Prop. 1959:158
('med förslag till förord\xad ning om förbud mot innehav av vissa stiletter m. m.',)
Kungl. Maj.ts proposition nr 158 år 1959
1
Nr 158
Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen med förslag till förord
ning om förbud mot innehav av vissa stiletter m. m.; given Stockholms slott den 2i april 1959.
Kungl. Maj :t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsråds protokollet över inrikesärenden för denna dag, inhämta riksdagens yttrande över härvid fogade förslag till förordning om förbud mot innehav av vissa stiletter m. m.
GUSTAF ADOLF
Rune B. Johansson
Propositionens huvudsakliga innehåll
I propositionen föreslås att förbud införes mot import och tillverkning av s. k. springstiletter och springknivar. Vidare föreslås att dylik stilett eller kniv inte heller skall få förvärvas eller innehavas av den som ej fyllt 21 år eller överlåtas eller upplåtas till sådan person, överträdelse av förbud skall medföra straff och förverkande. Även vårdnadshavare till barn under 15 år skall kunna straffas, om barnet med hans vetskap innehar springstilett eller springkniv.
1—Bihang till riksdagens protokoll 1959. 1 sand. Nr 158
2
Kungl. Maj.ts proposition nr 158 år 1959
Förslag
till
Förordning
om förbud mot innehav av vissa stiletter m. m.
Härigenom förordnas som följer.
1
§•
Med springstilett avses i denna förordning stickvapen med klinga, som
medelst fjädermekanism eller liknande anordning snabbt kan fällas eller
skjutas ut ur skaftet. Med springkniv förstås en på motsvarande sätt kon
struerad kniv.
2
§•
Springstilett och springkniv må ej förvärvas eller innehavas av den, som
ej fyllt 21 år, eller överlåtas eller upplåtas till sådan person.
Ej heller må springstilett eller springkniv tillverkas i eller införas till
riket; dock må sådant föremål transiteras till ort utom riket.
3 §•
Bryter någon mot vad i 2 § sägs, straffes med dagsböter. Stiletten eller
kniven skall, även om straff ej ådömes, vara förverkad till kronan, om det
ej är uppenbart obilligt. Vad nu sagts om straff och förverkande skall gälla
jämväl vid försök till olovlig införsel av springstilett eller springkniv.
Innehaves springstilett eller springkniv av barn, som ej fyllt 15 år, skall
den som har vårdnaden om barnet straffas med dagsböter, därest han haft
vetskap om innehavet och ej gjort vad på honom ankommit för att för
hindra det.
4 §•
Angående beslag av springstilett och springkniv skall vad i allmänhet är
stadgat om beslag i brottmål äga motsvarande tillämpning, med följande
avvikelser.
1. Vad i 27 kap. 7 § rättegångsbalken är stadgat om att åtal skall väckas
inom viss tid skall ej gälla i annat fall än då rätten utsatt sådan tid.
2. Väckes ej åtal, prövar åklagaren, huruvida stiletten eller kniven skall
vara förverkad enligt vad i 3 § sägs. Förordnande därom meddelas skrift
ligen. Om ej påföljden förelagts och godkänts i samband med strafföreläg
gande, äge den, från vilken beslaget skett, hos åklagaren anmäla missnöje
3
med förordnandet inom en månad från det han erhöll del därav. Anmäles missnöje, har åklagaren att, om ej beslaget finnes böra hävas, väcka talan om stilettens eller knivens förverkande. Sker det ej inom en månad från det anmälan gjorts, skall beslaget gå åter.
5
§.
Har springstilett eller springkniv inkommit till riket, må stiletten eller kniven, därest den icke skall vara förverkad enligt 3 § och hinder ej heller eljest möter mot utförsel, återutföras på de villkor och i den ordning tull stadgan föreskriver i fråga om returförtullning. Sker ej återutförsel inom föreskriven tid, tillfaller stiletten eller kniven kronan.
Kungl. Maj.ts proposition nr 158 år 1959
Denna förordning träder i kraft den-----------
4
Kungl. Maj.ts proposition nr 158 år 1959
Utdrag av protokollet över inrikesärenden hållet inför Hans Maj.t
Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 21 april
1959.
Närvarande:
Statsministern
E
rlander, ministern för utrikes ärendena
U
ndén, stats
råden
N
ilsson
, S
träng
, A
ndersson
, L
indell
, L
indström
, L
ange
, L
ind
holm
, K
ling
, S
koglund
, E
denman
, N
etzén
, J
ohansson
,
af
G
eijerstam
.
Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anmäler
chefen för inrikesdepartementet, statsrådet Johansson, fråga om införande
av förbud mot innehav av stiletter m. m. samt anför härvid följande.
Sedan någon tid har det alltmer utbredda innehavet bland ungdom av
stiletter och andra stickvapen tilldragit sig uppmärksamhet. Åtgärder för
att förhindra försäljning av stiletter i synnerhet till minderåriga har på
kallats i riksdagen genom interpellationer 1957 av fru Torbrink och 1958
av herr Björkänge. Skilda åtgärder har också vidtagits i detta syfte. Så
lunda har berörda branschorganisationer vid flera tillfällen uppmanat
sina medlemmar att inte saluföra stiletter och liknande redskap, och Kungl.
Maj :t har den 19 december 1958 beslutat, att införsel utan importlicens
från och med den 1 januari 1959 inte får äga rum av stiletter, dolkar och
andra liknande vapen med framspringande blad eller klinga samt delar
därav.
I svaret på interpellationen av herr Björkänge förklarade jag, att jag
ansåg att man borde överväga att förbjuda själva innehavet av ifrågava
rande vapen och låta närmare undersöka, i vilken form ett sådant förbud
skulle kunna meddelas och vilka bestämmelser som erfordras för att en
dast sådana stickverktyg som inte tjänar något nyttigt ändamål kommer
att omfattas av förbudet. Den 12 december 1958 uppdrog Kungl. Maj :t åt
statens kriminaltekniska anstalt att verkställa en dylik undersökning.
Anstalten har den 11 mars 1959 redovisat resultatet av undersökningen
och inkommit med förslag till förordning angående förbud mot innehav av
stiletter.
Över förslaget har efter remiss yttranden avgivits av riksåklagarämbetet,
hovrätten över Skåne och Blekinge, socialstyrelsen, skolöverstyrelsen, kom
merskollegium, överståthållarämbetet, länsstyrelserna i Stockholms, Ös
tergötlands, Malmöhus, Göteborgs och Bohus, Örebro, Västernorrlands och
Norrbottens län, polisverksamhetsutredningen, föreningen Sveriges lands
5
fogdar, föreningen Sveriges polismästare, föreningen Sveriges stadsfiskaler, föreningen Sveriges landsfiskaler, Målsmännens riksförbund, Sveriges köp mannaförbund, Sveriges järnhandlareförbund, Cykel- och sporthandlar nas riksförbund och Sveriges leksakshandlares riksförbund. Kommers kollegium, överståthållarämbetet och länsstyrelserna har i sin tur inhämtat yttranden från olika myndigheter och organisationer och fogat dessa ytt randen vid sina remissvar. På grund härav föreligger i ärendet yttranden jämväl från handelskamrarna i Stockholm, Göteborg, Malmö och Gävle, Sveriges industriförbund, Sveriges hantverks- och småindustriorganisa tion, polismästaren samt ordnings- och kriminalpolisintendenterna i Stock holm, landsfogdarna i Stockholms, Östergötlands, Malmöhus, Västernorr- lands och Norrbottens län, poliskamrarna i Malmö, Hälsingborg, Göte borg och Örebro, landsfiskalerna i Karlskoga och Boden, drätselkammaren och barnavårdsnämnden i Luleå, socialvårdskonsulenten i trettonde distrik tet, föreningen Malmöhus läns landsfiskaler och Skånes järnhandlareför ening.
Vidare har Unga Örnars Stockholmsdistrikt i skrivelse den 8 april 1959 framfört vissa synpunkter.
Jag anhåller nu att få upptaga detta ärende till närmare behandling.
Kungl. Maj. ts proposition nr 158 år 1959
Statens kriminaltekniska anstalts utredning och förslag
Anstalten har inhämtat uppgifter från poliskamrarna i Stockholm, Göte borg, Malmö, Norrköping och Örebro angående vad polisen under de senaste åren erfarit om förekomsten av stiletter i orten och i vilken utsträckning stilett använts som angreppsvapen.
Från Stockholm har rapporterats, att i ett större vaktdistrikt i stort sett Vs av omhändertagna barn och ungdomar i åldern 13—20 år hade varit försedda med stilett och att man i ett annat vaktdistrikt hade gjort den iakttagelsen, att många ynglingar anser det vara nödvändigt att inneha stilett för att kunna accepteras som medlem i gängen. Sedan 1957 hade stilett använts i samband med misshandel, rån och andra brott vid ett 20-tal olika tillfällen.
Poliskammaren i Göteborg har meddelat, att man där observerat att särskilt ungdomsvårdsskoleelever vid omhändertagande innehaft stiletter och knivar. I sex fall hade stilett eller liknande vapen kommit till an vändning i samband med brott.
I Malmö har det vid många tillfällen kunnat konstateras, att framför allt ynglingar, som omhändertagits i samband med tillgrepp av bilar, varit beväpnade med stiletter. Sådana eller liknande stickvapen hade begagnats vid misshandel eller hot om misshandel i fem olika fall, varjämte en 15- årig pojke med ett dylikt vapen skadat en jämnårig kamrat under lek.
Från Norrköping och Örebro har anmälts tre liknande fall.
6
Kungl. Maj:ts proposition nr 158 år 1959
Anstalten redogör härefter för de bestämmelse r, s o in f. n.
skulle kunna åberopas för att taga ifrågavarande
vapen i beslag.
Jämlikt 27 kap. 1 § rättegångsbalken må föremål tagas i beslag, som skä
ligen kan antagas äga betydelse för utredning om brott eller vara genom
brott någon avhänt eller på grund av brott förverkat. Vid misstanke om
mord, dråp eller misshandel, där vapen eller tillhvgge kommit till använd
ning, och vid resande av livsfarligt vapen kan alltså beslag äga rum. Så
kan även ske, då kniv eller dylikt använts såsom inbrottsverktyg.
Förverkande av stilett kan enligt 2 kap. 17 § strafflagen komma i fråga,
om den brukats såsom hjälpmedel vid straffbelagd gärning, såvida ägaren
eller någon, som är i hans ställe, uppsåtligen förövat gärningen eller med
verkat till denna eller tagit befattning med stiletten i samband med för
beredelse till brott. Även i andra fall kan enligt samma lagrum förverkande
ske av föremål, som på grund av sin särskilda beskaffenhet och omständig
heterna i övrigt kan befaras komma till brottslig användning. Rätten kan
i stället för förverkande föreskriva åtgärd till förebyggande av missbruk.
Anstalten säger sig inte känna till huruvida 2 kap. 17 § strafflagen någon
gång tillämpats beträffande ifrågavarande stickvapen. I flagranta fall torde
enligt anstalten en stilett, som innehaves av person som gjort sig känd för
sådant levnadssätt att han kan tänkas komma att begagna stiletten som
angreppsvapen, kunna förklaras förverkad. Eftersom domstolarna inte kan
antagas vara benägna att tillämpa stadgandet annat än i extrema fall, anser
anstalten att bestämmelsen såsom medel att komma tillrätta med de nu
varande missförhållandena endast har ett teoretiskt värde.
I detta sammanhang upptar anstalten också det inledningsvis berörda
importlicenstvånget för stiletter, dolkar och andra liknande vapen med
framspringande blad eller delar därtill. Enligt vad anstalten inhämtat
innebär bestämmelserna, som gäller fr. o. in. den 1 januari 1959, i sin prak
tiska tillämpning, att nämnda vapen inte kommer att importeras till riket.
Frånsett de fall, som nu angivits, saknar samhället enligt anstalten legala
möjligheter att inskrida mot innehav av stiletter och dylikt.
Anstalten redogör vidare för vissa i England och Förenta
Staterna gällande bestämmelser.
I England gäller sålunda sedan 1953 förbud mot att bära anfallsvapen
på offentlig plats utan tillstånd eller skälig ursäkt.
Fråga om förbud mot tillverkning och försäljning av stiletter har också
varit föremål för debatt i engelska parlamentet men någon lagstiftning
härom har ännu ej genomförts i England.
Däremot har i Förenta Staterna 1958 antagits en federal lag angående
förbud mot tillverkning, tillhandahållande och innehav av springknivar.
Med springkniv avses i lagen kniv, vars blad utfälles automatiskt genom
tryck på en knapp eller annan anordning på knivens skaft eller genom tyngd
kraft eller centrifugalkraft. Från lagens tillämpning undantages militär personal i tjänsteutövning och enarmade personer. De sistnämnda äger inneha springkniv med ett högst tre tum långt hlad.
I staten New York gäller därjämte en författning, som förbjuder tillverk ning, överlåtelse och innehav av farliga vapen, till vilka räknas spring kniv och tyngdkraftskniv, definierade på ungefär samma sätt som i den federala lagen.
Anstalten har gjort en undersökning för att utröna, vilka olika typer av ifrågavarande vapen som förekommer i all männa marknaden i Sverige.
Stilett med fast, sylliknande klinga har icke påträffats i annan form än såsom papperskniv. Däremot finns slidknivar med spetsigt dubbeleggat blad, som närmast torde kunna betecknas som dolkar och som saluförts sedan lång tid tillbaka.
Ett vapen, som den senaste tiden rönt stor efterfrågan, är springstiletten. Dessa stiletter, som är av italienskt ursprung, förekommer i stort sett endast i en modell, men av varierande storlek. I hopfällt skick är klingan infälld i handtaget och genom en säkringsbar utlösningsknapp påverkas en fjä- dermekanism, som slår ut en spetsig och dubbeleggad klinga i fastlåst läge.
Mera allmänt förekommer i handeln så kallade springknivar, vilka anses vara föregångare till springstiletten. Dessa knivar, som har ett mycket varierande utförande, är ursprungligen avsedda som jaktknivar. De har alla den likheten, att bladet utfälles med utlösningsmekanism. Knivbladet har överlag konventionell utformning, men utpräglat spetsigt blad före kommer på vissa typer. En typ har sålunda en allmän utformning, som nära överensstämmer med springstiletten. I en speciell typ av springkniv ligger bladet helt dolt i skaftet men kan vid tryck på en spärr bringas att genom sin egen tyngd eller genom en i skaftet befintlig fjäder pressas ut till blottat läge. Denna kniv brukar benämnas fallskärmsjägare- eller com- mandokniv. Olika typer av springkniv finns, på vilka ett större blad genom fjäderpåverkan är automatiskt utfällbart. En del springknivar är försedda med patronutdragare för jaktgevär. Springknivarna kan även vara utrus tade med andra verktyg, såsom såg, korkskruv, skruvmejsel eller konserv öppnare. Slutligen har vid undersökningen påträffats kastknivar, så konstru erade att tyngdpunkten är förlagd mot knivens spets med påföljd att den vid kast erhåller styrning.
Med utgångspunkt från den sålunda gjorda undersökningen uppställer anstalten följande definitioner på de vapen, som anstalten anser böra omfattas av förbudslagstiftning och som anstalten gemensamt benäm ner stickvapen.
Stilett, stickvapen med handtag och fast klinga, som är sylliknande smal och spetsig samt vanligtvis flereggig.
Springstilett, stilett med infällbar klinga, som genom eu automatisk ut-
Kungl. Maj.ts proposition nr 158 år 1959
7
8
Kungl. Maj.ts proposition nr i58 år 1959
lösningsmekanism momentant kan fällas ut, antingen genom fjädertryck
eller på annat sätt.
Springkniv, kniv med infällbart knivblad, som genom en automatisk
utlösningsmekanism momentant kan fällas ut, antingen genom inverkan
av fjädertryck eller på annat sätt.
Kastkniv, kastvapen bestående av handtag och vanligen fast, symmet
riskt och spetsigt blad, där knivens tyngdpunkt är förlagd nära bladspetsen.
Vid kontakt med grossistfirmor i Stockholm har anstalten erfarit, att
deras försäljning inte omfattat stiletter med fast klinga men däremot
springstiletter och springknivar, som sedan fem år importerats från Italien
och Tyskland. Uppgifter om försäljningens omfattning har firmorna inte
velat lämna men de har upplyst, att efterfrågan på springknivarna under
nämnda tid varit relativt jämn, medan efterfrågan på springstiletterna ökat
under senare tid, enligt företagens uppfattning i takt med pressens upp
märksammande av detta vapen.
Av stickprovsundersökningar i detaljhandeln har anstalten funnit, att
inga slag av stiletter numera saluföres i järnaffärerna men att dylika finns
i en del vapen- och sportaffärer.
Av de olika undersökningar, som anstalten sålunda gjort, drar anstal
ten följande slutsatser.
I fråga om förekomsten av stiletter och andra liknande stickvapen kan —
i avsaknad av uppgifter från grossist- och detaljhandeln — något påstå
ende om att de är allmänt förekommande inte göras. Det material, som
tillhandahållits från tillfrågade polisdistrikt, utgör inte heller någon säker
grund för ett bestämt påstående härutinnan. Däremot kan bestämt göras
gällande att stickvapen i alltför stort antal anträffats hos personer, vilka
genom sin läggning eller omognad kan frestas till missbruk av dem. Det
kan vidare göras gällande, att grovt missbruk förekommit i sådan omfatt
ning att samhället bör inskrida mot den fara, som innehav av dessa stick
vapen visat sig medföra.
När det gäller att bedöma den abstrakta fara, som innehavet av ett i straff
lagens mening livsfarligt vapen innebär, finner anstalten till att börja med
att under denna kategori döljer sig allehanda redskap, verktyg och andra
bruksföremål, med vilka en våldsverkare kan tillfoga andra människor
svår kroppsskada och till och med döden. De vapen eller knivar, som här
ägnats uppmärksamhet, spelar i det hänseendet en underordnad roll. Det
ligger i sakens natur, att högst alldagliga ting, såsom förskärare, yxor eller
skiftnycklar, för att endast taga några exempel, är utomordentligt farliga
vapen i händerna på våldsverkare utan att därför inskränkningar i deras
användning kan tänkas. En skillnad mellan dessa senare föremål och sti
letterna ligger emellertid enligt anstalten dels i den lockelse stiletter ut
övar på vissa individer utan att dessa därför kan påstås ha ont uppstå
samt dels i det förhållandet att stiletter, kastknivar och därmed jämställda
stickvapen inte fyller någon nyttig funktion utan endast är utpräglade an
fallsvapen.
Den största förtjänsten med ett förbud mot stickvapen synes anstalten
ligga i att därigenom tillskapas en befogenhet för polisman att så snart någon
påträffas med sådant vapen kunna inskrida med ett beslagtagande av det.
Även exempelvis föreståndare för skola kan då omhändertaga dylika vapen,
som anträffas inom skolan.
Det är enligt anstalten praktiskt ogenomförbart och ändamålslöst att
inrikta sig på ett förbud mot farliga vapen överhuvudtaget. Anstalten anser
därför, att ett förbud måste inskränkas till obestridligen onyttiga typer av
stickvapen. Det synes anstalten vara odiskutabelt, att stiletten och spring-
stiletten är vapen utan praktiskt användningsområde och så livsfarliga, att
de helt borde förbjudas. Springkniven, som genom sin konstruktion nära
överensstämmer med springstiletten, kan möjligen sägas fylla ett nyttigt
ändamål. Den utbjudes i varje fall i detaljhandeln såsom ett redskap för
jägare och fiskare. Huruvida den verkligen kommit till bruk för sådant
ändamål, kan anstalten inte bedöma, men anstalten betvivlar att ett för
bud skulle innebära ett besvärande intrång för lojala medborgare. För
personer som inte kan bruka mer än en hand, torde dock springkniven
kunna anses praktisk. Ytterligare ett av de beskrivna stickvapnen, näm
ligen kastkniven, finner anstalten ligga utanför kategorien nyttiga verk
tyg, bortsett från de enstaka fall då den användes av varietéartister vid
offentliga tillställningar.
Av det genom polisen tillhandahållna materialet framgår, att ytterst få
personer över 21 år finns bland de kända innehavarna av stickvapen. Detta
föranleder anstalten att upptaga frågan, huruvida inte ett förbud mot
innehav av stickvapen borde begränsas till barn och ungdomar upp till 21 år.
Man kan enligt anstalten inte bortse från det stötande i att ansvarsfulla
medborgare inte skulle få inneha exempelvis en springkniv eller att en be-
hovsprövning skulle behöva föregå ett särskilt utfärdat tillstånd härtill.
Tänkbart är också, att det för närvarande florerande modet bland yng
lingar att inneha stickvapen upphör. Därför synes det anstalten vara att
bruka mer våld än nöden kräver att införa ett exklusivt förbud mot vissa
knivtyper.
Visserligen kan ungdomar vid införande av ett partiellt förbud lättare
förvärva för dem förbjudna vapen än om totalförbud införes, men an
stalten anser denna synpunkt inte avgörande, eftersom den väsentligaste
vinsten med ett förbud mot innehav är rätten att ingripa med omhänderta
gande av vapnet.
Anstalten föreslår sålunda, att förbud meddelas personer under
21 år att förvärva och inneha stiletter, springstiletter, springknivar och kast
knivar, samt atl eu sådan bestämmelse kombineras med förbud mot överlå
telse eller upplåtelse till underåriga av nämnda stickvapen.
Kungl. Maj.ts proposition nr 158 år 1959
9
10
Med hänsyn till att icke straffmyndiga personer visat sig inneha sti
letter och andra stickvapen synes anstalten en bestämmelse motiverad med
innebörd att vårdnadshavare i sådana fall kan bli underkastade straff
ansvar.
Däremot finner anstalten inte skäl att föreslå bestämmelser angående
inlösen av förbjudna stickvapen vid fall där den underårige exempelvis
genom arv förvärvat ett dylikt. Med hänsyn till att vapnet kan överlåtas
till vuxen person utan formaliteter och det dessutom har ett förhållandevis
ringa värde, synes bestämmelser i detta hänseende sakna berättigande.
Att stadga svårare straffart än böter, är enligt anstalten inte påkallat.
Kungl. Maj.ts proposition nr 158 år 1959
Remissyttrandena
Vad först beträffar den allmänna inställningen till försla
get, så tillstyrker nästan alla remissinstanserna en lagstiftning om förbud
mot innehav av stickvapen. Av de ca 50 myndigheter och organisationer
in. fl., som yttrat sig i ärendet, är det sålunda endast fem som ställer sig
tveksamma till värdet av en förbudslagstiftning på området.
De tillstyrkande remissinstanserna anför i huvudsak samma skäl för
sin inställning som anstalten. Man framhåller sålunda, att de vapen som här
är i fråga är onyttiga föremål, att de är farliga föremål, som i ett betydande
antal fall använts av barn och omogen ungdom för att hota eller skada andra
personer, och att särskilt springstiletter och springknivar utövar stor loc
kelse på ungdom. I sistnämnda hänseende uttalas den förmodan, att gangster
filmer bildat reklam till försäljningen och man konstaterar att denna på
vissa håll i de största städerna lett till en ganska allmän beväpning av
ungdomen. Man finner det uppenbart, att häri ligger en betydande fara
för nya fall av olyckshändelser och brott med dessa stickvapen.
De remissinstanser som ställt sig tveksamma till införandet av den före
slagna förbudslagstiftningen är länsstyrelsen och landsfogden i Norrbottens
län samt föreningarna Sveriges landsfogdar, Sveriges stadsfiskaler och Sve
riges landsfiskaler.
Länsstyrelsen i Norrbottens län finner det tveksamt om de av anstalten
anförda omständigheterna kan anses utgöra tillräckliga skäl för ett förbud
att inneha stilett och frågar sig, om inte det i praktiken redan rådande im
portförbudet eventuellt vid behov kompletterat med ett tillverkningsförbud
och skärpt straffansvar för brott, där stiletter och liknande vapen kommit
till användning, på ett effektivare och mindre uppseendeväckande sätt kan
leda till att stiletterna kommer ur bruk. Skulle dessa åtgärder bli för kom
plicerade, torde det dock enligt länsstyrelsen vara lämpligt att genomföra
det av anstalten förordade förbudet.
Landsfogden i samma län anser, att de ungas intresse för knivar inte ökat
och att den enda påtagliga förändring som skett är att intresset koncen
11
trerats på andra knivmodeller, vilka i och för sig inte torde kunna anses farligare än de knivtyper, som tidigare varit aktuella. Det bör enligt lands fogden uppmärksammas, att det ställer sig mycket svårt att effektivt över vaka det föreslagna förbudet och han är därför närmast böjd att avstyrka det. Föreningen Sveriges landsfiskaler anför liknande skäl för sin inställ ning.
Eftersom det i och för sig torde vara mindre själva innehavet av vapnen ifråga än missbrukandet av dylika vapen som man vill komma åt, synes det föreningen Sveriges landsfogdar såsom ett alternativ till det förelig gande förslaget kunna tänkas att kriminalisera endast bärande av vapnen å allmän plats eller eljest under omständigheter som kan leda till missbruk och att kombinera detta med bestämmelser om förverkande.
Föreningen Sveriges stadsfiskaler menar att ett effektivt utnyttjande av de möjligheter till ingripande som 2 kap. 17 § strafflagen ger borde vara tillfyllest. Om anstaltens uppfattning att stadgandet endast kan tänkas bli tillämpat i extrema fall och därför blott ha teoretiskt intresse i detta sam manhang är riktig, biträder föreningen däremot anstaltens förslag.
En punkt i förslaget, som föranlett invändningar från åtskilliga remiss instanser gäller de personer som förbudet bör avse. Gene rellt förbud förordas sålunda av riksåklagarämbetet, hovrätten över Skåne och Blekinge, socialstyrelsen, länsstyrelserna i Stockholms, Göteborgs och
Bohus samt Örebro län, polisverksamhetsutredningen, polismyndigheterna i Stockholm, Malmö och Örebro, landsfogdarna i Stockholms och Malmöhus län, föreningarna Sveriges polismästare och Sveriges landsfiskaler, Måls männens riksförbund, Sveriges köpmannaförbund, Sveriges järnhandlare förbund, Cykel- och sporthandlarnas riksförbund samt Sveriges leksakshandlares riksförbund.
Enligt hovrätten över Skåne och Blekinge blir lagstiftningen verkningslös, om man begränsar förbudet till barn och ungdom under 21 år. Den leder då endast till ett ytterligare glorifierande av innehavet. Begränsningen av förbudet innebär vidare, att man från samhällets sida desavuerar de nä ringsidkare som i känslan av sitt medborgerliga ansvar helt har upphört med att saluföra stickvapnen ifråga.
Socialstyrelsen finner för sin del övervägande skäl tala för ett generellt förbud på detta område. Härvid har styrelsen i första hand beaktat, att de vapen varom här är fråga inte annat än undantagsvis fyller ett förnuftigt ändamål, men därjämte kommer i betraktande, atl man endast genom ett fullständigt förbud synes kunna vinna erforderliga garantier för att dessa farliga vapen framdeles inte kan förvärvas av ungdom. Därest man stad gar en åldersgräns, skulle det sålunda ofta bli svårt för försäljaren att be döma kundens ålder, vartill kommer att en fri försäljning till vuxna lätt kan leda till bulvanköp samt att förekomsten i ett hem av ett legalt för värvat vapen över huvud taget kan inbjuda till missbruk. Socialstyrelsen
Kungl. Maj:ts proposition nr 158 år 1959
12
anser sig därför bestämt böra föreslå, att ett generellt förbud mot för
säljning och innehav av ifrågavarande stickvapen införes.
Sveriges köpmannaförbund anser de föreslagna åtgärderna inte vara
tillräckliga och kan inte finna det stötande att innehav av stickvapen blir
generellt förbjudet. En uppdelning av konsumentkretsen i inköpsberätti-
gade och icke inköpsberättigade kunder, beroende på åldern, skulle med
föra betydande praktiska svårigheter för de detaljhandlare, som saluför
dessa varor. Särskilt i storstäderna, där den personliga kännedomen om
kundkretsen ofta kan saknas, blir dessa svårigheter högst betydande. Sä
kert finge man också räkna med att ungdom under 21 år skulle få sina
inköp gjorda under medverkan av äldre kamrater.
I samma riktning uttalar sig de övriga hörda detaljhandelsförbunden.
Även Unga Örnars Stockholmsdistrikt finner det otillfredsställande med
en lag, som tillåter personer över 21 år att köpa stilettknivar, och anser att
dessa liksom livsfarliga dolkar bör betecknas som vapen och jämställas
med sådana.
Många remissinstanser tillstyrker anstaltens förslag utan att yttra sig
om begränsningen av förbudet men en del remissinstanser har redovisat
små överväganden i frågan, nämligen kommerskollegium, överståthållar-
ambetet, länsstyrelsen och landsfogden i Östergötlands län, länsstyrelsen i
Malmöhus län, poliskammaren i Hälsingborg, drätselkammaren i Luleå,
Stockholms handelskammare och föreningen Malmöhus läns landsfiskaler.
I flera av dessa yttranden framhålles, att frågan om ett totalförbud bör
aktualiseras först om det skulle visa sig att ett i enlighet med förslaget be
gränsat förbud inte får avsedd effekt.
Överståthållarämbetet anser den föreslagna begränsningen kunna god
tagas, oaktat detta medför vissa risker för bulvanköp. Genom begränsningen
vinner man fördelen att dispensprövning kan undvaras, liksom att fråga om
inlösningsförfarande inte behöver aktualiseras. Den väsentligaste vinsten
med förbudet kvarstår, nämligen befogenheten att omedelbart ingripa och
omhändertaga vapen, som innehaves av barn och ungdom.
Med hänsyn till att ytterst få personer över 21 år finns bland de av poli
sen kända innehavarna av stickvapen och då sådana vapen inte vidare kom
mer att importeras till riket delar föreningen Malmöhus läns landsfiskaler
anstaltens uppfattning, att förbudet lämpligen kan och bör begränsas till
barn och ungdom under 21 år.
Flertalet av de remissinstanser, som förordar totalförbud, anser att ett
sådant bör förenas med möjlighet till dispens. Skäl som bör
kunna föranleda dispens anges vara behov för invalider att ha tillgång till
springkniv, jägares och fiskares behov av sådan kniv samt cirkus- och va-
rietéartisters behov av kastkniv. Endast i ett remissyttrande, nämligen från
länsstyrelsen i Malmöhus län, anses dispensmöjlighet böra finnas även vid
ett enligt förslaget begränsat förbud.
Kungl. Maj. ts proposition nr 158 år 1959
13
Beträffande frågan vilka vapen som bör omfattas av för budet har särskilda uttalanden gjorts av fjorton remissinstanser. Av dessa har fem, nämligen riksåklagarämbetet, polisverksamhetsutredningen, poliskammaren i Malmö samt föreningarna Sveriges polismästare och Sve riges landsfiskaler förordat eller ifrågasatt en begränsning i förhållande till anstaltens förslag. Dessa remissinstanser anför i huvudsak samma skäl för sin inställning. Skälen har utförligast angivits i polisverksamhetsutred- ningens yttrande.
Enligt polisverksamhetsutredningens mening bör förbudet sålunda endast omfatta knivar, vilkas blad kan bringas att automatiskt fällas ut, och alltså inte knivtyper med fast blad eller klinga. Utredningen konstaterar att det nästan uteslutande är förstnämnda knivtyper, som vunnit ökad spridning, och anför vidare.
Det torde kunna påstås, att möjligheten att automatiskt kunna sätta vapnet i brukbart skick verkar så lockande på många ungdomar och att denna egenskap gör knivarna så farliga. Anstalten har i sitt förslag låtit förbudet gälla även stiletter med fast klinga. Vid den marknadsundersök- ning, som anstalten företagit, fann man i handeln icke några sådana kni var annat än i form av pappersknivar. Polisverksamhetsutredningen anser, att skäl saknas att låta förbudet gälla även dessa knivtyper, särskilt som det torde vara svårt att avgöra om en kniv med fast blad skall hänföras till stilett eller vanlig dolk; under den av anstalten begagnade definitionen torde för övrigt även kunna inrymmas en mängd verktyg. Ej heller bör förbudet enligt polisverksamhetsutredningens mening omfatta kastknivar såsom an stalten föreslagit. Vad man i detta sammanhang har att bedöma bör väl vara faran av att en viss knivtyp kan komma till brottslig användning. Detta torde icke med fog kunna påstås om kastknivar även om dessa kan anses vådliga ur andra synpunkter; detta kan även sägas vara fallet med pilbågar, luftpistoler och andra liknande leksaker.
I allmänhet har anstaltens förslag i fråga om vilka åtgärder för budet bör avse godtagits. Endast hovrätten över Skåne och Blekinge och Skånes järnhandlareförening har uttalat avvikande mening. Hovrätten anser sålunda att lagstiftningen bör utvidgas, så att den omfattar förbud mot tillverkning, utbjudande till försäljning, överlåtelse, upplåtelse, för värv och innehav av angivna stickvapen. Även enligt Skånes järnhandlare- förening bör förbudet omfatta tillverkning.
I några remissvar har fråga om inlösen av stickvapen upp tagits tijl behandling. Tidigare har antytts, att överståthållarämbetet funnit ett skäl för att begränsa förbudet till barn och ungdom under 21 år vara, att ett inlösningsförfarande då inte behöver aktualiseras. I övrigt har riksåklagarämbetet, hovrätten över Skåne och Blekinge, socialstyrelsen och
Stockholms handelskammare anfört synpunkter i denna del.
Riksåklagarämbetet ifrågasätter huruvida inte skälighetssynpunkter talar för att branschman, som har större lager av springknivar så utformade att de kan fylla eu praktisk funktion och sålunda komma till legitim använd-
Kungl. Maj.ts proposition nr 158 år 1959
14
Kungl. Maj:ts proposition nr 158 år 1959
ning, bör ha möjligheter att få lagret inlöst av kronan. I fråga om de ut
präglade stilettvapnen anser ämbetet däremot sådana skälighetssynpunkter
inte göra sig gällande.
Även Stockholms handelskammare vill ifrågasätta om inte ersättning i
form av statlig inlösen borde utgå till den som vid förbudets ikraftträdande
innehar större lager av ifrågavarande stickvapen.
Från skälighetssynpunkt torde det enligt hovrätten över Skåne och Ble
kinge knappast föreligga någon anledning att förena en förbudslagstift-
ning på förevarande område med bestämmelser om inlösen av stickvapen.
Allra minst finns några skäl att inlösa handelslager av sådana vapen. Men
det torde kunna vara till nytta för att snabbt avlägsna de stickvapen, som
är spridda bland ungdom, om pengar ställes till förfogande så att polis
myndigheterna kan lösa in dessa vapen.
Socialstyrelsen anser, att frågan om inlösen kommer i ett annat läge än
det anstalten utgått från, om generellt förbud mot innehav av stickvapnen
införes. Föreskrifter om inlösen torde sålunda bli ofrånkomliga för affärs
innehavare, som måste lämna ifrån sig sitt lager av sådana vapen, och vad
de enskilda vapeninnehavarna beträffar torde stipulerandet av en rimlig
lösensumma medverka till att vapen i större utsträckning än eljest över
lämnas till förbudets efterlevande.
De föreslagna bestämmelserna om straff, vårdnadsha
vare' s ansvar och förverkande beröres i några yttranden.
Poliskammaren i Malmö ställer frågan om i speciellt graverande fall av
överträdelse av förbudet bötesstraff utgör en tillräcklig reaktion, medan
poliskammaren i Hälsingborg visserligen finner bötesstraff tillfyllest men
ifrågasätter om inte 20 dagsböter borde vara ett minimistraff.
En bestämmelse om straffansvar för den som har vårdnaden om barn un
der 15 år anser socialstyrelsen motiverad endast för den händelse förbudet
skulle begränsas till barn och ungdom under 21 år.
Stockholms handelskammare är av den uppfattningen, att den föreslagna
bevisregeln i bestämmelsen om vårdsnadshavarens ansvar bör ändras så att
straff utgår blott om det visas att den minderåriges innehav av ifrågava
rande stickvapen skett med vårdnadshavarens vetskap.
Enligt landsfogden i Norrbottens län bör det övervägas att utsträcka an
svaret för vårdnadshavare att omfatta även bristande tillsyn av ungdom
i åldern 15—21 år eller i varje fall 15—18 år.
Beträffande förverkandebestämmelsen har hovrätten över Skåne och
Blekinge anfört, att bestämmelsen bör utvidgas så att vid överträdelse av
förbudet mot tillverkning, utbjudande till försäljning, överlåtelse eller upp
låtelse inte blott det aktuella vapnet utan även varulager av dylika vapen
kan tagas i beslag och förverkas.
Överståthållarämbetet ställer frågan hur man skall förfara med beslag
taget stickvapen, som innehafts av barn under 15 år vars vårdnadshavare
15
inte underkastas straffansvar. Om förverkandepåföljd inte anses kunna
stadgas utan samband med ådömande av straff, torde för här avsedda fall
böra meddelas bestämmelser om stickvapnets inlösen efter förslagsvis
samma regler som gäller för skjutvapen.
Med hänsyn till att strafflagens förverkanderegler så långt möjligt bör
vara normerande vid utformningen av ny lagstiftning om konfiskation för
ordar föreningen Sveriges stadsfiskaler, att förverkandepåföljden göres
fakultativ och ifrågasätter det berättigade i att låta värdet förklaras för
verkat när egendomen ej finns i behåll.
Departementschefen
Det alltmer utbredda bruket b-land ungdomen att skaffa sig stiletter och
andra stickvapen har under de sista åren antagit proportioner, som otvivel
aktigt måste betecknas såsom oroande. Kriminaltekniska anstaltens utred-
ning ger också vid handen, att missbruk av dessa vapen och olyckshändelser
med dem förekommit i sådan utsträckning, att särskilda åtgärder är påkal
lade från samhällets sida.
I känslan av sitt ansvar för utvecklingen har organisationer av sådana han-
delsidkare, som saluför ifrågavarande stickvapen, redan för mer än ett år
sedan vidtagit den erkännansvärda åtgärden att uppmana sina medlemmar
att upphöra med försäljningen. Uppmaningarna synes ha hörsammats i myc
ket stor utsträckning. Efter en framställning från samma håll har också
ett importlicenstvång, som i realiteten innebär importförbud, införts beträf
fande berörda vapen med verkan från och med den 1 januari 1959.
Det är emellertid tydligt och framhålles inte minst av nämnda handels-
organisationer, att de vidtagna åtgärderna inte tillräckligt snabbt leder till
ett undanröjande av de påtalade missförhållandena. Stiletter och andra
stickvapen har redan fått alltför stor spridning bland ungdomen. Jag är
därför helt ense med kriminaltekniska anstalten om att nya åtgärder måste
till och att dessa bör avse förbud mot själva innehavet av stickvapnen. Denna
uppfattning delas också nära nog hundraprocentigt av remissinstanserna.
De stickvapen, som utövat den största lockelsen på ungdomen, är spring-
stiletten och springkniven, vilka är så konstruerade att klingan eller bladet
genom en utlösningsmekanism med en enkel handrörelse snabbt kan fällas
ut eller pressas fram ur skaftet. Vid angrepp är vapnet särskilt farligt därför
att det kan hållas dolt så att den angripne är helt omedveten om faran ända
tills han träffas av stöten. Konstruktionen medför också, att olyckshändelser
lätt kan inträffa vid lek med vapnet. Springstiletten har över huvud taget
ingen annan funktion än såsom vapen. Springkniven torde däremot kunna
användas som en vanlig fällkniv och är ibland utrustad med olika verktyg.
Den synes dock inte i den praktiska användningen överlägsen andra kniv
typer utom möjligen för personer, som endast kan bruka eu hand. Liksom
kriminaltekniska anstalten anser jag utan tvekan att springstiletten och
Kungl. Maj.ts proposition nr 158 år 1959
16
Kiingl. Maj. ts proposition nr 158 år 1959
springkniven bör omfattas av ett innehavsförbud. Mot förslaget i denna del
har heller ingen invändning gjorts under remissbehandlingen. Däremot har
flera remissinstanser kritiserat anstaltens ståndpunkt, att också stilett med
fast klinga och kastkniv bör inbegripas i förbudet. Med hänsyn framför allt
till att något mera påtagligt behov att ge förbudet denna omfattning inte
visats föreligga delar jag dessa remissinstansers uppfattning. Jag anser
sålunda, att förbudet endast bör avse springstiletter och springknivar.
När det gäller frågan vilka personer som bör förbjudas inneha spring-
stilett och springkniv, går meningarna starkt isär. I och för sig skulle ett
totalförbud enligt mitt bedömande inte kunna anses innebära något större
intrång i ett mera beaktansvärt intresse. Ett legitimt behov av springkniv
kunde tillgodoses genom dispens från förbudet. Med hänsyn till den konfis-
katoriska innebörd ett totalförbud i dagens läge skulle få anser jag emeller
tid att sådant förbud måste förenas med rätt till inlösen av vapnen ifråga.
Inlösenförfarandet skulle medföra betydande administrativa besvär och med
den utredning som nu föreligger är det inte möjligt att överblicka vilka kost
nader det skulle draga. Ett viktigt skäl för mig att inte f. n. föreslå totalför
bud har även varit, att jag funnit det angeläget att ett förbud, som ger
befogenhet att ingripa mot ungdomens innehav av stickvapen, snarast trä
der i kraft. Jag har därför inte velat avvakta den ytterligare utredning, som
eljest varit nödvändig. På grund härav förordar jag kriminaltekniska an
staltens förslag att förbudet begränsas till barn och ungdom under 21 år.
I likhet med anstalten vill jag understryka, att den väsentligaste vinsten med
förbudet är befogenheten att omedelbart omhändertaga springstilett och
springkniv, som innehaves av barn och ungdom. Skulle det visa sig, att lag
stiftningen med den förordade begränsningen inte blir tillräckligt effektiv,
torde man få överväga att vidtaga skärpningar.
Den nya lagstiftningen bör alltså nu i första hand innefatta förbud för
barn och ungdom under 21 år att förvärva och inneha springstilett och
springkniv. Som kriminaltekniska anstalten föreslagit bör som komplement
härtill upptagas förbud att överlåta eller upplåta sådant vapen till barn
och ungdom. Jag räknar med att detaljhandlarna såsom redan skett på
många håll helt skall upphöra med saluförandet av dessa artiklar. De undgår
då också de praktiska svårigheter, som en uppdelning av kundkretsen i
inköpsberättigade och icke inköpsberättigade kan medföra. Såvitt känt före
kommer f. n. ingen tillverkning av springstiletter och springknivar i landet,
utan dessa har importerats från Italien och Tyskland. Genom det från och
med den 1 januari 1959 införda importlicenstvånget har all import av dessa
varor i praktiken bringats att upphöra. För att hindra att i detta läge en
tillverkning upptages inom landet bör den nya lagstiftningen även innehålla
förbud häremot. Nyssnämnda beslut om importreglering, som har proviso
risk karaktär, bör därjämte ersättas av bestämmelser angående import
förbud.
17
Med den sålunda föreslagna utformningen av förbuden saknas enligt min mening skäl att meddela några bestämmelser om dispensmöjligheter och inlösen. Den som vid förbudens ikraftträdande innehar springstilett eller springkniv men då blir obehörig därtill kan utan formaliteter överlämna stiletten eller kniven till behörig person.
Lagstiftningen bör givetvis uppta bestämmelser om straff för den, som bry ter mot förbuden. Jag delar kriminaltekniska anstaltens uppfattning att det bör vara tillfyllest att här stadga bötesstraff. Likaså är jag ense med anstal ten om att även vårdnadshavare till barn under 15 år, vilket innehar spring stilett eller springkniv, bör kunna straffas. En förutsättning härför skall gi vetvis vara att vårdnadshavaren vet om innehavet och inte kan anses ha gjort vad man kan fordra av honom för att förhindra det. I motsats till an stalten finner jag inte anledning att beträffande denna förutsättning frångå den vanliga regeln att bevisbördan åvilar åklagaren.
För att möjliggöra omedelbart beslag, när någon befinnes olagligen inneha springstilett eller springkniv, bör en förverkandebestämmelse införas. Sådan påföljd bör också knytas till tillverknings-, import-, överlåtelse-, upplåtelse- och förvärvsförbudet. Förverkandepåföljden bör inte vara beroende av att straff utdömes. Även överträdelse av den, som på grund av minderårighet går fri från straff, bör således kunna föranleda förverkande. Skäl alt låta värdet förklaras förverkat, när stiletten eller kniven ej finnes i behåll, anser jag inte föreligga.
I de fall då springstilett eller springkniv beslagtages från någon, mot vil ken åtal inte väckes, vore det föga rationellt om talan angående förverkande av stiletten eller kniven måste föras vid domstol. Särskilt gäller det sagda vid beslag från barn under 15 år eller från ungdom, som erhåller åtalsefter gift. Med hänsyn till det ringa värdet, synes några betänkligheter inte behöva möta mot att tillåta ett enklare förfarande, när det är fråga om förverkande av enstaka stilett eller kniv. Jag förordar därför, att — på samma sätt som finnes stadgat rörande beslagtagna alkoholhaltiga drycker — undantag med ges från regeln att beslag skall följas av åtal inom viss tid och vederbörande åklagare bemyndigas att meddela förordnande om förverkande. Sådant för ordnande skall meddelas skriftligen och den, från vilken beslaget skett, kan efter missnöjesanmälan få saken prövad vid domstol.
Fn bestämmelse erfordras slutligen om hur man skall förfara med spring stilett eller springkniv, som inkommit till riket utan alt olovlig införsel eller försök därtill föreligger.
I enlighet med vad jag sålunda förordat har inom inrikesdepartementet utarbetats förslag till förordning om förbud mot innehav av vissa stilet ter in. in.
Förordningen torde böra träda i kraft så snart som möjligt sedan riks dagen yttrat sig över förslaget. Innehavare av stilett bör dock få något råd rum för att göra sig av med stiletten.
2 — liihang till riksdagens protokoll 1959. 1 sand. Nr 158
Kungl. Maj.ts proposition nr 158 år 1959
18
Föredragande departementschefen hemställer härefter, att Kungl. Maj :t
måtte genom proposition inhämta riksdagens yttrande över förenämnda inom
inrikesdepartementet upprättade förslag till förordning om förbud mot inne
hav av vissa stiletter m. m. samt förmäler att intet torde vara att erinra mot
att propositionen av riksdagen behandlas senare än under innevarande vår
session.
Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter
biträdda hemställan förordnar Hans Maj :t Konungen, att till
riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse bilaga till
detta protokoll utvisar.
Kungl. Maj.ts proposition nr 158 år 1959
Ur protokollet:
Johnny Sköldvall
I0UNS TRYCKERI, ESSELTE. STHLM St
004960