Prop. 1957:161

('med förslag till lag angående ändrad lydelse av 2, 3 och 4 §§ lagen den 27 juni 1902 (nr 71), innefattande vissa bestäm\xad melser om elektriska anläggningar',)

Knngl. Maj:ts proposition nr 161 år 1957

1

Nr 161

Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen med förslag till

lag angående ändrad lydelse av 2, 3 och 4 §§ lagen den 27 juni 1902 (nr 71), innefattande vissa bestäm­ melser om elektriska anläggningar; given Stockholms slott den 29 mars 1957.

Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll vill Kungl. Maj :t härmed jämlikt § 87 regeringsformen föreslå riksdagen att antaga härvid fogat förslag till lag angående ändrad lydelse av 2, 3 och 4 §§ lagen den 27 juni 1902 (nr 71), innefattande vissa bestämmelser om elektriska anläggningar.

GUSTAF ADOLF

Herman Zetterberg

Propositionens huvudsakliga innehåll

Det i propositionen framlagda förslaget avser främst att underlätta rationalisering beträffande distributionen av elektrisk kraft på landsbyg­ den. I syfte att ge staten ökat inflytande på utformningen av distribu­ tionsnäten föreslås skärpning av kravet på koncession å elektriska led­ ningar. Vidare förordas att s. k. områdeskoncession skall kunna meddelas i större utsträckning än f. n. Särskilda bestämmelser föreslås om skyldig­ het för innehavare av koncession för yrkesmässig distribution att leverera eller överföra ström åt avnämare. Om koncessionshavaren i väsentlig mån åsidosätter sin distributionsplikt, skall enligt förslaget koncessionen kunna helt eller delvis återkallas. Den reglering, som f. n. kan äga rum beträf­ fande priset på elektrisk ström, föreslås skola omfatta även övriga villkor för leverans eller överföring av strömmen.

1—402 6T Bihang till riksdagens protokoll 1967. 1 samt. Nr 161

2

Kungl. Maj:ts proposition nr 161 år 1957

FÖRSLAG

till

Lag

angående ändrad lydelse av 2, 3 och 4 §§ lagen den 27 juni 1902 (nr 71),

innefattande vissa bestämmelser om elektriska anläggningar1

Härigenom förordnas, att 2, 3 och 4 §§ lagen den 27 juni 1902, inne­ fattande vissa bestämmelser om elektriska anläggningar, skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Gällande lydelse)

2

1 mom. Vill någon utföra elek­ trisk starkströmsledning med spän­ ning överstigande tvåhundrafemtio volt mellan två ledare eller, om jord­ ledning användes, mellan en ledare och jord, söke tillstånd av Konungen eller den Konungen bemyndigar. Dock vare, med undantag varom i 3 mom. sägs, tillstånd icke erforder­ ligt>

a) om ledningen till hela sin sträckning förlägges inom byggnad eller inhägnad gård;

b) om ledningen till hela sin sträckning förlägges under jord­ ytan;

c) om ledningen utföres på egen mark samt antingen avståndet från ledningen, när densamma skall framdragas ovan jordytan, till bo­ ningshus eller annan vid gård upp­ förd byggnad eller tomtplats eller trädgård överstiger tjugu meter eller ägaren medgivit, att ledningen må framdragas på mindre avstånd än nu är sagt;

(Föreslagen lydelse)

§•

1 mom. För framdragande eller begagnande av elektrisk starkströms­ ledning erfordras tillstånd av Ko­ nungen eller den Konungen bemyn­ digar.

Tillstånd må avse ledning med en i huvudsak bestämd sträckning (linjekoncession) eller ledningsnät inom visst område (områdeskoncession).

Konungen äger medgiva, att vissa slag av ledningar eller ledningar inom vissa områden skola vara un­ dantagna från vad i första stycket sågs,

1 Senaste lydelse av 2 och 3 §§, se SFS 1938:458, 1941:958 och 1946:219.

4

Kungl. Maj:ts proposition nr 161 år 1957

digar framdragas inom område för allmän väg, vattentrafikled eller järnväg eller, när fråga är om luft­ ledning, på mindre avstånd än 2 500 meter från den i vederbörlig ordning bestämda mittpunkten av staten till­ hörigt eller till allmänt bruk god­ känt flygfält med en största ut­ sträckning av 2 500 meter eller så att ledningens höjd över fältets nivå vid gränsen överstiger en femtion­ del av avståndet i nämnda plan mel­ lan ledningen och omkretsen av en cirkel med fältets mittpunkt såsom medelpunkt och med 1 500 meters radie. Har flygfältet större utsträck­ ning än nyss sagts, må ledningen icke utan tillstånd av Konungen eller den Konungen bemyndigar framdra­ gas på mindre avstånd än 4 000 meter från fältets mittpunkt eller så att ledningens höjd över fältets nivå vid gränsen överstiger en fem­ tiondel av avståndet i nämnda plan mellan ledningen och omkretsen av en cirkel med fältets mittpunkt så­ som medelpunkt och med 3 000 me­ ters radie.

4 mom. Tillstånd, varom i 1—3 mom. sägs, meddelas för viss tid, ej överstigande fyrtio eller, om sär­ skilda skäl därtill föranleda, sextio år. Vid prövning av ansökan om så­ dant tillstånd bör hänsyn jämväl tagas till huruvida behov av anlägg­ ningen förefinnes samt huruvida denna kan anses förenlig med en planmässig elektrifiering. Meddelas det sökta tillståndet, skall tillika föreskrivas, under förbehåll av en­ skild rätt, på vilket sätt och under vilka villkor anläggningen må utfö­ ras och nyttjas.

(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)

2 mom. Koncession må ej med­ delas, med mindre anläggningen är behövlig och förenlig med en plan­ mässig elektrifiering och, då fråga är om områdeskoncession för yrkes­ mässig distribution, området utgör en lämplig enhet.

Koncession för yrkesmässig dis­ tribution må meddelas endast den som finnes lämplig att utöva sådan verksamhet.

Koncession må ej överlåtas utan tillstånd av Konungen eller den Ko­ nungen bemyndigar.

6

Kungl. Maj:ts proposition nr 161 år 1957

ende ej möta, och må därefter, när anläggningen är färdig att tagas i bruk, i avvaktan på att ingiven an­ sökan om tillstånd till anläggningen varder slutligt prövad, tillstånd till dess nyttjande tillsvidare meddelas i den ordning Konungen föreskriver.

(Gällande lydelse)

6 mom. Innehavare av elektrisk starkströmsanläggning, till vilken tillstånd meddelats av Konungen eller den Konungen därtill bemyn­ digat, skall vara skyldig att, på framställning av den som nyttjar elektrisk ström från anläggningen eller önskar komma i åtnjutande därav, för åstadkommande av skä­ lig prissättning underkasta sig reg­ lering av priset för strömmens till­ handahållande. Från dylik reglering äro undantagna statens taxor även­ som pris, som av kommunal myn­ dighet fastställts för tillhandahål­ lande av elektrisk ström inom kom­ munen.

Prisregleringen verkställes av en särskild nämnd, bestående av fem

(Föreslagen lydelse)

5 mom. Gränserna för områdeskoncession må ändras av den Ko­ nungen bemyndigar, om det erford­ ras för ändamålsenlig distribution och kan ske utan synnerlig olägen­ het för koncessionshavaren.

6 mom. Åsidosätter koncessions­ havaren i väsentlig mån föreskrift, som givits vid meddelande av kon­ cession, eller förpliktelser, som av­ ses i A mom., eller har han under tre år i följd ej haft ledningen eller ledningsnätet i bruk, må koncessio­ nen helt eller delvis återkallas.

Fråga om återkallelse prövas av den Konungen bemyndigar.

7 mom. Koncessionshavaren är skyldig att, på framställning av den som nyttjar elektrisk ström från anläggningen eller önskar komma i åtnjutande därav, för åstadkom­ mande av skälig prissättning under­ kasta sig reglering av pris och övriga villkor för leverans eller överföring av strömmen. Från dylik reglering äro undantagna pris och övriga vill­ kor, som tillämpas av statlig myn­ dighet eller av kommunal myndig­ het. såvitt angår leverans av elek­ trisk ström inom kommunen.

Prisregleringen verkställes av en särskild nämnd, bestående av fem

8

Kungl. Maj:ts proposition nr 161 år 1957

(Gällande lydelse)

denna paragraf avses, straffes med dagsböter, där ej förseelsen är be­ lagd med straff enligt allmän straff- lag.

(Föreslagen lydelse)

fes med dagsböter, där ej förseelsen är särskilt belagd med straff enligt allmän strafflag.

1 mom. Ansökan om rätt att för elektrisk starkströmsanläggning på­ fordra avstående eller upplåtande av fastighet eller om sådant tillstånd att utföra elektrisk ledning, som i 2 § 1 mom. avses, skall vara åtföljd av fullständig beskrivning över det tillämnade företaget med kostnads- förslag, avfattning på karta av före­ slagen lednings sträckning och av den jord, som för anläggningen er­ fordras, bestyrkta förteckningar på

dels ägare och innehavare av de fas­ tigheter, över vilka ledningen skall framdragas eller i vilkas mark den skall nedläggas eller som eljest äro för anläggningen behövliga, dels ock, såvitt ledningen skall framgå ovan jordytan, ägare och innehavare av de fastigheter, som, utan att led­ ningen skall över dem framdragas, äro belägna på mindre avstånd än tjugu meter från densamma, uppgift på de överenskommelser, som blivit träffade, eller de hinder, vilka där­ emot mött, med flera handlingar, som sökanden vill åberopa; dock att där fråga är om ledning, som skall framdragas inom område, för vilket finnes stadsplan eller byggnadsplan, förteckning, som nyss sagts, erford­ ras allenast såvitt angår fastigheter, över vilka ledningen skall framgå eller i vilkas mark den skall ned­ läggas.

Finnes ej ansökan genast böra

§•

1 mom. Ansökan om rätt att för elektrisk starkströmsanläggning på­ fordra avstående eller upplåtande av fastighet eller om linjekoncession skall vara åtföljd av fullständig be­ skrivning över det tillämnade före­ taget med kostnadsförslag, avfatt­ ning på karta av föreslagen lednings sträckning och av den jord, som för anläggningen erfordras, bestyrkta förteckningar på ägare och inneha­ vare av de fastigheter, över vilka ledningen skall framdragas eller i vilkas mark den skall nedläggas el­ ler som eljest äro för anläggningen behövliga, samt uppgift på de över­ enskommelser, som blivit träffade, eller de hinder, vilka däremot mött.

12

Kungl. Maj:ts proposition nr 161 år 1957

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden,

hållet inför Hans Maj.t Konungen i statsrådet å Stock­ holms slott den 15 mars 1957.

Närvarande:

Statsministern

E

rlander^, ministern för utrikes ärendena

U

ndén^, statsråden

Z

etterberg

, N

ilsson

, S

träng

, E

ricsson

, A

ndersson

, H

edlund

, P

ers

­

son

, L

indell

, L

indström

, L

ange

, L

indholm

, N

äsgård

, K

ling

, E

liasson

.

Chefen för justitiedepartementet, statsrådet Zetterberg, anmäler, efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter, fråga om ändrad lagstiftning angående elektriska anläggningar samt anför härvid följande.

Jämlikt bemyndigande den 18 december 1942 uppdrog dåvarande che­ fen för handelsdepartementet åt åtta sakkunniga1 att utreda och fram­ lägga förslag rörande möjligheterna att genom statens medverkan mera planmässigt än hittills trygga landets och särskilt den svenska landsbyg­ dens försörjning med elektrisk kraft. De sakkunniga, vilka antog benäm­ ningen elkraftutredningen av år 1943, avlämnade den 21 april 1954 be­ tänkande angående elkraftförsörjningen (SOU 1954: 12) innefattande bl. a. förslag till ändrade lagbestämmelser rörande elektriska anläggningar. Ut­ redningens förslag är emellertid icke enhälligt i alla delar. Såsom senare skall närmare redovisas har en ledamot- reserverat sig på vissa punkter.

Över utredningens förslag har efter remiss yttranden avgivits av chefen för flygvapnet, arbetarskyddsstyrelsen, arbetsmarknadsstyrelsen, bostads- styrelsen, krigsskyddsnämnden för kraftanläggningar, telestyrelsen, järn­ vägsstyrelsen, väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, vattenfallsstyrelsen, bygg­ nadsstyrelsen, luftfartsstyrelsen, statskontoret, bank- och fondinspektio­ nen, kontrollstyrelsen, statens organisationsnämnd, överstyrelsen för yrkesutbildning, domänstyrelsen, lantbruksstyrelsen, kommerskollegium, lotsstvrelsen, statens priskontrollnämnd, statens lönenämnd, samtliga läns­ styrelser, statens prisregleringsnämnd för elektrisk ström, statens maskin- och redskapsprovningsanstalter (statens maskinprovningar), statens forsk- 1 2

1 De sakkunniga var f. d. landshövdingen S. A. E. Hagströmer, tillika ordförande (avliden i maj 1943), agronomen G. G. Brandin (avliden i november 1945), f. d. kom­ merserådet N. P. Malm (t. o. m. den 31 maj 1952), chefen för Örebro stads elverk, direk­ tören P. H. Y. Persson, lantbrukaren J. F. D. Svensson, f. d. överdirektören och sous­ chefen i vattenfallsstyrelsen N. E. Sylwan, generaldirektören E. G. J. Upmark samt vattenrättsingenjören vid rikets samtliga vattendomstolar S. O. G. Ziekerman. Efter Hagströmer tillkallades den 8 juli 1943 f. d. landshövdingen E. F. L. Lindeberg att del­ taga i och såsom ordförande leda utredningsarbetet. 2 Direktören P. H. Y. Persson.

Kungl. Maj:ts proposition nr 161 År 1957

13

ningsanstalt för lantmannabyggnader, jordbrukslekniska institutet, sta­ tens hantverksinstitut, elektrifieringsberedningen, riksförbundet för elek­ trifieringen på landsbygden, riksförbundet landsbygdens folk (RLF), riks­ föreningen för elstudier, svenska bankföreningen, svenska elektroingen­ jörers riksförbund, svenska elverksföreningen, svenska konsulterande in­ genjörers förening, svenska landskommuners förbund, svenska stadsför­ bundet, svenska vattenkraftföreningen, svenska ångpanneföreningarnas centralorganisation, Sveriges elektriska entreprenörsförening, Sveriges elektroindustriförening, Sveriges hantverks- och småindustriorganisation, Sveriges lantbruksförbund, tjänstemännens centralorganisation samt tolv- av landet elektriska länsföreningar. Genom vissa remissinstansers försorg har därjämte yttranden inhämtats från åtskilliga distributionsföretag, handelskammare, hushållningssällskap, kommunal- och stadsfullmäktige, kraftbolag, lantbruksnämnder, länsbostadsnämnder, riksorganisationers läns- och lokalavdelningar, överinspektörerna i statens elektriska inspek­ tion in. fl.

Sedan ärendet, såvitt det avser ändrade lagbestämmelser om elektriska anläggningar, varit föremål för överväganden inom justitiedepartementet, anhåller jag nu att få upptaga det till behandling.

1. översikt av gällande lagbestämmelser om elektriska

anläggningar

De grundläggande föreskrifterna angående elektriska anläggningar för belysning, drivkraft eller annat dylikt ändamål återfinnes i lagen den 27 juni 1902, nr 71, innefattande vissa bestämmelser om elektriska anlägg­ ningar — i det följande benämnd 1902 års lag. Sådana anläggningar kallas starkströmsanläggningar till skillnad från telegraf-, telefon- och andra svagströmsanläggningar. Med starkströmsanläggning förstås i stad­ gan den 5 maj 1939, nr 200, om elektriska starkströmsanläggningar sådan anläggning i vilken alstras, omformas, överföres eller nyttjas elektrisk kraft med sådan spänning eller strömstyrka att fara för person eller egen­ dom därav kan förorsakas. Spänningen benämnes lågspänning, när den­ samma uppgår till högst 250 volt, samt eljest högspänning.

Enligt 1902 års lag erfordras i allmänhet tillstånd (koncession) för att utföra starkströmsledning. Medan 1 § innehåller regler om expropriation för starkströmsanläggning, är bestämmelserna om koncession jämte regle­ ring av strömpris upptagna i 2 §. Dessutom finnes i 3 § föreskrifter om vilka handlingar som skall åtfölja expropriations- och koncessions- ansökningar samt om den förberedande behandlingen av sådana ansök­ ningar.

14

Kungl. Maj:ts proposition nr 161 år 1957

Berörda paragrafer har omarbetats vid flera tillfällen. Sålunda har 1 § ändrats genom lagar den 31 augusti 1907 (nr 69), den 12 maj 1917 (nr 192), den 22 juni 1920 (nr 478), den 29 maj 1931 (nr 148) och den 19 december 1941 (nr 958). Med 2 § har vidtagits ändringar genom nämnda lagar av år 1907, 1931 och 1941 samt genom lagar den 16 maj 1918 (nr 280'), den 30 juni 1938 (nr 458), den 1 juni 1945 (nr 215) och den 17 maj 1946 (nr 219). 3 § har ändrats genom samma lagar av år 1907, 1920, 1931, 1938 och 1946.

I övrigt innehåller 1902 års lag i 4 —14 §§ vissa för stark- och svag- strömsanläggningar gemensamma bestämmelser rörande skada genom in­ verkan av elektrisk ström samt i 15 § ett allmänt bemyndigande för Konungen att meddela de närmare föreskrifter vilka må erfordras med avseende å elektriska ledningars utförande och skötsel.

I fråga om de expropriationsrättsliga stadgandena skall här blott näm­ nas den begränsning i rätten till expropriation, som följer av stadgandet i 1 § andra stycket. Enligt detta är menighet icke pliktig att utan synnerliga skäl inom område, för vilket finnes stadsplan eller bygg- nadsplan, eller inom fastställt hamnområde avstå eller upplåta gata, torg, allmän plåts eller vattendrag för elektrisk starkströmsanläggning. Kom­ mun har sålunda en viss vetorätt mot elektrifiering inom sitt område genom utomstående företag.

Koncessionsskyldighetens omfattning framgår av 2 § 1—3 mom. Koncessionspliktiga är till en början starkströmsledningar inom område för allmän trafikled samt luftledningar för starkström i närheten av vissa flygfält. Koncessionsskyldigheten omfattar även i andra fall hög- spänningsledningar, dock med viktiga begränsningar i fråga om ledningar som till hela sin sträckning förlägges inom byggnad eller inhägnad gård eller under jordytan eller som utföres på egen eller frivilligt upplåten mark. För lågspänningsledningar, som ej berör allmän trafikled eller flygplats, tordras koncession endast i fall då ledningarna skall användas för att i anslutning till viss generator- eller transformatorstation eller inom visst område distribuera ström till fastigheter med olika ägare.

Koncessionsskyldigheten gäller själva ledningarna men icke andra an­ läggningar.

Koncession meddelas av Konungen eller den Konungen bemyn­ digar. I enlighet härmed har Kung], Maj :t i brev den 8 december 1950, nr 627, uppdragit åt kommerskollegium att med vissa begränsningar be­ vilja koncession.

I 2 § 4 mom. ges bestämmelser om bl. a. prövningen av konces­

sion san sök an. Enligt stadgandet bör hänsyn tagas till huruvida be­ hov av den elektriska anläggningen finnes samt om denna kan anses förenlig med en planmässig elektrifiering. Bestämmelsen om behovspröv- ning har emellertid erhållit en sadan avfattning att den icke hindrar

Kungl. Maj:ts proposition nr 161 år 1957

15

vederbörande myndighet att vid ärendets avgörande beakta även andra omständigheter i de särskilda fallen. Koncession meddelas för viss tid ej överstigande 40 eller, om särskilda skäl därtill föranleder, 60 år. Be­ stämmelsen om koncessionstid tillämpas i praxis så att koncession å nya huvudledningar beviljas på 40 år, medan koncession å ledningar, som ansluter till en sökanden tillhörig redan befintlig anläggning, meddelas för återstående del av »huvudkoncessionens» giltighetstid.

I beslut om meddelande av koncession skall även angivas på vilket sätt och under vilka villkor den av ansökningen omfattade anläggningen skall utföras och nyttjas.

I fråga om sådana högspänningsledningar, som — av annan anledning än att de berör allmän trafikled eller framgår i närheten av flygfält — är koncessionspliktiga, innehåller slutligen 4 mom. en bestämmelse om att koncessionen förfaller om anläggningen icke tages i bruk inom tre år från den dag koncessionen meddelades. Undantag kan dock medges i sär­ skilda fall.

I undantagsfall kan en koncessionspliktig ledning få byggas redan innan koncession beviljats. Härför erfordras s. k. förhandstillstånd. Blir ledningen färdig, innan koncessionen hunnit beviljas, kan — om kon- cessionsansökningen ingivits — ges tillstånd att tillsvidare nyttja led­ ningen. Hithörande bestämmelser återfinnes i 2 § 5 mom.

Såsom förut nämnts innehåller 1902 års lag även bestämmelser om reglering av strömpriset. Bestämmelserna, vilka återfinnes i 2 § 6 inom., infördes i lagen genom 1938 års hithörande lagstiftning. Enligt gällande föreskrifter måste innehavare av koncessionerad anläggning för åstadkommande av skälig prissättning underkasta sig reglering av priset för strömmens tillhandahållande, om detta begäres av någon som mottager eller önskar erhålla ström från anläggningen. Undantagna från prisregle­ ring är statens taxor och pris, som fastställts av kommunal myndighet.

Prisregleringen verkställes av en särskild nämnd. Regler ges om nämn­ dens sammansättning, förfarandet i prisregleringsärende och verkan av beslut i sådant ärende.

I 3 § av 1902 års lag ges regler angående ansökningar om expro­ priation, koncession och förhandstillstånd samt om dessas formella be­ handling. I fråga om vilka handlingar som skall åtfölja ansökningarna lämnas olika detaljerade föreskrifter med avseende å dels koncession å lågspänningsledningar och ledningar inom allmän trafikled eller i när­ heten av flygfält och dels koncession å högspänningsledningar i andra fall samt expropriation.

Om ansökningen ej bör genast avslås, skall berörda kommuner och municipalsamhällen ävensom ägare eller innehavare av fast egendom be­ redas tillfälle att yttra sig över ansökningen och i övrigt behövliga upplys­ ningar infordras.

16

Kungl. Maj:ts proposition nr 161 år 19 57

22

Kungl. Maj:ts proposition nr 161 år 1957

undantag från vetorätten, om synnerliga skäl föreligger. Lagändringen till­ kom med anledning av att vetorätten utsatts för kritik, därvid anfördes att kommuner, då deras intressen som kraftleverantörer kunde skadas, i stor utsträckning begagnat vetorätten även i fråga om ledningar som på intet vis kunde anses vara till hinders ur de synpunkter som föranlett veto­ stadgandet.

Utredningen finner det emellertid uppenbart att vetostadgandet trots lagändringen i praktiken alltjämt tillmätes stor betydelse och kan med­ föra åtskilliga olägenheter. Härom anföres i betänkandet bl. a.

Enskilda företag, som har distributionsrätt inom kommun med plan­ lagt område, har i allmänhet måst förbinda sig att till kommunen erlägga en årlig avgift som säges utgöra en ersättning för de olägenheter, som kommunen orsakas genom distributionsföretaget till följd av att ledningar framdrages inom kommunen m. in., men som fastställes helt skönsmäs- sigt med hänsyn till hur mycket en distributör möjligen kan vilja betala för att få behålla distributionsrätten inom samhället. Med stöd av det kommunala vetot kan nämligen kommunen fråntaga honom distributions­ rätten inom det planlagda området.

Plansamhällenas vetorätt innebär risk för skadliga återverkningar även i ett annat avseende. En naturlig strävan att åt den egna kommunen för­ behålla intäkterna från den inom dess område bedrivna distributionsverk- samheten kan leda till, att ett stort antal kommuner med planlagda om­ råden i samband med omprövning av utlöpande koncessioner söker ut­ nyttja den möjlighet till utbrytning av tätortsdistributionen från ett större distributionsområde som finnes genom vetostadgandet. Ur dessa synpunk­ ter kan vetostadgandet komma att bli till hinder för en allmän rationalise­ ring av landsbygdsdistributionen.

Koncessionsmyndigheten har enligt 2 § 4 mom. i 1902 års lag att pröva om anläggningen är behövlig och förenlig med planmässig elektrifiering. Om anläggning helt eller delvis berör ett samhälles gatumark, synes denna prövningsrätt bli beskuren genom samhällets vetorätt.

Å andra sidan är — framhåller utredningen —- samhällenas anspråk på att själva få utöva detaljdistributionen av elkraft att betrakta som ett allmänt kommunintresse. I den mån en nybildning av kommunala före­ tag kan förenas med en rationalisering av eldistributionen genom att flera inom samma kommun verksamma distributionsföretag sammanslås fin­ ner sig utredningen ej kunna resa invändningar mot att kommunen utövar detalj distribution. För landsbygdens del ifrågasätter dock utredningen om kommunen slutligen alltid kan anses vara en tillräckligt stor enhet som underlag för en rationell drift. Då det är angeläget att vägen hålles öppen för en mera fullständig rationalisering bör enligt utredningens uppfatt­ ning den kommunala vetorätten ej kunna utnyttjas för att utbryta en tätort ur ett större distributionsområde eller för att eljest hindra en plan­ mässig elektrifiering. Den kommun enligt gällande kommunallagar till­ kommande behörigheten att bedriva detalj distribution får nämligen icke betraktas som en rättighet, vilken kommunen kan påfordra att ovillkor­

24

Kungl. Maj:ts proposition nr 161 år 1957

bottens lön, lantbruksnämnden i Västmanlands län, Västernorrlands och Jämtlands läns handelskammare, Norrbottens och Västerbottens läns han­

delskammare, RLF, Sveriges lantbruksförbund samt Forsaströms kraft­ aktiebolag. RLF understryker att det är nödvändigt vidtaga åtgärder, som förhindrar att tätorterna bryter sig ut ur landsbvgdsföretagen och bildar egna företag, varigenom den återstående delen av det ursprungliga före­ taget kommer i väsentligt sämre läge. Bolaget framhåller att det berätti­ gade i förslaget styrkes av de mer eller mindre godtyckliga inkorporeringar som sker.

Vattenfallsstgrelsen har i princip intet att erinra mot den föreslagna uppluckringen av vetorätten, eftersom denna — vilken ger kommunerna ett affärsmonopol i fråga om elkraftförsörjningen -— ursprungligen icke hade sådant ändamål utan var betingat av rent tekniska förhållanden. Ut­ redningens förslag framstår därjämte som naturligt och kanske t. o. m. nödvändigt vid en tillämpning av det av utredningen förordade alterna­ tivet för distributionsföretagens organisation. Därest åter rationaliseringen, enligt styrelsens förslag, sker genom att icke bärkraftiga distributionsföre- tag inlöses av de ledande storkraftföretagen, blir den ökade möjligheten att genombryta kommunernas monopol inom planlagda områden av liten betydelse.

Kommerskollegium anser visserligen att bestämmelsen om den kommu­ nala vetorätten kan utgå ur lagen men framställer inget yrkande härom, därest bestämmelsen får i huvudsak den utformning den har i utred­ ningens förslag.

Även om man säkerligen icke kan räkna med någon allmän kominu- nalisering av eldistributionen på landsbygden bör — framhåller lands­ kommunernas förbund — övervägas att utvidga landskommunernas veto­ rätt. Med den modifikation, som utredningen föreslagit, bör vetorätten kunna utsträckas till att avse jämväl områden med utomplansbestäm- melser.

Till reservantens uppfattning ansluter sig länsstyrelserna i Stockholms och Värmlands län, länsbostadsnämnden i Kronobergs län, drätselkam­ maren i Malmö, Östergötlands och Sörmlands handelskammare, Gotlands handelskammare, handelskammaren i Göteborg, svenska stadsförbundet, aktiebolaget Linköpings elverk, svenska elverksföreningen, svenska vattenkraf tf öreningen och Sveriges elektriska entreprenörsförening. Länsstyrel­ sen i Stockholms län finner icke de betänkligheter, som utredningen an­ för emot gällande föreskrifter, såvitt avser den kommunala vetorätten, vara övertygande. Enligt stadsförbundet är den av utredningen föreslagna formuleringen av vetorätten mycket tänjbar och torde kunna leda till att samhällenas strävan att åstadkomma en lämplig distributionsform för­ svåras. Det kan icke med fog göras gällande att den kommunala veto­ rätten hittills begagnats på ett sätt som varit ägnat att försvåra en ända­

25

målsenlig eldistribution inom kommunen. För de rena undantagsfall, i vilka en kommun skulle kunna tänkas obehörigen motsätta sig en lämplig utformning av distributionsnätet torde den nuvarande avfattningen av be­ stämmelsen i 1 § andra stycket ge tillfredsställande möjlighet till in­

gripande.

Departementschefen. Enligt den ursprungliga lydelsen av 1 § andra stycket 1902 års lag kunde menighet vägra att, inom område med gäl­ lande stadsplan eller byggnadsplan eller inom fastställt hamnområde, för elektrisk ledning avstå eller upplåta gata, torg, allmän plats eller vatten­ drag. Denna vetorätt tillkom för att fritaga kommun från skyldighet att tvångsvis avstå eller upplåta dylika områden för elektriska anläggningar, om sådant skulle visa sig mindre lämpligt med hänsyn till användningen av kommunens gatusystem för trafiken samt för anordningar för belys­ ning, vattenledning, markens torrläggning, m. m. Genom lag den 19 de­ cember 1941 jämkades stadgandet om denna kommun tillkommande veto­ rätt så, att Kungl. Maj :t må medgiva undantag därifrån om synnerliga skäl föreligger.

Jag vill här erinra om att det vid tillkomsten av berörda lagändring framhölls att kommuner i stor utsträckning begagnat sig av vetorätten även i sådana fall då framdragandet av ledningar blott kunde skada kom­ munernas intressen som kraftleverantörer. Samtidigt påpekades att eftersom det numera ankom på Kungl. Maj :t att tillse att koncessions- ansökningar för elektriska starkströmsledningar icke bifalles med mindre ledningen i fråga fyller ett verkligt behov och därjämte kan anses ingå som ett led i en rationell elektrifiering — frågan om rätten att framdraga ledningar inom stads- eller byggnadsplanelagt område borde avgöras icke av vederbörande kommun utan av Kungl. Maj :t.

Utredningen har mot vetostadgandets nuvarande utformning väsent­ ligen anmärkt att stadgandet alltjämt medger möjlighet till olämplig ut­ brytning av tätortsdistribution från ett större distributionsområde. I det helt övervägande antalet städer och i ett flertal andra större tätorter av stadskaraktär ombesörjes emellertid eldistributionen redan av kommunalt ägda elverk, vilka därjämte ofta distribuerar elkraft till närliggande lands­ bygd. I sådana fall åter — då ett icke-kommunalt företag levererar kraft inom ett område med landsbygd och tätortsbebyggelse och företagets rätt att ha ledningar framdragna inom tätorten icke tillkommit genom expro­ priation — torde kunna befaras att tätorten i samband med koncessions- tidens utgång begagnar den kommunala bestämmanderätten över gatumark in. in. för att bryta sig ut ur distributionsföretaget. Företaget kan sålunda komma att reduceras till en icke bärkraftig och därför ej önskvärd distri­ butionsenhet. Enligt min mening föreligger emellertid i dylika fall sådana synnerliga skäl för undantag från den kommunala bestämmanderätten över

Kungl. Maj:ts proposition nr 161 år 1957

publik mark, som stadgandet i 1 § andra stycket i 1902 års lag — enligt vad nyss anförts — åsyftar. Jag delar således den av utredningsreser- vanten och flera remissinstanser uttalade åsikten att en olämplig utbryt­ ning av ett plansamhälle ur ett distributionsområde kan förhindras redan med stöd av nu gällande bestämmelser. På grund härav finner jag att den föreslagna ändringen i 1 § icke är erforderlig. 26

Kungl. Maj:ts proposition nr 161 dr 1957

32

Kungl. Maj:ts proposition nr 161 år 1957

tionsskyldighet sålunda i viss män är godtagen i gällande lag har den icke kommit till direkt uttryck däri. Svårigheter möter att vid principens lag­ fästande klart definiera de praktiskt nödvändiga begränsningarna vid dess tillämpning. I sista hand blir dessa beroende på myndigheternas bedömning i varje särskilt fall.

Distributionsskyldigheten innefattar en allmän förpliktelse att upprätt­ hålla en tillfredsställande såväl extensiv som intensiv elektrifiering.

Att den extensiva elektrifieringen skall vara tillfredsställande innebär att distributören skall vara skyldig att på skäliga villkor utsträcka lednings­ nätet till varje normal förbrukningsplats inom det område för vilket lian fått områdeskoncession. Hur långt detta krav bör sträckas är ett svårlöst problem, särskilt som det måste förutsättas att nätets utsträckande till förut oelektrifierade delar av området skall ske på rimliga villkor. Själv­ kostnaderna för elektrifiering av avskilt belägna fastigheter kan stundom vara mycket höga. Bidrag till anläggningskostnaderna brukar på lands­ bygden utgå i form av engångsavgifter från de abonnenter, som ansiutes. För de avskilt liggande fastigheter, som ännu ej elektrifierats, skulle an­ slutningsavgifterna kunna bli relativt höga. Utredningen förutsätter där­ för att ekonomiskt stöd från det allmänna skall i viss utsträckning även framgent kunna utgå till elektrifieringskostnaderna. De ännu oelektrifie­ rade fastigheterna ligger ofta i gränstrakterna mellan småföretags distribu­ tionsområden. Där en samordning av dylika företag, under medverkan och eventuellt med ekonomiskt stöd från det allmänna, kan åstadkommas, torde distributionsanläggningarna kunna anläggas och utvidgas mer ända­ målsenligt och därmed mindre kostsamt än eljest. Distributörens skyldig­ het att elektrifiera hela det honom tilldelade området bör under sådana omständigheter icke bli alltför betungande. Det är emellertid självklart att nätets utsträckande till fastigheter eller andra elektrifieringsobjekt ej skall kunna framtvingas i de fall, där företagets kostnader, även om möjlig­ heterna till understöd utnyttjas, blir orimligt höga eller där den ifrågasatta elektrifieringen avser bebyggelse, vars fortbestånd är osäkert.

1 kravet på en tillräckligt intensiv elektrifiering bör i första band in­ läggas, att anläggningarnas driftsäkerhet och belastningsbarbet är i skälig mån säkerställda. Man bör med andra ord kunna fordra av koncessions- havaren att han skall tillgodose rimliga anspråk från förbrukarna på att inga onödiga avbrott eller störningar i elkrafttillförseln sker och att alla normala anslutningsobjckt — vartill i nuvarande utvecklingsskede bör räk­ nas exempelvis motorer för rationell jordbruksdrift, hantverk och småin­ dustri samt vanliga hushållsmaskiner — skall kunna användas utan in­ skränkning. Vidare bör koncessionshavaren ha rätt men ej plikt att leverera till en kraftskapande storindustri inom området. Skyldigheten att sörja för att anläggningarnas driftsäkerhet och belastningsbarbet medger normalt utnyttjande av elkraften innebär också att företag med under­ måliga nät skall upprusta dessa till godtagbar standard. Skyldigheten måste emellertid i praktiken vara begränsad till vad företagets tekniska möjligheter och rörelsens ekonomiska bärkraft medger. Stöd i form av lån och bidrag till upprustningskostnaderna kan sålunda även i fortsätt­ ningen vara påkallat. Det slutliga syftet med statens medverkan bör emellertid vara att skapa bärkraftiga distributionsenheter. Sedan en om­ organisation av kraftförsörjningen med avveckling av de irrationella före­ tagen genomförts skulle distributionsskyldighetens fullgörande principiellt kunna krävas utan statens medverkan.

33

Utredningen föreslår sålunda en bestämmelse att innehavare av områdes- koncession skall, om icke särskilda skäl till undantag prövas föreligga, vara skyldig att inom det fastställda området på skäliga villkor tillhandahålla elektrisk kraft för normala förbrukningsändamål åt envar, som erhållit an­ slutning till hans ledningar eller därom gör skriftlig framställning.

I detta sammanhang behandlar utredningen frågan om detalj distribu­ tion genom kommunala företag och konstaterar att en kommuns anspråk på att leverera kraft inom det egna området har stöd i den allmänna kompetensbestämmelsen i 3 § kommunallagen. Vad angår ett kommunalt elverks skyldighet att leverera elkraft utanför den egna kommunens grän­ ser framhålles i betänkandet bl. a. följande.

Eftersom distributionsverksamhet är förenad med affärsrörelse, kan det från rent principiell synpunkt ifrågasättas om det ingår i en kommuns kompetens alt utsträcka distributionen utanför kommunen. Om t. ex. ett stadselverk bedriver landsbygdsdistribution, som går med förlust, kan verksamheten anses strida mot stadens ekonomiska intressen. Om åter landsbygdsdistributionen ger så stor vinst att det skulle ligga i veder­ börande landskommuns intresse att själv övertaga verksamheten, borde detta intresse ha företrädesrätt och staden alltså avstå från landsbygds­ distributionen.

Utredningen anser emellertid att vägande praktiska skäl av samhälls­ ekonomisk räckvidd kan anföras mot de nyss redovisade synpunkterna. De naturliga gränserna för ett distributionsområde, som lämpligen bör för­ sörjas med kraft från ett och samma företag, sammanfaller mera sällan med kommungränserna. Erfarenheten säges också visa att mycket små företag av olika skäl — tekniska, ekonomiska eller organisatoriska — är olämpliga som självständiga förvaltningsenheter. Då det enligt utredningen bör vara ett samhällsintresse att förutsättningarna för distributionsföre- tagens verksamhet är så gynnsamma som möjligt, anses kommunintresset böra få stå tillbaka i den mån det är oförenligt med det samhällsekono­ miska. Enligt utredningen innebär denna ståndpunkt att bestämmelsen i 3 § kommunallagen om kommunens kompetensområde icke bör utgöra hinder för ett kommunalt elverk att bedriva distribution även i andra kommuner, om särskilda skäl föreligger.

Utredningen övergår därefter till frågan om den distributionsskyldig- het, som finnes böra åligga innehavare av linjekoncession. Därvid anför utredningen bl. a.

För att innehavare av områdeskoncession skall kunna fullgöra sin skyldighet att leverera elektrisk kraft fordras att han har tillgång till råkraft. Skulle det bli omöjligt för honom alt genom avtal skaffa erforder­ lig kraft, kan efter särskild prövning innehavare av linjekoncession åläg­ gas alt leverera råkraft eller — om han själv ej har tillräcklig tillgång här­ till — att upplåta sin anläggning för transitering av sådan kraft till den förre. Härutöver bör linjekoncessionshavaren kunna efter prövning i varje särskilt fall åläggas alt leverera kraft till sådana industrier eller andra 3 -402 57

Kungl. Maj:ts proposition nr 161 år 1957

Kungi. Maj:ts proposition nr 161 år 1957

35

Av principen att koncessionssökandens lämplighet skall prövas följer enligt utredningen, att endast den i koncessionen angivna innehavaren av det koncessionerade ledningsnätet äger rätt att driva den därmed förenade distributionsverksamheten. Koncessionen skall således framdeles utfärdas för bestämd person eller bestämt företag såsom anläggningens innehavare och ej — såsom sker — för viss företagare eller hans rättsinnehavare. Om anläggningen överlåtes eller upplåtes med nyttjanderätt till annan bör där­ för tillstånd av koncessionsmyndigheten krävas. Detta krav är — fram­ håller utredningen — motiverat även av det förhållandet, att fria över­ låtelser skulle kunna hindra en planmässig omorganisation av detalj- distributionsföretagen. Att alla berörda företag skulle helt foga sig efter den omorganisationsplan, som koncessionsmyndigheten kan ha uppgjort för detalj distributionen, anser utredningen ej vara att vänta. Ingenting motsäger att exempelvis storföretagen även i fortsättningen kommer att övertaga småföretag, även där detta skulle strida mot planen. Det anses ej uteslutet att småföretag, som enligt rationaliseringsplanen skall avveck­ las, köpes innan planen hunnit genomföras och kommer att ingå i andra enheter än dem det statliga rationaliseringsorganet avsett. Den grundläg­ gande tankegången för omorganisationen kan då komma att spolieras. Genom tillståndstvånget kan alltså — anför utredningen — rationalise- ringshindrande överlåtelser stävjas eller förbindas med villkor, som under­ lättar en framtida reglering. Det blir därvid även möjligt att från fall till fall få prövat, om genom en överlåtelse bygdens intresse av att äga inflytande på den lokala elkraftförsörjningen blir i skälig grad beaktat.

Utredningen övergår härefter till att diskutera behovet av regler om hävande av koncession.

Enligt gällande lag kan — uttalas i betänkandet — under löpande kon- cessionslid statliga reglerande åtgärder endast i begränsad omfattning vid­ tagas mot elektrisk anläggning. Härom anför utredningen.

Med stöd av 1902 års lag har i 9 § kungörelsen den 19 maj 1916 med vissa bestämmelser rörande elektriska starkströmsledningars anordnande i förhållande till trafikleder och svagströmsledningar m. in. — numera ersatt av 25 § i 1939 års elektricitetsstadga — föreskrivits att innehavare av koncessionerad anläggning är skyldig iakttaga de allmänna bestäm­ melser i fråga om leverans av elektrisk kraft från sådan anläggning, vilka kan bli i laga ordning meddelade. Berörda föreskrift hade redan tidigare — sedan slutet av 1907 — regelbundet intagits i beviljade koncessioner såsom särskilt villkor. Under hänvisning till nämnda bestämmelse för­ klarades de år 1938 i 1902 års lag införda reglerna om prisreglering skola äga omedelbar giltighet för efter år 1907 koncessionerade företag. Men för övrigt lär statliga åtgärder med stöd av berörda bestämmelse i stadgan icke kunna bli av större betydelse. I princip kan därför enligt utredningens uppfattning åtgärder för samordning tvångsvis av alltför små distribu- tionsenheter inbördes eller med större enheter tillgripas endast i samband med att koncessionstiden utlöper. Ny koncession kan sålunda vägras ett

36

Kungl. Maj:ts proposition nr 161 år 195 7

rationaliseringshindrande företag och i stället meddelas annat företag. Om samordningsåtgärder lämpligen icke bör eller kan ske beträffande ett före­ tag vid tiden för koncessionstidens slut, kan koncessionen förlängas under speciella villkor, som gör det möjligt att framdeles — under koncessions- tiden eller i varje fall vid utgången av viss kortare koncessionsperiod •—- inordna företaget eller, beträffande större företag, del därav i en rationell enhet. Enligt gällande lagbestämmelser måste man alltså vid en omorga­ nisation avvakta koncessionstidens utgång, därest man icke kan nå re­ sultat genom skärpning av koncessionsbestämmelserna med stöd av 25 § i 1939 års stadga eller genom frivilliga förhandlingar.

Utredningen anser det ur såväl allmän som enskild synpunkt önskvärt, att omorganisationen av distributionsföretag i första hand genomföres fri­ villigt. Statens medverkan skulle då kunna begränsas till att på olika sätt befordra frivilliga saneringsåtgärder. Utredningen finner emellertid att omorganisationen under sådana förhållanden skulle ta lång tid och icke alltid kunna genomföras på ett rationellt sätt område för område. Det an­ ses därför nödvändigt att bestämmelser införes, som medger hävande av koncession när detta erfordras ur rationaliseringssynpunkt. En konces- sionsinnehavare bör visserligen i princip kunna räkna med att konces- sionsrätten icke genom ny lagstiftning skall omintetgöras eller väsentligen inskränkas under den tid koncessionen gäller. Undantag måste emellertid, framhålles i betänkandet, kunna göras då så påkallas av ett starkt grundat samhälleligt intresse. Det stora allmänna intresset av att den på många håll bristfälliga kraftförsörjningen inom rimlig tid rationaliseras motiverar en lagstiftning, som gör det möjligt att vid behov tvångsvis häva gällande koncessioner. En förutsättning härför anges dock vara, att synnerlig anledning till hävande föreligger med hänsyn till elkraftförsörjningens ändamålsenliga ordnande. För dessa fall kan det framdeles bli nödvändigt att införa särskilda bestämmelser om inlösen av anläggningarna. Utred­ ningen räknar emellertid med att hithörande ersättningsfrågor skall kunna lösas genom förhandlingar mellan berörda parter.

Utredningen har vidare funnit erforderligt att bestämmelser införes om hävande av koncession — helt eller delvis — därest innehavaren begår svåra eller upprepade överträdelser av bestämmelserna i 1902 års lag eller med stöd av densamma givna föreskrifter eller om han underlåter att be­ gagna meddelad koncession.

Bestämmelserna om hävande av koncession förutsättes i utredningens förslag skola kunna tillämpas även å koncession som meddelats med stöd av nu gällande eller äldre lag.

Den skiljaktige ledamoten av utredningen anför i fråga om distribu- tionsskyldigheten för kommunala elverk, att utredningens förslag om att ett sådant företag skall kunna påtvingas distribution utanför den egna kom­ munen måste betraktas som ett otillbörligt ingrepp i kommunens självbe­ stämmanderätt och stå i strid med gällande kommunallag. Distribution

Ktingl. Maj:ts proposition nr 161 år 1957

37

utanför det egna kommunområdet kan nämligen ej anses tillhöra kom­ munens kompetensområde, i varje fall ej om den i sig själv är förlust- bringande. Det anförda hindrar givetvis icke att ett kommunalt företag frivilligt kan åtaga sig distribution utanför kommunen. Ett kommunalt företag bör således enligt reservanten ej mot sitt bestridande kunna på­ tvingas distributionsskyldighet utanför kommunens eget område.

Remissyttrandena. Mot utredningens uttalande att alla starkströmsled- ningar i princip skall vara underkastade koncessionsskyldighet har med endast ett undantag icke framställts erinran i de avgivna yttrandena.

Vissa modifikationer i koncessionsskyldighetens föreslagna utformning förordas dock av telestyrelsen och byggnadsstyrelsen samt kommerskollegiunu

Telestyrelsen anser sålunda att vissa teleledningar, t. ex. televerkets koaxialkablar — som definitionsmässigt utgör högspänningsförande led­ ningar men som icke är avsedda för kraftdistribution i vanlig mening utan användes för telefon-, telegraf- och signaltransmission och i viss ut­ sträckning kommer att begagnas även för televisionsöverföring — bör vara fria från koncessionsplikt. Då det föreslagna allmänna koncessionstvånget i huvudsak torde motiveras av statens intresse att äga inflytande på el­ kraftförsörjningen, finner telestyrelsen koncessionsplikten icke behövlig i förevarande fall.

Enligt byggnadsstyrelsen skulle en utvidgning av koncessionsskyldig- heten till att omfatta även jordkablar och ledningar över egen eller annan tillhörig, för ändamålet upplåten mark komma att innebära betydande olägenheter i styrelsens byggande verksamhet. Vid utbyggnad av områden för institutionsbyggnader förekommer givetvis i betydande utsträckning ledningar såväl ovan som i jord. Dessa områden är, även om de skulle kunna betecknas som gård, icke alltid inhägnade och under byggnadstiden är de i allt fall mer eller mindre öppna. Några olägenheter av att styrelsen utan koncession kunnat utföra sina elarbeten inom av styrelsen dispone­ rade områden har hittills icke försports. Styrelsen anser sig därför icke kunna tillstyrka att förslaget genomföres i oförändrad form.

Kommerskollegium anför följande.

Koncessionerna bar hittills meddelats för sökanden »eller dennes rätts­ innehavare». Ledningar mellan byggnader tillhörande samma jordbruks­ fastighet — s. k. inomgårdsledningar — har härvid ansetts innefattade i distributörens koncession, i den mån de varit koncessionspliktiga, t. ex. korsat allmän väg. Fastighetsägaren har med andra ord i kraft av leverans­ avtalet betraktats som rättsinnehavare till distributörens koncession i vad avser sådana ledningar. Då koncession enligt utredningens förslag skall kunna utnyttjas endast av den, åt vilken koncessionen meddelats, skulle följden bli all alla inomgårdsledningar utanför byggnad eller inhägnad gård måste koncessioneras var för sig. Detta synes vara varken lämpligt

38

Kungl. Maj:ts proposition nr 161 år 1957

eller behövligt och kollegium föreslår därför att inomgårdsledningarna helt undantagas från koncessionsplikten.

Skaraborgs läns elektriska förening ställer sig avvisande till den före- föreslagna utvidgningen av koncessionsplikten. Föreningen anser nämligen att det skulle medföra en avsevärd och onödig belastning för koncessions- myndigheten, om koncessionstvång skulle införas för det stora antalet för enskild persons behov avsedda och honom tillhöriga ledningar, som från ledningsägarens egen kraftkälla dragits över annans frivilligt upplåtna mark.

Utredningens förslag angående innebörden av linjekoncession och områdes koncession tillstyrkes i princip av telestyrelsen, järnvägs­ styrelsen, vattenfallsstyrelsen, kommerskollegium, länsstyrelserna i Söder­ manlands, Örebro, Västerbottens och Norrbottens län, överinspektören i statens elektriska inspektions östra distrikt, aktiebolaget Gotlands kraft­ verk, aktiebolaget Linköpings elverk, Bergslagsblocket, de elektriska länsföreningarna i Kronobergs, Blekinge, Örebro, Västmanlands, Västernorrlands och Jämtlands län, Smålands och Blekinge handelskammare, han­

delskammaren i Karlstad, RBF, Skellefteå stads kraftverk, svenska elverksföreningen, svenska vattenkraftföreningen, Sveriges elektriska entrepre­ nörsförening, Uddeholms aktiebolag och Yngeredsfors kraftaktiebolag.

Järnvägsstyrelsen berör frågan om innebörden av områdeskoncession i ett speciellt fall och anför härvid bl. a.

Sedan gammalt har koncession för dylika ledningar meddelats som områdeskoncession, nämligen såtillvida som tillstånd meddelats att under vissa förutsättningar framdraga och bibehålla ledningar för elektrisk järn­ vägsdrift »inom järnvägens område». Trots att områdeskoncession så­ lunda beviljats, har detta icke utgjort hinder för att kraft distribuerats till anläggningar inom järnvägens område — för verkstadsdrift, belysning i stationer och andra järnvägslokaler etc. — från distributionsnät, som icke tillhört järnvägen och som till sin huvuddel varit lokaliserat till område utanför järnvägens mark. Denna ordning har icke inneburit någon olägen­ het. Tveksamt synes emellertid vara, om förslaget utan vidare tillåter, att den sålunda tillämpade ordningen bibehålies.

Av förslaget synes nämligen kunna dragas den slutsatsen att de om­ råden, för vilka områdeskoncession meddelas, måste avgränsas geografiskt samt dessutom att områdena icke skall täcka varandra ens delvis. Enklast synes vara att skilja mellan järnvägs områdeskoncession och områdeskon- cessioner, vilka meddelas för tillgodoseende av det allmänna elkraftbe­ hovet, nämligen på så sätt att det klart utsäges att de båda slagen av om- rådeskoncessioner kan meddelas helt oberoende av varandra i vad avser respektive områdens geografiska gränser.

Enligt RLF innebär förslaget angående områdeskoncession att hela lan­ det uppdelas i distributionsområden, vilka tilldelas innehavare av sådan koncession med distributionsskyldighet. På så sätt skall en fastighetsägare kunna få anvisning på vilket företag som har skyldighet att utsträcka sitt ledningsnät till varje normal förbrukningsplals inom området.

Kungl. Maj:ts proposition nr 161 år 1957

39

Kristianstads läns elektriska förening finner att linjekoncession synes vara att föredraga för landsbygdens del med hänsyn till att markrätt för ledningarna ofta måste avgöras genom expropriation. En utökad rätt till områdeskoncession torde dock vara önskvärd särskilt i det fall att med innehav av koncession följer leveransskyldighet inom visst område samt för samhällen med jämväl landsbygdsdistribution.

Överinspektören i statens elektriska inspektions södra distrikt ställer sig tveksam till den förelagna områdeskoncessioneringen, då denna kom­ mer att medföra ett ofantligt utredningsarbete med risk för att utveck­ lingen går snabbare än utredningsarbetet.

Frågan om koncessionstidens längd har berörts endast av läns­ styrelsen i Stockholms län, som uttalat den åsikten att koncessionstiden icke i något fall bör överstiga 40 år.

Utredningens förslag om företagens distributionsskyldighet tillstyrkes av arbetsmarknadsstyrelsen, kommerskollegium, länsstyrelserna i Östergötlands, Kalmar, Örebro och Västmanlands län, statens forsknings­ anstalt för lantmannabyggnader, lantbruksnämnden i Kronobergs län, aktiebolaget Gotlands kraftverk, Bergslagsblocket, jordbrukstekniska insti­ tutet, handelskammaren i Karlstad, sjutton hushållningssällskap, de elek­ triska länsföreningarna i Kristianstads, Hallands, Örebro och Västman­ lands län, RLF, svenska elverksföreningen, svenska vattenkraftföreningen,

Sveriges elektriska entreprenörsförening och Uddeholms aktiebolag. Läns­ styrelsen i Kalmar län betonar att med distributionsskyldigheten synes en god grund vara skapad för gynnsam utveckling av den eftersatta lands- bygdsdistributionen. Den skyldighet, som sålunda kan påläggas distribu- tionsföretagen att vart inom sitt angivna försörjningsområde svara för full­ god elkrafttillgång för alla normala behov och att därvid tillämpa skäliga villkor, förutsätter enligt länsstyrelsen icke blott tillkomsten av bärkraftiga företag utan även en socialt betonad inriktning av företagen. Aktiebolaget

Gotlands kraftverk tar fasta på utredningens uttalande att distributions­ skyldigheten ej bör göras absolut och således ej omfatta abonnenter som bor synnerligen avlägset eller för vilkas försörjning med elström kostna­ derna blir extremt höga.

I följande yttranden tillstyrkes förslaget i princip, varvid dock framföres särskilda synpunkter. Domänstyrelsen, länsstyrelsen i Stockholms län och

Sveriges hantverks- och småindustriorganisation förutsätter att distribu­ tionsskyldigheten kan genomföras utan att densamma leder till elektrifie­ ringar som är ekonomiskt orimliga. Länsstyrelsen och hushållningssäll­ skapet i Västerbottens län framhåller att vederbörande kommun och lant- bruksnämnd bör vara inkopplade vid bedömningen av vad som kan vara skälig elektrifiering. Statens hantverksinstitut finner att del lokala närings­ livets representanter bör beredas tillfälle alt yttra sig i frågor samman­ hängande med distributionsskyldigheten.

41

dylika regler med undantag för prisregleringstvånget, som finns redan enligt nuvarande bestämmelser och skall kvarstå. Om utgångspunkterna för nämda alternativ är riktiga, bör storföretagens intresse för alt åstad­ komma och vidmakthålla en för förbrukarna gynnsam distribution på landsbygden uträtta ungefär detsamma som utredningen åsyftar med distributionsskyldigheten. Det bör i varje fall vara värt att pröva, huruvida icke den förra drivkraften räcker, i fall den eljest erhåller statens stöd i förutsatta hänseenden.

I några yttranden framhålles att begreppet normala förbrukningsända- mål bör klarläggas.

Enligt kommerskollegium är detta spörsmål av väsentlig betydelse med avseende på tillgodoseende av kraftbehov för olika ändamål. Att detalj­ distributionen skall omfatta strömleverans för belysning och motordrift samt för vanliga småapparater i hushåll, lantbruk, hantverk etc. finner kollegium vara utan vidare klart. Kollegium framhåller att en stor del av de nuvarande svårigheterna med överföringsförmågan på landsbygdsnäten orsakas av starkt stegrade anspråk på elektrisk ström för värmeändamål. Till de behov, som bör tillgodoses på detta område, finner kollegium böra räknas elektrisk matlagning samt varmvattenberedning o. d. för hushålls- ändamål, varjämte viss tillsatsvärme för rumsuppvärmning synes böra in­ räknas i sådana behov. Däremot anser kollegium att återhållsamhet torde få iakttagas i fråga om rumsuppvärmning, grundad helt på elektrisk kraft, bl. a. med hänsyn till våra begränsade vattenkrafttillgångar.

Hithörande fråga behandlas även i utlåtanden av arbetsmarknadsstyrel­ sen, statens maskinprovningar, jordbrukstekniska institutet och Älvsborgs läns norra hushållningssälskap. Av hushållningssällskapet anföres att jordbrukets krav på elkraft kommer att ytterligare öka i mycket hög grad genom övergång till elspisar, anläggningar för uppvärmning och kylning, spannmålstorkar in. in.

Kommerskollegium har framhållit att det koncessionsvillkor — som nu­ mera återfinnes i 25 § stadgan den 5 maj 1939 om elektiiska starkströmsan- läggningar och vilket föreskriver att innehavaren är skyldig iakttaga de be­ stämmelser om leverans av elektrisk kraft som kan bli i laga ordning meddelade — gör möjligt att tillämpa bestämmelserna om distributions- skyldighet även på redan koncessionerade anläggningar.

Utredningens förslag om koncessionsmyndighetens prövning av före­ tagens lämplighet ur tekniska, ekonomiska och organisatoriska syn­ punkter tillstyrkes av vattenfallsstyrelsen, kommerskollegium, länsstyrel­ serna i Kronobergs, Västmanlands och Vasternorrlands län samt hushåll­ ningssällskapet i Västmanlands län.

Sydsvenska kraftaktiebolaget och Yngeredsfors kraftaktiebolag avstyrker denna prövning vid beviljande av områdeskoncession. Förstnämnda bolag framhåller bl. a. att, om det skulle visa sig att en anläggningsinnehavare bedriver verksamheten på ett olämpligt sätt, möjligheter finns alt åstadkom­ ma rättelse eller att i svåra fall häva koncessionen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 161 år 1957

42

Kungl. Maj:ts proposition nr 161 år 1957

Den av utredningen iakttagna ståndpunkten att koncession skall med­ delas endast för viss person eller visst företag samt att koncessionsmyndig- hetens tillstånd erfordras till överlåtelse av koncessionen omfattas även av kommerskollegium samt länsstyrelserna i Östergötlands, Västmanlands och

Västernorrlands län.

Däremot avstyrker vattenfallsstyrelsen, länsstyrelsen i Södermanlands län samt Östergötlands och Södermanlands handelskammare förslaget att till överlåtelse av koncession skall krävas tillstånd av koncessionsmyndig- heten. Vattenfallsstyrelsen motiverar sin ståndpunkt med att vid tillämp­ ning av styrelsens omorganisationsalternativ överlåtelseförbudet icke har någon funktion att fylla. Det synes styrelsen som om huvudsyftet med för­ budet • vilket verkar vara att förhindra att företag och deras anläggningar förvärvas av storkraftföretagen och andra företag — icke stämmer med den tilltänkta omorganisationen ens enligt utredningens huvudlinje. Uppenbart är att, även om koncessionsmyndigheten icke kommer att vägra godkänna överlåtelser utan föredrager att ställa villkor, föreskriften kommer att hindra eller uppskjuta åtskilliga nätförbättringar, som skulle ha varit möj­ liga på ett tidigare stadium, därmed avsevärt förlängande den tid, under vilken åtskilliga förbrukare får finna sig i dåliga kraftförhållanden. Vidare framhåller styrelsen att förbudet näppeligen kan bli verksamt mot över­ låtelser av aktiemajoriteter, när distributionsföretagen är aktiebolag. Öster­ götlands och Södermanlands handelskammare anser att överlåtelser av elnät i allmänhet torde företagas i syfte att åstadkomma en rationalisering av distributionen och att övriga fall, där överlåtelse skulle medföra för­ sämrad ordning, torde vara så fåtaliga, att särskilda bestämmelser till und­ vikande härav icke är nödvändiga.

Vad utredningen föreslagit i fråga om hävande av koncession till- styrkes helt av länsstyrelserna i Kronobergs, Blekinge, Västmanlands och

Norrbottens län, de elektriska länsföreningarna i Kronobergs och Hallands län samt RBF.

Vattenfallsstyrelsen tillstyrker i princip förslaget men förutsätter att hävande av koncession, när synnerlig anledning därtill förekommer med hänsyn till kraftförsörjningens ändamålsenliga ordnande, skall kunna an­ vändas omedelbart pa nu gällande koncessioner, oberoende av hur lång den återstående giltighetstiden är. Styrelsen förutsätter också att hävandet skall kombineras med skyldighet för den nye koncessionshavaren att över­ taga den förre innehavarens nät. Enligt styrelsens mening bör förtidshä- vande bli föremål för beslut av Kungl. Maj :t i varje särskilt fall, sedan det framlagts bevis för att ingen annan utväg står till buds att komma till rätta med missförhållandena. Styrelsen anser vidare lämpligt att hävande av koncession förenas med åläggande att överlåta ledningsnätet mot er­ sättning enligt i beslutet angivna normer.

Kommerskollegium, som likaledes tillstyrker förslaget i dess helhet, för­

44

Kungl. Maj:ts proposition nr 161 år 1957

Departementschefen. Det bör konstateras att de nuvarande bestämmel­ serna i 1902 års lag endast i begränsad omfattning ger utrymme för att tillgodose det allmännas intresse av en god elkraftförsörjning. För att kunna medverka till en rationalisering av distributionen bör staten emel­ lertid erhålla ökat inflytande på utformningen av distributionsnäten. Det torde därför vara motiverat att — såsom utredningen anfört — de i lagen intagna bestämmelserna om koncessionsväsendet omprövas.

Innan utredningens förslag upptages till granskning vill jag redan nu beröra ett lagtekniskt spörsmål. I 1—3 §§ av 1902 års lag förekommer på åtskilliga ställen uttrycken starkströmsledning och starkströmsanläggning utan att därvid innebörden av begreppet starkström klarlägges. Däremot lämnas i den med stöd av lagens 15 § utfärdade stadgan den 5 maj 1939 den definitionen att med starkströmsanläggningar förstås sådana anlägg­ ningar och däri ingående särskilda föremål i vilka alstras, omformas, överföres eller nyttjas elektrisk kraft med sådan spänning eller strömstyrka att fara för person eller egendom därav kan förorsakas. Det måste anses uppenbart att begreppet starkström har samma betydelse i lagen. Ur prin­ cipiell synpunkt kan naturligen ifrågasättas om icke en definition av ut­ trycken starkströmsledning och starkströmsanläggning borde intagas i lagen. En sådan borde då lämpligen ha sin plats i 1 §. Då detta lagrum avses skola f. n. lämnas oförändrat, anser jag emellertid att med intagande i lagen av en dylik definition bör kunna t. v. anstå. Härför talar också det förhållandet att vissa av lagens regler om skada av elektrisk ström föreslås ändrade i ett av induktionsstörningssakkunniga den 22 november 1956 avgivet betänkande, vilket f. n. är under remissbehandling, samt att här berörda fråga synes lämpligen kunna prövas under den fortsatta be­ handlingen av de sakkunnigas förslag.

Vad härefter angår utredningens förslag delar jag den av utredningen och remissinstanserna omfattade ståndpunkten att koncessionsskyl- d i gliet en bör utsträckas till att omfatta i princip alla starkströmsled- ningar. Jag förordar i enlighet härmed en bestämmelse om att konces­ sion av Kungl. Maj :t eller den Kungl. Maj :t bemyndigar kräves för fram­ dragande eller nyttjande av elektrisk starkströmsledning.

Emellertid talar praktiska skäl för en viss begränsning av skyldigheten att i särskilda fall söka koncession. En sådan begränsning vinnes genom att Kungl. Maj :t med stöd av bestämmelsen i administrativ ordning läm­ nar vissa generella ledningstillstånd. Dylika tillstånd bör dock icke ifråga- komma i andra fall än då det gäller ledningar, beträffande vilka konces- sionsprövning icke synes erforderlig vare sig ur behovs- och planmässig- hetssynpunkt eller för att tillgodose säkerhetskrav. Jag syftar härvid i främsta rummet på ledningar som till hela sin sträckning faller inom byggnad eller inhägnad gård och för vilka tillstånd f. n. ej erfordras. Gene­ rellt tillstånd bör vidare kunna meddelas för de av kommerskollegium

45

nämnda s. k. inoingårdsledningarna — dvs. främst sådana ledningar mel­ lan byggnader tillhörande samma jordbruksenhet vilka användes för elektrifiering av ladugårdar, för tröskning in. in. Med inomgårdsledningar torde i förevarande avseende kunna jämställas vissa andra ledningar, t. ex. sådana inom icke inhägnade områden vilka disponeras för större sjuk­ hus eller andra institutioner. Även televerkets koaxialkablar — i vilka överföres högspänd ström för telefon-, telegraf- och signaltransmission — bör kunna omfattas av tillståndsgivningen. Berörda tillstånd synes lämp­ ligen böra upptagas i den med stöd av lagen utfärdade stadgan om elek­ triska starkströmsanläggningar. Vid utformningen av föreskrifterna i stadgan synes det nu anförda böra vara vägledande.

Jag delar också utredningens uppfattning att de nu i 2 § 1 och 3 mom. 1902 års lag förekommande speciella bestämmelserna om lednings avstånd till boningshus, trädgård m. in. samt till flygfält icke bör upptagas bland lagens allmänna regler. Då bestämmelserna om avstånd torde få anses betingade huvudsakligen av säkerhetsskäl, synes de böra överföras till stadgan om elektriska starkströmsanläggningar.

Den föreslagna regeln om koncessionsskyldighet torde icke böra vinna tillämpning å ledning som tillkommit i överensstämmelse med nu gäl­ lande eller äldre författning. Ledning, vid vars tillkomst icke erfordrades tillstånd, bör således fortfarande vara koncessionsfri. Krav på tillstånd att utföra lågspänningsledning för yrkesmässig distribution infördes genom lagändring fr. o. m. den 1 juli 1939. I övergångsbestämmelserna föreskrevs att tillstånd ej heller i fortsättningen skulle behövas för ledning, som an- slutes till en före nämnda dag utförd lågspänningsanläggning. Denna ord­ ning bör enligt min mening bestå även framdeles. Dylika begränsningar i skyldigheten att söka koncession, vilka synes erforderliga bl. a. av det skälet att eljest koncessionsprövningen skulle bli alltför omfattande, torde böra föreskrivas såsom en övergångsbestämmelse.

Utredningens förslag angående områdes koncession och linjekon­ cession har tillstyrkts av de remissinstanser som yttrat sig härom.

Den områdeskoncessionering, varom bestämmelser f. n. finnes i 2 § 2 mom. 1902 års lag, avser endast lågspänningsledningar för allmän distribution inom visst område eller i anslutning till viss generator- eller transformatorstation. Med lågspänningsledning — vilket uttryck icke före­ kommer i lagtexten — åsyftas en ledning i vilken överföres elektrisk ström med en spänning å högst 250 volt.

Utredningens förslag innebär till en början att områdeskoncession skall meddelas icke blott å lågspänningsledningar utan även å andra närdistri- butionsledningar — dvs. ortsledningar på landsbygden eller motsvarande lokala ledningar inom städer och andra tätorter ■— medan å bygdelcd- ningar samt Iandslinjer och stamlinjer skall liksom hittills beviljas linje­ koncession. Denna gränsdragning är enligt min mening i allmänhet

Kungl. Maj:ts proposition nr 161 år 1957

48

Kungl. Maj:ts proposition nr 161 år 195 7

i svagströms- och lågspänningsledningar under vissa omständigheter skall underställas Kungl. Maj:ts prövning. Även andra villkor än sådana, som är betingade av säkerhetshänsvn, kan emellertid vara påkallade ur allmän synpunkt. Härvid synes särskilt vara värt att uppmärksamma behovet av naturskydd vid framdragande av stora högspänningsförande kraftanlägg­ ningar. Då angivna förhållanden bör komma till uttryck i lagtexten, före­ slår jag att hithörande bestämmelser får det innehållet, att i koncession skall föreskrivas de villkor som av säkerhetsskäl eller eljest ur allmän synpunkt finnes påkallade.

Redan meddelade tillstånd att utföra elektrisk starkströmsledning torde böra bestå under sin återstående giltighetstid. I princip bör sådant till­ stånd ersättas med koncession enligt förslaget först efter utgången av nämnda tid. Däremot torde koncessionsmyndigheten på ansökan av led­ ningens innehavare böra meddela koncession enligt de nya bestämmel­ serna. Vidare bör framhållas att om detalj distributör, som innehar tillstånd att inom visst område utföra lågspänningsledningar, önskar inom området draga fram en ortsledning, koncessionsmyndigheten lämpligen bör med­ dela linjekoncession å ledningen att gälla tills tiden för tillståndet utgår.

I fråga om koncessionstidens längd finner jag varken på grund av rationaliseringssynpunkter eller eljest erforderligt att föreslå någon ändring av gällande bestämmelse.

Enligt utredningen innebär dess förslag till bestämmelser om distri- butionsskyldighet ett fullföljande av principen om prövning av distributionsnätets planmässighet och om prisreglering. Jag kan i stort sett instämma med vad utredningen anfört till stöd för ändring av lagen i detta hänseende. Distributionspliktens innebörd torde dock böra något beröras.

Sådan skyldighet torde böra i regel följa med områdeskoncession. Distributionsplikt bör emellertid åligga endast den som yrkesmässigt till­ handahåller elektrisk kraft.

Innehavare av områdeskoncession, som yrkesmässigt distribuerar el­ kraft, bör i princip förse med elektricitet alla abonnenter inom området ävensom sådana där boende vilka skriftligen begär att få bli abonnenter. Distributionsskyldighetens omfattning får emellertid bestämmas med be­ aktande av att kostnaderna för en ifrågasatt elektrifiering håller sig inom ekonomiskt rimliga gränser. Om kostnaderna blir onormalt höga, kan skyldigheten att elektrifiera en avlägset belägen fastighet i sista hand bli beroende av om företaget får ekonomiskt stöd från det allmänna. Distri- butionsskyldigheten innebär vidare att koncessionshavaren skall tillhanda­ hålla kraft för alla normala förbrukningsändamål — såsom för belysning och varmvattenberedning för hushållsändamål samt för drift av elspisar och hushållsmaskiner samt av mindre motorer för jordbruksdrift, hant­ verk och småindustri. Däremot torde återhållsamhet få iakttagas i fråga

Kungl. Maj:ts proposition nr 161 är 195 7

49

om elektrisk rumsuppvärmning med hänsyn till våra begränsade vatten­ krafttillgångar. Innebörden av begreppet normala förbrukningsändamål torde få bedömas olika för skilda förbrukarkategorier. I sista hand torde tillgången på producerad elkraft få bli avgörande för frågan om distribu- tionsskyldighet. Del synes därför lämpligt att frågor om fullgörande av distributionsskyldighet överlåtes till koncessionsmyndighetens prövning.

Beträffande frågan om ett kommunalt elverk kan åläggas att leverera kraft utanför kommunens område har yppats delade meningar såväl inom utredningen som i remissyttrandena. För egen del vill jag hänvisa till vad jag nyss anfört vid behandlingen av områdeskoncession för kommu­ nala företag samt framhålla att kommun icke torde kunna påtvingas skyl­ dighet att leverera kraft utanför kommunens område. Emellertid torde frågor om kommunala elverks skyldighet att distribuera elektrisk kraft inom område av angränsande kommun kunna förväntas bli lösta genom överenskommelser mellan berörda kommuner. Där överenskommelse icke kan träffas, torde distributionsskyldigheten böra begränsas till kommu­ nens eget område.

I enlighet med vad jag sålunda anfört förordar jag att innehavare av områdeskoncession som yrkesmässigt distribuerar elektrisk ström skall, om icke koncessionsmyndigheten finner särskilda skäl till undantag, inom området tillhandahålla ström åt envar abonnent.

För innehavare av linjekoncession skall distributionsskyldigheten in­ träda först efter beslut av koucessionsmyndigheten. Beslutet kan avse åläggande antingen att leverera eller att transitera kraft till detaljdistri­ butör eller annan förbrukare vars verksamhet är av större betydelse för det allmänna. Enär anmärkningar icke framkommit mot engrosdistribu- tionen av elkraft, torde kunna förutsättas att beslut om sådan skyldighet behöver tillgripas endast i sällsynta undantagsfall.

Enligt vad jag under hand låtit inhämta från kommerskollegium är numera alla tillstånd förbundna med villkor att innehavaren skall vara skyldig att iakttaga de allmänna bestämmelser i fråga om leverans av elek­ trisk kraft som kan bli i laga ordning meddelade. Nämnda villkor, som även återfinnes i 25 § i stadgan den 5 maj 1939 om elektriska starkströms- anläggningar, torde på sätt kollegium funnit få anses innefatta åliggande för vederbörande att ställa sig till efterrättelse en bestämmelse om distri­ butionsskyldighet. Jag föreslår därför att bestämmelsen om distributions­ skyldighet får tillämpas även å innehavare av nu gällande tillstånd att utföra elektrisk starkströmsledning.

.lag kan helt ansluta mig till vad utredningen anfört därom att — innan koncessionsansökan bifalles — prövning skall ur tekniska, ekonomiska och organisatoriska synpunkter ske av sökandens lämplighet att utöva distributionsverksamhet. En sådan prövning är att betrakta som eu kon­ sekvens av bestämmelserna om distributionsskyldighet och bör därför

ifrågakomma endast beträffande den som yrkesmässigt ägnar sig åt dylik verksamhet.

Av principen att koncessionssökandens lämplighet skall prövas följer — såsom utredningen anmärkt — att koncessionen bör meddelas endast för viss person eller visst företag och icke såsom f. n. sker för sökanden eller hans rättsinnehavare. Om koncessionerad ledning överlåtes eller upplåtes med nyttjanderätt, får således den nye innehavaren icke utan tillstånd av koneessionsmyndigheten bruka ledningen.

Utredningen har föreslagit en särskild bestämmelse om att den som ålagts distributionsplikt skall vara skyldig att hålla sin anläggning i så­ dant skick att den fyller skäliga krav på driftsäkerhet och belastnings- barhet. Då det får anses vara en naturlig förutsättning för distributions- pliktens fullgörande att anläggningen hålles i gott stånd, har jag icke an­ sett erforderligt att i förslaget upptaga en uttrycklig föreskrift härom.

Den i betänkandet föreslagna bestämmelsen om hävande av kon­ cession helt eller delvis när synnerlig anledning därtill förekommer med hänsyn till kraftförsörjningens ändamålsenliga ordnande har i flertalet remissyttranden, som behandlat denna fråga, utsatts för stark kritik. Där­ vid har anförts att förslaget är ägnat att inge starka betänkligheter ur rättssäkerhetssynpunkt. Enligt min mening är en sådan bestämmelse icke nödvändig för att vinna ett ur det allmännas synpunkt tillfredsstäl­ lande resultat. För att skapa garantier för en god eldistribution torde i förevarande avseende vara tillräckligt med en bestämmelse om hävande av koncession, när innehavaren i något avseende påtagligt misskött sig. Jag anser mig således icke kunna förorda utredningens förslag i denna del. Däremot vill jag i likhet med utredningen föreslå en bestämmelse om hävande av koncession, därest innehavaren i avsevärd mån åsidosätter i koncessionen föreskrivna villkor eller bestämmelse om distributionsskyl- dighet eller om han underlåter att begagna koncessionen. Hävandepåföljd i sistnämnda fall torde icke böra inträda med mindre underlåtenheten varat viss, icke alltför kort tid. Har koncessionerad ledning icke varit i bruk under sammanlagt tre år, torde dock föreligga tillräckliga skäl att häva koncessionen.

Bestämmelserna om hävande av koncession torde böra tillämpas även å den som erhållit tillstånd att utföra ledning enligt nu gällande eller äldre lag.

Med anledning av vad utredningen och kommerskollegium anfört vill jag tillstyrka att koneessionsmyndigheten får befogenhet att ändra grän­ serna för distributionsområde, när så erfordras för en ändamåls­ enlig kraftförsörjning och det kan ske utan synnerligt men för konces- sionshavaren. En sådan föreskrift, vilken torde vara nödvändig bl. a. med hänsyn till att väsentligt ändrade förhållanden kan uppkomma under koncessionstiden, synes kunna betraktas som ett allmänt koncessionsvill-

50

Kungl. Maj:ts proposition nr 161 år 1957

Kungl. Maj:ts proposition nr 161 år 1957

51

kor. Även utan uttrycklig bestämmelse härom torde vara uppenbart att en dylik åtgärd icke bör ske med mindre berörda distributionsföretag er­ hållit tillfälle att yttra sig i frågan.

Kungl. Maj:ts proposition nr 161 år 1957

53

felaktigt (olagligt) på någon av de i lagen angivna besvärsgrunderna — dvs. att beslutet antingen icke har tillkommit i laga ordning, står i strid mot allmänna lag eller författning eller annorledes överskrider deras be­ fogenhet, som fattat beslutet, eller också kränker klagandens enskilda rätt eller eljest vilar på orättvis grund. I de fall då kommunens prissätt­ ning har karaktären av indirekt beskattning kan följaktligen teoretiskt sett ett taxebeslut undanröjas efter besvär. Samma är förhållandet om taxorna t. ex. har bestämts så att de missgynnar speciella förbrukare så­ som affärsföretag eller industrier eller abonnenter bosatta inom visst om­ råde. En kommunmedlem-abonnent har däremot i allmänhet ingen möj­ lighet att få taxan prövad med hänsyn till kommunen-leverantörens eko­ nomiska beräkningar. För det fall att abonnenten kan göra gällande att leverantörens taxor ger omotiverat stora överskott, blir visserligen taxe- sättningen att betrakta som indirekt beskattning. Men de fall, då detta på ett tidigt stadium kan påvisas, torde vara sällsynta. I sådana fall, som nu normalt blir föremål för prövning av prisregleringsnämnden, finns i allmänhet ingen möjlighet att besvärsvägen få ett kommunalt beslut undanröjt. Abonnenter hos en kommunal leverantör har därför en sämre ställning än andra abonnenter. Att undantaga kommunala taxor från prisreglering med hänsyn till risken för kompetenskonflikter synes icke heller vara befogat. Någon lämplighetsprövning sker nämligen icke hos besvärsmyndigheten och någon laglighetsprövning icke hos nämnden. För det fall att bestämmelser införes om prisreglering av kommunala taxor i här berörda fall skulle den administrativa besvärsmyndigheten ha möj­ lighet att infordra yttrande av nämnden eller avvakta dess beslut innan besvärsmyndigheten avgör ett överklagat taxebeslut.

Den skiljaktige ledamoten finner sig icke kunna biträda utredningens förslag alt prisregleringsärendena skall överföras från den särskilda nämn­ den till koncessionsmyndigheten och att kommunala taxor vid strömleve­ ranser inom kommunen skall underkastas prisreglering.

I förstnämnda avseende anför reservanten att det är olämpligt att låta ett utredande och samordnande administrativt organ samtidigt fungera som dömande myndighet. Då det hittills tillämpade systemet för prisregleringen fungerat tillfredsställande, bör enligt reservantens uppfattning prisregle- ringsnämnden bibehållas.

Vad angår de kommunala taxorna finner reservanten att dessa bör i nuvarande omfattning vara undantagna från prisregleringen. Härutinnan anför reservanten följande.

Införandet av distribulionsskyldighet torde ej kunna anses som ett till­ räckligt skäl att beröva kommunerna deras självbestämmanderätt i taxe- frågor. Även om distributionsskyldighet införes för de kommunala före­ tagen torde koncessionsmyndigheten med största förtroende kunna över­ låta åt kommunen att själv fastställa strömpris inom sitt område. Några bärande skäl för att utsträcka prisregleringen till kommunala taxor i hit­ hörande fall har icke anförts. Dessa taxor bör därför också i fortsättningen vara undantagna från prisreglering.

Även i andra avseenden kan anföras starka betänkligheter mot ett så allvarligt intrång i kommunernas självbestämmanderätt som utredningens

54

Kungl. Maj:ts proposition nr 161 år 195 7

förslag innebär. De kommunala taxorna fastställes ju i regel i samband med budgetbehandlingen och inverkar sålunda även på utdebiteringen av kommunalskatt. Om en grupp abonnenter skulle hos prisregleringsorganet överklaga en fastställd taxa, är det ej uteslutet och i varje fall teoretiskt möjligt, att detta statliga organ genom sitt beslut skulle kunna rycka undan grunden för kommunens hela budgetberäkning. En utsträckning av pris­ regleringen att gälla även kommunala taxor skulle vidare helt säkert med­ föra en avsevärd utökning av antalet prisregleringsärenden.

Remissyttrandena. Vad utredningen anfört om engångsavgifterna har föranlett yttrande endast av statens prisregleringsnämnd för elektrisk ström. Nämnden anför att den på grund av gällande avfattning av bestäm­ melsen i 2 § 6 mom. 1902 års lag ansett sig oförhindrad och pliktig att till prövning upptaga dylika rätt ofta återkommande frågor, vilka synts nämn­ den uppenbarligen vara att hänföra till priset för tillhandahållande av elek­ trisk ström.

Utredningens förslag att prisregleringen skall omfatta — förutom priset — jämväl övriga villkor för strömmens tillhandahållande har icke mött någon gensaga utan tvärtom tillstyrkts i ett stort antal yttranden.

I yttrande av statens priskontrollnämnd framhålles att ärenden angående avgifter för elkraft såsom underkastade bestämmelser om all­ mänt prisstopp handlades av priskontrollnämnden under tiden den 31 oktober 1942—den 17 november 1952, då dessa avgifter undantogs från prisstoppet. I yttrandet anföres vidare.

Berörda ärenden omfattade bl. a. framställningar från abonnenter i pris­ regleringsärenden. Sådana ärenden kunde ofta, såsom varande gränsfall, be­ handlas antingen av priskontrollnämnden eller av prisregleringsnämnden. Flertalet av dessa ärenden var av sådan art, att de bedömdes icke kunna bli föremål för prövning av prisregleringsnämnden. Som exempel kan nämnas önskemål från abonnent att erhålla annan beräkningsgrund vid avgiftsdebiteringen, att för visst ändamål komma i åtnjutande av annan tariff än leverantören eljest tillhandahöll, att på grund av särskilda skäl erhålla nedsättning av utgående avgifter, att — i samband med taxeratio- nalisering — få behålla förut tillämpad tariff in. m. Utredningens förslag att prisregleringsnämndens behörighet skall utsträckas att omfatta alla av­ gifter och villkor, som sammanhänger med leveransen, torde — om för­ slaget antages — täcka den brist i fråga om möjligheter till prövning, som uppstått med elkraftens undantagande från prisstopp.

RLF tillägger att anledning saknas att från prisreglering utesluta frågor angående inlösen av ledningar eller andra anläggningsdelar.

I fråga om prisregleringsärendenas framtida handläggning råder starkt delade meningar.

Utredningens förslag att handläggningen skall ske hos koncessionsmyn- digheten — dvs. Kungl. Maj :t eller elnämnden —• tillstyrkes av tänsstgrelserna i Örebro och Kopparbergs län, hushållningssällskapet i Väst­ manlands län, Gotlands handelskammare, Västernorrlands och Jämtlands

56

Kungl. Maj:ts proposition nr 161 är 195 7

Kommerskollegium anför.

Vad angår de kommunala taxorna finns enligt kommunallagen möjlig­ het att få skäligheten prövad i den ordning, som gäller för besvär över kommunal myndighets beslut i allmänhet, såväl då prissättningen generellt anses så hög att den innebär en indirekt beskattning som ock då taxorna anses missgynna enskild förbrukare eller viss kategori av förbrukare (jfr RÅ 1941: 436). Kollegium anser att tillräckliga skäl icke föreligger att tillskapa ytterligare en besvärsväg för prövning av kommunalt företags taxor inom den egna kommunen.

Länsstyrelsen framhåller att förslaget om distributionsskyldighet knap­ past kan anses som tillräckligt skäl att beröva kommunerna deras själv­ bestämmanderätt i taxefrågor.

Stadsförbundet yttrar.

Starka betänkligheter måste resas mot det intrång på den kommunala självbestämmanderätten, som ett genomförande av utredningens hithörande förslag skulle innebära. Detta intrång kan motiveras varken med några påtalade olägenheter av det nuvarande systemet eller något påstående att detta system för den enskilda förbrukaren medfört ogynnsamma resultat. Skulle så undantagsvis vara fallet, ger hittillsvarande praxis ingen anled­ ning förmoda att icke den allmänna besvärsrätt, som står en kommunmed­ lem till buds, erbjuder tillfredsställande möjligheter till rättelse.

Kommerskollegium tar slutligen upp till behandling en speciell fråga.

Kollegium erinrar sålunda om att enligt utredningens förslag prisregleringen endast utgör en integrerande del i den allmänna distributionsskyldigheten samt att, om sådan skyldighet ej åligger ett visst företag, detta ej heller är pliktigt att låta sina taxor regleras. Enligt kollegii uppfattning bör emellertid bestämmelsen om prisreglering vara tillämplig oberoende av distributionsskyldigheten. Därigenom undvikes nämligen att formellt be­ slut om sådan skyldighet skall behöva meddelas i fall då kraftleverantören redan genom avtal är bunden men abonnenten är missnöjd med prissätt­ ningen.

Departementschefen. Såsom framgår av vad jag anfört under 2. om allmänna synpunkter syftar de av mig föreslagna ändringarna i 1902 års lag främst till att underlätta en rationalisering av eldistributionen på landsbygden och därmed att förbättra kraftförsörjningen för den där bo­ satta befolkningen. Emellertid torde bl. a. med den prövning av distribu- tionsföretags allmänna lämplighet att bedriva sin verksamhet, som vid bi­ fall till vad jag tidigare föreslagit framdeles kommer att äga rum, sådana företags redan nu starka monopolställning bli än mer framträdande. Vid sådant förhållande är naturligt att komplettera lagstiftningen med be­ stämmelser som stärker kraftförbrukarnas ställning gentemot företagen.

I sådant syfte har tidigare föreslagits regler om skyldighet för distribu­ törerna att leverera elektrisk kraft icke blott till anslutna abonnenter utan

57

även till dem som önskar erhålla kraft. Ett ytterligare komplement till koncessionsbestämmelserna utgör prisregleringen, vilken utövas av statens prisregleringsnämnd för elektrisk ström.

Enligt gällande bestämmelser i 2 § 6 mom. 1902 års lag är regleringen begränsad till frågor om priset fÖl' strömmens tillhandahållande. I priset ingår främst de s. k. strömavgifterna, vilka vanligen består av eu årlig abon­ nentavgift per mätpunkt, en årlig grundavgift per tariffenhet och eu energi­ avgift per kilowattimme. Vid sidan av dessa avgifter erlägger abonnenten s. k. engångsavgifter, till vilka hör anslutningsavgifter, kostnader för distri­ butions- och servisledningar o. d. Den tveksamhet, som utredningen låtit komma till synes huruvida engångsavgifterna är inbegripna i priset för strömmens tillhandahållande och sålunda kan bli föremål för reglering genom nämnden, kan jag icke dela. Såsom prisregleringsnämnden i sitt remissyttrande anför synes dylika avgifter uppenbarligen vara att hänföra till priset för den elektriska strömmen. Enligt min mening bör nämligen med priset för strömmens tillhandahållande förstås alla till beloppet be­ stämda avgifter, som leverantören betingar sig av kraftmottagaren.

Enligt den för prisregleringsnämnden gällande instruktionen skall nämnden vid bedömande av skäligheten av priset å viss strömleverans taga hänsyn till de förhållanden under vilka strömmen i det särskilda fallet levereras. Föreskriften torde få anses innebära att nämnden skall bedöma prissättningen mot bakgrunden av de övriga villkor, som gäller för strömleveransen. I den mån sådana villkor kan i ett eller annat av­ seende verka betungande för abonnenten — en detaljförbrukare i förhål­ lande till detaljdistributionsföretaget eller ett sådant företag i förhållande till eu kraftgrossist — kan alltså priset tänkas bli nedsatt med hänsyn till villkoren. Däremot torde prisregleringsnämnden f. n. sakna möjlighet att jämka villkoren. Att draga eu klar gräns mellan pris och övriga villkor är — såsom utredningen framhållit — praktiskt omöjligt. Lika med ut­ redningen och remissinstanserna anser jag att prisregleringen bör om­ fatta även villkor, som i det särskilda fallet kan verka oskäligt betungande för abonnenten. Jag föreslår därför att bestämmelsen om prisreglering utformas så att koncessionshavaren skall vara skyldig att för åstadkom­ mande av skälig prissättning underkasta sig reglering av pris och övriga villkor för strömmens tillhandahållande. Enär verkningarna av den före­ slagna utvidgningen av prisregleringsnämndens verksamhet icke f. n. kan helt överblickas, synes angeläget framhålla att — vid bifall till förslaget — den nya bestämmelsen bör tillämpas med försiktighet.

Jag delar även utredningens uppfattning att frågor angående in­ lösen av elektriska ledningar eller andra anläggningsdelar icke skall omfattas av prisregleringen utan liksom hittills avgöras vid över­ läggningar mellan berörda intressenter.

Vad angår utredningens förslag att handläggningen av prisreglerings­

Kungl. Maj:ts proposition nr 161 år 1957

Kungl. Maj:ts proposition nr 161 år 1957

59

2

§•

1 mom.

Bestämmelserna har erhållit en avfattning vilken — på sätt framgår av vad jag anfört under 4. om koncessionsskyldigheten — i huvudsak överensstämmer med utredningens förslag. Sålunda kräves i princip koncession å alla starkströmsledningar. Detta innebär att i fortsättningen koncession erfordras för vanliga jordkablar, även då dessa icke berör all­ män trafikled, samt i regel för ledningar över egen eller annans frivilligt upplåtna mark. Av praktiska skäl har emellertid ansetts erforderligt med en viss begränsning i skyldigheten att söka koncession. Bestämmelsen i första stycket har därför utformats så att Kungl. Maj :t kan ge generella tillstånd att framdraga eller nyttja ledningar. Därvid har förutsatts att sådana tillstånd skall kunna ges även beträffande vissa andra ledningar än dem som enligt utredningens förslag undantagits från koncessions- plikten. Avsikten är att närmare bestämmelser angående omfattningen av generella tillstånd skall meddelas i stadgan om elektriska starkströmsan- läggningar.

Enligt 2 § i dess nuvarande lydelse erfordras tillstånd för att utföra elektrisk starkströmsledning. Ordet utföra bör visserligen anses innefatta såväl att ledningen bygges som att den nyttjas, dvs. sättes under spänning, men för dock tanken närmast på byggandet eller framdragandet av led­ ningen. För att erhålla en språkligt klarare formulering har i förslaget valts uttrycket framdraga eller nyttja.

Å andra ledningar än dem, för vilka generella tillstånd kommer att med­ delas, utfärdas efter ansökan koncession i form av antingen linjekonces­ sion eller områdeskoncession. En bestämmelse härom har intagits i andra stycket.

Vid linjekoncession, som främst bör ifrågakomma för stam- och lands- linjer samt bygdeledningar, synes ledningens sträckning icke böra bestäm­ mas slutgiltigt, eftersom justeringar kan visa sig behövliga under bygg­ nadsarbetet. Det bar därför ansetts tillräckligt att i koncessionshandlingen anges ledningens huvudsakliga sträckning.

Huruvida linjekoncession eller områdeskoncession bör i det särskilda fallet meddelas för lågspänningsledningar och ortsledningar på landsbyg­ den eller motsvarande lokala ledningar i stad eller annan tätort bör av­ göras av koncessionsmyndigheten — dvs. Kungl. Maj:t eller den Kungl. Maj :t bemyndigar. I enlighet härmed har i lagtexten endast angivits att områdeskoncession avser ledningar inom visst område. Av texten torde — även utan uttrycklig föreskrift härom — få anses framgå att inne­ havaren har rätt att utan prövning i varje särskilt fall inom området fram­ draga och nyttja ledningar av det slag koncessionen gäller.

60

2 mom.

Reglerna om behovs- och planmässighetsprövning överensstämmer i sak med utredningens förslag och gällande rätt.

Enligt utredningens förslag skulle vid prövning av ansökan om om- rådeskoncession hänsyn tagas till områdets lämplighet såsom enhet för verksamhet avseende direkt distribution av elektrisk kraft till allmänheten. Då sådan koncession — såsom jag framhållit under 4. om linjekoncession och områdeskoncession — synes böra kunna meddelas även för annan än den som yrkesmässigt distribuerar kraft samt även i sådana fall prövning av områdets lämpliga gränser bör ske, har utredningens förslag undergått härav föranledd jämkning.

I andra stycket, som i sak motsvarar utredningens hithörande förslag, har använts uttrycket yrkesmässig distribution i stället för utredningens allmän distribution, vilket ansetts alltför obestämt.

3 mom.

Gällande bestämmelse om koncessionstid har i förslaget undergått alle­ nast en redaktionell ändring i det att ordet tillstånd utbytts mot kon­ cession.

Beträffande föreskriften i andra stycket hänvisar jag till vad jag an­ fört under 4. om linjekoncession och områdeskoncession.

4 mom.

Detta moment innehåller eu väsentlig nyhet i förhållande till gällande rätt, nämligen distributionsskyldighet. Enligt förslaget skall bestämmel­ serna härom tillämpas av koncessionsmyndigheten, dvs. Kungl. Maj:t eller den Kungl. Maj:t bemyndigar. Enligt brev den 8 december 1950 har Kungl. Maj :t bemyndigat kommerskollegium att meddela vissa tillstånd beträf­ fande elektriska starkströmsledningar. Det förutsättes att även framdeles en motsvarande uppdelning av ärendena skall ske.

På sätt framgår av vad jag anfört under 5. om prisregleringen har ut­ redningen funnit att prisregleringsfrågor i fortsättningen borde handläggas av koncessionsmyndigheten och i anslutning härtill låtit inarbeta bestäm­ melserna om prisreglering i föreskriften om distributionsskyldighet. Jag har därvid hänvisat till den ståndpunkt beträffande den statliga handlägg­ ningen av elektriska frågor, som chefen för kommunikationsdepartementet med anledning av utredningens betänkande redovisat i årets statsverkspro- position (VI ht. p. 57). Däri föreslås att prisregleringsfrågor även i fort­ sättningen skall handläggas av statens prisregleringsnämnd för elektrisk ström. Med anledning härav har i lagen prisregleringsbestämmelserna upp­ tagits såsom hittills i ett särskilt moment.

Utredningen har vidare förordat en särskild föreskrift därom att kon- cessionshavare, som har distributionsskyldighet, skall vara pliktig hålla

Kungl. Maj:ts proposition nr 161 år 1957

62

Kungl. Maj:ts proposition nr 161 år 195 7

Vad kollegium sålunda anfört är enligt min mening av sådan vikt att nu­ varande bestämmelse torde böra kvarstå. Det har dock befunnits på­ kallat att förhandstillstånd i fortsättningen icke skall kunna meddelas för längre tid än tre år. Ändringen har tillkommit sedan kollegium upp­ lyst att innehavare av förhandstillstånd ej sällan begagnar sådant till­ stånd under en lång följd av år och därvid underlåter att medverka till att slutligt tillstånd meddelas.

9 mom.

Bestämmelsen motsvarar i sak utredningens förslag och gällande före­ skrift i 2 § 7 mom.

3 §.

Bestämmelserna överensstämmer i väsentliga delar med utredningens förslag.

Utredningen har i sin specialmotivering till de föreslagna bestämmel­ serna uttalat att frågor om expropriation och linjekoncession icke, såsom f. n. sker, bör i fortsättningen handläggas gemensamt. I likhet med vad kommerskollegium i sitt yttrande anfört finner jag detta utredningens förslag mindre lämpligt med hänsyn till önskvärdheten av en snabb hand­ läggning av dessa frågor. Jag förordar därför att hittillsvarande praxis bibehålies.

I 1 mom. har upptagits bestämmelser, som är gemensamma för ansökan om expropriation och linjekoncession. I bestämmelserna saknas den före­ skrift, som nu återfinnes i 3 § 1 mom. angående förteckning å ägare och innehavare av sådan fastighet utom planlagt område, som — utan att led­ ningen skall framgå över fastigheten — är belägen på mindre avstånd än 20 meter från ledningen. Härvid torde emellertid böra beaktas dels att nuvarande föreskrifter i 2 § 1 mom. till skydd för berörda rättsägare av­ ses skola upptagas i stadgan om elektriska starkströmsanläggningar dels att vederbörande rättsägares intressen tillgodoses med stöd av bestämmel­ sen i förslagets 3 § 3 mom. om inhämtande av yttranden över ansökningen. Med hänsyn härtill har nämnda föreskrift i nuvarande 3 § 1 mom. ansetts icke behövlig.

Bestämmelserna i 2—4 mom. överensstämmer i sak med utredningens förslag. Såsom utredningen framhållit synes bli erforderligt att ansökan om områdeskoncession kan beviljas utan att alla rättsägare hörts och oavsett att frågor om expropriation icke prövats, eftersom sådan ansökan avser även framtida, icke projekterade utbyggnader av närdistributions­ nätet. Att vederbörandes rätt icke trädes för när kan vid behov prövas i efterhand. Enligt 2 mom. skall den som önskar erhålla områdeskon­ cession vid sin ansökan foga karta över området, plan över områdets fram­ tida försörjning med elektrisk ström samt uppgift om spänning och ström­

66

Kungl. Maj.ts proposition nr 161 år 1957

(Gällande lydelse)

digar framdragas inom område för allmän väg, vattentrafikled eller järnväg eller, när fråga är om luft­ ledning, på mindre avstånd än 2 500 meter från den i vederbörlig ordning bestämda mittpunkten av staten till­ hörigt eller till allmänt bruk god­ känt flygfält med en största ut­ sträckning av 2 500 meter eller så att ledningens höjd över fältets nivå vid gränsen överstiger en femtiondel av avståndet i nämnda plan mellan ledningen och omkretsen av en cir­ kel med fältets mittpunkt såsom me­ delpunkt och med 1 500 meters ra­ die. Har flygfältet större utsträck­ ning än nyss sagts, må ledningen icke utan tillstånd av Konungen eller den Konungen bemyndigar framdragas på mindre avstånd än 4 000 meter från fältets mittpunkt eller så att ledningens höjd över fäl­ tets nivå vid gränsen överstiger en femtiondel av avståndet i nämnda plan mellan ledningen och omkret­ sen av en cirkel med fältets mitt­ punkt såsom medelpunkt och med 3 000 meters radie.

4 mom. Tillstånd, varom i 1—3 mom. sägs, meddelas för viss tid, ej överstigande fyrtio eller, om sär­ skilda skäl därtill föranleda, sextio år. Vid prövning av ansökan om så­ dant tillstånd bör hänsyn jämväl ta­ gas till huruvida behov av anlägg­ ningen förefinnes samt huruvida denna kan anses förenlig med en planmässig elektrifiering. Meddelas det sökta tillståndet, skall tillika föreskrivas, under förbehåll av en­ skild rätt, på vilket sått och under vilka villkor anläggningen må ut­ föras och nyttjas.

(Föreslagen lydelse)

2 mom. Koncession må ej med­ delas med mindre anläggningen är behövlig och förenlig med en plan­ mässig elektrifiering och, då fråga år om områdeskoncession för yrkes­ mässig distribution, området utgör en lämplig enhet för distribution av elektrisk ström.

Koncession å ledning för yrkes­ mässig distribution må meddelas en­ dast den som befinnes lämplig att utöva sådan verksamhet.

3 mom. Koncession meddelas för viss tid, ej överstigande fyrtio eller, om särskilda skäl därtill föranleda, sextio år.

68

Kungl. Maj.ts proposition nr 161 år 1957

(Gällande lydelse)

sökan om tillstånd till anläggningen varder slutligt prövad, tillstånd till dess nyttjande tillsvidare meddelas i den ordning Konungen föreskriver.

6 mom. Innehavare av elektrisk starkströmsanläggning, till vilken tillstånd meddelats av Konungen eller den Konungen därtill bemyndi­ gat, skall vara skyldig att, på fram­ ställning av den som nyttjar elek­ trisk ström från anläggningen eller önskar komma i åtnjutande därav, för åstadkommande av skälig pris­ sättning underkasta sig reglering av priset för strömmens tillhandahål­ lande. Från dylik reglering äro un­ dantagna statens taxor ävensom pris. som av kommunal myndighet fast­ ställts för tillhandahållande av elek­ trisk ström inom kommunen.

Prisregleringen verkställes av en särskild nämnd, bestående av fem av Konungen för viss tid förordnade ledamöter. Vid förordnandet av leda­ möter skall tillses, att såväl leve­ rantörintressena som förbrukarin- tressena bliva representerade.

Framställning om prisreglering skall ingivas till kommerskollegium.

t Föreslagen lydelse)

5 mom. Gräns för område, som fastställts i områdeskoncession, må ändras om det erfordras för en ändamålsenlig kraftförsörjning och kan ske utan synnerligt men för koncessionsinnehavaren.

6 mom. Koncession må helt eller delvis återkallas om innehavaren i avsevärd mån åsidosätter föreskrift enligt 3 mom. eller bestämmelse i 4 mom. eller om han underlåter att under tre år i följd hava ledningen i bruk.

7 mom. Innehavare av elektrisk starkströmsledning, å vilken konces­ sion meddelats, skall vara skyldig att, på framställning av den som nyttjar elektrisk ström från anlägg­ ningen eller skriftligen begärt att komma i åtnjutande därav, för åstadkommande av skälig prissätt­ ning underkasta sig reglering av pris och övriga villkor för ström­ mens tillhandahållande. Från dylik reglering äro undantagna pris och övriga villkor, som fastställts av vattenfallsstyrelsen eller av kommu­ nal myndighet för tillhandahållande av elektrisk ström inom kommunen.

Prisregleringen verkställes av en särskild nämnd, bestående av fem av Konungen för viss tid förordnade ledamöter. Vid förordnandet av leda­ möter skall tillses, att såväl leve­ rantörintressena som förbrukarin- tressena bliva representerade.

Framställning om prisreglering skall ingivas till kommerskollegium.