Prop. 1947:131

('med förslag till bygg\xad nadslag m. m.',)

Kungl. Maj.ts proposition nr 131.

1

Nr 131.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till bygg­

nadslag m. m.; given Stockholms slott den 28 februari 194-7.

Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll vill Kungl. Maj:t härmed föreslå riksdagen att antaga härvid fogade förslag till

1) byggnadslag; 2) lag angående ändring i lagen den 30 juni 1943 (nr 431) om allmänna vägar;

3) lag angående ändring i lagen den 3 september 1939 (nr 608) om en­ skilda vägar;

4) lag om ändrad lydelse av 33 § civilförsvarslagen den 15 juli 1944 (nr 536); samt

5) lag angående ändrad lydelse av 8 § lagen den 28 maj 1937 (nr 249) om inskränkningar i rätten att utbekomma allmänna handlingar.

GUSTAF.

Herman Zetterberg.

tiihanq till riksdagens protokoll 1947. 1 samt. .V; 131.

1

Kungl. Maj:ts proposition nr 131.

Förslag

till

Byggnadslag.

Härigenom förordnas som följer.

FÖRSTA AVDELNINGEN.

Inledande bestämmelser.

1 §•

Marks användning för bebyggelse skall i den omfattning som stadgas i denna lag föregås av planläggning.

.

2 §'

Grunddragen för marks användning inom kommun eller samhälle angivas i

generalplan.

Närmare reglering av bebyggelsen sker genom

stadsplan

eller

byggnadsplan.

Byggnadsverksamheten inom område som ej ingår i stadsplan eller bygg­ nadsplan regleras genom

utomplansbestämmelser.

3 §.

För samordning av flera kommuners eller samhällens planläggning upp­ rättas

regionplan.

4

§.

Vid planläggning skola såväl allmänna som enskilda intressen tillbörligen beaktas.

5 §.

Markens ägare är med avseende å dess användning för olika slag av be­ byggelse underkastad de inskränkningar som stadgas i denna lag eller med stöd av lagen.

För att mark skall få användas till tätbebyggelse förutsättes, att den vid planläggning enligt denna lag prövats från allmän synpunkt lämpad för än­ damålet.

6

§.

Med tätbebyggelse förstås i denna lag sådan samlad bebyggelse som nöd­ vändiggör särskilda anordningar för tillgodoseende av gemensamma behov.

Annan bebyggelse benämnes glesbebyggelse.

7 §.

Det närmaste inseendet över byggnadsverksamheten utövas av byggnads­ nämnd.

Länsstyrelsen har att öva tillsyn över planläggningen och byggnadsväsen- det inom länet.

Kungl. Maj:ts proposition nr 131.

3

Den allmänna uppsikten över planläggningen och byggnadsväsendet inom riket tillkommer byggnadsstyrelsen.

8

§.

Närmare föreskrifter om byggnadsnämnd, om byggande och lov därtill samt rörande tillämpningen i övrigt av denna lag meddelas av Konungen.

ANDRA AVDELNINGEN.

Bestämmelser för stad.

I. Om generalplan.

9 §.

Generalplan skall genom stadens försorg upprättas i den mån så erfordras till ledning för närmare planläggning beträffande stadens ordnande och be­ byggande.

Planen skall angiva grunddragen för markens användning till olika ända­ mål, såsom till tätbebyggelse, viktigare trafikleder och andra allmänna plat­ ser.

Finnes till främjande av stadens ändamålsenliga utbyggande erforderligt, att visst område tills vidare undantages från tätbebyggelse eller från viss an­ nan bebyggelse, oaktat det i och för sig är lämpat därför, skall det ock an­ givas i generalplanen. Sådant undantag må icke avse bebyggelse för jordbru­ kets, fiskets, skogsskötselns eller därmed jämförligt behov.

Erfordras eljest särskilda bestämmelser angående markens bebyggande eller användning i övrigt, skall generalplanen innehålla sådana bestämmelser.

10

§.

Generalplan så ock ändring därav antages av stadsfullmäktige. Planen må på framställning av staden helt eller delvis fastställas av Ko­ nungen och skall, i vad den blivit fastställd, lända till efterrättelse enligt vad nedan sägs.

Generalplan som blivit föremål för fastställelse benämnes fastställd gene­ ralplan. Därmed avses, om planen är fastställd allenast i vissa hänseenden, en­ dast de bestämmelser som sålunda skola gälla.

Ändring av fastställd generalplan må, om ändringen ej innefattar väsent­ lig avvikelse från vad förut gällt, på framställning av staden fastställas av länsstyrelsen.

11

§■

Underlåter stad att vidtaga erforderliga åtgärder för upprättande av gene­ ralplan, där sådan erfordras, må Konungen förelägga stadsfullmäktige viss tid inom vilken sådan plan skall vara upprättad. Ställa stadsfullmäktige sig e.i föreläggandet till efterrättelse, äger Konungen efter hörande av stadsfull­ mäktige låta på stadens bekostnad upprätta generalplan.

Finnes generalplan men prövas den uppenbarligen icke fylla de krav som med hänsyn till stadens utveckling skäligen böra ställas på densamma, skall i fråga om ändring av planen vad i första stycket stadgas äga motsvarande tillämpning.

4

Kungl. Maj:ts proposition nr 131.

12

§.

Beslut om fastställelse av generalplan gäller ej med avseende å område som

ingår i stadsplan eller byggnadsplan.

Beträffande sådant undantag från bebyggelse som omförmäles i 9 § tredje

stycket må fastställelse ej meddelas att gälla för längre tid än fem år. Ko­

nungen äger dock på framställning av staden förlänga tiden för beslutets gil­

tighet, varje gång med högst nämnda tid.

13 §.

Nybyggnad må icke företagas i strid mot fastställd generalplan; dock må

Konungen och, enligt av Konungen meddelade föreskrifter, myndighet som

Konungen bestämmer medgiva undantag, när särskilda skäl äro därtill och

generalplanens syfte icke motverkas. Kan fastighet, vilken bildats före pla­

nens fastställande, därefter icke tagas i anspråk för byggnadsändamål, må

ock undantag enligt, vad nu sagts medgivas, om generalplanens syfte icke av­

sevärt motverkas.

14 §.

Hava stadsfullmäktige beslutat göra framställning om fastställelse av ge­

neralplan beträffande visst område eller ändring av fastställd generalplan,

må nybyggnad, innan framställningen prövats, ej företagas inom område som

avses med denna; dock må länsstyrelsen medgiva undantag, såvitt generalpla­

nens genomförande icke försvåras.

iö §.

Är fråga väckt om framställning angående fastställelse av generalplan

beträffande visst område eller ändring av fastställd generalplan, äger länssty­

relsen på framställning av staden förordna, att nybyggnad inom området icke

må företagas utan länsstyrelsens tillstånd. Sådant förordnande gäller intill

dess stadsfullmäktige beslutat i frågan, dock ej längre än ett år. Behöver denna

tid förlängas, äger länsstyrelsen på framställning av staden förordna härom;

dock skall beslutet underställas Konungens prövning.

16 §.

Finner Konungen framställning om fastställelse av generalplan icke kun­

na bifallas, äger Konungen för viss tid meddela det förbud mot nybyggnad

som föranledes av omständigheterna.

17 §.

Inom område som ingår i fastställd generalplan må schaktning, fyllning,

trädfällning eller annan därmed jämförlig åtgärd icke vidtagas, såvitt åtgär­

den kan väsentligt försvåra områdets användning för avsett ändamål.

Har med avseende å visst område beslut fattats eller fråga väckts angående

framställning om fastställelse av generalplan eller ändring av fastställd ge­

neralplan eller har förbud mot nybyggnad meddelats enligt 16 §, äger länssty­

relsen, i den utsträckning som föranledes av omständigheterna, stadga förbud

mot åtgärd varom sägs i första stycket.

18 §.

Mark som enligt fastställd generalplan är avsedd till trafikled eller annan

allmän plats må lösas av staden, när staden begär det.

Annan mark för vilken generalplan fastställts må, till den del marken ej

är avsedd för enskilt bebyggande, lösas av staden, såvitt markens användning

för avsett ändamål ej ändock kan anses säkerställd.

Kungl. Maj:ts proposition nr 131.

5

19 §.

Ingår allmän väg i mark som enligt fastställd generalplan är avsedd till

trafikled eller annan allmän plats eller till särskilt trafikområde som skall till-

köra staden, skall vägmärken utan ersättning tillfalla staden i den mån den

tages i anspråk för avsett ändamål.

20 §.

Ingår enskild väg för två eller flera fastigheter i mark som enligt fastställd

generalplan är avsedd till trafikled eller annan allmän plats, äger staden nytt­

ja vägmärken för avsett ändamål utan hinder av den rätt annan kan äga till

marken. Har vägen upplåtits allenast på viss tid, gälle stadens nyttjanderätt

för samma tid.

Besväras vägmärken av fordran eller annan rättighet med bättre rätt än

vägupplåtelsen, njute innehavaren mot avskrivning å handling, varå rättighe­

ten grundas, ersättning av staden för förlust som uppstått genom stadens nytt­

janderätt. Den som vill framställa ersättningsanspråk skall väcka talan, om

han är innehavare av fordran, inom tio år och eljest inom två år från det

planen fastställdes. Sedan marken tagits i anspråk av staden, vare staden an­

svarig för avgäld eller annan förmån som utgår för vägens begagnande.

Är vägen använd för ledning som hindrar eller väsentligt försvårar för sta­

den att nyttja vägmärken, äger staden få ledningen på sin bekostnad flyttad

till lämplig av staden anvisad plats.

21

§•

Skall mark enligt fastställd generalplan användas för annat ändamål än en­

skilt bebyggande och kan markens ägare till följd härav nyttja marken alle­

nast på sätt som står i uppenbart missförhållande till dess tidigare värde, vare

staden skyldig att lösa marken.

Frågan huruvida lösningsplikt föreligger skall bedömas efter den fastighets­

indelning som gällde vid tiden för generalplanens fastställande, med de änd­

ringar av indelningen som skett för planens genomförande.

22

§.

Får mark enligt fastställd generalplan icke användas för annan glesbebyg­

gelse än för jordbrukets, fiskets, skogsskötselns och därmed jämförligt behov,

och kan markens ägare till följd härav nyttja marken allenast på sätt som står

i uppenbart missförhållande till dess tidigare värde, vare markens ägare be­

rättigad till ersättning av staden för den skada som han härigenom lider. Sam­

ma lag vare om innehavare av sådan nyttjanderätt eller annan särskild rätt

till marken som upplåtits innan planen fastställdes.

Ersättningen skall, om förbudet är tidsbegränsat, bestämmas att utgå med

visst årligt belopp, med rätt för såväl staden som markens ägare eller annan

sakägare att erhålla omprövning vid ändrade förhållanden eller vid förläng­

ning av giltighetstiden för bestämmelsen. Vad i fråga om ersättningen avtalats

eller uppenbarligen förutsatts skola gälla mellan staden och sakägare gälle

jämväl mot den som efter planens fastställande förvärvat sakägarens rätt till

marken.

Vid bedömandet av frågan huruvida ersättningsplikt föreligger skall vad i

21 § andra stycket stadgas äga motsvarande tillämpning.

23 §.

Kan överenskommelse i ersättningsfrågan icke träffas, skall den som vill

framställa ersättningsanspråk instämma sin talan till rätten i den ort där mar­

ken är. Jämväl staden äger påkalla prövning av ersättningsfrågan enligt vad

nu sagts.

Staden skall vidkännas å ömse sidor uppkomna kostnader å målet, såframt

ej rätten med hänsyn till omständigheterna finner skäligt annorlunda förordna.

6

Kungl. Maj:ts proposition nr 131.

II. Om stadsplan.

Om stadsplans upprättande och antagande.

24 §.

Stadsplan skall genom stadens försorg upprättas i den mån det genom

stadens utveckling påkallas för den närmare regleringen av bebyggelsen.

25 §.

Stadsplan skall utmärka och till gränserna angiva de för olika ändamål

avsedda områden som ingå i planen, nämligen

byggnadskvarter,

gator, torg, parker och andra allmänna platser samt

specialområden, såsom järnvägs- och andra särskilda trafikområden, skydds-

eller säkerhetsområden för vissa anläggningar, hamnområden, idrottsområden,

begravningsplatser och vattenområden.

Jämväl höjdlägen skola i erforderlig omfattning angivas.

Stadsplan skall ock innehålla de ytterligare bestämmelser angående områ­

denas bebyggande eller användning i övrigt som finnas erforderliga.

26 §.

Stadsplan antages av stadsfullmäktige men skall för att bliva gällande fast­

ställas av Konungen.

Vad nu sagts gälle ock i fråga om ändring av stadsplan; dock må ändring,

som ej avser planens grunddrag och ej heller eljest innefattar väsentlig av­

vikelse från vad som förut gällt, fastställas av länsstyrelsen.

Stadsfullmäktige äga i den omfattning som finnes lämplig uppdraga åt

byggnadsnämnden att i fullmäktiges ställe antaga sådan ändring av stadsplan

eom må fastställas av länsstyrelsen.

27 §.

Finnes för stads ändamålsenliga utveckling eller till främjande av bety­

dande allmänt intresse nödigt att stadsplan upprättas för visst område men

underlåter staden att vidtaga härför erforderliga åtgärder, må Konungen före­

lägga stadsfullmäktige viss tid inom vilken sådan plan skall vara underställd

Konungens prövning. Ställa stadsfullmäktige sig ej föreläggandet till efter­

rättelse, äger Konungen på stadens bekostnad låta upprätta och, efter hörande

av stadsfullmäktige och dem frågan eljest rör, fastställa stadsplan för området.

Vad nu sagts äger motsvarande tillämpning med avseende å ändring av

stadsplan.

Om tomtindelning.

28 §.

Byggnadskvarter skall indelas till tomter sålunda att det kan ändamålsen­

ligt bebyggas i överensstämmelse med stadsplanen.

Kungl. Maj.ts proposition nr 131.

7

29 §.

Tomtindelning bör såvitt möjligt ske i ett sammanhang för hela kvarteret.

Omfattar tomtindelning endast en del av ett kvarter, skall iakttagas att åter­

stoden kan indelas till lämpliga tomter.

30 §.

Tomtindelning av mark som ej varit föremål för dylik indelning skall ske,

när ägare av sådan mark begär det eller när byggnadsnämnden så finner nö­

digt och markägare ej visar särskilt skäl till anstånd.

31 §.

Förutsätter fastställd ändring av stadsplan att ändring sker av tomtindel­

ning eller har kvarter helt och hållet eller till betydande del avbrunnit, skall

fråga om ändring av tomtindelningen företagas, när ägare av mark inom kvar­

teret begär det eller byggnadsnämnden så finner nödigt.

Ändring av tomtindelning må ock på begäran av markägare eller på bygg­

nadsnämndens eget föranstaltande äga rum, om därigenom bättre överensstäm­

melse med bestående äganderättsförhållanden kan vinnas utan avsevärd olä­

genhet.

Ej må tomtindelning ändras i andra fall än nu sagts, med mindre ägarna

av de tomter som beröras av ändringen äro ense därom och ändringen finnes

lämplig för ett ändamålsenligt utnyttjande av tomterna,

32 §.

Kostnaden för tomtindelning eller ändring därav skall bestridas av staden.

Markägare skall dock efter vad som prövas skäligt bekosta ändring som han

påkallat och som ej föranledes av ändring av stadsplanen eller annan av staden

vidtagen åtgärd.

33 §.

Tomtindelning så ock ändring därav antages av byggnadsnämnden men

skall för att bliva gällande fastställas av länsstyrelsen.

Om förbud mot nybyggnad m. in.

34 §.

Nybyggnad må ej företagas i strid mot stadsplan; dock må Konungen och,

enligt av Konungen meddelade föreskrifter, myndighet som Konungen bestäm­

mer medgiva undantag, när särskilda skäl äro därtill och nybyggnaden ej

avsevärt försvårar markens användning för avsett ändamål.

35 §.

Har beslut fattats eller fråga väckts om antagande eller ändring av stads­

plan för visst område, skall angående förbud mot nybyggnad inom området

vad i 14 och 15 §§ stadgas äga motsvarande tillämpning. Är nybyggnaden

beroende av Konungens medgivande enligt 13 eller 34 §, skall dock jämväl

fråga om undantag från förbud som nyss nämnts prövas av Konungen.

36 §.

Finner Konungen stadsplan icke kunna fastställas eller ock böra i viss del

undantagas från fastställelse, äger Konungen för viss tid meddela det förbud

mot nybyggnad som föranledes av omständigheterna.

Föreligger fråga om tillämpning av 27 §, äger Konungen ock förordna om

erforderligt nybyggnadsförbud.

8

Kungl. Maj.ts proposition nr 131.

37 §.

Inom byggnadskvarter vare nybyggnad icke tillåten å mark som ej blivit

indelad till tomter.

Är fråga väckt om ändring av tomtindelning, må nybyggnad ej företagas

å tomt som beröres därav innan frågan slutligt prövas.

Utan hinder av vad i första och andra styckena sägs må dock Konungen

och, enligt av Konungen meddelade föreskrifter, myndighet som Konungen

bestämmer meddela tillstånd till nybyggnad, när särskilda skäl äro därtill

och nybyggnaden prövas ej medföra hinder för lämplig tomtindelning inom

kvarteret.

38 §.

Nybyggnad må ej företagas i strid mot tomtindelning eller å tomt som

icke är rättsligen bestående.

Ej heller må nybyggnad ske, innan skyldighet att anordna utfartsväg och

avlopp från tomten som enligt denna lag åligger ägaren eller att utgiva det

bidrag till kostnad för gata som belöper å tomten blivit fullgjord eller nöj­

aktig säkerhet blivit ställd.

När synnerliga skäl äro därtill, må Konungen medgiva undantag från för­

budet i första stycket.

39 §.

Har å tomt byggnad uppförts i sådant läge, att den skjuter in på grannes

tomt eller på gata eller annan allmän plats, och skulle byggnadens nedri­

vande eller förändring medföra märklig kostnad eller olägenhet för ägaren,

vare denne ej skyldig att avträda den intagna marken förrän byggnaden rives

eller brinner ned, utan så är att den som uppfört byggnaden verkställt inkräkt-

ningen med avsikt eller därvid handlat med grov vårdslöshet och, om fastig­

heten övergått till ny ägare, denne ägde kännedom därom vid förvärvet av fas­

tigheten. Yad nu är sagt gäller ej om trappa som skjuter över gatulinjen; dock

äger länsstyrelsen medgiva att trappan må kvarstå under viss tid eller tills

vidare. För det intrång granne lider av byggnad som skjuter in på hans tomt

njute denne ersättning, om han icke hellre vill avstå tomtdelen mot lösen.

I fråga om byggnad som avses i första stycket skall vad i 34, 38 och 158 §§

är föreskrivet ej medföra hinder mot ändring som efter vad Konungen därom

stadgat är att hänföra till nybyggnad. Sådan ändring må dock ej vidtagas, med

mindre ägaren av den intagna marken medgiver det.

40 §.

Inom område som ingår i stadsplan må schaktning, fyllning, trädfällning

eller annan därmed jämförlig åtgärd icke vidtagas, såvitt åtgärden kan vä­

sentligt försvåra områdets användning för avsett ändamål.

Har med avseende å visst område beslut fattats eller fråga väckts om an­

tagande eller ändring av stadsplan eller har förbud mot nybyggnad medde­

lats enligt 36 §, äger länsstyrelsen, i den utsträckning som föranledes av om­

ständigheterna, stadga förbud mot åtgärd varom sägs i första stycket.

Om avstående av mark.

41

§.

I stadsplan ingående mark som är avsedd till gata eller annan allmän plats

äger staden lösa, när staden begär det.

Annan i stadsplan ingående mark som ej är avsedd för enskilt bebyggande

äger staden lösa, såvitt markens användning för avsett ändamål ej ändock kan

anses säkerställd.

Kungl. Maj:ts proposition nr 131.

9

42 §.

Ingår allmän väg i mark som enligt stadsplan är avsedd till gata eller

annan allmän plats eller till särskilt trafikområde som skall tillhöra staden,

skall vägmärken utan ersättning tillfalla staden i den mån den tages i anspråk

för avsett ändamål.

43 §.

Ingår enskild väg för två eller flera fastigheter i mark som enligt stads­

plan är avsedd till gata eller annan allmän plats, skall angående stadens rät­

tigheter och skyldigheter med avseende å vägmärken vad i 20 § stadgas äga

motsvarande tillämpning.

44 §.

Är mark som ingår i byggnadskvarter icke bebyggd i huvudsaklig över­

ensstämmelse med stadsplanen och kan stadsplanens genomförande ej förvän­

tas äga rum inom skälig tid utan stadens ingripande, må Konungen medgiva

staden att lösa marken i den mån så erfordras. Kan syftet vinnas genom att

staden allenast löser å marken uppförd byggnad för nedrivning, må Konungen

lämna tillstånd därtill.

Kan kostnaden för genomförande av stadsplan beträffande viss mark an­

tagas väsentligt överstiga det bidrag till kostnad för gata som staden äger

uttaga av tomtägare och medför planens genomförande väsentligt ökat värde

för kringliggande kvartersmark, må ock Konungen medgiva staden att lösa

sådan mark; dock skall ansökan härom göras före planens fastställande. Vill

ägaren hellre till staden utgiva särskilt bidrag till förstnämnda kostnad, vare

han berättigad därtill; och bestämme i sådant fall Konungen ett i förhållan­

de till kostnaden och värdestegringen skäligt belopp som markägaren skall

erlägga i den ordning Konungen föreskriver, vid äventyr att staden eljest må

lösa marken.

Kunna staden och markägaren icke enas om det belopp till vilket värde­

stegringen skall beräknas, skall det bestämmas av nämnd som på endera par­

tens ansökan tillsättes i den ordning lagen om expropriation föreskriver. Kost­

naden för förfarandet skall gäldas av staden, såvitt ej med hänsyn till om­

ständigheterna annat finnes skäligt.

45 §.

Finnes i samband med prövning av förslag till stadsplan inlösen av viss i

planen ingående mark böra ske enligt 44 § första stycket, må Konungen med­

dela fastställelse å planen eller del därav under villkor att sådan inlösen kom­

mer till stånd inom viss tid, högst ett år; dock må, när synnerliga skäl äro

därtill, tiden förlängas med högst ett år i sänder.

Intill dess inlösen skett eller tiden därför gått till ända, må nybyggnad ej

utan Konungens tillstånd företagas å den mark som omfattas av den villkor­

liga fastställelsen.

46 §.

Äro enligt tomtindelning särskilda delar av tomt i olika ägares hand, vare

ägare av sådan tomtdel berättigad att lösa återstoden av tomten. Vilja flera

lösa, äge den företräde, vars tomtdel vid uppskattningen åsättes största värdet.

Åsättas tomtdelar lika värden, skall företräde att lösa tillkomma den som

först väckt talan därom.

Erlägger den som berättigats lösa ej löseskillingen, vare ägare av annan

tomtdel berättigad lösa efter det åsatta värdet, såframt han gör anmälan där­

om hos rätten inom tre månader efter det löseskillingen skolat erläggas och

10

Kungl. Maj:ts proposition nr 131.

styrker att han nedsatt den på återstoden av tomten belöpande löseskillingen

hos länsstyrelsen. Äro i sådant fall flera som vilja lösa, bestämmes företrädet

mellan dem efter nyss stadgade grunder.

47 §.

Har ej inom ett år efter tomtindelnings fastställande ägare av tomtdel väckt

talan om inlösen av återstoden av tomten eller har dylik talan ej lett till tom­

tens förenande i en ägares hand, vare staden berättigad lösa tomten; dock må,

om ägare av tomtdel före staden väckt talan om inlösen, stadens anspråk bi­

fallas allenast såframt ägarens talan ej leder till tomtenis förenande i en ägares

hand.

48 §.

Skall mark enligt stadsplanen användas för annat ändamål än enskilt be­

byggande och kan markens ägare till följd härav nyttja marken allenast på

sätt som står i uppenbart missförhållande till dess tidigare värde, vare staden

skyldig att lösa marken.

När ett år förflutit från tomtindelnings fastställande, åligge lösningsplikt

staden jämväl beträffande tomtdel som ägaren ej kan nyttja på annat sätt än

nyss nämnts.

Frågan huruvida lösningsplikt föreligger skall bedömas efter den fastighets­

indelning som gällde vid tiden för stadsplanens antagande, med de ändringar

av indelningen som skett för planens eller för tomtindelnings genomförande.

Om upplåtande av gata eller annan allmän plats.

49 §.

Iordningställande och upplåtande till allmänt begagnande av gata eller an­

nan allmän plats inom område som ingår i stadsplan ankomme på staden.

50 §.

Ny gata skall upplåtas till allmänt begagnande i den mån bebyggandet av

tomter, som enligt stadsplanen hava utgång till gatan, kvarter efter kvarter

fortskrider från förut upplåten gata eller från allmän väg inom område som

i väsentlig utsträckning är bebyggt för bostads- eller industriändamål. Här­

vid skall iakttagas, att varje gatudel som begränsas av två på varandra föl­

jande tvärgators utdragna mittlinjer skall upplåtas, när tomter med en sam­

manlagd längd utmed gatudelen av minst en tredjedel av de därvid befintliga

gränslinjerna för byggnadskvarter bebyggts i enlighet med stadsplanen, dock

att, om dessförinnan bebyggelse föreligger tomt efter tomt i följd från förut

upplåten gata eller från allmän väg inom område som nyss sagts, gatan skall

upplåtas framför sålunda bebyggda tomter.

Skall redan befintlig gata vidgas, åligger det staden att till allmänt begag­

nande upplåta gatans nya del i den mån tomter som enligt stadsplanen hava

utgång till gatan bebyggts i enlighet med planen.

51 §.

Torg, park eller annan sådan allmän plats skall till den del den icke är

att anse som gata upplåtas till allmänt begagnande, när tomter eller special­

områden med en sammanlagd längd utmed platsen av minst två tredjedelar

av de därvid befintliga gränslinjerna för byggnadskvarter och specialområ­

den bebyggts i enlighet med stadsplanen eller eljest väsentligen tagits i an­

språk för där angivet ändamål.

Kungl. Maj.ts proposition nr 131.

11

52 §.

När gata upplåtas til] allmänt begagnande, skall den till bredd och höjd- läge överensstämma med stadsplanen; dock äger länsstyrelsen på framställ­ ning av staden medgiva avvikelse härifrån tills vidare eller under viss tid, om den allmänna samfärdseln och hälsovården ändock kunna behörigen tillgodoses.

Vid upplåtandet skall gatan vara försedd med beläggning efter behovet och ortens sed samt med erforderliga gångbanor och nödig anordning för vattnets avrinnande. Plantering eller annan särskild anordning, varmed gatan skall vara försedd enligt stadsplanen, skall såvitt möjligt utföras i samband med gatans iordningställande men eljest så snart ske kan efter dess upplåtande. Skall i gatan finnas underjordisk avloppsledning, skall sådan vara anordnad vid gatans upplåtande; dock äger länsstyrelsen medgiva anstånd därmed, om det är förenligt med den allmänna hälsovårdens krav.

Vad nu sagts om gata äger motsvarande tillämpning med avseende å annan allmän plats.

53 §.

Skall enligt stadsplan trafikled anordnas till eller genom specialområde och kunna staden och den som förfogar över området ej enas om de åtgärder som böra vidtagas, äger Konungen förordna härom.

Den som förfogar över området är pliktig att deltaga i kostnaden för tra­ fikledens anordnande i den mån han kan anses hava nytta av denna. I kost­ naden inräknas ersättning för intrång som genom trafikleden tillskyndas ho­ nom. Uppstår tvist om skyldighet att deltaga i kostnaden, skall tvisten avgöras av nämnd som på endera partens ansökan tillsättes i den ordning lagen om ex­ propriation föreskriver. Kostnaden för förfarandet skall gäldas av staden, såvitt ej med hänsyn till omständigheterna annat finnes skäligt.

54 §.

Vill ägare av tomt verkställa nybyggnad därå innan gata, till vilken tomten enligt stadsplanen har utgång, blivit upplåten till allmänt begagnande, skall han anordna utfartsväg och nödigt avlopp från tomten. I den mån staden förfogar över erforderlig obebyggd mark som enligt stadsplanen är avsedd till gata. eller annan allmän plats, vare staden pliktig att utan ersättning låta marken nyttjas för ändamålet.

55 §>

Är kronan efter vad i lagen om allmänna vägar sägs väghållare i stad, skall vad ovan i 49, 50, 52 och 53 §§ stadgas om ansvarighet för staden att såsom gata iordningställa och upplåta allmän väg avse kronan, med iakttagande att framställning varom i 52 § första stycket sägs må göras såväl av kronan som av staden. Kostnad, som föranledes av att gatan enligt stadsplanen byg­ ges till större bredd eller med dyrbarare utförande i övrigt än som betingas av trafiken eller förses med underjordisk avloppsledning, skall dock gäldas av staden, om ej Konungen annorlunda förordnar.

Om ersättning för gatumark.

56 §.

Ägare av tomt vid gata är skyldig att ersätta staden värdet av gatumarken framför tomten intill gatans mitt, dock ej till större bredd än fem åttondelar av den enligt stadsplanen vid gatans upplåtande till allmänt begagnande till- låtna högsta hushöjden å tomten.

12

Kungl. Maj:ts proposition nr 131.

Är tomt belägen vid gatukors, omfattar ersättningsskyldigheten tillika den

del av gatukorset som inneslutes av den i första stycket angivna gatumar-

kens utdragna gränslinjer och är belägen inom ett avstånd från tomts sida eller

hörn, motsvarande fem åttondelar av den i första stycket angivna hushöjden.

57

§.

Ingår i gata allmän väg eller ock vägmark som staden jämlikt 43 § nyttjar,

skall tomtägarens ersättningsskyldighet enligt 56 § första stycket begränsas

till värdet av gatumarken framför tomten intill gatans mitt, minskad med

halva arealen av vägmärken.

Ingår vägmark som avses i första stycket i gatukors och finnes den areal

gatumark som återstår i korset efter avdrag av vägens areal vara mindre än

den areal som ägarna av tomterna vid korset jämlikt 56 § andra stycket skola

sammanlagt ersätta, jämkas ersättningsskyldigheten för tomterna så att den

sammanlagt ej överstiger värdet av nämnda återstående areal.

Vad i första och andra styckena sägs avser icke allmän väg som efter det

att denna lag trätt i kraft eller, om väghållningen i staden dessförinnan över­

tagits av kronan, sedan så skett byggts inom område som ingår i stadsplanen.

58 §.

Ersättning varom i 56 och 57 §§ sägs skall beräknas efter medelvärdet å

all gatumarken framför tomten eller, i fråga om gatukors, å den mark som

ingår i gatukorset; dock skall vägmark som avses i 57 § första stycket icke ta­

gas i beräkning.

59 §.

Därest så finnes lämpligt, må Konungen på framställning av staden besluta,

att gatumarksersättning som enligt 56—58 §§ sammanlagt belöper på tomt­

ägarna inom visst område skall fördelas mellan dem efter omfattningen av

den enligt stadsplanen å tomterna medgivna bebyggelsen eller efter tomternas

storlek eller annan skälig grund.

Äro synnerliga skäl därtill, äger Konungen förordna om ändring i beslutet

efter vad som prövas skäligt.

Beslut enligt första eller andra stycket må ej avse gata eller del därav som

vid beslutets meddelande är eller lagligen skolat vara upplåten till allmänt

begagnande.

60

§.

Svarar den fördel som genom gata beredes tomt icke mot den ersättnings­

skyldighet som enligt 56—58 §§ eller 59 § åligger tomtens ägare, jämkas er­

sättningen med hänsyn därtill.

61 §-

Har markägare utan lösen till staden överlåtit gatumark framför tomt eller

i gatukors, eller har staden samtidigt varit ägare av både tomten och gatu­

marken efter det gatumarken blivit i stadsplan upptagen såsom sådan, vare

tomtens ägare fri från skyldighet att utgiva ersättning intill värdet av samma

mark.

62 §.

Skall gata vidgas, vare den som äger tomt vid någondera sidan av gatan

skyldig att ersätta staden skillnaden mellan de ersättningsbelopp som med till-

lämpning av ^56—58 §§ åvila tomtägare före och efter vidgningen; dock skall

medelvärdet å all mark framför tomten eller i gatukorset beräknas efter me­

delvärdet a den mark som erfordras för vidgningen, och må den tomtägarna

Kungl. Maj:ts proposition nr 131.

13

å ömse sidor åvilande ersättningsskyldigheten sammanlagt icke avse högre be­ lopp än som motsvarar värdet av sistnämnda mark.

Vid bestämmandet av ersättningsskyldigheten skola i övrigt 60 och 61 §§ äga motsvarande tillämpning.

Har enligt 59 § särskild grund fastställts för fördelning av ersättning för gatumark, skall utan hinder därav den ökning av gatumarksersättning som för- anledes av gatans vidgning gäldas enligt bestämmelserna i första stycket, så­ vitt ej Konungen på framställning av staden annorlunda förordnar.

63 §.

Skyldighet att erlägga ersättning för gatumark inträder i mån av gatas upplåtande till allmänt begagnande. Vad sålunda stadgats skall äga motsva­ rande tillämpning i fråga om skyldighet att erlägga ersättning för gatumark efter gatas vidgning.

Ersättningsskyldigheten skall fullgöras vid anfordran. Vill tomtägare er­ lägga ersättning för gatumark genom avbetalningar, vare han dock berättigad därtill, om nöjaktig säkerhet ställes. Avbetalning skall ske med minst en tion­ del årligen. Å oguldet belopp skall enligt stadens bestämmande ränta gäldas efter högst fem procent, om året från den dag då krav på ersättning framställts. Frövas nu stadgade villkor alltför betungande för tomtägaren, äger länssty­ relsen medgiva den lättnad som påkallas av omständigheterna.

64 §.

Sedan stadsplan blivit fastställd, äger staden, ändå att ersättningsskyldig­ het enligt 63 § ej inträtt, påkalla fastställande av den ersättning tomtägare skall gälda för gatumark.

Vill, innan tomtindelning inom visst byggnadskvarter skett, staden att den er­ sättningsskyldighet för värdet av gatumark, som jämlikt 56—5:8 §§ eller 62 § första stycket kan komma att åläggas blivande tomtägare inom kvarteret, skall bestämmas, må det ske. Sedan tomtindelning skett, skall ersättningsbe­ loppet fördelas mellan tomtägarna jämlikt 56—59 §§ eller 62 § första styc­ ket, varefter, om fall som avses i 60 eller 61 § är för handen, där föreskriven jämkning skall ske.

Vid bestämmande av ersättning enligt andra stycket första punkten skall vad eljest stadgas om tomt och tomtägare gälla om kvartersmark och ägare av sådan mark.

65 §.

Kunna staden och ägare av tomt eller kvartersmark ej enas om det mark­ värde som skall ligga till grund för beräkning av ersättning för gatumark, skall detta bestämmas av nämnd som på endera partens ansökan tillsättes i den ordning lagen om expropriation föreskriver. Nämnden har att efter de grun­ der vilka gälla för uppskattning av gatumark som avstås till staden uppskat­ ta värdet av själva marken utan hänsyn till kostnad som staden vidkänts för markens iordningställande. Råder tvist om vidden av den gatumark som äga­ ren av tomten eller kvartersmarken har att ersätta, skall särskilt värde sättas å den mark tvisten gäller.

Staden skall vidkännas å ömse sidor uppkomna kostnader för markvärdets bestämmande, såvitt ej med hänsyn till omständigheterna annat finnes skäligt.

66

§.

Då ersättning för gatumark bestämts eller markvärdering skett, vare ny äga­ re av tomt eller kvartersmark, som berörts av åtgärden, bunden i samma om­ fattning som förre ägaren.

14

Om ersättning för gatubyggnadskostnad.

Kungl. Maj:ts proposition nr 131.

67 §.

Stadsfullmäktige må för staden i dess helhet eller för viss del därav med­

dela bestämmelser om skyldighet för ägare av tomt att bidraga till kostnaden

för iordningställande av gata

(gatubyggnadshostnad).

Bestämmelserna skola underställas Konungens prövning, såframt på tomt­

ägare lägges skyldighet som tidigare icke ålegat honom.

68 §.

Bestämmelser om bidrag till gatubyggnadskostnad skola angiva grunderna

för beräkning av den kostnad som skall påföras tomtägarna och för kostnadens

fördelning mellan dem samt tid och ordning för ersättningens erläggande. Vid

grundernas bestämmande skall iakttagas:

1. Ersättningsskyldighet må ej åläggas tomtägare beträffande gata eller

del därav eller avloppsledning vars anläggning påbörjats framför tomten då

fråga angående bestämmelser om bidrag till gatubyggnadskostnad väcktes hos

stadsfullmäktige.

2. Ersättningsskyldighet må ej avse gata eller del därav som lagligen skolat

vara upplåten till allmänt begagnande vid tid som under 1 sägs eller avlopps­

ledning som staden varit skyldig att utföra före samma tid.

3. Å tomtägare må ej läggas kostnad som utan motsvarande fördel för

tomts bebyggande föranledes av att gatas höjdläge skall i väsentlig mån av­

vika från markens naturliga höjdläge eller av att gatas anläggning eljest på

grund av särskilda omständigheter ställer sig mer än vanligt kostsam.

4. Tomtägare må icke belastas med gatubyggnadskostnad i större omfatt­

ning än som gäller i fråga om honom åliggande skyldighet att ersätta gatu-

mark; dock må kostnad uttagas för iordningställande av vägmark såsom gata

eller av gatumark som avses i 61 §, oaktat ersättningsskyldighet som nyss

nämnts icke föreligger beträffande marken.

5. Utan hinder av vad under 4 sägs må den gatubyggnadskostnad, som

skulle sammanlagt belöpa å tomtägarna inom visst område, fördelas mellan

dem efter omfattningen av den enligt stadsplanen å tomterna medgivna bebyg­

gelsen eller efter tomternas storlek eller annan skälig grund.

6. Är inom gatudel, som begränsas av två på varandra följande tvärgators

utdragna mittlinjer, gatubyggnadskostnaden icke överallt densamma, skall

ersättningen beräknas efter den genomsnittliga kostnaden.

7. Tomtägare må icke belastas med större andel av kostnaden för avlopps­

ledning än som med hänsyn till avloppsvattnets mängd och beskaffenhet samt

övriga på kostnaden inverkande omständigheter kan anses belöpa på avloppet

från tomten, jämfört med annat avlopp för vilket ledningen är avsedd.

8. Till grund för bestämmande av gatubyggnadskostnad må, i stället för

vad under 5—7 sägs, läggas på tidigare erfarenhet stödda beräkningar av vad

gata eller avloppsledning under likartade förhållanden betingar i anläggning.

9. Därest nuvarande eller föregående ägare av tomt mot vederlag helt eller

delvis vunnit befrielse från deltagande i kostnad för anläggning av gata eller

avloppsledning, skall hänsyn tagas härtill.

10. Tomtägarnas åligganden skola städse motsvara skäliga anspråk på rätt­

visa och billighet.

69 §.

Svarar den fördel som genom gatas iordningställande beredes tomt icke mot

den skyldighet som enligt bestämmelser om bidrag till gatubyggnadskostnad

åvilar tomtens ägare, jämkas ersättningen med hänsyn därtill.

Kung}. Maj:ts proposition nr 131.

15

Särskilda bestämmelser om marks avstående och iordningställande

i vissa fall.

70 §.

Lägges stadsplan över område i en ägares hand, må Konungen på ansökan av staden vid planens fastställande förordna, att mark som för områdets ända­ målsenliga användning erfordras till gata eller annan allmän plats eller till allmän byggnad skall utan ersättning tillfalla staden, i den mån det med hän­ syn till den nytta ägaren kan förväntas få av planens genomförande och övriga omständigheter prövas skäligt. Den mark som förordnandet avser skall angivas till läge och gränser. Marken skall avträdas, när staden behöver taga den i anspråk för avsett ändamål.

När fråga väckts om tillämpning av vad i första stycket sägs, skall bygg­ nadsnämnden göra anmälan därom hos inskrivningsdomaren, som har att så snart ske kan å inskrivningsdag göra anteckning i fastighets- eller intecknings- boken om vad sålunda förekommit; och vare överlåtelse av mark som äger rum efter det sådan anmälan inkommit ej hinder för förordnande om markens avstående till staden.

Vid fastställande av ändring av stadsplan äger Konungen på ansökan av staden, om synnerliga skäl äro därtill, förordna att mark som avståtts enligt första stycket skall utbytas mot annan mark, såvitt det kan ske utan förfång för ägaren.

71 §.

Den som fått avstå mark enligt 70 § skall frigöra den från inteckning och annan särskild rätt, som gäller däri. Kan detta icke ske, vare han pliktig att hålla staden skadeslös.

Finnes å marken, då den avträdes, byggnad, stängsel, växande skog, plan­ tering eller annat av beskaffenhet att kunna hänföras till den fasta egendomen, vare staden skyldig att utgiva ersättning därför.

Kunna parterna ej enas om ersättningens storlek, skall denna bestämmas av nämnd som på endera partens ansökan tillsättes i den ordning lagen om expro­ priation föreskriver. Staden skall vidkännas å ömse sidor uppkomna kostna­ der för ersättningens bestämmande, såvitt ej med hänsyn till omständigheterna annat finnes skäligt.

72 §.

Ägare av tomt inom område, beträffande vilket förordnande enligt 70 § meddelats, vare ej skyldig att utgiva ersättning för gatumark.

73 §.

I förordnande som avses i 70 § må Konungen, i den mån så prövas skäligt, på stadens begäran föreskriva, att områdets ägare skall vara pliktig att i den ordning Konungen bestämmer bekosta anläggning av gator och avloppsled­ ningar inom området.

Om underhåll av gata in. in.

74 §.

Underhall av gata eller annan allmän plats så ock av allmän avloppsledning- åvilar staden.

Är kronan väghållare i stad, skall underhållet av allmän väg som upplåtits till gata åvila kronan, dock med den begränsning som avses i 55 §. Samma lag vare i fråga om gata som förklarats tillika vara allmän väg.

16

Om ersättning för skada vid stadsplans genomförande.

75 §.

Varder vid genomförandet av stadsplan område, som varit avsett till all­

män samfärdsel, lielt eller delvis använt för annat ändamal eller ändrat till

sitt höjdläge, och uppstår därigenom skada för ägare av invid liggande mark

eller hyggnad därå eller för den som har nyttjanderätt till marken eller bygg-

naden eller för innehavare av servitut som vilar a marken, är staden piiktig

att ersätta skadan.

III. Om tillämpning i vissa fall av byggnadsplan.

76 §1

Konungen äger förordna, att vad i denna lag med avseende å landet är

stadgat om byggnadsplan skall tills vidare äga tillämpning inom visst om­

råde som hör till stad.

IV. Om utomplansbestämmelser.

77 §.

Utomplansbestämmelser antagas av stadsfullmäktige, när så erfordras, men

skola för att bliva gällande fastställas av länsstyrelsen.

Vad nu sagts gäller ock om ändring av utomplansbestämmelser.

78 §.

Utomplansbestämmelser för område som ingår i fastställd generalplan må

ej fastställas i strid mot planen.

79 §.

Nybyggnad må ej företagas i strid mot utomplansbestämmelser, dock må

länsstyrelsen eller, enligt av Konungen meddelade föreskrifter, annan myndig­

het som Konungen bestämmer medgiva undantag, när särskilda skäl äro där­

till och nybyggnaden ej avsevärt motverkar syftet med bestämmelserna.

80 §.

Har beslut fattats eller fråga väckts om antagande eller ändring av utom­

plansbestämmelser för visst område, skall angående förbud mot nybyggnad

inom området vad i 14- och 15 §§ stadgas äga motsvarande tillämpning.

Finner länsstyrelsen utomplansbestämmelser icke kunna fastställas eller ock

böra i viss del undantagas från fastställelse, äger länsstyrelsen för viss tid

meddela det förbud mot nybyggnad som föranledes av omständigheterna.

V. Om förbud mot bebyggelse till hinder för försvaret eller luftfarten.

81 §.

I närheten av befästning eller statlig flygplats eller av annan än staten till­

hörig flygplats för allmänt bruk må ej nybyggnad företagas eller virkes- eller

annat varuupplag, materialgård eller ljusanordning inrättas, såframt därige­

nom befästningens eller flygplatsens användning för avsett ändamal försvaras

eller eljest avsevärt men åsamkas försvaret eller luftfarten; dock må länssty­

relsen medgiva undantag när synnerliga skäl äro därtill.

Kungl. Maj:ts proposition nr 131.

Kungl. Maj:ts proposition nr 131.

17

82 §.

Har beslut meddelats om anläggande eller utvidgning av befästning eller av statlig flygplats eller om tillstånd till anläggande eller utvidgning av annan flygpla-ts för allmänt bruk, eller kan avsevärt men åsamkas försvaret genom bebyggelse eller inrättande av varuupplag, materialgård eller ljusanordning i närheten av militär anläggning av annat slag, äger länsstyrelsen förordna, att vad i 81 § sägs skall äga motsvarande tillämpning.

83 §.

Kan med hänsyn till befintlig eller tillämnad anläggning, som avses i 81 § eller i förordnande _ enligt 82 §, nybyggnad eller inrättande av varuupplag, materialgård eller ljusanordning ej ske i den omfattning eller på det sätt som eljest varit tillåtet, och kan markens ägare till följd härav nyttja marken allenast på sätt som står i uppenbart missförhållande till dess tidigare värde, vare han berättigad till ersättning för den skada han härigenom lider; kan marken av nämnda orsak överhuvud ej användas för enskilt bebyggande och kan ägaren till följd härav nyttja marken allenast på sätt nyss sagts, vare anläggningens ägare skyldig att lösa marken, där ej sådan skyldighet jämlikt 21 eller 48 § åligger staden.

Enahanda rätt till ersättning för skada tillkomme innehavare av sådan nytt­ janderätt eller annan särskild rätt till marken som upplåtits innan inskränk­ ningen i möjligheterna att nyttja marken inträdde.

Vad i fråga om ersättning avtalats eller uppenbarligen förutsatts skola gälla mellan anläggningens ägare och markens ägare eller annan sakägare gälle jämväl mot den som förvärvat sakägarens rätt till fastigheten efter det in­ skränkningen i möjligheterna att nyttja marken inträdde.

84 §.

Har i fastställd generalplan eller stadsplan med hänsyn till anläggning, som avses i 81 § eller i förordnande enligt 82 §, blivit bestämt, att mark skall användas för annat ändamål än enskilt bebyggande, och har staden på grund av bestämmelserna i 21 eller 48 § löst marken, vare staden, såvitt den kan nyttja marken allenast på sätt som står i uppenbart missförhållande till den erlagda löseskillingen, berättigad till ersättning av anläggningens ägare för sin förlust.

85 §.

Kan i fall som avses i 83 eller 84 § överenskommelse i ersättningsfrågan ej träffas, skola bestämmelserna i 23 § lända till efterrättelse; dock att vad där sägs om staden skall gälla anläggningens ägare.

YI. Om särskilda åtgärder i vissa fall för reglering av bebyggelsen.

86

§.

Einnes område som icke ingår i stadsplan eller byggnadsplan böra särskilt skyddas pa grund av naturskönhet, växtlighet eller andra särskilda naturför­ hållanden eller med hänsyn till förefintlig från historisk eller konstnärlig syn­ punkt värdefull bebyggelse, fasta fornlämningar eller andra minnesmärken, äger Konungen förordna, att nybyggnad inom området icke må företagas utan länsstyrelsens tillstånd. Ej må tillstånd vägras, om avsevärt men därigenom tillskyndas markens ägare, utan att skälig ersättning därför gives.

Bihang till riksdagens protokoll 1947. 1 sand. Nr 131.

2

18

Kungl. Maj:ts proposition nr 131.

87 §.

Till förekommande av tätbebyggelse inom område som ej ingår i stadsplan

eller byggnadsplan äger Konungen meddela de föreskrifter som för ändamålet

finnas erforderliga.

Föreskrift som i första stycket sägs må ej avse bebyggelse för jordbrukets,

fiskets, skogsskötselns eller därmed jämförligt behov.

TREDJE AVDELNINGEN.

Bestämmelser för vissa stadsliknande samhällen.

88

§.

Vad i denna lag är stadgat för stad skall äga motsvarande tillämpning för

köping.

Detsamma gälle i fråga om annat samhälle, där vid denna lags ikraftträ­

dande bestämmelserna för stad i stadsplanelagen den 29 maj 1931 (nr 142)

skola tillämpas.

89 §.

Beträffande samhälle som avses i 88 § skall den inskränkning i tomtägares

skyldighet att ersätta gatumark som enligt 57 och 62 §§ eller motsvarande

äldre bestämmelser äger rum, därest i gatumarken ingår allmän väg, ej gälla

i det fall att vägen efter den 1 januari 1928 byggts inom område som ingår

i stadsplanen.

90 §.

Konungen äger förordna, att vad i denna lag är stadgat för stad skall äga

motsvarande tillämpning för tätare befolkad ort på landet.

91 §.

I samband med förordnande som avses i 90 § äger Konungen meddela det

förbud mot nybyggnad inom orten som föranledes av omständigheterna.

Har fråga väckts om sådant förordnande, må länsstyrelsen i avbidan på

frågans slutliga avgörande utfärda förbud mot nybyggnad inom orten utan

länsstyrelsens tillstånd.

92 §.

Har byggnadsförbud enligt 91 § första stycket meddelats eller är fall för

handen som avses i 91 § andra stycket, äger länsstyrelsen, i den utsträckning

som föranledes av omständigheterna, stadga förbud mot schaktning, fyllning,

trädfällning eller annan därmed jämförlig åtgärd.

93 §.

Finnes vad i denna lag är stadgat för stad om iordningställande och upp­

låtande till allmänt begagnande av gata eller annan allmän plats vara oskä­

ligt betungande för samhälle som avses i 88 eller 90 §, må Konungen med­

giva den lindring som prövas nödig.

94 §.

Finnes till följd av ändrade förhållanden tillämpning av vad i denna lag

är stadgat för stad icke vidare böra upprätthållas för samhälle som avses i

88 § andra stycket eller 90 §, må Konungen förordna, att sådan tillämpning

skall upphöra.

Kungl. Maj.ts proposition nr 131.

19

95 §.

I samhälle som avses i 88 eller 90 § skall den myndighet som eljest ut­ övar samhällets beslutanderätt äga den befogenhet som enligt denna lag till­ kommer stadsfullmäktige.

FJÄRDE AVDELNINGEN.

Bestämmelser för landet i övrigt.

I. Om generalplan.

96 §.

Till ledning för närmare planläggning av bebyggelsen skall generalplan upp­ rättas i den mån så erfordras.

Vad i 9 § andra, tredje och fjärde styckena stadgas angående generalplan i stad skall äga motsvarande tillämpning beträffande generalplan på landet.

97 §‘

Generalplan så ock ändring därav antages av kommunalfullmäktige och skall, i den mån den blivit fastställd av länsstyrelsen, lända till efterrättelse enligt vad nedan sägs.

o Vad i 10 § tredje stycket stadgas om generalplan i stad skall ock gälla sådan plan på landet.

98 §'

Underlåter kommun att vidtaga erforderliga åtgärder för upprättande av generalplan, där sådan erfordras, må dylik plan efter kommunalfullmäktiges hörande upprättas genom länsstyrelsens försorg. Vad nu sagts skall äga mot­ svarande tillämpning beträffande ändring av generalplan.

Kostnaden för upprättande eller ändring av generalplan enligt första stycket skall gäldas av kommunen, i den mån ej bidrag enligt vad särskilt må vara stadgat utgår av statsmedel.

99 §'

Länsstyrelsen må fastställa generalplan beträffande område som ej ingår i stadsplan eller byggnadsplan. Fastställelse må dock meddelas allenast på framställning av kommunen, såvitt fråga är om område som enligt planen skall användas för annat ändamål än enskilt bebyggande.

Beträffande område, som är avsett att tills vidare undantagas från tätbe­ byggelse eller från viss^ annan bebyggelse, må fastställelse ej meddelas att gälla för längre tid än fem år. Länsstyrelsen äger dock förlänga tiden för beslutets giltighet, varje gång med högst fem år.

Vad i första^ och andra styckena stadgas skall äga motsvarande tillämpning med avseende å ändring av fastställd generalplan.

100

§.

Nybyggnad må icke företagas i strid mot fastställd generalplan; dock må länsstyrelsen och, enligt av Konungen meddelade föreskrifter, annan myndig­ het som Konungen bestämmer medgiva undantag, när särskilda skäl äro därtill och generalplanens syfte icke motverkas. Kan fastighet, vilken bildats före planens fastställande, därefter icke tagas i anspråk för byggnadsändamål, må ock undantag enligt vad nu sagts medgivas, om generalplanens syfte icke avse­ värt motverkas.

20

Kungl. Maj:ts proposition nr 131.

101

§.

Är fråga väckt om fastställelse av generalplan beträffande visst områden

eller ändring av fastställd generalplan, äger länsstyrelsen för viss tid, högst

fem år, förordna, att nybyggnad icke må företagas inom området utan läns­

styrelsens tillstånd. Länsstyrelsen må ock förlänga förbudets giltighetstid med

högst tre år i sänder; dock skall beslut härom underställas Konungens pröv­

ning, om sammanlagda giltighetstiden kommer att överstiga åtta år.

102

§.

Har med avseende å visst område generalplan fastställts eller förbud en­

ligt 101 § meddelats, äger länsstyrelsen, i den utsträckning som föranledes

av omständigheterna, stadga förbud mot schaktning, fyllning, trädfällning eller

annan därmed jämförlig åtgärd.

103 §.

Mark som enligt fastställd generalplan är avsedd för annat ändamål än

enskilt bebyggande må lösas av kommunen, såvitt ej markens användning för

avsett ändamål ändock kan anses säkerställd.

104 §.

Vad i 21—23 §§ stadgas om lösnings- och ersättningsplikt med anledning

av generalplan i stad skall äga motsvarande tillämpning beträffande general­

plan på landet.

II. Om stadsplan.

105 §.

Erfordras med avseende å tätare befolkad ort inom kommun på landet att

stadsplan upprättas för närmare reglering av bebyggelsen men finnes med

hänsyn till ortens förhållanden förordnande enligt 90 § ej lämpligen böra

meddelas, skall kommunen upprätta stadsplan för orten.

106 §.

I fall som avses i 105 § skall vad i 25—75 §§ är stadgat äga motsvarande

tillämpning; och skall därvid vad som stadgats om stad och stadsfullmäktige

i stället gälla kommunen och kommunalfullmäktige.

Har fråga väckts om antagande eller ändring av stadsplan för visst om­

råde, äger länsstyrelsen, om synnerliga skäl äro därtill, för viss tid, högst fem

år, förordna att nybyggnad inom området icke må företagas utan länsstyrel­

sens tillstånd. Länsstyrelsen må ock förlänga förbudets giltighetstid med högst

tre år i sänder; dock skall beslut härom underställas Konungens prövning, om

sammanlagda giltighetstiden kommer att överstiga åtta år.

Finnes vad i denna lag är stadgat för stad om iordningställande och upp­

låtande till allmänt begagnande av gata eller annan allmän plats vara oskä­

ligt betungande för kommunen, må Konungen medgiva den lindring som prö­

vas nödig.

III. Om byggnadsplan.

107 §.

Har tätbebyggelse uppkommit eller kan sådan bebyggelse väntas inom

nära förestående tid uppkomma å viss ort, och föranleda ej omständigheterna

till upprättande av stadsplan, skall länsstyrelsen, i den mån det finnes erfor­

derligt, för reglering av bebyggelsen upprätta och fastställa byggnadsplan för

orten.

Kungl. Maj.ts proposition nr 131.

21

Byggnadsplan skall utmärka och till gränserna angiva de för olika ända­ mål avsedda områden som ingå i planen, såsom byggnadsmark samt vägar och andra allmänna platser. I den män så erfordras skola jämväl höjdlägen angivas.

Erfordras särskilda bestämmelser angående områdenas bebyggande eller an­ vändning i övrigt, skola sådana bestämmelser intagas i planen.

108 §.

Har fråga väckts om upprättande av byggnadsplan för visst område eller om ändring av sådan plan, äger länsstyrelsen för viss tid, högst fem år, för­ ordna, att nybyggnad inom området icke må företagas utan länsstyrelsens till­ stånd. Länsstyrelsen må ock förlänga förbudets giltighetstid med högst tre år i sänder; dock skall beslut härom underställas Konungens prövning, om sam­ manlagda giltighetstiden kommer att överstiga åtta år.

109 §.

Nybyggnad må ej företagas i strid mot byggnadsplan; dock må länsstyrel­ sen och, enligt av Konungen meddelade föreskrifter, annan myndighet som Ko­ nungen bestämmer medgiva undantag, när särskilda skäl äro därtill och ny­ byggnaden ej avsevärt försvårar markens användning för avsett ändamål.

Därest så finnes påkallat, äger länsstyrelsen förordna, att nybyggnad inom område som ingår i byggnadsplan ej må företagas utan tillstånd av länsstyrel­ sen, innan vägar, vattenförsörjning och avlopp för området anordnats i erfor­ derlig mån.

no §.

Beträffande område som ingår i byggnadsplan eller med avseende å vilket förbud mot nybyggnad meddelats enligt 108 § äger länsstyrelsen, i den ut­ sträckning som föranledes av omständigheterna, stadga förbud mot schaktning, fyllning, trädfällning eller annan därmed jämförlig åtgärd.

in §.

Kostnaden för upprättande av byggnadsplan skall, till den del den ej täckes av statsmedel, gäldas av kommunen i den mån det med hänsyn till dess intresse av planen och övriga omständigheter finnes skäligt. Återstoden skall fördelas mellan markägarna efter den areal byggnadsmark som enligt planen tillkom­ mer envar av dem och med hänsyn jämväl till den bebyggelse som planen medgiver dem. Föranleda särskilda omständigheter att vad som sålunda belöper å viss markägare icke står i skäligt förhållande till den nytta han har av pla­ nen, skall beloppet jämkas samt kommunens och övriga markägares bidrag bestämmas med hänsyn härtill.

Vad i första stycket stadgas skall äga motsvarande tillämpning beträffan­ de ändring av byggnadsplan.

Det ankommer på länsstyrelsen att meddela beslut i de hänseenden som av­ ses i första och andra styckena.

112

§.

Mark som enligt byggnadsplan är avsedd till väg eller annan allmän plats må, i den mån den till följd av nybyggnad erfordras för samfärdseln inom området, utan ersättning tagas i anspråk och nyttjas för det avsedda ända­ målet, såvitt marken är obebyggd och vid planens fastställande tillhörde an­ tingen den fastighet, å vilken nybyggnaden företagits eller från vilken efter fastställandet mark för byggnaden upplåtits, eller ock annan fastighet som hade samma ägare.

Kungl. Maj:ts proposition nr 131.

113 §.

Lägges byggnadsplan över område i en ägares hand, må länsstyrelsen vid planens fastställande förordna, att ägaren skall, ändå att 112 § ej är tillämplig, utan ersättning upplåta obebyggd mark, som för områdets ändamålsenliga an­ vändning erfordras till väg eller annan allmän plats, i den mån det med hänsyn till den nytta ägaren kan förväntas få av planens genomförande och övriga omständigheter prövas skäligt. Den mark som förordnandet avser skall an­ givas till läge och gränser. Marken skall upplåtas, när den behöver tagas i anspråk för avsett ändamål.

När fråga väckts om tillämpning av vad i första stycket sägs, skall läns­ styrelsen göra anmälan därom hos inskrivningsdomaren, som har att så snart ske kan å inskrivningsdag göra anteckning i fastighets- eller inteckningsbo- ken om vad sålunda förekommit; och vare överlåtelse av mark som äger rum efter det sådan anmälan inkommit ej hinder för förordnande om markens upp­ låtande.

Äro synnerliga skäl därtill, må länsstyrelsen i samband med ändring av byggnadsplan besluta om jämkning i förordnande som avses i första stycket, såvitt det kan ske utan förfång för ägaren.

Hd §.

Om rätt att i vissa andra fall än som avses i 112 och 113 §§ taga i anspråk mark, som enligt byggnadsplan är avsedd till väg eller annan allmän plats, stadgas i lagen om allmänna vägar och lagen om enskilda vägar.

Ilo §.

Nyttjanderätt till mark enligt 112 eller 113 § gälle framför annan rätt till marken som uppkommit efter byggnadsplanens fastställande.

Lägges stadsplan över mark som avses i 112 eller 113 §, må Konungen på ansökan av kommunen eller samhället förordna, att marken utan ersättning skall tillfalla kommunen eller samhället.

116 §.

Har i byggnadsplan bestämts att mark skall användas till väg eller annan allmän plats utan att skyldighet att upplåta marken föreligger enligt 112 eller 113 §, och kan markens ägare till följd av vad sålunda bestämts nyttja mar­ ken allenast på sätt som står i uppenbart missförhållande till dess tidigare vär­ de, vare han berättigad till ersättning för den skada som han härigenom lider. Samma lag vare om innehavare av sådan nyttjanderätt eller annan särskild rätt till marken som upplåtits innan byggnadsplanen fastställdes. Skyldighet att svara för ersättningen åligger i fråga om mark, som är avsedd till allmän väg, kronan samt beträffande annan mark vägförening, inom vars område mar­ ken är belägen. Finnes ej vägförening när fråga uppkommer om ersättning i fall som sist nämnts, skall länsstyrelsen förordna om sådan förenings bildande.

Ersättningen skall bestämmas att utgå med visst årligt belopp, med rätt för såväl den ersättningsskyldige som markens ägare eller annan sakägare att i händelse av ändrade förhållanden eller sedan tio år förflutit från det ersätt­ ningen senast bestämts erhålla ny prövning av beloppet. Vad i fråga om er­ sättning avtalats eller uppenbarligen förutsatts skola gälla mellan den ersätt­ ningsskyldige och sakägare gälle jämväl mot den som efter byggnadsplanens fastställande förvärvat sakägarens rätt till marken.

Frågan huruvida ersättningsplikt föreligger skall bedömas med hänsyn till den fastighetsindelning som gällde vid tiden för byggnadsplanens fastställan­ de, med de ändringar av indelningen som skett för planens genomförande.

Kungl. Maj:ts proposition nr 131.

23

117 §.

Kan i fall som avses i 116 § överenskommelse i ersättningsfrågan ej träffas,

skall vad i 23 § är stadgat äga motsvarande tillämpning.

118 §.

Ej må mot ägarens bestridande i byggnadsplan bestämmas att mark skall an­

vändas för annat, ändamål än till enskilt bebyggande, väg eller annan allmän

plats, med mindre ägaren tillförsäkras ersättning för skada som han lider

genom att han till följd av planen kan nyttja marken allenast på sätt som

står i uppenbart missförhållande till markens värde. Om markägaren så ford­

rar, skall, innan byggnadsplan fastställes, för gäldande av ersättningen stäl­

las säkerhet som länsstyrelsen prövar betryggande. Från ställande av säkerhet

vare kronan fri.

Utan hinder av vad nu sagts må, med iakttagande att behovet av vägar och

andra allmänna platser främst tillgodoses, bestämmas att mark inom område

som är i en ägares hand skall användas för allmän byggnad som erfordras för

området, i den mån det med hänsyn till den nytta ägaren kan förväntas få

av planens genomförande och övriga omständigheter prövas skäligt.

Mark som i byggnadsplan avsetts för annat ändamål än väg eller annan

allmän plats må ej fördenskull tagas i anspråk för ändamålet utan medgivande

av markens ägare.

IT. Om utomplansbestämmelser.

119 §.

Utomplansbestämmelser fastställas av länsstyrelsen, när så erfordras.

120

§.

Beträffande utomplansbestämmelser på landet skall vad i 78 och 79 §§ är

stadgat äga motsvarande tillämpning.

V. Om förbud mot bebyggelse till länder för försvaret eller luftfarten.

121

§.

Med avseende å område, för vilket stadsplan, byggnadsplan eller utomplans­

bestämmelser fastställts, skall vad i 81—85 §§ är stadgat äga motsvarande

tillämpning.

Beträffande annat område äger länsstyrelsen föreskriva, att vad i 81 § är

stadgat skall lända till efterrättelse, ävensom meddela sådant förordnande

som avses i 82 §; och skall i sådant fall vad i 83—85 §§ är stadgat äga mot­

svarande tillämpning inom området.

YL Om särskilda åtgärder i vissa fall för reglering av bebyggelsen.

122

§.

Finnes område som icke ingår i stadsplan eller byggnadsplan böra särskilt

skyddas på grund av naturskönhet, växtlighet eller andra särskilda naturför­

hållanden eller med hänsyn till förefintlig från historisk eller konstnärlig

synpunkt värdefull bebyggelse, fasta fornlämningar eller andra minnesmär­

Kungl. \laj:ts proposition nr 131.

ken, må länsstyrelsen förordna, att nybyggnad inom området icke må före­ tagas utan länsstyrelsens tillstånd. Ej må tillstånd vägras, om avsevärt men därigenom tillskyndas markens ägare, utan att skälig ersättning därför gives.

123 §.

Till förekommande av tätbebyggelse inom område som ej ingår i stadsplan eller byggnadsplan äger länsstyrelsen meddela det förbud mot nybyggnad och de föreskrifter i övrigt som för ändamålet finnas erforderliga.

124 §.

Förbud eller föreskrift som i 123 § sägs må ej avse bebyggelse för jord­ brukets, fiskets, skogsskötselns eller därmed jämförligt behov.

125 §.

Från förbud eller föreskrift som meddelats enligt 123 § må länsstyrelsen medgiva undantag, när särskilda skäl äro därtill och syftet med förbudet eller föreskriften icke motverkas. Kan fastighet, vilken bildats innan förbudet eller föreskriften meddelades, på grund härav icke tagas i anspråk för byggnads- ändamål, må ock undantag enligt vad nu sagts medgivas, om syftet med för­ budet eller föreskriften icke avsevärt motverkas.

FEMTE AVDELNINGEN.

Gemensamma bestämmelser för stad och landet.

I. Om regionplan.

126 §.

Finnes för två eller flera städer, samhällen som avses i 88 och 90 §§ eller landskommuner gemensam planläggning böra i ett eller flera hänseenden äga rum beträffande grunddragen för markens användning, såsom i fråga om vik­ tigare trafikleder, flygplats, områden för tätbebyggelse och områden för fri­ luftsliv samt anläggningar för vattenförsörjning och avlopp, skall regionplan upprättas.

Erfordras närmare bestämmelser angående användningen av område som omfattas av regionplan, skall planen innehålla sådana bestämmelser.

127 §.

Har fråga väckts om upprättande av regionplan, skall länsstyrelsen efter erforderlig utredning överlämna handlingarna i ärendet jämte eget yttrande till Konungen.

Konungen bestämmer därefter, huruvida regionplan skall finnas, angående regionplaneområdets omfattning och i vilka hänseenden gemensam planlägg­ ning skall äga rum.

Vad nu sagts skall äga motsvarande tillämpning med avseende å upphä­ vande eller ändring av vad sålunda bestämts.

128 §.

Har Konungen förordnat att regionplan skall finnas, skola för handlägg­ ning av frågor rörande planen de kommuner och samhällen som beröras av denna bilda regionplaneförbund.

Kungl. Maj.ts proposition nr 131.

25

Beträffande sådant förbund skall, med de avvikelser som följa av vad i

denna lag stadgas, lagen om kommunalförbund äga tillämpning.

Angående utredning varom i 127 § sägs skall gälla vad i sistnämnda lag

stadgas om där avsedd utredning.

129 §.

En ledamot av förbundsdirektionen, tillika ordförande, skall jämte ersät­

tare för honom utses av Konungen. Övriga ledamöter i förbundsdirektionen

jämte ersättare för dem skola utses av förbundets medlemmar till det antal

för varje medlem som bestämmes i förbundsordningen.

Kan enighet icke uppnås angående förbundsordningen eller ändring av den­

na, skall länsstyrelsen besluta därom.

130 §.

Kan regionplan komma att beröra kommuner eller samhällen inom två eller

flera län, må Konungen bestämma, att länsstyrelsen i ett av länen skall taga

den befattning med upprättande av regionplan och övriga med planen sam­

manhängande frågor som ankommer på länsstyrelse.

131 §.

Regionplan fastställes av Konungen efter förslag av förbundsdirektionen

och sedan förbundsmedlemmarna erhållit tillfälle att yttra sig över förslaget.

Har avvikande mening uttalats inom direktionen eller har förbundsmedlem

framställt erinran mot förslaget, äger Konungen göra den avvikelse från detta

som med hänsyn till sålunda yppad mening må anses befogad.

Vad nu sagts gäller ock i fråga om ändring av regionplan.

132 §.

Kostnaderna för upprättande eller ändring av regionplan samt för region-

planeförbunds verksamhet i övrigt skola, intill dess planen fastställts, för­

skjutas av förbundsmedlemmarna eller av statsmedel enligt vad Konungen på

förslag av förbundsdirektionen bestämmer.

Kostnaderna skola, i den mån bidrag ej lämnas av statsmedel, slutligen

fördelas mellan förbundsmedlemmarna efter vad som med hänsyn till varje

medlems nytta av planen finnes skäligt. Därest ej omständigheterna föranleda

till annat, sker fördelningen efter skatteunderlag.

Grunderna för fördelningen skola på förslag av förbundsdirektionen be­

stämmas av Konungen, sedan planen eller ändring därav fastställts.

133 §.

Underlåter förbundsdirektionen att vidtaga erforderliga åtgärder för upp­

rättande av regionplan, må Konungen förelägga direktionen viss tid, inom

vilken sådan plan skall vara underställd Konungens prövning. Ställer direk­

tionen sig ej föreläggandet till efterrättelse, äger Konungen på förbundets

bekostnad låta upprätta samt, efter hörande av direktionen och dem frågan

eljest rör, fastställa regionplan.

Vad nu sagts äger motsvarande tillämpning, om ändring av regionplan fin­

nes påkallad för regionplaneområdets ändamålsenliga utveckling eller till

främjande av betydande allmänt intresse.

134 §.

Regionplan skall tjäna till ledning vid upprättande av generalplan, stads­

plan, byggnadsplan och utomplansbestämmelser eller ändring därav så ock

eljest vid reglering av bebyggelsen eller användningen i övrigt av mark inom

planområdet.

Kungl. Maj:ts proposition nr 131.

Förutsätter genomförandet av regionplan, att ändring sker av generalplan, stadsplan, byggnadsplan eller utomplansbestämmelser, äger Konungen för viss tid meddela det förbud mot nybyggnad som föranledes av omständigheterna.

Om befogenhet för länsstyrelse att meddela förbud mot nybyggnad när fråga väckts om ändring av generalplan, stadsplan eller byggnadsplan eller av utomplansbestämmelser i stad, stadgas i 15, 35, 80, 101, 106 och 108 §§.

135 §.

År nybyggnad eller schaktning, fyllning, trädfällning eller annan därmed jämförlig åtgärd inom regionplaneområde beroende på prövning av myndig­ het, skall denna tillse, att markens användning för i regionplanen avsett ända­ mål icke försvåras. Ej må dock härigenom avsevärt men tillskyndas markens ägare utan att skälig ersättning därför gives.

II. Om tillstånd för särskilt fall till tätbebyggelse.

136 §.

Utan hinder av att förhållande ej föreligger som enligt denna lag förutsättes för att mark skall få användas till tätbebyggelse äger Konungen och, enligt av Konungen meddelade föreskrifter, myndighet som Konungen bestämmer för sär­ skilt fall medgiva tillstånd till nybyggnad, vilken innefattar sådan bebyggelse.

III. Om bestämmande och erläggande av lösen.

137 §.

Med avseende å inlösen av mark enligt denna lag skola de allmänna be­ stämmelserna i lagen om expropriation i tillämpliga delar lända till efter­ rättelse med iakttagande av vad nedan i 138—145 §§ stadgas.

138 §.

I fall, då markens ägare är berättigad fordra att inlösen sker, ankommer det på honom att göra ansökan om stämning.

Uppkommer i mål angående inlösen av mark tvist om rätt eller plikt att lösa och erfordras ej för prövning av tvisten att uppskattning sker av mar­ kens värde, give rätten särskild dom i tvisten, innan nämnd sättes, och äge rätten förordna, att målet i övrigt skall vila till dess domen vunnit laga kraft. Ogillas yrkandet om inlösen, gälle i fråga om rättegångskostnad vad därom i allmänhet är stadgat.

139 §.

Har ägare av tomtdel väckt talan om inlösen av återstoden av tomten, vare ägare av annan tomtdel berättigad att utan ny stämning föra talan om inlösen.

I sådant mål skola de ledamöter av expropriationsnämnden som parterna äga välja utses gemensamt av de ägare till tomten som föra talan i målet eller, om de ej kunna enas om valet, av rätten. Nämnden skall för varje ägare åsät.ta hans tomtdel särskilt värde.

140 §‘

År fråga om marks avstående till gata eller annan allmän plats eller till särskilt trafikområde, skola de särskilda bestämmelserna i 78 och 79 §§ lagen om expropriation äga tillämpning.

Kungl. Maj:ts proposition nr 131

27

141 §.

Bestämmelserna i 12 § första stycket lagen om expropriation skola ej äga tillämpning med avseende å inlösen av mark som ingår i stadsplan.

Är fråga om att mark som ingår i tomt skall inlösas av anledning varom förmäles i 46 eller 47 §, skall i stället för bestämmelserna i 16 § andra styc­ ket lagen om expropriation gälla, att till rätten skall ingivas karta med pro­ tokoll rörande mätning av tomten enligt bestämmelserna i 2 kap. lagen om fastighetsbildning i stad; och skall vad i 47 a § lagen om expropriation är stadgat om karta och beskrivning i stället gälla karta och protokoll som nu sagts.

142 §.

Om å mark som är avsedd till gata eller annan allmän plats finnes bygg­ nad, stängsel, växande skog, plantering eller annat som hör till marken och skall lösas, bör särskilt värde sättas å själva marken. Där ej all mark prövas hava lika värde, skola de särskilda värdena utsättas.

143

§•

Vill kommun eller samhälle lösa i enskild väg ingående mark som enligt denna lag må tagas i anspråk och nyttjas till trafikled eller annan allmän plats, skall vid expropriationsersättningens bestämmande hänsyn tagas till denna rätt. Ej må kostnad som kommunen eller samhället nedlagt för trafikledens eller platsens iordningställande föranleda höjning av ersättningsbeloppet.

144 §.

Försummar kommun eller samhälle att, på sätt i 48 § första stycket lagen om expropriation stadgas, nedsätta fastställd expropriationsersättning och har ej kommunen eller samhället enligt medgivande av markens ägare eller jämlikt stadgande i samma lag tagit marken i besittning, skall den väckta frågan om markens avträdande, om någon till ersättning berättigad yrkar det, vara för­ fallen, såvitt på hans rätt inverkar.

145 §.

I fråga om mark som inlösts enligt denna lag skola bestämmelserna i 68— 70 §§ lagen om expropriation icke äga tillämpning.

146 §.

Vad i 137, 138, 144 och 145 §§ är stadgat beträffande inlösen av mark skall i tillämpliga delar gälla med avseende å inlösen av byggnad i fall som i 44 § första stycket sägs.

IT. Om ansvar, handräckning och fullföljd av talan m. in.

147 §.

Företager någon nybyggnad eller annan åtgärd i strid mot förbud som meddelats i denna lag eller med stöd av lagen, straffes med dagsböter. Äro omständigheterna synnerligen försvårande, må till fängelse i högst sex månader dömas.

Böter tillfalla kronan.

148 §.

I fall som avses i 147 § äger överexekutor meddela handräckning till rättelse i vad olagligen skett.

28

Kungl. Maj:ts proposition nr 131.

Ansökan om handräckning- må göras av allmän åklagare eller av byggnads­ nämnd. Är ansökan gjord av allmän åklagare och begär utmätningsman att kostnad för förrättning skall förskjutas, må det ske av allmänna medel. I övrigt gälle enahanda bestämmelser som äro stadgade för det i 191 § utsökningslagen avsedda fallet.

149 §.

över stadsfullmäktiges, kommunalfullmäktiges, municipalfullmäktiges eller byggnadsnämnds beslut rörande stadsplan, utomplansbestämmelser eller tomt­ indelning som enligt denna lag för att bliva gällande skall fastställas av Konungen eller länsstyrelsen, så ock över förbundsdirektions förslag till region­ plan må särskild klagan ej föras, vederbörande obetaget att framställa erin­ ringar mot beslutet i ärendet angående fastställelse därå. Vad nu sagts skall äga motsvarande tillämpning å beslut av stadsfullmäktige, kommunalfullmäk­ tige eller municipalfullmäktige som innefattar framställning om fastställelse av generalplan eller om annan åtgärd av Konungen eller länsstyrelse enligt denna lag.

Om talan mot annat beslut av byggnadsnämnd meddelas bestämmelser av Konungen.

150 §.

Länsstyrelses beslut rörande fastställelse av generalplan, stadsplan, bygg- nadsplan, utomplansbestämmelser eller tomtindelning skall meddelas efter anslag. Den som är missnöjd med beslutet har att, vid talans förlust, inom en månad från den dag då beslutet meddelades anföra besvär hos Konungen.

Talan mot annat av länsstyrelsen meddelat beslut föres hos Konungen genom besvär i den ordning som är bestämd för överklagande av förvaltande myndig­ heters och ämbetsverks beslut.

Har länsstyrelse till alla delar fastställt av stadsfullmäktige, kommunalfull­ mäktige, municipalfullmäktige eller byggnadsnämnd antaget eller eljest i ve­ derbörlig ordning handlagt förslag rörande generalplan, stadsplan, byggnads- plan, utomplansbestämmelser eller tomtindelning, må klagan föras allenast av sakägare som i ärendet framställt yrkande vilket helt eller delvis lämnats utan bifall.

151 §.

Länsstyrelses beslut om fastställelse av utomplansbestämmelser eller ändring därav samt förordnande enligt 82 § eller 121 § andra stycket, så ock länsstyrelses beslut om förbud mot nybyggnad utan särskilt tillstånd eller mot tätbebyggelse eller mot schaktning, fyllning, trädfällning eller annan därmed jämförlig åtgärd skall lända till efterrättelse utan hinder av förd klagan.

T. Allmänna bestämmelser.

152 §.

Har någon av statlig eller kommunal myndighet erhållit uppdrag att upprätta förslag till regionplan, generalplan, stadsplan, byggnadsplan eller tomtindel­ ning eller att verkställa plan- eller höjdmätning eller kartläggning till ledning vid upprättande av sådant förslag, äge han och hans biträden erhålla tillträde till fastigheter och byggnader samt därvid övergå ägor och anbringa märken eller signaler i vad det finnes erforderligt för uppdragets genomförande, varvid skall iakttagas att skada å egendom såvitt möjligt undvikes.

Vad nu sagts gälle ock den, vilken på grund av föreskrift som meddelats med stöd av denna lag har att företaga utstakning av byggnads läge eller besikt­ ning av pågående eller avslutat byggnadsföretag eller därmed likartat arbete.

Kunffl. Maj.ts proposition nr 131.

29

153 §.

Vad i denna lag sägs om ägare av mark eller tomt skall ock gälla om den

som innehar mark eller tomt under sådan besittningsrätt som enligt lag är

att hänföra till fast egendom.

154 §.

Är tomt belägen vid torg, park eller annan sådan allmän plats, skall marken

framför tomten anses som gata till en bredd, motsvarande fem fjärdedelar av den

å tomten enligt stadsplanen vid gatans upplåtande till allmänt begagnande till-

låtna högsta hushöjden.

155 §.

Vad i 56, 62 och 67 §§ stadgas om tomt avser, förutom rättsligen bestående

tomt enligt gällande tomtindelning, allenast sådan administrativt bildad tomt

som är i en ägares hand. Sagda lagrum skola dock gälla jämväl annan inom

byggnadskvarter belägen fastighet, varå nybyggnad företagits eller skall äga

rum efter det att kvarteret intogs i stadsplanen.

156 §.

Går gräns mellan två städer i gatas längdriktning, skall i fråga om tid­

punkten för inträdandet av skyldighet att upplåta gatan till allmänt begagnande

så anses som om gatan vore belägen inom en och samma stad.

Kostnaden för gatan skall fördelas mellan städerna efter den nytta de hava

av gatan, med rätt för vardera staden att i enlighet med de i denna lag stadgade

grunderna av vederbörande tomtägare i den staden uttaga bidrag till dess andel

i kostnaden som om gatan helt vore belägen inom staden.

157 §.

Förordnas att område, för vilket generalplan, stadsplan, byggnadsplan eller

utomplansbestämmelser fastställts, skall tillhöra stad eller köping eller meddelas

beträffande sådant område förordnande att vad i denna lag är stadgat för stad

skall äga motsvarande tillämpning för området, lände planen eller bestäm­

melserna fortfarande till efterrättelse.

Vad nu sagts skall äga motsvarande tillämpning beträffande förordnande,

förbud eller annan föreskrift som meddelats med stöd av bestämmelse i fjärde

avdelningen.

158 §.

Vad i denna lag sägs om nybyggnad skall ock gälla om sådan ändring av

befintlig byggnad som, enligt vad Konungen därom stadgar, är att hänföra

till nybyggnad.

övergångsbestämmelser.

159 §.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1948.

Genom denna lag upphäves stadsplanelagen den 29 maj 1931 (nr 142); dock

skola de i stadsplanelagen meddelade övergångsbestämmelserna alltjämt i till­

lämpliga delar gälla, under iakttagande av att hänvisning till stadgande som

ersatts genom bestämmelse i nya lagen skall anses i stället hava avseende å

den bestämmelsen.

Förekommer eljest i lag eller särskild författning hänvisning till lagrum

som ersatts genom bestämmelse i denna lag, skall den bestämmelsen i stället

tillämpas.

Kungl. Maj.ts proposition nr 131.

160 §.

När särskilda skäl äro därtill, äger länsstyrelsen beträffande område på landet, för vilket stadsplan, byggnadsplan eller utomplansbestämmelser ej fastställts, förordna att stadgandet i 7 § första stycket ej skall gälla förrän från och med den 1 januari 1950.

161 §.

Har stomplan fastställts före denna lags ikraftträdande, skall beträffande planen tillämpas vad om fastställd generalplan i stad är stadgat.

162 §.

Vid prövning av fråga om lösnings- eller ersättningsplikt med avseende å mark, vilken enligt denna lag eller föreskrift, som meddelas med stöd av lagen, eller enligt motsvarande äldre bestämmelser ej må tagas i anspråk för enskflt bebyggande eller för viss bebyggelse, skall värdet å marken bestämmas med skälig hänsyn till det värde, marken vid tiden för lagens ikraftträdande ansågs, hava enligt dittills tillämpade grunder; och må förty jämväl det värde som då tillmättes marken för tätbebyggelse komma i betraktande.

163 §.

Har gata eller gatudel framför tomt upplåtits eller lagligen skolat upplåtas till allmänt begagnande före denna lags ikraftträdande, skall angående skyl­ dighet för tomtägaren att gälda ersättning för gatumark äldre lag äga tillämp­ ning.

Vidgas gata, som upplåtits till allmänt begagnande före ikraftträdandet av denna lag, och har skyldighet för ägare av tomt att ersätta staden värdet av den gatumark, som tagits i anspråk för gatan, enligt bestämmelserna i äldre lag ännu icke inträtt vid vidgningen, skall skyldighet för tomtägaren att enligt denna lag med anledning av vidgningen gälda ersättning för mark icke inträda förrän ersättningen för mark för gatans upplåtande enligt äldre lag förfaller till betalning.

164 §.

Finnes i stadsplan föreskrift ej meddelad om den hushöjd som är tillåten å tomt, må tomtägares skyldighet att bidraga till stads gatukostnad ej beräknas efter större gatubredd än aderton meter.

165 §.

Vad i 70 § stadgas skall äga motsvarande tillämpning med avseende å område i en ägares hand som ingår i stadsplan vilken fastställts före denna lags ikraft­ trädande, därest området utgör minst ett helt byggnadskvarter.

Ingår i byggnadsplan som fastställts före denna lags ikraftträdande område i en ägares hand, skall vad i 113 § stadgas om upplåtande av mark äga mot­ svarande tillämpning.

166 §.

Är då denna lag träder i kraft föreskrift meddelad jämlikt 1 § andra stycket lagen den 24 mars 1942 (nr 128) om förbud mot bebyggelse till hinder för försvaret, skall så anses som om föreskriften meddelats jämlikt motsvarande stadgande i förevarande lag.

Kungl. Maj.ts proposition nr 131.

31

167 §.

Har före denna lags ikraftträdande, i avbidan på upprättande av byggnads-

plan, förbud meddelats mot nybyggnad utan länsstyrelsens tillstånd, vare

beslutet ej gällande längre än fem år från lagens ikraftträdande, med mindre

tiden förlänges enligt vad i 108 § stadgas.

168 §.

Utan hinder av vad eljest i denna lag är stadgat må, där ej Konungen eller

myndighet som Konungen bestämmer annorlunda förordnar, tätbebyggelse äga

rum inom område för vilket avstyckningsplan gäller vid denna lags ikraftträ­

dande.

Med avseende å sådan plan skall vad i 109 och 110 §§ stadgas äga motsvarande

tillämpning.

169 §.

Har jämlikt äldre lag tomtindelning fastställts för område inom byggnads-

plan, må nybyggnad ej företagas i strid mot tomtindelningen, dock må läns­

styrelsen för särskilt fall meddela tillstånd till nybyggnad, när synnerliga skäl

äro därtill. Ej må tomtindelningen ändras i andra fall än då fastställd ändring

i byggnadsplanen förutsätter ändring av tomtindelningen eller ock ägarna av de

tomter som beröras av ändringen äro ense därom och ändringen finnes lämplig

för ett ändamålsenligt utnyttjande av tomterna.

170 §.

Beträffande byggnadsplan som fastställts före denna lags ikraftträdande

skall vad i 116 § stadgas icke äga tillämpning.

Kungl. Maj:ts proposition nr 131.

Förslag

till

Lag

angående ändring i lagen den 30 juni 1943 (nr 431) om

allmänna vägar.

Härigenom förordnas, dels att 4, 11, 26, 33, 35, 50—53, 65 och 66 §§ lagen den 30 juni 1943 om allmänna vägar skola erhålla ändrad lydelse på sätt i det följande angives, dels ock att i samma lag skola införas fyra nya paragra­ fer, betecknade 31 a, 31 b, 31 c och 33 a §§, av den lydelse som nedan sägs samt beträffande 31 a, 31 b och 31 c §§ med den överskrift som i det följande angives.

4 §•

Till byggande------------ av väg. Ny väg------------- allmännas synpunkt. Väg skall till läge och sträckning samt till bredd och anordning i övrigt byggas så, att ändamålet med vägen utan oskälig kostnad vinnes med minsta intrång och olägenhet för annan. Inom område, för vilket regionplan, gene­ ralplan, stadsplan, byggnadsplan eller utomplansbestämmelser fastställts, må väg ej läggas så, att planen eller bestämmelserna motverkas.

11

§•

Väghållare är på landet kronan och inom stads område staden. Konungen äger på därom gjord framställning förordna, att köping eller annat samhälle, för vilket byggnadslagens bestämmelser för stad äga tillämpning (stadslik- nande samhälle), skall vara väghållare.

Finnes stad------------ eller samhället. Där någon------------- stycket avses.

26 §.

Å mark till väg, som enligt fastställd generalplan eller stadsplan är avsedd till gata eller annan allmän plats eller till särskilt trafikområde, äger vad i 18 —25 §§ är stadgat icke tillämpning, sedan marken tagits i anspråk för avsett ändamål; dock svare väghållaren för dessförinnan jämlikt 19, 21 eller 24 § uppkommen ersättnings- eller lösningsrätt.

Om enskilda utfartsvägar.

31 a §.

Om så finnes erforderligt för tillgodoseende av trafiksäkerheten eller eljest av särskilda skäl, äger länsstyrelsen förordna, att enskild väg ej må. anslutas till allmän väg utan länsstyrelsens tillstånd eller att befintlig enskild utfarts- väg ej vidare må användas för ändamålet. Sådant förordnande må dock icke meddelas beträffande enskild väg, som finnes upptagen i fastställd general­ plan, stadsplan eller byggnadsplan.

Kungi. Maj:ts proposition nr 131.

33

I samband med beviljande av tillstånd, som i första stycket sägs, må läns­ styrelsen föreskriva de villkor med avseende å den enskilda vägens utförande som prövas erforderliga.

Närmare bestämmelser om förordnande, som avses i första stycket, med­ delas av Konungen.

31 b §.

Kan till följd av förordnande enligt 31 a § fastighet, som haft utfartsväg till allmän väg, icke erhålla lämplig utfart till sådan väg utan avsevärd kost­ nad för anläggning av ny eller ändrad väg för ändamålet, vare fastighetens ägare berättigad till ersättning av vägbållaren för sagda kostnad. Med av­ seende å sådan ersättning skola bestämmelserna i 20—23 §§ äga motsvarande tillämpning.

Vill väghållaren bygga nödig utfartsväg, vare därtill berättigad. Väghål- laren äge härvid, i den mån det erfordras för vägföretagets utförande, göra gällande den rätt att påkalla förrättning enligt lagen om enskilda vägar samt vid förrättningen föra talan, som tillkommer ägare av fastighet, för vars räk­ ning vägen bygges.

31 c §.

Föranleder förordnande, som i 31 a § sägs, synnerligt men vid nyttjandet av fastighet eller del därav, som haft utfartsväg till den allmänna vägen, vare ägaren berättigad fordra att fastigheten eller delen skall lösas. I avseende å sådan inlösen skall gälla vad i 24 § stadgas.

33 §.

Utmed väg må ej utan länsstyrelsens tillstånd uppföras byggnad på mindre avstånd än tolv meter från vägbanans mitt. Ej heller må inom nu nämnt avstånd utan sådant tillstånd förekomma upplag, stängsel eller dylik anord­ ning, som hindrar vägens avvattning, skymmer utsikten över vägbanan eller eljest innebär fara för trafiksäkerheten. Föreligga särskilda skäl att öka av­ ståndet, äger länsstyrelsen föreskriva sådan ökning, dock högst till trettio meter. Vid uppförande av byggnad å mark i annat höjdläge än vägbanans skall iakttagas, att till det eljest tillåtna minsta avståndet lägges så mycket, som motsvarar höjdskillnaden en och en halv gång räknad. Vid korsning i samma plan mellan allmänna vägar, mellan allmän väg och enskild, allmän- neligen befaren väg eller mellan allmän väg och järnväg eller spårväg må icke utan länsstyrelsens tillstånd byggnad uppföras eller i denna paragraf avsedd, för trafiksäkerheten vådlig anordning förekomma inom ett område, som begrän­ sas av räta linjer mellan punkter, belägna i vägarnas mittlinjer femtio meter från korsningen.

I närheten-------------på vägen. Upplag eller-------------av vägsynenämnden.

33 a §.

Kan till följd av förbud, varom stadgas i 33 § första stycket, fastighet eller del därav nyttjas allenast på sätt som står i uppenbart missförhållande till markens tidigare värde, vare ägaren berättigad till ersättning av väghål­ laren för den skada, han härigenom lider. Enahanda rätt till ersättning till- komme innehavare av sådan nyttjanderätt eller annan särskild rätt i avse­ ende å fastigheten, som upplåtits innan förbudet blev gällande. Med avseende å ersättning som nu sagts skola bestämmelserna i 20—23 §§ äga motsvarande tillämpning.

Fastighetens ägare må, där han det hellre vill, fordra att fastigheten eller viss del därav löses. I avseende å sådan inlösen skall gälla vad i 24 § stadgas.

Bihang till riksdagens protokoll 1947. 1 samt. Nr 131.

3

Kungl. Maj:ts proposition nr 131.

35 §.

Vad i 33 och 34 §§ är stadgat äger icke tillämpning i fråga om bebyggande av område, som ingår i fastställd generalplan, stadsplan eller byggnadsplan.

50 §.

Skall i--------— för vägen. Om stadens rätt att av tomtägare uttaga ersättning för marken är stadgat i byggnadslagen.

51 §■

För iordningställande och upplåtande av väg såsom gata är i stad som här avses kronan i stället för staden ansvarig efter vad i 55 § byggnadslagen stadgas.

52 §.

Underhåll av väg i stad varom här är fråga skall, jämväl sedan vägen upp­ låtits såsom gata, i stället för staden åvila kronan enligt 74 § byggnadslagen. Samma lag vare i fråga om gata, som förklarats tillika vara väg.

53 §.

Vad i 50—52 §§ stadgas om stad skall äga motsvarande tillämpning å stads- liknande samhälle, där kronan är väghållare, samt å landskommun, inom vil­ ken finnes stadsplan.

65 §.

Väg- och vattenbyggnadsstyrelsens beslut om fastställande av arbetsplan för väg, om förändring av enskild väg till allmän, om inrättande av särskild vinterväg eller om indragning av väg ävensom länsstyrelsens förordnande en­ ligt 31 a § meddelas efter anslag. Den som är missnöjd med beslutet har att, vid talans förlust, inom en månad från den dag, då beslutet meddelades, där­ över anföra besvär hos Konungen, dock att menighet äger tillgodonjuta fem­ ton dagar längre besvärstid än nu sagts.

66

§.

Över väg- och vattenbyggnadsstyrelsens eller länsstyrelsens beslut i fråga, som omförmäles i denna lag eller med stöd av densamma utfärdad författ­ ning, må, där ej i 65 § är annorledes stadgat, klagan hos Konungen föras i den ordning, som är bestämd för överklagande av förvaltande myndigheters och ämbetsverks beslut.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1948. Kan fastighet, som tillkommit före nämnda dag och som uppenbarligen förutsatts skola erhålla utfartsväg till allmän väg, till följd av förordnande enligt 31 a § icke erhålla lämplig utfart till allmän väg utan avsevärd ökning av anläggningskostnaden, skall med avseende å kostnadsökningen vad i 31 b § är stadgat äga motsvarande tillämpning. Åsamkas fastighet, som nu sagts, eller viss del därav genom förordnandet synnerligt men, gälle vad i 31 c § är stadgat.

Kungl. Maj:ts proposition nr 131.

35

Förslag

till

Lag:

angående ändring i lagen den 3 september 1939 (nr 608)

om enskilda vägar.

Härigenom förordnas att 1, 4, 25, 39, 71, 86 och 91 §§ lagen den 3 september 1939 om enskilda vägar skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

1 §•

Denna lag------------ eller eljest. Vad i -------------till grunden. Denna lag äger icke tillämpning, såvitt angår område, för vilket stadsplan fastställts; dock skall, där ej med stöd av stadgandena i 65 §, 71 § andra stycket eller 85 § annorledes i laga ordning beslutes, fastställelse av stadsplan för område icke medföra att vad tidigare jämlikt denna lag bestämts rörande fastigheter eller vägar inom området upphör att gälla.

Denna lag —--------annans ägor.

4 §.

Väg skall------------ för annan. Ej må väg så byggas att plan eller bestämmelser, som enligt vad därom är stadgat innefatta hinder mot bebyggelse i strid mot planen eller bestämmel­ serna, motverkas eller eljest markens ändamålsenliga bebyggande försvåras. Ej heller må väg byggas i strid mot vad jämlikt 84 eller 85 § föreskrivits. Inom område, för vilket regionplan finnes fastställd, skall denna plan tjäna till ledning vid utförande av vägföretag.

Vägunderhåll och------------ ändamål fordrar. Vid väghållning------------ särskilt stadgat.

25 §.

Innan förrättning — — — ortens tidningar. Härjämte åligge----------- är belägen. Kungörelse och------------ vid förrättningen. Är uppenbart -------------till förrättningen. Avser förrättningen väg i ort, varest skyldighet föreligger att söka bygg­ nadslov, har förrättningsmannen att minst fjorton dagar förut underrätta bygg­ nadsnämnden om tid och ställe för första sammanträdet.

Där fråga —------- i förrättningen.

39 §.

Efter det mål, som i 38 § sägs, blivit genom lagakraftägande dom avgjort, skall förrättningsakten översändas, där målet återförvisats till förrättnings­ mannen, till denne men eljest till länets lantmäterikontor eller, om vägen varom fråga är eller största delen därav är belägen inom stad eller samhälle, för vilket

Kungl. Maj:ts proposition nr 131.

byggnadslagens bestämmelser för stad äga tillämpning, till byggnadsnämnden för att där förvaras. Avskrift av dom i målet skall, evad domen vunnit laga kraft eller ej, översändas till nämnda lantmäterikontor eller byggnadsnämnd ävensom till förrättningsmannen och den, som jämlikt 36 § har att förvara avskrift av förrättningshandlingarna.

Föres ej------------- skall förvaras. Där förrättningen------------ dem båda. Huru förrättningen------------- dem båda. Huru förrättningsman —--------Konungen förordnar.

71 §.

Beträffande område-------------till efterrättelse. Jämkning av------------- skall upplösas. Innan länsstyrelsen meddelar förordnande eller beslut enligt första eller andra stycket, skall länsstyrelsen låta vidtaga den förberedande utredning, som må anses erforderlig, samt i ärendet höra byggnadsnämnden, där fråga är om stad eller annan ort, varest skyldighet föreligger att söka byggnadslov, ävensom bereda ägare och innehavare av fastigheter inom området tillfälle att å sammanträde inför länsstyrelsen eller den länsstyrelsen förordnar yttra sig i ärendet. Kungörelse om sammanträdet skall minst fjorton dagar förut upp­ läsas i kyrkan för vederbörande församling eller församlingar och införas i orts­ tidning. Kommun, inom vilken området i sin helhet eller till någon del är beläget, varde av länsstyrelsen kallad att genom ombud närvara vid samman­ trädet. Därest fastighet, som står under allmän myndighets vård och inse­ ende, ingår eller skall ingå i vägföreningen, tillställe länsstyrelsen den myn­ dighet särskild underrättelse om sammanträdet.

Finnes inom vägförenings område mark, som i byggnadsplan avsetts till annan allmän plats än väg, skall föreningens väghållning omfatta jämväl iordningställande och underhåll av dylik plats. Vad i detta kapitel sägs om väg skall i tillämpliga delar gälla beträffande sådan allmän plats.

86

§.

Där i ärende, som i 84 och 85 §§ avses, fråga är om väg i stad eller annan ort, varest skyldighet föreligger att söka byggnadslov, samt frågan kan äga betydelse för bebyggelsen eller fastighetsbildningen, skall länsstyrelsen inhämta yttrande från byggnadsnämnden samt, i viktigare fall, vederbörande stadsfull­ mäktige, kommunalnämnd i köping eller municipalnämnd.

91 §.

Då i------------ beslutet angår. Kungörelse om —--------- och ortstidning. Uppgift å------------i orten. Kopia av karta över föreningens vägar samt avskrift av besluten rörande desamma skola av länsstyrelsen överlämnas till länets lantmäterikontor eller, där området är beläget inom stad eller samhälle, för vilket byggnadslagens bestäm­ melser angående stad äga tillämpning, till stadens eller samhällets byggnads­ nämnd. Körer ärendet område av såväl egentliga landsbygden som ock stad eller samhälle som nyss nämnts, vare kartkopian och avskrift av besluten till­ ställda både lantmäterikontoret och byggnadsnämnden.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1948.

Kungl. Maj.ts proposition nr 131.

37

Förslag

till

Lag

om ändrad lydelse av 33 § eivilförsvarslagen den 15 juli

1944 (nr 536).

Härigenom förordnas, att 33 § civilförsvarslagen den 15 juli 1944 skall er­ hålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

33 §.

I ort, varest skyldighet föreligger att söka byggnadslov, ankommer det på byggnadsnämnden att vid prövning av ansökan om sådant lov tillse, att bygg­ nadsföretaget överensstämmer med bestämmelserna i detta kapitel och med stöd därav meddelade föreskrifter. I fråga om anläggning eller byggnad, som avses i 24 § 1 mom. 1—3, skall av byggnadsnämnd meddelat lov till nybygg­ nad av nämnden underställas länsstyrelsens prövning i de hänseenden nyss sagts.

Vill någon å ort, där skyldighet ej föreligger att söka byggnadslov, utföra nybyggnad beträffande vilken gäller skyldighet att anordna skyddsrum, åligger det honom att i förväg inhämta länsstyrelsens godkännande av byggnadsföre­ taget i omförmälda hänseenden, dock ej i fråga om allmän byggnad vartill ritningar prövas av statlig myndighet.

Vad i — — — till nybyggnad.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1948.

Kungl. Maj:ts proposition nr 131.

Förslag

till

Lag

angående ändrad lydelse av 8 § lagen den 28 maj 1937

(nr 249) om inskränkningar i rätten att utbekomma

allmänna handlingar.

Härigenom förordnas, att 8 § lagen den 28 maj 1937 om inskränkningar i rätten att utbekomma allmänna handlingar skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

8

§.

Hos myndighet-------------handlingens datum. Vad i första stycket stadgas skall äga motsvarande tillämpning beträffande generalplan, så ock med avseende å utomplansbestämmelser för städer och stadsliknande samhällen.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1948.

Kungl. Maj.ts proposition nr 131.

39

JJtdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet in­

för Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 8 november 1946.

Närvarande:

Statsministern

E

rlander

,

ministern för utrikes ärendena

U

ndén

,

statsråden

W

igforss

, S

köld

, Q

uensel

, G

jöres

, D

anielson

, V

ougt

, M

yrdal

, Z

etter

­

berg

, N

ilsson

, S

träng

, E

ricsson

, M

ossberg

, W

eijne

.

Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anmäler che­ fen för justitiedepartementet, statsrådet Zetterberg, fråga om

ny byggnadslag­

stiftning m. m.

Föredraganden anför följande.

Med stöd av Kungl. Maj:ts bemyndigande den 28 november 1941 tillkalla­ de dåvarande chefen för justitiedepartementet den 19 december 1941 stats­ sekreteraren, numera häradshövdingen K. E. Elliot, ordförande, generaldi­ rektören O. H. Malmberg, stadsarkitekten G. M. W. Wetterling och föredra­ ganden för stadsplaneärenden i kommunikationsdepartementet, numera kanslirådet N. E. J. Aurén att verkställa utredning om regionplanelagstift- ning och översyn av gällande lagstiftning för byggnadsverksamheten jämte vad därmed äger samband. För att deltaga i överläggningar med utrednings­ männen utsågos samtidigt särskilda sakkunniga. Utredningsmännen, vilka antogo benämningen

stadsplaneutredningen 1942,

ha, på sätt i direktiven för­

utsattes, gjort vissa avsnitt av ämnet till föremål för behandling vart för sig. I enlighet härmed har utredningen tidigare avgivit dels den 16 april 1942 ett särskilt betänkande med förslag till åtgärder för snabbare handläggning av stadsplane- och tomtindelningsärenden (SOU 1942:27), dels ock den 17 juni 1943 ett betänkande med förslag till vissa ändringar i byggnadsstadgan i syfte att åstadkomma mera rationella och enhetliga bestämmelser (SOU 1943:30). Båda dessa förslag ha i huvudsak genomförts. Efter att numera ha avslutat sitt arbete har utredningen den 22 maj 1945 avgivit betänkande med förslag till byggnadslag och ett flertal andra författningar (SOU 1945: 15). Yttranden över detta betänkande ha inhämtats från ett flertal myndig­ heter och sammanslutningar. Jag anhåller nu att få upptaga utredningens sistnämnda förslag till behandling.

Kungl. Maj:ts proposition nr 131.

Inledning.

Nu gällande bestämmelser angående byggnadsverksamhetens ordnande finnas i stadsplanelagen den 29 maj 1931 (nr 142) och byggnadsstadgan den 20 november samma år (nr 364).

Enligt 1 § stadsplanelagen skall för stads ordnande och bebyg­ gande finnas

stadsplan.

I mån av stadens utveckling skall stadsplan upprättas

för område, som ej ingår i redan befintlig stadsplan. Stadsplanen omfattar all inom stadsplaneområdet belägen mark. Den skall utmärka och till gränserna angiva ej blott byggnadskvarter samt gator, torg, parker och andra allmänna platser utan jämväl järnvägs-, hamn- och andra särskilda trafikområden, skydds- eller säkerhetsområden för vissa anläggningar, idrottsområden, be­ gravningsplatser samt vattenområden. Även områdenas höjdlägen skola an­ givas i erforderlig omfattning. Markens användning för bebyggande eller eljest skall i den mån det erfordras regleras genom stadsplanebestämmelser (2 §). Stadsplan antages av stadsfullmäktige men skall för att bli gällande fast­ ställas av Kungl. Maj:t. Vissa stadsplaneändringar få dock fastställas av läns­ styrelsen (3 §). Därest för stads ändamålsenliga utveckling eller till främjan­ de av betydande allmänt intresse befinnes nödigt, att stadsplan upprättas för visst område, men stadsfullmäktige underlåta att vidtaga därför erforderliga åtgärder, kan Kungl. Maj:t förelägga stadsfullmäktige viss tid, inom vilken sådan plan skall vara underställd Kungl. Maj:ts prövning. Ställa sig stads­ fullmäktige ej föreläggandet till efterrättelse, äger Kungl. Maj:t på stadens bekostnad låta upprätta och, efter hörande av stadsfullmäktige och dem frågan eljest angår, fastställa stadsplan för området (4 §).

Byggnadskvarter skall indelas till tomter så, att det kan ändamålsenligt bebyggas i överensstämmelse med stadsplanen (5 §). Tomtindelning antages av byggnadsnämnden men skall för att bli gällande fastställas av länssty­ relsen (8 §).

I fråga om ordnande av stads område utom istadsplan gäller, att om sådant område befinnes böra planläggas i avseende å grunddragen för dess framtida ordnande och bebyggande, såsom beträffande huvudgator och andra allmän­ na platser, skall härför erforderlig plan

(stomplan)

upprättas över området.

Därest särskilda bestämmelser finnas erforderliga angående områdets bebyg­ gande eller användande i övrigt, skall stomplanen innehålla sådana (10 §). Erfordras särskilda bestämmelser angående byggnadsverksamheten inom område, som ej ingår i stadsplan eller stomplan, skola dylika bestämmelser

(utomplansbestämmelser)

meddelas (11 §). Stomplan och utomplansbestäm-

meltser skola antagas och fastställas på samma sätt som stadsplan (12 §).

Beträffande rättsverkningarna av stadsplan, stomplan, utomplansbestäm­ melser och tomtindelning gäller enligt 13—20 §§ bland annat, att nybyggnad ej får företagas i strid mot stadsplan, stomplan, utomplansbestämmelser eller tomtindelning. Har beslut fattats om antagande av stadsplan, stomplan eller utomplansbestämmelser, föreligger jämväl byggnadsförbud intill dess frågan

41

om fastställelse prövats. Byggnadskvarter, som ej indelats till tomter, får ej

bebyggas, ej heller tomt som icke är rättsligen bestående. Har fråga väckts

om antagande av stadsplan, stomplan eller utomplansbestämmelser för visst

område, äger länsstyrelsen meddela förbud mot nybyggnad inom området.

Vid meddelande av föreläggande enligt 4 § för stad att upprätta stadsplan,

stomplan eller utomplansbestämmelser äger Kungl. Maj:t därjämte förordna

om erforderligt nybyggnadsförbud. Länsstyrelsen äger för område utom

stadsplan, för vilket avstyckningsplan godkänts, förbjuda nybyggnad, innan

avlopp för området anordnats. Dispens från förbuden mot nybyggnad kan

emellertid under vissa förutsättningar meddelas av Kungl. Maj:t, länsstyrelse

eller byggnadsnämnd.

Om avstående av mark inom planlagt område stadgas, att staden äger lösa

till sig mark, som är avsedd till gata eller annan allmän plats, när staden

önskar det. Annan i stadsplan eller stomplan ingående mark, som ej är avsedd

för enskilt bebyggande, må staden lösa, där ej markens användande för av­

sett ändamål ändock kan anses säkerställt (21 §). Ingår allmän väg i mark,

som enligt stadsplan eller stomplan är avsedd till gata eller annan allmän

plats, skall vägmärken i den mån den tages i anspråk för avsett ändamål utan

ersättning tillfalla staden (22 §). Därest enskild väg för två eller flera fastig­

heter ingår i mark, som enligt sådan plan är avsedd att användas till gata

eller allmän plats, äger staden rätt att taga vägmärken i anspråk och nyttja

den för avsett ändamål utan hinder av den rätt annan kan äga till marken

(23 §). I 24 och 25 §§ regleras stadens rätt att lösa jämväl mark som ingår

i byggnadskvarter. Sådan rätt föreligger i viss utsträckning, därest förefintlig

bebyggelse i väsentlig mån avviker från stadsplanen och stadsplanens ända­

målsenliga genomförande ej kan förväntas äga rum inom skälig tid utan

stadens ingripande. Rätt att lösa kvartersmark kan också tillerkännas staden,

om marken icke kan på skäliga villkor förvärvas för bebyggande och detta

förhållande är till avsevärt hinder för stadens utveckling.

Äro enligt tomtindelning särskilda delar av tomt i olika ägares hand, är

ägare av sådan tomtdel berättigad lösa återstoden av tomten (26 §). Sker ej

inlösen, som nu nämnts, är i stället staden berättigad att lösa tomten (27 §).

I vissa fall är staden skyldig att lösa gatumark m. m. Har sålunda i stadsplan

eller stomplan bestämts, att mark skall användas för annat ändamål än

enskilt bebyggande, och kan markens ägare till följd därav nyttja marken

allenast på sätt, som står i uppenbart missförhållande till markens värde,

skall staden lösa marken. Då ett år förflutit från tomtindelnings fastställande,

åligger staden lösningsplikt jämväl beträffande tomtdel, som ägaren ej kan

nyttja på annat sätt än nyss nämnts (28 §).

För iordningställande och upplåtande till allmänt begagnande av gata eller

annan allmän plats inom stadsplanelagt område är staden ansvarig (39 §).

Staden ansvarar även för underhållet av gata eller annan allmän plats och

underjordisk avloppsledning (54 §). Ny gata skall enligt vissa närmare an­

givna regler upplåtas till allmänt begagnande i den mån bebyggandet kvarter

efter kvarter fortskrider från förut upplåten gata eller från allmän väg inom

Kungl. Maj.ts proposition nr 131.

Kungl. Maj.ts proposition nr 131.

område, som i väsentlig utsträckning är bebyggt för bostads- eller industri­ ändamål (40 §). Bebygges tomt, innan gata vid densamma blivit upplåten till allmänt begagnande, skall tomtens ägare anordna utfartsväg och nödigt av­ lopp från tomten (44 §).

Tomtägarna äro skyldiga att bidraga till stadens gatukostnader. Ägare av tomt vid gata är sålunda pliktig ersätta staden hälften av värdet av den mark, som erfordras för gatans utläggning eller vidgning framför hans tomt intill en bredd, motsvarande den å tomten enligt stadsplanen vid gatans upplå­ tande tillåtna hushöjden, ökad med en fjärdedel av samma höjd. I fall, då tomt har utfartsväg åt en tidigare för allmänt begagnande upplåten gata, skall dock skälig jämkning göras i ersättningsbeloppet, därest tomtägaren visar, att den fördel, som genom den nya gatan beredes hans tomt, icke svarar mot honom åliggande ersättningsskyldighet (45 och 46 §§). Gatumarksersättning skall i män av gatas upplåtande till allmänt begagnande erläggas vid anford- ran, där tomten är bebyggd i huvudsaklig överensstämmelse med stadsplanen, men i annat fall, då tomten sålunda bebygges (47 §). Genom beslut av stads­ fullmäktige kunna därjämte meddelas särskilda bestämmelser, gällande för staden i dess helhet eller för viss del därav, om skyldighet för ägare av tomt att bidraga till kostnaden för iordningställande av gata

(gatukostnadsbestäm-

melser).

Bestämmelserna skola underställas Kungl. Maj:ts prövning, där på

tomtägare lägges skyldighet, som tidigare icke ålegat honom (49 §).

Längre gående skyldighet än nu sagts att bidraga till iordningställande av gata m. m. kan åläggas markexploatör. Skall stadsplan läggas över område i en ägares hand och kan ägaren förväntas få den nytta av stadsplanen, att han skäligen bör till staden utan ersättning avstå mark, som erfordras till gata eller annan allmän plats eller till allmän byggnad, må Kungl. Maj:t på ansökan av staden vid planens fastställande förordna om avstående för nämnda ändamål av mark i skälig omfattning, dock högst fyrtio procent av områdets hela areal (52 §). Kungl. Maj:t äger ock förordna, att ägaren skall bekosta anläggning av gator och avloppsledningar inom det ifrågavarande området (53 §).

Vad i stadsplanelagen är stadgat för stad äger motsvarande tillämpning för köping och annat sfadsliknande samhälle på landet, för vilket förord­ nande meddelats härom eller om tillämpning av den för städerna tidigare gällande ordningen för bebyggande (56 och 57 §§).

I fråga om regleringen av byggnadsverksamheten på den egentliga lands­ bygden gäller, att om större byggnadsverksamhet är att förvänta inom visst område och förhållandena ej föranleda till förordnande om tillämpning av stadsplanelagens bestämmelser rörande stad, skall länsstyrelsen, därest plan för byggnadsverksamheten erfordras, fastställa

byggnadspinn

för området.

Kostnaderna för planens uppgörande skola gäldas av markägarna efter den nytta de ha av planen, i den mån bidrag ej lämnas av kommunen. Förskott till kostnaderna för byggnadsplan kan erhållas av statsmedel. Sedan planen upprättats, fördelar länsstyrelsen plankostnaderna på markägarna (60 §).

Kungl. Maj:ts proposition nr 131.

43

Byggnadsplan skall liksom stadsplan utmärka byggnadskvarter samt vägar m. m. (61 §). Tomtindelning får fastställas för byggnadskvarter, dock icke så att särskilda delar av tomt komma i olika ägares band (62 §). Nybyggnad får ej företagas i strid mot byggnadsplan eller mot tomtindelning utan sär­ skilt tillstånd. Länsstyrelsen äger därjämte för område, som ingår i bygg­ nads- eller avstyckningsplan, förbjuda nybyggnad utan tillstånd av länssty­ relsen, innan avlopp för området anordnats (63 §), Föreligger fråga om upp­ rättande av byggnadsplan för visst område, äger länsstyrelsen för viss tid meddela förbud att verkställa nybyggnad inom området utan tillstånd av länsstyrelsen (64 §). Har, sedan byggnadsplan fastställts, nybyggnad ägt rum inom det planlagda området, må sådan mark, som enligt planen är avsedd till väg eller annan allmän plats och till följd av nybyggnaden erfordras för samfärdseln inom området, utan ersättning tagas i anspråk och nyttjas för det avsedda ändamålet, såvitt marken är obebyggd och vid planens faststäl­ lande tillhörde antingen den fastighet, varå byggnaden uppförts eller varifrån mark för byggnaden upplåtits, eller ock annan fastighet, som hade samma ägare (65 §). Finnes byggnadsplan för område, där större byggnadsverksam­ het är att förvänta, tills vidare icke böra upprättas, men prövas behov före­ ligga av särskilda bestämmelser angående byggnadsverksamheten inom om­ rådet, skall länsstyrelsen fastställa sådana bestämmelser

(utomplansbestäm-

melser).

Nybyggnad får ej företagas i strid mot dylika bestämmelser, såvida

icke särskild dispens meddelas (66 §).

överträdelse av byggnadsförbud medför bötesstraff. Till rättelse av vad som olagligen skett äger överexekulor meddela handräckning (68 §).

I byggnadsstadgan meddelas närmare bestämmelser angående byggnadsverksamhetens ordnande i stad och stadsliknande samhälle samt på landet, såsom beträffande uppgörande och utställande för granskning av stadsplan, stomplan, byggnadsplan, utomplansbestämmelser och tomtindel­ ning samt om byggnadsordning, byggnadsnämnd, byggnads yttre och inre anordnande, byggnadslov, tillsyn över byggandet m. in. Till nybyggnad är en­ ligt 117 § byggnadsstadgan att hänföra ej blott uppförande av helt ny bygg­ nad utan även till-, på- eller ombyggnad av befintlig byggnad, dess inredande helt eller delvis till väsentligen annat ändamål än det, vartill byggnaden förut varit använd, så ock andra förändringar i avseende å byggnads inredning av den genomgripande beskaffenhet, att de kunna anses jämförliga med om­ byggnad. Därest sådan förändring av befintlig byggnad, varom nyss nämnts, är såväl i och för sig som i förening med annat arbete av enahanda beskaf­ fenhet, som utförts å byggnaden under de närmast föregående två åren, av ringa omfattning i förhållande till byggnadens värde, skall dylik förändring icke betraktas såsom nybyggnad.

Utom i stadsplanelagen och byggnadsstadgan finnas vissa bestämmelser, som i förevarande sammanhang äro av betydelse, även i lagen den 18 juni 1926 (nr 326) om delning av jord å landet och. lagen den 12 maj 1917 (nr

Kungt. Maj:ts proposition nr 131.

269) om fastighetsbildning i stad. I 19 kap. 1 § förstnämnda lag stadgas så­ lunda, att avstyckning av ett flertal smärre lägenheter för bostadsändamål eller för beredande av plats för industriella anläggningar eller i annat lik­ nande syfte inom område, som ej är lagt under stadsplan eller byggnadsplan, icke får ske utan att länsstyrelsen godkänt plan att lända till efterrättelse vid avstyckning inom området. Vid uppgörande av sådan plan

(avstgcknings-

plan)

skall iakttagas, att möjlighet beredes till anordnande ej mindre av

lämpliga trafikleder samt öppna platser inom och utfartsvägar från det till avskiljande avsedda området än även, i den mån så prövas erforderligt, av ledningar för belysning, för tillförsel av vatten och för avlopp jämte renings- anordningar. Erfordras avstyckningsplan eller byggnadsplan för visst om­ råde, äger länsstyrelsen förordna, att i avbidan på planens upprättande av­ styckning icke får ske inom området utan tillstånd av länsstyrelsen. Beträf­ fande stad samt samhälle på landet, för vilket skall föras fastighetsregister enligt för stad meddelade bestämmelser, gälla enligt 5 kap. 8 a § fastighets­ bildningslagen liknande föreskrifter. Avstyckningsplan i stad fastställes av magistraten, därest sådan finnes, men eljest av länsstyrelsen. Såsom förut nämnts, äger länsstyrelsen för område, som ingår i avstyckningsplan, för­ bjuda nybyggnad, innan avlopp för området anordnats.

Genom lagen den 24 mars 1942 (nr 128) om förbud mot bebyggelse till hinder för försvaret ha slutligen meddelats bestämmelser i syfte att förhindra bebyggelse, som kan försvåra användningen av vissa militära anläggningar. Enligt denna lag får nybyggnad ej utan tillstånd företagas i närheten av be­ fästning eller flygfält, om genom byggnaden sådan anläggnings användning för rikets försvar försvåras eller eljest avsevärt men åsamkas försvaret, över­ vakningen av bestämmelsernas tillämpning åvilar byggnadsnämnden, där så­ dan finnes, men eljest länsstyrelsen. Markägare, som på grund av lagens till- lämpning lider skada, erhåller i vissa fall ersättning härför av kronan. Lagen, som är av provisorisk natur, gällde från början till och med den 30 juni 1943, men dess giltighet har sedermera förlängts till och med den 31 decem­ ber 1947.

Allmänna synpunkter på ny byggnadslagstiftning.

Stadsplaneutredningen.

Efter redogörelse för ett flertal framställningar om ändringar i och till- lägg till stadsplanelagstiftningen framhåller stadsplaneutredningen i sitt be­ tänkande, att de erinringar av mera allmän innebörd, som riktats mot nu­ varande byggnadslagstiftning, närmast toge sikte på två ting. För det första anmärktes, att lagstiftningen icke beredde möjlighet att bringa detaljplaner, som uppgjordes för olika bebyggelseområden, i samklang med varandra; det saknades ett institut, enligt vilket planläggningen kunde ske ej blott under hänsynstagande till ett visst samhälle eller annat förhållandevis snävt be­

Kungl. Maj:ts proposition nr 131.

45

gränsat område utan från en vidare synvinkel, ytterst omfattande landet i dess helhet. För det andra erinrades att uppkomsten av okontrollerad och olämplig bebyggelse icke genom gällande lagstiftning förhindrades i den om­ fattning, som från allmän synpunkt vore påkallad.

Det förhållande, på vilket den första anmärkningen grundar sig, har en­ ligt vad utredningen framhåller föranlett att, utan stöd i lagstiftning men med ekonomisk medverkan från statens sida, för Stockholms omnejd och för Göteborg med kringliggande region utarbetats särskilda regionpla­ ner, avsedda att tjäna till ledning vid framtida planåtgärder inom de kom­ muner och samhällen som inginge i regionplaneområdet. Värdet av att bebyggelseområden, vilka med hänsyn till ekonomiskt-geografiska förhållan­ den stode varandra nära, planreglerades från gemensamma utgångspunkter och av att de särskilda planerna samordnades till ett ändamålsenligt helt torde icke av någon ifrågasättas. Behovet av en dylik gemensam planläggning vore visserligen växlande inom olika delar av landet. Otvivelaktigt måste emellertid frånvaron i lagstiftningen av varje bestämmelse angående en planläggning, som sträckte sig utanför kommungränserna, betecknas såsom en brist. Ju längre utvecklingen, särskilt på det kommunikationstekniska området, fort- skrede, desto mera framträdde behovet av en interkommunal planläggning. En omständighet, som icke minst i detta sammanhang måste tillmätas bety­ delse, vore stadsbefolkningens allt tydligare strävan att på fritiden söka sig ut till den kringliggande landsbygden. På ganska långt avstånd från staden men med otvetydig anknytning till denna uppkomme på detta sätt bebyggelse­ områden av sportstugemässig karaktär, samtidigt som det uppstode behov av större, av tätare bebyggelse ostörda områden som erbjöde möjligheter till ett sunt friluftsliv i alla dess olika former. Det kunde under sådana förhål­ landen icke vara ändamålsenligt, att planläggningen inom varje särskild kommun skedde utan hänsyn till utvecklingen inom det större område, med vilket kommunen hade intressegemenskap. För det fall att kommun skulle motsätta sig dylik gemensam planläggning, där sådan vore motiverad från allmän synpunkt, borde möjlighet hållas öppen att mot kommunens vilja underordna densamma det allmänna intresset.

I detta sammanhang berör stadsplaneutredningen även spörsmålet om en riksplanering. Utredningen framhåller att vissa frågor, som hade be­ tydelse för bebyggelseplaneringen, redan nu åtminstone i viss utsträckning behandlades gemensamt för hela landet, exempelvis försörjningen med elekt­ risk kraft, järnvägarna och de allmänna vägarna. Ett område, där en riks­ planering vore i viss omfattning möjlig, gällde inrättande av reservat för fritidsändamål, nämligen såvitt angingé mark i kronans ägo eller för vars förvärvande statsmedel kunde disponeras. Även de åtgärder för naturskyd­ dets främjande, som för närvarande kunde vidtagas, planlades i viss ut­ sträckning centralt. Att genom lag stadfästa den riksplanering, som sålunda redan skedde eller kunde ske, syntes ej nödvändigt. Att genom lag utvidga densamma till att omfatta även andra frågor, som hade betydelse för bcbvg- gelseregleringen, såsom förläggningen av industriområden och bostadsområ­

Kungl. Maj.ts proposition nr 131.

den eller undantagande från bebyggelse av vissa områden för tillgodoseende av friluftslivets behov, förefölle ej heller tillrådligt.

Beträffande den andra huvudanmärkningen mot det nuvarande systemet, eller att uppkomsten av olämplig bebyggelse icke förhindrades i erforderlig omfattning, erinrar utredningen att, i den mån tätare bebyggelse vore att förvänta inom visst område, lagstiftningen förutsatte, att plan, varigenom bebyggelsen reglerades, skulle kunna upprättas för området. Den oreglerade tätbebyggelse som funnes i icke ringa utsträckning berodde alltså ofta ej på brist i lagstiftningen utan på bristande tillämpning av de möjligheter gäl­ lande bestämmelser erbjöde. Anledningen till att myndigheterna underlåtit att i tillbörlig utsträckning ingripa planreglerande hade ej sällan varit att söka i befolkningens rädsla för de kostnader som planläggningen skulle för­ orsaka. Denna rädsla kunde ej anses obefogad. Det förtjänade därför över­ vägas, vilka möjligheter som funnes att i detta hänseende åstadkomma änd­ ring i vad nu gällde. I den mån den underlåtna planläggningen hade sin grund i en felaktig inställning från vederbörande myndighets sida eller i ren försummelse beroende måhända på bristande intresse, tid eller krafter, hjälpte icke ändrad lagstiftning. Vad som härutinnan erfordrades, vore åtgär­ der av annat slag.

Om sålunda gällande lagstiftning väl beredde möjlighet att reglera tätbe­ byggelse, kunde däremot, uttalar utredningen vidare, för närvarande ej hind­ ras, att tätbebyggelse överhuvud taget komrne till stånd inom visst område. Ej heller reglerades närmare genom planlagstiftningen den mera kringsprid­ da bebyggelsen. I båda dessa avseenden förtjänade vissa ändringar i gäl­ lande bestämmelser att övervägas. Beträffande tätbebyggelse syntes det för­ enligt med både allmänna och enskilda intressen, att dylik bebyggelse icke medgåves för den händelse det för bebyggelse avsedda området uppenbar­ ligen vore olämpligt för ändamålet. Men även ett för bebyggelse i och för sig lämpligt område kunde av särskilda skäl böra tills vidare undantagas från tätbebyggelse. Detta kunde t. ex. vara fallet om i närheten funnes ett för tätbebyggelse redan planlagt och för sådan bebyggelse inom överskådlig tid tillräckligt stort område, vilket, om bebyggelsen tillätes i stället söka sig fram på andra håll, kunde befaras ej bli utnyttjat för sitt ändamål i avsedd omfattning, med påföljd att planens syfte förfelades. Den mera kringspridda bebyggelsen kunde visserligen i viss mån påverkas genom utomplansbestäm- melser. Någon verklig reglering av byggnadsverksamheten kunde emellertid ej uppnås på denna väg. Föratom av utomplansibestämmelser berördes byggnadsverksamheten av de i lagen om allmänna vägar intagna bestäm­ melserna till skydd för vägintresset, genom vilka från vägsynpunkt icke önskvärd bebyggelse kunde förhindras. Dessa bestämmelsers lämplighet ej blott med hänsyn till trafiksäkerheten utan även ur allmän plansynpunkt torde böra tagas under omprövning.

Stadsplaneutredningen framhåller vidare att behov av en översiktsplan, mindre omfattande än en regionplan men överspännande ett större område än en stadsplan, uppenbarligen förelåge. Även på landsbygden kunde en

Kungl. Maj.ts proposition nr 131.

47

liknande översiktsplan, omfattande en hel kommun eller del därav, ha sitt

värde. En sådan förberedande plan — av utredningen benämnd gene­

ralplan — skulle icke nödvändigtvis behöva medföra stomplanens rätts­

verkningar men skulle likväl vara av beskaffenhet att kunna tjäna som grund

vid den framtida mera detaljerade planläggningen. Infördes generalplane-

begreppet, syntes stomplanen böra försvinna såsom självständigt institut.

Skulle generalplanen kunna ersätta stomplanen, torde emellertid — även om

generalplanen principiellt och i främsta rummet endast skulle vara en väg­

ledande översiktsplan — ett behov föreligga att i viss utsträckning kunna

förläna densamma civilrättslig verkan.

Enligt stadsplaneutredningens förslag skulle planformerna bliva följande:

regionplan, generalplan, stadsplan och byggnadsplan.

I betänkandet upptages till diskussion frågan om de nuvarande utom-

plansbestämmelserna borde, på sätt svenska arkitekters riksförbund föresla­

git i en skrivelse den 15 november 1942, ersättas med glesområdesbestämmel­

ser. Dessa skulle gälla all mark, beträffande vilken detaljplan ej fastställts,

och innebära, att varje byggnadsföretag bleve föremål för särskild prövning.

Stadsplaneutredningen framhåller att en effektiv kontroll och reglering gi­

vetvis kunde vinnas genom att göra all byggnadsverksamhet beroende av

tillstånd. Fråga vore emellertid, om det vore nödvändigt att tillgripa åtgär­

der av så långt gående natur. Att i princip även inom områden av uteslu­

tande landsbygdskaraktär kräva särskild prövning av myndighet beträffande

varje byggnadsföretag skulle bli betungande såväl för de därav berörda som

i administrativt hänseende. Enstaka bebyggelse på rena landsbygden torde

merendels också icke ha några vådligare konsekvenser från samhällelig syn­

punkt. Det vore vanligen först då fråga bleve om tätbebyggelse, som större

olägenheter kunde uppstå. Med hänsyn härtill torde syftet med de föreslagna

bestämmelserna kunna och höra nås utan det störande ingrepp i byggnads­

verksamheten på den egentliga landsbygden som införande av generellt kon-

cessionstvång innebure. Oreglerad tätbebyggelse kunde redan nu hindras ge­

nom stadsplan och byggnadsplan. Genom vissa av utredningen föreslagna

ändringar i gällande lagstiftning skapades möjlighet att ingripa reglerande

på byggnadsverksamheten på ett tidigare stadium än som för närvarande

vore möjligt. Vidare skulle enligt utredningens förslag vissa områden kunna

utläggas såsom reservat, vilka under viss tid överhuvud taget ej linge tagas

i anspråk för tätare bebyggelse. Tydligt vore att inom dessa områden byg­

gandet måste göras beroende av särskilt tillstånd. Men det koncessionstvång,

som den av utredningen föreslagna lagstiftningen alltså innebure, hade den

fördelen framför de ifrågasatta glesområdesbestämmelserna, att detsamma

ej gällde generellt för landet i dess helhet utan allenast för viss mark, där

reglerande föreskrifter av särskild anledning funnes påkallade.

Någon ändring i utomplansbestämmelsernas sakliga innebörd har utred­

ningen icke heller eljest funnit anledning föreslå.

Stadsplaneutredningen uttalar alt benämningen stadsplanelag torde i sam­

band med den nya lagstiftningen böra ändras. Namnet täckte redan nu en­

Kungl. Maj:ts proposition nr 131.

dast en del av det område som reglerades genom lagen. Den bristande över­ ensstämmelsen mellan namn och innehåll bleve än större om i lagstiftningen infördes begreppen regionplan och generalplan. Lagstiftningens yttersta syfte vore att reglera byggnadsverksamheten. I överensstämmelse härmed borde den nya lagen benämnas byggnadslag.

I utredningens förslag till byggnadslag bär vid utformningen av de olika regleringsformema den traditionella indelningen i stad, stadsliknande sam­ hälle och egentlig landsbygd bibehållits. Liksom i gällande lag skola enligt förslaget de för stad givna bestämmelserna gälla även för köping. Befogen­ heten för Kungl. Maj:t att förordna, att vad i lagen är stadgat för stad skall äga motsvarande tillämpning för tätare befolkad ort på landet, har bibehål­ lits.

Förslaget innefattar i förhållande till gällande rätt ökade möjligheter för stad att inlösa mark som ingår i byggnadskvarter, varjämte skyldigheten för markexploatör att utan ersättning under vissa förutsättningar avstå mark för gata, annan allmän plats och allmän byggnad något utvidgats. Frågor

'örande bestämmande av marklösen skola liksom enligt stadsplanelagen

avgöras i den ordning som stadgas i expropriationslagen med vissa smärre avvikelser. Stadsplaneutredningen förklarar sig visserligen icke stå främmande för de erinringar vilka från olika håll riktats mot bibehållandet av det nu­ varande expropriationsförfarandet. Dessa erinringar avsåge framför allt de grunder, efter vilka expropriationsersätlningarna bestämdes. Vid bestämmande av marklösen uppkomme ej sällan svåra värderingsfrågor. För lösande av dessa lämnade varken planlagstiftningen eller expropriationslagen några närmare anvisningar. Det syntes vara en utbredd uppfattning, att expropria- tionsnämnderna vid ovisshet angående olika bedömningsgrunder ofta visade benägenhet att använda sådana som gynnade den ersättningsberättigade. Detta hade medfört olägenheter i många fall. Bland annat förmenades expropria- tionsersättningarnas storlek ha bidragit till svårigheterna att åstadkomma erforderliga tomtregleringar för sanering av äldre byggnadskvarter. Anledning syntes emellertid ej föreligga att i samband med byggnadslagstiftningen till- lämpa ett expropriationsförfarande som i väsentligare delar avveke från det vilket i andra fall komme till användning. En omarbetning av expropriations­ lagen kunde visserligen från olika synpunkter vara påkallad men torde böra ske under hänsynstagande jämväl till de mångahanda övriga ändamål, för vilka expropriation för närvarande kunde ifrågakomma. En utredning av denna omfattning och innebörd ginge utom stadsplaneutredningens arbets­ uppgifter.

I stadsplaneutredningens förslag till byggnadslag har hänsyn till natur- skyddsintresset ansetts kunna tagas endast i begränsad utsträckning. Detta intresse har sålunda icke medtagits bland de omständigheter, med hänsyn till vilka tätbebyggelse skall kunna förhindras. Utredningen anser det otill­ fredsställande, om eu markägare av den anledningen allenast, att hans fas­ tighet vore naturskönt belägen, skulle kunna tvingas att tåla ekonomiska uppoffringar. Om det från det allmännas sida för tillvaratagandet av natur­

Iiungl. Maj:ts proposition nr 131.

49

skyddssynpunkter vidtoges åtgärder av beskaffenhet, att markägaren till­ fogades märkligt men, borde ersättning härför utgå. Bestämmelser som nöd­ vändiggjorde utanordnande av ersättning hade emellertid ansetts böra i gör­ ligaste mån undvikas. I den mån kraftigare ingrepp erfordrades i särskilt fall, fölle dessa inom expropriationslagstiftningens område. Det inginge emel­ lertid icke i utredningens uppgift att framlägga förslag till andra bestäm­ melser än sådana som mer eller mindre direkt sammanhängde med en ända­ målsenlig planläggning och bebyggelsereglering.

I enlighet med nu angivna grunder har stadsplaneutredningen utarbetat förslag till byggnadslag och byggnadsstadga samt lagar om förmånsrätt för vissa fordringar enligt byggnadslagen m. in., om ändringar i jorddelnings­ lagen, i lagen om fastighetsbildning i stad, lagen om allmänna vägar och lagen om enskilda vägar ävensom vissa andra förslag till följdförfattningar.

Två av de sakkunniga, med vilka stadsplaneutredningen haft att sam­ råda, länsarkitekten

S. Häggbom

och arkitekten

S. A. Lindström,

ha i ett

särskilt yttrande uttalat, att utredningen icke kunde anses ha tillfredsstäl­ lande behandlat de marklösenfrågor som vore av grundläggande betydelse för byggnadslagstiftningens utformning och tillämpning. Då mark löstes av det allmänna för att utläggas som byggnadsfria reservat för exempelvis par­ ker, idrottsområden eller skyddsområden av olika slag, överfördes enligt nu gällande ordning ett visst byggnadsvärde till denna mark. Markägaren finge ersättning icke endast för skogs- eller jordbruksvärdet utan även för det tomtvärde, som skulle uppstå vid en tätbebyggelse som kunde tänkas kom­ ma till stånd på området inom överskådlig tid. Så länge de marker, som ge­ nom det allmännas ingripande fritagits från bebyggelse, haft relativt liten omfattning, hade dessa förhållanden icke tilldragit sig större uppmärksam­ het. I den mån reservaten ökade, bleve situationen en annan. Så måste fallet bland annat bli i regionplaner och generalplaner. Då dispositionen av marken bleve föremål för planläggning i större sammanhang, vore nu gängse grunder för markens värdering ej längre bärkraftiga. Planlagstiftningen kunde knap­ past undgå att taga hänsyn härtill, men frågan hade skjutits åt sidan av stads­ planeutredningen. I England hade den s. k. Utliwattkommittén föreslagit, att staten skulle i ett sammanhang förvärva all byggnadsrätt, utöver den som hörde samman med jordbruk och andra motsvarande näringar, för all mark utanför tätbebyggelse. Härigenom skulle man undvika att behöva överhetala mark i all framtid vid exproprialioner. För att komma till rätta med före­ liggande problem skulle man även i vårt land kunna söka en lösning efter de riktlinjer Uthwattkommittén angivit. Förhållandena i Sverige erbjöde dock andra utvägar. All byggnation för andra ändamål än jordbruk och liknande behövde icke i vårt land medföra sådana olägenheter alt rätten därtill måste göras villkorlig. Enstaka bebyggelse kunde ofta nog tillkomma utan olägen­ heter. Annorlunda vore det med den samhällsmässiga bebyggelsen. Den kräv­ de omfattande tekniska anordningar för kommunikationer, oskadliggörande av orenlighet, vattenförsörjning o. s. v. samt förde med sig behov av utbyggd

Kungl. Maj.ts proposition nr 131.

socialvård, anordnande av skolor etc. I sista hand bleve det allmänna ansva­ rigt för nödvändiga åtgärder härvidlag. Det vore då rimligt att det allmänna också ägde full möjlighet att avgöra, var och när sådan bebyggelse finge kom­ ma till stånd. Stadsplaneutredningens förslag öppnade väl vissa möjligheter att förbjuda samhällsmässig bebyggelse, men själva principen om det allmän­ nas rätt att bestämma var samhällsmässig bebyggelse finge förekomma kom- me ej till fullt uttryck. 1 konsekvens härmed finge det allmännas ingripande enligt förslaget karaktär av förbud i vissa fall, medan förhållandet rätteligen borde vara omvänt och innebära, att det allmänna lämnade tillstånd till sam­ hällsmässig bebyggelse, där detta vore lämpligt. I praktiken syntes innebör­ den av utredningens förslag bli den, att myndigheterna komme i efterhand med förbudsåtgärderna, sedan olämpliga förhållanden redan yppat sig, och från markägarnas sida komme detta förbud, som utfärdades endast för vissa områden, att betraktas såsom intrång i deras förfoganderätt. Själva förbuds- förfarandet vore också långsamt och osmidigt. Med hänsyn härtill hade lag­ förslaget bort baseras på följande grunder. Bebyggelse för jordbrukets och därmed jämförligt behov samt enstaka annan bostadsbebyggelse borde lik­ som hittills i princip få tillkomma fritt. Såsom »enstaka bebyggelse» borde härvid kunna medgivas fyra bostadshus inom viss areal, förslagsvis motsva­ rande ett bärkraftigt jordbruk. Men härtill måste förutsättas, att dessa hus varken i och för sig eller tillsammans med omgivande bebyggelse ställde krav på anläggande av allmän väg eller kommunikationer eller på allmänna vat­ ten- eller avloppsanläggningar eller kunde förväntas genom enskild sådan anläggning medföra olägenhet från allmän synpunkt. Ej heller finge de för­ väntas medföra krav på andra allmänna åtgärder av socialvårdande natur, exempelvis inrättande av skolor. Slutligen borde också förutsättas att dessa hus ej medförde olägenhet för jordbruket eller skogsbruket eller förvanskade landskapsbilden. En prövning måste ske för att avgöra om ett byggnads­ företag vore att anse som »enstaka byggnad» i denna bemärkelse eller till äventyrs vore inledningen till en begynnande samhällsbildning. Då det helt övervägande antalet byggnadsföretag vid sidan av jordbruksbebyggelsen för­ anledde lantmäteriförrättning, borde prövningen verkställas av lantmätaren. Den samhällsmässiga bebyggelsen skulle regleras genom planläggning och endast få tillkomma på sådana platser, som prövades lämpliga. Denna lämp­ lighetsprövning kunde ske indirekt genom upprättande av general- eller re­ gionplaner. Det kunde ifrågasättas om icke all mark eller nyttjanderätt till mark, som avsåges för samhällsmässig bebyggelse, borde överföras i allmän ägo genom inlösen.

Kommunindelniiigskomniitte'n.

Kommunindelningskommittén har i sitt den 26 september 1945 avgivna betänkande med förslag till riktlinjer för en revision av rikets indelning i borgerliga primärkommuner (SOU 1945:38) till diskussion upptagit vissa spörsmål rörande byggnadsväsendet på landet. Kommittén uttalar sålunda,

Kungl. Maj.ts proposition nr 131.

Öl

alt medan städerna hade omfattande befogenheter och skyldigheter i avseende å upprättandet och genomförandet av stadsplaner samt tillsynen över bygg­ nadsverksamheten, hade landskommunerna däremot hittills hållits så gott som helt utanför dessa angelägenheter. Det typiska för nuvarande ordning vad landsbygden beträffade vore att hithörande angelägenheter i mycket stor utsträckning vore överlämnade åt de enskilda fastighetsägarnas egen företag­ samhet och offervillighet. Lagstiftningen gåve visserligen de statliga myndig­ heterna vissa befogenheter att direkt eller indirekt framtvinga åtgärder av de enskilda. Möjligheterna att på dessa vägar nå åsyftat resultat vore emellertid begränsade. Avsaknaden av kommunal, med hjälp av sakkunnigt biträde utövad tillsyn över byggnadsverksamheten samt av kommunalt stöd för mera effektiva byggnadsplaners upprättande och genomförande syntes från kom­ mitténs synpunkt vara de mest framträdande bristerna i nu gällande system för bebyggelsens ordnande på landsbygden. På grund av byggnadsplanens be­ gränsade rättsverkningar och avsaknaden av något för planens genomföran­ de ansvarigt rättssubjekt mötte det i regel mycket stora svårigheter att för­ verkliga en fastställd byggnadsplan. Till följd därav bleve övergång till stads­ plan och municipalsamhällsbildning icke sällan nödvändig,

Municipalsamhällsorganisationen är emellertid enligt kommitténs mening förenad med betydande olägenheter. Till stöd för sin uppfattning framhåller kommittén bl. a. att bildandet av självständiga förvaltningsenheter inom pri­ märkommunerna innebure en ur det allmännas synpunkt icke önskvärd splittring av de kommunala resurserna samt i många fall medförde en på­ taglig överorganisation av den kommunala förvaltningen. Det vore uppen­ bart, att en gemensam förvaltningsorganisation för primärkommunen och municipalsamhällena skulle kunna bli mera effektiv och på samma gång billigare. Den särbeskattning, som åvilade municipalsamhällenas invånare, medförde en formellt sett oriktig dubbelbeskattning samt innebure på grund av skatteunderlagets och de allmänna kommunala utgifternas normala för­ delning mellan tätort och glesbebyggelse i regel en påtaglig orättvisa mot samhällets skattedragare. Från allmän synpunkt vore den främsta olägen­ heten av municipalsystemet den, att municipalsamhällsbildning icke lämp­ ligen kunde ske förrän på ett relativt sent stadium av tätortsbildningen, och att tätortsbehoven till följd därav i regel bleve alltför sent tillgodosedda. Man kunde icke bilda hur små municipalsamhällen som helst. En kommunal för­ valtningsenhet måste, om den skulle kunna fylla sina uppgifter, ha ett visst minimum av ekonomiska och personella resurser. Tätortsbildningen krävde emellertid redan från begynnelsen tillsyn, och behov av kommunala åtgärder i olika avseenden uppkomme successivt. Lämnades bebyggelsen utan tillsyn och tillgodosåges icke de allmänna behoven i den mån de uppkomme, bleve följderna i regel snart nog krav på desto radikalare åtgärder och ökade kost­ nader för det allmänna. Ofta uppstode allvarliga missförhållanden, som ald­ rig kunde helt undanröjas. Municipalinstitutets existens verkade återhållande på landskommunernas verksamhet för tätortsförhållandenas reglering på så sätt, att primärkommunerna icke gärna ville åtaga sig kostnaderna för så­

52

Kungl. Maj:ts proposition nr 131.

dana uppgifter som man ansåge böra tillkomma det blivande municipalsam- hället. Municipallagstiftningen liade på så sätt, redan innan municipalsam- hällsbildning blivit aktuell för tätorten, skapat en intressemotsättning mellan tätortsdelen och återstoden av kommunen, vilken stundom försvårade det kommunala arbetet även på andra områden. Följden av denna inställning hade blivit, dels att tätortsbehovens tillgodoseende på de flesta håll fördröj­ des eller Jselt försummades, dels att ett stort antal alltför små municipal- samhälien bildats. Dessa saknade emellertid ofta tillräckliga ekonomiska re­ surser för att kunna bemästra de föreliggande svårigheterna. De behövliga åtgärderna finge ofta anstå till följd av brist på medel. Municipalsamhälle- nas ekonomiska möjligheter försämrades ytterligare genom den dubbelbe­ skattning som de finge vidkännas genom skyldigheten att alltjämt deltaga i moderkommunens samtliga utgifter. Om erforderliga åtgärder för tätorterna i stället i rätt tid successivt vidtagits av moderkommunen, skulle de sam­ manlagda kostnaderna för det allmänna många gånger kunnat avsevärt mins­ kas. Genom municipalbildningen befästes den redan genom lagstiftningen skapade intressemotsättningen och de olika beskattningsförhållandena gjorde motsättningen ännu allvarligare. Det bleve det uppväxande municipalsam- hällets främsta strävan att så snart som möjligt bryta sig ut som en sär­ skild kommun och bilda köping. I stället för att öka landskommunernas folkmängd och skattekraft ledde tätorts- och samhällsbildningen med den utvecklingslinje, som nuvarande ordning för tätorternas reglering främjade, förr eller senare till en stympning av moderkommunen. Om man ville åstad­ komma tillräckligt stora och bärkraftiga kommuner och därmed skapa för­ utsättningar för en effektiv kommunal förvaltning, gällde det att för­ hindra att landskommuner onödigtvis försvagades genom utbrytning av folk­ rika och mera bärkraftiga delar.

Om man skall få till stånd tillfredsställande förhållanden inom tätorterna, torde det, uttalar kommittén, vara nödvändigt att ytterligare öka landskom­ munernas befogenheter och skyldigheter, särskilt beträffande byggnads- och planväsendet. Municipalsamhällsbildning borde icke, såsom nu vore fallet, utgöra ett nödvändigt villkor för en närmare reglering av tätortsförhållan- dena. Tillämpningen inom ett tätbebyggelseområde av skärpta byggnadsföre- skrifter borde icke vara beroende av om området vore beläget inom en stads- eller en landskommun eller, i sistnämnda fall, om området hade tillräcklig folkmängd och skattekraft för att kunna bilda ett eget municipalsamhälle. Behovet av strängare föreskrifter borde vara ensamt avgörande. Ansvaret för hithörande allmänna intressens tillgodoseende borde vid alla stadier av så­ väl gles- som tätbebyggelse regelmässigt åvila ett och samma rättssubjekt, nämligen den kommun inom vilken området vore beläget. Utsikten att en specialkommun vid ett visst stadium av utvecklingen skulle övertaga ansva­ ret, verkade upplösande på det kommunala ansvaret. Genom att ansvaret för tätorternas förhållanden — i och med municipalinstitutets avveckling som obligatorisk organisationsform — otvetydigt ålades primärkommunen kom- me det att ligga i kommunens ekonomiska intresse att tillse, att sådana

Kungl. Maj.ts proposition nr 131.

53

strängare föreskrifter, som kunde förebygga allmänna missförhållandens uppkomst genom enskildas förvållande, snarast bleve tillämpliga inom de uppväxande tätorterna.

Kommittén framhåller att ökade skyldigheter för primärkommunerna icke behövde innebära, att en kommuns jordbruksbefolkning finge betala sam- hällsinvånarnas bekvämligheter. Det enskilda ansvaret behövde icke bort­ kopplas, därför att kommunen ålades ökat ansvar för att förhållandena inom tätortsbildningarna i tid hleve ordnade. Kommunens ansvar borde främst avse tillsynen samt planläggning och organisation av erforderliga åt­ gärder. Kommunens ekonomiska ansvar för lokalt begränsade företag, som för en minoritet av enskilda innebure nyttigheter, vilka kommunmedlem­ marna i övrigt normalt finge bekosta själva, syntes i princip böra begränsas till vad som vore erforderligt för de allmänna intressenas tillgodoseende. De i 8 kap. vattenlagen angivna grunderna för kostnadernas fördelning mellan kommunen och de enskilda fastigheterna vid gemensamt avloppsföretag, som organiserades av kommunen, borde vara normgivande även för andra slag av hithörande företag Kommunerna borde ha skyldighet att tillse att erfor­ derliga planer för byggnadsverksamhetens ordnande hleve upprättade, att förskottera kostnaderna härför och att i viss utsträckning slutligt svara för kostnaderna. Genoin lämpligt avpassade statsbidrag till plankostnader borde dessa efter behov kunna göras mindre betungande såväl för kommunerna som för fastighetsägarna. Vad beträffade kostnaderna för fastställda planers genomförande ansåge kommittén, att motsvarande skyldigheter, som nu åvi­ lade städer, köpingar och municipalsamhällen i avseende å stadsplans ge­ nomförande, med vissa modifikationer borde åvila även landskommunerna. Kommittén förutsatte därvid att man genom en systematisk övervakning och en smidig reglering av tätbebyggelsen från dess första begynnelse i regel borde kunna förebygga behov av mera radikala åtgärder åtminstone så länge tätorten ännu icke nått en mera betydande storlek och ekonomisk bärkraft. Det förutsattes vidare att ett reformerat bvggnadsplaneinstitut för mindre tätorter skulle kunna utrustas med tillräckliga rättsverkningar för att dess genomförande skulle kunna tryggas utan att därför medföra alltför betung­ ande ekonomiska konsekvenser för kommunen. Användningen av stadsplane- institutet skulle normalt begränsas till större och mera utvecklade tätorters kärnområden. Möjlighet skulle föreligga att av fastighetsägarna uttaga skä­ lig andel av kostnaderna för anläggning av vägar, gator, vatten- och av­ loppsledningar med flera dylika företag även när det gällde genomförandet av byggnadsplan. Till mera omfattande eller ur social synpunkt betydelse­ fulla företag skulle statsbidrag utgå.

Yttranden över stadsplanentredningens förslag.

Yttranden över stadsplaneutredningens förslag ha efter remiss inkommit från kammarkollegiet, byggnadsstyrelsen, socialstyrelsen, lantmäteristyrelsen, civilförsvarsstvrelsen, statskontoret, viig- och vattenbyggnadsstyrelsen, luft-

54

Kungl. Maj.ts proposition nr 131.

fartsstyrelsen, överbefälhavaren, statens byggnadslånebyrå, lagberedningen, 1944 års kommitté för kommunal samverkan, fastighetsbildningssakkunniga, överståthållarämbetet och samtliga länsstyrelser. Vid byggnadsstyrelsens ytt­ rande voro fogade utlåtanden av samtliga länsarkitekter. Lantmäteristyrel- sen har överlämnat yttranden av samtliga överlantmätare och några di- striktslantmätare. Vid överståthållarämbetets och länsstyrelsernas yttranden voro fogade utlåtanden av stadsfullmäktige och byggnadsnämnderna i fler­ talet städer och vissa stadsliknande samhällen. Stadsfullmäktige i vissa stä­ der ha i sina utlåtanden åberopat yttranden från andra myndigheter och personer. Slutligen ha yttranden över förslaget avgivits av svenska stadsför­ bundet, svenska landskommunernas förbund, Sveriges fastighetsägareförbund, svenska arkitekters riksförbund, svenska kommunaltekniska föreningen, svenska teknologföreningen, länsarkitekternas förening, föreningen Sveriges stadsarkitekter, tekniska högskolan i Stockholm, Chalmers tekniska hög­ skola, Sveriges hantverks- och småindustriorganisation, föreningen Sveriges stadsträdgårdsmästare och svenska naturskyddsföreningen.

Behovet av en revision av stadsplanelagstiftningen vits­ ordas allmänt i yttrandena.

Länsstyrelsen i Kristianstads län

framhåller så­

lunda, att den nuvarande plan- och byggnadslagstiftningen sedan länge varit i trängande behov av modernisering. Det gällde härvid att få till stånd en lagstiftning som vore ägnad både att förebygga en olämplig byggnadsverk­ samhet och att avhjälpa uppkomna missförhållanden. Ty att sådana före- låge såväl på landsbygden som i städer och stadsliknande samhällen vore tyvärr ett ofrånkomligt faktum. Orsakerna till rådande missförhållanden vore säkerligen mångahanda. En vanlig sådan torde väl ligga i bristande för­ utseende hos planförfattare och myndigheter, vilka närmast haft uppsikten över byggnadsväsendets utveckling. Men säkerligen låge huvudparten av an­ svaret hos en föråldrad lagstiftning, som icke förmått hålla jämna steg med den i allt mera hastig takt fortgående utvecklingen. Beträffande städerna vore det icke ovanligt, att stadsplanerna vore föråldrade. De vore dessutom ofta utlagda över för stora områden, till följd varav de icke kunnat genom­ föras inom rimlig tid. Det hade också ej sällan inträffat, att planförfattaren och de kommunala myndigheterna misstagit sig på den faktiska bebyggelseut­ vecklingen, som sprängt stadsplanen utan att denna utveckling, där den icke varit önskvärd, kunnat hejdas med stöd av gällande lagstiftning. Härvid framträdde till beaktande den ofullständigheten hos lagstiftningen, att den­ samma icke räknade med det förefintliga behovet av en plan, som visserli­ gen på ett mera schematiskt sätt angåve hur ett samhälles utveckling i av­ seende å kommunikationer, bostadsbebyggelse, industriområden, fritidsom­ råden m. m. borde gestaltas eller en s. k. generalplan, vilken så att säga be­ redde mark för en efterföljande detaljplanering. Ytterligare brister fram­ trädde i form av svårigheten att med gällande lagstiftning tillgodose natur- och kulturskyddssynpunkter utanför planlagda områden. Tätbebyggelse till­ lätes ohämmat utbreda sig över områden, där på grund av bristande kom­

Kung!. Maj:ts proposition nr 131.

55

munikationer eller otillfredsställande vattenförsörjnings- eller avloppsförhål­ landen dylik bebyggelse borde vara utesluten. Trafiksäkerheten på allmän väg, vars anläggande i regel dragit högst betydande kostnader, äventyrades genom att enskilda utfartsvägar i brist på reglerande bestämmelser fått an­ slutas på ett olämpligt sätt.

Den i yttrandena framförda kritiken mot gällande byggnadslagstiftning avser särskilt, att den icke kunnat hindra uppkomsten av olämplig tätbebyg­ gelse.

Länsstyrelsen i Malmöhus lön

anser orsaken till förekomsten av olämp­

lig tätbebyggelse främst vara att söka i det förhållandet, att lokala organ med uppgift att övervaka bebyggelsen saknades.

Överlantmåtaren i Värm­

lands län

påpekar, att där förutsättningar för ett frivilligt samgående i upp­

rättande av plan för flera fastigheter icke funnits, följden blivit ett flertal småplaner utan inbördes sammanhang, varigenom samhällsbildningen spritts ut fläckvis inom en stor omkrets. -— Av några byggnadsnämnder framhålles att genom den tomtpolitik, som markägarna på vissa ställen fört, bebyggel­ sen spritt sig slumpvis över samhällenas yttre delar. Stora områden i sam­ hällenas centrala delar låge ofta outnyttjade på grund av de markpriser, som tillämpades av markägarna, med påföljd att bebyggelsen tvingades ut till ytterområdena. Det vore en orimlighet att varje markägare hade generell rätt att exploatera sin mark för samhällsmässig bebyggelse. Gemensamma tek­ niska och sanitära anläggningar såsom vägar samt vatten- och avloppsled­ ningar kunde av ekonomiska skäl icke komma den glesa och slumpvisa be­ byggelsen till godo i önskvärd utsträckning och, där dylika anläggningar med stora kostnader åstadkommits, utnyttjades de icke på ett sätt som stode i rimligt förhållande till anläggningskostnaderna.

Svenska landskommuner­

nas förbund

uttalar att det med tillgängliga planinstitut vore svårt, stun­

dom omöjligt att vrida utvecklingen rätt. Även

byggnadstyrelsen

anser sam­

hällena sakna erforderligt stöd i lag för att kunna ordna bebyggelsen på ett ändamålsenligt sätt.

Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen

anför, att trafikkapacitet och trafiksäker­

het vore direkt beroende av en riktig planläggning. Den nuvarande okon­ trollerade bebyggelsen hade medfört betydande utgifter för det allmänna i samband med planläggning och utbyggande av huvudtrafiknätet. Avsakna­ den av översiktsplaner för trafiknätets utbyggnad hade därvid gjort sig starkt kännbar. Att låta trafikledernas utbildning bli en andrahandsfråga medförde ökade svårigheter framdeles och kunde t. o. m. helt omöjliggöra genomfö­ randet av en lämplig lösning av trafikproblemen. Ur vattenförsörjnings- och avloppssynpunkt vore det för det allmänna en huvuduppgift att få planlägg­ ningen så ordnad, att bebyggelsen föregrepes av för densamma erforderlig utredning. I detta avseende hade mycket påtagliga brister varit rådande även i fråga om bebyggelse som påbörjats under de allra senaste åren. Det fun­ nes sålunda i olika delar av landet omfattande tätbebyggelse som kommit till stånd med mycket primitiva och otillfredsställande anordningar för vat­ tenförsörjning och avlopp och inom vilken de sanitära olägenheterna has­ tigt förvärrats vid ytterligare bebyggelse.

Kungl. Maj:ts proposition nr 131.

Stadsplanechefen i Hälsingborg

framhåller, att gällande lagstiftning icke

förutsåge några åtgärder för att trygga genomförandet av ett samhälles suc­ cessiva utbyggnad i viss tidsföljd. De anordningar som avsåges för att få till stånd en planering i stora drag före en planering i detalj hade icke fått avsett värde, bl. a. därför att stomplaneinstitutet icke kunnat komma till användning. Följderna härav hade blivit antingen att städerna föranletts att upprätta stadsplaner för mycket stora områden, vilka planer så småningom blivit föråldrade långt innan de kunnat genomföras, eller att den ena planen fogats till den andra utan att inlemmas i någon på förhand genomtänkt to­ talplan.

I ett stort antal yttranden framhålles behovet av bestämmelser om rätt för samhälle att inlösa mark för bebyggelse och för fritidsreservat. Till stöd härför har bl. a. anförts, att om den hittillsvarande utvecklingen inom bygg­ nads- och kommunikationsväsendet skulle fullföljas, måste samhällsplane­ ringen stödjas av starkare maktmedel för vinnande av rationalitet och reda. Det hjälpte icke att planera, om planerna ej kunde realiseras.

Byggnadssty­

relsen

framhåller i detta sammanhang att lagstiftningen icke gåve tillräckliga

möjligheter att åstadkomma sanering av äldre bebyggelse.

Civil försvar sstyr elsen

anmärker, att planläggningen enligt gällande ordning

icke skedde under tillräckligt hänsynstagande till civilförsvarets behov.

Svenska

naturskyddsföreningen

påtalar, an vårt land i motsats till andra kulturlän­

der saknade bestämmelser, varigenom landskapets trevnads- och skönhets­ värden kunde skyddas från vanställande bebyggelse. Även

kammarkollegiet

anser kontroll över den nuvarande fria exploateringen önskvärd icke blott av ekonomiska och sociala utan även av estetiska skäl.

Slutligen har

byggnadsnämnden i Örebro

framhållit, att de ökade stads-

planekostnadema samt kraven på kommunikationsmedel, på fritidsområden, på social och kulturell service och på en miljö, där människor kunde trivas, framtvunge en samhällsplanering, som i flera avseenden skilde sig från vad man tidigare innefattade i begreppet samhällsplanering.

I några yttranden ifrågasättes om tidpunkten för en revision av byggnadslagstiftningen är lämpligt vald.

Länsarkitekten i

Örebro län

anför sålunda, att resultatet av pågående och planerade utred­

ningar på andra områden inom samhällslivet borde avvaktas med hänsyn till den grundläggande betydelse de ägde för planläggnings- och byggnads- väsendet. Härmed åsyftades pågående utredning om den primärkommunala indelningen och de vid 1945 års riksdag väckta motionerna angående utred­ ningar om överförande i samhällets ägo av för städernas bebyggelse nödvän­ dig tomtmark, om befolknings- och näringsförhållandena i Sverige, om in­ rättande av ett centralt organ för genomförandet av en landsplanering, om samhällsplanering och om samhällets behov att bestämma markens använd­ ning. Den kommunala indelningen och en samhällsbildnings organisation och ställning i kommunalt hänseende vore av utomordentlig betydelse för effek­ tiviteten i den samhällsmässiga bebyggelsens reglering. Av synnerligen stor

Kungl. Maj.ts proposition nr 131.

57

vikt vore också alt få se det s. k saneringsspörsmålet, som omhänderhades av bostadssociala utredningen, fuilständigt utrett, innan en ny lagstiftning, varpå de följande årens planläggningsåtgärder beträffande äldre bebyggelse skulle grundas, bleve verklighet. Ett beaktande av dessa spörsmål ävensom en eventuellt vidgad kontroll från det allmännas sida över markanvändning­ en skulle med största sannolikhet i flera avseenden medföra en helt annan utformning av lagstiftningen för byggnadsverksamheten än vad som kom­ mit till uttryck i stadsplaneutredningens förslag.

Liknande uttalanden ha gjorts av

länsarkitekterna i Stockholms

och

Öster­

götlands län

samt

länsarkitekternas förening

under framhållande tillika, att

alltför täta omläggningar, ändringar och omredigeringar i lagstiftningen vål­ lade osäkerhet och irritation. Man borde därför måhända nu stanna vid att komplettera stadsplanelagen med bestämmelser om regionplan och general­ plan. Även

byggnadsnämnderna i Örebro

och

Karlskoga

anse, att hela frå­

gan om byggnadslagstiftningens omarbetande bör anstå, till dess förenämnda utredningar slutförts. Ett sådant uppskov behövde icke medföra några svå­ rare olägenheter. Redan nu gällande lagar gåve samhället vissa, om än be­ gränsade möjligheter att reglera bebyggelsen.

Föreningen Sveriges stadsarkitekter

anser en revision av expropriations-

lagstiftningen vara av grundläggande betydelse för byggnadslagstiftningen och därför böra genomföras före en reform av den sistnämnda. Ehuru en förbättrad byggnadslagstiftning utan tvivel vore en brådskande angelägen­ het, förefölle det med hänsyn härtill tänkbart att under ännu någon tid hjäl­ pa sig fram med de möjligheter som nu stode till buds i avvaktan på en ändring i expropriationslagen. Liknande uttalanden ha gjorts av

byggnads­

nämnden i Eskilstuna

och

stadsplanechefen i Hälsingborg

under framhål­

lande tillika att varje försök att med byggnadslagstiftningen reglera nu rå­ dande missförhållanden på byggnadsväsendets område krävde en samtidig reform av expropriationslagstiftningen för att icke hänga i luften.

Yrkanden om ändringar i expropriationslagen ha framställts även av

läns­

styrelserna i Östergötlands, Göteborgs- och Bohus

samt

Örebro län, statens

byggnadslånebyrå, tekniska högskolan i Stockholm, svenska arkitekters riks­ förbund, svenska teknolog för eningen, länsarkitekterna i Uppsala, Kristian­ stads

och

Västerbottens län, borgarrådsberedningen i Stockholm, byggnads­

nämnden i Göteborg

och

drätselkammaren i Malmö

samt av

kommunala

myndigheter i ett mycket stort antal andra städer och samhällen.

De skäl,

som anförts till stöd härför, kunna i korthet sammanfattas sålunda. Sam- hällsplanerandet kunde icke rationellt genomföras utan att värderingspraxis och förfarandet i exproprialionsmål ändrades. Tendensen vid expropriationer vore att åsätta marken ett värde som om den alltid skulle exploateras för byggnadsändamål. Att på sådant sätt värdera mark, avsedd för fritidsända­ mål, flygfält in. m. ledde till orimligheter. Den spekulativa markvärdesteg­ ring som enligt vad erfarenheten gåve vid handen ofta förekomme runt om­ kring växande samhällen lade hinder i vägen för alt marken på ekonomiskt rimliga villkor ställdes 1 il 1 förfogande för samhällenas utveckling. Värdet av

Kungi. Maj:ts proposition nr 131.

marken borde bedömas icke med hänsyn till markens blivande användning enligt upprättad samhällsplan utan med utgående från markens verkliga an­ vändning vid förvärvet, möjligen med tillägg av det värde som en latent möjlighet till glesbebyggelse kunde uppskattas till. En annan brist i den nu­ varande expropriationslagstiftningen och därtill en mycket väsentlig sådan — ja så väsentlig att frågan om tvångsinlösen icke kunde anses tillfredsstäl­ lande reglerad, innan denna brist undanröjts — vore den ordning som nu gällde för bestämmande av marklösen. Genom strängare bestämmelser i fråga om expropriationsnämnds sammansättning borde man kunna vinna erfor­ derliga större garantier för en sakkunnig handläggning av dylika ärenden. En lösning vore att expropriationsnämnderna ersattes av expropriationsdomsto- lar. Den stora ovisshet som med nu gällande bestämmelser rådde om de eko­ nomiska konsekvenserna av en expropriation medförde att man ofta undveke lösningar som ledde till expropriation, även om dessa från saklig synpunkt avgjort vore att föredraga. De ekonomiska konsekvenserna för stad vid ge­ nomförande av stadsplan — icke minst vid sanering — kunde nämligen bli så betungande, att staden icke såge sig i stånd att göra detta. I och med att de områden, som måste lösas, blivit allt större, hade de med nu berörda spörsmål förknippade, samhällsekonomiska problemen fått en förut oanad storleksordning.

I några av de yttranden, i vilka yrkanden om en reform av expropria­ tionslagstiftningen framställts, framhålles emellertid, att en sådan reform icke borde fördröja revisionen av byggnadslagstiftningen.

De av stadsplaneutredningen anförda allmänna synpunkterna på en revision av byggnadslagstiftningen ha i det över­ vägande flertalet yttranden lämnats utan erinran. I ett stort antal yttran­ den framhålles, att utredningens förslag vore väl ägnat att i viktiga avseenden avhjälpa de brister som vidlådde den nuvarande lagstiftningen samt att ett ge­ nomförande av förslaget skulle medföra väsentligt ökade möjligheter till en effektiv och väl avvägd planering och reglering av bebyggelsen.

Vissa betänkligheter mot principerna för den föreslagna lagstiftningen ut­ talas emellertid av

länsstyrelsen i Jönköpings län,

som ifrågasätter, om man

i reformerandet ej gått väl långt och om det ej kunnat räcka med en partiell reform inom sådana detaljer, där kravet på ändrade och förbättrade för­ hållanden gjort sig särskilt påmint eller kännbart. Enligt länsstyrelsens er­ farenhet av tillämpningen utav gällande lagstiftning kunde missförhållanden på området icke anses vara av den art och beskaffenhet att en så genom­ gripande och fullständig omläggning av lagstiftningen vore påkallad.

I ett flertal yttranden har däremot, på sätt den följande redogörelsen för dessa skall närmare giva vid handen, framställts krav på en mera genom­ gripande reform än den stadsplaneutredningen förordat.

Byggnadsnämnden

i Örebro

uttalar i anslutning till yrkande om en mera vittgående reform, att

det, om förslaget antoges, funnes befogad anledning förmoda att ändringar däri snart bleve erforderliga. Nämnden kunde därför icke tillstyrka förslå-

Kungl. Maj:ts proposition nr 131.

59

get. Även

svenska arkitekters riksförbund

anser förslaget ej helt tillfreds­

ställande. Detta gällde såväl principfrågor som vissa detaljer. Om lagförsla­ get nu lades till grund för lagstiftning, torde en omarbetning snart bliva aktuell. Med hänsyn härtill syntes det förbundet tveksamt, om förslaget bor­ de läggas till grund för lagstiftning utan en genomgripande omarbetning. Förslaget syntes dock innebära så väsentliga förbättringar av gällande lag att förbundet, oaktat denna tveksamhet, funne det önskvärt att det snarast fastställdes.

Länsstyrelsen i Örebro län

uttalar, att erfarenheter av gällande

lagstiftning enligt länsstyrelsens förmenande motiverat att andra principer lagts till grund för förslaget, väsentligen överensstämmande med de syn­ punkter som utvecklats av arkitekterna Häggblom och Lindström. Förslaget innebure emellertid i förhållande till gällande lagstiftning mycket väsentliga förbättringar, som det vore synnerligen angeläget att med det snaraste få ge­ nomförda, varför länsstyrelsen icke ansåge sig böra påyrka en överarbetning av förslaget. Förslagets genomförande borde dock icke hindra, att frågan om ändrade principer för lagstiftning på ifrågavarande område omedelbart upp- toges till förnyat övervägande.

Byggnadsstyrelsen

anför att ett genomföran­

de av förslaget icke komme att i tillräcklig utsträckning giva samhällena erforderligt stöd för att ordna bebyggelsen på ett ändamålsenligt sätt. Ehuru styrelsen hyste den meningen, att förslaget bort och kunnat upptaga längre gående, synnerligen välbehövliga och befogade åtgärder i detta avseende, vore dock de fördelar, som stode att vinna genom ett snabbt åvägabringande av en lagstiftning i huvudsaklig överensstämmelse med utredningens förslag, så stora att förslaget med vissa av styrelsen angivna ändringar och kom­ pletteringar borde läggas till grund för en revision av byggnadslagstiftningen.

Beträffande de inskränkningar i ägares rätt att nyttja sin mark, som föranledas av samhällsplanerandet, utta­ lar

byggnadsstyrelsen

att utformningen av en byggnadslag måste i vissa,

väsentliga delar bliva en avvägning mellan samhällets krav på en stads- el­ ler byggnadsplans utformning och genomförande samt den enskildes rätt att efter eget omdöme utnyttja den mark inom bebyggelseområdet, till vil­ ken han vore ägare. Utredningens förslag byggde i detta hänseende i huvud­ sak på gällande regler Enligt styrelsens uppfattning talade dock starka skäl för att utredningen i detta avseende bort framföra något längre gående för­ slag i syfte alt stärka samhällets ställning, utan att därför den enskildes be­ rättigade äganderättsanspråk behövt trädas för nära. Frågan om ett samhäl­ les bebyggelse vore numera med hänsyn bl. a. till de stora anspråk, som uppställdes i fråga om gatu- och andra kommunikationsleder, vattenförsörj­ ning och avlopp m. m., av den tekniskt och ekonomiskt invecklade natur, att det vore av större betydelse än tillförne att den enskilde markägaren icke tillätes hindra eller försvåra en bebyggelses rationella genomförande. Lik­ som samhället hade möjlighet att ingripa mot den som vanhävdade jord- bruksjord, borde ökade möjligheter öppnas till ingripande även mot den som inom ett planoinråde icke utnyttjade marken på det sätt som planen avsåge.

eo

Kungl. Maj:ts proposition nr 131.

Detta gällde såväl när eu markägare befunnes ovillig att på rimliga villkor upplåta sin mark för bebyggelse som när han utan skälig anledning fördröj­ de sanering av äldre bebyggelse. Det inträffade ej sällan att nybyggnad ägde rum utan att den enligt stadsplanen medgivna byggnadsrätten helt utnytt­ jades exempelvis genom uppförande av ett tvåvåningshus å mark, avsedd för högbebyggelse. Detta kunde, särskilt då det gällde centrala delar av ett samhälle, bliva menligt för samhällets utveckling, enär ju stadsplanen bygg­ de på den förutsättningen att planen komme att genomföras i sina huvud­ drag. Styrelsen förordade därför att markägare, som önskade verkställa ny­ byggnad, även skulle, om så erfordrades, vara skyldig att i huvudsak ut­ nyttja den rätt, som planen medgåve.

Statens byggnadslånebyrå

framhåller, alt det låge i sakens natur, att med

nu gällande regler i fråga om äganderätten till mark planerandet och byg­ gandet av samhällen vore ägnat att framkalla starka och svårlösta intresse­ motsättningar mellan individen och det allmänna, samt anför i anslutning här­ till följande.

Den utomordentligt raska utvecklingen på samhällsplanerandets område, underbyggd ej blott av sådana förhållanden som befolkningsomflyttningen och ökningen i trafikintensiteten utan även av förskjutningar i det allmänna tänkesättet, då det gäller arbets-, bostads- och fritidsförhållanden, har skapat en situation, där tillgodoseendet av såväl samhällsinvånarnas anspråk på ett rikt utnyttjande av teknikens och naturens värden som ock den enskilde markägarens anspråk på tryggande och vårdande av sina ekonomiska intres­ sen, innebär praktiska och juridiska problem av ytterst vittutseende art.

Skall den hittillsvarande utvecklingen inom byggnads- och kommunika­ tionsväsendet fullföljas — och det finns, såvitt byrån kan förstå, ej anled­ ning att antaga motsatsen — torde det allmänna redan nu vara i det läget, att samhällsplanerandet måste stödjas av starkare maktmedel för vinnande av den rationalitet och reda, som är planerandets innehåll och syfte. Det hjälper icke att planera, om icke planerna kunna realiseras. Det må fram­ hållas, att problem, som äro besläktade med det här föreliggande, vid skilda tillfällen i gångna tider lösts enligt ganska radikala linjer. Bvggnadslåne- byrån syftar härvid främst på den av jordbrukspolitiska skäi motiverade stor- och enskifteslagstiftningen under 1700-talets senare och 1800-talets förra decennier. Då samhällsplanerandet nu erhållit en mycket hög social angelägenhetsgrad, finns det enligt byråns mening skäl att erinra om t. ex. skifteslagstiftningen.

Med det sålunda anförda har byggnadslånebyrån velat starkt understryka vikten av att samhällsplanerandet verkligen blir en rättsfaktor, som så snabbt de tekniska och ekonomiska resurserna det tillåta kan bereda de i samhäl­ lena boende alla sådana fördelar som forskningen på området samt natur­ förhållandena kunna skänka.

Stadsplaneutredningens uppfattning om behovet av att kunna för­ hindra olämplig tätbebyggelse vitsordas i de yttranden däri den­ na fråga beröres.

Tekniska högskolan i Stockholm

framhåller, att på kommu­

nerna vilade till stor del ansvaret för en planmässig bostadspolitik, för hälso­ vård och skolväsende in. m., för genomförandet av stadsplaner och överhu­ vud taget för en förnuftig och planmässig ordning i samhällets utbyggnad liksom för socialvården. De med detta ansvar förbundna uppgifterna kunde

Kungl. Maj:ts proposition nr 131.

61

kommunerna ej med framgång fylla utan att de hade möjlighet att dirigera bebyggelsen och vid behov disponera mark för bestämda ändamål.

Statens

byggnadslånebyrå

uttalar, att vid det förhållandet att det allmänna i sista

hand finge påtaga sig ansvaret för vägar och gator, vatten- och kraftför­ sörjning, oskadliggörande av orenlighet in. m. syntes det riktigt, att sam­ hället skulle äga rätt och möjlighet att från samhällsmässig bebyggelse un­ dantaga område, som vore olämpligt härför. Med hänsyn till önskvärdheten av en i etapper fortskridande bebyggelseutveckling syntes det jämväl rim­ ligt, att byggnadsförbud kunde läggas icke blott å mark, som icke lämpade sig för bebyggelse, utan även å område, mot vars bebyggande icke något i och för sig funnes att erinra men som i avbidan å utbyggandet av tidigare anvisade områden borde tillsvidare sparas.

Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen

anför, att det med hänsyn till vikten av att bebyggelsen samlades på ett sådant sätt, att krav på tidsenliga anläggningar för vattenförsörjning och avlopp kunde tillgodoses för rimliga kostnader, vore angeläget att tätare bebyggelse förhindrades utanför planlagt område, innan detta blivit åtminsto­ ne i huvudsak utnyttjat.

Byggnadsnämnden i Eskilstuna

förväntar, att

många samhällen inom en relativt nära liggande framtid komme att upp­ höra att växa. Det vore med hänsyn härtill nödvändigt att få till stånd en lagstiftning, som gåve samhällena möjlighet att med omedelbar verkan för­ hindra uppkomsten av tätbebyggelse. Lagstiftningen borde sträva att be­ gränsa omfattningen av den mark som ägde ett högre värde som byggnads- mark till i förhållande till samhällets storlek och utvecklingsmöjligheter rimliga dimensioner.

I syfte särskilt att förhindra uppkomsten av olämplig tätbebyggelse för­ ordas i ett flertal yttranden införande i byggnadslagstiftningen av b e s t ä m- melse om att bebyggelse i princip icke må äga rum utan tillstånd av myndighet.

Svenska arkitekters riksförbund

framhåller

i detta sammanhang, att stadsplaneutredningen ej ansett sig kunna förorda att regionplan och generalplan i och för sig skulle erhålla civilrättsliga verk­ ningar. För att förhindra bebyggelse i strid mot sådan plan kunde väl i vissa fall meddelas byggnadsförbud. Genom att de föreslagna planinstituten ej er­ hållit en starkare rättslig ställning hade lagens praktiska betydelse väsentligt inskränkts och den gåve ej det nödvändiga instrumentet för en rationell plan­ läggning av regioner eller samhällen. I praktiken torde förbudsförf arande t ej komma att tillgripas förrän olämpliga förhållanden redan uppstått. Bestäm­ melsernas karaktär av förbud medförde även att markägarna komme att be­ trakta dem som ett kränkande intrång i deras rätt att förfoga över sin mark. Det vore dock rimligt att det allmänna, som vore ansvarigt för kommunika­ tionernas utbyggande, samhällenas förseende med vatten och avlopp, skolor och samlingslokaler m. in., utan särskilda förhudsåtgärder finge möjlighet att bestämma var och när en tätbebyggelse skulle uppstå. Enligt denna prin­ cip, som även utredningen syntes biträda, borde lagen så utformas, att det redan i denna bestämdes, att tätbebyggelse endast finge förekomma där myn­

Kungl. Maj.ts proposition nr 131.

digheterna funne lämpligt. Inom område, som ej lämpade sig för tätbebyg­ gelse, borde byggnader för jordbraksändamål oeh liknande alltjämt få upp­ föras. En gles villa- och sportstugebebyggelse borde även tillåtas. En lag­ stiftning efter dessa principer fordrade givetvis att en prövning ägde rum av varje byggnadsföretag. I de fall byggnaden vore belägen utanför område, för vilket särskilda byggnadsbestämmelser utfärdats, kunde emellertid denna prövning inskränkas till frågan om byggnadsföretaget medförde uppkomsten av tätbebyggelse eller ej. En sådan prövning syntes böra företagas av en kommunal institution, vilken även torde kunna erhållas i varje kommun, om den föreslagna ändringen av kommunindelningen genomfördes.

Byggnadsnämnden i Eskilstuna

ifrågasätter, om de möjligheter att för­

hindra olämplig bebyggelse, som förslaget innefattade, komme att utnyttjas annat än i undantagsfall. Utgångspunkten för en lagstiftning borde sålunda vara, att all exploatering av mark för tätare bebyggelse a priori skulle vara förbjuden och endast jordbruks- eller motsvarande bebyggelse samt enstaka annan bostadsbebyggelse generellt tillåten. Tätare, samhällsmässig bebyggel­ se borde däremot tillåtas först efter särskild prövning.

Byggnadsnämnden i

Örebro

framhåller, alt man genom ett koncessionsförfarande undveke att

i onödan genom förbudsförfarande ingripa på mark, vars ägare icke hade några planer på exploatering. Ett koncessionssystem skulle vara avsevärt smidigare i tillämpningen och bliva mindre betungande för samhället från ekonomisk synpunkt.

Tekniska högskolan i Stockholm

ifrågasätter, om icke skyddet mot upp­

komsten av olämplig tätbebyggelse skulle kunna erhållas på ett bättre sätt än genom förbudsförfarande. Länsstyrelsen skulle exempelvis kunna åläggas att under givna omständigheter föreskriva, att nybyggnad inom vissa områden ej finge företagas utan särskilt lov. Det måste anses såsom oefterrättligt att, såsom nu ofta vore fallet, byggnadsföretag igångsattes, innan man prövat vad som i fastighetsbildningshänseende borde ske i sammanhanget.

Även

länsstyrelserna i Göteborgs och Bohus

samt

Örebro län, länsarkitek­

terna i Kronobergs, Hallands

och

Älvsborgs län, stadsfullmäktige

och

bygg­

nadsnämnden i Södertälje

samt

stadsingenjören

och

byggnadschefen i Sand­

viken

ha uttalat sig för ett koncessionsförfarande i huvudsaklig överensstäm­

melse med arkitekterna Häggboms och Lindströms förslag.

I fråga om riktlinjerna för planläggning av bebyggelsen anför

väg- och vattenbyggnadsstyrelsen,

att de av utredningen föreslagna nya

och ändrade bestämmelserna borde kunna medföra ökad möjlighet till plan­ läggning jämväl inom styrelsens verksamhetsområde. Särskilt värdefullt i detta hänseende torde regionplaneinstitutet bliva. Vissa frågor, som vore av betydelse för den allmänna väghållningen, hade emellertid icke blivit till­ räckligt beaktade. Trafiklederna utgjorde ingen enhetlig grupp och i plan- läggningshänseende kunde alla trafikleder icke behandlas lika. Tvärtom ginge den moderna väg- och gatubyggnadstekniken ut på att få en bestämd differentiering till stånd så att huvudtrafiklederna komme att väsentligt skilja

Kungl. Maj.ts proposition nr 131.

63

sig från de övriga. Ur allmän trafiksynpunkt och ur statsfinansiell synpunkt vore det av vikt att huvudtrafiknätet planerades och utformades på ett rik­ tigt sätt. Detta hade föranlett styrelsen att söka med städernas bistånd få till stånd s. k. trafikledsplaner och sådana vore även under utarbetande i ett antal städer. Liknande planer hade även upprättats för vissa trafikleder inom tättbebyggda områden på landsbygden. Planerna ginge ut på att genom en bestämd gruppering av trafiklederna få till stånd ett rationellt huvudtrafik- nät sådant att det med måttlig ekonomisk uppoffring skulle kunna förmedla relativt stora trafikmängder ulan onödigt stora trafikrisker. Därigenom be­ räknades en avlastning av det övriga väg- och gatunätet kunna åstadkom­ mas, medförande en ekonomisk vinst på detta håll. Förefintligheten av tra­ fikledsplaner skulle utan vidare medföra, att ett stort antal stadsplaneären- den, nämligen sådana som endast berörde det sekundära trafiknätet och som icke heller innebure några lednings- eller andra problem, skulle kunna be­ handlas utan att väg- och vattenbyggnadsstyrelsen behövde inkopplas. Ut­ arbetandet av trafikledsplaner skulle alltså medföra snabbare handläggning för framtiden av många, kanske flertalet stadsplaneärenden. Enligt styrel­ sens förmenande borde varje slag av regionplanearbete såväl som general- planearbete ske med utgångspunkt från eller parallellt med dylika trafik­ ledsplaner. Fordringarna på andra vägars och gators standard kunde ofta sättas relativt låga. Det kunde förekomma fall, då det vore fördelaktigt att gator utbyggdes med relativt låg kapacitet för att de icke skulle draga till sig onödig trafik och därigenom överbelasta ett angränsande gatusystem, som måhända icke vore utformat på sådant sätt att det kunde taga emot denna trafik utan att trafiksäkerheten äventyrades. Om i avsaknad av en översikts­ plan en dylik trafikled komme att i det speciella fallet dimensioneras efter för hög standard, komme detta alltså att medföra såväl onödig utgift för stat och kommun som mindre tillfredsställande resultat ur trafiksynpunkt.

Kammarkollegiet

erinrar, att det vid upprepade tillfällen uttalat den upp­

fattningen, att den nuvarande stadsplanelagstiftningen vore otillräcklig och att den borde — i syfte att förhindra ur olika synpunkter olämplig använd­ ning av mark — kompletteras med såväl regionplanelagstiftning som land­ skapsplanering utan samband med exploatering, t. ex. i fråga om framdra­ gande av vägar och andra trafikleder, tillåten bebyggelse efter dessa, pla­ cering av industrien med mera dylikt. Kollegiet vill i anslutning härtill ifråga­ sätta om icke i planlagstiftningen borde ingå bestämmelser, som möjliggjor­ de en verklig landskapsplanering, där sådan kunde finnas påkallad såsom t. ex. i delar av Stockholms, Malmöhus samt Göteborgs och Bohus län även­ som måhända i vissa delar av Jämtland och på Öland.

Behovet av det föreslagna regionplaneinstitutet har icke ifrågasatts i mer än ett yttrande, nämligen av

överlantmätaren i Kristianstads län.

Denne för­

menar att frågor rörande trafikleder borde regleras i väglagstiftningen. Till­ godoseendet av behovet av frilnltsreservat borde ej regleras i byggnadslag­ stiftningen. Afl genom regionplan fixera att tätare bebyggelse finge äga rum

64

Kungl. Maj:ts proposition nr 131.

endast å vissa angivna områden syntes vara ett alltför hårt ingrepp och ej motiveras av ett allmänt behov.

Behovet av generalplaneinstitutet har icke ifrågasatts i något yttrande.

Länsarkitekten i Södermanlands län

uttalar dock, att förslaget om general­

plan för landet verkade väl stort för landsortens förhållande. Det syntes kunna räcka med ett allmänt krav på byggnadsplans upprättande som för­ utsättning för att bostadsbebyggelsen skulle få ske utmed större trafikleder och vattendrag.

Byggnadsstyrelsen

ifrågasätter om tiden icke vore mogen för meddelandet

av schematiska och enkla bestämmelser angående byggandet på den egentliga landsbygden, vilka skulle gälla generellt, därest särskilda plan- eller utom- plansbestämmelser icke funnes. Även

länsstyrelsen, länsarkitekten

och

övcr-

lantmätaren i Västerbottens lön

framhålla, att det för den egentliga lands­

bygden funnes behov av vissa reglerande bestämmelser utöver de för tät- ortsbildningarna föreslagna. Erfarenheten från Västerbotten med dess ofta sammanträngda gårdsbebyggelse i jordbruksbyar, utan att egentlig tätorts- bildning kunde sägas ha uppstått, gåve vid handen att vissa bestämmelser er­ fordrades om bl. a. minimistorlek av tomt, om byggnads minimiavstånd från grannlastighet, från enskild väg och från annan byggnad å samma tomt samt om byggnads höjd. Även

länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län

anser vissa

byggnadsföreskrifter böra utfärdas även för den rena landsbygden.

Länsarkitekten i Örebro län

har påtalat, att stadsplaneutredningen vid ut­

formandet av byggnadslagstiftningen bibehållit den traditionella indelningen i stad, stadsliknande samhälle och egent­ lig landsbygd. En orts administrativa karaktär skulle alltså även i fort­ sättningen vara bestämmande för huru långt man kunde gå i ena eller and­ ra fallet i regleringshänseende. Det borde i första hand vara bebyggelsens art och intensitet, de topografiska förhållandena, fastighetsbildningen m. fl. yttre faktorer, som finge vara avgörande för den i varje särskilt fall tillämp- bara regleringsformen. Även om utredningens förslag till byggnadslag m. m. medförde väsentligt ökade möjligheter till en differentierad reglering och planering av samhällsbildningar av olika slag, så kunde man dock ej komma ifrån att den traditionella indelningen nu måste anses tillhöra ett förgånget stadium. Inom landet funnes sålunda många icke administrativa tätorter, som i fråga om storlek, betydelse och svårighetsgrad i regleringshänseende över­ träffade många städer, köpingar och municipalsamhällen. I det år 1944 fram­ lagda förslaget till allmän ordningsstadga hade den i stadsstadgorna tidigare tillämpade ortsindelningen frångåtts och åtskillnad endast gjorts mellan tät­ bebyggda områden och egentlig landsbygd. Det vore i hög grad önskvärt, om all bebyggelsereglering kunde automatiskt inträda efter i lagstiftningen givna enhetliga riktlinjer, så snart tätare bebyggelse började uppstå och obe­ roende av en orts administrativa karaktär. En sådan regleringsform förut­ satte, att icke blott kommunerna utan även staten påtoge sig kostnader för erforderliga planer. Härigenom syntes mycket av det arbete, som nu ned- lades i utredningshänseende för de administrativa besluten kunna inbespa-

Kungl. Maj.ts proposition nr 131.

65

ras och tillgänglig sakkunskap i stället omedelbart inkopplas på det egent­ liga planeringsarbetet. Hela regleringsarbetet skulle till följd härav kunna la en sådan inriktning, att det tidigare komme igång och snabbare ledde till påtagliga resultat. Till skillnad från vad som hittills tillämpats och även fram­ deles avsåges att tillämpas enligt utredningens förslag borde även de för eu effektiv reglering erforderliga förbuden mot åtgärder av olika slag ej utfär­ das från fall till fall utan i lämplig utformning vara direkt angivna i lag­ stiftningen för att i enstaka fall dispenseras, om skäl därtill förelåge, eller avlösas medelst planer, där en samhällsmässig bebyggelse efter närmare ut­ redning befunnes vara nödvändig och ändamålsenlig. De berörda problemen vore av så fundamental betydelse för samhällsbyggandet, att de borde ha blivit föremål för närmare överväganden, när nu en ny lagstiftning, som kanske för decennier framåt skulle diktera samhällsbildningarnas uppkomst och utveckling, avsåges att tillskapas.

Länsarkitekternas förening

uttalar att man -— i stället för att konstruera

utvecklingsfaserna landsbygd, stadsliknande samhälle och stad samt lagbe­ stämmelser, som ansåges motsvara utvecklingen inom dessa — bort upp­ ställa allmängiltiga regler för utvecklingen i stora drag. De allmänna prin­ ciperna borde direkt anknytas till fakta och verkligt skeende, så att även gemene man och ej endast fackmän klart förstode vad lagen avsåge att be­ mästra. Lagen borde uppställa vissa grundlinjer för samhällsbildning och byggande, lämpade efter olika utvecklingsskeenden och där praktisk sans och tradition finge reglera detaljerna mera decentraliserat än lagförslaget medgåve.

Även

länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län

har — under förordande av

kommunindelningskommitténs förslag rörande tätortslagstiftningen —- utta­ lat sig för att tillämpningen av detaljföreskrifter skulle hero på behovet.

Svenska landskommunernas förbund

har förklarat sig icke kunna ansluta

sig till stadsplaneutredningens avvikande inställning till den av kommunindel- ningskommittén framförda tanken, att stadsplan skulle kunna upprättas utan m u n i c i p a 1 s a m h ä 11 s b i 1 d n i n g. Förbundet utta­ lar, att stadgandet i 90 § lagen om kommunalstyrelse på landet — vilken be­ stämmelse enligt utredningens förmenande öppnade tillräckliga möjligheter att i förekommande fall medge stadsplans upprättande utan municipalsam- hällsbildning — vore en typisk undantagsregel och de fall, då den hittills till- lämpats, lätt räknade. Olägenheterna av sådan samhällsbildning, dubbelbe­ skattningen och den dubbla organisationen, vore oskiljaktiga från denna ofull­ komnade kommunbildning och förekomme lika ofta som samhällsbildningen själv. De hade lett till att man i senare tid ofta undvikit att förvandla tätorter till municipalsamhällen. Det funnes därför åtskilliga icke municipala tätorter på landet, där bebyggelseproblemen vore desamma som i municipalsamhälle- na. Utredningens förslag innebure, att stadsplaneinstitutet fortfarande i prin­ cip skulle förvägras dessa tätorter, som alltså ginge miste om de vidgade ex- propriationsmöjligheter byggnadslagen öppnade och icke heller kunde utnytt­ ja där meddelade bestämmelser om gatukostnadsbidrag in. in. Detta kunde

Kungl. Maj:ts pi oposition nr 131.

förbundet icke finna vara rationellt. Enligt förbundets mening borde i bygg­ nadslagen på denna punkt en bestämmelse ingå av ungefär samma innehåll som den av ordningssladgeutredningen föreslagna.

Länsarkitekten i Örebro län

har uttalat, att den av stadsplaneutredningen

mera i förbigående omnämnda möjligheten att förordna om stadsplanelägg- ning inom landskommun utan municipalbildning genom tillämpning av 90 § lagen om kommunalstyrelse på landet borde ha närmare prövats. Inom Örebro län hade förslag väckts om tillämpning av nyssnämnda reglerings- form för ett flertal samhällsbildningar. Liknande mening bär uttalats av

länsarkitekternas förening.

Socialstyrelsen

framhåller att det nuvarande municipalsystemet icke ga­

ranterade en tillfredsställande reglering av bebyggelsen, såtillvida som det dels medförde en tendens till att åtgärder för dylik reglering försenades och dels innebure, att ansvaret för regleringen lades på i många fall ekonomiskt alltför svaga kommunbildningar. Det vore därför enligt styrelsens mening särskilt betydelsefullt just ur byggnadssynpunkt, att kommunindelningskom- mitténs förslag till municipalsystemets avveckling genomfördes.

Länsstyrelsen i Skaraborgs län

anser principiellt, att en kommun borde

vara skyldig att i ganska betydande utsträckning medverka då det gällde planreglering, framför allt i tätbebyggelseområden. Länsstyrelsen hyste lik­ som kommunindelningskommittén den uppfattningen, att landskommuner­ nas skyldigheter i detta avseende borde väsentligt ökas, något som — när det gällde småkommuner — ganska mycket sammanhängde med frågan om nyindelning av primärkommunerna.

Länsstyrelsen i Malmöhus län

— vilken, såsom nämnts, anser den väsent­

liga orsaken till de nuvarande missförhållandena på byggnadsväsendets om­ råde vara att söka i saknaden av lokala organ med uppgift att övervaka be­ byggelsen —- anser det nödvändigt att göra inrättandet av bygg­ nadsnämnd för kommun på landet i princip obligato­ riskt, med rätt dock för länsstyrelsen att medgiva undantag, om omstän­ digheterna föranledde därtill. Utan dylika organ vore det omöjligt för läns­ styrelsen att följa utvecklingen i skilda delar av länet. Därest kännedom om en begynnande tätbebyggelse saknades, kunde det icke läggas myndigheten till last såsom försummelse att åtgärd till reglering av bebyggelsen icke i tid vidtagits. En byggnadsnämnd inom kommun, varest icke funnes genom byggnadsplan eller utomplansbestämmelser reglerad tätortsbebyggelse, skulle få synnerligen viktiga uppgifter att fylla. Sålunda skulle det ankomma på nämnden

att

övervaka efterlevnaden av byggnadslagen, byggnadsstadgan och

övriga byggnadsföreskrifter;

att,

då tätare bebyggelse uppkommit eller vore

att förvänta, söka åstadkomma att byggnadsplan för området upprättades i mån av behov;

att,

om inom kommunen funnes område, som på grund av

belägenhet, växtlighet eller säregna naturförhållanden eller med hänsyn till förefintlig ur historisk eller konstnärlig synpunkt värdefull bebyggelse för framtiden borde särskilt skyddas, därom göra anmälan till länsstyrelsen för meddelande av byggnadsförbud;

att,

om inom kommunen funnes område,

Kungl. Maj.ts proposition nr 131.

67

som vore ur sundhetssynpunkt olämpligt för tätare bebyggelse, påkalla för­ ordnande om byggnadsförbud;

att

om eljest behov förelåge av förbud mot

tätbebyggelse, anmäla förhållandet till länsstyrelsen för dess vidare åtgärd; samt

att

eljest ägna uppmärksamhet och tillsyn åt allt som kunde inverka

på byggnadsverksamhetens sunda utveckling och hos kommunalfullmäktige, länsstyrelse eller annan myndighet väcka de förslag och göra de fram­ ställningar, som funnes nödiga. Genom att byggnadsnämnd utsåges för hel kommun vunnes också fördelar i organisatoriskt avseende. För närvarande måste, om ett område med tätbebyggelse låge inom mer än en socken, frå­ gan om sammansättningen av byggnadsnämnd för området underställas Kungl. Maj:t, enär byggnadsstadgans bestämmelser om byggnadsnämnds sammansättning icke vore avfattade med hänsynstagande till ett sådant fall. En dylik omgång bleve onödig, om byggnadsnämnd utsåges för hel kom­ mun. Om det mot förslaget om inrättande av byggnadsnämnd i varje kom­ mun på landet invändes, att det kunde bliva svårt att erhålla för uppdraget lämpliga personer i det antal byggnadsnämnder, som därav bleve en följd, finge erinras om nu pågående utredning av frågan om revision av den kom­ munala indelningen. Inom ett stort antal av de nya primärkommunerna tor­ de komma att finnas ett eller flera områden med byggnadsplan eller utom- plansbestämmelser. I varje fall bleve så förhållandet i Malmöhus län.

Socialstyrelsen

uttalar, att de ändrade förhållanden, som komme att in­

träda med en ny kommunindelning, påkallade föreskrift om skyldighet att inrätta byggnadsnämnd i varje kommun. En sådan föreskrift skulle också möjliggöra, att byggnadsstatistiken utvidgades till att omfatta hela lands­ bygden, vilket skulle ha en given betydelse för bostadspolitikens planering. Även efter en ändrad kommunindelning kunde det emellertid i vissa fall be­ finnas opåkallat att inrätta särskild byggnadsnämnd för en kommun. Med hänsyn härtill syntes Kungl. Maj:t böra kunna förordna, att annan kommu­ nal myndighet finge fungera såsom byggnadsnämnd, om särskilda skäl där­ till förelåge.

Länsstyrelsen i Värmlands län

anser, att byggnadsnämnd bör utses i alla

kommuner, såvida länsstyrelsen icke medgivit befrielse från skyldighet att utse sådan nämnd, samt anför till stöd härför att länsstyrelserna icke ständigt borde stå som pådrivare.

Länsarkitekten i Älvsborgs län

framhåller, att erfa­

renheten visade att någon hjälp med den förebyggande övervakningen av byggnadsförbud icke lämnades av polismyndigheterna. Det förekomme därför olta att byggnadsförbud överträddes. Med kännedom om myndigheternas obe­ nägenhet att medverka till en mera hårdhänt rättelse i form av föreläggande att borttaga byggnad måste en förebyggande granskning anses som det enda riktiga tillvägagångssättet. Tiden syntes därför mogen för införande av ett byggnadsvårdande organ för varje kommun, även där tätbebyggelse icke förekomme. EU sådant organ borde i en landskommun ej få någon med städernas byggnadsnämnder jämförbar funktion. Som underlag för sin verk­ samhet skulle den ha ett komplex »1 a n ds b y ggn a dsb e s t ä in m e 1 s e r». Sådan byggnadsnämnd kunde givetvis ej alltid, men kanske lika ofta som inom

Kungl. Maj.ts proposition nr 131.

byggnadsplaneområden, få någon större sakkunskap till sitt förfogande. Dess funktion borde därför mera vara att utöva tillsyn än att i egentlig mening vägleda och rådgiva. En viktig detalj i en dylik byggnadsnämnds verksam­ het syntes bliva att tillse, att byggande på landet, som ginge utöver den gräns, som en lämplig definition på tätbebyggelse droge, underställdes länsstyrel­ sens prövning. Med en dylik nämnd skulle man få ett lokalt organ, som kon­ tinuerligt kunde följa utvecklingen och med ledning av lätt tillämpade direk­ tiv upplysa överordnade myndigheter om begynnande tätbebyggelse eller om planerade större byggnadsföretag, exempelvis industrianläggningar eller större hyreshus.

För inrättande av byggnadsnämnd i varje kommun ha vidare

kammarkol­

legiet, länsstyrelserna i Kronobergs

samt

Göteborgs och Bohus län, svenska

arkitekters riksförbund

samt

överlantmätarna i Södermanlands, Kalmar

och

Norrbottens lån

uttalat sig.

Svenska landskommunernas förbund

ifrågasätter, huruvida icke i de kom­

muner, där varken byggnadsplan eller utomplansbestämmelser förekomme, kommunalnämnden — i analogi med vad som gällde inom hälsovårdsom- råde utan särskild hälsovårdsnämnd — obligatoriskt borde fungera såsom byggnadsnämnd.

I några yttranden göres gällande att planinstitulen i förslaget icke utfor­ mats under tillräckligt hänsynstagande till principerna för den kommunala sjävstyrelsen.

Stockholms stads stadsplane-

nåmnd

uttalar sålunda, att de frågor på bostadspolitikens, trafikens och fri­

luftslivets områden, som påkallade en tillämpning av regionplaneinstitutet, i förslaget huvudsakligen uppfattades såsom uttryck för ett statsintresse. Ini­ tiativet till bildandet av regionplaneförbund antoges regelmässigt komma att tagas av länsstyrelse. Kommun hade icke annan initiativrätt än varje enskild. Även generalplanen, som huvudsakligen skulle vara ett medel för samordnande av den fortsatta stadsplaneläggningen och därför saknade di­ rekta rättsverkningar, ställdes under central statsmyndighets kontroll. Slut­ ligen infördes ett nytt planinstitut i stad — byggnadsplan — där det kom­ munala inflytandet helt åsidosatts. Med det rikare innehåll, som under se­ nare år givits stadsplaneinstitutet, hade detta kommit att i sig innesluta alla de planer för kommunens tillväxt och framtida liv, som förelåge inom olika grenar av den kommunala förvaltningen. Stadskommunerna hade i allt högre grad med stadsplaneinstitutet såsom oumbärligt stöd, under avvägning av­ skilda sociala, ekonomiska och kulturella intressen, sökt att planmässigt bygga upp samhället med hänsyn tagen till skilda lokala förhållanden och behov. Genom aktiva åtgärder på tomtpolitikens och näringspolitikens om­ råden hade staden sökt att skapa förutsättningar för ett genomförande av de utarbetade planerna. En sådan kommunalpolitik främjades icke av ett statligt omhändertagande av väsentliga delar av samhällsplaneringen. Käns­ lan av ansvar för det egna samhällets utveckling avtrubbades i samma mån som det faktiska avgörandet av dessa frågor överflyttades till den centrala statsförvaltningen. Det torde vara ytterst osäkert, om en centralisering av

Kungl. Maj.ts proposition nr 131.

69

planeringsarbetet eller övervakningen av detta kunde komma att medföra den åsyftade förbättringen av planernas kvalitet. Tillsynsmyndigheten sak­ nade viktiga förutsättningar för detaljprövning av ärendena. För de kommu­ nala representanterna, som givetvis hade den bästa insikten i dessa förhål­ landen, måste detta beroende av underordnade statliga organ te sig besvä­ rande och skäligen omotiverat; bevakningen av ärendenas handläggning inom den centrala statliga förvaltningen med ty åtföljande tidsspillan och mång- skriveri komme att taga en allt större plats i de kommunala instansernas arbetsbörda. En sådan fördelning av ansvaret och den faktiska makten över­ ensstämde icke med de lokala intressen, som stadsplaneringen avsåge att till­ godose. Ur dessa synpunkter syntes förslaget icke tillfredsställande.

Även i andra yttranden uttalas farhågor för att förslaget skulle leda till en utveckling i byråkratisk ordning med därav följande onödiga kostnader och inskränkning av den kommunala självstyrelsen.

Byggnadsnämnden i Kinna

anför, att med de byggnadsförbud, som stadsplanelagen stadgade och som i den nya byggnadslagen föresloges utökade med ett flertal nya, man finge räkna med att dispensärenden komme att bliva vanliga. Även i övrigt för­ utsatte bestämmelserna att frågor, som reglerade bebyggelse eller fastighets­ bildning underställdes överordnade myndigheters prövning i stor utsträck­ ning. Denna ökade centralisering vore ett steg i orätt riktning.

Stadsfull­

mäktige

och

byggnadsnämnden i Huskvarna

åberopa såsom exempel på att

utvecklingen redan nu måste giva anledning till betänkligheter den till sy­ nes onödiga dubbelgranskning av byggnadsritningar som i de flesta fall före- komme. Om en person skulle bygga ett hus på icke tomtindelad mark, vil­ ket ingalunda vore ovanligt, skickade han ritningarna först för förhands­ granskning till statens byggnadslånebyrå. Om de härvid befunnes lämpliga, borde det egentligen ej finnas någon anledning att ytterligare granska själva planlösningen av byggnaden. Byggherren vore dock skyldig att lämna in planerna för ytterligare granskning mot särskild taxa först till stadsarkitek­ ten, varefter ritningarna åter granskades vid sammanträde av byggnadsnämn­ dens ledamöter. För att få dispens från gällande byggnadsförbud måste samtliga ritningar därefter skickas in till länsstyrelsen för att där och av länsarkitekten ånyo granskas mot ungefär samma avgift som hos byggnads­ nämnden.

Föreningen Sveriges stadsarkitekter

förmodar, att städerna

måste inrätta en administrationsapparat, som kunde bli tungrodd och åt­ minstone för de mindre och medelstora städerna ekonomiskt betungande. Det kunde rentav ifrågasättas, om icke dessa svårigheter skulle bli så stora, att lagens möjligheter sällan eller aldrig skulle komma att tillgodogöras i praktiken. Det syntes finnas anledning för städerna att med stor tveksamhet emotse införande av den ordning, som föreslagits.

Fn avsevärt ökad rätt för samhällena till inlösen av mark för bebyggelsereglerande ändamål har påyrkats av

socialstyrelsen, länsstyrelsen i Östergötlands län, statens byggnadslånebyrå, tekniska högskolan i Stockholm, länsarkitekterna i Uppsala, Kronobergs, Kri­ stianstads

och

Västerbottens län, överlantmätaren i Värmlands län, förening­

Kungl. Maj:ts proposition nr 131.

en Sveriges stadsarkitekter, svenska kommunaltekniska föreningen, svenska teknologföreningen, borgarrådsberedningen i Stockholm, byggnadsnämnden i Göteborg, drätselkammaren i Malmö

och

ett stort antal kommunala myn­

digheter i andra städer och samhällen.

Till stöd härför har i yttrandena an­

förts bland annat följande. Genomförandet av samhällenas planer för be­ byggelsens ordnande nödvändiggjorde ökade markförvärv. Stora svårigheter för samhällena att förvärva erforderlig mark förelåge emellertid ofta, var­ igenom samhällenas normala utveckling hämmades. Samhällena måste där­ för tillerkännas avsevärt ökad rätt till inlösen av mark för bebyggelseregle- rande ändamål. En vidgad lösningsrätt till mark vore en förutsättning för planinstitutens ändamålsenliga genomförande. Om samhällenas möjlighet att i tid förvärva mark för bebyggelse ökades, skulle samhällena i ännu högre grad än stadsplaneutredningens förslag gåve möjlighet till kunna leda be­ byggelsen till de områden, där den ur samhällenas synpunkt vore lämpligast. En vidgad lösningsrätt skulle vidare sätta samhällena i stånd att bedriva den aktiva markpolitik för tillgodoseende av samhällenas behov av mark för bostäder, industri och övriga ändamål, som kommit att framträda som ett allt större gemensamt intresse, varjämte de enskilda markexploatörerna skulle hindras från att förskaffa sig stora vinster både på städernas och de en­ skilda tomtköpamas bekostnad. Bostadsproblemet vore utan tvivel det största sociala problemet i vårt land. Varje faktor, som kunde verka för att få fram billigare bostäder, måste beaktas. En sådan faktor utgjorde tomtpriserna. Genom privatekonomiska intressen kunde tomtmarken bli föremål för spe­ kulationer, vilket medförde prisförhöjning av marken. För att förhindra tomtjobberi vore det nödvändigt att lämna kommun tillfälle att komma i be­ sittning av tomtmark.

Frågan om ett ökat skydd för naturen, friluftslivet 0 c h kulturminnesvården inom byggnadslagstiftningens ram har be­ rörts i några yttranden.

Svenska naturskyddsföreningen

framhåller att i vårt

land hittills saknats former för en sådan landskapsskyddande planering som funnes i England och Schweiz. Vad utredningen föreslagit vore icke tillfyl­ lest för ett effektivt landskapsskydd. Man funne sålunda inga bestämmelser som toge sikte på kulturlandskapets värden. Utredningen hade släppt kra­ vet på en viss allmän kontroll i enkla former över den fria bebyggelsen inom glesområdena, i den mån denna icke tjänade de lantliga näringarna. 1 stället hade utredningen föreslagit en form för liknande kontroll inom speciellt skyddsvärda områden efter särskilt förordnande av länsstyrelsen eller i stad av Kungl. Maj:t. De två arkitekter, vilka deltagit i utredningen, hade reservationsvis i likhet med föreningen krävt allmän hänsyn till land­ skapsbilden utan den av utredningen gjorda inskränkningen. Arkitekternas förslag motsvarades i engelsk planlagstiftning av den fullmakt myndigheter­ na där fått att, utan ersättning till markägaren, vägra bygglicens inom tills vidare spärrat område, ifall byggandet kunde väntas allvarligt skada plat­ sens trevnads- och skönhetsvärden; ett stadgande, som kunde tillämpas var som helst och gällde tör allt byggande utom sådant för de lantliga näring­

Kungl. Maj.ts proposition nr 131.

71

arna med det enda inskränkande villkoret, att annan byggnadsmark skulle stå att få på rimliga villkor. Enligt utredningens förslag skulle sporadisk bebyggelse med villor, sportstugor m. in. få växa vilt på landsbygden, utom där särskilt förordnande skulle gälla. Det måste livligt beklagas, om land- skapsvärdena, så som i utredningens förslag förutsattes, också framgent kom- me att ligga skyddslösa i större delen av landet, detta särskilt därför att redan en mycket gles, olämplig bebyggelse kunde helt förstöra landskaps­ bilden och just till följd av sin gleshet ytterst snabbt och lätt kunde van­ ställa snart sagt hur stora arealer som helst. När det gällde att rädda land­ skapets skönhetsvärden och särpräglade karaktär vore regleringen av den första bebyggelsen ojämförligt viktigast. Sedan ett område väl blivit bebyggt på olämpligt sätt, om än glest, hade dessa värden så spolierats, att man även med långt gående reglering av den fortsatta bebyggelsen inte längre kunde bevara något väsentligt. Vidare måste föreningen inlägga en kraftig gensaga mot att ännu i dessa dagar den åsikten skulle vinna förnyad sanktion, att exploateringsintresset skulle vara tabu på ett sådant sätt, att varje ideellt betonat intresse skulle få stryka på foten, då det tangerade förstnämnda. Följderna av att så tidigare varit fallet kunde man se i uppstyckningen av Stockholms skärgård, strandbebyggelsen på Hallandskusten, ja snart sagt överallt, där för rekreationsändamål lämplig mark funnes inom rimligt av­ stånd från de platser, där tätortsbefolkningen utövade sitt förvärvsarbete. När det i betänkandet sades vara »otillfredsställande» att »en markägare av den anledningen allenast, att hans fastighet vore naturskönt belägen, skulle kunna tvingas att tåla ekonomiska uppoffringar», d. v. s. att låta bli att förstöra landskapsvärdena, så toge utredningen avstånd från en tanke, vil­ ken ansåges självklar i ett land som Schweiz, där den privata äganderättens helgd noga vaktades. Likaväl som det allmänna kunde ingripa och ålägga en jordbrukare positiva åtgärder till avhjälpande av vanhävd av hans jord, likaväl borde det allmänna kunna i såväl den nuvarande som kommande generationers intresse fordra, att en ägare underkastade sig de restriktioner i sin ekonomiska handlingskraft som vore nödvändiga till förhindrande av vanhävd av ortens eller landskapets skönhetsvärden. Utredningen syntes i detta sammanhang vidare inta den ståndpunkten, att en kommun icke kun­ de tänkas skola svara för några kostnader i samband med naturskydd. En motsatt ståndpunkt toges på andra håll som självskriven, t. ex. i den franska natur- och landskapsskyddslagen av 21 april lt>06, och vore lagfäst i den danska naturskyddslagen av 7 maj 1937. Föreningen ansåge, att vad som sålunda befunnits möjligt och lämpligt i andra länder ävenledes borde prövas i Sverige.

Länsarkitekten i Malmöhus lön

framhåller, att många värdefulla miljöer

spolierats icke minst genom kommunal byggnadsverksamhet utan att möj­ lighet funnits att ingripa däremot. Stora klumpiga skolor lades intill kyr­ kan eller inpassades okänsligt i eu gammal bymiljö. Lagstiftningen borde utformas så, att de som hade till uppgift att vårda eu bygd ur hembygds- synpunkt hade möjlighet att göra sig hörda. Även

länsarkitekten i Kristian­

Kungl. Maj ds proposition nr 131.

stads lön

förordar ett ökat skydd för hembygdsvårdens intresse, särskilt på

landsbygden. Där funnes ännu kvar ett stort antal kulturhistoriskt eller på annat sätt märkliga byggnader och annat, värt ett skydd inom byggnads­ lagstiftningens ram.

Riksantikvarieämbetet

anser förslaget i allt väsentligt

väl ägnat att tillgodose kulturminnesvårdens synpunkter och strävanden.

Länsstyrelsen i Kopparbergs lån

finner det mindre ändamålsenligt att be­

stämmelser i syfte att tillgodose naturskyddsintresset och kulturminnesvår­ den upptagas i byggnadslagstiftningen. Om dylika bestämmelser ansåges erforderliga, borde de meddelas i en särskild naturskyddslag, däri före­ skrifter kunde inflyta, som hindrade även andra slag av vandalisering än olämplig bebyggelse.

I ett stort antal yttranden beröras vissa med planläggnings- och byggnads­ verksamheten sammanhängande organisatoriska spörsmål. Så­ lunda framhålles att ett genomförande av förslaget nödvändiggjorde en om­ organisation av och en förstärkning av arbetskrafterna vid byggnadssty­ relsen och länsarkitektkontoren. Vidare påtalas den nuvarande bristen på fackmän. Denna brist befaras kunna utgöra ett betydande hinder för ett genomförande av den föreslagna planeringsverksamheten. Med hänsyn här­ till yrkas inrättande av ytterligare professurer och anordnande av kursverk­ samhet. Tillika förordas i flera yttranden inrättandet av ett centralt rådgi­ vande organ för samhällsplaneringsfrågor och uppgörande av prognoser.

Flera länsstyrelser betona att förslagets genomförande medförde en ökning av länsstyrelsernas arbetsuppgifter samt nödvändiggjorde en ökning av läns­ styrelsernas arbetskrafter.

överlantmätaren i Älvsborgs län

ifrågasätter — under framhållande att

den tyngande administrativa ordning, som redan nu rådde på förevarande område, komme att få ökad omfattning — om icke tiden vore mogen för inrättande av centrala planläggande och fastighetsbildande organ i varje län. Dessa skulle äga tillgång till den expertis av olika slag som länsstyrelsen f. n. måste anlita genom ett tidsödande remissförfarande. Härigenom skulle åtskilligt vara att vinna i fråga om tid och enhetlighet.

Departementschefen.

Utvecklingen ställer allt större krav på en ändamålsenlig reglering av be­ byggelsen. Jag vill erinra om den nyligen påbörjade markutredningen som skall uppdraga riktlinjer för markpolitiken i allmänhet. Stadsplaneutred- ningen har haft till uppdrag att modernisera själva planlagstiftningen. Ehuru den nuvarande stadsplane- och byggnadslagstiftningen är av förhållandevis sent datum och resultatet av ett långvarigt lagstiftningsarbete, har det, så­ som jämväl allmänt vitsordats i yttrandena över stadsplaneutredningens be­ tänkande, visat sig, att lagstiftningen icke ger samhällena erforderliga möj­ ligheter att bemästra de svårigheter som under senaste tid uppkommit ge­ nom den snabba utvecklingen på hithörande område. En revision av lag­ stiftningen är därför nödvändig.

Kungl. Maj:ts proposition nr 131.

73

I flera yttranden, i vilka behovet av en sådan revision vitsordats, har emellertid ifrågasatts, om den icke borde anstå tills vidare. Till stöd härför har anförts, att resultatet av erforderliga utredningar på andra områden inom samhällslivet borde avvaktas med hänsyn till den grundläggande be­ tydelse de ägde för planläggnings- och byggnadsväsendet. Härvid åsyftas främst de i direktiven för markutredningen berörda frågorna, om det icke är nödvändigt att bygga planläggningsverksamheten på att marken är i sam­ hällets ägo i större utsträckning än för närvarande är fallet och att inrätta ett centralt rådgivande organ med uppgift att övervaka och samordna olika myndigheters markpolitik. Vidare åsyftas den utredning angående sanering­ en av äldre bebyggelse som omhänderhas av bostadssociala utredningen.

Stadsplaneutredningen har icke ansett dessa spörsmål ingå i dess uppdrag. Det är givet, att om en revision av stadsplane- och byggnadslagstiftningen nu genomföres i huvudsaklig överensstämmelse med utredningens förslag, vissa ändringar i den nya lagstiftningen kunna påkallas av statsmakternas framtida ställningstagande till resultatet av de pågående utredningarna, och uppenbarligen äro upprepade ändringar av lagstiftningen icke önskvärda. Å andra sidan torde det komma att dröja, innan markutredningens arbete fortskridit så långt, att förslag i nyssnämnda ämnen kunna framläggas. Många av de ändringsförslag som stadsplaneutredningen framlagt äro av trängande beskaffenhet och de kompletteringar som framdeles kunna komma i fråga med anledning av markutredningen torde endast beröra begränsade delar av lagstiftningen. Jag anser mig därför böra förorda att stadsplane- utredningens förslag nu lägges till grund för lagstiftning så att det kan vinna tillämpning vid de betydande investeringar som förestå i ett stort antal samhällen.

De av stadsplaneutredningen anförda allmänna synpunkterna på en revi­ sion av stadsplane- och byggnadslagstiftningen anser jag mig i allt väsent­ ligt kunna biträda. Med anledning av vad som anförts i yttrandena vill jag tillägga följande.

Planläggningen av bebyggelsen vilar enligt gällande lag på den principen, att det allmänna, med respekterande av den enskildes rätt till marken, före­ skriver de inskränkningar däri som äro oundgängligen erforderliga från all­ män synpunkt. Planläggningen innebär sålunda en avvägning mellan de en­ skilda markägarnas och det allmännas intressen. De senare företrädas där­ vid huvudsakligen av kommunala organ. De statliga myndigheternas uppgift bör emellertid icke vara begränsad till att övervaka, att de kommunala orga­ nens beslut stå i överensstämmelse med gällande lag. All planläggning måste ske under hänsynstagande till viktiga intressen, som äro gemensamma för hela landet. Från allmän social synpunkt samt på kommunikationernas, bo­ stadspolitikens, hälsovårdens, försvarets, friluftslivets och naturskyddets om­ råden finnas sålunda starka riksintressen att bevaka vid planläggning av bebyggelsen. För staten är det sålunda ett ekonomiskt intresse att tätbebyg­ gelsen, i den mån så är möjligt, ledes till sådana platser att kostnaderna för allmänna vägar och för andra anläggningar som helt eller delvis bekostas av

Kungl. Maj:ts proposition nr 131.

staten icke bli större än som är behövligt. Det är vidare ett statligt intresse, att sträckningen av allmänna trafikleder vid planläggning sker under hän­ synstagande till det allmänna vägnätet i övrigt samt att trafiksäkerheten icke minskas genom olämplig bebyggelse invid sådana samfärdselleder. De statliga myndigheterna måste därför ha ett betydande inflytande på avgörandet av planläggningsfrågor. Ett sådant inflytande betingas även av de starka in­ tressemotsättningar som kunna uppkomma mellan olika kommuner vid en för flera kommuner gemensam planläggning. I några yttranden ha farhågor uttalats för att det statliga inflytandet skall medföra ett åsidosättande av den kommunala självstyrelsen. Det har därvid framhållits, att de kommunala organen äga den bästa kännedomen om de lokala förhållandena och att ären­ dena fördröjas genom handläggningen inom statsförvaltningen. Det synes emellertid vara möjligt att utforma lagstiftningen så, att den tillförsäkrar de statliga myndigheterna erforderligt inflytande på planläggningsfrågorna utan att beröva kommunerna deras centrala ställning vid dessa frågors avgörande. För att undvika tidsspillan vid de statliga myndigheternas befattning med hithörande ärenden måste erforderliga organisatoriska åtgärder vidtagas.

Vad härefter angår avvägningen mellan de enskilda markägarnas och det allmännas intressen må framhållas, att välordnade byggnadsförhållanden uppenbarligen icke kunna åstadkommas utan inskränkningar i de enskildas dispositionsrätt till marken. De inskränkningar i denna som kunna före­ skrivas med stöd av gällande lag ha visat sig otillräckliga för att få till stånd en god planläggning och reglering av bebyggelsen. Såsom framhållits i ytt­ randena har den rätt att exploatera mark för bebyggelse som nu i princip tillkommer envar markägare medfört allvarliga missförhållanden. En reg­ lering av exploateringsrätten synes därför påkallad. Markägaren kan icke rimligen få vara berättigad att utnyttja sin mark på ett sätt som medför sociala missförhållanden och onödiga kostnader för det allmänna. Även vissa andra inskränkningar i den enskildes dispositionsrätt till mark torde vara nödvändiga. I flera yttranden framhålles, att stora områden i samhällenas centrala delar ligga outnyttjade eller äro bebyggda i väsentligt mindre ut­ sträckning än stadsplanen förutsätter. För att förekomma att bebyggelsen av sådan anledning tvingas ut till samhällenas ytterområden och föranleder ökade kostnader för gator och avlopp måste samhällena få möjlighet att i mån av behov tillse, att stadsplan genomföres på förutsatt sätt. Befogenhet för det allmänna att framtvinga ett effektivt utnyttjande av mark inom samhälles centrala delar är icke någon nyhet för svensk rätt. Enligt före­ skrifter i äldre byggnadsordningar kunde sålunda outnyttjade eller endast delvis bebyggda tomter tvångsvis försäljas till den som åtog sig att bygga. Jämväl i vissa andra avseenden synes samhällsplanerandet böra stödjas av mera ändamålsenliga maktmedel. De vidgade befogenheter som sålunda böra givas samhällena få naturligtvis endast tagas i anspråk i den mån det påkallas från allmän synpunkt.

Intresset att reglera den enskildes rätt att exploatera mark för bebyggelse framträder huvudsakligen i fråga om den tätare bebyggelsen. Mot gällande

Kungl. Maj: t a proposition nr 131-

<5

lagstiftning har särskilt anmärkts, att den icke förmår att i tillräcklig grad hindra uppkomsten av olämplig sådan bebyggelse. Stadsplanelagen ger visser­ ligen möjlighet att reglera tätbebyggelse som förväntas uppkomma inom visst område men saknar medel att bestämma var och när sådan bebyggelse må äga rum. Den fria exploateringsrätten har lett till att samhällsbild­ ningar ofta påbörjats utan att myndigheterna liaft tillfälle att dessförinnan planlägga dem. Som en följd härav bar den första bebyggelsen i många sam­ hällen fått en olämplig utformning. Avsaknaden av medel att leda bebyg­ gelsen till härför lämpliga platser har också medfört, att tätbebyggelsen blivit godtyckligt utspridd, vilket försvårat och fördyrat olika anläggningar för gemensamma behov, såsom skolor, vägar, ledningar för avlopp och vatten­ försörjning o. dyl. Med en okontrollerad exploatering kunna vidare vägar och anläggningar som planerats för relativt små samhällen snabbt bliva otillräck­ liga och i behov av ombyggnad, därvid ej sällan redan gjorda investeringar gå förlorade. För att befogade anspråk på allmänna anläggningar skola kunna tillgodoses måste det allmänna, som ytterst bär ansvaret härför, kunna hindra tätbebyggelse på platser, som ej äro lämpade härför från kommunika­ tionssynpunkt, med hänsyn till vattenförsörjning och avlopp eller på grund av liknande omständigheter. Från ekonomisk synpunkt är det vidare önskvärt, att befintliga anläggningar effektivt utnyttjas. Med hänsyn härtill torde det också vara nödvändigt att kunna under viss tid hindra uppkomsten av tät­ bebyggelse å område, som i och för sig är lämpat härför, och på så sätt reglera en successiv utbyggnad. Behov härav kan t. ex. föreligga, om i när­ heten finnes ett redan planlagt och för bebyggelse lämpat område, vilket ej skulle komma att utnyttjas i avsedd omfattning, om bebyggelsen tillätes söka sig fram även på andra håll. Det synes därför böra i princip fastslås, att det allmänna skall ha befogenhet att bestämma både var och när tätbebyggelse må uppkomma.

Behovet att reglera markens användning för annan bebyggelse än tätbe­ byggelse är mindre. Sådant behov kan dock stundom föreligga, exempelvis därför att visst område på grund av säregna naturförhållanden eller med hänsyn till redan förefintlig, ur kulturhistorisk eller konstnärlig synpunkt värdefull bebyggelse bör skyddas mot vandalisering. Möjlighet att av sådana skäl kunna hindra olämplig bebyggelse bör finnas. Glesbebyggelse i andra fall än de nu nämnda medför i regel icke någon olägenhet från allmän syn­ punkt. Enstaka byggnadsföretag kunna emellertid vara inledning till begyn­ nande tätbebyggelse. Om så är fallet, är det önskvärt, att företaget icke kom­ mer till stånd utan alt vederbörande myndighet prövat att hinder för tät­ bebyggelse icke föreligger och plan för densamma upprättats. Med hänsyn härtill ha två reservanter inom den krets av sakkunniga, med vilka stads- planeutredningen haft att samråda, föreslagit eu förprövning av alla bygg­ nadsföretag för alt man skall kunna avgöra, om ell visst företag är alt biin­

föra lill glesbebyggelse, mot vilken hinder ej möter, eller utgör inledningen till eu samhällsbildning. Sådan förprövning skulle dock ej omfatta bebyg­ gelse för jordbrukets eller därmed jämförligt behov. I städer och stadslik-

Kungl. Maj:ts proposition nr 131.

nande samhällen samt inom de områden på landsbygden, för vilka fastställts byggnadsplan eller utomplansbestämmelser, kan en förprövning med angi­ vet syfte äga rum i samband med prövning av ansökan om byggnadslov. En förprövning av byggnadsföretag även inom övriga delar av landsbygden skulle otvivelaktigt vara av värde för att hindra uppkomsten av olämpliga samhällsbildningar. Om tillstånd till byggande, såsom reservanterna tänkt sig, skulle kunna förvägras även av enbart natur- och kulturskyddshänsyn, vunnes genom förprövningen tillika ett visst skydd jämväl i sistnämnda hänseenden. Att införa ett sådant koncessionsförfarande som förprövningen innebär är dock, även om jordbruksbebyggelsen undantages härifrån, ägnat att ingiva vissa betänkligheter. Ett koncessionsförfarande för bebyggelsen på landet kan med hänsyn till administrativa svårigheter lätt bliva onödigt be­ tungande för de därav berörda och man torde därför böra i första hand söka motverka olämplig bebyggelse genom åtgärder av mindre vittgående natur, för vilka jag strax skall närmare redogöra. Om dessa möjligheter skulle visa sig otillräckliga, kan det framdeles övervägas att övergå till ett koncessionsförf arande.

Reglering av bebyggelsen sker främst genom ändamålsenlig planläggning. Enligt gällande lag förutsättes planläggningen skola i huvudsak ske endast för sådana lokalt begränsade delar av en kommun eller ett samhälle, där tätbebyggelse uppstått eller inom relativt kort tid är att förvänta. För att komma till rätta med hithörande problem är det numera nödvändigt att de skärskådas under en vidare synvinkel och i ett större sammanhang än som hittills i regel skett. De måste ses mot bakgrunden av den ekonomiska och sociala utvecklingen i landet i dess helhet. Härigenom har ett visst behov uppkommit av en planering i nationell skala av industriens och befolkningens fördelning på olika orter. En planering av denna art har åter­ verkningar även på den lokala bebyggelseplaneringen. Den föreslagna lag­ stiftningen kommer att i viss utsträckning underlätta en planering ur vidare synpunkter. Vid utformningen av förslaget har det dock varit nödvändigt att taga hänsyn till att den för bebyggelseplaneringen grundläggande markfrågan icke fått sin lösning och att stadsplaneväsendets resurser äro begränsade lik­ som till att åtgärderna för att inom skilda områden möta de antydda nya behoven av nationell planering överhuvud ännu befinna sig i ett inledande skede.

En brist i gällande lagstiftning är, att den icke bereder möjlighet att sam­ ordna de detaljplaner som uppgöras för olika bebyggelseområden. Det är uppenbart, att en rationell planläggning icke kan åstadkommas med en dy­ lik begränsning till rummet. Avsaknaden av medel, varigenom detaljplaner för olika kommuner kunna samordnas, har i synnerhet gjort sig kännbar vid planläggning inom de områden för vilka de större städerna utgöra centra. Denna brist i lagstiftningen har aktualiserats särskilt genom utvecklingen på det kommunikationstekniska området som möjliggjort för stadsbefolk­ ningen att i allt större utsträckning söka sig ut till kringliggande landsbygd. Av speciella skäl uppkomma också krav på reglering av bebyggelsen för större

områden t. ex. genom flygtrafiken. Anläggande av ett flygfält i en kommun medför ej sällan behov av eu inskränkning av bebyggelsen även i närbelägna delar av annan kommun. Dylika önskemål kunna ofta ej tillgodoses på ett ändamålsenligt sätt, om planläggningen inom varje särskild kommun sker utan hänsynstagande till utvecklingen inom närbelägna samhällen. Ett sam­ arbete vid planläggningen inom skilda kommuner har visserligen i några fall ordnats på frivillighelens väg men behovet av samarbete är så starkt, att det icke kan få bygga endast på denna grund. I byggnadslagstiftningen böra där­ för, såsom stadsplaneutredningen föreslagit, införas bestämmelser, som möjlig­ göra en gemensam planläggning för två eller flera kommuner, vilka på grund av geografiska eller ekonomiska förhållanden utgöra en intressegemen­ skap. Plan för dylikt område — regionplan — bör avse markens an­ vändning för olika ändamål, i den mån det påkallas av intressegemenskapen, och tjäna till ledning vid framtida planering inom de olika kommunerna.

För planläggning av stads område utanför stadsplan må enligt stadsplane- lagen, på sätt framgår av redogörelsen för gällande rätt, upprättas stomplan. Denna avser att fastställa grunddragen för framtida ordnande och bebyggan­ de av område utom stadsplan och skall alltså bilda en stomme för blivande stadsplan. Enär stomplan bl. a. kan föranleda skyldighet för samhället att inlösa mark, har denna planform utnyttjats endast i ringa utsträckning. För att tillgodose behovet av en plan som på ett schematiskt sätt anger, hur utvecklingen med avseende å trafikleder, bostadsbebyggelse, industriom­ råden och friluftsområden bör gestaltas vid efterföljande detaljplanering, ha vissa städer i stället på eget initiativ låtit utarbeta översiktsplaner. Dessa planer ha visat sig vara av stort värde. Något stöd i lagstiftningen för en planläggning av dylikt slag finnes dock icke, vilket varit en kännbar brist. Även på landsbygden har behov av en översiktsplan, omfattande en hel kom­ mun eller del därav, visal sig föreligga.

Stomplanen skall enligt stadsplaneutredningens förslag ersättas av en över­ siktsplan — generalplan — som icke nödvändigtvis behöver medföra stomplanens rättsverkningar men som likväl kan tjäna såsom grund för mera detaljerad planläggning. Detta förslag synes mig lämpligt. Generalplanen bör angiva grunddragen för markens användning för olika ändamål, såsom för viktigare trafikleder och andra allmänna platser samt för tätbebyggelse. I den mån så erfordras bör i planen angivas, vilka områden som böra undan­ tagas från tätbebyggelse eller annan bebyggelse. Även om generalplanen prin­ cipiellt och i främsta rummet skall vara en vägledande översiktsplan, torde ej sällan komma att föreligga behov av att förläna densamma rättsverkan. Möjlighet härtill bör finnas. Planen kan härigenom bliva ett effektivt medel alt hindra uppkomsten av olämplig bebyggelse.

Detaljplaneringen skall enligt utredningens förslag liksom hittills regleras genom stadsplan eller byggnadsplan. Häremot har jag icke fun­ nit anledning till erinran. Beträffande de olika planernas utformning och an­ vändning har jag emellertid — även frånsett detaljspörsmål — vissa änd­ ringsförslag till vilka jag återkommer i det följande.

Kungl. Maj:ts proposition nr 131.

77

Kungl. Maj:ts proposition nr 131.

Planinstituten i den nya lagen skola sålunda bliva följande: regionplan, generalplan, stadsplan och byggnadsplan. Med hänsyn till väntad bebyg­ gelse inom område som ej ingår i stadsplan eller byggnadsplan böra där­ jämte liksom enligt gällande lag kunna fastställas erforderliga utom- plansbestämmelser angående byggnadsverksamheten inom området. Sådana bestämmelser kunna utgöra ett verksamt medel att hindra olämplig bebyggelse. Den av länsstyrelsen i Västerbottens län i dess yttrande omnämn­ da sammanträngda gårdsbebyggelsen i vissa jordbruksbyar synes lämpligen kunna regleras genom utomplansbestämmelser. Med hänsyn till möjligheten att, där så erfordras, reglera bebyggelse genom utomplansbestämmelser sy­ nes något behov ej föreligga att såsom i några yttranden förordats meddela generella föreskrifter rörande byggnads anordnande på den egentliga lands­ bygden.

Även om olämplig tätbebyggelse i betydande mån kan motverkas genom ett riktigt utnyttjande av de möjligheter som planinstituten och utomplans- bestämmelserna giva, torde ytterligare åtgärder vara påkallade. I sådant hän­ seende har stadsplaneutredningen föreslagit, att särskilt förbud i vissa fall skall kunna meddelas mot tätbebyggelse. Eftersom sådant förbud är avsett att meddelas endast för begränsade områden, skulle följaktligen hinder icke möta mot byggnadsföretag inom område, med avseende å vilket förbud ej meddelats, även om företaget är att hänföra till tätbebyggelse. Detta kan ej vara lämpligt. Såsom jag förut framhållit bör det allmänna principiellt äga befogenhet att bestämma var och när tätbebyggelse må uppkomma. Detta synes böra ske i samband med planläggning. För att mark må tagas i an­ språk för tätbebyggelse bör sålunda krävas, att den vid planläggning prövats från allmän synpunkt lämpad för ändamålet. Ett lagstadgande av detta in­ nehåll bör kompletteras med en föreskrift i byggnadsstadgan att byggnads­ lov må vägras beträffande företag som finnes stå i strid mot stadgandet. Man skulle härigenom få goda möjligheter att förhindra ej önskvärd tätbe­ byggelse inom städer, stadsliknande samhällen och de områden på landet, där skyldighet att söka byggnadslov gäller. Samma möjlighet att förhindra uppkomsten av tätbebyggelse finnes icke med avseende å de delar av lan­ det, där skyldighet att söka byggnadslov ej föreligger. Såsom jag förut fram­ hållit torde ett generellt koncessionstvång för byggnadsföretag på landet ej böra införas. Med avseende å område, där olämplig tätbebyggelse kan be­ faras uppkomma, bör dock möjlighet finnas att förordna, att nybyggnad inom området icke må äga rum utan särskilt tillstånd. Avslås ansökan om byggnadslov eller förvägras eljest tillstånd till nybyggnad på grund av att företaget anses strida mot den av mig förordade bestämmelsen, att mark ej må tagas i anspråk för tätbebyggelse utan föregående planläggning, kan sö­ kanden genom att påkalla planläggning få frågan om tätbebyggelsens lämp­ lighet från allmän synpunkt prövad. Det kan givetvis erbjuda vissa svårig­ heter att avgöra om visst företag får anses vara inledning till tätbebyggelse eller ej. Till ledning i detta hänseende torde erforderliga anvisningar böra meddelas.

Kunpl. Maj:ts proposition nr 131.

79

Inom de delar av landet, där förprövning av byggnadsföretag icke skall äga rum, d. v. s. den större delen av den egentliga landsbygden, föreligger uppenbarligen en viss risk, afl samhällsbildningar uppkomma utan föregå­ ende prövning av deras lämplighet och utan att planläggning skett. För att minska faran härför torde en effektivare övervakning av bebyggelsen inom dessa delar av landet böra anordnas.

Enligt nu gällande bestämmelser skall byggnadsnämnd finnas i varje stad och stadsliknande samhälle samt för område på landet, för vilket fastställts byggnadsplan eller utomplansbestämmelser. Stadsplaneutredningen har icke föreslagit annan ändring i denna del än att länsstyrelserna erhållit befogen­ het att, då omständigheterna föranleda därtill, förordna om inrättande av byggnadsnämnd jämväl för annat område på landet än nyss nämnts. Bygg­ nadsnämnd skulle följaktligen alltjämt komma att saknas för stora delar av den egentliga landsbygden. En av orsakerna till nu rådande missförhållan­ den på byggnadsväsendets område torde emellertid vara, att man hittills på landet i alltför stor utsträckning saknat lokala byggnadsvårdande organ som kunnat övervaka byggnadsverksamheten och i tid hos länsstyrelsen på­ kalla erforderliga planreglerande åtgärder. Utan dylika organ är det svårt för länsstyrelsen att följa utvecklingen inom alla delar av länet. Inrättandet av byggnadsnämnd i varje kommun torde avsevärt minska risken att erfor­ derliga byggnadsreglerande åtgärder vidtagas först på ett alltför sent sta­ dium, då olämplig bebyggelse redan uppstått. Inom många av de nuvarande små kommunerna torde det visserligen vara svårt att till ledamöter i bygg­ nadsnämnden erhålla lämpliga personer. Förhållandena torde emellertid bli bättre efter det att den nu i princip beslutade nyindelningen av primärkom­ muner genomförts. Jag anser därför övervägande skäl tala för att föreskrift meddelas om att byggnadsnämnd skall finnas i varje kommun. Detta torde icke utesluta att, såsom fallet är med hälsovårdsnämnd, låta kommunal­ nämnd fungera som byggnadsnämnd, om ej särskild nämnd utsetts för ända­ målet.

De uppgifter, som skulle ankomma på byggnadsnämnd där skyldighet att söka byggnadslov ej föreligger, bliva självfallet väsentligt mera begränsade än de som nu åvila byggnadsnämnd i tätort. Nämnden skulle först och främst ha att öva tillsyn över byggnadsverksamheten inom området och att, med ledning av givna anvisningar, upplysa länsstyrelsen om begynnande tätbebyggelse, om uppkommande behov av planreglerande åtgärder och om planerade större byggnadsföretag. För att nämnden skall kunna fylla denna uppgift torde i byggnadsstadgan böra föreskrivas skyldighet alt till nämn­ den anmäla alla byggnadsföretag, innan de påbörjas. Sådan anmälningsskyl­ dighet bör dock ej avse nybyggnad för jordbrukets eller därmed jämförligt behov. Nämnden bör vidare ha till uppgift att övervaka efterlevnaden av gällande byggnadsföreskrifter. Om till förekommande av tätbebyggelse eller eljest förordnande meddelas att nybyggnad ej må äga rum inom visst område utan särskilt tillstånd, bör prövningen av fråga härom — i stället för att i enlighet med stadsplaneutredningens förslag ankomma på länsstyrelsen —-

80

Kungl. Maj.ts proposition nr 131.

åvila byggnadsnämnd i de fall då motsvarande prövning inom ort, där skyl­ dighet att söka byggnadslov är föreskriven, skalle ankomma på nämnden. Härigenom skulle tillika vinnas en viss lättnad i länsstyrelsernas arbets­ börda.

Genom en revision av stadsplanelagstiftningen i enlighet med nu angivna riktlinjer torde man kunna vinna en väsentligt mera ändamålsenlig plane­ ring samt en effektivare reglering och kontroll av byggnadsverksamheten. För att åstadkomma välordnade samhällen ei-fordras emellertid härutöver möjlighet för samhällena att tillse att uppgjorda planer genomföras på för­ utsatt sätt. Då samhällenas rätt att tvångsvis förvärva mark för plans ge­ nomförande enligt gällande lag är mycket begränsad, ha svårigheter i denna del ej sällan förelegat. Fn utvidgning av samhällenas lösningsrätt synes där­ för påkallad för att icke uppgjorda planer skola stanna på papperet. En vid­ gad lösningsrätt påkallas även för genomförandet av den alltmera aktuella saneringen av äldre bebyggelse. Erfarenheten visar vidare, att samhällen med mera avsevärda markinnehav ha lättare att leda bebyggelsen till områ­ den som äro lämpade härför. Det har på andra håll ofta varit svårt för sam­ hällena att förvärva erforderlig mark. Planläggningen torde därför under­ lättas, om samhällenas lösningsrätt vidgas. Frågan, om man icke bör bygga planläggningsverksamheten på att marken är i samhällets ägo i väsentligt större utsträckning än vad nu är fallet, har icke gjorts till föremål för utredning i det nu föreliggande förslaget. Denna fråga är emellertid för närvarande under behandling i den allmänna markutredningen och dess för­ slag härom kan givetvis ej föregripas. De ändringar i berörda hänseende som nu böra genomföras torde därför böra i huvudsak begränsas att avse en vidgning av samhällenas lösningsrätt i samband med genomförande av stadsplan.

Planläggningen och utformningen av bebyggelsen har i utredningens för­ slag reglerats i enlighet med den traditionella indelningen i stad, stads- liknande samhälle och egentlig landsbygd. I ett avsnitt av lagen ha så­ lunda sammanförts de bestämmelser som skola gälla städerna. Ett annat avsnitt av lagen avser de stadsliknande samhällena. I ett tredje avsnitt upptagas de föreskrifter som skola gälla för landsbygden i övrigt. Den an­ vända metoden medför, att ortens administrativa karaktär i första hand blir avgörande för frågan, vilka bestämmelser som äro tillämpliga på regle­ ringen av byggnadsförhållandena. Det kan synas mera ändamålsenligt att låta ortens utvecklingsgrad, bebyggelsens karaktär och andra dylika fak­ torer bli avgörande för vilka föreskrifter som i det särskilda fallet skola tillämpas. Å andra sidan måste hänsyn tagas till de olikheter i administrativt hänseende som föreligga mellan städer och stadsliknande samhällen, å ena, samt landet i övrigt, å andra sidan. Härtill kommer, att de föreslagna be­ stämmelserna utformats så att inom varje grupp viss hänsyn kan tagas till ortens utvecklingsgrad. Med hänsyn härtill och då den föreslagna disposi- tionsgrunden har hävd för sig anser jag icke tillräckliga skäl föreligga att nu frångå densamma. Det synes emellertid böra tagas under övervägande,

Kungl. Mcij.ts proposition nr 131.

81

om icke förslaget i ett par hänseenden bör jämkas så, att större möjlighet gives att i det särskilda fallet välja lämplig regleringsform.

En av de jämkningar som sålunda kunna ifrågasättas är av principiell betydelse och avser frågan om stadsplaneinstitutet skall kunna tillämpas å tätort på landet utan samband med municipalbildning.

Enligt föreskrift i stadsplanelagen skall vad i lagen är stadgat angående stad äga motsvarande tillämpning för köping samt för samhälle, där vid lagens ikraftträdande den för städerna stadgade oraning för bebyggande skulle iakttagas. Kungl. Maj:t kan därjämte förordna att vad i lagen är stadgat för stad skall äga motsvarande tillämpning för tätare befolkad ort på landet. Om sådant förordnande meddelas, skall orten enligt 87 § lagen om kommunalstyrelse på landet utgöra municipalsamhälle, som då har att uppgöra och antaga stadsplan samt svara för planens genomförande. Dylikt förordnande är för närvarande det enda sätt på vilket stadsplaneinstitutet kan komma till användning för tätort på landet. Institutet ingår sålunda icke bland de regleringsformer som enligt stadsplanelagen kan komma till användning på landet utanför köpingarna och municipalsamhällena.

Municipalbildningssystemet är, såsom kommunindelningskommittén un­ derstrukit, förenat med betydande olägenheter. Bildandet av självständiga smärre förvaltningsenheter inom primärkommunerna innebär en från det allmännas synpunkt icke önskvärd splittring av de kommunala resurserna och en kostsam överorganisation. Den särbeskattning som åvilar municipal- samhällenas invånare medför i vissa avseenden en dubbelbeskattning. En av kommittén verkställd undersökning ger sålunda vid handen, alt munici- palsamhällenas skatledragare i regel bära en större del av kommunernas all­ männa utgifter än som belöper på samhällenas områden och invånare. Från allmän synpunkt är största olägenheten av nuvarande ordning, att munici­ palbildning icke lämpligen kan äga rum förrän på ett relativt sent stadium och att tätortsbehoven till följd därav i regel bliva för sent tillgodosedda. För att municipalbildning skall kunna äga rum måste nämligen tätorten vara tämligen stor. I annat fall blir den alltför svag i ekonomiskt hänseende. Stads­ planeinstitutet kan följaktligen enligt nuvarande ordning icke komma till an­ vändning beträffande tätort på landet förrän på ett tämligen sent stadium av utvecklingen. Om bebyggelsen på grund härav icke får den reglering som på­ kallas av behovet, kan detta medföra allvarliga missförhållanden och ökade kostnader för det allmänna längre fram.

Det bar även framhållits, att många tätorter med hänsyn särskilt till sär- beskattningen äro obenägna att bilda municipalsamhällen. Antalet oreglerade

tätorter med över 1 000 invånare var enligt folkräkningen per den 31 de­ cember 1940 165, därav 78 med över 1 500, 43 med över 2 000, 20 med över 3 000 och 7 med över 5 000 invånare. Flera länsarkitekter ha uttalat, att stads- planeläggning bör ske i tätorter med 1 000 eller 2 000 invånare. Även om behovet av stadsplan icke kan bedömas uteslutande med ledning av in­ vånarantalet, är det dock uppenbarligen olämpligt, att bebyggelsen i så inånga större tätorter regleras endast av byggnadsplan.

Bihang till riksdagens protokoll 19i7. 1 samt. Nr 131.

6

Kungl. Maj.ts proposition nr 131.

De med municipalsystemet förenade olägenheterna skulle — såsom fram­ hållits i kommunindelningskommitténs betänkande och i några yttranden över stadsplaneutredningens förslag — undvikas, om landskommunerna finge svara för regleringen av bebyggelsen inom kommunernas tätorter. Landskommunerna ha i motsats till städerna, köpingarna och municipal- samhällena för närvarande icke några direkta skyldigheter med avseende å byggnadsväsendet. Om en tätort växer upp inom en kommun, har kommu­ nen såsom sådan ingen skyldighet att se till att bebyggelsen regleras på ett ändamålsenligt sätt. Intill dess municipalbildning sker, bliva byggnadsför­ hållandena i tätorten och dennas utveckling i alltför hög grad beroende av de enskildas initiativ och företagsamhet. Om landskommunerna däremot i prin­ cip göras ansvariga för byggnadsväsendet inom deras tätorter, skulle kom­ munerna ha intresse av att bebyggelsen underkastas en effektiv reglering på ett tidigt stadium. Stadsplaneläggning skulle då kunna ske i god tid. Här­ igenom skulle bl. a. de missförhållanden som nu äro vanliga, särskilt med avseende å avlopp och vattenförsörjning, kunna i betydande utsträckning förekommas.

Jag vill i detta sammanhang nämna, att kommunindelningskommitténs förslag om ökade befogenheter och skyldigheter för landskommunerna med avseende å tätortsbehovens tillgodoseende tillstyrkts av de flesta myndighe­ ter och kommuner som yttrat sig över kommitténs förslag i denna del. Så­ lunda ha 21 länsstyrelser förordat eller förklarat sig icke ha något att erinra mot detta. Endast 32 landskommuner ha i sina yttranden uttryckligen berört förevarande spörsmål. Av dessa ha 18 tillstyrkt förslaget, 10 ställt sig tvek­ samma och 4 avstyrkt förslaget.

Vad som gör att man kan ställa sig tveksam till tanken att lägga ansvaret för regleringen av tätorternas byggnadsförhållanden på landskommunerna är, att en kommun, där tätortens befolkning utgör minoritet, kan befaras hysa ett alltför ringa intresse för tätortens speciella förhållanden. Denna risk torde dock icke vara så stor. Åtskilliga landskommuner ha redan funnit an­ ledning att åtaga sig betydande kostnader för tillgodoseende av tätortsbehov. Det är vidare att märka, att den huvudsakliga delen av kostnaderna för planernas genomförande kan uttagas av tätorternas fastighetsägare enligt föreskrifterna om gatumarksersättning och gatukostnadsbidrag. Det bristande intresse hos landskommunerna för tätorternas speciella förhållanden som på sina håll kommit till synes är med nuvarande ordning förklarligt. Det är sålunda naturligt, att en kommun är obenägen att bestrida kostnad för en tätort som kan antagas efter några år skola ombildas till municipalsamhälle eller utbrytas till köping. Om ansvaret för en tätort i princip kommer att åvila den landskommun till vilken den hör, bli riskerna för en dylik utbryt­ ning mycket mindre. Med hänsyn till skatteunderlaget är det ett väsent­ ligt intresse för landskommunerna, att förhållandena gestaltas så att tät­ orterna icke föranledas att genom köpingsbildning söka bryta sig ur kom­ munen.

Kungl. Maj.ts proposition nr 131.

83

Med hänsyn till vad sålunda anförts finner jag övervägande skäl tala för att landskommunerna i större utsträckning än nu är fallet göras ansvariga för regleringen av bebyggelsen inom landsbygdens tätorter. I detta samman­ hang kan naturligtvis icke upptagas frågan om avveckling av bestående mu- nicipalsamhällen eller borttagandet av möjligheten till nybildning av sådana samhällen. Men municipalbildning bör icke utgöra ett nödvändigt villkor för att stadsplan skall kunna fastställas för tätort på landet.

I enlighet med vad sålunda anförts torde stadsplaneinstitutet böra upptagas bland de regleringsformer som kunna tillämpas för byggnadsverksamhetens ordnande på landet. Bestämmelserna rörande stadsplan för tätort på landet synas därvid kunna med vissa smärre avvikelser utformas på samma sätt som motsvarande föreskrifter rörande stadsplan för stad, därvid genomförandet av stadsplan skulle ankomma på kommunen.

Ytterligare ett spörsmål av principiell betydelse som bör beröras i detta sammanhang är frågan, i vad mån vid planläggning och reglering av bebyg­ gelsen hänsyn bör tagas till naturskyddsintresset. Stadsplaneutredningen an­ ser hänsyn härtill vid byggnadslagstiftningens utformning kunna tagas en­ dast i mycket begränsad utsträckning. Mera betydande ingrepp i den en­ skildes rättssfär borde regleras genom expropriationslagstiftningen. Det sy­ nes dock ändamålsenligt, att de inskränkningar i byggnadsverksamheten som påkallas från naturskyddssynpunkt regleras genom byggnadslagstiftningen. Då bevarandet av ett landskaps skönhetsvärde otvivelaktigt är ett betydande allmänt intresse, anser jag hänsyn härtill böra tagas såväl vid planläggningen som vid regleringen av bebyggelsens utformning. De bestämmelser som i detta sammanhang upptagas i naturskyddshänseende böra dock utformas så att de icke försvåra arbetet för den allmänna utredning om ny naturskydds­ lagstiftning som nyligen påbörjats.

Även till fornminnen och andra kulturminnesmärken bör hänsyn tagas vid bebyggelsens planläggning och närmare reglering.

De i yttrandena berörda organisatoriska spörsmål som äro förknippade med en revision av stadsplanelagstiftningen torde icke böra upptagas till prövning i detta sammanhang.

Såsom utredningen funnit torde benämningen stadsplanelag icke böra bi­ behållas. Namnet täcker redan nu endast en del av det område som regleras genom lagen. Den bristande överensstämmelsen blir än större, om lagstift­ ningen revideras i enlighet med de av mig nu förordade riktlinjerna. Då lag­ stiftningens syfte är att reglera byggnadsverksamheten, torde den nya lagen, såsom utredningen föreslagit, böra benämnas byggnadslag.

Jag övergår härefter till de olika planinstitutens utformning.

Kungl. Mcij:ts proposition nr 131.

Regionplan.

Stadsplaneutredningen.

Stadsplaneutredningen framhåller, att en regionplan i allmänhet torde motiveras med att gemensam planläggning erfordras med avseende å grund­ dragen för markens framtida användning i åtminstone något av följande hän­ seenden, nämligen i fråga om bebyggelse, trafikleder och trafikområden samt fritidsområden. Beträffande bebyggelse skulle regionplaneringen avse utläg­ gandet av områden, till vilka samhällsbildning och annan tätbebyggelse skulle koncentreras, medan däremot endast jordbruksbebyggelse eller annan mera enstaka bebyggelse finge förekomma inom regionplaneområdet i övrigt. Med avseende å trafikleder och trafikområden skulle planeringen främst avse de allmänna vägarna. Utläggandet av fritidsområden åter åsyftade att tillgodose allmänhetens behov av friluftsliv. Naturskyddsområden vore i viss mån jämförbara härmed. Därjämte kunde även andra spörsmål behand­ las i en regionplan. Ett par av de viktigaste gällde vattenförsörjning och avlopp. Det torde dock härvid merendels bli fråga icke om planreglering i egentlig mening utan huvudsakligen om en för regionplaneområdet gemen­ sam utredning rörande möjligheterna och lämpligaste sättet att tillgodose områdets behov i dessa hänseenden. Genomförandet av de anordningar, vil­ ka enligt en dylik utredning kunde erfordras för uppnående av det åsyf­ tade målet, torde i allmänhet böra ske först i samband med att andra åtgär­ der, såsom bebyggelse och väganläggningar, vidtoges inom planområdet. Vatten- och avloppsfrågorna finge då närmare prövas.

Med avseende å frågan om regionplans rättsverkningar anför utredningen, att det, vad först anginge bebyggelsen, måste ställa sig mycket vanskligt att, innan bebyggelsefrågan i en viss trakt ännu vore aktuell, med civilrättsligt bindande verkan fastställa, vilka delar av regionplaneområdet som finge bli föremål för tätbebyggelse och vilka delar som skulle vara uteslutna från denna rätt. Om civilrättslig verkan i detta hänseende gåves en regionplan, kunde det medföra, att den mark som i planen avsetts för tätbebyggelse bleve föremål för en värdestegring vilken icke motsvarades av den följande utvecklingen. Stadsplaneutredningen hade med hänsyn härtill kommit till det resultatet, att någon bebyggelsereglering i regionplanen ej borde före­ tagas med tvingande rättsverkan. Om regionplanen ej finge dylik verkan beträffande bebyggelsen utan endast uppgiften att tjäna till ledning vid den fortsatta, mera detaljerade planläggningen, förelåge naturligtvis icke hinder mot att en uppdelning av regionplaneområdet i områden för tätbebyggelse och rena landsbygdsområden skedde.

Beträffande trafikleder och trafikområden uttalar utredningen, att allmän­ na vägar kunde tänkas antingen utlagda i en regionplan så att deras sträck­ ning blott mera schematiskt angåves eller ock så utstakade och fixerade att deras sträckning tydligt framginge eller ock så att de visserligen ej slutligt

Kungl. Maj.ts proposition nr 131.

85

fixerats men skulle förläggas inom ett bredare markbälte, vilket angivits och tydligt avgränsats i planen. Om vägen i regionplanen vore blott sche­ matiskt angiven, kunde skydd mot bebyggelse och andra åtgärder, som hind­ rade vägens utförande, ej åstadkommas, med mindre dylika åtgärder gjor­ des beroende av myndighets prövning, därvid närmare ställning toges till vägens definitiva sträckning. Det skulle alltså bli nödvändigt att förbjuda åt­ gärder av angivet slag inom regionplaneområdet utan särskilt tillstånd. Markägaren skulle följaktligen ej i förväg kunna avgöra, huruvida han ägde bebygga visst område. Först då tillstånd begärdes skulle prövning härav ske. Fn dylik anordning måste ur markägaresynpunkt te sig otillfredsställande. På landsbygden skulle tillståndsprövningen kännas särskilt tyngande. Med hänsyn till det anförda syntes man knappast kunna förorda, att regionpla­ nen med avseende å däri utlagda schematiska vägar erhölle ovillkorligt bin­ dande verkan. Om vägen vore fixerad i regionplanen, hade planläggnings- arbetet praktiskt taget fortskridit lika långt som om enligt lagen om all­ männa vägar arbetsplan beträffande vägen blivit upprättad. Vid sådant för­ hållande saknades anledning att giva regionplanen med däri upptagna all­ männa vägar civilrättslig giltighet. Om arbetsplan enligt väglagen fastställts, inträdde nämligen automatiskt förbud mot byggnadsföretag inom vägområ­ det och visst område däromkring utan länsstyrelsens tillstånd. Vad nu an­ förts angående fixerad väg ägde motsvarande tillämpning för det fall, att vägen ej slutligt fixerats i regionplanen, men att där utlagts och avgränsats ett bredare markbälte, inom vilket vägen sedermera skulle närmare utsta­ kas. Även ett sådant markbälte kunde skyddas mot bebyggelse enligt väg­ lagen.

Utredningen anför vidare i detta sammanhang, att även om särskild plan­ lagstiftning, varigenom civilrättslig giltighet tillädes en regionplan med av­ seende å däri upptagna vägar, alltså icke syntes lämplig eller erforderlig, kunde regionplaneringen mången gång vara ur vägsynpunkt både nyttig och nödvändig på liknande sätt som den i det föregående angivits kunna vara av värde för bebyggelseregleringen. De undersökningar angående befolk­ ningsutvecklingen och befolkningens sannolika framtida fördelning inom re­ gionplaneområdet ävensom de andra utredningar, vilka inginge såsom ett nödvändigt led i regionplaneringen, underlättade vägmyndigheternas arbete. Vidare vore det naturligtvis av vikt, att planläggning, även om den endast bleve mer eller mindre schematisk, skedde ur olika synpunkter i ett sam­ manhang inom hela regionplaneområdet. De olika intressena kunde här­ igenom bättre avvägas och samordnas. Jämväl en icke tvingande regionplan komme säkerligen att påverka utvecklingen inom det planlagda området.

Angående fritidsområden erinrar stadsplaneutredningen, att särskilda lag- stiftningsbestännnelser saknades rörande sådana områden. Fn viss om ock begränsad möjlighet alt utlägga dylika områden torde stadsplane- och slom- plane-(generalplane-) instituten erbjuda. Därjämte syntes med stöd av ex­ propriationslagen åtminstone vissa slag av fritidsområden, nämligen om­ råden för friluftsbad, kunna exproprieras för kommuns räkning.

Kungl. Maj.ts proposition nr 131.

Stadsplaneutredningen erinrar vidare, att fritidsutredningen i sitt betän­ kande angående inrättande av fritidsreservat (SOU 1940: 12) föreslagit, att i expropriationslagstiftningen skulle klart stadgas, att expropriation finge ske för tillgodoseende av något friluftslivets behov, som vore av väsentlig betydelse för det allmänna eller för befolkningen inom viss ort. I anslut­ ning härtill anför stadsplaneutredningen:

Förutsättning för att ett visst fritidsområde skall få tvångsvis utläggas synes böra vara

dels

att enligt verkställd tillförlitlig utredning ett otvetydigt behov

av att äga tillgång till ett sådant område föreligger,

dels ock

att utredningen

visar, att det för ändamålet ifrågasatta området är det ur olika synpunkter mest lämpliga. I samband med regionplanering är det naturligt, att en dylik utredning förebringas. Det viktiga härvidlag är emellertid ej regionplanen som sådan utan utredningen. Kan utredningen ske utan samband med att eu regionplan uppgöres, är detta lika tillfyllestgörande.

Det kan tänkas, att en större stad önskar förvärva ett fritidsområde an­ tingen inom den egna kommunen eller inom en angränsande kommun. Finnes ej behov av samma fritidsområde jämväl för annat, staden närliggande sam­ hälle, föreligger i det förstnämnda fallet — d. v. s. då det fritidsområde, staden önskar förvärva, är beläget inom den egna kommunen — ej möjlighet att uppgöra regionplan. Här torde, om så anses lämpligt, generalplaneinstitu- tet kunna begagnas. Ej heller i det fall att fritidsområdet är beläget inom angränsande kommun torde — under angivna förutsättning att i stadens när­ het icke finnes något ytterligare samhälle, som har behov av samma fritids­ område — regionplanen böra komma till användning, åtminstone ej enbart

för lösande av fritidsproblemet. Det synes nämligen orimligt, att en stad skulle ingå i regionplaneförbund med t. ex. en landskommun endast av den anledningen, att staden önskar tillförsäkra sig ett visst fritidsområde inom landskommunen. Stadens behov av sådant område torde i dylikt fall få till­ godoses på annat sätt än genom regionplanering.

Fritidsproblemet torde sålunda icke alltid kunna eller böra lösas genom regionplanelagstiftning. Ä andra sidan måste det anses, att om ett fritids­ område utlagts i en regionplan, fritidsfrågan därvid blivit så utredd, att be­ tänkligheter mot områdets exproprierande för fritidsändamål ej behöva möta. Detta gäller även om regionplaneringen verkställts utan stöd av lag såsom skett i Stockholm och Göteborg. Den undersökning, som ligger till grund för regionplanen, är, såsom nämnts, det värdefullaste vid fritidsfrågans bedö­ mande, och denna undersökning kan vara lika uttömmande och tillförlitlig även om regionplanens giltighet ej i lag fastställts.

Summan av vad här sagts angående fritidsområden skulle alltså vara, att om ett dylikt område utlagts i en regionplan, förutsättningar få anses finnas för att det av fritidsutredningen föreslagna expropriationsförfarandet kan komma till användning. Finnes ej regionplan, bör utredning angående behovet och lämpligheten av fritidsområdet kunna förebringas på annat sätt. Att ute­ slutande för åstadkommande av fritidsområden giva regionplan civilrättslig giltighet synes ej nödvändigt.

Utredningen framhåller vidare att det, om en regionplan skulle vara tving­ ande, måste fordras, att de områden, som i planen avsetts för det ena eller det andra ändamålet, blivit så tydligt utstakade på marken och kartlagda, att deras utsträckning klart framginge. Ett eftergivande av denna fordran skulle föranleda, att särskilt tillstånd alltid måste krävas, innan en markägare

Kungl. Maj:ts proposition nr 131.

87

kunde igångsätta ett byggnadsföretag inom regionplaneområdet; innan sådant

tillstånd beviljades, måste nämligen undersökas, huruvida åtgärden kunde

anses förenlig med regionplanen. Kostnader och tidsförlust kunde i sådant

fall icke undvikas. Om det alltså fordrades, att de i planen upptagna om­

råden, beträffande vilka planen skulle medföra tvingande rättsverkan, vore

till gränserna fixerade, skulle detta leda till att arbetet med regionplanen

bleve mycket omfattande och kostsamt. En regionplanelagstiftning, med­

förande tvingande rättsverkningar på samma sätt som t. ex. en stadsplan,

syntes därför icke böra komma till stånd. Regionplanen borde emellertid vid

detaljplanerandet följas så långt detta lämpligen kunde ske. Där redan upp­

gjorda planer inom de särskilda kommunerna strede mot regionplanen, borde

dessa bli föremål för översyn. Om regionplanen skulle ha denna verkan,

måste i planlagstiftningen upptagas regler för hur och under vilka förutsätt­

ningar en regionplan skulle komma till stånd, hur regionplaneområdets om­

fattning skulle bestämmas, vem som skulle betala kostnaderna för regionpla-

nerandet in. m.

I enlighet härmed har stadsplaneutredningen förordat följande grunder

för regionplanelagstiftningen:

För upprättande av regionplan bör fordras, att beträffande två eller flera

städer eller landskommuner med därinom liggande municipalsamhällen ge­

mensam planläggning finnes böra äga rum i avseende å grunddragen för

markens framtida användning. Regionplanens huvudsyfte bör vara att tjäna

till ledning vid detaljplaneringen inom regionplaneområdet, så att ej på ett

håll vidtagas åtgärder, vilka strida mot planerade åtgärder på ett annat, utan

samtliga åtgärder samordnas till gemensam nytta. Regionplanen lämnar möj­

lighet att, då detaljåtgärder sedermera skola vidtagas, bedöma dessa i ett

större sammanhang. Ovillkorlig bundenhet vid regionplanen bör härvid ej

krävas. Avvikelser må kunna ske, då anledning därtill finnes. Regionplanen

bör vara vägledande men ej tvingande. Ske avvikelser från planen, måste

dessa naturligtvis uppmärksammas, då fråga om ytterligare detaljåtgärder

så småningom uppkommer. Regionplanen bör därför från tid till annan juste­

ras med hänsyn till efter planens tillkomst beslutade, från planen avvikande

detaljplaner. Vid sidan härav torde jämväl en fortlöpande bearbetning av

regionplanen merendels vara nödvändig, så att planen ej stannar efter ut­

vecklingen.

Regionplans rättsverkningar torde alltså kunna i huvudsak inbegripas i ett

stadgande därom, att regionplanen skall tjäna till ledning vid uppgörande av

närmare planer eller bestämmelser för bebyggande och användande i övrigt

av mark inom regionplaneområdet. Är fråga om byggande av allmän väg,

torde, i överensstämmelse med vad som för närvarande enligt 4 § lagen om

allmänna vägar gäller beträffande vägföretag inom område för vilket fast­

ställts stadsplan, stomplan, byggnadsplan eller utomplansbestämmelser, böra

föreskrivas, att vägen ej får läggas så att regionplanen motverkas.

Vad nu sagts om regionplans inverkan på väganläggning torde emellertid,

vad till en början angår allmän väg, böra gälla endast under förutsättning

att icke tillika stadsplan, stomplan, generalplan med rättsverkningar mot­

svarande stomplanens eller byggnadsplan finnes fastställd för området, kän­

nes plan av nu nämnda slag, vilken i jämförelse med reg.ionplanen kan be­

tecknas såsom detaljplan, skall, enligt vad förut anförts, densamma under­

kastas översyn för att, i den mån omständigheterna föranleda därtill, bringas

Kungl. Maj.ts proposition nr 131.

i överensstämmelse med regionplanen. Dylik översyn förutsättes skola ske, så snart regionplan fastställts. Inom detaljplanelagt område kan därför re­ gionplanens rättsverkan begränsas till att avse utformandet av detaljplanen.

Utanför detaljplanelagt område synes emellertid viss ytterligare rättsverkan böra tilläggas regionplanen. Om i regionplan ett markområde utlagts för ett visst ändamål, torde, då avstyckning skall ske eller annan åtgärd skall vid­ tagas inom regionplaneområdet, hänsyn ej sällan kunna tagas till region­ planen utan att markägaren eller annan sakägare därigenom behöver till­ skyndas märkligt men. För att underlätta t. ex. framdragandet av en i region­ planen utlagd väg kunna en avstycknings gränser jämkas eller kan en bygg­ nads läge något förskjutas, utan att avstyckningen försvåras eller byggnaden förlorar i värde. För sådana fall synes det rimligt, att regionplanen vinner beaktande. Dylik rättsverkan bör dock tilläggas regionplanen allenast då fråga är om åtgärder från markägarens sida, som i och för sig äro föremål för myndighets prövning. Det bör sålunda ej ifrågakomma att införa skyldig­ het för markägare att söka tillstånd till byggande eller andra åtgärder inom regionplaneområdet allenast för att åstadkomma en prövning av åtgärderna ur regionplanens synpunkt. Därigenom skulle orsakas tidsutdräkt och kost­ nader. Men i de fall, då en åtgärd ändock skall underställas myndighet, synes det lämpligt, att denna vid sin prövning tager sådan hänsyn till regionplanen, som här avses. En avstyckning kräver alltid myndighets medverkan. Likaså byggnadsföretag och vissa andra åtgärder inom städer, samhällen och orter, för vilka fastställts byggnadsplan eller utomplansbestämmelser. För dessa fall bör stadgas, att vederbörande myndighet skall tillse, att, i den mån så kan ske utan att markens ägare tillskyndas märklig skada, markens använd­ ning för i regionplanen avsett ändamål icke försvåras. Detta bör dock — i anslutning till vad nyss föreslagits angående väganläggning —- gälla allenast beträffande sådan del av regionplaneområdet, för vilket detaljplan med civil­ rättslig verkan icke finnes fastställd.

Med avseende å regionplans upprättande uttalar stadsplaneutredningen, att de kommuner och samhällen, vilka skulle omfattas av planen, borde sammansluta sig till ett regionplaneförbund. Beträffande sådant förbund borde lagen om kommunalförbund i huvudsak gälla. Tillkomsten av en re­ gionplan kunde vara icke blott ett kommunalt utan jämväl ett statligt in­ tresse. Det vore icke utan betydelse för staten, hur planläggningen inom de särskilda kommunerna skedde. Det syntes därför rimligt, att en regionplan, som vore erforderlig för att få en överblick över och kunna samordna de­ taljplanläggningen inom ett större område, skulle kunna komma till stånd, oavsett att framställning därom ej gjordes av någon kommun och även direkt mot kommuns önskan. I syfte att vinna största möjliga enhetlighet i fråga om förutsättningarna för regionplaneförbunds bildande torde beslut därom böra fattas av Kungl. Maj:t efter förslag av länsstyrelse. Beslut om regionplaneområdets omfattning borde tillkomma i enahanda ordning. Vad anginge förbundsordningen syntes det, i händelse av oenighet mellan kom­ munerna, få ankomma på länsstyrelsen att besluta angående dess innehåll. Sedan beslut fattats om regionplaneförbunds bildande och förbundsordning fastställts, borde det åligga förbundsdirektionen att tillse, att regionplan snarast möjligt upprättades. Arbetet härmed borde närmast åvila en av direktionen utsedd regionplanenämnd. Begionplan borde fastställas av

Kunffl. Maj:ts proposition nr 131.

89

Kungl. Maj:t, sedan förslag därtill antagits av direktionen. Om meningarna vore delade inom direktionen, borde Kungl. Maj:t få göra de avvikelser från förslaget, som med hänsyn till sålunda yppad mening kunde föranledas. Regionplaneförbundet och dess organ borde bestå även sedan regionplanen fastställts. Planen borde nämligen bli föremål för fortlöpande översyn samt i mån av behov ändras. Regionplanenämnden vore det organ som bäst kun­ de bedöma i vad mån planerade detaljåtgärder överensstämde med region­ planen eller ej. Nämnden bleve därför vid detaljplanerandet en viktig re­ missinstans som, då anledning därtill funnes, borde höras över förslag till detaljplaner inom regionplaneområdet. På samma sätt som staten bidragit till kostnaderna för upprättande av regionplanerna för Stockholm och Gö­ teborg syntes det rimligt, att statsbidrag utginge till regionplaner även fram­ deles. Kostnaderna för regionplanens uppgörande och förbundets verksam­ het i övrigt borde, i den mån de ej utginge av statsmedel, fördelas på för- bundsmedlemmarna efter grunder som bestämdes av Kungl. Maj:t efter förslag av förbundsdirektionen.

Yttranden a.

Vad stadsplaneutredningen anfört med avseende å frågan i vilka hänseenden regionplanering må äga rum har i yttrandena lämnats utan erinran.

Stadsjuristen i Stockholm

anför emellertid med anledning av utredning­

ens uttalanden i detta sammanhang, att det syntes svårförståeligt, att t. ex. Stockholm icke skulle kunna ingå i regionplaneförbund för att tillgodose be­ hovet av fritidsområden utan att en eller ett par angränsande kommuner därutöver hade behov av dylika områden. Möjligen kunde ifrågasättas lämp­ ligheten av att regionplaner över icke sammanhängande områden upprätta­ des. Regionplanens väsentliga betydelse torde bestå i den gemensamma plan­ läggningen i fråga om speciellt trafikområden men även beträffande tätbe­ byggelse. Om regionplan av nämnda skäl funnes påkallad, borde väl icke hinder möta att även beakta behovet av fritidsområden. Däremot syntes regionplaneområden, som icke gränsade till varandra och som uteslutande tillkommit för att tillgodose behovet av fritidsområden, innebära just den mindre rimliga lösning av fritidsfrågan, som stadsplaneutredningen avvisade, när det gällde de större städerna, för vilka behovet av fritidsområden dock vore störst. Antingen borde principen helt godtagas och framför allt de större städerna givas möjlighet att ingå regionplaneförbund med icke an­ gränsande kommuner uteslutande för tillgodoseende av behovet av fritids­ områden, eller också borde principen förkastas, vilket innebure, att region­ planeförbund icke kunde bildas uteslutande för nämnda ändamål. Behovet av fritidsområden finge då tillgodoses på annat sätt än genom bildande av regionplaneförbund.

Göteborgs stads fastighetskontor

anser, alt möjlighet

bör givas de större städerna att bilda regionplaneförbund med icke angrän­

sande kommuner uteslutande för tillgodoseende av behovet av fritidsom­ råde.

Svenska arkitekters riksförbund

uttalar, att det borde klart angivas, att

regionplaneinstitutet kunde användas ej endast för större regioner utan även när det gällde att reglera planläggningsfrågor mellan ett par eller ett fåtal mindre samhällen. Institutet vore sålunda lämpligt för att reglera planlägg- ningsförhållandena för intill varandra liggande municipalsamhällen eller landskommuner med en eller flera tätorter.

Svenska landskommunernas för­

bund

säger sig emellertid förutsätta, att regionplaneinstitutet blott skulle

komma till sparsam användning på den rena landsbygden.

I ett flertal yttranden förordas, att regionplan får större rätts­ verkningar än stadsplaneutredningen föreslagit.

Stockholms stads stads-

planenämnd

anför, att den kommun, som vore missnöjd med utformningen

av fastställd regionplan, icke behövde i något avseende lägga regionplanen till grund för det fortsatta planeringsarbetet. De svårigheter som visat sig vid genomförandet av regionplanen för Stockholmsområdet att göra denna plan effektiv komme alltså att bestå. Värdet av det nya regionplaneinstitutet bleve härigenom begränsat.

Länsarkitekten i Stockholms län

framhåller att region-

planen, om ett område däri reserverats för exempelvis friluftsliv, i och för sig icke skyddade mot exploatering, eftersom förslaget saknade stadgande om förbud att bygga i strid mot regionplanen. Funnes inom regionplaneom- rådet mark, för vilket annan plan eller utomplansbestämmelser ej fastställts, saknades praktiskt taget möjlighet att hindra olämplig bebyggelse och jord­ delning, i varje fall om markens ägare genom hinder att bygga eller stycka förorsakades märkligt men. Sådant men torde i de flesta fall komma att åberopas, så fort någon vägrades bygga eller stycka å område där reglerande bestämmelser icke funnes. Ett visst skydd kunde visserligen — dock oftast för sent — åstadkommas genom ett snabbt upptagande av fråga om bygg- nadsplan. Ett effektivt skydd kunde också åstadkommas genom att föiläna generalplan rättsverkningar, men detta kunde icke ske utan framställning av kommun. De föreslagna lagbestämmelserna syntes följaktligen icke till­ räckliga för genomförandet av en regionplan. Del enda rationella syntes vara att införa förbud mot jorddelning och byggande i strid mot regionplanen. Ersättning borde utgå till dem som drabbades av förbudet. Det syntes skä­ ligt, att de fördelar som tillfördes det allmänna genom en regionplanelägg- ning ej förde med sig att vissa markägare bleve mera ekonomiskt betungade än andra samhällsmedlemmar.

Länsstyrelsen i Stockholms län

uttalar, att under de år, som regionplanen

för Stockholm med omnejd funnits, behovet av effektiva rättsregler gjort sig starkt gällande. De begränsade rättsverkningar som regionplanen enligt för­ slaget skulle erhålla kunde näppeligen vara tillräckliga. Länsstyrelsen an- såge sig därför böra ifrågasätta, om icke förbud mot jorddelning och be­ byggelse i strid mot regionplan måste införas för att planen skulle kunna fylla en verklig uppgift.

Länsarkitekten i Älvsborgs län

beklagar, att utred­

ningen ej kunnat ge anvisning på något sätt att trygga resultatet av en re­

90

Kungl. Maj:ts proposition nr 131.

Kungl. Maj:ts proposition nr 131.

91

gionplanering, samt uttalar, att föreskrift borde meddelas om att stadsplan

skulle i huvudsak anpassa sig till befintlig regionplan eller, där detta icke

kunde ske, förslag till ändring av regionplanen upprättas. Vid prövning av

byggnadslov beträffande företag utom stadsplan borde byggnadsnämnden

vara förpliktad tillse, att befintlig regionplan ej motverkades. På de områ­

den av en regionplan, där skyldighet att söka byggnadslov ej förelåge, skulle

jorddelning och bebyggelse vara fria, vilket vore betänkligt, då det kunde

befaras, att exploalörsintresset med erhållen kännedom om planens syfte

beträffande rekreationsområde o. dyl. skulle korsa dessa planer genom

exploateringsåtgärder. Visserligen kunde förbud mot tätbebyggelse medde­

las, men med hänsyn till de krav på markerat behov som länsstyrelserna i

regel uppställde och långsamheten i genomförandet av ett sådant beslut vore

det tveksamt om denna form för tillgodoseende av regionplanens syften vore

effektiv.

Kammarkollegiet

ifrågasätter, huruvida icke regionplanen borde få

civilrättsliga verkningar ungefär på sätt och i omfattning som föreslagits i

fråga om generalplan. Regionplanen komme eljest lätteligen att, särskilt

utanför huvudkommunen, vinna alltför litet beaktande, trots den myckna

utredning och det stora arbete som måste föregå regionplanens utarbetande,

granskning samt fastställande.

Å andra sidan anser

byggnadsstyrelsen

det ligga i sakens natur, att region­

planens rättsverkningar i huvudsak borde inskränkas till att planen skulle

tjäna till ledning vid uppgörande av närmare planer och bestämmelser för

bebyggande och användande i övrigt av mark inom regionplaneområdet.

Även

länsarkitekternas förening

finner principen för regionplaneringen vara,

att regionplanen i huvudsak bleve vägledande och att planläggningen komplet­

terades med andra planinstitut.

Stockholms stads fastighetskontor

uttalar, att

då man saknade mera vidsträckt erfarenhet i fråga om interkommunal plan­

läggning, skäl funnes för att vid lagstiftning i ämnet gå varsamt fram. Om

institutet från början förbundes med alltför vittgående rättsverkningar, kun­

de måhända risk finnas att det, såsom fallet exempelvis varit med stom-

planen, icke finge den användning som avsetts. Man torde emellertid få för­

utsätta, att frågan om regionplanens rättsverkningar komme att upptagas till

ny prövning, sedan erfarenhet vunnits. Icke heller

statens byggnadslånebyrå

anser det lämpligt, att oeftergivligt tvingande verkan förlänas regionplanen.

Stockholms stads stadsplanenämnd

påpekar, att en effektiv regionplane­

ring nödvändiggjorde en ömtålig avvägning av den omfattning, i vilken sam­

hällsbildning eller annan tätbebyggelse inom de olika av regionplanen om­

fattade kommunerna kunde tillåtas. Vissa kommuner komme att bliva häm­

made i sin utveckling. Markägarnas rätt att utnyttja sina områden kunde

bliva väsentligt inskränkt. De ekonomiska utjämningsfrågor som härigenom

uppstode hade utredningen lämnat därhän.

Stadsplanekontorct i Stockholm

anser, att en lag om regionplanering borde bland annat möjliggöra en för­

nuftig utbyggnad av en storstad, sammansatt av ett flertal primärkommu-

er. Man skulle med dess hjälp kunna nå tre ting. 1. Framtvinga deltagande

i och genomförande av det egentliga planläggningsarbetet. 2. Möjliggöra ut­

Kungl. Maj:ts proposition nr 131.

jämning av intressemotsättningar mellan deltagande kommuner. 3. Ange riktlinjerna för tillskapande av interkommunala organ, dels sådana, som skulle förverkliga, och dels sådana, som skulle förvalta de anläggningax-, som upptoges i regionplanen. Dessa tre faktorer vore varandras förutsättningar. Endast om de båda senare funnes, kunde en regionplan erhålla en ur tek­ nisk och ekonomisk synpunkt fullgod utformning. Med föreliggande lagför­ slag tillgodosåges emellertid endast det första kravet. Regionplanernas rätts­ verkningar skulle avse det ekonomiska förhållandet mellaix kommunerna och icke reglera den enskildes byggande. Med den föreslagna lagen vore ingen annan utjämning mellan kommunerna möjlig än den som planförfattaren kunde åstadkomma med saklig argumentering. En regionplanelag måste an­ visa former varigenom vissa kommuner kunde kompenseras för uppoffringar soin de gjorde för övriga förbundsmedlemmars eller allas bästa.

Svenska stadsförbundet

förordar, att regionplanen utnyttjas för att säker­

ställa tillgången på lämplig mark att exploateras för den fortsatta bebyg­ gelseutvecklingen. I detta syfte borde lagstiftningen kompletteras av expro- priationsregler som gåve möjlighet att, där så erfordrades, genom kommu­ nalt förvärv få sådan mark disponibel för ändamålet. Det låge i sakens na­ tur, att man med dessa regler måste taga sikte på den oförtjänta markvärde­ stegringens problem. Att så skedde syntes så mycket viktigare som ju i-egion- planeringen måste ge anvisningar om den sannolika lokaliseringen av fram­ tida tätbebyggelse och därigenom verka markvärdestegrande inom områden som vore avsedda för sådan bebyggelse. Regionplaneiången skulle i stor ut­ sträckning avse mark, för vilken någon sådan värdestegring ännu ej börjat inträda.

Med avseende å det statliga inflytandet på regionplane­ ring uttalar

borgarrådsberedningen i Stockholm,

att utredningen icke an­

fört några skäl, varför den statliga tillsynsmyndigheten skulle erhålla ett större inflytande över utformningen av regionplan än vad som nu gällde i fråga om stadsplan. Särskilt måste man ur den kommunala självstyrelsens synpunkt vända sig mot den föreslagna rätten för Kungl. Maj:t att i sak bestämma regionplanens innehåll. Kommunrepresentationerna förutsattes icke ens komma att yttra sig över framlagt förslag till regionplan. Region­ plan skulle enligt förslaget fastställas av Kungl. Maj:t med fri rätt att pröva förslaget med hänsyn till de meningsskiljaktigheter som inom förbundsdi- rektionen kunde ha förekommit. Då Kungl. Maj:t utsåge ordförande i för- bundsdirektionen, vore det alltså möjligt, att planen komme att utformas uteslutande med hänsyn till dennes, måhända från de i regionplaneförbun- det deltagande kommunerna avvikande mening.

Stadsfullmäktige i Sundby­

berg

anse anledning finnas att förmoda, att frågor om bildande av region-

planeföx-bund komme att lösas av kommunerna själva på bästa sätt utan inblandning från statlig myndighet.

Socialstyrelsen

anför beträffande detta spörsmål:

Enligt förslaget kan en regionplan komma till stånd, oavsett att fram­ ställning därom ej göres av någon i planområdet ingående kommun och

Kungl. Maj.ts proposition nr 131.

93

även direkt mot kommuns önskan. Utredningen åberopar till stöd för sitt förslag på denna punkt, att tillkomsten av en regionplan kan vara icke blott ett kommunalt utan jämväl ett statligt intresse, och erinrar om att statliga synpunkter på liknande sätt ha beaktats i det nuvarande stadgandet i 4 § stadsplanelagen, som tilldelar Kungl. Maj:t befogenhet att framtvinga stads­ plan i vissa fall. Det bör dock märkas, att detta stadgande i stadsplanelagen har en strängare form än den nu förordade regionplanelagstiftningen, där det icke uttryckligen kräves, att något »betydande allmänt intresse» skall vara för handen för att Kungl. Maj:t skall ingripa. Stadgandet i fråga har också tolkats i restriktiv anda och torde aldrig ha tillämpats. Förslaget inne­ bär i denna del ovillkorligen ett ingrepp i kommunernas självbestämnings- rätt. Redan den här berörda bestämmelsen i stadsplanelagens 4 § väckte vid sin tillkomst på vissa håll betänkligheter ur en sådan synpunkt. Det torde vara uppenbart, att det i och för sig är önskvärt, att ett erforderligt inter- kommunalt samarbete vid regionplanering kommer till stånd på frivillig­ hetens väg, såsom eljest är regel vid bildandet av kommunalförbund. För polisväsendet har visserligen gjorts ett av ändamålets vikt motiverat undan­ tag, fastställt i 16 § polislagen. Brandlagen, som förutsätter att kommunal­ förbund kan bildas för brandförsvaret, ger däremot ingen befogenhet för Kungl. Maj:t att framtvinga bildandet av ett dylikt förbund. Kommunernas rätt att själva bestämma i kommunala angelägenheter representerar i det hela ett stort värde i ett demokratiskt samhälle och bör icke beskäras utan starkt tvingande skäl.

På dessa grunder har socialstyrelsen varit tveksam i sitt ställningstagande till stadsplaneutredningens förslag. Behovet av ett regionplaneinstitut gjorde sig emellertid mycket starkt gällande. Den moderna samhällsutvecklingen förde med sig ett behov av sådan planläggning för större områden. Vissa er­ farenheter pekade också i den riktningen att en möjlighet att mot en kom­ muns vilja hävda ett allmänt intresse av en gemensam planläggning för vissa fall kunde behöva hållas öppen. Det borde härvid beaktas, att regionplanen enligt förslaget icke skulle få tvingande rättsverkningar på samma sätt som en stadsplan. I viss mån kunde det vidare sägas, att bildandet av ett kom­ munalförbund, även om det i något fall måste ske tvångsvis, i och för sig bleve ägnat att bevara ett mått av kommunal självstyrelse, så tillvida som det i vart fall gjorde överflödig en sådan planering från en utomstående central instans som eljest skulle kunna komma att påkallas genom den sam­ hälleliga utvecklingens tendens. Det framlagda förslaget till regionplanelag- stiftning syntes därför, trots de betänkligheter som styrelsen anfört, kunna tillstyrkas.

Länsarkitekternas förening

har i sitt yttrande betonat, att en regionplan i

främsta rummet vore en allmän angelägenhet, motsvarande exempelvis pla­ nerande av järnvägar, rikshuvudvägar, kraftförsörjning in. in. Med hänsyn härtill borde måhända det .statliga inflytandet beredas större plats än för­ slaget angå ve.

Svenska stadsförbundet

förutsätter, att statligt ingripande i fråga om re­

gionplanering understundom kunde behövas för att få till stånd det erfor­ derliga samarbetet mellan kommunerna.

Beträffande den föreslagna organisationsfor m e n f ii r u p p r ä t-

Kungl. Maj.ts proposition nr 131.

tande av regionplan framhåller

års kommitté för kommunal

samverkan,

att regionplaneförbundet i stort sett skulle erhålla samma ställ­

ning som ett kommunalförbund. Härigenom komme regionplaneförbundet att sakna den rättsliga status och följaktligen också den ekonomiska kom­ petens som krävdes av en organisation, ansvarig för regionplanens genom­ förande. I dessa hänseenden kunde utredningens förslag icke anses tillfyllest. Kommittén övervägde möjligheterna att skapa sådana kommunala subjekt som skulle kunna säkerställa genomförande av en regionplan. Regionplane- frågorna hörde till de spörsmål, beträffande vilka behovet av en samverkan mellan kommunerna starkast gjort sig gällande. Kommittén hemställer där­ för att stadsplaneutredningens förslag till regionplanelagstiftning icke upp- toges till avgörande förrän i samband med kommitténs blivande förslag.

Svenska stadsförbundet

förutsätter, att de områden, för vilka regionplan

skulle behövas, vanligast komme att utgöras av en större stad jämte ett flertal landskommuner i dennas grannskap. I dylika fall syntes man ej kunna räkna med ens någorlunda lika intresse för uppgiften hos region- planelorbundets samtliga medlemmar, och ofta torde utpräglade motsätt­ ningar kunna uppstå mellan å ena sidan staden och å andra sidan de öv­ riga kommunerna. Sannolikt skulle därför skiljaktiga meningar ofta yppa sig inom förbundsdirektionen, vilket enligt förslaget komme att betyda att det verkliga avgörandet om planens innehåll finge i motsvarande mån träffas av Kungl. Maj:t. Man nödgades antaga, att förbundsdirektionen fördenskull oftast skulle i realiteten fungera icke såsom ett beslutande organ utan endast såsom en utredningsinstans. Då styrelsen icke kunde finna det riktigt att så avvika från vanliga självstyrelseformer beträffande en dylik utpräglat lokal angelägenhet, måste styrelsen förorda att den organisatoriska frågan i stäl­ let löstes genom tillskapande av en specialkommun för ändamålet med or­ ganisation och befogenheter i förevarande hänseende efter primärkommu- nalt mönster.

Stockholms stads stadsplanenämnd

anser förslaget att låta planläggnings-

arbetet försiggå i kommunalförbundets former lida av betänkliga svagheter, som särskilt gjorde sig märkbara i det vanliga fall, där regionen utbildats med en stor stad som kärna. Ett kommunalförbund med komponenter av så skiftande storleksordning som i dessa regioner kunde icke giva en rättvis bild av det faktiska inflytandet och intressefördelningen inom förbundet. Kommunalförbundet vore till sin struktur sådant, att de stora kommunerna alltid måste bliva underrepresenterade. De relativt små förortskommunerna kunde i regionplanearbetet på varje punkt medelst majoritetsbeslut genom­ driva sina önskemål, oaktat kostnaderna för såväl själva planläggningsar- betet som planens genomförande till största delen stannade på den centrala stadskommunen. Stadsplanenämnden har vidare uttalat, att enligt utredning­ ens förslag kommunrepresentationerna skulle sakna rätt att yttra sig över regionplanen; icke ens i denna blygsamma form finge det kommunala in­ flytandet göra sig gällande, en begränsning som främst drabbade de stora, underrepresenterade kommunerna.

Kungl. Maj:ts proposition nr 131.

95

Svenska landskommunernas förbund

anser drag av statligt förmynder-

skap över kommunernas göranden och låtanden i planläggningsfrågor kom­ ma fram i den föreslagna organisationen för regionplans upprättande. Det syntes ovisst, om myndigheterna borde ingripa i fråga om regionplanen. Det kunde därför ifrågasättas, om icke organisationen borde bildas efter mönstret av de av kommunindelningskommittén föreslagna kommunala sam- arbetsnämndema. En sådan organisationsform uteslöte varken, att själva uppdraget med tvingande verkan lämnades av Kungl. Maj:t, att statsbidrag utginge eller att förslaget och den slutliga kostnadsfördelningen fastställdes av Kungl. Maj:t, men man skulle nå den ur kommunal självstyrelsesynpunkt mera tillfredsställande ordningen, att de samverkande kommunernas ordi­ narie beslutande organ direkt inkopplades på frågan, något som, så länge kommunerna till väsentlig del skulle stå för kostnaderna, icke finge anses obefogat. En förutsättning för så långtgående inskränkningar i den kom­ munala självbestämmanderätten, som förslaget i nu berörda delar innebure, vore överhuvud taget, att myndigheterna varsamt begagnade dem förbehåll­ na maktbefogenheter.

Stockholms stads stadsplanenämnd

uttalar, alt ansvaret för planens ge­

nomförande måste, om planen icke skulle stanna på papperet, läggas på ett organ, som besutte härför erforderliga ekonomiska resurser. I vissa fall torde regionplaneuppgiftema kunna läggas på landstinget, nämligen då lands­ tingets område i huvudsak sammanfölle med regionplaneområdet. I andra fall torde det bliva nödvändigt att för dessa uppgifter bilda en särskild spe­ cialkommun, vars representation liksom landstinget utsåges genom direkta val. På detta organ kunde därefter läggas ansvaret för en ur sociala, kul­ turella och befolkningsmässiga synpunkter riktigt avvägd planering av den byggnadsmässiga utvecklingen inom området jämte uppgifterna att samordna och utveckla kommunikationsledema. Om regionplanearbetet helt övertoges av ett dylikt kommunalt organ, bleve det statliga inflytandet över region­ planens utformning än mera omotiverat.

Även

stadsplanekontoret i Stockholm

förordar, att lagen utformades så att

landsting kunde påtaga sig genomförandet av vissa delar av en regionplan, t. ex. ordnandet av friluftsbad eller större friluftsområden. I varje fall syntes det önskvärt att landsting kunde ingå såsom medlem i förbundet, enär frågor rörande sjukvårdens ordnande måste anses beröra planarbetet.

Länsstyrelsen i Kronobergs län

anmärker, att från landsbygdens synpunkt

och med hänsyn till den dispositiva prägel, institutet fått, apparaten för re­ gionplans tillblivelse verkade något tung och omständlig. Även

byggnads­

nämnden i Örnsköldsvik

ifrågasätter om man icke vid enklare förhållanden,

såsom vid regionplanering kring mindre städer, kunde nå tillfredsställande resultat med en enklare organisation än den föreslagna med såväl förbunds- direklion som regionplanenämnd.

Länsstyrelsen i Kristianstads län

anser icke uteslutet, att en kommun kan

i ett visst hänseende böra anslutas till ett regionplaneförbund och i ett annat hänseende till ett annat förbund. Förhållandet hade icke berörts av utred­

Kungl. Maj:ts proposition nr 131.

ningen. Uppenbart vore att en dylik eventualitet icke kunde lösas med de föreslagna regionplanebestämmelserna. Det syntes därför önskvärt, att denna fråga gjordes till föremål för förnyat övervägande.

Länsstyrelsen i Östergötlands län

uttalar, att det, med hänsyn till det up­

penbara intresse staten hade av en regionplaneläggning, vore klokt, om sta­ ten stimulerade kommunernas intresse för bildande av regionplaneförbund genom att gälda kostnaderna för förbundets bildande och regionplanens upp­ rättande.

Departementschefen.

Vad först angår frågan, för vilka ändamål regionplan bör upprättas, synes som allmän regel böra gälla, att regionplanering bör ske i alla de för be­ byggelseregleringen betydelsefulla hänseenden, där planläggning av markens användning inom en kommun icke kan äga rum på ett från allmän syn­ punkt ändamålsenligt sätt utan att hänsyn tages till utvecklingen inom en eller flera andra kommuner. Såsom stadsplaneutredningen uttalat har behov av interkommunal planläggning särskilt framträtt med avseende å marks användning för tätbebyggelse, viktigare trafikleder och friluftsliv. Region­ planering torde därjämte ej sällan komma att påkallas beträffande frågor rörande förläggningen av flygplatser och industriområden. Även om frågor rörande vattenförsörjning och avlopp i och för sig ej nödvändiggöra en planreglering i egentlig mening, äro de av så grundläggande betydelse för planläggning, särskilt för bestämmande av områden för tätbebyggel e, att de böra kunna ingå i gemensam planläggning.

Stadsplaneutredningen har uttalat, att regionplanering ej bör komma till stånd enbart för tillgodoseende av ett samhälles behov av fritidsområde. Till stöd härför har anförts, att det syntes orimligt att t. ex. en stad skulle ingå regionplaneförbund med en landskommun endast av den anledningen att sta­ den önskade tillförsäkra sig ett visst fritidsområde inom landskommunen. Stadens önskan att förvärva området och utnyttja detsamma för att lösa sina fritidsproblem kan emellertid komma i strid med den användning som landskommunen tänkt sig. Ett samråd mellan staden och landskommunen beträffande markens användning är därför nödvändigt. Sådant samråd torde väl i de flesta fall kunna åstadkommas utan att någon särskild form före- skrives. Kan enighet mellan staden och landskommunen icke åvägabringas, synes frågan om markens användning böra avgöras av Kungl. Maj:t. Detta torde ej kunna ske utan föregående regionplanering. Jag anser därför, att sådan planering bör kunna komma till användning även om det enbart är fråga om tillgodoseende av en- viss kommuns behov av fritidsområde inom annan kommun. Det torde därvid icke få vara avgörande, om kommunerna gränsa till varandra eller icke. Undantages mark i regionplan såsom fritids område, blir därigenom i princip avgjort, att den vid planläggning icke får användas för annat ändamål.

Såsom jag förut framhållit är behovet av interkommunal planläggning särskilt framträdande för sådana områden, där stora städer utgöra centra.

Kungl. Maj:ts proposition nr 131.

97

Något hinder för användning av regionplaneinstitutet även vid planläggning

inom mindre regioner bör emellertid icke föreligga. Avgörande för frågan om

institutet bör komma till användning i visst fall bör sålunda icke vara re­

gionens storlek utan behovet av gemensam planläggning.

I ett flertal yttranden har hävdats, att de rättsverkningar som enligt för­

slaget skulle vara knutna till fastställd regionplan icke kunde trygga region-

planens genomförande och att förbud därför borde stadgas mot nybyggnad

och jorddelning som stode i strid mot planen.

Frågan, vilka rättsverkningar som regionplanen bör äga, bör bedömas med

hänsyn till syftet med sådan plan. Regionplaneinstitutet betingas av behovet

att erhålla en form för gemensam planläggning för två eller flera kommuner

för att hindra att inom en kommun planreglerande åtgärder vidtagas, vilka

stå i strid med planerade åtgärder inom annan kommun. Syftet med region­

planen är sålunda att tjäna till ledning för framtida detaljplanering och

samordna planläggningen inom olika kommuner. För att vinna detta syfte

behöver regionplanen icke medföra tvingande rättsverkningar på samma sätt

som t. ex. en stadsplan. Behovet av att giva regionplanen en bebyggelseregle-

rande verkan är, såsom stadsplaneutredningen närmare utvecklat, icke heller

eljest stort. För bebyggelseregleringen inom kommun som omfattas av region­

plan torde general-, stads- och byggnadsplaneinstituten samt de förbud som

stadgas i eller kunna föreskrivas med stöd av lagen om allmänna vägar vara

tillräckliga. Härtill kommer, att det skulle medföra vissa icke oväsentliga

olägenheter, om regionplanen skulle ha bebyggelsereglerande verkan. I så

fall måste planen utarbetas mera i detalj än eljest skulle erfordras. Planens

utarbetande skulle på grund härav bli mera kostsamt. Det skulle bl. a. bli

nödvändigt att höra fastighetsägarna, innan planen fastställes, och planens

upprättande skulle bli mera tidsödande. För att hindra att byggnadsföretag

komme till stånd i strid med regionplanen torde det vidare bli nödvändigt

föreskriva, att nybyggnad icke finge ske utan särskilt medgivande. Slutligen

måste åtskilliga ersättningsspörsmål uppkomma. Jag ansluter mig förden­

skull till stadsplaneutredningens förslag, att regionplanen icke bör ha de

byggnadsreglerande rättsverkningar som förordats i vissa yttranden.

Regionplanens huvudsakliga betydelse skulle följaktligen ligga däri, att

den ger möjlighet att vid efterföljande detaljplanläggning bedöma behovet

och ändamålsenligheten av ifrågasatta åtgärder från en vidare synvinkel och

i ett större sammanhang. Det kan möjligen ifrågasättas, om icke regionpla­

nen borde givas den verkan, att generalplan, stadsplan, byggnadsplan eller

utomplansbestämmelser icke finge fastställas i strid mot regionplanen. Då

det vid efterföljande detaljplanering ofta kan visa sig att smärre avvikelser

från regionplanen behöva göras, torde dock ej vara lämpligt att göra planen

ovillkorligt bindande. Regionplanen bör alltså vara vägledande, ej tvingande.

Även utan särskilt stadgande torde vara klart, att generalplan, stadsplan,

byggnadsplan eller utomplansbestämmelser ej utan bärande skiil må fast­

ställas i strid mot regionplan. Sker vid detaljplaneringen avvikelse från regi­

onplan, bör denna revideras. Detta behöver givetvis ej ske för varje avvikelse

Itilxung till riksdagens protokoll 19i7. 1 samt. Nr 131.

7

Kungi. Maj:ts proposition nr 131.

utan kan äga rum i samband med den periodiskt återkommande revision, som torde bli nödvändig för att planen skall anpassas till utvecklingen. Om redan uppgjorda planer inom de särskilda kommunerna strida mot region­ plan, böra de snarast göras till föremål för översyn. Skulle en kommun un­ derlåta att omarbeta detaljplan som står i strid mot regionplan, finnes möj­ lighet att framtvinga en ändring av detaljplanen, om så erfordras av viktiga skäl. I avbidan på sådan ändring bör Kungl. Maj:t äga befogenhet att med­ dela det förbud mot nybyggnad som påkallas av omständigheterna.

Stadsplaneutredningen har föreslagit, att i lagen om allmänna vägar infö­ res ett stadgande om att allmän väg ej må läggas så att regionplanen mot­ verkas. Häremot har jag icke något att erinra.

Enligt stadsplaneutredningens förslag skall regionplan erhålla viss rätts­ verkan. Om nybyggnad eller schaktning, fyllning, trädfällning eller annan därmed jämförlig åtgärd inom viss del av regionplaneområde är beroende av myndighets prövning, skall nämligen, i den mån så kan ske utan att mar­ kens ägare tillskyndas märkligt men, tillses att markens användning för i regionplanen avsett ändamål icke genom åtgärden försvåras. Att i de fall, då en åtgärd ändock skall underställas myndighet, denna skall taga hänsyn till regionplanen, synes välmotiverat. Möjlighet att förhindra åtgärd som för­ svårar markens användning för i regionplanen avsett ändamål bör emeller­ tid finnas, även om avsevärt men därigenom skulle åsamkas markägaren. Förutsättning härför bör dock vara, att markägaren får ersättning för det intrång som överstiger vad han eljest är skyldig att tåla. Fall torde näm­ ligen ej sällan kunna förekomma, då intresset av att regionplanen iakttages är så stort, att kommun eller annan, exempelvis det organ som företräder vägväsendet, vill ersätta markägaren.

Utredningen har ansett sistnämnda rättsverkan av regionplanen böra be­ gränsas till område, vilket ej ingår i generalplan som förklarats skola lända till efterrättelse eller i stadsplan eller byggnadsplan. Tillräckliga skäl att göra en sådan begränsning synas dock ej föreligga. Även inom detaljplanelagt om­ råde torde berörda rättsverkan av regionplanen böra inträda. Ofta kan detta emellertid påkalla en ändring av detaljplanen.

I ett par yttranden har framhållits, att en kommuns utveckling kunde hämmas genom regionplanering och att med hänsyn härtill bestämmelser borde givas om en ekonomisk utjämning kommunerna emellan. Om region­ planens rättsverkningar begränsas på nyss angivet sätt, torde emellertid knappast tillräcklig anledning föreligga att i lagen gå in på den ömtåliga ersättningsfråga som i nämnda yttranden berörts. Hithörande spörsmål kom­ mer för övrigt att upptagas till behandling av 1944 års kommitté för kom­ munal samverkan.

Svenska stadsförbundet har i sitt yttrande förordat, att den föreslagna regionplanelagstiftningen skall kompletteras med rätt för kommun att tvångs­ vis inlösa mark som enligt regionplan är avsedd för bebyggelse och därför kan beräknas komma att stiga i värde. Såsom jag förut nämnt är frågan om rätt för kommun att lösa mark, som är avsedd för bebyggelse, föremål för

Kungl. Mctj:ts proposition nr 131.

99

utredning i särskild ordning. Frågan härom torde därför icke nu böra upp­ tagas till prövning. Vid nämnda utredning torde jämväl frågan om rätt för kommun att expropriera mark, som enligt regionplan undantagits såsom fri­ tidsområde, komma att lösas.

Beträffande förfarandet vid upprättande och fastställande av regionplan har i flera yttranden anmärkts, att det statliga inflytandet på regionplane­ ringen enligt förslaget vore alltför starkt. Såsom jag förut framhållit har utvecklingen lett till att det allmännas intresse av bebyggelsens planläggning och markens användning i övrigt blivit långt större än förr. De statliga in­ tressena göra sig särskilt gällande vid regionplanering. Det är vid sådan planering nödvändigt att även mot kommuns vilja kunna hävda ett allmänt intresse av gemensam planläggning. Ett statligt inflytande på regionplane­ ringen betingas även av de starka intressemotsättningar som vid regionpla­ neringen kunna uppkomma mellan skilda kommuner. De inskränkningar i den kommunala självbestämmanderätten som påkallas av nu angivna skäl böra emellertid inskränkas till vad som betingas av behovet för de statliga myndigheterna av att kunna tillse, att de allmänna intressena tillräckligt beaktas vid regionplanens utformning och att icke någon kommuns in­ tresse otillbörligen eftersättes.

Då en regionplan skall upprättas, skola de kommuner och samhällen, vil­ ka skola omfattas av planen, enligt förslaget sammansluta sig till ett region- planeförbund. Mot förslaget i denna del ha, på sätt framgår av redogörelsen för yttrandena, riktats åtskilliga anmärkningar. I samband härmed har för­ ordats, att den organisatoriska frågan i stället löses genom tillskapande av en specialkommun för ändamålet. Möjligheterna att skapa särskilda kommu­ nala subjekt för detta och andra ändamål är för närvarande föremål för ut­ redning av nyssnämnda 1944 års kommitté för kommunal samverkan. Kom­ mittén har hemställt, att frågan om regionplanelagstiftning icke upptages till avgörande förrän i samband med prövningen av kommitténs blivande förslag. Med hänsyn till vikten av att regionplanering snarast kommer till stånd synes dock ett uppskov med den rättsliga regleringen av regionplaneinstitutet ej böra äga rum. Åtskilliga skäl kunna helt visst anföras för en annan organi­ sationsform än den av stadsplaneutredningen föreslagna. Då frågan om bil­ dande av särskilda specialkommuner för regionplanering icke bör prövas förrän resultatet av kommitténs arbete föreligger, anser jag likväl övervä­ gande skäl tala för att frågan om organisationsformen tills vidare löses i huvudsaklig överensstämmelse med stadsplaneutredningens förslag. Jag för­ utsätter, att förevarande detaljspörsmål upptages till förnyat övervägande i samband med prövningen av kommitténs förslag.

I ett par yttranden har föreslagits, att vissa regionplaneuppgifter skulle läggas på landstinget och att i varje fall detta borde kunna ingå såsom medlem av regionplaneförbund. Då planläggning av bebyggelsen icke ingår bland landstingets uppgifter, synas tillräckliga skäl att pålägga landstinget några skyldigheter i förevarande hänseende icke föreligga. Med hänsyn till vikten av att de allmänna intressen som företrädas av landstinget beaktas

100

Kungl. Maj.ts proposition nr 131.

vid regionplans utformning torde emellertid tillfälle böra beredas lands­ tinget att under arbetet med planens utarbetande framföra sina önskemål och synpunkter beträffande markens användning. Tillfälle torde därjämte böra givas landstinget att avgiva yttrande över utarbetat förslag till region­ plan.

För att stärka kommunrepresentationernas inflytande på utformningen av regionplan torde tillfälle böra beredas dem att yttra sig över förbunds- direktionens förslag till regionplan. Mot det av stadsplaneutredningen före­ slagna förfarandet vid upprättandet av sådan plan har jag i övrigt icke funnit anledning till någon väsentlig erinran.

Länsstyrelsen i Kristianstads län har förordat meddelande av särskilda bestämmelser för det fall, att en kommun komme att anslutas till ett region- planeförbund i ett hänseende och till ett annat sådant förbund i ett annat hänseende. Dylika fall torde emellertid bli så sällsynta att de icke behöva regleras i lag.

Länsstyrelsen i Östergötlands län har föreslagit, att staten skall gälda kostnaderna för regionplaneförbunds bildande och regionplanens upprät­ tande. Även om staten har stort intresse av att regionplanering kommer till stånd, där så erfordras, kan det dock knappast anses befogat, att staten helt bär kostnaderna härför. Däremot synes lämpligt att staten stimulerar kommunernas intresse för gemensam planläggning genom att lämna stats­ bidrag härtill. Frågan härom torde komma att upptagas till prövning i an­ nat sammanhang.

Generalplan.

Stadsplaneutredningen.

Generalplan skall enligt stadsplaneutredningens förslag i första hand vara uteslutande en översiktsplan till ledning för detaljplanerandet men skall icke i och för sig vara förenad med civilrättslig verkan. Planens värde vore, att därigenom grunddragen för ordnandet och bebyggandet av ett samhälle i dess helhet eller viss större del därav klarlades i ett sammanhang. Om samhället ville frångå generalplanen vid därefter följande närmare planläggningsar- beten, borde detta med vissa undantag stå samhället fritt. Det vore emeller­ tid naturligt, att en generalplan ej frånginges utan bärande skäl. General­ planen borde angiva grunddragen för det av planen omfattade områdets framtida ordnande och bebyggande, såsom viktigare trafikleder och andra allmänna platser. Om generalplanen ej tillerkändes någon rättsverkan, vore det emellertid intet som hindrade, att marken innan detaljplanläggning skett bebyggdes eller eljest bleve föremål för åtgöranden som motverkade eller omöjliggjorde generalplanens genomförande. Detta kunde naturligtvis vara olämpligt. Å andra sidan skulle, om samtliga bestämmelser i en generalplan utan vidare finge civilrättslig verkan, detta kunna medföra ekonomiska följ­ der för vederbörande samhälle av sådan omfattning, att samhället komme

Kungl. Maj.ts proposition nr 131.

101

att draga sig för upprättande av generalplan liksom nu vore fallet med stomplan. Möjlighet borde därför finnas att genom ett särskilt förfarande giva generalplanens innehåll civilrättslig kraft i önskad utsträckning. Ut­ redningen föreslår, att frågan om förlänande av rättsverkan åt generalplan för stad eller stadsliknande samhälle skall underställas Kungl. Maj:ts pröv­ ning på samma sätt som stomplan, för alt bli gällande, nu fastställes av Kungl. Maj:t. Avgörandet syntes lämpligen kunna ske i den formen, att Kungl. Maj:t beträffande generalplanen i viss omfattning förordnade om förbud mot nybyggnad i strid mot densamma.

Utredningen framhåller, att det för en stads ändamålsenliga utveckling kunde vara av vikt icke blott att ett område, som av särskilda skäl vore olämpligt för tätbebyggelse, fredades därifrån, utan även att ett i och för sig lämpligt byggnadsområde tills vidare icke användes som sådant. Nuvarande lagstiftning tillämpades understundom så att mark, som staden önskade på detta sätt reservera, utlades såsom allmän plats och därigenom undantoges från enskilt bebyggande. Detta vore emellertid en nödfallsutväg, som för­ anleddes därav att särskilda bestämmelser om markreservat för närvarande saknades. Utredningen föreslår därför, att generalplanen skulle kunna före­ skriva att markreservat tills vidare, i avbidan på stadens utveckling, anting­ en icke alls finge tagas i anspråk för bebyggelse eller i varje fall icke finge tätbebyggas. Då generalplanen icke vore tvingande, medförde ej planens upprättande och antagande i och för sig, att ifrågavarande reservat skydda­ des mot bebyggelse i strid med planen. Härför fordrades, såsom förut antytts, att särskilt förordnande av denna innebörd meddelades av Kungl. Maj:t. Sådant förordnande skulle gälla allenast viss tid, högst fem år, vid vars ut­ gång frågan om förnyat förordnande, likaledes för viss tid, finge tagas un­ der omprövning. Den föreslagna anordningen innebure, att ett tidsschema kunde fastställas, efter vilket utbyggandet av den inom staden belägna mar­ ken skulle ske. Någon inlösenskyldighet för staden beträffande dylika re­ servat har, då intrånget i markägarnas förfoganderätt skulle vara av allenast övergående art, ej föreslagits. Däremot har under vissa förutsättningar och i viss utsträckning ersättning ansetts böra utgå för skada som orsakades ge­ nom byggnadsförbudet.

Generalplan skall enligt förslaget antagas av stadsfullmäktige eller mot­ svarande kommunala myndighet. Planen har ej ansetts behöva fastställas av statlig myndighet. Att fordra fastställelse skulle endast i onödan tynga plan­ arbetet och medföra praktiska olägenheter med hänsyn till de ändringar som en generalplan på grund av sin natur måste undergå mer än andra planer. Ansåge vederbörande stad, att generalplanen icke vore tillfyllest utan att skydd tillika borde beredas mot åtgärder från markägares eller nyttjande- rättshavares sida, vilka skulle kunna äventyra planens genomförande, och att planen alltså borde förses med rättsverkningar, finge denna fråga såsom nämnts underställas Kungl. Maj:ts prövning. Ehuru någon fastställelsepröv- ning sålunda ej skulle förekomma, vore det lämpligt, att de kommunala myn­ digheterna åtminstone i tveksamma fall rådgjorde med de sakkunniga stat­

102

Kungl. Maj.ts proposition nr 131.

liga organ som, då detaljplaner sedermera bleve aktuella, hade att granska planlösningarna. Utredningen ville alltså framhålla önskvärdheten av att städer och samhällen begagnade den möjlighet som funnes att låta bygg­ nadsstyrelsen eller eventuellt vederbörande länsarkitekt taga del av general- planeförslagen innan de antoges. I detta sammanhang borde nämnas att undantagsvis staten syntes böra äga att taga även mera ingående befattning med generalplanerandet, nämligen för det fall att de kommunala myndig­ heterna försummade att ägna frågan tillbörlig uppmärksamhet.

I betänkandet erinras, att det från städernas sida stundom mött ovilja att låta en generalplan, där sådan funnes, komma till allmänhetens kännedom. Generalplanens offentliggörande kunde medföra viss risk för osunda speku­ lationer i markvärdestegring. Trots olägenheterna härav borde planen icke undandragas offentligheten. Syftet med generalplanen vore, att den skulle tjäna till ledning vid detaljplaneringen. De av detaljplanen berörda mark­ ägarna borde få möjlighet att bedöma, huru denna sistnämnda plan avsåges skola inpassas i det större sammanhanget. Det vore också av vikt att gene­ ralplanen kunde bli föremål för allmän granskning och kritik, så att vid dess uppgörande även andra synpunkter kunde vinna beaktande än de som vore företrädda inom vederbörande planmyndighet. De handlingar, vilka låge till grund för generalplanen, borde däremot kunna hemlighållas under den tid, arbetet med planens uppgörande påginge.

Stadsplaneutredningen framhåller, att det även beträffande landskommu­ ner understundom kunde vara lämpligt, att generalplan funnes, exempelvis för kommunikationsväsendets ordnande, samordnande av olika byggnads- planeområden samt planering av erforderliga skolbyggnader och deras för­ läggning. Huruvida generalplan erfordrades eller ej, bleve beroende på kom­ munens karaktär. Om kommunen omfattade huvudsakligen jordbruksbygd, bleve generalplanen mindre behövlig. Om däremot tätbebyggelse förekomme eller kunde väntas uppkomma i större omfattning, kunde en generalplan vara av värde. Angående upprättande av generalplan i dess egenskap av översiktsplan utan rättsverkningar syntes för landsbygdens del böra gälla motsvarande regler som de för stad föreslagna. I de fall, då behov av gene­ ralplan förelåge men kommunen saknade förståelse härför och vilja att vid­ taga erforderliga planläggningsåtgärder, syntes det få bero på länsstyrelsen att sörja för att generalplan upprättades. Att länsstyrelsen på landsbygden erhölle denna befogenhet syntes naturligt med hänsyn till den befattning med planläggningsarbetet i övrigt som länsstyrelsen redan nu hade därstädes.

Länsarkitekten Häggbom och arkitekten Lindström uttala i sin förut om­ nämnda reservation, att den största förtjänsten i utredningens förslag låge i att tillämpning av de detaljerade och invecklade stadsplane- och byggnads- planeinstituten tänktes begränsad till område, som kunde väntas bli bebygg­ da inom nära framtid, medan de allmänna utvecklingslinjerna i stora drag angåves i generalplaner och regionplaner. Om detta system skulle fungera, måste man emellertid skapa garanti för att general- och regionplaner gåves

Kungl. Mctj:ts proposition nr 131.

103

tillräcklig stadga och upprättades på sakkunnigt vis. Med generalplanen skulle riktlinjerna för de flesta samhällens framtida utveckling fixeras. Det funnes då all anledning dels att åstadkomma en generalplan snarast möjligt, dels att fästa minst lika stor vikt vid dess riktiga utformning som vid ut­ formningen av en stadsplan för en eller annan liten del av samhället. Sna­ rast borde större vikt läggas vid generalplanen med dess vittgående verk­ ningar än vid detaljplanerna med deras mera lokala verkningar. Med hänsyn till generalplanens fundamentala betydelse borde den därför göras obligato­ risk för städer och större samhällen och bli föremål för fastställelse av Kungl. Maj:t. Om man biträdde stadsplaneutredningens ståndpunkt, att ge­ neralplan ej borde fastställas, syntes likväl böra föreskrivas, att förslag till generalplan skulle underställas byggnadsstyrelsen för granskning, innan det förelädes stadsfullmäktige för antagande. Om fullmäktige vid sin slutliga pröv­ ning av ärendet hade tillgång till byggnadsstyrelsens yttrande, kunde detta många gånger medföra, att förslaget vid sitt antagande finge en i sak bättre utformning än eljest.

Yttrandena.

Länsstyrelsen i Kronobergs län

har i sitt yttrande uttalat, att generalpla­

nens viktigaste funktion syntes bliva att begränsa byggnadsplanerna till de områden som borde bliva föremål för tätbebyggelse. För att förhindra icke önskvärd randbebyggelse utanför den mindre areal vid t. ex. ett stations­ samhälle, där bebyggelsen koncentrerats och till vilken areal byggnadsplanen helst bort inskränkas, hade man nämligen i brist på andra legala utvägar utsträckt planerna över stora områden, ofta omfattande mellan 100 och 200 hektar. Generalplanen komme här att erbjuda goda möjligheter att avhjälpa dessa olägenheter.

Länsstyrelsen i Hallands län

framhåller, att möjligheten

alt upprätta generalplan inom landskommun underlättade en rationell pla­ nering av strandbebyggelsen i kustkommunerna. Här förelåge nämligen ett verkligt behov av att kunna planlägga sommarbostadsbebyggelsen i ett större sammanhang än som vore möjligt med nu gällande lagstiftning. Möjligheten att avsätta vissa områden till markreservat borde emellertid behandlas med varsamhet.

Beträffande generalplanens civilrättsliga verkningar har

kammarkollegiet

förordat, att generalplanen i och för sig skulle vara för­

enad med byggnadsförbud för obegränsad tid. Betänkligheter häremot syn­ tes ej böra möta, då ju dels dispensmöjlighet förefunnes för tätbebyggelse, dels ock markägarna hade möjlighet att av Kungl. Maj:t, respektive läns­ styrelsen utverka förordnande om upprättande av stadsplan eller byggnads- plan, därest hans mark funnes ur allmän synpunkt lämpligen böra tagas i anspråk för tätbebyggelse och läggas under sådan plan vid den tid, han gjorde framställning om upprättande härav. Jämväl

överlantmätaren i Älvs­

borgs län

anser generalplanen böra utan särskilt förordnande äga rätts­

verkan.

104

Kungl. Maj.ts proposition nr 131.

Svenska teknologföreningen

uttalar, att det, med hänsyn till att general­

planen skulle vara grundläggande för den kommande detaljplaneringen, kun­ de vara önskvärt, att planen fått längre gående rättsverkningar än utred­ ningen föreslagit. Föreningen vore väl medveten om svårigheterna att långt i förväg förutse den lämpliga markdispositionen i detalj inom ett så stort om­ råde som generalplan i regel torde komma att omfatta. Det vore uppenbart, att om planen vid varje tid skulle giva ett uttryck för den av de aktuella förhållandena betingade uppfattningen om markens lämpliga disposition, planen måste från tid till annan revideras. Med hänsyn till att generalplanen enligt förslaget skulle antagas av stads- eller kommunalfullmäktige borde eu sådan fortgående revision vara lätt att genomföra. Men därav följde även. att alltför kategoriska rättsverkningar icke gärna kunde anknytas till en plan, som i oförändrat skick måhända endast finge kort livslängd. I den mån sam­ hället förvärvade den oexploaterade marken inom generalplaneområdet, kom- me olägenheterna av detta osäkerhetstillstånd att minska.

Länsstyrelsen i Älvsborgs län

uttalar, att beträffande en generalplan borde

gälla, att den skulle vara levande och kunna smidigt anpassa sig efter ut­ vecklingens krav. Detta förhållande talade för utredningens ståndpunkt, att generalplanen i princip endast borde få karaktär av en översiktsplan till ledning för framtida detaljplanearbete och icke bli förenad med rättsverk­ ningar utan särskilt förordnande.

Länsstyrelsen i Östergötlands län

anser

utredningens konstruktion av generalplaneinstitutet ändamålsenlig. Smidig­ heten i tillämpningen gjorde planen till ett ytterst värdefullt instrument i planläggarens hand. Även

länsstyrelsen i Kalmar län

anser det föreslagna

generalplaneinstitutet bliva till stort gagn för såväl städer som landskommu­ ner såsom grundval för en blivande detaljplanering. Även från ekonomisk synpunkt borde det nya institutet bliva förmånligt för städerna, enär de rättsverkningar, som förbundits med stomplanen, ofta fört med sig betydan­ de kostnader.

Överlantmätaren i Göteborgs och Bohus län

anför, att om

generalplanen erhölle obligatoriskt tvingande verkan, det för Göteborgs och Bohus län med dess omfattande och intensiva byggnads- och stycknings- verksamhet komme att föranleda ett invecklat koncessionssystem med be­ svärligheter för såväl den tillståndssökande allmänheten som myndigheterna.

Statens byggnadslånebyrå

har förklarat sig väl medveten om önskvärdhe­

ten av att planen kunde givas större rättsverkan än vad utredningen förut­ satt. Man måste emellertid ha i åtanke, att det för närvarande funnes rela­ tivt få kunniga samhällsplanerare och att man på grund härav, i händelse bestämmelserna gåves bindande verkan, finge räkna med ett betydande an­ tal kommunala framställningar om dispens. Med hänsyn härtill syntes det för närvarande av praktiska skäl meningslöst att giva generalplanen större rättskraft än utredningen föreslagit. Byrån ansåge det emellertid angeläget framhålla, att frågan härom borde bli föremål för omprövning, så snart de angivna hindren undanröjts.

Länsarkitekten i Kopparbergs län

anför, att en bidragande orsak till de

alltför höga produktionskostnaderna för bostäder vore det okontrollerade

Kungl. Maj:ts proposition nr 131.

105

sätt, på vilket i de flesta fall bebyggelsen i våra samhällen tillätes ske. Med hänsyn härtill syntes en betydelsefull uppgift för generalplanerna vara att ■så noggrant som möjligt angiva icke blott var bebyggelsen för olika ändamål ur olika allmänna synpunkter finge ske, utan även i vilken ungefarlig tids­ ordning utbyggandet av planområdet borde få förekomma. Byggnadsnämn­ derna inom ett dylikt planområde borde äga icke bara möjlighet utan även skyldighet att med ledning av en i detta avseende tvingande plan tillse, att samhällsutbyggandet skedde på ett ur allmän ekonomisk synpunkt lämpligt sätt. För det fall att vederbörande kommun inte hade den rätta förståelsen för planens betydelse i nämnda avseende och därför icke begärde förordnan­ de om förbud mot bebyggelse, men dylikt förbud ändock måste anses er­ forderligt, borde möjlighet finnas att vid behov hänskjuta frågan om för- budsförordnande till Kungl. Maj:ts prövning.

Svenska landskommunernas

förbund

säger sig icke vilja bestrida, att fall kunna tänkas förekomma, då

det i fråga om generalplan kunde vara nödvändigt att myndigheterna in- grepe.

I ett stort antal yttranden har förordats, att generalplanen skall fastställas eller i varje fall granskas av statlig myndig- h e t. För planens fastställande av statlig myndighet ha

kammarkollegiet,

tekniska högskolan i Stockholm, länsstyrelserna i Stockholms, Söderman­ lands, Kalmar, Hallands

och

Västmanlands län, länsarkitekterna i Söder­

manlands

och

Hallands län, överlantmätaren i Gotlands län

samt

svenska

arkitekters riksförbund

och

föreningen Sveriges stadsarkitekter

uttalat sig.

De flesta av dem ha förordat, att generalplanen — även om den icke anså- ges böra fastställas av statlig myndighet — i varje fall bleve föremål för granskning av statlig myndighet, innan den antoges. För en sådan gransk­ ning av planen ha vidare följande myndigheter och organ uttalat sig, nämli­ gen

väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, civilförsvarsstyrelsen, länsstyrelserna

i Östergötlands, Kronobergs, Göteborgs och Bohus, Skaraborgs

och

Koppar­

bergs län, länsarkitekterna i Kalmar, Malmöhus, Älvsborgs

och

Jämtlands

län, överlantmätaren i Malmöhus län, väg förvaltningen i Örebro län, Stock­ holms stads kammarkontor, byggnadsnämnderna i Göteborg

och

Varberg,

stadsarkitekten i Östersund

samt

länsarkitekternas förening.

Till stöd för sin uppfattning i detta hänseende anför

länsarkitekternas

förening,

att en stads planläggning vore ej blott av lokalt utan även av

stort allmänt intresse. Lagförslaget innebure ett tydligt avsteg från hävd­ vunnen uppfattning om statens ansvar för angelägenheter av detta slag. Sta­ ten borde ha befogenhet att påverka utvecklingen. Endast om planen förlä­ nades direkta rättsverkningar, vilket kunde ske efter framställning av sta­ den, inträdde statens granskningsrätt. Antagligen komme dessa fall att bli sällsynta, varför praktiskt taget det statliga inflytandet på planläggningen i stort eliminerades. Föreningen framhåller alt möjlighet visserligen funnes för staten att på indirekt väg influera på planläggningen i stort. Staten kunde nämligen genom att vägra fastställa eu stadsplan, som upprättats i överens­ stämmelse med generalplan, framtvinga eu ändring av denna och därmed

106

Kungl. Maj:ts proposition nr 131.

påverka planläggningen i stort. Möjligheterna härtill reducerades emellertid därigenom, att överenskommelser kunde träffas och dispositioner vidtagas, som låste generalplanen. Vid stadsplaneringen borde däremot större fri­ het lämnas städerna, ty här sammanfölle det allmänna intresset med städernas och betryggande rättsregler skyddade enskilda intressen.

Läns­

arkitekten i Älvsborgs län

framhåller, att om generalplanen ej bleve fö­

remål för en allsidig prövning och detaljplaner därefter uppgjordes efter generalplanen, stadens hela utveckling bundes utan att de granskande myndigheterna någonsin finge tillfälle att bedöma de stora linjerna i stadens planläggning.

Överlantmätaren i Malmöhus län

anför, att även om vid fast­

ställandet av detaljplan möjlighet funnes att i viss utsträckning hindra full­ följandet av en olyckligt utformad generalplan, olägenheterna av denna säl­ lan läge så i öppen dag, att de komme till synes eller kunde rättas vid fastställelse av en detaljplan över endast ett mindre område.

Stockholms

stads kammarkontor

framhåller, att generalplanen hade en grundläggande

betydelse för den slutliga planläggningen och att planen många gånger även i detalj torde komma att föregripa stadsplanernas utformning. Exploate­ ringens intensitet och den därav beroende frågan om hus- och lägenhets- typer måste sålunda bli föremål för en låt vara preliminär bedömning redan på generalplanestadiet.

Byggnadsnämnden i Varberg

anmärker, att om Kungl.

Maj:t vid prövning av en stadsplan, som upprättats på grundval av en icke fastställd generalplan, funne, att den senare icke vore lämplig, stor tidsför­ lust åstadkommes genom att planerna måste omarbetas. En sådan omar­ betning kunde medföra olägenheter, om stadens myndigheter utgått från att generalplanen vore riktig och därför räknat med blott kort tid för stads­ planens fastställande.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län

erinrar om att den största sak­

kunskapen på hithörande område funnes hos statliga myndigheter. Planfrå­ gorna borde därför i många fall få en ur alla synpunkter mera tillfreds­ ställande lösning, om generalplanerna granskades av nämnda myndigheter, än genom den behandling, planfrågorna underkastades av planförfattare och kommunens egna organ.

Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen

erinrar att rikt­

linjerna för en stads eller ett samhälles framtida utveckling fixerades genom generalplanen. Det borde med hänsyn härtill fästas minst lika stor vikt vid att generalplanen finge en riktig utformning som att en stadsplan eller en byggnadsplan bleve riktigt behandlad. Med hänsyn till den betydande andel av kostnaden för huvudtrafiknätets utbyggnad som täcktas med statsbidrag —- 95 procent av kostnaden — syntes det befogat, att generalplanen, innan den förelädes kommunens beslutande organ, genom styrelsens försorg bleve tekniskt granskad i fråga om trafikledernas utformning. Det måste nämligen vara ett vitalt intresse för stadsfullmäktige att vid prövning av ärendet veta, om trafiknätet vore så utformat att staden kunde påräkna dylikt statsbidrag.

Våg förvaltningen i Örebro län

tillägger i detta sammanhang, att trafikleder­

nas utformning inom en stad kunde få en avgörande inverkan på plane­ ringen av intilliggande landsbygds vägnät, synnerligast som många städer

Kungl. Maj.ts proposition nr 131.

107

omfattade stora ytterområden med gles bebyggelse. Ett nära samråd mellan planförfattaren och vägmyndigheterna finge förutsättas ske under planens utarbetande. Emellertid finge en generalplan tillmätas så stor betydelse be­ träffande trafikledernas planläggning, att föreskrift om obligatoriskt gransk - ningsförfarande i detta hänseende borde meddelas.

Civilförsvarsstyrelsen

uttalar, att åtgärder till förekommande av skadeverkningar vid luftanfall icke alltid omfattades med förståelse av kommunala myndigheter, särskilt under fredstid. För att säkerställa att erforderliga åtgärder för sådant än­ damål vidtoges vid planläggningen, borde generalplanen granskas av statlig myndighet, innan planen antoges.

Tekniska högskolan i Stockholm

har anfört, att stadsplaner och bygg-

nadsplaner enligt förslaget ej skulle avse större områden än som vore eller kunde förväntas inom överskådlig tid bliva bebyggda. Denna regel innebure en avgjord men synnerligen befogad brytning med nu rådande praxis. För­ utsättningen för en dylik begränsning av detaljplanerna måste dock vara, att generalplanen utfördes på ett fullt tillfredsställande sätt. Med hänsyn till generalplanens grundläggande betydelse vid samhällsplaneringen borde generalplanen fastställas av Kungl. Maj:t, varemot stadsplanen i regel borde kunna fastställas av länsstyrelsen. Liknande uppfattning har uttalats av

svenska arkitekters riksförbund,

som därvid tillika framhållit, att man med

en sådan ordning skulle vinna en smidigare och snabbare administration.

Länsstyrelsen i Jämtlands län

anser däremot tillräckliga skäl för fordran å

fastställelseprövning saknas. Länsstyrelsen erinrar, att generalplan, sedan den antagits, enligt förslaget skulle insändas till byggnadsstyrelsen och läns­ styrelsen. En viss prövning av generalplanen torde i detta sammanhang böra ske för bedömande av frågan om planen fyllde de krav, som med hänsyn till stadens utveckling rimligen borde ställas å densamma eller om föreläg­ gande att vidtaga ändring av planen skulle meddelas stadsfullmäktige. Denna prövning torde emellertid icke behöva vara så ingående som en fastställelse­ prövning. En fastställelseprövning skulle komma att onödigt tynga planar­ betet och medföra praktiska olägenheter med hänsyn till de ändringar, som en generalplan på grund av sin natur måste undergå mer än andra planer.

Med avseende å frågan om generalplanen bör göras obli­ gatorisk erinrar

svenska arkitekters riksförbund,

att utredningens upp­

fattning, att så ej borde ske, motiverats med den begränsade tillgången på kompetenta planförfattare och med att sådana planer ej vore nödvändiga i vissa städer med ringa byggnadsverksamhet. Då emellertid generalplanen vore det betydelsefullaste planinstitutet för reglering av ett samhälles utveck­ ling, borde föreskrivas, att sådan plan i varje fall skulle upprättas för städer, men att Kungl. Maj:t i vissa fall ägde medgiva undantag härifrån. Frågan om generalplan, borde vara obligatorisk även för stadsliknande samhällen på landet borde närmare utredas.

Länsstyrelsen i Stockholms län

ifråga­

sätter med hänsyn till generalplanens grundläggande betydelse för de flesta samhällens framtida utveckling, om icke planen borde göras obligatorisk för städerna och de större samhällena. Därest av särskilda skäl, såsom t. ex.

108

Kungl. Maj:ts proposition nr 131.

att stadsplan redan funnes fastställd för stadens eller samhällets hela om­ råde, något behov av generalplan icke förefunnes, borde Kungl. Ma,j:t äga medgiva befrielse från skyldigheten att uppgöra sådan plan. Liknande upp­ fattning har uttalats av

länsstyrelsen i Kalmar län, länsarkitekterna i Hal­

lands

och

Älvsborgs län

samt

överlantmätaren i Gotlands län.

Byggnadsstyrelsen

anför i detta sammanhang, att styrelsen vid många till­

fällen understrukit vikten av att städerna och samhällena läte verkställa nog­ grannare undersökningar och utredningar av de grundläggande faktorer som vore av betydelse för den efterföljande detaljplaneringen. Utan tillgång till dylikt material, som lämpligen kunde framläggas i form av en generalplan, bleve det ofta omöjligt att närmare bedöma lämpligheten av viss stadsplan, i all synnerhet om denna endast berörde en mera begränsad del av samhällets område. Ehuru myndigheterna inom vissa städer och samhällen visat för­ ståelse för angelägenheten av att åvägabringa dylika grundläggande utred­ ningar och goda generalplaner på sina håll upprättats, saknades dock i det stora flertalet fall sådan plan. En viss förbättring i detta hänseende syntes emellertid ha inträtt, i den mån städernas och samhällenas behov av sak­ kunniga biträden kunnat tillgodoses.

Svenska stadsförbundet

framhåller, att generalplanen enligt förslaget skulle

ha endast vägledande uppgift. Med hänsyn härtill syntes giltiga skäl icke finnas att föreskriva rätt för Kungl. Maj:t att ålägga kommun att upprätta generalplan eller vidtaga ändring i sådan plan. Förbundet vore övertygat om att man kunde lita till den lokala bedömningen beträffande behovet av dy­ lik planering. I detta hänseende borde erinras, att åtskilliga städer redan nu och således utan stöd av några som helst lagbestämmelser i ämnet fun­ nit sig böra söka åstadkomma sådana planer. Det låge också i sakens natur, att en central bedömning av dylika frågor omöjligen kunde i det enskilda fallet grundas på lika god inblick i de för frågan avgörande lokala förhål­ landena som de kommunala organen själva ägde.

Länsstyrelsen

c

Göteborgs och Bohus län

har förordat, att kommun, sedan

generalplan upprättats, åtminstone i viss omfattning erhölle rätt att tvångsvis lösa mark, som enligt planen vore avsedd för enskilt bebyggande. Liknande mening har uttalats av

länsstyrelsen

i Västmanlands län, Stockholms stads fastighetskontor

och

stadsplanekontor,

stadsfullmäktige i Sundbyberg, byggnadsnämnden i Härnösand, svenska stadsförbundet, svenska kommunaltekniska föreningen

och

svenska tekno-

log föreningen.

Beträffande giltighetstiden för förordnande om förbud mot nybyggnad inom områden, som i generalplan undantagits från tätbebyggelse eller annan bebyggelse, uttalar

länsarkitekten i Stockholms län,

att sådant förordnande ofta avsåge område, där en exploatering rimligen icke borde komma till stånd på lång tid. Någon anledning att här taga upp förbudsfråga så ofta som vart femte år syntes knappast föreligga. Arbetet med förnyandet av förbud vore icke oväsentligt och med den utveckling, planväsendet enligt lagförslaget kunde förväntas gå emot, syntes allt, som

Kungl. Maj:ts proposition nr 131.

109

kunde underlätta arbetet, böra göras. Om förbudstiden skulle maximeras, borde tio år sättas som maximum. Hinder torde ej föreligga att dessförinnan liäva förbudet, därest utvecklingen och ändrade förhållanden gjorde detta önskvärt. Liknande mening har uttalats av

länsstyrelsen i Stockholms län

och

svenska arkitekters riksförbund.

Även

byggnadsnämnden i Eskilstuna

anser, att en längre tidrymd än fem år i regel bör kunna ifrågakomma.

Länsarkitekten i Jämtlands lån

vill helt slopa tidsbegränsningen.

Länsstyrelsen i Jämtlands län

anser däremot den föreslagna tidsbegräns­

ningen, fem år, lämplig. Genom denna begränsning tvingades vederbörande att med bestämda mellanrum taga under övervägande, huruvida meddelat

byggnadsförbud alltjämt behövde bestå eller detaljplanläggning skulle äga rum.

Tekniska högskolan i Stockholm

har förordat, att kostnaden för

upprättande av generalplan, med hänsyn till dennas stora all­ männa betydelse och statens direkta intresse i vägväsende och skolväsende, till väsentlig del skulle bestridas av statsmedel.

Stockholms stads kammarkontor

har framhållit, att det från ekonomisk

synpunkt vore vanskligt att ge publicitet åt en preliminär men jämförelsevis detaljerad plan. En för det allmänna ogynnsam markvärdestegring och osund markspekulation borde undvikas.

Departementschefen.

Generalplanen är avsedd att vara en översiktsplan som för en kommun eller större delen därav angiver grunddragen för markens användning och som skall tjäna till ledning vid framtida detaljplanering. I generalplanen skola enligt förslaget angivas viktigare trafikleder och allmänna platser samt de områden som avses skola tätbebyggas eller tagas i anspråk för friluftsliv eller eljest bevaras med landsbygdskaraktär. Huvudsyftet med ge­ neralplanen är sålunda att klargöra de faktorer som äro av betydelse för den efterföljande detaljplaneringen. Utan en sådan översikt är det i allmän­ het icke möjligt för de kommunala organen och granskande, statliga myn­ digheter att avgöra, huruvida ett förslag till detaljplan för ett begränsat område riktigt anpassats till utvecklingen inom kommunen i dess helhet. Icke minst betydelsefull blir generalplanen från vägväsendets synpunkt. Genom att planläggningen sker i ett större sammanhang kunna bebyggelse- områdena bestämmas på ett med hänsyn till förefintliga eller planerade trafikleder mera ändamålsenligt sätt än eljest. Väg- och vattenbyggnads­ styrelsen får genom planen den överblick över trafiknätet utan vilken det är svårt för styrelsen att vid granskning av förslag till stadsplaner bedöma lämpligheten av ifrågasatta trafikanordningar. Om översiktsplan saknas, kan följden lätt bli, att onödigt dyra eller eljest mindre lämpliga trafikleder ut­ läggas.

För att generalplanen skall kunna fylla sin uppgift behöver den icke vara förenad med rättsverkningar på samma sätt som en stadsplan eller bygg-

no

Kungl. Maj.ts proposition nr 131.

nadsplan. Det är naturligtvis önskvärt, att en generalplan, varigenom mar­ ken planerats på ett ändamålsenligt sätt, icke frångås utan att det på­ kallats av utvecklingen. Om planen ej är tvingande, är det icke alltid möj­ ligt att hindra, att marken bebygges eller eljest tages i anspråk på ett sätt som försvårar planens genomförande. Å andra sidan skulle en plan som är bindande komma att verka tyngande och kunna föranleda ett besvärligt koncessionssystem. Det lärer icke heller kunna ifrågakomma att göra pla­ nen tvingande utan att föreskriva skyldighet för kommun att åtminstone i vissa fall ersätta markägarna den skada som uppkommer för dem genom att de icke få förfoga över marken på det sätt som de eljest kunnat göra. En dylik skyldighet kan medföra att kommunerna underlåta att upprätta gene­ ralplan. Institutet skulle följaktligen icke vinna tillämpning i önskvärd ut­ sträckning. övervägande skäl synas därför tala för att generalplanen i första hand får vara allenast en översiktsplan till ledning för framtida detaljpla­ nering.

Åtskilliga kommuner torde emellertid icke ha några betänkligheter mot att göra generalplan tvingande. Med hänsyn härtill torde möjlighet böra finnas att förläna planen eller del därav rättsverkan. I stad torde detta böra ske endast efter framställning av stadsfullmäktige. På landet äro för­ hållandena annorlunda. För de egentliga landskommunernas del torde man icke kunna undvara initiativrätt för något statligt organ. Jag vill erinra, att länsstyrelsen äger att på landet fastställa byggnadsplaner och utom- plansbestämmelser utan att kommunen gjort framställning därom och det synes ej möta större betänkligheter mot att tillerkänna generalplan på landet vissa rättsverkningar även utan framställning av kommunen. Ett beslut härom behöver ej alltid medföra ekonomiska förpliktelser för kommunen. Kan beslutet medföra direkta utgifter för kommunen av någon betydenhet, torde framställning från kommunens sida regelmässigt böra förutsättas.

Den möjlighet att förläna generalplan bindande verkan som sålunda skulle finnas är främst påkallad av önskemålet att hindra, att mark som i planen undantagits för särskilt ändamål — exempelvis för väg, allmän plats eller friluftsliv — bebygges eller tages i anspråk på sätt som försvårar ge­ neralplanens genomförande. Nämnda möjlighet kan emellertid få stor be­ tydelse därutöver. För ett samhälles ändamålsenliga utveckling kan det, så­ som förut nämnts, vara av stor vikt, att ett område tills vidare undantages från bebyggelse även om det visserligen i och för sig är lämpat härför. Så kan vara fallet, om i närheten finnes ett redan planlagt område som ännu icke till fullo bebyggts och det är önskvärt, att det redan planlagda området först utnyttjas innan ny mark tages i anspråk för bebyggelse. Nu gällande lag saknar emellertid medel att tills vidare undantaga visst område från bebyggelse. Som en följd härav ha — till förekommande av oreglerad randbebyggelse —- stadsplan eller byggnadsplan fastställts för så stora områden, att de icke kunna förväntas bliva bebyggda inom rim­ lig tid. Planerna bli till följd härav ej sällan omoderna långt innan de ut­ nyttjats. En annan olägenhet av denna ordning är, att bebyggelsen blir alltför spridd samt att vägar liksom anläggningar för vattenförsörjning och avlopp

Kungl. Maj.ts proposition nr 131.

111

draga onödigt stora kostnader. Som en nödfallsutväg har mark, som ansetts böra reserveras, på några håll utlagts som allmän plats och därigenom undan- tagits från bebyggelse. För att förebygga sådana missförhållanden torde gene­ ralplanen böra bereda möjlighet att reservera mark, vilken tills vidare, i avbidan på samhällets utveckling, antingen icke alls får tagas i anspråk för bebyggelse eller i varje fall icke får tätbebyggas. Genom att giva general­ planen rättsverkan i sådan del kan planen utnyttjas för att framtvinga ett utbyggande av samhället i etapper.

Beslut, varigenom rättsverkan tillagts generalplan i vad mark reserverats för framtida behov torde böra meddelas allenast för viss tid, med möjlighet till förlängning. Stadsplaneutredningan har föreslagit, att sådant beslut skall kunna gälla fem år. I några yttranden har hävdats att denna tid skulle vara alltför kort och borde utsträckas till tio år. Då det emellertid synes motiverat, att de kommunala organen åtminstone vart femte år taga under ompröv­ ning, huruvida byggnadsförbudet alltjämt behöver bestå eller tiden är mogen för detaljplanläggning, anser jag den av utredningen föreslagna tidsbegräns­ ningen väl avvägd.

Någon inlösningsskyldighet för kommun beträffande sådana reservat som nu nämnts torde, då intrånget i markägarnas förfoganderätt avses skola vara av allenast övergående art, ej böra föreskrivas. Frågan, i vilken utsträckning ersättning bör utgå för skada som markägare åsamkas genom byggnadsför­ budet, avser jag att behandla i samband med vissa spörsmål rörande förbud mot tätbebyggelse (se sid. 119—120).

Av samma skäl som anförts beträffande regionplan torde den i flera ytt­ randen berörda frågan om rätt för kommun att tvångsvis inlösa mark som enligt generalplan är avsedd till enskilt bebyggande icke böra nu upptagas till prövning.

I ett flertal yttranden har förordats, att generalplan skall obligatoriskt upp­ rättas för alla städer och andra större samhällen. Det är naturligtvis med hänsyn till den grundläggande betydelse som generalplan måste få för den följande utvecklingen önskvärt, att sådan plan finnes för alla städer och större samhällen med ännu outnyttjade ytterområden eller liknande. Det torde emellertid kunna förväntas, att de flesta städer och samhällen även utan tvingande föreskrift utan dröjsmål komma att föranstalta om upprät­ tande av generalplan. Med hänsyn till svårigheterna att i alla fall erhålla kompetenta arbetskrafter för planernas uppgörande anser jag ovillkorlig skyldighet för kommun att upprätta generalplan ej böra föreskrivas. Såsom stadsplaneutredningen föreslagit bör dock möjlighet finnas att framtvinga uppgörande av generalplan för kommun som utan skäl underlåter att för­ anstalta härom. Uppgörande av generalplan kan framtvingas, förutom ge­ nom direkt föreläggande, genom att begärd faststiillelse av detaljplan vägras, intill dess erforderlig generalplaneutredning verkställts.

Generalplan torde, såsom stadsplaneutredningen föreslagit, böra antagas av stadsfullmäktige eller däremot svarande myndighet. I ett stort antal ytt­ randen har förordats, att planen — även i det fall att den icke skall äga rättsverkan — skall fastställas av statlig myndighet. De skäl som anförts till

112

Kungl. Maj.ts proposition nr 131.

stöd härför äro otvivelaktigt beaktansvärda. I den mån generalplanen icke avses skola vara tvingande är emellertid fastställelse av planen icke erfor­ derlig för att vinna det med planen avsedda huvudsyftet att tjäna till led­ ning vid efterföljande detaljplanering. Att fordra fastställelse skulle där­ jämte tynga planarbetet och medföra praktiska olägenheter med hänsyn till att generalplanen på grund av utvecklingen måste ändras oftare än andra planer. Jag anser mig därför icke kunna biträda det i yttrandena framförda förslaget, att generalplanen alltid skall fastställas av statlig myndighet. Det är emellertid av största betydelse, att generalplanen utformas under hän­ synstagande till icke blott lokala utan även allmänna behov. Under planens utarbetande bör samråd därför äga rum med bl. a. vederbörande statliga plan-, väg- och civilförsvarsmyndigheter. Med hänsyn till de indirekta rätts­ verkningar planen medför även om den icke är tvingande synes därjämte en viss kontroll över planarbetet böra anordnas på det sättet att planen un­ derkastas granskning av statlig myndighet, innan den antages av fullmäk­ tige. En sådan granskning skulle medföra bl. a. den fördelen, att de kom­ munala myndigheterna kunna med större säkerhet påräkna att detaljplaner, vilka uppgöras med ledning av en generalplan som vid sådan granskning lämnats utan erinran, bli fastställda. Granskning av generalplan för stad, kö­ ping och municipalsamhälle torde böra ankomma på byggnadsstyrelsen. Ge­ neralplan för landskommun synes lämpligen böra granskas av länsarkitekten.

Om generalplan skall erhålla bindande verkan, torde den böra underkas­ tas en mera ingående prövning än nyssnämnda granskning. Denna prövning synes böra ankomma på Kungl. Maj:t, såvitt avser generalplan i stad, köping och municipalsamhälle. I fråga om generalplan på landet torde prövningen i överensstämmelse med vad som eljest i allmänhet gäller på landet böra anförtros länsstyrelsen. Beslut, varigenom bindande verkan tillägges gene­ ralplan, synes lämpligen böra ha formen av att planen fastställes att lända till efterrättelse. Av vad jag förut anfört framgår att sådan fastställelse kan avse del av planen.

Det torde, på samma sätt som i fråga om stadsplan, principiellt böra an­ komma på vederbörande kommun att svara för de med generalplans upp­ rättande och genomförande förenade kostnaderna. Frågan, i vad mån stats­ bidrag bör utgå till kostnaden för upprättande av generalplan, torde icke böra prövas i detta sammanhang.

Mot vad stadsplaneutredningen anfört rörande nödvändigheten att låta generalplanen komma till allmänhetens kännedom har jag icke något att erinra.

Stadsplan.

Stadsplaneutredningen.

Det nuvarande stadsplaneinstitutet skall enligt utredningens förslag bevaras i princip oförändrat. Utredningen har emellertid förordat ett stort antal änd­ ringar i gällande bestämmelser angående stadsplan. För innebörden av dessa ändringsförslag kommer jag att redogöra i samband med detaljmotiveringen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 131.

113

Stadsplaneutredningen har betonat angelägenheten av att stadsplanelägg-

ning i förskott av alltför stora områden förhindras. Det borde därför stad­

gas, att stadsplan ej finge utläggas över större område än som kunde för­

väntas bli bebyggt inom överskådlig tid. Det vore även önskvärt, att redan

fastställda planer, vilka strede mot detta stadgande, reviderades till över­

ensstämmelse därmed. En dylik revision borde genomföras med all den

skyndsamhet som tillgången på kompetenta arbetskrafter medgåve.

Utredningen anför vidare, att det inom stad alltid skulle finnas byggnads­

nämnd, vars lov erfordrades för företagande av nybyggnad. Om utanför

stadsplanelagt område tätare bebyggelse syntes vara att förvänta, hade nämn­

den att antingen tillse att stadsplan uppgjordes eller ock verka för att andra

åtgärder vidtoges till förhindrande av ett planlöst eller eljest olämpligt ut­

byggande av staden. Av vikt vore, att en stad icke sökte undandraga sig

stadsplaneläggning, där sådan erfordrades. Genom tillämpning av bestämmel­

serna i 4 § stadsplanelagen, vilka utredningen förutsatte skola bibehållas,

kunde emellertid missförhållanden av detta slag förhindras. Enligt nämnda

bestämmelser kunde Kungl. Maj:t framtvinga en stadsplan eller stadsplane-

ändring, där så funnes nödigt för stads allmänna utveckling eller till främ­

jande av betydande allmänt intresse. Det syntes böra åligga länsstyrelsen att,

om länsstyrelsen funne påkallat att stadsplan upprättades och sådan plan

icke syntes kunna åvägabringas i annan ordning, anmäla förhållandet för

Kungl. Maj:t för vidtagande av nödiga tvångsåtgärder.

Yttrandena.

Några anmärkningar mot stadsplaneinstitutet av mera principiell innebörd

ha icke anförts i yttrandena.

Länsstyrelsen i Kronobergs lån

har uttalat, att

de nya bestämmelserna om stadsplan utformats på ett i allmänhet lyckligt

sätt och under tillvaratagande av de positiva värden som gällande rätt repre­

senterade.

Byggnadsstyrelsen

anför, att stadsplaneinstitutet i utredningens

förslag underkastats endast mindre förändringar, vilka i stort sett samman-

fölle med av styrelsen tidigare framförda synpunkter och ej föranledde nå­

gon erinran från styrelsens sida.

Tekniska högskolan i Stockholm,

vilken såsom förut nämnts förordar

att generalplanen alltid skall fastställas av Kungl. Maj:t och få en grund­

läggande betydelse, anför, att om generalplaneinstitutet finge den starkare

ställning, som sålunda föreslagits och som skulle medföra att stadsplaner­

na i regel skulle kunna fastställas av länsstyrelse, stadsplaneringen komme

att beslå i ett utformande i detalj av vad som fastslagits i generalplanen.

Detta syntes också lämpligt.

Beträffande stadsplaneutredningens uttalande om angelägenheten av att

stadsplan ej fastställes för alltför stora områden har

föreningen Sveriges

stadsarkitekter

anfört, att det för en stor del samhällen under tidigare år

fastställts stadsplaner av den omfattning, att de vida överskrede vad som

Bihang till riksdagens protokoll 1947. 1 sand. Nr 131.

8

114

Kungl. Maj;ts proposition nr 131.

kunnat tänkas bliva exploaterat inom överskådlig tid. När fråga uppkommit om de stadsplanelagda områdenas bebyggande, hade stadsplanerna visat sig oändamålsenliga. Ej alltid hade stadsplaneändring kunnat genomföras, in­ nan bebyggelse redan ägt rum. Behov av att få sådana stadsplaner i vissa delar upphävda hade därför vid skilda tillfällen framträtt, men upphävande hade i regel icke medgivits annat än i samband med upprättande och fast­ ställande av ny plan. I och med region- och generalplaneinstitutens till­ komst måste sådant upphävande kunna ske. Ett riktigt generalplanerande med tidsprogram m. m. torde icke vara möjligt, försåvitt gamla, omoderna och olämpliga stadsplaner skulle lägga sin tyngande hand över detsamma. I motiveringen till utredningens lagförslag framhölles även detta, och tyd­ ligen avsåges, att efter förslagens genomförande framställningar om äldre planers undanröjande skulle kunna bifallas. En sådan ordning måste emel­ lertid anses vara så betydelsefull, att den borde givas uttryckligt stöd i lagtexten. Liknande mening har uttalats av

svenska kommunaltekniska för­

eningen

och

byggnadsnämnden i Gävle.

Stockholms stads stadsplanekontor

framhåller i detta sammanhang, att

förefintligheten av sakkunnigt genomarbetade och tillräckligt omfattande generalplaner vore en förutsättning för att man skulle kunna inskränka stads- och byggnadsplaner till att omfatta endast aktuella byggnadsområ- den. Dessa båda sistnämnda planinstitut vore förbundna med en så om­ fattande teknisk och administrativ apparat, att de om möjligt icke borde få större utsträckning än som svarade mot verkligt byggnadsbehov. Olä­ genheterna av att stadsplaner fastställts långt innan bebyggelse vore aktu­ ell vore väl kända, och kontoret kunde på denna punkt inskränka sig till att peka på exempelvis stadsdelen Aspudden i Stockholm, där en gammal icke genomförd plan försvårat upprättandet av en ny. Emellertid reglerade stadsplanerna bebyggelsen så i detalj, att man ofta icke kunde utarbeta ett slutgiltigt förslag förrän i samband med projekteringen av byggnaderna. Funnes det redan stadsplan för området, ställdes man inför valet att taga olägenheterna av den befintliga stadsplanen eller den tidsutdräkt som dess ändrande medförde.

Departementschefen.

Såsom jag förut framhållit bör stadsplaneinstitutet liksom hittills komma till användning för detaljplaneringen av bebyggelsen i stad. Införandet i byggnadslagstiftningen av de nya region- och generalplaneinstituten nödvän­ diggör icke några större förändringar av stadsplaneinstitutet. Detta institut torde därför böra överföras till den nya byggnadslagen i princip oförändrat.

Stadsplaneinstitutet bör, såsom jag förut framhållit, kunna komma till användning även på landet utan samband med municipalbildning. Denna utsträckning av stadsplanens tillämpning nödvändiggör dock icke någon ändring i institutets utformning. Om föreskrifterna rörande iordningstäl­ lande och upplåtande till allmänt begagnande av gata eller annan allmän plats prövas vara i oskälig grad betungande för landskommun, bör dock

Kungl. Maj:ts proposition nr 131.

115

möjlighet finnas att medgiva nödig lindring i kommunens skyldigheter. Vi­ dare torde böra stadgas befogenhet för länsstyrelse att, då fråga uppkom­ mit om upprättande av stadsplan för område inom landskommun, föreskri­ va det förbud mot nybyggnad som kan finnas påkallat.

I yttrandena har ifrågasatts att, eftersom stadsplanen endast innebär en utformning i detalj av den planläggning som sker genom generalplanen, stadsplanen skall fastställas av länsstyrelsen. Ett genomförande av detta förslag skulle helt visst innebära en förenkling i administrativt hänseende. Generalplanen avses emellertid icke skola vara obligatorisk och kommer endast i begränsad utsträckning att bli föremål för fastställelseprövning Stadsplanerna kunna följaktligen icke antagas regelmässigt utgöra en de­ taljutformning av en av Kungl. Maj:t godkänd planläggning i stort. Jag är med hänsyn härtill icke beredd att nu förorda någon ändring i den nuva­ rande fastställelseprövningen. Måhända kan emellertid detta spörsmål fram­ deles komma i ett ändrat läge, när erfarenhet vunnits om generalplane- institutet.

Jag har i ett annat sammanhang berört olägenheterna av att stadsplan fastställes för alltför stora områden. Det torde därför i byggnadsstadgan böra föreskrivas, att stadsplan icke må fastställas för större område än som kan förväntas bliva bebyggt eller eljest taget i anspråk inom överskådlig tid. Såsom stadsplaneutredningen funnit är det vidare önskvärt, att redan fast­ ställda planer, som omfatta alltför stora områden, bli föremål för revision. Frågan om upphävande av fastställd stadsplan är ej reglerad i gällande lag. Det är emellertid klart, att en stadsplan kan upphävas i samband med att ny plan fastställes. Hinder torde ej heller möta att utan samband med sådan ändring upphäva stadsplan. Något särskilt lagstadgande härom synes emel­ lertid icke påkallat. Kungl. Maj:t lärer även utan att detta uttryckligen an- gives i lagen äga befogenhet att upphäva stadsplan i samma ordning som gäller för antagande och fastställelse av sådan plan.

Om tätbebyggelse, såsom jag förordat, hädanefter icke må komma till stånd utan föregående prövning och planläggning och markägarna sålunda kunna förhindras att bygga, där de själva önska, blir det av större vikt än förr, att städerna icke undandraga sig planläggning när sådan erford­ ras. Om en stad emellertid skulle göra sig skyldig till dylik försummelse, bör möjlighet liksom hittills finnas att framtvinga stadsplan.

Nu gällande detaljbestämmelser rörande stadsplan torde i åtskilliga hän­ seenden böra jämkas med hänsyn till den erfarenhet som vunnits vid be­ stämmelsernas tillämpning.

Byggnadsplan.

Stadsplaneutredningen.

Beträffande byggnadsplaneinstitutet erinrar stadsplaneutredningen, att byggnadsplan för närvarande kunde komma till användning allenast på den egentliga landsbygden. Vid sidan av byggnadsplan och stadsplan kunde de­

116

Kungl. Maj.ts proposition nr 131.

taljplanering ske genom avstyckningsplan. Sistnämnda plan vore emellertid till sitt syfte egentligen allenast ett institut för planläggning av fastighets­ bildningen. Upprättande av avstyckningsplan vore beroende av vederbörande fastighetsägare. Från åtskilliga håll hade framförts önskemål om avskaffande av avstyckningsplaneinstitutet. De erinringar som riktats mot detsamma bott­ nade framför allt däri, att institutet från bebyggelsesynpunkt saknade regle­ rande verkan. Hinder mötte ej mot att mark, som i avstyckningsplanen ut­ lagts såsom öppen plats, bebyggdes eller att eljest avsikten med planen mot­ verkades genom byggnadsföretag. Detta vore uppenbarligen en brist.

I anslutning härtill anför utredningen, att om avstyckningsplanen skulle bibehållas i planlagstiftningen erfordrades, att institutet i fråga komplette­ rades i olika hänseenden. Avstyckningsplanen borde sålunda förbindas med rättsverkningar i bebyggelsereglerande syfte samt jämväl i övrigt så utfor­ mas, att den i sak komme att få karaktären av en enkel byggnadsplan. Men med denna uppfattning syntes det irrationellt att behålla avstyckningsplanen såsom ett särskilt planinstitut. Byggnadsplanen fyllde samma ändamål.

Utredningen erinrar, att fastighetsbildningssakkunniga i sitt den 1 septem­ ber 1944 avgivna betänkande med förslag till lag om ändring i vissa delar av jorddelningslagen samt lag om sammanläggning av fastigheter å landet m. m. (SOU 1944: 46) föreslagit, att avstyckningsplanen skulle inom om­ råden, där jorddelningslagen vore tillämplig, ersättas av byggnadsplan. Be­ träffande städer och sådana stadsliknande samhällen, där jorddelningslagen ej ägde tillämpning, hade fastighetsbildningssakkunniga icke föreslagit någon ändring i gällande regler. Avskaffandet av avstyckningsplanen på landet be­ hövde naturligtvis ej medföra, att institutet i fråga upphävdes jämväl för städernas och de stadsliknande samhällenas del. Å andra sidan torde det vara nödvändigt, att om avstyckningsplanen där alltjämt skulle kunna före­ komma, institutet underkastades åtskilliga kompletteringar, på sätt nyss an­ tytts. En avstyckningsplan i stad skulle sålunda till såväl innehåll som rätts­ verkningar komma att icke nämnvärt skilja sig från byggnadsplanen på lan­ det. Att vid sådant förhållande bibehålla benämningen avstyckningsplan syntes olämpligt. Innan ståndpunkt toges till frågan om införande av bygg­ nadsplan i städer och stadsliknande samhällen, borde emellertid övervägas, om överhuvud taget där vid sidan av stadsplanen erfordrades något detalj- reglerande planinstitut.

Utredningen har härom anfört följande:

Skall utan risk för att markägarnas intressen otillbörligen åsidosättas kunna uppehållas fordran på att tätare bebyggelse icke må äga rum inom stads område, med mindre detaljplan för bebyggelsen upprättats, torde stads- planeinstitufet i dettas nuvarande skick icke vara tillfyllest. Att få en stads­ plan till stånd mot stadens vilja är för närvarande förenat med åtskilliga svårigheter. Markägarna skulle, om stadsplan vore den enda förutsättningen för tätbebyggelse, kunna utsättas för godtycke från städernas sida. Den en­ ligt 4 § stadsplanelagen gällande begränsningen i städernas s. k. stadsplane- monopol är ej alltid tillräcklig garanti häremot. Det kan vara skäligt, att en markägare medgives exploatera sin mark för hyggnadsändamål, även om det

Kungl. Maj.ts proposition nr 131

117

ej, på sätt stadgas i nämnda paragraf, finnes för stadens ändamålsenliga ut­

veckling eller till främjande av betydande allmänt intresse nödigt, att stads­

plan upprättas för området.

Men ej heller ur städernas synpunkt är det tillfredsställande, att man för

planläggning av bebyggelsen inom visst område alltid är hänvisad till stads-

planeinstitutet, sådant detta utformats i den nuvarande stadsplanelagen. Även

med beaktande av de möjligheter till ekonomiska lättnader för städerna, som

52 och 53 §§ stadsplanelagen erbjuda, synes det icke rimligt, att en stad för

att säkra reglerad bebyggelse inom ett område, som staden kanske helst

skulle vilja se helt fredat från tätbebyggelse eller som i varje fall icke anses

lämpligen böra för närvarande exploateras, skall vara tvungen att bekosta

och genomföra stadsplan för området. Upprättas inom sådant område detalj­

plan, synes det åtminstone skäligt, att vederbörande markägare svara för

kostnaderna i större utsträckning än som erfordras i fråga om stadsplan.

Vill man möjliggöra detaljreglering av bebyggelsen i stad inom område,

där staden icke önskar upprätta stadsplan, och där någon skyldighet för

staden härutinnan ej heller föreligger enligt gällande bestämmelser, torde,

om man bortser från en med bebyggelsereglerande verkan utrustad avstyck-

ningsplan, två vägar stå öppna. Den ena är, att byggnadsplaneinstitutet —

med de jämkningar däri som av omständigheterna kunna påkallas — införes

även i stad. Härmed viimes att staden kan undgå ekonomiskt ansvar för

planen och att detta i stället kommer att omedelbart åvila vederbörande

markägare, vilka, om de önska erhålla tillstånd till tätbebyggelse, själva få

bekosta erforderlig planläggning och dennas genomförande. Den andra vägen

är, att staden visserligen förpliktas upprätta och genomföra stadsplan jämväl

inom område, beträffande vilket någon skyldighet härtill ej åligger staden

enligt 4 § stadsplanelagen, men att samtidigt tillses, att staden icke därige­

nom orsakas kostnader. De kostnader, som i detta sammanhang ifrågakom-

ma, äro ej blott engångsutgifter för planens upprättande, marklösen samt

anläggning av gator och ledningar m. m. utan även framtida årliga utgifter,

t. ex. för gatuunderhåll, renhållning och belysning.

Beträffande sistnämnda alternativ framhåller utredningen, att om man ut­

vidgade stadens skyldighet att upprätta och genomföra stadsplan, gällande

bestämmelser angående stadens och markägarnas inbördes rättsförhållanden

borde på det sätt ändras, att stadens möjlighet att av markägarna få ersätt­

ning för sina kostnader ökades. På sätt och vis skapades därigenom ett helt

nytt planinstitut ehuru under stadsplanens namn. Skulle nuvarande ersätt­

ningsregler kompletteras med särbestämmelser för det specialfall av stads­

plan, varom här vore fråga, bleve apparaten ganska tung. Frånsett de be­

tänkligheter mot en anordning av antytt slag, som av nu angivna orsaker

inställde sig, kunde principiella invändningar göras. Lagens ståndpunkt kunde

sägas vara den, att det enda fall, då en stadsplan borde få upprättas mot

vederbörande stads önskan, vore, när stadens underlåtenhet att upprätta så­

dan plan måste med hänsyn till stadsplanens nödvändighet ur stadens eller

statsnyttans synpunkt anses såsom en verklig försummelse. Denna stånd­

punkt syntes alltjämt äga fog för sig.

Utredningen uttalar, alt om man av anförda skäl icke ville utvidga stä­

dernas skyldighet att upprätta stadsplan, man vore hänvisad alt införa

bvggnadsplan i stad. De icke sladsplanelagda delarna av en stads ylterom-

118

Kungl. Maj.ts proposition nr 131.

råden företedde till sin natur ofta ej någon skillnad från den egentliga lands­ bygden. Likaväl som inom eu landskommun tätbebyggelse kunde regleras genom byggnadsplan, syntes dylik plan böra komma till användning för reglering av bebyggelsen inom sådana med landsbygden jämförbara delar av stad, vilka ännu ej vore mogna för stadsplan. Stadsplaneutredningen fö­ resloge alltså, att avstyckningsplanen även i städer och stadsliknande sam­ hällen ersattes med en byggnadsplan. Gällande bestämmelser om byggnads­ plan vore emellertid ur flera synpunkter mindre tillfredsställande. De erin­ ringar, vilka kunde riktas mot nuvarande föreskrifter, hänförde sig huvud­ sakligen dels till byggnadsplanens rättsverkningar, dels ock till reglerna om kostnaderna för planens uppförande.

Beträffande byggnadsplanens rättsverkningar anför utredningen till ep början:

Byggnadsplanens rättsverkningar äro begränsade. Viktigast är det i 63 § stadsplanelagen stadgade förbudet mot nybyggnad i strid mot byggnadsplan. Därjämte äger, jämlikt tredje stycket av samma paragraf samt 20 §, läns­ styrelsen meddela förbud mot schaktning, fyllning, trädfällning eller annan därmed jämförlig åtgärd av beskaffenhet att kunna väsentligt försvåra om­ rådets användande för avsett ändamål. Har, sedan byggnadsplan fastställts, nybyggnad ägt rum inom det planlagda området, må enligt 65 § sådan mark, som enligt planen är avsedd till väg eller annan allmän plats och till följd av nybyggnaden erfordras för samfärdseln inom området, utan ersättning tagas i anspråk och nyttjas för det avsedda ändamålet. Villkor härför är dock, att marken är obebyggd och vid planens fastställande tillhörde antingen den fastighet, varå byggnaden uppförts eller varifrån mark för byggnaden upp­ låtits, eller ock annan fastighet, som hade samma ägare. I annat fall är fas­ tighetsägaren ej, även om i byggnadsplanen mark avsetts för väg, skyldig att på grund av planen upplåta den sålunda utmärkta vägmärken. Någon föreskrift om skyldighet att upplåta nyttjanderätten till i byggnadsplanen upptagen allmän plats, i den mån den ej erfordras för samfärdseln, finnes alls icke. Motsvarighet saknas vidare alldeles till de i fråga om stadsplan gällande bestämmelserna angående lösen av mark inom det planlagda området. Av­ saknaden av alla ersättningsbestämmelser kan medföra orättvisor markägar­ na emellan. En ägare kan nödgas tåla intrång i sin förfoganderätt till marken i förhållandevis större utsträckning än andra utan att fördenskull erhålla större nytta av planen. Beträffande byggnadsplans rättsverkningar må slut­ ligen nämnas att genom lag den 20 juni 1941 har till 63 § stadsplanelagen fogats ett nytt fjärde stycke, däri stadgas att, om så finnes erforderligt, läns­ styrelsen äger för område, som ingår i byggnadsplan, meddela förbud mot nybyggnad utan tillstånd av länsstyrelsen, innan avlopp för området an­ ordnats.

Att ersättning ej kan tillerkännas markägare för intrång till följd av bygg­ nadsplan har medfört en mycket stor inskränkning i möjligheterna att utföra planläggningen rationellt. Vägar ha sålunda många gånger icke kunnat i planen förläggas på lämpligast möjliga sätt, och utläggandet av mark till parker och andra öppna platser samt till offentliga byggnader bar förhind­ rats eller försvårats. De uppkomna bristerna ha tydligt framträtt exempelvis i sådana fall, då stadsplan skolat läggas över områden, som förut planlagts genom byggnadsplan.

De viktigaste spörsmål, som påkalla reglering inom ett byggnadsplaneom- råde, gälla vägar och andra allmänna platser samt vatten och avlopp. Enligt

Kungl. Maj.ts proposition nr 131.

119

vad nyss nämnts kan länsstyrelsen framtvinga en lösning av avloppsfrågan genom att, med stöd av 63 § fjärde stycket stadsplanelagen, förbjuda nybygg­ nad inom området, innan avlopp anordnats. Liknande befogenhet synes böra tilldelas länsstyrelsen jämväl beträffande vattenförsörjningen och vägarna.

Utredningen anser, att vattenlagens regler i huvudsak vore väl ägnade att möjliggöra genomförandet av planlagda avloppsföretag. Vad anginge vattenförsörjningsanordningar saknades i lagen ännu bestämmelser om ett samgående av de av sådana anordningar berörda intressenterna. Detta hind­ rade dock ej, att vattenledningsförelag tillskapats i stor utsträckning, vanli­ gen i kommunal regi. Mången gång hade dessa företag kunnat till största delen finansieras på basis av inflytande avgifter för vattenledningsvatten. Både beträffande vattenlednings- och avloppsföretag syntes för övrigt sär­ skilt under senare år kunna spåras en tendens i den riktningen, att kommu­ nerna blivit alltmer intresserade av att taga initiativ till och på olika sätt stödja sådana företag.

Med avseende å vägar och andra allmänna platser har utredningen anfört följande.

Har mark i en byggnadsplan avsatts för väg eller annan allmän plats, får såsom nämnts marken ej bebyggas. Någon ersättning för det intrång, mark­ ägaren härigenom lider, utgår för närvarande ej. Häremot finnes ej något att invända för den händelse byggnadsplanen upprättats med markägarnas samtycke och i enlighet med deras önskningar. Är åter detta ej fallet, blir läget ett annat. Då omständigheterna kunna nödvändiggöra, att en fastighets­ ägare måste upplåta mera mark för allmänt ändamål i förhållande till den nytta, han har av planen, än andra, kunna, såsom förut framhållits, orätt­ visor för närvarande ej undvikas. Under vissa förhållanden synes det visser­ ligen rimligt, att mark avstås utan ersättning. Detta gäller de i 65 § stads­ planelagen omförmälda fallen, då mark, som i byggnadsplanen utlagts till väg eller annan allmän plats, till följd av nybyggnad, som markens ägare verkställer, erfordras för samfärdseln inom byggnadsplaneområdet. Ett stad­ gande, motsvarande stadsplanelagens 65 §, torde alltså böra finnas jämväl i den nya lagen. Vidare föreslår utredningen, att bestämmelser, motsvarande de i 52 § stadsplanelagen beträffande stadsplan intagna, meddelas även i fråga om byggnadsplan. Har ägare av fastighet, som omfattas av byggnads­ planen, för avsikt att exploatera marken, bör han alltså vara skyldig att även i andra fall än de som avses i 65 § stadsplanelagen i viss utsträckning upplåta mark för vägar och andra allmänna platser utan att därför erhålla gottgörelse utöver den nytta, som genom planen beredes honom. Avsättes eljest utan ägarens medgivande i byggnadsplan mark för ändamål, som nu sagts, bör däremot skälig ersättning utgå. Ersättningen bör avse dels under vissa förutsättningar det intrång, markägaren lider genom förbudet att be­ bygga marken, dels ock. då sedermera marken tages i anspråk för avsett än­ damål, gottgörelse för själva markupplåtelsen. I förra fallet synes ersättning­ en böra utgå med visst belopp för år; i det senare böra angående ersättning­ ens bestämmande skäligen gälla samma regler som då mark tages i anspråk för vägändamål utanför planlagt område.

Ersättningsskyldigheten torde, då fråga är om intrång till följd av allmän väg, böra åvila kronan. 1 andra fall synes erforderlig medelsanskaffning och medlens fördelning mellan de ersättningsberättigade lämpligen kunna bero på sådan vägförening, varom förmäles i lagen om enskilda vägar. Dylik

120

Kungl. Maj:ts proposition nr 131.

förening synes jämväl kunna åläggas att svara för den intrångsersättning, som kan orsakas av att i byggnadsplan utläggas andra allmänna platser än vägar. Finnes ej vägförening, bör sådan alltså, då ersättning ifrågakommer, bildas. På denna förening torde tillika böra ankomma iordningställandet och underhållet av allmänna platser som nyss sagts. Att vägförening anförtros uppgiften att omhänderha ej blott den enskilda väghållningen inom ett bygg- nadsplaneområde utan även andra allmänna platser därinom än vägar, synes ej behöva möta betänkligheter. Anordningen dikteras av praktiska skäl. Om densamma ej godtages, skulle det bli nödvändigt att bilda en särskild för­ ening för ändamålet av samma slag som vägföreningen, vilket emellertid förefaller att vara en onödig apparat. Något väsentligt ökat arbete torde väg­ föreningen ej behöva åsamkas genom den dubbla uppgiften.

Skapas möjlighet för vägförening att taga befattning ej blott med vägar utan även med andra allmänna platser inom ett byggnadsplaneområde, kan den brist avhjälpas, som enligt vad förut anförts vidlåder nuvarande bygg- nadsplaneinstitut därutinnan, att mark, som i byggnadsplan avsatts till all­ män plats men ej erfordras för samfärdseln inom området, icke kan tvångs­ vis tagas i anspråk för avsett ändamål. En förutsättning för att en fastig­ hetsägare skall kunna åläggas att upplåta mark för annat ändamål än sam­ färdseln, synes nämligen vara dels att markägaren beredes möjlighet till ersättning för den händelse skäl därtill äro, dels ock att garantier vinnas för att platsen efter upplåtelsen iordningställes för ändamålet och underhålles. De åtgärder, som i dessa hänseenden erfordras, komma, vid bifall till vad här föreslås, att åvila vägföreningen. Hinder synes därför ej böra möta mot in­ förande av skyldighet för markägare att, om vägförening finnes, efter för­ ordnande av länsstyrelsen medgiva, att mark, som i byggnadsplan avsatts till allmän plats, tages i anspråk och nyttjas härför, i den mån så med hänsyn till bebyggelsens fortskridande prövas erforderligt.

I anslutning till vad nu anförts må framhållas lämpligheten av att läns­ styrelsen alltid, då byggnadsplan för ett område upprättas, samtidigt tager under övervägande att begagna sig av möjligheten att förordna om väg­ förening inom området. Genom bildande av dylik förening skapas dels garan­ tier för att vägfrågan blir tillfredsställande ordnad dels ock förutsättningar att på ett ändamålsenligt sätt tillgodose behovet av andra allmänna platser. Hinder möter naturligtvis ej att, om länsstyrelsen så finner för gott, i väg­ föreningen intaga ett större område än del som ingår i byggnadsplanen. Föreskrift om skyldighet för länsstyrelsen att i samband med byggnadsplan pröva lämpligheten av att vägförening kommer till stånd torde böra med­ delas i byggnadslagstiftningen.

Angående kostnaderna för byggnadsplans upprättande erinrar utredning­ en, att dessa för närvarande enligt 60 § andra stycket stadsplanelagen skola gäldas av markägarna efter den nytta de ha av planen, i den mån bidrag ej lämnas av kommunen. Vidare erinras, att riksdagen sedan år 1936 anvi­ sat vissa belopp att användas till förskott av kostnader för uppgörande av byggnadsplaner.

Utredningen framhåller, alt det allmänna kunde ha sådant intresse av att en byggnadsplan komme till stånd för visst område, att bidrag till kost­ naderna skäligen borde lämnas. För statens del syntes sålunda bidrags- skyldighet böra föreligga, om i byggnadsplanen utlagts mark, som avsåges skola tagas i anspråk för allmän väg. överhuvud taget torde, då en bygg­ nadsplan så utformades, att staten direkt hade nytta av densamma, statsbi­

Kungl. Maj.ts proposition nr 131.

121

drag böra utgå. Jämväl om någon direkt statsnytta icke kunde påvisas, kunde det med hänsyn till det intresse ur allmän synpunkt, som praktiskt taget alltid vore förbundet med att planläggning skedde i erforderlig ut­ sträckning, i vissa fall vara skäligt, att statsmedel ställdes till förfogande. Statsbidragets syfte borde då vara att lätta markägarnas börda och borde utgå endast i den mån denna börda med hänsyn till omständigheterna fram- stode såsom särskilt betungande.

Vad angår kommunens deltagande i plankostnaderna uttalar utredningen, att det måste anses vara ett kommunalt intresse, att bebyggelsen inom kom­ munen planlades och reglerades på ett ändamålsenligt sätt. De av en bygg- nadsplan berörda markägarna hade väl i allmänhet nytta av planen. Nyttan kunde dock vara mycket olika. Största fördelen av en byggnadsplan hade de markägare, vilka önskade exploatera sin mark och genom planläggningen finge möjlighet härtill. Om en byggnadsplan berörde allenast markexploa­ tör, som gjort ansökan om planen, borde det allmänna vara fritt från alla kostnader för planens upprättande. Även om viss mark medtoges i planen uteslutande av plantekniska skäl, d. v. s. för att möjliggöra en lämplig plan­ lösning, kunde det vara rimligt, att markexploatören betalade hela plan­ kostnaden. Funnes ej markexploatör, fördelades enligt nuvarande regler kostnaderna mellan ägarna av den mark, som inginge i planen. Detta för­ farande kunde många gånger leda till mindre tillfredsställande resultat. Om mark medtoges av allenast plantekniska skäl, bleve nyttan för markägarna ingen eller ringa, men kostnaderna för planens upprättande ökades. Även på annat sätt kunde planen givas en utformning, som icke vore till direkt nytta för de i planen ingående fastigheterna, t. ex. genom att i planen reser­ verades mark för framtida eventuellt behov av någon kommunal byggnad. Fastigheter, som redan vore bebyggda, då byggnadsplanen utlades, torde vi­ dare ofta icke ha någon större nytta av planen, åtminstone icke annat än på längre sikt. Det kommunala intresset av byggnadsplanens tillkomst syntes böra leda till, att kommunen deltoge i kostnaderna, om och i den mån dessa, med hänsyn till vad sålunda anförts, icke skäligen kunde uttagas av mark­ ägarna.

Stadsplaneutredningen har förordat, att den möjlighet att erhålla förskott av statsmedel till kostnaderna för upprättande av byggnadsplan, som nu funnes, bibehölles. Behov av förskott torde i regel föreligga i alla fall utom sådana, då byggnadsplan utlades över ett område uteslutande för att tillmö­ tesgå markägares önskan att kunna exploatera sin jord för byggnadsända- mål. Frågan om förskott borde liksom nu prövas av Kungl. Maj:t. Om läns­ styrelsen funne förskott påkallat för upprättande av byggnadsplan, skulle alltså, innan vidare åtgärd vidtoges, ärendet underställas Kungl. Maj:t. Be­ viljades förskott, skulle länsstyrelsen omedelbart föranstalta om byggnads­ planens upprättande. Om Kungl. Maj:t ej funne skäl alt medgiva förskott, borde länsstyrelsen pröva, huruvida byggnadsplan det oaktat borde upprät­ tas samt, om så funnes ej böra ske, omedelbart upphäva av länsstyrelsen för det ifrågasatta byggnadsplaneområdet meddelat bvggnadsförbud.

122

Kungl. Maj.ts proposition nr 131.

Med avseende å kostnadernas fördelning mellan markägarna anför utred­ ningen, att svårigheter mött att fördela kostnaderna efter markägarnas nytta av planen. Om planen begränsades till ett område av sådan storlek, att dess bebyggelse kunde antagas komma att äga rum inom överskådlig tid, torde förutom att kostnaderna minskades svårigheterna att fördela dem bli mindre. Eu kostnadsfördelning efter nyttoprincipen torde ytterligare underlättas, om möjlighet lämnades för markägarna i vissa fall att erhålla statsbidrag.

Utredningen anför vidare: Ur rättvisesynpunkt torde någon invändning mot en kostnadsfördelning, direkt grundad på markägarnas nytta av planen, icke kunna göras. Vilken fördelningsgrund man än vill använda måste syftet likväl vara, att varje markägare skall svara för kostnaderna allt efter sin nytta. Tydligast kommer denna nytta till synes, då fastigheten exploateras. Det mest tillfredsställande resultatet skulle därför vinnas, om markägarna bleve betalningsskyldiga för plankostnaderna först i den mån exploateringsåtgärder vidtoges. Att genom­ föra ett dylikt system möter emellertid praktiska svårigheter såväl i fråga om fördelningen av kostnaderna som beträffande särskilt tillsynen av att dessa i behörig ordning betalas. Men hänsyn härtill torde kostnadsfördelningen och kostnadernas gäldande böra liksom nu ske i anslutning till byggnadsplanens uppgörande.

Kostnadsfördelningen skulle emellertid underlättas, om länsstyrelsen hade någon mera bestämd regel att hålla sig till än nuvarande knapphändiga stadgande om nyttan såsom uteslutande fördelningsgrund. Såsom nyss an­ tytts, torde en byggnadsplans värde för de däri ingående fastigheterna i all­ mänhet taga sig uttryck i de exploateringsmöjligheter, som genom planen erhållas. Exploateringsmöjligheterna å sin sida bero i första hand av arealen byggnadismark. I andra hand bestämmas nämnda möjligheter av den enligt planen medgivna bebyggelsen å fastigheterna. Med hänsyn härtill synes så­ som huvudregel lämpligen kunna upptagas ett stadgande av innehåll, att plankostnaderna skola fördelas mellan markägarna i förhållande till den areal byggnadsmark, som enligt planen tillkommer en var av dem, därvid emellertid samtidigt skall tagas i beaktande omfattningen av den bebyggelse, som planen medgiver dem. Skulle särskilda omständigheter, exempelvis att eu fastighet redan vid planens fastställande är bebyggd i huvudsaklig över­ ensstämmelse med planen, föranleda, att de kostnader, som enligt denna fördelningsgrund belöpa å viss markägare, ej stå i skäligt förhållande till hans nytta av planen, får kostnadsfördelningen jämkas med hänsyn därtill.

Med avseende å tillämpningen torde ett dylikt stadgande erbjuda avsevärda fördelar framför det nu gällande. Ett förfarande, sådant som det här före­ slagna, torde också lämna ett i stort sett tillfredsställande resultat. Där så finnes skäligt och erforderligt, bör visst anstånd med betalningen av plan­ kostnader, till vilkas gäldande förskott utgått av allmänna medel, kunna efter omständigheterna lämnas, förslagsvis för en tid av högst fem år efter det kostnadsfördelningen vunnit laga kraft. Härigenom blir bördan för mark­ ägarna avsevärt mindre tyngande än om hela beloppet måste utbetalas i ett sammanhang.

Vad nu sagts angående bestridandet av kostnaderna för ny byggnadsplan torde böra i princip gälla jämväl vid ändring av planen. Vidtages ändring utan föranledande av markägare på grund av förhållanden, vilka inträffat efter planens fastställande — exempelvis såsom följd av att en ny allmän väg skall utläggas över området — böra markägarna emellertid vara fritagna från betalningsskyldighet. Kostnaderna synas då böra gäldas av den, till

vilken anledningen till ändringen är att hänföra, i nyss anförda exempel alltså staten.

Utredningen framhåller, att det vid uppgörande av byggnadsplan lätt kun­ de inträffa, att planens genomförande bleve betungande för deltagarna i före­ taget. För en vägförening kunde det kanske i vissa fall vara svårt att an­ skaffa de erforderliga medlen. Då en väg anlades, funnes möjlighet att er­ hålla statsbidrag till vägens byggande och underhåll. Det syntes önskvärt, att motsvarande möjlighet öppnades då det gällde bestridande även av vissa andra kostnader än vägkostnader, vilka voro förbundna med genomförandet av en byggnadsplan.

Vad utredningen sålunda föreslagit beträffande byggnadsplans rättsverk­ ningar samt kostnaderna för planens upprättande och genomförande avser byggnadsplan på landet. Utredningen framhåller, att de särskilda synpunk­ ter, som i planhänseende gjorde sig gällande för städernas vidkommande, föranledde att i viss mån andra regler måste tillämpas för stad än för landet. På landet borde byggnadsplan liksom för närvarande kunna fastställas utan att någon önskan därom kommit till uttryck från markägarnas sida. I stad däremot syntes en förutsättning för fastställande av byggnadsplan böra i all­ mänhet vara, att markens ägare gjorde framställning därom, och byggnads- planen syntes i regel ej böra få utan ägarnas samtycke givas annat innehåll än i framställningen begärdes. Berörda olikhet mellan stad och land sam­ manhängde med att i stad skulle, innan tätbebyggelse finge ske, regelmäs­ sigt upprättas stadsplan. Emellertid ville man hålla möjlighet öppen för markägare att exploatera sin mark i vissa fall även utan att stadsplan upp­ rättades. Någon anledning att giva länsstyrelsen generell befogenhet att på­ tvinga markägare i stad en byggnadsplan, som han ej ansåge passande för sig, förelåge i allmänhet ej. På landet, där möjligheten att fastställa stads­ plan ej funnes, bleve förhållandet ett annat. Upprättandet av byggnadsplan, vare sig av enklare eller av mera invecklad beskaffenhet, kunde där ej göras beroende av markägaren.

Utredningen har anfört, att de angivna olikheterna mellan byggnadsplan i stad och byggnadsplan på landet icke borde gälla undantagslöst. Stundom vore vissa i stad ingående områden av sådan karaktär, att de helt liknade vanliga jordbruks- eller skogsområden på landsbygden. I anslutning härtill anför utredningen bl. a.:

Inom dylika områden i stad kunna givetvis, liksom utanför stadens om­ råde, tätortsbildningar uppstå. Kan bebyggelsen ej lämpligen regleras enbart genom utomplansbestämmelser eller genom generalplan, som givits rätts­ verkningar, och äro förhållandena ej heller sådana, att det framstår som ett exploatörsintresse, att byggnadsplan upprättas, skulle enligt vad ovan anförts stadsplan vara den enda utvägen att få eu detaljplaneläggning till stånd. En stadsplan kan emellertid i dessa fall vara för staden obekväm och kan för övrigt vara olämplig redan med hänsyn till det kanske mycket stora avstån­ det till den egentliga stadskärnan. Däremot kan det förefalla naturligt, att byggnadsplan — med den karaktär densamma föreslås skola erhålla för landsbygdens vidkommande — uppgöres för området i fråga, på samma sätt

Kungl. Maj:ts proposition nr 131.

123

124

Kungl. Maj:ts proposition nr 131.

som dylik byggnadsplan får upprättas för områden av alldeles likartad natur i närheten men på andra sidan stadsgränsen.

Stadsplaneutredningen föreslår fördenskull, att Kungl. Maj:t erhåller be­ fogenhet att för visst område i stad förordna, att i stället för de föreslagna bestämmelserna om byggnadsplan i stad motsvarande bestämmelser om byggnadsplan på landet skola tills vidare tillämpas. Härigenom vinnes möj­ lighet att på ett smidigt sätt anpassa bestämmelserna om detaljplanelägg- ningen i stad efter de inom stadsområdet i varje särskilt fall rådande för­ hållandena.

Utredningen har till sist betonat betydelsen av att vid utläggandet av bygg­ nadsplan tillse, att planen ej komme att omfatta större område än att det­ samma, i den mån det ej redan vore bebyggt, kunde antagas komma att be­ byggas inom nära förestående tid. Nuvarande vidsträckta byggnadsplaner medförde nämligen ej alltid önskvärd koncentration av bebyggelsen. Då byggnadsplan sålunda utlades över visst område, kunde det vara lämpligt, att för kringliggande mark fastställdes utomplansbestämmelser, så att bygg­ nadsverksamheten där hleve föremål för fortlöpande kontroll. Därjämte skulle möjlighet finnas att för viss tid förbjuda tätbebyggelse utanför det planlagda området. Beträffande de vid den nya lagstiftningens ikraftträdan­ de bestående byggnadsplaner, vilka omfattade alltför stora områden, torde det bli nödvändigt att upphäva dem och utlägga nya planer över områden av mera lämplig storlek. För återstående del av det forna byggnadsplane- området borde lämpligen fastställas utomplansbestämmelser, eventuellt även meddelas förbud mot tätbebyggelse. De kostnader som markägare, vilken sålunda uteslötes ur byggnadsplan, haft för dennas upprättande, bleve här­ igenom för honom onyttiga. Om förhållandet skulle vara det, att förskott av allmänna medel utgått till kostnaderna för den ursprungliga bvggnads- planen samt att markägare, som uteslötes ur planen, ännu ej återgäldat på honom belöpande andel av förskottet, borde Kungl. Maj:t med hänsyn här­ till taga under övervägande eftergivande av återbetalningskravet. Det vore önskvärt, att en allmän översyn av byggnadsplanerna komme till stånd ur de synpunkter, stadsplaneutredningen här framhållit. Utredningen förorda­ de, att bidrag av statsmedel kunde utgå för detta ändamål. För första året syntes ett reservationsanslag av 50 000 kronor böra anvisas under sjätte hu­ vudtiteln för bidrag till revision av gällande byggnadsplaner.

Länsarkitekten Häggbom och arkitekten Lindström ha i sitt yttrande ut­ talat, att utredningens förslag, att ansvaret för vägar och allmänna platser inom byggnadsplaneområde skulle kunna åvila vägförening, vore i stort sett tillfredsställande. Emellertid vore frågor om vattenförsörjning och oskadlig­ görande av orenlighet ofta inom dylika områden ett lika stort eller större problem, som berett bekymmer och svårigheter och som många gånger icke kunde lösas tillfredsställande utan att de enskilda tomtägarna gemensamt bure ansvar härför. Det vore ofta svårt att få ett ledningsföretag genomfört, med mindre samtliga berörda tomtägare hade skyldighet deltaga däri. Det syntes därför ändamålsenligt, att vägförening, som hade att ansvara för vä­

Kungl. Maj:ts proposition nr 131.

125

gar och andra allmänna platser inom byggnadsplaneområde, även kunde taga befattning med ledningsnät och andra uppgifter som avsåge vattenför­ sörjning och oskadliggörande av orenlighet. Detta förefölle så mycket na­ turligare, som ledningar och vägar många gånger anlades samtidigt såsom ett enhetligt företag. Enligt förslaget ägde länsstyrelse förbjuda bebyggelse, till dess avloppsledning anordnats. Det kunde dock betvivlas, att detta vore en praktisk och smidig väg till lösning av problemet. Förbudsförfarandet verkade gärna irriterande. Lagrådet hade för övrigt vid förbudsregelns till­ komst år 1941 framhållit, att regeln måste tillämpas med varsamhet. Ut­ redningens förslag beträffande kostnaderna för upprättande av byggnads- plan på landet innebure givetvis en förbättring jämfört med nuvarande för­ hållanden, men tillämpningen av bestämmelserna syntes alltjämt komma att medföra tvister och tidsutdräkt. På grund härav och då upprättandet av byggnadsplaner på den egentliga landsbygden i regel vore av övervägande allmänt intresse, kunde det ifrågasättas, om icke kostnaderna borde helt be­ stridas med statliga och kommunala medel.

Yttrandena.

Förslaget om att ersätta avstycknings plan med byggnads- p 1 a n har i de flesta yttrandena tillstyrkts eller lämnats utan erinran.

Länsstyrelsen i Jönköpings län

har däremot avstyrkt förslaget under

framhållande bland annat, att planering av jord medelst avstyckningsplan hittills förekommit i huvudsak endast beträffande områden, där förutsätt­ ningar saknats för annan än en viss, tämligen begränsad bebyggelse. In­ stitutet hade ofta använts för avstyckning inom smärre fritidsområden och för reglering av bebyggelsen utefter sjöstränder. Det syntes länsstyrelsen varken ändamålsenligt eller ekonomiskt att för ett sådant, merendels på en relativt öde ort beläget och i ringa omfattning exploaterat område söka plan­ lösningen genom att tvinga markägaren att använda det ganska omständliga byggnadsplaneinstitutet framför det väsentligt enklare, billigare och smidi­ gare avstyckningsplaneinstilutet. Även

länsstyrelsen i Kopparbergs lön

har

förklarat sig icke kunna tillstyrka avstyckningsplanens avskaffande. Planens viktigaste funktion vore att preliminärt åskådliggöra bebyggelsens ordnande i det allra första stadiet av samhällsbildning, alltså innan förutsättningarna för upprättande av byggnadsplan ännu vore för handen. Icke minst vore avstyckningsplanen värdefull såsom komplement till utomplansbestämmel- ser. Väl vore det otvivelaktigt, att avstyckningsplaneinstitutet, sådant det för närvarande vore utformat, vore behäftat med vissa bristfälligheter. Nå­ got förslag till lämpligare planform hade emellertid icke framkommit. Stadsplan eu tredningen förutsatte visserligen att en förenklad form av bygg­ nadsplan skulle ersätta avstyckningsplanen. Några närmare bestämmelser om huru sådana enklare byggnadsplaner skulle vara beskaffade återfunnes dock ej i förslaget. Det funnes anledning befara att de föreslagna vidlyftiga stadgandena rörande sättet för byggnadsplans upprättande och vad planen

126

Kungl. Maj.ts proposition nr 131.

skulle innehålla omöjliggjorde den förenkling som vore motiverad, när det gällde områden med ringa och begränsad bebyggelse. Kostnaderna för upp­ görande av byggnadsplan komme sannolikt att bli vida högre, även om ett enklare förfarande kunde komma till användning, än kostnaderna för av- styckningsplan för samma område. I ett bos länsstyrelsen nyligen an- bängiggjort ärende begärdes fastställelse å sju avstyckningar inom ett förut helt obebyggt område. Länsstyrelsen vägrade fastställelse under förklaring att förutsättningarna för krav på avstyckningsplan vore för handen. Av be­ lägenheten och tomternas storlek m. m. framgick avsikten att exploatera området för sommarstugebebyggelse e. dyl. Därest avstyckningsplanein- stitutet enligt utredningens förslag icke funnits, hade länsstyrelsen haft att överväga, huruvida byggnadsplan borde uppgöras. Då sannolikheten för yt­ terligare bebyggelse utöver den planerade var ringa och då markens vär­ de icke gärna kunde tåla de kostnader som en byggnadsplan skulle draga, hade länsstyrelsen sannolikt nödgats fastställa avstyckningarna och efter­ giva kravet på varje slag av planering. Genom detta exempel ville länssty­ relsen visa, att avsaknaden av ett enkelt och lätthanterligt institut för plane­ ring av en begynnande bebyggelse kunde komma att leda till att samhällets reglerande ingripande inträdde vid ett senare stadium än som nu vore fallet. Länsstyrelsen ansåge, att avstyckningsplaneinstitutet i någon form borde bibe­ hållas för att användas vid reglering av mindre exploateringsområden som vore i en ägares hand. Däremot borde givetvis institutet icke komma till an­ vändning, där det vore fråga om planering av bebyggelse i någon större om­ fattning. Jämväl

överlantmätaren i Kristianstads län

anser, att myndigheter­

nas möjlighet att på ett tidigt stadium ingripa reglerande i fastighetsbildning­ en inom gryende samhällsbildningar minskades på ett betänkligt sätt genom avstyckningsplaneinstitutets försvinnande. Det vore synnerligen önskvärt att avstyckningsplaneinstitutet bibehölles, kompletterat med bestämmelser av byggnadsreglerande innebörd.

Tveksamhet om lämpligheten av förslaget i förevarande del har uttalats i några yttranden.

Länsstyrelsen i Östergötlands län

erinrar, att länssty­

relsen förordat fastighetsbildningssakkunnigas förslag om avstyckningspla­ neinstitutet. Länsstyrelsen hade därvid förutsatt, att ett med avseende å tillkomst och tillämpning enklare planinstitut än byggnadsplaneinstitutet skulle införas i planlagstiftningen. Enkelhet i utformningen vore av sär­ skild vikt för att skänka önskad snabbhet åt förfarandet, så att hinder i onödan icke lades för en legitim fastighetsbildning i sådana fall, där visser­ ligen ingen större tätbebyggelse förutsåges men en viss reglering av fastig­ hetsbildningen vore önskvärd. Då stadsplaneutredningen i stort sett bibehölle det gamla byggnadsplaneinstitutet oförändrat och inskränkte sig till att för sådana fall, där avstyckningsplan eljest bort ifrågakomma, förorda ett enk­ lare utförande av byggnadsplanen, ställde sig länsstyrelsen i viss mån tvek­ sam. Då någon förenkling i det administrativa förfarandet vid vissa frågors behandling icke föreslagits och då i fråga om kostnaderna och tiden för ut­ arbetande av sådana planer, som vore avsedda att ersätta avstyckningspla-

Kungl. Maj.ts proposition nr 131.

127

nerna, någon avsevärd nedskärning i förhållande till nu gällande byggnads-

planer icke torde vara att påräkna, kunde det med fog befaras, att intresset

för den enklare planbildningen komme att avsevärt minskas med påföljd

att planläggning i regel komme till stånd endast i sådana fall, där den fram­

tvingades av de övervakande myndigheterna.

Länsstyrelsen i Älvsborgs lån

uttalar, att den föreslagna reformen komme att medföra en från allmänhe­

tens synpunkt ogynnsam försinkning av enklare byggnadsplaneärendens

handläggning genom att det för fastställande av byggnadsplan fordrades ett

förfarande, som vore betydligt omständligare än det som nu gällde för av-

styckningsplan.

Svenska landskommunernas förbund

har föi-klarat sig icke

ha något att erinra mot förslaget under förutsättning att byggnadsplanen

med avseende å mark, där bebyggelsen med säkerhet kunde förutses bli

begränsad, icke komme att kräva någon vidlyftigare administrativ be­

handling eller större kostnader för de enskilda än avstyckningsplanen nu

gjorde. Liknande uttalanden ha därjämte gjorts av

länsarkitekterna i Kris­

tianstads, Malmöhus

och

Älvsborgs län, överlantmätarna i Uppsala

och

Älvs­

borgs län

samt

kommunalnämnderna i Mora

och

Stora Kopparbergs sock­

nar.

Beträffande byggnadsplanens rättsverkningar enligt försla­

get uttalar

länsarkitekten i Örebro län,

att dessa icke kunde anses tillräck­

ligt omfattande för en i många fall önskvärd reglering av en samhällsbild­

ning å landsbygden. Detta förhållande pekade mot en större användning av

stadsplaneinstitutet utan municipalbildning.

Statens bgggnadslånebyrå

an­

märker mot förslaget, att vissa olägenheter av bl. a. sanitär art icke kunnat

helt undvikas på grund av de begränsade rättsverkningar, som tillagts bygg­

nadsplanen. Sålunda förelåge icke skyldighet för kommun alt inom områ­

de under byggnadsplan utföra gator samt ledningar för vatten och avlopp.

Berörda anläggningar förutsattes skola bekostas av markägarna själva. En­

ligt vad erfarenheten utvisade hade sagda förhållanden icke sällan medfört,

att alltför stora tomter utlagts. Vidare hade i regel varje tomtägare anordnat

egen brunn, ofta med hydroforanläggning, samt uppsamlingsställe för grövre

föroreningar i avloppsvattnet. Flerstädes hade avloppsvattnet släppts ut i

ett närbeläget dike. Dylika bristfälliga eller provisoriska anordningar hade

på åtskilliga håll — ibland efter ganska lång tid — vållat svåra sanitära

olägenheter, med påföljd att omfattande och kostsamma nyanläggningar

måst utföras. Beträffande vägarnas standard vore densamma inom byggnads-

planerade områden ofta mycket låg, beroende därpå att markägarna inom

området haft intresse av att så långt möjligt begränsa sina utgifter för ända­

målet; ej sällan torde markägarnas åtgärder i berörda avseende ha bestått i

enbart eget arbete. De enligt byggnadsplanen anlagda vägarna hade därför

i ett stort antal fall icke fungerat tillfredsställande. Den av ulredningen an­

visade viigen måste bli ganska omständlig. Härtill komme, att det torde vara

tveksamt, huruvida vattenlagens bestämmelser rörande avloppsledningar kun­

de tillämpas inom samtliga de områden, där byggnadsplan kunde komma

att fastställas.

128

Kungl. Maj:ts proposition nr 131.

Svenska landskommunernas förbund

har förklarat sig icke ha något att

erinra mot att den nuvarande rätten till tomtindelning inom byggnads- plan ej bibehölles. Därest markvärdestegringsproblemet icke erhölle en för landsbygdens tätorter acceptabel lösning, uppkomme dock frågan om icke landskommunerna vid eget utbud av förvärvad mark borde tillämpa tomt­ rättsinstitutet.

Förbundet anser det vidare vara inkonsekvent att byggnadsplaneinstitutet icke utrustats med expropriationsrätt. För de större, icke municipala tät­ orterna vore avsaknaden av bestämmelser härom en kännbar brist. Bäst vore emellertid om i dylika tätortsbildningar stadsplaneinstitutet kunde till- lämpas.

Länsarkitekten i Älvsborgs län

anmärker, att hinder icke funnes mot byg­

gande över fastighetsgräns i byggnadsplaneområde. Det hade förekommit, att byggnad inom sådant område förlagts över tre fastigheter. Olämplighe­ ten härav låge i öppen dag. Det syntes därför böra föreskrivas, att nybygg­ nad ej finge förläggas över fastighetsgräns på annat sätt än som samman- fölle med i byggnadsplanen avsedd sammanbyggnad.

Länsarkitekten i Kopparbergs län

uttalar, att möjligheterna enligt försla­

get att i Kopparbergs län genomföra en byggnadsplan vore med hänsyn till de där rådande, invecklade ägoförhållandena otillräckliga. Det hade i många fall visat sig vara en framkomlig väg att kombinera byggnadsplan med skif­ tesförrättning. Möjligheterna att på denna väg nå ett acceptabelt resultat vid plangenomförandet vore emellertid beroende av markägarnas frivilliga medverkan. Önskvärt vore att kunna genomföra en dylik kombination även utan direkt framställning från markägarna.

Med avseende å byggnadsplans genomförande har i flera ytt­ randen framhållits, att den av utredningen föreslagna utvägen att förordna om förbud mot nybyggnad, innan vägar, vattenförsörjning och avlopp an­ ordnats inom byggnadsplaneområdet, visserligen kunde hindra en från sani­ tär synpunkt menlig bebyggelse men icke gåve någon positiv lösning av pro­

blemet.

Länsstyrelsen i Västmanlands län

framhåller därvid, att den möj­

lighet, som nu funnes att meddela byggnadsförbud, innan avlopp ordnats, icke visat sig vara till fyllest. Då förbudsvägen vore motbjudande på grund av den irritation, förbuden i allmänhet skapade bland dem som bleve be­ rörda därav, hade myndigheterna i stor utsträckning i det längsta dröjt med att tillgripa dylika förbud och resultaten hade väl i de flesta fall blivit, att förbudet, när det en gång utfärdats, kommit för sent. Förhållandena hade i regel under tiden utvecklats därhän att ett tillrättaläggande visat sig svårt. För undvikande av dessa missförhållanden, av vilka länsstyrelsen hade tråkiga erfarenheter, syntes den enda utvägen vara den, att man vid planläggning för samhällsmässig bebyggelse redan från början redovisade behoven icke blott av vägar och andra kommunikationsleder utan även av ledningar för vatten och avlopp och att lösningen av samtliga dessa frågor gjordes beroende av byggnadsplanens stadfästande. Även

länsstyrelsen i

Gävleborgs län

anser den åtgärd i negativ riktning, som länsstyrelse ägde

Kungl. Maj.ts proposition nr 131.

129

vidtaga för framtvingande av vatten- och avloppsfrågornas lösning, innan ett område bebyggdes, icke vara ändamålsenlig. Meddelande av förbud kunde under vissa förhållanden verka hämmande på utvecklingen. Liknande me­ ning har uttalats av

länsstyrelsen i Kopparbergs län.

Svenska teknologföreningen

har däremot förordat, att det föreslagna bygg-

nadsförbudet gjordes generellt, så att nybyggnad inom byggnadsplaneområde icke finge utan länsstyrelsens tillstånd företagas, innan vägar, vattenförsörj­ ning och avlopp ordnats. Samma mening har uttalats av

Stockholms stads

fastighetskontor, drätselkammaren i Malmö, stadsfullmäktige i Kristinehamn

samt

byggnadsnämnderna i Trollhättan

och

Borlänge.

Byggnadsnämnden i Borås

anser förslag till byggnadsplan böra åtföljas

av fullständig plan för vattenförsörjning och avlopp samt motverkande av vattenförorening. Det kunde förutsättas, att en exploatör, som avhänt sig stor del av ett byggnadsplaneområde, därefter saknade intresse för frågan om vattenförsörjning och avlopp inom området. De nya markägarna kunde ha dyrt förvärvat sina tomtplatser utan att närmare sätta sig in i vilka förplik­ telser, som i dessa delar kunde komma att åvila dem. Det borde därför stad­ gas skyldighet för sökande till byggnadsplan att svara för dessa förpliktel­ ser och att i regel i samband med ansökningen ställa säkerhet för deras fullgörande. Kostnaderna komme exploatören givetvis att uttaga av tomt­ ägarna, men dessa bleve dock i tillfälle att överblicka situationen och undgå att i vidrigt fall få betala dubbelt för vatten och avlopp. Härmed skulle ock­ så skälen bortfalla till hittillsvarande restriktiva tillämpning av bestämmel­ serna om nybyggnadsförbud i avbidan på lösningen av avloppsfrågor.

Länsstyrelsen i Kalmar län

anser det vara en väsentlig brist hos förslaget,

att något rättssubjekt icke funnes, som kunde sörja för byggnadsplans ge­ nomförande.

Länsarkitekten i Norrbottens län

framhåller i detta samman­

hang, att länsstyrelse och byggnadsnämnd icke ägde de befogenheter och ekonomiska möjligheter, som erfordrades för planens genomförande.

Över-

lantmätaren i Jämtlands län

anför, att erfarenheterna från länet visade, att

vatten- och avloppsfrågoma i de flesta fall icke kunde få en tillfredsstäl­ lande lösning med nu gällande bestämmelser i vattenlagen. Planläggning av vatten och avlopp för ett byggnadsplaneområde borde nämligen ske i ett sammanhang för hela området, då endast därigenom en tillfredsställande lös­ ning av ledningsnätets sträckning och dimensionering, eventuella reningsan- ordningar m. in. kunde erhållas. Att lösa frågan på frivillighetens väg hade visat sig icke genomförbart, utan man hade i trängande fall varit nödsakad bilda municipalsamhälle. Även

överlantmätaren i Malmöhus län

anser, att

svårigheterna för åstadkommandet av en lösning enligt vattenlagen vore stora. Den initiativkraft och förmåga som vore en grundförutsättning för att en lösning över huvud skulle komma till stånd vore långt ifrån alltid till finnandes hos den enskilde. Vattenlagens bestämmelser innebure dessutom bl. a., alt en fastighetsägare inom ett byggnadsplaneområde, som önskade bebygga sin fastighet tidigare än andra, bleve tvungen att förskottera kost­ naderna för avlopp. Kunde det anses skäligt att den, som först byggde, en-

Ilihang till riksdagens protokoll 19A7. 1 samt. Nr 131.

130

Kungl. Maj ds proposition nr 131

sam skulle förskottera en anläggning, som medförde att kringliggande mark bleve mera åtråvärd? Och vore det skäligt, att han förskotterade påbörjan­ det av en anläggning i mycket större format än som erfordrades enbart för hans fastighet? Förhållandet medförde att den, som hade dålig ekonomi, kunde tvingas vänta med en eljest önskvärd byggnation, samt att tomtspe­ kulanter ställde sig avvaktande i hopp att någon annan skulle börja eller sökte sig till andra områden, där frågan redan lösts, med påföljd att mark­ priserna där stege utan att markägaren på något sätt behövt bidraga till kostnaderna för avlopp och dylikt.

Överlantmätaren i Västerbottens län,

som

finner utredningens skäl mot tillskapande av rättsmedel utöver dem vatten­ lagen lämna icke bärande, påpekar svårigheterna för en enskild tomtägare att förvärva rätt att använda annan fastighets vattenledning och att nyttja vattentäkt å annans fastighet och, även om sådana förvärv kunde åstadkom­ mas, omöjligheten att fast knyta dylika rättigheter till fastighet. Bristen på reglerande bestämmelser i dessa frågor hade lett till olämplig fastighetsbild­ ning.

Byggnadsstyrelsen

anser det visserligen kunna ifrågasättas, om icke utred­

ningens förväntningar, att de i samband med genomförande av en byggnads- plan uppkommande frågorna om anordnande av anläggningar för vatten­ försörjning och avlopp skulle kunna lösas genom att dessa angelägenheter genom frivilliga överenskommelser överlämnades åt vägföreningen inom byggnadsplaneområdet, vore alltför optimistiska. Ett försök enligt utred­ ningens linje borde dock göras. Om det senare skulle framgå, att svårighe­ terna att rationellt lösa frågorna på angivet sätt vore alltför stora, kunde, sedan praktiska erfarenheter vunnits, andra lämpliga åtgärder övervägas.

I ett flertal yttranden har förordats, att vägförening, på sätt de två reser­ vanterna föreslagit, skulle ansvara för byggnadsplans genomförande jämväl med avseende å vattenförsörjning och avlopp. Reservanternas förslag har till­ styrkts av

länsstyrelserna i Stockholms, Östergötlands, Hallands, Västman­

lands

och

Gävleborgs län, länsarkitekterna i Göteborgs och Bohus

samt

Kop­

parbergs län, överlantmätarna i Gävleborgs, Jämtlands, Västerbottens

och

Norrbottens län, tekniska högskolan i Stockholm, drätselkammaren i Malmö, stadsingenjören i Sandviken

och

Gävleborgs läns byggnadsnämndsförening.

I några av yttrandena har därvid framhållits, att det förelåge ett starkt behov ej minst från ekonomisk synpunkt att arbeten rörande de olika tekniska an­ ordningar, som kunde komma till utförande inom ett byggnadsplaneområde, koordinerades. Exempelvis borde en vägbana ej iordningställas förrän av­ loppsledning utförts, varjämte det i regel krävdes avlopp från körbana ge­ nom den för byggnaderna erforderliga avloppsledningen. Kostnaderna kun­ de nedbringas vid såväl anläggande som underhåll och reparation av led­ ningsnät och vägar, om arbetena organiserades och utfördes i samma regi. Intimt samarbete borde åvägabringas mellan vägföreningen och byggnads­ nämnden för planområdet.

I många yttranden ifrågasättes emellertid om vägföreningarna äro lämp­ liga såsom organ för byggnadsplans genomförande.

Länsstyrelsen i Älvs­

Kungl. Maj:ts proposition nr 131.

131

borgs lön

framhåller i detta sammanhang, att reglerna om vägförening i

lagen om enskilda vägar fått en sådan utformning som endast med svårig­ het kunde förenas med det praktiska livets krav. Proceduren vid en vägför- enings tillkomst vore mycket omständlig och tidsödande. Länsstyrelsen skulle, innan slutligt beslut om föreningens vägar förelåge, hålla tre sammanträden med sakägarna och meddela tre särskilda beslut, första gången om området för föreningen, andra gången om stadgarna och tredje gången om vägarna. Varje sådant beslut kunde överklagas. Härtill komme, att stora svårigheter mötte, då det gällde att snabbt få erforderliga utredningar verkställda genom sakkunnigas försorg. Länsstyrelsen hade därvidlag måst anlita vederbörande distriktslantmätare, som varit överhopade med annat arbete. I ett fall, där behovet av att vägföreningen skulle kunna träda i funktion med det snaraste vore påtagligt, hade länsstyrelsen på hösten 1942 upptagit frågan om väg­ förening men hade ännu i slutet av år 1945 icke kunnat fastställa vilka vä­ gar, som skulle vara föreningens. Orsakerna till dröjsmålet vore att söka i överklagande och svårigheter med att få fram sakkunnigutredningar.

Läns­

styrelsen i Kronobergs län

har förklarat sig icke kunna godtaga utredningens

förslag på denna väsentliga punkt i byggnadsplaneinstitutets utformning. Utredningen hade icke tagit tillbörlig hänsyn till den tungroddhet, som vid­ lådde vägförening. En sådan organisation hade i praktiken visat sig arbeta både mödosamt och långsamt, varigenom den betänkligt brustit i effektivi­ tet. Det kunde, enligt vad erfarenheten givit vid handen, taga flera år att bilda en dylik förening. Liknande uttalanden ha gjorts av

länsstyrelserna i

Kristianstads, Göteborgs och Bohus, Skaraborgs, Västernorrlands

och

Jämt­

lands län. Länsstyrelsen i Malmöhus län

har uppgivit att en stark motvilja

mot bildande av vägföreningar framträtt i länet. I de båda orter i länet, där sådan förening bildats, rådde starkt missnöje med organisationen.

Länssty­

relserna i Kristianstads, Malmöhus, Hallands, Skaraborgs, Västernorrlands

och

Jämtlands lön

uttala, att det, om vägföreningsinstitutet ansåges böra kom­

ma till användning vid byggnadsplans genomförande, vore nödvändigt att verkställa en översyn av detta institut i syfte att förenkla detsamma.

Läns­

styrelsen i Göteborgs och Bohus lån

anmärker i detta sammanhang att läns­

styrelsen, om en vägförening skulle tredskas, t. ex. vägra att antaga stadgar eller välja styrelse, icke ägde tillräckliga maktmedel att bemästra situatio­ nen.

Overlantmäitaren i Stockholms län

framhåller, att vägföreningens omfatt­

ning ingalunda alltid sammanfölle med planområdets. Ej sällan inträffade, att flera vid olika tillfällen planlagda områden inginge i en och samma väg­ förening. Problemet om hur i sådana fall föreningsmedlemmar, vilka vore utomstående i förhållande till planområdet eller hörde hemma i olika plan- omraden, skulle deltaga i kostnader m. m. då det gällde att vidga föreningens verksamhet till att även omfatta grönområden o. d. hade ej beaktats av ut­ redningen. Därest utredningens tankegång fullföljdes och länsstyrelsen för­ anstaltade om bildande av vägförening för ett område så snart byggnadsplan däröver blivit fastställd, skulle detta kunna medföra att vägföreningen kom-

Kungl. Maj:ts proposition nr 131.

me till ej blott på ett enligt nuvarande begrepp för tidigt stadium utan även finge alltför litet omfång. Därest byggnadsplanen rörde endast en markäga­ res område och därifrån blott avskilts en fastighet, kunde man t. o. m. få gränsfallet att vägföreningen vid sitt bildande erhölle endast två medlemmar. Av vad sålunda anförts torde framgå, att utredningens förslag om utvidg­ ning av vägföreningsinstitutet knappast torde gå att genomföra, i varje fall ej utan en samtidig grundlig, i förenklande riktning gående revidering av reglerna om vägförening.

Länsstyrelsen i Värmlands lån

har uttalat, att byggnadsplaneinstitutet mås­

te anses vara behäftat med en brist, som minskade institutets användbarhet, så länge ett särskilt och gemensamt organ — en byggnadsplaneförening — saknades för handhavande av de frågor, som uppkomme vid planens genom­ förande.

Länsstyrelsen i Kopparbergs lån

anser den lämpligaste formen för

lösning av vatten- och avloppsproblemet inom ett byggnadsplaneområde på landet vara den, att länsstyrelsen får befogenhet att förordna, att fastighe­ terna inom området skola utgöra en samfällighet för ordnandet av vatten- och avloppsfrågan, om denna ej löstes på annat tillfredsställande sätt. Inom ett byggnadsplaneområde borde samma samfällighet, som omhänderhade vä­ garna inom området, jämväl handha vatten och avlopp. Mellan denna sam­ fällighet och byggnadsnämnden borde åstadkommas ett intimt samarbete, lämpligast genom att en ledamot av väg-, vatten- och avloppsföreningen vore ledamot av byggnadsnämnden eller ägde närvara vid nämndens samman­ träden.

Länsstyrelsen i Kronobergs län

uttalar att frågan om byggnadsplans ge­

nomförande syntes böra lösas antingen genom att organisera byggnads- planeföreningar, som utöver vägar och andra allmänna platser skulle om- händerha vattenförsörjning och avlopp, eller också på det sättet, att kommu­ nerna gjordes ansvariga för sina tätorters reglering och genomförandet av för dem fastställda planer. Tillskapandet av byggnadsplaneföreningar skulle väl förbättra utsikterna att nöjaktigt genomföra tätorternas planering. Men även med en sådan anordning skulle de av byggnadsplanens begränsade rättsverkningar betingade svårigheterna kvarstå, varjämte tillkomme, att jäm­ väl en byggnadsplaneförening med säkerhet komme att bliva ett ohanterligt och osmidigt institut. Härutöver vore att märka, att kostnadsfrågan redan under nuvarande omständigheter ej sällan utgjorde ett svåröverkomligt hinder för att få beslutade byggnadsplaner upprättade. Länsstyrelsen ville därför i stället föreslå ett lagfästande av skyldighet för kommun att ansvara för uppgörande och genomförande av byggnadsplan för tätort inom kommunen. Uppgörande och genomförande av byggnadsplan på andra platser än verkliga tätorter borde däremot ankomma på markexploatör under kommunal kon­ troll.

Länsstyrelsen i Kalmar län

anser det nödvändigt, att vederbörande kom­

mun gjordes ansvarig för byggnadsplans realiserande, om icke planen såsom hittills för sitt genomförande skulle bliva helt beroende av markexploatö­ rernas intresse. Även

länsstyrelserna i Göteborgs och Bohus

samt

Skaraborgs

Kungl. Maj:ts proposition nr 131.

133

lön, länsarkitekten i Hallands län, överlantmätaren i Kronobergs län

samt

svenska landskommunernas förbund

ifrågasätta, om icke genomförandet av

byggnadsplan borde ankomma på kommun med rätt för denna att uttaga

bidrag härtill av fastighetsägarna.

överlantmätaren i Jämtlands län

anser det däremot med hänsyn till den

utsträckning, kommunerna ha inom nämnda län, endast i rena undantags­

fall vara tänkbart, att kommunen trädde emellan för ordnandet av frågor

om vatten och avlopp för ett starkt begränsat byggnadsplaneområde.

De av stadsplaneutredningen föreslagna nya grunderna för fördelning av

kostnaderna för upprättande av byggnadsplan ha i de

flesta yttrandena tillstyrkts eller lämnats utan erinran.

Länsstyrelsen i Ble­

kinge län

har med stöd av sin erfarenhet om verkningarna av gällande be­

stämmelser i ämnet vitsordat behovet av en uppmjukning av sistnämnda

bestämmelser. De av utredningen föreslagna stats- och kommunbidragen syn­

tes ändamålsenliga och ägnade att, om ej helt avlägsna, så dock minska det

missnöje, som nu i allmänhet visades från markägarnas sida.

Länsstyrelsen

i Norrbottens lån

uppger, att fördelningen av kostnaderna i allmänhet vållat

svårigheter. De nu föreslagna bestämmelserna vore mera detaljerade än de

gällande och föranledde icke någon erinran från länsstyrelsens sida. Det

vore emellertid önskvärt, att närmare anvisningar om förfarandet utfärdades

från centralt håll. Även

länsstyrelsen i Kopparbergs län

anser önskvärt, att

närmare riktlinjer för fördelningen av kostnaderna meddelades instruktions-

ledes.

Länsstyrelsen i Gävleborgs lån

framhåller, att en fördelning av kostnader­

na på markägarna redan i samband med planens fastställande vore förenad

med olägenheter. Fördelningen måste bli rätt godtycklig och kunde lätt för­

anleda missnöje. Det mest tillfredsställande resultatet vunnes, om mark­

ägarna bleve betalningsskyldiga först i den mån exploateringsåtgärder vid-

toges. Kostnaderna skulle i så fall uttagas i form av planavgift i samband

med avstyckningsförrättning. Ett områdes planering måste anses vara ett

kommunalt intresse. Kostnaderna borde därför förskotteras av kommunen.

Beträffande mark, avsedd att exploateras, skulle kommunen sedermera vid

avstyckningsförrättning äga att av exploatören utbekomma å avstyckningen

belöpande andel i plankostnaderna. I fråga om mark, som vore exploaterad

redan vid planens fastställande, skulle kostnaderna stanna å kommunen.

Genom att kommunen ålades att bestrida dessa kostnader komme det att

framstå såsom ett ekonomiskt intresse för kommunen, att planering skedde

på ett så tidigt stadium som möjligt. Statsbidrag förutsattes skola utgå till

nu berörda kostnader.

Länsarkitekten i Göteborgs och Bohus län

samt

över-

lantmätarna i Örebro

och

Västerbottens län

anse likaledes, att markägarna

ej böra vara skyldiga att gälda kostnad för byggnadsidans upprättande förrän

i samband med exploatering.

Lantmäteri styrelsen

har uttalat, att byggnadsplaneläggning städse repre­

senterade så stort allmänt och kommunalt intresse, att den principiellt och

i första hand borde bekostas av stat och kommun. Kommunen borde dock

134

Kungl. Maj.ts proposition nr 131.

kunna tillerkännas rätt att, i den mån mark inom planområdet exploatera­

des, återfå å denna mark belöpande del av kommunens plankostnad. Om

kommunen på detta sätt finge vidkännas den del av plankostnaden, som be­

löpte å före planens upprättande exploaterad mark, komme det att framstå

såsom ett kommunalt ekonomiskt intresse att planläggningen skedde på ett

så tidigt bebyggelsestadium som möjligt. Initiativ från kommunens sida till

upprättande av bvggnadsplan vore då att förvänta och byggnadslagens syfte

skulle härigenom ytterligare främjas. Ålades kommunerna dessa skyldig­

heter, skulle man tillika vinna, att markägarna ej behövde gälda sitt bidrag

förrän vid exploateringen.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bolius län

har anfört, att tillkomsten av en

byggnadsplan väl kunde vara ett markägareintresse. Planen tillgodosåge

dock i det stora övervägande antalet fall även allmänna intressen. Dessa

torde ofta vara av betydligt större styrka än de enskilda intressena. Särskilt

framträdde detta, när fråga bleve om att upprätta byggnadsplan för ett re­

dan bestående samhälle eller utlägga sådan plan över område, som mark­

ägaren ej ville exploatera men som av plantekniska skäl borde tillhöra plan­

området. De flesta av markägarna torde i dylika fall ha ringa eller intet

ekonomiskt intresse av planens tillkomst. Med hänsyn härtill syntes det rik­

tigast, att kostnaderna för upprättande av byggnadsplan i princip åvilade

stat och kommun, dock med möjlighet för länsstyrelsen att därest mera

markerat markägareintresse kunde påvisas i större eller mindre omfattning

ålägga markägarna att gälda eller deltaga i kostnaderna. Även

länsstyrelserna

i Kronobergs, Hallands

och

Kopparbergs län, länsarkitekterna i Stockholms.

Göteborgs och Bohus

och

Västernorrlands län

samt

byggnadsnämnderna i

Leksand

och

Borlänge

anse kostnaderna för upprättande av byggnadsplan

vara av den natur att de böra bestridas av staten eller vederbörande kommun.

Länsstyrelsen i Västernorrlands lön

framhåller angelägenheten av att er­

forderliga medel för genomförande av planläggningen stå till förfogande

omedelbart efter det förordnande meddelats om upprättande av byggnads­

plan. Hittills vunnen erfarenhet visade, att genomförandet av en önskvärd

plan ofta fördröjdes under mycket lång tid till följd av brist på tillgängliga

medel.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län

anser, att länsstyrelse, i den

mån förskott av statsmedel icke erhölles till upprättande av byggnadsplan

och erforderliga medel ej på annat sätt ställdes till förfogande, borde ha be­

fogenhet att ålägga vederbörande kommun att förskottera kostnaderna. Lik­

nande mening har uttalats av

byggnadsnämnderna i Österåkers

och

Järfälla

kommuner.

Vad angår frågan i vilka fall byggnadsplaneinstitutet bör

komma till användning har

länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus

län

uttalat sin tillfredsställelse med att institutet enligt förslaget skulle kun­

na tillämpas icke blott där tätbebyggelse vore att förvänta utan även där

sådan bebyggelse redan uppkommit. Erfarenheten hade givit vid handen

att behov av byggnadsplan kanske mest yppat sig för redan bestående sam­

hällen, framförallt de talrikt förekommande skärgårdssamhällena.

Statens

Kungl. Maj:ts proposition nr 131.

135

byggnadslånebyrä

understryker vikten av att byggnadsplan icke uppgjordes

beträffande område, för vilket stadsplan måste anses utgöra det riktiga plan­ institutet. Vederbörande länsstyrelse borde för den skull för varje fall nog­ grant överväga, om icke för byggnadsplanering avsett område i stället borde stadsplaneläggas. Byrån förutskickade att den möjlighet till brytande av städernas s. k. stadsplanemonopol, som funnes, i förekommande fall ut­ nyttjades. Betingelserna för stadsplanesamhälle kunde emellertid vara små för smärre stationssamhällen eller sådana icke stadsplanelagda delar av en stads ytterområden, som omärkligt överginge i den omgivande landsbygden. Även om tätbebyggelse förväntades uppstå å dylika områden, syntes bygg- nadsplanen vara att föredraga i sådana fall.

Länsarkitekten i Norrbo tens lön

anför i detta sammanhang, att erfarenheten visat, att den lämpliga utveck­ lingen av tätorter med mellan 1 000 och 2 000 invånare ej bleve säkerställd blott genom fastställande av byggnadsplan.

Länsstyrelsen i Kronobergs län

har förklarat sig dela stadsplaneutred-

ningens uppfattning om vikten av att byggnadsplan icke utlades för större område än som kunde förutsättas bliva exploaterat inom en nära framtid. Generalplanen borde kunna bliva av värde vid strävandet efter att begränsa byggnadsplaneområdena.

Länsarkitekten i Jämtlands län

anser emellertid,

att utredningen överbetonat vikten av att byggnadsplan ej lades över alltför stora områden. Ett rigoröst tillämpande av denna i och för sig viktiga prin­ cip kunde leda till olägenheter. De byggnadsplanelagda samhällena bestode ofta, om ej oftast, av små bebyggelseanhopningar, skilda av större eller mindre obebyggda områden. En förutseende byggnadsplan måste taga med en hel del sådana obebyggda områden. Eljest skulle planläggningen sönderfalla i en mängd osammanhängande stvckningsplaner. Liknande mening har uttalats av

länsarkitekterna i Älvsborgs

och

Skaraborgs län.

Det föreslagna institutet byggnadsplan i stad har av

fastighetsbildningssakkunniga

gjorts till föremål för en ingående gransk­

ning. De sakkunniga anföra sammanfattningsvis följande.

Avstyckningsplanen har i realiteten, låt vara i en något omvandlad form. bibehållits i förslaget under namn av byggnadsplan i stad. Detta institut företer en väsentlig del av de brister, som vidlåda avstyckningsplanen. Upp­ görandet av byggnadsplan i stad skall sålunda principiellt ankomma på en­ skild markägare och icke på det allmänna, vars intresse den dock skulle tjäna. Markägare skulle, ändå att han alls icke önskade någon exploatering, kunna bli tvungen att upprätta och bekosta plan för fullständig sådan blott för att kunna få en enda lägenhet avstyckad, ja — såsom en nyhet i för­ slaget — redan för att kunna få uppföra ett eller annat hus å sin fastighet. Dessa obilliga följder av institutets utformning äro ägnade att fördröja kravet å plan, tills en verklig vilja att exploatera området ådagalagts av den som för tillfället äger detsamma, men en sådan tillämpning försvagar starkt in­ stitutets förmåga att fylla sin funktion. Länsstyrelsen kan icke positivt be­ stämma planens innehåll utan endast kassera eller gilla de enskildas plan­ förslag, en i och för sig ganska otymplig anordning. Konstruktionen att det är den enskilde markägaren, som skall upprätta och bekosta planen, medför antingen att institutet icke kan begagnas, när planen ej lämpligen kan in-

136

Kungi. Maj:ts proposition nr 131.

skrankas till att omfatta mark i en enda ägares hand, eller att kravet å plan, oaktat det borde göras gemensamt för olika ägares områden, till skada för planintresset uppställes för varje särskild ägare för sig beträffande hans mark, eller ock att en markägare kan för att få bebygga sin fastighet eller försälja område därav bli tvungen att upprätta och bekosta plan för even­ tuell exploatering jämväl av andras områden, en orimlighet som särskilt tyd­ ligt framhäver det principiellt felaktiga i att planläggningen icke, såsom vid andra planer med enahanda syfte, betraktas som det allmännas angelägen­ het. De nu berörda bristerna hos detta nya institut äro så mycket mer an­ märkningsvärda som intet bärande skäl synes föreligga att icke här lika väl som beträffande landet avhjälpa dem genom att utbyta avstvckningsplanen mot eu plan som följer reglerna för byggnadsplan på landet. Att det kan förekomma fall, då bristerna hos institutet »byggnadsplan i stad» icke skulle göra sig gällande, må vara sant, men detta förhållande är i och för sig intet skäl att laborera med två skilda byggnadsplaneinstitut. Och vore meningen att i dylika fall »byggnadsplan i stad» vore ett den andra typen av bygg­ nadsplan överlägset institut som därför då borde användas, så må erinras att, eftersom dylika fall uppenbarligen kunna förekomma jämväl på landet, argumentet borde leda till att såväl i städer som på landsbygden båda insti­ tuten skulle vara att tillgå. På grund av det anförda anse de sakkunniga att, hur än frågan om stadsplanens tillräcklighet eller otillräcklighet såsom de­ taljplan i stad kan böra besvaras, det föreslagna institutet »byggnadsplan i stad» icke bör införas i lagstiftningen. Därmed vilja de sakkunniga dock icke uttala, att alla med förslagets »byggnadsplan i stad» förenade betänklig­ heter vore avhjälpta blott genom att i stället trädde byggnadsplan enligt landsreglerna. Förslaget bör ses mot bakgrunden av att staden redan genom gällande stadsplaneregler kan, ändå att stadsplan lägges, vinna mycket stor liittnad i de därmed förenade bördorna. Vidare må framhållas alt det före­ slagna generalplaneinstitutet möjliggör för staden att utverka förbud mot tätbebyggelse med hänsyn till intresset av stadens ändamålsenliga utbyggan­ de. Med upptagande i lagen av en dylik synnerligen betydande nyhet försva­ gas naturligtvis i mycket hög grad de grunder, som kunna tänkas föreligga för att befria staden från gatuhållningsskvldighet o. d. Man måste ifråga­ sätta om icke därmed det skäl, som anförts för att ur städernas synpunkt skulle tarvas någon detaljplan vid sidan av stadsplan, helt och hållet för­ fallit. Städernas rätt att själva bestämma, huruvida stadsplan skall upprät­ tas, grundar sig på regeln att bebyggelsen utanför stadsplanen är fri. Om man nu förbjöde tätbebyggelse utan plan, måste tillses att plan vid behov kommer till stånd. Att framställa saken som om markägarna hade nytta av byggnadsplan är missvisande. Saknas annan detaljplan än stadsplan, har man blott att välja på att låta bebyggelsen utanför planen ske utan detaljplan eller att skapa effektiva medel att få stadsplan till stånd, när markägar­ na vilja bygga — allt naturligtvis förutsatt att ej tätbebyggelse anses böra förhindras av annat skäl än planbehovet, såsom fallet är beträffande nyss­ nämnda förbud jämlikt generalplanereglema. Utöver att bereda städerna lättnad i vissa skyldigheter, som följa av stadsplan, skulle alltså det före­ slagna byggnadsplaneinstitutet kunna sägas ha till uppgift att tillgodose, icke markägareintressen utan statens intresse av att hehyggelsen ej sker oregle­ rad, därför att staden ej vill lägga stadsplan och någon skyldighet härtill ej föreligger. Utbyte av avstyckningsplanen mot det kraftigare utbildade in­ stitutet byggnadsplan skulle förbättra städernas ställning på markägarnas bekostnad samt medföra risk att städerna undandroge sig stadsplanelägg- ning i vida högre grad än vad som kan anses skäligt med hänsyn till stads­ planens givna roll som den normala detaljplanen i stad och till de uppgifter,

Kungl. Maj:ts proposition nr 131.

137

som principiellt såsom stadssamhällets medlemmars gemensamma angelägen­

heter åvila detta samhälle. En mängd små föreningar eller andra samman­

slutningar av fastighetsägare för anläggning och underhåll av trafikleder

(som därmed förbleve enskilda och kunde avstängas för allmän trafik), led­

ningssystem otc., vore en allt annat än rationell anordning, och vad staden

såsom juridisk person ekonomiskt skulle vinna bleve kanske av ringa bety­

delse i föihållande till olägenheter för densamma i andra hänseenden och

till de bördor, som fölle å en stor del av dess invånare utan hänsyn till deras

ekonomiska ställning. Det synes därför nödvändigt att, om man överhuvud

skall i stad införa institutet byggnadsplan, dess tillämplighet begränsas i la­

gen, så att det icke i realiteten blir stadsfullmäktige som avgöra när institu­

tet skall begagnas. Villkoren för att byggnadsplan må användas måste, om

de skola kunna förhindra missbruk, utbildas så att de bli oberoende av

Kungl. Maj:ts rätt att inskrida mot staden, eller ock måste denna rätt ut­

vidgas så att ingreppet kan ske redan för tillgodoseende av enskilda intres­

sen. Utgår man från att stadsplanen är den enda detaljplanen i stad för reg­

lering av bebyggelsen — och detta måste, oaktat avstyckningsplaneinstitutet,

egentligen vara stadsplanelagens utgångspunkt — så kommer gällande stad­

gande i 4 § stadsplanelagen att innebära att Kungl. Maj:t kan utkräva stads­

plan, så snart detaljplan är nödig för att stadens utveckling skall ske på

ändamålsenligt sätt eller för att betydande allmänt intresse ej skall lida. Utan

att inskränka stadens stadsplanemonopol skulle man alltså kunna ändra

stadgandets lydelse till överensstämmelse härmed. Bibehålies däremot stad­

gandet oförändrat och utbyter man avstyckningsplanen mot en verklig be-

byggelsereglerande detaljplan vid sidan av stadsplanen, kommer stadgandet

att få en ny innebörd och därmed stadsplanemonopolet att utvidgas i sådan

grad att stadgandets tillämplighetsområde synnerligen kraftigt beskäres. I

fråga om dessa villkors innehåll må framhållas att ett planinstitut, som vilar

på de grunder, som i förslaget åberopats för byggnadsplans användning i

stad, icke synes böra få begagnas i stad. med mindre antingen Kungl. Maj:t

med hänsyn till vissa stadsdelars landsbygdsnatur meddelat generellt för­

ordnande härom eller ock exploateringen finnes icke vara påkallad av något

stadens utvecklingsbehov.

Även

länsstyrelsen i Hallands län

understryker risken för att städerna

komma att undandraga sig stadsplaneläggning genom att i stället låta mark­

ägarna uppgöra byggnadsplan, som ju blir billigare för staden.

Svenska stadsförbundet

har förklarat sig omöjligen kunna tillstyrka det

föreslagna institutet byggnadsplan i stad. Syftet härmed vore att säker­

ställa för markägare att även mot stadens vilja kunna exploatera sin mark

för tätbebyggelse. Utredningens ståndpunkt att markägarna kunde utsättas

för godtycke från städernas sida, om stadsplan vore den enda förutsätt­

ningen för tätbebyggelse, och att den enligt 4 § stadsplanelagen gällande

begränsningen i städernas s. k. stadsplanemonopol ej alltid vore tillräcklig

garanti häremot, kunde förbundet endast beteckna såsom orimlig. Principiellt

måsle man förutsätta, att det allmännas intresse härvidlag skulle vara av­

görande. Den omnämnda bestämmelsen i 4 § stadsplanelagen innebure, att

Kungl. Maj:t insatts såsom bevakare i sista hand av det allmännas men ej

av enskilda markägares intresse. Förslaget betydde däremot, att det allmän­

nas intresse skulle iiventyras till förmån för det privata. Även

Stockholms

stads fastighetskontor

har avstyrkt förslaget i denna del.

138

Kungl. Maj.ts proposition nr 131.

Svenska kommunaltekniska föreningen

har uttalat, att stad enligt för­

slaget kunde påtvingas en byggnadsplan, som visserligen kunde vara för­ delaktig för markexploatören, men som för staden medförde mycket bety­ dande utgifter för exempelvis skolor och trafikförbindelser. Hela bebyggel­ sen kunde framtvingas vid en tidpunkt som vore mycket oförmånlig med hänsyn till tidsplanen för stadens offentliga arbeten. I sinom tid tvingades stadsplanen fram med ty åtföljande ytterligare ekonomiska förpliktelser för staden. Samtidigt undanrycktes staden, genom att initiativrätt till tomtindel­ ning endast tillkomme tomtägarna, de möjligheter att få en del av dessa ut­ gifter ersatta av fastighetsägare, som skulle ha förelegat om bebyggelsen från början skett på den från allmän synpunkt lämpligaste platsen — invid förut stadsplanelagt område — och med stadsplan som planinstitut. Detta kunde icke vara riktigt.

I ett flertal yttranden har förordats, att förslaget måtte med avseende å vissa detaljbestämmelser jämkas så, att städerna finge större inflytande på utformningen av byggnadsplaner i städerna. I samband härmed har i ytt­ randena anmärkts, att det kommunala inflytandet över bebyggelsen inom ett byggnadsplaneområde skulle helt åsidosättas, om förslaget genomfördes. En på detta sätt tillkommen bebyggelse kunde försvåra eller förhindra ge­ nomförandet av senare tillkommen stadsplan. Byggnadsplanen komme i praktiken att vara bestämmande för utarbetandet av stadsplanen. Det vore då olämpligt att lämna initiativet och den faktiska bestämmanderätten i en­ skilda händer. Sedan området utbyggts, måste staden bygga skolor och all­ männa byggnader. Det föreslagna institutet byggnadsplan i stad kunde lätt komma i strid mot strävandena att planmässigt utbygga samhället under kom­ munal ledning. Det vore icke rimligt att så skedde för att tillgodose enskildas intressen.

Byggnadsstyrelsen

har däremot förklarat sig icke ha något att erinra mot

byggnadsplaneinstitutets införande även i stad. De föreslagna reglerna vore väl avvägda. Liknande uttalanden ha gjorts av

länsstyrelserna i Kronobergs

och

Malmöhus län.

Beträffande den föreslagna möjligheten att i stad tillämpa institutet bygg­ nadsplan på landet har

svenska stadsförbundet

uttalat, att sådan tillämpning

borde ifrågakomma endast för tätortsbildningar, som uppstode avskilt från den egentliga staden inom sådan del av stadens område som i övrigt bibehållit landsbygdskaraktär. Den omständigheten att åtskilliga städer numera inne­ fattade vidsträckta sådana områden syntes göra det befogat och önskligt att man för dylika fall medgåve möjlighet till planläggning enligt bestämmelser, som utformats med tanke på landsbygdens förhållanden.

Departementschefen.

Avstvckningsplanen har i vissa hänseenden fyllt samma funktion som stads- och byggnadsplanerna. I avstyckningsplanen ha sålunda utlagts tra­ fikleder. andra allmänna platser och områden för bebyggelse. Hinder möter

Kungl. Maj.ts proposition nr 131.

139

emellertid icke mot bebyggelse i strid mot planen. Även om avstycknings- planerna i allmänhet respekterats vid bebyggelse, kan den omständigheten att planen saknar byggnadsreglerande verkan medföra allvarliga olägen­ heter. Om institutet skall bibehållas, torde det därför vara nödvändigt att giva avstyckningsplanen byggnadsreglerande verkan på samma sätt som stads- och byggnadsplanerna. En sådan reform kräver emellertid ett ställ­ ningstagande till frågan, om behov föreligger av ytterligare en byggnads­ reglerande detaljplan vid sidan av stads- och byggnadsplanerna.

I sistnämnda hänseende må till en början framhållas, att byggnadspla- nens rättsverkningar icke kunna anses vara sådana, att behov föreligger äv­ en byggnadsreglerande plan med mindre omfattande rättsverkningar än byggnadsplanens. Det enda motiv som anförts till stöd för en tredje detalj­ plan vid sidan av stads- och byggnadsplanerna är behovet av en enkel plan för smärre bebyggelseområden. Avstyckningsplanen har otvivelaktigt för­ tjänsten att vara enkel, och det har varit lätt att få till stånd sådan plan, där behov förelegat av en enkel planläggning för en begränsad bebyggelse. Detta behov synes emellertid, såvitt avser landsbygden, kunna tillgodoses med byggnadsplanen, om förfarandet vid upprättandet och fastställandet av sådan plan gestaltas tillräckligt enkelt. Det av stadsplaneutredningen före­ slagna förfarandet för upprättande och fastställande av byggnadsplan för område i en ägares hand — mot vilket jag i stort sett icke har något att erinra — synes tillräckligt tillgodose kravet på en enkel och smidig plan­ form. Jag anser mig därför böra biträda utredningens förslag, att avstyck­ ningsplanen skall ersättas av byggnadsplan, såvitt angår landsbygden.

Beträffande städerna har stadsplaneutredningen till stöd för sin uppfatt­ ning, att det förutom stadsplan bör finnas ytterligare en byggnadsreglerande detaljplan, främst anfört, att markägarna skulle kunna utsättas för god­ tycke från städernas sida, om stadsplan vore den enda förutsättningen för tätbebyggelse. Denna uppfattning synes mig för vanliga förhållanden icke grundad. Såsom jag förut framhållit bör tätbebyggelse framdeles icke få komma till stånd utan att den prövats lämplig från allmän synpunkt. Vid prövning härav skall särskilt beaktas vikten av att staden utbygges i etapper och att sålunda nya områden icke tagas i anspråk för bebyggelse, innan tidi­ gare planlagda delar av staden i huvudsak utnyttjats. Planläggning av ett område för tätbebyggelse bör med hänsyn härtill i regel äga rum endast då behov därav föreligger från allmän synpunkt. I sådant fall är staden självfallet också skyldig att föranstalta om planläggning. Föreligger icke behov av planläggning från allmän synpunkt, bör staden, även om det för exploatering avsedda området i och för sig är lämpat härför, med hänsyn till vikten av att staden utbygges i etapper kunna hindra tätbebyggelse ge­ nom alt vägra planläggning som påkallats av markägare. På grund härav och då möjlighet finnes alt även mot stadens vilja framtvinga upprättandet av- stadsplan, om behov av planläggning föreligger från allmän synpunkt, torde markägarnas intressen icke kunna befaras bli otillbörligen åsidosatta, även om stadsplanen är enda förutsättningen för tätbebyggelse i stad.

140

Kungl. Maj:ts proposition nr 131.

Till stöd för att det i städerna skall finnas en byggnadsreglerande de­ taljplan vid sidan av stadsplanen kan emellertid anföras, att det i vissa fall kan vara till fördel att äga tillgång till en enklare planform än stadsplanen för reglering av smärre bebyggelseområden. Från städernas synpunkt kan det även synas mindre tillfredsställande, att man för planläggning av be­ byggelsen alltid är hänvisad till stadsplaneinstitutet som medför skyldighet för staden att bekosta och genomföra planläggningen. Behovet av en bygg­ nadsreglerande detaljplan vid sidan av stadsplanen synes för städernas del dock icke vara så stort, åtminstone när det gäller bebyggelseområden nära stadsplanelagd mark, för vilka det av stadsplaneutredningen föreslagna insti­ tutet »byggnadsplan i stad» närmast torde vara avsett. Härtill kommer, att införandet i byggnadslagstiftningen av detta institut är ägnat att ingiva be­ tänkligheter av principiell natur. Bebyggelsen inom sådana områden som nyss angivits äga intimt samband med den bebyggelse som regleras av stadsplan. Det kan med hänsyn härtill ifrågasättas, om det kan vara lämp­ ligt, att en del av en sålunda mer eller mindre sammanhängande bebyggelse regleras medelst annan planform än den som kommit till användning med avseende å övriga delar av bebyggelsen. Om den nya bebyggelsen först regle­ ras genom byggnadsplan, skulle detta kunna försvåra en stadsplanelägg- ning som förr eller senare blir nödvändig. Detta skulle i all synnerhet bliva fallet, om byggnadsplanen, på sätt utredningen föreslagit, skall vara helt beroende av markägaren. En annan och därtill mycket väsentlig olägenhet av en reglering genom byggnadsplan är, att det skulle ankomma på mark­ ägarna att iordningställa och underhålla trafikleder och allmänna platser inom området, ehuru detta kan vara beläget i omedelbar anslutning till de delar av staden där motsvarande uppgifter ankomma på staden. Detta kan icke vara ekonomiskt ändamålsenligt. Erfarenheten giver därjämte vid han­ den, att de enskilda varken ha ekonomiska eller tekniska resurser att hålla trafiklederna i ett sådant skick som påkallas med hänsyn till områdets sam­ band med stadens kärna. Det synes även mindre rättvist att markägarna in­ om sådant område — samtidigt som de ha att bidraga till stadsplanens reali­ serande — skola själva bekosta upprättande och genomförande av detalj­ plan för området. Ett förverkligande av utredningens förslag i denna del medför också, såsom i några yttranden framhållits, en viss risk för att en stad kan söka undandraga sig stadsplaneläggning genom att i stället låta markägarna upprätta byggnadsplan, som ju blir billigare för staden.

Av dessa skäl anser jag avstyckningsplaneinstitutet böra för städernas del avvecklas utan att ersättas av det föreslagna institutet byggnadsplan i stad. För regleringen av tätbebyggelse i stad bör liksom hittills regelmässigt upp­ rättas stadsplan. En del städer omfatta emellertid betydande jordbruks- och skogsområden. Inom dylika områden kunna tätortsbildningar uppstå utan samband med stadens egentliga kärna. För planläggning av smärre sådana samhällsbildningar kan stadsplanen ej sällan vara en mindre lämplig plan­ form. Planläggningen synes där kunna ske enligt de bestämmelser som ut­

Kungl. Maj.ts proposition nr 131.

141

formats med tanke på landsbygdens förhållanden. Under en övergångstid kan det vidare förekomma, att upprättande av stadsplaner för alla de områ­ den, där städerna räknat med att använda avstyckningsplan för bebyggel­ sens reglering, skulle taga så lång tid, att knapphet på planlagd byggnads- mark härigenom kunde uppstå. Även sedan dessa övergångssvårigheter över­ vunnits, kunna fall tänkas, då exempelvis genom en större industris för­ läggning till en stad en ökning av exploateringsbehovet uppstår i förhållande till det behov man i stadsplanearbetet utgått ifrån. För att försening av be­ byggelsen genom sådana förhållanden icke skall uppstå, bör dispens för be­ byggelsen kunna lämnas, men stundom torde en möjlighet att även i stad tillämpa ett enklare planeinstitut vara värdefull. Kungl. Maj:t bör av nu anförda skäl kunna förordna, att de för landet givna bestämmelserna om byggnadsplan skola äga tillämpning inom visst område i stad.

Byggnadsplanens rättsverkningar äro enligt gällande lag mycket begrän­ sade. Planens genomförande anses i princip utgöra en fastighetsägarnas an­ gelägenhet. På grund av de begränsade rättsverkningarna och avsaknaden av något för planens genomförande ansvarigt rättssubjekt har det ofta mött svå­ righet att förverkliga en fastställd byggnadsplan. De viktigaste spörsmål som påkalla reglering inom ett byggnadsplaneområde gälla vägar och andra all­ männa platser samt vatten och avlopp.

I fråga om vägarna kan planlagstiftningen anses kompletterad genom be­ stämmelserna rörande vägförening i 1939 års lag om enskilda vägar. Enligt denna lag äger länsstyrelse beträffande område, inom vilket tätare bebyg­ gelse uppkommit eller kan förväntas uppkomma inom nära förestående tid, förordna, att de fastigheter som i sin helhet eller till någon del äro belägna inom området skola bilda en vägförening. Genom vägföreningsinstitutet kan ett förverkligande av byggnadsplanen framtvingas i vad avser vägnätet. I flera yttranden har gjorts gällande, att institutet är tungt. Bestämmelserna om vägförening ha dock hittills tillämpats endast i begränsad utsträckning. Den väckta frågan om en förenkling av institutet torde tills vidare böra anstå i avbidan på ytterligare erfarenhet av detsamma.

Med avseende å andra allmänna platser än vägar saknar gällande lag före­ skrift om skyldighet att upplåta marken i den mån den ej erfordras för sam­ färdseln. Denna brist sammanhänger med att det saknas ett rättssubjekt som har att svara för byggnadsplanens genomförande.

Vad angår avlopp inom byggnadsplaneområden kunna ledningar för så­ dant ändamål i många fall åstadkommas genom frivilliga föreningar mellan fastighetsägarna. Svårigheterna att ena intressenterna äro emellertid ofta be­ tydande. De genom enskild försorg anlagda ledningarna bli ofta för klent dimensionerade med hänsyn till samhällets blivande utveckling eller eljest otillfredsställande från sanitär synpunkt.

Genom 1941 års ändringar i 8 kap. vattenlagen ha ökade möjligheter be- retts såväl enskilda fastighetsägare som kommuner alt komma till rätta med avloppsproblemen. Fastighetsägare som vilja anordna viss avloppsledning

142

Kungl. Maj.ts proposition nr 131.

kunna tvinga ägare av andra fastigheter, för vilka avloppsledningen är till nytta, att deltaga i kostnaderna för anläggningen och underhållet. Även kom­ mun, som vill anordna avlopp från visst område varest stadsplan ej finnes, äger samma rätt att tvinga fastighetsägare, som få nytta av ledningen, att deltaga i kostnaderna. Genom dessa bestämmelser i vattenlagen kan frågan om ordnandet av avlopp för byggnadsplaneområde lösas. Mot bestämmelser­ na har anmärkts, att skyldigheten för fastighet att ingå i avloppsföretag in­ träder först sedan fastigheten blir i behov av avloppsledning och att denna begränsning medför, att fastighetsägare, som bebygga sina fastigheter tidigare än andra, bli tvungna att förskottera kostnaderna för avlopp. Dylika avlopps­ företag torde emellertid i allmänhet icke komma till stånd, förrän ett täm­ ligen stort antal fastigheter deltaga däri. Belastningen på de fastigheter som bygga först torde därför icke vara av någon större betydelse. Den skulle kun­ na helt undvikas, om kommun ålades skyldighet att svara för ordnandet av avlopp.

Beträffande vattenförsörjning inom byggnadsplaneområde saknas för när­ varande bestämmelser, genom vilka delaktighet i vattenledningsföretag kan framtvingas. Detta är en brist som medfört avsevärda olägenheter. Bildan­ det av föreningar för lösandet av vattenfrågan på frivillighetens väg har emellertid under senare tid underlättats genom att statsbidrag numera kan lämnas sådana föreningar.

Nu berörda brister i gällande bestämmelser skulle, såsom i yttrandena framhållits, i huvudsak avhjälpas, om det funnes ett rättssubjekt som hade att sörja för byggnadsplanens genomförande. En sådan lösning skulle där­ jämte medföra den betydande fördelen, att det bleve möjligt att bättre samordna de tekniska arbetena för vägar, andra allmänna platser, avlopp och vattenförsörjning. Härigenom skulle kostnaderna för de olika anlägg­ ningarna kunna nedbringas. Särskilt torde vatten- och avloppsledningar i stor utsträckning kunna med fördel utföras i ett sammanhang. I flera ytt­ randen har förordats, att kommun skulle svara för byggnadsplans förverk­ ligande. I andra yttranden har föreslagits att denna uppgift skulle ankom­ ma på särskilt bildade byggnadsplaneföreningar. Slutligen har föreslagits, att vägförening skulle omhänderha icke blott vägar utan även avlopp och vat­ tenförsörjning.

Det torde helt visst kunna antagas, att frågorna om vägar, allmänna plat­ ser, avlopp och vattenförsörjning inom ett byggnadsplaneområde skulle kunna lösas på ett tillfredsställande sätt, om ansvaret härför lades på kom­ munen. I större tätorter torde dessa frågor överhuvud taget icke kunna lösas på ett nöjaktigt sätt utan kommunens medverkan. För sådana större tät­ orter torde emellertid byggnadsplan icke vara tillräcklig utan stadsplane- läggning bör äga rum. Om stadsplanen, såsom jag i annat sammanhang förordat, kommer till användning för reglering av alla större tätorter på landet, skulle byggnadsplanen regelmässigt, i viss motsats till vad nu gäl­ ler, komma att tillämpas endast med avseende å smärre samhällsbildningar. Att beträffande de sistnämnda föreskriva skyldighet för kommunen att

Kungl. May.ts proposition nr 131.

143

svara för byggnadsplanens genomförande synes icke tillräckligt motiverat.

Ej sällan torde förhållandena vara sådana, att ansvaret härför bör ankom­

ma på exploatören. 1 många fall äro samhällsbildningarna så små, att ord­

nandet av ifrågavarande angelägenheter kan med större fördel läggas direkt

på markägarna. Av dessa skäl anser jag mig icke kunna biträda det i vissa

yttranden framförda förslaget, att genomförandet av byggnadsplan skall

ankomma på kommun. Om byggnadsplaneområdes behov av vägar, vatten

och avlopp icke kan tillgodoses utan kommunens ingripande, synes stads-

planeläggning böra äga rum. Vad härefter angår förslaget, att byggnads-

plans genomförande skall ankomma på särskilt bildade byggnadsplaneför-

eningar, innebär detta, att en sådan förenings verksamhetsområde skulle

begränsas till byggnadsplaneområde. Särskilda sammanslutningar för till­

godoseendet av behovet av vägar, vatten och avlopp måste emellertid ofta

omfatta större områden än byggnadsplaneområdet. Det är därvid icke sä­

kert, att en fastighet, som är delaktig i ett vägföretag, även är delaktig i

företag för vatten och avlopp. Det innebär därför icke heller någon i allo

tillfredsställande lösning att låta genomförandet av byggnadsplan ankom­

ma på förening, vars verksamhetsområde är begränsat till byggnadsplane­

område.

Iordningställande och underhåll av allmän plats skall enligt förslaget

ankomma på vägförening, i den mån så erfordras. Detta synes mig lämp­

ligt. Den omständigheten att vissa fastigheter i vägföreningen kunna vara

belägna utanför byggnadsplaneområdet och därför icke ha något intresse för

de allmänna platserna torde icke behöva medföra några avsevärda svårig­

heter. Fastigheternas andelstal får bestämmas under hänsynstagande här­

till. Två av de sakkunniga ha förordat, att vägföreningen jämväl skall svara

för vattenförsörjning och avlopp. Detta har tillstyrkts i flera yttranden. I

många fall skulle det helt visst innebära en fördel, att vägföreningen över-

toge ansvaret härför. Vägföreningens område sammanfaller emellertid icke

alltid med det område, för vilket vattenförsörjning och avlopp skall anord­

nas. De praktiska svårigheterna att i sådana fall bestämma fastigheternas

andelstal torde bli så stora, att det synes lämpligare att de olika företagen

utföras var för sig. Detta utesluter givetvis icke att på frivillighetens väg de

tekniska arbetena samordnas.

Av det anförda framgår, att jag icke ansett mig kunna upptaga något av

de förslag beträffande genomförandet av byggnadsplan som framställts i

yttrandena. Jag är dock medveten om att den nuvarande ordningen ej är

tillfredsställande. Genom att stadsplan enligt vad jag förordat kan komma

till användning på landet utan samband med municipalbildning torde emel­

lertid de flesta av de olägenheter som vidlåda nuvarande ordning för regle­

ring av byggnadsplaneområdena och som särskilt gjort sig gällande med

avseende å större sådana komma att avhjälpas. Andra brister torde kunna

avhjälpas genom en utvidgning av byggnadsplanens rättsverkningar. Den

olägenhet som består däri att delaktighet i vattenledningsföretag för när­

varande icke kan framtvingas torde icke kunna avhjälpas inom byggnads­

144

Kungl. Maj.ts proposition nr 131.

lagstiftningens ram men frågan om sådan tvångsdelaktighet synes komma att bli föremål för prövning i samband med en inom kommunikationsdeparte­ mentet påbörjad utredning om ändrade grunder för statsbidrag till vatten- och avloppsföretag.

Enligt stadsplanelagen kan länsstyrelse framtvinga lösning av avlopps- frågan inom byggnadsplaneområde genom att förbjuda att nybyggnad äger rum inom området innan avlopp anordnats. Stadsplaneutredningen har för­ ordat, att liknande befogenhet tilldelas länsstyrelse jämväl med avseende å vattenförsörjning och vägar. Det har i flera yttranden hävdats, att ett dylikt förbud skapade missnöje hos befolkningen och att länsstyrelserna därför komme att draga sig för att meddela förbud. I andra yttranden har däremot uttalats att förbudet borde gälla utan särskilt förordnande. Om förbudet göres generellt eller tillämpas i stor utsträckning, torde detta kom­ ma att hämma utvecklingen, särskilt då markägarna sakna tillräckliga eko­ nomiska resurser. I många fall torde emellertid ett förbud kunna främja en ändamålsenlig utveckling, exempelvis vid exploatering av ett större om­ råde i en ägares hand. Jag har därför icke något att erinra mot bestämmel­ sen men förutsätter, att den tillämpas med varsamhet.

För att möjliggöra en mera rationell planläggning och för att främja bygg- nadsplans genomförande har stadsplaneutredningen föreslagit åtskilliga be­ tydelsefulla utvidgningar av dess rättsverkningar för vilka jag förut redo­ gjort. Mot vad sålunda föreslagits har jag i sak icke något att erinra.

Svenska landskommunernas förbund har förordat, att byggnadsplane- institutet utrustas med expropriationsrätt. Då något särskilt rättssubjekt för byggnadsplans genomförande icke skall finnas, torde införande av expro­ priationsrätt icke kunna ifrågakomma. Behov av sådan rätt torde för övrigt knappast ha visat sig annat än inom större tätorter. För reglering av sådana samhällsbildningar bör stadsplan och icke byggnadsplan tillämpas.

I ett yttrande har, med hänsyn till svårigheten att på grund av de inveck­ lade ägoförhållandena i Kopparbergs län genomföra byggnadsplaner, ifråga­ satts, om icke upprättande av sådan plan borde kombineras med skiftes­ förrättning. För tillgodoseende av byggnadsplaneområdets behov av vägar och andra allmänna platser torde emellertid en dylik skiftesförrättning ej vara erforderlig. Om ägoförhållandena skulle lägga hinder i vägen för an­ ordnande av lämpliga byggnadstomter, torde frågan i åtskilliga fall kunna lösas enligt den allmänna expropriationslagstiftningen. Jag vill tillika fram­ hålla, att de anmärkta svårigheterna kunna undvikas genom användande av stadsplaneinstitutet.

Enligt 62 § stadsplanelagen må länsstyrelse på framställning av markens ägare fastställa tomtindelning för byggnadsmark inom byggnadsplaneom­ råde under förutsättning att särskilda delar av tomt ej därigenom komma i olika ägares hand. Motivet till detta stadgande var, att man önskade att tomträttsinstitutet skulle kunna vinna tillämpning på sådant område. Detta stadgande har av stadsplaneutredningen icke ansetts böra upptagas i den nya

Kanyl. Maj-.ts proposition nr 131.

145

lagstiftningen. Någon erinran häremot har icke framställts i yttrandena. I sådana fall, då det är avsett att tomträttsinstitutet skall komma till använd­ ning, torde frågan kunna lösas genom stadsplaneläggning.

Den i ett yttrande berörda frågan om förbud mot byggande över fastig­ hetsgräns torde icke böra lösas i detta sammanhang.

I ett flertal yttranden har förordats, att kostnaden för upprättande av byggnadsplan skall åvila stat och kommun. Även om upprättandet av en byggnadsplan är en angelägenhet av betydande intresse från allmän synpunkt, synas dock markägarna i regel ha sådan fördel av planläggningen, att de skäligen böra deltaga i kostnaden härför. Såsom stadsplaneutredningen funnit bör statsbidrag till kostnaden alltid utgå i de fall, då staten har direkt nytta av planen, exempelvis genom att i byggnadsplanen reserverats mark för allmän väg. Statsbidrag bör därjämte kunna utgå, om markägarnas börda med hänsyn till omständigheterna framstår såsom särskilt betungande. I övrigt bör kostnaden fördelas mellan markägarna och kommunen. Mot de av utredningen föreslagna grunderna för fördelningen har jag icke något att erinra. Tillämpningen av de föreslagna bestämmelserna härom torde i allmänhet icke möta svårighet. För att underlätta tillämpningen synes dock lämpligt, att byggnadsstyrelsen utarbetar närmare anvisningar rörande för­ delningen. I ett yttrande har förordats, att markägarnas betalningsskyldighet för plankostnaderna skulle inträda först i den mån exploateringsåtgärder vidtagas. En sådan ordning skulle emellertid medföra praktiska svårigheter. Med hänsyn härtill och da den del av kostnaden som belöper på markägarna icke torde bliva alltför betungande synes kostnaden liksom nu böra gäldas i samband med planens upprättande. Den möjlighet som för närvarande fin­ nes att erhalla förskott av statsmedel till kostnaden för upprättande av bygg­ nadsplan bör bibehållas. Vid sådant förhållande synes något behov av att föreskriva skyldighet för kommun att förskottera sådan kostnad ej före­ ligga. Såsom utredningen förordat bör statsbidrag kunna utgå även till be­ stridande av kostnaden för byggnadsplans genomförande.

Byggnadsplaneinstitutet är, på sätt framgår av 60 § stadsplanelagen, av­ sett att komma till användning inom områden, där tätare bebyggelse icke kommit till stånd men är att förvänta. Institutet har emellertid ofta, ehuru utan uttryckligt stöd av lagen, tillämpats även för område, där tätbebyggelse redan skett. En uttrycklig utsträckning av institutets tillämpningsområde att om­ fatta även sådana fall synes motiverad. Förutsättning för institutets tillämp­ ning i dylika fall måste dock vara, att byggnadsplanens rättsverkningar och de åtgärder som i samband med byggnadsplanen kunna vidtagas för att trygga dennas genomförande äro tillräckliga för en ändamålsenlig reglering av området. Det är sålunda av synnerlig vikt, att byggnadsplan icke uppgöres beträffande område, för vilket stadsplan utgör det riktiga planinstitutet. Det ankommer främst pa länsstyrelserna att tillse, att byggnadsplan icke kommer till användning i andra fall än då erforderlig reglering kan åstadkommas på denna väg.

Bihang till riksdagens protokoll 19i7. 1 samt. Nr 131.

10

146

1 anledning av uttalanden i vissa yttranden vill jag i likhet med stads-

planeutredningen understryka vikten av att byggnadsplan ej fastställes för

större område än som kan förväntas bliva bebyggt inom en nära framtid. Det

är både för det allmänna och för markägarna av stor ekonomisk betydelse,

att bebyggelsen icke tillätes sprida ut sig över allt för stora områden med

åtföljande ökade kostnader för vägar, avlopp, vattenförsörjning och dylikt.

Med de möjligheter till reglering som generalplaneinstitutet ger kommer det

framdeles icke att föreligga något verkligt behov att utsträcka byggnadsplan

över större område än som kan förväntas bliva exploaterat i en nära fram­

tid. Såsom utredningen funnit är det önskvärt, att de gällande byggnadspla-

ner som omfatta alltför stora områden bli föremål för översyn och begrän­

sas till mera lämplig storlek. Som en sådan översyn är av betydelse främst

för det allmänna, bör bidrag av statsmedel utgå till bestridande av kostna­

derna härför.

Kungl. Maj.ts proposition nr 131.

Utomplansfoestämmelser.

Stadsplaneutrednin gen.

Stadsplaneutredningen framhåller, att förutsättningarna enligt gällande lag

för meddelande av utomplansbestämmelser äro olika för städer och stads-

liknande samhällen, å ena, samt landsbygden, å andra sidan. För stads vid­

kommande stadgas i 11 § stadsplanelagen allenast, att om särskilda bestäm­

melser erfordras angående byggnadsverksamheten inom område, som ej ingår

i stadsplan eller stomplan, utomplansbestämmelser skola meddelas för om­

rådet. Utredningen uttalar vidare, att stadgandet i 66 § stadsplanelagen angå­

ende utomplansbestämmelser på landet närmast ledde till att sådana bestäm­

melser finge fastställas beträffande område, inom vilket större byggnadsverk­

samhet vore att förvänta, men däremot ej om sådan bebyggelse redan upp­

kommit och ej heller inom område, där byggnadsreglerande föreskrifter

skulle vara av behovet påkallade, ehuru byggnadsverksamheten måhända ej

väntades taga större omfattning. Någon saklig grund att räkna med andra

förutsättningar för tillämpning av utomplansbestämmelser på landet än i

stad syntes emellertid ej finnas. Samma behov av vissa reglerande bestäm­

melser utanför planlagt område kunde föreligga på båda hållen. Bebyggelse

kunde, även om den icke vore tät, under vissa omständigheter ha ogynnsamma

verkningar från allmän synpunkt, om den lämnades helt fri. Framför allt

kunde på landet natur- och kulturskyddssynpunkter härigenom åsidosättas.

Det vore sålunda även i fråga om enstaka bebyggelse angeläget att kunna i

görligaste mån hindra att områden, som på grund av naturförhållanden eller

av kulturella skäl vore särskilt anmärkningsvärda, förstördes eller skadades.

De möjligheter, som härutinnan förelåge enligt 1909 års lag angående natur­

minnesmärkens fredande och 1942 ars lag om fornminnen, vore icke till­

fyllest. Utomplansbestämmelser kunde i vissa hänseenden tjäna som komple­

ment till nämnda stadganden. Genom sadana bestämmelser kunde föreskrivas

Kungl. Maj.ts proposition nr 131.

147

t. ex. atl endast visst slag av byggnader finge uppföras, att byggnaderna ej iinge överstiga viss storlek eller att de skulle vara på visst sätt placerade å tomtplatsen. Bestämmelserna kunde alltså utgöra ett skydd mot olämplig be­ byggelse. Vidare skulle inom utomplansbestämmelseområde finnas byggnads­ nämnd eller motsvarande myndighet, vilkens tillstånd skulle inhämtas till nybyggnad. Även härigenom bereddes möjlighet att påverka byggnadsverk­ samheten på ett från allmänna synpunkter gynnsamt sätt. Men jämväl av andra skäl kunde utomplansbes tämmelser vara av värde för reglering av byggnadsverksamheten inom visst område, oaktat tätbebyggelse där ännu ej uppkommit eller vore mera omedelbart förestående. Detta gällde exempelvis områden i närheten av befästningsanläggningar eller flygfält, vilkas intresse av att bebyggelsens höjd begränsades kunde tillgodoses genom utomplans- bestämmelser. I sådana bestämmelser kunde också intagas föreskrift om minimistorleken å tomtplats. Härigenom och genom höjdbestämmelser erhölle man kontroll över bebyggelsens karaktär. Även bebyggelsetätheten kunde på detta sätt regleras.

Under åberopande av det anförda har utredningen föreslagit, att möjlig­ heten att meddela utomplansbestämmelser på landet så utvidgades, att land och stad bleve i förevarande avseende jämställda.

Yttrandena.

Mot den föreslagna utvidgningen av möjligheterna att fastställa utomplans­ bestämmelser ha

fastighetsbildningssakkunniga

anmärkt, att den vore ägnad

att i högre grad än för närvarande överflytta prövningen i jorddelningsmål från de ordinarie myndigheterna till länsstyrelsen. Detta måste anses mindre lämpligt. En ändring i jorddelningslagen skulle väl kunna förekomma på­ följden. Men som de sakkunniga förmenade, att det för närvarande med större skäl kunde anmärkas, att allt för stora områden lades under utomplansbestäm­ melser än att lagen uppställde för snäva gränser för möjligheterna att till- lämpa institutet, förordade de sakkunniga, att den av utredningen föreslagna ändringen av villkoren för att kunna meddela utomplansbestämmelser icke genomfördes. Om det såmedelst komme att förbli en skillnad härutinnan mel­ lan stad och land, vore den dock icke, såsom utredningen menade, omotiverad, i del stadens område hade sin begränsning och i regel eu annan karaktär än den rena landsbygden. Skydd för kyrkor och andra byggnader av kulturellt värde samt andra ideella intressen borde ordnas på annat sätt. Liknande uppfattning har uttalats av

kommunalfullmäktige i Västerhaninge.

Förslaget, som i allmänhet ej föranlett särskilda uttalanden i förevarande del, har däremot tillstyrkts av

byggnadsstyrelsen, länsstyrelsen i Kronobergs

län, statens byggnadslånebyrå

och

svenska landskommunernas förbund.

Länsstyrelsen i Värmlands län

ifrågasätter, huruvida några olägenheter av

mera allvarlig art skulle uppkomma, om bestämmelser, motsvarande det unge­ färliga innehållet i normalförslaget till utomplansbestämmelser, finge allmän

148

Kungi. Maj:ts proposition nr 131.

giltighet. Till stöd härför anföres, att erforderliga byggnadsföreskrifter i all­ mänhet icke bleve tillämpliga å landsbygden förrän på ett alltför sent stadium av tätortsutvecklingen, enär bestämmelserna trädde i kraft först efter särskilt förordnande.

Länsarkitekten i Kronobergs län

anser, att ett införande av de

föga ingripande utomplansbestämmelserna för landsbygden i dess helhet skulle bidraga till att förhindra uppkomsten av olämplig randbebyggelse utanför bestämmelseområdena. De nu förekommande utomplansområdena hade ofta fått ganska slumpartade begränsningar och omgången vid deras tillskapande vore tidsödande och besvärlig.

Departementschefen.

Enligt gällande lag kunna utomplansbestämmelser, såvitt angår landsbyg­ den, fastställas endast för område, där större byggnadsverksamhet är att för­ vänta. Med en sådan begränsning av institutets tillämpningsområde är det svårt att åstadkomma ett effektivt skydd mot olämplig bebyggelse på lands­ bygden. Såsom stadsplaneutredningen funnit föreligger ofta behov av regle­ rande byggnadsföreskrifter även inom områden, där större byggnadsverksam­ het icke är att förvänla. Att såsom i ett par yttranden förordats låta före­ skrifter, motsvarande normalförslaget till utomplansbestämmelser, få allmän, giltighet för landsbygden i dess helhet skulle medföra skyldighet att söka byggnadslov för varje byggnadsföretag och torde med hänsyn till vad jag förut anfört om olägenheterna av ett generellt koncessionsförfarande icke böra ifrågakomma. Utomplansbestämmelser böra därför fastställas för be­ gränsade områden, där behovet av reglerande föreskrifter är mera fram­ trädande utan att dock detaljplanläggning kan anses påkallad.

Enligt utredningens förslag skulle landsbygden likställas med städerna med avseende å möjligheten att fastställa utomplansbestämmelser. Sådana bestäm­ melser skulle alltså kunna fastställas för område på landet, även om bygg­ nadsverksamheten ej väntas taga större omfattning. Genom en sådan utvidg­ ning av möjligheten att tillämpa institutet skulle detta, såsom utredningen närmare angivit, kunna bliva ett verksamt medel att hindra olämplig bebyg­ gelse på landsbygden.

I mål om avstyckning inom område, för vilket meddelats utomplansbestäm­ melser, ankommer fastställelseprövningen enligt stadgandet i 21 kap. 68 § jorddelningslagen på länsstyrelsen. En utsträckt tillämpning av utomplans- bestämmelseinstitutet skulle sålunda i högre grad än för närvarande över­ flytta prövningen från de ordinarie myndigheterna till länsstyrelsen. Olägen­ heten härav synes dock icke vara så stor. jag vill dessutom anmärka, att i annat sammanhang kommer att upptagas till övervägande huruvida läns­ styrelsen skall vara fastställelsemyndighet för område som omfattas av utomplansbestämmelser.

Kungl. Maj:ts proposition nr 131.

149

Vissa åtgärder till förekommande av olämplig bebyggelse.

Stadsplaneutredningen.

Beträffande Irågan i vilka fall uppkomsten av tätbebyggelse bör kunna för­

hindras har stadsplaneutredningen uttalat, att förbud mot sådan bebyggelse

tör det första måste kunna meddelas med avseende å område, där tätbebyg­

gelse vore olämplig från hälsosynpunkt. Dylikt förbud borde alltså kunna

avse exempelvis träskmark eller annan mark av osund beskaffenhet. En

bestämmelse av detta innehåll borde dock ej hindra, att ett mindre dylikt

markområde inginge i.t. ex. en byggnadsplan, för den händelse marken i övrigt

lämpade sig för byggnadsändamål. Förutom hälsosynpunkter borde allmänna

ekonomiska och sociala synpunkter anläggas på frågan, huruvida tätbebyg­

gelse av ett område finge företagas. Förbud mot sådan bebyggelse borde

sålunda få meddelas beträffande område, som prövades olämpligt härför till

följd av svårigheter att bereda nödig vattentillgång eller att anordna avlopp

eller som vore särskilt besvärligt från kommunikationssynpunkt eller på grund

av likartade omständigheter, såsom med hänsyn till kraftförsörjning, skol-

möjligheter eller belysning. En förutsättning för förbudet i detta fall borde

dock vara, att lämplig byggnadsmark i erforderlig utsträckning funnes att

armorledes tillgå på rimliga villkor. Det vore uppenbart, att denna byggnads­

mark ej finge ligga alltför avlägset från den av förbudet berörda marken.

Någon ersättning till markägare för det intrång i förfogandet över marken,

som genom förbud mot tätbebyggelse på anförda grunder tillskyndades ho­

nom, borde ej utgå. En markägare syntes nämligen ej rimligen kunna göra

gällande rätt att disponera sin mark på sådant sätt, att andra enskilda eller

allmänna berättigade intressen därigenom åsidosattes, vilket skulle bli för­

hållandet om tätbebyggelse medgåves i här berörda fall.

Bland de omständigheter, med hänsyn till vilka tätbebyggelse enligt för­

slaget skulle kunna förhindras, har naturskyddsintresset ej medtagits. Ut­

redningen anser det möta svårigheter att hindra tätbebyggelse från natur­

skyddssynpunkt. Därest så skedde, borde markägaren tillförsäkras ersättning

för den skada, han därigenom lede. Det vore nämligen otillfredsställande, om

en markägare av den anledningen allenast, att hans fastighet vore naturskönt

belägen, skulle kunna tvingas att tåla ekonomiska uppoffringar. Det syntes

emellertid av praktiska skäl önskligt att i görligaste mån undvika bestäm­

melser, vilka vore av beskaffenhet att kunna föranleda ersättningsskyldighet.

Skada från naturskyddssynpunkt kunde vållas ej blott genom tätbebyggelse

utan även genom enstaka byggnadsföretg. För att erhålla ett fullt säkert skydd

mot dylik skada skulle fordras att all byggnadsverksamhet gjordes beroende

av särskilt tillstånd. För större delen av landet torde något behov av dylikt

tvång från naturskyddssynpunkt ej föreligga. Utredningen förordade därför,

att om med hänsyn till belägenhet, växtlighet eller säregna naturförhållanden

ett speciellt område funnes böra skyddas mot störande bebyggelse, förord­

150

Kungl. Maj:ts proposition nr 131.

nande skulle kunna meddelas om att inom detta område tillstånd alltid skulle sökas, innan nybyggnad företoges. Möjlighet bereddes härigenom att pröva byggnadsföretagets lämplighet med hänsyn till omgivningen. Med natur- skyddssynpunkter borde i förevarande avseende jämställas synpunkter av historisk eller konstnärlig art. De områden, vilka inbegrepes under regle­ ringen, borde till sin omfattning såvitt möjligt inskränkas. Vidare borde tillses, att förfarandet icke medförde, att märkligt men tillskyndades markägaren. Åtskilligt kunde vinnas utan att något större ingrepp i den enskildes förfo­ ganderätt behövde ske. Skulle från det allmännas sida för tillvaratagande av naturskyddssynpunkter eller för tillgodoseende av historiska eller konstnär­ liga intressen vidtagas åtgärder av beskaffenhet att märkligt men därigenom tillfogades markägaren, borde ersättning härför utgå. Bestämmelser, vilka nödvändiggjorde utanordnande av skadestånd, borde emellertid, såsom re­ dan nämnts, undvikas. Ansåges kraftigare ingrepp i särskilt fall erforderliga, syntes detta närmast falla inom den allmänna expropriationslagstiftningens område och hade icke någon direkt beröring med utredningens uppdrag.

Stadsplaneutredningen har, såsom i annat sammanhang redan nämnts, före­ slagit, att i generalplan för stad viss mark skulle kunna tills vidare undan­ tagas från tätbebyggelse och att staden skulle hos Kungl. Maj :t kunna utverka särskilt förordnande, varigenom dylik bestämmelse i generalplanen för viss tid finge rättskraftig verkan. Utredningen framhåller, att det emellertid ej alltid vore tillräckligt, att ett område skyddades mot tätbebyggelse. Även enstaka byggnadsföretag kunde menligt påverka ett framtida ändamålsenligt utnyttjande av marken. Förbud jämväl mot annan bebyggelse än tätbebyg­ gelse borde därför inom städer och stadsliknande samhällen kunna medde­ las för viss tid beträffande särskilda, i generalplanen upptagna områden. Ett totalt byggnadsförbud torde emellertid föra väl långt. Därigenom skulle exempelvis förhindras, att å ett område, som användes för jordbruksändamål, icke vidare skulle kunna uppföras för jordbrukets skötsel nödiga byggnader. Ett byggnadsförbud av så genomgripande slag vore ej nödvändigt för att vinna det med förbudet avsedda syftet. Byggnader, som erfordrades för jord­ brukets drift, borde vara undantagna från detsamma. Vidare torde böra un­ dantagas byggnadsföretag för med jordbruket besläktade näringar, nämligen för tillgodoseende av fiskets och skogsskötselns samt därmed jämförliga behov, såsom trädgårdsskötsel m. in. Möjlighet till dispens från förbudet i särskilda fall syntes också böra öppnas.

Utredningen uttalar, att ersättning för det intrång, som markägare lede ge­ nom förbud under viss lid mot tätbebyggelse, i överensstämmelse med de principer, på vilka nuvarande stadsplanelagstiftning grundades, ej borde utgå. Den begränsning i byggnadsrätten, som ett dylikt förbud medförde, vore prin­ cipiellt sett av samma slag som den, vilken regelmässigt skedde genom upp­ rättande av stadsplan, och för vilken markägaren ej berättigades til! skade­ stånd. Förbudet innebure ju icke, att marken ej finge bebyggas, blott att tät­ bebyggelse ej finge äga rum. Genom stadsplan kunde, utan ersättningsrätt för en markägare, för närvarande t. ex. bestämmas, att å hans mark endast

Kungl. Maj.ts proposition nr 131.

151

tvåvåningshus finge uppföras, medan å kringliggande mark högre byggnads- höjd tillätes. Likheten mellan en sådan stadsplanebestämmelse och en före­ skrift, att viss mark ej finge tätbebyggas, vore uppenbar. Då åter förbud med­ delades mot bebyggelse överhuvud taget av viss mark — med undantag för bebyggelse för tillgodoseende av jordbruket och därmed besläktad näring komme ersättningsfrågan i ett annat läge. Ett sådant förbud vore avsevärt mera ingripande än ett förbud mot allenast tätbebyggelse. Att markägaren skulle behöva finna sig däri utan möjlighet till ersättning torde knappast vara överensstämmande med gällande rättsprinciper. Enligt 28 § stadsplanelagen skulle, då i stadsplan bestämts att mark skulle användas för armat ändamål än enskilt bebyggande och markens ägare till följd härav kunde nyttja mar­ ken allenast på sätt som stode i uppenbart missförhållande till värdet, staden på ägarens begäran lösa marken. De principiella synpunkter som låge till grund för detta stadgande borde alltjämt vinna beaktande. Det av utredningen förordade förbudet innebure emellertid ej, att marken icke finge användas för enskilt bebyggande; marken finge alltjämt bebyggas för jordbrukets och där­ med jämförliga näringars behov. Vidare företedde förbudet den olikheten mot det i 28 § stadsplanelagen avsedda fallet, att förbudet vore begränsat att gälla allenast viss tid. Efter dennas förlopp finge markägaren, om annat ej bestäm­ des, ånyo fritt förfoga över marken. Med hänsyn härtill syntes markägaren i det fall, varom nu vore fråga, icke böra tillerkännas rätt att kräva, att marken inlöstes av staden. Det syntes vara tillräckligt, att möjlighet bereddes honom till gottgörelse för den skada, han lede genom förbudet under den tid, detta varade.

1 stadsplaneutredningens betänkande framhålles, att behov av alt kunna tills vidare förbjuda tätbebyggelse av visst område kunde, på sätt föresla­ gits beträffande städer och stadsliknande samhällen, föreligga även på lands­ bygden. Delta behov framträdde särskilt starkt i närheten av områden, för vilka upprättats byggnadsplan. Det kunde sålunda vara angeläget motverka, att bebyggelsen utan giltiga skäl sökte sig fram över mark, som icke blivit föremål för detaljplanering, så länge ännu detaljplanelagd, lämplig mark funnes alt tillgå. Mark borde därför jämväl i generalplan för landet kunna undantagas från tätbebyggelse. Till främjande av planens genomförande bor­ de därjämte kunna meddelas förordnande, varigenom vad planen i sådant hänseende innehölle erhölle civilrättslig verkan. Möjlighet, motsvarande den för städerna föreslagna, att för viss tid hindra bebyggelse överhuvud taget av visst, område för annat ändamål än tillgodoseende av jordbrukets och där­ med besläktade näringars behov syntes däremot ej erfordras för den egent­ liga landsbygdens del. Det vore tillfyllest, att inom ett generalplaneområde på landet utbredningen av tätbebyggelsen kunde dirigeras. Att glesbebyg­ gelse ägde rum hade mindre betydelse, såvida det ej gällde mark, som av- setts för väg eller dylikt, för vilket fall särskilda skyddsåtgärder finge vidta­ gas. Städernas och de stadsliknande samhällenas behov av särskilda mark- reservat för framtida ändamål, vilka vid generalplanens upprättande ännu ej kunde med bestämdhet angivas, förelåge ej på landet, åtminstone ej i na gon

152

Kungl. Maj:ts proposition nr 131.

omfattning av praktisk betydelse. Då ett förbud under viss tid jämväl mot annan än tätare bebyggelse måste förenas med viss ersättningsskyldighet för kommuner gentemot den markägare, som drabbades därav, syntes man för övrigt kunna räkna med att, om också möjlighet till meddelande av så­ dant förbud öppnades, kommuner av ekonomiska skäl likväl endast i säll­ synta undantagsfall skulle begagna sig därav.

Stadsplaneutredningen har vidare framhållit, att tillkomsten av en gene­ ralplan förutsatte utredning rörande de förhållanden, som vore av betydelse för vederbörande kommuns utveckling. Härigenom erhölles en grund för bedömande i vilken ordning utbyggandet av kommunen lämpligen borde fort­ skrida. Stadsplaneutredningen utginge från att generalplan i allmänhet upp­ rättades för städer och stadsliknande samhällen. Alltid torde detta dock ej ske, i varje fall ej beträffande en stads eller ett samhälles hela område. Och på landet kunde generalplaneläggning av marken ofta bli en onödigt vid­ lyftig anordning. Lämpligheten av att bebyggelsen i första hand koncentre­ rades inom vissa markområden kunde understundom konstateras utan gene­ ralplan. Detta vore särskilt fallet i samband med prövningen av stads- eller byggnadsplaner. Till främjande av ett ändamålsenligt utbyggande föresloge utredningen därför, att tätbebyggelse skulle kunna förbjudas under viss tid inom visst område, oaktat någon generalplan icke funnes upprättad, nämli­ gen för det fall att det föreliggande byggnadsbehovet kunde tillgodoses inom område, som inginge i redan fastställd stads- eller byggnadsplan. Ett bygg- nadsförbud av detta slag vore till sin karaktär fullt överensstämmande med det, som skulle kunna meddelas i samband med generalplan. Det borde allt­ så följa samma regler som sistnämnda förbud. Bland annat borde förbudet sålunda icke grunda någon rätt till ersättning för markägaren.

Yttrandena.

Behovet att kunna förhindra tätbebyggelse av mark, som icke är lämpad härför från sundhetssynpunkt, har icke ifrågasatts av annan än

överlant­

mätaren i Älvsborgs län,

som uttalat att tätbebyggelse av sådan mark knap­

past kunde tänkas annat än i närheten av större samhällen. Men även intill dessa funnes i allmänhet så riklig tillgång på mark, som vore ändamålsenlig för bebyggelse, att det låge i vederbörandes eget intresse att bosätta sig ute­ slutande på denna. När bebyggelsen nått ett sådant omfång, att även den olämpliga marken började tagas i anspråk, vore tiden inne för en planlägg­ ning, varigenom den sistnämnda undantoges från bebyggelse.

I fråga om de föreslagna bestämmelserna om förbud mot tätbebyggelse i övriga fall har

statens bgggnadslånebgrå

uttalat, att bestämmelserna, med

hänsyn till att markägarna icke skulle vara berättigade till ersättning för det intrång i förfoganderätten, som bleve en följd av bestämmelsernas till- lämpning, samt till det förhållandet, att en oförtjänt värdestegring kunde komma att inträda å mark, som icke berördes av förbudet, borde utnyttjas med varsamhet och endast av skäl, som efter noggrann prövning funnes bä­

Kungl. Maj.ts proposition nr 131.

153

rande. För att i möjligaste mån undvika irritation vore det jämväl angeläget,

att samhället föranstaltade om sådant förbud, varom här vore fråga, på ett

tidigt stadium och helst innan enskild exploatering av marken påbörjats.

Även bestämmelserna om att i generalplan upplagen mark skulle kunna un­

dantagas jämväl från enstaka bebyggelse borde tillämpas med varsamhet

och omdöme, icke minst med hänsyn till det allmännas intresse av att såvitt

möjligt undvika att utnyttja bestämmelser, som vore av beskaffenhet att

kunna medföra ersättningsskyldighet.

Länsstyrelsen i Kopparbergs län

har

ställt sig synnerligen tveksam till den föreslagna möjligheten att genom

temporärt förbud mot tätbebyggelse å mark utanför planlagt område tvinga in

bebyggelsen på detta. 1 det icke ovanliga fall, då gränsen för ett planområde

sammanfölle med en administrativ gräns, kunde anordningen komma att

användas i tävlan mellan skilda kommuner att draga till sig bebyggelse och

skatteobjekt. Fråga vore, om det verkligen vore något allmänt intresse att

lagstiftningsvägen främja tillkomsten av koncentrerad tätbebyggelse och

om icke snarare åtgärder för en spridning av bebyggelsen vore önskvärda.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län

finner det icke lämpligt, att be­

byggelse för jordbrukets och därmed jämförliga näringars behov bleve, på

sätt föreslagits, fritagen från all kontroll.

Beträffande utredningens förslag, att byggnadsförbud skall kunna medde­

las med avseende å område, som från naturskyddssynpunkt eller med hän­

syn till förefintlig, från historisk eller konstnärlig synpunkt värdefull be­

byggelse bör för framtiden särskilt skyddas, har

länsstyrelsen i Skaraborgs

län

uttalat, att även om ett dylikt stadgande understundom kunde innebära

ett långt gående ingrepp i markägares befogenheter, det dock kunde med

hänsyn till de stora ideella värden, varom här vore fråga, i särskilda fall

vara befogat att tillämpa sagda stadganden. Men därvid framstode det så­

som motiverat, att ersättning till markägare för skada på grund av dylikt

byggnadsförbud borde utgå.

Stadsplaneutredningens uppfattning, att ersättning ej bör utgå till mark­

ägare för det intrång, som tillskyndas honom genom förbud mot tätbebyg­

gelse, har i alla yttranden utom tre lämnats utan erinran.

Länsstyrelsen i

■Jönköpings län

anser principen obillig för markägaren, särskilt när man be­

tänkte, huru lång tid genomförande av planer utav här förevarande art toge.

Förordnande, varigenom mark undantoges från tätbebyggelse, skulle ju kun­

na meddelas för fem år varje gång. Länsstyrelsen ifrågasatte, om ej ersätt­

ning borde beredas åtminstone efter utgången av första femårsperioden.

Stockholms stads stadsplanekontor

anför, alt en markägare, som enligt gene­

ralplan endast hade rätt att nyttja sin mark för glesbebyggelse, icke finge

någon kompensation, även om hans granne finge rätt att exploatera sin mark

för tätbebyggelse och därvid tillgodogöra sig hela nettot av markvärdesteg­

ringen. Utredningens motivering för alt systemet icke skulle strida mot gäl­

lande praxis vore icke övertygande. Antingen måste tätbebyggelsen fördelas

så, att alla markägare drabbades ungefär lika, vilket ur plansynpunkt i regel

bleve högst otillfredsställande, eller också måste de ekonomiska konsekven­

154

Kungl. Maj.ts proposition nr 131.

serna för markägarna bli mycket olika och därigenom för dem otillfredsstäl­ lande. Detta problem syntes endast kunna regleras på två sätt; antingen finge äganderätten eller exploateringsrätten till all mark överföras i allmän ägo eller också måste man göra ett system, så att stegringen i markvärde på de områden som finge bebyggas användes för att betala kompensation till dem, som ej alls eller endast obetydligt finge bebygga sin mark. Ett så­ dant system med »ömsesidig kompensation» funnes redan upptaget i den engelska Town and Country Planning Act av år 1932.

Överlantmätaren i

Stockholms län

anser principen alt ersättning ej skulle utgå för förbud

mot tätbebyggelse i varje fall icke hållbar med avseende å temporära för­ bud mot tätbebyggelse å mark utanför område, för vilket stadsplan eller byggnadsplan fastställts. Sådant förbud medförde en monopolställning för vissa markägare, vilka haft turen att komma först, då det gällt att få en byggnadsplan fastställd.

Förslaget, att ersättning skall kunna utgå för det intrång, som markägare tillskyndas på grund av att hans mark genom generalplan med rättsverkan för viss tid undantages från annan enstaka bebyggelse än för jordbrukets och där­ med jämförliga näringars behov, har föranlett erinringar i flera yttranden. Det framhålles sålunda, att förslaget om skadeståndsskyldighet vid temporärt byggnadsförbud innebure införandet av en helt ny princip i byggnadslagstift­ ningen.

Stockholms stads stadsplcinekontor

anför, att byggnadsförbud, föran­

lett av stadsplans upprättande eller ändring, icke medförde någon rätt till ersättning, oaktat ett sådant förbud kunde bliva både långvarigt och medföra vida större ekonomiska konsekvenser för därav berörda markägare än före­ varande förbud mot viss glesbebyggelse. Det vore en inkonsekvens, att mark­ ägare, som enligt generalplan endast finge bebygga sin mark för tillgodose­ endet av jordbrukets behov, erhölle rätt till kompensation, under det att mark­ ägare, som enligt generalplanen finge utnyttja sin mark för glesbebyggelse, icke finge någon sådan rätt, oaktat ägaren till vidliggande mark finge exploa­ tera densamma för tätbebyggelse, vilket givetvis gåve ett avsevärt högre mark­ värde.

Stockholms stads stadsplanenämnd

anför, att utredningen icke ifråga­

satt särskild skadeståndsskyldighet för den händelse visst område på grund av sin olämpliga beskaffenhet undantoges från bebyggande. Det syntes då icke heller vara motiverat att medgiva ägare av jordbruksfastighet rätt till särskild ersättning, om en exploatering med hänsyn till kommunikationsanläggningar eller andra kommunala åtgärder lämpligen icke läte förena sig med det all­ männas intressen. Ingreppet i den enskilda förfoganderätten vore dock i det förra fallet betydligt mera ingripande än ett temporärt byggnadsförbud. En regel om ersättningsskyldighet vid sådant förbud komme säkerligen att i betänklig grad inverka hämmande på det kommunala initiativet.

Stockholms

stads fastighetskontor

anser, att införandet av nu ifrågakomna ersättnings­

skyldighet i lagstiftningen i realiteten innebure att man fastsloge att praktiskt taget all mark ägde ett latent värde, konstituerat av ett tänkt utnyttjande för glesbebyggelse. Man frågade sig då varför detta värde icke lika gärna kunde konstitueras av ett tänkt utnyttjande för tätbebyggelse eller, vilket syntes rikti­

Kungi. Maj:ts proposition nr 131.

155

gast, varför icke värdet skulle grundas på nuvarande utnyttjande. Principen om fullständig rättvisa hade man redan uppgivit, då man i ersättningsavseende icke gjorde någon skillnad mellan markägare, som ägde utnyttja sin mark för tätbebyggelse, och sådana, som endast hade rätt till glesbebyggelse. Enligt kontorets mening borde något skadestånd för temporär inskränkning av bygg- nadsmöjligheterna ej ifrågakomma. Marken finge ju dock under tiden fritt nyttjas för sitt dittillsvarande ändamål.

Svenska kommunaltekniska föreningen

har uttalat, att den föreslagna ersättningsregeln skulle ställa värderingsmän och domstolar inför synnerligen svårlösta problem. Det gällde icke blott att avgöra vilken vinst, markägaren skulle kunna erhålla, därest glesbebyggelse komme till stånd, utan även att bedöma huruvida tillräcklig efterfrågan på dylika tomtplatser förefunnes. Då såväl antalet fall, när ersättning behövde utgå, som ersättningarnas storlek torde bliva ringa och man därjämte finge anse, att ett permanent förbud mot tätbebyggelse utan kompensation innebure ett vida större men för markägaren än ett temporärt förbud mot glesbe­ byggelse, syntes den föreslagna ersättningsskyldigheten icke vara tillräckligt motiverad.

Nu ifrågakomna ersättningsregel har vidare under åberopande av liknande skäl avstyrkts av

svenska stadsförbundet, svenska teknologföreningen

samt

byggnadsnämnderna i Göteborg

och

Örebro.

Departementschefen.

Såsom jag i annat sammanhang framhållit bör det allmänna principiellt äga befogenhet att bestämma var och när tätbebyggelse må uppkomma. Fråga om visst område överhuvud taget må tagas i anspråk för sådan bebyggelse torde i första hand böra prövas i samband med upprättande av region- och general­ planer. Där sådana planer icke finnas upprättade, får frågan avgöras i sam­ band med prövning av framställning om detaljplanläggning av visst områ­ de. Detaljplan bör sålunda icke få fastställas för område, som från allmän synpunkt icke är lämpat för tätbebyggelse. Om byggnadslov för byggnadsföre­ tag, som är att hänföra till sådan bebyggelse, i enlighet med vad jag förut förordat icke må beviljas utan att planläggning skett, kan sålunda tätbebyg­ gelse av område, som icke är lämpat härför, förhindras genom att detalj­ planläggning förvägras. Med den av mig förordade ordningen behöver följ­ aktligen några särskilda förbud mot tätbebyggelse, såsom stadsplaneutred- ningen för sin del föreslagit, icke meddelas beträffande områden, där skyl­ dighet att söka byggnadslov föreligger.

Fråga om viss mark kan anses lämpad för tätbebyggelse bör bedömas främst från hygieniska, ekonomiska och sociala synpunkter. Det är sålunda klart, att samhällsbildningar icke må tillåtas uppkomma å område som iir direkt olämp­ ligt härför från sundhetssynpunkt. Tätbebyggelse bör vidare kunna förvägras, om kostnaderna för anläggande av vägar samt anordnande av kommunika­ tioner, vattenförsörjning, avlopp, skolor och belysning skulle bli oskäligt stora. Hänsyn bör även tagas till frågan, huruvida invånarna kunna för­

156

Kungl. ftlaj.ts proposition nr 131.

väntas inom området eller inom rimligt avstånd få tillgång till fritidsanord-

ningar, inköpsmöjligheter och andra för ett fullvärdigt samhällsliv önsk­

värda inrättningar. Angeläget är, att genom planläggningen i möjlig mån

förhindra uppkomsten av nya rudimentära samhällsbildningar utan skönj­

bara möjligheter att utvecklas till en socialt godtagbar miljö. En förutsätt­

ning för att tätbebyggelse må förvägras av ekonomiska och sociala skäl

är dock att lämplig byggnadsmark finnes att tillgå på annat håll på rimliga

villkor. Vad som vid prövning av hithörande spörsmål främst skall efter­

strävas är sålunda, att erforderlig tätbebyggelse förlägges till den plats som

från allmän synpunkt är den ändamålsenligaste.

Enligt stadspianeutredningens uppfattning bör tätbebyggelse icke kunna

förvägras från naturskyddssynpunkt. Till stöd härför har anförts, att det

måste anses obilligt att en markägare skulle kunna tvingas tåla ekonomiska

uppoffringar av den anledningen allenast, att hans fastighet vore ovanligt

naturskönt belägen. Denna mening kan jag icke dela. Någon ovillkorlig rätt för

markägare att exploatera sin mark för tätbebyggelse skall enligt de av mig för­

ordade grunderna för den nya byggnadslagstiftningen icke finnas. Fråga om

samhällsbildning å viss plats må tillåtas uppkomma eller ej måste, såsom

jag förut betonat, bedömas under hänsynstagande till vad som är ändamåls­

enligt från allmän synpunkt. Därvid bör hänsyn tagas även till det allmän­

nas intresse av att särskilt natursköna områden, då så är möjligt, bevaras.

Ifrågasättes exploatering av område, vars skyddande mot naturstörande be­

byggelse anses önskvärt, bör följaktligen undersökas, huruvida samhällsbild­

ningen utan större olägenhet för befolkningen och för det allmänna kan för­

läggas till annan plats. Om så finnes vara förhållandet, bör tätbebyggelse av

det område, vars skyddande anses önskvärt från naturskyddssynpunkt, ej

tillåtas.

På sätt framgår av vad jag förut anfört vid behandlingen av generalplane-

institutet kan det för ett samhälles ändamålsenliga utbyggande i etapper och

till undvikande av en oekonomisk randbebyggelse vara av vikt, att även ett

område, som i och för sig är lämpat för tätbebyggelse, tills vidare ej tages

i anspråk härför. Möjlighet bör därför, såsom jag förut framhållit, finnas

att i generalplan reservera mark, vilken tills vidare ej får tätbebyggas. Behov

att av samma skäl undantaga mark för tätbebyggelse kan givetvis föreligga

även beträffande område, vilket ej omfattas av generalplan. Det kan möjli­

gen göras gällande, att något särskilt förordnande om undantagande av mark

från sådan bebyggelse ej erfordras, eftersom tillstånd till byggnadsföretag,

som är att hänföra till tätbebyggelse, ej skulle få lämnas utan att planlägg­

ning skett och tätbebyggelse sålunda skulle utan meddelande av särskilt för­

bud kunna hindras genom att planläggning förvägras. Det är dock, särskilt

vid upprättande av generalplan, av vikt, att frågor om undantagande av

mark från tätbebyggelse bedömas i ett större sammanhang än som alltid är

möjligt i samband med prövning av begäran om planläggning av ett begrän­

sat område. Dylika tidsbegränsade undantag av mark äro därjämte ägnade

att tjäna till ledning för byggnadsnämnder och allmänhet. Jag har därför

icke något att erinra mot den av utredningen föreslagna möjligheten att för­

Kungl. Maj:ts proposition nr 131.

157

ordna om temporärt förbud mot tätbebyggelse av viss mark, även om denna i och för sig är lämpad härför.

Enligt utredningens förslag skall ersättning ej utgå till markägare, som hindras att exploatera sin mark för tätbebyggelse. Jag biträder denna stånd­ punkt. Till stöd härför vill jag särskilt framhålla, att möjligheten för ägaren att utnyttja marken för tätbebyggelse och därigenom erhålla ett högre pris för marken beror av samhällets utveckling och sålunda i allmänhet icke av åtgärder, som vidtagits av ägaren. Uet kan måhända synas orättvist, att en markägare förvägras exploatera sin mark medan grannen får tillstånd där­ till. Sådana ojämnheter kunna emellertid ej undvikas. Jag vill erinra, att genom stadsplan kan för närvarande utan ersättning för markägaren be­ stämmas t. ex. att på hans mark endast tvåvåningshus må uppföras, medan på kringliggande mark högre byggnadshöjd tillätes. Det kan också till jäm­ förelse nämnas, att ersättning ej ansetts böra utgå till den som med hänsyn till att allmänna intressen skulle trädas för nära hindras att torrlägga sin mark. Slutligen må framhållas, att bestående hinder mot tätbebyggelse en­ ligt förslaget i stort sett endast komme att föreligga i fråga om mark som ej är lämpad för sådan bebyggelse och därför icke borde ha något särskilt byggnadsvärde.

Att ersättning ej skall utgå för sådant värde som hänför sig till markens eventuella användning för tätbebyggelse står i full överensstämmelse med det av mig förordade stadgandet att det för rätt till tätbebyggelse skall förut­ sättas att marken vid planläggning funnits lämpad för ändamålet. Om en uttrycklig bestämmelse av sistnämnda innebörd intages i lagen, torde det icke vara erforderligt att därutöver uttryckligen angiva att ersättning för tätbebyggelsevärde icke skall utgå, när markägare hindras att exploatera marken för sådan bebyggelse. Redan genom nämnda princip har ju utmärkts att markägarens rätt icke omfattar generell befogenhet att använda marken för tätbebyggelse. Denna begränsning av markägarens rätt bör utan särskild föreskrift iakttagas även vid tillämpning av annan lagstiftning, t. ex. expro- priationslagstiftningen. Därest sålunda vid expropriation fråga uppkommer om att ersätta mark efter dess värde för byggnadsändamål, måste själv­ fallet marken värderas med beaktande av alla de inskränkningar som finnas intagna i byggnadslagstiftningen.

Då exploateringsrätten hittills får anses ha varit i princip fri, skulle det vålla obilliga konsekvenser, om de nya ersättningsgrunderna gjordes gällande även när värdestegring påtagligen inträtt före lagens ikraftträdande. Un­ danlag för sådan värdeförhöjning som skett före ikraftträdandet lärer där­ för vara påkallat. Jag återkommer till denna fråga under 162 § i departe- mentsförslaget.

Såsom stadsplaneutredningen framhållit kunna även enstaka byggnads­ företag menligt påverka ett framtida ändamålsenligt utnyttjande av marken. Genomförandet av den planläggning för tätbebyggelse, som finnes böra kom­ ma till stånd, kan nämligen försvåras genom ett dylikt företag. Vidare kan glesbebyggclse äventyra de ändamål, för vilka mark reserverats, exempelvis såsom fritidsområde. Möjlighet bör därför finnas att för viss tid undantaga

158

Kungl. Maj-.ts proposition nr 131.

i generalplan upptagen mark även från annan bebyggelse än tätbebyggelse. Enligt utredningens förslag skulle sådan möjlighet finnas endast beträffan­ de städer och sådana stadsliknande samhällen, där de för stad givna be­ stämmelserna äga tillämpning. Behov att kunna temporärt förhindra gles­ bebyggelse torde emellertid kunna föreligga även på landet. Så torde sär­ skilt kunna bliva fallet, om stadsplan kan fastställas för samhällsbildning på landet utan samband med municipalbildning. Jag anser därför att möj­ lighet bör finnas att även i generalplan på landet för viss tid undantaga mark från glesbebyggelse. Såsom utredningen funnit torde ett dylikt tids­ begränsat förbud mot glesbebyggelse icke böra omfatta bebyggelse för jord­ brukets och därmed jämförliga näringars behov. Möjlighet till dispens torde även böra finnas.

I flera yttranden har uttalats den uppfattningen att ersättning ej bör utgå för det intrång som kan tillskyndas en markägare genom förbud mot gles- bebyggelse. Marks undantagande från annat enskilt bebyggande än för till­ godoseende av jordbrukets och därmed jämförliga näringars behov kan emellertid i vissa fall medföra ett betydande ekonomiskt avbräck för äga­ ren. Ett sådant förbud mot glesbebyggelse torde, såsom stadsplaneutredning- en funnit, vara för markägaren avsevärt mera ingripande än ett förbud alle­ nast mot tätbebyggelse. Grunden för förstnämnda förbud är vidare en annan än för förbudet mot tätbebyggelse. Det bottnar i behovet för det allmänna att säkerställa marks användning för visst ändamål. Förbud mot glesbebyggelse kan icke, såsom i yttrandena gjorts gällande, jämföras med byggnadsför- bud i samband med upprättande eller ändring av stadsplan eller annat i stadsplanelagen stadgat förbud som markägare är skyldig tåla utan rätt till ersättning. Genom stadsplanen erhåller markägaren i regel betydande för­ delar. De i yttrandena anförda förbuden kunna därför sägas vara stadgade även i markägarnas eget intresse. Förbud mot glesbebyggelse på område, som avses skola användas för något allmänt ändamål, exempelvis såsom fritidsområde, medför i regel icke några fördelar för markägaren. Sådana förbud torde även i allmänhet komma att bestå under längre tid. Av nu an­ förda skäl anser jag att ersättning bör kunna tillerkännas markägare för skada på grund av förbud mot glesbebyggelse. Förutsättning härför bör givet­ vis vara, att markägaren lider verkligt avbräck i sina ekonomiska intressen. Så länge han ej har för avsikt eller — av annan anledning än förbudet — saknar möjlighet att utnyttja marken för byggnadsändamål i vidare utsträck­ ning än som är tillåtet trots förbudet, bör han ej vara berättigad till ersätt­ ning. Någon skada av förbudet uppkommer då icke. För inträde av ersätt­ ningsskyldighet torde böra gälla, att marken till följd av förbudet kan nytt­ jas allenast på sätt som står i uppenbart missförhållande till det värde, som marken, när förbudet blev gällande, hade med hänsyn även till möjligheten att utnyttja marken till annan glesbebyggelse än för tillgodoseendet av jord­ brukets och därmed jämförliga näringars behov. Med nu angivna förutsätt­ ningar för ersättningsrätt torde ersättning komma att utgå endast i ett be­ gränsat antal fall och med förhållandevis små belopp.

Kungl. Maj.ts proposition nr 131.

159

Det är, såsom jag förut framhållit, ett väsentligt intresse för det allmänna, att område, som på grund av naturskönhet eller säregna naturförhållanden eller med hänsyn till förefintlig, ur historisk eller konstnärlig synpunkt vär­ defull bebyggelse finnes böra skyddas, icke vandaliseras genom olämpliga byggnadsföretag. För att skydda ett sådant område behöver bebyggelse därå i allmänhet ej förbjudas. Det är i de allra flesta fall tillräckligt att tillse, att bebyggelsen utformas under hänsynstagande till omgivningen. För att vinna erforderlig kontroll över bebyggelsen bör därför, såsom stadsplaneut- redningen föreslagit, förordnande kunna meddelas, att nybyggnad inom så­ dant område ej må ske utan tillstånd av länsstyi-elsen. Tillståndet skulle då kunna göras beroende av att sådana jämkningar vidtagas i den av markägaren tänkta placeringen eller arkitektoniska utformningen av byggnaden, som erfordras för att landskapsbilden ej skall störas. Enligt förslaget skall vid tillståndsprövningen hänsynstagandet till de intressen som man vill skydda icke få sträckas så långt att markens ägare tillskyndas märkligt men. Även om det med tillståndsprövningen avsedda syftet i de flesta fall kan vinnas utan att ägaren tillfogas sådant men, kunna dock fall förekomma, då ett mera vittgående ingrepp är önskvärt för att bevara ett område från störande bebyggelse. Tillstånd bör därför kunna förvägras, även om markägaren där­ igenom åsamkas märkligt men. En förutsättning härför måste dock vara, att markägaren får skälig ersättning för den skada han lider. Frågan vem som skall svara för gottgörelsen till markägaren torde icke behöva lösas i lag. Mången gång torde enskilda sammanslutningar eller kommunerna visa sig villiga att åtaga sig ersättningsskyldigheten. Kunna erforderliga medel för ändamålet ej ställas till förfogande, lärer det icke kunna undvikas att till­ stånd till åtgärden får lämnas.

I överensstämmelse med nu angivna grunder har inom justitiedepartemen­ tet på grundval av stadsplaneutredningens förslag och de inkomna yttran­ dena upprättats förslag till byggnadslag. I samband härmed ha på grund­ val av stadsplaneutredningens förslag upprättats jämväl förslag till lag angående ändring i lagen den 30 juni 1943 (nr 431) om allmänna vägar, lag angående ändring i lagen den 3 september 1939 (nr 608) om enskilda vägar, lag om ändrad lydelse av 33 § civilförsvarslagen den 15 juli 1944 (nr 536) samt lag angående ändrad lydelse av 8 § lagen den 28 maj 1937 (nr 249) om inskränkningar i rätten att utbekomma allmänna handlingar. Förslagen för­ utsätta vissa ändringar jämväl i jorddelningslagen och lagen om fastighets­ bildning i stad. Frågan om dessa ändringar har jag för avsikt att senare upptaga till behandling i samband med spörsmål om vissa andra ändringar i nämnda lagar. Inom justitiedepartementet ha vidare utarbetats förslag till ny byggnadsstadga och till vissa andra författningar, som ej kräva lag­ rådets hörande. Dessa författningsförslag torde böra upptagas till prövning i ett senare sammanhang.

Jag övergår nu till behandling av de särskilda bestämmelserna i först­ nämnda inom departementet upprättade lagförslag.

160

Kungl. Maj.ts proposition nr 131.

Förslaget till byggnadslag.

FÖRSTA AVDELNINGEN.

Inledande bestämmelser.

1—5 §§•

1 och 4 §§ i departementsförslaget motsvara 2 § i stadsplaneutredningens förslag. 5 § första stycket i departementsförslaget motsvarar 1 § i utred­ ningens förslag. Beträffande utredningens motivering till 1 och 2 §§ i dess förslag hänvisar jag till s. 269 i utredningens betänkande. 2 och 3 §§ samt

5 § andra stycket i departementsförslaget sakna direkt motsvarighet i ut­ redningens förslag.

Departementschefen.

Förevarande paragrafer sakna motsvarighet i gällande lag. För att göra byggnadslagen så överskådlig och lättillgänglig som möjligt har det synts lämpligt att i en inledande avdelning upptaga vissa översiktliga bestämmel­ ser av principiell natur.

Bebyggelsen skall, på sätt framgår av det förut anförda, under vissa för­ utsättningar föregås av planläggning. Föreskrift härom har ansetts böra upp­ tagas i 1 §. I anslutning härtill har i 2 och 3 §§ angivits vilka planformer som skola tillämpas vid planläggning.

All planläggning bör ske under tillbörligt hänsynstagande till allmänna och enskilda intressen. Denna princip, som delvis kommit till uttryck i gäl­ lande byggnadsstadga med avseende å upprättande av stadsplan och bygg- nadsplan, synes vara av den grundläggande betydelse att den bör inskrivas i själva lagen. Ett stadgande härom har fördenskull upptagits i 4 §. Det har vidare ansetts lämpligt att i lagen intaga en erinran om att ägare av mark är med avseende å dess användning för olika slag av bebyggelse un­ derkastad de inskränkningar som stadgas i lagen eller med stöd av lagen.

Såsom i den allmänna motiveringen framhållits bör mark icke få tagas i anspråk för tätbebyggelse utan att marken vid planläggning prövats vara från allmän synpunkt lämplig för ändamålet. En erinran om denna bety­ delsefulla förutsättning för samhällsbildning har upptagits i 5 § andra styc­ ket. Stadgandet medför icke, att den som uppfört en byggnad i strid mot detsamma kan ådömas ansvar eller att handräckning kan lämnas till bygg­ nadens bortskaffande. Dylik påföljd avses endast skola inträda, om bygg­ naden uppförts i strid mot särskilt meddelat förbud eller utan byggnadslov eller tillstånd, där inhämtande av sådant är föreskrivet. Stadgandet medför däremot hinder för byggnadsnämnd att bifalla ansökan om byggnadslov för eller tillstånd till byggnadsföretag som står i strid mot stadgandet.

Kungl. Maj.ts proposition nr 131.

161

6

§•

Stadsplaneutredningen har icke lämnat någon definition av vad som me­ nas med tätare bebyggelse eller tätbebyggelse. Utredningen anför, att det bleve en omdömesfråga huruvida tätare bebyggelse i det särskilda fallet skulle anses för handen. Ett relativt litet antal byggnader, sammanförda på intill varandra gränsande tomter av ringa omfattning, kunde anses såsom tätare bebyggelse, medan däremot, om tomterna vore större, antalet byggna­ der kunde öka utan att därför bebyggelsen behövde anses som tätare. Någon för varje fall giltig definition av begreppet kunde enligt stadsplaneutred- ningens mening svårligen lämnas.

Länsarkitekten Häggbom och arkitekten Lindström ha i sin reservation till utredningens betänkande gjort vissa uttalanden angående vad som bör anses vara »enstaka bebyggelse» i motsats till den »samhällsmässiga» bebyg­ gelsen. Reservanterna anföra:

Som »enstaka bebyggelse» bör kunna definieras exempelvis ett till fyra bostadshus inom viss areal, förslagsvis motsvarande ett bärkraftigt jordbruk. Men härtill måste förutsättas, att dessa hus varken i och för sig eller till­ sammans med omgivande bebyggelse ställa krav på anläggande av allmän väg eller kommunikationer eller på allmänna vatten- eller avloppsanläggning­ ar eller kunna förväntas genom enskild sådan anläggning medföra olägenhet nr allmän synpunkt. Ej heller få de förväntas medföra krav på andra all­ männa åtgärder av socialvårdande natur, exempelvis inrättande av skolor etc.

Yttrandena.

I åtskilliga yttranden framhålles, att även om det vore svårt att definiera begreppet tätbebyggelse, detta dock måste göras för undvikande av oenhet­ lig praxis och med hänsyn till den stora rättsliga och ekonomiska betydelsen av nämnda begrepp. Denna mening uttalas av

länsstyrelsen i Västernorrlands

län, länsarkitekten

och

överlantmätaren i Göteborgs och Bohus län, svenska

kommunaltekniska föreningen, svenska teknologföreningen

och

byggnads­

nämnden i Örebro. Överlantmätaren i Örebro län

ifrågasätter, huruvida be­

stämningen »tätare bebyggelse» i praktiken överhuvud taget innebure någon egentlig begränsning av myndigheternas befogenhet till ingripande i den en­ skildes rätt. Att överlämna en dylik fråga till skönsmässigt bedömande i ad­ ministrativ väg vore enligt överlantmätarens mening förenat med betydande olägenheter.

Drätselkammaren i Malmö,

som finner önskvärt att någon led­

ning från början gåves för bedömandet av när tätbebyggelse förelåge, ställer sig särskilt frågande inför spörsmålet, i vilka fall industribebyggelse vore att hänt öra till tätare bebyggelse. Även

lantmäterist yreisen

anser, alt begreppet

tätbebyggelse borde för erhållande av ett enhetligt bedömande om möjligt nugot närmare angivas. Detta syntes styrelsen kunna ske genom att de efter­ strävade fördelarna med glesbebyggelsen angåvcs eller de konsekvenser av tätbebyggelsen, som avsåges skola undvikas, specificerades. Bestämmelsen borde angiva under vilka förutsättningar bebyggelse finge ske; t. ex. att ex­ ploateringstalet icke finge överstiga ell visst värde, alt detaljplan för fastig-

Bihang till riksdagens protokoll 19b7. 1 samt. Nr 131.

It

Kungl. Maj:ts proposition nr 131.

hetsbildningen icke erfordrades, att gemensamt avlopp, gemensam vattenled­ ning eller dylikt för byggnadsplatserna icke vore eller kunde förväntas bliva erforderligt. Slutligen framhåller

länsarkitekten i Kronobergs län,

att

visst exploateringstal och visst våningsantal måhända kunde sättas som mini­ mum för att ett område skulle anses tätare bebyggt, medan

länsarkitekten i

Hallands lån

förordar, att en utveckling av begreppet tätbebyggelse intoges i

särskilda anvisningar.

Departementschefen.

Stadsplaneutredningen anser, att det icke är möjligt att entydigt definiera begreppet tätbebyggelse och att bedömandet av innebörden av detta begrepp därför måste överlämnas åt rättstillämpningen. I flera yttranden framhålles däremot, att ett försök till definition måste göras. Huruvida tätbebyggelse skall anses föreligga eller icke, är enligt förslaget av stor betydelse. Det må sålunda erinras, att enligt 5 § i departementsförslaget (jfr 107 §) tätbebyggelse icke må ske utan plan. Vidare kan enligt 9 och 96 §§ i generalplan upp­ tagas föreskrift om att mark undantages från tätbebyggelse. Förbud mot tätbebyggelse kan också meddelas genom särskilt förordnande utan samband med generalplan enligt föreskrifterna i 87 och 88 §§ samt 123 och 124 §§. Bedömandet huruvida tätbebyggelse skall anses ha uppkommit ankommer i dessa fall på byggnadsnämnd eller länsstyrelse. Men även lantmätare och annan förrättningsman för avstyckning ha att bedöma samma fråga för att kunna fullgöra den anmälningsplikt, varom föreskrift intagits under 19 kap. 15 a § i utredningens förslag till ändring av jorddelningslagen och 5 kap. 8 b § i utredningens förslag till ändring av fastighetsbildningslagen. Avsaknaden av anvisningar kan befaras medföra, alt olika tolkningar av begreppet tätbe­ byggelse kunna göras gällande. Med hänsyn härtill synes det ofrånkomligt att innebörden av detta begrepp på något sätt närmare angives.

Givetvis är det svårt att lämna en entydig beskrivning på vad som menas med tätbebyggelse. Några schematiska regler i ämnet torde icke kunna in­ tagas i lagen, endast allmänna riktlinjer för frågans bedömande. Sålunda synes tätbebyggelse icke kunna definieras såsom innebärande att ett visst antal hus finnes inom en angiven areal, vare sig denna areal bestämmes till ett fixerat mått eller — såsom antydes i arkitekterna Häggboms och Lind­ ströms reservation — sättes i relation till arealen av ett bärkraftigt jordbruk i orten. Ej heller torde det vara möjligt att eljest angiva något visst exploate­ ringstal eller våningstal såsom mått på den bebyggelse som minst måste före­ ligga för att tätbebyggelse skall anses vara för handen. Vad som i princip avgör, huruvida tätbebyggelse föreligger, är sålunda icke befolkningstätheten i och för sig inom viss areal. Avgörande måste i stället vara huruvida bebyg­ gelsen i fråga medför behov av gemensamma anläggningar av olika slag. Det kan sålunda t. ex. väl tänkas, att flera små bostadsfastigheter kunna förläg­ gas ganska nära varandra utan att fördenskull tätbebyggelse föreligger. För­ utsättning härför bör dock vara, att varje fastighet kan självständigt ordna sin vatten- och avloppsfråga utan olägenhet för grannarna samt att gemen­

Kungl. Maj:ts proposition nr 131.

163

samma vägar ej behöva anläggas, exempelvis av den anledningen alt fastig­

heterna ligga vid allmän väg. Skulle däremot vatten- eller avloppsförhållan­

dena vara sådana att gemensam vattenledning eller gemensamt avlopp be­

höver anläggas eller medför bebyggelsen behov av gemensamma vägar, måste

tätbebyggelse anses vara för handen, om de behövliga gemensamma anlägg­

ningarna äro av någon betydenhet. Anordnandet t. ex. av gemensam brunn

eller gemensamt avloppsdike för angränsande fastigheter bör icke i och för

sig medföra att tätbebyggelse anses föreligga.

I anslutning till vad sålunda anförts beskrives i förevarande paragraf tät­

bebyggelse såsom sådan samlad bebyggelse som nödvändiggör särskilda an­

ordningar för tillgodoseende av gemensamma behov. För att bebyggelsen skall

vara »samlad» fordras allenast, att den finnes inom ett till ytvidden jäm­

förelsevis begränsat område. Någon viss arealgräns kan och behöver här ej

angivas.

Den definition av tätbebyggelse som sålunda givits torde kunna tillämpas

både på bostadsbebyggelse och bebyggelse för industriändamål. I båda fal­

len är det sålunda behovet av särskilda gemensamma anläggningar som

blir avgörande. Vad industribebyggelsen beträffar torde sådan i allmänhet

icke kunna komma till stånd — åtminstone ej om den är av någon betyden­

het — utan att tätbebyggelse i dess närhet blir att förvänta. Detta torde då

medföra, att även själva industribebyggelsen måste betraktas som tätbe­

byggelse.

Givetvis blir det även med den nämnda beskrivningen på tätbebyggelse

mången gång svårt att avgöra, huruvida sådan bebyggelse föreligger. Det

torde därför vara lämpligt att närmare anvisningar rörande vad som skall

förstås med tätbebyggelse utarbetas samt ställas till myndigheternas och all­

mänhetens förfogande. Arbetet härmed bör ankomma på byggnadsstyrelsen,

vilken med hänsyn till frågans stora betydelse torde böra med särskild upp­

märksamhet följa utvecklingen av praxis på området.

Slutligen må erinras om den möjlighet som finnes för myndighet, som ut­

färdar förbud mot tätbebyggelse, att i samband därmed närmare angiva vil­

ket slag av bebyggelse som förbudet avser. Härvid föreligger intet hinder mot

att visst exploateringstal eller visst våningsantal angives såsom minimum för

att icke tillåten bebyggelse skall anses för handen eller att den otillåtna be­

byggelsen eljest beskrives genom eu schematiskt verkande regel, om regeln

icke göres ovillkorlig.

7 §.

Bestämmelser, som motsvara föreskrifterna i denna paragraf, ha av ut­

redningen upptagits i 3 § i förslaget till byggnadslag och 180 § i förslaget

till byggnadsstadga (motiv, se s. 269 och 579 i betänkandet).

Departementschefen.

Bestämmelser rörande uppsikten och tillsynen över planläggningen och

byggnadsväsendet i riket finnas för närvarande meddelade i byggnadsstad­

164

Kungl. Maj:ts proposition nr 131.

gan. Föreskrifterna härom synas mig lämpligen böra upptagas i byggnads­

lagen. Såsom i den allmänna motiveringen framhållits bör byggnadsnämnd

finnas i varje kommun. I enlighet härmed har i första stycket av denna

paragraf stadgats, att det närmaste inseendet över byggnadsverksamheten

utövas av byggnadsnämnd. Om det inom någon av de nuvarande mindre

kommunerna kan antagas bli svårt att utse funktionsduglig byggnadsnämnd,

bör länsstyrelsen beträffande sådan kommun kunna förordna, att nyssnämn­

da stadgande ej skall gälla förrän från och med den 1 januari 1950, då den

nya indelningen av primärkommunerna träder i kraft. Föreskrift härom har

upptagits bland övergångsbestämmelserna.

8

§■

Denna paragraf är lika med 4 § i utredningens förslag (motiv, se s. 269 i

betänkandet).

ANDRA AVDELNINGEN.

Bestämmelser för stad.

Om generalplan.

9 §•

Paragrafen motsvarar med vissa jämkningar 5 § i utredningens förslag

(motiv, se s. 269—270 i betänkandet).

Yttrandena.

Svenska teknologföreningen

har anmärkt, att det i utredningens förslag

angivna innehållet i generalplan vore alltför begränsat och kunde giva an­

ledning till missförstånd såtillvida, att generalplanearbetet ensidigt inrikta­

des på lösning av trafikfrågorna. Markens disposition för olika ändamål,

som till stor del bestämde det framtida trafikbehovet, borde givetvis vara

det primära. Även

Stockholms stads stadsplanekontor

befarar, att general­

planen med den föreslagna avfattningen kunde komma att uppfattas sasom

en trafikplan i huvudsak endast angivande trafikleder och andra allmänna

platser. En mera utförlig definition av generalplanebegreppet vore så myc­

ket mer motiverad som detta begrepp nu för första gången infördes i lag­

stiftningen. Liknande mening har uttalats av

svenska kommunaltekniska för­

eningen.

Länsarkitekten i Hallands län

anför, att det föreslagna undantaget för

jordbrukets, fiskets, skogsskötselns eller därmed jämförligt behov syntes av­

se även bostadshus för dem, som vore verksamma i angivna näringar. Att

inbegripa bostadshus i undantaget syntes emellertid ej lämpligt.

Byggnads­

styrelsen

uttalar, att ehuru det kunde ifrågasättas, om det icke vore skäl att

göra skillnad mellan bostadshus och ekonomibyggnader för ifrågavarande

Kungl. Maj:ts proposition nr 131.

165

näringsgrenar — sådan skillnad gjordes i 80 § 7 mom. gällande byggnads­ stadga — några betänkligheter dock icke torde kunna resas mot den av utredningen gjorda generaliseringen, åtminstone icke såvitt anginge gene- ralplaneinstitutet.

Länsstyrelsen i Jämtlands län

framhåller, alt om bestäm­

melsen begränsades att avse allenast ekonomibyggnader, hinder skulle före- ligga att å en lantgård uppföra ett boningshus som nedbrunnit. Även om dispens skulle kunna beviljas, syntes en dylik begränsning av stadgandets tillämpningsområde ej motiverad.

Drätselkammaren i Malmö

anför, att träd­

gårdsskötseln i motiveringen angivits såsom jämförlig med jordbruket i fö­ revarande hänseende. Häremot vore intet att erinra i de fall, då fråga ej vore om sådana växthusanläggningar, som blivit synnerligen vanliga kring de större städerna. Särskilt med hänsyn till de stora markarealer, som hun- des kring dessa anläggningar och som undandroges stadsplaneläggning, syn­ tes det nödvändigt, att dylika anläggningar hänfördes till samma kategori som mejerier, slakterier o. d., vilka ej vore att hänföra till jordbruk.

Departementschefen.

Såsom stadsplaneutredningen förordat torde generalplanens uppgift böra vara att tjäna till ledning för närmare planläggning beträffande stads ord­ nande och bebyggande. Generalplanen har sålunda en annan och mera om­ fattande uppgift än den nuvarande stomplanen, med vilken i första hand avses att säkerställa stads rätt till huvudgator och andra allmänna platser.

I utredningens författningsförslag stadgas, att generalplanen skall angiva grunddragen för marks användning för olika ändamål, såsom för viktigare trafikleder och andra allmänna platser. Med den föreslagna bestämmelsen, som givits en med motsvarande föreskrift rörande stomplan nära överens­ stämmande avfattning, har utredningen icke avsett att begränsa generalpla­ nens innehåll till trafikfrågor. Till förekommande av

missförstånd

torde

den givna exemplifieringen böra kompletteras.

Såsom utredningen framhållit är det intet som hindrar, att planen får ett mera detaljerat innehåll, men i allmänhet synes lämpligast, att den endast upptager sådant som erfordras för afl vinna en överblick över stadens ut­ vecklingsmöjligheter. I första hand bör planen upptaga de områden, som avses skola tagas i anspråk för tätbebyggelse, ävensom viktigare trafikleder och andra allmänna platser. Vidare kan i planen reserveras mark såsom fritidsområde eller för tillgodoseendet av annat stadsplaneändamål, såsom för allmän byggnad, begravningsplats eller idrottsplats. Hinder möter icke mot att i planen såsom naturskyddsområde reservera mark som på grund av naturskönhet eller eljest finnes böra särskilt skyddas. Mark som i general­ plan reserveras såsom fritids- eller naturskyddsomräde kan genom planen undantagas från all bebyggelse eller, om så anses lämpligt, från annan gles­ bebyggelse än för jordbrukets eller därmed jämförligt behov. Område, som icke lämpar sig för tätbebyggelse eller som av annat skäl icke anses böra lagas i anspråk härför, torde lämpligen böra i planen särskilt utmärkas. Ge­ neralplanen kan, där så erfordras, även eljest innehålla särskilda bestäm­

166

Kungi. Maj:ts proposition nr 131.

melser angående bebyggande eller användning i övrigt av generalplanelagt om­ råde. Genom generalplanebestämmelser kan sålunda föreskrivas, att viss mark skall användas för bostäder eller för industribebyggelse, sättet för bebyggan­ det och den omfattning i vilken marken får utnyttjas (t. ex. genom angivande av exploateringstal). Generalplanebestämmelser utgöra en motsvarighet till stadsplanebestämmelserna och äro alltså att anse såsom en integrerande del av själva generalplanen.

Det är för åstadkommande av en ändamålsenlig planlösning av grundläg­ gande betydelse att vatten- och avloppsfrågor tagas under övervägande så tidigt som möjligt. Redan vid uppgörande av generalplan bör fördenskull erforderlig utredning verkställas rörande dessa frågor, särskilt beträffande dragningen av huvudledningar samt platser för nödvändiga pump- och re­ ningsverk. I generalplanebestämmelserna böra därför föreskrifter kunna upp­ tagas om plats för vatten- eller reningsverk och om framdragande av huvud­ ledningar m. m.

Såsom i den allmänna motiveringen framhållits bör mark, som finnes böra först framdeles tagas i anspråk för tätbebyggelse, kunna i generalplanen för viss tid undantagas härifrån. Vidare bör mark, som i planen reserverats för visst ändamål eller eljest, kunna tillsvidare undantagas även från gles­ bebyggelse. Sådant undantag bör, såsom i den allmänna motiveringen jäm­ väl framhållits, ej avse byggnadsföretag för jordbrukets och därmed jämför­ liga näringars behov. Denna inskränkning i möjligheten att undantaga mark från tätbebyggelse eller från annan bebyggelse bör dock begränsas till bygg­ nader, som äro omedelbart avsedda för ifrågavarande näringar, och sålunda icke omfatta sådana anläggningar som mejerier, slakterier, konserverings- fabriker, sågverk eller växthus, vilka ej direkt erfordras för jordbruket, fisket eller skogsskötseln utan med hänsyn till sin storlek och övriga omstän­ digheter mera äro att anse såsom självständiga företag. Det med marks undantagande från bebyggelse avsedda syftet torde i allmänhet kunna vinnas utan att förbudet göres så ingripande att det omfattar även bostadsbebyg­ gelse som erfordras för jordbrukets behov. Tillräckliga skäl att skilja mellan jordbrukets bostads- och ekonomibyggnader, såsom i ett yttrande ifråga­ satts, synas därför ej föreligga.

Generalplan skall upprättas genom stadens försorg. Det ankommer även på staden att tillse, att planen fortlöpande underkastas de jämkningar som påkallas av utvecklingen eller på grund av de avvikelser från planen som må företagas i samband med detaljplanläggning.

Enligt förslaget skall generalplan upprättas i den mån så erfordras. Såsom i den allmänna motiveringen framhållits bör generalplanen icke vara obliga­ torisk. Förhållandena kunna vara sådana, att staden omfattar endast ett mindre område utöver det stadsplanelagda eller att någon större utveckling eljest icke är tänkbar och att upprättandet av generalplan blott skulle inne­ bära en onödig utgift. För de flesta städer torde emellertid behov av general­ plan föreligga. En sådan plan behöver icke alltid omfatta stadens hela om­ råde.

Kungl. Maj.ts proposition nr 131.

167

10—13 §§.

Dessa paragrafer ersätta 12—17 §§ i utredningens förslag (motiv, se s. 276 —281 i betänkandet).

Yttrandena.

Göteborgs stads fastighetskontor

anser 13 § i utredningens förslag böra helt

utgå, enär det med fog kunde ifrågasättas, om den någonsin komme till an­ vändning. Det kunde knappast vara nödvändigt, att Kungl. Maj:t erhölle en så vittgående befogenhet vid planläggning, som i och för sig icke vore bin­ dande.

Länsarkitekten i Södermanlands lön

framhåller det osannolika i att

stadsfullmäktige, om de ej efterkommit ett föreläggande att upprätta general­ plan, skulle vara villiga att antaga en genom Kungl. Maj ds försorg på stadens bekostnad upprättad plan.

Svenska kommunaltekniska föreningen

uttalar, att

den föreslagna befogenheten för Kungl. Majd att förelägga stad att ändra en generalplan icke syntes stå i god överensstämmelse med det förhållandet att generalplanen antoges enbart av staden. Ett sådant ingripande vore även opåkallat, enär Kungl. Majd i samband med stadsplans fastställande kunde påfordra den ytterligare utredning av ifrågavarande del av generalplanen som kunde befinnas erforderlig.

Länsarkitekten i Västerbottens län

förordar, att Kungl. Majd i samband

med förordnande om upprättande av generalplan skulle kunna meddela för­ bud mot nybyggnad, om så erfordrades.

Byggnadsstyrelsen

uttalar i detta

sammanhang, att något större behov av att kunna meddela sådant förbud knappast kunde sägas föreligga.

Länsarkitekten i Jämtlands län

förordar, att förordnande om nybyggnads-

förbud enligt 14 § i utredningens förslag i enklare fall skulle kunna medde­ las av länsstyrelsen. Även länsstyrelsens befogenhet att fastställa ändring av sådant förordnande borde göras mera omfattande.

Byggnadsnämnden i Eskilstuna

har anmärkt, att det av förslaget ej tyd­

ligt framginge, om generalplan med rättsverkningar skulle kunna omfatta även område, för vilket fastställts avstyckningsplan. Om avstyckningsplan i detta hänseende skulle vara jämställd med stadsplan och byggnadsplan och sålunda ej kunna upphävas genom generalplan, vore detta mycket olyckligt och skulle försvåra om icke omöjliggöra en ändamålsenlig generalplan.

Byggnadsnämnden i Örebro

anför, att det vore allmänt känt att en väsentlig

del av avstyckningsplanema tillkommit utan någon egentlig lämplighetspröv­ ning från kommunens eller länsstyrelsens sida. Det hade icke varit möjligt att hindra en i och för sig korrekt avstyckningsplan, även om vederbörande myndighet klart insett, att marken icke borde exploateras för samhällsmäs- sig bebyggelse. Om man skulle taga hänsyn till avstyckningsplaner, torde det i manga samhällen icke vara möjligt att åstadkomma en ändamålsenlig generalplan. Godkännandet av en avstyckningsplan innebure icke en utfäs­ telse från samhällets sida, att marken under alla förhållanden skulle få be­ byggas. Avstyckningsplan borde därför icke i nu berörda hänseende jäm­ ställas med stadsplan eller byggnadsplan.

168

Kungl. Maj:ts proposition nr 131.

Beträffande den föreslagna bestämmelsen, att förordnande, i vad det avser marks undantagande från bebyggelse, skall gälla högst fem år varje gång, anmärker

stadsjuristen i Stockholm,

att det av motiveringen syntes framgå,

att förbudet redan efter den första femårsperiodens utgång i regel skulle er