras en lagstiftning, som mer än den nuvarande underlättar kommunernas samgående och stimulerar kommunerna till att taga initiativ i sådana frågor.

Kommitténs uppfattning att interkommunalt samarbete i fråga om vatten- och avloppsanläggningar bäst regleras genom avtal delas av läns­ styrelsen i Jämtlands län. Länsstyrelsen framhåller, att eftersom det är särskilt angeläget för landsbygdens vidkommande att sådana anläggningar kommer till stånd bör det behövliga samarbetet ordnas på enklast möjliga sätt. Kammarkollegiet anför.

Kollegiet vill understryka, att sammanslutningar rörande vattenvården kunna väntas i vissa fall bli mycket omfattande och få handhava synner­ ligen kostnadskrävande uppgifter. Vattenvårdsverksamhet reglerad i kom­ munalförbunds form torde med all sannolikhet komma att kräva special­ bestämmelser och det torde få förutsättas, att vattenvårdskommittén i sin pågående utredning av med vattenvården sammanhängande frågor kom­ mer att ägna uppmärksamhet häråt.

I ett stort antal remissyttranden bär man uttalat sig om kommitténs allmänna inställning att avtal i princip är att föredraga framför kom­ munalförbund och därvid med några få undantag anslutit sig till kom­ mitténs uppfattning.

Kammarkollegiet har emellertid eu avvikande mening. Det mått av myndighetskontroll, som kommunalförbund medför genom förbundsord- ningens fastställande, synes, enligt kollegiets mening, i många fall vara att föredraga framför mer eller mindre formlösa avtal om fullgörande a\ kommunala uppgifter. Kollegiet anför vidare.

En avtalsmässig reglering av samarbetet torde medföra samma olägen­

Kungl. Maj:ts proposition nr 150 år 1957

44

heter, som ansetts vara förenade med kommunalförbundet i dess nu­ varande form. Mot dessa kommunalförbund har icke utan fog riktats den anmärkningen, att de icke lämna möjlighet till närmare insyn i verksam­ heten från de anslutna kommunernas sida. Enligt kollegiets mening kan man med lika stort fog rikta samma anmärkning mot ett avtal, som ofta icke heller ger större möjligheter till inblick från vederbörande kom­ muners sida i samarbetsverksamheten än de nuvarande kommunalför­ bunden. Uppgifternas handhavande och verksamhetens utformning kunna till väsentliga delar bliva undandragna kommunernas inflytande. Då det allenast gäller smärre förvaltningsuppgifter torde dock den bristande in­ synen vara av mindre betydelse. Så snart det åter rör sig om mera bety­ delsefulla samarbetsuppgifter torde olägenheterna bli mera framträdande. I stort sett kan väl beträffande avtalsformen sägas att densamma långt ifrån är ägnad att främja den möjlighet till insyn i verksamheten, som utgöi ett huvudsyfte med den föreslagna nya kommunalförbundsformen.

Länsstyrelsen i Malmöhus län är även av annan mening än kommittén.

Länsstyrelsen yttrar.

Kommunalförbundskommittén har hävdat den principiellt oantastliga synpunkten att det bör vara de intresseberörda kommunernas ensak att välja den samarbetsform — avtal eller kommunalförbund — de själva an­ ser lämpligast för ändamålet men samtidigt för sin del rekommenderat kommunerna samförståndslösningar i avtalets form. Länsstyrelsen är icke lika övertygad om att de för samgåendet mellan kommunerna eftersträvans­ värda samförståndslösningarna företrädesvis bör taga sikte på avtalsformen. Denna form för samarbete — där en kommun handhar för flera kommuner gemensamma angelägenheter helt i egen regi — lider nämligen av den svag­ heten att något gemensamt förvaltningsorgan för kommunerna ej tillskapas för handhavande av de kommunala uppgifter, varom fråga är. Huvudman­ nen äger att självständigt ensam avgöra ärendena, ett förhållande som vid tillämnat samarbete mellan jämnstora kommuner sannolikt kommer att medföra svårigheter när det gäller att åvägabringa enighet om vem huvud­ mannen skall vara. Även om enighet härom vinnes, inrymmer denna sam­ arbetsform alltid risker för att oenighet kan uppstå om avtalets tolkning och genomförande, i vart fall då avtal träffas mellan å ena sidan ett antal mindre kommuner och å andra sidan en större kommun. I dylika fall kan den eventualiteten icke a priori uteslutas, att den större kommunens intres­ sen kommer alt tillvaratagas på bekostnad av en eller alla de mindre kom­ munernas särintressen eller gemensamma intresse. Eu annan med avtals­ formen, därest den kommer att vinna mera allmän tillämpning, tvivelsutan förenad olägenhet är, att ett växande antal kommuner kommer att ställas utanför det direkta ansvaret för lösningen av mer eller mindre svårlösta kommunala frågor med därav föranledda risker för kommunalförvaltning­ ens funktionsduglighet, då avtalet till äventyrs upphör. Att utan vidare låta civilrättsliga lagregler och praxis i vad avser avtal och andra rättshand­ lingar på förmögenhetsrättens område tillämpas på här ifrågavarande avtal med förvaltningsrättslig karaktär kan jämväl vara ägnad att inge vissa be­ tänkligheter.

Med sina här gjorda erinringar vill länsstyrelsen ingalunda ifrågasätta av­ talsformens lämplighet i och för sig när det gäller interkommunalt sam­ arbete. Det är närmast rekommendationen åt kommunerna att i första hand

Kungl. Maj.ts proposition nr 150 år 1957

45

välja avtalsformen, som enligt länsstyrelsens mening gör de här ovan gjorda erinringarna mot avtalsformen befogade.

Länsstyrelsen i Hallands län biträder icke helt kommitténs rekommenda­ tion av avtalsformen. Länsstyrelsen anför.

Samverkan i annan form än genom kommunalförbund bör, även enligt länsstyrelsens uppfattning, föreskrivas i fall, då de gemensamma anord­ ningarna skola omhänderhavas av en av kommunerna för den eller de öv­ rigas räkning. Vid kommunal samverkan i sådana fall, då flera än en av de samverkande kommunerna skall deltaga i förvaltningen, vill länsstyrelsen i första hand rekommendera kommunalförbundslinjen. Erfarenheten har givit vid handen, att kommunal samverkan, som innebär att de avtalsslu­ tande kommunerna var för sig skola fatta beslut, ofta blir en omständlig och i vissa fall till och med ineffektiv samverkan. Om nämligen de sam­ verkande kommunerna icke fatta i alla delar lika beslut, måste jämknings- förfarande tillgripas och kommunernas beslutande organ ånyo taga frågan under behandling.

Övriga länsstyrelser, som uttalat sig i denna fråga, har emellertid anslutit sig till kommitténs uppfattning. Länsstyrelsen i Kronobergs län motiverar sin ståndpunkt med att samarbete genom avtal är enklare och innebär ett mindre ingrepp i den kommunala förvaltningen än samarbete genom kom­ munalförbund. Länsstyrelsen i Stockholms län framhåller, att bildande av kommunalförbund medför en icke önskvärd splittring i den kommunala organisationen, varför samarbete genom avtal i princip måste sättas före samarbete genom kommunalförbund. Dylika förbund torde dock enligt länsstyrelsens uppfattning alltjämt komma till användning företrädesvis i fråga om mera betydande förvaltningsuppgifter eller då de samverkande kommunerna är förhållandevis många och ingen kommun på grund av faktiska omständigheter lämpligen kan stå såsom avtalspart gentemot alla övriga. Liknande synpunkter framföres av flera andra länsstyrelser. Läns­ styrelserna i Älvsborgs och Gävleborgs län går än längre och ifrågasätter om man inte genom en ytterligare utvidgning av avtalsformen i framtiden skulle kunna göra kommunalförbundsinstitutet överflödigt.

Kommunerna hävdar i allmänhet, alt enligt deras erfarenhet avtal visat sig vara en lämpligare samarbetsform än kommunalförbund. De framhåller därvid ofta, att avtalet medför ett mindre ingrepp i den kommunala själv­ bestämmanderätten och att avtalet är en smidigare samarbetsform än kom­ munalförbundet. Det anföres även, att avtalet ur ekonomisk synpunkt ofta är att föredraga framför bildande av kommunalförbund samt att denna synpunkt kommer att spela eu än större roll, om kommitténs förslag upp- liöjes till lag, enär den föreslagna organisationen av kommunalförbunden kommer att bli betydligt kostsammare för kommunerna än den nuvarande.

Den allmänna meningen bland kommunerna synes vara att kommunalför­ bund bör ifrågakomma endast när det gäller mera betydande förvaltnings­ uppgifter eller då ett större antal kommuner önskar samarbeta.

Kungl. Maj:ts proposition nr 150 är 1957

46

I några yttranden har berörts frågan om bolag och förening som sam- arbetsorgan för kommuner. Svenska landskommunernas förbund anför.

När kommittén som godtagbara samarbetsformer vid drivande av ge­ mensam rörelse omnämner bolag och förening bör framhållas att det hävd­ vunna kommunalförbundet just på dessa områden visat sig motsvara ganska högt ställda effektivitetskrav samtidigt som obundenheten av den svåröverskådliga och komplicerade associationsrätten för de i arbetet del­ tagande kommunalmännen känts såsom en lättnad. Om styrelsen riktigt fattat kommittébetänkandet har det inte heller varit kommitténs mening att vägen att bilda kommunalförbund för sådana uppgifter framdeles skulle vara stängd. Anmärkas må i detta sammanhang att frånvaron av bestäm­ melser om minimiantal förbundsfullmäktigeledamöter i förslaget gör det möjligt att anpassa antalet sådana fullmäktige till vad som i varje särskilt fall kan anses lämpligt.

Under remissbehandlingen har någon invändning icke gjorts mot kom­ mitténs uppfattning att den verksamhet, som bedrives av kommunala samarbetsnåmnder, ej skall regleras i lagen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 150 är 1057

3. Det interkommunala avtalet ur rättslig synpunkt

Kommunalförbundskommittén

Kommittén anför om det interkommunala avtalets rättsliga natur följande.

Ett avtal mellan kommuner om samarbete för att lösa en viss förvalt­ ningsuppgift utgör en närmast civilrättslig överenskommelse. Detta inne­ bär, att varje kommun kommunalrättsligt behåller sin beslutanderätt i fråga om den uppgift, som avtalet avser. Civilrättsligt blir däremot kom­ munen beroende av avtalets innehåll. Tvist om avtalets rätta innehåll skall därför avgöras av allmän domstol eller, om avtalet innehåller skiljedoms­ klausul, av skiljemän. Av avtalets civilrättsliga natur följer också, att dess användbarhet formellt är begränsad i vad angår fullgörandet av uppgifter, som äro offentligrättsligt reglerade. I den mån de avtalsslutande kommu­ nerna äro genom sådan reglering förpliktade att var för sig genom egna organ fullgöra viss förvaltningsuppgift, kunna de givetvis icke genom ett civilrättsligt avtal omintetgöra denna förpliktelse.

Vad angår avtal om gemensamt handhavande av en förvaltningsuppgift genom särskilt förvaltningsorgan må erinras, att detta organ principiellt icke kan anses utöva sin verksamhet å den genom avtalet bildade samfäl- lighetens vägnar. Enligt allmänna kommunalrättsliga principer är nämli­ gen delegation av förvaltning och annan verkställighet än rent manuell så­ dan åt utanför kommunen stående organ icke tillåten, eftersom ett sådant organs beslut icke kunna angripas med kommunalbesvär och ej heller be­ stämmelserna om kommunal revision torde ha giltighet för sådant organs förvaltning. För att förvaltningsorganets beslut kommunalrättsligt skola kunna godtagas, måste de därför förstås såsom fattade för varje särskild kommuns vidkommande genom dennas representanter i det gemensamma organet.

47

Kommittén anser, att det skulle möta betydande svårigheter att reglera den interkommunala avtalsrätten i lag. Det är, framhåller kommittén, av vikt att stor frihet råder i fråga om avtalens utformning. En reglering skulle därför endast kunna givas ett så allmänt innehåll, att värdet av densamma finge antagas bliva ringa. Något egentligt behov av en offentlig­ rättslig reglering har enligt kommitténs mening icke heller hittills gjort sig gällande, utan de allmänna civilrättsliga reglerna har visat sig tillfyllest för reglering av samarbetet. Med hänsyn därtill anser kommittén övervä­ gande skäl tala för att låta formerna för avtal om samarbete mellan kom­ muner av olika slag förbliva helt oreglerade.

Remissyttrandena

Kammarkollegiet, skolöverstyrelsen, ett flertal folkskolinspektörcr, svenska stadsförbundet, svenska landskommunernas förbund, drätselkam­ maren i Sölvesborg, kommunalfullmäktige i Markaryds köping och kom­ munalfullmäktige Askeby kommun framhåller i sina yttranden, att en viss osäkerhet råder på det interkommunala avtalsområdet som en följd av att särskilda regler saknas om sådana avtal. Svenska stadsförbundet anser, att det skulle varit värdefullt, om kommittén kompletterat sin allmänna rekom­ mendation av avtal med några närmare anvisningar om den konkreta ut­ formningen av sådana civilrättsliga avtal. En redogörelse härför hade enligt förbundets mening säkerligen kunnat bli en betydande vägledning för kom­ munerna, framförallt vid bedömandet av de rättsliga konsekvenserna av dylika avtal. Kammarkollegiet, som är av samma uppfattning, anför att den omständigheten att vid ingående av avtal kontrahenternas kommunalrätts­ liga förpliktelser alltjämt kvarstår icke synes utgöra tillräckliga skäl mot en analys av den rättsliga innebörden av dylika kommunala avtal och den rätts­ liga reglering av avtalsrätten, som kan visa sig behövlig. Den kommunala verksamheten kan, framhåller kollegiet, genom olika former av delegation undandragas offentlig insyn och kontroll och den kommunala besvärsrätten kan bli illusorisk. Kollegiet påpekar även att det är eu outredd fråga i vad mån fullständig avtalsfrihet bör råda på detta område och ifrågasätter om ej i viss utsträckning en myndighetsprövning bör ske även av avtal mellan kommunerna rörande handhavandet av kommunala förvaltningsuppgifter. Skolöverstyrelsen understryker särskilt att det på skolväsendets område föreligger ett påtagligt behov av vägledning i fråga om de interkommunala avtalens utformning, särskilt när det gäller de ekonomiska mellanhavan- dena, enär kommunerna ofta känner stor osäkerhet inför i varje fall mera omfattande uppgörelser av detta slag. överstyrelsen anser emellertid, att länsskolnämndernas praxis vid beslut om interkommunal samverkan och om fördelning av kostnader i anledning av gemenskapen i de fall, där enig­ het mellan kommunerna icke kan uppnås, samt de allmänna anvisningar, som avses skola komma att utfärdas av Kungl. Maj:t för iakttagande av

Kungl. Maj.ts proposition nr 150 år 1957

49

Drätselkammaren i Sölvesborg ifrågasätter om icke den interkommunala avtalsrätten borde regleras i lag, åtminstone i vissa avseenden.

Länsstyrelsen i Älvsborgs lön tänker sig att avtalsformen skulle kunna utvecklas ytterligare genom ett system, där de ekonomiska grundvalarna för kommunal samverkan bestämmes genom avtal, under det att gemen­ samma förvaltningsorgan kan utses genom val av de samverkande kommu­ nerna. Det bör enligt länsstyrelsens mening vara möjligt att på en så anord­ nad samfällighet överflytta även obligatoriska kommunala förvaltningsupp­ gifter. Ett sådant system förutsätter givetvis, framhåller länsstyrelsen, en närmare laglig reglering av avtalsformen.

I övriga yttranden har man anslutit sig till kommitténs uppfattning att formerna för avtal om samarbete mellan kommunerna bör förbli helt oreglerade. Där man särskilt motiverat sitt ståndpunktstagande, har man framhållit, att en smidigare anpassning kan ske till skilda förhållanden om full avtalsfrihet råder på detta område.

Kungl. Maj:ts proposition nr 150 år 1957

4. Specialkommuner

Kommunalförbundskommittén

Kommittén framhåller, att någon allmänt vedertagen definition av be­ greppet kommun icke finnes, varav följer att någon bestämd distinktion mellan begreppen kommun och kommunalförbund icke gjorts. Kommittén anser för sin del, att de konstitutiva dragen för en kommun är, att sam- fälligheten ifråga äger direkt beskattningsrätt. Med specialkommun avser kommittén därför en med egen beskattningsrätt utrustad samfällighet. Så­ som exempel på specialkommuner nämner kommittén den kyrkliga sam- fälligheten och tingslaget. Kommittén anför vidare.

Om en för två eller flera kommuner gemensam förvaltningsuppgift över­ flyttas på en specialkommun, förlora primärkommunerna allt direkt in­ flytande på denna uppgift. Endast indirekt kunna de få ett visst inflytande på uppgiften, nämligen om ledamöterna av specialkommunens beslutande organ väljas av de primärkommunala organen. Ledamöterna i det special­ kommunala organet skulle då bli att betrakta som ombud för primärkom­ munerna. Primärkommunernas inflytande på en uppgift, som uppdrages åt en specialkommun, kan alltså endast bliva ytterst ringa. Då det givetvis icke kan ifrågakomma att tillskapa specialkommuner för annat än betydel­ sefulla kommunala uppgifter, skulle bildande av dylika kommuner inne­ bära en stark splittring av den kommunala förvaltningen. Den allvarligaste konsekvensen härav är, att var och en av primärkommunerna skulle kom­ ma att sakna nödig överblick över sin finanshushållning, varigenom svå­ righet skulle uppstå att i ekonomiskt hänseende samordna de olika kom­ munala förvaltningsuppgifterna. På grund av det anförda anser kommit­ tén, att utvägen att bilda specialkommuner för att åstadkomma nödig sam­ verkan mellan kommuner icke bör tillgripas, såvida mindre genomgripande samarbetsformer skulle visa sig vara tillfyllest för ändamålet. 4 — Hilmng till riksdagens protokoll 1957. 1 sand. Nr 150

51

Trots den 1952 genomförda kommunindelningsreformen är de kommu­ nala enheterna mångenstädes fortfarande alltför små för att själva kunna effektivt fullgöra mera omfattande och kostnadskrävande uppgifter. Ett samarbete med angränsande kommuner har därför för dessa mindre kom­ muner ofta tett sig som en naturlig lösning av många av deras problem. Men även mera ekonomiskt bärkraftiga kommuner har i betydande utsträckning funnit det med sin fördel förenligt att bedriva ett samarbete med angrän­ sande kommuner. I storstadsregionerna förekommer ett intensivt sådant samarbete, betingat främst av de många problem som tätbebyggelsen för med sig. Det torde finnas all anledning att räkna med att den interkommu- nala verksamheten kommer inte bara att fortsätta utan att bli än livligare och att utsträckas till att omfatta nya förvaltningsområden. Sålunda kom­ mer exempelvis med all säkerhet enhetsskolans genomförande att medföra ett starkt ökat interkommunalt samarbete på skolväsendets område. Detta gäller särskilt enhetsskolans högstadium. Mer än hälften av landets kommu­ ner torde nämligen vara för små för att bilda underlag för eget högstadium. Ännu större befolkningsunderlag måste yrkesskolorna kräva och även på detta område har man således att räkna med att samarbete över kommun­ gränserna kommer att etableras i stor utsträckning. Jämväl inom polisvä­ sendet torde man — så länge det kommunala huvudmannaskapet består — kunna räka med ett livligare interkommunalt samarbete, enär utvecklingen i fråga om polisverksamheten medför att kommunerna efter hand blir för små enheter. Ett betydande behov av kommunalt samarbete föreligger vidare när det gäller tätorternas vatten- och avloppsfrågor. Även på vissa andra förvaltningsområden lär man kunna räkna med ett fortsatt behov av inter­ kommunalt samarbete.

På grund av denna fortgående och väntade utveckling framstår det som alltmer angeläget att finna ändamålsenliga former för det interkommunala samarbetet. Härvidlag bör emellertid enligt min mening kommunerna i största möjliga utsträckning lämnas frihet att själva skapa de verksamhets­ former, de anser lämpliga. Såsom jag framhållit i olika sammanhang är jag nämligen av den uppfattningen att kommunerna bäst fyller sina många uppgifter som lokala samhällsorgan, om de åtnjuter stor frihet på det orga­ nisatoriska området. Lagstiftarens uppgift hör vara alt fastställa det mini­ mum av regler, som erfordras för att ge de berörda kommunerna och dessas medlemmar garantier för handläggning av ärendena under tillfredsställande former. Mot varandra måste alltså vägas å ena sidan betydelsen av att kom­ munerna åtnjuter största möjliga frihet och utrymme för lokala anord­ ningar och å andra sidan behovet av garantier för alt denna frihet ej miss­ brukas.

Samarbete mellan kommuner kan, såsom kommittén påpekat, ske enligt i huvudsak fyra olika former. Den enklaste formen av kommunal samverkan utgör samråd genom samarbetsnämnder. Dessa nämnder har ingen beslu­

Kungl. Maj.ts proposition nr 150 år 1957

52

tanderätt utan deras uppgift kan närmast anses vara att utgöra ett utred- nings- och förhandlingsorgan för de intresserade kommunerna. Att i för­ fattning närmare reglera denna form av samarbete är enligt kommitténs mening varken behövligt eller lämpligt. En mycket vanlig form av samarbete är att privaträttsliga avtal ingås mellan vederbörande kommuner om sam­ arbete för att lösa viss uppgift. Enligt det av kommittén framlagda förslaget skall kommunerna äga att med endast de begränsningar som redan nu gäller fritt bestämma när de vill använda sig av avtalsformen och någon reglering i lag av den interkommunala avtalsrätten föreslås icke. Gränsen för sam­ verkan i denna ordning blir sålunda såsom hittills den ram som kommunal­ lagarna uppdrar för kommunernas verksamhet. En lagligt reglerad form av samverkan föreslås däremot skola kunna ske genom bildande av kommu­ nalförbund. Regleringen syftar till att skapa en särskild organisationsform med viss stadga, en form som är tillfredsställande ur allmän synpunkt och som kan anses godtagbar med hänsyn till de krav i fråga om sättet för ären­ denas handläggning som såväl berörda kommuner som de enskilda kommun­ medlemmarna har rätt att resa. Om man går så långt i fråga om samarbete att man tillerkänner en sammanslutning av kommuner egen beskattnings­ rätt, innebär detta enligt kommittén närmast en kommunbildning. Kom­ mittén har icke i fråga om något kommunalt förvaltningsområde funnit behov föreligga att bilda sådana specialkommuner.

Uppenbarligen möter många vanskliga avvägningsproblem när det gäller att i varje särskilt fall välja den rätta formen för kommunalt samarbete. De huvudlinjer som kommittén dragit upp för lösningen av de kommunala samarbetsfrågorna synes mig dock riktiga. De lämnar kommunerna stor fi ihet på detta område samtidigt som de ställer till kommunernas förfo­ gande en i lag reglerad organisationsform för samarbete på de viktigare om­ rådena. Jag anser mig därför kunna godtaga kommitténs allmänna stånd- punktstagande till de huvudprinciper efter vilka kommunala samarbets- problem bör lösas.

De former av samarbete som framför allt påkallar uppmärksamhet i detta sammanhang är samarbete genom avtal och samarbete genom bildande av kommunalförbund. Att närmare ange när den ena eller andra samarbéts- formen bör komma till användning är uppenbarligen icke möjligt med hän­ syn till de vitt skilda förhållanden som här möter. Avtalet har ju den för­ delen framför kommunalförbund att det utgör en smidigare och billigare samarbetsform och innebär ett betydligt mindre ingrepp i den kommunala självbestämmanderätten och förvaltningen än kommunalförbund. Helt all­ mänt sett synes därför avtalsformen vara att föredraga framför kommunal­ förbund i fråga om angelägenheter, där det på grund av uppgifternas mindre vikt eller omfattning eller av andra orsaker icke kan anses erforderligt med ett särskilt beslutande organ. En viktig begränsning i möjligheten att begagna avtalsformen ligger dock däri, att vissa uppgifter av offentligrätts­

Kungl. Maj. ts proposition nr 150 år 1957

53

lig natur, som åvilar kommunerna, icke genom avtal kan överlåtas å andra organ än kommunens egna.

En konsekvens av avtalsformen blir emellertid, såsom kammarkollegiet framhållit, att många kommuner ställes utanför det direkta ansvaret för lösningen av mer eller mindre svårlösta kommunala frågor med därav för­ anledda risker för kommunalförvaltningens funktionsduglighet, då avtalet till äventyrs upphör. Avtalsformen för vidare med sig att förfarandet vid fattande av beslut kan bli omständligt och om kommunerna skall besluta var för sig i en angelägenhet kan, för det fall att kommunerna fattar olika beslut, betydande svårigheter och olägenheter inträda. Även i fråga om för­ valtning och verkställighet kan under sådana förhållanden svårlösta pro­ blem uppstå. Och olika uppfattningar om avtalets tolkning kan medföra tvister, som inverkar oförmånligt på verksamhetens bedrivande. Sådana olägenheter undvikes, om kommunerna bildar kommunalförbund för hand- havande av samarbelsuppgifterna. Genom att kommunalförbundens orga­ nisation och verksamhet i stor utsträckning är reglerade i författning och genom att förbundsordning skall fastställas av länsstyrelsen, är vid denna samarbetsform garantierna större för att kommunernas och deras med­ lemmars rättsskydd skall beaktas. Kommunalförbund synes mig därför främst böra komma till användning, då samarbetet gäller en betydande eller särskilt kostnadskrävande uppgift eller då flera kommuner deltager i sam­ arbetet. I dessa fall torde nämligen ofta behov föreligga av ett särskilt be­ slutande organ. Då det gäller betydande uppgifter torde det vidare i många fall kunna ifrågasättas om uppgiften kan eller lämpligen bör överläm­ nas åt annan kommun att ombesörja. Men även i åtskilliga andra fall än nu nämnda torde i lag reglerade kommunalförbund vara att föredraga ur kommunalrättslig synpunkt.

Kommittén har behandlat olika förvaltningsområden och i samband där­ med gjort vissa uttalanden angående lämplig samarbetsform. Mot dessa kommitténs uttalanden har jag i huvudsak intet att erinra, men jag vill redan här understryka att innan avtalsformen väljes måste man noga pröva, att man icke går längre än vad som ur kommunalrättslig synpunkt kan anses tillåtet.

Vad angår skolväsendet rekommenderar kommittén —- liksom föredra­ gande departementschefen i propositionen 182/1956 med förslag till skolslyrelselag m. m. — att avtalsformen skall användas i betydande utsträckning. Häremot har jag i och för sig intet att invända, men jag vill framhålla, att just på skolväsendets område torde man i samband med enhetsskolans genomförande ofta få räkna med ett betydande samar­ bete, som planeras alt äga rum avsevärd tid framåt, och ofta torde det bli fråga om samarbete mellan flera jämnstora kommuner. Under sådana för­ hållanden kan det många gånger vara lämpligt alt samarbetet får den fastare form som kommunalförbund innebär. Därigenom tillskapas organ som kan

Kungl. Maj.ts proposition nr 150 år 1957

54

anpassa samarbetet efter den fortgående utvecklingen och som kan ingripa och lösa de olika problem, som uppkommer under arbetets gång och som icke på förhand, vid avtalets upprättande, kunnat förutses. Om kommunalför- bundsinstilutet ges en lämplig utformning synes mig därför denna form av samarbete kunna få stor betydelse även på skolväsendets område.

När det gäller polisväsendet anser kommittén att samarbetet i regel om­ fattar så begränsade uppgifter, att bildandet av kommunalförbund i och för sig kan synas onödigt. Enligt kommitténs uppfattning föranleder de nuvarande bestämmelserna om val av vissa befattningshavare i gemen­ samma polisdistrikt och om avgivande av yttranden i vissa tjänstetillsätt- ningsärenden i sådana distrikt att kommunerna bildar kommunalförbund utan att polisverksamhetens omfattning alltid sakligt sett motiverar det. Bestämmelserna, vilka återfinnes i It § 3 mom. och 13 § 2 mom. polis­ lagen, innebär att de i det gemensamma polisdistriktet ingående kommu­ nerna, om kommunalförbund ej bildats, var för sig skall välja ifrågavarande befattningshavare respektive, då länsstyrelsen utan föregående kommunalt val tillsätter tjänsterna, var för sig avgiva yttranden i tjänstetillsättnigs- ärendena. Med hänsyn till dessa förhållanden har kommittén funnit ange­ läget, att — om polisväsendet icke förstatligas — en sådan revision av polis­ lagstiftningen företages, att samarbete genom avtal möjliggöres i full ut­ sträckning på polisväsendets område.

För egen del är jag icke beredd att i detta sammanhang föreslå någon ändring i polislagstiftningen. Visserligen har förhållandevis många kom­ munalförbund bildats just på polisväsendets område, men det torde kunna ifrågasättas, om icke orsaken härtill är att söka till stor del i andra förhål­ landen än i utformningen av nyssnämnda bestämmelser. Beträffande samar­ betet på detta område är det givetvis också av största vikt, att kommunerna har i lag fastslagen rätt att tillkännagiva sin mening, när det gäller tillsät­ tande av befattningshavare i kommunerna. Enligt min mening finns det vidare knappast anledning befara att ombildning av de nuvarande polisför­ buden till kommunalförbund enligt den nya lagen skall medföra några större svårigheter. Och om den nya organisationen för kommunalförbund får en tillräckligt smidig utformning — exempelvis genom att antalet förbunds- fullmäktige och ledamöter i förbundsstyrelsen icke fixeras i lagen — för­ menar jag att denna organisationsform icke blir alltför betungande. Härtill kommer att hela frågan om polisväsendets organisation i enlighet med riks­ dagens begäran kan förväntas bli föremål för en allsidig och förutsättnings­ lös utredning. Jag kan icke heller tillstyrka det av länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län framförda förslaget att länsstyrelserna skulle få rätt att lämna dispens från den föreslagna bestämmelsen att kommunalförbund skall ha såväl ett beslutande som ett verkställande organ. Såsom jag senare närmare skall utveckla delar jag nämligen kommitténs och det alldeles övervägande flertalet remissinstansers uppfattning att det om möjligt bör undvikas att i lagen införa specialbestämmelser för olika slag av kommunalförbund.

Kungi. Maj.ts proposition nr 150 år 1957

55

På brandväsendets område torde liksom hitintills samverkan genom avtal i regel vara att föredraga. Efter kommunindelningsreformens genomförande har kommunalförbunden till allra största delen befunnits obehövliga och bortfallit. Det viktigaste interkommunala samarbetet på detta område utgör eldsläckningsavtalen och beträffande dessa utgör — såsom understrukits av remissinstanserna — avtal en lämplig och smidig form för kommunalt

samarbete.

Beträffande socialvården föreligger behov av samverkan mellan kommu­ nerna främst i fråga om anläggning och drift av ålderdomshem. Att avtal därvidlag oftast torde vara den smidigaste formen för samarbetet bekräftas av socialstyrelsen. Jag kan sålunda ansluta mig till kommitténs ståndpunkt att i fråga om ålderdomshem avtal bör vara det normala och att kommunal­ förbund bör ingås endast då särskilda förhållanden motiverar en sådan

ordning.

Regionplaneförbund skiljer sig i vissa hänseenden från vanliga kommu­ nalförbund. Redan det förhållandet att stundom ett mycket stort antal medlemmar ingår i förbundet — det största, Stockholmstraktens region- planeförbund, består av Stockholms stad jämte 46 kommuner i Stockholms län — medför att för vanliga kommunalförbund avpassade regler icke alltid blir ändamålsenliga, då de skall tillämpas på regionplaneförbund. Vidare har förslag väckts om att dessa förbund skall få nya uppgifter, som skulle kunna motivera en annan organisationsform för regionplaneinstitutet. Med hänsyn härtill delar jag kommitténs uppfattning att vid utformningen av en ny lag om kommunalförbund hänsyn icke bör tagas till formerna för det samarbete som kan bli erforderligt på regionplaneringens område. Då byggnadslagstiftningen f. n. är föremål för översyn och förslag i ämnet kan väntas senare detta år anser jag vidare i likhet med kommittén, att de regionplaneförbund, som bildats medan den nuvarande kommunalför­ bundslagen gäller, bör — i motsats till vad som föreslås beträffande övriga existerande kommunalförbund — få bibehålla sin nuvarande organisation i avvaktan på nämnda översyn av byggnadslagstiftningen.

Vatten- och avloppsanläggningar utgör ofta synnerligen kostnadskrävande företag och många gånger är de gemensamma för åtskilliga kommuner.

Därjämte fordras ej sällan särskild förvaltning. På detta område synes mig därför kommunalförbund många gånger vara att föredraga framför avtal.

Som jag redan tidigare anfört är möjligheten att använda avtalsformen begränsad med hänsyn till dels de särskilda bestämmelser som kan gälla för fullgörandet av vissa uppgifter och dels allmänna kommunalrättsliga principer, som lägger hinder i vägen för en obegränsad delegation av för­ valtning och verkställighet. Dessa begränsningar måste beaktas av kommu­ nerna, då de har att välja form för interkommunalt samarbete. Det har i anslutning härtill i flera remissyttranden framhållits, att en viss osäkerhet råder på det interkommunala avtalsområdet som eu följd av atl särskilda

Kungl. Mcij.ts proposition nr 150 år 1951

56

regler saknas om sådana avtal, och från en del håll har efterlysts en analys a\ den lättsliga innebörden av dylika kommunala avtal. I anledning härav vin jag något närmare uppehålla mig vid dessa spörsmål.

Som jag inledningsvis uttalat, delar jag kommitténs uppfattning att en i eglering i lag av den interkomniunala nvtnlsrätten skulle vara av ringa värde. De förvaltningsuppgifter, som är föremål för samverkan genom avtal, är så skiftande att avtalsreglerna nödvändigtvis måste få mycket allmänt inne­ håll. En sådan reglering skulle också lätt kunna bli hindrande för en natur­ lig utveckling på området och verka som ett onödigt och olämpligt ingrepp i den kommunala självstyrelsen. Jag anser mig därför icke nu kunna för­ orda en laglig reglering av den interkommunala avtalsrätten.

Såsom kommittén framhåller är ett interkommunalt avtal närmast en civilrättslig överenskommelse, vilket innebär bl. a. att varje kommun, som är ansluten till avtalet, kommunalrättsligt bibehåller sin beslutanderätt i fråga om den eller de samarbetsuppgifter avtalet avser. De kommunal­ rättsliga reglerna inskränker i olika avseenden kommunernas möjligheter att träffa sådant avtal. Avtalet måste sålunda avse angelägenhet, som kom­ mun äger vårda. Om vidare i författning stadgats att viss förvaltningsupp­ gift skall handhavas av kommuns egna organ, får uppgiften ej genom avtal överlåtas till annat organ. Kommun kan icke heller lagligen träffa avtal, som innebär att delegation gjorts till något organ i strid mot gällande kom­ munalrättsliga bestämmelser.

Av de olika typerna av förekommande interkommunala avtal uppkommer ur allmänna kommunalrättsliga synpunkter inga speciella svårigheter av den formen, då kommunerna handhar en kommunal angelägenhet var för sig men under utövande av visst samarbete. Kommunerna samråder om de åtgärder som är erforderliga och söker, då olika uppfattningar framkommer, sammanjämka sina ståndpunkter. Besluten fattar de emellertid fullt själv­ ständigt och oberoende av varandra.

En annan form av avtal är att kommun erhåller rätt att disponera platser på annan kommuns anstalt — s. k. inackorderingsavtal — eller får dragi nytta av annan kommuns åtgärder. Förstnämnda kommun har i dessa fall icke någon delaktighet i beslutanderätten och förvaltningen. Den enligt av­ talet förpliktade kommunen äger emellertid å andra sidan ej fatta några för den andra kommunen kommunalrättsligt bindande beslut utan har endast att tillhandahålla nyttigheten i enlighet med avtalet. I vilken utsträckning sådana avtal kan ingås bör, i den män det icke framgår av speciallag­ stiftning, avgöras av rättspraxis. Jag vill endast framhålla, att enligt min mening ifrågavarande avtal bör vara tillåtna när det endast är fråga om upplåtande av anläggning eller tillhandahållande av materiel eller liknande tjänster.

En tredje typ av avtal avser de fall då kommunerna gemensamt handhar förvaltningen genom ett särskilt tillsatt förvaltningsorgan. De beslut som i sådana fall fattas av förvaltningsorganet blir att betrakta som de särskilda

Kungl. Maj:ts proposition nr 150 år 1957

57

kommunernas beslut och man måste här förutsätta en delegation från envar kommun till dennas representant i det gemensamma organet. Enligt nuva­ rande rättspraxis torde man nämligen vara obenägen att tillåta delegation till organ utanför kommunen i andra fall än när det är fråga om av kommu­ nen klart angivna rena verkställighetsåtgärder. Några generella regler om vad som bör anses vara ren verkställighet kan icke angivas. Även företa­ gande av enklare verkställighetsåtgärder kräver ofta fattande av självstän­ diga beslut. Hur långt man lagligen kan gå när det gäller att på detta sätt delegera beslutanderätten är en fråga om tolkning av gällande kommunal­ lagar och denna tolkningsfråga torde få överlämnas åt rättspraxis att i sista hand avgöra.

Genom interkommunala avtal bildas stundom bolag eller föreningar för handhavande av gemensamma kommunala angelägenheter. I vilken utsträck­ ning kommunerna äger förvärva andelar i sådana rättsobjekt är en fråga, som likaledes får avgöras enligt allmänna kommunalrättsliga bestämmelser, och jag anser mig därför icke böra närmare ingå därpå i detta sammanhang.

Svenska landskommunernas förbund har i sitt yttrande ifrågasatt om interkommunala avtal kan träffas beträffande alla slag av förvaltnings­ uppgifter. Förbundet anför bl. a., att förefintligheten av vissa i lagtext och motiv sanktionerade avtalsområden inom den specialreglerade förvaltningen synes antyda att avtalsområdet på andra dylika områden är begränsat. För min del kan jag emellertid icke finna några bärande skäl för att begränsa användandet av interkommunala avtal till vissa förvaltningsområden, givet­ vis med undantag för de fall, då en kommun enligt lag uttryckligen är skyldig att vårda en angelägenhet genom egna organ.

En allvarlig olägenhet med de interkommunala avtalen är att, sedan be­ sluten om avtalens ingående vunnit laga kraft, avtalen svårligen kan ändras mot kommunernas vilja, även om avtalen är olagliga ur kommunalrättslig synpunkt. Skulle genom dylikt avtal kommunala funktioner överflyttas på obehörigt organ kan en besvärande osäkerhet uppstå rörande den rätts­ liga giltigheten av de beslut, som sådant organ fattar. Kammarkollegiet framhåller i sitt yttrande att den kommunala verksamheten kan genom olika former av delegation undandragas offentlig insyn och kontroll och att den kommunala besvärsrätten kan bli illusorisk. Kollegiet ifrågasätter därför om ej i viss utsträckning en myndighetsprövning bör ske av de interkommunala avtalen. Även om därigenom vissa garantier skulle kunna vinnas mot att avtal ingås, som icke står i överensstämmelse med gäl­ lande kommunalrättsliga bestämmelser, vill jag likväl icke tillstyrka ett så­ dant förslag. En myndighetsprövning skulle kunna verka starkt hämmande på den kommunala verksamheten och såsom jag i olika sammanhang haft anledning framhålla är det min principiella uppfattning, att kom­ munerna bör ha största möjliga frihet och självständighet i förhållande till statsmakterna. I)cn statsuppsikt, som förekommer på grund av gällande

Kungl. Maj.ts proposition nr 150 är 1957

59

vande av kommunal förvaltningsuppgift. Sådan sammanslutning får vidare ske mellan landstingskommuner samt mellan landstingskommun och stad, även om staden deltager i landsting. Även olika skoldistrikt kan på ena­ handa sätt sluta sig samman för vård av angelägenhet, som avses i folk­ skolestadgan (33 §). Församlingar kan däremot icke ingå i kommunal­ förbund. Samverkan mellan dem kan emellertid ske genom bildande av kyrklig samfällighet (1 § lagen om församlingsstyrelse).

I lagen angives kommunalförbunds ändamål vara »handhavande av kom­ munal förvaltningsuppgift» (1 §). Denna bestämmelse har allmänt tolkats så, att ett kommunalförbund icke må bildas för mer än en uppgift. Alla slags kommunala uppgifter kan ombesörjas av kommunalförbund.

Medlemskap i kommunalförbund rubbar icke medlemmarnas förplik­ telser och befogenheter mot det allmänna och mot enskilda. Ett undantag från denna regel finnes dock, och det gäller de fall, då brandförsvarsförbund bildats. Handhaves brandförsvar av kommunalförbund, skall enligt 1 § tredje stycket brandlagen lagens bestämmelser om kommun ha avseende å förbundet. Liknande bestämmelser gäller även i fråga om polisförbund.

Länsstyrelsen förordnar om bildande av kommunalförbund (It §). Så­ dant förbund kan bildas efter ansökan av någon av de berörda kommunerna, men initiativ till bildande av förbundet kan även tagas av länsstyrelsen (12 §). Förbundets bildande föregås av ett utredningsförfarande, som besör- jes av länsstyrelsen eller av de berörda kommunerna själva under länssty­ relse^ ledning. Länsstyrelsen kan också, där så finnes nödigt, förordna lämplig person att under länsstyrelsens inseende verkställa utredningen (13 -—16 §§). Enas kommunerna om antagande av framlagt förslag till för- bundsordning och finner länsstyrelsen vid prövning av alla på frågan inverkande omständigheter, att sammanslutning enligt den sålunda antagna förbundsordningen skulle främja den angelägenhet, som förbundet avses skola handhava, eller medföra lättnad i kommunala bördor eller annat allmänt gagn, så fastställer länsstyrelsen förbundsordningen och bestäm­ mer tiden, då förbundet skall träda i verksamhet (17 §). Samma förfarande tillämpas, då fråga uppkommer om ny medlems inträde i kommunalförbund eller om ändring i förbundsordningen (18 §). Vid bildande av förbund mellan skoldistrikt är tillvägagångssättet även detsamma. Det åligger emel­ lertid länsstyrelsen att i sådana ärenden inhämta yttrande av skolöversty­ relsen (33 §).

Förbundets organisation regleras dels av lagen och dels av förbunds­ ordningen. Vad förbundsordningen skall innehålla angives i lagen (2 §). Kommunalförbundets organ är en förbundsdirektion, vars samtliga ledamö­ ter i regel skall väljas av medlemmarna. I förbundsordningen kan dock före­ skrivas, att ledamot och suppleant skall utses i annan ordning (3 §). I lagen finnes icke några valbarhetsbestämmelser. Direktionen förvaltar förbundets angelägenheter och är alltså både beslutande och verkställande organ. Den

Knngl. Maj:ts proposition nr 150 ur 1957

60

fastställer förbundets utgifts- och inkomststat; medlemmarna har således icke att skaffa därmed. Direktionen kan, där ej i förbundsordningen annor­ lunda bestämmes, utse nämnd, syssloman eller annan befattningshavare med uppgift att verkställa direktionens beslut och under dess tillsyn hand­ hava förvaltningen (6 §). Direktionens sammanträden är icke offentliga. Är i lag eller författning särskilda bestämmelser meddelade angående hand- havandet av den uppgift, som utgör föremål för förbundets verksamhet, skall förbundsordningen lämpas därefter (2 § sista stycket).

Kommunalförbundet äger icke beskattningsrätt, men det har att efter vissa i förbundsordningen faställda grunder och med där stadgad begräns­ ning bestämma beloppet av bidrag, som medlem skall utgiva till förbundet (2 §). Ansvaret för förbundets ekonomiska förpliktelser vilar ytterst på medlemmarna. Räcker inte kommunalförbundets medel, får förbundet be­ gära tillskott av medlemmarna (8 §) och saknar förbundet tillgång till gäldande av skuld, är förbundsmedlemmarna pliktiga att fylla bristen (30 §). Om den uttaxering på medlemmarna, som av sådan anledning må erfordras, äger länsstyrelsen att på anmälan av direktion, likvidatorer eller fordringsägare förordna efter de grunder, som må vara i förbunds­ ordningen angivna eller eljest prövas skäliga. Detsamma gäller om först efter förbundets upplösning yppas skuld, som förbundet ådragit sig.

I förbundsordningen skall angivas den rätt att upptaga lån, som finnes böra medgivas förbundet (2 §). Däremot finnes i lagen ej någon bestäm­ melse om att kommunalförbunds beslut om upplåning skall underställas Kungl. Maj :t, men i praxis sker sådan underställning. I lagen finnes ej heller några bestämmelser om fondbildning. Direktionens förvaltning och förbundets räkenskaper granskas av revisorer, som utsetts av förbundsmed­ lemmarna, och beslut om ansvarsfrihet fattas av medlemmarna var för sig (9 §). Direktionen är således för sin förvaltning ansvarig inför förbunds­ medlemmarna.

över förbundsdirektionens beslut kan kommunalbesvär anföras av sam­ hälle, som är anslutet till förbundet, samt av medlem av sådant sam­ hälle (10 §).

Om medlems utträde ur förbundet (19—23 §§) och om kommunalför­ bunds upplösning (24—29 §§) finnes särskilda regler, delvis syftande till att förhindra att förbundets verksamhet äventyras.

I några fall kan kommunalförbund bildas mot de berörda kommunernas vilja. Om polisdistrikt skall bestå av område från mer än en kommun, äger sålunda länsstyrelse, jämlikt 16 § polislagen, där det finnes erforderligt, förordna, att de kommuner, som helt eller delvis ingår i polisdistriktet, skall för polisverksamhetens upprätthållande bilda kommunalförbund. Vidare skall, därest Kungl. Maj :t jämlikt 128 § byggnadslagen förordnat att re­ gionplan skall finnas, de kommuner och samhällen som berörs av planen bilda regionplaneförbund för handläggning av frågor rörande planen. Slut­

Kungl. Maj:ts proposition nr 150 år 1957

61

ligen äger länsstyrelse, jämlikt 3 § lagen den 15 juni 1939 om skyldighet för kommuner att fullgöra vissa av krig m. in. föranledda arbetsuppgifter, där länsstyrelsen finner, att två eller flera kommuner eller delar av kom­ muner bör ha gemensam kristidsnämnd, föreskriva, att kommunerna eller kommundelarna skall utgöra kommunalt kristidsförbund. Därjämte kan i detta sammanhang anmärkas, att i 2 § skolstyrelselagen, vilken träder i kraft den 1 juli 1958, intagits en bestämmelse om att länsskolnämnden äger, då särskilda skäl föreligger, förordna att interkommunal samverkan på skolväsendets område skall ske i kommunalförbundets form.

Kungl. Maj:ts proposition nr 150 år 1957

II. Kritik mot kommunalförbundsinstitutet i dess nuvarande utformning

Kommunalförbundskommittén

De främsta orsakerna till att kommunalförbundsinstitutet i sin nuva­ rande utformning icke tillvunnit sig det förtroende, som man vid lagstift­ ningens tillkomst räknat med, torde enligt kommittén kunna sammanfattas i följande tre punkter, nämligen att de till ett förbund hörande kommunerna har ett ringa inflytande på förbundets verksamhet, att denna verksamhet icke är underkastad samma offentlighetskontroll som annan kommunal verksamhet samt att förbunden är organiserade på ett sätt som mer än nödvändigt avviker från den vanliga kommunala organisationen.

Medlemskommunernas direkta inflytande på förbundets verksamhet in­ skränker sig, anför kommittén, regelmässigt till rätten och skyldigheten att utse ledamöter i direktionen och revisorer för granskning av direktionens förvaltning samt att besluta om ansvarsfrihet för direktionen. Den kom­ munala verksamhet, som uppdragits åt ett kommunalförbund, undandra­ ges således nästan helt medlemmarnas omedelbara inflytande. Den allvarli­ gaste konsekvensen härav är enligt kommittén, att den nödiga överblic­ ken av finanshushållningen inom vederbörande kommuner försvåras, vil­ ken olägenhet blir större ju mera betydelsefull och kostnadskrävande ett kommunalförbunds arbetsuppgift är och ju flera uppgifter inom en och samma kommun som anförtros åt kommunalförbund.

Kommunalförbundets verksamhet är icke underkastad samma offentlig­ hetskontroll som annan kommunal verksamhet, vilket sammanhänger med förbundsdirektionens ställning. Genom att direktionen är ■— förutom beslu­ tande organ — verkställande och förvaltande organ, kan, framhåller kom­ mittén, direktionens sammanträden icke vara offentliga.

Förbundens organisation avviker väsentligt från övrig kommunal orga­ nisation, anför kommittén, genom att förbundsdirektionen äger beslutande­ rätt i ungefär samma omfattning som eu kommuns fullmäktige men där­ jämte fungerar som förbundets verkställande och förvaltande organ, bo­ skillnad mellan beslutanderätt, å ena, samt verkställighet och förvaltning, å andra sidan, är, framhåller kommittén, något för den kommunala för­

valtningen väsentligt, vilken princip icke torde böra frångås utan tvingande skäl.

Remissyttrandena

Förutom de många remissinstanser, som helt allmänt anslutit sig till vad kommittén anfört, har skolöverstyrelsen, överståthållarämbetet och flertalet länsstyrelser, svenska stadsförbundet, svenska landskommunernas förbund, svenska landstingsförbundet samt åtskilliga städer, köpingar och landskommuner m. fl. i sina yttranden särskilt understrukit att det nuva­ rande kommunalförbundsinstitutet har allvarliga brister. I yttrandena fram- hålles ofta att det, med hänsyn till att kommunalförbundsinstitutet icke till­ vunnit sig kommunernas fulla förtroende, varit välbetänkt att en översyn av lagstiftningen kommit till stånd.

Svenska landskommunernas förbund anför.

Otvivelaktigt har den mot det nuvarande kommunalförbundsinstitutet framförda kritiken haft fog för sig. Särskilt gäller detta för tiden före kom- munindelningsreformen, då olägenheterna för småkommunerna av de då talrika kommunalförbunden på ett ofta drastiskt sätt blevo kännbara vid höstens statuppgöranden. Sedan antalet förbund i samband med indelnings- reformen decimerats ha de påtalade olägenheterna med kommunalförbun­ den blivit mindre framträdande. Där kommunalförbund användes har det ofta visat sig vara en effektiv samarbetsform som lätt kunnat anpassas efter de skiftande samarbetsuppgifternas art. I den mån kommunalförbundet åter behöver anlitas i större utsträckning och för större uppgifter än hit­ tills måste man emellertid räkna med att de allmänna invändningarna mot institutet få förnyad aktualitet.

Länsstyrelsen i Kronobergs län framhåller emellertid, att kommunernas motvilja mot bildande av kommunalförbund icke enbart beror på bristerna i det nuvarande kommunalförbundsinstitutet utan i lika hög grad torde vara att betrakta som ett uttryck för en önskan att i största möjliga utsträck­ ning bevara den kommunala självbestämmanderätten.

62

Kungl. Maj.ts proposition nr 150 år 1957

III. Huvudfrågor i förslaget

1.

Kommunalförbunds organisation

a. Införande av fullmäktiginstitution

Kommunalförbundskommittcn

Ett medel att öka medlemskommunernas inflytande på ett kommunalför­ bunds verksamhet är, anför kommittén, att väsentligt utöka antalet leda­ möter i förbundets beslutande organ. Härigenom möjliggöres enligt kom­ mittén för de flesta medlemskommunerna att utse så många ledamöter, att skilda åsiktsriktningar inom respektive kommuner kan bli representerade i det beslutande organet. Kommittén framhåller, att detta resultat rent teoretiskt skulle kunna uppnås även med nuvarande lagstiftning, eftersom

63

det i kommunalförbundslagen icke finnes någon bestämmelse om begräns­ ning av antalet ledamöter i direktionen. Emellertid har, anför kommittén, detta i praktiken stött på svårigheter med hänsyn till att direktionen är icke blott ett beslutande utan även ett verkställande och förvaltande organ. Om ett organ av det senare slaget skall kunna smidigt fullgöra sina uppgifter, yttrar kommittén, kan det ej gärna bestå av så många ledamöter som skulle krävas, för att det skulle inom sig kunna hysa representanter för olika åsiktsriktningar inom två eller flera kommuner. Möjligheten att i kom­ munalförbund utse nämnd, syssloman eller annan befattningshavare för verkställighet och förvaltning synes, enligt kommitténs mening, icke nämn­ värt förringa betydelsen av det nu sagda, varför annan väg att nå detta mål bör sökas.

Kommittén framhåller, att om det sker en uppdelning av kommunalför­ bundens beslutande samt verkställande och förvaltande verksamhet på olika organ öppnas möjlighet att giva medlemskommunerna en fyllig represen­ tation i kommunalförbunden utan att därför förvaltningen skall behöva göras alltför tungrodd. Antalet ledamöter i det beslutande organet kan då, anför kommittén, göras förhållandevis stort, medan storleken av det verk­ ställande och förvaltande organet kan anpassas efter vad förhållandena kräver. Kommittén medger att även en utökning av antalet ledamöter i det beslutande organet kan medföra en viss tungroddhet men anser att denna olägenhet icke lärer bliva särskilt betydande, enär det beslutande organet icke behöver sammanträda mer än ett fåtal gånger varje år. De fördelar, som skulle kunna vinnas genom en dylik reform, synes enligt kommitténs uppfattning i vart fall vara så stora, att nu nämnda olägenhet icke bör till­ mätas avgörande betydelse. Kommittén föreslår därför, att i ett kommunal­ förbund skall, liksom i en kommun, finnas dels ett beslutande organ, lämp­ ligen kallat förbundsfullmäktige, och dels ett verkställande och förval­ tande organ, förbundsstyrelsen.

Kommitttén har även till diskussion upptagit frågan, huruvida icke vid sidan av kommunalförbund med fullmäktige och styrelse borde finnas jäm­ väl kommunalförbund med mindre utbyggd organisation, exempelvis som för närvarande med endast direktion. En sådan enklare organisation skulle kunna tänkas för kommunalförbund med mindre betydande kommunala uppgifter. Kommittén anser emellertid, att kommunalförbund av två former bör undvikas. Om två olika slags kommunalförbund skulle finnas, ett med mera utbyggd organisation avsett för mera omfattande uppgifter och ett annat, som till sin utformning i stort sett skulle överensstämma med de nu­ varande kommunalförbunden, skulle enligt kommittén vissa mindre önsk­ värda konsekvenser kunna befaras. Risk skulle då finnas, anför kommittén, att kommunerna, vilka är vana vid förbund av det senare slaget men icke äger närmare erfarenhet av förbund av den förra typen, även för mera om­ fattande uppgifter skulle välja förbund med enklare organisation, ävensom

Kungl. Maj.ts proposition nr 150 år 1957

65

kallat. Kommittén har observerat förhållandet men sagt sig förutsätta att vid en revision av polislagstiftningen hänsyn kommer att tagas till önskemålet att, där kommunalt samarbete på polisväsendets område erfordras, detta skäll kunna ske genom avtal. Hur denna revision lämpligen bör genomföras lämnar dock kommittén i sammanhanget öppet. Liknande förhållanden kunna emellertid föreligga även på andra områden. Sammanfattningsvis får därför länsstyrelsen ifrågasätta om icke såsom alternativ till den av kom­ mittén föreslagna organisationen en sådan av enklare typ bör tillskapas för lösandet av uppgifter, som icke kräva någon större administration eller som icke medföra några mera betydande kostnader.

En annan allvarlig erinran mot förslaget är, att detta med all sannolikhet kommer att medföra en politisering av kommunalförbunden, vilken med hänsyn till dessas ofta tekniskt betonade uppgifter och till behovet av_sak­ kunniga eller för uppgiften särskilt intresserade personer, framstår såsom mindre önskvärd.

Det kan även erinras om att länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län i sitt tidigare återgivna uttalande förordat beträffande kommunalförbund för polisverksamhetens upprätthållande att länsstyrelserna skall erhålla rätt att ge dispens från skyldigheten för kommunalförbund att ha en fullmäktig-

organisation.

Länsstyrelsen i Kristianstads län och några kommuner har betonat önsk­ värdheten av en rekommendation om att antalet fullmäktige i görligaste

mån begränsas.

I övrigt har kommitténs förslag till en uppdelning av organisationen på ett beslutande och ett eller flera verkställande organ vunnit allmän anslut­ ning. Ett stort antal remissinstanser anser, att denna uppdelning är en av de största förtjänsterna hos kommitténs förslag.

Svenska stadsförbundet och länsstyrelsen i Skaraborgs län har sålunda i sina yttranden särskilt framhållit värdet av att kommunalförbunden genom anpassningen till kommunallagens regler fått en enligt den kommunala självstyrelsens princip mera tillfredsställande organisation.

Svenska landskommunernas förbund anser kommittéförslaget i dessa delar väl genomtänkt och ändamålsenligt. På debetsidan får enligt för­ bundet dock antecknas, att kommunalförbundet i fortsättningen knappast blir eu lämplig samarbetsform för mindre omfattande angelägenheter.

Göteborgs och Bohus läns landstings förvaltningsutskott understryker, alt kommunalförbund i den form kommittén föreslagit blir en ganska tung­ rodd organisation, som har sitt berättigande endast om det gäller stora och ekonomiskt betydande förvaltningsuppgifter. För sådana uppgifter synes emellertid enligt utskottets mening den föreslagna formen vara den rätta.

De principiella skäl kommittén anfört mot en enklare form synes enligt ut­ skottets mening vara bärande. Liknande uttalanden har gjorts av hl. a. länsstyrelsen i Jämtlands län och Västmanlands läns landstings förvalt­ ningsutskott.

Stadsfullmäktige i Göteborg och kommunalfullmäktige i Östra Vikbolan-

5—Bihang till riksdagens protokoll 1957. I sand. Nr 150

Kungl. Maj.ts proposition nr 150 år 1957

66

dets kommun framhåller, att förslaget väl tillgodoser önskemålen om ökat inflytande på verksamheten från förbundsmedlemmarnas sida och om of­ fentlig kontroll.

Kommunalfullmäktige i Askeby kommun anser införandet av förbunds- fullmäktiginstitution vara en nödvändig ändring i lagen. Liknande uttalande har gjorts av kommunalfullmäktige i Forserums kommun. Stadsfullmäktige i Borås och kommunalfullmäktige i Tuna kommun anser, att förslaget inne­ bär en avgjord förbättring jämfört med nu gällande ordning.

b. Suppleanter för förbundsfullmäktige

Kommunalförbundskommittén

Kommittén erinrar om att suppleanter ej utses för kommunernas full­ mäktige men framhåller att det i fråga om kommunalförbund kan anföras vissa särskilda skäl för utseende av suppleanter för fullmäktige. Sålunda kan det göras gällande, att fullmäktige i kommunalförbund i högre grad får lokalt betonade intressen att bevaka än fullmäktige i kommunerna har. I förbund med relativt många medlemmar kan det vidare inträffa, att en med- lemskommun endast får en representant i förbundsfullmäktige; vid laga för­ fall för honom skulle vederbörande kommun bliva utan representant i full­ mäktige, om suppleant för honom icke funnes. Men oavsett den betydelse dessa skäl för en suppleantinstitution må tillmätas, är det dock, framhåller kommittén, handhavandet på bästa sätt av den gemensamma angelägen­ heten, som bör bliva förbundsfullmäktiges främsta uppgift, och icke iakt­ tagandet av respektive medlemskommuners eventuella särintressen. Härtill kommer, anför kommittén, att de viktigaste uppgifter, som åvilar en för- bundsdirektion i ett nuvarande förbund, är förvaltning och verkställighet; dessa uppgifter skall övertagas av förbundsstyrelsen, och för ledamöterna i denna kommer suppleanter att finnas. Vid vägande mot varandra av på frågan inverkande omständigheter har kommittén funnit övervägande skäl tala för att suppleanter för förbundsfullmäktige icke skall utses.

Bemissyttrandena

Kommitténs uppfattning delas av nästan samtliga remissinstanser. Läns­ styrelsen i Malmöhus län är emellertid av en annan mening. Länsstyrelsen anför.

Lagförslaget anknyter till den nya kommunallagen bland annat därut- innan att suppleanter i förbundsfullmäktige icke skola utses. Med hänsyn till önskvärdheten och betydelsen av att alla medlemskommuner om möjligt städse bliva företrädda i fullmäktige föreslår länsstyrelsen, att förslaget i denna del ändras och att suppleanter för fullmäktige skall utses jämte de ordinarie ledamöterna.

Samma uppfattning har framförts av stadsfullmäktige i Kristinehamn. Som skäl för sin anslutning till kommitténs ståndpunkt framhåller läns­

Kungi. Maj:ts proposition nr 150 år 1957

67

styrelsen i Värmlands län, att kommunalförbundets organisation icke bör göras mer tyngande än vad som är nödvändigt. Enligt länsstyrelsens me­ ning föreligger icke heller något framträdande behov av suppleanter, enär det i endast ytterligt få fall torde inträffa att en kommun får endast en repre­ sentant i förbundsfullmäktige och därigenom riskerar att vid förfall for denna bliva utan representant i fullmäktige.

c. Val av förbundsfullmäktige och valbarhet till fullmäktig

Kommunalförbundskommittén

På grund av de många praktiska svårigheter som skulle vara förknippade med ett direkt val föreslår kommittén att förbundsfullmäktige utses genom indirekta val. Med hänsyn till önskvärdheten att bereda kommunerna största möjliga inflytande på kommunalförbundens verksamhet faller det sig natur­ ligt, anför kommittén, att låta fullmäktige i kommunerna utse fullmäktige i kommunalförbunden. Härigenom vinnes, att fullmäktigskapet i ett kom­ munalförbund blir att betrakta som ett slags delegation av maktbefogen­ heter från fullmäktige i medlemskommunerna.

När det gäller frågan om vilka personer, som bör vara valbara till för­ bundsfullmäktige, anför kommittén.

I den nuvarande kommunalförbundslagen finnes intet stadgande, som be­ gränsar den krets, inom vilken ledamöterna i förbundsdirektionen skola utses. För att fullmäktige i kommunalförbunden skola få en så fast för­ ankring som möjligt i medlemskommunerna, synes lämpligt föreskriva, att ledamöterna i förbundsfullmäktige skola utses bland förbundsmedlem- marnas kommunala förtroendemän. En sådan begränsning av valbarhet till fullmäktig i kommunalförbund kan göras mer eller mindre snäv och utformas antingen så, att till förbundsfullinäktig må utses såväl ledamot av medlem skommuns fullmäktige som ledamot av dess styrelse eller övriga nämnder eller så, att valbar skall vara enbart ledamot av något eller någia av dessa förvaltningsorgan. Den bästa garantin för att till förbundsfullmäk­ tige skola utses personer, som inta en ledande ställning i medlemskommu­ nerna, torde vinnas, om valbarheten begränsas till ledamöterna i kommu­ nernas fullmäktige.

På grund av vad sålunda anförts föreslår kommittén att valbarheten till förbundsfullmäktige inskränkes till medlemskommunernas fullmäktige.

Remissyttrandena

Emot kommitténs förslag att fullmäktige i kommunalförbund skall utses genom indirekta val har icke gjorts någon erinran.

Förslaget att endast medlemskommunernas fullmäktige skall vara val­ bara till förbundsfullmäktige bar däremot föranlett delade meningar.

Bland dem som tillstyrkt eller lämnat förslaget utan erinran märkes kammarkollegiet, socialstyrelsen, skolöverstyrelsen, byggnadsstyrelsen, riksbrandinspektören, länsstyrelserna i Östergötlands, Jönköpings, Kalmar, Got­

Kungl. Maj:ts proposition nr 150 år 1957

69

ha möjlighet att till ledamot av förbundsfullmäktige utse även person, som står utanför vederbörande kommuns fullmäktige, men som genom sin an­ knytning till det kommunala arbetet såsom förtroendevald nämndledamot anses värdefull som representant i kommunalförbundet.

Länsstyrelsen i Älvsborgs län yttrar.

Mot det föreslagna stadgandet talar intresset av att till förbundsfullmäk- tig kunna utse person som ej är fullmäktig i medlemskommun men som visat särskilt intresse för och specialiserat sig på uppgift som uppdragits åt förbundet.------------- Det kan visserligen sägas, att förbundsfullmäktige skall vara oförhindrade att välja sådan person till ledamot i förbunds­ styrelsen och eventuella nämnder. Men erfarenheten torde visa, att en full- mäktigförsamling i allmänhet icke är benägen att välja ledamöter i för­ valtningsorgan utanför sin egen krets.

Överståthållarämbetet förordar, att i Stockholm borgarråd samt i annan kommun ordföranden och vice ordföranden i kommunens styrelse skall vara valbara till förbundsfullmäktige.

Länsstyrelsen i Kronobergs län framhåller, att det exempelvis i ett skol- förbund torde vara lämpligt att överläraren eller annan skolledare tillhör förbundsfullmäktige, även om han ej är ledamot av fullmäktige i sin hem­ kommun.

Stadsfullmäktige i Sundbyberg har som skäl för silt avstyrkande anfört.

Genom den föreslagna begränsningen i valbarheten undandrages möj­ ligheten för vederbörande kommun att i förbundsfullmäktige placera per­ soner, som — ehuru de icke tillhöra kommunens fullmäktige — visat sär­ skilt intresse för och specialiserat sig på förvaltningsuppgift, som uppdra­ gits åt förbundet, eller som mycket nära ansluter sig därtill. Kommunal- förbundskommittén har förutsatt, att denna kommunens möjlighet kan till­ godoses i samband med valet av förbundsstyrelse (och nämnder), därvid icke någon annan begränsning i avseende å valbarheten föreslås gälla än den, som följer av kommunallagens motsvarande bestämmelser beträffande kommunens styrelse. Emellertid får man i detta sammanhang icke bortse från, att förbundsstyrelsen kommer att utgöra förbundsfullmäktiges bere­ dande organ. Det är lämpligt, att ledamöterna i det beredande organet även äro ledamöter i förbundsfullmäktige för att vid deras sammanträden ha tillfälle att närmare försvara och belysa det beredande organets — för­ bundsstyrelsens — förslag till förbundsfullmäktige. Även om så nu icke alltid är förhållandet inom kommunalförvaltningen, torde dock detta in­ tresse väga betydligt tyngre inom elt kommunalförbund, som bar ett synner­ ligen begränsat arbetsfält i jämförelse med en kommun, varför det måste vara angeläget, att kommunerna beredas rätt att i största möjliga utsträck­ ning tillgodose sina intressen genom val av ledamöter i förbundsfullmäktige, vilka kunna uppfylla de krav, som kommunen önskar uppställa. Man måste förutsätta, all vederbörande kommun själv är mest lämpad att av­ göra, vilka krav som böra ställas på dess representanter med avseende å den arbetsuppgift, som skall ombesörjas av kommunens ledamöter i kommunal­ förbundet. Den erfarenhet av medlemskap i kommunalförbund, som staden har, ger stöd för den av staden nu hävdade uppfattningen. Staden kan där­

Kungl. Maj.ts proposition nr 150 är 1057

70

för icke ansluta sig till förslaget om att valbar till förbundsfullmäktige skall vara enbart ledamot av kommunalfullmäktige. I stället anser staden, att i lagen om kommunalförbund borde intagas en rekommendation, innebä­ rande att ledamot i förbundsfullmäktige bör vara ledamot i kommunens fullmäktige. Härigenom skulle lagstiftaren fästa kommunernas uppmärk­ samhet på det intresseproblem, som nu berörts, utan att beskära kommu­ nernas möjlighet att avgöra ifrågavarande slag av val från fall till fall med beaktande av erforderliga önskemål och lämplighetskrav.

Kommunalfullmäktige i Danderyds och Täby köpingar samt Stockholms nordöstra förorters renhållnings förbund understryker särskilt, att möjlighet bör finnas att invälja kommunernas chefstjänstemän som förbundsfullmäk­ tige. Kommunalfullmäktige i Bräkne-Hoby påpekar, att det ej anförts i be­ tänkandet att man haft några dåliga erfarenheter av det nuvarande systemet.

I flera remissyttranden har framhållits, att om den av kommittén före­ slagna valbarhetsbegränsningen bleve lagfäst, skulle förbunden förlora en stor del av sina mest erfarna ledamöter.

Länsstyrelsen i Stockholms län föreslår, att den av kommittén föreslagna valbarhetsbestämmelsen ersättes med en i lagtexten intagen rekommenda­ tion att ledamot av förbundsfullmäktige bör företrädesvis vara ledamot av medlemskommuns fullmäktige. Samma förslag framföres av länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus lån, vilken därjämte som ett alternativ föreslår att möjlighet beredes vederbörande länsstyrelse att medgiva avkall på ifråga­ varande valbarhetsvillkor.

Stadsfullmäktige i Kramfors föreslår, om särskild valbarhetsregel för för­ bundsfullmäktige skall införas i lagen, att även ledamöter i medlemskom- munernas styrelser och övriga nämnder skall vara valbara.

Stockholms förorters samarbetsnämnd anför.

Skulle ifrågavarande valbarhetsvillkor lagfästas, borde i varje fall tillses, att då de före ikraftträdandet av den nya lagen befintliga kommunalför­ bunden ombildas till förbund enligt nya lagen, primärkommunernas full- mäktigförsamlingar, med stöd av en övergångsbestämmelse, få möjlighet att bibehålla sina förutvarande representanter i direktionen såsom repre­ sentanter i det nya förbundets fullmäktige, även om dessa representanter icke uppfylla nämnda villkor.

Kungl. Maj.ts proposition nr 150 år 1957

d. Val av förbundsstyrelse samt valbarhet till ledamot och

suppleant i styrelsen

Kommunalförbundskommittén

Ledamöterna i förbundsstyrelsen och dessas suppleanter bör enligt kom­ mittén utses av förbundsfullmäktige.

Kommittén erinrar om att i gällande lag stadgas att ledamot och supp­ leant i förbundsdirektionen må utses i annan ordning än genom val av för­ bundets medlemmar och att grunden till detta stadgande enligt uttalande i

71

kommunala nybildningskommitténs den 12 december 1917 avgivna betän­ kande var, »att det under vissa omständigheter kan anses lämpligt, att ord­ föranden eller måhända än flera av direktionsledamöterna utses av någon utomstående, väl närmast någon offentlig myndighet». Behovet att utse en neutral ordförande torde i ett kommunalförbund med den föieslagna orga­ nisationen vara ganska ringa beträffande förbundsfullmäktige, anför kom­ mittén, enär dessa icke kommer att handha den direkta förvaltningen av den uppgift, som anförtrotts förbundet. Skulle en dylik bestämmelse bibe­ hållas, borde den enligt kommitténs mening i stället avse förbundsstyrelsens ordförande. Anordningen är emellertid, framhåller kommittén, i princip främmande för den kommunala förvaltningen och innebär ett intrång på den kommunala självstyrelsen. Om framdeles på något förvaltningsområde behov skulle uppstå att anlita neutral person som ordförande i kommunal­ förbund, synes, yttrar kommittén, möjlighet därtill böra öppnas genom att — liksom nu gäller beträffande regionplaneförbunden — en bestämmelse därom införes i den lagstiftning, som reglerar det ifrågavarande förvalt­ ningsområdet. Med anledning härav anser kommittén, att bestämmelsen om möjlighet att utse ledamot i kommunalförbunds organ i annan ordning än genom val av förbundets medlemmar icke bör överföras till den nya lagen om kommunalförbund.

Någon annan begränsning i avseende å valbarheten till ledamot och supp­ leant i förbundsstyrelsen än den som följer av kommunallagens motsva­ rande bestämmelser beträffande kommuns styrelse anser kommittén icke bör förekomma. Fall kan nämligen inträffa, anför kommittén, där det år lämpligt att i förbundsstyrelse placera personer, som — ehuru de icke till­ hör kommunernas styrelser — visat särskilt intresse för och specialiserat sig på förvaltningsuppgift, som uppdragits åt förbundet.

Kungl. Maj.ts proposition nr 150 år 1957

Remissyttrandena

Emot kommitténs förslag att ledamöter och suppleanter i förbundsstyrel­ sen och övriga nämnder skall väljas av förbundets fullmäktige har erinringar gjorts i endast några få yttranden. Länsstyrelsen i Kalmar län anser att, liksom för närvarande är fallet beträttande kommunalförbundsdiiektion, möjlighet bör finnas att utse ledamot i kommunalförbundsstyrelse i annan ordning än genom val. Länsstyrelsen framhåller, att kommitténs inställ­ ning visserligen i princip är riktig men anser att det under vissa omstän­ digheter kan vara av stort värde att till opartisk ordförande kan utses någon utomstående. Stadsfullmäktige i Stockholm noterar emelleitid i sitt ytt­ rande att, för den händelse önskemal skulle löreligga alt utse opartisk sty­ relseordförande, detta kan tillmötesgås utan formella hinder.

Med hänsyn till att i specialförfattningar finnes särskilda stadganden om utseende av ledamöter i olika organ och om organens sammansättning bör i detta sammanhang även hänvisas till svenska landskommunernas för­

73

antalet fullmäktigmandat för en förbundsmedlem utgöra fyra i förbund med två medlemmar, tre i förbund med 3—5 medlemmar och två i förbund med mer än fem medlemmar.

Antalet ledamöter i förbundsstyrelsen bör enligt kommittén, i analogi med motsvarande regel i kommunallagen, bestämmas av förbundsfullmäk- tige. Kommittén anser vidare att det lika litet som i fråga om kommunernas styrelse är behövligt eller lämpligt att föreskriva något högsta antal leda­ möter, som må utses. Enligt kommitténs mening är det icke heller lämpligt att i lagen införa en regel, att varje medlemskommun skall vara represen­ terad i förbundsstyrelsen med minst en ledamot. En sådan regel skulle, framhåller kommittén, om förbundet har ett flertal medlemmar, kunna leda till att styrelsen bleve alltför mångtalig för att smidigt kunna fullgöra sina uppgifter. Något mera påtagligt behov av en sådan regel torde enligt kommittén ej heller finnas, eftersom varje medlem kommer att vara repre­ senterad i förbundsfullmäktige. Däremot synes det kommittén vara lämp­ ligt att en nedre gräns för antalet ledamöter i förbundsstyrelsen fastställes. Enligt kommunallagen skall ledamöterna i kommunernas styrelser vara minst fem. Samma regel synes enligt kommittén i princip böra gälla för kommunalförbund. Kommittén har övervägt, huruvida icke för förbund med starkt begränsade arbetsuppgifter, såsom polisdistriktsförbund, borde finnas en undantagsbestämmelse av innehåll, att antalet styrelseledamöter där må vara lägre, exempelvis tre. För sådana förbund kunde det nämligen synas onödigt med så många som fem ledamöter i styrelsen. Olägenheten med minst fem styrelseledamöter i förbund av detta slag torde, anför kom­ mittén, emellertid vara ganska ringa, och enligt kommitténs mening är det av större betydelse, att uniformiteten mellan olika kommunalförbund icke brytes och att parallellismen med kommunallagen upprätthålles. Kommit­ tén har därför stannat för att icke föreslå någon undantagsbestämmelse av antytt innehåll.

Remissyttrandena

I remissyttrandena går meningarna isär när det gäller frågan huruvida några regler bör givas angående förbundsfullmäktiges antal eller ej.

Länsstyrelsen i Kopparbergs län anser, att det bör vara möjligt att i lagen fastställa vissa normer i fråga om antalet ledamöter i förbunds­ fullmäktige. Först därigenom skulle enligt länsstyrelsens mening skapas garanti för att medlemskommunernas inflytande på ett kommunalförbunds verksamhet väsentligen ökas genom den nya lagstiftningen. Liknande ut­ talanden har gjorts av länsstyrelsen i Uppsala län, folkskolinspektören i Södermanlands västra inspektionsområde och kommunalfullmäktige i Berga kommun. Länsstyrelsen i Jämtlands län och Uppsala läns landstings för­ valtningsutskott anser, att kommitténs uttalande kan tjäna som vägled­ ning.

Kungl. Maj.ts proposition nr 150 år 1957

74

Länsstyrelsen i Norrbottens län vill att i lagen skall införas en föreskrift, som garanterar minoritetspartierna rättvis representation i förbundsfull- mäktige.

Länsstyrelsen i Sknraborgs län delar kommitténs uppfattning beträf­ fande fullmäktigmandatens fördelning mellan medlemskommunerna att bestämmelser rörande antal förbundsfullmäktige och mandatfördelning bör inflyta i förbundsordning och sålunda avgöras från fall till fall vid kommunalförbundsbildning. Då det får förutsättas att uppgörandet av förbundsordning sker i gott samförstånd med den myndighet, som fast­ ställer förbundsordningen, länsstyrelsen, torde man, anför länsstyrelsen, kunna utgå från att bestämmelserna i fråga utformas på ett ur formell och praktisk synpunkt riktigt och lämpligt sätt. Emellertid anser läns­ styrelsen likväl att det vore värdefullt om vägledande anvisningar eller normer, baserade på kommitténs uttalanden, kunde utfärdas till kom­ munernas och länsstyrelsernas ledning vid bedömandet av hithörande frågor.

Kammarkollegiet hävdar emellertid, att kommunerna bör lämnas full frihet i dessa avseenden. Enligt kollegiets uppfattning torde därför icke böra rekommenderas några latituder i fråga om antalet förbundsfullmäk­ tige eller antalet ledamöter i förbundsstyrelsen. Kollegiet anför.

Det synes kollegiet tveksamt, huruvida över huvud taget några normer böra anvisas rörande fullmäktiges antal. Vid ett övervägande av fullmäk­ tigeantalet torde, såsom även kommittén framhållit, åtskilliga omständig­ heter spela in, exempelvis samarbetsuppgiftens art och omfattning, kom­ munmedlemmarnas särskilda intresse av verksamheten samt de utgifter, som anses böra åläggas envar medlemskommun för verksamhetens be­ drivande och uppgiftens fullgörande. Dessa olika intressesynpunkter lära motivera att några latituder icke angivas, något som eljest kunnat vara lämpligt. Det torde vara av värde att vid den fortsatta handläggningen av förevarande ärende sådana uttalanden göras, att kommunerna icke känna sig bundna vid de av kommittén rekommenderade latituderna.

I fråga om reglerna för antalet ledamöter i förbundsstyrelse anknyter kommittén till kommunallagens bestämmelser om antalet ledamöter i kommuns styrelse. Enligt kommunallagen skola ledamöterna i kommu­ nernas styrelser vara minst fem. Den eftersträvade parallellismen med kommunallagen torde icke utgöra något skäl för att i ett kommunalför­ bunds styrelse insätta flera ledamöter än som är av behovet påkallat. Det synes knappast motiverat att kräva minst fem styrelseledamöter i ett förbund, där fullmäktiges antal är tio eller eventuellt ännu lägre.

Skolöverstyrelsen, länsstyrelsen i Stockholms län, folkskolinspektören i Södermanlands västra inspektionsområde, kommunalfullmäktige i Täby köping och i Nättraby kommun samt Stockholms norra förorters vattenledningsförbund framhåller i sina yttranden vikten av att varje medlems­ kommun är representerad i förbundsstyrelsen.

Direktionen för Stockholms norra förorters vattenledning sförbund anför.

Kungl. Maj.ts proposition nr 150 år 1957

75

Kommittén har lagt i förbundsfullmäktiges hand att besluta om antal ledamöter i styrelsen och dess väsentliga skäl härför är att parallellismen med kommunallagen skall upprätthållas. I sina kommentarer säger sig kommittén emellertid finna, att det »i och för sig skulle ha varit naturligt att i förbundsordningen intaga uppgift om förbundsstyrelsens storlek». Direktionen vill bär understryka, att den inte endast finner detta naturligt utan också i hög grad angeläget, då dess erfarenhet från vattenlednings- förbundets verksamhet ger klart belägg för att ett samarbete inom ett kommunalförbunds ram skulle avsevärt försvåras, därest förbundsmed- lemmarna icke redan vid förbundets bildande hade garantier för att till­ försäkras en viss representation i styrelsen. Förbundsdirektionen finner det därför böra övervägas om icke på den punkten ett avsteg från an­ passningen till kommunallagen kunde genomföras.

Liknande synpunkter anföres av länsstyrelsen i Stockholms län.

Kungl. Maj:ts proposition nr 150 år 1957

Departementschefen

Vid tillkomsten av 1919 års lag om kommunalförbund hyste man stora förhoppningar om att kommunalförbundsinstitutet skulle få en för den kommunala förvaltningen mycket betydelsefull användning och därigenom lända den kommunala utvecklingen till verkligt gagn. Kommunerna skulle få en möjlighet att — utan att offra något av sin självständighet — i större utsträckning än tidigare samverka för att tillgodose sina behov. Redan från början betraktade emellertid kommunerna det nya kommunalförbunds­ institutet med viss misstro, kanske främst på grund av den utformning som institutet erhållit. Trots denna kommunernas tveksamma hållning har un­ der årens lopp kommunalförbund bildats i ganska stor utsträckning. Allt eftersom det interkommunala samarbetet ökats och kommit att omfatta betvdelsefullare uppgifter har emellertid svagheterna i de nuvarande be­ stämmelserna blivit alltmer iögonfallande. I skilda sammanhang har där­ för framförts önskemål om en revision av lagen. Vad som främst ingivit betänkligheter är att kommunalförbunds verksamhet försiggår utan sed­ vanlig offentlighetskontroll och utan att de till förbundet hörande kom­ munerna har något egentligt inflytande på densamma. Detta har i sin tur haft sin främsta orsak däri, att kommunalförbunden ej är organiserade på samma sätt som kommunerna med skilda beslutande samt verkställande och förvaltande organ. Dessa kritiska synpunkter på den nuvarande ut­ formningen av kommunalförbunden har ånyo framförts i flera av de av­ givna remissyttrandena.

Det av kommittén nu framlagda förslaget till ny kommunalförbundslag innebär, att reglerna om kommunalförbund i väsentliga hänseenden utfor­ mats i överensstämmelse med motsvarande bestämmelser i kommunallagen. Den viktigaste nyheten är att man inför såväl ett beslutande organ, för- bundsfullmäktige, som ett verkställande och förvaltande organ, förbunds­ styrelsen. Enligt min mening har kommittén på det hela taget löst upp­

giften att skapa nya organisatoriska regler för kommunalförbunden på ett lyckligt sätt. Önskemålet alt bevara den kommunala självbestämmanderät­ ten synes ha tillgodosetts i största möjliga utsträckning. Kritiska röster saknas dock icke bland remissinstanserna. Vad man därvid framför allt åberopar är att den föreslagna organisationen av kommunalförbund blir alltför tungrodd och omständlig och i vissa fall, särskilt då det gäller mindre betydelsefulla angelägenheter, förhållandevis dyrbar. Denna organisations­ form har emellertid föreslagits just för att öka kommunernas inflytande och såvitt möjligt bevara deras självbestämmanderätt. Väl kan tyckas att den föreslagna organisationen under vissa förhållanden blir omständlig, men om de olika bestämmelserna får en tillräckligt smidig utformning tror jag för egen del icke att den tänkta organisationen blir alltför tungrodd utan att den väl skall fylla sitt ändamål. Jag vill vidare understryka att kommitténs förslag till uppdelning av organisationen på ett beslutande och ett eller flera verkställande organ godtagits av det stora flertalet remiss­ instanser.

Införande av fullmäktiginstitution synes mig sålunda vara en naturlig följd av den kritik som från skilda håll riktats mot att den nuvarande kommunalförbundsdirektionen intar den dubbla ställningen av såväl be­ slutande som verkställande och förvaltande organ. Det är endast genom inrättande av fullmäktiginstitution som de framförda kraven på bättre in­ syn i kommunalförbundens verksamhet kan tillräckligt tillgodoses. Genom att fullmäktige finnes kan de i förbundet deltagande kommunerna erhålla en så fyllig representation som de själva önskar och genom att fullmäkti­ ges förhandlingar är offentliga har allmänheten möjlighet att följa de­ samma. Jag tillstyrker därför kommitténs förslag i denna del. Till frågan om antalet fullmäktige återkommer jag senare.

Kommittén har upptagit till diskussion frågan, huruvida även en enklare form av kommunalförbund — utan fullmäktige — borde finnas, men stan­ nat för att icke framlägga förslag till mer än ett slag av kommunalförbund. Som skäl härför har kommittén framhållit bl. a., att om det skulle finnas såväl ett kommunalförbund med mera utbyggd organisation som ett, vilket till sin utformning i stort sett skulle överensstämma med de nuvarande kommunalförbunden, skulle vissa icke önskvärda konsekvenser kunna be­ faras. Risk skulle då finnas, att kommunerna, som är vana vid förbund av den senare typen, även för mera omfattande uppgifter skulle välja för­ bund med enklare organisation. Lagtekniskt sett skulle det vidare medföra viss otymplighet, om i en och samma lag sknlle regleras två så artskilda typer av kommunalförbund som de här ifrågavarande. Kommitténs uppfatt­ ning har icke fått stå oemotsagd. I vissa remissyttranden, bl. a. från kam­ markollegiet, har föreslagits införande av en sådan enklare typ av kommu­ nalförbund vid sidan av den av kommittén föreslagna. Enligt kammarkol­ legiets mening skulle de av kommittén angivna olägenheterna kunna und­

76

Kungl. Maj.ts proposition nr 150 år 1957

94

Kungl. Maj:ts proposition nr 150 år 1957

mot sitt bestridande åläggas att samverka genom kommunalförbund. En dylik begränsning synes, anför länsstyrelsen, erforderlig för undvikande av vissa komplikationer, exempelvis vid ändringar i förbundsordningen.

I några yttranden har i detta sammanhang ifrågasatts, om man icke borde genom den nya lagen underlätta bildandet av särskilda kommunalförbunds- regioner.

Göteborgs förorters samarbetsnämnd anför.

Enligt det föreliggande lagförslaget är det meningen att ett kommunal­ förbund skall kunna handha flera förvaltningsuppgifter. En förutsättning härför är dock att varje uppgift är gemensam för alla förbundsmed- lemmarna.

Denna inskränkning torde helt säkert komma att bliva orsaken till en ökning av antalet förbund eller till att ett annars behövligt kommunalt sam­ arbete icke kommer till stånd. Enligt samarbetsnämndens uppfattning skulle det vara fördelaktigt om en kommungrupp kunde organisera alla sina större gemensamma förvaltningsuppgifter i ett enda förbund, oberoen­ de av om samtliga kommuner har delaktighet i alla förvaltningsgrenarna eller ej. Ur förvaltningssynpunkt vore säkerligen mycket att vinna på detta. Ett enda slagkraftigt förbund måste dessutom vara att föredraga framför ett flertal. Frågan har sitt speciella intresse för samarbetsnämndens med- lemskommuner, vilka i samband med sin framtida expansion kommer att få ovanligt många förvaltningsuppgifter, som bäst löses genom samarbete kommunerna emellan.

Även om samarbetsnämnden är fullt medveten om att invändningar av såväl praktisk som principiell natur kan göras mot förbund organiserade på angivet sätt, har nämnden likväl ansett spörsmålet vara så betydelse­ fullt, att nämnden föreslår att det göres till föremål för ytterligare över­ vägande.

Samma synpunkter har anförts av Göieborgs och Bohus läns landstings förvaltningsutskott. Kommunalfullmäktige i Nättrabg kommun anser att det skulle vara önskvärt om en central eller regional planering kunde företagas för att kartlägga de lämpligaste gränserna för ett sådant samarbete. Kom­ munalfullmäktige i Nottebäcks kommun framhåller, att man genom bil­ dande av kommunalförbundsregioner på lång sikt skulle kunna erhålla grund till en ny kommunindelningsreform.

Departementschefen

En viktig nyhet i kommitténs förslag är att kommunalförbund skall kunna handha flera förvaltningsuppgifter. Den nuvarande lagen har tolkats så, att ett kommunalförbund icke får bildas för mer än en uppgift. Detta förhållande kan emellertid i många fall synas olägligt och medföra en onödig dubbelorganisation. Förslaget att kommunalförbund skall kunna omhänderta flera förvaltningsuppgifter synes mig därför välbetänkt. En sådan lösning torde kunna bli av stor betydelse särskilt för de mindre

95

kommunerna, som i betydande utsträckning kan bli hänvisade till ett sam­ arbete med varandra. Jag vill alltså i denna del — liksom remissinstanserna — tillstyrka kommitténs förslag.

Givetvis får icke denna möjlighet medföra att man åt ett kommunalför­ bund överlåter en kommuns så gott som samtliga uppgifter. Föreligger behov av ett så ingående samarbete mellan två kommuner torde det natur­ liga vara att kommunerna sammanlägges till en kommun.

Enligt kommittén är en förutsättning för att åt ett förbund skall få an­ förtros flera uppgifter att varje uppgift är gemensam för samtliga med­ lemmar i förbundet. Emot detta uttalande har emellertid under remiss­ behandlingen gjorts invändningar från vissa håll. Det framhålles sålunda, att det skulle vara fördelaktigt, om en kommungrupp kunde organisera alla sina större gemensamma förvaltningsuppgifter i ett enda förbund obe­ roende av om samtliga kommuner har delaktighet i alla förvaltningsgre­ narna eller ej. Ett enda »slagkraftigt» förbund skulle vara att föredraga framför ett flertal förbund. I något yttrande har även ifrågasatts, om man icke borde planera särskilda kommunalförbundsregioner, vilka kunde bilda grund för en ny kommunindelningsreform.

För egen del vill jag framhålla, att ett av syftena med att utvidga kom­ munalförbundens kompetens så att förbund skall kunna handhava flera olika angelägenheter är att en kommungrupp, inom vilken samarbete är ändamålsenligt, skall kunna bilda ett enda kommunalförbund för hand- havande av för dessa kommuner gemensamma uppgifter. Om ett enda kommunalförbund bildas i stället för flera mindre får förbundet större auktoritet och bättre resurser att skaffa sig en fast och effektiv administra­ tiv organisation. Emot förslaget att kommunalförbund skall kunna bildas för handhavande av angelägenheter, som ej är gemensamma för samtliga i förbundet ingående kommuner, kan emellertid göras allvarliga erinringar. Det ter sig sålunda egendomligt att bilda ett kommunalförbund, där en kommuns representanter skulle kunna besluta om en angelägenhet, som icke ens berör kommunen. Fall skulle ofta kunna uppkomma, då kom­ munens representanter genom sina röster avgjorde sådana frågor. Jag vill starkt ifrågasätta, om de övriga kommunerna i kommungruppen skulle finna en sådan ordning vara med sina intressen förenlig, i vart tall om angelägenheten är av någon betydelse. Om i lagen infördes den bestäm­ melsen att representanterna för en av en angelägenhet ej berörd kommun icke linge deltaga i beslut rörande angelägenheten, skulle å andra sidan ett sådant kommunalförbund i realiteten fungera som två förbund, i vilket fall det måste vara ur principiell synpunkt riktigare och ur praktisk synpunkt lämpligare att också bilda två förbund. Jag anser sålunda, att i lagen icke bör medgivas bildande av kommunalförbund för handhavande av ange­ lägenheter, som ej är gemensamma för samtliga medlemmar i förbundet.

Kungl. Maj:ts proposition nr 150 år 1957

96

Kungl. Maj. ts proposition nr 150 år 1957

5. Kommunalförbund med specialregler ad förvaltning

I kommunallagen skiljer man mellan å ena sidan nämnder, vilkas för­ valtning är reglerad i särskilda författningar — nämnder för (special)regle- rad förvaltning eller (special)reglerade nämnder —• såsom socialnämnd, brandstyrelse och hälsovårdsnämnd, samt å andra sidan nämnder, som kommunerna tillsätter för särskilda förvaltnings- eller verkställighetsbestyr utan föranledande av bestämmelser i speciallagstiftning — nämnder för oreglerad förvaltning eller oreglerade nämnder — exempelvis idrotts- och friluftsstyrelse och lönenämnd. För de oreglerade nämnderna finnes orga­ nisatoriska bestämmelser i den allmänna kommunallagen, medan däremot sådana bestämmelser där saknas för de reglerade nämnderna.

De specialreglerade nämnderna kan vara obligatoriska eller fakultativa. I förra fallet föreskrives i specialförfattningen att förvaltningen skall om­ besörjas av en speciell nämnd. Exempel på ett sådant organ är hälsovårds­ nämnd i större kommuner. I senare fallet lämnas kommunerna valfrihet mellan att utse ett särskilt organ för uppgiften och att uppdraga densamma åt en redan bestående kommunal myndighet, t. ex. kommunalnämnd eller drätselkammare. Ett särskilt utsett organ av denna typ utgör exempelvis brandstyrelse.

Kommunalförbundskommittén

När ett kommunalförbund handhar uppgifter, som det enligt special­ författning åligger kommunerna att vårda, uppstår frågan om de i för­ bundet ingående medlemmarnas rättigheter och skyldigheter beträffande angelägenhet, som vårdas av kommunalförbundet. Kommittén anför härom i huvudsak följande. För närvarande gäller den principen att medlemskap i ett kommunalförbund icke rubbar medlemmarnas författningsenliga för­ pliktelser och befogenheter mot det allmänna och mot enskilda. Härifrån har dock gjorts ett undantag, nämligen i fråga om brandväsendet. I 1 § brandlagen stadgas nämligen, att, där brandförsvaret handhaves av kom­ munalförbund, lagens bestämmelser om kommun skall ha avseende å förbundet. Om medlemskommunernas rättigheter och skyldigheter över­ föres på förbundet, ges enligt kommitténs mening förbunden större fast­ het och auktoritet. Med den ställning, som kommunalförbunden enligt för­ slaget skall få, synes det kommittén vara naturligt att sistnämnda princip får gälla för alla kommunalförbund, som handhar obligatoriska kommunala förvaltningsuppgifter, och icke som nu blott för brandförsvarsförbund. Kommittén föreslår därför, att i lagen skall intagas en bestämmelse av innehåll, att där kommunalförbund handhar förvaltningsuppgift, som det enligt särskild författning åligger kommun att vårda, författningens be­ stämmelser om kommun skall ha avseende å förbundet.

97

Enligt kommitténs mening bör i princip hinder icke möta mot att över­ låta vården av en hel kommunal förvaltningsgren på kommunalförbund, men i det enskilda fallet bör en prövning av lämpligheten härav ske genom att länsstyrelsen icke fastställer förbundsordning, med mindre den finner avsedd förbundsbildning medföra allmänt gagn.

Kommittén diskuterar frågan om vilka nämnder, som bör finnas, därest det lägges två eller flera förvaltningsuppgifter på ett kommunalförbund. Därvid anför kommittén bl. a. följande.

Om åt ett kommunalförbund uppdragas två förvaltningsuppgifter, vilka båda avse oreglerad förvaltning, bör det stå förbundet fritt att välja mellan att utse endast en styrelse för båda uppgifterna eller två förvaltnings­ organ, ett för vardera uppgiften. Samma valfrihet bör råda, om den ena uppgiften är oreglerad och den andra specialreglerad ehuru särskilt organ för den för kommunernas del icke är obligatoriskt, eller båda uppgifterna äro av sistnämnda slag.------------- Om i ett kommunalförbund med flera förvaltningsuppgifter någon av dessa är en specialreglerad förvaltnings­ uppgift, för vilken särskilt organ för kommunernas del är obligatoriskt, bör även för kommunalförbundet gälla, att för denna uppgift skall utses ett särskilt organ med den sammansättning, som föreskrives i speciallag­ stiftningen. — — — På samma sätt som en kommuns styrelse har att leda förvaltningen av kommunens angelägenheter och att ha inseende över övriga nämnders verksamhet, bör i ett kommunalförbund med flera för­ valtningsorgan ett av dessa inta en ledande ställning i förhållande till det eller de övriga. Även terminologiskt synes denna skillnad mellan de olika förvaltningsorganen böra komma till uttryck. På grund härav före­ slås, att endast det ledande förvaltningsorganet skall benämnas styrelse och de övriga nämnder. Där så anses erforderligt, bör intet hindra, att förbundet utser en nämnd för envar av sina uppgifter, varvid styrelsens uppgift då blir att utgöra allmänt beredningsorgan och därutöver ha inseende över nämndernas verksamhet. Att i lagtext sammanfatta vad här anförts anser kommittén icke nödvändigt, utan synes det vara till­ fyllest att härutinnan hänvisa till reglerna i 30 § kommunallagen om kom­ muns styrelse och 44 § samma lag om obligatoriska och fakultativa nämnder.

Kungl. Maj:ts proposition nr 150 år 1957

Remissyttrandena

Kommitténs förslag att i de fall, där ett kommunalförbund skall hand­ hava enligt specialförfattning obligatoriska förvaltningsuppgifter, medlems- kominunernas förpliktelser och befogenheter skall överföras till förbundet har vunnit enhällig anslutning. I remissyttrandena har framhållits, att kommitténs förslag är en förutsättning för att man på dessa områden skall lyckas tillskapa kommunalförbund med auktoritativ ställning och med möjligheter att ändamålsenligt fullgöra på förbunden överlåtna upp­ gifter.

Om ett kommunalförbund handhar reglerad förvaltning, uppstår vissa problem angående nämndernas inre organisation och arbetsformer. Dessa

7 — It i han g till riksdagens protokoll 1957. 1 samt. Nr 150

98

problem har belysts av svenska landskommunernas förbund i dess ytt­ rande. Förbundet anför följande.

Enligt gällande kommunalförbundslag kan i kommunalförbundsordning kompletterande regler meddelas om förbundsdirektionens arbetssätt, upp­ delning på nämnder m. m. Enligt sista stycket av 2 § skall härvid, om i allmän lag eller författning särskilda bestämmelser meddelats angående handhavandet av den uppgift som utgör föremål för förbundets verksam­ het, förbundsordningen därefter lämpas. Enligt kommitténs förslag skall i nu berörda ämnen vad i 30—32 §§, 33 § 1 st. 1 punkten och 2 st. samt 34—46 §§kommunallagen är stadgat om kommunens styrelse och övriga nämnder m. m. äga motsvarande tillämpning i fråga om kommunalför­ bunds styrelse och övriga nämnder. Det utrymme för kompletteringar av kommunallagstexterna som 43 § 3 st. kommunallagen ger är mycket begränsat. Om alltså nyss refererade kommunallagsregler äro ovillkorligt gällande för kommunalförbundens nämndorganisation uppställer sig frå­ gan i vad mån denna ovillkorlighet även gäller vid konkurrens med mot­ svarande bestämmelser i specialförfattning. Självfallet måste, då kom­ munalförbund handhar specialreglerad förvaltningsuppgift, om utövandet av förvaltningsbefogenheterna gälla vad därom är stadgat i vederbörande specialförfattning. Åt denna grundsats ger också 2 § av förslaget uttryck, då det stadgas, att om kommunalförbund handhar förvaltningsuppgift, som det enligt särskild författning åligger kommun att vårda, författ­ ningens bestämmelser om kommun skola ha avseende å förbundet. Fråga uppstår emellertid om i specialförfattning meddelade regler om nämnd­ organisationen och dess arbetssätt skall gälla framför kommunalförbunds­ lagens regler. År det för att nämna ett exempel meningen att i för full­ ständigt handhavande av eu enda specialreglerad förvaltningsuppgift bil­ dat kommunalförbund förbundsstyrelsen tillika skall fungera såsom obli­ gatorisk nämnd eller skall vid sidan av förbundsstyrelsen en särskild nämnd i sådant fall tillsättas för det direkta handhavandet av den special- reglerade förvaltningen?

Av kommittéuttalandena å s. 111 får man närmast intrycket att i nu berört fall förbundsstyrelsen skall fungera såsom specialreglerad nämnd och kommunalförbundslagens regler skola gälla framför specialförfatt­ ningens beträffande den ordning i vilken styrelsen har att utöva sina befogenheter och fullgöra sina åligganden. Detta torde emellertid icke ha varit meningen. Avsikten torde i stället vara att för förbundsstvrelsens arbetssätt i nu berört fall skall gälla vad i specialförfattningen stadgas och någon ytterligare nämnd ej behöva tillsättas. I fortsättningen uttalar kommittén nämligen att i fall då kommunalförbund med flera förvalt­ ningsuppgifter övertager specialreglerad förvaltningsuppgift för vilken sär­ skilt organ för kommunens del är obligatoriskt även för kommunalför­ bundet »bör» gälla att för denna uppgift skall utses ett särskilt organ med den sammansättning som föreskrives i speciallagstiftningen. Det sist­ nämnda säges följa av att 44 § 1 st. KL gjorts tillämpligt på nämnder i kommunalförbund.

Nu innehålla specialförfattningarna stundom (t. ex. HvSt, BySt) från kom­ munallagens regler i andra avseenden avvikande bestämmelser om bl. a. avdelningssystem, beslutsdelegationer, protokollföring, delgivning in. in. i nämnd och detta även i fall där eljest hänvisning till kommunallagsreg- lerna göras (jämför 4 § ShjL, 5 § NvL). Liknande avvikelser torde av allt

Kungl. Maj.ts proposition nr 150 år 1957

99

att döma komma att utmärka även de nya skolstyrelser samt byggnads- och hälsovårdsnämnder varom förslag framlagts eller kan väntas. I kom­ munallagen har sådan konkurrens mellan specialförfattningskostnader och kommunallagsregler förutsetts redan i den grundläggande kompetensbe­ stämmelsen (3 §), vars andra stycke anger att för vissa angelägenheter särskilda bestämmelser kunna gälla beträffande både kompetens och ord­ ningen för angelägenheternas handhavande. Här prevalera alltså special­ författningsbestämmelserna. Undantagen från denna huvudregel, exempel­ vis då kommunalnämnd i kommun med högst 3 000 invånare fungerar som hälsovårdsnämnd, äro skenbara eftersom de följa direkt av specialförfatt­ ningen, vilken för sådana fall också brukar föreskriva därav betingade avvikelser från den normala ordningen för ärendebehandling i kommunal­ nämnden (särskild föredragande in. in.).

Anledning torde saknas att i kommunalförbundslagen avvika från denna eljest gällande grundsats enligt vilken vid konkurrens mellan bestäm­ melser i kommunallag och specialförfattning de senare taga över. Det är tänkbart att kommittén menat att även detta omedelbart skall följa av 2 § i förslaget, ehuru motiven till denna paragraf intet nämner därom. Den föreliggande oklarheten i förslaget om vilka bestämmelser, special­ författningsregler eller kommunallagsregler, som vid konkurrens skola prevalera undanröjes om man i stället för uttrycket »förvaltningsuppgift» i 1 och 2 §§ använde det från 3 § KL hämtade ordet »angelägenhet» (jfr underrubriken å s. 107 i bet.) och efter slutorden »övriga nämnder» i 12 § efter mönstret av 76 § 2 mom. KL tilläde satsen »där ej annat är särskilt stadgat». En sådan omredigering förefaller påkallad även av det skälet att uttrycket förvaltningsuppgift en gång infördes för att markera en begränsning i kommunalförbundets tillämplighetsområde som kom­ mittén vill avskaffa (jfr bet. s. 109 f).

Kammarkollegiet ifrågasätter om det icke bör komma till uttryck i lag­ texten att, om kommunalförbund handhar endast en specialreglerad för­ valtningsuppgift, förbundsstyrelsen tillika skall utgöra nämnd för denna förvaltningsuppgift, även för det fall att specialförfattningarna föreskriver obligatorisk nämnd.

Kungl. Maj.ts proposition nr 150 ur 1957

Departementschefen

För närvarande gäller den principen att medlemskap i ett kommunal­ förbund icke rubbar medlemmarnas författningsenliga förpliktelser mot det allmänna och mot enskilda. Det enda undantag som gjorts från denna princip avser brandväsendet, varjämte vissa särskilda bestämmelser gäller på polisväsendets område. Kommittén anser emellertid att medlemskom- muns rättigheter och skyldigheter bör överföras på kommunalförbunden i samtliga de fall, då förbundet handhar obligatoriska kommunala förvalt­ ningsuppgifter. Kommittén föreslår därför, att där kommunalförbund band- bar förvaltningsuppgift, som det enligt särskild författning åligger kom­ munen att vårda, författningens bestämmelser om kommunen skall ha av­ seende å förbundet. Detta förslag har vunnit enhällig anslutning bland re­

missinstanserna och för egen del har jag icke heller något att erinra emot detsamma.

I alla andra fall än de, då kommunerna ålagts att bilda kommunalför­ bund, ankommer det på kommunerna att själva bestämma vilka uppgif­ ter, som skall överföras till förbundet. I princip kan sålunda en kommunal förvaltningsgren helt eller delvis överföras på förbundet. Länsstyrelsen bör emellertid, såsom kommittén framhållit, vid sin fastställelseprövning av förbundsordningen noga överväga, huruvida en uppdelning av olika slag av uppgifter inom det berörda förvaltningsområdet i det ifrågavarande fallet kan anses lämplig eller ej. Skulle länsstyrelsen finna uppdelningen vara olämplig, bör länsstyrelsen under hänvisning till att kommunalför­ bundet icke kan anses medföra allmänt gagn vägra fastställelse av för­ bundsordningen.

I de fall då förbundet övertagit en hel kommunal förvaltningsgren torde det böra ankomma på förbundet att utfärda erforderliga lokala föreskrif­ ter avseende hela förbundets verksamhetsområde. I övriga fall torde med- lemskommunerna själva ha att utfärda sådana föreskrifter.

Vid konkurrens mellan å ena sidan bestämmelser i kommunalförbunds­ lagen och å andra sidan bestämmelser i specialförfattning, skall bestäm­ melserna i specialförfattningen gälla. Därest i specialförfattning förekom­ mer stadganden angående nämnds organisation och arbetssätt — såsom be­ stämmelser angående ordning för utseende av ledamöter och suppleanter, valbarhet, mandattid, jäv, beslutsförfarande, protokollföring, delgivning, avdelningssystem och delegation — skall alltså dessa föreskrifter gälla i stället för kommunalförbundslagens regler i nämnda hänseenden. För att klart utvisa detta vill jag förorda, att i kommunalförbundslagen uttryck­ ligen angives, att de i lagen intagna bestämmelserna i dessa hänseenden skall gälla endast där ej annat är särskilt stadgat. Därest i kommunalför­ bund ingår såväl stad som landskommun skall den specialreglerade nämn­ den erhålla den organisation, som skall finnas i stad.

Kommittén har i detta sammanhang diskuterat frågan, huruvida för­ bundsstyrelsen kan fungera som specialreglerad nämnd eller ej i de fall, då kommunalförbund skall handhava mer än en förvaltningsuppgift. Kom­ mittén anser, att förbundsstyrelsen i sådana fall icke kan fungera som obligatorisk men väl såsom fakultativ nämnd, d. v. s. den kan icke träda i stället för en nämnd, som enligt bestämmelse i specialförfattning alltid skall finnas i kommunen, men däremot för annan nämnd.

I ett förbund, som endast handhar en specialreglerad förvaltningsuppgift, synes mig hinder icke böra möta att låta förbundsstyrelsen fungera som obligatorisk nämnd under förutsättning att styrelsen uppfyller de krav i fråga om sammansättning in. m. som stadgas i vederbörande specialförfatt­ ning. En motsatt ordning skulle innebära en onödig överorganisation. Det förhållandet att ett förbund handhar flera angelägenheter — specialregle-

100

Kungl. Maj.ts proposition nr 150 år 1957

102

förbund och förbundets länsavdelning i Malmöhus län samt kommunal­ fullmäktige i ett par kommuner ifrågasätter dock om kommunalförbunds- formen skall behöva stå öppen även för landsting. Svenska landskommu­ nernas förbund anför.

Kommittéredogörelsen för det fåtal fall då kommunalförbund bildats av landstingskommuner kan knappast sägas dokumentera något behov av denna samarbetsform för landstingskommuner. Däremot har hänsyns­ tagandet till landstingskommunernas speciella förhållanden på åtskilliga punkter komplicerat lagförslaget.

Länsstyrelsen i Kristianstads län hävdar, att det fria avtalet är den natur­ liga formen för samgående mellan landstingskommunerna.

Svenska landstingsförbundet ansluter sig emellertid till kommitténs för­ slag. Förbundets styrelse anför.

Den gällande lagstiftningen om kommunalförbund har för landstingens vidkommande varit av ringa betydelse. Blott två kommunalförbund — avseende angelägenheter av jämförelsevis ringa vikt -— existera inom den landstingskommunal sektorn, medan det däremot finns ett stort antal privaträttsliga överenskommelser, som reglera samverkan mellan lands­ tingen på skilda områden. Planer föreligga på olika håll att utvidga sam­ arbetet på landstingsplanet. Härvid kan tänkas, att kommunalförbunds- vägen i vissa fall kan visa sig lämplig att beträda.

Något större behov av en lagstiftning om kommunalförbund föreligger emellertid knappast för landstingens vidkommande. Styrelsen vill också oreserverat ansluta sig till kommitténs uttalande, att samarbete genom avtal i princip är att föredraga framför samarbete genom kommunalförbund. Emellertid föreligga även enligt styrelsens mening i vissa fall bärande skäl att välja kommunalförbundslinjen, t. ex. då fråga är om samarbete beträf­ fande viktiga kommunala uppgifter.

Södermanlands läns landstings förvaltningsutskott anser, att samverkan mellan landsting i framtiden kan bli aktuell i högre grad än nu. Utskottet yttrar.

Genom medicinens landvinningar ha ytterligare specialiteter av mera exklusiv art framvuxit. För dylika specialformer av sjukvård utgöra lands­ tingsområdena för små enheter, varför samarbete i ena eller andra formen måste komma till stånd. Inom medicinalstyrelsen ha även vissa preliminära beräkningar gjorts rörande rikets indelning i härför lämpliga regioner. Huruvida det samarbete som härigenom kan bliva aktuellt lämpligen bör organiseras i form av kommunalförbund eller regleras genom avtal, torde ännu vara för tidigt att avgöra. För viss liknande verksamhet har hittills med fördel avtalsformen tillämpats.

Icke heller något av övriga hörda förvaltningsutskott har haft något att erinra mot kommitténs förslag.

Kommitténs uppfattning att församlingar icke bör beredas möjlighet att ingå i kommunalförbund har accepterats av samtliga utom kommunalfull­ mäktige i Vika kommun, som anser det stå bäst i överensstämmelse med den

Kungl. Maj:ts proposition nr 150 år 1957

103

kommunala självstyrelsens princip att församlingarna har frihet att välja mellan kyrklig samfällighet och kommunalförbund.

Länsstyrelsen i Kristianstads län ifrågasätter om icke kretsen av de kom­ muner, som äger bilda kommunalförbund, bör utökas att omfatta även tingslaget. Länsstyrelsen anför.

Inom detta län ha två tingslag, vartdera utgörande en domsaga, sainman- slutit sig för gemensamt fullgörande av de uppgifter, som avses i lagen den 5 juni 1909 angående skyldighet att deltaga i kostnaden för byggnad och un­ derhåll av tingshus och häradsfängelse. Tingslagets ekonomiska organisa­ tion är ju icke närmare reglerad i lag och i avsaknad av lagbestämmelser ha de båda tingslag, som ovan avses, uppdragit beslutanderätten åt gemen­ sam »tingshusstämma». En sådan anordning synes rationell och det bör där­ för enligt länsstyrelsens mening närmare undersökas, huruvida icke kom- munalförbundsinstitutet kunde göras tillämpligt å tingslag.

Kungl. Maj.ts proposition nr 150 år 1957

Departementschefen

Beträffande frågan vilka enheter som skall få bilda kommunalförbund föreslår kommittén, att städer, landskommuner, köpingar och municipal- samhällen liksom hittills skall få bilda kommunalförbund och detta såväl mellan sådana kommuner av samma slag som mellan olika slags kommu­ ner. Häremot är intet att invända.

Enligt förslaget skall kommunalförbund vidare kunna bildas mellan landstingskommuner samt mellan landstingskommun och stad, som icke tillhör landsting. Med hänsyn till att landstingen i sitt interkommunala samarbete för närvarande icke begagnar sig av kommunalförbundsformen i mer än två fall och då landstingens framtida behov av kommunalförbund icke anses dokumenterat, har det under remissbehandlingen ifrågasatts om kommunalförbundsformen fortfarande bör stå öppen för landstingskom­ muner. Svenska landstingsförbundet och de hörda förvaltningsutskotten har för sin del dock hävdat, att landstingen även i framtiden bör ha möjlighet att bilda kommunalförbund, enär genom medicinens landvinningar kan skapas uppgifter, för vilkas handhavande landstingsområdena kan utgöra för små enheter. Jag ansluter mig till denna, från landstingshåll framförda uppfattning. Slopandet av möjligheten för landstingen att bilda kommunal­ förbund skulle enligt min mening innebära att man skapar ett onödigt hin­ der för realiserandet av nya sjukvårdsformer. Jag kan icke finna att någon olägenhet är förenad med att denna samarbetsform för framtiden hålles öppen även för landstingens del. Däremot torde, såsom kommittén uttalat, något behov av samarbete i form av kommunalförbund icke kunna förvän­ tas när det gäller landsting och stad, som ingår i landsting. Den nuvarande möjligheten för dessa båda enheter att kunna bilda kommunalförbund kan därför slopas. Ej heller anser jag behov föreligga att bereda församlingar och pastorat möjlighet att bilda kommunalförbund. I de fall, då behovet

104

av samarbete icke är så betydande att en kyrklig samfällighet bör bildas, torde avtalet framstå som den lämpligaste samarbetsformen. Jag finner icke heller skäl att medgiva tingslag rätt att ingå i kommunalförbund.

Kungl. Maj. ts proposition nr 150 år 1957

7. Bildande, ändring och upplösning av kommunalförbund

Kommunalförbnndskommittén

\ ad den nuvarande kommunalförbundslagen innehåller om kommunal­ förbunds bildande samt om ändring i sådant förbund, om medlems utträde ur kommunalförbund, om kommunalförbunds upplösning samt om full­ följd av talan mot länsstyrelsens beslut i nu nämnda frågor har i stort sett endast i ett hänseende föranlett något ändringsförslag från kommitténs sida.

Enligt ifrågavarande bestämmelser må den utredning, som bör föregå kommunalförbunds bildande, ändring och upplösning, företagas av en av länsstyrelsen förordnad särskild utredningsman. Det är emellertid, framhål­ ler kommittén, mycket sällsynt, att utredningen utföres på detta sätt. Be­ stämmelserna om särskild utredningsman och de därmed sammanhängande stadgandena om kostnad för utredning bör därför enligt kommitténs mening icke överföras till en ny lag om kommunalförbund. Vad reglerna i övrigt innehåller om utredning, såsom att erforderlig utredning skall verkställas och att vid utredningen de tilltänkta förbundsmedlemmarna och såvitt möjligt envar som beröres av frågan skall beredas tillfälle att uttala sig i ärendet, synes kommittén vara så självfallet, att ej heller detta bör med­ tagas i en ny lag om kommunalförbund. Vad kommittén föreslagit bör enligt dess mening dock icke hindra, att även framdeles särskild utredningsman förordnas, om så vid något tillfälle skulle anses påkallat.

Remissyttrandena

Mot kommitténs förslag i denna del har erinringar gjorts endast av kam­ markollegiet. Kollegiet anser, att ett borttagande av bestämmelserna om särskild utredningsman och de därmed sammanhängande stadgandena om kostnad för utredning skulle kunna giva anledning till det missförståndet, att en saklig ändring skett. Då emellertid, såsom kommittén uttalat, även framdeles särskild utredningsman skall kunna förordnas, förordar kollegiet bestämmelsernas bibehållande. Kollegiet ifrågasätter även huruvida icke, för undvikande av samma missförstånd, jämväl gällande regler om vederböran- des hörande över utredning i ärende rörande förbundsbildning bör bibe­ hållas.

Departementschefen

De i nu gällande kommunalförbundslag upptagna bestämmelserna om bildande, ändring och upplösning av kommunalförbund föreslås skola bi­

106

Enär ett beslut att ett förbund enligt den nya lagen skall bildas för att träda i verksamhet samtidigt med lagens ikraftträdande innebär, att lagen skall i viss del tillämpas, innan den trätt i kraft, har kommittén upptagit en bestämmelse härom.

Om vid den nya lagens ikraftträdande finnes förbund, vars medlemmar varken föranstaltat om dess omorganisation till ett förbund enligt den nya lagen eller gjort framställning om förbundets upplösning, bör det enligt kom­ mitténs mening — för effektuerande av bestämmelsen att alla nuvarande förbund skall upplösas — åligga länsstyrelsen att förordna, att förbunds- verksamheten skall upphöra och att förbundet omedelbart skall träda i likvi­ dation. En bestämmelse av detta innehåll har upptagits i kommitténs förslag.

Där samma kommuner bildat flera förbund enligt den gällande lagen och önskar fortsätta samarbetet rörande de olika förvaltningsuppgifterna i kommunalförbunds form, bör de, anför kommittén, utnyttja möjligheten i den nya lagen att bilda ett förbund för flera förvaltningsuppgifter.

De nu nämnda övergångsbestämmelserna gäller icke regionplaneförbun- den. Med hänsyn till att bildande av regionplaneförbund är en i lag före­ skriven följd av att Kungl. Maj:t förordnat att regionplan för visst område skall finnas, bör det enligt kommitténs mening icke ifrågakomma att, i och för omorganisation av regionplaneförbunden till överensstämmelse med reglerna i förslaget till lag om kommunalförbund, för dessa förbund till- lämpa det i övergångsbestämmelserna föreslagna förfaringssättet med upp­ lösning av bestående förbund och samtidigt därmed bildande av nya för­ bund. Kommittén föreslår i stället en bestämmelse av innehåll, att de nu­ varande organen i regionplaneförbunden skall tills vidare tjänstgöra, för- bundsdirektionen såsom förbundsfullmäktige och regionplanenäinnden så­ som förbundsstyrelse.

När det gäller frågan, huru länge det av kommittén sålunda föreslagna övergångsstadiet för regionplaneförbundens omorganisation skall bestå, upp­ lyser kommittén, att 1951 års byggnadsutredning har för avsikt att fram­ lägga förslag till ny byggnadsstadga samt till vissa ändringar i byggnads­ lagen inom den närmaste tiden. På grund härav anser kommunalförbunds- kommittén, att med den slutliga omorganisationen av regionplaneförbunden till överensstämmelse med reglerna i den föreslagna lagen om kommunalför­ bund lämpligen bör anstå, till dess de förslag till ny byggnadsstadga och ändringar i byggnadslagen, som byggnadsutredningen har för avsikt att framlägga, blivit föremål för statsmakternas behandling.

Remissyttrandena

Kommitténs förslag i denna del har i allmänhet godtagits av remissinstan­ serna. Länsstyrelsen i Kronobergs lån har emellertid en annan uppfattning än kommittén om lämpligheten av att upplösa de nuvarande kommunalför­ bunden. Länsstyrelsen yttrar.

Kungl. Maj:ts proposition nr 150 år 1957

108

Kungl. Maj.ts proposition nr 150 år 1957

Departementschefen

Enligt de av kommittén föreslagna övergångsbestämmelserna skall jäm­ likt den äldre lagen bildat kommunalförbund upplösas antingen genom att likvidation verkställes eller genom att förbundet i samband med den nya lagens ikraftträdande upplöses utan likvidationsförfarande och omedelbart ombildas till ett enligt den nya lagen organiserat kommunalförbund. Därest vid den nya lagens ikraftträdande finnes äldre kommunalförbund, som icke upplösts genom likvidation eller ombildning, skall enligt kommitténs förslag länsstyrelsen så snart ske kan förordna, att förbundsverksam- heten skall upphöra och att förbundet skall träda i likvidation. Som skäl för att de äldre förbunden skall upplösas anför kommittén, att det om möjligt bör undvikas att två typer av kommunalförbund, på vilka två olika lagar är tillämpliga, skall komma att existera jämsides med varandra.

Länsstyrelsen i Kronobergs län föreslår emellertid, att övergångsbestäm­ melserna uppmjukas så att de kommunalförbund, som bildats enligt den nu gällande lagen, får bibehålla sin organisation, om de icke själva önskar att den nya lagens regler skall tillämpas på dem. Enligt länsstyrelsens mening är det ur praktisk synpunkt att föredraga att de vid lagens ikraft­ trädande existerande förbunden kan få fortleva oförändrade, då det synes föga rationellt att särskilt när det gäller de nuvarande polisdistriktsför- bunden påtvinga förbunden en mera tungrodd förvaltningsapparat.

Även om det måhända kan anses förknippat med vissa praktiska olägen­ heter att ombilda de äldre förbunden, anser jag att de fördelar man vin­ ner genom att erhålla endast en typ av kommunalförbund vida överväger nyssnämnda olägenheter. Jag kan icke finna annat än att det skulle vara otillfredsställande, om man genomför en ny lag på detta område för att erhålla bättre rättsskydd för kommunerna och deras medlemmar men icke samtidigt därmed söker rätta till de missförhållanden, som är en följd av den nuvarande lagstiftningen. Vad beträffar polisförbunden, så är jag, såsom jag tidigare närmare utvecklat, av den uppfattningen att den nya organisationen för deras vidkommande icke behöver bli så avse­ värt mycket mer betungande än den nuvarande. På grund av vad jag så­ lunda anfört, anser jag, i likhet med kommittén — vars mening delas av nästan samtliga remissinstanser — att de äldre förbunden skall upplösas. I lagtexten bör vidare uttryckligen angivas, att polisförbund, som bildats genom tvång, skall fortsätta sin verksamhet i ett enligt den nya lagen bil­ dat förbund.

Kommittén föreslår, som tidigare nämnts, att ombildning av de äldre förbunden i enlighet med den nya lagen skall ske i samband med lagens ikraftträdande. Om tiden mellan den nya lagens utfärdande och dess ikraftträdande uppgår till ungefär ett halvt år bör enligt kommitténs me­ ning åtgärderna för ombildning utan svårighet kunna medhinnas redan före lagens ikraftträdande. Denna tid av ett halvt år anser emellertid vissa

110

Kungl. Maj.ts proposition nr 150 år 1957

Lagen om kommunalförbund

Enligt lagförslaget skall för kommunalförbunden i flera hänseenden gälla samma bestämmelser angående organisation och arbetssätt som för de borgerliga primärkommunerna. Enär emellertid lagtexten onödigt skulle betungas, därest i densamma intoges ifrågavarande stadganden i kommunal­ lagen, har i stället endast gjorts hänvisning till kommunallagen.

Allmänna bestämmelser

¹ §•

Paragrafens första och andra stycken motsvarar 1 § lagen den 13 juni 1919 om kommunalförbund (KFL).

För att ernå överensstämmelse i ordvalet med kommunallagen, har det av kommittén föreslagna uttrycket »förvaltningsuppgift» utbytts mot termen »angelägenhet».

Bestämmelserna har behandlats å sid. 112—115 i betänkandet och under 111 6. i den allmänna motiveringen.

Stadgandet i paragrafens tredje stycke har kommenterats å sid. 129 och 130 i betänkandet. Bestämmelser angående skolförbund finnes i 2 § skolsty­ relselagen den 21 december 1956 (nr 614), vilken träder i kraft den 1 juli 1958.

2

§•

Stadgandet, vilket saknar motsvarighet i KFL, har behandlats å sid. 107—110 i betänkandet och under III 5. i den allmänna motiveringen.

3 §■

Paragrafen motsvarar 4 § kommunallagen. Rörande denna paragraf får jag hänvisa till sid. 93 och 111 i betänkandet samt till vad som anförts under III 1. och 5. i den allmänna motiveringen.

4 §•

Denna paragraf motsvarar 2 § KFL. Kommitténs specialmotivering till dess förslag återfinnes å sid. 130—132 i betänkandet. För de ändringar i paragrafen, som jag förordat i förhållande till kommitténs förslag, har redogjorts i den allmänna motiveringen under III 1., 2. och 5.

Om kommunalförbunds fullmäktige

5 §•

Genom den analoga tillämpningen å kommunalförbund av 15 §, 17 § första stycket och 22 § kommunallagen ersättes 5 § KFL. Anmärkas må att hänvisningen till 22 § medför att val av förbundsstyrelse under vissa förutsättningar skall vara proportionellt.

in

Frågan angående valbarhet till förbundsfullmäktig har behandlats under III 1. i den allmänna motiveringen.

Kungl. Maj.ts proposition nr 150 år 1957

6

§.

Denna paragraf motsvarar 3 § första punkten KFL. Bestämmelserna har behandlats å sid 96—98 i betänkandet samt under III 1. i den allmänna motiveringen.

7 §•

Beträffande stadgandet i första stycket hänvisas till sid. 94 i betänkandet. I andra stycket har intagits en bestämmelse att val av förbundsfullmäk- tige kan ske proportionellt under förutsättning att begäran härom göres av så många väljande, som angives i 22 § fjärde stycket kommunallagen.

Stadgandet i tredje stycket har behandlats å sid. 94 och 95 i betänkandet samt under III 1. i den allmänna motiveringen.

Bestämmelsen i fjärde stycket är föranledd av att en landstingskommuns beslutande organ benämnes landsting och icke fullmäktige.

8

§•

Kommunalförbundskommittén

Kommittén har föreslagit, att 1 mom. första stycket skall ha följande formulering: Fullmäktige väljas i januari året näst efter det då allmänna kommunalval ägt rum, och skall valet avse tiden från valets förrättande till utgången av det år, då allmänna kommunalval nästa gång äga rum.

Som motiv till sitt förslag har kommittén anfört följande.

Om mandatperioderna för fullmäktige i kommunalförbund och fullmäk­ tige i kommunerna skola sammanfalla och förbundsfullmäktige skola väljas av kommunernas fullmäktige, uppstår för kommunalförbunden den situa­ tionen, att de under en kortare tid i början av varje ny mandatperiod komma att sakna fullmäktige. De nya förbundsfullmäktige böra givetvis väljas av de nya fullmäktige i kommunerna och icke av de gamla. Till följd härav kunna nya val av förbundsfullmäktige icke företagas förrän vid första sam­ manträdet med de nya fullmäktige i kommunerna. Fn sådan situation skulle kunna undvikas, om den regeln infördes, att förbundsfullmäktige skulle väljas året efter det då val av kommunernas fullmäktige ägt rum. Om analogin med kommunallagens bestämmelse om styrelseval året efter fullmäktigeval skall upprätthållas, skulle härav följa, att förbundsstyrelsen finge väljas två år efter allmänna kommunalval. Kommittén håller emellertid före, att det förhållandet att ett kommunalförbund i början av varje mandat­ period under en kortare tid kommer att sakna fullmäktige, icke innebär en så allvarlig olägenhet, att fördenskull i nya KFL böra införas bestämmelser i fråga om tidpunkten för val av fullmäktige och styrelse, vilka i så hög grad som ovan antytts, avvika från motsvarande regler i kommunallagen.

112

Kungl. Maj.ts proposition nr 150 år 1957

Remissyttrandena

Länsstyrelsen i Västernorrlands län och svenska landskommunernas för­ bund anser det emellertid vara otillfredsställande att kommunalförbunden under en tid skall sakna förbundsfullmäktige. De föreslår därför, att det i lagen stadgas skyldighet för de nyvalda fullmäktige i medlemskommunerna att redan under december månad det år, fullmäktige valts, sammanträda för utseende av förbundsfullmäktige.

Kammarkollegiet, länsstyrelsen i Älvsborgs lån och stadsfullmäktige i Kramfors föreslår av samma anledning, att i lagen skall givas föreskrift om att valet av förbundsfullmäktige skall avse tiden från valets förrättande till dess nya fullmäktige blivit valda.

Departementschefen

Väljes förbundsfullmäktige i januari året näst efter det då allmänna kommunalval ägt rum, kommer kommunalförbunden att sakna förbunds­ fullmäktige under viss tid. Detta förslag är enligt min mening icke för­ enligt med allmänna kommunalrättsliga principer. Kommunalförbund bör vid varje tidpunkt äga ett beslutande organ, som, därest så skulle vara behövligt, kan sammanträda för att behandla brådskande ärenden. På grund härav kan jag icke tillstyrka kommitténs förslag i denna del.

Då vidare i princip gäller att kommunala förtroendemäns mandattid föl­ jer kalenderår, synes det under remissbehandlingen framförda förslaget att förbundsfullmäktiges mandattid skall upphöra först sedan nya fullmäk­ tige blivit valda, icke böra genomföras.

Däremot vill jag förorda det av svenska landskommunernas förbund och länsstyrelsen i Västernorrlands län framförda förslaget att förbunds- medlemmarna skall utse förbundsfullmäktige före ingången av det år, då förbundsfullmäktiges tjänstgöringstid börjar. Där landstingskommun in­ går i förbundet, bör valet förrättas vid landstingsmötet men i övriga fall äga rum i december året innan förbundsfullmäktiges tjänstgöringstid börjar.

Jag vill i anslutning härtill anmärka, att en i viss mån likartad bestäm­ melse redan nu finnes i 18 och 40 §§ lagen om ordning och villkor för ändring i kommunal och ecklesiastik indelning, vilka bestämmelser jag kommer att föreslå skall bibehållas med i förevarande avseende oförändrat innehåll. Jag vill vidare nämna, att församlingsstyrelsekommittén — som i sitt arbete mött samma problem som det nu ifrågavarande — enligt vad jag inhämtat torde komma att i sitt förslag till ny lag om församlings- styrelse föreslå, att val av församlingsdelegerade skall förrättas i december månad näst före ingången av det år, då delegerades tjänstgöringstid börjar.

Skall förbundsfullmäktige utses det år allmänna kommunalval ägt rum, bör de väljas av de vid kommunalvalet utsedda ledamöterna av förbunds- medlems fullmäktige. Bestämmelse härom samt angående sammanträde för utseende av förbundsfullmäktige har intagits i 1 mom.

113

Beträffande val av förbundsfullmäktige vill jag slutligen framhålla vik­ ten av att valet sker så tidigt under månaden som möjligt, så att valen hinner vinna laga kraft innan tjänstgöringstidens början.

I 2 mom. har intagits vissa bestämmelser angående nybildat förbund. Tjänstgöringstiden för fullmäktige bör avse tiden från valets förrättande till ingången av det år, då nästa tjänstgöringstid för fullmäktige börjar. I detta moment har jag vidare intagit den bestämmelsen, att medlemskommu- nerna skall, då val av förbundsfullmäktige i nybildat förbund skett, oför­ dröj ligen insända underrättelse till länsstyrelsen med angivande av de valdas namn och postadress. Länsstyrelsen skall därefter, så snart ske kan, förordna en av fullmäktiges ledamöter att utfärda kungörelse om fullmäktiges första sammanträde.

I 3 mom. har intagits en bestämmelse om fyllnadsval för det fall att fullmäktig skulle avgå under löpande mandatperiod. Denna bestämmelse är betingad av att det icke skall finnas suppleanter för fullmäktige.

Bestämmelserna i 4 mom. första stycket motsvarar stadgandena i It § andra stycket kommunallagen dock att val av ordförande och vice ordförande föreslås skola ske vid fullmäktiges första sammanträde i stället för i januari månad. Härigenom undvikes att fullmäktige tvingas att sammanträda endast för att välja ordförande och vice ordförande.

9 §•

Paragrafen motsvarar 4 § KFL. Motiven till paragrafen återfinnes å s. 134 i kommitténs betänkande.

10 och 11 §§.

Stadgandena i dessa paragrafer har behandlats å s. 134—135 och 102 i betänkandet samt under III 2. i den allmänna motiveringen.

Kungl. Maj.ts proposition nr 150 år 1957

Om kommunalförbunds styrelse och övriga nämnder

12

§-

Denna paragraf motsvarar vissa bestämmelser i 6 § KFL. Ifrågavarande bestämmelser gäller där ej annat är stadgat i specialförfattning (motiv, se allmänna motiveringen under III 5.).

Någon motsvarighet till bestämmelsen i 31 § första stycket andra punk­ ten kommunallagen att antalet ledamöter i kommunernas styrelse icke må vara under fem har icke intagits i förevarande lagförslag. Skälen härför framgår av vad jag anfört under III 1. i den allmänna motiveringen.

Det synes lämpligt att, såvitt möjligt, varje medlemskommun får repre­ sentant i förbundsstyrelsen. Någon uttrycklig bestämmelse angående för­ delningen mellan medleinskoinmunerna av mandaten i förbundsstyrelsen bör emellertid på skäl, som angives under III 1. i den allmänna motive­ ringen, icke intagas i lagen. 8 — Bihang till riksdagens protokoll 1957. 1 sand. Nr 150

114

Kungl. Maj.ts proposition nr 150 år 1957

13 §.

Paragrafen innehåller bestämmelser om val av ledamöter och supple­ anter i förbundets styrelse och övriga nämnder. I förhållande till kom­ mitténs förslag har ändring vidtagits med hänsyn till de ändrade bestäm­ melserna i 8 §.

14 §.

Denna paragraf saknar motsvarighet i KFL. Motiven till denna paragraf har redovisats under III 2. i den allmänna motiveringen.

15 §.

Bestämmelserna i paragrafens första stycke skall gälla, där ej annat stadgats i specialförfattning.

Stadgandet i andra stycket har behandlats under III 2. i den allmänna motiveringen.

Om kommunalförbunds drätsel

16 §.

Genom den analoga tillämpningen å kommunalförbund av 53 och 62 §§kommunallagen ersättes vissa delar av 6 § KFL.

Vad beträffar frågorna om kommunalförbunds rätt att fondera medel och om revision må hänvisas till vad kommittén anfört å s. 116 och 117 i betänkandet. Såsom kommittén framhållit bör revisionsberättelsen i av­ skrift tillställas förbundsmedlemmarna.

Behandlingen av statförslaget utgör en av de viktigaste uppgifterna för fullmäktige och denna behandling kan vara av särskilt intresse för såväl medlemskommunerna som enskilda personer. Det har därför ansetts lämp­ ligt att låta bestämmelserna i 54 § andra och tredje styckena kommunal­ lagen om att budgetförslaget skall hållas offentligt tillgängligt och om budgetens fastställande bli tillämpliga även för kommunalförbundens del.

I tredje stycket har tillagts den bestämmelsen att val av revisorer och revisorssuppleanter i nybildat förbund skall äga rum vid förbundsfullmäk- tiges första sammanträde samt att valet skall avse tiden från valets för­ rättande till utgången av det år, då valet skett.

17 §.

Paragrafen har motsvarighet i 6 § KFL.

18 §.

Bestämmelserna i denna paragraf har behandlats å sid. 101, 102 och 115 i betänkandet samt under III 2. i den allmänna motiveringen.

19 §.

Motiven till denna paragraf återfinnes å sid. 117 i kommitténs betän­ kande.

115

Rörande den i denna paragraf intagna avvikelsen från kommunallagens bestämmelse om tiden för granskning av revisionsberättelsen må hänvisas till vad kommittén anfört under 9 § å sid. 134 i betänkandet.

Om besvär

20

§.

Paragrafen ersätter 10 § KFL. Motiven till paragrafen redovisas i betänkandet å sid. 137. Här må endast framhållas, att allmän besvärsrätt tillkommer dels medlemmarna i de till förbundet anslutna primärkommunerna, municipalsamhällena eller lands­ tingskommunerna dels dessa förbundsmedlemmar själva.

Svenska landskommunernas förbund och kommunalfullmäktige i Askeby kommun avstyrker såsom obehövligt att kommunalförbund skall erhålla rätt att tillsätta särskild besvärsnämnd.

För egen del anser jag emellertid att denna möjlighet bör stå kommu­ nalförbund till buds.

Hänvisningen till 76 § medför att besvär skall anföras hos länsstyrelsen. Ingår kommuner från skilda län i förbundet blir länsstyrelsen i det län där förbundet har sitt säte besvärsmyndighet.

Därest landstingskommun ingår i förbundet bör i stället motsvarande bestämmelser i landstingslagen bli tillämpliga.

Kungl. Maj ds proposition nr 150 år 1957

Om kommunalförbunds bildande samt om ändring i sådant förbund

21—22

§§.

Dessa paragrafer motsvarar 12—18 §§ KFL. Motiven till bestämmelserna återfinnes å sid. 119—121 och 138 i betän­ kandet samt under III 7. i den allmänna motiveringen.

I enlighet med förslag av länsstyrelsen i Älvsborgs län har i lagen ut­ tryckligen angivits, att länsstyrelsens fastställelseprövning även skall om­ fatta utredning, huruvida detaljbeslämmelserna i förbundsordningen står i överensstämmelse med icke blott kommunalförbundslagen utan även annan författning, som är tillämplig å förbundet. Vissa frågor angående faststäl- lelse av förbundsordning för kommunalförbund med specialreglerad för­ valtning har behandlats å sid. 110 i betänkandet samt under III 5. i den

allmänna motiveringen.

Om medlems utträde ur kommunalförbund och om kommunalförbunds

upplösning

23—31 §§.

Av dessa bestämmelser behandlar 23—26 §§ medlems utträde ur kom­ munalförbund och 27—31 §§ kommunalförbunds upplösning. De forst-

nämnda paragraferna motsvarar 19—23 §§ och de sistnämnda 24—29 §§ i KFL.

Motiven till ifrågavarande regler i förslaget framgår av vad anförts å sid. 119—121 eller 139—140 i betänkandet samt under III 7. i den allmänna

motiveringen.

Enligt 31 § i förslaget äger medlem, som ej åtnöjes med redovisning efter likvidation, anhängiggöra sin talan hos domstol.

Kommunalförbundskommittén anför härom följande.

Enligt 29 § kommunalförbundslagen skall talan mot redovisning över kommunalförbunds likvidation anhängiggöras hos domstol. Det har ifråga­ satts huruvida icke tvist i samband med likvidationsredovisning i stället borde avgöras i administrativ ordning, enär meningsskiljaktigheterna van­ ligen grundade sig på olika meningar om förbundsordningens rätta tolk­ ning, i vilka frågor en länsstyrelse hade större erfarenhet än en domstol. Talan mot en dylik redovisning torde avse en påstådd kränkning av med­ lemmarnas ekonomiska intressen och i allmänhet bestå i antingen skade­ ståndsanspråk mot likvidatorerna för att dessa icke skulle ha på lämp­ ligaste sätt handhaft realisationen av förbundets tillgångar eller avveck­ lingen av den rörelse, som förbundet må ha drivit, eller också klander av det sätt, på vilket likvidatorerna fördelat förbundets tillgångar och ansvaret för dess skulder och övriga förbindelser. Dessa frågor äro väsent­ ligen att bedöma enligt civilrättsliga regler och böra därför lämpligen tillhöra allmän domstols handläggning. Den omständigheten, att förbunds- ordningen fastställts av länsstyrelse, torde icke böra föranleda ändring här- utinnan. Kommittén anser sig därför icke böra föreslå ändring i gällande bestämmelser om talan mot likvidationsredovisning.

Länsstyrelsen i Älvsborgs län ifrågasätter emellertid, om icke domstols- process är en onödigt omständlig och dyrbar procedur för sådana tvister.

Dessa bör enligt länsstyrelsens mening, såsom fallet är med ekonomisk uPP§örelse vid indelningsändring, kunna avgöras i administrativ ordning. Hänskjutande till skiljedom är enligt länsstyrelsen ett tänkbart alternativ.

För egen del ansluter jag mig emellertid på de skäl kommittén anfört till kommitténs förslag.

32 §.

Denna paragraf saknar motsvarighet i KFL. Bestämmelserna har behandlats å sid. 118 och 140 i betänkandet.

Riksarkivet föreslår, att Kungl. Maj :t skall utfärda föreskrifter angående överlämnande av upplöst kommunalförbunds arkivalier, överensstämmande med föreskrifterna i kungörelsen den 20 december 1949 (nr 719) angående överlämnande av kommunala arkivalier till nybildade borgerliga kommuner.

Enligt min mening bör det emellertid ankomma på länsstyrelsen att i samband med beslutet om vilken medlem av förbundet, som skall övertaga och vårda förbundets arkiv, meddela erforderliga anvisningar i detta hän­ seende. Härigenom kan bestämmelserna bättre anpassas till vad som är erforderligt i varje förekommande fall.

116

Kungl. Maj.ts proposition nr 150 år 1957

117

33 §.

Paragrafen saknar motsvarighet i KFL.

Kommunalförbundskommittén föreslår, att bestämmelsen i 32 § skall äga motsvarande tillämpning, då förbund för handhavande av flera angelägen­ heter skall upphöra att vårda någon av dessa.

Riksarkivet och landsarkivarien i Göteborg anser emellertid, att denna bestämmelse bör utgå.

Riksarkivet anför.

Enligt de allmänna arkivordning sprinciperna bör varje arkiv betraktas som en enhet för sig samt ordnas och förvaras som en sådan. Det måste därför vara olämpligt att bryta ut en del av ett kommunalförbunds arkiv och ställa den delen under vård av en av förbundsmedlemmarna, allrahelst som denne medlem vid förbundets eventuella senare upplösning kanske icke får hand om resten av förbundsarkivet.

Då jag delar riksarkivets uppfattning, har paragrafen givits sådan lydelse att den av riksarkivet framförda synpunkten blir tillgodosedd.

Om medlemmarnas ansvarighet för kommunalförbunds skuld

34 §.

Paragrafen, som motsvarar 30 § KFL, skiljer sig från denna endast i redaktionellt hänseende.

Länsstyrelsen i Älvsborgs län anför i denna del följande.

34 § i förslaget behandlar det fall att kommunalförbund saknar tillgångar till gäldande av skuld. Det stadgas, att länsstyrelsen äger förordna om ut­ debitering på medlemmarna som av sådan anledning må erfordras. Beslut om sådan utdebitering torde emellertid, såsom är fallet med utdebitering för förbundets ordinarie utgifter, böra fattas av förbundsfullmäktige. Garanti mot missbruk av en sådan befogenhet för fullmäktige utgör rätten att anföra besvär över fullmäktiges beslut. Det torde knappast finnas an­ ledning räkna med att fullmäktige skulle underlåta att se till att en i van­ lig ordning fastställd fordran blir betald. Endast för det fall, att skuld yppas efter förbundets upplösning, synes en regel erforderlig om rätt för länsstyrelsen att besluta om utdebitering.

För egen del kan jag icke dela länsstyrelsens uppfattning. Reglerna om kommunalbesvär i förslaget utgör icke tillräckliga garantier mot missbruk i dessa hänseenden. Med hänsyn härtill och då särskilda regler angående uttagande av fordran av kommun och angående kommuns tvingande att fullgöra sina förbindelser icke finnes är del enligt min mening nödvändigt att till skyddande av borgenärernas rättsanspråk bibehålla förevarande regler.

Om fullföljd av talan mot länsstyrelsens beslut

35 §.

Denna paragraf motsvarar 32 § KFL. Genom att i paragrafen icke sägs något om den tid, inom vilken besvär skall vara anförda, följer av lagen den 4 juni 1954 (nr 355) om besvärstid

Kungl. Maj.ts proposition nr 150 ur 1957

118

vid talan mot förvaltande myndighets beslut, att besvären vid äventyr av talans förlust skall ha inkommit till vederbörande departement inom tre veckor från det klaganden fick del av beslutet, dock att besvärstiden för menighet skall vara fem veckor.

Övergångsbestämmelser

Övergångsbestämmelserna till lagen har behandlats under III 8. i den allmänna motiveringen. Sedan länsstyrelsen fått underrättelse om val av förbundsfullmäktige, som skett före lagens ikraftträdande, bör länsstyrel­ sen förordna, en av fullmäktige att utfärda kungörelse om fullmäktiges första sammanträde m. m.

Kungl. Maj.ts proposition nr 150 år 1957

Indelningslagstiftnmgen

I. Inledning

Kommitténs uppgift har varit att verkställa en översyn av lagen den 13 juni 1919 om ordning och villkor för ändring i kommunal och ecklesiastik indelning (LKI), med undantag för bestämmelserna i 3 § om förutsättning­ arna för indelningsändring. Kommittén föreslår åtskilliga ändringar i la­ gen, men dessa har dock icke ansetts vara så genomgripande, att en ny lag bör utfärdas. För överskådlighetens skull föreslår kommittén dock att lagen omtryckes i sin helhet.

II. Förutsättningarna för

indelningsändring

1. Gällande rätt

Kommunalförbundskommittén

Kommittén har enligt direktiven icke haft att verkställa någon översyn av bestämmelserna i 3 § LKI om förutsättningarna för indelningsändring. Med hänsyn till det samband som finnes mellan dessa bestämmelser och reglerna om ekonomisk reglering mellan kommunerna har kommittén emel­ lertid ansett nödvändigt att närmare klargöra innehållet i 3 §. Kommittén har därför lämnat en redogörelse för bestämmelserna i nämnda paragraf och därtill knutit vissa reflexioner angående paragrafens tillämpning.

I första stycket av 3 § angives de allmänna förutsättningarna för indel­ ningsändring, d. v. s. de förutsättningar, som alltid skall föreligga för att sådan ändring må komma till stånd. Dessa är, att genom ändringen kan vinnas fördelar för den kommunala förvaltningen eller lättnad eller ut­ jämning i kommunala bördor eller att ändringen finnes främja den eko­ nomiska utvecklingen inom orten eller eljest medföra gagn.

Paragrafens andra stycke innehåller de s. k. kvalificerade förutsättning­ arna för indelningsändring. Om kommun motsätter sig ifrågasatt indel­ ningsändring och ändringen eller villkor, som förbindes med densamma,

119

finnes medföra avsevärd olägenhet för kommunen, ma indelningsändringen komma till stånd endast under två förutsättningar, nämligen att den fin­ nes vara påkallad av betydande allmänt behov samt prövas nödig för att undanröja eller avsevärt minska förefintligt missförhållande. Såsom exem­ pel på betydande allmänt behov nämnes i lagen fyra omständigheter, näm­ ligen då oregelbundenhet i rikets indelning eller annat förhållande vållar hinder eller olägenhet i allmänna ärendens behandling eller i tillgodoseende av kommunala behov, eller viss kommunal uppgift av större vikt tinnes vara eftersatt, så att avsevärd olägenhet därav uppkommit eller kan väntas uppkomma, eller samhälles behov av utrymme för bostäder, industri eller annat dylikt ändamål icke kan inom samhällets område i erforderlig mån tillgodoses, eller bestående indelning lägger hinder i vägen för den ekono­ miska utvecklingen inom orten.

En jämförelse mellan första och andra styckena i 3 § kunde måhända synas ge stöd åt den uppfattningen, att kommuns medgivande eller bestri­ dande skulle sakna betydelse, då fråga är om indelningsändring, som icke medför avsevärd olägenhet för kommunen. Sa har enligt kommittén emellertid bestämmelsen icke tillämpats. Visserligen skall, anför kommit­ tén, för en indelningsändring i princip föreligga från allmän synpunkt sett objektivt bärande skäl, men dessa kan vara mer eller mindre starka. Om de allmänna skälen för en ifrågasatt ändring av mindre omfattning icke är särskilt framträdande, medför, uppger kommittén, i regel exkorporerings- kommunens bestridande, att framställningen om ändring avslås men om å andra sidan de berörda kommunerna är ense om en ändring av mera obe­ tydlig räckvidd, bifalles i allmänhet framställningen, om den icke medför några olägenheter från allmän synpunkt.

Kommittén övergår härefter till att behandla de s. k. kvalificerade förut­ sättningarna för indelningsändring.

Av dessa fyra förutsättningar uppehåller sig kommittén endast vid de tre sista. Den första — att oregelbundenhet i rikets indelning eller annat för­ hållande vållar hinder eller olägenhet i allmänna ärendens behandling eller i tillgodoseende av kommunala behov — har kommittén icke funnit anled­ ning att kommentera, enär enligt kommitténs uppfattning utvecklingen efter tillkomsten av LK1 icke synes ha medfört några ändrade förhållanden.

Den andra förutsättningen — att viss kommunal uppgift av större vikt finnes vara eftersatt, så att avsevärd olägenhet därav uppkommit eller kan väntas uppkomma — har kommittén däremot gjort till föremål för en in­ gående analys. Kommittén uppger, att denna omständighet tidigare ofta åberopats som skäl för att med stad eller köping införliva utanför tätortens gräns uppvuxen oreglcrad bebyggelse, s. k. kåkstäder. Förr var möjlighe­ terna att inom en landskommuns ram sanera en redan befintlig oreglerad och i övrigt, t. ex. från brand- och hälsovårdssynpunkt, otillfredsställande bebyggelse mycket små. De planinstitut, som för den rena landsbygdens

Kungl. Maj:ts proposition nr 150 år 1957

120

Kungl. Maj.ts proposition nr 150 år 1057

del stod till buds, var nämligen, anför kommittén, otillräckliga för ända­ målet, och även reglerna om kommuns kompetens, så som de då tolka­ des, lade hinder i vägen härför. När det gällde att råda bot på de olägenheter, som genom en dylik bebyggelse redan uppstått vid gränsen av en lands­ kommun, stod därför, yttrar kommittén, valet i regel mellan municipalbild- ning beträffande området eller införlivning av detsamma med staden eller köpingen. Genom att det förra alternativet ofta visade sig otillräckligt, fram­ för allt enär ett sådant municipalsamhälle icke skulle ha haft ekonomiska resurser att vidtaga de erforderliga åtgärderna, blev följden i allmänhet, anför kommittén, att området införlivades med tätorten, på det att denna skulle kunna genomföra den nödiga saneringen. Numera är emellertid, framhåller kommittén, förhållandena helt annorlunda än vid tiden för till­ komsten av LKI. Landskommun har numera, även där stadsplan icke upp­ rättats, rätt och skyldighet att sörja för exempelvis anordnande av vatten- och avloppsledningar för mindre bebyggelseområden. Härtill kommer att landskommunerna tack vare den nya kommunindelningen i allmänhet har tillräcklig ekonomisk bärkraft för att kunna sanera eftersatta bebyggelse­ områden. Efter tillkomsten av 1947 års byggnadslagstiftning har lands­ kommunen även principiellt samma möjligheter som administrativ tätort att medverka till önskvärd sanering av randbebyggelse. Dessa omständig­ heter måste, enligt kommittén, leda till att det ifrågavarande kvalificerade indelningsskälet — att viss kommunal uppgift finnes vara eftersatt — nu ges en annan innebörd än vid tillkomsten av LKI. Enligt kommitténs mening har också indelningspraxis i stort sett anpassats efter de ändrade förhål­ landena. Det ligger i sakens natur, anför kommittén, att LKI i fortsättningen kan tilläggas endast supplementär betydelse som medel att motverka olä­ genheterna av oreglerad randbebyggelse. Tvångsinkorporering av detta skäl synes enligt kommittén numera böra tillgripas endast i sådana fall, då en kommun uppenbarligen saknar vilja och förmåga att medverka till att be­ byggelseområden av ifrågavarande slag inom rimlig tid blir sanerade medan grannkommunen kan förutsättas äga sådan vilja och förmåga. Att praxis härvidlag i viss mån ställt sig avvaktande synes kommittén vara naturligt; det måste nämligen taga förhållandevis lång tid, innan en så genomgri­ pande lagstiftning som vår nuvarande byggnadslagstiftning fullt ut kommit i praktisk tillämpning.

De två övriga kvalificerade förutsättningarna för indelningsändring — att samhälles behov av utrymme för bostäder, industri eller annat dylikt ändamål icke kan inom samhällets område i erforderlig mån tillgodoses samt att bestående indelning lägger hinder i vägen för den ekonomiska ut­ vecklingen inom orten — behandlar, anför kommittén, frågor om kommu­ nens behov av markutrymme. Också i detta avseende måste enligt kom­ mittén 1947 års byggnadslagstiftning indirekt påverka tillämpningen av LKI, enär genom sagda lagstiftning den översiktliga bebyggelseplaneringen

121

reglerats genom införande av instituten generalplan och regionplan. De här ifrågavarande båda skälen för indelningsändring bör enligt kommitténs mening bibehållas som en säkerhetsventil, enär det ej finns tillräckliga garantier för att gemensam planläggning skall komma till stånd i erforder­ lig omfattning. Fall kan också förekomma, anför kommittén, då en mindre kommun saknar nödiga administrativa, tekniska och ekonomiska resurser för att kunna svara för en exploatering, som är behövlig för att den ekono­ miska utvecklingen inom bygden icke skall obehörigen hindras.

Sammanfattningsvis uttalar kommittén, att vad kommittén anfört synes ge vid handen, att även om förhållandena på flera viktiga områden är annor­ lunda nu än vid tiden för tillkomsten av LKI, bestämmelserna i lagens 3 § rörande förutsättningarna för indelningsändring likväl är så allmänt ut­ formade, att indelningspraxis bör kunna anpassas efter de successivt änd­ rade förhållandena.

Beträffande kommitténs uttalanden i övrigt angående förutsättningarna för indelningsändring må hänvisas till sid. 150—156 i kommitténs betän­ kande.

Remissyttrandena

Kommitténs analys av bestämmelserna i 3 § LKI om förutsättningarna för indelningsändring har berörts i ett stort antal remissyttranden. Analy­ sen anses allmänt vara av betydande värde, och de uttalanden kommittén gjort har vunnit stor anslutning.

Flera remissinstanser anser emellertid, att 3 § bör omarbetas, eftersom bestämmelserna i densamma numera fått ett i vissa hänseenden ändrat innehåll. Svenska landskommunernas förbund anför.

För sin del skulle förbundet gärna se att resultaten av denna analys — till vilka förbundet oförbehållsamt ansluter sig — komma till otvetydigt uttryck i själva lagtexten. Det må vara riktigt att — som kommittén fram­ hållit — nämnda bestämmelser äro så allmänt utformade, att indelnings­ praxis bör kunna anpassas efter de successivt ändrade förhållandena. I sin nuvarande lydelse bär likväl 3 § LKI omisskännliga spår av att ha tillkommit för helt andra syften — främst tillgodoseenden av städernas utvidgnings- behov — än de som numera äro aktuella. Åtskilliga av de kvalificerade in- delningsvillkoren ha såsom kommittén påvisat helt förlorat sin aktualitet. När så skett synes det föga rimligt att då lagen i övrigt moderniseras dess grundläggande bestämmelser skola bibehålla eu föråldrad lydelse.

Länsstyrelsen i Älvsborgs lån, som även anser att 3 § bör omformuleras, yttrar bl. a. följande.

Förutom atl paragrafen icke kan anses motsvara tidens krav vill läns­ styrelsen framhålla att den är svår att förstå. Det torde knappast vara nöd­ vändigt att som här sker omgärda Kungl. Maj:ts prövning av indelnings- ärenden med detaljerade bestämmelser. Även utan sådana torde berörda kommuners intressen bli vederbörligt beaktade. Länsstyrelsen vill sätta i fråga, om det inte räcker alt — som i 11)46 års lag rörande ny indelning av

Kungl. Maj.ts proposition nr 150 är 1957

122

riket i borgerliga kommuner — såsom förutsättning för indelningsändring stadga, att ändringen skall vara lämplig.

Även länsstyrelsen i Malmöhus län hävdar, att en översyn av ifrågava­ rande bestämmelser bör ske, enär genom byggnadslagstiftningen icke kan lösas alla de samarbetsproblem, som ofta uppkommer mellan angränsande men administrativt skilda tätorter.

Kammarkollegiet har icke framställt något yrkande om att bestämmel­ serna om förutsättningarna för indelningsändring skall omarbetas. Kolle­ giet har däremot gjort vissa erinringar med anledning av kommitténs ut­ talanden i samband med behandlingen av den andra kvalificerade förut­ sättningen för indelningsändring, den att kommunal uppgift blivit eftersatt.

Kollegiet anför.

Kommittén uttalar att tvångsinkorporering vid fall av eftersatt kom­ munal uppgift i fråga om sanering av oreglerad randbebyggelse numera endast bör tillgripas i sådana fall då en kommun uppenbarligen saknar vilja och förmåga att medverka till att bebyggelseområden av sådant slag inom rimlig tid bli sanerade, medan grannkommunen kan förutsättas äga sådan vilja och förmåga. I anslutning härtill anföres vidare, att praxis härvidlag i viss mån ställt sig avvaktande. Kommitténs förenämnda ut­ talande, vilket sålunda syftar till en viss skärpning av de krav som enligt nu tillämpad praxis uppställas för indelningsändring, torde icke utan vidare böra godtagas såsom vägledande för indelningsärendenas handläggning i fortsättningen. Det skulle i tillämpningen kunna leda till att snart sagt varje tvångsinkorporering förhindrades hur välmotiverad den eljest må be­ finnas. Kollegiet anser att i här åsyftade fall alla på indelningsfrågan in­ verkande objektiva omständigheter nödvändigtvis, liksom hittills, måste beaktas vid bedömandet av huruvida förutsättningar för en indelningsänd­ ring föreligga eller ej. De möjligheter, som byggnadslagstiftningen genom olika planinstitut ger att reglera bebyggelsefrågor, kunna icke alltid be­ traktas som effektiva.

Stadsfullmäktige i Malmö berör i sitt yttrande den tredje kvalificerade förutsättningen för indelningsändring, den att samhälles behov av utrymme för bostäder, industri eller annat dylikt ändamål icke i erforderlig mån kan tillgodoses inom samhällets område. Stadsfullmäktige uttalar, att om det skulle anses, att kvalificerat behov av inkorporering icke föreligger, så länge område inom den egna kommunen är tillgängligt för bebyggelse, oav­ sett olägenheterna av just denna exploatering, torde det vara på sin plats att hävda, att en uppmjukning av 3 § är erforderlig.

Kungl. Maj:ts proposition nr 150 år 1957

2. Ändring av såväl kommunal som ecklesiastik indelning

Kommunalförbundskommittén

Ehuru det enligt kommitténs direktiv ligger utanför dess uppdrag, tager kommittén i detta sammanhang upp till diskussion två frågor rörande tolk­ ningen av 3 § LKI. Den första gäller beslut om indelningsändring, som för­

123

anleder bristande överensstämmelse mellan kommunal och ecklesiastik indel­ ning. Enligt kommitténs mening torde beslut om indelningsändring, avse­ ende överflyttning av område från en indelningsenhet till annan i kommu­ nalt men ej i ecklesiastikt hänseende med påföljd att kommun- och försam- lingsgränserna kommit att skära varandra knappast stå i överensstämmelse med grunderna för LKI.

Den andra frågan rör tolkningen av begreppet avsevärd olägenhet vid indelningsändring, som berör såväl kommunal som ecklesiastik indelning. Kommittén anför bl. a. följande. Någon av de s. k. kvalificerade förutsätt­ ningarna för indelningsändring måste enligt 3 § LKI föreligga, om kom­ mun, som beröres av den ifrågasatta indelningsändringen, motsätter sig densamma och den skulle medföra avsevärd olägenhet för kommunen. En sådan avsevärd olägenhet är att indelningsändringen medför ett ökat utde- biteringsbehov för kommunen. I praxis har avsevärd olägenhet i ekono­ miskt hänseende ansetts föreligga, om indelningsändringen beräknats med­ föra ett ökat utdebiteringsbehov inom vederbörande kommun med mer än 50 öre per skattekrona. Bestämmelserna i 3 § är emellertid icke tillämpliga när det gäller ecklesiastik indelningsändring. Sådan indelning kan därför genomföras mot församlingens vilja även om den medför avsevärd ekono­ misk olägenhet för församlingen. Fråga uppstår då, när avsevärd ekonomisk olägenhet skall anses föreligga för det fall att ändringen avser såväl kom­ munal som ecklesiastik indelning. Denna typ av indelningsändringar är, yttrar kommittén, vida vanligare än enbart kommunala eller enbart eckle­ siastika ändringar.

När kommun och församling sammanfaller — vilket före den nya kom­ munindelningen var förhållandet i flertalet fall — tager man, anför kom­ mittén, enligt praxis vid beräkningen av de ekonomiska konsekvenserna av en indelningsändring hänsyn till minskade skatteintäkter till såväl den borgerliga som den kyrkliga kommunen och bedömer sålunda med utgångs­ punkt från det sammanlagda ökade utdebiteringsbehovet för vederbörande kommun och församling, huruvida för ändringens genomförande måste finnas kvalificerade skäl jämlikt 3 § andra stycket eller icke.

Om åter kommun och församling icke sammanfaller — vilket efter kom­ munsammanslagningarna är mycket vanligt, i det att numera åtskilliga kommuner består av flera församlingar — blir, yttrar kommittén, problemet mera komplicerat. Kungl. Maj: t har intagit den ståndpunkten i frågan att helt bortse från det ökade utdebiteringsbehovet i den minskade försam­ lingen. Kommittén finner det emellertid vara rimligare, att man vid be­ dömningen av huruvida en indelningsändring kommer att medföra avse­ värd ekonomisk olägenhet även i dessa fall tager hänsyn till konsekven­ serna för utdebiteringen i såväl borgerligt kommunalt som kyrkligt hän­ seende.

Kungl. Maj.ts proposition nr 150 år 1957

124

Kungl. Maj.ts proposition nr 150 år 1957

Remissyttrandena

I remissyttrandena har endast det senare problemet berörts. Kammar­ kollegiet hävdar emellertid i den frågan en annan uppfattning än kom­ mittén. Kollegiet anför.

Vid behandlingen av frågan om avsevärd olägenhet av samtidig kommu­ nal och ecklesiastik indelningsändring, där kommun och församling icke sammanfalla, anser kommittén (sid. 158) att man vid bedömningen av huru­ vida en indelningsändring kommer att medföra avsevärd ekonomisk olägen­ het skall taga hänsyn till konsekvenserna för utdebiteringen i såväl borger­ ligt kommunalt som ecklesiastikt hänseende. Frågan skulle alltså bedömas på motsvarande sätt som enligt praxis sker vid indelningsändring, som berör kommun, vilken sammanfaller med församling. Visst fog saknas icke för kommitténs resonemang. Emellertid måste beaktas, att 3 § indelnings­ lagen icke är tillämplig vid ändring i församlingsindelning. Kollegiet anser i överensstämmelse härmed att vid en samtidig kommunal och ecklesiastik indelningsändring, i fall varom här är fråga, uldebiteringsökningen för för­ samlingens vidkommande i regel icke bör påverka frågan, om avsevärd ekonomisk olägenhet uppkommer till följd av den kommunala indelnings- ändringen. Ur skälighetssynpunkt torde dock en församling i förekommande fall, då skatteökningen för dess del blir väsentlig, böra kunna tillerkännas skatteersättning oaktat vid indelningsändringen en utdebiteringsökning icke skulle för kommunen uppgå till den minimigräns, som enligt hittills till- lämpad praxis ansetts konstituera dylik ersättning.

Länsstyrelsen i Jämtlands län anser emellertid i likhet med kommittén att man vid bedömningen av huruvida en indelningsändring skall komma att medföra avsevärda ekonomiska olägenheter eller ej alltid bör taga hän­ syn till konsekvenserna för utdebiteringen i såväl kommunalt som kyrkligt hänseende.

Departementschefen

När 1952 års riksdag i skrivelse till Kungl. Maj :t begärde en förutsätt­ ningslös översyn av lagen den 13 juni 1919 om ordning och villkor för änd­ ring i kommunal och ecklesiastik indelning (LKI) gjordes undantag för

3 § i lagen, vilken innehåller reglerna om förutsättningarna för indelnings­ ändring. Dessa regler ansågs icke behöva omprövas på grund av att den allmänt hållna avfattningen av desamma hade medgivit en anpassning efter de förändrade förhållanden, som inträtt efter lagens tillkomst. På grund härav anfördes i direktiven för utredningen, att ifrågavarande be­ stämmelser borde lämnas utanför och utredningen begränsas till att avse övriga bestämmelser i lagen. Kommittén har emellertid med hänsyn till det samband, som finnes mellan dessa bestämmelser och reglerna om eko­ nomisk reglering mellan kommunerna, funnit nödvändigt att göra en ana­ lys av bestämmelserna i 3 §. Kommittén har efter denna genomgång kom­ mit till det resultatet att, även om förhållandena på flera viktiga områden är annorlunda nu än vid tiden för tillkomsten av LKI, bestämmelserna i

125

3 § likväl är så allmänt utformade, att indelningspraxis bör kunna anpas­ sas efter de successivt ändrade förhållandena.

Vissa remissinstanser anser emellertid, att bestämmelserna i 3 § bör omarbetas. Sålunda framhåller t. ex. svenska landskommunernas förbund, att paragrafen i sin nuvarande form bär omisskännliga spår av att ha till­ kommit för helt andra syften — främst tillgodoseende av städernas ut- vidgningsbehov — än de som numera är aktuella, varjämte åtskilliga av de kvalificerade indelningsvillkoren helt förlorat sin aktualitet. I andra yttranden anses, att det knappast kan vara nödvändigt att omgärda Kungl. Maj :ts prövning av indelningsärenden med detaljerade bestämmelser och det ifrågasättes därför om det icke räcker att — som i 1946 års lag rö­ rande ny indelning av riket i borgerliga kommuner — såsom förutsätt­ ning för indelningsändring stadga, att ändringen skall vara lämplig.

Såsom framgår av förarbetena till LKI ansåg man av principiella skäl att någon kommunal vetorätt mot indelningsändringar icke kunde med­ givas. Den kommunala självständigheten och tryggheten ävensom de be­ tydande privaträttsliga intressen, som vore sammanförda i kommunen, ansågs emellertid kunna åberopas till stöd för en kommunal medbestäm­ manderätt. Varje indelningsändring måste dock bedömas ur synpunkten av det allmännas intresse, och så snart detta intresse vore av mera bety­ dande art, måste, framhöll man, den kommunala bestämmanderätten vika och ändringen kunna genomföras även mot kommunens bestridande. Denna ståndpunkt ansågs icke utesluta att en kommuns vilja angående indelnings­ ändringar skulle betraktas som en faktor av synnerlig betydelse. I detta syfte intogs i 3 § det stadgandet att sådan indelningsändring, som med­ förde avsevärd olägenhet för kommun, ej mot kommunens vilja finge be­ slutas, såvida den icke funnes vara påkallad av betydande allmänt behov samt ändring i indelningen prövades nödig för att undanröja eller avsevärt minska förefintligt missförhållande. I lagen angavs de viktigaste fallen då en indelningsändring ansågs vara påkallad av betydande allmänt behov. I 1946 års indelningslag tillerkändes kommun icke samma inflytande, men detta hade helt sin grund däri, att det då var fråga om en allmän indel­ ningsändring av engångskaraktär. När det gäller nu förekommande indel­ ningsändringar äger alltjämt de skäl, som låg till grund för den kommu­ nala medbestämmanderätten enligt LKI, full giltighet. Bestämmelserna i 3 § i lagen innebär eu garanti för att kommunerna icke utan påtagliga skäl skall behöva få sina gränser ändrade mot sin vilja. Jag anser därför alt förutsättningarna för indelningsändring alltjämt bör angivas i själva lagen och de nu gällande begränsningarna i rätten att besluta om ändrad indelning synes mig vara väl avvägda.

De fyra typfall, som anges i lagen såsom exempel på förhållanden, då eu indelningsändring anses vara påkallad av betydande allmänt behov, har utformats i så allmänna ordalag, att de självfallet icke alltid kan ge till­

Kungl. Maj.ts proposition nr 150 år 1057

127

råde, som vid indelningsändring övergår från en kommun till annan, finnes mark, som är utlagd till väg, gata, torg eller annan allmän plats, den först­ nämnda kommunens rätt till denna mark skall övergå till den kommun, inom vars område marken efter indelningsändringen kommer att ligga. Kommittén framhåller emellertid, att det i vissa fall, som kommittén exemplifierar, kan vara olämpligt att ledningar för vatten och avlopp, eventuellt även ledningar för elektrisk belysning obligatoriskt skall över­ tagas av inkorporeringskommunen. Kommittén anser därför, att sådana ledningar ej bör hänföras till egendom, som obligatoriskt skall övertagas av inkorporeringskommunen.

Kommittén finner icke tillräckliga skäl föreligga att föreslå ändring i den nu gällande regeln att den ekonomiska regleringen mellan de av en in­ delningsändring berörda kommunerna skall fastställas i samband med förordnandet om indelningsändring. Vidare anser kommittén, att den nu­ varande undantagsbestämmelsen från denna regel även bör bibehållas (jfr 4 § LKI och 6 § första stycket i förslaget). Enligt denna undantags­ bestämmelse må ekonomisk reglering i visst avseende kunna verkställas senare än förordnandet om indelningsändring, om blott i förordnandet klart angives, i vilken ordning och enligt vilka grunder denna del av regleringen framdeles skall verkställas. Likaså anser kommittén, att liksom nu är fallet någon ekonomisk reglering ej skall erfordras i indelningsärenden av mindre omfattning och där någon kommunal egendom icke är belägen inom över- flyttningsområdet (»där så finnes nödigt», 4 § LKI och 6 § första stycket i förslaget). Reglerna om fördelning av tillgångar och förbindelser har delvis omformulerats. Kommittén har emellertid bibehållit bestämmelsen att vid delning av kommun kommunala tillgångar ävensom kommunala förbin­ delser må tilläggas endera av de ändrade eller nybildade kommunerna eller fördelas mellan dem. Vidare har kommittén bibehållit stadgandet i 7 § LKI att fast egendom, som uteslutande eller huvudsakligen är avsedd till gagn för visst område, bör tilläggas den kommun, som området kommer att till­ höra. Härtill har kommittén dock gjort det tillägget, att med sådan fast egendom bör följa till egendomen hörande inventarier. Därjämte föreslår kommittén bibehållande av den regeln att skuld, som vilar å egendom, som tilldelas viss kommun, till betalning bör övertagas av samma kommun. Re­ geln är för närvarande så formulerad att den avser icke blott skuld som »vilar å» egendomen utan även skuld som »tillkommit för» densamma. Kom­ mittén bar emellertid uteslutit det senare ledet, enär kommittén anser att kommuns låneskulder, vilka icke kvarstår intecknade i viss fastighet och alltså ej »vilar å» fastigheten, vid fördelning bör behandlas som eu massa, vilken principiellt bör fördelas mellan kommunerna efter skatteunderlaget. Som skäl härför anför kommittén följande.

Regeln i sin nuvarande form har, när det gäller fastigheter, som äro att betrakta som förvaltningsförmögenhet, fått vissa obilliga verkningar.

Kungl. Maj.ts proposition nr 150 år 1957

128

Förvaltningsförmögenhet, som uteslutande eller huvudsakligen är avsedd för överflyttningsområdet, plägar få övertagas av inkorporeringskommunen utan ersättning till exkorporeringskommunen. Om fastigheten då finan­ sierats helt med skattemedel, så att för densamma icke upptagits något lån, eller om eventuell skuld för fastigheten hunnit slutamorteras, får inkorpo­ reringskommunen övertaga den utan ersättning, men om för fastigheten upptagits ett lån, som icke slutamorterats, undgår exkorporeringskommu­ nen ansvaret för skulden. Därtill kommer, att det med den omfattning, som den kommunala verksamheten numera har, ofta kan vara svårt att avgöra, huruvida viss skuld tillkommit för viss fastighet. Kommunen kan samtidigt ha finansierat flera nyanläggningar, för vilka kostnaderna skolat täckas, förutom med skattemedel och eventuella fonderade medel, även med upp­ låning. Det kan då vara en tillfällighet, för vilket företag lånemedel eller andra medel använts.

Återstående tillgångar och förbindelser skall fördelas jämlikt vissa i 7 § andra stycket i förslaget angivna allmänt formulerade normer. Kommittén anser med hänsyn till att de enskilda fallen är alltför skiftande det icke vara önskvärt och knappast ens möjligt att i lagen införa annat än vissa ledande grundsatser. Dessa grundsatser har kommittén angivit på följande sätt.

Ifrågavarande tillgångar och förbindelser fördelas på de ändrade eller ny­ bildade kommunerna efter ty för fördelningen i dess helhet prövas skäligt med hänsyn till förhållandet i beskattningsföremål eller invånarantal mel­ lan de områden, i vilka den äldre kommunen delats, eller till annat för­ hållande, som må anses bestämmande för vartdera områdets andel i den äldre kommunens tillgångar och förbindelser.

På grund av att i lagen endast angivits vissa ledande grundsatser för den ekonomiska regleringen kommer, framhåller kommittén, fördelningen av tillgångar och förbindelser att i stor utsträckning bygga på praxis. Då det enligt kommitténs mening är av stor vikt, att denna praxis icke blott står i överensstämmelse med de i lagen givna normerna för fördelningen utan även är enhetlig, har kommittén upptagit densamma till närmare behand­ ling i de hänseenden, där kommittén funnit anledning föreslå viss ändring eller framställa vissa erinringar eller där eljest fråga väckts om viss ändring.

I fråga om fördelning av kommunala fonder, som avses i 55—57 §§ kom­ munallagen, anför kommittén som sin mening att kassaförlagsfond, allmän investeringsfond och skatteregleringsfond bör fördelas efter skatteunder­ laget. Pensionsfond bör enligt kommitténs åsikt fördelas allteftersom den odelade kommunens förpliktelser mot de personer, för vilkas pensionering fonden svarar, övertages av den ena eller andra kommunen. Beträffande särskild investeringsfond framhålles, att det ofta är en tillfällighet, om ett beslut om avsättning av medel till en investeringsfond formuleras så, att fonden blir att betrakta som allmän eller särskild investeringsfond. Det kunde därför, anför kommittén, finnas fog för att behandla särskild investe­ ringsfond på samma sätt som en allmän sådan fond och alltså dela den efter skatteunderlaget. Det synes dock kommittén, att, då i avsättningsbeslutet

Kungl. Maj:ts proposition nr 150 år 1957

129

angivits viss anläggningstillgång, fonden vid fördelningen bör övertagas av den kommun, som övertager ansvaret för den med fonden avsedda anlägg­ ningstillgången. För fonder, som avses i 56 § a) och 57 § tredje stycket kom­ munallagen, lär, yttrar kommittén, några generella regler icke kunna med­ delas, utan synes sådana fonder böra fördelas efter vad i varje särskilt fall

framstår som skäligt.

Kommittén redogör å sid. 170—176 i betänkandet för sin uppfattning om hur fördelningen bör ske av vissa övriga kommunala tillgångar och förbin­ delser. I denna del må hänvisas till betänkandet.

Kommittén har, med undantag av en ändring av formell natur, i förslaget bibehållit den nuvarande bestämmelsen i 8 § om avräkning mellan kom­ munerna vid fördelning av tillgångar och förbindelser. Den innebär, att om vid fördelningen den ena kommunen fått övertaga stöx-re andel av tillgangaina eller förbindelserna än som med hänsyn till fördelningen i övrigt anses be­ löpa å densamma bör utjämning i pengar ske. Kommittén framhållei emel­ lertid, att förvaltningsförmögenhet, som helt eller i huvudsak är avsedd för överflyttningsområdet, plägar få övertagas av inkorporeringskommunen

utan ersättning.

Kommittén har även å sid. 176—178 i betänkandet gjort vissa uttalanden angående förfoganden över tillgångar före indelningsändringens ikraftträ­ dande och angående ersättning för å införlivningsområde nedlagda kost­

nader.

I 9 § i förslaget har i oförändrat skick intagits de nuvarande bestämmel­ serna (i 10 § första och andra att-satserna LKI) att de kommunala till­ gångarna och förbindelserna skall, då ekonomisk reglering ej sker, till­ komma, om kommuns område ökas den ökade kommunen och om kom­ muns område minskas den minskade kommunen.

Bestämmelserna i den nuvarande 9 § om ersättning för försämrad ekono­ misk ställning, allmänt kallad skatteersättning, har i kommitténs förslag ut- brutits ur sitt nuvarande sammanhang med övriga regler om ekonomisk uppgörelse och såsom 10 § placerats fristående under särskild rubrik. Den föreslagna nya rubriken lyder »Om särskilt bidrag från en kommun till annan vid delning av kommun».

Förutsättning för att bidrag skall utgå är f. n., framhåller kommittén, att endera kommunens ekonomiska ställning blivit avsevärt försämrad och att den andra kommunen finnes skäligen böra utge sådant bidrag. Kommittén uppger, alt med avsevärt försämrad ekonomisk ställning enligt praxis i regel avsctts, att indelningsändringen beräknats medföra ett ökat utdebiterings- behov inom kommunen av mer än 50 öre per skattekrona. Härvidlag tages emellertid, yttrar kommittén, också hänsyn till utdebiteringens höjd i den förlorande kommunen, så alt en markerat låg skattesats i denna medför, att även en något större ökning av utdebiteringsbehovet än 50 öre per skatte­ krona icke anses motivera ersättning.

0

— B i han g till riksdagens protokoll 1957. 1 sand. Nr 150

Kungl. Maj.ts proposition nr 150 år 1957

130

Det särskilda bidraget kan bestämmas att utgå på en gång eller under en viss övergångstid. Engångsbidrag förekommer, upplyser kommittén, i regel endast då fråga är om belopp, som icke anses spela någon större roll för vederbörande kommuners ekonomi. Det vanligaste är, enligt kommittén, att bidrag föreskrives utgå under viss övergångstid och med samma belopp varje år.

Kommittén framhåller, att det givetvis kan resas invändningar mot den hittills i praxis tillämpade gränsen för skyldighet att utge bidrag för för­ sämrad ekonomisk ställning — ett ökat utdebiteringsbehov av mer än 50 öre per skattekrona. Så kan emellertid göras beträffande varje gränsdrag­ ning av detta slag. Det torde dock icke vara möjligt att härvidlag avstå från viss schematisering. För sin del har kommittén funnit att hittillsvarande praxis stundom kan leda till mindre tillfredsställande resultat genom att normalt något bidrag ej utgår i sådana gränsfall, då den relativa förlusten är något mindre än 50 öre per skattekrona. Kommittén föreslår därför, att en uppmjukning av hittillsvarande praxis sker. Bidrag bör, enligt kommit­ téns mening, utgå även för ringare förluster. Exempelvis må, anför kom­ mittén, en förlust, som motsvarar en ökad utdebitering av 40—50 öre eller 30—40 öre per skattekrona föranleda bidrag, varvid bidragsperiodens längd sättes till 4 respektive 3 år. Härigenom löses ifrågavarande tröskelproblem.

Enär ersättningen är avsedd att utgöra ett med hänsyn till förhållandena vid tiden närmast före indelningsändringen utmätt bidrag för att under­ lätta för exkorporeringskommunen att anpassa sig till ett visst inkomstbort­ fall kunde, anför kommittén, ifrågasättas om det icke vore lämpligt, att bi­ dragsbeloppet bestämdes efter en sjunkande skala. Därigenom skulle veder­ börande kommun gradvis kunna vänja sig vid den försämrade ekonomiska ställningen. Då emellertid bidrag av någon betydenhet regelmässigt fonde­ ras eller anslås till täckande av kapitalutgifter, skulle, enligt kommitténs mening, dock icke något vinnas med att konstruera bidragen på sådant sätt.

En särskild fråga i samband med ekonomisk uppgörelse är, anför kom­ mittén, huruvida Kungl. Maj :t har rätt att som villkor för en indelnings- ändring föreskriva nedsättning i uttaxeringen för de skattskyldiga i ett av ändringen berört område, där utdebiteringen höjts till följd av indelnings­ ändringen. Regeringsrätten har, yttrar kommittén, i utslag, i vilket denna fråga prövats, förklarat att Kungl. Maj :t har befogenhet att i beslut om in- delningsändring föreskriva sådan skattedifferentiering. Med hänsyn till dels att skattedifferentiering strider mot gällande kommunala beskattningsprin- ciper och dels att det nuvarande uppbördssystemet bereder utomordentligt stora praktiska svårigheter att genomföra en skattedifferentiering ifråga-

..

o O

sätter emellertid kommittén, om denna Kungl. Maj.ts befogenhet över huvud taget bör utnyttjas. På grund därav har kommittén ansett sig icke kunna biträda ett av kammarkollegiet framfört förslag att i LKI närmare reglera denna befogenhet.

Kungi. Maj.ts proposition nr 150 år 1957

131

Slutligen erinrar kommittén om att LKI icke är tillämplig å indelnings- ändringar beträffande pastorat, tingslag och landstingskommuner. I den mån en kommunal eller ecklesiastik indelningsändring medför ändring av även nyssnämnda slag av indelningsenheter, bör emellertid, framhåller kom­ mittén, liksom hittills bestämmelserna i LKI om ekonomisk uppgörelse analogivis i huvudsak tillämpas å sådan uppgörelse mellan dessa enheter.

Kungl. Maj.ts proposition nr 150 år 1957

Remissyttrandena

Kommitténs uttalanden angående den ekonomiska regleringen mellan de av en indelningsändring berörda kommunerna har i allmänhet icke föran­ lett några erinringar från remissinstansernas sida. De anmärkningar, som gjorts, har till största delen framförts av kammarkollegiet.

Emot kommitténs förslag att bestämmelserna i 5 g i LKI om övertagande av visst slag av tillgångar skall bibehållas i sak oförändrade har kammar­ kollegiet icke något att invända men gör vissa erinringar mot vad kommittén anfört angående övertagande av vissa ledningar. Kollegiet yttrar.

Såväl enligt den gamla som den nya 5 § skall vid indelningsändring, där i område, som övergår från en kommun till annan, finnes mark som är ut­ lagd till väg, gata, torg eller annan allmän plats, den förstnämnda kommu­ nens rätt till sagda mark övergå till den kommun, inom vars område mar­ ken efter indelningsändringen kommer att ligga. Kommittén har till diskus­ sion upptagit frågan, huruvida till dylika tillgångar böra hänföras jämväl kommunens rätt till i marken nedlagda ledningar för vatten och avlopp, eventuellt även för elektrisk belysning, samt därvid stannat för den upp­ fattningen att dylika ledningar icke böra hänföras till sådan egendom, som obligatoriskt skall övertagas av inkorporeringskommun. Enligt kommitténs uppfattning erfordras särskild föreskrift i indelningsbeslutet för att rätten till ledningarna skall övergå. Härutinnan är emellertid att märka, att ut­ trycket »marken» i 5 § indelningslagen är synonymt med »jorden» samt att, enligt 1895 års lag angående vad till fast egendom är att hänföra, till jorden höra för stadigvarande bruk i jorden anbragta ledningar och andra anlägg­ ningar. Stadgandet i 5 § indelningslagen torde således i och för sig innebära icke endast att kommunens rätt till själva marken övergår, utan även att därmed följer rätten till i marken nedlagda ledningar. Om i det särskilda fallet denna konsekvens icke åsyftas, måste förbehåll för ledningarna göras. Kungl. Maj :t torde i indelningsbeslutet kunna stadga sådant förbehåll, med resultat att 4 § i 1895 års lag blir tillämplig.

Kammarkollegiet delar icke heller kommitténs uppfattning att endast skuld, som vilar å egendom, men däremot icke skuld, som »tillkommit för» viss egendom, skall övertagas av den kommun, som tilldelas egendomen.

Kollegiet anför.

Det torde ej alltid vara förenligt med rättvisa att föreskriva att endast skuld, som »vilar å» d. v. s. är intecknad i eu övertagen fastighet, skall övertagas av en mottagande kommun. Ett sådant a priori givet utgångsläge vid eu ekonomisk reglering i samband med eu indelningsändring synes icke lämpligt. En kommun kan visserligen ha förvärvat en intecknad fastighet och i den situationen är väl sambandet ofta tydligt; all en förvaltningsfas-

Kungl. Maj.ts proposition nr 150 år 1957

133

Departementschefen

Då kommun sammanlägges med annan kommun, skall enligt förslaget kommunens tillgångar och ansvarigheten för dess förbindelser tillkomma den ökade eller nybildade kommunen. I likhet med kommittén anser jag, att något undantag från denna regel ej bör gälla, varför jag tillstyrker kom­ mitténs förslag att ur lagen skall utgå det nuvarande stadgandet i 6 § andra stycket att bestämmelse kan träffas, varigenom kommunal tillgång eller förbindelse tillägges allenast del av ändrad eller nybildad kommun.

Vid delning av kommun skall, där så finnes nödigt, en reglering ske mel­ lan de av indelningsändringen berörda kommunernas inbördes ekonomiska förhållanden, vilken reglering skall fastställas av Kungl. Maj :t. Termen »ekonomisk reglering» såsom beteckning å ifrågavarande fördelning av de kommunala tillgångarna och förbindelserna användes i förslaget i stället för den i LKI angivna benämningen »ekonomisk uppgörelse», enär fördel­ ningen icke förutsätter någon överenskommelse mellan kommunerna.

Enligt kommitténs förslag (5 §) skall rätten till sådan mark, som är utlagd till väg, gata, torg eller annan allmän plats, utan ersättning tilldelas den kommun, inom vars område marken efter indelningsändringen kommer att ligga. Denna regel om övertagande av visst slag av tillgångar gäller redan nu. Kommittén har endast gjort en formell ändring i paragrafens lydelse. Såsom kammarkollegiet påpekat innebär bestämmelsen, att den kommun, som förvärvar marken, även erhåller rätten till i marken ned­ lagda ledningar. I de fall, då rätten till sådana ledningar anses icke böra övergå till inkorporeringskommunen, måste följaktligen i förordnandet om indelningsändringen angivas att rätten till ledningarna icke skall följa rät­ ten till marken. Genom ett sådant tillkännagivande bör ledningarna icke längre anses utgöra tillbehör till den fasta egendomen.

Då ekonomisk reglering ej sker, skall enligt bestämmelserna i förslaget (9 §) — med undantag av de i 5 § omnämnda tillgångarna — den minskade

kommunens tillgångar och förbindelser helt kvarvara hos denna samt till­ gångar och förbindelser, som tillhör den ökade kommunen, även efter in­ delningsändringen odelat tillkomma denna kommun. Även denna regel gäller för närvarande.

Någon ändring bör ej göras i de nu gällande bestämmelserna att den eko­ nomiska regleringen i princip skall fastställas i samband med förordnandet om ändringen men att reglering i visst avseende må kunna, där Kungl. Maj :t så bestämmer, senare verkställas i den ordning och enligt de grunder, som angives i förordnandet.

Lagbestämmelserna om den ekonomiska regleringen har, för erhållande av en bättre utformning, något ändrats och omgrupperats i förhållande till kommitténs förslag. I (1 § återfinnes nu, förutom reglerna om fastställelse av reglering, de allmänna reglerna för hur fördelningen av tillgångar och förbindelser bör ske, medan 7 § innehåller vissa särbestämmelser, som bör

134

iakttagas vid fördelningen. Reglernas innebörd framgår av förslaget till lagtext och här skall endast beröras vissa speciella frågor.

Vid den ekonomiska regleringen bör såvitt möjligt fast egendom, som uteslutande eller huvudsakligen är avsedd till gagn för visst område, till­ läggas den kommun, som området kommer att tillhöra (7 §). Till denna be­ stämmelse har, såsom kommittén föreslagit, fogats det tillägget att med sådan fast egendom bör följa till egendomen hörande inventarier.

Enligt såväl nu gällande bestämmelser som kommitténs förslag bör vid den ekonomiska regleringen även iakttagas, att skuld, som vilar å egendom, d. v. s. är intecknad i densamma, följer egendomen och alltså tilldelas den kommun, som skall övertaga egendomen. Frånsett denna självfallna regel skall enligt kommitténs förslag lagen icke innehålla några specialbestäm­ melser om fördelning av skulder. Kommittén anser sålunda skäl icke före­ ligga att till den nya lagen överföra den nu gällande bestämmelsen att skuld, som »tillkommit för» viss egendom, skall tilldelas den kommun, som över­ tager egendomen. Kammarkollegiet har emellertid framfört en motsatt uppfattning. För egen del anser jag det vara riktigast att icke göra skillnad mellan olika slag av ointecknad skuld. Såsom kommittén framhållit är det därjämte svårt att i praktiken avgöra, om en skuld tillkommit för viss egendom eller ej. På grund härav förordar jag kommitténs förslag i denna del.

Beträffande frågan om fördelning av kommunala fonder uttalar kom­ mittén bl. a., att särskild investeringsfond vid fördelningen bör övertagas av den kommun, som övertager ansvaret för den med fonden avsedda an­ läggningstillgången. Allmän investeringsfond bör däremot fördelas enligt vanliga normer, d. v. s. i princip efter skatteunderlaget. Under remissbe­ handlingen har emellertid framhållits, att det icke finnes anledning att vid fördelningen av de kommunala tillgångarna och förbindelserna fördela all­ män och särskild investeringsfond efter olika regler. Det anföres därvid att — även om det vid avsättningen till särskild investeringsfond blivit bestämt att de fonderade medlen skall användas till bestridande av kost­ nader för viss anläggningstillgång inom överflyttningsområdet — det icke är säkert att anläggningen kommer till stånd. Vidare har framhållits att, eftersom fondmedlen tillskjutits av hela den tidigare kommunen, särskild investeringsfond principiellt bör fördelas efter skatteunderlaget liksom all­ män investeringsfond. För egen del anser jag på de skäl, som angivits av kammarkollegiet, att särskild investeringsfond bör behandlas efter vad i varje särskilt fall befinnes skäligt.

I enlighet med kommitténs förslag bör särskilt bidrag från en kommun till annan vid delning av kommun kunna utgå, då ena kommunens eko­ nomiska ställning blir försämrad. Möjlighet bör finnas att i varje särskilt fall bedöma om bidrag skäligen bör utgå eller ej. Det nuvarande kravet på att den ekonomiska ställningen skall ha blivit »avsevärt» försämrad

Kungl. Maj.ts proposition nr 150 år 1957

135

bör därför på de av kommittén anförda skälen utgå. Särskilt bidrag bör kunna utgå på en gång eller under viss övergångstid. I senare fallet bör bidragsbeloppet emellertid enligt min mening även kunna bestämmas att utgå efter en sjunkande skala, därest i något fall på grund av särskilda för­ hållanden behov föreligger av ett sådant förfarande.

Kommittén ställer sig avvisande till möjligheten att i indelningsärenden till utjämning av stegrad kommunal beskattning för överflyttat område föreskriva lindring i uttaxeringen. Som skäl härför anför kommittén att skattedifferentiering strider mot gällande kommunala beskattnings- principer samt att det nuvarande uppbördssystemet bereder stora praktiska svårigheter att genomföra en skattedifferentiering. Kammarkollegiet å sin sida anser dock att denna befogenhet även i framtiden bör kunna utnyttjas men, liksom hittills, reserveras för särskilda undantagsfall. Med hänsyn till de av kommittén anförda skälen anser jag emellertid att man bör undvika att i samband med beslut om indelningsändring föreskriva skattediffe­ rentiering.

Vad kommittén i övrigt anfört och föreslagit angående den ekonomiska regleringen föranleder i detta sammanhang intet uttalande från min sida.

Kungl. Maj.ts proposition nr 150 år 1957

IV. Indelningsändrings ikraftträdande och åtgärder med avseende därå

Kommunalförbundskommittén

För närvarande gäller att indelningsändring skall tråda i kraft vid kalen­ derårs början, dock icke tidigare än fyra eller, där kommun delas, nio månader efter det förordnande om ändringen meddelats. Kommittén före­ slår, för vinnande av enhetlighet, att tidsfristen för alla indelningsänd- ringar bestämmes till minst nio månader.

Kommittén behandlar ingående olika spörsmål angående beslutande­ rättens fördelning mellan de berörda kommunerna och ställföreträdarskapet i ändrad kommun under tiden mellan beslutet om indelningsändring och dess ikraftträdande.

Innebörden av den nuvarande bestämmelsen i 13 § om beslutanderättens fördelning är, att, sedan röstlängd enligt den nya indelningen blivit upp­ rättad, vid fattande av kommunala beslut den äldre indelningen skall följas i fråga om angelägenhet, som avser äldre kommun, medan för andra angelägenheter beslutanderätten skall utövas enligt den nya indel­ ningen. Kommittén har i sak bibehållit denna regel men givit den en annan redaktionell utformning.

Vad härefter angår frågan om stållföretrådarskapet i kommun, vars område skall ändras genom indelningsändring, är huvudregeln enligt 14 § första stycket LKI, att fullmäktige skall företräda såväl den äldre som

136

den ökade eller minskade kommunen. Någon ändring av denna bestäm­ melse anser kommittén icke påkallad.

I de fall, där Kungl. Maj :t med stöd av 14 § andra stycket förordnat om nyval av fullmäktige i ändrad kommun, skall enligt kommitténs för­ slag bl. a. följande regler gälla. Samtliga sittande fullmäktiges uppdrag skall upphöra, då den nya indelningen träder i kraft. De nya fullmäktige skall utses för tiden till utgången av det år, då allmänna val av fullmäktige nästa gång skall äga rum. Länsstyrelsen skall bestämma vilken dag valet skall äga rum och huru många fullmäktige, som skall utses. Dessa bestämmel­ ser är desamma som nu gäller. Kommittén föreslår emellertid därjämte den ändringen att i 14 § införes en regel om att de nya fullmäktige skall omedelbart efter valet övertaga handhavandet av dem tillkommande upp­ gifter.

Beträffande beslutanderättens fördelning och ställföreträdareskapet i ändrad församling skall gälla samma regler som i fråga om ändrad kommun med undantag av att länsstyrelsen vid nyval icke skall bestämma antalet fullmäktige (38 §).

I fall då förordnande om nyval av fullmäktige ges i samband med in- delningsändring sönderfaller alltså, anför kommittén, tiden mellan dagen för Kungl. Maj :ts beslut och dess ikraftträdande i två perioder, den första under vilken de gamla fullmäktige företräder såväl den gamla som den ändrade kommunen, och den andra under vilken två fullmäktigrepresenta- tioner tjänstgör parallellt, de gamla fullmäktige för den oförändrade kom­ munen och de nya för den ändrade kommunen. Kommittén framhåller, att de ärenden, som de nya fullmäktige har att avgöra, utgöres i huvud­ sak av de till nästa års budget anknutna frågorna samt diverse val- och tillsättningsärenden. Sedan den nya röstlängden justerats den 25 juli, kan, framhåller kommittén, fullmäktigvalen hållas tidigast i början av sep­ tember, en tidpunkt som i detta undantagsfall torde vara godtagbar, efter­ som nästa års stat icke skall fastställas förrän i oktober.

Om en indelningsändring skall träda i kraft den 1 januari året efter det allmänna kommunalval ägt rum, är det, anför kommittén, emellertid praxis, att förordnande om nyval av fullmäktige icke meddelas, även om enligt eljest vedertagna normer nyval borde ha ägt rum, enär i dylikt fall val av fullmäktige under alla omständigheter skall ske under hösten före indelningsändringens ikraftträdande. Även i dessa fall bör dock, yttrar kommittén, om möjligt frågan om staten avgöras av de nya fullmäktige. Kommittén framhåller, att detta låter sig göra beträffande ändrad kom­ mun, enär fullmäktige för denna väljes under september, men att det icke medhinnes i fråga om ändrad församling, vilkas fullmäktige väljes tredje söndagen i oktober. Under sådana omständigheter anser kommit­ tén, att man får åtnöjas med den anordningen, att de gamla fullmäktige beslutar om staten för den ändrade församlingen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 150 år 1957

137

I praxis hav Kungl. Maj it, anför kommittén vidare, i samband med förordnande om nyval av fullmäktige även föreskrivit, att nya val skall äga rum av de ledamöter och suppleanter i kommunens nämnder, vilkas uppdrag utgår efter dagen för indelningsändringens ikraftträdande. Något direkt stöd i lag för denna praxis finnes icke, framhåller kommittén, utan Kungl. Maj :t har därvid stött sig på den i 28 § givna befogenheten att föreskriva »övriga villkor» för en indelningsändrings genomförande. Enligt kommitténs mening, är det emellertid givet, att det vid mera betydande indelningsändringar kan vara befogat, att nya val icke blott av fullmäktige utan även av de kommunala förvaltningsorganen äger rum. Kommittén föreslår därför, att i 14 § intages en bestämmelse att nyval av kommunala förvaltningsorgan må kunna äga rum.

För det fall att i samband med förordnande om nyval av fullmäktige även föreskrives nyval av kommunala förvaltningsorgan uppstår, fram­ håller kommittén, samma spörsmål om de gamla och nya förvaltnings­ organens inbördes befogenheter som behandlats i avseende å gamla och nya fullmäktige. Kommittén anser det vara uppenbart, att det är de nya fullmäktige, som skall utse sina blivande förvaltningsorgan. Detta inne­ bär, anför kommittén, att de nya organen icke kan väljas förrän i oktober, eventuellt först i november, om det gäller ändrad församling och indel- ningsändringen skall träda i kraft året efter det allmänna kommunalval ägt rum. Detta medför i sin tur, framhåller kommittén, att de gamla för­ valtningsorganen får förbereda utgifts- och inkomststaten för den ändrade kommunen.

Enligt kommitténs mening bör förordnanden om nyval av fullmäktige och nämnder meddelas sparsamt. Kommittén föreslår, att först vid en folkmängdsförskjutning på 15—25 procent nya val av fullmäktige bör ifrågakomma, varvid hänsyn även bör tagas till hur lång tid som återstår av mandatperioden, så att för nyval vid kortare återstående mandatperiod kräves större folkmängdsförskjutning. Beträffande frågan, i vilka fall nya val av förvaltningsorgan må anses befogade, synes, anför kommittén, till en början klart, att dylika nyval icke utan tvingande skäl bör äga rum, om indelningsändringen icke är av sådan omfattning, att den ansetts böra föranleda nyval av fullmäktige. Härvid bör emellertid uppmärksammas, att förordnande om nyval av fullmäktige aldrig meddelas, då indelnings­ ändringen skall träda i kraft året efter det allmänna kommunalval ägt rum. För sådant fall bör, yttrar kommittén, givetvis nyval av förvalt­ ningsorgan kunna ske, trots att förordnande om nyval av fullmäktige icke meddelas. Ofta torde det, framhåller kommittén, vara tillfyllest, att endast kommunens styrelse nyväljes, men hänsyn bör givetvis också lagas till om ett större antal ledamöter genom indelningsändringen blir obe­ höriga, samt, därest valet förrättats proportionellt, i vilken utsträckning behöriga suppleanter finnes tillgängliga att inkallas som ledamöter. Endast

Kungl. Maj:ts proposition nr 150 år 1957

138

i undantagsfall, anför kommittén, synes nya val av samtliga förvaltnings­ organ i en kommun vara påkallade.

Vad här sagts om nyval av fullmäktige och förvaltningsorgan i ändrad kommun bör, tillägger kommittén, i tillämpliga delar gälla frågan om nyval av kyrkofullmäktige och förvaltningsorgan i ändrad församling. I 38 § bör i enlighet härmed införas en bestämmelse, att nyval av kyrkliga för­ valtningsorgan må kunna äga rum.

Kommittén har därefter upptagit till särskild behandling frågan om tidpunkten för val av fullmäktige i nybildad kommun.

I nybildad kommun åligger det, anför kommittén, jämlikt 18 § LKI länsstyrelsen att sörja för att fullmäktige för kommunen blir valda. Läns­ styrelsen skall sålunda snarast möjligt under året innan indelningsänd- ringen träder i kraft och sist före den 1 oktober bestämma dagen för valet och antalet fullmäktige som skall väljas. Numera måste emellertid, fram­ håller kommittén, fullmäktige besluta om utdebiteringskvoten för näst­ kommande år senast under oktober. Om under sådana förhållanden läns­ styrelsen med stöd av bestämmelsen i 18 § LKI skulle dröja med beslutet om fullmäktigval i nybildad kommun till den 30 september, skulle detta innebära att en alltför knapp tid förelåge mellan detta länsstyrelsens beslut och tidpunkten för fastställande av utdebiteringskvoten. Med den av kommittén föreslagna ändrade regeln om tidpunkten för ett indelnings- besluts ikraftträdande, nämligen att alla beslut om kommunala indelnings- ändringar skall meddelas senast nio månader före ikraftträdandet, kan, yttrar kommittén, tidpunkten för länsstyrelsens fastställande av valdag och fullmäktiges antal i nybildad kommun emellertid utan olägenhet fram­ flyttas till sist före den 1 juli. Om så sker kan val av fullmäktige i ny­ bildad kommun alltid förrättas i augusti eller, om valet sker samma år som ordinarie kommunalval äger rum, på den ordinarie valdagen tredje söndagen i september.

I avseende å nybildning av församling förekommer i 40 §, anför kom­ mittén vidare, en motsvarande bestämmelse rörande förordnande för per­ son att föra ordet i församlingens kyrkoråd in. in. Sålunda skall dom­ kapitlet sist före den 1 oktober året innan indelningsändringen träder i kraft förordna präst att fullgöra dessa uppgifter. Om såsom kommittén föreslagit, alla beslut om ecklesiastika indelningsändringar skall meddelas minst nio månader före ikraftträdandet, kan emellertid, framhåller kom­ mittén, tidpunkten för domkapitlets ifrågavarande förordnande utan olägen­ het ändras till sist före den 1 juli. I så fall kan fullmäktige i nybildad församling väljas i augusti, om beslutet om nybildningen icke skall träda i kraft året efter allmänna kommunalval. Men om så är fallet bör, i en­ lighet med vad tidigare anförts vid behandlingen av 14 §, fullmäk- tigvalen äga rum å ordinarie valdagen den tredje söndagen i oktober. \ id denna tidpunkt finnes för den nybildade församlingen icke några

Kungl. Maj.ts proposition nr 150 år 1957

139

fullmäktige som kan fastställa och icke något kyrkoråd som kan bereda utgifts- och inkomststaten för nästkommande år. Om nybildningen då består i att ett område av en församling skall utbrytas ur denna till egen församling, kan enligt kommitténs mening det gamla kyrkorådet och de gamla fullmäktige fullgöra dessa uppgifter. Skall åter den nybildade för­ samlingen utgöras av två eller flera sammanslagna församlingar eller från andra församlingar utbrutna delar, blir frågan om uppgörande av för­ slag till och fastställande av stat för den nybildade församlingen mera komplicerad, i det att man då ej vet vilket av de gamla kyrkoråden och vilka av de gamla fullmäktige, som skall handlägga dessa frågor. I ett sådant läge synes enligt kommittén den utvägen framkomlig, att budgeten beredes av de gamla kyrkoråden gemensamt och därefter fastställes å kyrkostämma med den nybildade församlingen. I dylika extrema fall bör, framhåller kommittén, i Kungl. Maj:ts beslut om församlingsbildningen intagas föreskrift om huru därvidlag bör förfaras.

Kommittén föreslår, att liksom för närvarande särskild besvärsrätt skall föreligga vid indelningsändring beträffande kommunala beslut, som fattas av den oförändrade kommunen under tiden mellan Kungl. Maj :ts förord­ nande om ändringen och dess ikraftträdande. Besvären skall liksom nu kunna avse att ett kommunalt beslut strider mot de förutsättningar, på vilka förordnandet om indelningsändringen grundats, eller, även om så ej är förhållandet, att beslutet dock avser angelägenhet, vars ordnande skäligen bör tillkomma den ändrade eller nybildade kommunen.

Kommittén har även berört en av kammarkollegiet väckt fråga om att utsträcka besvärsrätten till att avse jämväl beslut, som fattas efter indel- ningsändringens ikraftträdande. Syftet med en sådan utsträckt besvärs­ rätt skulle vara att ge invånarna i ett införlivningsområde möjlighet att framtvinga åtgärder, som inkorporeringskommunen i beslutet om indel­ ningsändring ålagts att vidtaga. Det förekommer nämligen ibland vissa villkor sbestämmelser i beslut om indelningsändring i syfte att förmå en inkorporeringskommun att utföra sådana åtgärder som anordnande av vatten och avlopp eller belysning inom det införlivade området. Kommit­ tén uttalar, på anförda skäl, att någon utsträckning av besvärsrätten icke bör äga rum och tillägger att dylika villkorsbestämmelser syftande till ett moraliskt tvång på införlivningskommunen i allmänhet icke bör med­ delas i indelningsbesluten, enär föreskrifter, som icke kan effektueras bör undvikas.

Remissyttrandena

Emot kommitténs förslag att tidsfristen mellan beslut om indclningsändring och dess ikraftträdande för alla indelningsändringar skall bestäm­ mas till minst nio månader bar endast länsstyrelsen i Södermanlands län haft någon erinran att göra. Länsstyrelsen anser visserligen att med hänsyn

Knngl. Maj.ts proposition nr 150 år 1957

140

till det omfattande planeringsarbete, som i stor utsträckning föregår ikraft­ trädandet av en indelningsändring, skäl talar för den föreslagna ordningen men ifrågasätter ändock om icke möjligheten bör hållas öppen att i ären­ den av mindre omfattning och vikt bibehålla den kortare tidsfristen. Sålunda bör enligt länsstyrelsens mening ett ärende, som angår exempel­ vis endast en enklav, icke behöva få anstå ett helt år, om det icke skulle kunna hinna avgöras före niomånadersfristens utgång. Det kan i detta sammanhang anmärkas, att överlantmätaren i Gävleborgs län i sitt ytt­ rande påpekar, att beslut om indelningsändring ofta föranleder ändring i fastighetsindelningen och att beslutets ikraftträdande blir beroende av fastighetsbildningsåtgärder. Sådana kan, framhåller han, draga långt ut på tiden, i synnerhet i de fall då fastighetsbildningsåtgärden utlöser tvist eller då av annan anledning tidsödande fastighetsrättsliga utredningar måste genomföras. Det torde få förutsättas, anför han, att dessa förhål­ landen beaktas på ett tidigt stadium och att tiden för ikraftträdandet anpassas därefter.

Kammarkollegiet anser, att det ur arbetssynpunkt kan vara fördelaktigt att bibehålla två tidsfrister för indelningsärendenas beredning och av­ görande men vill likväl icke framställa någon erinran mot förslaget. Tiden nio månader skulle emellertid enligt kollegiets mening eventuellt kunna förkortas till åtta månader, därest riksdagen godtager den i Kungl. Maj :ts

Proposition nr 150/1956 med förslag till taxeringsförordning in. in. i 71 § upptagna bestämmelsen, att taxeringsnämnds arbete beträffande visst års taxering skall vara avslutat före utgången av juni månad under taxerings­ året.

Stadsfullmäktige i Göteborg, som anser en enhetlig tidsfrist om minst nio månader vara lämplig, anför.

Som bekant erfordras ofta mycket tidsödande utredningar i indelnings- ärenden och då i allmänhet ett stort antal myndigheter in." fl. måste höras, bruka dylika ärenden draga långt ut på tiden. Den föreslagna enhetliga tidsfristen kan komma att medföra att avgörandet i vissa indelnings- ärenden ytterligare fördröjes. De skäl, som kommittén åberopat för denna nya bestämmelse, äro enligt stadsfullmäktiges mening så vägande, att olägenheten med en ev. tidsförlust icke kan tillmätas större betvdelse. For kommunerna är det nämligen av väsentlig betydelse för budgetarbetet att få besked om indelningsändring tidigare under året än kanske vid månadsskiftet augusti/september. För fastställande av valdag och fullmäk­ tiges antal i nybildad kommun är det också av vikt att ändringsbeslutet meddelas senast i mars månad.

Vad kommittén anfört angående beslutanderättens fördelning och ställ- företrädarskapet i ändrad kommun har föranlett saklig erinran endast av svenska stadsförbundet. Förbundet vänder sig mot kommitténs uttalande att, därest Kungl. Maj :t förordnat om nyval av icke blott fullmäktige utan även av kommunala förvaltningsorgan, de senare icke kan utses förrän i

Kungl. Maj:ts proposition nr 150 år 1957

oktober och följaktligen icke kan bereda bl. a. utgifts- och inkomststaten. Förbundet anför.

Ehuru i och för sig önskvärt finner kommittén det icke möjligt att låta beslut, som skall fattas av de nya fullmäktige, förberedas av de nya för­ valtningsorganen. Kommittén motiverar detta med att dessa organ icke kan väljas förrän i oktober, eftersom fullmäktigevalen kan hållas »tidigast i början av september». Den sistnämnda tidsangivelsen synes dock böra för­ anleda det påpekandet, att kommittén ifråga om tidpunkten för val av fullmäktige i nybildad kommun framhåller att dylika val kan förrättas i augusti, om länsstyrelsen — såsom kommittén föreslagit — ålägges att redan före den 1 juli fastställa dagen för fullmäktigevalet. Samma krav hade kommittén emellertid kunnat uppställa även beträffande länsstyrelsens be­ stämmande av valdag i ändrad kommun, då enligt kommitténs eget förslag alla beslut om kommunala indelningsändringar — i motsats till vad nu är fallet — skall meddelas senast nio månader före ikraftträdandet. Följaktli­ gen bör — sedan den nya röstlängden justerats den 25 juli — fullmäktige­ val även i ändrad kommun kunna ske redan i augusti och påföljande val av förvaltningsorgan senast i september. Under sådana förhållanden synes man kunna ifrågasätta, huruvida motiveringen för kommitténs ståndpunkt är hållbar. Kommittén synes själv lägga stor vikt vid principen att frågor som skall avgöras av organ, utsedda enligt den nya indelningen, om möjligt även bör beredas av sådana organ. Med hänsyn härtill och mot bakgrunden av vad i övrigt nyss anförts finner förbundet det skäligt att ifrågasätta, om icke möjlighet borde skapas för nyvalda förvaltningsorgan i ändrad kommun att i de fall så befinnes lämpligt träda i funktion omedelbart, såsom fallet är med de nya fullmäktige.

Kammarkollegiet vänder sig mot kommitténs uttalande att det i allmän­ het icke bör meddelas villkorsbestämmelser i beslut om indelningsändring i syfte att förmå en inkorporeringskommun att vidtaga vissa åtgärder inom införlivat område. Enligt kollegiets mening bör sådana bestämmelser även i fortsättningen meddelas i indelningsbesluten, när förhållandena ger an­ ledning därtill. Även om bestämmelsens effekt icke ligger på det rättsliga planet, behöver den enligt kollegiets uppfattning icke vara verkningslös.

Det är för övrigt, anför kollegiet, icke uteslutet att en bestämmelse av dylikt innehåll kan få viss betydelse såsom bevismedel, därest talan skulle väckas mot kommunen om fullgörande av eftersatta skyldigheter.

Vad kommittén i övrigt föreslagit i nu förevarande hänseende har icke mött någon erinran från remissinstansernas sida.

Kungl. Maj.ts proposition nr 150 år 1957

141

Departementschefen

I likhet med kommittén anser jag, att tidsfristen mellan beslut om in- delningsändring och dess ikraftträdande bör vara densamma för alla slag av indelningsändringar. Enligt nu gällande bestämmelser kan förordnande om indelningsändring — som alltid skall träda i kraft vid kalenderårs början — meddelas så sent som den Öl augusti, när del gäller totalinför-

142

livningar och sammanläggningar av hela kommuner. Vid sådana omfattande indelningsändringar är det för att det förberedande arbetet med kommu­ nernas utgifts- och inkomststater skall kunna medhinnas utan onödig for- cering nödvändigt att vederbörande kommuner får besked om indelnings- ändringen långt före september månads ingång. Med hänsyn härtill bör tids­ fristen avsevärt förlängas.

Kommittén föreslår, att ifrågavarande tidsfrist skall vara minst nio må­ nader. Beslut om indelningsändring skall alltså enligt kommitténs förslag vara meddelat senast nio månader före det årsskifte, beslutet träder i kraft. För närvarande gäller denna tidsfrist av nio månader beträffande sådana indelningsändringar, varigenom kommun delas. Även i fortsätt­ ningen torde det vara nödvändigt med en ganska lång tidsfrist. Enligt kun­ görelsen den 29 juni 1950 (nr 431) med vissa föreskrifter angående taxering och debitering av skatt vid ändring i kommunal indelning m. in. åligger det lokal skattemyndighet att till ledning för det kommunala budgetarbetet lämna uppgift om skatteunderlaget i del av kommun som skall överföras till annan kommun. Uppgiften skall avse skatteunderlaget året innan indel- ningsändringen träder i kraft och skall så snart ske kan tillställas kommu­ nens styrelse. Arbetet med dessa uppgifter kan stundom bli tidsödande. På grund härav och med hänsyn till det kommunala budgetarbetet bör före­ skrivas en tidsfrist om åtta månader.

Det synes dock kunna ifrågasättas, om tidsfristen icke bör vara kortare än åtta månader, när det är fråga om vissa mindre indelningsändringar. Länsstyrelsen i Södermanlands län anser, att en kortare tidsfrist bör gälla, när en indelningsändring endast berör en enklav. Även i sådana fall, då indelningsändringen endast gäller områden, där ett fåtal personer är bo­ satta, kan det emellertid stundom vara av värde att tidsfristen icke är allt­ för kort, exempelvis för att vidtagande av erforderliga ändringar i fastig­ hetsindelningen skall kunna medhinnas, innan indelningsändringen träder i kraft. Vidare torde ur allmän synpunkt ytterst sällan några olägenheter vara att befara av att en indelningsändring, som gäller sådana obetydligare områden, fördröjes ett år. Med hänsyn härtill och då det måste vara en för­ del att ha en enhetlig tidsfrist för alla slag av indelningsändringar synes det mig vara lämpligast att sådan undantagsbestämmelse icke meddelas.

Emot vad kommittén anfört beträffande beslutanderättens fördelning och ställföreträdarskapet i ändrad kommun har jag intet att erinra bortsett från frågan om val av fullmäktige. Såsom svenska stadsförbundet påpekat an­ ser kommittén att val av fullmäktige i nybildad kommun kan förrättas redan i augusti, medan kommittén däremot i fråga om val av fullmäktige i ändrad kommun uttalar, att fullmäktigvalen kan hållas tidigast i början av september. Något hinder för att även i det senare fallet förrätta valet i augusti föreligger emellertid icke enligt min mening. Det är av stor bety­

Kungl. Maj. ts proposition nr 150 år 1957

143

delse att så kan ske. Då Kungl. Maj :t tillika förordnat om nyval av kom­ muns styrelse och eventuellt även av andra nämnder, kan nämligen, om fullmäktige valts i augusti, nämndvalen hållas redan i september. Därest, som jag föreslår, nämnderna liksom i nybildad kommun genast skall träda i funktion, kan de förbereda utgifts- och inkomststaten för den ändrade kommunen. Detta gäller såväl borgerliga kommuner som församlingar. Jag föreslår därför, att 14 och 38 §§ i lagen ändras i enlighet med vad jag nu anfört.

Av de skäl kammarkollegiet åberopat i sitt yttrande anser jag, att hinder icke bör möta att, då särskilda förhållanden påkallar detta, i beslut om indelningsändring meddela villkorsbestämmelser i syfte att förmå inkorpo- reringskommun att förse eftersatt inkorporerat område med kommunala anläggningar.

Vad kommittén i övrigt anfört och föreslagit beträffande indelningsänd- rings ikraftträdande och åtgärder med avseende därå har godtagits av re­ missinstanserna och föranleder ingen erinran från min sida.

Kungl. Maj.ts proposition nr 150 år 1957

V. Förfarandet vid indelningsändring

Kommunal förbundskommittén

Kommittén föreslår, att den i 24 § LKI stadgade rätten för enskild kom­ munmedlem att taga initiativ till indelningsändring skall upphävas. Om en eller flera enskilda kommunmedlemmar skulle önska få en viss indelnings­ ändring till stånd, bör de enligt kommitténs mening vara hänvisade till att, liksom i alla andra kommunala frågor, söka få frågan upptagen av kommu­ nens fullmäktige. Skulle den önskade indelningsändringen avse överflytt­ ning av ett område från den egna kommunen till annan kommun, i vilket fall den egna kommunen ofta är mindre hågad att taga initiativ till ändringen, kan de, anför kommittén, göra motsvarande hänvändelse till fullmäktige i den kommun, som skulle få mottaga området. Kommittén fram­ håller därjämte, att det står dem den utvägen till buds, att hos vederbö­ rande statliga myndighet hemställa, alt denna ville upptaga frågan.

Kommittén har vidare föreslagit en decentralisering av utredningsförfarandet. Enligt kommitténs förslag skall indclningsärendcnas handläggning i första instans överflyttas från kammarkollegiet till länsstyrelserna. I denna del är kommittén icke enhällig. En ledamot (herr J. W. Pettersson i Norre- gård) har reserverat sig mot majoritetens förslag och föreslagit att kam­ markollegiet skall bibehållas som första instans i dessa ärenden.

För närvarande gäller, att kommun eller kommunmedlem, som vill väcka fråga om indelningsändring, skall inge ansökan därom till kammarkollegiet;

145

kommitténs förslag äga att själv verkställa utredning i indelningsärende utan anlitande av biträde av utredningsman. Enligt den nu gällande lagens ord äger kammarkollegiet icke denna rätt, men trots detta bär kollegiet i ett flertal ärenden av mindre omfattning, särskilt sadana där omradesbestäm- ningen icke föranlett några större svårigheter och där fråga om ekonomisk reglering av vidlyftigare eller mera invecklad beskaffenhet icke förväntas skola uppstå, icke förordnat någon utredningsman utan handlagt ärendena helt inom kollegiet. Då sådan utredning genom s. k. byråpromemorior med­ fört stora fördelar bör enligt kommitténs mening även länsstyrelserna till- lämpa detta förfarande i samma utsträckning som hittills skett i kammar­ kollegiet.

Om ett indelningsärende berör två eller flera län skall ärendet enligt kom­ mitténs förslag på beredningsstadiet handläggas av länsstyrelsen i det län, till vilket sökanden hör. Avslagsbeslut synes, anför kommittén, däremot böra meddelas i den i 43 § 2 mom. länsstyrelseinstruktionen angivna ordningen.

Finner länsstyrelsen med anledning av verkställd utredning, att indelnings- ändring bör komma till stånd, skall enligt förslaget länsstyrelsen insända handlingarna i ärendet jämte eget utlåtande till kammarkollegiet. Kollegiet skall därefter med eget utlåtande överlämna handlingarna till Kungl. Maj :t, som beslutar i ärendet.

Länsstyrelserna skall enligt kommitténs mening vara skyldiga att lämna rapporter till kammarkollegiet angående handläggningen av anhängiggjorda indelningsärenden och därvid bl. a. anmäla när ärende slutligt avgöres genom avslagsbeslut.

Samma förfarande skall enligt förslaget tillämpas i ärenden angående ändring i församlingsindelning (44 §). Domkapitlet skall dock äga befogen­ het att väcka fråga om ändring i församlingsindelning genom anmälan hos länsstyrelsen. Det föreslås också att utredning i sådana ärenden alltid skall äga rum under vederbörlig samverkan med domkapitlet.

Reservanten (J. W. Pettersson) anför, att majoriteten till en början åbe­ ropat som skäl för en decentralisering att flerlalet ärenden på det kom­ munala förvaltningsområdet, vilka avgöres av statlig förvaltningsmyndighet, i första instans handlägges av länsstyrelserna samt att numera — tdl skill- nad från vad som var fallet vid tillkomsten av LKI samhällsplaneringen är en av länsstyrelsernas viktigaste uppgifter. Delta skäl är enligt hans mening av övervägande teoretiskt intresse och bör icke fa öva nagot av­ görande inflytande vid frågans bedömande.

Av praktisk innebörd däremot är, anser han, de av majoriteten anförda skälen att en överflyttning av utredningsförfarandet till länsstyrelserna skulle få till följd dels att till utredningsmän i större utsträckning än nu skulle förordnas personer, som genom sin verksamhet i länet äger god kän­ nedom om förhållandena i orten och de aktuella problemen därstädes, dels att det skulle bli lättare för vederbörande kommuner att komma i kontakt

10 — Ilihang till riksdagens protokoll 1957. 1 sand. Nr 150

Knngl. Maj.ts proposition nr 150 år 1957

146

med utredningsmyndigheten och dels att utredningsmyndigheten — länssty- l elsen under hela utredningsarbetet lätt kunde nå de myndigheter i länet, som i allmänhet hör yttra sig i ett indelningsärende, såsom överlantmätare och länsarkitekt.

Önskemålet alt utredningsmännen i större utsträckning än nu bör vara personer med ortskännedom kan enligt reservantens mening tillgodoses även utan någon decentralisering av utredningsförfarandet, nämligen om kammarkollegiet vid val av utredningsman samråder med vederbörande länsstyrelse. Enligt vad kollegiet upplyst sker redan nu, anlör han, ofta så­ dant sainrad. Härtill må anmärkas, framhåller reservanten, att det hittills ej sällan inträffat, att länsstyrelsen på kollegiets begäran om förslag till lämplig utredningsman icke haft någon person att föreslå, vilken samti­ digt varit lämplig för uppdraget och haft möjlighet att åtaga sig detsamma.

Att det vid decentralisering skulle bliva lättare för vederbörande kom­ muner att komma i kontakt med utredningsmyndigheten samt för denna senare att nå de myndigheter, som i regel har att yttra sig i indelningsären- den, är enligt reservanten obestridligt. Han frågar sig dock om de fördelar, som därigenom skulle vinnas, är så stora, att de överväger de med en de­ centralisering förbundna nackdelarna.

Det främsta skälet mot en decentralisering är enligt hans mening risken för att kravet på enhetlighet i indelningsärendenas handläggning icke skall kunna upprätthållas i erforderlig utsträckning. Han framhåller, att kravet på enhetlighet gör sig gällande med särskild styrka i indelningsärenden, enär såväl bedömningen av förutsättningarna för en indelningsändring som leglerna för de ekonomiska uppgörelserna i ärendena i stor utsträckning bjgger på praxis. Majoriteten har ansett, anför han, att risken för bristande enhetlighet vid ärendenas utredning skall kunna förebyggas genom att kam­ markollegiet utarbetar generella råd och anvisningar till ledning för läns­ styrelserna. När det gäller större och därmed mera betyddelsefulla indel- ningsändringar ar emellertid enligt hans mening förhållandena i de enskilda ärendena så skiftande, att generella anvisningar näppeligen kan bliva till­ fyllest. För att en fast praxis skall kunna upprätthållas, fordras, yttrar han, en samlad erfarenhet av ett större antal indelningsärenden. Om utredningen i dessa ärenden skall anförtros åt 24 länsstyrelser och överståthållarämbetet, blir det, anför han, endast ett fåtal ärenden, som kommer att handläggas av varje enskild utredningsmyndighet, och enligt vad hittills visat sig vara fallet, kan det i vissa län gå flera år mellan varje gång ett indelningsärende aktualiseras.

Han framhåller vidare, att vid decentralisering risken för bristande en­

hetlighet kommer att framträda icke blott i fråga om ärendenas utredning utan även i vad avser avslagsbeslut, vilka det liksom nu skulle tillkomma utredningsmyndigheten att meddela. Majoriteten har visserligen uttalat, att avskrift av länsstyrelses avslagsbeslut bör insändas till kammarkollegiet,

Kungl. Maj:ts proposition nr 150 ar 1957

147

men detta kan enligt hans mening knappast få någon större betydelse i före­ varande hänseende. Då en sådan avskrift inkommer till kollegiet, står man nämligen inför ett fullbordat faktum, därest beslutet icke överklagas, och härtill kommer att avslagsbeslut av administrativ myndighet ofta icke är närmare motiverat utan endast innehåller, att framställningen i ärendet icke föranleder vidare åtgärd.

Med hänsyn härtill anser han, att olägenheterna av en överflyttning av indelningsärendenas handläggning i första instans från kammarkollegiet till länsstyrelserna vida skulle överväga de fördelar, som skulle vara för­ enade därmed. En sådan överflyttning bör därför enligt hans mening icke komma till stånd.

Remissyttrandena

Länsstyrelsen i Skaraborgs län anser i likhet med kommittén att rätt att taga initiativ till indelning sändring icke bör tillkomma enskild kommunmed­ lem dels därför att denna rätt, länsstyrelsen veterligt, icke i praktiken ut­ nyttjats och dels därför att det enligt länsstyrelsens mening icke kan anses lämpligt att en enskild person ges rätt att väcka en fråga, som kan få så vittgående följder för en kommun som en indelningsändring. Även länssty­ relsen i Värmlands län hävdar att slopandet av denna initiativrätt knap­ past torde komma att få någon större praktisk betydelse. Länsstyrelsen fram­ håller, att det för den enskilde kommunmedlemmen ändock alltid finnes möjlighet att hänvända sig till länsstyrelsen med begäran, att länsstyrelsen skall upptaga viss fråga om ändrad indelning till prövning, vilken begäran länsstyrelsen icke torde kunna avvisa utan sakprövning.

Länsstyrelsen i Östergötlands län är emellertid av motsatt uppfattning.

Som skäl för sin mening framhåller länsstyrelsen bland annat, att det för en fastighetsägare kan vara av betydelse att äga rätt att taga initiativ till indelningsändring. Länsstyrelsen i Jämtlands län, som även avstyrker kom­ mitténs förslag i denna del, anför.

Några bärande skäl för en sådan begränsning av initiativrätten synas icke ha redovisats av kommittén. Kommitténs rekommendation, att enskild kom­ munmedlem, som önskar överflyttning av ett område från den egna kom­ munen till annan kommun och som icke lyckas få frågan upptagen av den egna kommunens fullmäktige, kan vända sig till fullmäktige i den kommun, som skulle få mottaga området, anser länsstyrelsen mindre lämplig. Ett så­ dant förfarande skulle säkerligen kunna vara ägnat att rubba grannsämjan och samarbetet kommunerna emellan.

Även kammarkollegiet motsätter sig kommitténs förslag i denna del. Kol­ legiet yttrar.

Den enskildes rätt att taga initiativ i fråga om indelningsändring har i stor utsträckning utnyttjats och i övervägande antalet fall lett till resultat. Av antalet hos kollegiet under femårsperioden 1951—1955 slutligt hand­ lagda indelningsärenden, tillhopa 255 stycken, har initiativet till ändring

Kungl. Maj.ts proposition nr 150 år 1957